Dir. 1997:84
En särskild utredare tillkallas med uppdrag att föreslå åtgärder för genomförandet i Sverige av EG:s direktiv om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster.
EG:s direktiv om utstationering av arbetstagare
Rådet antog den 16 december 1996 Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (EGT nr L 18, 21.1.1997, s. 1, Celex 396L0071). Direktivet innehåller bestämmelser om att arbetstagare som tillfälligt placeras i ett annat EU-land skall garanteras det skydd för arbets- och anställningsvillkor som gäller i värdlandet. Det skall vara genomfört senast tre år efter antagandet, dvs. den 16 december 1999.
I direktivets ingress anges bl.a. att medlemsstaternas lagstiftning bör samordnas så att det kan fastställas en kärna av tvingande regler för minimiskydd, vilka skall följas i värdlandet av de arbetsgivare som utstationerar arbetstagare för tillfälligt arbete på den medlemsstats territorium där tjänsterna tillhandahålls. Reglerna bör inte hindra att arbets- och anställningsvillkor som är förmånligare för arbetstagarna tillämpas. I ingressen påpekas också att direktivet inte inverkar på den rättsliga regleringen i medlemsstaterna vad gäller rätten att vidta fackliga stridsåtgärder för att försvara yrkesintressen.
Artikel 1 rör tillämpningsområdet. Direktivet skall enligt artikel 1.1 tillämpas på företag som är etablerade i en medlemsstat och som i samband med tillhandahållande av tjänster över gränserna utstationerar arbetstagare inom en medlemsstats territorium. Det gäller inte för företag inom handelsflottan såvitt avser besättning ombord (artikel 1.2). Direktivet skall enligt artikel 1.3 tillämpas om ett företag vidtar någon av följande gränsöverskridande åtgärder:
a) Stationerar ut en arbetstagare för egen räkning och under egen ledning, enligt avtal som ingåtts mellan det utstationerande företaget och mottagaren av tjänsterna.
b) Stationerar ut en arbetstagare på en arbetsplats eller i ett företag som tillhör samma koncern.
c) I egenskap av företag för uthyrning av arbetskraft eller företag som ställer arbetskraft till förfogande verkställer utstationering av en arbetstagare till ett användarföretag.
Företag som är etablerade i en icke-medlemsstat får inte behandlas förmånligare än företag som är etablerade i en medlemsstat.
Artikel 2 innehåller definitioner. Med utstationerad arbetstagare avses varje arbetstagare som under en begränsad tid utför arbete inom en annan medlemsstats territorium än där arbetstagaren vanligtvis arbetar. Med begreppet arbetstagare avses det begrepp som tillämpas i rätten i den medlemsstat inom vars territorium arbetstagaren är utstationerad.
Artikel 3 utgör kärnan i direktivet. Den innehåller bestämmelser om arbets- och anställningsvillkor.
Enligt artikel 3.1 skall medlemsstaterna, oavsett vilken lag som gäller för anställningsförhållandet, se till att berörda företag på vissa områden garanterar de utstationerade arbetstagarna de arbets- och anställningsvillkor som i det land där arbetet utförs är fastställda
- i lagar eller andra författningar, eller
- i kollektivavtal eller skiljedomar som förklarats ha allmän giltighet enligt artikel 3.8, i den utsträckning som de rör de verksamheter som anges i en bilaga till direktivet (i bilagan anges att all byggverksamhet som avser uppförande, iståndsättande, underhåll, ombyggnad eller rivning av byggnader omfattas).
De områden som avses i artikel 3.1 (och där företagen skall garantera arbets- och anställningsvillkor) är följande:
a) Längsta arbetstid och kortaste vilotid.
b) Minsta antal betalda semesterdagar per år.
c) Minimilön, inbegripet övertidsersättning; detta omfattar dock inte yrkesanknutna tilläggspensioner. Med minimilön avses den minimilön som fastställs i nationell lagstiftning eller praxis i värdlandet.
d) Villkor för att ställa arbetstagare till förfogande, särskilt genom företag för uthyrning av arbetskraft.
e) Säkerhet, hälsa och hygien på arbetsplatsen.
f) Skyddsåtgärder med hänsyn till arbets- och anställningsvillkor för gravida kvinnor och kvinnor som nyligen fött barn samt för barn och unga.
g) Lika behandling av kvinnor och män samt andra bestämmelser om icke-
diskriminerande behandling.
Artikel 3.2-5 innehåller undantag i olika hänseenden från huvudregeln i artikel 3.1.
