Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1997/98:57

Onsdagen den 28 januari

Kl. 9.00 - 16.17

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

-----------------------------------------------------------------------

1 § Aktuell debatt: Problemen i den svenska
skolan

Anf. 1 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Just i detta ögonblick pågår massor av
lektioner runt om i Sverige där engagerade och dukti-
ga lärare hjälper vetgiriga elever fram till nya kunska-
per och insikter. Det finns mycket som är bra i svensk
skola.
Men just nu pågår också lektioner där bara hälften
av eleverna har dykt upp, lektioner som knappt kan
genomföras för att det är kaos i klassrummet, lektio-
ner som inte riktigt vill lyfta. Det är kanske för att
eleverna är omotiverade, kanske för att läraren har
börjat tröttna, kanske för att läroböckerna är både
omoderna och sönderlästa.
Intrycken skiftar. Men vi i denna riksdag som har
det yttersta ansvaret för att Sverige som nation skall
kunna se framtiden an med tillförsikt måste skaffa oss
en helhetsbild. Vi får använda statistik, rapporter och
utvärderingar. Skolan är vår framtid.
Vi har gjort det. Många har gjort det. Bilden som
framträder är dyster. Resultaten tycks bli sämre.
Klyftorna ökar. Svenska folket har gjort det. En un-
dersökning som lades fram häromdagen visar att
antalet svenskar som tycker att läget i skolan har
ingett bekymmer under Ylva Johanssons tid som
statsråd har ökat från ungefär 30 % till 47 %. Läget är
så allvarligt att den nationella skolpolitiken måste
läggas om.
I bästa fall kan den här debatten föda nya idéer
och ett nytt engagemang för svensk skola. Om inte
annat kan den tydliggöra alternativen inför valet.
Skolan måste bli en stor valfråga.
Jag skall strax berätta om våra idéer för svensk
skola. Men först är det regeringens tur. Vi är många
som undrar: Har regeringen någon vision för svensk
skola?

Anf. 2 Statsrådet YLVA JOHANSSON (s):
Fru talman! I alla de klassrum som Lars Leijon-
borg nyss nämnde där det pågår undervisning just nu
är situationen olika för olika elever och olika lärare.
För många elever är det en bra situation. De allra
flesta barnen trivs i skolan. De allra flesta vet att om
någonting händer blir de tröstade, de får hjälp om de
behöver det, de har kompisar, och de tycker att det är
roligt att lära sig nya saker. Så känner de därför att det
finns duktiga lärare och duktiga skolledare. Det är
deras arbete som har gjort att Sverige faktiskt har en
tätposition i världen när det gäller skola och utbild-
ning.
Men det finns också barn som inte har det bra i
skolan och som av olika skäl har anledning att vara
missnöjda med sin skola. Vi som har ansvaret för
skolan måste förstås ta det på allvar.
Där finns pojken som är rädd för att bli slagen på
rasten och därför inte kan koncentrera sig på lektio-
nerna. Där finns flickan som kallas för hora mitt un-
der lektionen. Där finns pojken som fortfarande inte
kan läsa eller skriva trots att han är 11 år, och därför
gör han allt för att det inte skall märkas och ägnar sig
åt annat i skolan i stället. Där finns flickan som har
svårt med matten och inte hinner med därför att lära-
ren inte har tillräckligt med tid att hjälpa. Där finns
också läraren som känner sig utbränd, för att klasser-
na har blivit större och det är fler elever som har stör-
re behov som man inte orkar med och räcker till för.
Där finns skolledare som inte vet hur situationen skall
hanteras när avgångseleverna kommer tillbaka för att
mucka gräl med ett annat gäng.
Det finns en rad allvarliga problem i svensk skola.
Jag tror att när vi tittar närmare på problemen och vad
de beror på och frågar dem som jobbar i skolorna,
kommer många av dem att svara att det har blivit
svårare i samband med att resurserna har blivit mind-
re.
Jag tror inte att det är så många som litar på den
bild som Lars Leijonborg framhåller, nämligen att det
är ett systemfel - hela skolpolitiken behöver läggas
om. Jag tror att det är många i skolorna som känner
att de kan göra ett bra arbete och att de vill utvecklas,
men de måste få möjlighet att göra det. De måste få
ekonomiskt utrymme att hålla en tillräcklig standard.
Fler lärare måste anställas, inte avskedas. De måste
känna stöd från det omgivande samhället.
Många av dem jag möter beskriver situationen i
skolan med följande: "Jo, jag tror att det är allvarliga
problem i svensk skola. Men jag har tur. Mitt barn går
i en bra skola." "Jag har tur. Jag går i en bra skola."
"Just jag jobbar i en bra skola."
Den allmänna bilden av skolan tycks vara sämre
än den som människor faktiskt upplever i sin egen
skola.
Låt oss ändå titta litet på de problem som finns.
Det finns några allvarliga problem i svensk skola. Jag
vill ta fram tre av dem.
Det första och mest allvarliga är att det finns en
grupp elever som inte får tillräckliga kunskaper i
skolan. De lämnar skolan med otillräckliga kunskaper
och därmed med stort handikapp i livet. Det finns
tecken på att den gruppen elever ökar. Jag kallar dem
gråzonsbarnen. Det är elever som behöver litet mer
stöd än andra för att lyckas väl i skolan och som nu i
mindre utsträckning än tidigare får det stödet. Det är
ett tydligt uttryck för vad som händer när 20 % av
resurserna för undervisning i skolan skärs ned. Det
drabbar de elever som har svårare att klara sig i en
stor klass eller som behöver stöd av en speciallärare.
Den utvecklingen är helt oacceptabel och måste vän-
das. Därför behöver skolan mer resurser.
Det andra problemet är att skolans värdegrund inte
hävdas tillräckligt aktivt i skolan. Det finns elever
som är otrygga. Det förekommer våld, mobbning och
rasism i skolan. Skolan är ingen isolerad del av sam-
hället. Det går inte att tro att skolan aldrig kan drab-
bas av de problem som finns utanför skolan. Skolan
har ett särskilt uppdrag, och det skall skolan ta allvar-
ligt på.
Det tredje problemet är att vi skall undvika att gå
bakåt i svensk skola. Ambitionsnivån måste höjas. Vi
har en möjlighet att inta en tätposition i världen. Men
det förutsätter att vi fortsätter att höja ambitionsnivån
i svensk grundskola, gymnasieskola, vuxenutbildning
och högre utbildning. Vi kan inte slå oss till ro med
det vi har lyckats med hittills.
Det är viktigt för skolan att vi politiker koncentre-
rar oss på att ge skolan möjligheter att lösa proble-
men. De allvarliga problem som finns i skolan kom-
mer inte att lösas från Sveriges riksdag eller från
regeringen. Men vi kan ge förutsättningar för dem
som arbetar i skolan att kunna hantera svårigheterna.
Då behövs det inte en svartmålning av svensk skola.
Då behövs det inte fler avskedanden av lärare. Då
behövs det politiskt stöd för skolans arbete och anstäl-
lande av fler lärare.
Skolan är inne i en intensiv utvecklingsperiod.
Mycket händer. Det är ett intensivt arbete med kvali-
tetssäkring på skolorna. Det pågår en integration
mellan förskola och grundskola. I gymnasieskolan
pågår ett intensivt utvecklingsarbete som verkligen
inte har varit lätt. Vi har nya läroplaner och ett nytt
betygssystem som håller på att tillämpas för första
gången. Vi har lokala styrelser med föräldrar och
elever som ger en ny demokratisk legitimitet åt sko-
lan.
Skolans uppgift har blivit viktigare och svårare.
Det kokar ihop till att lärarens arbete har blivit vikti-
gare och svårare. Läraryrket måste därför utvecklas.
Det räcker inte längre med den gamla lärarrollen.
Lärarna vill utvecklas.
Utbildningsdepartementet gick i höstas ut med en
inbjudan till Sveriges skolor att delta i utvecklingspro-
jekt för att utveckla lärarrollen.
Vi har i dag fått in 1 170 ansökningar från skolor
som vill vara med i utvecklingsarbetet för den nya
lärarrollen. Lärare vill utvecklas i sitt arbete. De kän-
ner ett otroligt engagemang. Men de har hittills saknat
stöd och möjligheter i tillräcklig utsträckning för att
göra det. Det är vår uppgift att ge dem de möjlighe-
terna.
Våld och mobbning är ett mycket allvarligt pro-
blem i skolan. För det enskilda barnet har det kanske
ingen betydelse om han eller hon delar sitt öde med
många barn eller bara med ett fåtal. Varje elev som
blir utsatt för våld och varje barn som känner rädsla
när det går till skolan är ett misslyckande för skolan
och för hela vuxenvärlden.
Skolan är ingen värdeneutral plats. Våra skolor
har fått ett särskilt ansvar att hävda, värna och utveck-
la våra grundläggande demokratiska värderingar.
Därför är kraven på respekt för individens okränkbar-
het och varje människas rätt att bli bemött med re-
spekt större i skolan än utanför. I skolan skall man
alltid kunna känna sig trygg.
Skolan kan aldrig frånhända sig ansvaret för dessa
värderingar. Det ansvaret kan aldrig överlämnas till
polisen, sociala myndigheter eller någon annan. Det
är skolans kanske viktigaste uppdrag att lägga grun-
den för ett demokratiskt förhållningssätt.
Sedan den 1 januari i år har vi en lagstiftning som
än tydligare än förut markerar att varje vuxen som
arbetar i skolan skall ingripa och förhindra varje form
av mobbning, rasistiska beteenden eller annan krän-
kande behandling. Det är en viktig markering som ger
alla de vuxna som arbetar i skolan svart på vitt att
skolans uppdragsgivare, representerade här i kamma-
ren, ser arbetet mot våld, mobbning och rasism som
en av skolans viktigaste uppdrag.
Men det betyder inte att skolan är en isolerad del
av samhället. Våld och trakasserier som finns i sam-
hället utanför skolan blir också en del av skolans
vardag. Skolan kan inte ensam lösa alla dessa pro-
blem.
De senaste dagarna har det diskuterats ett antal fall
där våld och glåpord i skolan har polisanmälts. Jag
tror de flesta inser att polisanmälan inte innebär en
lösning på problemen i skolan. Polisen skall i allmän-
het inte arbeta med barn. Det är inte polisens uppgift
att uppfostra barn. Men de som hävdar att skolan på
något sätt skulle ligga utanför polisens arbetsfält gör
det väl lätt för sig.
Det är ibland befogat att polisanmäla händelser i
skolan. Men en polisanmälan är aldrig en lösning på
ett problem. Jag vänder mig mot tanken att regelmäs-
sigt anmäla elever till polisen. Det är mitt bestämda
intryck att alltfler skolor och skolledare prioriterar
arbetet mot våld och trakasserier högt. Det är viktigt
att vi ger dem det stöd de behöver.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga följande.
Vi har en rad allvarliga problem i svensk skola. Men
låt oss inte svartmåla skolan. Skolan behöver ett hög-
re värde i vårt samhälle. Skolan och lärarnas arbete
behöver värderas högre. För att åstadkomma det
måste vi ha tilltro till att man har förmågan lokalt och
att man vill utvecklas om man bara får chansen.
Då behöver skolan prioriteras, inte centraliseras.
Då behöver lärare anställas, inte avskedas. Då behö-
ver skolan mer resurser, inte mindre. Då måste vi
också ha en tilltro till det utvecklingsarbete som redan
pågår och som på många håll är mycket bra. Skolpo-
litiken behöver inte läggas om i grunden, men skolan
behöver prioriteras högre. Nu har vi råd att göra det.

Anf. 3 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Barnen är det viktigaste vi har, säger
vi ofta. Alla vet vi att skolan kvalitet avgör mycket av
vår framtid som individer och som nation. Men vi
lever inte upp till det som samhälle. Om vi verkligen
tog det vi säger på allvar skulle, som någon har påpe-
kat, skolorna vara de allra vackraste och påkostade
byggnaderna i våra städer och samhällen. Då skulle
lärarna vara dem som hade högst löner och högst
status i samhället. Men så är det inte. Det är som vi
hör vår skolminister beskriva. Skolan har varit ett fält
för nedskärningar, och resultaten är bekymmersamma.
Skolministern pekar på en rad punkter där vi inte har
levt upp till de höga ambitionerna som vi egentligen
borde ha för skolan.
Nu som i alla sammanhang är regeringens svar ett
enda: Vi har lovat att vi skall tillföra några miljarder.
Det är sammanlagt 8 miljarder som skall komma år
1999 och år 2000, om man håller det löftet. Men när
man säger 8 miljarder skall man komma ihåg att om
man jämför perioden med borgerlig regering och den
period som Ylva Johansson har suttit i regeringen har
kommunerna varje år i fast penningvärde haft 37
miljarder mindre under Ylva Johanssons period än
under den borgerliga perioden. Att tillföra 8 miljar-
der, av vilka huvuddelen skall gå till vården, är ingen
lösning om man som Ylva Johansson tycks tro att det
enda problemet är skolans resurser. Kan vi lita på att
ni nästa gång inte gör de här nedskärningarna? Det är
ju under er period som de stora nedskärningarna har
skett.
Vi måste tala klartext om skolan. Därför vill jag
koncentrera mig på två aspekter. Den första är lärar-
nas betydelse. Vi har i Göran Perssons bok läst att
Ylva Johansson meriterade sig för att bli skolminister
när hon tillhörde ett annat parti och satt i oppositionen
och hjälpte den dåvarande skolministern att genomfö-
ra kommunaliseringen. Det är ett exempel på att so-
cialdemokrater alltid har försökt förändra skolan mot
lärarna i stället för med lärarna. Det var machiavel-
liskt eller perssonskt genomfört när man ställde den
ena lärargruppen mot den andra och skapade en väl-
dig bitterhet. Det är ett exempel på att socialdemokra-
ter ofta har haft en negativ relation till lärarna i det
här landet.
Utan stolta lärare kan Sverige som nation aldrig gå
en stolt framtid till mötes. Många lärare är inte stolta i
dag. De känner att kraven bara växer och att de inte
har verktygen för att förverkliga de drömmar som
gjorde att de en gång sökte sig till läraryrket. Ylva
Johansson berörde inte med ett ord den fråga som
diskuteras alltmer, nämligen lärarnas löneläge. Det är
alltid känsligt för oss som politiker eftersom vi också
är arbetsgivare. Men man kan inte komma ifrån det
faktum att det till sist blir en politisk fråga om vi i
Sverige har västvärldens nästan lägst betalda lärare.
Hur skall vi då kunna skapa Europas eller världens
bästa skola?
Förutom detta att erkänna att lärarna är skolan -
man kan nästan förenkla det så långt - är den andra
aspekten jag vill ta upp att vi måste bli tydligare om
skolans uppgift. Jag har varit med om ett antal strider
om skolan från mitten av 80-talet. Vi har varit oeniga
om lärarutbildningen, där vi i Folkpartiet stod för en
tydlig kunskapsinriktning. Vi har varit oeniga om
betygen, där vi i Folkpartiet har stått för tydliga ut-
värderingar av kunskaper. Vi var djupt oeniga om
gymnasiereformen, där vi i Folkpartiet stod för en
tydlig kvalitets- och kunskapsinriktning.
Mot detta har Socialdemokraterna stått för mer
diffusa och politiserade mål för skolan. Resultatet är
att de som är verksamma i skolan är osäkra på vad
uppdragsgivaren, samhället, staten, egentligen ser
som skolans allra viktigaste uppgift. Om en treåring
frågar sin mamma eller pappa: Vad är skolan?, svarar
alla: Det är ett ställe som du får gå till om några år där
du får lära dig skriva, räkna och läsa, och det blir
jätteroligt.
Men så tydliga har ju inte statsmakterna varit i si-
na signaler till skolan, utan en rad andra uppgifter har
också lagts på skolan. Jag tror, som sagt, att vi måste
tala klartext om skolan, om lärarnas roll och om att
kunskapen måste stå i centrum för en kvalitetsskola.
(Applåder)

Anf. 4 BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Lars Leijonborg tyckte att jag skulle
instämma, och jag gör väldigt gärna det.
Jag skall koncentrera mig på ett bekymmer, för det
finns många i den svenska skolan. En sjuårig liten
kille har polisanmälts av skolan för att ha sparkat
tummen av sin fröken. Kan flumskolans kollaps bli
mer uppenbar, vuxenvärldens kapitulation mindre
ärofylld? När vuxna inte kan och inte ids sätta gränser
och inte kan tillrättaföra ett litet barn utan ropar på
polis, då har det faktiskt gått för långt.
Svensk lag gäller i skolan, det borde vara själv-
klart. Brott skall anmälas, det borde vara lika själv-
klart. Men - och det är min poäng - om vi som för-
äldrar och vuxna med ansvar för barn sköter våra
uppgifter händer inte det som har hänt.
Det är inte bara i Landskrona som det har hänt, ty-
värr. Rapporterna om elever som löper amok i korri-
dorerna, skriker okvädingsord efter sina lärare, eldar,
stjäl och misshandlar är många och kommer från hela
landet. Barnombudsmannen hävdar att vart fjärde
barn i de första årskurserna mobbas. Frånvaron i
Stockholms gymnasier sägs vara sådan att det är svårt
att bedriva meningsfull undervisning, enligt de lokala
skolinspektörerna.
Skolministern, hur skall föräldrar våga skicka sina
barn till skolan om detta fortsätter? Vilka konkreta
insatser kommer regeringen att vidta för att åstad-
komma ett trendbrott och en positiv utveckling när det
gäller skolornas inre arbetsmiljö?
Vi moderater anser att det är ett svek mot eleverna
att inte ta itu med ordningsproblemen. Man kan bo-
tanisera i orsaker hur länge som helst, och detta är
inte enkelt. Men genomgående tycks det som om
skolans vuxna och många föräldrar inte kan eller
orkar ta sitt vuxenansvar. Dagens elever är annorlun-
da än gårdagens, heter det. Oron i skolan är en effekt
av nedskärningarna och massarbetslösheten, säger
andra. Säkert bidrar detta. Men avsaknaden av tydliga
regler och gränser för vad som är rätt och fel är vad
som skiljer bra skolor från dåliga. Det går nämligen
inte att arbeta i ett ständigt tillstånd av kaos och an-
arki. Om man inte hör vad läraren säger, inte får ro att
arbeta och inte känner sig trygg, om någon ständigt
stjäl böcker och annat i elevskåpen, då hamnar fokus
fel för lärarna och för eleverna. Läraren kan fly.
Många söker sig till andra jobb eller går i förtidspen-
sion. Eleverna bir kvar.
Fru talman! Att utveckla elevernas förmåga att ta
ansvar är en del av läroplanens mål. Skälet är uppen-
bart. Som vuxna bedöms vi inte bara utifrån våra
kunskaper. Social förmåga tillmäts också stor betydel-
se. Enkla saker som att komma i tid, hälsa och ha viss
stil är betydelsefullt i arbetslivet. Det är sådant som vi
skall konkurrera med på den internationella världs-
marknaden. Men hur är det i skolan i dag?
Det är föräldrarna som har huvudansvaret för bar-
nens uppfostran. Men när barnen är i skolan måste
andra hjälpa till. Att stärka rektorer och personal i
frågor som rör normer och värderingar och få de
vuxna i skolan som finns där att samverka är därför
alldeles nödvändigt. Det räcker inte med långsiktiga
insatser. Vi måste snabbt få stopp på den negativa
utveckling som vi nu får rapporter om. Därför föreslår
vi moderater att skolministern tillsätter en snabbut-
redning som ser över skolförordningens bestämmelser
om disciplinära åtgärder mot elever, eller rättare sagt,
som frågar sig om skolan har de verktyg som behövs
för att vara konkret när det gäller arbete med ordning
och uppförande. Behöver de förändras? Kan de för-
bättras?
En sak som definitivt måste tydliggöras är att
skolorna inte får gömma sina problem. Hur många
föräldrar och skolpolitiker har inte tagits på sängen
när skolor stängts på grund av bränder eller när elever
strejkat eller hittat på något annat dumt. Sällan hand-
lar det om enstaka händelser eller en plötslig ingivel-
se. Ofta är det kulmen på en problematik som pågått i
månader och år. Skolorna måste informera föräldrar
och skolstyrelse betydligt oftare. Det skulle ge bättre
förutsättningar för ett konstruktivt agerande. De sko-
lor som har klarat ut besvärliga situationer - och det
är många - har gjort det tillsammans med andra vuxna
som eleverna möter.
Därutöver föreslår vi moderater att regeringen tar
upp frågan om betyg i ordning och uppförande. Sko-
lan har viktiga uppgifter när det gäller elevernas fost-
ran. Men målen behöver tydliggöras och konkretise-
ras. Resultaten behöver följas upp och redovisas i
form av omdömen eller betyg. Men om det skall bli
bra måste vi ha betygskriterier, och det är sådant som
saknas i dag. Det är också underlag för den viktiga
debatt som måste föras om vad vi vill åstadkomma.
Det gäller, tror jag, att lyfta fram de positiva ex-
emplen, de skolor och lärare som faktiskt skapat en
god arbetsmiljö och når fina resultat. Det gäller att
låta exemplets makt berika svensk utbildning.
Jag vill påstå att det faktiskt finns en lösning på
hur man kan arbeta. Stimulera elevers och föräldrars
fria val av skola. Skärp uppföljningen och gör resulta-
ten kända. Det finns inga elever och ingen förälder
som väljer en dålig skola. Det är bara politiker som
kan hänvisa barn till skolor där varken undervisning
eller arbetsmiljö håller måttet. Jag anser att det finns
konkreta saker som kan göras, och jag hoppas att den
här diskussionen bidrar till en sådan debatt.
(Applåder)

Anf. 5 ANDREAS CARLGREN (c):
Fru talman! I morse var vi hundratusentals föräld-
rar som såg våra barn gå till skolan. Vi vet att kun-
skap och utbildning bara kommer att öka i betydelse i
den framtid våra barn kommer att möta. Vi vet att
skolan kommer att vara helt avgörande för våra barns
liv. Med den framtid som våra barn och vårt land går
till mötes kommer ingenting annat att räcka än en
skola i absolut världsklass.
Så ser det inte ut. Vi läser rubriker och möts av
nyheter, vi får höra om slitna skolböcker, brist på
lärare, brist på läromedel och skolor som stängs på
grund av våld.
Jag menar att vi måste våga satsa på att säga till
varandra att om vi mobiliserar alla goda krafter i vårt
land kan vi se till att tillsammans lyfta skolan till
världsklass. Men då måste vi våga släppa loss den
utvecklingskraft som finns i våra skolor. Vi måste
göra dem självstyrande, självförvaltande, vi måste ta
vara på skolledare som inspirerande exempel. Då
måste vi våga ge ett mycket klarare och större utrym-
me för den professionella förmåga som finns hos våra
lärare. Decentralisera ansvar och beslut också inom
skolan.
Uppvärdera läraryrket, säger man gång på gång.
Jag skulle vilja ställa en fråga till er. Tycker ni att det
är rimligt att en hjärtkirurg hela tiden skall ha högre
status än en lärare? Vi är överens om att en hjärtki-
rurg är helt avgörande för överlevnad och liv. Men
tänk då på läraren som har ansvar för kanske 25 ele-
ver under barnens allra första skolår, den allra mest
avgörande tiden för deras fortsättning. Det är inte
rimligt med lägre löner och lägre status.
Vi måste våga säga till föräldrarna: Kom med och
ta ansvar för skolan! Därför skall vi se till att vi har
styrelser där ni är i majoritet. Ni har också ansvar för
att era barn lär sig läsa, genom en hemmiljö där det
finns böcker, genom att ni uppmuntrar era barn till
självinsikten: Jag är ett barn som vill och kan lära mig
läsa.
Ni föräldrar behövs för att vi skall kunna motver-
ka mobbningen, för att vi skall kunna sätta upp klara
normer och värderingar för våra barn. Var fjärde elev
mobbas, läser vi i tidningarna. När vi hör nödropen,
att barn polisanmäls, måste naturligtvis vi vuxna ta
ansvar. Det behövs fler föräldrar och mer personal i
skolan, inte fler poliser.
Vi politiker måste våga ställa oss upp och se till
att vi får en absolut högklassig miljö för lärande i våra
skolor. Detta kan vi uppnå genom att de är små, ge-
nom att det blir närhet i och med mindre undervis-
ningsgrupper och genom att vi har bra skolbibliotek,
bra läromedel, Internetuppkoppling i varje klassrum.
Det skall vara modernt, det skall vara en miljö där vi
vet att våra barn kan lära sig i världsklass.
Vi behöver en skolminister som inser att elever
behöver information om sina kunskaper tidigare, en
skolminister som inser att vi behöver betyg som ges
tidigare i skolan och med fler nivåer, som inser att
betyg är ett sätt att ställa krav på skolan. Vi behöver
en skolminister som öppnar fler karriärvägar för lära-
re inom skolan, som ser till att det finns nya möjlighe-
ter till karriärtjänster, t.ex. genom möjligheten att vara
disputerad lektor i gymnasiet. Vi behöver en skolmi-
nister som tar avstånd från förslag om att ta bort reg-
ler för lärarbehörighet eller att införa rekryte-
ringstjänster. Jag menar att vi behöver en skolminister
som gör långt större insatser för att komma till rätta
med lärarbristen i skolan, som välkomnar fristående
skolor som ett sätt att ge mångfald och valfrihet och
inte tvingas rynka på näsan och försämra villkoren.
För några år sedan betalades var tredje lärare, var
tredje skolbok och var tredje skola med lånade peng-
ar. Den situationen har vi inte längre. Svenska folket
har gjort stora uppoffringar för att vi skall klara sane-
ringen av statens finanser. Det skall inte ha varit för-
gäves. Det skall också synas nu, genom att vi kan ge
mer pengar till våra barns skola.
Det finns ett parti här i riksdagen som säger nej till
detta. Moderaterna vill inte ge mer pengar till kom-
munerna. De lovar enorma skattesänkningar som
motsvarar nedskärningar lika stora som dem som vi
redan har gjort en gång till.
Jag tycker att Lars Leijonborg har tagit ett bra ini-
tiativ genom att se till att den här debatten blev av i
dag. Jag tror att människor är urtrötta på politiker som
bara skyller på varandra. Jag är beredd att samarbeta
för en bättre skola. Jag är, gärna i en regering till-
sammans med Folkpartiet, beredd att se till att vi får
mer pengar till kommunerna. Det finns ett parti som
inte vill det, nämligen Moderaterna. Då är frågan till
Lars Leijonborg: Vad är viktigast för Folkpartiet, mer
pengar till skolan tillsammans med oss eller makten
tillsammans med Moderaterna?

Anf. 6 TANJA LINDERBORG (v):
Fru talman! För en tid sedan såg jag ett TV-
program om mobbning. Där visade man hur dåligt de
barn mår som blir utsatta för en sådan kränkning.
Några timmar senare såg jag en dokumentär om andra
världskriget, där man bl.a. belyste hur mycket s.k.
vanliga tyskar visste om Förintelsen. Det var skräm-
mande att se hur mycket som gick igen i de två pro-
grammen. En man som bodde nära en järnvägsstation
i Tyskland intervjuades. Han hade sett många judar
fösas ihop och skickas i väg på tåg. Journalisten frå-
gade: Varför gjorde du ingenting? Du måste ju ha
förstått att någonting var fel. Då svarade han: Jag
kunde ha förlorat jobbet. Det var inte så lätt. Förmod-
ligen var det så, men fler borde ha reagerat.
I går hade vi en gripande manifestation till minne
av Förintelsen här i kammaren. Jag vet att fler än jag
blev oerhört berörda av Jerzy Einhorns tal. Han
nämnde bl.a. att demokrati främst är människors för-
hållningssätt mot varandra. Det handlar alltså om
respekt för dem som inte tycker som jag eller för dem
som inte ser ut som jag. Det handlar också om civil-
kurage, att våga säga ifrån, att våga se även om det är
obehagligt. Mobbning är lätt att fördöma i teorin, men
svårt att hantera i praktiken. Det är från den utgångs-
punkten vi måste börja debatten.
I min värld är skolan ingenting annat än en spe-
gelbild av samhället. Alla har inte en given plats i
dagens individualiserade samhälle, tyvärr heller inte i
skolan. Jag tänker särskilt på flyktingbarn med trau-
matiska upplevelser och barn som varken passar inom
särskolans ram eller i den s.k. vanliga skolan.
Den psykiska ohälsan bland barn och ungdomar
ökar. Under 1995 avled 30 pojkar och 10 flickor i
självmord, och varje år faller 13 barn och ungdomar,
alltså mer än ett barn i månaden, offer för mord eller
dråp. Nästan vart tionde barn i åldern upp till 19 år
hade någon gång under 1993 varit i kontakt med barn-
och ungdomspsykiatriska öppenvården. Dessa barn
har svårt att tala för sig, och därför är det viktigt att vi
vuxna blir deras röst. Ingen grupp i samhället kan ha
större behov av det offentliga samhällets hjälp än nyss
nämnda grupper. Det ökade våldet i skolorna och
problemet med allt klotter är ett rop på att bli sedd -
hallå, här är jag!
Den förra borgerliga regeringen talade med emfas
om Europas bästa skola. Den skulle uppmärksamma
de begåvade barnen, men man nämnde aldrig barn
med särskilda behov. Under er tid, Lars Leijonborg,
minskade resurserna till skolan med 10 %. Rätt skall
väl ändå vara rätt.
Den senaste tiden har skolfrågorna fått ett mycket
stort utrymme i den offentliga debatten, och det är
bra. Men det finns en risk att debatten bara fokuserar
problem och inte så mycket på att det även finns
många goda exempel i skolan. Det är, precis som
skolministern sade, viktigt att poängtera att alla skolor
inte är lika.
Naturligtvis går det inte att blunda för det faktum
att många barn inte trivs i skolan. Vi har en skolplikt i
Sverige, och med den måste följa en skyldighet att
erbjuda alla elever en skola där barn får möjlighet att
växa och bli sedda, där de får de verktyg som behövs
i vuxenvärlden. Skolan måste göras mer lustfylld. Det
skall kännas lika roligt att gå till skolan i årskurs 7
som första dagen i årskurs 1 - jag tror att ni alla
minns hur fantastisk den dagen var.
Under senare år har antalet elever i varje klass
blivit allt större, likaså har antalet lärarlösa lektioner
blivit större. Det är klart att en sådan situation skapar
oro i klassrummen, och det signalerar att skolan kan-
ske trots allt inte är så viktig. Av besparingsskäl har
dessutom många kommuner dragit ned eller helt
plockat bort extra resurser i form av skolkuratorer,
psykologer och annan personal som tidigt kunde
upptäcka om det var något problem. I dag har alltfler
barn och ungdomar färre vuxenkontakter än någonsin,
och det är allvarligt.
Fru talman! Jag delar uppfattningen om vikten av
att lärarna har hög kompetens och att statusen i lärar-
yrket bör höjas. Ett annat bekymmer är att en stor del
av lärarkåren har mist sin auktoritet. Men hur löser vi
problemen med alla lärare som är utbrända och inte
längre är besjälade av att undervisa? Omplacerings-
möjligheterna är i dag starkt reducerade. Den kom-
munala verksamheten är så hårt slimmad att den dör-
ren i det närmaste är stängd. Här har rektorerna ett
stort ansvar som arbetsledare. Kontinuerliga utveck-
lingssamtal som leder till konkreta handlingsplaner
kan vara ett sätt att i tid uppmärksamma och stötta
lärare som har problem i sin yrkesroll.
Skolan är Sveriges absolut största arbetsplats men
samtidigt en av de sämsta. Det finns få yrkesgrupper
som skulle kunna tänka sig att arbeta under förhållan-
den som elever och personal, oftast kvinnor, tvingas
arbeta under. Mögel, damm, dålig luftkonditionering,
dålig belysning och hög bullernivå hör vardagen till i
skolan. Även den psykosociala arbetsmiljön är under
all kritik. En viktig väg att gå för att nå en bättre ar-
betsmiljö är att ge eleverna ökat inflytande över sin
egen arbetsmiljö. De skall ha rätt att utse egna
skyddsombud, som skall ha samma rättigheter som
skyddsombud inom andra yrkesgrupper. En bra ar-
betsmiljö innebär att elever bättre tillgodogör sig
utbildningen. Därför är det en samhällsekonomiskt
mycket viktig fråga.
(Applåder)

Anf. 7 GUNNAR GOUDE (mp):
Fru talman! Det som man i den senaste tidens
skoldebatt har oroat sig mest över är att många elever
inte har tillräckliga kunskaper, inte får betyg eller inte
har tillräckligt bra betyg i matematik, svenska och
engelska. Röster höjs med krav på att lärarna måste
bli bättre, eleverna måste bli flitigare och att det
måste bli mer ordning i skolan.
Eleverna drivs av krav på bra betyg som en förut-
sättning för framtida jobb. Skolans mål är att utbilda
lönearbetare. Det målet har satts i förgrunden, och det
har av tradition en framskjuten plats i socialdemokra-
tisk skolpolitik. Skolans alla andra mål har kommit i
skymundan.
Viktigare än betyg är naturligtvis att varje barn får
möjlighet att utvecklas till en trygg och självständig
individ med nyfikenheten i behåll, lust att lära och
med bra relationer till kamrater och till vuxna. Barnen
skall få utveckla en god förståelse för andra männi-
skor och respekt för andra oavsett ras, kön och religi-
on samt få en demokratisk grundsyn. Skolan måste
också rymma rika möjligheter till andra aktiviteter
som konst, musik, dans, diskussioner i livsfrågor osv.
Den verklighet eleven möter i dag när han eller
hon lämnar skolan ställer andra och delvis högre krav
än vad tidigare generationer har mött. Livsrummet har
vidgats. Många frågor kräver ett globalt perspektiv,
t.ex. miljöfrågorna. Samhället har blivit mångkultu-
rellt. Eleverna måste därför få en god förståelse för
människans plats i det ekologiska systemet. De måste
känna till grundvillkoren för liv på jorden och kunna
se nutid och framtid i ett historiskt perspektiv - kun-
skaper som de som vuxna behöver för att föra ut-
vecklingen vidare in i ett socialt och ekologiskt lång-
siktigt hållbart samhälle.
Varje barn skall kunna lämna skolan nöjd med sin
skolgång för att med tillförsikt gå ut i livet med till-
gång till kunskapens värden och kulturens glädjeäm-
nen. Visst kommer skolgången att bli olika för olika
barn. Människor är olika. Men ingen - ingen - skall
glömmas eller lämnas utanför i skolan. Miljöpartiet
vill inte bara ha en skola för alla utan också en skola
för envar.
Ser någon mitt barn i skolan? Många föräldrar
ställer sig oroligt den frågan i dag. Ser någon mitt
barn i skolan? Barn är olika och måste behandlas
olika för att få utvecklas efter sina egna förutsättning-
ar. För att det här skall kunna ske i skolan behövs
vuxna som kan träda in och hjälpa. Barn med speciel-
la behov, t.ex. barn med läs- och skrivsvårigheter,
måste få extra stöd av speciallärare. Skolpsykologen,
skolkuratorn och skolsköterskan har alla viktiga upp-
gifter i skolan. Fritidspedagogen i skolbarnsomsorgen
skall ha tid att sätta sig ned och prata. Det skall finnas
vuxna som ser och griper in när ett barn mobbas. Just
på denna personal har skolan dränerats. Skolans
största problem i dag är att så många av de vuxna som
en gång fanns där inte finns där längre.
Hur kunde det bli på det här sättet? Den stora ned-
skärningen skedde under förra mandatperioden. Jag
upplevde den i Uppsala, där vi i kommunfullmäktige
fick höra folkpartister och moderater, som då hade
majoritet och även regeringsmakten, meddela att
skolan skulle effektiviseras enligt marknadens före-
bild. Skolan sades vara som ett företag. Barnen och
deras skolresultat var "produkter" och föräldrarna
"kunder". "Ökad produktion" innebar bl.a. fler elever
per anställd. Och så avskedades i Uppsala närmare
20 % av skolpersonalen. Liknande nedskärningar
gjordes över hela landet under den borgerliga rege-
ringen, inom både skola och barnomsorg.
Socialdemokraterna har inte lyckats reparera ska-
dorna. Kommunerna har fortfarande så dåliga eko-
nomiska resurser att de inte klarar situationen.
Miljöpartiet har föreslagit att man i stället för att
betala arbetslöshetsersättning med statliga medel skall
föra över medel till kommunerna så att människor kan
gå tillbaka och återta de arbeten som så väl behövs i
skolan. Vi har dessutom föreslagit en förkortning av
arbetstiden, vilket ger fler människor arbete också i
skolan. Genom att växla från skatt på arbete till skatt
på miljöfarlig verksamhet skulle kommunerna också
få råd att anställa fler.
De här tre åtgärderna skulle lösa en del av pro-
blemen och föra tillbaka många av de förlorade
tjänsterna till skolan utan kostnader för stat eller
kommun.
Miljöpartiet kräver ökade resurser till skolan. Vi
har i budgeten 3 miljarder mer än statsbudgeten för
kommunal verksamhet. Moderaterna har minskningar.
Folkpartiet har i varje fall inga ökade anslag till
kommunen, vad jag kan se. Att inte satsa på skolan är
oklok politik. Ett rikt land med en fattig skola är inte
rikt länge. Och självklart skall vi också ha en bra
skola för barnens egen skull.

