Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1997/98:85

Tisdagen den 24 mars

Kl. 14.00 - 16.25

---

18.00 - 19.57

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

---------------------------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 18 mars.

2 § Meddelande om torsdagen den 26 mars

Talmannen meddelade att efter frågestunden tors-
dagen den 26 mars omkring kl. 15.00 skulle jord-
bruksminister Annika Åhnberg lämna information om
Agenda 2000 - jordbruksdelen.
Talmannen meddelade vidare att på grund av ar-
betsanhopningen skulle torsdagens sammanträde
genomföras utan middagsuppehåll.

3 § Meddelande om fördröjda svar på interpel-
lationer

Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:

Interpellation 1997/98:227

Till riksdagen
Interpellation 1997/98:227 av Lennart Rohdin om
Unpredeps framtid i Makedonien.
Interpellationen kommer att besvaras fredagen den
17 april 1998.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning samt
plenifria veckor i riksdagen.
Stockholm den 18 mars 1998
Lena Hjelm-Wallén

Interpellation 1997/98:234

Till riksdagen
Interpellation 1997/98:234 av Ulla Hoffmann (v)
om flyktingförläggningen i Flen.
Interpellationen kommer att besvaras fredagen den
17 april 1998.
Skälet till dröjsmålet är plenifria veckor i riksda-
gen.
Stockholm den 19 mars 1998
Pierre Schori

Interpellation 1997/98:194

Till riksdagen
Interpellation 1997/98:194 av Elisabeth Fleet-
wood om Moderna museet och sponsring.
Interpellationen kommer att bevaras fredagen den
27 mars 1998.
Skälet till dröjsmålet är sjukdom vid det tidigare
överenskomna datumet.
Stockholm den 13 mars 1998
Marita Ulvskog

Interpellation 1997/98:213

Till riksdagen
Interpellation 1997/98:213 av Peter Weibull
Bernström om kartmaterialet för fördelning av EU-
stödet till jordbrukare.
Interpellationen kommer att besvaras fredagen den
27 mars 1998.
Skälet till dröjsmålet är resa.
Stockholm den 17 mars 1998
Annika Åhnberg

Interpellation 1997/98:219

Till riksdagen
Interpellation 1997/98:219 av Birger Schlaug
(mp) om interimistiska naturreservat för hotad skog.
Interpellationen kommer att besvaras fredagen den
17 april 1998.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 13 mars 1998
Anna Lindh

Interpellation 1997/98:223

Till riksdagen
Interpellation 1997/98:223 av Hanna Zetterberg
(v) om MAI-avtalet och miljön.
Interpellationen kommer att besvaras fredagen den
27 mars 1998.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 16 mars 1998
Anna Lindh

Interpellation 1997/98:229

Till riksdagen
Interpellation 1997/98:229 av Sven Bergström (c)
om snabbtåg Gävle-Östersund.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
28 april 1998.
Skälet till dröjsmålet är att det varit svårt att hitta
en debattdag som passar både interpellanten och mig.
Stockholm den 20 mars 1998
Ines Uusmann

Interpellation 1997/98:233

Till riksdagen
Interpellation 1997/98:233 av Lennart Rohdin (fp)
om SJ:s framtida persontrafik.
Interpellationen kommer att besvaras fredagen den
17 april 1998.
Skälet till dröjsmålet är att jag invigningstalar den
15 april på en internationell sjösäkerhetskonferens
med anledning av den internationella haverikommis-
sionens slutrapport.
Stockholm den 16 mars 1998
Ines Uusmann

4 § Svar på interpellation 1997/98:188 om elö-
verkänslighet

Anf. 1 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Görel Thurdin har frågat mig vilka åt-
gärder jag avser att vidta för att de som drabbas av
elöverkänslighet skall kunna bo kvar i sina bostäder,
för att de elöverkänsliga skall tas på allvar och få
relevant behandling samt för att stimulera framväxten
av nödvändig forskning på området.
Många människor upplever i dag att de får sym-
tom på grund av elektriska och magnetiska fält. Hur
många människor som lider av dessa problem är dock
oklart liksom hur orsakssambanden ser ut. Dessa
symtom måste enligt min mening tas på största allvar
och de drabbade få den vård och det stöd som de
behöver.
Elöverkänslighet är numera en uppmärksammad
fråga i vårt samhälle. En rad olika åtgärder har också
vidtagits på uppdrag av regeringen. Jag vill gärna
nämna några. Socialstyrelsen och Rådet för arbetslivs-
forskning har sammanställt och värderat såväl svensk
som internationell forskning inom området. Trots den
tämligen omfattande forskning som skett kring even-
tuella hälsoeffekter av elektriska och magnetiska fält
har enighet inte kunnat uppnås om tolkningen av
resultaten. Miljöhälsoutredningen (SOU 1996:124)
konstaterar t.ex. i sitt slutbetänkande att något sam-
band mellan de elöverkänslighetssymtom som uppvi-
sas och elektriska och magnetiska fält inte har kunnat
styrkas vetenskapligt.
Ytterligare forskning om elöverkänslighet och häl-
soeffekterna av exponering för elektriska och magne-
tiska fält är enligt min mening angelägen. Sådan
forskning pågår för närvarande och en ny avstämning
bör kunna ske inom några år. Regeringen har därför
gett Rådet för arbetslivsforskning i uppdrag att senast
år 2000 redovisa en utvärdering på området. En första
delrapport har nyligen överlämnats till regeringen.
Som vägledning för beslutsfattare på olika nivåer
har Arbetarskyddsstyrelsen, Boverket, Elsäkerhets-
verket, Socialstyrelsen och Statens strålskyddsinstitut
gemensamt utarbetat en försiktighetsprincip för låg-
frekventa elektriska och magnetiska fält. Den innebär
bl.a. att man bör sträva efter att minska fält som avvi-
ker starkt från vad som kan anses normalt i den ak-
tuella miljön förutsatt att åtgärder kan vidtas till rim-
liga kostnader och konsekvenser i övrigt.
På regeringens uppdrag har Boverket i samarbete
med Socialstyrelsen utvärderat effekter av elsanering
av bostäder. Utifrån den undersökningen har rege-
ringen gjort bedömningen att det finns behov av att
vidta ytterligare åtgärder för att förbättra kunskapslä-
get när det gäller elöverkänslighet. Det har inte varit
möjligt att på grundval av de redovisade undersök-
ningarna om elöverkänslighet lämna förslag om för-
ändringar i reglerna för bostadsanpassningsbidrag.
Regeringen förutsätter dock att Boverket inom ramen
för sitt tillsynsansvar för verksamheten även fortsätt-
ningsvis bevakar frågan och att samråd sker med
Socialstyrelsen. Även regeringen avser att följa frågan
med stor uppmärksamhet.
Inom sitt uppdrag "Bygg för hälsa och miljö" som
nyligen har slutredovisats har Boverket dokumenterat
och tekniskt utvärderat genomförda elsaneringar samt
utvärderat nybyggnadsprojekt med åtgärder för att
begränsa de elektromagnetiska fälten.
Även Riksförsäkringsverket har varit verksamt in-
om området. Verket har kartlagt hur den allmänna
försäkringens regler tillämpas i ärenden där elöver-
känslighet redovisas. Enligt studien arbetar försäk-
ringskassorna aktivt med ärenden som rör elöver-
känslighet. Arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder
har t.ex. vidtagits i över hälften av ärendena.
Socialstyrelsen har nyligen redovisat en kartlägg-
ning om vård och behandling av elöverkänsliga som
visar att många av de drabbade efterhand får ett för-
bättrat hälsotillstånd. Vidare har Socialstyrelsen fär-
digställt allmänna råd (SOSFS 1998:3) om bemötande
av patienter som relaterar sina symtom till elektriska
och magnetiska fält eller amalgam. Elöverkänslighet
är dessutom ett av de funktionshinder som kommer att
uppmärksammas inom ramen för Utredningen om
bemötande av personer med funktionshinder.
Jag vill slutligen understryka att problemen med
elöverkänslighet måste tas på allvar, även om det inte
finns något vetenskapligt fastställt samband mellan
elektriska och magnetiska fält och de elöverkänslig-
hetssymtom som redovisas. De upplevda symtomen
orsakar de elöverkänsliga stort lidande och är ofta
orsak till nedsatt arbetsförmåga. Jag ser det som
mycket angeläget att bemötandet av de drabbade kan
förbättras. Socialstyrelsens allmänna råd kommer i det
sammanhanget att vara ett viktigt stöd för de verk-
samma inom vården och omsorgen.

Anf. 2 Andre vice talman GÖREL THURDIN
(c):
Fru talman! Jag tackar först socialministern för
svaret. Jag uppskattar att regeringen avser att följa
frågan med stor uppmärksamhet, likaså att elöver-
känslighet kommer att uppmärksammas i utredningen
om personer med funktionshinder. I och med det har
regeringen visat att man anser att det handlar om ett
funktionshinder att vara elöverkänslig. Jag uppskattar
också att bemötandet skall förbättras, att ministern har
den inriktningen att bemötandet måste förbättras och
att de elöverkänsligas situation måste förbättras.
Det är just bemötandet som har gjort att jag har
ställt den här interpellationen. Vi har ju för inte så
länge sedan haft en annan diskussion här.
De människor vi pratar om är svårt elöverkänsliga.
De kan inte bo i vanliga bostäder. De får inte den
hjälp de har rätt till från samhället. Med tanke på
deras fysiska handikapp - fysiskt handikapp är precis
vad det handlar om - får de alltså inte den hjälp de
behöver.
Skall vi ha möjlighet att möta det här handikappet
måste vi erkänna att det finns. Kommunstyrelsens
handikappråd i Stockholms stad anser att det är ett
problem för samhället. Man anser att det är en kata-
strof för den enskilde. Och då måste vi som ansvariga
beslutsfattare inse att vi på något sätt måste leda ut-
vecklingen på det här området. Vi kan inte bara sitta
ned och vänta på att vetenskapen har kommit till
exakt samma slutsats.
Så till det här med att man inbillar sig saker och
ting. Jag tycker inte heller om uttrycket upplevda
symtom. Kvinnor, mammor, lämnar inte sina småbarn
frivilligt. De bosätter sig inte frivilligt ute i skogen i
torp som inte har någon värme på nätterna, där det är
kallgrader när de skall gå och lägga sig, där det är
dragiga golv och dåliga omständigheter. De tål inte
telefoner, och de kan inte ha någon kommunikation
med omvärlden utan att de har anhöriga som kan fara
till dem.
Det finns kanske 500 personer som är så här svårt
elöverkänsliga. Jag vet inte riktigt, men det har sagts
så. De här svårast sjuka saknar bostad, och därmed
har de inget skydd. De kan inte leva med sin familj.
Deras barn förlorar alltså rätten att vara med båda
sina föräldrar i och med att någon av dem måste flytta
hemifrån. De saknar sjukvård, eftersom det inte finns
ställen där de elöverkänsliga kan tas in utan att bli
ännu sämre. Och vad finns det för elsanerade ålder-
domshem när de blir gamla? Här öppnar sig perspek-
tiv som vi inte vet vidden av, eftersom vi inte vet om
vi själva drabbas förr eller senare.
De drabbade saknar ibland sjukpenning, just på
grund av det här med diagnos och symtom som man
har diskuterat. Nu finns det klara direktiv från Soci-
alstyrelsen som säger att har man symtom skall man
uppfattas som sjuk, vare sig det nu är elöverkänslighet
eller någonting annat, och det är ju bra. Men flera blir
i alla fall nekade sjukpenning. De saknar arbete, stu-
dier, transporter och kommunikationer. Man får hela
sitt liv slaget i spillror. Sedan kan man också förnekas
rätten till sitt eget förstånd, eftersom man ibland stig-
matiseras och psykosomatiseras. I ett demokratiskt,
miljömedvetet rättssamhälle kan alltså den miljösjuke
egentligen fråntas alla sina mänskliga rättigheter.
Detta är någonting som inte kan accepteras och som
man måste ta itu med.
Om vi nu anammar den tekniska utvecklingen helt
och fullt, utan kritiska ögon, vill jag fråga ministern:
Hur och var skall de som inte tål tekniken i framtiden
bo och leva? Nu när barn i sjuårsåldern visar tecken
på elöverkänslighet - SIF har tagit fram sådana rap-
porter - frågar jag mig: Vad skall vi göra? Vilken
hjälp har dessa människor rätt till? Hur tycker minis-
tern att vi skall jobba med den här frågan i framtiden?

Anf. 3 PER LAGER (mp):
Fru talman! Vi är flera som är väldigt oroade över
utvecklingen när det gäller behandlingen och bemö-
tandet av de elöverkänsliga. Precis som Görel Thur-
din sade finns det alltifrån de som är svagt elöver-
känsliga, som jag själv, till sådana som är riktiga
elflyktingar i vårt land, människor som flyr utan att ha
någonstans att fly. De far omkring som människor
utan rot och försöker med hjälp av husvagnar eller
husbilar hitta ett ställe att kunna vara på.
Problemet är att dessa människor ofta inte tas på
allvar, trots att vi har hört att det är myndigheternas
roll att ta symtomen på allvar. När människor som är
väldigt svårt drabbade t.ex. får tips om att gå beting-
ningsterapi visar det att man inte riktigt har förstått
problemet.
Vi måste finna en hjälp för de människor som har
råkat värst ut, någonting som kan rädda dem. En del
råkar väldigt illa ut, t.o.m. avlider efter vad jag har
förstått. Då är frågan: Kan man skapa en frizon nå-
gonstans för dessa människor? Det finns olika inrätt-
ningar som man har försökt att göra elfria, men det
finns ingen riktig frizon för de värst drabbade.
Jag skulle vilja fråga socialministern om man på
något sätt skulle kunna hjälpa till att skapa en möjlig
frizon för de människor som är värst drabbade.

Anf. 4 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! De som har ovanliga eller nya sjuk-
domar upplevs ofta som väldigt besvärliga. Det är
ganska naturligt. Man slåss på något sätt för livet,
men man möts inte av förståelse. Ingen förstår egent-
ligen vad det är för fel på en. Man blir inte erkänd.
Jag kan ta ett exempel från Dalsland, där en kvinna
som jag har haft väldigt mycket kontakt med har bott i
en bil och en container i många år. Naturligtvis har
hon upplevt det som väldigt jobbigt. Myndigheterna,
kommunen osv. vet egentligen inte hur de skall hante-
ra sådana här problem. Det måste komma fram bättre
regler och föreskrifter om hur man skall göra för att
hjälpa de här människorna. De som bor på det här
sättet är ju speciella, men det finns oändligt många
människor som har problem som inte är lika tydliga
som när man inte kan bo i sin lägenhet. Där kan man
elsanera och annat.
Jag skall kommentera ett par saker i svaret. Det
handlade t.ex. om Boverkets uppdrag att lämna för-
slag om förändringar i reglerna för bostadsanpass-
ningsbidrag. Jag tycker att det är väldigt viktigt att
vara tydlig med att vi skall iaktta försiktighetsprinci-
pen och försöka förebygga så att man inte behöver
hamna i den situationen att man behöver något bo-
stadsanpassningsbidrag. Det är ju bättre att folk inte
blir sjuka. Vi har motionerat om, och det ingick väl i
uppdraget till Boverket, de installationer som före-
bygger elektromagnetiska fält m.m. Nu sker en mängd
sådana installationer, eftersom snart sagt varje hushåll
har dator. Det installeras mer sådana här apparater nu
än någonsin tidigare, och har det negativa konsekven-
ser för människor blir det ju en enorm effekt av detta
som vi nu inte vet någonting om. Därför tycker jag att
man skall iaktta försiktighetsprincipen. Det är väldigt
viktigt.
Jag tycker att SIF, Industritjänstemannaförbundet,
har gjort ett föredömligt arbete med att ta fram råd
och hjälp till sina medlemmar. Man har jobbat väldigt
bra med att ta upp den här frågan, och det bör komma
alla andra till del också.
Sedan har jag en fråga till socialministern om de
nya allmänna råden från Socialstyrelsen. Jag har i och
för sig inte läst dem, men jag har förstått att de säger
att man skall ta människor med elöverkänslighet på
allvar. Jag har dock fått väldigt många vittnesbörd om
hur försäkringskassorna behandlar människor som är
elöverkänsliga. De har väldigt svårt att bli sjukskriv-
na. Det villkoras med att de t.ex. skall gå på psyko-
analys i ett helt år, annars blir de av med sin sjukpen-
ning eller sitt sjukbidrag. Det här visar att Riksför-
säkringsverket och Socialstyrelsen kanske har litet
olika uppfattningar om det här. Jag har frågat Maj-
Inger Klingvall om detta tidigare, och hon lovade då
att titta på det. Jag vet inte om det har blivit någon
förändring; jag fick i alla fall ganska nyligen rapport
om människor som fått villkoret att de måste gå på
psykoanalys, som inte blivit tagna på allvar och som
blivit behandlade på ett kränkande sätt. Detta pågår
ute i Sverige i denna dag, och det är inte acceptabelt.
Jag vill fråga vad socialministern tänker göra åt
detta.

Anf. 5 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Bara detta att vi upprepade gånger
diskuterar den här frågan offentligt tror jag är väldigt
viktigt. Detta är ju en grupp som kan beskriva känslan
av att känna sig övergiven och misstrodd i allt som
händer, många gånger också i kontakten med myn-
digheter. Jag har själv blivit uppringd av en man som
bodde i en bil och som sade att han inte ens kunde ha
bilradion kvar längre. Fullständigt övergiven kände
han sig. Vad gör man?
Jag vet inte om det skulle gå att skapa någon fri-
zon. Hur skulle den se ut, och var börjar man? Det är
en jättesvår uppgift. Jag tror ändå att det måste börja i
den ända som Marianne Andersson och Görel Thur-
din sade: Vi måste börja fundera på hur vi skall före-
bygga detta, hur vi skall kunna ingripa tidigt och
systematiskt ta oss an det. Jag tror att de allmänna råd
som nu har kommit kan spela en viktig roll. Här går
man systematiskt igenom allt - hur diagnostiseringen
skall se ut, hur behandlingsgången skall vara, vilka
prover man skall ta samt hur man skall behandla och
bemöta personer som kommer med dessa symtom.
Här har också Riksförsäkringsverket varit med.
Jag vill nog ändå säga att vi upplever att Riksför-
säkringsverket numera tar det här på största allvar.
Meningen är ju att man skall ta ställning till funk-
tionsnedsättningen, inte till diagnosen. Om man har
en nedsatt funktionsförmåga är det detta man skall
bedöma.
Jag vill också säga att jag tror att det är väldigt
viktigt att Rådet för arbetslivsforskning gör denna
kontroversstudie, eftersom man får så många mot-
stridiga uppgifter. En person undersöker på ett sätt
och får fram ett resultat. Sedan kommer någon annan
och säger att det inte fungerar på det sättet eller att
man inte kan dra dessa slutsatser. Då gör rådet en
kontroversstudie som skall klargöra skilda gruppers
åsikter och slutsatser, på vilken grund de har kommit
fram till dem, orsakerna till elöverkänslighet och vilka
åtgärder som kan vara viktiga i dessa sammanhang.
Det är säkert fortfarande en ganska mödosam väg
fram när det gäller detta. Men det viktiga är att de
som är drabbade känner att någon lyssnar, ser och tar
sig an detta och att vi försöker göra detta ganska sys-
tematiskt.
Jag tror att vi är eniga om att det behövs mer kun-
skaper. Man måste ständigt utveckla metoderna, be-
mötandet och kunskaperna.

Anf. 6 Andre vice talman GÖREL
THURDIN (c):
Fru talman! Jag uppskattar väldigt mycket soci-
alministerns sätt att ta sig an denna diskussion i dag,
och jag tror att det kommer att ha stor betydelse.
Beträffande forskningen så var det en läkare som
ansåg att man skulle tvätta händerna vid barnafödan-
de. Denna läkare blev utskrattad från början. Det här
handlar ju om sådant som är främmande. Därför för-
söker många förtränga det. Det är detta som vi först
måste tränga igenom.
Försäkringskassan i Stockholm har gjort en intres-
sant undersökning om långvarigt sjukskrivna. I sam-
manfattningen står följande:
"Sjukskrivningen har inneburit en kraftigt försäm-
rad ekonomi. Smärtan och ekonomin har beskurit
deras handlingsutrymme och förändrat deras livsstil.
De har bemötts med misstro och misstänksamhet av
såväl sjukvården som försäkringskassan och de kän-
ner sig kränkta, nedstämda och hjälplösa. De förstår
inte reglerna i socialförsäkringssystemet och tycker
inte att de får information om vad som gäller."
Dessa människor vill helst av allt att gå tillbaka till
arbetet.
Detta är en undersökning som försäkringskassan i
Stockholm har gjort.
Jag tycker att den kunskapsöversikt, När åsikter
blir handling, som Bengt Lindqvist har lett är mycket
intressant. Man har där studerat hur attityder avspeg-
las i handling när det gäller människor med sjukdo-
mar och handikapp. Det framkommer då att män i
större utsträckning än kvinnor beviljas ersättning och
med högre belopp. Män har lättare än kvinnor att få
hemtjänst. Det uppfattas av utredaren att det är en
systematisk om än omedveten diskriminering på
könsmässig grund. I en annan utredning framkom
också att handikappforskning i allmänhet utmärks av
en häpnadsväckande könsblindhet. Man ser inte dessa
skillnader.
En slutsats som framkommer här är:
Att vara kvinna, funktionshindrad och av annan
etnisk härkomst innebär ett ännu större handikapp.
Utifrån det område som vi diskuterar i dag kan jag
konstatera att det räcker med att vara kvinna och
funktionshindrad för att man skall ha sämre legitimitet
och få sämre gehör från myndigheterna. De flesta är
ju kvinnor bland dem som är mest utslagna. Det är
dessa kvinnor som vi far ut i skogen och hälsar på,
och det är från dem som vi får förtvivlade brev från.
De är verkligen förtvivlade. De kan inte behålla ma-
ten, och de är fruktansvärt sjuka. Ändå kan de ibland
bli fråntagna sina assistenter, eftersom man är less på
dem. Man tycker att så mycket har satsats på dem att
det nu får vara bra.
Vi måste hjälpas åt i detta sammanhang. Det finns
för liten kunskap också. Det finns kommuner som har
satsat på att skapa bostäder åt dessa människor. Men
man har då inte ens undersökt om det är strömförande
ledningar intill husen. Man har alltså inte använt nå-
gon kunskap från den forskning som ändå de facto
finns. Man borde leta reda på områden med ra-
dioskugga, så att det finns områden där inte alla dessa
vågor korsar varandra och försöka bevara dem och
inte sätta upp antenner m.m. som förorsakar försäm-
ringar. På något sätt måste vi hjälpas åt att skapa
något slags frizon. Jag tror att det är nödvändigt. Då
kanske man också har möjlighet till forskning på ett
annat sätt på de människor som hamnar i en sådan
frizon. Det är alltid viktigt med kunskap.
Det finns ju forskning på området. Per Arne Öck-
erman har ju visat att elöverkänsliga personer får
skador på blodkropparna efter elexponering. Man har
även konstaterat DNA-förändringar osv. Det finns
alltså saker att ta fasta på.
Det visar sig nu också att dessa människor vägras
prövningstillstånd när de vill överklaga dessa beslut.
Det innebär en fara i rättssäkerhetssystemet.

Anf. 7 PER LAGER (mp):
Fru talman! Självklart måste kunskapsläget för-
bättras. Problemet är att vi t.ex. inte satsar tillräckligt
på sådan forskning som har med dermatologi att göra,
dvs. hudförändringar. På Karolinska Institutet finns
det en särskild avdelning för elöverkänslighet. Den får
inga pengar. Jag menar att det är fullständigt fel. Vi
kan inte ägna oss åt de psykologiska förklaringsmo-
dellerna. Vi måste ha en bred forskning som omfattar
alltihop.
När det gäller de akuta problemen kan jag tänka
mig att staten går in och ger ett stöd för att skapa en
institution långt ute på vidden, som är helt befriad
från allt vad el heter, för att ge de värst utsatta en
frizon att fly till där de också blir omhändertagna på
rätt sätt. Dessa människor kan då också stå till forsk-
ningens förfogande. På ett sådant ställe skulle de
människor som är värst utsatta kunna få en fin kontakt
med varandra.
En del av dessa människor tål inte ens billarm. Det
finns sådana exempel. När det har gått så långt är det
något allvarligt som har hänt i vårt samhälle, speciellt
för de drabbade människorna. Det är en fråga som vi
måste ta på allvar och börja nu. Vi måste arbeta före-
byggande men även göra akuta insatser.

Anf. 8 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag tycker att det svar som vi har fått
är bra, att Riksförsäkringsverket numera också tar
detta på största allvar, som socialministern sade. Jag
förutsätter att detta förs ned så att den personal som
finns längst ned i frontlinjen, som man brukar säga,
dvs. den personal som möter människorna, också får
kännedom om detta, så att man inte fortsätter att be-
handla människor på ett kränkande sätt trots att man
högre upp i hierarkin har en annan inställning. Det är
viktigt att detta tränger ned.
Jag vill återgå till det förebyggande arbetet. Jag
tycker att det är oerhört viktigt att vi iakttar försiktig-
hetsprincipen och att vi inte bara avvaktar forskning.
Det går att göra elektriska installationer på ett sådant
sätt att man minskar de elektromagnetiska fälten.
Socialministern sade att Boverket hade utvärderat
ett nybyggnadsprojekt där man hade vidtagit åtgärder
för att minska de elektromagnetiska fälten. Men det
står ingenting i svaret om vilket resultat det hade gett.
Man kan tänka sig att människorna då kanske inte har
några problem.
Vi kan inte bara vänta på forskning innan vi gör
något. Jag tänker på alla barn som nu sitter timme ut
och timme in framför datorer. Man kan diskutera
detta på många sätt. Men många barn tycker att det är
mycket roligt och gör det. Vi vet att det är så. Om
dessa små barn blir skadade kan vi ju inte vänta flera
år med att vidta åtgärder. Hur många vet t.ex. att man
egentligen skall koppla sina datorer till jordade uttag.
Bara en så enkel sak gör att de elektromagnetiska
fälten blir mindre. Men sådana anvisningar finns inte
såvitt jag vet. Sådant är viktigt.

Anf. 9 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Det är klart att man inte kan säga att
man skall vänta tills forskningen har gett oss mer. Det
vi redan kan göra utifrån försiktighetsprincipen måste
också göras. Jag har svårt att tänka mig hur en frizon
skulle se ut - att man skulle ha någon sorts reservat.
Men jag förstår att det snarare handlar om att hitta
rehabiliteringsinsatser för de värst utsatta, att det
skulle finnas någonstans att åka och faktiskt få kom-
ma ifrån och få rätt till hjälp och stöd. Jag är säker på
att det behöver utvecklas mycket fler rehabilite-
ringsinsatser för personer med de allra svåraste sym-
tomen.
Här måste man hela vägen göra det som går att
göra. Jag tror att det inte var förrän Semmelweis
praktik kunde bevisas och hur de sambanden såg ut
som det blev ett ordentligt genomslag. Det är förvisso
sant att man får räkna med att det först finns en stor
misstro. Våra metoder att mäta o.d. är säkert också
otillräckliga. Vi hamnar egentligen gång på gång i den
här diskussionen. Vilken är risken med vår moderna
livsstil, med vår högteknologiska livsstil? Vad är
baksidan och hur skall man väga de riskerna mot de
fördelar som en sådan här livsstil för med sig? Vad
händer med dem som ramlar emellan?
Detta bekymrar oss. Jag tycker att det ändå är vik-
tigt att debatten fortsätter och att myndigheter och alla
som skall ha med de människor som har symtom och
sjukdomar att göra följer de allmänna råden och sys-
tematiskt jobbar med att ge de här människorna hjälp
och stöd.

