Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1997/98:47

Måndagen den 15 december

Kl. 10.00 - 22.40

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

-------------------------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollen för den 8 och 9 december.

2 § Meddelande om information från regering-
en

Talmannen meddelade att onsdagen den
17 december kl. 14.00 skulle statsminister Göran
Persson lämna information om EU:s toppmöte i Lux-
emburg den 12 och 13 december.
Talmannen meddelade vidare att torsdagen den
18 december kl. 13.00 skulle försvarsminister Björn
von Sydow lämna information om försvarsmaktens
ekonomi.

3 § Meddelande om middagsuppehåll

Talmannen meddelade att dagens arbetsplenum
skulle genomföras utan middagsuppehåll.

4 § Anmälan om inkommer faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen

Talmannen meddelade att följande faktaprome-
moria om förslag från Europeiska kommissionen
inkommit och delats till kammarens ledamöter:
Angående förslag till rådsförordningar om särskild
stimulansordning (arbetsvillkor och miljö) samt
utgraduering av de mest utvecklade u-länderna i
det allmänna preferenssystemet (GSP)
KOM (97) 533, KOM (97) 534

5 § Hänvisning av ärenden till utskott och be-
slut om förlängs motionstid

Föredrogs och hänvisades
Förslag
1997/98:RR3 och RR4

Kammaren biföll talmannens förslag att motions-
tiden för ovanstående förslag med hänsyn till juluppe-
hållet skulle förlängas till den 23 januari 1998.

6 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Finansutskottets betänkanden 1997/98:FiU2-FiU5
Jordbruksutskottets betänkanden 1997/98:JoU1, JoU2
och JoU9
Meddelande om uppskjuten votering

Talmannen meddelade att socialförsäkringsutskot-
tets betänkanden SfU1, SfU2 och SfU7 samt socialut-
skottets betänkande SoU1 skulle avgöras i ett sam-
manhang tisdagen den 16 december.

7 § Anslag inom socialförsäkringsområdet

Föredrogs
Socialförsäkringsutskottets betänkande 1997/98:SfU1
Anslag inom socialförsäkringsområdet
(utgiftsområdena 10, 11 och 12) (prop. 1997/98:1
delvis och prop. 1997/98:9)
Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp samt
arbetsskadeförsäkring

