| Bilaga 1 | |
| Kommittédirektiv | |
| Europarådets konvention om regionala | Dir. |
| språk och minoritetsspråk | |
| 1995:84 | |
Beslut vid regeringssammanträde den 18 maj 1995.
Sammanfattning av uppdraget
En kommitté tillkallas meduppdrag att utreda frågan om, och i så fall på vilket sätt, som Sverige bör ansluta sig till Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk.
Bakgrund
Konventionen om regionala språk och minoritetsspråk
Inom Europarådet har en konvention om regionala språk och minoritetsspråk utarbetats. Den 5 november 1992 öppnades konventionen för undertecknande i Strasbourg.
Konventionen, som är att anse som en kulturkonvention, är ägnad att skydda och utveckla "historiska" regionala språk och minoritetsspråk – i fortsättningen kallade minoritetsspråk. Konventionen innehåller inte bara bestämmelser som förbjuder diskriminering vad gäller användandet av sådana språk utan förusätter också aktivt stöd för att bevara och utveckla språken. Enligt konventionen skall parterna – så långt det är praktiskt möjligt – medge och/eller tillförsäkra att minoritetsspråk får användas i utbildning och medier samt i offentliga sammanhang, exempelvis vid domstolar och administrativa myndigheter.
277
Konventionen är ägnad att skydda och utveckla minoritetsspråk, inte språkliga minoriteter.
Åtaganden enligt konventionen
Varje stat åtar sig - enligt artikel 2.1 - att tillämpa föreskrifterna i artikel 7 (mål och principer) under avdelning II på samtliga minoritetsspråk som talas i landet och som motsvarar definitionen av minoritetsspråk i artikel 1 a. Enligt artikel 2.1 kan en stat reservera sig mot en eller flera av punkterna
I syfte att främja och utveckla användandet av minoritetsspråken i det offentliga livet skall varje stat - enligt artikel 2.2 - för varje minoritetsspråk dessutom åta sig att tillämpa minst 35 stycken eller punkter under avdelning III (artiklarna
Det är möjligt för en stat att erkänna att ett visst minoritetsspråk talas inom landets gränser men avstå från att åta sig att tillämpa bestämmelserna under avdelning III för språket i fråga. Skälen för att göra så måste dock stå i överensstämmelse med intentionerna, målsättningen och principerna i konventionen. I sådant fall gäller bara artikel 7 (avdelning II). I allmänhet fordras dock att en stat också åtar sig att tillämpa bestämmelserna i artiklarna
Undertecknande av konventionen
Sverige kan för närvarande inte tillämpa det stipulerade minimiantalet stycken eller punkter i konventionen. Det föreligger därför inte förutsättningar för att Sverige nu skall kunna ansluta sig till konventionen. Den dåvarande regeringen poängterade i skrivelse 1994/95:1 Finska språkets ställning i Sverige vikten av att ett slutligt ställningstagande till ett svenskt undertecknande av konventionen föregås av en noggrann prövning så att syftet, att
278
stärka regional- och minoritetsspråk, verkligen uppnås. Regeringen uttalade vidare sin avsikt att tillsätta en parlamentarisk beredning med uppgift att bedöma om, och i så fall på vilket sätt, Sverige bör ansluta sig till konventionen om regionala språk och minoritetsspråk. Oavsett slutsatserna i en sådan beredning kan konventionens innehåll och syfte enligt den nämnda skrivelsen ligga till grund för det fortsatta arbetet med att stärka såväl det finska som det samiska språkets ställning.
Med minoritetsspråk avses i konventionen om regionala språk och minoritetsspråk ett språk som traditionellt talats av den nationella befolkningen inom ett visst geografiskt område och som talas av en minoritet av befolkningen i landet. De som talar språket i fråga kan vara i majoritet i det geografiska området, men de behöver inte vara det för att konventionens bestämmelser skall vara tillämpliga. Minoritetsspråket skall vara ett annat språk än det officiella språket. Konventionen avser inte att skydda vare sig dialekter eller invandrarspråk.
Enligt artikel 7.5 skall konventionen i viss utsträckning också tillämpas på
Hur många människor som måste tala ett minoritetsspråk eller hur stor andel av befolkningen i ett land som måste tala språket för att det skall anses som ett minoritetsspråk anges inte i konventionen. Varje stat bestämmer själv om ett språk talas av så pass många att det skall omfattas av konventionen. Varje stat bestämmer också för vilket geografiskt område eller vilka geografiska områden som konventionen skall gälla.
Uppdraget
Kommittén skall utreda frågan om, och i så fall på vilket sätt, som Sverige bör ansluta sig till hela eller delar av Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk.
Kommittén skall redovisa vilka språk som utgör minoritetsspråk i vårt land och vilka stycken eller punkter under avdelning III som Sverige kan anta för minoritetsspråken i fråga. Om kommittén finner att Sverige inte kan anta minst 35 stycken eller punkter för respektive språk, skall kommittén redovisa vilka
279
författningsändringar eller andra åtgärder som krävs för att Sverige skall kunna ansluta sig till konventionen liksom konsekvenserna av detta. Kommittén skall vidare redogöra för vilka kostnader som skulle uppstå vid en svensk anslutning t ill konventionen. Förslag till finansiering av kostnaderna bör tas fram, med utgångspunkt att offentliga sektorns totala utgifter ej bör öka.
Finner kommittén att Sverige inte kan eller bör ratificera konventionen skall kommittén redovisa hur konventionens innehåll och syfte ändå kan läggas till grund för arbetet med att stärka minoritetsspråkens ställning i Sverige.
I den tidigare nämnda skrivelsen till riksdagen framhölls att finska språket har en särställning i det svenska samhället. Frågan om att ge finska språket status som ett minoritetsspråk i Sverige har under senare år aktualiserats, bl.a. genom framställningar till regeringen om att Sverige bör underteckna Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk.
Kommittén skall utreda om en svensk anslutning till konventionen också kan omfatta det finska språket samt vilka ekonomiska konsekvenser en sådan åtgärd skulle medföra.
Redovisning av uppdraget
Kommittén skall ha slutfört sitt uppdrag före utgången av september 1996.
Övrigt
Kommittén skall beakta regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare om att pröva regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50), om att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23) och om att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124).
(Jordbruksdepartementet)
280
SOU 1997:192
Bilaga 2
"Minoritetsspråkskonventionen"
Europeisk stadga om landsdels- eller minoritetsspråk
European Charter for Regioional or Minority Languages
Strasbourg, 5.XI.1992
281
| Bilaga 2 | SOU 1997:192 |
282
| SOU 1997:192 | Bilaga 2 |
Preamble
The member States of the Council of Europe signatory hereto,
Considering that the aim of the Council of Europe is to achieve a greater unity between its members, particularly for the purpose of safeguarding and realising the ideals and principles which are their common heritage;
Considering that the protection of the historical regional or minority languages of Europe, some of which are in danger of eventual extinction, contributes to the maintenance and development of Europe's cultural wealth and traditions;
Considering that the right to use a regional or minority language in private and public life is an inalienable right conforming to the principles embodied in the United Nations International Co- venant on Civil and Political Rights, and according to the spirit of the Council of Europe Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms;
Having regard to the work carried out within the CSCE and in particular to the Helsinki Final Act of 1975 and the document of the Copenhagen Meeting of 1990;
Inledning
Medlemsstaterna i Europarådet har undertecknat denna stadga,
som beaktar att Europarådets mål är att uppnå en ökad sammanhåll - ning mellan dess medlemmar, särskilt för att värna om och för - verkliga de ideal och principer som utgör deras gemensamm a arv,
som anser att värnandet om historiska landsdels- och minoritetsspråk i Europa, av vilka somliga hotar att småningom utslocka, bidrar till att upprätthålla och utveckla Europas kulturella rikedom och traditioner,
som anser att rätten att använd a landsdels- eller minoritetsspråk i det privata och offentliga livet är en omistlig rättighet som stämmer överens med principerna i Förenta nationernas internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter och med andan i Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättig - heterna och grundläggande friheterna,
som beaktar det arbete som utförs av Konferensen om säkerhet och samarbete i Europa och särskilt slutakten från Helsingfors 1975 och dokumentet från Köpenhamnsmötet 1990,
283
Bilaga 2
Stressing the value of interculturalism and multilingualism and considering that the protection and encouragement of regional or minority languages should not be to the detriment of the official languages and the need to learn them;
Realising that the protection and promotion of regional or minority languages in the different countries and regions of Europe represent an important contribution to the building of a Europe based on the principles of democracy and cultural diversity within the framework of national sovereignty and territorial integrity;
Taking into consideration the specific conditions and historical traditions in the different regions of the European States,
Have agreed as follows:
SOU 1997:192
som betonar värdet av mång - kulturell miljö och flerspråkighet och anser att skydd och främjande av landsdels- eller minoritetsspråk inte skall gå ut över de officiella språken och behovet att lära dessa,
som är medveten om att skydd och främjande av landsdels- eller minoritetsspråk i olika länder och regioner i Europa utgör ett viktigt bidrag till uppbyggandet av ett Europa som vilar på demokratiska principer och kulturell mångfald inom ramen fö r nationell suveränitet och territoriell integritet,
som beaktar de särskilda föröhållandena och historiska traditionerna i olika regioner av de europeiska staterna,
har kommit överens om följande:
Part I - General provisions
Article 1 - Definitions
For the purposes of this Charter:
a “regional or minority languages” means languages that are:
itraditionally used within a given territory of a State by nationals of that State who form a group numerically
284
Del I Allmänna bestämmelser
Artikel 1 Definitioner
I denna stadga avses med
a) "landsdels- eller minoritetsspråk"
i) språk som av hävd används i ett visst territorium inom en stat av medborgare i den staten, som utgör en grupp, som till antalet är
| SOU 1997:192 | Bilaga 2 |
smaller than the rest of the State's population; and
iidifferent from the official language(s) of that State;
it does not include either dialects of the official language(s) of the State or the languages of migrants;
b “territory in which the regional or minority language is used” means the geographical area in which the said language is the mode of expression of a number of people justifying the adoption of the various protective and promotional measures provided for in this Charter;
| c |
languages” | |
| means | languages | used by |
| nationals | of the State which | |
differ from the language or languages used by the rest of the State's population but which, although traditionally used within the territory of the State, cannot be identified with a particular area thereof.
mindre än resten av befolkningen i den staten, och
ii) som är annorlunda än det eller de officiella språken i den staten;
det innefattar inte vare sig dialekter av det eller de officiella språkten i staten, eller språk som talas av invandrare,
b)"territorium där landsdels- eller minoritetsspråket används" det geografiska område inom vilket detta språk är uttrycksmedel fö r ett så stort antal personer att det motiverar de olika åtgärder fö r skydd och främjande som avses i denna stadga,
c)"territoriellt obundna språk" språk som används av medborgare i en stat som avviker från det ena eller de språk som används av resten av befolkningen i den staten, men som, trots att de av hävd används inom den statens territorium, inte kan identifieras med en bestämd del av den.
Article 2 - Undertakings
1 Each Party undertakes to apply the provisions of Part II to all the regional or minority languages spoken within its territory and which comply with the definition in Article 1.
Artikel 2 Åtaganden
1. Varje part förbinder sig at t tillämpa bestämmelserna i del II på alla landsdels- eller minoritetsspråk som talas inom dess territorium och som motsvarar definitionen i artikel 1.
285
Bilaga 2
2 In respect of each language specified at the time of ratification, acceptance or approval, in accordance with Article 3, each Party undertakes to apply a minimum of
Article 3 - Practical arrangements
1 Each contracting State shall specify in its instrument of ratification, acceptance or approval, each regional or minority language, or official language which is less widely used on the whole or part of its territory, to which the paragraphs chosen in accordance with Article 2, paragraph 2, shall apply.
2 Any Party may, at any subsequent time, notify the Se- cretary General that it accepts the obligations arising out of the provisions of any other paragraph of the Charter not already specified in its instrument of ratification, acceptance or approval, or that it will apply paragraph 1 of the present article to other regional or minority languages, or to other official languages which are
286
SOU 1997:192
2. Vad avser vart och ett av de språk som anges vid ratificeringen, godtagandet eller godkännandet i enlighet med artikel 3, förbinder sig parterna at t tillämpa minst 35 punkter eller stycken utvalda bland bestämmelserna i del III i stadgan, däribland minst tre från vardera artikel 8 och 12 och en från vardera artikel 9, 10, 11 och 13.
Artikel 3 Praktiska åtgärder
1.Varje stat som undertecknar denna stadga skall i sitt ratifika-
2.En part får när som helst meddela generalsekreteraren att den åtar sig de förpliktelser som följe r av bestämmelserna i varje annan punkt i stadgan som inte redan har angetts i dess
SOU 1997:192
less widely used on the whole or part of its territory.
3 The undertakings referred to in the foregoing paragraph shall be deemed to form an integral part of the ratification, acceptance or approval and will have the same effect as from their date of notification.
Article 4 - Existing regimes of protection
1 Nothing in this Charter shall be construed as limiting or derogating from any of the rights guaranteed by the European Convention on Human Rights.
2 The provisions of this Charter shall not affect any more favourable provisions concerning the status of regional or minority languages, or the legal regime of persons belonging to minorities which may exist in a Party or are provided for by relevant bilateral or multilateral international agreements.
Article 5 - Existing obligations
Nothing in this Charter may be interpreted as implying any right to engage in any activity or perform any action in contravention of the purposes of the Charter of the United Nations or other obligations under international law, including the
Bilaga 2
av dess territorium.
3. De åtaganden som avses i före - gående punkt skall anses utgör a en integrerande del av ratificeringen, godtagandet eller godkännandet och skall ha samma verkan från den dag då meddelandet lämnades.
Artikel 4 Gällande skyddssystem
1.Ingenting i denna stadga skall tolkas som en inskränkning eller försämring av n ågon av de rättigheter som garanteras i den Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter.
2.Bestämmelserna i denna stadga skall inte inverka på de gynnsammare bestämmelser om status för landsdels- eller minoritetsspråk eller det regelverk för persone r som tillhör minoriteter som ka n finnas i en part eller som tillgodoses av bestämmelser hänförlig a till bilaterala eller multilaterala internationella överenskommel - ser.
Artikel 5 Gällande förpliktelser
Ingenting i denna stadga skall tolkas ha innebörden att berättiga till någon verksamhet eller några åtgärder som strider mot
287
Bilaga 2
principle of the sovereignty and territorial integrity of States.
Article 6 - Information
The Parties undertake to see to it that the authorities, organisations and persons concerned are informed of the rights and duties established by this Charter.
SOU 1997:192
Artikel 6 Information
Parterna förbinder sig att tillse att berörda myndigheter, organisationer och personer informeras om rättigheter och skyldigheter enligt denna stadga.
Part II - Objectives and principles pursued in accordance with Article 2, paragraph 1
Article 7 - Objectives and principles
1 In respect of regional or minority languages, within the territories in which such languages are used and according to the situation of each language, the Parties shall base their policies, legislation and practice on the following objectives and principles:
a the recognition of the regional or minority languages as an expression of cultural wealth;
bthe respect of the geographical area of each regional or minority language in order to ensure that existing or new administrative divisions do not constitute an obstacle to the promotion of the regional or minority language in question;
288
Del II Mål och principer enligt artikel 2 punkt i
Artikel 7 Mål och principer
1. I fråga om landsdels- eller minoritetsspråk inom de territorier där sådana språk används, och i enlighet med situationen för varje språk, skall parterna bygga sin politik, lagstiftning och praxis på följande mål och principer:
a)erkännande av landsdels- eller minoritetsspråk som uttryck fö r kulturell rikedom,
b)respekt för det geografisk a området för varje landsdels- eller minoritetsspråk för att trygga at t gällande eller ny administrativ indelning inte utgör hinder mo t främjande av ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk,
| SOU 1997:192 | Bilaga 2 |
cthe need for resolute action to promote regional or minority languages in order to safeguard them;
dthe facilitation and/or encouragement of the use of regional or minority languages, in speech and writing, in public and private life;
ethe maintenance and development of links, in the fields covered by this Charter, between groups using a regional or minority language and other groups in the State employing a language used in identical or similar form, as well as the establishment of cultural relations with other groups in the State using different languages;
fthe provision of appropriate forms and means for the teaching and study of regional or minority languages at all appropriate stages;
gthe provision of facilities enabling
hthe promotion of study and research on regional or minority languages at
c)behov av beslutsamma åtgärder för att främja landsdels- eller minoritetsspråk i syfte att skydda dem,
d)underlättande och/eller uppmuntran av användning av landsdels- eller minoritetsspråk i tal och skrift i det offentliga och privata livet,
e)upprätthållande och utveckling av förbindelser inom de områden som omfattas av denna stadga mellan grupper som använder ett landsdels- eller minoritetsspråk och andra grupper i samma stat som använder ett språk som bru - kas i identiskt samma eller liknande form, samt upprättande av kulturella förbindelser med andra grupper i staten som använder andra språk,
f)tillhandahållande av lämpliga former och medel för under - visning i och studium av landsdels- eller minoritetsspråk på alla vederbörliga nivåer,
g)tillhandahållande av möjlig - heter för dem som inte talar et t landsdels- eller minoritetsspråk som bor i det område där ifråga - varande landsdels- eller minoritetsspråk används, att lära si g detta om de så önskar,
h)I främjande av studium och forskning om landsdelseller minoritetsspråk vid universitet eller
289
Bilaga 2
universities or equivalent institutions;
ithe promotion of appropriate types of transnational exchanges, in the fields covered by this Charter, for regional or minority languages used in identical or similar form in two or more States.
2The Parties undertake to eliminate, if they have not yet done so, any unjustified distinction, exclusion, restriction or preference relating to the use of a regional or minority language and intended to discourage or endanger the maintenance or development of it. The adoption of special measures in favour of regional or minority languages aimed at promoting equality between the users of these languages and the rest of the population or which take due account of their specific conditions is not considered to be an act of discrimination against the users of more
3The Parties undertake to promote, by appropriate measures, mutual understanding between all the
linguistic groups of the country and in particular the inclusion of respect,
290
SOU 1997:192
motsvarande läroanstalter,
i) främjande av transnationellt utbyte i lämpliga former inom de områden som omfattas av denna stadga för de landsdels- eller minoritetsspråk, som används i identiskt samma eller liknande form i två eller flera stater.
2.Parterna förbinder sig att, o m så inte redan har skett, avskaffa alla oberättigade åtskillnader , undantag, restriktioner eller preferenser som gäller användnin g av ett landsdels- eller minoritetsspråk och som syftar till att motverka eller äventyra dess fortbestånd eller utveckling. Vidtagande av särskilda åtgärder till förmå n för landsdels- eller minoritetsspråk som syftar till att främja likhet mellan användarna av d- essa språk och resten av befolkningen, eller som tar behörig hän - syn till deras särskilda förhållan - den, skall inte betraktas som diskriminering mot dem som brukar mera allmänt använda språk.
3.Parterna förbinder sig att me d lämpliga åtgärder främja ömse - sidig förståelse mellan alla språ - kliga grupper i landet och särskilt verka för att respekt, förståels e och tolerans med avseende på landsdels- eller minoritetsspråk
| SOU 1997:192 | Bilaga 2 |
understanding and tolerance in relation to regional or minority languages among the objectives of education and training provided within their countries and encouragement of the mass media to pursue the same objective.
4In determining their policy with regard to regional or minority languages, the Parties shall take into consideration the needs and wishes expressed by the groups which use such languages. They are encouraged to establish bodies, if necessary, for the purpose of advising the authorities on all matters pertaining to regional or minority languages.
5The Parties undertake to apply, mutatis mutandis, the principles listed in paragraphs 1 to 4 above to nonterritorial languages. However, as far as these languages
are concerned, the nature and scope of the measures to be taken to give effect to this Charter shall be determined in a flexible manner, bearing in mind the needs and wishes, and respecting the t r a d i t i o n s a n d characteristics, of the groups which use the languages concerned.
inkluderas bland målen för olik a slag av undervisning och utbildning i sina länder samt att uppmuntra massmedia att sträva mot samma mål.
4.Vid fastläggandes av sin politik i fråga om landsdels- eller minoritetsspråk skall parterna ta hänsyn till de behov och önskemål so m uttrycks av de grupper som använder sådana språk. De upp - muntras att i mån av behov upprätta organ för att ge road til l myndigheterna i alla frågor som sammanhänger med landsdels- eller minoritetsspråk.
5.Parterna förbinder sig att i ve - derbörliga delar tillämpa principerna i punkt 1 - 4 ovan på territoriellt obundna språk. I fråga om dessa språk skall emellertid arten och omfattningen av de åtgärde r som skall vidtas för att verkställa denna stadga, som skall bestämmas på ett flexibelt sätt, med be - aktande av behoven och önske - målen hos de grupper som använder ifrågavarande språk och me d respekt för deras traditioner oc h egenart.
291
| Bilaga 2 | SOU 1997:192 |
Part III - Measures to promote the use of regional or minority languages in public life in accordance with the undertakings entered into under Article 2, paragraph 2
Article 8 - Education
Del III åtgärder för att främja användning av landsdels- eller minoritetsspråk i samhällslivet i enlighet med åtagandena i artikel 2 punkt 2
Artikel 8 Utbildning
1With regard to education, the Parties undertake, within the territory in which such languages are used, according to the situation of each of these languages, and without prejudice to the teaching of the official language(s) of the State:
a i to make available preschool education in the relevant regional or minority languages; or
iito make available a substantial part of
iiito apply one of the measures provided for under i and
iiabove at least to those pupils whose families so request and whose number is considered sufficient; or
ivif the public authorities have no direct competence in the field of
292
1. Parterna förbinder sig til l fö ljande i fråga om utbildning inom det territorium där sådan a språk används, i enlighet med situationen för vart och ett a v dessa språk, och utan att försämr a undervisningen i statens officiella språk:
a) i) att tillhandahålla förskole - undervisning på ifrågavarand e landsdels- eller minoritetsspråk, eller
ii)att tillhandahålla en väsent - lig del av förskoleundervisningen på ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk, eller
iii)att tillämpa någon av de åt - gärder som avses i i) och ii) ovan, åtminstone för de elever vars anhör iga så begär och vars anta l bedöms vara tillräckligt, eller,
iv)om myndigheterna saknar direkt behörighet beträffand e förskoleundervisning, att gynna och/eller uppmuntra tillämpning av de åtgärder som avses i i) iii ) ovan,
| SOU 1997:192 | Bilaga 2 |
under i to iii above;
b i to make available primary education in the relevant regional or minority languages; or
iito make available a substantial part of primary education in the relevant regional or minority languages; or
iiito provide, within primary education, for the teaching of the relevant regional or minority languages as an integral part of the curriculum; or
ivto apply one of the measures provided for under i to iii above at least to those pupils whose families so request and whose number is considered sufficient;
c i to make available secondary education in the relevant regional or minority languages; or
ii to make available a sub stantial part of secondary education in the relevant regional or minority languages; or
b) i) att tillhandahålla undervisning i de lägre årskurserna i grundskolan på ifrågavarand e landsdels- eller minoritetsspråk, eller
ii)att tillhandahålla en väsent - lig del av undervisningen i de lägre årskurserna i grundskolan på ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk, eller
iii)att tillse att i undervisningen i de lägre årskurserna i grundskolan som en integrerande del av läroplanen ingår undervisning i ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk, eller
iv)att tillämpa någon av de åt - gärder som avses i i) - iii) ovan, åtminstone för de eleve r vars anhöriga så begär och var s
antal bedöms vara tillräckligt,
c) i) att tillhandahålla undervisning i de högre årskurserna i grundskolan och i gymnasieskolan på ifrågavarande landsdels - eller minoritetsspråk, eller
ii) att tillhandahålla en väsent - lig del av undervisningen i de hö gre årskurserna i grundskolan och i gymnasieskolan på ifråga - varande landsdels- eller minoritetsspråk, eller
293
| Bilaga 2 | SOU 1997:192 |
iii to provide, within secondary education, for the teaching of the relevant regional or minority languages as an in tegral part of the curriculum; or
iv to apply one of the measures provided for under i to iii above at least to those pupils who, or where appropriate whose families, so wish in a number considered sufficient;
d i to make available technical and vocational education in the relevant regional or minority languages; or
iito make available a substantial part of technical and vocational education in the relevant regional or minority languages; or
iiito provide, within technical and vocational education, for the teaching of the relevant regional or minority languages as an integral part of the curriculum; or
ivto apply one of the measures provided for under i to iii above at least to those pupils who, or where appropriate whose families, so wish in a number considered sufficient;
294
iii)att tillse att i undervisningen i de högre årskurserna i grund - skolan och i gymnasieskolan som en integrerande del av läroplanen ingår undervisning i ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk, eller
iv)att tillämpa någon av de åt - gärder som avses i i) - iii) ovan,
åtminstone för de elever som s å önskar, eller, i förekommand e fall, för dem vars anhöriga s å öns kar och vars antal bedöm s vara tillräckligt,
d) i) att tillhandahålla teknisk utbildning och yrkesutbildning på ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk, eller
ii)att tillhandahålla en väsent - lig del av den tekniska utbildningen och yrkesutbildningen på ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk, eller
iii)att tillse att i den tekniska utbildningen och yrkesutbildningen som en integrerande del av läroplanen ingår undervisning i ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk, eller
iv)att tillämpa någon av de åt - gärder som avses i i) - iii) ovan, åtminstone för de elever som s å önskar, eller, i förekommand e
| fall, för | dem vars anhöriga s å |
| öns kar | och vars antal bedöm s |
vara tillräckligt,
| SOU 1997:192 | Bilaga 2 |
e i to make available university and other higher education in regional or minority languages; or
iito provide facilities for the study of these languages as university and higher education subjects; or
iiiif, by reason of the role of the State in relation to higher education institutions,
f i to arrange for the provision of adult and continuing education courses which are taught mainly or wholly in the regional or minority languages; or
iito offer such languages as subjects of adult and continuing education; or
iiiif the public authorities have no direct competence in the field of adult education, to favour and/or encourage the offering of such languages as subjects of adult and continuing
e) i) att tillhandahålla universitetsutbildning och annan högr e utbildning på ifrågavarand e landsdels- eller minoritetsspråk, eller
ii)att tillhandahålla resurser fö r studium av dessa språk som äm - nen i universitetsutbildningen och den högre utbildningen, eller
iii)att, om till följd av staten s roll i förhållande till institutioner för högre utbildning, stycke i) och
ii)ovan inte kan tillämpas, uppmuntra och/eller tillåta tillhandahållande av universitetsutbildning eller andra former av högre ut - bildning på landsdels- eller minoritetsspråk eller av resurser fö r studium av dessa språk som studieämnen vid universitet eller högre utbildningsanstalter,
f) i) att tillse tillhandahållande av kurser för vuxen och vidare - utbildning där undervisningen helt eller delvis sker på landsdels- eller minoritetsspråk, eller
ii)att erbjuda dessa språk som ämnen inom vuxen- och vidareutbildningen, eller
iii)att, om de statliga myndig-
heterna saknar direkt behörighe t i fråga om vuxenutbildningen, gynna och/eller uppmuntra att sådana språk erbjuds som ämnen inom vuxen- och vidareutbildning,
295
Bilaga 2
education;
SOU 1997:192
gto make arrangements to ensure the teaching of the history and the culture which is reflected by the regional or minority language;
hto provide the basic and further training of the teachers required to implement those of paragraphs a to g accepted by the Party;
ito set up a supervisory body or bodies responsible for monitoring the measures taken and progress achieved in establishing or developing the teaching of regional or minority languages and for drawing up periodic reports of their findings, which will be made public.
2With regard to education and in respect of territories other than those in which the regional or minority languages are traditionally used, the Parties undertake, if the number of users of a regional or minority language justifies it, to allow, encourage or provide teaching in or of the regional or minority language at all the appropriate stages of education.
g)att vidta åtgärder för att till - godose undervisning i historia och kultur som hänför sig til l ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk,
h)att tillhandahålla grundutbildning och fortbildning av lärare som behövs för att genomför a de av punkterna a till g som har accepterats av en part,
i)att inrätta ett eller flera övervakningsorgan för att följa vid - tagna åtgärder och uppnådd a framsteg i fråga om upprättand e eller utveckling av undervisning i landsdels- eller minoritetsspråk, och för att periodiskt avge rapport om sina resultat, som skall offentliggöras.
2. I fråga om utbildning och avseende andra territorier än de där landsdels- eller minoritetsspråk av hävd används, förbinder sig parterna, om antalet användare av ett landsdels- eller minoritetsspråk motiverar det, att tillåta, uppmuntra eller tillhandahålla undervisning på eller i ifrågava - rande landsdels- eller minoritetsspråk på alla vederbörliga utbildningsnivåer.
296
| SOU 1997:192 | Bilaga 2 |
| Article 9 - Judicial authorities | Artikel 9 Rättsväsendet |
1The Parties undertake, in respect of those judicial districts in which the number of residents using the regional or minority languages justifies the measures specified below, according to the situation of each of these languages and on condition that the use of the facilities afforded by the present paragraph is not considered by the judge to hamper the proper administration of justice:
a in criminal proceedings:
1. Parterna förbinder sig till fö - ljande i de domsagor där antalet bosatta personer som använder sådana landsdels- eller minoritetsspråk som berättigar till de åtgärder som anges här nedan, i enlighet med situationen för vart oc h ett av dessa språk, och på villko r att utnyttjandet av de möjligheter som tillhandahålls enligt denna punkt av domstolen bedöms int e hindra en rättsenlig handlägg - ning:
a)i brottmål:
i to provide that the courts, at the request of one of the parties, shall conduct the proceedings in the regional or minority languages; and/or
iito guarantee the accused the right to use his/her regional or minority language; and/or
iiito provide that requests and evidence, whether written or oral, shall not be considered inadmissible solely because they are formulated in a regional or minority language; and/or
ivto produce, on request, documents connected with legal proceedings in the rele-
i)att tillse att domstolarna, på begäran av någon av parterna, håller rättegången på landsdels - eller minoritetsspråk, och/eller
ii)att ge en anklagad rätt att använda sitt eget landsdels- eller minoritetsspråk, och/eller
iii)att tillse att inlagor och bevisning, i skriftlig eller muntlig form, inte skall avvisas endast av den anledningen att de är upprättade på ett landsdels- eller minoritetsspråk, och/eller
iv)att på begäran tillhandahålla handlingar hänförliga till ett rät tsligt förfarande på ifrågavarand e
297
| Bilaga 2 | SOU 1997:192 |
vant regional or minority language, if necessary by the use of interpreters and translations involving no extra expense for the persons concerned;
b in civil proceedings:
landsdels- eller minoritetsspråk, vid behov med hjälp av tolkar och översättningar, utan att dett a medför någon extra kostnad fö r de berörda,
b)i tvistemål:
i to provide that the courts, at the request of one of the parties, shall conduct the proceedings in the regional or minority languages; and/or
iito allow, whenever a litigant has to appear in person before a court, that he or she may use his or her regional or minority language without thereby incurring additional expense; and/or
iiito allow documents and evidence to be produced in the regional or minority languages, if necessary by the use of interpreters and translations;
cin proceedings before courts concerning administrative matters:
i to provide that the courts, at the request of one of the parties, shall conduct the proceedings in the regional or minority languages; and/or
298
i)att tillse att domstolarna, på begäran av någon av parterna, håller rättegången på landsdels - eller minoritetsspråk, och/eller
ii)att när en part i en tvist måste inställa sig personligen i rätten, han eller hon får använda sitt eget landsdels- eller minoritetsspråk utan att detta medför extra kost - nader, och/eller
iii)att tillåta att handlingar och bevisning läggs fram på et t landsdels- eller minoritetsspråk, om nödvändigt med hjälp av tol - kar och översättningar;
c) i förvaltningsmål inför dom - stol,
i) att tillse att domstolarna på begäran av någon av parterna håller rättegången på landsdels - eller minoritetsspråk, och/eller
| SOU 1997:192 | Bilaga 2 |
iito allow, whenever a litigant has to appear in person before a court, that he or she may use his or her regional or minority language without thereby incurring additional expense; and/or
iiito allow documents and evidence to be produced in the regional or minority languages, if necessary by the use of interpreters and translations;
dto take steps to ensure that the application of subparagraphs i and iii of paragraphs b and c above and any necessary use of interpreters and translations does not involve extra expense for the persons concerned.
2 The Parties undertake:
ii)att när en part måste inställa sig personligen i rätten, han eller hon får använda sitt ege t landsdelseller minoritetsspråk utan att detta medför extra kost - nader, och/eller
iii)att tillåta att handlingar och bevisning läggs fram på et t landsdels- eller minoritetsspråk, om nödvändigt med anlitande av tolkar och översättningar;
d) att vidta åtgärder för att tills e att tillämpningen av styckena i) och iii) i punkterna b och c ovan och allt behövligt bruk av tolka r och översättningar inte medfö r någon extra kostnad för de be - rörda personerna.
2. Parterna förbinder sig
anot to deny the validity of legal documents drawn up within the State solely because they are drafted in a regional or minority language; or
bnot to deny the validity, as between the parties, of legal documents drawn up within the country solely because they are drafted in a regional or minority language, and to provide that they can be invoked against interested
a)att inte vägra att godkänn a giltigheten av juridiska dokument som upprättats inom staten endast av den anledningen att de är avfattade på ett landsdels- eller minoritetsspråk, eller
b)att inte vägra att godkänn a giltigheten av juridiska dokument upprättade parterna emellan i landet endast av den anledningen att de är avfattade på et t landsdelseller minoritetsspråk, och tillåta att de åberopas gent - emot berörda tredje personer som
299
| Bilaga 2 | SOU 1997:192 |
third parties who are not users of these languages on condition that the contents of the document are made known to them by the person(s) who invoke(s) it; or
cnot to deny the validity, as between the parties, of legal documents drawn up within the country solely because they are drafted in a regional or minority language.
3The Parties undertake to make available in the regional or minority languages the most important national statutory texts and those relating particularly to users of these languages, unless they are otherwise provided.
Article 10 - Administrative authorities and public services
1 Within the administrative districts of the State in which the number of residents who are users of regional or minority languages justifies the measures specified below and according to the situation of each language, the Parties undertake, as far as this is reasonably possible:
a i to ensure that the administrative authorities use the
300
inte använder detta språk, unde r förutsättning att innehållet i handlingarna görs tillgängligt för dem av den eller de personer som åberopar dem, eller
c) att inte vägra att godkänn a giltigheten av juridiska dokument upprättade parterna emellan i landet endast av den anledningen att de är avfattade på et t landsdelseller minoritetsspråk.
3. Parterna förbinder sig att på landsdels- eller minoritetsspråken tillhandahålla de viktigaste lagtexterna och de texter som särskilt hänför sig till de personer som använder dessa språk, såvida d - essa inte tillhandahålls på anna t sätt.
Artikel 10 Förvaltningsmyndigheter och samhällsservice
1. Inom de administrativa områden i en stat där antalet invånare som använder landsdels- eller minoritetsspråk motiverar de åtgärder som anges nedan, och i enlighet med situationen för varje språk, förbinder sig parterna i rimlig utsträckning
a) i) att tillse att de administrativa myndigheterna använder
SOU 1997:192
regional or minority langu ages; or
iito ensure that such of their officers as are in contact with the public use the regional or minority languages in their relations with persons applying to them in these languages; or
iiito ensure that users of regional or minority languages may submit oral or written applications and receive a reply in these languages; or
ivto ensure that users of regional or minority languages may submit oral or written applications in these languages; or
vto ensure that users of regional or minority languages may validly submit a document in these languages;
bto make available widely used administrative texts and forms for the population in the regional or minority languages or in bilingual versions;
cto allow the administrative authorities to draft documents in a regional or minority language.
Bilaga 2
landsdels- eller minoritetsspråken, eller
ii)att tillse att de statstjänsteman som är i kontakt med allmänheten använder landsdels- eller minoritetsspråken i sitt umgänge med personer som kontaktar dem på ett sådant språk , eller
iii)att tillse att personer som använder landsdels- eller minoritetsspråk får göra framställningar i muntlig eller skriftlig form och få svar på dessa språk, eller
iv)att tillse att personer som använder landsdelseller minoritetsspråk får göra framställningar i muntlig eller skriftlig form på dessa språk, eller
v)att tillse att handlingar som inges av personer som använder landsdels- eller minoritetsspråk och som är upprättade på dess a språk anses giltiga,
b)att tillhandahålla ofta före - kommande förvaltningstexter och formulär avsedda för befolkningen på landsdels- eller minoritetsspråken eller i tvåspråkig ver sion,
c)att tillåta förvaltningsmyndig - heterna att upprätta handlingar på ett landsdels- eller minoritetsspråk.
301
Bilaga 2
2In respect of the local and regional authorities on whose territory the number of residents who are users of regional or minority languages is such as to justify the measures specified below, the Parties undertake to allow and/or encourage:
a the use of regional or minority languages within the framework of the regional or local authority;
bthe possibility for users of regional or minority languages to submit oral or written applications in these languages;
cthe publication by regional authorities of their official documents also in the relevant regional or minority languages;
dthe publication by local authorities of their official documents also in the relevant regional or minority languages;
ethe use by regional authorities of regional or minority languages in debates in their assemblies, without excluding, however, the use of the official language(s) of the State;
SOU 1997:192
2. I fråga om lokala och regionala myndigheter, inom vilkas territorier de invånare som använ - der landsdelseller minoritetsspråk är tillräckligt många för att motivera de nedan angivna åtgärder - na, förbinder sig parterna att tillåta och/eller uppmuntra
a)användning av landsdels- eller minoritetsspråk inom den regionala eller lokala myndigheten,
b)möjlighet för användare a v landsdels- eller minoritetsspråk att göra framställningar i muntlig eller skriftlig form på dessa språk,
c)att regionala myndigheter ger ut sina officiella dokument jämväl på ifrågavarande landsdels - eller minoritetsspråk,
d)att lokala myndigheter ger ut sina officiella dokument jämvä l på ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk,
e)att regionala myndigheter i sina sammanträden använde r landsdels- eller minoritetsspråk
utan att för den skull det eller d e i staten använda officiella språken utesluts,
302
SOU 1997:192
fthe use by local authorities of regional or minority languages in debates in their assemblies, without excluding, however, the use of the official language(s) of the State;
gthe use or adoption, if necessary in conjunction with the name in the official language(s), of traditional and correct forms of
3With regard to public services provided by the administrative authorities or other persons acting on their behalf, the Parties undertake, within the territory in which regional or minority languages are used, in accordance with the situation of each language and as far as this is reasonably possible:
ato ensure that the regional or minority languages are used in the provision of the service; or
bto allow users of regional or minority languages to submit a request and receive a reply in these languages; or
cto allow users of regional or minority languages to submit a request in these
Bilaga 2
f) att lokala myndigheter i sina sammanträden använde r landsdels- eller minoritetsspråk utan att för den skull det eller d e i staten använda officiella språken utesluts,
g) att traditionella och korrekta former av ortsnamn på landsdels- eller minoritetsspråk använd s eller införs, vid behov jämside s med namnen på det eller de officiella språken.
3. I fråga om samhällsservic e från förvaltningsmyndighetern a eller av andra personer som handlar på deras uppdrag, förbinde r sig parterna inom det territorium där landsdels- eller minoritetsspråk används, i enlighet med varje språks situation, och i rimlig utsträckning,
a)att tillse att landsdels- eller minoritetsspråk används vid tillhandahållande av ifrågavarande tjänster, eller
b)att tillåta användarna a v landsdels- eller minoritetsspråk att göra framställningar och f å svar på dessa språk, eller
c)att tillåta användarna a v landsdels- eller minoritetsspråk att göra framställningar på dess a
303
Bilaga 2
languages. språk.
SOU 1997:192
4With a view to putting into effect those provisions of paragraphs 1, 2 and 3 accepted by them, the Parties undertake to take one or more of the following measures:
atranslation or interpretation as may be required;
brecruitment and, where necessary, training of the officials and other public service employees required;
ccompliance as far as possible with requests from public service employees having a knowledge of a regional or minority language to be appointed in the territory in which that language is used.
5The Parties undertake to allow the use or adoption of family names in the regional or minority languages, at the request of those concerned.
Article 11 - Media
4. Parterna förbinder sig at t vidta en eller flera av följand e åtgärder för att uppfylla de åta - ganden i punkterna 1, 2 och 3 som de har antagit:
a)tolkning eller översättning vi d behov,
b)anställning och vid behov utbildning av erforderligt antal tjänstemän och andra offentligt anställda,
c)att i möjlig mån tillmötesg å begäran från statstjänsteman med kunskaper i ett landsdels- eller minoritetsspråk att bli förordnade i det territorium där det språke t används.
5. Parterna förbinder sig at t tillåta att släktnamn används eller antas på landsdels- eller minoritetsspråk på 0 begäran av de be - rörda.
