Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 1997/98:99
Onsdagen den 29 april
Kl. 9.00 - 17.52
19.00 - 22.56
Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
-------------------------------------------------------------------
1 § Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 23 april.
2 § Meddelande om inlämning av skriftliga
frågor
Tredje vice talmannen meddelade att skriftliga
frågor som skulle besvaras senast den 6 maj skulle
lämnas in till kammarkansliet senast torsdagen den
30 april kl. 10.00.
3 § Amsterdamfördraget
Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande 1997/98:UU13
Amsterdamfördraget (prop. 1997/98:58)
Anf. 1 GÖRAN LENNMARKER (m):
Herr talman! Riksdagen skall nu ratificera Ams-
terdamfördraget. Det är ett fördrag som tar viktiga
steg framåt i EU:s utveckling. Det är kanske inte
något av de viktigaste fördragen. Romfördraget, en-
hetsakten och Maastrichtfördraget är väl de tre vikti-
gaste hittills. Men det är dock värdefulla framsteg
som tas. Det tas steg framåt på många olika områden.
Jag tänkte främst betona det som sker på utrikespoli-
tikens och brottsbekämpningens områden.
Det finns också anledning att litet grand beklaga
Amsterdamfördraget. Man misslyckades med en
uppgift, nämligen att förbereda tillkomsten av många
nya medlemmar i början av nästa sekel genom att
anpassa beslutsmekanismerna för detta. Det behövs
ett bättre beslutsfattande inom EU om man skall klara
av en situation med väsentligt fler medlemmar än i
dag. Från moderat håll menar vi att det kunde vara
rimligt att ha en ny regeringskonferens när Amster-
damfördraget är ratificerat där man fokuserar på två
delar av det som inte uppnåddes i Amsterdam, dels
beslutsreglerna inom ministerrådet, dels kommissio-
nens sammansättning och organisation. Man skulle
begränsa sig till dessa två specifika uppgifter och
försöka klara av detta de allra första åren efter sekel-
skiftet.
Låt mig dock säga att utvidgningen inte får göras
beroende av sådana här förändringar. Utvidgningen
har den högsta prioriteten. Även om det är önskvärt
att klara av dessa förändringar får utvidgningen inte
göras beroende av eller villkoras med att man når
förändringar i beslutsmekanismerna.
EU tar nu steg framåt vad gäller den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken. Litet orättvist brukar
EU ibland anklagas för att inte ha någon väl funge-
rande utrikespolitik. Det stämmer delvis, men jag vill
betona att EU i den långsiktiga delen ofta gör ett
mycket förtjänstfullt arbete. Hela samarbetet med
Central- och Östeuropa, Europaavtalen, utvidgnings-
strategin, Medelhavsavtalen och Barcelonastrategin är
exempel på hur EU har ett mycket stark inflytande i
Europa och i Europas omedelbara närhet. Där har EU
redan ett betydande inflytande, mycket större än vad
man kanske i förstone upptäcker.
Däremot har EU svårare när det gäller att hantera
mera akuta kriser och problem, t.ex. Algeriet. Vi
minns också svårigheterna att hantera konflikterna i
Jugoslavien. Därför är det bra att man nu tar steg mot
en förbättrad gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
Det handlar framför allt om en ökad grad av majori-
tetsbeslut och möjligheter till konstruktivt avstående.
Detta är viktiga instrument för att möjliggöra en mer
gemensam utrikespolitik.
Det kanske viktigaste är analysenheten. Vi har ju
ännu en situation med roterande ordförandeskap, och
ordförandelandets utrikesdepartement är EU:s utri-
kesdepartement under ett halvår. Även om det är
skickliga och duktiga medarbetare i varje utrikesde-
partement är det naturligtvis svårt att ta över detta.
När man är varm i kläderna efter 4-5 månader är det
dags att lämna över till nästa. Stafetten går vidare.
Därför är nog analysenheten ett av de viktigaste ste-
gen för att få konsekvens och en större systematik i
EU:s utrikespolitik.
Men hur detta än sker rent stadgemässigt är det
viktigaste för att få en effektiv utrikespolitik att man
faktiskt håller ihop och har en vilja att komma sam-
man och driva en gemensam utrikespolitik. Detta
hänger mycket på medlemsländerna. Det finns ju en
tendens, ibland inte minst hos de stora medlemslän-
derna, att köra på egen hand och vilja utnyttja sitt
specifika nationella inflytande och de facto inte vara
så intresserade av att uppnå en gemensam utrikespoli-
tik inom EU:s ram. Det kan inte ett Amsterdamför-
drag göra så mycket åt. Det är inte fördragen det
hänger på utan viljan hos medlemsländerna att kom-
ma samman.
Nästa fråga där Amsterdamfördraget betyder ett
viktigt steg framåt gäller brottsbekämpningen. San-
ningen är ju att vi hittills inte haft särskilt mycket
gemensam brottsbekämpning inom EU. Jag tror att vi
alla beklagar att vi inte bättre klarar av att bekämpa
internationell organiserad brottslighet. Det är en ofta
mycket allvarlig brottslighet, t.ex. narkotikahandel
och handel med människor - och en mycket upprö-
rande sådan. Här måste vi naturligtvis samarbeta i
mycket större utsträckning. Allt skall naturligtvis inte
läggas inom EU:s ram. Det vore absolut fel, men man
skall försöka samarbeta just när det gäller den här
typen av internationell gränsöverskridande brottslig-
het. Där är det naturligt att ha ett internationellt sam-
arbete. Den stora delen av brottsbekämpningen ligger
naturligtvis kvar nationellt av uppenbara skäl.
Det här är ett svårt område. Här är subsidiaritets-
principen kanske den mest grannlaga för att avgöra
vad som hanteras bäst på gemenskapsnivå och vad
som bör ligga kvar nationellt. Ibland behövs natur-
ligtvis också ett bilateralt samarbete mellan två län-
der. All brottsbekämpning behöver ju inte ske på
Europanivå. Men erfarenheten visar att nationalstaten
inte räcker här. Därför är de här stegen viktiga. Om
ett antal år får vi väl bedöma om detta räcker eller om
man behöver ta ytterligare steg framöver. Erfarenhe-
ten hittills visar ju att vi har kommit för kort bit på
väg vad gäller möjligheten att gemensamt bekämpa
allvarlig brottslighet.
Moderaterna har två reservationer. Den ena reser-
vationen gäller regelrevision. Vi menar att det vore
klokt av EU att inrätta en regelrevision. Det finns för
många, för krångliga och för gammalmodiga regler.
Det finns en hel del regler som är obsoleta. De tillkom
kanske på 60-talet och har ingen relevans i dag. Det
finns ibland onödigt krångliga regler. Det finns också
regler som inte behövs och direkt kan avskaffas. Där-
för borde det finnas en regelrevision inom EU som
kan gå igenom det befintliga regelverket för att rensa
upp där och ta bort det som inte behövs och också
noggrant granska tillkommande regler. Det finns ju
ofta särskilda intressen och specialistintressen som
förespråkar regler. Mot detta måste allmänintresset av
att få en rimlig regelmängd vägas så att man kan ba-
lansera besluten på ett bättre sätt framöver.
Vi tycker att det var synd att vår motion inte till-
styrktes i det avseendet. Därför yrkar vi bifall till
reservation 16 under mom. 17, regelrevision.
Herr talman! Vi har ytterligare en reservation. Den
gäller arbetslösheten och sysselsättningsstrategin. Här
vill jag uppehålla mig särskilt. Jag tror att detta kan-
ske är den allvarligaste frågan i EU-politiken ur
svenskt perspektiv. När vi trädde in i EU 1995 hade
EU redan utformat en sysselsättningsstrategi. Det
fanns rekommendationer för hur medlemsländerna
skulle agera. Det som hände var att den svenska soci-
aldemokratiska regeringen struntade i rekommenda-
tionerna. I stället för att minska arbetslösheten ökades
den i Sverige. I dag är 150 000 onödigt arbetslösa till
följd av denna politik. Systematiskt under de här
drygt tre åren som vi har varit medlemmar i EU har
man inte brytt sig om att följa dessa rekommendatio-
ner.
Nu kommer ett särskilt sysselsättningskapitel fram
genom Amsterdamfördraget. Det innebär att man
fördragsfäster målet att ha en låg arbetslöshet. Det är
en alldeles utmärkt idé. Men nu är vi tillbaka i det
svenska bekymret. Skall den svenska regeringen följa
dessa rekommendationer eller skall den fortsätta att
strunta i de rekommendationer som kommer från EU?
Vi ser ju redan tydliga tecken på detta.
Enligt Amsterdamfördraget skall man rapportera
och övervaka utvecklingen av arbetslösheten i de
olika länderna. Det förutsätter att man har en gemen-
sam statistik så att man kan jämföra de olika länderna.
Redan här fuskar Sverige. Man har en annan statistik
och exkluderar vissa grupper ur arbetslösheten för att
det skall se bättre ut, förmodligen för att man skall
kunna använda det bättre i valkampanjen. Genom
detta får vi lägre siffror. Det är ett rent statistikfusk.
Hur skall man kunna ha en gemensam övervak-
ning och följa arbetslösheten om man fuskar i statisti-
ken? Vi har enligt den fastlagda statistiken, den ge-
mensamma definitionen, den femte högsta arbetslös-
heten i Västeuropa. Vi är det fjärde fattigaste landet.
Det vill man kanske inte föra fram från regeringens
håll. Men så ser det ut när man jämför arbetslöshets-
statistik på samma sätt mellan länderna.
Det som mycket skadar Sveriges anseende är att
man pratar vitt och brett om arbetslösheten men gör
ingenting. Det finns ingenting som skadar Sveriges
anseende mer än just detta att man snackar vitt och
brett om att arbetslösheten är viktig, på längden, tvä-
ren och bredden. Men sedan gör man ingenting utan
låter arbetslösheten öka här hemma. Tomma tunnor
skramlar mest, heter det. Det gäller verkligen den
socialdemokratiska regeringens agerande inom EU
när det gäller arbetslösheten.
Efter toppmötet i Luxemburg i november när ar-
betslösheten stod i fokus kan man fråga sig vad vi har
gjort i Sverige. Det har snart gått ett halvår sedan
Luxemburg. Har den stenhårda beskattningen av
arbete, särskilt av låginkomsttagare, på något sätt
mildrats? Nej. Har den stela arbetsmarknaden som ger
låga reallöner och hög arbetslöshet på något sätt luck-
rats upp? Nej. Ingenting har skett. Det ges bara utta-
landen i Luxemburg om att det här är viktigt, och
sedan får vi återigen höra att det här är viktigt. Det
här är det viktigaste målet, men ingenting sker.
Då inställer sig frågan: Varför är regeringen så iv-
rig att förespråka EU-insatser på arbetslöshetens om-
råde om man inte tar det på allvar, om man struntar i
det? Den misstanke som finns är att det syftar till att
man skall skylla på andra. När man misslyckas själv
på hemmaplan är det viktigt att ha någon annan att
skylla på. Man kan smita undan litet av ansvaret om
det smetar av sig på EU i stället. Det här är mycket
allvarligt. Det allvarligaste hotet mot hela Europatan-
ken i Sverige tror jag är den socialdemokratiska rege-
ringens hantering av arbetslösheten.
Går vi tillbaka till folkomröstningen 1994 - och
jag var själv mycket aktiv då - var en central del i
argumentationen från ja-sidan att vi skulle få minskad
arbetslöshet om vi gick med i EU. Inte minst från
socialdemokratiskt håll betonades detta mycket starkt.
Jag minns själv hur Ingvar Carlsson betonade det om
och om igen. Då trodde vi naturligtvis inte att vi
skulle få en regering som skulle motarbeta en minskad
arbetslöshet. Vi tänkte att man skulle bedriva en nor-
mal ekonomisk politik.
I stället har vi fått en ökning av arbetslösheten
jämfört med den utveckling som var 1994-95, och
även en bit in under den tillträdande socialdemokra-
tiska regeringen. Hade det fortsatt hade vi i dag kan-
ske haft 3-4 % lägre arbetslöshet.
Vi kan jämföra med Finland. Finland trädde in i
EU samma dag som Sverige. Under de tre första åren
av EU-medlemskap har arbetslösheten i Finland
minskat med 3 ½ %. I Sverige har den ökat. Det är
alltså en fyraprocentig skillnad i arbetslöshet under
den här tiden.
Vad har då Finland gjort? Man har fört en an-
svarsfull ekonomisk politik. Man går nu in i EMU,
den gemensamma valutan. Man klarar av statsfinan-
serna. Man klarar av räntan. Man klarar av inflatio-
nen. Man är väl godkänd. Man har parallellt därmed
sänkt arbetslösheten. Det har dessutom skett en god
standardökning i landet. Folk har fått det bättre. De är
numera rikare än vi svenskar. Sverige är nu Nordens
fattigaste land.
Mot detta kontrasterar den svenska utvecklingen
under tre års medlemskap. Vi har fått ökad arbetslös-
het i stället för minskad. 150 000 människor är arbets-
lösa i onödan på grund av inkompetent ekonomisk
politik. Vi är Nordens fattigaste land.
Det här har skadat EU-föreställningen väldigt
mycket. Under folkomröstningskampanjen var det ett
centralt tema att man via EU skulle kunna få hjälp till
en sänkt arbetslöshet. Det är inte EU som ordnar det,
men EU:s politik kan vara en hjälp i det hänseendet.
Här ligger ett mycket tungt ansvar på den socialde-
mokratiska regeringen, som har bedrivit en statisk,
rent av korkad politik. Man har bedrivit en statisk
kamrerpolitik som går ut på en kombination av skat-
tehöjningar och nedskärningar. Det finns ingen dy-
namik, och ingen minskning av arbetslösheten har
skett.
I en debatt som jag hade med statsministern under
en frågestund var det t.o.m. så att han hade för sig att
det skulle kosta pengar att minska arbetslösheten.
Men det är ju så att minskad arbetslöshet genererar
välstånd och är dessutom bra för statsfinanserna.
Det är viktigt att regeringen nu inte skyller på EU
för att smita undan sina egna misslyckanden. Det tror
jag är den största förklaringen till att EU-frågorna har
så pass svagt stöd i den svenska opinionen. Kan man
inte ändra på det är jag mycket orolig också för detta.
Men det främsta bekymret är de 150 000 onödigt
arbetslösa. Det är de som betalar det dyraste priset för
det här.
Anf. 2 HELENA NILSSON (c):
Herr talman! Under mina snart fyra år i riksdagen
har mitt arbete varit starkt präglat av samarbetet inom
EU. Det började med att jag som färsk riksdagsleda-
mot fick jobba med anslutningsfördraget hösten 1994.
Det var inte många vilomånader förrän vi raskt påbör-
jade arbetet och förberedelserna inför regeringskonfe-
rensen i EU 96-kommittén, och sedan fortsatte det i
EU-nämnden och utrikesutskottet. Jag måste få säga
att det är en stor förmån att som riksdagsledamot ha
fått följa det här arbetet. Det är också ett tecken på
den förankringsprocess som har förelegat i riksdagen.
För nu står vi här, efter dessa år av förberedelser,
inför beslutet om ratificering av Amsterdamfördraget.
Samma sak som sker här i riksdagen i dag kommer
också att ske under den närmaste tiden i ytterligare 14
parlament i Europa. Regeringens intentioner för in-
formation och samråd i processen med fördragsför-
handlingarna har varit bra. EU 96-kommittén och
skrivelsen om EU:s regeringskonferens våren 1996,
där riksdagspartierna gavs möjligheter att uttrycka
sina ståndpunkter i motioner, har varit en del i detta.
Sedan har det fortsatt med de veckovisa mötena i EU-
nämnden där vi mycket nära följde förhandlingspro-
cessen. Men också de många debatter vi har haft här i
riksdagen har varit betydelsefulla för den parlamenta-
riska förankringen. Jag vill även erinra om EU 96-
kommitténs uppdrag att också föra ett samtal med
medborgarna, vilket jag anser att EU 96-kommittén
lyckades med.
Vi i riksdagspartierna har konstruktivt kunnat bi-
dra med synpunkter till regeringsförhandlarna. Den
här processen var ju också framgångsrik genom att vi
kunde få fram majoritetsförhållanden om och kring
olika ståndpunkter. Det gjorde att vi inte ständigt
behövde debattera vad vi var oeniga om. Jag vill
särskilt nämna försöket från Centerpartiets sida att
med några andra partier få in en utträdesparagraf.
Förslaget föll redan i EU 96-kommittén och sederme-
ra i regeringskonferensskrivelsen. Då har vi kunnat
konstatera att det inte finns någon majoritet i riksda-
gen för den frågan.
Grundtanken för EU-samarbetet är ju att skapa
fred genom att knyta länderna närmare varandra och
därigenom hindra att nya krig utbryter. Den tanken
måste vi alltid ha i minnet även om vi diskuterar de-
taljfrågor. Vårt medlemskap i EU har gett oss nya
instrument för samarbete både inom Europa och med
länder i vår omedelbara närhet. De möjligheterna
skall vi naturligtvis utnyttja både till vårt eget och
våra grannländers bästa.
Amsterdamfördraget innebär att nya sakfrågor
som sysselsättningen finns med i fördraget och på
dagordningen. Det visar ju att en översyn av ett för-
drag kan kombineras med ett införlivande av nya
sakfrågor. Det visar också med vilken aktualitet man
gör en sådan här översynskonferens eftersom arbets-
lösheten är en stor och svår fråga som alla regeringar i
Europa brottas med.
Vi jobbar hela tiden med att få bukt med arbets-
lösheten eftersom vi ser att arbetslösheten även är en
fara för demokratin. Därför känns det också bra, med
tanke på vad som hänt i ett tyskt delstatsval, att de här
frågorna numera ändå finns med på den europeiska
dagordningen i ett sätt att värna demokratin. Men det
är också bra att fredstanken hela tiden finns framför
både parlamentariker och regeringsföreträdare.
Centerpartiet välkomnar också de förstärka skriv-
ningar som finns på andra sakområden i Amsterdam-
fördraget. Jag vill där särskilt nämna miljöfrågorna
och jämställdheten mellan män och kvinnor. Jag vill,
herr talman, passa på att yrka bifall till reservation 20.
Vi har från flera partier drivit frågan om att skatter
på miljö skulle kunna beslutas med kvalificerad ma-
joritet. Detta blev till slut en nästan thrillerartad fråga,
eftersom vi inte var i majoritet. Regeringen motsatte
sig denna möjlighet. Det fanns dock andra länder som
ville införa en möjlighet att fatta beslut om sådana
skatter med två tredjedels majoritet. Frågan föll under
de allra sista timmarna av förhandlingarna, men vi vill
med reservation 20 markera att frågan lever vidare.
Medborgarnas rätt, respekten för frihet och demo-
krati samt beslutsfattande så nära människorna som
möjligt befästs i Amsterdamfördraget. I en ny och
mycket viktig artikel förbinder sig unionen att vidta
åtgärder mot olika typer av diskriminering av männi-
skor.
I de institutionella frågorna nådde man, som vi
alla vet, inte ända fram. Vi beklagar från Centerpartiet
oförmågan att lösa t.ex. frågan om röstviktningsreg-
lerna och att man inte klarade att tillgodose kravet på
en kommissionär från varje medlemsland. Detta kan
komma att bromsa och försvåra EU:s utvidgning till
länderna i Öst- och Centraleuropa. Det fortsatta EU-
arbetet att finna lösningar på dessa kvarstående frågor
måste därför ges högsta prioritet. Sverige måste här
vara pådrivande, framför allt tillsammans med sina
nordiska grannar.
Utvidgningen är nämligen en historisk chans och
ett mycket viktigt steg för EU. Centerpartiet anser att
EU:s utvidgning är angelägen, eftersom den också har
en mycket stor säkerhetspolitisk betydelse. Ett utvid-
gat EU med nära relationer mellan länderna medver-
kar till ökad stabilitet och säkerhet på vår kontinent.
Vi vet också att ansökarländerna är unga demo-
kratier och har en mycket tuff tid framför sig. De
behöver därför vårt aktiva stöd vid sitt inträde i unio-
nen. Genom fördraget antar vi nu möjligheten till en
flexibel integration, och det ger förutsättningar för ett
EU med flera hastigheter, där några länder kan gå
före i utvecklingen mot målet ett alleuropeiskt samar-
bete.
Herr talman! Det gemensamma utrikes- och säker-
hetspolitiska samarbetet skärps genom Amsterdam-
fördraget och blir förhoppningsvis mer effektivt. Det
är viktigt att poängtera att utrikes- och säkerhetspoli-
tiken fortsättningsvis kommer att vara mellanstatlig
men kommer att mjukas upp i det praktiska samarbe-
tet genom förbättrade möjligheter att hantera frågor
som medlemsländernas representanter bedömer inte
vara av nationellt intresse. Beslutsfattande i sådana
frågor kommer att kunna ske med kvalificerad majori-
tet.
Denna beslutsprocedur har debatterats mycket,
inte bara bland oss parlamentariker utan också från
allmänhetens sida. Frågan är om den innebär en ökad
överstatlighet eller ett fortsatt mellanstatligt besluts-
fattande. Det är viktigt att notera att konstitutionsut-
skottet noggrant har granskat detta. Utrikesutskottet
instämmer helt i dess ställningstagande att det inte är
fråga om någon förändring av beslutsfattandets mel-
lanstatliga karaktär.
En annan nyhet på det utrikes- och säkerhetspoli-
tiska området är att rådssekretariatet får en analysen-
het till sitt förfogande. Detta innebär att det vardagli-
ga arbetet på det utrikes- och säkerhetshetspolitiska
området stärks. Samarbetet på den punkten kan göras
effektivt genom att en analysenhet både arbetar med
politisk planering och ägnar sig åt s.k. tidig förvar-
ning. Den kan fungera som en kunskapsbank och ge
stöd till medlemsländerna inför fattandet av viktiga
beslut. Vi som sitter i EU-nämnden vet vilket omfat-
tande utrikes- och säkerhetspolitiskt arbete som utförs
och vilka stora möjligheter Sverige har att påverka
och delta i detta arbete.
En framgång för Sveriges och Finlands arbete un-
der förhandlingarna är att i Amsterdamfördraget ock-
så inlemmas de humanitära och fredsbevarande upp-
gifter som kallas Petersbergsuppgifterna. Dessa fanns
tidigare inte i Västeuropeiska unionen. Genom Pe-
tersbergsuppgifterna tillförs EU:s utrikes- och säker-
hetspolitik ett mycket kraftfullt instrument för att lösa
fredshotande konflikter på vår kontinent. Detta har
känts väldigt angeläget, och det skall bli mycket
spännande att följa hur detta kan användas, så att EU
slipper stå förlamat inför stora och hotande konflikter
på vår kontinent.
Amsterdamfördraget är ett resultat av förhandling-
ar där Sverige som medlem i EU har kunnat föra sin
talan och påverka. Resultatet måste bedömas i sin
helhet, med tanke på vad det betyder för alla länder i
Europeiska unionen. Centerpartiet anser att Amster-
damfördraget leder till ett mer effektivt och mer öppet
samarbete utan att förändra EU:s grundläggande ka-
raktär.
Centerpartiet har redan i en partimotion våren
1996 tillstyrkt att asylfrågorna, som tidigare tillhörde
tredje pelaren, skall kunna överflyttas till första pela-
ren och därmed också accepterat en förändring inne-
bärande överflyttning av viss beslutanderätt från den
svenska riksdagen till EG. Andra och tredje pelarna
kvarstår som ett rent mellanstatligt samarbete. Enligt
Centerpartiets uppfattning har EU genom Amsterdam-
fördraget inte tagit flera steg i federalistisk riktning.
Vi i Centerpartiet anser därför att Sverige kan ansluta
sig till Amsterdamfördraget.
Anf. 3 ISA HALVARSSON (fp):
Herr talman! Tanken bakom Amsterdamfördraget
är, som har sagts här tidigare, att förbereda EU för en
utvidgning men också att få ett mer effektivt besluts-
fattande och att föra EU närmare medborgarna, dvs.
skapa ett medborgarnas Europa. Fördraget innebär
inte någon radikal förändring av EU utan är en över-
enskommelse om en rad förbättringar av det gamla
Maastrichtfördraget. I det stora hela bedömer vi från
Folkpartiets sida att fördraget för Europas utveckling
framåt, om än i alltför maklig takt. Vi kommer att
rösta ja till Amsterdamfördraget.
Jag kommer i mitt anförande att beröra frågor där
vi hade önskat att regeringskonferensen hade kommit
längre. Jag vill då starkt betona att den stora skillna-
den går mellan oss och de EU-negativa partierna, de
partier som överdriver förändringarna och vägrar inse
nationalstatens begränsningar när det gäller att klara
de riktigt stora problemen, de problem som bara kan
lösas över nationsgränserna.
Fred och demokrati upplevs inte alltid i Sverige
som något verkligt viktigt, förmodligen därför att så
få här har erfarenhet av riktiga hot. Om man väl bör-
jar tänka efter tror jag ändå att alla inser att de flesta
frågor bleknar vid en allvarlig utrikespolitisk kris.
Fred och demokrati i ett enat Europa är av central
betydelse. Om vi inte lyckas med det, kan vi tvista hur
mycket vi vill om skatter, arbetsrätt och annat - fram-
tiden skulle ändå inte bli bättre.
Regeringskonferensen lyckades inte lösa sin hu-
vuduppgift, nämligen att bestämma hur de egna be-
slutsreglerna och de egna institutionerna skall föränd-
ras för att skapa en effektiv och handlingskraftig uni-
on när många fler medlemmar tas in. Resultatet blev
att beslutsreglerna skall ses över igen när EU får fler
än 20 medlemmar.
Den viktigaste frågan för de europeiska demokra-
tierna är att tillsammans stödja en fredlig och demo-
kratisk utveckling i de länder som så länge lidit av
kommunistiskt styre. Därför är vår besvikelse över
EU:s oförmåga att reformera sig inför den här ut-
vidgningen stor. De nordiska länderna har, enligt vår
mening, ett särskilt ansvar för utvecklingen i Öster-
sjöområdet och Barentsregionen. Därför är det viktigt
för oss att de tre baltiska staterna Estland, Lettland
och Litauen skall bli fullvärdiga medlemmar i EU.
Det blir naturligtvis ohanterligt att i en union med 25-
30 medlemmar bibehålla en så pass omfattande veto-
rätt som den nuvarande. Enligt vår mening bör veto-
rätten inskränkas till ett fåtal av de områden som EU
har att besluta om.
EU måste vara effektivt. Det betyder att be-
slutsmaskineriet måste vara effektivt men också att
EU skall ägna sig åt rätt frågor. Beslut skall fattas så
nära den enskilde som möjligt och helst av den en-
skilde och hans familj. Där det är möjligt bör besluten
fattas av den lägsta praktiska politiska nivån. Sverige
borde ha varit pådrivande för att den s.k. subsidiari-
tetsprincipen skulle ha stärkts i Amsterdamfördraget.
Man måste bestämma sig för några principer för vad
som skall avgöras på EU-nivå och vad EU inte skall
lägga sig i, ett slags kompetenskatalog. Med hjälp av
en sådan princip kan man tillämpa närhetsprincipen,
dvs. att lägga beslutsmakt på rätt ställe.
Ett problem som är gränsöverskridande och viktigt
bör EU ha kompetens att besluta om. Om problemet
är gränsöverskridande men ganska oviktigt kan man
lägga det åt sidan. Om problemet är viktigt men inte
gränsöverskridande bör EU hålla fingrarna borta. Då
bör beslutet fattas i nationen, regionen eller av männi-
skorna hemma vid köksbordet utan politikers med-
verkan.
Regeringen verkar alltför ofta landa på att allt som
svenskar tycker är viktigt måste också vara lika för
hela Europa och beslutas i Bryssel. Ta en sådan sak
som föräldraförsäkringen. Folkpartiet tycker det är
mycket viktigt med en föräldraförsäkring, men det är
inte gränsöverskridande och därför bör beslutet enligt
närhetsprincipen fattas i de olika medlemsländerna.
Vi vill inte att andra länder kommer och dikterar för
oss i Sverige vad de tycker är viktigt, och då måste vi
också inse att andra länder kanske inte vill ha samma
lösningar som vi.
Det finns i dag frågor där beslutsmöjligheterna på
EU-nivån är för små. Det finns också frågor där möj-
ligheterna att besluta är för stora, t.ex. inom jord-
brukspolitiken. Ett exempel på frågor där möjlighe-
terna är för små är ekonomiska styrmedel för en bättre
miljö. De frågorna räknas i dag till skattefrågorna, för
vilka varje lands vetorätt gäller.
Vi vill genomföra en skatteväxling för miljöns
skull. För att det skall vara realistiskt i Sverige krävs
att liknande reformer genomförs också i de länder
som vi har stort utbyte med. I dag bromsas delvis
reformarbetet upp genom att förslag som avviker för
mycket från andra länders regler riskerar att försämra
konkurrenskraften för företag.
Vi beklagar att den svenska regeringen envist
motarbetar denna förstärkning av möjligheterna att
angripa gränsöverskridande miljöproblem. Det är
negativt inte enbart för miljön i Europa utan också för
EU:s möjligheter att påverka den globala miljön. Vi
kommer att fortsätta kräva att de frågorna skall be-
handlas som de miljöfrågor de är och inte som skatte-
frågor.
Det är bara genom ett ständigt pågående överstat-
ligt politiskt samarbete som länderna tvingas låta
vackra ord bli kraftfull handling. I reservation nr 20
uppmanar vi regeringen att vid nästa regeringskonfe-
rens driva denna fråga och då lägga fram förslag som
gör det möjligt att med kvalificerad majoritet införa
miljöavgifter som syftar till att motverka gränsöver-
skridande miljöproblem. Kuriöst nog har såväl Miljö-
partiet som Vänsterpartiet anslutit sig och yrkar bifall
till vår partimotion.
Herr talman! Några av resultaten från regerings-
konferensen är positiva, t.ex. den ökade öppenheten i
beslutsfattande och redovisning av beslut. Det blir ett
övergripande mål för EU att alla beslut skall fattas så
öppet som möjligt. Enligt Amsterdamfördraget skall
alla som bor i ett medlemsland ha rätt att ta del av
parlamentets, rådets och kommissionens handlingar.
Hur detta skall gå till och när handlingar måste hem-
ligstämplas återstår dock ännu att besluta. De natio-
nella parlamenten skall få bättre information före
EU:s beslut, samtidigt som fler beslut kommer att
fattas med kvalificerad majoritet inom EU och Euro-
paparlamentets makt ökar.
Det är synnerligen väsentligt att en öppenhet
präglar unionen. För att invånarna i medlemsländerna
skall få ett förtroende för EU måste ansvar, närhet,
öppenhet och mångfald vara grundprinciper för all
maktutövning. Kravet på öppenhet innebär att EU
måste tillämpa offentlighetsprincipen. Vår vision är
att när EU:s ministerråd sammanträder som lagstiftare
skall debatterna och besluten vara offentliga.
Några fler positiva resultat från regeringskonfe-
rensen gäller en del sociala frågor, t.ex. jämställd-
hetspolitiken. Det gäller också polissamarbetet och
utrikespolitiken. Amsterdamfördraget innebär att EU
får ökade möjligheter att engagera sig i humanitära
och fredsbevarande uppgifter och i operativa insatser
i samband med krishantering och fredsfrämjande, de
s.k. Petersbergsuppgifterna. EU har saknat kraft i den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Vi känner dock viss besvikelse över framstegen i
bekämpningen av den gränsöverskridande brottslighe-
ten. Bovarna är i dag internationella, och de samarbe-
tar över gränserna. För att effektivt kunna bekämpa
den gränsöverskridande brottsligheten borde även
polissamarbetet bli mera gränsöverskridande. Vi
anser inte att det hittillsvarande mellanstatliga polis-
samarbetet är tillräckligt effektivt.
Herr talman! Som jag sade kommer Folkpartiet att
säga ja till Amsterdamfördraget. Jag yrkar bifall till
reservation nr 20.
Anf. 4 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Sannolikt kommer riksdagen i dag
med tre fjärdedels majoritet att ytterligare ta några
steg mot en federal statsbildning i Europa. Hur
mycket man än anstränger sig att genom ett Orwellskt
bildspråk dölja dessa steg råder det i dag en utbredd
känsla också bland samhällsengagerade medborgare
att den politiska utvecklingen glider ifrån oss och inte
går att påverka. Orsakerna till detta är säkert flera. En
orsak är utformningen av EU:s beslutsprocesser. Det
folkliga deltagandet, t.ex. genom en folkomröstning
om fördragsändringen, tillbakavisas i betänkandet.
Intresset för att behandla EU-frågorna i fackut-
skotten för att öka riksdagens inflytande är också
minst sagt svagt. Snarare är det så att de krafter i
Europa som vill bygga den federala statsbildningen
ser ett ökat inflytande från de nationella parlamenten
som ett hinder. Denna syn menar jag har historiska
rötter.
Europarörelsens grundare Coudenhove-Kalergi
ansåg redan under mellankrigstiden att den moderna
demokratins epok skulle bli en parentes mellan börds-
och intelligensaristokratins tidsåldrar, som han ut-
tryckte det. Kanske kommer han att bli sannspådd.
Tanken att en elit måste ta ansvar för att ena Europa
och ge det en framskjuten roll på världsarenan stöter
vi då och då på också i den moderna debatten. Själv
har jag under min tid som Europapolitiker utsatts för
påtryckningar just med innebörden att när det gäller
att stärka Europas roll på världsarenan kan majoriteter
i folkopinioner inte få stå i vägen.
Enligt Sören Holmbergs och Mikael Gilljams
väljarundersökning Sveriges första Europaparla-
mentsval konstateras att mer än 50 % av väljarna är
motståndare till en gemensam valuta. 52 % var mot-
ståndare till att ta bort vetorätten i ministerrådet. 66 %
ville skärpa de nationella gränskontrollerna, och en-
dast 20 % ville gå vidare på Schengenvägen. 52 % var
mot att Sverige skulle delta i EU:s försvarssamarbete.
Endast 8 % gillade tanken på ett Europas förenta
stater, och bara 11 % var nöjda med EU:s demokrati.
Men här i riksdagen ångar majoriteten på och för-
söker spela sin roll som en politisk elit som vet bättre
än folket. Viktiga delar av den svenska statens själv-
bestämmande urholkas, överstatligheten förstärks,
gränskontroller avskaffas, det blir mer av gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik och EMU-processen med
gemensam valuta och centralbank bekräftas.
I mellankrigstiden var det naturligt att se på Euro-
pa och européen ur ett mer raspräglat perspektiv. I sin
bok Paneuropa säger Coudenhove-Kalergi: "Ännu
äger dock Europa det kvalitativt främsta människoma-
terialet i världen. De framåtsträvande amerikanerna
äro européer, som utplanterats i en annan politisk
miljö. - - - Den europeiska kulturen är den vita ra-
sens kultur, och den har uppstått på antikens och
kristendomens grundval. - - - Dess förnämsta resultat
är vetenskapen och dess praktiska tillämpning inom
teknik, kemi och medicin. Härutinnan överträffar den
vida alla andra kulturer. - - - Genom enhetlig organi-
sation, utnyttjande av naturtillgångarna och rationellt
införlivande av de afrikanska kolonierna, som i om-
fattning kunna jämföras med asiatiska Ryssland,
skulle Paneuropa kunna självt framställa alla råvaror
och livsmedel, som det har behov av och därigenom
vinna ekonomisk oavhängighet."
Elitismen, stormaktsambitionerna och den kolo-
niala synen på världen var då inget som behövde
döljas. I dag är språkbruket ett annat men jag tror att
den moderna Europarörelsen skulle må väl av att
studera de egna historiska rötterna.
I viss mån skymtar också elitism och stormakt-
sambitioner fram i vår sentida debatt. Före folkom-
röstningen om EU-medlemskapet var ett argument för
att folket skulle rösta ja att det var "för att få ett na-
turligt skydd mot våra egna politiker", som P G Gyl-
lenhammar uttryckte sig i Aftonbladet. Sveriges före-
trädare i EFTA:s övervakningsorgan, Nic Grönvall,
argumenterade för att det demokratiska styrelse-
skicket skulle ges ett mindre utrymme. Han hyllade en
"byråkrati som kan agera utifrån stor integritet, stor
sakkunskap och visioner som inte är tyngda av gam-
meldags ideologier". Det var befogat att denna byrå-
krati hade monopol på förslagsrätten.
Före jul förekom inlägg i den här debatten från en
känd debattör, nämligen från Bo Södersten, som ju
vill lägga över en stor del av politiken till en grupp
kompetenta medborgare utanför den politiska sfären.
När vi den 4 mars i debatten om en oberoende
riksbank debatterade här i kammaren kunde man höra
Carl B Hamilton från Folkpartiet hävda att medbor-
garna skulle gynnas om t.ex. inflation och räntor be-
stämdes av andra än politiker som har välbekanta
frestelser att jaga röster genom åtgärder som leder till
hög inflation. Senare i debatten anslöt sig Pär-Axel
Sahlberg till Carl B Hamiltons synpunkter.
Så talar de i dag som själva utnämner sig till fol-
kets företrädare vid sidan av de demokratiska spelreg-
lerna.
Enligt min mening går det en röd tråd från mel-
lankrigstidens och 30-talets debatt om den parlamen-
tariska demokratins tillkortakommanden och nöd-
vändigheten av en byråkratisk elit som tar över mer av
beslutsfattandet. Varje nationellt parlament tycks nu
innehålla tillräckligt många eftergivna och likgiltiga
folkvalda som tror att det är oundvikligt att de måste
beröva sig själva och folket inflytande över sam-
hällsutvecklingen. Givetvis är detta tragiskt.
Nu finns de som tycker att det som jag säger är ett
förgrämt nej-sägarklagande som kommer att dö bort
under historiens gång. Jag ser emellertid många teck-
en på att just en kritik mot beslutsfattandet inom EU
växer fram i flera länder. Inte minst gäller det bland
de unga. När de kämpar för miljöfrågor, djurskydd,
social rättvisa, minskad arbetslöshet, konsumentin-
tressen osv. utan att nå påtagliga resultat kommer de
givetvis att fråga sig varför det är så. Det gör de också
redan nu. De tar reda på hur EU fungerar, och de
kommer att inse att bakom den med integritet och
sakkunskap polerade kommissionsfasaden döljer sig
starka lobbyintressen finansierade av transnationella
bolag.
Självfallet är det viktigt för dessa lobbyister och
bolag att kommissionen har kontroll över EU:s dag-
ordning. Att lämna denna dagordning till vad lobbyin-
tressen ser som röstfiskande politiker är sannolikt för
många av dem en fasa. Därför är det heller inga rege-
ringar som vill ifrågasätta kommissionens initiativ-
monopol. I Amsterdamfördraget stärks i stället kom-
missionens initiativmöjligheter, och det sker också
inom tredje pelaren.
Ibland förs argumentet fram att ökad överstatlig-
het är en nödvändighet för att bekämpa brottslighet
och bedriva miljöpolitik. Vi har redan i dag hört de
argumenten.
Den ökande överstatlighet som det är fråga om i
de här fördragsändringarna rör, åtminstone i det korta
perspektivet, till stor del andra frågor än just miljön
och bekämpningen av brottslighet. Framtida överstat-
lighet när det gäller asyl- och flyktingpolitik kan ju
inte räknas in som brottsbekämpande åtgärder. Inte
heller kan ökad överstatlighet när det gäller rampro-
gram för forskning och utveckling räknas som brotts-
bekämpning. Jag tror inte att det håller att använda
just de argumenten för att argumentera för den över-
statlighet som nu införs.
Herr talman! Det skulle verkligen stärka demo-
kratin i EU:s beslutsprocess om det gick att föra över
mer beslutsmakt till de nationella parlamenten och
stärka samarbetets mellanstatliga karaktär. Inte i en
enda mening föreslås dock någonting sådant. Möjli-
gen skall parlamenten nu i ett tidigare skede före
beslut få förslag från kommissionen, och detta är
positivt. Inte ett enda konkret förslag om hur folket
självt skall kunna bli deltagande i beslutsprocessen
läggs emellertid fram.
Ett införande av tydligare skrivningar om ökad
öppenhet är givetvis bra. I framtiden kan då möjlighe-
ten till insyn öka och den offentliga debatten förbätt-
ras. Under en tvåårsperiod efter fördragets ikraftträ-
dande skall bestämmelserna om öppenhet fyllas med
ett konkret innehåll. Vi vet ännu inte hur reglerna
kommer att se ut. Vi vet inte hur det blir med diarier,
som är en förutsättning för en fungerande hand-
lingsoffentlighet. Någon meddelarfrihet kan vi för-
modligen inte se fram emot.
Beträffande dem som ser kampen mot arbetslöshet
som den allra viktigaste politiska frågan kan man
fråga sig om inte sysselsättningskapitlet i första pela-
rens avdelning 8 kan vara ett skäl att stödja fördraget.
Det kommer att bli mer av rapportskrivande om sys-
selsättningens utveckling både i unionen och i de
enskilda medlemsstaterna. Erfarenheter kommer att
utbytas. Rådet kommer att ge medlemsstaterna re-
kommendationer. Sysselsättningspolitiken i de enskil-
da länderna kommer att övervakas av en kommitté.
Allt detta är troligen bra. Arbetslöshetsdebatten blir
en institutionaliserad del av EU-politiken.
Vi för vår del tror dock inte att det går att på detta
sätt bedriva en effektiv sysselsättningspolitik frikopp-
lad från den ekonomiska politiken. EMU, konver-
genskraven och stabilitetspakten sätter fortfarande
snäva ramar för möjligheterna att effektivt bekämpa
arbetslösheten. Alltjämt är prisstabilitetsmål och bud-
getdisciplin stenhårt överordnade kampen mot arbets-
lösheten. Jag menar att denna politik står i bjärt kon-
trast till den sysselsättningsunion som Ingvar Carlsson
en gång argumenterade för före folkomröstningen om
medlemskapet. 20 miljoner arbetslösa och 57 miljoner
fattiga kommer inte, mot bakgrund av den här politi-
ken, att se några större förändringar under de närmas-
te åren.
När det gäller skrivningarna om miljön kan man
peka på såväl framsteg som bakslag. Det är ett fram-
steg att uttryck som hållbar utveckling och miljö förs
in som grundläggande mål och att de skall beaktas i
politiken. Det som diskuteras mest är den s.k. mil-
jögarantin i artikel 100a. Fortfarande finns det möj-
ligheter för ett land som vill behålla strängare regler
att begära det när nya regler införs på EU-nivå. Nytt
är att kommissionen, när dispens ges, är skyldig att
grunda denna på vetenskapliga fakta. Man kan undra
vad forskare tycker om att en kommission skall avgö-
ra vad som är vetenskapliga fakta eller inte. Ett med-
lemsland som vill införa en nationell bestämmelse
måste visa att problemet är specifikt för medlemssta-
ten och att det hela baseras på vetenskapliga fakta.
Det kommer att bli svårt att hävda t.ex. att en kemi-
kalie är farlig i Sverige men inte i Danmark eller
andra länder. Dispenser kommer det med all säkerhet
bli mycket svårt att få.
Herr talman! Sammantaget gör vi bedömningen att
det är relativt små framsteg som har gjorts inom t.ex.
politikområdena sysselsättning, miljö, öppenhet och
jämställdhet samt att de inte uppväger problemen med
en ökad överstatlighet och vandringen mot en federal
statsbildning i Europa.
Senare i debatten kommer Eva Zetterberg att ta
upp argument kring folkomröstningsfrågan. Jan Jen-
nehag kommer att ta upp debatten om den gemen-
samma utrikes- och säkerhetspolitiken. Kenneth Kvist
kommer att ta upp de konstitutionella frågorna.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till reser-
vationerna 1, 4, 5, 6, 7, 14 och 17.
I detta anförande instämde Tanja Linderborg,
Kenneth Kvist, Alice Åström och Eva Zetterberg (alla
v) samt Ragnhild Pohanka (mp).
Anf. 5 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Jag begärde replik på Bengt Hurtig
därför att jag blev nästan upprörd över hans historie-
skrivning. Europa är den världsdel som har haft den
blodigaste historien under detta sekel. Vi har haft två
världskrig, som i allt väsentligt varit europeiska in-
bördeskrig. Vi har haft tre totalitära ideologier som
har slaktat människor i tiotals miljoner; nationalso-
cialismen, fascismen och kommunismen.
Vad Europa har lärt sig är att om vi skall få frihet,
fred och välstånd på vår kontinent behöver vi ett fast
förpliktande samarbete. Det är den fundamentala
lärdomen av 1930-talets misslyckanden. Och Europa
lärde sig efter andra världskriget. I västra halvan av
Europa byggde vi upp fasta förpliktande institutioner,
inte de "vackert-väder-institutioner" som vi hade
under mellankrigstiden, som fungerade när alla var
överens men som inte klarade det längre när somliga
började bryta mot det hela.
Det är, jämfört med det som Bengt Hurtig sade, en
helt annan historisk erfarenhet som hela den europeis-
ka integrationen bygger på.
Anf. 6 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Jag hoppas att Göran Lennmarker
har rätt, men det är också andra krig som har förts
under århundradenas lopp över hela jordklotet, på alla
de fem kontinenterna, just från europeiska stormakter.
Tiotals miljoner indianer utrotades i Amerika. Över-
greppen i kolonierna i Afrika och Asien är väl doku-
menterade. Också av den historien måste Europa
naturligtvis dra sina slutsatser.
Anf. 7 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Detta skedde innan den europeiska
integrationen påbörjades under efterkrigstiden. Det
har skett en avkolonisering. Det kan knappast det
europeiska integrationsarbetet beskyllas för. De be-
gångna missdåden i Europa gentemot världsdelar är
också en viktig del av Europas historia. Vi skall inte
skyla över de mörka kapitlen i historien, men det är
viktigt att vi har dragit lärdom av detta och insett att
ett fast förpliktande samarbete är viktigt. Dessutom
tittar man nu i många andra världsdelar på Europa, för
att se om man själv inom sina regioner kan skapa ett
fastare samarbete, vilket vore till stor fördel på åtskil-
liga håll.
Anf. 8 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Jag har deltagit i ganska många år i
den europeiska debatten, och jag stöter då och då på
argumentationen att Europa skall spela sin roll, unge-
fär som i gamla tider på världsarenan. När Kanada
grep fiskebåtarna utanför deras kust diskuterade EU-
parlamentet att man skulle ha haft en flotta för att
kunna frita det spanska fiskefartyget.
Tendenserna i det här sammanhanget är för mig
ibland oroande. Nu tror jag att särskilt de alliansfria
staterna, som har en annan historia, kan utgöra en
broms på den här typen av politik.
Jag ville med mina citat från Europarörelsens
grundare visa vilka perspektiv som då fanns, och som
den generation som skapade den europeiska unionen
efter andra världskriget fick sin utbildning i, nämligen
på 20- och 30-talet.
Anf. 9 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag vill be Vänsterpartiet om ursäkt.
Jag påstod att Vänsterpartiet står bakom reservation
nr 20 som handlar om att miljöskatter skall avgöras
som miljöbeslut och ej som skattebeslut. Jag blev
uppmärksammad på att Vänsterpartiet inte står bakom
den reservationen. Jag vet inte varför jag fick för mig
det. Ibland tror jag att man ser det man vill se, och jag
ville väl se en ljusglimt i det förgrämda nej-sägandet.
Anf. 10 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Vi har tittat på den reservationen. I
vissa sammanhang skulle vi nog kunna tänka oss
majoritetsbeslut för att tvinga fram skatteregler på
miljöområdet, men den här reservationen är väldigt
generellt skriven och slår över hela området. Jag vill
inte se t.ex. att EU med majoritetsbeslut inför koldi-
oxidskatt på värmeproduktion från biomassa. Det här
måste man avgöra i varje konkret fall, och därför är
reservationen litet för allmänt skriven. Men vi kom-
mer att fortsätta den här diskussionen.
Anf. 11 PETER ERIKSSON (mp):
Herr talman! När Magnus Härenstam i Jeopardy
ger svaret "Hundratals nya små och stora steg på
vägen mot att göra EU till en federal stat" blir frågan
"Vad är Amsterdamfördraget?". Jag tror att vi kom-
mer att vara ganska eniga om den saken om några år.
Jag är också enig med dem som säger att det här inte
är samma revolution som när Maastrichtfördraget
kom till. Det var ett jättekliv, och det här har mer
karaktären av många små och större steg.
En sak som har uppmärksammats mindre i den
debatt som trots allt har förekommit är att EU i och
med det här fördraget för första gången får karaktären
av att majoritetsbeslut dominerar inom alla EU:s
beslutsområden. Majoritetsbeslut blir dominerande
inom hela EU, inom alla pelare. Det här är intressant,
och jag tycker att det borde uppmärksammas mer.
Inom utrikespolitiken är det t.ex. helt klart att det
kommer att vara majoritetsbeslut som dominerar i
framtiden. Det är inte någonting som man får en
känsla av när man lyssnar på regeringens beskriv-
ningar.
Vilka är det som blir vinnare i och med det här
fördraget? Jag tycker att de som måste ses som de
stora vinnarna är EU:s institutioner.
EU-parlamentet får en betydligt starkare makt-
ställning än i dag. Inom en lång rad områden - det har
också listats i detta betänkande - får EU-parlamentet
mer makt, mer att säga till om.
EG-domstolen får betydligt mer makt än man har i
dag, och man har redan i dag en stark ställning. EG-
domstolen har drivit på integrationssamarbetet mot en
gemensam statsbildning. Men man får ännu mer att
säga till om. Sveriges riksdag kommer i dag att ta
särskilda beslut om att överlämna beslutsbefogenheter
till EG-domstolen. Det gäller inom rättsområdet.
EU-kommissionen kommer också att få en betyd-
ligt starkare ställning, t.ex. inom utrikespolitiken men
också inom andra områden, eftersom man lyfter över
en lång rad områden till s.k. överstatliga beslut.
Kommissionen får då initiativrätt, ensamrätt på att ta
initiativ till nya beslut.
Så här kan man hålla på; EU:s institutioner får en
efter en mer makt.
Vilka är då de som förlorar makt? Jo, det är na-
turligtvis de 15 olika nationella parlamenten; Sveriges
riksdag, det danska folketinget, det brittiska parlamen-
tet och alla de andra inom EU. I förlängningen är det
folken i Västeuropa som förlorar makt, därför att man
överlämnar makt till en odemokratisk struktur. Man
låter demokratiska beslut, makten över demokratiska
beslut, försvinna genom fingrarna ut till institutioner
som styrs med en byråkrati och som inte kan ställas
till ansvar för det som de beslutar om.
Det här är en väldigt farlig utveckling. Man kan
undra vart vi är på väg. Är det mot en federal stat?
Var är vi i så fall i den processen? Hur långt skall vi
gå?
Jag tycker att regeringen och Lena Hjelm-Wallén
om något borde ställas till svars för och tala om hur
långt man är beredd att gå. Är det hit men inte längre?
Är det att vi skall gå en ytterligare vända under nästa
mandatperiod, en ny regeringskonferens, där vi över-
lämnar ännu mer makt till de stora länderna, där ännu
mer av vetorätten försvinner, eller är det nog nu? Det
är en sådan grundläggande och viktig fråga som jag
tycker att Lena Hjelm-Wallén måste svara på i dag.
Riksdagen har litet grand tagit ställning i de här
frågorna tidigare. Redan när vi gick med i Europeiska
unionen för några år sedan har man sagt att överlåtel-
se av beslutsbefogenheter inte kan ske i en sådan
utsträckning att regeringsformens bestämmelser om
statsskickets grunder upphör att vara giltiga. Riksda-
gens ställning som det främsta statsorganet får inte
genom överlåtelse av normgivningsmakten urholkas i
väsentlig grad.
Jag tycker att det är helt uppenbart att vi redan har
passerat den punkt där riksdagens ställning urholkas i
väsentlig grad i normgivningsprocessen. Riksdagen
har faktiskt blivit ett rådgivande organ till regeringen i
lagstiftningsprocessen i stället för att vara den lagstif-
tande makten. Men majoriteten hänvisar fortfarande
till det här i riksdagen. Man säger fortfarande att det
inte har hänt någonting väsentligt. Det tycker jag är
mycket betänkligt. Följer man med över huvud taget i
vad som händer? När tar man klivet över den här
ribban, som jag tycker att man redan måste ha insett
att vi har stigit förbi?
Jag tycker att Lena Hjelm-Wallén, som är här nu,
regeringen i sin helhet och riksdagen beter sig som
kräftorna i grytan. De tänker sig att hoppa ur när det
blir för varmt. Men de upptäcker aldrig att det blir för
varmt, därför blir de kokta.
Steg för steg urholkas statsskickets grunder och
riksdagens ställning. Men majoriteten upptäcker inte
att någonting har hänt, därför hamnar vi i en federal
stat och svenska folkets möjlighet att påverka framti-
den eroderas. Men det fattas aldrig något beslut om
det i Sveriges riksdag. Det bara blev så, antagligen.
Varför är det då så väldigt bråttom, kan man und-
ra. Amsterdamfördraget skall inte träda i kraft förrän
tidigast nästa år. Det finns inte heller något formellt
datum när det måste träda i kraft. Det är väldigt bråt-
tom att anta detta. Vi har haft en forcerad behandling i
riksdagen, en forcerad remissomgång, därför att det
gäller att till varje pris undvika att svenska folket får
vara med i den här processen.
Det stora problemet för regeringen är att en väldig
majoritet av svenska folket faktiskt är kritisk redan till
det som gäller i dag. Jag tror att det är en ganska lugn
bedömning man kan göra, att en majoritet av svenska
folket inte vill ta ytterligare steg mot överstatlighet.
Man tycker att det är nog med den byråkrati vi har fått
redan. Och de många vill redan träda ur EU. Majorite-
ten, åtminstone 60 % i de flesta mätningar, tycker att
det är dåligt redan. Nu är det så att nästan 90 % här i
riksdagen verkar tycka att man skall ta ytterligare steg
i stället och fortsätta att överlåta beslutanderätten.
Regeringen har valt att vara följsam mot EU:s
stormakter och representera minoriteten här hemma.
Det har varit viktigare att vara en duktig representant,
deltagare i det gemensamma samarbetet, och följa
stormakternas, framför allt Tysklands och Frankrikes,
strävanden så gott det går än att representera det
svenska folket. Därför har det blivit så att regeringens
värsta och största motståndare är svenska folket. Det
är ju en tragisk utveckling att vi har fått det så, att
regeringens fiender är svenska folket. Det är det som
måste anses ligga bakom situationen att det till varje
pris gäller att i riksdagen fatta de här besluten innan
svenska folket har val till riksdagen i höst.
Man kunde faktiskt ha valt att göra den här änd-
ringen i beslutsöverlåtelsen genom att fatta beslut på
samma sätt som man gör när man ändrar grundlagen.
Då hade vi, som det står i Sveriges grundlag, fått fatta
ett beslut före valet och ett beslut efter valet. Svenska
folket hade fått vara med i beslutsprocessen, man
hade kunnat ta ställning till detta den 20 september.
Man kunde också, som vi har föreslagit, ha beslu-
tat att hålla en folkomröstning, som man gör i Dan-
mark, Irland och Portugal. Då hade man också låtit
svenska folket vara med. Man kunde också ha beslutat
att skjuta på hela beslutsprocessen till i höst. Det finns
flera andra länder som kommer att besluta om ratifi-
ceringen i höst. Det är inte nödvändigt att anta detta
nu. Det är inte så bråttom reellt sätt.
Men regeringen har bråttom, för man vill till varje
pris undvika att svenska folket skall kunna vara med i
den här processen.
Om vi går tillbaka till själva sakinnehållet vill jag
erinra om att när vi fick en redovisning här i riksda-
gen efter det att förhandlingarna var färdiga var reak-
tionen från regeringen att detta var bingo för Sverige.
Det var toppen. Stora framsteg för svensk förhand-
lingskonst hade nåtts genom Amsterdamfördraget och
förhandlingarna i Amsterdam som skedde på somma-
ren. Man sade att miljögarantin skärpts, att miljöfrå-
gorna tagit stora kliv framåt, som Helena Nilsson
säger här nu. Man sade att man löst många problem
med arbetslösheten. Man sade också att man fått in en
svensk offentlighetsprincip. Det var ett stort steg
framåt.
Om man tittar litet mer noggrant på en och en av
de här frågorna får man inte längre samma bild. Följer
man vad hela miljörörelsen enigt har sagt efteråt fin-
ner man att det inte blev någon skärpning av miljöga-
rantin. Det var ett bra säljargument för Amsterdam-
fördraget då. Men efteråt bleknar den bilden.
Det visade sig i stället att man tillsatt ytterligare
villkor för att ett enskilt land skall kunna gå före på
miljöområdet. Det blir svårare att gå före på miljöom-
rådet. Själva miljögarantin har vidgats, men det blir
svårare genom att man tillsätter ytterligare villkor,
t.ex. om den inre marknadens funktion, som inte fanns
tidigare.
När det gäller nya regler måste miljöproblemet va-
ra speciellt för just det landet. Hur många mil-
jöproblem är speciella för just det landet? Och de
måste ha uppkommit efter det att EU har fattat beslut
om den nya regeln. I de flesta fall är det bara så att
man kanske råkar upptäcka problemen efteråt. De har
inte uppkommit då. Så var det med det bingoutropet.
Problemet med arbetslösheten har inte heller lösts.
Jag tror inte att man kan säga att det finns någon fack-
förening som ropat heureka och sagt: Nu grejar det
sig i alla fall. Våra medlemmar här i Byggnads eller
Metall får jobb. Det är inte så det funkar.
EU har satt frågan om att klara av arbetslösheten
högst på dagordningen sedan sommaren 1993. Än så
länge har det inte lett några steg vidare. Men det är
precis det som man nu har formulerat i Amsterdam-
fördraget. Sommaren 1993 var inte Sverige medlem i
unionen, såvitt jag minns.
När det gäller öppenheten är det på ungefär sam-
ma sätt. Där har vi en praxis som nu formuleras i
Amsterdamfördraget. Det är ett steg framåt, det tycker
jag att man kan hålla med om. Det är ingen stor för-
ändring. Vi vet inte hur det hela kommer att sluta. Det
är institutionerna själva som bestämmer om det skall
bli någon öppenhet och i vilken grad handlingar skall
släppas ut eller hemligstämplas.
Jag kan gå in på många fler frågor. En stor för-
ändring är en stor svensk framgång. Det gäller det
militära området. Sverige drev på tillsammans med
Finland att EU skall få möjligheten att sätta in militär
makt i internationella krishärdar.
Danmark, som är med i Nato, har fått ett undan-
tag. Landet deltar inte i det försvarspolitiska samarbe-
tet. Men Sverige driver på att göra EU till en militär
maktfaktor. Jag tycker att det är uppseendeväckande
att det har blivit så.
Annika Nordgren kommer att gå vidare inom det
här området. Det har hänt mycket på de utrikespoli-
tiska och militära områdena. Kia Andreasson kommer
att tala om det. Det har också hänt mycket på rättsom-
rådet. Birger Schlaug kommer senare under debatten
att ta upp viktiga EU-frågor.
Jag vill till sist säga några ord till Helena Nilsson.
Hon sade att flexibel integration ger möjlighet för
några länder att gå vidare mot ett alleuropeiskt sam-
arbete. Jag skulle vilja veta hur det ger möjlighet till
ett alleuropeiskt samarbete. Är det inte så att några
länder kan ta nya steg mot en federal stat?
Folkpartiets Isa Halvarsson säger att det är viktigt
med fred och demokrati i ett enat Europa. Vetorätten
måste bort. Är EU vägen till demokrati i Europa? Isa
Halvarsson måste utveckla den saken närmare.
Jag vill reservera mig på några punkter. Jag yrkar
bifall till reservationerna 2, 3, 4 och 5, som handlar
om beslutsformerna, men också 9, som handlar om
asylrätten. Det är mycket graverande att Sverige bi-
drar till att urholka asylrätten och Genèvekonventio-
nen. Sedan är det också reservation 15.
I detta anförande instämde Per Lager, Ragnhild
Pohanka, Thomas Julin, Annika Nordgren, Kia And-
reasson, Eva Thede, Gunnar Goude, Marianne Sa-
muelsson och Eva Goës (alla mp).
Anf. 12 HELENA NILSSON (c) replik:
Herr talman! När jag har blivit tillfrågad av Peter
Eriksson skall jag också svara. Jag skall börja med
Peter Erikssons kommentar angående miljön.
Herr talman! Miljöfrågorna har stärkts. Det är ett
bevis på att regeringen har varit lyhörd. Regeringen
påbörjade sitt arbete med miljöfrågorna i en bisats.
Men efter att ha lyssnat på debatterna blev regeringen
konstruktiv och drev på arbetet i regeringsförhand-
lingarna. Regeringen skall ha en eloge för det. Det
faktiska utfallet av regeringsförhandlingarna innebär
enligt Centerpartiets uppfattning en förstärkning av
miljöfrågorna - inte minst den s.k. miljögarantin.
Till den konkreta frågan om den flexibla integra-
tionen. Det är en möjlighet i samband med Amster-
damfördraget som står till buds med den karaktär som
unionen har. Några länder kan gå före i samarbetet
utan att ändra den grundläggande unionskaraktären.
Det är den frågan vi har att ta ställning till i dag, och
majoriteten anser att den inte på något område går i
mer federalistisk inriktning.
Vi i Centerpartiet bedömer att den flexibla integ-
rationen kan leda till ett alleuropeiskt samarbete utan
att det blir ett mer federalistiskt samarbete. Det är mitt
svar på Peter Erikssons fråga.
Anf. 13 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag har litet svårt att förstå Helena
Nilssons argumentation. Den flexibla integrationen
innebär att några länder går före i riktning mot majori-
tetsbeslut inom nya områden. Det blir i riktning mot
en federal stat. Precis samma har skett inom Schengen
och sker nu inom EMU. Nya områden tas in, och
andra följer efter. Med ordet alleuropeiskt låter det
som om hela Europa är med. Det är precis motsatsen.
Det är några få som går före. Det är det intryck jag
får.
Sedan var det frågan om miljögarantin, Helena
Nilsson. Inför förhandlingarna sade både Centern och
Kristdemokraterna att man ville ha en villkorslös
miljögaranti. Nu säger Helena Nilsson att det blir
bättre, fastän det har blivit ytterligare villkor, ytterli-
gare försvåranden för att något land skall kunna gå
före. Hela miljörörelsen är enig om att detta är be-
drövligt. Ändå har Helena Nilsson mage att säga att
det har blivit bättre. Jag tycker att det är magstarkt.
Anf. 14 HELENA NILSSON (c) replik:
Herr talman! Jag vidhåller vad jag tidigare har
sagt. Miljöarbetet har förstärkts. Det får stå för Peter
Erikssons dåliga omdöme att uttala huruvida det är
magstarkt eller inte som ett argument i Sveriges riks-
dag.
Peter Eriksson bör läsa utrikesutskottets betän-
kande på s. 26, där utrikesutskottet refererar till vad
som har sagts i det utskott Peter Eriksson själv är
ledamot i när det gäller synen på den flexibla integra-
tionen. Den skall ske inom de samarbetsramar Ams-
terdamfördraget ger, dvs. att det inte leder till en ökad
federalistisk inriktning av samarbetet. Med detta har
jag svarat på frågan. Jag ställer mig, till skillnad från
Peter Eriksson, bakom Amsterdamfördraget.
Anf. 15 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Det är intressant att Centern driver
denna inställning. T.o.m. regeringen beklagar i pro-
positionen att det blev så med frågan om flexibel
integration.
Centern säger utåt att man inte är för och argu-
menterar ofta för en federalistisk riktning inom EU.
Nu säger man att detta är bra, fast det är tydliga steg i
den riktningen.
Det är skönt att säga att Helena Nilsson inte väg-
rar erkänna att hon ställde krav på en villkorslös mil-
jögaranti. Det hedrar henne. Jag håller med om att det
var riktigt.
Anf. 16 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag är inte för ett Europas förenta
stater. Men om det skall bli kraft bakom EU:s ageran-
de krävs det att vetorätten tas bort i vissa fall. EU och
medlemsländerna är demokratier. Man förbinder sig
att respektera allmänna principer om frihet, demokrati
och mänskliga rättigheter.
Peter Eriksson frågade vart vi är på väg. Det visste
Miljöpartiet redan vid folkomröstningen. I debatter
förde ni fram att svenska flaggan skulle försvinna.
Sverige skulle inte få delta i OS under svensk natio-
nalitet. Påven skulle bestämma över jämställdheten.
Har Miljöpartiet gjort någon uppföljning av farhå-
gorna? I så fall skulle ni veta att vi fortfarande har
svenska flaggan. Vi har nyss deltagit i OS, och vi
skall snart delta i VM. I fördraget står det att jäm-
ställdheten skall bli en grundprincip för EU som skall
gälla alla samarbetsområden.
Anf. 17 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Man kan naturligtvis använda vilka
argument som helst. Jag var medlem i Miljöpartiet vid
folkomröstningen. Jag har inte sett något dokument
som Miljöpartiet har antagit där det framgår att den
svenska flaggan kommer att förbjudas. Det är inte den
avgörande frågan. Det finns andra saker som är vikti-
gare. Där har det visat sig att vi i stor utsträckning har
fått rätt.
Debatten i samband med folkomröstningen var
inte det sista steget. Nu kommer det nya steg med
ytterligare överlåtelse av beslutsrätten. Det håller
riksdagen med om. Därför måste vi i dag i flera fall
fatta beslut med tre fjärdedels majoritet. Ännu mera
makt skall överföras. Isa Halvarsson säger att Folk-
partiet vill gå ännu längre. Men vilket är slutmålet -
om det inte är ett Europas förenta stater? Jag tycker
inte att det finns någon logik i resonemanget när man
säger att man vill gå betydligt längre, och ändå inte
vill gå ända fram. Finns det någon slutstation, och var
ligger den i så fall?
Anf. 18 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Slutstationen är att vi i Folkpartiet
inte vill ha ett Europas förenta stater. Vi vill ha vår
nation kvar, och det kommer vi också i fortsättningen
att vilja. Vi tycker att EU-samarbetet har varit till
övervägande del positivt.
Anf. 19 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag tror att det är ungefär som med
kräftorna jag pratade om tidigare. Isa Halvarsson
tycker att vi måste ha kvar den svenska flaggan, men i
övrigt finns det nog inte så många viktiga saker. Jag
har aldrig sett någon riktig lista från Folkpartiet. Jag
vet att Bo Könberg någon gång har talat om att vi
måste ha kvar sjukvårdsfrågorna nationellt. Han var ju
sjukvårdsminister, vad jag minns. Men något annat
har jag inte hört.
Anf. 20 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
utskottets hemställan i betänkandet om Amsterdam-
fördraget. Jag vill också i sammanhanget yrka bifall
till vår reservation nr 13. Vi står naturligtvis bakom
våra övriga reservationer också, men för tids vinnande
nöjer vi oss med att yrka bifall till denna.
Herr talman! Så har kammaren återigen av radar-
paret Hurtig och Eriksson fått uppleva en makalös
svartskrivning och svartmålning av ett steg framåt i
EU-sammanhang. Det är förvånande, och svårt att
riktigt förstå, var de får alla negativa argument ifrån
och hur svart man kan läsa olika resultat, även om
man har den allra största ambition.
Vi vet naturligtvis att resurserna som dessa partier
har i Bryssel har valt att i stället för att försöka ut-
veckla unionen använda sina medel för att skicka hem
mer svart färg att måla den svenska opinionen med.
Men jag är ändå förvånad över att man kan vara så
dyster som man här har redovisat.
Herr talman! Vi som sätter vår tillit till, och bär på
en övertygelse om, att ökat samarbete och ökad öp-
penhet mellan Europas folk främjar fred och frihet,
och att det skapar förutsättningar för en rättvisare
ekonomisk fördelning mellan människor i vår region,
i Europa, har anledning att se Amsterdamfördraget
som en framgång för Europas folk.
Regeringskonferensen som föregick Amsterdam-
fördraget avslutades på ett sätt som de flesta förhand-
lingar gör, dvs. både med glädjeämnen och med be-
svikelser.
Vi kan konstatera tre grundläggande målsättningar
i regeringskonferensen:
att förnya unionen
att skapa ett medborgarnas Europa
att förbereda utvidgningen mot öst
Herr talman! Kristdemokraterna har konsekvent
understrukit att EU:s främsta uppgift är att främja fred
och solidaritet. Det innebär att utrikes- och säkerhets-
politiken tillsammans med den förestående utvidg-
ningen av unionen måste prioriteras framför allt annat
arbete.
Beslutsreglerna har ändrats i Amsterdamfördraget.
Ett medlemsland som inte kan acceptera att omfattas
av ett beslut kan välja att lägga ned sin röst och på så
vis undvika att hindra övriga länder att gå vidare.
Detta ger ett effektivare beslutsfattande, och det inne-
bär en vinst, inte bara för de länder som vill fatta
beslut, utan även för det land som väljer att stå utan-
för. Vetorätten finns faktiskt kvar.
Det har sagts tidigare att en analysenhet skall ska-
pas, och så skall det också bli. Enheten skall utarbeta
en långsiktig strategi för att skapa analysunderlag för
beslut som skall ge en tidig förvarning för potentiella
konflikter som finns i Europa och i dess närhet.
Petersbergsuppgifterna finns med, och de har ock-
så skrivits in i fördraget. Uppgifterna gäller humanitä-
ra insatser, räddningsinsatser, fredsbevarande uppdrag
och insatser av stridskrafter vid krishantering, inklusi-
ve fredsskapande. De här uppgifterna ger Sverige och
övriga alliansfria länder en möjlig och en viktig platt-
form för deltagande i fredsarbetet.
Herr talman! När det gäller mänskliga rättigheter
har en viss framgång uppnåtts i det nya fördraget
beträffande ickediskriminering. En ny artikel, nr 6 a,
ger rådet möjlighet att vidta åtgärder mot diskrimine-
ring på grund av kön, ras, etniskt ursprung, religion
och de andra kända faktorerna. Det är ett viktigt steg
på vägen för att göra EU mer medvetet på detta om-
råde. Vi kristdemokrater skulle gärna ha velat se att
ett förbud mot diskriminering hade skrivits in i för-
draget. Det hade varit ännu bättre.
Enligt vår uppfattning är det en besvikelse att inte
Europarådets konvention om mänskliga rättigheter har
införlivats i fördraget.
Det är bra att man nu anger ett tidsperspektiv för
att besluta om åtgärder som rör asyl, skydd av flyk-
tingar, ansvarsfördelning, invandring, olaglig invand-
ring samt rättigheter för tredjelandsmedborgare som
legalt vistas i EU.
När det gäller unionens demokratiska utveckling
finns det en vanligt förekommande kritik mot EU,
som har gällt det demokratiska underskottet. Därför
har medlemsländerna nu enats om att öka öppenheten
och insynen i unionens arbete. Rådets omröstningar
skall vara offentliga framöver.
Vi kristdemokrater ser Europaparlamentets ökade
inflytande som en demokratisk framgång. Det europe-
iska folkets direktvalda parlament har naturligtvis en
ökande roll, och det tycker vi är viktigt.
När det gäller medborgarnas Europa är det en
viktig signal till Europas ca 20 miljoner arbetslösa att
EU-politiken kommer att fokusera på åtgärder som
främjar sysselsättning och en bättre social standard.
Den fria inre marknaden i Europa kompletteras på det
här sättet med ett socialt ansvarstagande. Det välkom-
nar vi.
Flexibiliteten innebär att ett antal länder kan gå
vidare till ett fördjupat samarbete utan att alla med-
lemsländer måste vara med. Den formen av samarbete
är begränsad genom en rad olika villkor. Villkoren
legitimerar flexibiliteten, som måste ses som en nöd-
vändighet inför kommande utvidgningar. Jag tror inte
att man skall underskatta att vissa länder av egen vilja
vill gå vidare. Då måste också demokratin hitta vägar
för detta.
Herr talman! Jag skall säga något beträffande ut-
vidgningen mot öst. Som så ofta har påpekats är
östutvidgningen en historisk uppgift för EU. Av soli-
daritetsskäl, för freden och för vår egen säkerhet är
det nödvändigt att bereda en väg för medlemskap för
de nya demokratierna i Öst- och Centraleuropa. Att
värna freden genom gemenskap och solidaritet har
varit, och måste fortsätta att vara, EU:s främsta upp-
gift. Det fortsatta och utvidgade samarbetet gynnar
inte bara Europas folk, utan i förlängningen även
säkerheten i omvärlden.
Ingenting får därför komma i vägen för den ut-
veckling mot medlemskap som har påbörjats i kandi-
datländerna.
Det är därför oroväckande att man i Amsterdam
inte kunde lösa några av de institutionella frågor som
tidigare angivits som nyckelområden för utvidgning-
en. Det beklagar vi.
Det är framför allt tre frågor som kvarstår och som
måste se sin lösning, nämligen kommissionens fram-
tida sammansättning, ökad användning av kvalificerad
majoritet för beslut i rådet samt en ny röstviktning i
rådet.
När det gäller miljöfrågor vill jag säga att det
slutliga resultatet måste anses alldeles otillräckligt för
vår del, trots vissa framgångar inom miljöområdet.
Visserligen bekräftas miljöfrågornas vikt av att en
hållbar utveckling anges som ett mål, men de konkre-
ta åtgärderna har inte givits ett ökat utrymme i fördra-
get, som vi skulle vilja ha sett.
En annan besvikelse på miljöområdet gäller mil-
jöskatter. Kristdemokraternas anser att ett beslut om
miljöskatter skall kunna fattas med kvalificerad ma-
joritet i rådet.
När det gäller kriminaliteten vill jag säga att det i
och med utvidgningen blir ännu viktigare att långtgå-
ende samarbete mot gränsöverskridande kriminalitet
finns på plats och fungerar effektivt. Dels blir unio-
nens yttre gränser betydligt längre, dels är det ett
faktum att illegal handel i dag i stor utsträckning
transiterar från Öst- och Centraleuropa. Medborgar-
nas trygghet är direkt beroende av den gemensamma
kampen mot kriminalitet.
När det gäller asyl vill jag säga att den nya asyl-
politiken innebär ett allvarligt bakslag. Att Spanien
lyckades få igenom ett protokoll som begränsar möj-
ligheterna för en medborgare i ett EU-land att söka
asyl i ett annat land står i strid med flyktingkonven-
tionen, som skall garantera obegränsad tillgång till
asylansökan. Detta beklagar vi kristdemokrater, och
vi kommer att arbeta för en förändring på det områ-
det.
Anf. 21 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Holger Gustafsson menade att vi
svartmålar den europeiska unionen och använder
parlamentets resurser för att skicka hem våra negativa
rapporter.
Vi står för en strategi i båda dessa avseenden. Det
vi är kritiska mot i den europeiska unionen försöker vi
naturligtvis att förändra genom arbete i Europaparla-
mentet. Vi deltar i rapportskrivande och lägger fram
förslag i de utskott där vi får möjlighet att medverka.
En av våra ledamöter har skrivit en viktig rapport
för att medlemsstaterna skall ta itu med våldet mot
kvinnor i Europa. 1998 har blivit ett år mot kvinno-
våldet i Europa just därför att en vänsterpartist har
skrivit en rapport och jobbat tillsammans med den
europeiska kvinnorörelsen omkring just dessa frågor.
Det måste väl ändå vara positivt, Holger Gustafsson.
Anf. 22 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag är den första att glädjas om
Vänsterpartiet åstadkommer positiva framsteg inom
EU-parlamentet. Det är mycket värdefullt. Men det vi
som parlamentariker i denna kammare och svenska
folket upplever både från Vänstern och Miljöpartiet är
denna ständiga svartmålning av allt som har med EU
att göra. Jag skulle vilja späda på det hela litet grand
genom att säga att det ofta är väldigt onyanserat.
