Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1997/98:66

Torsdagen den 12 februari

Kl. 12.00 - 18.15

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

---------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 6 februari.

2 § Meddelande om fördröjda svar på interpel-
lationer

Till riksdagen hade inkommit följande skrivelser:

Interpellation 1997/98:166

Till riksdagen
Interpellation 1997/98:166 av Gudrun Lindvall
(mp) om biologiska mångfalden i odlingslandskapet.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
3 mars 1998.
Skälet till dröjsmålet är resa.
Stockholm den 9 februari 1998
Anna Lindh

Interpellation 1997/98:172

Till riksdagen
Interpellation 1997/98:172 av Gudrun Lindvall
(mp) om bekämpningsmedel i vattendrag.
Interpellationen kommer att besvaras tisdagen den
3 mars 1998.
Skälet till dröjsmålet är resa.
Stockholm den 9 februari 1998
Anna Lindh

Interpellation 1997/98:168

Till riksdagen
Interpellation 1997/98:168 av Mats Odell (kd) om
den privata tjänstesektorn.
Interpellationen kommer att besvaras den
20 februari 1998.
Skälet till dröjsmålet är arbetsanhopning.
Stockholm den 9 februari 1998
Thomas Östros

3 § Svar på interpellation 1997/98:101 om om
privatisering

Anf. 1 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Mot bakgrund av den upphandling
som sker av vissa vård- och omsorgstjänster i privat
regi och där lagen om offentlig upphandling tillämpas
har Lars Stjernkvist frågat mig om det går att finna en
lösning som gör det möjligt att förena kravet på
mångfald i vårdproduktionen med kravet på öppenhet
och demokratisk insyn.
Jag vill börja med att säga att vi är helt ense om
hälso- och sjukvårdens fundament; en demokratiskt
styrd vård, solidarisk finansiering och att vården och
omsorgen skall ges efter behov. Vi välkomnar också
båda alternativ till den traditionella driften i offentlig
regi, då detta kan ge ökad effektivitet inom hälso- och
sjukvården. Även för patienterna har de alternativa
driftformerna medfört positiva effekter, bl.a. en ökad
tillgänglighet till vård och omsorg och ett bättre be-
mötande.
Jag vill också säga att jag har förståelse för den
problematik som Lars Stjernkvist tar upp. Jag tror
dock att dagens system med solidariskt finansierad
och fördelad verksamhet går att kombinera med en
mångfald när det gäller produktion av vård och om-
sorg. Det finns emellertid brister på en del områden
som vi bör arbeta vidare med för att försäkra oss om
att vi har en korrekt upphandling av privata vårdgiva-
re och att vården speglar befolkningens värderingar
och behov.
För det första måste vi politiker vara lyhörda för
befolkningens behov och preferenser. En demokra-
tiskt styrd vård förutsätter att sjukvårdshuvudmännen
tar reda på vad befolkningen vill ha och vilken vård
och omsorg som de tycker är bäst. Det måste också
finnas ett samspel mellan politiker och de olika pro-
fessionerna för att ta till vara professionernas kunnan-
de i beslutsprocessen.
För det andra måste det finans en tillfredsställande
beställarkompetens. Detta är en förutsättning för att
befolkningen skall erbjudas en god service oavsett
driftsform. Vid val av vårdgivare bör verksamhetens
inriktning, tillgänglighet, kvalitet och kostnadseffek-
tivitet vara styrande. Det innebär inte att kortsiktiga
ekonomiska hänsynstaganden skall prägla upphand-
lingarna av vårdproducenterna. Tvärtom, beställaren
måste lägga stor vikt vid att ange vilka faktorer som
tillmäts betydelse och om möjligt också redovisa
angelägenhetsgrad i förfrågningsunderlaget. Detta
kommer sedan att ligga till grund i urvalsprocessen.
Vidare skall den som upphandlar, enligt lagen om
offentlig upphandling, dokumentera de skäl på vilka
ett anbud antagits och vad som i övrigt förekommit av
betydelse vid anbudsprövningen. Något hinder för
utomstående att ta del av detta dokument föreligger
inte. Därmed finns det möjlighet till en demokratisk
insyn i beslutsprocessen.
Det finns alltid utrymme för förbättringar när det
gäller beställarkompetensen inom kommuner och
landsting. Samtidigt vill jag understryka att kommu-
nerna och landstingen är på god väg att bygga upp
den här kompetensen, eftersom det även ligger i deras
egna intresse att höja denna kompetens, och jag tror
därför att vi med tillförsikt kan följa utvecklingen på
detta område.
Om politikerna är lyhörda för befolkningens be-
hov och preferenser och om det finns en bra beställar-
kompetens bör vi således kunna uppnå en urvalspro-
cess som inte bara tar hänsyn till kostnader utan också
till tillgänglighet och kvalitet. När det gäller huruvida
hälso- och sjukvårdstjänster skall upphandlas enligt
lagen om offentlig upphandling (LOU) eller ej vill jag
erinra om att regeringen vid regeringssammanträdet
den 8 januari 1998 beslutade att tillsätta en särskild
utredare för att analysera detta. Utredaren skall redo-
visa sitt uppdrag till regeringen senast den 15 mars
1999.
Förutom det jag nyss nämnt finns det ytterligare
samhällsinsatser som måste fungera för att garantera
att befolkningen ges möjlighet till insyn och bedöm-
ning av den vård som produceras, nämligen ett funge-
rande uppföljningssystem och en väl utbyggd tillsyn
av verksamheten. En hel del arbete återstår med att
utveckla bra uppföljnings- och utvärderingssystem.
Här är det viktigt att arbetet intensifieras. När det
gäller tillsynen av den verksamhet som bedrivs inom
hälso- och sjukvården vill jag peka på att Socialsty-
relsen numera också har ett tillsynsansvar över privat
producerad hälso- och sjukvård.
Enligt min mening går det således att förena en
solidariskt finansierad och fördelad vård och omsorg
med mångfald i produktionen. När det gäller frågan
om ifall lagen om offentlig upphandling bör tillämpas
vid upphandling av hälso- och sjukvårdstjänster eller
ej kommer detta att behandlas av den utredning som
regeringen nyligen beslutat tillsätta gällande detta.

Anf. 2 LARS STJERNKVIST (s):
Fru talman! Jag tackar för svaret. Jag skrev den
här interpellationen medan jag följde den debatt som
uppstod efter sjuksköterskebasen Eva Fernvalls m.fl.
fackliga ledares artikel om privata alternativ inom
sjukvården. Det var väldigt många som reagerade och
protesterade, inte minst bland de egna medlemmarna.
De tyckte att det kändes främmande att en facklig
företrädare argumenterade för och välkomnade priva-
ta och andra alternativ till den offentliga vården.
Jag delar Eva Fernvalls åsikter och jag noterar att
statsrådet har samma uppfattning. Jag tror att det är
bra att välkomna alternativ. Det finns skäl när det
gäller pedagogisk inriktning och utveckling av verk-
samheten att välkomna alternativ. Det är inte alltid så
lätt att inom den offentliga verksamhetens ram skapa
den mångfald som behövs och som människor efter-
frågar. Där kan alternativen vara ett viktigt komple-
ment.
Men - vilket också framgår av svaret - det finns
ett bekymmer. Det är inte så alldeles lätt att förena
den kultur och de traditioner som finns inom den
offentliga verksamheten och den kultur och de tradi-
tioner som finns inom framför allt det privata nä-
ringslivet, inom företagsamheten.
Jag tycker att den lagstiftning som bestämmer på
vilka villkor man kan engagera privata och andra
entreprenörer är litet knepig. Regeringen konstaterar
att man därför skall se över vad som gäller för hälso-
och sjukvården. Jag hoppas att man ser över hela
fältet. Lagstiftningen utgår ju ändå från affärslivets
villkor. Vid konkurrensutsättning är det de spelregler
som normalt gäller inom affärslivet som skall prägla
hanteringen. Men när det gäller vård och omsorg är
det inte så alldeles enkelt. Hur värderar man affärs-
mässigt att Stina och Lasse på vårdhemmet tycker att
personalen är klämmig? Hur värderas detta vid en
strikt uppgörelse?
Man kan nog komma en bra bit på väg om man
följer statsrådets rekommendation, att i beställningen
tydliggöra att inte bara kortsiktiga ekonomiska krite-
rier skall gälla, utan att man måste ta hänsyn även till
annat.
Samtidigt inser jag att även för den skickligaste
beställare måste det vara svårt att i förväg göra klart
när hänsyn skall tas till de i allra högsta grad subjekti-
va värderingar som alltid måste styra den offentliga
verksamheten. Vi som är ansvariga för den offentliga
verksamheten kan aldrig bortse från dessa.
Jag har sett många exempel på att det i det prak-
tiska livet, även om man försöker att undvika konflik-
ter, ibland är väldigt svårt att förena lagen om offent-
lig upphandling och dess krav på affärsmässighet med
den kultur och de traditioner som finns och skall fin-
nas inom offentlig verksamhet.
Min fråga är alltså: Finns det inte skäl att i den ut-
värdering som skall göras se över även annan verk-
samhet än hälso- och sjukvård, t.ex. vård och omsorg
i kommunerna? Finns inte precis samma bekymmer
där?

Anf. 3 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Precis som Lars Stjernkvist sade var
det en uppmärksammad debattartikel som Eva Fern-
vall och andra skrev. Min kommentar till denna var
att det är väldigt olyckligt om vi skall ha ett skyt-
tegravskrig när det gäller privat och offentligt driven
vård. Hälso- och sjukvården är i dag inte betjänt av
några jättestora ovanifrån påtvingade organisatoriska
förändringar. Det löser inga problem. Jag tror att det
behövs en dialog mellan privat och offentligt driven
vård och att man i majoriteten av fallen tecknar ge-
mensamma vårdavtal. Sjukvårdshuvudmän och priva-
ta vårdgivare bör komma överens om vilket utbud
som skall finnas av vård och omsorg.
Om man har bestämt sig för att samsas, att hitta en
vettig linje och en dialog, hur skall då processen gå
till när man beställer? Och det är också vad Lars
Stjernkvists fråga handlade om. Då är frågan: Kan
man beställa klämmig personal? Eller hur skall
klämmig personal värderas? Detta är en faktor som är
viktig. Hur skall man definiera och värdera kvalitet?
Lika viktigt är det demokratiska inflytandet för
medborgarna i allmänhet, insynen i och möjligheten
att bedöma verksamheten. I slutänden måste det också
finnas en möjlighet att kontrollera och utöva tillsyn
för att se att resultatet verkligen blev som det skulle
bli enligt beställningen. Fick man det resultat som
man ville ha?
Alla dessa delar måste fungera. Nu skall den utre-
dare som vi har tillsatt se om lagen om offentlig upp-
handling är tillämplig när det gäller hälso- och sjuk-
vårdstjänster. Det är ett viktigt jobb utifrån det som
föreslogs i Samverkansdelegationens betänkande just
för att få sådana här frågor utredda. Vi kommer nog
att se en ganska snabb utveckling på det här området.
Jag är rätt optimistisk, för jag tror att man har lärt sig
mycket under tiden. Man kommer nog att vara mycket
striktare i sin bedömning och diskutera alla olika led
på ett bättre sätt. Men det är viktigt att fundamentet
finns, en demokratiskt styrning och en solidarisk
finansiering samt att det finns en tillsyn och en kon-
troll av att resultatet blev så som man ville ha det när
man beställde.

Anf. 4 LARS STJERNKVIST (s):
Fru talman! Den demokratiska insynen är kanske
den allra viktigaste frågan. Inte minst inom EU har vi
med all kraft hävdat att för oss är den demokratiska
insynen i den offentliga verksamheten så oerhört
viktig. Det handlar inte bara om det som statsrådet
säger i svaret, att man i efterhand skall kunna granska
ordentligt vad det är som ligger till grund för ett be-
slut. Vi ställer högre krav än så. Medborgarna skall
också kunna delta i processen och väga de olika alter-
nativen mot varandra för att därmed kunna påverka
beslutet.
I den konkreta vardagen har jag upplevt att det
kan uppstå konflikter. För några år sedan beslutade
sig Norrköpings kommun för att konkurrensutsätta
verksamheten vid en äldreomsorgsenhet där. Jag är
alldeles övertygad om att kommunen ansträngde sig
för att ställa både kvalitetskrav och ekonomiska krav.
Men det uppstod en konflikt. När de gamla fick se att
det sprang omkring människor som mätte, räknade
och funderade undrade de vilka det egentligen var. Jo,
det var representanter för olika intressenter, och då
spred det sig naturligtvis en väldig oro.
De äldre ville veta: Vilka är de? Vad har de för
idéer och planer? Hur ser deras alternativ ut? Där är
lagen om offentlig upphandling ganska tydlig. Den
här processen skall ske på affärsmässiga villkor. Själ-
va beslutsprocessen har omgivningen väldigt svårt att
delta i och följa. Visst hade de äldre naturligtvis chan-
sen att i efterhand granska om kommunpolitikerna
fattade ett bra beslut. Men för mig kändes det stötan-
de att de gamla utestängdes från processen.
Jag tycker att det är bra att regeringen ser över om
och hur man skall tillämpa lagen om offentlig upp-
handling när det gäller sjukvården. Men precis samma
bekymmer och svårigheter att förena de olika kultu-
rerna - affärsmässighet och det offentliga - finns i
dag inom andra delar av den kommunala verksamhe-
ten.
En del av de exempel på olyckliga privatiseringar
där vi har fått in mer eller mindre oseriösa intressenter
tror jag beror på att politikerna har haft ett för dåligt
beslutsunderlag när de har fattat beslutet. Då tänker
jag inte på det teoretiska materialet. Det har säkert
varit till fyllest. Men som politiker vet vi att det är en
sak vad vi läser oss till när vi fattar beslut och en
annan sak att lyssna och ha personkännedom. Det är
oerhört viktig.
Det måste finnas utrymme för att ta hänsyn till vad
människor faktiskt tycker och tänker. Om tillämp-
ningen av lagen om offentlig upphandling innebär att
människors möjligheter att tycka och tänka högt och
lämna synpunkter begränsas är risken att besluten blir
sämre och att man kanske helt i onödan får in en och
annan oseriös intressent som man skulle ha kunnat
undvika om fler hade haft full insyn hela beslutspro-
cessen.
Detta handlar naturligtvis delvis om hur man till-
lämpar lagen. Jag vet att man där är olika framgångs-
rik och ställer olika krav på öppenheten. Men jag tror
också att man kan förekomma en del av detta genom
att se över och fundera på om lagen är riktigt rätt
utformad och anpassad efter de villkor som gäller i
det offentligrättsliga.

Anf. 5 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Jag kan inte annat än instämma i väl-
digt mycket av det som Lars Stjernkvist säger och
tycker. Det är otroligt viktigt att man bevakar dessa
frågor. Det gäller speciellt informationsfrågan, att
kunna känna att man har en demokratisk kontroll och
att man kan informera på rätt sätt. Det är en jätteviktig
ingrediens i detta.
Jag menar att beställaren bör se till att ställa krav
på att man får informera. Jag tror att man redan ge-
nom att vara väldigt tydlig på den punkten kan göra
en hel del utifrån nu gällande regelverk. Men jag
anser också att det är självklart att vi måste dra slut-
satser också för t.ex. äldreomsorgen och kommuner-
nas upphandling av tjänster när det gäller översynen
av lagen om offentlig upphandling. Det kommer vi att
kunna lära oss en hel del av.

Anf. 6 LARS STJERNKVIST (s):
Fru talman! Avslutningsvis vill jag än en gång
tacka för svaret. Jag delar helt uppfattningen om det
skyttegravskrig som delvis har funnits inte minst inom
vårt eget parti mellan dem som till varje pris försvarat
det gamla och sagt: Det är viktigt att man slår vakt om
de offentliga monopolen, och dem som har sagt: Nej,
vi måste ha privata alternativ för att utveckla verk-
samheten.
Jag har upplevt den här motsättningen som ibland
litet märklig. Jag tror att privata alternativ kan vara ett
viktigt komplement. Men det avgörande är vilka vill-
kor och vilket synsätt som skall prägla verksamheten
alldeles oavsett om den är offentlig eller privat.
Vi har sett exempel på att kommuner har bedrivit
verksamhet på som jag tycker väldigt märkliga grun-
der och utifrån ett väldigt kortsiktigt ekonomiskt
synsätt, och vi har sett exempel på privata intressen
som har haft en väldigt hög ambitionsnivå när det
gäller service och kvalitet. Självklart finns det också
mängder exempel på det omvända förhållandet.
Syftet med min interpellation var att försöka
komma ifrån den frågan och i stället fundera på: Hur
kan vi får de olika kulturerna att fungera tillsammans?
Även om det går att förena privat och offentligt skall
man ändå inte blunda för att det finns konflikter. Jag
tycker att det är bra att statsrådet delar den uppfatt-
ningen och att man redan påbörjat arbetet för att se
över detta. Jag kommer med stort intresse att följa
resultatet av utredningen.

Överläggningen var härmed avslutad.

4 § Svar på interpellation 1997/98:151 om
vårdpersonalens situation m.m.

Anf. 7 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Chatrine Pålsson har frågat mig om
regeringen vidtagit några åtgärder med anledning av
en TCO-undersökning som visar att allt fler känner
rädsla för att mista jobbet på grund av "fel åsikter".
Chatrine Pålsson har också frågat om regeringen
avser att göra en översyn av konsekvenserna för den
vårdpersonal som ständigt lever otillfredsställd på
grund av att den tvingas acceptera att ge mindre god
vård samt om regeringen är beredd att införa värdig-
hetsgarantier så att allmänheten kan känna förtroende
för vården, även om den vårdbehövande inte själv kan
hävda sin rätt.
Grundläggande för all vård och omsorg måste gi-
vetvis vara att människor skall känna trygghet och att
man kan vara säker på att vården och omsorgen håller
god kvalitet. Under de senaste åren har hälso- och
sjukvården och omsorgen genomgått stora föränd-
ringar. Ädelreformen innebar en omfattande för-
skjutning av ansvar och arbetsuppgifter från lands-
tingen till kommunerna. Antalet privata vårdgivare
har ökat. De allt knappare resurserna till följd av
landets dåliga ekonomi har givetvis också påverkat
vården. Detta har inneburit förändringar för såväl de
vårdbehövande som för vårdpersonalen. Jag har stor
förståelse för den oro som detta har lett till bland
personalen.
Trots att kvaliteten i allmänhet är hög finns det
brister och problem inom vården och omsorgen som
måste åtgärdas. Vårdpersonalens oro måste tas på
allvar och respekteras. Här har vårdgivarna ett stort
ansvar. De måste vara lyhörda för personalens syn-
punkter och tillåta en öppen diskussion så att persona-
lens erfarenheter och kunskaper tas till vara. Vårdgi-
varna måste också aktivt arbeta för att förbättra påta-
lade brister.
Personalen, inte minst inom äldreomsorgen, där
ädelreformen har inneburit att man har kommit att få
ansvaret för personer med omfattande medicinska och
omvårdnadskrävande behov, måste också ges bättre
förutsättningar att klara de förändrade arbetsuppgif-
terna och vårdsituationerna. Det kan röra sig om såväl
resurstillskott som mer utbildning för personalen. Jag
vill i detta sammanhang nämna höjningen av statsbi-
dragen med 4 miljarder kronor varje år från år 1997
till år 2000, totalt 16 miljarder kronor, som regering-
en skjuter till för att stärka kommunernas och lands-
tingens ekonomi. Det innebär att sjukvården och
omsorgen tillförs mer pengar för att sjuka och gamla
skall få det bättre.
Hälso- och sjukvården är en betydelsefull del av
välfärdspolitiken i vårt land. Det är viktigt att männi-
skor känner tilltro till att hälso- och sjukvården finns
tillgänglig när de är i behov av vård och behandling.
När människor börjar tvivla på vårdens förmåga att ta
hand om dem på ett bra sätt är det ett allvarligt teck-
en. För att öka förtroendet för vården måste vi lyfta
fram den enskilde patientens ställning, och fokus
måste ligga på vårdtagarens behov av vård och om-
sorg.
HSU 2000 har haft regeringens uppdrag att föreslå
åtgärder som stärker patientens ställning i hälso- och
sjukvården. Utredningen föreslår i sitt delbetänkande
Patienten har rätt (SOU 1997:154) bl.a. att en gene-
rell behandlingsgaranti som ger rätt till behandling
inom tre månader skall införas och att patienterna
skall göras mer delaktiga i vården genom att informa-
tionsskyldigheten för vårdgivarna förtydligas. Som en
annan viktig åtgärd för att stärka den enskilde vårdta-
garens ställning föreslås att förtroendenämnderna som
nu finns i kommuner och landsting för att stödja den
enskilde i vården skall få ett utvidgat ansvarsområde
och förtydligade arbetsuppgifter. Kommitténs förslag
remissbehandlas för närvarande, och regeringen avser
att senare återkomma till riksdagen.
För att tillse att vården bedrivs så att den uppfyller
kraven på en god vård måste det finnas en aktiv och
effektiv tillsynsverksamhet. Socialstyrelsen ansvarar
för tillsynen över hälso- och sjukvården och dess
personal. För tillsynen över den vård och omsorg som
ges enligt socialtjänstlagen svarar länsstyrelserna på
regional nivå medan Socialstyrelsen svarar för tillsy-
nen nationellt. Eftersom bl.a. ädelreformen inneburit
att det ibland uppstår problem vid gränsdragningen
mellan kommunernas socialtjänst och hälso- och
sjukvården kan det uppstå svårigheter att avgöra vil-
ken myndighet som ansvarar för tillsynen över en viss
verksamhet. För att komma till rätta med det har re-
geringen gett en särskild utredare i uppgift att göra en
översyn av vissa frågor rörande socialtjänstens upp-
gifter. I uppdragen ingår bl.a. att föreslå åtgärder för
att förbättra och effektivisera tillsynen över social-
tjänsten. Härvid bör även förutsättningarna för en
bättre samordning av tillsynen över socialtjänsten och
hälso- och sjukvården analyseras. Det får inte råda
något tvivel om var den enskilde eller hans/hennes
anhöriga skall vända sig för att framföra klagomål på
vården. Utredningen skall vara slutförd i mars 1999.
Efter den senaste tiden debatt och diskussion om
missförhållanden i vården, långa väntetider för vård
och behandling och en tröttkörd personal har förtro-
endet för vården naggats i kanten. För att återskapa
allmänhetens förtroende för vården krävs att såväl
patienternas som personalens oro tas på allvar. Patien-
tens ställning i vården måste stärkas. De allra flesta
vårdtagarna vill vara delaktiga och ha inflytande över
sin egen situation i vården. Även de anhöriga måste få
känna sig delaktiga och mötas av respekt för sina
kunskaper och erfarenheter. För att säkra god kvalitet
inom vården krävs dessutom en effektiv, kompetent
och tydlig tillsynsverksamhet. Jag vill slutligen åter-
igen framhålla vikten av att vården präglas av stor
öppenhet där personalens synpunkter, kunskaper och
erfarenheter tas till vara.

Anf. 8 CHATRINE PÅLSSON (kd):
Fru talman! Jag vill börja med att tacka socialmi-
nistern för svaret. Jag hade önskat att jag fått ett klara-
re svar på en del av mina frågor, men det återkommer
jag till under den lilla stund vi har tillsammans.
Jag är uppriktigt sagt mycket orolig över den si-
tuation som finns ute i all vård och omsorg. Det gäller
både den landstingsdrivna verksamheten och den
primärkommunalt drivna verksamheten. Anledningen
till min interpellation är alla de signaler som jag och
som jag tror fler av oss parlamentariker har fått under
senare tid om den rädsla som personalen i svensk
sjukvård i dag upplever för att berätta hur det är.
Jag har som exempel tagit Sarah Wägnert, under-
sköterskan som i år har blivit årets svensk. Skälet är
att hon tog bladet från munnen och berättade om
missförhållanden på Polhemsgården. I den debatt som
var här i riksdagen prisades hon av samtliga partiföre-
trädare. Jag har funderat på varför det var så. Vad det
så ovanligt att någon sade som det var, att någon
vågade tala om när vården inte fungerade? Jag har
också funderat på varför hon först sade upp sig.
Jag har funderat på hur alla de människor i den
svenska hälso- och sjukvården känner sig som inte har
de möjligheterna att i sin situation våga gå ut och säga
som det är. Jag tror att det finns mycket bakom detta
som gör att vi måste se till att sådana saker rättas till
som gör att människor inte vågar gå ut och säga som
det är. Är det någonting i våra sekretessbestämmelser
som gör det?
Jag har läst tidningen Kommun Aktuellt. Jag bru-
kar försöka att följa debatten där någorlunda. Där är
det också det stora bekymmer med att man inte vågar
säga saker och ting som skulle behöva sägas på grund
av risk för disciplinpåföljder. Man vågar inte uppge
sitt namn.
Jag har förmånen att av och till ha kontakt med
olika förbund i Sverige. Ett av dem är Demensför-
bundet, som jag tycker har en synnerligen viktig
uppgift att tala för alla de människor som inte kan tala
för sig själva. Där finns det olika telefonkanaler där
personal kan ringa och säga vad den tycker. Dagligen
kommer det samtal om att man är rädd att säga sin
åsikt på grund av risk för repressalier.
Jag tycker att det känns ovärdigt svensk sjukvård
år 1998, när vi lever i en demokrati och är upplysta
om, som socialministern har sagt, hur viktigt det är att
man verkligen tar till vara alla människor synpunkter
och har en öppenhet. Då gäller det naturligtvis inte i
första hand att vi konstaterar att detta är viktigt, utan
vad som gäller är vad det blir för handling. Vad blir
resultatet av signalerna?
Hur skall vi som politiker i Sveriges riksdag kunna
lägga fram förslag som gör att det här inte händer i
framtiden?
Det är nödvändigt med både öppenhet inom vår-
den och med en struktur där man först går till sin chef.
Det handlar mer om vad man skall göra om inte det
hjälper. Jag vill ställa denna raka fråga innan min tid
är slut: Vilka åtgärder är Margot Wallström beredd att
vidta för att det här skall bli bättre?

Anf. 9 ANN-KRISTIN FØSKER (fp):
Fru talman! När jag tog del av ministerns svar på
den här interpellationen gjorde jag det med både
positiva och negativa känslor. Det är positivt att mi-
nistern trycker på detta att det grundläggande för all
vård och omsorg givetvis måste vara att människor
skall känna trygghet. Vidare är det också positivt att
ministern svarar att vårdpersonalens oro måste tas på
allvar och respekteras. Det står också att det är viktigt
att människor känner tilltro till att hälso- och sjukvår-
den finns tillgänglig när de är i behov av vård och
behandling. När människor börjar tvivla på vårdens
förmåga att ta hand om dem på ett bra sätt är det ett
allvarligt tecken. Ministern slutar med att säga att hon
slutligen vill framhålla vikten av att vården präglas av
stor öppenhet, där personalens synpunkter, kunskaper
och erfarenheter tas till vara.
Den här interpellationen handlar också just om att
personalen skall våga säga någonting. I en kvällstid-
ning i går kunde vi läsa att fyra chefläkare från fyra
akutsjukhus går ut och påtalar den enorma kris som
råder i sjukvården. En oacceptabel situation, säger
bl.a. chefläkaren på Karolinska sjukhuset. Det krävs
mer personal. Det är första gången som chefläkarna
går samman för att protestera mot besparingarna.
Bristen på vårdplatser är konstant och personalen mår
dåligt.
Nu visar det sig att fyra personer går samman, och
det blir något av en grupptalan. Det känns tryggare än
att behöva vara ensam utsatt i kritiken av sin arbetsgi-
vare. Jag tycker att man kan tolka det som att det
finns en rädsla för att man lättare får bestraffning om
man går ut ensam än om man för en grupptalan. Det
är också ett tecken på vilken enorm kris som vården
faktiskt befinner sig i i dag.
Jag sade att jag var positiv till en del av ministerns
svar. Men jag är negativ och bekymrad över en del
saker. Ministern och regeringen visar en oförmåga -
eller om det är ovilja - att ta krisen på allvar och inte
våga pröva en del andra, konkreta förslag som
kommit fram från oppositionen för att ställa till rätta
alla problem. Det handlar till en del om att få persona-
len att våga påpeka felen, men det får inte stanna vid
det. Vi måste ta personalens signaler på allvar och
visa att vi tror på det som förs fram.
Vi kan läsa om sådana signaler runt om i landet,
dag efter dag, i massmedierna: Kön till ortopeden blir
allt längre - det handlar om Akademiska sjukhuset.
Ortopedköerna växer efter neddragningarna. 500
patienter i kö för operation. Personalen är pressad,
osv. Det socialdemokratiska landstingsrådet i Uppsala
går ut med en larmrapport om att ungdomar inte läng-
re vill söka till gymnasieplatserna på vårdprogram-
men. Man blir tvungen att skära ned antalet platser.
Jag vill att ministern i dag i den här debatten säger
att det inte bara brister på vissa ställen. Vården i Sve-
rige i dag, för personal och patienter, är i kris. Kan vi
få ministern att kommentera det?

Anf. 10 MARIE ENGSTRÖM (v):
Fru talman! Jag vill tacka Chatrine Pålsson för
interpellationen och Margot Wallström för svaret. Det
är mycket i svaret som är positivt, men jag tror också
att ministern instämmer i att vi har en stor kris i vår-
den och omsorgen i dag. Därför är debatten om just
vårdpersonalens situation viktig.
Det har här talats om möjligheterna att föra fram
kritik. Jag vill visa på den undersökning som vårdför-
bundet SHSTF har gjort bland sina medlemmar. Det
visade sig att så många som 80 % av de tillfrågade
sjuksköterskorna säger att de ofta eller ibland upp-
täcker trycksår hos sina patienter. Lika många varnar
för den undermedicinering som sker i dag. Så många
som 12 % säger att de också har hittat kvarliggande
katetrar. Detta måste ändå vara ett tecken på att vi har
en klar underbemanning av vårdpersonal i dag.
Kommun Aktuellt har skrivit larmrapporter om att
ständiga nedskärningar bränner ut personalen. Det
gäller vården men även skolan och annan kommunal
och landstingskommunal verksamhet.
I Margot Wallströms och mitt eget hemlän Värm-
land slog en klinikchef larm strax efter nyår i ren
desperation. Han sade att gränsen verkligen är nådd.
Det som nu händer på hans klinik är inte längre etiskt
och moraliskt försvarbart. Vi bedriver rovdrift på vår
personal, och beläggningen ligger långt över rimlig
nivå, sade han. Det finns alltså just nu inte resurser att
ta emot alla prioriterade patienter - det här handlar
om en kirurgklinik. Prioriterade patienter är i det här
fallet människor som riskerar att få allvarliga men
eller ett allvarligt försämrat tillstånd om de inte får
operation i tid.
Liknande exempel kan vi säkert hitta var vi än gör
nedslag i Sverige. Det behöver inte bara gälla Värm-
land, utan andra debattörer har också tagit upp detta.
Vi är rörande eniga om att det inte är bra ställt i Sve-
rige i dag. Men vården, omsorgen och skolan är väl-
färdens kärna, och det vet jag att Margot Wallström
också tycker. I svaret på interpellationen tar statsrådet
bl.a. upp de statsbidrag som nu kommer kommuner
och landsting till del fram till år 2000. Det kommer
enligt statsrådet att innebära att sjukvården och äldre-
omsorgen tillförs mer pengar så att sjuka och gamla
skall få det bättre.
Jag tror att det är en bra utveckling att kommuner
och landsting får mer pengar. Men min direkta fråga
till statsrådet är: Tror Margot Wallström att dessa
pengar räcker för att råda bot på de problem vi ser i
dag?
Vidare i svaret till Chatrine Pålsson nämner Mar-
got Wallström tillsynsmyndigheten. Jag tänker i första
hand på den regionala tillsynen som länsstyrelserna
ansvarar för i dag. Jag kan återigen gå till vårt hem-
län. Jag vet att man där på grund av resursbrist har
tvingats skära ned just på avdelningen som ansvarar
för den sociala tillsynen, alltså att bestämmelserna om
vård och omsorg efterlevs ute i kommunerna. Detta
upplever man just nu som ett väldigt stort problem.
Margot Wallström tog också upp gränsdragnings-
problematiken i den regionala tillsynen, och jag skulle
vilja att statsrådet utvecklade det litet mer.

Anf. 11 THOMAS JULIN (mp):
Fru talman! Socialministern! Det är bra att Chatri-
ne Pålsson har tagit upp den här viktiga frågan. Också
jag känner en stark oro över den situation som vård-
personalen befinner sig i. Vi talar ofta och vården och
patienterna men i förbifarten om just vårdpersonalen.
Ändå är det den som står för den goda vården.
Vi har länge haft en situation, vilket flera talat om
tidigare, där personalen tigit och slitit i sin vilja att
trots personalneddragningar göra ett bra arbete. På
många ställen tiger personalen fortfarande. De går
åtminstone inte ut offentligt och uttalar sitt missnöje,
även om ett sådant finns. Men vi möter personalen i
vårdens fikarum vid våra besök, och de flesta av oss
har gjort många besök i vården. Där får vi höra att de
inte orkar längre. Förut var det roligt att gå till jobbet,
även om det kanske ibland var väldigt tungt och job-
bigt. Men i dag är det inte ens roligt att gå till jobbet,
utan det tar emot. Det är det många som har sagt till
mig.
Nu känner de sig slitna och känner att de inte or-
kar längre. Återkommande får vi höra att de anser att
det som behövs är just mer personal. De blir för slitna
som det är i dag.
På ett ställe har arbetssituationen beskrivits på
följande sätt. Man hade 20 platser på avdelningen. En
helg hade man en överbeläggning med 18 patienter.
Då grät sjuksköterskorna. Den situationen har de
beskrivit för mig.
Om vi fortsätter att stressa och pressa personalen
på detta sätt, vem tror socialministern då i framtiden
vill satsa på dessa viktiga jobb som vårdjobben trots
allt är?
När det gäller köerna har jag från vissa ställen hört
att man skulle kunna operera mer men att man inte har
några sängplatser till patienterna. Därför kan man inte
operera i den omfattning som skulle behövas.
Vilka signaler får socialministern från de olika
landstingsråden när det gäller personalsituationen och
kösituationen? Jag utgår från att socialministern har
täta och goda kontakter med landstingsråden i de
olika länen.

Anf. 12 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Jag har varje onsdag sedan i somras
rest runt i landet och haft något som jag kallar samtal
om vården. Jag har sett till att träffa patienter, perso-
nal, politiker och anhöriga. Jag har varit ute på of-
fentliga möten. Jag har varit framför allt i äldreom-
sorgen men också i hälso- och sjukvården. Den bild
som då framträder är följande.
Jag möter väldigt mycket tröttkörd personal. Des-
sa personer säger att de tycker att det nästan aldrig har
varit så stressigt som nu. De känner sig hårt pressade.
Men lika ofta vill de framhålla det som är positivt och
det som de kräver inför framtiden. De säger att det är
detta som de vill jobba med. Och de säger hur de
skulle vilja ha det. De tycker förstås också att utveck-
lingen har gått enormt fort, att förändringarna har gått
enormt fort. Det har de förstås rätt i.
Samtidigt skall jag säga att jag möter enormt
mycket fantastisk och modig personal. Det är inte
några personer som sitter och hukar eller som inte
vågar säga vad de tycker, utan det gör de minsann.
Och jag tror att de har förväntningar på att vi skall
lyssna och att kommunpolitikerna och landstingspoli-
tikerna skall lyssna. Jag brukar ha dem med mig så att
jag ser till att det som sägs når rätt nivå, att det är
sjukvårdsmännen och kommunpolitikerna som får
höra detta.
Jag tror inte att man kan ändra så mycket i lag-
stiftningen. Det är inte detta som det handlar om. Jag
tror att det handlar om att vi har underskattat persona-
lens förmåga att faktiskt också ta in denna snabba
förändringstakt som har varit och integrera den i sitt
att tänka, vara och jobba. Det har hänt så dramatiska
saker inom t.ex. hälso- och sjukvården på bara några
få år. Vi har aldrig haft så många läkare och sjukskö-
terskor i vården som nu. Det är också viktigt att fram-
hålla. Vi har aldrig gjort så mycket i hälso- och sjuk-
vården som nu. Produktiviteten har ju ökat enormt,
därför att man t.ex. kan medicinera åkommor som
man tidigare lade in folk på sjukhus för, därför att
man har en dagkirurgi som har tagit över behandling-
ar av åkommor som tidigare gjorde att patienterna
kanske var tvungna att ligga flera veckor på sjukhus
och därför att man har ändrat arbetssätt. Det är fråga
om medicinska framsteg som har skett under några få
år. Det är klart att det då blir ett helt nytt arbetssätt
och att det blir ett helt nytt sätt att hantera denna si-
tuation på.
Jag vill inte generellt säga att hälso- och sjukvår-
den är i kris. Det är en förtroendekris, men det är inte
en medicinsk kris, eftersom vi medicinskt tar hand om
patienterna på ett mycket bättre sätt än tidigare. Men
de som har försvunnit är ju de som stod för omvård-
naden, de som stod för det där lilla extra att sitta och
hålla i hand och att lotsa rätt i hälso- och sjukvården.
Dessa personer har försvunnit, de har rationaliserats
bort i hälso- och sjukvården. Det kanske delvis är en
riktig utveckling, även om jag även i detta samman-
hang tror att man på många håll har nått någon sorts
gräns. Dessa personer behövs i stället i äldreomsor-
gen. Hälso- och sjukvården tror jag fortfarande me-
dicinskt klarar sina uppgifter.
Marie Engström glömde att säga att den klinikchef
som hon talade om också fick sina pengar och kunde
fortsätta. Det finns ju ett sådant samspel. Vi känner
igen detta att klinikchefer går ut och protesterar. Det
är alls ingenting nytt. På det sättet har det varit i peri-
oder under de senaste åren när dessa stora förändring-
ar har skett. Jag tror inte att de är rädda för att gå ut
och säga vad de tycker och att det är därför som det är
fyra som går ut på en gång.
Jag är mer bekymrad över att det finns en mycket
hård press på dem som sköter vardagsslitet i hälso-
och sjukvården. Vi som beslutsfattare måste lära oss
att ta bättre hänsyn.
De åtgärder som behöver vidtas gäller det lång-
siktiga, att se till att vi tillför resurser, att vi naturligt-
vis alltid behöver kolla så att lagstiftningen är den
rätta och att vi sätter upp regelverk och mål som är
tydliga, så att personalen känner att den också får vara
med, att någon lyssnar på den och att den blir respek-
terad.