Artikel 11 Massmedia
1The Parties undertake, for the users of the regional or minority languages within the territories in which those languages are spoken, according to the situation of each language, to the extent that the public authorities, directly or indirectly, are
304
1. Parterna förbinder sig til l följande för dem som använde r landsdels- eller minoritetsspråk inom de territorier där dessa språk brukas, i enlighet med situationen för varje språk, i den utsträckn ing som de offentliga myndigheterna är direkt eller indirekt behöriga , har befogenhet eller inflytande
| SOU 1997:192 | Bilaga 2 |
competent, have power or play a role in this field, and respecting the principle of the independence and autonomy of the media:
ato the extent that radio and television carry out a public service mission:
ito ensure the creation of at least one radio station and one television channel in the regional or minority languages; or
iito encourage and/or facilitate the creation of at least one radio station and one television channel in the regional or minority languages; or
iiito make adequate provision so that broadcasters offer programmes in the regional or minority languages;
bi to encourage and/or facilitate the creation of at least one radio station in the regional or minority languages; or
iito encourage and/or facilitate the broadcasting of radio programmes in the regional or minority languages on a regular basis;
ci to encourage and/or facilitate the creation of at
härvidlag och under respekterande av principen om massmedias oberoende och självständighet,
a) i den mån radio och TV står i det offentligas tjänst:
i)att tillse att minst en radiostation och en
ii)att uppmuntra och/eller underlätta inrättande av minst en radiostation och en
iii)att vidta lämpliga åtgärde r för att radiostationer och
b) i) att uppmuntra och/eller underlätta inrättande av minst en radiostation på landsdels- eller minoritetsspråk, eller
ii) att uppmuntra och/eller underlätta regelbunden sändning av radioprogram på landsdels- eller minoritetsspråk,
c) i) att uppmuntra och/eller underlätta inrättande av minst en
305
Bilaga 2
least one television channel in the regional or minority languages; or
ii to encourage and/or facilitate the broadcasting of television programmes in the regional or minority languages on a regular basis;
dto encourage and/or facilitate the production and distribution of audio and audiovisual works in the regional or minority languages;
ei to encourage and/or facilitate the creation and/or maintenance of at least one newspaper in the regional or minority languages; or
iito encourage and/or facilitate the publication of newspaper articles in the regional or minority languages on a regular basis;
fi to cover the additional costs of those media which use regional or minority languages, wherever the law provides for financial assistance in general for the media; or
iito apply existing measures for financial assistance also to audiovisual productions in the regional or minority languages;
306
SOU 1997:192
ii) att uppmuntra och/eller underlätta regelbunden sändning av
d)att uppmuntra och/eller underlätta produktion och distribution av radio- och
e)i) att uppmuntra och/eller underlätta att minst en tidning grundas och/eller upprätthålls p å landsdels eller minoritetsspråk, eller
ii) att uppmuntra och/eller underlätta regelbunden publicering av tidningsartiklar på landsdels- eller minoritetsspråk,
f) i) att täcka extrakostnaderna för de massmedia som använder landsdels- eller minoritetsspråk, där enligt lag statligt stöd ges til l massmedia, eller
ii) att tillämpa gällande bestäm - melser för finansiellt stöd äve n till
| SOU 1997:192 | Bilaga 2 |
gto support the training of journalists and other staff for media using regional or minority languages.
2The Parties undertake to guarantee freedom of direct reception of radio and television broadcasts from neighbouring countries in a language used in identical or similar form to a regional or minority language, and not
to oppose the retransmission
| of radio and | television |
| b r o a d c a s t s | f r o m |
neighbouring countries in such a language. They further undertake to ensure that no restrictions will be placed on the freedom of expression and free circulation of information in the written press in a language used in identical or similar form to a regional or minority language. The exercise of the
g) att stödja utbildning av journalister och annan personal i massmedia som använder landsdels- eller minoritetsspråk.
2. Parterna förbinder sig at t garantera friheten att från grannländer direkt ta emot radio- och
307
| Bilaga 2 | SOU 1997:192 |
reputation or rights of others, for preventing disclosure of information received in confidence, or for maintaining the authority and impartiality of the judiciary.
3The Parties undertake to ensure that the interests of the users of regional or minority languages are represented or taken into account within such bodies as may be established in accordance with the law with responsibility for guaranteeing the freedom and pluralism of the media.
Article 12 - Cultural activities and facilities
1With regard to cultural activities and facilities - especially libraries, video libraries, cultural centres, museums, archives, academies, theatres and cinemas, as well as literary work and film production, vernacular forms of cultural expression, festivals and the culture industries, including inter alia the use of new technologies - the Parties undertake, within the territory in which such languages are used and to the extent that the public authorities are competent, have power or play a role in this field:
308
3. Parterna förbinder sig at t tillse att de personers intressen som använder landsdels- eller minoritetsspråk företräds elle r beaktas i sådana organ som med stöd av lag kan komma att inrättas med ansvar att garantera frihet och pluralism för massmedia.
Artikel 12 Kulturell verksamhet och kulturella inrättningar
1. I fråga om kulturell verksamhet och kulturella inrättningar - särskilt bibliotek, videobibliotek, kulturcentra, muséer, arkiv, akademier, teatrar och biografer, ävensom litterära verk och filmproduktion, uttrycksformer fö r folklig kultur, festivaler och kulturell företagsamhet, innefat - tande bl.a. användning av ny teknologi - förbinder sig parterna till fö ljande inom det territorium där sådana språk används och i de n utsträckning som de offentliga myndigheterna är behöriga, ha r befogenhet eller inflytande:
| SOU 1997:192 | Bilaga 2 |
a to encourage types of expression and initiative specific to regional or minority languages and foster the different means of access to works produced in these languages;
bto foster the different means of access in other languages to works produced in regional or minority languages by aiding and developing translation, dubbing,
cto foster access in regional or minority languages to works produced in other languages by aiding and developing translation, dubbing,
dto ensure that the bodies responsible for organising or supporting cultural activities of various kinds make appropriate allowance for incorporating the knowledge and use of regional or minority languages and cultures in the undertakings which they initiate or for which they provide backing;
eto promote measures to ensure that the bodies responsible for organising or supporting cultural activities have at their disposal staff who have a full command of
a)att uppmuntra uttrycksformer och initiativ som utmärker landsdels- eller minoritetsspråk och främja olika sätt att få till - gång till verk framställda på dessa språk,
b)att främja olika sätt att p å andra språk få tillgång till ver k framställda på ett landsdels- eller minoritetsspråk genom att stödj a och utveckla översättning, dubb - ning, eftersynkronisering och framställning av undertexter,
c)att främja tillgång på lands - dels- eller minoritetsspråk till verk framställda på andra språ k genom att stödja och utveckl a översättning, dubbning, eftersynkronisering och framställning av undertexter,
d)att tillse att de organ som är
ansvariga för att anordna elle r stö dja olika slags kulturell verksamhet avsätter tillräckliga medel för att inkludera kunskaper i och användning av landsdels- eller minoritetsspråk och deras kultur i produktioner som de initierar eller stöder,
e) att främja åtgärder för at t tillse att de organ som är ansvariga för att anordna eller stödj a kulturell verksamhet förfoga r över personal som helt behärskar ifrågavarande landsdels- eller
309
Bilaga 2
the regional or minority language concerned, as well as of the language(s) of the rest of the population;
fto encourage direct participation by representatives of the users of a given regional or minority language in providing facilities and planning cultural activities;
gto encourage and/or facilitate the creation of a body or bodies responsible for collecting, keeping a copy of and presenting or publishing works produced in the regional or minority languages;
hif necessary, to create and/or promote and finance trans-
| lation and | terminological |
| r e s e a r c h | s e r v i c e s , |
particularly with a view to maintaining and developing appropriate administrative, commercial, economic, social, technical or legal terminology in each regional or minority language.
2In respect of territories other than those in which the regional or minority languages are traditionally used, the Parties undertake, if the number of users of a regional or minority language justifies it, to allow, encourage and/or provide appropriate cultural ac-
310
SOU 1997:192
minoritetsspråk liksom den övriga befolkningens språk,
f)att uppmuntra direkt deltagande av företrädare för dem so m använder ett visst landsdels- eller minoritetsspråk vid anskaffande av resurser för och planering a v kulturell verksamhet,
g)att uppmuntra och/eller underlätta upprättande av organ med uppgift att insamla samt förvara , presentera eller offentliggöra verk framställda på landsdels- eller minoritetsspråk,
h)att vid behov skapa och/eller främja och bekosta tjänster som avser översättning och t erminologisk forskning, särskilt i syfte att bevara eller utveckla lämplig administrativ, kommersiell, ekonomisk, samhällelig, teknisk eller rättslig terminologi på vart och ett av landsdels- eller minoritetsspråken.
2. I fråga om territorier dä r landsdels- eller minoritetsspråk inte används av hävd, förbinde r sig parterna, om antalet användare av ett landsdels- eller minoritetsspråk motiverar detta, att tillåta, uppmuntra och/eller tillhandahålla lämplig kulturell verksamhet och kulturella inrättningar i enlighet med föregående
SOU 1997:192
tivities and facilities in accordance with the preceding paragraph.
3The Parties undertake to make appropriate provision, in pursuing their cultural policy abroad, for regional or minority languages and the cultures they reflect.
Article 13 - Economic and social life
1With regard to economic and social activities, the Parties undertake, within the whole country:
a to eliminate from their legislation any provision prohibiting or limiting without justifiable reasons the use of regional or minority languages in documents relating to economic or social life, particularly contracts of employment, and in technical documents such as instructions for the use of products or installations;
bto prohibit the insertion in internal regulations of companies and private documents of any clauses excluding or restricting the use of regional or minority languages, at least between users of the same language;
Bilaga 2
punkt.
3. Parterna förbinder sig att t a vederbörlig häns yn till landsdels- eller minoritetsspråk och den kultur dessa ger uttryck för när d e sprider sin kultur utomlands.
Artikel 13 Ekonomiska och sociala förhållanden
1. I fråga om ekonomisk och social verksamhet förbinder sig par - terna till följande med avseend e på hela landet:
a)att från sina lagar ta bort varje bestämmelse som oberätti - gat förbjuder eller begränsar an - vändning av landsdels- eller minoritetsspråk i handlingar som har avseende på ekonomiska och sociala förhållanden, särskilt i anställningskontrakt och i tekniska dokument som t.ex. bruksanvisningar för varor och utrust - ning,
b)att i företags interna regle r och privata handlingar förbjud a införande av klausuler som utesluter eller inskränker använd - ningen av landsdels- eller minoritetsspråk, åtminstone mellan - personer som använder samma språk,
311
| Bilaga 2 | SOU 1997:192 |
cto oppose practices designed to discourage the use of regional or minority languages in connection with economic or social activities;
dto facilitate and/or encourage the use of regional or minority languages by means other than those specified in the above subparagraphs.
2With regard to economic and social activities, the Parties undertake, in so far as the public authorities are competent, within the territory in which the regional or minority languages are used, and as far as this is reasonably possible:
ato include in their financial and banking regulations provisions which allow, by means of procedures compatible with commercial practice, the use of regional or minority languages in drawing up payment orders (cheques, drafts, etc.) or other financial documents, or, where appropriate, to ensure the implementation of such provisions;
bin the economic and social sectors directly under their control (public sector), to organise activities to promote the use of regional or
312
c)att motsätta sig praxis som syftar till att motverka användning av landsdels- eller minoritetsspråk i ekonomisk och social verksamhet,
d)att underlätta och/eller uppmuntra användning av landsdels- eller minoritetsspråk med andra medel än vad som anges i föregående stycken.
2. I fråga om ekonomisk och social verksamhet förbinder si g parterna i den utsträckning de offentliga myndigheterna är behö - riga inom territorier där landsdels- eller minoritetsspråk används, och inom rimliga gränser, till följande:
a)att i sina regler för finans - och bankinstitut ta in bestämmelser som, genom förfaringssät t som är förenliga med god affärs - mannased, medger användning av landsdels eller minoritetsspråk vid utfärdande av skuldebrev (checker, växlar, osv.), eller andra betalningsförbindelser, eller, när så är lämpligt, att tillse att sådana bestämmelser införs,
b)i de ekonomiska och sociala sektorer som står under deras direkta kontroll (den offentliga sektorn) att vidta åtgärder för at t främja användning av landsdels-
| SOU 1997:192 | Bilaga 2 |
| minority languages; | eller minoritetsspråk, |
cto ensure that social care facilities such as hospitals, retirement homes and hostels offer the possibility of receiving and treating in their own language persons using a regional or minority language who are in need of care on grounds of
dto ensure by appropriate means that safety instructions are also drawn up in regional or minority languages;
eto arrange for information provided by the competent public authorities concerning the rights of consumers to be made available in regional or minority languages.
Article 14 - Transfrontier exchanges
The Parties undertake:
c)att tillse att i social omsorg vid institutioner såsom sjukhus, pensionärshem och vårdhem möj - lighet erbjuds att på deras eget språk ta emot och behandla personer, som använder ett landsdels- eller minoritetsspråk, som är i behov av vård på grun d av ohälsa, hög ålder eller av an - nan orsak,
d)att på lämpligt sätt tillse at t säkerhetsanvisningar även avfattas på landsdels- eller minoritetsspråk,
e)att tillse att den information om konsumenters rättigheter som ges ut av de behöriga myndighe - terna tillhandahålls på landsdels- eller minoritetsspråk.
Artikel 14 Utbyte över gränserna
Parterna förbinder sig
ato apply existing bilateral and multilateral agreements which bind them with the States in which the same language is used in identical or similar form, or if necessary to seek to conclude such agreements, in such a way as to foster contacts between the users
a) att tillämpa gällande bilate - rala och multilaterala avtal som binder dem till stater där samma språk används i samma eller liknande form eller att, vid behov, sök a ingå sådana avtal för at t främja kontakter mellan dem som använder samma språk i de berörda staterna i fråga om kultur, utbildning, information, yrkesut-
313
Bilaga 2
of the same language in the States concerned in the fields of culture, education, information, vocational training and permanent education;
bfor the benefit of regional or minority languages, to facilitate and/or promote cooperation across borders, in particular between regional or local authorities in whose territory the same language is used in identical or similar form.
Part IV - Application of the
Charter
Article 15 - Periodical reports
SOU 1997:192
bildning och vidareutbildning,
b) att underlätta och/eller främja samarbete över gränserna til l förmån f ör landsdels- eller minoritetsspråk, särskilt mellan regionala och lokala myndigheter på vilkas territorium samma språk används i samma eller liknande form.
Del IV Tillämpning av stadgan
Artikel 15 Periodisk rapportering
1The Parties shall present periodically to the Secretary General of the Council of Europe, in a form to be prescribed by the Committee of Ministers, a report on their policy pursued in accordance with Part II of this Charter and on the measures taken in application of those provisions of Part III which they have accepted. The first report shall be presented within the year following the entry into force of the Charter with respect to the Party concerned, the other reports at
314
1. Parterna skall periodiskt, i en form som skall bestämmas av ministerkommittén, till Europarådets generalsekreterare avge rapport om den politik de har följt i enlighet med del II av denna stadga och om de åtgärder som de har vidtagit för att tillämpa de be - stämmelser i del III som de har antagit. Den första rapporte n skall avges inom ett Oår efter stadgans ikraftträdande med avseende på den berörda parten. D e följande rapporterna avges med tre års mellanrum efter den första rapporten.
SOU 1997:192
2 The Parties shall make their reports public.
Article 16 - Examination of the reports
1The reports presented to the Secretary General of the Council of Europe under Article 15 shall be examined by a committee of experts constituted in accordance with Article 17.
2Bodies or associations legally established in a Party may draw the attention of the committee of experts to matters relating to the undertakings entered into by
that Party under Part III of
| this | Charter. | After | |
| consulting | the | Party | |
concerned, the committee of experts may take account of this information in the preparation of the report specified in paragraph 3 below. These bodies or asso-
| ciations can | furthermore | |
| s u b m i t | s t a t e m e n t s | |
| concerning | the | policy |
pursued by a Party in accordance with Part II.
3On the basis of the reports specified in paragraph 1 and the information mentioned in paragraph 2, the committee of experts shall prepare a report for the Committee of Ministers. This report shall be accom-
Bilaga 2
2. Parterna skall offentliggör a sina rapporter.
Artikel 16 Granskning av rapporterna
1.De rapporter som avges till Europarådets generalsekreterare enligt artikel 15 skall granskas av en expertkommitté inrättad i en - lighet med artikel 17.
2.organ eller sammanslutningar upprättade enligt lagen i en part får fästa expertkommittén s uppmärksamhet på frågor so m hänför sig till de åtaganden som ifrågavarande part har gjort enligt del III i denna stadga. Efter samråd med den berörda parten få r expertkommittén ta i beaktande dessa uppgifter när den sammanställer den rapport som avses i punkt 3 nedan. Dessa organ eller sammanslutningar får även avg e yttranden om den politik som följs av en part i enlighet med del II.
3.På grundval av de rapporter som avses i punkt 1 och de uppgifter som avses i punkt 2 ovan skall expertkommittén sammanställa en rapport till ministerkommittén. Denna rapport skall åtföljas av de kommentarer som parterna har ombetts att göra och får
315
Bilaga 2
panied by the comments which the Parties have been requested to make and may be made public by the Committee of Ministers.
4 The report specified in paragraph 3 shall contain in particular the proposals of the committee of experts to the Committee of Ministers for the preparation of such recommendations of the latter body to one or more of the Parties as may be required.
5The Secretary General of the Council of Europe shall make a
Article 17 - Committee of experts
1The committee of experts shall be composed of one member per Party, appointed by the Committee of Ministers from a list of individuals of the highest integrity and recognised competence in the matters dealt with in the Charter, who shall be nominated by the Party concerned.
2Members of the committee shall be appointed for a period of six years and shall be eligible for reappointment.
316
SOU 1997:192
offentliggöras av ministerkommittén.
4. Den rapport som avses i punkt 3 skall särskilt innehåll a expertkommitténs förslag til l ministerkommittén för beredning av dennas eventuella rekommendationer till en eller flera av parterna.
5. Europarådets generalsekreterare skall vartannat Oår avge en detaljerad rapport till parlamentarikerförsamlingen om tillämpningen av stadgan.
Artikel 17 Expertkommittén
1.Expertkommittén skall bestå av en medlem från varje part som förordnas av ministerkommittén från en av den berörda parte n upprättad lista över personer med hög sta integritet och erkänd sakkunskap i de frågor som stadgan avser.
2.Medlemmarna av kommittén skall utses för en tid av sex år oc h skall kunna omväljas. En medlem som inte kan fullgöra e n
| SOU 1997:192 | Bilaga 2 |
A member who is unable to complete a term of office shall be replaced in accordance with the procedure laid down in paragraph 1, and the replacing member shall complete his predecessor's term of office.
3The committee of experts shall adopt rules of procedure. Its secretarial services shall be provided by the Secretary General of the Council of Europe.
mandatperiod, skall ersättas i enlighet med förfarandet i punk t i och ersättaren skall fullgöra si n företrädares mandatperiod.
3. Expertkommittén skall anta sin arbetsordning. Sekretariatsfunktionen skall tillgodoses av Europarådets generalsekreterare.
Part V - Final provisions
Article 18
This Charter shall be open for signature by the member States of the Council of Europe. It is subject to ratification, acceptance or approval. Instruments of ratification, acceptance or approval shall be deposited with the Secretary General of the Council of Europe.
Article 19
Del V Slutbestämmelser
Artikel 18
Denna stadga skall vara öppen fö r undertecknande av Europarådets medlemsstater. Den skall ratificeras, godtas eller godkännas.
Artikel 19
1This Charter shall enter into force on the first day of the month following the expiration of a period of three months after the date on which five member States of the Council of Europe have expressed their consent to be bound by the Charter in ac-
1. Denna stadga skall träda i kraft den första dagen i den må - nad som följer efter utgången a v en tid på tre månader räknat frå n dagen då fem medlemsstater i Europarådet har uttryckt sitt samtycke till att vara bundna av stadgan i enlighet med bestämmelserna i artikel 18.
317
Bilaga 2
cordance with the provisions of Article 18.
2In respect of any member State which subsequently expresses its consent to be bound by it, the Charter shall enter into force on the first day of the month following the expiration of a period of three months after the date of the deposit of the instrument of ratification, acceptance or approval.
Article 20
1After the entry into force of this Charter, the Committee of Ministers of the Council of Europe may invite any State not a member of the Council of Europe to accede to this Charter.
2In respect of any acceding State, the Charter shall enter into force on the first day of the month following the expiration of a period of three months after the date of deposit of the instrument of accession with the Secretary General of the Council of Europe.
Article 21
1Any State may, at the time of signature or when depositing its instrument of ratification, acceptance, approval or accession, make
318
SOU 1997:192
2. För en medlemsstat som senare uttrycker sitt samtycke till att bli bunden av stadgan, skall den träda i kraft den första dagen i den månad som följer efter ut - gången av en tid på tre månade r efter dagen för deponering a v
Artikel 20
1.Sedan denna stadga har trätt i kraft får Europarådets ministerkommitté inbjuda stater som inte är medlemmar av Europarådet att ansluta sig till den.
2.För varje stat som ansluter sig skall stadgan träda i kraft den första dagen i den månad som fö ljer efter utgången av en tid av tre månader efter dagen för deponering av anslutningsinstrumentet hos Europarådets generalsekreterare.
Artikel 21
1. En stat får när den under - tecknar stadgan eller deponerar sitt
| SOU 1997:192 | Bilaga 2 |
one or more reservations to paragraphs 2 to 5 of Article 7 of this Charter. No other reservation may be made.
2 Any Contracting State which has made a reservation under the preceding paragraph may wholly or partly withdraw it by means of a notification addressed to the Secretary General of the Council of Europe. The withdrawal shall take effect on the date of receipt of such notification by the Secretary General.
Article 22
1Any Party may at any time denounce this Charter by means of a notification addressed to the Secretary General of the Council of Europe.
2Such denunciation shall become effective on the first day of the month following the expiration of a period of six months after the date of receipt of the notification by the Secretary General.
Article 23
The Secretary General of the Council of Europe shall notify the member States of the Council and any State which has acceded to this Charter of:
reservationer till punkterna 2 - 5 i artikel 7 i stadgan. Inga andra reservationer får göras.
2. En fördragsslutande stat som har gjort en reservation enligt fö regående punkt får helt eller delvis återta denna genom ett meddelande till Europarådets generalsekreterare. Återtagande t skall träda i kraft den dag då ge - neralsekreteraren mottar ett sådant meddelande.
Artikel 22
1.En part får när som hels t säga upp denna stadga genom ett meddelande till Europarådets generalsekreterare.
2.Uppsägningen skall träda i kraft den första dagen i den må - nad som följer efter utgången a v en tid av sex månader efter den dag då generalsekreteraren mottog meddelandet.
Artikel 23
Europarådets generalsekreterare skall meddela rådets medlemsstater och alla andra stater som har anslutit sig till denna stadga om
319
Bilaga 2
aany signature;
bthe deposit of any instrument of ratification, acceptance, approval or accession;
cany date of entry into force of this Charter in accordance with Articles 19 and 20;
dany notification received in application of the provisions of Article 3, paragraph 2;
eany other act, notification or communication relating to this Charter.
In witness whereof the undersigned, being duly authorised thereto, have signed this Charter.
Done at Strasbourg, this 5th day of November 1992, in English and French, both texts being equally authentic, in a single copy which shall be deposited in the archives of the Council of Europe. The Secretary General of the Council of Europe shall transmit certified copies to each member State of the Council of Europe and to any State invited to accede to this Charter.
320
SOU 1997:192
a)varje undertecknande,
b)deponering av varje ratifika-
c)varje datum för denna stadga s ikraftträdande enligt artikel 19 och 20,
d)varje meddelande som mottas om tillämpning av bestämmel - serna i artikel 3 punkt 2, samt
e)varje annan rättsakt, notifikation eller meddelande som rö r denna stadga.
Till bekräftelse härpå har under - tecknade, därtill vederbörlige n bemyndigade, undertecknat denna stadga.
Upprättad i Strasbourg den 5 november 1992 på engelska och franska språken, vilka båda texter är lika giltiga, i ett enda exemplar som skall deponeras i Europarådets arkiv. Europarådets generalsekreterare skall överlämna be - styrkta avskrifter till varje medlemsstat i Europarådet och till varje annan stat som har inbjudits att ansluta sig till denna stadga.
(underskrifter)
Bekräftad avskrift av det enda originaldokumentet på engelska och franska språken, vilket har deponerats i Europarådets arkiv.
SOU 1997:192
Bilaga 2
Strasbourg den 7 december 1992.
Direktören för rättärenden i Europarådet,
u. Erik Harremoes
321
SOU 1997:192
Bilaga 3
Diskussion av begreppen språk och dialekt - med resonemang om meänkielis status som eget språk
Kenneth Hyltenstam
Inledning
Fö religgande rapport redovisar ett uppdrag för Minoritetsspråkskom - mittén att utreda skillnaderna mellan begreppen språk och dialekt med beaktande av finska varieteter som talas i Sverige, främst meänkieli, eller med en annan beteckning, tornedalsfinska.1 Rapportens allmänna diskussion om språk och dialekt presenteras på sidorna
Språk och dialekt
Det finns ingen säker kunskap om hur länge mänskligt språk har existerat. Aktuella gissningar varierar kraftigt - mellan 40.000 och 2 miljoner år (Jansson, 1995: 160)2. Så sent som på
1Båda termerna, meänkieli och tornedalsfinska, används i denna rapport. Tornedalsfinska används särskilt om förhållanden som gällde innan termen meänkieli (vårt språk) , talarnas eget namn på varieteten, kom i allmänt bruk. Diskussionen om terminologi n kommer att nyanseras längre fram (s 13).
2 Denna och många andra referenser i rapporten är till signerade artiklar i Nationalencyklopedin. Anledningen till att jag i stor utsträckning valt att hänvisa till dessa är att de i allmänhet innehåller de mest aktuella uppgifterna på si na områden, men framför allt att de också innehåller vidare referenser för den som vill fördjupa sig något ytterligare p å givna punkter.
373
Bilaga 3 SOU 1997:192
När vi talar om vad som menas med ett språk, kan det vara lämpligt att ha de stora tidsperspektiven i åtanke. Mänskliga språk har exist erat under årtusendena helt oberörda av modern are påfund som skrift och standardspråk; detta gäller f ö de flesta språken också i dagens värld. Ändå är det ofta så att endast språk som regelmässigt skrivs, dvs som har skriftspråk, i den nu aktuella västliga världsbilden uppfattas som "riktiga" språk . Skriftspråk har funnits i minst 5.000 år enligt vad vi har bevis för, me n troligtvis i upp till 7.000 år (Allén, 1995: 568). Det är emellertid bar a under de senaste drygt hundra åren som läskunnigheten haft en me r allmän utbredning - och då talar vi om den rika delen av världen. Det är alltså självklart att existensen av standardspråk och skrivna normer int e är avgöra nde för om en språkform ska kallas för ett språk eller ej. Språk är i grunden talade kommunikationsmedel och tankeinstrument. De kan ha eller sakna skriftspråk.
Mänskliga språk är ofantligt flexibla. De anpassar sig till den v erklighet de används i på ett smidigt sätt, inte minst i ordförrådet. Om någon grupp människor har anledning att regelbundet tala om sju eller fler olika sorters snö, som t ex samerna har, så finner de på olika benämningar, olika ord för dessa företeelser. Språk förändras ständigt, inte bara i ordförrådet uta n också i grammatisk form och uttal. Det betyder att alla språk talas i olika former. Komplexiteten i den språkliga mångfalden och den språklig a variationen är imponerande.
För att ge namn åt åtminstone en del av denna komplexitet används oft a distinktionen mellan språk och dialekt. Som vi strax ska se används också en del andra termer för att beteckna delar av komplexiteten; just n u lämnar vi dessa åt sidan.
Få människor tänker på att termerna språk och dialekt skulle var a problematiska. De flesta för att inte säga alla svenskar är överens om att svenska, finska, danska, engelska, franska, thailändska och swahili ä r språk. Likaså är man överens om att gotländska, dalmål, skånska , göteb orgska, bornholmska, bergensiska, andalusiska och bayerska är dialekter - av svenska, danska, norska, spanska resp tyska. Så långt är det enkelt. Det är enkelt så länge vi talar om förhållanden som är välkända fö r oss. Vi har vant oss vid att kalla norska och svenska för två olika språk, medan vi kallar skånska och dalmål för två olika dialekter. Problemet är att detta är konventioner för hur vi ser på verklighe ten; skillnaden mellan språk och dialekter är inte något som föreligger i verkligheten. Att de t förhåller sig så blir vi snabbt varse om vi ställer oss frågan varför vi kallar svenska och norska olika språk men skånska och dalmål för dialekter. Är norska och svenska mer olika varandra än skånska och dalmål, så att v i därför, alltså pga storleken på skilln aden, kallar det första paret för språk och det andra för dialekter? Har en svensktalande person och en person som talar norska svårare för att förstå varand ra än vad personer som talar
374
| SOU 1997:192 | Bilaga 3 |
skånska och dalmål har, så att vi måste kalla svenska och norska för språ k och skånska och dalmål för dialekter? Dvs är graden av ömsesidi g förståelighet avgörande? Eller är norska och svenska olika språk pga att de föreligger i olika standardiserade former med olika skriftspråk? Beror det på det faktum att norska och svenska talas i olika länder att de är olika språk? Och är det då så att det förhållandet att skånska och dalmål båda talas i ett och samma land gör dessa varieteter till dialekter?
Även om det, som vi ska s e längre fram, ligger en hel del i de antaganden som ligger bakom frågorna, är det lätt att ge exempel på att termerna språk och dialekt används på olika sätt i olika samm anhang. Detta gör att det är svårt att finna entydiga definitioner på vad som avses me d termerna. Ta de två språkrelaterade kriterierna ovan, dvs storleken p å skillnaderna mellan två varieteter och ömsesidig förståelighet. Ett aktuel lt exempel utgörs av kroatiskan och serbiskan. De två varieteterna ä r ömse sidigt förståeliga och de språkstrukturella skillnaderna är tämlige n små - i f d Jugoslavien var de sammanförda till ett språk, serbokroatiska. Ändå kallas de idag olika språk. Motsatsen gäller för den kinesisk a språksituationen där språkliga varieteter anses vara dialekter av samm a språk, trots att de är strukturellt mycket olika varandra och t o m helt och hållet obegripliga sinsemellan. En person från Peking och en frå n Shanghai kan inte kommunicera med och förstå varandra när de använde r sin respektive varietet av kinesiska. Trots det anser man i Kina att de talar dialekter av samma språk.
En av orsakerna till att man kallar dessa varieteter av kinesiska fö r dialekter och inte språk är att de talas i samma land. Motsatsen, att tv å varieteter talas i olika länder gör dem dock inte alltid till olika språk. Ett språk, tyska, talas i både Tyskland och Österrike, även om det förstå s finns typiska skillnader t ex i uttalet. Om man invänder att de varieteter av tyska som talas i Tyskland och Österrike dock är så lika varandra at t det skulle vara orimligt att anse dem vara olika språk, ja då använder ma n ett kriterium som vi redan avvisat i det jugoslaviska fallet, nämligen att det är storleken på skillnaderna som är avgörande. Ett annat exempel är arabiska som är officiellt språk i många länder, t ex Marocko, Algeriet , Sudan, Egypten, Irak och Syrien. De former av arabiska som talas i t ex Nordafrika och på arabiska halvön skiljer sig mycket från varandr a språkstrukturellt och är inte ömsesidigt begripliga. Här har vi alltså et t exempel där varieteter talas i olika länder, är starkt skilda från varandra, och ändå kallas de inte olika språk utan dialekter.
Både det kinesiska och det arabiska fallet förklaras av att de olik a varieteterna skrivs med samma skriftspråk, man använder alltså samm a standard för skriften; detta är det främsta skälet till att man k allar dem för dialekter av kinesiska resp arabiska. Men även detta kriterium har undantag. Nordsamiska och sydsamiska har olika skriftspråk. De ä r
375
| Bilaga 3 | SOU 1997:192 |
dessutom stukturellt starkt skilda från varandra och inte ömsesidig t begripliga. Ändå kallas nord- och sydsamiska oftast för dialekter a v samiska, inte olika språk.
Exemplen visar att man i olika
För att undvika missförstånd ska det tilläggas att termen språkvetenskaplig inte är entydig. När Hansegård i citatet ovan tal ar om språkvetenskapliga kriterier menar han förhållanden som har att göra med språkets struktur (ordförråd, fonologi, morfologi och syntax) eller med de n tekniska sidan av kommunikationsprocessen (språklig produktion och perception). Termen språkvetenskaplig används här alltså i en mycke t snäv betydelse. Detta betyder inte att språkvetenskapen, eller med ett annat ord lingvistiken, begränsar sitt intresse till dessa delar av språket . Lingvistiken är en vid disciplin som arbetar med alla slags frågeställningar, t ex sociala, politiska, psykologiska, neurologiska och biologiska, i vilka språket spelar en roll. En central språkvetenskaplig uppgift ä r således att beskriva språkets roll i samhället, bl a språkpolitiska förhållan - den. Detta ingår i den gren av språkvetenskapen som kallas för s ociolingvistik. Föreliggande rapport faller klart inom sociolingvistikens område.
376
| SOU 1997:192 | Bilaga 3 |
Språklig varietet
Begreppet språklig varietet har använts upprepade gånger i inledningen ovan. Anledningen till detta är att en term behövs för att tala om olik a språkformer utan att ta ställning till om de är språk eller dialekter elle r vilken de status de har (jfr Hudson, 1980). Språklig varietet är alltså e n övero rdnad eller mer generell term än termerna språk och dialekt. De t finns också språkliga varieteter som varken brukar kallas för språk eller dialekt, t ex sociolekter, dvs språkformer som används av olika social a grupper, idiolekter, som innebär enskilda individers specifika sätt at t använda sitt språk, gruppspråk, t ex ungdomsspråk, yrkesspråk etc samt register, som innefattar individers sätt att variera sitt språk i förhållande till den situation som språket används i (t ex mer eller mindre formell t språk). Termen språklig varietet har alltså en vidare inn ebörd än den som täcker språk och dialekt. Denna del av komplexiteten lämnar vi doc k utanför den vidare genomgången.
Användningar av termen dialekt
Den historiska bakgrunden
Termen dialekt används ofta om språkliga varieteter som saknar skriftspråk. Med tanke på det kan det förefalla förvånande att termen dialek t först användes om just skrivet språk, nämligen om de olika regional a skriftspråksformer som antikens grekiska förekommer i. Dessa dialekter blev också överregionalt förknippade med vissa litterära genrer, så at t epik skrevs på joniska, körlyrik på doriska och prosa på joniska elle r attiska, den dialekt som så småningom låg till grund för klassisk grekiska som under Alexander den Stores tid spreds i en enhetlig form, koiné, öve r den grekiska världen (Haugen 1966/72: 99; Blomqvist & Sabatakakis, 1992:39).
Den franska användningen av termen dialekt hänför sig på samma sätt till de skrivna regionala varieteter av franska som förekom unde r medeltiden. Dessa skriftspråksformer ersattes så småningom av de n skrivna normen för den talade varietet som användes omkring Paris , francien. Redan på
377
| Bilaga 3 | SOU 1997:192 |
Vid tiden för franska revolutionen
Den hierarkiska statusskillnaden i tre nivåer mellan språk, dvs standardspråk, historiska dialekter och landsmål (patois) är specifik fö r Frankrike, men liknande förhållanden speglas också i andra länder s terminologi, framför allt mellan termerna språk och dialekt. Efterso m termen språk alltmer kom att förknippas med standardspråk, vilket i sin tur innebar existensen av ett skriftspråk, utvecklades en distinktion mellan språk och dialekt som enbart tog fasta på den prestigeskillnad som var förknippad med att ha respektive sakna ett skriftspråk. Detta blev särskilt tydligt under kolonialtiden då ett språkbruk blev vanligt enligt vilke t endast kolonialmakternas språk benämndes språk, medan de språkformer som koloniernas infödda talade kallades dialekter. Detta språkbruk blev fast rotat, och ännu gör man t ex i länder som Moçambique en skillna d mellan portugisiska, det officiella språket, och dialekt, där dialekt då ä r beteckningen för något av de ca 20 bantuspråk som talas i landet. I denna användning av termen dialekt finns alltså inget språkstruktur ellt samband mellan vad som kallas språk och vad som kallas dialekt. Dialekt är e n språkform med underordnad status rätt och slätt.
Prestigeskillnader mellan olika språkvarieteter har på sina håll resultera t i mycket speciella språksituationer. Grekland är ett intressant exempel . Efter frigörelsen från det osmanska riket på
378
| SOU 1997:192 | Bilaga 3 |
man emellertid ersatte alla utländska element med element från klassisk grekiska. Detta sålunda standardiserade språk benämndes katharevousa. Termen betyder ‘det rena språket’.
Samtidigt existerade det överregionala talade språket i "orenad" form. Denna form kom att benämnas dimotiki, det folkliga språket. Dimotiki var den språkform som grekisktalande använde i sitt dagliga umgänge oc h som barnen alltså lärde sig som sitt modersmål. Eftersom katharevous a användes som förvaltningsspråk och utbildningsspråk men inte va r någons naturligt inlärda talade språk, krävdes att alla som aspirerade på att skaffa sig utbildning och offentliga anställningar tillägnade sig denna språkform. Dimotiki utvecklades emellertid så småningom också i e n skriven form som litteraturspråk. Under
Hur starka känslor som var förknippade med de konservativa grupperingarnas försvar av katharevousas hegemoni i de språkliga domän er som var specificerade för denna språkform belyses av följande: "När evangeli - erna och Aischylos trilogi 'Orestien' (1901 resp. 1903) översattes til l dimotiki, blev det kravaller i Athen som resulterade i dödsoffer oc h regeringens fall" (Blomqvist & Sabatakakis, 1992:39).
Språkhistoriska/språkstrukturella kriterier
När språkvetare, särskilt dialektologer, talar om dialekter avser de oftast lokala eller regionala varieteter av ett språk. Grunderna för hur språ k delas in i olika dialekter kan vara mer eller mindre grova. Ett språk kan delas upp i ett antal huvuddialekter, som i sin tur kan delas upp i mindre sinsemellan urskiljbara dialekter i flera steg. Man kan t ex skilja dialekten i en provins, ett landskap, ett härad etc från den dialekt som används i en angränsande enhet på motsvarande nivå; inom t ex en provins kan sedan dialekterna variera mellan olika socknar och inom dem mellan olika byar. Självklart tar den språkliga variationen i sig inte hänsyn t ill var gränserna mellan administrativa enheter går, men inte så sällan har sådana gränser haft betydelse för vilka grupper av människor som haft tät kontak t respektive saknat kontakt med varandra och därigenom påverka t
379
Bilaga 3 SOU 1997:192
utvecklingen av särskilda språkformer i de olika områdena (jfr nedan) . Språkvetenskapligt grundade dialektindelningar tar hänsyn till hur språkliga enheter varierar, t ex var gränsen mellan områden med en sorts uttal av /r/ och områden med ett annat uttal av samma språkljud.
Dialekterna förutsätts traditionellt inom dialektologin ha utvecklats ur en tidigare mer enhetlig språkform. I fråga om svenskan antas vår a dialekter ha utvecklats "ur det gemensamma tungomålet före vikingati - den, urnordiskan" (Wessén, 1967: 10). Att en sådan enhetlig språkform splittrats i grenar som utvecklats i olika riktning menar man beror på att olika grupper av talare har haft bristande kontakt med varandra pga naturhinder (bergskedjor, ogenomträngliga skogar etc) eller sociala hinder (gränser mellan stater, fiendskap mellan grupper etc). Eftersom språk ständigt utvecklas och anpassas till den sociala situation i vilken de fungerar, resulterar avsaknaden av täta kontakter med tiden i att de olika grupperna som talar språket i fråga utvecklar detta språk i olika riktningar.
Dialekter är alltså språkformer som har stora språkstrukturella likheter med varandra men som samtidigt skiljer sig åt i olika dimensioner. Skillnaderna kan avse uttal (t ex olika satsmelodi och ordaccentmönster och olika sätt att uttala vissa språkljud), morfologi ("samma" ord kan ha olika böjningsformer, i svenskan t ex hållde [i många dialekter], höllt [i vissa stadsmål], höll [standardspråket]), syntax eller ordförråd. Ett försök att finna ett mått på avståndet mellan varieteter utgör den s k lexikostatistiska metoden, enligt vilken statistiska jämförelser mellan ordförråden i två varieteter företas. Inom den s k glottokronologin har lexikostatistik använts för att bedöma hur lång tid två varieteter varit skilda frå n varandra. Dessa metoder har emellertid blivit starkt kritiserade. Dels innebär begränsningen till ordförrådet att man inte får en tillförlitli g bedömning av avståndet; metoden skulle behöva kompletteras me d analyser av likheter och skillnader också t ex i grammatisk strukturering. Dels förutsätts, i fråga om glottokronologin, att varieteterna utvecklat s helt isolerade från varandra, vilket nästan aldrig är fallet. För en diskussion av dessa metoder, se t ex Wurm (1982).
Under inflytande av ökade kommunikationer och allmänt störr e rörlighet bland befolkningarna har dialekterna i västvärlden under detta århundrade varit utsatta för en utjämning och anpassning till standards - pråken. I svenskan talar man om fyra olika normnivåer (Edlund, 1995: 479): lokal eller genuin dialekt, regional eller utjämnad dialekt, regionalt standardspråk, neutralt standardspråk. De genuina dialekterna (folkmålen, landsmålen) är landsbygdens språkvarieteter, i vårt medvetande särskilt så som de talas av de äldsta medborgarna. De svenska genuina dialekterna brukar delas upp i sydvenska mål (Skåne, Blekinge, södra Halland oc h södra Småland), götamål (Västergötland, Dalsland, norra Småla nd, norra Halland och sydvästra Östergötland; Bohuslän är gränsområde till norska
380
| SOU 1997:192 | Bilaga 3 |
mål, Värmland och västra Västmanland hör också delvis till götamåls området), sveamål (Uppland, Gästrikland, södra Hälsingland, sydöstr a Dalarna, östra Västmanland, norra och östra Södermanland; gränsom - råden mot götamålen utgörs av övriga Södermanland, Närke, stora delar av Östergötland och nordöstra Småland, där blandformer förekommer), norrländska mål (kustlandet fr o m norra Hälsningland t o m Kalix samt Jämtland; Härjedalen och vissa delarna av Dalarna har folkmål so m snarare är av norsk än av svensk typ), östsvenska mål (det svensktalande Finland inklusive Åland och svenskbygder i Estland) samt gotländska mål (Gotland) (Wessén, 1967). Regionala eller utjämnade dialekter ä r likartade över större områden och har anpassats i viss grad mot standardspråket samtidigt som de innehåller dialektala särdrag både i uttal , grammatik och ordförråd. Regionalt standardspråk varierar främst i uttalet, medan det har samma ordböjning, syntax och ordförråd som det neutrala standardspråket.