Vi hörde från talarstolen tidigare beskrivningen att
nästan alla politiska beslut nu är majoritetsbeslut.
Sedan lade man till att det gällde alla beslut som är av
betydelse. Där fick man utrymme att vara sannings-
enlig. Man ger opinionen ett intryck av att det gäller
nästan allt. På samma sätt säger man att parlamentet
snart inte har någon makt kvar.
Vi som sitter i EU-nämnden vet ändå att det poli-
tiska område där EU kommer oss till mötes utgör en
liten del av samhället. Jag kan inte säga någon siffra.
Låt oss säga att EU har ett engagemang i ett par tre
procent av de hundra. Då kan man inte säga att det
svenska parlamentet saknar betydelse i lagstiftningen.
Anf. 23 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Är det något område där parlamentet
saknar betydelse så är det på EU-nämndens område.
Vi utgör ett bollplank. Regeringen informerar oss om
vilka beslut man tänker fatta när man far ned på mi-
nisterrådsmötena. Däremot sker det ingen beredning i
utskottet av dessa ärenden, så att vi kan vara en jäm-
bördig part i dialogen.
Även många forskare uppfattar i dag riksdagens
sätt att medverka i besluten i EU-nämnden som en
skenverksamhet när det gäller parlamentariskt infly-
tande. Den frågan kommer vi att debattera i betydan-
de utsträckning framöver.
Anf. 24 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Det är min erfarenhet - jag har suttit
med i EU-nämnden sedan den kom till - att vi till
huvuddelen blir ganska eniga om de ärenden som
regeringen har berett och som vi behandlar där. Re-
geringen kommer riksdagen till mötes, och vi har
möjlighet att ge synpunkter på ärendena. Enligt min
erfarenhet har EU-frågorna fortfarande karaktär av
utrikespolitiska frågor. Vi söker en ganska stor enig-
het. Vi har möjlighet att diskutera i EU-nämnden.
Vi kan naturligtvis välja en annan form där riks-
dagen kan binda EU-nämnden. Det kan man diskutera
i framtiden. Men till syvende och sist har man möjlig-
het att avsätta regeringen om den inte lever upp till de
förväntningar som riksdagen har. Demokratin finns
ändå där i slutändan.
Anf. 25 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Det som Holger Gustafsson tar upp
nu är väldigt intressant. Han säger att bara ett par
procent av lagstiftningsbesluten fattas inom EU. Det
visar verkligen att vi har helt olika bild av situationen.
Jag menar att det fattas betydligt fler beslut - ock-
så lagstiftande beslut - inom EU än vad det gör i
Sveriges riksdag. Väldigt många stora områden har
helt och hållet överlåtits till EU. Det gäller hela jord-
bruksområdet, som EU helt och hållet har mandat på.
Svenska beslut är bara en uppföljning av beslut. De
gäller i stort sett om vi skall använda oss av de bidrag
vi får. Det finns också andra områden med delat be-
slutsfattande.
EU är inte ett par procent. Det är en direkt felaktig
bild av verkligheten. Det kanske är bakgrunden till att
kristdemokraterna inte verkar se någon fara med vad
som är på gång. Jag tycker att det förklarar ganska
mycket.
Anf. 26 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag har inte talat om 2 %. Jag använ-
de det som ett exempel, och jag vill ta tillbaka siffran.
Vi har inget underlag för det, utan det var ett exemp-
lifierande.
Vad jag står för - vad jag är övertygad om - är att
EU de facto huvudsakligen engagerar sig i de gräns-
överskridande frågorna. Andra områden i svensk
politik är oerhört mycket större. Det gäller från gräs-
rotsnivån och uppåt för svenska medborgare.
Det finns naturligtvis ett politiskt intresse för
Vänstern och Miljöpartiet att låta detta område växa
ut som om det vore helheten för svenska folket. På det
sättet vill man använda den negativa EU-opinionen
för att själv vinna valet i Sverige. Så låtsas man att
EU hanterar huvuddelen av svensk politik. Det är ju
ren lögn.
Anf. 27 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Är jordbruket ett gränsöverskridande
område? Jag trodde att det var fullt möjligt att se
jordbruksfrågan som en fråga som inte är så väldigt
gränsöverskridande. Det är någonting som man håller
på med på sin egen plats här i världen. Om jordbruket
nu är gränsöverskridande kan jag hålla med om att
praktiskt taget alla områden är gränsöverskridande.
Nu går EU in på rättsområdet. Man säger att man
vill harmonisera civilrätt och straffrätt. Man tar steg
mot att också möjliggöra en harmonisering inom
viktiga områden i rättssystemet. Är det ett gränsöver-
skridande problem? Ja, det kan man säga, eftersom
det finns brottslingar i världen som rör sig över grän-
serna. Då är all juridik gränsöverskridande. Med den
typen av definition blir allting gränsöverskridande.
Men det är inte ett bra sätt. Ett bra sätt, som följer
en demokratisk tanke och där folk kan vara med och
påverka, är att försöka trycka ned besluten så långt
som möjligt. I detta system blir allting överstatligt och
gränsöverskridande i tanken, och därför måste vi hela
tiden ta nya steg mot en federal stat.
Anf. 28 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Peter motsade sig själv litet grand.
Han funderade högt här i kammaren över om vi har
gränsöverskridande frågor. Sedan kom han in på
kriminaliteten och konstaterade att den är gränsöver-
skridande. Maffiaverksamhet och ekonomisk brotts-
lighet känner i dag inga gränser. Det har inget med
EU att göra, utan det är ett modernt fenomen i ett
kommunikativt samhälle. Han säger också att det inte
borde vara så. Nej, det är precis där Miljöpartiet lan-
dar i sin politik - man önskar att det inte vore så och
säger sedan att det inte behövs några gränsöverskri-
dande beslut. Verkligheten är ändå den, som Peter var
på väg att beskriva, att den ekonomiska brottsligheten
är gränsöverskridande.
Hur skall vi då bemöta detta om vi inte har minst
lika bra verktyg, som också fungerar över gränserna?
Säger vi nej till det här förslaget går vi maffian till
mötes, herr Eriksson.
Anf. 29 MAGNUS JOHANSSON (s):
Herr talman! Låt mig börja med en reflexion med
anledning av den första debattrundan. Två personer
som har deltagit i debatten hittills har i betydligt hög-
re grad än alla andra, i egen utsago i stort sett ensam-
ma, försvarat demokratin i Sverige. Men samtidigt
bortser de från det faktum att för att man på ett demo-
kratiskt sätt skall kunna föra en diskussion och en
debatt måste man också hantera sanningar ganska
ansvarsfullt. I Bengt Hurtigs och Peter Erikssons
anföranden har vi, precis som Holger Gustafsson
sade, hört flagranta exempel på oerhörda missförstånd
och svartmålningar av det som vi i dag har att behand-
la, som om inte annat kommer sig av okunnighet. Jag
utgår, herr talman, från att det kommer att finnas
utrymme för ytterligare utveckling av detta i en re-
plikrunda efter mitt anförande.
I juni 1997 samlades EU:s stats- och regeringsche-
fer i Amsterdam för att enas om att anta det som
skulle komma att kallas Amsterdamfördraget. Detta
skedde efter en regeringskonferens som hade inletts i
mars året innan vid ett möte i Turin. Syftet med kon-
ferensen var att göra en översyn av fördragen för att
stärka och effektivisera samarbetet och för att förbe-
reda unionen inför en utvidgning med ett antal nya
medlemsstater. För att förbereda konferensen hade en
s.k. reflexionsgrupp bestående av representanter för
ländernas regeringar tillsatts och arbetat fram en rap-
port, som lades till grund för dagordningen. På
grundval av den rapporten kom konferensen att delas
upp i tre huvudsakliga områden, nämligen unionen
och medborgarna, en effektiv och sammanhängande
utrikes- och säkerhetspolitik och institutionella frågor.
Vid sidan härav diskuterades även två andra
punkter, nämligen den s.k. flexibla integrationen och
en förenkling av fördragen. Jag ber, herr talman, att få
återkomma till de konkreta punkterna litet längre fram
i mitt anförande.
Den för knappt ett år sedan avslutade regerings-
konferensen var den första som Sverige har deltagit i.
Det var den första gången vi fick pröva våra möjlighe-
ter att förändra och förbättra det europeiska samarbe-
tets grundläggande fördrag. Resultatet visar väl att
även ett litet och nyblivet medlemsland faktiskt har ett
stort inflytande, tvärtom vad många har velat göra
gällande.
Herr talman! Utskottet har uppfattningen att rege-
ringen var mycket angelägen om att riksdagen skulle
ha ett stort inflytande under förhandlingarna. Som
exempel på detta kan anges att vi, eller snarare ni,
eftersom det var före min tid i denna eminenta för-
samling, i utrikesutskottets betänkande
1995/96:UU13 ställde er bakom de av regeringen
förslagna prioriteringarna inför regeringskonferensen.
De prioriteringarna var sysselsättning, miljö, öppen-
het, jämställdhet och konsumentfrågor.
Utskottet framhåller i dagens betänkande att Sve-
riges tydliga och bestämda hållning på ett avgörande
sätt bidrog till att konferensen fokuserade tydligt på
dessa för medborgarna så centrala frågor. Utöver det
nyss nämnda betänkandet inför regeringskonferensen
har vi under förhandlingarnas gång även diskuterat
och debatterat olika prioriteringar i regeringskonfe-
rensen, dels i kammaren, dels i riksdagens EU-nämnd.
Så vi kan väl, herr talman, anse att riksdagen har haft
stora möjligheter att påverka de svenska positionerna.
Detta var nog också en av anledningarna till att Sveri-
ges röst verkligen hördes - man visste att det inte bara
var regeringens röst utan att en klar majoritet av det
svenska parlamentet stod bakom regeringen. Som
ledamot av Sveriges riksdag tycker jag att det kan
vara viktigt att påpeka det, eftersom de nationella
parlamenten har en central roll och så skall ha även i
framtiden.
Ytterligare ett exempel på debatt och diskussion
inför regeringskonferensen är den parlamentariska EU
96-kommittén. Utskottet vill framhålla att kommittén
har utfört ett värdefullt arbete för att skapa kunskap
kring frågor som skulle komma att behandlas i rege-
ringskonferensen och bidra till den allmänna debatten
i dessa frågor.
I debatten efter det att Amsterdamfördraget under-
tecknats har det ofta framförts krav på att en folkom-
röstning skall hållas om förhandlingsresultatet. Ut-
skottet menar dock att den demokratiska process jag
nyss beskrivit har säkerställt att många människor och
organisationer haft möjlighet att påverka förhand-
lingsresultatet under resans gång. Detta torde kanske
vara än mer betydelsefullt än att i efterhand vid en
folkomröstning bara få säga ja eller nej till ett färdigt
förslag. Detta tillsammans med att Amsterdamfördra-
get inte innebär några i sak omvälvande förändringar
av samarbetets karaktär gör att någon folkomröstning
enligt utskottet inte är påkallad.
Herr talman! Vi skall i dag ratificera - eller på be-
griplig svenska godkänna - Amsterdamfördraget och
ge vårt klartecken till att Sverige formellt ansluts till
detta. Vi kan i den frågan säga ja eller nej. Utrikesut-
skottet föreslår att vi säger ja. Vänsterpartiet och
Miljöpartiet föreslår i reservationer att vi säger nej.
Argumenten ber jag att få återkomma till, men låt oss
konstatera vad som händer om vi säger nej i dag. Om
detta skulle hända fortsätter de nuvarande fördragen
att gälla, dvs. främst EG- och Unionsfördragen. Sam-
arbetet fortsätter således även vid ett ickegodkännan-
de av Amsterdamfördraget men på den rättsliga grund
som de tidigare godkända fördragen utgör. Den ab-
surda situationen uppstår då att de fördrag som både
Vänstern och Miljöpartiet så intensivt arbetade emot
inför folkomröstningen om medlemskap hösten 1994
nu är deras alternativ till den förbättring som Amster-
damfördraget utgör.
Herr talman! Under ärendets gång har utrikesut-
skottet trots vår samlade intelligensreserv känt våra
begränsningar och därför givit ett antal andra utskott
möjlighet att i yttranden delge oss sina uppfattningar i
sakfrågor som rör dessa utskotts ansvarsområden. Det
mest omfattande av dessa områden rör den konstitu-
tionella prövningen av Amsterdamfördraget. På den
punkten ville konstitutionsutskottet att också Lagrådet
gjorde en bedömning, och Lagrådets yttrande finns,
liksom de aktuella utskottens yttranden, fogade till
dagens betänkande.
I Sveriges grundlag, regeringsformens 10 kap. 5 §,
regleras frågan om överlåtande av beslutsmakt till
Europeiska gemenskaperna så länge dessa har ett fri-
och rättighetsskydd motsvarande det som anges i
regeringsformen och i den europeiska konventionen
om skydd för de mänskliga rättigheterna och de
grundläggande friheterna. Konstitutionsutskottet har,
liksom Lagrådet, i sitt yttrande konstaterat att det inte
föreligger några konstitutionella hinder mot att Sveri-
ge ansluter sig till Amsterdamfördraget. I de fall be-
slutsbefogenheter överförs från Sveriges riksdag görs
det inom de ramar som finns fastlagda enligt rege-
ringsformen.
Ofta har hörts att vi nu på ett antal punkter över-
lämnar beslutsbefogenheter till Bryssel. Det är i och
för sig riktigt, men man måste också titta på vilka
beslut det är. Två exempel på detta är kampen mot
internationell brottslighet och miljöfrågor. Det är
enligt utskottet det praktiska resultatet för medborgar-
na som bör vägleda i det här sammanhanget.
Herr talman! När vi så kommer in på de sakpoli-
tiska områdena vill jag passa på att lyfta fram de
områden som regeringen, såsom jag nämnde inled-
ningsvis, valde att prioritera. Låt mig börja med sys-
selsättningen. I och med att Amsterdamfördraget
börjar gälla har vi också fördragsfäst kampen mot
arbetslösheten. Den ges nu högsta prioritet och skall
samordnas mellan EU:s medlemsländer. Detta är en i
raden av förbättringar som Vänsterpartiet, som från
tid till annan brukar utge sig för att vara ett parti inom
arbetarrörelsen, nu säger nej till.
Varför säger ni nej till detta? Är det inte bra att
kampen mot arbetslösheten fördragsfästs? I er reser-
vation anger ni att skälet för ert nej är att man inte kan
bedriva kamp mot arbetslösheten utan att hota pris-
stabilitet och budgetdisciplin enligt texterna kring
EMU. Men alla de skrivningarna finns ju kvar sedan
Maastrichtfördraget. Skillnaden är att de nu komplet-
teras med ett starkt kapitel om sysselsättningen. Detta
säger ni nej till, och så står ni kvar med enbart skriv-
ningarna om prisstabilitet och budgetdisciplin. Hur får
ni ihop detta? Känns det inte konstigt att offra kam-
pen mot arbetslösheten till förmån för ett konsekvent
nej-sägande?
Att moderaterna skulle säga nej till detta kapitel är
betydligt mindre överraskande. Däremot är det
stundtals beklämmande att höra moderaternas rädsla
att utmana de stora länderna inom EU. Vi minns hur
ni i förklenande ordalag beskrev vårt initiativ att ska-
pa ett sysselsättningskapitel. Nu har vi ett sådant
kapitel, och det är väl bevis för att även små stater har
inflytande. Tyvärr lärde sig inte moderaterna något av
detta, utan historien upprepade sig i diskussionen
kring EU:s utvidgning. Det vore bra om moderaterna
nu lär sig att inflytande och påverkan handlar om
övertygelse, goda argument och förmåga att samarbe-
ta, inte i första hand om hur många invånare det finns
i länderna.
Den andra frågan jag vill trycka på är frågan om
öppenhet. Här kan jag säga direkt att vi inte nådde
hela vägen fram. Dock gjordes stora framsteg jämfört
med tidigare. Nu är grundregeln att alla dokument i
rådet, kommissionen och parlamentet skall vara of-
fentliga för alla som bor inom EU. Vidare skall rådets
omröstningar redovisas.
Den tredje frågan är jämställdheten, som nu blir
ett uttalat mål inom alla EU-områden. Principen lika
lön för lika arbete slås fast. Man skall bekämpa
könsdiskriminering på arbetsmarknaden, och möjlig-
het till s.k. positiv särbehandling införs.
Den fjärde frågan är miljön. På miljöområdet skall
alltid hänsyn tas till miljön när beslut fattas. Hållbar
utveckling blir ett grundläggande mål. En miljögaranti
finns kvar och utvecklas, vilket innebär att medlems-
länder kan införa strängare miljöregler än de gemen-
samma.
Det femte och kanske allra viktigaste för medbor-
garnas vardag är konsumentpolitiken. Vad gäller
konsumentpolitiken formuleras fördragets kapitel om
konsumentskydd skarpare. EU kommer också att
kunna övervaka medlemsländernas politik på konsu-
mentområdet.
Herr talman! Dessa förändringar säger alltså två
partier nej till. Jag vill därför passa på att fråga dessa
båda partier om de anser att den ordning som i dag
gäller är bättre. Tycker Miljöpartiet att de regler som
finns i Maastrichtfördraget är bättre än dessa? Ert
ställningstagande pekar uppenbarligen mot det. Tyck-
er Vänsterpartiet att kampen mot arbetslösheten finns
starkare i Maastrichtfördraget än i Amsterdamfördra-
get? Det är ju det ni säger. Jag tycker att ni skall an-
vända den möjlighet som era repliker innebär till att
försöka reda ut detta.
Ett annat område där framgångar nåddes var den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, dvs.
den andra pelaren. Låt mig bara börja med att slå fast
att den nationella vetorätten blir kvar i alla avgörande
frågor. Det hävdas från tid till annan att så inte skulle
vara fallet. Samarbetet inom andra pelaren förblir
mellanstatligt.
Däremot införs möjlighet att fatta beslut med kva-
lificerad majoritet inom ramen för en redan fastlagd
gemensam strategi. Dock skall den gemensamma
strategin beslutas enhälligt. Vidare införs möjligheten
till konstruktivt avstående. Bakom denna något kryp-
tiska benämning ligger att man kan lägga ned sin röst
och därigenom inte omfattas av beslutet utan att detta
hindrar andra att agera samfällt. Detta är något som
faktiskt gör det lättare att ha en avvikande uppfatt-
ning, då möjlighet ges att avstå utan att man för den
skull blockerar andras fortsättning.
Syftet med att reformera den gemensamma utri-
kes- och säkerhetspolitiken var att göra den effektiva-
re och att ge den ett tydligare ansikte. Redskapen för
detta är dels inrättandet av en utrikes- och säkerhets-
politisk analysenhet, dels att EU i framtiden kan ut-
nyttja VEU för att genomföra aktioner med inriktning
på de s.k. Petersbergsuppgifterna. Detta överens-
stämmer i allt väsentligt med ett svensk-finskt initiativ
under regeringskonferensen.
Herr talman! Låt mig sammanfatta med att Ams-
terdamfördraget inte på något sätt är fulländat i alla
stycken. Vi hade gärna sett mer långtgående föränd-
ringar bl.a. vad gäller öppenheten. Men en sak är klar,
och det är att Amsterdamfördraget innebär avsevärda
förbättringar i förhållande till nu gällande fördrag.
Och frågan vi skall ta ställning till är: Blir det bättre
eller sämre med Amsterdamfördraget? Utskottets
majoritet har funnit att det blir bättre, och därför ber
jag att få yrka bifall till hemställan i betänkandet och
avslag på samtliga reservationer.
Anf. 30 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Jag trodde, Magnus Johansson, att
jag i mitt inledningsanförande hade klargjort synen på
sysselsättningen. Vi är övertygade om att det behövs
ett internationellt samarbete för att verksamt kunna
bekämpa arbetslösheten. Men då krävs en helt annan
ekonomisk politik med en annan inriktning än den
som är dominerande i dag.
Ni har nu försatt er i en situation där ni där nere
skriver på krav på ökad flexibilitet på arbetsmarkna-
den, sänkta skatter osv., och när ni sedan kommer
hem kan moderaterna anklaga er för att inte genomfö-
ra den politik som ni har ställt er bakom där nere.
Slutsatsen av det borde vara att ta upp kampen för en
förändrad ekonomisk politik tillsammans med väns-
terkrafterna ute i Europa, men det gör ni inte.
Det är detta som är kärnpunkten: Vi kan inte be-
driva en effektiv kamp mot arbetslösheten med den
nuvarande ekonomiska politiken. Och så länge som ni
inte tar itu med denna är det här inga stora föränd-
ringar. Det är positivt - som jag sade är det bättre att
det står där än att det inte står där - men det väger
inte upp alla de andra delarna med överförande av
makt till den europeiska unionen. Därför har vi i den
sammanvägningen hamnat i ett nej till det här.
Anf. 31 MAGNUS JOHANSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Bengt Hurtig glider elegant undan
frågan genom att säga att han tycker att det är bra att
det förs in. Men ert faktiska ställningstagande är ju att
ni inte vill ha detta. Ni vill inte ha kampen mot arbets-
lösheten i Europa fördragsfäst. Sedan hänvisar ni till
att ni har en annan uppfattning om vilken ekonomisk
politik man skall driva för att kunna bekämpa arbets-
lösheten. Men resultatet av era ställningstaganden är
ju att ni står kvar i fråga om den ekonomiska politiken
men missar den förbättring som sysselsättningskapit-
let faktiskt innebär.
Låt mig bara säga att om man här talar om flexibel
arbetsmarknad, att vi skulle bli tvingade att sänka
skatter osv. har man inte förstått vad sysselsättnings-
kapitlet handlar om. Det handlar om en politisk in-
riktning - låt oss kalla det politisk överstatlighet. Vi
är gemensamt överens om att vi skall bekämpa arbets-
lösheten, men metoderna förfogar vi över själva.
Sedan kommer man att gemensamt anvisa riktlinjer.
Kanske tycker majoriteten att sänkta skatter är ett bra
sätt att bekämpa arbetslösheten. Vi tror dock inte att
det är det i Sverige, och då gör vi inte det i Sverige.
Vad gäller en flexibel arbetsmarknad tycker jag att
vi mycket väl uppfyller det kravet genom att göra
arbetskraften mer flexibel och mer anställningsbar
genom stora satsningar på kompetensutveckling,
kunskapslyft osv.
Anf. 32 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Det sista kan jag hålla med om. Den
flexibilitet som finns i Sverige står sig gott jämfört
med andra länder. Men majoriteten tolkar ju innehål-
let i begreppet flexibilitet på ett annat sätt.
Självfallet måste vi ta hela det här fördraget. Vi
skulle gärna ha plockat ut vissa bitar om sysselsätt-
ning, offentlighet, jämställdhet, någon bit här och där
om miljön osv. och sagt att vi vill ha det kvar och
sedan säga nej till resten. Men det går ju inte. Nu är
det take it or leave it som gäller. Därför måste vi
alltså väga ihop hela det här paketet.
Anf. 33 MAGNUS JOHANSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Bengt Hurtig anser alltså att den
vågskålen - de förändringar mot överstatlighet som,
sett med realistiska ögon, faktiskt inte innebär några
omvälvande skillnader - väger tyngre än att gemen-
samt bekämpa arbetslösheten i Europa. Det tycker jag
är skamligt för ett parti som säger sig tillhöra arbetar-
rörelsen.
Anf. 34 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Magnus Johansson tog upp frågan
om vad vårt alternativ egentligen är. Det tycker jag
var väldigt bra, eftersom det ger mig möjlighet att ta
upp detta.
Vi hade en folkomröstning hösten 1994, och sedan
dess har vi i Miljöpartiet respekterat den. Men vi har
också en riksdag som har valts in före den folkom-
röstningen, och den riksdagen kan knappast anses ha
mandat att fatta beslut om ytterligare beslutsbefogen-
heter som överförs till EU. När det nu verkar som om
majoriteten vill fatta beslut om en sådan beslutsöver-
låtelse tycker vi att majoriteten - ja-partierna - gått
längre än vad denna folkomröstning innebar. Det
betyder att vi inte heller känner oss bundna av den
längre. Då gäller vårt bud - ut ur EU - i första hand. I
andra hand vill vi att EU skall minimeras till en or-
ganisation som arbetar med gränsöverskridande pro-
blem i stället för att lägga sig i snart sagt varje politisk
fråga.
Anf. 35 MAGNUS JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Miljöpartiets alternativ är att Sverige
skall ut ur EU. Det respekterar jag. Men det är inte
den frågan som vi i dag behandlar. I dag diskuterar vi
om vi skall göra EU till en bättre union för medbor-
garna eller inte. Vi kan ha olika uppfattningar om det.
Men det alternativ som står till buds i dag, Peter
Eriksson, är ju inte att vi skall lämna unionen, utan
det är ju om vi t.ex. skall ha mer öppenhet i EU, ett
område där Peter Eriksson brukar vara väldigt aktiv i
diskussionen, om vi skall ha en förbättring av syssel-
sättningen, om vi skall få ett mer jämställt Europa, om
vi skall få ett miljövänligare Europa och om vi skall
få ett starkt konsumentskydd i Europa. Det är ju detta
som dagens diskussion handlar om. Om jag ser det ur
Peter Erikssons synvinkel handlar det om huruvida
detta är värt de ökade stegen av överstatlighet som det
naturligtvis också innebär.
Anf. 36 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Fru talman! Ett huvudargument mot den process
som nu pågår är ju att det blir mindre och mindre av
folkstyre och demokratiska möjligheter för vanliga
människor att påverka framtiden. Genom att mer makt
förs över till EU också genom detta fördrag tar man
steg på vägen bort från en fungerande demokrati. Det
är anledningen till att vi tycker att detta är sämre än
det som faktiskt finns i dag, trots att det finns några
punkter i avtalet som också leder åt rätt håll. Jag tyck-
er ju att Magnus Johanssons beskrivning tidigare var
alldeles på tok. När det gäller t.ex. miljöfrågorna är
det inte klart att det blir bättre. Miljögarantin blir
sämre än tidigare. Det finns inte någon entydig väg
framåt i och med detta, utan mycket är på väg bakåt i
sakfrågorna. Men huvudfrågorna handlar om de insti-
tutionella frågorna. Det är ett stickspår. Man låtsas
som om det är vanlig politik som är huvudfrågan.
Men det handlar om var besluten skall fattas. Det är
därför som denna regeringskonferens ägde rum.
Anf. 37 MAGNUS JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det är mycket möjligt att det är därför
som regeringskonferensen ägde rum. Men det var inte
det som blev resultatet av regeringskonferensen. Gö-
ran Lennmarker har tidigare beklagat sig över att de
institutionella förändringarna uteblev. Man fattade
inte några stora beslut om röstviktningsfrågorna och
annat som är viktiga i samband med utvidgningsdis-
kussionerna. De konkreta förslagen till förbättringar
och besluten om förbättringar var de som jag nämnde
i mitt anförande. Sedan får man ha en nykter inställ-
ning till frågan om den kvalificerade majoriteten, om
den alltid innebär överstatlighet. Det kan vi vid något
tillfälle säkert ha ett långt gående resonemang om,
Peter Eriksson, om det verkligen är bara det som gör
att ett samarbete får överstatlig karaktär.
Man kan nämna att det finns fem områden där
man övergår från nationella beslut till överstatliga
beslut. Det hänger framför allt samman med gemen-
samma forskningsprogram och två andra frågor som
inte är av avgörande betydelse för utvecklingen i
Sverige eller i något annat medlemsland. På de nya
områdena är det framför allt när det gäller frågorna
som har med sysselsättning och öppenhet att göra som
överstatliga beslut fattas. Där kanske det t.o.m. är bra
att vi inte kan smita undan vårt ansvar när det gäller
öppenheten, om Sverige t.ex. mot förmodan skulle
bestämma sig för att man inte tycker att det skall vara
öppenhet i EU. Då kanske det är bra att vi har över-
statlighet. Man måste ju se det konkreta och praktiska
resultatet. Men jag konstaterar att Peter Eriksson
väljer att ansluta sig till gruppen som tycker att dessa
tekniska frågor om överstatlighet är betydligt viktiga-
re än de framsteg som faktiskt har gjorts genom att
EU:s stats- och regeringschefer t.ex. säger att miljö-
politiken skall vara övergripande i alla beslut som
fattas.
Anf. 38 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Fru talman! Genom Amsterdamfördraget förs låg
arbetslöshet in som ett mål för unionen. Det är bra.
Bekymret är att den socialdemokratiska regeringen
alltsedan Sverige gick in i EU har struntat i väsentliga
delar av de rekommendationer som EU har gett när
det gäller bekämpning av arbetslösheten. 150 000
människor i Sverige är i dag arbetslösa i onödan till
följd av detta. Vi har låga reallöner på den svenska
arbetsmarknaden.
Min fråga till Magnus Johansson är: Anser Social-
demokraterna i riksdagen att en svensk regering skall
följa de rekommendationer som följer av Amsterdam-
fördraget? Om man nu inrättar detta måste väl poäng-
en vara att medlemsländerna lojalt skall följa de ge-
mensamma rekommendationerna?
Jag har ytterligare en fråga. Genom Amsterdam-
fördraget skall man noggrannare övervaka utveck-
lingen av arbetsmarknaden i de olika länderna. Det
förutsätter ju att man har en sådan statistik att man
kan följa utvecklingen i de olika länderna. Anser
Magnus Johansson att man från Sverige skall sluta
med den vilseledande statistiken och i stället ha en
med andra länder jämförbar arbetsmarknadsstatistik?
Anf. 39 MAGNUS JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Låt mig börja med att konstatera att vi
nog kommer att höra denna debatt på gator och torg
och även i riksdagens kammare ända fram till den
20 september. Det tror jag blir den största valfrågan
av alla. Då skall vi säkert kunna sortera ut detta - inte
det konkreta som hör ihop med Amsterdamfördraget
utan kampen mot arbetslösheten och hur vi bäst skall
lösa det problemet.
Jag vill upprepa en sak för att det skall komma in
kammarens protokoll. Sysselsättningsunionen innebär
inte att kampen mot arbetslösheten skall harmoniseras
på något sätt. Precis som Göran Lennmarker själv
nämnde i sitt anförande om utrikes- och säkerhetspo-
litiken är processen sådan att man kommer fram till
att man gemensamt bestämmer sig för att detta skall
vara den viktigaste frågan. Men sedan har vi olika
förutsättningar. Inte minst Moderata samlingspartiet
brukar med emfas hävda att man har olika förutsätt-
ningar i olika länder och i olika regioner och att det är
fråga om olika individer. Därför får vi vidta olika
åtgärder.
Beträffande de 150 000 jobben som Göran Lenn-
marker talade om - han brukar återkomma till att
arbetslösheten är högre än den var när Göran Lenn-
marker och hans kamrater lämnade över regerings-
makten 1994 - vill jag säga att det stämmer att arbets-
lösheten är högre nu beroende på att vi har fått ta itu
med stora budgetnedskärningar efter de borgerligas
härjningar i Regeringskansliet. Det kan man se genom
att det är i den offentliga sektorn som sysselsättningen
har minskat. I den privata sektorn har sysselsättningen
däremot ökat markant sedan 1994, vilket kan vara kul
för Göran Lennmarker att höra. Det började under
1994, och sedan dess har den ökat. Men i den offent-
liga sektorn har sysselsättningen minskat på grund av
att vi har fått städa upp i ert konkursbo.
Anf. 40 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Fru talman! Jag fick inte svar på frågan om man
skall följa de gemensamma rekommendationerna. Det
måste ju vara hela poängen med Amsterdamfördraget,
att om man arbetar fram rekommendationer skall
medlemsländerna följa dem. Dessutom måste man väl
ha en statistik som är rättvisande om man skall kunna
övervaka utvecklingen av arbetslösheten i medlems-
länderna? Då måste ju varje land tillämpa denna sta-
tistik och inte försköna sin egen statistik genom att
exkludera grupper från arbetslösheten, vilket görs i
Sverige.
Låt mig också tillägga att det går utmärkt väl att
förena statsfinansiell stabilitet, uppfyllande av alla de
kriterier som EMU har, och en snabb tillväxt, en
snabb minskning av arbetslösheten och en god stan-
dardökning. Det har t.ex. Finland klarat, men det har
inte Sverige klarat.
Anf. 41 MAGNUS JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Låt mig bara göra en stilla reflexion
beträffande det sista som Göran Lennmarker sade.
Det är i så fall bra om Göran Lennmarker har lärt sig
av detta. Vi kommer ju ihåg vad som hände 1991-
1994. Det var första gången sedan Olof Skötkonungs
tid som vi har haft tre år med negativ tillväxt i Sveri-
ge. Vi förlorade 350 000-400 000 jobb under den
tiden. Och vi vet ju hur det gick med statsfinanserna.
Men det är ju bra om Göran Lennmarker har kommit
till insikt.
Sedan vill jag bara be om ursäkt för att jag inte
svarade på frågan, men jag skall försöka göra det nu
på ett tydligare sätt. Anledningen till att Göran Lenn-
marker uppfattade det som att jag inte svarade på
frågan var att rekommendationer ju är rekommenda-
tioner, men dem måste man sedan omsätta till natio-
nell politik. Vi kan inte bekämpa arbetslösheten i
Sverige på samma sätt som man gör i Spanien, Italien,
Grekland eller Storbritannien. Vi måste göra det ur
svensk synvinkel och med svenska metoder och kan-
ske t.o.m. göra det, ur min synvinkel sett, utifrån
Karlkronas metoder och inte göra det utifrån ett
Stockholmsperspektiv.
Det kanske t.o.m. är den vägen vi skall gå i det
konkreta genomförandet. Men det viktiga med syssel-
sättningsunionen är att vi fördragsfäster kampen mot
arbetslösheten som politisk princip. Det var ju be-
klagligt att vi inte fick någon draghjälp från modera-
terna. De är nu är sådana varma anhängare, men från
början utryckte de i förklenande ordalag att det var
löjligt att ens försöka, eftersom det behövdes en insti-
tutionell förändring i regeringskonferensen. Men
sanningen visade att sysselsättningen var en mer ange-
lägen fråga än så, Göran Lennmarker.
Anf. 42 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Fru talman! Också jag skulle vilja rikta in mig på
sysselsättningskapitlet. Den svenska regeringen och
nu även Magnus Johansson hävdar att införandet av
detta kapitel i fördraget är en stor framgång. Dessvär-
re ger paragrafer inga jobb. Men paragrafer kan ge
intryck av att det är EU som skall lösa sysselsätt-
ningsproblemet, trots att ansvaret måste ligga på
medlemsländerna. Om regeringen fortsätter att ge
intryck av att EU nu tar krafttag mot arbetslösheten
och effekterna sedan uteblir, är det risk att det skapar
en väldig besvikelse och befäster den negativa in-
ställning som tyvärr finns till EU.
Precis som sagts här tidigare tycker jag att rege-
ringen hänger sig åt ett slags dubbelspel, när man i
Amsterdam godtar fördragstexter som förordar åtgär-
der som man sedan motarbetar hemma i Sverige. Det
gäller, som sagts här, lägre skatt på arbete och åtgär-
der för en mer flexibel arbetsmarknad. Det nya syssel-
sättningsavsnittet innehåller ju tydliga förord för så-
dana här åtgärder. Socialdemokraterna här i riksdagen
säger dock nej när t.ex. vi från Folkpartiet föreslår
sådant. Vad är det för fel med att driva samma linje i
Stockholm som man drivit i Bryssel? Jag har inte fått
något riktigt svar på det.
Anf. 43 MAGNUS JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag börjar känna mig som en raspig
skiva när jag upprepar samma resonemang en gång
till. Jag vill dock börja med att ge Isa Halvarsson rätt
på en punkt, nämligen att fördragstexter inte ger några
jobb. Men en politisk viljeinriktning från EU:s samt-
liga stats- och regeringschefer inbillar jag mig skall
fullföljas i en anda där man faktiskt omvandlar vil-
jeansträngningarna till skapande av nya jobb.
Det frågades om man skall driva samma frågor i
EU som man gör i Sverige. Jag har mycket svårt att
tro att den svenska regeringen har drivit frågan i t.ex.
Essenförhandlingarna om att sänka skatten på arbete.
Det tror jag inte. Men på den tiden skulle sådana
beslut fattas med enhällighet, och man var naturligtvis
angelägen om att få ett beslut till stånd. Sedan sade
man väl, precis som det sägs i sysselsättningskapitlet,
att det är en nationell angelägenhet att genomföra
kampen mot arbetslösheten.
Anf. 44 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag har ju suttit i EU-nämnden ett bra
tag, och jag har aldrig fått intrycket att de svenska
ministrarna klart har sagt nej till dessa åtgärder när
det talats om dem på EU-nivå. Jag kan inte heller se
att det skulle vara en sådan väsensskild skillnad mel-
lan de olika länderna. Men det är bra om vi får fler
jobb - det behöver vi. Vi har nästan inte på många
tiotals år haft så låg sysselsättning i Sverige som just
nu, så få människor som lever på en egen lön.
Jag skulle också vilja ta upp frågan om hur man
fördjupar den inre marknaden. Det finns ju en reser-
vation från Moderaterna och Folkpartiet om det. Vi
tycker att det är väldigt viktigt att man fördjupar den
inre marknaden, tar bort förtäckta handelshinder och
de obsoleta regler som finns både inom EU men och
inom olika nationella regelverk. Det är tråkigt och illa
för den inre marknaden att inte socialdemokraterna
har stött kravet på regelrevision.
Anf. 45 MAGNUS JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Att vi inte stöder reservationerna eller
motionsyrkandena, betyder ju inte att vi tycker det är
bra med en massa krångliga regler. Som näringsut-
skottet anför i sitt yttrande till utrikesutskottet, finns
det en del bekymmer med en konkret regelrevision, då
man så att säga skall inrätta en ny institution. Det
finns nämligen risk för överlappning av vad folk inom
byråkratin håller på med. Ytterligare byråkratisering
är kanske inte det största behovet i vårt tycke.
Sedan pågår faktiskt ett regelförenklingsarbete in-
om EU, det s.k. SLIM-projektet, Simpler Legislation
for the Internal Market. Som vi skriver i betänkandet
tycker vi att det arbetet är lovansvärt och bör ges allt
stöd. Därför anser vi att det kan få fortgå. Dessutom
skall man se det i koppling till vad Småföretagardele-
gationen gör i Sverige. De tittar också närmare på
dessa frågor.
Anf. 46 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Vi har debatterat Amsterdamfördraget
åtskilliga gånger här i kammaren. Det gör väl att få
argument egentligen är nya, och det är väl knappast
heller något annat att begära. Man måste dock ha klart
för sig att det är en viktig dag i riksdagen i dag. Det
handlar om att säga ja eller nej till ett nytt fördrag,
som blir ryggraden i EU:s arbete framöver.
Frågan är alltså om man vill bejaka förändringarna
i fördragen som föreslås eller om de gamla fördragen
skall fortsätta att gälla. De som förordar ett nej röstar
alltså för att Maastrichtfördraget skall gälla - utan
förändringar. Då skall man ha klart för sig att man
inte bara får ett omodernare fördrag fortsättningsvis
utan att man också försvårar utvidgningen avsevärt.
Flera talare har kritiserat fördraget, och jag är inte
ett dugg förvånad över det. Det är naturligtvis en
politisk kompromiss. 15 länder skulle göra denna
kompromiss. Ändå vill jag säga att vi i den svenska
regeringen och en överväldigande majoritet i riksda-
gen känner oss till freds med förändringarna i fördra-
get. Det gick i hög grad den väg som vi ville.
Det var ett svenskt förslag som låg till grund för
den nya sysselsättningsavdelningen i fördraget. Vi
drev, med god hjälp av Danmark och Holland, ige-
nom ett starkare skydd för miljön. Vi kämpade för att
få offentlighetsprincipen ordentligt knäsatt i EU, och
den finns nu där. Andra viktiga nyheter är konsument-
skyddet, som byggs ut. Arbetstagarnas rättigheter
förstärks. De handikappade kan ges en garanti mot
diskriminering. Den gemensamma kampen mot inter-
nationell brottslighet förstärks, och vi får på sikt ett
passfritt Europa. Eller jag kanske skall säga ett pass-
fritt EU - dessvärre gäller det inte hela Europa. Vi får
hoppas att fler kommer in i detta passfria tillstånd så
småningom.
Allt det här är sådant som vi har drivit under för-
handlingarna. Vidare får EU bättre möjligheter att ta
sig an konflikter och kriser och att göra fredsbevaran-
de insatser. Detta sker i enlighet med ett förslag som
Sverige och Finland lade fram tillsammans.
Regeringskonferensen är en svensk framgång. Det
tycker jag, men det kanske är mindre intressant i det
här sammanhanget, eftersom jag varit med där. Men
många oberoende betraktare, både nationella och
internationella, säger just detta. Jag tycker inte att
man alltid behöver leva efter Jantelagen och säga att
det inte hjälper hur vi än anstränger oss i ett litet land
som Sverige, eftersom vi ju ändå aldrig kan påverka.
Det är uppenbart att vi faktiskt har påverkat och
lyckats väl. Låt oss då en dag som denna glädja oss åt
detta!
Det kan också finnas skäl att påminna om vad
Amsterdamfördraget inte innehåller. Det blev inget
gemensamt försvar, som det var ganska många som
bullrade om även i denna riksdag. Det är inga stora
kliv mot Europas förenta stater. EU ändrar inte sin
karaktär av att vara framför allt ett samarbete mellan
självständiga stater.
Mot den här bakgrunden tycker jag att en hel del
av de farhågor som uttryckts i debatten är minst sagt
överdrivna. Överstatlighet eller federalism tycks vara
ett stort spöke för vissa. Jag är medveten om att man
ständigt tror sig se detta spöke och är rädd för det.
Men vi andra lever i verkligheten där dessa spöken
inte alls finns. Det är en synvilla.
Peter Eriksson höll på med sin eländesuppräkning
som slutade med "maktöverlämnande till odemokra-
tiska institutioner" - jag skrev upp vad han sade. Han
sade: Så här kan man hålla på länge. Ja, man ältar
detta och eldar upp sig på ett sätt att man lämnar
realiteterna.
Hur skulle det vara om opponenterna tänkte efter
litet? Vad skulle vara drivkraften för svenska politiker
och diplomater som förhandlar att vilja överlämna
makt till odemokratiska institutioner? Varför skulle vi
vilja lämna bort makt från oss själva, vi som är demo-
kratiskt valda?
Hur skulle det vara om man läste på litet grand
vad juridiska experter drar för slutsatser, t.ex. Lagrå-
det? Där står att läsa att såvitt angår Amsterdamför-
draget står det dock för Lagrådet klart att detta på
intet sätt kan anses rubba det svenska statsskickets
grunder. Ändå hävdar Peter Eriksson att statsskicket
eroderas.
Hur skulle det vara om vi diskuterade de olika
praktiska frågor som förs över till överstatlighet eller
som man fattar beslut om enligt kvalificerad majori-
tet? Vi som har deltagit i det här, och flertalet i riks-
dagen, drivs av att vilja ha vissa frågor lösta. Det
intressanta med Miljöpartiet är att när man vill ha
frågor lösta på miljöområdet, som ligger särskilt
varmt om hjärtat, accepterar man överstatlighet. Vi
andra vill ha vissa andra frågor lösta. Det kan vara
öppenheten som är viktig. Då är det bra att beslut där
kan fattas med kvalificerad majoritet. Missbruk och
svindel är ett ganska typiskt område där det är bra
med ett beslut med kvalificerad majoritet, jämställd-
hetsfrågorna likaså.
Låt oss diskutera sakfrågorna. Vilka frågor ham-
nar i vilket fack? Låt oss se till att det är det som
avgör hur besluten om dem fattas. När vi är med i en
organisation vill vi gärna att organisationen skall ha
effektivitet i sig.
I samband med att Peter Eriksson tydliggjorde den
starka svartsynen passade han också på att säga att
fackföreningarna i Sverige såg det här som någonting
väldigt negativt.
Låt mig återge vad ordförandena för de tre lönta-
garorganisationerna LO, TCO och SACO skriver om
Amsterdamfördraget: Det nya fördraget innehåller ett
antal förändringar som utan tvekan är bra ur ett lönta-
garperspektiv och som vi från fackligt håll i hög grad
har medverkat till. Ökad sysselsättning bli nu ett pri-
oriterat mål. Parternas inflytande på Europasamarbe-
tet förstärks. Öppenheten i beslutssystemen ökar,
jämställdhets- och miljöfrågor ges ökad vikt.
Jag tror att det är bättre att låta dem själva uttala
sig om detta än att få höra det ur någon annans mun
som svänger argumenteringen så att det inte har någon
verklighetsförankring.
Vad jag menar är att EU i sina huvuddrag förblir
ett mellanstatligt samarbete med vissa överstatliga
inslag. Det är det här som gör EU unikt, och jag vill
säga även framgångsrikt. Jag vill inte ha något Euro-
pas förenta stater. Regeringen vill inte ha något Euro-
pas förenta stater. Jag är övertygad om att det också
är åsikten hos alla svenska partier. Det är inte aktuellt
med något sådant. Men vad vi skall göra är att på det
här pragmatiska och praktiska sättet se till att vi i dag
då vi lever i en så internationell värld tar hand om
frågor där vi måste samarbeta och ibland samarbeta
mera än vad vi har gjort tidigare, t.o.m. överstatligt
eller med beslut enligt kvalificerad majoritet här och
där. Men det måste vara någon sans och måtta i den
här debatten.
Fru talman! Så över till sysselsättningsområdet,
som har upptagit en stor del av debatten. Sysselsätt-
ningen kan vila på en fastare EU-grund när vi samar-
betar länderna emellan. Det sker för det första i den
särskilda avdelning om sysselsättning som förs in i
fördraget. För det andra slås det fast att främjande av
en hög sysselsättningsnivå blir ett uttryckligt mål för
hela unionen. Om detta tycks vi nästan vara överens i
parlamentet, och det är bra. Det är så, och det är vi
också överens om, att fördragsbestämmelserna i sig
inte skapar jobb, utan det är vad länderna faktiskt gör.
Det här är ett nationellt åtagande. Men frågorna är så
komplicerade att vi behöver den draghjälp som EU-
länderna tillsammans kan ge.
Vi har en hög arbetslöshet i Sverige. Men, Göran
Lenmarker, använd inte Finland som ett gott exempel
för oss. Jag utgår ifrån att Göran Lennmarker ändå
känner till att arbetslösheten i Finland är nästan dub-
belt så hög som i Sverige. Göran Lennmarker försö-
ker hävda att vi har hög arbetslöshet i Sverige därför
att vi inte följt vissa rekommendationer som EU fast-
ställde 1994. Vad är det för nonsens? Vad det handlar
om är att mycket av arbetslösheten beror på det eko-
nomiska kaos som skapades under den förra regering-
sperioden, då moderaterna hade det största ansvaret.
Detta ekonomiska kaos gjorde att många företag gick
i konkurs, att det var väldigt svårt med nyföretagande
och att arbetslösheten ökade kraftigt. Det har tagit tid
och kraft för oss att ändra på det. Nu börjar ändringen
ske, nu minskar arbetslösheten. Då väller det irritation
ur moderatmunnar över detta. Moderatrepresentanter
vägrar att se att det ljusnar i ekonomin och på arbets-
marknaden.
Vad gäller sysselsättningsinsatserna inom EU har
moderaterna hela tiden varit emot. Man har sagt att
det där klarar ni aldrig, det är ingen idé att ni försö-
ker. Men vi visste att vi hade många socialdemokrater
ute i EU som tyckte samma sak som vi. EU kan hjälpa
till, EU kan vara en dragkraft i det här. Vi klarade det
tillsammans med andra socialdemokratiska regeringar
men också insiktsfulla borgerliga regeringar som, till
skillnad från moderater och delvis folkpartister här i
landet, trodde att EU kunde spela en roll här.
Vi har varit aktiva. Detta att vi har fått sysselsätt-
ningsavdelningen inskriven anses som en svensk
seger. Men ni gör allt för att försöka förmörka detta.
Ni vill inte se detta som en svensk seger.
Det är litet grand som att man vill svärta ned det
som görs av en socialdemokratisk regering. Vi får nu
ett samlat och samordnat agerande när det gäller sys-
selsättningsfrågorna. Det är utomordentligt viktigt,
men kampen mot arbetslösheten är ett nationellt an-
svar. Trots det kan vi göra en hel del tillsammans, och
det gör vi t.ex. bilateralt.
Häromdagen var vår arbetsmarknadsminister till-
sammans med de italienska och brittiska arbetsmark-
nadsministrarna i Italien och presenterade en gemen-
sam arbetsmarknadssatsning. I verkligheten tillmäter
många regeringar den svenska regeringens kamp mot
arbetslösheten en mycket stor respekt, även om man
från vissa här i kammaren inte vill visa det.
Jag skall också säga några ord om de institutionel-
la frågorna som det har talats om som ett misslyckan-
de. Jag tycker att det är fel. Man kom inte så långt
som vi hade önskat. Vi hade önskat att man skulle ha
kunnat fortsätta den diskussionen för att se om det
hade gått att komma längre, men det gick inte, huvud-
sakligen därför att flera stora länder kom i luven på
varandra.
Men vi kom så långt att vi klarade att förbereda
unionen för en utvidgning. Efter det att ratifikations-
processen är klar i alla länder blir det naturligt att
sätta i gång arbetet med de institutionella frågorna
igen, framför allt med frågan om hur kommissionen
skall se ut när en full utvidgning är klar. Hur skall
besluten fattas i ministerråden när det blir uppemot 25
medlemmar? Detta är viktiga frågor som vi är öppna
för att diskutera.
Fru talman! Jag vill också säga till riksdagen att
när jag har företrätt Sverige under dessa förhandlingar
har det varit väldigt bra att veta att på alla punkter där
vi har drivit våra frågor har vi haft den svenska riks-
dagen bakom oss. Vi har haft en ständig dialog i EU-
nämnden och i andra utskott och vi har haft debatter
här i kammaren. Att veta detta har varit väldigt värde-
fullt. Det har rått en nära samsyn mellan riksdag och
regering, och det har varit mycket bra.
När vi nu går mot beslut skall man veta att i allt
väsentligt överensstämmer Amsterdamfördraget med
de prioriteringar som riksdagen har gjort. Jag ser
alltså fram emot att en stor majoritet av Sveriges
riksdag i dag ställer sig bakom regeringens proposi-
tion och godkänner Amsterdamfördraget.
Anf. 47 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Fru talman! Det är rätt att riksdagen i bred enighet
och i allt väsentligt har styrt inriktningen och uppläg-
get av förhandlingarna inför Amsterdamfördraget.
Jag vill dock i min replik uppehålla mig litet vid
klyftan mellan ord och verklighet när det gäller ar-
betslöshetsfrågan. Jag vill erinra om att det var en
minskning av arbetslösheten 1994-1995, vilket också
Magnus Johansson erkände. Brottet kom snarare
1995-1996 då arbetslösheten återigen steg.
Under folkomröstningskampanjen hösten 1994
stod fru utrikesministern och jag på samma sida. Då
hade vi en vision om att EU-medlemskapet skulle ge
en lägre arbetslöshet, vilket också betonades starkt i
folkomröstningskampanjen. Vi såg framför oss en
utveckling liknande den som Finland har haft med
lägre arbetslöshet, en god välståndsutveckling och en
god statsfinansiell utveckling. Inom parentes vill jag
säga att Finland har minskat sin arbetslöshet ganska
rejält under den här perioden. Man har fortfarande
högre arbetslöshet än Sverige, men man kommer snart
att gå förbi Sverige på samma sätt som att Finland nu
är ett rikare land än Sverige, om man jämför den
politiska inriktningen i de två länderna.
Det har vållat en stor besvikelse att det inte har
blivit någon lägre arbetslöshet och att regeringen har
fört en kortsynt politik. Ett slags statsfinansiell trång-
synthet har gjort att man med våldsamma skatteök-
ningar har förstört möjligheterna på företagssidan
samtidigt som man genom bidragsnedskärningar i
kombination med skattehöjningar har försvårat för
hushållen.
Det är den stora frågan för hela EU-opinionen i
Sverige om vi skall lyckas med förverkliga det som vi
utlovade under folkomröstningskampanjen. Då måste
regeringen lägga om sin politik så att man samtidigt
kan få till stånd en minskning av arbetslösheten, en
välståndsökning och en finansiell stabilitet. Det är
fullständigt obegripligt varför man inte har valt att
fullfölja denna linje som vi gemensamt hade en vision
om i folkomröstningskampanjen och som då också
var på gång under 1994 och 1995.
Anf. 48 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Göran Lennmarker tycks verkligen ha
vissa svårigheter med detta: Surt, sade räven om
rönnbären. Den socialdemokratiska regeringen har
haft en framgång i EU när det gäller fördraget, och
det är det som vi diskuterar i dag. Detta vill modera-
terna inte erkänna. Då gäller det att tala om någonting
annat. Man gör konstiga jämförelser och tycker att
den höga finska arbetslösheten skulle vara någonting
eftersträvansvärt för Sverige. Det tycker inte jag.
Dessutom bortser Göran Lennmarker konsekvent
ifrån det ekonomiska moras som han var med om att
överlämna till den socialdemokratiska regeringen
1994. Kommer Göran Lennmarker ihåg någonting av
räntenivåerna under den tid då hans partivänner inne-
hade regeringsmakten? Minns han hur antalet konkur-
ser uppgick till sådana svindlande nivåer som vi tidi-
gare inte hade haft? Det var detta som vi tog över och
som vi nu i huvudsak har ordnat upp. Det tog längre
tid att få ordning på sysselsättningen än vad vi hoppa-
des. Vi hoppades också på mera draghjälp från Euro-
pa än vi fick. Men vi är på rätt väg. Arbetslösheten
minskar kraftigt.
Man kan fundera en hel del på varför EU-
opinionen är så negativ. Jag tror att det har med reella
saker att göra. Folk tycker att det är för långt till
Bryssel. Det är mycket som man inte förstår och det
är många små beslut som irriterar. Det förstår jag. Jag
är också EU-kritisk i många delar när det gäller just
dessa beslut.
Men det är en sak som har bidragit till EU-kritiken
och det är att vi tvingades göra en mängd nedskär-
ningar under dessa år, nedskärningar för att få ordning
på Sveriges ekonomi. Detta har också spillt över på
EU-opinionen. Göran Lennmarker borde även i den
delen något fundera över vem som har skulden till att
dessa nedskärningar fick lov att göras.
Anf. 49 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Fru talman! För det första måste utrikesministern
var noga med orden. Vi tycker att den snabba minsk-
ningen av den finska arbetslösheten är ett föredöme.
Det är en helt annan sak än det som utrikesministern
sade.
För det andra skall Sveriges regering följa de re-
kommendationer som EU ger när det gäller att minska
arbetslösheten. Det har den svenska regeringen i vik-
tiga avseenden konsekvent struntat i.
Det alldeles avgörande och det som nu vållar be-
svikelse är att regeringen har valt en helt annan stra-
tegi för den ekonomiska utvecklingen än vad den
finska regeringen har gjort. I Finland har man haft tre
parallella spår:
För det första har man haft en statsfinansiellt
mycket ansvarsfull utveckling, och man kommer nu
med i EMU eftersom man lever upp till alla konver-
genskraven.
För det andra har man haft en god standardut-
veckling. Finland är nu ett rikare land än Sverige.
För det tredje har man minskat arbetslösheten. Det
är korrekt att arbetslösheten fortfarande är högre än i
Sverige, men det kommer att ändras inom ett par tre
år om den nuvarande utvecklingen håller i sig.
I Finland har man kombinerat dessa tre saker. Ge-
nom att man har haft en positiv utveckling har man
kunnat utnyttja EU:s möjligheter i stället för att ha
denna statsfinansiella trångsynthet som råder i Sveri-
ge. Ingvar Carlsson såg inte detta framför sig - och
kanske inte heller Lena Hjelm-Wallén - när han stod
på barrikaderna hösten 1994. Men det ändrades
1996-1998 då man fick denna bakåtsträvande politik
som leder till 150 000 arbetslösa i onödan. Det är ju
dessa som får betala priset.
Anf. 50 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Jag skulle önska att man kunde säga
att all arbetslöshet är onödig. Vi borde kunna organi-
sera vårt samhälle så att vi inte behövde ha någon
annan arbetslöshet än precis den som har med om-
ställning att göra. Det är det som vi strävar efter,
nämligen att alla skall ha rätt till ett arbete.
För detta har EU nu också antagit en del rekom-
mendationer. Det är självklart att vi skall beakta dessa
i vår sysselsättningspolitik, precis som det sägs att alla
skall göra. På den punkt som Moderaterna ständigt
återkommer till, nämligen skattelättnader för företa-
gen som också finns med i rekommendationen, var
man så insiktsfull från EU:s sida när man antog re-
kommendationen att man sade: Ja, det kan vara posi-
tivt, men det får inte äventyra sunda offentliga finan-
ser eller hota basen för de sociala trygghetssystemen.
Nej, just det. Vi håller nämligen på att kämpa med
detta fortfarande som ett arv från det moderata van-
styret för fyra år sedan.
Jag tycker att vi skall glädjas över den minskning
av arbetlösheten på flera procent som har varit i Fin-
land. Men, Göran Lennmarker, utmåla inte Finland
som en modell för oss vad gäller arbetslösheten! I
Sverige har vi 7,3 % öppen arbetslöshet. I Finland är
den 13,4 %.
Anf. 51 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Fru talman! Utrikesministern sade att vi inte skall
hänge oss åt Jantelagen, och det håller jag med om.
Från Folkpartiets sida är vi glada för att regeringskon-
ferensen blev en svensk framgång. Jag vill gärna ge
regeringen, och kanske framför allt Lena Hjelm-
Wallén och hennes medarbetare, en eloge för den
öppenhet som har visats mot riksdagen både före och
under regeringskonferensen och för det arbete som
har utförts i EU 96-kommittén.
Utrikesministern sade att det är en överdriven be-
svikelse över EU:s oförmåga att reformera sig inför
utvidgningen. Det är något som jag har gett uttryck
för, men det gör också regeringen i propositionen.
Där står det nämligen att det var en besvikelse att en
lösning inte kunde nås i de här frågorna, eftersom en
lösning hade underlättat den fortsatta utvidgningspro-
cessen. Om detta är vi ense.
Vad vi också tycks vara ense om är oron för den
EU-skeptiska inställningen som finns hos svenska
folket. Frågan är hur vi som tycker att EU-
medlemskapet är så väldigt bra gemensamt skall kun-
na förmedla vårt budskap.
Anf. 52 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Det sista som Isa Halvarsson tog upp
är en mycket viktig fråga, nämligen vad vi skall göra
med opinionen. Det är naturligtvis bekymmersamt när
en stor majoritet i svenska riksdagen har en stånd-
punkt och den allmänna opinionen så uppenbart har
en annan ståndpunkt. Jag tror mycket på korrekt in-
formation om detta, för det är mycket lätt att ägna sig
åt skrämselpropaganda. Därför är den korrekta infor-
mationen det allra bästa för oss att ägna oss åt liksom
att ta fram de många positiva exemplen på vad EU
faktiskt betyder för vanliga människor, t.ex. unga
människors möjlighet att åka ut i Europa för att stude-
ra och arbeta, detta att vi går mot ett passfritt EU,
precis som vi har haft passfrihet i Norden, och att vi
samarbetar på väsentliga områden som underlättar för
oss att klara miljöproblemen, kampen mot brottslighet
och att klara sysselsättningen. Det är vardagsnära
frågor som svenska riksdagen och regeringen hela
tiden har prioriterat under regeringskonferensen och
kommer att fortsätta att prioritera i vårt EU-
samarbete. Detta bör vi informera om.
Anf. 53 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag är helt ense med utrikesministern
om det. Det är faktiskt inte bara en större del av parti-
erna och ledamöterna i kammaren som är positiva till
Amsterdamfördraget.
I propositionen kan man läsa att stora delar av or-
ganisationsvärlden är positiva till att riksdagen god-
känner Amsterdamfördraget. Jag tycker att det är
viktigt att detta framhålls och hoppas att organisatio-
nerna hjälper till med upplysningsverksamheten. Det
handlar om organisationer som Sveriges Pensionärs-
förbund, Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges
Industriförbund, Tjänstemännens Centralorganisation,
Landsorganisationen i Sverige, Lantbrukarnas Riks-
förbund, Svenska Arbetsgivareföreningen, Stock-
holms Handelskammare och Medborgarrättsrörelsen.
Det är alltså en stor del av de svenska organisationer-
na som är positiva. När man lyssnar på delar av den
här debatten tror man inte att det är så. Det låter näs-
tan som om det skulle vara fråga om någon form av
konspiration från riksdagens ledamöter, men så är
icke fallet som tur är.
Anf. 54 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag kan också passa på att ge en klapp
på axeln eller en eloge till regeringen. Det handlar om
att man den här gången har haft en mycket mer öppen
process under förhandlingarna. När Maastrichtfördra-
get togs fram var det ur många aspekter mycket dåligt
med öppenheten under förhandlingarna, och det gav
också stora bakslag. Men den här gången har det
fungerat bättre. Trots att området har varit alldeles för
stort för att kunna ha en kontinuerlig diskussion på ett
bra sätt, har vi från EU-nämnden och riksdagen ändå
kunnat följa processen någorlunda.
Utrikesministern sade flera intressanta saker. En
var t.ex. att det inte är aktuellt med Europas förenta
stater, för att gå in på den konkreta frågan som disku-
teras. Jag fick en verklig deja vu-upplevelse, för pre-
cis så sade Ingvar Carlsson ett år innan vi ansökte om
medlemskap i EU. Snart blir det en ny regeringskon-
ferens, och de stora staterna inom EU driver på mot
mer överstatlighet, att fler beslut skall fattas med
majoritet och att de stora staterna skall få mer infly-
tande på de små staternas bekostnad. Jag undrar om
regeringen är beredd att vara litet tuffare den här
gången, att stå på sig och följa den svenska majorite-
tens inställning eller om man är beredd att ge med sig
och offra ännu mer av svensk självständighet under
nästa regeringskonferens.
Anf. 55 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Den svenska opinionens åsikt när det
specifikt gäller var besluten skall fattas och på vilket
sätt de skall fattas tror jag att man skall vara väldigt
försiktig att uttala sig om. Jag inser att det är väldigt
lätt att föra skrämselpropaganda och tala om makt-
överföring till odemokratiska organ eller institutioner,
som Peter Eriksson gjorde. I stället kan man fråga sig:
Är det vettigt att fatta beslut om sådant som har med
öppenheten att göra med möjlighet att lägga veto eller
med kvalificerad majoritet? Skall beslut som har med
misshushållning av EU:s medel att göra fattas med
enhällighet eller med kvalificerad majoritet? Om man
i fråga efter fråga frågar svenska folket vad de tycker,
tror jag att vi nyanserar bilden mycket kraftigt.
Vad vi är inne på från den svenska regeringens
sida är just att i de praktiska frågorna få de bästa
beslutsmöjligheterna. Men det finns naturligtvis de
som hävdar att allting blir mycket bättre om man gör
det överstatligt och fattar beslut med kvalificerad
majoritet. Jag står inte för det. Jag accepterar inte
detta synsätt, därför att inom t.ex. utrikespolitiken tar
det i allmänhet längre tid. Men detta att det i huvud-
sak är ett område där vi fortfarande använder enhäl-
lighet och möjlighet att lägga veto tror jag är bra för
beslutsfattandet, för denna ytterligare eftertanke be-
hövs just på det området. Sedan kan det finnas ensta-
ka frågor som skall hanteras på ett annat sätt. Låt oss
vara litet praktiska här i stället för att bara teoretisera
kring det.
Anf. 56 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Fru talman! Det kan låta bra att man skall vara
praktisk, som utrikesministern säger, men det här
handlar om relativt teoretiska frågor. Det handlar om
huruvida vi skall ge mer inflytande till EU-
parlamentet och om huruvida vi skall överlåta mer
inflytande till kommissionen och ge den initiativrätt.
Det kan tyckas vara svåra teoretiska frågor, men
som utrikesminister tycker jag att man borde kunna
argumentera kring sådant också. Jag tycker att den här
oförmågan att sätta ned foten och visa en klar inställ-
ning och drivkraft, och i stället mer följa med ström-
men, talar väldigt mycket för att EU-frågan måste bli
en stor fråga också i höstens val till riksdagen.
Då är det så att om vi får 25 % som är EU-
motståndare, EU-kritiska, efter höstens val, kan vi
också garantera att inte ytterligare beslutsrätt överförs
från Sveriges riksdag till EU. Jag tror att det för den
majoritet bland svenska folket som är EU-kritiska, är
en trygghet gentemot det luddiga prat som utrikesmi-
nistern har visat prov på i dag.
Anf. 57 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Att vissa här är mot EU vet vi ju. Där-
för kan de bara se saker och ting på ett sätt. Men EU
är ju en organisation som både är överstatlig och
mellanstatlig. Och det mellanstatliga är det huvudsak-
liga, det dominerande.
När man är med i en sådan organisation är det ju
en praktisk hantering. Hur skall frågor uppfattas?
Skall de inrangeras i det överstatliga eller i det mel-
lanstatliga facket? Skall vi ha möjlighet till veto eller
skall man fatta beslut med kvalificerad majoritet? Det
finns också flera andra institutionella frågor som man
hela tiden måste fundera på. Men man måste göra det
utifrån sakliga frågor. Annars blir det totalt obegrip-
ligt.
Jag kan förstå att EU-motståndare gärna vill göra
EU obegripligt för svenska folket. Men jag har en
annan åsikt. Därför hanterar jag de här frågorna
mycket mer praktiskt.
Anf. 58 BENGT HURTIG (v) replik:
Fru talman! Jag tror ju inte att svenska medborga-
re som är EU-skeptiska är det på grund av något
verklighetsfrämmande teoretiserande. Det är inte så
länge sedan som Linda Steneberg skrev ett brev till
talmannen och bad ledamöterna av Sveriges riksdag
att hålla tyst i diskussionen om skatterna för höga
tjänstemän.
Svenska medborgare kunde mycket väl höra hur
Klaus Hänsch, talmannen i EU-parlamentet, tog emot
de elva EU-kritikerna. Nu tog antieuropéerna plats i
EU-parlamentet, hette det. Detta är ju praktiska erfa-
renheter som man naturligtvis kan ha synpunkter på.
Den 17 juni 1997 undertecknades Amsterdamför-
draget. Då fanns det ett antal ungdomar som är ute
och reser i Europa som var EU-kritiker, skeptiker till
det hela. De demonstrerade utanför det ställe där det
här undertecknades. Ingenting hände. Det var ingen
brottslighet. Det var ingen skadegörelse. Det var inget
våld. Ändå greps de av polisen. De fick handfängsel.
De förhördes. De fick lämna fingeravtryck. De foto-
graferades. Åklagaren förklarade att misstanken gäll-
de delaktighet i brottslig organisation.
Det är de erfarenheterna det gäller. De här ung-
domarna skickar ut information på Internet. De åker
hem till Sverige och berättar för sina kamrater vad de
har varit med om. Det är också praktiska erfarenheter.
Jag skulle vilja fråga utrikesministern: Är det sä-
kert att man inte registrerar folk för att de är kritiska
mot EU och skickar den informationen runt till andra
länder?
Anf. 59 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Vi har kommit väldigt långt från
Amsterdamfördraget när Bengt Hurtig tar upp den här
typen av diskussioner. Tala om skrämselpropaganda!
Anf. 60 BENGT HURTIG (v) replik:
Fru talman! Jag kan bara konstatera att det här är
saker som faktiskt har hänt.
Anf. 61 GUSTAF VON ESSEN (m):
Fru talman! Med anledning av de senaste replik-
skiftena får jag intrycket att utrikesministern ser EU-
arbetet litet grand som en praktisk hantering i största
allmänhet. Det är litet synd. Det får inte vara så att
valet står mellan den svartmålning och skräckskild-
ring som en del ägnar sig åt och den praktiska hante-
ringen. Det skall ändå finnas något slags Europatanke
i botten, en känsla av att det faktiskt är väldigt viktigt
att vi i Europa kan hålla samman och försöka arbeta
fram vår gemensamma framtid. Vi skall lyfta fram
just det perspektivet mer än att bara prata om praktisk
samverkan.
EU är ännu inte ett område utan inre gränser. Fort-
farande finns det ju hinder för unionsmedborgare och
andra att fritt röra sig inom unionen. Just fri rörlighet
är ett vitalt och grundläggande intresse för männi-
skorna. Det inger en känsla av att tillhöra något större
än den snäva nationalstaten. Den fria rörligheten
befrämjar dynamik och ökade kontakter människor
emellan. Jag tycker att det ändå är en del av Europa-
tanken rent praktiskt.
Schengensamarbetet, som vi ju diskuterade och
fattade beslut om nyligen här i kammaren, förs nu in i
EU. Dublinkonventionens regler om asylprövning
m.m. är också sedan i höstas en del i EU-samarbetet
och därmed i tillämpliga delar inte längre ett Scheng-
ensamarbete - som inte har varit eller blir ett fullska-
ligt EU-projekt eftersom ett par länder står utanför.
Fri rörlighet kräver ökat samarbete vad gäller
gränskontroll, visering, asyl, invandring och annat
civilrättsligt samarbete. Det är rätt självklart att det är
så. Alla länder måste garantera att det finns en säker
prövning för de människor som vill vistas i unionen.
Tredjelandsmedborgare får genom Schengenavta-
let och Amsterdamreglerna nu en mycket friare rör-
lighet inom unionen. Tredjelandsmedborgare behöver
i fortsättningen inte hålla på att söka asyl för alla de
länder de vill besöka i Europa. Man kan röra sig fritt
- eller i varje fall betydligt friare.
Amsterdamfördraget innebär att stora delar av det
mellanstatliga samarbetet i den tredje pelaren förs
över till den första pelaren. Överföringstiden har satts
till fem år. Därefter skall, det är avsikten, majoritets-
beslut gälla också på detta område.
Alla unionsmedlemmarna är, och det måste tydli-
gen understrykas gång på gång i denna kammare,
utpräglade rättsstater - låt vara med litet varierande
traditioner och kultur inom lagstiftning och förvalt-
ning. När det gäller asylregler har ju alla stater för-
pliktat sig att följa Genèvekonventionen och tilläggs-
protokollet från 1967. Vidare har unionsländerna
förpliktat sig att samråda med UNHCR och andra
relevanta organisationer om frågor som rör flykting-
politik.
Varje land inom unionen kommer i fortsättningen
att utöver detta också för egen del praktisera mer
generösa regler. De har också rätt att pröva varje
asylansökan fritt, även om den tidigare har prövats i
annat EU-land.
Medlemsländerna anser vidare enligt Amsterdam-
fördraget att det finns behov av att harmonisera reg-
lerna vad gäller människor som fördrivits utan att
därför vara s.k. Genèveflyktingar. Tillfälligt skydd
och åtaganden enligt principen om burden-sharing är
frågor som medlemsstaterna nu har åtagit sig att sam-
arbeta kring. Man vill också på sikt utöka möjlighe-
terna för tredjelandsmedborgarna att bosätta sig fritt
inom unionen.
Fru talman! Det är naturligt att unionsländerna
fördjupar sitt samarbete i de frågor som rör asyl och
invandring. Det finns givetvis bland medlemsländerna
en djup insikt om att ett stort invandringstryck kom-
mer att bestå så länge som skillnaderna i levnadsvill-
kor och politiska styrelseskick varierar så kraftigt
även inom EU:s närområden.
EU:s agerande måste ses i en helhet. Utveck-
lingshjälp, avtal om ökad handel, rivande av tullar,
betonande av mänskliga rättigheter och fredsbevaran-
de insatser är en del av EU:s åtagande gentemot fatti-
ga länder och länder med bristande demokrati.
I länderna söder och öster om Medelhavet är be-
folkningsökningen massivt snabbare än i länderna
norr om Medelhavet. Det är givetvis inte möjligt att
på lång sikt klara ett alltmer ökande invandringstryck
på annat sätt än genom att en ökad och mer jämt för-
delad ekonomisk utveckling åstadkoms.
EU:s invandringsregler, liksom för övrigt Sveri-
ges, måste ses i detta perspektiv. Asyl tillkommer den
som har skyddsbehov och tillfälligt uppehåll den som
flyr undan tillfälliga katastrofer, krig och liknande.
Fru talman! Detta är precis i enlighet med vad vi
beslutade här för svensk del hösten 1996 när vi be-
handlade det stora migrationspolitiska betänkandet.
Förutsättningar för den fria rörligheten är, som jag
nämnde tidigare, att medlemsländerna har avtalat om
att tillräcklig kontroll sker av den som vill resa in i
EU, att asylprocessen är rättssäker för dem som söker
asyl och att tillräckliga legala förutsättningar kan
utarbetas för att komma till rätta med männi-
skosmuggling och annan gränsöverskridande brotts-
lighet. Amsterdamfördraget är ett steg framåt härvid-
lag och ger tydliga möjligheter och förpliktelser till
ökad och nödvändig samverkan.
Det svartmålas nu om att EU inrättar en fästning
Europa. Detta är ren skrämselpropaganda och helt
felaktigt. Varje land kommer även i fortsättningen att
kunna föra en egen invandringspolitik. Det EU vill
införa är minimiregler. Nej-partierna kan inte anklaga
Amsterdamfördraget eller Schengensamarbetet för att
vara mer restriktiva ur flyktingpolitisk synpunkt.
Genom det här samarbetet har vi bara lagt fast mini-
miregler. Nationella regler kan läggas ovanpå. Om
nej-partierna kan finna majoritet här i kammaren för
en ökad och mer s.k. generös invandringspolitik finns
det ingenting som hindrar detta. Det är bara att sätta i
gång och bilda opinion och skaffa sig majoritet för
det.
Där vi inte har nått så långt - det kanske förhand-
lades litet grand i Amsterdamförhandlingarnas slutän-
da om detta - är hur vi skall kunna reglera bättre
bosättning och arbete för tredjelandsmedborgare på
lägre sikt. Tredjelandsmedborgare som har ett legalt
uppehållstillstånd och har varit här en längre tid skall
kunna få en chans att resa, bosätta sig och arbeta på
samma sätt som övriga unionsmedborgare. Där finns
det fortfarande en bit att gå.
Jag yrkar bifall till förslaget här och bifall till de
yrkanden som Göran Lennmarker tidigare gjorde.
Anf. 62 LENNART ROHDIN (fp):
Fru talman! Det råder en massiv EU-trötthet i vårt
land. Dagens debatt om Amsterdamfördraget möter
ett förstrött intresse. Visserligen är en klar majoritet
av folkopinionen EU-negativ, men trots detta lyckas
inte nej-sidan väcka någon större opinion med att
utmåla Amsterdam som det slutliga gigantiska steget
mot att ersätta nationalstaten med en allsmäktig,
överstatlig Brysselbyråkrati. Inte heller ja-sidan kan
på något sätt återuppliva entusiasmen från folkom-
röstningen hösten 1994. "Bingo för Sverige" möts av
en gäspning, om det över huvud taget noteras.
Vad är det för fel på svenska folket, som efter ett
ja i folkomröstningen, nu med klar majoritet avvisar
EU-tanken och i än högre grad tanken på ett svenskt
EMU-medlemskap? Svaret är naturligtvis att det inte
är något fel på svenska folket. Det är en fullt förståe-
lig reaktion på hur de politiska ledarna och främst
regeringen skött vårt svenska EU-medlemskap.