Anf. 1 GULLAN LINDBLAD (m):
Fru talman! Jag ber om överseende med min något
kraxiga röst i dag.
Vad göras kan är allaredan gjort när det gäller an-
slagen till de olika utgiftsområdena, eftersom bud-
getramarna redan är fastlagda. Dagens debatt kan
därför i huvudsak endast behandla partiernas princi-
piella inställning i socialförsäkringsfrågorna under de
olika utgiftsområdena, de särskilda yttranden vi gjort i
anledning därav och de reservationer som inte berör
anslagen.
Vi moderater i utskottet har i ett särskilt yttrande
förordat en annan inriktning av den ekonomiska poli-
tiken och budgetpolitiken. Vi anser att människors
sociala trygghet skulle öka genom att hushållen finge
en större ekonomisk självständighet, bl.a. genom
skattesänkningar framför allt för låg- och medelin-
komsttagarna. Med litet mer pengar kvar i den egna
portmonnän skulle människor ges ökat utrymme för
egna tilläggsförsäkringar utöver en god grundtrygghet
genom en allmän försäkring.
I reservation nr 1, som jag nu yrkar bifall till och
endast till denna för att spara kammarens tid, säger vi
att det är nödvändigt att i grunden förändra de nuva-
rande trygghetssystemen. Systemet skall vara robust
och stabilt och garantera en god grundtrygghet för
alla. Det skall finnas en klar koppling mellan avgifter
och förmåner. Socialförsäkringssystemet kan antingen
utformas som en obligatorisk försäkring vid inkomst-
bortfall p.g.a. sjukdom, skada eller arbetslöshet och
kombineras med individuella tilläggsförsäkringar eller
som ett system med sparkonton, välfärdskonton eller
hur vi nu vill benämna dem.
Fem av riksdagens partier har glädjande nog kun-
nat enas om ett krav på en genomgripande utredning
av socialförsäkringssystemet. Det har varit alltför
mycket lappande och lagande i gamla system, och
tidigare utredningar har inte varit tillräckligt genom-
gripande. Detta har gjort att systemet är krångligt och
mycket svårt att överblicka för den enskilde. Även om
de olika partierna redovisar olika syn på de framtida
socialförsäkringarnas utformning borde det vara möj-
ligt att åstadkomma en reformering av de olika er-
sättningssystemen. Gick det att komma överens om en
pensionsreform - även om födslovåndorna verkar
vara mycket svåra - borde det gå när det gäller social-
försäkringarna i stort.
I vårt särskilda yttrande rörande anslagen redogör
vi för våra besparingar som har som mål att ytterligare
betona arbetslinjen i socialförsäkringarna och skall
ses mot bakgrund av våra skattesänkningsförslag och
vår uppläggning av det finansiella samarbetet,
FINSAM.
Våra besparingsmål kan uppnås bl.a. genom att vi
säger nej till höjda ersättningsnivåer, genom ytterliga-
re en karensdag i sjukförsäkringen, genom att per-
sonskador till följd av trafikolyckor förs över till
trafikförsäkringen, genom en effektiv kontroll mot
fusk och överutnyttjande och genom förändrad be-
räkningsgrund för sjukpenningen.
Jag är förvånad över att regeringen nu säger sig ha
så gott om pengar att den inte följer de förslag röran-
de sjukpenningberäkningen som den själv begärt av
en särskild utredare och där en proposition var avsedd
att lämnas i höst. På detta område anser sig regeringen
tydligen ha mycket god råd men inte med att t.ex.
återge änkorna deras pensioner! Det rör sig nämligen
om ungefär samma summa, ca 900 miljoner kronor.
Hur är det med prioriteringarna inom socialförsäk-
ringarna, socialförsäkringsministern? Det är förstås
LO som styrt regeringen igen!
Det är bra att regeringen äntligen tog sitt förnuft
till fånga när det gäller sjuklöneperioden. Det var ju
mer eller mindre ett dråpslag, särskilt mot mindre
företag. Men flera partier anser att ändringen tillbaka
till det tidigare systemet bör ske redan den 1 januari
1998, och inte i april. Det är nog svårt för småföreta-
gen ändå att klara sin situation.
Vi anser också - tillsammans med Folkpartiet li-
beralerna och Kristdemokraterna - att försäkringen
mot kostnader för sjuklön måste förbättras. Det är
alltför få i dag som anser sig ha råd att ta försäkring-
en. Vi anser vidare att karensdagsreglerna måste för-
bättras för personer som har flera arbetsgivare liksom
sjukpenningförsäkringen för personer med timan-
ställning och blandade inkomster. Det blir allt vanli-
gare att människor har både en anställning, kanske
flera anställningar, och driver eget företag. Men soci-
alförsäkringarna är de facto konstruerade för lönein-
komster, helst inkomst från heltidsanställning på en
och samma arbetsplats. Inser inte utskottsmajoriteten
och regeringen att vi måste förändra socialförsäkring-
en så att den passar den moderna tiden?
Den största diskussionsfrågan under utgiftsområde
10 har gällt förslaget om FINSAM, dvs. finansiellt
samarbete mellan försäkringskassan, socialvården,
landstingen och arbetsförmedlingen. Regeringen har
efter press från övriga partier tagit ett steg i rätt rikt-
ning - det kanske närmast är utskottsmajoriteten som
har gjort detta - och frångått den lösliga projektmo-
dellen som presenterades i propositionen. Men ma-
joritetsförslaget omfattar ju enbart de s.k. rehabilite-
ringspengarna om drygt 800 miljoner kronor. Dessa
har naggats hårt i kanten genom att 200 miljoner
kronor skall gå till administration. Det blir alltså inte
särskilt mycket pengar kvar.
Vi moderater vill precis som reservanterna i reser-
vation 6 att försäkringskassan skall kunna använda
kostnaderna för sjukpenning liksom de medel som
frigörs genom besparingar till såväl vård som medi-
cinsk rehabilitering.
Denna riktiga FINSAM-modell skulle minska
sjukpenningkostnaderna väsentligt men framför allt
minska mänskligt lidande.
Vi har valt att uttrycka vår uppfattning i ett särskilt
yttrande, eftersom vi inte aktivt vill stödja regeringens
förslag till medelsfördelning inom anslaget i övrigt.
Vi har dock exakt den uppfattning som framgår av
reservation 6.
När det gäller försäkringskassornas arbetssituation
vill jag säga att vi har fått mycket oroande rapporter
från kassorna. Detsamma gäller inte minst det uttalan-
de som JO, vid den hearing som vi genomförde för
någon tid sedan, gjorde om tilltagande rättsosäkerhet i
bedömningarna. Detta har gjort att vi moderater i vårt
budgetförslag har anvisat 200 miljoner kronor att
användas till administrationskostnader. Utskottsma-
joriteten har tagit 200 miljoner kronor av rehabilite-
ringspengarna till administration. Hur kan ni försvara
detta?
Vidare några ord om arbetsskadeförsäkringen,
som ligger utanför statsbudgeten.
Vi moderater har sedan länge förordat en modell
där arbetsgivaren tecknar en obligatorisk arbetsskade-
försäkring för sina anställda. Detta kommer att ge
företagen ett ökat incitament att förbättra arbetsmiljö-
erna, eftersom det då skulle finnas ett direkt samband
mellan den enskilde arbetsgivarens utgifter för arbets-
skadeförsäkringen och skadeutfallet.
Till sist kan jag notera att vi glädjande nog har fått
enighet i utskottet för en motion av mig själv m.fl. om
kvinnors rätt till en rehabilitering som är likvärdig
med vad som gäller för männen - en fråga där det
borde ha hänt mycket mera, eftersom utskottet redan
budgetåret 1994/95 gav regeringen detta önskemål till
känna. Låt oss nu hoppas att något verkligen kommer
att ske i den här frågan.
Fru talman! Jag har avsiktligt med hänsyn till
kammarens tid inte vidrört alla de reservationer och
särskilda yttranden som avgivits vid betänkandet, men
vi står naturligtvis bakom de uppfattningar som vi där
har redovisat.