Anf. 10 Andre vice talman GÖREL
THURDIN (c):
Fru talman! Jag är övertygad om att de här dis-
kussionerna är till hjälp och påverkar också andras
syn på saken.
Det här med rehabilitering håller man ju på med.
Med forskningsexperiment på Huddinge försöker man
övertyga människor om att de inte är elöverkänsliga
och om att de skall bli bättre igen. Dessutom får man
använda en hel del psykofarmaka, vilket naturligtvis
gynnar läkemedelsindustrin. Folk skickas till Tranås
men såvitt jag förstår är det ingen som trivs där. Vi
har nämligen fått många negativa rapporter här i riks-
dagen om hur man upplever situationen i Tranås.
Visst tror jag att man jobbar aktivt, som det står i
svaret, men frågan är hur man jobbar och vilka insat-
ser som görs. Det gäller alltså inte bara att man gör
någonting.
Här i riksdagen t.ex. skall vi gå från trefas till fem-
fas för att börja eliminera alla elektromagnetiska fält
som finns i riksdagens hus. Det finns ju människor i
riksdagen som är känsliga och som har problem med
att sitta länge vid datorer. Husen här är ganska elek-
trifierade med många apparater och dragningar av
olika slag, liksom gamla vattenledningar o.d. Nu har
det också visat sig att Stockholms gator har oerhört
höga värden - värden som anses högre än värdena
under stora kraftledningsgator. Visst finns det alltså
all anledning att börja tänka sig för och se vad som
händer i samhället.
Jag har också fått uppgift om att människor som är
svagt tungmetallskadade inte får lämna blodplasma
eftersom de har s.k. köldallergi. Tungmetaller som
binder sig i blodkroppar krymper när det blir kallt och
vidgar sig när det blir varmt. Därmed tål man varken
kyla eller värme.
Det finns mycket forskning att ta tag i. Det gäller
bara att använda fantasin men jag tycker inte att det är
särskilt bevänt med fantasin t.ex. i Medicinska forsk-
ningsrådet. Det vore bra om man fick en puff på rätta
vägen så att säga.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på interpellation 1997/98:218 om fa-
miljehemsplaceringar

Anf. 11 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Alice Åström har frågat mig dels vilka
åtgärder regeringen avser att vidta för att öka kom-
munernas kontroll över privata bolags verksamhet när
det gäller placering av barn i familjehem, dels vilka
åtgärder regeringen avser att vidta för att stärka barns
och föräldrars integritet vid omhändertaganden.
Jag vill börja med att ge några fakta om barn som
vårdas utanför sitt hem. Den 31 december 1996 var ca
10 900 barn och unga placerade för vård utanför det
egna hemmet. Vård utanför hemmet sker normalt med
föräldrarnas och/eller den unges samtycke enligt be-
stämmelserna i socialtjänstlagen. Det finns dock till-
fällen när kommunen tvingas göra ingripanden enligt
LVU, lagen om vård av unga, till skydd för barnet
eller den unge, trots att föräldrarna eller den unge
motsätter sig det. Av de barn och ungdomar som var
placerade i slutet av 1996 vistades ca 8 100 i familje-
hem. Ungefär två tredjedelar av de familjehemsplace-
rade barnen är placerade med samtycke och en tredje-
del är omhändertagna med stöd av LVU.
Varje kommun ansvarar enligt socialtjänstlagen
för att det finns tillgång till familjehem för dem som
behöver sådan vård. Lagstiftningen ställer höga krav
på en familj som skall ta hand om barn. Socialnämn-
den skall utreda förhållandena och förutsättningarna
för vård i det tilltänkta hemmet för det enskilda barnet
och därefter lämna medgivande till att barnet får tas
emot för stadigvarande vård och fostran. Detta är en
grannlaga uppgift som kräver hög kompetens och väl
utvecklade metoder. Många barn som i dag placeras i
familjehem har svåra problem som kräver kvalificerad
vård. Det är därför av största vikt att den vård de får
är av god kvalitet. Vården i familjehem har därför fått
fler drag av yrkesmässighet. Bestämmelserna om
medgivande gäller oavsett om kommunen själv har
rekryterat familjehemmet eller köper dess tjänster
genom ett privat bolag.
När kommunen köper en plats i ett familjehem av
ett privat bolag ingår även stöd, utbildning, handled-
ning och overheadkostnader till familjehemmet till det
pris som kommunen betalar för vården. Då kommu-
nerna använder sig av privata bolag som förmedlar
platser i familjehem rör det sig oftast om barn och
ungdomar med stora vårdbehov, vilket ställer extra
höga krav på familjehemmet. De kan i dessa fall ha
behov av stöd och handledning i en utsträckning som
kommunen i vissa fall inte har möjlighet att ge. Jag
förutsätter att kommunerna är mycket noggranna i sin
prövning såväl av innehållet i vården som när det
gäller kostnaderna för densamma.
Socialstyrelsen har nyligen haft ett möte med re-
presentanter för ett antal av de bolag och stiftelser
som förmedlar familjehem till kommunerna och för
länsstyrelserna i de län där dessa bolag finns för att
diskutera gemensamma frågor. Socialstyrelsen kom-
mer även fortsätttningsvis att följa utvecklingen.
Kommunens ansvar för tillsynen över de familje-
hem som förmedlas av privata bolag och stiftelser är
detsamma som över de familjehem som kommunen
själv rekryterar.
Rättssäkerheten i samband med att barn placeras -
vare sig det sker frivilligt eller det sker genom att
barnet blir omhändertaget - är självklart en viktig
fråga för mig. Jag vill helt kort hänvisa till det jag
framförde i en interpellationsdebatt här i kammaren
den 21 oktober förra året angående rättssäkerheten
inom socialtjänsten. Den 1 januari i år genomfördes
ändringar i socialtjänstlagen för att förstärka barnets
ställning inom socialtjänsten, och det infördes be-
stämmelser om kvalitet. Kraven på dokumentation har
också blivit tydligare. Socialstyrelsen lägger stor vikt
på kvalitetsfrågor, metodutveckling och utbildnings-
frågor i samband med att förändringarna trätt i kraft.
Både Socialstyrelsen och länsstyrelserna har i upp-
drag att under detta år följa upp och utvärdera hur
kravet på hänsyn till barnets bästa slår igenom. De
nya bestämmelserna måste dock få litet tid att verka.
Jag kommer att följa utvecklingen mycket noga.

Anf. 12 ALICE ÅSTRÖM (v):
Fru talman! Jag vill börja med att tacka för svaret.
Denna fråga är väldigt viktig, även om det rör sig om
en relativt liten grupp. Frågan är viktig från flera
aspekter, inte bara från debattaspekten.
Är det rätt att ha privata vinstintressen när det
gäller en fråga som den om omhändertagande av
barn? Ett omhändertagande med stöd av LVU-
lagstiftningen är kanske det största ingripande som
samhället kan göra i en människas liv.
Det allra viktigaste är dock diskussionen om vad
som händer med socialtjänsten. Utvecklingen i flera
kommuner går nu mot att man i stället köper de här
tjänsterna från privata bolag. Jag har full förståelse för
att det i små kommuner med få placeringar kan vara
svårt att upprätthålla den kompetens som behövs för
att kunna göra bra placeringar och en bra uppföljning
samt för att ge det stöd och den handledning som kan
behövas.
När de här tjänsterna köps från privata bolag in-
nebär det att kompetensen i fråga mer och mer för-
svinner inom socialtjänsten, på våra socialbyråer. Den
kompetens som man har för att kunna ta hand om
familjehemsfrågorna och utvecklingen på det området
försvinner och hamnar i ett privat bolag. Även om
kommunen fortfarande har tillsynsansvaret utvecklas
inte socialtjänsten på det sätt som det är nödvändigt
att den utvecklas på.
På sikt, fru talman, ser jag framför mig att denna
utarmning av socialtjänsten får allvarliga konsekven-
ser i arbetet med förebyggande åtgärder och tidiga
insatser. När det gäller kopplingen mellan vad som
händer med barn som omhändertas och den utveck-
lingen inom ett familjehem samt de insatser som kan
behöva göras för barn som börjar få problem - detta
innan man går in med ett omhändertagande - går
dessa saker hand i hand. Lämnar man då bort den här
biten till ett privat bolag utarmar det socialtjänsten.
En av de viktiga frågorna är rättssäkerheten. Mi-
nistern och jag är helt överens om att rättssäkerhets-
frågorna är viktiga när det gäller socialtjänstlagen.
Men en del föräldrar upplever att man blir mer rättso-
säker när de här uppgifterna ligger hos privata bolag.
Samarbetet mellan det privata bolaget, föräldrarna
och kommunens socialtjänst innebär att ytterligare en
part är inblandad. Samarbetet med föräldrarna riske-
rar att bli lidande, eftersom det är socialtjänsten i
kommunen som har ansvaret för kontakterna med
föräldrarna och inte det privata bolaget, som har an-
svaret för familjehemsplaceringen.
En av de viktiga åtgärderna när man placerar barn
är att kunna utveckla samarbetet med föräldrarna. I de
fall där det går skall barnen också återvända till för-
äldrarna. När det inte går är det viktigt att man har de
goda kontakterna. Litet av det här mister man med
ytterligare en part inblandad. Jag undrar om ministern
har funderat på utvecklingen inom socialtjänsten och
just föräldrarnas roll när man har en tredje part.

Anf. 13 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Jag tror att Alice Åström och jag har
samma känsla för vikten av de här frågorna. Vi kän-
ner att när man genomför en sådan drastisk åtgärd
som att ta ett barn från dess familj och placera det
någon annanstans kräver det ett stort mått av an-
svarstagande och en sträng kontroll. Man måste veta
vad man gör.
Jag håller inte med Alice Åström om att man hål-
ler på och urholkar kompetensen. Jag tror att det
bedrivs ett mycket viktigt utvecklingsarbete och i
själva verket en kompetenshöjning på det här områ-
det. Man jobbar med att skärpa tillsynen. Vare sig
man köper de här tjänsterna i ett familjehem, på en
institution eller någon annanstans har man blivit
mycket mer medveten om hur viktigt det är med kvali-
tet och att man kan följa upp ärendet. Ansvaret är
detsamma.
Jag håller inte riktigt med om den beskrivning
Alice Åström gjorde. Jag tror att kommunerna i själva
verket har fått skärpa sin tillsyn och sitt sätt att upp-
handla tjänster i de fall det handlar om det. Man kan
säga att de köper en tjänst också när det är fråga om
ett familjehem. Det är så att säga samma princip, man
ber en utomstående om hjälp och betalar för det.
I det vanliga fallet sluter man ett avtal. Det viktiga
är då att kommunen känner att man stärker sin kompe-
tens. För mig är det viktigaste, när vi talar om
vinstintressen, grundvalarna i vårt välfärdssamhälle,
nämligen att det sker en gemensam finansiering skat-
tevägen och att det är en demokratisk kontroll. Det
måste vi vara väldigt rädda om.
Vi måste naturligtvis ständigt vara på vår vakt så
att det inte uppstår sådant som inte är önskvärt på de
här områdena. Det är som sagt en mycket grannlaga
uppgift. Men jag tror nog att vi, med de lagskärpning-
ar som vi har gjort och med den uppföljning som både
Socialstyrelsen och andra har gjort, skall kunna hålla
en god kontroll på det här området.
Någon gång kan det förstås ändå hända att man
begår ett misstag eller att någon inte sköter sig som
man skall. Men vi kommer naturligtvis att hålla tum-
men i ögat också på kommunerna i det här fallet så att
de sköter den här uppgiften.

Anf. 14 ALICE ÅSTRÖM (v):
Fru talman! Ansvaret är mycket stort när man an-
vänder sig av den här typen av insatser. Vi är helt
överens om att det är otroligt viktigt att man tar det
ansvaret. Det görs också. På ett sätt stärker det kom-
petensen, fru talman, det är jag helt överens med
ministern om. Tillsynen utvecklas och kompetensen
skärps också när det handlar om upphandling, vilket
bolag man skall arbeta med.
Men det jag menar är att man förlorar kompeten-
sen i det direkta arbetet. Jag har själv upplåtit mitt
hem som familjehem under många år. Kontakterna
med den socialsekreterare som har ansvaret för pla-
ceringen i stödåtgärder, liksom de insatser - ibland
även handledning - och den utbildning som social-
tjänsten har kunnat ge lämnar man ju ifrån sig. Den
övergår ju till det här privata bolaget.
I många mindre kommuner har man i dag sagt upp
en hel del av familjehemssekreterarna. De har i sin tur
bildat ett privat bolag som säljer de här tjänsterna.
Det anser jag är en urholkning av kompetensen inom
socialtjänsten. Det är givetvis kompetenshöjande för
de socialsekreterare som har den här täta kontakten
med familjehemmet när man direktupphandlar famil-
jehemsplatsen. Det är någonting som också kommer
hela socialtjänsten och socialförvaltningen till godo
när man arbetar med fall där man funderar på och
avväger om man skall göra en familjehemsplacering.
Då har man samlat på sig en kunskapsbank utifrån
kontakterna med familjehemmen.
Fru talman! Ministern berörde inte frågan om
samarbetet med föräldrarna. Många gånger när det är
fråga om upphandling av det här privata bolaget, som
då har ansvaret för stödet, utbildningen och handled-
ningen av familjehemmet, är det socialtjänsten som
fortfarande har mycket av den direkta kontakten med
föräldrarna. Det här innebär att man för in en fjärde
part i den här mycket svåra situationen. Det är förut-
om familjehemmet också det privata bolaget, social-
tjänsten och föräldrarna. Det är en part till som man
för in, och föräldrarna upplever många gånger att
deras situation har blivit ännu svårare.
Det är så oerhört viktigt när man gör de här om-
händertagandena att man på alla sätt man kan ser till
att samarbetet mellan familjehemmet, föräldrarna och
socialtjänsten fungerar så bra som möjligt. Det funge-
rar bra på en del håll, men på andra håll fungerar det
mindre bra. Jag tycker att det är viktigt att man upp-
märksammar de här problemen när de dyker upp och
att man reagerar innan det har blivit ett stort problem.
När det gäller vinstintresset, fru talman, är det ett
faktum att man startar ett privat bolag för att driva det
med vinst. Men det är viktigt med gemensam finansi-
ering och en demokratisk kontroll. Även om det blir
effektivare för den enskilda kommunen att köpa upp
dessa tjänster skulle jag hellre se en utveckling där
mindre kommuner i ett län kanske går samman och
skaffar sig en enhet som rekryterar familjehem, har
hand om ansvaret och utbildningen. Sedan skall man i
kommunal regi kunna sprida de här kunskaperna ut i
socialförvaltningarna i stället för att lägga det i ett
privat bolag.
Jag vet, fru talman, att ministern inte kan gå in och
bestämma hur kommunerna skall organisera sin so-
cialtjänst. Men jag skulle hellre se en sådan positiv
utveckling, att man går samman och inte kopplar in de
privata bolagen.

Anf. 15 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Även om jag inte kan ha en åsikt om
det har man gjort så på sina håll. Det finns t.ex. i
Skövde, om jag nu kommer ihåg rätt. Jag har alls
ingenting emot det. Jag tycker att det är en alldeles
utmärkt lösning om man kan hitta sådana sätt att sam-
verka och göra det allra bästa. Jag vill absolut inte på
något sätt polemisera mot kontakterna mellan hemmet
och socialtjänsten. Det kan inte nog understrykas. Det
är helt rätt. Det får man aldrig gå förbi på något sätt.
Socialstyrelsen gjorde en sorts bedömning efter
det möte man hade haft med de bolag och stiftelser
som jobbar med detta. Efter mötet sade man att man
hade uppfattningen att de här bolagen och stiftelserna
gör ett seriöst arbete som håller god kvalitet. Det är
förstås viktigt att man följer upp det mycket noggrant.
Jag känner mig litet häpen över uppgiften att det
skulle finnas kommuner som helt har sagt upp dem
som skall jobba med familjehemmen. Jag tänker gå
hem och kontrollera om det verkligen är på det sättet
att man säger upp de personer som har den kompeten-
sen. Kommunerna har fortfarande skyldighet att kon-
trollera och följa upp kvaliteten. Oavsett om det är en
stiftelse, ett bolag eller ett enskilt familjehem måste
de göra precis samma jobb och framför allt ha samma
tillsyn.
Jag lyssnar med stor respekt på det som Alice
Åström utifrån sina erfarenheter här säger. Det är
viktigt att följa detta mycket noggrant.

Anf. 16 ALICE ÅSTRÖM (v):
Fru talman! Det känns väldigt bra att ministern
och jag är så överens i dessa frågor. Jag tycker att det
är viktiga frågor att debattera och lyfta fram. En av de
kommuner som sade upp en stor del av sina familje-
hemssekreterare och sedan bildade ett privat bolag,
från vilket kommunen köper tjänster, är Jönköpings
kommun.
Kommunerna kan givetvis i sina ambitioner att
spara och effektivisera sin verksamhet finna att de
inte hela tiden har ett behov av hög kompetens, och
de kan då i stället välja att köpa in sådan exakt vid de
tillfällen när de behöver den. Man kan diskutera vilket
sätt som är mest effektivt, men jag tycker att det är
oerhört viktigt att denna kompetens inte försvinner i
alltför stor utsträckning inom socialtjänsten. Familje-
hemssekreterarnas kompetens har en oerhört stor
betydelse även i det förebyggande arbetet i samverkan
med kollegerna ute i socialtjänsten, innan man behö-
ver gå så långt som till ett omhändertagande. Det är
därför viktigt att man har kvar denna kompetens i
kommunernas socialtjänst.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på interpellation 1997/98:211 om Ko-
sovo

Anf. 17 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Alice Åström har frågat vad regering-
en avser att göra i FN:s säkerhetsråd för att stävja
konflikten i Kosovo och bidra till en fredlig utveck-
ling i området. Alice Åström har vidare frågat vad
regeringen avser att göra inom EU när det gäller
fredsfrämjande och konfliktdämpande åtgärder samt
vad regeringen avser att göra när det gäller hantering-
en av repatrieringsavtal mellan Sverige och Förbunds-
republiken Jugoslavien vad gäller de kosovoalbaner
som fortfarande vistas i Sverige.
Konflikten i Kosovo kräver en lösning som tar full
hänsyn till grundläggande krav på mänskliga rättighe-
ter inklusive minoritetsrättigheter för samtliga med-
borgare i Förbundsrepubliken Jugoslavien. En lösning
för Kosovo måste gå hand i hand med en fördjupad
demokratisering av det jugoslaviska samhället i stort.
Brott mot de mänskliga rättigheterna genom angrepp
mot individer, sammanslutningar och medier är oac-
ceptabla.
Med särskild hänvisning till Kosovo har EU menat
att Jugoslavien inte kan erbjudas goda och fullständi-
ga förbindelser med omvärlden förrän den jugoslavis-
ka regeringen har intagit en konstruktiv hållning och
uppvisat resultat både i autonomifrågan och vad avser
de mänskliga rättigheterna. De handelsförmåner som
Jugoslavien åtnjöt under större delen av fjolåret för-
längdes inte för 1998 på grund av landets bristande
framsteg i bl.a. Kosovofrågan.
Båda sidor måste bjuda till och kompromissa för
att uppnå en lösning. Till de kosovoalbanska ledarna
är budskapet att omvärlden inte stöder full självstän-
dighet för Kosovo. En lösning måste i stället finna sin
grund inom ramen för Förbundsrepubliken Jugoslavi-
ens konstitution och internationellt erkända gränser.
Lösningen måste dock tillförsäkra kosovoalbanerna
en långtgående autonomi som utövas i enlighet med
praxis i en europeisk rättsstat. Lösningen måste även
garantera säkerheten och rättigheter för serber bosatta
i Kosovo.
Den svenska regeringen stöder de åtgärder som
den internationella kontaktgruppen för f.d. Jugoslavi-
en har föreslagit vid sitt möte den 9 mars i London.
Förslagen börjar omsättas i praktiken. Organisationen
för samarbete och säkerhet i Europa, OSSE, beslutade
den 11 mars att utse den spanske f.d. premiärminis-
tern Felipe Gonzalez till OSSE-ordförandens särskil-
da sändebud för Förbundsrepubliken Jugoslavien
inklusive Kosovo. OSSE är berett att på nytt upprätta
en mission i Kosovo, såsom kontaktgruppen begärt.
Vidare avser OSSE:s minoritetskommissarie att fort-
sätta sin verksamhet i regionen. OSSE har också fattat
beslut om att förstärka missionerna i Makedonien och
Albanien.
I syfte att förstärka Gonzalez uppdrag har EU vid
det informella utrikesministermötet i Edinburgh också
utsett honom till EU:s särskilde representant avseende
Förbundsrepubliken Jugoslavien.
EU har återbekräftat beslut om vapenembargo och
förbud mot export av utrustning som kan användas av
polisstyrkor i repressivt syfte. EU har infört visare-
striktioner mot personer som kan göras ansvariga för
våldsövergreppen i Kosovo samt fattat principbeslut
om förbud mot exportkreditgarantier. De länder som
gränsar till Förbundsrepubliken Jugoslavien har en
särskilt viktig roll att spela i regionen. I samband med
kontaktgruppens nästa möte hålls på ministernivå den
25 mars i Bonn en konferens med deltagande av län-
der i regionen.
Inom FN:s säkerhetsråd har Sverige medverkat till
att föra upp frågan på dagordningen. FN:s generalsek-
reterare följer noggrant utvecklingen. För närvarande
bereds i säkerhetsrådet en resolution om att ett inter-
nationellt vapenembargo mot Förbundsrepubliken
Jugoslavien skall införas.
Genom denna snara uppslutning bakom förslagen
och de praktiska åtgärderna från EU:s och det inter-
nationella samfundets sida borde de ansvariga i För-
bundsrepubliken Jugoslavien inse att det inte finns
någon annan väg ut ur krisen än att inleda en seriös
dialog och bl.a. dra bort säkerhetsstyrkorna. På kort
sikt är vårt budskap att alla sidor måste avhålla sig
från handlingar som förvärrar läget ytterligare. Det är
vidare viktigt att det kosovoalbanska ledarskapet tar
avstånd från våldsaktioner där även civila kommer till
skada och som utförs i det kosovoalbanska folkets
namn. Den sida som representerar myndigheterna har
dock ett särskilt ansvar.
Omvärldens reaktion har lett till att Förbundsre-
publiken Jugoslavien tagit vissa steg mot en villkors-
lös dialog med det kosovoalbanska ledarskapet.
Uppgifter om att Förbundsrepubliken Jugoslavien är
beredd att låta OSSE återupprätta sin verksamhet i
landet vinner trovärdighet först när så skett i prakti-
ken. Uppgifterna går isär huruvida samtliga säker-
hetsstyrkor verkligen har dragits tillbaka från områ-
det. Sådana uppgifter måste bekräftas. Till dess är det
regeringens uppfattning att det internationella sam-
fundet måste upprätthålla sin beslutsamhet om beho-
vet av att införa de åtgärder av sanktionskaraktär som
kontaktgruppen föreslagit.
Den långvariga konflikten i f.d. Jugoslavien kom-
mer inte att kunna läggas bakom oss förrän också
Kosovofrågan fått sin lösning. Utan en sådan riskerar
Förbundsrepubliken Jugoslavien att utsättas för en
tilltagande internationell isolering. Omvänt ligger häri
Förbundsrepubliken Jugoslaviens väg till en integre-
ring i den europeiska och internationella gemenska-
pen.
I vad avser frågan om hanteringen av återtagande-
avtalet med Förbundsrepubliken Jugoslavien får jag
hänvisa till det interpellationssvar statsrådet Schori
lämnar här i kammaren i dag.

Anf. 18 ALICE ÅSTRÖM (v):
Fru talman! Jag vill börja med att tacka utrikes-
ministern för svaret. Det har ju hänt en hel del i Ko-
sovofrågan sedan interpellationen skrevs. Det har
vidtagits en oerhörd mängd åtgärder, och det har förts
en mycket intensiv debatt i Kosovofrågan.
Det som i dag är väldigt viktigt är att vi nu inte på
något sätt låter frågan glida oss ur händerna. Det är
väsentligt att man nu får i gång en dialog och att man
behåller trycket på serberna och Milosevic att nu
verkligen komma till samtal där de är beredda att
finna en lösning.
Kosovofrågan har ju varit aktuell under väldigt
många år, och det har i många år funnits signaler om
att den kommer att leda till en väpnad konflikt, om
ingenting händer. Tyvärr har det hänt alldeles för litet.
Fru talman! Utrikesministern säger att båda sidor
måste bjuda till och kompromissa om att uppnå en
lösning. Det är jag helt överens om. Men tyvärr kan
man se att de kosovoalbanska ledarna hela tiden har
haft en icke-våldskampanj. De har varit noga med att
inte ta till våld. Men omvärlden har inte vaknat. Ko-
sovoalbanerna har lämnats ensamma med förtrycket i
Kosovo. Därför är det oerhört viktigt att Sverige fort-
sätter att trycka på både i FN:s säkerhetsråd och inom
EU i dessa frågor.
När denna brännande kris är över skall man inte
slå sig till ro. Precis som utrikesministern säger, fru
talman, kommer vi inte att kunna lägga den långvariga
konflikten i f.d. Jugoslavien bakom oss förrän Ko-
sovofrågan har fått sin lösning. Det handlar om de
demokratiska och mänskliga rättigheterna för Ko-
sovoalbanerna i Kosovo. Nu har världen chansen att
kunna förhindra den oerhörda katastrof som har varit
på väg.
Fru talman! Jag vet att man har diskuterat vape-
nembargot i FN:s säkerhetsråd. Det är också oerhört
viktigt att tänka på att vapenembargot är en viktig
politisk påtryckning. Men tyvärr finns de vapen som
behövs för att genomföra en genomgripande konflikt i
Kosovo redan i dag. Det är en oerhört viktig politisk
markering, och frågan bör drivas vidare. Men det är
viktigt att komma ihåg att detta inte kommer att stop-
pa en väpnad konflikt. Det kan enbart ske genom att
Kosovo får större möjlighet till självständighet och
demokratiska rättigheter för kosovoalbaner återupp-
rättas och följs.

Anf. 19 RAGNHILD POHANKA (mp):
Fru talman! Jag vill också tacka för ett utförligt
och långt svar på Alice Åströms interpellation. Jag
vill ge några kommentarer.
I början av svaret framgår det att kosovoalbanerna
skulle vara en minoritet. Både utrikesministern och
jag är medvetna om att de inte utgör någon minoritet.
De utgör 90 % av befolkningen i det landet. De är en
minoritet i hela Serbien, men inte i Kosova. 3 % är
övrig befolkning, och 7 % är serber. Sedan talar man
om en minoritetspolitik. Vi stöder naturligtvis de
överenskommelser som har gjorts. Det har hänt
mycket sedan denna interpellation och min interpella-
tion som besvaras senare i eftermiddag väcktes.
Jag vill berömma Sverige som har medverkat till
att frågan har tagits upp till diskussion. Det är mycket
som har fallit bort. Men problemen har inte fallit bort.
Jag vill ta upp frågan om icke-våldsprincipen.
Unga människor avviker från principen och vill ta till
vapen. Det är ungefär som ungdomar i Tibet. De vill
också ta till vapen. De tycker att omvärlden inte bryr
sig om dem eftersom de inte bråkar så mycket.
Det är ett fruktansvärt samhälle - det är ett paral-
lellt samhälle. Där finns en skuggregering och en
serbisk regering. Där finns skolor för serber och sko-
lor för albaner. Där finns sjukvård som i stort sett
endast serber får ta del av, och albanerna har Moder
Teresas sjukvård på frivillig basis.
Detta parallella samhälle är ett apartheidsamhälle i
Europa. Jag var där en vecka förra våren i maj. Där
syntes detta överallt. Det som slog mig var hur magra
och sjuka barnen var och hur svaga människor såg ut
jämfört med det ändå relativt fattiga Serbien. Bara
man kommer över gränsen ser man en väldig skillnad.
Glädjande nog vill man öppna albanska universi-
tet. Det är ett steg i en oerhört positiv riktning. Om
man sedan kan komma överens om att få undervisa på
albanska i skolorna, inte skriva om historien efter eget
tycke osv. - det känner man igen från andra länder -
vore det bra.
Jag vill fråga en viktig sak. Hur länge skall något
betraktas som en intern angelägenhet? Det är märkligt
hur det påverkar länderna runt omkring där det finns
albaner, det kommer flyktingar från landet, och man
kan stå inför ett folkmord.
Att utöva förtryck innebär ofta att spränga kultu-
ren, t.ex. spränga skolor, spränga hälsovården, splittra
människor och svälta ut dem. Sedan gruvstrejken
1988 har fler och fler blivit arbetslösa. Ca 80 % är
arbetslösa i dag. Jag förstår inte hur de överlever.
Många kosovoalbanska flyktingar i andra länder
skickar hem pengar.
Jag kan tänka mig säkerhetsstyrkor i länderna runt
omkring så att inte konflikten sprider sig. Jag vet inte
vad utrikesministern säger om det. Ju större konflik-
ten blir, desto svårare blir det att stoppa den. Den är
ju ändå inte utanför Kosova i dag.
Varför ingrep inte världssamfundet när Kroatien,
Slovenien och Bosnien blev självständiga och Kosova
samtidigt ströps? Det har också förekommit förgift-
ningar av skolbarn. Toxikologer tror att det kan vara
gifter som med flit har givits till barnen. Det finns
sådana lager i Kosova. Jag kan inte verifiera detta,
men jag har läst detta i trovärdiga källor.