Anf. 13 CHATRINE PÅLSSON (kd):
Fru talman! För en vecka sedan besökte jag väst-
kusten. En dam bad att få tala med mig i ett enskilt
utrymme. Hon ville tala med mig som är sjuksköter-
ska och har jobbat under många år. Hon ville berätta
för mig om sitt dilemma.
Hon arbetade som undersköterska i ett gruppbo-
ende och hade vid fem sex tillfällen talat med sin
närmaste chef om ett antal åldringar i detta gruppbo-
ende som plötsligt hade blivit förvirrade och glömska.
Hon hade frågat om dessa åldringar inte skulle utre-
das, eftersom det kunde vara något annat fel på dem.
Men hon fick svaret att det inte gick.
Hon frågade mig vad hon skulle göra, vilka möj-
ligheter hon hade och vad jag tyckte. Jag sade till
henne att varje åldring har rätt att bli utredd för att
man skall se om det är fråga om senildemens eller
något annat.
Detta måste sägas tydligt eftersom dessa åldringar
inte själva kan ställa sig och kräva detta. Deras sjuk-
domssituation gör att det inte är möjligt.
Margot Wallström sade mycket riktigt om struk-
turförändringarna inom svensk sjukvård. Det är bara
så att senildemens inte går att operera. Senildemens är
en sjukdom och åldrande generellt som kräver en helt
annan struktur på omvårdnaden. Det krävs omvård-
nadspersonal som har god utbildning, som är kompe-
tent och som vet hur man skall åstadkomma bäst
vårdkvalitet även för dessa människor.
Jag vill ta upp en annan fråga som gäller den etis-
ka dimensionen av detta. Jag menar inte enbart den
etiska dimensionen på människor som får sjuk vård
eller icke-vård, som jag brukar kalla det. Jag vill veta
hur det blir med det etiska medvetandet för persona-
len? Dessa personer har gått en bra utbildning och har
lärt sig de etiska principerna om människorvärde, och
de vill göra allt. Sedan ser de att det inte fungerar.
En dam sade att det inte längre går utan att man
måste avskärma sig för att klara jobbet.
Vad får det på sikt för effekter på den totala vår-
den om människor avskärmar sig rent medmänskligt
och mer eller mindre prostituerar sig därför att de
måste klara av jobbet och att de känner att de inte kan
göra det på rätt sätt.
Alla rapporter som vi har fått om sjuk vård är för
mig nog för att se allvarligt på detta. Jag vet att vi har
många läkare och många sjuksköterskor. Dessvärre är
det väl så att väldigt många av dem har fått administ-
rativa uppgifter. De gör i dag inte det som de är allra
bäst på. Det har blivit en modetrend att doktorn skall
vara mer ekonomiskt intresserad och lägga fram bud-
getar osv. Även om antalet är stort vet vi någonstans
också att vi i dag kan bota många fler sjukdomar än
tidigare och även lindra många kroniska sjukdomar.
Då måste man naturligtvis ha resurser till det.
Jag vill ställa ytterligare en fråga. Hur kommer det
etiskt att bli om vårdpersonalen känner att den måste
avskärma sig för att orka?

Anf. 14 MARIE ENGSTRÖM (v):
Fru talman! Jag vänder mig först till Margot
Wallström och vill kommentera den värmländske
klinikchef som vi just nu tydligen debatterar. Det är
väl så, Margot Wallström, att han gjorde sina uttalan-
den mot bakgrund av att han skulle bli utsatt för yt-
terligare besparingar i år. Efter att ha slagit larm slapp
dock hans klinik att bli utsatt för ytterligare bespa-
ringar. Jag vill därmed inte säga att han fick sina
pengar. Drar man undan pengar och sedan stoppar in
pengar igen kan den debatttekniken användas. Då kan
det ju sägas att man får nya pengar men riktigt så var
det inte i det här fallet. Klinikchefen i fråga fick inga
nya pengar. Däremot slapp han ytterligare besparingar
men det var efter det att han, som sagt, klart och tyd-
ligt hade slagit larm.
Jag håller med Margot Wallström när hon säger
att vi har en fantastisk och modig personal. Det är
precis vad vi har i vårt land. Det är väl därför som
kvaliteten i vården ändå ligger på en relativt bra nivå.
I dag diskuterar vi dock de brister som håller på att
uppstå. Margot Wallström tror inte att vi har någon
medicinsk kris. Själv tror jag att den här diskussionen
handlar om att vi i vissa avseenden är på väg mot en
medicinsk kris. Det handlar alltså inte bara om en
förtroendekris.
Jag förstår att Margot Wallström hade väldigt
många frågor att svara på i sitt inlägg. Själv ställde
jag två frågor i mitt inlägg. En av mina frågor vill jag
upprepa eftersom jag tror att den är central. Det gäller
resurser till kommuner och landsting. Min fråga är
således: Tror Margot Wallström att de 16 miljarder
kronorna - jag tror att det egentligen är flera statsråd
som intecknar dem på sina områden - verkligen
kommer att göra att man fram till år 2000 kan komma
till rätta med de problem som finns inom vården och
omsorgen? Jag skulle gärna vilja ha en kommentar
om detta.

Anf. 15 ANN-KRISTIN FØSKER (fp):
Fru talman! Jag skulle återigen vilja trycka på de
undersökningar som visar på att varannan sköterska
vill byta jobb och att hela 10 % av sköterskorna helt
och hållet vill lämna vården.
När jag var flicka - visserligen är det nu några år
sedan dess - var det faktiskt en dröm för många flick-
or att få bli sjuksköterska eller hårfrisörska. Det var
höjdarjobb som många drömde om. Därför tycker jag
att det här är extra alarmerande. Jag tror att väldigt
många verkligen skulle vilja jobba inom vården. Vad
händer i slutändan i ett samhälle om sköterskejobbet
blir ett arbete som inte är attraktivt och som folk inte
längre söker sig till? Jag tycker att det är en skräckvi-
sion.
Jag skulle vilja ha svar på ett par frågor. Har ni
räknat på nettoeffekten av de 16 miljarder kronor som
tillförs kommunerna? I söndags talades det i TV om
en kommun som hade fått drygt 16 miljoner kronor av
de extra resurserna. Netto fick man dock ca 2 miljo-
ner kronor. Staten hade nämligen samtidigt lämpat
över en del nya uppgifter på kommunen. För hela
riket skulle det, om det här är proportionerligt, betyda
en förstärkning på kanske enbart 2 miljarder kronor.
Jag undrar om ministern har tittat på den biten.
Varför inte frigöra mera resurser till vården genom
att införa riks-FINSAM, som vi i Folkpartiet har tjatat
om? Det har ju visat att om man får mera resurser kan
de läggas på vården.

Anf. 16 THOMAS JULIN (mp):
Fru talman! Socialministern, jag skulle också vilja
ta upp den ekonomiska biten. Det gäller då de
4 miljarder kronor som varje år skall tillföras vården.
Jag ser en brist här. Man talar ju inte samtidigt om att
egenavgiften höjs. Där tappar man en hel del pengar.
När Landstingsförbundet redovisade de 4 miljar-
der kronorna för oss i socialutskottet sade man: Av de
här 4 miljarder kronorna går 1,1 miljarder kronor till
landstingsområdet. Vi tappar dock mycket mer i
skatteinkomst på grund av egenavgiftshöjningen. Det
här tillskottet har ett värde - annars hade man ju tap-
pat ännu mera. Faktum är att det inte blir ett plustill-
skott så att man kan börja öka personaltätheten.
I svaret tar socialministern upp detta med att vår-
den har drabbats på grund av landets dåliga ekonomi.
Detta har påverkat mycket av besparingarna. Men här
har man ju tagit bort en mängd arbetstillfällen. Jag vill
påminna om AMS rapport som kom i november 1996,
alltså för drygt ett år sedan. I AMS-rapporten redovi-
sas hur mycket samhället sparar. Landsting och kom-
muner redovisar en besparing. Men vilken är sam-
hällsbesparingen när arbetstillfällen tagits bort? Det
har visat sig att man när någon blir arbetslös egentli-
gen bara sparar 900-1 400 kr i månaden. Det är dyra-
re att ha folk i arbetsmarknadsutbilning än att folk har
jobb inom vården/kommunen. Då har man inte sparat
något, som jag ser saken.

Anf. 17 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Det är lätt att känna förtvivlan. Jag
hinner ju inte behandla alla viktiga och stora frågor
som här tas upp. Det blir litet för många bollar i luf-
ten. Det handlar om äldreomsorgen, som Chatrine
Pålsson tar upp, om hälso- och sjukvården och om de
stora strukturförändringar som skulle behöva beskri-
vas på ett nyanserat sätt. Jag vidhåller att vi har lyck-
ats upprätthålla, och t.o.m. förbättra, den medicinska
kvaliteten i vården under de senaste åren. Det har
blivit bättre. Det är när det gäller omvårdnadsaspek-
ten som de flesta upplever att vi har tappat. Det känns
bekymmersamt.
Inget landsting och ingen kommun har undgått att
beröras av den djupa ekonomiska kris som vi har haft
och av den massarbetslöshet som landet lider av. Vi
kan inte låtsas att det inte finns. Landstingsråd och
kommunalpolitiker skall fördela pengar som de inte
har till växande behov. Det är ju det som är utma-
ningen. Hur skall vi då fördela så att det räcker till de
viktigaste behoven? Hur skall socialnämndens folk
klara av detta? Socialbidragen har ökat. Vidare
handlar det om äldreomsorgen och om de handikap-
pades bekymmer. De frågorna skall också lösas. Allt
detta skall man försöka klara av. Det är det som är
utmaningen för oss.
Ni frågar om pengarna räcker. De räcker inte om
vi inte samtidigt lyckas få ned arbetslösheten och om
vi inte lyckas stoppa utflyttningen från t.ex. Värm-
land. Om 2 000 personer flyttar från Värmland bety-
der det 20 miljoner kronor mindre att fördela till vård,
omsorg och alla andra angelägenheter som vi vill
försvara och bevara. Det är klart att det här går hand i
hand med övriga insatser. En regering måste ständigt
vara beredd att pröva och fråga: Räcker det här eller
behöver vi, och kan vi, föra över mera medel?
Jag har sett vartenda landsting och varenda kom-
mun redovisa vad de här pengarna går till. De har
väldigt olika ekonomiska utgångspunkter. Somliga
landsting har en bra ekonomi och kan t.o.m. nyanstäl-
la och göra nya spännande projekt. Andra landsting,
som i Värmland, har det oerhört knapert och bekym-
mersamt och så kommer det att vara fram till sekel-
skiftet.
Samtidigt undrar ni hur vi skall få ungdomar till
den här sektorn. Jag vidhåller faktiskt att detta är en
framtidsbransch. Vem man än frågar så tror jag att
vederbörande säger: Det är klart att jag skulle vilja
byta jobb. Jag kan tänka mig massor av roligare upp-
gifter.
De allra flesta sjuksköterskor vill faktiskt stanna
kvar på sina jobb men de ställer krav för att orka med.
De känner sig tröttkörda men vill inte lämna sina
jobb. Det här är en framtidsbransch. Därför kan vi
inte alltid bara diskutera bekymmer och problem, utan
vi måste också framhålla det som är spännande, fan-
tastiskt och viktigt i vård- och omsorgsarbetena. Jag
tycker att vi har en skyldighet att säga att det kommer
att behövas väldigt många nya duktiga ungdomar
inom vården och omsorgen därför att det i början av
2000-talet blir stora pensionsavgångar. Här händer
också mycket som är spännande. Vi måste bädda för
detta, för att kunna åstadkomma nämnda rekrytering,
genom att se till att det här blir yrken där man kan
utvecklas och få ny kompetens och där det finns
forskning.
Chatrine Pålsson och jag är helt överens om vad
som behöver göras när det gäller demens, anhörigstöd
osv. Som ni vet jobbar jag med detta i en proposition
om äldreomsorgen som skall läggas fram redan i mars
månad. Här måste vi alltså hjälpas åt för att möjliggö-
ra rekrytering. Det hänger alltså på att många är me-
delålders och har jobbat i väldigt många år inom
vården eller omsorgen. De känner sig slitna. Det är
klart att det skulle vara lättare om det också fanns
med en del unga friska krafter. Det är litet grand fråga
om en förgummning - på både gott och ont - vi har ju
erfarna och duktiga medarbetare men det är natur-
ligtvis också så att man lättare nöts ned.

Anf. 18 CHATRINE PÅLSSON (kd):
Fru talman! Jag tycker att det var väldigt värde-
fullt att Margot Wallström sade att vi måste se sjuk-
vårdande uppgifter som framtidsuppgifter. Men då
måste vi ge förutsättningar för det på alla sätt så att
det verkligen blir respekt, att människor som kommer
från en god utbildning får utöva sitt yrke och känna
yrkesstoltheten i att de kan utöva det de lärt sig, att vi
inte prostituerar dem på grund av att vi saknar resur-
ser och möjligheter att sätta stopp när det går för
långt.
Jag vet att vi måste prata ekonomi i fråga om vård
och omsorg, men jag skulle mycket oftare vilja prata
värdighet. Jag tror att det är oerhört viktigt. Alla par-
tier i riksdagen har fått ett brev från PRO:s samar-
betsorganisation i Oskarshamn. Där vill man komplet-
tera berörda lagar med lex Sarah av det här skälet.
Jag skulle vilja fråga socialministern i en av mina
sista frågor till henne: Är det inte viktigt att vi, nu när
alla partier har en ordentlig ambition och hoppas att
människor skall få god vård och omsorg, ser till att vi
ger möjligheter för personalen att vara väktare på
muren? Personalen skall få säga när någonting inte är
bra och gå vidare när man ett antal gånger gått till
chefen och det inte hänt någonting. Det tror jag är
jätteviktigt. Enligt den TCO-undersökning som var
anledningen till min interpellation känner över hälften
av alla SKTF:s medlemmar att det är avsevärt farliga-
re att göra det nu än för fem år sedan - man kan mista
jobbet. Sådana signaler tycker jag att socialministern,
och vi alla, måste ta på allvar så att vi hädanefter i
undersökningarna kan få bevisat att man kan säga vad
man tycker utan att bli av med jobbet.

Anf. 19 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! I tider av ekonomisk kris och när det
är hög arbetslöshet tror jag att det sprider sig en sådan
rädsla. Jag vet inte i vilken mån den är berättigad. Jag
tror inte att det är så att man nu i större grad blir
avskedad. Men det räcker och är allvarligt nog att
man har en rädsla. Här har förstås de fackliga organi-
sationerna en jätteviktig uppgift att stötta sina med-
lemmar oavsett vilken facklig organisation man till-
hör. Medlemmarna skall känna att de alltid har nå-
gonstans att gå, till arbetsledningen eller till den fack-
liga organisationen, för att få stöd. Jag tror inte att det
är så mycket lagstiftning som saknas. Vi har yttrande-
frihet, och vi har gått igenom alla punkter som är till
stöd för den enskildes rätt att framföra sin mening.
Det är jätteviktigt att man gör det.
Sedan måste vi i de propositioner och förslag som
vi lägger fram se till att vi inte bara ägnar oss åt pla-
katpolitik. Man kan hitta på vilka uttryck eller be-
grepp som helst, men folk vet i alla fall att det är i
resurserna som en viktig förändring i vardagen märks.
Det som räknas är att det verkligen blir fler i persona-
len och att man verkligen får ett stöd. Det är vad som
räknas.
Jag vill inte bedriva någon plakatpolitik och kalla
det för det ena eller det andra därför att det låter bra.
Det är det långsiktiga arbetet som gäller, det är de
rätta åtgärderna som måste till.

Överläggningen var härmed avslutad.

5 § Svar på interpellation 1997/98:150 om
Västkustbanans utbyggnad

Anf. 20 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! Carl Fredrik Graf har frågat mig vilka
åtgärder jag är beredd att vidta för att regeringen vid
sitt godkännande av Banverkets stomnätsplan tillser
att utbyggnaden av Västkustbanan får högsta prioritet.
Bakgrunden till frågan är att utbyggnaden av
Västkustbanan i en remissutgåva av Banverkets för-
slag till stomnätsplan har nedprioriterats.
I den nu gällande stomnätsplanen för åren 1994-
2003, som fastställdes av regeringen 1994, ingår
nyinvesteringar avseende Västkustbanan på ca 7,2
miljarder kronor, vilket är ca 19 % av den totala nyin-
vesteringsvolymen på 38,4 miljarder kronor.
Banverket skall enligt regeringens uppdrag lämna
ett förslag till ny stomnätsplan för tidsperioden 1998-
2007 senast den 6 mars 1998. I uppdraget till Banver-
ket har regeringen angett vissa planeringsförutsätt-
ningar som kan komma att beröra Västkustbanan,
bl.a. skall den pågående snabbtågsanpassningen full-
följas, ett bannät skall pekas ut för 25 tons axellast,
lastprofilen bör utökas samt planen skall delfinansiera
Citytunneln i Malmö.
Som en del i arbetet med att utarbeta ett förslag till
stomnätsplan har Banverket i oktober 1997 skickat ut
ett preliminärt förslag på remiss. I denna remissutgåva
av förslaget till ny stomnätsplan ingår nyinvesteringar
på Västkustbanan på totalt 6,2 miljarder kronor, vilket
är ca 21 % av den totala nyinvesteringsvolymen på 29
miljarder kronor. Det preliminära förslaget till ny plan
innehåller alltså en jämförelsevis större satsning på
Västkustbanan än den nuvarande planen. Enligt den
preliminära planen kommer Västkustbanan år 2007 att
vara utbyggd till dubbelspår, utom på sträckan Ängel-
holm-Helsingborg.
Jag kan således konstatera att Banverket i den
preliminära stomnätsplanen har prioriterat dubbel-
spårsutbyggnaden av Västkustbanan mycket högt. Då
Banverket ännu inte till regeringen lämnat något för-
slag till ny stomnätsplan vill jag inte genom att ytter-
ligare kommentera frågan föregripa de ställningsta-
ganden som Banverket kan komma att göra, bl.a. som
en följd av eventuella synpunkter på remissutgåvan.

Anf. 21 CARL FREDRIK GRAF (m):
Fru talman! Jag ber att få tacka statsrådet för sva-
ret. Det innehåller en del sakupplysningar, inte så
mycket åsikter, dem vill statsrådet vänta med tills man
har fattat beslutet. Men det innehåller också en mot-
sägelsefull punkt. Statsrådet säger att Västkustbanan i
Banverkets stomnätsplan nedprioriterats. Längre fram
i svaret säger hon att satsningen på Västkustbanan nu
är större än i den ursprungliga stomnätsplanen, den nu
gällande. Det är ett motsägelsefullt uttalande.
Utbyggnaden av Västkustbanan är av internatio-
nellt, nationellt och regionalt intresse. I tidigare planer
har jag uppfattat det på det viset att banan skulle kun-
na vara färdigställd vid eller strax efter sekelskiftet.
Det är därför djupt otillfredsställande när det nu
kommer signaler om att sista delen av utbyggnaden
genom Halland riskerar att skjutas fram kanske upp
till tio år.
Skall Västkustbanan fungera som det är tänkt för-
utsätter det naturligtvis dubbelspår hela vägen. Först
då blir det möjligt att fullt ut kunna erbjuda konkur-
renskraftig gods- och persontrafik på sträckan. Mo-
torvägen genom Halland är nu helt klar. Det är en
viktig och riktig satsning på vägtrafikens område.
Skulle emellertid utbyggnaden av järnvägen nu skju-
tas fram kan det i framtiden leda till svårigheter för
järnvägen att konkurrera med andra trafikslag, efter-
som både enskilda människor och godstrafiken efter
hand skapar ett trafikmönster som bygger på vägtrafi-
ken.
Västkustbanan genom Skåne och Halland har go-
da förutsättningar att erbjuda resenärer en bra service
när den är färdigutbyggd. Inte mindre än 13 större
tätorter finns på en sträcka av ca 28 mil. Det ger ett
bra trafikunderlag, inte bara mellan banans ändpunk-
ter utan också längs med banan.
Kommunikationsministern ger i sitt svar inga be-
sked om vad hon själv tycker om Västkustbanans
betydelse eller hur hon tänker agera när regeringen
slutligen skall godkänna Banverkets förslag. I bästa
fall tar naturligtvis Banverket hänsyn till de synpunk-
ter som kommer bl.a. från Halland och där det ut-
trycks en besvikelse över de ändrade prioriteringarna.
Då blir det kanske lättare för ministern att ta ställning.
Min följdfråga till statsrådet är om hon ställer upp
på formuleringen i den nu gällande stomnätsplanen.
Där står det nämligen: Västkustbanan är en av stom-
nätsplanens mest högprioriterade stråk.
Jag vill med denna interpellation uppmana kom-
munikationsministern att vid sitt ställningstagande se
till att utbyggnaden av Västkustbanan genom Halland
inte försenas på grund av nya planer.
Statsrådet nämner i sitt svar att nyinvesteringsvo-
lymen ökar för hela Västkustbanan. Jag skulle vilja ha
ett litet mer preciserat svar avseende vilka delar av
banan som denna ökning kommer att märkas på. Det
måste uppenbarligen vara andra delar än sträckningen
genom Halland.
Är det också ministerns uppfattning att det, om
Banverkets förslag skulle fastställas i nuvarande
skick, finns risk för det som jag har påpekat här, alltså
att dubbelspårsutbyggnaden i Varberg kan försenas
upp till tio år?
I den plan som gäller för 1994-2003 finns ju dub-
belspårsutbyggnad längs hela Halland med. Varför
tror ministern att Banverket nu har ändrat sina planer?
Har det att göra med direktiv från regeringen eller har
det skett på Banverkets eget initiativ? Det är några av
de följdfrågor som jag gärna vill att statsrådet kom-
menterar.

Anf. 22 HANS HOFF (s):
Fru talman! Västkustbanans utbyggnad är av stor
betydelse för Sverige och för oss som bor i Halland.
För oss hallänningar består de positiva effekterna av
Västkustbanans utbyggnad i att restiden för ar-
betspendlande och studenter minskar. Detta gör att
större delar av länet blir än mer attraktiva att bo och
leva i. Västkustbanan har också stor betydelse för det
svenska näringslivets behov av transporter.
Att fler väljer att åka tåg i stället för bil, och att
mer gods går på järnväg i stället för på väg, innebär
miljövinster inte bara för dem som bor utmed motor-
vägen, utan även för oss som nation och som en del i
ett globalt kretslopp. Det är också av stor vikt att
Västkustbanan färdigställs så skyndsamt som möjligt
eftersom det först då blir möjligt att ta hem de positi-
va effekter som utbyggnaden innebär.
Fru talman! Det som oroar mig är Moderaternas
ambitioner att minska anslagen till Banverket för att
bygga järnväg. Moderaterna har i motioner yrkat på
mindre anslag för byggande av järnväg. Dessa bespa-
ringar har i dag ingen realitet eftersom det i dag inte
finns en riksdagsmajoritet som möjliggör dem. Men
vid ett eventuellt regeringsskifte kan ju besparingarna
bli verklighet. Hur situationen då skulle bli för Väst-
kustbanans utbyggnad är svårt att bedöma.
Min fråga till kommunikationsministern blir: De-
lar kommunikationsministern min oro för minskade
järnvägsinvesteringar vid ett eventuellt regeringsskifte
i höst?

Anf. 23 ALF ERIKSSON (s):
Fru talman! Västkustbanan har varit en byggar-
betsplats under ganska lång tid. Det intryck man kan
få ibland av debatten är att den redan skulle vara
färdig. Så är som bekant ingalunda fallet. Det är
ganska viktigt, för att inte säga mycket viktigt, att den
färdigställs inom rimlig tid, för ingen kedja är starkare
än dess svagaste länk.
Det får också en massa följdverkningar för den
kommunala planeringen om utbyggnaden skulle dra ut
på tiden. Då omöjliggörs det att man kan sätta de
kommunala planerna i verket. Det får även konsek-
venser för debatten kommunalt eftersom medborgarna
efterfrågar att det verkligen skall hända något. Det har
också betydelse för arbetsmarknaden. Vi kan ju förut-
se att det behövs en större rörlighet på arbetsmarkna-
den framöver.
Fru talman! Jag skall gå in på en annan aspekt i
fråga om Västkustbanan och västkustens förhållanden.
Det gäller den känsliga miljö som vi har på västkus-
ten. Det är väl inte obekant för någon att vi har pro-
blem med syrehalten i Kattegatt och Laholmsbukten.
Många av de här problemen har sitt ursprung i trafi-
ken och avgasutsläppen. Som vi som bor på västkus-
ten ser det, är det av största vikt att vi så fort som
möjligt kan få många av transporterna över på järn-
väg. Det förutsätter naturligtvis att järnvägen är ratio-
nell och kan fungera.
Därför skulle jag vilja ställa en fråga till kommu-
nikationsministern. Det gäller huruvida den miljöbe-
lastning som finns på västkusten finns med i de be-
dömningar som görs när man prioriterar medlen för
den framtida utbyggnaden. Ligger då Västkustbanan
högt upp på grund av den miljöbelastning som finns?

Anf. 24 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! Först vill jag förklara hur ett sådant
här interpellationssvar byggs upp. Carl Fredrik Graf
säger att det finns en motsägelse i svaret. De första
två styckena i svaret är en beskrivning av interpella-
tionen. Jag beklagar om det är uttryckt på ett sätt som
kan missförstås. Men det skall tolkas som att det är
interpellantens tolkning att Västkustbanan har nedpri-
oriterats. Det är inte regeringens tolkning. Vi skall
vara tydligare, med litet mer konjunktiv i formule-
ringarna, i fortsättningen.
Är Västkustbanan en viktig del av infrastrukturen?
Ja, den är fortsatt en oerhört viktig del av infrastruktu-
ren. Det är något som jag hoppas att vi alla kan vara
överens om. Den är, precis som Hans Hoff och Alf
Eriksson var inne på, viktig för arbetsmarknaden på
västkusten. Hela arbetsmarknaden mellan Göteborg
och ända ned till Skåne- och Själlandsregionen kan
fungera som en arbetsmarknad om man har vettiga
förbindelser med kollektivtrafik som gör att man t.ex.
kan sitta och jobba på tåget. Det är det ena.
Det andra är naturligtvis godstrafiken och miljö-
aspekterna på godstrafiken. Det är ju så att väldigt
mycket av godset också i framtiden kommer att gå
genom tratten Skåne. För att ta sig dit kan man natur-
ligtvis välja olika vägar, men väldigt mycket av god-
set kan gå på Västkustbanan om vi får 25 ton och om
vi får bra geometri på hela Västkustbanan. Därför är
det här en oerhört viktig del av den strategiska gods-
planering som vi nu tittar på.
Då gäller det naturligtvis att trafikeringen skall
kunna bli rimlig. Det handlar naturligtvis också om de
ekonomiska förutsättningarna för järnvägstrafiken i
förhållande till lastbilstrafiken i framtiden. Där kom-
mer vi in på att vi måste fortsätta med den trägna
utbyggnad av järnvägen som vi nu har ägnat oss åt
under de senaste åren.
I den föregående trafikplaneringen var det en jät-
testor utbyggnad på 90-talet. Sedan var det liksom bra
med det. Jag är övertygad om att vi aldrig kan säga att
det här är färdigt. Vi måste hela tiden utveckla järn-
vägssystemet. Det handlar om infrastruktur, om
forskning och utveckling och om trafikering. Därför
är jag orolig för de partier som tycker att man skall
satsa mindre pengar på Banverket i olika budgetpro-
cesser. Det är på sikt naturligtvis oerhört allvarligt om
man urholkar Banverkets anslag på det sättet.
Sedan vill jag säga att det här med Varbergsut-
byggnaden var ett beslut som fattades av den förra
regeringen 1994. Det handlar om ett helt annat pro-
jekt genom Varberg. Det står visserligen om dubbel-
spår genom Varberg. Men det som i dag är en lösning
är visserligen mycket dyrare, men det är oerhört
mycket bättre både för miljön i Varberg och, natur-
ligtvis, för möjligheterna att bygga ut kommunen till
en attraktiv närings- och arbetsplats.

Anf. 25 CARL FREDRIK GRAF (m):
Fru talman! Jag lyssnade intensivt och intresserat
på kommunikationsministerns anförande. Jag kunde
dock inte höra en enda antydan till kommentar till
någon av de frågor jag framförde i mitt tidigare in-
lägg. Det får jag väl ta som en intäkt för att kommuni-
kationsministern inte har några svar på mina frågor.
Vi hörde synpunkter på hur viktig banan är. Alla
som deltar i den här debatten kan säkert ställa upp på
att den har betydelse för arbetsmarknad, miljö, gods-
trafik och allt detta. Den delen har vi klarat av nu. Nu
är frågan: Var någonstans i planerna ligger detta?
Min första fråga gäller utformningen på interpel-
lationssvaret. Min interpellation var naturligtvis ett
sätt att försöka få statsrådet att uttala att hon tycker att
Västkustbanan skall vara en högprioriterad del av
stomnätsplanen. Statsrådet är inte tydlig på den
punkten, fru talman. Hon är mig svaret skyldig fortfa-
rande.
Jag har heller inte fått någon kommentar om nyin-
vesteringsvolymen. Finns det några andra projekt som
har trängt ut Västkustbanan?
Inte heller fick jag någon kommentar - eller möj-
ligen bara en liten - till frågan om Varberg. Om det är
som statsrådet säger har ju Länsstyrelsen i Halland
helt missuppfattat detta. Där konstaterar man nämli-
gen att detta riskerar att flytta fram utbyggnaden av
dubbelspår kring Varberg i upp till tio år. Jag vill veta
om statsrådet delar den bedömningen eller om hon
tror och tycker att utbyggnaden skall ske i den ur-
sprungligen beslutade takten.
Sedan försöker Hans Hoff ge sig in i debatten till
försvar för kommunikationsministern. Han diskuterar
anslag till Banverket. Men Hans Hoff är säkert med-
veten om att det inte skiljer särskilt mycket mellan det
moderata förslaget och regeringens förslag när det
gäller anslaget till Banverket. Här handlar det nu om
att prioritera. Min sista fråga gäller alltså just detta:
Finns det några andra projekt som tränger ut Väst-
kustbanan?
Fru talman! Jag tycker att det vore av värde om
statsråden åtminstone kunde bemöda sig om att kom-
mentera litet av det som ledamöterna tar upp här i
kammaren. Då skulle nog värdet på interpellationsde-
batterna förhöjas.

Anf. 26 HANS HOFF (s):
Fru talman! Jag kommer inte kommunikationsmi-
nistern till hjälp i denna fråga. Jag ser Västkustbanan
som en oerhört viktig banutbyggnad för både Hal-
lands och resten av Sveriges del.
Samtidigt handlar det om, oavsett hur mycket vi
med ord säger att vi prioriterar och hur viktigt det är,
att det krävs ekonomiska förutsättningar för att bygga
banan och andra infrastrukturprojekt som är i gång i
Sverige. Med minskade anslagsposter till Banverket
för byggande av järnväg måste det förstås göras omp-
rioriteringar. Det är den oron jag känner när jag läser
de moderata motionerna om minskade anslag till
detta.

Anf. 27 ALF ERIKSSON (s):
Fru talman! Jag tackar kommunikationsministern
för synpunkterna och intresset för de miljöpolitiska
aspekterna.
Detta är ju ingen enskild fråga. I kedjan ingår na-
turligtvis att vi först skall ha ett spår som kan trafike-
ras, och att vi sedan skall ha trafik på spåret. Därefter
måste vi ha ett regelsystem som gör att transporterna
blir så miljövänliga som möjligt. Här kommer natur-
ligtvis också lastbilstrafiken in. Det är ju ganska svårt
att i ett läge innan banan är utbyggd försöka styra ut
transporter i någon större omfattning, framför allt när
det gäller godstransporterna på järnväg. Mot den
bakgrunden tycker jag att det är angeläget att få i gång
detta så fort som möjligt.
Debatten om vilka medel vi skall använda för att
styra över trafiken till järnvägen, så långt det nu är
möjligt, får vi föra senare, Carl Fredrik Graf, jag och
andra. Jag är inte säker på att vi är helt överens i den
debatten. Då handlar det om att göra järnvägstrafiken
attraktiv.

Anf. 28 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! När man ser rutan om större objekt på
Västkustbanan i remissutgåvan på planen 1998-2007
ser man att byggstarten blir 1998, eller att alla delpro-
jekt, utom utbyggnaden som skall gå under Varberg,
kommer att pågå på varenda ställe från Göteborg ända
ned över Skåne till Citytunneln. Om man med det kan
säga att regeringen eller Banverket inte prioriterar
Västkustbanan begriper inte jag vad ordet prioritera
står för. Självfallet är den högprioriterad eftersom
arbetet pågår överallt! Det byggs och byggs, och
väldigt stora delar är redan färdiga. Där tror jag att
Carl Fredrik Graf uppenbarligen har hamnat i fel
remissutgåva.
Jag vill inte kommentera vare sig Länsstyrelsens i
Halmstad eller någon annan länsstyrelses remisser.
Det är faktiskt något som skall värderas av Banverket.
Vi kommer att få Banverkets samlade bedömning
inom några veckor.
Slutligen ställer Graf en fråga om andra projekt
som skulle vara högre prioriterade och som skulle ha
puttat ut Västkustbanan. Jag förstår inte riktigt vad det
kan vara han syftar på. Skulle det vara Citytunneln? I
så fall vill jag säga att den ingår som en oerhört viktig
del av Västkustbanan och kopplingen med bron från
Västkustbanan. Det är alltså ännu mer pengar som
prioriterats till den här delen av Sverige. Det kan väl
ändå inte vara så att Graf menar Botniabanan? I så
fall är jag väldigt bekymrad över hur det står till med
kunskaperna. Botniabanan ingår nämligen inte i
stomnätsplanen, utan den kommer att lånefinansieras
och på intet sätt konkurrera med några projekt i stom-
nätsplanen.

Anf. 29 CARL FREDRIK GRAF (m):
Fru talman! Det gäller att ha rätt remissutgåvor
och planer framför sig när man ställer frågor. Jag har i
varje fall den fastställda stomnätsplanen från den 24
mars 1994. Där framgår att Varberg hamnar i utbygg-
nad till dubbelspår under 1997-1999. I den remissut-
gåva vi nu diskuterar ligger samma projekt under
2003-2007. Fru talman! Åtminstone tycker jag att
detta gör att man kan ha rätt att ställa sig frågan om
någon förändring har skett när det gäller prioritering-
arna. Uppenbarligen har många dragit slutsatsen att
det förhåller sig på det viset. Jag har inte fått svar från
statsrådet på om hon själv anser att det möjligen kan
förhålla sig så.
Jag delar uppfattningen om att Citytunneln är en
viktig del av Västkustbanan. Det är fullständigt klart.
Fru talman! Det verkar som om jag inte får några
ytterligare svar på de andra frågorna jag ställde i
anslutning till interpellationen.
Avslutningsvis vill jag rikta en uppmaning till
kommunikationsministern: När hon och regeringen
skall ta ställning till detta - det kan för övrigt vara
intressant att veta vilket datum regeringen avser att
göra detta - bör de ta hänsyn till de opinionsyttringar
som har framkommit från många olika håll i Halland.
Det gäller länsstyrelsen, resenärer och företag som är
beroende av godstrafiken. Ministern får gärna också
ta hänsyn till det som har sagts av de halländska riks-
dagsledamöterna här i kammaren i dag.
Jag tror att det är av stor vikt att banan blir ut-
byggd så snart som möjligt. Alf Eriksson var inne på
vikten av att det hela sker någorlunda samtidigt. Om
en del blir väsentligt senare än någon annan del kom-
mer nämligen de gjorda investeringarna inte att ge
den snabba avkastning som vi har anledning att hop-
pas på.

Anf. 30 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! När regeringen kommer att fastställa
planen i april månad kommer det att framgå att Väst-
kustbanan är ett högprioriterat projekt när det gäller
järnvägsutbyggnaden.
Det kommer också att framgå att det som diskus-
sionen nu har kommit att handla om, dvs. utbyggna-
den genom Varberg, är en helt annan utbyggnad än
det som fanns i den borgerliga regeringens fastställel-
se från 1994. Den kostade ungefär hälften av vad som
är aktuellt just nu. Det gällde då att köra dubbelspåret
rakt igenom staden på ett sätt som varken invånarna
eller näringslivet i staden kunde tycka var något posi-
tivt.
Efter ordentliga diskussioner mellan myndigheten
Banverket och länsstyrelsen, kommunen och även
EU-kommissionen har man kommit fram till en lös-
ning som innebär att kommunen kommer att kunna
utvecklas och trafiken kommer att kunna utvecklas.
Man kan kombinera pendeltågsintressena med en bra
godstrafikmiljö.
Detta kostar litet mer pengar, och det innebär ock-
så att det blir en något senare utbyggnad. Men jag är
övertygad om att alla som är berörda är mycket mer
betjänta av det. Detta är en framtidssatsning som
betyder väldigt mycket för den här regionen.

Överläggningen var härmed avslutad.

6 § Svar på interpellation 1997/98:152 om Post-
och telestyrelsen

Anf. 31 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! Jag tror att det här är en något obsolet
diskussion.
Per Westerberg har frågat mig när jag avser att
tillsätta en ny generaldirektör för Post- och telestyrel-
sen. Det är regeringen som tillsätter generaldirektörer,
inte enskilda statsråd.
Post- och telestyrelsen har, som Per Westerberg
mycket riktigt konstaterar, en central roll i det svenska
samhället eftersom den är tillsynsmyndighet för vikti-
ga kommunikationsformer som telefoni och postbe-
fordran. Av denna anledning innebär tillsättningsför-
farandet i detta fall, liksom alltid då det gäller kvalifi-
cerade tjänster som generaldirektörer för stora bety-
delsefulla myndigheter, en omfattande och tidskrä-
vande urvalsprocess.
Regeringen har i avvaktan på att tillsättningsförfa-
randet kan avslutas och tjänsten tillsättas utsett direk-
tören vid Post- och telestyrelsen Curt Andersson som
vikarierande generaldirektör och chef för Post- och
telestyrelsen fr.o.m. den 13 november 1997 och tills
vidare, dock längst till dess att regeringen utser en ny
generaldirektör och chef för myndigheten. Curt An-
dersson har mycket ingående kunskaper om myndig-
hetens verksamhet, och han fullgör generaldirektörens
uppgifter på ett tillfredsställande sätt.
Fru talman! I dag har regeringen utsett en ny gene-
raldirektör.

Anf. 32 PER WESTERBERG (m):
Fru talman! Jag ber att få tacka statsrådet för sva-
ret på min interpellation. Det är naturligtvis tillfreds-
ställande att generaldirektörsbefattningen äntligen har
tillsatts av regeringen. Men jag måste ändå uttrycka
mitt missnöje med den ganska långa tidsutdräkten.
Det var ju ingen hemlighet att den tidigare generaldi-
rektören skulle avgå. Det stod ju klart redan föregå-
ende vår. Det har alltså dröjt ända in på vintern 1998
innan vi kunnat få en ordinarie generaldirektör utsedd
av regeringen. Jag vet inte när han tillträder, men
förhoppningsvis går det fort.
När myndigheter, företag eller andra organisatio-
ner står utan den högsta ledningen kommer det alltid
att bli en del problem i organisationen. Den diskus-
sion vi har haft kring Banverket visar ju med all
önskvärd tydlighet på svårigheterna i beslutsproces-
sen och med rapporteringen och den osäkerhet som
rådde när Banverket stod utan generaldirektör under
större delen av den kritiska perioden i den s.k. Hal-
landsåsaffären.
Post- och telestyrelsen är en utomordentligt viktig
myndighet. Det rådet ingen som helst tvekan om det.
Den har att bevaka kanske en av de centralaste bran-
scherna i Sverige, nämligen teleområdet. Där har vi
en mycket snabb teknisk utveckling och en mycket
snabb avreglering i hela vår omvärld. Det är viktigt att
vi snabbt och effektivt kan följa den.
Jag tycker därför att det är bra att generaldirek-
törsbefattningen har blivit tillsatt, men jag tycker att
det kunde ha gått fortare. Jag hoppas att det kommer
att gå fortare framöver när det gäller andra centrala
poster. Vi kan jämföra med vad som sker i näringsli-
vet. Där ställer de kommersiella krafterna väldigt
tydliga krav på snabba tillsättningar av de högsta
cheferna. Jag hoppas att det blir samma utfall i rege-
ringen när det gäller övriga tillsättningar som kan
komma längre fram.