Anf. 2 KARIN ISRAELSSON (c):
Fru talman! Vissa partier klarar inte att ta upp en
debatt om förändringar i våra trygghetssystem. Cen-
terpartiets hävdande av att grundtrygghet skall vara
ett grundläggande krav möter stort motstånd. Vi förde
en sådan argumentation redan när ATP-frågan var
aktuell. När ATP-systemet infördes hade Centerpar-
tiet ett förslag som innebar en grundpension lika för
alla. Ett resultat av det pensionssystemet skulle ha
blivit fler pensionsfonder, i stället för de stora AP-
fonder som nu dominerar. Med Centerns system
skulle betydligt mera riskkapital ha kunnat ställas till
förfogande för företagen.
Nu är den debatten överspelad, och vi står inför ett
nytt pensionssystem, där man faktiskt anammat Cen-
terpartiets tanke om en grundpension. Så lång tid tar
det alltså att få gehör för en god idé.
Vad vi saknar i dagens trygghetssystem är enhet-
lighet och enkelhet. Vi har under alla år, som Gullan
Lindblad sagt, lappat och lagat på något som möjligen
hade en viss enkelhet när det för många år sedan
infördes.
En generell försäkring som ger ekonomisk trygg-
het vid sjukdom och handikapp är också för Center-
partiet ett mål, men vi har tacklat detta område med
en annan infallsvinkel än regeringens. För all frånvaro
från arbetslivet bör ges likartad ersättning. Det gäller
alltså en ny arbetslivs- och ohälsorelaterad försäkring.
Den skall gälla vid arbetslöshet, sjukdom, arbetsskada
eller förtidspension. Den skall ge en grundpenning till
alla och därutöver ha en inkomstrelaterad del. För-
säkringen måste även för företagarna utan krångel ge
ersättning för inkomstbortfall som de av olika orsaker
kan drabbas av.
Centerpartiet hävdar att denna försäkring även bör
gynna arbetslinjen. Rehabiliteringsinsatserna måste
alltså vara lönande och få den enskilde att kunna
återgå till arbetslivet. Det fusk som enligt vad vi
ibland diskuterat finns i våra transfereringssystem
skulle på detta sätt kunna undvikas, till fromma för
statens ekonomi.
Regeringspartiet kan inte ställa sig bakom dessa
tankegångar. Jag inser att man ibland inte ens lyssnar
på våra argument utan redan från början bestämt sig
för att det enda som skall gälla är inkomstbortfalls-
principen. Den finns dock med även här, och därför
borde väl socialdemokraterna kunna vara med på ett
sådant här förslag. Man säger sig ju också värna om
de sämst ställda, om dem som hamnar utanför syste-
men.
Jag är mycket nöjd med detta betänkande, som
äntligen ger frihet för samordning av olika verksam-
heter för att åstadkomma en godtagbar rehabilitering
för den enskilde. De s.k. FINSAM-försöken har varit
vägledande för att öka samarbetet mellan försäkrings-
kassorna, socialtjänsten och landstingen. Vi kan med
det lagförslag som riksdagen nu kommer att anta
utöka och permanenta dessa försök. I denna samver-
kan skall också Arbetsmarknadsstyrelsen finnas med.
Redan har insatser för att förmå myndigheterna,
Landstingsförbundet och Kommunförbundet till ökat
samarbete påbörjats. I vissa kommuner har detta nu
lett till ökad samverkan. Allt detta syftar till ett mins-
kat lidande för enskilda individer och till påskyndan-
de av ett rehabiliteringsarbete för återgång till arbets-
livet. De försök som gjorts har i stort sett varit positi-
va. De fyra parterna skall nu kunna samverka utan
hinder av lagar, och det gäller att man utnyttjar denna
möjlighet.
Försäkringskassan får medel att bruka för detta,
och samverkansavtal måste upprättas enligt lokala
förutsättningar. Alla parter bör naturligtvis vara med,
och lokalt kan kanske ytterligare samverkanspartner
ingå. Jag ser detta som en stor möjlighet. Revirtän-
kandet måste överges.
Arbetsmarknadsverket får ju återställa medel för
de senaste åren till staten, och där finns säkert medel
att hämta till verkningsfulla insatser.
När de här myndigheterna erbjuds dessa möjlighe-
ter ställs från oss beslutsfattare det kravet att man gör
det bästa möjliga av denna lagändring. Centerpartiet
ser detta som en verklig möjlighet. Vi vill från Cen-
terns sida inte se några öppna kranar mellan sjuk-
vårdsförsäkringen och landstingen. Vi ser i stället
förbättrade möjligheter att utnyttja befintliga resurser,
som inte är små. De avgifter som betalas till sjukför-
säkringen ser i dag oändliga ut, och regeringen har ju
valt att betala andra utgifter från denna post. Dessa
avgifter skall dock täcka utgifterna för sjukvårdsför-
säkringen, och eventuella överskott är tillgängliga
bara detta år. Vi kan inte binda upp oss med en så
osäker inkomst. Vi vill använda arbetsgivaravgifter
och sjukförsäkringsavgifter till att klara framtidens
pensionssystem.
Centerpartiet tillstyrker därför varmt betänkandets
förslag om ökad samordning. Vi har i riksdagen arbe-
tat för detta under säkerligen tio år. Så lång tid tar det
alltså att få gehör för goda förslag och idéer.
Vänsterpartiet och Socialdemokraterna verkar va-
ra nöjda med nuvarande socialförsäkringssystem. Vi i
andra partier ser en utredning vara nödvändig för att
åstadkomma en grundlig förändring. Vår avsikt är att
de kommande socialförsäkringssystemen inte skall
ställa några människor utanför trygghetssystem.
När det gäller anslagen ställer sig Centerpartiet
bakom regeringens förslag. Vi har dock vissa princi-
piella synpunkter, som jag redan har berört.
Vissa patientgrupper bemöts inte på ett bra sätt i
sjukvården. Även bemötandet från försäkringskassor-
nas tjänstemäns och förtroendeläkares sida kan kriti-
seras. Det gäller då främst personer som har sjukdo-
mar som de relaterar till amalgamfyllningar eller
elkänslighet. Nu kommer, enligt vad jag erfarit, Soci-
alstyrelsen med allmänna råd som tar upp dessa be-
mötandefrågor från sjukvårdens sida. Även Riksför-
säkringsverket borde ge ut sådana allmänna råd, i
samverkan med Tandvårdsskadeförbundet och andra
patientföreningar som verkligen upplevt den brist på
empati som man ofta möts av i kontakt med olika
myndigheter.
Jag är övertygad om att kostnaderna för samhället
sjunker, om patienter bemöts på ett medmänskligt
sätt. Vi har från utskottets sida årligen upprepat detta.
Vissa förbättringar har väl skett, men mera återstår att
göra.
Jag vill med detta, fru talman, yrka bifall till re-
servation nr 2. Centerpartiet står naturligtvis bakom
alla övriga reservationer under utgiftsområde 10.