Anf. 8 INGER DAVIDSON (kd):
Fru talman! Vi får aldrig glömma att skolan är en
del av det omgivande samhället och en spegel av de
tendenser som finns där.
I dag kommer många barn med problem av olika
slag till skolan. Varje år är 40 000 barn med om att
deras föräldrar separerar. De lämnar inte sin oro och
osäkerhet vid skolgrinden. Andra kommer utan att ha
fått sova på natten därför att någon i familjen har
alkoholproblem. Minst ett sådant barn finns i varje
klass. Många oroar sig för familjeekonomin därför att
den ena av eller båda föräldrarna är utan arbete. Barn
och ungdomar från utåt sett väl fungerande hem
kommer med en stor sorg i hjärtat därför att deras
föräldrar aldrig har tid med dem. En femtedel av alla
mellanstadieelever säger sig inte ha någon vuxen att
tala med.
Det är kanske inte så konstigt att motivationen inte
alltid är i topp hos alla elever. Åtminstone en del av
förklaringen till de problem som skolan brottas med
och till att så många elever lämnar skolan utan till-
räckliga kunskaper måste sökas utanför skolan och
åtgärdas där. Familjepolitik, skolpolitik och rättspoli-
tik hänger ihop.
Det är ett allvarligt läge när våldet i vissa skolor är
så utbrett att skolledare och lärare vänder sig till poli-
sen för att de inte klarar av situationen. När kränkan-
de språk, slag och sparkar hör till vardagen har vi
misslyckats. Det är så jag tror att vi måste se det. Det
är hela samhällets misslyckande att inte alla våra
skolor är den trygga plats som är förutsättningen för
att inlärningen skall fungera.
En elev som sitter och funderar på var hon skall
gömma sig på rasten för att komma ifrån sina plågo-
andar är inte mottaglig för läsövningar eller historie-
kunskap. En lärare som våndas för att träffa sina ele-
ver och räknar dagarna till loven kan inte inspirera
och väcka intresse. Hon har helt enkelt inte tillräcklig
kraft till det.
När en skola förändras sker det inte över en natt.
Det är en process som sker stegvis och pågår under
många år. I ivern att komma ifrån den gamla auktori-
tära skolan har många successivt ramlat över i krav-
löshetsdiket. Lärare och andra vuxna har blivit rädda
för att vara just vuxna. Rädslan för att hämma barnens
utveckling eller för att framstå som auktoritär har lett
till att många på köpet också förlorat sin auktoritet
och sitt civilkurage.
Nu hävdar skolministern och en del andra att den
här utvecklingen i skolan kan hejdas om bara skolan
får mer resurser. Jag tror inte det. Det är en viktig del
men inte hela lösningen på problemet. För att undvika
alla missförstånd vill jag betona att vi kristdemokrater
anslog drygt 4 miljarder kronor mer än regeringen till
kommunsektorn i vårt budgetförslag för den närmaste
treårsperioden. Det var pengar som vi bl.a. ville an-
vända just till elever och skolor med särskilda behov.
Men vi inbillar oss inte att det är det enda som behövs
för att vända utvecklingen i positiv riktning.
Hur skapar vi tillsammans en trygg och stimule-
rande skolmiljö? Hur blir just vår skola en plats där
varje barn och vuxen kan lita på att bli sedd och re-
spekterad som den hon är? Det är de frågor som lärare
och skolledare måste diskutera tillsammans med ele-
ver och föräldrar och komma fram till ett program för.
Utgångspunkten måste självklart vara skolans värde-
grund som den beskrivs i läroplanen. Den måste om-
sättas i praktiken i varenda skola.
Etik måste levas, den kan inte sägas. Samtal om
etik måste också pågå hela tiden och på alla stadier.
De kan inte förpassas till ett särskilt ämne, en viss
årskurs eller till klassrummet. Den etiska medvetenhe-
ten måste genomsyra hela skolans verksamhet. Att det
varit dåligt med den saken under ganska många år
beror framför allt på den politiska styrningen av sko-
lan. Det ständiga talet om objektivitet och neutralitet
har skrämt till passivitet eller i värsta fall tystnad i
värderingsfrågor.
Men den gamla regeln, som brukar kallas den
gyllene, behandla andra så som du själv vill bli be-
handlad, är inte farlig. Den behöver putsas upp och
bli utgångspunkt för verksamheten i varje skola. Att
skapa ett klimat i klassrummet, i skolan, där både
barn och vuxna möts med respekt och respekterar
andra och där medmänsklighet ses som naturligt och
eftersträvansvärt är den bästa förebyggande insatsen
mot mobbning och annat våld. Ett sådant klimat är
också förutsättningen för att inlärningen skall fungera
på ett bra sätt. Därför kan ingen uppgift vara viktiga-
re.
Föräldrar och lärare är nyckelpersoner för att
skolan skall lyckas. Föräldrarna borde skrivas in i
skolan samtidigt med barnen. Deras intresse och en-
gagemang för skolan och för sitt eget barns motgång-
ar och framsteg är avgörande för barnens utveckling.
Lärare som lyckas möta föräldrarna på skolgolvet och
dra in dem i ett konstruktivt samarbete för barnens
bästa gör både sig själva och barnen en stor tjänst.
Skolstyrelser med föräldramajoritet är bra, men det
räcker inte. Varenda förälder måste engageras.
Lärare är, eller har i alla fall varit, ett tåligt släkte.
De har ständigt utsatts för nya direktiv uppifrån som
de förväntats anamma med friskt mod. Nya pedago-
giska modeller har avlöst varandra, och skolans or-
ganisation har hela tiden varit under förändring. Lä-
rarrollen som från början var en utpräglad pedagogisk
uppgift har fått mer och mer socialtjänstliknande
inslag. En lärare förväntas kunna växla mellan att vara
kurator, psykolog, pedagog och extramamma. Där-
emot handlar utbildningen fortfarande ofta om den
pedagogiska uppgiften.
Jag tror att det är ett större bekymmer hur vi skall
få och behålla duktiga lärare i skolan i dag än hur vi
skall bli av med dem som inte lyckas med yrket. Det
är dags att visa i praktisk handling att lärarna är sko-
lans viktigaste resurs.
(Applåder)

Anf. 9 Statsrådet YLVA JOHANSSON (s):
Fru talman! Det är flera som har talat om lärarna.
Låt mig också göra det en stund.
Att vara lärare och stå inför en klass är att kanske
fatta 100 beslut på en förmiddag, massor av beslut om
saker som hela tiden måste hanteras. Man önskar
ibland när man står där i klassrummet att man kunde
trycka på en stoppknapp och stanna allting, så att man
hann tänka efter. Jobbar jag nu egentligen med att
fostra demokratiska medborgare som har respekt för
varandra och för människovärdet? Fostrar jag nu inför
jämställdhet? Lär jag eleverna lusten i lärandet, att ta
ansvar för sitt eget lärande? Lär jag dem till demo-
kratiska medborgare? Allt det som lärare vill arbeta
med men som man ibland kanske inte riktigt hinner
reflektera över i en vardag där allting går väldigt fort
och där man ofta har många elever.
Vill vi att lärare skall göra ett bättre arbete tror jag
inte att vi kan fortsätta att kräva att man skall utveck-
las genom att lyfta sig själv i håret. Vi kan inte heller
tro att man blir en bättre lärare genom att ha hotet om
avskedande över sig. Man måste få utrymme och tid
att reflektera över sin egen praktik och en möjlighet
att göra det utvecklingsarbete som vi vet att lärare vill
göra. Det är så i skolan att tid är pengar. Vi kommer
inte ifrån det. Skolan måste ha resurser nog för att
kunna ge lärare den tiden och det utrymmet för att de
skall kunna växa i sitt yrke.
Jag anser att läraryrket är ett av de viktigaste yr-
ken som finns. Vi har ansvar som politiker för att
skapa utvecklingsmöjligheter och attraktion i det
yrket. Jag tycker att det är litet märkligt att höra både
Lars Leijonborg och Andreas Carlgren, som vill ha
högre lärarlöner. Det är ju lätt, därför att det är en
fråga som inte bestäms härifrån. Låt oss diskutera de
frågor som faktiskt styrs härifrån och som vi kan
påverka från Sveriges riksdag och från regeringen.
En av de saker vi kan påverka är ju de ekonomiska
resurserna i kommunerna och det ekonomiska utrym-
met. Det är alltid väldigt mycket lättare att fördela ett
ekonomiskt utrymme som finns än att se till att skapa
ett ekonomiskt utrymme. Jag vill säga till Lars Lei-
jonborg att om man är ansvarig för att Sverige går
djupare och djupare in i en ekonomisk kris, som leder
till att var tredje krona som spenderas i skolan är
lånad, tycker jag att det är litet billigt att sedan kom-
ma och säga att det inte är fråga om resurser för att
höja kvaliteten i skolan, utan att det handlar om en
systemförändring.
Självklart kan inte alla skolans problem lösas med
mer resurser. Men skolan har fått gå igenom en kris
på grund av att den här riksdagen, den tidigare rege-
ringen och kanske också andra tidigare regeringar inte
tillräckligt kraftfullt har kunnat ta ansvar för det som
legat på oss, nämligen att se till att vi har en sund
ekonomisk utveckling, att vi har balans i de offentliga
finanserna och att vi har en ökad sysselsättning i lan-
det. Detta leder alltid till att skolan förlorar resurser,
och det leder till syvende och sist till att det blir
mycket svårare för dem som arbetar i skolan att lyck-
as med sitt uppdrag. Låt oss återställa detta innan vi
skyller på att skolan inte klarar av sin uppgift.
Vad det handlar om är att vi skall fortsätta med det
arbete som pågår, med tydligare mål och resultatkrav.
Det är väldigt klart uttryckt i läroplaner, betygskriteri-
er och kursplaner. Vi skall utveckla ett kvalitetssäk-
ringssystem. Vi skall fortsätta med integrationen
mellan skola, förskola och fritis. Vi skall fortsätta att
arbeta med föräldrastyrelser och elevinflytande. Vi
skall utöka lärares utvecklingsmöjligheter. Vi skall ge
stöd till skolledarskapet, jag skall återkomma till den
frågan, och vi skall ge mer resurser till skolan för att
satsa på gråzonsbarnen, så att inget barn skall behöva
lämna skolan som förlorare.

Anf. 10 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Skolan är ett mycket verbalt område.
Målformuleringarna är ofta vackra. Men många ord
kan dölja mycket. Det finns en risk för att skolan
liksom kvävs i ett våtvarmt omslag av vackra ambi-
tioner efter en sådan här diskussion. Lärarna som har
följt skolans utveckling länge har ju lärt sig att ge-
nomskåda det där. De vet vilken realitet som står
bakom.
Jag tyckte att det var litet avslöjande när skolmi-
nistern tryckte på den där stoppknappen och fundera-
de på vad hon egentligen ville göra i sin lärarroll. Hon
har ju den bakgrunden. Hon funderade på om hon har
lärt eleverna att bli demokrater, om de skall respekte-
ra varandra och om de skall vara jämställda. Men hon
funderade ingenting på kunskap. Jag tror att skolan
skulle vinna på om vi skalade bort väldigt mycket av
blomsterspråket och var otroligt tydliga i vår uppgift
till skolan. När vi har sagt att kunskapen skall stå i
centrum har vi mött olika argument. Det vanligaste
har alltid varit varianter på temat: Men vi måste tänka
på de svagaste i skolan.
Vi hör här skildringar om hur problemen i samhäl-
let växer och att problemen i skolan därmed växer
automatiskt. Det ligger naturligtvis en del i det.
Ta del av den intressanta artikelserie som varit i
Dagens Nyheter och som handlar om en skola i Har-
lem som kämpar mot alla odds. Där kan ni snacka om
sociala problem! Artikeln visar hur man med ett tyd-
ligt ledarskap, med tydliga mål och med en tydlig
satsning på lärarrollen kan nå resultat också utifrån en
svår social situation. Alla med praktisk erfarenhet vet
att det inte finns någon motsättning, tvärtom, mellan
att stödja svaga elever och att ha ordning och reda
samt en tydlig kunskapsinriktning. Elever från studi-
emotiverade hem kan alltid kompensera brister i sko-
lan. Det är i stället de som saknar den bakgrunden
som står där hjälplösa om skolan inte fyller sin upp-
gift.
Jag har absolut inte sagt att skolan inte behöver
mer resurser, tvärtom. För att kunna betala lärarna
vettigare löner behövs det naturligtvis pengar. Kom-
munerna har ju två stora inkomster: skatter och stats-
bidrag. Jag för min del tror, för att svara på Andreas
Carlgrens fråga, att Moderata samlingspartiet är en
bättre partner för Folkpartiet än de flesta partier här i
riksdagen är när det gäller att skapa en tillväxt av
skatteunderlaget.
Sedan finns det ett antal partier som är betydligt
bättre partner än Moderaterna när det gäller att slå
vakt om statsbidraget till kommunerna. Poängen är ju
att om man fastnar i detta bidragstänkande missar man
att själva dynamiken i samhällsutvecklingen ligger i
att det blir fler skattebetalare. Det verkar vara ett
problem att veta vad man ska välja. Ja, man kan t.ex.
välja Folkpartiet, som både står för en bra tillväxt av
skatteunderlaget och slår vakt om statsbidragen till
kommunerna.

Anf. 11 BEATRICE ASK (m):
Fru talman! I dag kan man på första sidan i Da-
gens Nyheter läsa att stödet till Stockholmselever med
läs- och skrivsvårigheter, dyslexi, mer än halverats på
ett år. Både i stadshuset och i Rosenbad har Social-
demokraterna makten. I varje fall i stadshuset är det
en vänsterpartist som har hållit i rodret. Det talas
mycket om resurser men man slarvar med priorite-
ringarna. Det här är ett bekymmer. Jag vet att detta
icke skulle ha hänt om Moderaterna hade hållit i skol-
frågorna i Stockholm. Där är vår budget för skolan,
och så är det i nästan alla andra kommuner, betydligt
starkare än många andras.
Det handlar väldigt mycket om hur man använder
resurser. Detta med att säkra resurser till skolan är en
av poängerna med den politik som vi moderater för på
utbildningsområdet. En skolpeng för alla handlar om
att öronmärka pengar för skolan, inte bara om att
skicka i väg pengar och sedan hoppas att folk skall
tycka att undervisningens kvalitet är väsentlig.
Det är intressant att så många har engagerat sig i
Lorraine Monroes idéer om hur man skapar bra sko-
lor. Det är bra att vi får exempel från USA. Socialde-
mokraterna skär ju hela tiden på skolforskningen i det
här landet. Därför vet vi inte riktigt allt som vi skulle
behöva veta. Punkt nr 1 för Lorraine Monroe är ord-
ning. Hon säger många gånger ungefär så här: Varken
Kristus, Moses eller Buddha skulle kunna klara av
undervisning eller utöva ledarskap om det rådde kaos.
Det är detta som gjorde att jag inledningsvis uppehöll
mig vid den brist på ordning och uppförande som på
många håll finns i våra skolor. Det krävs konkreta
insatser. Jag tror att det är nödvändigt att skolminis-
tern faktiskt är tydlig om vad som skall göras. Se över
skolförordningen och ge konkreta besked!

Anf. 12 ANDREAS CARLGREN (c):
Fru talman! Jag tror att skolministern har fel, att
hon underskattar sina möjligheter att vara med och
bidra till den absolut nödvändiga uppvärderingen av
läraryrket. Här - politiskt, genom initiativ från skol-
ministern - kan vi se till att nya karriärvägar öppnas
för lärare, att möjligheten till nya karriärtjänster öpp-
nas. Det gäller då t.ex. disputerade lektorer, som jag
tidigare nämnt.
Vi kan göra långt kraftfullare insatser för att
komma till rätta med lärarbristen och vi kan ta av-
stånd från förslag om rekryteringstjänster, som ju
tvärtom skulle sänka läraryrkets status. Tro alltså
mera på skolministerns förmåga, Ylva Johansson!
Skolministern har större möjligheter att uppvärdera
läraryrket än hon hittills har vågat utnyttja.
Jag hör mycket tydligt till dem som anser att mera
pengar inte är tillräckligt. Det behövs en kulturför-
ändring för lärandet i skolan men pengar behövs ock-
så. Där vänder jag mig till Lars Leijonborg. Inte minst
för att vi skall lyckas uppvärdera läraryrket kommer
det att krävas mera pengar i kommunerna. Jag tycker
att det är viktigt att Centerpartiet kan samarbeta med
Folkpartiet i en ny regering som satsar mera på kom-
munerna och som ser till att det blir mera pengar till
skolan.
Vidare tror jag att Lars Leijonborg och jag är
överens om att det gäller att se till att det blir mer av
tillväxt så att det blir mer pengar. Men sedan, Lars
Leijonborg, ställs vi inför ett val. När Moderaterna
vill slösa bort de pengarna på skattesänkningar, som
leder till nedskärningar i skolan, kommer valet. Väljer
alltså Lars Leijonborg, som jag gör, skolan, eller
väljer Lars Leijonborg Moderaternas nedskärnings-
politik? För mig är skolan mycket viktigare.

Anf. 13 TANJA LINDERBORG (v):
Fru talman! I mitt förra inlägg nämnde jag att vål-
det i skolorna har ökat. Det kan naturligtvis aldrig
försvaras eller ens tolereras. När man nu försöker lösa
problemet med vaktbolag eller polis på skolgården
måste det väl, dessvärre, ändå ses som ett misslyck-
ande för skolan. Det kan inte vara polisens uppgift att
svara för den fostrande rollen i skolan; då har ju sko-
lan kapitulerat.
Våld, varhelst det dyker upp, skall självklart beiv-
ras. Men när man polisanmäler ett sjuårigt barn för
misshandel, ett barn som inte ens är straffmyndigt,
tycker jag att det definitivt har gått för långt. Jag är
glad över att andra har instämt i den uppfattningen.
Det går dock inte att lösa skolans problem genom att
ropa på betyg. Vad får er att tro något sådant?
Vi i Vänsterpartiet har länge slagits för mera
pengar till kommunerna för att slå vakt om just väl-
färdens kärna: vård, skola och omsorg. Vi är därför nu
glada över att vi äntligen har blivit bönhörda. Vi får
innerligt hoppas, Beatrice Ask, att pengarna inte går
till motorvägar eller till nya projekt av typen Södra
länken utan att pengarna verkligen hamnar rätt.
Det är inte alltid man löser problem med mera
pengar men pengar är ändå ett viktigt redskap. Det
borde alla tänka på som vill sänka skatten. Mera
pengar till skolan måste kombineras med ett aktivt
skolverk som har sanktionsmöjligheter gentemot
kommuner som bryter mot skollagen. Fortfarande
saknar ju många kommuner en skolplan, trots vad
som står i skollagen.
Det finns klara samband mellan den ekonomiska
politikens fördelningsprofil och barns situation. En
budget i balans ger inte automatiskt trygga barn. Vad
vi i dag tjänar in blir stora utgifter i morgon. Jag vill
därför till alla kommunpolitiker rikta följande upp-
maning: Gå ut i era skolor och våga ta en debatt med
föräldrar, elever och lärare! Se dem som en resurs,
inte som en belastning!

Anf. 14 GUNNAR GOUDE (mp):
Fru talman! Lars Leijonborg och Folkpartiet har
begärt denna aktuella debatt. Vi var litet nyfikna på
vad som skulle komma ut av detta. Frågan var väl inte
så aktuell, eftersom problemen i skolan har funnits
och i stort sett sett likadana ut sedan förra mandatpe-
rioden då Lars Leijonborgs parti tillsammans med
moderaterna gjorde de nedskärningar som vi nu ser
resultatet av. Det har vi fått leva med. Det är många
partier som har krävt ökade resurser till skolan. Lars
Leijonborg har, såvitt jag kan se, inte särskilt mycket
att komma med annat än allmänt tal om en kunskap-
sinriktning. Tittar man på Folkpartiets budgetförslag
ser man att det där inte finns några pengar till ökade
resurser för skolan eller kommunerna. Att gå ut och
lova högre löner till lärare är antagligen klokt - det är
valrörelse och det kostar ingenting eftersom det inte
är vi här som har frågan om lönerna för lärarna. Det
förvånar mig att Lars Leijonborg inte gör åtminstone
iakttagelsen att skolan skulle behöva få tillbaka spe-
ciallärarna för barn med särskilda behov, skolpsyko-
logerna, skolkuratorerna, fritidspedagogerna och
skolsköterskan. Skolvärdar och skolvärdinnor tror jag
inte att Lars Leijonborg ens vågar tänka på.
Om den skolpolitik som Folkpartiet kommer att
driva ihop med moderaterna kommer att vara den som
vi såg under förra mandatperioden, då finns det alla
skäl för att förskräckas och det finns skäl för Folkpar-
tiet att markera en annan skolpolitisk linje. Jag tror att
Miljöpartiet har mycket att ge på skolans område. Jag
skulle gärna vilja se konkreta förslag också från Lars
Leijonborgs parti.

Anf. 15 INGER DAVIDSON (kd):
Fru talman! Det är trist att Ylva Johansson halkar
in på det spår som redan är så djupt uppkört. Nu är
problemen lösta, hurra vad bra vi är! Det är ingen som
lyssnar på det längre därför att verkligheten som alltid
talar högre än orden. Jag tycker också att det är pate-
tiskt att höra Andreas Carlgren som samarbetar så
intimt med socialdemokraterna - det parti som har
skurit ned 37 miljarder kronor från kommunerna -
och samtidigt kraftfullt tar avstånd från samarbetet
med moderaterna därför att de vill göra samma sak.
Jag tycker inte att det går ihop.
Fru talman! Det behövs en bättre uppföljning av
hur elevernas kunskapsutveckling går. Vi vill se na-
tionella prov, skriftligt dokumenterade utvecklings-
planer. Vi vill ha betyg med flera steg, men vi vill
också att den sociala kompetensen skall få större
betydelse. Vi måste jobba med att utveckla den i
skolan. Annars gör vi barnen en otjänst.
Jag fick ett anställningsbetyg i handen från en ung
kille som just slutat sin första anställning. Där talas
det om noggrannhet, flexibilitet, samarbetsförmåga,
ärlig personlighet, att han är lätt att samarbeta med
och har skött sina arbetstider. Den killen hade aldrig i
skolan fått reda på hur han lyckats eller misslyckats.
Det är någonting som behöver utvecklas. Vi skulle
också vilja se en skriftlig dokumentation av den socia-
la kompetensen, hur man arbetar med den, hur man
förbättras inom olika områden. Det tror vi är en viktig
del i förändringen av den svenska skolan.
Sammanfattningsvis: En gemensam värdegrund
som skapar ett klimat där man möts med respekt, vare
sig man är barn eller vuxen, ett aktivt arbete med att
utveckla den sociala och moraliska kompetensen, att
lära sig leva om vi så vill, en skolmiljö som är i så-
dant skick att vilken annan arbetsplats som helst
skulle kunna inrymmas i lokalerna, att föräldrarna får
känna vilken betydelse deras intresse och engagemang
för skolbarnen har, lärare som tillåts vara auktoriteter
och som får praktiskt och moraliskt stöd från det
omgivande samhället och en tydligare roll för skolle-
darna - det är ett program som skulle kunna lyfta
svensk skola.

Anf. 16 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Jag har varit litet förvånad över att
följa Lars Leijonborgs och Folkpartiets retorik kring
skolpolitiken. Jag har varit ganska förvånad över att
se de beslut som fattats i Folkpartiet där man ändrat
mycket av den tidigare inriktningen i Folkpartiets
skolpolitik. Jag har undrat vad som varit bevekelse-
grunderna för den förändringen. Jag måste säga att jag
efter det senaste inlägget från Lars Leijonborg verkli-
gen undrar vad som sker i Folkpartiet. Menar Lars
Leijonborg att vi skall skala bort uppgifter som de-
mokratisk fostran, respekt för varandra, jämställdhet
mellan kvinnor och män från skolans uppdrag? Är det
en motsättning mellan demokratisk fostran, respekt
för varandra, solidaritet och jämställdhet å ena sidan
och kunskaper å andra sidan? Existerar det någon
sådan motsättning? Om det existerar en sådan mot-
sättning, är Lars Leijonborg säker på att valet då skall
vara kunskaperna, att vi skall välja bort de demokra-
tiska värderingarna?
Jag tycker att det var mycket förvånande. Då för-
står jag plötsligt vad som menas när Lars Leijonborg
säger att målformuleringarna i läroplanen är vackra
men som våtvarmt omslag, att skolans uppdrag inte är
tydligt. Det är inte den verklighet man har ute i sko-
lorna. Där sitter man nu med oerhört tydliga krav på
godkänt i grundskolan och gymnasieskolan, oerhört
tydliga resultatkrav. Det är detta som oroar och enga-
gerar lärare, hur de skall klara av att ge alla eleverna
det som förutsätts i de tydligt formulerade kunskap-
skrav som Sveriges riksdag har ställt upp.
Jag vill också fråga Lars Leijonborg hur han ser
på lärarnas profession, den professionella utveckling-
en. Är det så att vi behöver utbildade lärare? Kan Lars
Leijonborg ta avstånd från det som moderaterna säger
i sitt Land för hoppfulla, att det största hotet mot
utvecklingen i skolan är lärarutbildningen och kravet
på utbildade behöriga lärare? Delar Lars Leijonborg
den uppfattningen, eller är det någonting som Folk-
partiet inte kan acceptera i en regeringssamverkan
med moderaterna? Hur ser Folkpartiet på moderater-
nas syn på den kommunala ekonomin? Vi har hört
tidigare att ni har en annan syn när det gäller statsbi-
dragen. Nu ser ni också det moderata kravet på effek-
tiviseringar. Man säger att om skolan bara ägnar sig åt
kärnverksamheten räcker nog pengarna till det man
behöver göra. Jag tycker att det är angelägna frågor.
Lars Leijonborg drog upp en lång lista över Folk-
partiets tidigare ställningstaganden i en rad olika
skolpolitiska frågor. Det kännetecknande var att
Folkpartiet inte har varit med och utformat skolpoliti-
ken i något av de avseenden som man tog upp, inte
ens under sin tid i regeringen. Då lämnade man ifrån
sig de skolpolitiska frågorna till moderaterna. Därför
är det ganska viktigt att få veta hur Folkpartiet ser på
kravet på lärarnas behörighet, på utrymme för ytterli-
gare effektiviseringar i skolan.
(Applåder)

Anf. 17 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Ylva Johansson sade att vi har fått
tydliga krav på vad som skall godkänt och icke god-
känt. Ja, men det är sannerligen inte Ylva Johanssons
förtjänst. Det skall ni veta, mina vänner.
Är det en motsättning mellan en del av de andra
målformuleringar som finns i läroplanen och kun-
skapsmålet? Naturligtvis inte. Kunskap kan användas
som instrument. Om man lär sig om förintelsen, som
vi gjorde här i går, då ökar ens demokratiska sinnelag.
Det är ett utmärkt sätt att leva upp till läroplanens
mål. När Gunnar Goude säger att Folkpartiet inte har
några nya skolpedagoger och rastvärdinnor att komma
med utan bara en tydlig kunskapsinriktning, gläder
jag mig ändå åt att Gunnar Goude har förstått precis
vad jag sagt här.
Kan man effektivisera i skolan? frågade Ylva Jo-
hansson. Hon hjälpte ju Göran Persson att genomföra
gymnasiereformen som byggde på att alla som ditin-
tills hade gått bara två år i gymnasieskolan skulle få
gå tre år. Men man tillförde inga resurser. Allt detta
skulle klaras genom effektivisering. Vi sade redan då
att detta inte gick och att det skulle komma att bli en
kris i gymnasiet med avhopp och med alldeles för
svaga resultat. Det är precis vad som har hänt. När jag
i dag läser vad vi skrev i vår motion om avstyrkande
av den s.k. gymnasiereformen kan jag tyvärr konstate-
ra att våra farhågor har blivit besannade på alla
punkter.
Det är, som Ylva Johansson säger, riktigt att
mycket av det som har hänt på skolområdet har skett
utan Folkpartiets medverkan under många år. Mina
vänner, nu ser vi också resultatet.

Anf. 18 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Lars Leijonborg har nu inte möjlighet
att gå in mera i debatten. Men jag vill ändå göra re-
flexionen att det är ganska anmärkningsvärt att det är
viktigare vad man skrev i motionen under opposi-
tionstiden än den politik som man var ansvarig för i
regeringsställning. Folkpartiet var ju med i regeringen
när gymnasiereformen genomfördes.
Skolan har problem, men den har också oerhört
goda förutsättningar. Skolan behöver inte mera av
svartmålning. Man behöver utrymme för att utvecklas.
Detta är viktigt. Vi kan aldrig säga att skolan är fär-
dig. Vi kan aldrig säga att ingenting mer skall göras.
Det behöver alltid göras mera, och det behöver alltid
utvecklas mera. Men vi måste också inse att skola
utvecklas inte från riksdagen eller regeringen. Skola
utvecklas i samspelet mellan elever, lärare och föräld-
rar ute på den lokala skolan. Det är de som måste få
utrymme för den utvecklingen. Vi är ansvariga för att
det finns en sund ekonomi och balans i finanserna så
att det finns ekonomiska resurser för den utveckling-
en. Vi är också ansvariga för att det finns tydliga mål
och en bra support för den utveckling som måste ske
ute på skolorna.
Föräldrar måste involveras i skolan. Det handlar
om samarbete mellan skola, förskola och fritis där
olika personalkategorier kan samverka kring barnen.
Det behövs ett utvecklat kvalitetssäkringssystem samt
- som vi redan har i det nya systemet - tydliga mål,
resultat- och betygskriterier. Lärarnas utvecklings-
möjligheter behöver stärkas. Nu ligger 1 170 ansök-
ningar inne på Utbildningsdepartementet för behand-
ling. Det behövs stöd till skollledares ledarskap. Det
behövs fler lärare, mindre klasser och fler speciallära-
re. Vi behöver inte avskeda fler lärare. Skolan skall
prioriteras, inte centraliseras. Lärare skall anställas,
inte avskedas.
(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

2 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 22 januari.

3 § Anmälan om inkomna faktapromemorior
om förslag från Europeiska kommissionen

Meddelande till rådet och europaparlamentet om
behandlingen i antidumpningsförfaranden av tidi-
gare icke marknadsekonomier KOM (97) 677
Förslag till rådsförordning om utvidgning av förord-
ningarna (EG) nr 3281/94 och (EG) nr 1256/96
avseende Europeiska unionens allmänna prefe-
renssystem (Generalized System of Preferences,
GSP) KOM (97) 721

4 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Motioner
med anledning av prop. 1997/98:41 Socialförsäkring-
ens administration, m.m.
1997/98:Sf20 av Gullan Lindblad m.fl. (m)
1997/98:Sf21 av Kristina Nordström (s)
1997/98:Sf22 av Roland Larsson m.fl. (c)
1997/98:Sf23 av Karin Israelsson (c)
1997/98:Sf24 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)
1997/98:Sf25 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd)
1997/98:Sf26 av Sigge Godin m.fl (fp)
1997/98:Sf27 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp)

med anledning av prop. 1997/98:42 Schengensamar-
betet
1997/98:Ju11 av Birgitta Hambraeus m.fl. (c)
1997/98:Ju12 av Bengt-Ola Ryttar (s)
1997/98:Ju13 av Gun Hellsvik m.fl. (m)
1997/98:Ju14 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
1997/98:Ju15 av Rolf Åbjörnsson m.fl. (kd)
1997/98:Ju16 av Lennart Rohdin (fp)
1997/98:Ju17 av Siw Persson m.fl. (fp)
1997/98:Ju18 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp)

med anledning av prop. 1997/98:46 Ändringar i hy-
reslagen m.m.
1997/98:Bo8 av Knut Billing m.fl. (m)
1997/98:Bo9 av Owe Hellberg m.fl. (v)

med anledning av prop. 1997/98:47 Ändring i mine-
rallagen (1991:45)
1997/98:N7 av Rolf Gunnarsson och Christel Ander-
berg (m)
1997/98:N8 av Tredje vice talman Christer Eirefelt
m.fl. (fp)
1997/98:N9 av Margareta Andersson (c)
1997/98:N10 av Lennart Beijer m.fl. (v)
1997/98:N11 av Karin Falkmer m.fl. (m)
1997/98:N12 av Eva Goës m.fl. (mp)

med anledning av prop. 1997/98:52 Förvaltningen av
kommunala pensionsmedel
1997/98:K9 av Lars Tobisson m.fl. (m, fp, kd)
1997/98:K10 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

med anledning av förs. 1997/98:RR3 Riksdagens
revisorers förslag angående kommittéväsendet
1997/98:K11 av Peter Eriksson och Eva Goës (mp)

med anledning av förs. 1997/98:RR4 Riksdagens
revisorers förslag angående utrikesförvaltningen
1997/98:U12 av Göran Lennmarker m.fl. (m)
1997/98:U13 av Eva Zetterberg m.fl. (v)

5 § Granskning av statsrådens tjänsteutövning
och regeringsärendenas handläggning

Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1997/98:KU10
Granskning av statsrådens tjänsteutövning och rege-
ringsärendenas handläggning (skr. 1996/97:15)

Anf. 19 BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! KU har i uppdrag att granska bl.a.
statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas
handläggning. Den mest spektakulära delen av detta
är förstås de numera ofta offentliga utfrågningar av
statsråden som äger rum varje år. I dag har vi att be-
handla de mer administrativt inriktade gransknings-
uppdragen som redovisas i ett särskilt betänkande.
Detta är nog så viktiga delar som de mera spektakulä-
ra delarna av konstitutionsutskottets arbete.
Det handlar om sådana saker som om Regerings-
kansliet har en vettig ordning för allmänna handling-
ars registrering och därmed tillgänglighet för allmän-
heten. Det handlar också om ifall regeringen på ett
bra sätt har använt sig av Lagrådet som regeringsfor-
mer föreskriver efter de reformer som genomfördes i
början av 80-talet. Det handlar vidare om ifall de
författningar som utfärdas efter riksdagsbesluten kan
komma ut i sådan tid att allmänhet och de som är
berörda hinner ta del av dem.
Fru talman! Jag tänkte göra några kommentarer
till dagens enhälliga betänkande i dessa frågor. Den
ordning som jag tar upp frågorna i sammanfaller nå-
gorlunda med en stigande ordning när det gäller vår
kritiska och våra ifrågasättande synpunkter.
Vi har undersökt bl.a. hur det har varit med löne-
sättningen för män och kvinnor inom Regeringskans-
liet. Såvitt vi kan se visar den bild som tonar fram på
en relativt hygglig jämställdhet när det gäller lönerna.
Vi har också tittat på de extrauppdrag som ett an-
tal framstående medarbetare i Regeringskansliet har
och på de löner som har utgått för dessa. Detta finns
också redovisat i dagens betänkande. Den här gången
har vi inte gjort det, men i fortsättningen skall vi titta
närmare på om det finns någon risk med dessa styrel-
seuppdrag vid sidan om det ordinarie uppdraget, dvs.
risk för jäv eller jävsliknande situationer.
En annan punkt som vi har tittat på är om det finns
vettiga rutiner i Regeringskansliet för hur man regist-
rerar allmänna handlingar. Den frågan har ju blivit än
viktigare med den nya tekniken och med elektroniska
meddelanden. Vi har kommit fram till att det finns en
användbar ordning framtagen inom Regeringskansliet
även för den nya tekniken.
För att lagar skall bli så bra som möjligt och för
att de skall stämma med grundlagarna finns det i re-
geringsformen från början av 80-talet fastslaget de
regler som gäller om när regeringen bör inhämta Lag-
rådets synpunkter innan man lägger fram förslag till
riksdagen. Den genomgång som vi har gjort tyder på
att man i de flesta fall på ett bra sätt har vänt sig till
Lagrådet. När det gäller de ärenden som man inte har
gjort det har man motiverat varför. Den bild som
framtonar på den här punkten är vi inte speciellt kri-
tiska emot, även om vi konstaterar att det i vissa fall
skulle ha varit av värde om man hade inhämtat Lagrå-
dets synpunkter, också i fråga om sådant som kan
förefalla vara av mer teknisk karaktär.
Fru talman! De två sista punkterna som jag tänkte
ta upp gäller frågan om antalet tjänstemän i Rege-
ringskansliet respektive när författningarna kommer
ut efter besluten.
Den genomgång som vi har gjort visar att antalet
tjänstemän i Regeringskansliet återigen stiger. Ser
man tillbaka över ett antal år kan man undra om Re-
geringskansliets uppgifter verkligen har blivit så
oändligt mycket mera betungande som antalet tjäns-
temän antyder. Jag skall bara nämna ett par siffror. I
mitten av 70-talet var det 1 200-1 300 tjänstemän
anställda i Regeringskansliet. Den senaste siffran -
exklusive Utrikesdepartementet - som redovisas i
betänkandet ligger på mellan 2 200 och 2 300 tjäns-
temän.
Det förefaller också som att det under den senaste
perioden - från den 1 januari 1996 och fram till som-
maren i fjol - har skett en relativt stor ökning. Vi
noterar att den sammanfaller med att Regeringskans-
liet sedan den 1 januari 1997 är en myndighet, men vi
har inte dragit några slutsatser av det. Man kan förstås
fundera över om det faktum att man numera är en
enda myndighet - vilket skulle antyda vissa effektivi-
seringsmöjligheter - skulle vara orsaken till att det har
blivit fler tjänstemän. Men vi nöjer oss med en be-
skrivning över vad som har hänt med antalet tjänste-
män sett över tiden.
Till sist vill jag ta upp en punkt där utskottet är
mest kritiskt. Det gäller frågan om när författningar
utfärdas efter kammarens beslut. Detta har länge varit
ett problem och det är många olika regeringar som har
varit skyldiga till att det har lagts fram förslag till
riksdagen i sådan tid att det i praktiken har blivit
väldigt kort tid mellan det att besluten har fattats och
författningarna kan komma ut till den allmänhet som
kan var intresserad av den.
Vi noterar att det har skett en mindre förbättring.
Men under 1996 - det år som vi har undersökt - har
mer än hälften av alla författningar kommit ut kortare
tid än fyra veckor efter det att riksdagen har fattat
beslut. Nästan en tredjedel av alla författningar har
kommit ut inom två veckor. Detta är fullständigt oac-
ceptabelt.
Upppenbarligen finns det grundläggande problem
med detta, eftersom det har varit så svårt att göra
något åt det. Fler av oss som arbetar med politik,
antingen i opposition eller i regeringsställning, känner
väl till problemen vad det gäller önskemålet att få
fram beslut så fort som möjligt när man väl har be-
stämt sig.
Men den slutsats, fru talman, som utskottet drar är
att den andel av författningar som kommer ut så här
sent är oacceptabelt hög. Det vilar förstås en hel del
ansvar på regeringen. Men utskottet konstaterar också
att det vilar ett ansvar på riksdagen i den meningen att
om riksdagen när det är dags att fatta beslut konstate-
rar att det är alldeles uppenbart att det inte finns nå-
gon rimlig tid för att publicera författningarna så är
det riksdagen som lagstiftare som bestämmer när
lagen skall träda i kraft. Man kan alltså även från
riksdagens sida göra någonting åt det.
Fru talman! Låt oss hoppas att det nästa gång vi
granskar detta har skett mer påtagliga förbättringar på
den här punkten. Konstitutionsutskottet avser att fort-
sätta att bevaka denna fråga och, om det behövs,
återkomma till kammaren med fortsatta påpekanden
om det inte har skett någon förbättring.

Anf. 20 KURT OVE JOHANSSON (s):
Fru talman! KU:s granskningsbetänkande nr 10 är,
som Bo Könberg har understrukit, intressant av flera
olika skäl. Det är ett enigt betänkande. Det finns inga
reservationer. Det tar upp viktiga och intressanta
administrativa frågor. Sättet på vilket det har lagts på
riksdagens bord har också, enligt min mening, sitt
intresse.
I decennier har konstitutionsutskottets granskning
av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas
handläggning behandlats och redovisats för riksdagen
i ett samlat betänkande en gång om året. Nu lägger
utskottet fram ett betänkande inom ramen för vad vi
kallar för administrativa ärenden och där vi på ett
begränsat antal områden har genomfört fördjupade
studier.
Kanske är detta ett nytt sätt för KU att arbeta som
har kommit för att stanna. Personligen hoppas jag att
det blir så. Inom utskottet tycks det också råda stor
enighet om att denna innovation i granskningsarbetet
har varit av godo. Jag är naturligtvis medveten om att
det kan anföras skäl både för och emot. Men det kan
ju aldrig vara fel att pröva nya arbetssätt som inte
äventyrar kvaliteten och effektiviteten i granskningen
av regeringens handläggning av olika frågor.
Vi borde kanske inom utskottet diskutera om vårt
granskningsarbete skulle tjäna på att granskningsbe-
tänkandena löpande lades fram på riksdagens bord
allteftersom de anmälts till utskottet. Jag tror att
granskningsfrågor av stort allmänt intresse skulle
tjäna på att bli behandlade medan de alltjämt är ak-
tuella. En lämplig tidpunkt att diskutera en sådan
fråga torde väl vara när konstitutionsutskottet gör sin
årliga utvärdering av årets granskningsarbete.
KU10 är, som redan sagts, ett enigt betänkande.
Att så är fallet är egentligen inget unikt när det gäller
den administrativa granskningen. Här brukar vi för
det mesta bli överens i utskottet. Det ger naturligtvis
den administrativa granskningen en särskild tyngd. En
klok regering gör naturligtvis sitt yttersta för att rätta
till de brister som kommer till uttryck av en enig riks-
dag. Att så är fallet får vi belägg för när regeringen
inom kort överlämnar sin skrivelse till riksdagen,
kommittéberättelse 1998. De påpekanden som KU
gjorde vid sin granskning och som redovisades i be-
tänkandet 1995/96:KU30 har regeringen nu, såvitt jag
förstår, tagit till sig.
Gränslandet mellan juridik och politik är ju inte
lika elektrifierat, om jag får uttrycka det så, i den
administrativa granskningen som den är i de övriga
granskningsärendena, som Bo Könberg också påpe-
kade. Måhända skulle KU:s övriga granskning också
tjäna på att bli litet mer avspänd och mer lik den ad-
ministrativa. Jag tror att det hade varit bra om Bo
Könberg som nyvald ordförande i utskottet hade velat
arbeta för en sådan utveckling.
Fru talman! Utskottet redovisar i detta betänkande
utvecklingen inom Regeringskansliet och löneförhål-
landena mellan kvinnor och män inom olika personal-
kategorier. Vi kan konstatera att antalet anställda
inom Regeringskansliet, precis som Bo Könberg sade,
under senare år har börjat öka. Det finns enligt min
mening flera orsaker till detta. Sannolikt har t.ex.
medlemskapet i EU medverkat till att det har blivit på
det sättet. Uppenbart är, som vi skriver i utskottsbe-
tänkandet, att den högsta ledningen av statsförvalt-
ningen numera står inför ökande krav på flexibilitet i
skilda hänseenden.
Den översiktliga bild av löneförhållandena som
utskottet har tagit fram föranleder oss inte till något
särskild uttalande, men det är en fråga som jag för-
modar att utskottet med största sannolikhet kommer
att fortsätta att följa. Utskottet avser också, som Kön-
berg var inne på, att vid en kommande granskning ta
upp frågan om det finns risk för jäv när tjänstemän
inom Regeringskansliet har uppdrag som ledamöter i
styrelser för statliga företag och affärsverk. Jag tror
att det är väldigt viktigt att konstitutionsutskottet i
kommande granskning fördjupar sig i denna proble-
matik.
Utskottet har också granskat regeringens proto-
koll. Det framgår av vår redovisning att det har före-
kommit rättelser och strykningar som har gjorts för
hand och som inte har signerats eller särskilt be-
styrkts. Det är, som vi ser det från utskottets sida, inte
en idealisk ordning. Vi utgår från att den praxis som
har tillämpats i regeringsarbetet i detta avseende tas
upp till övervägande i Regeringskansliet. Den sista
meningen kanske låter litet grand kryptisk, men på ren
svenska betyder det att vi i utskottet utgår från att
regeringen ändrar sig på den här punkten och ser till
att det blir förbättringar.
När det gäller författningsutgivningen kan vi, som
Könberg sade, glädja oss åt att en viss förbättring har
skett. Andelen författningar som har kommit ut mind-
re än fyra veckor före ikraftträdandet har minskat
något i jämförelse med föregående år, alltså 1995
eftersom det är år 1996 som vi har granskat. Likaså
har antalet författningar som har kommit ut senare än
två veckor före ikraftträdandet minskat. Men konten-
tan från utskottets sida blir, som har sagts, att andelen
för sent utkomna författningar är oacceptabelt hög.
Här finns det alltså anledningar att göra ansträngning-
ar för att åstadkomma snabba förbättringar.
Ansvaret för för sent utkomna författningar kanske
inte enbart kan lastas regeringen. Enligt min mening
är det nödvändigt att det etableras ett närmare samråd
mellan riksdag och regering på den här punkten. Det
behövs också ett närmare samråd med utskottens
kanslier för att få till stånd mer realistiska tidsplaner.
Först då tror jag att det går att komma till rätta med
för sent utkomna författningar. En sista utväg kan ju
vara den som Bo Könberg hänvisade till, nämligen
att skjuta upp ikraftträdandet av en lag. Rättssäker-
hetssynpunkter kan i vissa fall tala för detta. Den här
utvägen är alltid möjlig för riksdagen att ta till om det
skulle visa sig vara nödvändigt.
Till det positiva i utskottets granskning kan väl
ändå räknas yttrandena från Lagrådet. När det gäller
skälen för att inte inhämta Lagrådets yttrande kan
nämnas att dessa, med något enstaka undantag, har
redovisats tydligt och lättillgängligt i regeringens
propositioner. I budgeten och vårpropositionen har
redovisningen ännu inte funnit sina former. Det kan
man delvis ha förståelse för. Det är ju så nytt. Men
enligt utskottets mening är det angeläget att redovis-
ningen också i dessa propositioner görs på ett lättill-
gängligt sätt.
Det kan också konstateras att regeringen i de flesta
fall har följt Lagrådets synpunkter. När så inte har
skett har man ingående motiverat sina ställningsta-
ganden. Det är bra att regeringen har gjort det. Det är
precis som det skall vara.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till hemstäl-
lan i utskottets betänkande.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 11 §.)