Anf. 20 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag vill också tacka utrikesministern
för svaret. Många hade befarat att någonting skulle
blossa upp i Kosovo och att Kosovo glömdes bort i
allt det som hände i f.d. Jugoslavien. Det skedde ock-
så. Omvärlden vaknade inte riktigt på allvar förrän det
blev en verklig konflikt, man tog till vapnen och ser-
berna svarade med motaktioner.
Utrikesministern sade att Förbundsrepubliken Ju-
goslavien borde inse att det efter alla påtryckningar på
senare tid inte finns någon annan väg ut än med hjälp
av dialog. Jag hoppas verkligen att det är så. Historien
och erfarenheten visar att regimen i Belgrad inte inser
sådana självklarheter. Man vågar inte riktigt lita på att
det verkligen är så.
Jag har nu funderingar om de studenter som de-
monstrerar mot gjorda eftergifter. Är de verkligen
spontana eller är det arrangerade motdemonstratio-
ner? Det kan man verkligen fundera över. De kom
lägligt efter det att Belgrad gjorde eftergifter om
skolorna och att universiteten skulle öppnas. Det är
bra att sådana eftergifter har gjorts. Men jag undrar
om det är med hjärtat eller om det är något konstrue-
rat. Det gäller att hela tiden trycka på och att hela
tiden vara mycket bestämd och inte tappa greppet om
frågan.
Det är självklart olyckligt att president Rugovas
icke-våldsstrategi stördes så kraftigt. Det går också att
förstå vanmakten hos ungdomar som inte får gå i
skolan, på universiteten, som förvägras att tala sitt
språk, som inte har någon chans att få ett arbete och
som förtrycks och utsätts för ständiga trakasserier. De
upplever att omvärlden, trots uttalanden och resolu-
tioner från FN, inte har gjort något som påverkar
deras situation. Jag förstår att de till slut tar till vapen,
även om jag inte försvarar det. Det är lätt att förstå
kraven på fullständig självständighet.
Det var en demonstration här vid Sergels torg.
Autonomi var inte sådant som man skulle tala om i
det sammanhanget, för det fick man inget gehör. Man
förstår en sådan reaktion i den situationen.
F.d. Jugoslavien är inte vad det var för tio år se-
dan. Det har inte samma gränser, och det består av
flera länder i dag. Jag förstår kraven på självständig-
het. Varför just Kosovo inte skulle omfattas av det
kan man fundera på i varje fall.
Vad som är positivt i det hela är valet i söndags.
Såvitt jag förstår - jag har inte fått någon fullständig
rapport om det - var det ett väldigt kraftigt stöd till
Rugova. Han predikar icke-våldsprincipen. Männi-
skor vill ju inte ha våld. Självklart vill man ha slut på
våldet.
Vi hoppas verkligen att man fullföljer detta så att
det inte blir stopp på grund av demonstrationerna.
Just i det här känsliga läget är det viktigt att omvärl-
den fortsätter att vara mycket tydlig i relationerna och
fortsätter att bevaka frågan mycket kraftigt. Proble-
men är ännu långt ifrån lösta.

Anf. 21 GÖRAN LENNMARKER (m):
Fru talman! Också jag vill tacka utrikesministern
för svaret. Det visar vad omvärlden kan göra men
också vad den inte kan göra, de begränsningar som
finns i det internationella samfundets möjlighet att
agera i den här typen av konflikter. Jag skall inte gå
på kommentarer kring detta ytterligare, utan det är två
punkter som jag skulle vilja ta upp och som möjligtvis
kan komplettera det som utrikesministern har fört
fram i sitt svar.
Den ena gäller Albanien och Albaniens gränsande
till Förbundsrepubliken Jugoslavien. Jag tror att man
skall överväga att faktiskt göra så som skedde i Ma-
kedonien för sex år sedan, 1992, nämligen att införa
någon form av förebyggande styrka. Jag vet att den
albanska regeringen har kontakter med Nato och att
den albanska utrikesministern kommer hit i övermor-
gon. Det kan vara klokt att överväga om man skall
göra en parallell till det som då gjordes, nämligen att
införa en FN-styrka i preventivt syfte i norra Albani-
en. Det har den fördelen att det kan lugna den gränsen
och också hjälpa till att göra vapenembargot effekti-
vare. Framför allt skickar det signalen att konflikten i
den meningen inte kan spridas.
Den andra punkten gäller frågan om Rugovas
ställning. Det har sagts från många håll hur viktig han
är genom att han förespråkar icke-våld och en fredlig
lösning på konflikten. Jag tror att man kan överväga
från det internationella samfundet att något uppgrade-
ra det sätt varpå man behandlar Rugova, dvs. att ta in
honom mera i finrummet, ta med honom vid konfe-
renser och därmed markera att det är en person till
vilken man fäster stort hopp på när det gäller att
bringa en god lösning på konflikten.

Anf. 22 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp):
Fru talman! Jag har bara en kort fråga. Det står i
ministerns svar om Jugoslaviens väg till en integre-
ring i den europeiska och internationella gemenska-
pen. Alice Åström talade om kosovaalbanernas de-
mokratiska rättigheter.
Det finns 185 medlemmar i FN, och det finns 197
länder i världen. F.d. Jugoslavien är inte med i FN,
såvitt jag har kunnat ta reda på. Jag undrar om detta
har någon som helst betydelse för hur man agerar i det
här fallet. I och med att Kosovo ligger inom gränserna
finns där inte heller några internationella avtal, bin-
dande löften eller någonting som gäller de mänskliga
rättigheterna. Jag undrar om det finns en speciell
strategi, om detta över huvud taget har någon betydel-
se eller om det kan ha någon form av psykologisk
effekt i f.d. Jugoslavien att det inte är ett land som
bryter mot avtal för man har aldrig ingått några.
Sedan funderar jag litet över hur instabilitet på-
verkar grannar. I och med att gränser blir osäkra,
freden blir osäker över huvud taget och att man
eventuellt kan vänta flyktingar är det en påverkan
utanför landet i fråga. Då blir det mera en internatio-
nell fråga och inte intern. Det var främst detta med
FN där jag undrade om det har någon betydelse.

Anf. 23 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Det kan kanske tyckas i dag, när
många litet plötsligt hör begreppet Kosovo och ser
hur explosivt det är, att det här är en ny fråga. Man
frågar sig: Varför har omvärlden inte gjort något? Det
är ofta så att det är först när frågor blir dramatiska
som man kräver handling. Det här har inte inneburit
att vi som sysslar med utrikespolitik inte brytt oss om
denna fråga. Göran Lennmarker säger att Rugova
skall släppas in i finrummen. Jag har i alla fall släppt
in honom i det finaste jag har att erbjuda, nämligen
mitt tjänsterum. Vi och många andra har haft samtal
med honom bilateralt. Vi har behandlat frågan många
gånger i t.ex. EU. Det är inte alls någon ny fråga för
oss.
Det var mindre dramatiskt tidigare när man kunde
och orkade hålla fast vid icke-våldslinjen för att för-
söka få sina rättigheter tillgodosedda. Man förstår att
människor i längden inte orkar göra det. Det är en
frustration som blir så stark att det blir svårigheter.
Det tycker jag ändock inte är något försvar för att den
här befrielsearmén, som den kallar sig, begår dåd som
är oförsvarbara. Man måste ändå tillbaka till förhand-
lingsrummen, för det är där frågan kan lösas.
Jag tycker att begreppet inre angelägenhet inte är
något hokus pokus. Man kan inte säga att vissa frågor
är så interna att omvärlden inte får ha någon åsikt om
dem, i synnerhet inte när mänskliga rättigheter efter-
sätts eller när man direkt bryter mot dem. I fallet
Kosovo är konflikten redan internationaliserad. Det är
egentligen därför att regimen i Belgrad inte har ställt
på dialogen på det sätt som man kanske hade kunnat
göra och därmed hålla frågan mera intern.
Jag tror att sådana saker som vi nu är i gång med
att diskutera i FN, ett vapenembargo, har en symbo-
lisk verkan. Jag tror inte att det har så stor betydelse i
sak. EU har sedan länge ett vapenembargo, så det är
inte någon större fråga. Jag tror att det är viktigt att
det kommer till stånd ett utbildningsavtal och att det
verkställs. Det är det gamla avtalet som man nu
kommit överens om skall verkställas. Tyvärr är det
sent. Hade det gjorts för ett halvår eller ett år sedan
hade det varit väldigt mycket bättre.
Vi skall lära av Makedonien, med den väldigt vik-
tiga FN-insats som vi har där. När EU-ministrarna
hade sitt informella utrikesministermöte diskuterade
vi om den speciella observatörsgrupp som förkortas
ECMM och som redan finns i Albanien kan förstär-
kas. Vi har varit inne på tanken, men än så länge har
inte FN tagit över utan vi har hållit det i Europa.
Vad gäller frågan varför Förbundsrepubliken Ju-
goslavien inte är med i FN vill man inte acceptera att
söka medlemskap som ny nation. Det är vad som
krävs. Jag tror inte att det spelar så särskilt stor roll
för Kosovofrågans lösning, men jag hoppas att så
småningom få se Förbundsrepubliken Jugoslavien
som en medlem såväl av EU som av OSSE.

Anf. 24 ALICE ÅSTRÖM (v):
Fru talman! Det har ju hänt oerhört mycket sedan
interpellationen framställdes. Utvecklingen har varit
positiv på det sättet att det har tagits många olika
initiativ. Man skall nog fundera över vilka lärdomar
som man kan dra av det som händer i Makedonien.
Jag ser det som mycket positivt att man har börjat att
diskutera frågan. Detta kan eventuellt bli ett steg i rätt
riktning.
Det är viktigt att man nu kommer till förhand-
lingsbordet och att diskussioner inleds. Men man får
inte blåsa faran över bara för att det nu träffas ett
avtal. Man måste också noga följa upp att avtalen
verkligen uppfylls.
Precis som utrikesministern sade är den överens-
kommelse som nu presenterats egentligen en gammal
överenskommelse som man först nu tillämpar. Om
man nu kommer till förhandlingsbordet och om man
träffar ett avtal om en positiv utveckling måste detta
följas upp så att inte Milosevic kan göra som tidigare,
dvs. ingå vackra avtal under press men sedan inte
följa dem i verkligheten.
Man kan inte acceptera våld och att kosovoalbaner
i dag använder våld. Men man måste också förstå den
process som har lett fram till detta. I och med den
senaste tidens händelser upplever många unga män -
precis som Marianne Andersson här sade - att de har
fått nog. De är i dag beredda att offra sina liv och att
ta till vapen för att slåss för självständighet.
Även om man får till stånd förhandlingar och
kommer fram till ett avtal är marginalerna mycket
bräckligare än tidigare. Därför kommer trycket på att
avtalen följs upp att vara oerhört hårt. Nästa gång
kommer inte möjligheterna att förhindra en konflikt
att vara så pass stora som de ändå är i dag.
Jag vill avsluta med att jag ser positivt på Sveriges
och utrikesministerns agerande i den här frågan. Jag
är övertygad om att man nu från svensk sida kommer
att fortsätta att driva frågan framåt. När den här frågan
nästa gång blir aktuell för en interpellationsdebatt här
i kammaren får vi hoppas att det blir utifrån de positi-
va framsteg som görs och utifrån hur man skall kunna
gå vidare.

Anf. 25 RAGNHILD POHANKA (mp):
Fru talman! Jag tackar för uttalandet, att brott mot
mänskliga rättigheter aldrig kan ses som en inre ange-
lägenhet. Det pågår ett långsamt kultur- och folkmord.
Sjukdomar hos barn och hög barnadödlighet innebär
så småningom ett folkmord. Det är fruktansvärt. Trots
alla svårigheter i Bosnien är där inte en sådan fattig-
dom som i Kosova. Kosova har inte varit i krig. Barn,
kvinnor och gamla flyr ut i skogarna för att bo där av
rädsla för massakrer, och detta är ju ett försvar snara-
re än en våldsupptrappning.
Göran Lennmarker tog upp - liksom jag gjorde i
mitt första anförande - frågan om säkerhetsstyrkor i
Albanien. Utanför Kosova finns det kanske lika
många albaner som i Kosova. Det är klart att Milose-
vic måste vara rädd för att detta skall sprida sig, för
då blir det ett fruktansvärt blodbad. Dessa människor
är ofta förtryckta också i andra delar av Balkanområ-
det, men i Kosova har det nog varit värst - för att inte
tala om hur det har varit i Albanien, men det är en
annan fråga.
Jag tänkte ta upp ett exempel. När WHO genom-
förde en vaccination upptäckte man tusentals barn
som inte var registrerade. Man misstänker att befolk-
ningen är 10 % högre än vad som angavs i en
folkräkning. Människor anmäler inte ens när de föder
barn. Det är alltså ingen riktig folkräkning, ingen
riktig undervisning och ingen riktig sjukvård. Det är
klart att människor är frustrerade. Många av dessa
unga män har också gått miste om en del av sin ut-
bildning.

Anf. 26 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag skall fatta mig kort. Det här är
precis som utrikesministern säger ingen ny fråga. Den
har ju diskuterats väldigt länge, också i olika interna-
tionella samfund där Sverige har varit aktivt. Men
problemet är att människorna i Kosovo upplevde inte
att det hände någonting, att ingen på allvar med full
kraft gjorde någonting som gav något som helst resul-
tat. Först när förtrycket stegrades och när befrielserö-
relsen tog till vapen blev det en sådan öppen konflikt
att omvärlden regerade.
Jag vet inte vad man skall göra åt det hela. Jag är
absolut för icke-våldsprincipen. Men på något sätt ger
detta en väldigt olycklig signal. Först när man tog till
vapen hände det någonting, och då reser sig hela
världssamfundet för att tillsammans sätta ett starkt
tryck på Förbundsrepubliken Jugoslavien. Detta är
allvarligt. Någon lärdom inför framtiden måste man ju
kunna dra av det här. Man skall aldrig behöva vänta
till dess att det blir en urladdning. Man måste kunna
göra någonting innan. Det tycker jag är någonting att
ta med sig till diskussionerna i säkerhetsrådet.

Anf. 27 GÖRAN LENNMARKER (m):
Fru talman! Det vore nog bra om man kom någon
vart i övervägandena om en förebyggande styrka i
norra Albanien. Jag noterade utrikesministerns svar
på denna punkt.
Det är bra att herr Rugova har varit i utrikesminis-
terns vackra rum. Det är flera i den här församlingen
som har träffat honom både en och två gånger. Men
egentligen borde man i EU-sammanhang och i andra
sammanhang gradera upp hans position. Det kan
visserligen vara en detalj, men det är också ett sätt att
markera stödet bakom det som han företräder.

Anf. 28 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Jag tror att vi alla som deltar i den här
diskussionen är klara över situationen. Marianne
Andersson talade om den lärdom som vi måste dra av
den här konfliktens och andra konflikters förlopp,
nämligen att man först när det blir en våldsam upp-
trappning av konflikten får denna stora uppmärksam-
het. Det är ett väldigt dåligt sätt av omvärlden att
reagera på. Man ger gärna argument till krafter som vi
inte tror på, att man inte kan förstå varandra vid för-
handlingsbordet utan att det måste till våld och vapen.
Annars gäller det nu att upprätthålla beslutsamhe-
ten internationellt och också påtryckningarna på re-
geringen i Belgrad men även på kosovoalbanerna att
ställa upp för att hitta en förhandlingslösning. Sedan
är det lång väg tillbaka för att minska misstron och för
att få till stånd en verklig återuppbyggnad och ett
verkligt samarbete. Alla parter måste delta i den här
processen. Internationella organisationer och även EU
måste se till att man har kontakt med dem som på
olika sätt är ledare för sina befolkningar. Rugova har
återigen fått ett mandat av sitt folk, och det måste vi
naturligtvis räkna med.

Anf. 29 ALICE ÅSTRÖM (v):
Fru talman! Det är mycket som vi har varit över-
ens om och mycket som vi har lyft fram i fråga om
vikten av att det händer någonting. Jag har då sett
väldigt positivt på de initiativ som man har tagit från
svensk sida, men jag vill ändå beröra detta - det åter-
kommer väl i en senare debatt - när jag ser att den
svenska regeringens agerande i det internationella
arbetet när det har gällt Kosovofrågan har varit bra
och viktigt, men där man också ger de dubbla signa-
lerna. Det är det som har oroat oss i Vänsterpartiet.
Hur pass stort är trycket egentligen på Förbundsre-
publiken Jugoslavien för att de verkligen skall föränd-
ra sin politik i Kosovo?
Samtidigt finns det ett gemensamt återtagandeav-
tal mellan Sverige och Förbundsrepubliken Jugoslavi-
en, där det också finns en avtalstext av vilken det
framgår att det skall tillämpas så att man visar respekt
för mänskliga rättigheter och för de personernas vär-
dighet som skall återsändas. Vi har återsänt männi-
skor, som också har hamnat i den här situationen där
nere. Det är fortfarande inte klart. Men det ger också
dubbla signaler från länderna runt omkring, när man å
ena sidan gör en mycket bra och aktiv insats i det
internationella arbetet för att förhindra konflikter,
men å andra sidan samtidigt är beredd att förhandla
med samma part och skickar tillbaka människor. Kra-
ven på mänskliga rättigheter i Kosovo har inte har
varit tillräckligt starka, utan signalen är att man tycker
att det ändå är tillräckligt med de mänskliga rättighe-
ter som finns där, när man är beredd att skicka tillba-
ka folk.
Fru talman! Jag är helt överens med Lena Hjelm-
Wallén i frågan om hur Sverige skall agera och det
utrikespolitiska agerandet. Men jag hoppas också att
det som Lena Hjelm-Wallén tidigare sade, att brott
mot mänskliga rättigheter inte kan räknas som en
intern konflikt, också påverkar den politik vi för in-
ternt i den här frågan.

Anf. 30 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Just den fråga som Alice Åström tar
upp skall diskuteras med Pierre Schori senare i dag.
Jag vill bara tillägga att ett återtagandeavtal, som vi
har förhandlat fram med Förbundsrepubliken Jugo-
slavien, bara är den normala ordningen. Det innebär
att alla länder måste ta tillbaka sina medborgare. Jag
kan aldrig tänka mig att det finns någon ledamot i den
här kammaren som tycker att ett land skulle ha rätt att
säga nej till detta. Det är precis det som vi har för-
handlat fram.
Sedan är det en annan sak hur man skall göra med
verkställigheten. Den diskussionen överlåter jag till
flyktingminister Pierre Schori.

Överläggningen var härmed avslutad.

7 § Svar på interpellation 1997/98:206 om
handikappades situation på högskolorna

Anf. 31 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Margitta Edgren har frågat om rege-
ringen är beredd att låta utreda lösningar av funk-
tionshindrade studenters problem i enlighet med vad
hon har skisserat så att vi även i fortsättningen med
gott samvete kan uppmuntra studerande med funk-
tionshinder att söka till högskolor för utbildning.
Universitet och högskolor har det fulla ansvaret
för stöd åt studenter med funktionshinder. De funk-
tionshindrade studenterna har, liksom övriga studen-
ter, möjlighet att själva välja sina studievägar och
påverka sin utbildning i samarbete med det universitet
eller den högskola de väljer att studera vid. Det finns
studievägledare och särskilda handikappansvariga
som kan ge studenter med funktionshinder informa-
tion om vilka möjligheter som finns för dem vid den
enskilda högskolan. Universitet och högskolor be-
stämmer själva om utbildningsutbudet.
Statens institut för särskilt utbildningsstöd har
kartlagt och upprättat ett dataregister över tillgänglig-
heten till högre utbildning för personer med funk-
tionshinder. För varje studieort finns nu en detaljerad
information om institutionernas och studentkårernas
fysiska tillgänglighet och om tillgången till anpassade
studentbostäder. Informationen finns både i regionalt
indelade kataloger och på Internet. Den är så upp-
byggd att studenter själva kan avgöra om lokalernas
fysiska tillgänglighet är tillräckligt anpassad efter de
egna behoven. Kontaktpersoner finns på respektive
universitets- och högskoleort för kommande årliga
uppdateringar. Kartläggningen visar att institutioner
som bedriver verksamheter i äldre lokaler har vissa
brister. Dessa brister åtgärdas stegvis.
Högskolorna skall i mån av behov avsätta 0,15 %
av högskolans anslag för grundläggande högskoleut-
bildning samt av ersättning från landsting för
vårdutbildning till stöd för studenter med funktions-
hinder. Kostnader som överstiger detta belopp kan
efter ansökan delvis täckas av de medel som dispone-
ras av Stockholms universitet. Innevarande budgetår
uppgår dessa medel till drygt 9,5 miljoner kronor.
Uppföljning av funktionshindrade studenters stu-
diesituation, såväl som hur dessa studenter klarar sig
efter sin utbildning, görs av Stockholms universitet,
som har samordningsansvar för funktionshindrade
studenter.
Det är riktigt att antalet studenter med funktions-
hinder har ökat kraftigt på senare år. Jag överväger
därför att föreslå regeringen att föreslå riksdagen att
de medel som disponeras av Stockholms universitet
för ändamålet skall ökas.
Lärare i teckenspråk utbildas vid institutionen för
lingvistik vid Stockholms universitet, som även under
1997 förlade en utbildning till Mitthögskolan med
stöd från Tolk- och översättarinstitutet. Mitthögskolan
överväger att tillgodose utbildningsbehovet i tecken-
språk. Även andra högskolor kan prioritera en sådan
utbildning inom ramen för sina resurser.
För att analysera och kartlägga behoven av lärare
och andra kunniga i teckenspråk inom olika utbild-
ningsformer samt kartlägga behovet av teckenspråk-
stolkar gav regeringen den 4 september 1997 Statens
institut för handikappfrågor i skolan och Tolk- och
översättarinstitutet ett uppdrag. Myndigheterna har
nyligen redovisat sitt uppdrag. Regeringen bereder nu
frågan och överväger vilka åtgärder som kan behöva
vidtas.

Anf. 32 MARGITTA EDGREN (fp):
Fru talman! Jag vill tacka för svaret, som jag är
glad för. Jag vill naturligtvis ändå lägga till några
saker.
Jag är speciellt nöjd med att ministern har insett
att när antalet handikappade på högskolorna nu ökar
måste den summa som är till för extraordinära åtgär-
der också öka. Åren 1993-1994 erhöll högskolorna ur
Stockholmsmedlen, de nationella medlen, 95 % täck-
ning av sina extrakostnader. Efter att sedan ha fått
100 % respektive 71 %, fick de år 1997 inte mer än
63 % täckning för sina merkostnader. Det är detta
som är ett av de stora problemen, dvs. att man låter
den enskilda högskolan ta ett betydligt större ekono-
miskt ansvar än vad den egentligen mäktar med.
Om jag då tar Högskolan i Örebro som exempel,
får de ½ miljon kronor av sina 10 %. De har faktiska
merkostnader för teckenspråkstolkar, slingor och alla
övriga hjälpmedel på 4,2 miljoner. Ur Stockholmspot-
ten får de 2,4 miljoner. Kvar är 1 ½ miljon utöver de
0,15 % som de själva skall täcka. Därav följer, har jag
skrivit i min interpellation, att det kommer röster från
andra studenter om att de kunde ha haft det på ett
annat sätt om det inte varit för studenterna med hör-
selhandikapp. Det är det jag vill undvika.
Jag har ett par frågor utöver dem som jag har fått
svar på.
Ingår det i den nationella handlingsplanen, som vi
fick ett pressmeddelande om den 5 mars, att man
också ser över situationen för handikappade studenter
på högskolorna? Om det inte ingår, borde det då inte
ingå att man söker kompetens till den här statssekrete-
rargruppen så att även de frågorna kan bli utredda?
Om det inte ingår skulle jag vilja fråga Carl Tham: Är
det inte möjligt att man gör en egen utredning av just
detta?
I dag definieras handikappbegreppet med soma-
tiska handikapp, men man kanske också borde se över
de psykiska handikappen. Vad betyder det? Vilka
övriga åtgärder måste man vidta?
Andelen studenter med handikapp har ökat, men
har andelen ökat i förhållande till den enorma studen-
tökning som har skett? Eller är det fortfarande så att
man som handikappad student inte vågar fortsätta till
högskolan?
Hur ser hjälpmedelssituationen ut? Det är oerhört
många aktörer på området. SISU, TPB, landstinget,
varje högskola, det gemensamma anslaget på Stock-
holms universitet och SCH är några av aktörerna.
Kanske det borde vara en aktör som hade ett totalt
ansvar.
Är medkostnadsansvaret rätt fördelat? Är det så
att 0,15 % skall avsättas vid behov? Skall man kanske
kunna se det som en solidarisk uppgift för samtliga
högskolor eller för fler departement än bara Utbild-
ningsdepartementet?
Hur ser arbetsmarknaden ut för handikappade med
utbildning och utan högre utbildning? Kan man via en
sådan undersökning motivera ännu fler att ansöka till
högskoleutbildning?
Vad betyder IT-utvecklingen för funktionshandi-
kappade?
Det var några av de frågor som jag hoppades att
Carl Tham skulle vilja ge mig svar på, utöver de frå-
gor som jag har fått besvarade.

Anf. 33 FANNY RIZELL (kd):
Fru talman! Det är en väldigt viktig fråga att skola
och utbildning är tillgängligt för alla människor, även
för dem med funktionsnedsättningar och särskilt, som
vi i dag talar om, vid högskolor och universitet. Det
gäller ju både lokaler och kringservice. Här finns det
väldigt många områden att peka på. Margitta har
pekat på en del.
När man bygger nya högskolor och universitet är
det väldigt viktigt att man redan vid planeringen har
med att de skall vara handikappanpassade. Jag skulle
egentligen inte vilja använda ordet handikappanpas-
sade. De skall vara sådana att de är i full funktion för
alla människor. Ofta är det de funktionshindrade som
anpassar sig mer till lokalerna än tvärtom.
Här i riksdagen har man gjort en hel del handi-
kappanpassning, men den är långt ifrån bra. Det mär-
ker man när man försöker att ta in en tvillingbarnvagn
eller en rullstol som är ungefär lika bred.
Vid marklokalisering, i allt som finns kring en
högskola, behöver det redan från början vara tänkt att
människor med handikapp skall kunna vistas där.
Det är viktigt att man med lokalerna lyfter en
människa, att man åstadkommer en miljö som är full-
värdig för en människa. Jag tycker att man på det
sättet lyfter en människas värde. Man skall inte behö-
va känna sig mer handikappad än vad man är. Jag
tycker tvärtom att en miljö som är väl utformad fak-
tiskt kan göra att en handikappad kan känna sig mind-
re handikappad. Detta gäller först och främst de funk-
tionshandikappade. Men det är väldigt viktigt att lyfta
fram att det också är en fråga om människovärde.
Sedan har vi alla dem som har osynliga handi-
kapp. För dem finns det väldigt mycket att göra.
Margitta nämnde att människor med psykiska besvär
ofta behöver hjälp. Det är ofta studenter som behöver
längre tid på sig för sin utbildning och som kan behö-
va extra stöd.
Går man från första stund till botten med plane-
ring och placering när man anlägger nya högskolor?
Får alla, även de som har osynliga handikapp som inte
räknas som handikapp, den hjälp de behöver? Kan
utbildningsministern se att det finns fler behov som
måste angripas?