Anf. 33 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! Detta blir litet underligt när det fak-
tiskt är så att en generaldirektör är tillsatt. Men för att
det inte skall råda några missförstånd vill jag ändå
säga att det inte var så att det stod klart före somma-
ren att Jan Freese, den förre generaldirektören, skulle
lämna sin befattning i förtid. Vi diskuterade den saken
betydligt efter sommaren.
Det är naturligtvis av stort värde att man kan ha
planerade övergångar mellan generaldirektörer. Jag
delar den uppfattningen. De tillfällen då det inte har
varit så och då det har varit bekymmersamt, har ju
varit när vi har haft riktigt snabba lämnanden av olika
skäl på generaldirektörsposter. Men det får ju inte
leda till att man slarvar med en tillsättning av en ny
generaldirektör. Man måste väga detta med att tillsätta
snabbt mot att det måste få ta den tid som behövs. Det
är ett grannlaga arbete.
Jag menar också att den ordning med en ställföre-
trädande generaldirektör som vi har - och det gällde
Banverket och också PTS - gör att vi har en mycket
bra ledning under en interimistisk period. Jag har det
största förtroendet för hur det har skötts på Post- och
telestyrelsen. Jag vill betona det.

Anf. 34 PER WESTERBERG (m):
Fru talman! Jag har ingen anledning att säga att
det har varit några större problem på Post- och tele-
styrelsen. Det har blivit en förhållandevis snabb till-
sättning, men den kunde ha varit snabbare. Enligt min
uppfattning fanns mycket klara indikationer om ett
byte på generaldirektörstjänsten redan föregående vår.
När diskussionerna togs upp med departementet kan
vi lämna därhän. Det har ändå varit en vakanstid som
har varit mycket lång jämfört med vad som sker i de
flesta privata företag.
Självfallet skall man inte slarva med tillsättningar
av centrala myndighetschefer. Jag delar helt den upp-
fattningen. Men inom många företag och andra orga-
nisationer sköter man detta så att man har en långsik-
tig chefsförsörjning där man hela tiden jobbar med att
ta fram alternativ för olika befattningar. Därför har
man möjligheter att kunna få fram ersättare på tämli-
gen kort tid. Jag efterlyser ett sådant arbete även inom
regeringen och inom staten. Jag tror att det skulle ha
förbättrat situationen och åtminstone mildrat en del av
de konsekvenser som uppstod i Banverket. Jag anser
faktiskt att en del av problemen i Banverket berodde
på brister i chefstillsättningen.

Anf. 35 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! Visst skall vi ha en långsiktig chefs-
försörjning och en långsiktig policy. Det är precis det
som Regeringskansliet arbetar med. Det är ett arbete
som går betydligt smidigare att fullgöra nu när vi har
ett gemensamt regeringskansli. Där kan vi också gå
över de olika sektorsgränserna på ett mer rationellt
och effektivt sätt.
Men det är ändå ett stort pusselverk som skall till.
Det är kanske inte riktigt samma sak att vara general-
direktör i en enrådighetsmyndighet som att vara gene-
raldirektör i ett verk med 30 000-40 000 personer.
Dessutom har vi den typ av verk som Post- och tele-
styrelsen utgör som har ytterligare ett annat slags
funktion. Det är inget homogent konsortium, om man
nu skulle kunna kalla det så. Det är väldigt många
olika slags arbetsuppgifter som man skall kunna leda i
den här verksamheten inom den statliga sektorn.
Därför är det viktigt att man gör detta på ett om-
sorgsfullt sätt. Det skall ske effektivt och snabbt, men
det skall också ske med den omsorg som ett sådant
arbete kräver.

Anf. 36 PER WESTERBERG (m):
Fru talman! Under perioden med problemen vid
Hallandsåsen var generaldirektörsposten i Banverket
vakant 12 av 18 månader. Det innebar en mycket
bristande rapportering till styrelsen. Det har verket
självt rapporterat här i riksdagen. Det förekom i det
närmaste ingen rapportering om Hallandsåsen. Jag
säger detta som en parentes. Det uppstår problem med
osäkerhet i organisationen när inte den högsta besluts-
fattaren finns på plats och det endast finns en vikarie.
I den här korta debatten hade jag hoppats att
kommunikationsministern klart skulle uttala att vi vill
ha snabba tillsättningar - snabbare än vad som har
varit. Jag tror att det är viktigt med en bra chefsför-
sörjning. Jag delar uppfattningen att det är bättre med
ett regeringskansli än flera och att detta kan underlät-
ta.
Jag kan inte se att skillnaden mellan verk och
myndigheter är avgrundsstor, utan att man kan ha en
långsiktig chefsförsörjning. Det skall inte behöva ta
sex, åtta eller tolv månader att få fram en chef när det
inte behöver göra det i de flesta andra kommersiella
företag eller organisationer.

Anf. 37 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Återigen, fru talman! Det här handlar om myndig-
heter och verk som har mycket stora ansvarsområden
både för att klara rättssäkerhet och för att klara den
politiska verklighet som det innebär att vara chef för
myndigheter som lyder under regering och riksdag.
Det handlar också om att man numera tar mycket stort
ekonomiskt ansvar.
Det handlar inte om att vem som helst kan gå in
med någon veckas varsel. Det är ett jobb som behöver
utföras på ett grannlaga sätt. Självklart delar jag upp-
fattningen att det här skall ske snabbt. Jag är inte så
säker på att det alltid sker på ett bättre sätt i det priva-
ta näringslivet. Jag har mycket god erfarenhet av
chefstillsättningar i den offentliga sektorn. Jag tycker
att vi skall vara stolta över de chefer som vi har tillsatt
i den offentliga sektorn.

Överläggningen var härmed avslutad.
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 13.41 på förslag av andre
vice talmannen att ajournera förhandlingarna till
kl. 14.00 då frågestunden skulle börja.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.

7 § Frågestund

Anf. 38 TALMANNEN:
Kammarens sammanträde återupptas för riksda-
gens frågestund.
Vid dagens frågestund besvaras frågor av stats-
minister Göran Persson, justitieminister Laila Frei-
valds, socialminister Margot Wallström, arbetsmark-
nadsminister Margareta Winberg, kommunikations-
minister Ines Uusmann, statsrådet Ylva Johansson och
statsrådet Leif Pagrotsky. Statsministern besvarar
allmänpolitiska frågor. Övriga statsråd besvarar frå-
gor inom respektive ansvarsområde.
Vi har som våra gäster på åhörarläktaren i dag en
dansk delegation under ledning av den danske tal-
mannen Erling Olsen, som vi hälsar särskilt välkom-
men.
Jag lämnar ordet fritt för frågor.
Sysselsättningen

Anf. 39 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Jag vill återvända till en fråga som jag
envist har ställt under en stor del av mandatperioden,
nämligen vad regeringen tänker göra åt sysselsätt-
ningen. Jag hoppas att statsministern har ett bra svar
på denna fråga den här gången.
Jag hörde statsministern i intervjuer kring nyår sä-
ga att det har varit en uttänkt strategi att ni först skall
lösa ett antal ekonomiska problem och att när ni nu
anser att det är gjort kommer jobben att komma. Men
AKU-mätningen, alltså Statistiska Centralbyråns
mätning, som kom förra veckan visar ju att antalet
jobb i januari minskade med 20 000. Arbetskraften
har sammanlagt minskat med 89 000 på ett år. Det är
ca 30 000 färre sysselsatta nu än när ni vann rege-
ringsmakten 1994.
Vad kommer ni att komma med för förslag för att
bryta denna utveckling?

Anf. 40 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Det är sant att Leijonborg och jag har
diskuterat det här vid flera tillfällen. Det förvånar mig
att inte folkpartisterna och Leijonborg tar till sig att vi
hade ett litet besvärligt utgångsläge med det största
underskottet i västvärlden, skyhöga räntor, en industri
som hade tappat framtidstron och en massarbetslöshet
som höll på att bita sig fast. Allt detta har vi vänt. Nu
är Leijonborgs sista hopp att sysselsättningen inte
skall öka, utan att det bara är den öppna arbetslöshe-
ten som skall falla, i stor utsträckning beroende på en
omfattande utbildningssatsning.
Jag tror att vi nu har en sådan ekonomisk utveck-
ling att vi den närmaste tiden kommer att se att inte
bara den öppna arbetslösheten faller utan också att
sysselsättningen ökar. Det mesta talar för detta, trots
att folkpartisterna tycks ha fäst något slags förhopp-
ning till att Asienkrisen skulle skada tillväxten i
svensk ekonomi.

Anf. 41 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Jag bortser från denna orimliga ankla-
gelse att vi skulle önska att fler svenskar skulle vara
arbetslösa för att det skulle gynna oss på något sätt.
Det här är ju vårt lands allvarligaste problem, och det
kan man inte partipolitisera på det sätt som statsminis-
tern nu gör.
Det är riktigt att vi har talat om detta många gång-
er, men jag fattar inte det som statsministern säger.
Jag fattar inte tankegången att våra ekonomiska pro-
blem som vi har haft och fortfarande har på något sätt
blir mindre av att färre arbetar, att det skulle vara en
lösning att sysselsättningen sjunker. Det måste väl
vara lättare att lösa problemet med budgetunderskott
och andra problem om fler betalar skatt. Frågan kvar-
står: Hur tänker ni lägga om er politik, nu när ni ser
att jobben blir färre?

Anf. 42 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Det är just detta som är Leijonborgs
poäng, att han kräver en omläggning av politiken. Det
blir ingen omläggning av politiken. Den är långsiktig,
och den skall vara uthållig. Först måste man röja upp i
de jättelika underskotten - 240 miljarder kronor -
störst i västvärlden. När Leijonborg säger att han inte
förstår den politik som vi nu bedriver kan det ju vara
en förklaring till att han medverkade till den situation
som vi fick ärva. Därefter gäller det att få ned räntor-
na, få upp investeringarna och få fart på kompetensut-
vecklingen.
Vi ser ju i sysselsättningsstatistiken att den privata
sektorn har växt mycket kraftigt. Vad som har fallit
kraftigt är de offentliga jobben. Och jobben i kommu-
ner och landsting betalas med skattepengar, inte med
lånade pengar. Det är den anpassning som vi nu har
gjort. Nu ser jag framför mig en uppgång i syssel-
sättningen och en fortsatt nedgång i den öppna arbets-
lösheten. Vi ser ingen anledning att lägga om politi-
ken.

Anf. 43 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Fru talman! Min fråga rör Folkpartiets utgångs-
punkt i vikten av fler arbeten, som vi säkert alla här i
kammaren är överens om - folkpartister, socialdemo-
krater och vänsterpartister. Jag kan konstatera att det
inte finns något alternativ på det liberala hållet till fler
jobb. Det finns ingen ordnad budgetpolitik där. I det
vill jag ge statsministern en poäng.
Men, statsministern, det budgetförslag som ni lade
fram förra hösten sade att år 2000 skulle det komma
120 000 nya jobb. Det är en mycket hoppfull prognos.
Men tror statsministern fortfarande att det kommer att
vara 120 000 nya jobb år 2000? Står sig denna pro-
gnos, eller behöver man göra något extra för att få
prognosen att slå in?

Anf. 44 TALMANNEN:
Jag vill erinra om att det här är en frågestund rik-
tad till regeringen, inte en debatt mellan partier i
kammaren.

Anf. 45 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Just det. Annars skulle jag ha passat
på tillfället att säga att jag självfallet inte menar att
Folkpartiet vill ha en högre arbetslöshet.
Men till Bäckström skall jag säga att jag inte i dag
är beredd att revidera några prognoser. Vi är just nu
mitt uppe i arbetet inför vårbudgeten. Vad vi har
avvaktat och försökt att bedöma är hur svensk eko-
nomi har påverkats av Asienkrisen. De enorma, dystra
förutsägelser som har levererats från ett och annat håll
ser ju inte ut att inträffa, och det gör oss säkrare i vår
framtidsbedömning.
Jag har gott hopp om att vi kan redovisa en poli-
tik, där vi når målet 4 % öppen arbetslöshet år 2000.
Därefter är det dags att gå vidare och formulera nya
och ännu mer ambitiösa mål.

Anf. 46 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Fru talman! Frågan en gång till: Finns det inte skäl
att revidera prognosen, när vi vet att det kommer till
20 000 nya jobb i år, förhoppningsvis, men att vi
förlorade 40 000 jobb förra året? Prognosen om
120 000 nya jobb gäller från år 1994 till år 2000. Vi
har inte ens något plus än så länge. Är det verkligen
realistiskt att tro att vi med given politik får 120 000
nya jobb på två år? Är det verkligen sannolikt, stats-
ministern? Ja, det kanske blir sannolikt om man gör
litet extra och följer beslutet att sätta jobben före allt
annat. Det vill väl statsministern, eller hur? Behövs
det inte extra åtgärder för att få 120 000 nya jobb?
Det tror jag. Vad tror statsministern?

Anf. 47 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Vad statsministern tror är kanske min
ensak, men vad jag tycker i den här frågan är att vi
gör en rimligt avvägd ansträngning. Jag ser ju att
fallet i den offentliga sektorn blev ju större än vad vi
trodde. De enorma underskotten som vi tog över har
ju resulterat i en neddragning i kommuner och lands-
ting som har gått väldigt långt och väldigt fort. I den
privata sektorn växer ju jobben. Det är i och för sig en
bra omstrukturering av svensk ekonomi, men fallet
har varit för stort i den offentliga sektorn. Därför
tillför vi ju, som Lars Bäckström vet, nya resurser -
16 miljarder kronor. Det ger ju ordentliga jobb i sko-
lan, vården och omsorgen. När detta är fullt invägt,
dessutom i relation till en bra ekonomisk utveckling,
tror jag, som jag sade förut - här får jag då säga att
jag tror - att vi nog når arbetslöshetsmålet 4 % öppet
arbetslösa under år 2000. Sedan är det dags, som jag
sade förut, att formulera ett mer ambitiöst mål. Det
kan gälla både öppen arbetslöshet och sysselsättning.
Skilda valdagar

Anf. 48 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Det sker mycket ute i kommunerna i
landet som ligger människor väldigt nära. Skola och
omsorg är typiska exempel på det. Det sker också en
del tråkiga saker i kommunal verksamhet, som vi har
kunnat läsa om den allra senaste tiden.
Det som är ett problem är att det med dagens val-
system är svårt för medborgarna att ge uttryck för en
värdering av en kommunal verksamhet just därför att
vi har gemensamma valdagar.
Jag tycker att det är tid att ändra på detta. Min frå-
ga till statsministern är om han vill medverka till att vi
får en ordning i Sverige som innebär att vi har skilda
dagar för val till riksdag respektive till kommunerna.

Anf. 49 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Det är en grundlagsfråga. Jag känner
mig ansvarig för den.
Det pågår inget arbete när det gäller att överväga
ändring av våra valdagar. Den bedömning som parti-
erna gemensamt hittills har gjort är att detta är det
bästa systemet. Jag har inte för avsikt att ta något
initiativ i frågan.

Anf. 50 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Det är möjligt att det är en grundlags-
fråga, men det är också en politisk fråga. Man kan
värdera medborgarnas möjlighet att ta del i det demo-
kratiska systemet på medborgarnas villkor.
Det är väl uppenbart att värderingen av den kom-
munala verksamheten i dag något faller i skuggan av
ett rikspolitiskt skeende. Jag tror, fru talman, att med-
borgarna vill kunna värdera både positiva händelse-
förlopp och en del tråkiga händelseförlopp genom ett
agerande i separata kommunala val.
Är det regeringens uppfattning att frågan är död,
borta och begraven kan jag bara säga att det är tråkigt.
Den frågan borde vara vaken.

Anf. 51 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Även om jag är ansvarig för grund-
lagsfrågor är jag samtidigt politiker.
Denna fråga har naturligtvis väldigt viktiga poli-
tiska dimensioner. En av de erfarenheter vi har gjort i
Sverige är att det faktum att vi har gemensam valdag
är ett av skälen till att vi har ett så högt valdeltagande.
Det är inte många länder som kan skryta med ett så
högt valdeltagande som vi har. Jag tror att det bl.a.
beror på att människor på valdagen går ut och lägger
sin röst både när det gäller vad de tycker om rikspoli-
tiken och om den lokala politiken. De väljer sina
partier utefter de bedömningar de gör.
Jag tror att det vore illa om vi splittrade den sam-
ling som finns kring en valdag och inte gav människor
möjlighet att på detta vis uttrycka sin åsikt om politi-
ken både på riksplanet och det lokala planet samtidigt.

Anf. 52 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Vi har inte gemensam valdag, justi-
tieministern. Valet till EU-parlamentet sker vid en
annan tidpunkt än de andra valen. Är det inte skäl att
göra finmaskigheten bättre också åt det andra hållet?

Anf. 53 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Det är alldeles riktigt att EU-
parlamentsvalen sker vid en annan tidpunkt. Det beror
på att vi inte har kunnat bestämma vilken dag valet
skall ske. Vi får acceptera att det sker vid en annan
tidpunkt.
Jag kan inte se att det faktum att vi numera har två
valdagar är ett bra argument för att vi skall ha tre
valdagar. Då är det väl bra att vi håller fast vid att vi
åtminstone har gemensam valdag för kommunalvalet
och riksdagsvalet.

Anf. 54 BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Lennart Daléus tog upp en mycket
viktig fråga för den svenska demokratin. Kan vi öka
tydligheten och genomskinligheten för väljarna och
framför allt möjligheten att utkräva ansvar?
Justitieministern har anfört traditionella socialde-
mokratiska argument emot detta. Det är jag inte så
förvånad över. Vad jag är mer förvånad över är att
hon försöker tala om för kammaren att det finns en
bred samling om hennes ståndpunkt. Mig veterligen
är flertalet partier i denna kammare emot den stånd-
punkt som regeringen för fram. Om man skulle fråga
partierna skulle man få veta att alla utom två har upp-
fattningen att vi borde gå ifrån det systemet.
Justitieministern får fortsätta att hävda sin stånd-
punkt, vilket är tråkigt, men hon kan däremot inte
inbilla kammaren och svenska folket att ett flertal
partier står bakom hennes ståndpunkt. Flertalet partier
vill ha en ordning där det blir lättare att utkräva an-
svar.

Anf. 55 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Det sakliga skälet till att vi ogillar
tanken på att dela på valen är att det skulle leda till att
kommunalvalet inte skulle vara det lokala val som det
faktiskt är i dag, då man diskuterar de lokala frågorna.
Det skulle vara att göra rikspolitiken också till en
lokal fråga. Det skulle den lokala demokratin förlora
på.
Dessutom vill jag säga till Bo Könberg att det vi
anser är viktigt är att hålla fast vid de överenskom-
melser som vi har träffat. När vi hade överläggningar
om grundlagarna gjordes det kompromisser. Det var
ett givande och ett tagande. Vi blev eniga. Socialde-
mokraterna tänker hålla fast vid den överenskommel-
se som då träffades.

Anf. 56 BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Jag är ledsen, men jag måste säga att
justitieministern fortsätter att vilseleda kammaren och
svenska folket. Det finns ingen sådan uppgörelse.
Man är inte överens om att bibehålla detta system.
Det gjordes en uppgörelse under överläggningarna
om hur det skall vara under kommande år. Partierna
sade uttryckligen till varandra, bl.a. på Socialdemo-
kraternas förslag, att man förstås är oförhindrad att
driva sin uppfattning i sakfrågorna i framtiden.

Anf. 57 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Jag kan inte se att det är något vilse-
ledande i att upplysa kammaren och Bo Könberg om
att vi har en överenskommelse, att den är en kom-
promiss och att Socialdemokraterna står fast vid den.

Anf. 58 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Jag måste säga att jag är väldigt glad
att höra att alltfler partier faller ifrån den uppgörelse
som justitieministern talar om. Det kanske finns en
bredare samsyn kring åsikten att vi behöver stärka
också den kommunala demokratin i Sverige. Skulle
inte det vara ett skäl att tillsätta en ny parlamentarisk
utredning och få i gång en förändring i den svenska
författningen? Det skulle gälla skilda valdagar, men
man skulle också kunna ta upp flera andra viktiga
frågor som har diskuterats den senaste tiden.

Anf. 59 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Som jag tidigare sade tror jag att den
lokala demokratin vinner på att den uppmärksammas
på valdagen och är en mycket viktig del av den valrö-
relse som föregår valen. Om vi skiljer på riksdagsva-
let och det kommunala valet är jag övertygad om att
de lokala frågorna kommer att förlora. Det är min
övertygelse att det är på det viset. Mot den bakgrun-
den har jag inte för avsikt att ta något initiativ i den
riktningen.
Sysselsättningen i den elintensiva industrin

Anf. 60 PER WESTERBERG (m):
Fru talman! Tidningen Affärsvärlden skrev för
några dagar sedan att vi nu förmodligen har de lägsta
siffrorna för sysselsättning i modern tid. Samtidigt
kunde vi i Dagens Nyheter i morse läsa att sju social-
demokratiska kommunalråd fruktar för sysselsättning-
en i den elintensiva industrin beroende på den höga
elskatten.
Anser regeringen att en hög elskatt är förenlig med
ambitionen att klara sysselsättningen i Sverige?

Anf. 61 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Man får komma ihåg varför produk-
tionsskatten på el infördes. Ett av skälen var att vi
ville sanera de offentliga finanserna. Det räddade, Per
Westerberg, åtskilliga småföretag från konkurs, vilket
var vanligt under den tidigare perioden.
Produktionsskatten på el infördes dessutom som
ett bidrag till betalningen av medlemsavgiften till EU.
Den nya regeringen ville inte fortsätta den gamla
regeringens politik och låna till utgifterna. Vi var
tvungna att hitta skatteobjekt.
När det väl nu är gjort - vi är inne i EU, betalar
för oss och lånar inte längre pengar - tittar vi på möj-
ligheterna att reducera produktionsskatten. Vi har
redan gjort så och är beredda att gå vidare i den rikt-
ningen. Men vi gör det inte med hjälp av lånade
pengar.

Anf. 62 PER WESTERBERG (m):
Fru talman! Vi skall naturligtvis inte låna pengar
om det är möjligt att låta bli. Vi skall tvärtom skapa
pengar.
Elskatten hotar sysselsättningen i den elintensiva
industrin. Den är en stor del av den svenska industriel-
la basen. Kan jag tolka statsministerns svar som att
han är beredd att ta bort denna överbeskattning av
elen, som hotar sysselsättningen?

Anf. 63 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Det har redan framgått av våra pro-
positioner att vi tittar över denna skatt. Det sker också
i dialog med industrin.
Det är som alltid lättare att lova att sänka en skatt
än att hitta nya intäktskällor eller ha kraften att skära
bort utgifter i statens kaka. Vi tänker ta ansvaret för
ekonomin. När vi nu reducerar eller omfördelar skat-
terna skall det ske utan att vi återigen sätter oss i ett
låneberoende.
Jag är glad att Per Westerberg säger att man inte
skall låna pengar till offentliga utgifter. Det är en
något senkommen insikt, men desto bättre!

Anf. 64 TALMANNEN:
Jag har fått ytterligare tre begäran om ordet från
samma parti. Jag vill då säga att jag på förekommen
anledning har meddelat andra partiers företrädare att
vi bör vara sparsamma med följdfrågor från samma
parti när det är väldigt många som vill fråga i kamma-
ren. Jag tänker ta upp det här till diskussion med
gruppledarna vid vår nästa överläggning.
Nu går vi vidare till nästa fråga.
Bristen på arbetskraft inom vård och omsorg

Anf. 65 MARIANNE
SAMUELSSON (mp):
Fru talman! Jag har en fråga till statsministern,
som egentligen är en tvärtomfråga till den som Lars
Leijonborg ställde när han frågade om den höga ar-
betslösheten och vad regeringen tänkte göra. Min
fråga gäller bristen på ar
betskraft inom vård och omsorg.
Vi ser i stort sett dagligen larmrapporter om att
man inom vård, omsorg och skola inte har tillräckligt
med personal och att den personal som finns går på
knäna. Många säger att de egentligen inte önskar
något annat än att få byta jobb, eftersom de helt enkelt
är utslitna. Detta till trots gör de ett enormt arbete.
Jag får inte detta att gå ihop. Även arbetslösheten
betalas ju med skattepengar. Vore det då inte bättre
att i stället använda personal inom vård och omsorg?

Anf. 66 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Det är en viktig fråga som Marianne
Samuelsson tar upp och som jag tror att vi har disku-
terat förut i kammaren. Regeringens hållning är den
att vi vill utöka verksamheterna i vården, skolan och
omsorgen med fler anställda. Vi har satt av 16 miljar-
der kronor de kommande åren just för att kunna gå i
den riktningen. Om det inte räcker, om det visar sig
otillräckligt för att ha en anständig kvalitet, då får vi
ta till mer.
Marianne Samuelsson tar också upp en annan di-
mension av frågan, som jag själv faktiskt är litet be-
kymrad över. Det gäller situationen på andra sidan
sekelskiftet när det gäller personalförsörjningen till
vården, skolan och omsorgen. Väldigt många, framför
allt kvinnor, har under de senaste åren gjort en fan-
tastisk arbetsinsats under svåra omständigheter i vår-
den. Många av dem kommer att gå i pension och
lämna sitt yrke, och då måste vi ha nya som vill träda
till i stället. Vi bör i tid, från regeringens sida till-
sammans med landsting och kommuner, uppmärk-
samma behovet av en långsiktig personalförsörjning
för den gemensamma sektorn. Det är oerhört viktigt
att det sker nu och att sådana initiativ tas snart.

Anf. 67 MARIANNE
SAMUELSSON (mp):
Fru talman! Jag håller helt med statsministern om
att det är oerhört viktigt att vi tittar över resursbeho-
vet i framtiden, men nu gäller det resursbehovet i dag.
Jag har många gånger här i kammaren hört talas
om de 4 miljarder som skulle innebära att kommuner
och landsting får ökade resurser, men när jag är ute
och talar med personal och ansvariga inom vård,
omsorg och skola visar det sig att de ännu inte sett till
de där 4 miljarderna. De har inte sett några personal-
tillskott. Snarare är det så att man på flera områden
skall dra ned ytterligare på personalen. Hur står det i
relation till de 100 miljarder som man beräknar att
arbetslösheten kostar samhället att man tillskjuter 4
miljarder utan att man ännu har lyckats få någon per-
sonal till vård och omsorg?

Anf. 68 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Bilden är något splittrad. Jag tror att
man här skall luta sig mot vad såväl kommunförbund
som landstingsförbund sade i sina prognoser för såväl
vårdsektorn som skolan strax före jul. De pekar på att
botten är nådd och att det vänder. Fortfarande finns
det vissa kommuner och landsting som inte är i det
läget, och dem följer vi mycket nära.
Just det faktum att vissa människor går arbetslösa
och skulle vilja göra en insats och att vi samtidigt ser
behoven, inte minst i vården, har gjort att vi har ska-
pat möjligheten till resursarbeten. Hittills har drygt tre
och ett halvt tusen personer på så sätt bytt a-kassan
mot ett jobb i vården eller i skolan. Vi ser gärna att
detta utvecklas ytterligare, och för det finns mer re-
surser. Det är bara att uppmuntra kommuner och
landsting och uppmana enskilda att ta till sig av denna
nya möjlighet. I så fall är det helt i linje med vad
Marianne Samuelsson önskar.

Anf. 69 MARIANNE
SAMUELSSON (mp):
Fru talman! Att det behövs mer resurser är inte
riktigt detsamma som att man efter det att man har fått
sparken kan få gå in som resursarbetare. Det hade
varit betydligt enklare och bättre att tillskjuta pengar-
na direkt till kommunerna och att dessa personer hade
fått behålla sina tjänster, som de är kompetenta för,
inom kommun och landsting. Som det nu fungerar
innebär det faktiskt att dessa personer går in och gör
samma jobb mot lägre betalning och inte ens med
kortare arbetstid. Jag tycker att det är fruktansvärt
orättvist mot en grupp med väldigt många kvinnor
och med löner som fortfarande är betydligt lägre än
lönerna inom fallskärmsbranschen, där herrarna age-
rar.

Anf. 70 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Fallskärmsbranschen kan vi vara
överens om att kritisera. Däremot är det Marianne
Samuelsson säger om att lönerna vid resursarbete är
lägre fel. Det är 90 % av lönen och 90 % av arbetsti-
den. Dessutom finns en möjlighet att ta korta vikariat,
vilket är bra för den enskilde och bra för verksamhe-
ten. Det här är en utomordentlig åtgärd, och jag för-
väntar mig att den utnyttjas. Jag möter från olika delar
av landet precis samma kritik som den Marianne
Samuelsson för fram. Fast "kritik" kanske är fel ord.
Det handlar mer om frustration, frustration över att
människor är arbetslösa samtidigt som behoven lik-
som resurserna finns. Nu har vi öppnat denna möjlig-
het, och jag hoppas verkligen att vi alla hjälps åt att se
till att den också utnyttjas och att den inte beskrivs
som ett sätt för personalen att komma tillbaka till en
lägre lön, för då passar sig naturligtvis folk för det
hela.
De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna

Anf. 71 ISA HALVARSSON (fp):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till ar-
betsmarknadsminister Margareta Winberg. Det är illa
att sysselsättningen i januari i år har sjunkit i jämfö-
relse med sysselsättningen i januari förra året. Jag
tänkte ta upp ett växande problem i samband med
konkurrenssnedvridningen på grund av de arbets-
marknadspolitiska åtgärderna.
Jag läste i tidningen att skattemyndigheten har ett
specialkommando i Skåne. Man konstaterar där att
det stora problemet inte är den svarta arbetskraften
utan de gratisjobbare som placeras ut av olika myn-
digheter. Man säger: Vilken livsmedelshandel kan
konkurrera med en butik som kan hålla öppet 18 tim-
mar om dygnet sju dagar i veckan, eftersom man har
fem-sju personer i gratis arbetskraft från myndighe-
ten?
Vad säger arbetsmarknadsministern om det?

Anf. 72 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Fru talman! Tack för frågan! Den är angelägen,
och det är därför bra att jag återigen får redovisa
detta. De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna skall
inte användas på det felaktiga sätt som tyvärr en del
arbetsgivare gör. Arbetsmarknadspolitiken är till för
de arbetslösa, inte för arbetsgivarna. Den är till för att
man skall få träna, få praktik, osv. Med den enormt
höga arbetslöshet som vi har haft under 90-talet hän-
der det naturligtvis att saker som inte var avsedd slin-
ker igenom. Det beror på att våra arbetsförmedlingar
har en mycket stor belastning, var och en för sig, med
alltför många arbetslösa.
Vi har tagit ned antalet, vi har tagit ned volymen.
Inom parentes kan jag säga att detta inte är något nytt
fenomen. Det har aldrig funnits så många i arbets-
marknadspolitiska åtgärder som under regeringen
Bildt - 263 000 i april 1994. I dag är målet 182 000.
Vi har alltså kraftigt skurit ned volymen. Fackens
möjlighet att agera har också stärkts, och AMS rutiner
har förbättrats. Jag hoppas att vi skall slippa se det
som jag precis som Isa Halvarsson inte tycker om,
nämligen att arbetslösa utnyttjas som billig arbets-
kraft.

Anf. 73 ISA HALVARSSON (fp):
Fru talman! Det finns också kommuner som arbe-
tar på det viset. Hemma i Värmland, i Forshaga, kon-
kurrerades en bagare ut av ett ALU-café, som kunde
hålla halva priset.
Måste man inte gå över till mer generella åtgärder
för att en massa företag inte skall konkurreras ut?

Anf. 74 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Fru talman! Jag förstår inte riktigt vad Isa Hal-
varsson menar med "generella åtgärder". Vad vi gör
nu är att ta ned antalet. Det kan vi göra i och med att
konjunkturen nu är bättre. När en konjunktur står still,
som den gjorde i april 1994, är man tvingad att ha en
väldigt stor volym, dvs. att ha väldigt många i åtgär-
der.
Nu är situationen en annan. Nu går det bättre för
Sverige. Konjunkturen går upp. Då kan vi också ta
ned volymen så att fler kan gå ut i de alltfler lediga
jobb vi nu ser komma.
Jag har också tidigare sagt i den här kammaren,
och jag kan upprepa det, att vi planerar att i vårpro-
positionen minska floran av åtgärder så att det här blir
lättare, mera genomträngligt och synligt.

Anf. 75 ISA HALVARSSON (fp):
Fru talman! Det är ju väldigt bra. Men vad jag
menar är att när sysselsättningen nu går ned gäller det
att vi skapar möjligheter för de många människor som
utbildar sig att verkligen få ett jobb när de kommer ut.

Anf. 76 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Fru talman! Jag delar den uppfattningen. Den kan-
ske allra viktigaste åtgärden därvidlag är att ha en
ekonomi i balans och en ränta som gör att det blir
intressant att investera. Det har den här regeringen
lyckats åstadkomma.
Narkotikaproblemet

Anf. 77 SIGRID BOLKÉUS (s):
Fru talman! Jag har en fråga till socialminister
Margot Wallström.
Narkotikaproblemet har under senare år förvär-
rats, både vad det gäller art och omfattning. Mängden
narkotikabeslag har ökat. Det jag tycker är mest alar-
merande är att inställningen framför allt bland de
unga har blivit alltmer liberal.
Min fråga är om socialministern avser att ta några
ytterligare initiativ när det gäller narkotikaproblemet.

Anf. 78 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Svaret är ja. Vi jobbar just nu med di-
rektiv till en narkotikaberedning, eller om vi nu skall
kalla det kommission. Man fick ju vara tidigt ute för
att lägga beslag på det uttrycket, och det finns många
kommissioner. De viktigaste uppgifterna för den här
narkotikaberedningen, eller kommissionen, skall vara
fem:
1. att föreslå åtgärder för att förstärka och effektivi-
sera det förebyggande arbetet och rehabiliteringen
av missbrukare,
2. att effektivisera rättsväsendets arbetsmetoder,
3. att öka kunskapen och analysera narkotikautveck-
lingen internationellt och nationellt,
4. att se över lagstiftningen och se om den behöver
förstärkas,
5. att utveckla strategier för information och opini-
onsbildning.
Jag tror att det handlar om en mycket bred mobili-
sering av hela samhället mot det ökade narkotika-
missbruket. Det är till det vi skall ta hjälp av den här
beredningen. Men jag tror också att vi behöver vara
tydligare från politiskt håll när det gäller den här
frågan.
Produktionsskatten på el

Anf. 79 GÖTHE KNUTSON (m):
Fru talman! Jag vänder mig till arbetsmarknads-
ministern. Frågan gäller den nya elskatten och de
problem som uppstår med ytterligare fördyringar för
en redan hårt utsatt bransch, nämligen de elintensiva
företagen. Jag representerar ju Värmland, och jag
måste säga att oron där är särskilt påtaglig. I en artikel
om detta i Dagens Nyheter i dag framträder, bland sju
socialdemokratiska kommunalråd, också kommunsty-
relseordföranden i Hammarö kommun, Leif Bergman.
Jag skulle vilja fråga: Hur kommer regeringen att
agera fortsättningsvis när halva den svenska elpro-
duktionen kommer att äventyras? Hur blir det med
sysselsättningen? Hur många jobb kommer energi-
uppgörelsen att resultera i, eller vilket minustal?

Anf. 80 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Fru talman! Den frågan har statsministern besvarat
tidigare i denna frågestund. Jag föreslår att Göthe
Knutson läser protokollet, så kan det bli utrymme för
andra frågor.

Anf. 81 GÖTHE KNUTSON (m):
Fru talman! Jag tycker att det borde finnas litet
mer ödmjukhet från ett statsråds sida, särskilt ett stats-
råd som har haft glädjen att umgås med värmlänning-
ar, bland vilka oron är stor. Men jag kommer att ta
med mig det här hem. Jag konstaterar att något svar
från arbetsmarknadsministern fanns inte.

Anf. 82 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Fru talman! Regeringen är en. Vi tycker likadant -
i den här frågan också. Därför föreslår jag, för att vi
skall vinna tid för andra frågor, att Göthe Knutson
läser protokollet. Statsministern har svarat.

Anf. 83 GÖTHE KNUTSON (m):
Fru talman! Jag konstaterar att det här kommer att
gå ut till den värmländska befolkningen och folket i
övrigt.
Beskattningen på hushållstjänster

Anf. 84 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Fru talman! Jag skall be att få rikta en fråga till
statsministern.
EU-kommissionen förbereder en försöksverksam-
het med sänkt moms på arbetsintensiva tjänster rikta-
de till hushållssektorn i syfte att skapa nya jobb. Mi-
nisterrådet är inne på att försöksverksamheten skall
kunna starta i vissa medlemsländer. De medlemslän-
der som vill pröva den här vägen till nya jobb skall
anmäla sitt intresse före den 1 mars. Det är 14 dagar
kvar dit.
Min fråga är: Kommer regeringen att anmäla ett
svenskt intresse för att pröva detta?

Anf. 85 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Det här är ett arv från det toppmöte
om sysselsättningen som på svenskt initiativ hölls i
Luxemburg för några månader sedan.
Vi har i EU problemet att antalet momssatser är
begränsat till tre, och dessa tre är så att säga upptagna.
Skulle man med hjälp av skatteinstrumentet försöka
stimulera ytterligare någon näringsgren får vi ett så-
dant problem inom EU. Det finns uppenbarligen en
vilja inom EU att försöka hitta en sådan teknisk lös-
ning att man öppnar för en lägre beskattning av det
här slaget.
Inom det svenska regeringskansliet för vi just nu
en debatt där vi är öppna för att ansöka om en sådan
här möjlighet. Frågan är ännu inte avgjord, men vi är
definitivt inte motståndare till idén - om det går att
visa att vi inte därmed orsakar problem för statsfinan-
serna.

Anf. 86 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Fru talman! Vi kan i dag läsa i Göteborgs-Posten
att skattemyndigheten där har gjort en ordentlig ge-
nomgång av städbolag. Man kan konstatera att unge-
fär hälften av 50 företag kommer att bli anmälda
därför att de har använt svart arbetskraft, bl.a. utnytt-
jat flyktingar för i storleksordningen 15 kr i timmen.
Min fråga är - och detta är anknytningen till före-
gående fråga: Kan statsministern se att det finns en
koppling mellan de höga kostnaderna för lönerna i
Sverige och den svarta sektor som vi möter allt oftare
i Sverige?

Anf. 87 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Det kan finnas en sådan koppling,
men det är ett olyckligt exempel som Holger Gustafs-
son väljer. Om man pratar om 15 kr i timmen handlar
det naturligtvis inte om att kringgå en momssats på
12 % eller 25 %. Då handlar det faktiskt om att inte
bara bedriva svartarbete utan också grovt missutnyttja
enskilda individer. Den typen av vandel kommer vi
aldrig åt genom att justera några skattesatser.
Vi vet från ett försök i Kungälv att hushållens be-
talningsvillighet för tjänster i hemmet ligger någon-
stans i storleksordningen 60-70 kr i timmen. Med
anständiga löner till dem som städar eller gör andra
hushållsinsatser är subventionen i så fall väsentligt
högre än vad som åstadkoms med en förändrad
momssats. Problemet är alltså svårare och större och
inte lika enkelt som Holger Gustafsson antyder.

Anf. 88 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Fru talman! Jag vill tacka statsministern för svaret.
Jag är glad för det svar som gavs. Mitt syfte var inte
att lösa de 15 kronorna. Jag ville bara visa hur hän-
synslös den här marknaden är och hur viktigt det är att
man angriper den på olika sätt. Detta kanske kan vara
ett sätt att öppna för en större, vitare marknad med
något lägre kostnader.

Anf. 89 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! I den ambitionen möts Holger Gus-
tafsson och jag: att faktiskt se till att arbetsmarknaden
växer och att människor behandlas på ett rimligt och
anständigt sätt. Då är det naturligtvis en mycket större
fråga än att enbart diskutera momssatser.