Det är viktigt att påpeka att den dialektala/regionala variationen samverkar med social variation. Således används de mest utpräglad e dialektformerna mer i lägre socialgrupper än i högre. Den sociolektal a variationen inom varje givet dialektområde är således påtaglig. Dialektal variation samverkar också med åldersmässig variation (äldre använde r mer dialektala former än yngre) och könsvariation (män använder oftast mer dialektala former än kvinnor).
En särställning intar stadsmålen i förhållande till de genuina dialekterna. Pga den större rörligheten i städerna har stadsmålen varit mera heterogena än landsbygdsdialekterna. Drag i språket hos inflyttande från andr a dialektområden har tagits upp samtidigt som utjämningen i riktning mot standardspråket varit mer påtaglig och tidigare här. Stadsmålen kan se s som mellanformer mellan landsbygdens dialekt och standardspråket (Nordberg, 1995: 186). De uppvisar i de större städerna, särskilt Götebor g och Stockholm, drag av intern variation och snabba förändringar (fö r Stockholm, se Kotsinas, 1995: 267ff). Stadsmålen kallas nog så oft a också för dialekter, som t ex när man talar om göteborgsdialekten.
Enligt den beskrivning av den språkliga variationen inom ett språkområ - de som vi nu redovisat står dialekt i motsättning till standardspråk. I et t annat bruk av termerna, som också är baserat på språkstrukturell a förhålla nden, har bruket av termen dialekt ett betydligt vidare omfång. Edwards (1985: 19) t ex definierar dialekt på följande sätt: "En dialekt är en varietet av ett språk som skiljer sig från andra varieteter med avseende på ordförråd, grammatik och uttal." Här benämns alltså alla urskiljbar a språkformer dialekter, och kopplingen till geografiska områden är int e den enda indelningsgrunden. Detta innebär att även standardspråket ä r en av språkets dialekter, liksom stadsmålen och de varieteter som är knutna till olika sociala grupper, dvs sociala dialekter eller sociolekter.
381
| Bilaga 3 | SOU 1997:192 |
Kriteriet ömsesidig förståelighet
I inledningen var vi inne på att ömsesidig förståelighet var ett kriterium som använts för att avgöra om två varieteter skulle betraktas som två olika språk eller två dialekter av samma språk. Detta kriterium är särskil t relevant vid beskrivning av språkförhållandena i tidigare outforskad e språkområden. Den enorma språkliga variation som kan förekomma i flerspråkiga samhällen, som t ex Nya Guinea eller stora delar av Afrika, gör det högst rimligt att ställa sig frågan vad som är olika språk och vad som är dialekter av samma språk. Om talare av två varieteter kan begripa varandra när de talar sina resp varieteter skulle dessa vara dialekter av samma språk, annars skulle de vara olika språk. Det finns ett anta l problem med detta kriterium. Hudson (1980: 35ff) nämner fyra sådan a problem. Det första problemet är att varieteter som är ömsesidig t förståeliga ibland kallas för språk (svenska/norska) snarare än dialekter, medan varieteter som inte är ömsesidigt begripliga ibland kallas fö r dialekter (olika kinesiska dialekter, som kantonesiska och mandarin).
Ett annat problem är att det finns grader av ömsesidig förståelse, det är inte frågan om antingen eller. Genomsnittssvensken förstår t ex norska , eller de flesta varieteter av norska, tämligen bra, danska sämre, oc h isländska inte alls, eller kanske några enstaka ord. Frågan är då hur god förståelsen ska vara för att man ska kalla två varieteter för dialekter och hur dålig för att två varieteter ska vara olik a språk. Varje sådan gräns för när man kan säga att förståeligheten är för dålig för att två varieteter ska betraktas som språk snarare än dialekter blir godtycklig.
Fö r det tredje är ömsesidig förståelighet en fråga om ett kontinuum i övergånge n från en språklig varietet till en annan. Ett typiskt mönster är att av tre angränsande varieteter, A, B och C, så fö rstår talare av A och B varandra, och talare av B och C likaså, men inte nödvändigtvis talare av A och C. Om A och B är dialekter av samma språk och B och C också är dialekter av samma språk, så följer att även A och C är dialekter a v samma språk, trots att dessa två inte är ömsesidigt förståeliga. Kriterie t ömsesidig förståelighet skulle alltså strikt använt ge det paradoxal a resultatet att A var ett annat språk än B om det sågs utifrån C:s synvinkel och samma språk som B om det sågs utifrån B:s egen synvinkel.
Det fjärde problemet formulerar Hudson så att ömsesidig förståelighet inte är en relation mellan språkliga varieteter utan mellan människo r (ibid.: 36). Det är människor som förstår - eller inte förstår - vad andr a människor säger. Detta betyder t ex att om de språkstrukturella skillnaderna mellan två varieteter är relativt sett större, så måste de taland e anstränga sig mera för att förstå varandra. Detta betyder att en komponen t av vilja eller motivation finns med i sammanhanget. Den ömsesidig a
382
| SOU 1997:192 | Bilaga 3 |
förstå eligheten är alltså beroende av om en given talare är så motivera d att förstå en annan talare att han/hon verkligen är beredd att anstränga sig i den utsträckning som krävs. Erfarenhet spelar också stor roll. En person som är van vid att lyssna på en annan språklig varietet än sin egen lär sig så småningom att förstå den, ibland även om den skiljer sig starkt frå n den egna varieteten. Sydsvenskar är ofta bättre än svenskar från andr a delar av landet på att förstå danska. Sydsvenskar har ofta också störr e erfarenhet av att höra danska än andra svenskar.
Slutligen innebär allt detta att ömsesidig förståelighet inte nödvändigtvi s är reciprok. Det kan mycket väl vara så att talare av varietet A förstå r talare av varietet B tämligen bra, medan talare av varietet B nästan int e alls förs tår
Dialekt - standard
Ett vanligt sätt att se på dialekter är att de är varieteter som är knutna till samma standardspråk. Den viktigaste komponenten i språkstandardisering är utvecklandet av en skriftspråksnorm. Därför kan man säga att varieteter som är kopplade till samma skriftspråk är dialekter av det språk so m speglas i detta skriftspråk. Flera av de exempel som vi berört tidigare frå n andra delar av världen kan förstås inom denna användning av termerna. Mandarin och kantonesiska är sinsemellan obegripliga, men de skrivs på samma sätt. Att det går att skriva två varieteter som inte har samma eller ens liknande uttal, grammatik och ordförråd på samma sätt beror förstås på att den kinesiska skriften är logografisk, dvs varje ord eller ordelement skrivs med ett särskilt tecken, och då spelar det ingen roll hur ordet eller elementet låter (fast i vissa av de kinesiska tecknen förekommer s k ljudangivare).
Att de olika arabisktalande ländernas varieteter kallas för dialekter bero r också på att ett och samma skriftspråk, det klassiska arabiska skriftspråket, används över hela området. Detta har som följd att det oftast ä r mycket stor skillnad mellan de talade varieteterna och skriften, vilket bl a innebär speciella svårigheter vid barns läs- och skrivinlärning i dess a språkområden.
Olika språks standardiserade former har olika bakgrund. Vissa har varit standardiserade under mycket lång tid, andra har relativt sent utvecklat
383
| Bilaga 3 | SOU 1997:192 |
normerade skriftspråk. I de europeiska språken speglas detta ofta i språkens ortografier. Språk med tidigt standardiserade ortografier har ofta en stavning som speglar utvecklingsstadier långt tillbaka i tiden, från vilka det moderna talade språket skiljer sig starkt. Engelskan är ett sådan t exempel. Den nutida stavningen har inte förändrats mycket sedan mitten av
Att dialekter är förbundna med varandra genom ett gemensam t skriftspråk stämmer som vi var inne på i inledningen inte alltid. Som v i nämnde där är samiska ett exempel. Man talar i all mänhet om ett samiskt språk med ett antal dialekter, varav vissa inte är ömsesidigt förståeliga . Men här är det inte så att det samiska språket har ett skriftspråk som de olika dialekterna är knutna till. Tvärtom ä r det huvuddialekterna som har standardiserats med olika skriftspråk.
Ett intressant exempel som vi också kort berörde i inledningen ä r serbokroatiska. När serbokroatiska var officiellt språk i f d Jugoslavie n betonades enheten. Serbokroatiska var ett språk med olika varieteter eller dialekter, där serbiska och kroatiska hörde till var sin huv uddialektgrupp. Kriteriet ömsesidig förståelighet skulle innebära att serbiska och kroatiska inte var två språk utan snarare två dialekter, eftersom talare av dess a varieteter förstår varandra. Många talare hävdade emellertid att det va r frågan om två språk, kroatiska och serbiska. Enheten betonades normalt mer från vissa grupperingar än andra. Typiskt hävdade s från serbiskt håll att det var frågan om ett språk, vilket innebar ett stöd för serbis k hegemoni, medan man från kroatiskt håll betonade att det var två språk, eftersom de talades av befolkningsgrupper med olika etnisk och religiös bakgrund (Wardhaugh, 1992: 27, 36). Att de två varieteterna skulle betraktas som två olika språk kunde stödjas med att de faktisk har olik a skriftspråk. Kroatiska skrivs med latinskt alfabet och serbiska med kyrilliskt. Efter delningen av f d Jugoslavien har situationen förändrat s starkt. Kroatiska och serbiska är knutna som officiella språk till Kroatien resp Jugoslaviska Federationen, och en särskild varietet av det som
384
SOU 1997:192 Bilaga 3
tidigare kallades serbokroatiska används i Bosnien. Bosniens varietet hör till samma huvuddialektgrupp som kroatiskan, men eftersom den har en viss särutveckling främst i ordförrådet, har man börjat kalla denna varietet för bosniska, också ett särskilt språk. Serbokroatiska som ett enhetlig t språk har upphört att existera. Det finns som antytts tecken på att d e nuvarande officiella varieteterna utvecklas åt olika håll, särskilt i ordförråde t, och att skillnaderna medvetet betonas. Detta är i sin tur ett exempel på hur varieteter som talas i olika länder brukar betraktas so m språk, medan varieteter som talas inom ett och samma land ses som dialekter (Jacobsson, 1995: 377).
Ytterligare ett näraliggande men mycket speciellt exempel bör vi peka på här. I Norge förekommer som bekant två standa rdiserade varieteter av norska, bokmål och nynorska. Dessa två varieteter kallas i linje me d diskussionen i detta avsnitt för olika språk, trots att de är ömsesidig t förståelig a och trots att de förekommer i samma land. Vad det alltså ä r frågan om här är den stora prestige som det lig ger i att ha ett standardiserat skriftspråk. Detta upphöjer de två varieteterna till olika språk. Men de t är inte bara frågan om det, utan fallet berör också den starka kopplingen till identitetsfrågor, vilket speglats i det som kallats för den norsk a språkstriden (jfr t ex Vaagland, 1982).
Eftersom förekomsten av standardisering är ett viktigt kr iterium för vad som betraktas som ett språk, ska vi diskutera vad standardisering bestå r i lite mer ingående. Ett språk sägs vara standardiserat om det ha r kodifierade normer som talarna av språket i någon utsträckning ha r accepterat. Om undervisning förekommer i och på språket är det dess a normer som används. Kodifieringen manifesteras i grammatikor som beskriver språkets uppbyggnad (deskriptiva grammatikor) eller grammatikor som uttalat föreskriver hur man bör uttrycka sig på språket (preskripti - va grammatikor). Ibland blir grammatikor och ordböcker som inte frå n början vara avsedda för normerande b ruk den standard som skriftspråket håller sig till. Vidare kan det vara fråga om skrivregler, men också förekomsten av litteratur skriven på språket i fråga.
Språkstandardisering är en process i olika steg där vissa steg klaras av i början av standardiseringsprocessen, medan andra steg sedan ständig t pågår i språkvårdsarbetet. I följande figur från (Haugen 1966/72: 110 ) belyses olika aspekter på standardiseringsprocessen:
| Form | Funktion | |
| Samhälle | selektion | acceptans |
| Språk | kodifiering | elaborering |
385
| Bilaga 3 | SOU 1997:192 |
Det först a steget, selektion, innebär att välja den språkform som ska utgöra basen för det standardiserade språket i ett land eller, mer ge nerellt, i en
De norska standardspråken har en annan och ovanlig bakgrund. För e
Vid mitten av
Kodifiering innebär att den valda formen måste dokumenteras elle r beskrivas. Ivar Aasens arbete med nynorskan, formulerat i grammatik och ordbok, är ett bra exempel. Som framgår av figuren ovan är selektion en samhällsfråga, det är frågan om ett medvetet eller omedvetet framhävand e av en viss eller vissa språkformer. Vilka varieteter som kan väljas ä r beroende av den sociala dynamiken i samhället. Kodifiereing däremot är en språkfråga. Detta arbete måste utföras av personer som är professionel - la på språk, som kan analysera och beskriva språks grammatik, uttal och ordförråd. I flera länder finns officiella språkvårdsorgan som kontinuerligt arbetar med språkets standardiserade form. I Sverige har vi flera språkvå rdsorgan som Svenska Akademien, som bl a ger ut normerande ordlistor och för närvarande håller på att framställa en modern svens k grammatik, Svenska språknämnden, som bl a i sitt häfte med skrivregler ger råd om formella aspekter på användn ingen av skriftspråket, Tekniska
386
| SOU 1997:192 | Bilaga 3 |
nomenklaturcentralen, som tar ställning till och försöker påverka bruket av teknisk terminologi m fl organ.
De övriga två stegen i standardiseringsprocessen, acceptans och elaborering, samverkar med varandra. Elaborering innebär att den kodifierade språkformen används i olika sammanhang, i officiell a dokument, i religiös och vetenskaplig litteratur, i pressen, i skolundervisningen osv. Genom denna användning ställs språket inför krav att i sit t ordförråd och i sin struktur bli ett smid igt instrument for kommunikation och kognition om de områden i vilka språket används. Acceptans har att göra med nödvändigheten av att befolkningen vill använda det standardiserade språket enligt den kodifiering som språkvetare föresl år. Acceptans är således en samhällsfråga. Graden av acceptans bestämmer vilken roll språket i fråga får i samhället.
Talarnas attityder till den egna varieteten
Det har framgått av ovanstående att vad som kallas för språk och vad so m kallas för dialekter ofta har att göra med hur talarna själva uppfattar si n egen grupp och sin egen varietet i förhållande till de varieteter som finns i omgivningen. Vad frågan gäller är hur de uppfattar si n etnicitet. "Det är här det 'subjektiva' perspektivet är användbart. En etnisk grupp består av individer som uppfattar sig själva som en avskild grupp ... förenad genom känslomässiga band" Edwards, 1985: 8). När en befolkning splittras i olika grupper, t ex genom politisk gränsdragning inom ett område, ka n grupperna med tiden få så olika livserfarenheter att de känner sig so m olika folk. Ett intressant exempel utgör delningen av Tyskland i Öst- och Västtyskland, som faktiskt också innebar delvis olika språklig utveck ling. Ett annat exempel är Elsass, där befolkningen anser att de talar "elsassiska" snarare än tyska (Hansegård, 1988: 309).
Motsatsen förekommer också, t ex när grupper eller enskilda, särski lt ur majoriteten, uppfattar att det inte finns några markerade språkskillnader. Hansegård har på samma ställe ett intressant exempel på detta, där ha n redogör för hur Mussolini uttalade sig om att rätoromanskan (som är ett av Schweiz' officiella språk) egentligen var en dialekt av italienska.
Det är ur känslan av etnisk avskildhet och särskildhet som medveten - heten om det egna språket som viktig kulturbärare växer fram, likso m viljan att odla och utveckla detta språk mot ett fungerande standardiserat språk. På motsvarande sätt påverkar graden av standardisering, och den status språket därmed uppnått, styrkan i den etniska identiteten, vilke t illustreras av den etniska medvetenheten hos sådana minoriteter som har långa skriftspråkstraditioner, t ex katalanerna.
Olika varieteters status har ofta haft påtagliga konsekvenser. Dialekttalande har särskilt under tidigare skeden ibland betraktat sina varieteter som degenererade till skillnad från det "riktiga" standardspråket. Et t
387
| Bilaga 3 | SOU 1997:192 |
sådant synsätt kommer förstås inte ursprungligen från dialekttalarn a själva, utan emanerar från dem som talar standardvarieteten. Pga att den dominerande gruppen ofta har hegemoni på vilka uppfattningar som betraktas som riktiga i ett samhälle (jfr Phillipson, 1992), överför s attityder från standardspråkstalande till dialekttalande. Det är i de n process som leder till stigmatisering av befolkningsgrupper som också stigmatisering av deras språk uppstår.
Vi har sett att en viktig komponent i vad som anses vara språk och vad som anses vara dialekter har att göra med i vilken utsträckning språkliga varieteter talas i olika länder eller i olika administrativa enheter. Detta kriterium samverkar med språkstrukturell skillnad, och normerna blir olika i olika sammanhang. Jag nämnde ovan exemplet med tyska i Tyskland och Österr ike. Varieteterna talas i olika länder men har ansetts vara tillräckligt lika varandra för att man ska säga att de hör till samm a språk. Om vi å andra sidan tar färöiska och isländska i förhållande til l danska så har det bl a pga de stora språkstrukturella skillnaderna aldri g varit tal om att kalla dessa för danska dialekter, trots att både Island och Färöarna varit respektive är under den danska kronan.
Officiella standardiserade språk utvecklas ofta inom stater. Centrala varieteter i dessa stater har som nämnts ovan i allmänhet bildat grunden för det som har kommit att kallas för sp råk. Detta har ofta inneburit brott i de kontinua som förekommer bland språkliga varieteter i ett område. T ex är de språkliga varieteterna på vardera sidan gränsen mellan Neder länderna och Tyskland lika varandra, men på den tyska sidan kallas de dialekter av tyska och på den holländska sidan dialekter av nederländska. Med tiden har detta fått som följd att de va rieteter som talas på den tyska sidan om gränsen blir mer lika det tyska standardspråket, medan de som talas på den nederländska sidan blir mer lika holländskan. Detta beror på standardspråkets utjämnande effekt som verkar genom skolan (barnen får lära sig att läsa på och använda respektive st andardspråk), genom medier etc. Samma förhållanden gäller vid den
Sammanfattning om skillnaden mellan dialekt och språk
Det är uppenbart att inget av de kriterier som kan sättas upp för vad som är språk och vad som är dialekter är undantagslöst. Hur man än dra r
388
| SOU 1997:192 | Bilaga 3 |
gränsen mellan vad som anses vara språk och vad som anses vara dialekt, finns det andra helt parallella situationer där gränsen dras annorlunda . Språklig variation är mångfasetterad och det är därför inte underligt at t man på olika håll i världen och i olika sammanhang begreppsmässig t organiserar denna komplexa verklighet på olika sätt.
Även om ett givet sätt att se på skillnaden mellan språk och dialekt, som vi sett i ovanstående avsnitt, inte kan användas undantagslöst i all a sammanhang, finns det några förhållanden som gäller med tämligen stor sannolikhet.
1.För att en språklig varietet ska kallas för en dialekt av ett visst språk , måste historisk släktskap föreligga så att uttalsmässiga, grammatiska och ordförrådsmässiga paralleller är tydliga.
2.Språkliga varieteter som är ömsesidigt förståeliga kallas oftast fö r dialekter, medan sådana som inte är ömsesidigt förståeliga oftast kalla s för språk.
3.Språkliga varieteter som är standardiserade och har skriftsprå k betraktas oftast som språk snarare än dialekter.
4.Standardiserade språkliga varieteter som används för officiell a funktioner i en stat kallas i allmänhet för språk och inte dialekter.
5.Standardiserade språkliga varieteter som saknar officiella funktioner kallas ofta men inte alltid för språk snarare än dialekter.
6.Språkliga varieteter som saknar en särskild skriven form och som ä r relaterade till ett standardiserat språk kallas oftast för dialekter snarare än språk.
7.Språkliga varieteter som talarna själva upplever som egna språk kallas ofta för språk snarare än dialekter.
Två av dessa punkter, 1 och 2, har med språkliga relationer mellan varieteter att göra, medan de övriga,
389
| Bilaga 3 | SOU 1997:192 |
Finska varieteter i Sverige
Bland de finska varieteter som talas i Sverige skiljs i allmänhet norrbottensfinskan, meänkieli, omfattande tornedalsfinskan och gällivarefinskan (Hansegård, 1988),3 ut från de varieteter som talas i övriga delar a v landet. Diskussionen om skillnaden mellan språk och dialekt som underlag för ställningstaganden om minoritetsspråksstatus är mes t relevant för de norrbottensfinska varieteterna.
Vad gäller övriga finska varieteter är det klart att de utgör represen - tationer av det finska språket. I den finska som talas i Sverige idag speglas i stort sett hela den dialektala variation som förekommer i Finland och givetvis det finska standardspråket. Pga de täta kontakter som dagens kommunikationssamhälle möjliggör mellan finskan i Sverige och finskan i Finland får finskan i Sverige ständigt nya impulser från Finland, me n den påverkas självklart också av att den existerar i nära kontakt me d svenskan (Lainio, 1995: 125).
Vid en diskussion om det finska språkets ställning i Sverige är det dock viktigt att nämna existensen av Sverigefinska språknämnden från 1975, vars uppgift är att "vårda och utveckla finska språket i Sverige" (SIV , 1993: 16). Språknämnden arbetar med en lång rad språkvå rdsfrågor samt rådgivning till den sverigefinska befolkningen om t ex översättning a v begrepp som är specifika för det svenska samhället. Den ger också u t ordlistor och en språkvårdstidskrift samt anordnar språkvårdsseminarier. Den sverigefinska språknämnden och dess språkvård motsvarar de n finlandssvenska språknämnden och dess arbete med svenskan i Finland. Den sverigefinska språknämnden beaktar särarten och de speciella villko r som gäller för finskan i Sverige.
För övrigt hänvisas till departementspromem orian Finska i Sverige. Ett inhemskt språk (Utbildningsdepartementet, 1994).
Meänkieli som eget språk
Trots att denna rapport hittills understrukit hur suddig gränsen mellan språk och dialekt är och visat att etikettvalet kan bli tämlige n godtyckligt, har jag valt att tala om språk i rubriken till detta avsnitt om meänkieli. Frågan är nämligen i detta sammanhang om meänkieli kan ses som e n
3 Bruket av dessa benämningar diskuteras mer i detalj i nästa avsnitt.
390
| SOU 1997:192 | Bilaga 3 |
språkvarietet som i struktur och samhällsfunktion är så skild frå n standardfinska att den kan betraktas som ett eget språk.4
Denna rapport har inte som egentligt syfte att ge en grundläggande beskrivning av meänkieli eller dess samhällsfunktion. För detta hänvisas till de referenser till arbeten om meänkieli som anges i denna rapport. I stället kommer jag att hänvisa till vissa fakta om meänkieli som står at t finna i litteraturen, fakta som syftar till att ge underlag för en bedömning av hur rimligt det är att betrakta meänkieli som ett eget språk. Genom - gången av skillnaderna mellan begreppen språk och dialekt har bl a visat att sådana varieteter som betecknas som språk uppfyller ett antal kriterier för sociopolitisk status och lingvistiska relationer till andra varieteter. Detta betyder att en given varietet kan stämma in på fler eller färre a v dessa kriterier. Det är detta perspektiv vi kan lägga på meänkieli. Hu r "språkig" är denna varietet?
Innan vi går in på denna fråg a ska vi emellertid avgränsa vad det är för en språklig varietet vi talar om. Var talas meänkieli och hur stor ä r talgemenskapen, dvs hur många är det som är talare av meänkieli? Oc h hur förhåller sig termen meänkieli till termen tornedalsfinska?
Tornedalsfinska - för att börja med den kanske mest bekanta beteck - ningen - talas i ett
4Jag vill här tacka Barbro Allardt Ljunggren för benäge n hjälp med att samla in nödvändig information ur tillgänglig litteratur om meänkieli.
391
| Bilaga 3 | SOU 1997:192 |
fikationen är som vi sett ovan ett viktigt kriterium för vad som räknas so m en viss varietet.
Begreppet meänkieli förefaller faktiskt vara mer entydigt än tornedalsfinska; det motsvarar närmast norrbottensfinska. Detta betyder att begreppet meänkieli täcker såväl gällivarefinska som tornedalsfinska . Pekkari (under utgivning) säger angående de varieteter som talas i gällivarebyarna att "[a]lla dessa varieteter och mer därtill hör [.] til l
Det finns ingen statistik över antalet talare av meänkieli. Skattninga r försvåras av att tillgänglig basstatistik, t ex SCB:s statistik över hu r många elever i grundskolan som har finska som modersmål (hemspråk), inte skiljer på olika varieteter av finska. Swahn (1995: 344) anger siffran 25.000 för antalet tornedalingar. Denna siffra gäller dock så vitt ma n för står den
Språkstrukturella relationer mellan meänkieli och finsk finska
Dialektologer har traditionellt räknat den finska som talas i Tornedalen och Norrbotten i övrigt som hörande till det västfinska dialektområdet . Under senare tid har indelningen av finska dialekter i enbart två huvudtyper, västfinska och östfinska, ifrågasatts från olika håll. Främst har d e nordfinska dialekternas särart som delvis blandade dialekttyper demonstrerats. Wande (1982: 53) framhåller att tornedalsfinskans dialektala bas är västfinsk, men att det också finns östfinska och karelska drag . Paunonen (1991: 92) föreslår en indelning av finska dialekter i tre i stället för två huvudtyper, "rena" västdiale kter, "rena" östdialekter och nordliga blanddialekter. Han påpekar att termen blanddialekter inte är väl vald: "de
392
| SOU 1997:192 | Bilaga 3 |
nordliga dialekterna är synkroniskt sett inte mindre rena än de andra. " Motivet för att ändå kalla dem blanddialekter är att de innehåller båd e västliga och östliga forme r. Paunonen framhåller också att det föreligger en tydlig dialektgräns inom de nordliga dialekterna mellan kemi- och tornedialekterna och gör följande bedömning: "Inom kort är det möjligt, att den skarpaste gränsen följer riksgränsen, dvs att den går mella n meänkieli och de dialekter som talas på den finska sidan." (s 93). På ta l om de finska dialekter som talas i den norska Finnmarken, kvändialekterna, pekar han också f ö på att dessa innehåller så många in novationer "att det är mer än befogat att avskilja dem som egen undergrupp" (ibid.).
Paunonens påpekande att kvändialekterna genom sina många innovationer gått sin egen väg, liksom att riksgränsen alltmer också blir de n tydligaste dialektgränsen mellan torne- och kemidialekterna är värt at t uppehålla sig vid ett ögonblick. Vad som skett i dess a områden är att den finska som talas i Sverige och Norge pga riksgränserna utvecklats skild från den som talas i Finland. Som vi har sett är hinder av olika slag, t ex politiska gränser, just sådant som över tid resulterar i språklig splittring. I det här aktuella fallet har en utveckling skett på den finska sidan, och en annan på den svenska. I Uppslagsverket Finland från 1982 (band 1, uppslagsordet finska), anges att massmedierna och mobiliteten haft en nivellerande inverkan på de finska dialekterna under
På den svenska sidan upphörde finskan så småningom att användas i skolorna, och den standardiserade finskan spelade där en obetydlig roll. Finskan kom under en betydande period att utvecklas huvudsakligen som ett talat språk, dessutom i mycket nära kontakt med svenskan. Särskilt i ordförrådet har meänkieli ett betydande inslag från svenskan: "Nästa n hela det ordförråd som har med det moderna samhället att göra, den nya teknikens termer, skolterminologin, arbetsmarknads- och allmän samhällsterminologi etc är hämtade från svenskan" (Wande, 1982: 59) . Detta betyder att nya svenska lånord i meänkieli lagts till det äldr e svenska inflytandet på finskan som är likartat över stora delar av de t finskspråkiga området. Wande (1992a: 632) illustrerar det tornedalsfinska ordförrådet med följande figur:
393
Bilaga 3
Figuren finns endast i den tryckta versionen
SOU 1997:192
Koskinen (1974) redovisar en empirisk undersökning av ett finskt intervjumaterial med ett
Även samiskan har spelat en roll som långivare (Korhonen, 1989; Hansegård, 1988: 290ff, för exempel särskilt s 292). Hansegård påpekar att det samiska inflytandet varit större på gällivarefinskan än på " tornefinskan".
Sammanfattningsvis kan sägas att de skilda
Slutsatser angående meänkielis språkstatus utifrån språkstrukturella kriterier
Trots att man sålunda måste sluta sig till att skillnaderna mellan de finska varieteterna på den finska respektive svenska sidan av gränsen numera är större än de varit tidigare, skulle de språkstrukturella kriterierna för vad
394
| SOU 1997:192 | Bilaga 3 |
som är språk och dialekt inte ensamma peka ut meänkieli som ett ege t språk skilt från finskan. Likheterna mellan varieteterna på re spektive sida gränsen är påtagliga. Hansegård (1988: 306) understryker att tornedalsfinskan "delar de allra flesta drag med en eller flera dialekter, som talas i Finland". Han menar att de finska varieteter som talas i Sverige är vad han kallar dialekter eller allmogespråk, dvs närmast motsvarande vad vi ovan benämnde genuina dialekter eller folkmål, och om man jämför dem med motsvarande normnivå i Finland och inte med standardspråket, s å framstår de inte som särskilt avvikande.
Å andra sidan är graden av språkstrukturella skillnader tämlige n oväsentliga när det gäller att ta ställning till om en varietet ska betraktas som ett eget språk eller som en dialekt av ett annat språk. Vi har sett i det inledande avsnittet att det ibland finns näraliggande varieteter som betraktas som olika språk och avlägsna varieteter som betraktas so m dialekter. Det är alltså onödigt och i slutändan omöjligt att använda denn a dimension i diskussionen om meänkielis status som språk. Det finns helt enkelt ingen på språkstruktur baserad måttstock som äger giltighet för att avgöra när två varieteter är så olika va randra att alla är överens om att de måste vara olika språk.
Ömsesidig förståelighet
Som nämndes i den inledande översikten är ömsesidig förståelighet inte något man kan sluta sig till t ex utifrån storleken på skillnaderna mellan de två aktuella varieteterna. Ömsesidig förståelighet är också beroende av de kommunicerandes motivation att förstå varandra och erfarenhet a v varandras varieteter. Graden av ömsesidig förståelighet kan alltså bar a fastställas genom undersökningar. Det finns inga undersökningar som ger något mått på hur väl talare av meänkieli å ena sidan och talare a v standardfinska eller talare av dialektal finska på den finska sidan om Torne älv förstår varandra. Det som kommer närmast - och som kan ge e n vink om åtminstone hur tornedalingar förstår standa rdfinska - skulle vara en publikundersökning genomförd av Sveriges Radio 1979 angåend e norrbottniska lyssnare till det finskspråkiga programutbudet. Enligt denna fanns det ca 40.000 personer i Haparanda, Övertorneå, Pajala o ch Kiruna kommuner som kunde förstå radioutsändningar på standardfinsk a (Gröndahl, 1980 refererad i Wande, 1984: 228f). Som Wande påpekar är ca två femtedelar av dessa senare tiders invandrare och således inte talare av tornedalsfinska. Ändå får man uppfatta dessa siffror så att majoriteten av den tornedalsfinsktalande befolkningen förstår standardfinska.
Trots bristen på egentliga undersökningar kan det ändå vara värt at t diskutera vad förhållandena som gäller vid den
395
| Bilaga 3 | SOU 1997:192 |
för betydelse för ömsesidig förståelighet. Den särutveckling för finsk a varieteter på den svenska sidan gränsen som vi talat om i föregåend e avsnitt kopplad till den utveckling i riktning mot standardfinskan som förekommer på den finska sidan har förstås, som vi tidigare konstaterat, haft som följd att varieteterna på respek tive sida gränsen numera är mera skilda än tidigare. Att särutvecklingen skett särskilt på ordförrådssida n innebär att den ömsesidiga förståeligheten kan ha försämrats i vis s utsträckning. För fö rståeligheten är det nämligen viktigare att de talande är bekanta med samma ordförråd än att de har exakt samma uttal oc h grammatiska struktur i sina varieteter (jfr Johansson, 1978: 71, om hur lexikala fel hos andraspråksanvändare försämrar förståeligheten mer ä n grammatiska fel).
Det kan också konstateras att modern forskning har visat att man i allmänhet har underskattat förståelseproblemen vid kommunikatio n mellan talare av olika varieteter, särskilt mellan standardspråkstalare och talare av dialekter (Sato, 1989: 266). Även om talarna u pplever sig förstå varandra tämligen väl, uppstår ofta tolkningsproblem och missförstån d som har en direkt bakgrund i att varieteterna har olika lexikala och grammatiska uttryck för parallella innehåll. Det är troligt att dett a för hållande också gäller i fråga om meänkieli på så sätt att talarna a v denna varietet och talare av finsk finska inklusive standardfinska har större svårigheter att förstå varandra än vad som alltid är uppenbart. Sato kopplar icke standardtalande barns sämre skolframgång och låg a motivation för skolarbete - förhållanden som konstaterats i mång a sammanhang - till deras svårigheter att förstå undervisning på standardspråket. Det är inte osannolikt att det ointresse bland tornedalsfinska barn för hemspråksundervisning direkt på standardfinska som konstaterade s när den finska hemspråksundervisningen först infördes åt minstone delvis har denna bakgrund (se nedan under rubriken Utbildning).
Det förhållandet att attityderna gentemot tornedalsfinskan ofta vari t ganska negativa från riksfinskt håll, där dialekten betraktats som "arkaisk, starkt 'dialektal' och som bemängd med svenska lånord", kopplat till e n särskilt tidigare negativ bild av den egna varieteten från tornedalingarnas sida (Wande 1982: 65), kan ha påverkat motivationen till ömsesidi g förståelse i ogynnsam riktning. Speciellt från standardfinskt håll tord e denna attityd ha lett till en upplevelse av svårigheter att förstå tornedalsfinska.
Det förhållandet att tornedalingarna tidigare ej haft erfarenhet av finskt skriftspråk kan ha inneburit svårigheter för förståelsen från deras sida . Men det finns också en uppfattning från tornedalingarnas sida om att den egna varieteten är så annorlunda att (finsk) finska inte går att förstå. Man kategoriserar sig som "ej finsktalande" eller säger att man inte kan förstå "finska" (Hansegård, 1988: 306).
396
| SOU 1997:192 | Bilaga 3 |
Slutsatser angående meänkielis språkstatus utifrån kriteriet ömsesidi g förståelighet
Som vi klargjort tidigare och som exemplen från meänkieli i förhållande till dialektala varieteter av finska och standardfinska visar är begreppet öm sesidig förståelighet mycket suddigt. Förståelsesvårigheter existera r uppenbarligen i olika utsträckning, och dessa svårigheter ska ses inte bara i ett lingvistiskt språkförståelseperspektiv utan också ett sociopsykologisk t perspektiv där talarnas motivation och attityder spelar en stor roll. På samma sätt som vid det förra lingvistiska kriteriet, språkstrukturell a skillnader, går det inte att ge ett allmänt accepterat mått på ömsesidi g förstå elighet som skulle vara avgörande för när två varieteter vore at t betrakta som dialekter (för att de hade en hög grad av ömsesidi g förståelighet) eller olika språk (eftersom de hade en låg grad av ömsesidig förståelighet).
Standardisering av meänkieli
Språkvård
Mot denna bakgrund måste man säga att det sedan detta skrevs, 1988, gjorts stora framsteg vad gäller standardiseringen av meänkieli. E n ordbok över meänkieli omfattande ca 10.000 ord publicerades 199 2 (redigerad av Matti Kenttä och Erling Wande). Trots att denna inte hade ett uttalat syfte att bidra till normeringen av meänkieli, har den kommit att användas som rättesnöre för t ex stavningen (Lainio, 1995: 124) . Ordboken har följt principen att dels "ta med ord som återspeglade äldre
397
| Bilaga 3 | SOU 1997:192 |
tornedalsk kultur, en ordskatt som håller på att försvinna, dels at t man för det moderna ordförrådet, i den mån det var möjligt skulle undvika at t använda svenska lånord" (Wande, 1992b: xi). Av stor vikt är att ordboken speglar den variation i ordformer och ordbetydelser som förekomme r regionalt (ibid.: xiii). Detta gör att förutsättningarna är gynnsammare för acceptans i hela talgemenskapen; alla kan känna igen egna ord och ordformer. En annan milstolpe i standardiseringen av meänkieli är de n just utkomna tornedalsfinska grammatiken Meänkielen kramatiikki av Matti Kenttä och Bengt Pohjanen. År 1992 utk om även en gällivarefinsk ordbok, utarbetad av Birger Winsa.
Genom existensen av ordböcker och grammatik kan kodifieringen a v meänkieli sägas ha tagit ett stort kliv framåt. Ordbok och grammatik är de grundläggande kodifieringsdokumenten. Här återstår det emellerti d rimligtvis ett stort arbete. Kodifiereingen av ett språk kan inte göras i ett steg utan måste göras i samverkan med elaborering och genom und ersökningar av den standardiserade varietetens acceptans. Vi återkommer till dessa faser nedan i samband med behandlingen av hur meänkieli kommer till användning i samhället.
Ett viktigt led i standardiseringsarbetet är vidare tillskapandet av en egen språknämnd för meänkieli. Ett språkutskott bildades 1990 geno m initiativ från Svenska Tornedalingars Riksförbund
Litteratur och massmedia
Till ett språks standardisering hör den elaborering som sker i samban d med att språket används i olika sociala sammanhang, framför allt des s användning i
398
| SOU 1997:192 | Bilaga 3 |
ut egna verk på språket. Kaamos Nordkalottförlag har ett
Vad gäller massmedia bör nämnas Haparandabladet som sedan slutet a v
I etern sänds från SR:s redaktion i Norrbotten/Pajala program på någon form av finska under sju timmar i veckan. Ca två tredjedelar av dessa sändningar är på meänkieli (SR Norrbottens redaktion i Pajala, personlig kommunikation). Inom ramen för riksradions finska sändningar sänds 30 minuter i veckan på meänkieli. Även inom andra program i dess a sändningar kan intervjuer på meänkieli förekomma, kanske ytt erligare 10 minuter per vecka (Marja Jussila, chef för de finskspråkiga sändningarna vid Sveriges Radio, personlig kommunikation). Beslut har fattats (1995-
Utbildning
Historik över finskans användning i undervisningen ges bl a i Wand e (1989a). Som ett led i försvenskningen av finska Tornedalen blev finska språket successivt utrangerat ur folkskolan som undervisningsspråk mot slutet av
Den s k Finnbygdsutredningen, som genomförde en översyn a v folkskoleväsendet i Norrbottens län, behandlade bl a frågan om finskans ställning i undervisningen. Utredningen genomförde bl a ett antal möten för att få en uppfattning om den lokala opinionen. Man fick vid dessa möte n uppfattningen att opinionen var stark för undervisning helt p å svenska. Bl a påpekades att föräldrarna inte ville att barnen skulle lära sig finska, att det var onödigt att ge undervisning i finska eftersom barne n redan behärskade detta språk samt att om man skulle ge undervisning i finska så skulle det innebära att barnen bleve tvungna att lära sig ett nytt språk, eftersom tornedalsfinskan bara är en dialekt. Vid dessa mö ten kom emellertid allmogen i liten utsträckning till tals; opinionen framfördes i stor utsträckning av präster och lärare (Tenerz, 1966). Utredningen s betänkande från 1921 föreslog att man borde fortsätta undervisnignen på
399
Bilaga 3 SOU 1997:192
svenska enligt den inledda modellen och konstaterade att finska ej behövde förekomma i undervisningen.
En viss attitydförändring skedde mot slutet av 19
År 1957 utfärdade Skolöverstyrelse n besked om att det inte skulle vara förbju det för elever att tala finska på rasterna. Det var här alltså int e frågan om att häva ett förbud, eftersom något sådant formellt inte f unnits, utan snarare att sätta stopp för den praxis med förbud som utvecklat s lokalt.
Hemspråksundervisning, som enligt 1969 års läroplan för grundskolan kunde ges i bygder med finsktalande befolkning, började genomföras på försök i Tornedalen från början av
När man började ge hemspråksundervisning 1970 var det finsk a standardspråket undervisningsspråk och läromedlen hämtades frå n Finland. Många elever upplevde emellertid gapet mellan den egna varieteten av finska och standardspråket som alltför stort, antale t deltagande elever stagnerade och avhoppsfrekvensen var hög, vid viss a skolor upp till 90%. Sedan man gått över till en modell i vilken tornedals - finskan fick vara utgångspunkten för undervisningen med senar e övergång till standardfinska har deltagarantalet ökat betydl igt och var vid slutet på
Att denna organisation, där barnen till en början möter sin ege n språkvarietet i undervisningen, fungerar bättre för hemspråksundervis - ningen är parallellt med resultat som framkommit i andra liknande situationer. Tore Österberg genomförde under
5 Pitemålet är en svensk dialekt som skiljer sig starkt från standardspråket.
400
| SOU 1997:192 | Bilaga 3 |
barn. Dessa resultat gällde både när barnen testades i att läsa på standards - pråket och i att läsa på dialekten (Österberg, 1961: 136).
