Dir. 1997:106
Beslut vid regeringssammanträde den 25 september 1997 .
En parlamentariskt sammansatt utredning tillsätts för att göra en översyn av tillämpningen av systemet med totalförsvarsplikt.
Utredningen skall därvid främst utreda frågor om
- inskrivningssystemet
- uppskovsreglerna
- utbildningsreserven
- utbildningstidernas längd
- pliktutbildningen för kvinnor
- avgångar
- utbildningens meritvärde.Utredningen skall också utreda och lägga fram förslag till förändringar i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. i fråga om beslutanderätten i första instans.
Utredningen skall vidare utreda och lägga fram förslag till förändringar i lagen avseende disciplinpåföljderna för disciplinförseelser.
Utredningen skall även överväga om ett pliktsystem för tjänstgöring vid svåra påfrestningar på samhället i fred skall införas.
En skyldighet att tjänstgöra för att försvara landet har funnits länge i Sverige. Före den 1 juli 1995 säkerställdes totalförsvarets behov av personal genom bl.a. ett antal pliktlagar. I det krigsomställda samhället skulle en stor del av befolkningen komma att kallas in till tjänstgöring genom någon pliktlag, främst inom Försvarsmakten, men även till andra funktioner inom totalförsvaret.
Den 1 juli 1995 trädde lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt i kraft (
prop. 1994/95:6 och 87, bet. 1994/95: FöU1, rskr. 1994/95:78). Den ersatte ett flertal lagar som innehöll pliktbestämmelser, bl.a.
värnpliktslagen (1941:967), lagen (1966:413) om vapenfri tjänst, lagen
(1981:292) om tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal samt veterinärpersonal m.m., lagen (1984:272) om skyldighet för civilförsvarspliktiga att tjänstgöra utanför civilförsvaret samt allmänna tjänstepliktslagen (1959:83). Vidare ersatte lagen de bestämmelser om civilförsvarsplikt som fanns i den då gällande civilförsvarslagen (1960:74). Den 1 juli 1995 trädde ytterligare några nya lagar i kraft, nämligen lagen (1994:1810) om möjlighet för kvinnor att fullgöra värnplikt eller civilplikt med längre utbildning och lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. Till nämnda lagar har regeringen utfärdat verkställighetsföreskrifter.
Lagstiftningen har medfört en flexiblare användning av totalförsvarets personalresurser. Hur många som skall skrivas in med plikt och hur lång utbildning de skall genomgå skall enligt pliktlagen styras av behovet av pliktpersonal under höjd beredskap. Behovet av personal för att lösa det militära och civila försvarets uppgifter i krig skall således styra inskrivning och utbildningstid. Behovet avgörs av den som ansvarar för verksamheten. Enligt lagen skall tjänstgöringsskyldigheten fullgöras som värnplikt, civilplikt eller allmän tjänsteplikt. Värnplikten och civilplikten skall omfatta grundutbildning, repetitionsutbildning, beredskapstjänstgöring och krigstjänstgöring. Den allmänna tjänsteplikten fullgörs endast under höjd beredskap.
Totalförsvarsplikten gäller för varje svensk medborgare samt för varje utländsk medborgare som är bosatt i Sverige från det år man fyller 16 år t.o.m. det år man fyller 70 år. Endast svenska män är skyldiga att mönstra och fullgöra värnplikt eller civilplikt med lång grundutbildning
(mer än 60 dagar). Denna skyldighet föreligger endast från det år som den totalförsvarspliktige fyller 19 år till slutet av det år han fyller 47 år. Den som vid mönstringen inte behöver fullgöra grundutbildning skall placeras i en utbildningsreserv för att senare eventuellt kunna tas i anspråk, efter beslut av regeringen, när det behövs med hänsyn till Sveriges försvarsberedskap. Den som placerats i utbildningsreserven skall då kunna grundutbildas med värnplikt eller civilplikt.
Den som placerats i utbildningsreserven kan också tas i anspråk för en kortare grundutbildning om högst 60 dagar i det civila försvaret.
Rättigheten att efter ansökan få vara vapenfri finns alltjämt kvar. Den vapenfria tjänsten regleras dock inte längre som ett undantag från värnpliktstjänstgöringen utan som ett av flera tjänstgöringsalternativ inom ramen för totalförsvarsplikten.
Lagen om totalförsvarsplikt innehåller också bl.a. bestämmelser om inskrivning m.m., utbildningstider, förmåner, uppskov och straff m.m.