6 § Standarder för sändning av TV-signaler,
m.m.

Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1997/98:KU12
Standarder för sändning av TV-signaler, m.m. (prop.
1997/98:34)

Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut fattades efter 11 §.)

7 § Kommunala kompetensfrågor m.m.

Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1997/98:KU13
Kommunala kompetensfrågor m.m.

Anf. 21 JERRY MARTINGER (m):
Fru talman! Den näringsverksamhet som bedrivs
av kommuner och landsting har varit föremål för en
intensiv debatt under de senaste åren. Enligt 2 kap.
7 § kommunallagen är det visserligen tillåtet för
kommuner och landsting att driva näringsverksamhet,
men det skall i så fall ske utan vinstsyfte och gå ut på
att tillhandahålla allmännyttiga anläggningar eller
tjänster åt kommunmedlemmarna eller medlemmarna
i landstinget.
Att det har uppstått en debatt beror på att de
kommunalt ägda företagen i stor utsträckning gynnas
av sina ägare, dvs. kommuner och landsting. Det är
väl i och för sig inte så konstigt att en ägare gynnar
sitt företag. Men man måste då ha klart för sig att
kommunerna inte är några vanliga ägare. Bara exem-
pelvis den kommunala beskattningsrätten ger en
enorm fördel för kommunala företag i jämförelse med
privata företag. Dessutom har kommuner och lands-
ting under senare år utökat sin näringsverksamhet till
sådant som inte kan anses ligga inom ramen för deras
formella kompetens och naturliga verksamhetsområ-
den.
I 2 kap. 1 § kommunallagen står det att kommuner
och landsting själva får ta hand om sådana angelägen-
heter som är av allmänt intresse och som har anknyt-
ning till kommunens eller landstingets område eller
till deras medlemmar och som inte skall handhas
enbart av staten, av annan kommun, av annat lands-
ting eller av någon annan.
Verksamheter som t.ex. energi samt vatten och
avlopp har av tradition, får man väl säga, ansetts ligga
inom ramen för kommunallagens 2 kap. 1 och 7 §§.
Men när kommunerna t.ex. börjat köra budbilar och
driva tvätterier, plåtslagerier, frisersalonger, butiker
och gym, då har man på alltfler håll börjat diskutera
gränserna för vad en kommun egentligen skall hålla
på med.
Vi har nu kommit till ett läge där det inte verkar
finnas någon verksamhet som är främmande för
kommunalt engagemang. Kommunerna startar stän-
digt verksamheter som tidigare varit otänkbara för
kommunal hantering. Det sker såväl inom förvalt-
ningarna som i kommunalt hel- eller delägda företag.
I Klintehamn på Gotland driver Gotlands kommun
faktiskt en blomsteraffär. Man kan därmed komma att
konkurrera ut de privata blomsterförsäljarna på orten.
I en av dessa - Klinte Handelsträdgård, som är ett
familjeföretag med tre arbetande personer - får man
verkligen jobba hårt för att hålla jämna steg med den
kommunala blomförsäljningen. Jag har här i min hand
den prislista som den kommunala blomsterförsäljaren
distribuerade i julas. Det är rejält låga priser som det
handlar om. Det är t.ex. begonia 20-25 kr, cyklamen
25 kr, saintpaulia 20 kr och hyacinter 10 kr.
Fru talman! Kommunerna skall naturligtvis inte
syssla med affärer utan endast med angelägenheter
som måste lösas gemensamt, t.ex. myndighetsutöv-
ning. Grunden för vår frihet och vårt välstånd är
marknadsekonomin, och i en marknadsekonomi är
företagen privat ägda. Offentliga och privata företag
som agerar på konkurrensmarknader har mycket olika
förutsättningar. Därför är det omöjligt att åstadkomma
full konkurrensneutralitet.
I första hand beror detta, som jag tidigare nämnde,
på att all kommunal verksamhet ytterst garanteras av
skattemedel. Kapitalet i ett kommunalt företag är
därför inte lika flyktbenäget vid t.ex. dålig lönsamhet
som kapitalet i ett privat företag. Varje krona i det
privata företaget är ju alltid en riskerad krona som
satsas med krav på förräntning. Går ett privat företag
dåligt så flyr kapitalet. Går ett kommunalt företag
dåligt så pumpar kommunen bara in nya pengar. Man
har ju möjlighet att skaffa fram nästan hur mycket
pengar som helst - oberoende av det kloka i place-
ringen som sådan.
Den kommunala verksamheten kan i all evighet
finansieras med skattemedel eller förlusttäckning från
de kommunala huvudmännen. Det finns många exem-
pel på kommunala företag som fortsätter sin verksam-
het år efter år trots att de går med förlust.
Det är ovanligt att kommunerna ställer några
egentliga ekonomiska krav på verksamheten i exem-
pelvis kommunägda aktiebolag. Man gör sällan några
större anspråk på avkastning på insatt eget kapital.
Ofta avsäger man sig aktieutdelning. Man ger kapi-
taltillskott eller s.k. ägartillskott och skriver in för-
lusttäckningsgarantier redan i bolagsordningen. Nä-
ringsverksamhet i kommunal regi innebär därför ett
lågt ekonomiskt risktagande - eller i många fall inget
alls - jämfört med privata företag. Det snedvrider
alltså konkurrensen till de privata företagens nackdel.
Eftersom de kommunala företagen är mycket nära
bundna till den egna kommunen eller det egna lands-
tinget, finns det ofta en mängd kostnader som är ge-
mensamma för den kommunala förvaltningen och det
kommunala företaget. Det är självfallet mycket svårt
att på ett rättvist sätt fördela dessa kostnader så att
den kommunala, skattefinansierade, förvaltningen inte
får bära en alltför stor andel av de gemensamma kost-
naderna.
Den här situationen innebär att kommuner och
landsting vid exempelvis en anbudstävlan ofta kan
beräkna anbudspriser med lägre riskmarginaler än
konkurrerande privata företag. Det finns också många
exempel på att kommuner favoriserat egenregin i
samband med upphandlingar även om buden från de
kommunala företagen inte legat lägst. Jag kan ge flera
exempel på det - för att nu inte tala om alla de fall där
kommuner helt enkelt struntat i att tillämpa anbuds-
förfarande och i stället gjort direktköp från ett eget
företag eller en egen förvaltning.
Det förhållandet att anbudstävlingar inte uppfyller
rimliga krav på rättssäkerhet och likabehandling av
anbudsgivarna kan för övrigt leda till att allt färre
privata företag bryr sig om att lämna anbud vid of-
fentlig upphandling. Det är nämligen ofta en tids- och
kostnadskrävande process att färdigställa anbud. Färre
privata anbud kan på sikt leda till sämre fungerande
konkurrens och därmed också sämre kvalitet på
marknaden.
Den indirekta stödgivning som består i att kom-
muner och landsting ger förmånliga lån och kommu-
nal borgen är naturligtvis ytterligare en konkurrens-
fördel för det kommunala företaget. Genom att finan-
sieringen av den kommunala verksamheten garanteras
med kommunal borgen kan exempelvis ett kommunalt
bolag lättare få en låg kapitalkostnad i jämförelse med
privata konkurrenter. Kommunala företag får i all-
mänhet också låna pengar av kommunala kreditinsti-
tut till lägre ränta än vad enskilda företagare får hos
affärsbankerna. Att kommunala företag får låna peng-
ar till lägre ränta beror i och för sig inte på att det
kommunala företaget är säkrare som sådant, utan på
att det är skattebetalarna som i realiteten bjuder på
skillnaden mellan normal och kommunal ränta.
Det fel som anhängarna av kommunala företag gör
sig skyldiga till, fru talman, är att man resonerar som
om skattebetalarnas pengar på något sätt är gratis.
Men så är inte fallet. Pengar som kommer från kom-
munens skattebetalare har alltid en alternativ an-
vändning hos dessa skattebetalare själva.
Att se saken på annat sätt är fel, dels från allmän
rättssynpunkt - man skall inte plocka av medborgarna
mer pengar än vad som är absolut nödvändigt - dels
också från synpunkten att människor som betalar höga
skatter riskerar att få det sämre ekonomiskt och där-
med också vara tvungna att ansöka om bidrag från
exempelvis den egna kommunen. Man får en rund-
gång som alla tar skada av.
När det gäller medborgarnas möjlighet till insyn i
de kommunala företagen - jag tänker då i första hand
på de kommunala aktiebolagen - har dessa bolag
under alla år varit skyddade från insyn just därför att
de har varit aktiebolag.
De som talar varmt för kommunal näringsverk-
samhet brukar ofta säga att allt har blivit så mycket
öppnare nu när offentlighetsprincipen också gäller de
kommunala bolagen. Men så förhåller det sig inte
riktigt. För den enskilde medborgarens del föreligger
det faktiskt fortfarande stora skillnader mellan kom-
munal förvaltning och kommunala bolag. Offentlig-
hetsprincipen fungerar nämligen inte i praktiken på
det sätt som många tror.
För det första är ju regleringen av de kommunala
aktiebolagen i grunden fortfarande privaträttslig,
medan den kommunala lagstiftningen är offent-
ligrättslig.
För det andra finns det en särskild bolagskultur
som gör att det ofta brister i rutiner och attityder be-
träffande insynen. Den gamla principen om liten insyn
i aktiebolagen hänger så att säga kvar.
För det tredje ligger det i sakens natur att sekre-
tesslagen kan användas i ganska stor omfattning i ett
aktiebolag. Mycket av det som behandlas i ett bolag
har ju betydelse för företagets ställning på marknaden,
varför en hel del kan hemligstämplas som affärshem-
ligheter.
För det fjärde, vilket kanske är det viktigaste, sak-
nar kommunmedlemmarna fortfarande rätt att över-
klaga besluten i ett kommunalt bolag. En kommun
skall visserligen förvissa sig om att den får yttra sig
innan viktigare beslut fattas i de kommunala bolagen,
men kommunens yttrande är å andra sidan inte bin-
dande för bolagen.
Det har ibland påståtts att offentliga företag skulle
företräda något slags högre moral än privata företag.
Men sådana påståenden skall det väl knappast vara
nödvändigt att bemöta längre efter de många exempel
på missbruk från kommunala bolagsmäns sida som
kommit fram under de senaste åren, då det varit fråga
om allt från vidlyftig representation med resor,
krogbesök och besök på olika klubbar till rena
oegentligheter i form av bedrägerier och andra brott.
En av anledningarna till att sådant har kunnat ske
har självfallet varit den oklara konstruktion som ett
kommunalt bolag utgör i sin egenskap av både pri-
vaträttslig och offentligrättslig skapelse. De bolags-
män som har missbrukat sin ställning har i många fall
uppenbarligen trott att de har befunnit sig i ett slags
skyddad zon där de har haft rätt att agera som de vill
och utan något större personligt ansvar. Jag är överty-
gad om att det är förödande när förtroendevalda per-
soner missbrukar sin ställning, eftersom det lätt kan
resultera i att andra medborgare får en mer lättsinnig
syn på vad som är rätt och fel. Det kan i sin tur leda
till en allmän moralupplösning med ökad brottslighet
som följd.
Erfarenheterna från de kommunistiska öststaterna
visar tydligt att korruption och normlöshet hos makt-
havarna leder till korruption och normlöshet även hos
ett lands befolkning. Den enskilde medborgaren frå-
gar naturligtvis varför han måste rätta sig efter lagar
och normer när de ledande och förtroendevalda inte
gör det.
Fru talman! Det behövs mycket nytt företagande i
Sverige, inte minst i dag när arbetslösheten är hög.
Den omfattande kommunala näringsverksamheten
riskerar att allvarligt skada den fria marknaden. Om
kommuner fortsätter att driva kommunala företag i
stor skala finns det ingen möjlighet för lokala småfö-
retag att växa fram på grund av den snedvridning av
konkurrensen som de kommunala företagen skapar. I
många kommuner kommer de mindre privatföretagen
att vara utslagna redan på förhand.
Det nuvarande regelverket räcker inte till för att
hindra kommuner och landsting att ge sig in på af-
färsmässig verksamhet som inte ligger inom ramen för
vad som kan anses vara en naturlig kommunal upp-
gift. Riksdagen bör därför hos regeringen hemställa
om förslag till sådana ändringar i kommunallagen
som syftar till att minska omfattningen av närings-
verksamheten i kommuner och landsting. Tillkomsten
av nya kommunala bolag bör förhindras och avveck-
lingen av de befintliga främjas, så att de missförhål-
landen som i dag förekommer kan undanröjas. Reg-
lerna i kommunallagen om laglighetsprövning bör
ändras så att det blir möjligt för förvaltningsdomsto-
larna att pröva kompetensenligheten i den verksamhet
som ett kommunalt företag bedriver. Det bör också
införas ett straffrättsligt sanktionssystem för de fall en
kommun inte rättar ett av en förvaltningsdomstol
upphävt beslut samt ett personligt vitesansvar vid bl.a.
utebliven eller otillräcklig rättelse av upphävda beslut
inom kommunal verksamhet.
Som framgått av vad jag tidigare har sagt utgör
kommunernas borgensåtaganden ett problem, bl.a.
därför att de kommunala företagen får en orättmätig
kostnadsfördel i förhållande till de privatföretag som
konkurrerar på samma marknad. Men det finns också
något som heter solidarisk borgen och som innebär att
en kommuns invånare kan bli tvungna att med skatte-
medel betala en annan kommuns skulder. Kommunal-
lagen bör ses över även på denna punkt och resultera i
att möjligheten att teckna borgen antingen helt tas
bort eller också inskränks till att avse endast upplå-
ning med anknytning till kommunens obligatoriska
uppgifter.
Jag har här talat för samtliga reservationer i det
betänkande som vi nu behandlar, och jag yrkar bifall
till reservation 1.

Anf. 22 ANDERS JOHNSON (fp):
Fru talman! Jag vill för Folkpartiets del yrka bifall
till reservationerna 1 och 2. Folkpartiet stöder också
reservation 3.
I år kan vi fira 150-årsjubileer av två viktiga mil-
stolpar i svenskt samhällsbygge. 1848 fick Sverige
den första aktiebolagslagstiftningen. Samma år ägde
också de första baptisdopen rum i Sverige, nämligen i
Frillesås i norra Halland, vilket kan betecknas som
starten för Folkrörelsesverige.
Det kan tyckas som om detta är två väsensskilda
händelser, men de är uttryck för samma genomgri-
pande sociala rörelse som omformade Sverige under
1800-talet, nämligen associationsandan.
Även den moderna kommunen, som tillkom ge-
nom kommunallagarna 1862, är ett utflöde av asso-
ciationsandan. Den byggde på tanken att samhället
inte skulle organiseras som en enda hierarki där alla
delar av samhället utgjorde olika korporationer under
kungen. I stället skulle människor ges frihet att själva
sluta sig samman i associationer för att lösa gemen-
samma problem.
En av mina företrädare som liberal skriftställare,
verksam i konstitutionsutskottet, Erik Gustaf Geijer
konstaterade 1844 följande:
"Associationsprincipen är tidens räddningsmedel.
- - - Sprängningen av de i exklusiva rättigheter för-
härdade korporationerna frigör just den naturliga
associationsandan. - - - I industriellt och finansiellt, i
litterärt och vetenskapligt, i moraliskt och religiöst
hänseende visar sig denna nya associationsanda. Alla
dessa bolag, sällskap, föreningar för egna och för
allmänna ändamål, höra tidens tecken till."
Associationsandan innebar bl.a. att skråväsendet
avskaffades. Dess ekonomiska funktion övertogs av
moderna bolagsformer, främst aktiebolaget. Dess
politiska och sociala funktioner övertogs av kommu-
nerna.
Trots att aktiebolaget och kommunen har en ge-
mensam historia, skapades de för två helt olika syften.
Aktiebolaget skapades för att utgöra en effektiv aktör
på konkurrensutsatta och snabbt föränderliga markna-
der. Kommunerna skapades för att vara en plattform
för gemensamt beslutsfattande i gemensamma angelä-
genheter.
Under det senaste decenniet har det blivit allt van-
ligare att gifta ihop dessa två associationsformer och
skapa kommunalt ägda aktiebolag. Det har säkert
gjorts i förhoppningen att man därigenom skall skapa
det bästa av två världar - att förena demokratisk
styrning med marknadsekonomisk effektivitet. Men
resultatet har normalt blivit det motsatta. Vi har fått
hybrider som varken är utsatta för en demokratisk
kontroll eller för en marknadsekonomisk kontroll.
De kommunala bolagen skadar därför flera viktiga
strävanden för ett gott samhälle.
För det första inkräktar de på viktiga demokratiska
värden.
Insynen blir sämre därför att man i bolagen - med
rätt eller orätt - gärna åberopar affärsmässiga hänsyn
för att hålla saker hemliga.
Kontrollen blir sämre, eftersom bolagens beslut
inte kan överklagas på samma sätt som nämndbeslut.
Medborgarna tvingas satsa skattepengar som risk-
kapital, inte så sällan i verksamheter som ligger utan-
för kommungränsen eller som på annat sätt strider
mot den kommunala kompetensen.
För det andra skadar de kommunala bolagen - när
de ägnar sig åt näringsverksamhet - viktiga marknad-
sekonomiska värden.
Redan genom sin existens rycker de undan grun-
den för privat företagsamhet, en privat företagsamhet
som genom sin inneboende dynamik skulle ha kunnat
skapa nya produkter, nya marknader och nya jobb.
Ofta kan kommunala bolag dessutom, som Jerry
Martinger har belyst i sitt anförande, genom särskilda
förmåner snedvrida konkurrensen och skada enskilda
företag, t.ex. genom kommunal borgen, en egen mo-
nopolskyddad sfär eller andra förmåner från kommu-
nens sida.
Över huvud taget talar all erfarenhet för att poli-
tiskt styrda organ inte är särskilt bra på att driva affä-
rer, och det ligger inget underligt i det. Affärsverk-
samhet bygger på konkurrens. Politiken skall sträva
efter gemensamma lösningar.
Affärsverksamhet bygger på frivillighet - frivilligt
risktagande och frivilliga affärer. Politisk makt bygger
på obligatoriskt medlemskap i kommunen.
Dåliga affärsidkare försvinner därför att de kon-
kurreras ut. En kommun kan aldrig konkurreras ut.
Framgångsrik affärsverksamhet präglas av flexi-
bilitet. Framgångsrik politik innebär att bygga stabila
strukturer. Affärsverksamhet bygger på att hitta lön-
samma produkter på lönsamma marknader. Politiken
skall tillgodose socialt angelägna behov och vara lika
för alla.
Herr talman! Aktiebolaget har skapats för att kun-
na bedriva effektiv affärsverksamhet. Kommunen har
skapats för att effektivt kunna hantera gemensamma
lokala angelägenheter.
Då man gifter ihop de här två associationsformer-
na uppstår alltför ofta rena vilda vänstern: dålig de-
mokrati och dålig ekonomi. Det beror inte på indivi-
der eller på tillfälligheter. Det beror på ett systemfel.
Även om det finns kommunala bolag i Sverige
som, efter omständigheterna, sköts på ett bra sätt, är
det ingen tillfällighet att de flesta kommunala skanda-
ler under senare år har uppstått i hägnet av bolags-
formen.
Om man skapar organisationer som varken är ut-
satta för en effektiv demokratisk kontroll eller en
effektiv marknadsekonomisk kontroll, är det inte så
underligt att man ibland hamnar i situationer som
osökt leder tankarna till den senromerske kejsaren
Heliogabalus, han som enligt kejsarkrönikan i en och
samma person förenade Västerns och Österns samtli-
ga laster.
Heliogabalus hade säkert väldigt roligt.

Anf. 23 PETER ERIKSSON (mp):
Herr talman! Vi har nu fått ganska omfattande
deklarationer kring frågan om kommunal näringsverk-
samhet. Speciellt redovisade Jerry Martinger en lång
lista över en utveckling innebärande att kommunerna i
Sverige griper in på alltfler områden. Jag tycker att
detta har en del väldigt tveksamma effekter.
Man kan försöka sätta sig in i situationen för en
småföretagare ute i landet när det plötsligt kommer en
konkurrent i kommunens skepnad. Man skall då för-
söka upprätthålla sitt företag och den egna inkomsten.
Det gäller att vidmakthålla någon form av lönsamhet i
verksamheten medan man konkurrerar med ett företag
som inte behöver ha någon lönsamhet. Syftet är redan
från början att det inte behöver gå med vinst.
Detta börjar t.o.m. ske inom områden som bloms-
terförsäljning. Det är ju synd att det är så långt till
Gotland. Var det 20 kr man där tog för petunior?
Det finns många bevis för att det skulle behövas
tydligare gränser för den kommunala näringsverk-
samheten. Den situation som vi har i dag, med ett
mycket luddigt regelverk och dessutom utan möjlighe-
ter till reella sanktioner mot dem som kliver in på
uppenbart privat område, är inte längre rimlig.
Jag tycker att det ur ett skattebetalar- eller väljar-
perspektiv i dag inte är särskilt lyckligt att ha det så
här. I många situationer kan det uppenbart ses som
rimligt att i större utsträckning värna och välja de
kommunala kärnområdena snarare än att försöka
rädda sysselsättning eller upprätthålla kommunal
verksamhet inom ganska perifera områden.
Jag håller också med Anders Johnson när han sä-
ger att politiker ofta är dåliga företagare. Företags-
verksamhet ingår inte i det uppdrag som vi är valda
för att utföra. Den uppgift som vi har som politiker,
både i riksdagen och ute i kommunerna, är tillräckligt
omfattande och viktig, och vi behöver inte ge oss in
på andras områden.
Jag yrkar därför bifall till reservation 1.

Anf. 24 MICHAEL STJERNSTRÖM (kd):
Herr talman! Det har under senare år märkts en
förändring i kommunernas verksamhet. Flera kommu-
ner har börjat sälja tjänster och varor på marknader
som tidigare enbart de privata företagen var verk-
samma på. Av flera skäl inger detta oro. För det första
konkurrerar kommuner och privata företag ofta inte
på lika villkor. Kommunerna har konkurrensfördelar,
främst beskattningsrätten, som ger en i princip obe-
gränsad tillgång på kapital. För det andra innefattar
näringsverksamhet också risker. Kommunmedborgar-
nas tillgångar kan gå förlorade genom kommunens
företagande. Förluster i kommunala bolag kan då
äventyra resurser till kommunal kärnverksamhet som
vård, omsorg och skola.
I dag finns det ca 1 500 helägda och 800 delägda
kommunala bolag. Många gånger är konkurrensen
mellan dessa bolag och privata bolag osund. Drygt
hälften av anmälningarna till Konkurrensverket riktar
sig mot kommuner, landsting och statliga organ.
Dagens kommunallag är inte tillräcklig för att
precisera hur långt den kommunala kompetensen
sträcker sig. Vi kristdemokrater menar att reglerna på
detta område måste ses över för att kunna skärpas och
tydliggöras. Kommunallagen medger inte att kommu-
nerna driver kommersiellt företagande. Den godkän-
ner bara sådan kommunal näringsverksamhet som är
allmännyttig och som drivs utan vinstsyfte. För all
kommunal verksamhet gäller dessutom att den skall
tillgodose ett intresse inom kommunen. Dessa be-
gränsningar gäller också kommunala bolag.
Kristdemokraterna har en mycket restriktiv syn på
kommunal näringsverksamhet och kommunala bolag.
Kommunal näringsverksamhet skall så långt som
möjligt undvikas. Det finns alltför många exempel på
hur kommuner använt sin dominerande ställning för
att konkurrera ut privat näringsverksamhet. Karlstad
kommun säljer genom Tekniska Verken icke allmän-
nyttiga varor eller tjänster till företag och privatperso-
ner. Det handlar bl.a. om verkstadsarbeten och för-
säljning av växter och plantor, som vi hört exempel på
tidigare här i dag. Örebro kommun säljer genom
Transport och Teknik icke allmännyttiga varor eller
tjänster till företag och privatpersoner. Det handlar
om fordonstvätt, verkstadsservice, reparationer, till-
verkning av skyltar och dekaler samt försäljning av
allehanda slag, t.ex. av kläder. Dessa exempel är
hämtade ur en rapport som Företagarnas Riksorgani-
sation har gjort.
Listan på kommuner som ägnar sig åt otillbörlig
kommunal näringsverksamhet kan göras mycket lång.
Jag har ett exemplar i bänken för den händelse att
någon skulle vara nyfiken på den.
Under senare decennier märks två tendenser: att
kommunala bolag som driver näringsverksamhet har
ökat kraftigt i antal samt att bolagen i många kommu-
ner och landsting ingår i koncerner.
Kommunallagens bestämmelser om offentlighet
försvåras när verksamheten drivs som bolag. Den
offentligrättsliga lagstiftningen förlorar i styrka, efter-
som bolagens verksamhet även påverkas av aktiebo-
lagslagen. Denna gråzon är mycket olycklig. Aktiebo-
lagslagen tillkom för att reglera en helt annan typ av
verksamhet än den som nu bedrivs av flertalet kom-
munala bolag.
Regeringen bör ta initiativ till en översyn av
kommunallagen beträffande kommunal näringsverk-
samhet och kommunala bolag. Syftet med en sådan
översyn skulle vara att minska kommunernas osunda
konkurrens med näringslivet. Det skulle vara mycket
intressant att höra hur utskottsmajoriteten ser på
kommunernas osunda konkurrens.
Herr talman! Mot bakgrund av det anförda vill jag
yrka bifall till reservation 1 samt till motion
1997/98:K520 under mom. 2.

Anf. 25 PÄR-AXEL SAHLBERG (s):
Herr talman! Ganska ofta för vi diskussion i riks-
dagens kammare om den kommunala kompetensen
och andra därmed sammanhängande frågor. Debatten
är sig ofta ganska lik, även om vi i år har lyckats ta
oss till både romerska kejsare och lagstiftningens
framväxt på 1800-talet, vilket jag tyckte var mycket
intressant att få beskrivet här.
Det känns ändå som om det är en lång rad frågor
som man helt bortser från i debatten. Jag tycker att det
är angeläget att riksdagens debatt ligger i framkant av
de aktuella frågorna. Då lämpar det sig kanske inte att
man talar i en mer populistisk anda, om hur saker och
ting har varit eller hur de måhända fortfarande uppfat-
tas, när vi i själva verket har medverkat till en lag-
stiftning som kraftfullt har förändrat de förutsättningar
som nu kritiseras. Om man sedan gör det genom his-
torisk argumentation eller med blomsterspråk må vara
fritt val i det här sammanhanget.
Det finns en aspekt som helt har saknats i debatten
så här långt, och det är våra politiska kolleger i kom-
mun och landsting. Det är ju där besluten fattas. Ingen
har i den här debatten diskuterat våra kolleger ute i
kommun- och landstingsfullmäktige. Jag tror att det är
betecknande och litet olyckligt för vår debatt om de
kommunala frågorna, där vi alldeles för mycket an-
lägger ett slags uppifrånperspektiv.
Det blir tydligt när man läser t.ex. Folkpartiets
tidning Nu, som jag får varje vecka och bläddrar
förstrött i. Men jag blir naturligtvis intresserad när jag
ser mycket aggressiva folkpartistiska insändare där
man talar väl om sina kommunala bolag och tycker att
riksdagspolitikerna gärna ser ned på det som är deras
verksamhet.
Det är kanske inte det värsta. Självfallet kan det
finnas olika uppfattningar och åsikter i olika frågor
inom våra partier. Det som är värre är att detta samti-
digt innebär att vi inte värderar eller respekterar det
kommunala självstyret. I andra frågor är det en
mycket viktig debatt. När vi t.ex. diskuterar hur skat-
te- och kostnadsutjämningen skall ske är riksdagens
borgerliga partier starkt för det kommunala självsty-
ret. Då passar galoscherna. Men nu skall kommunerna
inte få bestämma hur saker och ting görs och sköts.
Jag tycker att vi skall försöka få de politiska
strukturerna i hela landet att hänga ihop, så att mode-
rata och folkpartistiska åsikter i riksdagen gärna kan
identifieras ute i kommuner och landsting. Så jobbar
vi mycket inom socialdemokratin; ibland lyckas vi,
och ibland får vi också de problemen.
Något annat som har hänt som inte alls har berörts
i debatten är det som också är en effekt av konstitu-
tionsutskottets tidigare yttranden, nämligen att frågan
om hur konkurrensen mellan offentlig och privat
sektor skall hanteras har utretts. Det har lett fram till
att regeringen den 4 december förra året fattade beslut
om direktiv till ett råd för konkurrens på lika villkor
mellan offentlig och privat sektor. Man skall nu i ett
partssammansatt organ gå igenom den typ av proble-
matik som finns. Det fanns då förslag om en lagstift-
ning i den här frågan, men av olika anledningar och
från olika håll kom det invändningar mot den här
typen av reglering.
Nu skall det här rådet börja arbeta. Direktiven är
skrivna. Man skall ta upp den typen av konflikter som
finns. Man skall ha ett fritt arbetssätt. Man skall fritt
kunna agera, driva fram och aktualisera de olika frå-
gorna, för att verkligen både borra i och handlägga
den typen av konflikter som kan finnas och som har
berörts i den här debatten. Detta är läget.
Vi hörde Jerry Martinger tala som om det är en
farsot som går fram över landet. Men utvecklingen
visar en ganska stor stabilitet. Det är inte många nya
kommunala bolag som kommer till; de minskar ibland
och ökar andra år. Det gör att bilden av en farsot, där
kommunala bolag skulle agera på en marknad på ett
illojalt sätt, inte är sann.
Vi har under en lång följd av år haft kommunala
bolag. De ägnar sig till övervägande del åt stora och
viktiga frågor som är centrala för den kommunala
kompetensen. Man kan möjligen hitta en och annan
blomsterhandel, t.ex. i Klintehamn, men det är svårt
att se den som exempel på en farsot, såvitt jag förstår.
Jerry Martinger talar också om kommunala företag i
stor skala. Jag tror att det är svårt att visa siffror bak-
om en sådan argumentering.
Det som kanske är allra viktigast att betona, som
jag tidigare sade, är den lagstiftning som nu gäller i
fråga om offentligheten i de kommunala bolagen,
såväl som i stiftelser och andra associationsformer.
När jag satt med i den kommunala förnyelse-
kommittén tittade vi på det här och konstaterade att
den här lagstiftningen började gälla den 1 januari
1995. Ganska få år har gått. Det kan säkert ligga en
del i de invändningar som finns om att en bolagskul-
tur lever kvar och att man där tror sig kunna dölja
verksamhet som måhända inte tål dagens ljus. Den
lagstiftning som vi har beslutat här i riksdagen ger
inte utrymme för ett sådant döljande. Oavsett om det
är ett bolag eller en kommunal verksamhet kan det
dock finnas frågor som man i olika skeden i en be-
redning behöver hålla under viss sekretess, men gene-
rellt sett gäller alltså den offentligrättsliga regleringen
av handlingars offentlighet i de kommunala bolagen.
Vår slutsats i kommittén var att det inte finns an-
ledning att föreslå någon lagändring rörande offent-
lighetsprincipen men att de problem som kan finnas
bör åtgärdas med utbildnings- och informationsinsat-
ser. Jag tror att det här rådet också kommer att med-
verka både till att debatten förnyas och till att man
blir klar över att denna lagstiftning gäller och därför
måste se till att leva enligt lagen.
Peter Eriksson har skrivit en reservation tillsam-
mans med moderater och folkpartister, och han har
hamnat i ovanligt dåligt sällskap i den här frågan.
Anmärkningsvärt nog talar inte heller han om de
politiska företrädarna ute i kommuner och landsting.
Det är ju där som man till slut gör de här övervägan-
dena och fattar besluten.
Michael Stjernström påpekade att här finns en
reglering, som gäller för en allmännyttig verksamhet
och ett kommunalt intresse, och de kommunala bola-
gen skall inte vara av kommersiell art. Regleringen
finns, sade Michael Stjernström, men slutsatsen var
ändå att vi skall ha mer reglering. Men riksdagens
hållning måste vara att den reglering som finns skall
gälla och att vi skall ha respekt för de lokala företrä-
darna ute i kommuner och landsting.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i
konstitutionsutskottets betänkande KU13 och avslag
på samtliga reservationer.

Anf. 26 ANDERS JOHNSON (fp) replik:
Herr talman! Pär-Axel Sahlberg sade att vi från
Folkpartiets sida visar bristande respekt för kommu-
nalpolitiker. Det gör vi inte alls. Jag underströk i
anförandet att problemet med kommunala bolag och
kommunal näringsverksamhet är systemfelet, inte att
politiker, företagsledare eller anställda i de kommuna-
la bolagen är dåliga och missköter sig.
Man har skapat en organisation med en egen, in-
neboende dynamik som leder till både demokratiska
och marknadsekonomiska problem. Jag kan väl i
denna slutna krets avslöja att jag själv sitter i styrelsen
för ett kommunalt bolag och har känt konflikten,
dynamiken och trycket på mig. Efter en vecka som
riksdagsman och med 15 års kommunal erfarenhet
känner jag mig inte riktigt som den store riksdags-
mannen som inte förstår kommunala problem. Det är
snarare fråga om det motsatta, åtminstone någon
vecka till.
Kommunalt självstyre kan inte användas som ar-
gument i den här debatten. Hela fundamentet i utskot-
tets betänkande är ju att det finns kommunala kompe-
tensbegränsningar, vilket också den majoritet som
Pär-Axel Sahlberg tillhör anser. Utskottsmajoriteten
säger att vi nu skall slå vakt om begränsningarna, att
de med nuvarande lagstiftning följs i allt väsentligt
och att det kan åtgärdas om de skulle överskridas.
Från Folkpartiets sida säger vi att man väldigt ofta
överträder dem.
Låt mig ge ett exempel. Det gjordes en studie över
kommunala tvättbolag. En ledande företrädare för ett
kommunalt tvätteri sade där: Vi har brutit mot lagen,
men det har blivit kutym att göra så. Precis så upple-
ver man det i många kommunala bolag - det har blivit
kutym att överskrida lagen och betrakta den som inte
så viktig. Det går inte heller att åtgärda detta, och
detta är problemet som den här debatten gäller, inte
respekten för kommunalpolitik eller kommunalt
självstyre.

Anf. 27 PÄR-AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Herr talman! Det är just det som är det kommuna-
la självstyret - att inom ramen för de lagar som denna
riksdag har fattat driva verksamhet. Man överväger de
olika förutsättningar som finns för besluten, och man
genomför de beslut man har en majoritet för. Det är
fråga om hur den nu gällande lagstiftningen tillämpas.
I mitt anförande sade jag - och det illustrerades ut-
märkt av Anders Johnsons exempel - att vi inte är
intresserade av vilken kutym som har utvecklats och
som avviker från lagstiftningen. Vi anser ju att lag-
stiftningen skall gälla.
Jag anser att felet som Folkpartiet och de andra
partierna som reserverat sig i dessa frågor gör också
den här gången är att de inte är redo att stå bakom den
lagstiftning som finns. I stället vill de springa vidare
till annan lagstiftning. Lagstiftningen är i det här av-
seendet ganska klar. En del frågor utreds fortfarande
och kommer att ytterligare skärpa den grundsyn som
finns.
Utskottet yttrar varje gång att den kommunala
verksamheten företrädesvis skall drivas i nämndform
men att det kan finnas skäl för en bolagisering eller
annan associationsform i olika sammanhang. Detta
ger lagen utrymme för. Jag vet att det finns en och
annan som gärna skulle tala för ett fullständigt förbud
i den här frågan. Och det är när detta kommer på tal
som de ilskna insändarna dyker upp i Folkpartiets
tidning.

Anf. 28 ANDERS JOHNSON (fp) replik:
Herr talman! Pär-Axel Sahlberg sade att han inte
är intresserad av hur kutymen ser ut, men det verkligt
intressanta är inte vad som står i lagboken utan hur
det ser ut i verkligheten, om lagen följs. Jag gav inte
något enstaka exempel, utan det finns rader av exem-
pel på att lagstiftningen inte följs. Det beror dels på
den inre dynamiken i aktiebolagsformen, dels på att
man inte kan tillämpa lagstiftningen effektivt, bl.a.
därför att möjligheter att överklaga beslut saknas.
Varje signal om att vi kanske skall vidga gränserna
eller att det inte är så allvarligt att man överskrider
kompetensbegränsningarna får spridningseffekter.
Jag skall ge ett sista exempel. Det sitter nu en
statlig utredning och tittar närmare på om man skall
vidga kompetensen ytterligare. Man har skickat ut en
enkät till kommunerna och frågat vad de vill syssla
med. I ett svar från en större kommun i norra Sverige
sägs att kommunfullmäktige där redan 1992 fastställ-
de att det var fritt fram att göra rader av saker som
uppenbarligen inte är förenliga med lagens anda.
Brevet till utredaren avslutades: Det vore bra om detta
kunde konfirmeras. Många bolagsföreträdare i kom-
munerna väntar på att riksdagen skall konfirmera att
de lagöverskridanden som blivit kutym är acceptabla.