Anf. 90 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag hade egentligen tänkt ställa en
fråga till arbetsmarknadsministern, men den berör
precis det som Holger Gustafsson nu tog upp. Det
gäller ett konkret exempel. Vi vet ju att det finns
begränsningar i kommunernas möjlighet att erbjuda
hemtjänst till pensionärer, t.ex. att personalen inte får
städa eller laga mat. Samtidigt vet vi att de här beho-
ven finns.
Arbetsmarknadsministern avsatte pengar till pro-
jekt för att förstärka kvinnors arbetsmarknad, bl.a. i
kooperativ form. Då växte ett antal projekt fram just
för att erbjuda sådana här tjänster till gamla männi-
skor. Där finns problemet att de är momsbelagda. Om
människor försöker att komma in på den här markna-
den, som tidigare kanske har varit kommunal, har man
alltså högre kostnader än kommunen har. Det är verk-
ligen en sådan fråga som är av samma typ som den
som Holger Gustafsson ställde.
Vad tänker sig statsministern kunna göra för att vi
skall få en privat marknad också inom det här områ-
det?

Anf. 91 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Fru talman! Det här projektet pågår ju, det vet
Marianne Andersson mycket väl, eftersom det är
centerkvinnorna som har fått pengar till det. Jag ser
fram emot ett resultat för att vi därefter skall kunna se
om det går att undanröja de eventuella hinder som
finns.

Anf. 92 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag känner till en del projekt ganska
nära min hemort. Bl.a. i Herrljunga är det ett projekt
på gång. Man möter just den här typen av problem.
Det finns ett stort intresse, och behoven är stora. Se-
dan finns problemet med kostnaderna.
Det är viktigt att man försöker göra någonting
ganska snabbt, så att inte de här projekten, som är
mycket vällovliga, som vi behöver och som ger arbe-
te, inte rinner ut i sanden och det inte blir så många
arbetstillfällen. Samtidigt lämnas gamla människor på
något sätt åt sitt öde, vilket vi ju inte vill skall ske.
Gamla människor behöver faktiskt också hjälp med
städning och matlagning om de vårdas hemma med
hemsjukvård eller annat.
Jag skulle vilja ha ett besked om snabbare åtgär-
der för att lösa den här problematiken.

Anf. 93 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Fru talman! Jag är ledsen, men det blir nog inget
klarare besked om snabba åtgärder. De här projekten
pågår. Det är ju så med projekt att vi delar ut pengar
till dem och sedan skall de utvärderas. Därefter kom-
mer en eventuell förändring.
Låt oss tillsammans försöka att snabba på projek-
ten, så att vi kan utvärdera dem och se vad som sedan
går att göra.

Anf. 94 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Fru talman! Det är momsreglerna som är proble-
met. Kommer den svenska regeringen att verka för att
EU:s momsregler mjukas upp så att reducerad moms
på tjänster tillåts? Det är detta frågan gäller egentli-
gen. Visst kommer regeringen att göra så, eller hur?

Anf. 95 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Fru talman! Återigen: Det var denna fråga som
statsministern för en kort stund sedan svarade på, och
han svarade på ett försiktigt positivt sätt.

Anf. 96 INGER DAVIDSON (kd):
Fru talman! Ibland känns det ganska hopplöst. Det
här är en fråga som vi nu har stött och blött i fem år.
1993 lades det fram konkreta förslag till hur man
skulle kunna öppna för hushållstjänster genom bl.a.
sänkt moms och genom att ta bort skattedelen på
arbetsgivaravgiften. Sedan lades locket på. Man kal-
lade det pigdebatt, och tankeverksamheten har inte
fått fungera så att man har kunnat samla sig till ett nytt
förslag.
Nu skall vi vänta ytterligare. Vi skall inte snabba
upp den här frågan. Skall vi vänta ytterligare fem år
innan vi kan erbjuda många nya jobb och hjälpa pen-
sionärer och överbelastade barnfamiljer att få en litet
drägligare tillvaro?

Anf. 97 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Fru talman! Jag är litet förvånad över frågan. Om
den var så angelägen varför genomförde inte den
borgerliga regeringen detta när ni hade chansen? Det
är min första kommentar.
Den andra är att det vi har gjort under vår rege-
ringstid är att ta initiativ till ett antal försök och pro-
jekt. Det projekt som redovisades av statsministern
finns i Kungälv. Det är strax slutfört och skall utvär-
deras. Det finns ett annat i Jämtland.
Skillnaden mellan de här två projekten är att det i
Kungälv är starkt subventionerat. Där betalar man
62:50 kr i timmen. Det som kommer att drivas i
Jämtland i form av ett arbetscentrum kommer inte att
vara subventionerat. Där skall man betala vad det
kostar, och då kostar det 200 kr i timmen. Det är det
kommersiella priset.
Det visar också i ett nötskal problemet. Skillnaden
mellan vad de många människorna är villiga att beta-
la, 62:50 kr, och vad det kommersiella priset ligger
på, nämligen 200 kr. Det är den skillnaden som på
något vis skall täckas av pengar från någonstans. För
dagen har vi inte de många pengarna.
Boendekostnaderna

Anf. 98 LENNART NILSSON (s):
Fru talman! Man kan efter undersökningar som
har gjorts konstatera att boendekostnaderna här är
bland de högsta i Europa. Det finns framför allt
många ungdomar och många ensamstående som över
huvud taget inte har möjlighet att efterfråga en nypro-
ducerad lägenhet. Under den stund på jorden som
både statsministern och jag har levt har boendet och
en bostad till rimlig kostnad varit en av de viktigaste
frågorna.
Min fråga till statsministern är: Vilken är statsmi-
nisterns syn på en social bostadspolitik utifrån rätten
att bo som en del av välfärdspolitiken i Sverige?

Anf. 99 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Det är inte bara under vår tid på jor-
den som detta har varit stort, Lennart Nilsson. Det var
kanske rent av så litet dessförinnan, men inte så
mycket dessförinnan och förhoppningsvis också efter
oss. Då hoppas jag att vi lever länge.
Jag anser att det här naturligtvis är ett helt bärande
inslag i ett välfärdssamhälle, en god bostad åt alla.
Den bostadspolitik som Lennart Nilsson och jag har
deltagit i utformningen av har utgått från värderingen
att bostaden är en social rättighet. Bostaden är ingen
handelsvara.
Nu har vi djupa problem i spåren av den ekono-
miska krisen, som yppar sig för många bostadsrätts-
föreningar. Dem måste vi lösa på något sätt för en del
allmännyttiga bostadsföretag och för de årgångar som
byggdes mellan 1989 och 1992. Det är akuta problem,
och de måste klaras av.
Sedan sitter vi också med den principiella frågan
om neutraliteten i boendekostnaderna mellan olika
upplåtelseformer. Där vill jag principiellt göra klart
att vi inte på något sätt har uppfattningen att vi skall
överge målsättningen om neutralitet mellan olika
upplåtelseformer. Det är självklart. Bostadspolitiken
som ett socialt viktigt politiskt område ligger fast. Vi
skall också lösa svåra ekonomiska problem. Det
kommer en proposition till riksdagen om några måna-
der.

Anf. 100 LENNART NILSSON (s):
Fru talman! Jag är glad för det som statsministern
för fram. På grund av den ekonomiska situationen
handlar det naturligtvis om prioritering och annat,
men kan jag tolka svaret som att en socialdemokratisk
regerings visioner handlar om att man skall driva
frågan om neutralitet och en god bostad till en rimlig
kostnad?

Anf. 101 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Svaret är ja. Grunderna för politiken
ligger fast. Lennart Nilsson kan detta bättre än någon
annan i kammaren och vet varifrån vi startade. Vi
hade räntor som låg på 13 %, 14 % och 15 %. Då var
naturligtvis all bostadspolitik egentligen koncentrerad
till att få ned räntorna. Nu är vi där.
Nu har vi också en begynnande uppgång i bo-
stadsbyggandet. Men vi har fortfarande en del svåra
problem sedan krisåren i början av 90-talet. Det gäller
vissa bostadsrättsföreningar, vissa allmännyttiga bo-
stadsföretag och de s.k. krisårgångarna. Det skall
klaras ut, därför att det handlar om rättstrygghet och
rättssäkerhet för de människor som bor i de fastighe-
terna. Dem skall vi inte överge.
Därefter är det klart att det handlar om en långsik-
tig principiell diskussion om åtgärder för att under-
bygga dessa principer i faktisk handling. Det kommer
vi tillbaka till.
Vägavgifter

Anf. 102 JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! Jag har en fråga till kommunika-
tionsministern. Under en storm av protester från en
populistisk högeropposition har Socialdemokraterna,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet i Göteborg drivit
igenom att vi göteborgare genom någon sorts avgifter
på bilismen skall vara med och betala våra egna tra-
fikinvesteringar. I Stockholm har den här populistiska
högern tydligen varit så stark att det inte har gått att få
ett motsvarande beslut här. Här begär man i stället att
vi skattebetalare skall pumpa in ytterligare ett antal
miljarder i de stockholmska trafikinvesteringarna.
Jag vill fråga så här: Hur skall vi göteborgare kun-
na stå emot den här högerpropagandan mot vägavgif-
ter om regeringen är beredd att släppa till ytterligare
miljarder till motorlederna i Stockholm?

Anf. 103 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! Det är oerhört väsentligt att komma
ihåg vad gäller en uppgörelse om en steg för steg-
lösning med Stockholmsregionen att en sådan inte
skall drabba någon annan del av landet. Specifikt vad
gäller Göteborg: Det pågår samtal mellan tjänstemän
på Kommunikationsdepartementet - ledda av min
statssekreterare - och kommunledningen i Göteborg
för att finna en bra lösning som kommer att upplevas
som rättvis för Göteborgsregionen.

Anf. 104 JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! Jag har hört statsministern vältaligt
säga att man inte skall låna pengar. Naturskyddsföre-
ningen talar om att det är fråga om ytterligare 8 mil-
jarder, i storleksordning lika mycket som kommuner
och landsting totalt fick sig tillskjutet för vård, skola
och omsorg.
Det är självklart att detta kommer att gå ut över
andra projekt. Ni kommer att tvingas att prioritera.
Det är fullständigt orimligt att pumpa in ytterligare
pengar i de stockholmska motorlederna. De är dess-
utom en fara för miljön.

Anf. 105 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! Det är något helt annat att låna pengar
till långsiktiga investeringar i vägar och järnvägar än
att låna pengar till verksamhet. Vi har alltid lånat till
investeringar och kommer att göra det. Det är ett bra
sätt att kunna göra de investeringar som behövs för
30-100 år framåt. Detta är också en period där det
behövs sysselsättning. Det är inget nytt, och det är
inget som tar bort verksamhet på annat håll.

Anf. 106 JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! Jag vet så pass mycket om överens-
kommelsen att det inte bara handlar om att låna ut
pengar. Det handlar om direkta subventioner som
kommer att tas från andra områden, t.ex. skola, vård
och omsorg.

Anf. 107 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! Investeringar i infrastruktur, trafiken,
är en fråga om prioriteringar. När det gäller Stock-
holmsuppgörelsen är det inget där som äter ut inves-
teringar på andra håll i landet eller i andra verksamhe-
ter.

Anf. 108 OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Det är intressanta besked från kom-
munikationsministern. Jag tolkar det så att det för det
första handlar om omfördelning inom regionen - det
ligger inom det tolkningsbara utrymmet i Ines Uus-
manns svar. För det andra är det lån till investeringar.
För det tredje är det miljöavgifter eller vägprissätt-
ning. Det är i alla fall något som inte bör vara uteslu-
tet eftersom vi har varit överens om en utredning på
den punkten.

Anf. 109 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! Jag går direkt på den sista frågan.
Riksdagen fattade beslut för knappt ett år sedan om
avgifterna. För att få kommunerna att satsa var en
förutsättning att det fanns en bred majoritet bakom
kravet på vägavgifter. När det gäller Stockholmsdelen
har det visat sig att denna breda politiska majoritet
inte finns. För att komma vidare har vi kommit fram
till andra lösningar. Det är för närvarande inte aktuellt
med några vägavgifter för den del som nu skall byg-
gas, dvs. Södra länken.
Det är en annan sak hur andra majoriteter i fort-
sättningen kommer att se på den saken. Nu är det icke
aktuellt med några vägtullar.

Anf. 110 OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Det är en sak att vi gemensamt har
räddat stockholmarna från biltullar. Jag frågar egent-
ligen om miljöavgifterna, dvs. road pricing. Det finns
en utredning som vi har varit överens om. Skall den
inte fullföljas?

Anf. 111 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! Så fort man talar om road pricing är
alla principiellt för. När man på svenska talar om
vägavgifter tycker alla att det är obehagligt. Detta är
något som har varit aktuellt i diskussionen.
När vägarna skall finansieras på andra sätt eller
miljöstyrningen skall ske på andra sätt än i dag via
t.ex. fordonsskatt och bensinskatt, skall det finns en
lagmöjlighet. Vi har varit överens om den utredning-
en, och den fullföljs. Förutsättningen för att den skall
kunna genomföras är att det finns breda politiska
majoriteter. Just nu föreligger tyvärr inte någon sådan
- eller lyckligtvis, beroende på hur man ser på den
möjligheten.

Anf. 112 PER WESTERBERG (m):
Fru talman! Jag representerar själv landsorten och
får väl kalla mig för lantis i det här sammanhanget.
Jag delar uppfattningen att vi måste ha breda uppgö-
relser när det gäller storstadsproblem. Den Stock-
holmsuppgörelse vi nu ser är ett fall framåt - även om
jag har många synpunkter.
Det är inte samma sak i Göteborg. Det är minsta
möjliga majoritet som skall försöka driva igenom den
uppgörelsen. Hur skall det fungera när majoriteterna
behöver bestå över mandatperioderna för att få bestå-
ende resultat? Det är inte fråga om att bygga på några
månader, utan det är fråga om flera år.

Anf. 113 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! Det pågår just nu diskussioner med
kommunledningen i Göteborg. Jag är tyvärr förhind-
rad att säga något mer om det. Jag förväntar mig ett
resultat inom de närmsta veckorna.

Anf. 114 PER WESTERBERG (m):
Fru talman! Detta är viktigt för Stockholm och
Göteborg, men inte minst för kringliggande län - som
jag själv kommer från. Skall jag tolka kommunika-
tionsministern att det som signalerades tidigare i hös-
tas och som beslutades om Göteborg kan komma att
omförhandlas och ge bredare och bättre förankrade
lösningar?

Anf. 115 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Fru talman! Det pågår just nu diskussioner, och
jag är därför förhindrad att säga något om resultatet.
Bevarande av skyddsvärda naturskogar

Anf. 116 PER LAGER (mp):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till
statsministern med anledning av den pågående kon-
flikten i Raneboskogen, Svartedalen, utanför
Kungälv. Greenpeace, Fältbiologerna och Natur-
skyddsföreningen har försökt göra opinionen upp-
märksam på situationen och har skrivit brev till
statsministern om det uppenbara hotet mot den
skyddsvärda skogen. Den nuvarande ägaren är på väg
att avverka. Assi Domän, som tidigare ägde skogen,
har backat från att köpa tillbaks den. Länsstyrelsen
har inga pengar för att göra ett tillfälligt naturreservat
av området. Det kostar 2-4 miljoner kronor att rädda
skogen i Svartedalen.
Sammanlagt är det bara 3,3 % av den svenska
skogen som på något sätt är skyddad - endast 0,6 %
nedanför skogs- och odlingsområdet. Sverige är
medlem av Naturvårdsunionen, IUCN, som föreslagit
att 10 % av alla representativa, naturtypiska skogar
skall bevaras.
Är statsministern beredd att ta initiativ till någon
form av åtgärd för att rädda de sista och starkt hotade
svenska djur- och naturskogarna, t.ex. med hjälp av
avverkningsstopp eller stöd för inrättande av tillfälliga
naturreservat?

Anf. 117 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Det är en både enkel och svår fråga
som har ställts. Enkel i meningen att vi alla i kamma-
ren kan förena oss i att vi tycker att detta är angeläget.
Litet svårare för att det skall göras på ett ansvarsfullt
ekonomiskt sätt och skall vägas av mot de samhällsin-
satser vi gör nu för att faktiskt bevara skyddsvärda
områden, biotoper, som vi är angelägna om att föra
vidare till nästa generation.
Vi har ett anslag på 200 miljoner kronor i stats-
budgeten. Det är ett av de få anslagen som inte har
rörts under den svåra perioden av ekonomisk sane-
ring. Till det kommer ytterligare 65 miljoner - om jag
inte missminner mig - för Naturvårdsverket för den
typen av insatser.
Jag tycker att vi kan ställa stora krav på markäga-
ren Assi Domän. Det är visserligen ett börsnoterat
företag. Men staten är bara delvis ägare. Men jag
tycker att företaget i sin policy bör ha höga ambitio-
ner för naturvårdshänsyn. Jag vet att i just det här
speciella fallet har Assi Domän försökt att byta mark.
Men det har avvisats. Därefter har avverkningen
kommit i gång.
Principiellt svar på frågan: Ja. I det speciella fallet
pågår förhandlingar. De kan jag inte gå in på. Brevet
har jag mottagit och skall behandlas seriöst.

Anf. 118 PER LAGER (mp):
Fru talman! Jag tackar för svaret. Vi i Miljöpartiet
har två gånger försökt att få till stånd en särskild de-
batt om de skyddsvärda skogarna, men vår begäran
har tyvärr avslagits.
Risken är stor att den skyddsvärda skogen håller
på att försvinna. Till skillnad från många andra beslut
som vi fattar här går det tyvärr inte att göra några
återställare. När skogen är avverkad, så är den avver-
kad. Just detta är det allvarliga, tycker jag.
Det var därför som jag framförde den speciella
idén om ett tillfälligt stopp eller om ett interimistiskt
beslut för att göra naturområden av skyddsvärda sko-
gar.

Anf. 119 Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Per Lager tar upp någonting som jag
själv är starkt engagerad i. Utöver de sakligt starka
skäl som Per Lager pekar på, att man förstör någon-
ting som inte går att återskapa, finns det en djup mo-
ralisk dimension i detta. Det finns också en symbolisk
betydelse i den meningen att det är ett uttryck av vad
samhället har för ambitioner, inte minst när det gäller
naturvård och därmed också miljöpolitiska ambitio-
ner.
Jag tror inte att jag har en annan värdering av
detta än Per Lager. Vi försöker att hitta en praktisk
lösning på problemet. Jag har svårt att yttra mig om
det speciella fallet, men i princip hoppas jag att detta
är ett av de områden där regeringen kan flytta fram
positionerna.

Anf. 120 TALMANNEN:
Då var den sista frågan som vi hann med i dag be-
svarad. Riksdagens frågestund är därmed avslutad.
Jag tackar regeringens företrädare för deras medver-
kan.

8 § Svar på interpellation 1997/98:142 om Telia
och Telenor

Anf. 121 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Per Westerberg har frågat mig om
uppgifterna i norsk press om förberedelser för ett
samgående mellan Telia och Telenor är korrekta, om
detta innebär att vägen äntligen öppnas för en stor
skandinavisk börsnoterad teleoperatör och om rege-
ringen avser att öppna för ett brett ägande i bolaget.
Per Westerbergs frågor är lätta att svara på, därför
blir svaret kortfattat.
På den första frågan är svaret ja. Jag och min
norske motsvarighet i dessa frågor, samferdselminis-
tern, diskuterar förutsättningarna för att dra i gång en
förhandling om en fusion mellan Telia och Telenor.
Svaret på den andra frågan är detsamma som Per
Westerberg fick i höstas, nämligen att någon privati-
sering av Telia genom börsnotering inte är aktuell.
Som jag ser det är det inte heller aktuellt för ett
eventuellt fusionerat bolag. Som en konsekvens av
detta blir svaret på den tredje frågan att ett brett folk-
ligt ägande genom börsnotering inte är aktuellt i nuva-
rande läge.
Ett gemensamt svensk-norskt betydande företag
inom telekommunikation har stora fördelar på mark-
naden för de ingående bolagen. En stark operatör
skulle, som jag ser det, innebära en mycket god bas
för en fortsatt utveckling av IT-industrin i båda län-
derna, bra service till kunderna och även ge bättre
förutsättningar för en fortsatt expansion på nya mark-
nader än vad de två företagen skulle kunna klara på
egen hand.

Anf. 122 PER WESTERBERG (m):
Fru talman! Först ber jag att få tacka näringsminis-
tern för det korta svaret på min interpellation.
Telebranschen är kanske Sveriges viktigaste
bransch i dag, inte minst om man tar med Ericsson,
Telia och ett flertal andra mjukvaruföretag som ger
betydande sysselsättning med goda lönenivåer och
som har en klart expansiv inriktning. Därför ser jag
det som oerhört centralt att vi vårdar denna planta
som är så viktig för sysselsättningen och för Sveriges
ekonomiska utveckling.
Man skapar ofta kunskap världsklass genom sy-
nergier mellan olika typer av företag i likartade bran-
scher som ger dessa kunskapscentrum, som bidrar till
den snabba ekonomiska utvecklingen och som drar
fördel av varandra.
Jag kan se att det finns fördelar med en samman-
slagning av Telia och Telenor. Men jag kan också se
mycket stora nackdelar om detta förblir ett helstatligt
bolag, ägt av två regeringar med olika politiska sam-
mansättningar.
Det kommer att behövas ett mycket tungt fotarbete
och en mycket långsam anpassning till nya förutsätt-
ningar. Det kommer också att leda till låg flexibilitet
och även problem när det gäller att skaffa nytt kapital.
Jag har redan i de Telia-Telenor-diskussioner som
har förts i pressen sett mycket klara exempel på natio-
nalistiska övertoner som kan komma att förta en stor
del av de fördelar som man annars skulle komma att
uppnå.
Fru talman! Jag tycker att det är litet märkligt att
man håller fast vid statsägandet när det gäller Telia
och Telenor, i synnerhet när dessa bolag - och då
särskilt Telia - är ute på den internationella markna-
den. I Brasilien, i Sydafrika och i en lång rad länder
expanderar man som teleoperatör. Då skulle vi, på
samma grunder som man vill behålla Telia statligt i
Sverige, kunna tala om någon form av multistatliga
företag - en politisk innovation som jag knappast tror
är riktig vare sig kommersiellt eller till gagn för Sve-
rige och sysselsättningen.
Jag ser en fusion som positiv. Men jag vill också
se en marknadsnotering och tillgång till riskkapital-
marknaden, där huvudkontor, forskning och expan-
sion enbart grundas på kommersiella villkor och där
tillsynen sker via de reglermyndigheter som är väl
utvecklade här i Sverige, bl.a. via Post- och telestyrel-
sen.
Fru talman! Jag vill ställa några följdfrågor till
näringsministern.
Anser näringsministern att statliga bolag i olika
länder och med olika länder som ägare - typ ett
svensk-norskt statsägt företag - verkligen är mer
flexibela och anpassbara jämfört med andra privata
företag som drivs på strikt kommersiell grund?
Är näringsministern intresserad av att norska sta-
ten skall satsa mer pengar - som det har antytts - och
därmed ta över en del av ägandet för att bli likställd
ägare i ett 50-50-bolag, dvs. att kapitaltillskottet inte
får komma från svenska medborgare utan bara i form
av norska oljepengar?
Hur ser näringsministern på Brasilien, Sydafrika
m.fl.?
Innebär detta att om man skall slå samman ett
norskt och ett svenskt telebolag/teleoperatör, också
skall släppa in andra länders regeringar så fort det
telebolaget går in i andra länder?
Vad skiljer enligt regeringens syn Telia som tele-
operatör från övriga operatörer i Sverige och som kan
motivera någon form av särskilt statsägande?

Anf. 123 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Jag förstår att detta med det fram-
gångsrika statliga företaget Telia är besvärligt för Per
Westerberg. Det kan inte vara kul.
Sverige och Norge är två av Europas mest glest
befolkade länder. Det medför att kostnaderna för att
över huvud taget uppehålla ett fungerande telenät är
stora. Dessa glest befolkade länder har kanske värl-
dens lägsta teletaxor. De är de länder som investerar
som andel av BNP mest i telekommunikationsteknik.
Sverige har Ericsson, och Finland har Nokia, som
vuxit fram i något slags symbios med dessa telekom-
munikationsbolag.
Egentligen borde min motfråga till Per Westerberg
bli: Vad är det som är så besvärande med den svenska
utvecklingen på detta område? Varför är det så oer-
hört jobbigt att Sverige är så duktigt på det här områ-
det?

Anf. 124 PER WESTERBERG (m):
Fru talman! Jag noterar först att jag inte fick svar
på någon enda av alla de följdfrågor jag ställde.
Jag tycker att det är väldigt bra att Telia är ett
kompetent, skickligt och tekniktungt bolag. Men jag
är oerhört besviken och ledsen över att det varje dag
förlorar i värde. Enligt internationella bedömare har
Telia minskat 10 miljarder i värde. Telia har kommit
mycket långt, då Sverige klassats som den kanske
mest avreglerade telemarknaden i världen, och har
därmed ett klart kunskaps- och teknikförsprång. Det
tycker jag att företaget skall få möjligheter att utnyttja
och därigenom skapa sysselsättning och teknikut-
veckling. Precis så tycker de anställdas representanter
i Telia, och precis så tycker Telias ledning.
Jag begriper inte metoden med någon form av
statliga eller multistatliga bolag, där regeringar gör
fusioner och bakbinder bolagen mot de anställdas och
företagsledningarnas vilja. Jag kan inte se varför det
är finare att de svenska teleoperatörerna skall driva
bolag i Brasilien och Sydafrika, som då skall tillåta
utländskt ägande i sina bolag, medan vi själva värnar
om Telia till varje pris. Jag vet att vi tillåter andra
teleoperatörer i Sverige, och det tycker jag är bra. Det
har ökat Telias värde under den perioden.
Men jag kan inte se några skäl till att vi skall
missbruka statens ansvar till att låta bolagets värde
falla och därmed skattebetalarnas förmögenhet. I
stället kan bolaget ge mer sysselsättning, ökad ex-
pansion och därmed ökad rikedom till det svenska
samhället, vilket jag tycker är utomordentligt angelä-
get.
Det finns också anledning att väl märka att vi har
stora investeringar på teleområdet beroende på att vi
har en stor teknik- och kunskapsbas med såväl skick-
liga teleoperatörer från snart sagt jordens alla hörn
som skickliga teletillverkare och en lång rad mjukva-
ruföretag. Vi kan också säga att den reglermyndighet
vi har skapat, Post- och telestyrelsen, väl tar det regi-
onalpolitiska ansvar som finns i Sverige och som vi
naturligtvis alltid skall ha för grundläggande, mänsk-
lig service. Det värnar hela Europa om i dag.
Men jag kan som sagt inte förstå varför vi lägger
bojor på ett företag som utgör ett av de viktigaste
företagen i Sverige med en av de största förutsätt-
ningarna för expansion. Det företaget misshandlas nu
enligt internationella bedömare genom att det låses in
och inte kommer ut på kapitalmarknaden. Fru talman!
Varför binda in det i ett mångstatligt ägande med
norska statliga regeringar? Det kan inte vara en bra
metod i en bransch med snabb teknisk anpassning och
utveckling, där man vill göra affärer i första hand
affärsmän emellan och inte mellan affärsmän och
regeringar.

Anf. 125 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Jag har några kommentarer till de frå-
gor som Per Westerberg ställde först. Jag anser inte
att Telia är vare sig mer eller mindre flexibelt därför
att svenska folket råkar äga bolaget. Det är ingen
belastning, som jag ser det. Jag kan inte heller säga att
Telenor har lidit av att det norska folket har rått om
företaget. Sverige och Norge är faktiskt två mycket
fina teleländer, väl ansedda av internationella bedö-
mare, som ju Per Westerberg söker sig till.
Jag ser inte heller något fel i att dessa bolag får
agera i andra länder när bolag från andra länder får
agera i Sverige. Telias huvudidé är dock att verka i
Sverige och de närmaste länderna runt vårt land. Det
tycker jag är bra.
Dessa förfärliga bojor som bolaget enligt Per We-
sterberg har drabbats av har lett fram till ett land som
har en av världens lägsta teletaxor och den mesta
utjämningen av taxor. Nu har vi två taxor i landet, en
lokaltaxa och en rikstaxa, små spridningar och bra
infrastruktur över hela landet. Vi har hög IT-täthet
och är ett av de länder i världen som har flest person-
datorer och använder oss mest av mjukvara. Vi har ett
av världens mest framgångsrika företag, Ericsson,
som utvecklats i samarbete med Telia.
Varför är det så farligt att staten äger detta bolag,
när det har gått så bra? Det är frågan som återstår. Per
Westerbergs enda svar är att det är principiellt fel och
farligt när folket äger saker. Det skall ägas på börsen
för att bli bra. Men man måste ju ändå se till hur det
faktiskt utvecklas. Det har gått bra för Sverige med ett
Telia ägt av svenska folket.

Anf. 126 PER WESTERBERG (m):
Fru talman! Om det har gått bra för Sverige kan vi
ju alltid diskutera. Jag tycker att vi befunnit oss i en
utförsbacke i många ekonomiska hänseenden, men till
det kan vi återkomma i ett annat sammanhang.
Det centrala med Telia och avregleringen av den
svenska telemarknaden är att Sverige har gått i täten
för länderna runt om i världen genom att bli den mest
avreglerade marknaden med mycket stor framgång.
Vi har blivit världsledande när det gäller teleutrust-
ningar och infoteknologi, och vi har även genom
konkurrensen på den svenska marknaden fått en ut-
omordentligt skicklig teleoperatör i Telia. Det bolaget
tappar nu i värde, och det ses som ett hot bland de
anställda och ledningen på Telia. Jag förstår inte
varför vi inte kan undanröja hotet och i stället låta
Telia öka i värde. Det vore till gagn för de anställda,
för teleabonnenterna i Sverige och även för skattebe-
talarna genom att de får ett företag som blir värt mer
och mer i stället för mindre och mindre för varje år.
Fru talman! Telebranschen är ingen vanlig
bransch. Det är den kanske viktigaste branschen Sve-
rige har i dag med många av de främsta och bäst be-
talda jobben. Det är en av de mest expanderande
branscherna, vilket vi ser på Ericssons utveckling och
för den delen även Telias, där varje land med en tele-
operatör av betydelse är etablerat. Det vi har skapat
genom avregleringen skall vi inte låta förfaras genom
att sätta någon form av hämsko på Telias utveckling
eller genom att sätta oss i knät på två regeringar i
stället för på en. Det tror jag inte är någon bra idé.
Tvärtom skapar det ytterligare låsning och mindre
flexibilitet. Det lider även SAS av till en viss del.

Överläggningen var härmed avslutad.

9 § Svar på interpellation 1997/98:126 om Vat-
tenfall AB

Anf. 127 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Birgitta Hambraeus har frågat om re-
geringen ämnar tydliggöra Vattenfall AB:s strategiska
roll i omställningsarbetet från kärnkraft till en uthållig
energiförsörjning i bolagets ägardirektiv och i bolags-
ordning.
I riksdagens beslut om riktlinjer för energipoliti-
ken ingick även vissa riktlinjer för Vattenfall AB:s
verksamhet. I dessa konstaterades bl.a. att Vattenfall
är en viktig resurs i omställningsarbetet. Vattenfall
skall inom ramen för kraven på affärsmässighet ägna
särskild uppmärksamhet åt utveckling av ny elpro-
duktionsteknik och därmed bidra till en svensk elför-
sörjning som är ekologiskt och ekonomiskt uthållig.
Vidare konstaterades i propositionen att staten
som ägare till Vattenfall bestämmer målen för företa-
gets verksamhet. Verksamheten skall bedrivas på ett
affärsmässigt sätt, vilket innebär att företaget uppfyl-
ler marknadsmässiga avkastnings- och utdelningskrav.
Härigenom medverkar Vattenfall till att trygga till-
gången på el till rimliga priser och till att skapa goda
förutsättningar för den svenska industrins konkur-
renskraft. Det är därför naturligt att staten har ett
starkt intresse av företagets långsiktiga utveckling.
För det långsiktiga tekniska utvecklingsarbetet,
som är av avgörande betydelse för omställningen av
energisystemet, är kraftföretagens och industrins
aktiva medverkan nödvändig. Vattenfall bör vara en
föregångare i detta avseende. Jag kan försäkra Birgit-
ta Hambraeus om att regeringen tydliggjort statsmak-
ternas riktlinjer rörande Vattenfalls verksamhet för
bolagets styrelse och ledning.
När den ovannämnda propositionen förelagts riks-
dagen informerades Vattenfalls styrelse och företags-
ledning om innehållet av dåvarande statssekreteraren
Peter Nygårds. I samband med Vattenfalls bolags-
stämma i maj månad utsågs statssekreteraren Lars
Rekke till ordförande i styrelsen.
Jag är förvissad om att Vattenfalls styrelse och fö-
retagsledning är väl informerade om de riktlinjer för
företaget som riksdagen godkände i anslutning till den
energipolitiska propositionen våren 1997. Därför kan
jag nu inte se några skäl för eller behov av att ytterli-
gare ägardirektiv ges utöver vad som redan skett eller
att bolagsordningen ändras.
I Vattenfall liksom i andra aktiebolag är det styrel-
sens uppgift att svara för genomförandet av de riktlin-
jer som ägaren angivit.
Enligt vad jag har erfarit genomför och planerar
Vattenfall också omfattande aktiviteter bl.a. med den
inriktning som angavs i beslutet om riktlinjer för
energipolitiken. Bolaget satsar betydande resurser för
effektivisering av såväl produktion som distribution.
Vattenfalls långsiktiga forsknings- och utvecklings-
verksamhet förstärks ytterligare med en inriktning
som understryker bolagets ledande roll i fråga om
bl.a. förnyelsebara energislag samt effektiv och mil-
jövänlig energiteknik.

Anf. 128 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Fru talman! Jag ber att få tacka näringsministern
för svaret på min interpellation. Men jag skulle vilja
vädja till näringsministern att ytterligare pröva om
tiden inte är mogen att formalisera uppdraget till
Vattenfall, så att Vattenfall blir en ordentlig kraft i
omställningen av vårt energisystem.
Vattenfall är ju en jätte som går sina egna vägar,
till synes rätt oberörd av vilka beslut som riksdagen
fattar. Nu ägnar sig Vattenfall åt att köpa upp kraftfö-
retag i och utanför Sverige. Enligt uppgift i medierna
betalar man överpris på aktierna. Man tycks ha smugit
sig på Ryssa elverk i mina hemtrakter. Det innebär
mindre lokalt inflytande och mer dränering av resur-
ser från Dalarna.
Vattenfall satsar de stora pengar som vattenkraften
ger på att reparera kärnkraftverk som nått det stadium
då andra länder brukar avveckla dem och på att köpa
befintlig kraft, inte på produktiva investeringar i Sve-
rige i det förnybara energisystem som riksdagen gett i
uppgift.
Nu menar Anders Sundström i sitt interpellations-
svar att regeringen tydliggjort detta uppdrag för bola-
gets styrelse och ledning och att de är väl informerade
om riksdagens riktlinjer för verksamheten.
Av svaret framgår att Vattenfall effektiviserar sin
egen produktion och distribution. Ingår uppköpen av
mindre kraftbolag till överpris i denna s.k. effektivi-
sering? En ännu mer dominerande ställning på el-
marknaden för Vattenfall AB innebär knappast ett
effektivare energisystem för Sverige.
Vidare säger Anders Sundström att Vattenfall
uppfyller riksdagens beslut genom att satsa på lång-
siktig forskning när det gäller förnybara energislag.
Detta har varit Vattenfalls policy sedan länge. Man
forskar gärna långsiktigt, vilket naturligtvis är bra,
men för att ställa om energisystemet till ett förnybart
energisystem är det intressantare att investera i i dag
fungerande teknik. Av detta har Vattenfall såvitt jag
förstår väldigt litet intresse.
Man tycker att det skulle vara självklart att ett
helstatligt bolag skulle följa riksdagsbeslut. Men så är
det alltså inte. Ett bolag har att rätta sig efter bolags-
ordning och ägardirektiv. Vattenfall gör formellt
alltså inget fel, eftersom det inte finns några som helst
ägardirektiv till Vattenfall. Och i bolagsordningen står
det bara att man skall äga elproduktionskapacitet och
producera el.
Så länge det i bolagsordningen talas endast om
detta är det tydligt att bolagets ledning gör vad den
vill. Det är också tydligt att den inte precis brinner av
vilja att ställa om energisystemet från kärnkraft till
förnybara energikällor och effektivisering, vilket
alltså innebär mindre el.
Det är svårt att förstå varför regeringen tvekar att
ge Vattenfall formella instruktioner i bolagsordning
och ägardirektiv.
Anders Sundström skrev i en artikel i Dagens Ny-
heter att folkstyret utmanas av kärnkraftsförespråkar-
na. Men vi skulle kunna styra Vattenfall helt och
hållet. Regeringen har makt att få ett verkligt lydigt
instrument. Varför gör man inte det?
I Riksdagens revisorers rapport om statens roll
sägs det att staten måste bli mer aktiv. Jag vill då
ställa en fråga. Vill näringsministern ytterligare över-
väga att pröva ett formellt direktiv till Vattenfall AB,
så att bolagsordning och ägardirektiv klart säger vad
bolaget skall inrikta sig på, så att en kraftfull om-
ställning av energisystemet snabbt skall komma till
stånd?

Anf. 129 PER WESTERBERG (m):
Fru talman! Näringsministerns svar på Birgitta
Hambraeus interpellation inger vissa farhågor, precis
som Birgitta Hambraeus inlägg här tidigare.
Jag kan faktiskt, även om Birgitta Hambraeus kan-
ske får hålla i sig, instämma i vissa delar, nämligen att
det behövs ett kommersiellt beslutsfattande i Vatten-
fall. Jag tror att det vore bäst för Vattenfall, Sverige
och det kommersiella beslutsfattandet om Vattenfall
fanns på börsen. Jag tror också att det vore en idé att
man, om man skall tala om omställning i energisystem
och forskning framåt, särskiljer det från det kommer-
siella arbetet för att få rätt fokusering på rätt ställe och
därmed skapa en bra utveckling.
I den tidigare interpellationsdebatten diskuterade
vi statliga Telias framtid. Telia är ett av de centrala
bolagen för kunskaps- och teknikutvecklingen i Sve-
rige i framtiden och ett spjutspetsföretag. Jag skulle
faktiskt vilja säga att Vattenfall är det andra spjut-
spetsföretaget teknologiskt och kunskapsmässigt i
Sverige. Det är ett företag som har en mycket stor
kompetens i internationella sammanhang när det gäl-
ler de kraftfrågor som vi nu diskuterar. Företaget har
en kompetens som i vissa avseenden är unik och som
måste tas till vara och kan tas till vara om man ger
större förutsättningar för företaget att utvecklas runt
Östersjön, inte minst i Östeuropa. På det sättet kan
man få bättre, effektivare och renare elproduktion.
Men jag kan inte acceptera att vi förfar de möjligheter
som Vattenfall har att vara det spjutspetsföretag som
kan bidra till utvecklingen runt Östersjön, i de baltis-
ka staterna och i Sankt Petersburgsområdet och på
många fler ställen och i stället använder företaget som
någon form av politiskt instrument. Om man vill ha
ett politiskt instrument går det att ha det vid sidan av
en av de kunskapsbaser som kan ge betydande syssel-
sättning, betydande utveckling och betydande inflöde
av exportorder till Sverige.
Jag har mycket svårt att se varför regeringen skall
göra ett sådant risktagande som den nu gör med en
politisering av Vattenfall, med en politisk statssekre-
terare som ordförande i bolagets styrelse, och att
lägga på bolaget ett antal politiska restriktioner ge-
nom politiska uttalanden om vad det skall göra och
inte göra och att detta skall blandas med sedvanligt
kommersiellt tänkande. Jag skulle därför vilja ställa
några frågor till näringsministern.
Vad gör näringsministern för att man skall säkra
den kommersiella kompetensen inom Vattenfall, så att
Vattenfall verkligen kan agera kommersiellt och inte
blandar samman sina olika uppgifter, vilket det är stor
risk för att man gör när man får många olika direktiv?
Vad gör näringsministern för att hindra att bolaget
skadas av den utveckling som nu pågår, där man har
dessa dubbla roller som majoriteten i denna kammare
har gett bolaget?
Vad gör näringsministern för att undvika att Vat-
tenfall som ett av de viktigare företagen i landet när-
mast kommer att styras från denna kammare i stället
för från en kommersiell ledning och en kommersiell
styrelse och för att riksdagen begränsar sig till att
arbeta med de riktlinjer, de energieffektiviseringar,
det energisparande och den långsiktiga forskning som
är dess kompetensområde?