Svenska kvinnor kan, utöver skyldigheten att genomgå civilpliktsutbildning i högst 60 dagar, frivilligt genomgå en antagningsprövning för inskrivning för värnplikt eller civilplikt med lång grundutbildning. En kvinna som skrivits in för värnplikt eller civilplikt med lång grundutbildning blir vid straffansvar skyldig att fullgöra värnplikt eller civilplikt med lång grundutbildning enligt samma bestämmelser som gäller för männen. Detta innebär att en kvinna, förutom att hon blir skyldig att fullgöra grundutbildning, också blir skyldig att fullgöra repetitionsutbildning och att tjänstgöra under höjd beredskap.
Fr.o.m den 1 juli 1995 regleras, som ovan sagts, disciplinansvaret för pliktpersonal i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m.
1986 års disciplinansvarslag kom därmed att upphöra. Den nya lagen bygger dock helt på den gamla lagen och vad som skett är till största delen tekniska anpassningar till totalförsvarsplikten. En väsentlig nyhet är dock att disciplinansvaret utsträcks till att omfatta även de totalförsvarspliktiga som fullgör civilplikt enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt.
Huvudregeln är att beslut i disciplinärenden skall fattas där den disciplinansvarige tjänstgör eller har tjänstgjort. Det innebär i fråga om dem som fullgör värnplikt att Försvarsmakten genom chefen för det förband eller den enhet av annat slag där den disciplinansvarige tjänstgör fattar beslut, om chefen har lägst överstes eller kommendörs grad. Försvarsmakten kan också delegera beslutanderätten till överstelöjtnant eller kommendörkapten. Lagen innehåller också en bestämmelse som gör det möjligt för den chef i Försvarsmakten som tilldelats beslutsbefogenhet enligt lagen att delegera beslutsförfarandet i disciplinansvarsfrågor, dock inte till lägre chef än kompanichef under förutsättning att förfarandet inte kan antas utgöra brott, att förseelsen har erkänts samt att förseelsen inte bör medföra svårare påföljd än varning eller extratjänst eller utegångsförbud i fem dagar. Den chef som fått beslutsansvar delegerat till sig får dock endast besluta påföljderna varning, extratjänst och utegångsförbud i högst fem dagar. För dem som fullgör civilplikt kan tjänstgöringen ske förutom hos olika myndigheter också i kommuner, landsting och kyrkliga kommuner samt hos enskilda, t.ex. i bolag. Även för dessa är huvudregeln att beslut skall fattas där tjänstgöringen äger eller har ägt rum. För dem som tjänstgör hos privaträttsliga subjekt skall dock frågan om disciplinansvar alltid prövas av Statens räddningsverk. Ärenden som skall prövas av andra myndigheter än Försvarsmakten, av kommuner, landsting eller kyrkliga kommuner prövas av chefen för den organisatoriska enhet där den disciplinansvarige tjänstgör eller har tjänstgjort eller av någon annan högre chef.
Lagen gäller vidare för bl.a. anställda i utlandsstyrkan i Försvarsmakten, när de tjänstgör utomlands.
Lagen innehåller bestämmelser som garanterar den enskildes rättssäkerhet, bl.a. möjligheten att föra saken till domstol. Därutöver innehåller lagen bestämmelser till skydd för den enskilde. Bl.a. kan nämnas att det finns möjlighet att begära omprövning hos förbandschefen av ett beslut om disciplinpåföljd som i Försvarsmakten fattats av en lägre chef. Vidare skall det finnas auditörer (jurister) som skall biträda beslutsfattande myndigheter. I vissa fall är det obligatoriskt att inhämta auditörens yttrande innan beslutet fattas. Detta gäller dock inte de s.k. kompanichefsärendena.
Som nämnts ovan är disciplinpåföljderna varning, extratjänst, löneavdrag och utegångsförbud.
Varning innebär att den felande erinras om att han för framtiden skall iaktta sina skyldigheter i tjänsten. Varning är den lindrigaste disciplinpåföljd som kan användas.
Extratjänst innebär att den felande vid högst fem tillfällen utöver den vanliga tjänsten skall utföra handräckning eller annan särskild uppgift.
Löneavdrag får bestämmas för högst trettio dagar och innebär avdrag på dagersättning eller motsvarande ersättning. I åtskilliga fall kan inte något löneavdrag verkställas därför att den betalningsskyldige t.ex. ryckt ut. I sådana fall bortfaller inte påföljden. I stället gäller att den som har ålagts löneavdrag skall betala motsvarande belopp.