Anf. 34 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Margitta Edgren ställde en lång rad
olika frågor. Jag tror inte att jag kan besvara alla.
Flera av dem är naturligtvis mycket viktiga.
Jag vill gärna säga att jag i dag, faktiskt av en till-
fällighet, har haft en uppvaktning av Handikappför-
bundens samarbetsorgan, som just har tagit upp de här
frågorna i alla olika aspekter och även överlämnat en
skrivelse till departementet. Den behandlar tillgäng-
lighet för funktionshindrade på olika sätt. Den be-
handlar lärarutbildning, folkbildning, studiestöd och
ett antal andra frågor som vi har haft en diskussion
om.
En del av frågorna ligger ju på högskolan och uni-
versiteten att själva sköta. Jag vill ogärna, även när
det gäller så här viktiga frågor, att man från regering-
ens sida alltför mycket går in och detaljbestämmer,
utan jag utgår från att högskolorna härvidlag har den
konstruktiva inställningen att de skall försöka lösa
problemen. Att de förvisso också har den skyldighe-
ten framgår av förordningar, lag och regleringsbrev.
Det är mycket möjligt, som jag också antydde i
mitt svar, att det behövs större resurser för detta. Men
det måste också betraktas såsom en del av högskolans
utbildningsansvar, så att man inte uteslutande, så fort
man skall göra någonting som underlättar för funk-
tionshindrade studerande, skall ha extra betalt för
detta. Det skall finnas en buffert, och den behöver
vara större än vad den för närvarande är.
Ett antal av de frågor som Margitta Edgren ställde
är så viktiga att de kräver en mer samlad bedömning.
Jag vill gärna upprepa det som jag sade till Handi-
kappförbundens samarbetsorgan, att vi, med ledning
av bl.a. denna skrivelse och andra dokument i sam-
manhanget, i budgetpropositionen kommer att ge en
redovisning av de åtgärder som har vidtagits och av
vad som bör genomföras för att ytterligare underlätta
för funktionshindrade studerande att bedriva sina
studier. I samband med detta tror jag att en hel del av
de frågor som Margitta Edgren här har rest också
kommer att få ett tillfredsställande svar.
Jag vill naturligtvis också peka på IT och dess
möjligheter i många avseenden. Det finns ju också
med i den utbyggnad av distansutbildning som vi vill
genomföra. Men återigen: Vi vill ha ett samhälle där
funktionshindrade studerande så långt som möjligt
skall befinna sig i samma situation som andra stude-
rande. De skall inte behöva bli hänvisade till di-
stansutbildning på grund av att högskolorna inte har
förberett tillräckligt för deras närvaro.
Jag vill ändå säga att det görs mycket på högsko-
lorna. Det är självklart att det är lättare att vidta åt-
gärder för rörelsehindrade studerande i nya högskolor
som byggs än i gamla hus. Margitta Edgren, som har
stor kunskap om bl.a. universitet i Lund, vet ju att
husen har en ansenlig ålder och att det inte är så allde-
les lätt att göra de förändringar som i och för sig vore
motiverade.
Processen när det specifikt gäller lokalfrågan blir
bättre och bättre. Men det är klart att det fortfarande
finns problem. Allt kan inte ske på en gång.
Jag vill också understryka att detta inte bara gäller
högskolan utan även andra skolor som också är inom
mitt ansvarsområde, så exempelvis folkbildningen och
folkhögskolan. Folkhögskolan spelar en väldigt viktig
roll för en del funktionshindrade studerande som just
vid folkhögskolan finner en studietakt och en studie-
form som bättre passar deras behov. Det är också en
viktig sak i det här sammanhanget, som också har
påpekats av Handikappförbundens samarbetsorgan.

Anf. 35 MARGITTA EDGREN (fp):
Fru talman! Det låter som om vi är på samma kurs.
Som jag skrev i min interpellation är lokaler ett
problem. Men det är faktiskt ändå inte, trots SISU:s
utredning, det största problemet - inte ens i Lund. Vi
har ju också kunnat läsa i tidningsartiklar att handi-
kappade studenter har uttalat att det finns en attityd att
de problem som finns skall lösas. Föreläsningar flyt-
tar, examineringar flyttas osv. så att lokalerna blir
tillgängligare. De som kräver de extra insatserna är
framför allt de med kommunikativa handikapp och
kanske de med psykiska handikapp, mot vilka attity-
den kanske inte är lika positiv som till rörelsehindrade
studenter. Det är där som jag ser att vi har ett problem
som skall lösas. Carl Tham svarade inte på om man,
när man i början på mars beslutade om den nationella
handlingsplanen för handikappade, hade någon tanke
på att de handikappade studenternas möjlighet att läsa
och förbereda sig för ett arbete skulle ingå.
Det har visat sig vara svårt när det är så många
aktörer som hanterar dessa frågor och alla gör olika
saker. Finns det då inte anledning, Carl Tham, att i en
särskild utredning när det gäller högre studier för
handikappade människor se över alla de frågor som
jag ställde?
Jag har all respekt för den uppvaktning som har
varit, men nog tror jag att alla aktörer borde samlas
ihop så att högskolorna kan vända sig till ett ställe för
att få råd och stöd. Jag säger inte att någon annan
aktör skall ta över ansvaret. Självfallet är det högsko-
lornas, men det går inte att som i Örebro ha extraut-
gifter på en och en halv miljon år ut och år in när alla
kassor är tömda. Det kan man inte bära ensam. Vi kan
inte komma ifrån att det urholkar möjligheten för alla
studenter - inte bara de handikappade.
Det kan leda till att man i Örebro eller på andra
högskoleorter måste säga att det inte går, att man har
nått en gräns och att man inte kan mer. Det tycker jag
skulle vara ett nederlag för vårt samhälle.

Anf. 36 FANNY RIZELL (kd):
Fru talman! Folkhögskolorna är ganska bra på
detta. De tar hand om väldigt många funktionshindra-
de och kan ge dem en bra studiegång, men de kan på
inget sätt ersätta högskolan. Det finns få högskolekur-
ser på folkhögskolorna. Vi kan inte räkna med att det
räcker för de funktionshindrade. Högskolorna och
universiteten måste vara tillgängliga för dem.
Utbildningsministern säger att det måste vara
samma situation för de funktionshindrade som för
andra studenter. Det tycker jag också. Just därför är
det så viktigt att lokalerna, som kanske ändå inte är
det största problemet, blir tillgängliga. De skall inte
vara tillgängliga med ett nödrop - genom bakvägar
och på andra konstiga sätt - utan naturligt tillgängliga
för studenterna.
Ansvaret ligger på högskolan, men jag tycker ändå
att det vore roligt att höra utbildningsministern tala
om hur det skall kunna lösas. Skall vi hoppas mera på
arkitekturprogrammet, dvs. på handlingsplanen för
arkitektur, där man kanske litet högtidligare kan lägga
fast vad som krävs av lokaler som skall stå allmänhe-
ten till tjänst? Det är dock offentliga lokaler, och de
måste vara tillgängliga för studier. Det gäller inte bara
att man skall kunna ta sig in.
Jag vill understryka att handikappade i vissa fall
har en lägre studietakt därför att det är krångligt att
leva i den miljön. Då behöver de ett studiestöd som
verkligen fungerar. Jag undrar om studiestödet kom-
mer att utvecklas så att det blir bra även för den som
inte kan hålla samma takt och som inte kan leva på
samma sätt som övriga studerande?

Anf. 37 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Om jag besvarar den sista frågan
omedelbart kan jag säga att man redan i dag kan få
dispens när det gäller studiemedel med hänvisning till
funktionshinder. Man kan få studiemedel längre än
eljest, och man kan också på övrigt sätt få dispens.
Det finns vissa sådana möjligheter.
När vi nu ser över studiestödet för framtiden är det
självfallet viktigt att det inte bara bibehålls utan kan-
ske också utvecklas på olika sätt. Det är en fråga som
man naturligtvis får ta på stort allvar.
Vi menar att detta med nödvändighet är en fråga
som måste lösas av olika aktörer. Jag är inte säker på
att man skulle vinna något på att nu sammankalla
någon större utredning. Det kan också försena saker.
Jag anser att en hel del av det som vi nu talar om
kan åtgärdas av högskolan. Det har delvis redan åt-
gärdats, men det är inte tillräckligt. Det är alltså en
fråga om resurser i budgetpropositionen, men också
om markeringar från statsmakternas sida om vad man
anser att högskolorna skall göra ytterligare.
Jag anser att åtskilliga av dessa frågor kan hante-
ras utan att man gör ytterligare utredningar. De ut-
redningar som behövs kan göras under resans gång.
Det är självklart att de studerande också ingår som
en del i handlingsplanen men de praktiska, faktiska
åtgärderna tror jag bör redovisas i samband med bud-
getpropositionen. Det gäller också sådana frågor som
senare kommer att behandlas av regering och riksdag,
exempelvis lärarutbildningen. Lärarutbildningsutred-
ningen har fått i sina direktiv särskilt angivet betydel-
sen av att man observerar behovet av undervisning av
elever med skolsvårigheter och särskilda inlärnings-
behov och funktionshindrade studerande i största
allmänhet. Det handlar också om att det finns en för-
ståelse för denna typ av problem inte bara bland spe-
ciallärare utan bland lärare över huvud taget.
Det är klart att det också gäller utbildning av lära-
re och andra yrkeskategorier som på ett eller annat
sätt sysslar med funktionshindrade studerande, exem-
pelvis logopeder. Regeringen har redan angivit att vi
av en lång rad olika skäl anser att det är nödvändigt
att utvidga logopedutbildningen. Det är en rad olika
frågor som på ett eller annat sätt knyter an till de
funktionshindrades situation och särskilt till deras
studiesituation. De frågorna kan väl, anser jag, be-
handlas samlat i budgetpropositionen.

Anf. 38 MARGITTA EDGREN (fp):
Fru talman! Universitetens och högskolornas un-
derskott är runt 5 miljoner om man räknar bort de
0,15 % och de 9 ½ miljoner som Stockholms universi-
tet fördelar till dem som skall göra extra stora insat-
ser. På fyra år har antalet handikappade studenter och
forskarstuderande ökat med 123 % och resurserna
med 7 %. Studentantalet har ökat från 324 till 722 och
resurserna från 8,9 miljoner till 9,5 miljoner.
Jag skulle bli mycket glad och tacksam om inter-
pellationen och vårt samtal här leder till att resurserna
i budgetpropositionen ökar i förhållande till ökningen
av antalet handikappade studenter. Det skulle under-
lätta för högskolorna att ta det ansvar som de skall ta.
Jag fick inte svar, fru talman, på min fråga om den
nationella handlingsplanen för handikappade. Ingår i
den planen också detta problem?

Anf. 39 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Jag vill bara kommentera det som sa-
des om budgeten. Det är självklart att jag inte i dag
kan avge några löften om exakta summor i budgeten.
Jag har dock sagt att jag tänker föreslå en ökning av
resurserna, men jag vill inte uttala mig om hur stor
den blir.
Jag vill dock understryka en sak. Högskolan måste
betrakta utbildning och undervisning för funktions-
hindrade studerande på samma sätt som utbildning för
andra studerande. Man får inte betrakta den under-
visningen som en så särpräglad specialkategori att
anslaget skall ökas proportionellt mot antalet funk-
tionshindrade studerande. Man måste se den som en
del av det allmänna utbildningsansvaret och därmed
också vara beredd att använda en del av de allmänna
medlen till de funktionshindrade studerande. Man kan
inte räkna med att man för nya uppgifter av detta slag
alltid kan få nya resurser. Det handlar också om att
utnyttja de resurser man har på ett effektivt sätt och
göra prioriteringar, även om det inte alltid är så lätt.
Jag tycker att det är viktigt att följa denna princip.
Att högskolan har ett samlat ansvar också för de
funktionshindrade studerande innebär att de ordinarie
resurserna skall kunna utnyttjas för detta, låt vara med
ett visst tillägg från statsmakterna för att underlätta
verksamheten.

Överläggningen var härmed avslutad.

8 § Svar på interpellation 1997/98:209 om Ko-
sova

Anf. 40 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Ragnhild Pohanka har frågat mig om
jag avser att ändra praxis och utfärda en förordning
för sådana personer från Kosovo i Förbundsrepubli-
ken Jugoslavien som länge väntat på att återvända dit,
alternativt om jag avser göra "positiva uttalanden"
som stöd för myndigheterna att ge uppehållstillstånd.
Vidare har Ragnhild Pohanka frågat vad jag avser att
göra för personer från provinsen som kommit till
Sverige under år 1994 eller senare, samt om jag avser
att göra "auktoritativa uttalanden" för att ge Statens
invandrarverk möjlighet att avvakta med att fatta
beslut i ärenden rörande personer från Förbundsre-
publiken Jugoslavien.
På grund av den nuvarande situationen i Kosovo och
det förhållandet att återtagandeavtalet med Förbunds-
republiken Jugoslavien ännu ej trätt i kraft är det för
närvarande inte aktuellt att myndigheterna verkställer
avvisningsbeslut dit. Detta sade jag i ett uttalande den
5 mars. Det förhållningssättet överensstämmer med
den rekommendation som FN:s flyktingkommissarie
några dagar senare, den 9 mars, gjort till regeringarna,
att av humanitära skäl inte skicka tillbaka personer
från Kosovo som fått sina asylansökningar avslagna
förrän situationen i provinsen stabiliserats, som det
heter.
Återtagandeavtalet som Sverige i januari i år slöt
med Belgrad har ännu ej ratificerats av det jugosla-
viska parlamentet. Regeringens bedömning är att det
kommer att dröja innan det kan tillämpas. Av princi-
piella skäl är det emellertid viktigt att avtalet kan
träda i kraft.
När det gäller situationen i Förbundsrepubliken
Jugoslavien och i Kosovo vill jag hänvisa till den
debatt som nyligen har ägt rum här i kammaren med
utrikesministern. När det gäller den påfrestande situa-
tionen för dem som väntat länge på att återvända, vill
jag erinra om det svar som jag den 30 januari lämnade
på ytterligare en fråga av Ragnhild Pohanka (fråga
1997/98:346). Jag upplyste då om att lagstiftningen
ger möjlighet att ta humanitära hänsyn i det enskilda
fallet. Nya omständigheter har sålunda lett till att nya
ansökningar om uppehållstillstånd i ett betydande
antal fall beviljats av Utlänningsnämnden, särskilt när
barns bästa berörs. Också i andra fall har uppehålls-
tillstånd beviljats bland dem som väntat länge på att
återvända.
Den 19 mars beslutade regeringen om en förord-
ning som rör medborgare i Förbundsrepubliken Ju-
goslavien som har fått ett beslut om utvisning eller
avvisning för så länge sedan att beslutet kommer att
preskriberas före den 1 januari 1999. Dessa personer
får beviljas uppehållstillstånd av humanitära skäl.
Bedömningen är att det inte kommer att bli praktiskt
möjligt för de svenska myndigheterna att verkställa
besluten innan de gått ut. Regeringen vill därför ge-
nom förordningen undanröja den pressade situationen
för dem som utan egen förskyllan väntat så här lång
tid på att återvända och samtidigt påskynda deras
integrering i det svenska samhället.
Vad gäller skyddsbehoven för asylsökande från
Förbundsrepubliken Jugoslavien bedöms de i varje
enskilt fall utifrån utlänningslagens bestämmelser.
Som jag erinrade om i det tidigare nämnda frågesvaret
om Kosovo är det en fråga för myndigheterna att noga
följa hur situationen i Förbundsrepubliken Jugoslavi-
en förändras och ta ställning till vilken bedömning
detta föranleder i varje enskilt ärende.
Ragnhild Pohankas interpellation aktualiserar
slutligen principerna för myndigheternas och rege-
ringens befattning med ansökningar om uppehållstill-
stånd. Det är en fråga för myndigheterna att ta ställ-
ning i enskilda ärenden. Regeringens påverkan av
praxis skall enligt gällande rätt uteslutande ske genom
vägledande beslut i ärenden som överlämnats av
myndigheterna eller genom förordning i de fall där
detta är möjligt. Om Ragnhild Pohanka vill ha en
annan ordning kräver detta en ändring av regerings-
formen.

Anf. 41 TALMANNEN:
Jag vill påminna om att det är det talade ordet som
gäller.

Anf. 42 RAGNHILD POHANKA (mp):
Fru talman! Det händer så mycket på den här
fronten hela tiden så det är självklart att det kan bli en
förändring. Jag vill tacka för det långa svaret, och
naturligtvis är jag glad för att den förordning som jag
har efterlyst i flera omgångar nu har kommit till stånd.
Jag vill ändå ställa en del frågor, för jag har fått
olika svar. I ett svar på fråga 347 i år säger Pierre
Schori att han inte har någon möjlighet att initiera en
förordning eller komma med ett förslag när det gäller
krigsvägrare från forna Jugoslavien. I ett svar på fråga
346 från 1998 svarar Pierre Schori att regeringen inte
har några planer på en förordning när det gäller lång-
väntande flyktingar från i första hand Förbundsrepub-
liken Jugoslavien.
Vilket är det som gäller? Har man ingen möjlighet
eller har man inga planer? Om det står att man inte
har några planer så är det kanske så. Men den här
förordningen har nu kommit, och det gläder mig väl-
digt mycket. Det vore ju märkligt om de här planerna
inte fanns vid min förra fråga eftersom förordningen
inte orsakats av den ökade oron i Kosova enligt vad
Pierre Schori sade på en presskonferens i förra veck-
an. Då måste nästan de här tankarna ha funnits då.
Hur som helst så är jag mycket glad att det har
kommit en förordning.
Jag skall göra några kommentarer till svaret. Det
har ju hänt att den här oron har ökat sedan jag ställde
min senaste fråga. Det är självklart att frågan då blir
litet otidsenlig. Jag anser, liksom Pierre Schori och
utrikesminister Lena Hjelm Wallén, att ett land skall
vara skyldigt att ta emot sina medborgare. Det tycker
jag är en självklarhet. Och jag tycker visst att ett så-
dant avtal skall finnas. Men litet längre ned i svaret
står det: "Av principiella skäl är det emellertid viktigt
att avtalet kan träda i kraft."
Ja, men vad menar statsrådet med det? Menar han
att man ändå skall återsända människor bland dem
som nu är här och som har väntat länge? Jag anser
inte att Sverige skall ta emot alla från Tyskland som
eventuellt skulle kunna komma hit. Det är en orimlig
tanke. Jag vet att vi med den här förordningen nu har
gått före, precis som jag alltid önskat, och visat att det
här kan fungera. Tyskland har inte gjort det. Jag anser
dock att vi har det största ansvaret för dem som har
sökt sig till oss. Man skulle förstås kunna önska att
man kunde hjälpa alla, men jag tror att det är orimligt.
Sedan vill jag fråga litet om det här pressmedde-
landet. Kan man vara riktigt lugn nu? Det står ju ändå
i första stycket att de vilkas beslut har hunnits pre-
skriberas före den 1 januari får beviljas uppehållstill-
stånd. Får de fortfarande sväva i osäkerhet, de som
har varit här i så många år? Då menar jag naturligtvis
såvida det inte föreligger synnerliga skäl. Det plockar
jag bort. Men får de fortfarande vara osäkra på om de
kan stanna? Längre ned står det att inga avvisningar
skall ske i dagsläget. Betyder det att långväntarna kan
riskera en avvisning längre fram?
Det här återtagandeavtalet kanske jag skall åter-
komma till i mitt nästa anförande. Det blir så många
frågor annars.

Anf. 43 ALICE ÅSTRÖM (v):
Fru talman! Jag skall uppehålla mig litet grand vid
frågan om återtagandeavtalet utifrån den situation
som råder i Kosovo just nu - och som dessutom har
rått under en längre period. Enligt svaret är det av
principiella skäl viktigt att avtalet kan träda i kraft.
Där finns det väl ingen oenighet. Ett land skall vara
tvunget att ta emot sina medborgare. Men går man in
och tittar på återtagandeavtalet och villkoren i detta,
alltså på innehållet i avtalet, så finns det mycket tydli-
ga eftergifter till Förbundsrepubliken Jugoslavien.
Där skulle jag vilja ha några svar från Pierre Schori.
Det handlar bl.a. om frågan om möjligheterna för
deras polis att komma hit och vara med vid ett avvis-
ningsbeslut. Är det så avtalet kommer att tolkas, alltså
att de har den här möjligheten? Det normala är ju
faktiskt att det är svenska eskortpersoner som ansva-
rar för säkerheten fram till gränsen.
Det gäller också frågan om mänskliga rättigheter,
som finns med i artikel 2.2. Avtalet skall tillämpas
varvid full respekt skall visas för mänskliga rättighe-
ter och för de personers värdighet som skall återsän-
das. För mig, som inte håller på med flyktingfrågorna
och den juridiken vanliga fall, ter sig den formule-
ringen ganska absurd. Just det här med de mänskliga
rättigheterna i fråga om kosovoalbaner är ju inget
problem som har uppstått just nu. Det har funnits
under en väldigt lång period. Och om man skulle få
avtalet underskrivet, vilka garantier finns det då för
de här kosovoalbanerna att de mänskliga rättigheterna
verkligen kommer att respekteras när man sänder
tillbaka dem?
Med tanke på den oro som kosovoalbanerna upp-
lever i Sverige i dag med osäkerheten och väntan, och
med tanke på den situation som råder där nere, ter det
sig ju för väldigt många som absurt när vi i Sverige
säger: Vi skall ha ett avtal. Vi kommer att genomföra
avvisningarna när situationen har lugnat ned sig. Då
utgår man från den explosiva situation som råder i
dag. Men det är ju ett grundläggande problem när det
gäller mänskliga rättigheter i fråga om kosovoalbaner.
Dessutom har man från de flyktingar som man har
skickat tillbaka från Tyskland fått väldigt klara signa-
ler om att de mänskliga rättigheterna inte har respek-
terats och att de inte har fått ett värdigt mottagande.
Tvärtom har det kommit ganska tydliga signaler om
att man inte har kunnat garantera detta för dem som
utvisats från Tyskland, som har ett avtal.
Sedan hade jag ytterligare en mer konkret fråga
när det gäller avtalet. I artikel 9 talar man om vidare
samarbete. Där står det att de avtalsslutande parterna
skall överväga olika former av ömsesidigt samarbete
syftande till att skapa förutsättningar för social och
ekonomisk utveckling, och däribland finns aspekterna
när det gäller återanpassning. Har man konkret tittat
på vad man skall göra för att detta verkligen skall
förverkligas och komma minoriteter till godo - ko-
sovoalbaner, romer och en mängd olika grupper? Det
framgår inte heller av avtalet. Det har också skapat en
oro.
Detta var en hel del frågor utifrån avtalet. Jag
tycker att det är väldigt viktigt att diskutera. Det ska-
par oro bland de människor som finns i Sverige i dag
och vet att de riskerar att utvisas när avtalet blir un-
dertecknat. Det är viktigt att de får svar på dessa frå-
gor om hur regeringen ser på detta.

Anf. 44 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Jag är rädd för att oro skapas av dem
som försöker sprida oro och t.ex. som Alice Åström
här säger att vi har gjort eftergifter. Det har inte gjorts
några eftergifter. Det har gjorts ett strikt avtal som
försöker skriva in Förbundsrepubliken i sina folk-
rättsliga förpliktelser.
Vi talar också om våra avsikter och vår önskan om
hur det framtida samarbetet skall utvecklas med detta
land, som hittills stått utanför det europeiska samarbe-
tet. Det är ingenting som sker omedelbart. Det beror
helt och hållet på hur man uppför sig, hur man respek-
terar lagen, hur man respekterar internationell rätt och
mänskliga rättigheter och vår syn och bedömning av
detta avtal. Tala inte om eftergifter! Det är det som
sprider oro.
De asylsökande från Kosovo kan känna sig trygga
i att vi följer internationell rätt. Vi följer flykting-
kommissariens rekommendationer, och vi tillämpar
humanitet och svensk utlänningslag. Det görs inga
eftergifter. De asylsökande behöver inte känna oro.
Genom förordningen har vi också tagit bort den
svåra press på de människor som under detta år för-
väntades utvisas till Jugoslavien, vilket nu inte går att
genomföra. Då är det lika bra att man antar förord-
ningen. Det vore grymt att invänta den sista december
i år för att detta skall falla ut. Jag betackar mig för den
här typen av orosspridning och att man talar om ef-
tergifter.
Jag skall svara konkret på frågorna. När det gäller
artikel 9 om samarbete handlar den just om den typ av
samarbete vi vill se mellan anständiga länder i Euro-
pa, mellan dem som vill vara med i det europeiska
samarbetet. Det är inte Förbundsrepubliken Jugosla-
vien i dag på grund av det förtryck som utövas bl.a. i
Kosovo. När man skriver ett avtal talar man om vad
man vill uppnå. Det är ett sätt att skriva in föreskrifter
för ett land som Förbundsrepubliken Jugoslavien i det
internationella demokratiska samarbetet.
Vi vill helt enkelt ha ett återtagandeavtal inte för
att omedelbart avvisa dem som inte har asylskäl till
Kosovo - det har visat sig genom förordningen och
annat - utan för att vi vill medverka till att skapa en
europeisk rätts- och fredsordning där vi också vill ha
med Serbien och Förbundsrepubliken Jugoslavien. De
är inte där ännu. Men detta avtal är en del av detta.
Dagsläget är sådant att FN:s flyktingkommissarie
har rekommenderat alla regeringar i länder som har
kosovoalbaner som har fått avslag på sina asylansök-
ningar att inte i dagsläget förrän situationen stabilise-
rats vidta dessa typer av åtgärder, dvs. verkställighet
av avvisningar. Det respekterar vi. Vi fattade det
principbeslutet redan innan flyktingkommissarien
kom med detta beslut.
Det är klart att man kan "fila på" olika ord. Men
jag tycker inte att man skall öka någon oro här i lan-
det genom att försöka tolka det på något annat sätt.
Det är mycket tydligt vad som står. Vi tar ansvar för
regeringens politik i detta avseende. Jag tror också att
de kosovoalbaner som finns här i landet kan känna en
trygghet, och skall göra detta.

Anf. 45 RAGNHILD POHANKA (mp):
Fru talman! Jag vill betona att den här förordning-
en har varit väldigt bra och har minskat oron hos
kosovoalbanerna. Men det är inte så att någon oroar
dem. De känner sig naturligtvis inte trygga förrän de
har fått sitt uppehållstillstånd. Det är en naturlig sa-
kernas ordning. Det kommer nu in nya ansökningar
när de har rätt till det i första instans såsom det var
tänkt. Jag hoppas att det går bra för de flesta.
Sedan funderar jag över några saker som står i
avtalet. Jag skrev en fråga, och Pierre Schori svarade
på den att Jugoslavien inte helt och hållet är ett an-
ständigt land. Jag förstod svaret så. Men man måste
ändå i förhandlingar behandla landet som en motpart.
Det finns en diktator där, och det vet vi alla.
Det är några formuleringar som jag vill fråga om.
Det står att Jugoslavien önskar utveckla de vänskapli-
ga förbindelserna och ha ett jämbördigt allomfattande
samarbete mellan de båda länderna. Det är ett fråge-
tecken för mig vad som menas med att utveckla de
vänskapliga förbindelserna med detta land som har
hjälpt till med etnisk rensning och fortfarande gör det
och förtrycker en del av sitt eget folk, även om det är
albaner. Det förtrycker i alla händelser sina egna
invånare och medborgare.
Utan att någon har oroat kosovoalbanerna är de
oroliga. Skall den serbiska polisen hämta dem, dvs.
följa med ända till Sverige och hämta dem? Hur skall
man ställa sig till det? Jag har fått namn på många
som utvisats från Tyskland och kommit tillbaka. De
har blivit misshandlade, och förstås muddrade på sina
pengar. Det har t.o.m. varit på gränsen till tortyr och
fängslande när de har kommit fram. Det har också där
varit fråga om sådana som Serbien har godkänt att ta
emot. Det finns en del frågetecken kvar här.
Sedan har jag ytterligare en sak. Det står: Svenska
myndigheter skall lämna uppgift om en person om
han eller hon har benägenhet att råka i svårigheter för
att kunna tillhandahålla nödvändig offentlig ledsaga-
re. Vilken typ av människor gäller det? Gäller det
brottslingar, gäller det våldsbenägna, eller gäller det
rädda personer, och är den ledsagaren svensk eller
serbisk?

