Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1997/98:54

Torsdagen den 22 januari

Kl. 9.00 - 18.21

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

----------------------------------------------------------------------

1 § Anmälan om ordförande i konstitutionsut-
skottet

Talmannen meddelade att Bo Könberg (fp) den
20 januari utsetts till ordförande i konstitutionsutskot-
tet.

2 § Kompletteringsval till vissa utskott

Talmannen meddelade att Miljöpartiet de grönas
riksdagsgrupp under Ragnhild Pohankas ledighet
anmält hennes ersättare Jan Lindholm som suppleant i
socialförsäkringsutskottet, i socialutskottet och i ut-
bildningsutskottet fr.o.m. den 23 januari.

Talmannen förklarade vald till

suppleant i socialförsäkringsutskottet
Jan Lindholm (mp)

suppleant i socialutskottet
Jan Lindholm (mp)

suppleant i utbildningsutskottet
Jan Lindholm (mp)

3 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Proposition
1997/98:54 till finansutskottet

4 § Anmälan om inkommen faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen

Talmannen meddelade att följande faktaprome-
moria om förslag från Europeiska kommissionen
inkommit och delats ut till kammarens ledamöter:
Meddelande från kommissionen "För ett kunska-
pens Europa" (KOM (97) 563
5 § Allmänpolitisk debatt (forts. från prot. 53)
Sociala frågor

Anf. 1 LEIF CARLSON (m):
Fru talman! Trygghet är en väsentlig del av det
som vi uppfattar som välfärd. Tryggheten att kunna
leva på sin lön och kanske framför allt att veta att om
man blir sjuk får man god vård när man behöver så-
dan samt att veta att man inte behöver gå orolig och
vänta och inte behöver vare sig leva med ständig
smärta i väntan på en operation eller gå så länge med
nedsatt syn att man sedan aldrig kan se riktigt bra igen
liksom rätten att välja vårdgivare när det behövs är
viktiga delar av vår trygghet och välfärd.
Har vi det så? Har socialdemokraterna skött vårt
land så att vi inte behöver vänta i åratal i plåga på
grund av att det offentliga har svårt att prioritera? Har
de som har regeringsmakten, makten i 22 av
23 landsting och i mer än 200 kommuner, skött vår-
den på det sättet?
Fru talman! När de förra gången hade makten
växte vårdköerna och lidandet. Under den borgerliga
tiden försvann i stort sett vårdköerna men sedan 1994
växer de så det knakar. Endast tre landsting klarar den
gamla vårdgarantin. Då, efter 1991, växte valfriheten.
Då ökade mångfalden. Nu är det tvärtom.
Nu fortsätter köerna att växa. Under 1997 ökade
antalet människor med en klar diagnos och som väntat
mer än tre månader från 12 % i april till 25 % i okto-
ber. Antalet människor med en oklar diagnos som
väntat mer än tre månader har under samma tid ökat
från 10 % till 18 %, alltså i princip en fördubbling. Är
det då försvarligt att inte ifrågasätta landstingssyste-
met, att inte sätta i fråga de brister i ledning, effektivi-
tet, organisation, prioriteringar och kompetens som
detta system representerar? Är det försvarligt att inte
utreda ett nationellt finansierat system med en pro-
duktion i konkurrens, med en mångfald av vårdgivare
och med en riktig arbetsmarknad för de anställda - ett
system där köerna är borta? Ingen tjänar nämligen på
köer, som kostar samhället. Detta är inte en resursfrå-
ga, utan det är bara ett tecken på en vårdorganisation
som inte längre fungerar.
Fru talman! Är det försvarligt att 20 000 personer
som behöver gråstarrsoperation får väntetider som är
mycket långa, ofta över ett år? Många ser därför efter
en operation aldrig riktigt bra igen och behöver hem-
tjänst både under väntetiden och efter operationen. En
operation kostar 7 000 kr. Hemtjänst kostar i genom-
snitt 14 000 kr per månad. Har vi råd att inte operera?
Bland de närmare 9 000 personer som väntar på
en knä- eller höftledsoperation under 1-1 ½ år är det
många som är sjukskrivna och som kostar både för sig
själva och för samhället pengar i onödan, samtidigt
som deras livskvalitet har sänkts.
Mer än 4 600 personer stod för ett år sedan i kö
för ljumskbråcksoperation med en väntetid på ungefär
ett år. Om bara hälften av dessa patienter varit sjuk-
skrivna i medeltal fyra veckor under 1997 i väntan på
en operation innebär det en onödig kostnad på
90 miljoner kronor.
Har vi råd med en organisation som sparar i den
ena änden och som slösar i den andra? Vad kostar
sjukfrånvaron i produktionsbortfall och minskade
skatteintäkter; detta på grund av sjukdomar för vilka
effektiva insatser skulle ha minimerat frånvaron? Men
framför allt: Vad kostar det humanitärt för de svaga,
för dem med de största behoven och för ett system
som så illa tar till vara resurserna? Har vi råd att låta
välfärden urholkas bara därför att socialdemokraterna
vill försvara ett obsolet landstingssystem?
Om man effektivt tar hand om patienterna, ökar
samhällets totala resurser som då kan användas till
vård. Om behovet av vård är avgörande, inte person-
lig ekonomi eller social status, hur kan då socialde-
mokraterna acceptera att människor som betalat skatt
hela sitt liv inte får vård när de behöver vård? I dag, i
socialdemokraternas Sverige, kan endast de som har
"penningar och känningar" vara säkra på att få vård i
tid. Den lilla människan ställs i vårdkön. Är det för-
svarligt, fru talman, att avskeda 68 000 personer i
kommuner och landsting trots löften om motsatsen?
Fru talman! Socialdemokraterna är ansvariga för
vårdkrisen. Det är de som har styrt Sverige under de
år då vårdkrisen utvecklats. De har styrt på alla nivåer
men vägrar att ta ansvar för detta.
Kommunsektorn disponerar 430 miljarder kronor.
Det går inte att hävda att det råder brist på pengar. I
stället råder misshushållning. Skattebetalarna har rätt
att kräva valuta för pengarna. Det är de felaktiga
prioriteringarna samt bristen på incitament till effektiv
sjukvård och professionellt ledarskap, bristen på kon-
kurrens och bristen på valfrihet och mångfald som
konstituerar den svenska vårdkrisen. För detta är
socialdemokraterna ansvariga!
Vi vill stärka patienten och därmed ge social
trygghet och välfärd värd namnet. Vi vill ge en verk-
lig vårdgaranti och en stärkt lagstiftning.
Patienten skall ha rätt till behandling inom tre
månader för samtliga medicinskt motiverade dia-
gnoser.
Patienten skall ha rätt att välja såväl vårdgivare
som adekvat behandlingsmetod. Denna valfrihet
skall omfatta samtliga godkända vårdgivare, in-
klusive privata vårdgivare.
Patienten skall ha rätt att välja sjukhus i hela lan-
det, även om "det egna" sjukhuset kan ge vård
utan dröjsmål.
Patienten skall ha rätt till second opinion.
Remisskrav till privata vårdgivare skall inte få
förekomma.
Dessa förslag, som ger en vårdgaranti värd nam-
net, är inte speciellt häpnadsväckande utan bara nå-
gonting som en patient rimligen bör ha rätt till i ett
välfärdssamhälle. I landet med världens högsta skatter
kan det inte vara låga skatter som leder till köer och
vanvård, utan det är misshushållning med pengar som
leder till det. Tanken att landstingens och kommuner-
nas verksamhet inte kan effektiviseras bygger på en
egendomlig föreställning om att allting är bra i dag -
att alla utgifter är lika viktiga och att ingenting kan
göras. Det är detta som ger människorna befogad
rädsla och oro inför konstruktionen av vår välfärd på
vårdområdet.
Tilltron till och förvissningen om att man skall få
behandling och omvårdnad när man är hjälplös och
sjuk är avgörande för många människor. Detta är en
djupt personlig punkt för alla och för ett gott samhäl-
le. Den tilltron dör nu i vårdköernas Sverige.
Fru talman! Vi kan inte låta vården försämras för
att socialdemokraterna är fantasilösa och doktrinära.
Sverige är värt en bättre vårdpolitik.

Anf. 2 ROLAND LARSSON (c):
Fru talman! Det är nu åtta månader kvar till valet.
Under fem av de åtta månaderna pågår arbetet här i
riksdagen. Det är därför angeläget att vi utnyttjar den
tid för riksdagsarbetet som vi har kvar före valet. Det
gäller att klarlägga var skiljelinjerna i svensk politik
går, särskilt som man ibland kan höra folk säga att det
är svårt att urskilja vad de olika partierna står för.
En mycket tydlig skiljelinje i svensk politik på det
sociala området går i fråga om hur vård, omsorg och
ekonomisk trygghet skall finansieras och hur kostna-
derna skall fördelas mellan olika grupper i vårt sam-
hälle. Det är alltså ytterst fråga om rätten till vård och
omsorg efter behov.
Utgångspunkten för Centerns politik på detta om-
råde är att den solidariska skattefinansieringen skall
utgöra grunden. Det är grundprincipen även om man
naturligtvis kan komplettera finansieringen på olika
sätt med olika typer av inkomster. Detta är en upp-
fattning som tycks delas av samtliga övriga partier
med undantag av Moderaterna.
Jag vill understryka att finansieringsansvaret inte
har något direkt samband med utförandeansvaret. Vi
från Centern ser gärna att det kommer fler utförare in
i vård och omsorg. Men när det gäller den solidariska
skattefinansieringen är det viktigt att den utgår från de
principer som vi i dag har.
Det behövs förvisso en reformering i framtiden för
att man skall kunna få utrymme för de stora och ökade
kostnaderna och behoven på vård- och omsorgsområ-
det. Jag tror att en sådan möjlighet finns i det mönster
som den nya pensionsuppgörelsen bildar, dvs. rakare
rör mellan finansiering och förmåner. Jag tror alltså
att det som vi nu har sett i pensionsuppgörelsen också
skulle kunna omsättas till t.ex. sjukförsäkringssyste-
met eller arbetslöshetsförsäkringen, dvs. en grund-
trygghet i botten som är skattefinansierad och lika för
alla och därpå en påbyggnad med en inkomstrelaterad
del där avgift och förmån står i relation till varandra.
Men att därifrån gå till en modell som innebär en
försäkringslösning där man skall försäkra sig även för
vård och omsorg, dvs. för verksamheterna, som nu
bedrivs av kommuner och landsting. Till detta är det
lång väg, och Centern går inte med på det.
En intressant frågeställning framför allt till Mode-
raterna nu när vi närmar oss valet är: Tillsammans
med vilka partier tänker Moderaterna driva igenom en
sådan systemförändring för att åstadkomma detta?
Frågeställningen är viktig ur två aspekter. Den
skattesänkning som Moderaterna har föreslagit skall
till mycket stor del finansieras av neddragningarna på
det sociala området, eller vi kan säga genom över-
gången till ett försäkringsfinansierat system. Samti-
digt säger Moderaterna att man genom att sänka
skatten också skall åstadkomma utrymme för annan
konsumtion, så att man på detta sätt kan få i gång
riktiga jobb, som om riktiga jobb inte vore sådana
som finns inom vård och omsorg. Detta är motsägel-
sefullt, och det är litet grand av ett önsketänkande att
försöka använda samma pengar två gånger.
Vissa moderater, särskilt de som jobbar på det
sociala området, brukar säga att det som de föreslår
inte skiljer sig från dagens system på annat sätt än att
man skall låta försäkringskassorna svara för finansie-
ringen av vård och omsorg i stället för landstingen.
Men är det på detta sätt? Det skulle kunna vara en
välvillig tolkning att säga att det är på det sättet. Då
innebär det faktiskt att den här skattesänkningen
knappast ger utrymme för något annat än att betala de
avgifter som måste betalas till denna försäkring. En
grundförutsättning i den moderata politiken är ju att
man skall kunna åstadkomma skattesänkningar som i
sin tur skall bereda arbetstillfällen på andra områden.
Men de pengar som man på detta sätt kan frigöra
måste ju användas för att betala denna vård och om-
sorg. Vad man i praktiken gör är att förvandla skatter
till avgifter.
Min andra fråga är: Är det någon egentlig skillnad
mellan att betala en skatt och att betala en avgift för
en verksamhet?
Jag skulle vilja sluta med att ställa en fråga till
framför allt Kristdemokraterna och Folkpartiet. Kan
ni tänka er att ställa er bakom en sådan systemföränd-
ring som innebär att man övergår till ett avgiftsfinan-
sierat försäkringsbaserat system för vård, omsorg och
trygghet i stället för det solidariska skattefinansierade
system som vi har i dag?

Anf. 3 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Roland Larsson frågade tillsammans
med vilka partier som vi skall driva igenom detta.
Verkligheten kommer att driva fram en förändring,
eftersom det nuvarande systemet är kostnadsdrivande
och ineffektivt. 15-20 miljarder kommer inte till
användning. Det kommer därför att behövas en för-
ändring.
Roland Larsson frågade vad det är för skillnad
mellan en skatt och en avgift. Vi föreslår en gemen-
sam finansiering, inte genom skatter utan genom av-
gifter. Skattepengar kan inte öronmärkas. Man vet
inte vad som går till vård. Det är en oklarhet i dag.
Landstingen är för små områden. De kan inte
överblicka den nationella ekonomin. Det leder till
skillnader i vårdkvalitet i olika delar av landet. Därför
anser vi att man skall ha nationella avgifter och natio-
nella beslut om sjukvården. Men sjukvården skall
utföras i konkurrens, så att vi får bort den ineffektivi-
tet som landstingen i dag innebär.

Anf. 4 ROLAND LARSSON (c) replik:
Fru talman! Detta är en ofta återkommande argu-
mentation som Moderaterna brukar använda sig av,
att det som landstingen gör utöver hälso- och sjukvård
är så onödigt att det inte behövs.
Man kan ju roa sig med att göra analyser av olika
slag på olika håll inom olika landsting i landet för att
klarlägga hur det ligger till med detta. Det visar sig då
att kollektivtrafik eller kulturverksamhet eller vad
som nu bedrivs på landstingens bekostnad utgör en
mycket liten del av landstingens totala omfattning.
Om man sedan tittar på vad som händer om man
tar bort detta så är det naturligtvis helt omöjligt att
t.ex. ta bort kollektivtrafiken från landstingen utan att
någon finansiering kommer till på annat sätt.
Detta är ett sätt att krypa undan den egentliga frå-
geställningen, nämligen: Är det någon egentlig skill-
nad mellan att betala en avgift eller att betala en skatt
för vård och omsorg?

Anf. 5 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Det är ingen som har sagt att det är
onödiga utgifter. Vi har sagt att det gäller att kunna
prioritera. Och om vi har att prioritera mellan en sjuk
person som lider och annan verksamhet, prioriterar vi
den som är sjuk och far illa före annat.
Även om man räknar med den absolut lägsta siff-
ran för övriga utgifter som Socialdemokraterna har
levererat - 4 % - så betyder det 4 miljarder kronor
som skulle kunna användas till annat i landet.
Landstingets organisation har stora brister. Det är
stora summor som inte används. Det finns mängder av
utredningar som visar detta.

Anf. 6 ROLAND LARSSON (c) replik:
Fru talman! Det som Leif Carlson nu talar om är
trots allt småsummor i sammanhanget. Jag vill inte
säga att man därför skall förringa dem, men det är
småsummor i sammanhanget. Vad Moderaterna före-
slår i sin ekonomiska politik är att kostnaderna för
offentlig verksamhet inklusive bidragen till kommu-
nerna skall minskas med 20 miljarder kronor under
detta år, 30 miljarder kronor nästa år och 40 miljarder
kronor året därpå. Det är summor i den storleksord-
ningen som skall kompenseras med någon typ av
avgifter eller liknande.

Anf. 7 EVA ERIKSSON (fp):
Fru talman! Temat för dagens debatt är socialpo-
litik. Det finns onekligen mycket att säga om det stora
och viktiga området. Handikappolitiken är ett område
där vi nu kan konstatera att den socialdemokratiska
regeringen sakta men säkert undergrävt förmånerna
för många handikappade. Genom en rad besparings-
beslut har regeringen skapat en otydlighet kring han-
dikappolitiken för personkretsen som har rätt till LSS.
Det saknas en klar regeringsstrategi i tillgänglighets-
frågorna. Regeringen har sölat med att ta fram en
diskrimineringslagstiftning. Rätten till personlig assi-
stent har inskränkts. Steg efter steg har man tagit mot
en återkommunalisering av handikappolitiken, alltså
tillbaka till den gamla politiken, till den tid då man
satt i husarrest därför att det inte fanns någon rättig-
hetslagstiftning för handikappade. Så ser handikap-
politiken ut i socialdemokraternas Sverige. Det har
präglats av en politik som har haft ledorden nedskär-
ningar, försämringar och frånvaro av en framtida
strategi.
Fru talman! Trots de stora brister som finns inom
det här området tänker jag inte uppehålla mig längre
runt detta. Jag tänker gå in på det stora och viktiga
området vård och omsorg.
I januarinumret av sjuksköterskefackets tidning
kunde man läsa om Johanna Palmqvist, som är opera-
tionssköterska vid Södersjukhuset i Stockholm. Hon
säger: För tio år sedan skulle vi aldrig ha skickat hem
en patient som efter en operation inte kunde stå på
sina ben. Men vi har sänkt våra krav för att över hu-
vud taget kunna stå ut. Egentligen är det fruktansvärt.
Saker som tidigare inte föresvävat mig i mitt arbete
gör jag nu utan att tänka mig för. Vi skickar hem folk
som inte kan gå med bårtaxi. Folkpartiet delar den oro
som Johanna på detta sätt uttrycker för dagens och
framtidens vård.
Fru talman! Tidigare garanterade vårdgarantin att
sjukvården var till för patienten. Vårdgarantin gav
den enskilde medborgaren rätten att få en behandling.
Vårdgarantin infördes under den borgerliga regering-
en. Vi drev den från Folkpartiets sida, och vi genom-
förde den därför att vi visste att det var ett viktigt
instrument. Vi vet också att som en följd därav för-
svann köerna nästan helt. Men socialdemokraterna
kunde inte låta bli att tafsa på det som hade gjorts av
den borgerliga regeringen. Man avskaffade vårdga-
rantin. Nu är köerna tillbaka. Det är växande köer,
ökat lidande och försvagad ställning för patienten.
Jag läser i Läkartidningen att socialministern, som
tyvärr inte är här i dag, säger: Det är dags att äntligen
se människan i vården och göra något av talet att sätta
patienten i centrum, att mäta kvaliteten, kapa vårdkö-
erna så att människor inte behöver vänta så länge. Det
är en riktig utveckling. Sedan säger hon: Vi är tvung-
na att vänta till 1999 för att genomföra detta.
I bästa fall kan man tolka det här uttalandet som
att ministern inte riktigt vet vad hon talar om eller
också se det som en oförskämdhet mot dem som arbe-
tar i vården. Ministern säger vidare i intervjun att hon
gärna ser en utvidgad vårdgaranti. Men varför avskaf-
fade regeringen den vårdgaranti som fanns? Vad
fanns det för skäl för det? Den satte ju patienten i
centrum och gjorde att köerna kapades. Det var det
som ministern i sitt uttalande ville. Det är helt obe-
gripligt.
Vi vet att köerna successivt ökat sedan den social-
demokratiska regeringen kom till makten. Det är
oanständigt att man avskaffade vårdgarantin, och det
är lika oanständigt att man väntar till 1999. Folkpar-
tiet har sagt: Inför vårdgarantin nu.
Johannas oro handlar också om bristande resurser
inom vården. Trots socialdemokraternas löfte om
ökade resurser, om att ingenting skulle hända och att
uppsägningarna var slut, har vi sett hur det har gått.
På många sjukhus och kliniker är påfrestningarna på
personalen mycket stora. Tiden räcker knappt till att
vårda patienterna. Inte minst räcker den inte till att ta
hand om och ge omvårdnad, visa respekt och samtala
med patienterna.
Fru talman! Det måste finnas tröst vid sängkanten
i vården i Sverige. Folkpartiet har sagt att uppsäg-
ningarna i vården måste stoppas nu. Vi har föreslagit
- jag upprepar - en vårdgaranti som skall införas nu,
stopp för personaluppsägningarna, mer resurser till
vården och en aktivering av försäkringspengarna. Vi
vet att det har gett resultat tidigare.
Äldreomsorgen är ett område som också diskute-
ras nästan varje dag. Varje vecka hittar man tidnings-
artiklar om vanvård. Det är helt oacceptabelt. Vad
tänker regeringen göra åt detta? Människor måste
kunna känna en trygghet i att de får en tillräcklig vård,
omvårdnad och äldreomsorg.
Den här debatten och det jag har sagt kan te sig
som bara ord som flödar ut. Men vi vet i Folkpartiet
att det är verkligheten för dem som söker vård i dag.
Vi vet att sjukvårdsköerna försvann när Bo Könberg
var sjukvårdsminister. Vi vet att personaluppsäning-
arna har varit omfattande under den här regeringspe-
rioden. Vi vet att en aktivering av försäkringspengar-
na ger resultat, en bättre och snabbare rehabilitering
trots att socialdemokraterna gått emot det.
Fru talman! Människors tilltro till välfärden, om-
sorgen och äldreomsorgen är i dag låg. Det är ett
allvarligt demokratiskt underskott. Människor måste
veta att de får en värdig vård och omsorg och en ade-
kvat vård i Sverige. Människors värdighet måste stå
högt på dagordningen även i en krympande ekonomi.

Anf. 8 HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Det finns mycket i det Eva Eriksson
sade som det finns anledning att kommentera men
tiden är knapp, så jag skall hålla mig till handikapp-
frågorna. Där måste jag vädja om en mer nyanserad
debatt om hur saker och ting står till. I assistansfrågan
hävdar Eva Eriksson att vi undergräver de funktions-
hindrades situation. I den budget som den borgerliga
regeringen lade fram var assistansersättningen på 2,5
miljarder. Vi socialdemokrater har lyckats att utöka
den ramen till ca 7 miljarder till år 2000. Om någon-
ting är en utveckling och en framgång måste det vara
detta.

Anf. 9 EVA ERIKSSON (fp) replik:
Fru talman! Runt om i Sverige oroar man sig varje
dag bland handikappade för sin vardagssituation. De
signaler som getts om förändringar och prövningen av
assistentfrågan på försäkringskassenivå gör att man
börjat pröva vartenda ärende på försäkringskassan.
Det är så i verkligheten att flera handikappade har fått
en sämre situation. Man har fått färre assistenttimmar,
man känner att schablonersättningarna i det förslag
som ni lagt fram inte är bra. Man känner oro för att
man inte skall få heltäckande assistans om man behö-
ver det. Så är verkligheten. Jag talar utifrån verklighe-
ten, inte från ett organisatoriskt administrativt system.

Anf. 10 HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Det är lätt att inse att många männi-
skor, inte bara personer med funktionshinder, är oro-
ade över framtiden. Samhällsekonomin har varit i
kaos. Vi har varit oerhört illa ute. De grupper som
behöver samhället bäst drabbas då mest.
Kvar står det faktum att den socialdemokratiska
regeringen trots den ekonomiska krisen lyckats att ta
fram pengar, inte lånade pengar utan egna pengar,
som räcker till att bygga ut assistansersättningen näs-
tan tredubbelt i förhållande till den ursprungliga mo-
dellen. Talet om att det är färre timmar och färre
människor som har assistansersättning är fullständigt
felaktigt. Det är fler människor och fler timmar.

Anf. 11 EVA ERIKSSON (fp) replik:
Fru talman! Men det som Hans Karlsson säger kan
väl inte vara med sanningen överensstämmande. Vad
är skälet till att man omprövar assistansersättningarna
ute på försäkringskassorna? Jo, direktiven är sådana
att man skall göra en snävare bedömning när det gäl-
ler assistansersättningarna. Man skall genomföra
besparingar och förändringar.
Det har ju lagts en död hand över handikappoliti-
ken och debatten om den. Signalerna har varit otydli-
ga. Jag har en helt annan uppfattning. Jag anser att
regeringen har tafsat på de reformer som har varit
viktigast för de allra svagaste i samhället. Återställ
handikappreformen! Det vore det värdigaste som man
kunde göra.

Anf. 12 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Jag skall säga något om vårdgarantin.
Jag förutsätter att Eva Eriksson inte är obekant med
att vi under den gångna perioden har haft ekonomiska
bekymmer. Ekonomin har ett starkt samband med
möjligheterna att kunna utföra bra och tillräckligt
mycket vård.
Den gamla vårdgarantin som rörde ett antal utpe-
kade diagnoser var i och för sig bra. Så länge som
man sköt till mer pengar kunde köerna betas av.
När den av den borgerliga regeringen tillsatta Pri-
oriteringsutredningen kom fram till att denna vårdga-
ranti inte stämde överens med Prioriteringsutredning-
ens slutsatser beslutade sig den nuvarande regeringen
för att lyssna på detta och ändrade vårdgarantin. Det
är orsaken.

Anf. 13 EVA ERIKSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag är väl medveten om att det har
saknats pengar. Vi från Folkpartiet har föreslagit hur
man skulle kunna finansiera en förkortning av köerna.
Vi sade: Använd er av de försäkringspengar som finns
i dag! Se till att använda passiva försäkringspengar!
Fortsätt att driva de FINSAM-projekt som har varit så
lyckosamma runt om i Sverige! På det sättet får man
tillbaka pengar till vården.
Vi från Folkpartiet har aldrig någonsin sagt att
vårdgarantin inte är ett viktigt instrument för att sätta
patienten i centrum, för att visa att vården är till för
patienten och för att se till att människor inte skall
behöva stå i kö under långa tider, bli ännu sjukare och
vara utsatta för större lidande.

Anf. 14 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! I den här repliken var Eva Eriksson
mera överens med hur det ser ut i verkligheten, att det
finns svårigheter. Det är viktigt att man inte har en
vårdgaranti som utpekar vissa grupper. Prioriterings-
utredningen prioriterade också andra grupper väldigt
högt, nämligen de kroniskt sjuka och de som behöver
vård i livets slutskede, dvs. de som inte han höja sina
röster för att få vård.
Vi är nu i färd med att arbeta för en generell vård-
garanti, och jag tror att man kan se framtiden an med
tillförsikt.

Anf. 15 STIG SANDSTRÖM (v):
Fru talman! I går avhandlade vi ekonomiska frå-
gor och arbetsmarknadsfrågor. I dag skall vi ägna oss
åt andra allvarliga frågor. Vi skall diskutera det socia-
la kontot.
Med viss tillfredsställelse kunde statsministern
konstatera att ekonomin och statsbudgeten är i balans.
Till viss del har han naturligtvis rätt. Inkomster och
utgifter går nu ihop i statens budget. Företagen gör
stora vinster och de rikas förmögenheter ökar stadigt.
Varje år produceras stora överskott i den svenska
ekonomin. Problemet är att tillägnandet av de eko-
nomiska överskotten blir alltmer privatiserat, samti-
digt som det sociala kontot utarmas.
Det är en sned fördelningspolitik som leder till att
obalanser uppstår i andra sektorer av samhället.
Massarbetslösheten leder till obalans mellan kapi-
tal och arbete.
Nedskärningspolitiken har skapat stora sociala
obalanser.
På det sociala kontot kan vi bl.a. finna följande
minusposter:
De fattiga blir fattigare och de rika blir rikare.
Den samlade servicen inom äldreomsorgen har
minskat med 7 %.
Bristerna i sjukvårdsinsatserna för de äldre har
ökat.
Omfattande näringsproblem hos de äldre i särskilt
boende har uppdagats.
Antalet socialbidragstagare har ökat dramatiskt.
Antalet barn som lever i familjer som är drabbade
av arbetslöshet har flerdubblats.
Köerna till barn- och ungdomspsykiatrin ökar
kraftigt.
Över huvud taget har köerna inom sjukvården ökat
på ett otillständigt sätt. Inom parentes sagt tror jag
inte att Moderaternas och Folkpartiets vårdgaranti
är lösningen på detta problem, eftersom det inte
skjuts till några nya pengar.
Vi ser hur antalet hemlösa blir fler.
Alltfler tvingas avstå från tandvård och läkemedel
på grund av höga kostnader.
Alltfler lever i misär och förtvivlan.
Det blir allt svårare att hitta någonting på plussi-
dan på det sociala kontot. Kanske socialministern kan
hitta något. Däremot är det alltför lätt att rada upp
tecken på försämringar.
Segregationen ökar i samhället.
Läkartiden för sjukvård i särskilt boende har nu
sjunkit till under 4 minuter per patient och vecka.
Läkartiden för barnhälsovård har sjunkit till 2,5
minuter per barn och vecka.
För att avrunda denna dystra uppräkning vill jag
lyfta fram tre andra nyckeltal som också har bäring på
det sociala kontots sammanbrott.
För det första: Vinsterna för enbart de börsnotera-
de företagen ligger stadigt kring 150-200 miljarder
kronor per år.
För det andra: 68 000 kompetenta, kunniga män-
niskor har tvingats att lämna vården och omsorgen
trots att deras insatser skulle behövas mer än någon-
sin.
För det tredje: Barnafödandet har minskat drama-
tiskt med 25 % på ett enda år.
Det är nu helt uppenbart att regeringen måste
ställa upp helt andra mål än att nöja sig med att bud-
geten är i balans och att marknaden är nöjd och belå-
ten.
Nu krävs att det sociala kontot kommer i balans.
Men då måste vänsterpolitiken tas med i handlingen.
Den sociala dimensionen måste nu återigen komma in
i politiken, och med detta menas inte ytterligare vack-
er prat - det har vi redan övernog av. Nu krävs kon-
kreta gärningar.
En bra början vore att styra om en del av de stora
ekonomiska överskotten som skapas i ekonomin från
privat tillägnande till gemensamma behov.

Anf. 16 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Stig Sandström sade att han inte trod-
de på att vårdgarantin skulle minska köerna, eftersom
det inte tillfördes tillräckligt med pengar. Det är nog
viktigt att göra klart för sig att köer inte är något bra
sätt att spara pengar, om man inte har tänkt sig att de
skall vara så långa att alla som står i kö dör.
Köerna kostar dessutom att administrera. De kos-
tar också samhället för sjukskrivningar och produk-
tionsbortfall. Köer är bara tecken på en dåligt funge-
rande vårdorganisation. Men när de har skötts så
dåligt att man har fått en puckel och samlat på sig en
lång kö kan det krävas en engångsinsats för att få bort
den. Men sedan ligger det inte någon som helst be-
sparing i en kö. Det reflekterar bara ett dåligt funge-
rande system utan fungerande vårdkedjor.

Anf. 17 STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag tycker lika illa om vårdköer som
Leif Carlson gör. De är ett otyg. Men jag kan också se
ett samband mellan pengar och vårdköer och dess-
utom kan jag se andra problem. Leif Carlson har
säkert rätt i att det finns många administrativa pro-
blem, t.ex. bortskämdhet hos vissa klinikchefer som
gillar att vårda sina köer. Det är historiskt belagt att
det finns sådana missförhållanden.
Jag tror inte att det finns några politiska motsätt-
ningar här. Vi vill allihop få bort vårdköerna. Jag
tycker att det är fel att försöka blåsa upp en politisk
motsättning om det.

Anf. 18 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Nej, det är alldeles utmärkt att vi är
ense om det, men då måste vi ju faktiskt göra någon-
ting också. Om det är så att det kostar 7 000 kr att
operera en person som håller på att bli blind, men
man väntar så att vederbörande måste ha hemhjälp för
14 000 kr i månaden, då är det någonting som är all-
varligt snett i systemet. Då är det kanske dags att göra
något.

Anf. 19 STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag håller med om att det är dags att
göra någonting, och vi är för vår del beredda att
skjuta till pengar.

Anf. 20 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Stig Sandström gjorde en väldig elän-
desbeskrivning av tillståndet i landet, och till vissa
delar stämmer den förvisso.
Under den här perioden har vi ju fått genomföra
ett saneringsprogram för att komma till rätta med
ekonomin, och det har Stigs och mitt parti i viss mån
gjort tillsammans. Vi har även samarbetat med andra
partier, vilket har varit helt nödvändigt. Orsaken var
ju att rädda välfärden. Jag vill pigga upp Stig Sand-
ström med att påminna om att vi nu satsar 16 miljar-
der till vård, skola och omsorg fram till år 2000.

Anf. 21 STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Det är möjligt att jag gjorde en elän-
desbeskrivning, som Ingrid Andersson uttryckte det.
Men det var egentligen bara en sammanfattning av
fakta som vi inte kan blunda för. Fakta är också att vi
har samarbetat på grund av saneringen, men vår in-
riktning var att vi skulle ta av överskotten som produ-
ceras i samhället. Det var dessa vi ville komma åt, och
det gjorde vi till att börja med. Men sedan var vi
tvungna att hoppa av när vi märkte att besparingarna
gick för långt, att den sociala dimensionen försvann.

Anf. 22 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Trots allt har ju det fortsatta sane-
ringsarbetet varit lyckosamt. Nu finns det, som sagt,
mer pengar till vård, skola och omsorg.

Anf. 23 STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag är också glad för de 16 miljarder-
na som vi skall ta fram till sjukvården. Tyvärr är det
fortfarande bara ett löfte, och det är efter valdagen
som det skall infrias. Men vi skall naturligtvis kämpa
tillsammans för att få fram pengarna.

Anf. 24 EVA ERIKSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag blir litet bekymrad när Stig Sand-
ström säger att han inte tror på vårdgarantin. Vi vet att
köerna minskade när vårdgarantin infördes under Bo
Könbergs ledning som sjukvårdsminister. De för-
svann nästan. När vårdgarantin togs bort, ökade köer-
na. Det har blivit ständigt ökande köer. Vad är det
som gör att Stig Sandström tvivlar på detta?
Jag kan ge ett löfte: Om Stig Sandström ställer
upp på att införa vårdgarantin igen, kommer köerna
att minska.

Anf. 25 STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Det har utfärdats vårdgarantier. Det
har här i kammaren utfärdats hjälpmedelsgarantier.
Det har utfärdats värdighetsgarantier. Det är väldigt
lätt att utfärda garantier, men det som jag är intresse-
rad av är vilka pengar som finns bakom och om det
finns några muskler bakom dessa garantier. Det är det
som är det intressanta. Jag har inte i er motion sett
några ytterligare pengar till sjukvården.

Anf. 26 EVA ERIKSSON (fp) replik:
Fru talman! Då har Stig Sandström läst vår vård-
motion dåligt, därför att vi föreslår ytterligare pengar
till sjukvården. Vi ställer upp på de extra pengar som
riksdagen har beslutat om, men vi säger också att det
finns brister som inte har tagits upp. Bl.a. pekar vi på
att man måste fortsätta utbyggnaden av eget rum. Vi
pekar också på modellen att använda sig av försäk-
ringspengar, aktivera försäkringspengar och överföra
pengar till aktiva pengar i sjukvården. En fortsättning
av FINSAM-projektet i varje landsting i landet ger
enligt beräkningarna i FINSAM-uppföljningen ca 2
miljarder extra pengar till vården. Det, Stig Sand-
ström, är en tydlig markering. Det visar också tydligt
hur vi vill se finansieringen.

Anf. 27 STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Det är i och för sig riktigt att man kan
styra försäkringspengarna. Men då måste vi, som
också Ingrid Andersson sade, ta hänsyn till Priorite-
ringsutredningen.
De grupper som ni talar om är de relativt starka
grupperna, de som kan hävda sig i köerna. Men det
finns stora grupper som svårt sjuka, kroniskt sjuka -
väldigt svaga och sköra grupper. Dem bryr ni er inte
alls om. Dem måste vi också ta hänsyn till när vi skall
fördela sjukvårdspengarna, och de är inte obegränsa-
de.

Anf. 28 THOMAS JULIN (mp):
Fru talman! Jag tänker tala om vården.
Miljöpartiet hävdar, och har under hela den här
riksdagsperioden hävdat, att vi har råd med vård. Vi
har varit kritiska mot de hårda neddragningar och
stora personalminskningar som har skett inom kom-
muner och landsting sedan 1991. Att jag använder
mig av ordet neddragningar i stället för besparingar
beror på att jag inte tror att de förändringar som har
skett handlat om verkliga samhällsbesparingar utan
mer om samhällsförändringar.
Under en lång tid har vi politiker endast fått svaga
signaler från vårdsektorn om att personalen inte hin-
ner med det som skall skall göras och att man mår
dåligt av sin arbetssituation. Men under den senaste
tiden har kritiken blivit allt starkare. Personalen tiger
inte längre, vilket medfört att debatten på allvar har
kommit i gång om bristerna inom vårdsektorn. På
några ställen har bristerna varit så stora att både
vårdtagarna och personalen har farit illa. På andra
ställen har vården och omsorgen varit bra, men med
en personal som har känt sig sliten och mått dåligt
beroende på sin pressade arbetssituation.
I det första skedet av uppsägningarna inom vår-
dområdet blev det en stor tystnad. Många var rädda
för att det skulle bli de som förlorade jobben om de
var kritiska mot nedskärningarna och mot sina ar-
betsgivare.
Nu har man på många ställen passerat smärtgrän-
sen. Man tiger inte längre utan uttalar öppen kritik
mot vad som upplevs som ytterligare försämringar.
Personalen är inte längre rädd för att bli uppsagd.
Man är t.o.m. beredd att säga upp sig från sitt jobb
därför att man anser att det inte längre går att ge en
värdig vård och därför att man känner sig för sliten
för att fortsätta att arbeta i vården.
Jag har fått fler signaler om liknande förhållanden
och vill redovisa ett exempel. I min hemkommun,
Friggesund, har personalen på Frejagården reagerat
kraftfullt mot fortsatta förändringar och perso-
nalminskningar. Som politiker i riksdagen tänker jag
inte, och kan inte, lägga mig i hur man lokalt organi-
serar vård och omsorg, men jag tycker att det är vik-
tigt att informera mig om hur en pressad vårdpersonal
upplever sin arbetssituation.
Förra veckan träffade jag därför vårdpersonal i
Friggesund för att få deras beskrivning av och syn på
äldrevården. Det var ett givande möte som slutade
med att jag dagen efter följde med under ett arbet-
spass mellan kl. 13.00 och kl. 22.00, vilket innebar att
jag även fick möjlighet att träffa nattpersonalen.
Så här kan det se ut på ett äldreboende:
Frukost kl. 7.30 för den som först får hjälp på
morgonen, kl. 10.45 för den som sist blir hjälpt upp ur
sängen. Tiden för frukost hänger samman med hur
arbetskrävande de äldre är. Det kan variera från dag
till dag. Men klart är att personaltätheten eller -
glesheten har stor betydelse. På helgerna hinner man
inte alltid med att få upp alla på morgonen. Då kan
man tvingas att servera frukost på sängen.
Sedan är det lunch kl. 12.00, även för den som
fick frukost kl. 10.45. Middagen serveras kl. 16.00.
Hungrig hinner ingen bli på dagen, men det blir långt
mellan middagen och morgonmålet kommande dag.
Personalen skall hjälpa till med omläggning av
bandage, toalettbestyr, duschning, påklädning, bädd-
ning, sköta mat, disk, städning, tvättning av de äldres
kläder och övrig tvätt samt administrativa uppgifter.
De hinner inte sitta ned med de gamla. De hinner inte
med gåträning och inte heller s.k. handträning.
Personalen uppger att det känns "gruvsjukt" att gå
till jobbet. Ibland arbetar man övertid utan att ta ut
betalning, och många gånger tycker man att man inte
har råd att vara sjuk. När jag var där var det tre per-
soner som hade ansvaret för två avdelningar med
sammanlagt 16 äldre. På natten är det två som skall
täcka in sex avdelningar, och här talas det om perso-
nalminskning. Personalen tycker att det är "tungt som
attan", trots att man för närvarande har hjälp av en
beredskapsarbetare under dagtid som kan hjälpa till
med maten och som läser för de äldre.
Fru talman! Så här vill vi inte att det skall vara.
Det är viktigt att vården får de resurser i form av
personal som behövs. På det gruppboende som jag
har beskrivit har enligt den information jag fått inte de
äldre farit illa. Men personalen gör det, och i längden
kommer det med stor sannolikhet att påverka vård-
kvaliteten. Det är därför bra att Socialstyrelsen be-
stämt sig för att skärpa kontrollen av vården av våra
äldre. Jag hoppas att även vårdpersonalens situation
då uppmärksammas.
Fru talman! Om vi prioriterar rätt i riksdagen, har
landsting och kommuner råd med en personaltäthet
som ger god omvårdnad och en frisk personal. På
köpet får vi också färre arbetslösa. Om vi fortsätter att
pressa och stressa vårdpersonalen - vem tror ni då vill
satsa på de viktiga vårdjobben i framtiden?

Anf. 29 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tror att vi alla i denna kammare är
medvetna om att det råder en pressad situation i arbe-
tet med gamla och sjuka och om att den är alldeles
extra pressad jämfört med många år tidigare. Ändå
finns det ingen väg tillbaka. Jag skulle inte vilja ha
det som vi hade det förr. Nu gäller det att ta till sig ny
kunskap och ny teknik. Men det gäller också att vi får
mer resurser - och det erbjuder vi framöver - för att
rätta till situationen. Det är en vilja som vi säkert har
gemensamt.

Anf. 30 THOMAS JULIN (mp) replik:
Fru talman! Jag förstår att Ingrid Andersson med
de nya resurserna menar de s.k. Perssonpengarna. Jag
har vid flera tillfällen frågat efter just Perssonpengar-
na och fått till svar att de har vi ännu inte sett till. Så
det handlar också om hur mycket de här Perssonpeng-
arna ger.
Som Ingrid Andersson kommer ihåg berättade
man när vi besökte landstinget att Perssonpengarna
inte ens kompenserade det skattebortfall som kommu-
nerna fick genom de höjda egenavgifterna.

Anf. 31 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Vi beslutade om extra medel före jul.
Landstingens och kommunernas budgetar börjar gälla
från den 1 januari. Då är det väl inte heller så konstigt
att inte resultaten syns. Vi skall inte inbilla oss att de
här pengarna räcker till att göra någonting åt alla
brister. Men vi kan påbörja ett arbete med att förbätt-
ra, och vi kan se en ljusning i och med att det nästa år
och året därpå och året därpå också tillförs mer me-
del.

Anf. 32 THOMAS JULIN (mp) replik:
Fru talman! Det är bra att dessa medel tillkommer.
Det håller jag med om. Annars skulle ju situationen
vara allvarligare. Men som Ingrid Andersson vet både
ger och tar staten samtidigt. Då reduceras ju effekten
av de här pengarna.

Anf. 33 AGNETA BRENDT (s) replik:
Fru talman! Tycker inte Thomas Julin att han bi-
drar till att ge en mycket skev bild av äldreomsorgen
ute i våra kommuner? Det hem för äldreboende som
Thomas Julin har besökt genomgår en stor omorgani-
sation just nu. Alla omorganisationer leder ju till kaos
och litet oro bland personalen. Kommunledningen i
Hudiksvall har med anledning av de bilder som har
givits i medierna under hösten tagit initiativ till sam-
manträffanden med personal från samtliga hem för
äldreboende i kommunen. Den bild man då får från
personalen är att de inte känner igen sig i den bild
som massmedierna ger av den situation som råder ute
på våra hem för äldreboende.

Anf. 34 THOMAS JULIN (mp) replik:
Fru talman! Vid det här tillfället tyckte jag att det
var bra att träffa den personal som ställde sig upp och
var kritisk mot de här förändringarna och som offent-
ligt vågade uttala denna kritik. Ofta har jag hört
mycket sådan här kritik uttalas man till man så att
säga. Men man har inte velat ställa sig upp och fram-
föra den offentligt. Vad jag refererar till är den bild
som de har givit till mig. Den tycker jag att det är
viktigt att vidarebefordra.

Anf. 35 AGNETA BRENDT (s) replik:
Fru talman! Det kanske hade varit bra om Thomas
Julin hade besökt de hem för äldreboende där organi-
sationen, omorganisationen, så att säga har satt sig,
och där personalen tycker att det fungerar väldigt bra.
Där tycker de att de har fått mycket mer stimulerande
arbetsuppgifter. De styr sin tid själva och har en
mycket god relation till de omsorgstagare de har hand
om.

Anf. 36 THOMAS JULIN (mp) replik:
Fru talman! Jag kan informera Agneta Brendt om
att jag har besökt flera av hemmen för äldreboende i
min kommun. Det gäller inte bara det här. Jag har
även besökt ett flertal hem för äldreboende på andra
orter i vårt län och även i andra län. Så det här är inte
det enda besök jag har gjort.

Anf. 37 CHATRINE PÅLSSON (kd):
Fru talman! Värderade åhörare! En del saker i vå-
ra liv, en del saker som vi debatterar här, kan vi på-
verka. Andra saker kan vi inte påverka. Ingen har
gjort sig riktigt förtjänt av hälsa. Ingen har måhända
gjort sig förtjänt av sjukdom och handikapp heller.
Ingen vet varför en del människor drabbas så hårt.
Jag hade hoppats att jag i den här kammaren den
22 januari 1998 hade kunnat konstatera svensk vård
och omsorg fungerar. Många politiker tycker att det är
jättejobbigt när man drar statistik om långa vårdköer,
dålig äldreomsorg osv. Men jag tror inte att någon är
betjänt av - allra minst de människor som vi har an-
svar för - att vi sticker huvudet i sanden och låtsas
som att verkligheten inte är verklighet. Sedan kan vi
kallad det för skräckscenarion eller vad vi vill. Jag
tycker att vi skall vara så ärliga att vi erkänner att allt
inte fungerar.
Vi vet också, fru talman, att allt annat kommer i
andra hand när vi drabbas av sjukdom och ohälsa. Jag
besökte en dialysavdelning i Kristianstad härom
veckan. Då kom jag i kontakt med en ung kvinna som
hade dialys. Det var väldigt bra, för jag fick verkligen
fråga henne hur det kändes. Hon avslutade med att
säga så här till mig: Du förstår, allting blir så oviktigt
när man tre gånger i veckan ligger här fyra till fem
timmar och inte klarar sig utan detta. Det kanske ni
som politiker inte riktigt förstår, sade hon.
När man drabbas av sjukdom känner man sig i un-
derläge. Att då också behöva känna att ingen har tid
att förklara, att berätta hur det kommer att bli och
vilka mediciner som finns, att trösta, att sitta på säng-
kanten, att förstå den fruktansvärda ängslan som finns
i ens situation och att man bemöts med stress kan
kännas helt outhärdligt. Det kan säkert kännas som
om eldsvådan praktiskt taget skulle bryta ut i männi-
skans liv. Att vänta i en kö - det kan nästan ingen
begripa!
Jag undrar hur många av oss riksdagsledamöter i
den här kammaren som skulle acceptera att bilen stod
ett halvår på bilverkstaden innan någon hade tid att
laga den. Förmodligen ingen om inte vi finge en
hyrbil gratis. Hur kan vi då stå här och säga att det är
naturligt med vårdköer? Jag har ett antal gånger frå-
gat: Vem är det naturligt för? Jag håller med Leif
Carlson till fullo; det finns inga vinnare i en vårdkö.
Alla är förlorare. Ändå har det blivit någon sorts ac-
cepterad slogan att det är naturligt med vårdköer.
Man kan diskutera hur länge som helst varför det
inte fungerar och vems skulden är. Men det viktigaste
är ju: Vad gör vi åt detta som politiker? Det finns
väldigt få människor i Sverige som kan betala sin
egen vård. Vi har ordnat ett system där vi betalar
solidariskt efter bärkraft. Det, Roland Larsson, tycker
kristdemokraterna fortfarande att vi skall göra. Därför
finns det heller ingen annan möjlighet än att se till att
det finns vård och omsorg när vi behöver den.
Jag hoppas att det inte finns någon här i kammaren
som känner sig nöjd med situationen inom äldreom-
sorgen. Jag tycker att det är bra trist att vi skall behö-
va se alla de bilder vi fått se det senaste halvåret. Men
tydligen är det nödvändigt för att man skall förstå att
något måste göras.
Jag vet att många människor, när något inte funge-
rar, säger att vi tillsätter en utredning. Vi tillsätter en
ny kommitté som skall föreslå förändringar. Ibland
tror jag, fru talman, att det är ett sätt att komma ifrån
problemet. Den sjuke, den enskilde, kan ju inte känna
sig riktigt nöjd med att vi tillsätter en kommitté som
skall lägga ett nytt förslag 1999. Det är ju nu behovet
av vård och omsorg finns.
Den enskilde bryr sig inte om vem som är huvud-
man för viss verksamhet och inte heller hur den or-
ganiseras, utan det är mötet mellan människan och
vårdpersonalen som betyder något och möjligheten att
få vård, inte när landstinget och kommunen vill, utan
när jag behöver den som enskild.
Jag tror att om vi försöker sätta oss in i den situa-
tion som människor med stort vårdbehov lever i blir
det litet lättare att inse hur viktigt det är att man nu
fortast möjligt vidtar åtgärder.
Fru talman! Jag skulle kunna prata om detta
mycket längre, men jag vill tacka för ordet, och vädjar
om att vi tillsammans inte bara skall prata, utan åtgär-
da problemen.

Anf. 38 BARBRO WESTERHOLM (fp) re-
plik:
Fru talman! I Chatrine Pålssons inledning tog nog
retoriken över. Det kan vara litet farligt för vår tro-
värdighet som politiker.
Vi vet ju faktiskt väldigt mycket om varför männi-
skor drabbas av ohälsa. Under 1900-talet har medel-
livslängden ökat med 50 %. Det är till stor del på
grund av att vi har använt den kunskap vi har om
vilka som drabbas av ohälsa och hur den kan före-
byggas, rent vatten osv. Jag återkommer om detta i
mitt kommande inlägg.

Anf. 39 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag hoppas att inte Barbro Wester-
holm menar att det är vårt eget fel när vi blir sjuka
och att vi kan stå vårt eget kast om vi inte har gjort
allt som bör göras.
Alla är vi människor och lever inte alltid på det
sätt som vi anser vara bäst. Jag vill fråga Barbro
Westerholm: Skulle detta på något sätt förändra vår
prioritering?

Anf. 40 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Fru talman! Man skall naturligtvis inte skuldbe-
lägga människor som har råkat ut för förebyggbar
ohälsa. Men vi har ett stort ansvar att peka på vad det
betyder med kost och att man inte börjar röka osv., så
att människor kan göra kloka val. Det tycker jag har
kommit i bakvatten i dagens sjukvårdsdebatt. Vi får
inte undanhålla människor den kunskapen.

Anf. 41 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Självklart skall vi använda all den
kunskap som finns. Då krävs det ju också tid så att vi
inom både primärvården och den landstingsdrivna
verksamheten kan informera om det.
Men faktum är ju att många sjukdomar är gene-
tiskt betingade. Det har ju ännu inte gått så långt,
Barbro Westerholm, att vi kan välja föräldrar. Därför
måste den solidariskt tänkta sjukvården drivas oavsett
om sjukdomen går att förebygga.

Anf. 42 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Chatrine Pålsson har en tendens att
spela över i talarstolen. Jag har aldrig hört någon
uttala att det är naturligt med vårdköer. De skall själv-
fallet bekämpas. Vårdköer kan finnas i en tidrymd så
att både patient och vård kan planera för vården. I
övrigt är det en företeelse som vi inte vill se och som
vi vill göra allt för att ta bort.
Det finns brister, men det finns också medicinska
framsteg i vården. Det är inte så många år som det har
varit alldeles naturligt och vardagligt att alla kan få
dialys.
En stor del av sjukvården fungerar utmärkt. Det
finns brister. Dem skall vi angripa.

Anf. 43 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Skall det räknas som att spela över att
beskriva situationen som den är, att man betraktar det
som naturligt med vårdköer? Om inte Ingrid Anders-
son har hört det, har i alla fall jag hört det ett antal
gånger.
Om en människa står i kö är ju planeringen gjord.
De övriga behandlingarna är redan gjorda. Ställnings-
tagandet är redan gjort. Det är först då man hamnar i
vårdkö. Det är viktigt att hålla reda på det. I de vård-
köer som finns i dag har man redan bestämt vilken
åtgärd man vill göra.
Om man tyckte att det här var ett stort problem
tror jag att man skulle göra mycket mer för att lösa
det och inte låta vårdköerna växa.
Reumatiker är en grupp som har jättelånga vård-
köer. Hösten 1997 stod 900 patienter i kö med remiss
till handkirurgi. Nu har remisserna ökat med 1 100.
Det är ju en grupp som har väldigt stora behov av
adekvat vård.

Anf. 44 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Jag vill påminna Chatrine Pålsson om
ekonomins betydelse för att kunna utföra vård och
omsorg. Jerzy Einhorn som var ordförande i priorite-
ringsutredningen uttryckte väldigt tydligt - och vi var
alla överens om det - att om medlen tryter måste man
prioritera. Det kan innebära att det uppstår köer.
Det är naturligtvis ingenting som skall få vara,
utan vi måste alla hjälpas åt att få medel till vården så
att köerna inte blir otillständigt långa och absolut inte
något naturligt tillstånd.

Anf. 45 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag är glad över att Ingrid Andersson
vill aktivt se till att vårdköerna i princip kommer bort.
Men jag hävdar bestämt att det inte är någon ekono-
misk fråga. Det är en organisatorisk fråga och en
satsningsfråga.
När man än skall opereras kostar det pengar. Det
är viktigt att vi inte försöker inbilla vare sig lands-
tingspolitiker eller övriga Sjukvårdssverige och inte
heller vårdtagarna att detta är en penningfråga. Det
handlar om organisation.
När en egenföretagare får mycket att göra ser han
till att människor arbetar tvåskift eller treskift tills
man har betat av arbetsuppgifterna, annars får man
inte uppgifterna. Man får inte jobbet.
Människovärdet måste alltid vara högre än pen-
ningvärdet. Det är inte materiella saker som är vikti-
gast. Landsting, kommuner, socialdepartement och
socialstyrelse måste ha så mycket kunskap att man
fixar detta.

Anf. 46 HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Chatrine Pålsson brukar ta i ganska
rejält i vårddebatten. Det här utgjorde inget undantag.
Vi får väl se detta som ett uppspel inför valrörelsen.
Jag blir oerhört bekymrad om riksdagsledamöter,
inte bara i riksdagens talarstol, utan land och rike runt
ger en beskrivning av situationen i Sverige som är
felaktig.
Det finns brister i vården och det finns brister i
äldreomsorgen. Det vet vi alla. Men vi vet också att
en rad undersökningar har slagit fast att vi trots dessa
brister har en vid internationell jämförelse mycket
god vård och omsorg, inte minst äldreomsorg, i Sve-
rige.
Det finns rader av goda exempel. Det finns rader
av undersökningar där både personal, anhöriga och de
äldre själva har sagt att det är jättebra, och att vi har
det mycket bra.
Vi skall ta itu med bristerna, men vi får inte över-
reklamera dessa.

Anf. 47 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag sade också i mitt anförande att jag
skulle bli väldigt glad om jag kunde konstatera att det
fungerade. Eftersom det inte fungerar måste vi ta itu
med det av två skäl. Dels måste vi se till att det skapas
resurser nu, att det skapas möjligheter för människor
att få vård. Dels måste vi förebygga för framtiden så
att vi inte får ett scenario som vi inte vill ha här i
landet. Då är varje människa lika viktig.
Jag vet att det är många som har det jättebra och
är nöjda med sin vård och omsorg. Men alltför många
får inte den tid som de behöver i sin omvårdnad, osv.
Det finns två olika saker. Det gäller att se situatio-
nen i dag men också att förebygga för framtiden så att
alla skall få en värdig vård och omsorg.

Anf. 48 HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Det är bra att Chatrine Pålsson nu ny-
anserar sin beskrivning av situationen. Men jag vill
vädja till alla som deltar i den här debatten inte bara
här i kammaren utan runtom i landet att hålla sig till
verkligheten och inte i syfte att vinna politiska poäng-
er försöker att måla upp en bild som inte är korrekt.
På grund av att vi nu har ordning och reda i eko-
nomin kan vi satsa nya resurser inte minst på äldre-
omsorgen. Nästa månad invigs ett nytt äldreboende i
min hemkommun Hallsberg med 23 platser och 16
nyanställda i personalen tack vare att vi nu har peng-
ar. Kommunerna har kunnat få nya pengar därför att
vi nu har ordning i ekonomin.
Jag vill påminna Chatrine Pålsson om att det fanns
en tid när Chatrine Pålsson satt på regeringssidan och
det gjordes en hel del oöverlagda förändringar inom
vårdområdet med husläkare, privatisering och sådant.
Vi lider fortfarande av sviterna efter det, och det
förklarar delvis de brister som nu finns.

Anf. 49 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag har två frågor att ställa till Hans
Karlsson.

Anf. 50 TALMANNEN:
Hans Karlsson har ingen replikrätt kvar.

Anf. 51 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Då får jag inte ställa dem. Men jag
kan säga till protokollet så att han och också andra
kan läsa det sedan: Jag har inte överdrivit när jag har
beskrivit situationen. Dessvärre är det så.
Vad är det som har blivit bättre i den svenska
sjukvården sedan den socialdemokratiska regeringen
tillträdde år 1994? Vad jag kan se av alla olika statis-
tikuppgifter och alla rapporter från Socialstyrelsen är
att det har blivit sämre.
Kom inte och säg att det var så förskräckligt
eländigt under den borgerliga regeringsperioden. Det
handlar om vad som är fakta i dag år 1998.

Anf. 52 ROLAND LARSSON (c) replik:
Fru talman! Det är bra att man visar empati i den
sociala debatten. Det skall man göra. Var hör empatin
annars hemma om inte här? Det är bra. Men det finns
en starkt kontrast mellan den empati som Chatrine
Pålsson ger uttryck för och de politiska slutsatser som
kd har dragit av detta.
Det finns inget i kd:s politik som på något sätt gör
något åt den situation som Chatrine Pålsson beskriver.
Det finns inga verkliga pengar som tillförs vård och
omsorg i kd:s budget. De pengarna är tagna på ett
sådant sätt att de inte existerar i verkligheten. Jag
skall i nästa replikskifte klara ut för Chatrine Pålsson
vad det innebär.

Anf. 53 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Det finns säkert brister i olika budget-
förslag och även i våra budgetförslag. Vi säger inte att
vi har lösningen på allt, men vi har en ambition. Vi
har faktiskt avsatt mer pengar, 4,3 miljarder för dessa
tre år, än vad Roland Larssons parti har gjort, som vi
inte tror räcker. Jag skall gärna säga till Roland Lars-
son att jag inte tror att det vi avsatt heller räcker. Men
det handlar om både att se över den organisation man
har så att man är så effektiv som möjligt och att skapa
nya pengar. Det är väldigt viktigt att se till, och båda
delarna behövs.

Anf. 54 ROLAND LARSSON (c) replik:
Fru talman! Centerpartiet tillför vård och omsorg
genom de ökade bidragen till kommunerna 16 miljar-
der under de närmaste åren. Kd har inte mer pengar.
Det som kd har föreslagit i sin budget innebär att
socialförsäkringsavgiften skall sänkas med 2 % och
att de pengarna skall arbetas in i budgeten. Chatrine
Pålsson vet att i och med pensionsuppgörelsen finns
inte de pengarna längre. De har ni redan förbrukat i
pensionsuppgörelsen. De existerar inte. Vi använder
riktiga pengar. Ni använder fiktiva pengar. Hur
mycket empati som det sedan finns utrymme för ge-
nom dessa fiktiva pengar är en sak som ni i kd har att
avgöra själva.

Anf. 55 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! I vårt budgetförslag blir i alla fall re-
sultatet att vi har dessa 4,3 miljarder mer. Sedan hän-
der det ju alltid saker under tiden.
Vi har föreslagit en värdighetsgaranti. Vi skall
verkligen se till att vi gör något konkret. Det är
hemskt att det skall krävas en värdighetsgaranti. Vi
kräver att läkarinsatserna skall bli bättre inom äldre-
boendet, osv.
Jag vill till Roland Larsson, Centerpartiet och alla
andra säga: Föreslå någonting som är bättre, så tittar
vi gärna på det. Vi kan bara föreslå saker och ting
som vi han hitta lösningar på. Alla konkreta och bra
förslag för en ökad vårdkvalitet vill vi kristdemokra-
ter gärna pröva.