Anf. 3 SIGGE GODIN (fp):
Fru talman! Folkpartiets förslag till budget för
1998 har temat jobb, vård och skola. Vårt budgetför-
slag skall ses som en helhet, och det är i detta andra
steg därför inte meningsfullt för oss att fullfölja våra
anslagsyrkanden. Vi redovisar i stället våra åsikter i
det särskilda yttrandet.
Fru talman! Jag kommer huvudsakligen att ägna
mitt anförande åt att ta upp de helt avgörande frågor-
na när det gäller socialförsäkringarna och det som hör
till dem av vård och omsorg.
Låt mig börja med socialförsäkringarna. Rege-
ringen har fört en politik som underminerar förtroen-
det för våra socialförsäkringar. Det gäller ersätt-
ningsnivåerna i systemet, trixandet med sjukförsäk-
ringen och återgången till en icke-allmän arbetslös-
hetsförsäkring. Detta har inneburit att svenska folket
inte längre litar på socialförsäkringarna.
Det är bra att regeringen nu äntligen kommer till-
baka till 80 % i ersättningsnivåerna. Men det är vik-
tigt att gå vidare på vägen mot större trovärdighet i
våra socialförsäkringar. Folkpartiet vill ha en reform
som återskapar tydligheten om principerna för samtli-
ga socialförsäkringar.
Vi anser att det skall finnas tre socialförsäkringar:
pensionsförsäkring, allmän sjukförsäkring och en
allmän arbetslöshetsförsäkring. Dessa skall vara obli-
gatoriska och fristående från statens budget. Vi vill ha
en avgiftsväxling så att de kan finansieras med ege-
navgifter. Vi kräver en kommission som ger möjlighe-
ter till en bred parlamentarisk överenskommelse om
de framtida försäkringssystemen.
När vi väckte den frågan fick vi positiva signaler
från flera partier, och även från Socialdemokraterna.
Det fanns ett intresse och en förståelse för dagens
problem. Jag vill väcka frågan hos socialförsäk-
ringsministern redan i dag: Finns det intresset kvar
hos er såväl i utskottet som hos regeringen? Om så
inte är fallet: Vilket är skälet till att ni tycker något
annat i dag?
Fru talman! Folkpartiet anser att sjukförsäkringen
skall ha större försäkringsmässighet. Den skall bygga
på inkomstbortfallsprincipen, och det skall finnas ett
direkt samband mellan inbetalda avgifter och förmå-
ner. Vad är det för fel på den principen? Det finns ju
redan en solidarisk finansiering genom att högin-
komsttagarna har färre sjukdagar och därmed bidrar
mer än vad de skulle göra om man räknade på de
kostnader de åsamkar försäkringen. Därför är jag litet
förvånad över att vissa partier vill ta ut avgifter långt
utöver taket.
Sjukförsäkringen måste gynna rehabilitering och
motverka utslagning. Det måste alltid löna sig att
arbeta, och därför måste det finnas en karensdag som
motverkar fusk och överutnyttjande.
Sjukförsäkringen skall finansieras med avgifter
samt direkta statsbidrag för fördelningspolitiska in-
slag. Det är viktigt att taket i sjukförsäkringen sätts så
att det stora flertalet inkomsttagare ligger under taket.
Men på sikt är det också viktigt att taket blir detsam-
ma för såväl sjukförsäkring, a-kassa som pensioner.
Fru talman! Det är viktigt att vi har en välfärds-
politik som uppfattas som rättvis, att den genomförs
korrekt och att bördorna fördelas någorlunda rättvist.
Missbruk och fusk undergräver stödet för den generel-
la välfärdspolitiken. Det är därför avgörande för sys-
temens legitimitet att fusk och missbruk beivras och
att systemen utformas och underhålls på ett sådant sätt
att människorna ser en långsiktighet och en trygghet i
systemen.
Fru talman! Jag vill ägna resten av min taletid åt
huvudsakligen två viktiga frågor, FINSAM och sjuk-
löneperioden. I min inledning redovisade jag Folk-
partiets huvudinriktning i budgeten. Det handlar om
att skapa ett så gott företagarklimat som möjligt där-
för att jobben måste öka. Vi måste enligt Folkpartiet
få fler skattebetalare men inte högre skatter. Legitimi-
teten för våra välfärdssystem handlar mycket om hur
de kan finansieras. Det behövs fler människor i jobb -
flera som bidrar till att upprätthålla trovärdigheten i
välfärden.
Efter en lång och hård debatt om sjuklöneperioden
och vad fyra veckors sjuklöneperiod har skapat för
problem har äntligen regeringen och Centern fogat sig
och vill återgå till två veckor, men inte omgående
utan först till nästa vår. Har ni inte förstått att männi-
skor nu är arbetslösa, att avarterna av fyra veckors
sjuklöneperiod har slagit igenom och att de missgyn-
nar sysselsättning och tillväxt? Varför inte genomföra
återgången till två veckor så snart som möjligt, dvs.
den 1 januari 1998, som Folkpartiet och flera andra
kräver? Folkpartiet anser att om regeringen skall ha
någon trovärdighet både när det gäller jobben och
småföretagarfrågorna måste sjuklöneperioden återstäl-
las den 1 januari 1998 och inte en dag senare.
Fru talman! Finns det någon här i riksdagen som
inte mött sjuka människor som står i kö och väntar på
åtgärder? Jag tror inte det. Jag är övertygad om att vi
alla tycker att köerna i vården är orimliga, omänskliga
och att de så snabbt som möjligt måste åtgärdas.
Landstingsförbundet har redovisat att det står närmare
67 000 människor i vårdkö, eller 26 000 fler än
1993/94.
De fem försöken i FINSAM, finansiell samord-
ning mellan försäkringskassan och vården, har visat
vilka vinster som kan nås genom en finansiell sam-
verkan. Efter mycken kamp i utskottet har vi baxat
Centern och sossarna till ett majoritetsförslag som
innebär att FINSAM genomförs i hela landet. Men
var finns pengarna? När jag möter socialdemokratiska
landstingspolitiker tror de inte det är sant när jag
berättar att regeringen inte vill använda inbesparade
sjukpenningsmedel för att korta sjukvårdsköerna.
Nu vill majoriteten - s, c och v - genomföra
FINSAM och anslår 614 miljoner, dvs. rehabpengar-
na, till detta. Att aktivera sjukpenningsmedlen till att
korta köerna och öka rehabilitering av sjuka säger
man nej till. Varför säger ni nej? Det är ju enkel ma-
tematik att konstatera att rehabiliteringsmedlen inte
räcker speciellt långt. Dessutom var de ämnade även
för andra saker. Tror majoriteten att det går att göra
stora insatser i vården med så begränsade medel?
Genom att korta vårdköerna frigörs sjukpen-
ningsmedel som kan användas i vården. Varför säger
ni nej till detta? Principen är att det inte kostar nå-
gonting, eftersom vi använder de inbesparade medlen.
Jag skulle vilja att socialförsäkringsministern förkla-
rar för mig varför ni säger nej till just detta. Varför
låter ni människor lida i vårdköer när sjukpen-
ningspengarna kan aktiveras?
Jag har i min bänk ett TT-meddelande där Centern
säger: Detta ger bara vinster. Det finns inget att tveka
inför, säger Centerns ledamot Karin Israelsson i riks-
dagens socialförsäkringsutskott. I dag säger Centern
nej. Varför har ni ändrat er?
Fru talman! Varför säger Vänsterpartiet nej? I
Sjuk- och arbetsskadekommittén var vi överens i den
här frågan. Varför har ni ändrat er och säger nej i
dag? Är skälet enbart principen att sjukpenningsmedel
inte skall användas i vården? Eller vill ni fjäska för
regeringen för att komma närmare köttgrytorna? Da-
gens TT-meddelanden redovisar en annan syn.
Folkpartiet har i motionen med rubriken Krisplan
för vården redovisat ett antal mycket allvarliga pro-
blem i dagens Vårdsverige. Låt mig bara ta ett enda
exempel som borde leda till eftertanke för majoritet-
spartierna: klassklyftorna visar tecken på att komma
tillbaka i vården. Det anser Folkpartiet.
I min inledning har jag skissat på hur vi skall ha
socialförsäkringarna utformade. Genom att skilja dem
från statsbudgeten blir de mer försäkringsmässiga
samtidigt som regeringen inte kan ta överskotten och
kasta ned i de stora svarta hål som sannolikt kommer
att finnas även i fortsättningen, inte minst när det
gäller statsskulden. Sanningen i FINSAM-frågan är
att regeringen är rädd att överskotten i sjukförsäkring-
en skall minska. Vi talar om inbesparade sjukpen-
ningsmedel, och därmed tillförs inte statskassan lika
stora överskott, eller gör det om regeringen ämnar ta
dem. Folkpartiet tycker inte att överskotten i sjukför-
säkringen skall tillföras statsbudgeten. Men här talar
vi om inbesparade sjukpenningsmedel som inte kom-
mer att finnas om människor skall stå i sjukvårdsköer
och passivt vänta.
Folkpartiet har aldrig och kommer aldrig att ställa
gamla och sjuka i vårdköerna mot statsbudgeten.
Sjukpenningsmedel kan sparas genom att korta köer-
na i vården. Självklart skall detta ske. Det är en
omänsklig politik som regeringen leder in såväl Cen-
tern som Vänstern på, en politik som Folkpartiet ald-
rig kommer att acceptera.
Fru talman! I ett antal reservationer tar Folkpartiet
bl.a. upp kravet på att en karensdag skall gälla även
dem som har flera arbetsgivare. Regeringen bör sna-
rast se över försäkringsmöjligheterna när det gäller
kostnader för sjuklön. Inte minst gäller detta småföre-
tagen. Vi i Folkpartiet säger att det är viktigt att göra
en långsiktigt översyn av försäkringskassornas verk-
samhet. När det gäller arbetsskadeförsäkringen har vi
också sagt att försäkringarna för arbetsolycksfallen
skall börja tecknas på den privata försäkringsmarkna-
den. Detta borde lagfästas, och kostnaderna kunde
övertas från sjukförsäkringen.
Avslutningsvis, fru talman, vill jag redovisa Folk-
partiets syn på närståendevården. Vi vill utöka möj-
ligheterna för anhöriga att vårda sina närmaste i
hemmet från 60 dagar till 120. Självfallet skall detta
vara ett val som den anhörige gör, men möjligheterna
skall finnas. Vi konstaterar att detta sparar pengar i
landstingen, men det avgörande för vårt ställningsta-
gande är möjligheten att få vårdas hemma av en nära
anhörig, inte minst i livets slutskede.
Fru talman! Med detta yrkar jag för tids vinnande
endast bifall till reservationerna 3, 5, 6 och 7. Själv-
fallet står jag bakom alla de reservationer där Folk-
partiet finns med.