Inför folkomröstningen hukade särskilt Socialde-
mokraterna. I en gigantisk valspurt lyckades de - det
är helt sant - vända opinionen till ett knappt ja, främst
genom att utnyttja den auktoritet som den återinträdda
socialdemokratiska statsministern då åtnjöt. Det var
inte fredens Europa, det var inte samarbetets Europa
och det var inte visionernas Europa som vann det
svenska folkets stöd. Det var Ingvar Carlssons auk-
toritet och den socialdemokratiska rörelsens vädjan-
den till människors plånböcker. Det var krämarnas
Europa. När medlemskapet var ett faktum, upphörde
debatten om vad vi skulle göra med vårt EU-
medlemskap. Skyll inte EU-skepsisen på folket utan
på det politiska ledarskapet eller snarare bristen på
sådant.
Fru talman! "Handlar det mot bakgrund av de fö-
restående utmaningarna i form av utvidgning och
globalisering inte snarare om fördragskosmetik?
Kärnfrågorna i Europas förmåga att möta framtiden -
reform av jordbruks- och strukturpolitiken, finansra-
marna, institutionerna, konsekvenserna av den eko-
nomiska och monetära unionen - stod antingen inte
på dagordningen för Amsterdam eller blev ajournera-
de till nästa regeringskonferens. Vad som återstod är
ett sammelsurium av nyregleringar och detaljförbätt-
ringar som sammantaget inte betyder något substan-
tiellt steg framåt."
Orden är Werner Weidenfelds, utgivare av den
mest ansedda tyska utrikespolitiska tidskriften Inter-
nationale Politik och en av de främsta tyska Europafö-
respråkarna.
Den regeringskonferens som avslutades i juni
1997 i Amsterdam blev nödvändig då en rad viktiga
förändringar av EU inte kunde uppnås vid Ma-
astrichtkonferensen 1992. Det var förändringar som
då ansågs nödvändiga för att klara den förestående
utvidgningen med Österrike, Finland och Sverige.
Amsterdamkonferensen hade i uppgift att föreslå
förändringar som i än högre grad ansågs nödvändiga
för att möjliggöra en omfattande utvidgning till de
nya demokratierna i Öst- och Centraleuropa. Som
Werner Weidenfeld så träffande skriver blev Amster-
dam ett fortsatt på stället marsch - om det nu är det
som är innebörden av "bingo för Sverige"?
Fru talman! Det gamla, fria och demokratiska Eu-
ropa har haft betydande svårigheter att möta det nya
Europa som framträdde efter murens fall. Litet till-
spetsat kan man hävda att de många nya demokratiska
staterna med öppnare gränser och en stark önskan att
snabbt integreras i det fria, demokratiska Europa av
många av de gamla demokratierna främst uppfattas
som problem och belastningar.
Visst kan man se EU-staternas, särskilt deras re-
geringarnas, ovilja och oförmåga att genomföra en
förnyelse av jordbruks- och strukturpolitiken och av
EU-institutionernas roll och utformning som ett sätt
att bevara nationellt förmånliga villkor i förhållande
till övriga medlemsstater. Men än allvarligare, och
minst lika sannolikt, är att oförmågan till förändring
bottnar just i en betydande ovilja att genomföra en
snabbare och mer omfattande utvidgning till de nya
demokratierna. Enligt många skulle detta ske till pri-
set av mindre gynnsamma villkor för de gamla med-
lemmarna. Amsterdamfördragets stillastående inte
bara försvårar och försenar utvidgningsprocessen -
det var i stor utsträckning motivet bakom.
På en lång rad vitala områden i byggandet av det
nya Europa - med Bosnienkriget som mest dramatiskt
exempel - där just EU:s och även Natos utvidgnings-
processer är de kanske mest avgörande för framtiden,
saknas politiskt ledarskap i Europa. Amsterdamför-
draget är avsett att maskera denna avsaknad av poli-
tiskt ledarskap och solidaritet med det nya Europa.
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
skulle kunna ge EU en roll för freden i Europa, på
samma sätt som EU varit ett fredsprojekt mellan EU:s
medlemsstater. Den skulle kunna vara ett uttryck för
EU:s solidaritet med dem som står utanför. Men, som
den välrenommerade kännaren av GUSP vid Interna-
tional Institute for Strategic Studies i London Philip
Gordon visar i en nyligen publicerad artikel, därav har
blivit intet.
När solidariteten, särskilt med dem som står utan-
för, ställs mot snäva nationella egenintressen får soli-
dariteten alltid vika, särskilt om det rör sig om de
stora EU-staternas egenintressen. Som Philip Gordon
skriver: När inte ens krigen i Jugoslavien kunde bana
väg för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik
inom EU - vad skall då kunna göra det?
Fru talman! Det var givetvis både viktigt och väl-
kommet att Danmark och Sverige kunde bidra till att
Lettland och Litauen gavs ett på papperet bättre ut-
gångsläge än vad kommissionen var beredd till. Men
det finns, mot bakgrund av de verkliga intresseförhål-
landena inom EU, inte anledning att överdriva den
slutliga betydelsen av denna kompromiss. I princip
återstår allt för att göra stödet för Lettland och Litau-
en till en succé. Här skulle Finlands aktiva stöd vara
en vital tillgång.
Ointresset och oviljan att alltför snart öppna EU
mot de nya demokratierna är stort. De avgörande
frågor som nu skjutits till ytterligare en regeringskon-
ferens kommer för många inom EU av rent nationellt
egenintresse att stå i vägen för den nödvändiga poli-
tiska beredskapen för en omfattande utvidgning. Det
är skäl nog att vara mycket försiktig i förväntningarna
på de resultat vid nästa regeringskonferens, som var-
ken Maastricht eller Amsterdam kunde frambringa.
Fru talman! Under 50 år av kallt krig i Europa
stod järnridån som symbolen för ofrihet. Med murens
fall öppnades Europas gränser, och människor kunde
åter röra sig fritt. Samtidigt har oviljan att forma en
öppen och generös flykting- och invandrarpolitik
blivit alltmer utbredd i Europa, inte minst - inte på
grund av Schengenavtalet - men inom ramen för hur
EU:s regeringar utformar det s.k. Schengensamarbe-
tet. Fästning Europa är ingen obehaglig framtidsvision
utan under snabbt förverkligande med Schengenlän-
derna som arkitekter.
Det hittillsvarande samarbetet inom EU:s tredje
pelare har varit mellanstatligt. Det innebar att EU:s
parlament och domstol saknat insyn. Det har varit en
betydande brist. I Amsterdam fördes dessa frågor in
under EU-samarbetet liksom även Schengensamarbe-
tet. Därmed får man i dessa frågor en bättre insyn och
mer kontroll. Det är i sig ett framsteg, men kan inte
dölja att Schengensamarbetet framför allt används för
att hålla flyktingar borta.
Det är därför inte någon tillfällighet att det var just
- och egentligen enbart - Schengenfrågorna som
fördes framåt i Amsterdam. På nästan bara detta om-
råde - att hålla oönskade människor utanför - är
enigheten mellan EU-staternas regeringar betydande.
Det cirka tusentalet kurdiska flyktingar som an-
lände till Italien under juldagarna fick EU:s regeringar
att sätta julmaten i halsen. De samlades till krisöver-
läggningar och hårda tag mot den turkiska regeringen.
Det Turkiet som man förolämpade vid toppmötet i
Luxemburg skulle nu ta sitt ansvar och förskona det
rika Europa från ytterligare flyktingar från fattigare
och mer förtryckta områden i Europas grannskap.
Helt i linje med svensk politik, kommenterade vår
utrikesminister detta.
Genèvekonventionen är grunden för asylpolitiken.
Protokollet om asyl för medborgare i EU:s medlems-
stater är därför principiellt djupt otillfredsställande.
Det kan förstås hävdas att eftersom EU:s medlemssta-
ter är demokratier skall inte frågan någonsin behöva
aktualiseras. Men i så fall är protokollet onödigt.
Sverige borde ha anslutit sig till den ensidiga förkla-
ring som avgavs av Belgien. Solidariteten med andra
EU-länder får i detta fall inte vara större än vårt an-
svar för de internationella åtagandena för att värna
asylrätten.
För många Europavänner innebar Sveriges med-
lemskap i EU att vi skulle få möjlighet att påverka EU
mot större öppenhet, minskat demokratiunderskott
och ökad solidaritet.
Amsterdamfördraget var ett närmast fullständigt
misslyckande i arbetet att reformera EU och skapa
förutsättningar för att snabbt integrera de många nya
demokratierna. Alla viktiga frågor sköts framåt.
Det demokratiska underskottet inom EU är en
verklighet. Visst är det demokratiskt valda regeringar
som fattar besluten. Men Europaparlamentet har i dag
en i allt väsentligt dekorativ funktion. Amsterdamför-
draget bara putsar i kanten på detta. Ett verkligt de-
mokratiskt EU skulle ta itu med att ett enstaka land på
grund av nationella egenintressen kan hindra EU från
att ta gemensamma tag i viktiga gränsöverskridande
frågor. Det står inte i strid med att subsidiaritetsprin-
cipen måste få ett tydligare genomslag - tvärtom är
det en förutsättning. Allt som inte måste beslutas i
Bryssel skall beslutas på hemmaplan. Endast så kan
det folkliga förtroendet för EU stärkas.
Fru talman! Att spela med och godkänna Amster-
damfördraget innebär att förändringstrycket gentemot
EU-staternas regeringar även i fortsättningen förblir
mycket svagt. Genom att avslå förslaget att godkänna
Amsterdamfördraget skulle vi ge en signal om att EU
måste påbörja en verklig reformering så att det kan
utvidgas med de nya demokratierna i Central- och
Östeuropa i det snaraste.
Anf. 63 GUSTAF VON ESSEN (m) replik:
Fru talman! Är det ett tal från den siste liberalen vi
hör i dag eller inte? Det har ju sagts i tidningarna att
det skulle vara så. Det är i så fall intressant om det är
på det sättet.
Lennart Rohdin nämnde ordet flyktingar litet
slarvigt. Han sade att det kommer flyktingar med båt
till Italiens stränder. Är de flyktingar skall de också
behandlas som flyktingar och därmed också in i en
asylprocess, precis på det sätt som sker i alla andra
sammanhang. Det var bara det att Italien då inte hade
en asylprocess som riktigt uppfyllde de minimiregler
vi nu talar om. Man gav ett slags passersedlar för att
flyktingarna skulle kunna ta sig vidare in i Europa, om
de nu var flyktingar. Det vet man ju inte förrän man
har prövat deras fall.
Det är här vi kan se nödvändigheten och också
önskvärdheten av ett utökat och fördjupat samarbete
på det här planet och i dessa frågor så att man slipper
de händelser som utspelades på de italienska strän-
derna och så att man i stället kan hantera detta bättre.
Därför tyckte jag personligen också att det s.k.
Irakpaket som EU-länderna framförhandlade var ett
steg framåt när det gäller samverkan och samarbete på
detta område. Det innefattade en rad olika åtgärder
som inte var turkorienterade utan även samarbete på
många andra sätt med UNHCR osv. Och det tycker
jag var bra. Jag menar att det är så vi skall arbeta i
EU. På det sättet kan vi möta problemen effektivare.
Anf. 64 LENNART ROHDIN (fp) replik:
Fru talman! Jag har förstått efter fem och ett halvt
år här i riksdagen att åtminstone Gustaf von Essen
varken har vilja eller förmåga att göra mig rangen
stridig om vem som är den siste liberalen i den här
församlingen. Det har hans agerande när det gäller
flyktingpolitiken mycket tydligt visat.
Om det nu är så som Gustaf von Essen sade från
talarstolen, att varje land hanterar sin flykting- och
invandrarpolitik själv, så är det väl märkligt att alla
EU-stater mitt under pågående julhelg rusade samman
för att se till att Italien kunde hantera det problem
som uppstod.
Men det var ju inte ens det som var lösningen.
Vad de gjorde, Gustaf von Essen, var att tvinga Tur-
kiet att för Schengenstaternas räkning pröva just frå-
gan om vem som har flyktingskäl eller ej. Jag har
förstått på Gustaf von Essens engagemang i vissa
flyktingfrågor att han inte alltid har samma förtroende
för Turkiets förmåga att göra detta på ett sätt som står
i överensstämmelse med de internationella åtaganden
som vi har gjort.
Men Schengensamarbetet - det som jag kallar för
Fästning Europa - innebär ju ett krav på att samtliga
stater som är anslutna till Schengensamarbetet skall
införa visumplikt för praktiskt taget alla stater där det
är dokumenterat att det produceras flyktingar. Och
varför? Jo, för att hålla dem borta från att över huvud
taget kunna få sin sak prövad inom något av Scheng-
enländerna. Det är det som är tanken med visumplik-
ten. Det är ett gemensamt åtagande som vi tar när vi
går in i Schengensamarbetet. Sedan återstår det inte så
hemskt mycket av den nationella självständigheten
när det gäller att fatta beslut om asylfrågor. Det är ju
inget stort problem om vi lyckas att hålla människor
borta från att över huvud taget komma hit och söka
asyl.
Anf. 65 GUSTAF VON ESSEN (m) replik:
Fru talman! Allteftersom tiden går förstår jag mer
och mer varför Lennart Rohdin är just den siste libera-
len.
När det gäller Italien fanns det på italiensk sida
inte just de minimiregler som erfordrades. Det var det
trycket som övriga länder satte på Italien för att Itali-
en skulle skaffa sig en asylprocess värd namnet. Man
försökte också förmå Turkiet att skaffa sig motsva-
rande asylhantering, som är värdig en rättsstat. Det
har Turkiet all anledning att göra, det vet både Len-
nart Rohdin och jag. Vi är nog överens på den punk-
ten. Man har geografiska begränsningar där. Skall
Turkiet så småningom - vilket jag tycker är naturligt
- på sikt kunna kandidera till EU måste Turkiet också
göra sin hemläxa på detta område. Det är man ännu
inte beredd att göra fullt ut, vilket vi på många sätt
kan beklaga.
Så till visumplikten. Visst får vi visumplikt. Men
det har vi i Sverige också. När det gäller denna lista
som Sverige måste fatta beslut om är det några söder-
havsöar och ytterligare ett par smärre länder som
tillförs. Det påverkar inte ett smack den situation vi
har i dag.
Vi har visumtvång därför att vi måste ha en regle-
rad invandring. Som jag tidigare sagt från denna ta-
larstol tror jag att var och en förstår att migra-
tionstrycket i dag är så enormt att om vi skulle avskaf-
fa visumtvånget, skulle det bli så som det blev beträf-
fande de bosniska flyktingarna. Den dåvarande folk-
partiministern införde då visumplikt just för dem, helt
enkelt därför att de blev för många.
Anf. 66 LENNART ROHDIN (fp) replik:
Fru talman! Som Gustaf von Essen mycket väl vet
föreskriver Schengenavtalet över huvud taget inte att
resande från länder utanför EU och Schengenområdet
måste ha visum. Det är EU-staterna som avgör vilken
omfattning man gemensamt skall ha på detta, och EU-
staterna inklusive Sverige har bestämt sig för att ha
visumtvång vad gäller praktiskt taget alla länder utan-
för Europa och alla länder som producerar flyktingar.
Jag har inte kunnat notera ett enda initiativ, varken
från den socialdemokratiska regeringen eller från dess
moderata stödparti när det gäller flyktingpolitiken här
i riksdagen, för att ta itu med det faktum att vi har
visumplikt vad gäller alla flyktingproducerande stater.
Detta är ett led i byggandet av den fästning Europa
som också Gustaf von Essen förespråker, även om
han tar avstånd från begreppet.
Visst hade vidare, Gustaf von Essen, Italien brister
i sin hantering, men vad åstadkom de övriga EU- och
Schengenstaterna? Såg de till att det blev bättre i
Italien? Nej, man såg till att Turkiet skulle avgöra
vilka som får komma till Europa och söka asyl.
Det var samma Turkiet som EU drygt en månad
tidigare, vid toppmötet i Luxemburg, förklarade inte
höra hemma på första startlinjen eller inom överskåd-
lig tid över huvud taget inte på någon startlinje när det
gällde ett EU-medlemskap. Orsaken var situationen
för de mänskliga rättigheterna i Turkiet. En månad
senare var alltså samma EU- och Schengenländer fullt
till freds med att Turkiet skulle hantera vilka som kan
söka asyl i dessa länder.
Detta är Fästning Europa, Gustaf von Essen.
Anf. 67 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! När riksdagen i dag debatterar och
kommer att fatta beslut om att godkänna Amsterdam-
fördraget betraktas det av samtliga partier och av
regeringen som en mycket betydelsefull debatt och ett
mycket betydelsefullt beslut. Likaså betraktas beslutet
som utomordentligt viktigt av alla dem som är enga-
gerade i EU-frågan, oavsett om man är negativ eller
positiv.
Från Vänsterns sida har vi framfört våra invänd-
ningar, och ytterligare personer kommer att framföra
dem. Trots att man i Amsterdamfördraget tar vissa
steg framåt menar vi ändå att de negativa förändring-
arna i Amsterdamfördraget överväger i förhållande till
Maastrichtfördraget, och därför kommer vi att säga
nej.
Men även om våra partier betraktar den här frågan
som så väsentlig är det uppenbart, precis som Lennart
Rohdin och andra varit inne på, att svenska folket -
bortsett från dem som är speciellt engagerade - när-
mast gäspar eller inte bryr sig särskilt om detta.
Jag skulle vilja hårdra frågan ännu mer och hävda
att kunskapen om Amsterdamfördraget hos andra än
de få personer och organisationer som är engagerade
är oerhört låg. Jag har gjort en mycket ovetenskaplig
undersökning, nämligen i min egen bekantskapskrets
- gymnasieungdomar bland mina barns kamrater och
andra som jag träffar. Det är personer som har viss
utbildning och visst samhällsintresse, och jag har
frågat dem hur de ser på Amsterdamfördraget. Det
vanligaste svaret har varit: Amsterdamfördraget, det
har väl någonting med EU att göra?
Jag skulle tro att kunskaperna hos en större del av
den svenska befolkningen ligger på den nivån. San-
ningen är den att man i regel inte vet mer än så om
Amsterdamfördraget.
Jag kommer därmed in på de frågor som utrikes-
ministern här tidigare debatterade med Isa Halvars-
son. Hur skall man göra fördraget känt? Hur skall
man få ut de här frågorna? Regeringen uppfattar det
uppenbarligen som huvudsakligen väldigt positiva
förändringar. Andra av oss ser de negativa konsek-
venserna.
Jag har svårt att förstå att regeringen, om man nu
ändå är så orolig för att människor vet så litet och är
så angelägen om att svenska folket skall lära sig mer,
inte har gjort så mycket. Det är sant att man har gjort
en del inom förberedelsekommittén inför allt det som
skedde under regeringskonferensen. Jag vet att man
har gjort ansträngningar, men när fördraget nu är
färdigförhandlat och skall underställas den svenska
riksdagen har inte särskilt mycket gjorts.
Som jag ser det är det svårt att åstadkomma en
folkinformation, om människor inte faktiskt skall vara
med om att fatta beslut. Om det är så, som nu faktiskt
är fallet, att partierna i den svenska riksdagen ensam-
ma skall ta beslut i frågan, kommer vi inte heller att få
det oerhört starka engagemang och intresse från
människor i allmänhet som uppstår om de enskilda
medborgarna faktiskt har att ta ställning. Det kan vara
svårt också då. Deltagandet i EU-valet var inte sär-
skilt högt, och det oroade många av oss.
Jag och Vänsterpartiet hävdar att det för att få ut
informationen och få till stånd en verklig diskussion
om för- och nackdelar, om man nu önskar en sådan,
krävs en folkomröstning. Det är först i och med en
folkomröstning där var och en av oss, oavsett om man
har ett politiskt uppdrag eller inte, förväntas ta ställ-
ning som man kommer att tänka: Nu måste jag verkli-
gen ta reda på vad Amsterdamfördraget är. Är det
verkligen bättre eller sämre än det vi hittills haft, och
vilka slutsatser leder det till för egen del?
Jag måste säga att det därför är ytterst förvånande
att det från regeringen och från majoriteten av de
politiska partierna här i riksdagen inte finns ett intres-
se för en folkomröstning. Jag tror att det är just det
som skulle leda till att få till stånd en verklig diskus-
sion om frågorna och till ett ställningstagande. Från
Vänsterpartiets sida ser vi de här förändringarna som
så betydelsefulla att de motiverar ett ställningstagan-
de.
Men om man från övriga partiers sida inte kom-
mer fram till samma slutsats utan menar att det är
riksdagen som skall avgöra detta, finns det faktiskt en
annan möjlighet, nämligen att ta ett beslut nu och att
den kommande nyvalda riksdagen i höst på nytt får
pröva frågan. Man skulle då behandla frågan på sam-
ma sätt som vi gör med grundlagar. Man har betraktat
och betraktar ju Amsterdamfördraget som EU:s
grundlag, något så väsentligt att man har ägnat stor
kraft och möda åt att få till stånd förändringar och
även accepterat vissa klara försämringar.
Jag är alltså konfunderad, och vi har i reservatio-
ner i utrikesutskottet från Vänsterpartiet och Miljö-
partiet tillsammans tagit upp dessa grundläggande
krav.
Jag stannar här och yrkar bifall till den reservation
som Vänsterpartiet och Miljöpartiet har avgivit, näm-
ligen reservation 2 om folkomröstning om Amster-
damfördraget.
Anf. 68 MAGNUS JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Låt mig bara säga att jag delar Eva
Zetterbergs oro över kunskapsbrist och brist på enga-
gemang i EU-frågorna. Det är dock tveksamt om en
folkomröstning är det optimala sättet att komma till
rätta med detta. Frågan är om det ens är Vänsterpar-
tiets starkaste argument i sammanhanget.
Jag vet inte om det efter folkomröstningen om
medlemskapet har gjorts någon undersökning om
vilka kunskaper som inhämtades på området. Peter
Eriksson sade tidigare att det som avgjorde frågan var
Ingvar Carlssons auktoritet. Ingvar Carlsson är säkert
väldigt tacksam för det påståendet, men det skulle
betyda att Eva Zetterbergs intentioner tydligen inte
tillgodosågs.
Jag tycker dessutom att man skall använda folk-
omröstningar när vi står inför stora förändringar,
såsom i frågan om medlemskapet i EU. Om det blir
aktuellt att ta steget in i EMU, skall det underställas
folket antingen i form av en folkomröstning eller som
en huvudfråga i ett allmänt politiskt val.
Vi i utskottsmajoriteten har gjort den bedömning-
en att Amsterdamfördraget inte är en så stor fråga att
den motiverar en folkomröstning.
Det finns säkert betydligt större frågor som vi fat-
tar beslut om här i Sveriges riksdag, Eva Zetterberg.
Jag kan leka med tanken. Det nya pensionssystemet
tror jag t.ex. påverkar svenska folket mycket mer,
men där har jag aldrig hört några krav på en folkom-
röstning.
Anf. 69 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Frågan om folkomröstning om pen-
sionssystemet får vi återkomma till vid annat tillfälle,
Magnus Johansson. Det är jag inte beredd att diskute-
ra nu.
Det är klart att det inte finns några garantier om vi
beslutar om en folkomröstning att svenska folket vill
bli och blir så mycket mer insatt och upplyst när det
gäller EU-frågorna och Amsterdamfördraget. Det
finns naturligtvis inga sådana garantier. Men jag är
övertygad om att svenska medborgare som skulle
rösta, eller avsåg att rösta, vad gällde medlemskap i
EU eller inte lärde sig betydligt mer, och tog in mer
information och funderade över frågorna, än om de
hade överlåtit den frågan enbart till riksdagen.
Vi har rådgivande folkomröstningar. Jag förordar
inget annat än en rådgivande folkomröstning. Jag tror
att det skulle vara ett sätt att få ut Amsterdamfördra-
get. Vi skiljer oss åt, Magnus Johansson. Jag och
Vänsterpartiet anser att det har väldigt stor betydelse
och att de förändringar som riksdagen nu kommer att
besluta om genom att den godkänner fördraget leder
till en ökad överstatlighet. Vi har t.ex. det oerhört
väsentliga område som Lennart Rohdin tidigare be-
rörde och beskrev utförligt, nämligen asylpolitiken.
Fördraget kommer som jag ser det helt klart att göra
det ännu svårare för de människor som tvingas fly
från länder där det råder krig eller förtryck.
Naturligtvis finns det andra väsentliga frågor man
kan diskutera om man skall ha folkomröstning om.
EMU behöver vi inte diskutera. När det gäller EMU
anser Vänsterpartiet och jag att det skall äga rum en
folkomröstning. På samma sätt skulle vi kunna få ut
mer information och en diskussion om de förändring-
ar som kommer att ske och se om svenska folket vill
ha de förändringarna och därmed kommer att god-
känna Amsterdamfördraget.
Anf. 70 MAGNUS JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det är inte okänt att vi har olika upp-
fattningar. Jag respekterar i allra högsta grad att
Vänsterpartiet tillmäter Amsterdamfördraget och de
förändringar som finns i Amsterdamfördraget en
oerhörd betydelse.
Vi har i tidigare replikskiften hört om överstatlig-
heten. Det frågas: Vad är det egentligen man kryper
bakom? Det är en oerhört dramatisk beskrivning. Jo,
det är att man med majoritet skall kunna fatta beslut
om t.ex. offentlighet. Vi behöver nog inte argumente-
ra mer fram och tillbaka om detta.
Däremot tycker jag att frågan har varit föremål för
en ganska så bred offentlig debatt. Det kunde ha varit
bättre. Men jag tycker ändå att de initiativ som har
tagits via EU 96-kommittén och i offentliga diskus-
sioner varit bra. Allting kan ju bli bättre. Frågan är
ifall en folkomröstning skulle leda till att det blir så
hemskt mycket bättre.
Med anledning av argumentet att Eva Zetterberg
hade gått runt och frågat vad människor hade för
uppfattning om Amsterdamfördraget har jag ibland
funderat på, eftersom det har en viss likhet, att gå runt
och fråga människor: Vad kan du om den svenska
grundlagen? När vi gör grundlagsförändringar internt
i Sverige är det väldigt sällan påkallat med några
folkomröstningar.
Det viktigaste argumentet för varför vi inte vill ha
någon folkomröstning är att vi inte tycker att frågan är
av den dignitet som t.ex. införandet av ATP-systemet,
om vi skulle ha kärnkraften kvar eller inte, om vi
skulle bli medlemmar av EU eller inte, eller om vi
skall bli medlemmar av EMU eller inte. Det tycker
jag är så ofantligt mycket större frågor. De tycker jag
det är okej att vi folkomröstar om. Detta är ändå
ganska små förändringar, om man ser till realiteten.
Anf. 71 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Det är alldeles sant, Magnus Johans-
son, och det sade jag också i mitt anförande, att det
gick ut en hel del information och fanns möjligheter
till seminarier, konferenser och en rätt omfattande
offentlig debatt innan regeringskonferensen och under
det att den pågick. Vi hade också möjlighet från riks-
dagens sida att påverka genom att lämna synpunkter.
Skillnaden är att det nu finns ett färdigt fördrag.
Det är det jag menar att man borde föra ut. Vad har
det lett till? Det som mest har gjorts från regeringens
sida är att peka på de punkter där Sverige har haft
vissa framgångar. De är ovedersägliga. Men jag och
Vänsterpartiet hävdar att på de punkter där vi var
kritiska har våra farhågor besannats. Jag menar att de
frågorna borde underställas svenska folket i en folk-
omröstning.
Det finns säkert stora kunskapsluckor vad gäller
grundlagen hos svenska folket. Det finns också kun-
skapsluckor hos oss ledamöter. Olika opinionsunder-
sökningar och artiklar i tidningar har visat på kun-
skapsluckor i stora väsentliga frågor. Just därför är
det viktigt att föra ut frågor och låta människor få
information och möjlighet att diskutera.
När det kommer till kritan, som Magnus Johans-
son och jag vet, är frågan: Får jag vara med och be-
stämma, och väger min röst någonting? Det är kanske
först då man tar till sig informationen ordentligt. Om
det är andra som fattar besluten är i regel engage-
manget hos Magnus Johansson, mig och svenska
folket betydligt lägre än när man själv skall ta ställ-
ning.
Anf. 72 BIRGER SCHLAUG (mp):
Fru talman, alla ni på läktaren och alla andra som
lyssnar! Jag har lyssnat på den här debatten ända
sedan morgonen. Jag vet inte om jag skall vara för-
bannad, förtvivlad eller om jag tycker att det är tragi-
komiskt. Jag tycker att det är en ynkedom av de parti-
er som vägrar svenska folket en folkomröstning.
Att jag tycker det beror på vad som stod på den
valsedel som vi gick till val på förra gången det var
folkomröstning. Där stod det: Anser du att Sverige
bör bli medlem i EU i enlighet med avtalet mellan
Sverige och EU:s medlemsstater? Nu är avtalet för-
ändrat. Då bör naturligtvis vi som bor i Sverige få
samma rätt som t.ex. danskarna. Varför får vi inte den
rätten? Jo, därför att de gamla partierna vet att svens-
ka folket och alla vi som bor i Sverige har en annan
uppfattning än de själva. Det är huvudorsaken.
Jag har lyssnat på en hel del. Jag har lyssnat på
Lena Hjelm-Wallén, som har sagt att statsskicket inte
eroderas och demokratin inte försämras. Bara man får
ut korrekt information skall människor förstå sitt eget
bästa.
Den korrekta informationen finns i vardagen, Lena
Hjelm-Wallén. Den finns när det gäller visumplikt.
Den finns när vi inte själva ens kan bestämma om vi
skall ha kvar monstertjuren av rasen belgisk blå. Den
finns i vardagen när vi inte själva får bestämma om vi
skall ha Systembolaget eller inte. Den finns när vi inte
ens får bestämma vilka kemikalier vi skall ha. Den
finns när vi inte ens får bestämma hur höga tullar vi
skall ha gentemot omvärlden, eller rättare sagt hur
låga tullar.
Många människor känner att vi är tvingade till en
massa beslut som vi för några år sedan inte ville ha,
och som inte ens Socialdemokraterna ville ha. Det
gällde t.ex. en centralbank som är frikopplad från det
politiska systemet. Det var socialdemokrater då
mycket ivriga motståndare till. Men när det blev en
del av EU-konceptet var de väldigt positiva.
Är det någon i Sverige som vill ha dagens jord-
brukspolitik? Det är det väl ingen som vill ha! Förstår
då inte Lena Hjelm-Wallén att människor är förban-
nade och negativa? I den senaste opinionsmätningen
skulle 61 % rösta nej till ett svenskt medlemskap i
dag. Här inne i denna kammare är 90 % för ett med-
lemskap. Det är en viss skillnad.
Jag förstår också att människor blir upprörda när
de tittar på det nya skattefrälse som växer fram. Är
man anställd i EU-kommissionen behöver man inte
betala nationella skatter. Vad är det för system? Jag
förstår att människor blir upprörda när vi sparar i
barnbidrag, a-kassa och sjukförsäkring, och kommu-
nerna skall spara den ena miljarden efter den andra i
skola, vård och omsorg samtidigt som vi från den
offentliga sektorn pytsar ut 20 000 miljoner till med-
lemsavgift till EU. Det är 8 000 kr per tvåbarnsfamilj.
Det är klart att människor är negativa. Det finns skäl
att vara negativ.
Göran Lennmarker inledde med att säga att vi är
det fjärde fattigaste landet i Europa, eller om han sade
EU. Jag hoppas att han sade EU. Det är klart att det
upprör människor väldigt mycket att vi ändå skall
betala mest per person i medlemsavgift. Det kanske är
sådant som upprör.
Helena Nilsson, Centerpartiet, inledde med ett in-
tressant påstående. Jag hoppas att någon centerpartist
senare kan försvara henne. Helena Nilsson sade att
det har varit en stor förmån att följa arbetet. Hon har
jobbat från början med EU-konceptet och har sett hur
det växt fram. Det skulle visa på förankring. Hos
vem? En majoritet vill ju rösta nej.
Helena Nilsson, och Centerpartiet, sade också in-
ledningsvis: Samtalet med medborgarna har vi lyckats
med. Jaha, då har man lyckats med samtalet med
medborgarna - och över 60 % är negativa!
Isa Halvarsson, Folkpartiet - för övrigt var det
upplyftande att höra nästa folkpartist, Lennart Rohdin
- försökte säga att målsättningen beträffande Amster-
damfördraget var att effektivisera och knyta besluten
närmare medborgarna. Inte med en min låtsades Isa
Halvarsson om att det finns en viss motsägelse i detta.
Men effektivisering innebär ju mer överstatlighet och
mindre inflytande för vanliga människor - mindre
möjligheter att påverka via de nationella parlamenten.
Effektivitet är i sådana här termer, i denna värld och i
detta språkbruk detsamma som i Sovjetunionen: mera
makt till byråkraterna, för då blir det effektivt, och
mera makt till en frikopplad domstol.
Ser ni inte likheten i systemuppbyggnaden? Även
om vi frivilligt och med en stor majoritet i Sveriges
riksdag går in i ett system där makt flyttas från folk-
valda till EG-domstolen och kommissionen och där vi
inte själva, om vi nu ens vill det, kan förändra syste-
men, så kommer vi inte åt dem. Makten finns nämli-
gen alltid någon annanstans. Den flyter alltid om-
kring. Därmed hotas också delaktigheten i samhället,
för människor känner inte att man kan påverka. Detta
tror jag är det stora problemet.
Göran Persson sade - jag tror att det var på Soci-
aldemokraternas partikongress i september 1997 - att
överstatlighet i EU måste reduceras till det som ound-
gängligen kräver överstatlighet. I varje fall enligt min
ordbok betyder "reduceras" minska. Men inte med en
enda mening minskar man något av överstatligheten i
och med Amsterdamfördraget. I stället försöker So-
cialdemokraterna och regeringen så att säga ge sken
av någonting som inte är.
Det här är inte jättestora förändringar. Det kunde
på många sätt ha varit mycket värre; det håller jag
med om. Ja, det kunde ha varit mycket mycket värre,
och risken finns att det så småningom blir så. Detta är
de små stegens tyranni mot alltmer överstatlighet och
alltmer makt till någon annan. Men finns makten hos
någon annan, då finns den ju inte hos oss. Detta är de
små stegens tyranni mot, eller till, Europas förenta
stater.
I morse hörde jag Lena Hjelm-Wallén i TV säga
att detta bl.a. för miljöns skull är så bra. Men då
skulle naturligtvis miljörörelsen stå upp som en man i
hela Europa och säga: Hurra! Amsterdamfördraget är
en fantastisk lösning på de problem vi har. Jag har
dock inte hört någon enda liten liten miljörörelse
någonstans i något enda land hurra. Tvärtom är man
väldigt besviken.
Ordet miljögaranti dyker nu upp ännu en gång. Jag
kommer ihåg hur det var inför folkomröstningen om
medlemskapet i EU. Då hette det från en del: Vi har
en miljögaranti i EU - något som man låtsades skulle
innebära att vi har rätt att gå före och ställa hårdare
miljökrav på olika produkter osv. Det var inte san-
ningen!
Nu får vi återigen som ett riktigt tungt argument
från ja-sidan höra att miljögarantin har förbättrats.
Det har den inte gjort. Den har försämrats!
Man får inte förhindra eller stoppa en kemikalie
t.ex. om det hindrar den inre marknadens funktion.
Det gör, tyvärr, det mesta av det som man försöker
komma åt med hjälp av miljöskäl. Man skall veten-
skapligt belägga detta för att kunna stoppa det här.
Vem avgör det? Ja, inte är det vi själva. Problemet
skall dessutom vara specifikt för medlemsstaterna för
att det skall gå att stoppa t.ex. kreosot i vårt land. Då
måste vi kunna bevisa att kreosot är farligare för
svenskar än för danskar. Jag kan tänka mig att det inte
är helt lätt. Vidare skall miljöproblemen ha upp-
kommit efter det att EU-reglerna införts men det är
kanske så att man så småningom upptäcker detta.
Nej, jag tycker att regeringen slarvar - kanske av
okunskap när det gäller miljöfrågorna. Tyvärr är det
så att Amsterdamfördraget försämrar, inte förbättrar,
miljögarantin.
Jag tror att EU-konceptet, EU-idén, i sig förstärks
i och med Amsterdamfördraget. Det är därför som vi
säger nej till det. Man tar ytterligare steg mot Europas
förenta stater, ytterligare steg mot överstatlighet. De
kunde ha varit större - den risken fanns - men de är
tillräckligt stora för att vi skall säga nej till det här.
EU-konceptet i sig bygger nämligen på det sämsta
från högern och det sämsta från vänstern. Det sämsta
från högern är en sorts allmän frihet för kapital, och
det sämsta från vänstern är en gigantisk centralbyrå-
krati. Detta har man lyckats göra ett fantastiskt kon-
cept av. Det är inte bra för människor.
Om något land skulle lämna EU - Danmark, som
ju skall ha folkomröstning, eller Sverige - tror jag att
det skulle vara en spark i ändan på dem som vill byg-
ga upp den här centralbyråkratin och den här nya
superstaten. Man kanske skulle börja tänka i andra
banor, lägga upp samarbetet på ett annat sätt. Om det
handlade om ett stort miljöprojekt, ett stort fredspro-
jekt, ett stort socialt projekt och ett stort demokratiskt
projekt, vore det självklart väldigt intressant. Men då
hade också miljörörelsen, fredsrörelsen och solidari-
tetsrörelsen världen över varit oerhört lyckliga över
detta. Men de är inte lyckliga, inte ens Amnesty.
Vi i Miljöpartiet menar att den riksdag som i dag
sitter icke har mandat att ta vidare steg mot överstat-
lighet. Danmark skall alltså ha folkomröstning om
detta. Irland och Portugal skall också ha folkomröst-
ning. Varför inte vi? Jag förstår inte varför ni inte
släppt till det eller varför ni - precis som Eva Zetter-
berg sade - inte släppt till att vi tar ett beslut nu och
ett beslut efter valet, dvs. hanterar frågan som en
riktig grundlagsfråga. Då skulle människor ha fått
möjlighet att ta ställning i valet. Den möjlighet man
nu har i valet är att se till att det finns 25 % EU-
kritiker i denna riksdag efter valet så att vi åtminstone
kan stoppa vidare dumheter och vidare steg mot
överstatlighet.
Ni i regeringen och ni moderater, folkpartister och
kristdemokrater skall vara fullständigt övertygade om
att vi skall se till att det här blir en valfråga. Vi är
fullständigt övertygade om att vi kommer att lyckas
med det.
Slutligen vill jag slå fast följande: I går kväll hör-
de jag i Aktuellt ett väldigt bra inlägg av Kurt Ove
Johansson. Jag tror att det behövs fler rakryggade
människor i flera partier som när man känner att nå-
gonting är fel, när man känner att detta är fel, också
trycker på nej-knappen och försöker värna demokra-
tin.
I detta anförande instämde Per Lager och Thomas
Julin (båda mp).
Anf. 73 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Birger Schlaug säger att han önskar
att det blir ett nej till Amsterdamfördraget; detta med
syftet att det skulle bli en spark i ändan på EU. Det är
kanske så Miljöpartiet vill bedriva politik.
När Danmark tackade nej till Maastrichtavtalet var
EU mycket konstruktivt och tillgodosåg danskarnas
önskemål för att kunna fortsätta arbetet inom EU. Det
är kanske en annan syn än detta med att bara ge var-
andra en spark i ändan.
Mitt syfte med min replik är att till Birger Schlaug
ställa följande tre konkreta frågor som har direkt
anknytning till Amsterdamfördraget, som vi i dag här
diskuterar:
Vill Miljöpartiet att Sverige skall delta i freds- och
katastrofinsatser i och kring Europa? På vilka områ-
den vill Miljöpartiet ha veto där det inte finns i dag?
På vilket sätt blir miljögarantin sämre än i dag med
det nya fördraget?
Anf. 74 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Fru talman! Först vill jag säga att Holger Gustafs-
son kommer att få svar på flera av de frågor han ställ-
de av enskilda miljöpartister som går upp i just de
ämnena. Om Holger Gustafsson sitter kvar en eller två
timmar kommer han att få noggranna svar på en eller
två av frågorna, t.ex. om freds- och katastrofinsatser.
När det gäller miljögarantin blir den sämre, av fle-
ra skäl. För det första betonas det hårt att man icke får
gå före och ställa hårdare krav om det minskar den
fria rörligheten av varor.
För det andra skall man bevisa vetenskapligt att ett
ämne är farligt, dvs. liken på bordet. Det är en oerhört
hård skrivning. Just den skrivningen har t.ex. Björn
Gillberg varnat för under alla år. Man måste kunna
tillämpa försiktighetsprincipen. Den innebär att man
kan ta bort en kemikalie innan man har alla veten-
skapliga bevis. Jag trodde att vi i Sverige hade enats
om att försiktighetsprincipen skall gälla.
För det tredje måste man enligt den nya miljöga-
rantin slå fast att det är specifikt farligt för människor
i det enskilda landet. Om vi inte tål att se monstertju-
ren i Sverige eller mår dåligt - sämre än danskar - av
en kemikalie, t.ex. kreosot, skulle vi eventuellt kunna
få till ett förbud.
Detta är en urholkning. Det är definitivt ingen
miljögaranti. En miljögaranti innebär att varje land
skall ha rätten att gå före och ställa hårdare miljökrav.
Det är t.o.m. så att den amerikanska konstitutionen är
bättre än EU på det här. Om Kalifornien hade legat i
EU i dag hade vi inte ens haft katalytisk avgasrening,
därför att de hade inte fått gå före och ställa kravet.
Anf. 75 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att det är rimligt att man
har ganska långtgående krav innan man bestämmer
sig för att en vara eller ett ämne inte får fungera. Det
har vi här i Sverige också. Visserligen skall vi använ-
da försiktighetsprincipen, men det finns ofta många
parter, av vilka en del drabbas av ett förbud. Att då ha
långtgående krav på preciseringar tycker jag rimligt-
vis inte bör bli någon nackdel.
Jag beklagar att jag skall behöva vänta i två tre
timmar för att få svar på givna frågor. Det hade väl
varit betydligt mer intressant för kammaren om vi
hade fått svar på de frågorna nu, i stället för att vi
skall vänta två tre timmar och få åhöra de återkom-
mande, allmänna beskrivningarna av alla negationer
som finns inom EU.
Anf. 76 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Fru talman! Den här debatten är uppdelad på en
rad olika ämnen, och då tycker jag att det är rimligt,
även om jag är språkrör, att jag inte skall stå här och
säga det som andra riksdagsledamöter från vårt parti
kommer att säga om en stund. Varför skulle jag göra
det? Dessutom vet Holger Gustafsson vilka svaren är.
I fråga om miljögarantin sade Holger Gustafsson
att det är många parter som drabbas om man avveck-
lar en kemikalie. Men det är också många människor
som drabbas om man inte gör det. Hormoslyr är ett
exempel och kreosot ett annat. Mängder med kemika-
lier som vi, av olika skäl, har stoppat och förhindrat
kommer vi att få släppa in igen i framtiden. Är det
detsamma som försiktighetsprincipen? Det vore bra
om jag fick ett svar. Holger Gustafsson kan nicka ja
eller nej, då han kanske inte har fler repliker.
Anf. 77 MAGNUS JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag begärde replik under den sorglus-
tiga inledningen, som betecknar ett opinionsdesperat
språkrör i ett parti som mer och mer försvinner ut ur
den allmänna debatten. Att gå upp i talarstolen i en
debatt som handlar om Amsterdamfördraget och vrä-
ka ur sig alla de osakligheter och otidigheter som
Birger Schlaug gjorde förtjänar ytterligare reflexion
om hur man hanterar ett demokratiskt styrelseskick.
Om vi behandlar Amsterdamfördraget är det rimligt
att vi också diskuterar detta, och inte har någon all-
män EU-diskussion utifrån olika ståndpunkter.
Jag vill bara ställa en liten och enkel fråga till Bir-
ger Schlaug. De förbättringar som finns i Amsterdam-
fördraget på miljöområdet handlar inte bara om mil-
jögarantin. Den kanske viktigaste delen i det här är ju
att man för in en hållbar utveckling som ett övergri-
pande mål för EU. Men det vill inte Birger Schlaug
göra. Hur går det ihop med allt det sköna pratet om
miljö?
Fru talman! Jag tycker att det verkar som om
Miljöpartiet har förvandlats från ett miljöparti till ett
konsekvent nej-parti, och dess störste härförare i det
är dess språkrör Birger Schlaug.
Anf. 78 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Fru talman! Nej, vi har ingenting emot en hållbar
utveckling, varken en ekologiskt, socialt eller demo-
kratiskt hållbar utveckling. Problemet är när sådana
här ord och fraser används, om man skulle mena all-
var med talet om hållbar utveckling. Tror Magnus
Johansson att man då hade motsatt sig Danmarks krav
på att varje land måste ha rätten att gå före och ställa
hårdare miljökrav? Tror Magnus Johansson att man,
om man menade allvar med hållbar utveckling, hade
motsatt sig detta i Amsterdamförhandlingarna?
Om min inledning var sorglustig, tyckte jag att
Magnus Johanssons tidigare inlägg var tragikomiskt.
Men det var ni som först tog upp - t.o.m. Lena Hjelm-
Wallén tog upp det - och under lång tid diskuterade
varför svenska folket var så negativt till EU. Då häv-
dade Lena Hjelm-Wallén att bara man får korrekt
information förstår man bättre. Det var det jag svara-
de på. Det var inte jag som tog upp det, utan det var
Lena Hjelm-Wallén och andra. Jag ansåg att jag hade
något att tillföra i den debatten.
Anf. 79 MAGNUS JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Korrekt information är väldigt viktig i
en demokratisk debatt, och då är det inte korrekt att
påstå från riksdagens talarstol att vi inte får besluta
om vi får ha Systembolaget kvar eller inte. Det har väl
visat sig att det har hållit i den prövning som har
gjorts.
Birger Schlaug säger att det är ord och fraser som
man skriver in som en övergripande målsättning. EU:s
stats- och regeringschefer enas om att en övergripan-
de målsättning för EU-samarbete skall vara att man
skall ha en miljömässigt hållbar utveckling. Det är
inte ord och fraser, utan det är en politisk viljeinrikt-
ning. Jag tycker att det är värt ganska mycket mer.
Snacka om ord och fraser, när det far argument ge-
nom kammaren där man diskuterar överstatlighet i ett
generellt perspektiv som om det vore pest och pina på
jorden.
Vi har tidigare haft en lång diskussion om vad
som finns bakom fasaden och det hemska ordet över-
statlighet. Det kanske finns sådant som gör EU:s
samarbete öppnare och bättre, och då tycker jag att
man skall vara försiktig när man uttrycker sig i termer
som ord och fraser. Men jag förstår, som sagt var, om
Birger Schlaug törstar efter litet plats i debatten; det
har varit ganska tyst från Miljöpartiet, inte minst på
miljöområdet. Det finns enskilda miljöpartiledamöter
som håller miljöfanan högt, men dit har jag för länge
sedan slutat att räkna Birger Schlaug.
Anf. 80 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Fru talman! Magnus Johansson får tycka precis
vad han vill - det gör inte mig så mycket.
Ett väldigt stort problem, kanske det största pro-
blemet, när det gäller miljön inom EU är just den inre
marknadens principer, som leder till en oändlig
mängd transporter. Transporter kan vara viktiga ur
alla möjliga aspekter, men den som inte har tagit del
av utvecklingen när det gäller transporter och de följ-
der som de ökade transporterna leder till skall vara
väldigt försiktig med att över huvud taget ta orden
hållbar utveckling i sin mun.
Själva den struktur och det system som EU bygger
på leder till och genererar i sig en mängd miljöförstö-
ring. Det är ett av skälen till att Miljöpartiet har varit
mycket kategoriskt i fråga om att säga nej till ett
svenskt medlemskap och kommer att fortsätta att göra
det.
Sedan tror jag att den politiska debatten skulle må
bättre av om t.ex. någon socialdemokrat kunde förkla-
ra varför man för några få år sedan var sådan fruk-
tansvärd motståndare till att frikoppla centralbanken
från det politiska systemet. Det är en förenkling, men
ni vet vad jag menar. Nu är man så väldigt positiv.
Beror det på en ideologisk insikt eller beror det möj-
ligtvis på att ni är tvingade att tycka så därför att EU-
konceptet kräver det?
Anf. 81 REYNOLDH FURUSTRAND (s):
Fru talman! Det finns som jag ser det två huvud-
skäl till att vi socialdemokrater skall säga ett klart ja
till Amsterdamfördraget. Det ena är de otvetydiga
framgångar som det nya fördraget innebär på områden
som mänskliga rättigheter, jämställdhet, konsument-
skydd, sysselsättning och rättigheter för löntagarna.
De här framgångarna är viktiga. De gör det nya
fördraget till ett redskap för att bygga vidare på det
Europakommissionen kallar den europeiska modellen,
ett samhälle där fri företagsamhet kombineras med
solidariska välfärdssystem och rättigheter för lönta-
garna och där en social marknadsekonomi fördelar
tillväxten så att den kommer alla medborgare till
godo.
Fru talman! Moderaterna ger ofta uttryck för en
annan EU-vision. Moderata ungdomsförbundets ord-
förande Thomas Idegard sammanfattade den ganska
väl när han nyligen påstod att EU:s grundidé är fri
rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbetskraft.
Han vill begränsa EU till enbart en inre marknad.
Men den bilden av EU stämmer inte. Med Amster-
damfördraget tas ytterligare steg bort från den nylibe-
rala drömmen om EU som ett medel att ersätta poli-
tiskt inflytande med fria marknadskrafter.
EU:s fördragsfästa mål blir nu en politisk union
som skall främja hög sysselsättning, en god miljö,
jämställdhet och sociala framsteg. Mot den bakgrun-
den, fru talman, har jag svårt att förstå dem som säger
sig stå till vänster i politiken och ändå säger nej till
Amsterdamfördraget. Jag har mycket stor respekt för
deras politiska ståndpunkter, men vad innebär det om
Amsterdamfördraget faller? Det innebär inte att EU
blir utan ett fördrag. Följden blir faktiskt att det gamla
fördraget gäller. Maastrichtfördraget fortsätter att vara
styrande för EU:s verksamhet i så fall.
Hur ser den analys ut som leder till slutsatsen att
kampen för ett rättvisare och grönare Europa gynnas
bättre av Maastrichtfördraget än av Amsterdamför-
draget? Den analysen har de som säger nej hittills
inte, såvitt jag vet, kunnat prestera. Jag tror inte heller
att vi under dagens debatt i kammaren får någon för-
klaring.
Även jag ser naturligtvis brister i Amsterdamför-
draget. På vissa områden skulle jag ha önskat att man
gått längre. Men omröstningen står faktiskt inte mel-
lan Amsterdamfördraget och ett idealfördrag. Om-
röstningen står mellan det gamla Maastrichtfördraget
och det nya Amsterdamfördraget. För mig som soci-
aldemokrat är det här valet ganska lätt. Jag tycker
faktiskt att det nya blir bättre än det gamla, även om
det inte alltid är så.
Fru talman! Det andra huvudskälet till att säga ja
till det här fördraget är faktiskt EU:s östutvidgning.
Samtliga partier i den här kammaren har haft en
positiv attityd till de öst- och centraleuropeiska län-
dernas strävan efter ett EU-medlemskap. Det är na-
turligt. En sådan process gynnar viktiga nationella
intressen också för vårt land. Freden och demokratin
blir fastare förankrade i vårt närområde. Handel och
välfärd främjas.
Att samtidigt bejaka östutvidgningen och säga nej
till Amsterdamfördraget är att försöka sitta på två
stolar samtidigt. Då blir stödet för de öst- och central-
europeiska ländernas strävanden bara en läpparnas
bekännelse.
Alla med elementära insikter i europeisk politik
vet att överenskommelsen om EU-fördraget förra
sommaren var ett nödvändigt villkor för att få i gång
den här förhandlingsprocessen. Alla vet att inget så
effektivt skulle sätta stopp för förhandlingarna som ett
misslyckande att ratificera det fördrag som vi i dag tar
ställning till.
Dessutom står det allt klarare att Amsterdamför-
draget visserligen räckte för att starta utvidgningspro-
cessen, men det räcker inte för att föra den i hamn.
Utan ytterligare institutionella förändringar förblir
dörren till EU-medlemskap stängd för dessa ansökar-
länder. Sverige bör därför vara ett av de länder som
driver på för att få till stånd diskussioner om sådana
förändringar, dels för att förhandlingsprocessen inte
skall bromsas, dels för att sådana förändringar också
ligger i vårt intresse.
Inom den europeiska högern hoppas många att
östutvidgningen skall leda till att EU handlingsförla-
mas. Därigenom skulle deras önskan om EU som
enbart ett frihandelsområde förverkligas bakvägen. Vi
socialdemokrater har allt intresse av att utvecklingen
blir den motsatta, att EU även efter utvidgningen
förmår agera som en verklig politisk union, som sätter
ramar för marknadskrafternas inflytande.
Men för att nå dit krävs det förändringar i EU:s
institutioner och i dess beslutsformer. Vi bör därför,
tycker jag, visa en öppen attityd i diskussionerna
kring sådana frågor som majoritetsbeslut på fler om-
råden. Jag tillhör de socialdemokrater som tror på ett
vidgat inflytande på vissa områden för Europaparla-
mentet. Jag tror på ett fördjupat samarbete på områ-
den som skattepolitik, arbetsrätt och, faktiskt, finans-
politik. Men jag är klart medveten om att tiden inte är
mogen för detta ännu. Men jag är lika övertygad om
att tidpunkten kommer om några år.
Fru talman! Helena Nilsson inledde sitt anförande
med att tala om den förmån som hon som parlamen-
tariker upplevde att det var att få vara med och utfor-
ma Europapolitiken. Jag kan dela hennes inställning.
Med över 25 års erfarenhet av aktivt politiskt arbete,
med arbete i nordiskt sammanhang och med arbete i
europeiskt sammanhang, ser jag en enorm utveckling
på gång. Jag var som ung SSU:are på 70-talet med
inom ramen för det nordiska samarbetet och diskute-
rade vidgade möjligheter på flera områden. En av de
mest spännande debatterna vid det tillfället var debat-
ten om att försöka få i gång ett NORDEK, en eko-
nomisk-monetär union för de nordiska länderna, som
vi nu märker i Europa 25 år senare.
Jag har sett samarbetet i Europaparlamentet under
de år jag verkade där nere, hur människor faktiskt kan
och vill uträtta saker utan att för den sakens skull
driva en klar federalistisk linje. Jag tycker att det är
den utvecklingen som gagnar vårt politiska arbete i
det här parlamentet och i andra parlament.
Fru talman! Jag ber att med det anförda få yrka bi-
fall till hemställan i utrikesutskottets betänkande, en
tillstyrkan till Amsterdamfördraget.
Anf. 82 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Fru talman! Jag har bara en kort fråga till Rey-
noldh Furustrand om sysselsättning och alltihop. Det
var väldigt bra att man skulle försöka samordna och
så småningom få det litet överstatligt, tycker han.
I en resolution om sysselsättning som antogs av
statscheferna i EU-länderna i samband med att man
antog Amsterdamfördraget skriver man att ett sätt att
komma till rätta med arbetslöshet och annat är färre
regleringar. Det är litet grand av det som vi i Sverige
har kallat arbetsrätt. Jag undrar hur Reynoldh Fu-
rustrand ser på det. Man talar om sämre möjligheter
att få ersättning genom trygghetssystemen för att
därmed tvinga fram att människor tar jobb med lägre
eller riktigt låga löner. Man talar också om lägre er-
sättningsnivåer i de här systemen.
Jag undrar hur Reynoldh Furustrand som social-
demokrat ser på den här resolutionen.
Anf. 83 REYNOLDH FURUSTRAND (s)
replik:
Fru talman! Jag kan lugna Birger Schlaug med att
jag inte tillhör dem som tror att det här kommer att
genomföras utifrån vad ett antal regeringschefer har
sagt.
Jag menar också att det finns områden där avreg-
leringar är nödvändiga. Jag tillhör de socialdemokra-
ter som menar att det på ett antal områden som berör
näringslivet, handel och industri sannolikt finns reg-
leringar som måste ses över och förändras. Men jag
tillhör dem som också menar att regleringar tillkom-
mer för att skydda vitala intressen.
Jag ser möjligheter att arbetsrätten garanteras och
förbättras i ett flertal länder. Vi har i Sverige en ar-
betsrätt vi kan vara stolta över. Jag tror att man i flera
länder i Europa skulle vara glada för att ha en likadan
arbetsrätt. Jag känner inte den oro Birger Schlaug
känner på den punkten.
Anf. 84 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Fru talman! Jag tolkar att Reynoldh Furustrand
hoppas att innehållet i resolutionen inte leder till kon-
kreta åtgärder. Det handlar om mer urholkad arbets-
rätt än vad Reynoldh Furustrand egentligen accepte-
rar.
Jag hade ytterligare ett par frågor i min första re-
plik. Hur ser Reynoldh Furustrand på sämre möjlighe-
ter att få ersättningar från trygghetssystemen och lägre
ersättningsnivåer?
Anf. 85 REYNOLDH FURUSTRAND (s)
replik:
Fru talman! Jag vill understryka att det inte kom-
mer att bli några förändringar i arbetsrätten i den
negativa riktning som Birger Schlaug tror.
Jag önskar inte några försämringar i trygghetssys-
temen. För att åstadkomma stabila trygghetssystem,
Birger Schlaug, måste det också finnas stabil ekonomi
och tillväxt. Vi måste skapa förutsättningar för att
ekonomin blir stabil och att tillväxten ökar så att det
blir något att fördela i trygghetssystemen.
Under ett antal år har tillväxten inte varit sådan att
det har funnits något att fördela. Fördelningspolitiken
har också varit felaktig.
Ett av skälen till att jag bejakar utvecklingen -
som också kommer till uttryck i Amsterdamfördraget
- är att det går att åstadkomma vitala förändringar.
Birger Schlaug sade själv i ett replikskifte att den
amerikanska konstitutionen är bättre än EU:s. Han
använde exemplet med avgasrening i USA. I det fede-
rala USA fattades tidigare än i Europa beslut om
långtgående avgasrening. I delstaten Kalifornien har
man fattat beslut om mer långtgående avgasrening än
i det federala USA. Det visar att vi har samma möj-
ligheter att inom ramen för ett Europasamarbete
åstadkomma vad vi själva önskar.
Anf. 86 GUSTAF VON ESSEN (m) replik:
Fru talman! Reynoldh Furustrand åberopade Mo-
derata ungdomsförbundets ordförandes uttalande om
att det skulle räcka med en inre marknad och inte mer.
Jag tyckte själv att Furustrands anförande var intres-
sant och i många stycken bra. Jag delar hans synpunk-
ter. Jag tror inte att det räcker med en liberal mark-
nadsplats och inget mer. Det krävs mer.
Samtidigt måste man väga regleringar och trygg-
hetssystem kontra dynamik och tillväxt. Vi skall inte
debattera den mixen här. Där kommer vi inte att vara
helt överens.
Efter att ha lyssnat på Reynoldh Furustrands i
många stycken utmärkta anförande, vill jag höra hur
han bedömer effekterna av ett nej i dag till Amster-
damfördraget. Vad kommer att hända om det blir ett
nej?
Anf. 87 REYNOLDH FURUSTRAND (s)
replik:
Fru talman! Signalen till omvärlden skulle bli
ganska förfärande. Vi skulle få se kaos i den svenska
ekonomin. Det skulle bli snabba förändringar med
avseende på räntor och annat som vore klart negativa
för Sverige. Ett nej skulle försvåra våra möjligheter
att fortsätta att vara progressiva i vårt arbete i den
europeiska unionen. Sysselsättningsunionen har visat
att Sverige kan åstadkomma mer som medlem än att
stå utanför. Ett nej härvidlag skulle vara direkt för-
ödande.
Anf. 88 GUSTAF VON ESSEN (m) replik:
Fru talman! Jag gör i och för sig samma bedöm-
ning, men det kan vara bra att vi stämmer av. Ett nej
skulle innebära det Reynoldh Furustrand säger. Det
får mig att dra slutsatsen att de partier som i dag plä-
derar för ett nej till Amsterdamfördraget kan göra det
i vetskap om att de ändå aldrig kommer att få majori-
tet och behöva ta ansvar för sina gärningar. De kan
ägna sig åt sin populism och få en och annan röst.
Men de kommer aldrig att behöva ta ansvar för sina
gärningar.
Anf. 89 REYNOLDH FURUSTRAND (s)
replik:
Fru talman! Jag instämmer i vad Gustaf von Essen
säger. Jag har stor respekt för de partier som har en
gentemot majoriteten annan uppfattning i den här
frågan. Det vore bra om vi samfällt kunde få till stånd
en ordentlig sakdiskussion. Sakfrågorna måste belysas
mer.
Anf. 90 EVA THEDE (mp):
Fru talman! I litet drygt två veckor har jag haft
förmånen att få vara ledamot i utrikesutskottet som
ersättare för Bodil Francke Ohlsson. Under denna tid
har utskottet i stor brådska behandlat Amsterdamför-
draget och allt vad fördraget innebär för Sverige och
EU.
Jag har flera gånger frågat: Varför denna brådska?
Amsterdamfördraget kommer inte att träda i kraft
förrän tidigast den 1 januari 1999. Är det så illa att
regeringen tvingar fram ett beslut för att man är rädd
att riksdagsvalet i höst skall bli ett EU-val? I och för
sig är en sådan rädsla befogad. Majoriteten socialde-
mokrater på gräsrotsnivå är EU-kritiska. Många av
tradition socialdemokratiska väljare skulle säkert
välja något av de EU-kritiska partierna för att förhind-
ra att Amsterdamfördraget godkäns.
Denna rädsla kan inte ge legitimitet åt att den de-
mokratiska processen totalt körs över. Demokrati är
viktigare än framgång för det egna partiet.
Men det är inte bara Sveriges medborgare som
körs över. Även Danmarks EU-kritiker kommer att
drabbas av dagens riksdagsbeslut. Trots att Danmark
- till skillnad från Sverige - har beviljats undantag för
de värsta bitarna i fördraget, går danskarna till val om
Amsterdamfördraget den 28 maj. Utgången är oviss.
Men om Sverige godkänner fördraget, har danska ja-
sidan ett oerhört starkt trumfkort.
Jag och Miljöpartiet är mycket kritiska till den
forcerade beslutsprocessen i frågan. Vi står fast vid
vårt krav att beslutet skall underställas en folkom-
röstning eller i vilket fall att beslutet inte skall fattas
innan höstens riksdagsval. Det är inte för sent. Jag
vädjar till alla er som skall fatta detta för Sverige så
ödesdigra beslut: För demokratins skull, skjut upp
beslutet om Amsterdamfördraget.
(Applåder)
Anf. 91 MAGNUS JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag kan börja med att hälsa Eva The-
de välkommen i den utrikespolitiska debatten. Hon
kunde ha valt ett bättre tillfälle, med tanke på arbets-
belastningen i utrikesutskottet. Men det väljer man
inte alltid själv.
Frågan var om ärendet hade forcerats genom riks-
dagen. Sedan framfördes ett antal dunkla motiv. Jag
tycker att de saknar relevans.
Man kom överens om Amsterdamfördraget i juni
1997. Fördraget undertecknades den 2 oktober. Re-
geringen skrev i sedvanlig ordning en departements-
skrivelse som gick ut på remiss. Remissinstanserna
kom in med sina svar. Regeringen skrev en proposi-
tion - precis som i alla andra ärenden. Propositionen
lades fram på riksdagens bord i mitten av februari.
Sedan dessa har vi behandlat den i utrikesutskottet.
Sedan har ärendet kommit upp i kammaren i Sveriges
riksdag. Jag kan inte se att det har varit fråga om
någon forcerad behandling.
Jag tycker att fallet Norge bevisar att man inte
skulle vara särskilt hjälpt i en folkomröstning bara för
att andra länder har sagt ja. Jag hade gärna sett att
Norge hade gått med i EU. Landet borde ha gjort det.
Men Norge sade nej trots att Finland och Sverige
tidigare hade sagt ja. Det var Österrike först och där-
efter Finland och Sverige. Norge sade i alla fall nej.
Det motsäger det faktum att ja-sidan i Danmark skulle
få en fördel om vi inte skjuter upp vårt beslut.
Anf. 92 EVA THEDE (mp) replik:
Fru talman! Som jag var inne på i mitt anförande
tycker jag att Sverige skulle invänta en folkomröst-
ning i Danmark. Jag tycker inte att Sveriges riksdag
skall gå före i denna fråga.
Anf. 93 MAGNUS JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag har respekt för det. Det finns som
sagt i reservationen.
Däremot tycker jag att vi i Sveriges riksdag, med
den arbetsordning som vi har, faktiskt på egen hand
beslutar när vi skall behandla de olika frågorna. Jag
motsätter mig väldigt starkt resonemanget att detta
ärende skulle ha forcerats genom riksdagen. Vi gör
det ibland, när det i stort sett ligger ärenden på bordet.
Men det är små och mycket okontroversiella ärenden
som man möjligen skulle kunna anse ibland forceras
igenom.
Detta ärende är absolut inte forcerat igenom nå-
gonstans. Det har varit ute på remiss hos en lång rad
olika organisationer, det har varit föremål för sedvan-
ligt propositionsskrivande i Utrikesdepartementet och
för sedvanligt behandlande i utrikesutskottet. Det
finns ingen som helst grund i påståendet att man
skulle ha forcerat igenom ärendet av partipolitiskt
taktiska skäl eller något annat.
Anf. 94 EVA THEDE (mp) replik:
Fru talman! Som jag har varit inne på är vi i Mil-
jöpartiet för en folkomröstning. Jag anser inte att
frågan har stötts och blötts så att folk har kunskap om
Amsterdamfördraget. Jag tycker alltså att man har
forcerat frågan.
Anf. 95 RONNY OLANDER (s):
Fru talman! Amsterdamfördraget innebär en viktig
milstolpe i arbetet för ett grönare Europa.
I det nu gällande fördraget, Maastrichtfördraget,
har miljöfrågorna en undanskymd plats. I Amsterdam-
fördraget lyfts de fram på ett sätt som få vågade hop-
pas på när fördragsrevisionen påbörjades.
Riokonferensens målsättning om "hållbar utveck-
ling" blir nu ett fördragsfäst mål också för den euro-
peiska unionen. Enligt det nya fördragets målsätt-
ningsparagraf skall EU sträva efter "- - - en hög nivå
i fråga om miljöskydd och förbättring av miljöns
kvalitet."
Dessa målsättningar skall genomsyra alla de lagar
som EU antar i framtiden, också på de viktiga trans-
port- och jordbruksområdena.
När det gäller förslag som kan förväntas få stor
inverkan på miljön skall kommissionen genomföra
ordentliga miljökonsekvensutredningar som skall ingå
i beslutsunderlaget.
En förändring är också att Europaparlamentet i
fortsättningen får fullt medbestämmande vid all miljö-
lagstiftning inom EU.
Det är ett viktigt steg. Det bidrar till att mer av Eu-
ropadebatten fokuseras på miljön. Alla, även de mest
inbitna EU-motståndare, har under de gångna åren
kunnat konstatera att Europaparlamentet varit pådri-
vare för en radikal miljöpolitik inom EU. Nu kan
parlamentet fortsätta det arbetet med än större kraft.
Fru talman! Det sägs ibland i debatten att ett en-
skilt land som Sverige inte får ha strängare miljöreg-
ler än vad EU kommit överens om. Det är fel. De
flesta av EU:s miljöregler är minimiregler som de
enskilda länderna kan överskrida. Det gäller exem-
pelvis arbetsmiljö, utsläpp från energisystem och
företag, viltvård och avfallshantering.
Däremot är EU:s grundprincip att miljökraven på
varor skall vara desamma i hela unionen. Även här
finns dock möjligheter för enskilda länder att införa
strängare regler med hjälp av den s.k. miljögarantin.
Också denna förbättras på flera punkter i det nya
fördraget. Exempelvis måste kommissionen hädanef-
ter redan inom sex månader svara på en framställan
från ett medlemsland om att införa strängare miljöreg-
ler. Det garanterar en offentlig debatt. Den allmänna
opinionen blir viktigare, och detta förhindrar också att
viktiga miljöfrågor begravs i långa utredningar.
Däremot blir det fortfarande EG-domstolen som i
sista hand avgör om ett land tillåts införa strängare
miljöregler för varor. Det är bra. Risken att miljöreg-
ler börjar användas som dolda handelshinder är an-
nars stor, och en sådan utveckling skulle drabba ett
litet, exportberoende land som Sverige hårt.
Vår huvudstrategi måste även när det gäller mil-
jökrav på varor vara att verka för strängare EU-regler.
Det nya fördraget innebär ett viktigt redskap för att
uppnå detta.
Från en del EU-kritikers sida hävdas det ibland att
det inte spelar någon roll vad som står i fördraget. Det
är bara vackra ord på ett papper, sägs det.
Jag tycker att det är en befängd inställning. För-
draget är EU:s grundlag. Min fråga är: Anser EU-
kritikerna att det inte spelar någon roll vad som står i
den svenska grundlagen?
Däremot är det riktigt att det inte räcker med att
skriva in ambitiösa mål för miljön i EU-fördraget. Det
krävs ett ihärdigt opinionsarbete och ständig vaksam-
het så att miljömålen också genomsyrar hela EU:s
regelverk.
Märkligt nog hävdar samma EU-kritiker som sä-
ger att det inte spelar någon roll vad som står i för-
draget ibland att de skrivningar som finns inte är
tillräckligt långtgående.
Den kritiken kan jag till en del instämma i. Även
jag skulle önska att ribban i en del fall lagts ännu
högre.
Men det är ju inget argument för att avslå fördra-
get. Ett nej till Amsterdamfördraget innebär inte mer
långtgående miljöambitioner - det innebär i stället ett
nej till de framgångar som vunnits.
Faller Amsterdamfördraget så fortsätter Ma-
astrichtfördraget att utgöra det juridiskt bindande
dokument som styr EU:s verksamhet. Det främjar inte
arbetet för ett grönare Europa.
Jag tycker att det finns anledning att fundera på
några frågor som handlar om miljön och miljögaran-
tin. Jag har också konstaterat att speciellt två partier,
Miljöpartiet och Vänsterpartiet, har fört många reso-
nemang om miljön. Det är bra. Men jag tycker inte att
de har fört dem utifrån ett konstruktivt tänkande så-
som jag skulle vilja se och önska det. Jag skulle vilja
att samarbetet mellan EU:s medlemsländer, och den
mycket klara och uttalade strävan mot måluppfyllelse
som finns i Amsterdamfördraget skulle kunna utgöra
- och utgör - en betydligt bättre grund för att gå vida-
re och samarbeta om dessa otroligt viktiga frågor.
Frågorna som man måste ställa och fundera på är:
Är det en försämring att hållbar utveckling införs
som ett grundläggande mål?
Är det en försämring att miljön får en särställning
som ett intresse av övergripande karaktär som alltid
skall beaktas vid utformningen av EU:s politik?
Är det en försämring att kommissionen uppdras att
alltid genomföra utredningar och studier om miljö-
konsekvenser?
Är det en försämring att kommissionen tvingas att
behandla en begäran enligt miljögarantin inom sex
månader när en sådan framställan kommer från ett
enskilt land?
Är det en försämring att miljögarantin kan åbero-
pas också om man inte från början röstade emot be-
slutet?
Är det en försämring att ett medlemsland nu på
vetenskapliga grunder får rätt att införa, och inte bara
behålla, nationella regler efter det att man fattat beslut
om harmonisering?
Fru talman! EU:s medlemsländer kommer med
Amsterdamfördraget att medverka till ett grönare
Europa. Jag vill också vara med i den processen.
Anf. 96 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Fru talman! Ronny Olander talar om ett grönare
Europa. När vi diskuterade fördraget innan det var
färdigt hade man i den internationella europeiska
miljörörelsen framför allt två huvudkrav som man
drev och som man ville skulle komma in i fördraget
och i EU:s grundlagar.
Först och främst ville man ha bort alla villkor som
finns för miljögarantin, och som i praktiken har gjort
det nästan omöjligt att använda den. Det skulle då på
ett helt annorlunda sätt bli möjligt för ett enskilt land
att gå före, även på varuområdet.
Den andra frågan handlade om miljöavgifter. Man
ville ha majoritetsbeslut för sådana. Socialdemokra-
terna och den svenska regeringen gick emot den sist-
nämnda frågan. Det var antagligen en viktig anledning
till att inte den kom med. Det var nämligen väldigt
nära på slutet att frågan gick igenom. Många länder
stödde kravet på majoritetsbeslut för miljöavgifter.
Eftersom vi i Miljöpartiet hela tiden har sett detta som
en viktig gränsöverskridande fråga har vi stött en
sådan förändring. Men regeringen stoppade det.
När det gäller miljögarantin sade en samlad miljö-
rörelse - åtta organisationer - bl.a. i ett pressmedde-
lande dagen efter det att förhandlingarna var slut att
miljögarantin blir sämre. Den kommer i praktiken inte
alls att kunna användas efter detta. Det kommer till
ytterligare villkor som gör det omöjligt för enskilda
länder att gå före.
Det är sanningen om de två viktiga frågorna. Se-
dan är det riktigt att det har kommit in allmänna mål
om att man skall sträva efter en hållbar utveckling.
Det är nog bra, men det är inte alls lika tungt ur miljö-
rörelsens synvinkel.
Anf. 97 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! Jag har noga läst igenom regeringens
proposition vad det gäller Amsterdamfördraget. Jag
konstaterar att det står talat om remissinstanserna på
s. 76: "Att hållbar utveckling införs som ett övergri-
pande mål för EU välkomnas av alla remissinstanser
som har yttrat sig i frågan. Naturvårdsverket anser att
fördraget förbättrar möjligheterna att driva frågan om
integrering av miljöaspekter i andra politikområden."
Vad det gäller miljöfrågan ser jag inte bara till
EU. Jag vill se det i ett mycket större perspektiv, med
alla de länder som ansöker om medlemskap och som
vill komma in som medlemmar i gemenskapen inom
EU. Jag orkar t.o.m. se den globala miljön. Jag tycker
att det är fullständigt relevant att föra ett resonemang
om den i detta sammanhang. Om några få år - 20-25
- bor det på denna jord åtta miljarder människor i
stället för 5 ½ miljarder människor. Vad kommer det
inte att ställas för krav på ekologisk uthållighet då?
Det gäller ett ekologiskt samhälle i en global värld.
Det är därför jag tycker att det är så otroligt viktigt
att vi på alla sätt börjar med ett rejält samarbete mel-
lan de 15 medlemsländerna kring miljöfrågorna.
Amsterdamfördraget ger denna möjlighet. Den skall
vi ta, Peter Eriksson, om vi vill värna den kommande
miljön för de kommande generationerna.
Anf. 98 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är väldigt bra att
Ronny Olander orkar lyfta blicken litet. Jag tycker
också att han borde kunna se att EU är ett stort pro-
blem i ett globalt perspektiv. Strukturella stora mil-
jöproblem förvärras genom denna organisation, som
arbetar kraftigt för att öka transporterna i västvärlden
och för att öka den materiella konsumtionen av varor.
EU är ett globalt miljöproblem. Det tror jag att de
flesta som jobbar inom miljöområdet är beredda att
skriva under på.
Sedan finns det, tycker jag, en sak som Ronny
Olander har rätt i. Om Estland, Polen och de andra
länderna i Östeuropa kommer in i EU och får hårdare
krav på sig när det gäller rening och industriella pro-
cesser innebär det ett framsteg för miljön. Men det
betyder inte i sig att EU-projektet globalt sett är en
stor framgång.