Anf. 56 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Fru talman! Vi socialdemokrater vill värna och ut-
veckla den sociala välfärden. Vi vill ha en god kvali-
tet och allmän tillgång till vård, omsorg och skola. Vi
vill ha höga ersättningsnivåer och inkomstrelaterade
förmåner i socialförsäkringarna. Vår välfärdsmodell
bygger på övertygelsen att solidariteten mellan män-
niskor är det som skapar trygghet och rättvisa.
Vi har nu klarat av några år av svår ekonomisk
kris. Vi har klarat att sanera ekonomin och att bevara
den generella välfärden. Nu är vi ekonomiskt rustade
att utveckla välfärden igen med egna och inte med
lånade pengar. Vi kan satsa på vård, omsorg, skola,
jobb och kvalitet i välfärdens kärna. Vi satsade 4
miljarder år 1997. Vi satsar 8 miljarder år 1998, 12
miljarder år 1999 och 16 miljarder år 2000.
Den bättre ekonomiska situationen gör att vi kan
satsa ytterligare på barnen. Vi höjde barnbidragen den
1 januari i år till 750 kr per månad, flerbarnstillägget
går nu också till barn födda efter år 1995 och ersätt-
ningsnivån för föräldrapenningen höjdes till 80 %.
Barnfamiljerna är en grupp som drabbats hårt av den
ekonomiska krisen. Därför är det särskilt glädjande att
vi nu kunnat stärka deras ekonomi.
Vi har också höjt sjukersättningen fr.o.m. den
1 januari 1998 till 80 %. Det betyder att de flesta
löntagare nu kan få en 90-procentig ersättning när de
är sjuka, 80 % genom lag och 10 % genom avtal, från
dag 15 till dag 90 när de är sjuka. För tid därutöver
har vi gjort det möjligt för parterna att träffa avtal om
kompletterande sjukersättning. Detta stärker försäk-
ringen och håller tillbaka behovet av privata tilläggs-
försäkringar.
Vår välfärdsmodell med inkomstrelaterade förmå-
ner bidrar till minskade ekonomiska klyftor och ökad
jämlikhet. Trygga människor vågar möta förändringar
utan rädsla. Man vågar byta jobb eller börja ny ut-
bildning. På så sätt medverkar också välfärdspolitiken
till ekonomisk stabilitet och tillväxt. Det är faktiskt så
att rättvisan är produktiv.
Vår välfärdsmodell innebär en stark koppling
mellan social- och arbetsmarknadspolitik när det
gäller både individens rättigheter och skyldigheter.
Varje vuxen medborgare är skyldig att efter förmåga
bidra till sin egen försörjning och betala skatt. Upp-
rätthållandet av denna arbetslinje är ett centralt ele-
ment i välfärdssystemet. Därför är också kampen med
att pressa tillbaka arbetslösheten vår viktigaste upp-
gift.
Ett socialförsäkringssystem som omfattar alla och
inte bara en minoritet av behövande kräver att alla är
med och betalar. En förutsättning för att klara syste-
met är därför att så många som möjligt kan bidra
genom att försörja sig själva och betala skatt. Att
värna om de långsiktiga samhällsekonomiska förut-
sättningarna för välfärdssystemet är viktigt. Men det
är också viktigt att se till att de resurser vi förfogar
över används på bästa möjliga sätt.
Ett led i saneringsprogrammet har varit att tydlig-
göra reglerna för de olika socialförsäkringarna.
Grundtanken i det arbetet är att de olika försäkringar-
na skall utnyttjas just till det de är avsedda för, sjuk-
försäkringen vid sjukdom, arbetsskadeförsäkring vid
arbetsskada, förtidspensionering vill bestående ar-
betsoförmåga, osv.
Den här renodlingen av socialförsäkringarna har
varit nödvändig för att få kontroll över utvecklingen.
Baksidan är att människor med komplexa, samman-
satta problem riskerar att falla mellan stolarna. Då kan
resultatet bli en rundgång mellan olika myndigheter
där alla svär sig fria från ansvar utifrån sina egna
regler och där den enskilde riskerar att bli övergiven,
trots alla goda intentioner. Lösningen på det här pro-
blemet heter samverkan. Behovet av samverkan mel-
lan olika aktörer inom socialvård, hälsovård, sjukvård
och arbetsmarknadspolitik har alltid funnits. Men
utvecklingen under senare år har ställt frågan på sin
spets.
Riksdagen fattade för en månad sedan beslut om
att försäkringskassan skall få träffa överenskommelser
med kommun, landsting och länsarbetsnämnd i syfte
att uppnå en effektivare användning av tillgängliga
resurser. Vidare kan kommuner och landsting sluta
avtal med varandra samt med försäkringskassan och
länsarbetsnämnden om att inom ramen för socialtjäns-
tens respektive hälso- och sjukvårdens områden delta
i och bidra till finansieringen av gemensamma åtgär-
der. För försäkringskassornas del finns en disponibel
ram på 814 miljoner kronor 1998 att använda för
rehabilitering och samverkan på ett nytt och flexibelt
sätt.
Fru talman! En viktig och central del i vår väl-
färdspolitik är pensionerna. Vi socialdemokrater har
drivit arbetet med det reformerade pensionssystemet
för att vi skall kunna försäkra människor om att Sve-
riges pensionärer också i framtiden skall omfattas av
ett allmänt och obligatoriskt pensionssystem som ger
pensioner som det går att leva på. Det kan vi göra nu,
och det är jag både glad och stolt över.
Fem av riksdagens sju partier står bakom det re-
formerade pensionssystemet. Överenskommelsen
innebär att det i dag råder en bred politisk samsyn
kring att framtidens pensioner skall vara offentliga
och obligatoriska. Kärnan i ATP-systemet, som soci-
aldemokratin stred för på 1950-talet, kommer att
bibehållas. Den politiska uppslutningen bakom refor-
men är en av dess stora tillgångar. En förändrad riks-
dagsmajoritet innebär inte förändrade villkor. Det
reformerade systemet kommer att vara politiskt stabilt
även på lång sikt.
De viktigaste principerna bakom reformen är att
hela livsinkomsten skall ligga till grund för pensionen,
att alla skall ha rätt till en grundtrygghet i form av en
garantipension, att den reformerade pensionen skall
vara kopplad till landets ekonomiska tillväxt och att
pensionssystemet skall bli ett stabilt system som tål
demografiska förändringar.
Fru talman! Arbetet med att reformera socialför-
säkringarna och skapa stabila trygghetssystem pågår.
Det reformerade pensionssystemet som skall föreläg-
gas riksdagen i vår är den största reformen. Men det
finns också andra viktiga områden där förslag kom-
mer. Jag tänker bl.a. på förtidspensionerna, där rege-
ringens proposition kommer i mars. Arbetsskadeför-
säkringen utreds för närvarande, liksom arbetsgivar-
nas åtgärds- och kostnadsansvar för rehabilitering.
Hur ser då riksdagens övriga partier på framtidens
välfärdspolitik? Ja, det är som vanligt blandade åsik-
ter och synsätt. Men det finns hos de flesta en grund-
syn att välfärden skall omfatta alla och att plånbokens
tjocklek inte skall avgöra om man får den bästa vår-
den när man blir sjuk.
Men moderaterna skiljer ut sig. De vill genomgå-
ende lägga mindre pengar till den gemensamma väl-
färden. De vill ha två karensdagar och 75-procentig
nivå i sjuk- och föräldraförsäkringen, för att ta ett par
exempel. Det är inte överraskande - det är moderat
politik. Det gemensamma skall vara så litet som möj-
ligt. I stället skall var och en sörja för sin egen välfärd
med fler privata sjukhus, skolor, vårdhem och fler
privata försäkringar att välja emellan. Vi är nog
många som tvivlar på att valmöjligheterna för dem
med litet pengar i plånboken blir särskilt stora.
Hur skall Kristdemokraterna och Folkpartiet, som
säger sig stå för en helt annan välfärdspolitik, hantera
det här? Både Kristdemokraterna och Folkpartiet
säger sig ju tillhöra regeringsalternativet tillsammans
med Moderaterna. Det vore intressant att få besked
om det i den här debatten.
Till er moderater vill jag rikta två frågor: Hur skall
ni klara vården, omsorgen och skolan med så mycket
mindre pengar som ni har i ert alternativ? Hur tänker
ni er att ytterligare en karensdag skall stärka budge-
ten? Tänker ni höja arbetsgivaravgiften med det be-
lopp som arbetsgivarna vinner genom lägre kostnader
vid personalens sjukdom?
Fru talman! Jag är glad över vad vi har åstad-
kommit på välfärdsområdet under de senaste åren.
Trots den ekonomiska krisen har vi värnat den gene-
rella välfärden. Vi socialdemokrater har tillsammans
med fyra andra partier kommit överens om framtidens
pensioner, och det är en framgång för den politiska
demokratin att fem partier enats i en så stor och viktig
fråga för medborgarna och samhällsekonomin. Vi har
höjt ersättningsnivåerna och barnbidraget. Vi har
skaffat oss ett ekonomiskt handlingsutrymme. Nu vill
vi fortsätta att bygga ett jämlikt och gott samhälle.

Anf. 57 GUN HELLSVIK (m) replik:
Fru talman! Statsrådets anförande om välfärd be-
gränsade sig i stort sett till bidrags- och försäkrings-
system. Jag hoppas att vi är överens om att välfärd är
ett betydligt vidare begrepp än bidrags- och försäk-
ringssystem. För att få ett litet klarläggande av hur
regeringen ser på välfärden i stort skulle jag vilja
fråga statsrådet: Vem tror statsrådet känner sig mest
tillfreds - den som får rätt till högre socialbidrag på
grund av att skatten höjts och det blir för litet kvar i
plånboken, eller den som till följd av sänkt skatt i
fortsättningen slipper gå till socialkontoret för att
kunna överleva?

Anf. 58 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s) replik:
Fru talman! Mitt anförande begränsade sig inte
alls till bara bidragssystem, utan jag försökte ge en
bild av ekonomi, sysselsättning, vård, omsorg och
skola. Mitt stora bekymmer när jag ser framåt och på
moderaternas politik är naturligtvis vad som kommer
att hända med så stora skattesänkningar som modera-
terna föreslår. Var kommer nedskärningarna att ham-
na? Att få en redovisning av detta, Gun Hellsvik, tror
jag skulle vara väldigt klargörande både för mig och
för många i det här landet.

Anf. 59 GUN HELLSVIK (m) replik:
Fru talman! Jag ställde en rak fråga till statsrådet.
Jag tror att alla uppfattade att jag inte fick något rakt
svar - jag fick inget svar över huvud taget. Statsrådet
har möjlighet till ytterligare en replik, och då förvän-
tar jag mig att jag får svar på min fråga, som var så
enkel att jag rimligen inte behöver upprepa den.
Men eftersom debattreglerna innebär att jag inte
får komma tillbaka i debatten vill jag ge min tolkning
av de alternativa svar jag kan få. Ett svar är att stats-
rådet anser att det är bra med skatt som gör oss soci-
albidragsberoende. Det innebär då att statsrådet anser
att politiker vet bäst vad som är bra för människor.
Om statsrådet däremot tycker som jag, nämligen att
sänkt skatt som minskar bidragsberoendet är det bäs-
ta, måste det innebära att statsrådet kommer att bear-
beta Göran Persson. I går uttalade han ju att han inte
prioriterade sänkt skatt för låg- och medelinkomstta-
gare.

Anf. 60 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s) replik:
Fru talman! Gun Hellsvik! Det vi arbetar för är
naturligtvis att människor skall få möjlighet till arbete
och egen försörjning. Socialbidraget är det yttersta
skyddsnätet som skall skydda människor som av olika
skäl inte kan försörja sig. Hela politiken går ut på
arbete och egen försörjning. Bidrag i form av social-
bidrag är det sista skyddsnätet att ta till när ingenting
annat finns, Gun Hellsvik.

Anf. 61 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Jag noterade att Maj-Inger Klingvall
inte svarade på den tidigare frågan, men jag har en
mycket tydlig och rak fråga. Den handlar om verklig-
heten. Fram till 1991 växte vårdköerna i Sverige.
Därefter pressades vård- och operationsköerna tillba-
ka. Nu växer de igen. Landstingsförbundet visade i
slutet av förra året hur köerna inom loppet av ett
halvår hade fördubblats.
Rapport visade i sina TV-nyheter häromkvällen att
21 landsting i dag inte klarar av att ge människor den
vård som tidigare var möjlig att ge.
Nu skulle jag vilja ställa en fråga utan att få några
attacker på olika hjärnspöken eller något annat. Det är
en mycket enkel fråga. Vem har ansvaret, Maj-Inger
Klingvall? Är det de som styr i landstingen i Sverige i
dag, de som styr i regering och riksdag? Vem har
ansvaret för vårdköerna?

Anf. 62 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s) replik:
Fru talman! Jag kan notera att Gunnar Hökmark
gör ett stort nummer av att svartmåla läget inom vår-
den. Det finns självfallet brister inom vården. Det
hade varit oerhört mycket bättre om vi hade haft en
statsbudget som inte hade belastats med över 100
miljarder i räntekostnader för de lån som upptogs
under de år då Gunnar Hökmarks parti innehade re-
geringsmakten i det här landet. Visst hade vi kunnat
åstadkomma mycket mer med de pengarna.
När jag lyssnar på Gunnar Hökmark och andra
moderater måste jag ställa frågan: Hur skulle opera-
tionsköerna se ut om Moderaterna skulle få styra i dag
med de oerhört minskade resurser som ni tänker ställa
till landstingens förfogande?
Vi tar ansvar för den situation vi har i dag. Vi ar-
betar med en vårdgaranti för 1999. Ingen vill ha några
operationsköer. Vi måste naturligtvis se till att de
kortas så fort som möjligt. Detta arbete pågår med
intensiv kraft på Socialdepartementet. Det är väl ing-
en som vill ha operationsköer, Gunnar Hökmark?
Men när jag lyssnar på hur ni tänker lösa detta blir jag
utomordentligt bekymrad.

Anf. 63 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Fru talman! Det är ingen som vill ha opera-
tionsköer, framför allt inte de som tvingas stå i dem.
Verkligheten är den att det blev färre som stod i köer
under betydligt svårare ekonomiska tider den förra
mandatperioden än under denna period. Nu växer
köerna. Det är inte jag som svartmålar. Det är Land-
stingsförbundet som beskriver hur köerna fördubbla-
des på ett halvår.
Då måste väl ändå regeringens företrädare kunna
säga om ni har ansvaret eller inte. Ni har suttit vid
makten i mer än tre års tid. Ni avskaffade vårdgaran-
tin. Ni har alla möjligheter att se till att resurserna
används på rätt sätt inom landstingen. Anser Maj-
Inger Klingvall att socialdemokratiska landstingspoli-
tiker använder de skattepengar de förfogar över på ett
ansvarsfullt sätt när man tillåter växande köer? Har ni
ansvaret för att köerna växer inom sjukvården eller är
det som alltid annars någon annan som har ansvaret?
Ta ansvar eller avgå!

Anf. 64 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s) replik:
Fru talman! Jag vet inte om Gunnar Hökmark
lyssnade till vad jag sade i min första replik. Det på-
går ett arbete mellan regeringen, Landstingsförbundet
och Socialstyrelsen för att komma fram till ett avtal
för 1999 för att kunna införa en vårdgaranti. Det
handlar om att kunna ge en bättre vård, en snabbare
vård och korta operationsköer. Vi satsar 16 miljarder
på kommuner och landsting. Vi tar ett stort ansvar för
att klara av att ge en högkvalitativ sjukvård som skall
nå ut till alla människor.
Men jag undrar vilket ansvar Gunnar Hökmark
tänker ta för de år som bl.a. ledde till att många
landsting fick en mycket svår ekonomisk situation.
Det ansvaret hör jag väldigt litet om.
Som jag sade i min tidigare replik innebär räntan
på skulden en stor belastning som också skadar oss.
Tänk så mycket bättre vård vi skulle kunna ge med de
pengarna, Gunnar Hökmark!

Anf. 65 FREDRIK REINFELDT (m) re-
plik:
Fru talman! Poängen var alltså att moderat politik
leder till att vårdköerna försvinner.
Jag tycker att statsrådet gör framtida generationer
en otjänst genom att hålla i gång ATP-nostalgin. ATP
delade ut förmåner utan att ta hänsyn till demografi
och den allmänna ekonomiska utvecklingen. Det är
inte detta som det nya pensionssystemet bygger vidare
på, som Klingvall antydde.
Låt mig som en representant för de generationer
som faktiskt skall leva helt efter det nya systemet -
vilket är ovanligt här i riksdagen - få ha en synpunkt
på detta. När jag en dag går i pension kommer jag att
bry mig väldigt litet om vem som gav och tog i den
här debatten. Jag kommer mer att intressera mig för
värdeutvecklingen av pensionerna.
Nu har det visat sig att den premiereserv som allt-
så höjdes i slutförhandlingen kommer att leda till en
bättre värdeutveckling av de framtida pensionerna för
framtida generationer. Men då inställer sig lätt frågan:
Varför stannar vi på 2,5 %? Varför inte låta en ännu
större andel av den pensionsavgift som betalas utgöra
en premiereserv? Varför t.ex. inte hela beloppet?

Anf. 66 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s) replik:
Fru talman! Det är inte särskilt svårt att svara på.
Vi har ett fördelningssystem sedan 1960, och vi fort-
sätter med att ha ett fördelningssystem även i det
reformerade pensionssystemet. Vi behöver ha dessa
16 % för att klara av de utgående pensionerna.
När det gäller avkastningen tycker jag att det är
viktigt att veta att erfarenhetsmässigt varierar avkast-
ningen på kapital mer än den ekonomiska tillväxten.
Under långa perioder, t.ex. på 70-talet, har vi ju haft
en kapitalavkastning som har varit förhållandevis låg.
Det är också viktigt att känna till att ju högre del av
pensionen som är premiepension, desto större är
risktagandet för den enskilde.

Anf. 67 FREDRIK REINFELDT (m) re-
plik:
Fru talman! Det är alltså två delar i detta. Fördel-
ningssystemet skall fortsätta för att täcka underskott i
det system vi redan har, och tidigare sade statsrådet
att detta skall vara ett system som verkar över lång tid
och att det finns en stor enighet här i riksdagen. Då
blir det ju väldigt angeläget att återkomma och suc-
cessivt höja premiereserven just för att ge en bättre
värdeutveckling till framtida generationer. Det skulle
ju Maj-Inger Klingvall kunna ställa upp på, eftersom
hon angav att fördelningssystemet bara skall fortsätta
för att täcka underskott i det gamla systemet.
Sedan gäller det avkastningen på kapital. Vi har
många bevis på att pensionssystem runt om vi världen
som är fondbaserade och premiebaserade ger en bätt-
re värdeutveckling än vad offentligt fonderade pen-
sionssystem gör. Ingen är naturligtvis opåverkad av
den allmänna ekonomiska utvecklingen, men alla
bevis - och det har även statsrådet medgivit häromda-
gen - visar att det som man får fondera själv genom
möjlighet att spara i form av en premiereserv ger en
bättre värdeutveckling. Det känns som om det bara är
ideologiska skygglappar och inte det framtida pen-
sionsvärdet som står i fokus när Maj-Inger Klingvall
svarar.

Anf. 68 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s) replik:
Fru talman! Fredrik Reinfeldt påstår att jag har
sagt saker som jag inte har sagt, nämligen att det
skulle handla om att täcka underskotten i det gamla
systemet. Så är det naturligtvis inte. Det här är ett
fördelningssystem där dessa 16 % kommer att gå till
utgående pensioner allt framgent.
Premiepensionen innebär ett större risktagande. Ju
större andel man har i en premiepension, desto större
risktagande är det och desto större är osäkerheten om
hur den framtida pensionen kommer att bli. Med den
senaste tidens händelser, inte minst i Asien, tycker jag
att det finns anledning att höja på ögonbrynen. Jag
tror att den fördelning som vi nu har enats om, dvs.
16 % i fördelningssystemet och 2,5 % i premiepen-
sionen, är en bra fördelning. Den ställer vi socialde-
mokrater upp på.

Anf. 69 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! I morse läste jag en platsannons i Da-
gens Nyheter. Jag tänker inte lämna riksdagen, men
jag läste annonsen i alla fall. Det står: "Det nya Soci-
aldepartementet söker medarbetare". Annonsen inleds
med följande: "Socialdepartementets verksamhet
utgör grunden för den svenska välfärdspolitiken".
Därmed får man litet grand av svaret på varför det
har gått så snett. Socialdepartementet har ju också gett
ut den lilla skriften Välfärden och samhällsekonomin.
Där skriver författarna att de avgörande faktorerna när
det gäller välfärden är sysselsättning och produktivi-
tetsutveckling - vilket är korrekt.
Vad är det avgörande för välfärden i ordets egent-
liga bemärkelse, statsrådet Klingvall? Är det Social-
departementet eller sysselsättningen?

Anf. 70 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s) replik:
Fru talman! Jag kan konstatera att moderaterna
egentligen inte vill diskutera välfärdspolitik. De läser
hellre annonser för att hitta frågor som verkar spän-
nande att ställa till mig. Jag tycker att det vore mycket
mer intressant om vi verkligen diskuterade välfärds-
politik och hur den skall se ut i framtiden. Jag känner
nämligen en mycket stor oro för hur välfärden skall
gestalta sig.
De skattesänkningar som moderaterna föreslår för
låg- och medelinkomsttagare, vilka är i majoritet i det
här landet, kan på intet sätt kompensera de nedskär-
ningar som man måste genomföra för att klara de
stora skattesänkningar man föreslår. Vad skall hända,
Bo Lundgren? Vad skall bort av välfärden? Hur
kommer de här nedskärningarna att genomföras? Det
tycker jag skulle vara väldigt intressant att få klarlagt i
den här debatten.

Anf. 71 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Jag skall hålla ett anförande senare.
Jag kommer då att återkomma till detta och ge alla
klarläggande svar som statsrådet möjligen kan behö-
va.
Det intressanta här var dock vilken syn som präg-
lar regeringen i arbetet med att skapa välfärd i ordets
egentliga bemärkelse. Den intressanta frågan till stats-
rådet blir: Är statsrådet medveten om att det är syssel-
sättningen som är grunden för välfärd? Den frågan är
väsentlig. Är regeringen inte medveten om detta för-
står jag att den har drivit en politik som gjort att sys-
selsättningen i över ett år har minskat jämfört med
tidigare. Sysselsättningen var på väg uppåt 1995, men
det avbröts sedan. Man inser inte att det som krävs är
en politik som ger betydligt fler arbetstillfällen i pri-
vat sektor, ute i företagen, än vad vi får med den poli-
tik som nu förs.
Återigen: Vad är statsrådets uppfattning? Är det
Socialdepartementet som är grunden för välfärd, eller
är det sysselsättningen som är grunden för välfärd?

Anf. 72 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s) replik:
Fru talman! Det är inte lätt att få några besked från
moderaterna när det gäller hur de ser på politiken
framgent. Dessvärre kan jag bara konstatera att Bo
Lundgren inte lyssnar på vad jag säger, eftersom jag
både i mitt anförande och i min replik till Gun Hells-
vik talade om kopplingen arbete-välfärd. Arbete
finansierar välfärd, och arbete ger rätt till försäkring-
ar. Det är naturligtvis det som är grundläggande för
den välfärdsmodell vi har. Den bygger på arbete.
Men här slajdar Bo Lundgren och vill inte på nå-
got sätt svara på min fråga. Hur skall det gå till, Bo
Lundgren, att sänka skatterna så mycket som ni före-
slår? Hur kommer välfärden att se ut i ett sådant sce-
nario? Vi får inga svar, inga besked.

Anf. 73 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Statsrådet lovar rätt mycket för fram-
tiden. Men vad finns det för skäl att tro på det? Som-
maren 1994 fick jag ett brev där man lovade att inte
höja skatterna mer än 3,6 miljarder. Man höjde dem
70-80 miljarder. Alldeles före valet lovade man att
inte avskeda i landsting och kommuner. Man avske-
dade 68 000. Vad ni har gjort den här perioden, som
ni inte lovade att göra, är att öka vårdköerna. Det har
ni genomfört. Men ni har inte gjort det ni lovade. Det
finns alltså inget skäl att nu inhösta några sympatier
för förslag ni lägger fram när ni inte har hållit löften
förut.
Vi prioriterar vården. Sjukvården prioriteras inom
ramen för landstingens resurser. Statsrådet kan väl
inte mena att det inte går att prioritera inom vården.
Det är riktigt att vi lägger 7,6 miljarder mindre till den
kommunala apparaten, men vi stärker i stället de
enskilda människorna så att de kan leva på sin lön och
sköta sina egna angelägenheter. Kommunen kan då
kanske koncentrera sig på det som är viktigt och hjäl-
pa dem som verkligen behöver.
Det är alltså skillnaden. Ni ser folk som underså-
tar, som bidragstagare. Vi ser dem som medborgare
kapabla att fatta beslut om vi ger dem möjlighet.

Anf. 74 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s) replik:
Fru talman! Jag konstaterar att inte heller Leif
Carlson har några besked att ge. Utifrån Leif Carlsons
anförande vore det t.ex. oerhört intressant att få veta
hur operationsköerna skall kortas med moderat poli-
tik. Hur skall det gå till? Det tycker jag skulle vara
väldigt intressant att få höra.
Sedan påstår Leif Carlson att vi inte håller några
löften. Jag vet inte om jag skall kommentera det. Jag
kan bara upprepa det jag har sagt om vad vi har
åstadkommit i år när det gäller att kunna satsa på nytt.
Låneekonomin är över. Vi kan nu med egna pengar
höja nivåerna. Det har vi gjort - i barnbidrag, i bo-
stadstillägg till pensionärer och i försäkringssystemen.
Vi kan också satsa 16 miljarder på vård, omsorg och
skola, Leif Carlson.

Anf. 75 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Jag klargjorde mycket tydligt förut
hur det här med köer fungerar. Statsrådet var i salen
då, och det går bra att läsa protokollet. Det är inte en
kostnad att vara utan köer; det är en kostnad att ha
köer - en samhällskostnad och en kostnad för indivi-
den. Detta är alldeles klart. Det behövs inget ytterliga-
re förtydligande; det finns en enighet om detta bland
alla som kan den här frågan.
När det sedan gäller vad ni har gjort säger statsrå-
det att ni har ökat barnbidraget. Men de sämst ställda
får ju ingen glädje av det. På grund av konstruktionen
av egenavgifter och annat får faktiskt de flesta ingen
glädje av er barnbidragshöjning. Den är ett slag i
luften - inte någonting som tillför det ni lovar.

Anf. 76 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s) replik:
Fru talman! Lyssna på mitt anförande, säger Leif
Carlson. Ja, men hur skall ni ta bort köerna? Det sva-
ret har jag inte fått, Leif Carlson. Hur skall det gå till
konkret? Hur skall köerna bort?
Moderaterna för fram låg- och medelinkomstta-
garna som dem som skall få det så mycket bättre med
deras skattesänkningar. Men detta är att slå blå duns-
ter i ögonen på folk. De skattesänkningar som ni fö-
reslår för den här gruppen kan ju på intet sätt kom-
pensera för de nedskärningar som är nödvändiga att
göra för att ni skall kunna finansiera de stora skatte-
sänkningar som ligger i ert alternativ. När tänker ni
svara på det här? När tänker Leif Carlson svara på det
här?

Anf. 77 ROLAND LARSSON (c) replik:
Fru talman! Alla prognoser talar för att resursbe-
hovet för vård och omsorg kommer att öka mer än
den ekonomiska tillväxten under de kommande åren.
En större andel av samhällets resurser kommer att
behöva tas i anspråk för att klara det här problemet.
Naturligtvis kan fortfarande mycket göras organisato-
riskt och på andra sätt för att effektivisera vård och
omsorg, men det kommer ändå här så småningom att
finnas ett finansieringsglapp.
Jag skulle vilja fråga statsrådet hur regeringen ser
på hur man skall kunna lösa detta finansieringsglapp
när det uppstår under de kommande åren.

Anf. 78 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s) replik:
Fru talman! Roland Larsson undrar hur vi skall lö-
sa finansieringsglappet. Det hänger naturligtvis sam-
man med den ekonomiska politik som vi driver: att få
ned arbetslösheten och få en god tillväxt i ekonomin.
Det är det som kan ge oss möjligheterna att klara det
här glappet.

Anf. 79 ROLAND LARSSON (c) replik:
Fru talman! Prognoserna visar dessvärre att inte
ens den goda tillväxt som vi räknar med framöver
kommer att räcka till för att täcka det här, och det var
det min fråga utgick ifrån.
Pensionsöverenskommelsen har ju varit en fram-
gång, inte minst för Maj-Inger Klingvall själv. Genom
att tillämpa samma princip med en grundnivå, lika för
alla, och en högre grad av avgiftsfinansiering på den
del som är inkomstrelaterad även på socialförsäkring
och a-kassa skulle man kunna få loss resurser för vård
och omsorg i framtiden. Jag skulle vilja fråga om
Maj-Inger Klingvall kan tänka sig att pröva den typen
av lösningar för att få de pengar som kommer att
behövas till vården och omsorgen när det inte räcker
med den tillväxt vi kommer att få.

Anf. 80 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s) replik:
Fru talman! Jag kanske får erkänna att jag inte
riktigt förstod hur Roland Larsson tänkte sig den här
lösningen. Låt mig bara kort säga att våra försäkrings-
system, såsom jag var inne på tidigare i mitt svar till
Bo Lundgren, ju bygger på arbete. Arbete står både
för finansieringen av försäkringssystemen och också
för uppslutningen kring försäkringarna. Alla är med
och betalar och alla får ta del. Att då byta till ett
grundtrygghetssystem - vad jag kan förstå är det vad
Roland Larsson är ute efter - är enligt min uppfatt-
ning ett sätt att äventyra både finansieringen och
tilltron till tryggheten.

Anf. 81 ANN-KRISTIN FØSKER (fp) re-
plik:
Fru talman! Kristina, 38 år, arbetar som vårdbiträ-
de inom sjukvården i Uppland. Kristina är sjukskriven
sedan cirka sex månader för en för henne mycket
besvärlig handskada. Enligt företagsläkaren krävs det
en relativt enkel operation, och Kristina kan återgå till
sitt viktiga arbete inom vården inom några veckor.
Men Kristina står fortfarande i kö.
En privatklinik i Uppsala kan för ca 15 000 kr,
med en väntetid på tre veckor, genomföra operatio-
nen. Men pengarna får inte flyttas från sjukpenning
till rehabilitering, vilket skulle ge en stor förtjänst för
samhället, i detta fall ca 60 000-75 000 kr, och fram-
för allt en rejäl höjning av vårdbiträdet Kristinas
livskvalitet.
Varför fortsätter statsrådet att säga nej, nej till
denna möjlighet att korta människors onödiga lidande
samtidigt som ytterligare resurser frigörs till vården?

Anf. 82 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s) replik:
Fru talman! Det som jag ser framför mig när det
gäller att korta köerna är det arbete som pågår på
departementet. Det är det resurstillskott som vi tillför
landstingen.
Jag förstår att det är försäkringspengarna som
Ann-Kristin Føsker tänkte sig att använda för att korta
köerna. Då inställer sig genast en rad frågor: Hur skall
i så fall en sådan överföring se ut? Hur skall man
garantera att det finns pengar till sjukpenning till dem
som är sjuka? Vilka skall i så fall komma i åtnjutande
av försäkringspengarna? Vem skall gå först i den
kön? Skall vi släppa principen om allas lika rätt?

Anf. 83 ANN-KRISTIN FØSKER (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag skulle vilja säga att det egentligen
inte behövs så mycket mer utredningar. Om man
släpper loss möjligheten att använda pengarna i för-
säkringssystemet med målsättningen att ge individen
snabb och högkvalitativ vård där den finns att få,
offentlig eller privat, minskar det lidandet, och det
frigörs resurser till mer vård.
Nu talar statsrådet enbart om att skaffa fram nya
resurser till landstingen. Men detta är inte någon eko-
nomisk fråga, som statsrådet Klingvall framhåller. Det
är en rent ideologisk fråga, där regeringen fortsätter
att ge den enskilda individen mindre valfrihet och i
detta speciella fall en mycket sämre livskvalitet med
onödigt långt lidande. Kortas köerna får alla positiv
utdelning av det.

Anf. 84 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s) replik:
Fru talman! Som jag sade tidigare finns det natur-
ligtvis ingen som vill ha långa köer. Alla vill ju se till
att vi kan minska köerna och göra det så snabbt som
möjligt. Frågan är hur det skall gå till.
Det jag förstår att Ann-Kristin Føsker pläderar för
är att vi skall använda sjukförsäkringspengar till att
korta köerna. På det sätt som Ann-Kristin Føsker
lägger fram det kan jag inte ställa upp på detta, därför
att det innebär såvitt jag kan förstå ett avsteg från
principen om allas lika rätt till sjukvård och behand-
ling. Vem skall avgöra vem som skall gå före i kön?
Är det bara de som har sjukpenning som skall få till-
gång till den här gräddfilen? Hur skall detta se ut i ett
längre perspektiv? Skall vi ta in ett överskott i sjuk-
försäkringen för att använda till operationer?
Det här reser en rad frågor. Det är därför som re-
geringen har valt en annan linje, nämligen en samver-
kan mellan fyra aktörer för att komma åt framför allt
de långtidssjuka, de som behöver adekvat hjälp. Sam-
verkan är ett viktigt sätt att lösa den här problemati-
ken.

Anf. 85 INGRID SKEPPSTEDT (c) replik:
Fru talman! Kvinnomaktsutredningen, som nyli-
gen har presenterats, visar på hur kvinnors ekonomis-
ka oberoende och trygghet ser ut i dag. Det visar sig
att klyftan är stor mellan kvinnor och män. Anser
statsrådet att det fortfarande är rätt instrument att utgå
från inkomstbortfallsprincipen i trygghetssystemen,
som nu visar sig ge ett sämre skydd för kvinnorna?

Anf. 86 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s) replik:
Inkomstbortfallsprincipen är en väldigt bra grund
att stå på när vi vill ha en försäkring som bidrar till
ökad rättvisa och jämlikhet och som också stöder
arbetslinjen. Den betyder naturligtvis mycket för
kvinnors möjligheter att vara hemma med sina små
barn eftersom det ger 80 % av inkomsten genom
föräldraförsäkringen. Den inkomstrelaterade försäk-
ringsformen ser jag som en stor fördel för kvinnor.

Anf. 87 INGRID SKEPPSTEDT (c) replik:
Fru talman! Men kvinnor har ofta ett deltidsarbete,
och det ger en sämre ekonomisk trygghet vid arbets-
löshet, sjukdom, föräldraledighet osv. Man utför ju
fortfarande en stor del av det obetalda arbetet, som
inte ger någon trygghet.
Centerpartiet förordar ett grundtrygghetssystem
som också kräver att arbetslinjen skall stärkas. Det
skulle ta bort de här orättvisorna. Vi menar att det är
dags att se över trygghetssystemen. Är statsrådet inte
beredd att ta initiativ till en utredning som ser över
alla trygghetssystemen?

Anf. 88 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s) replik:
Fru talman! Som Ingrid Skeppstedt säkert vet har
vi under första halvan av 90-talet haft en sådan stor
utredning, Sjuk- och arbetsskadekommittén, som har
tittat över försäkringarna. Jag tror att det är viktigt att
förstå att försäkringen är till för att upp till 80 % täcka
ett inkomstbortfall. Man skall inte förlora på att vara
hemma och vara sjuk, men det skall heller inte löna
sig. Försäkringens grundprincip, att täcka inkomst-
bortfall, tycker jag och socialdemokraterna är en
mycket bra princip.

Anf. 89 CARL B HAMILTON (fp) replik:
Fru talman! I den pensionsuppgörelse som nyss
slöts har det kommit upp två frågor som har diskute-
rats ganska mycket efteråt. Jag vill fråga statsrådet
följande:
Hur skall neutraliseringen av den s.k. kompensa-
tionen, som var en del av denna uppgörelse, genomfö-
ras? Med Folkpartiets lösning på den här frågan hade
detta problem över huvud taget aldrig aktualiserats.
Det hade så att säga löst sig automatiskt. Regeringen
har i förhandlingen åtagit sig att lösa denna fråga. Hur
skall det gå till och hur skall det göras?
Den andra frågan gäller att grundavdraget höjs i
uppgörelsen. Det höjs även för pensionärerna. Det
skulle man också neutralisera, enligt regeringen. Det
skulle tas tillbaka för att det inte skulle ske en över-
kompensation. Det rör sig om 1,4 miljarder. Hur skall
detta göras?
Regeringen har ansvaret för att redovisa dessa två
frågor inför väljarna och för riksdagen.

Anf. 90 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s) replik:
Fru talman! Som säkert Carl B Hamilton är väl
medveten om är de övriga fyra partierna som ingår i
pensionsöverenskommelsen fullt delaktiga i uppgörel-
sen. Vi arbetar nu med den slutliga tekniska utform-
ningen av den här kompensationen på departementet.
Detta kommer nu vid olika sammanträden med de
övriga fyra partierna att beredas vidare till ett färdigt
förslag. Det gäller båda dessa frågor.

Anf. 91 CARL B HAMILTON (fp) replik:
Fru talman! Det är dock så att regeringen har ett
ansvar i denna fråga, eftersom vi från vår sida förde
fram en lösning som hade gjort att frågan över huvud
taget inte hade kommit upp. Det är eftergiften till
regeringssidan i denna fråga som har skapat diskus-
sionen om de 11 miljarderna till kommuner och
landsting respektive de 1,4 miljarderna i kompensa-
tion för höjt grundavdrag. Det är på regeringssidan
ansvaret ligger att redovisa hur lösningen skall se ut.
Kom inte och skyll på andra, utan ta ert ansvar och stå
för ansvaret!

Anf. 92 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s) replik:
Fru talman! Det här är en del i uppgörelsen. Den
är vi fem partier alla delaktiga i. Vi är också delaktiga
i att finna lösningen på den tekniska utformningen.
Att kommunerna skall kompenseras för ett höjt grun-
davdrag har varit utsagt från första stund när den här
lösningen blev klar.

Anf. 93 RAGNHILD POHANKA (mp) re-
plik:
Fru talman! På vilket sätt minskar socialförsäk-
ringssystemet klyftorna? Jag kan inte se det. Jag tyck-
er att det behåller klyftorna, fast på en litet lägre nivå.
Skillnaden finns bl.a. mellan olika inkomstgrup-
per. Men den största skiljelinjen i dag går mellan dem
som har och dem som inget har. Det finns 900 000
som helt eller delvis står utanför socialförsäkringssys-
temen - pensionärerna borträknade.

Anf. 94 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s) replik:
Herr talman! Ett solidariskt uppbyggt offentligt
socialförsäkringssystem minskar klyftorna. Det inne-
bär att alla är med och betalar till försäkringen. Alter-
nativet hade varit att ha någon form av basnivå för
medborgarna. Sedan skulle människor i övrigt få
skaffa sig privata försäkringar av skilda slag med
olika premier beroende på hälsa och status osv. Det
finns ytterligare exempel på hur olika systemen funge-
rar, dvs. ett offentligt obligatoriskt försäkringssystem
eller ett som bygger på privata försäkringar.
Detta är ett för mig viktigt skäl till min argumen-
tering att minska klyftorna i samhället.

Anf. 95 RAGNHILD POHANKA (mp) re-
plik:
Herr talman! Jag kan inte se att detta minskar
klyftorna. Klyftorna finns kvar, fast på en lägre nivå.
Man bär med sig orättvisorna i systemet i graven.
Miljöpartiet stöder ett solidariskt och offentligt sys-
tem för att finansiera försäkringarna. Det var ingen
fråga, men en förklaring.

Anf. 96 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag vill ställa en fråga till statsrådet
Klingvall angående de ökningar i barnbidragen som
har föreslagits och har trätt i kraft. De familjer som
bäst behöver bidragen kommer inte att få någon hjälp.
De äts upp. Är det den profilen på Socialdemokrater-
nas politik som skall råda, dvs. att det är vi som har
det bäst som skall få förmånen och att det blir ingen
skillnad för dem som har det sämst?
Sedan var det de låga befolkningssiffrorna. Födel-
setalen är nu låga. Jag har en fråga till Maj-Inger
Klingvall angående den familjepolitik som Socialde-
mokraterna driver. Man skall de facto inte vara hem-
ma med sina små barn. Detta gäller tydligen bara i ett
år för Maj-Inger Klingvall. Tror inte statsrådet att
detta spelar någon roll för föräldrar som planerar att
skaffa barn?

Anf. 97 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s) replik:
Herr talman! Alla barn behöver barnbidrag. Alla
barn har rätt till barnbidrag. Alla barn har rätt till lika
stort barnbidrag. Barnbidraget gör att ett stort antal
familjer - 92 000 barnfamiljer enligt en undersökning
av Statskontoret - inte behöver någon annan ekono-
misk hjälp, t.ex. att få socialbidrag från socialtjänsten.
Det är viktigt att möjligheten finns att stödja barn-
familjerna med barnbidraget. Med den ökning som
görs från den 1 januari, kommer detta att fungera
ännu mera effektivt.
Sedan var det frågan om familjerna väljer att vara
hemma med sina barn. Den flexibla föräldraförsäk-
ringen som finns ger familjerna en stor valfrihet där-
vidlag.

Anf. 98 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Det generella barnbidraget är de
facto bra för barnfamiljerna. Min fråga gällde de
rapporter som har kommit om att barnfamiljerna har
en svår ekonomisk situation. De som har det allra
svårast får inte någon förbättring - okej, de får i och
för sig ingen försämring.
Sedan är det den flexibla föräldraförsäkringen och
att kunna vara hemma hos sina små barn - det är inte
sant. I teorin går det att välja, men rent praktiskt finns
inget val. Socialdemokraterna har valt att styra famil-
jernas val, inte att underlätta valet. Kristdemokraterna
har sagt att det är familjerna själva som skall bestäm-
ma om de vill vara hemma längre tid hos sina små-
barn eller inte. Det har Socialdemokraterna inte velat
göra. Man har sagt att familjerna får ett stöd om de
väljer att arbeta utanför hemmet.
Detta är en hjärtefråga för oss kristdemokrater
som vi kommer att fortsätta att driva. Men inte för vår
skull, utan för barnens skull.

Anf. 99 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s) replik:
Herr talman! Det är för barnfamiljerna som för
alla andra människor; det är klart att det inte finns
någonting som kan kompensera eller motsvara arbete
och egen försörjning. Därför är en sänkning av arbets-
lösheten en viktig fråga för barnfamiljer där det kan
finnas både en eller två försörjare som går arbetslösa.
En sänkt arbetslöshet måste åstadkommas, och det är
också regeringens viktigaste fråga att driva.
Det är klart att man kan vara hemma så länge man
vill. Det finns inga sådana begränsningar. Ett viktigt
stöd i valet är en föräldraförsäkring som är flexibel
och som gör det möjligt för föräldrar att välja olika
lösningar.

Anf. 100 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Herr talman! Statsrådet sade att det är bra för den
politiska demokratin att fyra partier har enats i frågan
om pensionerna. Tage Erlander sade på sin tid att hela
svenska folket borde gå i pensionsstudiecirklar. Han
hade rätt. Det hade funnits tid till det. Den första
uppgörelsen kom 1994. Nu har det gått fyra år, och
innan nästa val skall det hela vara klart. För att för-
ankra uppgörelsen hos de tveksamma socialdemokra-
tiska väljarna har regeringen hyrt in en lobbyfirma
som skall betalas med skattemedel.
Jag skulle vilja veta hur statsrådet tänker förklara
för de unga arbetslösa som aldrig kommer in i de
system som ger pensionsgrundande inkomst hur de
skall klara sig, dvs. hur principen om livsinkomst ser
ut för dem. Vad har livsinkomstprincipen att ge me-
tallarbetarna eller kommunalarbetarna som inte orkar
arbeta i 40 år, för dem som har gått in i kunskapslyftet
och för de invandrare som kommer sent i livet till
Sverige?

Anf. 101 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s) replik:
Herr talman! En viktig del i pensionssystemet är
livsinkomstprincipen, som också Ulla Hoffmann var
inne på. Den innebär att man får pensionspoäng krona
för krona för vad man har tjänat under livet. Det finns
också fördelningspolitiska inslag som innebär att man
också får pensionspoäng om man är hemma och vår-
dar barn, studerar eller gör sin värnplikt. Man får
också pensionspoäng på de ersättningar man får vid
arbetslöshet, sjukdom och förtidspensionering. Det är
för att få ett så bra och rimligt fungerande pensions-
system som möjligt. I botten på detta ligger garanti-
pensionen. Den kommer att ge litet bättre utdelning än
dagens folkpension och pensionstillskott.
Det är för att skapa en trygg pension för framtiden
som de olika delarna finns.

Anf. 102 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Herr talman! Statsrådet tog inte upp en enda av de
grupper jag nämnde. Jag pratade om invandrare som
kommit sent i livet till Sverige, om metallarbetare och
kommunalarbetare som inte orkar arbeta 40 år, om de
unga som varit arbetslösa länge som inte har kommit
in i systemen som ger pensionsgrundande inkomst.
Vad säger statsrådet till dem om livsinkomstprinci-
pen?
Jag kommer att återkomma till frågan om garanti-
pensionen i mitt anförande. Men den är ingen hjälp.
För dessa grupper kommer garantipensionen att bli
bra mycket dyrare för statsfinanserna än vad jag tror
att man har räknat med.

Anf. 103 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s) replik:
Herr talman! Ulla Hoffmann måste acceptera den
princip som även finns i det nuvarande ATP-systemet.
Den inkomstgrundande pensionen bygger också på
inkomstbortfallsprincipen beräknat på den inkomst
man har haft, dvs. för att få en rimlig levnadsstandard
när man går i pension.
Inkomsten under livet hänger också ihop med den
pensionspoäng man har tjänat in. Men för att det skall
finnas en ordentlig trygghet i botten gör vi en förbätt-
ring av garantipensionen. Den kan man då få som en
hel pension om man inte har tjänat in några pensions-
poäng eller också som en utfyllnad, ett tillägg till den
inkomstgrundande pension som man har tjänat in.
Med den här utformningen skall pensionssystemet ge
trygghet, och det blir rimligt och hyggligt för framti-
den.

Anf. 104 ROSE-MARIE FREBRAN (kd)
replik:
Herr talman! Det är en rörande omsorg som soci-
aldemokratiska statsråd och andra från partiet visar
om Kristdemokraterna och Folkpartiet när de undrar
hur vi skall kunna regera tillsammans med Modera-
terna, hur vi skall klara vår politik och hur vi skall
klara vår sociala inriktning och vårt sociala patos. Det
har vi naturligtvis de facto - det är vi överens om.
Ja, vi har erfarenhet av att regera tillsammans med
Moderaterna, och vi har visat att vi klarar det i kristid
utan de sociala försämringar som vi har sett under den
här mandatperioden.
Socialdemokraterna är väldigt stolta över att i viss
mån nå tillbaka till nivåer som gällde under den förra
mandatperioden, så jag tycker inte att de skall slå sig
för bröstet så förfärligt. Jag undrar: Vem skall Social-
demokraterna regera med när man nu hoppas på seger
i valet i höst?

Anf. 105 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s) replik:
Herr talman! Det var kanske inte så mycket att
replikera på, men jag skulle på nytt kunna ställa den
fråga som jag har fått ett dåligt svar på: Hur skall det
gå till att regera tillsammans med Moderaterna?
Kristdemokraterna poängterar ju väldigt mycket sitt
engagemang för vården och omsorgen, och det borde
finnas ett visst motstånd mot att regera ihop med ett
parti som så oerhört drastiskt kommer att minska
möjligheterna för en god välfärd.
Man kan också fundera om Rose-Marie Frebran
tycker att det var ett bra resultat som vi kunde se 1994
efter åren med borgerlig regering, där Kristdemokra-
terna var med. Är Rose-Marie Frebran nöjd med det
samarbetet?

Anf. 106 ROSE-MARIE FREBRAN (kd)
replik:
Herr talman! Fördelningspolitiken var betydligt
bättre under den förra mandatperioden än vad den har
varit under den nuvarande. Vi har också i våra finan-
sierade budgetalternativ varje år haft en helt annan
profil än den som Socialdemokraterna och Centern
har haft. Vi har inte accepterat de låga nivåer, t.ex. på
75 %, som Socialdemokraterna har drivit som sin
politik under den här mandatperioden.
Socialdemokraterna borde veta vad samarbete
handlar om, i och med att man har haft samarbete med
Centern under den här perioden. Socialdemokraterna
har inte kunnat köra på som om de inte samarbetade
med Centern. Självfallet handlar det om att ge och ta
och att i olika frågor komma fram till kompromisser.
Så var det den förra mandatperioden, och så kommer
det att vara nästa. Men vem skall ni regera ihop med?

Anf. 107 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s) replik:
Herr talman! Vi har genomfört den här svåra bud-
getsaneringen, genom överenskommelser med först
Vänsterpartiet och sedan Centerpartiet. Det har gått
bra, därför att vi har klarat att sanera statsfinanserna.
Vi kan peka på väldigt goda resultat av det här sam-
arbetet.
Dessvärre kan inte Rose-Marie Frebran peka på
samma goda resultat 1994, då det var ett underskott i
statens budget på 240 miljarder. Att man kan kalla det
god fördelningspolitik har jag väldigt svårt att förstå.

Anf. 108 INGRID ANDERSSON (s):
Herr talman! Vi socialdemokrater har hållit vård
och omsorg utanför de senaste årens besparingspaket.
Trots det har vård och omsorg blivit utsatta för ned-
skärningar, bl.a. för att den stora arbetslösheten tärt
på kommunernas ekonomi. Det har fått konsekvenser,
och nu debatteras vårdfrågorna utifrån uppkomna, i
vissa fall uppseendeväckande brister i äldrevården
och köerna i sjukvården.
Det är då glädjande att det finns en stor samsyn i
riksdagen om att vården skall få tillräckliga resurser,
att finansieringen skall ske via skattemedel och att det
skall finnas ett demokratiskt inflytande.
Bara ett parti vill lösa vårdens problem genom
systemskifte, och det är Moderaterna, som föreslår en
ny försäkringslösning och mindre demokratiskt infly-
tande, och stora skattesänkningar som - på ett sätt
som jag tror att inte någon utanför moderatkretsen
förstår - skall ge mer pengar till vård och omsorg.
Effektiviseringar är ett ord som också används utan
preciseringar.
Det finns ett starkt samband mellan välfärd och
ekonomi, och därför har saneringen av ekonomin varit
nödvändig. Därför är det viktigt att minska arbetslös-
heten. Många människor i arbete, en ekonomi i balans
och tillväxt är förutsättningen för att vi skall kunna ge
tillräckliga resurser till vården.
De resultat vi nu har uppnått har gjort det möjligt
att besluta om mer pengar till vården: 4 miljarder mer
för varje år t.o.m. år 2000. Detta tillsammans med
fortsatt reformarbete och förändringar i sjukvårdens
struktur gör att det är inom räckhåll att få bort oaccep-
tabla köer i vården. De som nu tar till stora och hårda
ord om köerna måste tänka på att landstingens plane-
ring med de nya pengarna trätt i kraft från årsskiftet.
De som åberopar den gamla vårdgarantin som allena
saliggörande glömmer bort att dess goda verkan be-
rodde på att det med den skickades pengar.
Bortglömd är också den eniga prioriteringsutred-
ningen, som lyfte fram vård av kroniskt sjuka och
vård i livets slutskede som högsta prioritet jämte
akutsjukvård. När neddragningar har varit nödvändiga
i landstingen har de som kan vänta fått vänta. Det är i
längden oacceptabelt, men det är ändå i det skedet en
nödvändig prioritering. Det finns i landstingen avsatta
medel för att ta itu med köproblemen. Situationen är
ingalunda hopplös.
I årets s.k. Dagmaröverenskommelse har nu star-
tats ett arbete som syftar till att kunna införa en vård-
garanti på tre månader från den 1 januari 1999, inte
för några speciella diagnoser utan en generell vårdga-
ranti.
Herr talman! Ibland framstår det som att omsorgen
om de äldre skulle vara något vi plötsligt uppmärk-
sammat. Så är det inte. Arbetet med att skapa en god
och trygg äldrevård har pågått under många år. Den
senaste stora förändringen var den s.k. Ädelreformen
1992. Den har följts upp av Socialstyrelsen och av
socialutskottet. Resultaten har varit goda, men det
finns också brister. Det handlar om brist på läkartill-
syn och brister i samordning mellan huvudmän. Detta
och annat har socialutskottet påtalat, och det pågår
mycket arbete för att rätta till dessa brister.
Det har också föranlett att regeringen har tillsatt
flera utredningar, en om bemötande av äldre och en
om patientens rättigheter. Båda har lämnat betänkan-
den med viktiga förslag. En utredning om avgifternas
problematik pågår.
Regeringen har också givit extra anslag för att ut-
arbeta stöd till anhöriga som tar ett stort ansvar för
sina anförvanters vård och omsorg.
Beslut har fattats om förstärkt tillsyn av vården,
och det finns nu också en laglig skyldighet att kvali-
tetssäkra all vård. Samma krav ställs därmed på privat
som på offentlig vård.
När de senast uppmärksammade exemplen på
vanvård avslöjades fick Socialstyrelsen uppdrag och
extra medel för att kunna utöka tillsynen över äldre-
vården. Vanvård accepteras inte. Den skall påtalas
och åtgärdas, men det är olyckligt om bilder av van-
vård görs till en generell bild av hur våra äldre har
det.
I bemötandeutredningen konstateras att det finns
många utmärkta exempel på utveckling av goda vård-
former, och det är viktigt att alla dessa goda exempel
lyfts fram som förebilder. Det kan stimulera till en
god utveckling.
Det är också viktigt att all den personal som utför
ett gott arbete får uppskattning och kan känna stolthet.
Vi får inte föra debatten så att vi sprider missmod och
bidrar till att arbete med våra äldre får låg status. Det
måste framhållas att det krävs alldeles särskilt mycket
av dem som arbetar med äldre och sjuka människor,
när det gäller både ork och kunskaper.
Herr talman! Sedan Ädelreformen genomfördes
har det skett en förändring. Alltfler människor med
behov av kvalificerad vård eller vård i livets slutskede
finns nu i hemmet eller i särskilt boende. Det kräver
vidareutbildning av den personal som skall möta
dessa nya och större behov, mer medicinsk kompetens
och mer personal. Det är viktigt att vi tar ansvar för
den förändrade situation som uppstått. Det gör vi
genom att tillföra mera pengar men också genom att
ta till vara de förslag som olika utredningar tagit fram.
Regeringen kommer under våren att lägga ett na-
tionellt handlingsprogram för äldrepolitiken. Äldre-
vården skall kännetecknas av hög kvalitet.
Herr talman! Vi har kunskaper, och vi har nu en
ekonomi som är i balans och förutsättningar för att
samhällsekonomin skall utvecklas positivt. Då skall vi
prioritera vård och omsorg, inte skattesänkningar, och
då skall vi också kunna komma till rätta med de bris-
ter som upprör oss alla i dag.

Anf. 109 LEIF CARLSON (m) replik:
Herr talman! Jag har stor respekt för Ingrid An-
dersson i vårdfrågor. Hon frågar varför vi vill ha en
systemförändring när ingen annan vill det. Det är
naturligtvis därför att vi har prövat det system som vi
har. Vi har gång på gång lagt in nya skattepengar. Det
är som att hälla i en gammal maskin som bara går
sämre och sämre. Man smörjer den litet grand, och så
kommer problemen tillbaks inom två år. Det går inte
att arbeta på det sättet.
Systemet är ineffektivt, för produktionen sker inte
i konkurrens. Ingrid Andersson talar om att man pra-
tar oprecist om det. Jag kan hänvisa till internationella
undersökningar från t.ex. Boston Consulting Group
som visar att det går att spara 15-30 % på sjukvården
utan att produktiviteten sjunker. Dessutom får man
höjd kvalitet. KPP-undersökningen visar att 30-40 %
av kostnadsskillnaderna mellan klinikerna inte har
med kvalitetsskillnader att göra utan med brister i
rutinerna. Det innebär 15 miljarder. Knivtiden i Sve-
rige utgör ungefär 35 %. I utlandet utgör den 60-
80 %. Om man inför bemanningsplaner skulle man
enligt undersökningar kunna spara 15-20 %.
Det finns alltså preciserade effektivitetsvinster att
göra i ett annat system. Landstingssystemet klarar det
inte.

Anf. 110 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Leif Carlson beskrev det landstings-
drivna sjukvårdssystemet som ett system som man
ideligen har hällt pengar i. Sanningen är att landsting-
en har fått vidkännas ekonomiska förluster och svå-
righeter under den tid som har gått. Jag har pekat på
att det inom det system som vi har, som jag tycker är
bra, finns metoder för och möjligheter att klara av de
problem som vi har.
Jag vet inte att det finns något land med försäk-
ringslös sjukvård som har ett bättre resultat.

Anf. 111 LEIF CARLSON (m) replik:
Herr talman! Problemet är att det inte går att ef-
fektivisera inom landstinget. Det finns inbyggda hin-
der i systemet som gör att vi inte kan nyttja effektivi-
seringarna. Det är problem som man inte har i försäk-
ringssystem som är solidariskt finansierade. De sys-
temen rättar sig efter de resurser man har och är alltså
solidariska. Där följer pengarna patienten. Det gör de
inte i landstingssystemet. Patienterna står starka. Pati-
enterna har valfrihet. Det är en mycket stor vinst.
Man måste fråga sig, herr talman, varför vårdens
problem alltid växer när socialdemokraterna har
makten. Problemen växte fram till 1991. Sedan mins-
kade de under den borgerliga tiden, trots svåra eko-
nomiska förhållanden. Så fort socialdemokraterna får
makten växer vårdköerna. Personalen blir mer frustre-
rad. Man har fler uppsägningar. Systemet gör att det
inte finns någon arbetsglädje. Det kommer ingen
belöning om man förbättrar en kliniks verksamhet.
Den möjligheten finns inte i landstingssystemet. Då
får vi så småningom en vård som blir allt sämre och
går på knäna. Det händer bara under socialdemokra-
tisk regi.

Anf. 112 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Under förra perioden tror jag att man
klarade av många problem genom att öka upplåning-
en. Vi vet vad det ledde till. Vi har inte sett det som
en lösning. Vi vill ha en stabil ekonomi för att kunna
klara av vård och omsorg.
Den försäkringslösning som Leif Carlson har plä-
derat för är inte särskilt utarbetad. Jag föreställer mig
att det kommer att ta lång tid innan man kan sätta den
i sjön.
Vi är beredda att inom det system vi har i dag ta
itu med de problem vi har, och jag tror att det är det
allra lyckligaste.
Era stora skattesänkningar skrämmer mig. De
kommer naturligtvis att inverka på möjligheten att
bedriva en god sjukvård.

Anf. 113 BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Upplåningen ökade i början av 90-
talet därför att arbetslösheten började svälla i mitten
av 1990. Det var då spekulationsekonomins bubbla
brast. Det minskade inkomsterna och ökade utgifterna
för alla som förlorade jobbet på grund av 80-
talspolitiken.
Vi har i dag i Sverige världens högsta skatter,
Ingrid Andersson. Vi har världens största offentliga
sektor. Ändå har vi inte världens bästa välfärd.
Är lösningen på problemen att höja skatterna ännu
mer och skaffa ännu större offentliga utgifter med den
utgångspunkten? Är lösningen möjligen, vilket vi
moderater förordar, att se efter hur man använder
skattebetalarnas pengar och inte bara ta mer av skat-
tebetalarna och ge till det offentliga?
Den kommunala sektorn i sin helhet - vi ser på
hela det som kallas välfärdsbegrepp i er definition -
omfattar 430 miljarder kronor 1998. Verksamheterna
- sjukvård, barnomsorg, äldreomsorg, skola - står för
320 miljarder av dem. Det finns naturligtvis ett ut-
rymme att klara vården och omsorgen utan större
offentliga utgifter eller mer skatter.