Anf. 130 JAN LINDHOLM (mp):
Fru talman! Jag har i mitt försök att ställa en fråga
försökt ta fasta på de riktlinjer för energipolitiken där
det slås fast, som Birgitta Hambraeus säger i sin in-
terpellation, att en av Vattenfalls huvuduppgifter är att
bidra till energiomläggningen.
Jag noterade i näringsministerns svar att han läg-
ger tyngdpunkten på behovet av affärsmässighet.
Efter Per Westerbergs inlägg inser jag att jag får ta en
debatt även med honom. Jag trodde nämligen som
den alldeles nya och naiva ledamot av denna kamma-
re som jag är att staten skulle hålla fanan betydligt
högre än att bara låta det handla om affärsmässighe-
ten.
Näringsministern tycks i sitt svar vara medveten
om kapitalförsörjningsfrågan vid omställningen av
energisystemen. Med anledning bl.a. av de nya erfa-
renheter som har presenterats, t.ex. i tidningen Ny
Teknik, när det gäller vätgasutveckling och tempera-
turnivåer för härdsmältor i kärnkraftverk vill jag fråga
näringsministern om han har tagit del av erfarenheter-
na av det franska Phebusprojektet och de signaler som
kommer från SKI om eventuella behov av ombyggna-
der av svenska kärnkraftverk. Jag vill också att nä-
ringsministern ger sin syn på hur denna affärsmässig-
het kommer in i kapitalförsörjningsfrågan.

Anf. 131 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Jag funderar ibland över hur Birgitta
Hambraeus och Per Westerberg fungerade ihop under
förra mandatperioden. I varje fall är det långt mellan
dem men på något sätt gick det väl; hur vet jag inte
riktigt.
Birgitta Hambraeus, jag tycker att det är bra att
man på Vattenfall är aktivt när det gäller att köpa
distributionsanläggningar. Jag ser nämligen ett stort
värde i att samhället har ett betydande ägande när det
gäller distributionsanläggningarna. Det handlar ju där
om monopol - ingenting annat. Det är viktigt att
komma ihåg detta. När man säger att det är fråga om
något annat skojar man bara, för det handlar om rikti-
ga monopol. Jag tror att det är bättre att samhället
äger monopolen än att de är privat ägda. Jag är an-
hängare av en sådan ordning och är alltså positivt
inställd till det. Även om det gäller Dalarna eller
Norrbotten är jag jätteglad.
Jag tycker inte att Vattenfalls ledning gör vad den
vill. Vattenfalls ledning har väldigt tydliga direktiv.
Man skall inom ramen för lönsamhet och affärsmäs-
sighet jobba åt ett visst håll - jag tror att många bolag
borde jobba åt det hållet. Man skall nämligen se till
att man ligger längst fram när det gäller ny miljötek-
nik. Detta känner Vattenfalls ledning och styrelse
starkt för. Jag anser inte att det krävs ändringar i vare
sig bolagsordning eller ägardirektiv. Det riksdagsbe-
slut som fattats i bred politisk enighet och som vi har
redovisat för ledning och styrelse - dessutom är sty-
relsen sammansatt på ett sådant sätt att den jobbar för
det här riksdagsbeslutet - är för mig fullt tillräckligt.
Jag har alltså fullt förtroende för hur Vattenfall job-
bar.
Att Per Westerberg vill privatisera våra vatten-
kraftstillgångar och våra monopol är väl inte förvå-
nande. För honom är ett privat monopol naturligtvis
en lysande affärsverksamhet som inte borde ägas av
medborgarna direkt. Jag förstår att det vore härligt för
dem som har kapital att få ta över sådana tillgångar av
folket. Jag tycker inte att det är en bra lösning, utan
jag anser att det är bra om staten/samhället - kommu-
nerna - behåller ägandet av produktions- och distri-
butionsanläggningarna i elsystemet. Jag vill gärna få
en fungerande elhandel vid dessa anläggningar. Själva
anläggningarna tycker jag alltså är bra.
Vidare anser jag inte att Vattenfall betalar ett hög-
re pris för dessa än vad privata aktörer gör. Det är
trots allt så att av de distributions- och produktionsan-
läggningar i Sverige som sålts har inte Vattenfall köpt
mest. Rätt ofta har Vattenfall i stället hamnat på and-
ra, tredje eller fjärde plats därför att det funnits priva-
ta aktörer som har betalat mycket mera för dessa
monopol, något som jag egentligen inte är speciellt
glad för.
Per Westerberg och jag har här skilda uppfatt-
ningar. Jag företräder medborgarperspektivet och
tycker att Per Westerbergs motiv faktiskt är rätt
grumliga. Jag anser inte att det är motstridigt att ha ett
krav på affärsmässighet och att samtidigt ha en ägare
som säger till bolaget: Vi vill att ni skaffar er kunnan-
de och kompetens så att ni blir mindre beroende av
kärnkraften och mera beroende av de ekologiskt ut-
hålliga energislagen.
Vi är övertygade om att det också på sikt är en
kommersiellt riktig bedömning. Skälet till att vi anser
det är att hela Sveriges riksdag, inklusive Per Wester-
berg, faktiskt anser att man skall gå ifrån kärnkraften.
Då är det faktiskt ganska bra att vårt företag investe-
rar åt det hållet. Det tycker jag är rätt så självklart.
Jan Lindholm, jag vill inte gå in och så att säga
överta de kontrollerande myndigheternas roll i fråga
om vad som är bra och vad som är dåligt. I den me-
ningen är jag lekman. Naturligtvis läser jag många av
de artiklar som finns på området. Jag följer också Ny
Teknik. Jag vill dock inte själv ha någon uppfattning
om vad som är rätt eller fel, utan jag vill se till att vi
har en bra organisation som granskar våra kärnkraft-
verk. Det anser jag att vi har. Vi har under den senaste
tiden avsatt mera pengar för att man skall kunna vara
duktig.

Anf. 132 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Fru talman! Det var en mycket intressant uppgift
som vi här fick av näringsministern. Han applåderar
alltså köp av lokala distributionssystem. Jag är över-
tygad om att befolkningen i Dalarna har synpunkter
på det - det finns ju medborgare överallt i landet.
Det viktigaste för mig att ta upp i dag är själva
formaliseringen av direktiv till Vattenfall. Detta med
Vattenfall är en lång historia. Vattenfall har en före-
tagskultur som innebär att man älskar kärnkraft, att
man har byggt upp kärnkraft och att man faktiskt inte
vill ha vindkraft. Jag har sett hur man nästan skrattar
sig fördärvad när man hör talas om vindkraft. Men nu
skall Danmark ställa om sitt elsystem så att hälften
blir vindkraft. Vindkraften är kommersiellt fullt möj-
lig men den riktiga entusiasmen för att satsa på vind-
kraftsprogram tror jag nog måste formaliseras i ägar-
direktiv för att det skall bli fart på Vattenfall. Det är
ett exempel på vad som skulle behövas för att man
verkligen skall komma i gång med omställningen till
kretsloppssamhället.
Riksdagens revisorers rapport om statens roll som
ägare till bolag har fått starkt stöd av remissinstanser-
na. Vi arbetar just nu med rapporten, och den kommer
så småningom till riksdagen och regeringen. I rappor-
ten framhåller vi att regeringen bör vara tydligare i
kraven på sina bolag, bolag som helt eller delvis har
andra mål än de rent kommersiella. Detta applåderar
jag. Jag menar att Vattenfall naturligtvis skall vara
neutralt konkurrensmässigt. Man skall inte konkurrera
ut andra företag inom liknande områden. Man skall
vara affärsmässig men därutöver har man en uppgift
som man fått av riksdagen. Riksdagens revisorer
säger: För sådana företag bör bolagsordningen inne-
hålla övergripande ändamåls- och syftesbeskrivning-
ar, och verksamhetsmål bör formuleras i ägardirektiv.
Man anmärker verkligen inte på Vattenfall, utan
det handlar om i stort sett alla statliga bolag. Det är
alldeles för otydligt här. Detta får vi återkomma till.
Det är tragiskt att Vattenfall får fortsätta med sin
politik. Man satsar ju hundratals miljoner kronor på
att reparera gamla kärnkraftverk. Man investerar för
att skaffa sig mera pengar utomlands. Det handlar
alltså om att göra pengar av pengar i stället för att
göra produktiva investeringar; detta i stället för att
verkligen bli ett effektivt instrument för omställningen
av energisystemet. Jag instämmer helt med närings-
ministern om att det här också kommersiellt kommer
att vara oerhört intressant. Samhällets stora uppgift är
just att underlätta en stor omställning så att det hela
sedan blir kommersiellt. Det är alltså vid övergången
som det kan behövas att man sätter i gång med sär-
skild kraft från statens sida. Sedan blir det kommer-
siellt.
Jag drar gärna paralleller här som jag ogillar men
som jag är säker på att andra i denna kammare gillar.
Jag tänker på när vi en gång satsade på kärnkraften i
vårt land. Då var man helt beroende av enorma sats-
ningar från statens sida. Det gäller då både forskning-
en och utbyggnaden. Vattenfall fick vartenda öre från
skattemedel för att bygga ut sina kärnkraftverk, så det
här är inget nytt i svensk historia. Men efter riksda-
gens beslut med dess, tycker jag, klara instruktioner
och efter regeringens förslag måste Vattenfall också
formellt få den här uppgiften så att man inte bara kan
glida undan och säga att man självfallet också satsar
på det här, medan det sker litet marginellt och de stora
resurserna i själva verket används till sådant som inte
leder oss in i kretsloppssamhället.

Anf. 133 PER WESTERBERG (m):
Fru talman! Det är korrekt att jag inte ser kärnkraf-
ten som lösningen på alla problem. Snarare handlar
det om konkurrenskraftiga elpriser och om en miljö-
mässigt acceptabel och bra produktion av elen. Såle-
des är inte kärnkraften det centrala, utan det är priset
och tillgången på el liksom det miljömässigt korrekta
som gäller.
Birgitta Hambraeus ger ett intryck av att hon efter-
lyser kommersiella beslut inom Vattenfall och att man
skulle gå mot mera vindkraft och mindre kärnkraft. I
den delen borde det följaktligen finnas en linje att
försöka låta Vattenfall gå till börsen och sedan ha
separata krav på en annan institution att driva den rent
politiska forskningen, det rent politiska energisparan-
det osv.
När det gäller näringsministerns vilja att distribu-
tionen, liksom produktionen, skall vara statligt ägd
finns det en väldig avgrund mellan näringsministerns
och min uppfattning. Jag kan förstå att det, om det är
statsägd elproduktion och distribution och man kan-
ske syftar till någon form av ytterligare förstatligande,
inte blir så mycket av det här med börsen, med tanke
på elpriset och därmed kostnadspressen. Vi vet ju hur
det går när statliga företag skall kapptävla med var-
andra, dvs. inte särskilt bra. Det har vi sett på andra
sidan av Östersjön.
Då kan jag också förstå att det inte är så väsentligt
för näringsministern att man skall säkra särskiljandet
av det kommersiella beslutsfattandet i Vattenfall från
det politiska beslutsfattandet. Det förklarar möjligen
varför man sätter en politisk statssekreterare som
ordförande.
Jag kan inte se annat än att Vattenfall är en för
viktig tillgång för att förfelas på det här sättet. Vatten-
fall måste få utvecklas kommersiellt. Jag kan därför
dela de sju socialdemokratiska kommunalrådens syn-
punkt i DN Debatt i dag om att de höga elpriserna
riskerar att hota den elintensiva industrin och därmed
en del av den industriella basen.

Anf. 134 JAN LINDHOLM (mp):
Fru talman! Det förhåller sig ju faktiskt tvärtemot
vad Per Westerberg påstår i sitt första anförande.
Vattenfall har inte alls några stora kompetenser på det
område som vi diskuterar, nämligen omställningen av
energisystemet. Man är precis i början av ett kompe-
tensuppbyggande, men man har mycket långt kvar.
Näringsministern försökte svara på min fråga, men
jag förstod inte alls hur han kopplade det. Jag försökte
anspela på det som gällde affärsmässigheten i nä-
ringsministerns svar på interpellationen. Jag frågade
alltså: Hur ser näringsministern på problematiken
omkring kapitalförsörjningen i samband med om-
ställningen av energisektorn?
Det är nämligen så att det krävs en hel del pengar
här. Frågan är om ministern ser affärsmässiga möjlig-
heter inom omställningen av energisektorn. Hur för-
håller det sig då med behoven av den här styrningen
som tas upp i interpellationen? Jag försöker alltså
hålla mig inom interpellationens ram. Jag diskuterar
inte alls några bedömningar av säkerhetsfrågor och
sådant. Jag bara pekade på det som ett exempel; att
det faktiskt finns risk för ett mycket stort kapitalbe-
hov. Då får man så att säga en kapitalbrist inom
energisektorn, där ju Vattenfall är en av de stora aktö-
rerna. Jag skulle gärna vilja att ministerns förde någon
form av resonemang omkring detta. Var finns risk-
kapitalet?

Anf. 135 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Först och främst vill jag säga till
Birgitta Hambraeus att jag har den uppfattningen att
Vattenfalls styrelse och ledning fullt ut är beredd att
jobba för de beslut som Sveriges riksdag har fattat.
Jag tycker mig, efter att ha haft ordentliga samtal med
både ledning och styrelse, känna att styrelsen jobbar
mot de mål som riksdagen har satt upp. I de mål som
vi har satt upp har vi sagt att inom ramen för affärs-
mässighet skall man jobba för en omställning av
energisystemet.
Jag menar att om man skulle gå ett steg längre och
säga att det skall ske utan att vara affärsmässigt, så
måste riksdagen fatta ytterligare beslut. Då måste
också riksdagen vara beredd att skjuta till pengar till
bolaget för att man skall kunna leva på en marknad
som ändå är konkurrensutsatt. Jag menar alltså att
Vattenfalls ledning och styrelse fullt ut jobbar enligt
de direktiv som riksdagen har satt upp.
Bolagiseringen som form kom ju till just för att
göra styrningen enklare. Jag har tagit del av det arbete
som utförs av Riksdagens revisorer, och det finns
säkert brister och sådant som behöver åtgärdas. Jag
tycker emellertid att vi i vårt departement jobbar
mycket målmedvetet med ägarstyrningsfrågorna. Vi
har en mycket utvecklad dialog med företagens led-
ning och framför allt med företagens styrelseordfö-
randen.
Jag vill alltså hävda att Vattenfall har ett formellt
uppdrag - inte i form av ett ägardirektiv eller en ny
bolagsordning, utan i form av ett beslut hos ägaren i
riksdagen som jag har förmedlat vidare till bolaget.
Till Per Westerberg vill jag säga att jag tycker att
den här jämförelsen med andra sidan Östersjön blir
litet befängd. Jag kan faktiskt jämföra med Per We-
sterberg. Per Westerberg bildade ju ett statligt bolag
för distribution som hette Svenska Kraftnät. Han sade:
Det är nog bra att inte ha detta med distribution på
långa ledningar i ett privat monopol. Det bör nog vara
ett statligt monopol.
Då kan man ju fråga sig: Varför är detta statliga
monopol som är bra när ledningen är lång dåligt när
ledningen blir kort? Då är liksom det skillnaden mel-
lan Per Westerberg och det gamla kommunistiska
Östeuropa. Då har ju Per Westerberg hamnat i dåligt
sällskap - inte jag. Det är inte jag som har gjort den
jämförelsen, utan det är Per Westerberg som har gjort
den. Den är rätt obegriplig faktiskt.
När det gäller politiker i styrelserna, tycker jag att
det kan finnas fog för att ha förtroendevalda. Det
finns en kompetens både inom staten och hos politiker
att sitta i styrelserna. Jag har ju, till skillnad från Per
Westerberg, valt att också ha folk från andra partier
än från socialdemokratin. Jag hörde till dem som Per
Westerberg avsatte i de statliga företagens styrelser
för att sätta in andra politiker från andra politiska
partier i dessa styrelser. Det kan vara en metod. Det är
inte min metod. Det är Per Westerbergs metod. Men
det blir litet löjligt när Per Westerberg då efteråt an-
griper mig för att ha politiker i styrelserna.
Sedan några ord till Jan Lindholm om kapitalför-
sörjningen. Jag svarade på den andra frågan, som
handlade om kunskap, då jag hänvisade till det här
som gäller ny teknik. Min uppfattning är att om man
lämnar kravet på affärsmässighet och går in i något
annat, krävs det ett kapitaltillskott. Om det krävs ett
sådant kapitaltillskott skall det komma generellt. Det
skall komma alla aktörer på marknaden till del: Det är
precis vad vi har gjort i det här fyra och en halv- mil-
jardersprogrammet eller forskningsprogrammet på
fem miljarder.
Vi skall alltså inte sätta ett särskilt avkastnings-
krav på Vattenfall och den vägen så att säga subven-
tionera Vattenfall i förhållande till Sydkraft och andra
aktörer. Om det är investeringar som inte är lönsam-
ma i dag, och som inte heller långsiktigt bedöms bli
lönsamma utan kräver statliga subventioner, då skall
det gå till på samma sätt i Vattenfall som i andra bo-
lag.

Anf. 136 TALMANNEN:
Jag vill påpeka att det nu inte finns rätt för inlägg
för någon annan av ledamöterna enligt de regler vi
har.

Anf. 137 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Fru talman! Låt oss säga att vi är överens om att
Vattenfall skall bedriva en affärsmässig verksamhet.
Då har jag en förhoppning som gäller om det skulle
bli så som Jan Lindholm tog upp, alltså att man kan-
ske måste bygga om redan litet skruttiga reaktorer i
Ringhals för flera hundra miljoner för att leva upp till
de här nya forskningsrönen. Då hoppas jag att man av
affärsmässiga skäl bedömer att de nu skall stängas.
Det vore väldigt lämpligt. Dessvärre tror jag inte att
det blir så, för Vattenfall är inte särskilt affärsmässigt
när det gäller kärnkraften.
Jag vill gärna använda mina sista sekunder här till
att ännu en gång fråga: Varför vill inte näringsminis-
tern enkelt och skönt faktiskt formalisera det här i
ägardirektiv och i bolagsordning som man skall göra
när det gäller bolag? Alla andra bolag som inte bara
skall göra högsta möjliga vinst skall ha direktiv och
skall ha något om detta i bolagsordningen. Annars har
de egentligen ingen rätt att hålla på att gå ifrån bo-
lagsordningen. Har de inga formella direktiv är det
svårt för dem att göra något annat än det de bara
upplever som affärsmässigt. Vad har egentligen nä-
ringsministern för skäl för att inte ens överväga detta?
Jag är ledsen att jag ställde frågan så fort. Jag
skulle snarast vilja säga att jag utgår från att nä-
ringsministern med ledning av revisorernas rapport,
remissvaren och det som kommer så småningom,
kommer att ompröva den här frågan och finna det
naturligt att också formalisera direktiven och bolags-
ordningen.

Anf. 138 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Jag vill säga att för det första är det så
att Vattenfall har ett uppdrag från ägarna genom riks-
dagsbeslutet. Det har jag förmedlat. Det är det första.
Det andra är att jag har en mer positiv syn på
energiomställningen än Birgitta Hambraeus. Jag anser
nämligen att det är möjligt att genomföra den inom
ramen för affärsmässighet. Det tycker jag om inte
annat att den senaste veckans artiklar om lönsamheten
i kärnkraftsindustrin visar. Så på den punkten är jag
faktiskt mer optimistisk än Birgitta Hambraeus. Jag
anser att på samma sätt som bilföretag eller andra
företag nu investerar i ny teknik som ligger långt bort
i tiden, skall också ett framgångsrikt kraftföretag som
Vattenfall göra det. Det ligger inom uppdraget, och i
uppdraget ingår affärsmässighet.

Överläggningen var härmed avslutad.

10 § Svar på interpellation 1997/98:133 om
turistsatsningen i glesbygd

Anf. 139 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Fru talman! Margareta Andersson har med anled-
ning av den pågående negativa regionala utvecklingen
frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta för att ut-
veckla turistnäringen, och om jag kan tänka mig rik-
tade bidrag till turismen i områden utsatta för en stark
folkminskning. Margareta Andersson har också frågat
vilka åtgärder jag ämnar vidta för att öka forskning
och utbildning inom turistsektorn samt om jag är
beredd att satsa mer resurser på en samordnad mark-
nadsföring utomlands.
Den befolkningsutveckling som vi har haft under
de senaste åren är bekymmersam. Margareta Anders-
son pekar på en del av de konsekvenser som det kan
föra med sig. Den samlade befolkningsutvecklingen
är emellertid resultatet av förändringar i en rad olika
faktorer. Det finns därför anledning att se närmare på
var och en av dessa.
Bruttoomflyttningen i landet har under ett antal år
legat på en historiskt sett hög nivå. Storstadsområde-
na, främst Stockholmsregionen, har under de senaste
åren haft stora inrikes inflyttningsöverskott. Framför
allt är det skogslänen som redovisar stora och ökande
flyttningsunderskott. Det som gör att bilden totalt sett
för 1997 skiljer sig från tidigare års är dels att vi hade
födelseunderskott i landet, dels att nettoinvandringen
var extremt låg. Det är faktiskt så att för första gången
sedan 1809 överstiger antalet döda antalet födda. Från
att under en längre period ha haft ett årligt födelse-
överskott i landet på 20 000-30 000 personer hade vi
under förra året ett underskott på 3 000 personer.
Invandringsöverskottet har tidigare under 1990-talet
legat på i genomsnitt 25 000 personer. Under 1997
var överskottet endast 6 000 personer. Detta gör att
flera kommuner och län redovisar minskad folk-
mängd. Födelseöverskott och nettoinvandring balan-
serar inte i samma utsträckning som tidigare utflytt-
ningen från en rad områden i landet.
Den nödvändiga saneringen av statsfinanserna har
kommit att få de största konsekvenserna i de regioner
där transfereringar från statsbudgeten har störst bety-
delse. Dessa regioner är ofta områden som redan
tidigare har problem från regionalpolitisk synpunkt.
Saneringen av statsfinanserna, som ju har skett i
samarbete med Centerpartiet, har varit nödvändig för
att långsiktigt rädda välfärdsstaten. Den har kunnat
ske under kontrollerade former. Samtidigt har en
mängd åtgärder vidtagits för att förbättra den regiona-
la utvecklingen. Exempel på detta är den fortsatta
utbyggnaden av de regionala högskolorna och de
stora investeringarna i infrastrukturen.
Den regionala utjämningspolitiken har fått en be-
tydande förstärkning genom de medel som tillförts
genom EG:s strukturfonder. Drygt 1,2 miljarder kro-
nor i offentliga medel har avsatts för turism inom
olika strukturfondsprogram, varav cirka en tredjedel
kommer från EG:s strukturfonder. Förutom dessa
medel lämnas t.ex. olika former av regionalpolitiska
företagsstöd till näringen i områden med stark be-
folkningsminskning. Turistnäringen är sysselsättnings-
intensiv och har stor betydelse i många regioner, inte
minst i glesbygden. Näringen spelar därför en viktig
roll i regeringens arbete med att stärka den regionala
utvecklingen. Turistnäringen har därför tillförts sär-
skilda medel för att stärka den internationella mark-
nadsföringen - sammantaget 90 miljoner kronor.
Det av staten och turistnäringen gemensamt ägda
bolaget Sveriges Rese- och Turistråd svarar för en
övergripande marknadsföring och information utom-
lands när det gäller Sverige som turistland. Marknads-
föringen av Sveriges alla upplevelser har ökat och
inriktats på människor med olika intressen. I stället
för att marknadsföra enskilda platser marknadsför
man hela paket innehållande upplevelser, boende och
ibland även transporter. Exempel på teman är Barn-
land Sverige, Kulturland Sverige, Fiskeland Sverige
och Äventyrsland Sverige. Olika regioner i landet får
nytta av marknadsföringen.
Regeringens insatser för forskning och utbildning
inom turistsektorn har ökat. Hösten 1996 anvisades
11 miljoner kronor från den s.k. sysselsättningsmil-
jarden som delfinansiering av ett totalt turistprojekt i
forskning om 90 miljoner kronor vid Mitthögskolan i
Östersund. Huvudsyftet med projektet är att stödja
utvecklingen av näringslivet genom att öka forsk-
ningsvolymen och stärka de små och medelstora före-
tagens möjligheter att utnyttja forskningsresultat för
sin verksamhet.
En ökad konkurrenskraft och ett bättre utnyttjande
av konkurrensfördelar väntas ge direkta, positiva
effekter för sysselsättningen i området.
Vidare har Turistdelegationen påbörjat ett arbete
med ett nationellt forskning- och utvecklingsprogram
för turistnäringen. Syftet är att företagen i rese- och
turistnäringen skall få bättre tillgång till och nytta av
den kunskap som högskolor och universitet erbjuder,
och att näringens frågeställningar kan prövas och
utvecklas inom forskningen
Turistdelegationen har också regeringens uppdrag
att genomföra riktade studier om förutsättningarna för
utveckling av svensk turism. Uppdraget skall redovi-
sas i slutet av april i år.
I syfte att bl.a. utveckla kulturturismen har Riks-
antikvarieämbetet getts i uppdrag att utarbeta förslag
till kvalitetskriterier och metoder för kvalitetssäkring
av kulturturismen inom sitt ansvarsområde.
Som framgår av min redovisning anslår regeringen
och regionala organ betydande belopp till turistnä-
ringen för såväl marknadsföring som forskning och
utveckling. Vad jag skulle vilja se är ett starkare en-
gagemang också från branschen. Tyvärr har bran-
schen inte svarat upp mot det avtal som finns mellan
staten och branschens företrädare. I fortsättningen
kommer regionerna att få ett ökat ansvar i näringspo-
litiken. Jag förutsätter att de regionala myndigheterna
då uppmärksammar turistnäringens betydelse och i sin
medelsfördelning ger näringen den uppmärksamhet
som den förtjänar.

Anf. 140 MARGARETA
ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag tackar näringsministern för svaret
som jag har fått på min interpellation om turistfrågor i
ett regionalpolitiskt perspektiv.
Befolkningsomflyttningen är inte någon ny före-
teelse, utan den har pågått i årtionden. Mellan 1975
och 1997 har åtta län fått vidkännas minskande be-
folkning, medan storstäderna, och framför allt Stock-
holm, har ökat. Även 1997, när befolkningstillväxten
totalt var 2 590 personer, ökade Stockholm med
37 044 personer. Skogslänen minskade samtidigt med
24 000 personer. Detta är en utveckling som måste
brytas av många skäl. Bl.a. måste det finnas männi-
skor som bor permanent i en bygd om det skall vara
intressant att turista där.
Under tiden som turistfrågorna fanns hos Kultur-
departementet arbetade man upp många goda kontak-
ter med bl.a. kulturföreträdare för att utveckla turis-
men i olika delar av landet. Har man samma samarbe-
te nu när turismen är en näring bland många under
Näringsdepartementet? Har man mer samverkan
mellan departementen än vad som framskymtar i
svaret, där det sägs att Riksantikvarieämbetet fått
uppdrag att ta fram metoder för kvalitetssäkring av
kulturturismen? Kultur är ju bra mycket mer än gamla
hus och gravplatser.
Ministern skriver i sitt svar att olika regioner får
nytta av marknadsföringen. Men jag undrar hur.
En fråga som också behöver diskuteras är hur man
skall få de regionala turistorganisationerna att samar-
beta bättre. Som det ser ut i dag på många håll sitter
flera olika organ och arbetar med samma frågor. Se-
dan kan de inte samarbeta därför att det blir revirtän-
kande och annat. Vad gör departementet för att ändra
på den saken? Risken finns att mycket pengar och
arbete går åt därför att man dubbelarbetar och därmed
får ett sämre genomslag än man skulle få om man i
stället samarbetade.
En grupp som behöver bearbetas mer är de riktigt
små företagen. De finns ofta i glesbygden och drivs
ofta av kvinnor. Där finns litet för dåliga kunskaper
om både marknadsföring och samarbete. Dessa små-
företagare behöver bättre utbildning, men de har svårt
att få något som är anpassat till deras speciella situa-
tion. Kan ministern säga om det finns insatser för den
här gruppen i framtiden? Det är en ganska tyst grupp.
De här företagarna sluter sig inte heller gärna samman
i grupper. På kommunnivå kan man komma i kontakt
med dem, men de söker sig inte till turismutbildning-
arna på högskolan. De vill heller inte satsa så mycket
tid och pengar på något som de inte vet om det kom-
mer att hålla i framtiden. En möjlighet är gymna-
sieutbildningar eller utbildningar via studieförbunden.
Arbetar man på departementet med frågor av det här
slaget? Detta kostar inte mycket pengar, men det kan
ge goda resultat om det genomförs.

Anf. 141 ULF BJÖRKLUND (kd):
Herr talman! Det är ett mycket intressant samtal vi
för om de turistiska frågorna, framför allt när det
gäller glesbygden och den småskaliga landsbygden.
Jag skulle vilja kalla den för bygdeturismen. Det är
fint att detta lyfts fram och att vi kan föra ett samtal
om det.
Det finns ett antal bra exempel från senare år på
den här typen av småskalig turism. Man kan bo på
lantgård, det finns fäbodssatsningar, sameturism,
vildmarksäventyr, ekoturism osv. Detta är ofta verk-
samheter som har dragits i gång med eldsjälar som
grund. Om inga eldsjälar hade funnits eller om de inte
hade haft en chans skulle många av de här verksamhe-
terna inte ha kommit i gång.
Vi vet också att turistanläggningar i hela det
svenska inlandet har byggts upp under åren som gått.
Ett problem som man har i de mindre turistanlägg-
ningarna - om vi nu glömmer Åreregionen, Sälen,
Idre och de stora anläggningarna uppe i Lappland -
där man kan och vill satsa på en profil med bygdetu-
rism är att man ofta har väldigt svårt att plocka fram
marknadsföringsmedel.
Vi vet ju hur kommunernas situation är. Det sak-
nas pengar i kommunerna. Man klarar med nöd och
näppe att satsa på sina kärnverksamheter. Att utveckla
en bygd och hjälpa till att utveckla ett näringsliv är ju
sådant som det krävs pengar till, och de måste komma
någonstans ifrån.
Jag efterlyser en satsning på ett samlat program
för bygdeturismen, dvs. ett samlat program där man
har hela den svenska bygdeturismen och lands-
bygdsturismen presenterad, som man kan marknads-
föra. Jag är mycket medveten om att det är Turistrådet
som skall hålla i den nationella marknadsföringen.
Det påpekas också i svaret. Men Turistrådet använder
sina pengar till att satsa på utlandskontoren och det
blir inte mycket pengar över till att hjälpa till att
marknadsföra den småskaliga landsbygdsturismen.
Jag tycker att Näringsdepartementet borde ha litet
pengar som man kunde använda till att utveckla olika
saker i de områden i vårt land som är värst drabbade
när det gäller sysselsättning och har flest arbetslösa
människor. Rapporterna under det sista året är ju
tragiska. Folk har lämnat inlandet och flyttar ned mot
kusterna. Jag efterlyser detta.
Jag efterlyser också möjligheter för kommunerna.
Vi har ju ett alldeles speciellt läge med katastrof för
småkommunerna, framför allt i inlandet. Varför kan
man inte hitta pengar, förslagsvis från Näringsdepar-
tementet, inte bara till den turistiska bygdesatsningen
utan också till de alldeles speciella satsningar som
kommunerna måste göra? Man klarar ju med nöd och
näppe sin kärnverksamhet. Då borde den här möjlig-
heten också finnas.
I svaret som Margareta Andersson får sägs dess-
utom att saneringen av Sveriges ekonomi har drabbat
glesbygden. Egentligen är väl det ett ganska dåligt
betyg. Vi vill ju att glesbygden skall leva och att
människor skall stanna kvar där, och ändå skall de
ekonomiska saneringar som vi gör drabba glesbygden.
Då finns det väl ingen tanke bakom detta att hela
Sverige skall leva.
Jag ställer också frågan: Vem skall svara för att vi
får en samlad katalog för den småskaliga bygdeturis-
men? Det finns exempel på detta, t.ex. Sommarvägar i
norr. Och vi har ju Följ ljuset på norr, som inlands-
kommunerna har satsat på. Men det är ju med nöd och
näppe det går att dra 15 000-20 000 kr från kommu-
nerna för att genomföra detta. Det har ju i och för sig
använts mål 6-områdespengar till detta också. Men
det krävs litet mer från Näringsdepartementet här
också.

Anf. 142 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Det här är en bransch som samhället
är väldigt djupt involverad i. Det finns ingen bransch
som staten har så stort engagemang i som just i turist-
branschen. Vi har en särskild marknadsföringsorgani-
sation med Sveriges Turistråd. Varje län har en lik-
nande organisation som finansieras av landstingen,
ofta via länsstyrelsen och länsanslaget som Närings-
departementet lämnar - det finns en medfinansiering
där - och kommunerna. Staten tar ansvar för en
marknadsföringsorganisation både på nationell och
regional nivå.
Här finns en särskild turistdelegation och ett sär-
skilt glesbygdsverk som jobbar väldigt mycket med
turistfrågorna. Staten ger ett särskilt bidrag till Folk-
rörelserådet som är djupt involverat i de här frågorna.
Kommunerna har genom kommunallagen möjlighet
att arbeta just med turistfrågorna på ett helt annat sätt
än med alla andra näringar. Den enda näring där
kommunerna har rätt att gå in och agera är inom tu-
rismen.
Under min tid som regionalminister har vi till-
sammans med EU tagit fram ett femårigt program på
1,2 miljarder kronor i EU:s strukturfondsprogram för
turismen. Vi har en extra engångssatsning i marknads-
föringsinsatser på nationell nivå på 90 miljoner. Vi
har en gigantisk satsning på forskning och utveckling
uppe i Östersund på nästan 100 miljoner kronor.
Nog gör vi en hel del på det här området. Jag
tycker att vi jobbar bra. Däremot är jag inte säker på,
Ulf Björklund, att lösningen för att ytterligare få fart
på turismen är att näringsministern gör mer.
Nu måste det faktiskt arbetas ute i landet med de
pengar och de verktyg som vi har skaffat fram. Jag
tycker att Björklund beskriver detta ganska bra när
han säger att det är småskalig turism som måste få
fart. Det är inget som man administrerar fram i något
planekonomiskt system på Näringsdepartementet.
Näringsdepartementet skall medverka till att det finns
forskning, utveckling, riskkapital och marknadsfö-
ringsinsatser, och det finns det. Vi stöder också orga-
nisationer regionalt och nationellt.
I den regionalpolitiska propositionen handlar det
mer om att se till att man får helhetslösningar, sam-
verkan och incitament för att göra något också lokalt.

Anf. 143 MARGARETA
ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag tror att vi i ganska stor utsträck-
ning har liknande åsikter om de här frågorna nä-
ringsministern, Ulf Björklund och jag. Vi värnar
mycket gärna om glesbygdsfrågorna.
Men jag har inte fått något direkt svar på frågan
om ministern kan tänka sig att i framtiden öronmärka
pengar till de små företagen som ofta finns i glesbyg-
den och som kvinnor ofta driver.
Sedan finns det också problem på den regionala
nivån som den centrala nivån kanske behöver ta tag i
för att få litet ordning och reda i det här landet också.
Jag säger inte det för att skoja om det, utan för att det
faktiskt finns problem på en del ställen när det gäller
vissa samarbetsfrågor.
Sedan vill jag också återigen ställa frågan: Finns
det något samarbete mellan de olika departementen i
regeringen? Det finns en hel del frågor som är väldigt
viktiga för turistnäringen men som kanske egentligen
inte ligger på Näringsdepartementet. Exportrådet
ligger ju under Näringsdepartementet. Men hur är det
med kontakten med t.ex. svenska lektorer utomlands?
Det ligger förmodligen under Utbildningsdepartemen-
tet. Sedan har vi handelskamrarna och ambassaderna.
Vilken information har de? Finns det upparbetade
kanaler?
En annan väldigt viktig fråga för de små företagen
är skyltningen. Den ligger under Kommunikationsde-
partementet. Den frågan är mycket viktig. Den har
inte fått någon lösning än. Kan man diskutera sådana
här frågor i regeringen, och gör man det?
En annan fråga som ligger under Jordbruksdepar-
tementet gäller den enormt stränga livsmedelslag-
stiftning som vi har. Man kunde kanske lätta upp den
litet grand, om inte annat så för de allra minsta företa-
gen, t.ex. kaffestugor och annat. Ibland blir det så
strängt att man inte klarar av att göra ganska enkla
lösningar som inte skulle ha någon större negativ
effekt för hälsa och smittoöverföring, men som där-
emot skulle vara väldigt viktiga för de enskilda före-
tagen.

Anf. 144 ULF BJÖRKLUND (kd):
Herr talman! Det är naturligtvis så att regeringen
gör en hel del, näringsministern. Trots det går det
bakåt. Trots det utarmas glesbygden och i viss mån
även landsbygden. Trots att Turistrådet får en hel del
pengar till marknadsföring använder man, enligt mitt
sätt att se det och med deras egen motivation, dem för
att klara av kostnaderna för sina utlandskontor. De har
inte fått så väldigt mycket pengar om man lyssnar på
dem själva. De vill naturligtvis ha mer. Det är ju na-
turligt.
Jag vet ju att kommunerna kan jobba med viss nä-
ringsverksamhet. De små kommunerna som finns
uppe i Norrbottens län - de är stora till ytan, men när
det gäller pengar och utvecklingskraft är de inte så
starka - med svagt befolkningsunderlag, och som
avfolkas i dag, klarar inte mer än kärnverksamheterna.
En satsning från Näringsdepartementet där man säger
att turismen är så fantastisk för inlandet att det är den
utvecklingspotential man borde satsa på, åtminstone
på kort sikt som situationen ser ut, hade varit väldigt
positiv. Det vore positivt om man ville satsa och säga
att nu avsätter vi litet särskilda medel just för den
saken. Jag är rädd att man tänker litet för storskaligt
ändå. Detta är små familjeföretag som känner sig litet
grand utlämnade.
Jag vill säga en sak en gång till.
När kommunerna inte klarar kärnverksamheten
men har en vilja och är beredda att satsa på en strate-
gisk utveckling av en på sikt självbärande fram-
tidskraft måste de på något sätt ges en chans till extra
stöd. Det vore väl fint om det kunde komma från
regeringen på något sätt.
För övrigt håller jag med Margareta Andersson
om att det görs en hel del på det här området. Men i
den alldeles speciella tid vi lever krävs det uppenbar-
ligen extraordinära insatser.