Anf. 4 KARIN ISRAELSSON (c) replik:
Fru talman! Det är ganska intressant att lyssna till
Sigge Godins argumentation. Han ser inte några möj-
ligheter med den förändring som gäller möjligheter
till ökad samverkan som vi i dag kommer att debatte-
ra. Han ser bara en part i den samverkan, som skall
stå för alla kostnader, nämligen försäkringskassan.
Men i samarbetet finns faktiskt försäkringskassa,
landsting, kommuner och även Arbetsmarknadsstyrel-
sen samt Arbetsmarknadsverket. I alla dessa funktio-
ner finns en del medel till förfogande för att korta
rehabiliteringstiderna. Respektive medel skall också
användas till detta. Vad vi har att diskutera i vårt
utskott är naturligtvis bara försäkringskassans pengar.
Jag vill fråga Folkpartiet om man är beredd att
alltid ha ett överuttag av socialförsäkringsavgifter.
Tydligen accepterar Folkpartiet med stor tacksamhet
detta överuttag, och tänker för framtiden utnyttja det
hela på det viset. Eller hur har Folkpartiet tänkt sig
det hela om vi nu får ordning på socialförsäkringsav-
gifterna, så att man tar ut vad man behöver till sjuk-
försäkringarna och inte något mer, som man gör i
dag?
Vi är kritiska från Centerns sida till regeringens
sätt att ta ut sjukförsäkringsavgifterna. Vi vet att de
går till andra åtaganden. De åtagandena försvinner ju
inte även om man ser till att förändra utgiftsuttaget.
Som jag sade i mitt anförande ser vi i Centerpartiet
möjligheterna till ett arbetgivaruttag som ser ut som i
dag, men med delar som kan användas till de nya
pensionerna. Där finns alltså inget utrymme.