Anf. 46 ALICE ÅSTRÖM (v):
Fru talman! Ord kan tydligen uppröra. När det
handlar om eftergifter är det sådana uppgifter som jag
möter väldigt mycket när jag är ute och talar. Det var
en lång process innan Sverige fick igenom avtalet.
Initialt får Jugoslavien möjlighet att kontrollera takten
på återsändandet. Förbundsrepubliken får möjlighet
att kontrollera innan en person tillåts återkomma att
det inte finns någon möjlighet för Sverige att avkräva
ett svar i fall de inte svarar inom de 21 dagarna för att
garantera människor rätt. Dessutom får Jugoslavien
monopol på transporter och total ersättning för sina
kostnader. Det har uppfattats som eftergifter.
Men om man nu inte använder det ordet utan talar
om att sprida oro, så är det de kosovoalbaner som är
här i Sverige som hela tiden tar kontakt med oss och
talar om sin oro. Det är de som hela tiden informerar
om det som händer. Det är inte så att oron sprids här
från riksdagens talarstol, utan det sker utifrån den
situation som råder och vad som händer. Den situa-
tionen måste vi givetvis kunna debattera och tala om
här.
Fru talman! Jag tycker att det är väldigt positivt att
den svenska regeringen nu antog den här förordningen
och att den gjorde det i ett så tidigt skede. Det är en
viktig signal till andra länder att det är den här vägen
man måste gå.
Det är fortfarande så att det finns svårigheter, även
med det här avtalet. Jag tycker att det är viktigt att
man internationellt och med avtal försöker skapa ett
rättsläge för att ett land skall följa den utvecklingen
och att man försöker få in dem i bindande avtal. Men
problemet som finns också i avtalet är den fulla re-
spekten för mänskliga rättigheter. Jag hoppas att det
här kommer att vara en av de viktigaste sakerna som
ligger till grund för bedömningen av om man kan
genomföra en utvisning. Då är det fortfarande en lång
väg att gå för Kosovo, och frågan är: Kan människor
vara i Sverige så länge och sedan utvisas, när de
mänskliga rättigheterna kan garanteras?

Anf. 47 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Man kan naturligtvis analysera ord
och tolka in det ena och det andra och tro att rege-
ringen inte handlar i allra bästa avsikt när vi säger att
vi skall utveckla vänskapliga förbindelser. Vi vill
gärna utveckla vänskapliga förbindelser med alla
länder i Europa. Det är vad detta syftar till. Skulle vi
ha skrivit in att vi vill utveckla fientliga förbindelser?
Det är absurt! Detta är en avsiktsförklaring som vi
naturligtvis kräver att det sedan finns ett innehåll
bakom för att det skall kunna förverkligas.
Vi träffar alla i vår verksamhet kosovoalbaner och
andra som är asylsökande. Jag var själv i Norrköping
i går och träffade många. Jag hoppas ni kan medverka
till att också sprida fakta, nu när vi skingrar den oro
och rätar ut de frågetecken som kan finnas.
Till mytbildningen har exempelvis hört att jugo-
slavisk-serbisk polis skulle komma hit till Sverige och
hämta folk och ta hand om det hela. I det här fallet
liksom i alla andra avvisningsfall är det svenska
myndigheter som ansvarar för detta, det är svensk lag
som gäller på svenskt territorium och det är svensk
transporttjänst som har hand om avvisningen. I det
här fallet har man kommit överens om att själva
transporten sker med jugoslaviska flygplan och inte
med svenska till stora kostnader. Då kan vi naturligt-
vis inte neka den jugoslaviska sidan att ha personal
ombord. Men det är svensk transporttjänst som har
hand om avvisningen ända fram till gränsen och tar
ansvaret. Denna myt bör tas bort både från kammaren
och DN:s kultursida.
En annan myt är att det skulle förekomma samar-
bete med den jugoslaviska ambassaden om intima
persondetaljer och att vi skulle lämna ut allehanda
uppgifter om dem som skall avvisas. Så är inte alls
fallet, utan detta är också en myt. Det rör sig endast
om passtekniska saker som krävs för att de skall få ut
sina pass. Det menar jag är både rimligt och nödvän-
digt.
Till slut vill jag säga att det gläder mig att ni också
är glada över den här förordningen. Låt oss utgå från
den och se till det bästa. De som är flyktingar och
asylsökande har en mycket svår situation i vårt land
och upplever oerhört mycket ångest inför vad som
sker där nere.

Anf. 48 RAGNHILD POHANKA (mp):
Fru talman! Vi vet att flyktingarna från alla områ-
den i det forna Jugoslavien, Bosnien, Kroatien och
andra, lider av väldigt stor ohälsa, både psykisk och
fysisk. Det tyder på att de upplevt sådana svårigheter
som statsrådet nämnde här. Jag anser att det fortfa-
rande råder en viss osäkerhet, eftersom man inte vet
vad dessa människor får. Detta betyder bara att de får
söka igen. Ju längre det går, ju mer arbetar tiden för
dem. Men under tiden har deras psykiska hälsa brutits
ned. Även ensamma unga mäns hälsa bryts ned. Det
är inte bara barn som har svårigheter utan även de
ensamstående.
Jag vill ställa en sista fråga. Hur går det med de
bosnienserber och kroatserber som under kriget flyd-
de genom förbundsrepubliken och fick tillfälliga ju-
goslaviska pass? Ingår de i återtagandeavtalet, eller
hur gör man med dem?

Anf. 49 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Återtagandeavtalet gäller för alla
medborgare i Förbundsrepubliken Jugoslavien.
Jag skulle vilja säga att i den explosiva, mycket
farliga situation som utvecklats i Kosovo, där det
yttersta ansvaret ligger på Milosevicregimen i Bel-
grad, är det viktigt att alla krafter arbetar för att för-
hindra en militär eller våldsam upplösning. Det är
viktigt att man får till stånd en politisk dialog, och det
är vad vi kräver i Belgrad.
Till detta hör också talet om en väpnad kamp som
förs av en liten grupp kosovoalbaner i Kosovo. Jag
skulle vilja vädja till alla dem som har daglig eller
annan kontakt med kosovoalbaner i Sverige att säga
till dem: Tänk inte ens tanken väpnat våld! Uttala inte
orden väpnat våld! Tala inte om idén att resa till Ko-
sovo och ansluta sig till den väpnade kampen! Gör
inte det! Det måste bli en politisk lösning. En militär
lösning vore en katastrof för Kosovo och för Europa.

Överläggningen var härmed avslutad.
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 16.25 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 18.00.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 18.00.

9 § Svar på interpellation 1997/98:216 om åt-
gärder mot arbetslösheten

Anf. 50 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Herr talman! Ragnhild Pohanka har frågat om jag
ämnar föreslå att delar av arbetsmarknadspengarna
går till arbeten inom vård, skola och omsorg.
Jag håller med Ragnhild Pohanka om att det be-
hövs mer personal inom vården, skolan och omsor-
gen. Där är därför som regeringen, när det nu finns
utrymme att genomföra en offensiv mot arbetslöshet
inom ramen för målet om offentliga finanser i balans,
genomför en satsning på vård, skola och omsorg. Den
innebär en nivåhöjning av bidragen till kommuner och
landsting på 16 miljarder kronor år 2000 jämfört med
år 1996. Med denna satsning beräknas sysselsättning-
en öka inom vården, skolan och omsorgen. Detta är,
när det finns pengar, en enkel åtgärd för att med poli-
tiska medel skapa jobb, även om skälet först och
främst är behov som behöver tillgodoses.
Arbetet med vård och omsorg har genomgått stora
förändringar under det senaste decenniet. Arbetsupp-
gifterna inom t.ex. äldreomsorgen har blivit mer kva-
lificerade och innefattar alltmer sjukvård. Samtidigt
har akutsjukvården blivit mer specialiserad, vårdti-
derna kortats och vi har mer av öppna vårdformer. I
många yrkeskategorier finns det därför ett stort behov
av kompetensutveckling. Detta är främst en uppgift
för kommunerna och landstingen. Men det är ändå
möjligt att inom ramen för arbetsmarknadspolitiken
stödja de offentliga arbetsgivarna i deras strävan att
kompetensutveckla personalen.
En arbetsgivare som vill kompetensutveckla per-
sonalen kan få anställningsstöd för vikarier och för
viss utbildning, även stöd till utbildningskostnaden
genom åtgärderna bidrag till utbildning i företag och
utbildningsstöd. Vidare kan medel inom ramen för
Europeiska socialfondens mål 4 beviljas för utbild-
ningsinsatser inom vård och omsorg i den offentliga
sektorn.
Via bemyndigandet om en friare användning av
arbetslöshetsersättningen kan vikarier tas in medan
ordinarie personal utbildas. Regeringen har också
föreskrivit att ramen för medel till otraditionella insat-
ser ökas med 50 miljoner kronor för åtgärder som
underlättar för kommunalt anställda, som på grund av
bristande utbildning annars riskerar att förlora arbetet,
att få den utveckling i arbetslivet som de behöver.
Via resursarbeten är det möjligt att höja nivån på
den kommunala servicen, samtidigt som de korttids-
vikariat som uppstår utnyttjas för de arbetslösa. Lön
utgår då enligt särskilt kollektivavtal, och arbetsgiva-
ren får en kompensation som motsvarar den arbetslö-
ses arbetslöshetsersättning.
Det är också riktigt som Ragnhild Pohanka påpe-
kar att arbetslösheten är ett olönsamt projekt. Det
visar inte minst den studie som Lars Behrenz och
Lennart Delander på högskolan i Växjö har gjort åt
Europeiska kommissionen och som även Ragnhild
Pohanka hänvisar till. Hon har dock tolkat resultaten
fel om hon menar att kostnaderna för arbetslösheten
kan elimineras genom att alla eller merparten av de
arbetslösa anställs i offentlig sektor och arbetsgivaren
får statlig kompensation motsvarande arbetslöshetser-
sättningen.
I tider när sysselsättningen ökar är det viktigt att
snabbt kunna tillsätta de lediga jobben. Skulle de i
dag arbetslösa plötsligt i stora skaror få jobb i offent-
lig sektor skulle två saker inträffa:
1. En brist på kompetent personal skulle uppstå i
andra sektorer av arbetsmarknaden.
2. Den påbörjade och på många håll genomförda
omstruktureringen av offentlig sektor skulle av-
stanna.
Resultatet skulle enligt mitt förmenande bli flask-
halsproblem, inlåsningseffekter och risk för överhett-
ning och inflation.
Även när den ekonomiska aktiviteten varit hög i
Sverige har vi haft arbetslöshet. T.ex. 1989 hade vi i
genomsnitt nästan 70 000 öppet arbetslösa. Det är
personer som går från ett jobb till ett annat med en
mellanliggande period av arbetslöshet. Det är perso-
ner som just avslutat sin utbildning.
Både varu- och tjänsteproduktionen i Sverige för-
ändras. Yrken med många sysselsatta krymper och
andra växer. Ibland behövs en vidareutbildning innan
en person är kompetent för ett nytt jobb. Därför har
det alltid funnits och kommer alltid att finnas en viss
liten arbetslöshet, och arbetsmarknadspolitiken kom-
mer alltid att behövas som ett smörjmedel i ekonomin.
När det gäller den andra frågan om arbetstidsför-
kortning är arbetsfördelningen i regeringen sådan att
statsrådet Ulrica Messing ansvarar för arbetstidsfrå-
gorna.
Regeringens uppfattning är att arbetstidspolitikens
syfte inte är att lösa arbetslöshetsproblemen och att
detta inte heller är en framkomlig väg. Arbetstidsla-
gen är i första hand en skyddslagstiftning. Regeringen
har dock i olika sammanhang pekat på att det finns ett
behov av att förkorta arbetstiderna. Motiven är främst
att en förkortning av arbetstiden skulle kunna leda till
en mer jämlik fördelning av kvinnors och mäns totala
arbetstider. Kortare arbetstider motiveras också av
livskvalitetsskäl. Enligt regeringens mening kommer,
om tillväxt och produktivitet ökar i tillräcklig ut-
sträckning, ett utrymme att skapas för kortare arbets-
tider framöver. Den huvudsakliga utgångspunkten är
att det är arbetsmarknadens parter som, inom ramen
för arbetstidslagstiftningen, i stor utsträckning skall
hantera arbetstidsfrågorna.

Anf. 51 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Jag får tacka för svaret. De här frå-
gorna är numera i var mans mun. Jag vill kommentera
svaret litet grand. Det var ett långt och utförligt svar,
och det är ju en viktig fråga. Jag förstår att arbets-
marknadsministern nästan kan vakna mitt i natten och
tänka på de här frågorna, på grund av att de är så
frekventa.
Det är bra att man satsar en del pengar på att öka
jobben inom vård, omsorg och skola. Hittills 1996,
1997 och 1998 har det dock inte blivit mycket pengar
kvar. Inflationen har tagit en stor del, och ungefär 2 ½
miljard har gått till de ökade egenavgifterna. Det blir
alltså bättre nu om egenavgifterna inte höjs. Man kan
säga att pengarna har varit en ersättning för förlorade
inkomster, plus en liten avans.
Vi ser nu att den här omstruktureringen - för det
är faktiskt en hel omstrukturering som har skett i
Sverige - har gjort att man har låtit så många gå att
det nu börjar bli brist på sjuksköterskor. Detta har
olika skäl. De har kanske gått till andra arbetsuppgif-
ter, de har kanske flyttat utomlands och inte lika
många söker sig till utbildningen. Sjuksköterskor är
på väg att bli en bristvara.
På s. 2 i svaret talas det om att alla eller merparten
av de arbetslösa skulle anställas i offentlig sektor. Det
skulle ju vara en mardröm om man anställde 550 000
där. Det är helt olämpligt. Det är ju inte så att en enda
sak kan lösa arbetslöshetsproblemen. Men det är i dag
mycket besvärande i vården, äldreomsorgen och sko-
lan att 100 000 har fått gå från kommuner och lands-
ting. Det finns inte tillräckligt med händer, tankar och
huvuden, och de som finns slits ned i snabb följd.
Varför måla en viss potentat på väggen och säga
att det blir brist på kompetent personal och att den
påbörjade och på många håll genomförda omstruktu-
reringen av offentlig sektor skulle avstanna? Det är ju
en omstrukturering som jag menar delvis är av ondo.
Jag satt i Sjukhusgruppen i Dalarna, som var en av de
första. Dalamodellen var ganska snabbt ute. Den
första besparingen tror jag kanske var befogad. Det
fanns en del luft i systemet. Men sedan har man tagit
trots att det inte funnits någon luft.
Vilka hemska saker skulle hända om vi tillsatte en
del av de arbetslösa som försvunnit? Det skulle inte
alls hända hemska saker; det skulle vara väldigt bra.
Men vi säger inte så här: Vilka hemska saker skulle
hända om vi lät så många gå? Det har ju verkligen
varit hemska saker som har hänt.
Det finns många ägg i den här korgen. Mina för-
slag är bara två. Jag menar inte att man kan lösa ar-
betslösheten med det här. Vi har ett litet ägg till, kan-
ske bara ett litet måsägg, och det är att man kan ta ett
friår som inte kostar någonting. Det är ett förslag som
vi har gått ut med ganska hårt. Man får tjänstledigt ett
år med a-kassa, frivilligt, och då kommer en annan in
som har kompetens i det yrket. Det går inte i alla
yrken, men det går i ganska många. Det kostar heller
ingenting.
Det är också märkligt att det endast är i Sverige
som sextimmarsdagen inte skulle ge fler nya arbeten.
Naturligtvis skulle den ge det även här. Däremot
köper jag det där med att motiven främst är att en
förkortning av arbetstiden skulle kunna leda till en
mer jämlik fördelning av kvinnors och mäns totala
arbetstider. Jag tycker att det är en mycket viktig
ingrediens. Men en sidoeffekt skulle bli att det också
gav fler arbeten, mindre arbetsskador, inte så mycket
sjukpensioner osv. Det skulle alltså vara väldigt bra.
Jag tror att min taletid är slut. Jag kommer tillba-
ka.

Anf. 52 MARIANNE
SAMUELSSON (mp):
Herr talman! Jag har läst arbetsmarknadsminis-
terns svar. Jag är litet förundrad över hur hon kan
svara på ett sådant sätt på den fråga som berör de
höga kostnader som vi har för arbetslösheten enligt
denna rapport - 155 miljarder. Arbetslösheten kostar
alltså 155 miljarder årligen i Sverige. Visserligen
konstaterar man i denna rapport att dessa 155 miljar-
der skulle kunna användas och täcka alla kostnader
för att dessa personer går in och jobbar i offentlig
sektor. Det beror naturligtvis på att man inom den
offentliga sektorn har låga löner om man jämför med
vad en generaldirektör har. Pengarna hade ju inte
räckt om man hade sagt att alla skulle bli generaldi-
rektörer.
Detta är ett sätt att visa att vi har mycket höga
kostnader för arbetslösheten. Dessa kostnader mot-
svarar de kostnader som vi skulle ha om vi behöll
arbetskraften inom bl.a. den offentliga sektorn. Men
det betyder inte att alla arbetslösa skall gå in där.
Jag tycker att arbetsmarknadsministern ger ett
nonsenssvar på en mycket viktig fråga.
Jag skulle vilja ha svar från arbetsmarknadsminis-
tern på följande:
Anser arbetsmarknadsministern att skola, barnom-
sorg, vård och äldreomsorg har tillräckligt med per-
sonal i dag? Är det vad som har framkommit i de
rapporter som arbetsmarknadsministern har fått? Av
svaret uppfattar jag det som att arbetsmarknadsminis-
tern anser att den offentliga sektorn inte har behov av
mer personal.
Min andra fråga är:
Anser arbetsmarknadsministern att de 155 miljar-
der som arbetslösheten kostar innebär att man använ-
der skatteintäkterna på rätt sätt? Är det rätt att använ-
da så mycket pengar för att betala människor för att
inget göra? Det kan det ju vara om arbetsmarknads-
ministern anser att det inte behövs mer personal. Jag
har en annan uppfattning än arbetsmarknadsministern
i den frågan. Jag menar att personalen inom barnom-
sorg, skola, äldreomsorg och vården går på knäna i
dag på grund av att de är överbelastade därför att det
är ont om personal. Väldigt många har tvingats gå.
Sedan 1994 har enligt Kommunförbundet 100 000
personer gått från offentlig sektor. Många av dem har
gått ut i arbetslöshet. Kommunförbundet räknar med
att åtminstone 10 000 till kommer att få gå under
1998 trots de 4 miljarderna, som egentligen inte ger
några extra pengar till kommunerna. De täcker inte
ens de extra kostnader som kommunerna har fått för
1998 i form av ökade egenavgifter och därmed sänkta
intäkter. Många kommuner har också fått ökade kost-
nader för skatteväxlingen för 1996 och som skall
tillbaka 1998. Detta är ju fråga om ganska många
miljarder som kommunerna nu skall betala tillbaka
eller som de förlorar intäkter på beroende på beslut
som regeringen har fattat.
Detta innebär naturligtvis att vi inte kommer att se
ytterligare personal om vi inte vidtar någon arbets-
marknadsåtgärd då vi låter pengar som arbetslösheten
kostar gå till kommunerna för att behålla och ytterli-
gare anställa personal.
Det är mina frågor som jag gärna skulle vilja ha
svar på.

Anf. 53 KENT OLSSON (m):
Herr talman! Interpellationen handlar om vad mi-
nistern vill göra för att vidta åtgärder mot arbetslöshe-
ten. I ministerns svar utläser jag åtminstone två saker
som är direkt oroande. Bl.a. nämner hon att flask-
halsproblem kan komma att uppkomma. Det är något
som vi har talat om ganska länge. När man besöker
olika arbetsförmedlingar ser man denna problematik
på väldigt många ställen, nämligen att man inte kan
tillsätta de arbeten som behövs trots att arbetslösheten
är rekordhög.
Vi har under en längre tid hävdat att man borde ha
gjort något åt detta. Men det känns ändå bra att minis-
tern är beredd att ta tag i detta, även om det borde ha
gjorts mycket tidigare.
Det konstateras också i svaret att arbetslösheten är
olönsam. Det har nämnts tidigare vad arbetslösheten
kostar. I dag arbetar färre människor än 1974. Vad
ämnar arbetsmarknadsministern göra för att komma
till rätta med detta?
En annan sak är ungdomssituationen. Över
229 000 ungdomar under 25 år har varit arbetslösa
längre än 100 dagar under den senaste mandatperio-
den. Om jag inte minns fel, har ministern sagt att
ingen skall behöva gå arbetslös mer än 100 dagar. Det
finns ca 10 000 ungdomar som är långtidsarbetslösa.
Vad gör ministern åt detta? Det måste betraktas som
oerhört oroväckande att ett sådant löfte inte visat sig
hålla. Närmare 300 000 ungdomar har varit arbetslösa
längre än 100 dagar.
Den politik som Socialdemokraterna har fört har
kostat ca 150 000 möjliga jobb. Om vi hade fått fort-
sätta som under den tidigare regeringen hade dessa
jobb funnits. Men ungefär 50 miljarder har förkommit
i förlorat välstånd. Vi hade kunnat ha 25 miljarder
bättre offentliga finanser än nu. De pengarna hade
ministern och kommunerna kunnat använda för att
skapa arbeten inom bl.a. vård och omsorg.
Vad sker för att minska arbetslösheten? Vad sker
för att få fram fler jobb? Vad gör ministern åt alla
dessa ungdomar som står utanför arbetsmarknaden
trots ministerns tidigare löften?

Anf. 54 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Herr talman! Ibland blir man förundrad över om
huruvida vi lever i samma verklighet. Verkligheten är
att arbetslösheten sjunker kraftigt. Det har den gjort
under ett halvt år. Vecka för vecka, månad för månad,
har vi av statistiken kunnat se att arbetslösheten har
sjunkit ordentligt. Både AMS statistik och den mer
officiella statistiken visar detta.
Sedan var det de 100 000 långtidsarbetslösa ung-
domarna, Kent Olsson. Det är ett nytt utspel från
Moderaterna. Den höga siffran stämmer inte. Vi har
lovat - och det skall vi hålla - att ingen ung under 25
år, när valdagen kommer, skall behöva ha varit arbets-
lös mer än 100 dagar. Det finns nu runt 9 000. Det är
en viss skillnad mot vad Kent Olsson sade, nämligen
100 000. Det går att läsa i AMS statistik vecka för
vecka. Den senaste statistiken kom i måndags och
rekommenderas till läsning.
Jag delar uppfattningen i det Ragnhild Pohanka
och Marianne Samuelsson har sagt. Mitt svar skall
inte tolkas som att nu är allt bra och ingenting mer
behöver göras. Åtminstone vi tre - jag vet inte om det
gäller Kent Olsson - vet att vården, omsorgen och
skolan behöver mer resurser. Det är inte färdigt där.
Den nödvändiga omstruktureringen, men som jag
tycker gick litet väl långt, kompenseras genom dessa
inalles 16 miljarder fram till år 2000. Kommunerna
och landstingen har fått 8 av de 16. Det går att via
statistiken se två saker, dels att det blir fler jobb i
dessa sektorer, om än en försiktig ökning, dels att av
de 10 000 nyanmälda jobben i februari månad var
75 % inom sektorn vård, omsorg och skola.
Då får man väl anta att det resurstillskott som gavs
i fjol och i år i en del fall har gått till att täcka vissa
underskott och i en del fall har varsel och uppsäg-
ningar förhindrats. Men nu har man kommit så långt
att det går att börja anställa igen. Det är oerhört vik-
tigt - det behövs.
Det behövs inte bara utbildning, som jag har sagt i
mitt svar, utan det behövs fler händer och fötter och
mer omsorg - dvs. fysiskt närvarande personer.
Jag har velat peka på de ytterligare åtgärder utöver
de nya pengar som har satsats. Och då är det nya egna
pengar som vi har skrapat ihop efter det som ni läm-
nade efter er och som inte var så lätt att ta hand om,
Kent Olsson, och inte pengar som är lånade! Det
gäller det som man dessutom kan göra inom arbets-
marknadspolitikens ram. Det är faktiskt det som är
mitt ansvar. Jag har pekat på resursarbete, som är en
utmärkt åtgärd. Jag vill säga att det nog är den bästa
av dem alla. Man stärker nämligen kvaliteten, går in
som korttidsvikarie och får därmed mer betalt både i
åtgärden som sådan och när man är i vikariesituatio-
nen.
Kompetenshöjningen är också viktig. Även om vi
nu med de här pengarna kan se till att fler arbetar
inom de prioriterade områdena, skolan, äldreomsor-
gen och sjukvården, är det klart att den tekniska ut-
vecklingen också sker här. Det gäller även utveckling
av annat slag. Det behövs alltså en kompetenshöjning
för de här grupperna.
Vi vet också att de här grupperna många gånger
består av sådana som t.ex. inte har treårigt gymnasi-
um. Det kan vi se nu när de går in i kunskapslyftet
som arbetslösa. I det arbete vi nu gör måste vi själv-
fallet också lägga in pengar för kompetenshöjning.

Anf. 55 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Svaren innehåller besked om att mi-
na förslag inte var så bra. Men i en situation där man
vill minska den öppna arbetslösheten med hälften får
man ta till flera olika åtgärder.
Den öppna arbetslösheten skall minskas. Jag tror
att kunskapslyftet är en bra och viktig del. Men det
har redan uppstått en hel del problem. Plötsligt blev
det nämligen så mycket, och man har inte kompetenta
lärare. Sådana kan man naturligtvis inte snabbutbilda.
Saker och ting kan slå snett ibland, men sådana
här saker har en sorts växtvärk i sig. Jag ser positivt
på kunskapslyftet och på den kompetenshöjning som
finns. Man får noggrant utvärdera det hela så att det
blir sådana uppgifter som man har behov av i arbets-
livet.
Vi i Miljöpartiet har skrivit en motion där vi vill
överlägga en del av arbetsmarknadspengarna till rena
arbeten. Det har kommit flera utredningar från facken
om att detta är positivt. Den privata sektorn spar na-
turligtvis genom rationaliseringar och uppsägningar.
Men det gör inte den offentliga sektorn, och där får
man räkna in polisen, riksdagsledamöter och alla
möjliga. Vi kan inte behöva kosta på riksdagsledamö-
terna vare sig fler eller mer pengar.
Ingen, allra minst arbetsmarknadsministern, har
kunnat undgå forskarna Lars Behrenz och Lennart
Delanders resultat när det gäller vad arbetslösheten
kostar. Egentligen visste vi ju alla vad det rörde sig
om. Jag trodde att det rörde sig om 80-110 miljarder.
Det är också faktiskt bevisat att arbetslösheten kan
utrotas - nästan - om den politiska viljan finns och
om man väljer rätt. Gäller det dem som har blivit
arbetslösa inom den privata sektorn är det bara kost-
nader för den arbetslöse från statens sida, men den
privata företagaren kan minska sina arbetskostnader
genom olika rationaliseringar.
Vi har faktiskt behov av flera arbeten. Det finns
kompetent personal i de flesta fall, och det finns också
pengar. Att man inte har lyckats koppla ihop detta
tycker jag är den största svagheten. Det finns nämli-
gen behov, och det finns kunskaper, inte för alla arbe-
ten men för de allra flesta. Utbildad personal finns
och pengar finns.
Arbetslösheten kostar 153 miljarder, och då har
man inte tagit med någonting av det som ohälsan
kostar. Det största ohälsoproblemet är ju arbetslöshe-
ten. Bengt Starrin har talat om detta.
Jag har också tagit del av vad barfotaforskare i
Värmland har sagt om att varannan arbetslös varken
har råd att gå till läkare eller tandläkare. Det måste ju
i och för sig röra sig om lågavlönade eller deltidsar-
betslösa som har fått en sådan levnadsstandard att de
inte klarar detta. Vad betyder det för ohälsan i framti-
den? Det har blivit så att man är rädd för att tappade
tänder visar varifrån man kommer och vilka arbeten
man har haft.
Notan för arbetslösheten går på en sådan oerhört
stor summa att vi måste vända detta. Det är en politisk
vilja att hålla en hög arbetslöshet, eller så är det
marknadens vilja. Jag undrar vad arbetsmarknadsmi-
nistern har att säga om detta. Det finns ju pengar, och
det finns möjligheter. Varför gör man inte mer åt
detta? Sex timmars arbetsdag skulle kunna införas på
försök på fler ställen. Det har ju visat sig att det är
bra.
Vi behöver en annan politik. Vi behöver förbättra
den politik som jag ändå vill se att man har påbörjat i
dag. Jag tycker att många saker har blivit bättre. Men
varför inte pröva ännu litet nya vägar för att komma
till rätta med detta? Vad säger arbetsmarknadsminis-
tern om det?