Anf. 114 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tackar Bo Lundgren för denna
lektion.
Det är förvisso så att vi har mycket höga skatter.
Vi har också en mycket hög acceptans bland befolk-
ningen när det gäller att ta ut höga skatter om pengar-
na går till vård och omsorg.
Min lösning på våra problem i dag är inte att yt-
terligare höja skatterna. Vi vill med alla medel sänka
arbetslösheten. Det ger mera pengar till statskassan,
till kommunerna och till landstingen. Då kan vi bedri-
va en bättre vård.

Anf. 115 BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Det är ju det som är problemet. Ni
har bedrivit en politik som innebär att den sysselsätt-
ningsökning som började hösten 1993 bröts 1996.
Trots att ekonomin har gått uppåt har vi alltså haft en
minskande sysselsättning och sämre förutsättningar.
Möjligen sker det en viss ökning under det år som
kommer, men den sker från en låg nivå och till en
alldeles för låg nivå.
Det intressanta är att vi uppenbarligen är överens
om att vi har mycket resurser redan i dag. Det är ett
faktum. Är inte det viktigaste också för Ingrid An-
dersson att då ge medborgarna valuta för pengarna
och inte överbeskatta dem? Man skall inte höja ener-
giskatter och egenavgifter, t.ex., för dem som redan
har världens högsta skatter.
Det finns i den offentliga sektorn resurser för att
klara vård och omsorg - allt det som är väsentligt -
om man bara prioriterar och utför uppgiften väl. Felet
ni gör är att ni inte ger medborgarna valuta för peng-
arna.

Anf. 116 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Felet den borgerliga regeringen gjor-
de var att den förde en politik som medförde att vi i
dag har att betala 100 miljarder i räntor innan vi kan
företa oss någonting annat. Vi försöker att få ordning
på den situationen. Det är faktiskt så, att arbetslöshe-
ten försiktigt har börjat minska. Jobben kommer i den
privata sektorn. Den politik för att sanera ekonomin
som vi har fört har lyckats, trots att ni aldrig har trott
på den.
Nu har vi föresatt oss att också halvera arbetslös-
heten fram till år 2000. Ni tror inte på det heller, men
låt verkligheten visa.
Jag tror på vår politik om vi vill kunna bedriva en
god vård- och omsorgspolitik.

Anf. 117 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! De två främsta vallöftena från soci-
aldemokratin förra gången var att avskaffa arbetslös-
heten och sätta stopp för de borgerliga nedskärningar-
na i den offentliga sektorn. Hur det gick med syssel-
sättningen diskuterade vi i kammaren i går. I dag
diskuterar vi de växande vårdköerna under Wallström
och Klingvall.
Det förefaller som om vi kan vara överens om
verklighetsbeskrivningen. Det var långa vårdköer före
1991 och snabbt minskade vårdköer 1991-1994. Nu
är det återigen snabbt växande vårdköer.
Ingrid Andersson, som såvitt jag förstår inte ifrå-
gasätter den verklighetsbeskrivningen, talar i stället
illa om den vårdgaranti som hjälpte till att åstadkom-
ma detta. Hennes förklaring till att vi lyckades, till
skillnad från socialdemokraterna, är att vi satsade så
mycket pengar på detta.
Jag vill bara upplysa kammaren och Ingrid An-
dersson om att vi ett år satsade 500 miljoner för att
hjälpa landstingen att komma i gång med projektet.
Sedan fungerade det utan extratillskott.
Varför har ni inte ordnat det för länge sedan om
det bara gäller 500 miljoner?

Anf. 118 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Bristerna i ekonomin i Sverige har
inte bara handlat om 500 miljoner. Det har handlat
om väldigt mycket mer.
När vi pratar om vårdgarantin måste vi också
nämna prioriteringsutredningens slutsatser. Man fann
att prioriteringen av de diagnoser som man hade gjort
i vårdgarantin stred mot prioriteringsutredningens
slutsatser. Det har man tagit hänsyn till. Det är oerhört
viktigt att vi följer de prioriteringarna, men jag inser
också att ingen kan leva "utprioriterad", dvs. i en lång
kö, någon längre tid.
Därför vill jag och mitt parti göra väldigt mycket
för att minska köerna. Vi är inte bara överens om hur
verkligheten ser ut, utan vi har också ett gemensamt
intresse av att göra någonting åt det, även om våra
modeller kan se olika ut.

Anf. 119 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Då fick jag bekräftat att vi är överens
om verklighetsbeskrivningen, att köer växer och
minskar inom sjukvården beroende på vilka partier
som har ansvar för verksamheten.
Ingrid Andersson använder sedan återigen priori-
teringsutredningen som ett argument mot en funge-
rande vårdgaranti. Vi lade ändå ned rätt mycket
energi på att undersöka just om vårdgarantin, trots
alla sina goda sidor, eventuellt ledde till att några
andra undanträngdes. Några studier som visar att så
var fallet känner jag inte till.
Sanningen är väl helt enkelt den att bland social-
demokraternas återställare finns återställarna av de
socialdemokratiska vårdköerna. Skillnaden mellan de
olika regeringarna har väl, Ingrid Andersson, varit
den att vi avskaffade vårdköerna och ni avskaffade
statistiken.

Anf. 120 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Skillnaden i fråga om verklighetsbe-
skrivning är inte stor - den kanske inte finns alls. Man
skall ha klart för sig att statistik om köer är väldigt
svår att läsa ut. Vilka som finns i kön är väldigt olika,
det har man nyligen sett här i Stockholm, där man för
övrigt också har vidtagit åtgärder för att införa en
vårdgaranti på tre månader generellt. Det är skillna-
den mellan vår och er syn på vårdgaranti. Ni vill ha en
vårdgaranti som sträcker sig till att täcka vissa dia-
gnoser. Vi vill ha en generell vårdgaranti.

Anf. 121 BARBRO WESTERHOLM (fp)
replik:
Herr talman! Ingrid Andersson nämner att det
kommer en proposition i äldrefrågor längre fram i vår.
Avser regeringen då att lägga fram en ganska bred
proposition, som inte bara täcker vårdområdet utan
också andra sektorer där omprioriteringar kan behöva
göras? Sådana omprioriteringar är inte så alldeles lätt
att genomföra på grund av att universitet och högsko-
lor har ett självbestämmande vad gäller forskning.
Man kanske därför kan behöva stimulera viss forsk-
ning med extra pengar. Jag tänker då på forskning
kring äldres hälsoproblem, och jag tänker på utbild-
ning om vad åldrande innebär, inte bara av hälso- och
sjukvårdens personal utan också av grupper inom
andra sektorer, såsom byggsektorn.
Vad gäller attityderna i samhället gentemot åld-
rande undrar jag om regeringen tänker ta fasta på det
mycket intressanta häftet om barns syn på åldrande,
som innehåller både glädjande och skrämmande upp-
gifter.

Anf. 122 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Självfallet kan jag inte i dag uttala
mig om vad som kan finnas i det som kallas Ett natio-
nellt handlingsprogram för äldrepolitiken. Jag har
ändå fått sådana signaler att jag kan säga att man skall
se väldigt brett på det.
Det lilla betänkande som handlar om barns attity-
der gentemot äldre innefattas i bemötandeutredning-
en. Där finns mycket tänkvärt att ta till vara, och jag
förutsätter att man inom regeringen kommer att göra
det.

Anf. 123 BARBRO WESTERHOLM (fp)
replik:
Herr talman! Regeringen har ju tillsatt ganska
många olika utredningar, och en del fastnar i Rege-
ringskansliet med sina många goda förslag. Jag hop-
pas verkligen att den här utredningen lyfter från att
vara tänkvärda ord i ett dokument till att översättas till
konkret handling.
Man brukar säga att ett lands välstånd mäts i form
av spädbarnsdödligheten. Jag menar att ett lands väl-
stånd, dess kvalitet, också skall mätas i form av den
äldreomsorg som ges.

Anf. 124 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Barbro Westerholm och jag brukar
kunna samtala mycket bra om vårdfrågor. Vi är över-
ens om väldigt mycket av det som Barbro här har
sagt.
De utredningar som vi har talat om nu har självfal-
let hög prioritet. De har inte fått så lång tid på sig att
arbeta, men de skall ändå ut på remiss. Jag tycker att
de förslag som ligger är kloka, och det kommer jag att
samtala med regeringens representanter om.

Anf. 125 THOMAS JULIN (mp) replik:
Herr talman! Arbetslösheten är ett av våra stora
problem, som alla vill lösa. Samtidigt har under 90-
talet 75 000 arbetstillfällen försvunnit från landsting-
en. Mycket av försämringarna i vården beror just på
minskad personaltäthet. Därför blir min fråga till
Ingrid Andersson: Finns det verkligen belägg för att
man har gjort besparingar genom att dra bort all den
här personalen, som man sedan får betala dyrt för med
olika arbetsmarknadsåtgärder?

Anf. 126 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Det kan man ju fundera över. Men
den bistra verkligheten i landstingen är faktiskt att
man har haft en ekonomi att rätta sig efter, och den
har inte varit tillräckligt god för att räcka till allting.
Det är beklagligt att man har behövt avskeda perso-
nal, men det är faktiskt en vändning på gång, och det
finns landsting som nu håller på att nyanställa. Jag
föreställer mig att det inte kommer att dröja så länge
förrän vi står här i riksdagen och pratar om personal-
brist inom vården. Det går i vågor. Jag är glad för att
det börjar att vända, att vi nu inte fortsätter att skära
ned utan ger mer pengar till vården, som kan hjälpa
till att förbättra utvecklingen.

Anf. 127 THOMAS JULIN (mp) replik:
Herr talman! Också jag hoppas att landstingen
kommer att få ett personaltillskott. Det som känns
märkligt i det här sammanhanget är att det är staten
som bl.a. genom att dra ned mycket av sina generella
bidrag till landstingen har orsakat en del av det här.
Även egenavgifterna har genom att påverka skatteun-
derlaget bidragit. Sedan får staten ändå ta kostnaderna
för de friställda. Det är det som inte går ihop för mig.
Jag skulle vilja se en tydlig redovisning som kunde
visa att man verkligen har gjort besparingar. Eller är
det en samhällsförändring?

Anf. 128 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Man kan ha sådana funderingar som
Thomas Julin har. Vi har stått i verkligheten och be-
funnit oss i ansvarig ställning, och vi har sett det vara
nödvändigt att sanera ekonomin. Vi har lyckats med
det. Nu kommer det mer pengar till vård och omsorg,
och vi skall jobba vidare på den linjen.

Anf. 129 STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag skall följa upp Thomas Julins re-
sonemang. Vi har under den här perioden avskedat
68 000 anställda inom sjukvården. Sjukvårdens andel
av bruttonationalprodukten har nu sjunkit ned till
7,5 % och är bland de lägsta inom hela OECD-
området, från att för några år sedan ha varit uppe i
9 %. Har den socialdemokratiska regeringen någon
filosofi om hur stor andel av BNP sjukvården i Sveri-
ge skall få ta? Är det rimligt att höja sjukvårdens
andel upp till 9 %, som den låg på tidigare och där
den ligger i de flesta andra västländer? Är det en
rimlig ambition?

Anf. 130 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Att räkna sjukvårdens resurser i pro-
centandelar av BNP är ganska osäkert, eftersom också
BNP kan variera, och då motsvarar ju procenten olika
summor. Jag utgår från att vi skall följa verksamheten
och se till så att hälso- och sjukvården får de pengar
som behövs. Det är också viktigt att reformarbete,
omstruktureringar och tillvaratagande av medicinsk
kunskap och teknik fortsätter ute i landstingen och för
den delen också i kommunerna, så att vi också kan ta
vara på effektivitetsvinster.

Anf. 131 BO LUNDGREN (m):
Herr talman! Den socialdemokratiska välfärdspo-
litiken har kapsejsat. Välfärd är att ha ett arbete. Väl-
färd är att kunna leva på sin lön. Välfärd är att veta att
om den egna förmågan inte räcker till finns ett ge-
mensamt ansvar för en sjukvård utan köer, för en
värdig äldreomsorg, för en skola som ger goda kun-
skaper och för en rättstrygghet. I alla dessa avseenden
har socialdemokraterna misslyckats.
Vi har sett hur utvecklingen vad gäller arbets-
marknaden har försämrats sedan 1994. Man har vis-
serligen med statistik lyckats förbättra siffrorna för
den öppna arbetslösheten, men sysselsättningen har,
trots en ekonomisk uppgång, först den senaste måna-
den stigit något. Det är alldeles för dåligt. Detta är
grunden för välfärd och grunden för välstånd.
Vi har en situation där de som är arbetslösa själv-
klart inte lever på sin egen lön. Detsamma gäller dem
som är föremål för åtgärder eller som finns i extraor-
dinär utbildning. Men vi har också en situation där de
som arbetar måste betala högre skatter därför att så
många fler än som borde vara fallet saknar arbete.
Bidragsberoendet är större.
När det gäller det gemensamma ansvaret har man
inte inom ramen för världens högsta skattetryck lyck-
ats med sjukvården. Köerna växter återigen, vilket har
diskuterats länge i debatten här i dag.
I äldreomsorgen ser vi exempel på en ovärdig be-
handling. Skolan diskuteras också. För många är det
ganska uppenbart att skolan inte klarar sin uppgift i
dag. Vidare är rättstryggheten inte så självklar. Män-
niskor upplever faktiskt att våldet ökar, t.o.m. i skolan
men också för människor ute på gator och torg.
Detta är allvarligt därför att de här delarna av det
som kallas för välfärd hänger samman. Låg syssel-
sättning urholkar basen för de gemensamma åtagan-
dena och leder, tillsammans med kostnaderna för dem
som inte är sysselsatta, till höga skatter och ett större
bidragsberoende.
Vi har en situation i Sverige som är extrem. En
förvärvsarbetande i näringslivet i Sverige måste för-
sörja sig själv och ytterligare nästan två personer. I
längden är detta inte hållbart. Vi måste vända denna
utveckling. Det innebär att de tre viktigaste uppgifter-
na under den kommande mandatperioden måste vara
följande.
För det första gäller det att skapa förutsättningar
för så många nya jobb att vi kan eliminera arbetslös-
heten som samhällsproblem. Om man tappar sitt jobb
skall man veta att man inom rimlig tid får ett nytt jobb
eller en utbildning som ger ett nytt jobb.
För det andra gäller det att se till att människor
normalt kan leva på sin egen lön. Om inget exceptio-
nellt händer har jag kontroll över min ekonomi. Det är
ju en av de väsentligaste ingredienserna i en trygg-
hetspolitik att människor normalt känner sig mindre
beroende, mera självständiga.
För det tredje måste vi återställa förtroendet för att
det som måste vara gemensamt kan utföras väl. Vi
måste se till att vi eliminerar köerna i sjukvården. Vi
måste se till att vi får en värdig äldreomsorg. Vi måste
se till att rättstryggheten fungerar och att skolan ger
goda kunskaper.
Dessa tre uppgiftsområden är de väsentligaste
uppgiftsområdena inför kommande mandatperiod. Är
då lösningen den traditionella socialdemokratiska,
dvs. högre skatter och mera pengar till politiker? Nej,
självklart inte! Som jag sade tidigare: Vi har världens
högsta skatter och världens största offentliga sektor
men inte världens bästa välfärd. Vi måste fundera
över hur vi politiker här i riksdagen, liksom politiker-
na i landsting och kommuner, skall bära oss åt för att
ge medborgarna valuta för skattepengarna.
Vi finner att man, givet de stora offentliga resurser
som i dag finns, kan skapa utrymme för sänkta skatter
genom att de som får sänkta skatter behöver mindre i
bidrag och subventioner. Däri ligger finansieringen av
våra skattesänkningar - alltså rejält sänkt skatt för
låg- och medelinkomsttagare. Bl.a. handlar det om ett
nytt grundavdrag för barn som ger utrymme för den
enskilde att ta en extra karensdag, att själv spara, att
själv täcka löpande kostnader och att växla skatt mot
lägre bidrag. Detta får inte ske på handikappades och
änkors bekostnad - som Socialdemokraterna och
Centerpartiet ju sparar på.
Vidare gäller det att koncentrera sig på kärnupp-
gifterna och att se till att det som måste vara gemen-
samt utförs väl. Det innebär att man, som Leif Carlson
tidigare sade, måste fundera över hur det hela skall
organiseras. Bo Könberg exemplifierade hur vi lyck-
ades genom att inte bara tala om mera pengar, om
mera till politikerna, utan om hur pengarna skulle
användas, om att eliminera, eller åtminstone rejält
banta ned, de vårdköer som fanns. Detta kan Social-
demokraterna inte leverera. Det är därför som den
socialdemokratiska välfärdspolitiken kapitalt har
misslyckats. Det krävs en ny välfärdspolitik som byg-
ger på jobb åt alla som vill ha ett arbete och som kan
arbeta. Det krävs också att man kan leva på sin lön
och att vi har politiker som kan ge människor valuta
för pengarna.

Anf. 132 ROLAND LARSSON (c) replik:
Herr talman! Bo Lundgren borde vara rätt man att
svara på den fråga som jag har ställt åtskilliga gånger
men som hittills är obesvarad.
Moderaterna vill ju minska statens anslag till so-
cial omsorg, trygghet samt vård och omsorg - det-
samma gäller bidraget till kommunerna, som i huvud-
sak handlar om vård och omsorg - med 20-
40 miljarder kronor per år under de närmaste tre åren.
Enligt Moderaterna skall detta ge utrymme för skatte-
sänkningar som skall skapa nya jobb inom andra
sektorer. Vård och omsorg däremot skall betalas ge-
nom att en avgift erläggs till ett försäkringssystem.
Min fråga är: På vilket sätt genereras nya jobb genom
att en skatt döps om till avgift - jobb som inte kan
åstadkommas inom nuvarande ram? På den frågan har
jag inte fått något svar.

Anf. 133 BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Jag förstår inte riktigt. Roland Lars-
son blandar ihop äpplen och päron.
Om vi ersätter dagens landstingsskatt, som går till
landstingspolitiker, med en försäkringsavgift med
motsvarande konstruktion där ett försäkringssystem
ger patienten rätt att välja, vilket också ökar demo-
kratin i systemet, innebär det självklart inte lägre
kostnader just då för den som får en avgift att betala i
stället för landstingsskatten. Men det blir ett bättre
system, en bättre konkurrens och mindre av politiker-
detaljstyrning. Det tror jag är alldeles utmärkt för
vården. Detta är en sak.
En annan sak är det som Roland Larsson tog upp,
nämligen att vi vill sänka skatten för vanliga männi-
skor som betalar för hög skatt på arbetsinkomsten.
Om vi sänker skatten på människors arbetsinkomst
har man självfallet lättare att täcka en andra karens-
dag. De besparingar som Roland Larsson tog upp,
besparingar som vi gör inom den kommunala sektorn,
uppgår år 2000 till 7,6 miljarder kronor. Roland Lars-
son, om vi fick en ökning av skatteunderlaget med
1 % per år därför att vi har fler människor sysselsatta
och därför att skatten på arbete och mycket annat
sänks som ni har varit med om att höja och det elimi-
neras, då skulle kommuner och landsting år 2000 i
skatteunderlagsökning disponera nästan 10 miljarder
kronor mer än de annars skulle göra.

Anf. 134 ROLAND LARSSON (c) replik:
Herr talman! Det här är mycket intressant. Om inte
det system fullt ut håller som Moderaterna här försö-
ker redovisa, kommer hela den moderata politiken att
falla samman som ett korthus. Därför är det viktigt att
bringa klarhet i detta med avgifter och ett nytt försäk-
ringssystem av det slag som vi här talar om.
Bo Lundgren påstår att de pengar som nu betalas
in i landstingsskatt går till landstingspolitikerna. Bo
Lundgren vet att det inte stämmer. Naturligtvis finns
det inom alla områden sådant som det kan sparas på.
Här gäller det dock inte alla pengar som betalas in.
Pengar går ju till vård och omsorg. I stället skall man
nu betala en avgift. Vad är skillnaden för den enskilde
mellan skatt och avgift bortsett från att det är olika
benämningar? Vad har jag för glädje av att veta om
det som jag betalar in kallas för skatt eller för avgift?
Det handlar ju om ändamålet, om syftet.
Min mor, som i dag finns inom äldrevården, torde
knappast i sin nuvarande situation kunna få någon
försäkring som är sådan att hennes behov av vård
tillgodoses. En hel del av de människor som i dag
finns inom vård och omsorg kommer aldrig att kunna
omfattas av nämnda system. Hur lång tid tänker mo-
deraterna, för att det hela skall vara realistiskt, ta på
sig för att genomföra det här?

Anf. 135 BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Jag får ta det en gång till. Först och
främst: Landstingsskatt går till landstingen. Lands-
tingen består av politiker och, självfallet, av ett antal
anställda. De som disponerar pengarna är landstings-
fullmäktige. Det innebär att nuvarande system bygger
på att politiker i landstingen bestämmer åt människor
hur vården skall se ut. Det i sin tur gör att vi får en
sämre och en mindre effektiv vård. Om vårdpersona-
len hade fått bestämma mera själv skulle vi ha fått ut
mera vård av de pengar som vi satsar. Detta är vä-
sentligt.
För att åstadkomma detta och för att ge den en-
skilde patienten, såväl gammal som ung, ett inflytande
skall vi ha en försäkring som innebär att den som
ingenting tjänar heller inte betalar någon avgift. Den
som tjänar mycket betalar mer i avgift jämfört med
den som tjänar mindre. Men avgiften innebär att jag
betalar till en sjukvårdsförsäkring. Således vet jag att
jag själv påverkar min vård och att det blir effektivi-
tetseffekter. Detta är ett nytt system, ett sätt att göra
sjukvården effektivare och bättre för den enskilde.
Roland Larsson, till skillnad från Centern, som har
accepterat dramatiska skattehöjningar för företagande
och enskilda människor, vill vi sänka de skatterna. Vi
vill att människor skall ha en chans att leva på sin lön.
Då har man en chans att klara sig utan de bidrag och
subventioner som i dag måste till därför att skatten är
så hög.

Anf. 136 STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja fråga Bo Lundgren
hur han ser på arbetslösheten. Vad tycker Bo Lund-
gren är en lagom jämviktsarbetslöshet? Jag tänker då
på er ekonomiska partimotion där ni säger att en
jämviktsarbetslöshet på 6 % är rätt så bra. Och ni
klandrar regeringen för att den har satt upp målsätt-
ningen till 4 %, eftersom inflation kan uppstå om
efterfrågan på arbetskraft ökar för mycket.
Jag skulle alltså vilja ha klarhet i vad som är Mo-
deraternas målsättning när det gäller arbetslösheten?
Vad tycker Bo Lundgren är en bra jämviktsarbetslös-
het?

Anf. 137 BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Det som vi talar om i vår motion är
vad som händer när Socialdemokraterna regerar. Då
har man en så stel arbetsmarknad att Bosse Ringholm
som ny generaldirektör för Arbetsmarknadsstyrelsen
måste gå ut och varna för flaskhalsar i ekonomin, trots
att så många människor saknar jobb i dag.
Det är den politik som Socialdemokraterna bedri-
ver som kan leda till flaskhalsproblem och överhett-
ning. Det som vi säger är att man skall avreglera ar-
betsmarknaden och göra den mer flexibel. Då kan vi
dra ned jämviktsarbetslösheten under den nivå som
Socialdemokraterna har etablerat. Det som vi vill
åstadkomma är svårt att mäta i procent. Vi vill ha en
situation där den som har ett jobb och förlorar det
inom rimlig tid kan få ett nytt jobb och aldrig behöver
vara rädd för att bli långtidsarbetslös. Den som behö-
ver en utbildning skall kunna få det och veta att den
kan leda till ett nytt jobb. Det är det som vi vill åstad-
komma. Så är det inte i dag, vilket Stig Sandström
mycket väl vet. Den politik som ni indirekt stöder och
som Socialdemokraterna ägnar sig åt leder till en
lägre sysselsättning och i realiteten fler arbetslösa och
sämre förutsättningar för välstånd och välfärd.

Anf. 138 STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag har bara ytterligare en rak fråga.
Anser Bo Lundgren att risken för inflation ökar om
man ökar efterfrågan på arbetskraft?

Anf. 139 BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Nej, inte om man har en väl funge-
rande ekonomi.
Utan att ta ställning till allt som sker i den ameri-
kanska ekonomin - om vi bortser från att vi kan ha
olika uppfattningar om de stora problem med många
färgade i innerstadsområdena som inte har någon
chans att få jobb därför att utbildningen är för dålig -
ser vi ett exempel på en ekonomi där man inte har en
inflation trots att arbetslösheten totalt är mindre än
5 %.

Anf. 140 BÖRJE NILSSON (s) replik:
Herr talman! Bo Lundgren startade sitt anförande
med att säga att välfärden har kapsejsat med social-
demokratisk politik. Det är ju i stället tvärtom. Med
den moderata politiken kapsejsar och undergrävs
välfärden.
Socialförsäkringarna är oerhört väl förankrade i
det svenska samhället. De är uppskattade och fungerar
i stort sett ganska väl. Det finns också en mycket stor
enighet i riksdagen om detta, med undantag av Mode-
raterna. I socialförsäkringsutskottet anvisar Modera-
terna ca 10 miljarder kronor mindre för socialförsäk-
ringarna. Det leder till sämre trygghet för människor-
na.
Det som Moderaterna har missat är att socialför-
säkringarna är ett fördelningssystem, ett försäkrings-
system, som också skall vara utjämnande och vara till
hjälp i vissa lägen. I stället vill Moderaterna använda
pengarna för skattesänkningar och överge de sämst
ställda.
Jag vill ställa en fråga till Bo Lundgren: Har Mo-
deraterna någon gång funderat på vilket samhälle som
de moderata förslagen leder till?

Anf. 141 BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Självfallet har vi gjort det. Vi vill ha
ett samhälle där vi har en sysselsättning som gör att vi
har eliminerat arbetslösheten som samhällsproblem.
Vi vill ha ett samhälle där man kan leva på sin lön och
ett samhälle där vi självfallet måste ha obligatoriska
socialförsäkringar som en omställningsförsäkring.
Men om man har lägre skatt kan man ta en större
andel själv genom exempelvis en extra karensdag.
Om man har högre skatt, då har man inte råd med det.
Socialdemokraterna har lyft av människorna så
mycket pengar och sagt att de löser problemen åt
människorna. Men det klarar Socialdemokraterna inte
av. Jobben finns inte, och människor är bidragsbero-
ende. Men pensionssystemet måste ändras, eftersom
löftena 1958 inte höll. Det ser vi i dag.
Köerna växer. Och även när det gäller andra saker
måste det ske förändringar.
Det som vi inte kan acceptera är att Socialdemo-
kraterna sparar på handikappade och änkor som inte
kan få kompensation genom lägre skatter, eftersom de
ofta inte har något förvärvsarbete.
Jag har en motfråga till Börje Nilsson: Hur kan
Börje Nilsson medverka till att handikappade och
änkor har fått det sämre med den politik som Social-
demokraterna för?

Anf. 142 BÖRJE NILSSON (s) replik:
Herr talman! Det är just på detta område, när det
gäller sjukförsäkring, handikappade osv., som Mode-
raterna anvisar 10 miljarder kronor mindre. Vi gör
alltså inga ingrepp när det gäller handikappolitiken.
Bo Lundgren missar ju att socialförsäkringarna
utgör ett fördelningssystem, en försäkring som skall
träda in i vissa lägen.
Det som jag nu kan se är den vanliga propagandan
om ett systemskifte, sänkta skatter och neddragningar
i socialförsäkringarna och i välfärden. Det är den
politiken som Moderaterna på nytt för fram.

Anf. 143 BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Det är faktiskt så att vi, till skillnad
från Socialdemokraterna, anvisar en bibehållen nivå
när det gäller stödet till assistentersättning till handi-
kappade, och vi har inte urholkat änkepensionerna,
vilket ni faktiskt har gjort.
Sedan är det som jag sade, nämligen att det är
klart att vi måste ha ett gemensamt ansvar för den som
förlorar jobbet och för den som blir sjuk, både när det
gäller vård och rehabilitering - insatser och motsva-
rande. Men ju mer vi låter individen få en chans att
både täcka löpande kostnader och spara för framtiden,
desto mindre behöver vi göra i de obligatoriska sys-
tem som finns. Men det är ju givet, Börje Nilsson, att
man inte skall se till att människor som har det svårt
inte klarar av sin situation. Men det finns ju två mo-
deller. Ge individen en chans att själv genom lägre
skatter sätta av en del till sparande för att ha en buf-
fert och känna egenkontroll över sin ekonomi. Sedan
kan man hjälpa till när det verkligen behövs gemen-
samt stöd. Den andra är att man säger att man tar in
det mesta i skatter, vilket nu sker. Sedan blir männi-
skor beroende, och man hoppas att man klarar det.
När det inte går, när köerna växer, då råkar männi-
skorna illa ut.

Anf. 144 RONNY OLANDER (s) replik:
Herr talman! Av och till har det frågats efter nå-
gon lista när det gäller Moderaternas nedskärningar
och när det gäller minskade statsbidrag. MUF-
ordföranden Thomas Idergard sade på moderatstäm-
man att man gör detta enkelt genom att ta bort bo-
stadsbidrag och arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
genom att dra knappt hälften av biståndet, knappt
hälften av kulturstödet, bidragsdelen i studiemedels-
systemet, en liten del på förtidspensionerna och
knappt en femtedel av föräldraförsäkringen.
Detta återspeglades i Aktuellt i TV den 30 augusti
förra året.
Min fråga till Bo Lundgren är: Är det detta som är
listan när vi diskuterar olika miljardbelopp hit eller
dit, vilket ofta blir en sifferexercis?

Anf. 145 BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Nej, det är det inte. Nu sände TV
inte det anförande som jag höll på vår stämma direkt
efter Thomas Idergard. Jag konstaterade att det är en
vällovlig ambition att gå fram snabbt och rappt. På
samma sätt som ert ungdomsförbund emellanåt går
fram kan vårt göra det. Jag sade att det är en långsam
och målmedveten process som behövs för att man
skall nå fram till rejält sänkta skatter för låg- och
medelinkomsttagare.
Eftersom Maj-Inger Klingvall inte var intresserad
av resten av debatten, trots att jag lovade att ge henne
svar, kan väl detta vidarebefordras till henne, efter-
som listan är här. På s. 438 och följande i denna mo-
tionssammanställning finns utgiftsområde för utgifts-
område. Där finns krona för krona redovisad. Där
finns skattesänkningar och finansieringen av skatte-
sänkningar redovisade. Detta visar att man kan skapa
ett samhälle där lägre skatter ger fler jobb och större
möjlighet för människor att leva utan att vara bidrags-
beroende.

Anf. 146 RONNY OLANDER (s) replik:
Herr talman! Jag konstaterar att den lista som jag
nu har talat om inte är så främmande i det långsiktiga
perspektivet.
När det gäller arbetsrätten förundrar det mig att
den borgerliga regeringen under åren 1991-1994 sade
att det är så svårt att göra sig av med folk. Bo Lund-
gren känner igen det. 500 000 människor förlorade
jobbet. Det var svårt att säga upp folk. Nu säger Mo-
deraterna att det är svårt att anställa folk, och de an-
vänder samma incitament för sina angrepp på arbets-
rätten. Jag konstaterar bara att om Sveriges löntagare
skulle hamna i en situation med en borgerlig regering
försvinner anställningstryggheten helt. Det blir ett
handslag mellan arbetsgivarna och den enskilde ar-
betstagaren. Detta är den moderata modellen.

Anf. 147 BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Om man skall titta på modeller är det
väl snarare den socialdemokratiska modell som till-
lämpas i Göteborg som man skall titta på, där man ju
kringgick lagstiftningen genom att lägga ned stadstea-
terverksamhet. Det är inte speciellt snyggt, tycker jag.
Trots arbetsrätten är ju hundratusentals människor
utan jobb - 68 000 i offentlig sektor, trots att ni lova-
de någonting annat. Inte ens löftena höll ni.
Arbetsrätten i dag hjälper ju inte om inte jobben
finns. I Danmark har man en mer flexibel arbetsrätt,
och där blir det fler jobb än i Sverige. Det som vi,
liksom ett antal ekonomer, säger är att vi måste skapa
en flexiblare arbetsmarknad. Då får vi fler jobb. Det
innebär att människor jobbar mer, att vi får mer totala
intäkter, att välståndet ökar och att förmågan att fi-
nansiera det gemensamma ökar. Vi kan sänka skatter-
na utöver det som behöver finansieras genom att man
minskar på andra delar i den offentliga sektorn.
Men det som ni har fastnat för är ju det som jag
pekade på, nämligen en kapsejsad välfärdspolitik, där
alla dessa tre områden har gått snett.

Anf. 148 INGRID SKEPPSTEDT (c):
Herr talman! Vårt samhälle står inför stora utma-
ningar. Uppgiften är att forma ett hållbart samhälle.
Bara ett samhälle där alla människor känner sig del-
aktiga och respekterade kan bli ett gott samhälle. I ett
samhälle där människor känner trygghet och tillit till
sin förmåga att utveckla sina liv kan bli hållbart. En
god välfärd uppnås bäst i ett samhälle där alla har
meningsfulla uppgifter och där alla känner sig behöv-
da.
Centerpartiets förslag till grundtrygghet innebär
både ekonomisk och social trygghet. Många männi-
skor har under 1990-talet känt en ökad oro på grund
av rädslan för att förlora sitt arbete, mista sitt sociala
nätverk och förlora sin ekonomiska trygghet. Vi vet
att det är många som nu lever under dessa förhållan-
den. Speciellt har många unga inte haft någon möjlig-
het att ta sig in på arbetsmarknaden och har därför
aldrig fått en möjlighet att känna sig ekonomiskt obe-
roende.
Alltfler står utanför tryggheten. Det går en trygg-
hetsmur tvärsigenom det svenska samhället. På ena
sidan finns de som har tillgång till välfärdsstatens alla
fördelar. På den andra sidan finns allt större grupper
som hamnar utanför den generella tryggheten - stora
grupper arbetslösa och sjuka. Det handlar om alla som
inte lyckats kvalificera sig till de olika trygghetssys-
temen.
Dagens sociala trygghetssystem är bäst för dem
som redan har det bra, medan hundratusentals männi-
skor står utanför en godtagbar trygghet. Centerpartiet
har redan från början varit kritiskt till inkomstbort-
fallsprincipen i socialförsäkringssystemen som ger
mer pengar till den som har mest. Så t.ex. får den
välutbildade kvinnan nästan tio gånger mer i ersätt-
ning vid föräldraledighet än den kvinna som blir
mamma och som inte har kunnat kvalificera sig in i
systemet och som då bara får 60 kr per dag i ersätt-
ning.
9 % av den svenska befolkningen är i dag noll-
klassade eller uppbär garantinivån 60 kr per dag när
de blir sjuka. För att få ersättning som följer med den
inkomst man hade innan man blev sjuk eller arbetslös
krävs det att man under en period har haft ett arbete.
Det gör att det sociala biståndet har ökat under hela
90-talet. Var tionde hushåll var någon gång under
förra året i behov av socialbidrag. Mer än var tredje
ensamstående kvinna med barn fick socialbidrag. För
personer som inte har ett inkomstbortfall att relatera
till, eftersom de aldrig har kunnat kvalificera sig för a-
kassa, KAS - kontant arbetsmarknadsstöd - eller
sjukpenning, blir socialbidraget den enda inkomstkäl-
lan.
I dagens system finns en uppenbar orättvisa mel-
lan kvinnor och män. Då det är lönen som avgör in-
komsten vid arbetslöshet, sjukdom, föräldraledighet
och pensionering missgynnas kvinnor, eftersom de i
dag arbetar i genomsnitt 30 timmar per vecka. Sam-
tidigt utför de en större del av det obetalda arbetet,
som inte ger någon trygghetsersättning.
Centerpartiet anser att det nu är dags att se över
utformningen av trygghetssystemen. Vi vill att social-
försäkringarna skall utgå från grundtrygghetstanken.
Detta innebär en övergång från systemet med att man
enbart kvalificerar sig genom gjorda prestationer till
principen att tryggheten skall grundas på att man är
samhällsmedborgare. Principen om medborgarskap
innebär inte kravlöshet - jag återkommer till detta.
Omfattande skattesänkningar eller avdrag löser inte
problemen för alla människor eftersom det ger selek-
tiv trygghet och frihet för ett fåtal.
Välfärdssystemen skall utformas så att de blir
långsiktigt hållbara. Dagens misstro mot systemen
måste vändas till tilltro. Ett trygghetssystem skall vara
robust, lättöverskådligt, och det får inte finnas risk att
det blir så omfattande att statens och kommunernas
centrala uppgifter trängs undan.
Ett nytt välfärdssystem måste bygga på den nya ti-
dens förutsättningar. Alltfler människor väljer att
starta företag, vara soloföretagare, uppdragstagare
eller ha flera anställda. Dessa personer skall vara lika
kvalificerade till den grundläggande tryggheten som
alla andra. Det går inte att bygga ett nytt trygghetssys-
tem på förhållandet arbetsgivare-löntagare.
Centerpartiet föreslår en ny arbetslivs- och ohälso-
relaterad försäkring, en allmän försäkring som skall
täcka oväntat inkomstbortfall under de förvärvsaktiva
åren. Ett nytt trygghetssystem som skall ge grund-
trygghet åt var och en, en garantidel, därutöver en
inkomstrelaterad del vars storlek är baserad på den
inkomst man har som företagare eller anställd. Den
bör ge 80 % i ersättning vid arbetslöshet, sjukdom,
arbetsskada och förtidspension. I denna försäkring
skall arbetslinjen stärkas. Övergripande målet skall
vara rehabilitering och stimulans till arbete. Principen
skall vara att arbete alltid skall löna sig mer än bidrag.
Den som efter upprepade erbjudanden inte är beredd
att ta anvisat arbete skall kunna utförsäkras.
Med Centerpartiets välfärdspolitik, byggd på
grundtrygghetsprincipen, skapas en i verklig mening
generell välfärd.

Anf. 149 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Herr talman! Ingrid Skeppstedt talar sig varm om
dem som lyckats kvalificera sig till de olika trygghets-
systemen. Jag undrar hur Centerpartiet ställer sig till
behovsprövningen av änkepensionen, där Centerpar-
tiet har varit med att "dekvalificera" en stor grupp
kvinnor till de olika trygghetssystemen. En under-
sökning i Göteborg visar att 80 % av änkorna fick
folkpensionsdelen helt indragen. Var finns det för
grundtrygghet i behovsprövningen av änkepensionen?

Anf. 150 INGRID SKEPPSTEDT (c) re-
plik:
Herr talman! Beslutet om änkepensionerna fatta-
des i ett budgetsammanhang. Det innebär att alla var
tvungna att vara med att spara i de system som vi har i
dag därför att vi hade stora underskott. När vi tittade
på det här var vi angelägna om att se till att det fortfa-
rande fanns kvar en grundtrygghet för dessa änkor. Vi
anser att den finns i det nya systemet.

Anf. 151 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Herr talman! Det var inte något direkt svar på min
fråga. Kan Ingrid Skeppstedt beskriva vari den
grundtryggheten består för dessa kvinnor vars makar
har försäkrat sig om att de skall få en rimlig standard
om det skulle inträffa någonting? Nu har Ingrid
Skeppstedt varit med att behovspröva det. Det kallar
hon för grundtrygghet.

Anf. 152 INGRID SKEPPSTEDT (c) re-
plik:
Herr talman! Med grundtrygghet menar Center-
partiet att det skall vara möjligt att leva på en ersätt-
ning. Vi ansåg att det fanns en möjlighet att göra det
med denna utformning.

Anf. 153 BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Två tunga väsentliga inslag i ett väl-
färdssamhälle är för det första att ha en bra skola och
en bra vård som är öppen för alla oavsett inkomst och
för det andra att ha goda trygghetsförsäkringar vid
inkomstbortfall.
Hittills under dagens debatt har vi varit överens
om några påståenden om verkligheten när det gäller
vården.
Vi tycks vara överens om att vårdköerna växer
under Wallström och Klingvall. De flesta tycks också
vara överens om att detta är tvärtemot de socialdemo-
kratiska vallöftena, även om jag i dag inte är riktigt
lika klar över den socialdemokratiska bilden på den
punkten.
Vi är vidare överens om att man har avskaffat
köstatistiken i stället för vårdköerna.
Ingen har bestritt att socialdemokraterna sedan tre
år tillbaka har huvudansvaret i landet, i 25 av 26
landsting och i det stora flertalet av landets kommu-
ner.
Slutsatsen av allt detta är ganska uppenbar: Soci-
aldemokraterna har under dessa dryga tre år som har
gått sedan valet 1994 vanskött vården så att bl.a.
vårdköerna kraftigt har växt.
Men det är inte bara det. Man har dessutom för-
vägrat det som borde vara den naturliga fortsättningen
på de försöksverksamheter som igångsattes under den
förra perioden om att aktivt använda försäkringspeng-
ar i vården, dvs. försök med finansiell samordning -
de s.k. FINSAM-försöken. Statsrådet - som jag hade
hoppats att få diskutera den frågan med - har försva-
rat socialdemokraternas nej med konstlade och kon-
struerade argument om ett beslut om uppskov.
Sanningen är att det har genomförts en ordentlig
utvärdering av dessa försök. Utvärderingen har gjorts
av de två främsta myndigheterna som sysslar med
sådant här, nämligen Riksförsäkringsverket och So-
cialstyrelsen. I en rapport som kom för snart ett år
sedan konstaterades att försöken har slagit väldigt väl
ut och att man har uppnått både besparingar och en
bättre vård. Den socialdemokratiska reaktionen på
detta har varit att säga att vi skall vänta på en ny ut-
värdering som kommer en bit in på nästa sekel.
Dessa försök gick ut på samverkan. Kunde man
använda pengar som fanns i de offentliga systemen på
ett bättre sätt så att det gav bättre resultat, skulle man
få göra det. På många håll lyckades man uppnå just
detta, både besparingar och bättre vård.
Det argument emot som statsrådet Maj-Inger
Klingvall flera gånger - nu senast i dag - har använt
har varit att det systemet kan bli orättvist. Då har hon
inte läst på, vilket är tråkigt med tanke på det ansvar
som hon har för verksamheten. Det här handlar inte
om konkreta insatser på individnivå, utan det handlar
om en samverkan för att undanröja köerna för alla
som köar inom olika vårdverksamheter och vårdgre-
nar.
Den andra pelaren som jag nämnde i gott välfärds-
samhälle var detta med trygghetsförsäkringarna, dvs.
de försäkringar som skall gälla vid inkomstbortfall,
vid sjukdom, vid arbetslöshet och när vi har slutat vår
yrkesverksamhet på grund av ålder. Då kommer jag in
på det allra tyngsta området, nämligen pensionerna.
Dem har vi nått en bra uppgörelse om, och den är
baserad på sunda och tydliga principer.
Eftersom det rör sig om fempartiuppgörelse är det
självklart att det finns inslag i den som vi tycker
skulle ha sett annorlunda ut om vi från Folkpartiet
liberalerna ensamma hade fått bestämma.
En skönhetsfläck i systemet är förstås att det även
i fortsättningen kommer att tas ut avgifter där det inte
finns någonting som är försäkrat, dvs. ovanför för-
månstaket. Vi har fått nöja oss med att halvera den
skönhetsfläcken i ett bra socialförsäkringssystem.
Inom Folkpartiet liberalerna har vi försökt att fun-
dera vidare på hur man skall kunna reformera de
övriga trygghetssystemen. Vi tycker att det är rimligt
att använda liknande principer som har varit så fram-
gångsrika i pensionsuppgörelsen. Vi presenterade en
rapport förra sommaren i Visby för att visa hur man
kan tillämpa dessa principer på de andra försäkringar-
na. Principerna går ut på att försäkringarna skall vara
allmänna, att de skall vara självständiga från stats-
budgeten, att det sannolikt behövs någon form av
buffertfond för att underlätta detta, att det skall vara
raka rör samt att det skall vara en klar och tydlig
skillnad mellan de fördelningspolitiska inslagen som
skall finansieras med skatter och de försäkringsmässi-
ga som skall finansieras med försäkringspremier. En
av slutsatserna är förstås att det inte skall tas ut några
försäkringspremier där det inte finns något som är
försäkrat.
Herr talman! I samband med detta inbjöd vi alla
partier i Sverige att ställa upp på diskussioner och
samtal om att kunna föra dessa frågor vidare, kanske
på ett likartat sätt som visade sig så lyckosamt i pen-
sionsuppgörelsen. Till att börja med var reaktionerna
ganska positiva. Från socialdemokraterna förklarade
partisekreterare Ingela Thalén att idéerna var ganska
intressanta, fast hon polemiserade mot vissa inslag.
Något senare förklarade moderaternas partiledare
Carl Bildt att en sådan stor reform kunde kanske byg-
ga på de principer som liknade dem som vi presente-
rade. Och jag tycker mig ha hört positiva signaler
även från Centern.
Dock har jag under dagens debatt haft litet svårt
att bli helt övertygad om att Roland Larsson och Ing-
rid Skeppstedt talar om samma önskemål om refor-
mer. Det låter på Roland Larsson som att han ligger
nära de uppfattningar som vi har framfört medan
Ingrid Skeppstedt fortsätter att tala om grundtrygghet.
Men det beror kanske på att jag inte riktigt har för-
stått.
I statsrådets frånvaro får jag väl ställa frågan till
den socialdemokratiska utskottsordföranden: Tycker
Börje Nilsson att det vore klokt att använda likartade
principer som i pensionsuppgörelsen även för de
andra trygghetssystemen?

Anf. 154 ROLAND LARSSON (c) replik:
Herr talman! Jag vill ställa ett par frågor i anled-
ning av det som Bo Könberg sade i slutet av sitt anfö-
rande, nämligen att det syntes honom som att vi var
rätt så överens om vissa delar när det gäller reforme-
ring av försäkringssystemen.
Delar Bo Könberg min och Centerns uppfattning
att vård och omsorg skall finansieras solidariskt via
skattemedel? Delar Bo Könberg min uppfattning om
att det skall finnas konkurrens inom vården och om-
sorgen på samma sätt som det finns inom andra områ-
den? Delar Bo Könberg min och Centerns uppfattning
att man skall ha rätt att välja vårdgivare även inom
äldrevården på samma sätt som man i dag har rätt att
välja inom t.ex. barnomsorgen?
Jag skulle gärna vilja höra om Bo Könberg anser
att detta första samförstånd skulle kunna kompletteras
med dessa punkter. Det skulle skapa intressanta förut-
sättningar.

Anf. 155 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Det var väl närmast jag som försökte
att ställa en fråga till Roland Larsson. Men jag skall
svara på hans fråga så får vi se om han kan svara på
min.
Ja, jag delar uppfattningen att verksamheter som
vård och omsorg bör finansieras med skatter och inte
med försäkringar. Det som vi pläderar för är att in-
komstbortfallsförsäkringar lämpar sig utomordentligt
väl för försäkringslösningar medan däremot verksam-
heter som vård och omsorg inte gör det.
Sedan är det kanske litet onödigt att ställa en fråga
till en folkpartist om han är för att det skall finnas
konkurrens och valfrihet. Svaret är att vi är för kon-
kurrens och valfrihet.
Jag skulle ändå vilja ha ett svar från Roland Lars-
son. Är vi överens om att det i inkomstbortfallsför-
säkringarna inte skall tas ut avgifter där det inte finns
förmåner?

Anf. 156 ROLAND LARSSON (c) replik:
Herr talman! Tekniken när det gäller inkomstbort-
fallsförsäkringarna kan diskuteras också i detta avse-
ende. Det finns alltid ett utrymme. Grundprincipen är
att det skall finnas en nivå där alla oavsett inkomst
skall ha möjlighet att få ut ersättning ur systemet som
är lika för alla. Den inkomstrelaterade delen skall
också vara avgiftsfinansierad. Hur raka rören skall
vara, det är en fråga som kan diskuteras.
Herr talman! Jag noterar det mycket intressanta
svar som jag fick. Jag var naturligtvis förberedd på att
jag skulle få ett sådant svar på vissa punkter. Eftersom
Bo Könberg ändå har en ytterligare replik vill jag
komplettera med frågan: Är Bo Könberg beredd att
ingå i en regering som har detta som sina förutsätt-
ningar?

Anf. 157 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Folkpartiet kommer att verka för de
idéer och värderingar som vi har. Vi har visat - och
det trodde jag att även Centerpartiet hade gjort - att
det går att samverka i en borgerlig regering utan att gå
med på förslag som strider mot ens egna idéer. Det är
svar på frågan var Folkpartiet står i dag.
Däremot fick jag inget riktigt svar på frågan om
förmåner och avgifter.
En fråga, herr talman, är om man skall ha någon
form av fördelningspolitik inom systemet, exempelvis
garantipensionsnivå, barnår eller vad det kan vara för
något, som skall betalas med skatter. Den frågan kan
vi diskutera. Men den fråga jag ställde var: Skall det
finnas avgifter och premier där det inte finns förmå-
ner?

Anf. 158 BÖRJE NILSSON (s) replik:
Herr talman! Mycket av det som Bo Könberg tog
upp har diskuterats här under förmiddagen. Det är
klart att vårdköerna är ett problem som till mycket
stor del beror på den allmänna neddragningen i eko-
nomin, som vi har tvingats göra under de senare åren.
Fortfarande har vi räntor att dras med på över 100
miljarder. Men nu ser det bättre ut i ekonomin. Då
anvisar vi också mer pengar, som bl.a. skall användas
för att minska köerna. Det är, som tidigare sagts, 16
miljarder till kommuner och landsting. Vi anvisar 715
miljoner i socialförsäkringssystemet för samverkan
mellan sjukförsäkringen och sjukvården. Det är klart
att ambitionen att få bort köerna är hög, vilket också
Maj-Inger Klingvall sade här i förmiddags. Regering-
en jobbar ju energiskt med detta.
Men sedan överraskar det mig att folkpartiet för
fram förslaget att att ta pengar från socialförsäkring-
en. Det är ju ändå så att socialförsäkringen och sjuk-
försäkringen är ett försäkringssystem. I längden un-
dergrävs ju självfallet försäkringarna om man tar
pengar därifrån till annat ändamål. Man måste arbeta
bort köerna på ett annat sätt.

Anf. 159 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Ja, det tycks ju vara i enlighet med
verklighetsbeskrivningen, åtminstone vad gäller hur
det ser ut. Däremot kanske inte Börje Nilsson och jag
kan bli överens om att den nuvarande regeringen har
en hög ambitionsnivå på det område där man har
misslyckats så kapitalet.
I samband med diskussionen om samverkan mel-
lan sjukförsäkring och sjukvård använde Börje Nils-
son uttrycket att man tar pengar från försäkringarna.
Det tyder ju på att inte ens han, ordföranden i riksda-
gens socialförsäkringsutskott, har tagit till sig eller
förstått idén om att man i vissa fall kan använda
pengarna på ett mer effektivt sätt.
Är det verkligen så, för att ta ett annat exempel,
herr talman, att försäkringsbolag som satsar pengar på
att sätta ut livbojar missbrukar sina egna pengar? Är
det fel att försöka förebygga utgifter? Är det fel att
som i FINSAM-försöket både klara av besparingar
och en bättre vård?

Anf. 160 BÖRJE NILSSON (s) replik:
Herr talman! Det är ju inte så att vi har misslyck-
ats kapitalt, som Bo Könberg säger. Vi tar detta med
vårdköerna på största allvar. Vi har också hjälpt
landsting och kommuner för att de skall klara av
vårdköerna. Här har också folkpartiet bidragit, måste
jag säga. Så ambitionen är hög. Förslag kommer ock-
så att läggas fram i fortsättningen för att vi skall få
bort köerna.
Man måste ändå betrakta socialförsäkringarna och
sjukförsäkringarna som ett försäkringssystem. Öppnar
man för möjligheten att använda pengarna på annat
sätt, är det klart att det i längden undergräver hela
systemet.

Anf. 161 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Låt mig säga några ord till om detta
med ambitionsnivån. Ord har uppenbarligen olika
betydelser för oss. Om man har tagit över en verk-
samhet med korta köer och det efter tre år är långa
köer, har man då visat en hög ambitionsnivå eller
inte? Börje Nilsson säger att det beror på den allmän-
na neddragningen i ekonomin. Jaha, men det är ju
bara någon timme sedan vi alla som var i kammaren
fick höra Börje Nilssons partivän Ingrid Andersson
tala om att man från socialdemokraternas sida har
skyddat vårdverksamheten från neddragningar. Det är
svårt att tro att bägge dessa argument kan vara sanna
samtidigt.

Anf. 162 ULLA HOFFMANN (v):
Herr talman! I går tyckte Carl Bildt att han skulle
lyfta fram det positiva som hänt de senaste veckorna i
Sverige, och så lyfte han fram pensionsöverenskom-
melsen och att det inte blir någon spånskatt som om
det skulle vara jämförbara storheter. Jag är övertygad
om att stora delar av Sveriges befolkning skulle ha
föredragit att det inte hade lagts fram något förslag
om det reformerade pensionssystemet utan att genom-
förandegruppen i stället från början skulle ha låtit
förslaget gå på en fyra års lång remiss till medborgar-
na.
Den nyligen träffade överenskommelsen är om
möjligt sämre än den ursprungliga överenskommel-
sen. För att kompensera löntagarna för egenavgifterna
föreslår genomförandegruppen att grundavdraget skall
höjas. För kommuner och landsting blir det minskade
intäkter på 11 miljarder kronor. Jag förstår faktiskt
inte hur Göran Persson kan gå med på något sådant?
Han ger miljarder till kommuner och landsting med
ena handen och drar in dem med den andra handen.
Carl Bildt säger att han inte förstår hur detta skall
gå till, för han har inte förstått vad Maj-Inger Kling-
vall har sagt. Olof Johansson säger att det skall kom-
penseras på något sätt och vill inte vara mer pedago-
gisk än så när Gudrun Schyman ber honom förklara
för Carl Bildt och andra hur detta skall gå till. Folk-
partiets ledare talar om att det är statens ansvar. Det
krävs nog mer pedagogiska kunskaper än de som Olof
Johansson ville ge prov på i gårdagens partiledarde-
batt för de partier som står bakom uppgörelsen, när de
skall förklara hur man har tänkt ersätta kommuner och
landsting för deras skatteförlust. Statsrådet Klingvall
svävar på målet och säger att det skall ordnas inom
skattesystemet. Arne Kjörnsberg sade i debatten med
Marie Engström i går att det skall tas ur budgeten.
Vad är det då som det skall sparas på? Det finns
ett tak på budgetramarna i den nya budgetprocessen.
På vilka områden har socialdemokraterna tänkt
plocka in de 11 miljarder kronorna?
Jag är övertygad om att det inte bara är vänster-
partiet som vill ha ett svar. Lika intresserade är säkert
de som hittills tvingats vara med om att betala alla de
nedskärningar som kommunerna har drabbats av.
Är det så att ni tänker ta pengarna från AP-
fonderna, som Olof Johansson antydde, för att betala
det som ingen i dag kan förklara? I så fall skall ni
berätta det för de löntagare som i åratal har avstått
löneutrymme för att betala sina pensioner via arbets-
givaravgifter där överskotten har gått till AP-
fonderna. Och vad är det för konkurspolitik att ta från
det offentliga sparandet för att kompensera en icke-
finansierad pensionsöverenskommelse?
Men det som är mest förbryllande - och det är
kanske därför Carl Bildt inte förstår vad som har hänt
- är hur den moderata politiken i denna fråga skall gå
ihop. På sikt, säger moderaterna i sina motioner, skall
de avskaffa egenavgifterna. 9,25 % av pensionsavgif-
ten skall betalas via de egenavgifter som moderaterna
skall avskaffa. Hur går den ekvationen ihop? Hur
skall de borgerliga partierna förklara detta? Hur har ni
tänkt kompensera de 9,25 procenten i egenavgifterna
när ni har avskaffat dem?
Olof Johansson vill minska bufferten och menar
då AP-fonderna. Han är emot stora fonder, säger han,
och så träffar Centern en överenskommelse om att
höja premiereserven till 2 ½ %. Premiereserven i
fullfunktionsstadiet kommer att innehålla över 1 000
miljarder kronor, nästan dubbelt så mycket som AP-
fonderna. Tala om stor fond! Och statsrådet Klingvall
säger: Titta så bra pensioner ni får nu när vi har höjt
premiereserven till 2 ½ %. Vad hon glömmer är att
det offentliga sparandet minskar, vilket innebär större
makt åt de privata kapitalägarna. Stora privata kapital-
institut skor sig på medborgarnas bekostnad. Det
räcker bara att höra en glädjestrålande Margit Genn-
ser i TV säga: Det här kommer att skapa många fler
kapitalister. Pengarna hamnar i händerna på privata
kapitalinstitut och försäkringsbolag. Försäkringsdirek-
törerna kan, liksom storföretagen, hota finansminis-
tern och statsministern. Med våra pensionspengar i
privat ägo, där syftet är att ge så stor avkastning som
möjligt, med allt vad det innebär av spekulation,
kommer våra egna pensionspengar att kunna användas
mot löntagarintressen, mot jobben och mot en aktiv
näringspolitik. Det här visar att arbetarrörelsen nu
måste se till att organisera löntagarna i ett långsiktigt
ägaransvar som t.ex. har skett i Kanada.
Socialdemokraterna har gjort ett ideologiskt väg-
val som strider mot arbetarrörelsens krav på rättvisa
och solidaritet. Den hårda kritiken mot pensionsöver-
enskommelsen har inte lett till ett acceptabelt förslag.
Vi står fast vid den kritik som vi framförde redan
1994, då vänsterpartiet sa nej till det nya förslaget
främst av tre orsaker: Premiereserven, som innebär ett
ideologiskt systemskifte, avgiftsväxlingen, som är
orättvis, och livsinkomstprincipen, som är såväl klass-
som könsmässigt och fördelningsmässigt orättvis.
Alla de beräkningar som har gjorts i medierna den
senaste tiden visar att den som inte orkar arbeta i
minst 40 år förlorar, att den som kommer sent till
Sverige förlorar, att den som av olika anledningar,
t.ex. arbetslöshet, inte kommer in på arbetsmarknaden
förlorar. Vad är det för rättvisa?
Herr talman! Till sist vill jag ta upp Centerns pa-
radnummer i det nya pensionssystemet, nämligen
garantipensionen. Den ger en rejäl grundtrygghet,
säger man. Garantipensionen, säger statsrådet, skall
bli högre än nuvarande folkpension och pensionstill-
skott. Men det är inte sant. Om man hade gjort ärliga
beräkningar och jämfört med samma basbelopp skulle
det visa sig att garantipensionen endast blir 8 kr högre
i månaden, och då är inte konsekvenserna för bo-
stadstilläggen och de kommunala avgifterna medräk-
nade, för dem har man lagt i en särskild utredning.
Det skulle bli raka rör mellan avgifter och pensioner,
sades det också. De raka rören blir bara raka för dem
som tjänar över 18 000 kr i månaden och då först
efter minst 35 år i arbete. Det påstods - på oriktig
grund - att det inte fanns någon relation mellan arbete
och pension i ATP-systemet. Det var en av anledning-
arna till att vårt pensionssystem skulle göras om. Men
i det nya systemet blir detta samband ännu mindre.
Jag tycker att socialdemokrater och de andra fyra
partierna som står bakom pensionsuppgörelsen skall
redovisa för väljarna och för oss här i kammaren hur
man har tänkt finansiera de 11 miljarder kronorna.

I detta anförande instämde Ragnhild Pohanka
(mp) och Tanja Linderborg (v).

Anf. 163 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Att jag dröjde med att begära replik
beror närmast på att jag tog för givet att någon repre-
sentant för Socialdemokraterna, även om de flesta av
dessa nu tycks ha lämnat kammaren, skulle svara på
några av de oerhört många frågor som Ulla Hoffmann
var inne på - och som skall hanteras under en replik
på en minut.
Jag skall bara nöja mig med att svara på den fråga
som Göran Persson borde ha svarat på i går och som
jag tar för givet att något av statsråden kan svara på i
dagens frågestund. Det gäller diskussionen om på
vilket sätt staten skall lämna tillbaka de pengar som
staten får för mycket i stället för kommunerna. Det är
förmodligen den allra enklaste frågan i hela pension-
suppgörelsen. Att göra en stor diskussion av denna
del av uppgörelsen - där Socialdemokraterna har
velat ha en lösning åt det hållet - tycker jag är be-
klagligt. Det skulle inte ha varit möjligt, herr talman,
om Socialdemokraterna hade varit litet snabbare ur
startblocken de senaste veckorna med att förklara hur
det här skall gå till. Att det skall bli fråga om kom-
pensation via ökade statsbidrag har jag utgått ifrån.