Anf. 145 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Som Margareta Andersson säger har
vi säkert lika uppfattningar i mycket. Men man kan
fråga sig om vi skall öronmärka pengar till turismen.
Jag har valt en annan arbetsmetod, nämligen att
flytta besluten ut i länen och ut i beslutsgrupperna i
strukturfondsprogrammen. De 1,2 miljarder som nu
går via strukturfondsprogrammen är förslag som har
kommit från beslutsgrupperna och som jag har för-
handlat hem i Bryssel och sedan levererat tillbaka till
beslutsgrupperna. De tar själva besluten. Jag tror att
de skulle ta rätt illa vid sig om jag sade att jag nu vill
ta över beslutanderätten från dem. De vill nog gärna
ha den. Jag tror också att man kan detta bäst längst
ute i verksamheten.
Detsamma gäller länsanslaget. Jag tror inte att jag
heller där skall gå in och peta utan låta länen själva
bestämma hur pengarna skall användas. Jag tror att
det är bäst så.
Den andra frågan gällde om vi samarbetar i rege-
ringen. Ja, det gör vi. Vi samarbetar bra i regeringen
kring de här frågorna. Det är många ministrar som har
ett stort intresse för turistfrågorna. Det fungerar bra.
Den tredje frågan gällde skyltarna. Detta mötte jag
också ofta. Jag måste säga att det finns en del tjäns-
temän på Vägverket som kanske skulle ägna litet av
sin tid åt någonting annat än att bråka om skyltarna.
Jag tror faktiskt att vi skulle nå nollvisionen snabbare
om man ägnade någon timme åt någonting annat. Det
tror jag vore bra.
Till Ulf Björklund vill jag säga att vi ju har satsat
pengar, 1,2 miljarder, femårigt program, höjda anslag
när det gäller marknadsföring. Det är ett forsknings-
program till Östersund som jag tror är någonting
väldigt viktigt för turistnäringen.
Om riksdagen nu skulle vilja anslå mer pengar för
den regionala näringspolitiken skall jag ju inte tacka
nej till det. Om Ulf Björklund till att börja med kan
övertyga sin egen riksdagsgrupp om detta har vi
kommit en bit på vägen. Ännu har inte Ulf Björklund
klarat av det. Kanske att han gör det.

Anf. 146 MARGARETA
ANDERSSON (c):
Herr talman! Jag får tacka näringsministern för
svaren. Jag hoppas verkligen att de här skyltarna kan
komma upp litet fortare. Jag förstår att det inte är
Näringsdepartementet som har att syssla med detta.
Ibland är det påverkan, utan att man har maktmedel
bakom, som gör att det blir förändringar.
Att bilda opinion i de här frågorna är också vik-
tigt. Det har vi ju ett gemensamt ansvar för.
Jag tycker över huvud taget att turistverksamheten
och allt vad därtill hör är så oerhört viktigt att vi
måste fortsätta att arbeta på det här sättet. Om man
inte direkt kan öronmärka pengar hoppas jag ändå att
den fortsatta utvecklingen blir positiv. Jag skulle
gärna se att man kunde göra det. Trots de här sats-
ningarna, som Ulf Björklund sade tidigare, har inte så
mycket positivt hänt. Vi har större behov än vad vi
kan tillgodose.
Att få en koncentration av människor till vissa
delar av Sverige och en utglesning i andra delar är
också väldigt olyckligt. Det kan innebära men för
turismen att det inte finns tillräckligt många männi-
skor när den kommer igång om ett antal år. Jag tror att
det trots allt skulle vara av behov att göra litet som är
speciellt inriktat på detta.
Det är tacksamt att det finns mycket forskning och
utvecklingsmedel på olika ställen i landet. Men det är
återigen de allra minsta företagen som behöver mer
service och som vi kanske får arbeta med via kommu-
nerna. De är svåra att få tag på. Samtidigt är de väl-
digt viktiga. Detta kan ofta vara skillnaden mellan att
bo kvar på landsbygden på ett jordbruk och att vara
tvungen att lägga ned och flytta därifrån. Det kan vara
den här lilla skillnaden som gör att man kan stanna
kvar. Det skulle vi väldigt gärna vilja åstadkomma.
Tack.

Överläggningen var härmed avslutad.

11 § Svar på interpellation 1997/98:124 om den
regionala utvecklingen

Anf. 147 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Per-Ola Eriksson har, mot bakgrund
av bl.a. de senaste årens befolkningsutveckling, frågat
mig:
1. vilka åtgärder jag och regeringen avser att vidta
för att åstadkomma en politik för en positiv ut-
veckling i de mindre orterna och förhindra fortsatt
koncentration till storstadsområdena,
2. om jag vill medverka till en tydlig och konkret
målformulering för den regionala utvecklingen,
3. om jag avser att medverka till att beslut inom
regeringen bedöms utifrån den effekt de kan få för
den regionala utvecklingen, och
4. om jag är beredd att medverka till att statliga verk
och myndigheter får ett tydligt ansvar för en posi-
tiv regional utveckling.
Låt mig först säga att jag och regeringen delar den
oro för den regionala utvecklingen som Per-Ola
Eriksson gett uttryck för. En fortsatt kraftig befolk-
ningsminskning, inte bara i gles- och landsbygd och
mindre orter utan på senare tid även i större industri-
orter, är till nackdel för hela landet. En fortsatt stark
befolkningskoncentration till ett fåtal större orter
skapar olika slags problem även i dessa orter.
Den faktiska befolkningsutvecklingen är emeller-
tid resultatet av förändringar i ett antal olika faktorer.
Låt mig därför gå närmare in på de viktigaste av des-
sa.
Bruttoomflyttningen i landet har under ett antal år
legat på en historiskt sett hög nivå. Storstadsområde-
na, framför allt Stockholmsregionen, har under de
senaste åren haft stora inrikes flyttningsöverskott.
Främst de s.k. skogslänen redovisar däremot stora och
ökande flyttningsunderskott.
Vad som gör att bilden totalt sett för 1997 skiljer
sig från tidigare år är dels att Sverige, för första gång-
en sedan 1809, hade födelseunderskott, dels att netto-
invandringen var mycket låg. Från att under en längre
period ha haft ett årligt födelseöverskott i hela landet i
storleksordningen 20 000-30 000 personer har vi
under förra året således ett födelseunderskott på 3 000
personer. Invandringsöverskottet har tidigare under
1990-talet varit i genomsnitt 25 000 personer. Under
1997 var överskottet däremot endast 6 000 personer.
Alla dessa faktorer gör att fler län och kommuner
än under tidigare år redovisar en minskad folkmängd.
Födelseöverskott eller nettoinvandring överstiger inte
i samma utsträckning som tidigare utflyttningen från
en rad områden i landet.
De senaste årens sanering av statsfinanserna, som
ju skett i samarbete med Centerpartiet, har varit nöd-
vändig för att långsiktigt rädda välfärdsstaten. Sane-
ringen har också kunnat ske under kontrollerade for-
mer och därför har samtidigt en mängd åtgärder kun-
nat vidtas för att förbättra den regionala utvecklingen.
Exempel på viktiga sådana insatser är den fortsatta
utbyggnaden av de regionala högskolorna och de
stora investeringarna i infrastrukturen.
Den nödvändiga saneringen av statsfinanserna har
naturligt nog kommit att få större konsekvenser i de
regioner där transfereringarna från statsbudgeten har
störst betydelse. Dessa regioner är ofta de som redan
tidigare har problem från regionalpolitisk synpunkt.
Den regionala utjämningspolitiken har dock på
senare år fått en betydande förstärkning genom de
medel som tillförts genom EG:s strukturfonder.
Marknadsekonomin har visat sig vara det effekti-
vaste systemet för att skapa ekonomisk tillväxt i sam-
hället. I en del avseenden finns det dock skäl för sam-
hället att korrigera resultatet t.ex. med den typ av
välfärdspolitik som länge bedrivits i Sverige.
En internationell jämförelse ger också vid handen
att ett land som Sverige, med en utvecklad välfärds-
politik har mindre klyftor t.ex. vad avser inkomster
och arbetslöshet, inte bara mellan olika människor,
utan även mellan olika regioner, än länder där de
marknadsekonomiska krafternas påverkan inte balan-
serats på detta sätt.
Som direkt svar på Per-Ola Erikssons första fråga
kan jag i dag säga att regeringen för närvarande är
inne i slutskedet av ett arbete med en proposition som
bl.a. kommer att innehålla förslag till åtgärder som
avser att verka för en bättre regional utjämning mellan
olika delar av landet. Jag kan i dag inte gå närmare in
på de konkreta åtgärder som regeringen kommer att
föreslå. Jag vill dock understryka att den planerade
propositionen naturligtvis endast är ett led i regering-
ens arbete med den långsiktiga regionala utjämnings-
politiken. Denna politik måste föras inom många
viktiga samhällssektorer om befolkningsutvecklingen
skall kunna vändas.
Vad sedan beträffar frågan om att uttala en tydlig
och konkret målformulering för den regionala ut-
vecklingen, i likhet med vad regeringen gjort för t.ex.
arbetslösheten, vill jag säga följande. Regional ut-
veckling är ett mångfasetterat begrepp. Riksdagen
anslår t.ex. medel för regional utveckling och utjäm-
ning till alla delar av landet. Att alla delar av landet
utvecklas så väl som möjligt vad avser t.ex. expansion
och ökad produktivitet i näringslivet, ökad syssel-
sättning för män och kvinnor, befolkningsutveckling
etc. är mål för olika politikområden. Härtill kommer
uttalade målsättningar för regionalpolitiken om rättvi-
sa och valfrihet i arbete och boende så att likvärdiga
levnadsvillkor skapas för människor i olika delar av
Sverige.
Att formulera ett mål för den regionala utveck-
lingen är därför inte så lätt. Regeringen avser dock att
i den kommande propositionen ytterligare förtydliga
de gällande målen.
Jag håller med Per-Ola Eriksson om att alla beslut
som fattas av riksdagen och regeringen också bör
bedömas utifrån de effekter de får på den regionala
utvecklingen. De åtgärder som vidtas med medel från
anslagen under utgiftsområde 19 kan endast margi-
nellt påverka den regionala utvecklingen. Utveckling-
en inom andra samhällsområden ger de grundläggan-
de förutsättningarna och är sammantaget mer betydel-
sefull i detta sammanhang.
Regeringen lämnar bl.a. därför direktiv till samtli-
ga relevanta kommittéer och särskilda utredare att
redovisa regionalpolitiska effekter av sina förslag.
Eftersom det visat sig att de avgivna betänkandena
sällan innehåller den grundliga analys som direktiven
eftersträvar, avser regeringen att i ökad utsträckning
bevaka att förslagen innehåller noggranna kon-
sekvensbedömningar. Härigenom bör det bli möjligt
att på ett ännu bättre sätt än i dag bedöma de regiona-
la konsekvenserna av olika beslut.
Vad slutligen beträffar statliga verks och myndig-
heters ansvar för en positiv regional utveckling vill
jag först nämna att regeringen på senare tid på olika
sätt låtit kartlägga och analysera de regionala konsek-
venserna av förändringar i den statliga sektorn. Dessa
utredningar avser regeringen att följa upp på olika
sätt. Regeringen avser således att återkomma även till
denna fråga i den kommande propositionen.

Anf. 148 PER-OLA ERIKSSON (c):
Herr talman! Först vill jag framföra ett tack till
näringsministern för svaret på min interpellation. Jag
vet att näringsministern känner starkt för de regionala
utvecklingsfrågorna. Han ger också uttryck för den
oro han känner över utvecklingen i Sverige under en
lång följd av år.
På några punkter instämmer näringsministern med
mig, och det är bra. På några andra punkter är det
mera fråga om att vänta och se med hänvisning till
den regionalpolitiska propositionen. Jag förstår i och
för sig att regeringen nu är i färd med att slutföra
arbetet med den proposition om regionalpolitiken som
inom kort skall läggas på riksdagens bord.
Jag känner dock en ordentlig oro för de ökade
klyftorna mellan olika delar av landet, och det är
också mot den bakgrunden som vi från centergruppen
framställt 16 interpellationer. Dessa handlar inte om
regionalpolitik i den traditionella betydelsen av stöd
och bidrag, som kanske är förlegad, utan i dem vidgas
debatten till att handla om olika sektorer som var och
en för sig medverkar till att skapa en bättre regional
utveckling.
De expansiva storstadsregionerna blir i dag starka-
re, medan landsbygdsområden och småorter för en
mera tynande tillvaro. Det är när vi ser i backspegeln
allvarligt att finna att man sedan 1975 totalt sett i
landet visserligen har haft en befolkningsökning om
640 000 människor men att merparten av denna be-
folkningsökning har skett i de tre storstadsområdena.
Dessa tre områden svarar för 68 ½ % av den totala
befolkningsökningen i landet. Det är icke bra.
Många har fokuserat på den mindre positiva ut-
veckling som vi haft under 1997 bl.a. till följd av de
ekonomiska problem som vi har haft i Sverige, men
det är viktigt att också vidga perspektivet och inse att
vi under flera decennier inte haft en tillräckligt aktiv
och slagkraftig regionalpolitik.
Koncentrationspolitiken korar inga segrare. Den
skapar bara förlorare. Koncentrationen och centrali-
seringen är ett betydande problem och en samhälls-
ekonomisk belastning. I stora delar av landet bor nu
kanske den sista generationen. Vi behöver få åtgärder
som dämpar storstadstillväxten, och jag vill efterlysa
om näringsministern trots att han ännu inte är färdig
med den regionalpolitiska propositionen ändå kan
lätta något på förlåten för den. Vilka exempel på
åtgärder kan man från regeringens sida tänka sig dels
för att dämpa storstadstillväxten, dels för att åstad-
komma en bättre befolkningsökning i mindre orter?
Vi behöver fler människor i de mindre orterna om vi
skall kunna klara skolan, vården, omsorgen och all
annan service.
Det är bra att näringsministern instämmer i mitt
synsätt när det gäller att bedöma effekterna av olika
förslag i det regionala perspektivet. Det är också bra
att han lovar förbättringar när det gäller eftervården
på den här punkten.
Jag skulle vilja komplettera med en fråga om de
statliga myndigheterna. Är näringsministern beredd
att mera tydligt än nu ålägga regionala myndigheter
att ta ett ökat regionalpolitiskt ansvar? Det gäller både
inom rättsväsendet och inom andra sektorer. Det är
viktigt att man klarar datafunktioner och andra servi-
cefunktioner som människorna är beroende av.
Till sist, herr talman, vill jag också uttala en oro
för att riksdagen inte visar ett särskilt stort intresse för
de regionala frågorna. Det är ganska glest i kammaren
när man diskuterar regionalpolitik. Det är kanske ett
tecken på att många partier prioriterar bort den frå-
gan. Det gör däremot inte Centerpartiet.

Anf. 149 ULF BJÖRKLUND (kd):
Herr talman! Per-Ola Eriksson uttrycker en stark
positivitet och är i stort sett nöjd med näringsminis-
terns svar, vilket ju kan förklaras på flera sätt. Jag var
själv med när de båda tillsammans på Landbygdsriks-
dagen 1996 i Avesta använde vackra ord om åtgärder
som skulle ge resultat framöver. När vi står här i dag
kan vi konstatera att situationen inte har blivit bättre
utan snarare sämre.
De facto har Centerpartiet och Socialdemokrater-
na under de senaste två åren gjort mycket tillsammans
för saneringen av svensk ekonomi, och vi är säkert
alla i vårt land tacksamma för det, men den har otvi-
velaktigt drabbat landsbygden. De löften man gav
1996 har man inte kunnat uppfylla, och frågan är nu
vad händer på den landsbygdsriksdag som skall ge-
nomföras i Linköping om några veckor. Blir det fort-
farande fråga om samma löften, eller är möjligen den
regionalpolitiska propositionen nu framlagd?
Vi har väntat länge på att den regionalpolitiska
propositionen skall komma. Det var sagt att den
skulle komma i september 1997. Nu vet vi inte om
den kommer före Landsbygdsriksdagen. Det vore
intressant att få ett svar på om den kommer att läggas
fram före landsbygdsriksdagen. Eller vågar man i
avvaktan på den inte säga så mycket?
Redan när de regionalpolitiska frågorna behandla-
des hösten 1996 föreslog vi från kristdemokraternas
sida att det borde göras en ordentlig parlamentarisk
utredning om de regionalpolitiska frågorna. Vi tyckte
att dessa frågor är så viktiga, precis som tydligen
också Centerpartiet gör. Vi tyckte då att den rådande
ekonomiska situationen kräver alldeles speciella åt-
gärder för landsbygd och glesbygd, och vi menade att
det hade varit viktigt att slå samman våra visa huvu-
den för att försöka komma fram till resultat.
Jag vet att man har jobbat mycket medvetet på
Landbygdsriksdagen. Jag tycker också att Folkrörel-
serådet och Glesbygdsmyndigheten arbetar bra. Det
hade dock varit stimulerande, som Per-Ola Eriksson
efterlyser, om alla partier hade engagerat sig i dessa
viktiga frågor. Det är inte så att Centerpartiet har
monopol på den här typen av frågor och på något sätt
skulle vara landsbygdens garant. För att klara lands-
bygdsfrågorna måste vi kämpa tillsammans.
Jag undrar alltså om propositionen kommer före
Landsbygdsriksdagen. Jag undrar också hur regering-
en har arbetat med materialet från 1996. Hur har man
arbetat med alla de frågor som Landsbygdsriksdagen
förde fram till regeringen 1996, och har det blivit
något resultat av detta arbete?
Jag instämmer för övrigt också i Per-Ola Eriks-
sons fråga om det regionala ansvaret. Det gäller våra
myndigheter och verk liksom även de statliga bola-
gen, som naturligtvis har begränsade möjligheter att ta
på sig ett regionalpolitiskt ansvar. Kan vi förvänta oss
att få tydligare och effektivare krav på myndigheter,
bolag och verk att ta ett konkret regionalt ansvar, och
hur skall detta se ut? Kommer detta månne att tas upp
i den aviserade propositionen?

Anf. 150 PATRIK NORINDER (m):
Herr talman! Jag vet inte om näringsministern
kommer ihåg det, men för knappt två år sedan stod vi
här i kammaren och diskuterade regionalpolitik. Jag
kommer ihåg att näringsministern då ömsint betygade
sin gemenskap med Per-Ola Eriksson. Näringsminis-
tern var då arbetsmarknadsminister och for ut i lyriska
ordalag om det historiska tillfället när Centern och
Socialdemokraterna gjorde upp om regionalpolitiken.
Kommer näringsministern ihåg det? Han poängterade
också styrkan i samarbetet mellan Centern och Soci-
aldemokraterna. Interpellanten, Per-Ola Eriksson,
betygade å sin sida vikten av, som han kallade det,
den breda samsynen. Med det menade han då samsy-
nen mellan Centern och Socialdemokraterna.
Vad som har hänt under de två gångna åren efter
det historiska tillfället är att befolkningen i glesbyg-
den har minskat. Det är vi alla överens om. Vi har sett
siffror på det. Vi har också sett att befolkningen i
storstadslänen ökar. Vi har sett att skatteintäkterna i
glesbygdskommunerna minskar och att service och
vård urholkas. Lantbruksföretagen avvecklas på grund
av dålig lönsamhet. Statsrådet, vad gör regeringen åt
detta?
I mars 1996 sade statsrådet: Människor som bor i
Östersund och i Kiruna skall ha samma rätt till ut-
veckling som de som bor i Stockholm, och vi har varit
oerhört framgångsrika i det arbetet. Jag måste ställa
frågan: Tycker ni, Anders Sundström och Per-Ola
Eriksson, att ni har varit oerhört framgångsrika i regi-
onalpolitiken? Ni torde i så fall vara de enda som
tycker det. Det är tomt skryt som inte har någon verk-
lighetsförankring.
Verkligheten är i stället att den av Socialdemokra-
terna och Centern förda regionalpolitiken totalt har
havererat. Selektiva bidrag till företag och kommuna-
la industrilokaler har inte hjälpt ett dugg för att för-
hindra utflyttning från svaga regioner. En usel skatte-
och näringspolitik har gjort att just de företag som är
de värst utsatta i de svaga regionerna har förhindrats
att komma till stånd och utvecklas.
I Dagens Nyheter i dag kritiserar socialdemokra-
tiska kommunalråd regeringens och Centerns energi-
politik - en politik som gör att de energiberoende,
svaga kommunerna ytterligare utarmas. Historiskt,
sade Sundström. Bred samsyn, sade Per-Ola Eriksson.
Vad tänker regeringen göra?
Det viktigaste för att vända den här trenden och få
till stånd en regional utveckling blir nu att radikalt
förändra villkoren för företagandet. Ta bort bidrag,
sänk skatter, rensa i den byråkratiska djungeln, se till
att landet får en utbildning med kvalitet, höj kompe-
tensen i de svaga regionerna!
Det verkar som om alla partier utom Centern och
Socialdemokraterna har insett att det för att få till
stånd en regional utveckling behövs en helt ny regio-
nalpolitik. För att få en riktig bredd i en sådan har
oppositionen - där räknar jag inte in Centern, om Per-
Ola Eriksson ursäktar - begärt att få tillsätta en par-
lamentarisk utredning. Samma sak var Ulf Björklund
från Kristdemokraterna inne på. Tyvärr blockerades
denna önskan av just Centern. Den regionalpolitiska
propositionen som skulle ha kommit i höstas, som
skulle ha kommit den 26 februari, som kanske kom-
mer i mars, kunde då haft en bredare förankring i
riksdagen.
Mot bakgrund av det regionalpolitiska misslyck-
andet vill jag fråga näringsministern om han är beredd
att sänka energiskatter, bensinskatter, skatter på före-
tagande och inkomstskatter för att underlätta för sva-
ga regioner att utvecklas. Anser statsrådet, i motsats
till företagarorganisationerna, att det är genom selek-
tiva bidrag som utveckling kommer till stånd i svaga
regioner? Om inte, vilka bidrag är statsrådet beredd
att ta bort?

Anf. 151 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Ibland skulle man önska att man ha-
de kortare tid för att läsa upp interpellationssvaret än
för debatten.
Jag skall börja med Patrik Norinder, om Per-Ola
Eriksson ursäktar. Jag har här ett meddelande från TT
som kom alldeles nyss. Sex moderater - gruppledarna
i Stockholm, Göteborg, Malmö, Linköping, Uppsala
och Umeå - beskriver socialdemokratin som stor-
stadsfientlig. Majoriteten av den socialdemokratiska
riksdagsgruppen och regeringen består uppenbarligen
av glesbygdsföreträdare. Miljardinvesteringar i in-
frastruktur läggs ut i avfolkningsbygder, medan lan-
dets tillväxtcentrum sätts på undantag, skriver kom-
munalråden. Om s-kongressen i höstas heter det att
den dominerades av glesbygdsföreträdare som kört
respektive kommun i botten och slarvat bort skattebe-
talarnas pengar.
Det kan inte vara roligt för Patrik Norinder att till-
höra den där riksdagsgruppen, utan det måste vara
ganska trist. Men det är det verkliga moderata ansiktet
som visas upp i det här TT-meddelandet.
Patrik Norinder säger att jag och Per-Ola Eriksson
har sänkt bidragen för litet i Norrlands inland. Hade
det gått bättre för Norrlands inland om vi hade sänkt
a-kassan, sjukförsäkringen och skatteutjämningen
mer? I så fall måste det vara väldigt länge sedan Pat-
rik Norinder var hemma. Det är ju inte alla som lever
på jordbruksstödet från EU, utan väldigt många är
beroende av den välfärdsmodell som vi har byggt
upp. Det som jag och Per-Ola Eriksson har gjort ge-
mensamt, när vi på fredagar eller lördagar har åkt hem
till Norrbotten, är att vi har sagt att det är viktigt att
snabbt få ordning på statsfinanserna. De bidrag som
betalas ut till dem som har det sämst ställt i landet är
nämligen beroende av hur mycket som måste gå till
räntor till de redan rika. Så i den meningen tycker jag
att vi har gjort ett historiskt viktigt jobb, och vi har
gjort det därför att vi vet att de människor som vi
företräder tjänar på att vi snabbt sanerar statsfinanser-
na. Att sedan höra Patrik Norinders recept, nämligen
att skära ned mer än vad vi har gjort för att det skall
bli bättre i Norrlands inland, är skrämmande. De sex
gruppledarna är Moderaternas verkliga ansikte.
Ulf Björklund är också kritisk till det vi har gjort
och till det som jag säger i mitt svar, just att ned-
dragningarna i transfereringarna slår mot inlandet och
att vi har gjort neddragningarna för att sanera statsfi-
nanserna. Då är min fråga: Anser Björklund att vi
skall förbättra transfereringarna, höja stödet och öka
skatteutjämningen för de människor som bor i dessa
bygder, eller vill Björklund alliera sig med Norinder
och Norinders storstadsföreträdare i tron att de har en
bättre lösning för Norrlands inland? Det är den vikti-
ga frågan.
Sedan vill jag säga till Per-Ola Eriksson att jag är
glad över att Per-Ola Eriksson har hjälpt till med
budgetsaneringen. Jag kan förstå att Per-Ola Eriksson
får den typ av tjyvnyp som Patrik Norinder nu försö-
ker ge, därför att det är naturligtvis ingen enkel peda-
gogik att berätta att det gäller att snabbt dra ned för
att behålla någonting av välfärdssystemet. Men jag
tror att det är rätt att göra så.
Per-Ola Eriksson ställde två frågor till mig. Kan
jag göra någonting för att klara lansbygden? Det kan
jag. Det skall vi göra, och det gör vi genom att för-
bättra välfärdssamhället, utbildningen och infrastruk-
turen. Kan vi styra myndigheterna hårdare? Ja, det
kan vi, och det skall vi göra. Men vi kan inte göra det
på det sätt som interpellationsdebatten hittills har gått
ut på, att samhället skall bry sig mindre och lämna
mer åt dem som inte vill hjälpa till i landsbygden.

Anf. 152 PER-OLA ERIKSSON (c):
Herr talman! Innan jag vänder mig till näringsmi-
nistern måste jag framföra ett tack till Ulf Björklund.
Han sade: Vi skall vara tacksamma över att Center-
partiet och s har samarbetat för att lösa de statsfinan-
siella problemen. Det är såvitt jag vet första gången
en företrädare för kd här i riksdagen uttalar sin upp-
skattning över det arbete som Centern har gjort för att
sanera statsfinanserna och få Sverige på grön kvist.
Det vore hedersamt och klädsamt om fler av Ulf
Björklunds partikolleger hade samma insikt och klar-
syn.
Sundare statsfinanser är en absolut avgörande
förutsättning för att över huvud taget kunna skapa en
positiv regional utveckling. De som är hårdast drab-
bade av det statsfinansiella läget är de svaga område-
na, periferin. Ju snabbare vi lyckas klara statsfinan-
serna, få sund ekonomi, få ned statsskulden, få bort
budgetunderskottet osv., desto lättare blir det att klara
en bra tillväxt i landets olika delar.
Det inger ingen respekt när Patrik Norinder ironi-
serar. Det är närmast löjligt. Löjligt är det rätta ordet.
Jag mötte för en tid sedan en moderat riksdagskol-
lega som sade så här till mig: Det är bra att ni i Cen-
terpartiet har tagit upp dessa frågor om regionalpoliti-
ken, för jag möter ingen förståelse i mitt eget parti.
Först skall jag kämpa i den egna riksdagsgruppen för
att få förståelse, och sedan här i kammaren.
Moderaterna kan aldrig vara trovärdiga i regional-
politiken, Patrik Norinder.
Jag tror att det är viktigt att vi, nu när det skall
formas en ny regionalpolitik, lägger större tonvikt vid
den stora regionalpolitiken än vid den lilla regional-
politiken. Regionalpolitiskt stöd, länsanslag osv. är
nog så bra, men jag tror att det är väldigt viktigt att vi
lägger tyngdpunkten på bra villkor inte minst för de
mindre och medelstora företagen.
Goda kommunikationer är viktigt. Vi måste un-
derhålla det finmaskiga vägnätet, som är så betydelse-
fullt för livskraften på landsbygden och i de mindre
orterna.
Både tele- och datakommunikationerna måste för-
bättras. Vi bör exempelvis ha taxesättningar som är
mer rättvisa än dem vi har i dag. Vi bör underlätta
uppkoppling och användning av s.k. ISDN-
anslutningar, så att man kan använda den nya och
moderna tekniken även ute i periferin. På det sättet
kan vi också få ökad kompetens.
Den centraliserade högre utbildning som vi och
socialdemokraterna har medverkat till att skapa är
också ett viktigt inslag. Vi har kommit överens om att
60 000 nya platser skall tillskapas inom de mindre
och medelstora högskolorna. Alla platser är inte för-
delade.
Är näringsministern beredd att medverka till att vi
ganska snabbt kan fördela resterande platser med
ambitionen att främja de mindre högskolorna?
Det är viktigt att vi klarar de statliga servicefunk-
tionerna. Polisen skall finnas också i mindre orter.
Tingsrätter, åklageriet osv. skall finnas i decentralise-
rade former. På det sättet skall vi klara mångfalden
och tryggheten för människorna. En fungerande post-
service hör också dit.
Är näringsministern beredd att medverka till att
också hans kolleger i regeringen tänker i dessa banor
och att alla lägger större tyngd vid den stora regional-
politiken än vid den lilla?

Anf. 153 ULF BJÖRKLUND (kd):
Herr talman! Det är precis som näringsministern
säger. Vi vill från Kristdemokraternas sida höja stö-
det. Vi vill kunna garantera att hela Sverige skall leva
- även det svenska inlandet. Hela Norrland skall vara
en levande plats där människor känner att de kan, får
och har möjlighet att bo. Det kräver säkert ett stöd
som gynnar dessa platser.
Det pågår en utredning om de nya utjämningssys-
temen och kostnadsutvecklingen. Jag vet att vi från
vårt parti diskuterar frågan om utjämningssystemet
bör göra så att mer pengar kommer tillbaks till gles-
bygden skattevägen. Den justering som gjordes för
några år sedan missgynnade faktiskt glesbygden litet
grand. Vi är överens.
Jag vill också tacka Per-Ola Eriksson för upp-
skattningen. Det var fina och vackra ord. Jag är allde-
les övertygad om att det finns fler kristdemokrater
som tycker likadant.
Det har fattats en hel del obekväma beslut; det är
vi medvetna om. Mycket av det var säkert nödvän-
digt. Vad vi möjligen kan fundera över är om åtgär-
derna felaktigt har kommit att riktas mot svaga grup-
per och mot svaga landsändar. Jag kan förstå att det
kan vara svårt att förutsäga resultatet, men det är ändå
tveksamt. Åtgärderna har drabbat barnfamiljer och
äldre inte minst i glesbygden. De har drabbat det
yttersta av glesbygden och det svenska inlandet en
del. Jag hoppas att vi kan återställa det och att den
proposition som nu kommer är ett steg åt rätt håll.
Jag håller med Per-Ola Eriksson om att det hand-
lar om den stora regionalpolitiken. Man kan inte klara
av problemen enbart med den lilla politiken, som
innebär små pytsar av stöd hit och dit. Det är ett hel-
hetsgrepp på allt det som har med Sveriges landsbygd
och glesbygd att göra som vi efterlyser från Kristde-
mokraternas sida.
Jag skulle till sist vilja ge några exempel. Om man
vill stödja inlandet och glesbygden var det bra att man
gav 50 miljoner till Inlandsbanan, men det räcker bara
till banunderhåll. Det skulle också behövas pengar för
turistisk marknadsföring.
Jag vill också nämna Västerdalsbanan och Sälen-
banan. Sälen är faktiskt Dalarnas största stad stora
delar av året. Där finns 50 000-60 000 turistbäddar,
och det är fullt under långa tider på året. Vi har
mycket dåliga kommunikationer dit. En upprustning
av Västerdalsbanan fram till Sälen skulle skapa förut-
sättningar.
Det finns ett antal exempel på projekt där inte
minst jag efterlyser pengar. Jag vet att jag också har
partiet med mig i de frågorna. Vi vill att hela Sverige
skall leva.
En intressant fråga är den som gäller Inlandsbanan
kontra Botniabanan. Vi har inte sagt nej till Botniaba-
nan. Det är märkligt att man med stor tveksamhet ger
litet stöd till Inlandsbanan, som faktiskt går genom
hela svenska inlandet. Jag har påstått att det som
behövs är en kombination av Inlandsbanan och Botni-
abanan. Låt oss för allt i världen inte glömma In-
landsbanan. Den ligger ju där!
Det saknas några miljoner kronor för att man skall
klara den sista biten mellan Arvidsjaur och Jokkmokk
längst upp i norr och skapa den bärighet som krävs
för att norska NSB skall kunna transportera sitt gods
fån Nordnorge ned till Trøndelagsområdet längre
söderut i Norge. Varför inte också satsa på det svens-
ka inlandet genom att litet mer medvetet satsa på
Inlandsbanan?
Jag är tacksam för att regeringen ändå har vänt i
den frågan och är på väg åt rätt håll. Med hjälp av
Centern borde det ha gått litet bättre sist. Några mil-
joner till hade faktiskt känts säkrare när IBAB plane-
rar. Jag vet att man återkommer inför 1999 års bud-
get, och då hoppas jag att både näringsministern och
Per-Ola Eriksson är med på noterna.

Anf. 154 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Patrik Norinder återkom inte. Jag
hade hoppats att Norinder skulle ta avstånd från det i
mitt tycke mycket oförskämda påhoppet, men det får
väl bli någon annan gång.
Jag skulle vilja resonera med Per-Ola Eriksson om
regionalpolitiken.
Utvecklingen är bekymmersam. Frågan är hur vi
kan vända utvecklingen. Jag tycker att det är viktigast
att konstatera att Sverige och Norge är de två europe-
iska länder som har klarat att utjämna skillnaderna
bäst i Europa. Inga andra länder kommer i närheten
av oss.
Skälet till detta är att vi har en omfattande väl-
färdspolitik där vi fördelar vård och omsorg efter
behov och inte efter köpkraft. Den fördelas jämnt
över landet.
Centern och Socialdemokraterna har gjort en
enorm insats under denna mandatperiod när det gäller
att behålla välfärdssamhället på en anständig nivå.
Det är där skiljelinjen går mellan oss och framför allt
Moderaterna, som vill åstadkomma en kraftig ned-
skärning av välfärdssystemet.
Det finns inget land i världen med liten välfärd
som har klarat en regional balans. Det är viktigt att
komma ihåg. Det finns inget sådant exempel i värl-
den. Det är den första frågan.
Den andra frågan gäller utbildningen. Socialde-
mokratin och Centern gör nu tillsammans en gigantisk
satsning på att bygga ut de små högskolorna. Små
högskolor finns trots allt inte i 280 kommuner, utan i
30 kommuner. Det innebär att de flesta ungdomar får
flytta till dessa 30 kommuner. Det gäller hälften av
alla ungdomar.
Nästa stora språng är att se till att utbildningen
kan ges som distansutbildning. Det skall vara ett in-
teraktivt system som det som vi nu skapar mellan
Umeå och Pajala. Det är 60 mil mellan universitetet
och de studerande i Pajala. Jag tycker att utbildning är
viktigt.
Det tredje exempel som jag skulle vilja peka på
gäller försöken att samverka om insatserna.
Per-Ola Eriksson tar upp frågan om tingsrätt,
åklageri och skatteväsende. Det är klart att det för den
kronofogde som har problem med indrivning i en
kommun som kanske ligger 20 mil bort från krono-
fogdekontoret kan vara svårt att veta varför Pettersson
just nu inte kan betala sina skatter. Närheten skulle
göra att man lyckades bättre med att driva in skatter-
na. Genom den kunskap som närheten ger vet man hur
man skall hantera frågorna. Sektorsgränserna gör
emellertid att vi inte klarar av det. Det krävs alltså ett
helt nytt tänkande, där den moderna tekniken kan
användas för att på ett stadigt sätt gå över sektors-
gränserna.
Ulf Björklund lämnade ett par positiva besked
från kristdemokraterna, som jag gärna vill ta fasta på.
Jag har av Ulf Björklunds inlägg förstått att kristde-
mokraterna vill öka anslagen till regionalpolitiken.
Det är någonting nytt, och det gläder mig.
Kristdemokraterna vill också se över skatteutjäm-
ningssystemet. Det är en översyn som nu pågår. Jag
förstår att Björklund i och med detta avvisar angrep-
pet från de moderata kommunalråden, som redovisar
en bild som är raka motsatsen till den som Björklund
beskriver. Också det gläder mig.
Också jag tycker att det behövs mer investeringar i
järnvägen. Det gäller Botniabanan och Inlandsbanan,
och vi kanske också skulle kunna få fram mer pengar
till Västerdalsbanan.
Det Ulf Björklund säger talar för att Ulf Björklund
borde sitta närmare mig än Patrik Norinder.

Anf. 155 PER-OLA ERIKSSON (c):
Herr talman! Det har skapats en ökad insikt i Sve-
rige om vikten av att ha en bra regionalpolitik och
åtgärder för en positiv regional utveckling. Bakgrun-
den är de negativa befolkningstalen för 1997. Jag kan
instämma i vad Anders Sundström säger i analysen.
Den är litet mer mångfasetterad än vad den verkar vid
en första anblick, när man tittar på enskilda siffror för
enskilda län, med låga födelsetal, mindre inflyttning
till landet, osv.
Det har skapats ett engagemang runt om i Sverige
för regionalpolitik, och det är värt att notera. Det har
kommit många brev och telefonsamtal med synpunk-
ter på att vi nu måste vidta åtgärder för att dämpa
storstadsutvecklingen och få en mer positiv utveckling
i periferin.
I det sammanhanget spelar de lokala utvecklings-
grupperna en väldigt viktig roll. Landsbygdsriksda-
gen, Folkrörelserådet och hela den drivkraft som finns
där är viktiga att ha med i de här sammanhangen.
Jag tror också att vi måste förenkla reglerna för att
starta och driva företag. Jag instämmer i näringsminis-
terns synpunkt vad gäller distansutbildning. Genom
att vi satsar så kraftfullt på högre utbildning måste vi
också vidareutveckla distansutbildningarna. Det är på
det sättet man tar till vara kompetensen och gör det
möjligt att bo i periferin men också få en bra utbild-
ning.
Sedan till frågan om samverkan genom olika in-
satser. I olika regeringsförklaringar och dokument
brukar man tala om att hela Sverige skall leva. Det är
vackra ord som förpliktar. När propositionen inom
kort kommer på riksdagens bord hoppas jag att vi
skall kunna se att man nu går från ord till handling.