Anf. 56 MARIANNE
SAMUELSSON (mp):
Herr talman! Det lät litet bättre i det här svaret när
det gäller arbetsmarknadsministerns syn på persona-
len inom vård och omsorg. Men hon har ändå i sitt
tidigare svar ganska tydligt sagt att hon inte tycker att
den här sektorn är viktig. Det står faktiskt att den
påbörjade och på många håll genomförda omstruktu-
reringen av offentlig sektor skulle avstanna om mer
personal skulle in i offentlig sektor. Då måste man
fundera över vart omstruktureringen är på väg. Innan
dess beskriver arbetsmarknadsministern ganska livligt
att vi behöver mer kompetent och mer utbildad perso-
nal inom de här sektorerna.
Men vem är det som får göra jobbet i dag? Jo, det
är väldigt många äldre släktingar utan utbildning som
tvingas att göra det jobb de tidigare kunde få hjälp av
kommunen med, t.ex. genom äldreomsorgspersona-
len. I dag får de ingen hjälp därför att man har dragit
ned på personalen. Detta är naturligtvis ett jätte-
problem, inte minst för de äldre människorna, som
trots att de har jobbat och slitit ett långt liv nu också
tvingas att ta hand om sina äldre släktingar på ett sätt
som många gånger går långt över deras ork och för-
måga.
Jag tycker att det är intressant med kunskapslyftet,
som skall vara så väldigt viktigt. I dag är det så att om
du är undersköterska med tvåårig gymnasieutbildning
kan du få gå i kunskapslyftet. Men om du har gått en
treårig allmän linje på gymnasiet och jobbar inom
vård och omsorg t.ex. kan du inte få någon kompe-
tensutbildning när det gäller just den delen. Det här
tycker jag litet grand visar synen på vårdjobben som
sådana.
Jag skulle önska att man i det här fallet hade mer
av fler händer. Det behövs mer personal, och ibland
är det inte fråga om mer än att man har tid. I Kommun
Aktuellt i dag finns det en artikel om just detta att ha
tid. Man väljer i stället att ta kunskapslyftet fast man
skulle vilja jobba inom vården.

Anf. 57 KENT OLSSON (m):
Herr talman! Det är möjligt att ministern och jag
inte lever i samma värld. Jag konstaterar att arbetslös-
heten visst sjunker litet grand. I den meningen kan
ministern och jag vara överens. Men den sjunker
huvudsakligen faktiskt på grund av åtgärder och på
grund av kunskapslyftet. Vi har faktiskt färre männi-
skor i arbete nu än 1974. Det borde oroa en arbets-
marknadsminister, tycker jag.
Jag tog fram siffror som visade att 299 000 ung-
domar under 25 år har varit arbetslösa längre än 100
dagar under den senaste mandatperioden. Dessa har
ministern varit ansvarig för. Om jag inte minns fel
lovade den socialdemokratiska regeringen att man
skulle erbjudas jobb inom 100 dagar. Det är alltså
299 000 människor som har fått vänta i mer än 100
dagar på att få jobb. Det är en väldigt hög siffra, tyck-
er jag personligen. Vore jag minister skulle det vara
något som jag nästan skulle skämmas över. Nu säger
ministern att löftet inte skall vara uppfyllt förrän fram
till valet. Fram till valet kan alltså de 10 000 ungdo-
mar som är långtidsarbetslösa i dag räkna med att få
ett jobb. Men det sades inte före valet! Då var det
aktuellt att de skulle få jobb med en gång.
Som jag har varit inne på tidigare är kostnaderna
för arbetslösheten enorma. Man kunde kanske förvän-
ta sig att regeringen på något sätt skulle ta i det här
problemet. Vi har konstaterat att det rör sig om en
kostnad på 155 miljarder kronor, och vi kan också
konstatera att det hade inneburit stora pengar för den
offentliga sektorns del om man hade kunnat få dessa
människor i arbete. Dessa pengar hade då kunnat
användas av kommuner och landsting, bl.a. till att
skapa fler jobb inom vård och omsorg.

Anf. 58 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Herr talman! Ibland blir man nästan full i skratt
när man hör Kent Olsson plädera för mer pengar till
offentlig sektor. Läs på i era motioner, Kent Olsson!
Läs på vad ni själva har sagt! Där talas det inte om
mer pengar, utan om mindre. Det handlar om 17 mil-
jarder mindre fram till år 2000. För 17 miljarder
mindre till kommuner och landsting blir det inga fler
jobb i vård, skola och omsorg, utan då blir det färre
jobb i kommunerna och i landstingen. Så är det om
jag över huvud taget kan räkna, och jag tror att jag
kan det i det här fallet.
Marianne Samuelsson talade om kunskapslyftet.
Många av de undersköterskor som har blivit arbetslö-
sa utbildar sig nu inom kunskapslyftet. Det handlar
om en stor del av Kommunals medlemmar. Man kan
kanske tycka att detta är litet konstigt när det nu bör-
jar yppa sig nya - eller nygamla - jobb för dem. Jag
tror ändå att man skall ha litet is i magen, för oavsett
om de kanske hade fått ett jobb om de inte utbildat sig
inom kunskapslyftet så är kunskap aldrig tung att
bära. På litet sikt tror jag också att de kommer att ha
god nytta av att komplettera sin teoretiska utbildning,
och jag unnar dem det så väl. Har man sett de perso-
ner som finns inom kunskapslyftet, sett den glädje
med vilken de nu tar sig an sina studier, kan man inte
annat än att säga att det här var bra, att det var bra för
dem. Säkert är det så småningom också bra för sam-
hället i sin helhet.
Vi skall också komma ihåg att mycket av de peng-
ar som de två forskarna nu säger att arbetslösheten
kostar är a-kassepengar. Jag tror att åtminstone unge-
fär hälften är a-kassepengar. Man skall passa sig för
att tro att man helt enkelt kan flytta a-kassepengar
från försäkringen rakt in i vården, omsorgen och sko-
lan. A-kassan är en försäkring och skall så vara. Man
skall inte arbeta för a-kassan. Det är ingen lön. Jag
tror att det skulle vara oerhört farligt att utveckla det
tänkandet, eftersom det i sin förlängning skulle få en
lönepressande effekt, så att hela lönestrukturen pres-
sades nedåt. Det är också därför som fackföreningsrö-
relsen är sådana motståndare till detta.
Vad vi nu litet försiktigt gör är att använda a-
kassan på ett mer aktivt sätt, men det innebär inte att
det blir en ersättning för jobb, utan det handlar om en
aktivitet. Det är också något av övergående natur.
Den dag då vi på nytt har full sysselsättning skall a-
kassan inte användas på det sättet, utan då skall den
vara den försäkring som tanken en gång var att den
skulle vara. Detta är viktigt.
Ragnhild Pohanka talade om friåret. Ragnhild Po-
hanka och även Marianne Samuelsson säger att det nu
på en del håll fattas folk inom vården och omsorgen.
Också jag kan se att det nu börjar bli brist på personal
inom vissa omsorgsyrken. Då rimmar det inte riktigt
att samtidigt säga att vi nu skall införa ett friår. Tan-
ken med friåret är ju att dra undan ytterligare arbets-
kraft. Tanken är underbar som idé - jag delar den
uppfattningen - men detta måste ske vid rätt tillfälle. I
en uppåtgående konjunktur, då det efterfrågas arbets-
kraft, är det fel att dra undan ytterligare människor
från arbetsmarknaden, vilket friåret de facto innebär.
Därför är tanken på ett friår för dagen inte aktuell.

Anf. 59 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Jag tror att också idén med ett friår,
som inte blir någon stor historia, kan ha sin plats för
de 556 000 arbetslösa och 197 000 deltidsarbetslösa.
Även om konjunkturen är uppåtgående finns det nog
människor som kan använda sig av det här. Det är
heller inte säkert att det skall användas inom vård och
omsorg. Det kan vara också inom andra yrken.
Vi har i vår finansierade budget mer pengar än
vad socialdemokraterna har. Det handlar om 3 miljar-
der 1997, 5,5 miljarder 1998 och 6,7 miljarder året
därpå. Jag skall inte nu gå in på varifrån de pengarna
skall tas, för det hinner jag inte på två minuter.
Det här handlar om politik. Massarbetslösheten
har inte drabbat Sverige som en naturkatastrof som
inte kunde förutses. Det finns ekonomiska och poli-
tiska krafter som tjänar på det här, och det är dem vi
måste motarbeta. Det är väldigt viktigt att vi gör det.
Massarbetslösheten kan faktiskt knäcka människor.
Det handlar om människor som är arbetslösa länge,
som blir sjukare och inte ser någon ljusning. Det
gäller alltså för alla dem som drabbas av arbetslöshe-
ten att kämpa för en annan, förbättrad politik, som
sätter samhällets intressen och människornas framför
storfinansens.
Det är viktigt att marknaden tyglas en del, så att
den inte härjar fritt. En fri marknad kan vara bra till
en viss gräns, men sedan är det faktiskt konkurrens
och utslagning som gäller. Jag skulle önska att ordet
solidaritet i stället kom in mer, att ordet konkurrens
ibland byttes ut mot ordet solidaritet. Konkurrens
betyder ju nämligen att någon har förlorat.

Anf. 60 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Herr talman! Jag delar i hög grad de åsikter som
Ragnhild Pohanka för fram. Det behövs motkrafter
mot den råa marknadsekonomin, som ju faktiskt har
som syfte att tjäna så mycket pengar som möjligt,
kosta vad det kosta vill i utslagning av människor och
annat. Om det tror jag inte vi har olika uppfattningar.
Vi som är politiker, oavsett om vi sitter i riksdagen
eller i regeringen, skall ju vara den motkraften.
Det är bra att vi har den här debatten. När arbets-
lösheten går ned så kraftigt som den nu gör och sys-
selsättningen börjar ta fart finns det nämligen en ten-
dens att den här frågan mister i aktualitet och fokus.
Men fortfarande har vi 270 000 öppet arbetslösa och
totalt mellan 460 000 och 470 000 arbetslösa. Det är
alldeles för många. Vi skall ned till en öppen arbets-
löshet på 4 % år 2000, men det är inte målet, utan det
är ett steg på vägen. Sedan skall vi naturligtvis gå
vidare på en väg där målet är det samhälle som vi i
Sverige tycker så mycket om, nämligen det samhälle
där alla kvinnor och män har lika rätt till ett eget arbe-
te. Tyvärr tror jag att det kommer att ta några år.
Detta är inte gjort i en handvändning, och det är inte
gjort med en metod, utan det måste en massa olika
metoder till för att klara det. Det är det långsiktiga
målet, att vi åter skall nå den fulla sysselsättningen i
samhället.

Överläggningen var härmed avslutad.

10 § Svar på interpellation 1997/98:195 om
skatter och arbetslöshet

Anf. 61 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Herr talman! Annika Jonsell har frågat vilka åt-
gärder regeringen har för avsikt att vidta för att göra
det möjligt för låginkomsttagare att leva på sin lön.
Annika Jonsell hänvisar till en undersökning av
Catharina Andréen, ekonom på Föreningssparbanken,
som visar att det för vissa familjer lönar sig att leva på
arbetslöshetsersättning i stället för att ha ett arbete.
Annika Jonsell menar att om inkomsten blir mindre än
bidrag eller innebär en marginell skillnad så får det
konsekvenser för hela samhället. När det inte längre
lönar sig att arbeta skapas ett olyckligt beroende av
bidrag. Särskilt allvarligt skulle det vara om höga
skatter driver lågavlönade kvinnor bort från arbets-
marknaden och in i bidragsberoende.
Jag håller med Catharina Andréen om att det kan
finnas tröskeleffekter för barnfamiljer i vissa inkomst-
lägen. Generellt gäller att de största tröskeleffekterna
kan inträffa för arbetslösa med barn, särskilt för kvin-
nor och lågavlönade. Det beror på att bostads- och
socialbidragen faller bort samtidigt som barnom-
sorgsavgifterna ökar. Däremot är det inget tecken på
att arbetslöshetsersättningen är för hög, utan snarare
på att många kvinnor har för låga löner.
Det är emellertid inte många som får det sämre
ekonomiskt om de börjar arbeta. Expertgruppen för
studier i offentlig ekonomi, ESO, har nyligen publice-
rat beräkningar som visar att det endast är ca 4 % av
de arbetslösa som skulle ha fått det sämre ekonomiskt
om de började arbeta. Analysen visar att arbete lönar
sig för det stora flertalet vanliga inkomsttagare. Sam-
tidigt skulle lägre ersättningsnivåer inom t.ex. arbets-
löshetsförsäkringen skapa försörjningsproblem och
minskat stöd för generella offentliga socialförsäkring-
ar.
Det är således inte så att höga skatter och bidrag i
någon större omfattning gör arbete privatekonomiskt
olönsamt. Särbeskattningen tenderar också att öka i
synnerhet kvinnors incitament till arbetsmarknadsdel-
tagande även vid låga löner. Det finns ingenting i
övrigt i statistiken som tyder på att kvinnor väljer
hemarbete före förvärvsarbete. Tack vare våra skatter
har vi också råd att ha en väl utbyggd offentligt fi-
nansierad barnomsorg som gjort det möjligt för kvin-
nor att söka sig ut och stanna kvar på arbetsmarkna-
den, vilket lett till att Sverige hör till de länder som
har det allra högsta arbetskraftsdeltagandet i världen
bland kvinnor.
Om det skulle varit ett så klart samband mellan
hög arbetslöshetsersättning och hög arbetslöshet, hur
kan det då komma sig att vi hade så gott som full
sysselsättning när arbetslöshetsersättningen var ännu
högre än den är i dag? Så var situationen för tio år
sedan. Då hade vi 90 % av lönen i arbetslöshetser-
sättning men bara 1,5-2 % arbetslöshet. Detta visar
att människor faktiskt vill ha ett arbete som de kan
försörja sig på. Det är den ekonomiska utvecklingen
som orsakar arbetslösheten, inte skattereglerna.
Den arbetslöse kan inte välja arbetslöshetsersätt-
ning i stället för arbete. En arbetslös som vägrar att ta
ett erbjudet lämpligt arbete riskerar att avstängas från
arbetslöshetsersättning under tolv veckor. Jag vill
också framhålla att det är en socialdemokratisk rege-
ring som ligger bakom förslaget att skärpa avstäng-
ningen från tidigare fyra veckor till tolv veckor. Det
visar hur allvarligt regeringen ser på denna fråga.
Annika Jonsell frågar vad regeringen tänker göra
för att låginkomsttagarna skall kunna leva på sin lön.
Det är bara en ökad sysselsättning och ekonomisk
tillväxt som kan ge bättre löner och ett minskat behov
av arbetslöshetsersättning. Regeringen tar sitt ansvar
genom att sanera statsfinanserna och genomföra en
offensiv politik för utbildning och utveckling. Ar-
betsmarknadens parter har ett stort ansvar att nå en
balanserad lönebildning som bidrar till minskad ar-
betslöshet. Det är bättre kunskap och sysselsättning
som bidrar till att alla kan leva på sin lön.
Regeringen anser också att det är angeläget att ge
personer möjlighet att undvika att permanent fastna i
gruppen låginkomsttagare. Detta har skett genom
regeringens stora satsning på utbildning, bl.a. inom
det s.k. kunskapslyftet. Därigenom skapas valmöjlig-
heter för den enskilde och ökade möjligheter att få ett
arbete som ger en högre lön.

Anf. 62 ANNIKA JONSELL (m):
Herr talman! Jag ställde en konkret fråga till ar-
betsmarknadsministern om vad regeringen har tänkt
att göra för att låginkomsttagare skall kunna leva på
sin lön. Jag nämnde speciellt Sveriges rekordhöga
skatter för låginkomsttagare och att de driver bort
många kvinnor från arbetsmarknaden och in i ett
bidragsberoende.
Det svar jag har fått är att det bara är ökad syssel-
sättning och ekonomisk tillväxt som kan ge bättre
löner och ett minskat behov av arbetslöshetsersättning
samt att det är arbetsmarknadens parter som har an-
svaret för lönebildningen.
Jag tycker i och för sig att det är bra att arbets-
marknadsministern anlägger det här övergripande
perspektivet i stället för att säga att vi politiker kan
förändra snabbt och enkelt genom att vidta olika åt-
gärder. Men saken är ju ändå den att skatten är ett
instrument som regeringen i allra högsta grad har
kontroll över. Om regeringen skulle vilja höja netto-
lönen, dvs. det som verkligen betyder någonting, för
låginkomsttagare och därmed minska deras behov av
arbetslöshetsersättning och bidrag, så kan regeringen
göra det genom att sänka deras skatter. Sänkta skatter
för låg- och medelinkomsttagare skulle dessutom
bidra till den ökade sysselsättningen och den ekono-
miska tillväxten.
Herr talman! Jag menar tyvärr att arbetsmark-
nadsministerns hänvisningar till satsning på utbildning
är litet av goddag-yxskaft. Utbildning är självfallet
viktig. Men det förändrar inte på något sätt förhållan-
det mellan lön och bidrag. Om människor skall vilja
satsa på utbildning måste det löna sig ekonomiskt.
Med de höga skatter som vi har i Sverige i dag är
detta långt ifrån alltid fallet. Men jag tror att de allra
flesta människor håller med om att det är rimligt att
medborgare skall kunna få det bättre genom hederligt
arbete och egna insatser.
Eftersom arbetsmarknadsministern själv hänvisar
till beräkningar från ESO vill jag gärna ta upp ett
exempel som finns i en av deras senaste rapporter, Ds
1998:15. Den handlar om en kvinna som inte har råd
att bli chef. Det är förstås beklagligt ur flera aspekter.
Det finns ju för få kvinnliga chefer. Man antar här att
en ensamstående tvåbarnsmor arbetar deltid 75 %
med en genomsnittlig lön. När hon blir erbjuden ett
chefsjobb som skulle ge en långt högre bruttolön
medför såväl högre skatt som missade bidrag och
högre barnomsorgskostnader att hon i slutändan inte
har råd att tacka ja till det här erbjudandet. Hennes
disponibla inkomst skulle minska med ungefär 1 000
kr i månaden.
Ett sådant räkneexempel, som det egentligen före-
kommer ett otal av, visar alltså att ensamstående för-
äldrar knappt klarar sig som heltidsarbetande utan
tvingas mer eller mindre deltidsarbeta även om lönen
är mycket hög, och detta därför att de måste betala
mycket höga skatter. Nästan lika höga marginaleffek-
ter får familjer med två sammanboende föräldrar
enligt samma rapport.
Slutligen är jag också litet förvånad över det svar
som säger att det är väldigt få löntagare som skulle
förlora på att arbeta i stället för att gå arbetslösa. Här
hänvisar man också till den här ESO-rapporten. Den
ESO-rapport som kom i slutet av 1997 visar att om-
kring 40 % av dem som är arbetslösa i dag knappast
skulle tjäna mer än möjligen marginellt på att arbeta i
stället för att gå arbetslösa.

Anf. 63 INGER SEGELSTRÖM (s):
Herr talman! Vad skall vi göra för att låginkomst-
tagarna skall kunna leva på sin lön? Detta är ju en
viktig kvinnodebatt som handlar om kvinnors arbete
på kort och på lång sikt. Det handlar om en lön att
leva på.
I början av 90-talet bidrog den borgerliga rege-
ringen till kvinnornas ofrivilliga deltidsarbetslöshet.
Nu vill Moderaterna sänka skatten och skrota de ut-
bildningssatsningar som finns. Alla kvinnor vet ju att
skattesänkningar aldrig har gagnat kvinnorna.
Mina följdfrågor till arbetsmarknadsministern är:
Hur ser det egentligen ut med trenden för förvärvsfre-
kvensen för kvinnorna? Är det ett sätt att klara detta?
Vad gäller kvinnolönerna har ju arbetsmarknadsminis-
tern tagit initiativ till en arbetsvärdering. Hur går det?
Löser detta problemen för de lågutbildade kvinnorna?
Eller är det mest kunskapslyftet och att behålla nuva-
rande skattesystem som är det viktigaste för kvinnor-
nas framtid och försörjning?

Anf. 64 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Herr talman! I den här debatten mellan mig och
Annika Jonsell måste man ställa sig den grundläggan-
de frågan, nämligen vad det är som gör Sverige så
unikt. Jag som jobbar mycket i EU i Bryssel ser det
varje gång jag är där. När jag är i Spanien och Tysk-
land ser jag det också. Det unika med Sverige är vår
höga sysselsättningsfrekvens för kvinnor. Det unika
med Sverige är att de lågutbildade kvinnorna inte har
fastnat i hemmen. De har tagit steget ut på arbets-
marknaden. De jobbar väldigt mycket i den offentliga
sektorn, men också inom industrin, handeln, bank-
världen osv. Det är den stora skillnaden. De lågutbil-
dade i kvinnorna i Sverige har fått chansen. De har
fått sin egen inkomst, och därmed sin egen frihet.
Sedan återstår det mycket att göra på den vägen, men
det är det avgörande skillnaden. Det är också en väl-
digt stor skillnad mellan oss och Moderaterna. Ni ser
inte på detta på samma sätt.
Låt mig ta upp de olika utredningarna igen. Jag
vill korrigera Annika Jonsell på en punkt. Expert-
gruppen för studier i offentlig ekonomi har ju gett ut
en rapport, Lönar det sig att arbeta. Och svaret på
den frågan är obetingat ja. För den överväldigande
majoriteten kvinnor, män och familjer i Sverige i dag
lönar det sig att arbeta. Det är inte 40 % utan 4 % av
de arbetslösa som skulle förlora på att återgå till arbe-
tet.
Det är klart att jag kan hålla med om att det är 4 %
för mycket. Men det är ändå en väldigt liten del om
man ser till att av totalt 100 % är det 96 % som fak-
tiskt tjänar på att arbeta.
Det val vi en gång gjorde när vi gjorde det oavlö-
nade hemarbetet till avlönat arbete på en arbetsmark-
nad har också medfört att vi i Sverige inte ser några
tendenser, som i många andra länder i dåliga tider, på
att kvinnor skulle gå tillbaka till hemmen, på att kvin-
nor skulle välja att bli hemmafruar eller hemmaarbe-
tande igen.
Den tendensen finns inte i Sverige. Även om man
har en låg lön vill man arbeta. Man vet att det egna
arbetet är betydelsefullt, på kort men kanske framför
allt på lång sikt. Även om man bara tjänar litet grand
när man tar steget från att vara arbetslös och in i ett
jobb, så tar man det steget. Man vet nämligen att om
ett litet tag, på litet längre sikt, tjänar man på att arbe-
ta i stället för att vara hemma med a-kassa.
För övrigt, som jag skriver i svaret: Valet finns
inte. Man kan inte välja mellan att gå på bidrag eller
att ta ett arbete. Den som är arbetslös och som erbjuds
ett arbete som den personen bedöms kunna ta har
skyldighet att ta det. Det tycker jag är oerhört viktigt
att stryka under, särskilt nu när vi ser att många jobb
kommer och då det också är viktigt att vi så fort som
möjligt kan besätta de jobben.
Till Inger Segelström vill jag säga att det är viktigt
med arbetsvärdering. Tyvärr förlorade JämO ett mål
för några år sedan. Men det resulterade i att JämO
fick litet nya pengar av Ulrica Messing och mig för att
kunna driva de frågorna vidare och ta sig an nya mål
när det gäller arbetsvärdering. Jag hejar på JämO allt
jag kan, och jag tycker att det är en väldigt bra väg att
komma till rätta med den sneda fördelning av löner
som finns mellan gruppen kvinnor och gruppen män.
Jag är säker på att så småningom kommer JämO ock-
så att lyckas i det arbetet, och det är en bra väg att gå.
När det gäller förvärvsfrekvensen har ju trenden
under 90-talet tyvärr varit i vikande. Men trots det
ligger vi fortfarande i topp inom EU. Vi ligger alltså i
topp i EU när det gäller kvinnors sysselsättning, trots
att den har sjunkit. Men vad vi nu kan se är att arbets-
lösheten sjunker och att sysselsättningen ökar.

Anf. 65 ANNIKA JONSELL (m):
Herr talman! Det finns mycket som är unikt med
Sverige. Det som är väldigt unikt är våra världshöga
skatter. När arbetsmarknadsministern pratar om det
här problemet låter det mest som att det är ett litet
marginellt problem och någonting som återstår att
göra innan vårt samhälle är perfekt.
Enligt min uppfattning är det snarare så att vi är på
väg åt helt fel håll. Det finns trots allt många männi-
skor för vilka arbete eller inte blir en fråga om små
marginaler. Låt vara att det inte är en jättestor grupp
människor för vilka det direkt skulle bli sämre lön-
samhetsmässigt att arbeta än att inte göra det. Men att
de över huvud taget finns är helt osannolikt när man
tänker efter. Och som sagt, för väldigt många gör det
en mycket liten marginell skillnad om man arbetar
eller inte arbetar.
Arbetsmarknadsministern vägrar uppenbarligen att
ens tänka tanken att det skulle kunna vara något pro-
blem att vi har kanske världens högsta skatter för
låginkomsttagare. Hon verkar inte ens tycka att det är
olyckligt att människor blir så här oerhört beroende
av bidrag och politiska beslut och därmed inte själva
kan förändra sin situation.
Jag förstår om regeringen och regeringens företrä-
dare inte vill lyssna på mig och moderaterna i den här
frågan. Men kanske borde man fundera på varför
socialdemokraternas systerparti i Storbritannien, La-
bour, med den framgångsrike ledaren Blair i spetsen
just förbereder ett förslag om sänkt skatt för lågin-
komsttagare för att öka incitamenten att ta sig ur bi-
dragsberoendet. Jag vore tacksam om Margareta
Winberg ville kommentera just denna utveckling i
Storbritannien. Har Blair och Gordon Brown tänkt
fel?

Anf. 66 INGER SEGELSTRÖM (s):
Herr talman! Jag skulle vilja fortsätta diskussionen
om att skattesänkning - det är min uppfattning - ald-
rig gagnar kvinnor. Jag skulle vilja fråga arbetsmark-
nadsministern vad som skulle hända konkret om man
nu sänkte skatterna och det skulle drabba kunskapslyf-
tet. Vad skulle hända med den stora gruppen kvinnor?
Vi vet ju att två tredjedelar av dem som går på kun-
skapslyftet i dag just är kvinnor. Det är den gruppen
som vi tycker behöver vidareutbildning för att klara
sig. Vad skulle hända med dem? Vart skulle de ta
vägen i det moderata Sverige?