Anf. 164 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Herr talman! Det Bo Könberg sade nu var intres-
sant. Jag hörde för en liten stund sedan Carl B Hamil-
ton ta upp precis frågan om finansieringen av de här
11 miljarderna. Det är alldeles klart och tydligt att
denna fråga inte är löst. 11 miljarder är mycket peng-
ar för kommuner och landsting. Skall det finansieras
inom budgeten så är det av avgörande betydelse att
här och nu i dag få reda på var man tänker spara in
och på vilka områden. Den frågan kanske jag inte
skall ställa till Bo Könberg. Men jag delar Bo Kön-
bergs uppfattning. Jag tycker att socialdemokraterna
skall tala om det här i dag. Var tänker ni ta det här?
Arne Körnsberg säger: 11 miljarder inom budgeten.
Var tänker ni ta de pengarna?

Anf. 165 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Jag tror att Carl B Hamilton gav ut-
tryck för samma fundering som jag, alltså att det är
hög tid att regeringspartiet ger besked på den här
punkten. Men det är min bestämda uppfattning att det
här är ett litet problem och att det inte alls är värt att
ägna en större del kammarens tid åt detta.
Den lösning som nu valdes i stället för den som
Folkpartiet föreslog, och som skulle ha undanröjt alla
de här problemen, innebär att staten får se till att
kommunerna kompenseras. Det kan staten lätt göra
eftersom staten på grund av just denna lösning har fått
in dessa pengar. Det är ett skenproblem som Ulla
Hoffmann ägnar sig åt i stället för att diskutera den
stora och viktiga pensionsfrågan. Men med tanke på
den ståndpunkt Vänsterpartiet intar i den frågan för-
står jag mycket väl att hon inte vill diskutera den -
och inte heller hennes partiledare.

Anf. 166 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Herr talman! Nu uppfattade jag tyvärr inte den
sista kommentaren. Jag är helt övertygad om att den
hade varit värd att bemöta. Men den kan jag får höra
sedan.
Jag delar inte Bo Könbergs uppfattning att detta
med finansieringen av de 11 miljarderna skulle vara
en skenmanöver eller en skenfråga. Jag tycker fortfa-
rande att det är en viktig fråga.
Men då kan vi kanske ta upp en annan fråga. Vi
kan t.ex. diskutera garantipensionen. Det sägs i den
utredning som har gjorts och som har kommit från
genomförandegruppen att garantipensionen kommer
att bli högre än nuvarande pension. Det stämmer inte.
Så är det inte. När man gör riktiga beräkningar och
använder sig av samma basbelopp, blir det 8 kr mer i
månaden, dvs. 100 kr mer. Det är så. Jag tycker att Bo
Könberg - eller kanske genomförandegruppen - skall
ta och räkna en gång till.

Anf. 167 BÖRJE NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tycker i motsats till Ulla Hoff-
mann att uppgörelsen är bra. Vi kan ju också se att
LO i mycket hög grad ställer upp bakom uppgörelsen
och tycker detsamma som vi.
Så konkret till den fråga som Ulla Hoffmann tar
upp om hur kommunerna skall kompenseras. De skall
kompenseras. Så är det. När det gäller det här med
budgeten är ju ekonomin för staten något bättre för
tillfället. Det är klart att det måste kompenseras ge-
nom budgeten. De möjligheterna finns.
Jag vill säga att jag tycker att uppgörelsen är bra.
Den följer i stort sett också grunddragen i nuvarande
ATP. Det är det som är det viktiga. Det blir ett obliga-
toriskt system, ett offentligt system, och det blir alltså
ett offentligt sparande. Det är ganska viktigt för mig
när jag ställer upp bakom det här.

Anf. 168 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Herr talman! Det är klart att Vänsterpartiet inte
ställer upp på den här uppgörelsen. Vi tycker inte att
förslaget till nytt pensionssystem är bra. Vi tycker att
det är ett ideologiskt systemskifte. Det är som jag
sade i mitt anförande. Man behöver bara se på glädjen
och lyckan hos Margit Gennser. Och jag unnar henne,
med den ideologi som hon står för, att få känna denna
lycka: Nu kommer vi att skapa fler kapitalister i Sve-
rige. Det kan väl ändå inte vara socialdemokraternas
ideologi att vi skall ha fler kapitalister och att vi skall
gå från ett stort offentligt sparande till ett privat spa-
rande.

Anf. 169 BÖRJE NILSSON (s) replik:
Herr talman! Det blir inte så som Margit Gennser
säger. Vi har bestämt att premiereserven skall vara på
2 ½ % - inte mer. Det är ju ett faktum. Detta är ingen
ideologisk förändring. Jag hoppas att Vänsterpartiet
efter det att man har studerat förslaget ingående och
diskuterat det också ställer sig bakom det. Det skulle
vara en styrka också det.

Anf. 170 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Herr talman! Jag skulle bara vilja säga att jag satt
ju faktiskt i pensionsarbetsgruppen. Jag har studerat
detta förslag ingående. Att det faktum att vi inte stäl-
ler oss bakom reformen skulle innebära att vi inte har
studerat den tillräckligt är en felaktig slutsats, Börje
Nilsson. Visst är det en ideologisk förändring. Visst
är det på det viset.
Om varenda svensk skall ha en egen liten aktie-
portfölj och gå omkring och kolla hur mycket man
tjänar, följa börsnoteringar, se om börsen går ned
eller upp i Asien och var man skall placera sina peng-
ar - visst skapas det då fler kapitalister. Visst är det
en ideologisk maktförskjutning. Och visst hade det
varit bättre om vi hade haft fackliga fonder i stället på
samma sätt som man har i Kanada.

Anf. 171 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Olof Palme sade att politik är att
vilja. Det är fortfarande delvis sant. Det var under den
eviga tillväxtens tid, då alla reformer ökade välfärden
och framtidsoptimismen var orubbad. I dag passar det
nog bättre att ändra en bokstav. Politik är att välja.
Miljöpartiet väljer att minska klyftorna mellan männi-
skor i stället för att öka dem och att satsa på en rättvis
fördelning i stället för att orättvisorna skall följa oss
till graven. Vi vill ha grundtrygghet i olika skeden i
livet. Men det återkommer jag till i andra debatter
under våren.
Jag skulle vilja ta upp litet statistiska uppgifter.
Under 90-talet har socialbidragshushållen ökat med
50 %. Bland ensamstående kvinnor hade 37 % soci-
albidrag. Unga bidragstagare ökar mest. På ett år har
siffran stigit med 13 %. 1994 var den egentliga öppna
arbetslösheten bland ungdomar 20-30 %. Bland per-
soner med psykiska funktionshinder, utvecklingsstör-
ning eller lungsjukdomar saknar 87 % arbete.
Enligt Socialstyrelsens undersökning har 5 % av
hushållen någon gång under 1997 avstått från att
hämta ut läkemedel för att de inte haft råd. Långtids-
arbetslösa yngre män har ökat sin alkoholkonsumtion
i genomsnitt sju gånger under fem år.
Nu kommer litet citat och tankar från mig och
andra: Vi tar från de fattiga och ger till de rika. Vi tar
inte endast från de fattiga genom försämrade social-
försäkringssystem. Vi tar även ifrån dem deras möj-
lighet till initiativ. De som hamnat utanför i ett system
i dag halkar lätt efter och bestraffas genom att bli
utestängda från ytterligare system.
Jag kan ta en statistisk uppgift till. Det handlar om
900 000 människor som var nollklassade i sjukför-
säkringen. Det är 16 % för män och 17 % för kvinnor.
Det handlar alltså om 900 000 människor!
De människor, ensamstående och familjer, som i
dag tvingas leva sina liv på samhällets allmosor i form
av socialbidrag, förlorar för varje dag ytterligare en
bit av sin framtid. I dag är det allt vanligare att man
ser människor som går från papperskorg till pappers-
korg i stället för fram och tillbaka till arbetet. Klyftor-
na i samhället har ökat genom skattereform, ökade
löner till höginkomsttagare och försämringar inom
socialförsäkringarna. Detta har lett till att de rika blir
allt rikare och de fattiga allt fattigare.
En rättvisare fördelning ger många vinster i ett
samhälle. Det ger människor hopp och möjlighet att
påverka sina liv. Det ger en bättre miljö både socialt
och fysiskt. Det ger en samhällsekonomisk vinst och
det sparar pengar.
En rättvis fördelning får hjulen att snurra i landet.
Om de som i dag har det dåligt ställt får litet högre
inkomst blir det inte lyxvaror de köper, i stället skaf-
far de sig kanske bättre mat och ett bättre boende. Dit
går alltså pengarna.
Det ger samhället tillväxt på rätt sätt. Tillväxt ge-
nom att alltfler får del av bastrygghet och får sina
basbehov tillfredsställda.
Så ett uttalande från Kenneth Hermele: Vi frågar
oss ibland: Vad skulle hända om alla kineser fick TV
och började köra bil? Det är retoriska frågor. Vi vet
svaren. Vad vi egentligen säger är att det inte skulle
gå. Vi vet att vår livsstil är förödande och inte kan
spridas till resten av världen. Vårt sätt att leva kan
inte göras allmängiltigt. Då brakar jorden samman.
Alla kan inte äta kött som vi, flyga som vi, slösa med
energi som vi.
Vårt sätt att leva förutsätter att den största delen
av jordens befolkning inte har vår livsstil.
Här kommer två av miljöpartiets fyra solidariteter
in. Politik är ju att välja. Solidaritet med människor i
vårt eget land, som har det svårt. Där går vi in på
grundtrygghet, kanske medborgarlön så att alla har sin
bastrygghet tillfredsställd och inte ramlar genom
skyddsnätet. Den andra solidariteten är solidaritet
med människor globalt sett, människor i andra länder,
som har det svårt.
Vi måste ändra vår livsstil i vårt land. Men Sveri-
ge måste också ändra sin livsstil i förhållande till
övriga världen. Det håller inte längre nu. Den som
inte inser det är blind. Vi kan inte fortsätta på det här
sättet. Vi måste ändra vår livsstil. Det tror jag är det
viktigaste.
Det hjälper inte att säga: Vi renar avgaserna på
bilarna så kan vi fortsätta att köra bil. När man de-
struerar och bygger en enda bil går det åt mer energi
än vad som genomsnittligt går åt för driften av en bil.
Det räcker alltså inte att köra avgasfritt eller använda
vätgas eller få ut bara vatten i avgasröret. Vi måste
minska konsumtionen. Den största konsumtionen när
det gäller bilen är inte bränslet, utan det är själva
tillverkningen och skrotningen. Vi måste ändra livs-
stil. Vi får lov att välja nu.

Anf. 172 ROSE-MARIE FREBRAN (kd):
Herr talman! Något som de fyra icke-socialistiska
partierna och socialdemokraterna kan vara stolta över
är det utredningsarbete, den överenskommelse och det
principbeslut om pensionerna som togs under förra
mandatperioden.
Sedan har visserligen eftervården skötts på litet
olika sätt inom de olika partierna. Det måste man väl
kunna få säga en dag som denna, när det ser ut som
om vi börjar gå i hamn med de beslut som då var
utestående.
Man kan känna viss besvikelse över de turer som
vi har sett under de gångna åren inom det socialde-
mokratiska partiet som lett till en tvåårig försening av
det reformerade pensionssystemet. Jag befarar att man
kan få liknande problem i framtiden när vi söker bre-
da lösningar på de stora frågorna i vårt land. Jag tror
att det i grunden är så att socialdemokraterna helst
skulle vilja bestämma själva. De längtar nog egentli-
gen efter dagar i en svunnen tid när man hade så gott
som egen majoritet.
I så fall bådar det inte gott för framtiden. Jag tror
nämligen att breda lösningar kommer att bli alltmer
betydelsefulla både i den praktiska verkligheten, i
parlamentet men de kommer också att efterfrågas av
medborgarna i vårt samhälle.
För att väljarna skall veta det och eftersom detta är
en flerpartiöverenskommelse vill jag, innan jag åter-
kommer till det, få säga, herr talman, att det som vi
kristdemokrater är särskilt nöjda med i det reformera-
de systemet är den starkare familjeinriktning som vi
får i det nya systemet jämfört med ATP. Vi får barnår
som grund för ordentliga pensionsberäkningar och vi
får möjlighet att dela pension mellan makar. Vi är
naturligtvis också mycket glada över just premiere-
servsdelen.
Det är bra att vi nu börjar gå i hamn med de här
frågorna. Men när det gäller socialdemokraternas vilja
i fråga om övriga delar av trygghetssystemen har jag
inte samma optimism.
När det gällde en ohälsoförsäkring klarade inte
socialdemokraterna av detta. I september 1992 nåddes
bred politisk enighet om att vi skulle ha en ohälsoför-
säkring som var sammanhållen. I stället för sjukför-
säkringen, förtidspensionen och arbetsskadeförsäk-
ringen. Direktiven framförhandlades till utredningen.
När socialdemokraterna hade återkommit i regerings-
ställning gick det något halvår, sedan klarade man inte
detta längre, utan man var tvungen att se till att man
själv fick bestämma. Det kom alltså helt nya direktiv
ensidigt utfärdade, och den rekonstruerade utredning-
en kunde inte lägga fram något komplett förslag på
det här området. Här klarade ni alltså inte av att söka
de breda lösningarna.
Därför skulle jag vilja veta: Hur är det med viljan
hos socialdemokraterna att söka hållbara lösningar
långt in på 2000-talet för de trygghetssystem som inte
är pensionerna?
I höstas behandlade vi budgeten, och i i vårt be-
tänkande, SfU1, har vi en reservation från fem av
riksdagens sju partier där man vill ha en bred uppgö-
relse som får grunda sig på att vi går in i ett utred-
ningsarbete där vi tar upp de andra delarna. Alla utom
socialdemokraterna och vänsterpartiet vill göra detta.
Vi har olika utgångspunkter. Vi vill se olika slutpro-
dukter. Vi inser att ingen kan bestämma själv, utan att
vi måste söka oss fram tillsammans. Detta vill alltså
inte socialdemokraterna ställa upp på, utan man vill
fortsätta lappandet och lagandet i de gamla systemen.
Varför vill ni göra detta?
Vi har inte fått, tycker jag, något bra svar på detta.
Jag hoppas att Börje Nilsson vill svara på detta i dag.
En sak som jag är glad över i dag är att socialde-
mokraterna tvärt har vänt från den hållning de hade i
debatten den 15 december om det reducerade basbe-
loppet. Vi kristdemokrater var de enda som då ville
att pensionerna skulle beräknas på ett oreducerat
basbelopp. Nu har ni ändra er. Det tycker jag är bra.

Anf. 173 BÖRJE NILSSON (s) replik:
Herr talman! Rose-Marie Frebran undrade om det
fanns möjlighet till breda uppgörelser också på andra
områden. Det är alltid en styrka om man kan uppnå
det. Men det beror helt och hållet på förutsättningar-
na. De är inte alldeles klara och ljusa, som jag kan se.
I vissa fall förfäktar andra partier, t.ex. Modera-
terna, ett systemskifte. Jag vet inte hur nära Modera-
terna och Kristdemokraterna ligger. Det är naturligt-
vis en styrka om man kan ha breda uppgörelser och en
bred uppslutning bakom försäkringar. Det är inte
möjligt på vissa områden.
Vi har gjort uppenbara förbättringar. Vi har tidiga-
re dragit ned och gjort besparingar i socialförsäkring-
arna som varit nödvändiga. Vi har nu reparerat det.
En höjning till 80 % inom sjukförsäkringen är natur-
ligtvis att stärka systemet.
Sedan säger Rose-Marie Frebran att vi bara lappar
och lagar. Så är inte fallet. Vi har ett bra och starkt
system. Men det gäller att anpassa det till verkligheten
och till den nya tiden, och det är vad som sker.

Anf. 174 ROSE-MARIE FREBRAN (kd)
replik:
Herr talman! Börje Nilsson säger att det är bra om
man har breda uppgörelser. Jag är fortfarande förvå-
nad över att socialdemokraterna inte kan ställa upp på
att samtliga partier som i dag finns i riksdagen går in i
ett brett beredningarbete.
Det är fem partier som mycket starkt efterfrågar
detta och som har avgett en gemensam reservation
utan att låsa upp sig för några detaljer. Det är en enda
sak, Börje Nilsson, som vi definitivt är överens om
måste ingå i ett hållbart system i framtiden, nämligen
att ingen skall ställas utanför systemen. Vi har i dag
kanske 900 000 människor utanför. Vore det fel att
alla partier i riksdagen gick in i ett gemensamt be-
redningsarbete?

Anf. 175 BÖRJE NILSSON (s) replik:
Herr talman! Möjligheterna till uppgörelse beror
helt och hållet på förutsättningarna. Vi kan se att
andra partier förfäktar ett systemskifte och vill ha
privatiseringar och en helt annan modell för socialför-
säkringarna. Ta som exempel inkomstbortfallsprinci-
pen, som är oerhört viktig i socialförsäkringarna och
som vi aldrig släpper. Det finns olika delar i detta.
Det är omöjligt att gå in i överläggningar när det inte
finns förutsättningar för det.

Anf. 176 ROSE-MARIE FREBRAN (kd)
replik:
Herr talman! Finns viljan så finns förutsättningar-
na. Ni vill inte ens pröva och se om man tillsammans
kan förhandla fram direktiv som skulle kunna ge ett
brett uppdrag till en parlamentarisk utredning. Detta
beklagar jag djupt.

Anf. 177 BÖRJE NILSSON (s):
Herr talman! Fredagen den 9 januari 1998 är en
historisk dag inom socialförsäkringen. Då presentera-
de Socialdemokraterna tillsammans med de fyra bor-
gerliga partierna ett gemensamt förslag till pensions-
reform. För mig som socialdemokrat känns det
mycket tillfredsställande att vi kan säkra och trygga
pensionerna för framtiden i ett obligatoriskt system
som omfattar alla.
ATP-reformen var en milstolpe i kampen för den
sociala tryggheten. Men vi vet sedan flera år tillbaka
att systemet inte klarar de påfrestningar som väntar
framöver.
Ett förhållande som man måste ta hänsyn till redan
nu är att medellivslängden ökar. Pensionerna skall
betalas ut under en allt längre tid med ökade kostna-
der som följd. När ATP infördes var andelen pensio-
närer i Sverige 10 %. I dag är den 18 %. Om 25 år
kommer andelen att vara 32 %. Självklart måste vi
planera för detta.
ATP-systemet är inte finansiellt stabilt. Om vi har
en låg tillväxt eller kanske ingen alls blir det obalans i
systemet. Det beror på att de intjänade pensionsrätter-
na och pensionerna följer prisutvecklingen och inte
den samhällsekonomiska utvecklingen. Därför ökar
kostnaderna i förhållande till inkomsten.
Sambandet mellan avgifter och ersättningar är
också svagt i ATP-systemet. I dag bestäms pensio-
nens storlek av inkomsten under de 15 bästa in-
komståren, och det krävs 30 år för att få full pension.
Den som arbetat i 30 år och har 15 år med bra in-
komst får därför lika mycket, eller mer, än den som
arbetat i 40 år med medelinkomst. Detta trots att den
som arbetat i 30 år betalat in betydligt mindre till
systemet.
Dessa brister i ATP-systemet avser man med det
nya pensionsförslaget att rätta till. Det nya ATP-
systemet blir därmed mer stabilt och långsiktigt. Om
vi skulle behållit dagens ATP-system hade vi antingen
behövt höja avgifterna, sänka pensionsförmånerna
eller successivt höja pensionsåldern. Det är mot bak-
grund av detta som riksdagen fattade beslut om prin-
cipöverenskommelsen om ett nytt pensionssystem,
och nu har vi alltså underlag för ett genomförande.
Herr talman! Det viktigaste med pensionsreformen
är att vi också i framtiden kommer att ha ett obligato-
riskt och allmänt system som omfattar alla försäkrade.
Pensionsreformen bygger på inkomstbortfallsprinci-
pen, vilket också ATP gör. Det garanterar en stan-
dardtrygghet också för vanliga löntagare. Det ligger
helt i linje med det system för socialförsäkringar som
vi har i landet.
Staten kommer också i framtiden att ansvara för
pensionerna. Det gäller även premiereservdelen. Det
innebär att även de två och en halv procenten som
finns i premiereservdelen blir en del av de statliga
pensionerna.
Det är ingen hemlighet att premiereservdelen är en
kompromiss, och jag som socialdemokrat är inte
alldeles förtjust i den. Men med denna förvaltning och
innebörden att också de pengarna går in i det offentli-
ga sparandet är jag ändå tillfredsställd med förslaget.
Det som är oerhört viktigt är att pensionsreformen
liksom ATP till största delen är ett fördelningssystem.
Den pension som de yrkesverksamma tjänar in ett år
används samma år för att betala pensionerna för dem
som redan är pensionärer. Genom att pensionsrefor-
men bygger på ett följsamhetsindex innebär det att när
det går bra för Sverige blir det också bättre för pen-
sionärerna.
I september förra året hade vi socialdemokrater
kongress och beslutade om hur vi ser på pensionssys-
temet. Vi har haft mycket diskussion i partiet. Det är
med glädje jag kan konstatera att den uppgörelse som
nu finns överensstämmer med det vi tror.
Först gäller det premiereservsystemet. Där sade vi
att premiereservens försäkringsfunktion skall knytas
till staten och handhas av en statlig myndighet. Så blir
det. Pensionsmedlen skall förvaltas av AP-fonderna
tills den enskilde väljer något annat. Staten har ett
övergripande ansvar för att pensionsmedlens förvalt-
ning sker på bästa möjliga sätt. Ett statligt fondbolag
kommer att inrättas som alternativ placeringsmöjlig-
het för den som vill ha en statlig förvaltare.
För det andra sade vi att det inte skall vara en av-
giftsväxling. Uppgörelsen bygger på att den ur-
sprungliga löneväxlingen inte genomförs. Pensionerna
finansieras med 18 ½ %, hälften arbetsgivaravgifter
och hälften egenavgifter. Höjningen av egenavgifterna
skall kompenseras med höjt grundavdrag. Pensions-
systemet är fullt finansierat.
För det tredje sade vi om ersättningsnivåerna att
de skall ligga väl i nivå med ersättningsnivåerna i det
nuvarande ATP-systemet vid en tillväxt på 2 %. Den
pensionsreform som uppgörelsen omfattar innebär att
låg- och medelinkomsttagare kommer att få pensioner
som ligger väl i paritet med nuvarande ATP-system.
Uppgörelsen innebär att pensionerna för framtiden
är säkrade. Vi får ett system som går att lita på inför
2000-talet.
Sedan ATP-striden är pensionerna en hjärtefråga
för oss socialdemokrater. Att vi nu får ett allmänt och
offentligt pensionssystem som vilar på samma grund
som ATP är betydelsefullt för oss. Pensionen fortsät-
ter att vara en del av vår generella välfärd.
Till sist: Den kommande pensionen bygger på in-
komsten under hela livet. Varje krona ger pension.

Anf. 178 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Herr talman! Börje Nilsson säger att den 9 januari
1998 var en historisk dag i socialförsäkringssystemets
historia. Det kan jag tänka mig att Börje Nilsson tyck-
er.
Han säger också att vi har fått ett pensionssystem
som omfattar alla. Jag ställde tidigare en fråga till
statsrådet Maj-Inger Klingvall. Jag frågade om de
unga arbetslösa som inte har kommit in i det system
som leder till pensionsgrundande inkomster, dvs.
sådana som måste arbeta och få socialbidrag i kom-
munerna osv. Hur omfattas de av detta pensionssys-
tem. Hur skall de kunna komma upp i 40 år som det
krävs för att man skall kunna få full pension?
Jag tycker det är synd att Börje Nilsson inte tar
upp att det är arbetslösheten som ställer till problem
för alla våra socialförsäkringssystem, och då förstås
också pensionssystemet. Det som jag och Vänsterpar-
tiet anser är det enda nödvändiga att göra med dagens
ATP-system är att anpassa det till samhällsekonomin.
Resten är ideologiska förändringar. Om sedan Börje
Nilsson anser att man måste göra ideologiska föränd-
ringar i systemet får det stå för honom.

Anf. 179 BÖRJE NILSSON (s) replik:
Fru talman! Det är ju ändå så att pensionssystemet
är kopplat till livsinkomsten och även till ersättning-
arna man har ifrån socialförsäkringarna. Men kampen
måste riktas mot arbetslösheten. Det är den som skall
bekämpas. Det är grunden till det hela.
Jag måste bestrida att det är fråga om en ideolo-
gisk förändring. Det nya pensionssystemet följer
grunddragen i ATP-systemet. Det är ett obligatoriskt
system, och det omfattar alla. Det nya systemet knyts
till staten, och det blir ett offentligt sparande. Jag kan
därför inte ansluta mig till Ulla Hoffmanns uppfatt-
ning att det skulle innebära någon förändring. Syste-
met följer i stort sett ATP-systemet.

Anf. 180 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Fru talman! Hade vi tyckt samma sak hade förstås
också vi stått bakom pensionsuppgörelsen. Börje
Nilsson sade att premiereserven kommer att vara ett
offentligt system. Ja, för dem som väljer att ha ett
offentligt sparande. För alla andra kommer det inte att
vara ett offentligt system, och det är ju det som är
syftet från moderaternas och borgarnas sida.
Jag skulle också vilja ställa en fråga till Börje
Nilsson. Det står i tidningen i dag att en lobbyfirma
har anställts för att popularisera pensionsreformen
och göra medborgarna positiva till den. Är det verkli-
gen så illa ställt med den här uppgörelsen, Börje Nils-
son, att socialdemokraterna måste anlita en lobbyfir-
ma för att klara det?

Anf. 181 BÖRJE NILSSON (s) replik:
Fru talman! Den sista frågan får Ulla Hoffmann
rikta till Maj-Inger Klingvall. Hon finns ju med på
frågestunden här i eftermiddag, vad jag förstår.
Beträffande premiereserven är jag alldeles överty-
gad om att flertalet väljer det statliga placeringsbola-
get. Vi kan ju se att AP-fonderna är oerhört skickligt
skötta. Men uppgörelsen kring premiereserven är ju
en kompromiss. Inte heller jag är vidare förtjust i
detta, men i en kompromiss får man ta och ge. Men
helheten i pensionsförslaget ställer jag upp på. Det är
mycket bra.

Anf. 182 INGRID SKEPPSTEDT (c) re-
plik:
Fru talman! Jag har svårt att förstå varför social-
demokraterna fortfarande accepterar att så stora grup-
per står utanför våra trygghetssystem i dag. De är
nollklassade och är därför hänvisade till socialbidra-
gen. Jag vill fråga Börje Nilsson vad man tänker göra
åt detta.

Anf. 183 BÖRJE NILSSON (s) replik:
Fru talman! Grundtanken med socialförsäkringar-
na är ju att de är kopplade till inkomsten. Det är så det
är uppbyggt. De ger ersättning i förhållande till den
inkomst som finns. Men det finns ändå en grundnivå i
samtliga system, och så är det också i det nya pen-
sionsförslaget som lagts fram för tillfället.

Anf. 184 INGRID SKEPPSTEDT (c) re-
plik:
Fru talman! Den nya pensionsreformen bygger
både på en garantipension och på en inkomstrelaterad
del. Som vi har sagt här tidigare står fem partier bak-
om den. Jag tror att det finns förutsättningar för att vi
skall kunna prata oss samman i en ny utredning om
socialförsäkringssystemen. Det är angeläget att få in
alla grupper i systemet. Jag tycker faktiskt att det är
värt ett försök, Börje Nilsson.

Anf. 185 BÖRJE NILSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tycker också att det är bra att man
har kunnat träffa en överenskommelse om pensioner-
na. På det sättet formas systemet stabilt och långsik-
tigt. Nu har vi en pensionsreform som gäller för
framtiden. När det sedan gäller överenskommelser i
stort på socialförsäkringsområdet är det en styrka om
man kan uppnå sådana, men det beror hela tiden på
förutsättningarna. Här märker jag att man ser litet
olika på socialförsäkringarna från Moderaternas och
även från Centerpartiets sida. Det beklagar jag natur-
ligtvis.

Anf. 186 MY PERSSON (m):
Fru talman! Under några veckor förliden höst
kunde ingen av oss undgå att ta del av bilder från
svenska sjukhem av gamla, kroppsligt vanskötta pati-
enter eller att läsa om hur blöjor ransonerades och
återanvändes och hur doktorns receptblock fick ersät-
ta kontakt och stimulans.
Själv minns jag särskilt den bild som en oktober-
morgon dominerade en av våra största dagstidningars
förstasida. Den föreställde tre gamla kvinnor halvlig-
gande över sjukhemmets så när som på ett glas vatten
tomma träbord. Bilden sades symbolisera det nya
begreppet inom svensk åldringsvård, "de gamla so-
cialt döda". Under alla de år jag varit engagerad i
äldrefrågor har jag aldrig någonsin stött på detta be-
grepp, och låt mig kraftfullt få säga att det heller ald-
rig någonsin får tillåtas bli vedertaget. För om så
skulle bli fallet, är människovärdigheten i den svenska
äldrevården förlorad.
Den massmediala fokuseringen förde ändå det go-
da med sig att äldrevården debatterades man och man
emellan och även här i denna riksdag. Upprördheten
var mycket stor, liksom engagemanget och viljan till
förändring. Detta resulterade även i ett löfte från
socialministern om ett nationellt program - det har
talats om det här i dag - för upprustning av vården av
och omsorgen om de äldre. Programmet är aviserat
till den 5 mars, och jag tycker att detta är mycket bra.
Jag tar för givet att hela sjukhemsproblematiken
då kommer att belysas och att de uppenbara bristerna
i sjukhemsvården som bl.a. jag själv pekat på under
åren, t.ex. brister i rehabilitering, läkemedelshante-
ring, smärtlindring, avsaknaden av kontinuerlig geri-
atrisk läkartillgång och otillräckliga resurser för vård i
livets slutskede, då kommer att avhjälpas. Men jag
hoppas också, precis som Barbro Westerholm tidigare
i debatten, att den viktiga frågan om hur våra gamla
värderas och bemöts än en gång kommer att fokuseras
- och nu utan att ytterligare en utredning anses nöd-
vändig.
Vi vet nämligen i dag att här finns stora brister
som vi alla har ett ansvar för att åtgärda. Det kanske
allra viktigaste för en god, trygg och värdig äldreom-
sorg och äldrevård beror inte enbart på ekonomi,
huvudmannaskapsregler och tillsynsansvar utan kan-
ske fastmer på den attityd som var och en av oss, och
därmed samhället i stort, har till åldrandet.
Det är ovärdigt vårt samhälle att våra allra äldsta,
kroppsligt svårt sjuka och ofta dementa medmänni-
skor inte ses som de unika människor de är. Även en
gammal människa till synes helt borta från denna
värld är där hon ligger i sin sjuksäng en unik varelse.
Hon skall därför bemötas på exakt samma sätt som
den som är ung och frisk önskar bli bemött. Värdighe-
ten får aldrig tas ifrån den som är mest utsatt.
Det är för denna kammare måhända inte helt obe-
kant att jag genom åren har vädjat till då aktuell soci-
alminister att utreda behovet av en statlig äldreom-
budsman. Jag vet av lång erfarenhet och är helt över-
tygad om att om det är någon grupp i vårt samhälle
som är i behov av att bli synliggjord, så är det just de
mycket gamla och mycket sjuka - de som bokstavligt
talat inte själva kan föra sin talan.
Den senaste tidens rapportering från äldrevården
styrker denna min övertygelse och gör att jag återigen
vädjar till dagens socialminister att hon i sitt nationel-
la handlingsprogram även tar initiativ till en talesman
som kraftfullt kan föra dessa utsatta människors talan.
Fru talman! Den intensiva äldrevårdsdebatt som
rasade under hösten har nu avtagit i styrka, trots att
vardagstillvaron för dem det gällde inte märkbart har
förändrats. Alltför många av oss är lika snara till
plötslig upprördhet som till snabb glömska. Men
innebörden och tillämpningen av ord som empati och
värdighet i äldrevården måste ständigt hållas levande i
samtal människor emellan, såväl innanför som utanför
detta hus.
Därför har jag velat påminna oss alla om att vi har
ett ansvar för att alltfort hålla i gång den ideologiska
äldredebatten. De människor det gäller förmår ju ofta
inte själva att göra detta och oftast har de inte heller
någon till sin hjälp som orkar eller kanske vågar.

Anf. 187 BARBRO WESTERHOLM (fp)
replik:
Fru talman! My Persson och jag är överens om
vikten av en attitydförändring. Jag vet att tiden är
knapp, men jag skulle vilja höra litet mer av My Pers-
son hur detta skulle kunna gå till. Det räcker liksom
inte att bara tillsätta en äldreombudsman. Jag tror att
det är väldigt viktigt att äldre själva går ut och bidrar
till den här attitydförändringen. Jag brukar ta upp det
med pensionärsorganisationerna.
Jag tror också att medierna är viktiga. Alla som
såg Tullia von Sydow på TV häromkvällen kunde se
en väldigt vital människa. Vi får alltför ofta bara se de
negativa inslagen.
Det vore bra om My Persson har några fundering-
ar kring detta på 60 sekunder.

Anf. 188 MY PERSSON (m) replik:
Fru talman! 60 sekunder räcker inte långt. Jag tror
att en äldreombudsman främst behövs för dem som
inte själva kan gå ut och visa upp det vitala och goda
åldrandet, som Barbro Westerholm säger. Det är
kanske det som överväger.
En äldreombudsman kan göra exakt samma sak
som jag tycker att barnombudsmannen har kunnat
göra, nämligen att ytterligare fokusera på och tala om
att den här gruppen människor finns och bevaka deras
intressen och komma med goda förslag - sådana som
jag inte hinner ta upp på en minut. Det handlar om att
synliggöra dem på ett alldeles speciellt sätt. Det sker
alldeles för sällan i dag, därför att de inte kan tala för
sig själva och väldigt många andra som borde göra
det, gör det inte.

Anf. 189 BARBRO WESTERHOLM (fp)
replik:
Fru talman! Väldigt många äldre borde egentligen
själva läsa delbetänkandet till utredningen om bemö-
tande av äldre som just ger barns bilder av äldre. Jag
hade barnbarnen hos mig över helgen. Några av bar-
nen tog upp att mormor städar så ofta. Det blev en
självkritisk granskning. Jag skall inte städa när barn-
barnen är hos mig. Det är inte den bilden de skall ha
av mig. Jag tror att det finns många saker som man
skulle behöva göra här.
Vi i Folkpartiet är ju inte så lyckliga över den mo-
dell för äldreombudsman som My Persson föreslår. Vi
har en idé om en kommunal sådan i stället. Det finns
mycket att diskutera här.

Anf. 190 MY PERSSON (m) replik:
Fru talman! Jag skulle mycket gärna förlänga det
här samtalet om vi hade möjlighet. Vi kan kanske
fortsätta utanför kammaren sedan.
Jag tycker att det är otroligt viktigt att vi över hu-
vud taget får en attitydförändring till stånd i vårt sam-
hälle i dag. Det gäller inte bara de gamla som är sjuka
och som jag främst talar om när jag talar om en äldre-
ombudsman. Det gäller också alla vitala personer som
är över 65 år. Jag förstår inte hur vi anser att vi har
råd att inte se dem som den resurs de är. Vi måste ta
de vitala äldre till vara och vara glada och stolta över
dem. Men vi får samtidigt inte glömma de ganska
många gamla som över huvud taget inte har någon
som talar för dem. Där tycker jag att vi här i kamma-
ren har en stor uppgift, var och en i sin stad, att se till
att vi talar om att det är fint att bli gammal. Det finns
många gamla som har det svårt. Dem måste vi hjälpa.
De som inte har det svårt skall vi se som en resurs och
ta vara på.

Anf. 191 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Fru talman! Det är frestande att fortsätta den här
diskussionen, men jag tänkte ta upp några andra sa-
ker. Det är litet tråkigt att inte socialministern är när-
varande i kammaren. Det är också något klent med
andra debattörer.
Det sociala området handlar ju inte bara om soci-
alförsäkringar - debatten har ju präglats väldigt
mycket av det i dag - utan innehåller så mycket annat.
Det märks ju också på de många utredningar som har
gjorts och görs inom det här området. Det kan nog
vara bra med utredningar, men de har en tendens att
hämma utvecklingen eller genomförandet av redan
självklara åtgärder, dvs. åtgärder som man vet behö-
ver göras. Detta präglar inte minst folkhälsoområdet
som jag tänkte ta upp i dag.
Regeringen har ju tillsatt en utredning om folk-
hälsomålen. Samtidigt ser vi hur folkhälsoarbetet
nedprioriteras ute i landsting och kommuner. Det är
inte alls samma fart på det nu som det var från slutet
av 70-talet till mitten av 80-talet. Det beror naturligt-
vis inte bara på att man håller på och utreder här utan
också på den ekonomiska situation som råder i kom-
muner och landsting. Detta riskerar att leda till bak-
slag för enskilda människor som löper risk för onödig
ohälsa. Det innebär också en risk för att vi övervältrar
sjukvårdskostnader på kommande generationer som
kommer att säga: Varför gjorde ni t.ex. inte olycks-
fallförebyggande insatser när ni visste hur de skulle
göras. Nu står vi här med konsekvenser som är helt
onödiga.
Sverige har ju egentligen redan antagit folk-
hälsomål i och med att vi ställde oss bakom Världs-
hälsoorganisationens målsättningar som har precise-
rats i de 38 europeiska målen. Som exempel kan jag
ta fram målet att minska tobaksbruket och målet att
minska alkoholkonsumtionen.
Tobaksbruket utgör ju den största enskilda ohälso-
faktorn här i landet. Inte minst har vi här i riksdagen
fattat flera viktiga beslut. Vi har fattat beslut om rök-
fria miljöer, åldersgräns och beslut om en i princip
tobaksfri skola. Men hur går det med genomförandet
av dessa beslut?
När det gäller åldersgränsen kan vi läsa i medierna
att handeln långt ifrån respekterar åldersgränsen både
när det gäller försäljning av tobak och öl. Vad gör
regeringen för att skapa den respekten? Vi har faktiskt
menat allvar med att skydda våra ungdomar från ett
tobaksberoende. I utskottet har vi fått klara belägg för
att ANT-undervisningen är mycket ojämn över landet.
Skolorna är mycket självständiga på det här området.
De beslutar själva hur man skall leva upp till läropla-
nen. Vad gör regeringen för att den här undervisning-
en skall gå på alla cylindrar?
Jag har några andra exempel på områden där det
har utretts och där vi vet vad som behöver göras men
ingenting händer. Det gjordes en dopningsutredning
på initiativ av riksdagen. Det utredningsförslaget
ligger i Regeringskansliet. Under tiden minskar resur-
serna för den dopningsjour som har servat landet med
information och tankar kring förebyggande insatser.
Jag ställde en fråga till socialministern i höstas, och
hon tycktes inte oroas av de minskade resurserna och
att verksamheten hålls vid liv genom ekonomiska
insatser från ett läkemedelsföretag. Det kan inte vara
meningen att sådan verksamhet finansieras på det
sättet.
Likaså kom det en utredning från Arbetarskydds-
styrelsen om barns miljö i skolan. Trots denna utred-
ning och de larmsignaler som kom där, nedrustas
skolhälsovården.
Det var också många som såg fram emot den ut-
redning om kvinnors hälsa och jämställd vård som
Bengt Westerberg initierade och den socialdemokra-
tiska regeringen stödde och genomförde. Där finns en
rad förslag på insatser för att förbättra kvinnors hälsa,
men de ligger också och vilar i Regeringskansliet.
Jag hade önskat att här i kammaren i dag få svar
på när vi kan förvänta oss förslag från regeringen i de
här olika frågorna. Folkhälsoarbetet måste få en re-
nässans. För 100 år sedan insåg man vikten av att inte
koncentrera sig på att reparera i efterhand. Då hade
man inte heller så goda behandlingsmetoder. Jag
menar att vi i dag inte har råd, varken mänskligt eller
ekonomiskt, att låta bli att förebygga ohälsa när vi vet
hur vi skall bära oss åt.

Anf. 192 RONNY OLANDER (s):
Fru talman! För oss socialdemokrater är den gene-
rella välfärden grunden för ett solidariskt samhälle. På
vår kongress i september antog vi ett program för
framtiden, Steget in i 2000-talet. Återigen markerar vi
att vi slår vakt om den generella välfärden. Vi anser
att medborgarna efter förmåga, genom skatterna, skall
bidra till välfärdens grunder.
För oss är det självklart att alla skall ha rätt till en
vård, omsorg och skola med god kvalitet. Ersätt-
ningsnivåerna i socialförsäkringssystemet skall vara
höga och inkomstrelaterade, och vi säger nej till
grundtrygghet.
Som ett led i att öka rättvisan skall vi fortsätta ha
ett generellt barnbidrag, och vi skall fortsätta ge rikta-
de bidrag till de mest utsatta grupperna i form av
bostadsbidrag och bostadstillägg. Vi skall ha ett håll-
bart pensionssystem. Detta är grunderna i det generel-
la välfärdssystemet sett ur socialdemokratiskt per-
spektiv. Det vill vi värna och utveckla.
Generell välfärd är beroende av statens ekonomi.
Det finns de som beskriver de saneringar som social-
demokraterna valt att genomföra som vacklande
hållning hos statsmakterna. När vi kom i regerings-
ställning var det nödvändigt att göra något kraftfullt
för att få ordning på ekonomin. Detta är gjort och
genomfört. Nu har vi råd att höja till mer rimliga
nivåer igen och glädjas åt att det blir litet ljusare att
leva för många av dem som lever på den ekonomiska
gränsen varje månad.
Kampen mot arbetslösheten är den viktigaste in-
satsen för att öka rättvisan i Sverige. Men den skall
kompletteras med en politik som på område efter
område främjar rättvisa och samhörighet. Vi vill ut-
veckla vård, omsorg och skola. Sjukvården i Sverige
skall hålla hög kvalitet, och den egna ekonomin skall
inte avgöra om du får vård när du behöver den. De
brister vi ser i dag vill vi göra något åt: långa vänteti-
der för operationer, dåligt bemötande av gamla, oroli-
ga patienter och personal som är tyngd av arbete.
Fru talman! Jag gläds åt att regeringen just nu
formulerar ett nationellt handlingsprogram för äldre,
för att de skall få en värdigare vård och omsorg. Vi
arbetar för att utveckla samverkan mellan olika vård-
former på områden där både kommuner och landsting
har ansvar. Vi vill ha stabilitet i socialförsäkringarna.
Välfärden skall också i fortsättningen bygga på ge-
mensamma system med goda ersättningsnivåer. För
oss är det viktigt att förtroendet för välfärden kan
återskapas i takt med att ekonomin förbättras och
finanserna stärks.
Några exempel på vad vi menar är att vi från års-
skiftet höjde ersättningsnivån i sjukförsäkringen och
föräldrapenningen till 80 % av inkomsten. Vidare
skall taket för ersättning i sjukförsäkringen prövas,
och sjuk- och arbetsskadeförsäkringen skall reforme-
ras. Vi lägger stor vikt vid samverkan mellan olika
intressenter för att de skall utgå från en helhetssyn på
människan.
Det gäller samverkan, t.ex. mellan arbetsgivare,
hälso- och sjukvård, socialtjänst, arbetsförmedling
och försäkringskassa, utifrån att det är människan
som skall sättas i centrum.
Som jag nämnde tidigare är det reformerade pen-
sionssystemet ett bra exempel på vad vi menar med
att systemen skall vara hållbara och långsiktiga.
Fru talman! Detta är i korta drag den socialdemo-
kratiska visionen om välfärden i ett långsiktigt per-
spektiv.
Det finns dock en viktig ideologisk skillnad i
svensk politik. Den finns i synen på den gemensamma
sektorn och på den enskilda människan. Vi socialde-
mokrater kan aldrig acceptera uppfattningen att of-
fentliganställda inte utför riktiga jobb eller att dagens
socialförsäkringar skulle skapa för mycket trygghet
och vara ett hot mot tillväxten. I stället medverkar
välfärd till ekonomisk stabilitet och tillväxt. För oss är
det självklart att värna och utveckla välfärden. På så
sätt får vi ett samhälle som är till för alla, inte bara
några få.
Jag tycker också att det är viktigt att i den generel-
la välfärden inrymma en god bostadspolitik, där bo-
staden är en social rättighet och inte en handelsvara.
Jag avvaktar med spänd förväntan den bostadspolitis-
ka proposition som skall presenteras i mars månad.
Skiljelinjen i svensk politik gäller i hög grad de
olika ideologiska förutsättningarna och uppfattningar-
na hos moderat politik och socialdemokratisk politik.
Den fråga som ställts vid ett flertal tillfällen under de
här dagarna har varit hur moderaterna skall finansiera
sina stora skattesänkningar och minskningen av
statsbidrag till kommuner och landsting. Hur skall den
moderata världen se ut i det perspektivet? Den frågan
skulle jag också vilja upprepa.
Tiden medger dessvärre inte att jag gör någon
längre genomgång av det som jag uppfattar att mode-
raterna står för. Jag har tidigare nämnt Thomas Ider-
gards lista, hans presentation av nedskärningar. Den
var inte liten.
Jag konstaterar också att moderat politik bygger
på omfattande avreglering och konkurrensutsättning
inom kommuner och landsting. Moderat människosyn
slår fast att 1 650 000 personer i aktiv ålder saknar
långvarig förankring på arbetsmarknaden. Jag påstår
att så argumenterar endast den som tycker att man
skall betrakta studerande, förtidspensionärer etc. som
arbetslöshetsstatistik.
Jag menar, fru talman, att de här dagarna visar på
skiljelinjen i svensk politik, speciellt mellan modera-
terna och socialdemokraterna.

Anf. 193 TANJA LINDERBORG (v):
Fru talman! "Barnets århundrade" talade redan
Ellen Key om. Det var vårt 1900-tal som skulle bli
barnets århundrade. Många förbättringar i barns vill-
kor har gjorts, och i ett internationellt perspektiv mår
svenska barn bra - men långt ifrån alla.
Vi har en regering som berömmer sig av att vara
världsmästare i budgetsanering. Det må så vara. Frå-
gan är dock om saneringsprogrammet uppfyller Sve-
riges åtagande vad gäller FN:s barnkonvention, som
utgår från principen om barnets bästa och att låta det
komma i första hand när vi fattar politiska beslut på
olika nivåer i samhället.
Klyftorna har ökat mellan dem som har arbete och
bra inkomster och dem som är arbetslösa eller lågin-
komsttagare. Detta drabbar inte bara vuxna i samhäl-
let. Även barnen påverkas, kanske i ännu större ut-
sträckning än vuxna.
Förhållandena för barn som växer upp i segrege-
rade områden ser helt annorlunda ut än de gör för
barn som växer upp på Djursholm. Barn som lever
under gynnsamma sociala och ekonomiska förhållan-
den har i nästan alla avseenden bättre hälsa än de som
lever under mindre gynnsamma förhållanden, vilket
uppmärksammats i Barnombudsmannens rapport från
förra året. Spädbarnsdödligheten är t.ex. högre bland
barn till icke-priviligierade kvinnor. I dessa grupper
föder också fler kvinnor barn som är kortare än nor-
mallängd och har lägre födelsevikt. Dödligheten är
högre bland barn i arbetarfamiljer än bland barn i
familjer med tjänstemannayrken. Den är också högre
bland barn till utrikesfödda föräldrar än bland barn till
svenskfödda, liksom den är högre i enföräldershushåll
än bland barn som lever med två föräldrar. Skillna-
derna är alltså klassbundna.
Enligt vissa undersökningar finns det tecken på att
den psykiska ohälsan bland barn och ungdom ökar.
År 1993 hade nästan vart tionde barn i åldern upp till
19 år någon gång varit i kontakt med barn- och ung-
domspsykiatriska öppenvården. En annan skrämman-
de uppgift är att 30 pojkar och 10 flickor år 1995
avled efter självmord. Varje år faller 13 barn och
ungdomar offer för mord eller dråp, dvs. mer än ett
barn i månaden!
Den stora skillnaden mellan barn och vuxna är att
barn inte för sin egen talan utan är helt beroende av
oss vuxna. De psykiskt sjuka och psykosocialt utsatta
barnen är dubbelt drabbade, eftersom även deras
föräldrar ofta tillhör de tysta i samhället. Särskilt
utsatta är de flyktingbarn som gömmer sig av rädsla
för utvisning. Ingen grupp i samhället kan ha större
behov av det offentliga samhällets uppmärksamhet
och hjälp än nämnda grupper.
Fru talman! Det finns klara samband mellan den
ekonomiska politikens fördelningsprofil och barns
situation. Barnhälsovården och barnsjukvården har
drabbats av hårda nedskärningar. Den barnmedicinska
kompetensen inom barnavårdscentralerna har mins-
kat. Allt färre barn kommer i åtnjutande av logope-
disk behandling, och köerna till PBU växer. Antalet
barn i barngrupperna på dagis har ökat, liksom klas-
storlekarna i skolan, samtidigt som antalet pedagoger
och barnskötare har minskat. Höjda avgifter till kom-
munal musikundervisning och minskat hemspråksstöd
är andra exempel på hur barnen drabbats av nedskär-
ningarna.
Ett annat exempel beskriver Elisabet som är 11 år.
Hon säger så här: Det värsta med skolmaten är inte att
den är äcklig, utan det är att man inte blir mätt. När
det är fisk får man ta två och en halv fiskpinne. Det
blir man inte mätt på. Förut fick mellanstadiet ta litet
mer mat än lågstadiet för att vi är större, men det har
de dragit in på. Nu får alla ta lika litet.
Ett annat problem är att fler barn än någonsin har
färre vuxenkontakter i dag än tidigare. Lärarnas ar-
betssituation är ofta sådan att de inte hinner ägna
barnen uppmärksamhet. Och inom förskolan finns det
allt färre knän att krypa upp i när man behöver tröst
eller bara vill kela med någon vuxen. Många barns
föräldrar arbetar oroväckande mycket övertid, medan
andra barns föräldrar är sönderstressade av arbetslös-
het. Barnen känner sig svikna av oss vuxna, och här
menar jag att budgetsaneringen inte har tagit tillräck-
lig hänsyn till barns behov. Det vi har tjänat in i dag
riskerar att bli stora utgiftsposter i morgon.
Fru talman! Det är dags att ta barnens situation på
allvar. Vänsterpartiet menar att barnkonventionen
måste inkorporeras i svensk lagstiftning och gå före
annan lag när inte lagarna stämmer överens. En balan-
serad budget ger inte automatiskt trygga barn. Det är
alldeles nödvändigt att barnomsorg, skola och barn-
hälsovård får förstärkta resurser nu, att en arbetstids-
förkortning genomförs så att fler föräldrar får mer tid
med sina barn och framför allt att barn till arbetslösa
föräldrar skall slippa oroa sig över familjens ekonomi.

Anf. 194 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! Tanja Linderborg tar upp mycket vik-
tiga frågor kring barns situation i dagens svenska
samhälle. Jag vill dock åberopa det mycket stora
arbete som den parlamentariska kommittén, benämnd
barnkommittén, har gjort vid genomgång av den
svenska lagstiftningen. Det är nu utsänt till många
institutioner och organisationer i Sverige för ett
mycket omfattande remissarbete. Om jag har förstått
tidens sanning rätt kommer regeringen att lägga fram
en proposition i maj månad där man just lyfter fram
de här viktiga sakerna. Jag hade förmånen att sitta
med i barnkommittén, och vi konstaterade att just
konsekvenserna av de ekonomiska besluten ibland
saknas. Det är viktigt att vi är uppmärksamma på
detta.

Anf. 195 TANJA LINDERBORG (v) re-
plik:
Fru talman! Jag är mycket glad över det som Ron-
ny Olander säger. Det visar att vi har en samsyn i de
här frågorna. Det som är så tråkigt med budgetsane-
ringen - jag har också ansett att det är viktigt att göra
en budgetsanering - är att den har gått i en sådan takt
att man dessvärre har glömt barnen.

Anf. 196 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! Det som var glädjande i det arbete
som gjordes i barnkommittén var att vi konstaterade
att det fanns en mycket bred parlamentarisk bas i den
här kammaren, bland riksdagens politiska partier, just
för att sätta barnens bästa i centrum. Jag skulle fak-
tiskt önska att diskussionen om familjen och barnens
situation i samhället kunde pånyttfödas.
Uppmaningen får väl gå till oss alla: Låt oss med
gemensamma krafter fortsätta att försöka hitta fram
till och diskutera just den proposition som jag utgår
från kommer i maj månad.
Tack för ordet!

Anf. 197 TANJA LINDERBORG (v) re-
plik:
Fru talman! Jag vill bara säga till Ronny Olander
att jag är mycket tacksam för det svar som han har
gett. Jag ser naturligtvis med stor spänning fram emot
den kommande propositionen och att vi förhopp-
ningsvis tillsammans kan arbeta för bra förslag för
barnen.

Anf. 198 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! 1990-talet är ännu inte avslutat, så vi
har några år på oss att tillsammans försöka bryta den
barnfientliga attityd som jag påstår att vi intar i dag.
Faktum är att det i Sverige pågår en födelsestrejk.
Antalet födslar har inte varit så här lågt på 160 år.
Faktorerna samvarierar naturligtvis, vi har hört en
lång lista föredras. Men under den här parlamentaris-
ka perioden kan man säga att vi generellt har fått ett
mycket hårdnat samhällsklimat som har medfört att
barn väljs bort och det av de i samhället mest eko-
nomiskt utsatta grupperna. Det här är inte historiskt
logiskt, för krisår har ibland också varit barnår. Jag
tror att det här vittnar om en allvarlig attitydföränd-
ring gentemot barn.
När jag växte upp under 50-talet, fru talman, var
barn det allra finaste vi hade. Parkleken blomstrade
med musik och teater. På spårvagnen stod det en stor
skylt: Låt barnen gå av först! Modellen för kvarter-
spolisen var Sigge Fürst. Det var en trygg faders-
gestalt. Ja, ni kommer ihåg.
På 70-talet var det fint att bli förskollärare. Piagets
och Steiners syn på anpassning till barnets utveck-
lingspsykologi stod i centrum av debatten. Jan Myrdal
slogs för att barn skulle få höra de gamla folksagorna
igen. Hela 70-talet präglades av en aktiv diskussion
om barns kultur.
Vi har två år kvar på 90-talet att ta initiativet igen,
och kulturåret hjälper oss på traven. Då stod barnet i
centrum. Vi byggde ut våra reformer med barnet som
utgångspunkt. Det gick att välja barnstuga utifrån
pedagogisk modell, och arbetsgivaren utgick från att
småbarnsföräldrars arbetsdag var sex timmar.
Budget, mina vänner, fru talman, är att prioritera.
Jag menar att barnet i centrum och kvalitet försvunnit
på vägen, igen. Fokus har i stället ställts om till bil-
samhällets lov. Det senaste sura äpplet är att 6 miljar-
der avsätts för en liten snutt nedgrävd motorväg i
Stockholm samtidigt som lärare och förskollärare får
allt större barngrupper att ta ansvar för.
Arbetsmarknadsministern väljer att prya på
McDonalds i stället för som lärare. Det är också en
form av samhällsmarkering. Frågan är om hon skulle
orka med att ensam ta ansvar för en lågstadieklass om
27 elever, där en del barn egentligen har särskilda
behov, behov som vi inte anser oss ha råd med i dag.
Arbetet utförs för en inkomst på i snitt 15 000 kr i
månaden.
Förut var det fint att vara lärare. Nu är vi på väg
mot en öststatssituation. Men vi har ju två år på oss på
90-talet att förändra den här trenden.
För de 6 miljarder kronorna som regeringen kan
lova bort så där helt utan vidare, över en natt, för en
liten vägsnutt, kunde vi få tolv kulturhuvudstadsår.
Försök förstå så många arbetstillfällen det genererar
och till vilken glädje för barnen!
Jag vill också påminna om att hela Sveriges årliga
statliga kulturbudget ligger på 4,7 miljarder. Det jag
nämnde var alltså 6 miljarder som planeras att sprät-
tas i väg. Vi kan fortfarande stoppa det.
All forskning i dag styrker att ökat utrymme och
ökad kvalitet för bilisterna och för dem som kör mo-
torfordon genererar mer trafik. Den kunskapen har vi
redan. Från den utgångspunkten kan vi planera om.
Jag vill också påminna om att bullernivån i våra
stadskärnor och ute i förortsparkerna är så hög i dag
att det är svårt att höra vad barn säger. Barn får abso-
lut inte stoppa jord i munnen, för då vet ni att de kan
få i sig inte bara bly som ligger kvar sedan tidigare
utan även andra nya gifter från bilarnas avgaser. Ni
vet också att barn i dag inte syns i trängseln på tun-
nelbanan. Den attityd som barn får till sig är att poli-
sen jagar mammor som har blivit mördare, alltså
kvinnomördare, och det man ser på TV är att i föror-
terna härjar pedofilerna helt vilt.
Slutligen vill jag påminna om en undersökning
bland samtliga mellanstadiebarn i Södertälje. De fick,
fru talman, rangordna de tio otäckaste sakerna de
visste i livet. Nummer ett blev att gå hem från skolan.
Skolvägen var det otäckaste! Barnen ansåg att allt
kunde hända från att bli bortrövad till att bli yxmör-
dad. Det är klart att de påverkas av vad de ser och
hör. Var finns kärleken?

Anf. 199 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! Jag blir litet bekymrad när Ewa Lars-
son nämner den barnfientliga miljö som skall ha ut-
vecklats i Sverige. Vi uppfattar det inte så i barn-
kommittén. Vi har konstaterat att det finns brister i
samhället som bör åtgärdas. Men jag blir bekymrad
när man talar om öststatsliknande situationer. Jag
tycker att Sverige är ett gott samhälle att leva i. Här
finns brister, och självfallet skall barnens bästa sättas i
främsta rummet.
Jag har vid ett flertal tillfällen glatts i kammaren.
Vi har just antagit att artikel 3 om att barnets bästa
skall sättas i främsta rummet skall föras in i svensk
lagstiftning. Steg för steg är vi beredda. Via social-
tjänstlagen, utlänningslagen och nu lagrådsremissen
om att placera unga i häkte enligt kriminalvårdslagen
förs det välförtjänta tankearbetet in i svensk lagstift-
ning. Låt oss hjälpas åt att göra detta på ett positivt
sätt.

Anf. 200 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Ja, Ronny Olander, jag tror att vi alla
måste anstränga oss för att förändra samhällsattityden.
Faktum kvarstår att det råder en födelsestrejk i Sveri-
ge. Det har inte fötts så få barn på 160 år! Det är en
svidande kritik. Det smärtar.
Detta får mig att tänka på Hasse Alfredsons dialog
där han ifrågasätter om det lönar sig att skaffa barn
eller om det är bättre att köpa en traktor. I dag är det
nog bättre att köpa sig en pensionsförsäkring än att
skaffa sig barn.
Med alla dessa samverkande faktorer och den atti-
tyd som genereras, får det betraktas som i det närmas-
te irrationellt att skaffa barn. Vi har två år på oss att
förändra detta.

Anf. 201 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! Det demografiska problemet som Ewa
Larsson tog upp finns dessvärre inte enbart i Sverige.
I hela västvärlden finns liknande problem med att det
föds för få barn. Glädjande nog blir vi äldre och lever
längre. Det är i sig en situation vi måste vara upp-
märksamma på. Sverige är inte ensamt i detta.
Det finns annat som vi skulle kunna göra - och då
inte bara här i kammaren. Vi kan resa hem till våra
kommuner och väcka motioner i kommunfullmäktige
om att FN:s barnkonvention skall tas upp till behand-
ling. Detta har inte skett i 90 % av landets kommuner.
Vi kan inte bara tro att vi kan utöva ett tryck i kam-
maren i Stockholm ut i landet. Låt oss ta egna initia-
tiv. Jag gläds åt att det i min kommun i förra veckan
väcktes en sådan motion. Blygsamheten förbjuder mig
att tala om vem det var.
Låt mig i detta allvarsamma läge påminna om
skylten, Ewa Larsson: Låt barnen gå av först. Där
kommer fortsättningsvis också att stå: Lämna plats åt
äldre och handikappade och låt dem få sitta ned.
Låt oss tillsammans forma en skylt där det står:
Hela Sveriges befolkning.