Anf. 29 PÄR-AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Herr talman! Det är alldeles klart att det utifrån
olika perspektiv har funnits olika värderingar kring
den här frågan. Jag tycker dock att det är angeläget att
Anders Johnson, jag och alla andra står bakom den
lagstiftning som gäller. Där finns alldeles uppenbart
ett ganska tydligt staketverk kring hur detta skall
hanteras. Det är inga generella förbud, men det är
heller inte generellt öppet - just därför att man stän-
digt måste överväga vilka de centrala uppgifterna är
och hur de genomförs på bästa sätt.
Det låter naturligtvis litet anmärkningsvärt då An-
ders Johnson säger att det finns en inneboende dy-
namik i aktiebolagen som gör det svårt att följa lagen.
Jag hoppas verkligen att så inte är fallet. Självfallet
försöker människor här och var ta ut svängarna, men
vårt rättssystem och vår lagstiftning går ju ut på att
tydliggöra regelverket. Vi har instanser för att reglera
detta på olika sätt. Vi inrättar nu ett råd som skall se
över konkurrensen för att också komma åt de mer
systemmässiga problem som ligger i detta.
Men såväl vi som de kommunala företrädarna
skall utgå från lagstiftningen till dess att lagen är
ändrad. I detta läge har ingen här talat för att lagstift-
ningen inte är tillräcklig. I stället skjuter ni in er på
kutymerna, men dem accepterar vi inte som lagstift-
ningsunderlag.

Anf. 30 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Det är roligt att socialdemokraterna i
alla fall då och då kommer fram och talar om den
kommunala självstyrelsen. Jag tycker själv att det är
en väldigt viktig fråga. Nu har Pär-Axel Sahlberg valt
att ta upp ämnet. Det är bara synd att det alltid gäller
att värna rent perifera kommunala frågor. Det handlar
aldrig om att se till att ge kommunpolitikerna och folk
ute i kommunerna möjligheter att klara av själva kär-
nan, det centrala i verksamheten. När det gäller att ta
upp skatt och få skola och vård att fungera förs aldrig
det kommunala självstyret på tal här i kammaren.
Däremot vill socialdemokraterna hemskt gärna värna
möjligheterna att starta kommunala bolag för alla
möjliga verksamheter.
Jag tycker att det är en mycket märklig hållning.
Man borde försöka se det tvärtom. Det gäller att ska-
pa ett stort utrymme i kommunerna för ett kommunalt
självstyre inom en ram där man kan upprätthålla en
bra kommunal verksamhet inom de centrala och vik-
tiga områdena. Det gäller att få detta att fungera, inte
att sprida ut de kommunala resurserna på alla möjliga
områden och skapa möjligheter för kommunpolitiker
att också agera affärsmän. Det är ett bakvänt sätt att
se, och det är synd för kommunal verksamhet, för
skola och vård, att socialdemokraterna har den här
inställningen. Det förlorar vi alla på.

Anf. 31 PÄR-AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Herr talman! Jag kan möjligen förstå Peter Eriks-
sons utgångspunkt i hans resonemang. Men om jag
förstår det kommunala självstyret rätt och de kopp-
lingar som finns mellan de lokala valen, de lokala
företrädarna och det som är själva grunden i ett de-
mokratiskt, dynamiskt system, måste det bygga på att
de kommunala företrädarna har rätten och kompeten-
sen att fatta de beslut som behövs för att man skall
kunna driva den verksamhet man vill.
Jag tycker inte att Peter Eriksson behöver vara
förvånad över att det här är en socialdemokratisk idé.
Det är vi som har drivit frågan om kommunalisering
av skolan för att på så sätt ge det lokala ansvaret, det
lokala politiska systemet och väljarna ute i kommu-
nerna just den närhet som det kommunala självstyret
rymmer. Peter Erikssons bekymmer är att han har
lierat sig med partier som i detta avseende inte är
intresserade av ett dynamiskt politiskt liv på kommu-
nal nivå där man fattar dessa beslut.
Att skapa motsättningar mellan att ta upp skatt och
att driva verksamheten är alldeles orimligt. De kom-
munala bolagen är inte några stora jättar glufs-glufs
som äter upp kommunala resurser. Betoningen i den
här debatten ligger snarare på det som rådet skall se
över, dvs. hur vi på ett lämpligt sätt kan skapa de
riktiga balanserna mellan verksamhet som bedrivs i
kommunal, offentlig eller privat regi. Det är den de-
batten som aktualiserats här. Peter Eriksson har skrivit
på en reservation som går i en riktning som borde
vara Miljöpartiet främmande.

Anf. 32 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Det centrala för Miljöpartiet är att
försöka få en organisation i Sverige där vi ger kom-
munerna möjlighet att ta hand om sina centrala verk-
samheter. Vi vill ge ett stort spelutrymme och stora
möjligheter för den kommunala demokratin att funge-
ra, inte skapa möjligheter för kommunerna att gå in på
statens område eller på det privata näringslivets om-
råde.
Där behövs det rätt så klara och tydliga gränser så
att inte de olika organisationsformerna blandas sam-
man och så att inte politiker blir affärsmän. Det är ju
uppenbarligen något som har blivit ett problem i Sve-
rige. Det tycker jag att socialdemokraterna borde
fundera litet mer på. Varför har det blivit så, och
varför har så många socialdemokratiska kommunpo-
litiker hamnat i en företagsverksamhet som de inte
klarar av i stället för att sköta skola, vård och omsorg
i kommunerna?

Anf. 33 PÄR-AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Herr talman! Socialdemokraterna har medverkat
till att vi nu har offentlighetsprincipen i full sving,
också när det gäller kommunala bolag, från den 1
januari 1995 just i detta syfte. Den socialdemokratis-
ka idén har varit att skapa detta råd för konkurrens på
lika villkor mellan offentlig och privat sektor för att
ytterligare genomlysa denna problematik. Detta är
själva sakfrågan, och vi är på gång inom ett antal
områden.
Jag är inte heller nöjd med sakernas tillstånd, men
de skandaler som hänvisas till när det gäller kommu-
nala bolag har inte kunnat hänföra sig till den nu ak-
tuella lagstiftningen. Den är skärpt.
Det som Peter Eriksson fortfarande har problem
med är: Vad innebär den kommunala demokratin?
Vad innebär det kommunala självstyret? Jo, säger
Peter Eriksson nu, det innebär att riksdagen skall sätta
tydliga gränser. Jag uppfattar det inte så. Jag menar
att vi skall ha ett förtroende för det politiska arbetet,
för den politiska dynamiken och demokratin som
innebär att vi fattar beslut om regelverk och ramar
medan kommunala företrädare, landsting och kom-
muner sedan gör den verklighetsbedömning de behö-
ver för sina beslut. Det är det kommunala självstyret.
Det är det som Peter Eriksson vill begränsa. Därför
frågade jag om detta verkligen är miljöpartistisk poli-
tik.

Anf. 34 JERRY MARTINGER (m) replik:
Herr talman! Pär-Axel Sahlberg säger att de
kommunala bolagen inte har ökat i omfattning, och
det är riktigt att det under de allra senaste åren inte
har kommit till så många. Men lägg märke till att
varje kommun i Sverige fortfarande i genomsnitt har
fem rörelsedrivande kommunägda företag!
Det handlar i stället om att kommunerna gett sig in
på en mängd nya områden där de uppenbarligen inte
har att göra och där det hela strider mot den av riks-
dagen beslutade kommunallagen. Exemplet med den
kommunala blomsterhandeln i Klintehamn visar på ett
tydligt och verklighetsnära sätt att kommuner agerar
på områden där de som sagt inte har att göra. Lagen
bör därför ändras.
Det handlar också i stor utsträckning om att skat-
tebetalarnas pengar används på ett osunt sätt. Jag kan
ta ett exempel. Tierps kommun tvättar åt Sturebadet i
Stockholm. Om verksamheten inte går runt tvingas
Tierps kommunmedborgare och skattebetalare i prak-
tiken subventionera badgästerna på det privata Sture-
badet i Stockholm. Resultatet blir att konkurrensen
skadas, och därmed också konsumenterna, samtidigt
som skattebetalare belastas med kostnader för sub-
ventionering och förluster. Det handlar alltså om
skattebetalarna i Tierp! Det är de som belastas. Detta
kan väl i alla fall inte Pär-Axel Sahlberg tycka är
riktigt.

Anf. 35 PÄR-AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Herr talman! Jag vet inte ens var Sturebadet lig-
ger. Var Tierps kommun ligger vet jag, men jag kan
inte bedöma den här frågan. Självfallet kan jag dock
föreställa mig att de kommunala företrädarna i Tierp
gör en bedömning av hur detta skall förhålla sig. Då
kanske det inte är fråga om hur mycket man subven-
tionerar Sturebadsgäster, utan det är mer fråga om
vilka övriga kvaliteter det finns för Tierp med att
behålla detta tvätteri.
Jag är inte redo att gå in i en debatt om ifall det är
tvätteriverksamhet, blomsterverksamhet eller annat
som kommunerna skall ha. Det som gör att debatten
blir så snedvriden är Jerry Martingers beskrivning av
farsoten som går över landet. Vi har i betänkandet
redovisat att farsoten inte är så där förfärligt smittsam.
Vi har också redovisat att vi tycker att kommunal
verksamhet företrädesvis skall ske i nämndform.
Men vi redovisar också att den stora majoriteten
av de verksamheter som bedrivs är det som Jerry
Martinger tidigare kallade för den kommunala kärn-
verksamheten. Det förs en för stor debatt om fel frå-
gor. Ingen av er andra tog upp frågan om företrädarna
i våra politiska partier i kommuner och landsting och
deras rätt att få vara med och besluta om och ta ställ-
ning till sin verksamhet. Jag tycker att det är litet för
mycket grimma över debatten. Det handlar faktiskt
om ett förtroendefullt samarbete. Men - som jag har
pekat på flera gånger - självfallet skall lagen gälla.
Självfallet är det angeläget att gå igenom regelverket
så att vi inte får ett osunt konkurrensförhållande eller
ett för stort risktagande i kommunal verksamhet,
vilket vi var inne på tidigare.
Jag är fullt övertygad om att med det regelverk
som finns och när lagen följs fattar våra partivänner
ute i kommunerna kloka beslut i allra största ut-
sträckning - precis som vi gör här.

Anf. 36 JERRY MARTINGER (m) replik:
Herr talman! Jag tycker nog att det var litet kons-
tigt att Pär-Axel Sahlberg inte ens ville svara på frå-
gan och ge sig in i debatten om huruvida kommunerna
skall bedriva tvätteriverksamhet eller blomsteraffärer.
I så fall verkar det som att Pär-Axel Sahlberg inte ens
ställer sig bakom den grundläggande bestämmelsen
att kommunerna skall handlägga sådana angelägenhe-
ter som är av allmänt intresse och som har anknytning
till kommunernas och landstingens områden. Det
trodde jag faktiskt från början att vi var helt överens
om allihop.

Anf. 37 PÄR-AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Herr talman! Jag skall fortfarande inte diskutera
Tierp och Sturebadet. Däremot tycker jag att det vore
intressant och att det hade varit välgörande om den
moderata företrädaren, som ändå har så pass många
vänner ute bland kommunala företrädare i kommuner
och landsting, diskuterade aspekterna på hur besluts-
fattningen ser ut.
Om det råder någon oklarhet hos Jerry Martinger
eller någon annan om vad jag anser i de här frågorna
så är det hela mycket enkelt. Min åsikt utgår från den
lagstiftning vi har. Den skall gälla på alla de punkter
där det är rimligt och möjligt. Av Jerry Martingers
inlägg förstår jag att han är redo att ta avstånd från sitt
yttrande om farsoten som går över landet. Den är
nämligen alldeles uppenbarligen missvisande.

Anf. 38 MICHAEL STJERNSTRÖM (kd)
replik:
Herr talman! Jag tycker att utskottsmajoriteten,
här företrädd av Pär-Axel Sahlberg, tar mycket lätt på
de här problemen. Man talar mycket om att lyssna på
lokala politiker. Men lyssna också på lokala företaga-
re någon gång, så kanske ni når en balans i det hela!
Jag tycker att det är skrämmande att höra Pär-Axel
Sahlberg när han utmålar en definition av att blommor
och tvätteri mycket väl är allmännyttiga verksamheter
som kommuner bör ägna sig åt. Det finns flera aspek-
ter på detta. Jag talar om risken för att kommuninvå-
narnas pengar går förlorade när lokala politiker skall
vara företagare. Jag talar också om osund konkurrens.
Listan är mycket lång.
Det finns många tveksamma fall och många up-
penbara fall som bryter mot lagen. Lagen följs inte i
dag. Det handlar om underprissättning, som i Ti-
erpsfallet, och det handlar om konkurrensstörande
stödgivning i andra fall.
Jag vill ge Pär-Axel Sahlberg rådet att arbeta och
se över detta. Ser inte Pär-Axel Sahlberg redan i dag
problemen med den osunda konkurrensen? Hur vill
egentligen utskottsmajoriteten komma till rätta med
de uppenbara brotten mot nuvarande lagstiftning? Är
man nöjd med den senfärdighet och den kutym som
finns i dag, eller vill man inte göra någonting alls
utöver att utreda?

Anf. 39 PÄR-AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Herr talman! Det senaste var kanske litet obetänkt.
Vad är det vi gör i riksdagen och regeringen? Ja, inte
är det att ta över den här verksamheten! Så illa har jag
inte hört någon tala. Vi skapar i stället det regelverk
som skall gälla. För att det regelverket skall kunna
fungera bra leder det ibland till en utredning som för
fram till en lagstiftning. I det här fallet, när det gäller
rådet för konkurrensfrågorna, har man valt ett litet
annat arbetssätt som jag tror kan vara väl så dyna-
miskt för att klargöra hur den här gränsdragningen ser
ut. Därför tycker jag att jag tar mycket allvarligt på
detta. Jag har varje gång sagt att lagen skall gälla.
Michael Stjernström talar om att jag har sagt att vi
borde lyssna på lokala politiker, och han säger att vi
också borde lyssna på lokala företagare. Jag har inte
alls yttrat mig om att vi skall lyssna på lokala politi-
ker. Jag tycker snarare att vi skall respektera dem i
deras politiska system. Fullmäktige har ett fullständigt
ansvar för hur det här skall hanteras - besluten om
ifall bolagen skall bildas, besluten om hur bolagsord-
ningen skall se ut och vilka krav man ställer. Man har
full chans och rättighet att avsätta styrelsen om avvi-
kelser sker. Hela regelverket, hela instrumentarsena-
len finns till hands för att hantera detta.
Lagstiftningen som säger vad det är för verksam-
het man skall syssla med är mycket tydlig, men man
har chans att fatta de beslut som man tycker är rimliga
utifrån de lokala förutsättningarna. Jag menar att det
handlar om respekten för ett totalt politiskt system
inom de ramar som lagstiftningen ger. Ingen har kun-
nat peka på att lagstiftningen är bristfällig, men ni har
gett flera exempel på att tillämpningen är det.

Anf. 40 MICHAEL STJERNSTRÖM (kd)
replik:
Herr talman! Om Pär-Axel Sahlbergs syn är repre-
sentativ för var Socialdemokraterna står i den här
frågan blir jag mycket bekymrad inför framtiden. Då
kommer det inte att ske någon förändring hur många
år man än utreder frågan. Men om det finns andra
personer inom partiet som är litet mer öppna och ser
de problem som finns i dag kan man kanske komma
framåt. Det är inte omöjligt att det här rådet kan ha
den inverkan att man tar tag i frågorna och får en
bättre tillämpning av lagen.
Men jag tror att man måste gå längre än så. Jag
tror att man också måste ha en mer restriktiv syn på
kommunal näringsverksamhet.

Anf. 41 PÄR-AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Herr talman! Jag kan inte göra mycket åt Michael
Stjernströms oro för mig och partiet. Men jag tycker
att det är bra att Michael Stjernström ser möjligheten
med det här rådet som jag har talat om. Vi har en
ganska färsk lagstiftning när det gäller insynen och
offentligheten. Vi skall se till att den implementeras
fullt ut. I det här avseendet är inte det stora problemet
hur lagstiftningen ser ut, utan tillämpningen. Den skall
naturligtvis bevakas med de rättsliga instrument som
finns. Dessutom har vi ett politiskt system som gör att
väljare och de lokala politiska företrädarna hanterar
den här frågan.
Jag är litet stolt över att jag ensam har talat om de
lokala företrädarnas ansvar och rätt i den här frågan.
Det måste vara en grundläggande del av hela vårt
politiska system.

Anf. 42 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Vi hade egentligen inte tänkt att gå
in i den här debatten, men när man lyssnar kan det
kanske ändå vara värt några ord. Jag har också jobbat
kommunalt i 20 år och gjort vissa erfarenheter av
detta.
Jag vill understryka vikten av att vi nu har öppnat
upp mycket av de kommunala bolagens verksamheter.
Det är detta som har gjort att en hel del skandaler har
kunnat avslöjas. Någon motsvarande öppenhet finns
ju inte i det privata näringslivet, utan där kan skanda-
lerna fortgå utan att det finns någon offentlig insyn.
Ett problem som jag tycker att ni förbigår är att
det inte finns något idealistiskt kapitalistiskt system
där det är en fullt fri konkurrens. Adam Smith påpe-
kade ju redan en gång i världen att så fort två kapita-
lister träffas börjar de konspirera mot marknaden.
I den kommun där jag var verksam under många
år hade vi misstanken att de stora byggbolagen helt
enkelt hade prisöverenskommelser. Vi hade ju inga
bevis för det, men det var nödvändigt att komma i
gång med egen byggverksamhet för att få ned priser-
na. Så småningom visade också en revision från
Länsstyrelsen i Luleå att man t.o.m. hittade skriftliga
överenskommelser mellan de stora byggbolagen om
att hålla uppe priserna vid anbud till kommunerna.
För någon månad sedan hade vi exempel på bil-
skolornas priskarteller. Det var alldeles uppenbart att
man försökte mobba ihjäl en bilskola vars priser låg
under. Jag har pratat med måleriföretag vars priser har
legat under övrigas i en kommun. De har utsatts för
samma mobbning. Där försökte man på allt sätt att
tränga ut dem från näringen. Det är också en sida som
kommunerna måste uppmärksamma.
Sedan finns det ju en hel del verksamhet som inte
är lönsam och som det privata näringslivet av det
skälet inte kan dra i gång, och inte skall dra i gång.
Jag tänker på verksamheter inom turism, stadshotell,
kommunikationer osv.
Vi har ju t.ex. många gånger varit tvungna att gå
in i Pite havsbad med kommunala pengar för att driva
verksamheten. Den verksamheten har svag lönsamhet
även om det är frågan om en massturism. Lönsamhe-
ten ligger ju i den samhällsekonomiska lönsamheten,
dvs. att folk kommer dit och går på restaurang, bor på
hotell, köper bensin och handlar mat i vanliga butiker.
Det håller uppe sysselsättningen, skattebetalningsför-
mågan osv.
Det finns alltså sektorer i samhället där det är
nödvändigt att gå in och hålla i gång verksamheten för
att kanske senare låta privata företag ta över den.
Stadshotellen är ju en annan verksamhet där det
ofta är svårt att få lönsamhet i kommunerna. Man
skulle naturligtvis kunna tänka sig att företagen gick
ihop och bildade speciella bolag för detta, men det
har de ju ofta svårt att göra.
I många kommuner säger faktiskt småföretagare i
dag att det är de stora företagens och den offentliga
sektorns beställningar som ger stabilitet i deras verk-
samhet. När man är ute hos byggföretag, rörfirmor
osv. kräver de ju att kommunen skall driva på och
komma i gång med byggverksamhet så att de får någ-
ra beställningar. Det är ju en viktig grund. Det är ju
inte så att småföretagen lever direkt på hushållen. De
lever i stor utsträckning på offentlig verksamhet och
på de beställningar som andra företag gör, inte minst
de stora företagen.
Jag tycker alltså att den här debatten måste fortsät-
ta. Utvärderingen av den kommunala bolagsverksam-
heten är mycket viktig, och då måste man ta med alla
aspekter på detta.

Anf. 43 ANDERS JOHNSON (fp):
Herr talman! Jag tycker att Bengt Hurtig tog upp
två väsentliga frågor som rör konkurrensläget i eko-
nomin, men jag menar att han är inne på fel slutsatser.
Den första rör angelägenheten att uppmärksamma
och motarbeta privata monopol och karteller. Där har
Adam Smith och liberaler i hans efterföljd försökt att
efter bästa förmåga införa konkurrensbegränsning-
slagstiftningar, arbeta för frihandel osv. Men det vore
en livsfarlig strategi att tycka att kommunen skall
starta verksamhet varje gång man ser en kartellbild-
ning. Det är inte en offentlig uppgift. Däremot tycker
jag att t.ex. konsumentkooperationen i svenskt 1900-
tal har gjort storstilade insatser mot galoschkarteller
och andra kartell- och monopolbildningar, men det
har då inte skett med skattebetalarnas pengar i ryggen.
Den andra insikten som Bengt Hurtig tog upp och
som också är oerhört viktig var de offentliga beställ-
ningarnas betydelse för ett dynamiskt näringsliv. Vi
hade inte haft Ericsson, Astra eller ASEA, numera
ABB, om det inte hade funnits kompetenta och krav-
ställande offentliga beställare. Om Sveriges kommu-
ner och landsting i stor utsträckning upphörde med att
bedriva näringsverksamhet och i stället uppträdde
som kompetenta och kravställande beställare på rader
av varu- och tjänstemarknader skulle vi se en betyd-
ligt större fart på svensk ekonomi. Det skulle skapas
flera jobb, och kommuner och landsting skulle kunna
få resurser att skapa bättre vård och skola.

Anf. 44 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Jag sade inte att kommunerna skall
gå in i varje läge där man kan bevisa kartellbildning-
ar. Det är ju ofta så att man inte kan bevisa dem. Ge-
nom studier av priser och egna beräkningar kan de
egna tekniska kontoren avgöra om det är orimligt och
om man kan klara det billigare själva. Då är det na-
turligt att bilda ett kommunalt bolag under en tid för
att se om man har rätt. Sedan kan man på det viset
pressa kostnaderna för kommunmedborgarna. Jag
tycker att det är en möjlighet som man faktiskt måste
hålla öppen.
Det är naturligtvis riktigt att politiker normalt inte
har samma kompetens som företagare att driva före-
tag. Att man som beställare bör förstärka och utveckla
den rollen har jag naturligtvis ingenting emot. Men
det finns också delar av näringslivet där man faktiskt
ibland måste gå in med offentlig aktivitet och bilda ett
bolag för att få i gång en verksamhet därför att den
privata sidan inte är säker på lönsamheten. Man ser
inte till de samhälleliga vinsterna osv.

Anf. 45 ANDERS JOHNSON (fp):
Herr talman! Det finns naturligtvis allmänna ange-
lägenheter inom infrastrukturen i vid mening. In-
frastrukturen på turismområdet kan t.ex. falla inom
ramen för vad som är rimligt att en kommun ägnar sig
åt. Jag menar att verksamheten icke behöver ske i
bolagsform. De kompetensbegränsningar vi har i dag
skall strikt följas. Vi skall ha ett regelverk som gör att
det är möjligt att se till att de kompetensbegränsning-
arna följs.
Bengt Hurtig menar naturligtvis inte heller att man
skall starta kommunal verksamhet varje gång det finns
kartellbildningar. Jag menar att det nästan aldrig kan
accepteras som skäl. När det finns privata kartell-
bildningar eller misstanke om sådana måste det per
definition finnas flera privata företag som ägnar sig åt
denna verksamhet. Följaktligen kan privata företag
ägna sig åt denna verksamhet. Då skall man stimulera
konkurrens, så att det blir fler företag som i konkur-
rens sysslar med denna verksamhet. Det är ingen
lösning att gå in med skattebetalarnas pengar som
riskkapital i offentliga bolag.

Anf. 46 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Jag har mina exempel. Jag har träffat
så många företagare som säger att de inte törs ta upp
priskonkurrensen därför att de blir utmobbade av sina
kolleger.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 11 §.)

8 § Justitieombudsmännens ämbetsberättelse
vid riksmötet 1997/98

Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1997/98:KU14
Justitieombudsmännens ämbetsberättelse vid riksmö-
tet 1997/98 (redog. 1997/98:JO1)

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
(Beslut fattades efter 11 §.)

9 § Ändringar i polislagen

Föredrogs
Justitieutskottets betänkande 1997/98:JuU7
Ändringar i polislagen (prop. 1996/97:175)

Anf. 47 ALICE ÅSTRÖM (v):
Herr talman! Propositionen om ändringar i poli-
slagen kan ses som en ganska liten proposition med
förslag om ganska små ändringar, men icke desto
mindre är det många viktiga förändringar i denna
proposition.
Vänsterpartiet ställer sig bakom större delen av
propositionen. Den delen reglerar polisens möjlighet
att ingripa vid stökiga evenemang. Man får rätt att
anvisa vilka vägar en folksamling skall följa. Polisen
får samma möjlighet som tullen att under vissa förut-
sättningar ta del av transportföretagens passagerarlis-
tor. Dessa förändringar är oerhört viktiga.
Vid flera tillfällen har det varit oroligheter vid
demonstrationer, fotbollsmatcher och konserter. I
mindre städer har det gällt ungdomssamlingar. Det
har skapats en dålig stämning och ett dåligt klimat,
och man har från polisens sida definitivt behövt gå in
och avbryta de pågående oroligheterna.
Den tidigare polislagen har inte givit polisen möj-
lighet att låta en grupp omfattas av ett sådant beslut.
Man har varit tvungen att göra en individuell bedöm-
ning av varje enskild person.
Vid flera av dessa tillfällen har det urartat. Enskil-
da människor har i vissa fall blivit brottsoffer. Kon-
sekvenserna har varit väldigt stora.
Vi har flera gånger här i riksdagen debatterat frå-
gan. Vi har sagt att vi anser att polisen måste ingripa
kraftfullare mot t.ex. nazistiska demonstrationer och
vid bråk med fotbollshuliganer, men vi har faktiskt
inte givit polisen möjlighet att göra detta i polislagen.
När polisen har försökt ingripa mot en större
grupp har det vid olika tillfällen skett JO-
anmälningar. JO har pekat på att det har funnits bris-
ter i polislagen.
Nu genomför man förändringarna för att polisen
skall få en större möjlighet att med kraft ingripa vid
sådana här situationer. Det tycker vi är oerhört viktigt.
Frågan har varit om man skall reglera bestämmel-
serna till att gälla vid vissa typer av demonstrationer,
vid idrottsevenemang eller vid stora konserter. Vi i
Vänsterpartiet har sett det som viktigt att inte göra
lagstiftningen alltför snäv. Den måste kunna användas
då dessa problem uppkommer. Det vore olyckligt att
reglera den på ett mer restriktivt sätt än vad regering-
en föreslår.
Det finns, herr talman, en del i propositionen som
handlar om omhändertagande både enligt § 11 och
§ 13 i polislagen. § 11 handlar om interimistiskt om-
händertagande. Dessa beslut grundas på olika författ-
ningar. Det kan vara utlänningslagen, lagen om vård
av missbrukare, lagen om psykisk tvångsvård m.m.
Det gäller ett tillfälligt omhändertagande.
Detta förvarstagande innebär oftast att den om-
händertagna placeras i en arrest. När det gäller just de
interimistiska besluten kan det vara mycket olämpligt.
En psykiskt sjuk människa - hon kan vara en fara för
sig själv - kan upplevas störande av allmänheten eller
som ett hot mot allmänheten. Om polisen upplever att
man måste ingripa är det klart olämpligt att placera
denna människa i en arrest.
Polisen bör inte få möjlighet till förvarstagande
när det gäller dessa grupper. Dessa människor skall
placeras på de institutioner eller de ställen där man
har kapacitet och möjlighet att omhänderta dem på ett
humanistiskt och riktigt sätt.
Vid omhändertagande är det arresten som gäller.
Det beror på att man varken har utrymme eller perso-
nal nog för att låta dessa människor sitta utanför arres-
ten. Det behövs kanske övervakning av två polismän,
och de möjligheterna finns ytterst sällan.
Vi behöver se över hur vi skall kunna klara av att
ta hand om de omhändertagna på ett humanistiskt sätt.
Så länge dessa brister finns bör polisen inte få använ-
da sig av förvarstagande när det gäller denna grupp.
Det tillfälliga omhändertagandet grundar sig på
§ 13 i polislagen och gäller en annan grupp männi-
skor. Polisen får omhänderta någon under sex timmar.
Det fanns en polisrättsutredning som såg över vis-
sa frågor. Just denna fråga togs upp i utredningen.
Utredningsledamöterna var överens om att möjlighe-
ten till tillfälligt omhändertagande strider mot Euro-
parådets konvention om mänskliga rättigheter. Ut-
redningen föreslog att möjligheten skulle avskaffas.
Remissinstanserna föreslog också att möjligheten till
tillfälligt omhändertagande skulle avskaffas och till-
styrkte utredningens förslag.
Regeringen lägger ändå fram ett förslag om ny
lagstiftning. Lagrådet säger att bestämmelsen för-
modligen egentligen strider mot Europakonventionen
för mänskliga rättigheter, men eftersom frågan inte är
juridiskt prövad kan man inte säga något bestämt.
Lagrådet anser ändå att man inte bör genomföra för-
slaget, för man tror att bestämmelsen kommer att
strida mot Europarådets konvention om mänskliga
rättigheter.
Ändå tänker regeringen genomföra lagförslaget.
Vänsterpartiet ser det som väldigt allvarligt att vi i det
demokratiska Sverige, som har skrivit under konven-
tionen om mänskliga rättigheter, har en regering som
varken tar till sig utredarnas, remissinstansernas eller
Lagrådets uttalanden. Regeringen väljer att chansa.
Skulle man bli prövad och fälld får man väl ändra
bestämmelserna senare.
Det är en syn på mänskliga rättigheter som vi inte
bör ha här i riksdagen. Om man skall anta en bestäm-
melse skall det vara klarlagt att den inte strider mot
någon konvention. Det skall inte vara så att man tror
att man kanske kan klara sig om frågan inte prövas.
Det är en helt felaktig hållning.
Med detta, herr talman, vill jag yrka bifall till re-
servation 2.

Anf. 48 KIA ANDREASSON (mp):
Herr talman! Betänkandet JuU7 handlar om änd-
ringar i polislagen. Det väsentliga är att polisen skall
få möjlighet att enligt lagen avlägsna och omhänderta
personer som inte har stört ordningen utan bara är
deltagare eller åskådare. Det är på denna punkt som
Miljöpartiet inte kan delta i beslutet. Vi har två reser-
vationer som jag yrkar bifall till. Det gäller reserva-
tion 1, mom. 1, och reservation 3, mom. 3.
Visst vill vi också att polisen skall kunna ingripa
mot störningar vid stora idrottsevenemang och kon-
serter, men de behöver inte helt urskillningslöst kunna
ta människor i förvar eller avlägsna dem. Ett visst
inslag av bedömning måste finnas kvar.
Detta gäller speciellt allmänna sammankomster.
Dvs. vid opinionsyttringar, när man vill demonstrera
sin åsikt mot någonting, skall detta inte kunna ske på
det sätt som föreslås.
Det finns lagar för nuvarande bestämmelser. I
ordningslagen framgår det hur och när polisen kan
upplösa en sammankomst. Polisen får redan i dag
ingripa genom att gripa enskilda deltagare i ord-
ningsstörande folksamlingar om de misstänks för
brottslighet, t.ex. misshandel, olaga hot, grov skade-
görelse etc.
Det nuvarande förslaget går alldeles för långt.
Regeringen föreslår att det med hjälp av lagstöd
skall gå att gripa i stort sett alla som vistas på platsen
vid tillfället. Dessutom skall polisen kunna avlägsna
dessa från platsen, omhänderta dessa på polisstation i
max 6 timmar, anvisa särskild väg och spärra av om-
råden.
Bakgrunden till detta förslag är en skrivelse från
Rikspolisstyrelsen år 1990, där man framförde en
önskan att polisen skulle kunna omhänderta även dem
som inte deltagit i ordningsstörande folksamling och
inte bidragit till att störa ordningen. En kollektiv
bestraffning - att bunta ihop alla personer som vistas
på platsen på en gång.
Departementschefen sade då att den gällande la-
gen räckte, men att man skulle se över den. Därför
tillsattes en utredning 1991. Det är ett delbetänkande
från denna utredning som ligger till grund för propo-
sitionen.
I utredningen har framförts två förslag som rege-
ringen inte har tagit upp i propositionen. Det gäller
omhändertagande enligt § 13. I utredningen finns det
en lång diskussion huruvida denna rätt överensstäm-
mer med Europakonventionen. Man kommer fram till
att så inte är fallet.
Av Europakonventionen framgår det att varje in-
låsning i arrest innebär ett frihetsberövande, oavsett
tidsutdräkt. Enskilda domar har studerats. I utred-
ningen föreslås att nuvarande rätt att omhänderta
enligt 13 § polislagen skall avskaffas eftersom den är
konventionsstridig. Men å andra sidan föreslås det i
utredningen ett nytt häktningsinstitut med möjlighet
att frihetsberöva 72 timmar. Det avfärdar remissin-
stanserna med bestämdhet, vilket jag tycker är bra.
Vi i Miljöpartiet tycker, med bakgrund till ända-
målsprincipen 2 kap. 12 § regeringsformen, att det i
princip är felaktigt att häkta personer för lindriga
brott. Det strider mot proportionalitetsprincipen. I
Högsta domstolens avgörande ges uttryck för upp-
fattningen att reglerna i 13 § polislagen uppställer
låga krav för skälen för antagande om fara för brott
eller ordningsstörningar som kan läggas till grund för
ett frihetsberövande. Enligt JO tillerkänner bestäm-
melsen, med den tolkning den har givits av Högsta
domstolen, också i andra hänseenden den enskilde
polismannen ett betydande utrymme för att lägga
skönsmässiga bedömningar till grund för ett frihetsbe-
rövande. Vi anser det inte riktigt att utöka detta.
Vi anser det självklart att reglerna i 13 § anpassas
till Europakonventionen. Riksdagen bör således upp-
häva bestämmelsen om tillfälligt omhändertagande i
13 § polislagen.
Enligt förslaget blir det en kollektiv bestraffning i
fråga om att avvisa eller avlägsna åskådare eller del-
tagare i ordningsstörande församlingar, allmänna
sammankomster och offentliga tillställningar. Vi
tycker att regeringen bör få i uppdrag att utarbeta ett
nytt förslag till lagtext som är mer restriktivt i fråga
om polisens möjligheter att avvisa eller avlägsna
någon.
Miljöpartiet anser att endast de personer som är
direkt ordningsstörande skall kunna gripas samt att
den enskilde polismannen som fattat beslut om ingri-
pande mot en folksamling skall vara skyldig att ome-
delbart anmäla åtgärden till polismyndighet, vilket
inte framgår av förslaget. T.ex. skulle det kunna bli
som i Finland. Där har en polis rätt att avlägsna per-
soner från en plats om det finns ett hot, om övrigt
uppförande är hotande samt kommer till slutsatsen att
det är sannolikt att personer gör sig skyldiga till brott,
liv, hälsa, frihet, hemfrid eller egendomsbrott. Texten
behöver ändras.
Utredningen har föreslagit en utvidgning av be-
greppet avlägsna. När polisen vill upplösa en
folksamling eller en allmän sammankomst skall man
kunna köra folk en längre sträcka och släppa av dem.
Det förslaget har regeringen inte gått med på. Jag
tycker att det är positivt att förslaget inte har till-
styrkts.
Bestämmelserna om avlägsnande är oklara i be-
tänkandet och propositionen. Vi föreslår ett införande
av vissa begränsningar med avseende på vart en per-
son får föras samt under hur lång tid. I dag kan det
hända att folk låses in i polisbilen, som parkerats, och
att de sedan får sitta där lång tid. I dag när polisdist-
rikt slagits samman kan det bli långa färder till polis-
stationer. Vi vill att det skall regleras.
Regeringen föreslår nya bestämmelser i fråga om
avspärrningar av områden och utrymmen. Sådant har
förekommit redan i dag. Men bestämmelsen är till-
lämplig både då en allvarlig ordnings- eller säker-
hetsstörning har inträffat och då det finns risk för en
sådan störning. Bestämmelsen kan tillämpas i mer
allmänt syfte. Miljöpartiet föreslår att detta endast
skall få tillämpas vid större idrottsevenemang, konser-
ter eller i samband med en demonstration som kan
förväntas leda till angrepp från deltagare i motde-
monstration.
Mötes- och demonstrationsfriheten skall i övrigt
inte kunna begränsas. Människor måste kunna få
protestera mot förslag utan att områden spärras av så
att de inte kan göra detta. Miljöpartiet ser detta som
en anpassning till övriga Europa och vad som där sker
vid demonstrationer.
Det fanns deltagare från Miljöpartiet i Frankrike i
samband med atombombssprängningarna vid Stilla-
havsöarna. Polisen buntade ihop folk, anvisade väg
och tog in dem på en polisstation där de fick sitta
länge. Detta gjordes för att det inte skulle bli en de-
monstration. Likadant var det i samband med Ams-
terdamfördraget i somras. Polisen ingrep på samma
sätt för att hindra demonstrationsyttringar mot beslut
som demonstranterna ansågs hade fattats i slutna rum
över huvudet på folk. Vi kan inte acceptera detta.
Enligt förslaget är inte enskilda personers uppfö-
rande det avgörande. Syftet med beslutet är att
folksamlingar skall upplösas, dvs. kollektiv bestraff-
ning.
Sedan var det transportföretag. Nu skall polisen
kunna ta del av transportföretagens passagerarlistor.
Det är precis det som föreslås i Schengenfördraget.
Det är en anpassning till Schengenavtalet. Vi anser att
förslaget i första hand skall avslås, i andra hand att det
tydligt skall framgå att det får ske endast vid allvarlig
brottslighet. Begreppet allvarlig skall definieras i
lagtexten. Det är nu alldeles för generöst.
Polisen måste vara utrustad med vissa maktbefo-
genheter och skall på olika sätt kunna ingripa. Det är
viktigt att olika former av ingripanden som kan med-
föra negativa verkningar för den enskilde grundar sig
på uttryckligt och precist lagstöd. Det skall inte vara
generellt kollektivt. Detta gäller särskilt i fråga om
ingripanden som inskränker de i regeringsformen
grundläggande fri- och rättigheterna.
Naturligtvis skall vi följa de internationella över-
enskommelser som Sverige har tillträtt.