Utegångsförbud innebär förbud för den som är förlagd inom ett kasernområde, läger eller motsvarande område att under en bestämd tid, minst en och högst 15 dagar, på fritiden vistas utanför det område som är upplåtet åt en viss avdelning eller utanför en del av ett sådant område. För den som är förlagd ombord på ett fartyg skall utegångsförbudet avse förbud att lämna fartyget.
Löneavdrag får åläggas tillsammans med utegångsförbud, om det krävs av hänsyn till ordningen inom den verksamhet där disciplinförseelsen har begåtts. I princip gäller dock att endast en påföljd skall åläggas vid en disciplinförseelse. Vid lindriga förseelser skall i första hand varning och extratjänst komma i fråga. Vid allvarligare förseelser har man att välja mellan löneavdrag eller utegångsförbud. I princip anses löneavdrag vara en lindrigare påföljd än utegångsförbud. Om disciplinförseelsen samtidigt utgör ett brott, skall åtalsanmälan göras.
Åtalsanmälan behöver dock inte göras beträffande vissa särskilt angivna brott.
Lagreformen år 1986 innebar att en militär befattningshavares rätt att ålägga straffrättslig påföljd föll bort. Förseelser som tidigare handlagts enligt regler om disciplinmål blev avkriminaliserade och skulle i stället handläggas som disciplinärenden vid myndigheterna. Vid dessa förhållanden ansågs vid reformen att en utvidgning av det tidigare gällande tillrättavisningsinstitutet var behövlig, varvid varning och extratjänst behölls som de var, medan det högsta antalet dagar för utegångsförbud och landgångsförbud (sju dagar) sattes till frihetsstraffets tidigare maximum (15 dagar). Det tidigare begreppet disciplinbot ersattes av ordet löneavdrag, vilket var ett led i att ytterligare närma det militära och det civila ansvarssystemen till varandra och i denna anda sattes högsta gränsen för löneavdrag till 30 dagar i överensstämmelse med reglerna om löneavdrag i lagen (1976:600)
om offentlig anställning.
Regeringen lämnade hösten 1996 propositionen om beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred till riksdagen (prop. 1996/97:11).
Riksdagen behandlade propositionen i maj 1997 (bet. 1996/97:FöU5, rskr.
1996/97:203). I propositionen redogörs för den inriktning som regeringen anser att arbetet med att förebygga och hantera svåra påfrestningar bör ha samt hur ett system för att säkerställa beredskapen bör utformas. För ett tiotal olika svåra påfrestningar bör det enligt regeringen finnas en särskilt god beredskap. De avser nedfall av radioaktiva ämnen, svåra störningar i viktiga infrastruktursystem (el, tele, hälso- och sjukvårdens el- och vattenförsörjning, radio och TV samt försörjning med vatten), översvämningar och dammbrott, massflykt av asyl- och hjälpsökande till Sverige, allvarlig smitta, terrorism, kemikalieolyckor och utsläpp av farliga ämnen till sjöss m.m. samt störningar i samhällsviktiga datasystem.
I propositionen betonas att samhällets grundläggande stabilitet och flexibilitet är helt avgörande när det gäller möjligheterna att klara påfrestningar på samhället i fred. Ansvariga myndigheter och organ kompletterar sedan denna baskapacitet med särskilda åtgärder. Generellt viktigt anges i propositionen vara en tillräcklig förmåga när det gäller ledning och information.
Statsmakternas höga ambition för beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred är en konsekvens av det vidgade säkerhetsbegreppet i 1996 års totalförsvarsbeslut. Det är emellertid viktigt att framhålla att beredskapen mot svåra påfrestningar inte är ett ansvar för totalförsvaret. Däremot skall enligt försvarsbeslutet de totalförsvarsresurser som byggs upp för huvuduppgiften vid ett väpnat angrepp kunna komma till användning vid svåra fredstida påfrestningar.
Vid många av de situationer som kan anses vara svåra påfrestningar på samhället i fred kommer bestämmelserna i räddningstjänstlagen
(1986:1102) att kunna tillämpas. En sådan viktig bestämmelse är regleringen om tjänsteplikt enligt 44 § räddningstjänstlagen. Denna tjänsteplikt innebär att när det behövs, är var och en mellan arton och sextiofem år, skyldig att medverka i räddningstjänst i den mån kunskaper, hälsa och kroppskrafter tillåter det. Tjänsteplikten fullgörs på anmodan av räddningsledaren. Däremot finns inte någon annan särskild tjänsteplikt för tjänstgöring eller möjlighet att med plikt utbilda personal för att hantera svåra påfrestningar på samhället i fred.