Anf. 5 SIGGE GODIN (fp) replik:
Fru talman! Först och främst skall jag beröra TT-
artikeln. Där säger Centern att man inte ser några
problem. Det finns alltså en majoritet i utskottet för
att lösa problemet. Jag frågar mig verkligen hur det
kan komma sig att man inom Centern helt frankt nu
har ändrat sig. Det är nämligen inte som Karin Isra-
elsson säger - vi talar inte om något överskott i sjuk-
försäkringarna som skall användas. Vi talar om de
inbesparade sjukpenningmedlen, Karin Israelsson!
Om man inte kortar tiden som människor uppbär
sjukpenning får man naturligtvis inte loss de här
pengarna. Genom att korta vårdköerna löser man det
problemet, och sparar pengar på det ena kontot som
går att använda till att ytterligare korta sjukvårdsköer-
na.
Det kan inte vara så svårt att förstå det här! Det
har inte att göra med något överskott i sjukförsäkring-
en. Det handlar i stället om att använda pengarna och
aktivera sjukpenningmedlen, som Folkpartiet säger.
Det trodde jag att Centern också tyckte, eftersom man
enligt TT-meddelandet tydligen gjorde det.

Anf. 6 KARIN ISRAELSSON (c) replik:
Fru talman! Jag trodde inte att Sigge Godin var så
ovan vid utskottsarbete att han trodde att utskottet
sitter och behandlar TT-meddelanden som dessutom
bygger på en något grumlig intervju. Vi från Centern
har i utskottet behandlat vår motion. Där kräver vi ett
permanentande av de samverkansavtal som har upp-
rättats i form av s.k. FINSAM-försök eller liknande
samt en utvidgning av det hela. Detta skall ges rege-
ringen till känna. Vi har fått igenom vårt motionsför-
slag, och jag tycker att det är det som vi skall behand-
la.
En journalist har i en intervju frågat om saker.
Tydligen var han inte riktigt på det klara med hur
frågorna skulle ställas och hur han skulle värdera
svaren. Detta kan inte ligga som grund för ett utskott-
sarbete.
Centerpartiet står fast vid sin motion. Vi center-
partister är glada över att ha fått den bifallen och att
arbetet kommer att kunna påbörjas den 1 januari. Vi
fäster naturligtvis stor vikt vid att köerna till sjukvår-
den kommer att kunna kortas. Men vi har ännu inte
tagit ställning till hur de inbesparade medlen kommer
att kunna användas. Låt oss först avvakta! Det tar tid
innan avtal har slutits och folk har kommit i gång med
ett sådant här samverkansavtal och fått det att verka.
Vi får se vilket resultat som kommer fram.
FINSAM-försöken var inte alldeles entydiga. Det
fanns områden där de inte gav så stora vinster. Men vi
vet att detta kommer att ge vinster på de flesta områ-
den om det kommer i gång på ett bra sätt. Dessa
vinster kommer naturligtvis att kunna genereras vida-
re i sjukvården till hjälp för försäkringskassan att öka
rehabiliteringsinsatsen.

Anf. 7 SIGGE GODIN (fp) replik:
Fru talman! Karin Israelsson kan bara svara ja el-
ler nej. Delar Centerpartiet Folkpartiets uppfattning
att inbesparade sjukpenningmedel skall användas för
att korta köerna i vården?
614 miljoner kronor - det är rehabiliteringspeng-
arna, som jag tycker skall användas också till andra
saker än att korta köerna. Vi kan dela upp pengarna
på antalet landsting så ser vi genast att det inte blir så
hemskt många kronor. Det kommer inte att få den
effekt som Folkpartiet tycker är viktig. Det kan låta på
mig som att detta är matematik, men det är inte någon
matematik alls! Det handlar i stället om synen på
sjuka människor. Skall de - inklusive socialdemokra-
tiska landstingspolitiker som också står i köerna - stå
i jättelånga köer och vänta när man kan effektivisera
vården genom att använda inbesparade medel i sjuk-
penningen?
Tycker ni i Centern att det är en rimlig modell
borde ni svara ja, men i dag säger ni nej. Jag förstår
inte av vilken anledning ni säger nej. Det här har
nämligen inte att göra med överskotten i sjukförsäk-
ringen, Karin Israelsson. Det har inte att göra med
egenavgifter eller arbetsgivaravgifter till sjukförsäk-
ringen. Det handlar om de inbesparade medel som vi
kan få fram. Köerna i vården måste kortas.