Artikel 3.2 innehåller ett undantag för visst arbete i samband med en första montering och/eller en första installation. Med visst arbete avses sådant arbete som ingår i leveranskontraktet för en vara, som krävs för att den levererade varan skall kunna tas i bruk och som utförs av yrkesarbetare eller specialiserade arbetstagare från det levererande företaget. I sådana fall gäller bestämmelserna om semester och minimilön endast om utstationeringens varaktighet överstiger åtta dagar. Detta undantag gäller dock inte för sådan byggnadsverksamhet som anges i bilagan till direktivet.
Enligt artikel 3.3 kan medlemsstaterna efter samråd med arbetsmarknadens parter och i enlighet med sedvanor och bruk i medlemsstaten besluta att minimilönebestämmelserna inte skall gälla i de fall som anges i artikel 1.3 om utstationering för egen räkning eller inom koncernen, om utstationeringen varar högst en månad.
Enligt artikel 3.4 kan medlemsstaterna, i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis, ange att det kan göras undantag från minimilönebestämmelserna vid utstationering för egen räkning eller inom koncernen, samt från ett beslut som en medlemsstat har fattat enligt föregående punkt genom kollektivavtal enligt artikel 3.8 för ett eller flera verksamhetsområden, om utstationeringen varar högst en månad.
Enligt artikel 3.5 kan medlemsstaterna ange att undantag får beviljas från bestämmelserna om semester och minimilön vid utstationering för egen räkning eller inom koncernen på grund av arbetets ringa omfattning.
Om denna möjlighet utnyttjas skall medlemsstaten fastställa vilka villkor som arbetet skall uppfylla för att kunna anses vara av ringa omfattning.
Utstationeringens varaktighet skall enligt artikel 3.6 beräknas utifrån en referensperiod om ett år från dess början. De perioder som någon annan arbetstagare varit utstationerad för samma arbete skall medräknas i perioden.
I artikel 3.7 föreskrivs att artikel 3.1-6 inte skall hindra tillämpning av arbets- och anställningsvillkor som är förmånligare för arbetstagarna. Ersättningar som hör ihop med utstationeringen skall anses utgöra en del av minimilönen, om de inte betalas ut som ersättning för utgifter som har uppkommit till följd av utstationeringen, t.ex utgifter för resa, kost eller logi.
Artikel 3.8 innehåller definitioner av de kollektivavtal och skiljedomar som nämnts i artikel 3.1. Med kollektivavtal eller skiljedomar som förklarats ha allmän giltighet menas sådana kollektivavtal eller skiljedomar som skall följas av alla företag inom den aktuella sektorn eller det aktuella arbetet och inom det aktuella geografiska området. Om det saknas ett system för att förklara att kollektivavtal eller skiljedomar har allmän giltighet, kan medlemsstaterna om de så beslutar utgå från följande:
- kollektivavtal eller skiljedomar som gäller allmänt för alla likartade företag inom den aktuella sektorn eller det aktuella arbetet och inom det aktuell geografiska området, eller
- kollektivavtal som har ingåtts av de mest representativa arbetsmarknadsorganisationerna på nationell nivå och som gäller inom hela det nationella territoriet, om det vid tillämpningen av dem på de företag som anges i artikel 1 garanteras att dessa företag på de områden som anges i artikel 3.1 behandlas på samma sätt som de övriga företag som anges här och som befinner sig i en likartad situation.
Företag anses behandlas på samma sätt när nationella företag som befinner sig i en likartad situation som dessa företag
- på de aktuella arbetsplatserna eller inom de aktuella sektorerna är underkastade samma skyldigheter på de områden som anges i artikel 3.1 som utstationerande företag, och
- skall uppfylla dessa skyldigheter med samma verkningar.
Enligt artikel 3.9 kan medlemsstaterna fastställa att de företag som anges i artikel 1.1 skall garantera arbetstagarna i uthyrningsföretag samma villkor som de som tillämpas för tillfälligt anställda i den medlemsstat där arbetet utförs.
Artikel 3.10 anger att direktivet inte hindrar att medlemsstaterna på samma villkor ålägger de nationella företagen och företagen från andra medlemsstater
- arbets- och anställningsvillkor på andra områden än de som anges i artikel 3.1, om bestämmelserna rör grunderna för rättsordningen inom landet,
- arbets- och anställningsvillkor som är fastställda i kollektivavtal eller skiljedomar enligt artikel 3.8 med avseende på annan verksamhet än den som anges i bilagan (byggnadsverksamhet).