Användningen av meänkieli i undervisningen - både som ämne och som undervisningsinstrument - innebär ett stärkande av varietetens status . Samtidigt bidrar denna användning till språkets elaborering på et t väsentligt sätt. I utbildningssammanhang har tornedalsfinska elever också tillsammans med samiska och zigenska elever pga sin status som tillhörande inhemska etniska grupper fått en särskild behandling. Man har dels undantagits från vissa begränsningar i rätten till hemspråksundervisning som infördes 1985, nämligen att hemspråket skulle vara ett dagligt umgängesspråk i familjen. Dels är man undantagen från en regel so m infö rdes 1991, enligt vilken kommunerna är skyldiga att ordna hemspråksundervisning först då det finns minst fem elever i en undervisnings - grupp. Enligt den nya läroplanen för grundskolan, Lpo 94, är tornedalsfinska, samiska och zigenska elever fortsatt undantagna från ovanstående restriktioner i rätten till hemspråksundervisning. Dessutom är dess a grupper elever tillsammans med elever från de övriga nordiska länderna, dvs även finska elever med sitt ursprung från Finland, undantagna från en nyinför d restriktion enligt vilken elever har rätt till hemspråksundervis - ning utanför timplanebunden tid under högst sju år (se Hyltenstam & Tuomela, 1996). Denna särbehandling i regelverket för skolan utgör ett erkännande av den tornedalsfinska gruppen som särskild inhemsk etnisk grupp.
Vad gäller lärarutbildning har studenter på grundskollärarlinjen vi d Lärarhögskolan i Luleå sedan 1989, då denna utbildning startade, haf t möjlighet att inrikta sig på bl a tornedalsfinska (SIV, 1993: 15). Utbildningen innehåller en valbar kurs på upp till 15 poäng (adminsitratione n vid Lärarhögskolan i Luleå, personlig kommunikation). F i n s k a institutionen vid Stockholms universitet har gett två
Slutsatser angående meänkielis språkstatus utifrån språkstan dardiseringsaspekten
Det är uppenbart att meänkieli genom de senaste tio, femton åren s utveckling på standardiseringsområdet tagit ett stort kliv framåt vad gäller varietetens status som eget språk. De viktigaste språkkodifierings - dokumenten föreligger i en första form genom de ordböcker och de n grammatik som utarbetats. Elaboreringsfasen har kommit en god bit
401
| Bilaga 3 | SOU 1997:192 |
genom att språket används i skriftlig form i varierade sammanhang , litterära, massmediala och i det offentliga språket. Att meänkiel i förekommer i utbildning på o lika nivåer (grundskolan, lärarutbildningen och akademisk utbildning) är också en mycket viktig komponent i bilden av varietetens roll som eget språk.
Om man skulle utgå från en jämförelse med andra varieteter so m betraktas som egna språk fyller meänkielis grad av standardiserin g tämligen väl måttet för vad som skulle b etraktas som ett språk snarare än en dialekt. Som vi sett i den inledande genomgången är standardi - seringsaspekten en av de faktorer som har ett avgörande inflytande på om en varietet ska kallas för ett språk eller en dialekt.
Attityder
Attityderna till den egna varieteten har hos talare av tornedalsfinska som nämndes ovan tidigare, åtminstone tidvis, varit tämligen negativa. Ma n uppfattade inte sin varietet som "riktig finska" (Wande, 1982: 65). Den negativa attityden till den egna varieteten förstärktes i samband med den s k halvspråkighetsdebatten i slutet av 1960- och början av
Attityderna gentemot den egna varieteten hos tornedalingarna har troligtvis alltid varit delade i någon bemärkelse, och även idag finns det motstridiga uppfattningar (jfr Lainio, 1995: 124). Hos vissa personer förekommer inställningen att tornedalsfinskan inte är värd att bevara eller värd att standardisera. Hos andra finns en stark önskan att bevara oc h utveckla språket. Denna starkt positiva inställning förefaller ha vunni t terräng särskilt sedan slutet av
Academia Tornedaliensis/Meän akateemi och
Attityder är ofta svåra att beskriva på ett entydigt sätt. I en undersöknin g av tvåspråkigheten i Tornedalen under senare delen av
402
| SOU 1997:192 | Bilaga 3 |
Samtidigt var det bara 47% som önskade att den dåvarande frivillig a undervisningen i finska skulle utökas, medan 51% motsatte sig detta ( s 132). Så få som 56% av dem som hade finska som sitt huvudsprå k identifierade sig med den egna språkgruppen (s 130f).
Av intresse i detta sammanhang är också namnfrågan. Namne t meänkieli, vårt språk, har snabbt vunnit terräng som ersättning fö r uttrycket tornedalsfinska. Denna förändring speglar det förändrad e synsättet. I stället för att se den egna varieteten som en sorts finska, e n finsk dialekt, betraktar man den nu som ett språk, vårt språk. Andr a förslag i liknande riktning har också förekommit, nämligen att benämna varieteten för tornedalska rätt och slätt (Vagerstam, refererad i Wande , 1994).
Slutsatser utifrån attityder gentemot meänkieli om egen språkstatus
Det finns starka etniska attityder så som man kan bedöma saken utifrå n aktiviteterna vad gäller etnisk organisation och etnisk mobilisering. Det är troligt att den självkänsla som demonstrerats under senare år successiv t markerar meänkieli som eget språk i gruppens eget liksom i det omgivande samhällets medvetande.
Slutsatser för meänkielis språkstatus utifrån förhållandet politiskt - administrativa gränser
I frågan om meänkieli är det klart att den historiska gränsdragningen ä r det som har lett till utvecklandet av en särskild form av finska på de n svenska sidan. Historiskt är det alltså den politiska gränsen som legat till grund för två standardiserade språkformer, även om det är standardise - ringen i sig som är den starkaste faktorn för att hävda meänkielis statu s som eget språk.
403
| Bilaga 3 | SOU 1997:192 |
Sammanfattande kommentarer angående meänkielis status som eget språk
Denna rapport har försökt visa hur begreppen språk och dialekt används i olika betydelser i olika historiska, sociala och kulturella sammanhang. Begreppen används ofta i en enkel dikotomi för att beskriva en komplex verklighet, i vilken språkstrukturella, politiska, sociokulturella och psykosociala aspekter samverkar. Det är klart att en utredning begränsad till de lingvistiska förhållandena, dvs språkstrukturella likheter oc h skillnader mellan språkformer och ömsesidig förståelighet, inte kan svara på frågan om en given varietet är ett språk eller en dialekt. Det är främst varietetens funktion i samhället, inklusive dess etniska och kulturella betydelse för de personer som talar varieteten i fråga, som är avgörande för hur den betraktas, men inte heller utifrån sådana kriterier kan entydiga svar ges angående skillnaden mellan språk och dialekt. Olika faktorer ges i en given sociopolitisk kontext större eller mindre vikt.
Ändå är det viktigt att en diskussion förs om vilka kriterier som ka n komma ifråga när man tar ställning till om en given en språklig variete t ska kallas för ett eget språ k eller en dialekt. Det är väsentligt att grunden för ett avgörande är klar.
I fallet meänkieli har vi konstaterat att de språkstrukturella skillnaderna mellan denna varietet och finska varieteter som talas i Finland, inklusive standardfinska, är påtagliga. Graden av ömsesidig förståelighet är svår att fastställa, men det är uppenbart att förståelseproblem förekommer i båda riktningarna. Under den långa period på snart tvåhundra år som riksgränsen delat det finsktalande området har talare av vad som idag kallas meänkieli haft annorlunda livsvillkor än talare av finska varieteter i Finland. Detta har bidragit starkt till att skillnaderna mellan meänkieli och annan finska är mer uttalade idag än de skillnader som föreligger mellan aktuella talade varieteter inom Finland. Samtidigt som dessa förhållande n är viktiga för hur talarna på ömse sidor gränsen betraktar och uppfatta r sina och de andras varieteter, är de i sig inte avgörande för om varieteten på den svenska sidan ska betraktas som ett språk eller en dialekt.
Den funktion i samhället som meänkieli förvärvat under de senast e decennierna innebär stora förändringar i förhållande till tidigare perioder. Som nämndes ovan påpekade Hansegård (1988: 306) att de finsk a varieteter som talas i Sverige är "allmogespråk". Detta står inte i motsättning till att varieteten på kort tid har tagit viktiga steg i standardiseringsprocessen. Vilken varietet som helst av vilket språk som helst kan utgör a underlag för standardisering. I standardiseringshänseende ä r meänkieli klart på en nivå där man snarare skulle kalla varieteten för ett språk än en dialekt (se ovan s 12, punkt 3). Existensen av ordböcker och grammatik och språkvårdande organ samt användningen av meänkieli i
404
| SOU 1997:192 | Bilaga 3 |
skönlitterära, massmediala, utbildningsmässiga och andra officiella sammanhang är sådant som brukar förknippas med språk snarare än med dialekter. Att tornedalsfinska elever sedan ca ett decennium nämns särskilt i skolans regelverk gör också att gruppen och dess språk reda n beaktats i sammanhang som har juridiska konsekvenser. Om de lingvistiska faktorerna ensamma som vi sett ovan är oväsentliga för bedömningen av en varietets status som eget språk, så är dessa sociopolitiska faktore r starkt bidragande till en bedömning i den riktningen.
Slutligen måste man konstatera att de kriterier som har att göra me d attityder gentemot meänkieli, både gruppens egna och omgivningens, idag har starkt annorlunda värden än vad som var fallet förför b ara tio, femton år sedan. En betydligt starkare självkänsla har utvecklats inom gruppe n i ömse sidig samverkan med att dess språk har fått högre prestige. De n interna organisationen omkring frågor som har med bevarandet av gruppens kulturella och språkliga särart speglar denna attitydförändring. Samtidigt förekommer konfliktartade åsikter om värdet av meänkieli . Inom gruppen finns det också personer som anser att meänkieli inte är en varietet som är värd att bevara eller utveckla. En kommentar till dess a åsiktsskillnader kan dock vara på sin plats: Man ska vara medveten om att motsatta åsikter om det egna språket eller den egna språkforme n förekommer inom alla minoriteter. Ju starkare assimilationstrycket varit och ju större graden av stigmatisering, desto vanligare är negativ a attityder. När dessa attityder håller på att förändras i riktning mot högre självvärdering är det självklart att inte alla inom gruppen ändrar åsikt - åtminstone inte samtidigt. Dock är just detta, att inte samtliga minoritetsmedlemmar är förespråkare av en stärkt funktion för den egna varieteten, ofta en förevändning för majoritetssamhällen att inte stödja en för ändring i denna riktning.
Omgivningens attityd gentemot meänkieli har också svängt parallell t och i interaktion med att gruppens egna attityder blivit mer positiva. Det svenska samhällets acceptans av varieteten och dess talare reflekteras bl a i de särbestämmelser som gruppen tillsammans med andra inhemsk a grupper åtnjuter i skolans regelverk.
Som påpekades inledningsvis är en språklig varietets status något som växer fram i politiska processer. Ibland är formella politiska beslut avgörande. Diskussionen i detta kapitel om begreppen språk och dialekt och resonemangen om meänkielis ställning mot bakgrund av denn a diskussion kan därför inte avslutas med ett ställningstagande i frågan om varieteten är ett språk eller en dialekt. Syftet med diskussionen är i stället att hålla fram och beskriva vilka faktorer som i en sådan politisk process kan anföras om man vill hävda meänkielis status som eget språk - och för den ståndpunkten saknas inte underlag - men också att visa på förhållanden som skulle kunna användas för att argumentera för att meänkieli inte
405
| Bilaga 3 | SOU 1997:192 |
är ett eget språk - och här är underlaget mag rare. Kapitlets funktion i den politiska processen är att ge kunskaper samt underlag för tänkande oc h politiska beslut i frågor relaterade till meänkielis status.
Tacknot
Jag vill tacka Susanna Kuoljok Angéus, Christopher Stroud, Erling Wande och Hans Åhl för kommentarer till en tidigare version av dett a arbete. Påpekanden från Ulf Kero och Birger Winsa, som framförts til l mig, har också varit till stor hjälp. Jag är tacksam för dessa påpekanden.
406
| SOU 1997:192 | Bilaga 3 |
Referenser
Allén, S. (1995), Skrift. I: Nationalencyklopedin, band 16.
Blomqvist, J. & Sabatakis, V. (1992), Grekiska. I: Nationalencyklopedin, band 8.
Edlund,
Edwards, J. (1985) , Language, Society and Identity. Oxford: Basil Blackwell.
Ellegård, A. (1991), Engelska. I: Nationalencyklopedin, band 5.
Grillo, R. D. (1989), Dominant Languages. Language and Hierarchy in Britain and France. Cambridge: Cambridge University Press.
Gröndal, A. (1980), Radio Norrbottens finska publik hösten 1971. Rapport nr
Hansegård, N. E. (1968), Tvåspråkighet eller halvspråkighet?
Stockholm: Aldus/Bonniers.
Hansegård,
Haugen, E. (1966), Dialect, language, nation. American Anthropologist, 68.
Hudson, R. A. (1980), Sociolinguistics. Cambridge: Cambridge University Press.
Hyltenstam, K. & Tuomela, V. (1996), Hemspråksundervisningen. I: Hyltenstam, K. (utg.), Tvåspråkighet med förhinder? Invandrar- och minoritetsundervisning i Sverige. Lund: Studentlitteratur.
Jaakola, M. (1973), Språkgränsen. En studie i tvåspråkighetens sociologi. Stockholm: Aldus/Bonniers.
Jacobsson, G. (1995), Serbokroatiska. I: Nationalencyklopedin, band 16.
Jansson, T. (1995), Språkhistoria. I: Nationalencyklopedin, band 17.
Johansson, S. (1978), Studies of Error Gravity. Native Reactions to Errors Produced by Swedish Learners of English. Acta universitatis Gothoburgensis. Gothenburg Studies in English 44. Göteborg.
Jonasson, K. (1991), Franska. I: Nationalencyklopedin, band 6. Korhonen, O. (1989), Tre språk i kontakt - en fråga om jämvikt elle r
dominans. I: Symposium Lingua - Cultura. Övertorneå
Länsstyrelsen i Norrbottens län, Utbildningsenheten.
Koskinen, I. (1974), Svensk interferens i tornedalsfinskan. I: Loman, B. (utg.), Språk och samhälle 2. Lund: CWK Gleerup.
Kotsinas,
407
| Bilaga 3 | SOU 1997:192 |
Lainio, J. (1990), Abbé Grégoire, franska revolutionen och sverigefinnarnas dentala klusiler. I: Wande, E. (utg.) Att forska om språkliga minoriteter. Stockholm Studies in Finnish Language and Literature, 7. Stockholm:
Lainio, J. (1995), The sociofunctional position of Finnish in Sweden. I: Tijdschrift voor Skandinavistiek, 16.
Larsson,
dus/Bonniers.
Maurud, Ø. (1976), Nabospråksforståelse i Skandinavia. Nordisk utredningsserie 1976:13. Stockholm: Nordiska rådet.
Nordberg, B. (1995), Stadsmål. I: Nationalencyklopedin, band 17.
NOU (1985), Samisk kultur og utdanning. Norges offentlige utredninger, 1985:14.
Paunonen, H. (1991), Till en ny indelning av de finska dialekterna.
Pekkari, K. (under utgivning), Tornedalsfinskan "meänkieli" som hemspråk i skolan genom åren. I: Westergren, E. & Åhl, H. (utg), En antologi om två- och trespråkighet i norra Sverige (arbetstitel).
Phillipson, R. (1992), Linguistic Imperialism. Oxford: Oxford University Press.
Sato, C. J. (1989), A nonstandard approach to Standard English.
TESOL Quarterly, 23.
SIV (1993), Finska språkets ställning i Sverige. Förlagsbyrån, Statens invandrarverk.
Swahn,
Teleman, U. (1995), Svenska. I: Nationalencyklopedin, band 17. Tenerz, H. (1995), Språkundervisningsproblemen i de finsktalande
delarna av Norrbottens län. Lund.
Utbildningsdepartementet (1994), Finska i Sverige. Ett inhemskt språk.
Ds 1994:97.
Vaagland, P. I. (1982), Målrørsla og reformarbeidet i trettiåra. Oslo: Det Norske Samlaget.
Wande, E. (1982), Tornedalsfinskan och dess särdrag. I: Finska språket i Sverige. Finska språket i Tornedalen. Föreningen Norden . Kulturfonden för Sverige och Finland.
Wande, E. (1984), Two Finnish minorities in Sweden. Journal of Multilingual and Multicultural Development, 5.
Wande, E. (1989a), Från 1809 till 1989 - viktiga årtal i svensk a Tornedalens språk- och utbildningspolitiska historia. I: Symposium Lingua - Cultura. Övertorneå
408
| SOU 1997:192 | Bilaga 3 |
Wande, E. (1989b), Tornedalsk renässans. Invandrare och minoriteter, 2/89.
Wande, E. (1992a), Ecological and linguistic aspects of Tornedal Finnish in Sweden. I:
Wande, E. (1992b), Förord. I: Meän kielen sanakirja. Tornedalsfinsk ordbok. Luleå: Kaamos.
Wande, E. (1993), Begreppen Tornedalen, tornedalsfinsk och tornedaling. I: Norrländsk uppslagsbok, band 1.
Wande, E. (1994), Morötter och andra grönsaker - några anmärkninga r med anledning av en tornedalsfinsk ordbok. I: Hugskott och hågkomster. En vänskrift till Karin Forsberg när måttbandet tog slut. Avdelningen för forskning och utbildning i modern svenska (FUMS), Uppsala universitet.
Wardhaugh, R. (1992), An Introduction to Sociolinguistics. Second Edition. Oxford: Blackwell.
Wessén, E. (1967), Våra folkmål. Åttonde upplagan. Lund: Fritzes. Winsa, B. (1991), Östligt eller västligt? Det äldsta ordförrådet i
gällivarefinskan och tornedalsfinskan. Acta universitatis Stockholmiensis. Studia Fennica Stockholmiensia 2. Stockholm.
Winsa, B. (1996), Tornedalen - den svenska minoritetspolitikens akilleshäl. Invandrare & Minoriteter,
Winsa, B. (under utgivning), How Attitudes Form Collective Identity - The Effects of Linguistic Policy and Practice in the Swedish Torne Valley. Stockholm.
Wurm, S. (1982), Papuan Languages of Oceania. Tübingen: Gunter Narr.
Österberg, T. (1961), Bilingualism and the First School Language - an Educational Problem Illustrated by Results from a Swedish Dialect Area.
Umeå: Västerbottens Tryckeri.
409
SOU 1997:192
Bilaga 4
Romani i Sverige
Rapport för Minoritetsspråkskommittén JO1995:03
Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam
Centrum för tvåspråkighetsforskning
Stockholms universitet
Augusti 1997
411
| Bilaga 4 | SOU 1997:192 |
Innehållsförteckning
| Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . | 391 |
| Språkförändring och språkkontakt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . | 392 |
| Internt motiverad språkförändring . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . | 392 |
| Språkkontakt som orsak till språkförändring . . . . . . . . . . . . . . . . . | 393 |
| Historiskt ursprung samt utbredning i Europa och världen . . . . . . | 402 |
| Historia: språksläktskap och språkkontakt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . | 402 |
| Beteckningar, klassifikationer och geografisk utbredning . . . . . . . | 407 |
| Konservativ och sammanflätad romani . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . | 411 |
| Skriftspråk och standardisering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . | 413 |
| Sverige och Norden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . | 414 |
| Historia . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . | 414 |
| Romska grupper och dialekter i Sverige idag . . . . . . . . . . . . . . . . . | 417 |
| Några anmärkningar om svenska romanidialekters ursprung | |
| och bevarandestatus . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . | 419 |
| Beräkningar av den romska populationens storlek och antalet | |
| talare av romani . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . | 422 |
| Undervisning i romani och behov av språkbeskrivningar . . . . . . . . | 426 |
| Sammanfattning om romani i Sverige . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . | 427 |
| Referenser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . | 429 |
412
| SOU 1997:192 | Bilaga 4 |
Romani i Sverige
Rapport för Minoritetsspråkskommittén JO1995:03
Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam
Inledning
Denna rapport redovisar ett uppdrag för Minoritetsspråkskommittén at t undersöka romanis ställning i Sverige. Uppdraget omfattar följand e frågor:
1.Hur länge har romani talats i Sverige?
2.Vilka varieteter av romani talas i Sverige?
3.Hur många talare har de olika varieteter av romani som talas i Sverige?
För att ge en bakgrund mot vilken svaren på dessa frågor kan tolkas inleds rapporten med en översikt av några grundläggande fakta om språk - förä ndring och språkkontakt. Denna bakgrund presenteras på s
Rapporten bygger huvudsakligen på publicerad internationell, nordisk och svensk litteratur om romska förhållanden och särskilt om romani . Källhänvisningarna är tämligen utförliga. Utöver den litteratur so m redovisas har vi använt information som vi fått i samtal med represen - tanter för Nordiska Zigenarrådet samt andra sa kkunniga, bl a Lars Borin, Uppsala, och Bengt Sandström, Lund. Innehållet i denna rapport bör ses mot bakgrund av att författarna inte själva har bedrivit forskning o m romani eller romska förhållande n utan här närmat sig de frågeställningar angående romani som uppdraget omfattar utifrån sin bakgrund som allmänlingvister och minoritetsspråksforskare.
Rapporten innehåller även en bibliografi över litteratur om romani . Bibliografin omfattar en förteckning över existerande språkvetenskaplig litteratur om romani i Sverige, de viktigaste arbetena om romani i de övriga nordiska länderna, samt ett urval av relevant internationell språkvetenskaplig (och i några fall övrig) litteratur. Bibli ografin återfinns som appendix sist i rapporten (s 36).
413
| Bilaga 4 | SOU 1997:192 |
Språkförändring och språkkontakt
Eftersom romani hör till de språk som i högre grad än många andra språk kommit att förändras i olika riktningar, särskilt genom sin historisk a kontakt med ett stort antal andra språk, är frågor om språkkontakt oc h språkförändring särskilt relevanta i en diskussion om romani och dess varieteter.
Alla språk förändras ständigt. Detta sker dels genom externt motiverad e förändringar, dvs genom att de är i kontakt med andra språk av vilka de blir påverkade i ordförråd, uttal, grammatisk struktur och sådant so m retoriska uttrycksmedel, dels genom förändringar som inte har si n bakgrund i kontakt med andra språk utan som sker spontant i de processer som språkanvändningen innebär , s k internt motiverade förändringar. Vi inleder med att kort beröra internt motiverad språkförändring för at t därefter närmare behandla språkförändring orsakad av språkkontakt.
Internt motiverad språkförändring
När det gäller ordförrådet förändras språk bl a av det skälet att talarna s uttrycksbehov förändras. Talare har under givna omständigheter behov av att tala om vissa företeelser. Förändringar som sker i et t samhälle innebär att nya företeelser behöver benämnas. Nya ord introduceras i språket för att beteckna dessa företeelser. Ibland sker detta genom att man uppfinner helt nya ord, men det är kanske vanligare att nya ord byggs av befintligt ordmaterial. Ett par exempel på relativt nya ord i svenskan är prya (ägna sig åt praktisk yrkesorientering) och låtsaspappa (‘den man som mamma för närvarande lever med’). Båda dessa exempel illustrerar att man vid bildandet av nya ord ofta använder redan existerande språkmaterial . Ibland får ord beteckna företeelser som tidigare benämnts med ett annat ord. I svenskan har vi på senare tid sett en tämligen stor spridning av ord som funka och kolla i sammanhang där vi tidigare alltid sagt fungera och kontrollera. Dessa nya ord har först uppträtt i vardagsspråket, men har se n spritt sig även till något mer formella sammanhang. De är exempel på hur förändringar ofta inn ebär förenklingar (tvåstaviga i stället för flerstaviga ord, ord med en tydligare inhemsk prägel i betoningsmö nstret i stället för främmande ord). En annan typ av förä ndring i ordförrådet har vi att göra med när betydelseinnehållet i en viss ordform förskjuts. Det svenska ordet rolig, som förstås har med ro att göra, betydde tidigare, liksom fortfarande i danskan, ‘lugn’ (jfr orolig), men kom sedan att bli synonymt med skojig, komisk etc.
I uttalet och grammatiken sker internt motiverade förändringar enlig t
414
| SOU 1997:192 | Bilaga 4 |
vissa mönster. Förändringarna av uttalet sker så att vissa existerand e ljuddistinktioner eller möjliga ljudkombinationer går förlorade (dv s fören klingar) eller att nya ljuddistinktioner och ljudkombinationsmöj - ligheter uppstår (dvs komplexifieringar). Språk med ett rikt system a v böjningsändelser utvecklas ofta i riktning mot förenkling av detta system . Detta illustreras tydligt i de germanska, inte minst i de nordiska, språken. Bland de nordiska språken uppvisar isländskan det äldsta systemet va d gäller ordböjning. Man har t ex kasusändelser på substantiven (nominati v hestur, genitiv hests, dativ hesti, ackusativ hest), något som bara finns kvar i form av
Språkförändringar anses n ormalt ske i en snabbare takt i språk där inte skriftspråket spelar en viktig roll i talarnas dagliga språkanvändning.
När talare av ett givet språk bosätter sig på olika håll utan att kont inuerligt kunna kommunicera, kommer de språkförändringar som ständig t pågår att ha den effekten att språket splittras i olika varieteter, eller dialekter. De skillnader som förekommer mellan olika dialekter bero r både på att språket ständigt förändras internt och att språket är i kontakt med olika andra språk på de olika platser där det talas.
Vad gäller romani måste man förutsätta att de förändringar som skett i språket över tid liksom i alla andra språk har både interna orsaker enligt det mönster som vi behandlat i detta avsnitt och externa orsaker, dv s förändringar som beror på kontakter med andra språk.
Språkkontakt som orsak till språkförändring
En språkkontaktsituation är en social situation i vilken människor elle r grupper av människor som talar olika språk behöver kommunicera me d varandra. Ofta är dessa grupper ojämlika vad gäller politisk makt , ekonomiska resurser etc. Den ena gruppen är mäktigare, mer dominerande, än den andra, som alltså i olika avseenden är dominerad. De n dominerade gruppen är ofta en minoritet, medan den dominerande gruppen då är i majoritet. Minoriteten är pga sin underordnade ställning
415
| Bilaga 4 | SOU 1997:192 |
ofta beroende av majoriteten. Den behöver t ex ofta interagera me d majoriteten för att klara sitt uppehälle och sin livssituation över huvu d taget, medan majoriteten inte har motsvarande behov. Detta leder till att det är minoritetsmedlemmarna som har behov av att lära sig majoritetens språk; majoriteten lär sig inte minoritetens språk. Minoritetsmedlemmarna blir således ofta tvåspråkiga, medan majoritetsmedlemm arna är enspråkiga. Majoritetsspråk påverkar av detta skäl minoritetsspråk i störr e utsträckning än minoritetsspråk påverkar majoritetsspråk.
Romerna har under århundraden kommit i kontakt med ett stort antal olika samhällen och har i stor utsträckning lärt sig dessa samhällens språk . En hög grad av två- eller flerspråkighet är ett karakteristiskt drag fö r romerna. I allmänhet används för intern kommunikation någon form a v romani, medan kontakten med det omgivande samhället hanteras på dettas språk. Romer är alltid i minoritet i de samhällen där de lever. I jämfö relse med många andra etniska och språkliga minoriteter har dock romer ofta framgångsrikt kunnat bevara det egna språket, men det förekommer ocks å att romska grupper har kommit att gå över till att an vända det omgivande samhällets språk även för intern kommunikation.
Varje etnisk och språklig minoritet är unik i fråga om hur kontakte n med den aktuella majoriteten hanteras och vilka språkliga konsekvenser kontakten leder till för minoriteten. Romerna är inget undantag härvidlag . Kunskaperna om språkkontaktens specifika konsekvenser för denna grupp är begränsade, eftersom undersökningar i stor utsträckning saknas . Analyser av dessa förhållanden skulle behöva ta hänsyn till hela de n sociokulturella verklighet som är för handen i olika romska sammanhang . Bl a kan språkkontaktens effekter vara beroende av språkets grundläggande betydelse för den etniska identiteten eller sådana för rome r specifika drag som språkets hemliga karaktär (Kenrick, 1979: 117f). Dessa förhållanden illustreras i följande citat från Yoors (1967: 6), som främst utgår från förhållandena hos lovararomer i början av seklet: “Den viktigaste sammanhållande länken vid sidan om härstamning frå n gemensamma förfäder är deras språk, romani, vars hemlighet bevara s vaksamt”.1 Allmänt torde de starka etniska gränser som existerar ha haft stor betydelse för språkbevarandet och för de former i vilka roman i före kommer: “Zigenarna har skyddat sin kulturella kontinuitet och identitet genom att gömma sig bakom ett elaborerat system av skyddande skärmfasader, så att verkligheten ofta är den exakta motsatsen till det yttre skenet” (ibid.). Det är väsentligt att här tillägga att påståendet att rome r skulle vara särskilt medvetna om etniska gränser och att de skulle vilj a hemlighålla sitt språk inte gäller generellt. Som i alla grupper variera r
1 Här och i alla citat från utländsk litteratur är översättningen vår egen.
416
| SOU 1997:192 | Bilaga 4 |
“gränsbevakningen” från en situation till en annan och det förhållande t att romer t ex har varit aktiva i utvecklandet av det språkvetenskapliga studiet av romani, där full öppenhet om språket hör til l förutsättningarna, visar att språkets hemliga karaktär inte alltid upprätthålls. Detsamm a gäller i samband med framställning av undervisningsmaterial och genomförande av utbildning på romani. Icke desto mindre existerar företeelsen även idag bland grupper av romer.
Trots att varje minoritetsgrupp således är unik finns det ett antal konsekvenser som språkkontakter normalt leder till och som i större elle r mindre utsträckning också gäller romerna. Vi ska här ta upp några sådan a generella fakta som kan vara av betydelse för förståelsen av situatione n för romani. Vi behandlar kortfattat fenomenen språkliga lån, relexifiering, regrammatikalisering, pidgin- och kreolspråk, kodväxling samt språkbyte och språkbevarande.
Språkliga lån, relexifiering och regrammatikalisering. Tvåspråkiga talare använder ofta ord från sitt ena språk när de talar det andra. Talare ka n göra detta mer eller mindre tillfälligtvis i själva talsituationen genom att inkorporera ordelement från ett språk i det andra språkets, basspråkets, grammatiska ramar (bestående av syntax och böjningsmorfologi sam t formord, dvs artiklar, konjunktioner, prepositioner etc) (jfr Myers- Scotton, 1993). Fenomenet går ibland under benämningen tillfälliga lån.
När sådana inlånade ord sprids - också till enspråkiga talare - oc h permanentas brukar man tala om egentliga lånord. Lånord från omgivande språk finns i alla språk. Uttalet och hur man grammatiskt hanterar det inlånade ordet brukar på samma sätt som vid tillfälliga lån följa det egna språkets fonologiska resp grammatiska system. För att illustrera de n grammatiska hanteringen av inlånat ordmaterial kan vi se på ett engelskt lånord i svenskan, party, som med svensk obestämd artikel (ett) och svensk pluraländelse
Ett kontaktfenomen som är besläktat med, men som vissa forskare anser vara skilt från språkliga lån i ordförrådet (se Appel & Muysken, 1987 : 130), är s k relexifiering. Relexifiering innebär att stora delar av ordförråd et i ett språk ersätts med ord ur ett annat språk, medan de n grammatiska strukturen behålls. Vi behöver inte här ta ställning till i vilken utsträckning dessa fenomen är skilda åt, men medan lexikala lå n som vi såg i avsnittet ovan huvudsakligen sker ur s k öppna ordklasser gå r
2 Skälet till att vi illustrerar med engelskans påverkan på svenskan är rent pedagogiskt; läsare bör kunna båda språken som förekommer i exemplen för att dessa ska ha avsedd effekt.
417
| Bilaga 4 | SOU 1997:192 |
relexifiering längre och omfattar också slutna ordklasser som pronomen, konjunktioner och prepositioner. En annan skillnad är att relexifiering också påverkar basvokabulären, så att centrala ord som t ex gå, ge etc byts ut mot ord från det andra språket. Ord av denna karaktär är sälla n inkorporerade som lexikala lån. Ett exempel på ett relexifierade språk är media lengua (ibid). Detta språk har uppstått bland quechuataland e indianer i Equador. Ordförrådet är till 87% hämtat från spanskan, medan grammatiken är bevarad quechua.
Särskilt i en långvarig språkkontaktsituation kan påverkan från de t dominerande språket också gälla andra språkliga nivåer än ordförrådet . Framför allt i syntaxen kan man observera sådana lån, men så småningo m också i fråga om ordböjning. Ett par exempel från Ljung (1988: 80f ) illustrerar hur engelskans syntax håller på att påverka svenskan: Han visste inte vad göra i st f ... vad han skulle göra; Han är en läkare i st f Han är läkare.
På detta sätt kan ett dominerande språk påverka ett dominerat språ k också i dess grammatiska struktur så att minoritetsspråket blir mer lik t majoritetsspråket. Detta är särskilt fallet när minoritetsmedlemmarn a blivit allt kunnigare i majoritetsspråket. Ett i litteraturen mycket omtalat exempel gäller vissa dialekter av språket konkani, som är ett indoeuropeiskt språk talat i centrala Indien. Talare av dessa dialekter flyttade till ett område där man talar språket kannada, vilket är ett dravidiskt språk, alltså helt obesläktat med konkani. Konkanitalarna var i minoritet och tvingades bli tvåspråkiga genom att lära sig kannada. Efter långvari g kontakt hade den grammatiska strukturen i konkani påverkats av den i kannada så att de två språken blivit grammatiskt lika, men det egn a ordförrådet hade bevarats (se Nadkarni, 1975). Denna process kallas ibland regrammatikalisering.
Vad gäller romani har alla varieteter av detta språk utvecklats i kontakt med andra språk. De romska varieteterna har i respektive kontaktsituation blivit starkt påverkade främst i ordförrådet men också när det gäller uttal och grammatisk form (jfr Boretzky & Igla, 1994a). Vissa av dagens varieteter av romani, som vi nedan (se s 17) kommer att diskutera under den gemensamma beteckningen sammanflätad romani, uppvisar en mycket omfattande användning av omgivande språks grammatisk a struktur. Huruvida dessa varieteter uppstått genom att regrammatikalisering har förekommit är omdiskuterat, liksom i vilken utsträcknin g relexifiering spelat en roll för deras uppkomst.
Pidginspråk och kreolspråk. I situationer där grupper med olika språk har haft anledning att kommunicera med varandra, t ex för handelsändamål eller på plantager där slavar med olika språk förts samman, har i vissa fal l tämligen stabila kontaktspråk, s k pidginspråk, uppstått. Pidginspråke n
418
| SOU 1997:192 | Bilaga 4 |
kombinerar element från de språk som är i kontakt med varandra. I planta - gesituationerna eller i koloniala situationer har de ofta hämtat sitt ordförråd från ett tredje språk, nämligen plantageägarnas eller kolonialherrarnas språk, t ex engelska eller franska. Pidginspråk är förenklad e språkliga system bl a såtillvida att de inte är flekterande (d vs de använder inte böjningsändelser på orden) och att de har en enkel syntax. Ingen talar dessa språk som sitt modersmål.
När personer med olika modersmål i sådana situationer fostrar bar n tillsammans och har pidginspråket som kommunikationsmedel sinsemellan och till barnet, blir detta språk barnets förstaspråk eller modersmål . När en hel barngeneration växer upp med detta nya språk som sitt end a språk utvecklar de det till ett mer komplext språk, ett språk med samma grad av komplexitet som andra naturliga språk. Sådana pidginspråk som utvecklats till naturliga språk kallas för kreolspråk. (För vidare diskussion av pidgin- och kreolspråk, se Appel & Muysken, 1987: 175ff.)
Anledningen till att vi tar upp en kort karakteristik av pidgin- och kreolspråk här är inte att dessa fenomen nödvändigtvis är relevanta vi d behandlingen av varieteter av romani. I litteraturen finns det emellertid hänvisningar till dessa språkformer i samband med diskussioner om sammanflätade romanidialekter. Författare har då jämställt avsaknad av traditionell romsk böjningsmorfologi med den avsaknad av böjningsmorfologi som förekommer i pidginspråk.
Kodväxling innebär att tvåspråkiga talare s a s håller båda språken i luften samtidigt när de kommunicerar med varandra. Talarna växlar allts å mellan att använda de två språkens grammatik och uttal, ofta genom at t säga några ord eller yttranden på det ena språket och sedan några på det andra. Följande exempel kommer från amerikasvenskan (Hasselmo, 1974: 123): Han kunde göra så fint arbete so they said that was the best one to have of all of them; I don’t know var det kom ifrån. Att lägga märke till här är att denna typ av tvåspråkig kommunikation använ ds internt mellan tvåspråkiga, där alltså samtalsparterna k an båda språken. (Se Hyltenstam & Stroud, 1991: 54, för vidare diskussion av fenomenet och hur termen används av olika forskare.)
Kodväxling kan förekomma i ett antal olika former. I den form so m illustreras ovan växlar talare mellan de två språken genom att säga några ord förs t på det ena och sedan några ord på det andra. De följer därvi d bestämda mönster för när det är möjligt att växla mellan språke n (Poplack, 1980). Andra sätt är att använda det ena språket som basspråk och inkorporera lexikalt material från det andra - eller att växla mellan det ena och det andra språket som basspråk (jfr lånord och relexifiering ovan )
419
| Bilaga 4 | SOU 1997:192 |
(Stroud, 1992). Det rör sig ofta om markering av dubbel identitet i någon bemärkelse eller att man markerar sin lojalitet med andra talare som också är tvåspråkiga och hör till en speciell talgemenskap. Ju bättre tvåspråkiga talare behärskar båda språken, desto skickligare är de också på att växla mellan dem på ett komplext sätt (Poplack, 1980). Kodväxling behöve r således ingalunda sättas i samband med bristande behärskning a v någotdera språken, utan kan tvärtom fungera som ett berikande språkligt uttrycksmedel i stabila tvåspråkiga situationer. Fenomenet förekomme r dock ofta i språkbytessituationer, dvs när talare av ett minoritetssprå k håller på att överge sitt eget språk till förmån för majoritetsspråket.
Kodväxling mellan romani och något annat språk, ofta det omgivande samhällets språk (se Kenrick, 1979), måste fö rutsättas ha spelat en viktig roll i utvecklingen av vissa romska dialekter.
Språkbyte och språkbevarande. Språkbyte är en process där minori - tetsmedlemmarna ger upp sitt eget språk och alltmer går över till at t använda majoritetspråket även för i ntern kommunikation. Bytet av språk sker successivt, ofta över flera generationer (se Hyltenstam & Stroud , 1991). Språkbyte är en mycket vanlig företeelse världen över. Talare av vissa språk börjar använda de mäktigare grannarnas, eller härskarnas , språk och på så sätt försvinner språk som talas av dominerade grupper . Många av de språk som tidigare talats t ex i Europa är nu borta. Någr a exempel är etruskiskan, gotiskan, och dalmatiskan. Etruskiskan, som talades i Mellanitalien, försvann under århundradena före Kristi födelse och ersattes vid den tiden helt av latinet. Gotiskan var ett germanskt språk med välutvecklat skriftspråk som försvann under medeltiden genom at t olika grupper av goter assimilerades med de omgivande folken; gotiska talades på Krim så sent som på
Språkbyte sker i vår tid med accelererad hastighet. Ett stort antal av världens kanske 6.000 språk är “hotade”. Enligt en aktuel l bedömning av Krauss (1992) är det endast språk med någon f orm av officiell status i de länder där de talas eller språk som har ett stort antal talare, åtminston e 100.000,3 som har egentliga utsikter att finnas kvar i framtiden. Om vi tänker oss ett sekel fram i tiden är Krauss’ slutsats att det endast kommer
3 Man kan tänka på att medianvärdet för antal talare bland världens språk är
420
SOU 1997:192 Bilaga 4
att finnas ca 500 språk i världen. 4
Vad är då skälet till at t språkbyte sker? Det är ett komplext samspel av faktorer på olika sociala nivåer som i potentiella språkbytessituatione r påverkar en grupp att överge resp bevara sitt språk. Ett tämligen vanligt sätt att gruppera faktorerna är i förhållande till hur de berör relatione n mellan majoritet och minoritet (samhällsnivå), interna förhållanden inom minoritetsgruppen (gruppnivå) resp beteenden och uppfattningar hos enskilda minoritetsmedlemmar (individnivå).
Sammanställningen till höger , som hämtats från Hyltenstam & Stroud (1991:112) och som beskrivs närmare där, visar en sådan gruppering av faktorer. Om denna sammanställning skulle appliceras på romani, skulle faktorerna på samhällsnivå gälla romerna s relation till de majoritetssamhällen som de lever i kontakt med. Faktorerna på gruppnivå skull e gälla interna romska förhållan - den. Faktorerna på individnivå skulle gälla sådant som romer s specifika socialisationsmönste r vad gäller språk, dvs vilka former för språkanvändning som före - kommer vid barnuppfostran, samt individuella val vad gäller användning av romani respektive andra språk som individen behärskar.
Graden av språkbevarande bland romanitalande är remarkabel om man beaktar de här nämnda faktorerna, eftersom ett stort antal faktorer både på samhälls - och gruppnivå talar för att språke t inte skulle ha bevarats. T ex leder i allmänhet avsaknad av samhäl - leligt erkännande av en minoritets
FAKTORER PÅ
SAMHÄLLSNIVÅ
Ekonomiska faktorer
ring
Majoritetsnäringar
Kommunikationer Arbetsmarknad
Sociokulturella normer Utbildning
FAKTORER PÅ GRUPPNIVÅ
Demografi Storlek Kärnområde Migration
Åldersfördelning
Könsfördelning
Äktenskapsmönster
Språkförhållanden Officiellt språk
Officiellt språk i annat land Talas i mer än ett land Dialekt- eller språksplit-
tring
4 För e tt resonemang om svenskans ev minoritetsspråksstatus inom EU och språket s framtidsutsikter, se Hyltenstam (1996a).