Anf. 49 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Herr talman! Utskottets betänkande behandlar en
proposition från regeringen som innebär att polisens
möjligheter att ingripa i förebyggande syfte vid stör-
ningar av den allmänna ordningen och säkerheten
utvidgas. För att underlätta för polisen att ingripa vid
större evenemang av olika slag föreslås att polisen
skall få rätt att avlägsna deltagare i en folksamling om
folksamlingen genom sitt uppträdande stör den all-
männa ordningen eller utgör en omedelbar fara för
denna.
Polisen föreslås att få rätt att spärra av eller på an-
nat sätt förbjuda tillträde till ett visst område eller
utrymme i samband med allvarliga störningar av den
allmänna ordningen och säkerheten eller vid risk för
sådana störningar. Polisen föreslås också få rätt att
kunna anvisa deltagarna i en folksamling att följa en
viss väg.
I propositionen som utskottsbetänkandet behand-
lar föreslås polisen få rätt att ta i förvar den som om-
händertagits med stöd av bestämmelserna i polislagen
och i vissa författningar. Polisen föreslås också precis
som när det gäller tullen att under vissa förutsättning-
ar få rätt att ta del av ett transportföretags passagerar-
listor.
Bakgrunden till huvuddelen av förslagen är natur-
ligtvis de händelser som alla har kunnat se under
senare år där man i samband med större evenemang
har fått folksamlingar som uppträder på ett sådant sätt
att de utgör ett allvarligt hot inte bara mot personer
utan också mot de grundläggande demokratiska vär-
dena. Det kan vara hot mot en demonstration eller
folksamlingar som sådana vi har upplevt i samband
med större idrottsevenemang, fotbollshuliganism och
liknande. Här har hitintills polisen haft stora svårighe-
ter att bemästra situationen med den lagstiftning som
gäller i dag.
Det finns ett antal reservationer fogade till utskot-
tets betänkande. Jag skall bara kortfattat beröra några
av dem. Miljöpartiet föreslår att bestämmelserna om
tillfälligt omhändertagande i polislagens 13 § 2
stycket skall upphävas. Motivet till det är att motionä-
rerna och Miljöpartiet anser att den lagbestämmelsen
strider mot Europakonventionens regler om frihetsbe-
rövande.
Här gör regeringen och också utskottsmajoriteten
en annan bedömning, även om jag skall tillstå att det
råder stor osäkerhet om vad Europadomstolen skulle
säga om ett sådant konkret ärende kom upp till be-
handling. Den praxis som utbildats för den europeiska
domstolen för de mänskliga rättigheterna ger inte
någon klar ledning i fråga om sådana kortvariga fri-
hetsberövanden som det är fråga om.
Med hänsyn till detta och med hänsyn till att de
flesta länder som ratificerat Europakonventionen har
en reglering som liknar den svenska regleringen i 13 §
polislagen anser regeringen att ett frihetsberövande
som endast var några timmar inte är ett sådant frihets-
berövande som berörs i Europakonventionen. Därmed
anser regeringen att lagstiftningen i detta avseende är
förenlig med Europakonventionen, och den bedöm-
ningen gör också utskottet. Jag yrkar alltså avslag på
reservationen från Miljöpartiet.
Jag vill också tillägga att lagstiftningen används i
dag i viss omfattning. Det rör sig ungefär om 5 700
omhändertaganden om året. Det visar också på, eller i
vart fall indikerar, att det finns ett behov av en sådan
lagstiftning om tillfälligt omhändertagande.
Vänsterpartiet vänder sig i reservation nr 2 mot
bestämmelserna i polislagen om förvarstagande. Även
här har utskottsmajoriteten en annan mening. Det
finns ett behov av att den som omhändertagits enligt
13 § i vissa fall kan tas i förvar. Av de 5 700 personer
som tillfälligt omhändertogs torde åtminstone 70 % ha
tagits i förvar. Självklart skall förvarstagandet ske
enbart om det är nödvändigt med hänsyn till ordning
och säkerhet. Förvarstagandet är inte obligatoriskt
utan får tillgripas av polisen om den finner att behov
föreligger. Där gäller naturligtvis de allmänna behovs-
och proportionalitetsprinciper som är styrande för
hela polislagen.
Reservation nr 3 från Miljöpartiet rör frågan om
ingripande mot ordningsstörande folksamlingar. Här
finns det skäl, som jag tidigare berört, för att utöka
polisens möjligheter att ingripa mot ordningsstörande
folksamlingar. Det gäller kanske framför allt
folksamlingar som inte är allmänna sammankomster
eller offentliga tillställningar. Inte minst gäller det
ingripande mot anhängare till olika fotbollsklubbar.
Vi har sett väldigt stora upplopp under de gångna
åren där polisen har haft väldigt svårt att bemästra
situationen. Utskottsmajoriteten tillstyrker också i den
delen propositionen.
Reservation nr 5 gäller polisens möjlighet att få
del av transportföretagens passagerarlistor. Det är
fråga om att ge polisen samma möjlighet som tullen
har i dag. Jag tycker att det är närmast självklart att
polisen skall ha den möjligheten. Har man ett intresse
av att bekämpa grov allvarlig gränsöverskridande
kriminalitet, grova narkotikabrott och liknande, måste
polisen få instrument för sin underrättelseverksamhet.
Underrättelseverksamhet med att samla in infor-
mation, kartlägga mönster och liknande är helt avgö-
rande förutsättningar för att kunna ingripa vid den här
typen av allvarlig kriminalitet. Tullen uppgav så sent
som i går i en hearing vid justitieutskottets samman-
träde att just möjligheten till underrättelseinhämtning
och att utveckla ett underrättelsearbete är nyckeln till
framgång när det gäller den grova narkotikabrottslig-
heten.
Jag tycker att det är närmast självklart om man har
ett intresse av att bekämpa den grova gränsöverskri-
dande brottsligheten att polisen skall få samma in-
strument som tullen för att kunna bedriva en effektiv
underrättelseverksamhet.
Herr talman! Jag vill med detta yrka bifall till ut-
skottets hemställan i betänkandet och avslag på reser-
vationerna.

Anf. 50 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Jag håller med om att vi har haft
problem i Sverige med framför allt fotbollshuliganer.
Men varför skall man stifta lagar som inte bara täcker
de problem som vi har utan är så vida att det kan
drabba demonstrationer och opinionsyttringar? Jag
förstår inte varför man inte kan begränsa dem till där
problemen finns. Det är just vid dessa stora idrottse-
venemang och konserter där det är otroligt många
människor som samlas. Men polisen skall även kunna
ingripa vid de evenemang som jag tycker är så viktiga
för demokratin. Varför skall det gå så långt, Lars-Erik
Lövdén? Jag skulle vilja ha svar på varför ni inte har
kunnat göra en annan bedömning.
Kortvariga omhändertaganden är inte så kortvari-
ga. Om vi t.ex. jämför med Norge har man där rätt att
omhänderta människor i maximalt fyra timmar, och vi
kan gå vidare och titta på andra länder. Sex timmar är
en lång tid med transporter och förvarstagande. Det är
ett stort ingrepp.
När det gäller passagerarlistorna tycker jag att det
kan vara motiverat att polisen får ta del av dem när
det gäller grov narkotikabrottslighet. Men så är det
inte presenterat i detta förslag, utan polisen kan kon-
trollera över huvud taget. Vad vi i Miljöpartiet befarar
är att det blir som enligt Schengenöverenskommelsen
och att man noggrant kontrollerar utländska medbor-
gare på ett sådant sätt som vi inte tycker är avsett med
denna lag.

Anf. 51 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik:
Herr talman! Låt mig först beröra frågan om möj-
ligheten att ingripa mot ordningsstörande folksam-
lingar. I dag har polisen vid offentliga tillställningar
och allmänna sammankomster möjlighet att enligt
ordningslagen upplösa de demonstrationerna om det
är risk för eller är allvarliga ordningsstörningar i sam-
band med dem. Det som görs i lagstiftningen i det här
avseendet är bara att i princip kodifiera den rätt som
polisen redan i dag använder sig av och ge ett lagstöd
för det.
Så till folksamlingar som inte är allmänna sam-
mankomster eller offentliga tillställningar och som
alltså inte berör Kia Andreassons exempel demonst-
ration utan som rör folksamlingar som inte omfattas
av det. Det finns - det vidgår ju Kia Andreasson -
flagranta exempel under senare år där det har varit
närmast upplopp och där polisen har haft små möjlig-
heter att bemästra situationen. Det rör då inte bara
fotbollshuliganism eller hotfulla folksamlingar i an-
slutning till idrottsevenemang. Det kan också röra
andra situationer. Här får polisen ett instrument som
gör det möjligt för polisen att hantera de situationerna
på ett bättre sätt än i dag.

Anf. 52 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Men just ordningsstörande kan med
detta lagstöd bedömas väldigt generellt. När man inte
önskar en yttring mot något förslag kan det också vara
ordningsstörande och det kan även störa trafiken. Så
det går väldigt långt. Socialdemokraterna har ju en
historia där demonstrationsfriheten har varit till stor
nytta och använts. Jag är mycket rädd för att detta
inskränks, att det kommer att ge lagstöd för in-
skränkningar, och det är mycket allvarligt.

Anf. 53 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik:
Herr talman! Än en gång, Kia Andreasson: När
det gäller offentliga tillställningar och allmänna sam-
mankomster, vilket innefattas av demonstrationer som
ju är en del av det, görs det inga långtgående utvidg-
ningar. Det görs inga utvidgningar i förhållande till de
principer som gäller i dag för polisens arbete. Men
man ger ett uttryckligt lagstöd för det.
Däremot får polisen större möjligheter när det
gäller folksamlingar som inte är allmänna samman-
komster eller offentliga tillställningar. I det avseendet
kan jag inte förstå Kia Andreassons invändningar. När
det gäller de aktiviteterna innefattas ju inte demon-
strationer i det.

Anf. 54 ALICE ÅSTRÖM (v):
Herr talman! Jag vill börja med att instämma i det
Lars-Erik Lövdén sade sist. För debattens skull vill
jag bara säga att tittar man på själva portalparagrafen
eller behovs- och proportionalitetsprincipen som skall
beaktas står det också i förarbetet att det är fråga om
ett bemyndigande för polisen att vidta de åtgärder
som är försvarliga för att fullgöra deras uppgifter så
länge det inte är fråga om att begränsa en grundlags-
skyddad rättighet.
Jag tror att det är viktigt att man har med sig i de-
batten att det uttryckligen står detta. Faran att de-
monstrationsfriheten och opinionsyttringar kommer
att begränsas tror jag är väldigt liten med den regle-
ring som finns i grund och botten.
Jag har en fråga till Lars-Erik Lövdén. Regeringen
gör bedömningen att förslaget inte strider mot Eruo-
pakonventionen om mänskliga rättigheter trots att
man erkänner att det kan finnas en tolkningsfråga.
Argumentet går ut på att övriga länder som också har
skrivit under konventionen har något liknande och
därför bör vi också kunna ha det.
Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi i Sverige,
som många gånger har varit ett föregångsland när det
gäller att slåss för de demokratiska fri- och rättighe-
terna, är väldigt noga i vår egen lagstiftning så att vi
inte balanserar på gränsen.
Lagrådet har påpekat att förslaget nog strider mot
konventionen. En hel utredning har kommit fram till
att det strider mot konventionen. De flesta tunga juri-
diska remissinstanserna i Sverige har också kommit
fram till att det strider mot konventionen. Då kan jag
inte förstå att regeringen väljer att göra tolkningen att
det nog inte gör det i alla fall.

Anf. 55 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Herr talman! De här bestämmelserna finns ju re-
dan i dag. Alice Åström kan ju inte hävda med be-
stämdhet att de strider mot konventionen. Det är ing-
en som kan göra det, ingen kan säga det rakt ut med
bestämdhet. Det är först när ett sådant här mål kom-
mer upp till avgörande i Europadomstolen som man
kan se det.
Regeringen och utskottsmajoriteten gör bedöm-
ningen att det inte strider mot konventionen. Jag tyck-
er att självsäkra påståenden i den ena eller andra
riktningen kan man inte göra. Man kan göra en be-
dömning, och den bedömning som regeringen har
gjort, och som utskottsmajoriteten också har gjort, är
att det inte strider mot Europakonventionens regler.

Anf. 56 ALICE ÅSTRÖM (v):
Herr talman! Jag har heller inte sagt att man med
bestämdhet kan säga att det strider mot konventionen.
Men det måste väl ändå ha någon betydelse när lagrå-
det och när de flesta tunga juridiska instanserna också
har gjort den här bedömningen. Då bör väl det åtmins-
tone väcka tanken att det finns en risk för att förslaget
strider mot konventionen, och då bör man ta allvarligt
på det och inte bara fortsätta i de gamla spåren. Då
bör man inte vidhålla att man skall ha förslaget.
Det hade varit mer klädsamt om vi hade fått en
ordentlig diskussion utifrån frågan hur vi i så fall skall
kunna reglera det här. Vad för bestämmelser kan vi
använda oss av som vi med säkerhet kan säga inte
strider mot konventionen? Det är den inställningen
jag anser att man bör ha.
När det gäller de människor som omhändertas av
andra skäl, de psykiskt sjuka, säger utskottet att man
instämmer i motionärernas uppfattning. De flesta som
omhändertas enligt den här paragrafen är egentligen i
behov av vård. Vore det då inte bättre att försöka hitta
en lösning så att de här människorna omedelbart kan
placeras på andra ställen där man har både den kom-
petens och den kunskap som behövs för att ta hand
om dem på ett humant sätt? Vore inte det bättre än att
vi ger ett utrymme för att stänga in dem i en arrest?
Det kan ju snarare skada än vara till hjälp.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 11 §.)

10 § Vissa socialtjänstfrågor

Föredrogs
Socialutskottets betänkande 1997/98:SoU10
Vissa socialtjänstfrågor

Anf. 57 ANNIKA JONSELL (m):
Herr talman! Den kommunala socialtjänsten har
byggts ut kraftigt ändå sedan början av 1970-talet.
Trots detta har vi sett att de sociala problemen bara
har ökat.
Vad som saknas är en grundläggande insikt om att
socialtjänsten och socialtjänslagen är och måste vara
ett komplement till de naturliga nätverk som finns,
som kan vara familj, vänner och släkt och som kan
förekomma i bostadsområden och på arbetsplatser. De
naturliga nätverken kan aldrig ersättas av lagstiftning.
Även en rätt utformad socialtjänstlag kan aldrig vara
annat än just ett stöd och ett komplement till enskilda
människors naturliga och självklara ansvar att forma
sina egna liv.
Samtidigt måste förstås de som av olika orsaker
inte kan försörja sig eller som av andra orsaker behö-
ver stöd och hjälp garanteras det. Statens grundläg-
gande ansvar handlar därför om att försäkra sig om att
de som behöver hjälp blir så få som möjligt. Bara då
kan man se till att de som verkligen behöver stöd får
det.
Som ett exempel på det här vill jag berätta om en
ny rapport som har kommit. Man har jämfört barn-
familjers levnadsstandard, inkomst och skattetryck i
22 olika OECD-länder. Den visar att i Sverige i dag
ligger många helt vanliga barnfamiljer med två yrkes-
arbetande vuxna som lever på motsvarande en och en
halv industriarbetarlön strax över eller t.o.m. under
socialbidragsnormen. I Sverige motsvarar en sådan
här en och en halv industriarbetarlön 115 % av soci-
albidragsnormen i köpkraft. I alla länder som man har
jämfört mellan, utom Grekland, Spanien och Portugal,
har tvåbarnsfamiljen större köpkraft än i Sverige.
Vad är då skälet till det här? Det finns egentligen
bara ett skäl. Det är att den svenska barnfamiljen
lever under det allra högsta skattetrycket. I snitt är
barnfamiljens totala skatt över 60 %. Det är det som
gör att man hamnar så nära bidragsnormen. Det är
skatten som svenska barnfamiljer inte har råd med.
Lever man under de här förhållandena är det i princip
omöjligt att ta sig ur situationen och förbättra sin
ekonomi, och det främjar inte eget ansvarstagande.
Vad jag med detta vill komma fram till är att så
länge vi på det här sättet med världens högsta skatte-
tryck drar ned massor av arbetande, helt vanliga
svenska hushåll till socialbidragsnivå kommer vi inte
att ha kraft och resurser att ge stöd till dem som är
allra mest utsatta.
Herr talman! I vår första reservation förklarar vi
närmare hur denna vår grundläggande syn på social-
tjänsten ser ut. För att jag inte skall glömma det vill
jag redan här yrka bifall till reservation nr 1. Vi står
så klart fast vid alla våra reservationer, men i vanlig
ordning begränsar vi oss till att yrka bifall till en.
Jag vill nu dyka ned punktvis på några ställen i vå-
ra reservationer. Jag tänker koncentrera mig på kom-
munala avgifter inom äldreomsorgen, psykiskt funk-
tionshindrade och krocken mellan enskilda pensions-
försäkringar och socialbidrag.
Allra först skall jag bara kort presentera ett av vå-
ra nya förslag, som syftar just till att främja eget an-
svarstagande och återhållsamhet med offentliga me-
del. Det går ut på att man i kommunerna skall ha
möjlighet att ersätta korttida socialbidrag med lån.
Det gäller då inte enbart i de väldigt begränsade fall
som finns i dag utan i större utsträckning, så att män-
niskor som enbart under en kort tid av t.ex. arbetslös-
het behöver stöd från socialtjänsten skall kunna ta ett
lån i stället för att få ett bidrag.
Jag går sedan över till de kommunala taxorna in-
om äldreomsorgen. I Dagens Nyheter i dag fanns en
ny del av det som i princip har blivit en följetong, där
man talar om hur de kommunala avgifterna inom
äldreomsorgen ställer till med oerhörda problem för
många, många äldre. I dag har så stor del som 80 %
av landets kommuner inkomstrelaterade taxor till
äldreomsorgen. Dessutom räknar man ofta samman
två makars inkomst, så att om endast en av två makar
måste få kommunal äldreomsorg och flytta till äldre-
boende blir det ofta väldigt svårt för den som bor kvar
hemma att klara sig ekonomiskt. Det förekommer allt
oftare att de äldre när de visar sin förtvivlan över att
inte klara sin ekonomiska situation på grund av detta
får rådet att skilja sig eller söka socialbidrag.
Vi menar att det här helt klart strider mot den
princip som borde vara självklar, nämligen att om
man skall jämna ut inkomster mellan människor, om
man skall bedriva fördelningspolitik, då gör man det
via skatten. Man skall inte dessutom, via olika pro-
gressiva avgifter, t.ex. genom kommunen, fortsätta att
fördela. Dessutom strider det här mot specialmotive-
ringen i kommunallagen, som säger att en objektiv
och rättvis likabehandling av kommunmedlemmarna
inte ger utrymme för någon inkomstfördelande verk-
samhet. Det är precis vad det här är fråga om. Vårt
förslag är därför att sådana här inkomstrelaterade
progressiva taxor inom exempelvis äldreomsorgen
helt enkelt skulle stoppas med hänvisning till kommu-
nallagen.
Jag vill kort säga något om de psykiskt funktions-
hindrade. Alltfler psykiskt sjuka människor hamnar nu
på gator och torg som uteliggare. Eftersom vi under
våren kommer att ha debatter i kammaren där den här
frågan tas upp vill jag bara i det här sammanhanget
påminna om att moderaterna har efterlyst att de psy-
kiskt funktionshindrade måste få rätt till samma stöd
och hjälp som övriga funktionshindrade.
Avslutningsvis vill jag peka på en helt ofattbar
ordning, nämligen den att den som i dag har tillgångar
i form av privata enskilda pensionsförsäkringar kan
nekas socialbidrag just på grund av dessa. Eftersom
det handlar om bundna medel, som faktiskt inte går
att komma åt före 55 års ålder, måste den situation
som biståndssökanden hamnar i närmast likna en
Kafkaprocess. Menar man att biståndssökanden skall
äta sina premiebrev, eller hur tänker egentligen de
som tolkar socialtjänstlagen?
Slutsatsen av den här absurda ordningen kan bara
vara att de som tolkar lagen inte ser själva syftet med
socialtjänst och socialbidrag, dvs. att man skall bistå
den som inte har någon annan utväg. Det är knappast
någon utväg att vänta med att äta tills man fyller 55
år, inte heller att råna sitt eget försäkringsbolag för att
få ut pengarna i förtid. Inte ens jag vill påstå att det
handlar om ett medvetet motarbetande av förekoms-
ten av privata pensionsförsäkringar, detta trots att
regeringspartiet knappast är särskilt förtjust i före-
komsten av dessa. Hur som helst hindrar den här
ordningen den i dag pågående sunda utvecklingen, att
alltfler människor faktiskt tar ansvar för att planera
för en extra trygghet efter pensionen. Egentligen är
det precis lika knepigt att betrakta enskilda pensions-
försäkringar på det här viset som att säga att männi-
skor inte skulle ha rätt till socialbidrag, eftersom sta-
ten minsann har satt av medel för pension den dag de
uppnår pensionsåldern.
Utskottsmajoriteten skriver i sin avslagsmotive-
ring: Finns realiserbara tillgångar i form av t.ex.
banktillgodohavanden, aktier eller obligationer skall
dessa i första hand användas för försörjningen. Det
skall således vara fråga om tillgångar som är tillgäng-
liga för den enskilde.
Så långt är vi överens, det låter bra. Men när man
sedan ändå kommer till slutsatsen att utskottet inte är
berett att ta några initiativ för att reglerna skall ändras
förstår jag inte logiken. Man borde antingen kunna
vara rak nog att säga att den här ordningen självfallet
skall ändras eller vara ärlig nog att säga att sådana
som tecknar enskilda pensionsförsäkringar skall straf-
fas för detta genom att inte få samma skyddsnät som
andra om någonting inträffar som gör att de inte kan
försörja sig.

Anf. 58 ROLAND LARSSON (c):
Herr talman! Socialtjänsten är en uppgift som är
ålagd kommunerna. Det är bra, eftersom det är natur-
ligt att en verksamhet som ligger så nära de enskilda
medborgarna också skall beslutas så nära medborgar-
na som möjligt. Då kan man inom ramen för social-
tjänsten ta tillräcklig hänsyn till de enskilda männi-
skornas speciella behov och på olika sätt anpassa det
stöd och den hjälp man ger just till människornas
alldeles personliga behov.
Socialtjänstens uppgift är att ta vid där de generel-
la välfärdssystemen inte räcker till för att tillgodose
social och ekonomisk trygghet. Det är viktigt att de
här båda delarna, den generella delen av välfärdssys-
temet och det som är individuellt prövat, hålls isär.
Genom att riksdagen nu har beslutat att vi fr.o.m.
årsskiftet skall ha en riksnorm för ekonomiskt bistånd
har det här förändrats. Socialbidragen har blivit något
av en hybrid mellan de generella systemen och de
selektiva, behovsprövade. Det är möjligt att det är
anledningen till att man nu har givit direktiv till en ny
utredning, som efter alla år som socialtjänstkommittén
arbetade med den här frågan nu ånyo skall komma
med ett förslag till hur de här frågorna skall hanteras.
Det kan i varje fall konstateras att den nya ordning
som nu råder inte är till någon större fördel för dem
som är beroende av socialbidrag, mer än i begränsad
omfattning. Det kan gälla dem som har bott i kommu-
ner där man har tillämpat en norm som har legat un-
der den som Socialstyrelsen tidigare rekommenderat.
Det är ingen bra konstruktion att regeringen, så-
som beslutet innebär, nu skall fastställa en riksnorm
och kommunerna sedan betala. Det hade varit mycket
bättre att möta det här problemet från andra hållet,
dvs. att göra de generella försörjningsskydden bättre
anpassade och mer heltäckande vid behov av försörj-
ningsstöd och på så vis i stället lägga kostnaderna på
staten där de rätteligen hör hemma.
Den kommunala självbestämmanderätten naggas
nu betydligt i kanten, och det är olyckligt och onödigt.
Kommunpolitikerna kan precis lika bra som vi som
sitter här i riksdagen ta sitt sociala ansvar för medbor-
garna - t.o.m. bättre, skulle jag vilja påstå, eftersom
man finns närmare de enskilda människorna och kän-
ner deras problem väl. Jag vill därför yrka bifall till
reservation nr 3 till betänkandet.
Vid årsskiftet höjdes också barnbidragen. Efter en
överenskommelse mellan regeringen och Centerpar-
tiet har både barnbidragen höjts och flerbarnstillägget
utvidgats. Det här betyder också att de som är över 16
år och får studiebidrag har fått sina bidrag höjda.
Detta har naturligtvis varit bra, eftersom barnfamil-
jerna har varit en ganska utsatt grupp i den bespa-
ringspolitik som vi har tvingats till under de senaste
åren. De har fått kännas vid ett minskat konsum-
tionsutrymme, och många har haft det ganska besvär-
ligt. Därför är det bra att den här höjningen nu sker.
Men det finns en liten grupp som dessvärre inte
får någon nytta av höjningen. Det är de människor
som har levt på socialbidrag, dvs. varit arbetslösa
eller på annat sätt varit hänvisade till socialbidrag.
Dessa har inte kunnat få någon del av den här höj-
ningen. Normen fastställs nämligen av regeringen,
och barnbidraget, som ju syftade till att ge ett ökat
utrymme för barnfamiljerna, ger inte ett ökat utrymme
för dem som är beroende av socialbidrag. Det här är
inte bra.
Från årsskiftet är det alltså regeringen som fast-
ställer normen för socialbidragen. Min och Centerns
uppfattning är att regeringen i det sammanhanget bör
ta hänsyn till detta förhållande och fastställa normen
med hänsyn till att barnbidragen har höjts så att också
de barnfamiljer som varit hänvisade till socialbidrag
kan få del av höjningen. Tanken måste ju ändå ha
varit att barnfamiljerna skulle få ett ökat konsum-
tionsutrymme, och det bör i så fall gälla alla.
Annika Jonsell tog upp frågan om pensionsför-
säkringarnas inverkan på rätten att få socialbidrag.
Det har ju i en del fall hänt att människor har drabbats
av beslut om avslag därför att de har haft pensionsför-
säkring. Jag vill påminna om att grunden är att om
människor inte kan klara sin försörjning på annat sätt
har de rätt till socialbidrag. Har man egna tillgångar
skall naturligtvis de i första hand tas i anspråk. Den
enkla principen måste vara att den som har eventuella
tillgångar som inte kan realiseras eller omsättas rätte-
ligen måste få rätt till bistånd för sin försörjning.
Den fråga som uppstått i det här sammanhanget är
om de pensionsförsäkringar som enskilda människor
har haft, vilka normalt inte kan tas ut förrän man har
fyllt 55 år, skulle vara möjliga att ta ut tidigare.
Problemet har visat sig vara att det råder delade
meningar mellan socialnämnden och den enskilde om
huruvida det går att få ut de här pengarna. Många
enskilda hävdar att det inte går. Man har haft kontakt
med försäkringsbolagen och fått besked om att det
inte går. Socialnämnden hänvisar däremot till regler
om att man kan få ut pengarna i särskilda fall. Det
råder alltså olika åsikter hos socialnämnden och den
enskilde om huruvida detta är möjligt. Detta borde
rimligen vara möjligt att klarlägga för en domstol.
Någon prövning av de här frågorna har dock inte skett
i högsta instans, så huruvida någondera tolkningen
håller fullt ut är svårt att säga.
Min bedömning är att om det inte går att få ut
pengarna har man självklart rätt att få socialbidrag.
Men så länge det råder en åsiktsskillnad mellan dom-
stolarna och den enskilde är detta dessvärre ingenting
som vi kan lagstifta bort. Det är det som är problema-
tiken i den här frågan. Vi kan från riksdagens sida inte
rätta till problemet genom att ändra lagstiftningen.
Lagstiftningen är fullt klar på den här punkten: Den
som inte har någon möjlighet att försörja sig på annat
sätt har rätt att få bistånd, och har man sparade till-
gångar skall dessa i första hand tas i anspråk. Därmed
kan lagen inte bli klarare än vad den är.
Problemet är alltså egentligen inte om. Jag håller
med om att människor självklart skall ha rätt till bi-
stånd om deras tillgångar är fiktiva. Däremot är det i
nuläget för tidigt att säga att det behövs en lagändring
bara därför att det har gjorts en sådan tolkning på sina
håll.
Jag tror att det finns anledning att återkomma till
den här frågan, men just nu ser jag inte att det är möj-
ligt att göra något åt den med en lagändring.
Jag yrkar som sagt bifall till reservation 3.

Anf. 59 KERSTIN HEINEMANN (fp):
Herr talman! Detta betänkande tar upp flera olika
områden inom socialtjänsten. Folkpartiet har flera
motioner och står också bakom ett antal reservationer.
Frågorna är delvis väldigt olika men handlar om olika
typer av problem och orättvisor som drabbar enskilda
människor.
Herr talman! Jag vill börja med frågan om pen-
sionssparandet som hinder för socialbidrag. Socialbi-
drag är till för att hjälpa människor som har hamnat i
en tillfällig besvärlig ekonomisk situation. Det är
någonting som kan inträffa för i stort sett alla männi-
skor någon gång i livet. Några behöver hjälp under en
mycket kort tid och andra under en mycket längre tid.
I dag förekommer det, som vi har hört tidigare
från talarstolen, att människor nekas den här hjälpen
därför att de har tillgångar i form av pensionssparande
- ett pensionssparande som den enskilde ansett viktigt
och börjat avsätta pengar till vid en tidpunkt när de
ekonomiska förhållandena naturligtvis var något an-
norlunda än just när man behöver hjälp.
Sparande är ju någonting som samhället brukar
uppmuntra till och uppmana till för att människor
skall ta ett större ansvar för sin egen situation och inte
alltid bara lita till samhället. Det handlar i det här
fallet också om medel som man inte kan få tillgång till
i en akut situation. Det är därför vi anser det orimligt
att människor nekas socialbidrag med motiveringen
att man har tillgångar som man de facto inte kan
komma över före t.ex. 55 års ålder. Därför delar vi
övriga reservanters uppfattning att man måste vidta
åtgärder för att komma till rätta med det här missför-
hållandet.
Herr talman! Jag står bakom samtliga reservatio-
ner som Folkpartiet har skrivit under, men jag vill nu
yrka bifall till reservation nr 8 som handlar om just
det här missförhållandet.
Herr talman! Nästa område jag vill ta upp är litet
annorlunda. Det handlar om problemet för många
skärgårdskommuner att tvingas betala kostnader för
bl.a. hemtjänst också för personer som inte är skrivna
i kommunen utan bara vistas där på sommaren. Folk-
partiet anser att det i stället är hemkommunen som
borde stå för dessa kostnader, inte minst med tanke på
att många äldre och handikappade skall få möjlighet
att vara i sina fritidshus om de så önskar. Vi anser
därför att socialtjänstlagens vistelsebegrepp skall
ändras så att det är hemkommunen som står för de
kostnader som kan uppstå när man tillfälligt vistas i
en annan kommun.
Herr talman! Enligt Statistiska centralbyrån har
närmare 5 % av de anställda utsatts för något slag av
kränkande behandling. Det motsvarar omkring
200 000 personer. Inom Stockholms försäkringskassa
uppskattar man andelen rehabiliteringsärenden med
mobbningsbakgrund till 6 %. Bara i Stockholm räknar
man med att omkring 1 800 personer är sjukskrivna
på grund av mobbning. Vi vet också att väldigt många
barn utsätts för mobbning, och den frågan har stor
aktualitet i samband med den nu mycket aktuella
debatten om tillståndet i våra skolor. Det har talats om
mobbning i flera år, och man har ordnat konferenser.
Det har skrivits broschyrer, artiklar och rapporter,
men problemet kvarstår i hög grad.
Utskottets majoritet skriver att man delar uppfatt-
ningen att det är angeläget att på alla sätt motverka
mobbning och annan kränkande behandling men
hänvisar till insatser som redan görs eller som förbe-
reds. Vi tycker inte att det räcker utan anser att en
nationell handlingsplan mot mobbning bör utarbetas
och att personal i förskola, skola, fritidsverksamhet
samt arbetsgivare, fackföreningar och andra berörda
parter, t.ex. inom företagshälsovård och försäkrings-
kassa, involveras i det här arbetet. Vi anser också att
det behövs mer forskning om de orsaker som ligger
bakom mobbning.
Herr talman! Ytterligare ett annat område är spel-
beroende. Det är ett problem för dem som drabbas av
det och även för människor runt omkring. Alltför ofta
leder det till kriminella handlingar i slutändan, som
förskingring eller andra desperata åtgärder för att
klara av skulder och för att kunna fortsätta sitt spelan-
de. Barbro Westerholm har tidigare motionerat om
det här och även fått till stånd att riksdagen har avsatt
medel för insatser om spelberoende. Men vi stöder
också förslaget i motion Kr510 om att det behövs ett
långsiktigt stöd till forskning om spelberoende, och vi
anser också att man inom det forskningsprojekt som
nu pågår bör kartlägga vårdbehovet samt hur detta
behov bäst kan tillgodoses.
Herr talman! Det handlar om enskilda människor,
och för människors välbefinnande krävs ett harmo-
niskt, fritt samhälle i balans. I dag får vi många tecken
på att så inte är fallet. Många människor mår i dag
inte bra. En rad synliga och osynliga faktorer påver-
kar situationen. Vissa forskare talar om en hel kedja
som styr och påverkar individen. Politiker kan själv-
fallet inte fatta beslut som beordrar mänskligt och
långtgående vuxenansvar i form av att i alla lägen
uppträda korrekt mot omgivningen eller att inte göra
några misstag. Men det är viktigt att vi formar en
samhällsmiljö som gör det möjligt för människor att
leva och bo i god harmoni med sin omgivning och
med sin egen situation. Därför måste ett antal åtgärder
vidtas.
Utöver de rent materiella åtgärder som behöver
vidtas, som t.ex. att ge människor ett meningsfullt
arbete och förkorta sjukvårdsköer, måste man också
vidta åtgärder så att alla människor kan ta sitt ansvar
och är med och påverkar och formar en god samhäll-
smiljö. Folkpartiet anser att riksdagen bör ge rege-
ringen i uppdrag att på bred front verka för männi-
skors fysiska och psykiska hälsa och välbefinnande
samt att man tillsätter en parlamentarisk aktionsgrupp
för att stimulera de företeelser som kan bidra till ett
mer harmoniskt samhälle.
Avslutningsvis vill jag också beröra det särskilda
yttrande som har bifogats betänkandet från Center-
partiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna, där vi
påpekar det missförhållande som råder genom att
barnbidraget avräknas mot socialbidragsnormen för
de barnfamiljer som är beroende av socialbidrag. De
får därigenom inte del av ett förhöjt barnbidrag. Det
blir i stället kommunerna som i dag kan tillgodoräkna
sig höjningen i form av sänkta socialbidragskostna-
der. Det var väl inte meningen med att man höjde
barnbidragen.
Herr talman! Som jag tidigare har sagt står jag
bakom samtliga Folkpartiets reservationer men yrkar
bifall enbart till reservation 8.

Anf. 60 MARIE ENGSTRÖM (v):
Herr talman! Vänsterpartiet ställde sig bakom be-
slutet förra våren om att införa en riksnorm. Efter en
lång period av ekonomisk kris och sociala nedskär-
ningar såg vi det nu som angeläget att lagreglera bi-
ståndet och på så sätt garantera ett ekonomiskt
skyddsnät. Men vi framförde ändå en viss kritik när vi
fattade beslutet om förändringarna i socialtjänstlagen,
och något av det kommer upp här i dag.
År 1996 fick 403 000 hushåll eller ca 753 000
människor socialbidrag någon gång under året. Det är
inte mindre än 11 % av befolkningen i yrkesaktiv
ålder eller drygt 8 % av hela vår befolkning. Kostna-
den för detta uppgick till nästan 12 miljarder kronor.
Det är en ökning med knappt 4 % från året innan,
alltså från år 1995. Men det som kanske är det allvar-
ligaste med de här siffrorna är att nästan hälften av de
12 miljarder kronorna gick till hushåll som hade ett
långvarigt socialbidragsberoende. Med ett långvarigt
beroende menas att man är beroende mer än tio må-
nader. Bland ensamstående kvinnor med barn i det
här landet mottar mer än vart tredje hushåll socialbi-
drag någon gång under året.
Den här statistiken visar alltså att vi har kommit
allt längre bort från socialbidragens ursprungliga
syfte, att vara en tillfällig ekonomisk hjälp. De har i
stället blivit nästan permanent försörjning för vissa
hushåll.
Det kanske inte är så svårt att hitta orsaker. En
hög arbetslöshet i kombination med sänkta nivåer i
socialförsäkringarna. Det är inte alldeles ovanligt att
människor i dag inte tycker sig ha råd att vara sjuka.
Att vara sjuk innebär inte bara ett inkomstbortfall. Det
handlar också om dyra läkarbesök och om pengar till
mediciner. Till viss del har besparingar som har beslu-
tats här i kammaren i förlängningen kommit att på-
verka kommunernas ekonomi.
Socialbidragen är alltså en dryg post för kommu-
nerna. Som jag sade handlade det om nästan 12 mil-
jarder kronor år 1996. Eftersom de här höga kostna-
derna tränger ut annan kommunal verksamhet blir det
litet av kommunernas moment 22.
Men det finns också en ojämlikhet mellan kom-
munerna, eftersom kostnaderna varierar. På sikt tror
jag att staten måste gå in helt eller delvis för att ta
över kostnaderna för socialbidragen. Naturligtvis
skall detta göras kostnadsneutralt genom att man gör
motsvarande minskning av statsbidragen.
I finansutskottet hade vi i höstas en gemensam re-
servation med Folkpartiet om att staten och kommu-
nerna skulle dela på de här kostnaderna. Det var bl.a.
utifrån den här problematiken. Dessutom har nu Stor-
stadskommittén kommit med förslag som går ut på att
staten tar över kostnaden för socialbidragen, natur-
ligtvis kostnadsneutralt. Effekten blir att kommuner
som i dag har höga socialbidragskostnader inte blir så
hårt ekonomiskt belastade, eftersom konstruktionen
innebär en utjämning. Kommuner med höga socialbi-
dragskostnader skulle alltså tjäna på det här systemet.
Jag tror att det är viktigt att vi för den här diskussio-
nen, inte minst mot bakgrund av att vi faktiskt har
infört en riksnorm för socialbidragen.
Herr talman! Från årsskiftet höjdes barnbidragen.
Barnbidragen är verkligen en symbol för den generel-
la välfärden. I höstas fick vi många rapporter, bl.a.
från LO som sade att barnfamiljerna är en av flera
förlorare i den ekonomiska krisen. Redan när skattere-
formen genomfördes i början av 1990-talet var just en
höjning av barnbidragen en bärande tanke. Höjningen
skulle kompensera de ökade levnadsomkostnader som
många fick till följd av att de indirekta skatterna höj-
des. Den fördyring som detta innebar drabbade i
första hand grupper med stort konsumtionsbehov. Det
handlade just då också om barnfamiljerna. Vänster-
partiet har också nu stött förslaget om barnbidrags-
höjningen från årsskiftet.
Problemet är att de barnfamiljer som har inkoms-
ter som ligger under normen för socialbidrag i vissa
fall inte får ta del av det höjda bidraget. Har man t.ex.
en inkomst strax under normen kan barnbidragshöj-
ningen innebära en inkomsthöjning. Men har man en
inkomst som är minst 110 kr lägre än normen fick
man inga pengar vid nyår. Vi har alltså skapat ett
system som helt enkelt diskvalificerar dem med lägst
inkomst att ta del av barnbidragshöjningen.
Jag har tidigare diskuterat detta med socialförsäk-
ringsministern här i kammaren. Jag tycker att det är
tråkigt att det inte finns någon ambition från regering-
ens sida att vilja se över detta och det i ett läge där
man har angett den tydliga politiska inriktningen att vi
nu skall förbättra för barnfamiljerna. Att då blunda för
dem som har de allra lägsta inkomsterna känns inte
riktigt bra.
Under 1996 var det 130 000 barnfamiljer som fick
socialbidrag. Tyvärr går det inte med statistikens
hjälp att få reda på hur många av dessa som just ham-
nar i den här fällan. Om ett år kanske vi kan göra en
avstämning. Då kan vi göra en ny avläsning och upp-
skatta hur många familjer vi pratar om.
Enligt socialtjänstlagen skall nu avlösar- och led-
sagarservice endast vara frivilliga verksamheter för
kommunerna. När det gäller avlösarservice ser vi
risken att föräldrar till funktionshindrade barn och
människor som på ett eller annat sätt bistår sina an-
höriga kan komma att drabbas hårt. Risken är också
uppenbar att man på sina håll antingen lägger ned den
här typen av verksamhet eller också belägger den med
avgifter. Även de som är i behov av ledsagarservice
men som inte tillhör LSS personkrets kan komma att
drabbas hårt. Det är därför angeläget att avlösar- och
ledsagarservice omfattas av rätten till bistånd. Jag och
övriga i Vänsterpartiet kommer därför att ställa oss
bakom reservation 5, som gäller just den här frågan.
Det finns ytterligare en reservation som vi i
Vänsterpartiet i dag tänker stödja. Det gäller reserva-
tion 8, som handlar om problematiken kring privata
pensionsförsäkringar. Pengar som är bundna och som
den enskilde inte kan komma åt förrän kanske vid
55 års ålder kan rimligtvis inte betraktas som en reali-
serbar tillgång. Många av dem som råkat ut för detta
har hört av sig via brev och telefonsamtal. Trots
fruktlösa försök att få ut sina pensionspengar har man
blivit nekad socialbidrag. Jag tycker att skrivningarna
i betänkandet är alldeles för vaga när det gäller den
här frågan. Det står i betänkandet att regeringen bör
följa frågan och återkomma till riksdagen med förslag
till förtydliganden eller preciseringar av gällande
bestämmelser om det skulle visa sig nödvändigt.
Jag tycker att det i allra högsta grad är nödvändigt
att så fort som möjligt se över detta.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 7.

Anf. 61 ROLAND LARSSON (c) replik:
Fru talman! Jag delar den uppfattning som Marie
Engström här ger uttryck för. Om staten skall besluta
om socialbidragen skall staten också betala dem. Det
är en ganska rimlig utgångspunkt. Men om staten
övertog ansvaret för hela socialbidragssystemet skulle
det innebära att en viktig del av socialtjänsten togs
över från kommunerna. Därmed skulle kommunerna
avlövas vissa av sina möjligheter att använda social-
bidragen som en del av den sociala rehabiliteringen,
som en del i det behandlingsarbete som det ändå är
fråga om.
Sett till helheten när det gäller människan kan det
ekonomiska stödet vara ett behov parallellt med andra
typer av behov. Det förhållandet att vi nu har hög
arbetslöshet är trots allt extremt och det kan man inte
utgå från. I stället måste man utgå från mera normala
förhållanden. Ett statligt övertagande skulle vara att
bryta mot principen att kommunerna skall svara för
socialtjänsten.
Tycker inte Marie Engström och Vänstern att det
kunde vara bättre att i stället, som vi i Centern före-
slår, bygga ut de statliga stödsystemen så att de som
på grund av arbetslöshet och försörjningsproblem är
hänvisade till socialtjänsten kunde slippa det? I stället
kunde de få stöd genom en, som vi har valt att kalla
detta för, arbetslivförsäkring. Den del som handlar om
stöd och behandling skulle då vara kvar hos kommu-
nerna, för ett vanligt ekonomiskt försörjningsstöd
borde kunna ligga inom ramen för de generella system
som vi har.