Anf. 8 MARIE ENGSTRÖM (v):
Fru talman! De övergripande målen för Vänster-
partiets politik är att få människor i arbete och på det
sättet upprätthålla en god välfärd. I dag ser vi flera
exempel på hur den stora arbetslösheten och hur be-
sparingar inom t.ex. socialförsäkringarna och i verk-
samheter ute i kommuner och landsting starkt hotar
välfärden. Detta har också fått betydelse för de frågor
som vi skall diskutera här i dag under utgiftsområde
10.
Vänsterpartiet lämnar därför omfattande förslag
både i sin budgetmotion och i sina arbetsmarknads-
politiska motioner för att minska arbetslösheten. Ar-
bete åt alla - det är grunden i välfärdsbygget.
Det är nödvändigt att hela tiden se över och för-
bättra de sociala systemen. Det är därför viktigt att
ställa upp mål, och att arbeta med systemen så att de
omfördelar resurser och minskar inkomstklyftorna. Vi
måste ha ett system som bidrar till ökad jämställdhet.
Vi måste ha ett system som är stabilt, och ett system
som framför allt omfattar alla. Ingen skall lämnas
utanför. Det är också viktigt att inkomstbortfallsprin-
cipen inte gröps ur.
Det finns kritik att rikta mot att de här målsätt-
ningarna inte uppfylls i dag. Sänkta nivåer i socialför-
säkringarna och införande av karensdag har direkt
motverkat målet om att utjämna inkomster. Stora
grupper anser sig t.ex. i dag inte ha råd att vara sjuka.
Det faktum att kvinnor påverkas mer negativt av
besparingarna i transfereringssystemen gör att den
utvecklingen är ohållbar i ett jämställdhetsperspektiv.
Att ersättningsnivåerna nu höjs till 80 % ser vi i
Vänsterpartiet som ett steg på rätt väg. Vi kommer att
under nästa mandatperiod jobba för att öka nivåerna
ytterligare.
Efter vad jag förstår av den interpellationsdebatt
som jag och Maj-Inger Klingvall förde för någon
vecka sedan kommer inte höjningen till 80 % att fi-
nansieras med ändring av den sjukpenninggrundande
inkomsten.
Jag tycker att det i och för sig är bra eftersom vi
har framfört kritik mot den inställningen, precis som
LO har gjort. Nu kan ju också höjningen bli en reell
höjning.
Men samtidigt inställer sig ju frågan: Var har ni
hittat de här pengarna? Det var ju trots allt nästan 1
miljard det var frågan om. Jag hoppas att någon före-
trädare för Socialdemokraterna kan svara på frågan
längre fram i debatten.
Stabila system skapar trovärdighet. Under 90-talet
har vi egentligen upplevt den raka motsatsen. Bespa-
ringar och ändrade regler har skapat osäkerhet hos
många människor. Det har varit svårt att planera sin
ekonomi, och det har blivit svårt att planera sin fram-
tid. Att korttidsanställda eller s.k. dag-från-dag-
anställda får lägre, och i vissa fall ingen, sjukersätt-
ning vid sjukdom är ett tydligt exempel på att försäk-
ringen inte omfattar alla.
Den höga arbetslösheten gör också att kvalifika-
tionskrav till a-kassa och sjukförsäkring upplevs som
ouppnåeliga för dem som har svårt att få fotfäste på
arbetsmarknaden. Det handlar i första hand om våra
ungdomar. Det här problemet kan egentligen aldrig
riktigt lösas om vi inte får fler människor i arbete.
Vi behöver också system som har till målsättning
att sätta människan i centrum, där helhetssyn och
helhetslösningar råder. Vi står därför bakom de
skrivningar som finns i betänkandet angående fördju-
pad samverkan på rehabiliteringsområdet. Vi ser detta
som en utveckling av de positiva inslag som försöken
inom ramen för FINSAM gav upphov till. Ett mycket
viktigt inslag är nu att samverkan skall permanentas
och inte längre drivas i termer av projekt eller liknan-
de.
Vänsterpartiets utgångspunkt i de här diskussio-
nerna har varit att just sätta individen i centrum. Vi
har velat komma ifrån den många gånger väldigt
kränkande behandling som det innebär att bli slussad
mellan olika myndigheter. Vi måste också komma
bort från långa handläggningstider. Det är viktigt med
snabba insatser, dels av ekonomiska skäl för den
enskilde, dels för att motivera åtgärder för att snabbt
kunna komma tillbaka till ett aktivt liv.
Det har pratats om ekonomiska vinster i de här
sammanhangen, och det är absolut inte oviktigt. Men
minst lika viktigt är ju att riva barriärer mellan myn-
digheter för att få en större samsyn. Man kan nästan
säga att det är en förutsättning för att någon gång
komma åt de ekonomiska vinsterna.
Jag skall ta upp en annan fråga som inte ligger in-
om utgiftsområde 10, utan som ligger utanför stats-
budgeten. Det gäller reduceringen av det särskilda
grundavdraget för förtidspensionärer som också har
arbetsskadelivränta. Vi gick emot det här förslaget när
det behandlades i finansutskottet. För att anknyta till
vad jag tidigare sade om att systemen måste vara
stabila och inte ändras från ett år till ett annat, tycker
jag att det här är ett paradexempel på hur det inte bör
gå till.
Genomförs den här förändringen kommer drygt
9 000 hushåll att få en sänkning av inkomsten med
högst 1 000 kr. 20 000 hushåll får en sänkning från
1 000 kr och upp till 5 000 kr per år. 2 000 hushåll får
en sänkning på över 5 000 kr per år. De här siffrorna
bygger på material som Finansdepartementet har tagit
fram.
Precis det som inträffade med efterlevandepensio-
nen för änkorna håller nu på att segla upp för en ny
grupp. Förtidspensionärerna har varit överkompense-
rade tidigare säger man från socialdemokratiskt håll.
Låt så vara, men ge i alla fall de här människorna en
rimlig chans och en rimlig tid att anpassa sig till nya
förutsättningar! Sedan var det väl också meningen att
det särskilda grundavdraget, i och med pensionsupp-
görelsen, skulle fasas ut från år 2000.
Vänsterpartiet har två reservationer när det gäller
arbetskadeförsäkringen. Vi är kritiska till den skärp-
ning som gjordes av arbetsskadebegreppet. Därför tar
vi i en reservation upp vad det betytt för t.ex. kvinnor
med belastningsskador. Vi tar också upp elöverkäns-
ligheten, som vi tycker skall kunna erkännas som en
arbetsskada.
Fru talman! När det gäller de frågor som omskrivs
i vårt särskilda yttrande tänkte jag ta upp några. Vi
har nog inte tid med alla. Det gäller bl.a. situationen
på försäkringskassorna. JO har ju påpekat att kassorna
har ett högt och ökande antal handläggningsfel. Den
enskildes rättssäkerhet är i fara. Detta måste vi ta på
fullaste allvar. Det är en lång rad regeländringar som
har trätt i kraft den sista tiden. Dessutom har tiden
mellan att vi fattat beslut här i kammaren till dess att
besluten skall verkställas ute på kassorna varit allde-
les för kort. Det har också varit uppe till diskussion i
utskottet.
Dessutom kommer nästa år ytterligare drygt
160 000 nya ärenden att behöva handläggas på kas-
sorna i och med att vi förkortar sjuklöneperioden.
Detta i kombination med besparingskraven gör att
situationen är nästan ohållbar. Nu har en majoritet
bestående av Socialdemokraterna och Centern beslu-
tat att ge ytterligare resurser till kassorna. I princip
tycker Vänstern att det är bra att kassorna får mer
pengar. Vi tyckte bara att det gjordes på fel sätt. Vi
har varit kritiska till att pengarna togs från nödvändi-
ga insatser till rehabilitering och samverkan.
I Vänsterpartiets budgetalternativ har vi därför fö-
reslagit ytterligare 200 miljoner kronor till kassorna
och ytterligare 100 miljoner kronor till rehabilite-
ringsarbete.
När det gäller sjuklöneperioden fick vi till slut en
återgång till 14 dagars sjuklöneperiod. Men trots
småföretagarförsäkring och trots särskilt högrisk-
skydd är vi i Vänstern rädda för att sjuklöneperioden
även i den här bantade formen skall leda till att män-
niskor kan stängas ute från arbetsmarknaden. Risken
har naturligtvis minskat, men den är inte borta. Jag är
av den uppfattningen att vi redan i dag har ett arbets-
marknadens a- och b-lag. Jag tror att vi måste vidta
ytterligare åtgärder för att komma till rätta med detta.
Vi tänker därför återupprepa vårt krav att de allra
minsta företagen skall fråntas kravet på att betala
sjuklön. Företag med högst tio anställda skall inte
behöva betala sjuklön. Detta kostar statskassan ca 700
miljoner kronor. Det finansierar vi inom ramen för
vårt budgetalternativ. Vi gör det bl.a. genom att vi
sätter ett tak på den föreslagna nedsättningen av ar-
betsgivaravgiften som finns redan i dag.
Fru talman! Till sist vill jag säga något om in-
täktssidan. Det gäller de allmänna egenavgifterna som
nu kommer att döpas om till allmänna pensionsavgif-
ter. Vi i Vänsterpartiet är av princip kritiska till kon-
struktionen med allmänna egenavgifter. Vi anser att
de är fördelningspolitiskt orättvisa, och framför allt
tar de bort många viktiga skatteintäkter för kommuner
och landsting. Nu har man föreslagit en höjning med
1 % fr.o.m. nyår, från 5,95 % till 6,95 %. Vi kommer
att säga nej till det. Vi går inte med på den höjningen.
På så sätt kommer människor med lägre inkomster att
slippa ytterligare pålagor. På så sätt kommer kom-
mun- och landstingssektorn att få ytterligare två och
en halv miljard kronor.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 11, re-
servation 42 och reservation 43.