Anf. 99 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! På sin kammare tänker man ofta på
många olika saker. Jag tänker ibland på vikten av att
vi verkligen lägger ännu mer kraft - all den kraft som
går att uppbåda - på den otroligt viktiga miljödiskus-
sionen inom EU, Europa och överallt. I den rika värl-
den, som vi tillhör - en femtedel av jordens befolk-
ning - använder vi fyra femtedelar av jordens resur-
ser. Det fordrar av oss att vi inte driver frågorna bara
ur svensk synpunkt. Det fordrar att vi går samman
med många andra likasinnade nationer och stater som
är beredda att skriva på samarbetskontrakt, och det
fordrar att vi går så långt att dessa t.o.m. förs in i EU:s
grundfördrag. Därmed visar vi mycket markant att vi
går samman för att hitta lösningar på olika sätt i dessa
otroligt viktiga frågor.
I den bygd jag kommer från i Skåne kommer 70 %
av de föroreningar som finns någon annanstans ifrån.
Vi producerar dem inte själva i Skåne. Bara det tycker
jag är en hisnande tanke. Vi äger varken vatten eller
luft i ett enskilt land.
Med tanke på denna basinsikt, på miljögarantin
och på de uttalanden som finns i Amsterdamfördraget
kring miljön och dess konsekvenser hade jag önskat
att fler kunde lyfta blicken, som Peter Eriksson in-
ledningsvis sade att han var så glad för att jag hade
gjort. Skall man svartmåla framtiden och historiens
gång på det sätt som Vänsterpartiets och Miljöpartiets
förespråkare har gjort här får man ingen god ansats
inför framtiden. Det ger inte det hopp som vi behöver
vara med och bringa till de kommande generationer-
na, och då får vi inte politikens möjligheter att verka.
Anf. 100 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Fru talman! Jag skulle gärna vilja anknyta till
Ronny Olanders vädjan om att vi skall vara litet op-
timistiska. Min optimism bygger på att jag verkligen
tror att det är möjligt för Sverige att återta sin frihet.
Det är möjligt att visa att vi kan samarbeta i Europa
som självständiga fria länder på ett förtroendefullt sätt
utan att ha ambitionen att styra varandra, och därmed
skapa ett fredligt Europa. Erfarenheter i Norden visar
att länder kan samarbeta förtroendefullt utan att styra
varandra. Vi har verkligen slagits under århundraden
dessförinnan.
Grunden för min optimism är faktiskt att alla par-
tier understryker att Sverige är en självständig stat och
vill förbli det. Vi vill inte gå in i en federation. Men
nu är det dags att visa att vi menar allvar med detta.
Det är ju verkligen egendomligt att vi har gått med på
att frivilligt ge upp vår rätt att besluta i egna angelä-
genheter och t.o.m. betalar för att styras av andra
länder.
Nu gäller det att finna de praktiska vägarna att
återta Sveriges frihet. Här tror jag att civilkurage,
mod och självkänsla är oerhört betydelsefulla. Ett bra
sätt hade varit att säga nej till Amsterdamfördraget,
för det innebär ju att Sverige successivt fortsätter att
gå på den federativa vägen.
Utrikesminister Lena Hjelm-Wallén sade i TV i
går, och hon anknöt delvis till det här i talarstolen, att
hon är pragmatiker. Hon tänker gå med på ytterligare
överstatlighet trots att vi inte skall gå in i en federa-
tion, och hon tänker göra det när det är effektivt. Men
för vad är det effektivt? Det är knappast effektivt när
det gäller att utveckla självbestämmandet och demo-
kratin i Sverige.
Hon menade att syftet med överstatligheten var att
bekämpa den internationella brottsligheten och klara
miljöproblemen, t.ex. Men genom att avskaffa grän-
serna mellan länderna i Europa har vi givit den inter-
nationella brottsligheten, som vi nu försöker motverka
genom den mindre effektiva och integritetshotande
metoden med polisräder in i landet, fritt spelrum. Jag
anser att Sverige bör återupprätta gränsskyddet.
EU förbjuder oss ju att vara mer ambitiösa än and-
ra länder för att förbättra miljön i vårt land, därför att
EU anser att det fria flödet av varor är viktigare än
miljön och folkhälsan. Risken att någon skulle kunna
använda miljöargumentet för att stoppa varor väger
tyngre än ett lands möjlighet att gå före och verkligen
visa att det vill vara en spjutspets in i det hållbara
samhället. Det är en väldigt egendomlig idé EU har
här.
Om Sverige hade rätt att göra en stor statlig sats-
ning t.ex. på miljövänliga biologiska drivmedel kom-
binerad med en skattebefrielse på dessa och skattebe-
lastning på de nu använda mindre miljövänliga driv-
medlen, kunde vi praktiskt visa andra länder att det
går att lösa miljöproblemen utan att skapa arbetslös-
het eller minskad välfärd.
Redan är Sverige mindre självständigt i miljöfrå-
gor än delstaten Kalifornien, som själv bestämmer hur
den reglerar näringslivet ur miljösynpunkt. Men så får
det självfallet inte vara. Vi måste själva bestämma
över vår miljöpolitik, och det tycker jag att vi skall
deklarera för EU att vi tänker göra. Då får vi se vad
de säger. Det blir en väldig massa diskussion, men det
kan vi väl ta.
EU-kommissionen har i uppgift att förverkliga
EU:s grundlagar om "en allt fastare sammanslutning
mellan de europeiska folken". Det innebär att man
föser länderna framför sig till mer och mer federation,
oftast mot deras vilja. Man har redan uppnått väldigt
mycket gemensamt: en gemensam flagga, pass, med-
borgarskap, nationalsång och nationaldag. Det är
symboler, men de är ganska viktiga.
Fler och fler överstatliga beslut fattas, där med-
lemsstaterna kan köras över. Det ofta förnekade men
tydliga målet i EU:s grundlagar är att nationernas
betydelse skall minska och EU skall bli en stat med
samma lagstiftning, samma jordbruks-, miljö-, hälso-,
utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik, samma valuta,
riksbank och ekonomiska politik. Det är ju allt detta
som utgör en stat.
Nu går man vidare. Skatterna har man hittills inte
vågat sig på, men i sina planer för 1998 aviserar
kommissionen att man bl.a. kommer med förslag till
ministerrådet om en gemensam skattepolitik. Det står
i en broschyr vi nyss fick på riksdagens bord. Grän-
serna mellan nationerna rivs - det har jag nyligen talat
om här i kammaren i samband med debatten om
Schengenavtalet - och de yttre gränserna förstärks.
Allt det här är tecken på att man går mot den här
gemensamma staten. På punkt efter punkt kan vi se
hur Amsterdamfördraget ökar överstatligheten precis
enligt planerna i Romtraktaten.
Nu skall jag ta upp vissa saker jag har uppmärk-
sammat i KU.
Regeringen har uppmärksammat att integrationen
av civilrätten för att främja den gemensamma mark-
naden kan hota tryckfriheten, och Sverige har fått in
en protokollsanteckning om att vi inte tänker låta det
ske, eftersom vi har vår yttrande- och tryckfrihets-
grundlag. När vi behandlade den här frågan i KU fick
jag ingen klarhet i hur det skulle fungera i praktiken.
Vad skulle t.ex. hända om någon skriver en elak arti-
kel om ett europeiskt storföretag och därmed försvå-
rar för detta att få kunder i Sverige? Skulle detta före-
tag, som har rätt att väcka en civilrättslig process mot
denna person för förtal, då nöja sig med att den an-
svarige utgivaren åker in på någon månad? Eller
skulle man insistera på stora skadestånd? Och hur
skulle EG-domstolen döma?
Ofta säger KU:s ytterst kunniga kanslipersonal att
det är omöjligt att i förväg veta hur de bestämmelser
vi antar kommer att verka i praktiken. Till skillnad
från när vi själva lagstiftade kan vi inte ändra lagar
som visat sig få dåliga konsekvenser när EG-rätten
tillämpats. Det här är oerhört centralt för hela vår
självbestämmanderätt.
Nu införs dessutom regler som gör att utveckling-
en mot en federation kan fortsätta utan att parlamen-
ten kan stoppa den. Hittills har varje steg mot federa-
tion varit en grundlagsändring, som krävt beslut i
samtliga medlemsländers parlament. Amsterdamför-
draget kan bli den sista chansen för riksdagen att fatta
ett sådant beslut. Vi vet inte säkert, men det kan bli
så. Artikel 5a om flexibel integration tillåter nämligen
en majoritet av länderna att gå vidare i integration
utan att EU:s grundlag behöver ändras. Dessa mer
integrerade länder har rätt till EG:s/EU:s institutioner
- parlament, kommission, ministerråd, domstol, osv.
Det innebär att de länder som inte vill gå med på
denna ökade integration kommer att styras av majori-
teten av federalisterna.
När det gäller EMU är detta redan satt i system.
Även s.k. länder med undantag, dit Sverige kommer
att räknas vid ministerrådet nu på söndag, är tvingade
att föra den monetära politik som EMU-länderna
bestämmer. Vi skall hjälpas in i EMU:s tredje fas,
antingen vi vill eller ej. Sverige bör deklarera att vi
ämnar följa Storbritanniens exempel och inte anpassa
oss till EMU. Det gör vi endast i likhet med Storbri-
tannien om vi går med på att låta oss anslutas till
valutaunionen.
Sverige bör alltså visa mycket mer civilkurage,
mod och självkänsla. Det kommer att göra våra möj-
ligheter att påverka EU bättre. Det tror jag faktiskt.
Det kommer nämligen att väcka en viss respekt.
Eftersom Amsterdamfördraget innebär ännu ett
steg på vägen borde vi ha sagt nej till det. Lena
Hjelm-Wallén sade att det skulle innebära att bara
Maastrichtfördraget fick vara kvar oförändrat. Jag tror
faktiskt inte det. Jag skulle tro att EU-länderna i stäl-
let skulle ta upp nya förhandlingar, och det vore verk-
ligen nyttigt. Då kan de länder som så önskar välja en
väg bort från federation.
Regeringen bör till nästa regeringskonferens utar-
beta en fördragstext som ändrar på tanken att göra en
allt fastare sammanslutning av de europeiska folken. I
stället bör vi arbeta för ett alltmer förtroendefullt
samarbete mellan självständiga nationer i Europa.
I stället för de institutionella förändringar som
kommer till stånd när EU nu utvidgas, som tar bort
ytterligare makt från de små länderna, kunde EU
räkna med den sortens flexibel integration som gör att
vissa länder väljer ett mer EFTA-liknande förhållande
till EU-länderna. Några medlemsländer kunde, om de
så ville, skapa en federation, och andra kunde återta
beslutanderätten på flera områden där EG-rätten nu
gäller. Det är en väg jag skulle rekommendera för
Sverige.
Den nordiska samarbetsformen har visat sig syn-
nerligen lyckad för att skapa fredliga förhållanden,
och det är ju det som EU-förespråkarna säger är det
främsta argumentet för EU. Vi har, om vi tänker efter,
en strålande lyckad modell i Norden. Den är så odra-
matisk att massmedierna gäspar, men den fungerar.
Det handlar om ett samarbete mellan länder som
bestämmer över sina egna angelägenheter och som
själva bestämmer över sin utrikes-, säkerhets- och
försvarspolitik men som samråder och anpassar sig till
varandras lagar när det är angeläget för båda parter.
Vi skulle alltså ge upp rätten att vara med och be-
stämma över England och Tyskland, och de skulle ge
upp rätten att vara med och bestämma över oss. Det
tycker jag är ett bra byte.
Den gemensamma utrikespolitik som EU kör med
är ingen god idé. Målet är att göra Europa till en
stormakt som kan tävla ekonomiskt och kanske också
militärt med USA. Det är ett typiskt machoprojekt,
som känns alltmer gammalmodigt och i linje med de
tankar som faktiskt leder till konflikter mellan länder
och till krig. Vi bör arbeta för att världen går från en
krigskultur till en fredskultur, som Internationella
Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF, uttrycker
det. Sverige har i århundraden haft en helt annan
inriktning än vad EU har i sin utrikespolitik.
Sverige bör alltså återta sin frihet, samtidigt som
vi deklarerar att vi självfallet tänker upprätthålla goda
förbindelser med EU-länderna också i fortsättningen
vad på oss ankommer. Vi bör förklara för EU att vi
ämnar bygga vidare på de metoder av blandekonomi
och kamp för en rättfärdig ekonomisk världsordning
som gjorde oss kända och respekterade och dessutom
jämlika och oerhört rika. Vi bör alltså ändra relatio-
nerna till EU i all vänskaplighet.
Fru talman! Jag har lämnat flera avvikande me-
ningar till KU:s yttrande till utrikesutskottet. Mitt
parti har inte följt upp dem i utrikesutskottet. Själv
stöder jag följande reservationer i utrikesutskottets
betänkande: nr 1, 2, 4, 5, 8, 10, 20 och 23.
Anf. 101 MAGNUS JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det är väl inte överraskande för någon
att en så stor del av den här debatten upptas av frågor
om överstatlighet eller inte och så liten del upptas av
vad som döljer sig bakom dessa så oerhört dramatiska
ord.
Birgitta Hambraeus argumenterar i vanlig stil uti-
från ett antal begrepp, som jag ändå tycker är något
magstarka. Vi skall återta vår frihet, säger Birgitta
Hambraeus. Hade vi inte haft en frihetsgrund i Sveri-
ge hade vi inte fått vara medlemmar i den europeiska
unionen. Det kan ju vara en reflexion. Vi skall åter bli
en självständig stat, säger hon. Men vi är väl en
självständig stat, som deltar i ett samarbete. Vi kan i
dag säga nej till Amsterdamfördraget, och då stjälper
vi hela det projektet. Det tycker jag betonar betydel-
sen av de nationella parlamenten och de enskilda
staterna.
Vi är heller inte på väg mot en federation. Det var
egentligen därför, för att bara konstatera det, som jag
begärde ordet. Enligt utskottsmajoriteten är det inte
någon federation eller någon federativ statsbildning
som är målet.
Birgitta Hambraeus menar också att tredje värl-
dens syn på Sverige skulle ha förändrats. I det sam-
manhanget skulle man kunna göra en liten reflexion
kring omröstningen till FN:s säkerhetsråd. Jag tror
inte att det var på grund av att tredje världens länder
tycker att Sveriges hållning har förändrats så mycket
under de senaste åren som vi vid omröstningen fick
ett sådant oerhört stöd, inte minst från dessa stater,
och sedermera också en plats i FN:s säkerhetsråd. Det
tycker jag är ett bra betyg på att svensk utrikespolitik
fungerar alldeles utmärkt, oavsett om vi är med i EU
eller inte.
Anf. 102 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) re-
plik:
Fru talman! Det är intressant det här med ord, i
och med att de har en sådan kraftig känslofärg. Alla
människor vill ha frihet, men ingen vill ha utanför-
skap.
När ja-sidan argumenterade för medlemskap i EU
talade man om det fruktansvärda utanförskap som
skulle inträffa om Sverige inte gick med utan behöll
sin frihet att självt besluta i alla inre angelägenheter.
Jag tycker nog att ordet frihet är mer adekvat än utan-
förskap.
Det är alldeles riktigt att Sverige nu kan säga nej
till Amsterdamfördraget. Jag tror nästan att vi skulle
göra det om vi inte hade beslutat om det så brådstör-
tat, när debatten knappt har hunnit börja. En av de
reservationer jag kommer att stödja innebär att vi
skall skjuta upp det här beslutet. Vi bör också ha en
folkomröstning om det. Då tror jag att det skulle bli
ett nej. Men vi är alltså en självständig stat som har
möjlighet att säga nej. Så är det. Men tydligen har vi
också intalat oss att vi vill allt detta som EU vill. Vi
säger att vi måste kompromissa, att man i en förhand-
ling får ta den lösning som blir, att vi får ge upp en
del saker osv. I själva verket är det som när Ford sade
att ni får välja vilken färg ni vill på bilarna, bara ni
väljer svart.
Vi är alltså inte på väg mot en federation. Men
vad är då en federation? Jag skulle på ett sätt kunna
ge Magnus Johansson rätt här och säga att vi strängt
taget är på väg in i en EU-stat. Nationsgränserna
kommer ju helt och hållet att försvinna. Gör klart för
er, när ni säger att vi inte går mot en federation, vad
en självständig stat är och vad en federation är! Alla
de karakteristika som jag räknade upp är just tecken
på början till en ny stat.
Det är alldeles riktigt att vi tycks ha behållit, inte
minst tack vare Jan Eliasson och andra goda föresprå-
kare för vårt land, ett mycket gott anseende i tredje
världen. Jag kan inte förstå annat än att det är hit - det
är alltså en majoritet av världens länder det är fråga
om - som vi skall rikta vår uppmärksamhet. Det är
här vi skall koncentrera oss på att skapa en ny eko-
nomisk världsordning så att vi får en fredlig värld.
Här kan Sverige, också Sveriges näringsliv, ha väldigt
mycket att vinna.
Anf. 103 MAGNUS JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att det är positivt att Birgit-
ta Hambraeus nu tar avstånd från uppfattningen att vi
är på väg mot en federation. Jag tycker också att det
är positivt att hon tar ett par steg tillbaka vad det
gäller att vi har givit upp vår frihet. Det är ju inte så.
Birgitta Hambraeus berörde den gemensamma ut-
rikes- och säkerhetspolitiken i sitt huvudanförande.
Anledningen till att regeringen har varit med och gjort
de förändringar som vi i dag skall besluta om är att
man vill göra EU till ett bättre redskap att hantera
internationella konflikter - inte att man vill göra EU
till någon sorts supermakt. Det måste väl ändå vara
till gagn för alla.
Debatten om det brådstörtade beslutet klarade vi
väl av alldeles nyss, antar jag. Det här har föregåtts av
precis den ordning som brukar föregå sådana här
beslut. Nu är det naturligtvis inte varje dag vi ratifice-
rar nya Amsterdamfördrag, men ordningen är den
vanliga: debatt, propositionsskrivande och sedan
riksdagsbehandling. Det finns inget brådstörtat i detta.
Anf. 104 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) re-
plik:
Fru talman! Det kanske inte är så lätt att bli för-
stådd i sådana här hastiga repliker. Jag menar att vi
inte ens är på väg mot en federation utan mot en stat,
en EU-stat. USA, Amerikas förenta stater, är en fede-
ration av ganska självständiga stater. De får bestämma
över sin egen miljöpolitik, ha ganska mycket egna
lagar osv. Redan nu är Sverige mer bundet än en
amerikansk delstat. Målet är uppenbarligen att göra
ett enda land av Europa, styrt av några väldiga byrå-
kratiska organisationer i Västeuropa. Det är alltså
ännu värre än en federation.
När det sedan gäller att hantera konflikter tror jag
att samarbetet EU-VEU och över huvud taget att
försöka få in alla de här olika länderna i en gemensam
utrikespolitik och gemensamma aktioner är en väldigt
svår väg att gå. Jag tror att Organisationen för säker-
het och samarbete i Europa, OSSE, har hittat en be-
tydligt bättre väg. Där arbetar man inte bara med det
militära i fokus utan med mänskliga rättigheter och
ekonomisk och teknisk utveckling i sina försök att
överbrygga motsättningar. Samtliga länder i Europa
är också med, inklusive de länder som inte på något
sätt tänker sig att bli medlemmar i EU. Dessutom är
USA och Kanada med. Det är alltså ett forum där
Sverige borde vara väldigt engagerat. Det har varit
oerhört betydelsefullt och kan vara det framöver på
ett mycket, mycket bättre sätt än EU.
Den offentliga debatten har kommit i gång nu. Jag
tycker att det hade varit en stor fördel om vi hade
kunnat vänta med det här beslutet till i höst.
Anf. 105 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Det kanske är så att vi diskuterar helt
skilda världar i den här kammaren just nu. Det är det
intryck man får när man lyssnar till Birgitta Ham-
braeus beskrivning av verkligheten och hur hon vill
förändra den.
Jag undrar om Birgitta känner sig hemma i Sveri-
ge för närvarande. Hon säger att vi skall ha ett små-
skaligt samhälle och att vi skall upprusta gränserna
igen. Det innebär ju en isolation. Vi skall också be-
stämma över oss själva och inte behöva fråga någon.
För mig pekar detta tillbaka mot det gamla agrara
jordbrukssamhället där var och en klarade sig på sin
egen gård, inte var beroende av någon och inte be-
hövde fråga någon. Man hade egna potatisar, eget kött
osv. Man behövde inte fråga grannen mer än när man
ville det.
Nu lever vi ju inte i ett sådant här samhälle i dag.
Skall man göra en ansats mot brottsligheten får nog
Birgitta Hambraeus i så fall återuppbygga Berlinmu-
ren om vi skall återgå till att skydda oss den vägen,
dvs. genom att bygga upp nya gränser.
Min fråga till Birgitta Hambraeus är: Skall vi av-
veckla relationerna med Europa, eller skall vi avstå
från att reglera de befintliga och nödvändiga relatio-
nerna med Europa?
Anf. 106 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) re-
plik:
Fru talman! På en punkt har Holger Gustafsson
förstått precis vad jag menar. Jag menar att vi inte
skall fråga någon om lov när det gäller vad vi skall
göra i vårt eget land som inte stör någon annan. Vi
skall självständigt besluta i vårt eget land, inte behöva
fråga en EU-kommission, ett ministerråd eller några
diplomater någonstans om vad vi skall göra i Sverige.
Sedan tycker jag nog att Holger Gustafsson måla-
de upp en nidbild om att jag vill återupprätta gränser-
na. Vi hade dem faktiskt så sent som 1994. Var vi ett
isolerat land då? Hade Holger Gustafsson svårt att
fara omkring i Europa? Vi var naturligtvis ett oerhört
öppet land, med samarbete över precis hela världen.
Jag har en gång sagt att vi som land medverkade i
över 3 000 olika organisationer innan vi kom med
både i EES och i EU. Vi har alltid varit öppna, arbetat
i FN osv. Att vi blir isolerade bara därför att vi återtar
en del självbestämmanderätt i vårt eget land tycker
jag är en nidbild.
Självfallet - detta har jag försökt poängtera så
många gånger att jag själv tyckte att jag blev tjatig -
skall vi inte avveckla några relationer med de andra
europeiska länderna. Vi skall upprätthålla ett förtro-
endefullt och gott samarbete, men mellan självständi-
ga stater. Vi skall inte låta oss styras av någon annan.
Anf. 107 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! I Kristdemokraternas värld, både den
lilla och den större, ser vi inte ett självändamål i att
inte behöva fråga någon. Inte ens i de små relationer-
na i en familj är det ett eftersträvansvärt mål att man
inte skall behöva fråga någon och ta hänsyn till någon
annan. Vi ser ett värde i samverkan, dialog och sam-
levnad.
När det gäller den större världen som vi diskuterar
här i dag är det tydligen så, Birgitta Hambraeus, att
det går mycket bra med OECD och det går mycket
bra med Norden. Ja, det går bra med allting utom med
EU. Min fråga till Birgitta är: Beror detta på att EU är
den enda organisation som man kan göra kampanj av i
Sverige i dag? De andra är oproblematiska, men kring
det här kan man skapa kampanj, ha folkomröstningar,
gå till val och dra i gång aktiviteter. Är det detta som
är ledstjärnan för Birgitta Hambraeus politik? Eller
vad är för skillnad på organisationerna? Vad är det för
skillnad på samarbetet? Vad är det för skillnad när det
gäller att lösa gränsöverskridande problem, för det
handlar ju alla de här organisationerna om?
Anf. 108 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) re-
plik:
Fru talman! Det som skiljer EU-samarbetet från
alla andra samarbeten som Sverige är med i, Holger
Gustafsson, är att de lagar som vi i EU kan tvingas
stifta gäller direkt i vårt eget land. De kör över våra
egna lagar. Det är alltså en oerhörd skillnad mot att
vara med i FN, OECD och alla dessa mellanstatliga
organisationer som jag i allra högsta grad tycker att vi
skall fortsätta att vara med i och vidareutveckla. Men
här har vi gett upp vår rätt att bestämma i vårt eget
land.
Det som sades om att fråga någon om lov är
mycket intressant. Holger Gustafsson sade att man
inte har något emot att fråga om lov när det gäller
familjen. Men skulle Holger Gustafsson tycka att det
vore trevligt att vara tvungen att fråga grannarna om
vad han och hans familj skall göra, om grannarna på
något sätt inte stördes av det, t.ex. när ni skall äta
middag osv.? Skall man fråga dem om lov som egent-
ligen inte har någonting med er familj att göra?
Tyskland har sannerligen ingenting med Sverige att
göra när det gäller hur vi själva bestämmer våra inre
angelägenheter. Man kallar detta för isolationism eller
säger att vi inte vill samarbeta. Det är alldeles uppen-
bart på det sättet att man har en svag argumentering
när man uttalar sig på det sättet.
Anf. 109 KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Det är ett nytt fördrag som vi diskute-
rar i dag, sade utrikesminister Hjelm-Wallén. Det är
en ny ryggrad i EU. Innebörden av detta är att när
Sverige gick med i EU var det ett annat fördrag som
en knapp majoritet av Sveriges befolkning förmåddes
säga ja till. Det var en annan ryggrad i EU än den som
vi i dag skall fatta beslut om. Och då har svenska
folket inte fått möjlighet att uttala sin mening om
detta nya fördrag och kommer inte heller att få det.
Därför har vi yrkat på att det borde vara en folkom-
röstning eller att man i varje fall skulle nappa på
öppningen att man fattar två likalydande beslut med
ett val däremellan, så att folket i val har möjlighet att
ta ställning. Denna riksdag, som valdes innan folkom-
röstningen om EU ägde rum, är inte vald på frågan
om att utvidga EU-samarbetet eller inte. Detta gör ju
att legitimiteten i beslutet som väl kommer att trumfas
igenom så småningom kan ifrågasättas, och med rätta
har ifrågasatts.
Det är många viktiga frågor som möter oss i dag.
Vi har ett globalt sceneri där vi kan se hur viktigt det
är med en ny ekonomisk världsordning, med en ny
fördelning och ett nytt ansvar för världens resurser.
Allmänt är ju EU inte precis någon anhängare av en
ny ekonomisk världsordning, en ekonomisk utjämning
och ett framhävande av tredje världens länder. Det har
EU i praktiken hittills visat.
Vi kan också se på politikens område i de utveck-
lade länderna i Västeuropa att det finns andra problem
där. Demokratin är ett sådant problem. Är demokratin
i kris, eller är den inte i kris? Det är en fråga som ofta
diskuteras. Demokratin, dvs. folkstyret, kräver ju
också att folket har en nationell självbestämmande-
rätt. När den nationella självbestämmanderätten som
folken har kämpat för som en grund för andra demo-
kratiska reformer naggas i kanten naggas också de-
mokratin i kanten. Detta motsäger inte behovet av att
vi behöver ett internationellt samarbete. Men man kan
bedriva internationellt samarbete utan att nagga den
nationella självbestämmanderätten i kanten. I och med
att folket, i vårt fall det svenska folket, alltså mindre
och mindre kan påverka politiken genom den riksdag
som man väljer, urgröps demokratin. Det är också vad
som har skett med EU. Birgitta Hambraeus hade ju
alldeles rätt i sin replik till Holger Gustafsson då hon
sade att EU inte liknar någon annan internationell
organisation i och med att den är överstatlig och i och
med att den har en lagstiftning som direkt griper in
och ersätter nationella lagar. EU styr med sina beslut
och sina direktiv över de nationella parlamentens
lagstiftning. EU är alltså till sin karaktär mer och mer
av överstat.
Med Amsterdamfördraget ökar överstatligheten
inom EU. Detta är en alldeles avgörande fråga för oss
i Vänsterpartiet när vi tar ställning. Hur ökar då över-
statligheten? Det sker bl.a. genom att sådana organ
som kommissionen och domstolen får ett vidgat infly-
tande. Kommissionen får nu mer inflytande inom
utrikes- och säkerhetspolitiken. EU har också, vilket
har diskuterats här tidigare, blandat sig i miljöpoliti-
ken och skall kunna avgöra vilka länder som eventu-
ellt skall få gå vidare och vilka som inte skall få det.
Domstolen får vidgade befogenheter inom inrikesom-
rådet och inom det rättsliga området och skall i vid-
gad grad kunna lämna förhandsbesked osv. som bin-
der upp de nationella domstolarna. Det betyder också
att den högsta domstolen i Sverige upphör att vara
högst därför att EU-domstolen är högre.
Men det är också så att EU-parlamentet, som ju är
ett överstatligt organ till sin karaktär, är en sorts ge-
mensamhetsparlament där Sverige representeras av 22
ledamöter. Och hur svenska folkets vilja än ser ut kan
man ändå aldrig byta ut mer än 22 av det parlamentets
över 600 ledamöter. Det är ett överstatligt organ som
nu får en vidgad medbeslutanderätt i EU-
lagstiftningen. Det innebär att man kan stoppa vissa
förslag till lagar, att man får en sorts vetorätt. Den
rätten erövras från medlemsländerna, såväl från minis-
terrådet som från de nationella parlamenten. Dess-
utom är det EU-parlamentet som skall utse kommis-
sionens ordförande, som i samråd med medlemssta-
terna sedan skall utse övriga kommissionärer. Det är
alltså ett förfarande som liknar nationell parlamenta-
rism. Men det är ett statsliknande förhållande som vi
närmar oss men som sker på en överstatlig nivå, och
där beslutandemakt går från vårt land och från övriga
medlemsländer.
Vi i Vänsterpartiet har från denna talarstol många
gånger karakteriserat EU som ett elitprojekt. Om
problemet vore att öka demokratin, dvs. folkets möj-
lighet att vara med och påverka och styra samhällsut-
veckling och politik, så måste man erkänna att EU
inte är något bra projekt. Det är snarast en sorts indi-
rekt odemokrati, där ministrarna hittills har styrt via
rådet på hemliga möten och i hemliga omröstningar
och där lagstiftningsmakt har övergått från parlamen-
ten till regeringarna utan att parlamentens kontroll-
makt har byggts ut i motsvarande grad för att balanse-
ra den maktförskjutningen.
Nu går man vidare i den riktningen. Det skulle va-
ra mycket intressant att av ja-anhängarna få veta på
vilka punkter Amsterdamfördraget ökar folkets möj-
lighet att påverka utvecklingen i Europa.
Det är gott och väl att Sverige fått en liten fram-
gång. Det är väl ett genombrott i sig att offentlighets-
principen i alla fall - om än halvhjärtat - skrivs in i
fördraget. Det är bra. Däremot finns det inte en enda
mening i fördraget som innebär att demokratin ökar
eller att beslutsmakt flyttas från EU till ländernas
demokratiska församlingar. Det finns inte ett enda
förslag eller en enda idé i Amsterdamfördraget som
ökar det folkliga deltagandet i beslutsprocessen.
Tvärtom markerar fördraget flera steg - kanske inte
stora på ytan eller ens särskilt dramatiska, men dock
steg - emot Europa som en federativ statsbildning,
eller kanske i förlängningen en stat i enlighet med det
Birgitta Hambraeus tidigare skrev.
EU har visat sig vara dåligt skickat att lösa arbets-
löshetsproblemen. Det är ju bra att arbetslösheten
skrivs in i fördraget. Det har Bengt Hurtig sagt tidiga-
re. Men det klingar ju väldigt tunt i förhållande till
den ekonomisk-politiska praktik som EU bedriver när
man med EMU, dess konvergenskrav och stabilitet-
spakt osv., egentligen tvingar fram en arbetslöshets-
skapande ekonomisk politik i de olika länderna.
I vår värld behöver vi mer öppenhet. Vi behöver
bekämpa rasism och främlingsfientlighet. Men vilka
signaler ger Schengenavtalet och Amsterdamfördraget
med sina allt högre murar - ökade viseringstvång osv.
- mot de människor som måste söka sin tillflykt till
Europa?
Det finns alltså enskildheter i Amsterdamfördraget
där vi från Sveriges sida törhända har fått in något
bättre formuleringar. Vi förnekar inte detta. Men i
beslutet vi har att fatta i dag gäller det att ta ställning
till helheten, fru talman. Denna helhet går mot mindre
demokrati, mot mer överstatlighet och mot en europe-
isk federation. Därför tvingas vi rösta nej till Amster-
damfördraget.
Anf. 110 GUSTAF VON ESSEN (m) re-
plik:
Fru talman! EU-arbetet sett över tiden är ju en
process. Man tar inte steget, utan man tar ett steg mot
ett ökat, grundläggande samarbete baserat på en sam-
verkan mellan rättsstater. Man vill alla skapa ett tryg-
gare Europa, där fred och säkerhet råder, och man vill
ha en ekonomisk utveckling i en större marknad för
att bättre kunna konkurrera med andra regioner runt
om i världen. Det är vad det handlar om. Vi får inte
glömma bort Europatanken. Som jag sade till utri-
kesministern tidigare är det inte bara fråga om prak-
tiska åtgärder, utan om att man måste ha ett grundläg-
gande synsätt i botten.
Kenneth Kvist anser att Amsterdamfördraget är ett
steg vidare mot något slags federativ statsbildning.
Inte förrän om 50 eller 100 år kan vi veta om just det
här steget avgjorde om vi skulle bli en federativ stat.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Kenneth Kvist: Om
vi säger nej till Amsterdamfördraget i dag, är det
enligt Kenneth Kvists åsikt i praktiken att också säga
nej till EU? Förordar han nu att vi egentligen skall gå
ur EU helt och hållet, eller förordar han att vi skall
leva efter Maastrichtfördraget i fortsättningen? Det är
frågan jag vill ha svar på.
Anf. 111 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Det fråga som Gustaf von Essen vill
ha svar på är egentligen intressant. Jo, jag var emot
svenskt EU-medlemskap, och jag är för att Sverige
lämnar EU. I dag gäller emellertid debatten om vi
skall ansluta oss till den nya grundlagen i EU. Frågan
är då var den flexibla integration som EU talar om
kommer att vara värd. Den tycks ju bara gälla i en
riktning enligt dem som tänkt ut detta, nämligen att
det skall bli mer och mer av överstatlighet och integ-
ration. Några länder skall springa före för att resten av
EU-länderna sedan skall pressas och komma efter.
Om Sverige sade nej till Amsterdamfördraget,
skulle vi därmed få flexibel integration åt andra hållet
jämfört med vad fördragsskaparna hade tänkt sig,
nämligen en mer självständig hållning men ändå med
samarbete på en del områden? Det skulle vara mycket
intressant att se om EU är flexibelt också åt det hållet.
Jag betvivlar det.
Anf. 112 GUSTAF VON ESSEN (m) re-
plik:
Fru talman! Vänsterpartiet accepterade ju folkom-
röstningen och därmed vårt medlemskap i EU enligt
Maastrichtkriterierna, då vi sammanträdde här i riks-
dagen för att stadfästa folkomröstningsresultatet. Nu
tar vi ett litet steg vidare i samarbetet, och då vill
Vänsterpartiet inte vara med. Jag har fortfarande inte
fått något riktigt svar på frågan: Vill ni i Vänsterpar-
tiet vara kvar i EU, eller vill ni gå ur EU? Det är väl
den centrala frågan.
Vilken är er policy nu? Har Vänsterpartiet gått
över till Miljöpartiets totala nejlinje, eller kan man
tänka sig att hitta någon annan form, t.ex. att var kvar
i EU men ändå säga nej till Amsterdamfördraget? I
min värld är det så, att om man säger nej till Amster-
damfördraget rullar man upp hela vårt deltagande.
Det kan i slutänden innebära att vi inte längre kan
vara med. Men jag vill höra var Vänsterpartiet står i
dag. Vill man gå ur EU eller vara kvar?
Anf. 113 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Vänsterpartiet var motståndare till ett
svenskt EU-medlemskap. Vi har inte ändrat uppfatt-
ning och har inte heller haft anledning att göra det.
Efter några års praktisk erfarenhet av EU har vi sna-
rast stärkts i vår kritik av EU:s uppbyggnad. Men vi
respekterade också folkomröstningen och har därför
arbetat konstruktivt inom EU och de organ där vi
funnits med, t.ex. i EU-nämnden och EU-parlamentet.
Men med Amsterdamfördraget ändras förutsätt-
ningarna för folkomröstningen. Som vår utrikesminis-
ter sade är det ett nytt fördrag. Detta fördrag har fol-
ket inte tagit ställning till i en folkomröstning. Det
finns inte längre något fördrag enligt ett folkomröst-
ningsresultat som vi har att respektera. När Amster-
damfördraget är antaget har vi ju möjligheten att
direkt säga nej till fortsatt EU-medlemskap.
Anf. 114 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! I sitt huvudanförande sade Kenneth
Kvist att Högsta domstolen inte längre gäller i Sveri-
ge, utan att det är EU-domstolen som gäller. Ordet
längre tyder på att något tar slut i tiden. Min fråga till
Kenneth Kvist är om det verkligen är med sanningen
överensstämmande. Eller är det möjligen så att Hög-
sta domstolen kommer att finnas kvar i Sverige och
behandla huvuddelen av de juridiska spörsmålen och
att EU-domstolen enbart behandlar de frågor som är
gränsöverskridande och har med fördragen att göra? I
så fall var det en osanning som Kenneth Kvist sade
från talarstolen. Hur ligger det till?
Anf. 115 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Det kanske är bra att det finns nog-
samma ordmärkare som Holger Gustafsson. Till for-
men kommer Högsta domstolen att finnas kvar. Hög-
sta domstolen kommer att vara vår högsta domstol
inom de krympande områden av lagstiftning där vi
fortfarande har nationell lagstiftning. Men den upphör
att vara högst på de områden där EU:s domstol är den
som sitter med tolkningsföreträde. Då är icke längre
Högsta domstolen den som i sista hand prövar och
överprövar tolkningen av våra lagar, utan det är EU:s
domstol. Det är innebörden av EU-medlemskapet. Det
är dessvärre så, vilket Holger Gustafsson kanske
tycker är dessbättre, att en växande andel av lagstift-
ningen tas över av EU-rätten och dess jurisdiktion.
Därmed minskar också både riksdagens och de svens-
ka juridiska myndigheternas juridiska makt.
Anf. 116 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag är inte någon revisor när det gäller
uttryck och annat, men jag tycker att det är viktigt att
vi är nogsamma med uttrycken. Det är just de svepan-
de formuleringarna och uttrycken vad gäller risker
som drabbar den politiska debatten i det här ärendet.
En krympande andel, säger Kenneth Kvist. Hur
stor är den andel egentligen som det handlar om? Är
det så att EU håller på att ta över? Någon undervis-
ning om vad EU:s domstol ägnar sig åt behöver inte
jag och inte kammaren heller. Vi vet hur den fungerar
i de områden som EU skall befatta sig med. De områ-
dena har vårt parlament och samtliga övriga parla-
ment och regeringar gett EU i uppdrag att sköta för
vår räkning under demokratiska former.
Anf. 117 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Att det inte spelar någon roll om vi
ger EU:s domstol i uppdrag att sköta det motsägs av
att vi ger alltfler sådana uppdrag. Amsterdamfördra-
get innebär att en del av de nationella besluten blir
EU-beslut, att politiken på en rad områden bli EU-
politik. Dessutom tar sig EU:s domstol, genom att den
också har någon sorts författningsdomstolskaraktär i
sitt arbete, makt och vidgade befogenheter, vilket
egentligen skiljer från det domstolssystem och den
syn i dessa frågor som vi har som tradition och som vi
arbetat fram i vårt eget land.
Det var inga svepande formuleringar jag använde.
Jag tror att var och en som lyssnade på debatten för-
stod vad jag menade. Holger Gustafssons första replik
kanske gjorde att jag fick en anledning att precisera
det. Något konkret procenttal är det svårt att yxa till i
sammanhanget. Men jag tror att t.o.m. Holger Gus-
tafsson ger mig rätt i att EU-samarbetet, om jag an-
vänder hans terminologi, håller på att utvidgas. Det
betyder att EU-rätten gäller på fler områden nu än när
vi gick in i EU.
Anf. 118 KURT OVE JOHANSSON (s):
Fru talman! Om ett par timmar, förhoppningsvis,
förväntas Sveriges riksdag med bred majoritet säga ja
till Amsterdamfördraget. Vid voteringen kommer jag
att trycka på avstår-knappen. Jag vill med det här
inlägget redovisa varför.
Mönstret inför den här riksdagsbehandlingen är
detsamma som vid beslutet om att ansöka om ett
svenskt medlemskap i EU. De som då var för med-
lemskap accepterar nu med något enstaka undantag
förbehållslöst Amsterdamfördraget. Det är lika trist
att konstatera att de partier som sade nej till EU-
medlemskap endast söker efter negativa argument mot
det nya fördraget. Dessa kategoriska nej-sägare måste
till slut inse att deras sätt att tackla de europeiska
frågorna av gemensamt intresse är till stort förfång för
en konstruktiv demokratisk debatt som det svenska
folket efterlyser.
Det är med andra ord hög tid, som jag ser det, för
svenska politiker att försöka kravla sig upp från de
gamla skyttegravarna från striden om EU-
medlemskapet. De som sade nej då måste en gång för
alla mönstras ut ur debatten kring Europafrågorna.
Svenska folket har klart uttalat sig för medlemskap.
Detta måste vi i god demokratisk anda respektera.
Amsterdamfördraget bör därför diskuteras enbart från
den utgångspunkten för att se vilka konsekvenserna
kan bli om Amsterdamfördraget godtas av riksdagen.
Personligen är jag en varm anhängare av EU och
deltog också aktivt i arbetet för ett svenskt medlem-
skap. I likhet med Ingvar Carlsson, Göran Persson,
Lena Hjelm-Wallén och många andra i vårt parti
talade jag för att ett medlemskap var bra för Sverige
och att vi kunde gå med utan att för den skull ge upp
vårt lands suveränitet. Vi slog med kraft fast att vi inte
på något sätt ville medverka till ett federalt Europa.
Min invändning mot fördraget är att det utgör ytterli-
gare ett steg i federativ riktning.
Naturligtvis har utrikesministern rätt när hon säger
att vårt statsskick inte eroderas på grundval av Ams-
terdamfördraget. Också det de grundlagssakkunniga
har kommit fram till är riktigt, att det inte heller rub-
bar våra grundvalar när det gäller regeringsformen.
Jag menar att den ståndpunkt som KU har kommit
fram till, att Amsterdamfördraget ryms inom våra
grundlagar, naturligtvis är en fullkomligt riktig slut-
sats. Jag har ingen annan mening på den punkten.
Min invändning mot fördraget är som sagt att det
utgör ytterligare ett steg i federativ riktning. Det är en
utveckling som vi har sagt att vi inte vill ha. Det har
understrukits här i debatten också av utrikesministern.
Hon sade att hon inte heller vill ha en sådan utveck-
ling. I vart fall bör vi inte acceptera det utan att först
ha haft en bred allmän samhällsdebatt och gjort en
ingående analys av konsekvenserna. Bara några få
som i dag är för EU-samarbetet reflekterar dessvärre
över hur snabbt tåget går mot en europeisk federation.
Kanske är det därför som federalisterna är så tysta. De
tycks nå sitt mål utan att över huvud taget behöva
anstränga sig.
Amsterdamfördraget visar inte upp - där håller jag
med Kenneth Kvist - några större svenska förhand-
lingsframgångar. Till framgångarna hör visserligen
den ökade öppenheten, rätten för medborgarna att få
ta del av allmänna handlingar. Sverige har också med
viss framgång drivit sysselsättningsfrågorna inom
unionen. Vårt lands möjligheter att påverka besluten i
EU skall därmed inte på något sätt överdrivas. Sveri-
ge är ett litet land. Östutvidgningen kommer att mins-
ka de mindre staternas röststyrka ytterligare. Vårt
lands inflytande i framtidens Europa blir därför än
mer marginellt än det är i dag. Det är en sanning och
den bör man inte vara rädd för att tala om.
Det går inte heller att bortförklara att Amsterdam-
fördraget innebär flera steg i överstatlig riktning. Den
svenska regeringen har under förhandlingarna tvingats
att acceptera dessa förändringar. Sverige har också
fått backa i många frågor, t.ex. i frågan om flexibel
integration. Flera länder - bl.a. Tyskland och Frankri-
ke - har banat väg för att grupper av länder inom EU
kan gå vidare i ett fördjupat samarbete på olika områ-
den. Sverige ville ha enhällighet i varje enskilt fall,
men enligt det fördrag som vi nu skall ta ställning till
räcker det med kvalificerad majoritet.
Inför regeringskonferensen betonade Sverige att
det var av stor betydelse att vårt inflytande inte skulle
minska. Vi argumenterade emot att ländernas befolk-
ningsstorlek i högre grad än nu skall återspeglas i
röstviktningen, som det heter. I den proposition som
nu ligger på riksdagens bord retirerar man från denna
ståndpunkt. Man säger sig vilja diskutera en ändring
av röstviktningen. Det betyder i klartext att Sveriges
inflytande minskar.
I dag fattas tre fjärdedelar av besluten i rådet med
kvalificerad majoritet. Enligt Amsterdamfördraget
slopas de enskilda medlemsländernas vetorätt på
ytterligare områden, det är obestridligt. Konsekvensen
av en sådan utveckling är att nationalstatens självbe-
stämmanderätt naggas i kanten - jag stjäl gärna det
uttrycket från Kenneth Kvist. Det är ett otvetydigt
steg i federativ riktning. Fem år efter det att fördraget
har trätt i kraft skall även regler om asyl, invandring
och gränskontroller kunna beslutas med kvalificerad
majoritet.
Enligt fördraget skall EU-parlamentet godkänna
medlemsstaternas förslag till ordförande i kommissio-
nen. Parlamentet får vetorätt när det gäller i princip
alla lagstiftningsfrågor inom EU. Trenden att lägga
mer och mer makt hos parlamentet förstärker de fede-
rativa kännetecknen i utvecklingen inom EU. Till
detta skall läggas att det finns ett förslag om att
kommissionens ordförande skall utse kommissionens
övriga ledamöter på samma sätt som en vald statsmi-
nister utser sin regering. Kommissionen skulle där-
med få karaktären av en federal regering. Ingen kan
bestrida att ett genomförande av ett sådant förslag
skulle få den konsekvensen.
I regeringens proposition till riksdagen framhålls
det att det inte är bra att parlamentet får ta ställning
till vem som skall utses till ordförande i kommissio-
nen i ett särskilt beslut, men att ändringen "får accep-
teras som en del av den slutliga förhandlingsuppgö-
relsen". Det som jag tycker är oroande är att denna
formulering i propositionen återkommer på flera
ställen i samband med andra beslut i överstatlig rikt-
ning.
Utvecklingen inom EU i federativ riktning sker
uppenbarligen med regeringens goda minne. Det är
svårt att tolka det som sägs i propositionen på annat
sätt. Man kan därför med fog ställa frågan om det är
den svenska regeringens uppfattning att mer och mer
makt skall lämnas över till EU:s institutioner på be-
kostnad av nationalstatens suveränitet. Eftersom Peter
Eriksson talade om "odemokratiska institutioner" vill
jag understryka att jag avser EU:s demokratiska insti-
tutioner, så att det inte blir något missförstånd på den
punkten.
Finns det då enligt regeringen någon smärtgräns
för hur långt man kan gå i federativ riktning när det
gäller det europeiska samarbetet? Jag har ställt den
frågan hundratals gånger, men ännu inte fått något
svar. Var går smärtgränsen i federativ riktning för den
svenska regeringen när det gäller EU-samarbetet
innan man har kommit dithän att man befinner sig i en
federativ situation? Jag är oerhört intresserad av att få
svar på den frågan, eftersom jag har ställt den så väl-
digt många gånger.
Amsterdamfördraget är således ett dokument med
tydliga federala förtecken som regeringen vill att
riksdagen skall ratificera. Regeringen säger samtidigt
att det är viktigt att slå vakt om nationalstaten och att
man inte vill se en utveckling mot ett federalistiskt
Europa. Jag måste tillstå att det inte är helt lätt att få
den ekvationen att gå ihop. Jag vill gärna tro att rege-
ringen verkligen menar vad den säger. Men för att bli
trovärdig på den här punkten måste de frågor liknande
dem som jag nyss ställde nöjaktigt kunna besvaras.
Kan man inte besvara dessa frågor, ja, då blir det
svårt att få ekvationen att gå ihop.
Vad vi säkert vet är att det europeiska samarbetet
kommer att utvecklas vidare i mycket snabb takt.
Amsterdamfördraget får efterföljare. Som jag ser det
måste medborgarna få chansen att på ett helt annat
sätt än i dag få komma till tals i sådana här viktiga
frågor och när de skall avgöras. En levande demokrati
värd namnet kräver det. Regeringen bär naturligtvis
ett särskilt ansvar för att sådana möjligheter skapas.
Hela Folkrörelsesverige har här ett ansvar och de
politiska partierna likaså. Svenska folket har rätt att få
veta vad det är som är Sveriges färdriktning för det
europeiska samarbetet. Att ratificera nya fördrag med
federativa inslag och samtidigt hävda att man slår
vakt om nationalstaten är litet av falsk varudeklara-
tion. Då är det bättre att säga som det är: Den europe-
iska unionen utvecklas snabbt i riktning mot en fede-
ration, och Sverige sitter redan i den federala tågku-
péen.
Men jag tycker att det är viktigt att vi i en debatt
som omfattar hela folket får möjligheter att diskutera
när den här typen av förslag som nu ligger på vårt
bord skall avgöras. Och jag vill säga att det ligger ett
tungt ansvar på den som har regeringsmakten att för-
söka skapa former för att det - när vi skall ta ställning
till sådana här dokument som vi skall göra i dag -
sker genom en bred och folklig debatt.
I detta anförande instämde Juan Fonseca och
Ingemar Josefsson (båda s).
Anf. 119 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Jag skall begränsa mig till att tala om
det rättsliga området som i dag är mellanstatligt och
återfinns i tredje pelaren. Men genom Amsterdamför-
draget blir det nu stora förändringar. Det är det områ-
de i Amsterdamfördraget som är det principiellt vikti-
gaste och omfångsrikaste, men i Sverige det minst
uppmärksammade området i den allmänna debatten
om den nya grundlagen.
Flera frågor flyttas nu över till första pelaren. Det
gäller yttre gränskontroll, asylfrågor, flyktingfrågor
och civilrättsliga frågor. Kvar i den tredje pelaren
sägs finnas tull, polis och straffrättsligt samarbete.
Men detta är bara en chimär, därför att hela be-
slutsordningen i tredje pelaren är förändrad.
Jag kan instämma i det mesta i Kurt Ove Johans-
sons anförande när det gäller hur statsskicket erode-
ras, vilket det emellertid inte gör enligt Lagrådet, och
att förändringarna ryms inom våra grundlagar. Men
det kan inte bestridas, Kurt Ove, att steg tas mot en
federation och en överstatlighet. Detta kan väldigt
tydligt illustreras genom den tredje pelaren, som ge-
nom Amsterdamfördraget vittrar sönder och blir helt
anfrätt. Rådet skall också få rätt att bestämma om
pelaren över huvud taget skall finnas kvar.
Storbritannien, Irland och Danmark anser att det
rättsliga EU-samarbetet utgör alltför stora ingrepp i
det nationella självbestämmandet, men det anser inte
Sverige, som inte har ett enda undantag på detta om-
råde.
Hur blir det med det nordiska samarbetet - pass-
frihet och annat samarbete - som man i andra sam-
manhang säger sig vilja värna och bevara? Hamnar
det inte i bakvattnet när så många överstatliga be-
stämmelser införs? Hur går det med Norge och Island,
som bara har samarbetsavtal när det gäller Schengen
och som i övrigt inte är medlemmar? Och hur går det
med Danmark, som hamnar utanför det rättsliga sam-
arbetet? Jo, det blir naturligtvis en splittring i det
utmärkta samarbete som vi tidigare har haft. Det har
inte tydligt nog kommit fram hur hotat det är.
Lagrådet konstaterar att de nya beslutsformerna
inom den andra och den tredje pelaren inom EU har
blivit komplicerade och svåra att överskåda. Lagrådet
säger också att utvecklingen går mot en minskad
uppdelning mellan en gemenskapsdel och övriga delar
av unionssamarbetet.
Rättsreglernas oöverskådlighet och en mycket
komplicerad regelmassa gör det hela obegripligt för
medborgarna. Det är en snårskog av överstatliga,
halvöverstatliga och mellanstatliga EU-regler genom
mellanstatliga avtal, konventioner, tilläggs- och un-
dantagsprotokoll. Den person som skall ut och infor-
mera om detta måste vara begåvad med en stor peda-
gogisk inlevelse och kunskap. Jag tror att det är väl-
digt få av riksdagens ledamöter som verkligen begri-
per hur det kommer att bli och vilka som är be-
slutsansvariga. Tidpunkten för de olika beslutsöverfö-
randena är också helt oklar. Övergångstiderna är från
omgående till inom fem år, då beslut kan fattas enhäl-
ligt, genom kvalificerad majoritet, fördjupat samarbe-
te, medbestämmande eller genom yttranderätt. Hur
skall man kunna bena ut detta?
Rubriken för området lyder Gradvis inrättande av
ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Ja, det är
som vanligt, som när vi talade om Schengen, re-
klamord - ord som egentligen betyder något helt
annat om man analyserar vad som finns bakom dem. I
detta fall är det en ensidig strävan att göra det rättsliga
området helt överstatligt.
Amsterdamfördraget är ett första steg mot detta
mål. Genom att ingå överstatligt arbete inom vissa
rättsfrågor måste andra delar senare gradvis följa
efter. T.ex. om poliserna opererar tillsammans blir
naturligtvis kravet på gemensam lagstiftning starkt,
vilket det redan är i flera länder och som kommer till
uttryck i fördragstexten. Där står bl.a.: säkerställande
av överenskommelse mellan tillämpliga regler i med-
lemsstaterna.
Det har utformats minimiregler för vad som skall
vara utmärkande för brott och påföljder på områden
som gäller organiserad brottslighet, terrorism och
narkotikahandel. Dessutom är det stora områden som
förändras. Schengen kommer in i EU-fördraget, och
vissa delar flyttas, som jag tidigare sagt, till första
pelaren. Som en parentes kan jag nämna att 90 % av
den narkotika som beslagtas kommer in till Sverige
över den inre gränsen, alltså gränsen mot andra EU-
länder.
Civilrättsliga regler skall föras över till första pe-
laren och bli överstatliga. Hur går det med den nor-
diska jämställdhetsprincipen? Överlever den EU-
samordningen när det gäller äktenskaps giltighet och
vårdnadstvister? Ja, det är frågor som hänger i luften.
Europol får andra befogenheter, inom fem år ope-
rativa åtgärder, av gemensamma grupper med företrä-
dare för Europol i en stödjande funktion.
Rådet, alltså ministrarna i de olika EU-länderna,
skall fastställa villkoren för aktuell personals ageran-
de på annan medlemsstats territorium.
EU-parlamentet får medbestämmande efter fem år
och yttranderätt i tredje-pelar-frågorna.
Rådet får ändrade beslutsformer till kvalificerad
majoritet när det gäller fördjupat samarbete. Vid
enhällighet får rådet besluta om alla delar av kapitlet,
om det skall fattas beslut med vetorätt eller inte. Be-
slut om tredje-pelar-frågor flyttas till första pelaren.
Kommissionen får förslagsrätt i tredje pelaren.
Som ett paraply finns EG-domstolen som kan tolka
giltigheten av de rambeslut och beslut om konventio-
ner som skall fattas.
Vidare införs nya begrepp som liknar de direktiv
som ges i första pelaren. Det är nya begrepp som
rambeslut, vilka skall vara bindande för medlemssta-
terna, om det resultat som skall uppnås. Däremot får
medlemsstaterna själva bestämma form och tillväga-
gångssätt. Men även detta är ett stort steg mot över-
statlighet.
Genomförandebeslut ändras så att de kan fattas
med kvalificerad majoritet. Den flexibla integrationen
som har nämnts innebär att man skyndar på. Det var
precis det som hände med Schengenavtalet. Några går
före, och sedan måste andra ansluta sig. Det har också
blivit så att Sverige alltid använder argumentet att vi
inte kan stå utanför. Om några länder bildar en sam-
manslutning, t.ex. Schengen, så måste Sverige ansluta
sig därför att vi vill gå med och påverka. Men jag
tycker inte att det är så mycket med denna påverkan,
utan det handlar snarare om att vi lägger oss platta.
Jag frågar slutligen: Hur kan ett socialdemokra-
tiskt parti, med tradition av medbestämmande och
folkbildning, nu så radikalt överge denna inriktning
och utan opposition från rörelsen ge upp demokratin,
som man historiskt har kämpat så starkt för och som
jag har hyst beundran för när jag läst om det? Jag tror
tyvärr att rörelsen inte förstår vad som händer.
Kurt Ove har också bekräftat detta. Man förlitar sig
på sina centralpolitiker som ej representerar folkets
åsikt om EU-samarbetet.
När jag åker ut och berättar hur besluten flyttas,
som jag har försökt att göra här, blir folk häpna och
upprörda. De känner sig överkörda, och känslan att
inte ha möjlighet att påverka infinner sig.
Jag yrkar bifall till reservationerna 6, 9, 22 och 23.
Sammanfattningsvis innebär Amsterdamfördraget
för tredje pelaren att EU:s överstatliga organ - minis-
terrådet, parlamentet, kommissionen och domstolen -
ökar sin makt. Det sker på bekostnad av den svenska
riksdagen och därmed på bekostnad av svenska fol-
kets demokratiska möjligheter att påverka beslutet.
Inte ens en folkomröstning kunde utlysas så att den
här folkbildningen hade kunnat komma till stånd, utan
de nästan 90 % EU-positiva riksdagsledamöterna
skall bestämma åt det nästan 66 % EU-skeptiska fol-
ket.
Jag vill också kommentera något av det som har
sagts från talarstolen när det gäller det rättsliga områ-
det. Folkpartiet, med Isa Halvarsson som anförare,
sade att arbetet i tredje pelaren inte är tillräckligt
effektivt och långtgående. Hon syftade då på Amster-
damfördragets ändringar. Då undrar jag: Har Isa Hal-
varsson verkligen satt sig in i vad förändringarna
innebär?
Moderaterna kör alltid, med instämmande av kd
och av Holger Gustafsson, med att vi måste bekämpa
organiserad och internationell brottslighet. Det är
sådana slogan som är lätta att sälja och få folk med
sig på. Men vet Holger Gustafsson hur man skall
bekämpa denna brottslighet och vad konsekvenserna
blir för vanliga människor och för integritetsaspekten?
Var skall besluten fattas och av vem? Är det så, Hol-
ger Gustafsson, att alla medel helgar det överordnade
mål som man uttalar? Är det så?
Sedan vill jag också poängtera den här unika
samstämmigheten när det gäller moderater och soci-
aldemokrater. Det finns ju ingenting som är olika där
när det gäller majoriteten. Det är nästan patetiskt när
man ser att Gustaf von Essen begär replik på Rey-
noldh Furustrand endast för att instämma i hans anfö-
rande och tala om hur utmärkt anförandet var. Det var
rena hallelujamötet här. Sedan talade de i samstäm-
mighet om att motståndarna är sådana som absolut
inte tar ansvar. Det är ganska patetiskt. Men det är
utmärkande för de här frågorna att man inte går in i
sakfrågorna och verkligen tittar på vad det är som
händer. Man kör i stället med de här svepningarna
mot EU-motståndarna.
Tyvärr känns det litet tröstlöst när majoriteten är
som den är. Men vi måste i alla fall ta den tid som vi
har tagit i kammaren här i dag och uttrycka vår för-
tvivlan över hur besluten fattas.
Anf. 120 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det sägs att vi måste ta tiden i anspråk
för att diskutera de här frågorna. Det håller jag med
om. Det är väl bra. Men tänk om vi hade kunnat ta
den här tiden i anspråk till att försöka få till stånd en
konstruktiv diskussion!
Jag har försökt att följa den här debatten i kamma-
ren under hela dagen. Och jag har inte funnit något
annat än att det har varit en väldig massa sådana här
skyttegravsargument som har förekommit hela tiden.
Det finns knappt någon ledamot över huvud taget som
har försökt att tänka några nya konstruktiva tankar.
Det är bara att konstatera att det finns en väldigt
bred majoritet för Amsterdamfördraget här i kamma-
ren. Det loppet är såvitt jag har förstått mer eller
mindre kört. Och det är riktigt, som jag har under-
strukit tidigare, att Amsterdamfördraget ryms inom
ramen för de svenska grundlagarna.
Samtidigt har jag också velat peka på att det här
inte är det sista fördraget. Det kommer att komma fler
sådana här fördrag. Tänk om vi då i stället hade kun-
nat använda den här debatten till att försöka vara
konstruktiva och finna former för hur vi skall hantera
den här typen av frågor framdeles. Det är, som jag har
sagt, inte det sista fördraget.
Jag inte en sådan person som är särskilt glad i att
stup i ett ha folkomröstningar. Jag tycker att vi borde
ha en konkret diskussion om huruvida det finns andra
möjligheter att skapa förutsättningar för att få en
folklig debatt kring EU-frågorna. Det är naturligtvis
helt otillfredsställande att vi bara vart femte år, inför
de här valen till EU-parlamentet, skall ha en debatt
kring Europafrågorna.
Det är som jag har försökt säga i talarstolen: Här
har naturligtvis regeringen ett stort ansvar för att
försöka hjälpa till att skapa de demokratiska former
som behövs för att man skall kunna få till stånd en bra
debatt. Men även Folkrörelsesverige har sitt ansvar -
liksom de politiska partierna - för att det skall bli en
bra, konkret, demokratisk debatt kring viktiga frågor.
Anf. 121 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Jag vet inte om Kurt Ove Johansson
anförande var en replik på mitt. Jag tycker att det
råder en samstämmighet. Precis så skulle jag önska att
det var. Jag kan bara instämma i detta och uttrycka
mitt beklagande över hur frågorna hanteras i utskotten
- också i justitieutskottet, där jag sitter, när det gäller
de rättsliga aspekterna.
Det finns inget utrymme, det finns inget intresse
och det finns ingen tid för att diskutera just enskilda
sakfrågor och komma framåt. Den hållning som jag
faktiskt möts av från utskottsmajoritetens sida är
stämpeln: Du är EU-motståndare. Vi vill inte lyssna.
Vi vill inte diskutera frågorna. Det är helt klart så.
På det sättet kommer vi aldrig vidare. Vi kan ju
inte göra något positivt när det finns den här massiva
inställningen att det skall vara ja eller nej. Vi måste ju
kritiskt granska. Jag har vid varje tillfälle sagt detta.
Vi måste vara så ärliga att vi kan säga: Visst, vi är
med i EU. Men vi kan inte sluta att kritiskt granska
vad som sker.
Kurt Ove Johansson är en av de få bland Social-
demokraterna som verkligen gör detta, och som med
sin kunskap kan analysera och dra konsekvenserna.
Men det är ju så få, tyvärr. Det är ju 1 % av er som
gör detta.
Anf. 122 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det som jag ändå ser som problemet
är att det finns de som redan på ett tidigt stadium har
sagt nej till den europeiska gemenskapen. Samtidigt
bortser man från att svenska folket i folkomröstning
har bestämt att vi skall vara medlemmar. Då menar
jag att det är från den utgångspunkten som diskussio-
nen måste föras. Vi måste alltså inse att vi är med-
lemmar i EU och att vi måste respektera den folkom-
röstning som vi har haft när vi valde att bli medlem-
mar. Sedan måste vi handla därefter.
Då menar jag att om man vill vara konstruktiv
skall man inte hela tiden sätta sig på nej-stolen och
förkasta allt som har ett EU-emblem på sig. Man
måste sakligt försöka begrunda vad som skulle kunna
vara bra och vad som är dåligt i ett sådant samman-
hang och försöka handla därefter.
Jag skall gärna tillstå att jag ser ett demokratiskt
problem i just det här med att vi måste besluta om
denna typ av fördrag utan att ha haft en bred folklig
debatt ute i samhället. Det är naturligtvis ett demo-
kratiskt problem att vi t.ex. i Sveriges riksdag har ett
förhållande där man så att säga är så oerhört för EU
jämfört med den uppfattning som finns ute bland
svenska folket.
Jag menar att det finns ett demokratiskt problem i
just den situationen. Det är det som jag nu har försökt
predika ganska länge. Det är nödvändigt att skapa
forum, att skapa förutsättningar för en debatt kring de
europeiska frågorna så att det inte blir ett så väldigt
glapp mellan oss som sitter och fattar besluten och
dem som givit oss i uppdrag att göra det.
Anf. 123 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Visst är det så. Dessutom är det ett
stort demokratiskt problem, Kurt Ove Johansson, att
fördragstexterna är så oerhört krångliga. Det försökte
jag ge en bild av; hur nästan omöjligt det är att förstå
det krångliga i systemet när det inte finns någon en-
hetlighet i hur frågorna hanteras och när tidsaspekter-
na för genomförandet är så olika.
Jag gör själv den analysen att det också är därför
det är så litet debatt i tidningarna. De journalister som
skall sätta sig in i Schengenfördraget och Amsterdam-
fördraget möter den här massiva texten och krånglig-
heten, och de ger upp. Då blir det ett demokratiskt
underskott. För i en demokrati gäller ju också att lagar
och förordningar, och införande av dessa, inte skall
vara så svåra att vanligt folk inte kan sätta sig in i
dem. Det är det vi får. Dessutom finns det hemliga
papper som man inte får se. Därför blir det rundgång
när vi diskuterar det här t.o.m. här i riksdagen.
Denna otydlighet omkring hur det här skall tolkas,
och detta att det är så svårt att ta det till sig, är ett
oerhört stort problem som vi också måste diskutera.
Anf. 124 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag fick en fråga av Kia Andreasson
om vi är insatta i de rutiner som kommer att gälla för
polissamarbetet inom tredje pelaren. Svaret på det är
ett bestämt ja. Vi har ägnat mycket tid åt detta och fått
mycket information i EU-nämnden, och även i andra
sammanhang. Vi vet väl vad det handlar om. Vi vill
också ta vårt ansvar i det här sammanhanget. Vi tyck-
er att det är Sveriges riksdags uppgift och ansvar att
se till att svenska folket kan uppleva den trygghet som
är möjlig mot den ekonomiska och internationella
brottsligheten i alla dess olika former.
Det klarar inte nationalstaten själv i dag. Då måste
vi hitta nya samarbetsformer. De kan naturligtvis se ut
på olika sätt. Men vi får inte vara rädda för att pröva
det nya och ta det ansvaret. Gör vi inte det spelar vi
den internationella brottsligheten i händerna. Det har
jag sagt tidigare här i debatten. Det vill vi kristdemo-
krater inte göra.
Sedan vill jag lägga till att vi har en självständig
politik. Vi ansluter oss inte till Moderaterna i något
avseende.
Anf. 125 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Jag har vid flera tillfällen velat renod-
la vad man menar med den internationella organisera-
de brottsligheten. Holger Gustafsson säger att han är
insatt i detta. Då måste han också veta att själva sys-
temet i EU-byggandet har skapat mycket av denna
brottslighet. Det behöver ju också diskuteras. Därför
kan man inte använda dessa svepande termer. Bi-
dragssystemet har t.ex. genererat många bedrägerier.
Hela byråkratin har genererat fler mutbrott. En stor
brottslighet som nu också etableras inom EU-området
är databrottsligheten. Då skall Holger Gustafsson
också veta hur stor datautbyggnaden är med uppgifter
som är mycket integritetskränkande för människor.
Detta breder ut sig. Det måste man ju väga in när man
pratar om organiserad brottslighet, och det är detta vi
inte riktigt har gjort. Man säger en sak så att folk får
en bild av det utan att veta vad som egentligen döljer
sig bakom. I kampen mot den brottslighet som finns
inom unionen behövs det kanske andra åtgärder än de
som nu arbetas fram.
Anf. 126 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag vill inte ett ögonblick förringa
problemen med bidragsbrott eller databrott. Men för
vår del är det viktigare och angelägnare att komma åt
narkotikabrotten, vapensmugglingen över gränserna,
kvinnohandeln och våldsbrott av den karaktären och
förnedring av människor. Där tror vi att man behöver
ett samarbete. Jag vet att EU-administrationen också,
som det uttrycks här, kan anses generera viss verk-
samhet. Vi försvarar inte den ett ögonblick, men den
är ändå av andrahandskaraktär jämfört med de första
exemplen som jag tog upp. Där behöver vi skydda
våra medborgare på ett helt annat sätt. Jag menar att
Miljöpartiet, genom sin passivitet och rädsla inför att
pröva någonting, undanglider sitt ansvar mot svenska
folket.
Anf. 127 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Det brukar heta i argumentationen att
brottsligheten inte har några gränser. Nej, det har den
inte. Det kan jag hålla med om. Men i det här samar-
betet verkar det som om alla EU-medborgare inte är
så stora brottslingar som de som finns utanför. Skall
man ha synsättet att brottsligheten inte har några grän-
ser skall man ju samarbeta med och förstärka Inter-
pols verksamhet. Men det är en diskussion som vi kan
ta en annan gång. Men det är inte så enkelt som Hol-
ger Gustafsson vill ge sken av.
Anf. 128 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Fru talman! Låt mig börja med att säga att jag står
bakom förslaget till Amsterdamfördraget. Jag anser
att det fördraget är ett bättre fördrag än Ma-
astrichtfördraget som det avser att ersätta.
Jag vill också säga att jag inte står bakom den linje
som eventuellt arbetar för att skapa ett Europas fören-
ta stater. Jag står inte heller bakom en uppfattning
som innebär att man skall skapa en europeisk polis-
styrka som oberoende av nationella regler skall opere-
ra över hela fältet. Men jag tycker att det finns all
anledning att, inom EU:s ram och gärna inom en
mycket kraftigt utvidgad ram över hela Europa, sam-
verka mellan Europas stater på en rad olika områden.
Jag tänkte i första hand uppehålla mig vid de frå-
gor som ryms inom justitieutskottets yttrande till
utrikesutskottet. Man kan konstatera att det på tredje-
pelarområdet, dvs. rättsliga och inrikesfrågor, sker en
rad organisatoriska förändringar genom överflyttning
till första pelaren. Där är målet att bevara och utveck-
la unionen som ett samarbetsområde med frihet, sä-
kerhet och rättvisa där den fria rörligheten för perso-
ner garanteras samtidigt som lämpliga förebyggande
åtgärder vidtas avseende kontroller vid yttre gränser,
asyl, invandring, förebyggande och bekämpande av
brottslighet. Det här skall uppnås genom just bekäm-
pande av brottsligheten, vare sig den är organiserad
eller ej. Vi skall särskilt inrikta oss på terrorism,
människohandel, brott mot barn, olaglig narkotika-
handel, vapenhandel, korruption och bedrägeri.
Detta är ju allvarliga frågor. När man har gjort
undersökningar om vad människor inom EU-området
förväntar sig av detta samarbete visar det sig att man
har mycket stora förväntningar på att EU faktiskt skall
lyckas att bekämpa brottslighet av det slag som jag
nyss räknade upp. Därför finns det, i varje fall på den
här punkten, ett hyggligt stöd för att vidta åtgärder så
att effektiviteten på de här områdena ökar.
En av anledningarna till att tredjepelarfrågor har
ägnats så mycket uppmärksamhet i Amsterdamfördra-
get är ju att egentligen alla medlemsländer var och är
överens om att det hittillsvarande arbetet på det här
området inte har varit särskilt effektivt och särskilt
framgångsrikt. Därför gör man de förändringar som
tidigare har beskrivits, t.ex. överflyttning till första
pelaren av vissa typer av frågor, initiativrätt för
kommissionen inom tredjepelarfrågor och EU-
domstolens möjlighet att slita tvister eller göra tolk-
ningar av de beslut eller överenskommelser som har
träffats inom konventionsområdet i tredje pelaren. Det
är ju bra ur effektivitetssynpunkt att man kan slita
sådana tvister. I annat fall riskerar ju arbetet att gå i
stå om medlemsstaterna ständigt diskuterar vad som
faktiskt gäller. Då måste man ju ha någon slags tvist-
lösning. Såvitt jag kan förstå erbjuder ju EG-
domstolen det.
Jag har inte för avsikt att upprepa alla argument
från Kia Andreassons och mina tidigare debatter inför
regeringskonferensen, Europolkonventionens anta-
gande och Schengenkonventionens antagande i riks-
dagen. Det är ju ungefär samma argument som an-
vänds i de här debatterna oberoende av vilken fråga
som står på dagordningen.
Men det är väl ändå värt att notera att dagen efter
det att vi haft Schengendebatten fick vi reda på att
man tack vare ett ingående nordiskt polissamarbete, i
första hand mellan Sverige och Danmark, faktiskt
lyckades infånga Clark Olofsson som på goda grunder
är misstänkt för att spela en mycket stor roll i amfe-
tamintillförseln till bl.a. Sverige. Jag tycker att det är
ett bra och konkret exempel på vad detta europeiska
samarbete på rättsområdet skall leda till.
Jag förstår, fru talman, att Kia Andreasson lyckas
förskräcka sina mötesdeltagare om hon ger samma
beskrivning av innehållet och av vad som faktiskt
skall ske för dem som hon ger i den här kammaren.
Det förhåller sig faktiskt inte på det sätt som hon
framställer det. Det finns ju en betydligt mer nyanse-
rad bild som man faktiskt kan diskutera kring. Var är
effektiviteten bäst? På vilket sätt får man lösningar
och organisatoriska och administrativa beslut till
stånd som innebär att brottsbekämpningen - för att
hålla oss till det - blir effektiv?
Jag tror att det skulle vara lättare att diskutera
detta om vi slapp de här eländesbeskrivningarna, som
någon sade tidigare i debatten i dag. Det vore lättare
om vi slapp dessa litanior om vad som påstås rymmas
inom det beslut som riksdagen i dag skall gå till.
Fru talman! Jag tänkte faktiskt inte ägna mig mer
åt rena justitieutskottsfrågor. Jag skall i stället ge
några kommentarer om detta med demokratin och
debatten. Jag vill även i den här delen av protokollet -
jag förmodar att det har sagts tidigare - ändå peka på
att vi alla har ett ansvar för att det blir en debatt i
aktuella politiska frågor. Regeringen satte ju i gång
EU 96-arbetet, tror jag det hette, och ordnade ett stort
antal seminarier. Jag var på ett sådant seminarium här
i Stockholm i juli månad för ett antal år sedan. Jag
behövde inte trängas med riksdagsledamöter på det
seminariet. Det kan jag faktiskt påstå utan att rodna.
Det finns en rad olika sådana här aktiviteter. Så det
har naturligtvis gjorts en del.
Sedan kan man konstatera att debatten har varit
för begränsad. Det har varit för litet engagemang. Den
som klagar högst på att det inte har varit tillräckligt
mycket debatt i den här kammaren är naturligtvis den
som har deltagit i de olika debatterna, som på allvar
har försökt att stimulera exempelvis tidningsdebatten
eller medierna sedan Amsterdamfördraget blev of-
fentligt. Man behöver ju faktiskt inte vänta tills dess
att regeringen lägger fram en proposition. Man kan ju
dra i gång debatten ännu mycket tidigare. Jag tycker
att jag faktiskt vill säga det.
Sedan några ord om folkomröstning. Det har sagts
tidigare att vi skall avvakta det här beslutet tills dess
att Danmark har haft sin folkomröstning därför att vi
möjligen skulle influera på resultatet i den omröst-
ningen. Jag undrar om inte avsikten från förslagsstäl-
laren egentligen är den omvända, nämligen att det
danska folkomröstningsresultatet skulle influera den
svenska debatten. Vi kan naturligtvis beskylla varand-
ra för hur vi resonerar från olika utgångspunkter. Men
jag menar att det väsentliga är att varje land, varje
parlament prövar de här frågorna i den ordning som är
föreskriven för ratificering av en internationell över-
enskommelse.
Det är också intressant att konstatera att i varje fall
när vi antog medlemskapsfördraget sade alla partier
att man respekterade folkomröstningsresultatet. Det
gör man faktiskt inte längre, om jag har förstått medi-
erna i dag. Nu gäller inte längre folkomröstningsresul-
tatet i fråga om det svenska medlemskapet i EU. En
intressant frågeställning när man kräver nya folkom-
röstningar är vad som händer om det inte går bra, sett
ur Miljöpartiets synpunkt. Kommer de då inte heller
att gälla? Är det då bara att köra vidare och hävda att
man skall ha ytterligare folkomröstningar tills dess att
man får en med rätt resultat?