Totalförsvarsmyndigheter, främst Totalförsvarets pliktverk, Överstyrelsen för civil beredskap, Försvarsmakten och vissa övriga utbildningsanordnare har ansett att det finns brister av olika slag i tillämpningen av systemet med totalförsvarsplikt.
Pliktverket har därvid bl.a. anfört att systemet för prövning och inskrivning bör ses över. Även bestämmelserna som reglerar innehållet i inskrivningsbesluten bör enligt Pliktverket förenklas på så sätt att besluten inte behöver vara så slutliga och detaljrika. Pliktverket har också anfört att systemet med utbildningsreserven bör ses över.
Pliktverket har i fråga om tillämpningen av möjligheten för kvinnor att frivilligt genomgå pliktutbildning ansett att en kvinna bör ha en möjlighet att kunna avbryta utbildningen, dock inte om hon hunnit fullfölja en viss del av utbildningen.
Pliktverket och Försvarsmakten har pekat på problemen med alltför stora avgångar före och under grundutbildningen.
Även Nämnden för personalvård för totalförsvarspliktiga har i en skrivelse till regeringen lämnat liknande synpunkter på pliktsystemets tillämpning. Nämnden har därvid bl.a. anfört att arbetslösheten bland dagens ungdomar nu är ett av de största samhällsproblemen. Nämnden anser därför att hänsyn bör tas till om den totalförsvarspliktige har arbete vid bedömningen av möjligheten till uppskov med grundutbildningen.
Nämnden har också anfört att de totalförsvarspliktiga bör få möjlighet till körkortsutbildning under tjänstgöringen.
Riksrevisionsverket har i en rapport (RRV 1997:29) Värnpliktssystemet och Försvarsmaktens hushållning med den värnpliktiga personalen ansett att värnpliktsutbildningen uppvisat brister i olika avseenden under tidsperioden 1990-1996. RRV har därvid bl.a. föreslagit att det görs en samlad översyn av värnpliktsutbildningens dimensionering och utformning, med hänsyn även tagen till försvarsvilja och samhällsekonomiska effekter. Enligt RRV bör översynen omfatta systemen för uttagning, utbildning och krigsplacering.
Värnpliktsrådet och Civilpliktsrådet har också hemställt om en översyn av lagstiftningen i vissa delar. Värnpliktsrådet och Civlipliktsrådet har ansett det angeläget att disciplinsystemet ses över. Värnpliktsrådet och Civilpliktsrådet har också riktat kritik mot utbildningens innehåll.
Bibel - och Traktatsällskapet Vakttornet har i en skrivelse anfört att medlemmar i samfundet Jehovas vittnen inte har någonting emot att numera utföra någon form av samhällsnyttig tjänst i stället för värnplikt.
Det nya pliktsystemet har nu varit tillämpligt i drygt två år. Riksdagen har i totalförsvarsbeslutet i december 1996 tagit ställning för en fortsatt totalförsvarsplikt samtidigt som anspråken på att kunna utnyttja totalförsvarsresurser i fredstid har ökat.
Regeringen lämnade, såsom tidigare nämnts, propositionen om beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred till riksdagen hösten 1996.
Riksdagen tog ställning till propositionen under våren 1997. Regeringen redovisade i propositionen vissa viktigare åtgärder - grundade på Hot-
och riskutredningens förslag i betänkandet (SOU 1995:19) Ett säkrare samhälle - som regeringen avsåg att vidta eller i några fall hade vidtagit. I propositionen lämnade regeringen inte några förslag till lagstiftning. Regeringen ansåg att lagstiftningsfrågan borde övervägas ytterligare innan ett ställningstagande kunde göras.
Det är mot bakgrund av vad som anförts ovan som regeringen anser att det finns skäl att nu göra en allmän översyn av hur pliktsystemet tillämpas och om några förändringar bör göras. Översynen bör göras av en parlamentariskt sammansatt kommitté. I samband med den översyn som nu skall genomföras av tillämpningen av det nya pliktsystemet bör också övervägas om en skyldighet för den enskilde bör införas att tjänstgöra vid svåra påfrestningar på samhället i fred.