Anf. 67 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Herr talman! Det finns anledning att påminna om
varför vi har skatt i Sverige. Det låter som om det är
en styggelse som regeringen har hittat på och som
bara är till besvär för de allra flesta.
Vi har i Sverige valt en unik modell jämfört med
många andra europeiska länder. Vissa saker som vi
tycker är viktiga skall vi se till att människor kan få
efter behov, inte utifrån efterfrågan - alltså en solida-
risk fördelning av vissa tjänster i Sverige. Det gäller
t.ex. skola, vård, omsorg och kunskap. Vi har sagt att
om detta skall vara möjligt måste vi alla vara med och
bidra. Vi har alltså en gemensam finansiering för att
människor skall kunna få vård, omsorg och utbildning
efter behov.
Vi har också en demokratisk kontroll, dvs. vi po-
litiker styr faktiskt detta. Vi tror att om marknaden
skulle styra, vilket moderaterna ofta förespråkar,
skulle det inte vara efter behov utan efter efterfrågan.
Men efterfrågan och behov är inte samma sak.
I det moderata Sverige vill ni ge mer pengar i
fickan. Man skall klara sig bättre själv genom att
skatterna tas ned ordentligt. Sedan får var och en en
liten påse pengar i sin ficka, och så får man fråga efter
vård, omsorg och utbildning så gott man kan. Då är
det efterfrågan som styr. Det betyder att de som får en
stor påse pengar i fickan kan efterfråga mer vård,
omsorg och skola, men de som får en liten påse peng-
ar kan efterfråga mindre.
Där har vi i ett nötskal skillnaden mellan oss och
er. Vi ger efter behov och inte efter hur mycket penar
man råkar ha i fickan.
Man kan också fråga sig: Om vi hade ett annat
system, vad skulle då skolan kosta? Det finns exempel
på det i andra länder där man faktiskt betalar sin skola
själv. Och det är dyrt! Vad skulle sjukvården kosta?
Vad kostar en operation? Det finns också exempel i
andra länder där man betalar själv.
Det gör t.ex. att många svenskar i utlandet, som
trivs utomordentligt gott i det goda klimatet i Brasili-
en och var det nu är, vill komma hem när de blir sju-
ka. De vill komma hem när deras barn skall gå i skola.
Det är ju så dåliga skolor i det landet och skulle de för
övrigt skicka barnen till USA eller någon annanstans
kostar det så hemskt mycket. Då passar de svenska
välfärdssystemen.
De får gärna komma hem. Vi är öppna för alla,
också för de rika. På grund av vårt system har vi värl-
dens minsta klyftor mellan rika och fattiga, och det är
en annan sida av samma välfärdssystem.
Det är som Inger Segelström säger när det gäller
moderaternas system med kraftiga skattesänkningar.
Alla de kvinnor och män, men mest kvinnor, som inte
fick chansen när de gick i skolan, som inte har treårigt
gymnasium och som nu är arbetslösa på grund av den
utveckling som har varit i arbetslivet, en utveckling
som inte tolererar människor som inte har mer av
kunskap och kompetens, får nu sin andra chans. Men
med ert system skulle de inte få det.
För övrigt talar ni alltid illa om kunskapslyftet.
Det är ett sätt att gömma människor. Ja, det är ett sätt
att gömma de människor som behöver grundutbild-
ning. Om de däremot skall gå på universitet och hög-
skolor gömmer man dem inte. Det är nämligen väldigt
fint i det moderata samhället.

Anf. 68 ANNIKA JONSELL (m):
Herr talman! När man lyssnar på arbetsmark-
nadsministern låter det som om arbetsmarknadsminis-
tern har levt helt isolerad från den debatt som har
pågått ganska länge här i Sverige, från alla de otaliga
rapporter, internationella och inhemska, som visar att
vår mycket stora offentliga sektor och våra höga
skatter faktiskt är ett stort problem för oss.
Det verkar också som om det har undgått henne
helt och hållet att vår offentliga sektor, trots världens
högsta skatter, inte förmår leverera vad den faktiskt
lovar. Detta gör att människor inte har möjlighet att
påverka sin egen situation. De har inte tillräckligt
mycket pengar för att lägga undan och därmed själva
kunna prioritera hur de vill leva eller förändra sin
situation. Men de kan inte heller lita på den offentliga
sektorn. De kan inte lita på att den levererar vad som
behövs i fråga om t.ex. vård, omsorg och utbildning.
Detta är ett mycket stort problem. Jag blir allvarligt
orolig om regeringen inte ens ser det här som ett pro-
blem. Däremot skriver regeringen, t.ex. i budgetpro-
positionen för 1998, att de senaste årens skattehöj-
ningar har påverkat vanliga familjers ekonomi mer än
vad bidragsminskningarna har gjort. Ibland tycks det
ändå finnas något slags insikt om att detta kan vara ett
problem.
Jag är förbluffad över att man sällan över huvud
taget diskuterar skatterna och skattesystemets konsek-
venser när man talar om fattigdom och låga inkoms-
ter. Den största utgiften för samtliga inkomsttagare -
hur litet man än tjänar - är trots allt inte mat, hyra
eller kläder, utan den största utgiften är skatten. Det är
skatten som svenska medborgare inte har råd med.

Anf. 69 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Herr talman! I Katarina Andréns rapport visas i ett
exempel på en ensamstående mamma med två barn,
fyra respektive sex år gamla. För den här mamman
lönar det sig att arbeta, oavsett om hon har barntillsyn
eller inte, om hon går från arbetslöshet till jobb. Ett
annat exempel gäller en kärnfamilj som förlorar peng-
ar på att arbeta. I det fallet är det barnomsorgskostna-
den som är skillnaden, inte skatten.
Det är klart att man kan ha synpunkter på kostna-
den för barnomsorg. Jag skulle önska att barnomsor-
gen var gratis. Tyvärr är den inte det. Det är där som
problemet finns. Det här har alltså ingenting med
skattetrycket att göra.
Annika Jonsell säger att den offentliga sektorn är
ett stort problem. Nej, varför är den det? Den var ett
stort problem när vi inte hade pengar till den. När ni
regerade och lånade för att driva fram reformer inom
den offentliga sektorn var det problem. Om man lånar
pengar och det blir kanske 250 miljarder kronor i
löpande budgetunderskott, i årligt underskott, tittar
självfallet omvärlden på Sverige och undrar vad vi
håller på med. Man säger då: Till dem kan vi inte låna
ut pengar. Vi tar en stor risk om vi lånar ut pengar till
det landet. Vi måste höja räntan så att vi har en säker-
het.
Det var också vad som skedde. Räntan höjdes. Ni
lånade mera. Statsskulden och budgetunderskottet
steg. Räntan och arbetslösheten steg också. Men det
var då. Nu är vi i ett helt annat läge. Nu har räntan
halverats därför att vi har finanserna i balans. Nu tittar
samma länder på oss och säger: Jaha, nu kan vi våga
låna ut till litet lägre kostnad. Man sänker räntan,
vilket är bra för Sverige, för företagare och för en-
skilda människor.
Annika Jonsell säger att folk inte har råd att lägga
undan pengar men inte heller det är sant. Sparkvoten
första halvåret 1990 utgjorde 8 % av BNP - en
mycket stor, egentligen alldeles för stor, sparkvot. Vi
behöver mer av konsumtion, och det har vi nu fått.

Överläggningen var härmed avslutad.

11 § Svar på interpellation 1997/98:215 om
Samhall

Anf. 70 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Herr talman! Bo Nilsson har frågat om det är re-
geringens avsikt att Samhalljobben skall fortsätta att
minska och att funktionshindrade därmed skall kom-
ma ännu mer i skymundan på arbetsmarknaden. Vida-
re har Bo Nilsson frågat om regeringen är beredd att
medverka till att Samhalljobben vidmakthålls och
utvecklas som en viktig garant för funktionshindrades
delaktighet i arbetslivet och i samhället.
Saneringen av statens finanser har handlat om
skattehöjningar och neddragningar. Alla har berörts
på något sätt. Det har varit en smärtsam process -
men helt nödvändig. Inte heller Samhalls verksamhet
har kunnat undantas från kraven på effektiviseringar
och besparingar. Det är min mening att Samhall har
hanterat dessa krav på ett beslutsamt och handlings-
kraftigt sätt. Samhalls egen bedömning är att föränd-
ringsarbetet har varit tungt och svårt men att Samhall
har stärkts, blivit effektivare och mindre beroende av
staten.
De sparkrav som ställts på Samhall har inte bara
berott på behovet av att sanera statens budget. Sam-
hall behövde genomföra omstruktureringar, verksam-
hetsförändringar och effektiviseringar. Det fanns
verksamheter, främst viss tillverkningsindustri, som
innebar mycket stora kostnader per arbetstillfälle.
Olika omvärldsfaktorer, exempelvis ökad konkurrens
från Baltikum och Östeuropa, har gjort det nödvän-
digt att ändra produktionsinriktning och finna nya,
mer konkurrenskraftiga verksamhetsområden. Statens
budgetproblem medförde att förändringsarbetet fick
genomföras i en något snabbare takt men det arbetet
skulle ändå ha behövt göras.
Bo Nilssons fråga handlar om vilka förutsättningar
som skall gälla för Samhall år 1999. Som Bo Nilsson
vet förbereder regeringen nu 1998 års vårproposition
där förslag skall läggas om ramarna för de olika ut-
giftsområdena. Fördelningen av medel på de olika
anslagen inom respektive utgiftsområde sker först i
höstens budgetproposition. Det är således inte möjligt
för mig att i dag säga något om vad utfallet för Sam-
halls del kan tänkas bli.
Det framgår av Samhalls koncernplanering för
1999 att det finns orosmoln framöver. 1998 hotar att
bli det tredje förluståret i rad. Enligt Samhall finns
risk för en fortsatt negativ utveckling.
Den utvecklingen kan inte fortsätta. Inom Arbets-
marknads- och Finansdepartementen förbereds nu ett
analysarbete, där Samhalls ekonomiska situation
närmare skall studeras och analyseras bl.a. med hjälp
av särskilt företagsekonomisk expertis. Vidare arbetar
Riksrevisionsverket med en studie av Samhall som
väntas bli klar till årsskiftet. Regeringen avser att
återkomma till riksdagen om Samhalls framtida verk-
samhet. Det är min ambition och avsikt att Samhall
skall kunna ges långsiktigt hållbara förutsättningar för
sin verksamhet.
Samhall är viktigt för att också de människor med
funktionshinder som har allra svårast att hävda sig på
arbetsmarknaden skall kunna erbjudas arbete. Men
vad som alltid gäller är att möjligheten till ett arbete
på den reguljära arbetsmarknaden skall prövas i första
hand innan en Samhallanställning kan bli aktuell.
Arbetsmarknadsverket förutsätts år 1998 öka antalet
lönebidragsanställda och anställda i offentligt skyddat
arbete, OSA, till 53 000 personer. Lönebidragsan-
ställning är även en viktig form för återgång till den
reguljära arbetsmarknaden efter Samhallanställning.

Anf. 71 BO NILSSON (s):
Herr talman! Jag får väl tacka för svaret men
egentligen fick jag inte svar på mina frågor. Jag har
frågat om Samhalls framtid: Är regeringens avsikt att
Samhalljobben skall fortsätta att minska och att funk-
tionshindrade därmed skall komma ännu mer i skym-
undan på arbetsmarknaden, eller är regeringen beredd
att medverka till att Samhalljobben vidmakthålls och
utvecklas som en viktig garant för funktionshindrades
delaktighet i arbetslivet och i samhället?
När jag nu inte har fått svar skulle jag vilja försö-
ka med ett annat sätt att fråga. Kanske kan jag då få
bättre svar. Jag tänker nämligen ställa ett antal frågor
och hoppas på enkla svar.
För det första: Trots rekordhög arbetslöshet har
Samhall minskat med 2 500 jobb, ca 10 %, på tre år.
Har det verkligen varit rätt? Detta är min enkla fråga.
Om regeringen inte gör något nu i budgeten för 1999
måste antalet jobb i Samhall minska med ytterligare
2 500, alltså en minskning ned till 25 000 jobb. Man
måste således börja friställa redan i höst, om man inte
redan har börjat med friställningarna. Kan detta verk-
ligen vara rätt?
För det andra: Fram t.o.m. 1996 fick Samhall
kompensation för avtalsenliga lönehöjningar. Anställ-
da med arbetshandikapp har som alla vet - också
statsrådet, hoppas jag - begränsad arbetsförmåga. Det
är inte riktigt att kräva att de skall kunna öka sin ef-
fektivitet lika mycket som övriga anställda. Bara den
uteblivna lönekompensationen betyder ett besparings-
krav på Samhall på 311 miljoner kronor. I statsrådets
egen utredning LOSAM konstateras det att Samhall
åter måste ges kompensation för löneutvecklingen.
Jag skulle vilja höra statsrådet ge några goda skäl för
att inte ge lönehöjningskompensation så som LOSAM
föreslår.
För det tredje: 50 % av de funktionshindrade står i
dag utan jobb. Samtidigt har jobben i Samhall - låt
säga att lönebidragen är ungefärligen oförändrade -
dvs. insatserna totalt för de funktionshindrade, mins-
kat. Därför behöver de här människorna mera stöd än
vad ordinarie arbetskraft behöver. De här människor-
na behöver speciella åtgärder. Då kan man fråga sig
om det är rimligt att minska antalet jobb ytterligare i
Samhall 1999, som Samhall självt varnar för. Om
t.o.m. det här skulle accepteras, kan man då få höra
vilka andra insatser som statsrådet är beredd att göra
för att minska arbetslösheten ordentligt bland de
funktionshindrade.
För det fjärde: Jag hörde Lars Ulander, som tidi-
gare var ordförande i arbetsmarknadsutskottet, hålla
ett tal där han sade att han var övertygad om att det
var en vinst för samhället att anställa folk i Samhall i
stället för att låta dem gå på a-kassa eller i förtids-
pension, som ofta är alternativen för de här grupper-
na. Jag skulle naturligtvis gärna höra om Lasse möjli-
gen hade fel eller om det finns andra skäl till att ha en
annan åsikt i dag än Lars Ulander hade då. Jag är för
min del helt säker på att Lasse hade rätt. Det är bättre
och billigare för samhället att ge jobb i Samhall än att
låta folk gå arbetslösa med a-kassa eller t.o.m. för-
tidspension.
När jag nu inte fick svar på de tidigare frågorna
önskar jag att statsrådet åtminstone ville ge mig en
avsiktsförklaring. Hur skall det gå för Samhall, och
hur skall det gå för de funktionshindrade på arbets-
marknaden? Det här är väldigt viktigt för en svag
grupp, som jag tycker att vi socialdemokrater borde
värna.

Anf. 72 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Herr talman! Jag delar Bo Nilssons uppfattning att
denna grupp är en grupp som skall värnas. Det kan
man naturligtvis göra på litet olika sätt.
Låt mig ändå först säga att den som läser statistik,
och det måste en arbetsmarknadsminister göra, ändå
kan konstatera att de arbetslösa har blivit färre under
det senaste året. Arbetslösheten har sjunkit ganska
kraftigt för den gruppen.
Vi kan också konstatera att långtidsarbetslösa ar-
betshandikappade har blivit färre. Antalet har nästan
halverats på ett år. Vi kan också konstatera att det inte
bara är åtgärder som har åstadkommit det här fallet,
även om åtgärderna är något fler nu än för ett år se-
dan. Det beror på andra saker. Förhoppningsvis har
de kunnat beredas någon form av annan sysselsätt-
ning.
Vi kan också via statistiken se att lönebidragen
ligger litet högre. De ligger sista veckan på 47 000.
Det är jag inte nöjd med. Jag har sagt att lönebidragen
skall upp över fjolårets nivå. Lönebidrag och OSA,
som den åtgärden heter, skall upp till ett snitt på unge-
fär 53 000. Det finns också i denna uppgång på ar-
betsmarknaden en viss ljusning för den här gruppen.
Det tycker jag att vi skall kosta på oss att erkänna.
Men det är klart att det inte räcker. Vi måste göra
särskilda insatser för att den uppgång som vi nu ser
också skall komma den här gruppen till del i ännu
högre utsträckning. Det kan handla om lönebidrag,
det kan handla om arbetstillfällen inom Samhall.
För att svara på några av frågorna kan jag väl säga
att det är klart att jag inte tycker att det är rätt att man
friställer 2 500 personer, lika litet som jag tycker att
det är rätt att man friställer folk i offentlig sektor. Det
finns också en annan uträkning, som vi diskuterade
här förut, som visar att om man ser det strikt ekono-
miskt skulle det säkert vara lönsamt att alla de här
människorna fick gå tillbaka till offentlig sektor. Om
man räknar plus och minus kan man säga det. Min
ambition är att jobben vidmakthålls 1998. Det är min
ambition. Hur det skall gå till får vi återkomma till i
den vårbudget som kommer om ett par veckor.
De andra frågorna som vi har diskuterat tidigare
handlar om resultatkrav. Vi har skärpt kraven på dem
som jobbar i Samhall. Det handlar om ytterligare mål,
det som LOSAM var inne på. Det handlar om finansi-
eringen på litet längre sikt, inklusive PLO-
uppräkningen. Det skall ingå i den analys av Samhall
som skall göras på ett mer djupgående sätt än t.o.m.
LOSAM gjorde. Där skall också effekterna av en
eventuell utökning av antalet platser på Samhall gö-
ras.
Det är klart att det i mitt huvud också finns ett så-
dant scenario. Hur skulle det vara om vi utökade med
visst antal tusen nya platser? Vad skulle det kosta?
Hur skulle det vara i förhållande till att vi t.ex. utöka-
de möjligheten till lönebidrag? Men detta är någon-
ting som den utredning som vi kommer att avisera i
vårpropositionen kommer att titta närmare på.

Anf. 73 BO NILSSON (s):
Herr talman! Det verkar åtminstone litet ljusare.
Nu hoppas jag att vi till protokollet antecknar att
ambitionen var att man skulle vidmakthålla antalet
anställda för nästa år. Det tycker jag är ett viktigt
besked. Jag hoppas verkligen att statsrådet kan leva
upp till det kravet.
Jag har några uppgifter som jag gärna vill ta upp.
Det skulle behövas 170 000 nya jobb som förbehålls
funktionshindrade för att denna grupp skall ha samma
sysselsättningsnivå som andra grupper i samhället.
Det måste vara en utmaning. Det är inget som vi kan
nonchalera. Det måste kraftsamlas även om detta är
en svag grupp som kanske inte är så högljudd i debat-
ten. Men detta är verkligen en grupp som behöver vår
hjälp.
Jag tittar på antalet anställda med lönebidrag. In-
klusive OSA och Samhall har de från 1990 till 1997
legat oförändrat på ca 80 000. Samtidigt har åtgärder-
na för arbetslösheten i gemen fyrdubblats. Det råder
inget tvivel om att den här gruppen är förfördelad. Jag
tycker att det är viktigt att stå upp för just den här
gruppen.
Jag har några exempel på andra konsekvenser av
den situation som Samhall är i. I Kävlinge står det i
dagens tidning: Förvånad över uppsägningar på Sam-
hall. Uppgift står mot uppgift när det gäller uppsäg-
ningar av anställda på Samhall syd. På bara några
månader har sex stycken i Kävlinge blivit uppsagda
från Samhall.
Det är så hårda krav i dag att folk inte ens platsar i
Samhall, utan man säger upp dem därför att de inte är
effektiva nog. Det här är naturligtvis ett utslag av de
hårda besparingar som man har gjort på Samhall. Jag
tycker att det här är ett dåligt sätt att spara på.
Jag träffade en kollega innan jag skulle gå hit som
sade: Jag har en bekant som inte kommer att få vara
kvar på sitt jobb i Samhall därför att hon inte klarar
effektivitetskravet. Jag kan ta många exempel. Jag var
på ett epilepsimöte i lördags. Jag är ordförande i Epi-
lepsiförbundet. Då var det en kille som sade: Jag har
jobbat i Samhall i 30 år, nu orkar jag inte längre där-
för att effektivitetskraven är så höga som de är. Det
går att ta hur många exempel som helst.
Jag fick i dag Arbetslivsfakta i min hand. Där står:
Få arbetshandikappade får arbete. Det här är mycket
allvarliga signaler. Jag tycker att det är vår uppgift
som politiker att hjälpa dem som behöver den här
hjälpen allra bäst.
Nu vet jag inte om den statistik som jag läste upp
eller den statistik som tydligen arbetsmarknadsminis-
tern har är riktig. Men jag vet att det är hundratusen-
tals människor med funktionshinder och arbetshandi-
kapp som står utanför arbetsmarknaden. De är jätte-
dyra för samhället. Det allra bästa vi kunde göra för
dem och för samhället vore att ge dem någon form av
jobb. Jag tror att Samhall skulle kunna göra en stor
insats i det sammanhanget. Ge Samhall förtroendet
och nya resurser! Då tror jag att vi kan skapa många
nya meningsfulla arbeten för funktionshindrade.

Anf. 74 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Herr talman! Först vill jag kommentera att det
skulle behövas 170 000 nya jobb för att det skulle bli
paritet med de icke arbetshandikappade. Det är klart
att man kan räkna så. Men de flesta av de här 170 000
söker ju inte jobb. De finns inte i den kategori som
söker jobb. Vår målsättning är att i första hand hjälpa
dem som finns hos arbetsförmedlingen eller hos AMI.
Däremot kan man säga att om de som i dag inte
står till arbetsmarknadens förfogande, alltså inte är
inskrivna på arbetsförmedlingen eller AMI, ser att det
går litet bättre för den grupp som är inskriven kom-
mer de att strömma ut. Så fungerar det också i den
vanliga arbetsmarknaden för icke handikappade. Det
behövs ett antal tusen nya jobb för den gruppen, det
är helt klart.
Jag tycker inte heller att det är en riktigt rimlig
jämförelse att säga att de arbetshandikappade trots allt
har uppgått till ett visst antal. De har inte blivit fyra
gånger fler, som de arbetslösa har blivit, och man kan
därför inte jämföra med fyra gånger fler i åtgärder.
Jag tycker att den jämförelsen haltar litet grand.
Jag blev vidare litet förvånad när Bo Nilsson tala-
de om de personer som slutar. I Samhalls egen studie
om Samhall, Merkostnader, en första analys, står det
faktiskt på s. 4 att uppsägning eller permittering ej
tillämpas. Samhall har inte sedan starten sagt upp
eller permitterat anställda med arbetshandikapp på
grund av arbetsbrist orsakad av konjunktur eller av
andra marknadsskäl.
Men jag vet också att man nu inför 1999, om det
inte händer någonting, åtminstone säger att man
tvingas att göra detta. Jag tar den oron på största all-
var, och det är därför som jag nu här kan säga att vi
under 1998 skall garantera att det inte blir uppsäg-
ningar. Hur det sedan blir för 1999 och 2000 får den
här analysen visa.

Anf. 75 BO NILSSON (s):
Herr talman! Jag tror att Kävlingeexemplet speg-
lar oron ute i Samhall. Man har hittills klarat precis
det som statsrådet läste upp, men om man inte gör
någonting för nästa år, tror jag att det är dags för
uppsägningar redan i höst för att man skall klara målet
under 1999. Jag tror att det är väldigt viktigt att Sam-
hall får ett besked i frågan om att det här verkligen
kan vara sant. Jag hoppas att det inte är sant, utan jag
hoppas att man kan ge Samhall det besked som stats-
rådet uttalat och som nu förs till protokollet, att strä-
van är att vidmakthålla antalet anställda. Det är oer-
hört viktigt - inte så mycket för Samhall som för de
arbetshandikappade. Det är de som är de viktiga.
De anställda i Kävlinge har alltså inte slutat utan
fått sluta. Det handlar alltså, som jag ser det, om upp-
sägningar. Jag är, utan att ha något belägg för det, litet
rädd för att det här är början på den oro som känns i
företaget. Jag hoppas att det är fel, men jag är litet
rädd för detta.
Statsrådet säger att de flesta av de 170 000 inte
söker jobb, och det är naturligtvis riktigt. Känner man
att det inte lönar sig, går man naturligtvis inte till
arbetsförmedlingen. Men om man skulle öppna slus-
sarna för de här människorna, är jag helt säker på att
det hos dem finns massor av arbetsförmåga som vi i
dag inte använder men som skulle kunna användas
vettigt utan att det kostar samhället speciellt mycket
pengar utan, som jag sade tidigare, tvärtom med vinst.
Jag är säker på att det är bättre att satsa i Samhall
och på lönebidrag än på passiva åtgärder. Det är
klassisk politik från vårt partis sida. Jag är också
säker på att det är ett dåligt sätt att spara, om statsrå-
det fortsätter att spara på Samhall. Jag tror att samhäl-
let förlorar på det. Jag hoppas och tror, även om inte
statsrådet kan säga det, att vi åtminstone till stora
delar är överens.

Anf. 76 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Herr talman! Ja vi är överens om att prioritera den
här gruppen. Den är kanske tillsammans med de
utomnordiska medborgarna den allra svagaste grup-
pen på arbetsmarknaden. Det vore dålig socialdemo-
kratisk politik att inte säga det liksom att inte handla
därefter. Jag kan också säga att vi förutom de insatser
som vi faktiskt kommer att göra för Samhall - jag har
nu inte kunnat nämna alla här - har aviserat en ny lag
om diskriminering av funktionshindrade på arbets-
platserna. Det är också ett steg i rätt riktning.
Jag har, som Bo Nilsson vet, en sakkunnig hos
mig, Sonja Fransson, som har till uppgift att särskilt
lyfta fram, prioritera och beakta den här gruppen
liksom också att driva på det politiska arbetet för den.
Efter mig på föredragningslistan kommer social-
försäkringsminister Maj-Inger Klingvall. Vi ägnar
ganska mycket tid åt att se hur systemen bättre skall
kunna anpassas till varandra, så att det inte är så att
den som behöver Maj-Inger Klingvalls och mina olika
system skall behöva springa runt mellan dem. Vi
sätter människan i centrum, och det handlar då ofta
om den gruppen. Myndigheterna och de andra syste-
men får då organisera sig så att det blir det bästa möj-
liga för individen.
Med det här vill jag säga att det pågår en hel del
arbete som kanske inte alltid syns utåt men som jag
hoppas och tror på litet sikt ändå skall ge resultat.

Överläggningen var härmed avslutad.