Jag tycker att det är att chikanera demokratin, att
dra alltför stora växlar och på det sättet försöka att
under en väldigt lång tid inte respektera det utslag
som folket ger vid olika tillfällen.
Jag vill, fru talman, till sist bara erinra om det
Lagrådet har skrivit. Det handlar om detta med över-
statlighet och hur man skall se på det. Det är ett enigt
konstitutionsutskott som står bakom tillstyrkan till
utrikesutskottet när det gäller att vi skall anta Amster-
damfördraget. Lagrådet skriver: Det står klart för
Lagrådet att Amsterdamfördraget på intet sätt kan
anses rubba det svenska statsskickets grunder.
Jag tycker att vi borde respektera Lagrådet och ta
fasta på den ståndpunkten i stället för att påstå att det
är någonting helt annat som gäller.
Anf. 129 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Denna diskussion utmynnar nästan
alltid i att företrädare för Socialdemokraterna och
även för regeringen säger att man inte vill ha något
federalt samarbete, men man vill ha ett effektivare
samarbete.
Bakom ordet effektiv döljer man de riktiga orden
överstatlighet och federalt samarbete. Effektivitet i
dessa sammanhang handlar alltid om att lämna mer
makt till EU:s institutioner. Jag har gått igenom samt-
liga dessa ord. Jag har gått igenom detta med effek-
tivitet och hur förändringarna blir. Och det är alltid så
det blir. Varför kan man då inte vara ärlig och säga att
det leder till ökat federalt samarbete? Varför måste
man alltid använda fel ord som egentligen illustrerar
något annat än det man säger?
Likadant gör utrikesministern. Hon säger: Vi läm-
nar inte över vår demokrati. Men det gäller nya över-
statliga inslag.
Det är väl att lämna över demokratin. Det säger ju
själva ordet överstatlig. Det skall ske över staten. Det
här ordklyveriet är störande.
Sedan säger Göran Magnusson: Titta så bra det
gick att spana efter Clark Olofsson. Det var dagen
efter Schengenbeslutet.
Men då hade det ju inte satt i gång. Schengenbe-
slutet träder inte i kraft förrän år 2000 för Sveriges
del. Det visar väl i så fall, Göran Magnusson, att det
internationella arbetet, det nordiska samarbetet - som
jag sade är i farozonen - är perfekt. Det var ju det
som ledde fram till gripandet. Hur kan man då syfta
på Schengenavtalet?
Det kom också anmärkningar på hur jag beskriver
verkligheten när det gäller frågan om hur besluten
kommer att fattas genom Amsterdamfördraget och
tredje pelaren. Kan Göran Magnusson säga vad som
var fel i min beskrivning? Vad var det jag beskrev fel
när jag redogjorde för hur det skall bli? Det skulle jag
vilja veta.
Sedan till frågan om nya grundlagar och varför
man skall ha folkomröstning. Det säger sig självt. När
vi förändrar grundlagarna och när det blir sådana
stora förändringar, inte minst inom tredje pelaren,
måste folk få reagera. Det är ju inte det här som man
har fattat beslut om tidigare. Människor är redan
skeptiska till det som är i dag.
Anf. 130 GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det är en intressant diskussion när det
gäller detta med överstatlighet. Jag vill understryka att
det som finns av samarbete i tredje pelaren fortfaran-
de är av mellanstatlig karaktär. Kia Andreasson kallar
det ändå överstatlighet.
Om man ansluter sig till en konvention efter för-
handlingar mellan medlemmar i EU har man natur-
ligtvis lämnat ifrån sig rätten att förfoga över vissa
beslut. Man har ju kommit överens om att det är till
nytta för saken. Det är till nytta för brottsbekämp-
ningen generellt och för brottsbekämpningen på något
specifikt område. Det är i vårt gemensamma intresse
att vi överlåter detta och kommer överens om att vi
beter oss på det här sättet. Det skall man inte kalla för
överstatlighet i någon negativ mening. Vi måste ju
ändå på något sätt komma överens om hur vi skall
hantera mycket allvarliga problem.
Clark Olofssons tillfångatagande var inte enbart
en nordisk operation. Han omhändertogs eller anhölls
- vad den rätta termen nu är - ju faktiskt på Kanarie-
öarna. Jag har inte menat att det var ett resultat av
riksdagens Schengenbeslut på torsdagen att Clark
Olofsson kunde tas på fredagen.
Om man skall diskutera var detta hör hemma i det
här arbetet, hamnar man närmare Europolfrågorna.
Vad jag ville peka på var dock behovet och nyttan av
ett ordentligt samarbete i polis- och rättsfrågor mellan
de olika staterna.
Jag tycker att det nordiska arbetet är viktigt. Det
är alldeles utomordentligt bra, men det är också bra
om det kan vidgas. Man får inte vara så rädd vare sig
för registreringar av brottslingar och brottslighet eller
för överstatlighet att man av principiella skäl låter
brottsligheten få härja. Jag tycker att Kia Andreasson
är farligt nära det resonemanget.
Anf. 131 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Vi måste se till nyttan när de här för-
ändringarna av tredje pelaren skall ske - inte tala om
överstatlighet, för det är ju ett så negativt begrepp. Är
anledningen till att man undviker sanningen den att
man tolkar in en negativ aspekt i en överstatlighet?
Det är dock precis detta som det handlar om. Or-
det överstatlighet är i sig självt neutralt, men det kan
tolkas på olika sätt. Om det är fråga om beslut om
överstatlighet, måste man dock använda den benäm-
ningen, men man vill undvika klangen i det ordet. I
den värld som behandlas i årets bok, som jag talade
om, använder man skenord.
Om Göran Magnusson håller med mig om att det
sker en överföring av befogenheter, som det också
oemotsägligt står i papperen, är det ju fråga om en
överstatlighet.
Vad gäller nyttan kan Schengenavtalet kanske va-
ra till nytta för att gripa sådana som Clark Olofsson,
men gripandet kunde ju nu ske ändå. Det samarbete
som finns och som jag har sagt att jag är positiv till
bedrivs ju hela tiden. Det som har varit mest effektivt
är väl det nordiska samarbetet, och i det samman-
hanget har man inte behövt någon överstatlighet.
Anf. 132 GÖRAN MAGNUSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag håller gärna med om att det nor-
diska samarbetet på flera områden har varit fram-
gångsrikt. Man kan sedan beklaga att vi inte lyckats få
igenom Nordek och en del andra gemensamma initia-
tiv som faktiskt har fallerat. Det nordiska samarbetet
är bra, men jag förstår inte varför det plötsligt inte
längre är bra, om det gäller att vidga det till ytterligare
stater i Europa.
Vi har fört den här debatten tidigare, men jag
måste återigen få säga detta.
Jag är vidare, fru talman, alldeles klar över att det
när man flyttar över vissa frågor från tredje pelaren
till första pelaren i dessa frågor sker en övergång till
gemenskapsrätt. Det är därför som riksdagen i dag
skall fatta vissa beslut under speciella majoritetsför-
hållanden. Det är alldeles galet att påstå att detta
skulle förnekas av någon. Det är något som framgår
av betänkandet, och det är uppenbart för alla.
Men återigen: Träffas det en överenskommelse om
att detta är det mest effektiva sättet att hantera de
frågor som det gäller, får man naturligtvis i någon
mening ändå acceptera att den absoluta nationella
suveräniteten inskränks. Skälet kan vara att få en
bättre brottsbekämpning e.d.
Beslutsfattandet i den första pelaren, gemenskaps-
rätten, är i de här avseendena omgärdat med en del
begränsningar i form av vetorätt och annat. Jag skall
inte nu gå närmare in på det, men man skall när man
informerar i kammaren och på andra möten komma
ihåg att Sverige inte helt överlämnar sig till andra. Vi
sitter med vid bordet och kan påverka, och det är en
av poängerna med att vi är medlemmar, till skillnad
från vad som gällde i det EES-avtal som vi slöt och
som på sin tid även Miljöpartiet ställde sig bakom.
Anf. 133 MARGIT GENNSER (m):
Fru talman! Det var intressant att höra ledamöter-
na från justitieutskottet diskutera. Jag kommer att
hålla mig på en mer generell nivå. Anledningen till
detta är att jag har väckt en motion där jag framhåller
att jag tycker att vi bör se över våra förberedelser
inför regeringskonferenser, så att också riksdagen
kommer med. Jag framhåller också att vi bör få möj-
lighet inte bara att delegera beslutsrätt till Bryssel
utan också att ta tillbaka den. Jag varnar alltså för en
federalistisk lösning. Jag kommer därför också att
avstå när vi röstar om Amsterdamfördraget.
Det är förvånande att höra dem som är positiva
hela tiden säga att vi inte går mot en federalism - vi
överlåter litet grand av beslutanderätten, men det är så
pass litet att det inte betyder någonting.
Den fråga man då måste ställa är: Hur länge kan
en sådan steg-för-steg-politik pågå innan EU verkli-
gen blir en federal union eller t.o.m. en icke-
demokratisk överstat, som Sverker Gustavsson ut-
trycker det i en artikel. Är ett federalt Europa/EU
önskvärt? Om vi glider in i en utveckling som vi efter
hand upptäcker är olycklig, vad gör vi då? Dessa
frågor måste besvaras.
Ett argument som däremot sätts i förgrunden både
i proposition och i utskottstext är ett fredligt Europa.
Jag vill säga att vi alla - vare sig vi är för ett federalt
Europa eller icke - naturligtvis vill ha fred, frihet,
demokrati och tolerans. Dessa mål är inte förbehållna
federalisterna.
I Storbritannien, som har haft en mycket längre
debatt i de här frågorna, finns ett påtagligt minne av
vilka lidanden krig innebär. När en känd Europaskep-
tiker som förre försvarsministern Michael Portillo
skriver att det inte finns något högre mål för en politi-
ker i Europa än att arbeta för säkerheten på vår konti-
nent och undanröja riskerna för en sådan förfärlig
slakt som skedde under två världskrig, måste vi tro på
honom. Vi får inte betvivla hans ärlighet. Däremot
kan bedömningarna skilja sig åt om vad som skapar
risker för krig och vad som skapar en jordmån för
fred.
Krig mellan olika länder har varit en återkomman-
de företeelse i Europa. Det har hängt samman med
gamla territoriella konflikter och med kulturella och
religiösa olikheter, men den viktigaste anledningen
har varit totalitära eller möjligen auktoritära stater.
För att bevara freden i det demokratiska Europa
finns det bara en överordnad uppgift, att skapa jord-
mån för tillväxt och att se till att vi inte har en sådan
arbetslöshet som vi nu kan se i Tyskland, i Frankrike
osv. En sådan skapar missnöje, besvikelse och frust-
ration, och då vänder sig människor till extrema parti-
er med extrema patentlösningar. Kieler-institutet, en
av de "vise männens" institutioner i Tyskland, varnar
för en sådan utveckling i den rapport som institutet
har gjort till den tyska regeringen.
I rapporten hävdar man att en hög arbetslöshet
ökar krav på mer av regleringar och protektionism,
vilket gör EMU-länderna mindre konkurrenskraftiga.
Problemen på arbetsmarknaden kan få sådana dimen-
sioner att en del länder önskar gå ut ur EMU och
återvända till den egna valutan. Men eftersom fördra-
gen inte ger någon möjlighet att utträda, kan detta
leda till allvarliga politiska spänningar. Det är inte
första gången som sådant har hänt.
De risker som jag målar upp finns redan i unionen
mellan västra och östra Tyskland. Man har där fått
sociala och ekonomiska problem av mycket stora
dimensioner. Valet i Sachsen-Anhalt i söndags utgör
en varningssignal som många av oss borde lyssna på.
Jag efterlyser i min motion regler för att till EU
delegerade beslut och beslutsområden kan dras tillba-
ka från överstatligheten. Den yttersta konsekvensen är
att t.o.m. utträde kan ske.
Motivet är att minimera eventuella svåra konflik-
ter. Men varför lyssnar inte de europeiska politikerna
på varningarna? Varför finns fortfarande en föreställ-
ning bland Europas eliter att en union, ett federalt
Europa, är eftersträvansvärd?
Det finns två måhända hedervärda ursprung till
dessa föreställningar. Den ena kommer från en hu-
manistisk-pacifistisk tradition som omfattades av
Spinelli och den andra från en funktionalistisk vars
förespråkare var Jean Monnet. I högtidstalen har
Spinellis visioner vunnit. Men ser vi på den reella
utvecklingen formas EU efter Monnets funktionalis-
tiska princip.
Alltfler beslut förs över till central nivå. När kriti-
ker som jag påstår detta heter det att vi missförstår
federalismen. Den är liktydig med decentralisering.
Det är inte denna federalism som Maastricht- och
Amsterdamavtalet handlar om. Den integrationspro-
cess som levereras av den ena IGC:n efter den andra
är i hög grad centralistisk till sitt syfte och följer
Monnets tänkesätt. Många av oss som opponerar oss
är vare sig antieuropeiska eller chauvinistiska. Vi vill
bara minimera överstatligheten till förmån för mel-
lanstatliga lösningar.
Konstitutionsutskottet säger att utskottet inte före-
språkar en utveckling i federalistisk riktning. Det är
en sak att inte förespråka. Men om utvecklingen går
mot mer överstatlighet genom de beslut som fattas,
borde man då inte sätta stopp för den?
Två uttalanden, dels från det brittiska parlamentets
debatt om Amsterdamavtalet, dels från Sunday Times
den 26 april har ökat mina betänkligheter.
I den brittiska parlamentsdebatten om Amster-
damavtalet sade Mr William Cash: Vid ett möte nyli-
gen med medlemmar i Nordiska rådet frågade jag
ministrar och högt ansedda riksdagsledamöter vad
som skulle hända om Amsterdamfördraget och frågan
om politisk integration blev föremål för folkomröst-
ning. De var alla ense om att resultatet skulle bli ett
nej. Vad gör ni då, frågade jag. De svarade: Åh, våra
länder är för små. Vi har inga alternativ. Vi måste
samtycka.
Och så konstaterar William Cash: Processen drivs
framåt av fruktan och manipulationer av de franska
och tyska regeringarna, som skall nå sina mål till
varje pris.
I Sunday Times den 26 april 1998 återges de tidi-
gare nämnda varningarna från Kiels världsekonomis-
ka institut. Artikeln avslutas: Den europeiska kom-
missionen anser att eurons fördelar överväger. Privat
uttrycker många högt uppsatta tjänstemän bekymmer
över bristen på konvergens mellan euroekonomierna.
Och sedan citerar man Brian Connolys ord: Att tala
med folk i kommissionen är som att leva i en kom-
muniststat före Berlinmurens fall. När folk är ensam-
ma och ingen annan hör dem ger de uttryck för sina
farhågor men om kolleger är närvarande håller de sig
på mattan och säger vad alla väntar sig att de skall
säga.
Dessa attityder visar att chansen är försvinnande
liten att de som har den reella makten inom EU lyss-
nar på medborgarna inom EU. Det är farligt för karri-
ären.
Vad innebär då Amsterdamfördraget? En av de
viktigaste konsekvenserna är ökningen av antalet
kvalificerade majoriteter vid beslutsfattandet, dvs. ett
lands vetorätt avskaffas i många frågor. Detta innebär
att vi måste leva med beslut som svenska väljare inte
har någon möjlighet eller mycket små möjligheter att
påverka. Detta befäster inte vår demokrati.
Den fria rörligheten var en för alla marknadseko-
nomer utomordentligt viktig fråga. Det var därför
Storbritannien accepterade majoritetsbeslut som gäll-
de handelsrestriktioner och liknande. Eller som par-
lamentsledamoten Tim Collins uttryckte det i Amster-
damdebatten: Vi stödde ökningen av majoritetsröst-
ning när det gällde den gemensamma marknaden
därför att vi trodde, möjligen alltför naivt, men filo-
sofiskt korrekt, att en sådan utvidgning skulle undan-
röja handelshinder och öka möjligheterna för nä-
ringslivet att konkurrera. Men ingen kan tro att ut-
sträckningen av majoritetsbeslut i Amsterdamfördra-
get till helt andra områden kommer att leda till färre
regleringar, färre regler och lättare arbetsklimat för
företagen. Ingen inbillar sig att kommissionen brinner
av otålighet att få ökade möjligheter att reglera mind-
re eller att lägga på färre sociala och miljömässiga
bördor. Vi vet att de vill lägga på oss fler bördor. -
Jag delar Tim Collins uppfattning.
Den utsträckta majoritetsröstningen ökar antalet
beslut som fattas inte av de nationella parlamenten
utan av institutioner som saknar varje form av ansvar
inför dem som berörs.
I min motion 1997/98:U15 varnar jag för den
funktionalistiska vägen med stegvis förändringar av
beslutsprocesser, institutioner etc. som säkert som
amen i kyrkan kommer att leda till en centralistisk stat
med allt mindre legitimitet bland medborgarna. För en
Europavän känns det svårt att se oss bara glida in i en
utveckling som vi inte tänkt igenom, inte analyserat
och utan långsiktig färdriktning.
Min motion tillstyrks i reservation 8 av Eva Zet-
terberg från Vänstern men inte av mitt parti. Kraven i
min motion överensstämmer med en rad av de syn-
punkter som konservativa euroskeptiker av olika
schatteringar kämpat och kämpar för i det brittiska
parlamentet och även i det svenska. Mina ståndpunk-
ter har jag tänkt igenom noga och länge.
Jag vet var min politiska övertygelse finns. Den
politiska marknaden bör om möjligt hållas liten.
Medborgarna skall genom sin valhandling kunna
påverka besluten, och ett minoritetsskydd är viktigt.
När besluten centraliseras och valmanskåren görs allt
större blir medborgarna alltmer maktlösa. Det är där-
för ett mellanstatligt EU är överlägset och enighets-
beslut är av stor betydelse. På så sätt skyddas också
små länder och medborgare i små länder.
Anf. 134 RAGNHILD POHANKA (mp):
Fru talman! Jag vill med den teckning som jag nu
håller upp visa hur jag känner mig här i kammaren.
Jag känner mig som ett svart får som inte har majori-
tetens stöd. Vi är bara några stycken. Men när jag
träffar människor ute i landet känner jag mig som en
snövit lammunge. Där ligger skillnaden. Majoriteten i
Sverige stöder det vi här arbetar för.
Fru talman! Hur EU-frågan behandlats har gjort
att jag frågat mig: Varför sitter vi i riksdagen? Är det
för att genomdriva marknadens och den politiska
maktens planer? Eller sitter vi möjligen här för att
föra folkets talan?
Miljöpartiets huvudkritik mot EU gäller det redan
stora demokratiska underskottet som blir större och
större. Vår utgångspunkt är att beslut skall fattas så
nära de människor som det gäller som möjligt. Det
stora avståndet mellan politiker och väljare gör att det
allmänna intresset för politiken avtar mer och mer.
Så stora frågor som EU-ansökan och Schengen-
och Amsterdamfördraget borde underställas folket
genom folkomröstning eller med allra minsta skam-
gräns bli en valfråga.
Ett nej till något betyder ett ja till något annat. Vi
har här i dag fått höra att vi säger nej. Men vi säger ja
till mellanstatligt samarbete. Vi säger ja till globalt
samarbete och ökad rörlighet i världen för människor.
Vi säger ja till alternativa energikällor, för att anknyta
till Euratom. Vi säger ja till fred och frihet och ja till
förbud mot antipersonella minor. Vi säger ja till freds-
förhandlingar som den första och bästa lösningen på
konflikter, ja till fria och självstyrande stater, osv.
Vi säger ja till att Sverige skall stifta sina lagar
självt. Vi säger ja till att vi skall följa våra grundlagar
och att vi skall oss själva beskatta. Men vi kan inte
längre utgöra en broms när vandringen går vidare till
en federativ stat. Planer finns på minskad makt för
små stater. Även språket är i fara efter utvidgningen.
Det börjar likna Babels torn. Det är bara en massa
språk. Även om papper översätts och det tolkas i
kamrarna kan man inte tala med varandra i korrido-
rerna. Hur skall det då bli något samarbete mellan
partierna och över gränserna?
Fru talman! Romfördraget, Maastricht, Schengen,
Amsterdamfördraget och Dublinkonventionen - vä-
gen mot en federativ stat är kantad av kända och
okända geografiska namn. Vi har också namn som
Euratom och Kol- och stålunionen, som i och för sig
bättre talar om innehållet men som är ganska anony-
ma och okända.
Amsterdamfördraget har förhandlats fram, medan
Schengenfördraget har varit en sidoorganisation som
först över huvud taget inte fanns. Det här var så hem-
ligt att nästan ingen hade reda på det. Men redan
under förra perioden jag satt med i riksdagen, 1988-
1991, hade svenskarna observatörer där nere. Ams-
terdamfördraget innebär steg mot en federativ stat -
ett exempel på de små stegens tyranni; det har sagts
förut i dag men det tål att upprepas.
Som exempel kan det handla om en skog vid en
stadsgräns. Man säger: Vi kan ta ned några träd här.
Utifrån tas så några träd ned, och sedan är hela sko-
gen borta. Det kan snart bli så att Sverige är, som Per
Gahrton säger, ett län i EU-federationen.
Vart tog vår självständighet vägen? måste vi då
kanske fråga oss. Det är helt självklart att federativis-
terna - om det nu heter så - som är många i EU, inte
fick som de ville. Det händer dock saker.
Vetorätten försvinner i många frågor, dvs. det som
utlovades av ja-sidan i Sverige - vi hade ju alltid den.
Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiks självstän-
dighet minskar, och det hela närmar sig en gemensam
EU-armé.
Schengen inordnas i Amsterdamfördraget och
öppnar de inre gränserna med en förstärkt yttre gräns-
kontroll.
Sveriges möjligheter minskas när det gäller att gå
före de andra länderna i viktiga miljöfrågor. I motsats
till vad andra har sagt här i dag anser jag det.
Vidare handlar det om ett ökat samarbete i vapen-
frågor, något som nog Annika Nordgren senare kom-
mer att tala om.
Detta innebär att EU skall bli effektivare, dvs.
mindre demokratiskt. På biblioteken i Dalarna har det
rått förbud mot att sätta upp våra affischer men annars
får man ju sätta upp allt möjligt där. Carifour får dock
sätta upp sina anslag och sina utställningar, vilket vi
alltså inte får göra. Det här gäller ett par bibliotek i
Dalarna, dock inte mitt eget.
Av de klagomål som 1996 formellt riktades mot
Schengen var hälften klagomål på miljöområdet. Men
miljögarantin då? Den skall väl garantera miljöregler?
Tyvärr med Amsterdamfördraget blir miljögarantin
inte ens värd det papper som det är skrivet på. För det
första måste det medlemsland som vill införa stränga-
re bestämmelser lägga fram "vetenskapliga belägg".
För det andra måste landet kunna visa att det rör sig
om ett problem som är specifikt för den nationella
miljöbestämmelsen och inte innebär ett "förtäckt
handelshinder".
I klartext: Den inre marknaden går alltid före
miljön. För miljöns skull, säg nej till Amsterdamför-
draget! För den svenska alliansfrihetens skull, rösta
nej till Amsterdamfördraget!
Arbetslöshetsfrågan kan inte lösas genom att folk
flyttar runt. Det måste till helt andra metoder. Så
länge EU prioriterar låg inflation före full sysselsätt-
ning är unionen oförmögen att bekämpa arbetslöshe-
ten. Skall arbetslösheten snabbt kunna bekämpas
måste det ske på nationell nivå. Där stöder jag den
socialdemokratiska regeringen, som gör stora insatser
här. Det kanske inte räcker men det är en god viljein-
riktning. Skall reformer och åtgärder däremot tröskas
genom EU:s byråkratmaskineri fungerar det inte.
Arbetslösheten är ju lika stor överallt. För arbetslös-
hetens skull, säg nej till Amsterdamfördraget!
Man försöker nu, och det står t.o.m. i fördraget -
förtäckt - att medborgarna skall övertygas om EU:s
förträfflighet. Förhandsavgöranden i EG-domstolen är
en rättslig anomali.
När det gäller passfrihet för EU-medborgare vill
jag vara en medborgare i Europa, inte enbart i EU.
Men vi kommer att behöva ett speciellt EU-ID-kort.
De med s.k. avvikande utseende kommer oftare än
andra att utsättas för ID-kontroll.
Fru talman! För mig är det helt begripligt att Mo-
deraterna och Folkpartiet har väljarnas förtroende att
rösta ja. Kanske gäller det också Kristdemokraterna.
Där känner jag faktiskt inte till situationen. Men
Centern och Socialdemokraterna sviker sina väljare
genom att en så stor majoritet av dem säger ja, medan
en stor del av deras väljare säger nej. De har inte
mandat att rösta ja.
Fru talman! Om det blir andra tider i Europa, hur
blir det då? Svängningarna har ju varit enorma genom
århundradena. Se bara hur det har varit under det
gångna århundratet, 1900-talet!
Schengen är nu inkorporerat i Amsterdamfördra-
get, i EU-stadgan. Ja, man talar nu i Europa om illega-
la flyktingar och nämner inte bara dem som har avvi-
sats men som har stannat kvar utan även dem som har
kommit över gränsen - som i fallet med de 1 300
kurdiska flyktingar som av turkisk polis greps miss-
tänkta för att försöka fly. Att fly är nu någonting
misstänkt. Asylrätten är satt i fara.
Förespråkarna för fri rörlighet i Schengenländerna
greps av hysteri över flyktingvågen. Anita Gradin har
i en tysk tidning yttrat att det nog berodde på "ett stort
inslag av organiserad brottslighet". Det blir nästintill
omöjligt att söka asyl inom EU från ett EU-land till
ett annat. Holger Gustafsson talar om att bygga upp
muren igen. Den finns redan - men är osynlig. Förut,
och det har sagts tidigare, fanns det en mur. Man kom
inte ut från östländerna. Nu kommer man inte in i
västländerna. Skillnaden är liten men det blir samma
sak.
Magnus Hörnqvist säger i inledningen till den
nyutkomna boken Gränslös övervakning:
"Schengen är på samma gång ett avtal, ett samar-
bete och en symbol. Det är ett avtal, på gränsen till
obegripligt, mellan stater i Europa. Det är en institu-
tion för praktiskt samarbete mellan polis- och kon-
trollmyndigheter. Och det är en symbol för utveck-
lingen mot en auktoritär regim." Den regimen är
dessutom på unionsnivå.
Genom alla register och ökade befogenheter trap-
pas förföljelserna av invandrare och flyktingar inom
den "gränslösa" unionen upp.
Minskas nationalstatens suveränitet genom ökat
försvarssamarbete, ökat polissamarbete, gränsöver-
skridande polisförföljelser och samkörningen av data-
register hamnar rättsstaten i ett underläge. Välfärds-
staten är redan satt i gungning.
När man river upp det som nationalstaten vilar på
- rättsstaten, välfärden och försvars- och säkerhets-
politiken - förvandlas rättsstaten till en polisstat. Om
det blir andra tider i Europa kan man med den cent-
ralstyrning som redan finns och som förstärks genom
Amsterdamfördraget snabbt ta makten och på ett i dag
helt främmande sätt genom den kontrollmakt som
byggs in i systemet förvandlas i en helt annan rikt-
ning. Även Hitler kom till makten genom demokratis-
ka val.
Vi har Carl I Hagen i Norge och Le Pen i Frankri-
ke. I ett delstatsval i östra Tyskland fick de bruna
12 %. Tänk om den grön-röd-blå färgen i EU alltmer
övergår i brunt! Man skall även räkna med sådana
möjligheter och inte bygga in den kontrollmakt som
finns genom Schengen, Europol m.m.
Jag yrkar avslag på propositionen.
Anf. 135 GUSTAF VON ESSEN (m) re-
plik:
Fru talman! Jag reagerade på det som sades i slu-
tet av föregående anförande. Det har ju varit många
debatter här mellan Ragnhild Pohanka och mig, och
det gäller även många andra i denna sal, under årens
lopp.
Jag vill gärna höra litet mer om vad Ragnhild Po-
hanka egentligen menar med det sista hon nyss sade,
att EU-samarbetet, som vi nu skall besluta om, kan
riskera en situation där den blå färgen blir brun - om
jag förstod det hela rätt. För mig är det någonting
alldeles oerhört att ens kunna antyda något sådant. Jag
måste ha missuppfattat Ragnhild Pohanka. I varje fall
utgår jag från det.
Är det någonting som åtminstone jag är övertygad
om - och jag tror de flesta med mig, både ute bland
folket och här i riksdagen - så är det att ett fördjupat
och långsiktigt EU-samarbete är just det som skall
förhindra att sådana rörelser uppkommer som har
plågat den europeiska kontinenten under snart 60-
70 år och som har förorsakat ett par världskrig. EU är
ju till just för att försöka få detta med fred och säker-
het institutionaliserat. Därför vill jag gärna fråga
Ragnhild Pohanka om jag har missuppfattat henne.
Anf. 136 RAGNHILD POHANKA (mp) re-
plik:
Fru talman! Ja, på ett sätt har Gustaf von Essen
missförstått mig. Jag menar inte att de röda, gröna och
blå partierna övergår i brunt. Men oppositionen mot
det här, den bruna rörelsen, växer. Och tänk om de får
majoritet! Det är litet skillnad mot hur jag kanske
uttryckte mig.
Jag menar att det finns en risk. Under EG- och
EU-tiden har de bruna partierna växt fram, så den
framväxten har tydligen inte hindrats. Jag menar inte
heller att den inte kan ske utanför EU, men om man
har en stor kontrollapparat och de får makten över
den kan det hända fruktansvärda saker.
Jag sade tydligen fel tidigare, och för att det inte
skall bli något missförstånd yrkar jag nu bifall till de
reservationer som Peter Eriksson yrkade bifall till och
står bakom de övriga.
Anf. 137 GUSTAF VON ESSEN (m) re-
plik:
Fru talman! Ibland slår det mig - men jag har väl
fel - att de partier som fångar upp den typen av miss-
nöje i Sverige snarare är de två vänsterpartierna,
Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Det gör de ibland,
som jag tycker, på ett lätt populistiskt och demago-
giskt sätt. Det är också farligt för demokratin.
Jag inser att vi alla har ett ansvar att tala i sakfrå-
gor och att försöka kommunicera med varandra i en
bra process, men det finns inslag av överdrifter,
svartmålning och skräckskildringar just från ert håll.
Jag antar att ni egentligen rakt upp och ned skulle
vilja säga till både åhörare och kammarledamöter att
ni vill gå ur EU och vill göra någonting annat.
Anf. 138 RAGNHILD POHANKA (mp) re-
plik:
Fru talman! Alla partier samlar ju upp väljare och
sympatisörer som tycker lika som de. Den här åsikten
har vi haft hela tiden. Att vi skulle samla upp bruna
falanger tror jag inte att Gustaf von Essen menade.
Det anser jag vara uteslutet.
Visst vill vi gå ur EU, men så länge vi har EU och
även efter Amsterdamfördraget kommer vi att kämpa
för demokrati, miljöfrågor och mänskliga rättigheter
inom EU. Det kommer vi inte att förändra. Men vi vill
gå ur EU och ha ett mellanstatligt samarbete på alla
nivåer, också med länder utanför EU, och med en
global syn när det gäller de här frågorna.
Anf. 139 HANS KARLSSON (s):
Fru talman! Det har varit en lång dags färd mot
eftermiddag, och det finns väl inte mycket som inte är
sagt i detta ämne. Jag skall ändå tillåta mig att ta
kammarens tid i anspråk för att reflektera något över
det som har sagts här i dag. Innan jag går in på det vill
jag deklarera att jag tycker att det finns anledning för
oss alla att understundom ifrågasätta den expan-
sionslusta som finns framför allt i EU-kommissionen.
Nu är det inte någonting att överraskas över, därför att
varje sammanslutning eller organisation har ju en
inneboende mekanism som innebär att man vill bli
större och mer betydelsefull. Då är det naturligtvis vår
uppgift att vara ifrågasättande.
Fru talman! Om jag tittar litet grand på hur debat-
ten har gestaltat sig tycker jag att jag ser två ytterlig-
heter. Den ena handlar om att Moderaterna, företräd-
da av Göran Lennmarker, här på morgonen gick till
ett våldsamt angrepp på den socialdemokratiska re-
geringen. Som jag tolkade detta anförande var ut-
gångspunkten att Moderaterna är missnöjda med den
inriktning som den socialdemokratiska regeringen har
givit det här arbetet. Man är förgrämd och besviken
över att vi inte i stället har använt EU-medlemskapet
till att rusta ned arbetsrätten, att rusta ned offentliga
sektorn och att sänka skatterna, så att vi inte har råd
med vård, omsorg och skola på det sätt som vi har i
dag.
Den andra ytterligheten är den som Vänsterpartiet
och Miljöpartiet i allt väsentligt företräder, där man
på något sätt inte vill låtsas om att vi i Sverige har
haft en folkomröstning om vårt medlemskap. Som
Gustaf von Essen sade i ett replikskifte tidigare, ligger
det en fara i att svartmåla på det sätt som miljöpartis-
ter och vänsterpartister gör här i debatten. Om männi-
skor tror på det som sägs finns det en uppenbar risk
att man motverkar det demokratiska arbetet och med-
verkar till de antidemokratiska krafter som finns.
Efter detta tänkte jag också säga, som många av er
i kammaren vet, att jag tillhörde dem som inför folk-
omröstningen argumenterade mot ett svenskt medlem-
skap i EU. Jag gjorde det därför att jag, i likhet med
de flesta andra svenskar, balanserade detta på mitten:
talar mer för eller mer emot? För min del landade jag
på att det nog var mer som talade emot EU-
medlemskap än för.
Sedan hade vi denna folkomröstning i november
1994, och en majoritet av svenska folket sade att vi
skall vara med. Då tycker jag att det är förmätet att
inte respektera detta utslag. Efter en rejäl folkom-
röstningskampanj, med ja och nej, mycket debatter
och mycket information beslutade svenska folket att
vi skulle ha det på detta sätt. Då tycker jag att det är
min uppgift och alla andra parlamentarikers uppgift
att verka för att detta medlemskap blir så bra som
möjligt för Sverige.
Det är oerhört märkligt att höra en diskussion som,
såvitt jag kan förstå, handlar om att vi skall gå ur EU.
Efter ett tag, om EU råkar göra som vissa här tycker,
skulle vi kunna gå med igen. Antingen är man med
eller är man utanför. Det går inte att springa in i och
ut ur ett samarbete. Det vet förmodligen alla om de
tänker efter.
Nu är vi med, och då skall vi påverka. Sedan kan
vi ha olika uppfattningar om hur vi skall påverka. Alla
som deltar i någon form av demokratiskt arbete eller
förhandlingsarbete vet att man får ge och ta och att
man väldigt sällan får precis som man själv vill. Det
handlar om att argumentera och försöka få gehör för
de synpunkter som man företräder. Det är det jag
tycker att vi skall använda vårt medlemskap i EU till.
Fru talman! Nu tänkte jag säga någonting med ut-
gångspunkt från de konkreta delarna i fördraget. Inför
förhandlingen om ett nytt fördrag hade svensk och
europeisk fackföreningsrörelse två krav. Det ena
kravet var att kampen mot arbetslösheten skulle bli en
angelägenhet för hela EU. Det andra kravet var att
den sociala stadgan skulle bli en del av fördraget. Vi
kan nu konstatera att det är på det sättet. Vi har fått
fullt gehör på de här punkterna.
Jag minns från olika diskussioner och debatter,
inte minst i EU-nämnden, att Moderaterna nästan
förlöjligade detta att vi svenskar, nya små medlemmar
i EU, tog oss ton och skulle tänka oss vara med och
lyfta fram något helt nytt. Men vi lyckades. Vi fick
gehör. Det handlade inte enbart om att vi hade bra
argument, utan också om att sådana här krafter finns
på många håll i Europa.
Jag tycker att det finns anledning att peka på att vi
också har nått framgång när det gäller miljö, öppenhet
och jämställdhet. Det har diskuterats mycket här i dag
på vilket sätt man skall tolka det som står i fördraget.
Det är klart att detta som det mesta kan tolkas på olika
sätt. Men jag tycker att det finns anledning för oss att
säga att vi har nått stora framsteg sett ur Sveriges
utgångspunkt. Det faktum att arbetslöshetsbekämp-
ningen står lika högt upp på den politiska dagord-
ningen i Europa som när det gäller att hålla ordning
på ekonomin och den gemensamma marknaden visar
att även små länder som är nya medlemmar faktiskt
kan åstadkomma någonting i det här samarbetet.
Jag tycker, fru talman, att man avslutningsvis kan
säga att det som vi nu har gått igenom, tillsammans
med det ifrågasättande som vi mött under dagen, visar
att det arbete som har skett har en mycket positiv
betydelse. Vi kan titta närmare på vad som hände
under toppmötet i Luxemburg, där sysselsättnings-
kapitlet blev en viktig punkt på dagordningen, trots att
fördraget inte var ratificerat. Bl.a. enades EU-
länderna vid det tillfället om att ingen europeisk ung-
dom skall behöva gå arbetslös mer än sex månader.
När det gäller vuxna är det tolv månader.
Det är klart att vi som svenskar kanske tycker att
det är att lägga ribban väldigt lågt. Men om vi tänker
oss hur arbetslöshetssituationen är på många håll i
Europa och att det inte finns någon arbetslinje i
många länder, utan människor som har hamnat utan-
för arbetsmarknaden får vara där, då är detta definitivt
ett framsteg.
Det är också ett framsteg att satsa på en utbyggnad
av barnomsorgen med stöd av det här fördraget, så att
fler kvinnor har möjlighet att förvärvsarbeta. Det
innebär att vi ökar jämställdheten, vi ökar friheten.
Som jag sade tidigare blir nu också den sociala
stadgan en del av EU:s fördrag genom Amsterdam-
fördraget. Det har mycket stor betydelse för det fack-
liga arbetet i Europa. Att ett ekonomiskt betydelsefullt
land som i det här fallet Storbritannien tidigare har
stått utanför har inneburit att det har varit svårt att
hålla ihop de fackliga kraven och att se till att det är
samma villkor som gäller över hela linjen.
Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till
hemställan i utrikesutskottets betänkande och därmed
till Amsterdamfördraget.
Anf. 140 JAN JENNEHAG (v):
Fru talman! För varje politiskt och ekonomiskt
system finns det en, låt oss kalla det livscykel. Sådana
perioder kan vara långa, t.ex. det faraoniska Egypten
eller det romerska riket. De kan också vara betydligt
kortare. Det har vi naturligtvis sett i modern historia.
Vad gäller livslängden för den europeiska unionen är
jag inte så säker, men jag tror att den kommer att vara
ganska kort.
Om vi tittar närmare på EU:s framväxt och varför
det kom till kan jag konstatera att det som var heder-
värt naturligtvis var strävandena att omfattande väp-
nade konflikter inte skulle äga rum i Europa framöver
och hur man skulle hitta en sådan konstruktion. EU
har förvisso den rollen. Men det är min övertygelse att
vi också hade kunnat hitta andra konstruktioner.
Den ekonomiska och politiska sammanslutning
vars syfte är att Europa skall bli en stormakt är inte
självklart gynnsam för freden i en mer vid mening.
Om vi tror att varje stormakt också förr eller senare
manifesterar sin ställning med militära medel tror jag
att denna slutsats är uppenbar. Ett av Vänsterpartiets
argument för att säga nej i folkomröstningen var de
säkerhetspolitiska konsekvenserna av en union som
inte bygger på samverkan mellan självständiga stater
utan på en mer övernationell kompetens.
Därmed, fru talman, är vi inne på den gemensam-
ma utrikes- och säkerhetspolitiken och på sikt en
gemensam försvarspolitik. Det har ofta sagts att det
här är någonting som kommer att gå långsamt. Det
kommer att stöta på många svårigheter. Vi behöver så
att säga inte planera för det när vi fortfarande hävdar
att Sverige är alliansfritt. Men varje steg som har
tagits i Europeiska unionens utveckling går entydigt i
den riktningen. Vi kan kalla de stegen små och var för
sig betydelselösa. Men riktningen är klar. I den
komplicerade situation som Europeiska unionens
förändring utgör tror jag att det är utomordentligt
viktigt att behålla detta perspektiv för att man inte
skall gå alldeles vilse.
Västeuropeiska unionen kommer, bl.a. med Ams-
terdamfördraget, att knytas närmare och i formell
mening fastare till EU. I populära framställningar
hävdas det ofta - jag vet inte om detta i formell me-
ning är riktigt och odiskutabelt - att VEU är gångjär-
net mellan EU och Nato. Det som karakteriserar ett
gångjärn är att det är en fast förbindelse, om än i viss
mån flexibelt, åtminstone i ett led. Detta är enligt mitt
sätt att se ett tecken på den bindning till stormakt-
spolitiken som Sverige som alliansfri nation bör und-
vika.
Skall man förenkla det ytterligare kan man säga att
mitt parti står för en ordning vad gäller säkerheten där
vi konsekvent gynnar FN och OSSE när det gäller att
skapa säkerhet, inte bara i Europa utan i världen. Vi
kan konstatera att den här vägen inte är lätt. Den
kommer att vara svår. Men det är ingen anledning att
släppa målet eller att säga att detta inte är en uppgift
värd att kämpa för.
Vad är det som gör att USA konstrar med sin be-
talning till FN-systemet, även om man bidrar nog så
mycket? Utan USA:s medverkan skulle FN ha betyd-
ligt mindre möjligheter än i dag. Men man använder
dock ekonomin som ett påtryckningsmedel i FN:s
löpande verksamhet.
Däremot finns det inte samma högljudda krav i
kongressen på att stödet till Nato bör minskas eller
upphöra. Vad är anledningen till det? Ja, det är själv-
klart att man ser Nato som ett verksamt instrument för
sina intressen. Och i många stycken kan FN-systemet
aldrig bli detta instrument.
Sammanväxningen mellan Europeiska unionen,
Västeuropeiska unionen och Nato betraktar jag alltså
utifrån Sveriges position som en alliansfri nation som
på sikt omöjlig.
I dag har vi en konstruktion med observatörskap.
Observatörskapets nästa steg är en fastare knytning.
Även detta kommande lilla steg kommer förmodligen
en politisk majoritet i Sverige - jag hoppas givetvis
att det blir en minoritet, men om vi räknar med den
nuvarande situationen - att hävda är möjlig att ge-
nomföra även för en alliansfri stat som Sverige. Det
konsekventa vore att lämna observatörskapet i VEU.
Redan i dag är det inte förenligt med svensk alliansfri
politik.
Anf. 141 LENNART ROHDIN (fp) replik:
Fru talman! Jag önskar att Jan Jennehag hade rätt i
en del av hans farhågor att EU verkligen kan utveckla
en handlingskraftig gemensam utrikes- och säkerhets-
politik. Jag är, som har framgått tidigare i dag, mer
pessimistisk på den punkten. Men det behöver vi inte
diskutera här.
Jag måste ställa en fråga till Jan Jennehag. Han
jämför EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspoli-
tik och eventuella - men knappast sannolika - kopp-
lingar till Nato med FN. I FN finns garanterat värl-
dens största diktaturer, och de kan inlägga veto mot
att ingripa för fred och säkerhet i världen. Vad är det
som gör detta så mycket mer attraktivt jämfört med en
organisation som EU som består av stater som alla är
garanterat demokratier?
Anf. 142 JAN JENNEHAG (v) replik:
Fru talman! Att diktaturer och obehagliga regimer
har ett inflytande i FN är naturligtvis inte något jag
välkomnar. Jag beklagar det. Jag önskar att vi skulle
lägga större kraft vid att dessa regimer skulle få en
demokratisk styrning.
Ofullkomligheter i dagens FN-system innebär inte
att vi säger att detta är värdelöst, att detta inte är något
att bygga på. Utmaningar finns även på det området.
Jag tror att vi skall akta oss för att i det korta pers-
pektivet jämföra FN med mindre organisationer med
stora resurser och som kan klara uppgifter på ett annat
sätt än FN i dag. Det är inget argument för tanken
som sådan.
Anf. 143 LENNART ROHDIN (fp) replik:
Fru talman! Som aktivt verkande i den svenska
FN-rörelsen hoppas jag att det skall gå att reformera
FN så att FN kan bli mer verkningsfullt när det gäller
att ingripa för fred och säkerhet.
Jag reagerade mot framställningen av ett möjligt
samarbete kring en gemensam utrikes- och säkerhets-
politik mellan garanterat demokratiska europeiska
stater som något mer fasansfullt. Jag tackar för den
reträtt som Jan Jennehag trots allt gjorde.
Anf. 144 ANNIKA NORDGREN (mp):
Fru talman! Jag tänkte ta min utgångspunkt i Sve-
riges säkerhetspolitiska mål. Det är något vi inte dis-
kuterar så ofta i kammaren. En majoritet har slagit
fast att målet skall lyda som följer:
Svensk säkerhetspolitik syftar ytterst till att bevara
vårt lands frihet och oberoende. Vårt säkerhetspolitis-
ka mål är att i alla lägen och i former som vi själva
väljer trygga en handlingsfrihet att såsom enskild
nation och i samverkan kunna utveckla vårt samhälle.
Lyssna en gång till: Syftar ytterst till att bevara
vårt lands frihet och oberoende.
Detta är alltså Sveriges säkerhetspolitiska mål. Är
det det som majoriteten följer i dag? Är det säker-
hetspolitik vi sysslar med i kammaren i dag?
I betänkandet trycker man på EU:s säkerhetspoli-
tiska betydelse. Det är någonting som regeringen har
återkommit till i olika propositioner om säkerhetspo-
litiska frågor. EU framhålls för sin stora säkerhets-
politiska vikt.
I betänkandet om Amsterdamfördraget är det kli-
niskt rent från den mest grundläggande formen av
problematisering om EU:s säkerhetspolitiska roll och
konsekvenserna av utvecklingen av EU i och med
Amsterdamfördraget.
Varför är majoriteten så rädd att man inte ens er-
känner att det finns problem? Varför är man så rädd
så att man inte ens erkänner att det finns problem med
att en stor del av befolkningen i EU är emot den ut-
veckling som sker eller mot EU i sig? Det gäller inte
bara Sverige. Man måste väl kunna erkänna att det är
ett säkerhetspolitiskt problem? Det leder till spän-
ningar inom landet och mellan länder beroende på hur
snabbt eller långsamt de vill gå fram i olika frågor.
Anledningen till att majoriteten inte vill diskutera
problemen beror på att man känner att befolkningen
inte är med. Då är man rädd för att erkänna att det
finns problem. Då läggs ytterligare sten på börda. Då
ges nej-förespråkarna rätt. Det måste tydligen vara
väldigt farligt. Då undviker man helt diskussionen.
Det är farligt.
Bl.a. är det märkligt att ja-förespråkarna inte tar
diskussionen. Det skulle göra dem mer trovärdiga om
de åtminstone försöker analysera läget. Men det har
de misslyckats fullständigt med. Det är vår uppgift i
riksdagen att vända och vrida på saker och ting så
mycket det går i stället för att anamma teser och driva
dem oavsett vart de leder.
Regeringen framhåller det svenska EU-
medlemskapet som det fundamentalt viktigaste för vår
säkerhet. Miljöpartiets analys är en annan. Ett tätare
samarbete, trots avsaknad av folklig förankring i
medlemsländerna och interna spänningar kring viktiga
frågor, bygger in risker. I förlängningen inskränker
EU handlingsmöjligheterna för att möta hoten som
ryms inom det vidgade säkerhetspolitiska begrepp
som riksdagen har varit enig om, dvs. inte bara titta på
antalet stridsvagnar på andra sidan gränsen utan också
räkna in hot som på sikt kan bli konflikter, miljöfrå-
gor, sociala och ekonomiska klyftor osv. Det är fråga
om mellan länder inom EU och inte minst mellan
nord och syd. Detta motverkar utvecklingen inom EU.
EU driver utvecklingen i fel riktning - en riktning
som inte är vare sig ekologiskt eller socialt hållbar.
Inför folkomröstningen om EU sades det att ett
medlemskap på intet sätt skulle rubba den svenska
alliansfriheten och att nej-sidans farhågor om ett mili-
tariserat EU saknade förankring i verkligheten. Nu har
vi facit i handen. Efter regeringskonferensen kan vi
konstatera att regeringen har agerat utan mandat från
svenska folket, dvs. utan det mandat regeringen fick i
samband med folkomröstningen om Maastrichtför-
draget.
Jag skall uppehålla mig litet grand vid GUSP, dvs.
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. I
Amsterdamfördraget slås det fast att GUSP innebär
att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
skall omfatta alla frågor som gäller unionens säkerhet,
inklusive den gradvisa utformningen av en gemensam
försvarspolitik i enlighet med andra stycket som
skulle kunna leda till ett gemensamt försvar.
Vidare kommer den svenska riksdagen att efter
dagens debatt ställa sig bakom att unionen skall fast-
ställa och genomföra en gemensam utrikes- och sä-
kerhetspolitik som omfattar alla områden inom utri-
kes- och säkerhetspolitiken, vilken skall ha som mål
att skydda unionens gemensamma värden, grundläg-
gande intressen, oavhängighet och integritet.
Nu blir jag nyfiken! Hur hänger detta ihop med
målet för den svenska säkerhetspolitiken - dvs. att
svensk säkerhetspolitik syftar ytterst till att bevara
vårt lands frihet och oberoende? Vad är unionens
intressen? Är det en rättvis fördelning av resurser
inom länder, mellan nord och syd? Är det en ekolo-
giskt hållbar utveckling som är unionens gemensam-
ma intresse och som skall försvaras? Vad är unionens
gemensamma intressen? Är det gemensamma intres-
sen att hålla flyktingar utom unionens territorier, eller
är det att så småningom garantera sig resurstilldelning
av råvaror osv.? Det kan man tycka. Det är väl av det
mest spekulativa slaget. Men varför då inte försöka
diskutera vad det är man menar med unionens intres-
sen, som man skall försvara?
Det står också i Amsterdamfördraget att medlem-
marna skall informera och samråda med varandra
inom rådet om alla utrikes- och säkerhetspolitiska
frågor av allmänt intresse för att säkerställa att unio-
nens inflytande utövas så effektivt som möjligt genom
ett konvergent uppträdande. I fördraget talas det
klartext. Där står att medlemsstaterna skall samordna
sitt uppträdande inom internationella organisationer
och på internationella konferenser. De skall där hävda
de gemensamma ståndpunkterna, står det.
Återigen undrar jag: Vad är det för gemensamma
ståndpunkter man skall hävda? Vilken utveckling är
det som man gemensamt skall ställa sig bakom och
driva i olika internationella sammanhang? Är det
Kyotokonferensen om klimatfrågan, FN eller vad är
det som unionen skall driva? Är det det som riksda-
gens ledamöter har pratat om under dagen - den ut-
veckling som skall vara så positiv och bra för folk i
alla länder, för nord och syd, för flyktingar, för miljön
osv? Man har räknat upp en hel räcka med olika om-
råden som man menar skall stå inför sin blomstring nu
i och med Amsterdamfördraget.
Jag är väldigt tveksam, för att inte säga väldigt
rädd, för hur utvecklingen kommer att se ut - inte
minst beroende på att man väljer att inte alls diskutera
och problematisera de här frågorna i Sveriges riksdag.
Hur går det med Sveriges röst i världen mot bak-
grund av vad jag just läste upp om konvergent upp-
trädande, att tala med gemensam tunga osv? Vad har
regeringen för strategi på det här området egentligen?
Hur ser regeringen på unionens utveckling framöver?
Det är naturligtvis speciellt regeringens synpunkter
som är intressanta just nu. Vad kommer man att säga
på gator och torg nu den 1 maj? Det skall bli spän-
nande att höra. Är det att Sveriges röst inom FN skall
vara rösten för den solidariska och rättvisa världs-
ordningen och för en ekologiskt hållbar utveckling?
Och i så fall: Menar man på fullaste allvar att Ams-
terdamfördraget är ett steg i rätt riktning?
Anf. 145 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Det ställdes en rad intressanta frågor
här. Jag har också några frågor att ställa till Miljöpar-
tiet och Annika Nordgren.
Det har skapats en viss form av rädsla eller miss-
tänksamhet. Vad är det för intressen som man kan
vilja slå vakt om? undrar man. Jag tror inte att man
behöver vara så ängslig för detta. EU består faktiskt
av 15 nationer. Det är det som är EU. Varje nation har
sina intressen. Det är mycket naturligt att en nation
har sina intressen. I Sverige har vi vår säkerhetspoli-
tik. Jag kan nämna några andra: mänskliga rättigheter,
fred och demokrati exempelvis. Det kan vara värde-
fullt att slå vakt om detta.
Jag skall ställa de frågor som jag ställde till Birger
Schlaug igen. Han bad mig vänta ett par tre timmar
för att få svar på dem.
Vill Miljöpartiet att Sverige skall delta i Peters-
bergsuppgifterna, som handlar om mänskliga rättighe-
ter och freds- och katastrofinsatser i och kring Euro-
pa? Det var den ena frågan.
Den andra frågan är: På vilka områden där det inte
finns veto redan i dag vill Miljöpartiet ha veto?
Anf. 146 ANNIKA NORDGREN (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag är glad att Holger Gustafsson har
väntat i tre timmar för att få höra mitt svar. Det känns
naturligtvis trevligt.
Holger Gustafsson talade om de gemensamma in-
tressena, som man inte behöver vara orolig för efter-
som medlemsnationerna är demokratiska osv.
Men visst kan det vara så att man har olika intres-
sen i de olika länderna? Visst kan medborgarna i de
olika länderna komma fram till olika saker? Det kan-
ske finns ett slags fundamental gemensam syn på
mänskliga rättigheter, men visst finns det mycket
annat som man kan vara oense om och som man vill
ändra i allmänna val i de olika länderna? Men här
skall man ju tala med en röst i internationella forum.
Detta skall EU-länderna göra gemensamt.
Vi har sett att uppträdandet inte har varit så kon-
vergent hittills, men nu slås det fast i Amsterdamför-
draget att det skall vara så. Här pekar man med hela
handen. Detta är jag orolig för. Jag tycker att det är
människorna i de olika länderna som skall slå fast
vilka de gemensamma intressena är. Det är så man
förankrar en demokratisk utveckling och det är så
man förankrar grundvärden som i några fall kanske är
någorlunda gemensamma och som man vill försvara.
Jag menar då naturligtvis inte att man skall försvara
dem med militära medel, utan att man någonstans i
sina hjärtan skall försvara det man vill med sam-
hällsutvecklingen.
Nästa fråga handlade om ifall Sverige skall delta i
Petersbergsuppgifterna. Vi i Miljöpartiet säger att
Sverige skall delta i fredsbevarande insatser i FN-regi
eller under OSSE. Vi tycker att det är synd att man
splittrar resurser som behövs för att med de här olika
bokstavskombinationerna främja en utveckling som
inte leder till konflikter. Det är inom FN och OSSE
som detta skall ske. Det är den syn som vi har och
som vi vill driva väldigt hårt. Vi överger inte den,
vilket tyvärr många andra partier i Sveriges riksdag
har gjort. Man pratar vackert och mycket om FN och
OSSE, och sedan är man beredd att lägga pengar,
resurser och tid på att bygga upp en annan organisa-
tion som nu skall försvara EU:s gemensamma intres-
sen.
Anf. 147 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag tillbringade tre veckor i FN under
förra hösten, dvs. 1997. Då fick jag bl.a. lära mig att
FN är mycket mån om regionala organisationer som
EU. FN klarar nämligen inte av uppgiften att vara
global själv, utan behöver den här typen av organisa-
tioner som klarar av sina områden på ett självständi-
gare sätt.
Jag tror att det är att kräva litet för mycket, både
hängslen och livrem, när man är så bekymrad för EU
som Annika Nordgren gett sken av att vara. Vad kan
vi egentligen få för säkerhet och trygghet? EU består
ändå av de länder i världen som är äldst och som har
mest traditioner av demokrati och mänskliga rättighe-
ter. Det är betydligt mer genuint än FN exempelvis,
som är betydligt mer heterogent.
Är det ändå inte så att man i Miljöpartiet till varje
pris skall hitta andra organisationer därför att man
inte kan acceptera EU och har bestämt sig för att vara
emot detta? Då duger naturligtvis alla andra organisa-
tioner. Jag har ingen kritik mot dem, men EU samar-
betar ju i högsta grad med FN. FN ses inte som något
alternativ. Miljöpartiet vill i varje steg vända sig ifrån
EU för att kunna vara negativt. Varje annat samarbe-
te, nordiskt samarbete, FN-samarbete, OSSE-
samarbete - ja, allt går bra. Men icke EU. Varför?
Anf. 148 ANNIKA NORDGREN (mp) re-
plik:
Fru talman! Holger Gustafsson pratar om att hitta
andra organisationer bara för att man inte tycker om
EU. Jag vet inte om Miljöpartiet har hittat FN precis.
FN har väl i så fall hittat Miljöpartiet, eftersom FN
har funnits väldigt mycket längre än vad både jag och
Holger Gustafsson, förmodar jag, har varit i politiken.
FN har också funnits mycket längre än vad EU har
funnits i den form som finns i dag och med den ut-
veckling EU har tagit i och med Amsterdamfördraget.
Jag vet alltså inte om man kan säga att Miljöpartiet
har hittat FN.
Miljöpartiet vill vara med och utveckla, reformera
och stödja FN som ett globalt forum där man kan
diskutera de stora överlevnadsfrågorna, nämligen fred
och socialt och ekologiskt hållbar utveckling. Jag
tycker att det är synd att man splittrar resurserna.
Jag tycker att det är en ganska naiv syn som Hol-
ger Gustafsson ger uttryck för. Det är väl bra med
Petersbergsuppgifter inom EU eftersom man med
dessa kan bidra till att lösa konflikter osv. Men är
Holger Gustafsson så säker på att det kommer att
stanna därvid när man bygger upp den här funktionen
inom den europeiska unionen?
Man talar ju hela tiden om att man vill ha ett ut-
ökat samarbete inom vapenområdet. Man har t.ex.
diskuterat ett gemensamt Försvarets materielverk. Jag
kan inte tolka det på något annat sätt än att man går i
en klar riktning mot någon form av gemensamt för-
svar, vilket också står ganska klart uttryckt i Amster-
damfördraget. Vi är inte där i dag, och det har vi både
glatt oss åt och beklagat från olika håll i kammaren.
Men nog måste man försöka läsa texterna så som de
ser ut, och höra på de debatter som har förts inte
minst i EU-parlamentet, där Holger Gustafsson har
varit ledamot. Där kan man ganska rejält lyssna sig
till i vilken riktning det hela går.
Nej, satsa på FN och OSSE! Satsa inte vare sig re-
surser, tid eller engagemang på andra organisationer
som skall försvara någonting så odefinierat som EU:s
gemensamma intressen. Det är jag rädd för, och det är
jag glad för att jag är, eftersom det ger mig bra förut-
sättningar att fortsätta debattera frågan, och inte bara
le och tro att det nog går bra till slut.
Anf. 149 SVEN BERGSTRÖM (c):
Fru talman! Vad är Amsterdamfördraget? Det
finns ett populärt frågeprogram i TV där frågan är
svaret. Jag tror att väldigt många människor i Sverige
i dag ställer frågan rätt, men väldigt få vet i själva
verket vad Amsterdamfördraget är.
Har man lyssnat på debatten här i dag i kammaren
- den har pågått i 7 ½ timme nu - är jag tyvärr inte
säker på att man har blivit särskilt mycket klokare.
Beskrivningarna av det nya fördraget går så oerhört
vitt isär. T.o.m om man lyssnar på landets främsta
företrädare på utrikesområdet, utrikesminister Lena
Hjelm-Wallén, blir lyssnaren inte riktigt klok på inne-
hållet och storheten i fördraget.
Amsterdamfördraget är den nya ryggraden i EU-
samarbetet, sade utrikesministern i sitt inlägg här på
förmiddagen. I går kväll sade hon i TV att det mest
handlar om praktiska åtgärder för att kunna hantera
frågor på ett effektivare sätt i Europasamarbetet.
Vi borde egentligen kunna vara överens om en
någorlunda samstämmig beskrivning av fakta när det
gäller det nya fördraget här i kammaren. Amsterdam-
fördraget är den nya grundlagen, och en grundlag kan
inte tillämpas selektivt.
Jag skulle gärna vilja lyfta fram en del fina mål-
sättningar i det nya fördraget. Principen om en hållbar
utveckling skall bli ett grundläggande mål för EU. Det
låter jättefint.
Öppenhet blir ett övergripande mål för EU. Tan-
karna går till den svenska offentlighetsprincipen, och
den tycker väl både vi som politiker och allmänheten
bra om.
Jämställdhet mellan män och kvinnor blir en
grundprincip, står det i texterna. Det är jättefint. Det
tror jag också att väldigt många ställer upp på.
Det här låter bra för de flesta av oss här i Sverige,
och det borde kunna vara en god grund för att säga ja
och amen till fördraget. Bekymret är dock att man, om
man skrapar litet på ytan på de fina formuleringarna,
ser att de är villkorade, att det ännu inte är bestämt
hur de skall tillämpas eller att det på annat sätt är
osäkert vad de i praktiken kommer att innebära.
Om jag granskar det som inger farhågor i det nya
fördraget ser jag att det tyvärr finns många områden
där jag som centerpartist och decentralist känner stor
oro. Det gäller framför allt det som många talare före
mig varit inne på här, nämligen att EU utvecklas allt-
mer mot centralism. EU utvecklas alltmer mot över-
statlighet.
Jag har inte följt alla delar av debatten, men det är
betecknande att ingen från regeringssidan eller någon
av de som förordat ett ja från talarstolen såvitt jag har
kunnat notera har kunnat ge ett besked. Var går grän-
sen för er del för hur långt överstatlighet får gå? Det
har efterlysts av Margit Gennser och av Kurt Ove
Johansson. Ingen har svarat, såvitt jag har kunnat
notera. Det skulle vara värdefullt att få de svaren i
något replikskifte eller av någon återstående talare.
Det blir inget Europas förenta stater. Det försäkras
nu från olika håll att EU inte blir någon federation.
Men ge då också ett besked om var smärtgränsen går
för er del när det gäller att överlåta alltmer av beslu-
tanderätt till EU.
För min del känner jag en betydande skepsis när
EU eftersträvar kontroll över så centrala områden som
valuta, militär och polis.
För min del känner jag en betydande skepsis när
majoritetsbeslut införs på en rad nya områden som
forskning, tull, dataskydd, offentlighet, hälsopolitik,
arbetslöshet, jämställdhet och sociala frågor. Det
mellanstatliga beslutsfattandet med vetorätt ersätts
med majoritetsbeslut, vilket i praktiken innebär att
makt överförs från de nationella parlamenten till
unionen - från Sveriges riksdag till unionsorganen.
För min del känner jag en betydande skepsis när
EU-rätten alltid är överordnad nationell lag och
grundlag.
För min del känner jag en betydande skepsis när
EU-parlamentet får medbestämmanderätt på 23 nya
områden.
Jag skulle vilja fråga de som hävdar att det nya
fördraget - Magnus Johansson sitter här och kan
kanske svara - inte driver mot mer överstatlighet och
federation. Jag har här redovisat en rad områden där
beslutanderätt överlåts till EU-nivå. Finns det något
exempel i det nya fördraget där beslutanderätten åter-
förs till Sveriges riksdag eller något annat av de na-
tionella parlamenten? Ta tre fina och bra exempel.
Det räcker. Jag har nämnt många exempel åt andra
hållet.
Fru talman! Mer än 50 miljoner kronor kostar det
svenska medlemskapet i EU varje dag. Det blir ca 20
miljarder på ett år. Knappt hälften kommer tillbaka i
form av projektstöd, regionalstöd, jordbruksstöd m.m.
En del tycker att detta är motiverade pengar. Många
tycker att miljarderna till EU nog kunde användas
effektivare och bättre direkt här i Sverige, särskilt
som vi förlorar hälften av pengarna genom att gå
omvägen via Bryssel och den gigantiska byråkrati
som administrerar det hela.
Det är inte att undra på att det går tungt för EU-
förespråkarna och EU-entusiasterna här i Sverige.
Visserligen lyckades man med lock och pock och 20
gånger större ekonomiska resurser i ja-kampanjen få
svenska folket att med knapp marginal säga ja till EU
i folkomröstningen i november 1994, men sedan dess
har det inte gått riktigt så bra. Det är t.o.m. så att
svenska folket enligt ett flertal undersökningar är det
mest EU-kritiska av alla folk i medlemsländerna i
dag. I dag skulle mer än 60 % av svenska folket rösta
nej.
Trots den starkt EU-kritiska opinionen i Sverige
beslutar ändå sannolikt riksdagen i dag att ytterligare
fördjupa bindningarna till EU. Genom att godkänna
EU:s nya grundlag Amsterdamfördraget överlämnas
mera makt till EU-systemet, medan Sverige inte på en
enda punkt får tillbaka beslutanderätt - om nu någon
inte kan motbevisa mig på den punkten här i kamma-
ren. Nog är det en rejäl provokation mot svenska
folket att gå vidare på EU-vägen på detta sätt, utan att
folket får chansen att säga sitt efter mer än tre års
erfarenhet av medlemskapet. Inte nog med det: Sveri-
ge skall vara först av alla länder i unionen att godkän-
na fördraget, trots att vi egentligen har gott om tid på
oss. Vi har hösten på oss.
I Danmark, Irland och Portugal är förståelsen för
dessa krav större. Där är demokratin mera utvecklad
på denna punkt, för där får folket rösta. Men i Sverige
är EU-entusiasterna tydligen så medvetna om den EU-
kritiska opinionen att man inte riktigt vågar ge folket
chansen att säga sitt. Man vågar inte ens vänta till
höstens val, som ju dessutom är ett personval, och låta
frågan diskuteras inför ett allmänt val.
Fru talman! Den som önskar att medlemsstaterna i
Europeiska unionen skall bli alltmer av delstater i en
federal stat skall självfallet säga ja till Amsterdamför-
draget. Den som däremot eftersträvar ett Europa där
självständiga stater nära samarbetar med varandra i
ömsesidigt förtroende och ömsesidig respekt har all
anledning att säga klart nej i dag här i kammaren till
det nya fördraget. Amsterdam är ett framtidsval för
Europa. Det kommer ingen ny grundlag på ett antal år
framöver. Skall vi ha ett Europas förenta stater där
dagens självständiga stater blir delstater eller en nära
samverkan mellan suveräna nationer i hela Europa?
Det är den avgörande frågan.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1
och 2. Jag kommer också att rösta för de reservationer
som följer upp motioner från centerpartister. Vi är
fem till antalet. Jag, Birgitta Hambraeus och Rigmor
Ahlstedt har en gemensam motion. Roland Larsson
och Erik Arthur Egervärn har också en motion på
detta område. Jag kommer att rösta för de reservatio-
nerna i den omröstning som kommer.
Anf. 150 MAGNUS JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Som Sven Bergström mycket riktigt
påpekade inleddes debatten för sju timmar och 40
minuter sedan. Sedan dess har den handlat om precis
de frågor som Sven Bergström nu ställer ytterligare en
gång. Det handlar om överstatligheten.
Jag kan börja med att svara på frågan om det finns
några områden där man återför beslutsmakt till de
nationella parlamenten. Det är nog en riktig bedöm-
ning som Sven Bergström gör. Det finns nog ingen-
ting i Amsterdamfördraget som direkt återför be-
slutsmakt, såvitt jag har kunnat upptäcka. Det är möj-
ligt att jag har fel. Det vet jag inte.
Däremot får man starkare skrivningar omkring
subsidiaritetsprincipen - närhetsprincipen - om att
beslut skall fattas på närmast verkningsfulla nivå.
Detta tycker jag litet grand hänger ihop med diskus-
sionen kring överstatligheten. Precis som jag har sagt
tidigare, liksom även utrikesministern och andra,
måste man avgöra detta i varje enskild fråga. Vi skall
uppnå ett politiskt syfte. Både Sven Bergström och
jag vill agera politiskt för att få saker och ting att
hända. Då skulle jag precis lika gärna kunna säga att
ett konsekvent nej-sägande till fler överstatliga beslut
- eller beslut med kvalificerad majoritet, för jag utgår
från att det är det vi pratar om när vi pratar om över-
statlighet - är en hämsko på demokratin, eftersom
lösningarna på problemen kanske omfattar fler natio-
ner. Men Sven Bergström kommer kategoriskt att
säga att demokratin inte har större räckvidd än Sveri-
ge. Jag tror att det är en farlig utgångspunkt.
Däremot tror jag att det är befogat att föra en dis-
kussion kring de här frågorna. Då tror jag att precis
det som jag försöker att säga kommer att tydliggöras:
att det är den politiska målsättningen som skall styra i
det här sammanhanget.
Sedan vill jag för hundrade gången i dag läsa in
detta i kammarens protokoll: Vi är inte på väg mot
någon federation, federativ stat eller EU-stat. Jag tror
inte att det är något parti i Sverige som vill det.
Anf. 151 SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Jag noterar att Magnus Johansson inte
kunde ge något exempel - jag efterlyste tre - på om-
råden där man återför makt till de nationella parla-
menten, t.ex. Sveriges riksdag. Det finns kanske inte
ens något exempel på detta.
Det finns starkare skrivningar när det gäller sub-
sidiaritetsprincipen, säger Magnus Johansson och
låter som en stukad riksdagsman som har fått en
hygglig skrivning men avslag på motionen i ett ut-
skott. Vad betyder starkare skrivningar i praktiken?
Betyder det någonting, eller är det bara vackra ord?
Sedan vill jag gärna ha svar på frågan om var
gränsen går. Ni säger att det inte går mot en federa-
tion; det blir ingen federation av EU i och med Ams-
terdamfördraget. Ni vill inte ha det, säger ni. Utri-
kesministern har också sagt det tidigare från talarsto-
len. Men hur långt är ni beredda att gå? När nästa
regeringskonferens kommer och det blir än tydligare
att vi glider mot överstatlighet, när vi lämnar ifrån oss
beslutandemakten på en rad nya områden - var går då
gränsen? Hur mycket är ni beredda att lämna ifrån er
innan också ni tycker att det är dags att sätta ned fo-
ten? Ett besked på den punkten vore värdefullt.
Anf. 152 MAGNUS JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det går ju inte, Sven Bergström, att
svara att 20 nya beslut, 30 nya beslut eller 40 nya
beslut skulle vara ett mätbart mål för detta. Samhället
är ju inte statiskt. Vår omvärld förändras, och Sverige
förändras. Vi kan inte ange ett mätbart mål på den här
punkten.
Sedan tycker jag att man skall vara litet varsam
med begreppet överstatlighet. Jag tror att det Sven
Bergström menar är beslut med kvalificerad majoritet.
Det är dock inte detsamma som överstatlighet. I
överstatlighet skall även andra komponenter byggas
in. När Amsterdamfördraget har börjat gälla fattar vi
t.ex. beslut i andra pelaren, utrikes- och säkerhetspo-
litik, med kvalificerad majoritet, men det innebär inte
att andra pelaren blir överstatlig. Det finns andra
funktioner som också måste hängas på, menar jag, för
att man med en strikt tolkning skall kunna säga att en
fråga övergår till överstatlighet. Det handlar t.ex. om
domstolsförfarande, rättstillämpning, rättsvårdande
instanser och om kommissionens kontrollmakt. Vi
måste alltså hålla isär de här begreppen.
Min uppfattning är dock framför allt att det många
gånger är en praktisk fråga. Sven Bergström nämnde
själv sysselsättningen och öppenheten. Det är bra att
vi får in kapitel om det. Men hur skulle öppenheten
fungera, Sven Bergström, om vi inte hade haft över-
statlighet på något område? Då skulle ett land kunna
säga: Nej, vi vill nog inte ha någon öppenhet på den
här punkten. Nog skulle det vara bra om vi andra då
kunde säga till det landet: Jo, vi skall visst ha öppen-
het vad det gäller EG:s och EU:s institutioner på den
punkten. Skulle inte det vara bra? Eller är det också
ett omöjligt steg mot mer överstatlighet?
Anf. 153 SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Det finns som jag sade många fina
skrivningar om mer öppenhet, om sysselsättning osv.
Men när man skrapar litet på ytan hittar man väldigt
litet substans. Den svenska offentlighetsprincipen är
mycket starkare än detta allmänna tal om öppenhet
som inte är mycket värt när man skrapar på ytan. Det
återstår att se vad det blir när det skall tillämpas.
Det går inte att säga var smärtgränsen går, säger
Magnus Johansson. Men då säger man samtidigt att
det inte finns någon gräns. I nästa steg kan det bli
mycket mer av överstatlighet, dvs. att överföra beslu-
tanderätt till unionen. Det är ju det som gör både mig
och också företrädare för Magnus Johanssons parti
oroliga: Ni har ingen hållning alls i de här frågorna.
Ni säger att man får avgöra detta från tid till annan;
situationen förändras, världen förändras och Europa
förändras. Jag tycker att det är oroande.
Det som också oroar mig är naturligtvis att majori-
teten här i kammaren inte är intresserad av, eller inte
har modet, att gå till svenska folket. Om det är rätt så
harmlösa förändringar kan ni väl få bekräftat att folket
är med på vagnen. I stället har vi en avsaknad av
debatt och en avsaknad av engagemang i det folkliga
djupet som är en brist. Även de som önskar stärka
överstatligheten och gå vidare mot en förbundsstat
borde ju inse riskerna med att göra detta utan förank-
ring hos medborgarna. Förstår man inte att farliga
spänningar byggs in i det europeiska samarbetet om
man gång på gång struntar i folkviljan?
Anf. 154 EVA GOËS (mp):
Fru talman! Hasch i coffeeshops, metadonförsök
och gratis heroin - skall det blir Sveriges framtid?
Varför ställer jag denna provocerande fråga? Jo,
jag frågar mig hur artikel 129 i Amsterdamfördraget,
vilken innefattar olika hälsofrågor, på sikt kommer att
påverka Sveriges självbestämmande på narkotikaom-
rådet. Vi vet att Sverige och Norden har en mer re-
striktiv inställning till droger än övriga EU-länder.
Risken finns att vi blir överkörda av de liberala kraf-
ter i EU som tenderar att bli starkare och starkare.
Titta här! Vet ni vad jag håller i min hand? Jo, det
är ett reklamblad för cannabis. Det här bladet har
kommit med posten till riksdagen. Vem ligger bakom
det? De kallar sig för SCR, en svensk utlöpare till
drogliberalerna i EU. Här kan man läsa förskönande
och förhärligande ordalag om "sinnesvidgande dro-
ger" som "kan frigöra folk, kan bidra till att vi börjar
respektera oss själva, varandra och planeten vi bor
på".
Det här ser jag som ett hot mot den inre miljön -
ett andligt Tjernobyl! Och hur skall de som saboterat
sin inre miljö kunna hantera den yttre miljön och
respektera den jord vi bor på?
Det är upprörande om dessa åsikter får tillfälle att
slå rot hos ungdomarna i Sverige. Vi kan bara ana
vilken själslig miljöförstöring det skulle bli. Vi som
har kämpat i den här riksdagen för att skärpa lagstift-
ningen kring narkotika och syntetiska droger kan bara
ana oss till vilken lavin som kommer farande mot oss.
Det sägs att Body Shop och Lufthansa står bakom
den här kampanjen, men det är lögn. Lufthansa har
dementerat, och Body Shop har t.o.m. polisanmält
den anonyma organisationen, som uppmanar folk att
skicka in 150 kr som stöd på ett icke offentligt postgi-
ronummer.