Riksdagen har i totalförsvarsbeslutet år 1996 lagt fast att det svenska totalförsvaret skall vara så uppbyggt och organiserat att det är en angelägenhet för hela befolkningen och att detta tillgodoses bäst genom ett system med plikttjänstgöring. Detta innebär att en stor del av totalförsvarets personalförsörjning även i framtiden skall tryggas genom ett pliktsystem. De grunder som lagts fast i den nu gällande lagen om totalförsvarsplikt skall alltjämt gälla. Således skall tjänstgöringsskyldigheten fullgöras som värnplikt, civilplikt eller allmän tjänsteplikt.
Utredningen skall från dessa utgångspunkter göra en allmän granskning av tillämpningen av systemet med totalförsvarsplikten i följande hänseenden.
Pliktverket och Nämnden för personalvård för totalförsvarspliktiga har ansett att inskrivningssystemet bör kunna förbättras. Utredningen skall mot bakgrund av och med hänsyn till myndigheternas synpunkter överväga om inskrivningssystemet kan effektiviseras utan att rättssäkerheten rubbas. Även kraven för att skrivas in på olika befattningar i totalförsvaret skall ses över. Utredningen skall också se över hur informationen om plikttjänstgöringen kan förbättras.
Utredningen skall se över uppskovsreglerna och därvid överväga om arbetsmarknadsskäl skall vägas in vid prövningen av uppskov och föreslå de ändringar av reglerna som översynen leder till.
Utredningen skall också, om systemet med en utbildningsreserv alltjämt bör kvarstå, överväga hur utbildningsreservens sammansättning skall vara med hänsyn till de totalförsvarspliktigas kvalifikationer och hemvist i landet.
Riksrevisionsverkets rapport tar endast upp värnpliktsutbildningen. Mot bakgrund av Riksrevisionsverkets rapport skall utredningen överväga om pliktutbildning i form av värnplikt eller civilplikt kan effektiviseras ytterligare. I detta sammanhang skall utredningen också överväga utbildningstidernas längd samt tiden för omsättningen av krigsorganisationen.
Utredningen skall utvärdera systemet med kvinnors möjlighet att efter ansökan få fullgöra plikttjänstgöring och föreslå åtgärder med anledning av resultatet av utvärderingen.
Utredningen skall överväga vilka åtgärder som behöver vidtas för att minska avgångarna före och under grundutbildningen.
Utredningen skall också överväga och lämna förslag om hur utbildningen ytterligare kan ges ett civilt meritvärde.
Utredningen skall utvärdera försöksverksamheten med tre månaders frivillig pliktutbildning för rekrytering till hemvärnet. Utredningen skall härvid överväga om denna utbildning eller någon kort civilpliktsutbildning även kan ligga till grund för rekrytering till frivilliga försvarsorganisationer inom totalförsvaret.
Utredningen skall också se över reglerna som gäller möjligheten att inte inkalla personer som tillhör ett visst religiöst samfund.
Utredningen skall även uppmärksamma de effekter som utredningens förslag kan få på det sanktionssystem som lagts fast i pliktlagstiftningen.
Behov av översyn av disciplinansvarssystemet gäller dels frågan om vem som skall ha beslutanderätten i första instans avseende disciplinansvar, dels vilka påföljder som skall följa på disciplinförseelser.
Såvitt avser beslutanderätten i första instans har i Försvarsmakten kompanichefen en stark ställning över de totalförsvarspliktiga. Detsamma kan sägas gälla för förbandschefen. Detta i kombination med att man inom statsförvaltningen alltmer övergår till personalansvarsnämnder är ett skäl att se över denna del av systemet. Tänkbara förändringar skulle för fredstid bl.a. kunna vara avskaffande av kompanichefens beslutanderätt, införande av auditörsmed-verkan även i kompanichefsärenden, stärkande av auditörens ställning i alla ärenden (auditören skulle kunna vara beslutande i stället för förbandschefen resp. kompanichefen) samt införande av någon form av medverkan i besluten från de totalförsvarspliktigas sida. En fråga i sammanhanget är självfallet om det är lämpligt med olika system för fred och krig. Ställning måste också tas till hur man bör göra med utlandsstyrkans personal, som ju befinner sig i en situation som kan sägas vara i viss mån krigsliknande.
Utredningen skall mot bakgrund av det anförda göra en översyn av disciplinsystemet såvitt avser beslutanderätten i första instans avseende disciplinförseelser och lämna förslag till ändringar.