Anf. 62 MARIE ENGSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Att jag tog upp problematiken med de
höga socialbidragskostnaderna i kommunerna har sitt
ursprung i att kostnaderna varierar väldigt mycket
mellan kommunerna. Risken är stor att redan hårt
belastade kommuner och kommuner som har fått göra
stora nedskärningar också är kommuner med höga
socialbidragskostnader. Bl.a. Storstadskommittén har
uttryckt idéer kring detta med att det är viktigt att få
till stånd en typ av utjämning i kommunerna. Jag
tycker att det är viktigt att vi diskuterar de här frågor-
na, inte minst mot bakgrund av att en statlig riksnorm
fastställts.

Anf. 63 ROLAND LARSSON (c) replik:
Fru talman! De mellan kommunerna varierande
kostnaderna hänger i hög grad samman med att ar-
betslösheten varierar mellan olika delar av landet.
Kommuner med hög arbetslöshet har högre kostnader.
Inom ramen för det alternativ som vi förordar, dvs. ett
utbyggt generellt trygghetssystem, skulle den delen av
kostnaderna automatiskt avlastas kommunerna. Kvar
blir i sådana fall socialbidrag som inte täcks in av den
här typen av generellt stöd, alltså i samband med
behandlingsarbete när det gäller människor som också
har andra sociala problem. Också i det avseendet kan
det finnas skillnader men de kan lätt hanteras inom
ramen för ett skatteutjämningssystem.
Det är alltså inget motiv, Marie Engström, att tala
om ett statligt övertagande därför att kostnaderna ute i
kommunerna varierar. Det finns system för att i dag
klara en sådan utjämning. Här är det mera en princi-
piell fråga. Om kommunerna skall svara för social-
tjänsten, skall de då inte svara för allt? Skall försörj-
ningsstöd av olika slag kunna ligga i de generella
systemen eller skall de vara selektiva?

Anf. 64 MARIE ENGSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag delar inte den uppfattning som
Centerns företrädare här för fram om risken för att det
skulle vara ett hinder i behandlingsarbetet att staten
på något sätt går in och stöttar kommuner. Jag tänker
då på de svaga kommunerna.
Naturligtvis är det viktigt att vi alla tillsammans
ser till, vilket vi förhoppningsvis gör, att det går att få
bukt med arbetslösheten. Detta måste självfallet så att
säga gå hand i hand med att vi stöttar ekonomiskt
svaga kommuner. Där kan väl även ni i Centern vara
överens med mig. Centerpartiet är ju ett parti som
verkligen värnar regioner i landet där arbetslösheten
är hög.

Anf. 65 JAN LINDHOLM (mp):
Fru talman! Vi i Miljöpartiet står självfallet bak-
om samtliga reservationer - reservationerna 5, 8, 9,
11 och 12 - som vi har medverkat till. Därutöver
yrkar vi bifall till reservation 7 eftersom vi särskilt vill
lyfta fram frågan om barnbidragets konstruktion.
Alla grupper i samhället har fått bidra till sane-
ringen av statsfinanserna. Men framför allt barnfamil-
jerna har under senare år fått kännas vid en sänkt
levnadsstandard. Minskade bostadsbidrag liksom
arbetslöshet, kraftigt ökade barnomsorgsavgifter m.m.
har lett till att alltfler barn i dag växer upp i familjer
med en ekonomi som är på gränsen till nyfattigdom.
Även familjer med en ordnad ekonomi tvingas till
orimliga val mellan t.ex. tandvård för föräldrarna och
nya skor till barnen. Detta förhållande är ovärdigt
svensk socialpolitik.
Nu när ekonomin ljusnar något tycker vi att det är
viktigt att prioritera barnfamiljerna. Vi i Miljöpartiet
anser att de beslut som är bra för barn och ungdomar
även är bra för familjen och därmed för hela samhäl-
let. Därför måste samhällets insatser i högre grad än
nu syfta till att stödja föräldrarna; detta för att barnens
miljö i en vidare mening skall bli bättre.
En bra familjepolitik, fru talman, handlar till stor
del om att tillförsäkra barnfamiljerna en rimlig eko-
nomi. I just det livsskedet är de allra flesta beroende
av en omfördelningspolitik som medger ett generöst
stöd. För att stärka barnfamiljernas ekonomi väljer
regeringen att höja barnbidraget, eller snarare att
återställa det till den tidigare nivån, nämligen 750 kr.
Det välkomnar naturligtvis vi i Miljöpartiet som ett
tillskott inom detta område.
Vi ifrågasätter dock värdet av generaliteten i bi-
dragets konstruktion. Vi anser att en satsning på att
förbättra barnfamiljernas ekonomi bör ges en skarpare
fördelningspolitisk profil. Därför föreslår vi i Miljö-
partiet en höjning av barnbidraget till 1 100 kr och att
barnbidraget beskattas. Kostnaden för samhället ökar
inte genom en sådan konstruktion men familjer med
låga inkomster och låga skattesatser får behålla mer
av barnbidraget jämfört med höginkomsttagare, som
ju redan har en ekonomisk trygghetsmarginal. Vi
anser även att höjningen av barnbidraget skall komma
de sämst ställda till del.
Därför bör inte barnbidraget, som planeras i flera
kommuner, kunna räknas bort från socialbidraget. I
stället för att stärka ekonomin för de sämst ställda blir
höjningen av barnbidraget en omvandling till ett net-
totillskott till kommunernas ekonomi.
Miljöpartiet vill i stället stärka kommunernas eko-
nomi genom att anslå 3 miljarder mer än regeringen
för 1998. Alltså yrkar jag, fru talman, bifall till reser-
vation 7.

Anf. 66 GÖRAN HÄGGLUND (kd):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservationerna 3 och 8 som är fogade till betänkan-
det. Jag tänker i mitt inlägg koncentrera mig till en
enda fråga. Det handlar om den situation som en del
familjer har hamnat i när de i en tillfällig ekonomisk
svacka nekas bistånd från socialkontoret i hemkom-
munen med hänvisning till att de har en privat pen-
sionsförsäkring.
Jag tror att vi alla är överens om att det är viktigt
att vi har ett hyggligt hushållssparande i Sverige. Det
är bra viktigt för det enskilda hushållet att man har ett
sparande för det förbättrar hushållens möjligheter att
klara sig i tillfälliga svackor och vid oväntade utgifter.
Det är bra för de offentliga finanserna med ett högt
sparande, och det är naturligtvis bra för näringslivet
eftersom det ökar tillgången på riskvilligt kapital.
Hushållssparandet har ett mycket stort värde.
Nu förekommer det alltså att enskilda människor
nekas socialbidrag med hänvisning till att de har pen-
sionsförsäkringar. Det är ett sparande som har den
utformningen att man inte kommer åt de medlen förr-
än man fyller 55 år, utom i vissa särskilda fall efter en
särskild framställan. Men reglerna där är mycket
strikta. Så är kommunalskattelagen utformad att det
inte skall vara enkelt att få ut dessa pengar.
Jag riktade i höstas en fråga till socialministern då
jag, efter att fått uppgifter om några sådana här fall,
tyckte att det var häpnadsväckande och fel att familjer
som bett om socialbidrag därför att de hade det kni-
vigt ekonomiskt ställt fått nej därför att de har medel
som de själva inte kan komma åt. Det är uppåt väg-
garna, tyckte jag. Jag ställde en fråga till socialminis-
tern som sade: Kanske det, men det finns avvägningar
att göra - vilket jag håller med om. Hon ville titta
vidare på det och sade att man, om det finns skäl att
göra någonting kommer att göra det. Inga närmare
besked än så.
Då tänkte jag att om man skriver en motion i riks-
dagen kommer socialutskottet naturligtvis att inse det
vanvettiga i dessa regler. Enskilda människor kommer
i kläm. Jag är jätteglad över den uppslutning som den
här lilla motionen har fått. Det är många partier, nu
senast Vänsterpartiet, som ställer sig bakom idén om
att någonting skall göras i den här frågan.
I sitt betänkande säger utskottet på s. 17 om
prövningen av socialbidraget att om man har pengar
tillgängliga skall man inte få pengar förrän man ut-
tömt sina egna resurser. Det skall alltså vara fråga om
pengar som är tillgängliga för den enskilde. "Utskottet
är inte berett att nu ta något initiativ när det gäller
frågan om individuellt pensionssparande skall anses
som realiserbar tillgång vid bedömningen av rätt till
bistånd till försörjningen. Regeringen bör dock följa
frågan och återkomma till riksdagen med förslag till
förtydliganden eller preciseringar av gällande be-
stämmelser" - och nu kommer de ord som många
pekat på - "om det skulle visa sig nödvändigt."
Roland Larsson säger i sitt inlägg att riksdagen
inte kan rätta till problemet. Lagen kan inte bli klara-
re. Det är klart, Roland Larsson, att lagen kan bli
väldigt mycket klarare. Om utskottet hade skrivit att
regeringen skall följa frågan och att regeringen skall
återkomma till riskdagen med förslag till förändring-
ar, hade vi fått klarare regler. Det hade varit ett be-
sked som många hade önskat.
De formuleringar som utskottet använder här är
lätt cyniska. Man konstaterar att många människor far
illa på grund av detta, men man vill inte ge några
besked här och nu som skulle förändra det. Nu har vi
hört att Vänsterpartiet bytt fot under debatten. Det är
Roland Larsson det nu hänger på. Om Roland Larsson
för sitt partis del skulle ge beskedet att han ställer upp
på reservationen och ger regeringen beskedet att man
skall göra någonting åt detta, kommer saken att vara
biff. Jag tror att många skulle uppskatta ett sådant
besked.
Om man som utskottets majoritet för närvarande
inte vill ändra den rådande ordningen infinner sig
naturligen en del andra frågor. Varför är det bara
pensionsrätter som jag själv genom enskilt sparande
har sparat mig till som gör att jag inte skall kunna få
socialbidrag? Varför inte de avtalsbundna pensioner-
na? Varför skulle inte de vara ett hinder för mig att få
ut socialbidrag? Vilket är majoritetsföreträdarnas råd
till de familjer som fått avslag på sina ansökningar om
socialbidrag? Vad skall de göra? Skall de vänta på att
domstolarna skall hantera ett oklart besked från poli-
tikerhåll? Jag tror att många väntar på besked på
dessa frågor. Frågan är inte om det är nödvändigt, för
det är nödvändigt. Jag hoppas att majoritetsföreträ-
darna kommer att lämna nya besked under debattens
gång.

Anf. 67 ROLAND LARSSON (c) replik:
Fru talman! Som många gånger förr förväntas
Centern lösa problemen. Det brukar vi göra, men i det
här fallet är det först och främst fråga om detta är ett
reellt problem eller om det fortfarande är ett teoretiskt
problem. Vad som har hänt är att en socialnämnd och
i något fall en kammarrätt har sagt att en pensionsför-
säkring skall räknas som en tillgänglig resurs. Detta
har inte klarlagts därför att det råder olika meningar
mellan domstol och de enskilda om det är så. Är det
icke en tillgänglig resurs och om man inte kan få ut
den förrän man fyllt 55 år är det självklart att man har
rätt till socialbidrag. Det är självklart om man inte kan
tillgodose behovet på annat sätt. Lagen säger ganska
tydligt och klart att om jag inte har möjlighet till för-
sörjning på annat sätt har jag rätt till socialbidrag.
Innan man ger sig in på lagstiftningen och får en lag
som undantar någonting eller några saker i samman-
hanget måste man klara av huruvida denna lagstift-
ning täcker området eller inte. Det kan man inte veta
innan frågan har prövats i en högsta instans. Om det
råder olika åsikter om ett sakförhållande kan man inte
lösa problemet genom att ändra lagstiftningen. Om
Göran Hägglund och jag har olika uppfattningar i en
fråga kan man inte lösa det genom lagstifta. Vi kan
möjligen resonera ihop oss och komma fram till att
det sakligt sett är på det ena eller det andra sättet, men
här är det sakförhållandet som det råder olika upp-
fattningar om. Är sakförhållandet sådant som anges
här, att man inte kan få socialbidrag därför att man
har en pensionsförsäkring som man inte får ut förrän
man är 55 år, då är det helt klart att det måste ske en
ändring, men inte förrän detta sakförhållande är klar-
lagt.

Anf. 68 GÖRAN HÄGGLUND (kd) replik:
Fru talman! Roland Larsson säger att "som så
många gånger förr förväntas Centern lösa proble-
men". I det här fallet är det kanske inte lösningen vi
väntar på, utan här är Centern en del av problemen.
Ett klart besked från Centern om att man stöder reser-
vation 8 ändrar sakernas förhållande. Men vi hör att
Roland Larsson inte är så pigg på det.
Det är olika tolkningar av hur det här skall funge-
ra. Då väljer utskottet att inte säga någonting. Här
skriver man att regeringen måste titta vidare på detta
och om det skulle visa sig nödvändigt komma tillbaka
till parlamentet, i stället för att säga att detta är ett
reellt problem, att regeringen skall göra någonting åt
det, naturligtvis inte för riksdagens skull utan för alla
de människor som lider av de problem som oklara
regler har gett för enskilda människor. Det är detta det
handlar om.
Roland Larsson som står bakom majoritetstexten
är naturligtvis ansvarig för de vaga formuleringar som
utskottet valt. Där hade man kunnat ge klara besked,
krävt besked av regeringen att man skall lägga saker
och ting till rätta för att hjälpa de människor som har
det här bekymret.

Anf. 69 ROLAND LARSSON (c) replik:
Fru talman! Till att börja med har vi alla varit med
om att formulera en socialtjänstlag som till sin kon-
struktion är sådan att det skall finnas utrymme för
tolkningar. Detta har från årsskiftet på ett sätt föränd-
rats genom normen för socialbidragen. Det har inte
löst några problem i egentlig mening, utan det har
bara flyttat på problemen.
Det är massor av frågor som av socialnämnderna
dagligen tolkas på olika sätt och som måste prövas.
Ibland får den enskilde naturligtvis fel där det förelig-
ger ett förhållande som beror på lagstiftningen. I de
flesta fall är sakförhållandet annorlunda än vad som
har uppgetts av den enskilde. Man kan inte peta i
lagstiftningen förrän man är säker på hur sakförhål-
landet är, och det är inte Göran Hägglund. Det har
ännu inte klarats ut, och det har inte avgjorts i sista
instans. Men om det skulle bli fastlagt att det är så
finns det definitivt all anledning i världen att genom-
föra en förändring, för då är det ett fel någonstans. Jag
påstår dock att det i dag är en tolkningsfråga. Det hela
är ännu inte avgjort, och en ändring i lagstiftningen
löser inte detta problem.

Anf. 70 GÖRAN HÄGGLUND (kd) replik:
Fru talman! Roland Larsson sade att det finns
många andra frågor inom socialtjänstlagen som också
är bekymmersamma, och det är förvisso sant. Men det
utgör ju inget hinder. När vi upptäcker saker och ting
som är uppenbart felaktiga skall vi göra någonting åt
dem. Det är vårt ansvar som lagstiftare att ta itu med
missförhållanden som uppkommit eller nya problem
som dyker upp medan en lagstiftning gäller.
Man skall naturligtvis inte ändra lagen om det inte
föreligger något problem. Men i det här fallet finns
det ett problem, och som lagstiftare kan vi se till att
det blir en ändring. Det som parlamentet som lagstif-
tare har som instrument för detta är antingen att införa
en ny lag eller att ge regeringen tydliga besked om att
vi vill se saker och ting ändrade. Varje månad, vecka
och dag som går där familjer har pengar på ett pen-
sionskonto som inte går att komma åt och familjen
nekas socialbidrag från kommunen innebär ju ett
oerhört lidande för den enskilda familjen.
Jag är något förvånad över Roland Larssons pas-
siva attityd att inte vilja utnyttja det instrument som
riksdagen har till sitt förfogande, att ge besked till
regeringen om att det här måste komma en förändring
till stånd och att regeringen har riksdagens uppdrag
att se till det blir gjort.

Anf. 71 CHRISTINA PETTERSSON (s):
Fru talman! I dag behandlar vi här i kammaren
socialutskottets betänkande 1997/98:SoU10 Vissa
socialtjänstfrågor. I betänkandet behandlas motion-
syrkanden från den allmänna motionstiden.
Den 2 juni 1997 debatterade socialutskottet här i
kammaren ändringar i socialtjänstlagen. De beslut
som vi då fattade trädde i kraft den 1 januari 1998.
Vidare har regeringen tillsatt en ny utredning som
fortsätter att se över vissa frågor i socialtjänstlagen.
Det har alltså varit ett omfattande arbete under de
senaste åren när det gäller socialtjänstlagen.
Som jag sade i debatten i juni är kampen mot ar-
betslösheten den viktigaste insatsen också på det
socialpolitiska området. Det öppna arbetslösheten
skall halveras till år 2000.
Det är det överordnade målet för allt vårt arbete
här i riksdagen och i regeringen. Vi har fattat beslut
som har räddat oss ur den akuta krisen i Sveriges
ekonomi. Vi har stärkt kommuner och landsting ge-
nom att anslå ytterligare 16 miljarder kronor fram till
år 2000. Vi socialdemokrater prioriterar vård, omsorg
och utbildning. Vi gör detta för att värna om välfär-
den. Vi ser en utveckling på det här området.
När jag lyssnar på debatten får jag intrycket att
man från vissa partier har gett upp i fråga om social-
bidragen och vill komma med andra konstruktioner.
Målet är ju också att få ned socialbidragskostnaderna
för kommunerna. I vissa kommuner sjunker nu fak-
tiskt dessa kostnader.
Till betänkandet är fogat 14 reservationer och två
särskilda yttranden. Jag vill kort kommentera några
reservationer.
Socialbidragens syfte är att vara ett samhällets
sista försörjningsstöd när alla andra möjligheter är
uttömda, det yttersta skyddsnätet. Det är mycket posi-
tivt att regeringen har tillsatt en ny utredning som bl.a.
har till uppgift att granska samspelet mellan socialbi-
draget och förändringarna i de statliga bidrags- och
försäkringssystemen nu och i framtiden.
Moderaterna säger i en reservation att hög skatt
drabbat låginkomsttagarna och att låg skatt är en god
socialpolitik. Jag vill då hänvisa till vad jag nyss sade
om sysselsättningen. Det är viktigt att kommuner och
landsting kan anställa människor så att de slipper att
hamna i arbetslöshet. Om vi skall föra en god social-
politik behövs det fler människor som arbetar inom
vården och omsorgen. Här är det svårt att få modera-
ternas ekvation om låg skatt, god vård och omsorg att
gå ihop.
En stor och viktig fråga som vi behandlade i juni
var ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen. Riks-
dagen beslutade att försörjningsstödet skall delas upp
i en schabloniserad del och att det skall beräknas
enligt en för hela riket gällande riksnorm och i en del
som avser rätt till ersättning för skäliga kostnader för
ett antal behovsposter. Här har kommunerna ett stort
inflytande.
Skälet till att vi anser att det är viktigt med en
riksnorm är att alla människor skall få lika mycket
stöd var de än bor i landet. Vi har sett exempel på
kommuner som har gett mycket låga bidrag till famil-
jer som är i stort behov av stöd med resultatet att
många har överklagat. Det blev då domstolarna som
fick avgöra nivån på socialbidragen för många famil-
jer.
När det gäller annat bistånd finns reservationer
från moderaterna och en gemensam reservation från
Miljöpartiet och kristdemokraterna. De har litet olika
inriktningar, men tar upp familjernas situation och
möjligheten till avlastning. När vi behandlade ärendet
i juni förra året var majoriteten i utskottet mycket
tydlig när det gällde socialtjänstens ansvar för att ge
stöd och avlösning till dem som vårdar närstående
som är långvarigt sjuka, som har funktionshinder eller
som är äldre med funktionshinder.
Vi följer den här frågan noga och vi accepterar
inga försämringar på detta område. Det är viktigt att
vara uppmärksam och nogsamt följa utvecklingen.
Vid den tidigare behandlingen ansåg majoriteten i
utskottet att det är viktigt att synliggöra behovet av
och utveckla stödet till dem som vårdar närstående.
Jag vill också kommentera reservation nr 7 och de
två särskilda yttranden som tidigare har diskuterats
här och som gäller höjningen av barnbidraget.
Vid beräkningen av socialbidrag baseras normalt
normbeloppet på det antal personer som ingår i hus-
hållet. Lön eller annan inkomst efter skatt skall avräk-
nas. Det innebär att även sjukpenning, föräldrapen-
ning och eventuell pension liksom andra inkomster,
t.ex. eventuella räntor, arvoden underhållsbidrag och
bidragsförskott, barnbidrag, flerbarnstillägg och stu-
diebidrag räknas som inkomst och skall avräknas från
bruttobehovet.
Som jag sade tidigare tycker vi att det är viktigt att
många människor får arbete så att antalet människor
som är i behov av socialbidrag kan minskas den vä-
gen. Därför är det viktigt att kommunerna får en för-
bättrad ekonomi så att de kan anställa fler människor
inom vård och omsorg. Om vi börjar tumma på prin-
cipen att alla inkomster skall räknas bort innan soci-
albidraget beräknas måste man fråga sig var vi ham-
nar. Skall vi då börja räkna bort även andra ökningar
av bidrag? Det är bättre att kommunerna får använda
pengarna, därför att den typen av kostnader drabbar
naturligtvis kommunerna. Vi tycker att det är bättre
att kommunerna kan använda sina inkomster till att
anställa människor i stället.
En fråga som har debatterats i dag är möjligheten
att få tillgång till privat pensionssparade medel innan
man kan få socialbidrag. Frågan berörs också i reser-
vation 8. En fråga om detta har också besvarats av
socialministern här i riksdagen.
Jag vill vara mycket tydlig på denna punkt. Som
jag sade är en grundläggande princip för att få rätt till
bistånd att behovet inte kan tillgodoses på annat sätt.
Det är mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att få
tillgång till pensionssparade medel i förtid. Det finns
ärenden för avgörande i domstol, och jag instämmer i
det som Roland Larsson sade i frågan. Vi vill avvakta
domstolsutlåtandet om tolkningen när det gäller det
privata pensionssparandet. Men skulle domstolen
göra tolkningen att socialnämnderna har gjort en
riktig tolkning, måste vi göra förändringar så att
människor inte hamnar i en besvärlig situation. Vi har
också fått brev från familjer som har hamnat i mycket
besvärliga situationer på grund av de inte fått tillgång
till pensionssparade medel. Majoriteten och regering-
en är mycket tydliga på den här punkten.
Fru talman! Som jag sade inledningsvis har vi ny-
ligen beslutat om förändringar i socialtjänstlagen, och
regeringen har tillsatt en ny utredning, allt i syfte att
förbättra och anpassa lagen till dagens behov.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan
och avslag på reservationerna.

Anf. 72 MARIE ENGSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Först skall jag instämma i några saker
som Christina Pettersson tog upp. Naturligtvis är
kampen mot arbetslösheten väldigt viktig. Målsätt-
ningen för oss alla är naturligtvis att få ned socialbi-
dragskostnaderna. Det kan vi nog alla skriva under på
här i kammaren. Sedan tycker jag att det är väldigt bra
att kommunerna har fått det här tillskottet om 16
miljarder kronor. Kommun- och landstingssektorerna
behöver verkligen dessa pengar, och frågan är egent-
ligen om de inte behöver mer pengar, vilket vissa
rapporter har visat.
Jag skall också gå in på frågan om barnbidraget.
Christina Pettersson tog nu upp frågan i sitt anförande
och menade att vi inte skall tumma på principer. Pro-
blemet i den här frågan är ju att vi på något sätt har
fastnat i principer som gör att de absolut sämst ställda
barnfamiljerna råkar väldigt illa ut. Jag förstår de här
principerna, precis som Christina Pettersson och
många andra gör. Men finns det inte någon ambition
och vilja när man framför den politiska inriktningen
att nu satsa på barnfamiljerna och de som har det
sämst ställt och försöka finna någon typ av lösning på
problemet? Det tycker jag inte är alltför mycket be-
gärt.
Jag skulle vilja ställa en fråga till. Det gäller de
privata pensionsförsäkringarna. Det står i betänkandet
att regeringen skall se över detta om det skulle visa
sig nödvändigt. När kan det då bli nödvändigt?

Anf. 73 CHRISTINA PETTERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Svaret på den sista frågan är att det är
nödvändigt när domstolen har avgjort hur man skall
tolka lagen. Då blir det aktuellt. Som jag sade in-
stämmer jag i vad Roland Larsson sade på den punk-
ten, att vi inte kan gå in och ändra lagen innan den har
tolkats.
De sämst ställda barnfamiljerna i vårt samhälle är
de familjer som har drabbats av arbetslöshet. Det är
viktigt att vi stöttar kommunerna i deras finansiering
av verksamheten så att de kan anställa fler människor.
På det sättet kan de sämst ställda som är arbetslösa
och har barn få ett arbete så att de inte behöver soci-
albidrag. Om vi börjar tumma på den här principen,
vad är det då vi skall räkna ifrån nästa gång? Är det
en höjning av en låg pension eller av ett höjt bo-
stadsbidrag? Varför skall man då bara räkna bort en
höjning av barnbidraget? Vill vi stötta dessa barn-
familjer kan vi också titta på andra områden, exem-
pelvis bostadsbidragen. Det kanske skulle vara ett
bättre stöd till dem att räkna bort en höjning av bo-
stadsbidraget än att räkna bort höjningen av barnbi-
draget. Jag utfärdar inga löften när det gäller bo-
stadsbidraget, utan vi måste titta närmare på olika
områden.

Anf. 74 MARIE ENGSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Christina Pettersson och jag är up-
penbarligen inte överens om när det är nödvändigt att
se över frågan om privata pensionsskulder. Det finns i
dag många barnfamiljer som har nekats socialbidrag
på grund av att de har ett privat pensionssparande. Jag
anser att tiden är mogen för att se över den här frågan.
Jag vill ta upp ytterligare något som Christina
Pettersson tog upp i sitt anförande. Det gäller barn-
familjerna. Christina Pettersson sade att om vi nu
skulle tumma på principen och ge de absolut sämst
ställda barnfamiljerna mer pengar, mer barnbidrag,
skulle det bli en kostnad som drabbade kommunerna.
Då måste jag fråga Christina Pettersson: Det kan väl
inte vara meningen att vi inte skall ge de sämst ställda
barnfamiljerna mer pengar för att vi inte skall ge
kommunerna högre kostnader? Jag kunde tyvärr tolka
Christina Petterssons uttalande på det sättet, och det
kan väl ändå inte ha varit meningen.

Anf. 75 CHRISTINA PETTERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det viktiga är att vi slår vakt om de
sämst ställda barnfamiljerna som har det svårt. Ett sätt
att göra det är att stötta kommunerna så att de i sin tur
kan stötta barnfamiljerna. Att samtidigt som vi ökar
bidragen till kommuner och landsting med 16 miljar-
der föra på dem ökade kostnader den andra vägen, ser
jag inte som den bästa utvägen. Jag ser andra, bättre
utvägar.
Jag har bra kontakt med många av mina partikam-
rater i socialnämnderna här i Stockholms län och vet
hur de kämpar för att över huvud taget få bättre möj-
ligheter att stötta barnfamiljerna. Jag hörde också
deras reaktioner när man började diskutera att höj-
ningen av barnbidraget skulle avräknas från socialbi-
dragen.

Anf. 76 ANNIKA JONSELL (m) replik:
Fru talman! Jag tycker att det var ett rätt bra klar-
görande som vi fick från Christina Pettersson här.
Christina Pettersson sade att om högsta instans ger en
felaktig dom vad gäller den här krocken mellan soci-
albidrag och privat pensionsförsäkring så skall lagen
ändras. Det var mycket klart och tydligt. Då är det ju
bara synd, som även Göran Hägglund sade förut, att
alla de här enskilda människorna skall behöva vänta
fram till dess att detta sker. Självklart kan man göra
ett lagförtydligande om att bundna medel inte skall
räknas som ett hinder när man skall beviljas socialbi-
drag. Domstolarna skall ju tolka gällande lag och
ingenting annat.
Christina Pettersson sade också att det var svårt att
få ihop de moderata kraven på lägre skatt med de
förbättringar som behövs inom vård och omsorg. Jag
skall försöka vara litet pedagogisk. Sverige har värl-
dens högsta skattetryck. Trots det har vi i dag stora
problem med att klara ens de grundläggande löften
som den offentliga sektorn har givit medborgarna,
dvs. att ge vård och omsorg på rätt sätt till alla med-
borgare.
Detta visar väldigt tydligt att höga skatter inte är
lösningen. Tvärtom är Sveriges mycket höga skatter
en väldigt stor del av det problem som innebär att
t.ex. en massa människor i dag går utan jobb. De höga
skatterna gör att de jobb som i och för sig finns inte är
lönsamma är utföra. Det är inte lönsamt. Man har inte
råd att anställa de människor som man skulle kunna
anställa, och människor har inte heller själva råd att ta
de jobb som de hade kunnat ta utan dessa höga skat-
ter.
Med fler jobb blir det allt färre som behöver leva
på bidrag. I stället kan man vara med och bidra till
statskassan. På det viset får vi bättre råd med vård och
omsorg - och också med att anställa nödvändig per-
sonal.

Anf. 77 CHRISTINA PETTERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! För det första kan jag konstatera att vi
i grunden är överens när det gäller att noga bevaka
och göra eventuella förändringar i fråga om det priva-
ta pensionssparandet. Vi har litet olika uppfattningar
om tiden, men i övrigt tycker jag att det är bra att vi är
så pass överens i den frågan.
Det var intressant att Annika Jonsell tog upp frå-
gan om vårt höga skattetryck. Jag måste säga att jag,
som jag sade i mitt anförande, har svårt att få Modera-
ternas ekvation om låga skatter, god äldreomsorg och
god äldrevård att gå ihop.
Annika Jonsell tog i sitt anförande också upp det
här med avgifterna för boendet för de äldre. Nu hän-
visar också Annika Jonsell till att vi har många arbets-
lösa. Moderaterna vill sänka både skatten och ersätt-
ningarna till kommuner och landsting rejält. Man vill
inte höja barnbidraget som vi föreslog tidigare. Hur
skall Moderaterna finansiera äldreboendet, ersättning-
en till de arbetslösa osv.? Det skulle vara intressant att
få en liten precisering.

Anf. 78 ANNIKA JONSELL (m) replik:
Fru talman! Det är den här diskussionen som jag
tycker är så intressant och som på något sätt tycks
kräva ett stort mått av pedagogik. Jag kanske inte har
denna pedagogik. Det handlar inte om ett nollsum-
mespel. Det är inte så att vi alltid har en lika stor kaka
av resurser i samhället eller i staten som vi skall för-
söka fördela rättvist. Om man ser till att fler männi-
skor kan jobba, att fler kan bidra till att vi får en bra
tillväxt i landet, då kan vi också baka en större kaka
och få bättre råd med vård, omsorg och allting annat
som är viktigt. Det får vi inte om vi förhindrar att
dessa arbeten kommer till genom höga skatter, regle-
ringar och mycket annat krångel som också är pro-
blem i Sverige.
Man kan även se väldigt konkret på det här med
vård och omsorg och besparingar där. Vi vill inte
spara på vården. Vi vill inte spara på omsorgen. Men
vi vill spara på mycket av den byråkrati och många av
de kringuppgifter som finns i t.ex. landstingen i dag.
Det är därför vi vill ta bort landstingen. Det är till
vården våra gemensamma medel skall gå.
Men det viktigaste att komma ihåg är att vi måste
se till att baka en större kaka. Det gör vi genom att
underlätta för människor att komma ut i arbete. En
stor del av lösningen på problemet är att sänka skat-
terna i Sverige.

Anf. 79 CHRISTINA PETTERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Vi kan titta på det här med kostnader-
na inom t.ex. landstingen. De stora kostnaderna både
inom kommuner och landsting - inom skola, vård och
omsorg - är kostnader för personalen. Det är därför
man har tvingats skära ned på antalet anställda när
man skall spara pengar. Det är väldigt enkelt. Löne-
kostnaderna är höga.
Nu säger Moderaterna att man vill sänka bidragen
till kommuner och landsting men att fler ändå skall få
anställning. Min fråga är än en gång: Hur skall man
finansiera detta? Varifrån skall man ta pengar till att
betala de anställdas löner?

Anf. 80 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag måste säga att jag också tycker att
det var bra att vi fick det klara beskedet från Christina
Pettersson att inte heller socialdemokraterna accepte-
rar att en privat pensionsförsäkring som är bunden
skall vara skäl till att neka socialbidrag i en trängd
situation. Det är bara synd att socialdemokraterna inte
har velat gå litet längre i utskottet så att vi hade kun-
nat få det här avgjort litet tidigare.
Sedan skulle jag vilja tala litet om det här med
barnbidrag. Jag blir inte riktigt klok på Christina
Pettersson. Vi vet ju genom olika undersökningar att
det generella barnbidraget som utgår lika till alla barn
har en oslagbar fördelningspolitisk effekt. Samtidigt
vet vi att barnfamiljernas situation är mycket besvär-
lig. Man har fått vara med och bidra på väldigt många
sätt.
Nu talar Christina Pettersson om kommunernas
brist på medel. Men i dag är det ju så att de barnfamil-
jer som har det allra sämst ställt, som ofta är beroende
av socialbidrag, går miste om den här viktiga barnbi-
dragshöjningen. I stället får de här barnfamiljerna, de
som har det sämst ställt, vara med och bidra till kom-
munernas eventuellt dåliga ekonomi. Det är ju kom-
munerna och inte barnfamiljerna som får någon be-
hållning av barnbidragshöjningen. Tycker Christina
Pettersson att det är rimligt?

Anf. 81 CHRISTINA PETTERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Man kan ju formulera det så att det är
kommunerna som får fördelar av barnbidragshöjning-
en. Men barnbidragshöjningen innebär ju att fler
barnfamiljer totalt sett blir mindre bidragsberoende. I
och med att vi höjer barnbidraget, återinför flerbarn-
stillägget och förbättrar ersättningsnivåerna, får vi ned
det totala antalet familjer som är beroende av social-
bidrag. Jag tycker inte att man enbart kan se till de
enstaka familjer som har socialbidrag och till att dessa
inte får del av barnbidragshöjningen i sin särskilda
familj.
Det här är en förbättring för samtliga barnfamiljer
som kommer samtliga barnfamiljer till del. Den
kommer också kommunerna till del så att de kan an-
ställa fler inom offentlig sektor. Även bland de barn-
familjer som drabbats av arbetslöshet finns säkert de
som får ett arbete tack vare de satsningar som vi har
gjort på barnfamiljerna.

Anf. 82 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Tyvärr är det här en matematik som
jag inte klarar av att förstå. Jag tycker ändå att de
barnfamiljer som inte har möjlighet att försörja sig,
utan som måste gå och få socialbidrag, är de som har
det kanske allra sämst ställt. De har ingen annan möj-
lighet att försörja sig. Det här innebär egentligen att
de får ytterligare ett problem eftersom de inte får ta
del av barnbidragshöjningen. Jag förstår att den bit
som kommunerna tjänar genom att betala ut litet
mindre i socialbidrag till de här barnfamiljerna i stäl-
let skall gå tillbaka till kommunerna. De skall göra så
att man kan ordna fler jobb så att någon i den social-
bidragsberoende familj som inte får del av barnbi-
dragshöjningen får ett jobb. Litet krångligt tycker jag
nog att det låter. Och jag tycker att det är väldigt
orättvist.

Anf. 83 CHRISTINA PETTERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det kanske låter krångligt, men jag
tycker inte att det är så krångligt. Vi har ett system
som är enkelt att förstå. Alla inkomster räknas bort
innan man får socialbidrag. Varför skall barnbidraget
undantas med 110 kr, som det faktiskt handlar om?
Varför skall inte den höjda sjukersättningen eller
ersättningen i a-kassan undantas? Jag tycker att det är
ett litet ensidigt resonemang när man för fram barnbi-
dragshöjningen? Jag tycker att man måste se satsning-
ar på barnfamiljerna i ett större perspektiv och som
kommer alla barnfamiljer till del, även de familjer
som är socialbidragstagare.

Anf. 84 JAN LINDHOLM (mp) replik:
Fru talman! Christina Pettersson inledde sitt anfö-
rande med att påminna om att regeringen fördelar ett
stort antal miljarder, närmare bestämt 16, till kommu-
nerna under ett antal år. När jag nu under några veck-
or har fått möjlighet att tala i kammaren vill jag passa
på att påminna riksdagen om hur det ser ut där ute i
verkligheten, och då menar jag hos kommunerna.
Under de tre år som har gått av denna mandatperi-
od har jag inte upplevt att nettoeffekten av dessa
gåvor från regeringen har varit positiv. Tvärtom är det
faktiskt så att nettoeffekten vid varje enskilt stort
utspel, då man från regeringen försöker att framställa
sig som någon sorts mecenat till kommunerna, åstad-
kommer en real försämring av kommunernas ekono-
mi. Det finns flera orsaker till det. Den största enskil-
da faktorn är ju de avdragsgilla egenavgifter som steg
för steg dränerar det kommunala skatteunderlaget. Jag
tycker att det är litet felaktigt att gång på gång fram-
ställa regeringen som någon sorts skyddsängel för
kommunerna. Verkligheten ser faktiskt inte ut på det
sättet.
Tack för ordet.

Anf. 85 CHRISTINA PETTERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det var trevligt att träffa Jan Lind-
holm. Vi har inte träffats tidigare och än mindre de-
batterat med varandra tidigare. Jag tror nog att alla
riksdagsledamöter ganska ofta befinner sig där ute i
verkligheten. Jag tror att många av riksdagsledamö-
terna sitter i kommunfullmäktige ute i kommunerna
och är väl medvetna om hur det ser ut i kommunerna.
Det är klart att dessa 16 miljarder ännu inte har
slagit igenom fullt ut. Men vi vet ju, utifrån de rappor-
ter som vi får, att antalet varsel har minskat. Man har
inte sagt upp så många människor som det faktiskt var
planerat. Vi ser en påtaglig vändning och förbättring.

Anf. 86 GÖRAN HÄGGLUND (kd) replik:
Fru talman! Jag lyssnade noga på Christina Pet-
terssons anförande. Som flera har sagt tidigare finns
det en del tongångar som jag tycker är värda att ta
fasta på.
Är Christina Pettersson till freds med nuvarande
situation? Nej, det bör hon rimligen inte kunna vara.
Men ändå säger hon att eftersom den lag som vi här i
riksdagen har fattat beslut om ännu inte har tolkats i
domstol vet vi inte om vi kan vara nöjda med den
eller inte. Detta är kanske rimligt eller möjligt för
politiker eller byråkrater att förstå. Men jag tror att
det för de allra flesta vanliga människor låter vanvet-
tigt att vi i riksdagen fattar beslut om lagar och att vi
sedan får se hur de tolkas. Om vi är tveksamma och
tror att detta kan bli fel, vilket vi kanske tror, är vi
ändå inte beredda att gripa in förrän den rättsliga
processen har haft sin gång, trots att vi ser att många
familjer i Sverige far illa av detta. Detta tycker jag är
en konstig ordning. Och de som får betala är inte den
politiska oppositionen eller en eller annan motionär
här i kammaren, utan det är familjer som de som jag
tror har skrivit till utskottets företrädare och till mig
som motionär och berättat att de nu har levt upp det
som finns på deras ICA-konto och att de nu lånar av
sina föräldrar för att klara sig några månader till. Och
hur blir det om ingenting händer? Och vem vet när
domstolen tar upp detta? Det kanske dröjer ett halvår.
Hur lång tid tar det innan regeringen kommer till skott
med några förändringar och justeringar? Är det rim-
ligt att familjerna får gå månad efter månad utan att
ha något att leva på? Jag tycker inte det. Tycker
Christina Pettersson det?