Anf. 202 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! I all blygsamhet kan jag tala om att
barnkonventionen tillämpas i Stockholm Stad, dvs. att
de kommunala besluten skall anpassas utifrån barnens
bästa. Trots det lägger Stockholm Stad 1 miljard
kronor till en liten snutt motorväg. Tillsammans med
de 6 miljarder som regeringen har lovat ut skall dessa
pengar ge möjlighet för ytterligare trafik att ta sig
genom staden. För den miljarden skulle Stockholm
Stad kunna förbättra skolorna väsentligt.
Sedan var det Sverige och världen. Sverige brukar
vara ett föregångsland. Jag hoppas att vi klarar av att
tillsammans förändra och bryta den utomordentligt
allvarliga barnfientliga attityd som finns i dag.

Anf. 203 CHRISTINA AXELSSON (s):
Fru talman! Jag skall tala om barnomsorg för bar-
nens skull.
Jag tror att vi alla i kammaren kan skriva under på
att barnen är vår framtid och att vi värnar framtiden.
År 1996 fanns det drygt 800 000 barn i förskole-
åldern, och av dessa deltog ungefär en halv miljon
barn i barnomsorgen.
De går på daghem, hos dagmamma, fritids, sex-
årsverksamhet eller öppen förskola. Men en del barn
står utanför. Barnomsorgen är ännu så länge endast
tillgänglig för barn vars föräldrar har arbete eller
studerar.
Förskolan utvecklas ständigt. Under 90-talet har
barnomsorgen mer och mer närmat sig skolan. Denna
inriktning är bra.
Det livslånga lärandet börjar inte längre på den
första skoldagen, utan det pågår hela livet. Den stimu-
lans till lärande som förskolan ger borde komma alla
barn till del. På sikt måste förskolan byggas ut och
omfatta alla barn som vill ha plats - oavsett vad deras
föräldrar gör. Om barnomsorgen skall upplevas rättvis
skall den vara tillgänglig för alla.
Personalen är förskolans viktigaste resurs. Väl-
utbildade och engagerade vuxna är en förutsättning
för att verksamheten skall bli så bra som vi vill att den
skall vara. Det nya internationella begreppet edu-
care, som inbegriper vård, omsorg och lärande, krä-
ver pedagogiskt kunniga och omsorgsfullt vårdande
personer.
Internationellt sett har vi en hög kvalitet på vår
barnomsorg i Sverige. Vi vill fortsätta att stå i täten.
Sedan vi började bygga ut barnomsorgen för unge-
fär 30 år sedan har vi haft två yrkeskategorier på våra
daghem, barnskötare och förskollärare. Nu ställs
större och förändrade krav på personalen. Vi behöver
därför se över personalens kompetens och anpassa
den till de nya målen. Vi behöver finna nya vägar till
utbildning som stämmer överens med dagens försko-
leverksamhet.
IT är ett exempel. De flesta som arbetar på våra
barnstugor har låg kunskap om hur barn kan utnyttja
datorer. De som har tillgång till datorer på sina barn-
stugor använder ofta programvaran som pedagogisk
handbok. Detta är inte alls tillfredsställande. Barn
skall lära sig hur de kan använda datorn för lärande,
inte hur man färglägger hus etc. Sedan kan man gi-
vetvis också spela spel och använda datorn för att
förbättra sin finmotorik.
Regeringen har i sin skrivelse till riksdagen om IT
angivit att alla som utbildar sig till lärare skall få lära
sig den nya tekniken. Detta borde även inbegripa
barnomsorgspersonal. Om förskolan skall vara ett
första steg i det livslånga lärandet är det viktigt att
datakunskap ingår från början.
Införandet av förskoleklass och ett gemensamt
måldokument med grundskolan ser jag som ett första
steg till en tioårig grundskola. Det är viktigt att för-
skolans och skolans pedagogik samverkar så att
godbitarna kan tas ur båda - för barnens bästa.
Nu diskuteras även ett måldokument för förskolan,
dvs. en läroplan för barn 1-5 år. Jag hoppas att denna
plan kommer att höja nivån ytterligare på verksamhe-
ten i förskolan.
I utredningen Att erövra omvärlden beskrivs hur
detta skall kunna ske. Stor tillit ges till högskoleutbil-
dad förskolepersonal och högskoleutbildade förskol-
lärare och fritidspedagoger. Här vill jag dock lyfta
fram andra grupper inom barnomsorgen. Erfarenhet,
tyst kunskap, är också viktig när det gäller vardagspe-
dagogik. Att lära barn under sex år handlar ju ofta om
att skapa miljöer för att väcka barns egen lust att lära.
Här handlar det mer om initiativrikedom och fantasi
än högskolepoäng. Vidareutbildade barnskötare och
fritidsledare är nog så kunniga att lära ut om exem-
pelvis natur i mulleskolan.
Vidare anser utredningen och en del andra debat-
törer att familjedaghemmens verksamhet inte är till-
räcklig för att omfattas av förskolans läroplan. Detta
känns minst sagt otidsenligt.
Sedan dagbarnvårdarna fick kollektivavtal 1976
och det blev ett yrke har verksamhetsformen utveck-
lats till att erbjuda barn verksamhet likvärdig med vad
daghemmen gör. Många föräldrar efterfrågar denna
omsorgsform, beroende på flexiblare öppettider och
mindre barngrupper. I de kommuner som i dag har
planer för förskolan genomför självklart också famil-
jedaghemmen denna verksamhet. Vid nyanställningar
kräver kommunerna utbildade dagbarnvårdare som
arbetar i grupp för att ge barnen det bästa.
Förskolan måste upplevas som rättvis. Därför
måste de olika formerna omfatta samma utvecklings-
möjligheter för barnen. Ett familjedaghem kan vara
nog så utvecklande när dagbarnvårdarna arbetar i
gruppverksamhet, har tvärgrupper och får handled-
ning i pedagogiska frågor.
För att göra detta så smidigt som möjligt vore det
bra om familjedaghemmen i en geografisk enhet or-
ganisatoriskt hörde till ett daghem med förskoleche-
fen som arbetsledare. Dagbarnvårdarna ingår då i
personalgruppen, kan vara med på personalmöten
samt genomföra planering och utvärdering tillsam-
mans med andra.
Fru talman! Det är viktigt att alla beslut som fattas
om barn i framtiden utgår från barnets behov. Både
familjedaghemmen och daghemmen kan utvecklas
och samverka.

Anf. 204 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m):
Fru talman! Jag kommer att beskriva ett antal bil-
der i Sverige 1998, och all överensstämmelse med
verkligheten är ingen tillfällighet.
Jag tänkte börja med Tomas, 19 år. För att ni skall
förstå hur funktionshindrad Tomas är skall jag läsa en
del ur ett läkarintyg: Tomas har ett neurologiskt han-
dikapp, med bl.a. cerebral pares, CP, utvecklingsför-
sening och ytterst svårbemästrad epilepsi.
Tomas går i skolan och har haft personlig assistent
i skolan, men på grund av en lagändring är det nu inte
självklart att man får ha den personliga assistenten i
skolan. Därför omprövade försäkringskassan beslutet.
Tomas mamma yttrade sig naturligtvis och förklarade
att Tomas behöver den personliga assistenten i skolan
för att klara av det hela. Försäkringskassan sade ändå
nej.
Tomas mamma överklagade då till länsrätten. Hon
skriver för Tomas räkning: Mina viktigaste skäl är
min epilepsi och mina kommunikationssvårigheter.
Såsom jag tidigare beskrivit behöver jag ständigt en
person vid min sida som kan hjälpa mig på rätt sätt
under och efter mina svåra anfall. Jag saknar tal och
kan inte heller kommunicera med tecken. Jag uttryck-
er mig på ett mycket personligt sätt med rörelser,
kroppshållning, ansiktsuttryck och ljud, som gör att
bara en person som känner mig väl kan förstå mig.
Mamman fortsätter att beskriva varför Tomas be-
höver den personliga assistenten i skolan, för att få
kontinuiteten och få en person som känner Tomas.
Tomas mamma förstod, i juli förra året, att det
skulle ta lång tid innan länsrätten tog bestämd ställ-
ning. Skolan började, och Tomas kunde inte gå i
skolan. Tomas mamma måste ta tjänstledigt och vara
hemma.
Mamman skrev till kommunen och frågade om
kommunen möjligtvis kunde stå för den personliga
assistansen, och hon fick i ett beslut svaret: Riksför-
säkringsverket anger i sina Allmänna råd 1997:2 att i
de fall assistansersättning enligt LAS inte lämnas,
t.ex. när den funktionshindrade personen vistas i sko-
lan, är inte avsikten att överföra ansvaret för personlig
assistans till kommunerna.
Prata om moment 22! Mamman kommer alltså
inte ur det här.
Tomas var hemma hela förra terminen, och först
den 15 januari i år får Tomas ett ja från länsrätten och
får sin personliga assistans. Jag undrar om man skall
behöva kämpa så här mycket för någonting som är
ganska självklart.
Fru talman! Det här är en bild ur verkligheten i ett
land där Socialdemokraterna har makten i riket, i alla
landsting utom ett och i mer än 200 av landets 288
kommuner.
Jag skall ge en snabb bild ur ett brev som jag har
fått från Gunnel, som också är funktionshindrad. Hon
skriver:
Jag har nyss fyllt 41 år, och jag vill fortsätta att le-
va ett fritt liv utan integritetshotande byråkrati, som
petar på mig och mitt privata liv ideligen. Jag vill
fortsätta att kunna lägga mig när jag är trött och gå på
toaletten utan att bli bokförd.
Varför skriver hon det här? Jo, hon skriver det
med anledning att man ändrar assistansersättningen,
schabloniserar den och lägger över de 20 första tim-
marna på kommunerna. Hon slutar: Med mycket
vänliga hälsningar från en som har lämnat kommu-
nens omsorg, servicehuset, vårdetablissemanget,
överförmynderiet, personalmöten och kafferumsskval-
ler om mitt privatliv. Numera lever jag på landet med
personlig assistans och hoppas på att få fortsätta det
här.
Fru talman! Det är ännu en bild ur verkligheten i
Socialdemokraternas Sverige, där Socialdemokraterna
har makten i riket, i alla landsting utom ett och i 200
av landets kommuner. Vad jag vill ha sagt med detta
är att det är väldigt förvånande att ett parti som hela
tiden i pamfletter och tal säger sig värna om de sva-
gaste och de mest utsatta inte lever upp till det i verk-
ligheten.
Det som kanske gör det ännu märkligare, enligt
mitt sätt att se, är att det är samma parti som anser sig
ha råd att avveckla kärnkraften, till en nota som vi
inte vet vad den kommer att bli men som vi vet kom-
mer att röra sig om tiotals miljarder kronor. Detta
parti, dvs. Socialdemokraterna, anser sig ha råd att
avveckla kärnkraften men har inte råd att se till att de
som allra mest behöver det får hjälp och stöd. Sedan
man kom till makten har man konsekvent försämrat
för de handikappade och petat i handikappreformen,
som den borgerliga regeringen genomförde. Man har
inte låtit denna reform vara i fred utan har petat och
försämrat. Man har inte gjort några förbättringar över
huvud taget.
Fru talman! Jag behöver egentligen inte säga mer,
utan de bilder som jag har gett ur verkligheten - jag
hade många fler bilder, men eftersom vi har bara sex
minuters taletid avstår jag från att beskriva dem -
talar för sig själva: Sverige behöver en annan rege-
ring, som verkligen står på de svagas sida, en regering
som ser till att inte alla behöver samhällets stöd men
en regering som ser till att de som verkligen behöver
det också får det.

Anf. 205 HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag vet, Marietta de Pourbaix-Lundin,
att det finns ouppfyllda behov. Men när vi talar om
assistansersättningen kan vi inte komma ifrån det
faktum att den socialdemokratiska regeringen har sett
till att den ekonomiska ramen för assistansersättning-
en ökar från 2 ½ miljard år 1994 till ca 7 miljarder år
2000. Om något område har fått möjlighet att expan-
dera under krisen - den kris som Marietta de Pour-
baix-Lundins parti är ansvarig för - är det just det här
området. Vi har sett till att de som har de största be-
hoven också har fått del av möjligheterna att växa och
möjligheterna att vara med i samhället i ökad ut-
sträckning.

Anf. 206 MARIETTA DE POURBAIX-
LUNDIN (m) replik:
Fru talman! Hans Karlsson kunde inte låta bli att
komma med antydningen om vad den borgerliga re-
geringen hade gjort. Jag tycker att det är dags att
Socialdemokraterna står på egna ben, efter drygt tre år
vid makten, och ansvarar för sin egen politik.
När det gäller assistansersättningen, för att ta den
konkreta sakfråga vi nu diskuterar, beslutade Social-
demokraterna förra året att de 20 första timmarna
skulle läggas över på kommunerna, men de finansie-
rade inte detta fullt ut utan det blir underskott i alla
kommuner. Vi moderater har satsat 1,7 miljarder mer
än regeringen på handikappreformen, dvs. på assi-
stansersättningen. Det är ett faktum.
(forts. 7 §)

6 § Frågestund

Anf. 207 TALMANNEN:
Vid denna frågestund kommer följande statsråd att
delta: Statsrådet Thage G Peterson, utrikesminister
Lena Hjelm-Wallén, justitieminister Laila Freivalds,
statsrådet Ylva Johansson, statsrådet Maj-Inger
Klingvall, statsrådet Thomas Östros och statsrådet
Ulrica Messing. Ni är välkomna.
Statsrådet Thage G Peterson besvarar allmänpoli-
tiska frågor. Frågorna till övriga statsråd förutsätts
beröra deras ansvarsområde i regeringen.
Ordet är fritt för frågor.
Pensionsuppgörelsen

Anf. 208 ULLA HOFFMANN (v):
Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Kling-
vall. Det gäller pensionsuppgörelsen.
Vi har i dag fått höra att pensionsuppgörelsen är
socialdemokratisk politik. Trots det har regeringen
hyrt in en lobbyfirma för att göra medborgarna mer
positiva till uppgörelsen. Det bekostas med skattebe-
talarnas pengar.
Jag tänker fortsätta på den fråga som jag ställde
tidigare i dag. Hur tänker statsrådet förklara för de
unga arbetslösa människor som inte har kommit in i
något system som ger pensionsgrundande inkomst att
detta är socialdemokratisk politik?

Anf. 209 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Fru talman! Låt mig först kommentera påståendet
om att vi skulle ha hyrt in en lobbyfirma. Det finns ett
förslag till kommunikationsplan som genomförande-
gruppen kommer att diskutera på något av sina allra
närmaste sammanträden. Ambitionen är naturligtvis
att vi skall kunna nå ut med en bra heltäckande infor-
mation till svenska folket om det reformerade pen-
sionssystemet. Det är en stor socialförsäkringsreform
- kanske den största på många år, om vi tittar bakåt.
När det sedan gäller frågan om de unga arbetslösa
vill jag säga att jag tror att det är viktigt att understry-
ka att det reformerade pensionssystemet betyder att vi
kan säkra pensionerna för framtiden för dem som är
unga i dag och för dem som kommer att gå i pension
framöver. Uppgörelsen borgar för stabila regler både
politiskt och ekonomiskt. Därmed är också alla vinna-
re i det reformerade pensionssystemet.
Vi hade en diskussion om de olika delarna i pen-
sionssystemet i förmiddags. Jag tror att Ulla Hoff-
mann fick svar under förmiddagens debatt.

Anf. 210 ULLA HOFFMANN (v):
Fru talman! Nej, jag fick inte svar på de frågor
som jag ställde då. Det gällde bl.a. de unga och ar-
betslösa som inte kan skaffa sig någon pensionsgrun-
dande inkomst.
Statsrådet säger nu att man säkrar pensionerna för
dessa människor med detta system. Det gör man fak-
tiskt inte. Systemet är baserat på livsinkomstprinci-
pen. Dessa människor blir tvingade till en garanti-
pension trots att de har arbetat.

Anf. 211 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Fru talman! Våra socialförsäkringar och det re-
formerade pensionssystemet likaväl som det nuvaran-
de pensionssystemet bygger på att man får pension
efter den inkomst man har haft under sitt liv. Nu
kommer hela livsinkomsten att räknas. Fördel-
ningsinslag i det reformerade pensionssystemet kom-
mer att mildra en del av de effekter som Ulla Hoff-
mann är ute efter.
Alla kommer självfallet att ha möjlighet att få en
garantipension - en grundtrygghet. Om man inte har
tjänat in några pensionspoäng kommer garantipensio-
nen att gälla fullt ut. Den kan också fylla på den in-
komstgrundade pension man har tjänat in.

Anf. 212 MARIE ENGSTRÖM (v):
Fru talman! I Kommun Aktuellt kan vi i dag läsa
att ständiga nedskärningar bränner ut personalen. Det
visar att det trots Perssonpengar finns mycket kvar att
göra i kommunerna.
Jag har en fråga till statsrådet Maj-Inger Klingvall
angående finansieringen av pensionssystemet. Det
visar sig att det höjda grundavdraget, som skulle
kompensera för de höjda egenavgifterna, innebär att
kommunsektorn får 11 miljarder kronor mindre. Jag
skulle vilja fråga Maj-Inger Klingvall om kommun-
sektorn kommer att kompenseras för detta, och i så
fall på vilket sätt.

Anf. 213 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Fru talman! Detta har varit klart ända sedan över-
enskommelsen gjordes den 9 januari och de fem par-
tierna valde denna finansieringslösning. Kommunerna
skall kompenseras för detta.
Vi återkommer när vi är helt klara med den tek-
niska lösningen när det gäller grundavdraget. Då kan
jag svara på detaljfrågorna.
Gränsdragning mellan Försvarsmakten och för-
svarsindustrin

Anf. 214 KARIN WEGESTÅL (s):
Fru talman! Jag skall be att få ställa en fråga till
statsrådet Peterson.
Först vill jag säga att jag är väldigt angelägen om
att vi skall kunna behålla vår svenska försvarsindustri.
Det är viktigt både för försvaret, för vår möjlighet till
samarbete med andra länder och för att vi skall kunna
behålla ett visst mått av självständighet och inte bli
beroende av ett land som i princip har monopol på
försvarsindustrin. Därför tycker jag att det är viktigt
att vi slår vakt om förtroendet för både försvarsin-
dustrin och försvaret.
Med anledning av det som har stått i pressen de
senaste dagarna vill jag gärna fråga vad regeringen
kan göra för att se till att det inte uppstår sådana
komplikationer som nu har uppstått. Det gäller perso-
ner som har en anställning i försvaret och samtidigt
uppbär arvode från försvarsindustrin. Det kan försäm-
ra förtroendet. Därför vill jag veta vad statsrådet tän-
ker göra. Vad gör regeringen för att motverka dessa
konsekvenser?

Anf. 215 Statsrådet THAGE G
PETERSON (s):
Fru talman! Jag är säker på att försvarsministern
hade velat svara på den frågan. Jag förstår att Karin
Wegestål tänker på de uppgifter som fanns i Svenska
Dagbladet i går. Med hänsyn till att det är frågor som
jag hanterade och uttalade mig om kan jag svara på
Karin Wegeståls fråga.
Jag vet ingenting om det fall som redovisades i
tidningen i går. Jag kan och vill inte kommentera det
enskilda fallet. Därför vet jag inte heller om det har
skett en sammanblandning av olika roller.
Frågeställaren Karin Wegestål är inte ensam om
att fråga. Det finns fler som har rest frågan. Jag utgår
ifrån att försvarsministern och Försvarsdepartementet
kommer att titta noga på vad det rör sig om. Det är ett
offentligt intresse att så sker.
Det som gjorde att jag ville kommentera frågan
var att det, som Karin Wegestål känner till, blev ett
herrans liv när jag i slutet av min försvarsministerpe-
riod varnade för det militärindustriella komplexet.
Gränserna mellan Försvarsmakten, militären, för-
svarsindustrin och beställaren måste vara väldigt
tydliga och klara. Jag manade till en klar rågång mel-
lan de olika intressena.
Jag utgår från att departementet granskar just den-
na fråga.

Anf. 216 KARIN WEGESTÅL (s):
Fru talman! Det som statsrådet har uppfattat är
riktigt. Det är just detta som det handlar om. I lagen
om offentliganställning står det att det är olämpligt att
man har bisysslor som kan göra att man tär på förtro-
endet för den verksamhet man representerar. Därför
menar jag att personer i ansvarig ställning som är
anställda i försvaret inte samtidigt skall kunna ha ett
uppdrag i försvarsindustrin.
Det verkar som om man i detta fall har åtgärdat
saken när man har upptäckt vad som skett. Jag undrar
vad regeringen har för möjlighet att förebygga att
sådant inträffar.

Anf. 217 Statsrådet THAGE G
PETERSON (s):
Fru talman! Detta är som sagt en principiell fråga
- det är därför jag tycker att jag kan svara på den. Det
är oerhört viktigt med en väldigt klar gränsdragning
mellan försvarsindustrin och myndigheten, dvs. i det
här fallet Försvarsmakten och Försvarets materiel-
verk, för att vi inte skall behöva misstänka att man
sitter på två stolar. Jag är inte den ende som har utta-
lat varningar på just den här punkten. En tidigare
amerikansk president var också oerhört klar i den här
frågan. Detta är alltså inte bara en svensk fråga, utan
det är en internationell fråga.
Mitt svar är alltså, återigen, att jag utgår från att
försvarsministern och Försvarsdepartementet granskar
det enskilda fall som har kommit upp. Sedan får vi se
vad resultatet av ett sådant arbete blir. I princip är
ändå Karin Wegestål och jag fullkomligt överens.
Våldet i skolan

Anf. 218 CATHARINA ELMSÄTER-
SVÄRD (m):
Fru talman! Inte ens Kristus, Buddha eller Moses
kunde ha undervisat eller utövat ledning under kaos.
Så säger bl.a. den rektor som har fått skolan i Harlem
att blomstra upp, Lorraine Monroe. Med intresse har
jag följt henne, och jag antar att också skolministern
har gjort det. Vi andra har kunnat läsa Hans Berg-
ströms tidningsartiklar de senaste dagarna.
Steget är ganska långt från Harlem till Sverige,
kan man tro. Men hur är det egentligen, när vi dagli-
gen får rapporter från vanliga svenska skolor, i vanli-
ga orter, om att våld, mobbning, respektlöshet i såväl
språk som ordning gäller? Därför vill jag fråga skol-
ministern om hon håller med om att arbetsro och
ordning i skolan höjer elevers prestationer och om
hon har några idéer eller förslag på hur man kan
komma till rätta med de här problemen.

Anf. 219 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Det är oerhört viktigt att eleverna i
skolan känner trygghet när de går till skolan. Själv-
klart måste det också gälla de lärare som arbetar i
skolan att man bemöter varandra med respekt. Krimi-
nella handlingar, t.ex. att utsätta någon för våld eller
kränkande handling, är naturligtvis kriminellt också i
skolan. Det är helt oacceptabelt att det förekommer
kriminella handlingar i skolan. Det är också helt oac-
ceptabelt att barn och vuxna i skolan ibland känner
sig otrygga eller utsätts för respektlös behandling.
Därför är det viktigt och bra att man nu i alltfler
skolor äntligen uppmärksammar detta och tar itu med
problemen. Det finns sällan några enkla lösningar om
man, som ett antal skolor har gjort, har hamnat i en
väldigt svår situation. Det är bra att man nu visar
handlingskraft och agerar och samarbetar med polis
när det är nödvändigt.
På sikt skall skolan inte bara vara trygg, lika trygg
som andra platser, utan skolan har också ett demokra-
tiskt uppdrag, att hävda, värna och utveckla våra
grundläggande demokratiska värderingar. Skolan är
ingen värdeneutral plats. Därför är skolans uppdrag
än större, att långsiktigt arbeta för att grundlägga de
demokratiska värderingarna i skolan och hos ungdo-
mar.

Anf. 220 CATHARINA ELMSÄTER-
SVÄRD (m):
Fru talman! Det är bra att skolministern och jag är
överens om att det i skolan inte råder några andra
lagar än i samhället i övrigt. Jag fick ändå inte riktigt
svar på om skolministern tycker att ordning är en stor
och viktig del i fråga om prestationer i skolan. I så fall
skulle jag vilja utveckla frågan: Om det nu inte finns
tillräckligt bra ledarskap i skolan eller man inte kan
uppnå arbetsro på annat sätt, kan skolministern då
vara öppen för att man inför någon form av omdöme
eller betyg i t.ex. ordning och uppförande?

Anf. 221 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Jag tycker att jag gav ett ganska tyd-
ligt svar på den frågan. Jag tror inte att elever har
någon möjlighet att lyckas väl med sin kunskapsut-
veckling om de inte känner sig trygga när de går till
skolan. Jag tror att det är en grundläggande förutsätt-
ning för att skolarbetet skall fungera. Därför måste det
till åtgärder i de skolor där det inte är så.
Tyvärr finns det inte någon enkel åtgärd som en
skolminister kan vidta för att skapa trygghet och re-
spektfulla relationer i samtliga skolor. De åtgärder
som är tillgängliga för riksdag och regering har vi
använt. Vi har t.ex. sedan den 1 januari en skarpare
lagstiftning när det gäller allas skyldighet att agera
mot mobbning i skolan och när det gäller rektors
ansvar.
Vi har också nyligen givit i uppdrag till nationella
utbildningsinspektörer att särskilt granska hur ledar-
skapet i skolan fungerar, och jag väntar med spänning
på slutsatserna av den granskningen.
Till sist vill jag säga att jag tror att det är litet
naivt att tro att man ens i skolan med hjälp av betyg-
sättning kan beivra kriminella handlingar.

Anf. 222 ANN-KRISTIN FØSKER (fp):
Fru talman! Jag vill ansluta till den här frågan men
vända på den och säga tvärtom. Här har vi utgått från
att det är ungdomarna som skall lära sig lag och vett.
Jag vill påstå att det också i dessa tider med brist på
personal och med personal som inte orkar alltför ofta
förekommer att personal utövar kränkande behandling
mot en hel del av våra barn och ungdomar. Det är ju
trots allt de vuxna som skall sätta upp regler och nor-
mer. Har skolministern beaktat den här frågan och
noterat att det faktiskt också pågår en omvänd krän-
kande behandling på vissa ställen? Hur agerar minis-
tern i så fall för att stävja detta?

Anf. 223 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Det är självfallet precis lika oaccepta-
belt om det förekommer mobbning eller kränkande
behandling från en lärares sida gentemot en elev. Det
är bl.a. mot den bakgrunden som vi i fråga om skolla-
gen vad gäller skyldigheten att agera och ingripa mot
mobbning, rasism och kränkande behandling har
infört att man inte bara skall ingripa om det handlar
om mobbning mellan elever, utan alla som arbetar i
skolan är numera, från den 1 januari, skyldiga att
aktivt motverka varje form av kränkande behandling,
mobbning och rasism i skolan, oavsett mellan vilka
detta förekommer.
Pensionsreformen

Anf. 224 BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Jag sökte egentligen för en liten stund
sedan möjlighet till en extrafråga om pensionsrefor-
men och kommunerna, men jag tar i stället nu tillfället
i akt att ställa en fråga till statsrådet Östros.
De fem partier som står bakom pensionsreformen
är helt överens om att den tekniska lösning som val-
des på den s.k. skatteväxlingen inte skall drabba
kommunsektorn. Detta har redan deklarerats av stats-
rådet Klingvall. Däremot brukar motståndarna till
reformen i dess helhet använda sig av denna fråga för
att svartmåla reformen som sådan, genom att måla
upp det som att antingen kommunsektorn eller den
stackars statsbudgeten skall bli av med 11 miljarder.
Det vore därför bra om någon från regeringen,
förslagsvis statsrådet Östros som sysslar med de här
frågorna, klart kunde deklarera det som statsministern
i går inte hann med på sina 45 minuter, nämligen att
det är på det viset.

Anf. 225 Statsrådet THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Om jag får börja med att recensera
debatten vill jag påpeka att flera av de partier som
höll med om pensionsuppgörelsen hade möjlighet att
säga det jag nu skall säga men inte gjorde det. Det
gäller framför allt borgerliga partier. Det är alldeles
självklart att kommunerna inte skall drabbas av över-
enskommelsen. Det är inte kommunerna som skall
finansiera en pensionsuppgörelse. Det görs inom
systemet. I samband med att vi presenterar den tek-
niska lösningen för hur vi skall kompensera egenav-
giftshöjningen inom inkomstskattesystemet har vi
också möjlighet att presentera den lösning som vi
väljer för att kompensera kommunerna.

Anf. 226 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Fru talman! Det låter alldeles utmärkt att kommu-
nerna och inte heller statskassan drabbas. Det är
ganska fantastiskt! Vem är det då som ger de här
pengarna? Jag kan tänka mig två alternativ, såvida
inte Thomas Östros är en Joe Labero i politiken. Jag
kan tänka mig att man tar pengarna från något slags
fond - det antydde centerledaren i går - kanske AP-
fonden, men det är ju faktiskt finansiellt sett detsam-
ma som att ta ett lån. Eller så kanske man tar litet
extra mycket i egenavgifter, och så använder man det
till att kompensera. Men i så fall höjer man en skatt
för att få råd att sänka en annan, och så skall vi väl
ändå inte ha det. Det är ju klassisk moderat rundgång,
att höja en skatt för att kunna sänka en annan. Så kan
det väl inte vara! Men hur är det då?

Anf. 227 Statsrådet THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Sanningen ligger rätt nära det som
Bäckström beskriver. Vi går nu från 6,95 i egenavgif-
ter till 8,47. Den höjningen är inte till för att finansie-
ra pensionsreformen, utan i överenskommelsen har en
del borgerliga partier starkt drivit att det måste finnas
egenavgifter i stället för arbetsgivaravgifter. Det har
vi kommit överens om i överenskommelsen. Det är
helt enkelt en strukturell förändring. Lars Bäckström
beskriver det som rundgång. Vad det innebär är att
man kompenseras för den här höjningen via en för-
ändring t.ex. i grundavdraget. Vi återkommer senare
med det konkreta förslaget.

Anf. 228 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Fru talman och ärade ledamöter! Ni hör själva -
man höjer en skatt för att få råd att sänka en annan,
och på så vis lyckas man öka skattekilarna i samhället.
Det är den konsekvens det får. Att skattekilarna ökar,
att skatten på arbete ökar, är väl inte bra när vi skall
få fler i arbete. Ni måste nog tänka ut någon bättre
metod. Vi skall väl inte ha ökade skattekilar, Thomas
Östros - eller?

Anf. 229 Statsrådet THOMAS ÖSTROS (s):
Fru talman! Jag har under ett och ett halvt år som
statsråd fått vänja mig vid att Vänsterpartiet allt oftare
anfaller från höger men den här gången var det en
ovanlig argumentation. Skattekilsargumentationen
skulle vi kunna ta i många olika sammanhang.
Det är inte så att den här pensionsreformen ökar
skattekilarna. Det handlar om en strukturell föränd-
ring av finansieringssystemet i förhållande till pen-
sionssystemet. Arbetsgivaravgifter kompletteras med
egenavgifter. Det kan man ha många åsikter om men
det är en överenskommelse som flera partier i denna
kammare har kommit överens om. Det är klart att det
finns en poäng i ett pensionssystem bakom vilket det
finns en bred uppslutning i riksdagens kammare.
Vänsterpartiet har inte orkat med det och inte heller
med en del andra saker. Någon skattekilsökning
handlar det alltså inte om.
Koldioxidskatten

Anf. 230 PATRIK NORINDER (m):
Fru talman! Jag har en fråga till biträdande ar-
betsmarknadsminister Ulrica Messing. Jag har ett
utdrag där statsrådet apropå koldioxidskatten uttalar
att lagen bör ändras så att man skiljer på förbränning
och förädling. Förädling skall vara skattefri, har stats-
rådet uttalat.
Den 1 juli 1997 fördubblade regeringen koldiox-
idskatten. Det har fått till följd att massaindustrin tar
ut ett högre pris för råtallolja, som det finns en be-
gränsad tillgång av. Råtalloljan förädlas bl.a. av Ari-
zona Chemical AB, ett företag i Söderhamn som
sysselsätter ungefär 200 personer. På sikt hotas dessa
200 arbetstillfällen eftersom företaget inte avser att
investera 50 miljoner kronor i Söderhamn om råtallol-
jan inte finns att tillgå till konkurrensmässigt pris.
Avser statsrådet att vidta åtgärder för att förhindra
att ett företag som Arizona Chemical avvecklar ar-
betstillfällen i Sverige?

Anf. 231 TALMANNEN:
Frågan skall ställas till den som har att handlägga
det som frågan gäller - i det här fallet skatteministern.

Anf. 232 Statsrådet THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Patrik Norinder ställde en konkret
fråga om ett företag som många gånger har varit ak-
tuellt i diskussionen om biobränslen och alternativ
användning av biobränslen. Jag känner väl till företa-
get. I många år har det pågått diskussioner med det
företaget om dess ställning. Företaget har dock över-
levt under alla år som diskussionen pågått. Det är
klart att man ser ett problem här. I och med att
biobränslen blir alltmer attraktiva kommer företagets
kostnader för användning av denna råvara att öka. Så
är ju fallet.
Från partiledardebatten i går uppfattade jag att
Patrik Norinders partiledare var mycket tydlig när det
gäller särskilda skatter för att stödja företag, t.ex.
spånskiveindustrin. Sådana skatter kunde man inte
tänka sig. Här har vi en exakt parallell till det. I detta
fall handlar det om råtallolja. Jag antar att Patrik
Norinder också här är bestämd i sin uppfattning,
nämligen att särskilda skatter för att stödja denna
industri inte är aktuella.
Det pågår en diskussion med företaget om det
finns något annat att göra men på skattesidan är alltså
inte någon åtgärd aktuell.

Anf. 233 TALMANNEN:
Jag vill påminna om det jag nyss läste upp som är
reglerna för frågestunden, nämligen att frågorna avses
beröra det ansvarsområde som respektive statsråd har
i regeringen.

Anf. 234 PATRIK NORINDER (m):
Fru talman! Jag tyckte att frågan var typisk för
Ulrica Messings område. Hon har ju uttalat att föräd-
lingen skall vara skattefri. Detta är en principfråga
men frågan har också med arbetstillfällena i Söder-
hamn att göra.
Principfrågan rör Thomas Östros område, dvs. om
vi skall använda biomassa till att förädla eller om vi
skall använda den till uppeldning. Kanske kunde jag
få ett klarläggande från Thomas Östros. Skall biomas-
sa alltså användas till uppeldning eller skall den för-
ädlas vidare?

Anf. 235 Statsrådet THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! För att det inte skall bli något miss-
förstånd vill jag säga följande. Biobränsle är skattebe-
friat. Det är alltså inte särskilt skattebelagt att använda
det.
Från skattesynpunkt skall man inte använda sär-
skilda skatter för att styra användningen så konkret
och detaljerat, för då hamnar vi i ett skattesystem som
leder till ett moras. Detta får tillväxthämmande effek-
ter i hela samhället. Det finns många önskningar från
många olika branscher och många olika företag om att
få särlösningar på skattesidan men det är inte ett sär-
skilt lyckat sätt att hantera sådana här frågor.

Anf. 236 Statsrådet THAGE G
PETERSON (s):
Fru talman! Eftersom Patrik Norinder i denna frå-
ga riktade sig till Ulrica Messing vill jag understryka
att frågestunderna inte är till för att fråga regeringsle-
damöter om vad de möjligen hittade på som riksdags-
ledamöter.
Den text som Patrik Norinder läste upp är en text i
en motion som Ulrica Messing under sin tid som
riksdagsledamot skrev under. Här är det faktiskt
skatteministerns område det gäller, och han har svarat
på frågan.
Som riksdagsledamot - det vet jag efter 30 år i
riksdagen och det gäller oss allihop - skriver man av
olika anledningar ibland under motioner. Det här är
en anledning.

Anf. 237 PATRIK NORINDER (m):
Fru talman! Vad det här gäller är faktiskt ett utta-
lande av Ulrica Messing. Jag talar alltså inte om en
motion, utan Ulrica Messing har gjort uttalandet i
fråga i sin egenskap av statsråd; detta som ett litet
förtydligande.
Självklart ställer jag mig bakom att vi inte skall ha
några skatter på det här området men vi måste hitta en
lösning i frågan om hur vi kan klara arbetstillfällena.
Det är anledningen till att jag ställde min fråga till
Ulrica Messing. Söderhamn tappar alltså
200 arbetstillfällen om det inte går att få en lösning i
detta avseende. Det finns olika alternativ men rege-
ringen har blockerat frågan. Vi kommer inte längre.
Thomas Östros vägrar att diskutera frågan vidare men
vi måste alltså hitta en lösning för att klara arbetstill-
fällena.
Polisens organisation

Anf. 238 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till Laila Frei-
valds.
Allt färre brott utreds och klaras upp. Allmänhe-
tens förtroende för polisen minskar. Polisen själv har
nu gjort en utredning om det. Ett av skälen till detta är
att allmänheten har väldigt svårt att nå fram till poli-
sen för att t.ex. anmäla brott. För att visa på proble-
met skall jag helt kort ta två exempel på vad som har
hänt i Skåne sedan det blev en ny polisorganisation.
I det ena fallet var det en affärsman som lyckades
övermanna en tjuv. Han lyckades låsa in tjuven. Se-
dan gällde det ju bara att få kontakt med polisen som
skulle komma och hämta tjuven. Först gick det inte att
komma fram till växeln. När man kom fram till växeln
blev man vidarekopplad. Det dröjde så lång tid för
polisen att inredningen hann förstöras och tjuven
måste släppas.
I det andra fallet var det en person som såg att ett
inbrott skedde. Den här personen rusade till en tele-
fonkiosk för att ringa men kopplades bara vidare för
att till slut inte få något svar.
I sådana här fall känner man att det är fel på or-
ganisationen över huvud taget. Är Laila Freivalds
beredd att omedelbart ta initiativ för att förbättra
polisens organisation och verksamhet?

Anf. 239 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Situationen är helt oacceptabel men
jag är inte säker på att man omedelbart kan hamna i
slutsatsen att det är fel på organisationen. Däremot
förefaller det att vara fel på växeln.
Vad som görs i det stora reformarbete som polisen
är mitt uppe i och som handlar om organisatoriska
förändringar, om förändringar av arbetsmetoder och
om förändringar av fördelningen av arbete mellan
olika kategorier inom polismyndigheten, är att man
säkerställer att den kompetensutveckling genomförs
som behövs för detta. Det handlar om att få pengar för
att kunna göra investeringar i den teknik som är nöd-
vändig.
Det är dock ingen tvekan om att polisen ligger litet
efter i att utnyttja modern teknik, även i och för sig
ganska traditionell teknik, och att se till att den funge-
rar på ett bra sätt.
Det finns, tyvärr, många fler exempel av det slag
som Ingbritt Irhammar kommer med och som visar att
det på en hel del håll i landet inte fungerar bra. Sam-
tidigt kan jag säga att det här är problem som polisen
faktiskt mycket intensivt arbetar med. Från regering-
ens sida har vi gett närmare anvisningar om hur vi vill
att arbetet snabbare skall föras framåt. Vi har sett till
att man får nya pengar för att kunna göra de investe-
ringar som behövs. Vi har också krävt en detaljerad
återrapportering om hur arbetet förflyter; detta för att
kunna bedöma om ytterligare något kan göras från
statsmakternas sida. Det dagliga konkreta arbetet med
att få polisen att fungera väl ligger ute på polismyn-
digheterna. Jag vet att man tar detta på största allvar.

Anf. 240 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Fru talman! Först vill jag säga att Laila Freivalds
och jag är fullständigt överens om att det är oaccepta-
belt att det kan se ut på detta sätt. Som väl är förhåller
det sig inte alltid på det sättet.
Jag menar ändå att detta är en organisationsfråga
som hänger ihop med de stora nya polismyndigheter-
na. När man ser på bemanningen av växeln är det ju
en organisationsfråga. Det är bra att regeringen följer
upp detta. Jag upplever att detta måste följas noggrant
från regeringen. Detta handlar om politikernas ansvar.
Jag tycker därför att detta krävs.

Anf. 241 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Jag håller fullkomligt med om att
detta måste följas med stor noggrannhet, både från
regeringens sida och från riksdagens sida. Det organ
som vi kan använda oss av för att verkligen utföra en
noggrann uppföljning av det hela är ju Rikspolissty-
relsen. Det är dit som vi har lämnat instruktionerna.
Rikspolisstyrelsen har säkerställt att den har resur-
ser och en egen organisation som gör det möjligt att
göra både de besiktningar som behövs av hur det
fungerar men också att vara det stödjande organet för
att få detta reformarbete att gå framåt med litet större
hastighet, så att man kommer över de övergångs-
problem som varje nyordning och varje myndighet
leder till.
Jag har precis samma brist på tålamod som vem
som helst när det gäller att man inte kommer fram till
ett bra resultat. Men samtidigt tycker jag att vi skall
ha respekt för att det är ett stort, svårt och för framti-
den viktigt arbete som polisen nu gör och att vi skall
visa litet tålamod, men naturligtvis inte på något sätt
eftersätta våra krav.
Begränsning av övertidsuttaget

Anf. 242 SONJA FRANSSON (s):
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till
statsrådet Ulrica Messing. Det är väl känt att många
människor i dag arbetar övertid. Väldigt många män-
niskor som har ett arbete arbetar oerhört mycket. Det
kan vara lämpligt under kortare tid med en viss över-
tid. Men i förlängningen ger det arbetsskador. Männi-
skor sliter ut sig. Det är ett samhälle som vi inte vill
ha. Vi har ju jobbat väldigt hårt för att vi skall få en
bättre arbetsmiljö, så att människor skall hålla sig
friska under lång tid av sitt yrkesverksamma liv.
Det pågår en omfattande diskussion ute i samhäl-
let om vi inte på något sätt skulle kunna åtgärda över-
tidsuttaget.
Jag ställer därför följande fråga till statsrådet Ul-
rica Messing: Tänker statsrådet göra något som inne-
bär att man kan begränsa övertidsuttaget?

Anf. 243 Statsrådet ULRICA
MESSING (s):
Fru talman! Jag får tacka för att jag får en fråga
som har med mitt ansvarsområde att göra.
Precis som Sonja Fransson säger finns det ett stort
övertidsuttag i vårt samhälle. Jag tycker att det är
viktigt att man får ned det. Framför allt är det olyck-
ligt att så mycket av övertiden är planerad. Men som
kammaren vet tycker jag också att arbetstiderna bör
förkortas men att ansvaret för det bör ligga på arbets-
marknadens parter. Nu ser jag i den pågående avtals-
rörelsen att just arbetstidsfrågan är en känslig fråga.
Jag tror därför att det vore olyckligt att störa förhand-
lingarna mellan arbetsmarknadens parter genom att
föreslå förändringar i arbetstidslagen nu under våren.
Jag delar alltså Sonja Franssons oro över och upp-
fattning om att vi på olika sätt måste få ned det stora
övertidsuttaget och bli bättre på att planera toppar i
produktionen och på att dela på det arbete som skall
göras. Men jag avser inte att lägga fram något förslag
till riksdagen om en ny arbetstidslagstiftning under
våren med hänsyn till den avtalsrörelse som pågår där
arbetstiderna också tar ett stort utrymme.

Anf. 244 SONJA FRANSSON (s):
Fru talman! Om statsrådet nu inte tänker lägga
fram något förslag till riksdagen undrar jag om det
finns någon annan möjlighet att påverka debatten för
att minska övertidsuttaget.

Anf. 245 Statsrådet ULRICA
MESSING (s):
Fru talman! Jag kan redan se hur politiken har på-
verkat parterna i avtalsrörelsen. Vi har haft en bred
debatt i samhället om både övertidsuttag, och hur det
påverkar möjligheterna att få ned arbetslösheten och
hur också den stora övertiden också påverkar just
arbetsmiljö och folkhälsa, och om hur snett fördelade
arbetstiderna är i dag mellan kvinnor och män på
arbetsmarknaden.
Vid de träffar som jag har med arbetsmarknadens
parter märker jag att den politiska debatten har gett
gehör. Vi kunde också se det konkret i det avtal som
Pappers träffade med Almega, där man fick igenom
en arbetstidsförkortning. Då kan vi tycka att den var
för liten och att det går för långsamt. Men jag ser det
ändå som mycket positivt eftersom man gjorde ett
ideologiskt avbräck från den inställning som man hårt
har hållit fast tidigare och då man har hävdat att ar-
betstidsfrågan inte var något som man ville diskutera i
avtalsrörelsen. Men nu har man gjort det och också
enats om en arbetstidsförkortning.
Jag har därför för avsikt att vid mina kontakter
med arbetsmarknadens parter fortsätta att lyfta fram
detta som en politisk fråga och som en viktig fråga.
Kidnappningen av ett svenskt par i Dagestan

Anf. 246 INGRID NÄSLUND (kd):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till utrikesmi-
nister Lena Hjelm-Wallén. Den gäller det unga svens-
ka paret, Paulina och Daniel Brolin som kidnappades
för ca 14 dagar sedan. Alla tycker förstås att det är en
mycket svår och bekymmersam situation.
Det som jag undrar i sammanhanget är om det har
vunnits någon klarhet i om paret befinner sig i Da-
gestan eller i Tjetjenien.
Sedan har jag även funderat litet grand över om
det är klokt att man från svensk sida, även från utri-
kesministern, uttalar att Ryssland inte kan göra så
mycket åt detta och att det är svårt för Ryssland att
påverka något i Dagestan eller i Tjetjenien. Ambassa-
dören har också sagt att paret aldrig borde ha åkt dit.
Detta kan ju ge vissa ursäkter till Ryssland när det
gäller att göra alla ansträngningar i fallet.

Anf. 247 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Det är naturligtvis en mycket tragisk
och beklaglig situation när ett ungt par på detta sätt
hålls kidnappade. Vi vet inte särskilt mycket om deras
situation. Vi fick den 14 januari en kontakt via myn-
digheterna i Dagestan dit någon hade ringt och hälsat
att paret var i livet och vid god hälsa. Det är den enda
kontakten som har varit, och det är det enda vi vet.
Det är vanligt att kidnappningar i Dagestan leder
till att man tar sig över till Tjetjenien, förmodligen
därför att de ryska myndigheterna där har ännu mind-
re möjligheter att agera. Det är något som vi måste
känna till. Det gör alla andra, och det är lika bra att vi
som svenskar också känner till att så är fallet.
Jag har ändå velat ta upp detta med den ryske utri-
kesministern, eftersom det kan finnas trådar som han
kan dra i. Jag har också behandlat frågan med den
vice försvarsministern i Polen, eftersom det finns
polska medborgare som befinner sig i en likartad
situation. Vi försöker alltså att på olika sätt skaffa
information och möjlighet till samarbete för att kom-
ma till rätta med denna situation.
Jag tycker inte att man nu behöver strö salt i såren
i fråga om att paret fanns i området över huvud taget.
Låt oss ta den diskussionen senare. Det är uppenbart
för var och en att detta är ett farligt område.

Anf. 248 INGRID NÄSLUND (kd):
Fru talman! Det var bra att jag fick höra av utri-
kesministern att man inte behöver uttala sådana saker
nu när situationen är akut. Även om det kanske inte är
så klokt att befinna sig i vissa områden är ju situatio-
nen som den är.
Jag undrar om man i en sådan här situation inte
också måste tänka sig att man skall befinna sig på
plats? Räcker det att vara i Moskva i detta fall, eller
måste folk sändas antingen till Dagestan, där det i alla
fall skedde, eller kanske vidare till Tjetjenien? Jag
tror att svenska folket, och inte minst de anhöriga,
förväntar sig att man agerar från svensk sida, även om
det är väldigt svårt.

Anf. 249 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Vi har naturligtvis en organisation för
detta på UD i Stockholm. Vi har en nära kontakt med
framför allt pingstkyrkan i Västerås, som paret Brolin
tillhör och på vars uppdrag de åkte till detta område.
Sedan är det ambassaden i Moskva som tar ett mycket
tungt ansvar. Ambassaden hade ju som bekant också
en kidnappningsaffär strax före jul, så man är där
mycket belastad med dessa frågor. Men man har där
tagit detta på stort allvar och gör stora och förtjänst-
fulla insatser.
Vi är också beredda att skicka en diplomat till Da-
gestan, om det kan vara till någon nytta. Men man
måste först bedöma nyttan innan man sänder någon,
eftersom det är farligt för alla utlänningar att vistas i
detta område.
De offentliga finanserna

Anf. 250 CARL B HAMILTON (fp):
Fru talman! Min fråga riktar sig till Thomas
Östros.
I Finansdepartementet följer man kontinuerligt de
offentliga finansernas utveckling. Man har en budge-
tavdelning, en ekonomisk avdelning och återkom-
mande redovisningar för ministrarna hur budgeten
utvecklas. Det har gått en ganska lång tid sedan sep-
tember när finansplanen lades fram. Det har blivit
sämre därför att Asienkrisen har sänkt räntorna - det
är i och för sig positivt. BNP-prognoserna har juste-
rats ned, växelkurserna har försvagats och nya utgifter
har tillkommit.
Jag vore väldigt tacksam, Thomas Östros, om jag
kunde få en redovisning för läget, saldot för de of-
fentliga finanserna i de senaste redovisningar som ni
har fått.

Anf. 251 Statsrådet THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Självklart följer Finansdepartementet
väldigt noga det som sker. Utvecklingen i östra Asien
har tagit en mer oroande vändning efterhand än vad
man först kunde bedöma. Alla länder som har den
möjligheten följer detta väldigt noga och naturligtvis
analyserar vad det kan innebära för de offentliga
finanserna. Man skall inte överdriva oron till att gälla
att det är ett stort hot mot svenska offentliga finanser.
Vi har kommit till en situation där vi har en grundläg-
gande stabilitet i våra finanser som gör att vi faktiskt
kan hantera den här typen av oväntade situationer i
vår omvärld.
Ett land som Sverige med en väldigt öppen eko-
nomi måste alltid följa och vara berett att agera när
saker och ting händer i vår omvärld. Vi lägger vår
bedömning om budgetprognoserna i samband med
vårpropositionen.

Anf. 252 CARL B HAMILTON (fp):
Fru talman! Det är inte svårt att göra marginalkal-
kyler på detta. Jag har själv gjort sådana. De visar att
det överskott som hade funnits i planerna 1998 nu är
borta med de siffror som gäller i dag utan någon
framtida försämring. För 1999 har det budgetöver-
skott som planerats bytts mot ett litet underskott.
Det är inte för mycket begärt att regeringen när det
är så långa perioder mellan budgetarna redovisar och
återkommer med något slags uppfattning om hur de
offentliga finanserna utvecklas, inte minst mot bak-
grund av att statsministern tycks ha drabbats av något
slags budgetinkontinens. Han droppar en miljard här
och en miljard där. Han droppade 3 miljarder i ett
TV-program före jul, några miljarder utanför kamma-
ren i går. Kombinationen av en försvagad ekonomisk
utveckling och ökade utgifter talar för att vi nu får
något slags klarhet i hur budgetsaldot utvecklas.

Anf. 253 Statsrådet THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Carl B Hamilton har ju erfarenheter
både som prognosmakare och som en av de ansvariga
i Finansdepartementet under den borgerliga regering-
sperioden. Jag tror att om han studerar utvecklingen
och jämför trovärdigheten i att hålla ett mycket fast
grepp om de offentliga finanserna ser han att situatio-
nen är väsensskild nu jämfört med hur den var under
Carl B Hamiltons period på Finansdepartementet. Vi
skulle aldrig någonsin hamna i en situation där vi
spelar bort det vi har vunnit under tre års mycket hårt
arbete med att sanera de offentliga finanserna, i form
av att skära ned utgifter och att höja en del skatter,
som gör att vi är på väg att få en av västvärldens star-
kaste offentliga finanser.
Självklart påverkar omvärlden även svensk eko-
nomi. Vi skall inte dramatisera den utvecklingen i
onödan. Man skall inte hoppas på att det nu händer
någonting som skulle knäcka svensk konjunktur. Vi
följer utvecklingen, den påverkar oss. Än så länge
finns det inte något skäl till någon större oro, men det
är viktigt att följa det noga.
Vill Carl B Hamilton mer noggrant diskutera bud-
getprognoserna och när de släpps föreslår jag att han
ställer en interpellation till Erik Åsbrink.

Anf. 254 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Fru talman! Jag misstänker att ni får nästan må-
natliga rapporter från Riksrevisionsverket som följer
budgetutfallen. Kan regeringen tänka sig att litet täta-
re ge oss här i riksdagen en återrapportering av vad ni
får från Riksrevionsverket?

Anf. 255 Statsrådet THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! När det gäller frågan om rapportering
rekommenderar jag en interpellation till finansminis-
tern. När det gäller själva sakfrågan, läget för Sveri-
ges offentliga finanser, är vi i en situation, vilket
också fallande långräntor i Sverige visar, där vi har ett
mycket starkt grepp om de offentliga finanserna. Om
omvärlden för ett ögonblick skulle tro att Sverige
skulle tappa greppet skulle långräntorna självfallet
sticka i väg. Det har vi varit med om förr. Vi har
upplevt det ganska brutalt. I det här läget faller
långräntorna i Sverige. Vi har mindre räntemarginal
till Tyskland än vad vi haft så långt man kan minnas.
Förtroendet för de svenska finanserna är mycket stort
från omvärldens sida. Det finns inget skäl för riksda-
gen att ha ett sämre förtroende.
Reklamskatten

Anf. 256 CARL FREDRIK GRAF (m):
Fru talman! Reklamskatteutredningen presentera-
de sitt betänkande i april förra året och drog slutsatsen
att reklamskatten är både orättvis och konkurrenss-
nedvridande. Denna uppfattning har statsrådet Östros
vid flera tillfällen uttalat att han delar, också under
förra året. Nu förväntar man sig att statsrådet skall
vara exekutiv och dra slutsatser av sina egna uppfatt-
ningar och även föreslå ett avskaffande.
När avser statsrådet att lägga fram ett förslag om
avskaffande av reklamskatten?

Anf. 257 Statsrådet THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! En skatteminister skall alltid vara ex-
ekutiv, men budgeten måste ha någonting att säga till
om i det sammanhanget. Det finns ingen möjlighet till
skattesänkningar som inte är finansierade.
Jag har tagit emot utredningen som argumenterar
att reklamskatten är det problem med. Utredningen
föreslår att den skall avskaffas. Jag instämmer i ut-
redningens analys, att reklamskatten för med sig pro-
blem, men jag ser inte nu ett budgetutrymme för att
avskaffa den. Vi måste också väga olika åtgärder mot
varandra. Det gör vi i budgetarbetet, och det kommer
vi även att göra inför vårpropositionen.

Anf. 258 CARL FREDRIK GRAF (m):
Fru talman! Det finns en aspekt till på detta. Enligt
det 6 EU-direktivet är det sannolikt på det viset att
kommissionen kan komma till slutsatsen att lagstift-
ningen inte kan vara tillåten. I de andra nordiska län-
derna avskaffade man den i samband med EU-
medlemskapet. Då är frågan om man skall vänta för
det första på att kommissionen kommer med ett påpe-
kande eller för det andra på att tryckerinäringen flyttar
sin produktion utomlands innan man drar slutsatsen,
eller om man först i efterhand konstaterar att det här
behöver vi göra med hänvisning till hur budgetläget
är. Risken är att produktionen flyttar, och då blir
budgetläget i alla fall sämre, och så får man dessutom
på sig ett påpekande från kommissionen.

Anf. 259 Statsrådet THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Självfallet skall vi föra en dialog med
EU-kommissionen i den här frågan precis om i många
andra skattefrågor. Att avskaffa reklamskatten kostar
uppemot en miljard. Jag vet att Grafs parti är berett
att låta vård, omsorg och skola betala detta. Det är
inte regeringen beredd att göra. Det finns inte i dag
något budgetutrymme för att betala reklamskatten. Jag
inser problematiken, men det får vänta till framtida
budgetarbete.

Anf. 260 CARL FREDRIK GRAF (m):
Fru talman! En korrigering. Vi har en helt annan
finansiering för avskaffande av reklamskatten. Jag
hänvisar till de motioner som vi har skrivit som up-
penbarligen statsrådet inte tagit del av.
En sista fråga: Bedömer statsrådet att det finns ett
stridaktigt förhållande mot EU:s regler i det här fal-
let? Det fick jag ingen kommentar till.

Anf. 261 Statsrådet THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Jag är inte i stånd att bedöma om det
står i strid med EU-direktiv. Däremot instämmer jag i
att det finns problem med reklamskatten, men det kan
inte vara just den frågan vi prioriterar högst av alla
när det gäller att använda de resurser som vi äntligen
får för att satsa framåt i Sverige.
Barentsrådsmötet

Anf. 262 BRITT BOHLIN (s):
Fru talman! Jag har en fråga till utrikesministern,
nyss hemkommen från ett mycket viktigt uppdrag i
Barentsrådet, där frågan om Sallaövergångens status
som internationell gränsövergång har behandlats. Det
skulle vara utomordentligt intressant att höra hur det
gick.

Anf. 263 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Jag är skyldig riksdagen ett svar på
den frågan. Det har frågats om den övergången tidiga-
re, så det var bra att jag fick den här frågan.
Nu har vi kommit så långt beträffande denna sym-
bolfråga i Barentssamarbetet att Finland och Ryssland
har träffat ett avtal om att internationell trafik över
Salla välkomnas. Det är viktigt för oss svenskar för
det är vi som haft svårigheter att passera gränsen där.
Det räcker inte bara med ett avtal, utan det måste
fysiskt finnas anläggningar, en gränsstation. Vägen
måste förbättras fram till övergången. Detta har EU-
kommissionen avsatt pengar för att klara.
Nu handlar det om att få mandatet klart mellan EU
och Ryssland. Sedan skall man börja bygga och få det
klart. Vi hoppas alla att detta skall bli klart under
1998. Jag kan inte lova det, men det är inriktningen -
1998 eller början av 1999.
Skatteväxling

Anf. 264 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Den brittiske finansministern Gordon
Brown sade i går i EU-parlamentet att hans regering
kommer att göra skatteväxling till en paradfråga under
våren. Han pekade mycket riktigt på att skatteväxling
är en framkomlig väg för att minska skatten på arbete
och för att skapa nya arbetstillfällen.
Jag vill fråga skatteministern om den svenska re-
geringen kommer att göra skatteväxling till en parad-
fråga under våren och hur man tänker samverka med
den brittiska regeringen i EU för att också där göra
skatteväxling till en paradfråga.

Anf. 265 Statsrådet THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag
verkligen uppskattar Gordon Browns och Storbritan-
niens engagemang i EU-frågorna, inte minst när det
gäller den ekonomiska politiken. Det behövs en
vänsterregering från Storbritannien som aktivt driver
EU-frågorna.
Beträffande frågan om skatteväxling tror jag att
Storbritannien skulle ha en viss nytta av att studera
Sverige. Vi är litet grand av föregångare när det gäller
att använda skatteväxling konkret och i praktiken.
Skattereformen i början av 1990-talet var ett exempel
på en mycket stor skatteväxling där energi- och mil-
jöskatter höjdes och inkomstskatter sänktes. Även
under den här mandatperioden har vi använt skatte-
växling. Införandet av avfallsskatt finansierade lättna-
der för småföretagen.
Den typen av diskussion kan vi gott föra i framti-
den, både i kammaren och med Storbritannien.

Anf. 266 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Det som skatteministern beskriver är
ju historia. Redan för ett år sedan föreslog Skatteväx-
lingskommittén bl.a. med socialdemokratisk medver-
kan - givet allt det som skatteministern nu har be-
skrivit - att man skyndsamt borde ta flera steg bl.a.
genom att tillsätta några nya utredningar och vidta
några nya åtgärder, vilket man enligt Skatteväxlings-
kommittén borde ha gjort redan förra året. Är det inte
litet genant om Storbritannien nu börjar komma förbi
oss? Där har man uppenbarligen läst Skatteväxlings-
kommitténs material noggrannare och mer offensivt
än vad skatteministern har gjort, eller hur?