Artikel 4 rör samarbete i fråga om information. I syfte att genomföra direktivet skall medlemsstaterna enligt artikel 4.1 i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis utse ett eller flera förbindelsekontor eller en eller flera nationella behöriga instanser, och enligt artikel 4.4 underrätta de övriga medlemsstaterna och EG-kommissionen om dessa. Medlemsstaterna skall planera ett samarbete mellan de offentliga förvaltningar som har behörighet att övervaka de arbets- och anställningsvillkor som anges i artikel 3. Samarbetet skall särskilt bestå i att besvara motiverade förfrågningar från dessa offentliga förvaltningar om information om att sända ut arbetstagare till andra medlemsstater. Kommissionen och de offentliga förvaltningarna skall i nära samarbete granska de problem som kan uppkomma vid genomförandet av artikel 3.10. Den ömsesidiga administrativa hjälpen skall vara kostnadsfri. Varje medlemsstat skall vidare enligt artikel 4.3 vidta åtgärder för att informationen om de arbets- och anställningsvillkor som avses i artikel 3 skall vara allmänt tillgänglig.
Enligt artikel 5 skall medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder om bestämmelserna i direktivet inte följs, och de skall i synnerhet se till att arbetstagarna eller deras företrädare har tillgång till lämpliga förfaranden när det gäller att säkerställa de skyldigheter som anges i direktivet.
Artikel 6 föreskriver att talan om rättigheter enligt artikel 3 kan väckas i den medlemsstat inom vars territorium arbetstagaren är eller har varit utstationerad, utan att detta i förekommande fall påverkar möjligheten att i enlighet med internationella konventioner om rättslig behörighet väcka talan i en annan stat.
Direktivet skall enligt artikel 7 vara genomfört senast 36 månader efter antagandet. Senast 60 månader efter antagandet skall enligt artikel 8 kommissionen se över föreskrifterna i direktivet för att vid behov föreslå ändringar. Direktivet riktar sig enligt den avslutande artikel 9 till medlemsstaterna.
Det finns ingen svensk arbetsrättslig lagstiftning som särskilt tar sikte på utstationerade arbetstagare. Däremot finns det bestämmelser i ett antal lagar som är av intresse vid tillämpningen av direktivets artikel 3. Det gäller delar av arbetstidslagen (1982:673), arbetsmiljölagen (1977:1160), jämställdhetslagen (1991:433), lagen mot etnisk diskriminering (1994:134), semesterlagen (1977:480), föräldraledighetslagen (1995:584) och lagen om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft (1993:440). I det sammanhanget kan också föreskrifter i kollektivavtal vara av intresse.
Utredaren skall föreslå åtgärder för genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster.
Enligt direktivet finns det en viss möjlighet för varje medlemsland att avgöra i hur stor utsträckning bestämmelserna skall tillämpas.
Direktivet ger vidare i sig en valmöjlighet mellan olika lösningar på flera punkter. Utredaren skall ge förslag på vad som bör göras och på hur det bör göras. Det är viktigt att direktivet genomförs på ett sätt som i så stor utsträckning som möjligt anknyter till traditionerna på den svenska arbetsmarknaden. Genomförandet skall således ske under fullt hänsynstagande till den särskilda ställning som arbetsmarknadens parter och kollektivavtalen sedan gammalt har. I övrigt har emellertid utredaren stor frihet att föreslå lämpliga åtgärder. Arbetet skall bedrivas i nära samarbete med arbetsmarknadens parter.
År 1993 kartlade och analyserade jur. dr. Sven-Hugo Ryman på regeringens uppdrag frågor kring social dumping och den s.k. Britannialagstiftningen
(de lagändringar som vidtogs år 1991 i fråga om stridsåtgärder m.m. i arbetsförhållanden med internationell anknytning). Resultatet presenterades i betänkandet Lex Britannia Ds 1994:13. Betänkandet innehåller bl.a. en diskussion om det förslag till utstationeringsdirektiv som nu efter justeringar har antagits och förslag till vissa åtgärder i ämnet. Betänkandet har remissbehandlats.
Detta material skall överlämnas till utredaren.
Utredaren skall beakta innehållet i regeringens kommittédirektiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare om redovisning av regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50), om att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23), om att redovisa de jämställdhetspolitiska konsekvenserna av sina förslag (dir. 1994:124) och om att redovisa konsekvenserna för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet
(dir. 1996:49).
Utredningsarbetet skall vara slutfört senast den 1 april 1998.