Anf. 156 PATRIK NORINDER (m):
Herr talman! Jag skall utnyttja mina två minuter
av taletid.
Statsrådet läste upp ett pressmeddelande. Jag har
själv inte läst det, men den kommentar man kan göra
är väl att den socialdemokratiska politiken slår hårt
mot både storstäder och glesbygd och landsbygd. Den
är skadlig för båda delarna.
Att statsrådet började tala om jordbruksstöd från
EU var väl ett försök att hitta på någonting. Kanske
handlade det om okunskap. Jag skulle rekommendera
statsrådet att tala med Leif Marklund, partikamraten.
Han var uppe i Delsbo i måndags och frågade vad de
lantbrukare som var samlade där tyckte om kost-
nadsläget och lönsamheten i jordbruket. Trots alla
stöd som finns säger jordbrukarna att det inte är stöd
de vill ha, utan de vill ha lönsamhet utan stöd.
Per-Ola Eriksson säger att vi moderater inte kan
vara trovärdiga i regionalpolitiken. Det kanske är litet
bittert för Per-Ola Eriksson att erkänna att vi har en
hög trovärdighet i det sammanhanget. Fråga vad små-
företagare och människor som bor på landsbygd och i
glesbygd tycker om bidrag och höga skatter. Det
borde Per-Ola Eriksson göra. De säger att det inte är
bidrag de vill ha. De vill inte ha det här skattetrycket,
utan de vill ha en politik för utveckling. Vår politik
har hög trovärdighet. Det kanske grämer Per-Ola
Eriksson, som nu arbetar så intimt med socialdemo-
kraterna kring den företagspolitik de för.
Jag har haft litet svårt att förstå vitsen med de här
interpellationsdebatterna om regionalpolitiken. Vi
skall ju snart få en regionalpolitisk proposition, och
Centern kan då utveckla sin politik i en motion med
anledning av den. Varför skall vi diskutera detta tidi-
gare? Svaren på många av de här interpellationerna
har blivit att statsrådet inte kan ge något besked utan
att besked kommer i den regionalpolitiska propositio-
nen.
Jag beklagar fortfarande att vi inte fick en parla-
mentarisk utredning. Det hade varit oerhört värdefullt
att få en mycket bredare samsyn i de här frågorna.
Centern säger att man inte visar intresse för regional-
politiken. Vi moderater gör det.

Anf. 157 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! För att vi skall klara glesbygden är
det viktigaste att vi ser till att ha en tillväxt. Tillväxt
har vi om vi har ordning på statsfinanserna och ord-
ning i ekonomin, om vi får ordning på de stora
makroekonomiska sakerna. Vi har nu detta på plats.
Det känns bra. Det finns mycket kvar att göra. När jag
jobbar med en regionalpolitisk proposition har jag
hela tiden fokus på tillväxten. För att klara tillväxten
måste vi nyttja det kapital vi har i periferin. Vi har
enorma investeringar i vägar, järnvägar, bostäder,
skolor, daghem och industribyggnader som skulle gå
förlorat om vi inte hade tillväxt i periferin. På den
punkten är jag och Per-Ola Eriksson helt överens. Det
är viktigt att peka på.
Till Patrik Norinder vill jag säga att jordbruket
helt berättigat faktiskt vill ha både bidrag och lägre
skatter. För Patrik Norinder är detta med bidrag litet
svårt att säga, men det är faktiskt så man vill ha det.
Ja, man vill ha samma stöd som de får i andra delar av
Europa, och man skall ha samma stöd. Stöd är bidrag.
Prova att säga det! Säg bidrag någon gång! Det vill
man ha, och det tycker jag är okej. Det är inget fel
med det.
Om man däremot sänker skatten med t.ex. arbets-
givaravgiften rätt över landet och samtidigt avskaffar
stödet för företagen i Norrlands inland leder det till en
omfördelning. På den punkten är inte Norinder tro-
värdig. Han kan naturligtvis säga att socialdemokra-
terna är inkompetenta och okunniga. Men samtidigt
skriver ledande moderater: Miljardinvesteringar i
infrastruktur läggs ut i avfolkningsbygder medan
landets tillväxtcentrum sätts på undantag. Och då
angriper Norinder mig! Vågar inte Norinder angripa
sina egna?

Överläggningen var härmed avslutad.

12 § Svar på interpellation 1997/98:132 om
EU:s regional- och strukturfondspolitik

Anf. 158 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Helena Nilsson har vad gäller EU:s
regional- och strukturfondspolitik frågat mig
1. om jag är beredd att verka för att även de områden
som i dag omfattas av målen 2 och 5b även fram-
gent skall kunna erhålla stöd,
2. om jag är beredd att verka för en inom EU gemen-
sam Östersjöpolitik där Östersjöregionen ses som
ett integrerat område i behov av en integrerad
politik,
3. om jag med hänvisning till den negativa befolk-
ningsutvecklingen för Norrlands inland är beredd
att ompröva riksdagens beslut om att även kust-
området skall ingå i mål 6-området,
4. vilka åtgärder jag ämnar vidta för att förenkla den
svenska hanteringen av EU:s strukturfondsmedel,
och
5. om jag är beredd att koncentrera resurser till de
områden som främst drabbats av befolknings-
minskning.
Helena Nilsson har ställt sina frågor mot bakgrund
av den ökade regionala obalansen.
Den befolkningsutveckling som vi har haft under
de senaste åren är bekymmersam. Helena Nilsson
pekar på en del av de konsekvenser som den kan föra
med sig. Den samlade befolkningsutvecklingen är
emellertid resultatet av förändringar i en rad olika
faktorer. Det finns därför anledning att se närmare på
var och en av dessa.
Bruttoomflyttningarna i landet har under ett antal
år legat på en historiskt sett hög nivå. Storstadsområ-
dena, främst Stockholmsregionen, har under de senas-
te åren haft stora inrikes inflyttningsöverskott. Fram-
för allt är det skogslänen som redovisar stora och
ökande flyttningsunderskott. Det som gör att bilden
totalt sett för 1997 skiljer sig från tidigare år är dels
att vi hade födelseunderskott i landet, dels att nettoin-
vandringen var extremt låg. Det är faktiskt så att för
första gången sedan 1809 överstiger antalet döda
antalet födda. Från att under en längre period ha haft
ett årligt födelseöverskott i landet på 20 000-30 000
personer hade vi förra året ett underskott på 3 000
personer. Invandringsöverskottet har tidigare under
1990-talet legat på i genomsnitt 25 000 personer per
år. Under 1997 var överskottet endast 6 000 personer.
Detta gör att fler kommuner och län än under tidigare
år nu redovisar minskad folkmängd. Födelseöverskott
och nettoinvandring balanserar inte i samma ut-
sträckning som tidigare utflyttningen från en rad om-
råden i landet.
Av de frågor som Helena Nilsson har ställt utgår
jag från att hon liksom jag ser strukturfonderna som
ett viktigt instrument när det gäller att skapa förut-
sättningar för en bättre utveckling i de regioner där
problemen är som störst och därmed en mer balanse-
rad utveckling i stort. Den för EU gemensamma regi-
onal- och strukturpolitiken, som nu omfattar oss, har
inneburit en kraftig ökning av resurserna för regionalt
och lokalt utvecklingsarbete. Av de ca 12 miljarder
kronor som Sverige får från strukturfonderna under
perioden 1995-1999 går hälften till åtgärder i priori-
terade regioner, dvs. områden som tillhör målen 2, 5b
och 6 eller gemenskapsinitiativen. Den andra hälften
går till arbetsmarknadspolitiska och kompetenshöjan-
de åtgärder. Även dessa åtgärder har stor betydelse
för utvecklingen i regionerna. Strukturfonderna är i
sig naturligtvis ingen undermedicin, men som en väl
integrerad del i en samlad svensk regionalpolitik är de
viktiga.
På frågan om dagens mål 2- och 5b-områden skall
kunna få stöd även efter den innevarande programpe-
rioden är svaret att regeringen arbetar intensivt för att
påverka EU-kommissionen och få förståelse hos and-
ra medlemsstater för så omfattande strukturfondsin-
satser som möjligt i Sverige inom de ramar som sena-
re kommer att fastställas för den kommande program-
perioden. Förutsättningarna för områdesavgränsning-
ar, strukturfondsmedlens fördelning m.m. kommer att
bli föremål för förhandlingar i ministerrådet med
början under senvåren i år. Ett förslag om nya för-
ordningar har aviserats av kommissionen till senare
delen av mars. När dessa förhandlingar kan vara slut-
förda är svårt att bedöma. Sannolikt blir det inte förr-
än i början av 1999. Regeringen kommer i dessa för-
handlingar att med kraft arbeta för att de nya förord-
ningarna får ett innehåll som är så gynnsamt som
möjligt för Sverige.
Östersjöfrågan har mycket hög prioritet i rege-
ringsarbetet. Det gäller på alla nivåer, såväl bilateralt
som multilateralt, t.ex. inom ramen för Östersjörådet.
Också i arbetet med att utforma EU:s strategi för
Östersjöområdet har Sverige en mycket aktiv och
pådrivande roll. I det här sammanhanget spelar
strukturfonderna en ganska liten roll. Jag vill ändå
korrigera Helena Nilssons påstående att något Inter-
regprogram för Östersjöregionen ännu inte har kunnat
realiseras och att det skulle bero på den svenska byrå-
kratin. EU-kommissionen har efter att ha tagit lång tid
på sig godkänt Interregprogrammet för Östersjöregio-
nen. Att det har tagit lång tid i kommissionen att
komma till beslut kan inte skyllas på svensk byråkrati.
Snarare beror det på att det är en komplicerad process
när många länders intressen skall jämkas samman. Jag
kan också nämna att regeringen efter förhandlingar
med kommissionen kunnat få fram drygt 40 miljoner
kronor från strukturfonderna för ett särskilt samver-
kansprogram mellan regioner i Syd- och Mellansveri-
ge och de baltiska staterna. Här sker diskussionerna
om programmets utformning direkt mellan berörda
regioner och kommissionen.
Det finns flera skäl till varför regeringen anser att
det högst prioriterade området under nästa struktur-
fondsperiod borde omfatta bl.a. de fyra nordligaste
länen i sin helhet. Skälet till att jag säger det högst
prioriterade området är att det bör ingå i mål 1. Det
viktigaste skälet för att vidga området jämfört med nu
är att det skulle innebära en ökning av resurstilldel-
ningen till regionen eftersom denna beräknas i förhål-
lande till antalet invånare. Det betyder självfallet inte
att stöd skulle kunna lämnas på samma villkor i Umeå
som i Sorsele. Utvidgningen av området får inte leda
till mindre resurser till inlandet. Hur resurserna skall
fördelas inom regionen och för vilka åtgärder är frå-
gor som vi själva har det avgörande inflytandet över.
Det är självklart att insatser i inlandet skall ha högst
prioritet.
Ett annat skäl för en förändring är att administra-
tionen och genomförandet av strukturfondsinsatserna
skulle kunna förenklas betydligt om vi i större ut-
sträckning kunde arbeta med hela län i samma pro-
gram. Erfarenheterna från nuvarande ordning när
vissa län berörs av både mål 2, 5b och 6 och dessutom
3 och 4 är att administrationen blir orimligt komplice-
rad och att samordningen av åtgärder i ett län försvå-
ras, för att inte säga omöjliggörs. Ett tredje skäl för en
förändring är att det skulle bli enklare att utnyttja de
utvecklingsresurser som finns i kustkommunerna i
form av universitet, teknikcentra och liknande för
insatser i inlandet om de tillhörde samma målområde.
Jag är väl medveten om att den svenska hantering-
en av EU:s strukturfondsmedel inte fungerar så enkelt
och smidigt som man skulle önska. Regeringen över-
väger därför lämpliga åtgärder för att förenkla och
effektivisera organisation och arbetsformer.
När det slutligen gäller Helena Nilssons fråga om
jag är beredd att koncentrera resurser till områden
som främst drabbats av befolkningsminskning utgår
jag från att det är strukturfondsresurser som avses.
Som Helena Nilsson alldeles riktigt påpekar hade de
flesta kommuner befolkningsminskning under 1997.
Skulle detta vara kriteriet för fördelning av resurser
skulle det leda till spridning i stället för koncentration.
Det är nödvändigt med en mer sammanvägd bedöm-
ning av olika regioners problem och utvecklingsmöj-
ligheter, där befolkningsminskning är en bland flera
viktiga faktorer. Det är därför som mål 6-området för
mig och för regeringen har den högsta prioriteten i
fråga om var strukturfondsinsatser i första hand bör
sättas in.

Anf. 159 HELENA NILSSON (c):
Herr talman! Jag vill börja med att tacka nä-
ringsministern för ett mycket informativt svar. Som
nämndes i svaret är en av orsakerna till befolknings-
minskningen faktiskt det låga födelsetalet och att vi
för första gången har fler döda än födda i landet. Det
tycker jag är viktigt att påpeka. Här hoppas jag på en
åtgärd som inte har nämnts tidigare i debatten. Våra
gemensamma ansträngningar för att få ordning på
ekonomin innebär nämligen att vi nu på nytt kan ge
ökat stöd till barnfamiljerna, och det med pengar som
är våra egna och inte lånade. Förhoppningsvis innebär
detta att vi får fler barn per familj och att det sker
över hela landet.
Jag delar näringsministerns uppfattning att EU:s
strukturfonder är ett mycket viktigt instrument för att
skapa förutsättningar för en regional utveckling i
Europa. När man åker runt och besöker länder som
har varit medlemmar länge ser man vad de regionala
strukturfonderna har haft för betydelse för landsbyg-
den och regionerna - i Frankrike, i Storbritannien och
inte minst i Irland.
Vi har också under de år som vi har varit med-
lemmar fått ökade resurser. Jag tycker också, precis
som det sägs i svaret och som näringsministern ofta
framhåller, att formen för det regionala samarbetet är
mycket bra, dvs. att man dels har EU:s insatser, dels
förutsätter en lika stor insats från medlemslandet. Det
är ett bra partnerskapsförfarande. Den här förändring-
en innebär större resurser och insatser lokalt - att man
har konkreta idéer och projekt och också får fram
pengar lokalt. Den kan dock ha inneburit en trevande
start för det här förfaringssättet.
Kritik har också förts fram om att vårt sätt att sätta
upp regler har lett till en snårig byråkrati. Det är ju
den andra kritik man har fört fram. Därför är det bra
att näringsministern i svaret säger att regeringen är
beredd att åtgärda detta. Jag hoppas och förutsätter då
att det blir en sådan förenkling att inte medel går
förlorade därför att det är krångliga regler.
Det pågår alltså en översyn av EU:s strukturfon-
der. I svaret säger näringsministern att regeringen ger
mål 6-området största prioritet, men han snävar in det
till de fyra nordligaste länen. Det är här jag inte är
nöjd med svaret och fortsätter att ställa frågor: Till
dagens mål 6-område hör ju de sju nordligaste länen.
Varför skall inte de tre övriga vara med? Varför skall
de områden inom mål 6 som har en stark befolk-
ningstillväxt, t.ex. universitets- och högskoleorter, få
stöd? Och varför lämnar ministern nuvarande mål 2
och mål 5b helt i sticket?

Anf. 160 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Vi behöver ju inte hålla med det vi är
överens om. Men sedan finns det en diskussion om
hur vi skall driva förhandlingarna med EU när det
gäller nästa strukturfondsperiod. Låt mig då börja
med att säga att jag hör till dem som är rätt kritiska till
det utfall som Sverige fick vid den första förhandling-
en. Sverige är ju ett av de länder som ger det största
nettobidraget till EU - inte därför att vi är Europas
rikaste utan därför att vi i gjorde en i mitt tycke gans-
ka dålig förhandling. Vi fick ett väldigt litet återflöde.
Sverige hör till de länder som har det minsta återflö-
det, både i jordbrukspolitiken och i strukturfondspoli-
tiken.
Då är frågan: Hur skall vi reparera detta i nästa
förhandling år 2000? Det är inte lätt. När vi har am-
bitionen att utvidga EU, och därmed ta in fler stater
som behöver strukurfondsstöd och stöd för sin jord-
brukspolitik, samtidigt som vi vill förbättra vår relati-
va position inser alla att vi har en ganska besvärlig
förhandlingsposition. Men den är sakligt korrekt.
Sverige har en BNP som ungefär ligger på genomsnit-
tet för Europa, och det finns inga skäl varför Sverige
skall ha mindre återflöde än likvärdiga länder som
t.ex. Tyskland, Luxemburg, Belgien och Holland.
Dessa länder är geografiskt mycket mindre men har
ändå större stöd.
Det finns ett argument som talar mot oss, nämli-
gen att vi är duktigare än alla de andra. Vi har alltså
mindre skillnader mellan regionerna än något annat
EU-land. Men det kan inte vara ett argument för att
inte vi skall kunna få del av strukturfondspolitiken,
för vi är inte rikare än de andra.
Jag menar att en sådan förhandling bara kan bli
framgångsrik om en så stor del av Sverige som möj-
ligt omfattas av mål 1-området. Det området har fi-
nansierats via ett särskilt anslag, och de andra struk-
turfondsprogrammen finansieras via andra anslag. Det
finns i kommissionen en förståelse för att hålla ihop
de här fyra nordligaste regionerna i Sverige på samma
sätt som det finns en förståelse för att hålla ihop de
nordliga regionerna i Finland. Då tycker jag att vi bör
pröva möjligheten att utvidga mål 6 till att förutom
det som i dag är mål 6 också omfatta de delar av de
fyra länen som ligger utanför mål 6. Det gör det sam-
tidigt lättare för oss att argumentera för större mål 2-
och 5b-områden, som är någonting som vi bör efter-
sträva.
Jag tycker att vi har en mycket sämre ekonomisk
utdelning i form av återflöde än vad t.ex. Danmark
och Finland har. Det är ju ett resultat av den förhand-
ling som fördes 1992/93, som jag nu på något sätt
skall försöka att förbättra 1998/99, i en position där
Sverige samtidigt driver en utvidgning. Jag erkänner
att uppdraget inte är lätt. Men jag tror att det blir
lättare om vi kan få ett större mål 1-område än vi har i
dag.
Det är egentligen den fråga som Helena Nilsson
ställer till mig. Jag vill alltså behålla Interregpro-
grammen, jag vill behålla ett strukturfondsstöd i
samma geografiska omfattning som i dag. Men jag
vill öka återflödet av pengar.

Anf. 161 HELENA NILSSON (c):
Herr talman! Jag är väl medveten om att vi befin-
ner oss i en förhandlingsfas och att den här frågan
kommer att diskuteras under hela det här året. Men
jag tycker ändå att det är viktigt att det kommer fram
synpunkter.
Jag förstår även upplägget att det skall vara så
framgångsrikt och så mycket nettoflöde som möjligt
till Sverige också. Men när man har påbörjat ett sys-
tem och det finns områden som har börjat arbeta och
få resurser får man förstå att de känner mycket stor
oro för att de inte kommer att inbegripas i någon form
av målområde. De områdena är precis de som jag
pekade på, nämligen målområde 2 och målområde 5b.
Min fråga är då: Varför kan man inte fundera ige-
nom detta och hitta en struktur där man utgår från att
det är glest befolkade områden? Man kan få intrycket
att näringsministern driver att det skall vara glest och
ett kallt klimat. Han hänvisar till att det finns samma
områden i Finlands norra delar. Man kan även titta på
områden som är glest befolkade, oavsett om de är i
norra delarna av Sverige. Jag är väl medveten om att
en samling länsvis är bärande. Men jag tycker ändå att
man sviker en stor grupp i det svenska samhället med
det resonemanget.

Anf. 162 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Jag ser det inte på det sättet. Som jag
ser det ökar våra möjligheter att också behålla ett
strukturfondsstöd i södra Sverige om vi kan få en så
stor del som möjligt av norra Sverige inplacerad i
mål 1. Mål 1 är en del av strukturfondspolitiken som
finansieras via dessa cohesionfunds som tar 70 % av
strukturfondsstöden. De andra 30 procenten ligger i
de industriella omvandlingsområdena. Om vi kan få
en så stor del som möjligt av vårt stöd in i mål 1 tror
jag att vi ökar våra möjligheter att också få in Syd-
och Mellansverige. Skulle vi inte få det tror jag att
chansen att klara Syd- och Mellansverige blir ganska
liten.
Det finns en nyansskillnad mellan mig och Helena
Nilsson när det gäller regionalpolitiken. För mig är de
regionala centrum som finns i de svaga regionerna
oerhört viktiga. Jag hör till dem som tycker att Stock-
holm är mycket viktig för Sverige. Det är viktigt att
Stockholm har en konkurrenskraft där man kan mäta
sig med de nordeuropeiska storstäderna och att man
framgångsrikt kan tävla om detta.
Jag hörde till dem som var djupt engagerade och
gillade ansökan om OS. På samma sätt ser jag på
regionerna. Jag ser alltså en väldig styrka i att vi har
de här motorerna uppe i Norrland: Luleå, Umeå,
Sundsvall och Östersund. Jag tror att de är oerhört
strategiska för att man skall klara Norrland.
Det är viktigt att man kan bygga ihop de här regi-
oncentrumen med periferin. Så fungerar också EU:s
regionalpolitik i södra Europa. När man går in med
strukturfondsinsatser går man in i en region och för-
söker på det sättet att binda ihop centrumen med
periferin. Jag beskriver också i interpellationssvaret
hur det här kan fungera, t.ex. då det gäller satsningen
på ett universitet i ett centrum för en bra periferi i
regionen.

Anf. 163 HELENA NILSSON (c):
Herr talman! Det finns inga nyansskillnader när
det gäller synen på OS i Stockholm. Jag som bor på
Odenplan ser också Stockholm som oerhört viktig.
Icke desto mindre kan jag dela uppfattningen att vi
har en nyansskillnad.
Vi ser också en fara i det som näringsministern
säger. Om man tar in de här universitetsorterna, till-
växtorterna, t.ex. Umeå eller Luleå, i det här området
kan det ske ett dränage av inlandet så att resurserna
inte kommer inlandet till del. Det handlar också om
att man skall hitta pengar till finansiering av projek-
ten.
Jag skulle vilja säga så här: Den här debatten fort-
sätter vi under det här året. Jag vet också hur det är
med förhandlingar inom EU. Det är ett ständigt åter-
kommande från ministerns sida till EU-nämnden. Vi
har möjligheter att fortsätta att diskutera där. Jag vet
också att det är viktigt med strategi i sådana här för-
handlingar och att man har en bra position från bör-
jan. Jag lovar att jag kommer att fortsätta att diskutera
med näringsministern på olika sätt. Även om vi har
olika nyanser hoppas jag att slutresultatet blir bra,
nämligen att vi får bra regionalpolitik för hela Europa.

Överläggningen var härmed avslutad.

13 § Svar på interpellation 1997/98:134 om
regionalpolitiken och den lokala utvecklingskraf-
ten

Anf. 164 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Sven Bergström har frågat mig
vad jag kommer att göra för att lyfta fram lands-
bygdsperspektivet som en viktig del av regional-
politiken,
om jag är beredd att inom de regionalpolitiska
anslagen försöka rädda nedläggningshotade bys-
kolor,
om jag är beredd att förbättra lokala utvecklings-
gruppers möjlighet att ta större ansvar för sin
bygd,
om jag är beredd att stärka den lokala nivån ge-
nom medel till Folkrörelserådet samt direkt till lo-
kala utvecklingsgrupper och
vad jag ämnar göra för att stärka Glesbygdsverket.
Jag förstår att Sven Bergström har tagit del av en
utredning som Glesbygdsverket gjort på regeringens
uppdrag för att få ett bra underlagsmaterial för den
regionalpolitiska proposition som regeringen nu arbe-
tar med. Planen är att propositionen skall lämnas till
riksdagen i vår. Sven Bergström får därför till dess ge
sig till tåls innan han får del av regeringens förslag.
Redan nu kan jag säga att Glesbygdsverkets rapport
naturligtvis är ett viktigt underlagsmaterial för den del
av propositionen som behandlar glesbygds- och
landsbygdsfrågor. Sven Bergström poängterar beho-
vet av att stärka den lokala utvecklingskraften. Jag
delar Sven Bergströms uppfattning men vill betona
skillnaden mellan stat och kommun. Statens uppgift är
att ge den lokala nivån verktygen, kommunernas
uppgift är att på olika sätt mobilisera den lokala ut-
vecklingskraften och finna lämpliga samverkansfor-
mer.
Regeringen beslutade i december förra året att ge
Folkrörelserådet utökade resurser för år 1998, 9 ½
miljoner kronor. Härigenom får rådet förutsättningar
att arbeta vidare med lokal utveckling och att fortsätta
sitt mobiliseringsarbete och bygga upp väl fungerande
regionala samverkansorgan som en betydelsefull länk
i det lokala och regionala partnerskapet. Regeringen
lämnar även finansiellt stöd till kooperativ utveckling.
Detta stöd har ökat avsevärt under innevarande år.
Stödet lämnas till 24 lokala utvecklingscentra i landet
och används för att stödja lokala utvecklingsinitiativ
med kostnadsfri information och rådgivning.
Jag kan i detta sammanhang även nämna att rege-
ringen har förhandlat med kommissionen om utökade
resurser i mål 6 och att 9 miljoner kronor från struk-
turfonderna skall användas för att utveckla metoderna
för lokalt utvecklingsarbete. Det är Glesbygdsverket
och Folkrörelserådet som kommer att arbeta med
detta gemensamt.
EG:s strukturfonder är även i övrigt ett viktigt in-
strument när det gäller att skapa förutsättningar för en
bättre utveckling i de regioner där problemen är som
störst och därmed en mer balanserad utveckling i
stort. Sveriges medlemskap i EU och därmed del i
den gemensamma regional- och strukturpolitiken har
inneburit en kraftig ökning av resurserna för regionalt
och lokalt utvecklingsarbete.
Frågan om byskolor vill jag inledningsvis belysa
med följande exempel. På Koster i Strömstads kom-
mun har initierats ett projekt med en Agenda 21-
skola. Skolan har bildats med syftet att öka möjlighe-
terna för elever och befolkning att kunna stanna kvar i
sin hembygd genom utveckling av näringsliv och
skola med hjälp av informationsteknik. Projektet
finansieras bl.a. av Strömstads kommun, EG:s struk-
turfonder, länsstyrelsen, landstinget och Telia. Möj-
ligheter till lösningar för unika byskoleprojekt finns
således redan nu. En förutsättning är dock att det finns
ett starkt kommunalt engagemang. Det regionalpoli-
tiska reformutrymmet är dock så begränsat att insatser
för byskolor med centrala regionalpolitiska medel inte
är möjlig.
Riksdagen har nyligen efter förslag från regering-
en anvisat medel till Glesbygdsverket. Några krav på
ytterligare anslag ställdes inte i riksdagen. I Gles-
bygdsverkets regleringsbrev har regeringen angett
målet att verket dels skall tillhandahålla ett aktuellt
underlagsmaterial som belyser utvecklingen i gles-
och landsbygdsområden, dels fortlöpande skall analy-
sera effekterna av gles- och landsbygdspolitiska insat-
ser.
De övriga frågor som Sven Bergström har ställt
kommer att beröras i den kommande propositionen.

Anf. 165 SVEN BERGSTRÖM (c):
Herr talman! Jag ber att få tacka näringsministern
för svaret.
Går det att hejda flyttlassen och få det Sverige
som finns utanför storstadsområdena att åter öka sin
befolkning, växa och utvecklas? Ja, naturligtvis går
det om bara viljan och förmågan finns. Det är natur-
ligtvis ingen naturlag att människor skall söka sig bort
från bygder och län med så många i grunden goda
förutsättningar, som t.ex. Norrlandslänen har. Det vet
både Anders Sundström och jag väl.
En bättre arbetsmarknad med fler företag där
människor kan få jobb, fungerande samhällsservice,
bra vägar och järnvägar med tåg som inte bara går
ofta utan också stannar, är några av de förutsättningar
som vi som beslutsfattare på olika nivåer måste med-
verka till.
Det är allvarligt och får många negativa effekter
om det blir en fortsatt koncentration till ett fåtal större
städer och befolkningsminskning i övrigt. Det ger
utglesning, försämrad service, och lämnar outnyttjade
resurser i stora delar av landet - precis som Anders
Sundström påpekade i ett tidigare interpellationssvar.
Det är kapitalförstöring av stora mått. Det blir å andra
sidan växande köer, miljöproblem och starkt tryck på
att snabbt bygga upp en ny infrastruktur på andra håll
i landet. För mig som centerpartist och decentralist är
detta en helt oacceptabel utveckling.
Allt detta är bakgrunden till min interpellation i
dag. Jag har framför allt fokuserat på möjligheten att
ta till vara den lokala utvecklingskraft som finns på så
många håll i vårt land. Jag har begärt svar på fem
frågor från näringsministern. Skall jag vara litet elak -
Anders Sundström får ursäkta - är svaret i samman-
fattning: Ge dig till tåls.
Ge sig till tåls - när patienten blöder. Man kan
inte ge sig till tåls i en sådan situation. Det behövs
väldigt snabba och konkreta besked. Den regional-
politiska propositionen är redan försenad. Det behövs
besked som visar att regeringen, liksom Centerpartiet,
är beredd att ta ansvar för att ge förutsättningar så att
hela Sverige kan leva och utvecklas. Då är de tusen-
tals lokala utvecklingsgrupper som finns runt om i
vårt land viktiga pusselbitar för att få utvecklingen att
vända åt rätt håll.
Jag har förstått av svaret att Anders Sundström
delar min uppfattning att den lokala utvecklingskraf-
ten är viktig. Han betonar skillnaden mellan stat och
kommun. Statens uppgift är att ge den lokala nivån
verktyget.
I tidigare debatter i kammaren har jag lyft fram
några tråkiga exempel på statliga myndigheters och
verks handlande i skogslänen. Någon helhetssyn och
långsiktighet har varit svårt att upptäcka i deras age-
rande. Möjligheterna för kommunerna att stärka den
viktiga lokala utvecklingskraften undermineras när
statliga verk, myndigheter och företag uppträder som
regionalpolitikens värstingar.
I en tidigare debatt i kammaren, Anders Sund-
ström, kunde jag berätta hur statliga verk, myndighe-
ter och bolag går fram som något av slåttermaskiner i
mitt hemlän Gävleborg. Var tionde jobb i statliga verk
och myndigheter har försvunnit på fyra år. Det är
Posten, Telia, SJ, Åklagarväsendet, Tullen, Kriminal-
vården, Lantmäteriverket, Kronofogdemyndigheten,
Skattemyndigheten och många andra. Tala om att
ställa verktyg till förfogande! Det är naturligtvis att
underminera, avväpna kommunerna de verktyg de
behöver.
Jag får komma tillbaka i nästa inlägg till återsto-
den av svaret.

Anf. 166 PATRIK NORINDER (m):
Herr talman! Jag delar interpellantens syn på att
landsbygdsområden skall ses som resursområden och
att utveckling skall ske utifrån lokala förutsättningar.
Det finns en stor utvecklingspotential i landsbygden.
Det gäller bara att ta till vara på den.
Däremot delar jag inte uppfattningen att detta
skall ske med hjälp av politisk planering och styrning.
Det finns så mycket utvecklingskraft som skulle kun-
na frigöras om politiska och ekonomiska hinder togs
bort. Det är genom frivillighet och engagemang som
landsbygden har sin styrka, inte genom politiskt styr-
da samverkansformer.
Näringsministern och jag hade nyss en diskussion
om lantbruk, EU och stödformer. Det kan finnas an-
ledning att återkomma till det i samband med frågor
om lokal utvecklingskraft. Grunden för landsbygdens
överlevnadsförmåga ligger i stor del i de areella före-
tagens lönsamhet. I dag är det framför allt animalie-
produktionen som är hårt ansatt av kostnader. De
överstiger våra konkurrentländers nivåer.
Näringsministern tog nyss fram frågan om bidrag
och stöd. Det är nödvändigt att vi har samma förut-
sättningar som övriga EU. Där är vi båda överens.
Däremot vet jag inte näringsministerns syn på lång
sikt. Min syn är att stöden på lång sikt kan avvecklas.
Det skall ske med hjälp av WTO-förhandlingar. Det
är en lång process. Jag vet inte när det kan ske. Min
förhoppning är att vi får en marknadsanpassning av
prissättningen inom jordbruket. Det går inte i dag. I
dag sitter vi fast i de dumpningspriser som finns på
världsmarknaden och EU:s system.
Interpellanten tar också upp frågan om att stärka
Glesbygdsverket och Folkrörelserådet. Glesbygdsver-
ket arbetar med regional utveckling i glesbygder och
arbetar med EU-frågor. Glesbygdsarbetet innebär i
princip näringslivsutveckling. Folkrörelserådet, med
säte i Stockholm, bevakar frågor av betydelse för
landsbygden m.m. Den tredje organisationen är
NUTEK. NUTEK hanterar frågor som är kopplade
till näringslivsutveckling och EU:s strukturfonder.
Det finns många beröringspunkter mellan NUTEK,
Glesbygdsverket och Folkrörelserådet.
För att stärka de verksamheter som dessa har och
för att få en klarare uppdelning mellan myndigheterna
skulle mycket vinnas av en integration av Glesbygds-
verket, NUTEK och även Folkrörelserådet. Den verk-
samheten skulle med fördel kunna bedrivas i Öster-
sund under NUTEK:s huvudmannaskap. Det skulle
stärka de verksamheter som riktar sig mot gles- och
landsbygd. Jag vill fråga om näringsministern är be-
redd att utreda en sammanslagning av Glesbygdsver-
ket, Folkrörelserådet under NUTEK:s huvudmanna-
skap.

Anf. 167 ULF BJÖRKLUND (kd):
Herr talman! Jag skall säga några vackra ord som
näringsministern får ta med sig.
När jag pratar om lokal utvecklingskraft tänker jag
på människor. De är den viktigaste resursen vi har,
eldsjälar, innovatörer. Var och en skall vara en positiv
kraft just där man bor i hembygden. Det handlar om
människovärde och demokrati. Vi vet att den ideella
sektorn inte är helt oviktig. Det sker mycket ideellt
arbete inom både mindre företag och också helt oav-
lönat. Vårt samhälle skulle vara fattigt om vi förlora-
de detta.
Vi känner till de 3 500, kanske 4 000, utveck-
lingsgrupperna, de lokala utvecklingsgrupper som
jobbar mycket medvetet med sin bygds utveckling.
Jag har sagt det tidigare: Folkrörelserådet är natur-
ligtvis värt allt stöd i de här frågorna - inte minst det
som har med landsbygdsriksdagen att göra, den som
vi snart skall besöka.
En intressant grej som inte alla har hört talas är
Kodukant. Det är något som byautvecklingsrörelsen
jobbar med att försöka lansera som ett utvecklingspro-
jekt i Estland, som jag nyligen har besökt. Man försö-
ker alltså att få in ett demokratitänkande, ett lokalt
utvecklingstänkande för hembygden, i Estland. Det är
väldigt intressant. Här är Kommunförbundet, Gles-
bygdsmyndigheten och SLU inblandade. Ytterligare
något verk eller någon myndighet har också bidragit
med småpengar. Det är en mycket positiv grej där
man stöder och hjälper varandra på ett positivt sätt på
andra sidan Östersjön i det här Östersjösamarbetet
som håller på att utvecklas.
Vad jag vill säga med det här är att det naturligtvis
är fruktansvärt viktigt att stödja den lokala utveck-
lingskraften på många olika sätt.
Jag skall gå vidare med det som berör byskolorna.
Det finns inga pengar till att stödja byskolorna med
statliga regionalpolitiska medel, säger man här. Jag
kan förstå tanken i det. Men jag vill ändå säga att
byskolorna faktiskt är något av själen i bygden. Det är
inte ovanligt att man klarar av att dra i gång di-
stansverksamhet, distansarbeten, ute i ganska små
sammanhang, små byar. På så sätt skapar man ar-
betstillfällen på hemmaplan. Men finns inte det där
som har med själen i byn att göra, att man har möjlig-
het att ha barnen på dagis eller i skolan, då har man
tappat någonting. Det är faktiskt en broms för den här
verksamheten.
Jag vill slå ett slag för att man på något sätt ändå
måste skriva vackert om det här; vad byskolan och
bygdeskolan ändå betyder för att glesbygden och
landsbygden skall leva. Det finns självklart möjlighe-
ter att söka pengar på olika sätt.
Då säger man att här är det viktigt att ha ett lokalt
engagemang i kommunen. Naturligtvis måste kom-
munen förstå det här. Men då vore det också bra om
kommunerna själva - nu tänker jag framför allt på
småkommuner - helt och hållet fritt kunde få dispone-
ra delar av det regionalpolitiska stödet. Då skulle de
kunna skapa möjligheter att stödja sådant som har
med demokratiutveckling att göra och det som gör att
människor känner det som värdefullt - och framför
allt möjligt - att bo kvar hemma på sin ort ute i byg-
den.
Om det här hoppas jag att det kommer litet vackra
skrivningar som kan förverkligas på ett positivt sätt i
den proposition som vi nu inväntar. Jag vet dessutom
att det här kommer att diskuteras på landsbygdsriks-
dagen i Linköping om några veckor.
Det vara bara några vackra ord som jag hoppas att
näringsministern tar med sig.

Anf. 168 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Jag vill börja med Sven Bergström
och Sven Bergströms resonemang. Jag vill gärna
understryka vad Sven Bergström säger: Det finns ett
slags bild i nationella medier av att landsbygden, de
små orterna, inte längre är attraktiva att bo i och att
det så att säga finns en ström in till storstaden, att
storstaden har ett högre attraktionsvärde.
Det där finns det faktiskt inget stöd för i vetenska-
pen. De värderingar som har funnits under ganska
lång tid gäller fortfarande i dag. Medborgarna har
ungefär samma värderingar i dag. Det finns ingen
förskjutning. En del medborgare gillar storstaden,
andra gillar landsbygd, andra gillar mellanstora
svenska städer. Det är alltså inte så att befolkning-
sökningen i storstaden och befolkningsminskningen i
landsbygden är ett resultat av förändrade värderingar.
Jag tycker att det är viktigt att säga det. Många gånger
hör vi att befolkningsminskningen är ett resultat av
medborgarnas förändrade värderingar. Så är det inte.
Det är förutsättningarna att leva i landsbygden som är
svårare. Det är det ena jag vill säga.
Det andra jag vill säga är att det som är specifikt
med landsbygden - den här interpellationen handlar
ju inte om regionalpolitik utan om landsbygds- eller
glesbygdspolitik - är de enorma engagemanget för
den egna bygden. Det är också den starkaste utveck-
lingskraften. Jag, som under 15 år har varit kommu-
nalråd, känner ju till skillnaden mellan att inne i sta-
den presentera ett storstilat projekt och mötas med
axelryckningar och att komma till en by som mobili-
serat för ett gatlyse. Det finns en enorm utvecklings-
kraft i detta. De kommuner som fullt ut ger sig i kast
med detta och engagerar sig för detta, gör något bra.
Jag ser med väldig glädje på det som just nu hän-
der i skärgården; alltså i en sådan här region, där det
bor många människor och där Moderaterna är starka.
De som dömde ut oss som lantisar som styr Sverige -
för dem tror jag att det kommer att bli ett härligt upp-
vaknande när de möter det engagemang som nu finns
i Stockholms skärgård som ett resultat av EU:s struk-
turfonder, som satsar på ett särskilt 5b-område för
skärgården. Jag pratade för övrigt med dem i dag. Det
tror jag kan vara väldigt nyttigt för Cederschiöld och
andra duktiga personer - dvs. personer som anser sig
som duktiga.
Det var vad jag skulle vilja säga till Sven Berg-
ström. Engagemanget är viktigt när vi skriver och när
vi funderar på hur vi skall lägga upp det här.
Patrik Norinder berörde jordbrukspolitiken. Han
använde inte ordet bidrag, men han snurrade runt så
att jag förstod att det ändå var nödvändigt att bidraget
skall vara kvar under en ganska lång tid. Han tog
dock inte ordet bidrag i sin mun.
Den andra frågan gällde om vi kan samordna våra
resurser på nationell nivå. Han pekade på de olika
aktörer som finns. Det finns säkert en del att göra på
det området. Jag tittade just på hur en sådan samord-
ning skulle kunna gå till. Jag tror dock inte på att man
så att säga skall slå ihop regional-, landsbygds- och
glesbygdspolitiken. Det finns trots allt skillnader. Det
är viktigt att landsbygds- och glesbygdspolitiken har
sina egna forum. Men det går säkert att samarbeta
mer.
Till sist vänder jag mig till Ulf Björklund, som
egentligen tog upp en fråga: byskolan. Vi som har gått
i en sådan där byskola som numera är stängd och som
åker till den där byn någon gång vart annat eller vart
tredje år, vet ju hur oerhört mycket den har betytt för
byn. Vi vet också vad det betydde när skolan lades
ned, när affären lades ned och när posten försvann.
Där har Björklund väldigt rätt. Men jag tycker att
detta i första hand är en fråga för den lokal nivån. Jag
vill alltså släppa makten dit.