Fru talman! Så sent som för två veckor sedan
deklarerade man från den här talarstolen att Sverige
måste fortsätta att aktivt driva sin inställning i narko-
tikafrågor internationellt, bl.a. inom FN, Europarådet,
nordiskt samarbete och i EU. Men hur skall det gå till
om vi överlåter besluten till EU?
Det ligger starka krafter bakom en avkriminalise-
ring av lätta droger i EU. Multimiljardären George
Soros nämns som en av dessa krafter, liksom vissa
EU-politiker som profilerat sig genom att gå ut och
själva sälja knark på gatan. Det här handlar helt enkelt
om en marknad, om business. Intensiv lobbyverksam-
het bedrivs inne i EU-parlamentet. Man har t.o.m. ett
rum där CORA sitter, dvs. den organisation som vill
avkriminalisera lätta droger. CORA har t.o.m. skickat
ut post med parlamentets brevhuvud. Efter en aktion
från svenska parlamentariker blev det åtminstone slut
på detta, dvs. att det skickades ut post från EU-
parlamentet som förespråkade legalisering av lätta
droger.
Det otäcka är att man kan se en tydlig tendens:
Samma krafter som står bakom liberalisering när det
gäller droger återfinns också bakom legalisering av
prostitution. Är det detta som kallas frihet för indivi-
den och respekt för oss själva?
EU är ingen välfärdsunion utan en marknadsuni-
on. Den står för nedrustning av välfärden och upp-
rustning av försvaret utåt mot tredje världen, mot
fattiga och nödlidande.
Muren som en gång revs - Berlinmuren - har
byggts upp igen, osynlig, i och med Amsterdamför-
draget. Men denna gång är det EU som inte släpper in
flyktingar. Friheten är för de rika och stora, inte för de
fattiga och små.
Dessutom innebär Amsterdamfördraget att Sverige
avhänder sig sin suveränitet på handelsområdet. Det
är kommissionen som för vår, dvs. unionens, talan
både i världshandelsorganisationen och i andra han-
delspolitiska sammanhang. Kommissionen kommer i
framtiden att kunna sluta handelsavtal som omedel-
bart kommer att träda i kraft utan att medlemsländer-
na får chansen att själva ta ställning i frågan på natio-
nell nivå. Den kommer att ges ensamrätt att förhandla
även på områden som tjänstehandel, immaterialrätt
och direktinvesteringar för att effektivisera relationer-
na.
EU:s handelspolitik har orsakat stora skador, både
i form av försämringar för konsumenter i Sverige och
i form av utsugning av tredje världen. Att Sverige ger
upp all solidaritet med tredje världen för att i stället
ställa sig bakom de forna kolonialländernas handels-
politik är ett bakslag utan like, anser vi i Miljöpartiet.
Jag vill också nämna något om Euratomfördraget.
Miljöpartiet anser att det är föråldrat och inte passar
in i ett ekologiskt hållbart samhälle. Att utveckla
kärnkraften och låta alla inom unionen ha tillgång till
klyvbart material är inte något som vi förespråkar.
Tvärtom vill vi avveckla kärnkraften globalt. All
kärnkraft är farlig, även den svenska, vilket vi fick
veta i morse när vi läste i tidningarna om Oskars-
hamn 2 och om att också Barsebäck har en så dålig
beredskap. Men jag har tidigare stått här i kammaren
och talat om osäkerheten i de svenska kärnkraftverken
och att den kan variera med faktor 100.
Jag vill understryka att vi i Miljöpartiet också är
oroliga för det Euratomdirektiv om friklassning,
96/29, av radioaktivt material som är på gång att
undertecknas. Kommer vi med detta förslag att få
produkter med radioaktivitet, t.ex. i leksaker, mat och
andra varor? Vad betyder Euratomdirektivet i prakti-
ken? Direktivet undantar svagt radioaktivt material
från reglering. Stora mängder avfall får spridas fritt -
deponeras, återvinnas och återbrukas - utan att det
ens anmäls. Det handlar om låga strålningsnivåer,
men material som friklassats kan innehålla heta och
t.o.m. högaktiva partiklar. Ingen kan veta var de ham-
nar. Radioaktivt material får brännas som sopor eller
lämpas ut i landskapet som fyllnadsmaterial. Vi ut-
sätts därigenom för strålning genom förbränningsga-
ser och sot eller dammpartiklar i luften. Dessa kan vi
andas in eller svälja. Om en het partikel fastnar i
kroppen kan den göra mycket stor skada. Direktivet
förbjuder avsiktlig tillsats av återvunnet radioaktivt
avfall i tillverkning av konsumtionsvaror. Men med
okontrollerad spridning kan sådant material ändå dyka
upp i t.ex. konservburkar och leksaker utan att någon
vet om det.
Jag kan inte se att vi blir mer skyddade som kon-
sumenter, vilket utrikesministern sade, genom Ams-
terdamfördraget. Detta framhävs också i betänkandet.
Tvärtom flyttar man makten från konsumenterna till
EU:s stats- och regeringschefer som inte har sina
väljare i Bryssel. Och ingenting tyder på att en majori-
tet av EU:s medlemsfolk drömmer om ett Europas
förenta stater. De flesta opinionsundersökningar tyder
snarare på motsatsen. Skepsisen mot ett allsmäktigt
EU är utbredd.
Med det anförda yrkar jag bifall till reservationer-
na 19 och 28.
Anf. 155 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Fru talman! Ett grönare Europa är ingen konstitu-
tionell fråga. Det är en sakpolitisk fråga. Jag tror att
mycket av förvirringen runt Amsterdamfördraget
beror på att det är en salig blandning av konstitutio-
nella och sakpolitiska frågor. Jag beklagar denna
sammanblandning, eftersom den leder till att man
blandar ihop politikens form och politikens innehåll.
Jag tror inte att det går att köpa sakpolitiska förde-
lar utifrån att man avstår från suveränitet. Sakpolitiska
frågor finns det i all evighet, men de konstitutionella
frågorna har sin begränsning. Detta är ytterst beklag-
ligt. Den utveckling som vi nu går igenom innebär att
den konsensus som har varit i Sverige om demokratin
håller på att försvinna.
Jag skulle vilja referera några vetenskapliga av-
handlingar som ha lagts fram under senare tid där man
tar upp just demokratiaspekten.
Jag skall börja med Kerstin Jacobsson som har
skrivit en doktorsavhandling som heter Så gott som
demokrati. I en artikel i Svenska Dagbladet menar
hon att regeringen mörkat folkstyrets minskade kon-
troll över EU-besluten. Ur debatten utläser hon en
rädsla för folkstyrets konsekvenser, och hon menar att
medborgarinflytandet upplevs som ett hot mot EU:s
sakpolitiska framgångar. Hon säger också att begrepp
som effektivitet och handlingskraft i stället sätts i
centrum. Paradoxalt nog beskrivs det som demokra-
tivinster, fortsätter Linköpingssociologen indignerat.
Oroväckande nog, menar hon, vill inte Sveriges
politiska elit kalla saker vid deras rätta namn. Över-
statligheten tonas ned, hävdar hon.
Hon säger att det inte ger någon demokratisk kon-
troll över EU:s överstatliga delar. Ministerrådet fattar
övernationella beslut i en mängd frågor, men det
demokratiska ansvarstagandet sker nationellt. Politi-
ken separeras från demokratin.
Detta är ganska allvarligt.
Nästa vetenskapsman som jag vill referera är
Sverker Gustavsson som inte är helt obekant här i
kammaren. Han säger bl.a.:
Möjligheten att fatta överstatliga beslut svarar inte
mot möjligheten till demokratiskt ansvarsutkrävande.
Därigenom främjas ett politiskt innehåll, som - enligt
unionsorganen och medlemsländernas regeringar -
ligger mer i linje med det allmänna bästa än vad en
politik utan bindande överstat skulle göra. Aktörerna
anser detta oavsett vilka historiska och statsrättsliga
motiv som i övrigt kan tänkas vägleda dem. Poängen
är att det allmänna bästa bedöms vara avsevärt svåra-
re att främja inom ramen för en ordning, där även
överstaten kan ställas till demokratiskt ansvar. Det går
med andra ord att bedriva en effektivare välfärds- och
tillväxtpolitik, tror politikerna, om valmanskåren
pressas tillbaka till en mer undanskymd ställning.
Jag vill upprepa det sista: Om valmanskåren pres-
sas tillbaka till en mer undanskymd ställning.
Nästa referat kommer från SNS Demokratiråds
rapport 1997. Den är gjord före Amsterdamavtalet,
men det finns ingenting i Amsterdamavtalet som kor-
rigerar den analys som Demokratirådet gör av den
svenska demokratin.
Man har satt upp tolv olika kriterier där man har
bedömt EU:s funktionssätt demokratiskt sett. Och i tio
av dessa kriterier gör man tummen ned. I två kriterier
gör man tummen upp. Ett av de kriterier som man gör
tummen upp för är rättssäkerheten. Där säger man:
Här fungerar EU väl så bra som Sverige och övri-
ga medlemsstater.
Kanske är det en kritik mot Sverige och övriga
medlemsstater. Detta har ju hänt - EG-domstolen har
godkänt att vi får ha kvar vårt systembolag. Jag tycker
att det är bra att vi får ha Systembolaget kvar. Men
det är alldeles uppenbart för var och en som kastat en
blick på EU:s konkurrensregler att detta inte är fören-
ligt med EU:s regelverk. Vad innebär då detta? Jo, det
innebär att EG-domstolen fattar politiska domslut.
Det är ingen god grund för rättssäkerhet. Jag anser
därför att det elfte argumentet i Demokratirådets rap-
port har fallit igenom.
Forskarna - Olof Pettersson, Jörgen Hermansson,
Michele Micheletti och Anders Westholm - drar
slutsatserna att de på snart sagt varje enskild punkt i
sin genomgång kan registrera ett mer eller mindre
allvarligt tillkortakommande. EU lider således inte av
ett demokratiskt underskott utan av flera.
Min slutsats av det som hänt är att det inte är den
nya demokratisyn som smugit sig på oss som format
EU. Det är i stället legitimeringen av EU-
medlemskapet som har format en ny demokratisyn,
som jag ser som klart oförenlig med den svenska
traditionen. Det anmärkningsvärda är att denna de-
mokratisyn mycket väl sammanfaller med den demo-
kratisyn som rådde före första världskriget. Då såg
man folkligt inflytande som en belastning och effek-
tiviteten som det viktigaste kriteriet. Samtidigt stäm-
mer också den nu rådande synen på ekonomi med den
ekonomisyn man hade före första världskriget. Kan-
ske är detta kommunicerande kärl. Mycket talar för
det. Men det tarvar ytterligare debatt och analys för
att vi skall kunna få det riktigt klart för oss.
Fru talman! EU-systemet bygger på diplomati.
Diplomati förutsätter slutenhet, och slutenhet är oför-
enligt med demokrati. Tyvärr måste man konstatera
att EU är ett elitprojekt som kommer att få utomor-
dentligt svårt att finna legitimitet i Sverige med tanke
på den historia vi har. Vi har en folkrörelsedemokrati
som fått verka här under lång tid och med god fram-
gång. Människorna ställer större krav på demokrati
och medinflytande än vad EU kan erbjuda. Därför, fru
talman, yrkar jag bifall till reservationerna 5 och 8,
där min motion i ämnet bifalls.
I detta anförande instämde Ragnhild Pohanka
(mp).
Anf. 156 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Varför är det så bråttom att införa
Amsterdamfördraget? Det börjar ju inte gälla förrän i
januari nästa år. Något svar har inte getts under da-
gens debatt här i kammaren. Vi har folkomröstat i
frågan om Sverige bör bli medlem i EU i enlighet
med avtalet mellan Sverige och EU:s medlemsstater.
Nu föreligger ett nytt fördrag, Amsterdamfördraget,
vilket självfallet kräver en ny folkomröstning.
Fru talman! Ett tungt ansvar vilar på regeringen,
som har försökt att framställa Amsterdamfördraget
som rätt och bra för Sverige. I regeringens material
Jag är nyfiken EU - kampanjmaterial, kan man fak-
tiskt kalla det - visas på vilka fördelar fördraget inne-
bär för bekämpning av arbetslöshet, för att komma år
miljöproblem, m.m. Samtidigt talar verkligheten ett
helt annat språk.
I sysselsättningskapitlet står att målet skall vara
låg arbetslöshet. Hur definierar regeringen det? Hur
många procent är låg arbetslöshet, och när skall målet
uppnås? Verkligheten beskriver en ökad arbetslöshet,
och det här inger inte förtroende.
Hur kommenterar regeringen att Sverige nu kom-
mer att förlora rätten till egen miljömärkning? Jag
talar om Krav, Svanen och Bra miljöval, märkningar
som bygger på lokal aktivitet och kompetens. Det är
en märkning som vi svenskar litar på. Tror ni som
säger att EU är bra för miljön att förtroendet för mil-
jömärkningen kommer att kvarstå om vi tvingas ta
bort den nationella märkningen och bara ha en EU-
märkning?
Och det inger absolut inget förtroende när kultur-
chefen i Hedemora stoppar en utställning med kritik
av Amsterdamfördraget i kommunens bibliotek. Nej
får inte sägas officiellt. Officiellt får bara sägas ja.
Fru talman! Här i kammaren har det tidigare i dag
pläderats för skatteväxling inom EU. Miljöpartiet
delar gärna med sig av sin kunskap och erfarenhet av
hur den frågan kan drivas i Europa. Inom den gröna
federationen har vi arbetat fram och antagit en ge-
mensam plattform för skatteväxling. Det är gröna från
43 europeiska länder som antagit programmet. Nu
driver de gröna i Europa frågan nationellt, utifrån
nationell kompetens och särart.
Jag anser att vi här i riksdagen mer måste diskute-
ra hur de olika ländernas parlament hanterar frågor
som skall upp i EU-parlamentet, med avspark i vårt
eget parlament. Fackutskottens ställning måste för-
ändras. Det går inte att komma efter hela tiden. Om
beslut skall kunna förankras gäller det här att ligga år
i förväg. Jag måste säga att regeringens sätt att hante-
ra riksdagen i dag, med mängder av propositioner och
med marginellt med tid att hantera dem, inte utgör
någon bra förebild för hur frågor ges möjlighet att
förankras folkligt.
Ett mycket märkligt påstående som framkommit
här i dag och som finns i det jag nog måste kalla pro-
pagandamaterialet, regeringens material, är att Ams-
terdamfördraget är bra för jämställdheten. Sant är
jämställdhetsfrågorna nu blir överstatliga så till vida
att ministerrådet skall fatta beslut med kvalificerad
majoritet i frågor som för artikel 119 om åtgärder för
att stärka principen om lika möjlighet och lika be-
handling av kvinnor och män. Men generellt kan
sägas att samhällsbygget EU planeras av 73 % män i
parlamentet. 75 % av kommissionärerna är män, och
deras tjänstemän är till 90 % just män. Hur dessa
församlingar av herrar skall lyckas bevaka och driva
jämställdhetsfrågorna på ett mer framgångsrikt sätt än
vad vi åstadkommer och har åstadkommit alldeles
själva här i Sverige - det är för mig en gåta.
Fru talman! Jag efterlyser en bred debatt i de bre-
da folklagren. Sverige har en av världens bäst funge-
rande folkrörelser. Det är där debatten skall föras,
precis som inför folkomröstningen. Låt oss ta tid för
en bred samhällsdebatt! Jag anser att fördraget utgör
ett steg mot ett federativt Europa och att vi med det
accepterar mer överstatlighet. Vem vill ha det så?
Vem har tillräckligt på fötterna för att argumentera
emot?
Låt oss diskutera det här sansat och inte slå var-
andra i huvudet. Det här kan bli möjligt om alla ni
socialdemokrater, några moderater, enstaka center-
partister, folkpartister och kd:are som jag vet vill
analysera betydelsen av Amsterdamfördraget före
beslut avstår från att lägga ned era röster i dag och
står upp för vad ni tycker. Röstar ni nej är det ni som
ger oss detta rådrum. Då visar ni att riksdagen lyssnat
på människors osäkerhet och ovilja och fungerat re-
presentativt. Då är det ni som medverkar till en vitali-
sering av folksjälen. Då är det ni som visar att det
lönar sig att rösta i ett riksdagsval, för riksdagsleda-
möterna lyssnar och tar ansvar både kollektivt och
individuellt. Jag har en dröm om ett sådant mod här
om tio minuter i stället för en kollektiv sorg och
känsla av att det inte spelar någon roll om man röstar
över huvud taget.
Fru talman! Med helt olika kulturella bakgrunder
tvingas vi nu till samma regler. Det här är precis
tvärtemot det vi här i riksdagen säger oss vilja arbeta
för. Vi vill att beslut skall fattas så nära dem som
berörs som möjligt. Platta organisationer är ett hon-
nörsord också i ett modernt näringsliv.
Det här föråldrade hierarkiska bygget vilar visser-
ligen på en gammal vacker tanke om fred men ger i
dag störst mest att säga till om och riskerar att göra
små länder till lydstater. Låt oss vända det bygget helt
upp och ned. Sedan kan vi samarbeta på lika villkor.
EU:s framtid vilar i kunskapsutbyte, inte i likriktning.
Tack!
Anf. 157 GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Jag vill som den förra talaren uppma-
na er riksdagsledamöter som känner er mycket tvek-
samma eller negativa till Amsterdamfördraget att våga
rösta nej. Vi står inför ett historiskt beslut, ett beslut
som påverkar människor långt fram i tiden, ett beslut
som avgör demokratin i Sverige. För många av oss
som står inför beslutet känns det som skall ske om
några minuter ödesmättat. Samtidigt finns det möjlig-
heter nu att se till att vi får den tid som behövs för att
analysera i lugn och ro. Jag skulle verkligen vilja
vädja till er som är negativa: Avstå inte utan rösta nej.
Jag tänker kort säga något som den miljögaranti
som finns i fördraget. Vi kan se att det på miljöområ-
det tyvärr inte går åt det håll som många önskar och
som många av de politiska vackra fraserna antyder.
Det är snarare så att vi bygger fast oss i kemikalie-
samhället. Vi kan se att allergierna ökar. Vi kan se att
de miljörelaterade sjukdomarna ökar. Vi kan se att
den biologiska mångfalden trängs alltmer tillbaka.
Det är mycket viktigt i dag att det finns möjlighe-
ter för länder att gå före på miljöområdet, att det finns
länder som kan börja bygga det alla säger är nödvän-
digt, nämligen ett ekologiskt långsiktigt hållbart sam-
hälle. Det blir ännu omöjligare i den superstat som vi
nu är på väg att bygga. De små stegens tyranni kom-
mer att föra in oss i en stat där mångfald blir sällsynt
och enfald vanlig.
Den miljögaranti som man nu påstår blir förstärkt
i Amsterdamfördraget blir snarare omöjlig att använ-
da. Det har varit mycket svårt att använda den redan
tidigare. Många stater har inte vågat försöka använda
den därför att man har varit rädd för att miljögarantin
då skall avslöjas som den papperstiger den är. Efter
Amsterdamfördraget är det bara ord på papper. Det
krävs nämligen i fortsättningen att ett land som vill gå
före och förbjuda en kemikalie, som alla vet är farlig,
kan bevisa att just det landet har speciella förhållan-
den och vetenskapligt visar att just här krävs ett un-
dantag. Det blir kommissionen som skall avgöra om
det skall godkännas. Kommissionen skall "godkänna
eller förkasta de ifrågavarande nationella bestämmel-
serna sedan den konstaterat huruvida dessa utgör ett
medel för godtycklig diskriminering eller innebär
förtäckt handelshinder mellan medlemsstaterna samt
huruvida de kommer att utgöra ett hinder för den inre
marknadens funktion".
Det är hela tiden den inre marknaden som avgör.
Miljön, barnens hälsa, den biologiska mångfalden och
det framtida ekologiskt hållbara samhället får stryka
på foten. Geschäften går före. Det är viktigare att
varor, kemikalier och gifter får röra sig inom de
gamla gränserna än att vi kan gå före och bygga ett
ekologiskt hållbart samhälle.
Amsterdamfördraget är alltså ytterligare en spik i
kistan för dem som vill visa allvar bakom de ord som
många säger, nämligen att miljöfarorna är de faror
som måste tas på allvar. Det är här vi måste göra en
förändring. Superstaten EU kommer att göra det helt
omöjligt för ett land att gå före. Det kommer att göra
det mycket svårare att bygga ett ekologiskt hållbart
samhälle i och med att det inte finns en möjlighet för
en stat att visa hur man kan gå vidare och gå före.
Detta är ett skäl utöver det myckna som sagts tidi-
gare om demokratin som gör att det är viktigt att rösta
nej till Amsterdamfördraget. Låt oss här i riksdagen ta
det historiska ansvaret och ge litet mera tid för att se
över det hela. Ni som är negativa som Miljöpartiet,
rösta nej i den omröstning som nu förestår.
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
I förhållande till utskottets hemställan gjordes den
ändringen att yrkandena om bifall till reservationerna
1-6 under mom. 1-6 skulle avgöras först. Därefter
skulle frågorna om antagande av förslagen till lag om
ändring i lagen med anledning av Sveriges anslutning
till Europeiska unionen, godkännande av Amsterdam-
fördraget och EG-domstolens behörighet att meddela
förhandsavgöranden avgöras i ett sammanhang. Detta
beslut krävde kvalificerad majoritet.
Mom. 1 (ändring i anslutningslagen)
1. utskottet
2. res. 1 (v, mp)
Här togs frågan om avslag eller bifall till motionen i
res. 1 om avslag på propositionen i denna del upp.
Votering:
225 för avslag
39 för bifall
6 avstod
76 frånvarande
Kammaren hade således avslagit motionen i res. 1 om
avslag på propositionen i denna del.
Partivis fördelning av rösterna:
För avslag: 122 s, 58 m, 16 c, 18 fp, 11 kd
För bifall: 2 s, 3 c, 17 v, 17 mp
Avstod: 2 s, 1 m, 1 c, 1 fp, 1 kd
Frånvarande: 35 s, 21 m, 7 c, 7 fp, 5 v, 1 mp, 3 kd
Mom. 2 (folkomröstning om Amsterdamfördraget)
1. utskottet
2. res. 2 (v, mp)
Votering:
230 för utskottet
38 för res. 2
5 avstod
76 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 126 s, 58 m, 16 c, 19 fp, 11 kd
För res. 2: 1 s, 3 c, 17 v, 17 mp
Avstod: 2 s, 1 m, 1 c, 1 kd
Frånvarande: 32 s, 21 m, 7 c, 7 fp, 5 v, 1 mp, 3 kd
Mom. 3 (beslutsprocedur som för stiftande av grund-
lag)
1. utskottet
2. res. 3 (v, mp)
Votering:
231 för utskottet
34 för res. 3
8 avstod
76 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 126 s, 58 m, 17 c, 19 fp, 11 kd
För res. 3: 17 v, 17 mp
Avstod: 3 s, 1 m, 3 c, 1 kd
Frånvarande: 32 s, 21 m, 7 c, 7 fp, 5 v, 1 mp, 3 kd
Mom. 4 (beslut om Amsterdamfördraget vid en senare
tidpunkt)
1. utskottet
2. res. 4 (v, mp)
Votering:
230 för utskottet
37 för res. 4
6 avstod
76 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 126 s, 58 m, 16 c, 19 fp, 11 kd
För res. 4: 3 c, 17 v, 17 mp
Avstod: 3 s, 1 m, 1 c, 1 kd
Frånvarande: 32 s, 21 m, 7 c, 7 fp, 5 v, 1 mp, 3 kd
Mom. 5 (godkännande av Amsterdamfördraget)
1. utskottet
2. res. 5 (v, mp)
Här togs frågan om avslag eller bifall till motionerna i
res. 5 om avslag på propositionen i denna del upp.
Votering:
229 för avslag
40 för bifall
4 avstod
76 frånvarande
Kammaren hade således avslagit motionerna i res. 5
om avslag på propositionen i denna del.
Partivis fördelning av rösterna:
För avslag: 126 s, 58 m, 16 c, 18 fp, 11 kd
För bifall: 2 s, 3 c, 1 fp, 17 v, 17 mp
Avstod: 1 s, 1 m, 1 c, 1 kd
Frånvarande: 32 s, 21 m, 7 c, 7 fp, 5 v, 1 mp, 3 kd
Mom. 6 (EG-domstolens behörighet att meddela för-
handsavgöranden)
1. utskottet
2. res. 6 (v, mp)
Här togs frågan om avslag eller bifall till motionen i
res. 6 om avslag på propositionen i denna del upp.
Votering:
229 för avslag
34 för bifall
10 avstod
76 frånvarande
Kammaren hade således avslagit motionen i res. 6 om
avslag på propositionen i denna del.
Partivis fördelning av rösterna:
För avslag: 126 s, 58 m, 16 c, 18 fp, 11 kd
För bifall: 17 v, 17 mp
Avstod: 3 s, 1 m, 4 c, 1 fp, 1 kd
Frånvarande: 32 s, 21 m, 7 c, 7 fp, 5 v, 1 mp, 3 kd
Mom. 1, 5 och 6 (ändring i anslutningslagen, godkän-
nande av Amsterdamfördraget och EG-domstolens
behörighet att meddela förhandsavgöranden)
Kammaren hade nu att ta ställning till förslagen till
lag om ändring i lagen med anledning av Sveriges
anslutning till Europeiska unionen, godkännande av
Amsterdamfördraget och EG-domstolens behörighet
att meddela förhandsavgöranden. I förslagen ingick
överlåtelse av beslutanderätt till EG och EG-
domstolen, vilket krävde att riksdagens beslut fattades
antingen med tre fjärdedels majoritet eller i den ord-
ning som gäller för stiftande av grundlag. Av försla-
gen framgick att beslutet önskades bli antaget i ett
enda beslut. För bifall härtill krävdes att minst tre
fjärdedelar av de röstande förenade sig om beslutet.
Beslut fattades genom omröstning med omedelbar
rösträkning.
226 bifall
40 avslag
7 avstår
76 frånvarande
Talmannen konstaterade att minst tre fjärdedelar av
de röstande hade röstat ja och kammaren hade således
bifallit utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För avslag: 123 s, 58 m, 16 c, 18 fp, 11 kd
För bifall: 2 s, 3 c, 1 fp, 17 v, 17 mp
Avstod: 4 s, 1 m, 1 c, 1 kd
Frånvarande: 32 s, 21 m, 7 c, 7 fp, 5 v, 1 mp, 3 kd
Mom. 8 (överlåtelse av beslutskompetens)
1. utskottet
2. res. 7 (v, mp)
Votering:
229 för utskottet
34 för res. 7
10 avstod
76 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 125 s, 58 m, 16 c, 19 fp, 11 kd
För res. 7: 17 v, 17 mp
Avstod: 4 s, 1 m, 4 c, 1 kd
Frånvarande: 32 s, 21 m, 7 c, 7 fp, 5 v, 1 mp, 3 kd
Mom. 9 (EU-samarbetets övergripande karaktär)
1. utskottet
2. res. 8 (v)
Votering:
230 för utskottet
23 för res. 8
20 avstod
76 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 126 s, 58 m, 16 c, 19 fp, 11 kd
För res. 8: 2 s, 1 m, 3 c, 17 v
Avstod: 1 s, 1 c, 17 mp, 1 kd
Frånvarande: 32 s, 21 m, 7 c, 7 fp, 5 v, 1 mp, 3 kd
Mom. 10 (särställning i unionssamarbetet)
1. utskottet
2. res. 9 (v, mp)
Votering:
231 för utskottet
34 för res. 9
8 avstod
76 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 127 s, 58 m, 16 c, 19 fp, 11 kd
För res. 9: 17 v, 17 mp
Avstod: 2 s, 1 m, 4 c, 1 kd
Frånvarande: 32 s, 21 m, 7 c, 7 fp, 5 v, 1 mp, 3 kd
Mom. 14 (Europarådets konvention)
1. utskottet
2. res. 13 (kd)
Votering:
253 för utskottet
12 för res. 13
8 avstod
76 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 127 s, 57 m, 16 c, 19 fp, 17 v, 17 mp
För res. 13: 1 m, 11 kd
Avstod: 2 s, 1 m, 4 c, 1 kd
Frånvarande: 32 s, 21 m, 7 c, 7 fp, 5 v, 1 mp, 3 kd
Mom. 15 (asyl)
1. utskottet
2. res. 15 (mp, kd)
3. res. 14 (v)
Förberedande votering:
29 för res. 15
21 för res. 14
221 avstod
78 frånvarande
Kammaren biträdde res. 15.
Huvudvotering:
216 för utskottet
30 för res. 15
25 avstod
78 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 125 s, 59 m, 16 c, 16 fp
För res. 15: 2 fp, 17 mp, 11 kd
Avstod: 2 s, 4 c, 1 fp, 17 v, 1 kd
Frånvarande: 34 s, 21 m, 7 c, 7 fp, 5 v, 1 mp, 3 kd
Mom. 17 (regelrevision)
1. utskottet
2. res. 16 (m, fp)
Votering:
188 för utskottet
78 för res. 16
7 avstod
76 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 127 s, 16 c, 17 v, 17 mp, 11 kd
För res. 16: 59 m, 19 fp
Avstod: 2 s, 4 c, 1 kd
Frånvarande: 32 s, 21 m, 7 c, 7 fp, 5 v, 1 mp, 3 kd
Mom. 18 (sysselsättning)
1. utskottet
2. res. 17 (v)
Votering:
245 för utskottet
18 för res. 17
9 avstod
77 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 127 s, 58 m, 16 c, 19 fp, 14 mp, 11 kd
För res. 17: 17 v, 1 mp
Avstod: 2 s, 1 m, 4 c, 1 mp, 1 kd
Frånvarande: 32 s, 21 m, 7 c, 7 fp, 5 v, 2 mp, 3 kd
Mom. 20 (den gemensamma handelspolitiken)
1. utskottet
2. res. 19 (v, mp)
Votering:
231 för utskottet
34 för res. 19
8 avstod
76 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 127 s, 58 m, 16 c, 19 fp, 11 kd
För res. 19: 17 v, 17 mp
Avstod: 2 s, 1 m, 4 c, 1 kd
Frånvarande: 32 s, 21 m, 7 c, 7 fp, 5 v, 1 mp, 3 kd
Mom. 21 (miljöpolitiken)
1. utskottet
2. res. 20 (c, fp, mp, kd )
Votering:
190 för utskottet
74 för res. 20
8 avstod
77 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 126 s, 58 m, 1 c, 5 v
För res. 20: 19 c, 19 fp, 9 v, 16 mp, 11 kd
Avstod: 3 s, 1 m, 2 v, 1 mp, 1 kd
Frånvarande: 32 s, 21 m, 7 c, 7 fp, 6 v, 1 mp, 3 kd
Mom. 25 (beslutsformerna inom tredje pelaren)
1. utskottet
2. res. 22 (v, mp)
Votering:
229 för utskottet
34 för res. 22
10 avstod
76 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 126 s, 58 m, 16 c, 18 fp, 11 kd
För res. 22: 17 v, 17 mp
Avstod: 3 s, 1 m, 4 c, 1 fp, 1 kd
Frånvarande: 32 s, 21 m, 7 c, 7 fp, 5 v, 1 mp, 3 kd
Mom. 26 (Europoltjänstemännens befogenheter)
1. utskottet
2. res. 23 (v, mp)
Votering:
231 för utskottet
34 för res. 23
7 avstod
77 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 127 s, 58 m, 16 c, 19 fp, 11 kd
För res. 23: 17 v, 17 mp
Avstod: 2 s, 1 m, 3 c, 1 kd
Frånvarande: 32 s, 21 m, 8 c, 7 fp, 5 v, 1 mp, 3 kd
Mom. 31 (Euratomfördraget)
1. utskottet
2. res. 28 (v, mp)
Votering:
231 för utskottet
37 för res. 28
5 avstod
76 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 127 s, 58 m, 16 c, 19 fp, 11 kd
För res. 28: 3 c, 17 v, 17 mp
Avstod: 2 s, 1 m, 1 c, 1 kd
Frånvarande: 32 s, 21 m, 7 c, 7 fp, 5 v, 1 mp, 3 kd
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Beslut om uppskjuten votering
På förslag av talmannen medgav kammaren att
återstående ärenden på dagens föredragningslista fick
avgöras i ett sammanhang vid arbetsplenum onsdagen
den 6 maj omkring kl. 13.30.
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 17.52 att ajournera för-
handlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00
4 § Vissa miljöfrågor
Föredrogs
Jordbruksutskottets betänkande 1997/98:JoU26
Vissa miljöfrågor
Anf. 158 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Vi skall i kväll diskutera vissa miljö-
frågor, dvs. jordbruksutskottets betänkande 26. Jag
vill med en gång yrka bifall till reservation nr 3.
Det är ett betänkande som samlat tar upp olika
viktiga miljöfrågor. Som fru talman ser är miljöminis-
tern inte tillsammans med oss i kväll. Hon umgås
möjligen med tunga kolleger på icke talbar plats. Hon
är icke närvarande.
Fru talman! Miljöministern har andra viktiga saker
att ta hänsyn till, och det har jag stor respekt för. Men
det hade ändå inte varit särskilt nödvändigt för mil-
jöministern att vara här i kväll. Betänkandet bygger
inte på något förslag från regeringen. Det vi skall tala
om i kväll är samlade motioner i jordbruksutskottet.
Regeringen har i klartext misslyckats med att för
riksdagen lägga fram ett samlat material på miljöom-
rådet.
Fru talman! Det har från tid till annan aviserats en
miljöpolitisk proposition. Den har alldeles uppenbart
skjutits upp och skjutits upp. Möjligen skulle den ha
lagts fram i går. Så blev det inte. Då hade vi kanske
haft regeringens syn på den framtida miljöpolitiken att
kittlas med i debatten i kväll. Nu finns inte det doku-
mentet.
Jordbruksutskottet har i en tydlig majoritet samlat
sig kring en bedömning av regeringens agerande. Av
betänkandet framgår att utskottet uttalar sitt missnöje
med att regeringens proposition om miljöpolitikens
mål och medel trots tidigare avisering har blivit så
försenad att den inte kan behandlas under innevarande
riksmöte. Detta medför att förutsättningar för mo-
tionsarbetet i efterhand har förändrats på ett olyckligt
sätt. Trots att miljöfrågorna är högt prioriterade har
förseningen inneburit - jag vill stryka under detta, fru
talman - att riksdagen under hela denna mandatperiod
inte fått möjlighet att samlat diskutera och behandla
miljöpolitikens mål och medel.
Detta är anmärkningsvärt. Det innebär i klartext
att vi under denna mandatperiod inte har kunnat ta
ställning till ett samlat program från den sittande
regeringen. Det är naturligtvis till förfång för miljön.
Det skapar problem också på andra sätt. Främst
kommer detta att skapa problem för Vänsterpartiet
och Miljöpartiet. Det är partier som har uppmuntrat
regeringen att lägga fram ett förslag till miljöbalk och
som nu behandlas i jordbruksutskottet. Det är en
miljöbalk som bygger på att det kopplat till det juri-
diska regelverket finns tydliga mål för miljöpolitiken.
Allting är upphängt på att det finns tydliga mål för
miljöpolitiken.
Miljöpartiet och Vänsterpartiet har varit med på
det juridiska området. Men det är uppenbart att de
inte får vara med och formulera de mål som knyts till
det juridiska regelverket. Det är synd. Det hade möj-
ligen gett en tydligare bild av vad partierna önskar
uppnå med hjälp av det juridiska.
Fru talman! Under de år jordbruksutskottet har
hanterat miljöfrågorna har man gång på gång sagt att
utskottet inte tar ställning till en viss fråga nu utan
återkommer i samband med hanteringen av den mil-
jöpolitiska propositionen. Därför har det nuvarande
betänkandet blivit litet splittrat på grund av att där
återfinns enbart de motioner som har blivit kvar i det
uppskjutna förfarandet i utskottet. Utskottet ger ut-
tryck för att hanteringen inte är acceptabel.
Det som borde ha behandlats i ett förslag från re-
geringen berörs i många motioner i materialet. Vi i
Centerpartiet betonar i motioner behovet av att krets-
loppsprincipen ligger till grund för framtidens samhäl-
le och för politiska beslut inom alla samhällssektorer.
Vi redovisar att omställningen av samhället i en sådan
riktning bara kan genomföras med hjälp av en ändrad
inställning och ett ändrat beteende hos samhällets
samtliga aktörer.
Vi understryker behovet av att se över en sträng
lagstiftning som i dag hämmar utvecklingen i många
kommuner i deras Agenda 21-arbete. Vi har föresla-
git, men inte fått stöd i utskottet, att ett slags frikom-
muner skall arbeta lokalt med miljöplanering i en
Agenda 21-anda utan de stränga restriktioner som i
dag finns i lagstiftningen. Vi föreslår också tillsam-
mans med några andra partier att det skall utarbetas
ett handlingsprogram för samtliga sektorer som berörs
av växthuseffekten i en vidare mening. Det är bara
möjligt att komma till rätta med det problemet med en
sådan tydlig handlingsplan.
PVC-frågan har diskuterats flera gånger. Nu av-
styrker utskottet - helt berättigat - motioner som vill
ta lättare på den frågan. Vi tycker att majoriteten är
litet feg i hanteringen av PVC-frågan. Det går att
tydligt tala om vilket strängt förhållningssätt som bör
hållas mot PVC-plast och att följa de förslag om
stränghet som har kommit fram i en mängd statliga
utredningar. Vi pekar också på behovet av att utöka
producentansvaret på alltfler områden. Utvecklingen
behöver skyndas på. Ett generellt producentansvar bör
utvecklas.
Naturligtvis styrs EU-arbetet och kraven på att ar-
betet med EU:s miljöhandlingsprogram skyndas på på
ett tydligare sätt än tidigare av de svenska ambitio-
nerna.
Fru talman! Vi lyfter fram behovet av en tydlig
kemikaliepolitik. Vi har inte utvecklat detta i reserva-
tioner till betänkandet. Det beror på att vi har försökt
att invänta regeringens förslag i frågan. Nu har det
inte kommit. Vi hade tänkt att väcka en tydlig motion
i anslutning till regeringens förslag. I avvaktan på det
har vi fogat ett särskilt yttrande till utskottets betän-
kande för att särskilt markera vår syn på kemikalie-
politiken.
Fru talman! Vi har också andra frågor som vi arbe-
tar med i jordbruksutskottet men som inte kommer
fram i det här betänkandet på det sätt som de kanske
förtjänar.
Vi har efter en förändring av utskottsansvaret
kommit att få hantera också frågan om strålskydd och
kärnsäkerhet. Där finns skäl att i dag reagera, fru
talman. Det finns skäl att reagera över händelser i
Sverige och i vår omvärld. Under många år har kärn-
kraftens förespråkare pekat på reaktorerna österut.
Ibland har man satt ett särskilt pekfinger på Ignalina
och sagt att de här reaktorerna, som är så ohyggligt
mycket osäkrare än de svenska, måste stängas först.
I dag kom ett besked i ett material utarbetat av
OKG, dvs. Oskarshamns kraftgrupp. Kraftgruppen
själv har gjort en utvärdering av säkerheten i en av
reaktorerna i Oskarshamn, nämligen Oskarshamn 2.
Denna gång har man räknat rätt på antalet säkerhets-
system när det gäller elförsörjningen. Det var inte
fyra, utan det var bara två. Med ledning av den iaktta-
gelsen har man kommit fram till att Oskarshamn 2,
med alla mått mätt och inklusive IAEA:s och andras,
är osäkrare än Ignalina. Där faller på något sätt den
sista bastionen i resonemangen kring den svenska
kärnkraften. Ignalina är alltså enligt OKG själv säkra-
re än vad O 2 är!
Fru talman! Många har gjort ett nummer av att
man skall stänga de andra reaktorerna. Stäng de osäk-
ra reaktorerna! Stäng reaktorerna österut! har man
sagt.
Avslutningsvis och som en stafettpinne till Göte
Jonsson, kollegan i jordbruksutskottet, går frågan:
Vilken slutsats drar Moderaterna av den iakttagelse
som nu framkommit och som innebär att O 2 är osäk-
rare än Ignalina?
Anf. 159 GÖTE JONSSON (m):
Fru talman! Det finns all anledning att understryka
den kritik som utskottsmajoriteten redovisar mot
regeringen för bristen att inte komma med en propo-
sition på miljöområdet där man drar upp riktlinjer för
de nya miljömålen. Jag förutsätter att även minorite-
ten nu efter det att vi fick besked om att propositionen
inte ens kom sista gången som den skulle läggas fram
tycker att det är anmärkningsvärt. Vi fick ju t.o.m.
uppskjuta en aviserad debatt i kammaren i anslutning
till att den skulle läggas. Detta är givetvis utomor-
dentligt anmärkningsvärt och märkligt.
Jag vet inte hur många gånger vi har väntat på
propositionen. Nu är frågan om den över huvud taget
kommer under vårriksdagen eller inte. Detta är väldigt
märkligt. Det är ju just kring den här propositionen
som mycket av förväntningarna kring regeringens
miljöpolitik har samlats i olika sammanhang. Detta
visar i stor utsträckning på bristen på handlingskraft i
Miljödepartementet. Det visar att regeringen inte har
kontroll över de viktiga frågor som skall hanteras i en
sådan proposition.
Fru talman! Man kan dessutom undra hur depar-
tementet agerar i olika frågor. Jag vill peka på några
stycken.
Det har kommit en miljöbalk som enligt Lagrådet
på väsentliga punkter strider mot grundlagen. Det är i
allra högsta grad anmärkningsvärt att en regering
kommer med en sådan proposition. Man kan inte
mörka när det gäller viktiga frågor i anslutning till
Sveriges grundlag. Man måste säga hur man vill ha
det från regeringens sida, och inte mena att Sveriges
grundlag när det gäller äganderätten är något som vi
kan glida över litet grand hur som helst i Sveriges
riksdag.
Andra viktiga punkter är att det skärs ned på mil-
jöforskningen - en av de viktigaste frågorna för sam-
hället när det gäller vårt gemensamma ansvar gente-
mot miljön. Miljöministern har försökt säga att detta
inte har någon betydelse eftersom MISTRA skall lösa
problemet. Nu vet vi att MISTRA inte kommer att
lösa problemet. Nu vet vi att det faktum att man helt
dragit in anslagen till Naturvårdsverket till de viktiga
forskningsdelar som där ligger inom ramen för detta
ansvar blir till allvarligt förfång för forskningen.
Det är samma sak med miljöövervakningen. Inte
heller på den punkten lever man upp till förväntning-
arna. Där gör man också neddragningar. Sedan åker
miljöministern till västkusten och säger att nu kommer
det nya pengar. Men egentligen är det ju inga nya
pengar, utan bara pengar som tidigare är aviserade!
Detta görs samtidigt som vi får rapporter om hur
viktig miljöövervakningen är i olika sammanhang.
Regeringen satsar i stället på åtgärder som den
kallar för miljöåtgärder inom ramen för de olika mil-
jardsatsningarna på regional verksamhet. I stället för
miljöforskning satsas det på att köra häst till Säffle. I
stället för miljöövervakning satsas det på miljökaféer
i Arvika, eller var det nu var någonstans - precis som
om det inte fanns nog med kaféer i Arvika, och precis
som om man inte kan lära sig köra häst i Säffle utan
att skicka ut miljömiljarder!
Detta visar att regeringen inte går i takt i miljöfrå-
gorna. Miljödepartementet går i otakt när det gäller de
viktiga miljöfrågorna. Jag skulle gärna vilja fråga
majoritetens talesman om det är rimligt att hantera
miljöfrågorna på det här sättet. Är det rimligt att skära
ned på viktig miljöforskning och samtidigt satsa mil-
jarder på åtgärder som man kallar miljöåtgärder, men
som i själva verket är något helt annat. Ta husen som
skall rivas nere i Norrköping! Det kallar man för
miljöåtgärder, men det är ingenting annat än att man
ser till att rätta till en felaktig före detta bostadspoli-
tik. Det är väldigt mycket som går snett i det här
sammanhanget.
Fru talman! Från Moderaternas sida anser vi för
det första att det är samhällets ansvar att satsa på
kärnverksamhet. För det andra skall samhället dra upp
riktlinjer och fatta beslut om miljömålen. Det är ange-
läget att miljömålen är klara och realistiska och att de
utformas på ett sådant sätt att de går att genomföra.
Jag tror att vi alla är överens om att vi inte kan arbeta
vidare med den flora av miljömål som vi har i dag.
Det var översynen av detta som vi väntade oss i pro-
positionen, och det var det som också Naturvårdsver-
ket tidigare har tagit upp till behandling. Vi måste ha
klara miljömål.
Kärnverksamheten innefattar enligt vår uppfatt-
ning två viktiga saker, nämligen forskningen och
miljöövervakningen. Forskningen och miljöövervak-
ningen är samhällets och vårt gemensamma ansvar
även om det sker mycket, inte minst på forskningssi-
dan, inom ramen för olika andra verksamheter i sam-
hället, bl.a. från näringslivets sida.
Det är också angeläget att vi angriper de stora frå-
gorna på miljöområdet. Koldioxidutsläppen är en
sådan fråga.
Jag vill bara säga till Lennart Daléus att det fak-
tum att man nu analyserar säkerheten vid svenska
kärnkraftverk inte innebär att jag för min del vill
växla kärnenergin mot koldioxidenergin. Det är där-
emellan valen står. Om vi ser på utvecklingen i värl-
den ser vi att det stora hotet mot koldioxidmålet - det
stora hotet när det gäller växthuseffekten - är den
fossila energiproduktionen.
De statistiska beräkningarna över utvecklingen för
fossilproducerad energi visar att det är en mycket
allvarlig utveckling vi står inför. Säkerheten vid kärn-
kraftverken är viktig. Säkerheten även i Oskarshamn
är viktig. Det faktum att man bevakar frågorna visar
på detta. Men att växla bort kärnenergin i Sverige mot
att börja elda fossila bränslen skulle vara alldeles fel
ur miljösynpunkt.
Försurningen är också en viktiga fråga i detta
sammanhang. Jag tycker att den debatten har kommit
av sig, bortsett från det faktum att vi lyckades få öka-
de anslag till kalkningsverksamhet i sjöar och vatten-
drag. Det var någonting som regeringen också förbi-
såg, och man hade en låg ambitionsnivå. Det lyckades
vi rätta till, och där måste vi gå vidare.
En sak som skogskalkning är också viktig i detta
sammanhang. Vår viktigaste förnybara råvarukälla
och vår viktigaste exportkälla är den svenska skogen.
Här ligger man nu väldigt lågt från regeringens sida.
Försurningsproblemet måste mötas både genom att
man förebygger och genom att man reparerar.
Samma sak gäller växtnäringsläckage. Här har vi
från vår sida - vi har också pekat på det i reservatio-
ner - sagt att vi i större utsträckning måste pröva
möjligheten till våtmarker, kvävefällor och liknande.
Här pågår många intressanta projekt. Låt mig bara
peka på forskaren Olof Persson i Göteborg, som har
utarbetat en ny metod när det gäller denna möjlighet
att komma till rätta med växtnäringsläckage i olika
sammanhang. Också här måste vi arbeta förebyggan-
de utifrån olika förutsättningar.
Den marina miljön är också angelägen. Den tar vi
också upp i detta sammanhang.
Fru talman! Till slut vill jag säga att det dessbättre
är på det viset i dag, att miljöfrågan har fått en mycket
bred acceptans. Miljön är i dag en konkurrensfaktor i
samband med produktion och i samband med kon-
sumtion. Det är angeläget att vi tar vara på detta och
att vi som politiker ser möjligheterna i denna konkreta
positiva utveckling på miljöområdet.
Samtidigt måste vi ta vårt ansvar. Jag har försökt
markera på vilka områden som vi från Moderata sam-
lingspartiets sida anser att vi har ett gemensamt an-
svar. Det gemensamma ansvaret sträcker sig också till
den biologiska mångfalden. Det är en fråga som vi
diskuterar i olika sammanhang. Här har vi kulturland-
skapet. Här har vi skogen. Här har vi också både ett
gemensamt ansvar och ett ägaransvar i olika samman-
hang.
Här gäller det, fru talman, att inte spela ut det ge-
mensamma ansvaret mot ägaransvaret. Att gå ut som
man gör i miljöbalken och lägga fram konfiskatoriska
förslag gentemot skogsägare och bönder är negativt
för miljön totalt sett. Då skapar man en konfronta-
tionspolitik på miljöområdet i stället för att gå vidare
utifrån den konsensuspolitik som hittills visat sig vara
positiv.
Fru talman! Med det anförda ber jag att få yrka bi-
fall till reservation nr 2 - den moderata reservationen.
För tids vinnande yrkar jag inte bifall till övriga re-
servationer. De är förstås utifrån olika synpunkter lika
värdefulla.
Anf. 160 LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Göte Jonsson måste ha missuppfattat
en fundamental sak. Ignalina är inte koleldat. Ignalina
är ett kärnkraftverk. Det låter sig alltså inte göras att
jämföra O 2 med koleldade kraftverk. Det är heller
inte det som har gjorts i dag. Det som har skett är att
kraftverket självt har gjort en säkerhetsanalys, som
leder till iakttagelsen att O 2 är osäkrare än andra
kärnkraftverk - än Ignalina. Jag frågar inte, Göte
Jonsson, efter någon slutsats relativt kolkraft. Det är
något helt annat.
Jag frågar företrädaren för det parti som berättigat
har sagt att säkerheten skall ligga högt. Man har sagt
att Ignalina skall stängas därför att det är osäkrare än
svenska reaktorer. Jag frågar företrädaren för det
partiet, Göte Jonsson, om han drar någon slutsats av
att O 2 av kraftverket självt bedömts som osäkrare än
Ignalina. Det var min fråga, fru talman. Jag frågade
inte efter en jämförelse med andra energikällor.
Anf. 161 GÖTE JONSSON (m) replik:
Fru talman! Jag är medveten om Lennart Daléus
fråga. Jag är också medveten om att Ignalina är ett
kärnkraftverk.
Jag skulle för det första vilja säga till Lennart
Daléus att han inte skall dra så oerhört snabba slutsat-
ser av en rapport som har presenterats i dag på mor-
gonen.
För det andra visar det faktum att man har kommit
med en rapport, undersökt läget och omprövat situa-
tionen att man har läget under kontroll. Jag tycker inte
att man skall kritisera för det. Jag tycker i stället att vi
skall ta de informationerna på allvar.
Sedan tror jag att man skall vara väldigt försiktig
med att generalisera och säga att OK generellt sett är
osäkrare än Ignalina. Låt oss se på hela paketet. Det
gäller både skötsel, underhåll och teknik.
När det var fråga om att byta ut OK 2 eller Barse-
bäck gällde det ju inte Ignalina. Det var frågan om
vilken ersättningskraft vi får i Sverige. Vi får fossilel-
dade energisystem som ersättning för Barsebäck.
T.o.m. den nuvarande ordföranden i Centern har sagt
att vi visst skall satsa på gasproduktion i stället.
Som Lennart Daléus vet om han tittade i Dagens
Industri i veckan diskuterar man nu att bygga ett nytt
kärnkraftverk i Finland. När Sverige lägger ned sin
kärnenergi och vi får en gemensam energiring i Euro-
pa säger finländarna att de skall bygga ett nytt kärn-
kraftverk. Frågan är bara var de skall bygga det. Nu
vet de att Europa behöver kärnkraftsproducerad el-
kraft framöver.
Man skall inte göra för snabba uttalanden utifrån
en rapport som kommit på morgonen. Man måste se
till helheten, Lennart Daléus, och det är i den helheten
som jag inte väljer bort kärnkraften och ersätter den
med kolkraft eller annan fossilkraft.
Anf. 162 LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Alla som lyssnar hör att Göte Jonsson
blandar korten på ett alldeles ohyggligt sätt. Först
säger han att han är medveten om frågan. Då kunde
han ju svarat på den. Sedan säger han att man inte
skall kritisera och föra förhastade resonemang.
Fru talman! Jag förde inget resonemang. Jag re-
dovisade situationen såsom den har beskrivits i dag av
SKI, av företaget självt och på andra sätt. Jag redovi-
sar den situationen för Göte Jonsson. Sedan frågar jag
i all enkelhet om Göte Jonsson tänker dra någon slut-
sats av det. Det är min enda synpunkt. Tänker Göte
Jonsson dra någon slutsats av det?
Tänker Göte Jonsson dra någon slutsats som före-
trädare för det parti som ihärdigt talar om att det är
reaktorerna österut som är osäkra och att de svenska
blågula är det vackraste som finns på jorden och säk-
rast i världen?
I dag säger SKI att de uppgifter som OKG har
tagit fram visar att O 2 inte möter de krav som IAEA
ställer. Uppgifterna kommer inte från Greenpeace och
inte från några miljöorganisationer, och det är inget
slarv. Man har visat en samlad bild, Göte Jonsson.
Det är själva poängen med dessa säkerhetsanalyser att
man visar en samlad bild. Man konstaterar detta.
Iakttagelsen är att O 2 är osäkrare än Ignalina. Det är
inte min iakttagelse.
Då frågar jag Göte Jonsson om han och Modera-
terna drar någon slutsats för sitt eget handlande av
detta. Det verkar som om svaret är nej, fru talman.
Det är obegripligt.
Anf. 163 GÖTE JONSSON (m) replik:
Fru talman! Lennart Daléus kan inte dra slutsatsen
att svaret är nej bara därför att svaret inte blir som han
vill. Jag har sagt att jag inte drar den slutsatsen att vi
med anledning av denna rapport skulle stänga OK 2
eller Barsebäck. Jag drar den slutsatsen att det även
utifrån denna rapport skulle vara mer miljöovänligt att
stänga Barsebäck och OK 2. Vi måste då nämligen ha
ersättningsenergi, och den ersättningsenergi vi får,
Lennart Daléus, är antingen nyproducerad kärnkraft
från Finland, kolproducerad elkraft från Danmark
eller naturgasproducerad elkraft från Sverige. Detta
skulle vara betydligt sämre för miljön än att köra
vidare med den kärnkraft vi har.
Lennart Daléus frågade mig vilken slutsats jag
drar. Jag drar den slutsatsen att det sämsta för miljön
skulle vara att avveckla kärnkraften innan vi har mil-
jövänliga energikällor som kan ersätta den.
Anf. 164 LENNART FREMLING (fp):
Fru talman! Jag kan inte finna några lämpliga ord
för den besvikelse jag känner över regeringens oför-
måga att lämna sin miljöproposition. Om jag använde
de ord jag spontant skulle vilja använda borde tal-
mannen avbryta mig för användande av opassande
uttryck. Och finner jag inga ord borde väl mitt anfö-
rande vara slut här.
Nåväl - bakgrunden är följande:
Under lång tid har vi i arbetet i jordbruksutskottet
avstått från att sakbehandla vissa miljöfrågor med
hänvisning till behandlingen av den aviserade miljö-
politiska propositionen under våren 1998.
Redan i november 1997 tog jag upp frågan om re-
geringens bristande planering av propositionernas
avlämnande med statsminister Göran Persson. Allt
färre av regeringens propositioner avlämnades i den
tid som regeringen själv hade angivit. När vi sedan
fick regeringens propositionslista i januari 1998 an-
gavs att den miljöpolitiska propositionen skulle av-
lämnas så sent att den inte skulle hinna behandlas före
valet. Denna försening har inneburit att riksdagen
under hela denna mandatperiod inte har fått möjlighet
att samlat diskutera och behandla miljöpolitikens mål
och medel.
Denna kritik riktar också jordbruksutskottet mot
regeringen i det i dag aktuella betänkandet. Beslutet
fattade vi den 26 mars. Socialdemokraterna reserve-
rade sig mot detta i reservation nr 1 till betänkandet.
Vi trodde att propositionen skulle lämnas den 20
april så att vi kunde ha en remissdebatt om miljön den
21 april. Sedan annonserades det att den skulle bli
försenad och att remissdebatten skulle äga rum den 28
april. Häromdagen fick vi det korta meddelandet att
remissdebatten är inställd eftersom propositionen inte
kommer. Vi frågar oss naturligtvis om den socialde-
mokratiska regeringen helt saknar miljöpolitik. Hela
denna historia visar på en oacceptabel nonchalans för
riksdagens arbete och skapar en osäkerhet som är
skadlig inte bara för miljön utan även för näringslivet
och därmed riskerar att minska arbetstillfällena i Sve-
rige.
När får vi egentligen en seriös debatt om skyddet
av våra orörda älvar, och när får vi prioritera skyddet
av de gammelskogar som hotas av avverkning? När
får vi en debatt om försurningen? Blir det bara i bud-
getdebatten?
Fru talman! Jag vill så ta upp fem sakfrågor i be-
tänkandet som vi liberaler anser vara viktiga.
För det första gäller det klimatfrågorna, som vi har
beskrivit i vår partimotion om miljön. Om Sverige på
ett trovärdigt sätt skall kunna driva klimatfrågan in-
ternationellt måste vi agera kraftfullt och minska
koldioxidutsläppen. Så är tyvärr inte fallet. En av de
främsta orsakerna till att Sverige inte har kunnat sta-
bilisera utsläppen i enlighet med riksdagens miljömål
är trafiken. Med stor sannolikhet kommer utsläppen
dessutom att öka när kärnkraftverket Barsebäck av-
vecklas.
I arbetet inom EU har regeringen också hamnat på
en konstig linje. Samtidigt som de flesta andra län-
derna inom EU skall sänka sina utsläpp med 10-20 %
skall Sverige i stället få öka sina utsläpp med 5 %.
Det här kan enligt min mening knappast betecknas
som en offensiv miljöpolitik.
Utskottets majoritet anger att riksdagen kommer
att få ta ställning till ett nationellt handlingsprogram i
samband med behandlingen av den miljöpolitiska
propositionen. Detta betyder till hösten eller kanske
inte förrän nästa vår. Nationellt agerar Sverige för
långsamt, för litet och för sent! Detta är inte accepta-
belt, och därför har vi lagt fram reservation nr 10.
Det kommer nu också uppgifter om att nuvarande
koldioxidmål inte kommer att klaras. Det skulle vara
intressant att veta vilken prognos regeringspartiets
företrädare gör om detta. Kommer vi att behöva öka
utsläppen med de 5 % som vi har tillstånd till enligt
EU, eller kommer miljöministerns tidigare löften att
gälla, dvs. att vi inte skall utnyttja detta?
För det andra gäller det buller - återigen en fråga
som regeringen inte driver med tillräcklig kraft. Vi
skall vara medvetna om att bullerproblem effektivast
löses innan de har uppstått. Det är när byggnader
planeras som det är billigast att lösa bullerproblemen.
Det är när man bygger nya transportmedel, dvs. bilar,
tåg och flygplan, som man skall satsa på att dämpa
bullret vid källan.
I betänkandet anger utskottet att man i allt väsent-
ligt delar den syn på bullerfrågornas betydelse som
förs fram i två folkpartimotioner. Men sedan kommer
det: "I avvaktan på riksdagens behandling av den
miljöpolitiska propositionen, där utskottet torde få
möjlighet att göra en mer samlad bedömning av dessa
frågor, bör motionerna i berörda delar lämnas utan
vidare åtgärd." Det blir alltså ingen sakbehandling
denna mandatperiod, utan vi får ge oss till tåls till
efter valet. Regeringen agerar alltså för långsamt, för
litet och för sent.
För det tredje gäller det den viktiga miljöfrågan
om oljeutvinning i Skagerrak och andra problem med
vattnen vid västkusten. Utskottet konstaterar att den
svenska inställningen till oljeborrning i ekologiskt
känsliga områden enligt miljöministern är negativ. De
två folkpartimotionerna kan därför i huvudsak anses
tillgodosedda. Därför har jag valt att inte reservera
mig, men Folkpartiet kommer att följa regeringens
fortsatta agerande i denna fråga.
För det fjärde vill jag ta upp frågan om PVC-plast.
Dagens PVC, dvs. den plast som har skadliga tillsat-
ser, bör avvecklas. Det är vi alla ense om. Utskottet
utgår ifrån att frågan om PVC kommer att hanteras i
den aviserade miljöpolitiska propositionen och av-
styrker därför den moderatmotion som handlar om
PVC. Jag har anslutit mig till reservation nr 25 på
grund av att jag liksom moderaterna är angelägen om
att vi noga skall väga PVC-plastens för- och nackde-
lar mot varandra. PVC har faktiskt många goda egen-
skaper, bl.a. lång livslängd, som gör att det faktiskt
inte kan uteslutas att PVC med ändrade tillsatser kan
passa väl in i det långsiktigt hållbara samhället. I flera
tillämpningar kan PVC vara den mest miljövänliga
lösningen.
För det femte vill jag ta upp frågan om retursys-
tem för aluminiumburkar. I reservation 30 från Väns-
terpartiet och Miljöpartiet sägs det att man bör skapa
ett retursystem för aluminiumburkar utan svenskt
ursprung. Det gläder mig att dessa tankar nu förs
fram. Men det är oklart hur de vill organisera detta.
Jag har i flera debatter under de senaste åren
framhållit att man nu genom vårt medlemskap i EU
fått nya möjligheter att tänka internationellt. Sverige
bör ta initiativ till att diskutera ett pantsystem för
burkar som kan gälla över nationsgränserna. Om jag
köper en burk i Konsum i Dalarna kan jag ju lämna in
den i ICA i Stockholm. Att jag har passerat en läns-
gräns gör ingenting. I framtiden borde det inte vara
svårare för konsumenterna när de passerar en inre
gräns inom EU än det i dag är när man passerar en
länsgräns.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag framhålla att
regeringens svårigheter att lämna sina propositioner
till riksdagen har vållat stor skada för debatten och
beslutsfattandet i vårt demokratiska samhälle. Jag
hoppas att den regering som sitter efter höstens val
skall fungera bättre.
Anf. 165 LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Jag vill ställa en fråga för att känna
litet på Folkpartiets politiska mod när det gäller att ta
ställning i miljöfrågor. Lennart Fremling sade att man
inte vill göra några ställningstaganden när det gäller
PVC, eftersom man måste väga för- och nackdelar
noga.
Upplysningsvis vill jag då fråga Lennart Fremling
om han kan nämna någon enskild sakfråga på miljö-
området under de senaste fem åren som har utretts
grundligare i ett antal utredningar, som har fått en
grundligare behandling i denna riksdag och som har
fått en grundligare behandling i jordbruksutskottet än
just PVC-frågan? Kan Lennart Fremling ange någon
eller några sådana frågor, så att vi får ett mått på när
Folkpartiet är moget att fatta beslut?
Anf. 166 LENNART FREMLING (fp) re-
plik:
Fru talman! Visst finns det många andra frågor
som har behandlats länge och omsorgsfullt. Det kan
handla om försurning, klimatfrågor, osv. Det är allde-
les uppenbart att vi måste invänta ett konkret rege-
ringsförslag om hur man vill hantera PVC-frågan. Det
är inte en fråga om att bara förbjuda PVC. Det som är
intressant är ju att se vad man har för alternativa till-
satser. Vi vet ju att det behövs utveckling av andra
tillsatser. Vi är ju alla ense om att dagens PVC med
de skadliga tillsatserna skall avvecklas. Men PVC i
sig, bortsett från tillsatserna, kan mycket väl passa in i
det långsiktigt hållbara samhället.
Vi har ju haft utfrågningar där myndighetsrepre-
sentanter deltog - jag tror att det var från Naturvårds-
verket - som sade att det mycket väl kunde vara på
det sättet att PVC kan passa in i ett långsiktigt hållbart
samhälle. Det gör att det inte finns ett tillräckligt
underlag för att i dag förbjuda PVC. PVC måste be-
dömas på samma sätt som andra risker i samhället,
och beslut får fattas i den rimliga ordning som vi kan
hantera. Det betyder ändå att vi måste vänta på ett
regeringsförslag för att se hur regeringen vill precise-
ra detta. Sedan får vi väl rota i det litet grand för att se
om vi vill modifiera ett sådant förslag.
Anf. 167 LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Detta är väl ändå att slå knut på reso-
nemangen mer än nödvändigt. Lennart Fremling av-
slutar ju sitt resonemang med att säga att vi ändå får
invänta ett regeringsförslag. Men alldeles nyss har ju
både han och jag och ytterligare talare stått i talarsto-
len och sagt att det är skamligt att regeringen inte
kommer med något förslag. Om regeringen inte gör
det, Lennart Fremling, borde vi då inte ha modet att
själva fatta beslut? Det är det som vi har stått och talat
om en stund, att regeringen inte har klarat av detta.
Låt oss därför försöka göra det själva i stället.
Fru talman! Lennart Fremling måste ha missupp-
fattat förslaget om PVC. Ingen statlig utredning, och
såvitt jag vet inget politiskt parti, har föreslagit något
förbud mot PVC. Man har talat i litet subtilare termer,
ett litet mer preciserat tillvägagångssätt där ordet
avveckling kanske har använts som det mest tydliga.
Fru talman! Lennart Fremling går runt det som jag
frågade om. Klimatförändringar och försurning i all
ära, men det finns ett antal statliga utredningar som
har lagt fram mycket konkreta förslag på regeringens
bord. Det utskott som Lennart Fremling och jag sitter
i har behandlat denna fråga med extrem noggrannhet,
bl.a. genom offentliga utfrågningar, genom studiebe-
sök och genom att själva ta i frågan i utskottsbetän-
kanden tidigare. Räcker inte det? Jag kan inte hitta
någon fråga som vi har behandlat med samma grund-
lighet som denna. Min ursprungliga fråga var: På
vilken grund, med vilket mod och med vilket underlag
vill Folkpartiet agera i frågor som hanteras på detta
sätt?
Anf. 168 LENNART FREMLING (fp) re-
plik:
Fru talman! Nog är det så i riksdagsarbetet att vi
behöver regeringsförslagen. Det är ju därför som vi
har kritiserat regeringen här för att förslagen inte
kommer. Jag hoppas att vi skall få en regering som
fungerar bättre. Det handlar inte om att riksdagen
skall ta över regeringsarbetet. Det finns inte kapacitet
i jordbruksutskottet eller i riksdagen i övrigt att ut-
forma dessa lagar. Vi vet väl alla att det vid diskus-
sionerna vid justeringstillfället i jordbruksutskottet
kom fram förslag från Centerpartiet om konkreta
årtal. Detta hade inte beretts på ett rimligt seriöst sätt
för att man skall kunna ta ställning till vilka konsek-
venser det får för samhället om man inför de årtal som
också framgår av Centerns reservation i betänkandet.
Jag vidhåller att vi här i riksdagen är beroende av
att få kvalificerade regeringsförslag. Det är ju därför
som jag också riktar denna kritik mot regeringen i
mitt anförande.
Anf. 169 MAGGI MIKAELSSON (v):
Fru talman! Det som vi skall debattera i kväll är
ju, som har sagts tidigare, en rad motioner från all-
männa motionstiden med tillsammans 163 yrkanden.
Samtliga motionsyrkanden avstyrks, bl.a. med hän-
visning till tidigare ställningstaganden, pågående
arbete med frågorna och den miljöpolitiska proposi-
tionen. Jag har tittat litet grand i tidigare betänkanden
som vi har avverkat under denna mandatperiod, och
detta är en fras som med små variationer har uppre-
pats alldeles för många gånger under denna mandat-
period. Under det senaste året har det också hänvisats
till den miljöpolitiska proposition som vi nu vet och
kan räkna ut att vi inte kommer att kunna behandla
under detta riksmöte.
Fru talman! Tillsammans med dagens långa debatt
om Amsterdamfördraget och den kritik som vi berät-
tigat har riktat när det gäller miljöpropositionen känns
det inte så väldigt upplyftande att föra denna debatt i
kväll. Det är tråkigt, tycker jag. Det beror delvis,
vilket har sagts tidigare, på att miljöministern inte
heller i kväll finns i kammaren. Hur väl motiverade
argument det än finns, är det i alla fall en prioritering
som är gjord från Miljödepartementet. Det förstärker
också det faktum att väldigt mycket av regeringens
miljödeklarationer inte blir just mer än deklarationer.
Det beklagar jag, eftersom jag har upplevt att det
samarbete som vi haft om miljöbalken har fungerat
bra.
Göte Jonsson tog ju upp litet grand om miljöbal-
ken och ville tydligen föregripa den debatt som vi
skall ha den 3 juni. Jag tänker inte nappa på det mer
än att konstatera att när det gäller äganderätten står
väl Moderaterna väldigt tydligt för en uppfattning
som är svår att förstå om man också har ett starkt
miljöengagemang.
Frånvaron av ministern bidrar också till att flytta
det politiska intresset från riksdagen, vilket också är
ett exempel på hur ett demokratiskt underskott litet
grand smyger sig in också i svensk politik.
Som sagts tidigare har den försenade miljöpro-
positionen lett till kritik från en majoritet i utskottet,
och Lennart Daléus tog upp det i sitt anförande. Vad
han glömde säga var att det inte heller kom något
förslag om mål och medel i miljöpolitiken under förra
mandatperioden, när förslag till miljöbalk lades fram.
Såvitt jag förstår hade väl Centern möjlighet att på-
verka det under den perioden.
Det är ju sju år sedan vi fattade beslut om nuva-
rande mål och riktlinjer. Jag skulle därför vilja fråga
företrädarna för Socialdemokraterna varför de inte
kan förstå och dela en del av den kritik som vi andra
riktar mot regeringen när det gäller just den här för-
seningen. Nog måste det väl kännas litet pinsamt att i
ett betänkande vi skall besluta om i maj 1998 hänvisa
till ett politiskt beslut som fattades 1991, alltså för sju
år sedan? Jag tycker i alla fall att kritiken är berätti-
gad. Det har hänt en del på miljöområdet under dessa
sju år. Vi hade bl.a. en borgerlig regering under tre år,
som sagt. Vi har också blivit medlemmar i EU, vilket
har förändrat mycket av förutsättningarna för miljöar-
betet.
Fru talman! Miljöproblemen ändrar ju ständigt ka-
raktär. Det beror dels på nya miljöhot, dels på nya
tillvägagångssätt och kunskaper om hur man skall
lösa problemen. Man kan se miljöhot på tre nivåer.
För det första handlar det om globala miljöhot, där
klimatfrågan, hoten mot biologiska försörjningssys-
tem, vattenbrist och jordförstöring kanske hör till de
allra allvarligaste. Den hotbilden måste man komma
till rätta med på internationell nivå genom överens-
kommelser, men jag tänker inte ta upp det mer i dag.
För det andra handlar det om nationella miljöhot,
t.ex. en minskad biologisk mångfald, hot mot värde-
fulla skogsområden, ökat inflöde av kemikalier, gen-
manipulerade livsmedel, antibiotikaresistenta bakteri-
er och inte minst svårigheten i praktiken för ett enskilt
land att gå före. Det gäller efter EU-medlemskapet
och efter dagens beslut om Amsterdamfördraget.
Det är också svårt att i praktiken ha nationella sär-
regler. Vi ser hur alltmer av den nationella lagstift-
ningen glider mot en samordning och harmonisering
med hela EU, även där det inte är nödvändigt. EU:s
grundbult är varors fria rörlighet, och det är tillsam-
mans med handeln överordnat både människors behov
och miljöns villkor. Det är ett problem som vi ofta får
bekräftat, inte minst då vi diskuterar olika frågor i
jordbruksutskottet och här i riksdagen.
För det tredje handlar det om den individuella ni-
vån, som jag vill lyfta fram. Där ställs det allt högre
krav på oss som enskilda konsumenter när vi skall
välja. Utbudet är nästan okontrollerbart. Det är all-
varligt, eftersom många miljöhot kommer ifrån diffu-
sa utsläpp. Det beror i sin tur på okunskap och kanske
på att vi inte har möjlighet till nationella särregler.
Det kan gälla alltifrån utsläpp från gräsklippare till
sopsortering och vilken mat man skall köpa för att
slippa oönskade tillsatser.
Sammantaget visar detta klart på behovet av en
miljöomställning av hela samhället. Det är något som
Vänsterpartiet drivit i många år. Vi måste ha ett helt
nytt förhållningssätt både till tillväxt och till uthållig
utveckling. Det räcker inte längre med att säga att
naturen sätter gränserna. Det är väl knappast någon
som ifrågasätter det i dag. Det som behövs är politis-
ka styrmedel och bindande internationella överens-
kommelser. Dessutom behövs en ny ekonomisk
världsordning, där ekonomin underordnas demokra-
tin.
Det gäller också att införa faktor-10-tänkandet och
faktor-4-tänkandet i politiska beslut. Det gäller att låta
en demokratisk process ge människor tid och möjlig-
het att påverka beslutsfattare på alla nivåer. Detta är
viktiga politiska frågor, som vi borde ha fått möjlighet
att utveckla och debattera här i kammaren i samband
med en miljöpolitisk proposition. Nu blir det en
rumphuggen debatt utifrån det betänkande vi har.
Här finns 163 yrkanden som spänner över ett väl-
digt stort fält. De gäller alltifrån återvinningen av
aluminiumburkar till behovet av en grundläggande
diskussion om tillväxt. Olika partier har gjort olika
prioriteringar, och i Vänsterpartiet har vi ansträngt oss
att inte upprepa yrkanden under mandatperioden. Det
gör att vi har våra yrkanden i vissa betänkanden, och i
andra betänkanden har andra partier lagt fram liknan-
de eller motsvarande yrkanden.
Vi har också väntat väldigt länge på den aviserade
miljöpropositionen och därför inte motionerat om mål
och riktlinjer för miljöpolitiken. Vi har inte heller
upprepat tidigare motionskrav om miljön i Östersjön,
om oljeborrning i Skagerrak, om buller eller miljöar-
betet i EU, för att nämna några områden. Detta har vi
redovisat i ett särskilt yttrande. För att för vår egen
skull få en någorlunda konsekvent hantering kommer
vi att avstå i voteringarna om frågor där vi agerat
tidigare under mandatperioden.
Det finns en oreda som faller på regeringens an-
svar. Man har lagt mycket få propositioner över hu-
vud taget under mandatperioden. I stället har man
redovisat skrivelser och samlat många olika områden i
samma skrivelse. Det har i sin tur lett till spretiga
betänkanden och litet underliga debatter här i riksda-
gen. Trots det har vi nio reservationer fogade till det
här betänkandet som härrör från egna motionsyrkan-
den. I tre reservationer stöder vi Miljöpartiet. Jag vill
kort kommentera några av reservationerna.
I reservation 7 föreslår vi att regeringen skall in-
rätta ett nationellt samrådsorgan för det fortsatta
Agenda 21-arbetet. Efter uppföljningsmötet i New
York och efter det att kommuner lagt fram sina Agen-
da 21-rapporter är arbetet på väg att stanna av i
många kommuner. Dels har man inte pengar, dels får
man inget centralt stöd. Det råder stor brist på centra-
la informationsinsatser, vilket man också konstaterade
i den nationalrapport som skrevs i anslutning till New
York-mötet.
En studie visar att bara 6 % av Sveriges befolk-
ning känner till begreppet Agenda 21, och det är fak-
tiskt ett misslyckande. Detta gör att vi förelår att man
skall bilda ett Agenda 21-forum för samlade informa-
tionsinsatser. Vi har också, som en parentes, i våra
ekonomiska motioner anslagit medel för att alla
kommuner skall ha möjlighet att anställa Agenda 21-
rådgivare.
Centern har en snarlik reservation, men där har
man mer pekat på behovet av frikommuner, och det
har vi inte velat stödja. Därför kommer vi inte att
kunna rösta för den reservationen.
När det gäller klimatfrågorna har vi en gemensam
reservation med Centern och Miljöpartiet. Det har
sagts tidigare i debatten att vi kräver en handlingsplan
för hur vi i Sverige skall ta vårt ansvar för klimatkon-
ventionen och minska hotet mot vårt klimat. Vi vet att
det beslut man fattade i Kyoto är långt ifrån tillräck-
ligt. Men vi vet också att bara 0,2 % av koldioxidut-
släppen kommer från Sverige. Totalt sett kommer
utsläppen in från andra håll. Det hindrar inte att det
finns ett stort behov av en plan för hur vi skall minska
de svenska utsläppen. Vi har också ett ansvar för att
se till att vi kan leva upp minst till den överenskom-
melse man kom fram till i Kyoto.