12 § Svar på interpellation 1997/98:214 om
underhållsstödet

Anf. 77 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Herr talman! Sigge Godin har frågat mig om re-
geringen avser att komma med förslag till ändringar
som gör att återbetalningsbeloppet kan bestämmas
utifrån en mer aktuell inkomst. Sigge Godin har vida-
re frågat om regeringen avser att komma med förslag
till administrativa förändringar på de punkter som
Riksförsäkringsverket anser är möjliga i nuläget samt
när regeringen kommer att göra en total översyn av
underhållsstödet.
Jag vill börja med att besvara frågan om en över-
syn av underhållsstödet. I regleringsbrevet för bud-
getåret 1997 gav regeringen Riksförsäkringsverket i
uppdrag att utvärdera effekter och resultat av det nya
underhållsstödssystemet. Den rapport som Sigge
Godin hänvisar till och den tidigare avlämnade rap-
porten, som behandlade själva genomförandet av
reformen, ingår i denna översyn. En tredje och slutlig
rapport kommer att överlämnas till regeringen i slutet
av denna månad.
I den nyligen avlämnade rapporten konstaterar
verket att enligt dess uppfattning har de nya reglerna
påtagliga fördelar jämfört med reglerna om bidrags-
förskott. Riksförsäkringsverket gör också bedömning-
en att det nya systemet har varit i gång för kort tid för
att det redan nu skall föreslå några genomgripande
förändringar av regelverket. Verket framhåller också
att IT-resurserna till stora delar är intecknade för att
klara sekelskiftesproblematiken samt för att bygga
upp ett nytt pensionssystem.
I rapporten lämnas dock vissa förslag till rege-
ländringar som bedöms kunna genomföras. De inne-
bär inga eller begränsade förändringar i ADB-
systemet. Verket lämnar också några förslag till för-
ändrade regler där ikraftträdandet bör anpassas till att
ADB-systemen har omarbetats. Vidare pekar Riksför-
säkringsverket på några områden som enligt dess
uppfattning behöver belysas ytterligare. Exempel
härpå är grundavdragets storlek och reglerna för un-
derhållsstöd när barn bor växelvis hos båda föräldrar-
na.
Socialdepartementet kommer inom kort att sända
ut den aktuella rapporten på remiss för att i sedvanlig
ordning inhämta synpunkter från berörda myndigheter
och organisationer. Om det visar sig lämpligt kommer
även den rapport som lämnas i slutet av mars att re-
missbehandlas.
Under våren kommer en särskild arbetsgrupp in-
om Regeringskansliet att bereda Riksförsäkringsver-
kets rapporter. Arbetsgruppen kommer också att be-
reda socialförsäkringsutskottets uttalande att rege-
ringen bör återkomma till riksdagen med förslag till
jämkningsregler vid fastställande av återbetalnings-
skyldigheten. Arbetsgruppen kommer också att pröva
om andra förslag till regeländringar skall arbetas
fram.
När det gäller Sigge Godins fråga om huruvida re-
geringen avser att återkomma med förslag som gör att
återbetalningsskyldigheten kan bestämmas utifrån en
mer aktuell inkomst vill jag först påminna om de
resonemang som fördes i propositionen om under-
hållsstöd. Där sägs bl.a. att reglerna för återbetal-
ningsskyldighet bör vara förutsebara och enkla och att
underlaget för procentberäkningen bör vara lätt att få
fram och att kontrollera.
Att regeringen valde att utgå från den senaste tax-
eringen när återbetalningsskyldigheten skall bestäm-
mas berodde med andra ord inte på någon slump utan
föregicks av noggranna överväganden av olika alter-
nativ. Genom att utgå ifrån taxerad inkomst behöver
försäkringskassan inte invänta uppgifter från den
underhållsskyldige om en uppskattad inkomst. Den
behöver inte heller stämmas av efteråt mot fastställd
taxerad inkomst för att se om beloppet var det korrek-
ta. De återbetalningsskyldiga riskerar inte heller att
efter två år upptäcka att de bedömt inkomsten till ett
för lågt belopp och därefter tvingas betala ytterligare
pengar till staten samtidigt med återbetalningsbelop-
pet för det innevarande året.
För de allra flesta är inkomsten ungefär densamma
som för två år sedan eller kanske något högre. För att
underlätta för de återbetalningsskyldiga som i vissa
situationer, t.ex. vid arbetslöshet, kan ha svårt att
betala det fastställda återbetalningsbeloppet infördes
därför möjligheten att helt eller delvis få anstånd med
betalningen.

Anf. 78 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Det
här är ingen ny fråga. Vi brukar diskutera den en gång
i kvartalet, och vi lär få fortsätta med det.
Utformningen av det nya underhållsstödet har vi-
sat sig, enligt vad jag anser, ha mycket allvarliga
brister som vi från Folkpartiets sida pekade på när
regeringen lade fram sitt förslag. Detta konstaterande
innebär inte att vi slår oss för bröstet och säger: Vad
var det vi sade? Vi vill i stället föra en debatt och en
dialog om hur man på bästa sätt kan avhjälpa de allra
värsta bristerna i det här systemet.
Herr talman! Tyvärr ger statsrådet inte på någon
punkt några signaler om hur de här eventuella för-
ändringarna skall kunna ske. Det har nu gått drygt ett
år sedan underhållsstödet infördes. Som statsrådet
skriver i sitt svar har Riksförsäkringsverkets rapport
kommit, och en annan som offentliggörs i dag. Den
har kommenterats i medierna i dag. Jag har inte kun-
nat ta del av den, men den finns. Eftersom jag inte har
rapporten i min hand - mitt utskott har den - utgår jag
från att det som står i medierna i dag är korrekt. Där
står att de nya reglerna inte ger någon besparing. Det
är ganska allvarligt med tanke på den diskussion vi
hade när systemet sattes i sjön. Det kostar staten lika
mycket som det gamla systemet. Då måste man ställa
sig frågan: Är inte det här ett bättre underhållsstöd än
det tidigare? Det finns naturligtvis en del fördelar
med det, men då borde vi göra någonting åt nackde-
larna så att det går att hantera det på ett bättre sätt.
I en rapport från en Göteborgskassa sägs att hela
90 % av dem som sökte anstånd har fått det beviljat.
Av dessa är 15 % kvinnor, vilket aldrig tidigare
kommit fram i debatten. 75 % av dem som ansöker
om anstånd har en inkomst som understiger 150 000
kr per år. 28 % av de sökande är arbetslösa, och 93 %
av dessa beviljades anstånd. Enligt medierna i dag
säger Riksförsäkringsverket att 41 000 personer är
noterade hos kronofogdarna. I fjol var siffran 23 000.
Det bör man kanske fundera över. Vid samtal med
kronofogdarna uppges att de fall där sökande ligger
under existensminimum åtgärdas inte. De ligger som
passiva ärenden, och där får de ligga i fem år. Däref-
ter avskrivs de. När jag frågar kronofogdarna i dag
säger de att man kan uppskatta att ungefär 50 % av
ärendena är sådana som man inte kommer att göra
någonting åt eller där man i mycket liten utsträckning
kan dra in pengar till de avbetalningar som borde
göras.
Är statsrådet medveten om att de människor som
är föremål för betalningsanmärkningar, som det heter,
inte kan låna pengar i en bank, de kan inte köpa något
på avbetalning osv. Skall det pågå i fem år om de inte
får bättre ekonomiska möjligheter? Det finns en
mängd sådana problem. Det går ut över barnens bästa
när föräldrarna inte kan klara ut de här frågorna och
när vi har ett system som inte gör det bättre utan sna-
rare sämre för dem som är arbetslösa och har dålig
ekonomi.
Jag vill fråga: Vad blir nästa steg? När kan rege-
ringen komma med några ändringsförslag för att råda
bot på de värsta bristerna? I många frågor faller sys-
temet samman. Det var det som Folkpartiet varnade
för. Därför måste vi få något svar på hur vi skall han-
tera detta.

Anf. 79 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Miljöpartiet var också kritiskt när
förslaget lades fram. Det är vi fortfarande.
Det är ingenting nytt här, inte några nya förslag,
såvitt jag kan se. Vad tjänar ett land på att ha i övrigt
skötsamma människor hos kronofogden? Underhålls-
stödet skulle vara bättre för barnen. Det skulle få båda
föräldrarna att känna sig delaktiga i sina barns fostran
och ta ett delat ansvar. Det här förslaget har inte inne-
burit några besparingar alls men satt åt en hel del
föräldrar, mest pappor.
Miljöpartiet yrkade i sin motion på propositionen
på ett grundavdrag på 48 000 kr och ett resestöd på
100 miljoner. Men det löser inte alla problem. Men
vad är det för mening att en förälder med inkomster
under socialbidragsnormen skall betala för sitt barn
och begära socialbidrag för sin egen försörjning?
Vi har i ett enigt socialförsäkringsutskott begärt
konsekvensbeskrivningar innan nya beslut fattas. Det
har ännu inte efter flera år blivit fallet. Då genomförs
en sådan här reform. Det har inte gett förväntade
resultat heller. Har Maj-Inger Klingvall något bättre
förslag än i svaret på interpellationen: Vad göra? Det
här genomfördes ju i besparingssyfte, men besparing-
arna uteblev. Det genomfördes för barnens skull, men
det blev så att deras ena förälder ej har råd att träffa
dem. Är det inte en mänsklig rättighet att barnet skall
ha kontakt med båda sina föräldrar? Är det inte delat
ansvar när även en fattig pappa vill och har tid att ta
del i barnets eller barnens uppväxt? Det är delat an-
svar även om man inte ger pengar.
Efter kronofogdens ingripande blir dessa männi-
skor ofta fast i en ännu sämre ekonomisk situation,
och inte alltför sällan orkar de inte heller träffa sina
barn. Skuldfällan har slagit igen över dem. Det här
var väl inte meningen?

Anf. 80 CARINA HÄGG (s):
Herr talman! Statsrådet Maj-Inger Klingvall, in-
terpellanten och meddebattören! Jag såg att man i
interpellationen lyfter upp huruvida nuvarande be-
stämmelser och framför allt konsekvenserna av be-
stämmelserna rimmar med FN:s barnkonvention. Det
inspirerade mig till att ta upp den här frågan ur en
annan vinkel.
I dag är det så att om en förälder har vårdnaden av
ett barn skall den andra föräldern betala ett av försäk-
ringskassan fastställt underhållsbidrag. Det vet vi.
Men det finns speciella fall, t.ex. en 16-årig tjej som
jag har stött på. Hon far illa i sitt hem och omhänder-
togs för en tillfällig placering i familjehem. Föräldrar-
na var skilda sedan länge, och tjejen hade inte haft
någon kontakt med fadern under mycket lång tid. För
övrigt var hon socialt väl anpassad. Det var ingen
problemtjej.
Då socialtjänsten av olika anledningar inte lyck-
ades finna en långsiktig lösning på problemet ordnade
skolkuratorn det så att tjejen fick inackorderings-
tillägg för att kunna bo i ett inackorderingsrum under
gymnasietiden. Hennes försörjning skulle båda föräld-
rarna stå för via underhållsbidrag. Till detta kom
studiebidraget. Hon var ambitiös och arbetade dess-
utom extra så fort hon hade möjligheter till detta. Men
det tog inte lång tid förrän den ena föräldern började
missköta utbetalningarna. Trots påstötningar kom
pengarna mer och mer sporadiskt för att till sist utebli
helt. Som förklaring angav föräldrarna att det berodde
på att de inte kunde betala. Flickan vände sig i första
hand till försäkringskassan för att få hjälp. Men där
kunde man endast hjälpa till om det var till en vård-
nadshavare som utbetalningarna uteblev, inte till ett
barn. Hon sökte därför hjälp hos socialtjänsten som
inte heller hade någon hjälp ett erbjuda. Detta mask-
rosbarn har klarat sig trots dessa dåliga förutsättning-
ar.
Jag tycker inte att det är rimligt att regelverket i
dag är utformat så att ungdomar kan falla mellan
stolarna på det här viset. Det borde kunna vara möj-
ligt att även ungdomar som av speciella orsaker
tvingas ha ett eget boende i slutet av sin barn- och
ungdom också skulle kunna få tillgodogöra sig under-
hållsbidraget. Jag tycker inte att nuvarande situation
är rimlig. Jag tror att även om de här barnen inte är
många är varje individ viktig. Jag tror att sådana här
ungar blir fler och fler.
Jag skulle vilja få reda på om de här fallen kom-
mer med i den planerade översikten och översynen.

Anf. 81 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Herr talman! Låt mig börja med Carina Häggs frå-
ga för den var väldigt speciell. Det är så att under-
hållsstödet går till vårdnadshavaren och skall gå till
samma adress som det barn det gäller bor under. Vi är
medvetna om den här problematiken. Jag kan inte i
dag ge några besked om vad vi skall göra åt det här,
men våra jurister håller på att titta på detta. Det här är
ett speciellt fall. Det är mitt svar till Carina Hägg.
Jag har försökt att svara på Sigge Godins frågor i
interpellationssvaret. Jag tycker att de frågor som
ställdes i debatten är väl besvarade. Men låt mig göra
det hela ännu litet tydligare. Vi har debatterat denna
fråga flera gånger. Detta är en reform som har arbetats
fram under lång tid. Flera regeringar har tittat på hur
man skulle kunna förändra stödet till barn med särle-
vande föräldrar. Nu har vi ett nytt system med de
barnsjukdomar som nya system har. Samtidigt måste
ett nytt system få sätta sig. Man kan inte förvänta sig
att få slutliga resultat snabbt. Det kommer att ta tid.
Nu har Riksförsäkringsverket utvärderat frågan,
och vi är på väg att få den tredje rapporten. Jag har
precis som Sigge Godin inte läst den ännu. Rapporten
skall överlämnas inom de närmaste dagarna till depar-
tementet.
Precis som jag säger i svaret kommer vi att titta på
förslagen, men vi kommer också att sända dem på
remiss. Vi tycker att det är viktigt att få in synpunkter
på dessa tankar och på möjligheterna att hitta lösning-
ar - om vi nu finner det rimligt - på en del av dessa
punkter.
Det kommer också att tillsättas en arbetsgrupp in-
om Regeringskansliet som skall se på den grundläg-
gande kalkylen i systemet. Vi har ett överskridande
för 1997 och ett prognostiserat överskridande för
1998. Vi vill gärna undersöka detta mera i detalj för
att bättre förstå varför det är ett underskott. Nära
80 % av det debiterade underlaget får vi in i dag. Den
stora förändringen är ju att många fler tar ansvar för
sina barns ekonomiska situation. Med det gamla sys-
temet var det 34 % som inte betalade någonting alls.
Nu har den siffran gått ned till 17 %.
Sammantaget är det nya systemet i dag 500 miljo-
ner kronor billigare än det gamla systemet. Det beror
dels på att det är fler som betalar, dels på att det sker
en årlig omprövning, vilket man inte alls hade i det
gamla systemet. Det är alltså viktigt att få sagt att
dagens system är billigare.
Vi vill framför allt åstadkomma ett förändrat syn-
sätt med denna reform, ett synsätt som innebär att det
i första hand är föräldrarna som är ansvariga för sina
barns försörjning.

Anf. 82 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! Javisst skall föräldrar ta ekonomiskt
ansvar för sina barn. Det är alldeles korrekt. Jag delar
också uppfattningen om förändrat synsätt. Men om
man inte ändrar de avarter som finns i systemet blir ju
synsättet hos väldigt många att de inte finner detta
rimligt. De klarar inte av att betala, och det är inte till
barnens bästa att det ständigt är tjafs mellan föräld-
rarna. Det är sammanlagt 334 000 barn som får un-
derhållsstöd. Av föräldrarna är redan i dag 41 000
registrerade hos kronofogden. Vi kan inte låta detta
rulla på så här. Det är detta som är problemet.
Vi kände till barnsjukdomarna från början. Nu har
det gått ett drygt år, och Riksförsäkringsverket pekar i
ett antal punkter på vad man kan göra. Då tycker
statsrådet att ärendet skall remitteras. Riksförsäk-
ringsverket vet mycket väl vad som behöver göras
och vad som kan göras.
Det rör sig om ett antal försäkringskassor. Jag
hänvisade till Göteborgskassan i mitt tidigare inlägg.
Jag har här ett yttrande från Stockholmskassan. Det är
där som de flesta av dessa människor finns. Stock-
holmskassan pekar på ett antal brister. Om den under-
hållsskyldige blir arbetslös eller studerar måste han
eller hon söka anstånd. Det vore bättre att räkna fram
återbetalningsbeloppet på en mer aktuell inkomst.
Stockholmskassan pekar också på att återbetal-
ningsskyldigheten inträder redan vid 36 000 kr i års-
inkomst. Om man inte kan betala blir det alltså en stor
skuld med ränta på ränta, och det löser inga problem.
Vidare säger man att systemet är orättvist. Boföräl-
dern kan ha väldigt goda inkomster, men skall ändå
uppbära helt underhållsstöd.
Indrivning sker redan efter två månader. Enligt
vissa kassor sker detta med automatik. De kan inte
göra någonting. Mitt i behandlingen av ett ärende kan
det ha överförts till kronofogdemyndigheten. Är det
rimligt att ha det på det sättet?
Det är skilsmässobarnen som är förlorarna. Snart
skall riksdagen behandla detta med umgängesresor.
Medan föräldrarna diskuterar vem som skall betala
dem säger regeringen att man skall dela på dessa
kostnader. Skall man inte en gång för alla fatta beslu-
ten på ett och samma ställe? Barnen upplever att det
är de som är skuld till att föräldrarna träter om peng-
arna. Den underhållsskyldige pappan eller mamman
kan inte träffa sina barn, eftersom det inte finns peng-
ar till resorna. Då skall statsrådet skicka ut saker och
ting på remiss! Gör de ändringar som Riksförsäk-
ringsverket har pekat på och som är rimliga och kon-
sekventa och som dessutom leder till litet bättre för-
hållanden i stället för att skjuta frågan framför er!
Hur blir det med de krav som socialförsäkringsut-
skottet har ställt? Kommer det något förslag i vårbud-
geten om hur de frågorna skall lösas? Eller skall ock-
så dessa remissbehandlas och skickas landet runt,
trots att ett enigt utskott har sagt att man inte accepte-
rar att det fortsätter på det här sättet? Det finns inga
politiska kontroverser i utskottet om detta. Vi ser bara
att problemen måste rättas till. Hur blir det, statsrå-
det?

Anf. 83 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Jag fick kanske inte svar på alla mina
frågor. Bl.a. undrade jag hur det ser ut för de föräldrar
som inte längre orkar träffa sina barn när de har fått
en så dålig ekonomi till stor del på grund av under-
hållsstödet. Det är kanske den allra viktigaste frågan.
Hur skall man lossa dessa föräldrar ur skuldfällan?

Anf. 84 CARINA HÄGG (s):
Herr talman! Statsrådet! Också jag tycker att det
är rimligt att barnen prioriteras på ett tydligare sätt av
föräldrarna när det gäller ekonomin. Ibland har man
kanske använt sina pengar på ett sätt som inte i första
hand har kommit barnen till del. Jag delar grundsynen
och tycker att den förändring som har skett på det här
området är bra.
Men det är inte lätt att vara politiker när man sitter
mitt emot en kille som har svårt att betala underhålls-
stöd. Jag hade en frånskild pappa hemma vid mitt
köksbord, och vi satt och gick igenom hans ekonomi
och räkningar. Jag hade inget bra råd att ge till ho-
nom. Hur han än vände och vred på situationen hade
han inte pengar till att betala underhållet. Han hade att
välja mellan att betala underhållsbidrag eller att betala
den skuld för bostaden som hade blivit kvar efter
skilsmässan. Skulden hade alltså inte uppkommit
genom spekulation utan det var en skuld som man kan
få när ett äktenskap har gått i kras och bostaden har
sålts med förlust.
Det är inte så lätt att resonera med enskilda män-
niskor för att hitta en bra lösning, även om man tycker
att beslutet i huvudsak var bra.
Jag vill avsluta med att tacka för att den fråga som
jag tog upp om det enskilda fallet kommer med i
utredningen. Då hoppas jag bara att man hittar en
lösning på dessa ungdomars problem.

Anf. 85 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Herr talman! Jag vill något kommentera frågan om
hur stor skuld som man kan skaffa sig. Sigge Godin
tog upp ett exempel med en underhållsskyldig som låg
på den lägsta inkomstnivån, 36 000 kr. Den stora
skulden på ett år skulle då bli 1 200 kr.
En person som skall betala maximalt belopp för
ett barn under ett år men inte klarar av det hamnar på
ungefär 15 000 kr. Om vi jämför det med andra skul-
der som människor har kan vi få ett annat perspektiv
på detta att vara i skuld till sitt barn, som ändå måste
vara det högst prioriterade man har.
Vilka summor är det vi talar om? Ja, en person
med en månadsinkomst på 10 000 kr som har tre barn,
varav man är underhållsskyldig för ett, betalar 400 kr
i månaden. Resterande, drygt 700 kr, får man via
försäkringskassan och skattebetalarna. Vi måste alltså
ha litet perspektiv på de belopp vi talar om.
Sigge Godin ger sken av att vilja se på den här
frågan med mer generösa glasögon än regeringen. Jag
skulle då gärna vilja veta hur stor generositeten är
från Sigge Godins och Folkpartiets sida. Jag har tittat
på den motion som ni väckte i höstas, och där vill ni
spara 300 miljoner till i förhållande till regeringens
budgeterade belopp för underhållsstödet. Jag är själv-
fallet oerhört intresserad av att få veta hur det skall gå
till. Om vi skall räkna med samma överskridande
1998 som vi hade 1997, handlar det alltså om ungefär
1 miljard som skall tas hem. Är det då de underhålls-
skyldiga som skall betala mer, eller är det vårdnads-
havarna som skall få mindre? Hur skall det gå till?
1 miljard är mycket pengar.
Jag skulle gärna vilja ha ett svar på den frågan,
eftersom Sigge Godin får det att låta som om Folk-
partiet på något sätt är mera generöst än regeringen i
den här frågan.

Anf. 86 SIGGE GODIN (fp):
Herr talman! Statsrådet talar inte om annat än den
besparing som pekas ut och säger inte någonting om
hur det hela skall gå till. Vi vill utgå från föräldrabal-
ken, där båda föräldrarna har ett gemensamt ekono-
miskt ansvar och gemensamt deltar i försörjningen av
sina barn. Så enkelt är det. Då kommer vi till en an-
nan siffra.
Låt mig säga att jag inte är ensam kritiker. Här står
hela socialförsäkringsutskottet, liksom de stora kas-
sorna i Stockholm och Göteborg och även kronofog-
darna. När man pratar med dessa människor säger de
samfällt att man inte borde med automatik efter två
månader skicka en massa ärenden till kronofogdarna.
Det drabbar ju dessa människor, eftersom de har
betalningsanmärkningar. De säger att de borde få
sköta det här i större utsträckning på kassorna, därför
att de kan lättare komma överens om betalningspla-
ner. Om det är fråga om så litet pengar - som statsrå-
det litet vårdslöst försöker beskriva det för dem som
läser protokollet - bör vi låta kassorna göra det. De
har en bättre kontakt med dessa människor, och de
kan klara ut det på ett bättre sätt.
Låt mig än en gång säga att det är för barnens
bästa och barnens rätt till båda sina föräldrar som jag
ständigt tar upp det här. Jag gör det inte för att måla
in regeringen i ett hörn - det gör ni så bra själva. Ni
vet exakt hur ni skall göra. Gång efter gång när vi
pratar om de här frågorna har ni bara ett besked,
nämligen att ni skall skicka frågorna på remiss. Det
löser inte problemen.
Återigen frågar jag: Får vi något besked i vårpro-
positionen? Det hastar. Vi har provat systemet i drygt
ett år, och det visar sig att det har utomordentligt stora
brister, som vi tillsammans borde åtgärda.

Anf. 87 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Herr talman! Jag kan bara konstatera att jag inte
har fått något grepp om hur Folkpartiet tänker spara
300 miljoner i förhållande till regeringens belopp,
vilket totalt blir över 1 miljard. Men jag har förstått
att vad man vill åstadkomma är en mycket långtgåen-
de behovsprövning. Det förvånar mig väldigt mycket,
därför att det är ett så oerhört stort avsteg från Folk-
partiets syn på välfärdspolitiken och det som Folk-
partiet står för, dvs. en generell välfärdspolitik.
Jag känner mig oerhört bekymrad inför tanken att
Folkpartiet skulle få möjlighet att utöva inflytande
över det här systemet - vad skulle det då handla om?
Om det är fråga om 1 miljard blir det ju mycket
långtgående regelförändringar. Det är, som sagt var,
tvärtemot det som brukar vara Folkpartiets ledstjärna
när det gäller välfärdspolitiken.
Vi skickar frågor på remiss därför att man måste
göra det när man bereder ärenden, innan man kan
lägga fram förslag för riksdagen. Det är inte något
nytt, utan det är en självklarhet när ärenden bereds i
Regeringskansliet för att så småningom behandlas
vidare i riksdagen.
Det vi gör, som jag har berättat om, är att dels gå
igenom den grundläggande kalkylen när det gäller
underhållsstödet, dels titta igenom och skicka försla-
gen från Riksförsäkringsverket på remiss. Vi skall nu
bereda det. Om det finns behov av förslag kommer vi
att kunna lägga fram dem i samband med budgetpro-
positionen i september. Det är viktigt att vi får ge-
nomarbetade förslag för att vi skall kunna ta ställning
till dem i det fortsatta beredningsarbetet.
Vi socialdemokrater vill ha ett generellt stöd, en
garanti som går ut till alla barn. Vi vill ha ett föränd-
rat synsätt: Det är föräldrarna som i första hand tar
ekonomiskt ansvar för sina barn. Vi tror att det är bra
för barnen.

Överläggningen var härmed avslutad.

13 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Proposition
1997/98:97 till justitieutskottet

Förslag
1997/98:RFK2 till konstitutionsutskottet

Motioner
1997/98:Jo42-Jo44 till jordbruksutskottet
1997/98:Ub16-Ub25 till utbildningsutskottet
1997/98:L16-L21 till lagutskottet
1997/98:U27-U30 till utrikesutskottet
1997/98:A11 till arbetsmarknadsutskottet

14 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Finansutskottets betänkanden 1997/98:FiU13-FiU16
Skatteutskottets betänkande 1997/98:SkU21
Justitieutskottets betänkanden 1997/98:JuU14 och
JuU16
Lagutskottets betänkanden 1997/98:LU16-LU18 och
LU20
Socialförsäkringsutskottets betänkanden
1997/98:SfU9 och SfU10
Kulturutskottets betänkanden 1997/98:KrU10 och
KrU11
Näringsutskottets betänkanden 1997/98:NU8 och
NU10
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1997/98:AU5

15 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Proposition
1997/98:104 Behandlingen av häktade
1997/98:105 Det allmännas skadeståndsansvar

Förslag
1997/98:RR9 Riksdagens revisorers förslag angående
statens roll som ägare av bolag

Redogörelse
1997/98:NR1 Nordiska rådets svenska delegations
berättelse angående verksamheten under 1997

Motioner
med anledning av prop. 1997/98:56 Transportpolitik
för en hållbar utveckling
1997/98:T20 av Barbro Andersson och Mats Berglind
(s)
1997/98:T21 av Sinikka Bohlin m.fl. (s)
1997/98:T22 av Lilian Virgin och Ingibjörg Sigurds-
dóttir (s)
1997/98:T23 av Kristina Zakrisson och Birgitta Gid-
blom (s)
1997/98:T24 av Inger Lundberg m.fl. (s)
1997/98:T25 av Jan Backman (m)
1997/98:T26 av Bo Nilsson (s)
1997/98:T27 av Märta Johansson och Sten Östlund
(s)
1997/98:T28 av Kenth Skårvik m.fl. (fp)
1997/98:T29 av Elver Jonsson m.fl. (fp,m,c)
1997/98:T30 av Mats Odell m.fl. (kd)
1997/98:T31 av Rigmor Ahlstedt (c)
1997/98:T32 av Sven Bergström och Erik Arthur
Egervärn (c)
1997/98:T33 av Inger Lundberg (s)
1997/98:T34 av Lennart Klockare m.fl. (s)
1997/98:T35 av Olof Johansson m.fl. (c)
1997/98:T36 av Erling Bager och Kerstin Heinemann
(fp)
1997/98:T37 av Erling Bager (fp)
1997/98:T38 av Kjell Nordström m.fl. (s)
1997/98:T39 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
1997/98:T40 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp)
1997/98:T41 av Roy Ottosson och Elisa Abascal
Reyes (mp)
1997/98:T42 av Carin Lundberg och Lars Lilja (s)
1997/98:T43 av Jan Björkman m.fl. (s)
1997/98:T44 av Birgitta Hambraeus (c)
1997/98:T45 av Per Westerberg m.fl. (m)

Skatteutskottets betänkande
1997/98:SkU20 Koncernregeln

Utrikesutskottets betänkanden
1997/98:UU9 Fattigdomsbekämpning i Sveriges
utvecklingssamarbete
1997/98:UU23 Utrikesförvaltningen

Jordbruksutskottets betänkanden
1997/98:JoU18 Miljövårdsarbetet och försurningen
1997/98:JoU19 Jakt och viltvård
1997/98:JoU21 Ändringar i livsmedelslagen m.fl.
lagar

16 § Anmälan om interpellation

Anmäldes att följande interpellation framställts

den 24 mars

1997/98:242 av Per Bill (m) till kommunikationsmi-
nistern
Posten AB

Interpellationen redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 14 april.

17 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts
den 23 mars

1997/98:601 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
statsministern
Kommunismens folkmord
den 24 mars

1997/98:602 av Mikael Odenberg (m) till statsminis-
tern
Ravensbrück
1997/98:241 av Kia Andreasson (mp) till justitiemi-
nistern
Väktar- och polisvåld

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 14 april.

18 § Kammaren åtskildes kl. 19.57.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdet början till ajourne-
ringen kl. 16.25 och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.