Anf. 267 Statsrådet THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Det är ju väldigt bra att Storbritannien
har tagit den här typen av initiativ. Det borde var fler
europeiska länder som gör det. En av huvudslutsat-
serna i Skatteväxlingskommitténs utredning - där
Lennart Daléus var med - var ju att skatteväxling
måste ske också internationellt för att det skall funge-
ra. Ett land som Sverige som ligger väldigt långt
framme - titta på OECD-statistiken - när det gäller att
använda miljö- och energiskatter kan ju inte lämna
alla andra länder bakom sig. Då hamnar vår industri i
problem. Det finns ingen poäng i att slå ut inhemsk
industri som flyttar över gränsen till något land som
har lägre ambitioner.
Vi skall ligga före, vi skall vara inspiratörer och vi
skall hälsa nya inspiratörer välkomna, men vi skall
inte helt ensamma driva en politik när det i grund och
botten handlar om internationella frågor.
Algeriet

Anf. 268 PER LAGER (mp):
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till utrikesmi-
nistern. Vi har alla i TV sett de fruktansvärda bilderna
av de ofattbart grymma och återkommande massak-
rerna på oskyldiga människor i Algeriet. Det handlar
om flagranta brott mot mänskliga rättigheter.
Är utrikesministern beredd att ta initiativ i säker-
hetsrådet, där Sverige är representerat, till ett beslut
om en internationell tribunal för att rannsaka de skyl-
diga likt den som säkerhetsrådet beslutade om 1995 i
anledning av folkmordet i Rwanda 1994?

Anf. 269 Utrikesminister LENA HJELM-
WALÉN (s):
Fru talman! Det förekommer fasansfulla aktioner i
Algeriet. Vi fördömer gemensamt denna terrorism och
detta mördande av civila människor.
För att tydliggöra att vi är solidariska med det al-
geriska folket och att vi vill hjälpa till har vi från
svensk sida tidigare haft samtal med högt uppsatta
politiker i Algeriet. Under den senaste veckan har EU
visat att EU vill vara med och hjälpa till. Detta är ett
sätt att hantera problemet.
Säkerhetsrådet i FN har ganska svårt att agera. Det
har vi märkt när vi har tagit upp frågan i FN-
högkvarterets korridorer. Det finns länder som anser
att detta är en intern fråga för Algeriet och vill därför
inte låta säkerhetsrådet agera. Detta är alltså inte en
framkomlig väg just nu. Däremot kan FN:s kommis-
sion för de mänskliga rättigheterna vara det.

Anf. 270 PER LAGER (mp):
Fru talman! I Rwanda kom vi för sent, och vi
kommer för sent till många ställen i världen där det
pågår mer eller mindre folkmordsliknande aktioner.
Därför är det så oerhört viktigt att frågan förs upp på
säkerhetsrådets dagordning för att vi den här gången
skall kunna ligga i fas, så att vi inte kommer för sent
den här gången också.

Anf. 271 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Jag har själv uttalat mig för att det be-
hövs en undersökningskommission. Jag har talat med
min algeriska kollega om möjligheten till en interna-
tionell undersökningskommission, vilket har avvisats
från Algeriet. Då kan man kanske få algeriska myn-
digheter att själva tillsätta en undersökningskommis-
sion som har en bred sammansättning för att den
skulle få förtroende i det algeriska samhället. Just nu
är det den väg som har visat sig möjlig att gå fram på.
Visserligen har den inte varit så särskilt framkomlig,
men vägen till säkerhetsrådet är stängd. Där finns det
länder som bestämt motsätter sig detta. Det hjälper
inte att några länder är av samma mening. Det måste
fattas ett beslut som de fem permanenta länderna inte
säger nej till.
Intagningskrav till gymnasieskolan

Anf. 272 INGER DAVIDSON (kd):
Fru talman! Jag har en fråga till statsrådet Ylva
Johansson.
Från hösten gäller ju nya regler för intagning till
gymnasiet. Då måste en elev ha godkänt i svenska,
engelska och matematik för att komma in. Vi vet från
Kunskapslyftskommittén att ca 20 000 elever varje år
lämnar grundskolan utan att ha tillräckliga kunskaper
i svenska och framför allt i matematik. Lågt räknat
kan det handla om 10 000-20 000 elever som i höst
inte kommer att kunna kvalificera sig för intagning i
gymnasiet.
Vad kommer att hända med dessa ungdomar? Vil-
ken beredskap finns i regeringen? Vilka åtgärder har
vidtagits hittills?

Anf. 273 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Först vill jag säga att jag inte är fullt
lika pessimistisk som Inger Davidson är om att det
skall vara en så stor andel av en ungdomskull som
inte når tillräckliga kunskaper i grundskolan. Men den
situation som vi har är tillräckligt allvarlig. Det finns
mycket som tyder på att det ändå är en betydande
grupp elever som inte når tillräckliga kunskaper i
grundskolan.
De senaste årens ganska stora nedskärningar i
grundskolan har slagit på ett sådant sätt att det fram-
för allt är elever i behov av särskilt stöd och särskilda
insatser som har drabbats. Den viktigaste åtgärden är
därför den som regeringen redan har vidtagit, att
betala ut mer pengar till kommunerna och att ha en
sundare ekonomisk utveckling som gör det möjligt för
kommunerna att prioritera och satsa extra på de elever
som är i behov av särskilt stöd.
Det är en riktig princip att grundskolan skall ta an-
svaret för att alla barn och ungdomar skall få tillräck-
liga kunskaper för att de skall klara sig i samhället
och att detta ställs som krav för att man skall vara
behörig till ett nationellt program. Om man inte, trots
särskilda insatser, når de kunskaperna i grundskolan
finns det andra åtgärder. Hela gymnasieskolan är inte
stängd för dessa ungdomar. Det finns också möjlighe-
ter via det individuella programmet. Behörighetskra-
vet gäller de nationella programmen.

Anf. 274 INGER DAVIDSON (kd):
Fru talman! Det var inte min pessimism som det
handlade om, utan det var siffror som har redovisats
av Kunskapslyftskommittén. Tyvärr kommer det nog
att röra sig om ganska många ungdomar.
Om jag minns rätt fattades beslutet för fyra år se-
dan - det var i alla fall under den förra regeringsperi-
oden - följdes detta av att man skulle ha ett antal
kontrollstationer som förberedelse för de hårdare
kraven i gymnasiet. Bl.a. skulle utvecklingsplanerna
dokumenteras skriftligt, betyg skulle sättas tidigare,
det skulle anordnas nationella prov med jämna mel-
lanrum för att eleverna skulle få en chans att veta var
de stod och för att det skulle kunna sättas in åtgärder
på ett tidigt stadium så att fler skulle bli godkända.
Detta har ju tagits bort av den nya regeringen.
Jag undrar då: Vad har man gjort i stället? Kom-
mer dessa ungdomar att kunna utnyttja det tionde året
som finns i teorin, men som sällan utnyttjas i prakti-
ken?

Anf. 275 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Det är inte sant att den nuvarande re-
geringen har dragit in åtgärder när det gäller uppfölj-
ning och kontroll av elevernas kunskaper. Tvärtom är
det oerhört viktigt att man noga och kontinuerligt
följer elevernas kunskapsutveckling och övriga ut-
veckling i skolan.
Skolverkets granskning av hur kommunerna an-
vänder sig av de nya instrumenten visar att man i de
allra flesta fall har upprättat ett åtgärdsprogram för de
elever som hittills inte har uppnått kunskaper för
betyget Godkänd. Det är en första viktig förutsättning
för att sätta in särskilda insatser för de elever som är i
behov av särskilt stöd. En annan viktig förutsättning
är att skolorna har ekonomiska förutsättningar att göra
mindre undervisningsgrupper eller anställa specialpe-
dagoger för att ge det stöd som ungdomar behöver för
att nå upp till de kunskaper som krävs i första hand
för att klara sig i samhället och i andra hand för att
klara betygskraven och kraven i gymnasieskolan. Så
det pågår åtgärder, men jag tror ändå att det finns
anledning att följa detta noga och att vi behöver göra
ytterligare insatser för de elever som inte har nått
tillräckliga kunskaper och har svårt att nå dem. Alla
ungdomar har rätt till två år extra i grundskolan, om
de så önskar och behöver. Men det är inte alltid den
bästa lösningen.
Lärarbristen

Anf. 276 ULF MELIN (m):
Fru talman! Jag vill också ställa en fråga till
skolminister Ylva Johansson. Det gäller lärarförsörj-
ningen. Det kommer nu alltfler rapporter om att bris-
ten på utbildade lärare ökar. Här i Stockholm saknas
det i dag ungefär 1 000 lärare. Prognoserna visar att
det kommer att saknas uppemot 5 000 lärare om ett
par år. Det kommer också rapporter om att föräldrar
får gå in i undervisningen. I Solna, Salem och Enkö-
ping frågar man om föräldrar, alltifrån billackerare till
arbetslösa, vill ta över undervisning. Samtidigt har det
via kunskapslyftet försvunnit många lärare från
grundskolan och gymnasieskolan.
Min fråga till statsrådet är vilka åtgärder hon äm-
nar vidta för att den framtida lärarrekryteringen skall
tryggas.

Anf. 277 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Låt mig först ge några kommentarer
till situationen där vi redan i dag på några områden
upplever brist på lärare. Vi kan förutse att det fram-
över finns en stor risk för betydande brist på lärare.
En viktig orsak är att man under några år under 90-
talet, när Ulf Melins partikamrater satt i Utbildnings-
departementet, gjorde en felbedömning av en ny lä-
rarutbildning, den s.k. Unckelutbildningen, som inte
lyckades rekrytera studerande. Därmed blev det för
litet examinationer från lärarutbildningen. Vi märker
i dag att det har kommit ut för få examinerade lärare
under de senaste åren.
Regeringen har vidtagit de viktigaste och största
insatserna i och med att vi har påbörjat en kraftig
utbyggnad av högskolan. Den kraftiga dimensione-
ringen av lärarutbildningen är en viktig del av ut-
byggnaden av högskolan. Det behövs för att få fler
behöriga lärare.
Men jag tror också att det handlar om synen på lä-
raryrket i samhället. Här är i alla fall min bedömning
att Ulf Melins parti, som ju har uttalat att ett av de
största hindren för utveckling av skolan är kravet på
att lärare skall vara behöriga och utbildade. Den sor-
tens politiska ställningstaganden tror jag inte underlät-
tar eller ökar attraktiviteten i att påbörja en lärarut-
bildning.

Anf. 278 ULF MELIN (m):
Fru talman! Man kan nog diskutera om skolminis-
terns historiebeskrivning är korrekt. Om det hade varit
så att den borgerliga regeringen minskade resurserna,
som hon säger, varför minskade ni i så fall själva
resurserna till Lärarhögskolan i Stockholm, som ni
gjorde i budgeten för 1997? Det skulle jag gärna vilja
ha svar på.
När det sedan gäller rekrytering av lärare tror jag
det är viktigt att också andra människor kommer in i
skolan, att man också tar in kompetens utifrån. Men
jag vill bestämt förneka det som Ylva Johansson
säger, att vi säger att man inte skall ha utbildade lära-
re. Då har hon läst våra motioner ganska dåligt eller
inte alls.

Anf. 279 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Jag har läst ert programförslag som
heter Land för hoppfulla, och där uttryckte modera-
terna att ett av de största hindren för utveckling av
skolan är kravet på utbildade lärare.
Jag delar inte uppfattningen att vi behöver ha in
fler människor utan utbildning i skolan. Däremot
anser jag att vi behöver få in fler människor med
olika bakgrunder i lärarutbildningen för att de som
behöriga, utbildade lärare skall kunna ge våra barn
och ungdomar en utbildning av hög kvalitet.
När det gäller situationen på Lärarhögskolan i
Stockholm pågår det också här en utbyggnad av lä-
rarutbildningen. Tidigare har man inte klarat av att
hålla sig inom de budgetramar som man tilldelats.
Tyvärr är det detta som nu också märks.

Anf. 280 TALMANNEN:
Tiden medger inte fler frågor eller följdfrågor.
Frågestunden är avslutad.
Jag tackar regeringens ledamöter för er medver-
kan.

7 § (forts. från 5 §) Allmänpolitisk debatt
Sociala frågor (forts. från 5 §)

Anf. 281 KERSTIN HEINEMANN (fp):
Herr talman! Många talare före mig i dag har talat
om vikten av en god hälso- och sjukvård. Från Folk-
partiet har tidigare Eva Eriksson, Bo Könberg och
Barbro Westerholm tagit upp flera viktiga områden
där vi har förslag.
I mitt anförande kommer jag att ta upp ett ämne
som inte debatteras så ofta, men som utgör en stor
ofta glömd och också dåligt utnyttjad del av sjukvår-
den, nämligen omvårdnaden.
Omvårdnaden av den enskilde patienten är av stor
betydelse för en mänsklig och effektiv sjukvård. På
senare år har en rad forskningsresultat redovisats som
visar på vikten av en fungerande omvårdnad både för
att befrämja tillfrisknandet och för att patienten skall
kunna leva med en kronisk sjukdom och ändå ha en
god livskvalitet.
Prioriteringsutredningen har beskrivit omvårdnad
på följande sätt: "Omvårdnad skall tillgodose all-
mänmänskliga och personliga behov och därvid tillva-
rata individens egna resurser för att bevara eller åter-
vinna optimal hälsa, liksom att tillgodose vård i livets
slutskede. Omvårdnad går som en röd tråd genom all
vård och utgör ett komplement till behandling. Den
kräver engagemang och kunskaper såväl av naturve-
tenskaplig som humanvetenskaplig art". Med stor
säkerhet kan jag påstå att detta inte uppfylls i dag. När
besparingar inom sjukvården görs är det ofta omvård-
naden som minskar. Det sker inte heller speciellt
mycket utbildning på det här området. Ändå finns
både stora mänskliga och ekonomisk vinster att göra
genom att på rätt sätt använda de kunskaper som i dag
finns på området.
Omvårdnad hör inte enbart ihop med sjukdom
utan syftar också till att hjälpa personer att leva med
hög kvalitet trots sjukdom. Det i sin tur kräver kun-
skap om vad den sjuke själv anser vara livskvalitet.
Patienten själv måste göras delaktig i vården och
hänsyn måste tas till patientens egna upplevelser.
Kunskap är som ofta en mycket viktig del. Forsk-
ning har visat att t.ex. måltider i vårdmiljöer kan re-
duceras till att bli en fråga om att patienten får mat i
sig. Hur det sker och när det sker bestäms av vårdap-
paratens rutiner.
För att t.ex. underlätta ätandet för personer med
Parkinsons sjukdom behövs förutom kunskap om det
normala ätandet också kunskap om hur sjukdomen
påverkar förmågan att äta, hand- och armmotorik,
förmågan att tugga och svälja. Utan dessa kunskaper
finns stora risker att patientens måltider blir en pina
och känns som något obehagligt i stället för något
som man ser fram emot. Detta påverkar i högsta grad
en människas livskvalitet och därmed möjligheten att
trots svår sjukdom kunna känna en viss tillfredsstäl-
lelse med livet.
Det behövs en satsning både på ännu mer om-
vårdnadsforskning och på utbildning av all personal
inom hälso- och sjukvården. Omvårdnad handlar inte
bara om svårt sjuka människor utan också om att se
till att friska människor kan behålla hälsan.
Socialstyrelsen har beskrivit allmän och specifik
omvårdnad på följande sätt: "Allmän omvårdnad är
oberoende av sjukdom och medicinsk behandling,
medan specifik omvårdnad är relaterad till och kräver
kunskap inte bara om människans normala funktioner
utan också om den aktuella sjukdomen och dess be-
handling. För att kunna bedöma vad som i den enskil-
da situationen är god omvårdnad krävs relevanta
kunskaper på olika områden: i natur-, samhälls- och
beteendevetenskap samt humaniora. Allmän omvård-
nad utförs av all personal i hälso- och sjukvården.
Specifik omvårdnad kräver speciell kompetens".
För att kunna stärka omvårdnaden måste tydliga
mål anges. Det är en förutsättning för att omvård-
nadskvaliteten skall kunna följas upp och utvärderas.
En god kvalitet på omvårdnaden förutsätter att om-
vårdnadsfrågorna har en central roll i sjukvårdsorga-
nisationen.
På många håll i landet har man inrättat befattning-
ar som vårdutvecklingschefer, ofta disputerade sjuk-
sköterskor, som ingår i sjukhusledningen. Detta kan
vara ett av flera sätt att stärka och utveckla omvård-
naden i det dagliga arbetet i sjukvården.
Herr talman! Omvårdnad kan vara mycket. Det
kan vara att sitta bredvid en sjuk människa och ge
tröst eller bara att smeka en kind. Men det kan också
vara att ta hand om en människa med en svår sjukdom
och att med goda kunskaper om den aktuella sjukdo-
men och den enskilde patientens behov främja till-
frisknande.
Det handlar om att personalens specifika kunskap-
sområden används för att på bästa sätt hjälpa patien-
ten och om att olika yrkesgrupper kompletterar var-
andra till patientens bästa.
Vid strukturförändringar och översyn av hälso-
och sjukvården är det viktigt att både se över vården i
sin helhet och vårdens olika delar var för sig och så
att man inte medvetet eller omedvetet försämrar om-
vårdnaden i dessa sammanhang. Vårdens effektivitet
är beroende av att personal inom de olika kompeten-
sområdena fungerar optimalt inom sina ansvarsområ-
den.
Herr talman! Det är hög tid att ta till vara de kun-
skaper som finns om omvårdnad och att få fram än
mer kunskap för att vi skall få en hälso- och sjukvård
som både är mänsklig och effektiv.

Anf. 282 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Det kanske kan förefalla något
övermaga att replikera på Kerstin Heinemann. Jag har
ingen annan uppfattning än den som hon ger till känna
här. Men jag vill understryka några saker som är
viktiga.
Vi kan konstatera att vi under 90-talet har levt i en
situation med ekonomisk kris i den offentliga sektorn.
Det har skett samtidigt som det har varit en strävan att
höja kompetensen inom vården. Det är väldigt lätt att
se att detta understundom har inneburit att omvårdna-
den har fått stå tillbaka. Förhoppningen - och ambi-
tionen skall jag säga - är ju att vi nu kan ta igen detta
med de resurstillskott som både sjukvården och äldre-
omsorgen har fått och kommer att få de närmaste
åren.
Det finns kanske också anledning att i särskild
ordning titta på den här måltidsfrågan som Kerstin
Heinemann tog upp. Jag vet också att det forskas på
det området.

Anf. 283 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Herr talman! Det låter bra att även Hans Karlsson
tycker att vi måste göra något åt omvårdnadsfrågorna.
Det är bra att vi har samma syn när det gäller att det
faktiskt är så att omvårdnaden har fått stå tillbaka när
det har gällt ekonomiska besparingar och omstruktu-
reringar. Jag tror, som jag sade i mitt anförande, inte
bara att det här kostar pengar. Jag tror att det finns en
hel del att vinna på det här och på att vi tillvaratar de
kunskaper som faktiskt finns och omsätter dem i
praktiken. Det behöver inte kosta så mycket pengar.

Anf. 284 HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag ser fram emot ett fortsatt utbyte
med Kerstin Heinemann och Folkpartiet i de här frå-
gorna. Det är ju på det sättet att Socialdepartementet
nu arbetar med en handlingsplan för äldreomsorgen.
Det har ju bäring på det som Kerstin Heinemann har
talat om. Här är det viktigt att de olika delarna beak-
tas. Det handlar om utbildning. Det handlar om orga-
nisationen. Det handlar självklart om resurserna. Det
handlar också om hur vi kan garantera att en kvalitets-
säkring sker och att tillsynen fungerar. De resurstill-
skott som kommuner och landsting har fått och kom-
mer att få är inte minst viktiga i det sammanhanget.

Anf. 285 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Herr talman! Då kanske det ändå har gjort litet
nytta att jag har aktualiserat det här området. Vi skall
naturligtvis gärna samarbeta med er för att se till att
omvårdnaden beaktas betydligt mer i sjukvården och
att de kunskaper som i dag finns också omsätts i den
praktiska verkligheten. Det är viktigt för de enskilda
patienterna, men också för att vi på det viset säkert
kan göra vården mer effektiv än vad den är i dag.

Anf. 286 SYLVIA LINDGREN (s):
Herr talman! Kulturhuvudstadsåret är en möjlighet
att visa upp storstadens ljusa sidor; mångfalden, vitali-
teten och skaparkraften. Men det kommer också att
avspegla stadens svarta sidor; motsättningarna, klyf-
torna och utanförskapet. Det är en verklighet som
finns där som vi inte får blunda för. Låt oss använda
detta år, 1998, till att bryta utvecklingen mot alltmer
segregerade storstäder! Låt kulturhuvudstadsåret bli
avstamp för arbetet med den integrerade huvudstaden,
staden som är till för alla!
Stockholms demokratiska utveckling följer ett in-
ternationellt mönster där storstädernas befolkning
ökar. Klyftorna mellan olika delar i storstäderna ökar
också.
Ett starkt segregerat samhälle är ett uppdelat sam-
hälle. När de sociala spänningarna blir tillräckligt
starka, måste alltfler ägna alltmer resurser åt att skyd-
da sig och sin egendom. Den starkt segregerade sta-
den blir då en mycket sluten, övervakad och hotfull
stad för alla. Visst kan det låta som att det är en
skräckbild som målas upp. Men sanningen är att vi
har tillräckligt mycket kunskaper från andra länder för
att kunna påstå att den sociala och etniska segregatio-
nen i slutänden innebär ett hot mot tryggheten, välfär-
den och demokratin i vårt land.
Herr talman! Socialbidragen har under 90-talet
mer än fördubblats i Stockholm. 1997 beräknades
staden betala ut 1 586 miljoner kronor i socialbidrag
till ca 23 000 hushåll. I dessa hushåll är arbetslöshe-
ten bidragsgrund i knappt hälften av fallen.
I ytterligare ca 4 000 fall befinner man sig i
svenskundervisning eller arbetsmarknadsutbildning
med utbildningsbidrag som är otillräckliga för att nå
upp till socialbidragsnormen. Socialbidragsberoendet
i Stockholm visar inga tecken på att minska - trots att
sysselsättningen nu ökar i Stockholmsregionen och att
den öppna arbetslösheten har gått ned till ca 5 % för
oktober 1997.
Förklaringen är att de grupper som står längst
ifrån arbetsmarknaden, och som i allmänhet är bero-
ende av socialbidrag för sin försörjning, inte får de
nya jobb som tillkommer. Med bristande kompetens
och svag anknytning till den svenska arbetsmarknaden
står de flesta långtidsarbetslösa socialbidragstagare
längst bak i kön när arbetsgivarna skall välja arbets-
kraft.
Eftersom stora grupper av människor i storstäder-
nas miljonprogramsområden inte anses stå till arbets-
marknadens förfogande finns det ett stort mörkertal i
statistiken. De enorma skillnaderna i förvärvsfrekvens
förklaras endast till en liten del av skillnaderna i den
öppna arbetslösheten.
I början av februari förväntas Storstadsutredning-
ens slutbetänkande. Det innebär ett utmärkt tillfälle
för regeringen att ta fram en samlad storstadspolitisk
strategi. Målet måste vara att åstadkomma konkreta
förbättringar i de invandrartäta, fattiga storstadsområ-
dena där också det s.k. ohälsotalet slår oerhört hårt.
Staten måste naturligtvis samarbeta med berörda
storstadskommuner för att detta skall vara möjligt.
Kanske kan man teckna lokala utvecklingsavtal så att
statliga och kommunala pengar kan samordnas på ett
bättre sätt. I stället för tillfälliga projekt skulle då ett
mer långsiktigt arbete kunna komma igång där man
utnyttjar alla offentliga resurser på bästa sätt. Dess-
utom bör man se över gränsdragningarna mellan so-
cialbidragen, försörjningsstödet och andra ersätt-
ningssystem till den enskilde så att aktiva åtgärder
prioriteras framför passivt bidragsberoende.
Herr talman! Stockholms utveckling är viktig för
hela landet. Som vi så många gånger uttryckt skall
Stockholm inte konkurrera med andra städer i Sveri-
ge. Stockholm skall konkurrera med andra storstäder i
Europa. Regering och riksdag har ansvar för utveck-
lingen i hela landet och får inte falla för frestelsen att
se ekonomisk tillväxt och social stabilitet i Stock-
holmsregionen som en nackdel för övriga landet. En
positiv utveckling av Stockholm är till gagn för hela
vårt land, liksom kulturhuvudstadsåret för kulturell
spridning i hela landet.
Självklart måste vi ha fördelningsnycklar som gör
att insatser sätts in där de bäst behövs. Det är t.ex.
anmärkningsvärt att där brottslighet och kriminalitet
är högst riskerar vi att förlora de mest välutbildade
poliserna.
När det gäller utbildningsplatser, framför allt till
den högre utbildningen, har Stockholmsregionen
redan i dag möjlighet att ta emot fler studenter.
Vi har en uthållig miljö, t.ex. Hammarby Sjöstad.
Det är ett spännande projekt med byggande, boende
och miljömedvetande i fokus - ett projekt av synner-
ligen nationellt intresse.
Herr talman! Om vi inte lyckas bryta utvecklingen
mot allt hårdare social och etnisk segregation i de
svenska storstäderna kommer på sikt det demokratis-
ka välfärdssamhälle som vi känner att vittra sönder
inifrån. Vi har ännu tid att desarmera den tickande
bomben. Men då krävs handling också från oss i detta
hus. Tack!

I detta anförande instämde Inger Segelström,
Kristina Nordström, Sven-Åke Nygårds och Ingemar
Josefsson (alla s).

Anf. 287 SIW WITTGREN-AHL (s):
Herr talman! För ca 15 år sedan, när mina barn
ännu var små, gick vi till torget för att handla. Det var
inte så vanligt att vi gick just till vårt torg, för det
fanns inte mycket till affärer där. Men denna dag hade
jag ett ärende till just en av affärerna. Att gå till torget
var att gå över en gata, över ett spårvagnsspår och
sedan upp för en liten backe. Högt räknat gick vi 300
meter. Väl framme stannade barnen utanför affären
och lekte i sandlådan tillsammans med de barn som
redan var i sandlådan. De var inte många. Det var tre
barn, tror jag. De satt och lekte nedanför en rutschba-
na med några träpinnar och träbitar. Solen sken och
det var en vacker försommardag på ett typiskt för-
ortstorg i det s.k. miljonprogrammet.
På morgonen dagen efter, vid påklädningsritualen,
säger ett av barnen: Mamma, i går såg vi de fattiga
barnen. Jag förstod först inte vad han menade. Vis-
serligen var barnen på torget färgade, men det var inte
ovanligt att det fanns färgade barn. Det fanns på deras
dagis och i vår vardag i övrigt.
Vid närmare eftertanke kom jag att tänka på att
barnen varit med mig när vi samlat in pengar, kläder
och leksaker till människorna i Moçambique. För att
barnen verkligen skulle förstå hade jag som den ivriga
modern, visat dem genom TV när de haft reportage
från Moçambique att det var dit vi skulle skicka
pengarna, kläderna och leksakerna. Reportagen speg-
lade i regel vuxna och barn i ett krigshärjat land och
då i torftiga miljöer med våra mått mätt.
Nu trodde mina barn att vi hade varit där, när vi
hade varit på andra sidan gatan 300 meter hemifrån.
Det var gatan som skilde våra bostadsområden. Seg-
regationen i bostadsområdena skapade redan då
osynliga gränser och murar mellan människor.
Mycket har hänt i min stadsdel sedan dess. Politi-
ker både på central och kommunal nivå har engagerat
sig liksom bostadsföretagen och kommunens tjänste-
män både på central och lokal nivå. De boende har
lagt ned mycket engagemang för stadsdelens väl.
Riktade insatser har gjorts till kvinnor. Bl.a. har ett
projekt som heter kvinnoliv har vuxit fram.
Värdefulla synpunkter har kommit till stånd som
ligger till grund för det lokala hälsopolitiska program
som kommer att finnas i stadsdelen. Kvinnorna har
också tagit fram en gemensam kokbok som speglar
matrecept från olika delar av de länder man kommer
från.
Mat är en del av folkets sätt att leva. Genom kok-
boken sprider man kunskaper om det egna landet.
Kokboken är ett sätt att minska främlingskapet och
främja gemenskapen inom stadsdelen. Inom stadsde-
len har man också satsat på barnomsorg, öppen för-
skola, föräldrautbildning, babyöppet på dagis osv.
Alla barn som har kontakt med barnomsorgen och
förskoleverksamheten har språkträning, såväl de
svenska barnen som barn från andra länder. Man
språktestar alla barn. Modersmålsträning är ett viktigt
inslag. Språkets betydelse har satts i centrum.
Genom gemensamma ansträngningar från länsar-
betsnämnden, kommunen och Göteborgs folkhögsko-
la har vi fått en filial till skolan som nu kallas Kun-
skapens hus. Närheten till vuxenutbildningen minskar
avståndet både fysiskt och mentalt. För att minska den
ensidiga fysiska miljön har flerfamiljshus rivits. En
del har byggts om och ersatts av markbostäder, dvs.
radhus. Detta är några exempel från min stadsdel och
från min kommun, Göteborg, på vad man har gjort för
att komma till rätta med bostadssegregationen.
Segregationen har trots detta tilltagit under såväl
högkonjunktur som lågkonjunktur.
I min stadsdel, Biskopsgården, bor vi 23 000
människor. 1997 betalades det ut 124 miljoner i soci-
albidrag exklusive flyktingbidrag på 8 miljoner.
Kostnaderna för socialbidrag i min hemkommun
uppgår för 1997 till 1,1 miljarder i nettokostnader.
Det är alltså det som kommunen själv betalar. De
höga socialbidragskostnaderna beror i hög grad på att
de trygghetssystem vi har byggt upp bygger på att alla
människor arbetar. Att människor hamnar utanför de
ekonomiska trygghetssystemen borde vara ett ansvar
för hela Sverige och inte ett ansvar enbart för den
egna kommunens invånare.
Sverige har blivit ett mer internationellt samhälle
och vår stadsdel har blivit det globala lokalsamhället.
Utmaningen består i att ta tillvara fördelarna. Olikhe-
terna bör bli en tillgång i stället för en belastning, där
stoltheten för vårt eget bostadsområde bidrar till att
stärka den egna identiteten och samhörighetskänslan
människor emellan.
Herr talman! Garantin för demokratins säkerstäl-
lande är att människor känner delaktighet och soli-
daritet med varandra över hela Sverige.

Anf. 288 OWE HELLBERG (v) replik:
Herr talman! Det var en målande beskrivning av
Biskopsgården och dess verklighet. Det framstod på
något sätt som om det skulle vara ett etniskt problem.
Det är det verkligen inte. Det handlar ju om margina-
lisering inom alla områden på grund av arbetslöshet,
på grund av att man inte har möjlighet att söka sig
bostäder inom andra delar av Göteborgs stad. Visst är
det en klassfråga.

Anf. 289 SIW WITTGREN-AHL (s) replik:
Herr talman! Det var inte min avsikt att det skulle
framstå som ett etniskt problem. Det är det givetvis
inte. I Biskopsgården bor ju inte 100 % invandrare
eller flyktingar. Där bor inte alla typer av människor.
Det är ett klassproblem. Det vi har gemensamt, vi som
bor i vår stadsdel, är oftast att vi har låga inkomster.
Vi står utanför arbetsmarknaden.

Anf. 290 OWE HELLBERG (v) replik:
Herr talman! Det är bra att vi är överens om de-
finitionen. Det är detta som måste lyftas fram, att det
en klassfråga i första hand.
Jag är litet nyfiken. Jag känner inte till Göteborgs
stad så bra. Hur duktig är man på att fördela pengarna
mellan de olika stadsdelarna? Jag får en ganska tråkig
beskrivning av den problematiken. Får Biskopsgården
den del av kommunala medel som man skulle behö-
va?

Anf. 291 SIW WITTGREN-AHL (s) replik:
Herr talman! Owe Hellberg är välkommen till vår
stadsdel och vår kommun. Jag kan visa den. Kommu-
nen betalar i nettokostnader 1,1 miljarder i socialbi-
drag. I Biskopsgårdens kommun hade vi förra året
socialbidragskostnader i rena socialbidrag på 124
miljoner, som jag nämnde.
Jag vill minnas att vi i stadsdelen själva får ta en
kostnad om 1 300 000 kr. Vi har alltså ett fördel-
ningssystem, men en stor mängd pengar går ut i
kommunens verksamhet. Jag tycker att det vore ange-
läget att kunna fördela kostnaderna på ett annat sätt,
över hela Sverige.

Anf. 292 OWE HELLBERG (v):
Herr talman! Det byggs för litet, sade Carl Bildt i
sitt inledningsanförande i partiledardebatten. Sedan
sades det inget mer om bostadspolitiken, och övriga
partiledare nämnde över huvud taget inte bostäderna.
Självklart är det allra viktigaste för människorna
att ha ett arbete, en egen försörjning, men minst lika
viktigt är det med rätten till en god bostad till ett
rimligt pris, rätten till ett eget hem. Det är ingen
självklar rättighet i Sverige i dag, år 1998.
7 000 människor vräks varje år. Antalet hemlösa
bland psykiskt sjuka, missbrukare och andra margina-
liserade grupper representeras av ett mörkertal. Inte
ens om du studerar eller har en praktikplats med usel
betalning kan du vara säker på att få en bostad, ett
eget hem.
Tyvärr forsätter regeringen att föreslå lösningar
som gör att människor hamnar i en sådan situation.
Det allra senaste i den vägen är den s.k. sysselsätt-
ningsgarantin för ungdomar mellan 20 och 24 år, som
efter 100 dagars arbetslöshet skall kunna få en ut-
bildning eller en praktikplats i tolv månader i kom-
munal regi. Den är obligatorisk och betalas med den
fantastiska summan av 1 967 kr per månad, dvs. ca 10
kr per timme, om ungdomarna inte omfattas a-
kasseersättning.
De sätts alltså i "kommunarrest" i tolv månader
och betalas med 10 kr per timme men får ingen möj-
lighet till ett eget boende eller till egen försörjning.
Vad ger detta för signal till våra arbetslösa ungdo-
mar? Det är en skandalös behandling.
Detta är jämförligt med det som de som sitter i
fängelse får för det arbete som de utför under sin
fängelsetid. Dessutom har fängelsekunderna gratis
husrum och mat. Jag missunnar dem inte detta - det är
säkert ett bra medel för återanpassningen till samhäl-
let - men vad ger det för signaler till ungdomar som
inte gjort något fel förutom att de inte har kunnat
skaffa sig ett jobb? - Och det är banne mig inget
brott; det är ett samhällsproblem.
Herr talman! Det byggs för litet, sade Carl Bildt i
sitt inledningstal. Ja, det är alldeles sant. Det har tidi-
gare under hela 1900-talet inte byggts så litet som nu,
ca 10 000 lägenheter under 1997. Ett så lågt byggande
äventyrar naturligtvis byggkompetens och möjlighe-
terna att hålla maskinparker m.m. i gång. Det kommer
naturligtvis också att leda till en begynnande bostads-
brist i våra befolkningstäta regioner.
Det största problemet på bostadmarknaden är
dock inte att det byggs för litet utan att det är alldeles
för dyrt att bo. Boendekostnaden i hyresrätt har för-
dubblats under 90-talet. Sedan hänsyn tagits till infla-
tionen har den ökat med ca 50 %.
En industriarbetare som tjänar 16 000 kr i måna-
den betalar 37 % av sin lön i hyra för en tvårummare
byggd 1990. En undersköterska med 14 000 kr i må-
naden betalar 42 % av sin lön för samma boende. I
slutet av 80-talet var den andelen under 25 % av lö-
nen.
De största orsakerna till detta är tyvärr beslut fat-
tade i denna kammare. Den största boven är skattere-
formen, och andra är snabbare avtrappning av ränte-
bidragen, den pågående budgetbesparingen m.m.
Skattelindringar för medel- och höginkomsttagare
betalades med högre boendekostnader för alla. Under
1990-1992 höjdes hyrorna med 30-40 % i samband
med genomförandet av skattereformen.
Herr talman! Socialdemokrater och folkpartister
gjorde upp om reformen, och den stöds nu fullt ut av
moderaterna och övriga borgerliga partier. Erik Ås-
brink tycker t.o.m. att det är bra att boendet nu börjar
ge ett överskott till statskassan, så att dessa medel kan
användas till andra ändamål. Ett sådant sätt att se på
boendet och boendekostnaderna är tyvärr inte ett
uttryck för en social bostadspolitik utan bara uttryck
för en sned fördelningspolitik.
Carl Bildt vill ha förändringar av bostadspolitiken
för att få fart på byggandet. Vilket är då receptet? Jo,
allt skall lösas med skattesänkningar, och på bostads-
politikens område är det fastighetsskatten som är
roten till allt det onda.
Visserligen finns det problem med fastighetsskat-
ten i vissa boendeområden och för människor som
lever på marginalen eller har hamnat i trångmål på
annat sätt, men det är inget generellt problem, vars
lösande lindrar dyra boendekostnader eller ger alla
rätt till en bostad till ett rimligt pris.
I hyresrätt motsvarar fastighetsskatten ca 4 % av
hyran. För en trerummare som kostar 5 000 kr per
månad skulle hyran sjunka med 200 kr till 4 800 kr.
Var och en inser att en sådan lösning inte ger någon
större effekt. Det blir inga nya bostäder så länge det är
så dyrt att bo och därför inte heller något byggande
för andra än ett fåtal rika, som kan köpa sig lyxiga
bostadsrätter i attraktiva lägen i något av våra stor-
stadsområden.
Att avskaffa den statliga bostadspolitiken och tro
att den s.k. marknaden klarar behovet av en god bo-
stad till ett rimligt pris har aldrig fungerat och kom-
mer inte heller i fortsättningen att göra det.
Vänsterpartiet väntar med spänning på att vår ut-
redningsminister - förlåt, inrikesminister - och tillika
bostadsminister skall lägga fram en bostadspolitisk
proposition som går i den riktningen. Vi hoppas på
något bra, i enlighet med ordspråket att den som vän-
tar på något gott aldrig väntar för länge.

Anf. 293 HELENA FRISK (s):
Herr talman! Jag kan till att börja med glädja Owe
Hellberg med att också jag tänker tala om bostads-
politik. Det har talats alldeles för litet om dagens och
framtidens bostadspolitik, men nu kommer flera anfö-
randen i rad om detta. Vi får i varje fall vara glada för
det.
Svensk bostadspolitik har varit unik. Ingen an-
nanstans i världen har befolkningen haft möjlighet att
bo så bra som i Sverige. Den breda politiska upp-
ställning som funnits i bostadsfrågan har varit en
viktig förutsättning för att nå detta resultat. Samhället
har genom spelregler och aktivt stöd skapat förutsätt-
ningar för att förverkliga de bostadspolitiska målen.
I dag råder stor osäkerhet om boendet i framtiden.
Kraftiga hyreshöjningar och orättvisa villkor mellan
olika upplåtelseformer och bostäder av olika ålder har
bidragit till en lång rad problem.
Den första halvan av 90-talet var tuff för boende i
alla boendeformer. Skattereformen och förändringar i
bostadspolitiken gjorde det dyrare att bo för alla. De
allra senaste åren har utvecklingen sett annorlunda ut.
Hyrorna har, som Owe Hellberg sade, fortsatt att
höjas mer än inflationen, men för egnahemsägare har
boendekostnaderna de senaste åren kunnat sänkas
genom lägre räntor.
En grundläggande målsättning i svensk bostads-
politik har varit och bör även i fortsättningen vara att
de olika upplåtelseformerna ges likvärdiga ekonomis-
ka villkor. I skattereformen 1990-1991 lades särskilt
stor vikt vid en god neutralitet.
Bakom denna målsättning ligger uppfattningen att
hushållen skall ha sitt eget fria val mellan att bo i eget
hem, i bostadsrätt eller i hyresrätt. Neutraliteten är
också en viktig del i en generell bostadspolitik som
undviker att vissa grupper pekas ut. Det är ju det som
sker i många andra länder där man bygger s.k. social-
bostäder för mindre bemedlade hushåll.
De allmännyttiga bostadsföretagen spelar en cen-
tral roll i svensk bostadspolitik. De senaste årens
systemförändringar i bostadspolitiken och på kredit-
marknaden har utsatt företagen för stora påfrestning-
ar.
Många kommuner har i dag ekonomiska bekym-
mer med ett kärvt arbetsmarknadsläge och en negativ
befolkningsutveckling. Antalet tomma lägenheter
ökar, och de är fler än någonsin tidigare.
De allmännyttiga bostadsföretagen i de berörda
kommunerna är ofta svaga och har begränsade möj-
ligheter att rekonstruera företagen. Det innebär stora
kostnader för företagen, och framför allt drabbas
hyresgästerna. Någonstans måste ju kostnaden för de
tomma lägenheterna tas ut.
Min egen hemkommun Karlskoga är inget undan-
tag. Karlskoga kommun har sedan 25 år haft en nega-
tiv befolkningsutveckling. Kommunala utvecklings-
planer indikerade att vi troligtvis skulle ha en folk-
mängd på minst 50 000 invånare framemot sekelskif-
tet. I dag vet vi att folkmängden blir någonstans över
30 000 invånare.
Under årens lopp har ett antal åtgärder vidtagits
för att minska överskottet av lägenheter. De har om-
vandlats till sjukhem, kontor för kommunala förvalt-
ningar och framför allt till ett kontors- och lokalhotell
med omfattande och glädjande nog expanderande
privat verksamhet. Även en rivningsprocess har in-
letts. Trots alla åtgärder har Karlskoga kommun fort-
farande ungefär 1 000 tomma lägenheter. Då inser
man att det naturligtvis ställer till stora problem som
vi nu måste ha hjälp med att lösa.
Herr talman! När det gäller den framtida bostads-
politiken är det viktigt att vi här i Sveriges riksdag
fattar långsiktiga beslut som ger neutralitet mellan
boendeformerna och sänker kostnaderna i boendet.
Därför hoppas jag att den bostadspolitiska propositio-
nen bl.a. kommer att innehålla just sådana förslag som
tryggar och utvecklar allmännyttan och skapar rättvisa
mellan de olika boendeformerna.
Det är många som med spänning väntar på den
bostadspolitiska propositionen, och så även jag. Vi
måste sätta ned fötterna och visa att vi vill föra en
bostadspolitik värd namnet, en bostadspolitik värdig
det nya 2000-talet.
Det skall vara en politik som utnyttjar marknads-
mekanismerna och samhällets regler och inflytande så
att de sociala skillnaderna i boendet minskar i stället
för att öka. Boendekostnaderna skall sjunka i stället
för att öka. Människors egna initiativ kan lyfta bo-
stadsområden som tidigare hade låg status. Vårt sätt
att bo skall vara i samklang med ett långsiktigt eko-
logiskt perspektiv. Kort sagt: Människor skall oavsett
inkomst kunna bo med livskvalitet.

Anf. 294 OWE HELLBERG (v) replik:
Herr talman! Jag är tyvärr inte lika optimistisk
som Helena Frisk när det gäller den bostadspolitiska
propositionen, eftersom jag själv satt i den bostads-
politiska utredningen. Skattereformen nämndes. Det
fanns i den bostadspolitiska utredningen inget gehör
för att diskutera den. Det är den största faktorn för
ökade boendekostnader.
Det är moms på produktion och moms på allt när
det gäller hyran. Det gör 1 500 kr på en trerummare
för 5 000 kr. Jag föreslog rekonstruktion av kommu-
nala bolag i kris. Det kom ingen respons från Helena
Frisks partikamrater. Ni tycker att det är viktigare att
få tillbaka skattereformen i dess ursprungsskick än att
satsa på bostadspolitik. Vad har ni egentligen att
komma med?

Anf. 295 HELENA FRISK (s) replik:
Herr talman! Till skillnad från Owe Hellberg ser
jag med spänd optimism fram emot den bostadspoli-
tiska propositionen. Jag delar viss kritik som Owe
Hellberg har emot den bostadspolitiska utredningens
betänkande. Men jag hoppas att man nu under pro-
positionsskrivandet kommer att ändra vissa delar som
utredningen hade i sitt förslag.
Jag hoppas mycket på propositionen. Vi ser pro-
blemen, och vi måste åtgärda dem.

Anf. 296 OWE HELLBERG (v) replik:
Herr talman! Långsiktigheten i utredningen
sträckte sig från år 1998 till år 2000. Man skulle an-
passa sig till statsbudgeten. Det var det som gällde
och ingenting annat. Hur skall man få en långsiktighet
och en hållbarhet i en sådan politik?
När det sedan gäller förslagen får vi väl hoppas att
de är så bra, eftersom man har fördröjt dem nu snart
ett halvår, och att det kommer någonting vettigt ur
detta. Men då kan man inte försvara skattereformen,
ta bort värnskatten och titta på den problematiken
utifrån så kortsiktiga perspektiv.
Då måste man lyssna på de krafter som vill föra en
social och statlig bostadspolitik och inte på dem som
vill avskaffa den. Det var vad några av Helena Frisks
partikamrater i det närmaste föreslog.

Anf. 297 HELENA FRISK (s) replik:
Herr talman! Jag håller med om att det är oerhört
viktigt att vi får en långsiktigt hållbar bostadspolitik
som håller för framtiden. Jag tänker inte gå in på vad
som eventuellt kommer i den bostadspolitiska pro-
positionen utan förlitar mig på att förslagen i den
kommer att vara väl genomtänkta och förhoppnings-
vis också bra.
Owe Hellberg kritiserar nu socialdemokraterna i
utredningen. Det får han göra för sig. Jag håller mig
till det som jag tror på och väntar in den bostadspoli-
tiska propositionen. Vi får se vad som kommer i den.

Anf. 298 CLAES-GÖRAN BRANDIN (s):
Herr talman! Jag var litet orolig att vi inte skulle
få någon bostadspolitisk debatt här i dag. Men nu är
jag nummer tre som har tagit upp den här frågan. Det
visar väl ändå att bostadspolitiken är en viktig fråga
för oss. Jag var också orolig när jag såg talarlistan att
jag på något sätt hade hamnat fel eftersom mitt anfö-
rande kommit på det block som handlade om sociala
frågor. Men bostaden är ju en social rättighet och
ingen handelsvara, eller skall i varje fall vara det.
Bostadspolitiken kanske därför hör hemma under det
sociala blocket.
Vi socialdemokrater har tillsammans med framför
allt Centerpartiet genomfört en mycket framgångsrik
sanering av Sveriges ekonomi. I dag har vi ett helt
annorlunda ekonomiskt läge i Sverige än det som
regeringen Bildt lämnade i arv 1994. Vi kan nu på
olika sätt se resultatet av arbetet att få ordning på
statsfinanserna. Vi ser det t.ex. på räntorna. De har
sjunkit kraftigt sedan 1994. Det är viktigt både för
dem som har lån och för de företag som vill investera.
Den framgångsrika budgetsaneringen har också posi-
tiva effekter på pris- och löneutvecklingen.
Vi ser nu också hur läget på arbetsmarknaden för-
bättras i flera viktiga avseenden. Den senaste arbets-
kraftsundersökningen från SCB innehåller flera gläd-
jeämnen. Den öppna arbetslösheten har minskat.
Långtidsarbetslösheten har minskat. Inte minst kan vi
konstatera att sysselsättningen har ökat. Det är natur-
ligtvis helt otillräckligt, men ändå ett tydligt tecken på
att vi är på rätt väg när det gäller sysselsättningen.
När vi satte igång med det tuffa arbetet att få ord-
ning på ekonomin gjorde vi det med insikten att det
inte går att komma till rätta med arbetslösheten om vi
inte har ordning på ekonomin. Den finns nu goda
förutsättningar att klara målet att halvera den öppna
arbetslösheten till 4 % år 2000. Men det finns fortfa-
rande ett stort orosmoln när det gäller kampen mot
arbetslösheten. Det är byggsektorn.
Här finns det anledning att vara djupt bekymrad.
Vi kan konstatera att bara hälften av byggarbetskåren
har arbete i Sverige i dag. Regeringen lägger snart
fram en bostadspolitisk proposition. Jag kan vara
mycket tydlig när det gäller den kommande proposi-
tionen. Jag anser att det är helt nödvändigt att propo-
sitionen innehåller konkreta förslag för byggandet.
Det är många som lovprisar de fria marknadskraf-
terna. Enligt de glada marknadsanhängarnas filosofi
skulle byggandet få fart om bara räntorna var lägre.
Så hette det tidigare. Vi har inte på många år haft så
låga räntor som i dag. Men tydligen stämmer inte
teorin med verkligheten.
Det krävs därför politiska insatser för att få fart på
byggandet. Om vi inte får i gång byggandet nu är
risken väldigt stor att det blir överhettning längre
fram. Det betyder inflation och stigande priser. Det
innebär också att vi får bostadsbrist längre fram. Byg-
gandet har en stor betydelse för sysselsättningen. Att
en byggnadsarbetare har jobb leder till att tre andra
får arbete.
Herr talman! En annan viktig insats är att göra nå-
got åt det höga kostnadsläget i redan byggda bostäder.
Jag tänker på beståndet från 1988 och framåt.
Det förs för närvarande en ganska högröstad de-
batt om fastighetsskatten. Många vill sänka den, och
många vill t.o.m. avskaffa den. Det är framför allt
villaägarna som hörs i denna debatt. Jag anser att vi
måste ha en ordentlig debatt om fastighetsskatten,
eftersom den har stor, eller i alla fall en viss betydelse
för boendekostnaderna. Enligt min uppfattning finns
det ingen anledning att i dag ändra fastighetsskatten
för villaägarna. De kraftigt sjunkande räntorna har
ändå förbättrat deras ekonomiska situation mycket
påtagligt. Märkligt nog tappas detta faktum för det
mesta bort i debatten.
Däremot bör fastighetsskatten sänkas för flerfa-
miljshus och bostadsrätter. Boendekostnaden har
blivit en allt tyngre post för många i de boendefor-
merna. De har inte kunnat tillgodogöra sig ränte-
sänkningar på samma sätt som villaägare. Målet för
en socialdemokratisk bostadspolitik måste vara att
boendekostnaden skall ta en rimlig del av inkomsten.
Så är det tyvärr för långt ifrån alla i dag.
Naturligtvis skall vi ha fastighetsskatten kvar i en
eller annan form, men det är nödvändigt med en lätt-
nad, i första hand för de bostäder som är byggda 1988
och senare. Sedan tror jag att det är viktigt att man ser
över hela fastighetsskatten. Då kan vi säga att vi
kommer att uppnå målet. Alla skall ha rätt till en god
bostad till en rimlig kostnad.

I detta anförande instämde Ronny Olander och
Hans Hoff (båda s).

Anf. 299 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v):
Herr talman! De försämrade kommunala ekono-
mierna har kraftfullt förändrat möjligheterna för den
föreningsdrivna och ideella sektorns verksamhet. En
verksamhet som inte är lagreglerad har härmed fått
stryka på foten när pengarna inte har räckt. Arbetslös-
heten ligger också som ett lock över samhället och
politiken. Det tynger oss och tar i från oss förmågan
att göra något åt våra och våra barns liv. Vi tyngs
under bördan att ekonomin inte går ihop. Det här
påverkar också människors ideella engagemang.
Enligt barnkonventionens artikel 31 skall konven-
tionsstaterna erkänna barnens rätt till vila och fritid,
till lek och rekreation anpassad till barnets ålder samt
till att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet.
Konventionsstaterna skall respektera och främja bar-
nens rätt att till fullo delta i det kulturella och konst-
närliga livet och skall uppmuntra tillhandahållande av
lämpliga och lika möjligheter för kulturell och konst-
närlig verksamhet samt för rekreation och fritidsverk-
samhet. Detta förpliktar!
Flera undersökningar visar att unga längtar efter
vuxna, efter någon som tar sig tid att prata, någon som
ser dem. För detta krävs inga pengar. När klasser och
dagisgrupper blir allt större uppmärksammas
gråzonsbarnen först när de får ofullständiga betyg.
Det är precis som om ingen vill ta ansvar, och när det
är försent blir barnet ett ärende för socialtjänsten,
polisen eller kriminalvården. När tappade du ditt
medmänskliga engagemang? Tänk efter! Vad kan du
göra för att se det osynliga barnet?
Själv anser jag att vi måste ta oss tid. Vi måste ta
oss tid att se varandra, och vi måste omfördela eko-
nomin och arbetstiden. Jag tror på en sextimmarsdag.
Herr talman! Själv växte jag upp i Farsta, bland
betong, höghus och tunnelbana. Det var de lågavlöna-
de som fick en bostad där för att föda upp sina ungar.
Vi gick i överfulla skolor, och i klasserna var vi drygt
trettio. Då som nu var det bara de som utmärkte sig
som blev sedda. Många sniffade och började med
tyngre droger. Många är döda sedan länge. De litet
mer välsituerade som bodde i radhus en bit bort bil-
dade medborgargarde och höll vakt om kvällar och
nätter. Verkligheten känns igen, eller hur? Men nu
gäller det en annan del av Stockholm.
Jag var privilegierad. Vi hade släktingar på landet
och bodde där om somrarna. Jag hade föreningslivet,
Hammarbygymnasterna. Där fanns vuxna som såg
mig. Det var andra vuxna än våra föräldrar. De hade
en annan typ av engagemang, och detta har hjälpt mig
och mina kamrater att bli hela människor.
Den ideella föreningen och det medmänskliga en-
gagemanget behövs. Livskvaliteten välfärd är inte
bara ekonomi och materiell standard. Det handlar i
högsta grad om hur vi faktiskt mår. Vi måste kort och
gott bli fler som ser verkligheten och vill göra någon-
ting åt den.
Herr talman kanske redan vet att Vänsterpartiets
lösning är politiker som ser och samtalar med vanligt
folk om verkligheten vid köksborden och kommer
överens om en rättvis fördelning av den arbetade
tiden. Vi måste dela med oss av makt och inflytande,
pengarna måste fördelas mer rättvist mellan männi-
skor, och vi måste ge varandra tid att leva. Se till att
ni gör det i helgen!

I detta anförande instämde Johan Lönnroth (v).

Anf. 300 GÖRAN LINDBLAD (m):
Herr talman! Krisen är över, säger socialdemokra-
terna i sin retorik. I Sahlgrenska sjukhusets hjärtkö
väntar ca 500 patienter. Väntetiden är i genomsnitt
100 dagar, och inte högprioriterade patienter får vänta
upp till tio månader. Samtidigt uppvisar sjukhuset ett
underskott för föregående år på 500 miljoner kronor.
Jag hade tänkt ställa en fråga till statsrådet Klingvall,
men hon är ju inte här. Där frågar jag: Är det någon
annan socialdemokrat här i kammaren som har frågat
de köande sjuka om de tycker att krisen är över?
Ett antal skolor har på senare tid temporärt fått
stänga på grund av bråk, våld, knivskärningar och
allmän oordning. Är det någon socialdemokrat närva-
rande här i kammaren som har frågat elever, föräldrar
och lärare om de tycker att krisen i skolan är över?
I gårdagens Svenska Dagbladet publicerades en
SIFO-undersökning om svenskarnas inställning till
invandrare. Invandrarminister Blomberg ger sig på
budbäraren och hävdar att sådana undersökningar inte
borde göras. Undersökningen visar egentligen att
integrationen i själva verket inte fungerar. Det är inte
något nytt - Statistiska centralbyrån har gjort sådana
undersökningar under lång tid.
Vissa kommuner, särskilt storstadskommuner,
dignar under socialbidragsbördan. En stor del av
bidragen går till invandrare och flyktingar som inget
hellre vill än att få jobba och göra rätt för sig. Är det
någon socialdemokrat närvarande här i kammaren
som har frågat de nytillkomna arbetslösa förortsborna
om de tycker att krisen är över?
Herr talman! Uppräkningen skulle kunna göras
mycket längre. Den grundläggande orsaken till den
kvardröjande krisen är naturligtvis socialdemokratiskt
vanstyre. Ingrid Andersson sade tidigare här i dag att
saneringen har varit lyckosam. Jag är övertygad om
att köande patienter inte känner lika stor lycka som
Ingrid Andersson gör.
Socialdemokraternas vanstyre har gjort att Sverige
har en bestående rekordlåg sysselsättningsgrad. När
arbetslösheten är stor drabbas de senast anlända hår-
dast. Det går tre arbetslösa invandrare på varje arbets-
lös svensk.
Socialdemokratisk politik har gjort att duktiga,
initiativrika och ofta även välutbildade människor
efter några veckor i flyktingförläggningar blivit passi-
va bidragstagare. Sylvia Lindgren gjorde tidigare en
korrekt storstadsanalys men drog inte de politiska
slutsatserna. Detta är ett enormt slöseri, inte bara med
pengar utan även med mänskliga resurser.
Redan med dagens rigida system är företagsamhe-
ten bland invandrare relativt sett större än bland
svenskar. Med en avreglering av arbetsrätten och en
rimligare beskattning skulle många duktiga invandrar-
företagare våga anställa och expandera. Då skulle
t.ex. det bosniska par som intervjuades på flytande
svenska i TV 2 i går få möjlighet att äntligen få ett
riktigt arbete och försörja sig själva.
Ett annat exempel på socialdemokratiskt krisska-
pande är vården, eller snarare bristen på vård, av
psykiskt sjuka. De psykiskt sjuka, herr talman, utgör
en av de allra mest sårbara och värst utsatta grupperna
i samhället. Stig Sandström påstod felaktigt här tidi-
gare i dag att vi moderater genom att återinföra vård-
garantin skulle ställa psykiskt sjuka mot andra grup-
per. Det är precis tvärtom.
I dag administrerar socialdemokratiska politiker
en ålderdomlig administration som kraftigt missgyn-
nar de svaga och sjuka. I missriktad välvilja har men-
talsjukhusen tömts nästan helt. De psykiskt sjuka
skulle integreras i samhället, bo i eget boende och
slussas ut. Misslyckandet har blivit nästan totalt. Ge-
nast slog fördomarna till. Vi vill inte bo grannar med
en galning, är kanske inte ett vanligt utrop. Men inte
desto mindre blir svårt sjuka personer vräkta av all-
männyttiga bostadsföretag.
Den s.k. psykädel har överlåtit ansvaret till kom-
munerna och socialtjänsten, där man inte har någon
som helst erfarenhet av psykiatrisk verksamhet. Van-
lig behandling och samtal biter inte på svår psykisk
sjukdom. Samtidigt är lagstiftningen vad avser psyki-
atrisk vård så bristfällig att svårt sjuka människor
släpps ut vind för våg i samhället till ett liv i misär.
Ett samhälle som inte kan värna sina svagaste och
mest utsatta är inte längre ett humant kultursamhälle.
Herr talman! I går framförde statsministern i ralje-
rande ton att vi moderater inte skulle kunna klara mer
resurser till vård, omsorg och skola samtidigt som vi
sänker skatten. Han har antagligen inte läst på till-
räckligt. Vi moderater vill att kommuner och lands-
ting i stället skall koncentrera sig på kärnverksamhe-
ten och prioritera sådant som just vård, omsorg och
skola.
Besparingar får göras på kringverksamheter. T.ex.
bör kommunala bolag säljas ut eller avvecklas. Detta
gäller även de stora kommunala bostadsbestånden. I
många kommuner skulle en utförsäljning av bolag
kunna ge ett rejält överskott som skulle kunna använ-
das till t.ex. amorteringar av lån. Bara besparingen i
ränta på de lånen skulle göra att det blev utrymme för
kommunala skattesänkningar.
Dessutom skulle enbart sänkningen av kommunal-
skatten med en krona innebära en besparing i transfe-
reringarna på två miljarder. Det är häpnadsväckande
att majoriteten hela tiden försöker abdikera från sitt
sociala och politiska ansvar.
Socialdemokraterna har majoritet i alla landsting
utom ett. Man har också majoritet i nära tre fjärdede-
lar av landets kommuner. Ansvaret för utslagna, bag
ladies, köande sjuka, vanvårdade åldringar och obe-
handlade ätstörningspatienter vilar tungt över den
abdikerande socialdemokratin. Det gäller att på såväl
statlig som kommunal nivå bryta den dåliga spiralen
av höga skatter, hög arbetslöshet och höga bidrag.
Herr talman! Grundbulten för att kunna bibehålla
en för ett kultursamhälle anständig nivå på omhänder-
tagandet av våra allra svagaste är naturligtvis att sti-
mulera sysselsättningen, med andra ord att ge förut-
sättningar för verkliga jobb.