421
| Bilaga 4 | SOU 1997:192 | |||
| språk till stora svårigheter att | Standardisering och moder- | |||
| hålla fast vid språket. Likaså le - | nisering | |||
| der uppsplittring på mindre grup- | Förhållandet mellan tal och | |||
| per och brist på geografiskt kär - | skrift | |||
| nområde (i bemärkelsen områd e | Tvåspråkighet | |||
| där gruppen dominerar be- | Språkbehärskning | |||
| folkningmässigt) i allmänhet till | Språksyn | |||
| att | språk | försvinner. | E n | Heterogenitet/homogenitet |
| varierande grad av behärskning | Näringar | |||
| av det egna språket, där yngr e | Typ av etnicitet | |||
| ofta behärskar språket sämre ä n | Intern organisation | |||
| äldre, | kan | innebära att språke t | Institutioner | |
| används i allt färre situationer. | Utbildning | |||
| Avsaknad av skriftspråk eller | att | Kyrka | ||
| språket av många användare int e | Språkplanering och språ- | |||
| behärskas i skrift samt det | kvård | |||
| förhållandet | att språket inte an- | Forskning och kultur | ||
| vänds i utbildningssammanhang | Medier | |||
| eller andra samhälleliga funktio- | Kulturyttringar | |||
| ner brukar också påskynda språk- | ||||
| byte. | FAKTORER PÅ | |||
| INDIVIDNIVÅ | ||||
| Språkval | ||||
| Socialisation | ||||
Romernas anmärkningsvärda grad av språkbev arande kan bl a antas vara en effekt av en ofta segregativ ideologi gentemot romer från majoritetssamhällets sida (jfr faktorer på samhällsnivå, särskilt majoritetssamhäll ets ideologi) sammankopplad med en separatistisk hållning från romerna s sida (jfr faktorer på gruppnivå, särskilt typ av etnicitet). En grundläggande faktor i minoritetssammanhang, som kanske är särskilt aktuell blan d romer, är språkets betydelse som uttryck för identiteten. Detta kan gör a att man bevarar ett språk eller komponenter ur ett språk, t ex ordförrådet, även då man fullständigt behärskar ett annat språk, ofta majoritesspråket, som i sig kan uppfylla alla rent kommunikativa behov. Andra viktiga faktorer av traditionell karaktär som i det romska fallet kan antas stödj a språkbevarandet är sådant som äktenskapsmönster med hög grad a v endogami, dvs giftermål inom gruppen, samt den interna organisationen i klaner och familjer med stor släktsammanhållning och nära kontak t mellan generationerna. Faktorer som tillkommit på senare tid är ny a former för organisation och kommunikation både inom enskilda lände r och internationellt. Det finns ett ständigt växande antal romska organisationer på nationell nivå och flera internationella organisationer, bl a med
422
SOU 1997:192 Bilaga 4
representation i olika
Språkbyte har emellertid skett i större eller mindre utsträckning bland romska grupper på olika håll i världen. Hancock (1984: 367) skriver att av den romska befolkningen på sex till tio miljoner är drygt hälften talare av någon varietet av romani. Man får sluta sig till att han menar att övrig a numera inte behärskar språket. De flesta kvantitativa uppgifter av dett a slag är uppskattningar och bör alltså uppfattas med försiktighet.
Många studier omkring språkbyte och språkbevarande fokuserar p å språkbytesspråkens struktur och flexibilitet (Dorian, 1981, för gaelisk a och Schmidt, 1985, för dyirbal, ett inhemskt språk i Australien, hör till d e mera kända). I en språkbytessituation förändras det försvinnande språket både i ordförråd och struktur. Genom att språket används allt mindre , hålls inte ordförrådet vid liv. Mindre frekventa ord glöms bort elle r talarna får åtminstone ofta ordsökningsproblem när de i samtal behöver dessa ord. Man kan observera en reduktion i ordförrådet. I det läget är det lättare för talarna a tt ta till ett ord från det språk som de använder oftare, dvs det dominerande språket. Detta betyder att inskränkningen av det för språket egentliga ordförrådet på sikt innebär en relexifiering. Ett annat ofta observerat fenomen är att språkbytesspråket förlorar sitt böjningssystem. De talare som behärskar språket mindre väl förmår inte upprätthålla betydelseskillnaden som uttrycks med ändelser, och språket tappar med tiden sin flektion. En tredje aspekt är att språket förlorar sin flexibilitet , dvs talarna behärskar med tiden bara en stilnivå i språket och kan int e längre anpassa sig till situationens krav vad gäller grad av formalitet etc. Detta kallas för monostilism.
I situationer där romer förlorat sitt språk eller förlorat den varietet a v språket som talats tidigare måste sådant som reduktion av ordförrådet följ t av relexifiering samt förlust av böjningssystem och stilvariation h a förek ommit, men relativt lite är känt om det konkreta förloppet i dess a språkförändringar.
423
| Bilaga 4 | SOU 1997:192 |
Historiskt ursprung samt utbredning i Europa och världen
Historia: språksläktskap och språkkontakt
Romani tillhör den indoariska gruppen bland de indoeuropeiska språken och är alltså besläktat med det historiska språket sanskrit och modern a språk som hindi. Genom tiderna har det funnits ett stort antal alternativa teorier om varifrån romerna ursprungligen kommit, såsom att de skull e vara tatarer (jfr svenska tattare, från tyska Tatar, se nedan) eller komma från Egypten (därav troligen beteckningen egyptier som t ex i grekiska gyphtos, spanska gitanos och engelska Gypsies). Beteckningen zigenare kommer från det grekiska ordet atsinganos, som enligt en teori ursprungligen var namnet på en kättersk sekt från Frygien. Beteckningen använde s under hela den bysantinska tiden om grupper som kom resande från öst, och varav åtminstone några med säkerhet var romer (Liégeois, 1987: 13f; Fraser, 1992: 46f). Begreppsförvirringen gör att det är problematiskt att tolka de äldsta källorna om romer i Europa. Det kan ibland röra sig o m referenser till andra etniska eller sociala grupper som t ex varit sysselsatta inom samma yrken som romerna.
Det är rimligt att tänka sig att kunskapen om det indiska ursprunge t redan tidigt gått förlorad, även för romerna själva (Hancock, 1988). I Europa uppmärksammades sambandet med Indien första gången på 1400 - talet. Enligt en anteckning i Muratori
Det språkhistoriska sambandet mellan romani och sanskrit påvisade s först på
424
| SOU 1997:192 | Bilaga 4 |
| germanska | |||
| romanska | |||
| indoeuropeiska | slaviska | ||
| m fl | |||
| indoiranska | iranska | ||
| indoariska (nyindoariska) nordindiska språk | |||
ceylonesiska språk romska språk
Figur 1: De romska språkens position bland de indoeuropeiska språken.5
Medan romanis indiska ursprung idag (med få undantag, t ex Okely, 1983) är allmänt accepterat, råder fortfarande en viss oenighet när de t gäller dess mer exakta inordning bland de moderna indiska språken. Det finns också olika teorier om de språkhistoriska relationerna mella n romanigrenen av protoromani, eller vad som i detta sammanhang ibland kallas europeisk romani, och de andra två språkgrenar som härleds u r protoromani, lomavren (även kallat armenisk romani) och domari (även kallat syrisk eller asiatisk romani) (se figur 2, som baserar sig på Hancock, 1988, och Fraser, 1992).6
asiatisk romani (domari)
protoromani
armenisk romani (lomavren)
europeisk romani
Figur 2: De tre grenarna som utvecklats ur protoromani.
I den vidare framställningen kommer endast europeisk romani att behandlas.
Under
5 Klassifikation av de indoiranska språken enligt W. Smith i Nationalencyklopedin, uppslagsord ‘indoariska språk’. För en alternativ klassifikation se Strand (1973) , återgiven i Masica (1991: 462).
6 För en diskussion av problemen kring den genetiska klassificeringen av indoarisk a språk generellt se Masica, 1991, som också diskuterar frågan om distinktione n
425
| Bilaga 4 | SOU 1997:192 |
av Turner (1926), är att romerna ursprungligen kommer från central a Indien, och att de någon gång före
Någon gång mellan
Förutom från persiska (och kurdiska, Fraser, 1992) upptog roman i under denna period lånord från ossetiska (ett nordöstiranskt språk so m talades i Kaukasus från
426
| SOU 1997:192 | Bilaga 4 |
Till Europa,7 först Balkan, kan de första romerna ha kommit på 1200- eller
Ett viktigt område i romernas historia utgjordes av furstendömen a Valakiet och något senare Moldova (ung. östra nuvarand e Rumänien och Moldavien). Bl a pga ett behov av arbetskraft inom de hantverksyrken som utövades av romerna, blev dessa här så oumbär liga för ekonomin att de under
7 När det gäller Europa använder vi i den historiska framställningen för enkelhets skull ibland namn på dagens länder för att beteckna geografiska områden oavsett hur de n politiska kartan såg ut vid den aktuella tidpunkten.
427
| Bilaga 4 | SOU 1997:192 |
Centrala Indien
Nordvästra Indien (före
Balkan
Den första europeiska migrationsvågen:
övriga Europa
Tyskland (1407) Italien (1422)
Frankrike (1419) Spanien (1425)
Nederländerna (1420)
Ryssland (1501)
Skottland (1505) England (1514)
Danmark (1505) Estland (1533)
Sverige (1512)
Norge (1540)
Finland (1584)
Denandra
europeiska migrationsvågen:
ö v r i g a
Europa (mitten av
Sverige
(slutet av
Sverige
Sverige
Sverige
Figur 3: Romernas väg från Indien till Europa, Norden och Sverige. Århundraden/årtionden anger ungefärlig tidpunkt för migrationens början, i vissa fall tidigaste respektive senaste antagna tidpunkt enligt skilda teorier. Exakta årtal refererar till första kända omnämnande av romer i respektive land, källa bl a Liégeois & Gheorghe (1995).
Figur 3 försöker schematiskt illustrera spridningsförloppet från In dien till olika delar av Europa. Det bör påpekas att benämningarna första oc h
428
| SOU 1997:192 | Bilaga 4 |
andra migrationsvågen ger en förenklad bild av det verkliga skeendet; det troliga är att det rör sig om mer utdragna processer med flera vågor och individuella migrationer. Det är dessutom så att vissa romer stannat kvar i ett område och blivit bofasta där, medan andra rört sig fr am och tillbaka över stora delar av Europa. Det bör här tilläggas att stereotypen om rome r som nomadiserande är sann bara i viss och i allt mindre utsträcknin g (Liégeios, 1987: 32). I figuren illustreras särskilt vid vilka tidpunkter grupper av romer först anlänt till Sverige.
Beteckningar, klassifikationer och geografisk utbredning
Romerna har som nämnts ovan genom tiderna fått många olika namn : tattare, zigenare och i vissa språk ‘egyptier’. Dessa beteckningar, som kan kallas utifrånbeteckningar, bör skiljas från de beteckningar talarn a själva använder, dvs egenbeteckningar, som romer för (hela eller en del av) den etniska gruppen. I analogi med beteckningar för folket ha r romernas språk utifrån kallats för tattarspråk, zigenarspråk eller zigenska. Bland egenbeteckningarna för språket finner vi: romanes eller romanés, och romani eller romani chib. Orden romani och romanes är adjektiv respektive adverb härledda ur substantivet rom som betyder ‘man (som tillhör romerna)’ 8 och som i en pluralform roma används som beteckning för folket;9 chib betyder ‘tunga/språk’. Vi anser att man, i detta fall liksom andra, bör sträva efter att använda egen beteckningar framför sådana som avspeglar ett utifrånperspektiv. Formen romani har den fördelen framför romanes att den pekar på sambandet med de andra indiska språk me d vilka romani är besläktat, t ex hindi, gujarati och punjabi. I denna rapport har vi därför valt att som svensk beteckning använda formen romani. Vi använder dessutom den kortare formen romani i stället för romani chib, trots att den senare beteckningen antagits av den framträdande internationella romska organisationen Romani Union. Detta val har styrts av det svenska språkbruket där det till skillnad från i många andra språ k generellt är så att beteckningar för språk inte innehåller ordet språk. Beteckningen romani är dessutom den vanligast förekommande i den internationella litteraturen.
En fråga som ibland diskuteras är om de olika varieteterna av romani bör b etraktas som dialekter av ett språk eller som skilda språk. Traditionen bland romerna själva såväl som inom romanispråkvetenskapen är ,
8Ordet för ‘kvinna (som tillhör romerna)’ är romní.
9Detta gäller inte alla dialekter.
429
| Bilaga 4 | SOU 1997:192 |
med få undantag (t ex Vekerdi, 1993), att tala om dialekter av ett språk, romani - detta utan att forskarna nödvändigtvis är överens om definitionen av dialekt (jfr Hyltenstam, 1996b). Vi följer här denna tradition oc h använder generellt orden dialekt och dialektgrupp om de olika varieteterna av romani och deras huvudindelningar, oberoende av sådant som språkstrukturellt avstånd, ömsesidig förståelse etc. Graden av ömsesidig förståe lighet varierar mellan de olika dialekterna. Mellan vissa finns begränsad eller ingen ömsesidig förståelse, men det bör påpekas att den ömsesidiga förståelsen kan underlättas av passiv kunskap i andra dialekter (jfr Hyltenstam, ibid.). Detta kan antas vara vanligt hos vissa individer och grupper av romer pga deras täta kontakter med romer från andr a länder och kontinenter (Hancock, 1993: 93).
Den förste som urskiljde olika dialekter av romani var den österrikiske slavisten Miklosich
I figur 4 ges en förenklad och sammanfattande bild av de numera mest accepterade indelningarna av romska dialekter, baserad på ett antal olika klassifikationer. När det gäller de beteckningar som är lånord från ro mani har vi i denna rapport försökt följa en ofta förekommande norm , övertagen från romani, att för grupperna använda det aktuella substantivets pluralform samt att för dialekterna använda det aktuella adjektivets form i singular femininum10 i kongruens med det feminina substantivet chib, ‘språk’.
10 Böjningsformerna skiljer sig dock ibland mellan dialekterna.
430
| SOU 1997:192 | Bilaga 4 |
| kelderash | ||||
| lovari | ||||
| valakiska | tjurari | |||
| m fl | ||||
| (europeisk) romani | ||||
| balkanska | arli | |||
| gurbet | ||||
| bugurji | ||||
| m fl | ||||
| nordliga | walesisk romani | |||
| angloromani | ||||
| sinto | ||||
| baltiska: estnisk romani m fl | ||||
| finsk romani | ||||
| svensk romani | ||||
| m fl | ||||
| m fl | ||||
Figur 4: Några av de större romska dialektgrupperna och dialekterna
Dialektdifferentieringen inom den europeiska romanigrenen anses ha bör jat strax efter immigrationen till Europa. Som återspeglas i figur 4 bygger de mer schematiska klassifikationerna av dagens dialekter av romani vanligen på den ovan nämnda huvuddistinktion mellan valakiska och
En indelning av romerna, och analogt dialekterna, som används av vissa romska grupper (Fraser, 1992) och som man ibland ser i litteraturen, talar om tre huvudgrupper: rom, sinti och kalé (bl a Arnstberg & Goldman,
431
| Bilaga 4 | SOU 1997:192 |
1974; Ager, 1990; Gjerde & Kristianssen, 1994). En sådan indelning innebär att orden rom och romani används i en mer begränsad betydelse, endast om de valakiska romerna, medan sinti och kalé används i en vidare betydelse än i andra klassifikationer (se nedan).
Det är viktigt att vara medveten om att många av de beteckningar som används för dialekter av romani ursprungligen är stamnamn, och därför inte nödvändigtvis säger något om språket. Boretzky (1994: 1) menar t ex att vissa av de kelderashdialekter i f d Jugoslavien som han beskriver är snarlika sådana dialekter som i det enskilda fallet kallas lovaridialekter, medan det ibland kan finnas större skillnader mellan varieteter av samma huvudtyp. Olika grupper har också blandats i stor utsträckning me d konsekvenser för språket. Ett närliggande exempel på detta finner v i bland de valakiska romerna i Norge: “De norska romerna är uppdelade i två huvudgrupper - Josefgruppen och Karoligruppen. Karoligruppen säger att de till hälften är lova ra och till hälften tjurara. Josefgruppen ger vanligen inget klart svar på frågan om deras etniska grupptillhörighet ” (Gjerde & Kristianssen, 1994: 3).
De stora dialekterna kelderash och lovari talas i stora delar av östr a Europa, men också i medelhavsländerna och i de flesta västoc h nordeuropeiska länderna.
Balkandialekter talas fr.a. i Serbien och Makedonien; i övriga delar av f d Jugoslavien talas valakiska dialekter (Kovac&ek,
I den europeiska delen av f d Sovjetunionen talas flera av de redan nämnda dialekterna, bl a sinto av romer som anlände till trakten av Volga från centrala Polen under andra hälften av
Förutom de hittills nämnda dialekterna förekommer som nämnt s språkliga varieteter som är sammanflätade med de majoritetsspråk so m respektive grupp varit i kontakt med: caló i Spanien, angloromani i Storbritannien, svensk romani i Sverige m fl. Det finns ett antal olika beteckningar för denna typ av språkliga varieteter, men det tycks var a svårt att finna en term för dem som inte kan uppfattas som nedvärderande .
432
| SOU 1997:192 | Bilaga 4 |
Bland de termer som använts förekommer kreoliserad romani (Hancock, 1970), pararomani (Bakker & Cortiade, 1991) och blandade dialekter (Boretzky & Igla, 1994a). Vi har valt att använda termen sammanflätad romani,11 som har sin bakgrund i dessa varieteters intima sammanlänkning av två språk.
Även utanför Europa talas olika dialekter av (europeisk) romani, samt naturligtvis domari och lomavren. Enligt delvis ofullständiga uppgifter i SIL (1992) finns större eller mindre romanitalande populationer i följand e länder och områden: Libyen, Egypten, Irak, Iran, Syrien, Turkiet, Uzbekistan, Afganistan och Indien (domari); delar av Ryssland (valakiska, lomavren, domari); Kazachstan (sinto); Sibirien (baltiska); Sydafrika (valakiska, angloromani); USA (valakiska, angloromani m fl) och Kanada (valakiska); Argentina och Colombia (valakiska); Brasilien (valakiska, caló); Australien (angloromani).
Vad gäller det totala antalet talare av romani är det som tidigare nämnts omöjligt att ange några exakta siffror. Enligt beräkningar gjorda av Gypsy Research Centre, Paris, 1994 (Liégeois & Gheorghe, 1995: 7) finns mellan sju och åtta och en halv miljoner romer i Europa. Liégeois & Gheorghe påpekar att siffrorna inte täcker senare års m igration (ibid.: 35, not 3). I USA uppskattas romernas antal till runt en miljon (Hancock, 1993). Liégeois (1987: 23) understryker att siffor av detta slag är mycket ungefärliga, bl a pga en snabb befolkningsökning samt avsaknaden a v data om resandegrupper (‘travellers’), vilka i de flesta länders statistik inte inkluderas bland zigenare.
Konservativ och sammanflätad romani
Som redan diskuterats ovan är alla språk och språkvarieteter stadda i ständig förändring som resultat av inre mekanismer och påverkan frå n andra språk. Beroende på bl a sådant som hur lång period språket elle r dialekten varit i kontakt med andra språk varierar naturligtvis graden av påverkan. Bland de romska dialekterna görs ibland i litteraturen en dis - tinktion mellan de dialekter som bevarat många drag av tidigare språk - former - och som därför ibland kallas konservativa dialekter - och vad som kan kallas sammanflätade dialekter, vilka vi strax ska återkomma till. Diskussionen inriktar sig främst på förändringar vad gäller den grammatiska strukturen, och då i synnerhet böjningsmorfo login. De konservativa dialekterna karakteriseras framför allt av att de har behållit ett gemensa mt
11 Termen är inspirerad av titeln på en bok utgiven 1994 av Bakker & Mous, i vilken begreppet language intertwining förekommer. (Se referens under Boretzky & Igla , 1994a).
433
| Bilaga 4 | SOU 1997:192 |
centralt ordförråd, stora delar av de indoariska böj ningsmönstren - varför de också har kallats flekterande dialekter - samt vissa gemensamma syntaktiska och fonologiska egenskaper (Boretzky & Igla, 1994a: 35f; Hancock, 1995: 54; Holzinger, 1995: 31; Heinschink, 1994: 118ff), t ex:
två genus, maskulin och feminin
bestämd artikel med olika genus- och kasusformer från två och upp till åtta kasus
verb med person- och tempusböjning
relativt ‘fri’ ordföljd; växling mellan
ett likartat fonologiskt system, bl a betoning på sista stavelsen i det äldsta ordförrådet
De flesta av de ovan nämnda romanidialekterna, såsom kelderash, lovari m fl kan betraktas som konservativa i den här beskrivna betydelsen. Finsk romani är ett intressant fall (se nedan), eftersom denna varietet kanske kan ses som ett exempel på en dialekt stadd i utveckling från konservativ till sammanflätad romani.
De sammanflätade romanidialekterna har en tämligen unik struktur . Trots att de olika dialekterna utvecklats oberoende av varandra uppvisar de en mycket likartad sammanflätning av olika språkliga nivåer, dv s ordförråd i förhållande till grammatisk och fonologisk struktur. Dera s ordförråd är huvudsakligen från romani medan den grammatisk a strukturen och uttalsmönstren till stor del kommer frå n omgivande språk, t ex spanska vad gäller caló, engelska för angloromani, svenska fö r svensk romani.12 Ett antal mer eller mindre utförliga beskrivningar a v några av dessa varieteter föreligger (för en översikt, se Bakker & Cortiade, 1991).
Hur de olika sammanflätade dialekterna av romani har uppstått ä r oklart, och olika förslag till möjliga scenarier har skisserats. I dess a fö rslag har processer som relexifiering, regrammatikalisering samt även kreolisering och pidginisering figurerat som möjliga ingredienser i utvecklingen (se t ex Kenrick, 1979; Hancock, 1970, 1984, 1992; Bakker & Van Der Voort, 1991; Boretsky & Igla, 1994a). Intressant är dock att hela denna moderna diskussion om sammanflätad romanis uppkomst förutsätter att varieteterna utvecklats bland rome r och på det sättet har ett direkt samband med tidigare varieteter av romani. Vi ska återkomma till denna punkt när det gäller synen på svensk romani.
12 Detta förhållande har ibland motiverat författare till att betrakta t ex angloromani s om en varietet av engelska snarare än av romani; jfr termen Romani English (Kenrick, 1979).
434
| SOU 1997:192 | Bilaga 4 |
Skriftspråk och standardisering
Enligt Hancock (1991, 1993) är det valakiska dialekter, t ex kelderash, som oftast har kommit att användas för nationell och internationel l kommunikation mellan olika grupper av romer. Andra dialekter som använts för dokumentation är t ex arlidialekten av balkanroman i (Hancock, 1991: 110). På arlidialekten finns en betydande lokal litteratur samt bl a en översättning av The Destiny of Europe’s Gypsies (Kenrick
&Puxton, 1972) utförd av författarna själva (Puxton & Kenrick, 1990). Hancock (1993: 102f) föreslår en modell för utvecklandet av en in -
ternationell standard för ett romskt skriftspråk, vilken bygger på tanke n att som underlag använda en dialekt med många talare, nämlige n kelderash, och komplettera med material från andra dialekter, bl a arli och sinto (jämför uppkomsten av det nynorska skriftspråket; se t ex Vaagland , 1982). Frågan om standardisering av romani är kontroversiell, liksom i andra liknande fall i synnerhet när det gäller minoritetsspråk.
Strävandena att utveckla en eller flera former av romaniskriftspråk som ett kommunikationsmedel för så många som möjligt av världens rome r diskuteras också av Puxton (1980). Han nämner arlidialekten som en av de existerande dialekter på vilket en sådan standard skulle kunna komma att baseras pga det stora antalet talare och de
Som ett viktigt steg i den vetenskapliga beskrivningen av romani - och därigenom i språkstandardiseringsprocessen - kan nämnas den först a världskongressen om romani som hölls år 1971 (Puxton, 1980). Denn a har följts av ett flertal internationella sammankomster, som har behandlat olika aspekter av romani och romskt språkvårdsarbete.
Sverige och Norden
Historia
Sverige har romani med säkerhet talats sedan i början av
435
| Bilaga 4 | SOU 1997:192 |
källan är Stockholms stads tänkebok den 29 september, och den andra Olavus Petris En Swensk Cröneka, där det berättas:
samma åår her Steen war höffuiitzman worden kom en part aff thet folket som fara omkring ifrå thet ena landet til thet andra, them man kallar Tatare, hijt i landet och til Stocholm, förra hade the aldrigh her warit. (Citerat i Thesleff, 1904: 10, se även Bergman, 1964/1970: 13)
Det finns uppgifter som pekar mot att dessa första romer ska ha nåt t Sverige via Skottland och Danmark. En finner vi i den första känd a danska källan om romerna; ett brev där den skotske kungen ber de n danske att med nåd mottaga en “grefve Antonius Gagino af lilla Egypten” på väg till Danmark (Thesleff, 1904: 10). I Stockholms stads tänkeböcke r 1512 (se ovan) är det just en greve Antonius som omnämns. En anna n uppgift som tyder på ett skotskt samband är två p ass utfärdade av Gustav Vasas måg och dotter för den s k ‘tattaren’ eller ‘egiftiern’ Anders Faa . Denne tycks ha tillhört en stor släkt, som fanns kvar i Skottland 162 4 (Thesleff, 1904: 11).
Under
436
| SOU 1997:192 | Bilaga 4 |
språkligt material tecken på fortsatt kontakt mellan romska grupper i hela Norden (Etzler, 1944: 178ff; Iversen, 1944: 228; Karlsen, 1993). En anledning till att romer förflyttade sig mellan den svenska och den finska delen av riket var att romer i stor utsträckning värvades i den svensk a hären eller av andra skäl följde svenska trupper i Finland, varvid även de ofta stora familjerna följde trupperna åt (Etzler, 1944: 130ff).
Som framgår bl a av att det under de följande århundradena ständig t utfärdades nya förordningar riktade mot ‘tattare’ eller ‘zigenare’, fann s det hur som helst kontinuerligt romer från den första europeiska migra - tionsvågen kvar i landet. Politiken förändrades också successivt unde r
Ättlingar ti ll de tidigaste romerna finner man idag bl a bland dem som senare kommit att kalla sig resande. Det historiska sambandet är dock kontroversiellt (se nedan). Såväl bland de resande själva som andra förekommer skilda uppfattningar om relationen
Under första delen av
Från senare delen av
13Enligt Tillhagen (1949: 3) “så sent som omkring 1900” och Bergman (1964/1970:
17)“huvudsakligen under perioden
437
| Bilaga 4 | SOU 1997:192 |
valakiska dialekter med ursprung i den andra europeiska migrationsvågen. Ännu in på
23) samt tvångssterilisering. I vilken omfattning dessa bestämmelser kom att tillämpas i Sverige är omdiskuterat (Lindholm, 1995:
Under
Den andra perioden började på
Det senaste tillskottet av romanitalare och romanidialekter i Sverige har skett under 1980- och
Romska grupper och dialekter i Sverige idag
Att ge en helt uttömmande bild av vilka romska grupper och dialekte r som finns i Sverige idag är inte möjligt; tillgängligt material ger dock en ganska god bild av de mer etablerade varieterna av romani. För såvä l grupper som dialekter används ett antal alternativa beteckningar, vilket kommer att behandlas relativt utförligt i framställningen nedan.
Vad gäller svenska beteckningar kallades romer i de tidigaste källorna i svenskt myndighetsspråk för tattare enligt mönster från kontinenten . Man får förmoda att detta var den b eteckning som användes också bland majoritetsbefolkningen i allmänhet. Ordet zigenare introducerades i svenskan först år 1637; i en kunglig förordning talas om “sikeiner elle r
438
SOU 1997:192 Bilaga 4
Tartare” (Bergman, 1964/1970). Senare kom zigenare att reserveras för de kring sekelskiftet nyanlända valakiska romerna, medan tattare användes både om de resande och i mer utsträckt betydelse om andr a människor “i samhällets utkanter” (jfr Svanberg, 1987).
En klassificering av romer i Sverige som introducerats av svenska myndigheter bygger på vistelseland under de senaste decennierna; man talar om svenska, finska respektive utomnordiska (eller mer specifikt polska, spanska, franska, ryska etc) zigenare (Iverstam Lindblom, 1988: 7). Dessa benämningar är utifrånbeteckningar och tar sål edes inte hänsyn till de faktiska sambanden inom den romska befolkningen. Med svenska zigenare menar man då den grupp valakiska romer, framför allt kelde - rasha, som kom till Sverige omkring senaste sekelskiftet. Beteckningen finska zigenare används för den
Romernas egenbeteckning, rom, används alltmer också i Sverige. Et t påpekande om den svenska stavningen av detta ord och dess härledningar kan vara på sin plats. På romani uttalas orden rom och romani med ett å- ljud som i svenska öron uppfattas som kort å (kontrasten mellan lång och kort vokal har i de flesta dialekter av romani inte någon betydelseskiljande funktion). För att detta uttal naturligt ska återges i svenskan krävs alltså dubbelt m i ordet för språket: rommani. Denna ljudenligare stavning finner vi ofta i tidigare litteratur om romani i Sverige (t ex Bergman, 1964/1970: 7: “Rommani är zigenarnas språk.”). I Svenska Akademiens ordlista anges båda formerna, romani och rommani. Vi har här valt att följa den norm som för närvarande tycks vara mest utbredd, nämligen att stava med ett m, trots att detta bruk leder till att ordet kommer att uttalas med långt
Även beteckningarna för de enskilda romska grupperna och dialek terna förek ommer i olika former. För grupperna kelderasha, lovara, sinti m f l handlar det framför allt om smärre skillnader i böjningsformer elle r stavning såsom, när det gäller dialekterna, t ex kelderash/kalderash, sinti/sinto etc. Den svenska terminologin ansluter sig här till den internationella. Vissa av dessa beteckningar är till sin betydelse ursprungligen beteckningar för den nisch inom vilken gruppen huvudsakligen varit verksam. Kelderash t ex betyder ‘kopparslagare’.
I Finland används för romerna bl a det finska ordet mustalainen (ung. ‘svart person’). Romerna där använder själva beteckningen kaale (plur. kaaleet el. kaalet), härlett ur romaniadjektivet kaló/kalí/kalé (mask/
439
| Bilaga 4 | SOU 1997:192 |
fem/plur14) ‘svart’, alternerat med det finska adjektivet tumma ‘mörk ’ eller, mer sällan, mustalainen (Vuorela & Borin, 1994: 1). Även blan d andra grupper av den första migrationsvågens romer används beteckning - ar med betydelsen ‘svart, mörk’ - kale i Wales (Sampson, 1926/1968: ixff) och caló i Spanien - vilket dock inte betyder att dessa grupper skulle vara närmre besläktade med varandra än andra grup per av
(ung ‘de svartas språk’), kaalengo tsimb, romani/romano chib eller på svenska finsk romani.
De resande kallar sig på den egna romska dialekten för romano (Etzler 1944: 288) eller rommano (Lindgren & Lindwall, 1992: 71; Lindholm, 1995: 151), ibland stavat råmmano (Johansson, 1977: 72). Det kan förtjä na att framhållas att resande inte är någon modern beteckning ; gruppen har kallat sig så i generationer (Lindholm, 1995: 152) eller sedan mitten av
Sammanfattningsvis kan man som framgår av den historiska översikten i stora drag tala om tre perioder under vilka olika varieteter av romani introducerats i Sverige:
Vad gäller den senaste periodens variteter är källuppgifterna som vi sett ytterst ofullständiga, men bland de dialekter som torde vara aktuella mot bakgrund av information om ursprungsländer och det man vet om romanidialekter i dessa länder kan nämnas sinto, arli, bugurji och gurbet. Dessutom bör man räkna med ett obestämt antal andra valakiska och icke - valakiska dialekter.
14 Formen kaaleet/kaalet , ‘kaléer’, har alltså dubbel plural (Lars Borin, samtal) – jfr
440
| SOU 1997:192 | Bilaga 4 |
Några anmärkningar om svenska romanidialekters ursprung och bevarandestatus
När det gäller ursprung och bevarandestatus skiljer sig förhållandena av naturliga skäl mycket mellan de olika dialekterna. Vi ska här kortfatta t belysa denna problematik för de dialekter som har en mer än
Den fråga som varit mest omdiskuterad vad gäller svensk romani, (eller ‘tattarspråket’, som det kallades utifrån på
Etzler (1944) står för den förra åsikten. Enlig honom är de resand e ättlingar till de romer som kom till Sverige på
Gjerdman stödde sig på Dahlbergs (1945)
441
| Bilaga 4 | SOU 1997:192 |
förenklat återgett slutsatsen att det inte finns något klart samband mellan s k tattare och romer som ett konstaterat faktum snarare än som en teori (t ex Takman,
Andra forskare förhå ller sig mer neutrala. Schlüter (1993: 16) påpekar på tal om släktskapsstudier av resande i Norge att dessa studier kan kritiseras för bristande genealogiskt djup och menar att man inte kan dra några säkra slutsatser om de resandes ursprung. Heymowski själv medger också i en senare artikel: “Den av mig själv förfäktade tesen om tattarväsendets huvudsakligen sociala karaktär har säkert bidragit till att avliva en del rasmyter men kanske inte tillräckligt beaktat möjligheten att zigenare eller zigenarättlingar även kan döljas bakom helt ordinära, svenskklingande namn utan att respektive arkivkällor på minsta sätt anger ifrågavarande personers etniska bakgrund.” (Heymowski, 1987: 19). Kritik mot Heymowskis (1969) och senare Svenssons (1993) avhandlingar har formulerats av Lindgren (1995), som pekar på båda arbetenas begränsa de material och pga detta alltför vidlyftiga generaliseringar.
När det gäller frågan om svensk romanis ursprung är inte i första hand de genealogiska förhållandena avgörande utan snarare språkets ege n utvecklingshistoria. För språkvetare är det slående hur diskussionen om svensk romani har baserats på begränsade och osystematiska språklig a data. Diskussionen går oftast tillbaka på Etzler (1944), som presentera r en ordförteckning baserad på material från nio informanter samt kort a texter från tre informanter, samt ibland på relevant material från de övrig a nordiska länderna (Sundt, 1850; Iversen, 1944). Detta gäller inlägg i diskussionen från båda åsiktsriktningarna. Ytterligare data har senar e tillkommit genom en ordlista och en kortfattad grammatisk skiss i Johansson (1977). De behandlingar av svensk romani som förekomme r i den internationella litteraturen (Bakker & Van Der Voort, 1991; Hancock, 1992) går också tillbaka på dessa relativt magra källor.
Trots de knapphändiga språkliga källorna står det klart att svens k romani skiljer sig från nyskapade hemliga språk som förbrytarspråk och västgötaknallarnas månsing, där lån från romani och andra språk ba ra var ett av flera sätt att hitta på nya hemliga ord; ett annat sätt var att systematiskt byta ut och lägga till ljud i svenska ord så att t ex skilling blir billing, och du blir buaduns (Bergman 1964/1970). Svensk romani har inte sådana drag.
Den fråga som mest diskuteras när det gäller finsk romani är i hur stor utsträckning dialekten fortfarande talas. Den finska romani som Thesleff undersökte kring sekelskiftet hade fortfarande till stora delar ett ordförråd och en grammatik liknande de tidigare formerna av romani (Thesleff,
442
| SOU 1997:192 | Bilaga 4 |
1899: 6). Talarna använde dock många svenska, men däremot inga finska, lånord: “i fråga om språket kunde man kalla Finlands zigenare svensk a och icke finska” (ibid.: 8). Det påpekas i flera källor att dagens talar e befinner sig i en tydlig språkbytessituation, där alla behärs kar finska, ofta som sitt förstaspråk, och/eller ibland svenska, medan behärskningen a v romani inte är lika utbredd. Graden av behärskning är bättre bland d e äldre än bland de yngre (Vuorela & Borin, 1994: 10). Det nämns ofta att utsikterna inte är så goda för finsk romani: “Framtiden för romani ser int e särskilt ljus ut i Finland” (Valtonen, 1969: 127). Det finns tecken på att språket håller på att utvecklas mot en form av sammanflätad romani med romaniordförråd och finsk grammatik och finskt uttalsmönster (Vourela & Borin, 1994: 22).
Denna tämligen pessimistiska bild vägs i någon mån upp av aktuell a uppgifter om i vilken utsträckning finsk romani behärskas (se nedan) . Vuorela & Borin (1994: 10) påpekar också att det ger en mycke t missvisande bild av livaktigheten hos finsk romani om man utgår från det antal barn som talar språket - ett mått som annars ofta används i dett a syfte. Kunskaper i romani bland kalé är nämligen något som barnen få r del av först när de börjar närma sig vuxen ålder (jfr ovan om sammanflätade dialekter av romani generellt, s 17). Barnens förstaspråk är allts å oftast finska och någon gång svenska, medan finsk romani lärs so m andraspråk, som ett led i upptagandet i vuxengruppen.
Vad gäller kelderash kan man konstatera, som nämnts ovan, att denna varietet har talats i Sverige i drygt 100 år. Kelderash hör till de s k konservativa eller flekterande valakiska dialekterna. På samma sätt som svensk och finsk romani fyller kelderash en viktig symbolfunktion fö r sina talare. Denna dialekt är emellertid typiskt en varietet som lärs in av romska barn som förstaspråk inom ramen för den tidiga socialisationsprocessen. Ett vanligt förhållande för svenska romer som tillhör denna gru pp är att man har kelderash som förstaspråk och svenska som andraspråk . Genom kontinuerlig nyinflyttning av kelderashtalande romer sedan 1960- talet får man anta att varieteten har vitaliserats och stimulerats under de senaste decennerna. Samtidigt måste det påpekas att kelderash likso m andra språk eller språkliga varieteter som talas av minoritetsgrupper i Sverige också är utsatt för de sociala krafter som leder till språkbyte . Sålunda upplever den äldre generationen kelderashtalande att den uppväxande generationen uppvisar en mer begränsad språkbehärskning än de själva.
443
| Bilaga 4 | SOU 1997:192 |
Beräkningar av den romska populationens storlek och antalet talare av romani
Av flera skäl är det mycket svårt för att inte säga omöjligt att göra till - förlitliga beräkningar av antalet talare av de olika dialekterna av romani. Redan beräkningar av den totala romska populationen är mycket osäkra, och att sedan bedöma hur stor del av populationen som talar språke t innebär ytterligare svårigheter.
Beträffande beräkningar av populationens storlek kan vi för det första konstatera att svensk befolkningsstatistik inte omfattar uppgifter om etnisk tillhörighet. Den statistik som ändå tagits fram i vissa sammanhang har byggt på beräkningsmetoder som endast gett en ofullständig bild av gruppen. Som exempel kan nämnas Iverstam (1987), där antalet zigenare i Stockholm beräknas till 1.664, fördelat på 360 svenska, 830 finska och 474 utomnordiska. Dessa utgör dock endast “de zigenare som var kända av Stockholms socialdistrikt och/eller vid zigenarsektionen” (ibid.: 4), och Iverstam betonar att det naturligtvis finns zigenare som inte kommer med i denna statistik. För det andra bör det påpekas att det generellt är svårt at t avgöra storleken på minoritetsgrupper helt enkelt av det skälet at t det inte existerar metoder för beräkning av etnisk tillhörighet som är både etiskt acceptabla och vetenskapligt säkra - i synnerhet när det gäller stark t stigmatiserade grupper.
Också när det gäller språktillhörighet saknas uppgifter i sve nsk officiell statistik. Att klart definiera vad som menas med talare av ett språk är inte heller okomplicerat. T ex måste sådana definitioner klart ange vilken grad av språkbehärskning och vilken typ av språkanvändning som avses . Nedanstående uppgifter bör därför tolkas med försiktighet.
Tabell 1 innehåller en sammanställning av tillgängliga uppgifter o m antalet romer i Sverige under de senaste åren. Som synes varierar uppgifterna starkt. Detta avspeglar ibland verkliga skillnader, som att antalet romer har ökat från de tidigaste uppgifterna till de senaste. Variatio n mellan siffror för närliggande tidpunkter kan också bero på att man räkna t med vidare eller snävare kategorier. Dessutom är skattningarna mer eller mindre välunderbyggda.
