Hanna Zetterberg har frågat miljöministern om det är aktuellt med en risk- och miljöanalys av situationen beträffande gruvdammar med anledning av de miljökatastrofer som inträffat.
Frågan har överlämnats till mig.
Det som inträffat vid Bolidens gruva i Spanien är en svår katastrof för miljön och för de människor som lever där. Det är också en katastrof för företaget och för gruvnäringen. Olyckan utreds av både spanska myndigheter och av företaget. Resultatet av dessa utredningar kommer förhoppningsvis att ge oss klart besked om vad som orsakat katastrofen.
De dammar som diskuteras i samband med olyckan i Spanien är dammar för anrikningssand, dvs. den del av den brutna malmen som inte innehåller några utvinningsbara malmmineral och som således är ett avfall. Anrikningssanden pumpas från anrikningsverket till dammar där den deponeras. I anrikningssanden finns det kvar en viss mängd mineral som kan lakas ut vid syretillförsel och orsaka försurning eller laka ut metaller. För att hindra att syre kommer i kontakt med anrikningssanden hålls den, så långt möjligt, under vatten.
Det är viktigt att vi noga följer upp orsakerna till vad som hänt beträffande det spanska sandmagasinet och drar lärdom av detta för svenska förhållanden. Vi vet i dag att det finns ett par grundläggande skillnader för sandmagasin när det gäller Spanien och Sverige. Det beror på att våra länder har olika geologi. För det första har vi inte lika hög svavelhalt i malmerna och därmed inte heller i de svenska sandmagasinen och för det andra gäller att vårt dammbyggande sker på berg eller hård bottenmorän medan det aktuella sandmagasinet i Spanien har byggts på ett kvartärt lager som vilar på lera.
Jag vill också passa på att lägga till rätta ett par missuppfattningar i frågan. Den olycka som inträffat i Adakgruvan i Malå kommun är endast lik den spanska olyckan genom att det är vatten som brutit igenom fördämningar. I Adakgruvan, som ägs av staten och där gruvverksamheten är avslutad pågår nu miljösäkring av dammen med anrikningssand. Det som inträffade var att en invallning av Adaks dagbrott brast på grund av snösmältning och tjällossning. Det var gruvvatten och inte avfall som strömmade genom fördämningen. Inte heller denna typ av olycka är acceptabel och åtgärder för att det inte skall inträffa på nytt har vidtagits, liksom sanering av det påverkade området.
För ordningens skull vill jag också nämna att det som finns upptaget i en förteckning över de värsta föroreningskällorna runt Östersjön är inte Bolidens igångvarande sandmagasin i Garpenberg utan utsläpp av metall till vatten från gammalt gruvavfall i Garpenberg och Falun. Det är dock mycket viktigt att även när det gäller gamla deponier vidta åtgärder för att förbättra situationen. Faktum är att utsläppen från gammalt gruvavfall i Garpenberg kunnat reduceras kraftigt genom att dränagevatten från äldre områden, genom Bolidens försorg, samlas upp och pumpas till det i drift varande sandmagasinet.
Som jag nämnt ovan är det viktigt att följa utvecklingen i Spanien och dra riktiga slutsatser för svenska förhållanden. Det är också viktigt att gruvnäringen deltar i internationell kunskapsutveckling när det gäller byggande och säkerhetsstrategier för gruvdammar. Jag vet att Svenska gruvföreningen och dess medlemsföretag deltar i sådant utvecklingsarbete. Att tillstånds- och tillsynsmyndigheter har tillgång till expertkompetens när det gäller dammbyggande och dammsäkerhet, är vidare av grundläggande vikt. Jag kommer noga att följa utvecklingen i Spanien, men jag har i dag inte för avsikt att ta initiativ till en ytterligare risk- och miljöanalys av gruvdammar utöver vad som redan görs vid tillsynsmyndigheterna och vid gruvföretagen.