Anf. 87 CHRISTINA PETTERSON (s) re-
plik:
Fru talman! När vi fattade beslut om denna änd-
ring i lagen var det ingen, inte heller från något annat
parti, som kunde föreställa sig att någon socialnämnd
skulle tolka lagen på detta sätt.
Det är klart att det inte är rimligt för de enskilda
familjer som har råkat ut för detta. Jag har inte några
siffror på hur många som detta har drabbat. Jag tror
inte att det är särskilt många. Men för dem som det
har drabbat är det mycket olyckligt, och då är det bra
om vi gör en förändring, som jag har sagt att vi skall
göra om det blir ett sådant domslut.
Jag är övertygad om att de allra flesta familjer som
är beroende av socialbidrag inte har något privat
pensionssparande. Men det är kanske av det skälet
som vi inte heller kunde tänka oss en sådan tolkning
av lagen.
Men, som Roland Larsson sade, lagen är glasklar.
För att få socialbidrag måste man vara helt utan andra
tillgångar.

Anf. 88 GÖRAN HÄGGLUND (kd) replik:
Fru talman! Inte heller jag har några siffror på det
faktiska antalet drabbade. Men jag tycker egentligen
att det är av mindre vikt. Det är naturligtvis värre om
det är jättemånga än om det är väldigt få. Men för de
enskilda familjer som drabbas är detta naturligtvis en
oerhört stor skada som drabbar många människor i
varje enskilt fall.
Det är sant att ingen kunde ana att detta skulle ske
när lagen formulerades på detta sätt. Men när vi nu
har upptäckt vilka konsekvenser som detta får kan vi
ju välja mellan att inte göra något - att avvakta - eller
att göra något. Utskottsmajoriteten väljer att inte göra
något, åtminstone inte nu. Och en minoritet säger att
vi måste göra något nu. Vi måste tala om för rege-
ringen att det här fordras krafttag och snabba ryck för
att ändra denna ordning. Det är det vägval som vi har.
Jag vill vädja till Christina Pettersson att ägna den
stund som vi har fram till att detta ärende skall avgö-
ras till att överväga detta. Är det inte möjligt att se till
att vi får en ändring av detta? Kan utskottet ta tillbaka
ärendet och gå igenom det en gång till samt skriva
litet tydligare på detta område för att se till att de
drabbade familjerna kommer ur denna situation på ett
bättre sätt? Centern och Socialdemokraterna har den-
na möjlighet, och det är nu ert ansvar. Lycka till!

Anf. 89 CHRISTINA PETTERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Vi skulle hamna i en mycket märklig
situation om vi skulle börja ändra lagen så fort en
enskild socialnämnd har tolkat lagen på ett sätt som vi
tycker är felaktigt. Jag håller helt med om att det är
mycket olyckligt för den enskilda familj eller för de
personer som har drabbats av detta. Den socialnämnd
som har bestämt detta får ta ansvaret för denna familj
och se till att den inte blir drabbad. De lagtolkare som
kan detta måste verkligen utreda vad som är riktigt.

Anf. 90 ROLAND LARSSON (c) replik:
Fru talman! Christina Pettersson säger att målet
måste vara att få ned socialbidragskostnaderna, och i
detta instämde så småningom Marie Engström. Jag
vet inte riktigt om detta är målet i sig. Målet måste
vara att få en situation där människor kan klara sin
egen försörjning, varigenom i sin tur socialbidrags-
kostnaderna minskar. Jag tycker alltså inte att man
skall se hanteringen av socialbidragskostnaderna som
vägen för att klara situationen, utan det är det grund-
läggande problemet som skall angripas.
Christina Pettersson säger att kommunerna har
stort inflytande över socialbidragen. Nej, det har de
inte. Som vi talade om när det gällde pensionsförsäk-
ringen har de att avgöra om det föreligger rätt till
bidrag eller inte, men man har sedan ingen annan
möjlighet att bestämma storleken än genom att gå
över normen. Ovanför den kan man bestämma vad
som helst.
Jag ställer då frågan vad den statliga normen inne-
bär och varför vi måste ha en sådan. Jo, därmed sätts
en lägsta nivå. Ett antal kommuner hade dristat sig att
lägga sig under det som Socialstyrelsen hade rekom-
menderat, om också inte långt under detta. Jag gick
igenom detta i Socialtjänstkommittén och fann att de
låg strax under de allra flesta. Det var alltså inga stora
skillnader, och de som låg under normen angav en
motivering för detta.
Införandet av normen var ett sätt att säga att man
inte får lägga sig under den angivna nivån. Eftersom
detta är en lägsta nivå skulle det - eller hur, Christina
Pettersson - vara lämpligare att lägga det här inom
ramen för det generella systemet. Det är inte i sig
fråga om en norm, utan det fungerar i praktiken som
en lägsta nivå.
När det sedan gäller barnbidragshöjningarna och
det som påverkas av det som tas upp här vill jag säga
att kommunernas kostnader inte skulle öka, om soci-
albidragsnormen höjdes. Tvärtom skulle kommunerna
inte tjäna på att barnbidragen höjdes.
Allra sist, fru talman, vill jag beträffande pen-
sionsförsäkringarna säga att vi inte talar om någon ny
lag. Lagen i fråga har gällt i många år. Det som är nytt
är tolkningen av lagen. Den nya lagen gäller sedan
årsskiftet och har ännu inte hunnit komma i funktion.

Anf. 91 CHRISTINA PETTERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Målet är självfallet att så få människor
och familjer som möjligt skall vara beroende av soci-
albidrag. Jag uttryckte mig kanske oklart när jag tala-
de om socialbidragskostnader.
Vi har olika uppfattning om riksnormen, men som
jag sade i mitt anförande såg vi att vissa kommuner
betalade så låga socialbidrag till familjerna att de
hade svårt att klara sig. Vi tycker att riksnormen är ett
rättvist system. Det omfattar livsmedel, kläder och
skor, lek och fritid, hälsa och hygien, förbrukningsva-
ror, dagstidning, telefon och TV-licens. Det kan lokalt
skilja litet när det gäller boende och litet annat, och
detta har kommunerna, som jag sade, möjlighet att
påverka.
Jag konstaterar att vi har olika uppfattning i denna
fråga. Det hade vi när vi diskuterade i juni, och det
har vi också i dag.

Anf. 92 ROLAND LARSSON (c) replik:
Fru talman! Jag har litet svårt att förstå socialde-
mokraternas tankegångar här. Om riksdagen, landets
högsta beslutande organ, bedömer att ingen människa
skall behöva leva under en viss nivå, är det då inte
rimligt att vi konstruerar ett generellt system som
medför att människor inte hamnar under denna nivå, i
stället för att lägga in det i ett system med behovs-
prövning. I ett sådant system kommer socialbidrag
och ekonomiskt bistånd att vägas också mot andra
åtgärder av social karaktär.
Jag återkommer till det som jag tidigare sade, att
det förhållandet att vi nu har en hög arbetslöshet inte
får vara vägledande för hur vi skall göra i det här
fallet. Vi skall ju få ned och helst få bort arbetslöshe-
ten. Det är de problem som sedan återstår som vi
måste prata om. Man måste se detta i en helhet.
Kommer jag till socialkontoret skall jag få hjälp med
det som är mitt problem, och det är kanske inte alltid
kopplat till mina ekonomiska försörjningsmöjligheter
utan kan vara kopplat till andra sociala förhållanden
som jag samtidigt vill bearbeta.
Nu avlövar man socialnämnderna när det gäller
möjligheterna att arbeta med detta på det sätt som de
tidigare har gjort.

Anf. 93 CHRISTINA PETTERSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Det är, som jag sade i mitt anförande,
viktigt att komma ihåg att socialbidragen måste vara
det yttersta skyddsnätet, som man tar till när ingenting
annat finns.
Jag kan inte se att socialnämnderna på något sätt
blir avlövade när det gäller att hjälpa och bistå soci-
albidragstagare. Vi vet att de som lyckas bäst när det
gäller att stödja och hjälpa socialbidragstagare är de
som jobbar med ekonomisk rådgivning, med stöd när
det gäller att söka arbete och med kontakter ute i
samhället. Det är då man stöder människor bäst, så att
de kan komma in i en annan livssituation. Detta sker
inte om man stirrar sig blind på socialbidrag, även om
människor skall ha en trygg grund att stå på för sin
försörjning.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 11 §.)

11 § Folkhälsofrågor

Föredrogs
Socialutskottets betänkande 1997/98:SoU11
Folkhälsofrågor

Anf. 94 LEIF CARLSON (m):
Fru talman! Det har genom historien hos alla
funnits en önskan att förebygga ohälsa och sjukdom,
så att man skulle slippa det lidande detta medför.
Ibland medför denna längtan att orealistiskt stora
förhoppningar knyts till det förebyggande arbetet och
till att entusiasmen kan komma att skymma den mera
krassa verkligheten. Det är fortfarande väldigt mycket
som vi inte vet om förebyggande insatser, vilka som
är effektiva och vilka som inte är det. Det är också en
balansgång mellan försvarliga ingrepp i livsstil och
personlig integritet för att främja hälsa, och åtgärder
som för många är oacceptabla och med rätta kan ses
som förmynderi.
Vilket är mitt ansvar för min hälsa och vilket är
samhällets? Ämnet är både svårt och känslomässigt
laddat. Jag tänker därför nu, i väntan på den utredning
som kanske kan ge oss litet klarare mål och visa på
vägar till dessa mål, bara kort beröra ett par områden.
Fru talman! Hälsoutvecklingen i Sverige är positiv
vid en internationell jämförelse. Medellivslängden är
bland de längsta i världen. Dödsfallen genom olyckor
minskar kontinuerligt. Samtidigt finns det mycket att
göra. Oacceptabelt stora skillnader i hälsa finns mel-
lan olika grupper i vårt samhälle.
Fru talman! Många ser folkhälsoarbetet som något
exklusivt för sjukvården. Så är det inte. För att det
skall nå resultat måste de flesta samhällsområden
inbegripas i folkhälsoarbetet, och många områden
spelar och har spelat en större roll än sjukvården för
folkhälsan. Men sjukvården är ändå oerhört viktig
som kunskapsproducent och kunskapsförmedlare, och
det är därför viktigt att förebyggande insatser liksom
hälsoperspektivet uppmärksammas i diskussionerna
om sjukvårdens framtida inriktning.
Det är trots allt bättre att försöka förebygga och
undvika skador där så är möjligt än att reparera de
skador som redan uppkommit. Den enskilde slipper
därmed lidande och ohälsa, och samhället sparar
resurser. Dessa förebyggande insatser måste vara en
integrerad del av den dagliga verksamheten i vården.
Tyvärr är kunskaperna otillräckliga om vilka förebyg-
gande insatser som är effektiva och vilka åtgärder i
preventivt syfte som är möjliga att utföra.
I ekonomiskt trängda lägen finns det risk att
forskning om förebyggande insatser nedprioriteras,
trots att just sådan forskning kräver långsiktighet och
stabilitet. Den som vill satsa på forskning på området
kan ha svårt att få anslag då nyttan inte är omedelbart
uppenbar. Det är därför angeläget att man studerar
vilka preventiva insatser som har den bästa effekten
och som är lättast att genomföra.
Det är nämligen, fru talman, ett etiskt dilemma att
anslå resurser till friska för att förebygga sjukdom när
de som redan är sjuka och lider får vänta på åtgärder.
Preventiva åtgärder måste alltså grundas på mycket
starkt faktaunderlag för att vara försvarbara i en sådan
situation.
Fru talman! En ökad fokusering på hälsa och re-
habilitering behövs, och den enskilda människans
handlingar och ansvar måste sättas i centrum. Man har
ett ansvar för sin hälsa som inte kan överföras på
andra. I dag ser inte alla sambandet mellan den egna
livsstilen och hur man själv mår. Det är därför ange-
läget att människor uppmuntras att ta ansvar för sin
hälsa.
Man kan tycka att sjukvårdspersonal skulle ha
kunskap om förebyggande åtgärder, och visst har de
det, men det behövs mer. Det är viktigt att alla som
arbetar inom sjukvården får ökade kunskaper om
förebyggande åtgärder, om preventionens och livssti-
lens betydelse för hälsan.
Fru talman! Det kan lätt bli fel om riksdagen går
in och prioriterar insatser för speciella sjukdomar.
Riksdagen har inte de specialkunskaper som behövs,
och det kan då bli godtyckliga prioriteringar. Jag gör
dock ett undantag för osteoporos, därför att osteopo-
ros är nu ett växande folkhälsoproblem som inte tidi-
gare riktigt uppmärksammats. Att gamla, särskilt
kvinnor, ofta bröt sig bokfördes bara på kontot ålder
och könsskillnader som vi inte kunde göra något åt.
Terapi tycktes inte heller ha någon som helst effekt.
Det är nu helt annorlunda. Terapi finns, och sjuk-
domen måste prioriteras vad gäller både behandling
och forskning. Sjukdomen orsakar ett stort enskilt
lidande och stora samhällskostnader. Forskningen
behöver intensifieras, och kunskaperna om sjukdomen
bland vårdpersonal, allmänhet, medier och sjukvårds-
politiker behöver förbättras. Kunskapen om osteo-
porossjukdomens förekomst och riskfaktorer samt
kunskapen om möjligheterna till profylax och be-
handling måste bli bättre liksom kunskapen om möj-
ligheterna att förebygga sjukdomen, med början redan
hos barn och ungdomar och senare genom t.ex. me-
nopausrådgivning och förebyggande av fallolyckor,
som ofta sker i hemmen eller i sjukvårdskorridorerna.
Det finns alltså, fru talman, här skäl att lyfta fram
en sjukdom i växande och föreslå att en kartläggning
genomförs av den nuvarande situationen vad gäller
osteoporos, bl.a. av pågående forskning, hur osteopo-
ros och risken för frakturer uppmärksammas och
behandlas inom vården, förekomsten av bentäthetsmä-
tare samt patienternas situation. Det är också väsent-
ligt att en ekonomisk analys görs av de totala samhäll-
skostnader som sjukdomen medför. Vi kan då snabbt
få fram ett underlag för hur vi bäst skall handskas
med osteoporosproblemen.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reserva-
tion 6, som gäller mom. 3, men vi står givetvis bakom
alla våra reservationer.

Anf. 95 KERSTIN WARNERBRING (c):
Fru talman! Under hela efterkrigstiden har en be-
tydande del av folkhälsoarbetet grundats på att utjäm-
na ekonomiska skillnader - det har naturligtvis varit
helt nödvändigt. Mycket arbete har också lagts ned på
att skapa en bra arbetsmiljö, och det har i hög grad
bidragit till mindre ohälsa, relaterat till förhållandena
på våra arbetsplatser.
Även om hälsoläget i Sverige har förbättrats, på
grund av dessa och flera andra åtgärder, så att medel-
livslängden i Sverige är bland de högsta i världen, kan
vi konstatera att målet med folkhälsoarbetet är långt
ifrån nått.
Hälsan är t.ex. fortfarande väldigt ojämnt förde-
lad. Det finns stora skillnader i hälsoutveckling mel-
lan olika grupper, vilket kan förklaras med att männi-
skor har olika levnadsbetingelser. Det finns också
stora regionala skillnader mellan människor i olika
landsdelar och också inom län och städer liksom det
finns skillnader i hälsa mellan kvinnor och män.
Dessvärre ökar också ohälsan hos vissa grupper i dag.
Fru talman! För 35 år sedan lämnade Centerpartiet
in en partimotion undertecknad av Gunnar Hedlund
om den svenska socialpolitikens inriktning. Det var en
motion som då rönte stor uppmärksamhet och gav
upphov till en väldig debatt. I den kritiserades samhäl-
lets ensidiga satsningar på ekonomiskt välbefinnande
och att människors behov av trygghet och trivsel i hög
grad förbisetts - något som enligt motionen bidrog till
nationalekonomiska och folkhälsorelaterade problem
av stor betydelse.
Fortfarande efter alla dessa år går det att instämma
i den grundläggande kritiken av samhällsbygget. Det
är lätt att glömma bort människans behov och välbe-
finnande i ett alltför materialistiskt och sektoriserat
samhälle, där varje sektor ser till sitt eget bästa.
I Centerpartiet anser vi att det är dags att vidga
vyerna och arbeta med folkhälsoaspekterna ur fler
synvinklar.
En betydande del av ojämlikheterna i hälsa har att
göra med att människor har olika inflytande över sina
egna liv. Det sociala nätverket och social gemenskap
har stor betydelse för hälsan, alltifrån påverkan på
levnadsvanor som rökning, alkoholkonsumtion, kost-
och motionsvanor till den psykiska hälsan.
Under 1990-talet har många människor erfarit
följderna av att det sociala nätverk som är koncentre-
rat kring arbetet har rämnat. Ensamhet, osäkerhet och
utanförskap skapar dåliga miljöer, som har en negativ
påverkan på männniskors både fysiska och psykiska
hälsa. Ett decentraliserat samhälle, där människorna
har mer makt och ansvar att styra över sina egna liv
och mer inflytande över sin närmiljö, är en av de
grundläggande förutsättningarna för ett lyckat folk-
hälsoarbete. Mekanismer och funktioner i det lokala
samhället kan fungera som drivkrafter i folkhälsoarbe-
tet.
Vi anser, fru talman, att det behövs ett omfattande
forskningsprogram för att belysa just den sociala
gemenskapens betydelse för hälsan och vilka övriga
mekanismer som påverkar människors livsvillkor och
levnadssätt. Forskningsprogrammet bör utgå från
mikroperspektivet, alltså familjen, de sociala nätver-
ken och den yttre närmiljöns betydelse för människors
hälsa. Kvinnoperspektivet i folkhälsoarbetet måste
också lyftas fram.
Folkhälsoarbetet måste grundas på att alla männi-
skor har ett eget ansvar för sin hälsa och sin livsstil
och har en vilja att påverka sin egen livssituation. Det
är helt jämförbart med Agenda 21-arbetet, som också
utgår från individen och som har fått så stort genom-
slag.
Forskningen är helt beroende av bl.a. sådant sta-
tistiskt underlag som folk- och bostadsräkningen har
utgjort. Om inte motsvarande uppgifter inom en snar
framtid tas fram kommer det att få betydande konsek-
venser för forskningen om människors hälsa och dess
bestämningsfaktorer. Det är därför vi i Centerpartiet
anser det så angeläget att det förberedelsearbete som
pågår för att man skall kunna genomföra de nya regis-
terbaserade folk- och bostadsräkningarna påskyndas.
För att folkhälsoarbetet skall lyckas krävs också
en övergripande strategi från regeringens sida och ett
mer genomgripande verksamhets- och sektorsöver-
skridande arbete. Folkhälsofrågorna berör flera depar-
tement, och regeringen bör ha en samlad syn på dessa
frågor, ungefär som på jämställdhetsfrågan. Därför
bör Kommittén för nationella folkhälsomål ges i upp-
drag att presentera en strategi kring hållbar utveckling
i ett hälsoperspektiv samt presentera hur sektorsgrän-
ser skall brytas och hur befintliga beslutssystem kan
förändras. Mål och riktlinjer för folkhälsoarbetet
måste vidgas. I Centerpartiet ställer vi också krav på
att hälsokonsekvensanalyser måste genomföras innan
beslut i viktiga frågor fattas.
Sammanfattningsvis, fru talman, vill jag bara ta ett
citat från den 35 år gamla partimotionen - ett citat
som är lika aktuellt ur folkhälsoperspektiv i dag: "- -
- vad som behövs är en systematisk anpassning av
samhället till individen, till hans biologiskt rotade
psykiska och kroppsliga förmåga och behov, inte bara
ständiga krav på individen att anpassa sig till ett allt-
mer komplicerat och på stressfaktorer allt rikare sam-
hälle."
Fru talman! Jag står självfallet bakom mina tre re-
servationer, men jag nöjer mig med att yrka bifall till
reservation nr 1.

Anf. 96 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Fru talman! Leif Carlson inledde sitt anförande
med att tala om vikten av att olika sektorer utanför
hälso- och sjukvården samverkar för att förbättra
hälsan i ett land. Jag vill därför med tillfredsställelse
säga att Världshälsoorganisationen i Gro Harlem
Brundtland fått en generaldirektör som verkligen kan
värna om detta tvärsektoriella arbete. Hon kombinerar
en bred och djup kunskap, både om miljöns betydelse
för hälsan och om hälso- och sjukvårdens betydelse.
Hon är en värdig efterträdare till Halvdan Mahler som
lämnade generaldirektörsposten i WHO för tio år
sedan, och vars stafettpinne mer eller mindre blivit
liggande i väntan på en generaldirektör av samma
format som han.
Dessutom kommer med Gro Harlem Brundtland
också kvinnors kunskap och erfarenhet att tas till vara
bättre. Kvinnor bär ju upp hälsovården och folkhälso-
arbetet i de breda lagren, men de når inte toppositio-
nerna. Med Gro Harlem Brundtland tror jag att kvin-
nor får en helt annan möjlighet att förmedla sin kun-
skap och erfarenhet inom världshälsoarbetet. Jag
hoppas nu att Sverige och regeringen åter börjar satsa
på WHO och dess folkhälsoarbete.
Jag går nu över till det jag vill säga med anledning
av dagens betänkande. Jag tänkte koncentrera mig på
skolans roll i folkhälsoarbetet. Det känns som en
naturlig följd av den debatt som fördes här i morse. Vi
har i dag debatterat skolan och dess roll när det gäller
att rusta dagens unga för det vuxenliv som ligger
framför dem. I sina anföranden strök Lars Leijonborg
under tre k:n: kunskap, kvalitet och kompetens.
Om dagens unga lämnar skolan utan att kunna lä-
sa, skriva, räkna och sköta sin egen hälsa, menar jag
att de är väldigt dåligt rustade. Vi i socialutskottet har
bl.a. i en utfrågning av Skolverkets representant fått
klart för oss att hälsoarbetet i skolan varierar mycket
över landet när det gäller undervisning om ANT, sex
och samlevnad, kost och annat, men också när det
gäller skolhälsovården. Det pågår en nedrustning som
vi i Folkpartiet liberalerna säger ett kraftfullt nej till.
Kommittén om hälso- och sjukvården inför 2000-talet
har ju också uttalat att denna nedrustning går ut över
barn och ungdomar och även ger en felaktig signal om
att förebyggande hälsoarbete inte är så viktigt.
Vi anser att skolans folkhälsoarbete måste bygga
på ett engagemang hos skolpersonalen, eleverna och
föräldrarna. De tre grupperna måste samverka. Hur
sprider man då det engagemanget? Vilka "morötter"
har man? Det är naturligtvis att tydligt presentera
vilka konsekvenser olika livsstilsval för med sig. Det
måste bli tydligt vad som är negativt och positivt. Det
gäller motion, kost, alkoholbruk, tobaksbruk osv.
Vi kan ta ett område som sex och samlevnad. Det
handlar inte bara om hur man skall förebygga oöns-
kad graviditet utan också om hur vi skall relatera till
andra människor, visa andra människor respekt och
omsorg. Detta knyter i sin tur an till det som vi för
precis ett dygn sedan lyssnade till i kammaren. Det
handlade om människors lika värde, omsorg om var-
andra, att inte göra varandra illa. Det måste komma
tydligare till uttryck i skolans undervisning och kan
mycket väl fogas till det som vi rubricerar sex och
samlevnad, med ett tjockt streck under samlevnad.
Vi har också kostfrågan. Jag har tidigare här i ta-
larstolen talat om skolmåltidens pedagogiska funktion
i fråga om val av kost, förståelse för vad kosten bety-
der för ens möjligheter att prestera. Man skall kunna
välja rätt kost så att man inte blir för tjock och inte
lockas in i ett anorektiskt beteende. Därför måste
skolmåltiden komma in som en viktig del av folkhäl-
soarbetet i skolan.
Vi ser också med oro på de rapporter som kommer
om psykosocial ohälsa i skolan. Det är viktigt att inte
minst skolsköterskan får tid och möjlighet att fånga
upp signaler från ungdomar som mår psykiskt dåligt
och kanske t.o.m. har försökt begå självmord och att
hon kan hjälpa dessa ungdomar vidare till kvalificerad
hjälp, rådgivning och vård.
Ett annat viktigt område som bör tas upp mer in-
tensivt är allergierna. Allergierna ökar i skolan. Ele-
verna måste få lära i en bra miljö, men det måste
också skapas en förståelse hos andra, icke-allergiker -
barn, ungdomar och föräldrar - för vad djurhår och
annat betyder för uppkomsten av allergiska reaktio-
ner.
Med det här inlägget vill jag alltså understryka
vikten av skolan i folkhälsoarbetet och att den ned-
rustning av skolhälsovården som vi ser måste hejdas.
De 16 miljarderna skall räcka till mycket, och i det
här sammanhanget får man inte prioritera bort skol-
hälsovården, som ju är ett kommunalt ansvar. Jag
hoppas att regeringen sänder ut tydliga signaler om
detta och att den regering som kommer i höst sänder
ut tydliga signaler i budgetpropositionen.
Vi har också andra som skall vara aktiva inom
folkhälsoområdet, t.ex. socialtjänsten och apoteken.
Även om en del apotek nu kommer att drivas i privat
regi om utredaren får igenom sitt förslag, hoppas jag
att också privata apotek arbetar för en bra folkhälsa.
Med detta vill jag yrka bifall till Folkpartiets re-
servation 2 under moment 1. Naturligtvis stöder vi
andra reservationer där Folkpartiet står med. De
handlar om forskning kring folkhälsa, preventivt arbe-
te, vissa sjukdomar och annat som andra talare här i
kammaren har tagit upp. Men jag stannar vid att ha
koncentrerat mig just på skolan.

Anf. 97 STIG SANDSTRÖM (v):
Fru talman! För att spara tid tänker jag inte yrka
bifall till några reservationer, inte ens mina egna.
Däremot tänker jag yrka bifall till en motion, So277,
yrkande 2. Det handlar om den s.k. bastuklubbslagen,
som jag här vill uppmärksamma.
Jag har fått påpekanden från tjänstemännen om att
det kanske inte är lämpligt att yrka bifall till motioner
som man inte själv har reserverat sig för i utskottsbe-
handlingen. Men jag har goda skäl att göra det, och de
tänker jag redovisa.
När vi behandlade frågan i utskottet före jul på-
gick samtidigt kongressförberedelser i mitt parti inför
en kongress i januari då denna fråga skulle avgöras.
Därför kunde jag av rimliga skäl inte ta ställning i
utskottet då.
Nu har vi i Vänsterpartiet haft kongress, och be-
slutat att vi skall verka för att bastuklubbslagen av-
vecklas. Personligen har jag inget emot det, eftersom
jag anser att den har överlevt sig själv och kanske
blivit ett hinder för utvecklingen. Den s.k. bas-
tuklubbslagen tillkom för ett tiotal år sedan när hivho-
tet var som allra värst här i landet. Då fattades också
en massa andra beslut, exempelvis det kontroversiella
beslutet om fria sprutor för narkomaner i Malmö-
Lund-området. Jag anser att lagen var befogad då,
med tanke på det hot som upplevdes. Men jag anser
att hotet nu är undanröjt, och att lagen nu kanske
snarare blivit ett hinder för det preventiva arbetet.
Jag tycker över huvud taget att frågan om smitt-
skyddet är väldigt viktig när vi talar om folkhälsofrå-
gor. Ibland har vi ett litet snävt perspektiv i folkhälso-
frågorna. Smittskyddet är en av de mest framgångsri-
ka förebyggande åtgärder vi har haft i Sverige. Om
man betänker t.ex. kampen mot hiv ser man att den
har varit väldigt framgångsrik i Sverige och detta till
en mycket liten kostnad - ungefär 200 miljoner kro-
nor per år. Om man jämför detta med totalförsvaret,
där vi satsar 30-40 miljarder kronor varje år, är det
mycket väl använda pengar i en viktig folkhälsofråga.
Detta är ju också en viktig fråga för totalförsvaret.
Fru talman! Över huvud taget tycker jag att folk-
hälsofrågorna börjar komma in i en mognadsprocess.
Det märks inte minst på reservationerna. Det märks
också i betänkandet och i anförandena här från talar-
stolen. Det korta, snäva perspektivet med alkohol,
tobak och kost har breddats. Nu kommer andra syn-
sätt in i bilden, och man går litet mer på djupet. Det
tycker jag är utomordentligt bra.
Jag kan dela uppfattningen i mycket av det som
tidigare sades här från talarstolen. I Kerstin Warner-
brings anförande lade jag märke till att hon ville
bredda folkhälsoansvaret inom regeringen. Detta har
vi också uttryckt i vår reservation. Där säger vi att det
i dag råder oklarhet om det politiska ansvaret för
folkhälsofrågor på central nivå. Formellt är socialmi-
nistern högsta ansvarig, men hennes ansvarsområde är
i dag så vittomfattande att folkhälsofrågorna knappast
kan ges prioritet.
Därför väcker vi tanken på att en folkhälsominis-
ter bör tillsättas. Det behövs nämligen mottagare på
de politiska nivåerna som har nödvändig tid och kom-
petens att ta till vara den enorma kunskap om hälsan
och dess bestämningsfaktorer som finns inom hälso-
och sjukvården. Folkhälsoministern bör förutom folk-
hälsofrågorna ansvara för t.ex. hjälpmedelsförsörj-
ningen, som också är en viktig folkhälsofråga. Det
finns också frågor om rehabilitering, arbetsliv, smitt-
skydd osv. som skulle kunna inordnas under ett sådant
ansvarsområde. En sådan anordning skulle bl.a. med-
föra en bättre central samordning av folkhälsoarbetet
och en bättre helhetssyn. Dessutom skulle regeringen
få större kunskaper om hur olika åtgärder påverkar
folkhälsan.
Fru talman! Jag sade tidigare att folkhälsopoliti-
ken är inne i en mognadsprocess. Jag fick i dag med
posten inbjudan till två konferenser som jag tror bely-
ser detta. Den ena är en konferens som Spri anordnar
inom ett helt nytt område. Man kallar den Hälsa och
ekonomi i politiken. Där försöker man ta detta hel-
hetsgrepp och göra de hälsokonsekvensanalyser som
vi har efterlyst under flera års tid. Jag fick också en
inbjudan från Landstingsförbundet och Svenska
Kommunförbundet till en konferens som de kallar
Politik och hälsa. Den handlar också om hälsokon-
sekvensbeskrivningar och politiska beslut.
Jag tycker att de här två exemplen och den debatt
som förs just nu är tecken på en mognadsprocess. Jag
är glad över det, därför att jag tycker att detta är vikti-
ga frågor som vi tillsammans gärna kan trycka hårdare
på.
Fru talman! Avslutningsvis måste jag - som jag
också har gjort tidigare härifrån talarstolen - poängte-
ra att för mig är kampen för kortare arbetsdag, som vi
har en reservation om, den enskilt viktigaste folkhäl-
sofrågan. En kortare arbetsdag innebär en positiv
strukturomvandling av samhälle och hushållning. Inte
minst ger den nya möjligheter till en bättre hushåll-
ning av människan. Det är ett bra alternativ i den
politiska kampen.

Anf. 98 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! När det gäller betänkandet SoU11
skall Miljöpartiet börja med att yrka bifall till reser-
vation 11 under mom. 5 och reservation 20 under
mom. 13.
Reservation 20 gäller ett väldigt angeläget områ-
de. Utskottsmajoriteten har tyvärr en annan åsikt. Det
handlar om ett växande problem i samhället - nämli-
gen ungdomar som får hörselskador och tinnitus.
Statistiken visar att ungefär 350 svenska ungdomar får
vård för hörselbesvär som är orsakade - och det är
detta som är det viktiga - av för hög musikvolym som
de utsätts för på diskotek och konserter av allehanda
slag.
För det första har de som sköter musikanläggning-
en ingen utbildning. De vet inte hur illa det skadar
hörselorganet när det bli för höga toppar. Ungdomar-
na har själva inte heller kunskap nog att skydda sig,
utan det blir aktuellt först efteråt. Det räcker faktiskt
att utsättas för för hög volym en enda gång på ett
sådant här ställe för att få skador för hela livet! De
kommer hem med susningar som inte går över, och
som sedan i värsta fall utvecklas till tinnitus, som är
ett handikapp för resten av livet. Dessa hörselceller
kan nämligen aldrig återbildas.
Det har bildats föreningar som kämpar för den här
saken. Insatta människor som har drabbats vill nu ha
en lag till stånd. De rekommendationer som Socialsty-
relsen har arbetat fram följs nämligen inte, och kon-
trolleras inte. Flera utredningar visar att rekommen-
dationerna inte efterlevs. Bl.a. gjorde man en upp-
följning under Vattenfestivalen. Det visade sig att
volymerna där var mycket höga. Även på diskotek
och klubbar i Stockholm var det så många som 80 %
som inte alls följde rekommendationerna.
I dag är det inte så svårt att åtgärda detta. Tekni-
ken för ljudet är väldigt utvecklad så att det blir så här
höga nivåer utan att människor känner det själva ef-
tersom det är så fint gjort. Samtidigt kan man med
teknikens hjälp installera ljudvakter av allehanda slag.
När musikanläggningarna överstiger de fastställda
decibeltalen slås de automatiskt av. Man kan också
göra på något annat sätt. Men det är helt nödvändigt
att få en lag som stöder detta, och det är det som vi
har yrkat i Miljöpartiet.
Det är tråkigt att finna att majoriteten så lätt av-
styrker den. Detta är inte mycket utrett. Man skriver
motioner och arbetar med dem, och sedan avfärdas de
nästan med en axelryckning även om det är viktiga
och vettiga förslag. Utskottet har på några rader utta-
lat att höga ljudnivåer kan utgöra risker för hörselned-
sättning eller tinnitus. Men utskottet anser det inte
nödvändigt att införa en särskild lagstiftning och
avstyrker motionen. Varför anser man då inte att detta
är nödvändigt med de argument som jag har haft?
Man bemöter inte det på något sätt utan avfärdar det
så här lätt. Det är sorgligt.
Men nu har riksdagsledamöterna i alla fall en
chans att rösta på förslaget i reservationen. Jag tror att
det skulle göra att vi slapp få en generation med hör-
selskador, vilket vi faktiskt håller på att få. Även i
övriga Europa har man uppmärksammat detta och har
lagar för det. Bl.a. har Schweiz infört en sådan här
lag.

Anf. 99 BARBRO WESTERHOLM (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag vill bara markera för Kia Andre-
asson att vi inte alls har tagit lätt på det här problemet.
Redan när Miljöpartiet satt med i riksdagen förra
gången hade vi ärendet om buller uppe i kammaren.
Det ledde sedan till att under den förra regeringen
gjordes dels en utredning om buller, dels fattades ett
beslut här i kammaren om olika åtgärder mot buller.
Socialstyrelsen har ett ansvar på det här området och
har också redovisat en hel del problem som finns. I
detta ligger också ett behov av mer forskning kring de
ljudnivåer där hög musik ligger.
Jag tycker alltså att det är rimligt att Socialstyrel-
sen får gå vidare i det här arbetet och komma med
förslag som ger ett bra underlag för beslut här i kam-
maren. Skall vi fatta lagstiftningsbeslut skall vi också
ha väldigt ordentligt på fötterna, så att vi vet vilka
konsekvenser en lag får.

Anf. 100 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Miljöpartiet anser inte att det behövs
mer undersökningar, eftersom det har gjorts flera. Jag
kan inte nämna alla här på rak arm. Även EU-
kommissionen har satt en gräns som är lägre än den
svenska som Socialstyrelsen har satt.
Det är riktigt som Barbro Westerholm säger att
riksdagen har antagit ett sådant program, men vad har
resultatet av dessa målsättningar blivit? Och vem
ingriper? När man har kontrollerat detta i efterhand
har det visat sig att det inte är någon som ingriper.
Det har t.o.m. gått så långt som till polisanmälningar
för att man vill ha med det i brottsbalken. Det erford-
ras en lag för att vi skall komma längre med målsätt-
ningarna. Underlaget som visar att det blir skador på
hörselorganen finns om man också ser till de interna-
tionella undersökningarna.

Anf. 101 BARBRO WESTERHOLM (fp)
replik:
Fru talman! Jag reagerade främst på beskyllningen
att vi skulle ta så lätt på frågan. Det har vi faktiskt inte
gjort här i riksdagen. Det finns alltså ett ansvar hos en
myndighet. Jag förutsätter att Socialstyrelsen kommer
med de förslag som man tycker är verksamma och
rimliga att genomföra för att förebygga bullerskador
hos våra barn och tonåringar. Den utredning som
gjordes och det riksdagsbeslut som fattades grundades
bl.a. på den oro som vi kände inför de ljudnivåer som
ungdomar utsätter sig för.

Anf. 102 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Det var kanske en för vid tolkning av
detta med att man tar för lätt på frågan. Jag tyckte att
mina motionsyrkanden inte fick rätt behandling, efter-
som man inte bemötte varför den här lagen behövs.
Jag tycker att utskottet skulle ha gjort det och gett bra
argument för varför det lagförslag som Miljöpartiet
har lagt fram inte har ansetts som ett positivt inslag.
Det handlar ju om att man verkligen skall kunna ta till
de metoder som behövs för att hindra att ytterligare
ungdomar får dessa ingripande skador för resten av
livet. Det finns faktiskt ungdomar som tappar livslus-
ten när de drabbas av detta. Det är ett stort ingrepp i
livet att inte kunna kommunicera längre och att inte
höra.