444
| SOU 1997:192 | Bilaga 4 |
Tabell 1: Beräkningar av antalet zigenare/romer i Sverige.
| Källa | År | Antal |
| Statens invandrarverk & Kommunförbundet (i Iverstam Lind- | 1984 | 5.154 |
| blom, 1988) | ||
| Statens invandrarverk, 1988/89 (i Stockholms skolor, 1990) | 1988/89 | 7.000 |
| Folkeryd & Svanberg, 1995: 22 | 1992 | 7.000 |
| Liégeois, 1987: 23 | 1987? | min 6- |
| 10.000 | ||
| Europarådet, 1993 (i Folkeryd & Svanberg, 1995: 23) | 1993 | |
| Zigenarforskningscentret i Paris, 1994 (i Liégeois & | 1994 | min 15.000 |
| Gheorghe, 1995: 7) | max 20.000 | |
| 1995 |
Samma begränsning som nämndes ovan för Stockholmsundersökningen gäller även den beräkning för hela Sverige 1984 som presenteras i Iverstam (1988). Beräkningen från Statens Invandrarverk 1988/8 9 (Stockholms skolor 1990) bygger på Iverstams siffror, och har tagit hänsyn till nyanlända romer från Ungern, Tjeckoslovakien, Jugoslavien och Rumänien. Folkeryd & Svanberg (1995) anger inte sin källa men kan antas ha utgått från Invandrarverkets beräkning. Liégeois (1987) ange r heller ingen källa, och ger en mycket approximativ uppskattning av minimumantalet romer. Han påpekar att uppgifter om resandegrupper saknas i de flesta länder varför många siffror inte inkluderar dessa. Liégeio s framhåller också att en stark befolkningstillväxt bland romer snabbt gör sifforna inaktuella. De siffror från 1993 som också återges av Fol keryd & Svanberg (1995) är hämtade ur ett utkast till en Europarådsrapport a v Gémeri & O’Brian. Uppgifterna för 1994 i Liégeios & Gheorghe (1995) anger minimum- och maximumantal. Liégeois karakteriserar dessa siffor som stabila i den bemärkelsen att de inte inkluderar de romer som nyligen anlänt till landet, vilket skulle ha ökat antalet betydligt. Den färskast e uppgiften är från
Vad gäller storleken på de olika romska grupperna i Sverige har de sparsamt förekommande uppgifterna samma slags begränsningar so m totaluppskattningarna. Iverstam Lindbloms (1988) siffror för år 198 4 fördel as mellan finska zigenare (2.546), svenska zigenare (1.102) och utomnordiska zigenare (1.506). Folkeryd & Svanberg (1995) räknar i sina siffror från 1992 med 3.000 finska, 1.400 svenska och 2.000 utomnordiska zigenare. I
445
| Bilaga 4 | SOU 1997:192 |
zigenare’15 till 2.500, kaléromer till 3.000 samt lovara, sinti, xoraxane (‘muslimska romer’) m fl16 till uppskattningsvis minst 10.000. För d e resande blir alla försök till kvantifiering ar ännu mer osäkra, vilket har att göra med att begreppet resande inte är entydigt och över huvud taget me d komplexiteten i gruppens sammansättning, ursprung och romska identifikation.
Mot bakgrund av de svårigheter som vi pekat på står det klart att d e tidigaste siffrorna i sammanställningen är alltför låga. Det är troligt att de senare uppgifterna kommer närmare verkligheten, men det är uppenbart att även dessa av ovan nämnda skäl är mycket osäkra. Dessutom bör det understrykas att ingen av de ovanstående uppskattningarna visar hur stor andel av gruppen eller grupperna som är talare av romani. Det är troligt att andelen personer som talar språket varierar betydligt mellan olika dialektgrupper. I en undersökning med syfte att beräkna antalet talare av finsk romani som utförts av Finska Delegationen för Romaniärenden , beräknades 55% av kalébefolkningen behärska romani väl. Beräkningen är gjord på den totala populationen om 10.000 personer i Finland och Sverige, i vilken summa alltså de 3.200 som stadigvarande uppges vara bosatta i Sverige ingår (Aleka Stobin, muntlig kommunikation).
När det gäller de romer som kommit till Sverige de allra senaste åren är uppgifterna mycket fragmentariska. En mycket grov uppskattning kan göras på basis av statistik från Invand rarverket över uppgivet modersmål för personer som beviljats
15Här inräknas också några familjer som inte är kelderasha.
16De flesta från Polen, Ungern, Tjeckoslovakien, Jugoslavien.
17Vi tackar Krister Isaksson på Invandrarverket som tagit fram denna statistik åt oss.
18 Svårigheterna att få fram uppgifter av detta slag belyses också av följande: I Jugoslavien var 1981 t ex antalet personer som själva uppgav sig vara romer 168.000, varav 140.000 uppgav romani som modersmål, medan det uppskattade antalet romer var 600.000 (Kovac&ek,
446
| SOU 1997:192 | Bilaga 4 |
Undervisning i romani och behov av språkbeskrivningar
Inom ramen för den allmänna svenska minoritets- eller invandrarpolitiken har invandringen av romer sedan
I samband med materialframställning för hemspråksundervisningen i romani, i första hand kelderash och lovari, inleddes 1977 en diskussio n rörande romsk ortografi (Ljungberg & Scherp, 1977). Idag har läseböcke r och annat undervisningsmaterial, samt sagoböcker, översättningar a v svenska barnböcker m m tagits fram på flera romanidialekter, fr a kelderash, men också lovari och finsk romani (Socialstyrelsen, 1985; Stockholms skolor, 1990;
I detta sammanhang bör framhållas att det finns stora behov av bes krivningar av skilda romanidialekter så som de talas i Sverige idag. För vissa dialekter, som t ex kelderash, lovari och sinto, har - som redovisas i bibliografin nedan - mer eller mindre utförliga beskrivningar publicerats om dialekterna så som de talas i andra länder. Den kelderashdialekt som Johan Dimitri Taikon (se ovan s 22) talade har utförligt beskrivits a v Gjerdman & Ljungberg (1963). Denna ordbok och grammatik, som har blivit ett internationellt standardverk i litteraturen om romani, utgö r fortfarande den enda mer omfattande systematiska beskrivningen av en romanidialekt i Sverige. För finsk romani saknas framför allt beskrivning - ar av dialektens aktuella form. Vissa aspekter på språket som det tala s idag beskrivs dock i Vuorela & Borin (1994). Också när det gäller svens k romani finns det behov av mer systematiska studier.
Det kan i detta sammanhang förtjäna att framhållas att kunskaper o m romer och romska förhållanden, liksom om de beteckningar oc h perspektiv som är romernas egna, ännu inte är särskilt spridda i de t svenska samhället utanför den grupp personer som själva är romer elle r har direkt kontakt med romer. Detta speglas t o m i de erkända källor till kunskap som uppslagsverken utgör. Taikon (1970: 7ff) ger exempel p å direkt fördomsfulla framställningar i 1950- och
447
| Bilaga 4 | SOU 1997:192 |
bristen på specialistkunskap som är anmärkningsvärd. Utöver uppslagsor - det romani - där en delvis diskutabel beskrivning ges19 - saknas helt som uppslagsord romernas egenbeteckningar för såväl grupper som dialekter. Följakt ligen finns det också ett stort behov av information riktad till majoritetsbefolkningen.
Sammanfattning om romani i Sverige
Romani har talats i Sverige sedan början av
Svensk romani så som det talas idag har sina rötter i det språk som de första romerna i Sverige förde med sig. Exakt hur och när dagen s sammanflätade form uppstått och hur den utvecklats är oklart, men mot bakgrund av etablerad kunskap om liknande språkformer samt historiska och
Finsk romani har också sina rötter i denna tidigaste form. Vad gälle r frågan om varietetens kontinuitet i Sverige kan man konstatera att denna grupp romer fram till 1809 befann sig inom rikets gränser, och att de också rörde sig mellan rikets delar. När den nordiska passfriheten införde s 1954, inleddes en ökad rörlighet mellan Finland och Sve rige och framför allt från 1960- och
19 T ex anges: “I Sverige representeras romani dels av en äldre typ med tydlig nordisk språkgemenskap och viss tysk anknytning. Senare, från slutet av
448
| SOU 1997:192 | Bilaga 4 |
Under senare delen av
Från slutet av
Exakta uppgifter om antalet talare av romani i Sverige idag är av flera ovan nämnda skäl inte möjligt att ge. Detta återspeglas även i de mes t aktuella uppskattningarna av antalet romer i landet - dvs potentiella talare av romani - där siffrorna varierar mellan femton och tjugo tusen.
449
| Bilaga 4 | SOU 1997:192 |
Referenser
Ager, Dennis E., 1990. Sociolinguistics and Contemporary French.
Cambridge, England: Cambridge University Press.
Ager, Dennis, George Muskens & Sue Wright (red), 1993. Language Education for Intercultural Education. Clevedon, England: Multilingual Matters.
Appel, René & Pieter Muysken, 1987. Language Contact and Bilingualism. London: Edward Arnold.
Arnstberg,
Bakker, Peter & Marcel Cortiade (red), 1991. In the Margin of Romani. Gypsy languages in Contact. Publikaties van het Instituut voor Algemene Taalwetenschap 1991, 58. Amsterdam: University of Amsterdam.
Bergman, Gösta, 1964/1970. Slang och hemliga språk. Stockholm: Prisma. Björckman, Samuel P., 1730. Dissertatio academica de cingaris. Upsala. Boretzky, Norbert, 1994. Romani: Grammatik des
Texten und Glossar. Balkanologische Veröffentlichungen. Wiesbaden: Harrassowitz.
Boretzky, Norbert & Birgit Igla, 1994a. Romani Mixed Dialects. I: Bakker, Peter & Maarten Mous (red), Mixed Languages. 15 Case Studies in Language Intertwining. Amsterdam: Institute for Functional Research into Language and Language Use (IFOTT),
Boretzky, Norbert & Birgit Igla, 1994b. Wörterbuch
Bryant, Jacob, 1785. Collections on the Zingara or Gypsy language.
Archaeologia:
Dahlberg, Gunnar, 1945. Antropometry of ‘tattare’, a special group of vagabonds in Sweden. Upsala läkareförenings förhandlingar, N. F., 50.
Dorian, Nancy, 1981. Language Death: The Life Cycle of a Scottish Gaelic Dialect. Philadelphia: University of Pennsylvania Press.
Etzler, Allan, 1944., Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige: historia och språk. Stockholm Studies in Scandinavian Philology. Uppsala: Almquist & Wiksell.
Folkeryd, Fredrik & Ingvar Svanberg, 1995. Gypsies (Roma) in the Post- Totalitarian States. Stockholm: The Olof Palme International Center.
Fraser, Angus M., 1992. The Gypsies. Oxford: Blackwell.
450
| SOU 1997:192 | Bilaga 4 |
Gjerde, Lars & Knut Kristiansen, 1994. “The orange of love” and Other Stories: The
Gjerdman, Olof, 1945. Tattarna och deras språk. Svenska landsmål och svenskt folkliv 68:
Gjerdman, Olof & Erik Ljungberg, 1963. The Language of the Swedish Coppersmith Gipsy Johan Dimitri Taikon: Grammar, Texts, Vocabulary and English
Uppsala: Lundequistska bokhandeln.
Hancock, Ian F., 1970. Is Angloromani a creole? Journal of the Gypsy Lore Society 49,12:
Hancock, Ian F., 1980. Gypsies in Germany: The fate of Romany.
Michigan Germanic Studies 6, 2, fall:
Hancock, Ian F., 1984. Romani and Angloromani. I: Trudgill, Peter (red), Languages in the British Isles. Cambridge: Cambridge University Press,
Hancock, Ian F., 1988. The development of Romani linguistics. I: M. A. Jazayery & W. Winter (red), Languages and Cultures. Berlin: Mouton de
Gruyter,
Hancock, Ian F., 1991. Vlax phonological divergence from common Romani: Implications for standardization and orthography. I: Boltz, William G. & Michael C.Shapiro (red), Studies in the Historical Phonology of Asian Languages,
Hancock, Ian F., 1992. The social and linguistic development of Scandoromani. I: Ernst Hakon Jahr (red), Language Contact: Theoretical and Empirical Studies. Berlin: Mouton de Gruyter,
Hancock, Ian F., 1993. The emergence of a union dialect of North American Vlax Romani, and its implications for an international standard.
International Journal of the Sociology of Language 99:
Publishers.
Hasselmo, Nils, 1974. Amerikasvenska. Lund: Esselte Studium.
Heinschink, Mozes F., 1994. E Romani c&hib - Die Sprache der Roma. I: Mozes F. Heinschink & Ursula Hemetek (red), Roma: das unbekannte Volk, Schicksal und Kultur. Wien: Böhlau
Heymowski, Adam, 1969. Swedish “Travellers” and their Ancestry: a Social Isolate or an Ethnic Minority? Stockholm: Almquist & Wiksell.
Heymowski, Adam, 1987. Resande eller “tattare”. En gammal minoritet på väg att försvinna. I: Svanberg, Ingvar (red), I samhällets utkanter. Om “tattare” i Sverige. Uppsala Multiethnic Papers 11. Uppsala: Centrum för multietnisk forskning, Uppsala universitet,
451
| Bilaga 4 | SOU 1997:192 |
Holzinger, Daniel, 1993. Das Rómanes. Grammatik und Diskursanalyse der Sprache der Sinte. Innsbruck: Verlag des Instituts für Sprachwissenschaft der Universität Innsbruck.
Holzinger, Daniel, 1995. Romanes (Sinte). Languages of the World Materials 105. München & Newcastle: LINCOM EUROPA.
Hourani, Albert, 1992. De arabiska folkens historia Albert Hourani.
Furulund: Alhambra.
Hyltenstam, Kenneth, 1996a. Svenskan, ett minoritetsspråk i Europa - och i världen? I: Ivars,
Hyltenstam, Kenneth, 1996b. Diskussion av begreppen språk och dialekt - med resonemang om meänkielis status som eget språk. Rapport för Minoritetsspråkskommittén JO 1995:03. Stockholm: Centrum för tvåspråkighetsforskning.
Hyltenstam, Kenneth & Christopher Stroud, 1991. Språkbyte och språkbevarande. Om samiskan och andra minoritetsspråk. Lund: Studentlitteratur.
Iversen, Ragnvald, 1944. Secret languages in Norway. Part I: Romany Language in Norway. Skrifter utgitt av Det Norske
Iverstam, Ingrid, 1987. Zigenare i Rinkeby - Bromsten. Stockholm:
Zigenarsektionern, Socialdistrikt 18, Socialtjänsten i Stockholm. Iverstam Lindblom, Ingrid, 1988. Zigenare: en skrift om möten med zigenare i socialtjänsten. Norrköping: Statens invandrarverk.
Johansson, Roger, 1977. Svensk rommani, upptecknad av Roger Johansson, med etymologiska och grammatiska kommentarer av Gösta Bergman och Erik Ljungberg samt förord av Adam Heymowski. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi. Uppsala: Gustav Adolfs akademi.
Karlsen, Ludvig, 1993.
Kaufmann, Terrence, 1979. Review of W. R. Rishi’s Multilingual Romani dictionary, Chandigarh 1974. International Journal of the Sociology of Language 19:
Kaufmann, Terrence, 1984. Explorations in
Kenrick, Donald, 1979. Romani English. International Journal of the Sociology of Language 19:
Kenrick, Donald & Grattan Puxon, 1972. The Destiny of Europe's Gypsies. London: Sussex University Press.
Kovacèec, August,
452
| SOU 1997:192 | Bilaga 4 |
groups in the countries of what once was Yugoslavia (With special reference to Romance idioms). Studia Romanica et Anglica Zagrabiensia
Krauss, Michael, 1992. The world’s languages in crisis. Language,
68:
Liégeois,
Liégeois,
Lindgren, Lars, 1995. Book review: Birgitta Svensson, 1993. Bortom all ära och redlighet: Tattarnas spel med rättvisan. Nordiska museets handlingar 114. Stockholm: Nordiska Museet. Journal of the Gypsy Lore Society serie 5, 5, 1:
Lindgren, Lars & Bo Lindwall, 1992.
Migration: Utvandrare och invandrare i gångna tider. Sveriges släktforskarförbunds årsbok 1992. Stockholm: Sveriges släktforskarförbund,
Lindholm, Gunborg A., 1995. Vägarnas folk. De resande och deras livsvärld. Göteborg: Etnologiska föreningen i Västsverige.
Ljung, Magnus, 1988. Skinheads, hackers & lama ankor. Engelskan i 80- talets svenska. Stockholm: Trevi.
Ljungberg, Erik, 1977. Inledning. I: Johansson, Roger, Svensk rommani, upptecknad av Roger Johansson, med etymologiska och grammatiska kommentarer av Gösta Bergman och Erik Ljungberg samt förord av Adam
Heymowski. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi,
Ljungberg, Erik & Lambert Scherp, 1977. Contribution à la discussion sur l’orthographe de la langue tsigane. Stockholm: Skolöverstyrelsen.
Lpo 94. 1994 års läroplan för det obligatoriska skolväsendet. Utbildningsdepartementet.
Marsden, William, 1785. Observations on the language of the people commonly called Gypsies. Archaeologia 7:
Masica, Colin P., 1991. The
Matras, Yaron, 1994. Untersuchungen zu Grammatik und Diskurs des Romanes: Dialekt der Kelderasa/Lovari. Balkanologische Veröffentlichungen. Wiesbaden: Harrassowitz.
Miklosich, Franz Xaver von,
Muratori, Ludovico A.,
Codeswitching. Oxford: Clarendon Press.
453
| Bilaga 4 | SOU 1997:192 |
Nadkarni, Mangesh V., 1975. Bilingualism and syntactic change in Konkani. Language 51:
Nationalencyklopedin,
Statens invandrarverk.
Okely, Judith, 1983. The Traveller Gypsies. Cambridge: Cambridge
University Press.
Poplack, Shana, 1980. Sometimes I’ll start a sentence in Spanich
Y TERMINO EN ESPAÑOL: Toward a typology of
Linguistics 18:
Price, Glanville, 1984. The Languages of Britain. London: Edward Arnold.
Puxton, Grattan, 1980. Romani Chib - The Romani Language Movement. Planet 49/50. (Även publ i: Morris, Jan (red), Compass Points. Cardiff: University of Wales press.
Puxton, Grattan & Donald Kenrick, 1990. Bibahtale Bers&a. London:
Romanestan Publications. Översättning till romani av Kenrick & Puxton (1972), reviderad och uppdaterad.
Rabenius, Laurentius G., 1791. Observationes historiam zigueunorum illustrantes. Upsala.
Rüdiger, Jacob C. C.,
Sampson, John, 1926/1968. The Dialect of the Gypsies of Wales, Being the Older Form of British Romani Preserved in the Speech of the Clan of Abram Wood. Oxford: Clarendon Press.
Sandström, Bengt, 1981. Svenska för utomnordiska zigenare. I: Hyltenstam, Kenneth (red), Språkmöte: Svenska som främmande språk, hemspråk, tolkning. Lund: Liber Läromedel.
Schlüter, Ragnhild, 1993. De reisende: en norsk minoritets historie og kultur. Oslo: Ad Notam Gyldendal.
Schmidt, Annette, 1985. Young People´s Dyirbal. An Example of Language Death from Australia. Cambridge: Cambridge University Press.
SIL, 1992. Barbara F. Grimes (red), R. S. Pittman & J. E. Grimes (konsult red). Languages of the World (12:e utg). Dallas, Texas: Summer Institute of Linguistics [http://www.sil.org/ethnologue/ethnologue.html].
Arbetsgruppen
Socialstyrelsen, 1985. Zigenare. En förteckning av litteratur och musik av och om zigenare. Stockholm: Socialstyrelsen.
Stockholms skolor, 1990. Zigenska elevers skolsituation. Historik, lägesbeskrivning och utvecklingsbehov. Rapporter från Stockholms skolor 1990:2. Stockholm: Skolavdelning 2, Stockholm skolor.
454
| SOU 1997:192 | Bilaga 4 |
Strand, Richard F., 1973. Notes on the Nuristani and Dardic languages.
Journal of the American Oriental Society 93:
Stroud, Christopher, 1992. The problem of intention and meaning in
Sundt, Eilert Lund, 1850/1852. Beretning om Fante eller landstrygerfolk i Norge. Bidrag till kunskab om de laveste samfundsforholde. Christiania.
Svanberg, Ingvar, 1987. Inledning. I: Svanberg, Ingvar (red), I samhällets utkanter. Om “tattare” i Sverige. Uppsala Multiethnic Papers 11. Uppsala: Centrum för multietnisk forskning, Uppsala universitet,
Svensson, Birgitta, 1993. Bortom all ära och redlighet. Tattarnas spel med rättvisan. Nordiska Museets Handlingar 114. Lund: Nordiska Museet.
Taikon, Katarina, 1970. Zigenare. Visby: Hanseproduktion.
Takman, John, 1976. The Gypsies in Sweden. A
Thesleff, Arthur, 1899. Finlands Zigenare. Helsingfors: Finsk tidskrift. Thesleff, Arthur, 1904. Zigenare. Stockholm: Nordiska museets förlag. Thesleff, Arthur, 1911. Report on the Gypsy problem. Journal of the Gypsy
Lore Society [serie] 5, 2:
Tillhagen,
Tillhagen,
Turner, Ralph Lilley, 1926. The Position of Romany in
Journal of the Gypsy Lore Society, serie 3, 5, 4:
Vaagland, P. Ivar, 1982. Målrørsla og reformarbeidet i trettiåra. Oslo: Det Norske Samlaget.
Valtonen, Pertti, 1969. Finnish Romani research. Journal of the Gypsy Lore Society, 48,
Vekerdi, Jozsef, 1993. Word Formation in Gypsy Languages. I: Brogyanyi, Bela & Reiner Lip (red), Comparative Historical Linguistics: Indo- European and
Ventzel’, Tat’jana Vladimirovna, 1983. The Gypsy language. Languages of Asia and Africa. (Övers fr ryska av S. S. Gitman). Moskva: Nauka Publishing House.
Vuorela, Katri & Lars Borin, 1994. The Finnish Gypsies and Finnish
Romani (manus, under utgivning i: A. O’Corrain & S. MacMathúna (red),
Linguistic minorities in Scandinavia and the British Isles. Acta Upsaliensis Universitatis. Studia Celtica Upsaliensia 2. Uppsala: Uppsala universitet).
Yoors, Jan, 1967. The Gypsies. New York: Simon and Schuster.
455
| Bilaga 4 | SOU 1997:192 |
Appendix
Systematisk bibliografi
Bibiografin omfattar: (1) en så vitt möjligt fullständig förteckning öve r existerande språkvetenskaplig litteratur om romani i Sverige och de övrig a nordiska länderna, (2) ett begränsat urval av andra arbeten om romer i Sverige och Norden samt
1. Sverige och Norden: språk
Bakker, Peter & Marcel Cortiade (red.). In the Margin of Romani. Gypsy languages in Contact. Publikaties van het Instituut voor Algemene Taalwetenschap 1991, 58. Amsterdam: University of Amsterdam.
Bergman, Gösta, 1964/1970. Slang och hemliga språk. Stockholm: Prisma. [O: resanderomani]
Björckman, Samuel P., 1730. Dissertatio academica de cingaris. Upsala. Bugge, Sophus, 1857. Vermischtes aus der Sprache der Zigeuner. Beiträge zur
vergleichenden Sprachforschung, Vol. 1. Berlin.
Dorph, N. V., 1837. De judske Zigeunere og en rotvelsk Ordbog. København. Etzler, Allan, 1944. Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige: historia och språk. Stockholm studies in Scandinavian philology. Uppsala: Almquist &
Wiksells. [O, T: resanderomani]
Etzler, Allan, 1959. Svenskt tattarspråk. Svenska landsmål och svenskt folkliv 82:
Ganander, Christfrid, 1780. Undersökning om de så kallade tattare eller zigeuner. Manuskript i Kgl.
arkiv, Stockholm.
Gjerde, Lars & Knut Kristiansen, 1994. “The Orange of Love” and Other Stories: the
456
| SOU 1997:192 | Bilaga 4 |
Gjerdman, Olof, 1945. Tattarna och deras språk. Svenska landsmål och svenskt folkliv 68:
Gjerdman, Olof & Erik Ljungberg 1963. The Language of the Swedish Coppersmith Gipsy Johan Dimitri Taikon: Grammar, Texts, Vocabulary and
English
Uppsala: Lundequistska bokh. [O, G, T: kelderash, 455 s.]
Hancock, Ian, 1992. The social and linguistic development of Scandoromani. I: Jahr, Ernst Hakon (red.), Language Contact: Theoretical and Empirical Studies. Berlin: Mouton de Gruyter,
Hansen, H. P., 1917. Kjaeltringsproget. Troldesagn og dunkel Tale. Festskrift till E. T. Kristenssen. Danmarks Folkeminder 17. København.
Haugen, Einar, 1949. A note on the Romany “language”. Norsk Tidskrift for Sprogvidenskap 15:
Haugen, Einar, 1975. Language and Society: A Sociolinguistic Profile of Norway.
Iversen, Ragnvald, 1944. Secret languages in Norway. Part I: Romany Language in Norway. Skrifter utgitt av Det Norske
Iversen, Ragnvald, 1947. Et og annet om romani og rodi i Norge. Maal og minne 1947:
Johansson, Roger, 1977. Svensk rommani, upptecknad av Roger Johansson, med etymologiska och grammatiska kommentarer av Gösta Bergman och Erik Ljungberg samt förord av Adam Heymowski. Acta Academiae Regia e Gustavi Adolphi. Uppsala: Gustav Adolfs akad. [(G), O: resanderomani, 90 s.]
Karlsen, Ludvig, 1993.
Ljungberg, Erik & Lambert Scherp, 1977. Contribution à la discussion sur l’orthographe de la langue tsigane. Stockholm: Skolöverstyrelsen.
Miskow, Johan, 1904. Rejsende. Danske Studier 1904:
Miskow, Johan, 1909. Mere om Romanier og Rejsende. Danske Studier 1909:
Miskow, Johan & V. Brøndal, 1923. Sigøjnersprog i Danmark. Danske Studier 1923:
Mustalaiskielen ortografiakomitean mietintö, 1972. Komiteanmietintö 1971 : A 27. Helsinki.
Palm, Herman, 1910. Hemliga språk i Sverige . Svenska landsmål 1910:
Rabenius, Laurentius G., 1791. Observationes historiam zigueunorum illustrantes. Upsala.
Refsum, Helge, 1945. Tatermål i Norge. Maal og Minne 1/2:
Ribskog, Øyvin, 1941. Sjargong, forbryterspråk og rommani#. Maal og Minne 1941:
457
| Bilaga 4 | SOU 1997:192 |
Reyment, R. A., 1982. Quantitative analysis of the vocabularies of Norwegian and Swedish travellers. Journal of the Gypsy Lore Society 2, 1:
Sundt, Eilert Lund, 1850/1852. Beretning om Fante eller landstrygerfolk i Norge. Bidrag till kunskab om de laveste samfundsforholde. Christiania. [O: (norsk) resanderomani]
Thesleff, Arthur, 1901. Wörterbuch des Dialekts der finnländischen Zigeuner. Helsinki. [O: finsk romani]
Ulrich, Arvid, 1909. Ett ock annat om rommanespråket. Svenska landsmå l 1909:
Ulrich, Arvid, 1909. Ett ock annat om sigenarspråket. Svenska landsmål 1909:
Valtonen, Pertti, 1968. Suomen mustalaiskielen kehitys eri aikoina tehtyjen muistiinpanojen valossa. Opubl. Ph. Lic. avh., Institutionen för asiatiska och afrikanska språk, Helsingfors universitet.
Valtonen, Pertti, 1967. Finnish Romani: Preliminary survey. Journal of the Gypsy Lore Society 46,
Valtonen, Pertti, 1969. Finnish Romani research. Journal of the Gypsy Lore Society 48:
Valtonen, Pertti, 1972. Suomen mustalaikielen etymologinen sanakirja.
Tietolipas 69. Helsingki: Helsinki Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.
[O (etym.): finsk romani]
Valtonen, Pertti, 1979. Trends in Finnish Romani. International Journal of the Sociology of Language 99:
Van Der Voort, Hein. 1991. The Romani Dialect(s) of the Finnish Gypsies. I: Peter Bakker & Marcel Cortiade (red.). In the Margin of Romani,
Van den Eijnde, Alexander, 1991. Romani Vocabulary in Swedish Slang. I: Peter Bakker & Marcel Cortiade (red.). In the Margin of Roman,
Vuorela, Katri & Lars Borin, 1994. The Finnish Gypsies and Finnish Romani (manus, under utgivning i: A. O’Corrain & S. MacMathúna (red.), Linguistic minorities in Scandinavia and the British Isles. Acta Upsaliensis Universitatis. Studia Celtica Upsaliensia 2. Uppsala: Uppsala universitet).
2. Sverige och Norden: övrigt
Arbetsgruppen
Arnstberg,
Arnstberg,
Gustafsson, Inga, 1973. Studies of a Minority Group’s Efforts to Preserve its Cultural Autonomy. Stockholm:
458
| SOU 1997:192 | Bilaga 4 |
Iverstam Lindblom, Ingrid, 1988. Zigenare: en skrift om möten med zigenare i socialtjänsten. Norrköping: Statens invandrarverk.
Kaminski,
Gothenburg.
Lindgren, Lars & Bengt Sandström, 1996. Romer - en minoritet i många länder. Norrköping: Statens invandrarverk.
Lindholm, Gunborg A., 1995. Vägarnas folk. De resande och deras livsvärld. Göteborg: Etnologiska föreningen i Västsverige.
Marta, Claudio, 1979. The acculturation of the Lovara. Stockholm: Liber.
Statens invandrarverk.
Schlüter, Ragnhild, 1993. De reisende: en norsk minoritets historie og kultur. Oslo: Ad Notam Gyldendal.
Taikon, Katarina, 1970. Zigenare. Visby: Hanseproduktion.
Tillhagen,
Tillhagen,
Takman, John, 1976. The Gypsies in Sweden. A
Stockholm: Liber Förlag.
3. Europa och världen: språk
Acton, Thomas, A., 1989. The value of ‘creolized’ dialects of Romanes. I: Balicé Sait et al. (red.), Romani Language and Culture,
Balicé, Sait, Milka
Prouc=avanje Nacionalnih Odnosa.
Bakker, Peter, 1995. Notes on the Genesis of Caló and Other Iberian Para - Romani Varieties. I: Matras, Yaron (red.), Romani in Contact: The History, Structure and Sociology of a Language,
Bakker, Peter & Hein Van Der Voort, 1991.
Cortiade (red.), In the Margin of Romani. Gypsy languages in Contact, 16- 44.
Bakker, Peter & Marcel Cortiade (red.), 1991. In the Margin of Romani. Gypsy languages in Contact. Publikaties van het Instituut voor Algemene Taalwetenschap 1991, 58. Amsterdam.University of Amsterdam.
Bhatia, Rishi Gopal, 1963. A Gypsy Grammar. Diss., University of
Pennsylvania. [G, O, T: valakisk romani]
Boltz, William G. & Michael C. Shapiro (red.). Studies in the Historical Phonology of Asian Languages. Amsterdam: Benjamin, 1991.
459
| Bilaga 4 | SOU 1997:192 |
Boretzky, Norbert, 1986. Zur Sprache der Gurbet von Priština (Jugoslavien).
Giessener Hefte für Tsinganologie 3,
Boretzky, Norbert. 1993. Bugurdz=i. Deskriptiver und historischer Abriß eines
Boretzky, Norbert. 1994. Romani: Grammatik des
Boretzky, Norbert, 1995. Interdialectal interference in Romani. I: Matras, Yaron (red.), Romani in Contact: The History, Structure and Sociology of a Language,
Boretzky, Norbert & Birgit Igla, 1994a. Romani mixed dialects. I: Bakker, Peter & Maarten Mous (red.), Mixed Languages. 15 Case Studies in Language Intertwining. Amsterdam: Institute for Functional Research into Language and Language Use (IFOTT),
Boretzky, Norbert & Birgit Igla, 1994b. Wörterbuch
Borrow, G., 1982. Romano Lovo lil.
Bryant, Jacob, 1785. Collections on the Zingara or Gypsy language.
Archaeologia:
Bubenik, Vit, 1995. On typological changes and structural borrowing in the history of European Romani. I: Matras, Yaron (red.), Romani in Contact: The History, Structure and Sociology of a Language,
Calvet, Georges, 1982. Lexique Tsigane: Dialecte des Erlides de Sofia. Paris: Publications Orientalistes de France. [O: arli]
Calvet, Georges, 1989. Gypsy syntax. I: Balic;, Sait et al. (red.), Romani Language and Culture,
Calvet, Georges, Françoise Delroye & Michèle Labalette, 1970. Abrégé grammatical de manuš. Etudes Tsiganes 16, 1:
Cortiade, Marcel, 1990. Stuart Manns Wörterbuch des albanishen Romanes. Giessen:
Drom 19, 2:
Fraser, Angus, 1992. Looking into the seeds of time. Tsinganologische Studien
Friedman, Victor A., 1995. Romani standardization and status in the Republic of Macedonia. I: Matras, Yaron (red.), Romani in Contact: The History, Structure and Sociology of a Language,
Friedman, Victor A., 1985. Problems in the codification of a standard romani literary language. I: Grumet, Joanne (red.), Papers from the Fourth and Fifth Annnual Meeting, Gypsy Lore Society, North American Chapter:
460
| SOU 1997:192 | Bilaga 4 |
Grant, Anthony P., 1995. Plagiarism and Lexical Orphans in the European Romani Lexicons. I: Matras, Yaron (red.), Romani in Contact: The History, Structure and Sociology of a Language,
Grellman, Heinrich Moritz, 1783. Die Ziguener. Ein historischer Versuch über die Lebensart und die Verfassung, Sitten und Schicksale dieses Volks in Europa, nebst ihrem Ursprunge. Dessau & Leipzig.
Grellman, Heinrich Moritz G., 1787. Historischer Versuch über die Zigeuner. Göttingen.
Greppin, John A. C., 1984. The Gypsy Language. Gamut 13:
Grierson, George A.,
Grierson, George A., 1908. India and the Gypsies. Journal of the Gypsy Lore Society, new series, 1, 1: 400.
Grumet, Joanne (red.), Papers from the Fourth and Fifth Annnual Meeting, Gypsy Lore Society, North American Chapter. New York: Gypsy Lore Society, Publication No. 2.
Igla, Birgit, 1990. Probleme der Standardisierung des Romani. I: Dow, James R., Thomas Stolz, Norbert Boretzky, Werner Enninger, Matthias Perl (red.),
Akten des 7. Essener Kolloquiums uber "Minoritatensprachen/- Sprachminoritaten". Bochum: Brockmeyer,
Hancock, Ian F., 1970. Is Angloromani a creole? Journal of the Gypsy Lore Society 49,
Hancock, Ian F., 1980. Gypsies in Germany: The fate of Romany. Michigan Germanic Studies 6, 2, fall:
Hancock, Ian F., 1984. Romani and Angloromani. I: Trudgill, Peter (red.). Languages in the British Isles. Cambridge, England: Cambridge University Press,
Hancock, Ian F., 1986. The Cryptolectal Speech of the American Roads: Traveler Cant and American Angloromani. American Speech 61, 3, fall: 206-
220.
Hancock, Ian F., 1988. The development of Romani linguistics. I: M. A. Jazayery & W. Winter (red.). Languages and Cultures. Berlin: Mouton de
Gruyter,
Hancock, Ian F. 1990. A Grammar of the
Hancock, Ian F., 1991. Vlax phonological divergence from common Romani: Implications for standardization and orthography. I: Boltz, William G. & Michael C.Shapiro (red.). Studies in the historical phonology of Asian languages,
Hancock, Ian F., 1993. The emergence of a union dialect of North American Vlax Romani, and its implications for an international standard.
International Journal of the Sociology of Language 99:
461
| Bilaga 4 | SOU 1997:192 |
Publishers, Inc. [G: valakiska, 178 s.]
Hasler, Juan A., 1974. Le Romano des Romanishels d’Amerique du Sud.
Journal of the Gypsy Lore Society 1, 1:
Heinschink, Mozes F., 1978. La langue tsigane en Autriche et en Yougoslavie.
Extrait de la Revue de Tsiganes 1:
Heinschink, Mozes F., 1994. E Romani C+hib - Die Sprache der Roma. I: Heinschink, Mozes F. & Ursula Hemetek (red.), Roma: das unbekannte Volk,
Schicksal und Kultur,
Heinschink, Mozes F. & Ursula Hemetek (red.), 1994. Roma: das unbekannte Volk, Schicksal und Kultur. Wien. Wien: Verein Romano Centro, Böhlau.
Holtzinger, Daniel, 1987. Phonologie des Rommanes der Sinte in der Nundesrepublik Deutschland. Unveröffentliche Diplomarbeit. Klagenfurt: U- niversität für Bildungswissenschaften.
Holtzinger, Daniel, 1993. Das Rómanes. Grammatik und Diskursanalyse der Sprache der Sinte. Innspruck: Verlag des Instituts für Sprachwissenschaft der Universität Innspruck. [G: sinto, 336 s.].
Holtzinger, Daniel, 1995. Romanes (Sinte). Languages o the World/Materials 105. München & Newcastle: LINCOM EUROPA. [G: sinto]
Hübschm annova, M., 1978. Language des Rom en Tchécoslaviquie. Extrait de la Revue de Tsiganes 1:
Jusuf, Sóaip & Krume Kepeski, 1980. Romani Gramatika. Skopje: Nasha Kniga. [(O), G]
Kaufmann, Terence, 1979. Review of W. R. Rishi’s Multilingual Romani Dictionary, Chandigarh 1974. International Journal of the Sociology of Language 19:
Kaufmann, Terence, 1984. Explorations in
Kenrick, Donald, 1967. Morhology and Lexicon of the Romany Dialect of Kotel (Bulgaria). Ph. Diss., London University. [O, G]
Kenrick, Donald, 1978. Romani English. International Journal of the Sociology of Language 19:
Kenrick, Donald, 1993. Romani at the Crossroads. I. G. Extra & L. Verhoeven (red.), Immigrant Languages in Europe. Clevendon, Avon: Multilingual Matters. [bl a om "gypsy/rom"]
Kochanowski, Jan, 1963. Gypsy Studies
Academy of Indian Culture. [G, T: lettisk romani]
Kovaceec, August, 1991. Languages of national minorities and ethnic groups in the countries of what once was Yugoslavia (With special reference to Romance idioms). Studia Romanica et Anglica Zagrabiensia
Marsden, William, 1785. Observations on the language of the people commonly called Gypsies. Archaeologia 7:
462
| SOU 1997:192 | Bilaga 4 |
Matras, Yaron & Gertrud Reeshemius, 1991. Standardization beyond the state: The cases of Yiddish, Kurdish and Romani. I: von Gleich, Utta & Ekkehard Wolff (red.), Standardization of National Languages: Symposium on Lnguage Standardization. Hamburg: Graduate Program for the Study of Language Contact and Multilingualism, University of Hamburg and the UNESCO Institute for Education,
Matras, Yaron, 1994. Untersuchungen zu Grammatik und Diskurs des Romanes: Dialekt der Kelderasa/Lovari. Balkanologische Veröffentlichungen. Wiesbaden: Harrassowitz. [G: kelderash, 256 s.]
Matras, Yaron (red.), 1995. Romani in Contact: The History, Structure and Sociology of a Language. Current issues in linguistic theory. Amsterdam: Benjamins.
Meszaros, G/, 1978. La langue tsigane en Hongrie. Extrait de la Revue des Etudes tsinganes 1:
Miklosich, Franz Xaver von,
Miklosich, Franz Xaver von,
Paspati, Alexandre G., 1870. Etudes sur les Tschinghianés ou Bohémiens d e l’Empire Ottoman. Constantinople: Antoine Koroméla. [O, G, T: turkisk romani]
Pott, August Friedrich,
Pobozniak, Tadeusz, 1964. Grammar of the Lovari Dialect. Kraków:
Pn´nstwowe Wydawnictwo Naukowe. [G: lovari]
Puxton, Grattan, 1980. Romani Chib - The Romani Language Movement. Planet 49/50. (Även publ. i: Morris, J. (red.), Compass Points. Cardiff: University of Wales press.
Rüdiger, Jacob C. C., 1782
Sampson, John, 1926 [1968]. The Dialect of the Gypsies of Wales, being the older form of British Romani preserved in the speech of the clan of Abram Wood. London. [O, G: walesisk romani]
Smart, Bath C. & Henry Thomas Crofton, 1875. The Dialect of the English Gypsies. London: Asher and Co. (2:a uppl.).
Trudgill, Peter (red.), 1984. Languages in the British Isles. Cambridge, England: Cambridge University Press.
Turner, Ralph Lilley, 1926. The Position of Romany in
463
| Bilaga 4 | SOU 1997:192 |
Uhlik, Rade, 1983.
Uhlik, Rade, 1942. (F. G. Ackerley, red.) Bosnian Romani. Journal of the Gypsy Lore Society 3, 20:
Vekerdi, Jósef, 1980. Numerical data on loan words in Gypsy. Acta linguistica Academiae Scientiarum Hungricae 30:
Vekerdi, Jósef, 1984. The Vend Gypsy Dialect in Hungary. Acta linguistica Academiae Scientiarum Hungricae 34,
Ventzel’, Tat’jana Vladimirovna, 1983. The Gypsy language (transl. from Russian by S. S. Gitman). Languages of Asia and Africa. Moskow: Nauka. [G: nordrysk romani]
Wolf, Siegmund A. 1960. Grosses Wörterbuch der Zigeunersprache (roman i tsiw): Wortschatz deutscher und anderer europäischer Zigeunerdialekte. Mannheim: Bibliographisches Institut. (Även: 1987 (rev. utg.). Hamburg : Buske.) [O: mest tyska varieter, 287 s.]
4. Europa och världen: övrigt
Acton, Thoman, 1974. Gypsy Politics and Social Change. The Development of Ethnic Ideologyu and Pressure Politics among Brithish Gypsies from Victorian Reformism to Romany Nationalism. London: Routledge & Kegan Paul.
Crowe, David M, 1995. A History of the Gypsies of Eastern Europe and Russia. London: I. B. Tauris Publishers.
Fraser, Angus M., 1992. The Gypsies. Oxford: Blackwell.
Gheorghe, Nicolae, 1993. Romanies in the CSCE Process: A Case Study for the Rights of National Minorities with Dispersed Settlement Patterns. A Report on the debates at the CSCE Human Dimension Seminar, Warshaw, 1993. Bucharest: Rom Center for Social Prevention and Studies.