Disciplinpåföljderna för disciplinförseelser har i huvudsak varit oförändrade under den senare hälften av 1900-talet, dock med den väsentliga förändringen att efter 1986 års reform beslutas disciplinpåföljderna på förvaltningsrättslig grund. De disciplinpåföljder man tillämpar i dag är således i princip desamma som tillämpats sedan länge. På senare år har dock tjänstgöringsområdena för de totalförsvarspliktiga utökats inte minst inom den civila delen av totalförsvaret.
Utredningen skall därför se över disciplinpåföljderna och lämna förslag till ändringar.
Utredningen skall redovisa de konsekvenser såväl för den enskilde som för myndigheterna som framlagda förslag medför.
I den av riksdagen behandlade propositionen om beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred angavs en rad olika situationer som kan tänkas innebära en sådan påfrestning. Exempelvis kan katastrofartade olyckor, naturkatastrofer, tekniska fel i viktig utrustning, sabotage och terrorism innebära att samhället drabbas av en svår påfrestning.
Detta gäller framför allt om det inträffade medför allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner och därmed fara för många människors liv, personliga säkerhet eller hälsa eller fara för mycket omfattande skador på miljön eller på egendom.
Enligt riksdagsbeslutet bör ambitionen för samhällets fortsatta beredskapsåtgärder mot svåra påfrestningar på samhället i fred vara att risken för och konsekvenserna av svåra påfrestningar på samhället i fred skall minska. Om en svår påfrestning skulle inträffa, skall människors liv, personliga säkerhet och hälsa tryggas samt skador på miljö och egendom hindras eller begränsas.
Olika åtgärder kan vidtas för att minska risken för fredstida svåra påfrestningar på samhället samt för att begränsa effekterna av sådana påfrestningar om de skulle inträffa.
En typ av åtgärder avser enskilda människors insatser. Det finns anledning att tro att många människor genom frivilliga insatser kommer att delta i sådant arbete. För många av de situationer som kan betecknas som svåra påfrestningar på samhället i fred kan vidare, som nämnts, åtgärder vidtas med stöd av bestämmelserna om tjänsteplikt enligt 44 § räddningstjänstlagen.
Vid en sådan genomgång av tillämpningen av pliktsystemet som nu skall genomföras kan det dock, för att ytterligare förstärka samhällets beredskap mot svåra fredstida påfrestningar på samhället, finnas anledning att överväga om det också bör införas en skyldighet att tjänstgöra vid sådana påfrestningar. Dessa överväganden skall avse en närmare precisering av i vilka situationer en sådan plikt skulle vara möjlig att använda, möjligheten av att med plikt utbilda personal för att hantera svåra påfrestningar på samhället i fred och möjligheten av att införa en plikt att tjänstgöra om en sådan påfrestning skulle inträffa. Utredningen skall härvid bedöma om en sådan skyldighet kan inrymmas inom ramen för totalförsvarsplikten eller om den bör vara särskild. Utredningen skall beakta betydelsen av de bestämmelser om tjänsteplikt som finns i räddningstjänstlagen.
Utredningen skall redovisa de konsekvenser som ett pliktsystem skulle medföra såväl för samhället som för den enskilde. Framlagda förslag skall innehålla kostnadsberäkningar och underlag för bedömningen av finansieringen. Den rättsliga, ekonomiska och praktiska innebörden av lämnade förslag skall belysas.
Utredningen skall lämna förslag till nödvändig författningsreglering.
Utredningen skall redovisa resultatet av sitt arbete i fråga om lagregleringen av disciplinansvar och uppskov senast den 15 augusti 1998 och i övrigt senast den 1 februari 2000.
Utredningsarbetet skall bedrivas i samverkan med Totalförsvarets pliktverk, Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap, Rikspolisstyrelsen och övriga som anordnar pliktutbildning samt Värnpliktsrådet och Civilpliktsrådet.
Utredningen skall hålla berörda centrala arbetstagarorganisationer informerade om sitt arbete och ge dem tillfälle att framföra synpunkter.
För utredningsarbetet gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare om redovisning av regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50), om att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124) samt om att redovisa konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet (dir. 1996:49).
För utredningsarbetet gäller också regeringens direktiv om att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23). I detta sammanhang skall utredningen redovisa ekonomiska effekter av sina förslag, både i fråga om rationaliseringsvinster på lång och kort sikt samt eventuella avvecklingskostnader.