Det var intressant att lyssna till duellen mellan
Göte Jonsson och Lennart Daléus. Göte Jonsson ha-
kade upp sig på produktionen av fossila bränslen.
Men det stora problemet är ju konsumtionen. Om vi
slutar att konsumera så mycket fossila bränslen, t.ex. i
trafiken, och hushållar med energin, behöver det inte
produceras så mycket fossila bränslen.
Reservation 34 handlar om behovet av en kemika-
liestrategi inom EU. Det finns mycket att säga om den
ökande mängd kemikalier vi lever med i dagens hög-
teknologiska samhälle. Vi vet faktiskt väldigt litet om
de sammantagna riskerna med kemikalier. Här borde
faktiskt försiktighetsprincipen få gälla.
Det finns en bred enighet om att EU:s kemikalie-
lagstiftning är alldeles för trubbig och dålig. Eftersom
kemikaliereglerna inom EU är totalharmoniserade
innebär de en väldig broms för ett progressivt miljö-
arbete. Om försiktighetsprincipen och miljögarantin
skulle få verka fullt ut, skulle det kanske vara möjligt
för ett enskilt land att gå före och tillämpa hårdare
regler. Men den möjligheten är i princip uttömd. Där-
för måste Sverige våga ta strid för de svenska regler-
na, som är hårdare, gärna tillsammans med andra
progressiva länder ta strid också i EG-domstolen för
att driva den strategi som går längre än EU:s.
Fru talman! Jag stöder naturligtvis samtliga reser-
vationer som vi står bakom, men för tids vinnande
yrkar jag bifall till reservationerna 7, 11 och 34.
Anf. 170 LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Bara en kort fråga. Maggi Mikaelsson
sade att den förra regeringen lade fram en miljöbalk
utan att ha målen klara för sig. Det är väl med all
respekt inte alldeles riktigt. Vi gjorde det för den
nuvarande regeringen förmodligen litet originella att
vi först utarbetade ett antal mål. Mot slutet av man-
datperioden kom sedan medlen i form av ett förslag
till en lagtext som vi visste inte skulle kunna behand-
las under den riksdagen eftersom vi lade fram det
sommaren före valet.
Maggi Mikaelsson vet väl att i kretsloppsproposi-
tionen, för att ta ett exempel, angavs mycket tydligt
sådana mål som man faktiskt arbetar med även i dag.
Materialet från Rio som vi känner väl i form av kon-
ventioner om biologisk mångfald och klimat, för att ta
ett annat exempel, eller det material som presentera-
des i riksdagen vad gäller miljöfrågor och miljömål i
anslutning till EU-medlemskapet. Visst lämnade vi
mot slutet av mandatperioden, vid sidan av tunga
sakfrågor som nationalstadspark och andra i vilka vi
både antog målen och fattade besluten, många tydliga
mål och medel som lever vidare. Jag tror att det var
så.
Anf. 171 MAGGI MIKAELSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Jag konstaterar bara att även Lennart
Daléus står bakom texten i utskottsbetänkandet, där
det står att man i samband med riksdagens beslut
våren 1991 hade en heltäckande genomgång av de
miljöpolitiska frågorna. Vi har inte tagit upp diskus-
sionen om målsättningarna under den borgerliga re-
geringsperioden. Jag förutsätter att Lennart Daléus
delar det som står i utskottsbetänkandet.
Anf. 172 LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Det Maggi Mikaelsson säger om 1991
gäller den proposition som dåvarande miljöminister
Birgitta Dahl presenterade och som också behandla-
des och antogs i riksdagen. Man kan säga att det var
en korrekt hantering. Det jag invände mot, fru talman,
var när Maggi Mikaelsson sade att det under den förra
mandatperioden inte presenterades några mål utan
bara medel i form av ett miljöbalksförslag sommaren
före valet 1994. Det jag vill peka på är att det under
den förra perioden antogs ett antal mål som leverera-
des till riksdagen i form av kretsloppsförslag, förslag
när det gäller biologisk mångfald, klimathantering,
målsättningarna när det gäller EU-medlemskapet. Det
saknades inte mål under den förra mandatperioden.
Anf. 173 MAGGI MIKAELSSON (v) re-
plik:
Fru talman! Nej, jag sade nog inte att det saknades
mål. De mål som riksdagen har fastställt gäller tills
man fastställer nya mål. Det jag sade var att vi i be-
tänkandetexten har redovisat att en fullständig ge-
nomgång av miljöpolitikens mål och medel gjordes
senast 1991.
Anf. 174 GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Jag kan som tidigare debattörer här
bara beklaga att vi inte har fått en miljöproposition
som vi hade kunnat debattera i kammaren innan
sommaren inträder. Det kanske viktigare är att disku-
tera det vi har skrivit i betänkandet så att vi inte låter
som ett gäng rättshaverister.
Det har alltså väckts en mängd miljömotioner i
riksdagen under den här mandatperioden, många från
Miljöpartiet. Man hade kunnat rösta igenom många av
miljömotionerna om man hade velat. Regeringen har
inte ens egen majoritet i dag. Så hade det funnits en
politisk vilja hade vi visst kunnat göra mycket under
mandatperioden med hjälp av de motioner som fram-
lagts. Jag kan bara konstatera att vi i de allra flesta
fall fått reservera oss. En majoritet av partierna har
valt att passa eller helt enkelt haft en annan uppfatt-
ning än Miljöpartiet i miljöpolitiken.
I det här betänkandet behandlas alltså en rad mo-
tioner. Vi har precis som en del andra partier valt att
inte lägga så många grundläggande motioner i miljö-
politiken under det här året, just därför att vi sparat
det till den miljöproposition som vi alla trodde skulle
komma någon gång i början på det här året. Det är
också därför som vi i det här betänkandet kanske inte
har alla de synpunkter på miljöområdet som vi skulle
vilja redovisa. Men vi har i alla fall förhoppningsvis
en möjlighet att skriva en motion på den proposition
som så småningom dyker upp och kan i alla fall för
väljarna tala om hur vi vill i miljöpolitiken. Natur-
ligtvis hade det varit bättre att kunna föra en diskus-
sion här om vad det hela skall mynna ut i.
Jag tänker kort beröra en del av det som tas upp
här och där vi har haft motioner. Många talar om att
vi i Sverige skall ägna oss åt kärnverksamheter. För
Miljöpartiet är miljöpolitiken en definitiv kärnverk-
samhet. För framtiden tror jag att just miljön är en
nödvändig kärnverksamhet för att de förutsättningar
som skall finnas för livet på den här planeten skall
finnas kvar. Jag har hört alltfler miljödebattörer som
nu börjar känna en mycket stor uppgivenhet.
Vi som tog hela dagen på oss och var på den kon-
ferens i Uppsala som Artdatabanken hade i förra
veckan kunde höra hur Thorleif Ingelöf, som är en
mycket positiv människa, nu börjar känna sig uppgi-
ven och negativ. Han kan konstatera att alltfler arter i
Sverige börjar bli trängda. Den biologiska mångfal-
den har aldrig varit så trängd som nu, påstår han och
många med honom. Man kan säga att 20 % av de
bedömda arterna i Sverige finns i dag på listor för
hotade arter. Det är en hög siffra. Man kan se att det
stämmer världen över: ju större kunskapen om arter
blir, desto fler arter vill man föra upp på hotlistor.
Jag har hört många gånger i miljöpolitiken att man
inte skall tala om det negativa som sker, utan man
skall snarare vara positiv. Men man måste också be-
rätta det som forskarna kommit fram till. Annars har
vi ingen som helst möjlighet att rätta till det hela.
I Miljöpartiet menar vi att det inte går med bara
vackra ord. Ekologisk hållbarhet är ett ord som alla
partier kan säga nu, men vi kan se att det är mycket få
av de beslut som fattas som faktiskt leder dit. Mycket
av de julklappspengar som regeringen nu delar ut
anser vi inte går till objekt som ökar den ekologiska
hållbarheten för framtiden. En del av dem är det vi
förr kallade för ROT-pengar till ombyggnad av bostä-
der. Det finns dock saker som är bra, det kanske jag
skall säga. Vi i Miljöpartiet är mycket glada över att
vi fick igenom att en del av de pengarna kan gå till
miljösanering av det som gamla miljösynder förorsa-
kat. I min kommun har vi fått drygt 30 miljoner till
saneringen av sjön Turingen, där det finns 250 kilo
kvicksilver. Det vill jag tacka för.
På det hela taget finns det många områden som det
inte har gjorts några satsningar på. Miljöpolitiken
hänger ju intimt ihop med den ekonomiska politiken.
Naturligtvis är det så att de två partier som tillsam-
mans lagt fram de ekonomiska propositionerna måste
ta sitt ansvar. Centern och socialdemokraterna har inte
satsat på miljöområdet. Vi har också förstått så små-
ningom att Centerpartiet inte ens samarbetat i miljö-
frågorna, utan där skall man, för att citera en här när-
varande riksdagsledamot, bara kritisera. Jag tycker att
det är ett mycket underligt ställningstagande. Jag kan
säga att för oss i Miljöpartiet är det självklart att sam-
arbeta i det som är hjärtefrågor. Det kanske är lika-
dant för Centerpartiet. Därför har man samarbetat just
i jordbruksfrågor.
Från Miljöpartiets sida har vi varje gång det har
funnits möjlighet att satsa pengar verkligen satsat stort
på det som behövs, nämligen på Naturvårdsverket och
på inköp av ur- och naturskogar. Vi ligger fortfarande
drygt 700 miljoner över regeringen när det gäller
satsning på att kunna sätta av biotoper så att vi kan
spara den biologiska mångfalden, som i dag är så hårt
trängd. Vi ligger drygt en miljard över regeringen
totalt i satsningar på det utgiftsområde som gäller
allmän miljö. Vi har andra satsningar, t.ex. allergisa-
nering som vi också anser är en miljöfråga.
I det här betänkandet är det ett antal frågor som vi
vill lyfta fram. Frågan om miljöpolitikens hela inrikt-
ning förutsätter jag att vi får återkomma till i den
remissdebatt som jag förmodar ändå kommer att bli
av när regeringens miljöproposition kommer. Jag kan
som en kuriositet tala om för fru talmannen att vi har
stött en av fru talmannens motioner som handlar om
miljöavgifter på kvicksilver i amalgam. Tyvärr är vi
ensamma på den reservationen. Det var en mycket bra
motion.
Vi har också lyft fram klimatfrågorna tillsammans
med andra partier. Vi har en motion den här gången
om Östersjön där vi kan se att utvecklingen tyvärr inte
är positiv.
Här är vi också ensamma. Jag har förstått att
Vänsterpartiet inte tänker stödja reservationen därför
att man anser att man har agerat tidigare. Men jag kan
också tänka mig att det för andra partier kan vara
svårt att stödja detta. Man vet att 45 % av allt kväve
som rinner ut i Östersjön kommer från jordbruket,
33 % kommer från avlopp och 14 % kommer från
luften.
När vi börjar att titta på jord- och skogsbruk kan
vi konstatera att det i dag inte sker en hantering som
leder fram till våra miljömål, nämligen till en hållbar
utveckling och sparande av biologisk mångfald. Då
faller partierna isär och har olika uppfattningar. Jag
kan förstå att moderaterna och Centerpartiet, som
egentligen har rötter i bonderörelsen och mycket
starka bindningar dit, har mycket svårt att agera i
frågor där man börjar titta på jord- och skogsbruk. Jag
känner ofta att det är i de frågorna som det brister.
Där kan vi inte längre ha ett samarbete, och eftersom
dessa frågor är så essentiella för miljöarbetet är det
stora delar av miljöområdet som dessa partier inte
agerar i.
Östersjön är ett hav som fortfarande är mycket
trängt. Vi ser en förändring i den biologiska mångfal-
den. Man kommer inte till rätta med M 74. På vissa
ställen börjar fisket att försvinna. Man diskuterar
fiskeförbud. Många av de fåglar som finns i Östersjön
klarar inte de ca 500 olagliga oljeutsläpp som före-
kommer varje år. Det är problem med Östersjön, och
det finns all anledning att intensifiera insatserna. I
Sverige är man duktig på att släppa ut kväve. Vi är
faktiskt inte bättre än andra länder när det gäller re-
ning av kväve från jordbruk och från avlopp. Jag
yrkar därför bifall till reservation 14.
Vi har också tagit upp kemikaliearbetet. Vi har
gång på gång fått avslag på våra motioner och förslag
just med hänvisning till sittande utredningar eller att
det skall komma en proposition. Här har regeringen
svikit. Det skedde ingenting under den borgerliga
tiden, det vet vi. Naturskyddsföreningen, som utvär-
derade den borgerliga regeringens miljöpolitik, sade
att man i bästa fall kunde säga att det hade stått stilla,
men om man skulle vara ärlig hade det gått bakåt. Det
är naturligtvis beklämmande att vi gång på gång hän-
visas till det beslut som fattades 1991. Efter det har
det stått stilla på kemikalieområdet. Det finns inte så
många framgångar att skryta med.
Dessutom blir det mycket svårare att gå före efter
det beslut som vi fattade i dag om Amsterdamfördra-
get. EU drar till tumskruvarna rejält för de länder som
skulle vilja gå före och fasa ut användning av kemi-
kalier. Vi menar från Miljöpartiet att vissa kriterier
skall räcka för att kemikalier skall börja fasas ut.
Många kemikalier är lika och är de mutagena, cance-
rogena och biackumulerande, då hör de inte hemma i
ett ekologiskt hållbart samhälle och bör fasas ut.
Det är hög tid att börja att ta bort de värsta kemi-
kalierna ur ett samhälle som vill gå fram emot ekolo-
gisk hållbarhet. Men på det här området har det inte
hänt någonting sedan 1991. Man har varit passiv i
avvaktan på att vi skall gå med i EU. Vi ställer oss
bakom dessa reservationer och även reservation 23,
men för tids vinnande yrkar jag inte bifall till den.
Det finns en reservation som jag vill yrka bifall
till. Här finns en möjlighet för dem som talar sig var-
ma för att PVC inte hör hemma i kretsloppssamhället.
Det gäller reservation 27, som jag härmed yrkar bifall
till.
Det sker en allt större import av avfall - även av
PVC - från andra länder. Som exempel kan jag näm-
na Söderenergi som ligger i min hemkommun Söder-
tälje. Förra året sade man att man skulle elda 80 %
biobränslen under 1998. Men nu börjar det att komma
in något som man kallar för kretsloppsbränslen. Nu
vill man elda "kretsloppsbränslen" och bara 3 %
biobränslen. Vad är då kretsloppsbränslen? Jo, de kan
bestå av både det ena och det andra. Det kan vara
gummidäck, kontorsavfall, kreosotimpregnerade
sliprar, PVC-plast, rötslam och - hör och häpna -
tjäroljor från stenkol och brunkol som man kan köpa
billigt från östra Tyskland.
Kretsloppssamhället har alltså uppfunnit ett nytt
ord: kretsloppsbränslen. Detta känns oerhört oroande.
Vi i Miljöparitet anser att det måste bli ett stopp för
import av sopor, för detta är sopor som icke skall
brännas eftersom de innehåller en mängd kemikalier
som definitivt gör dem olämpliga som bränsle.
Här har Centerpartiet som verkligen talar sig var-
ma om PVC - en av de få miljöfrågor som man dri-
ver, eftersom ett sådant inte påverkar bönderna så
mycket - en chans att stödja en reservation. Jag yrkar
därför bifall till reservation 27 där man föreslår ett
moratorium för import av dylika sopor eller krets-
loppsbränslen som absolut inte bör eldas och som
absolut inte skall importeras.
Slutligen vill jag säga någonting om den biologis-
ka mångfalden som jag gång på gång här har diskute-
rat. Jag är glad att ett parti - Vänsterpartiet - nu bör-
jar att ta dessa frågor litet mer på allvar.
Det går utför med den biologiska mångfalden. Det
går utför för fåglar och insekter i det öppna åkerland-
skapet. Det går också utför för de arter som finns i
skogen. Det finns - vilket alla anser, men som ingen
vill ta på allvar - ett behov av att skydda mer av ur-
och naturskogen. Så litet som 4 % av skogen klassas i
dag som naturskog och några få promille klassas som
urskog. Så litet som 0,8 % är skyddad nedanför
skogsodlingsgränsen, och det finns hela tiden ett tryck
på avverkning.
Det är oerhört beklämmande att regeringen och
Centerpartiet inte har anslagit mer pengar för köp av
skog för att skydda en biologisk mångfald som Sveri-
ge i många konventioner har förbundit sig att skydda.
Det kan betraktas som en miljöskandal. Detta kommer
ni att få ställas till ansvar för. Jag hoppas att de miljö-
intresserade människor som finns verkligen noterar att
det är två partier som inte har mäktat att anslå pengar
för skydda den biologiska mångfalden. Jag yrkar
bifall till reservation 41.
Fru talman! Jag vill avsluta med att säga att jag
förutsätter att vi äntligen under den remissdebatt som
kommer att hållas kan få möta miljöministern. Jag är
glad att Miljöpartiet i alla fall har tagit sitt ansvar och
har - tillsammans med Vänsterpartiet - ställt upp
under den här mandatperioden och jobbat aktivt med
miljöfrågorna. Jag förutsätter att dagen den 3 juni, då
vi skall debattera den nya miljöbalken, blir mycket
intressant och innehållsrik. Den balken är jag stolt
över.
Anf. 175 LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Jag har som vanligt litet svårt att
hantera det som Gudrun Lindvall säger. Jag har för-
tvivlat försökt att hitta en logisk följd i resonemanget.
Men jag har kommit fram till en iakttagelse: Center-
partiet har inte samarbetat med regeringen när det
gäller miljöpolitiken. Miljöpartiet har samarbetat med
regeringen när det gäller miljöpolitiken. Den förda
miljöpolitiken är värd att kritisera - jag tror att be-
greppet skamlig förekom någonstans.
Fru talman! Då frågar man sig igen: Drar Gudrun
Lindvall någon slutsats av den resonemangskedjan?
Anf. 176 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Vi vet ju hur Lennart Daléus lyssnar:
selektivt. Jag sade: Jag är mycket glad att Miljöpartiet
har samarbetat med regeringen om miljöbalken.
Det var nog nödvändigt för att vi skulle få en bra
miljöbalk. Centerpartiet var inbjudet att vara med och
samarbeta, men man avstod med motiveringen att
man inte samarbetade om miljöpolitiken, för då skulle
man bara kritisera.
Jag anser inte att detta är ett sätt att ta ansvar. Jag
anser inte heller att det är att ta ansvar för miljöpoliti-
ken när man har skurit så mycket i budgeten när det
gäller miljöpengar. Det är faktiskt inte något annat
område i budgeten som har fått vidkännas så stora
besparingar.
Vi från Miljöpartiet är naturligtvis mycket kritiska
till att det inte har avsatts pengar till skydd för urskog
och naturskog. Vi är också mycket kritiska till att vi
varje gång har fått hjälpa till att rädda de pengar som
har varit avsedda för kalkning. Vi är också mycket
kritiska till att Naturvårdsverket hela tiden har fått
sina anslag nedskurna. Vi beklagar att det inte har
avsatts mera pengar för sanering av miljöskadade
områden, för det behövs.
Centerpartiet har samarbetat med regeringen och
har gång efter annan slagit sig för bröstet i den här
kammaren, men det är bara att konstatera att det inte
har skett på miljöområdet. Miljöpartiet har samarbetat
om miljöbalken, och det är jag stolt över.
Anf. 177 DAN ERICSSON (kd):
Fru talman! Riksdagen kommer i och med dagens
betänkande från jordbruksutskottet att rikta skarp
kritik mot regeringens oförmåga att till riksdagen
komma med förslag om en samlad miljöpolitik. Det
måste kännas tungt att vara miljöminister och få den
här kritiken från riksdagsmajoriteten. Det måste också
vara besvärligt för den som har fått den otacksamma
uppgiften att från utskottsminoritetens sida försvara
miljöministerns och regeringens oförmåga i detta
avseende, så jag har förståelse för Åsa Stenbergs
situation.
Tidigare har oppositionen uttalat stark kritik mot
regeringens hantering av miljöbalken. Från Miljösve-
rige och från oppositionen har också mycket stark
kritik uttalats mot den avlövning av miljöpolitiken
som miljöministern har ansvarat för.
På i stort sett alla de olika områdena inom miljö-
politiken har nedskärningar varit ett faktum. Detta
sker, som har sagts här tidigare i debatten, under tiden
som miljöministern åker land och rike kring och delar
ut sina godispåsar i form av bidrag till olika, lokala
projekt. Det är nästan patetiskt, fru talman, att nästan
dagligen ta del av de pressmeddelanden som skickas
ut från Miljödepartementet där man talar om vad
dagens gåva innebär, i vilken kommun man har lagt 3,
5 eller 10 miljoner. Sedan åker miljöministern dit,
visar upp sig och talar om att nu satsar regeringen
lokalt här. På ett sådant sätt kan inte miljöpolitik
bedrivas om man skall skapa trovärdighet, men dess-
värre är det den socialdemokratiska miljöpolitiken i
sin prydno.
Det hjälper inte att anslå medel till lokala investe-
ringar om inte miljöpolitiken hänger ihop och ansva-
riga myndigheter får möjligheter att bedriva aktiv
miljöpolitik på alla de områden som berörs. Bakom
en stor kuliss om att bygga om Sverige ekologiskt har
regeringen faktiskt ansvaret för nedrustningen av
miljöpolitiken. Exemplen är många. Det har nämnts
flera här i debatten.
Man har försökt att avsevärt minska anslaget till
kalkning för att förhindra försurningen, men riks-
dagsmajoriteten förhindrade en alltför drastisk ned-
dragning. Det har varit oförändrade anslag för natur-
reservat och nationalparker, alltså anslag för att skyd-
da den skyddsvärda skogen, trots de stora behov som
har påtalats. Nu, fru talman, i de yttersta av dagar ser
vi en liten återställare på detta område i såväl
tilläggsbudget som inför kommande budgetar. Man
har nu skuggat in ytterligare pengar för den delen,
men det är alldeles för litet.
Anslagen för sanering av miljöförorenade områ-
den har minskats. Man har varit senfärdig med att
införa en ny samlad miljöbalk, vilket är ett kapitel för
sig som vi får anledning att återkomma till senare i
vår. Man har haft en oförmåga att arbeta för att sluta
kretsloppet stad-land. Man har visat senfärdighet med
effektiva åtgärder mot oljeutsläpp i Östersjön. Resur-
serna till länsstyrelsernas miljöenheter har dragits
ned, vilket minskat möjligheten att kontrollera att
miljölagstiftningen efterlevs. Man har haft framför-
handlade tillstånd från EU att öka koldioxidutsläppen
som nu ökar växthuseffekten. Det har skett neddrag-
ningar av forskningsresurser på miljöområdet. Ja, fru
talman, uppräkningen kan fortsätta väldigt länge.
I stället för att satsa på en effektiv och långsiktig
nationell miljöpolitik satsar regeringen s.k. projekt-
medel till projekt som kommer att avstanna den dag
då de särskilda ekonomiska medlen har tagit slut.
Fru talman! Till skillnad från denna politik har vi
från kistdemokraternas sida konsekvent presenterat
budgetförslag och miljöåtgärder som syftar till en
förstärkt miljöpolitik och sanering av den nationella
miljöskuld som Sverige har dragit på sig.
I dagens betänkande behandlas ett antal fristående
motionsförslag. Jag vill speciellt lyfta fram ett områ-
de, nämligen klimatfrågan som är mänsklighetens
ödesfråga. Om vi inte lyckas hejda fossilförbränning-
en och därmed följande koldioxidutsläpp blir det en
ökad medeltemperatur på jordklotet. Med fortsatta
föroreningar av lufthavet räknar man med en fortsatt
medeltemperaturförhöjning på en 1-3 ½ grader de
närmaste hundra åren. Detta innebär att havsytan
kommer att stiga och att havsströmmarnas banor kan
komma att ändras. Oväder som orkaner blir vanligare,
dessutom med ökad styrka. Över hela världen kom-
mer vädret att bli mer extremt. Torka, översvämning-
ar och värmeböljor väntas öka. Uppräkningen av
effekter till följd av klimatförändringarna kan göras
lång.
För att förhindra en utveckling i enlighet med
detta scenario måste alla länder, också Sverige, ta
ansvar för att hejda utsläppen av koldioxid. Vi kan
inte tillåta ökade utsläpp inom vare sig energi- eller
transportsektorn. Tvärtom måste ett kraftfullt hand-
lingsprogram - som vi har pläderat för i flera år - för
att minska utsläppen upprättas och genomföras. Det
handlar om utfasning av fossilbränslen i såväl energi-
produktionen som transportsektorn. Det handlar om
begränsning av etanavgång, åtgärder för att öka kol-
bildningen samt återvinning och, om möjligt, lagring
av koldioxid.
Regeringen har nu av EU utverkat tillstånd att
bryta internationella klimatöverenskommelser och
därmed öka utsläppen med 5 %. Färska siffror om
utsläppen från Sverige visar att ökningen kan komma
att bli ännu större. Detta går stick i stäv med riksda-
gens beslut att stabilisera koldioxidutsläppen till år
2000 för att därefter få en minskning.
Den enda fråga som jag vill ställa till Åsa Sten-
berg, som är Socialdemokraternas representant, är:
Varför har vi denna femprocentiga ökningsmöjlighet?
Jag har försökt att få ett besked av miljöministern i
tidigare debatter, men jag måste säga att svaren inte
har varit precis glasklara. Skulle inte Åsa Stenberg
här i dag kunna säga att det här inte är aktuellt, att vi
kommer att meddela EU att vi inte skall ha de fem
procenten, att vi avstår från detta. Det vore ett tydligt
besked om att Sverige fortsättningsvis skall bli tydli-
gare i klimatfrågan och att vi skall verka för att be-
gränsa utsläppen.
Vi måste nu få till stånd en nationell samling för
att kunna nå en brytpunkt där vi minskar vår koldiox-
idavgång. Ett tydligt handlingsprogram, som omfattar
alla de sektorer som kan komma att beröras, bör utar-
betas. Det handlar om såväl nationella som regionala
och globala frågeställningar. Ett samlat klimatpolitiskt
handlingsprogram bör fastställas av riksdagen. Rege-
ringen bör för dess genomförande upprätta ett särskilt
sekretariat för klimatfrågorna.
I detta sammanhang vill jag under mom. 9 beträf-
fande klimatfrågor yrka bifall till motion Jo757, yr-
kandena 1 och 2. Som fru talman vet är kristdemokra-
terna inte representerade med ordinarie ledamot i
jordbruksutskottet. Det är därför jag får framställa
våra yrkanden här. Om våra yrkanden faller kommer
vi att stödja reservation 11 under samma moment, för
den följer delvis upp den kristdemokratiska motionen.
I övrigt stöder vi reservation 13, som handlar om
Östersjön. Vi har i denna fråga lagt fram ett antal
egna förslag som inte behandlas i det här samman-
hanget. Vidare stöder vi reservation 36, som handlar
om retursystemet för burkar, också de som importe-
ras. Detta är en fråga som vi i flera sammanhang har
engagerat oss i.
Fru talman! Det finns flera reservationer som vi
har stark sympati för, och om det hade blivit omröst-
ningar om dem skulle vi kanske ha backat upp dem.
Jag vill under ytterligare ett moment yrka bifall,
nämligen under mom. 39 där jag vill yrka bifall till
motion K715, yrkande 5, om fler majoritetsbeslut i
EU till gagn för miljön.
Jag såg i går en intervju med utrikesministern där
hon bejakade denna inställning. Det är en ny position
från regeringens sida som jag välkomnar. Dagens
debatt om Amsterdamfördraget bekräftar att man är
på väg i denna riktning. Det är helt nödvändigt att nu
använda EU som ett instrument i miljöns tjänst. På så
sätt kan vi effektivare komma åt de gränsöverskridan-
de miljöproblemen.
I övrigt står vi givetvis bakom de kristdemokratis-
ka motionsförslagen men avstår från att yrka bifall till
dem.
Till sist, fru talman, hade jag tänkt gratulera Len-
nart Daléus eller snarare Centern och dess valbered-
ning till ett bra förslag i partiledarfrågan. Men jag
blev litet bekymrad när jag hörde Daléus inlägg här.
Jag tycker att det var litet synd att han som ordförande
i jordbruksutskottet flyttade fokus från dagens betän-
kande, som faktiskt är en mycket skarp vidräkning
med regeringens miljöpolitik, till att diskutera en för
dagen aktuell rapport som berör OKG och O2:an. Jag
tycker att det var litet synd.
Jag tyckte att Daléus, som är en hedervärd person
som brukar vara seriös i debatten, halkade litet snett i
den här diskussionen. Det tycker jag var synd. Det
blev litet oseriöst omkring den här säkerhetsrapporten
om O2:an. Han sade att O2:an är mer osäker än Igna-
lina och hävdade att det var en åsikt som SKI, alltså
Statens Kärnkraftsinspektion, skulle ha.
Fru talman! Jag har läst de kommentarer som SKI
har gjort i det här sammanhanget. Jag måste säga att
om SKI hade den uppfattningen att vi har reaktorer i
Sverige som är osäkrare än Ignalina, så tror jag fak-
tiskt att SKI omedelbart skulle ingripa och stänga
sådana reaktorer. Vi vet ju att man i Ignalina varken
har någon reaktorinneslutning eller den typ filteran-
läggningar som finns i svenska reaktorer.
Jag tror ändå att det är en rätt så avsevärd skillnad
vad gäller säkerheten vid såväl O2:an som vid andra
svenska reaktorer om en härdsmälta skulle inträffa
jämfört med vad som gäller för Ignalina. Det finns
kanske ingen anledning att fördjupa den här diskus-
sionen, men jag tycker att det var en litet olycklig start
att komma in på ett något oseriöst spår i den här de-
batten.
Säkerhetsfrågorna kring kärnkraften är viktiga.
Men om vi för den diskussionen måste vi också ha
ordentligt på fötterna och veta vad vi talar om. Vi
måste ha fakta. Den rapport som publicerades i mor-
se, och som det har förts en viss diskussion omkring
under dagen, kanske ändå måste få en något djupare
analys. Den måste kanske sättas in i sitt sammanhang
innan vi säger att vi har reaktorer i Sverige som är
osäkrare än Ignalina.
Anf. 178 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag tänkte höra om det går att få ett
besked av kd. Från Centern hörde jag ingenting om
huruvida man tänker stödja den reservation som
handlar om att vi vill att det skall bli stopp på import
av sopor som bl.a. innehåller PVC för förbränning i
Sverige. Jag tänkte höra hur kd ställer sig till det. Vi
kan titta på vad som sker i dag. På många ställen
ersätts ju biobränsle, som inte innebär något nettotill-
skott av koldioxid, med sopor, som de facto ger ett
nettotillskott av koldioxid - framför allt om det rör sig
om plaster som är tillverkade av olja.
Därför skulle jag vilja höra: Finns det någon möj-
lighet att från kd få stöd för reservation 27? Jag skulle
också vilja höra: Innebär det som Dan Ericsson säger
att det är omöjligt för kd att tänka sig skattesänkning-
ar på fossila bränslen - oljor och sådant - eftersom en
skattesänkning med allt vi vet skulle kunna riskera att
vi får en ökad förbränning av fossila bränslen?
Anf. 179 DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Gudrun Lindvall hävdade ju i sitt an-
förande att Miljöpartiet är det enda parti som har tagit
upp miljöfrågorna under den här mandatperioden.
Och, fru talman, mot bakgrund av att detta ju faktiskt
inte är med sanningen överensstämmande tog det
faktiskt emot att säga att vi stöder den och den posi-
tionen - även om jag delar många av de uppfattningar
som finns i olika motioner och reservationer som
kommer fram här. Men mycket av detta är inga nyhe-
ter, fru talman. Det är gamla krav som har drivits av
Kristdemokraterna och av andra partier.
Det gäller t.ex. den här avfallsfrågan. Jag kan
upplysa Gudrun Lindvall om att jag har sysslat med
den i flera år. Jag har faktiskt agerat och fått miljö-
ministern att driva den här debatten i EU så att vi får
stopp på det här. Det handlar om anläggningar i Lin-
köping och Norrköping som tar in det här. Jag har i
kontakter med personer vid dessa anläggningar fått
dem att säga att de skall fasa ut den här typen av im-
port, för den är inte bra. Man skall satsa på biobräns-
len.
Det här är ingen ny fråga, fru talman, även om
Gudrun Lindvall hävdar att det bara är Miljöpartiet
som driver miljöfrågorna.
Anf. 180 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag hävdar att Miljöpartiet har lagt
fram många miljömotioner. Det är bara att titta i sta-
tistiken. Jag har inte sagt något om kd eller om hur
många motioner ni har lagt fram. Jag har sagt att
Miljöpartiet har lagt fram många miljömotioner som
vi har fått avslag på.
Jag fick inget svar. Innebär det här, eftersom kd
har drivit denna fråga så länge, att ni nu kommer att
stödja oss? För det som sker nu är en markant ökning
av import av det som inom citationstecken kallas
"kretsloppsbränslen." Det är också många värmeverk
som går in med nya koncessioner för att t.ex. få elda
den här tjäroljan från östra Tyskland, de här gum-
midäcken, de kreosotimpregnerade sliprarna osv. -
och framför allt då sopor innehållande plast från
Tyskland. Är vi överens om att detta är felaktigt så
kan jag inte förstå varför kd inte skulle kunna stödja
det här. Det viktigaste måste väl ändå vara sakpoliti-
ken?
Jag fick inte heller något svar på frågan om kd
tycker att det är oacceptabelt att tänka sig sänkningar
av skatter på fossila bränslen. Att jag frågar detta
beror på att kd har gått ut och sagt att man vill sänka
skatten på eldningsolja och diesel för bönder. Det
skulle i så fall vara något som tvärt går emot vad man
i övrigt säger; att man vill minska användningen av
fossila bränslen för att därmed minska koldioxidut-
släppen. Jag väntar fortfarande på det beskedet.
Anf. 181 DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Gudrun Lindvall kan ju fortsätta att
försöka examinera andra partier. Men jag tror att det
är litet svårt att få en seriös dialog och diskussion när
man har som utgångspunkt att det egna partiet har den
hela och fulla sanningen medan alla andra partier inte
ens tar upp frågorna, driver dem och lyfter fram dem.
Det blir ingen konstruktiv dialog.
Sedan till de här sakfrågorna. Kommer vi att
stödja? Det är precis som jag sade tidigare; vi har
drivit de här frågorna. Det är möjligt att reservatio-
nerna är så utformade att det kan finnas formuleringar
i dem som inte är okej. Jag skall titta närmare på detta
för att se om vi vid en eventuell omröstning skall
backa upp just detta. Det är självklart. Vi vill ha stopp
för den här verksamheten. Vi har inte lyckats få det.
Jag trodde att vi skulle ha kunnat komma längre, och
att Anna Lindh skulle ha kunnat verka än hårdare för
detta i EU.
Sedan vill jag svara på frågan om detta med att
sänka avgifter och skatter på fossilförbränning. Ja, fru
talman, det är ju det som blir litet problematiskt i en
internationell värld. Om vi sätter upp för höga skatter
och avgifter så innebär det att vi flyttar ut det här till
andra delar av världen. Då ökar förbränningen där.
Det är precis det som exempelvis energidiskussionen
handlar om.
Vi kan ju föra en väldigt bra politik som minskar
utsläppen här hemma i Sverige. Men om det leder till
att vi får än större utsläpp och än mer förorenande
ämnen i Polen och Danmark som sedan väller in över
Sverige och bl.a. försurar våra skogar och vattendrag
så är ingenting vunnet.
Jag tror att Gudrun Lindvall och Miljöpartiet fak-
tiskt skulle ta till sig litet av det här. Det är det som är
litet av poängen med EU. Vi skall kunna använda EU
som ett instrument när det gäller de gränsöverskri-
dande miljöproblemen så att vi inte flyttar ett problem
från ett land till ett annat och förvärrar problemet.
Men Miljöpartiet vet ju alltid allting bäst, och vi
andra förstår inte så mycket. Så vi stannar väl diskus-
sionen där.
Anf. 182 LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Först vill jag ta upp frågan om vad vi
skall prata om i dag. Det är en fråga som vi har haft
uppe många gånger, fru talman. Vad skall riksdagen
och riksdagens kammare ägna sig åt?
Nu har vi ett betänkande på bordet, Dan Ericsson,
men det sker ju också saker i omvärlden från tid till
annan. Det sker saker i omvärlden som har att göra
med frågor som jordbruksutskottet i någon mening
har ansvar för. Det kan inte vara orimligt om det
kommer upp en fråga som nästan dominerar nyhets-
flödet i dag, och som rör sig inom vårt ämnesområde,
att vi tillåter oss att ta litet i den när vi nu har en de-
batt som hör till det här utskottet.
Sedan kan det vara riktigt att man kan kvalificera
en del resonemang. Det är klart att den totala säker-
hetsanalysen när det gäller kärnkraften sträcker sig
över allt från hur demokratiskt samhället är till risken
för terrorverksamhet och mycket annat.
Jag skall dock inskränka mig till att återge vad
SKI har sagt i dag, åtminstone i ett pressmeddelande
som jag har läst. Man redovisar IAEA:s rekommen-
dation och gör ett konstaterande i fråga om de siffror
som i dag har blivit tydliga i debatten när det gäller
O2:an. De siffrorna, genomförda som en probabilis-
tisk säkerhetsanalys - det gäller diskussionen kring en
härdskadefrekvens - ligger för O2:an högre än
IAEA:s rekommendationer. De ligger också över de
mål som Sydkraft, som äger O2, själva har satt upp
som säkerhetsmål för reaktorn. Det tycker jag är all-
varligt, fru talman.
Då får jag nästan ställa samma fråga till Dan
Ericsson som till den tidigare talaren: Drar min gamle
vän från folkkampanjen, Dan Ericsson, i dag någon
slutsats av detta vad gäller synen på den svenska
kärnkraften?
Anf. 183 DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Min avsikt med min korta kommentar
i mitt anförande var just att få ett mer nyanserat utta-
lande från Lennart Daléus, där han inte vidhöll att
SKI hävdade att Oskarshamn 2 skulle vara sämre än
Ignalina. Såvitt jag förstår av Lennart Daléus replik
var han mer nyanserad och utgick nog från det press-
meddelande som SKI har sänt ut. Precis som Daléus
säger var det jämförelserna mellan IAEA och de sä-
kerhetsmål som Sydkraft självt har ställt upp för verk-
samheten som diskussionen handlade om och inte om
en jämförelse med Ignalina.
Vi får när det gäller den PSA-siffra som nämns
här komma ihåg att det inte är helt givet att de här
undersökningarna genomförs på liknande sätt runt om
på olika reaktorer. Det jag ville säga var att även om
detta har dominerat nyhetsflödet och förtjänar att tas
upp här i kammaren i dag måste man ha litet fakta på
fötterna innan man gör den typen av litet oseriösa
uttalanden som Daléus gjorde från talarstolen. Nu
tyckte jag att han nyanserade sig. Det är jag tacksam
för. Då kan vi föra en fortsatt seriös diskussion.
Slutsatsen av detta är givetvis - jag skall svara på
Daléus fråga - att vi måste ha en fortsatt diskussion
kring säkerheten. Vi vet att kärnkraft, hur den än
produceras, innebär risker, det är självklart. I Sverige
har vi försökt att minimera detta på olika sätt, men det
finns alltid en risk kvar.
Men vi har också en risk vad gäller den ökade kol-
förbränningen. Det länder återigen Lennart Daléus till
heder att han ändå har erkänt att avstängningen av
Barsebäck den 1 juli, om den blir av, innebär ökad
fossilbränsleanvändning. Vi från kristdemokraterna
kan inte acceptera detta. Vi har en annan syn på detta
och väger in klimatpolitiken väldigt tungt. Daléus gör
en annan avvägning. Det har jag full respekt för.
Anf. 184 LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Dan Ericsson går runt frågan. Det
finns en avancerad komponent i bedömningen av
kärnkraftens säkerhet och säkerheten i reaktorer, en
tung komponent som bl.a. hänger samman med elför-
sörjning och sådana frågor. Det är PSA, en probabi-
listisk säkerhetsanalys, som bl.a. markerar för härds-
kadefrekvensen. Den är en sådan komponent som man
har värderat Ignalina efter, men det finns annat också
när det gäller Ignalina. När man har gjort den värde-
ringen har man kommit fram till att siffrorna för Igna-
lina är sådana att de litet försiktigt uttryckt kan utsätta
verkets drift för kritik.
Om nu siffrorna när det gäller en probabilistisk
säkerhetsanalys, PSA, för Oskarshamn 2 är likartade
eller sämre än siffrorna för Ignalina kvarstår ändå
frågan: Har kravet på att Ignalina skall stängas någon
spegling i synen på de svenska reaktorerna? Skall de
blågula reaktorerna behandlas med annan bomull?
Finns det alltid resonemang bakom som kan säga att
de är okej? Jag förstår inte Dan Ericssons resone-
mang.
Anf. 185 DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag måste själv erkänna att jag har
svårt att förstå Daléus, som jag tycker går runt litet.
Om jag fick bestämma över Ignalina, fru talman,
skulle jag stänga det omedelbart. Jag har varit på
Ignalina så jag vet vad det handlar om. Jag vet vad
SKI tycker om Ignalina. Jag vet vad säkerhetsexperter
runt om i världen tycker om Ignalina. Det är en själv-
klarhet.
Problemen, fru talman, är faktiskt att i förläng-
ningen av den energipolitik som Sverige nu har slagit
in på kan det innebära att vi i Sverige bidrar till att
skapa förutsättningar för Litauen att driva Ignalina
vidare. Det är det som är det allvarliga. I stället för att
hjälpa till så att de här reaktorerna kan stängas av och
ersättas med annan och bättre kraftproduktion kan det
faktiskt vara på det sättet att svensk energipolitik
landar i att öka fossilförbränningen. Det har faktiskt
Daléus erkänt blir fallet, men också att vi förlänger
användningen av Ignalina och andra kärnkraftsreakto-
rer österut. Det kan inte ha varit Lennart Daléus avsikt
med energibeslutet. Dessvärre kan det bli effekten,
och det beklagar jag.
Anf. 186 ÅSA STENBERG (s):
Fru talman! Jag börjar för säkerhets skull med att
yrka bifall till jordbruksutskottets betänkande och
avslag på reservationerna 2-41.
Som framgått av tidigare talare behandlar vi nu ett
motionsbetänkande, vilket innebär alla motionsyrkan-
den om miljö som återstår från den allmänna mo-
tionstiden förra året, inte mindre än 163 stycken. De
spänner över ett brett område. Det är vattenvård,
luftvård, kemikalier, buller, naturvård, avfall, miljöar-
betet i EU, m.m.
Ett stort antal av motionerna tar upp frågor som
har behandlats tidigare under mandatperioden, t.o.m.
flera gånger i vissa fall. I flera fall så sent som hösten
1997. Dessa yrkanden avstyrks mot den bakgrunden.
Många av motionerna är av övergripande karaktär
och tar upp mål och riktlinjer för miljöarbetet. Utskot-
tet hänvisar i betänkandet till den miljöpolitiska pro-
position som aviserades att komma i slutet av april,
vilket många har berört här i talarstolen. Den har
tyvärr blivit försenad. Det pågår beredning för närva-
rande i Regeringskansliet.
Som Maggi Mikaelsson tog upp var förra gången
riksdagen tog beslut om mål och riktlinjer för miljö-
politiken utifrån en heltäckande genomgång av miljö-
frågorna så tidigt som våren 1991, alltså före förrförra
valet. Sedan dess har riksdagen enligt det beslut som
fattades då också varje år fått en redovisning av ut-
vecklingen på miljöområdet. Senast vi fick en sådan
redovisning var i höstas.
Redan då konstaterade regeringen, liksom för öv-
rigt utskottet, att det behövs nya och tydligare miljö-
mål för att understödja och driva på arbetet för en
hållbar utveckling.
Rent allmänt vill jag gärna säga att jag är glad
över att det trots allt finns en ganska god överens-
stämmelse bland de flesta partier kring hur miljöfrå-
gorna skall drivas här i den svenska riksdagen, möjli-
gen med undantag för moderaterna.
Miljöfrågorna är oerhört väsentliga för kommande
generationer och måste drivas internationellt. Då är
det självklart mycket lättare om regeringen har en
stark majoritet i ryggen i det internationella arbetet.
Innan jag kommenterar några av reservationerna,
fru talman, vill jag anknyta till den debatt och de
beslut som föregått detta ärende, nämligen Amster-
damfördraget. Där klarläggs att hållbar utveckling är
ett grundläggande mål för EU. Där flyttas positioner-
na fram när det gäller att driva en aktiv miljöpolitik.
Här har den svenska regeringen agerat pådrivande.
Så skulle jag vilja säga någonting om miljöpoliti-
kens inriktning, eftersom det väldigt mycket har
handlat om formerna för politiken, när propositionen
kommer och inte kommer. För mig är det viktigare att
det blir en bra proposition.
Om man ser bakåt en generation - en generation
är väl ca 25 år - kan man säga att det har hänt ganska
mycket sedan 1970, 1971, 1972. De svenska sva-
velutsläppen har minskat med 90 %. PCB-halterna i
fåglar och fiskar har minskat med mer än 80 %.
Kvicksilverutsläppen har minskat med mer än 95 %.
Luften i tätorterna har blivit bättre tack vare minskade
utsläpp från bilar och industrier. Vi kan alla räkna upp
en mängd exempel på vad som har blivit bättre.
Erfarenheterna av de här 25 åren visar vilka otro-
liga möjligheter det finns. Vi skall naturligtvis inte
blåsa faran över. Fortfarande sprids det farliga kemi-
kalier med varor, vindar och vatten. Fortfarande ökar
koldioxidutsläppen i världen. Oanade krafter spelar
med jordens klimat.
Eftersom vi har orkat med så mycket under de 25
år som har gått, känner jag ändå en optimism att vi
framåt också kan göra en hel del. Jag skulle vilja peka
på några saker jag tror att det är nödvändigt att vi gör.
Vi måste fortsätta att minska industriutsläppen. Mil-
jöbalken innebär skärpta lagkrav och bättre tillsyn.
Med hjälp av ny teknik och tillsammans med att före-
tagen tar större ansvar kan vi så småningom nå nol-
lutsläpp.
Vi måste sluta sprida farliga kemikalier. Vi måste
minska avfallsberget. Vi måste minska miljöpåverkan
från trafiken ytterligare. Vi måste minska jordbrukets
och skogsbrukets miljöpåverkan. Vi måste givetvis
fortsätta arbetet i EU med försurningsstrategin och
kemikaliestrategin. Vi måste jobba vidare med arbetet
för en ekologiskt hållbar utveckling.
Vi måste vidareutveckla samarbetet i Östersjöre-
gionen. Då är det välkommet med den extra miljard
som har aviserats i vårpropositionen kring Östersjö-
frågorna.
Fru talman! Jag vill något kommentera vad som
har sagts i dag. Göte Jonsson raljerade med de lokala
investeringsbidragen. Även Dan Ericsson var inne på
samma linje. Ni tyckte att det var larvigt att åka runt
och dela ut bidrag. De projekt som nu kommer i gång
runt om i landet har sin upprinnelse i det arbete för
Agenda 21 som har pågått i kommunerna sedan Rio-
konferensen. I och med att kommunerna har haft
möjlighet att leda arbetet har det i sin tur lett fram till
projekt som alla i kommunerna känner sig delaktiga i.
Det blir litet oseriöst att raljera med dessa frågor i
riksdagen. Det kommer att bli många fina projekt.
Sysselsättningen kommer att öka, och näringslivets
utveckling kommer att drivas på.
Jag tror att Göte Jonsson i själ och hjärta vet att de
5,4 miljarderna - ytterligare 2 miljarder har aviserats
till 2001 - inte är några miljöpengar. Det är pengar
som skall stimulera sysselsättningen. Förr om åren lät
vi bygga hamnar, vägar och hus för att stimulera sys-
selsättningen. Nu har vi valt att bygga ett ekologiskt
hållbart Sverige. Pengarna används både för att skapa
sysselsättning och samtidigt gå i rätt riktning miljö-
mässigt.
Göte Jonsson försökte lura in mig i att diskutera
miljöbalken. Den kommer jag inte att debattera i dag.
Göte Jonsson får återkomma till den frågan och
följdlagstiftningarna den 3 juni.
Problemet med målen i dag är inte att det inte
finns några mål. Enligt Daléus finns det inga mål, och
vi väntar på miljöpropositionen. Då äntligen kommer
målen. Men det finns många mål. Jag har refererat till
de mål som fastställdes 1991. Sedan har Lennart
Daléus själv nämnt kretsloppspropositionen från den
borgerliga regeringstiden. Problemet med målen är att
de är många och spretar åt alla håll.
Fru talman! Det faktum att miljöministern inte är
här i dag beror inte på nonchalans eller ovilja till
debatt. Hon är i USA och undertecknar Kyotoproto-
kollet. Den miljöpolitiska propositionen skall läggas
fram inom kort. Den har tyvärr inte lagts fram på
riksdagens bord än. Men ni som ingick i den borgerli-
ga regeringen borde använda er av litet självkritik.
Inte alla propositioner under den tiden lades fram på
exakta datum. Detta är ett viktigt arbete, och det krä-
ver att det inte blir något hastverk.
Anf. 187 GÖTE JONSSON (m) replik:
Fru talman! Jag tycker att den kritik som majorite-
ten riktar mot regeringen är utomordentligt välbefo-
gad.
Vad beror förseningen på, Åsa Stenberg? Jag är
rädd för att förseningen beror på att kvaliteten på
propositionen är undermålig. Om det råder så olika
uppfattningar i departementet att man inte har kunnat
tidsberäkna hur lång tid det tar att ta fram en proposi-
tion är risken att innehållet är dåligt. Det får vi se. Det
är ändå utomordentligt klandervärt att inte lägga fram
propositionen när det har sagts utan att den skjuts upp
gång på gång. Det är det vi har kritiserat.
Jag raljerar inte, Åsa Stenberg, med de lokala in-
vesteringsbidragen. Jag tycker snarare att det hela är
tragiskt. Åsa Stenberg säger att de inte utgör miljö-
pengar utan är sysselsättningspengar. Det är precis så.
Då är det tragiskt att vi har en regering som säger att
man satsar 5 ½ miljard på lokala investeringspengar
på miljön, ytterligare pengar kommer i denna budget.
Då är det pengar som i själva verket är sysselsätt-
ningspengar.
Problemet är: Är det sysselsättningspengar eller
miljöpengar? Vi vet att det inte är miljöpengar. Om
det är fråga om sysselsättningspengar, borde de ha
använts på ett annat sätt.
Jag raljerar inte när jag tar hästen i Säffle som ex-
empel. Det är snarare tragikomiskt. Det är väl inte
sysselsättning för hästar som det här handlar om?
Likadant är det i fråga om ett miljökafé i Arvika.
Där finns redan kaféer. Det är snarare så att miljöka-
féet slår ut andra kaféägare.
Gävle får en miljon för att experimentera med
tygblöjor på förskolorna. Det är väl andra pengar än
statliga pengar till kommunerna som skall gå till så-
dant? Det är tragiskt att prioritera på det sättet.
Anf. 188 ÅSA STENBERG (s) replik:
Fru talman! Jag tycker faktiskt att Göte Jonsson
fortsätter att raljera. Han tar fram de exempel han
finner mest löjeväckande. Jag har inte läst på om just
dessa exempel. Det finns inget projekt av den karaktä-
ren. Det är fråga om en mängd åtgärder som tillsam-
mans bildar en helhet. Det handlar mycket om att
bygga om till ett ekologiskt hållbart samhälle, så till
vida att man blir mindre beroende av elenergi. Det
handlar om att kompostera och ta hand om avfall på
annat sätt, m.m.
Jag tycker att det vore väldigt intressant att ha en
seriös diskussion om vad som är bra. Detta är inte
sysselsättningspengar eller miljöpengar. Vi har
kommit på det kluriga att det går att åstadkomma två
saker med samma pengar. Det är bra för Sveriges
utveckling. Det kommer att driva på företagen i den
riktning vi vill. Vi vill att Sverige skall vara en spjut-
spets mot ett ekologiskt hållbart samhälle. Sverige
skall helst ligga före och därigenom få konkurrensför-
delar gentemot företag i andra länder.
Det är absolut inte fråga om någon illvilja att pro-
positionen inte har lagts fram. Den läggs fram om
några veckor, och då får vi möjlighet att återkomma i
en debatt.
Anf. 189 GÖTE JONSSON (m) replik:
Herr talman! Jag tror inte att det är illvilja. Jag
tror snarare att det är brist på kompetens. Det är inte
mycket bättre det, i och för sig.
Jag återkommer till den prioritering som regering-
en gör. När jag tar de här exemplen tar jag dem inte
för att raljera. Jag tar dem därför att jag tycker att det
är så utomordentligt allvarligt när en regering hanterar
pengar på detta sätt. Det är allvarligt av två skäl.
För det första säger man att det ändå är Anna
Lindh som i stor utsträckning är ute och talar om de
här pengarna. Då är det miljöpengar!
För det andra säger fackliga representanter, när
man talar med dem, att det är sysselsättningspengar.
Det är inte både-och, Åsa Stenberg! Det är på väg
att bli ingenting av det. Gör man på det här sättet, och
blandar ihop som ni har gjort i det här sammanhanget
är det alldeles fel.
Vad som också är fel är att det ger tokiga signaler
ut till dem som har det faktiska ansvaret i de här
sammanhangen. Varför skall man ge 540 miljoner
kronor till komposteringshus åt en HSB-förening, när
andra HSB-föreningar inte får det? Detta är sådant
som skall skötas inom ramen för det ansvar som både
bostadsrättsföreningar och näringsliv har för att arbeta
för ett bättre miljösamhälle.
Nu gör regeringen i stället så att man säger: Gör
ingenting! Vi ser till att ni får pengar genom staten!
Regeringen motarbetar det normala, positiva miljöar-
betet med pengar som kunde användas betydligt bätt-
re på annat sätt. Ta forskningen, som är en huvud-
uppgift för staten! Ta inköpen av skog som skall räd-
das! Det finns en rad åtgärder där pengarna kunde
användas bättre.
Regeringen använder pengarna fel. Det är tragiskt.
Det är inte fråga om att raljera - det är fråga om att
konstatera.
Anf. 190 ÅSA STENBERG (s) replik:
Herr talman! Jag vill klart fastställa att de här
pengarna inte har tagits från miljöbudgeten. Det är
ovedersägligt. Det kan Göte Jonsson inte komma och
säga. De har inte kommit från miljöbudgeten - alltså
är det inte rena miljöpengar. Det är pengar som kan
användas på ett klokt sätt ute i kommunerna.
Jag rekommenderar Göte Jonsson att åka ut och
träffa kommunalpolitiker i Sveriges kommuner -
gärna partivänner till Göte Jonsson. I 99 % av alla
kommuner är de nämligen väldigt positiva till just
detta förslag från regeringen.
Slutligen vill jag framhålla en annan sak. Göte
Jonsson tog i sitt inlägg upp miljöforskningen som om
den över lag hade fått mindre pengar. Det är inte sant.
Den totala miljöforskningen har lika mycket pengar -
kanske mer - än tidigare.
Anf. 191 MAGGI MIKAELSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Jag begärde replik när Åsa Stenberg
tog upp och hänvisade till att man nu i Amsterdam-
fördraget hade lagt in hållbar utveckling som ett över-
gripande och grundläggande mål. Det må vara bra att
det står som en målparagraf. Men Åsa Stenberg, och
alla andra här också, vet att orden inte räcker. Det är
fråga om vilka styrmedel man har. Där är EU:s för-
drag motsägelsefulla.
Åsa Stenberg sade bl.a. att vi skall sluta sprida
farliga kemikalier. Det låter sig ju sägas - vi är många
som tycker det. Men EU:s kemikaliepolitik är total-
harmoniserad, vilket gör att vi får in mängder med
kemikalier som vi inte kan förbjuda oavsett om vi
tycker att de är farliga eller inte.
Ett annat exempel är regelverket om bevarandet av
hotade djurarter. I nästa betänkande i kväll skall vi
diskutera svårigheterna att kunna stödutfodra verkligt
hotade djurarter, som havsörn och fjällräv t.ex. Detta
beror helt och hållet på EU:s regelverk.
Detta är viktiga miljöfrågor, som visar att det inte
räcker att skriva in några ord i grundfördraget, även
om man inte skall se bort från det. Men det är styr-
medlen som är viktiga.
Vi i Vänsterpartiet är kritiska till hur pengarna an-
vänds när det gäller den här ekofonden. Det är väldigt
mycket pengar - 7,4 miljarder. Men detta är någon-
ting som varken Socialdemokraterna eller något annat
parti här i riksdagen har möjlighet att diskutera för-
delningen och inriktningen av. Det är den största
kritiken från Vänsterpartiets sida. Jag skall alltså
spara den kritiken till regeringen. Det är ju den som
sitter på de här pengarna.
Anf. 192 ÅSA STENBERG (s) replik:
Herr talman! Det som jag tog upp angående Ams-
terdamfördraget var naturligtvis övergripande. Men
jag tycker att det är väsentligt att vi har kommit så
långt att miljöfrågorna har den tyngd de har i fördra-
get. Det var sämre förut. Det är viktigt att slå fast det.
Sedan måste vi naturligtvis jobba inom EU. Jag
tror att vi dels i Sverige måste ha en kemikaliestrategi,
dels också jobba för att den skall bli internationellt
verksam - och i första hand då inom EU. Vi måste
kunna jobba tillsammans för att få ned så många ke-
mikalier som möjligt.
Anf. 193 MAGGI MIKAELSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Självfallet är det viktigt att man job-
bar internationellt med frågor som är gränsöverskri-
dande, vilket problemet med kemikalier är.
Samtidigt kan man konstatera att medlemskapet i
EU har inneburit att mycket av det svenska miljöarbe-
tet har stannat upp i en iver att vi skall kunna förändra
hur det ser ut inne i EU. Det är ju lovvärt att försöka
förändra och höja nivån i andra länder, men när det
samtidigt får konsekvensen att det nästintill blir stopp
i Sverige, eller att vi kanske t.o.m. får backa, är det
inget som är bra.
Det visar sig att miljögarantin inte håller när man
testar den seriöst. Det går inte att med hänvisning till
hälsa och miljö i övrigt ha nationella särregler. Det
går inte att hävda miljökraven om de hotar grundbul-
tarna inom EU, nämligen den fria rörligheten av va-
ror. Detta tycker jag är ett allvarligt problem.
Anf. 194 ÅSA STENBERG (s) replik:
Herr talman! Vi löser naturligtvis inte alla pro-
blem i en handvändning inom EU. Det inser både
Maggi Mikaelsson och jag. Men jag tycker att det
ibland kan vara en poäng att ta ett steg framåt inom
EU och stå kvar på stället i Sverige. Om man totalt
sett går framåt inom EU blir det trots allt en positiv
effekt.
Jag är alltså inte riktigt lika pessimistisk. Även om
det går långsamt - det vet vi alla - tror jag att vi totalt
sett måste fram inom EU. Jag tror nämligen inte att vi
får någon kemikaliefri värld. Vi får inte bort de giftiga
och farliga kemikalierna om vi inte jobbar internatio-
nellt.
Anf. 195 LENNART FREMLING (fp) re-
plik:
Herr talman! Åsa Stenberg har alldeles rätt i att vi
i första hand skall ta upp sakfrågorna.
Men kan jag då få ett besked om vad som är rege-
ringspartiets bedömning av klimatfrågan? Hur kom-
mer Sverige att få det med koldioxidutsläppen?
Kommer Sverige att kunna ligga kvar på nollpro-
centsnivån fram till år 2000 för att därefter minska,
eller kommer man att utnyttja femprocentshöjningen
som man har fått inom EU? Det är den tyngsta sakfrå-
gan, som jag skulle vilja ha ett besked i.
Jag måste också gå till formfrågan. Åsa Stenberg
säger att propositionen fortfarande bereds i Rege-
ringskansliet, och att formerna inte är så viktiga. Det
är i och för sig begripligt att hon säger så eftersom
hon har så dåligt på fötterna, men de här formerna och
reglerna har faktiskt inte tillkommit av en slump. De
är ju till för att sakbesluten som vi fattar här i Sveri-
ges riksdag skall bli bättre och väl förberedda. De är
också till för att näringslivet skall kunna lita på att
vissa planer följs, och att man skall våga satsa och
skapa jobb i Sverige.
Detta handlar inte om en enstaka proposition, Åsa
Stenberg. Jag har tittat på statistiken för de senaste tre
åren. Det har bara blivit sämre och sämre med följ-
samheten av planerna. Färre och färre propositioner
har avlämnats i tid. Det är väl ändå ett tecken på den
stora oförmåga som regeringen har att se till att be-
redningen av ärendena blir korrekt.
Anf. 196 ÅSA STENBERG (s) replik:
Herr talman! Jag vill först ta upp en sak som Len-
nart Fremling tog upp i sitt anförande, och som jag
inte hann med tidigare.
Han tog som exempel upp bullerfrågorna, och
menade att den försenade hanteringen av propositio-
nen gjorde att man aldrig fick någon sakbehandling av
de frågorna under den här mandatperioden. Jag menar
att det inte är sant. Om Lennart Fremling läser på s.
24 ser han att det tydligt står följande: "Under senare
år har utskottet haft anledning att vid ett flertal tillfäl-
len ta ställning till frågan om buller. Senast hösten
1997 - - - redogjorde utskottet utförligt för riksda-
gens ställningstaganden i frågan och om det arbete på
området som pågår inom Regeringskansliet." Frågan
har behandlats flera gånger.
Vi ser givetvis alla fram mot en miljöproposition
som tar upp mål och riktlinjer för miljöarbetet. Det
gör jag också. Jag tycker möjligen att ni förstorar det
faktum att den har blivit försenad. Jag förstår också
att ni hade velat debattera den här i dag. Det hade jag
också velat göra.
Lennart Fremling tar upp frågan om koldioxid.
Det är en kär fråga som alla vill ha svar på. Jag kan
inte ge ett helt genomarbetat svar. Det är självfallet
inte regeringens eller vår riksdagsgrupps uppfattning
att vi skall utnyttja de fyra procenten, bara det är
möjligt att låta bli. Det som EU har bundit sig för i
Kyoto gäller. Om jag har förstått saken rätt kommer
man under förhandlingar framöver att diskutera hur
utrymmet skall fördelas i EU och återkomma i en
konferens som jag har för mig är förlagd till USA.
Om det sker någon gång under hösten 1998 eller
början av 1999 minns jag faktiskt inte riktigt.
Anf. 197 LENNART FREMLING (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag kan alltså konstatera att det råder
en osäkerhet om hur det kommer att bli med klimat-
frågans behandling på den nationella nivån och hur vi
kommer att få det med våra egna utsläpp.
Låt mig också ta upp frågan om lokala investe-
ringsbidrag, som jag inte berörde i mitt anförande. Jag
vill gärna ansluta mig till det synsätt som har kommit
till uttryck från Göte Jonssons sida.
Generellt sett anser vi liberaler att det är bättre att
få bygga på egna initiativ. Det viktiga är att man själv
kommer på bra modeller. Man skall vara duktig på
sakfrågor och på nya idéer, och inte på att övertyga
handläggare på Miljödepartementet om att man skall
få pengar till sina förslag.
Det vore mycket bättre om man använde generella
styrmedel i stället för att staten samlar in en massa
pengar genom skatter och sedan satsar dem i enskilda
projekt. Detta gör en mycket större ineffektivitet.
Sedan sades det att det är klart att kommunalpoli-
tiker tackar och tar emot. Det är väl inte konstigt att
den kommunalpolitiker som kan be att få pengar och
sedan får det tackar och tar emot. Det gör man oavsett
vilket parti man kommer ifrån. Men det betyder inte
att systemet som sådant är rätt för det och att pengar-
na är rätt satsade. Det handlar om en stor mängd
pengar. Jag menar att det vore bättre att i stället an-
vända generella styrmedel, så att de slutgiltiga beslu-
ten fattas på lokal nivå i stället för i departementet.
Anf. 198 ÅSA STENBERG (s) replik:
Herr talman! Jag sade inte att jag inte vet hur det
blir, Lennart Fremling. Jag sade att vi står fast vid de
mål när det gäller koldioxid som vi har fastställt.
Riksdagen har ju fattat beslut om målsättningar, och
de står kvar. Det skall inte råda någon oklarhet om
det.
När det gäller projekten tror jag att alla kommuner
utom två uttryckte intresse. Jag tror att det är 140
kommuner som har kommit in med ansökan. Det är en
enorm konkurrens. Skulle vi lägga ihop alla projekt
som kommunerna har ansökt om att få pengar till
räcker de pengar som har anslagits inte långt. Det är
en oerhörd konkurrens. Det krävs någonting unikt i
varje projekt för att projektet skall få pengar.
Det är inte kommunerna själva som har hand om
detta. De jobbar ihop med näringslivet, föreningar
och organisationer av människor. Det kan vara id-
rottsföreningar. Det kan vara naturvårdsföreningar.
Tillsammans bygger man ett projekt där man går mot
ett hållbarare Sverige på ett sätt som är unikt för varje
plats. Man kan alltså inte upprepa på en plats vad man
har ansökt om på en annan.
Jag tror att ni underskattar värdet av dessa projekt.
De kommer att betyda mycket mer för Sverige i fram-
tiden än vad vare sig ni eller jag nu har en föreställ-
ning om.
Anf. 199 DAN ERICSSON (kd) replik:
Herr talman! Åsa Stenberg har sagt att miljöfrå-
gorna skall drivas internationellt. Det är helt riktigt.
Men faktum är att vi har fått släpa fram socialdemo-
kraterna till ställningstagandet att vi inom EU måste
få överstatliga beslut vad gäller miljöfrågorna. Nu är
vi på väg i den riktningen, och det är bra att vi har
kommit dit. Det är helt nödvändigt om vi skall lösa de
gränsöverskridande miljöproblemen.
Sedan sade Åsa Stenberg att jag hade hävdat att de
lokala projekten är larviga. Så sade jag inte. Det är
uppenbart att det är blodigt allvar för regeringen. Det
är uppenbart att de är en del i den socialdemokratiska
valkampanjen.
Det är klart att miljöministern kan prioritera. Hon
prioriterar att åka runt till kommun efter kommun och
dag ut och dag in tala om att regeringen nu ger ett
antal miljoner för ett särskilt projekt. Det kanske hade
varit bättre om miljöministern hade prioriterat att ta
fram den miljöpolitiska propositionen, som också Åsa
Stenberg efterlyser. Då hade vi sluppit debatten i
formfrågan och kunnat diskutera konkret miljöpolitik
och hur vi skall utveckla Sverige på det området.
Det är bara att konstatera att Åsa Stenberg säger
att de lokala pengarna inte kommer från miljöbudge-
ten. Men under denna mandatperiod har en tredjedel
av miljöbudgeten skurits bort. Någonstans ifrån
kommer pengarna. Det är den ordinarie miljöverk-
samheten som har rustats ned, samtidigt som man
satsar på de lokala projekten.
Åsa Stenberg talar om 5-procentsmålet och undrar
om det är möjligt att låta bli. Det är det, herr talman,
som det handlar om. Det handlar om politisk vilja och
ett vägval. Åsa Stenberg ger inte besked på den
punkten. Bestämmer sig socialdemokraterna för att vi
inte skall använda de fem procenten? Nu undrar Åsa
Stenberg om det är möjligt att låta bli. Det är möjligt,
men det beror på vilka beslut man fattar inte minst
vad det gäller energipolitiken.
Anf. 200 ÅSA STENBERG (s) replik:
Herr talman! Jag är ledsen om jag använde fel ord
när jag beskrev vad Dan Ericsson tyckte om dessa
projekt. Jag tyckte att han utstrålade uppfattningen att
de inte var särskilt viktiga.
Nu antyder Dan Ericsson att Anna Lindh borde
vara hemma och skriva ihop miljöpropositionen i
stället för att vara ute och dela ut pengar. Jag tror inte
att han gör rätt bedömning. Jag tror nämligen inte att
Anna Lindh själv skriver på miljöpropositionen. Jag
tror att hon har bra folk på departementet som gör det.
Det kommer en miljöproposition. Jag tror inte att
hennes besök ute i landet har försinkat den processen.
Det har jag svårt att tro.
Däremot tror jag att det har en väldigt stor effekt
för Sverige att Anna Lindh åker ut. Hon delar inte
bara ut pengar utan tar också del av de tankar och
idéer som finns ute. Hon tar till sig de synpunkter som
finns och berättar samtidigt vad man förväntar sig av
de pengar som går till projekten. Jag tror faktiskt att
det är ett jätteviktigt arbete. Jag tycker att fler minist-
rar skulle vara ute oftare i kommunerna och prata om
olika frågor. Det behöver inte alltid handla om att
dela ut pengar.
Anf. 201 DAN ERICSSON (kd) replik:
Herr talman! Vem är det som skriver regeringens
miljöpropositioner om det inte är Anna Lindh? Vilken
minister är det då som är ansvarig för det? Nu förstår
jag faktiskt ingenting, herr talman. Jag trodde att
miljöministern ansvarade för regeringens miljöpolitik
och skrev de propositioner som faktiskt är underteck-
nade av henne. Är det finansministern som gör det? I
så fall kan jag förstå att det inte händer så mycket. Det
är därför pengarna har försvunnit från detta konto.
Herr talman! Det var inget bra försvar för att man
inte har fått fram miljöpropositionen.
Det är alldeles utmärkt om man tar till sig vad som
händer ute i landet. Men det gör ju inte regeringen.
Det kommer en samlad och enig kritik från dem som
är engagerade i olika miljöorganisationer och i mil-
jömyndigheterna. Regeringen kan gärna lyssna på
oppositionen också. Det finns en samlad kritik mot
hur regeringen har avlövat miljöpolitiken och därmed
för lång tid framåt ödelagt en konstruktiv samlad
miljöpolitik på alla olika områden där det är nödvän-
digt att det förs en miljöpolitik. Det är ju där man har
tagit bort, och det är där kritiken är mycket stark. Men
regeringen har inte lyssnat. Man fortsätter att åka runt
och dela ut de här pengarna.
Sedan vill jag säga något apropå förseningar.
Precis innan jag gick till debatten kom det en ny be-
kräftelse på regeringens miljöpolitik på TT-skärmen.
Det gäller avfallsskatten, som vi från Kristdemokra-
ternas sida har tjatat om i flera år och lagt in i våra
budgetar. Regeringen har sagt att den kommer. Den
skulle komma 1997, den skulle komma den 1 juli
1998 och den skulle komma först i januari 1999. Vad
är beskedet nu? Jo, nu kan den möjligtvis komma till
halvårsskiftet 1999, dvs. den 1 juli. Hela tiden förse-
nas processerna. Det här var bara ytterligare ett ex-
empel. Regeringen har misslyckats med miljöpoliti-
ken, och det är det som utskottsmajoriteten mycket
tydligt skriver i sitt betänkande.
Jag förstår att Åsa Stenberg har det svettigt här.
Det är nog inte hennes fel. Felet ligger hos miljömi-
nistern.
Anf. 202 ÅSA STENBERG (s) replik:
Herr talman! Nu tycker jag faktiskt att det börjar
bli litet larvigt. Dan Ericsson missförstår mig så till
den milda grad att det får ett löjets skimmer över sig.
Det är klart att det är Anna Lindh som ansvarar för
miljöpropositionen. Det vore väl larvigt att tro nå-
gonting annat. Men det är klart att hon inte skriver
varje rad; det kan väl inte ens Dan Ericsson tro. Den
debatten blir ju helt utan sans.
Sedan vill jag klart säga att det inte råder någon
tvekan om vad vi tycker när det gäller koldioxiden. Vi
står fast vid och kommer att jobba för de mål som
riksdagen har lagt fast, och även kommande mål som
vi lyckas komma överens om inom EU, när det gäller
att minska koldioxidutsläppen. Det är oerhört viktigt
för överlevnaden på jorden.
Sedan kan jag förstå att Dan Ericsson här i kam-
maren i dag passar på att ösa så mycket galla det går
över regeringens politik. Det finns ju en risk när mil-
jöpropositionen kommer att den blir så innehållsrik att
man inte längre kan ösa galla över den.
Anf. 203 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Herr talman! Jag hoppas att vi får en bra och inne-
hållsrik miljöproposition. Jag kan bara hoppas att det
också kan bli en bra remissdebatt. Här konstaterar jag
att somliga partier har en historia. Den borgerliga
miljöbalken kom i augusti, och då fick man inte ens
en remissdebatt.
Anf. 204 TREDJE VICE TALMANNEN:
Nu gäller repliken Åsa Stenberg.
Anf. 205 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Herr talman! Det gör det här också.
Jag är glad att vi gemensamt kan konstatera att det
finns miljömål som balken vilar på.
När det gäller de pengar som regeringen åker runt
och delar ut var jag i förra veckan på Artdatabankens
konferens i Uppsala. Många kommunpolitiker satt
med, och jag måste säga att kritiken mot de här peng-
arna och hur fördelningen av dem sker var massiv.
Visst är det väl så, Åsa Stenberg, att det finns om-
råden inom miljöbudgeten där man har plockat bort
pengar. Det finns t.ex. numera inte några pengar till
miljöskadade områden. Det har naturligtvis också
behövts pengar till skogen, och här har det inte
kommit ett öre förrän precis nu till valrörelsen. Även
när det gäller Naturvårdsverket har det skurits ned
rejält.
Jag är också glad att höra att Åsa Stenberg anser
att detta inte är miljöpengar, precis som vi från Miljö-
partiet har hävdat. Vi har fått miljöministerns vrede
över oss när hon har hävdat att det är miljöpengar,
men nu vet vi alltså att det inte är det. Det är pengar
till arbetsmarknadsåtgärder.
Jag skulle vilja ställa några frågor till Åsa Sten-
berg.
Oroar det Åsa Stenberg att det väller in tyska so-
por som skall förbrännas i svenska förbränningsan-
läggningar? Vilka åtgärder kan hon tänka sig att man
skall vidta när det gäller detta?
Anser Åsa Stenberg som jag att den biologiska
mångfalden är klämd i Sverige i dag? Kan hon som
jag se att det giftjordbruk vi har hotar den biologiska
mångfalden? Kan hon tänka sig att på något vis hitta
en snabbare övergång till ett jordbruk som också
gynnar den biologiska mångfalden?
Anf. 206 ÅSA STENBERG (s) replik:
Herr talman! Det var många frågor på en gång.
Jag gladde mig åt Gudrun Lindvalls första inlägg,
som var det enda som inte var så gnälligt. Det var
glädjande. Dock tycker jag att Gudrun Lindvall nu
föll tillbaka litet grand.
När det gäller miljöskadade områden, för att ta tag
i en av de frågor hon ställde, tror jag att en del kom-
muner i de lokala investeringsprojekten har tilldelats
pengar just till miljöskadade områden. Även om det
alltså inte finns med i själva miljöbudgeten har det
ändå kommit pengar till den delen. Jag tror att det är
nog så mycket pengar som fanns i miljöbudgeten, men
det är jag inte säker på.
Sedan tycker jag att man kan glädjas över att det
nu i vårpropositionen finns pengar till värdefull skog i
stället för att klaga över att det inte har kommit tidiga-
re.