Hancock, Ian, 1989. The Pariah Syndrome. Ann Arbor: Karoma Press. Heinschink, Mozes F. & Ursula Hemetek (red.), 1994. Roma: das unbekannte
Volk, Schicksal und Kultur. Wien. Wien: Verein Romano Centro, Böhlau. Kenrick, Donald & Grattan Puxon, 1972. The Destiny of Europe’s Gypsies.
London: Sussex University Press.
Liegeois,
Liégeois,
Puxon, 1987. Roma: Europe’s Gypsies. The Minority Rights group, Report 14. London.
Rehfisch, Farnham, (red.) 1975. Gypsies, Tinkers, and Other Travellers. London: Academic Press.
464
| SOU 1997:192 | Bilaga 4 |
5. Bibliografier m m
Gilsenbach, Reimar, 1994. Weltchronik der Zigeuner. Teil 1: Von den Anfängen bis 1599. Studien zur Tsiganologie und Folkloristik 10.
Fraam Main: Peter Lang. (Se även dito under arbete: Teil 2: 1600 bis 1799, Teil 3: 1800 bis 1929, och Teil 3: 1930 bis heute).
Salo, Matt T. (ed.), 1990. 100 Years of Gypsy Studies. Cheverly, Maryland: The Gypsy Lore Society, Publication No. 5.
Socialstyrelsen, 1985. Zigenare. En förteckning av litteratur och musik av och om zigenare. Stockholm: Socialstyrelsen.
Svanberg, Ingvar, 1984. Arthur Thesleffs efterlämnade zigenarmaterial på Kungl biblioteket. Svenska landsmål och svenskt folkliv 107:
Tong, Diane, 1995. Gypsies: A Multidisciplinary Annotated Bibliography. New York: Garland.
465
SOU 1997:192
Bilaga 5
Jiddisch i Sverige
1 Inledning
Föreliggande rapport redovisar resultaten av vår utredning om jiddisch i Sverige. Uppdraget omfattar följande frågor:
1.Hur länge har jiddisch använts i Sverige?
2.Har jiddisch under denna tid använts kontinuerligt i Sverige frå n generation till generation?
3.Vilka varieteter av jiddisch används i Sverige?
4.Hur
Rapporten inleds med en kortfattad historik över judarna och "judisk a språk" i Mellanöstern, Europa och Sverige. De därpå följande avsnitten ger en skiss över jiddisch som språk: de ss uppkomst, vilka dialekter man brukar räkna med, vilka inslag av andra språk som jiddisch rymmer samt en kort beskrivning av språkets fonologi, skriftsystem och morfosyntax. Avsnitt fyra tar upp jiddisch i Sverige i dag och hur det används som både tal- och skriftspråk i landet. Det avslutande avsnittet sammanfattar innehållet genom att ge tentativa svar på utredningsfrågorna. Rapporten avslutas med en bibliografi och tre bilagor.
2 Judarnas historia
2.1 Mellanöstern
Judarna själva brukar räkna med att de fanns som folkgrupp åtminstone 2000 år f. Kr. Enligt Bibeln lägger Moses grunden till religionen vi d ungefär 14:e århundradet f. Kr. i Egypten. Omkring 1275 f.Kr. börja r uttåget ur Egypten och erövringen av Kanaan, där de tolv stammarna ska ha slagit sig ner i olika delar av vad vi känner som Palestina. Deras första konung, David, lyckades sammanföra de tidigare ganska självständig a stammarna i ett enat rike år 1010 f.Kr. Det första templet, som byggde s i Jerusalem under
467
| Bilaga 5 | SOU 1997:192 |
perserna erövrade Babylonien, och judarna tilläts återvä nda till Palestina. Ett nytt tempel byggdes, som invigdes 516. Då inleddes en ganska lugn period under persiskt herravälde tills år 332 f.Kr. då Alexander den store eröv rade Persien, och judarna fick grekiska herrar. En ny judisk stat kunde dock utropas år 140 f.Kr. Den varade till år 63, då Pompeiu s erövrade Palestina och införde romerskt prote ktorat. Den judiske kungen fick dock vara kvar under romersk kontroll. Ungefär år 6 e.Kr. ändrades ordningen så att Rom skickade s.k. prokuratorer till Palestina att regera, och situationen för judarna försämrades ånyo. År 70 e Kr förstörde s templet igen.
Under hela den här perioden fanns judiska minoriteter kvar dels i Egypten (judar som aldrig utvandrade till Palestina under Mose tid) dels i Babylonien (som inte återvände efter exilen). Judarna i Egypten, särskil t i Alexandria, blev i stor utsträckning helleniserade under det grekiska herraväldet och verkar ha “glömt hebreiskan“ (Hahn m fl 1970: 69). På
En annan grupp som under ca
2.2Judarna i Europa fram till och med medeltiden
I samband både med romarnas erövring av Palestina och deras f örföljelse av judarna där, kom judar att börja förflytta sig över större om råden, bl.a.
468
| SOU 1997:192 | Bilaga 5 |
till Europa. De reste i första hand till olika delar av Medelhavsområdet , men mycket tidigt även bl.a. till delar av nuvarande Tyskland, Frankrike och Nederländerna. Hahn m.fl. (1970: 96) skriver att judar redan på 200- talet e.Kr. fanns i alla romerska rikets provinser. När romerska riket upplöste s vid slutet av
En annan del av Europa där judarna förde en gynnsam tillvaro till at t börja med var Spanien. Judarna spelade under det arabiska herraväldet från 750- till
Ättlingarna till de spanska judarna brukar benämnas sefarder. Denna grupp, som lär ha innefattat ca 800 000 år 1400 (Hahn et al 1970: 113 ) upplevde fruktansvärda förföljelser och massmord under inkvisitionen . De kvarvarande (ca 300 000) blev utdrivna av Ferdinand och Isabella år 1492. Dessa flydde till Turkiet, Italien, Holland, södra Frankrike oc h Nordafrika. Under den långa vistelsen i Spanien verkar judarnas talspråk mer och mer ha gått över till en för judarna särskild spansk varietet, kallad ladino eller
I övriga Västeuropa kom judarnas ställning också att drastiskt försämra s under medeltiden genom kyrkans maktutövning. Judarna trängdes ut från sina traditionella sysslor: ifrån handel p.g.a. konkurrens från de mäktiga italienska och tyska handelsstäderna, ifrån hantverk p.g.a. det ny a skråväsendet, ifrån jordbruk p.g.a. nya lagar som förbjöd dem att äga jord . Delvis på grund av detta, och därför att de kristna inte ville eller fic k befatta sig med ekonomiska transaktioner, började en del judar syssla med penninghandel. Under denna period kom judarna att beskyllas inte bara för att ta oskälig ränta på sina lån (räntan låg dock ungefär på samma nivå hos kristna långivare) utan de ansågs också i vidskepliga föreställningar ha orsakat pesten, utföra ritualmord, förpesta brunnar, vara ansvariga för
469
| Bilaga 5 | SOU 1997:192 |
Jesu död osv. Från och med 12 00 talet utdrevs de från en rad europeiska länder, och sökte i allt större utsträckning skydd i Tyskland, trots att d e där kanske upplevde de värsta grymheterna. Tyskland var såpass upp - splittrat i olika små kunga- och furstendömen att det var möjligt fö r judarna att förflytta sig mellan dem allteftersom förföljelserna i någo n stad blev outhärdliga. Under 11- och
Judarna bodde i stor utsträckning i städer under den här perioden. D e bodde oftast tillsammans i ett och samma kvarter av flera skäl, även innan de blev tvingade till det. Dels behövde tio vuxna män närvar a för att man skulle kunna hålla gudstjänst. Man ville också ha nära både till synagogan och till andra institutioner, t.ex. skolan. Dessutom erbjöd judiska kvarter en viss trygghet i den annars otrygga tillvaron som judarna upplevde under medeltiden. Utbildning var och är en mycket väsentlig del av de t judiska livet. Under medeltiden var, till skillnad från de kristna befolkningsgrupperna, större delen av den manliga och även en stor del av den kvinnliga judiska befolkningen läskunnig. Judiska pojkar utbildades i hebreiska från tidig ålder, ibland vid
Under dessa omständigheter är det lätt att förstå jiddischs stor a betydelse som vardagsspråk för stadsjudarna i Västeuropa, i alla fall för de som hade sitt närmaste ursprung i tyska områden (de s.k. ashkenazerna). De judiska stadsdelarna utgjorde ganska kompletta samhällen fö r invånarna, där de flesta behov kunde tillfredsställas. Trots att judarna ofta var tvungna att flytta mellan olika städer, kunde de upprätthålla användningen av jiddisch som talspråk. Troligtvis var i alla fall männe n flerspråkiga: de använde jiddisch som vardagsspråk inom gruppen , majoritetens språk i sina kontakter med omgivningen (för sin utkoms t
470
| SOU 1997:192 | Bilaga 5 |
bl.a.) och hebreiskan som religiöst språk. Eftersom de judiska männe n fick sin utbildning av rabbinerna inom de judiska skolorna, var det naturligt att jiddisch skrevs med hebreisk skrift och inte latinsk. Hebreisk skrift tillägnade sig dock även kvinnorna, och en mycket populä r “kvinnobibel “, med text och tillhörande kommentarer författades p å jiddisch år 1606 i Lublin1. Likaså skrev den förmögna änkan Glückel i Hamburg sina memoarer på jiddisch år 1690 (de utkom dock först 1896) (Hahn et al 1970:141). Även om jiddisch i första hand fungerade so m talspråk och vardagsspråk, skrevs litteratur och översattes de helig a skrifterna till detta språk. Detta är i stark kontrast till situationen fö r många andra "vardagsspråk" i andra tider och delar av världen, so m förblir nästan enbart talspråk inom språkgemenskapen.
2.3Judarna i renässansens och upplysningstidens Tyskland
När medeltiden började ta slut och gå över i renässansen, förbättrade s judarnas situation avsevärt, bl.a. på grund av reformationen i Tysklan d och den ökande humanismen. I och med översättningen av Bibel n förbättrades judarnas ställning åtminstone bland protestanterna. Reli - gionsfrihet instiftades dock först under
Under de här något gynnsammare förhållandena uppstod en del rörelse r i Tyskland som uppmanade judarna att assimilera sig. Många trodde att de genom att leva ett mer anpassat liv kunde slippa sådana förföljelse r som gruppen upplevde under medeltiden. Det blev också på ett helt annat
1 Kvinnobibeln går fortfarande att köpa t.ex. i Brooklyn, enligt Mirjam Sterner Carlberg.
471
| Bilaga 5 | SOU 1997:192 |
sätt attraktivt att utbilda sig i de nya vetenskaperna som fick en mycket större betydelse under upplysningstiden.
Moses Mendelssohn och hans
I och med upplysningen kom den "första emancipationen" i slutet a v 1700- och början på
Eftersom en viktig del av invandringen av tyska judar till Sverige ägde rum före sekelskiftet, och den andra delen (d.v.s de som kom i samband med andra världskrigen) liknade den större invandringen från Polen och öv riga Östeuropa, lämnar vi för närvarande Centraleuropa och vände r blicken österut.
2.4Judarna i Östeuropa
Redan på 12- och
472
| SOU 1997:192 | Bilaga 5 |
900 e.Kr. i Babylonien och perioden från 800- till
I slutet av
Det var i kölvattnet av denna katastrof som två viktiga messiansk a rörels er samt chassidismen fick många anhängare bland judarna. D e messianska rörelserna ebbade ut, medan chassidismen fick mycket stort gensvar, och än idag är den en stor och viktig rörelse inom judendomen. Chassidismen omfattade både mystiska och extatiska inslag, enligt Ilicki (1989:15). Den bekämpades mycket hårt från ortodoxt håll. Chassidisme n hade mycket stor betydelse för jiddisch, och har det än idag. Enlig t chassidismen kunde man först nu "tala med Gud, inte bara på en heli g hebreiska, utan på en vardaglig jiddisch." Inom chassidiska kretsar kom jiddisch att användas även för predikningar och för böcker om etik oc h moral (Schulman
Under
Liksom i Tyskland byggde alltså judarna upp en tillvaro som var både integrerad i det polska samhället av ekonomisk nödvändighet oc h avskärmat från det av religiösa och andra skäl. De bodde i egna kvarte r i städerna och talade sitt eget språk, jiddisch. Blandäktenskap var något mer eller mindre okänt, enligt Ilicki (1989: 17). Jiddisch blev under den här tiden starkt influerad av de slaviska språk det kom i kontakt med.
473
| Bilaga 5 | SOU 1997:192 |
Många slaviska ord blev integrerade i språket. Att judarna ändå behöl l jiddisch trots utvandringen från Tyskland beror på flera skäl.
Dels utvandrade de i många fall till tysktalande städer i Polen. Stadslivet var i de västra provinserna fram till
Den tidigare omnämnda
I och med nationalromantikens blomstring i Polen ökade antisemitis - men. År 1882 begränsades judarnas bosättning till ett område so m omfattar nuvarande Ukraina, Vitryssland, delar av Polen och Litauen. Judiska elever kvoterades i skolorna, vissa yrken blev återigen förbjudna osv. Bland judarna blev de socialistiska idéerna mycket populära. Under slutet av
474
| SOU 1997:192 | Bilaga 5 |
budskap på jiddisch, och därmed bidrog de enligt Ilicki indirekt til l utvecklingen av detta språk (Ilicki 1988:28). Sionisterna propagerade däremot för hebreiskan redan på den här tiden. Jiddisch var däremot "de breda massornas" språk, men också ett språk för "kultureliten" so m författade, spelade teater m.m. på jiddisch.
År 1908 ägde en för jiddisch viktig språkkonferens rum i Czernowit z
iBukovina, där jiddisch fick erkännande som nationellt språk fö r judarna bredvid hebreiskan.
Mellan de två världskrigen kan man enligt Ilicki
År 1931 uppgav 79% av alla polacker som tillhörde den mosaisk a trosbekännelsen att jiddisch var deras modersmål. Skolåret
Perioden från sekelskiftet och fram till andra världskriget betraktas av många som en guldålder inom jiddisch och jiddischkulturen. Flera av de mest framstående författarna på jiddisch, däribland nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer, var verksamma under denna tid. Jiddischteatern var utbredd, hundratals tidningar på jiddisch publicerades i stora upplagor och jiddischska kulturella institutioner blomstrade. Det är mycket ovanligt att en minoritetsspråksgemenskap, utan stöd från en statsmakt, har kraft och möjlighet att bygga upp en sådan utvecklad både folklig kultur oc h "högkultur". Allt detta slogs sedan i spillror, först av gettotillvaron oc h därefter av förintelsen.
Andra världskriget var som bekant helt förödande för de östeuropeiska och tyska judarna, samt för judar i ockuperade områden. Nazisterna s förföljelser, massmorden och förintelseläger lämnade få judar kvar i Tyskland och de ockuperade länderna, framförallt i öst. Bara ett fåta l överlevde eller kunde fly. I Polen t.ex. lär endast 11% av judarna ha
475
| Bilaga 5 | SOU 1997:192 |
kommit ur förintelsen med livet i behåll. Ungefär hälften av den kvarvarande polskjudiska befolkningen lämnade Polen mellan 1946 och 1959. Främsta invandringsland var Palestina/Israel. Sammanlagt utvandrade enligt Ilicki's uppskattning (1988: 43, 46) ca 250 000 östeuropeiska judar före 1949. En liten del av dessa tilläts komma till Sverige (se nedan.)
Trots det dramatiskt minskade underlaget (under efterkrigstiden uppgående till totalt ca 100 000 individer sammanlagt) fanns det ungefär 30 judiska skolor i Polen med jiddischspråkig undervisning i slutet av
Izydor Sznajdmann (intervju 970124) ger en något annorlunda bild av jiddisch’ roll under den här perioden, nämligen att språket behöll si n ställning som hemspråk i många hem, trots de stora förändringarna som kommunisternas maktövertagande innebar. Bl.a. fanns de judisk a skolorna kvar i de större polska städerna fram till början av
Judarnas situation i Polen började förvärras ytterligare i samband med sexdagarskriget 1967. Bl.a. blev många judar avskedade från sina tjänster . Alla judiska skolor avvecklades, bokförlaget lades ner, och dagstidningen Folks Schtime blev en veckotidning, med nio sidor på jiddisch och tre på polska (ungefär hälften av prenumeranterna bor utanför Polen) . Teatern, som fortfarande finns, ger pjäser på jiddisch, men delvis av icke - jiddischspråkiga skådespelare (Ilicki 1988: 60). Ilicki uppskattar antalet judar som lämnade Polen under perioden
2.5 Judarna i Sverige
Judar har kommit till Sverige huvudsakligen under tre eller fyra historiska perioder: från och med
476
| SOU 1997:192 | Bilaga 5 |
gruppen, som i många avseenden har inriktat sig på en för judarn a särskild typ av assimilation, som beskrivs nedan i avsnitt 4.
Den förste jude som tilläts invandra till Sverige var Aaron Isaac, so m 1774 anlände till Stockholm och ansökte om att få bosätta sig där sam t arbeta som sigillgravör. Krav ställdes på honom att låta döpa sig, vilke t han vägrade, och det tog nästan ett år innan Gusta v III 1775 utfärdade en resolution som tillät ett antal svenska ”skyddsjudar” att bosätta sig i Stockholm, däribland nämnde Aaron Isaac (Byström Janarv
År 1782 utfärdades av Kommerskollegium ett reglemente som bl.a. begränsade judarnas möjligheter att bosätta sig var de ville i landet, vilka de kunde gifta sig med (bara andra judar), och vilka sysselsättningar de kunde ägna sig åt. Detta var en eftergift till borgerligheten, som så g judarna som ett hot mot deras ställning inom handeln och skråväsendets monopol över hantverket. Endast judar som hade en förmögenhet p å minst 2 000 riksdaler fick invandra. Regeringen och ämbetsmännen, som var mer positivt inställda till judarna, gav ofta befrielse från juderegle - mentet, i första hand till finansmän och större affärsmän (Valenti n 1970:295).
År 18 38 avskaffades judereglementet genom kunglig förordning. D e främsta inskränkningar som fanns kvar var att judarna förbjöds äga mark på landet samt att de var uteslutna från den allmänna fattigvården, vilken de dock själva i vanlig ordning fortsatte att ta hand om (se ovan). Reglementets avskaffande ledde till stor förbittring och ilska blan d motståndarna till judarna; det blev t.o.m upplopp i Stockholm (Valentin 1970:295). För att lugna opinionen inskränktes återigen bosättnings rätten till städerna Stockholm, Göteborg, Norrköping och Karlskrona.
Därefter kom en relativt lugn period, då judarnas ställn ing förbättrades, och motståndet från borgerligheten minskade. En rad beslut förbättrad e deras situation gradvis tills de fick ”slutgiltig” emancipation 1870 när de erhöll tillträde till alla statliga ämbeten. Detta genomfördes enlig t Valentin (1970:298) i stor enighet och välvilja svenskar och judar emellan. När antisemitismen började sprida sig i övriga Europa vid slutet
477
| Bilaga 5 | SOU 1997:192 |
av
De judar som kom till Sverige i den första invandringsgruppen, frå n 1770 till 1870, var framförallt tyska judar. Enligt Levy (1995) fanns det dock bland de som grundade församlingen i Göteborg även judar a v danskt och holländskt (sefardiskt) ursprung. Vi vet att åtminstone de allra tidigaste invandrarna var jiddischtalare, eftersom Aaron Isaac 1802 faktiskt skrev sina memoarer på (väst)jiddisch vid 72 års ålder. Salomon Schulman beskriver memoarernas språk som "sneglande åt tyska", me d inblandning av vissa svenska ord. Stavningen är mer eller mindre fonetisk. Denna bevarade skrift är både ur historiskt och språkvetenskapligt perspektiv mycket betydelsefull. Eftersom judarna kom från Tyskland under tiden som assimilationstänkandet där var på star k frammarsch, kan man tänka sig att de som kom till Sverige var inriktade på en viss typ och grad av assimilation. Schulman (1996:196) menar dock att åtminstone Aaron Isaac var opåverkad både av Moses Mendelssohns
Det är svårt att veta exakt vilken roll jiddisch spelade under det första århundrade som judar bodde i Sverige. Levy skriver (1995) i fö rbigående att "we still have the text of a service in Swedish on the occasion of the wedding of the young king in 1797", vilket ger en indikation att svenska redan vid förra sekelskiftet spelade en viss roll, t.o.m. i gudstjänsten . Församlingslivet och gudstjänsterna både i Stockholm och Göteborg va r annars starkt tyskinfluerade. Det innebar en assimilationistisk inriktning, bl.a. i gudstjänstordningen, som i mitten av
Allt detta säger dock ingenting om vilket språk som användes i d e judiska hemmen, där många viktiga judiska traditioner vidmakthålls. Inte heller vet vi vilket språk som talades i affärerna, i de judiska skolorna och i informella möten judar emellan. Vi har inte hittat några uppgifter o m huruvida jiddisch (eller en judisk variant av tyska) talades, eller om det lästes och skrevs allmänt på jiddisch bland de huvudsakligen tyskättade svenska judarna. Eftersom man tillfredsställde livets viktiga behov, inte minst den för judarna så centrala utbildningen, inom sin tämlige n segregerade grupp, är det fullt möjligt att jiddisch talades kontinuerlig t inom gruppen under åren 1770 till 1870. Valentin (1970: 300) beskriver den judiska kahal, särskilt före emancipationen, som en "av staten erkä nd främlingskoloni", med bl.a. egen rättsskipning och visst självstyre, snarare
478
| SOU 1997:192 | Bilaga 5 |
än en församling i kristen bemärkelse. Det fanns ju dessutom e n flerhundraårig två- eller flerspråkig tradition inom gruppen, även i Tyskland, samt påbjuden endogami. Allt detta talar för att jiddisc h bevarades. Å andra sidan, eftersom de tyskättade juda rna av allt att döma var inriktade på assimilation, i alla fall i sina möten med majoritets - befolkningen, och att jiddisch inte hade en specifik och nödvändig roll i religösa sammanhang bland de reforminriktade i Stockholm och Gö teborg, är det möjligt att jiddisch (i dess västliga variant) slutad e användas tillfälligt under
1870 bör jade en ny invandringsperiod, denna gång med ursprung i pogromernas Östeuropa, huvudsakligen P olen och Litauen (se ovan). Ett viktigt resultat av denna invandring var att antalet judar i landet fyrdubblades för att omfatta ca 6 000 år 1910 (Zitomersky 1988:122). Dessa judar var i många avseenden annorlunda jämfört med de huvudsakligen tyskättade judarna som redan fanns i Sverige. Som angavs ovan var östeuropeiska judar i allmänhet mindre inriktade på assimilation, p å reformerna i gudstjänsten och i förändringar i det judiska livet i allmänhet. Chassidismen hade haft stor framgång bland de nya invandrarna, som i stor utsträckning var fattiga flyktingar ifrån shtetlach i det judiska bosättningsområdet i Östeuropa. Denna grupp såg på sig själva som e n minoritet, som ett folk, snarare än bara medlemmar i en religiös grupp . Jiddisch spelade därmed en mycket större roll både i vardagslivet och i de religiösa aktiviteterna bland dessa judar än vad det verkar ha gjort bland de tyskättade
Anna Svenson beskriver i sin etnografiska skildring (1995) den grupp Östeu ropeiska judar som bosatte sig i bostadsområdet Nöden i Lund. I denna stadsdel bodde judarna tillsammans med svenska arbetare, och utgjorde ungefär en tredjedel av befolkningen. Det är enligt Svenso n (1995:47) oklart om de blev hänvisade till Nöden eller om de själva valde
479
| Bilaga 5 | SOU 1997:192 |
att bo tillsammans. En anledning till att de bodde tillsammans kan vara att eftersom det är förbjudet för ortodoxa att använda transportmedel p å sabbaten, var det viktigt att bo inom gångavstånd till synagoge n (1995:48). På ett liknande sätt bosatte sig östeu ropeiska judar framförallt i arbetarstadsdelarna Söder i Stockholm, Haga i Göteborg, samt Öster oc h senare Möllevångsområdena i Malmö (Zitomersky 1988:113). Svenso n skriver (1995:32) att judarna "i mycket högre grad än andra immigrantgrupper fortsatte att leva ett liv som i många stycken liknade den tillvaro de hade fört i de trakter som de lämnat." Sammanhållningen främjade s ytterligare av att judarna kom till Lund via kedjeinvandring, d.v.s. många var antingen släkt med varandra eller vänner redan i ursprungslandet . Relationerna mellan judar och svenskar under den här perioden var av allt att döma bra, trots att, som Neuman skriver “vi höll oss för oss själva “ (citerad i Svenson 1995:57). Det lär ha funnits en osynlig gräns vi d dörren; barn och vuxna kunde umgås över etniska gränser utomhus eller i offentliga miljöer, men sällan eller aldrig bjöd de hem varandr a (Svenson 1995:57). Om man räknar med att Nöden som särskilt judiskt område kan dateras från 1875, när bönehuset inreddes, och at t utflyttningen inleddes på
Det finns klar evidens för att jiddisch spelade en viktig roll i sekelskiftets judiska bostadsområden som t.ex. Nöden i Lund. Svenso n skriver (1995:117) t.ex. att “jiddisch var för många det språk som d e talade men som de ej kunde läsa eller skriva.“ Två personer hon ha r intervjuat, som tillhör den andra generationen (födda 1910 resp 1920 ) berättar (Svenson 1995:121) att “de äldre kunde inte
Enligt Svenson (samtal 970317) var följande ett vanligt språkan - vändningsmönster, särskilt bland de mer ortodoxa familjerna som härstammade från Nöden. Första generationen hade jiddisch so m modersmål; männen lärde sig dock en del svenska, för att bedriv a gårdfarihandel (se även Stare red. 1996). Andra generationen (som ä r mellan 70 och 90 år nu) växte upp i Nöden med jiddisch som modersmål , men lärde sig svenska parallellt av sina kamrater och genom att gå i skolan. I många fall använde de svenska med sina föräldrar, som tilltalad e dem på jiddisch. I tredje generationen hittar vi individer som har svenska som modersmål, men vars kunskaper i jiddisch enligt Svenson är mycket varierande och delvis avhängiga av deras religiositet. Ju mer ortodoxt de lever, desto mer jiddisch använder de. I en del fall har de åtminstone lärt sig såpass att de kan kommunicera med far- och morföräldrarna (dv s
480
| SOU 1997:192 | Bilaga 5 |
dessa talar jiddisch och barnbarnen talar svenska). Barnbarnen tillhör i så fall vad vi nedan kallar för "talarpotentialen". Svenson menar vidare att den fjärde generationen, som växer upp nu har i många fall ett stor t intresse för sina judiska rötter och därmed för jiddisch. De har en vilja att bevara traditionerna, inklusive jiddisch, och några av dem läser kurser i språket på fritiden.
Av allt att döma fanns det många som hade jiddisch som (åtminston e ett av sina) modersmål på
Under
Lomfors beskriver i sin avhandling (1996) invandringen av 500 judiska barn från Nazityskland och Österrike i början av kriget (1938- 39). Denna invandring skedde mycket tack vare påtryckningar från judiska gruppe r i Sverige. Hon beskriver dock barnen i fråga som "tyskspråkiga" i hemlandet. Hon skriver emellertid vidare att "Barn som kom till judiska familjer i Stockholm, Göteborg och Malmö kände ofta igen den kulturell a miljön i hemmet. De judiska fosterföräldrarna talade vanligtvis tyska och flera av dem hade själva anknytning till Tyskland" (Lomfors 1996:173). Hon menar (1996:181) att de barn som levde i olika typer av gruppboende hade bättre förutsättningar att upprätthålla sitt kulturella arv än barne n som bodde i familjer. "I de kollektiva hemmen kunde barnen kommunicera på det egna språket." Men av barnens ursprung att döm a var detta språk tyska (Lomfors 1996:129, ftn 47). Utifrån Lomfor s beskrivning är det tveksamt huruvida de barn som blev placerade i judiska hem utgjorde något betydelsefullt tillskott till gruppen jiddischtalare eller ej. Eftersom tyska och jiddisch till viss del är ömsesidigt förståeliga, ä r det möjligt att en del av dessa tysktalande barn kunde tala tyska med sina jiddischtalande fosterföräldrar. David Beitner beskriver hur jiddischta lare som kom vid sekelskiftetet kunde prata vad han kallar för "jadisch", d.v.s . jiddisch anpassad till tysktalande. Detta verkar också ha varit fallet nä r sekelskiftsjudarnas barn träffade tyskjudiska flyktingar i början av kriget.
481
| Bilaga 5 | SOU 1997:192 |
Förmodli gen innebar detta att man undvek slaviska uttryck och i möjligaste mån valde tyska eller hebreiska ersättningsord.
1942 kom ca 900 norska och hela 8 000 danska judar till Sverige. Det är oklart huruvida dessa var jiddischtalare, och de allra flesta av dem återvände till Norge respektive Danmark vid krigsslutet, så deras eventuella inverkan på den jiddischspråkiga gemenskapen var i vilket fall som helst kortvarig.
Huvuddelen av den tredje invandringsgruppen utgjordes av de s k “45:orna“, d.v.s. överlevande från koncentrationslägren som kom til l Sverige under 1945, en del genom Röda Korsets “vita bussar“, me n många från uppsamlingslägret för "displaced persons" i Bergen Belsen. I första hand togs sjuka människor emot, med avsikten att de skull e "repatrieras" eller också flytta vidare utomlands. Den förra målsättningen fungerade naturligtvis inte för merparten av de överlevande frå n koncentrationslägren, eftersom de inte hade något hem eller släktinga r kvar att återvända till. Sverige tog hand om totalt ca
Efter vistelse i uppsamlingsläger och sjukhus blev många i den hä r gruppen “utplacerade “ i vissa kommuner. “45:orna“ fick enligt uppgift bara i begränsad utsträckning bosätta sig i Stockholm. En grupp fick t.ex. bosätta sig i Borås, där bara enstaka judar bott innan dess. Boråsgruppen har beskrivits i Mirjam Sterner Carlbergs (1994) avhandling. De som ville bosätta sig i Gö teborg blev enligt Sterner Carlberg hänvisade till att bo i Mölnlycke.
Eftersom en hel del av “45:orna“ ursprungligen kom ifrån Polen och andra av nazisterna ockuperade områden i Östeuropa, var många av dem således jiddischtalare. Liksom i andra grupper strax efter kriget uppstod en “babyboom“ bland
482
| SOU 1997:192 | Bilaga 5 |
Ytterligare tillskott till den judiska gemenskapen och gruppen jiddischtalare kom under
Efter denna genomgång av judarnas historia i världen och i Sverig e skall vi försöka komma fram ti ll ett svar på frågan huruvida jiddisch kan anses vara ett minoritetsspråk i Sverige idag. Men innan vi gör det skall vi beskriva språket jiddisch lite mer i detalj.
3 Jiddisch
Jiddisch är ett språk som trotsar språkvetarnas traditionella klassifice - ringsförsök, och jiddischtalarna utgör e n svårdefinierad språkgemenskap både i enskilda länder och internationellt sett. Detta kan i vissa avseenden gör a det problematiskt att uttala sig om statusen hos jiddisch i Sverige idag.
Som en försmak av språket återges här några judiska talesätt på jiddisc h (ur Kerbel 1995).2 Parallelltexten på tyska ger även i nedanståend e tämligen ordagranna version en indikation om att jiddisch och tyska är påtagligt olika, trots att de två språken ofta brukar jämföras.
dem jidns simche iz a bisl mit shrek
‘judens glädje är blandad med skräck’
(tyska: die Freude des Juden ist mit Schrecken verbunden)
tsum shlimazl darf men oich hobn mazl
2Observera att dessa ordspråk är avfattade på Litau
483
Bilaga 5
‘också i oturen måste man ha tur’
(auch im Missgeschick muss man Geschick haben)
SOU 1997:192
oib tsedoke hot gekost kein gelt, voltn geven fil tsadikim
‘om välgörenhet inte hade kostat pengar, skulle det ha funnits mång a givmilda’
(wenn Wohltätigkeit kein Geld kosten würde, gäbe es viele Wohltäte)
far a geshlogenenem hunt tor men kein shtekn nit vaizn
‘man får inte visa käppen för slagen hund’
(einem geschlagenen Hund darf man nicht den Stock zeigen)
Fortsättningsvis kommer en översikt över jiddischs historia och språkets egenskaper att ges. En viss överlappning med föregående avsnitt ä r oundviklig eftersom det inte går att beskriva jiddisch utan att ta hänsyn till språkets historia.
3.1Språkets tidiga historia
Det finns idag judiska grupper utspridda i alla delar av världen. Förutom att man förenas av religiösa och etniska band talar en majoritet juda r jiddisch och/eller hebreiska, två språk som är starkt förkni ppade med den judiska kulturen. Samtidigt har judarna alltid varit mycket framgångsrika i att tillägna sig det majoritetsspråk som talas i det territorium de bebor, och flerspråkighet bland judar är regel snarare än undantag.
Judarnas historia beskrevs översiktligt i det förra avsnittet. Här skal l tilläggas vad beträffar det rent språkliga att då de
Vad beträffar jiddischs tidiga historia så påpekar Michal Rudawski i Nationalencyklopedin (under uppslagsordet jiddisch) att det på
484
| SOU 1997:192 | Bilaga 5 |
definierar Lotar som
3.2
Jiddisch har i alla tider studerats av språkvetare, alltifrån paleontologer till generativa grammatiker. Det finns t.o.m. en subdisciplin inom lingvistik som kallar sig "Yiddish linguistics". På grund av sin heterogena bakgrund intresserar jiddisch även blandspråksforskare och kreolister. Språket har med en vilseledande term kallats “fusionsspråk“ (Weinreich 1980), varmed menas att det innehåller element från diverse givarspråk. Detta är dock inget ovanligt bland världens språk, i synnerhet inte när det gälle r minoritetsspråk. Kreolisten Holm
485
| Bilaga 5 | SOU 1997:192 |
pidgin eller tyskt
3.3Varieteter av jiddisch
Vad gäller utvecklingen av jiddisch under medeltiden så sägs det vidare i Nationalencyklopedin att perioden
Mot slutet av
486
| SOU 1997:192 | Bilaga 5 |
språket talas idag i alla världsdelar av totalt flera miljoner människor . Birnbaum (1979:41) uppskattar antalet jiddischtalare före andra världs - kriget till ca 12 miljoner. De fördelade sig enligt följande:
487
| Bilaga 5 | |||
| Östeuropa | |||
| Polen | 2,970,000 | ||
| Sovjetunionen | 2,870,000 | ||
| Rumänien | 760,000 | ||
| Ungern | 270,000 | ||
| Tjeckoslovakien | 250,000 | ||
| Litauen | 165,000 | ||
| Lettland | 85,000 | ||
| Östeuropa totalt = 7,370,000 | |||
| Övriga Europa | |||
| Storbritannien | 120,000 | ||
| Österrike | 75,000 | ||
| Frankrike | 70,000 | ||
| övriga länder | 60,000 | ||
Europa totalt = 7,695,000
SOU 1997:192
| USA | 3,500,000 |
| Canada | 110,000 |
| Argentina | 235,000= 3,845,000 |
| Asien | 205,000 |
| Afrika, Australien | 70,000 |
Totalt = 11,815,000
Här kan sägas att jiddischtalare i Sverige väl bör ingå i gruppen "övriga i Europa", som alltså utgör 60,000 sammanlagt. 3 Birnbaum nämner inte direkt Sverige i sin översikt utan det närmaste han kommer är "at abou t the same time [in the early seventeenth century] the North Sea was also reached in the Netherlands [by Yiddish] and, at the end of the century, in Denmark." (p. 34).
I detta sammanhang bör man också nämna skillnaderna mellan de n europeiska kontinentala judiska befolkningen, sefarder, som tidigt befolkade sydvästra Europa, samt den i det tysktalande Central- och Östeuropa kallad ashke nazer. Enligt Katlev (1983:94) syftade Ashkenaz först på det tyskspråkiga Europa, därefter på det judiskt tyskspråkig a
3Susanne
488
| SOU 1997:192 | Bilaga 5 |
Europa och sedermera på det jiddischtalande Östeuropa. Ashkenazern a anses ha en stark judisk identitet, i synnerhet ashkenazer i Polen/Ryssland. Enligt Nationalencyklopedin brukar östjiddisch dela s upp i tre dialekter: den sydöstliga (Ukraina, Rumänien), den mellanöstlig a (Polen, Galizien och östra Ungern) och en nordöstlig (Litauen , Vitryssland). Dialektskillnaderna illustreras med följande öv ersättning av den tyska frasen drei schöne gute rote Hasen ‘tre fina goda röda harar ’ (Katlev 1986:99):
draj shejne gute rejte hozn4 draa shajne gite rojte huuzn5 draj shejne gite rojte huzn
| litvisch | obezhanje | kofe | horb | katshan | aplsin |
| póilisch | malpe | kave | garb7 | glomp | pomerants |
| ‘apa’ | ‘kaffe’ | ‘puckel’ | ‘kålrot; | ‘apelsin’ | |
| 'slashas, | |||||
| dumbom' | |||||
De litauiska judarna beskylls också för att vara mer tyskliknande än d e polska inte bara i språket men också genom att vara mer pedantiska och rationalistiska (Katlev 1986:100, Schulman 1991:99). Däremot kan det nog sägas att
3.4Ingredienser i jiddisch
4 I stället för [draj] förekommer även uttalet [drei].
5 Susanne
6De flesta av dessa ord är enligt Izydor Sznajdman lånord från ryska respektive polska. I majoriteten av fallen verkar det dock inte finnas någon äldre, mer brukad jiddischter m (jfr dock fotnot 7).
7Susanne
489
| Bilaga 5 | SOU 1997:192 |
Birnbaum (1979:58) beskriver jiddisch såsom byggt på tre komponenter: hebreisk/arameiska, romanska och germaniska. Därtill bör läggas et t slaviskt inslag. Kerbel (1995:5), Schulman (1991:98) menar att 70% av ordfö rrådet i jiddisch är medeltidstyskt, 15% slaviskt och 15% hebreisk/arameiskt. Nationalencyklopedin anger endast 5% för de n hebreisk/arameiska delen, men det kanske kan bero på att vissa ord ä r svåra att klassificera med avseende på härkomst. Dessutom är de t naturligtvis så att "teologiska" varieteter av jiddisch har högre ande l hebreiska ord än sekulariserad dito. Ingen av de här citerade källorn a anger hur beräkningarna har gjorts, t.ex. om de baserar sig på genomgån g av ett jiddischlexikon eller av en tal- eller skriftspråkskorpus. Inte heller vet vi om beräkningarna avser ordtyper eller
Som ovannämnda siffror anger så är det romanska arvet i jiddisc h ganska litet men det germanska desto större. Slavisk påverkan är mer ett senare fenomen, liksom naturligtvis inflytande från engelska o.d. Katlev (1986:98) ger några underhållande exempel på extremt blandade jiddisch - ord, t.ex. balebateven ‘styra, tyrannisera’ från den hebreiska stammen balebat ‘herre i huset’, det polska verbavledningsaffixet
Katlev (1986:102) nämner slutligen några genuina
490
| SOU 1997:192 | Bilaga 5 |
3.4.1 Hebreisk/arameisk komponent
Enligt Birnbaum är det semitiska inslaget (hebreiska, arameiska via hebreiska) märkbart på alla plan utom på det fonologiska (n.b. att jiddisc h av tradition skrivs med hebreiskt alfabet).
Katlev (1986) påpekar att i och med uppkomsten av det mer folkliga jiddisch började hebreiska och arameiska att betraktas som ett heligt judiskt språk, s.k.
8 Jfr svenska "våffeldagen", en folketymologi för Vårfrudagen.
9Susanne
491
| Bilaga 5 | SOU 1997:192 |
förklar ades jiddisch likvärdigt med hebreiska. Därmed hade man lag t grunden till senare tiders odlande av jiddisch.
3.4.2Romansk komponent
Det romanska inslaget i jiddisch är omdiskuterat, men det är antaglige n ganska litet. Katlev (1986:98) nämner verben bentshn ‘välsigna’, tsholnt ‘en sabbatsmaträtt’ och lejenen ‘läsa’. Pluraländelsen
3.4.3 Germansk komponent
Den germanska komponenten i jiddisch är mycket påtaglig på alla nivåer i språket. Observera för övrigt att språket ibland går under beteckningen “judetyska“. Det verkar trots det som sades inledningsvis finnas något slags kontinuum mellan jiddisch och tyska och eventuellt kan jiddischtalare förstå tyska (medan det förmodligen går sämre på andra hållet) . Katlev (1986:94) påpekar att tyska och jiddisch bygger på delvis olik a dialektsubstrat, vilket kan förklara vissa skillnader språken emellan . Dessutom har jiddisch förlorat vissa drag som tyska har idag, och viss a ursprungligen gemensamma egenskaper har utvecklats åt olika håll. E n del ord i dagens jiddisch avslöjar hur medelhögtyska kan ha låtit: i nutidstyska betyder weiss både ‘vit’ och ‘vet’, men i jiddisch gör s distinktionen vajs /vaas ~ vejs, som också gjordes i medeltidshögtyska : wiis ~ weiss. Jiddisch sägs dessutom innehålla färre lågtyska ord ä n dagens “standardtyska“. Katlev har den förmodligen kontroversiell a åsikten att skillnaden mellan jiddisch och tyska inte skall överdrivas utan menar att det faktum att judarna varit isolerade från tysk kultur (dock ej i
492
| SOU 1997:192 | Bilaga 5 |
hotades av de tyska varianterna
3.4.4Slavisk komponent
Det påpekades i avsnitt 2 att det kan förefalla underligt att jiddischtalare inte slagit om till slaviska språk trots att
Sore ‘Sara’ ~
mame ‘mor’ ~
frum ‘from’ ~
3.4.5 Övriga ingredienser
Schulman (1991:98) menar att förutom de ovannämnda ingrediensern a i jiddisch så förekommer även rumänska, moldaviska och grekisk a element. Dessutom är det idag tvivelsutan så att den jiddisch som talas i USA innehåller mängder med engelska element, den i Argentina spanska, den i Sverige svenska, etc. Dessa företeelser är dock av mycket senar e datum än de ovan beskrivna. Vad beträffar svenska ord använda i jiddisch
10Enligt Susanne
11 Även
493
| Bilaga 5 | SOU 1997:192 |
ger David Beitner i Malmö följande exempel: bjuden, fest, skatt , fylla år, bil, tomater, potatis, hej, vi ses etc. Observera att dessa ord är tämlige n centrala i de flesta språk och knappas kan saknas på jiddisch. Det är dock ytterst vanligt att talare av ett mottagarspråk mer eller mindre permanent lånar in ord från majoritetsspråket, trots att mottagarspråket självt redan har ord för begreppen i fråga. Detta är särskilt tydligt när mottagarspråket s talare är så höggradigt två- eller flerspråkiga som fallet är här. Vi tillhör de forskare som inte tror att det går att förklara kodväxling och lån i samtal mellan flerspråkiga individer i funktionalistiska termer. Enligt flertalet språkkontaktsforskare behöver inte heller flitig användning a v inlånade inslag tyda på pågående språkbyte.