Anf. 301 SIW WITTGREN-AHL (s) replik:
Herr talman! Jag begärde ordet för att Göran
Lindblad frågade om det fanns några närvarande
socialdemokrater som hade frågat förortsborna vad de
ville ha. Givetvis har vi gjort det.
Om man frågar förortsborna i t.ex. min stadsdel,
Biskopsgården, vad de vill ha, säger de att de vill ha
mer pengar till äldreomsorgen. Då säger jag att man
kan få det genom det socialdemokratiska budgetför-
slaget. Men man kan också välja det moderata, och då
kan man få sänkt skatt. Den sänkta inkomstskatten går
vid 17 200 kr. Då blir alla undersköterskor och
vårdbiträden väldigt glada, eftersom de inte har någon
statlig inkomstskatt. Men ni tänker sänka kommunal-
skatten, och den går bl.a. till vård och omsorg.
Då undrar jag vilka pengar ni skall tillföra till vård
och omsorg. Det är ju de kommunala pengarna ni
skall ta.

Anf. 302 GÖRAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Jag är inte säker på att Siw Wittgren-
Ahl lyssnade ordentligt på vad jag sade. Jag sade
nämligen att genom att sälja ut kommunala bolag och
använda den vinsten till att amortera de lån som
kommunen har - i det här fallet talar vi om Göteborgs
kommun - får man ett utrymme där bara räntekostna-
den räcker till den sänkta kommunalskatten.
För övrigt avser vi att prioritera just vård, omsorg
och skola.

Anf. 303 SIW WITTGREN-AHL (s) replik:
Fru talman! Jag vill fortfarande ha svar på min
fråga. Ni säger att ni skall sänka den kommunala
inkomstskatten för låg- och medelinkomsttagarna.
Hur skall det gå till?
De som bor i de kommunala bostadsföretagen i
Göteborg vill inte bli sålda. Den undersökningen är
gjord. De som bor i de privat ägda husen i Göteborg
vill däremot bli bostadsrätter. Eftersom vi båda är
politiker och jobbar på folkets uppdrag, undrar jag
varför ni skall gå emot folket i Göteborg. De vill inte
bli sålda till privata ägare.

Anf. 304 GÖRAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Talar man om kommuner i största
allmänhet är jag alldeles övertygad om att det gäller
att så fort som möjligt avveckla så mycket som möj-
ligt av bostadsägandet. För en del kommuner innebär
det en stor förlustverksamhet. Det hörde vi om här i
kammaren tidigare. För andra kommuner innebär det
en vinstverksamhet. Men det är inte meningen att man
skall spela Monopol med skattebetalarnas pengar. Det
är bättre att andra sköter detta.
När det gäller skatten i Göteborg, Siw Wittgren-
Ahl, förhåller det sig så att genom att sälja ut ett antal
vinstgivande kommunala bolag kan Göteborgs stad
betala av på sina lån och därigenom få ett varaktigt
utrymme varje år. Dessa pengar går nu till räntor, men
kan i stället användas till skattesänkningar.

Anf. 305 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att Göran Lindblad skulle
ha en mer ödmjuk inställning till den politik som har
förts under det här decenniet. Det är lätt att prata om
vanstyre och att vi har abdikerat. Jag trodde egentli-
gen att vi visste vad som hände under perioden 1991-
1994. Om statsskulden är dubblerad, budgetunder-
skottet tredubblat, arbetslösheten fyrdubblad och
långtidsarbetslösheten femdubblad är det inte så lätt.
Nu har vi en situation där den ekonomiska krisen är
över. Men vi har saker som skall åtgärdas i samhället.
Jag tycker att dessa dagar har visat var socialde-
mokratin står när det gäller vård, omsorg och skola.
Det är stora och högprioriterade områden. Men vi
skall ha bidrag efter skattekraft.

Anf. 306 GÖRAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Ronny Olander säger att de här da-
garna har visat var socialdemokraterna står. Det visar
sig att när det gäller vård och omsorg står man vid
sidan av. Man tar inget ansvar för förhållandena ute i
landstingen och kommunerna. Det har framkommit
väldigt tydligt i debatten här i dag. Man försöker
faktiskt sätta sig i opposition till sin egen politik. Det
tycker jag är häpnadsväckande.

Anf. 307 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! Ödmjukheten infann sig inte. Jag hade
i och för sig inte väntat mig det heller. Under de här
två dagarna har moderaterna inte pratat om dynamiska
effekter, men det är exakt samma försöksmodell som
ni i mycket stora drag hade ett stort ansvar för 1991-
1994. Det kan ni inte abdikera från. Jag vill inte an-
vända ordet vanstyre, eftersom jag är en alldeles för
stor anhängare till demokratin och dess olika spelreg-
ler. Var åtminstone någorlunda ärlig i debatten!
De pengar som vi nu har lyckats få ihop - och det
är inte bara vi, utan många partier har bidragit till de
s.k. Perssonpengarna på 16 miljarder - är destinerade
till vård, omsorg och skola. Det är inte helt fel med
litet ödmjukhet i debatten ibland.

Anf. 308 GÖRAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Jag vill säga till Ronny Olander att vi
faktiskt inte lanserar någon försöksverksamhet. Vi
sätter den enskilda människan i centrum. Vi vill göra
det möjligt för enskilda patienter att få valfrihet och
makt. Det skall inte sitta beskäftiga politiker i lands-
ting och kommuner och här i riksdagen och bestäm-
ma.

Anf. 309 ANITA JÖNSSON (s):
Fru talman! För drygt en månad sedan fattade
riksdagen beslut om en ny integrationspolitik.
Det svenska samhället präglas i dag av en mång-
fald av kulturer, religioner, språk och livserfarenheter.
Det måste vi alla inse och lära oss att leva med. I dag
kan vi än mindre än tidigare bygga vårt samhälle på
att stänga ute och hålla borta. Det handlar om hur
medmänsklighet och samhällsgemenskap skall över-
leva i en värld där nationsgränserna suddas ut. I fram-
tiden kommer framgångsrika samhällen att vara de
som möter omvärlden och människor från andra kul-
turer med ett öppet sinne, nyfikenhet och kamratskap.
Det är mot den bakgrunden man skall se det beslut
som riksdagen nyligen fattade. Rubriken på regering-
ens proposition, och på det betänkande om proposi-
tionen som riksdagen beslutade om, sammanfattar på
ett bra sätt vad det handlar om: Från invandrarpolitik
till integrationspolitik.
Huvudinriktningen i den nya politiken är att det
endast är under de två första åren, eller i särskilda fall
tre åren, som det skall finnas en speciell politik riktad
mot invandrare som grupp.
Vi måste i ökad utsträckning se till att den generel-
la politiken, den politik som gäller alla medborgare,
också verkligen når invandrarna. Målet för den nya
integrationspolitiken är klart: Rätten till arbete, social
trygghet och ekonomisk rättvisa skall gälla alla, obe-
roende av vilket land man kommer från.
Det har under veckan presenterats två olika under-
sökningar som ger svar på hur vi som bor i Sverige
ser på invandrare.
Den första undersökningen gjordes i Stockholm
och handlar om stockholmarnas attityder till integra-
tion och segregation. Resultatet av undersökningen
visar att drygt åtta av tio stockholmare tycker att det
är bra att det i Stockholm bor människor från många
olika kulturer. Undersökningen bygger på drygt 3 000
telefonintervjuer och genomfördes under november-
december förra året. Nio av tio stockholmare anser att
det är rätt av Stockholms stad att arbeta med ett integ-
rationsprogram, och nästan åtta av tio tror på kommu-
nens möjligheter att skapa ökad integration.
Resultatet bekräftar att insatserna för att motverka
segregation är riktiga och att de har ett starkt stöd hos
befolkningen, sade borgarrådet Lars Rådh i en kom-
mentar med anledning av undersökningen.
Jag tycker att detta visar att ett aktivt politiskt ar-
bete ute i kommunerna med integrationspolitik, ett
arbete som har sin bas i den generella politiken och
som tar ansats i den egna vardagen, ger framgång. Det
är nu viktigt att följa vad som händer runt om i våra
kommuner. Den nya myndigheten, integrationsmyn-
digheten som inrättas i juni, får här en viktig uppgift i
att följa upp, vara pådrivande och kunskapsbas för
andra som arbetar med dessa frågor.
Den andra undersökningen, en SIFO-
undersökning, visade däremot att det i dag är fler än
tidigare som har en negativ inställning till invandrare.
Nu kan alltid den här typen av attitydundersök-
ningar ifrågasättas, bl.a. utifrån det sätt på vilket frå-
gorna formuleras och ställs, vilket urval som används
och just i det här fallet inte minst: Vad menas med
invandrare? Frågor om folks inställning till invandrare
är alltså behäftade med inbyggda oklarheter som
medför att svaren blir ytterst svåra att tolka. Oberoen-
de av detta och av vilka felkällor som ryms i under-
sökningarna måste vi alla vara aktiva i debatten om att
slå vakt om människovärdet och en humanistisk
grundsyn i samhället.
Under senare år med kris i ekonomin och minskad
arbetsmarknad har många människor känt att de inte
behövs i samhället. Detta skapar rädda människor.
Den som blir arbetslös riskerar att känna sig utanför.
För den enskilde innebär arbetslösheten en sämre
livskvalitet och väsentligt mindre möjligheter att
förverkliga sina livsprojekt. Arbetslösheten skapar
inkomstskillnader, oro och ångest. Den stänger män-
niskor ute. Den ökar misstron och vanmakten. Den
ökar klyftorna och orättvisorna. Människors idéer,
erfarenheter och kunnighet tas inte till vara trots att
det finns arbetsuppgifter.
Den främlingsfientlighet som vi ser i dag kan få
grogrund i denna rädsla och maktlöshet. Därför måste
vi på alla plan arbeta med att få människor att känna
tilltro till det svenska samhället. Här är regeringens
resultat när det gäller att få ordning på statens finanser
av väldigt stor betydelse.
Olof Palme sade i en radiointervju för drygt 20 år
sedan: "Den framtid vi kan skönja kommer att föra
med sig mycket av påfrestningar och svårigheter, när
vi svenskar skall anpassa oss till en förändrad verk-
lighet. Men skall vi kunna överleva måste vi lära oss
att leva tillsammans med andra."
Jag tycker att det finns anledning att i dag ta fasta
på dessa ord och inte slå oss till ro. Det handlar om
Sveriges överlevnad som ett öppet samhälle med
trygghet för var och en av oss. Det handlar om hur
medmänsklighet och samhällsgemenskap skall över-
leva i en värld där gränser suddas ut.
Jag möter ofta människor som har synpunkter på
hur flykting- och integrationspolitiken kan göras bätt-
re, och dem tar jag naturligtvis till mig. Men jag mö-
ter även i dessa frågor främlingsfientlighet och en stor
intolerans mot dem som invandrat till Sverige. Jag
kan konstatera att det ofta finns en stor okunskap
bakom som delvis kan förklara inställningen, men
tyvärr även en mycket egoistisk grundsyn.
Socialdemokraterna har alltid slagit vakt om soli-
daritet. Då vi nu har fått känna av svåra ekonomiska
uppoffringar är det än viktigare att vi vågar ta debat-
ten - på arbetsplatser, i fackliga organisationer, på
möten, bland våra vänner - med kunskap och argu-
ment förankrade i grundläggande värderingar om
solidaritet och humanism.
Vi som tror på dessa värden måste höras för att slå
tillbaka mot de högljudda rasisterna. Samhället måste
vara tydligt när det ser yttringar som nazistsymboler,
heil-hälsningar och andra attribut som har sin grund i
nazismen. Du, jag, polisen och skolan - var detta än
förekommer skall vi ingripa. Vi skall inte vara tysta
och låta detta avskum få smutsa ned det demokratiska
och solidariska samhälle som vi har byggt upp.
Jag vill att mina barn och barnbarn skall få växa
upp i ett samhälle där vi alltid har råd med solidaritet
och kan möta varandra med tolerans.

Anf. 310 GÖRAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Man kan instämma i väldigt mycket
av det som Anita Jönsson här framförde. Jag skulle
bara vilja fråga: Tycker Anita Jönsson liksom jag att
den enskilt viktigaste faktorn när det gäller att klara
av integrationen är att se till att få arbete åt våra in-
vandrare?

Anf. 311 ANITA JÖNSSON (s) replik:
Fru talman! Socialdemokraterna har under den se-
naste valperioden drivit en politik som siktar mot att
ge människor ett arbete, eftersom detta är grunden för
välfärden. Det är det vi gemensamt arbetar samman
som vi sedan har möjlighet att fördela. Då blir natur-
ligtvis mitt svar att även för dessa grupper är att skapa
arbeten den allra viktigaste frågan.

Anf. 312 HANS HOFF (s):
Fru talman! Varje dag mobbas och förnedras runt
hundra tusen barn och ungdomar under sin skoldag i
Sverige. Det finns ett mörkertal, vilket gör att den
exakta siffran är svår att fastställa med säkerhet.
Vad är då orsaken till att ett barn mobbas och att
barnets vardag närmast är att betrakta som en skräck-
ens upplevelse? Möjligen är orsaken för något barn
att mamman inte har råd att köpa de kläder som just
för tillfället är allra mest populära. Kanske finns det
inte någon orsak alls. Vad det än är som anförs som
försvar av och orsak till dessa handlingar är handling-
arna helt oacceptabla.
Det är inte bara barn som utsätts för mobbning. En
undersökning som gjordes 1995 av Statistiska cent-
ralbyrån och Arbetarskyddsstyrelsen visar att ca
260 000 arbetstagare är utsatta för mobbning av sina
arbetskamrater eller chefer.
Fru talman! Det saknas inte lagstiftning för att
komma till rätta med mobbning. Så sent som den 12
december 1997 beslutade riksdagen om en skärpning
av skollagen vad avser mobbning. I arbetsmiljölagen
finns ett långtgående ansvar för arbetsgivaren vad
avser den psykosociala arbetsmiljön. Detta är bra,
men det räcker inte. Endast kombinationen av lag-
stiftning och en allmän attityd i samhället mot krän-
kande av andra människor kan få trakasserierna att
upphöra. Vi måste se och våga agera i vardagen.
Fru talman! Jag skall beskriva en bild ur vardagen
i Sverige.
Prästen i Slöinge församling, som jag tillhör, heter
Per Engström. Vid en predikan beskrev han hur han
tvekade att agera i vardagen. Han hade varit på ett
möte i Falkenberg. Efter mötet stannade han till vid
korvkiosken för att köpa en korv. Framför honom
stod ett flertal personer i samma ärende.
En något berusad man kommer cyklande. Mannen
kör emot trottoarkanten och faller hårt med huvudet
mot den asfalterade trottoaren och blir liggande. Ing-
en i kön reagerar, inte heller Per. Han tänkte och
sannolikt tänkte de övriga också att någon väl måste
göra något.
Tiden går och de flesta i korvkön skruvar på sig.
Per, som nu tänkt igenom situationen och kalkylerat
med att någon i kön kanske vet att han är präst och
därmed näst intill skyldig att göra något för sin nästa,
går fram till mannen och hjälper honom. Inte spontant
och självklart, utan efter ett övervägande. Per hör hur
en lättnadens suck kommer från de övriga i korvkön.
Han gjorde det vi tvekade att göra, att hjälpa en
människa i nöd.
Denna och liknande situationer, där människor är i
behov av hjälp och omgivningen tvekar, är sannolikt
inte en ovanlig bild av vardagen i Sverige. Denna
händelse och andra händelser från vardagen kan vara
goda exempel att använda i ett nödvändigt arbete med
att sätta fokus på frågor som berör vårt agerande
gentemot varandra som medmänniskor.
Ytterst, fru talman, handlar detta om hur sam-
hällsklimatet skall utveckla sig i framtiden. Blir det
till ett samhälle där människor bryr sig om och värnar
varandra eller till ett samhälle där var och en endast
bryr sig om sig själv och sin familj?
Fru talman! Det räcker inte med lagstiftning,
handlingsplaner och policydokument. Frågan har ett
mycket större djup. Människor är inte isolerade från
varandra. Vi är för evigt sammanbundna som med-
lemmar i samma familj, i samma samhälle, i samma
värld, och vi har ett ansvar för varandra.
Alla människors lika värde, varje människas
okränkbarhet får aldrig reduceras till tomma fraser.
Skall vi komma till rätta med de grundläggande pro-
blemen med att människor i vårt land utsätts för
kränkning och förnedring, att en människa lämnas
utan en hjälpande hand när den handen så väl behövs,
måste vi som medmänniskor se och våga agera i var-
dagen.
Vi måste vägra att titta bort när orätt begås. Vi
måste hjälpa vår nästa. Vi måste bry oss om varandra.
Detta kan verka som självklarheter. Men det är enligt
min uppfattning inte självklarheter i dag.
Vi kan inte längre blunda. Vi kan inte längre se
bort eller tänka att det där får någon annan sköta. Vi
måste som medmänniskor se och våga agera i varda-
gen oavsett om det gäller att ett barn eller en arbets-
kamrat blir mobbad eller att en av droger utslagen
människa ligger skadad i rännstenen.
Fru talman! Om vi som politiker under 1998 vid
arbetsplatsbesök, i debattartiklar och vid partimöten
skulle uppmärksamma dessa frågor är jag övertygad
om att situationen för många av de människor som i
dag utsätts för förnedring skulle kunna förändras. Det
skulle kunna föra oss en bra bit på väg mot ett samhäl-
le där alla känner sig trygga i vardagen.
Övriga frågor

Anf. 313 LENNART DALÉUS (c):
Fru talman! Vi står i dag inför en förändring av
miljöarbetet på många olika sätt. Vi har i dag ett
mycket större och tydligare engagemang i det lokala
miljöarbetet genom det som har kommit att kallas
Agenda 21-arbetet, ett uppdrag från konferensen i Rio
1992 till oss alla i samhället, inte bara till de traditio-
nellt beslutsfattande organen.
Vi har nödvändigheten av att vidga kretsloppsar-
betet, att göra kretsloppsarbetet till en offensiv del i
ett nytt miljöarbete, där det vi kallar producentansvar
hittills har varit något av ett nav i arbetet. Men kravet
är naturligtvis att kretsloppstänkandet skall vidgas till
fler och fler samhällssektorer.
Vi har, fru talman, utmaningen att möta de tidigare
kända men alltmer tydliga globala miljöproblemen.
Jag är glad över att kunna säga att vi i Centerpartiet är
medvetna om den här utmaningen. Vi har väldigt
tydligt varit med om att skapa förutsättningarna, som
fru talman vet bättre än många andra, för det lokala
Agenda 21-arbetet, där nya deltagare kan få medverka
och måla visionen om utvecklingen i den egna kom-
munen, den egna närheten och sedan föra den visio-
nen vidare i lokala, regionala och nationella politiska
beslut.
Dessutom, fru talman, är vi i Centerpartiet helt på
det klara med hur förändringen skall ske i kretslopps-
arbetet. Vi skall med hjälp av ekonomiska styrmedel,
utbildning och ny kunskap föra arbetet ut i sektorer
som trafik, energi, forskning och utveckling, hela
näringslivet i stort. Den vägen har vi påbörjat.
Vi är också, fru talman, alldeles på det klara med
att vi måste använda de internationella instrumenten
tydligare och handfastare än hittills. Här spelar natur-
ligtvis instrumentet EU en alldeles speciell roll.
Tyvärr är det så, fru talman, att medvetenheten om
problemen inte tycks vara lika uppenbar och inte lika
angelägen hos regeringen. Det är uppenbart att rege-
ringen inte ägnar miljöarbetet den omsorg miljöarbe-
tet förtjänar. Det här har gjort sig tydligt påmint i flera
olika sammanhang. Vi hade tillfälle här i kammaren
innan vi skildes åt före jul att konstatera det näst intill
förakt för kammarens och riksdagens arbete som
regeringen visat när det gäller miljöfrågorna genom
att dels förhala miljöbalken, dels presentera den på ett
milt uttryckt märkligt sätt, dels lämna den till riksda-
gen så sent att det blev nästan skandalöst ont om tid
för riksdagen att gediget behandla det kanske största
lagstiftningsinstrumentet under många år och natur-
ligtvis det största på miljöområdet.
Den andra iakttagelsen man kan göra är att när
riksdagen begär att få information om EU-
förhållanden, hur EU värderar det svenska arbetet,
vilka problem EU-kommissionen och andra aktörer i
EU ser i det svenska arbetet vill inte regeringen berät-
ta detta för riksdagen. Regeringen vill inte tala om hur
EU bedömer verksamheten på miljöområdet i Sveri-
ge.
Den tredje frågan, fru talman, är kanske den vikti-
gaste. Det är det sätt socialdemokratiska regeringar
har arbetat med stora miljöpolitiska propositioner på.
Det summerar på något sätt de gångna regeringsårens
arbete. Tanken är väl, får man förmoda, att staka ut
någon väg framåt. Det visar att regeringen inte har
förstått att miljöarbetet har förändrats, att man nu
kontinuerligt måste bedriva det offensiva miljöarbetet,
att det inte längre går att samla sig till några stora
avstamp så där vart tredje, vart fjärde år.
Men i det här agerandet har regeringen bitit sig
extra mycket i svansen, om fru talman tillåter, genom
att den här gången missa att lägga fram en miljöpoli-
tisk proposition i sådan tid att riksdagen får möjlighet
att ta ställning till den. Det här innebär några mer
intressanta och några mindre intressanta saker.
Den kanske mest intressanta saken är att miljö-
balksförslaget, som är kopplat till mål på miljöområ-
det, därmed på något sätt faller platt till marken. Må-
len skulle nämligen beslutas genom den miljöpolitiska
proposition som regeringen skulle lägga på riksdagens
bord.
Nu får vi inte möjlighet att ta ställning till den här
propositionen under våren. Frågan är om vi har tid
och lust att vänta till hösten. Jag undrar, fru talman,
om det inte är dags att riksdagen nu samlar sig, drar
ihop de förslag vi tycker är rimliga och riktiga och
fattar ett miljöpolitiskt beslut i riksdagen den här
våren som kan vägleda oss i det fortsatta miljöarbetet
i Sverige.

Anf. 314 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! Jag reagerade på några saker Daléus
sade och som jag tycker är förvånande. Först och
främst gällde det att miljöbalken inte har lagts fram i
tid. Balken lades fram vid årsskiftet, och det finns
strängt taget ett halvår för att behandla balken. Jag
tycker att det är gott om tid jämfört med hur andra
frågor har behandlats. Jämför med de stora proposi-
tioner som lades fram 1988 och 1991. Då gavs det
inte så gott om tid som för miljöbalken. Jag tycker
inte att den kritiken är rättvis.
Jag tycker kritiken mot redovisningen från EU är
felaktig. Det är faktiskt ett internt arbetsmaterial. Det
normala arbetssättet är att få reagera på ett arbetsma-
terial innan EU-kommissionen lämnar över det slutli-
ga resultatet av hur man ser på svensk miljöpolitik.
Jag tycker att den kritiken är djupt orättvis och felak-
tig.

Anf. 315 LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Det är klart att Berndt Ekholm och jag
kan ha olika uppfattningar om hur mycket tid och
arbetsutrymme som Sveriges riksdag skall få sig till-
delat för att klara av det största lagstiftningsarbetet i
modern tid.
Regeringen har dels kunnat utnyttja den tidsrymd
som gick åt under den förra regeringen, dels nu arbe-
tat i tre år. Vi kommer i kammaren att få några veck-
or, kanske någon månad, för att gemensamt debattera
och gå igenom materialet. Jag tycker att det är ynke-
dom. Det är för litet tid. Det är en annan sak att det
från parlamentarisk utgångspunkt är rent tekniskt-
juridiskt tillåtet.
Sedan var det öppenheten mellan regering och
riksdag. Om regeringen väljer att mörka allt där EU
har en uppfattning om Sverige, skapar det inte något
förtroendefullt gemensamt agerande från svensk sida.
Det gagnar inte det svenska miljöarbetet.

Anf. 316 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! Om en proposition läggs fram vid års-
skiftet och man sedan i praktiken har fyra månader på
sig att hantera detta i utskottet, är det inte fråga om
för kort tid. Själva utredningsarbetet har självfallet
pågått under längre tid med deltagande av många
olika parter. Så är det alltid. Det är inte något kons-
tigt. Det går alltid att hävda att det behövs mer tid för
att balken är stor - det är den.
När ett arbetspapper läggs fram är det rimligt - så
brukar det gå till i EU - att man tittar på och kommen-
terar fel i arbetspapperet som sedan sänds tillbaka till
kommissionen. Kommissionen lämnar sedan över den
slutliga rapporten.
Skall vartenda papper som sänds mellan EU och
regeringen kommenteras skapas en skendebatt. Det
här är ett naturligt förfarande. Jag förstår inte kritiken
från Daléus.

Anf. 317 LENNART DALÉUS (c) replik:
Fru talman! Berndt Ekholm förstår inte tanken
bakom ett gemensamt agerande gentemot EU. Vi talar
inte om huruvida det skall råda någon allmän debatt i
samhället kring ett arbetspapper som har nått rege-
ringen. Vi talar om huruvida regeringen bör informera
det utskott som vid slutna sammanträden kan diskute-
ra och ta del av hur EU ser på Sverige. Det utskottet
är i det här fallet det som har miljöansvaret i Sveriges
riksdag. Är det inte rimligt att det utskottet, om det
skall kunna utgöra ett stöd i Sveriges agerande i EU,
får del av hur EU ser på Sverige - även i ett arbet-
spapper?
Sedan var det frågan om miljöbalken och tidsut-
dräkt. Vi får väl så småningom under våren se hur
segt arbetet blir, Berndt Ekholm. Jag tycker ändå att
den öppna debatten i riksdagen, möjligheten för de
förtroendevalda att successivt sätta sig in i och disku-
tera materialet, hade varit värd mer än någon i realite-
ten knapp månad. Jag tycker fortfarande att det är
ynkedom.

Anf. 318 GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Jag vill börja med att kommentera
frågan om balken.
Det är klart att det måste förvåna en och annan
som tror att Centern är intresserad av miljöfrågor att
man inte är med i ett så stort och avgörande arbete
som miljöbalken. För Miljöpartiet är det mycket
glädjande att vi nu får en balk som är så pass genom-
arbetad att vi med fog kan säga att den kommer att ses
som en milstolpe i miljöarbetet på lokal nivå, regional
nivå och riksnivå.
Att vara magsur och önska sig en månad till känns
litet fjuttigt i sammanhanget. Låt oss i stället se att nu
äntligen kommer balken. Visst har vi gott om tid,
Lennart Daléus. Det finns många stora propositioner
där vi har haft betydligt mindre tid och där det har
varit ett samarbete mellan Centern och Socialdemo-
kraterna. Den här frågan kommer vi att ha mycket tid
att diskutera - och har vi till stor del redan gjort.
Jag tänker emellertid ta upp en annan fråga, fru
talman.
Det sker en smygande miljökatastrof i Sverige och
i många länder i Europa. Det är egentligen en miljöka-
tastrof som är mycket större än den som skedde på
60-talet när Rachel Carson slog larm i boken Tyst vår.
Den har kommit långsamt under de senaste 20 åren.
Nu kan vi se vidden av den.
I det nummer av Vår fågelvärld som kom i slutet
av året, nr 7 1997, finns presenterat dels en svensk
studie av fågelförekomsten i öppna landskap, dels en
engelsk sådan. I England finns det många mätserier,
och det går att tydligt se förändringarna över åren.
Jag har flera gånger försökt att slå larm här i
kammaren. Jag tycker att det är oerhört beklämmande
att de organisationer som lägger ned enormt mycket
arbete och tar fram mycket material känner att det är
mer oroande att politiker och andra beslutsfattare inte
verkar bry sig om utarmningen.
Vad är det som sker? Vi kan se att ett antal fåglar
som tidigare var vanliga i öppna landskap försvinner.
I Sverige är ungefär varannan tofsvipa borta. Var
fjärde sånglärka är borta. Var tredje ladusvala är
borta. Det är mycket alarmerande siffror. Vid en nog-
grann titt ser man att det är exakt likadant i England.
Nästan 90 % av alla pilfinkar är borta i odlingsland-
skapet. Fåglar som hämpling är borta.
Börjar man fundera på vad detta kan bero på ser
man att det måste vara något i odlingslandskapet.
Tittar man noga efter, fru talman, verkar det vara de
fåglar som är beroende av insekter, framför allt de
som är beroende av insekter när de häckar - ungarna
behöver insekter.
Det betyder att på något sätt har vi lyckats slå
sönder en näringsväg i odlingslandskapet. Vi kan
utläsa det genom att se att fåglarna inte längre finns
kvar.
Det går att fråga sig om det gör något om det finns
eller inte finns fåglar i det svenska odlingslandskapet.
Men då måste man bestämma sig för, fru talman, att
det inte gör något om vi förlorar den biologiska
mångfalden för kommande generationer. Det gör
ingenting om den kommande generationen aldrig får
höra lärksång, inte får se tofsvipan över fälten, inte
vet vad hämpling är för något eller aldrig har hört en
buskspätta. Då får vi säga att det är natur- och kultur-
värden som inte behöver sparas för kommande gene-
rationer. Då måste vi vara medvetna om att vi tar den
ställningen.
Fru talman! Jag menar att det är dags att bestäm-
ma om vi skall ha kvar en biologisk mångfald eller
inte. Nu kan vi se att den försvinner i odlingslandska-
pet. Om vi bestämmer oss för att vi skall ha kvar den
biologiska mångfalden, om vi anser att vi skall kunna
överlämna ett jordbrukslandskap som kan hysa tofs-
vipor, sånglärkor och ladusvalor, måste vi fundera
över varför de försvinner och om vi kan vidta åtgär-
der. Det är hög tid att vidta åtgärder.
Jag har tidigare menat att det minsta man kan be-
gära är att regering och riksdag tar frågan på allvar
och säger att detta måste utredas. De ideella organisa-
tionerna har gjort så mycket de kan göra. Nu måste
myndigheter ta hand om detta. Vad beror utslagning-
en på, att fåglar och insekter försvinner, att närings-
vägarna är så totalt rubbade? Naturligtvis finns det
skäl, fru talman, framför allt när man kan se en lik-
nande utveckling i andra länder.
I tiden stämmer detta med de nya, giftigare prepa-
raten. Detta stämmer också i tiden med att dikningen
sker på ett annat sätt, odlingen är intensivare, åkera-
realen är större, höskörden sker tidigare. Det finns
många skäl. Resultatet är att de fåglar och insekter
som finns i det öppna landskapet försvinner.
Vi från Sveriges sida borde se till att det sker en
undersökning av vad det hela beror på. Sedan måste
det bli en aktionsplan som talar om hur vi skall bete
oss, vilka politiska beslut som behövs för att komma
till rätta med situationen för att få en annan utveck-
ling. Eller så måste man som politiker vara så ärlig att
man säger att man inte bryr sig om utvecklingen och
att den biologiska mångfalden försvinner.
Men då skall regeringen inte heller tala så mycket
om att det är viktigt med den biologiska mångfalden.
Nu står vi i en situation där vi vet att det sker stora
förändringar. Jag förväntar mig verkligen att vi kan se
krafttag från regeringens sida, att vi får en undersök-
ning där man tar reda på varför de öppna landskapen
håller på att bli tysta landskap, varför sånglärkans
drill håller på att tystna i det svenska odlingslandska-
pet, varför tofsvipans välkända svartvita silhuett och
speciella läte är någonting som vi inte kan uppleva
längre och varför ladusvalans kviller inte är en själv-
klarhet för kommande generation.
Fru talman! Jag förväntar mig aktion från den
svenska regeringen.

Anf. 319 BERNDT EKHOLM (s):
Fru talman! Jag tänker knyta an till två stora kon-
ferenser under förra året som berört de globala miljö-
frågorna.
Jag deltog vid uppföljningen av Riomötet om
miljö och utveckling som skedde i form av en extra
session för FN:s generalförsamling i juni i New York.
Den behandlade flera frågor med globala konsekven-
ser, som våra konsumtions- och produktionsmönster,
färskvattenfrågan, oceanerna och de stora sjöarna,
ökenutbredningen, jord- och skogsbruket, den biolo-
giska mångfalden, energifrågan, transportsystemen
och atmosfärfrågorna.
Förhandlingsresultatet lämnade en hel del i övrigt
att önska. Det blev inte alls den skjuts åt miljöarbetet
som Riomötet med sin Agenda 21 gav. Bland annat
lyckades man inte samla sig till en politisk utmaning
inför 2000-talet. Behållningen var EU:s uttalade
ambition att driva frågorna framåt, t.ex. förslagen till
en 15-procentig reduktion av i-ländernas växthusgaser
för perioden 1990-2010 och ett effektivare resursut-
nyttjande genom faktor-fyra- och faktor-tio-
resonemangen.
Mot bakgrund av det magra resultatet är det
mycket angeläget att Sverige och EU är särskilt aktiva
i uppföljningsarbetet så att det globala miljöarbetet
inte går ned i varv.
Världshandelsorganisationen WTO måste förmås
att skärpa sitt miljöarbete. Vidare får inte teknolo-
giöverföringen till u-länderna hindras av en rigid syn
på immateriella rättigheter. Östersjöarbetet bör få bli
ett exempel på ett fungerande och framsynt regionalt
Agenda 21-arbete. EU måste vara mycket pådrivande
i de uppföljande årliga temamötena i FN-regi, i april i
år om färskvattenfrågan och nästa år om oceanernas
miljöproblem. De senare diskuteras för övrigt i ett
stort internationellt seminarium i bl.a. miljöparlamen-
tarikerorganisationen Globes regi nästa helg här i
Riksdagshuset.
Jag deltog också i det tredje partsmötet för kli-
matkonventionen i Kyoto i Japan i december. New
York-mötet lämnade klimatfrågan egentligen utan
styrning till detta möte. Under hösten kom så Japans
förslag om en 5-procentig minskning av växthusga-
serna och USA:s svaga förslag om att enbart stabilise-
ra utsläppen till perioden 2008-2012 mätt från 1990
års nivå. Förväntningarna inför konferensen var där-
för inte stora.
Förhandlingarna körde också fast och stod när-
mast stilla i flera dagar. Inte ens när ministrarna kom
blev det så mycket lättare att lösa upp knutarna. Sista
natten före konferensens slut tvingades ett resultat
fram, som innebär en drygt 5-procentig sammanlagd
minskning av sex växthusgaser till perioden 2008-
2012 mätt från 1990 års nivå. Minskningen fördelades
olika för olika länder. Japan fick 6 %, USA 7 % och
EU 8 %.
I förhållande till hur illa det kunde ha gått är kon-
ferensresultatet ändå ett positivt steg. Oroande är
dock de läckor som överenskommelsen riskerar att
öppna genom utformningen av möjligheten till ge-
mensamt genomförande mellan i- och u-länder, tan-
ken att handla med utsläppsrätter och möjligheten att
tillgodoräkna sig s.k. sänkor.
Vid nästa partsmöte i november i år i Buenos Ai-
res är det mycket angeläget att de regler som avses
antas där avseende dessa genomförandetekniker blir
så strikta att resultatet blir minskade utsläpp. Sverige
och EU måste under förberedelserna för det mötet
göra allt för att så skall bli fallet.
En annan fråga är u-ländernas svala intresse för att
bidra till minskningen av växthusgaserna. En möjlig-
het till frivilligt deltagande i protokollet avvisades
med skärpa av bl.a. Kina. Jag menar att det är synner-
ligen angeläget att u-länderna erbjuds bästa möjliga
teknik för att ökningen av utsläppen inte skall bli
större än vad modern produktion motiverar.
Uppföljningen av mötet blir viktig. För svensk del
gäller det att få EU med på att stå kvar vid sitt
minskningsbeting om sammanlagt 15 % för koldioxid,
metan och dikväveoxid för att visa föredöme för and-
ra delar av världen. Jag har förstått att miljöministern
är beredd att driva den linjen i vårens förhandlingar -
ett krav som miljöparlamentarikerna i Globe ställde
vid sin konferens i Bonn i oktober.
I Sverige krävs kraftfulla åtgärder, särskilt med
tanke på att utsläppen ökat under 90-talet. Den förny-
bara energin måste ges de allra bästa möjligheter att
utvecklas. Viktigt är att Sverige fortsätter att spara,
hushålla och effektivisera sin energianvändning. Den
s.k. negawattlinjen är givetvis den miljövänligaste.
Den ger också nya exportprodukter och nya gröna
jobb i Sverige, som vi så väl behöver.
Bilarna måste bli radikalt bensinsnålare. Samma
gäller flyget. Sedan måste vi göra en mycket kraftig
satsning på järnvägen. Enligt min mening skall det
inkludera en utbyggnad av höghastighetsjärnväg i den
befolkningstäta delen av landet, bl.a. en bana Stock-
holm-Göteborg, den s.k. Götalandsbanan, och Stock-
holm-Köpenhamn. Höga hastigheter är någonting
som är nödvändigt för att överföra bil- och flygrese-
närer till tåget.
Särskilt viktiga är också insatserna för IT-
utvecklingen, som gör hemarbete enklare och konfe-
renser genomförbara utan att alla samlas kring samma
bord. Stadsbyggnaden måste också ta större hänsyn
till klimatkraven. Det gäller att på alla sätt minimera
behovet av transporter.
Fru talman! Att reducera utsläppen av växthusga-
ser i enlighet med försiktighetsprincipen är ganska
säkert den största utmaning vi hitintills mött på miljö-
området.

Anf. 320 PER LAGER (mp):
Fru talman! Det är världshavens år i år enligt FN.
Världshaven är mänsklighetens soptunnor. De är
utsatta för giftiga kemikalier, radioaktivitet, över-
gödning och hänsynslöst rovfiske. Det här gäller så
gott som alla hav, inte minst Östersjön, Kattegatt och
Skagerrak.
Jag tänkte nämna någonting om Skagerrak, efter-
som de senaste larmrapporterna från forskarna hand-
lar just om havet Skagerrak och bottendöden.
Skagerrak är som en flodmynning för Östersjön.
Det är en barnkammare. Det är ett reproduktionsom-
råde som är oerhört rikt. Detta hav och denna kust
utefter Bohuslän får ta emot ofattbara mängder av
kemikalier som kommer från de kontinentala floderna
och från oljeriggarna ute i Nordsjön. De får ta emot
radioaktivitet från Dounreay och inte minst nu senast
teknetium från Sellafield på Englands västkust, som
har förhöjt värdena i räka och tång. Värdena kommer
att stiga. Utöver de här gifterna är vattnet kraftigt
övergött. Det beror på, förutom det som kommer
utifrån per luft och vatten, de utsläpp som kommer
från jordbruk och trafik i första hand.
Vi måste göra någonting åt det här. Det krävs ra-
dikala åtgärder. Man kan inte bygga ut motorvägar
och man kan inte fortsätta med det industrialiserade
jordbruket om man skall rädda havet. Havet är ju
grunden till allt liv på jorden. Om vi slarvar med det
har vi slarvat med allt.
Nu har forskarna upptäckt att bottendöden har spridit
sig, inte bara i djuphålorna i Gullmarsfjorden utan
också på grundare vatten. Man har undersökt de andra
fjordarna runt mellersta och södra Bohuslän. Det är
Stigfjorden, Havsstensfjorden, Ellösfjorden,
Kalvöfjorden och Koljefjorden. Även på grunda vat-
ten är bottendöden markant utbredd.
När bottnarna dör är det väldigt illa ställt. Då är
självläkningen ur spel. När de små maskarna och
larverna i botten försvinner sjunker botten nämligen
ihop. Det finns ingen chans för bakterier att bearbeta
nedfallna döda alger. Det gör att kvävet vandrar vida-
re och att bottendöden breder ut sig. Detta är oerhört
allvarligt.
Vi har inflöden av tungt saltrikt vatten som kom-
mer årligen på vårarna, men nu ser det väldigt allvar-
ligt ut. Det ser inte ut att komma något, och kommer
det så kommer det inte att hjälpa hela vägen. Den död
som nu är utbredd kommer att självgenerera sig.
Vi måste göra någonting. Som jag sade handlar
det om att radikalt ändra livsstil. Vi måste hitta något
alternativ till de fossila bränslena - huvudboven - och
till den form av jordbruk som vi bedriver i dag. Vi
måste helt enkelt gå över till ekologiskt jordbruk, och
vi måste se till att användningen av de fossila bränsle-
na minskar radikalt.
Forskarna som undersöker bottnarna saknar peng-
ar. Naturvårdsverket har avlövats och gått miste om
hela sin forskningsbudget. Till undersökningen av
Gullmarsfjorden fick man ett bidrag på 150 000. Man
kunde genomföra den undersökningen. När man skall
fortsätta till de andra fjordarna har man inga pengar.
Man går på lånta pengar. Man försöker hitta olika
varianter för att klara av det.
Nu har man sökt pengar - 330 000, närmare be-
stämt - för att kunna slutföra undersökningarna både i
Göteborgs norra skärgård, runt Rörö och Björkö, och
uppåt Kosterfjorden och få en helhetsbild av botten-
döden. Detta är oerhört viktigt för att vi skall förstå
tillståndet på land. Man kan inte låta bli att stödja en
sådan forskning detta världshavens år.
Jag menar att det är allvarligt om regeringen un-
derlåter att ge detta stöd via Naturvårdsverkets bud-
get. Det finns en miljöövervakningsnämnd som fattar
dessa beslut, men det är Naturvårdsverket som har
pengarna.
Dessutom finns det något som heter intensivsta-
tioner. De ligger utanför Lysekil. De är nedlagda
fr.o.m. 1997. De var tänkta att följa en lång serie
mätningar. Nu kan de plötsligt inte göra detta. För
detta behövs 400 000 kr. Dessa pengar har man inte.
Man kan inte göra dessa mätningar.
Det är allvarligt. Jag menar att det är nålpengar.
Regeringen måste ta sitt ansvar. Det nationella miljö-
forskningsansvaret i Sverige måste regeringen ta.

Anf. 321 BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är viktiga frågor
som Per Lager tar upp. Det finns all anledning att
understryka det. Jag hoppas att han har framgång i sitt
arbete med att få loss pengar till det som fortfarande
heter Bohuslän. Vi har ett nytt län - Västra Götalands
län - men landskapet heter Bohuslän.
Jag vill bara kommentera en sak. För att vi inte
skall fortsätta att sprida missuppfattningar om forsk-
ningen vill jag säga att det inte är så att vi har mycket
mindre forskningspengar nu är tidigare. Pengarna
finns i praktiken tillgängliga i MISTRA. Det finns
totalt sett mer forskningspengar att dela ut i MISTRA
än vad som tidigare fanns i Naturvårdsverket och
MISTRA tillsammans.
Vi skall inte sprida vanföreställningen att om-
läggningen av forskningspengarna till MISTRA inne-
bär att det finns litet pengar att tillgå. Det kanske inte
berör Per Lagers enskilda sakfråga, men jag tycker att
det är viktigt att påtala. Jag hoppas att det var en
felsägning, Per Lager.

Anf. 322 PER LAGER (mp) replik:
Fru talman! Nej, Berndt Ekholm, det var ingen
felsägning. Jag har MISTRA:s skrift här. Om vi läser
vad MISTRA har ansvar för ser vi att det är den
långsiktiga miljöstrategiska forskningen och inte
akuta insatser av den typ som behövdes på Hallandså-
sen och som nu behövs utmed Bohuskusten. Det är
akuta insatser där man snabbt måste gå in med peng-
ar. Då finns inte MISTRA till hands. I de lägena
måste Naturvårdsverket gå till regeringen och be om
pengar. Vill man inte ha det så får man ändra på in-
riktningen av MISTRA:s arbete.

Anf. 323 LARS HJERTÉN (m):
Fru talman! Under rubriken Övriga frågor skall
jag tala något om demokrati - speciellt närdemokrati.
Det fanns för många år sedan en riksdagsman från
Västra Götalands östra valkrets, eller Skaraborgs län
som det hette på den tiden. Han hette Carl Persson
och var från gården Stallerhult i Korsberga. Han kal-
lades därför Carl Persson i Stallerhult.
Han var en mycket framstående parlamentariker.
Han hade endast folkskoleutbildning, men hade fått
gå en lärlingsutbildning hos häradshövdingen i Kå-
kinds härad. Han lärde sig då att skriva och ta kontakt
med myndigheter.
I andra kammaren, som han tillhörde i väldigt
många år, blev han expert på budgetfrågor. I biografi-
er kan man läsa att Carl Persson i Stallerhult behär-
skade budgetarbetet till fullo. Han kunde utan an-
teckningar ange exakta siffror ur den senaste budgeten
och ur varje budget som han själv hade varit med att
fatta beslut om från väldigt många år tillbaka.
Han var för den skull inte någon kamrerstyp som
bara intresserade sig för siffror. Han ville alltid se
siffrorna i det sammanhang där de hörde hemma och
veta hur de påverkade människors vardag.
Carl Persson i Stallerhult präglade ett uttryck: Jag
måste fundera över hur det här förslaget påverkar oss
hemma i Korsberga. Det är en bra utgångspunkt också
för oss, hundra år senare. Hur påverkar våra beslut
människors vardag i våra kommuner och i närmiljön?
Är det så att vi alltid har de enskilda människorna för
ögonen när vi diskuterar olika förslag och när vi fattar
våra beslut? Jag tänker inte i första hand på hur vi
skall vinna människors röster i en valrörelse utan i
stället på den tid då vi fattar de övergripande beslut
som på sikt är helt avgörande för om människor skall
ha ett arbete att gå till, om skolan skall ge en bra
utbildning till alla eller om folk skall kunna lita på att
de får en bra vård när de behöver det. Jag tvivlar på
att vi alltid har det perspektivet, dvs. att enskilda
människor ställs i centrum, när vi fattar våra beslut
och agerar som politiker. Det blir väldigt lätt ett poli-
tikerperspektiv.
Jag läste för många år sedan en minnesskrift som
kom ut i samband med att de moderna kommunerna
fyllde 100 år. Skriften måste ha kommit ut 1962.
Den ledande socialdemokratiske kommunpoliti-
kern på den tiden var Hjalmar Mehr från Stockholm.
Han talade i en artikel om hur bra det är med stora
kommuner.
En kommun av Stockholms storlek var enligt ho-
nom lagom, för där kunde man fatta alla beslut som
berörde människor. Han förespråkade en kommun-
sammanläggning av mycket större omfattning än den
som genomfördes senare.
Några år därefter kom bråket om almarna i
Kungsträdgården när man skulle bygga en tunnelba-
nestation där. På en gång fokuserades politiken på
vilka beslut som fattas och hur de fattas. Medborgarna
visade att de inte finner sig i vilka beslut som helst.
De vill kunna påverka miljön i sin kommun och i sitt
närområde. Centralisering är bra för beslutsfattare och
politiker, men inte för allmänheten.
Sedan kom decentralisering att bli ett modeord.
Nyligen sammanslagna storkommuner splittrades i
mindre kommuner sedan medborgarna fått säga sin
mening i folkomröstningar. I Skaraborg blev t.ex.
Essunga egen kommun, och exemplet följdes på
många håll.
Människors engagemang i de nya mindre kommu-
nerna var genomgående stort. Alla kände sig delaktiga
och uppskattade att statsmakten respekterade deras
åsikt, som hade manifesterats i en folkomröstning.
Alla kommundelningarna skedde efter folkomröst-
ningen.
Nu är jag rädd att pendeln håller på att svänga
igen. Kommunerna är för små, sägs det, för att klara
sin ekonomi. Länen och landstingen måste bli större.
Inför beslutet om det nya storlänet Västra Göta-
lands län, som bildades vid årsskiftet, begärde vi
moderater en folkomröstning sedan vi samlat in det
nödvändiga antal namnunderskrifter som behövdes i
dåvarande Skaraborgs län. Vi fick in mellan 10 000
och 11 000 namn på någon vecka, men majoriteten
sade nej och menade att det inte behövdes någon
folkomröstning. Den största centralisering som någon
av oss kommer att uppleva under vår livstid sker
alltså utan att allmänheten får säga sin mening. I den
senaste valrörelsen, 1994, var frågan inte aktuell. Den
diskuterades inte.
Vi vet alla att det i dag finns en misstro mot oss
politiker. Vi kan ibland tycka att den drabbar oss
orättvist. När någon politiker i en kommun, i riksda-
gen eller regeringen missköter sig drabbar det hela
politikerkåren, alla partier. Det är inte mycket att göra
åt. Däremot kan vi alla när vi fattar våra beslut vara
noggranna med att informera allmänheten om vilka
beslut vi fattar och ge folk möjlighet att påverka be-
sluten innan de fattas.
När jag själv var ute med listor för den namnin-
samling som jag tidigare berörde skrev ungefär nio av
tio under. Den resterande tiondelen, som alltså inte
ville skriva under, motiverade det genomgående med
att det inte spelar någon roll vad de säger, eftersom vi
politiker ändå gör precis vad vi vill.
Fru talman! Det har gått många år sedan Carl
Persson i Stallerhult talade för den enskilda männi-
skan i Korsberga, men även om frågorna i riksdagen
har blivit fler och mycket mer komplicerade och nol-
lorna i budgeten har mångfaldigats gäller fortfarande
hans uppfattning. Vi skall i alla förslag och beslut
fundera över hur dessa påverkar invånarna i Korsber-
ga, i min hemkommun Tidaholm eller för den skull de
större orterna Göteborg eller Stockholm och höra vad
folk egentligen tycker. Decentralisering bör åter
komma till heders - i dag kanske vi oftare talare om
subsidiaritetsprincipen, närhetsprincipen. Det gäller
då att detta inte bara är något som hörs från politiska
talarstolar utan att det också fungerar i vardagslivet, i
samspelet mellan politiker och allmänhet.

Anf. 324 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! När jag som svensk är ute i världen
och får höra vad man tycker att Sverige är bra på och
vad jag som svensk kan känna mig stolt över är de
frågor som lyfts fram Sveriges århundradelånga kamp
för nedrustning. Det är hur Sverige har stått upp för
små och fattiga länder i tredje världen, för social och
ekonomisk rättvisa. Det är hur Sverige konsekvent har
agerat för mänskliga rättigheter överallt i världen, för
kvinnors rättigheter, för barnens rättigheter, för män-
niskor som är förtryckta världen över.
På senare år och i och med Sveriges alltmer aktiva
agerande i FN och i och med att vi blev medlem av
säkerhetsrådet har också andra frågor kommit in i
bilden. Det handlar om hur Sverige aktivt driver frå-
gan om att förebygga konflikter och att agera för att
konflikter inte skall växa till krig.
Det här är bra, och jag tror att de flesta av oss
svenskar känner ungefär som jag. Det här är en stolt-
het vi bär med oss och ett budskap som vi, oberoende
av partifärg, gärna för med oss.
Problemet är att vi som nation inte är konsekventa.
Problemet är att när det kommer till praktisk hante-
ring och i konflikt med andra frågor är inte hanteran-
det särskilt konsekvent. Jag tänker naturligtvis på
vapenexporten. När det blir konflikter med de egna
intressena av sysselsättning i Sverige eller med ex-
portintressen är vi som nation inte lika konsekventa.
Vi har under årens lopp sett många exempel på att
intresset för sysselsättning eller för exportinkomster
har varit större än intresset för att avvärja konflikter.
Vi har här i kammaren diskuterat många sådana ex-
empel: Indonesien, Indien, Pakistan, gulfstater - ja,
det finns väldigt många exempel.
Det senaste, som jag tror att många med mig är
mycket upprörda över, är att det i Sverige finns planer
på att exportera JAS, alltså krigsplan, till Chile. Syd-
afrika finns också med i den diskussionen. Varför
skulle då inte det vara möjligt? Chile är i dag en de-
mokrati. Chile är inte den diktatur som så många av
oss bekämpade under 70- och 80-talet. Det är sant.
Chile har genomgått en enorm förändring mot demo-
krati. Men det finns fortfarande stora problem med
demokratin. Arméchefen som ledde blodbadet i Chile,
Pinochet, är kvar som arméchef och deltar numera
också i senaten. Det finns också en rad andra pro-
blem. Det gör att det knappast är ett lämpligt land att
exportera krigsmateriel till.
Man kan också se Chile i sitt sammanhang, nämli-
gen hela Latinamerika, och undra om det är Sveriges
uppgift att bidra till upprustningen i Latinamerika.
Chile är ju inte det enda exemplet. Också Brasilien
och Venezuela har en ökad vapenimport från Sverige.
Det har kommit ett brev till Göran Persson från
Jimmy Carter. Det är ett upprop, som är undertecknat
av 27 presidenter och premiärministrar i Latinameri-
ka, och även USA:s nuvarande president Clinton har
sagt sig kunna stå bakom uppropet. Det är ett upprop
för ett moratorium för vapenexport till Latinamerika.
Jag vet att det har varit mycket diskussion om Gö-
ran Perssons bristande tid att ta emot statschefer och
diverse ministrar från USA och andra länder. I vilken
mån han kan avsätta den tiden kan man ju diskutera.
Men att svara på ett brev borde väl ändå vara möjligt.
Det kan inte ta så lång tid. Det brev som Göran Pers-
son inte har svarat på gäller om Sverige är berett att
ställa upp på det här moratoriet, dvs. att inte sälja
vapen till Chile och Latinamerika i övrigt under till att
börja med två år. Min förhoppning och det jag vill
skicka med till regeringen är att Göran Persson måste
svara på Jimmy Carters brev, och svaret måste bli ja,
dvs. ja till att Sverige skriver på uppropet och inte
bidrar till upprustningen i Latinamerika och ja till att
Sverige inte för egen del bidrar till upprustningen
genom att exportera JAS-plan till Chile eller några
andra länder.

Anf. 325 LENA KLEVENÅS (s):
Fru talman! Jag skall ägna några minuter åt att tala
om världens barn. Jag har läst rapporten från Unicef
om situationen för världens barn. Den visar att förhål-
landena vad gäller barn som dör av undernäring inte
har förbättrats. I rapporten skrev man att sju miljoner
barn skulle komma att dö under 1997 och att sju mil-
joner dog 1996.
Det här är ingen nyhet. Det hamnar inte på den
politiska dagordningen, och det hamnar knappast
heller i massmedierna. Vad vi kan konstatera är att
marknaden inte löser det här problemet. Lars Hjertén
pratade om att vi borde fundera över hur våra beslut
påverkar människor i olika orter i Sverige. Jag tycker
att vi också skulle fundera över hur vi politiker skall
kunna lösa det här problemet, när nu inte marknaden
gör det. Finns det något beslut vi kan fatta som gör att
det här problemet kan lösas? Om de svältande barnen
vore vår målgrupp, vilken strategi skulle vi då poli-
tiskt lägga upp för att lösa problemet? Olösligt kan
det ju knappast vara. Utvärderingen är som sagt
mycket dyster.
Jag vill, fru talman, komma med ett förslag. Jag
tror att många skulle kunna instämma i att det här
skulle kunna vara en möjlig lösning. Jag tycker att vi
skulle införa ett globalt barnbidrag. Det skulle t.ex.
kunna vara 10 dollar i månaden. Det är ungefär 75
kronor, dvs. en tiondel av det svenska barnbidraget.
Det skulle gå till de här barnens mammor. Det skulle
innebära att mammorna kunde köpa mat till sina barn.
De skulle kunna betala skolavgifter. De skulle kunna
göra ett litet inköp av en symaskin, några hönor eller
en gris. Mammor, kvinnor, gör ofta så bara de får en
liten summa pengar.
Vi försöker ofta lösa problem på makronivå, när
de kanske skall lösas på mikronivå. Jag tror att en
liten summa pengar, så litet som 75 kronor i månaden
per barn till de här mammorna, faktiskt skulle lösa
problemet med de svältande barnen i världen.
Vi gör så förfärligt mycket gott och vill så väl.
FAO, FN:s världslivsmedelsorganisation, hade för
drygt ett år sedan ett livsmedelstoppmöte, World
Food Summit, där man bestämde att man skulle halve-
ra antalet svältande människor från 800 miljoner till
400 miljoner på 20 år. Det är en alldeles för dålig
målsättning.
Vi måste naturligtvis göra mer. Vi måste göra det
nu. Det är en akut situation. Att halvera antalet sväl-
tande människor från 800 miljoner till 400 miljoner
på 20 år innebär ju att det fylls på hela tiden med
svältande människor. De dör ju undan i den förfäran-
de takten av sju miljoner barn per år.
Vi säger ofta i alla möjliga sammanhang att fattig-
domsbekämpningen är ett övergripande mål. Det gör
vi t.ex. i Loméavtalet, alltså EU:s biståndsavtal med
ACP-länderna. Där är fattigdomsbekämpningen det
övergripande målet. Det skall vara det övergripande
målet för handelspolitiken.
När vi i praktiken ser vad vi gör motarbetar vi
målet. Fattigdomen leder sedan till undernäring. Ofta
leder undernäring till fattigdom därför att människor
är så sjuka och trötta.
Det finns mycket som bekymrar i utvecklingen på
det globala området. Det är inte bara den ekonomiska
krisen i Sydostasien och globala miljöproblem. Vi
håller nu på att förhandla färdigt ett avtal som kallas
MAI inom OECD, multilateralt avtal om investering-
ar, för att skydda utländska investeringar i alla länder.
Alla områden i alla länder skall öppnas för utländska
uppköp och ländernas regeringar får inte skydda och
ställa villkor och krav.
Avsikten är att liberalisera kapitalrörelserna mel-
lan, i en första omgång, OECD:s länder ytterligare.
Hur kommer det att drabba världens barn? Hur kom-
mer det att drabba u-länderna? Hur skall de kunna
skydda sin jordbruksproduktion, t.ex.? Jag är mycket
bekymrad för det.
Tidningen Broderskap har i dag ett gott exempel,
som jag gärna vill stödja, som kommer från kyrkorna
och folkrörelserna. Man vill ha en jubelkampanj,
Jubel 2000. Man vill skapa en skuldfri start för en
miljard människor nästa årtusende. Man vill avskriva
de 40 fattigaste u-ländernas skulder. Idén kommer
från Bibeln och Mose lag där man vart femtionde år
skulle återställa all mark till den rätte ägaren. Det är
en internationell kampanj som stöds av många olika
organisationer.
Det är ett bra exempel. Men jag tror, fru talman,
att de stora makrolösningarna inte kommer att leda till
att vi före år 2000 kan avskaffa död i undernäring hos
alla de här miljonerna barn.
Därför vill jag föreslå det globala barnbidraget.
Det är allvarligt menat. Det räcker inte att ge det till
de sju miljoner barn som kommer att dö i år. Vi måste
ge det till fler eftersom problemet är att kunna lokali-
sera dem. Som ett första steg tycker jag att vi skulle ta
ett par hundra miljoner barn i Afrika söder om Sahara
och pröva om det inte kan vara ett bra verktyg att ge
direkta finansiella bidrag till mammorna till alla dessa
svältande barn.