När det gäller miljöforskningen finns det, som jag
sade till Göte Jonsson tidigare, mer pengar än det har
funnits tidigare, dock inte på Naturvårdsverket. Varje
forskare som förut fick pengar kanske inte får det nu,
men i vissa fall kan det t.o.m. vara positivt att det blir
nya forskare med nya idéer som får pengar i stället för
de forskare som tidigare fått.
Sedan vill jag klart slå fast att det inte är arbets-
marknadspengar. Det är pengar som används för att
bygga ett hållbart Sverige. De ger sysselsättning - det
är liksom själva idén - men de ger också puff i rätt
riktning i samhället och en utveckling åt rätt håll i
Sverige. Det tycker jag att också Miljöpartiet borde
glädjas över.
Anf. 207 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Herr talman! Jag skall försöka att ta mina andra
frågor. Först vill jag bara säga att jag är glad att vi har
lyckats få till stånd att en del av de 5,4 miljarderna
kan gå till miljöskadade områden. Det fanns nämligen
inte med som ett kriterium från början. Jag är glad att
det har blivit så, och jag är också glad att pengarna
har börjat delas ut till några sådana områden. Jag är
dock litet orolig för att den kompetens som hade
byggts upp på Naturvårdsverket och länsstyrelserna
ned till kommunerna när det gäller miljöskadade
områden har försvunnit. Framför allt har jag fått star-
ka signaler om att kompetensen på länsstyrelserna
riskerar att försvinna. Jag hoppas att det kommer
ytterligare medel till länsstyrelserna. Det måste till
medel på länsstyrelsernas miljöenheter. Där äter jord-
brukssidan, jordbrukskontrollen och EU:s krav upp
resurserna.
Mina frågor var alltså dessa:
Vi kan se att det nu väller in sopor från bl.a.
Tyskland. Detta beror på att det är dyrare att hantera
sopor i Tyskland, och därför skickar man nu alltså
sopor till Sverige för förbränning. Oroar det här Åsa
Stenberg? Kan hon tänka sig några åtgärder för att
komma till rätta med det här?
Kan vi vidare vara överens om att mycket av det
giftjordbruk vi har är ett stort problem när det gäller
den biologiska mångfalden? Åtskilliga undersökning-
ar visar att det i den ekologiska odlingen finns betyd-
ligt fler insekter och betydligt fler fåglar. Det har
också visat sig i både Sverige, England och Danmark
att tidigare vanliga fåglar som sånglärka och tofsvipa
försvinner från åkerlandskapet. Kan Åsa Stenberg
som jag tänka sig några åtgärder på grund av det?
Slutligen: Jag håller med Maggi Mikaelsson om
att Amsterdamfördraget och den nya skrivning som
miljögarantin har fått ytterligare försämrar Sveriges
möjligheter att gå före på miljöområdet. Delar Åsa
Stenberg min uppfattning att en av förutsättningarna
för att nå ett ekologiskt hållbart samhälle är att någon
nation kan visa att det går att klara sig utan många av
de kemikalier som inte hör hemma i ett ekologiskt
hållbart samhälle?
Anf. 208 ÅSA STENBERG (s) replik:
Herr talman! När det gäller avfallet från Tyskland
tror jag att man jobbar på det här. Om vi läser i be-
tänkandet kan vi se att "utskottet inhämtat att rege-
ringen drivit frågan om strängare regler inom EU för
avfallstransporter i samband med att EU:s avfallspo-
litiska resolution reviderades 1996 och 1997". Vidare
sägs det att "kommissionen för närvarande arbetar
tillsammans med en kommitté bestående av represen-
tanter för medlemsstaterna med att analysera proble-
met med transporter av avfall samt med att ta fram
förslag till lösningar". Detta tycker jag att vi skall
stödja. Jag vill hitta lösningar på det här problemet.
Det är ju inte bra att man transporterar avfall mellan
länder.
Jag är också orolig för den biologiska mångfalden,
t.ex. när det gäller en del fåglar, även om Gudrun
Lindvall är mycket bättre på det här med naturvård än
vad jag är. Här måste vi vara resoluta och fundera
över vad vi släpper ut. Att jordbruket är ett mil-
jöproblem var jag också inne på i början.
Det var en fråga till som jag tänkte kommentera,
någonting som hade försvunnit från budgeten. Tyvärr
tappade jag det.
Anf. 209 LENNART FRIDÉN (m):
Herr talman! När jag kom till kammaren i kväll
tänkte jag inte att jag skulle kasta mig in i någon på-
gående debatt. Men jag kan som den yrkesskadade
politiker jag är inte låta bli att reagera på en del av det
som har sagts.
Åsa Stenberg markerade att en del frågor redan
varit uppe flera gånger under mandatperioden, t.ex.
bullerfrågan, vilken hon nämnde i sitt replikskifte med
Lennart Fremling. Jag skall strax återkomma till detta.
Har inte tanken slagit Åsa Stenberg att det belyser att
det finns flera stora problem som inte har fått sin
lösning och som ständigt förpestar tillvaron för en-
skilda individer och att lyhörda och oroliga ledamöter
i Sveriges riksdag är angelägna om att problemen
skall åtgärdas. Men om detta skall ske får man inte
hantera miljöpolitiken på det sätt som nu sker.
Det talas ju då och då om miljöskandaler. Vad
skall man då inte kalla den förda miljöpolitiken, eller
den uteblivna miljöpolitiken?
Detta handlar också om den uteblivna propositio-
nen. Den har vi hört om flera gånger. Den är på gång,
den kommer snart, den kommer inom kort, och den är
under beredning. Det fick mig att tänka på sagan om
Tödde och Mödde och kostymen som bidde en tum-
metott eller i den värsta versionen ingenting alls. Och
det är väl nästan det som man kan befara i nuläget.
Herr talman! Det är svårt att se det seriösa i att
man i detta betänkande, som utgör en veritabel miljö-
politisk diversehandel, behandlar 163 olika yrkanden
om allt från buller till kemikaliekontroll. Det hade
varit rimligare om alla allvarligt syftande förslag hade
behandlats tillsammans med den miljöpolitiska pro-
positionen. För någon gång skall den väl komma?
Det har gått en hel mandatperiod utan att man har
lyckats få fram en samlad miljöpolitik eller få en
miljöbalk att träda i kraft. Hur de som har hjälpt re-
geringen med denna senfärdighet kan känna stolthet
är obegripligt.
Herr talman! Jag har betänkandet från Bul-
lerutredningen i min hand. Den fyller fem år den 1
juli. I den miljöbalk som lades fram 1994 av Görel
Thurdin hade, liksom de andra förslag som då var på
gång, många av dess förslag beaktats.
Jag har väckt en motion som behandlas i detta
betänkande och som handlar om just buller och infra-
ljud och om det elände som sådant skapar för boende
och arbetande. Buller är, herr talman, den miljöstör-
ning som de flesta lider av. Det kan man kontollera
hos de olika miljöförvaltningarna i landet. Buller
förekommer i allt från det vibrerande och dånande
och ibland t.o.m., vilket jag antyder i motionen, i det
infraljud som uppkommer i t.ex. ventilationsanlägg-
ningar m.m. både i bostadsområden och på arbetsplat-
ser. Vi kommer alla ihåg hur man första gången i
Sverige uppmärksammade dessa bekymmer med
infraljud och ohörbart men ändå påverkande buller
när man på Norrbottens järnverk på 1960-talet hade
en vägg som vibrerade och gav samtliga som arbetade
i den delen av anläggningen svåra problem med hu-
vudvärk, illamående och andning.
I detta betänkande sägs: I de delar som motionerna
behandlar frågor av mera övergripande karaktär hän-
visar utskottet till den proposition om miljöpolitiken
som har aviserats till april 1998. Därefter avstyrks
samtliga motionsyrkanden med hänvisning till tidigare
ställningstaganden, pågående arbete med frågorna och
den miljöpolitiska propositionen. Och vi kan bara
konstatera att det inte har hänt något på detta område.
De ställen i den svenska lagboken där ordet buller
finns med är förvånansvärt få. De är faktiskt färre än
de var innan den nuvarande lagstiftningen från 1969
kom till. De finns i miljöskyddslagen, i 1 § 3 mom.
Buller nämns inte ytterligare längre fram i lagen.
Buller finns med i miljöskadelagen från 1986 i 3 §,
om skada har uppstått genom buller.
I betänkandet hänvisar man till att man tidigare
har tagit upp detta under pågående mandatperiod.
Man pekar på några regler som finns, bl.a. vid ny-
byggnad av bostäder. Men de av oss, vilket är ganska
många, som ofta får kontakt med de människor som
upplever förändringar i bostadsmiljön och förändring-
ar i arbetsmiljön, bl.a. genom olika typer av maskiner
och anläggningar som har skapat bullerproblem och
infraljudsproblem och annat, vet att de inte är ett dugg
hjälpta av det som står här. Man brukar säga att me-
dan gräset gror dör kon.
Den utredning som lade fram sitt förslag 1993 in-
nehåller väldigt mycket som, om man hade gjort nå-
got åt detta, hade kunnat hjälpa de människor som är
drabbade av dessa bekymmer.
Herr talman! Jag vet att det inte nyttjar mycket till
att yrka bifall till en enskild motion. Jag kan bara säga
att, oavsett vad som sägs från Åsa Stenberg och and-
ra, det är en självklarhet att man återkommer så länge
en stor del av befolkningen har bekymmer och pro-
blem med denna typ av frågor så länge problemen inte
åtgärdas. Det är uppenbart att det för att något skall
ske på området och för att detta skall åtgärdas måste
också väljarna i höstens val se till att vi byter ut den
inkompetens som har visats under denna mandatperi-
od på detta område mot kompetens.
Anf. 210 PER LAGER (mp):
Herr talman! Det är inte lika lätt att vara så opti-
mistisk och positiv som Åsa Stenberg när man skall
tala om miljötillståndet, och det gäller inte minst
miljösituationen för Kattegatt och Skagerrak som jag
särskilt tänker tala om. Där har halterna av kväve och
fosfor bara ökat under de senaste 20 åren. Förutom de
lokala utsläppen transporteras stora mängder kväve
oavbrutet in från södra Nordsjön. Övergödningen
påverkar ekosystemen genom ökad produktion av
plankton, som i sin tur orsakar syrgasbrist vid bott-
narna.
Under den senaste tioårsperioden har mängden
fintrådiga och snabbväxande grönalger ökat drastiskt i
Bohusläns grunda vikar. Numera är 30-40 % av de
grunda vikarna täckta av alger sommartid. Just dessa
platser är viktiga barnkamrar och skafferi för fiskar
och kräftdjur. Den omfattande algförekomsten har
inneburit negativa förändringar på kustvattnens eko-
system och biologiska mångfald.
Trenden är verkligen dyster. Under de senaste 20
åren har syrekoncentrationen i Kattegatts och östra
Skagerraks djupvatten minskat betydligt och fortsätter
att minska. Nivåer som är kritiska för djurlivet i Kat-
tegatt och i flera av Bohusläns fjordar uppstår nu
årligen. I vissa bohusfjordar upphör livet i dag redan
på sex meters djup. I stället för liv råder här död och
stinkande förruttnelse.
30 miljoner ton partiklar och gifter uppskattas
följa strömmarna in från södra Nordsjön till Skager-
rak och norra Kattegatt för att främst ackumuleras i
djuphålorna. Utöver dessa giftupplag har lokala ut-
släpp i höga koncentrationer sedementerats och sede-
menteras pågående utmed kusten. Via luften transpor-
teras också mängder av olika gifter, bl.a. polyaroma-
tiska kolväten som så småningom hamnar i just ytse-
dimenten.
Herr talman! I det s.k. Västerhavsprojektet har
forskarna för första gången konstaterat att sedimenten
innehåller gifter som ger biologiska effekter på olika
arter av bottendjur och på fisk. Göta älvs mynning
och Skagerraks djupare bottnar tycks ha blivit särskilt
drabbade och är klart giftigare än referensbottnar vid
Färöarna. Tillsammans med kväveutsläppen och and-
ra obalanser orsakade av människan stressas livet på
bottnarna. Reproduktionsförmågan är i uppenbar fara.
Ännu har dock inte giftkoncentrationer som kan be-
dömas vara farliga för människan uppmätts i fisk och
skaldjur, vilket är tur. Men när är gränsen nådd?
Västerhavsprojektet visar hur miljögifterna och
eutrofieringen, genom ökad närsaltsbelastning, stor-
skaligt påverkar just våra kusthav.
Frågan är om inte de allvarliga brytpunkterna för
ekosystemet redan överträtts. I mina egna kustvatten
kring Smögen är det nu sällan man får plattfisk i nä-
ten. Skulle man råka få det är de ofta missbildade på
något sätt. Skall vi acceptera detta?
Regeringen bör, enligt min mening, ta till sig fors-
karnas resultat och göra allt för att rädda våra vikti-
gaste framtida skafferier. Miljöpartiet kräver ökade
satsningar på havsforskningen. Vi anser att hårdare
krav måste till, nationellt och internationellt, för att
minimera de giftiga utsläppen. Dessutom föreslår vi
ytterligare insatser för att minska närsaltsbelastningen.
Det finns ingen återvändo och inget gömställe om vi
skall lyckas uppnå ett långsiktigt hållbart livssystem.
I denna växande och gigantiska sophög under det
vackra, solgnistrande vågkruset finns sedan ett halvt
sekel också ca 170 000 ton dumpat krigsmateriel.
Omkring 5 000 ton är senapsgas, som långsamt men
säkert håller på att lösgöras. Materialet rostar sönder.
Vem tar ansvar för det här? Vad skall göras åt denna
bokstavliga bomb på sjöbotten, och när?
Som om det inte räckte med dessa påfrestningar
på livet i våra kusthav har det under det senaste halv-
året spårats kraftigt ökade halter av det radioaktiva
ämnet teknetium i tång och räkor längs Bohuskusten.
Utsläppen kommer från upparbetningsanläggningen
Sellafield på den brittiska västkusten och förs till
Skagerrak med havsströmmarna. Som en följd av att
kärnanläggningen 1994 fick tillstånd att släppa ut 20
gånger mer teknetium än tidigare kommer radioaktivi-
teten att successivt öka i våra vatten.
Jag menar att det inte finns någon anledning att
över huvud taget acceptera dessa utsläpp. Vi vet inte
riktigt hur lågdosstrålning under längre tid påverkar
oss människor, och kunskaperna om effekterna på
havets växter och djur är om möjligt ännu mindre.
Herr talman! Sedan det norska Stortinget den 13
juni 1994 beslutade om att tillåta koncessioner för
provborrningar efter olja och gas i Skagerrak har
frågan så att säga legat på is. Inga regelrätta samråd
har hållits med Sverige. Konsekvensutredningar har
producerats, men den norska regeringen har ännu inte
kommit med den slutrapport man tidigare aviserat.
Detta kan tolkas som att det inte längre är lika bråttom
att dela ut koncessionerna. Regeringen Bondevik har
faktiskt också klargjort att den inte kommer att tillåta
oljeletning i Skagerrak så länge den sitter kvar. Det är
väldigt positivt.
Men Nordsjön har ju visat sig ha fler fyndigheter
än man tidigare känt till, och dessa står nu först i tur.
Också det är väldigt allvarligt. Bara under förra året
släpptes 60 000 ton kemikalier ut från borrtornen just
där, varav en stor del förs in mot den svenska västkus-
ten.
Ett nytt hot är emellertid de dansk-amerikanska
planerna på att leta efter olja och gas i den danska
gränszonen mellan Nordsjön och Skagerrak. Sverige
har begärt samråd och att beslutet skjuts upp tills
vidare, i enlighet med den nordiska miljöskyddskon-
ventionen. I en interpellationsdebatt för inte så länge
sedan poängterade miljöministern att den svenska
inställningen till oljeborrning i ekologiskt känsliga
områden i princip är negativ. Men ungefär samtidigt,
under Nordiska rådets miljökonferens i Göteborg,
gjorde statsministern klart att regeringen inte ämnar
framföra någon protest av något slag. Vad betyder
det? I vilket fall som helst inger det inte förtroende i
frågan, menar jag.
Enligt Miljöpartiet finns det inga skäl att ge någon
form av klartecken om målet för oss - och jag hoppas
också för våra grannländer - är en ekologiskt hållbar
utveckling. Regeringen bör säga ifrån bestämt en gång
för alla. Vi återkommer därför till kravet på en fred-
ning, ett naturskydd, av Skagerrak och Kattegatt vad
gäller borrningar efter gas och olja. Förr eller senare
kommer det annars att bli aktuellt för den danska och
norska regeringen att lämna ut koncessioner för prov-
borrningar. Och skulle det visa sig att Skagerraks
berggrund innehåller gas och oljefyndigheter, vilket
inte alls är osannolikt, finns det sedan mycket små
möjligheter att förhindra en utvinning, som stegvis
skulle ödelägga detta unika och viktiga reproduk-
tionsområde.
Den svenska regeringen måste klart ta avstånd
från en sådan utveckling och bör på allvar ta upp
diskussionen med våra grannländer, exempelvis i
Nordiska rådet, i syfte att upp nå en överenskommelse
om förbud mot all framtida utvinning av olja och gas i
Skagerrak och Kattegatt.
Herr talman! Trots alla dessa akuta och uppenbara
hot mot västerhavet är läget inte helt hopplöst. Kust-
haven går att rehabilitera, på åtta tio år ungefär. Men
då måste övergödningen minskas kraftigt och snabba
åtgärder sättas in mot giftutsläppen samtidigt som
forskningsinsatser och miljöbevakning fortgår och
förstärks. Detta gäller både Östersjön och västerhavet
- inte antingen-eller. Både-och måste gälla.
Jag är litet förvånad över att Folkpartiet och
Vänstern inte stöder den reservation som handlar just
om att freda, naturskydda, västerhavet. Jag hoppas att
ni under omröstningen stöder vår reservation 15 under
mom. 19, som jag yrkar bifall till. Jag vill också yrka
bifall till en annan reservation som har med saken att
göra, nämligen den om Esbjergdeklarationen, nr 24
under mom. 25. Tack!
Anf. 211 MAGGI MIKAELSSON (v):
Herr talman! Jag vill bara kort informera Per La-
ger om att jag under huvuddebatten redogjorde för att
vi haft liknande motionsyrkanden tidigare. För att få
någon ordning på debatterna kommer vi att avstå i
omröstningar i frågor där vi haft yrkanden tidigare
under mandatperioden. Det betyder inte att vi tycker
något annat, utan det är mer som ett exempel på att vi
tycker att hanteringen av motionsyrkandena under
denna mandatperiod har varit väldigt rörig. De har
kommit i olika omgångar, och olika partier har gjort
olika prioriteringar. Vi kommer att vara konsekventa
på det sättet att vi avstår från att rösta i frågor där vi
redan fått våra yrkanden behandlade.
Anf. 212 PER LAGER (mp):
Herr talman! Det låter litet underligt i mina öron,
Maggi Mikaelsson. Nu ligger ju frågan här på bordet
igen, och vi yrkar bifall till en reservation som vi
uppenbarligen har exakt samma åsikt om. Om man nu
har samma åsikt känns det väldigt underligt att man
lägger ned sin röst bara därför att man haft uppe frå-
gan tidigare under året. Jag kan inte se någon logik i
det.
Anf. 213 MAGGI MIKAELSSON (v):
Herr talman! Nej, jag vet att frågorna om väster-
havet, Skagerrak, Nordsjön och Kattegatt är väldigt
viktiga för Per Lager. Därför återkommer de ganska
ofta och har gjort det några gånger under mandatperi-
oden. Det har jag full respekt för. Men i ett särskilt
yttrande har jag redovisat att vi har valt att lyfta fram
frågorna en gång under mandatperioden, och vi har
fått våra yrkanden behandlade då. Vi tycker att det
räcker för vår del.
Anf. 214 PER LAGER (mp):
Herr talman! Det är väl inte så mycket att säga om
det här. Det är bara att beklaga att vi inte får ett bre-
dare stöd för en sak som våra båda partier har samma
åsikt om. Det är tråkigt, helt enkelt.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 6 maj.)
5 § Ändringar i foderlagen, m.m.
Föredrogs
Jordbruksutskottets betänkande 1997/98:JoU22
Ändringar i foderlagen, m.m. (prop. 1997/98:92)
Anf. 215 LENNART BRUNANDER (c):
Herr talman! Det här betänkandet behandlar en
proposition från regeringen om ändringar i foderla-
gen. De ändringar som görs är inte särskilt stora.
Möjligen är det en förbättring av den lagstiftning vi
har och något skärpta regler. Men propositionen tar
upp väsentliga saker. Att man vidgar reglerna om
användningen av antibiotika till att också gälla andra
mediciner är väldigt viktigt. Jag skulle nästan vilja
säga att antibiotikabekymret är en tickande bomb.
Den resistens som användning av antibiotika i olika
sammanhang medför, är ju en stor fara för folkhälsan
framöver. Därför är denna fråga oerhört viktig att
följa upp.
Jag skall inte närmare gå in på detaljerna just nu
eftersom det är frågor som vi diskuterat tidigare och
som vi säkert kommer att få diskutera framöver. Men
det är viktigt att de finns med och att den restriktiva
hållning till användande av antibiotika i foder behålls
och skärps i Sverige.
Jag vill ta upp en annan fråga, och det är använ-
dande av döda djur i foder. Det förbjuds nu i ett EU-
direktiv. Det är naturligtvis helt korrekt. Vi förbjöd
användandet av kadavermjöl och köttmjöl i Sverige
för många år sedan. Men det får en del konsekvenser
om det görs på det sätt som var tänkt, nämligen att
man inte skulle kunna utfodra vilda djur, örnar och
andra, med döda djur. Det får kanske sådana konsek-
venser som vi inte hade tänkt och inte heller vill ha.
I det här betänkandet vill vi skjuta upp beslutet i
frågan och ta upp frågan under nästa riksdagsår. Vi
vill ge regeringen i uppdrag att i de förhandlingar man
har med EU skapa förutsättningar för en svensk sär-
lösning på det här området så att vi också fortsätt-
ningsvis kan använda döda djur som foder för de
vilda djur som behöver det. Därför är det väldigt bra
att vi kunde bli överens. Vi har den förhoppningen att
den svenska regeringen och jordbruksministern hos
EU driver den här frågan på ett sådant sätt att vi kan
få den lösning vi vill ha.
En tredje fråga som tas upp här gäller avgifterna
för tillsyn och genomförande av lagstiftningen. Det är
i och för sig inga märkvärdigheter att man kan ta ut
avgifter, men Vänsterpartiet har en motion här och
menar att man borde se över frågan. Eftersom vi vet
att konkurrenskraften i det svenska jordbruket är
trängd och att det bl.a. beror på sådana här saker,
måste man ha en helhetssyn så att avgifterna inte blir
större än vad som är rimligt. Nu har vi en del avgifter.
Dem har man ofta förhandlat fram. Därför är det
viktigt att man inte bara fortsätter med denna lag-
stiftning, förändrar och ökar avgifterna. Det är unge-
fär vad som sägs i den reservation som vi har tillsam-
mans med Vänsterpartiet på det här området. Jag
yrkar bifall till den reservationen.
Herr talman! Med de här orden yrkar jag i övrigt
bifall till utskottets hemställan.
Anf. 216 MAGGI MIKAELSSON (v):
Herr talman! Timmen är sen, så jag skall försöka
fatta mig kort. Jag tänkte ta upp tre saker.
Jag vill börja med att säga att jag tycker att det är
bra att man har utvidgat foderlagen till att avse allt
foder för utfodring av djur med undantag av säll-
skapsdjur i hemmet. Vad som förvånade mig och som
jag inte visste var att foderlagen såg ut och ser ut på
det sätt som den gör, nämligen att man får använda
antibiotika för att förebygga sjukdomar. Jag trodde att
vi hade en så stark lagstiftning när det gäller antibio-
tika i Sverige att vi verkligen kunde stå för det ställ-
ningstagande som vi gjort inom EU, att driva frågan
hårt i EU. Jag tycker att det är väldigt bra att det kom
en motion från Miljöpartiet om en förändring av fo-
derlagen. Jag måste tillstå att jag hade missat det. Jag
var så totalt övertygad om att vi inte hade den bristen
i den svenska lagstiftningen. Det här finns utvecklat i
reservation 1.
Det andra jag vill ta upp är det som Lennart Bru-
nander var inne på, nämligen hur EU:s regelverk och
dess tillämpning faktiskt gör att det i praktiken blir
omöjligt att stödutfodra utrotningshotade djur. Där
har vi ett tillkännagivande att regeringen skall få arbe-
ta för att försöka åstadkomma en nationell särlösning.
Det är bra att vi får ett tillkännagivande. Men det är
ingalunda en garanti för att Sverige kommer att lyck-
as. Det här visar också den totala bristen på förståelse
för de svenska förhållandena. Det är helt och hållet en
följd av att vi som medlemmar i EU omfattas av
samma typ av regelverk, fastän våra förhållanden ser
så annorlunda ut. Kommer man från norra Sverige
som jag och Leif Marklund, som skall tala för ut-
skottsmajoriteten, tycker man att fraktande av själv-
döda djur kors och tvärs över landet till en destruk-
tionsanläggning knappast kan anses förenligt med
någon god sed när det gäller risken för spridning av
sjukdomar och sådant. Det är bra att vi får ett tillkän-
nagivande, men faran är ingalunda över.
Det tredje gäller avgifterna. Vi har ingenting emot
att man tar ut avgifter när man behöver göra under-
sökningar och ta prover. Som det sades tidigare börjar
det bli väldigt många olika slags avgifter. Det be-
myndigande som regeringen kan ge Jordbruksverket
enligt det här betänkandet är ganska vitt. Man kan få
ta ut avgifter i ärenden som rör förbud mot eller vill-
kor för införsel, utförsel, tillverkning, försäljning eller
annan överlåtelse, användning eller hantering i övrigt
av foder eller ett visst parti foder. Sedan får man
också ta ut avgifter vid beslut om laboratorier för
foderanalyser, om analysmetoder och för tillsyn som
utövas enligt foderlagen eller för med stöd av lagen
meddelade föreskrifter eller beslut.
Det är alltså ett ganska vitt bemyndigande. Nå-
gonstans tycker jag att det börjar vara nödvändigt att
man gör en översyn för att få ett helhetsgrepp över
den sammantagna effekten av olika avgifter, så att
man ser vilken effekt de får för det enskilda jordbru-
ket. Det finns redovisat i reservation 4, som jag här-
med yrkar bifall till.
Anf. 217 LENNART BRUNANDER (c) re-
plik:
Herr talman! Det här är egentligen ingen replik till
Maggi Mikaelsson utan en komplettering till det hon
sade om foderlagen och om att man kan använda
antibiotika i förebyggande syfte. Jag var också över-
raskad när jag såg det. Men jag har funderat på det
litet grand sedan. I Sverige är det inte tillåtet att an-
vända antibiotika i foder över huvud taget utan veteri-
närförskrivning. Det bör alltså finnas ett klart medi-
cinskt syfte för att göra det. Jag tror att jag har ganska
rätt när jag säger detta. Det ligger till grund för den
restriktiva hållning som vi har i fråga om antibiotika.
Det här innebär egentligen en skärpning av lagen och
bör alltså inte innebära någon försämring. Det är
viktigt att det krävs veterinärförskrivning. Det är
motivet till att vi inte följde med på reservationen
utan tycker att den lag som finns är tillräcklig. Anti-
biotikaproblemet är, som jag sade, ett stort problem
och måste hanteras med mycket stor försiktighet.
Anf. 218 MAGGI MIKAELSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Det är självklart bra att vi har sådana
regler som gör att det krävs veterinärförskrivning av
antibiotika, men det faktum att man får använda anti-
biotika i förebyggande syfte minskar Sveriges tro-
värdighet när det gäller att driva antibiotikafrågan i
EU.
Anf. 219 GUDRUN LINDVALL (mp):
Herr talman! Jag tänker ta upp två frågor som rör
de beslut som vi skall fatta. Jag måste säga att jag
blev ganska förskräckt när jag upptäckte att det i
foderlagen står att man får använda antibiotika i före-
byggande syfte. Jag trodde att den svenska linjen var
att det just var sådant som skulle undvikas, att det är
detta vi kritiserar andra länder för, att vi inte vill ha en
användning av antibiotika innan vi behöver använda
det för att bota en sjukdom. Uppenbarligen är den
svenska lagen inte alls så trovärdig som Sverige har
gjort sken av. Vi har alltså möjligheter att använda
antibiotika i förebyggande syfte.
Jag blev också förskräckt när jag upptäcker att det
bara är ett parti till förutom Miljöpartiet som tycker
att det är märkligt. Det måste finnas någon samstäm-
mighet mellan ord och handling. Om man här i kam-
maren talar om att det är viktigt att vi har en restriktiv
inställning till antibiotika i Sverige, bör det också leda
till att man inte anser att det i lagen bör stå att vi kan
få använda antibiotika i förebyggande syfte. Det står
dessutom "förebygga, påvisa, lindra eller bota".
Vi från Miljöpartiet anser definitivt att det i foder-
lagen borde slås fast att antibiotika skall användas för
att lindra eller bota sjukdomar, men vi vill alltså att
ordet "förebygga" skall tas bort.
Den förändring som nu görs i 4 § foderlagen är att
det skrivs in "eller andra läkemedel". Det är i och för
sig bra, men det förhindrar inte på något sätt använd-
ningen av antibiotika. Jag yrkar alltså bifall till reser-
vation 1, där vi tillsammans med Vänsterparitet före-
slår en annan lydelse av 4 §. Det bör där slås fast att
antibiotika eller kemoterapeutiska medel eller andra
läkemedel får tillsättas foder endast för att lindra eller
bota sjukdomar.
Det tillsätts en mängd ämnen i djurs foder, t.ex.
zink för att smågrisar inte skall få diaréer. Detta har vi
i Miljöpartiet tagit upp flera gånger. Lyckligtvis har
det kommit en skärpning när det gäller detta. Zinkhal-
ten i jorden har höjts avsevärt. Alldeles nyligen fick vi
reda på att mycket av det foder som ges till svin inne-
håller kadmium, vilket förklarar en del av den ökning
av kadmium i jorden som vi har kunnat se.
Även antibiotika är ett problem. Många av dagens
antibiotikasorter bryts inte ned, utan de kommer ut i
naturen. Naturligtvis påverkas då bakterier på samma
sätt som antibiotika påverkar bakterier i kropparna
hos grisar eller kor. Ute i naturen kommer halterna
inte alls att vara så höga som kanske är nödvändigt för
att bakterierna skall tas ihjäl. Här kan det mycket väl
utvecklas en resistens. Vi ser i dag en mängd nya
sjukdomar där bakterier helt plötsligt blir sjuk-
domsalstrare. Jag anser att detta är mycket oroande
och bör undersökas rejält.
På samma sätt används stora doser av maskmedel i
preventivt syfte i lantbruket. Dessa medel kommer
också ut i naturen onedbrutna ur rumpan på djuren
och påverkar den. Många hävdar att det i komockor
som kommit från gårdar där kor just har avmaskats
inte finns någon liv, komockorna bryts inte ned. Det
beror antagligen på att maskmedlen dödar, eftersom
det är detta som är syftet med dem.
Detta bör ses över, och det har vi också tagit upp i
en reservation som jag för tids vinnande inte yrkar
bifall till, men som vi i Miljöpartiet står bakom.
Vi har också lyft fram frågan om utfodring av ör-
nar, framför allt då havsörn, som har förekommit
under de senaste 20 åren i Sverige. Det är ofta Projekt
havsörn som har varit initiativtagare. Jag har upp-
märksammat detta i min motion med anledning av
propositionen, och jag är glad att det finns en skriv-
ning i betänkandet som säger att utskottet slår fast att
den nu föreslagna förändringen av foderlagen inte bör
göra det omöjligt att stödutfodra vilda djur i fortsätt-
ningen.
Det får inte bli så att vi anpassar oss till döds för
EU. Den biologiska mångfalden som vi vill skydda
får inte dö på grund av att vi anpassar oss till EU. Det
finns bara ca 200 havsörnspar i Sverige. Havsörnen
finns fortfarande kvar i hotkategori två. Den betrak-
tats alltså som sårbar. Det har berott på att havsörnar-
na som befinner sig överst i näringskedjan under ett
antal år har fått en mängd gifter i sina kroppar. Det
har inneburit en mindre häckningsframgång hos hav-
sörnarna i Sverige än t.ex. hos havsörnarna på den
norska kusten. Vi vet också att många unga örnar har
haft svårt att överleva sin första vinter. Stödutfodring-
en har betytt enormt mycket, inte minst för att ungfåg-
larna skall kunna överleva.
Jag kan förstå den rädsla för många sjukdomar
som finns i EU, att man är rädd för svinpest, BSE och
många sjukdomar som vi inte har här. Men vi måste
naturligtvis anpassa oss efter de svenska förhållande-
na. Vad man har gjort när man har stödutfodrat är att
man har tagit djur från friska besättningar, djur som
inte har medicinerats men som man av en eller annan
anledning har velat slakta. Det kan ha rört sig om
grisar som har fått svansen avbiten. Det är ingen som
vill sprida några sjukdomar. Dessa djur kommer alltså
från friska besättningar. Jordbruksverket har nu infört
att alla djur skall transporteras till Lidköping för kon-
troll och uppslaktning. Sedan får de hämtas av de
entusiaster som ägnar sig åt att mata havsörnar. Detta
är byråkrati när byråkratin är som sämst.
Det måste gå att hitta en ordning så att dessa djur
som inte är sjuka, utan som har slaktats på grund av
olycksfall, kan få användas för stödutfodring av örnar.
Jag har framställt en interpellation till jordbruks-
ministern som jag skall få svar på den 8 maj. Jag
hoppas att det är flera som deltar i den interpella-
tionsdebatten. Jag tror att det måste handla om ett
förbiseende av Jordbruksverket. Det kan inte vara så
tokigt att man skall byråkratisera så till den milda
grad. Det är omöjligt för de människor som ägnar sig
åt denna verksamhet att åka till Lidköping. Tänk er
bara att åka från Gotland till Lidköping och tillbaka
igen med döda, uppslaktade grisar! Det går inte. Det
måste finnas någon möjlighet att hantera detta på ett
enklare sätt. Man kan medge dispenser för att använ-
da dessa djur vid vissa situationer, t.ex. när besätt-
ningen är garanterat frisk och när anledningen är slakt
till följd av svansavbitning.
Under den senaste vintern har det nästan inte lagts
ut något slaktavfall just därför att den svenska byrå-
kratin har slagit knut på sig själv. Jag hoppas att ut-
skottets skrivning innebär att regeringen gör allt den
kan för att se till att denna verksamhet som är nöd-
vändig, inte bara för havsörn utan även för glada, kan
bli kvar i Sverige. Jag är glad att utskottet anammade
det som jag ville, att höra intressenter i sammanhang-
et. Ordförande i Sveriges ornitologiska förening, Jens
Wahlström, och den som har hållit på sedan början av
60-talet med Projekt havsörn, Björn Helander, har
varit hos utskottet och redogjort för situationen.
Vi i Miljöpartiet har avgett ett särskilt yttrande när
det gäller detta. Jag måste säga att jag är litet bekym-
rad över att utskottet har hänskjutit några av frågorna
till hösten. Regeringen skriver att man inte vill att det
skall finnas några dispenser. Det skulle kunna tolkas
så att det inte finns någon möjlighet att hitta en lös-
ning. Där hade jag ett yrkande, att det skulle finnas
möjligheter till dispenser. Det är ett av de yrkanden
som har skjutits fram till hösten. Jag hoppas att det
inte betyder att det beslut som vi nu fattar gör det
omöjligt att hitta en lösning för utfodring av örnarna.
Miljöpartiet stöder naturligtvis de reservationer
som vi har avgett. Men för tids vinnande yrkar jag
bifall till reservation 1.
Anf. 220 LEIF MARKLUND (s):
Herr talman! Av tidigare inlägg framgår det klart
att detta betänkande handlar om en utvidgning av
foderlagen. Jag skall inte göra några större utvikning-
ar i det hänseendet. Men den nya foderlagens utvidg-
ning har i allt väsentligt sin grund i de EG-direktiv
som vi har att anpassa oss till. Jag skall bara kort
kommentera de tidigare inläggen.
Jag tycker att Lennart Brunander gjorde en bra be-
skrivning av att vi i utskottet har en ganska bred enig-
het kring helheten när det gäller utvidgningen trots att
det kommer fram vissa detaljer i de reservationer som
har avgetts.
Gudrun Lindvall talade sig varm för reservation 1.
Den mening som man hänger upp sig på beträffande
antibiotikaanvändningen, att man inte får förebygga
sjukdomar, gör att den bör kommenteras. Precis som
Lennart Brunander var inne på är det alltid en veteri-
när som skall göra en besiktning av situationen. En
sådan besiktning kan faktiskt leda till att man behöver
antibiotika i förebyggande syfte för att inte slå ut en
hel besättning. Även användandet av andra medel än
antibiotika - vilket också framgår av motion Jo3 - har
precis samma värde. Zink över 250 mg/kg anses ock-
så som läkemedel och kräver utskrift från veterinär.
Jag tror att vi måste acceptera det om vi skulle få
in sådana sjukdomar som behöver bekämpas med
antibiotika för att inte tillåta att djurbesättningar slås
ut. Det framgår också att antibiotika alltid skall an-
vändas med stor restriktivitet.
När det gäller de övriga reservationerna bör också
avgifterna kommenteras något. Det är inget ovanligt
att avgifter tas ut. Vill man ha en helhet inom EU-
området när det gäller hantering av foder och foder-
tillsatser bör man också ge möjlighet till tillsyn även
om tillsynen innebär kostnader. En utebliven möjlig-
het till tillsyn skulle kunna innebära att man med en
större oseriositet flyttar fodertillverkningen mellan
olika länder.
Herr talman! Jag skall för tids besparande inte
kommentera detta ytterligare, utan jag yrkar bifall till
utskottets hemställan och avslag på de fyra reserva-
tioner som är fogade till betänkandet.
Anf. 221 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Herr talman! Jag kan förstå att man i vissa lägen
vill använda antibiotika i förebyggande syfte. Men här
handlar det om ifall man skall få tillsätta antibiotika i
foder. Just det faktum att det står att man får tillsätta
antibiotika i foder i förebyggande syfte känns helt fel.
Om en veterinär bedömer att ett djur måste be-
handlas med antibiotika för att det inte skall bli sjukt
så är det veterinärens bedömning. Men att man skall
få tillsätta det i foder, vilket naturligtvis gör att giva-
ren inte är lika säker, är jag mycket skeptisk till. Jag
tycker att det är synd att det står så i foderlagen. Vad
jag har förstått är skälet till att det fortfarande står så i
foderlagen att man ger coccidostatika till kycklingar.
Man ger en typ av antibiotika i vatten för att kyck-
lingarna inte skall få coccidios, som är en tarmsjuk-
dom. Kycklingindustrin är ju en industri som talar om
att i Sverige är vi duktiga på att ta fram kycklingar
utan antibiotika, men i EU är coccidostatika klassat
som antibiotika. Jag tycker att det här är ett problem
och skulle önska att vi vore så pass raka i Sverige att
vi sade nej till antibiotika i foder.
Jag skulle vilja fråga Leif Marklund: Varför måste
det finnas möjligheter att tillsätta antibiotika i före-
byggande syfte i foder?
Anf. 222 LEIF MARKLUND (s) replik:
Herr talman! Jag vill vända på det hela och ta ex-
emplet ett svinstall med flera avdelningar, där man
har fått in en sjukdom i en avdelning som blivit i
princip utslagen. Då är det ganska naturligt att man
vill tillsätta antibiotika i foder för att förebygga att
besättningen i kvarvarande avdelningar kan räddas,
för det är ju nästan omöjligt att förebygga sjukdomar
hos enskilda individer i ett stall. Man kan tänka sig
samma situation när det gäller kycklinguppfödning,
att man i en avdelning får in en sjukdom men genom
antibiotika i foder kan rädda större delen av besätt-
ningen.
Anf. 223 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Herr talman! En hantering där man inte kan hante-
ra enskilda grisar kan ifrågasättas. Såvitt jag har för-
stått är det inte för grisar man vill tillsätta antibiotika i
foder. Jag har inte hört att det är så man gör, utan det
handlar om just coccidostatika till kyckling. Även här
måste man försöka få en tingens ordning i djurstallar-
na så att det inte är nödvändigt.
När det gäller coccidostatika väntar man inte, så-
vitt jag har förstått, på ett sjukdomsutbrott, utan det är
egentligen fråga om en slentrianmässig användning av
coccidostatika här i Sverige. Det som känns så oroan-
de är att lagen öppnar för en mer slentrianmässig
användning av antibiotika i foder. Jag tycker att detta
borde försvinna för att Sverige skall öka trovärdighe-
ten.
När det gäller tungmetallen zink har jag förstått att
det pågår en självsanering i de svenska stallarna, för
alltfler svinuppfödare upptäcker att kolpulver har
exakt samma effekt. Här handlar det om ifall man
verkligen skall tillföra tungmetaller ute på åkern,
eftersom zinket går rakt igenom grisarna.
Jag skulle också vilja höra hur Leif Marklund be-
dömer detta med vinterutfodring till örnar. Bedömer
Leif Marklund att det kommer att finnas en möjlighet
för frivilliga entusiaster att även i fortsättningen lägga
ut vinterfoder till t.ex. havsörn?
Anf. 224 LEIF MARKLUND (s) replik:
Herr talman! Jag vet inte var Gudrun Lindvall får
sina uppgifter ifrån. Fördiskussionen inför detta be-
tänkande om utvidgning handlar om den typ av sjuk-
domar i stallar som jag refererade till.
Antibiotika används inte hur som helst, utan det är
en av veterinären strikt hållning vid de tillfällen då det
finns stor risk för utslagning av stora djurenheter.
Foder som innehåller mindre än 150 milligram
zink per kilo kan vara nödvändigt för att uppehålla de
spårämnen som måste finnas i delar av djurs normala
liv. Foder som innehåller en högre dos än denna är en
veterinärssak. Då klassas det som läkemedel och
måste skrivas ut av veterinär. Det finns en tillsyn över
användandet. Har man så stor misstro till vårt veteri-
närväsende som Gudrun Lindvall har är det inte så
mycket att diskutera längre. Vi som tror på veterinä-
rens skicklighet och bedömningsförmåga när det
gäller storleken på doser är helt övertygade om att det
inte förekommer någon överförbrukning av antibioti-
ka eftersom man diskuterar resistensriskerna.
När det gäller örnar finns det faktiskt redan i dag
möjligheter att efter veterinärbesiktning använda
självdöda djur och djur från nödslakt för utfodring av
örnar. De kan också användas för utfodring av päls-
djur. Det är ganska naturligt att man även i det här
sammanhanget börjar inse risken för spridning av
exempelvis svinpest eller BSE-sjukan som vi har i
näraliggande område.
Anf. 225 MAGGI MIKAELSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Jag kan inte avhålla mig från att ta
replik.
Jag vet att man diskuterar att destruktionsanlägg-
ningen för övre Norrland skall ligga någonstans söder
om Umeå. Det är kanske inte helt klart om den skall
ligga i Nordmaling eller i Örnsköldsvik. Tror Leif
Marklund att det är rimligt att man, om man skall
stödutfodra fjällräv uppe i Norrbottens fjälltrakter,
åker ned till Nordmaling eller Örnsköldsvik för att
hämta ett självdött djur. Det är faktiskt vad de nya
direktiven innebär.
Det som jag tänkte ta upp var avgifterna. Jag vill
klargöra att vi från Vänsterpartiet tycker att det är
okej att ta ut avgifter för det som skall göras, men
samtidigt ser vi att det i och med EU-medlemskapet
kommer mer och mer avgifter som läggs på de enskil-
da jordbruken. Vi vet att lönsamheten, speciellt för de
små jordbrukarna, inte är stor. Om man, som det står i
propositionen, får ta ut avgifter för i stort sett allt som
har med foder att göra, t.o.m. hantering av foder i
övrigt, som ju är väldigt diffust, tycker vi att det är
befogat med en en översyn för att få en helhetsbe-
dömning. Jag vill fråga om Leif Marklund har någon
helhetsbedömning av hur många slags avgifter man
kan ta ut från en enskild jordbrukare, inte bara när det
gäller foder utan som helhet.
Anf. 226 LEIF MARKLUND (s) replik:
Herr talman! Jag börjar bakifrån med avgifterna.
Den här typen av avgifter som inte är skatt - för här
blandar vi ihop skatt och avgifter - tycker jag att det
är naturligt att man tar ut av den som så att säga är
brukare - eller av den som tillverkar fodret.
Vi kommer att få nya tillfällen att föra den här
diskussionen. Vi kommer exempelvis att diskutera
detta när Björks utredning är klar, efter remissom-
gångarna när den kan bli till en proposition. Vi får
också i samband med utvidgningen av CAP-reformen
möjlighet att diskutera de samlade intäktsmöjligheter-
na och utgifterna för jordbruket.
När det gäller foder till fjällrävar, som Maggi Mi-
kaelsson hänvisar till, är det ju så att om man
nödslaktar ett djur kan en veterinär göra besiktningen
på ort och ställe. Djuret slaktas upp. Då behöver man
inte åka till någon destruktionsanläggning med djuret
för att sedan skaffa tillbaka det. Det framgår inte
någonstans av detta betänkande.
Anf. 227 MAGGI MIKAELSSON (v) re-
plik:
Herr talman! Om man läser i direktivet och före-
skrifterna framgår det med önskvärd tydlighet att det
kommer att bli stora svårigheter om man inte lyckas
med det undantag som tillkännagivandet innebär.
När det gäller det här med avgifterna så tolkar jag
det rätt snällt - eftersom klockan nu är tjugo över tio
på kvällen - som att vi får tillfälle att komma tillbaka
till frågan. Jag tolkar det som att Leif Marklund ser
positivt på detta att man behöver göra en översyn av
avgifterna för att få en helhetsbedömning.
Anf. 228 GÖTE JONSSON (m):
Herr talman! När det gäller frågan om problem i
anslutning till att man för in EU:s regelverk i svensk
lagstiftning med de olika regler som finns där är det
ganska naturligt att vi hamnar i problem i fråga om
sådant som foderlagen och viltutfodring. Vi har i och
för sig haft flera sådana exempel. Det var bl.a. därför
som vi när det förra ärendet behandlades, frågan om
Amsterdamfördraget, i en reservation tillsammans
med Folkpartiet ville ha en generell regelrevision
utifrån de speciella svenska förhållandena.
Jag hade inte tänkt ta upp antibiotikadebatten.
Men jag tycker att det är allvarligt när man står här i
riksdagens talarstol och säger att Sverige har givit
sken av att ha en bra lagstiftning när det gäller anti-
biotika i djurfoder. Vi har inte givit sken av detta. Vi
har en bra lagstiftning.
Utskottet har tillsammans med departement och
minister arbetat för att den svenska lagstiftningen
också skall gälla hela Europa. Jag tycker att det är
allvarligt när ledamöter i Sveriges riksdag försöker
förvränga verkligheten på det här sättet och säga att
Sverige går ut och ger sken av att ha en lagstiftning
som vi inte har. Denna lagstiftning har funnits. Alla
kan läsa den. Jag är övertygad om att man har läst den
även i Bryssel. Vi skall inte försvåra när det gäller
möjligheten att driva vår riktiga lagstiftning vidare i
europeiska sammanhang genom att föra en fullstän-
digt osaklig debatt på detta område i Sveriges riksdag.
Sedan vill jag bara säga något om reservation 4
när det gäller det här med avgifterna. Vi har från
moderat sida ganska konsekvent sagt nej till avgifter.
Det har gällt kopass, kartavgifter och skogsvårdsav-
gifter. Vi har markerat detta vid varje särskilt tillfälle,
och jag vill bara säga att vi därför vid en eventuell
votering kommer att avstå på den punkten. Det gäller
alltså reservation 4. Detta gör vi med hänvisning till
vårt agerande i tidigare sammanhang när det har gällt
avgifter på jordbruket.
Anf. 229 GUDRUN LINDVALL (mp):
Herr talman! Jag vill bara tala om för Leif Mark-
lund att jag tycker att det är bra med den skärpning
som har kommit i fråga om zink; att se zink som ett
läkemedel. Det har varit en överanvändning av zink
för att smågrisar inte skall få diarré.
Jag skulle också vilja få en precisering. Såvitt jag
har förstått av Jordbruksverket så godtas i dag inte det
som Leif Marklund nämnde, alltså att en veterinär kan
besiktiga ett djur som har slaktats på en gård och att
man sedan kan få utnyttja det. Det är precis det som
har varit problemet. Jordbruksverket har i sina före-
skrifter klart angivit att för att man skall få plocka ut
djuret för utfodring skall det - när det gäller södra
Sverige och Mellansverige - ha varit i Lidköping för
kontroll och uppslaktning. Det är det som är proble-
met.
Om vi kan vara överens här i kammaren om att det
naturligtvis inte skall behöva vara nödvändigt att en
veterinär just på sanitetsanläggningen i Lidköping
klassar det här djuret som lågriskavfall, utan att det
skall gå lika bra med en veterinär i närheten av där
djuret slaktats, så har vi faktiskt, Leif Marklund,
lyckats lösa problemet.
Om det är den linje som socialdemokraterna vill
driva så hälsar jag det varmt. Just det här fraktandet
har gjort att det har varit omöjligt för entusiaster att
åka så långt som just till sanitetsanläggningen i Lid-
köping och hämta djuret. Såvitt jag har förstått så är
vi i så fall överens om att problemet kan lösas genom
att man godtar besiktning på plats.
Anf. 230 LEIF MARKLUND (s):
Herr talman! Jag tror att Gudrun Lindvall blandar
ihop detta med självdöda grisar, som i stort sett kan
betecknas som högriskavfall som skall tas till de-
struktionsanläggning. Men nödslaktade djur får vete-
rinärbesiktigas efter uppslaktning och även i fortsätt-
ningen användas enligt det betänkande vi lägger fram.
Anf. 231 GUDRUN LINDVALL (mp):
Herr talman! Jag hoppas att det är så. Vi har ju
pratat med Jordbruksverket, och vi har också sett vad
som står i regeringens proposition. Det har framgått
att djur som har dött eller slaktats i en besättning -
även sådana som t.ex. har slaktats på grund av
svansbitning - skall föras till Lidköping för att bli
besiktigade och klassade som lågriskavfall. Men vi
behöver inte förlänga debatten. Vi är i så fall överens
om att det har varit en vansinnig tingens ordning som
bör ändras.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 6 maj.)
6 § Avveckling av allemanssparreglerna
Föredrogs
Finansutskottets betänkande 1997/98:FiU17
Avveckling av allemanssparreglerna (prop.
1997/98:50)
Anf. 232 PER ROSENGREN (v):
Herr talman! I det föreliggande betänkandet före-
slås att lagen om allemanssparande skall upphävas vid
utgången av juni 1998. Vi har inga direkta erinringar
mot detta. Det har varit så att uttag från allemansspa-
rande tidigare har varit reglerat på så sätt att det har
varit en uttagsavgift på 1 %.
I samband med att man tar bort allemanssparandet
är de här pengarna tillgängliga för lyftning. Det är ju
fråga om uttag som inte den enskilde spararen på
något sätt har haft möjlighet att påverka. I det läget
menar vi att man bör reglera på så sätt att bankerna
inte skall ha rätt att ta ut någon uttagsavgift.
Man föreslår i betänkandet att den obligatoriska
uttagsavgiften skall tas bort. Men man säger inget om
att bankerna inte får ta ut någon uttagsavgift efter den
sista juni 1998. Man motiverar detta med att bankerna
säkert inte kommer att göra det.
Det verkar finnas en liten övertro på bankerna och
deras beteende. De senaste åren har det ju varit så att
bankerna har finansierat stora delar av sin verksamhet
genom att plocka ut avgifter i alla möjliga och omöj-
liga situationer. Det är klart att man här ser en möjlig-
het att plocka ut en avgift för att finansiera sin verk-
samhet.
Vi anser att man bör lagstifta om att bankerna inte
skall ha rätt att ta ut någon avgift i de här lägena.
Kunderna har ju som sagt inte själva någon valmöj-
lighet i det här fallet. Det är inte de som har fattat
beslutet om att allemanssparandet skall upphöra. Jag
yrkar därför bifall till reservationen i betänkandet.
Anf. 233 SUSANNE EBERSTEIN (s):
Herr talman! Jag vill först säga att grunden för ut-
tagsavgiften faktiskt var att man skulle uppmuntra
sparande, inte gödsla bankerna. Betänkandet rör alltså
regeringens förslag om avskaffande av återstående
lagregleringar av allemanssparandet. I och med att
lagen upphävs försvinner också rätten för bankerna att
enligt 6 § samma lag ta ut uttagsavgifter. Regeringen
bedömer att det inte behövs någon särskild lagregle-
ring av uttagsavgifter därefter. Finansutskottets ma-
joritet delar den bedömningen.
Finansutskottets majoritet delar också regeringens
bedömning att utbetalningar och överföringar i sam-
band med avslut av kontona inte är uttagsavgiftsbe-
rättigade enligt nämnda paragraf. En lagreglering av
att bankerna inte får ta ut uttagsavgifter är därför
överflödig. Jag yrkar bifall till hemställan i finansut-
skottets betänkande nr 17 och avslag på reservatio-
nen.
Anf. 234 PER ROSENGREN (v):
Herr talman! Vad är det som säger att bankerna
inte kommer att införa ett system där de tar ut avgif-
ter? Vi har de senaste åren sett hur bankerna faktiskt
har tagit ut avgifter på det ena området efter det and-
ra. Hur kan Susanne Eberstein vara så förvissad om
att bankerna verkligen inte kommer att utnyttja en
sådan här situation och ta ut avgifter, precis som de
har börjat att ta ut avgifter på den ena tjänsten efter
den andra när det gäller kontohantering?
Anf. 235 SUSANNE EBERSTEIN (s):
Herr talman! Jag sade alldeles nyss att grunden för
uttagsavgiften egentligen inte var att gödsla bankerna
utan att uppmuntra ett långsiktigt sparande. Jag tror
inte att Per Rosengren var riktigt uppmärksam då.
Eftersom den här uttagsavgiften har tagits ut enligt 6 §
och den inte reglerar ett avslut av kontona känner jag
mig lugn och förvissad om att så inte kommer att ske.
Anf. 236 PER ROSENGREN (v):
Herr talman! Den här lagen försvinner ju nu, alltså
har bankerna en helt annan situation och kan införa
vilka regler de vill. Avsikten med uttagsavgiften har
jag full förståelse för skulle vara att stimulera ett
långsiktigt sparande. Men nu försvinner den sparfor-
men som sådan. Vad är det som gör att man plötsligt
har ett sådant stort förtroende för bankerna. Bankerna
är faktiskt en av de institutioner som föranleder mest
klagomål till Konsumentverket för sitt sätt att behand-
la sina kunder. Hur kan ni vara så säkra på att banker-
na nu plötsligt skall ställa upp på det ni tror?
Anf. 237 SUSANNE EBERSTEIN (s):
Herr talman! Bankerna har ju tagit ut uttagsavgif-
ten enligt en paragraf som kommer att upphöra att
gälla. Just avslut av kontona har inte reglerats enligt
den här paragrafen. Den som lever får se, Per Rosen-
gren.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 6 maj.)
7 § Riksdagens revisorers årsredovisning för
1997
Föredrogs
Finansutskottets betänkande 1997/98:FiU18
Riksdagens revisorers årsredovisning för 1997 (redog.
1997/98:RR1)
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 6 maj.)
8 § Riksbankens förvaltning år 1997
Föredrogs
Finansutskottets betänkande 1997/98:FiU19
Riksbankens förvaltning år 1997 (redog.
1997/98:RB1, redog. 1997/98:RR5)
Tredje vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 6 maj.)
9 § Förstärkt tillsyn över börser
Föredrogs
Finansutskottets betänkande 1997/98:FiU21
Förstärkt tillsyn över börser (prop. 1997/98:71)
Anf. 238 PER BILL (m):
Herr talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till
reservation 1.
Att ha en väl fungerande finansmarknad är mycket
viktigt för Sverige. För att åstadkomma denna fi-
nansmarknad i Sverige och i Stockholm krävs att vi
har lagar och regler som inte missgynnar svenska
aktörer och den svenska marknadsplatsen. Tvärtom
behöver vi ett konkurrenskraftigt företagsklimat för
att utveckla Stockholm och Sverige till en av Europas
bästa marknadsplatser.
Handel med värdepapper är en global bransch som
präglas av snabb utveckling vad avser såväl innehållet
som de tekniska lösningarna. En väl fungerande fi-
nansmarknad är en viktig del för hela samhällseko-
nomin.
För att åstadkomma en väl fungerande finans-
marknad krävs att lagstiftningen hela tiden ses över så
att vi kan bibehålla detta goda klimat.
Herr talman! En ny börslagstiftning trädde i kraft
den 1 januari 1993, lagen om börs- och clearingverk-
samhet, LBC. Den nya lagstiftningen innebar flera
viktiga och mycket positiva förändringar. Bl.a. inne-
bar den att börsmonopolet avskaffades och att bör-
slagstiftningen utvidgades till att inbegripa handel
med alla slags finansiella instrument. Därigenom
kom bl.a. derivatinstrument såsom optioner och ter-
miner att omfattas av lagstiftningen.
Ett annat väsentligt inslag var att det skedde en
harmoniering med EU:s regler inom börsområdet.
Under hösten 1996 meddelade Fondbörsen och
OM att de sedan en tid hade fört diskussioner om ett
samarbete och en eventuell sammanslagning av
börsverksamheterna. Diskussionerna tog sin utgångs-
punkt i en gemensam omvärldsanalys enligt vilken
den internationella konkurrensen om värdepappers-
handeln skulle öka i framtiden, vilket skulle göra att
det endast skulle finnas utrymme för färre antal fi-
nansiella centrum i Europa.
Stockholms Fondbörs är i dag som vi vet helägt
dotterbolag inom OM-gruppen AB. I ljuset av denna
utveckling finns det anledning att se över de bestäm-
melser i LBC i syfte att stärka börsernas integritet och
upprätthålla förtroendet för svensk börsverksamhet.
Från moderat håll är vi mycket positiva till sam-
manslagningen av Fondbörsen och OM. Men det är
viktigt att det här vinner allmän acceptans. Det är
också viktigt att det statliga ägandet avvecklas. Det är
därför angeläget att regelverket i dag ses över.
Herr talman! Merparten av förslagen i detta be-
tänkande är både rimliga och välkomna. I ett avseen-
de har dock regeringens förslag gått alltför långt.
Regeringen föreslår en utvidgning av den krets av
aktörer som på en börs kan tillåtas delta i handeln om
börsen. Även andra värdepappersinstitut skulle kunna
tillåtas delta i börshandeln, om det bara gällde handel
i egen räkning.
Flera remissinstanser, däribland Finansinspektio-
nen, Stockholms Fondbörs, Svenska Fondhandlarfö-
reningen, Svenska Bankföreningen och Sveriges Ak-
tiesparares Riksförbund, har avstyrkt förslaget. I lik-
het med nämnda remissinstanser anser vi att förslaget
riskerar att leda till ökade motparts- och systemrisker,
eftersom aktörerna inte kommer att stå under tillsyn
och inte är underkastade samma krav på bl.a. kapital-
täckning samt sundhets- och uppföranderegler som
andra medlemmar av börsen.
Det kan heller inte uteslutas att förslaget leder till
kostnadsfördelar för sådana börsmedlemmar som inte
står under tillsyn.
Slutligen, herr talman, finns det risk för att det här
förslaget gynnar institutionellt ägande på en börs, när
det vi behöver egentligen är ett ökat folkligt enskilt
ägande.
Anf. 239 PER ROSENGREN (v):
Herr talman! När det gäller regleringen av
börsverksamheten i landet är det väl flera steg i rätt
riktning som det här betänkandet anger. Men det finns
vissa anmärkningar man kan göra mot förslaget. Det
är naturligtvis ägarstrukturen som sådan.
I likhet med moderaterna tycker vi att samman-
slagningen av OM och Fondbörsen kräver att det
finns en acceptans i samhället för detta. Men till skill-
nad från moderaterna, som vill att detta enbart skall
vara en privat verksamhet, menar vi precis tvärtom.
Vi menar att det är mycket viktigt att detta är en stat-
lig verksamhet. Vi tycker att det är ganska knepigt att
privata företag som själva är aktörer på den här mark-
nadsplatsen också skall vara ägare av densamma. Det
kan inte vara riktigt att det skall vara på det sättet.
Vi vill skapa något som man kalla för en folkbörs.
Där skall vara samma tillgänglighet för alla. Med ett
starkt privat ägarintresse i börsen finns det risk för en
helt annan vändning.
Vi menar att det är viktigt att stimulera regionala
börser för riskkapitalförsörjningen runt om i landet. I
det sammanhanget har vi sett att det har börjat dyka
upp regionala börser. Vi menar att det är viktigt att
Finansinspektionens organisation följer samma
mönster, dvs. att decentralisera Finansinspektionens
verksamhet på så sätt att man kan kontrollera börserna
runt om i landet. Det gäller att ligga nära marknads-
platsen vid granskningarna. Det är detta som reserva-
tion 3 går ut på och som jag yrkar bifall till.
Anf. 240 ARNE KJÖRNSBERG (s):
Herr talman! Vad är en börs? Enligt Per Bill är det
något mystiskt, nästan mytiskt. En börs är ingenting
annat än ett salutorg. Förr i tiden knallade man dit och
ropade ut vad man ville sälja och vad man ville ha
betalt. Någon annan ropade ut vad han ville köpa och
vad han ville betala för det. Sedan kom man överens.
Likadant är det nu.
Men nu använder man datorer för att ropa ut vad
man vill sälja - en börspost av den eller den och si
och så mycket betalt. Den som vill köpa talar om via
sin dator vad denne vill betala. Så småningom möts
kanske de båda, och då blir det automatiskt ett avslut.
Konstigare är det inte. Det är ett salutorg som förr i
tiden. Det är inte så krångligt.
Förr sålde man husdjur, foder och salt. Så små-
ningom började man sälja andelar i företag, dvs. det
vi i dag kallar aktier. Det är inte så krångligt.
Stockholms Fondbörs har en omsättning på 6-10
miljarder varje dag. Det hela går med blixtens hastig-
het. Då måste det naturligtvis finnas säkerhetskontrol-
ler så att man kan lita på att det hela fungerar. Med
hjälp av lagstiftningen och den organisation börserna
har i Sverige fungerar kontrollen bra. Det är en or-
dentlig genomlysning, och det är svårt att manipulera.
Det finns de som ger kurser, men det upptäcker myn-
digheterna i vårt land snabbt. Den nuvarande lagstift-
ningen fungerar ganska bra.
Konkurrensen är stor. Det talade Per Bill om. Men
Stockholms Fondbörs står sig bra i konkurrensen. Jag
har besökt en del andra börser i världen. Jag var i
Tokyo tillsammans med mina kolleger i finansutskot-
tet för ungefär åtta år sedan.
Ni har kanske sett i TV hur börshandeln går till i
Tokyo. De står på golvet och använder sig av tecken
för att köpa och sälja. Vi frågade börschefen om de
inte hade funderat på att datorisera handeln. Men det
var enligt honom fullständigt omöjligt. Det måste ske
på det traditionella sättet.
I Sverige finns börsgolvet i praktiken inte kvar.
Man sitter hemma och knappar på sin dator. Det fun-
gerar bra i Sverige. Konkurrensen är hård, men Fond-
börsen står sig, såvitt vi kan bedöma, bra i konkurren-
sen.
Men viktigt för att stå sig i konkurrensen är att alla
som verkar på börsen vet att det hela fungerar ordent-
ligt. Över tiden finns det anledning att göra vissa
förändringar. Det är det regeringen föreslår nu. Det
handlar om ökad tillsyn och ökad genomlysning. Det
skall vara samma ägarprövning och lämplighetspröv-
ning av ledningen för börser som det är för banker
och värdepappersbolag. Det tycks alla vara överens
om. Det är egentligen bara en sak som är kontrover-
siell.
En börs skall få tillåta fler att delta direkt i börs-
handeln utan att behöva gå via ett ombud. Det betyder
att andra juridiska personer än banker och värdepap-
persbolag kan få bli börsmedlemmar. Det är börserna
som avgör det. Vill de inte ha med företaget säger de
nej. Det är börsen som avgör vem som skall få handla.
För att få handla måste man vara medlem. Man får
bara handla för egen räkning. man får inte vara om-
bud för någon annan. För det måste man fortfarande
vara bank eller värdepappersbolag.
Vi tycker att detta är rimligt. Som framgick av vad
Per Bill sade har Moderaterna reserverat sig. Vi be-
dömer att Moderaterna överdriver problemen. Det
kan hända att det kan finnas problem. Men utskottet
skall följa frågan noga. Det finns fördelar som bör
prövas.
Folkpartiet tycker likadant och har skrivit en re-
servation med samma innehåll som utskottets majori-
tet har skrivit i betänkandet. Jag begriper egentligen
inte Folkpartiets reservation.
Jag förstår Moderaternas reservation, alldeles
speciellt när Per Bill hänvisar till Fondhandlarföre-
ningen som har sagt nej till förslagen. Det är alldeles
självklart. Då menar jag inte att Per Bill tycker som
Fondhandlarföreningen, utan att Fondhandlarföre-
ningen tycker så. Nu noterar jag att Per Bill tycker
likadant som Fondhandlarföreningen.
Per Bill tycker att det statliga ägandet skall av-
vecklas. Förutsättningen för att sammanläggningen
skulle fungera, Per Bill, var att staten gick in som
ägare. Det säger alla som är i branschen. Det hade
inte blivit något annat. Då hade Stockholm på sikt
stått sig slätt i den ökade konkurrensen.
Vänsterpartiet vill ha regionala börser. Det vill jag
också ha. Om det finns behov, kommer de att växa
fram. Då skall det ske en tillsyn av dem också. Det
finns ingen anledning att sätta in skattebetalarnas
pengar. Vänsterpartiets reservation måste innebära
något sådant.
Per Bill säger att detta kommer att leda till ökat
institutionellt ägande. Vi behöver mer folkligt ägande.
Vilka är det som har sina pengar i institutionerna,
Per Bill? Det är svenska allemanssparare. Det är pen-
sionssparare. De har funnit det lämpligt att spara sina
pengar via en fond. De har inte tid att sitta och titta på
Reuterskärmarna. De skall jobba, spara och tjäna
pengar till mat och hyra. Det är likadant över hela
världen.
Det finns förhållandevis många utländska kapital-
ägare som handlar på Stockholms Fondbörs. Vad är
det för pengar? Det är amerikanska lärares pensions-
pengar. Det är amerikanska brandsoldaters pensions-
pengar. Det är det som man använder för att placera i
Sverige. Det ger ibland bra avkastning. Det är en
trend över hela världen. Det kommer att bli ännu mer,
Per Bill. Nu kommer avtalspensionerna. Sedan kom-
mer premiereservpengarna. Premiereserverna kommer
att tillföra svensk aktiemarknad 15-18 miljarder varje
år. Ni spjärnar mot udden om ni tror att ni skall kunna
sätta stopp för institutionernas ägande av aktier i
svenskt näringsliv.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i be-
tänkandet och avslag på de tre reservationer som har
fogats till det.
Anf. 241 PER ROSENGREN (v):
Herr talman! Jag konstaterar att Arne Kjörnsberg
hamnar på börsen i Tokyo. Jag talar om regionala
börser i Sverige. Kapitalförsörjningen för de svenska
företagen är viktig. Vi måste stimulera riskkapitalför-
sörjningen för företag utanför storstadsområdena. Där
tror jag att de regionala börserna har en framtid. Då
måste staten stimulera framväxten av dem. Det hand-
lar också om tillsynen gjord av Finansinspektionen.
Anf. 242 ARNE KJÖRNSBERG (s) replik:
Herr talman! Per Rosengren! Skall vi använda
skattebetalarnas pengar för att stimulera framväxten
av nya regionala börser? Om det är Per Rosengrens
uppfattning så säger jag nej. Jag tycker inte att det är
rimligt. Finns det en marknad så kommer sådana att
växa fram. Det finns sådana tendenser, bl.a. nere i
Småland har jag förstått. Det blir inte samma effek-
tivitet. Det blir dyrare. Men finns det en marknad så
kommer börserna som sagt att växa fram. Jag tycker
inte att vi skall använda skattebetalarnas pengar till
detta.
Anf. 243 PER ROSENGREN (v) replik:
Herr talman! Vi använder ju skattebetalarnas
pengar i många sammanhang när det gäller att främja
tillväxten i den svenska ekonomin och skapa mer
sysselsättning. Jag tycker att detta kan vara väl an-
vända pengar, kanske betydligt mer väl använda än
många av de pengar som Socialdemokraterna sprider
ut för att öka sysselsättningen.
Jag tror att detta faktiskt stimulerar börserna och
ser till att vi får en riskkapitalförsörjning som gör att
vi kan öka tillväxten och sysselsättningen i de här
regionerna. Det är väldigt viktigt. Då menar jag att
t.o.m. skattepengar kan vara motiverade.
Anf. 244 PER BILL (m):
Herr talman! Det är ovanligt att Arne Kjörnsberg
och jag har så lika åsikter i ett ärende som vi har i
detta. Jag kan börja med att instämma i det som Arne
Kjörnsberg säger om att vi har en bra fondbörs. Vi
kan i dag t.ex. notera att vi har större handel i Nokia
än vad man har på den finska börsen.
Vi är faktiskt inte så oense ens på den punkt där vi
har kommit fram till olika åsikter. Arne Kjörnsberg
och Socialdemokraterna trycker väldigt tydligt på att
börsen kan ge möjligheter, medan vi moderater tryck-
er på att så som det ser ut i dag är vi ännu inte överty-
gade.
Det finns ytterligare ett skäl till det, nämligen att
vi inte är säkra på att detta stämmer överens med
EG:s IDS-direktiv som har att göra med värdepap-
persrörelser. Vi är osäkra på - och vi har framför allt
inte fått tillräckligt med bevis i betänkandet för det -
om man skall gå så långt som Socialdemokraterna vill
göra.
Anf. 245 ARNE KJÖRNSBERG (s):
Herr talman! Per Bill säger att det är ovanligt att
han och jag har så lika åsikter. Om talmannen tillåter
vill jag gärna skämta om det. Det oroar mig litet
grand att vi har det. Men någon gång får man väl leva
med det också.
Vi tror - och vi är nästan övertygade om - att
detta kommer att göra börshandeln effektivare. Det
kommer att underlätta riskkapitalförsörjningen och
det kommer att spara en hel del pengar för de småspa-
rare som Per Bill talar om. De behöver inte gå via
ombud och betala courtage till dem.
Det finns en bred majoritet i utskottet. Det är bara
Per Bill och hans tre moderata kolleger som har re-
serverat sig. Folkpartiet har en reservation, men säger
precis som utskottets majoritet att detta noggrant skall
följas. Därför tycker vi att det finns goda skäl att göra
det. Vi tror att detta kommer att bli bra.
Som sagt var har styrelsen för Stockholms Fond-
börs detta i sin hand. Den kan säga ja eller nej till
försäkringsbolag och till AP-fonden om den så vill.
Jag skulle vilja se styrelsen säga nej - jag tror inte på
det.
Anf. 246 PER BILL (m):
Herr talman! Vi kommer inte att bli mer överens
så här sent i debatten. Men just detta gör ändå att jag
kommer att sova gott - det är fondbörsen som till slut
kommer att avgöra vilka som skall släppas in eller
inte.
Jag kan inte låta bli att ta upp en minut med att sä-
ga att vi säkert kommer att se ännu mer institutionellt
ägande. Problemet är att när man har mycket proffs-
förvaltat kapital blir det väldigt ryckigt på börsen, och
väldigt lätt att man får det följa-John-beteende som vi
kan se varje dag. Därför tycker jag att det är tråkigt att
se att de som köper Ericsson- eller Nokiaaktier och
sedan lägger undan dem för att ha dem som en lång-
siktig och säker placering blir färre och färre.
Anf. 247 ARNE KJÖRNSBERG (s):
Herr talman! Jag skall störa Per Bills lugna
nattsömn. Den lagstiftning som nu reglerar börsverk-
samheten förbereddes av en statlig utredning som
hette Värdepappersmarknadskommittén. Ledamöterna
i den kommittén var ense i alla väsentliga saker. Jag
satt i den kommittén, Per Bill. Sov inte så där väldigt
lugnt - det kan vara farligt!
Innan man privatiserade Stockholms Fondbörs, på
den tiden när det inte fanns någon egentlig ägare till
den, satt jag som samhällsrepresentant i Stockholms
Fondbörs styrelse. Jag har alltså varit med och ge-
nomfört privatiseringen i någon slags mening, även
som ledamot av Stockholms Fondbörs styrelse. Så för
allt i världen, Per Bill: Ana ugglor i mossen. Sov inte
alltför lugnt - det kan vara farligt!
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 6 maj.)
10 § Beslut om fortsatt ärendebehandling
Kammaren beslutade att ärendebehandlingen
skulle fortsättas vid arbetsplenum onsdagen den
6 maj.
11 § Bordläggning
Anmäldes och bordlades
Proposition
1997/98:156 Kassettersättning
Förslag
1997/98:RFK3 Riksdagens förvaltningskontors för-
slag om ändringar i lagen (1988:144) om säker-
hetskontroll vid sammanträde med riksdagens
kammare och utskott
12 § Anmälan om frågor för skriftliga svar
Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts
den 29 april
1997/98:680 av Gullan Lindblad (m) till socialminis-
tern
Privatvården
1997/98:681 av Per Lager (mp) till utrikesministern
Guatemala
Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 5 maj.
13 § Anmälan om skriftliga svar på frågor
Anmäldes att följande skriftliga svar på frågor in-
kommit
den 29 april
1997/98:624 av Patrik Norinder (m) till finansminis-
tern
Råtallolja
1997/98:649 av Carl Fredrik Graf (m) till statsrådet
Leif Pagrotsky
Afrikapolitiken
1997/98:650 av Juan Fonseca (s) till statsrådet Maj-
Inger Klingvall
Pensionsförmåner för personer som invandrat
1997/98:656 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
jordbruksministern
Aphållningen på Smittskyddsinstitutet
1997/98:660 av Tuve Skånberg (kd) till utbildnings-
ministern
Forskarutbildningsreformen
1997/98:661 av Dan Ericsson (kd) till justitieminis-
tern
Avgifter för ideella stipendiefonder
1997/98:662 av Eva Goës (mp) till miljöministern
Radioaktivt avfall
1997/98:663 av Lena Klevenås (s) till statsrådet Leif
Pagrotsky
Handel med ekologiska livsmedel
1997/98:665 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet
Pierre Schori
Asylsökande kosovoalbaner
1997/98:666 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet
Pierre Schori
Sekretesslagens skydd för den asylsökande
1997/98:667 av Ola Sundell (m) till jordbruksminis-
tern
Fjällägenheter
1997/98:668 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet
Pierre Schori
Författningskrock
1997/98:669 av Birgitta Hambraeus (c) till utrikes-
ministern
Projektpengar till EU-kritiska organisationer
1997/98:672 av Ann-Kristine Johansson (s) till jord-
bruksministern
Kor på bete
1997/98:673 av Sonja Fransson (s) till statsrådet
Ylva Johansson
Kunskapslyftet och funktionshindrade
1997/98:674 av Ulf Melin (m) till statsrådet Ylva
Johansson
Ersättning för sommarstudier
1997/98:676 av Eva Goës (mp) till socialministern
Lobotomi
Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 5 maj.
14 § Kammaren åtskildes kl. 22.56.
Förhandlingarna leddes
av tredje vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 3 § anf. 34 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. anf. 81 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf 125
(delvis),
av talmannen därefter till ajourneringen kl. 17.52,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 4 § anf. 188
(delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.