3.5Allmänna språkliga observationer
I det följande avsnittet tas diverse fonologiska och grammatisk a egenskaper hos jiddisch upp utan att genomgående kopplas till ett visst givarspråk. I den mån jämförelser görs är det med tyska, som är det språk som påverkat jiddisch mest. Detta innebär naturligtvis inte att jiddisch skall ses som en underavdelning av tyska. Den följande framställningen anger egenskaper i “standardjiddisch“, och avsevärda dialektala skillnader kan förekomma.
3.5.1 Fonologi
Jiddisch inkluderar 35 fonem varav nio vokaler (Birnbaum 1979:220- 223). Tyska språket har ungefär samma antal fonem, men fler vokaler . Jiddisch har följaktligen fler konsonanter, bland annat
494
| SOU 1997:192 | Bilaga 5 |
3.5.2 Skriftsystem
Av tradition skrivs jiddisch med hebreiska tecken. Det hebreiska alfabetet är konsonantiskt, men vissa konsonanttecken används för att återg e vokalljud i jiddisch. Det finns även omfattande konventioner för att skriv a jiddisch med romanskt alfabet. Betydande språkvårdsarbete me d inriktning på jiddisch bedrivs av JIVO/YIVO (Institute for Jewish Research) i New York, en organisation som grundades 1925 i nuvarande Vilnius under namnet Judiska Vetenskapliga Institutet (Yidisher Visenshaftlicher Institut).
3.5.3 Morfosyntax
King (1987) diskuterar morfologi i jiddisch och menar att denna ger de bästa ledtrådarna till jiddischs historia eftersom morfologin är de n komponent i språket som bäst motstår språkförändringar. Hans åsik t motsäges dock av den typiskt slaviska diminutiven på
Många generativa studier har gjorts av jiddisch. Eventuellt beror detta på att Noam Chomsky, den störste av lingvister, själv är jude (och fö r öv rigt skrev sin mastersavhandling om hebreiska). Väldigt många a v Chomskys efterföljare är också judar. Bland fenomen ma n har intresserat sig för är följande.
Jiddisch tillåter dubbel eller till och med trippel negation, som ett av de inledande ordspråken visade: far a geshlogenenem hunt tor men kein shtekn nit vaizn ‘man får inte visa käppen för slagen hund’. Denn a egenskap saknas i tyska men är mycket vanlig i t.ex. olika kreolsprå k världen över.
Jiddisch har ordföljden subjekt + verb + objekt i både huvudsatser och bisatser, i motsats till t.ex. tyska och nederländska som har verbet sist i bisatser. Även detta återfanns i ett av de tidigare ordspråken, nämligen oib tsedoke hot gekost kein gelt,... ‘om välgörenhet inte hade kostat pengar,
...’ Se vidare Diesing (1990), Santorini (1995), Prince (1981).
med stigton.
Jiddisch är ett utpräglat så kallat
495
| Bilaga 5 | SOU 1997:192 |
1990:44). Jiddisch är dock mer utpräglat på denn a punkt än vad de flesta andra germanska språk är eftersom språket har
I jiddisch återfinner vi också en unik topikalisering (spetsställning) av en infinitivliknande verbform. På svenska kan vi topikalisera en hel verbfras (predikatsdel) och få satser som läser boken gör han nu, medan motsvarande mening på jiddisch heter leyenen leyent er dos bukh yetst ordagrant “läsa läser han boken nu“. Konstruktionstypen beskrivs vidare i Källgren & Prince (1989).
I jiddischinspirerad engelska förekommer något som kallas “Yiddis h movement“, exemplifierat av fallet me she wants to help. Bannies (1994) diskuterar skillnader mellan vänsterpetning, topikalisering, fokalisering och denna
De morfosyntaktiska egenskaper som jiddisch uppvisar är intressanta eftersom de är så motsägande. Å ena sidan förekommer ett anta l regulariseringsfenomen som är typiska för kontaktspråk (se Weinreic h 1968). Å andra sidan innefattar jiddisch som vi såg ovan ett anta l komplexa satstyper, vilka är mycket ovanliga i “blandspråk“. Dett a förhålland e stärker intrycket av att jiddisch inte går att placera i någo t bestämt fack, utan man tvingas konstatera att språket har en mäng d idiosynkratiska egenskaper.
3.5.5 Övrigt
Jiddisch har en rik litteratur och har i alla tider förekommit so m skriftspråk i olika sammanhang. David Beitner nämner att 52 olika
12Susanne
A:Can I help you?
B:Me you want to help?
496
| SOU 1997:192 | Bilaga 5 |
dagstidningar på jiddisch utkom i mellankrigstidens Polen, till vilka bör läggas ett stort antal övriga periodica publicerade på jiddisch i Pole n under denna tid. Dessutom förknippas jiddisch med en levand e berättartradition och det finns många sagor, sägner och skrönor som ä r intimt sammanbundna med det jiddischska idiomet (se Schulman 1988, 1996, Silverman 1988). Jiddisch förfogar över en rik flora av ordsprå k och talesätt, som samlats i en
4 Jiddisch i Sverige idag
I detta avsnitt försöker vi ge en bild av i vilka sammanhang jiddisc h används som tal- och skriftspråk i Sverige idag. Liksom för de flest a mindre språk i Sverige är utbredningen och aktiviteterna ganska okända för majoriteten, men de kan utgöra ett mycket viktigt och levande inslag i livet för språkets utövare.
Enligt David Schwarz, nyligen pensionerad redaktör för tidskrifte n Invandrare och Minoriteter, och själv en överlevande som evakuerades till Sverige 1950, har judarna en egen modell för integration i värdlandet som gäller alltså även Sverige. Detta gäller inte bara de som kom efte r kriget, utan gruppen som helhet, varhelst den slår sig ner. Man kan i denna modell se drag som går igen i judarnas historia även på annat håll i världen. Schwarz beskriver judarnas integrationsstrategi som en “gör det
497
| Bilaga 5 | SOU 1997:192 |
bidrag från kommunen till den judiska föreningen just so m invandrarförening, p.g.a. att en hög andel av föreningens medlemmar är flyktingar (nämligen överlevande).
4.1Föreningsaktiviteter
De föreningar i Sverige som organiserar aktiviteter kring jiddisch oc h jiddischkultur är åtminstone löst anknutna till de judiska församlingarna, på så sätt att de (enligt Fischer (1996:290
Jiddisch har även en viss roll som lingua franca i församlingslivet ; särskilt rapporteras detta för Malmö. Nya rabbiner som kommer frå n utlandet och därmed inte kan svenska, använder ofta jiddisch i sina tidiga kontakter med församlingsmedlemmar; de predikar delvis på jiddisch, och förk larar t.ex. på engelska, enligt David Beitner. Hälsningsfraser oc h enstaka ord på jiddisch används även i Göteborg i samband me d gudstjänstbesök , enligt Izydor Sznajdman. Jiddisch fungerar vidare som allmänt umgängesspråk bland “45:orna“ i informella samtal.
4.1.1Sällskapet för jiddisch och jiddischkultur i Sverige
Den här föreningen , som firade
Tidskriften
498
| SOU 1997:192 | Bilaga 5 |
Halvorna är dock inte översättningar av varandra, utan innehållet skiljer sig åt. Den jiddischska halvan skrivs på vanligt sätt med hebreisk skrift. Innehållet omfattar bl.a. debatt, nyskrivna artiklar, omtryck och över - sättningar av tidningsartiklar, politiska karikatyrer, vitsar, poesi och annonser. Den trycks numera med laserskrift i
4.1.2 Andra föreningar och aktiviteter
Jiddisch spelar en viktig roll även inom andra föreningar som är mer e ller mindre anknutna till församlingarna. Framförallt gäller detta de olik a
Även många andra akti viteter som svenska judar deltar i kan innehålla jiddischska inslag. David Fischer berättar t.ex. att högtidstal i samban d med bröllop, bar eller bat mitzvah eller t.o.m föreningars årsmöten ofta innehåller vitsar på jiddisch. Jiddischmusik är ett återkommande insla g i många aktiviteter. I Göteborg leder Izydor Sznajdman en liten grup p som sjunger på jiddisch, och som ibland uppträder i olika judisk a sammanhang. Enligt Sznajdman går det inte att ha en musikkväll utan att sjunga på jiddisch. Man sjunger kanske 10% på hebreiska och resten på jiddisch.
I Stockholm har enligt Aktuellt (feb. 1997) en fast judisk teaterscen nyligen invigts på Djurgården. I nämnda Aktuellt kunde man se och höra ett utdrag ur Salomon Schulmans “Natten läser stjärnor“ (1991) p å jiddisch och svenska. Uppläsningen av dikterna, både på jiddisch och på svenska varvades med jiddischska texter tonsatt till punkmusik, framförda av unga musiker. Det judiska bandet Glickers som sjunger moderniserade gamla judiska sånger från öst på jiddisch är mycket populärt i Lund , enligt Anna Svenson.
Kurser i jiddisch finns i studiecirkelform i Göteborg och i Malmö . Dessa leds av Izydor Snajdman resp David Beitner. Dessutom fungerar Lennart Kerbel som jiddischlärare i Stockholm. Kursdeltagarna i de fö rstnämnda studiecirklarna är både unga och gamla, dock inte barn , enligt lärarnas uppgifter. I Göteborg ges en nybörjarkurs och en kurs för mer avancerade, där man läser jiddischlitteratur.
499
| Bilaga 5 | SOU 1997:192 |
Uppläsning av litteratur på jiddisch har förekommit på judisk a närradion både i Stockholm och i Göteborg. I Göteborg i varje fall bruk ar uppläsningarna översättas till svenska.
I Malmö ger man en bibelkurs sedan
Ingen bokutgivning i Sverige förekommer för tillfället, men det ä r ganska lätt att få tag i böcker på jiddisch från t.ex. Israel.
4.2De
Äv en om ovannämnda föreningsaktiviteter i första hand organiseras a v människor i "överlevandegenerationen", besöks de inte enbart av dessa. Yngre personer kommer ofta på filmaftnarna och teater- och musikföreställningarna. Enligt flera av våra informanter förstår många i Sverige födda judar (framförallt inom
4.3Generationsskillnader
Det finns enligt Svenson (samtal 970317) särskilt bland de mer ortodoxa ättlingarna till sekelskiftesflyktingarna användare av jiddisch inom andra, tredje och även i viss mån fjärde generationen, om man definiera r "användare av jiddisch" ganska brett (se nedan). Som antyds ovan är dock "överlevandegenerationen" den grupp som mest aktivt använder j iddisch, både när det gäller talspråket och skriftspråke t. Till de aktiva användarna bör också räknas vissa judar som kom till Sverige und er 50- och
500
| SOU 1997:192 | Bilaga 5 |
sammanhang talades det jiddisch. På
Generationsfaktorn spelar klart en viktig roll i språkbevarandet. Nä r man generationsvis jämför "sekelskiftesflyktingarna" och "andr a världskrigetflyktingarna" och deras ättlingar finns det intressanta likheter i språkanvändningsmönstret. I båda grupperna har första generatione n jiddisch som huvudspråk, men lär sig svenska. I båda grupperna lär si g andragenerationen jiddisch hemma av sina föräldrar, men tenderar at t tilltala dem på svenska. I tredje generationen finner man personer med varierande receptiva kunskaper, vad vi har kallat för "talarpotentialen".
Men detta är inte hela historien. Det finns även likheter inom en oc h samma åldersgrupp, t ex bland de som föddes de första åren efter andra världskriget, vare sig de är ättlingar (i tredje generation) til l "sekelskiftesgruppen" eller (i andrageneration) till "överlevandegruppen" . De har vuxit upp under den tid då staten Israel bildades, och dä r hebreiskan har spelat en delvis ny och viktigare roll för den judiska gruppen. De har upplevt den etniska väckelsen som började i slutet av
Huruvida man vill betrakta en del av den här generationen som "talare av jiddisch" eller inte beror på hur man definierar begreppet "talare av språk X". I andra sammanhang har Boyd (1985) kallat liknande talare för "receptivt tvåspråkiga" eller "marginellt tvåspråkiga". Dorian (1982 ) kallar en liknande grupp av talare av skotsk gaeliska för
4.4Geografiska skillnader
Enligt samstämmiga uppgifter skiljer sig de olika judiska försam - lingarna/föreningarna i Sverige ganska markant åt vad gäller andele n jiddischtalare. Detta beror i första hand på vilka grupper som dominerar
501
| Bilaga 5 | SOU 1997:192 |
de olika församlingarna/föreningarna i antal. I David Fischers enkät bland medlemmar i Stockholms judiska församling uppgav 7% a v respondenterna att de hade "mycket bra" kunskaper i jiddisch; ytterligare 18% uppskattade sina kunskaper till "ganska bra". I en intervju anger Fischer att han tror siffrorna kan vara något i överkant. Han uppskattar at t kanske totalt 20% har "ganska bra" eller "mycket bra" kunskaper i jiddisch bland församlingsmedlemmarna. I Göteborg är enligt uppgif t bilden ungefär densamma som i Stockholm.
I Malmö församling och de "mindre" judiska föreningarn a spelar enligt flera källor däremot jiddisch en betydligt större roll än i de två störst a för samlingarna. Detta beror på att dessa församlingar och föreningar i större utsträckning domineras av senare anlända flyktingar, vilka i sto r utsträckning har jiddisch som modersmål. Här finns också en större and el ortodoxa judar, vilkas språkanvändning sammanfaller med de förra s (David Fischer i intervju). Som nämndes ovan har jiddisch alltid spelat en större roll bland de mer ortodoxa judarna än bland de mer "liberala" eller reformerta. Stockholms och Göteborgs församlingar har e n reformerad gudstjänstordning medan församlingen i Malmö och de p å många mindre orter som t.ex. Borås är mer ortodoxa 13. Det finns små ortodoxa synagogor i både Stockholm och Göteborg, men dera s medlemmar tillhör samma församling som de som besöker den stor a synagogan i respektive stad. Detta innebär att andelen jiddischtalare
Det finns även en stor grupp judar, förmodligen en majoritet, som inte alls är med i församlingarna eller föreningarn a. SST:s årsbok 1995 anger antalet ”betjänade medlemmar” i de judiska församlingarna i Sverige som något över 10 300. Denna nettosiffra omfattar båd e församlingsmedlemmar och medlemmar i föreningar anknutna til l församlingarna. Byström Janarv (1996:61) anger totalantalet judar till 20 000 och antalet församlingsmedlemmar till 7 000. Hon beräknade antalet sekulariserade judar till över 10 000.
13 Församlingarna är egentligen mycket "eklektiska". Medlemmarna kan ha ganska olik a preferenser vad gäller gudstjänstordning och t.ex. koscherhållning, men alla tillhö r samma församling, och de olika grupperna respekterar varandras sätt att leva. I Fischers enkät i Stockholm anger t.ex. ca 16% att de har strikt koscher själva, medan hela 49% ansåg det viktigt att Församlingen har strikt koscher i gästköket i sessionssalen. Detta av hänsyn till ortodoxa församlingsmedlemmar såväl som gäster. Ä ven föreningar som t.ex. Sällskapet för jiddisch och jiddischkultur i Sverige är eklektiska vad gälle r politiska uppfattningar, sionism o.s.v. på grund av att underlaget på varje ort inte räcker till mer än en förening.
502
| SOU 1997:192 | Bilaga 5 |
Troligen finns det jiddischtalare bland de ickeförsamlingsanslutna, men ingen av våra källor hade någon klar uppfattning om i vilken utsträckning . David Fischer och David Schwarz anger att andelen jiddischtalare bland
4.5Framtiden: Optimister och pessimister
Utan att vi direkt frågade om det ville alla våra informanter uttala sig om jiddischs framtid i Sverige. Men här går uppgifterna vitt isär. Trots att vi inte har ombetts uttala oss om jiddischs framtid, redovisar vi här de olika uppfattningarna som kom fram i intervjuerna. De kan grovt indelas i "optimistiska" och "pessimistiska".
4.5.1Pessimistiska hållningar
Pessimisterna menar att jiddisch har en begränsad framtid i Sverige. De poängterar att de flesta av de aktiva talarna är äldre, och att de yngr e använder språket aktivt i första hand i samtal med äldre. I Fischer s avhandling uppgår andelen "mycket bra" eller "ganska bra" talare bland respondenterna själva till 25%, medan motsvarande siffra fö r respondenternas föräldrar är 48% och för mor- och farföräldrar ca 55%.
David Fischer uppskattar att jiddisch i stort sett kommer att ha dött ut i Sverige om 20 år ("när min grabb blir vuxen..."). David Beitner förutspår att språket inte används i Sverige i mer än 50 år till. Även Salomo n Schulman (1996:27), en av jiddischs största supporters i Sverige, skriver att jiddisch i Sverige "går en mörk framtid till mötes", eftersom "de t Öst europeiska fundamentet har gått förlorat med det senaste kriget" . David Beitner anger som skäl till minskningen att det inte finns utbildning och skolor som undervisar i eller på jiddisch. Även Mirja m Sterner Carlbergs åsikt är att jiddisch inte kommer att överleva någo n längre tid. Hon är till och med rädd för att antisemitism skulle kunn a uppstå bland svenska
503
| Bilaga 5 | SOU 1997:192 |
jiddisch ingen större betydelse för den judiska identiteten i Sverige, dvs att man kan mycket väl vara jude och leva ett judiskt liv utan att använda jiddisch14. David Schwarz menar att associationerna till jiddisch är negativa på ett globalt plan genom att språket förknippas me d gettotillvaron och förintelsen, men positiva på det personliga planet.
4.5.2 Optimistiska hållningar
Optimisterna ser mycket ljusare på jiddischs framtid i Sverige. De pekar på den stora talarpotentialen som redovisades ovan. Även om få utanför den äldre generationen aktivt använder språket idag, förstår väldigt mång a jiddisch, menar de. De pekar också på den höga status jiddisch har fått på senare tid, bl.a. genom att Isaac Bashevis Singer fick Nobelpriset 197815. Optimisterna pekar också på det faktum att även pessimisterna har e n positiv attityd till jiddisch, trots att staten Israel tidigare har haft en mycket restriktiv politik mot språket. Denna politik håller nu på at t mjukas upp, eftersom hebreiskan är väletablerad som landets officiell a språk.
Även på annat håll i världen, inte minst i USA, finns det vid sidan a v de många jiddischtalarna och de gamla etablerade jiddischska institutionerna ett nyvaknat intresse för jiddisch och jiddischkultur även bland unga människor. Kurser hålls både på sommaren (t.ex. i Cambridge, Storbritannien) och under terminstid vid olika universitet i världen, framförallt i Nordamerika och i Israel. På senare tid har det t.o .m ansetts fashionabelt att studera jiddisch och att använda jiddischska uttryck i sin engelska eller svenska. Ett uttryck för det nyvaknade intresset för judisk historia och kultur i Sverige kan vara de doktorsavhandlingar som har kommit ut under slutet av 1980- och
Språket har en stark koppling till judendom (främst ortodox dito) samt till judiska traditioner och kultur, även bland
14 Detta förhållningssätt gör jiddisch ganska unikt bland minoritetsspråk i världen.
15Isaac Bashevis Singer är på intet sätt språkets enda författare. Flera informanter ansåg att andra, bl.a. Singers bror Joshua, var större. En annan jiddischförfattare som är bekant för en
Shmuel Josef Agnon, som delade Nobelpriset 1966 med judinnan Nelly Sachs, skrev delvis på jiddisch, men dock huvudsakligen på hebreiska.
504
| SOU 1997:192 | Bilaga 5 |
överallt i den judiska världen, berättar David Beitner. För optimisterna är jiddisch inte bara ett språk utan ett "sätt att leva".
Som beskrivits ovan har jiddisch hela tiden varit ett språk som har talats parallellt med andra språk bland judar. Det finns ett stort och viktigt kulturarv på jiddisch, som judarna med rätta är stolta över. David Beitner s syn på den aktuella situationen är denna: tidigare var hebreiska det lärda folkets språk, medan alla kunde jiddisch. Nu håller det på att bli tvärtom: de flesta judar kan hebreiska, och jiddisch blir för dem ett språk som de har studerat mer formellt, t.ex. på universitet. I och med detta finns det möjlighet att jiddisch blir populärt igen. Språkets betydelse har med andra ord ökat och minskat under olika perioder. Kriget och förinte lsen innebar ett mycket svårt slag, inte bara mot det judiska folket och dess kultur, utan också mot jiddisch. Men många anser att “ryktet om dess död är betydlig t överdrivet". 16
En kvalificerad optimist vad gäller jiddischs framtid i världen ä r språksociologen Joshua Fishman (1981, 1991). Han redovisar (1991:325- 334) hur jiddisch har dömts ut som döende eller död under närmare två hundra år, liksom språk som t ex walesiska, breton och flamländska, som alla än idag är levande språk. Han analyserar varför olika människor har förutspått jiddischs död, både ju dar och
5 Slutsatser (tentativa svar på utredningsfrågorna)
1. Hur länge har jiddisch använts i Sverige?
Det finns belägg för att jiddisch har använts i Sverige lika länge so m judar har bott i landet, d.v.s. omkring 225 år.
16Izydor Sznajdmans fru Rosa hade just gått i pension 1978 när Singer fick Nobelpriset. Hon hade bestämt sig för att som nybliven pen sionär skriva en bok om sina minnen från hemstaden Lublin. När Lars Gyllensten tillkännagav att Singer hade fått Nobelpriset i litteratur, sade Gyllensten, enligt Sznajdman, att Singer skrev på jiddisch, "ett språk som håller på att dö ut". Sznajdman berättar vidare att detta uttalande ledde hans fru til l beslutet att skriva sin minnesbok på jiddisch, vilket hon också gjorde. Boken utgavs för övrigt i Israel och senare i Polen i författarens egna polska översättning.
505
| Bilaga 5 | SOU 1997:192 |
2. Har jiddisch under denna tid använts kontinuerligt i Sverige från generation till generation?
Det kan ha funnits en tid runt mitten av
Jiddisch var modersmålet för det stora flertalet judiska flyktingar til l Sverige under
3. Vilka varieteter av jiddisch används i Sverige?
En svensk varietet baserad på östjiddisch, innefattande både lita uiska och polska varieteter. Dessa varieteter är enligt uppgift i stor utsträcknin g ömsesidigt förståeliga, men deras respe ktive talare verkar vara noga med att hålla isär dem.
4. Hur
Vi har svårt att ge någon mer kvalificerad uppskattning av antale t jiddischanvändare i Sverige idag. Bl a är det inte helt givet hur man ska definiera "användare av jiddisch".
Det finns dock ett antal olika källor som gör det möjligt att komma fram till någotsånär samstämmiga uppskattninga r. Zitomersky (se appendix 2) anger antalet judar i Sverige 1980 till 16 500. Andra uppskattningar (bl a Byström Janarv 1993:61) anger att upp till 20 000 judar bor i landet. I American Jewish Yearbooks(1979 citerad i Fishman 1991) anges totalantalet judar i Sverige i slutet av 1979 som 16 000. Vi kan alltså dra slutsatsen att antalet judar i Sverige ligger någonstans mellan 15 000 och 20 000 personer, beroende på hur man definierar begreppet "jude"17.
SST anger antalet "betjänade medlemmar" av judiska "samfundet" i Sverige vid årsskiftet 94/95 till 10 378. Detta antal omfattar inte bara församlingsmedlemmar enligt församlingarnas egen definition, utan även sådana som t ex deltar i studieverksamhet som är anknuten till försam -
17 Siffrorna varierar dels på grund av att etnisk tillhörighet inte registre ras i Sverige, dels beroende på hur man definierar termen ”jude”. Klargörande diskussioner a v definitionsproblematiken finns bl a i Lomfors (1996) och Fischer (1996).
506
| SOU 1997:192 | Bilaga 5 |
lingarna. Antagligen finner vi de allra flesta användarna av jiddisch bland dessa "organiserade judar".
David Fischers (1996) enkät gav vid handen att ca 25% av medlemmarna i Stockholmsförsamlingen talade jiddisch "mycket bra" eller "ganska bra". Om man tillämpar detta procettal på antalet "betjänade medlemmar" enligt SST kommer man upp i en minimisiffra på drygt 2 500 talare av jiddisch. Men flera källor uppgav att andelen jiddischtalare är betydlig t större bland judar i Malmö och de mindre judiska församlingarna än den är i Stockholm och Göteborg. I så fall bör man öka siffran till åtminstone 3 500 för hela Sverige, särskilt om man räknar med ett visst anta l jiddischtalare som faller utanför SST:s siffra för "betjänade medlem mar". Denna siffra är en uppskattning av antalet personer som talar jiddisch "mycket bra" eller "ganska bra". Om man dessutom räknar med "talarpotentialen" (se ovan) skulle man kunna öka siffran ytterligare til l kanske 5 000 eller fler. Denna högre siffra stämmer ganska väl me d David Schwarz' uppskattning (samtal 970130) av antalet talare av jiddischtalare i Sverige:
I American Jewish Yearbook (1979 citerad i Fishman 1991) uppskattas antalet med jiddisch som modersmål till 3 200. Andelen som har jiddisch som modersmål av totalantalet judar (enligt samma källa) är därmed .20. Andelarna för övriga länder i redovisningen varierar från .15 för lände r som t ex Frankrike och Storbritannien, upp till .30 för länder som Kanada , Australien, Sydafrika och de flesta sydamerikanska länderna. Andelen fö r Sverige är alltså lägre än Fischers för andelen som talar språket "mycket bra eller ganska bra". Men Fischers siffra gällde en självskatta d språkfärdighet inte modersmål och den hade som utgångspunk t medlemmar i Stockholms församling, inte alla judar i Sverige.
Vi vet inte hur American Jewish Yearbook har definierat termen "modersmål", eller hur de har kommit fram till sina uppskattningar, men återigen skulle vi till deras uppskattning vilja lägga ett antal tusen "potentiella talare" eller "receptivt tvåspråkiga", som förmodligen int e skulle betrakta jiddisch som sitt modersmål och inte heller betrakta sina färdigheter i språket som "mycket bra" eller "ganska bra". Detta tilläg g gör att totalantalet "användare av jiddisch", om man definierar termen "användare" brett, skulle komma upp i 5 000 till 6 000 personer.
Sammanfattningsvis kan man säga att Zitomersky (1988) och American Jewish Yearbook (i Fishman 1991) anger likartade siffror för totalantalet judar i Sverige, även om ingen av källorna definierar vad som menas med "jude". Fischers (1996) undersökning avser språkfärdighet i jid disch, och var genomförd nyligen; American Jewish Yearbooks språksiffra avse r jiddisch som modersmål och gäller slutet av
507
| Bilaga 5 | SOU 1997:192 |
korrigering fram till ungefär samma siffra som i American Jewish Yearbook: mellan 3 000 och 3 500 personer. Till dessa siffror skulle vi som sagt vilja lägga ett antal som har receptiva kunskaper i jiddisch, kanske ett par tusen personer, vilket gör att man kommer fram till e n siffra som liknar David Schwarz uppskattning. Det är svårt för oss at t ange en exaktare siffra, därför att dessa källor ställt andra frågor än de n vi blev ombedda att besvara. Dessutom tycks kunskaperna, färdigheterna, modersmålsangivelserna och användningen variera mycket bland Sveriges judar, såväl med avseende på generat ion, hemort som födelseland, vilket gör det svårt att generalisera utifrån de befintliga källorna.
Vi avslutar rapporten med ett citat från Hugo Valentin (1964:221), som gäller jiddisch likaväl som det judiska folket och judisk kultur i stort:
Den svenska judeenheten tillhör det svenska samhället och ä r samtidigt en del av den judiska diasporan, en dualism, som berikat dess liv. Dess fortlevande är icke blott ett judiskt intresse utan ett svenskt. Ty det är icke den jämnstrukna uniformiteten utan de många tonernas samklang som skapar den nationella kulturens rikaste harmonier.
508
| SOU 1997:192 | Bilaga 5 |
Referenser
Bannies, Marlene. 1994. Crossing Delancey to find Yiddish Movement. Course paper, Linguistics Department, University of San Diego.
Birnbaum, Solomon A. 1979. Yiddish. A Survey and a grammar. Toronto & Buffalo: University of Toronto Press.
Boyd, Sally. 1985. Language survival. A study of language contact, language shift and language choice in Sweden. (Doktorsavhandling i allmän språkve - tenskap.) Gothenburg Monographs in Linguistics 6. Göteborg: Institutionen för lingvistik
Boyd, Sally. 1995. Språken i Sverige. Ahlsén, Elisabeth & Jens Allwood, red . Språk i fokus. Lund: Studentlitteratur.
Byström Janarv, Görel. 1993. Judendom. I Gudastyrd vardag. Världsreligionerna i människors dagliga liv. Stockholm: Utbildningsförlage t Brevskolan.
Diesing, Molly. 1990. Verb movement and subject position in Yiddish. Natural Language and Linguistic Theory 8,
Dorian, Nancy. 1982. Defining the speech community to include its working margins. Suzanne Romaine (red.) Sociolinguistic Variation in Speech Communities. London:Arnold.
Ejerfelt, Lennart. 1971. Invandrare, minoriteter och deras trossamfund. Schwarz, David, red. Identitet och minoritet. Teori och politik i dagens Sverige.
Stockholm: Awe/Gebers.
Fischer, David. 1996. Judiskt liv. En undersökning bland medlemmar i Stockholms Judiska Församling. (Doktorsavhandling i teologi vid Uppsala univ.) Spånga: Megilla Förlaget.
Fishman, Joshua A. 1987.
Fishman, Joshua A. 1991. Yiddish: turning to life. Amsterdam/Philadelphia: John Benjamins.
Fishman, Joshua A., ed. 1981. Never say die! A thousand years of Yiddish in Jewish life and letters. The Hague/Paris/New York: Mouton Publishers.
Fuks, Leo. 1987. The Romance elements in Old Yiddish. In Katz, Dovid, ed.,
509
| Bilaga 5 | SOU 1997:192 |
Gordon, Hans & Lennart Grosin. 1973. Den dubbla identiteten. Judars anpassningsmönster i historisk och psykologisk belysning. Stockholm: CEBE Grafiska.
Hahn, Stefan, A. Brody & Wulff Fürstenburg. 1970. Judarnas historia. Stockholm: Prisma.
Hellquist, Elof. 1939/1970. Svensk etymologisk ordbok. Lund: Gleerups.
Horvath, Julia & Paul Wexler. 1994. Unspoken "languages" and the issue of genetic classification. Linguistics 32,
Ilicki, Julian. 1988. Den föränderliga identiteten. Om identitetsförändringar hos den yngre genreationen polska judar som invandrarde till Sverige
Internetsidorna "Judarna i Sverige", "Judarna i dagens
Jacobs, N. 1975. Yiddish origins and creolization. MA paper, University of Texas at Austin
Judarna i Göteborg. Broschyr utgiven av Judiska Församlingen i Göteborg . 1991.
Judisk Krönika. 1996. Årgång 64. Nr
Judiska gårdfarihandlare i Sverige. 1996. Jacqueline Stare red. Stockholm. Judiska museét i Stockholm.
Katlev, Jan. 1986. Jiddisch. I Krag, Helen & Margit Warburg, red., Der var engang - amol iz geven. En bog om jødisk kultur og historie i det gamle Østeuropa,
Katz, Dovid, ed. 1987. Origins of the Yiddish language. Oxford winter symposium in Yiddish language and literature,
Kerbel, Lennart. 1995. Judiska ordspråk och talesätt. På jiddisch och svenska.
Spånga:
King, Robert D. 1987. Proto Yiddish Morphology. In Katz, Dovid, ed.,
510
| SOU 1997:192 | Bilaga 5 |
Källgren, Gunnel & Ellen F. Prince. 1989. Swedish
Levy, Hans W. 1995. The Jewish Community of Gothenburg. Lund: Institute of Jewish Culture.
Lomfors, Ingrid. 1996. Förlorad barndom. Återvunnet liv. De judiska flyktingbarnen från Nazityskland. (Doktorsavhandling i historia vid Göteborgs univ. ) Göteborg: Historiska institutionen.
Marchand, James W. 1987. Proto Yiddish and the glosses: can we reconstruct Proto Yiddish? In Katz, Dovid, ed.,
Mühl häusler, Peter. 1984. Pidgin and creole German, relexification and biogrammar. In Sebba, Mark & Loreto Todd, eds. Papers from the York Creole Conference Sept.
Nationalencyklopedin, Tionde bandet. 1993. Artiklarna judar, judendom, jiddisch m.fl., av
Platzack, Christer. 1986. COMP, INFL and Germanic word order. In Hellan, Lars & Kirsti Koch Christensen, eds. Topics in Scandinavian syntax,
Prince, Ellen. 1981. Topicalization, Focus movement, and Yiddish movement. A Pragmatic Differentiation. Berkeley Linguistic Society 7,
SST (Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossam fund) Årsbok 1995. Älvsjö: SST.
Santorini, Beatrice. 1995. Two types of Verb second in the history of Yiddish. In Battye, Adrian & Ian Roberts, eds, Clause structure and language change,
Schulman, Salomon. 1991. Natten läser stjärnor. Jiddischdikter från ett desperat sekel. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion AB.
Schulman, Salomon. 1996. Jiddischland. Bland rabbiner och revolutionärer. Nora: Bokförlaget Nya Doxa.
Schulman, Salomon & Peter Rovan. 1988. Garva med Goldstein. De bästa judiska vitsarna. Stockholm: Stehag Symposion.
511
| Bilaga 5 | SOU 1997:192 |
Schwarz, David. 1971. Svensk invandrar- och minoritetspolitik
Silverman Weinreich, Beatrice, ed. 1988. Yiddish Folktales. Translated by Leonard Wolf. New York: Pantheon Books.
Sterner Carlberg, Mirjam. 1994. Gemenskap och överlevnad. Om den judiska gruppen i Borås och dess historia. (Doktorsavhandling i socialt arbete vid Göte - borgs univ.) Göteborg: Institutionen för socialt arbete.
Svenson, Anna. 1995. Nöden. En shtetl i Lund. Årsskrift 77. Lund: Gamla Lund förening för bevarande av stadens minnen.
Tägil, Sven. 1988. Judarna i Sverige. Broberg, Gunnar, Harald Runblom & Mattias Tydén red. Judiskt liv i Norden. Studia Multietnica Upsaliensia 6. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensia.
Valentin, Hugo. 1964. Judarna i Sverige. Stockholm: Bonniers.
Valentin, Hugo. 1970. Judarnas historia i Sverige. Kapitel i Hahn et al. rec.
Weinreich, Max. 1980. History of the Yiddish language. Chicago and London: The University of Chicago Press.
Weinreich, Uriel. 1968. Languages in contact. The Hague/Paris:Mouton.
Weinreich, Uriel & Beatrice. 1959. Yiddish language and folklore. A selective bibliography for research.
Wexler, Paul. 1981. Jewish interlinguistics: facts and conceptual framwork. Language 57:1,
Wexler, Paul. 1990. The schizoid nature of Modern Hebrew: a Slavic language in search of a Semitic past. Wiesbaden.
Wexler, Paul. 1991. Yiddish – the fifteenth Slavic language. A study of partial language shift from
Wexler, Paul. 1994. Relexification and the issue of genetic classification. Talk given at the Tenth biennial conference of the Society for Caribbean linguistics, University of Guyana, August
Zitomersky, Joseph. 1988. The Jewish Population in Sweden,
512
| SOU 1997:192 | Bilaga 5 |
Intervjuer/samtal med:
Mirjam Sterner Carlberg, Göteborg. 14 januari, 1997.
Izydor Sznajdman, Göteborg. 24 januari, 1997
Susanne
David Fischer, Älvsjö. 27 januari, 1997
David Schwarz, Vällingby. 30 januari, 1997
David Beitner, Malmö. 31 januari, 1997
Anna Svenson, Lund. 17 mars, 1997.
513
| Bilaga 5 | SOU 1997:192 |
Appendix 1. Karta över jiddischska dialektområden (ur Birnbaum 1979:95).
514
| SOU 1997:192 | Bilaga 5 |
Appendix 2: Antalet och andelen judar i Sverige,
515
| Bilaga 5 | SOU 1997:192 |
Appendix 3:
Jiddisch i Sverige
S. Boyd
970113
"Intervjustolpar" till kännare av församlingarna:
1. Enl Fischers undersökning av Stockholms församling har ca 25% av medlemmarna bra eller mycket bra kunskaper i jiddisch.
a. Är det lika få i Göteborg/Malmö, eller fler, tror Du?
b.Har du någon uppfattning om vilka dessa är ( d.v.s. när de eller deras anfäder kom till Sverige?)
c. Används jiddisch (vad du vet) av andra i Göteborg/Malmö än sådana som är medlemmar i församlingen?
2. Vilken roll spelar språket i församlingslivet?
a.Formellt, i samband med gudtjänsterna?
b.Informellt, i samtal mellan församlingsmedlemmar?
c.Aktiviteter av olika slag (föreningslivet inom församlingen)?
d.Undervisas det i eller på språket?
e.Kulturella aktiviteter? T.ex. teater, musik, bokutgivning, underhållning, annat?
f.Enstaka fraser eller ord som används när man f ö talar svenska?
3.Känner du till några (+/- offentliga) sammanhang där jiddisch används regelbundet utanför församlingslivet (t.ex. affärer, bokhandlar, mm)?
4.För övrigt används det i första hand i hemmen?
5.Vilken roll anser du språket har:
a. för den etniska identiteten (som jude i allm och i Sverige i synnerhet)? Förekommer det att jiddisch används av
516
| SOU 1997:192 | Bilaga 5 |
b.för religionen (d.v.s. identiteten som troende eller praktiserande)? Rel til l ortodox judendom? chassidismen?
c.i förhållande till hebreiskan?
d.Vilka positiva och ev negativa associationer finns till språket?
d. Varför har användningen minskat (enl Fischers resultat)?
517
| Bilaga 5 | SOU 1997:192 |
Jiddisch i Sverige
S. Boyd 970114
Frågor till infödda talare:
1. Var jiddisch det första språket Du lärde dig som barn? Fanns andra språk med i bilden?
a.Kan du beskriva Din språkanvändning som barn (jiddisch + svenska eller annat språk)? Med vem, var, under vilka omständigheter?
b.När Du gick i skolan? Med kompisar? (Fanns det andra jämnåriga som var tvåspråkiga?)
c.Med vuxna släktingar/vänner som var tvåspråkiga?
d.I samband med gudstjänster och helgfirande under barndom och ungdom.
2. Hur ser Din användning av jiddisch ut idag?
a.Inom den egna familjen? Föräldrar och äldre släktingar fortfarande i livet?
b.Med vänner?
c.I religiösa sammanhang?
d.Läsa/skriva? Andra kulturella sammanhang (teater, musik m.m.)?
3. Känner du (till) många andra som liksom Du vuxit upp med jiddisch som modersmål?
a. Är de födda i Sverige eller utomlands? Om det förra, när kom deras föräldrar eller anfäder till Sverige?
518
| SOU 1997:192 | Bilaga 5 |
b. Använder andra som Du känner jiddisch ungefär som du gör (mer, mindre, andra sammanhang) ?
4. Hur ser gruppen jiddischtalare i Sverige ut i dag, vad Du känner till?
a.Finns det jiddischtalare bland dem som är födda i Sverige? (När i så fall kom deras anfäder hit?)
b.Använder de som kom som flyktingar i samband med andra världskriget, och som hade jiddisch som första språk fortfarande språket aktivt? Med sina barn?
c.Är de judiska polacker som kom under 60- och
5. Språkvariation:
a.Talas det annat än östjiddisch i Sverige? Finns det betydande dialektskillnader inom jiddisch i Sverige?
b.Använder man svenska ord ibland när man talar jiddisch i Sverige? Jiddischord när man talar svenska (med sådana som kan lite jiddisch)?
6. Vad är för Dig relationen mellan:
a.jiddisch och judendom som religion? jiddisch och ortodox judendom? chassidismen?
b.jiddisch och en judisk etnisk identitet? Finns det t.ex. ickejudar som är
c.Vad är jiddischs roll i förh till hebreiska när det gäller den judiska identiteten och judendomen i Sverige?
7. I vilken utsträckning har jiddisch spelat roll i judisk kulturliv i Sverige? Vilken betydelse har Singers Nobelpris haft t.ex.?
519
| Bilaga 5 | SOU 1997:192 |
8. Förh i Israel (hebreiskans
520