Anf. 326 BENGT HURTIG (v):
Fru talman! När man de här dagarna har lyssnat
till debatten finns det mycket välvilja och önskemål
om insatser mot arbetslöshet och förbättrade sociala
villkor för människorna, vilket vi inte minst har disku-
terat i dag.
På något vis känner jag det som om man glömmer
bort den ram som vi alla verkar inom och som innebär
att vi inte är ensamma om beslutsfattandet när det
gäller särskilt den ekonomiska politiken.
Sommaren 1996 rekommenderade Ekofinrådet
Sverige att minska den offentliga sektorn som ett
huvudsakligt instrument för att fortsätta saneringen av
statsfinanserna. I sina förslag när det gäller syssel-
sättningen föreslår kommissionen ökad lönespridning,
låga arbetslöshetsersättningar, försvagad arbetsrätt
osv. Det senaste instrumentet i arsenalen är att stater-
na skall vara skyldiga att försvåra fackliga stridsåt-
gärder, t.ex. inom transportnäringen.
All den antisociala politiken föreslås givetvis inom
ramen för den ekonomiska och monetära unionen,
som man tolkar ställer vissa krav.
Vi har ju den 4 december fattat beslut om att Sve-
rige inte skall vara med i valutaunionen från start.
Därmed har inte på något sätt debatten om valutau-
nionen avförts från den politiska dagordningen. Kra-
ven restes ju att Sverige så snabbt som möjligt skall
komma med. Nu behandlar också konstitutionsutskot-
tet frågan om ändring av regeringsformen i syfte att
göra Riksbankens verksamhet mer politiskt oberoende
i enlighet med kraven inom EMU. Denna grund-
lagsändring i förtid kommer att tas en första gång i
vår och behandlas i årets valrörelse. Målet är ju att
fast penningvärde skall skrivas in i lag. Det är inte
rätten till arbete som lagfästs.
Vidare inleds nu slutspurten i EU:s ministerråd,
särskilt Ekofinrådet, för att EU under brittiskt ordför-
andeskap i början av maj skall ta beslut om inledande
av det tredje steget från den 1 januari 1999.
Ett av besluten gäller vilka länder som skall vara
med. Centralbanken bildas i juli månad. I många
länder kommer uppmärksamheten och debatten om
euron att bli allt intensivare. Den svenska regeringen
skall ju också vara med och ta alla beslut. Jag tror, fru
talman, att debatten i vårt land inte kommer att trap-
pas ned.
I de flesta länder betraktas valutaunionen som ett
politiskt projekt. Det gäller att genom oåterkalleliga
beslut fördjupa unionen och tvinga fram en gemensam
ekonomisk politik, inklusive finanspolitik. EU skall
på valutapolitikens område ta sig en större plats på
världsarenan och hävda sig mot nordamerikanska och
japanska finansintressen.
I det här politiska projektet ingår att lyfta bort en
central del av den ekonomiska politiken, penningpo-
litiken, från det parlamentariska beslutsfattandet och
oåterkalleligen föra det till en ämbetsmannaelit bestå-
ende av bankdirektörer. När makten nu kommer att
överlåtas till centralbanken blir det nästintill omöjligt
att ta tillbaka den, som vi kan göra vid ett nationellt
överförande av denna beslutsmakt. Det är fler än
EMU-kritiker som oroar sig över detta oåterkalleliga
beslut.
Det är tydligen principen om inskränkt folkvald
politisk makt som gäller.
Att sätta prisstabiliteten som det övergripande
målet för den ekonomiska politiken försätter givetvis
de socialdemokratiska regeringarna, som med visst
vänsterstöd nu vunnit makten i många EU-länder på
just välfärds- och rättvisefrågor, i en knipa.
I många fall kommer inte vallöftena till arbetslösa
och fattiga människor att kunna infrias. Amsterdam-
fördragets sysselsättningskapitel ändrar inte spelreg-
lerna. Demonstrationer och andra protester mot åt-
stramningspolitiken kan under våren komma att ta
oanade proportioner inför beslutet om euron i vår.
Besvikelsen kan också leda till att högerextremismen
stärks. De stora problemen för dessa regeringar är hur
konvergensprogram och stabilitetspakt skall kunna
förenas med det som man ibland kallar det sociala
Europa med sjunkande arbetslöshet och social rättvi-
sa. Risken är uppenbar att massarbetslösheten kom-
mer att bestå i unionen, inklusive Sverige.
Det blir, som LO-ekonomerna slår fast i Svenska
Dagbladet den 15 januari, Riksbankens uppgift att
inte tillåta att arbetslösheten sjunker så mycket att
inflationsmålet hotas. Det blir Riksbankens plikt att
förhindra att arbetslösheten halveras enligt regering-
ens mål. Redan har denna bank hotat med höjda rän-
tor fastän inget inflationshot är synligt. I själva verket
har ju marknadsräntorna sjunkit.
Vänstern i hela Europa har ett mycket tungt arbete
framöver att så gott det går inom ett mellanstatligt
samarbete genomdriva en mer expansiv finanspolitik
och förändra den ekonomiska politik som nu har lagts
fast. Vi kommer att fortsätta vårt arbete med att få s-
regeringar med på en ny kurs och försöka bryta upp
den för den sociala rättvisan och arbetslösheten så
förödande normpolitiken.

Anf. 327 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Fru talman och övriga engagerade lyssnare! Krist-
demokraterna vill se ett aktivt och konstruktivt
svenskt medlemskap i EU. En önskvärd attitydför-
ändring skulle vara att vi inte bara frågar oss hur EU
kan gynna Sverige utan också vad Sverige kan bidra
med inom EU.
Kristdemokraterna efterlyser en starkare svensk
profil genom ett ökat inflytande i expertgrupperna vid
utformningen av kommissionens olika förslag.
Kristdemokraterna anser att Sveriges roll måste
vara att aktivt verka för att EU förbättrar sin förmåga
att agera och ta ansvar för en demokratisk och fredlig
utveckling både inom och utanför unionens gränser.
Fru talman! Respekten för de grundläggande
mänskliga fri- och rättigheterna utgör stommen i ett
demokratiskt samhälle. Denna respekt har alltid ut-
gjort ett absolut villkor för medlemskap i Europa-
samarbetet och även en allmän princip för samarbetet
inom EU. Denna princip har nu förstärkts genom
Amsterdamfördraget, då EU:s domstol får i uppdrag
att bevaka att unionen respekterar de grundläggande
mänskliga rättigheterna.
Fru talman! Kristdemokraterna vill se ett familjer-
nas och medborgarnas Europa. Kristdemokraterna är
fast förvissade om att ekonomiskt framåtskridande
måste gå hand i hand med främjandet av en mänsklig
och social utveckling.
Till skillnad från dem som vill utveckla ett nylibe-
ralt marknadernas Europa eller ett socialistiskt och
kollektivistiskt Europa vill kristdemokraterna se ett
familjernas och medborgarnas Europa.
Det är därför viktigt att EU i högre grad prioriterar
frågor som berör medborgarna. Det är en viktig signal
till Europas 18 miljoner arbetslösa att EU-politiken
kommer att fokusera på åtgärder som främjar syssel-
sättning och en bättre social standard.
Fru talman! EU:s inre marknad bygger på såväl
politiska mål om stabilitet och fred som ekonomiska
mål om konkurrenskraft, prisstabilitet, industriell
utveckling och handel.
Kristdemokraternas utgångspunkt har varit att be-
dömningen av ett svenskt medlemskap i EMU skall
utgå från sakpolitiska analyser. När vi har tagit ställ-
ning till ett deltagande i EMU har vi inte kunnat en-
bart betrakta EMU-projektet som sådant. Också till-
ståndet i svensk ekonomi måste studeras.
Jag vill konstatera att Sverige under 25 år har tap-
pat i ekonomisk utvecklingskraft. Bakgrunden är en
dåligt fungerande lönebildning, en omodern arbets-
rätt, dålig flexibilitet och bristande funktion på ar-
betsmarknaden, ett alltför bistert företagarklimat och
tillväxthämmande skatter på arbete. Detta är extremt i
Sverige.
Därför räcker det inte att Sverige uppfyller kon-
vergenskriterierna. Låsta till EMU kommer alla dessa
rigida strukturer att kunna göra stor skada och förvär-
ra landets ekonomiska situation.
Sveriges ekonomi är i sådant skick att ett svenskt
medlemskap i den monetära unionen skulle ha riskerat
att leda till en ytterligare ökning av arbetslösheten.
Sverige måste nu i stället lösa sina strukturella pro-
blem.
När en ny regering med stor kraft efter valet måste
gripa sig an de svenska problemen vore det oklokt att
oåterkalleligt länka Sveriges penningpolitiska öde till
de övriga EU-länder som också har strukturella pro-
blem. Den nuvarande regeringen har ensidigt satsat på
en sanering av statens finanser genom neddragningar
och skattehöjningar, medan tillväxtfrämjande åtgärder
och strukturella reformer har avvisats. Det är därför
inte realistiskt att utan långtgående skadeverkningar
ansluta Sverige till EMU. Det är därför glädjande att
riksdagen har fattat beslutet att Sverige inte skall gå
med.
Fru talman! Kristdemokraterna anser att det finns
mycket inom EU som måste förändras och utvecklas,
inte minst medborgarnas rörelsefrihet.
Fri rörlighet och öppenhet knyter människor och
länder närmare varandra. Kulturellt utbyte lägger
grunden för förtroendefulla relationer. Att bryta ned
hinder för öppenhet och frihet är ett angeläget arbete.
Sveriges riksdag skall snart ta ställning till det s.k.
Schengenavtalet, som är ett verktyg för att förenkla
gränspassage för medborgare.
I samband med förhandlingarna om medlemskap i
Europeiska unionen förklarade kristdemokraterna att
vi önskade medverka till att förverkliga den fria rör-
ligheten för personer. Samtidigt gjorde vi två förbe-
håll. För det första skulle personkontrollerna vid de
inre gränserna avvecklas först när verkningsfulla
kompensatoriska åtgärder var på plats, för att hejda
kriminell verksamhet vid gränsen. För det andra
skulle de gemensamma reglerna för asyl ge utrymme
för en generös nationell flyktingpolitik.
Kristdemokraterna anser att neddragningen av
gränskontrollresurserna har gjorts alldeles för tidigt
och därmed i onödan öppnat för olika former av kri-
minell verksamhet. Detta måste åtgärdas genom öka-
de resurser för en satsning på gränsöverskridande
polisiärt samarbete inom EU.
Kristdemokraterna anser att kampen mot narkotika
måste ha högsta prioritet. Det är därför viktigt att vi
satsar pengar på de resurser som kan bevaka den
gränsöverskridande kriminaliteten.
Vi anser också att det är viktigt att slå vakt om den
alkoholpolitik som Sverige hävdade i förhandlingar-
na. Vi ser i dag resultatet av att det släpps in mycket
av illegal alkohol och tobak över gränserna. Det är
viktigt att den svenska regeringen nu tar ansvar för
detta.

Anf. 328 BENGT HURTIG (v) replik:
Fru talman! Holger Gustafsson beskrev Schenge-
navtalet, som vi snart skall ta ställning till här i riks-
dagen, i ganska positiva ordalag. Vi är från vår sida
mycket kritiska, inte minst till den omfattande regist-
rering av människor som man här ger möjlighet till
och kommer att utveckla.
En viktig kritik i detta sammanhang gäller bristen
på kontroll från parlamentariskt håll över den här
registerverksamheten. Det har nu förekommit uppgif-
ter om att Schengentjänstemän till brottssyndikat sålt
delar av det hemliga registret. Det har också före-
kommit att en tjänsteman har lämnat hemligt material
på en järnvägsstation i Gent. Det visade sig också att
vederbörande hade en hel del hemligt material hem-
ma.
Det pågår alltså egentligen redan en brottslig
verksamhet bland de här tjänstemännen. Hur ser Hol-
ger Gustafsson på nödvändigheten att förstärka den
parlamentariska kontrollen av registerverksamheten
inom Schengensamarbetet?

Anf. 329 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Det är självklart så att man kan hitta
exempel på tjänstemän som inte lever upp till vare sig
lag eller ordning i ett sådant här sammanhang. Bengt
Hurtig vet också mycket väl att vi har gått igenom de
här frågorna i EU-nämnden och att vår minister vid
de föredragningar som gjorts har kunnat konstatera att
de registreringar som skall ske inte är av annan karak-
tär än de som vi är vana vid under den svenska lag-
stiftningen. De är inte heller annorlunda än vad som
förekommer under de olika nationella lagstiftningar-
na.
Men jag vill naturligtvis erkänna, och det var tan-
ken i mitt tal, att öppna gränser har både en god sida
och en komplicerad sida. Öppenhet skapar möjlighe-
ter för oss vanliga medborgare men ger också tillfäl-
len till ökad kriminalitet. Det är därför som vi säger
att vi vill se de kompensatoriska åtgärderna innan en
ökad frihet över gränserna släpps fram.

Anf. 330 BENGT HURTIG (v) replik:
Fru talman! Det är självklart att vi trots allt fortfa-
rande själva bestämmer hur vi skall registrera männi-
skor, men också härvidlag pågår det ett utredningsar-
bete. Det kommer en rad förslag vilka, som jag ser
det, ökar möjligheterna att föra register över männi-
skor i vårt samhälle.
Det finns ett kontrollorgan inom ramen för
Schengenavtalet som har lämnat en rapport över de
första årens verksamhet. Detta kontrollorgan har bara
fått en mindre del av den budget som det önskade för
att kunna utföra sitt arbete. Man har blivit utkastad
från det franska Schengenkontoret därför att man
ansågs inte ha något där att göra.
Man riktar över huvud taget mycket skarp kritik
mot hur den här registerverksamheten hanteras och
menar att kontrollfunktionen egentligen inte fungerar.
Det är trots allt regeringarnas eget kontrollorgan som
framför den här kritiken.

Anf. 331 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag har naturligtvis ingenting emot en
parlamentarisk kontroll om den kan arrangeras på
något lämpligt sätt. Det är självklart. Vi är mycket
måna om att registreringar inte skall drabba enskilda
civila människor.
Men vi skall också veta att den internationella
narkotikamaffian omsätter mer pengar än världens
oljehandel. Den har alltså oändliga resurser att föra
kriminalitet över våra gränser oavsett om vi är med i
EU eller inte och oavsett hur vi agerar.
Vi måste som ett civilt samhälle ha möjlighet att
använda vår teknik och våra medel för att stoppa den
här verksamheten. Om vi skulle säga nej till att flytta
fram ambitionerna på detta område går vi faktiskt den
maffian till mötes. Det vill jag inte medverka till. Jag
medger att det finns svårigheter här. Men vi får inte
tveka.

Anf. 332 LENNART FRIDÉN (m):
Fru talman! Alla har vi väl skrattat åt historien om
mannen som kastade jästen efter degen in i ugnen.
Ändå är det mestadels det som kännetecknar sättet vi
debatterar på i riksdagen, och då skrattar vi inte. Un-
der hösten har vi i utskottsarbete och i kammardebat-
ter helt inriktat oss på budgeten, på prislapparna för
den verksamhet som vi beslutar om. Nu en månad
senare kommer den allmänpolitiska debatten.
Om den haft som utgångspunkt att ge signaler för
framtiden hade det varit väl. Men vi har hört mera om
vems fel det vara för si och så många år sedan att
olika brister finns. Det är detta som allmänheten är så
vådligt trött på. Det är detta som ger en negativ in-
ställning till vårt viktiga uppdrag. Det är inte debatte-
randet i sig som man ogillar utan sättet det sker på.
I så måtto stämmer det väl att denna debatt har
varit allmänpolitisk, eftersom allt mellan miljö, ar-
betslöshet, jämlikhet och pensioner har ventilerats.
Alla har fått en chans att rida fram på sin käpphäst,
och de flesta har gjort det också. Därvid har man -
som alltid i denna kammare - ägnat sig åt makt, me-
del och en del mål. Men någon övergripande syn,
eller de värden och värderingar som vägleder, eller
skall göra det, redovisas inte av någon. För säkerhets
skull får jag betona att med värden menar jag inte
pengar.
Vi har som vanligt fått veta längden och bredden
hos de verktyg som man nu anser behövs i politiken
och priset på dem. Men vilken vision har vi som leder
oss till dessa ställningstaganden?
Fru talman! Jag har snart varit ledamot av denna
kammare i sju år. Jag vågar påstå att vi på hela denna
tid inte har haft en enda ideologisk debatt värd nam-
net. Det är ingen tröst att läget är detsamma i de andra
politiska församlingarna ute i landet. Det är här hos
oss, som skall vara normbildare och lagstiftare, som
den debatten i första hand skall föras.
Utan en sådan debatt - där vi dessutom finge en
möjlighet att på ett bättre sätt pröva hur vi upplever
valören på de begrepp som vi understundom använ-
der, och där vi ibland talar förbi varandra, eftersom vi
baserar dem på olika värderingar och värden - kan vi
inte undvika den uppenbara aspektblindhet som alltför
ofta kan förmärkas. Det är en ytterligare negativ fak-
tor i allmänhetens upplevelse av det politiska språket
och den politiska verksamheten och därmed ytterst för
det politiska intresset. Vad det betyder för försvag-
ningen av demokratin skulle egentligen inte ens behö-
va påpekas.
I stället för att som här har gjorts i dagens debatt
att efter en skatteskala försöka ange var gränsen går
mellan den egna positiva människosynen och andras,
underförstått negativa dito, skulle naturligtvis tagits
upp utifrån andra värderingsgrunder den människosyn
respektive samhällssyn som vi förfäktar. Låt mig även
på denna punkt göra ett förtydligande: Samhällssyn
och syn på stat och kommun är inte samma sak. Sam-
hället måste alltid vara ett mycket vidare begrepp än
de båda andra.
Då bör vi också kunna slippa påståenden som t.ex.
att moderaterna tar skattepengar från det allmänna.
Det allmänna äger inga skattepengar. Den enskilde
äger. Huruvida resurserna skall användas individuellt
eller i gemenskap är sådant som våra olika synsätt på
samspelet mellan individer och gemenskaper leder
fram till.
Hur upplever vi solidaritet och ansvar för vår
nästa? Det är inget som kan beslutas i lag eller där
man kan köpa sig fri från personligt ansvar med en
skatteinbetalning. Kommer det inte från hjärtat är det
fråga om något annat. Är det detta som har lett till att
många numera är så socialt passiva? Om en olycka
sker vänder man ryggen till eller bara tittar på. Allt är
samhällets ansvar. Det är det man har betalat till.
Vilken människosyn leder det till? Vilken människo-
syn får våra unga när i dag negativa moralsignaler via
massmedier kommer direkt in i våra hem, där förut
föräldrar, skola, söndagsskola och även medierna gav
positiv vägledning?
Visst kan man förenkla en debatt om man renodlar
en fråga. Men när beslutet skall möta verkligheten
finns det ingen ekonomi som inte har betydelse för
ekologi och etik och vise versa. Varför är bildning
och inte bara utbildning viktig? Varför är äganderätt
och förvaltarskap så viktiga för vår syn på människan
som okränkbar individ?
Om vårt sätt att behandla dem som av olika skäl
kommer hit visar vilken människosyn vi har är det
illa, mer än illa. Utan att först ha definierat vår männi-
skosyn förblir vår immigrationspolitik, liksom förres-
ten även vår u-landspolitik, inhuman, ineffektiv och
dyr och hjälper demokratifientliga rörelser i deras
rekrytering.
Rättvisa är ett begrepp som ofta kastas in i olika
debatter för att rättfärdiga åtgärder. Men rättvisa i
djupare mening är inte detsamma som att bara omför-
dela pengar och därmed alltför ofta skapa nya orättvi-
sor.
Fru talman! Mitt budskap är inte att vi skall byta
ut sakfrågorna mot att ha politiska fäktningar med
Burkes och Mills skrifter och Marx och Maos dog-
mer. Däremot bör - ja, jag tycker vi måste - med
jämna mellanrum hålla debatter fria från procentsatser
och krontal där vi resonerar kring just detta med in-
divid och samhälle utifrån icke-materiell utgångs-
punkt. Vi måste inför varandra, oss själva och våra
väljare, komma fram till och tala om vad vi menar
med ett gott samhälle. Inte som slutmål - sådant kal-
las utopier - utan som en vision, som något att ta ut
färdriktningen mot.
Utan en sådan övergripande värderings- och vär-
desyn förblir de materiella åtgärderna ett lapptäcke
utan harmoni i sitt mönster. För att lyfta politiken och
dess anseende och för att göra den bättre för männi-
skorna måste vi debattera i bättre ordning. Jag menar
att detta är en viktigare fråga än de flesta andra för
t.ex. talmanskonferensen. Jag ser med förväntan fram
mot vår första riktiga idédebatt.
Fru talman! Det blir inget bra av degklumpen om
man kastar in jästen i efterhand.

Anf. 333 LENA KLEVENÅS (s) replik:
Fru talman! Jag vill gärna delta i denna idédebatt.
Jag tyckte det var spännande när Lennart Fridén tala-
de om värde, vision och också om rättvisa. Jag vill
tala om min vision och de värden som jag skulle vilja
ha som utgångspunkt.
Det värde som jag tror vi delar är alla människors
lika värde. Min vision är att alla skall kunna äta sig
mätta och ha rent vatten. Min rättvisa består i att den
femtedel av jordens rikaste människor som disponerar
82,7 % av inkomsterna på något vis måste föra över
resurser till den femtedel fattigaste som bara får 1,4 %
av jordens totala inkomster.
Är det en rättviseaspekt som Lennart Fridén kan
ställa upp på? Skulle Lennart Fridén kunna tänka sig
att stödja det förslag om ett globalt barnbidrag som
jag tidigare i debatten förde fram för att det skulle
kunna bli en något mer rättvis värld?

Anf. 334 LENNART FRIDÉN (m) replik:
Fru talman! Att ge rättvisa åt en sådan debatt och
att rättvist debattera de frågorna kan inte göras på den
minut som står till vårt förfogande i en replik. Själv-
fallet har vi alla var och en - och här kommer det
personliga ansvaret in - ansvaret för var och en av de
medmänniskor som finns på denna jord. Det är utifrån
de värderingar vi har som vi också bör visa i handling
vad vi gör för att skapa rättvisa. Det gäller att också
kunna diskutera och definiera vad vi menar med rätt-
visa. Det är inte bara fråga om att föra över medel,
utan det är fråga om så mycket annat.

Anf. 335 LENA KLEVENÅS (s) replik:
Fru talman! Rättvisa är en fråga om många olika
saker. Men det har också att göra med pengar, i syn-
nerhet när bristen på pengar gör att barn dör av un-
dernäring därför att föräldrarna inte har pengar att
köpa mat för. Jag har en uppgift om att de 358 rikaste
människorna i världen äger en förmögenhet som mot-
svarar årsinkomsten för de fattigaste 45 % av jordens
befolkning, 2,3 miljarder människor. Åtminstone
hälften av de absolut fattiga saknar t.o.m. rent vatten.
Jag tycker att det är en ideologisk fråga hur man
fördelar resurser och vilka människor man skall värna
om på jorden. Har inte alla människor lika värde?
Eftersom detta skulle vara en idédebatt borde vi kun-
na tänka oss att det skulle finnas något slags global
rättvisa för hela planeten och hela mänskligheten. Kan
Lennart Persson tänka sig att man skulle kunna be-
skatta de 358 dollarmiljardärerna, t.ex. genom förslag
som kommit i Carlssonkommissionens rapport eller
liknande? Ett exempel är landningsavgifter på flyg-
platser.

Anf. 336 LENNART FRIDÉN (m) replik:
Fru talman! Hybriden Lennart Persson vet jag inte
vem det är. Att skapa rättvisa är inte bara fråga om att
fördela. Det kan man göra så länge det finns någon-
ting. Det är också fråga om att skapa resurser för att
ha någonting att fördela mellan människorna, så att
alla har en chans att få ta del av de värden som ska-
pas. Jag tror att det finns mycket annat än just det här.
Jag hoppas verkligen att de rika personer som Lena
Klevenås nämnde rannsakar sitt hjärta och gör vad de
kan. Jag vill inte sätta mig till doms över dem, med
det är oerhört väsentligt att alla tar sitt personliga
ansvar. Det hoppas jag att vi alla gör, oavsett om vi är
avlönade med ca 30 000 kronor i månaden som jag
och Lena Klevenås eller om man har högre eller lägre
inkomster. Det är väldigt mycket fråga om en indivi-
duell insats i sammanhanget.

Anf. 337 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Fru talman! Ledamöter! Jag skall tala om demo-
kratin. Det är vi här i riksdagen som skall utöva folk-
styret. Vi har ju den formella makten att göra nästan
vad vi vill. Men jag tror att det är dags att börja er-
känna att vi har förlorat delar av den formella makten
och att vi håller på att förlora ännu mer av den reella
makten. Varför gör vi det?
En journalist skrev för ett tag sedan apropå någon
kommun att demokratin har kommit litet på "mellis".
Det finns en risk för att även demokratin här i riksda-
gen kan komma litet på "mellis", litet emellan, litet på
bänken, litet utanför. Det får vi ändra på. Vad beror
det här på? Ja, det beror till delar på EU och EMU-
processen. Men i grunden beror det på att vi lever i en
helt ny tid. Vi har de problem Lena Klevenås tog upp,
men också globaliseringen och Sydostasienkrisen -
det är en helt ny tid vi lever i. Vi upplever en koper-
nikansk vändning i historien, där de gamla reglerna
och mallarna inte stämmer. Då fungerar inte våra
gamla verktyg.
I denna nya tid kan och skall inte vi i riksdagen ha
hela makten. Det är nog positivt för Lennart Fridén att
höra. Men vi måste skaffa oss mer makt och ta tillba-
ka en del av det vi har förlorat. Vad skall vi då göra?
Jo, vi skall säga som det är: Vi skall inte ha äran för
allting som sker i samhället, och vi skall heller inte
kritiken för allting. Budgetunderskotten är inte bara
politikernas fel. Arbetslösheten är inte bara politiker-
nas fel. Som socialist och marxist säger jag att det
beror en hel del på kapitalismen. Den är inte krisfri.
Men allt är inte politikens fel.
Det finns grundläggande strukturella problem i
den här kopernikanska vändningen, i informations-
samhället och den globala kapitalismen. Det skrev
t.o.m. en sådan notorisk finansman som Soros i Da-
gens Nyheter i julas. Det handlade om de stora
krisproblemen i världen.
Jag kan nämna en annan sak som visar att allt inte
är vårt fel. Valåret 1994 hade staten ett underskott på
180 miljarder. 1997 var det nere i 30 miljarder. Vem
fixade bort 150 miljarder? Var det vi i riksdagen?
Utgifterna 1997 var lika stora som 1994, så det är inte
på utgiftssidan det har rasslat till. Utgifterna var lika
stora då som nu. Men på inkomstsidan har det faktiskt
tickat in 180 miljarder. Varför då? Har vi höjt skatten
med 180 miljarder? Nej. Möjligtvis med 70 miljarder,
säger kanske Fridén för att dra till. Men de andra 100
miljarderna då? De har kommit till för att samhället
har växt och reallönerna har ökat. Det är varken poli-
tikens fel eller förtjänst, utan det är knegarnas för-
tjänster och deras ansvarstagande som har räddat
statsfinanserna. Så när Göran Persson säger att de
sänkta barnbidragen räddade statsfinanserna så är det
inte helt sant. Ära löntagarna i Sverige mer än politi-
kerna för budgetsaneringen!
Nu gäller det att ta tillbaka mera makt, och då
skall vi erkänna att de här problemen finns och att vi
inte har hela makten. När vi har gjort det kan vi skaffa
oss mer makt. Då kan vi sätta riksdagen i centrum. Vi
skall stärka debattformerna i riksdagen. Det vore väl
bra, Lennart Fridén? Tänk om ni får tid på er att dis-
kutera ideologin!
Vi skall se till att ha debatt före beslut och se till
att vi kan mötas på bättre sätt i verkligt aktuella frå-
gor. Det skall inte vara sådana frågor som medierna
behagar göra aktuella. De gjorde t.ex. ett TV-inslag
om ett vårdhem. Men har inte vi diskuterat vårdfrå-
gorna här förut, innan TV gjorde ett reportage? Jo,
det har vi!
Men vi diskuterar inte andra frågor tillräckligt.
Vad är det för 100 miljarder som Riksgälden lånar
upp? Vi diskuterar miljoner och kronor, men Lennart
Fridén har rätt då han säger att vi inte nog diskuterar
värderingar och de stora miljarderna. Att Riksgälden
lånar upp 100 miljarder, är det bra eller dåligt? Det är
en sådan fråga.
Sedan måste vi stärka vår uppföljning och kontroll
av hur pengarna används. Vi skall inte bara anslå
pengar och hoppas att det går bra. Stärk utskottens
ställning i uppföljnings- och kontrollarbetet! Se till att
arbetsmarknadsutskottet följer arbetsmarknadspoliti-
ken! Se till att vi får ett starkt revisionsorgan under
riksdagen! Vi måste lösa frågan om Riksdagens revi-
sorer, allra helst under denna vår.
Vi skall se till att riksdagen blir en del i EU-
processen. Nu är vi långt efter tjänstemännen i för-
valtningen, och vi måste i alla fall ligga parallellt med
dem. Det är också något vi skall göra i riksdagen.
Vi skall stärka riksdagens sakkompetens. Vi har
utredningstjänsten, och ett budgetkontor håller på att
byggas upp, men vi kan utnyttja vår tjänstemannahord
långt mera. Vi skulle kunna dra ned på tiden som de
sitter och klipper i våra motionstexter för att göra
reservationer och låta deras stora kompetens användas
för utredning och sakkunskap. Den debatten skall vi
inte låta skötas av universiteten. Vi kan stärka riksda-
gen på så sätt. Vi kan driva ett riksdagens utrednings-
kontor som motvikt till det utredningsväsende som
fungerar alltför dåligt på många håll.
Vi har möjligheter. Jag repeterar: stärkt debatt,
uppföljning och kontroll, EU-processen, framlyftande
av riksdagens sakkompetens. Och våga ta enade be-
slut! Våga fatta litet beslut! Vi kan göra det. Se på
skatteväxlingen! Alla är överens, utom möjligtvis
moderaterna som inte var med. Låt det då bli hand-
ling! Alla pratar om att kunna göra något med tjänste-
sektorn, utom möjligtvis socialdemokraterna. Men
moderater och socialdemokrater - följ med in! När
Gudrun talade om köksbordet var det detta hon me-
nade. Det finns en del utrymme där vi kan fatta kon-
kreta beslut.
När vi går in här i ledamotshuset står det något
väldigt vackert vid ingången: In necessaris unitas, in
dubis libertas, in omnibus caritas. Fritt översatt står
det: Där det är nödvändigt, var enig. Ja, greja under-
skottet! Där tveksamhet råder, tillåt frihet. Ja, låt oss
komma med konstruktiva idéer för att greja jobben!
Var alltid varsam. Ja, vi skall vara hårda i sak men
mjuka i tonen. Alltför ofta är vi tvärtom. Vi kan göra
någonting inne i riksdagen om vi tar oss i kragen.

Anf. 338 LENNART FRIDÉN (m) replik:
Fru talman! Det är alltid lika fascinerande både att
se och höra Lars Bäckström i talarstolen. Han hade
rätt i att det är de som arbetar som skapar värdena.
Det är faktiskt så. Oftast gör de det trots politikerna.
När jag för några år sedan var i Brasilien konstaterade
man att anledningen till att ekonomin där trots alla
bekymmer gick framåt var att det skedde på nätterna.
Då sov politikerna och bankerna var stängda.
Lars Bäckström påpekade mycket riktigt att det
finns problem även inom kapitalismen. Han sade att
allt inte är politikens fel. Då kan man fråga sig var
felet låg i de länder som man numera i vänsterkretsar
kallar för misslyckade experiment? De drabbade dock
människor i över 70 år. Vilka var problemen då? Var
låg felen? Vilken människosyn ledde fram till att man
hamnade där man hamnade?

Anf. 339 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Felet var att man trodde att man ge-
nom politiska beslut kunde bestämma hur mycket av
en vara som skulle produceras och vad den skulle
kosta. Det kan man inte göra på den nivån. Vad var
det för människosyn? Det var en övertro på politiken
och att vi politiker fixar och grejar åt allt och alla. Det
var de två mest grundläggande felen.
Marxismens grundideologi i Kommunistiska ma-
nifestet säger: Och så framträder ett samhälle vari
envars fria utveckling är en förutsättning för allas fria
utveckling.
Det är den typ av marxism som jag hyllar. Detta
var den ideologiska debatt Lennart Fridén ville ha. Nu
har vi hunnit med den också.
Men det grundläggande felet just nu är att den här
motpolen, den extrema kapitalismen, just nu grasse-
rar. T.o.m. George Soros inser att vi måste ha en
politik som kontrollerar den och fördelar en del av det
som produceras, annars hotas samhällena av samman-
brott. Det är det som just nu sker i Sydostasien. Det är
den extremkapitalismen, den anarkoliberalismen, som
ni måste avlägsna er från. Nu tror jag inte att Lennart
Fridén hemfaller åt den, eller hur?

Anf. 340 LENNART FRIDÉN (m) replik:
Fru talman! För mig har aldrig liberalism som så-
dan varit ett positivt begrepp. Det har jag haft litet
svårt för sedan jag läste Adam Smith för första gång-
en. Han skriver att man skall inte förvänta sig att man
skall få någonting av sin granne av medmänsklighet
utan för att han kan tjäna pengar på det. Därmed nog
när det gäller liberalismen.
Men sedan vill jag säga till Lars Bäckström att vi
inte har klarat av den här debatten. Vi har inte påbör-
jat den ännu. Jag kan bara konstatera att det är bra om
Lars Bäckström hakar på, och om flera gör det. På det
sättet kan vi få en debatt på det här området.
Sedan tycker jag att det var skojigt att Lars Bäck-
ström, som ju är en smidig och smart politiker, an-
tingen har vänt kappan efter vinden och numera tyck-
er så här eller har lärt av historien. Det har man ju
gjort alltför sällan i politiken. Men i så fall är Lars
Bäckström välkommen.

Anf. 341 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag är smidig och följer tidsutveck-
lingen. Det är det jag har fått lära av historien. Det är
själva grundidén i min marxistiska samhällssyn. Jag är
alltså sådan. En del tidningar brukar kalla mig mo-
dernist och förnyare. Det är lögn. Jag är en klassisk
ortodox marxist på riktigt, inte en sådan som tuggar
teser. Jag försöker se vad som händer i verkligheten i
samhället och följer med det. Och det skall vi väl
göra, Lennart Fridén.
Men då är det så viktigt att Lennart Fridén också
tar fasta på det. Tänk om ni i Moderaterna en enda
gång kunde erkänna att det finns något som heter
fördelningspolitik. Jag talar om tillväxt. Kan ni inte
ens ta det ordet i er mun någon gång? Då skulle vi
komma oerhört mycket närmare varandra.
Läs mina fem punkter om riksdagsarbetet i proto-
kollet, Lennart Fridén! Om ni moderater diskuterar
dem kommer det att hända någonting. Vi kan se till
det. Eftersom riksdagen nu är svag, skall vi göra den
starkare. Vi kan inte göra allt, men vi kan göra oänd-
ligt mycket mer om vi erkänner att vi inte kan göra
allt. Vi kan få ned arbetslösheten, vi kan få upp anta-
let jobb och se till att ha sunda statsfinanser. Men då
får vi inte hemfalla åt att aldrig ta ordet fördelnings-
politik i vår mun.

Anf. 342 ÅKE CARNERÖ (kd):
Fru talman! Snart har det andra årtusendet efter
Kristi födelse lagts till historien. Ett tusenårsskifte är
naturligtvis en alldeles speciell händelse och kanske
går några tankar tillbaka till vad som hände i vårt land
för 1 000 år sedan. Kristendomens utbredning till
Norden pågick och skapade förändringar i levnadsva-
nor, tänkesätt och mentalitet. De värderingar och
normer som utgår från den kristna etiken har lämnat
tydliga spår i samhällets utveckling de senaste tusen
åren och är grundpelare i demokratin.
Vi kristdemokrater menar därför att Sveriges tu-
senåriga samlade erfarenhet av den kristna etiken
håller att bygga vidare på.
I en tid av ökad internationalisering blir det allt
viktigare med en fast förankring i gemensamma vär-
deringar och god kunskap om den egna kulturen och
den religion som präglar vårt samhälle. Är man trygg i
den egna identiteten leder det till en ökad förståelse
och tolerans för andra människor som är ett skydd
mot främlingsfientlighet. Synen på varje människas
lika värde och ansvaret för globala frågor som fattig-
dom, överlevnad och klyftor mellan rika och fattiga
länder utgår från ett moraliskt synsätt med djup för-
ankring i kristen etik.
Även ur miljöperspektiv behövs en etisk grund.
Den kristna förvaltarskapstanken lär oss att ansvars-
fullt bruka och inte förbruka den jord vi ärvt, så att vi
kan överlämna den i så ofördärvat skick som möjligt
till våra barn.
Fru talman! Hur kan då den kristna etiken gagna
samspelet människor emellan i vårt samhälle? Den
kan bidra till ett tryggare samhällsklimat och ge barn
och ungdomar fasta normer för olika etiska ställnings-
taganden. En orienterare uppfattar det inte som besvä-
rande att bära med sig karta och kompass, eftersom
denne vet att de är nödvändiga hjälpmedel för att hitta
rätt. På samma sätt har våra barn och skolelever be-
hov av en etisk karta och kompass, dvs. en vägledning
om vad som är rätt och sant för att lättare klara sig
genom tillvaron, som kan vara nog så snårig. Om vi
satsar på denna normgivning i hem och skola och i
resten av samhället främjar vi trivsel och trygghet i
umgänget människor emellan och vi får ett starkt men
mjukt samhälle.
Etik berör faktiskt alla samhällsområden. Det är
själva grunden för samhällets existens. Ordet samhälle
betyder gemensam grund. Etiska grundvärderingar
utgör ett sammanhållande band för ett folk, och vi är
okloka om vi inte lär av gångna generationers erfa-
renheter när vi skall bestämma vilka normer det skall
vara. Vi kan jämföra med trafikregler. Dessa har vi
inte för att vi vill skapa en massa förbud och lägga
bördor på varandra. Vi har dem för att underlätta och
för att skona oss från kollisioner och haverier.
De tio budorden innehåller normer för hur vi lätta-
re kan leva tillsammans i gemenskap på jorden. Bud-
orden har gällt i många generationer och kommer att
gälla som riktmärken i en förvirrad värld. Kanske är
budorden vårt viktigaste arv. I den gyllene regeln
finns en bra sammanfattning: "Allt vad ni vill att
människorna skall göra för er, det skall ni också göra
för dem."
Respekten för människovärdet är grundbulten i de
kristna värderingarna och därmed för ett gott samhäl-
le. För att inte underminera demokratin måste männi-
skovärdet finnas levande i tänkandet hos såväl gam-
mal som ung. I allt samhällsarbete är det därför viktigt
att skapa sådana relationer, normer och regler som
förhindrar kränkningar av människovärdet.
Fru talman! Hur knyter vi då dessa värderingar till
samhällsbyggandet? Jag vill peka på fem samhällsom-
råden:
För det första: Föräldrarna och hemmen har en
oersättlig roll när det gäller fostran och normöverfö-
ring. Våldskommissionen skrev för några år sedan:
"Föräldrarna är den största brottsförebyggande resurs
som samhället har." Familjen och en skola med sunda
normer grundlägger och förstärker vårt rättssamhälle
och är det säkraste sättet att i framtidens samhälle
bl.a. motverka våld, främlingsfientlighet och få trygga
gator och torg.
För det andra: Svenskarna skiljer sig mest i hela
Europa. Skilsmässofrekvensen var 52 % 1995. Varje
år får 45 000 barn vara med om en separation och för
10 000 av dem är det andra gången. De största insat-
serna för barnen gör vi genom att skapa goda förut-
sättningar för föräldrarna att hålla ihop. Genom att
prioritera äktenskapet som samlevnadsform och satsa
på föräldrautbildning för alla blivande föräldrar och
låta familjestabilitet bli ett viktigt nationellt mål ska-
par vi bättre förutsättningar för familjer att hålla ihop.
Det går att utforma samhället så att familjens
medlemmar får mer tid med varandra och därmed
orkar bry sig om varandra, hinner se olika behov och
lösa problemen innan de växt och blivit för stora.
Avgörande är att barn och föräldrar får tid, uppmärk-
samhet och rätt till varandra. Det som är bäst för
barnen avgörs bäst av deras föräldrar. Trygga familjer
är friskvård för samhället.
För det tredje: Respekten för människovärdet krä-
ver att vården och omsorgen intar en särställning när
vi fördelar samhällets resurser. Att garantera varje
patient värdighet i vården handlar ytterst om att kvali-
tetssäkra vården. Värdig vård, hemmiljö och omvård-
nad på äldre dagar måste vara en självklarhet i vårt
samhälle. Det behövs fler händer i vården.
För det fjärde: Inom affärslivet är tillväxtens mo-
tor hur samspelet mellan människor, företag och
myndigheter fungerar. Vi kristdemokrater menar att
en politik som baseras på hederlighet, personligt an-
svarstagande och rättssäkerhet är grunden för en
långsiktigt god utveckling. Förr räckte det hedervärda
handslaget vid en affärsuppgörelse, men hur långt
räcker det i dag?
För det femte: Ett förvaltarskap värt namnet krä-
ver att vi stoppar nedrustningen inom miljövården. En
skärpt miljölagstiftning med resurser för att rättsvä-
sendet skall komma åt miljöbovar och ett nationellt
klimatpolitiskt handlingsprogram är vägar mot en ny
livsstil där ord får bli handling.
Fru talman! Vi gör oss själva en stor tjänst när vi
bygger samhället utifrån en gemensam och stabil
grund. Vid ett bygge är grunden det viktigaste. Detta
gäller även samhällsbyggande. Ju stabilare grund,
desto stabilare byggnad.

Anf. 343 OLA STRÖM (fp) replik:
Fru talman! Jag tycker att det allra mesta Åke
Carnerö sade var väldigt bra. Jag betraktar mig själv
som en kristen man. Men jag hakade upp mig på en
formulering som jag tycker låter litet märklig för mig
som liberal, och jag tycker ändå att jag försöker skilja
på min tro och politiken. Det skulle vara intressant att
höra Åke Carnerö förklara vad han menar.
Åke Carnerö sade att man skulle prioritera äkten-
skapet som samlevnadsform. Jag tycker kanske att det
är litet konstigt om vi i politiska sammanhang skall ha
synpunkter på vilken samlevnadsform folk väljer.

Anf. 344 ÅKE CARNERÖ (kd) replik:
Herr talman! Ola Ström tar upp det jag sade om att
prioritera äktenskapet. Självfallet skall inte samhället
styra och säga att den här modellen är den enda tillåt-
na. Det här är ett avtal mellan två personer, och det är
naturligtvis frivilligt. När jag säger att vi prioriterar
äktenskapet är det för att de löften som ges vid äkten-
skapet inte bara gäller mellan de två makarna utan
också handlar om samhället, och det gäller naturligt-
vis att se till att vi kan skydda det uppväxande släktet.
Det är en bakgrund till att jag vill hävda att det är
viktigt att vi prioriterar äktenskapet.

Anf. 345 OLA STRÖM (fp):
Herr talman! Jag lyssnade noga på svaret, men jag
är inte riktigt säker på att jag förstår den exakta inne-
börden. Jag har aldrig trott att Åke Carnerö eller nå-
gon annan vill förbjuda andra samlevnadsformer än
äktenskapet. Men utifrån mina utgångspunkter kvar-
står det ändå ett frågetecken för varför man politiskt
skulle prioritera äktenskapet eller någon samlevnads-
form över huvud taget. För mig känns det väldigt
konstigt. Men jag kanske kan få ett klargörande på
den punkten.

Anf. 346 ÅKE CARNERÖ (kd):
Herr talman! Jag vet inte om jag kan utveckla det
mer än jag gjorde förut. Genom det här avtalet kan
barnen i äktenskapet få känna den viktiga tryggheten
att leva i en stabil samlevnadsform. Det kan natur-
ligtvis barnen göra i andra former också, men jag
menar att äktenskapet är ett avtal mellan två makar
och inför andra. Då är det viktigt att samhället kan
prioritera äktenskapet.

Anf. 347 MAUD EKENDAHL (m):
Herr talman! Vi moderater betonar gång på gång
att rättsstatens viktigaste uppgift är att upprätthålla en
god rättsordning och skydda medborgarna mot våld,
intrång och andra övergrepp från såväl enskilda som
det allmänna. Vi anser också att det är en självklarhet
att polisen och det övriga rättsväsendet även i eko-
nomiska kristider måste tilldelas tillräckliga resurser
så att medborgarnas krav på rättstrygghet och rättssä-
kerhet kan garanteras.
Men verkligheten fungerar inte tillfredsställande
längre, och det beror på socialdemokraternas stora
besparingar. Nedskärningar inom polisen med 780
miljoner kronor under de senaste åren har lett till att
antalet poliser har minskat med ungefär tusen perso-
ner. De äldre, mest erfarna brottsutredarna har fått gå
i förtida pension, med allvarliga konsekvenser för
polisens brottsutredande verksamhet. Till detta skall
vi lägga att antalet civilanställda inom polisen kom-
mer att minska med 1 100 fram till år 1999.
Detta innebär att ett stort antal poliser i dag måste
avsätta tid till rena administrativa arbetsuppgifter av
olika slag. Denna misshushållning med polisens kom-
petens och bristande resurser innebär att polisen
tvingas avskriva ett stort antal brottsutredningar, eller
samla anmälningar och utredningar på hög, i stället
för att utreda brotten och skicka dem vidare till åkla-
gare.
Det kommer också att ta tid innan vi får ut till-
räckligt med nya poliser på fältet, eftersom ingen
antagning till Polishögskolan har skett sedan hösten
1995.
Herr talman! Räknar man om socialdemokraternas
beslutade polisbesparingar i antal vanliga poliser
motsvarar de ungefär 2 200 poliser. Fördelas dessa
sedan rakt av per län skulle det innebära att varje län
fick 90 fler poliser.
När det gäller utbyggnaden av närpolisverksamhe-
ten finner man ute i landet att den antingen har försvå-
rats eller stannat upp, eller också kallas den närpoli-
sverksamhet fast poliserna nästan helt och hållet ägnar
sig åt utredningsarbete. På vissa håll i landet försöker
man bygga upp NÄPO-verksamheten men tar då
resurser från utrycknings- och utredningsenheterna.
Det varken får eller kan vara rätt att NÄPO-
verksamheten byggs ut på bekostnad av annan viktig
verksamhet. Detta är dock vad som håller på att hända
t.ex. i Skåne län, bl.a. i min hemort Ängelholm. I dag
tjänstgör under kvällar och nätter fyra poliser i ut-
ryckningsstyrkan - vilken eventuellt skall bantas till
endast tre poliser - som skall bevaka fem kommuner
med 90 000 invånare.
Herr talman! Följande rubriker i Nordvästra Skå-
nes Tidningar har man kunnat ta del av de senaste
veckorna:
- Poliser rasar mot sparplan
- Polisprotest mot neddragningar
- Vi klarar inte jobben
- Polislöst hos Ängelholmspolisen
Besparingarna har också medfört att alltfler ar-
betsuppgifter inom polisorganisationen måste centra-
liseras, bl.a. vakthavande befäls funktioner samt
kommunikationscentralerna. Detta har lett till att
människor anser att det är betydligt svårare att nå
polisen via telefon. Det kommer att innebära att
människor helt enkelt mer och mer kommer att strunta
i att försöka ge polisen tips av olika slag eller göra
anmälningar.
Jag vill påstå att många medborgare inte längre
känner sig trygga i samhället eller inte vågar lita på att
få hjälp av polisen vid behov. Det visar sig att männi-
skor mer och mer börjar anlita vaktbolag för att känna
trygghet. I Klippan funderar t.ex. handlarna på att
köpa bevakningstjänst för att skydda sig mot butik-
sinbrott efter det att en klädesbutik haft tre inbrott på
nio månader. I Örkelljunga erbjuds villaägare att
erhålla bostadsområdesbevakning. I Ängelholm har
Hyresgästföreningen varit initiativtagare till ett pro-
jekt kallat Grannsamverkan, där närpolisen samarbe-
tar med boende i olika bostadsområden. I Olofström,
som jag besökte för en vecka sedan, finns en s.k.
störningsjour dit människor kan vända sig vid t.ex.
lägenhetsbråk. Denna störningsjour drivs av vaktbo-
laget Securitas.
Herr talman! Jag undrar hur socialdemokraterna
bara kan blunda för vad som händer ute i verklighe-
ten. Jag är också förvånad över att det är så ont om
insändare och debattartiklar från socialdemokratiska
politiker vad gäller polisväsendets bekymmer och
problem. Och varför gör socialdemokraterna inte fler
besök hos polisen?

Anf. 348 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd):
Herr talman! Porrklubbarna Studio Anna och Tu-
sen och en natt är i själva verket bordeller. Dagligen
får vi här i Stockholm, 1998 års kulturhuvudstad i
Europa, beskåda två bilar med uppmonterade reklam-
skyltar med pornografiskt innehåll. Verksamheten
med bilarna har pågått i månader. Dessförinnan sked-
de reklamen med kort som kastades ut på trottoarerna
i Stockholms centrala delar.
På bordellverksamhet kan man ha många synpunk-
ter. Den allvarligaste invändningen tycker jag är att
klubbarna lyckas rekrytera unga flickor från landet
som dras in i verksamheten för att senare gå ned sig
ordentligt i prostitutionsträsket i Stockholm.
Herr talman! Varför görs ingenting? Förutom
mänsklig förnedring sker i klubbarna narkotikaaffärer,
ibland med mc-klubben Hells Angels inblandad. Om
så grav brottslighet som nu beskrivits sker helt öppet i
Stockholm, vad gäller då om mer avancerad organise-
rad brottslighet?
Polisen är i kris. Det har vi rikspolischefens egna
ord på. Krisen är också dokumenterad av SIFO i en
undersökning från december 1997, vilken åberopats
av tidigare rikspolischefen Carl Persson i Dagens
Nyheter i tisdags. En uppryckning måste ske, detta
med avseende på såväl ekonomiska resurser som
organisatoriska frågor och metodfrågor.
Herr talman! Så här vill vi kristdemokrater stoppa
bordellerna:
1. Bilarna med porreklam stoppas genom att
brottsbalkens bestämmelse angående koppleri tilläm-
pas. Genom att reklamen drar kunder till Studio Anna
och Tusen och en natt, som i sina verksamheter bedri-
ver prostitution, innebär reklamen ett straffbart främ-
jande av rörelserna.
2. Återinrätta sedlighetsroteln vid Stockholmspoli-
sen, tillför resurser, tillåt buggning samt brottsprovo-
kation! Genom att den moderna ekobrottsligheten
blivit så avancerad måste polisens metoder bli mer
tekniska och sofistikerade. Vissa integrationshänsyn
måste frånfallas till förmån för en framgångsrik
brottsbekämpning. Rättssamhället kan inte längre
enbart förlita sig på vittnesbevisning. Genom polisens
prioriteringar beivras i dagsläget inte längre koppleri
och annan sedlighetsbrottslighet. Rättsväsendet måste
tillföras ekonomiska resurser.
3. Starta en kampanj bland fastighetsägarna i
Stockholm! Skärp hyreslagen så att hyresvärden lätta-
re kan säga upp hyresgäster som bryter mot hyresavta-
lets bestämmelser om hur lokaler får användas! Med
all sannolikhet finns ett stort intresse bland näringsli-
vets branschorganisationer att medverka i en sanering
av fastighetsbranschen. Den civila lagstiftningen har
som regel tillkommit utan beaktande av vad kampen
mot den avancerade ekonomiska brottsligheten krä-
ver, därför bör hyreslagens bestämmelser ses över
med detta perspektiv.
4. Genomför en upplysningskampanj i massmedi-
erna! Unga flickor lockas till Stockholm för att för-
brukas som vilken konsumtionsartikel som helst.
Rekryteringen av unga flickor till prostitution kan ses
som ett folkhälsoproblem. Sålunda bör Folkhälsoinsti-
tutet kunna ta på sig ett huvudmannaskap för en kam-
panj mot verksamheten ur den aspekten.
5. Kriminalisera både köpare och säljare av sex.
Enligt poliser och socialarbetare som är verksamma
ute på fältet är det av stort värde med en kriminalise-
ring av bägge parter för att förhindra nyrekrytering.
Detta framgår också som en viktig grund till att den
statliga prostitutionsutredningen förordar en sådan
lagstiftning.
Tack, herr talman!

Anf. 349 OLA STRÖM (fp):
Herr talman! Inför denna "välfyllda" kammare
tänker jag ta upp ett mycket viktigt ämne som jag tror
kommer att diskuteras oerhört mycket under de kom-
mande åren. Det diskuteras nu, men jag tror att det
blir en av huvudfrågorna. Det rör nämligen lärarna,
deras yrkesroll och den akuta brist på lärare vi kom-
mer att få i framtiden om vi inte gör dramatiska insat-
ser nu.
Som ledamot i utbildningsutskottet träffar man
naturligtvis många lärare och elever ute på skolorna.
Här i kammaren brukar vi ofta tala om olika missför-
hållanden och andra förhållanden på skolorna när det
gäller eleverna, arbetsmiljön eller något annat. Tyvärr
tror jag att vi alldeles för litet diskuterar det många av
oss möter, nämligen alla dessa lärare som mer eller
mindre går på knäna. Desillusionerade lärare, lärare
som säger: Om jag fick ett erbjudande om ett annat
jobb skulle jag ta det.
Jag tycker att det är oerhört nedslående att möta
dessa lärare. Och de är dessvärre inte få. Jag har nå-
gon slags vision om att utbildning och skola, kunskap
över huvud taget, är bland de viktigaste uppgifter vi
har att förse vår uppväxande generation med. Det är
något fint att förmedla kunskap. Det har varit så också
förr i tiden. Den finaste byggnaden i byn var ofta
skolan. Nu är det inte det.
Läraryrket är tyvärr ett lågstatusyrke. Många kän-
ner att de har en arbetsmiljö de inte klarar av. Ändå
talar vi om och vet alla att vi går in i kunskapssamhäl-
let. Kunskap blir än mer viktig för arbetstillfällen och
för att ha bra jobb. Men de som skall lära ut kunska-
pen, leda ungdomarna att skaffa sig kunskap, vill
hellre söka sig till annan verksamhet. Inte alla natur-
ligtvis, men alltför många.
Det är en tuff verklighet man har ute på skolorna i
dag. Det beror delvis på den reformtakt vi har haft.
Många politiska beslut har varit viktiga att fatta, inget
snack om det, men de har inneburit stora krav på
förändring hos lärarna. Man har fått förändrade ar-
betsformer genom avtal och annat. Inte minst resurs-
bristen, som är påtaglig i skolan i dag, gör naturligtvis
att lärarna blir frustrerade över sin arbetsmiljö.
Samhällsklimatet spelar naturligtvis en oerhört
stor roll. Alla barn känner mycket väl av den arbets-
löshet och de neddragningar i övrigt som också har
drabbat dem och deras familjer. De tar med sig en oro
till skolan. Man kan räkna upp flera faktorer. Andelen
invandrarbarn som har ökat hela tiden gör att skolan
får nya utmaningar.
Om vi gör en vanlig trendframskrivning ser vi hur
många barn som kommer att gå i skolan. Vi vet det
ganska exakt. Vi ser hur många lärare som kommer
att pensioneras och kanske några kommer att byta
yrke. Då uppstår det gigantiska gap. Riktigt hur
mycket det handlar om är svårt att säga i dag, därför
att det finns olika uppgifter. Men brutto kanske det
rör sig om uppemot 100 000 lärare som under en
tioårsperiod måste tillföras. Vi måste totalt sett få fler
lärare och vi måste ersätta dem som pensioneras.
Med den takt vi har i dag på lärarutbildningen
kommer vi inte att nå detta mål. Det är en av anled-
ningarna till att jag tycker att vi måste starta den här
debatten nu om vi inte skall se gigantiska problem
framför oss.
Dessutom är det så, tyvärr, att många av dem som
i dag går i lärarutbildningen helst skulle vilja ha något
annat yrke. En undersökning av lärarutbildningen vid
Göteborgs universitet visar att 60 % av studenterna
hade ett annat förstahandsval för sin utbildning. Det
är i sig litet tragiskt, tycker jag. Det är så klart att man
vill ha en lärarkår som verkligen är motiverad, enga-
gerad och som i första hand vill bli lärare. Det måste
man naturligtvis åtgärda.
Det andra som har uppkommit på senare tid är
naturligtvis den lärarflykt som har skett, inte minst till
komvux. Många av de lärare som kanske vill ha en
lugnare arbetsmiljö och jobba inom mer ordnade
förhållanden söker sig till komvux. Det börjar märkas
av på gymnasier och kanske t.o.m. i grundskolan.
Det här är naturligtvis inte lätt att lösa i en hand-
vändning. Jag tror att man skulle kunna ta ut fyra fem
punkter i alla fall.
Det första är det som vi kallar ordning i skolan.
Många lägger olika begrepp i det. Det är ett litet be-
lastat ord. Men man måste i alla fall kunna ha en
ordnad arbetsmiljö. Det handlar inte bara om att ha
det för lärarna. Jag tror att det är de svaga eleverna
som förlorar mest på att det är alltför stökigt i skolan.
Det andra, som är väldigt svårt att påverka rent
politiskt, är lönefrågan. Men det är väl alldeles up-
penbart att lärarna, i varje fall jämfört med andra
länder, har ganska dåligt betalt i Sverige.
Det tredje är karriärmöjligheter. Skall vi få unga
människor att våga satsa på läraryrket måste man
känna att man kan utvecklas i jobbet, att man kan nå
ett karriärsteg eller vidareutbilda sig.
Det fjärde, som är viktigt både för lärarna och för
eleverna, är att få forskarutbildade lärare i gymnasiet
och komvux. Fler lektorstjänster. Det finns knappt i
dag, men det måste bli fler lektorstjänster i gymnasiet,
för lärarnas skull men också för elevernas skull.
Det femte, som jag tror att vi kan påverka politiskt
och över huvud taget i samhället, är attityderna till
lärare. Jag tycker att vi skall ge lärarna så mycket stöd
vi bara kan i deras yrke. Många känner i dag att de
inte har det stödet. Föräldrarna hackar på dem, tid-
ningarna hackar på dem och vi politiker kanske inte
alltid ställer upp för lärarna som vi borde göra.
Att vara lärare borde vara det finaste och kanske
viktigaste yrke man kan ha i vårt samhälle, näst efter
att vara riksdagsledamot naturligtvis. Det tycker jag är
en viktig uppgift för oss att ändra på.

Anf. 350 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Herr talman! Jag vill börja med att instämma i det
sista Ola Ström sade om att läraryrket är oerhört bety-
delsefullt. Jag vill gärna fylla på med att säga att lä-
rarna har gjort ett bra jobb på ett lojalt sätt under 90-
talet under den svåra ekonomiska situationen.
Det är bra att Ola Ström i sitt anförande tog upp
den situation som vi kommer att få i fråga om antalet
lärare framöver och gjorde en seriös analys av läget.
Jag vill peka på att det är viktigt att kommunerna på
kort sikt gör vad de kan för att behålla lärarna som
finns i verksamheten, men också funderar över hur de
lärare som under en period har valt att jobba inom
andra yrkesområden kan lockas tillbaka.
På längre sikt måste den utredning som riksdagen
nyligen beställde angående en översyn av lärarut-
bildningen, där också dimensionerings- och rekryte-
ringsfrågorna ingår, få chansen att diskutera frågorna
på ett seriöst och bra sätt. Alla partier i riksdagen är
representerade och har möjligheter att bidra med
förslag till mer långsiktiga lösningar.

Den allmänpolitiska debatten var härmed avslutad.

8 § Anmälan om interpellation

Anmäldes att följande interpellation framställts

den 22 januari

1997/98:140 av Eva Zetterberg (v) till utrikesminis-
tern
Påvens besök på Kuba

Interpellationen redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 27 januari.

9 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 22 januari

1997/98:336 av Lars Stjernkvist (s) till arbetsmark-
nadsministern
Användandet av kvalitetshöjare
1997/98:337 av Ola Sundell (m) till näringsministern
Ombyggnad av Långfors kraftstation
1997/98:338 av Eva Goës (mp) till statsrådet Pierre
Schori
Tillämpning av återtagandeavtalet
1997/98:339 av Sten Tolgfors (m) till statsrådet Ylva
Johansson
Handlingsprogram mot mobbning
1997/98:340 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet
Pierre Schori
EU och kurdernas asylrätt

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 27 januari.

10 § Anmälan om skriftligt svar på fråga

Anmäldes att följande skriftliga svar på fråga in-
kommit

den 22 januari

1997/98:298 av Sten Tolgfors (m) till statsministern
Barsebäck

Svaret redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 27 januari.

11 § Kammaren åtskildes kl. 18.21.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 5 §
anf. 93 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 178
(delvis),
av talmannen därefter t.o.m. anf. 180,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 7 § anf. 301
(delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 343
(delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.