Anf. 169 SVEN BERGSTRÖM (c):
Herr talman! Först vill jag säga några ord till Pat-
rik Norinder. Han sade att han delade mitt engage-
mang i de här frågorna, och det låter bra. Men han
delar inte mitt engagemang när det gäller politisk
planering och politisk styrning om jag förstod honom
rätt. Men jag har inte efterlyst mer av statlig planering
och politisk styrning. Vad jag efterlyser är rättvisa.
Hur skall man kunna skapa rättvisa på de små,
steniga tegarna på det småländska höglandet eller hos
de norrländska jordbrukarna om de skall konkurrera
på en global marknad med östgötabönder med fet
mylla och med skånska bönder - för att inte tala om
bönder nere i Europa? Där har naturligtvis samhället
en viktig uppgift; att se till att man får rättvisa villkor.
Det handlar inte om extra bidrag i onödan, men det
handlar om rättvisa villkor. Det skulle vara hedrande
om Patrik Norinder kunde säga att det kan vara på sin
plats att skapa just dessa rättvisa villkor om man vill
ha öppna landskap och en levande landsbygd.
Ingen kan väl tro, Patrik Norinder, att det, om man
öppnar alla gränser och släpper globaliseringen lös,
blir samma villkor för den småländske höglandsbon-
den eller den norrländska småbrukaren att konkurrera
med storjordbruken nere i Europa?
Så till Anders Sundström. Jag tror att vi är överens
om synen på det här. Jag har inte riktigt lika många år
som kommunalråd, men jag vet också att det finns
oerhört mycket kraft ute i bygderna om man bara får
litet instrument, litet stöttning. Det kan vara en sam-
verkan mellan kommuner som vill utveckling och
lokala utvecklingsgrupper. Men, och det är här jag
skulle vilja ha ett handtag av Anders Sundström: Vi
måste se till att inte statliga myndigheter och verk
sätter krokben för det här. Det är det man gör, menar
jag, när man går fram som man har gjort inom en rad
olika sektorer. Jag tog upp ett exempel från Gävle-
borg, min egen hembygd, där man har tagit bort vart
tionde jobb. Där fungerar inte längre samhällsservi-
cen.
Jag skulle vilja fråga Anders Sundström: Kunde vi
inte vara överens om att utfärda en generalorder till
statliga organ runt om i landet? Den skulle gå ut på att
man inte får dra ned på sin verksamhet förrän man har
gjort noggranna konsekvensanalyser och sett efter
vilka effekter det får på den regionala utvecklingen.
Först därefter skulle man ta ställning till om de till-
tänkta förändringar är godtagbara ur ett regionalpoli-
tiskt perspektiv. Det skulle vara intressant att få höra
Anders Sundströms syn på detta.
Jag skall säga några ord ytterligare om interpella-
tionssvaret som jag inte hann med i mitt tidigare in-
lägg. Ministern säger att Folkrörelserådet får ökade
resurser för 1998, och att verksamhet med kooperativ
utveckling också stöttas i form av 24 lokala utveck-
lingscentrer. Det är bra. Jag är övertygad om att An-
ders Sundström har känt starkt stöd från Centerpartiet
i det här arbetet. Men om det skall bli någon kraft i
regionalpolitiken, den lokala utvecklingen och lands-
bygdspolitiken måste vi få alla aktörer att dra åt sam-
ma håll. Det måste vara en förstahandsåtgärd att få
stopp på att vissa statliga organ underminerar verk-
samheten.
EG:s strukturfonder är ett viktigt instrument, säger
Anders Sundström. Ja visst! Använd pengarna nu när
vi är medlemmar, annars brinner de inne. Det tycker
jag också. Därför är det litet extra oroligt att Svenska
Dagbladet i dag skriver om hur EU vill minska möj-
ligheterna för Sverige att bedriva aktiv regionalpoli-
tik. Jag hoppas att vi - kanske t.o.m. Patrik Norinder
- också på den punkten kan vara överens om att vi
skall utnyttja systemen så länge de finns, och se till att
vi får rättvisa här uppe i Norden.
EU-medlemskapet har gett en kraftig ökning av
resurserna för regionalt och lokalt utvecklingsarbete,
säger man. Jag skulle gärna vilja se siffror på det. Det
låter bra när man hör hur många miljoner det handlar
om. Men tyvärr har också mycket fastnat i byråkrati,
regelverk, flera hundra ytterligare på Jordbruksverket
nere i Jönköping och på andra sätt. Totalt sett är det
hela egentligen en ganska dum affär. Jag som röstade
nej till EU kan ju säga det. Det är en ganska dum affär
att skicka ned 20 miljarder till Bryssel och få tillbaka
en mindre del här hemma att fördela i vår tur. Det
vore naturligtvis klokare och bättre att använda peng-
arna direkt än att skicka dem via Bryssel. Vi kan se på
Norge t.ex., som jag får återkomma till i nästa replik.

Anf. 170 ULF BJÖRKLUND (kd):
Herr talman! Jag skall fortsätta litet kort med att
säga något om samordning mellan olika typer av
verksamhet. Det finns trots allt en hel del möjligheter
ute i landsbygden och glesbygden att hitta på lösning-
ar, om man struntar i och glömmer bort allt som har
med sektorsgränser att göra.
Det finns ett antal sådana exempel som är väldigt
bra att minnas. Jag läste förresten nyligen i tidningen
att man försökte samordna biblioteket och posten i
Piteå, men det gick tydligen inte så bra. Det var några
som protesterade på den fackliga sidan. Det finns
bullar och böcker som samsas - det har jag också läst
om. Det går att ha kondis och bibliotek som stöder
och hjälper varandra att hålla ordning på det hela.
Exempel finns också på skola och dagis med hem-
tjänsten inblandad. Man klarar på något sätt att ha
bemanning. Vi känner också till ett antal medborgar-
kontor. Vid något tillfälle har jag besökt Tärnaby i
Lappland, där man har samlat resurserna på ett ställe
och garanterat verksamheterna för befolkningen där.
Svågadalen i Hälsingland är också intressant, även om
den är litet speciell i sig. Där har man också tagit vara
på samordningsmöjligheterna och den lokala utveck-
lingskraften, och därtill löst problemen. Uppe i Örn-
sköldsvik var det åtta nedläggningshotade filialer på
biblioteket som var ett problem. Man hittade lösning-
ar, bl.a. med idrottsföreningen, som sköter utlåningen.
Det finns alltså mängder av exempel på hur den
ideella sektorn och människor, föreningar och organi-
sationer tillsammans med kommunala och övriga
resurser som står till buds kan hitta gemensamma
lösningar. Detta är något som vi måste stimulera,
eftersom det hjälper en bygd att leva.
Vår näringsminister kommer självfallet att säga att
detta är väldigt bra och fina exempel, och jag förstår
att det kommer att strykas under också i propositio-
nen. Det kommer också att sägas på landsbygdsriks-
dagen. Jag hoppas att man kommer att prata en del
om detta.

Anf. 171 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Jag har några korta kommentarer.
Sven Bergström frågade i sitt första inlägg om
problemen med de olika sektorerna inom staten och
om det krävs någon form av hårdare tag och starkare
styrning från statens sida. Mitt svar på det är: Ja, det
krävs. Jag vill inte nu gå in på hur det skall ses ut. Vi
diskuterar det just nu, men jag anser att det krävs en
tydligare målstyrning av den statliga verksamheten
där man går över sektorsgränserna. Detta skall inte
bara ske i defensivt syfte, som Sven Bergström redo-
gör för, utan också i ett offensivt syfte.
Ett mycket gott exempel på detta, som jag tycker
att vi har medverkat till, är det tredje uppdraget som
universitet och högskolor har fått. Att säga att ni skall
också bidra till utvecklingen i det omgränsande sam-
hället var ett sätt att bryta sektorsgränsen just för
universiteten och högskolorna. När jag nu reser runt
till högskolor och universitet ser jag hur fantastiskt
det är att de på bara ett år helt förändrat sitt sätt att
arbeta. Jag skulle vilja se mycket mer av sådant i
andra statliga myndigheter, som också har mycket
kompetens och kunnande som skulle kunna användas
för att stödja bygdens utveckling. Detta vill jag alltså
gärna understryka.
Till Ulf Björklund vill jag säga att även hans ex-
empel är väldigt väl valda. Det finns ett stort behov av
att hitta samverkande lösningar. Det är dock inte alltid
som de faller i god jord. När jag som kommunalråd
medverkade till att bygga det första daghemmet och
ålderdomshemmet ihop med varandra i början av 80-
talet kom jag stolt till invigningen. Jag mötte då en
gammal dam i 90-årsåldern som hade fått 13 barn. Jag
frågade henne vad hon tyckte om samordningen. Hon
sade till mig: Ja du - jag har haft ungar runt kjolarna i
hela livet. Jag trodde att jag skulle slippa dem här.

Anf. 172 SVEN BERGSTRÖM (c):
Herr talman! Näringsministern talar om högsko-
lornas stora betydelse. Jag är beredd att instämma i
varje stavelse. Jag tycker att det är oerhört viktigt att
vi nu nått om inte en enighet - vissa partier här i
kammaren har inte varit så förtjusta - så i varje fall en
uppslutning kring och en majoritet för att satsa på
regionala högskolor. Det har väldigt stor betydelse för
utvecklingen.
Om vi går till den andra änden, dvs. byskolorna,
som vi har varit inne på men som jag inte tidigare har
hunnit kommentera tycker jag precis som Ulf Björk-
lund att byskolan är en viktig motor i den lilla byn.
Man måste se möjligheterna. Kosterexemplet som
näringsministern redovisade är naturligtvis spännande
och kul. Men alla byskolor kan ju inte bli unika spe-
cialprojekt, utan vi måste också kunna hantera dem på
ett mer traditionellt sätt. Det är angeläget att det ges
signaler också från centralt håll om att detta är viktigt.
Jag tror att varenda kommunalråd värnar sina bysko-
lor, men det kan behövas en hjälpande hand för att
man skall kunna ha dem kvar.
Patrik Norinder var inne på frågan om Glesbygds-
verket. Vi har varit ense om nivån på anslaget till
verket. Men det skulle vara intressant om Anders
Sundström något kunde utveckla hur han ser på Gles-
bygdsverkets framtida roll. Jag tror kanske inte att
man skall slå ihop det med Folkrörelserådet, som
Patrik Norinder var inne på. Däremot skulle det vara
bra att långsiktigt ge Glesbygdsverket en tydlig roll
och mer muskler. Då kan det bli en starkare aktör i
arbetet för att nå de mål som jag hoppas att vi har
gemensamt, nämligen att hela Sverige skall leva och
utvecklas.
Jag hoppas att alla de interpellationer som vi från
Centerpartiet nu har tagit tillfället i akt att väcka skall
bidra till att fokusera debatten. Det är intressant att
moderaterna och kristdemokraterna kommer efter och
vill vara med i debatten. Men de tar inte särskilt
många initiativ. Jag hoppas att detta tillsammans skall
bidra till att vi får en ordentlig debatt om lands-
bygdsutveckling, om regionalpolitik och om mycket
annat som är viktigt just för att hela Sverige skall
leva.

Anf. 173 PATRIK NORINDER (m):
Herr talman! Vi kanske skall reda ut några saker,
Sven Bergström. Jag vet inte riktigt om jag missupp-
fattade honom eller om vi har missuppfattat varandra.
I interpellationen av Sven Bergström står det att sam-
ordning mellan ekonomisk planering och fysisk pla-
nering måste prioriteras, och det lokala perspektivet
stärkas. Jag uppfattade det som en politisk styrning
och planering. Men förklara gärna för mig vad som
menas med detta någon gång! Det är inte alltid som
jag förstår det centerpartistiska språket.
Det andra var lantbruket och det utnyttjade EU-
stödet. Jag tyckte att jag förklarade rätt tydligt att det
inte finns några skiljaktigheter. Vi skall ha konkur-
rensneutralitet inom EU. Jag sade att jag på lång sikt
hoppas att de här stödformerna försvinner, och att vi i
högre grad får en marknadsanpassning. Det finns
alltså inga konfliktsituationer i den delen.
Jag uppfattade i näringsministerns uttalande en
viss öppning i samband med sammanslagning av
Glesbygdsverket, NUTEK och eventuellt även Folk-
rörelserådet. Jag tror att det finns samordningsvinster.
Jag vet att det ibland har varit svårt att dra gränser
mellan verksamheten på Glesbygdsverket och på
NUTEK. Båda två håller på med likartade saker, och
folk vet inte vem de skall vända sig till. Detta har
varit ett problem. Länsstyrelsen uppfattar det som ett
problem, och jag har hört flera andra som har gjort
det. Jag vädjar till näringsministern att titta litet när-
mare på detta, om han inte har tänkt på det tidigare.
Jag tror också att Folkrörelserådet har sin plats i en
sådan sammanslagning. Det här är idéer som vi har
diskuterat tidigare.
Avslutningsvis tog Sven Bergström upp att en
sammanfattning av näringsministerns svar skulle
kunna vara att det handlar om att ge sig till tåls. Vad
hade egentligen Sven Bergström väntat sig när en stor
regionalpolitisk proposition kommer inom kort? Det
är tydligt att det blir det svaret. Den här debatten
skulle vi ha kunnat ta efter den regionalpolitiska de-
batten. Intresset finns hos alla partier. Jag har litet
svårt att förstå hela den här interpellationsrundan.

Överläggningen var härmed avslutad.

14 § Svar på interpellation 1997/98:136 om
regional näringspolitik

Anf. 174 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Kjell Ericsson har ställt åtta frågor
till mig med anknytning till regeringens regionala
näringspolitik.
Jag vill först erinra om att regeringen avser att un-
der våren lägga fram en proposition som kommer att
behandla frågor om den regionalt inriktade närings-
politiken. Beredningen av den propositionen pågår för
närvarande i Regeringskansliet. Det är därför för
tidigt att nu gå in i detalj på vilka olika åtgärder som
kan komma att föreslås. Regeringens ambition är att
regionerna skall få ett större inflytande än i dag när
det gäller hur de näringspolitiska insatserna skall
utformas i praktiken.
Kjell Ericsson tar först upp frågan om ökade insat-
ser för riskkapital, bl.a. medel till ALMI:s finansie-
ringsverksamhet och s.k. lokala börser.
Av ALMI:s kapital för utlåning på ca 4 miljarder
kronor är redan ca 3 miljarder kronor utlånade till
olika kategorier av små och medelstora företag. Som
jag sade här i kammaren den 21 januari anser jag att
ALMI aktivt bör använda sina möjligheter att teckna
garantier för banklån, förutsatt att efterfrågan finns
bland småföretagen. Det innebär i så fall att ytterliga-
re ca 4 miljarder kronor på sikt kan komma att tillfö-
ras småföretagssektorn i form av lån med hög risk.
Jag håller med Kjell Ericsson om behovet av mö-
tesplatser där tillväxtföretag kan möta privata och
institutionella investerare. NUTEK har nyligen på
regeringens uppdrag bl.a. kartlagt sådana mark-
nadsaktörer som medverkat vid handel med småföre-
tagsaktier. NUTEK anser inte att det finns behov av
lokala börser utan att handeln med aktier bör bedrivas
på nationell nivå och med stor spridning och omfatt-
ning vid auktoriserade marknadsplatser. Dessa aktörer
kan också komma att bedriva viss regional verksam-
het. NUTEK avser att lämna stöd till några sådan
aktörer för att bl.a. minska småföretagens avgifter.
För det andra tar Kjell Ericsson upp frågan om
teknikbrostiftelserna i större omfattning kan vara med
och finansiera utvecklingsprojekt vid de små och
medelstora högskolorna. Dessa stiftelser fattar sina
beslut självständigt, och regeringen kan inte styra
verksamheten. Det finns dock inga formella hinder för
att stiftelserna går utanför de orter där de är lokalise-
rade. Jag finner det tvärtom naturligt att så sker, efter-
som verksamheten till väsentlig del skall vara fokuse-
rad på kompetensområden och inte avgränsas geogra-
fiskt.
I sin tredje fråga efterlyser Kjell Ericsson fler
satsningar av Industrifonden för att förstärka regiona-
la riskkapitalbolag. Industrifonden äger i dag helt
eller delvis Malmöhus Invest AB, Bergslagsinvest
AB, Arbustum AB i Arboga och Emano AB i Norr-
land. Jag ser positivt på att Industrifonden gör fortsat-
ta insatser för att säkra tillgången på riskkapital i olika
regioner. Fonden avser att göra fler direkta investe-
ringar i småföretag och kanske bli delägare i fler
riskkapitalbolag. Det är dock fonden själv som be-
stämmer takten och omfattningen när det gäller nya
sådana satsningar. Låt mig också erinra om att den
sjätte AP-fonden har investerat i riskkapitalbolag i
bl.a. Jämtlands och Kalmar län.
För det fjärde undrar Kjell Ericsson om regeringen
är beredd att medverka till ytterligare kompetenshöj-
ningar för att tillgodose de individuella företagens
behov. Inom arbetsmarknads-, utbildnings- och nä-
ringspolitiken pågår verksamheter som syftar till att
höja kompetensen hos bl.a. företagare och anställda.
De kan i många fall specialanpassas till företagens
och regionernas behov. Projektet kunskapslyftet syftar
till vidareutbildning av en bred krets vuxna människor
som med bättre kompetens kan medverka till ökad
tillväxt och lägre arbetslöshet.
Kjell Ericssons femte fråga avser möjligheten att
förmedla kunskaper från de regional högskolorna till
skilda orter i länen, exempelvis genom att skapa nya
kontaktpunkter och nätverk. Jag anser att man i första
hand bör bygga på befintliga organisationer och
strukturer. Det är fullt möjligt för t.ex. de regionala
ALMI-bolagen att förmedla forskningsrön och kun-
skaper till flera orter i de olika länen. Det är vidare
önskvärt att människor ute i landet i betydligt större
utsträckning skall kunna studera på distans vid hög-
skolorna. De tekniska möjligheterna för sådan s.k.
interaktiv distansundervisning bör ha förbättrats i takt
med den allmänna tekniska standardhöjningen. Det är
rimligt att högskolor och andra organisationer i regio-
nerna själva tar initiativ till en sådan utveckling.
För det sjätte har Kjell Ericsson frågat om antalet
industriella utvecklingscentrum kan komma att utök-
as. Regeringen har lagt fast riktlinjer för stöd till en
viss typ av sådana utvecklingscentrum och anvisat
medel för statlig finansiering av vissa funktioner hos
dessa centrum som har bildats på lokalt och regionalt
initiativ. Verksamheten utgör exempel på en god
samverkan mellan näringspolitiska organ på lokal,
regional och central nivå. Jag ser positivt på att in-
dustriella utvecklingscentrum av liknande typ bildas
även på andra platser i landet, kanske även med en
annan inriktning än verkstadsindustri. Frågan om
staten kan medverka vid finansiering av fler centrum
hänger samman med bl.a. det framtida statsfinansiella
läget. Det är naturligt att de olika utvecklingscentru-
men samverkar med ALMI-bolagen, som också har
möjlighet att gå in som delägare i verksamheten.
För det sjunde påpekar Kjell Ericsson att kompli-
cerade regelverk ofta hindrar småföretagen att finna
bra lösningar på sina problem. Han föreslår att rege-
ringen bedriver försök med friare beslutsformer inom
några områden. Regeringens småföretagardelegation
har i uppgift att föreslå bl.a. administrativa förenk-
lingar för företagen. Delegationen lämnade i decem-
ber en rad förslag som nu bereds i Regeringskansliet.
Som jag nyss nämnde avser regeringen att i proposi-
tionen om regional näringspolitik lägga fram vissa
förslag om ökat inflytande för regionerna när det
gäller utformningen av näringspolitiska insatser.
Kjell Ericsson påpekar slutligen vikten av resur-
stillskott för infrastrukturella åtgärder, inte minst i
regioner som har drabbats av befolkningsminskning.
Jag håller med om att sådana investeringar behöver
utökas i många län.

Anf. 175 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Jag vill först tacka näringsministern
för svaret på min interpellation. Att de regionala ut-
vecklingsfrågorna har varit mycket viktiga visar väl
det antal debatter som har varit här under eftermidda-
gen. Näringsministern har varit i flitig i debatterna
också. Men nu är det i alla fall dagens sista debatt.
Orsaken till min interpellation är den oro som jag
och många med mig känner - det har vi hört förut i
dag också - för de befolkningsströmmar som går från
glesbygd till några få stora befolkningscentrum i vårt
land. Det här är allvarligt för glesbygden där underla-
get för samhällsservicen sviktar, och även för till-
växtorterna där det blir trångt. Det är också ett slöseri
med resurser eftersom bostäder, skolor, daghem m.m.
lämnas tomma samtidigt som det måste byggas nytt på
de platser dit människorna flyttar. Därför måste det
ges bättre förutsättningar för människor att bo kvar i
hela Sverige. Detta leder till att det är nödvändigt med
åtgärder som kan bryta den negativa utvecklingen.
När vi hitintills har pratat om regionalpolitik har
det oftast varit den lilla regionalpolitiken. Jag vill
påstå att de insatser som har gjorts genom den lilla
regionalpolitiken i många fall har varit både bra och
verkningsfulla. Många utvecklingsinsatser har gjorts,
och många företag har både startat och expanderat
med hjälp av regionalpolitiska medel. Det har jag sett
både som kommunalråd och som riksdagsman. Det
gäller både den nationella regionalpolitiken och EU:s
strukturfonder. Det är fel att påstå, som en del gör, att
den lilla regionalpolitiken skulle ha varit verknings-
lös. Det har den inte varit. Utan dessa insatser skulle
det ha sett än värre ut, än vad det gör i dag. Därför är
det viktigt att den lilla regionalpolitiken även i fort-
sättningen kan få verka. Men den har inte varit till-
räcklig.
Därför är det viktigt att den stora regionalpolitiken
utvecklas. Det är där de stora resurserna finns. Det är
viktigt att vi brukar dem för att få tillväxt i hela lan-
det.
Min interpellation handlar i huvudsak om den re-
gionala näringspolitiken. En av de absolut viktigaste
delarna i regionalpolitiken är att det finns arbetstillfäl-
len. Då är det viktigt hur den generella näringspoliti-
ken är utformad. Det gäller skatter och avgifter, det
gäller utbildning, forskning och utveckling, kommu-
nikationer, tillgång på riskkapital osv. Det gäller att
ständigt jobba för ett bättre näringsklimat.
När det gäller de konkreta svaren på interpellatio-
nen kan jag med tillfredsställelse notera att det är
regeringens ambition att regionerna skall få ett större
inflytande över de näringspolitiska insatserna än vad
som är fallet för närvarande. Det tycker jag är bra.
Såvitt jag förstår kommer detta också att vara med i
den regionalpolitiska propositionen.
Jag har också tagit upp frågor om ALMI här. Jag
tycker att ALMI har blivit en bra organisation att
handha olika näringspolitiska frågor ute i länen. En
viktig del är just att medverka vid finansieringar. Jag
tycker att det är bra att man har lyckats låna ut så
mycket av sitt lånekapital. Förr var det faktiskt kritik
mot att man inte lånade ut pengar. Men nu har man
lånat ut ganska mycket, och det tycker jag är bra. Men
det kommer ganska snart att uppstå en brist om inte
nytt lånekapital tillförs de här lånefonderna.
Jag tycker också att det är bra att näringsministern
tänker föreslå att ALMI skall kunna ge garantier för
banklån till småföretag. Jag vill fråga näringsminis-
tern: Det är väl inte meningen att ALMI enbart skall
ge garantier? Man skall väl även fortsättningsvis
kunna ge lån, t.ex. nyföretagarlån, kvinnolån osv.?
Även förslaget att stödja olika mötesplatser mellan
tillväxtföretag och privata och institutionella investe-
rare, tycker jag är bra. I dag hamnar en hel del av det
kapitalet mycket centralt. Därför är det nödvändigt att
ge möjlighet både för lokala och regionala placerare
att placera i lokala tillväxtföretag. Av svaret framgår
att stöd skall lämnas till dessa aktörer. På vilket sätt
kan stödet komma att utgå?

Anf. 176 JAN BACKMAN (m):
Herr talman! Det är en sak som oroar mig både i
interpellationen och i näringsministerns svar. Det är
det tydliga uppifrånperspektiv som präglar dem båda.
Är regeringen villig att medverka, är den genomgåen-
de frågan. Det är i statens regi som regionerna skall
utvecklas. Det framgår med stor tydlighet.
Jag skulle vilja omformulera frågorna. Jag kon-
centrerar mig på tre av dem för att förtydliga vad jag
menar.
För det första: Är regeringen villig att avstå från
att genom felaktiga skatteregler minska tillgången på
regionalt riskkapital?
För det andra: Är regeringen villig att avstå från
att genom att överbetona volymmålet i kunskapslyftet
frigöra resurser för mer målinriktade utbildningar?
För det tredje: Är regeringen villig att avstå från
att överutreda avregleringsmöjligheterna och se till att
småföretagen åläggs en rimlig administrativ börda?
Det är den första frågan som jag bedömer som den
viktigaste.
I går var riksdagens företagsgrupp i Tyresö, söder
om Stockholm. Det ligger visserligen nära storstaden,
men har ändå ett självständigt näringsliv med många
små och medelstora företag.
Vi träffade bl.a. en uppfinnare som just hade bör-
jat producera och sälja en ny typ av villapanna. Peng-
arna till de nödvändiga investeringarna hade han fått
genom att presentera sin idé i det lokala företagarnät-
verk där han själv ingick. Där hade han lyckats skrapa
ihop tillräckligt många medfinansiärer.
Det är så jag skulle vilja se att det kunde fungera
på flera håll: Framgångsrika företagare som genom
lämpligt utformade skatteregler kan generera så stora
vinster i sina företag att de kan gå in i nya företag
med nytt riskkapital.
När därmed den finansiella basen är lagd blir det
också lättare att gå till banken och få låna det nöd-
vändiga driftskapitalet. Jag har ingenting emot att
ALMI i sådana lägen går in med garantier för att
ytterligare säkra att bankens pengar blir hanterade på
ett rimligt sätt.
Herr talman! Med en bättre skattepolitik skulle vi
kunna se flera Tyresö i flera regioner.

Anf. 177 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Jag vill först säga att jag uppskattar
att samarbeta med Kjell Ericsson. Kjell Ericsson har
en god kunskap om hur de små företagen fungerar i
det praktiska livet ute i bygderna, och han verkar i en
verklig glesbygd, måste man säga.
Jag fick egentligen två frågor. Jag skall svara på
dem.
Den ena frågan gällde om jag anser att ALMI bara
skulle få jobba med garantier. Det tycker jag natur-
ligtvis inte. Men de skall kunna använda garantier för
att på det sättet öka sitt engagemang. De skall natur-
ligtvis också kunna jobba med lån.
Den andra frågan gällde hur stödet till aktörerna
skall se ut för att man skall få igång denna riskkapi-
talmarknad. Det har jag överlåtit åt NUTEK att hante-
ra. Jag har gett dem i uppdrag att komma med ett
förslag på hur det skall gå till.
Det är ju viktigt det som Jan Backman säger. Jag
har litet svårt att förstå Jan Backman faktiskt. Jan
Backman målar en motsättning som jag inte ser. Jag
vet inte varför. I den fråga som Kjell Ericsson ställde
och i det svar som jag gav betonas just hur viktigt det
är att få fungerande riskkapitalmarknader. Den insats
som staten gör är att se till att vi får en bättre infor-
mation så att de riskkapitalister som finns hittar de
företag som är ute efter kapital. Där kan staten med-
verka genom att informera om var de finns och bygga
nätverken. Man kan hjälpa till genom ett regelverk så
att det är enkelt för en riskkapitalägare att se in i ett
företag. Det är en av erfarenheterna från Asienkrisen
just att riskkapitalägarna där haft dålig kunskap om i
vilket skick företagen befann sig just därför att det
inte fanns något regelverk.
Den motsättning som Jan Backman vill måla upp
mellan mig och sig ser jag inte, annat än på en punkt,
nämligen att bara man sänker skatten så blir världen
fantastisk. Eftersom det här handlar om regionalpoli-
tik vill jag fråga Jan Backman: Kan Jan Backman
hitta något land i världen som har mindre regionala
klyftor än Sverige? Är det då därför att man har lägre
skatter?
Man kan börja med att säga: Var har man mindre
regionala klyftor än i Sverige? Det kan Jan Backman
fundera på.

Anf. 178 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Tack för de svaren. Det är bra att
ALMI kan ge både garantier och lån också i fortsätt-
ningen.
När det gäller ALMI skulle jag också vilja fråga
hur det blir med driftsanslagen. De har ju minskat
under senare år. De har kunnat täckas upp med över-
likviditet, men nu står inte den möjligheten till buds.
Jag tror att det blir bekymmer.
Jag förstår inte heller Jan Backmans inställning.
ALMI är ett regionalt organ som skall vara ett verktyg
att hjälpa de lokala initiativen. Jag tycker att det har
varit ett bra organ som kan bli ändå bättre. Jag förstår
inte riktigt Jan Backmans inställning.
När det gäller frågan om industriella utvecklings-
centrum har de fungerat bra på många orter. Jag tror
att de kan göra stor nytta i samverkan mellan olika
organ och företagen i olika bygder. Det är riktigt bra
att det sker i direkt samverkan med ALMI-bolagen.
Att bygga upp en ny organisation med industriella
utvecklingscentrum tror jag inte är nödvändigt. De
kan mycket väl ligga under ALMI-bolagens tak.
Jag skulle också vilja ta upp frågan om de kompli-
cerade regelverk vi har i Sverige. Det måste bli lättare
att starta och driva företag. I dag är det i stort sett
samma regelverk för både små och stora företag.
Ibland är det faktiskt värre för småföretagen inte
minst när det gäller t.ex. fåmansbolagslagarna, även
om det har skett en viss förbättring.
Jag vet också att småföretagardelegationen jobbar
med de här frågorna och att de har lagt förslag till
regeringen om ett antal förenklingar. Jag har läst
rapporten och delar många av de synpunkter som
finns där. Det är genomgående krav på en reducering
och förenkling av regelverken. Jag tror t.ex. att det är
bra att det för de små företagen bör räcka med en
enkel bokföring med direktavskrivningar och en enkel
deklaration. Det skulle bespara småföretagen kostna-
der för både arbete och redovisning.
Jag skulle vilja återkomma till frågan om att bryta
ned sektorsgränser. Den har varit uppe tidigare i dag.
Det handlar om att låta regionerna få större inflytande
över de näringspolitiska insatserna. Som jag var inne
på tidigare anser jag att man skall lägga ut så mycket
som möjligt på de regionala ALMI-bolagen.
När det gäller de arbetsmarknadspolitiska medlen
har det sedan flera år varit riksdagens mening att man
skall bryta ned och låta de lokala instanserna få större
inflytande. Jag tycker att det har varit en bra målsätt-
ning. På något vis finns det hämmande regler som gör
att den lokala friheten blir ytterst begränsad.
Jag hörde i dag att Skåne län skulle bli ett försöks-
län som friare skulle få använda medlen. Jag anser
egentligen att alla län skulle få den möjligheten. Jag
tror att de lokala företrädarna ute i regionerna har en
klar bild av vad som måste göras. Om de utifrån de
lokala regionala erfarenheterna fick vidta åtgärder för
en ökad sysselsättning tror jag att vi fick ut mer av de
resurser som vi satsar. Jag skulle vilja fråga närings-
ministern om det inte finns planer på att göra fler län,
helst alla län, till någon form av frilän.
Slutligen vill jag beröra något om de infrastruktu-
rella åtgärder som är nödvändiga, inte minst i regioner
med befolkningsminskning. Det har också närings-
ministern sagt i sitt svar. Det gäller ytterligare resurser
till högskoleplatser, inte minst för distansundervis-
ning. Det behövs också resurser till forskning och
utveckling. Här finns en utredning som gjorts av
landshövding Gunnar Björk som behandlar bl.a.
forskning och utveckling när det gäller livsmedel. Jag
hoppas att näringsministern har med en del av de här
förslagen i en kommande proposition.
Vad gäller kommunikationerna finns det ett stort
uppdämt behov av olika åtgärder. Bl.a. släpar det
glesare länsvägnätet långt efter. Även utbyggnaden av
ny tele- och datateknik behöver påskyndas. Den nya
tekniken ger ju möjligheter till förläggning av jobb på
praktiskt taget vilken plats som helst i Sverige. Min
fråga är om näringsministern har några planer på att
skynda på denna utbyggnad.

Anf. 179 JAN BACKMAN (m):
Herr talman! Jag är beredd att instämma med nä-
ringsministern när det gäller behovet av mötesplatser
och av att ha ett regelverk för företagen som gör att
den som satsar riskkapital i ett nystartat företag har
möjlighet att se hur pengarna används. Jag vill dock
även vända på saken och säga att jag inte tror att
frågan om bristande regional livskraft i förhållande
till vad som finns i andra länder kan lösas helt enkelt
genom att man ökar skattetrycket på företagen. Det
sambandet faller på sin egen orimlighet.
När det sedan gäller ALMI:s betydelse vill jag sä-
ga att Kjell Ericsson fick beröm av näringsministern
för att han hade inlevelse i och goda kunskaper om
småföretagens situation. Min bild är dock den att man
på vissa håll inte har lyckats bygga upp en ALMI-
organisation som innehåller en sådan kompetens. I
sådana fall tror jag inte att ALMI blir ett sådant stöd
som det skulle kunna vara för de nya företagen.
Jag är glad för instämmandet när det gäller beho-
vet av förenklingar. Jag har i en tidning i dag läst att
hälsovårdsnämndskontrollerna av restauranger nume-
ra i stort sett har upphört men att man fortfarande tar
ut full avgift. Om det svenska regelverket för småföre-
tag fungerar på det viset, tror jag att företagarnas
förtroende för regelverket försvinner, och då får vi
ännu större svårigheter att upprätthålla förtroendet för
myndigheter och statliga bestämmelser.

Anf. 180 Näringsminister ANDERS
SUNDSTRÖM (s):
Herr talman! Jag skall försöka vara mycket kort-
fattad. Jag vill till att börja med säga till Kjell Erics-
son att jag har samma inriktning som han i alla de
frågor som han tar upp. Jag vill dock i dag inte gå
längre in på dem än vad jag har gjort, eftersom det
just nu pågår en beredning av den regionalpolitiska
propositionen. Jag vill bara säga att min bedömning är
den att de områden som Kjell Ericsson pekar ut alla är
viktiga för att vi skall lyckas vända utvecklingen och
få fart på hela Sverige igen.
Till Jan Backman vill jag bara framhålla att det
som jag ville säga var att länder med ett stort väl-
färdssystem, där man fördelar vård- och omsorgsin-
satserna efter behov och inte efter köpkraft, också är
de länder som har de minsta regionala klyftorna. Det
är också rätt naturligt.
Köpkraften är väldigt skiftande i olika delar av
landet. Det finns regioner som har dubbelt så höga
inkomster som de regioner som har de lägsta inkoms-
terna. Vi har ett välfärdssystem där regioner med låga
inkomster kan efterfråga lika mycket av sjukvård,
barnomsorg och äldreomsorg. Därigenom får vi till
stånd en utjämning, eftersom en så stor del av syssel-
sättningen är inriktad på att klara den lokala servicen.
Det finns regioner där den arbetande befolkningen
är nästan dubbelt så stor som i andra regioner, på
grund av att man har stor andel åldringar osv., men
genom pensions- och arbetslöshetsförsäkringssystem
finns det köpkraft också i sådana regioner. Detta leder
till att Sverige har mindre regionala klyftor. Det klarar
inte ett land som inte har ett stort och starkt välfärds-
system.
Det är i dessa sammanhang som Jan Backmans re-
sonemang så att säga går back. Jag vet inte om Jan
Backman har rätt till något mera inlägg, men jag
skulle vilja ställa en fråga till honom. Kjell Ericsson
pekade bl.a. på infrastrukturen. Anser Jan Backman
att de starka moderata gruppledarna i de stora kom-
munerna framför en korrekt uppfattning när de säger
att miljardinvesteringar i infrastrukturen läggs ut i
avfolkningsbygder medan landets olika tillväxtcent-
rum sätts på undantag?

Anf. 181 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jan Backman äger icke rätt till ytterligare inlägg.

Anf. 182 KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Jag vill slutligen bara konstatera att
det finns behov av många olika åtgärder för att för-
bättra den regionala balansen. Det är klart att jag
ställer förhoppningar på den kommande regionalpoli-
tiska propositionen. Det är viktigt att man på bästa
sätt fördelar och brukar de regionalpolitiska medlen.
Det gäller medel till utbildning, till små och medelsto-
ra högskolor, till forskning och utveckling, till ar-
betsmarknadspolitiska åtgärder, till kommunikationer
och vägar, till IT, tele och data, till enhetstaxa för
ISDN-anslutningar osv. Jag hoppas att mycket av det
här kommer med i den aviserade propositionen.

Överläggningen var härmed avslutad.

15 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 11 februari

1997/98:178 av Dan Ericsson (kd) till miljöministern
Returburkshanteringen
1997/98:179 av Sven Bergström (c) till justitieminis-
tern
Miljöbrott
den 12 februari

1997/98:180 av Siw Persson (fp) till socialministern
Amalgam
1997/98:181 av Carina Hägg (s) till arbetsmark-
nadsministern
New Age och sekter på arbetsmarknaden
1997/98:182 av Gudrun Lindvall (mp) till jord-
bruksministern
Djurskyddet
1997/98:183 av Gudrun Lindvall (mp) till socialmi-
nistern
Allergier
1997/98:184 av Siri Dannaeus (fp) till statsrådet Ylva
Johansson
Elever utan godkända betyg
1997/98:185 av Siw Persson (fp) till justitieministern
Nationella beredskapsstyrkan
1997/98:186 av Chatrine Pålsson (kd) till socialmi-
nistern
Transplantationer

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 17 februari.

16 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar fram-
ställts
den 11 februari

1997/98:428 av Karl-Gösta Svenson (m) till statsrå-
det Thomas Östros
Skatteuttag
1997/98:429 av Björn Kaaling (s) till jordbruksminis-
tern
Kulturväxter
1997/98:430 av Kia Andreasson (mp) till justitiemi-
nistern
Schengenavtalet
1997/98:431 av Lennart Fremling (fp) till kommuni-
kationsministern
Lapplandstågen
1997/98:432 av Magnus Johansson (s) till jord-
bruksministern
Ålhuttning
1997/98:433 av Karl-Erik Persson (v) till kommuni-
kationsministern
SJ:s ansvar för sina anställda
1997/98:434 av Carl Fredrik Graf (m) till statsrådet
Thomas Östros
Lånedatorer och mervärdesbeskattningen
den 12 februari

1997/98:435 av Jan Lindholm (mp) till justitieminis-
tern
Omstrukturering av rättsväsendet
1997/98:436 av Magnus Johansson (s) till arbets-
marknadsministern
AGB-ersättning vid studier i kunskapslyftet
1997/98:437 av Maud Ekendahl (m) till justitieminis-
tern
Ersättning till häktade

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 17 februari.

17 § Kammaren åtskildes kl. 18.15.

Förhandlingarna leddes
av andre vice talmannen från sammanträdets början
till ajourneringen kl. 13.41,
av talmannen därefter t.o.m. 10 § anf. 140 (delvis)
och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.