Anf. 103 CHATRINE PÅLSSON (kd):
Fru talman! Jag är också mycket glad över att de
förebyggande folkhälsofrågorna mer och mer har
kommit in i vårt medvetande. Jag tror att tandvården i
vårt land har varit ett av de allra bästa bevisen. Där
har vi kunnat se resultat av ett aktivt förebyggande
arbete. Trots att det har skett nedskärningar inom vård
och omsorg, hoppas jag att man verkligen skall ta de
förebyggande frågorna på allvar. Jag tror att det allra
bästa resultatet av folkhälsoarbetet får man när man
inkluderar det med den vanliga vården och omsorgen.
Inte minst sekundärpreventionen har ju visat sig
oerhört framgångsrik. När en människa har fått en
varning från kroppen, vare sig det gäller en hjärtin-
farkt eller något annat, har det varit lättare att t.ex.
sluta röka och ändra sina levnadsvanor.
Fru talman! I mitt anförande här skall jag ta upp
två av de frågor som vi tar upp i våra reservationer.
Den ena handlar om allergi och den andra gäller
självmordsfrågan.
Allergi och annan överkänslighet har ökat oro-
väckande inom den industrialiserade världen under de
senaste decennierna. Minst en tredjedel av alla barn,
ungdomar och vuxna drabbas av allergiska sjukdomar
i någon form. Allergier och annan överkänslighet
kostar samhället minst 5,6 miljarder varje år. Astma-
sjukdomen dominerar kostnaderna. Därför krävs det
enligt vårt synsätt rejäla satsningar inom forskning,
utbildning och information för att vända trenden och
stoppa ökningen av allergier.
Det finns olika orsaker till överkänslighetsreaktio-
ner och allergier. Vanligast är hår från pälsdjur, pol-
len, damm, kvalster och vissa typer av mat. Under
senare år har problem med inomhusmiljön hamnat i
fokus. Dålig ventilation och hög luftfuktighet är van-
liga exempel. Det krävs strategier som genomsyrar
olika områden. Det måste tillskapas konkreta hand-
lingsplaner.
Fru talman! Allergiproblemen i skolan är stora. I
en undersökning som Skolverket genomfört uppgav
rektorerna att de räknade med att det fanns 9,7 %
allergiker bland eleverna. Statistik från Folkhälsoinsti-
tutet tyder på att antalet nästan är 40 %. Jämfört med
för 20 år sedan har antalet allergiker bland eleverna
fördubblats. Astma- och allergiförbundet har krävt att
det skall tillsättas en skolans allergiutredning. Utred-
ningens uppgift skall vara att utreda vad som gjorts
och vad som kan göras för att förebygga allergier
bland skoleleverna. Vi kristdemokrater anser att det
förslaget är värdefullt. Det är ett utmärkt förslag.
Vi anser att det är viktigt att de rapporter och ut-
redningar som finns används som grund för beslut.
Att så många barn i skolan har svåra problem är inte
bara medicinskt allvarligt. Den som är sjuk kan ofta
inte tillgodogöra sig den undervisning som skolan ger.
Det kan få allvarliga konsekvenser, fru talman, både
kunskapsmässigt och psykiskt. Med anledning av den
debatt som har varit här på förmiddagen borde det
vara en väldigt viktig fråga.
Vi kristdemokrater tror att attityderna måste föränd-
ras. Det handlar om att visa respekt för de här pro-
blemen och att visa respekt för människor som drab-
bas av allergi. Vi tror också att de ideella föreningar-
na har en oerhörd uppgift i att sprida kunskap. De
ideella föreningarna kan ofta detta utomordentligt väl.
Jag vill yrka bifall till reservation 13, under
mom. 7.
Så går jag över till självmordsproblematiken. Nå-
got av det allra svåraste som kan drabba en förälder
eller ett syskon är att ett barn dör. Något av det allra
svåraste att bearbeta och leva vidare med är om bar-
net eller ungdomen har tagit sitt eget liv.
En allvarlig varningssignal när det gäller barns
och ungdomars utsatthet är den höga frekvensen av
självmord och självmordsförsök bland barn och unga
i Sverige. Ungefär fem barn under 15 års ålder begår
självmord i Sverige varje år. Det är övervägande
pojkar. I åldersgruppen 15-19 år är det ungefär 50
stycken. I åldersgruppen 20-24 år är det ungefär 130
som tar sitt eget liv. Då är både de fall där man säkert
vet att det har varit fråga om självmord och de fall där
det råder oklarhet medräknade.
Totalt dör ca 2 000 människor av självmord varje
år. Av dessa är nästan 20 % under 30 år. Självmord är
nu den vanligaste dödsorsaken bland pojkar och unga
män i åldern 15-29 år. Självmord är t.o.m. vanligare
än död i trafikolyckor.
Fru talman! Denna statistik skrämmer oss.
Till de självmord som "lyckas" kommer också de
självmordsförsök där självmordet inte fullbordats. I
en enkätundersökning bland skolungdomar i Sverige
har 3-8 % rapporterat att de någon gång har gjort ett
självmordsförsök. Om man räknar med självskadande
handlingar blir siffrorna ändå högre. Socialstyrelsens
enkät från 1991 visade att så många som 9 % av
2 000 ungdomar födda 1973 någon gång avsiktligt
gjort sig själva illa.
Sverige har länge haft en oförändrad och hög fre-
kvens av självmord bland ungdomar. Det rapporteras
nu från flera västeuropeiska länder om en markant
ökning av antalet självmord bland ungdom. Norge har
under de senaste 20 åren fått en femfaldig ökning av
antalet självmord i åldrarna 15-24 år och ligger nu på
samma höga nivå som Sverige och Danmark.
Situationen är alltså utomordentligt allvarlig. 1987
blev självmord den vanligaste dödsorsaken för pojkar
och män i åldern 15-29 år.
Jag vill, fru talman, jämföra detta med trafiken.
Åtskilliga miljoner och miljarder läggs på trafiksäker-
het för att förebygga olyckor. Vad gör vi för att före-
bygga självmord?
Jag är medveten om att detta är problem som är
utomordentligt svåra att ta upp. Det är känsligt. Det är
svårt att hitta någon riktig lösning på det. Men jag tror
inte att vi som politiker i något sammanhang får värja
oss för att det är svårt. Vi måste försöka att hitta vägar
för att nå våra mål. Vi måste, tror jag, ta ordentlig tid
på oss och diskutera igenom hur man skall göra.
Jag är väldigt glad att Stockholms läns landsting
har tagit initiativet till bildandet av Centrum för sui-
cidforskning och prevention. De har redan gjort ett
viktigt arbete. Jag tror att det krävs att vi här i riksda-
gen - i parlamentet - tar ett ordentligt tag för att hjäl-
pa till, skapa resurser och förebygga självmord.
Fru talman! Jag vill yrka bifall till reservation 16,
under mom. 9.

Anf. 104 MARIANN YTTERBERG (s):
Fru talman! Det har under de senaste åren skett en
stark utveckling av folkhälsoarbetet. Man säger att det
är bättre att förebygga än att bota. Eftersom jag yr-
kesmässigt har arbetat med dessa frågor sedan i slutet
av 60-talet kan jag tydligt se attitydförändringarna
över tid.
Vi har nu också fått en kommitté som skall ta fram
nationella folkhälsomål.
Det är stimulerande att arbeta i ett utskott där alla
är så engagerade och ambitiösa när det gäller dessa
frågor, som vi har hört här i dag.
I detta betänkande behandlas alltså ett femtiotal
motionsyrkanden från allmänna motionstiden i höstas.
Att utskottet avstyrker samtliga motionsyrkanden
beror inte på något vis på att de är ointressanta, irre-
levanta eller orimliga, utan på att majoriteten i utskot-
tet anser att de är tillgodosedda. Frågorna är antingen
under utredning eller planerade att utredas, eller så är
yrkandena på annat sätt uppmärksammade.
Vi har nu fått en redogörelse för de olika motion-
syrkandena. Eftersom de är så många kan jag inte
kommentera alla. Jag tänker bara översiktligt nämna
vad som är aktuellt.
År 1984 anslöt sig Sverige till WHO:s hälsopoli-
tiska strategi. Var tredje år utvärderas medlemslän-
dernas hälsosituation mot dessa mål. I oktober 1997,
alltså i höstas, kom den svenska rapporten om folk-
hälsoarbetets utveckling i Sverige.
De första målen handlar alltså om att skillnaderna
i hälsa skall minska med 25 % till år 2000. De kom-
mer vi troligtvis inte att uppnå.
Däremot har Sverige gjort stora framsteg när det
gäller tvärsektoriella program. Vi går mot en helhets-
syn på nationell, regional och lokal nivå. Man upp-
märksammar också att vi har nya program i folkhälsa
t.ex. vid sjuksköterskeutbildningen. Folkhälsan upp-
märksammas i utbildningarna.
Folkhälsoinstitutet har fått i uppdrag att arbeta
mer med skillnaderna i hälsa i befolkningen. Man
arbetar också vidare med att utveckla hälsokon-
sekvensbeskrivningar inför politiska beslut. Det arbe-
tet har intensifierats. Man skall också stötta utveck-
lingen av lokala folkhälsoprogram.
Regeringen anser också att Folkhälsoinstitutet
skall stärka sin roll som kunskapscentrum och me-
todutvecklare. Även de frivilliga organisationernas
kompetens och engagemang bör tas till vara. Det
ekonomiska stödet till deras arbete bör också ges hög
prioritet. Könsperspektivet skall ingå i all verksamhet.
I HSU 2000:s delbetänkande om hälso- och sjuk-
vården och folkhälsoarbetet trycker man på vikten av
att formulera övergripande mål och strategier. Man
pekar bl.a. på att hälso- och sjukvården är en viktig
kunskapsförmedlare i hälsoarbetet och att preventio-
nen bör integreras i den dagliga verksamheten. Man
talar om vikten av mödrahälsovård, barnhälsovård,
skolhälsovård och ungdomsmottagningar. Man ut-
trycker också sin oro över nedskärningarna inom
skolhälsovården. Där tror jag att vi är eniga allihopa.
Det är ett oerhört viktigt arbete.
Man pekar på behovet av att utveckla och sprida
metoder för hälsokonsekvensbeskrivningar. Det
kommer upp i många motioner.
Man pekar på vikten av tvärsektoriell samverkan.
Man välkomnar också den pågående utvecklingen
mot ett utökat samarbete i lokala hälsoråd mellan bl.a.
kommuner och landsting. Man säger att förutsättning-
en för att folkhälsoarbetet skall vinna legitimitet bland
medborgarna är att målet måste vara att minska ojäm-
likheten när det gäller hälsa.
Betänkandet remissbehandlas nu.
Kommittén för nationella folkhälsomål har en
väldigt viktig uppgift i att formulera dessa övergri-
pande mål. De skall vara möjliga att utvärdera och
mäta. Många av motionsyrkandena ryms inom direk-
tiven för denna utredning.
Regeringen har under våren för avsikt att komma
med ett förslag till nationellt handlingsprogram för att
minska den miljörelaterade ohälsan. Det bygger på
Miljöhälsoutredningens betänkande, där det bl.a.
anges att försiktighetsprincipen bör tillämpas i det
nationella miljö- och hälsoarbetet. Även här talar man
om att det skall göras hälsokonsekvensbedömningar
av alla större beslut på alla nivåer.
Barnkommittén föreslår bl.a. att skollagen skall
kompletteras med nationella mål och en rikstäckande
basnivå för skolhälsovård och elevvård. Det går att ha
åsikter om riksnormen, men i det här fallet tror jag att
det är ett bra angreppssätt.
Folkhälsoforskning är ett viktigt område med tan-
ke på de stora förändringar som sker i vårt samhälle.
Regeringen har genom den folkhälsorapport som
lades fram i somras och Miljöhälsoutredningens be-
tänkande blivit uppmärksammad på behovet av den
forskning som många motionärer tar upp.
Ett nationellt forskningsprogram om ojämlikhet i
hälsa är på gång. Socialvetenskapliga forskningsrådet
skall samråda med berörda forskningsråd. I forsk-
ningspropositionen framhåller regeringen vikten av
forskning angående barns hälsa.
Socialstyrelsens epidemiologiska centrum har med
anledning av Barnpsykiatrikommitténs betänkande
fått uppdraget att se hur man kan mäta barns psykiska
hälsa. I forskningen skall även arbetslöshet-ohälsa
och könsperspektivet tas med. Det pågår också många
studier om hur sociala relationer påverkar hälsan.
Både i Miljöhälsoutredningen och i HSU 2000 pekar
man på att tvärvetenskaplig och miljörelaterad forsk-
ning bör förstärkas.
Folk- och bostadsräkningen är en annan fråga som
har tagits upp, och den kommer att göras i framtiden
med hjälp av registerdata. Här gäller det för oss att
politiskt enas om var ribban skall ligga när det gäller
personlig integritet och samkörning av register.
I frågan om folkhälsoproblem behandlar ett antal
motioner specifika sjukdomar. Vi har haft den dis-
kussionen flera gånger. Vi säger att det i första hand
är sjukvårdshuvudmännen som skall göra bedömning-
arna. Speciellt nu när riksdagen har ställt sig bakom
riktlinjerna för prioriteringar, är det knepigt att gene-
rellt prioritera vissa sjukdomar framför andra.
I fråga om osteoporos och reumatiska sjukdomar
pågår ett utredningsarbete inom SBU, Statens bered-
ning för medicinsk utvärdering. Där görs studier, och
man gör bl.a. bentäthetsmätningar. Läkemedelsverket
och motsvarigheten i Norge samarbetar om ett be-
handlingsprogram. Kommittén för nationella folk-
hälsomål kommer också att ta upp den frågan och
allergifrågan.
När det gäller reumatiska sjukdomar håller Soci-
alstyrelsen och Reumatologen på Huddinge sjukhus
på att arbeta fram ett vårdprogram. Vi önskar ju att
vårdprogram skall tas fram i olika sammanhang.
Allergier diskuteras ofta i dessa sammanhang. Det
finns det anledning till. Det är ett allvarligt problem
som ökar i omfattning och som utskottet känner stor
oro över. Såväl prevention som behandling, forskning
och kompetensuppbyggnad behöver ges hög prioritet.
I Allergiprogrammet inom Folkhälsoinstitutet ges
barn och primärprevention hög prioritet. Vårdalstif-
telsen, som bildades 1994, har som uppgift att främja
forskning och forskarutbildning inom allergiområdet.
Där kan 30-40 miljoner kronor per år delas ut i
forskningsstöd.
I Miljöhälsoutredningen föreslår man att forskning
och utveckling om miljörelaterade hälsorisker bör
förstärkas.
Även Kommittén för nationella folkhälsomål
kommer att behandla allergier.
Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet bildade
1994 i samarbete med Centrum för suicidforskning
och prevention ett Nationellt råd för självmordspre-
vention. Man ordnar varje år en nationell konferens
för alla som arbetar med dessa frågor, för att starta ett
nationellt nätverk för självmordsprevention och för att
utbilda personal inom hälso- och sjukvården, social-
tjänsten och skolan. Precis som Chatrine Pålsson sade
är detta ett oerhört allvarligt problem.
Barnpsykiatrikommittén kommer att föreslå olika
insatser för att förebygga psykiska problem hos barn
och ungdomar. Utskottet förutsätter att arbetet med att
förebygga självmord och psykisk ohälsa fortsätter och
att det nationella programmet sprids till alla berörda.
Vi kommer troligen att lyckas med att minska
dödsfall, skador och handikapp till följd av olycksfall
med 25 % fram till år 2000 - WHO:s mål. Skadepre-
vention pågår på bred front i hela landet, bl.a. i det
nationella tvärsektoriella skadeprogrammet. Vi utgår
från att det goda arbetet skall fortsätta.
Stig Sandström nämnde bastuklubbslagen. Det är
en fråga som just nu är aktuell i Smittskyddskommit-
tén. Arbetet fortgår under våren. Därför finns det inte
så stor anledning att föregå det arbetet.
Kia Andreasson och Barbro Westerholm tog upp
problemet med hörselskador. Jag har inte så mycket
mer att tillägga i den frågan.
Härmed yrkar jag avslag på samtliga motionsyr-
kanden och bifall till utskottets hemställan.

Anf. 105 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Mariann Ytterberg började med att
säga att anledningen till att alla dessa motioner av-
styrks är att frågorna är under behandling. Jag har ett
yrkande om att införa lag om maxgränser för ljud på
diskotek och konserter. Vad händer på området mer
än det Barbro Westerholm gav uttryck för? Vad är det
som krävs för arrangörer? Vad har de för direktiv och
utbildning? Vad krävs för de diskjockeyer som är ute
på kvällarna bland ungdomarna?
Hur upplyser man ungdomarna om faran och vå-
dan av detta att de kan fördärva sig för livet?
Hur sker arbetet för att efterfölja rekommendatio-
nerna? Det har ju visat sig inte ske effektivt, eftersom
80 % av de undersökta ställena överskred bullergrän-
sen stort. Hur kommer man att arbeta med detta pro-
blem? Mariann Ytterberg säger att denna fråga redan
är under behandling. Det skulle vara intressant att få
höra.

Anf. 106 MARIANN YTTERBERG (s) re-
plik:
Herr talman! Jag måste erkänna att den frågan inte
är under behandling. Den redogörelse som Kia And-
reasson gav känns oerhört allvarlig.
I dag är det miljö- och hälsoskyddsnämnderna i
kommunerna som har hand om frågorna och som
följer upp dem. Fördelen med detta är att frågorna
kommer närmare dem de berör och där verksamheten
finns. Men om det är som Kia Andreasson säger att
frågorna inte följs upp och att det finns stora problem,
får vi väl gå vidare med frågorna. Socialstyrelsen har
skrivit rekommendationerna.
Sedan var det upplysning till ungdomar. Det pra-
tas mycket om dessa frågor inom skolhälsovården.
Det är samma problem med ungdomarna som kör
motorcykel. De som håller på mycket med sådant får
hörselförändringar. Det är viktigt att jobba vidare med
frågorna.

Anf. 107 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Det var glädjande att höra att frågor-
na tas på allvar och att det skall ske fler undersök-
ningar. Situationen är som den bild jag har givit här.
Det räcker inte med att kommunerna har ansvaret. Det
är olika i olika kommuner. I Kungälv har man vidtagit
vissa åtgärder. Det har bildats en organisation. Eldsjä-
lar går i bräschen för dessa frågor. Då kan det hända
något. Men i stort ute i landet har det inte hänt nå-
gonting. Det sker inte ens några kontroller.
Detta är ännu viktigare sett mot bakgrund av det
som skett under Vattenfestivalen här i Stockholm. Där
hade man undersökt ljudnivåerna och funnit att de var
långt över den nivå som rekommenderades. Samtidigt
vet man att små barn som sitter i vagn har befunnit sig
i området. De tål ännu lägre decibeltal, och de kan
lättare få skador. Det är ett angeläget problem. Jag får
se vad som kommer ut av detta, och jag hoppas att det
tas på allvar.

Anf. 108 MARIANN YTTERBERG (s) re-
plik:
Herr talman! Barnen som sitter i vagn är natur-
ligtvis utlämnade. Jag har varit i kontakt med de här
frågorna tidigare. Kia Andreasson kanske inte känner
till vad som sägs om ungdomar och disco, nämligen
att när man gillar den här musiken är den inte lika
skadlig. Är det en myt, eller finns det någon sanning i
det?

Anf. 109 BARBRO WESTERHOLM (fp)
replik:
Herr talman! Jag har bara en reflexion kring mo-
tioner som är avstyrkta och som är tillgodosedda. Jag
finner efter den här diskussionen att vi i princip är
överens om tagen. Därför skulle jag önska att när det
här betänkandet sprids till myndigheter och på andra
håll där man har intresse att ta del av det att man
också får med debattprotokollet där det tydligt fram-
går hur vi ser på frågorna. Där finns inte minst Mari-
ann Ytterbergs sammanfattning av det som pågår och
som inte finns refererat i själva betänkandet.

Anf. 110 MARIANN YTTERBERG (s) re-
plik:
Herr talman! Det är en situation som vi i socialut-
skottet ofta ställs inför. Det händer faktiskt att vi är
eniga, och då får vi väldigt litet publicitet kring frå-
gorna. Vi har ju då ingen radio och TV som bevakar
oss.

Anf. 111 STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag har en följdfråga om bas-
tuklubbslagen. Vi hade frågan uppe i april för knappt
ett år sedan. Då avstyrkte socialutskottet motionen
med samma motivering som nu, nämligen att vi väntar
på Smittskyddsutredningen.
Nu säger Mariann Ytterberg att en rapport är ak-
tuell nu under våren. Jag undrar hur det är. Ett av
skälen till att jag yrkar bifall till motionen är att ut-
redningen kommer att dra ut på tiden. Jag har hört
sägas att utredningen inte behöver lämna sitt betän-
kande förrän i december 1998, dvs. efter valet.
Då kanske vi har en ny regeringsbildning, och be-
tänkandet skall kanske ut på remiss. Det kanske skall
skrivas ett nytt betänkande. Det kan dra ut på tiden
väldigt länge. Därför har jag en följdfråga till Mariann
Ytterberg. Har Mariann Ytterberg kläm på vilken
tidsplan som gäller i den här frågan, och kan man få
besked om det?

Anf. 112 MARIANN YTTERBERG (s) re-
plik:
Herr talman! Jag har inte kläm på tidpunkten i
dag. Den här frågan kommer att diskuteras, eftersom
det är en del i smittskyddslagen. Vi står nu inför in-
samlande av uppgifter. Vi träffar företrädare för
RFSL, osv. Det finns många här i utskottet som sitter i
utredningen.
Vi har inte bundit upp oss än. Jag tror att det är
viktigt att man inte binder upp sig tidigt i en debatt
när det gäller att ta ställning till lagstiftning. Jag tala-
de just om den här frågan med ordföranden i utred-
ningen ganska nyligen. Hon sade att frågan är aktuell
nu under våren.
Jag kan inte alla turerna om hur det går till med
betänkanden. Jag skulle tro att om alla är eniga om att
lagen skall vara kvar eller skall bort behöver man väl
inte invänta utredningen, för den skall vara klar vid
årsskiftet 1998/99.

Anf. 113 STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Det måste väl också som i andra
sammanhang finnas möjlighet till ett delbetänkande.

Anf. 114 BIRGITTA WISTRAND (m):
Herr talman! Jag skall tala om en motion som är
avstyrkt men som icke desto mindre är mycket bety-
delsefull. Den handlar om hälsa.
Att få vara frisk och behålla hälsan är faktiskt vad
de flesta svenskar svarar om man frågar vad de värde-
rar högst i livet. Därför är det inte undra på att männi-
skor nu är oroade av sjukvårdskrisen och kan tänka
sig att betala nästan vad som helst för att garanteras
sjukvård i dag och i morgon. Det är begripligt, men
det är onödigt. Vi moderater visade faktiskt under
förra regeringsperioden att vårdgarantin inte behövde
öka kostnaderna, utan att den kunde ge mer och bättre
vård för mindre pengar.
Men det är inte min avsikt att här i dag diskutera
hur medel avsätts till sjukvården, osv. Jag vill i stället
ta upp en långsiktig fråga. Det handlar om de totala
kostnaderna för ohälsan i Sverige. De uppgår i dag till
ungefär 200 miljarder kronor - 130 miljarder till
sjukvård och 70 miljarder till långtidssjukvård, för-
tidspensionering och arbetsskador.
Hur kommer det sig att fler inte arbetar för att det
beloppet skall minskas? Hela tiden talar vi om att vi
skall ha mer medel, mer resurser i stället för att fråga
oss: Hur skall vi minska kostnaderna? Hur skall
svenskarna blir friskare? Det är ju vad vi alla vill.
Jag vill också ställa frågan: Varför saknas ofta fö-
rebyggande insatser och hälsoperspektiv i diskussio-
ner om sjukvårdens framtida inriktning? När man väl
är insjuknad skall en skada repareras som redan upp-
kommit. Vore det inte bättre att förebygga det som
har inträffat? Den enskilde slipper lidande och ohälsa,
och samhället sparar resurser.
Inom WHO har man haft denna förändrade syn på
hälsa och sjukdom ganska länge. Men i Sverige har
hälsan trots ett mycket omfattande arbete inom t.ex.
barn- och mödravård aldrig lyckats ta sig innanför
sjukhusmurarna.
I en undersökning om läkarrollen och det förebyg-
gande arbetet för något år sedan rapporterades att de
flesta läkare är medvetna om preventionens och livs-
stilens betydelse för hälsan men att de har väldigt
begränsad tilltro till sjukdomsförebyggande insatser.
Som skäl anges bristande tid och kanske också kun-
skaper liksom en låg uppskattning från landstingens
sida av förebyggande åtgärder. Jag tycker att det är
oroande att företagsläkare och allmänläkare signalerar
att det ställs krav på dem som de inte kan ställa upp
på därför att de inte får någon ersättning.
Vi ser alltför ofta att äldre bara ges omvårdnad.
Det är naturligtvis inte fråga om bara, när vi vet att de
inte ens får det. Men än mindre får de rehabiliterande
och förebyggande insatser. Det tycker jag är både
inhumant och felaktigt. Här visar t.ex. forskning att
vitaminer kan ha stor betydelse för demenssjukdomar
liksom att 90-åringar faktiskt kan öka sin prestations-
förmåga och sitt välbefinnande genom träning.
Svagt intresse för prevention betyder också ofta
svagt intresse för rehabilitering. Vad beror det på?
Vad jag skulle vilja är att fokus flyttas från sjukdom
till hälsa och till person i stället för till en viss sjuk-
dom. Ur ett sjukdomsperspektiv letar man efter enkla
lösningar medan det i ett hälsoperspektiv handlar om
anpassning, utveckling och långsiktighet.
Hälsan byggs upp genom att man känner samman-
hang, hanterbarhet och meningsfullhet. Den som
förstår vad som händer kan göra någonting åt det.
Med det sätts den enskilda människans handlingar,
livsstil och ansvar i fokus. Hälsa är inte heller något
entydigt begrepp utan är kopplat till grundläggande
värderingar och kulturmönster. Alltfler blir intresse-
rade av vad det är som skapar hälsa.
I Kanada har man tagit fram en s.k. la lande-
rapport om kanadensarnas syn på hälsan. Där visar
man att hälsan i befolkningen i första hand avgörs av
människans livsstil, i andra hand av det genetiska
arvet, i tredje hand av samhällsmiljön och först i fjär-
de hand av sjukvården.
Tittar man på det motsatta, nämligen vad man läg-
ger ned på hälsa, lades 1,2 % på det förebyggande och
90 % på sjukvården. Den här fördelningen är orimlig
och borde därför förändras.
Hälsosituationen i världen är densamma i alla i-
länder. Å ena sidan blir en allt äldre befolkning allt
friskare. Å andra sidan ökar kostnaderna dramatiskt
för sjukskrivningar, förtidspensioner och sjukvård.
Från de flesta länder rapporteras att allt fler ungdomar
och barn får sämre hälsa och kondition.
Ohälsan vandrar alltså ned i åldrarna. LO rappor-
terar t.ex. att var tionde arbetare mellan 16 och 29 år
lider av sjukdom i skelett och rörelseorgan. Är det
inte dags att ingripa i sjukdomarnas orsak i stället för
att behandla dem när det har gått för långt? Skolmat
och gymnastik är kanske mer strategiska än vi har
trott.
Jag håller med dem som säger att prevention inte
är någon lätt fråga med enkla lösningar och entydiga
svar. Kanske är det därför som prevention och forsk-
ning om förebyggande insatser nedprioriteras eller
stryks i trängda ekonomiska lägen. Den som vill satsa
på forskning, herr talman, har svårt att få anslag. Våra
kunskaper är därför otillräckliga och behöver förbätt-
ras. Nu tycks det och tros det alltför mycket om före-
byggande insatser. Vi måste veta vad som är effektivt
och varför.
Det är därför glädjande att statens beredning för
utvärdering av medicinsk metodik har börjat arbeta
inom det här området. De anser tyvärr att det mesta
arbetet bör ske utanför sjukvården. De anser att meto-
derna inom sjukvården inte heller är lämpade för
förebyggande verksamhet. Då kanske man skall ändra
metoderna inom sjukvården i stället för att säga att de
inte hör dit. Det här är ett förhållningssätt som visar
att sjukvården inte vill ta sitt ansvar och inte heller
medverkar.
I den rapport som man nyligen publicerat, Längre
liv och bättre hälsa - en rapport om prevention, visar
man faktiskt på de samhälleliga insatser, lagstiftning
och kontrollinsatser, som är möjliga vid det preventi-
va arbetet. Visst, det är bra förslag. Men jag vill
komma tillbaka till att samverkan mellan hälso- och
sjukvård måste ske samtidigt som vi måste lyfta fram
den enskildes ansvar.
Riktig kost, fysisk aktivitet och rökfrihet gynnar
hälsan och förebygger en rad sjukdomar. Det är nu-
mera vetenskapligt bevisat även om många inte vill gå
med på det. Rapporter om den fysiska aktivitetens
betydelse t.ex. för att motverka osteoporos, hjärt- och
kärlsjukdomar, diabetes och tjocktarmscancer är sär-
skilt intressanta. Risken att dö i förtid minskar t.ex.
med 50 % om man slutar röka. Viktminskning ger
15 % mindre risk, medan förbättrad kondition ger
65 %. Här har man t.ex. i USA och hälsoministeriet
för första gången ställt sig bakom den fysiska aktivite-
tens positiva effekter i ett åttapunktsprogram. Man
lyfter fram samma forskningsresultat som SBU redo-
visar. Men varför omsätts de här kunskaperna inte i
handling? Varför tar inte läkare och sjukvårdsperso-
nal dem till sig? Hur får man t.ex. fler att motionera
mer?
I dagens läkarutbildning ägnas inte många timmar
åt prevention, vilket naturligtvis också är en förkla-
ring till det svaga intresset. Alla som arbetar inom
sjukvården borde få ökade kunskaper i prevention.
Folkhälsoinstitutet och andra aktörer borde också få
nya uppgifter där man särskilt studerar preventiva
insatser och vilka som har bäst effekt. Preventiva
åtgärder måste få ett ekonomiskt värde.
Men viktigast är dock att var och en uppmuntras
att ta ansvar för sin hälsa. I dag ser faktiskt inte alla
kopplingen mellan den egna livsstilen och hur man
mår. Det är förvånande och nedslående om man be-
tänker alla folkhälsokampanjer som bedrivits i landet
de senaste 30 åren.
Därför måste sjukvårdspolitikern i första hand bli
hälsopolitiker och sätta mål för hälsa och välbefin-
nande. Visst kommer vi alla att drabbas av ohälsa och
till detta behövs resurser. Många tvingas i dag till
sjukdom därför att de inte får en bra rehabilitering.
Det går att skriva ut recept på promenader och annan
rehabilitering, och det bör bli lika naturligt som att
skriva ut läkemedel. Ny forskning visar t.ex. att diabe-
tes 2 kan hävas med motion och viktminskning.
Till sist, herr talman: En av de allra viktigaste
uppgifterna är faktiskt att familj och skola lär ut en
livsstil som ger hälsa, energi och ansvarstagande.
Kanske lika bråttom är det att vi ökar våra kunskaper,
dvs. satsar på forskning om prevention och hälsofräm-
jande insatser, både individuellt och samhälleligt.

Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut

KU10 Granskning av statsrådens tjänsteutövning
och regeringsärendenas handläggning

Kammaren godkände utskottets anmälan.

Utskottets betänkande lades till handlingarna.

KU12 Standarder för sändning av TV-signaler,
m.m.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

KU13 Kommunala kompetensfrågor m.m.
Mom. 1 (kommunal näringsverksamhet)
1. utskottet
2. res. 1 (m, fp, mp)
Votering:
158 för utskottet
103 för res. 1
2 avstod
86 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 125 s, 16 c, 17 v
För res. 1: 1 s, 63 m, 18 fp, 11 mp, 10 kd
Avstod: 2 s
Frånvarande: 33 s, 17 m, 11 c, 8 fp, 5 v, 7 mp, 5 kd

Mom. 2 (kommunala företag)
Yrkanden:
1. utskottet
2. res. 2 (m, fp)
3. Utskottets hemställan med den ändring som föran-
leddes av bifall till mot. K520 (kd)
Förberedande votering:
85 för res. 2
15 för mot. K520
170 avstod
79 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Rune Rydén (m) anmälde att han avsett att avstå från
att rösta men markerats ha rösta nej.
Huvudvotering:
173 för utskottet
86 för res. 2
11 avstod
79 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 127 s, 16 c, 1 fp, 17 v, 12 mp
För res. 2: 1 s, 66 m, 19 fp
Avstod: 11 kd
Frånvarande: 33 s, 14 m, 11 c, 6 fp, 5 v, 6 mp, 4 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

KU14 Justitieombudsmännens änbetsberättelse
vid riksmötet 1997/98

Kammaren godkände utskottets anmälan.

Utskottets betänkande lades till handlingarna.

JuU7 Ändringar i polislagen
Mom. 1 (upphävande av 13 § andra stycket polisla-
gen)
1. utskottet
2. res. 1 (mp)
Votering:
243 för utskottet
12 för res. 1
15 avstod
79 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 128 s, 66 m, 16 c, 19 fp, 3 v, 11 kd
För res. 1: 12 mp
Avstod: 1 fp, 14 v
Frånvarande: 33 s, 14 m, 11 c, 6 fp, 5 v, 6 mp, 4 kd
(forts.)
Ajournering

På grund av tekniskt fel på voteringsanläggningen
beslutade kammaren kl. 15.38 på förslag av tredje
vice talmannen att ajournera förhandlingarna under ca
fem minuter.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 15.47.
Beslut (forts.)

JuU7 Ändringar i polislagen (forts.)
Mom. 2 (förvarstagande enligt 17 § polislagen)
1. utskottet
2. res. 2 (v)
Votering:
231 för utskottet
17 för res. 2
11 avstod
90 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 120 s, 64 m, 16 c, 19 fp, 1 mp, 11 kd
För res. 2: 17 v
Avstod: 11 mp
Frånvarande: 41 s, 16 m, 11 c, 7 fp, 5 v, 6 mp, 4 kd

Mom. 3 (polisens befogenhet att ingripa mot ord-
ningsstörande folksamlingar)
1. utskottet
2. res. 3 (mp)
Votering:
257 för utskottet
11 för res. 3
1 avstod
80 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 128 s, 66 m, 16 c, 19 fp, 17 v, 11 kd
För res. 3: 11 mp
Avstod: 1 mp
Frånvarande: 33 s, 14 m, 11 c, 7 fp, 5 v, 6 mp, 4 kd
Gudrun Lindvall (mp) anmälde att hon avsett att rösta
nej men markerats ha avstått från att rösta.

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

SoU10 Vissa socialtjänstfrågor
Mom. 1 (allmänna utgångspunkter för socialtjänsten)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
201 för utskottet
66 för res. 1
82 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 127 s, 15 c, 19 fp, 17 v, 12 mp, 11 kd
För res. 1: 66 m
Frånvarande: 34 s, 14 m, 12 c, 7 fp, 5 v, 6 mp, 4 kd

Mom. 2 (ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen)
1. utskottet
2. res. 3 (c, kd)
Votering:
179 för utskottet
25 för res. 3
64 avstod
81 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 128 s, 2 m, 1 c, 19 fp, 17 v, 12 mp
För res. 3: 14 c, 11 kd
Avstod: 64 m
Frånvarande: 33 s, 14 m, 12 c, 7 fp, 5 v, 6 mp, 4 kd

Mom. 5 (barnbidrag)
1. utskottet
2. res. 7 (v, mp)
Votering:
238 för utskottet
29 för res. 7
1 avstod
81 frånvarande
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 128 s, 65 m, 15 c, 19 fp, 11 kd
För res. 7: 17 v, 12 mp
Avstod: 1 m
Frånvarande: 33 s, 14 m, 12 c, 7 fp, 5 v, 6 mp, 4
kd
Göte Jonsson (m) anmälde att han avsett att rösta ja
men markerats ha avstått från att rösta.

Mom. 6 (pensionssparande)
1. utskottet
2. res. 8 (m, fp, mp, kd)
Votering:
143 för utskottet
125 för res. 8
81 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 128 s, 15 c
För res. 8: 66 m, 19 fp, 17 v, 12 mp, 11 kd
Frånvarande: 33 s, 14 m, 12 c, 7 fp, 5 v, 6 mp, 4 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

SoU11 Folkhälsofrågor
Mom. 1 (folkhälsoarbetets inriktning och organisa-
tion)
1. utskottet
2. res. 1 (c)
3. res. 2 (fp)
Förberedande votering:
16 för res. 1
19 för res. 2
232 avstod
82 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Votering:
205 för utskottet
20 för res. 2
42 avstod
82 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 128 s, 65 m, 1 v, 11 kd
För res. 2: 1 c, 19 fp
Avstod: 1 m, 14 c, 15 v, 12 mp
Frånvarande: 33 s, 14 m, 12 c, 7 fp, 6 v, 6 mp, 4 kd
Erik Arthur Egervärn (c) anmälde att han avsett att
avstå från att rösta men markerats ha rösta nej.
Lars Bäckström (v) anmälde att han avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja.

Mom. 3 (förebyggande arbete)
1. utskottet
2. res. 6 (m, mp, kd)
Votering:
179 för utskottet
88 för res. 6
82 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 127 s, 1 m, 15 c, 19 fp, 17 v
För res. 6: 65 m, 12 mp, 11 kd
Frånvarande: 34 s, 14 m, 12 c, 7 fp, 5 v, 6 mp, 4 kd

Mom. 5 (folkhälsoforskning)
1. utskottet
2 res. 11 (mp)
Votering:
151 för utskottet
13 för res. 11
104 avstod
81 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 128 s, 4 c, 2 fp, 17 v
För res. 11: 1 c, 12 mp
Avstod: 66 m, 10 c, 17 fp, 11 kd
Frånvarande: 33 s, 14 m, 12 c, 7 fp, 5 v, 6 mp, 4 kd

Mom. 7 (allergi)
1. utskottet
2. res. 13 (fp, kd)
Votering:
233 för utskottet
32 för res. 13
3 avstod
81 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 128 s, 66 m, 12 c, 17 v, 10 mp
För res. 13: 1 c, 19 fp, 1 mp, 11 kd
Avstod: 2 c, 1 mp
Frånvarande: 33 s, 14 m, 12 c, 7 fp, 5 v, 6 mp, 4 kd

Mom. 9 (självmordsprevention)
1. utskottet
2. res. 16 (fp, mp, kd)
Votering:
224 för utskottet
42 för res. 16
83 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 126 s, 66 m, 15 c, 17 v
För res. 16: 19 fp, 12 mp, 11 kd
Frånvarande: 35 s, 14 m, 12 c, 7 fp, 5 v, 6 mp, 4 kd

Mom. 13 (en lag om ljudvolymsbegränsning)
1. utskottet
2. res. 20 (mp)
Votering:
253 för utskottet
14 för res. 20
82 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 128 s, 65 m, 13 c, 19 fp, 17 v, 11 kd
För res. 20: 2 c, 12 mp
Frånvarande: 33 s, 15 m, 12 c, 7 fp, 5 v, 6 mp, 4 kd

Mom. 14 (utvärdering av smittskyddslagen m.m.)
Yrkanden:
1. utskottet
3. Utskottets hemställan med den ändring som föran-
leddes av bifall till mot. So277 (mp)
Votering:
243 för utskottet
16 för mot. So277
4 avstod
86 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 128 s, 65 m, 14 c, 19 fp, 2 v, 4 mp, 11
kd
För mot. So277: 13 v, 3 mp
Avstod: 1 v, 3 mp
Frånvarande: 33 s, 15 m, 13 c, 7 fp, 6 v, 8 mp, 4 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

12 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Proposition
1997/98:61 Vissa ändringar i lagstiftningen om per-
sonlig skyddsutrustning för privat bruk och om
leksakers säkerhet

13 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 27 januari

1997/98:147 av Patrik Norinder (m) till statsrådet
Thomas Östros
Råtallolja
den 28 januari

1997/98:148 av Andreas Carlgren (c) till kommuni-
kationsministern
Regeringens trafiköverenskommelse med Stock-
holmsregionen

Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 3 februari.

14 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts
den 27 januari

1997/98:370 av Susanne Eberstein (s) till statsrådet
Thomas Östros
Normgivningen för publika företag
1997/98:371 av Marianne Andersson (c) till statsrå-
det Maj-Inger Klingvall
Amalgam
1997/98:372 av Marianne Andersson (c) till miljö-
ministern
Kvicksilver
1997/98:373 av Carina Hägg (s) till jordbruksminis-
tern
Barnsängsfeber och användningen av antibakteriella
fodertillsatser

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 3 februari.

15 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att följande skriftliga svar på frågor in-
kommit
den 27 januari

1997/98:314 av Eva Zetterberg (v) till statsministern
Upprustningen i Latinamerika
den 28 januari

1997/98:305 av Marie Engström (v) till finansminis-
tern
Det nya pensionssystemet och kommunernas ekonomi
1997/98:311 av Chatrine Pålsson (kd) till socialmi-
nistern
PKU-registret
1997/98:325 av Barbro Westerholm (fp) till social-
ministern
Distriktssköterskornas förskrivningsrätt
1997/98:326 av Gullan Lindblad (m) till socialminis-
tern
Kampen mot hiv/aids
1997/98:327 av Mikael Odenberg (m) till näringsmi-
nistern
Barsebäck
1997/98:328 av Eva Goës (mp) till näringsministern
Polenkabeln
1997/98:333 av Sten Tolgfors (m) till statsministern
Beslutet om stängning av Barsebäck
1997/98:334 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
statsrådet Ylva Johansson
De fristående gymnasieskolornas rätt till momskom-
pensation
1997/98:335 av Owe Hellberg (v) till näringsminis-
tern
Bidrag för energiomställningen
1997/98:336 av Lars Stjernkvist (s) till arbetsmark-
nadsministern
Användandet av kvalitetshöjare
1997/98:337 av Ola Sundell (m) till näringsministern
Ombyggnad av Långfors kraftstation
1997/98:339 av Sten Tolgfors (m) till statsrådet Ylva
Johansson
Handlingsprogram mot mobbning
1997/98:341 av Eva Goës (mp) till miljöministern
Framställning av MOX-bränsle
1997/98:342 av Carina Hägg (s) till justitieministern
Säkerhetspolisens akter och släktforskning
1997/98:343 av Carina Hägg (s) till statsrådet Ylva
Johansson
Statsbidragen till friskolor
1997/98:344 av Jeppe Johnsson (m) till justitieminis-
tern
Kriminalvården
1997/98:345 av Ragnhild Pohanka (mp) till statsrådet
Ylva Johansson
Vegetariska alternativ i skolan
1997/98:348 av Ragnhild Pohanka (mp) till social-
ministern
Vegetariska alternativ
1997/98:352 av Erling Bager (fp) till miljöministern
EU:s bullerpolitik
1997/98:353 av Sten Tolgfors (m) till statsrådet Ylva
Johansson
Vuxenstuderandes rätt att välja studieort
1997/98:354 av Eva Goës (mp) till utrikesministern
Mänskliga rättigheter i Östtimor
1997/98:355 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
statsrådet Ylva Johansson
Förskoleklasser

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 3 februari.

16 § Kammaren åtskildes kl. 16.17.

Förhandlingarna leddes
av andre vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 7 § anf. 22 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 10 § anf. 60
(delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 11 § anf. 104
(delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdet
slut.