Anf. 9 SIGGE GODIN (fp) replik:
Fru talman! Jag ställde en enda fråga till Marie
Engström i min inledning. Den handlar om FINSAM
och hur man skall finansiera den samverkan. Vi skall
riva barriärerna för att komma åt pengarna, säger
Marie Engström. Exakt så är det. Vi skall samverka
över hela den här fronten för att göra det möjligt att
korta sjukhusköer, öka rehabiliteringen osv. Då är
min fråga: Varför har Vänsterpartiet ändrat uppfatt-
ning från Sjuk- och arbetsskadekommittén till i dag?
Där var vi överens. Det är snarare så att Folkpar-
tiet har närmat sig den linje som Vänsterpartiet hade i
den utredningen. Varför har ni en annan uppfattning i
dag? Varför vill ni inte använda sjukpenningpengarna
för att göra det möjligt att riva barriärerna?

Anf. 10 MARIE ENGSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Sigge Godin frågar om vi har frångått
våra tidigare idéer. Nu satt inte jag i Sjuk- och arbets-
skadekommittén, och i dag är det socialförsäkringsut-
skottet som debatterar ett betänkande.
När det gäller pengar till samverkan kan Vänster-
partiet i det här läget inte ställa upp på den reservation
som Folkpartiet har tillsammans med andra partier där
det bl.a. står att försäkringskassan skall ha full beslu-
tanderätt över sjukpenningsanslaget.
Vänsterpartiet tycker däremot att det är bra att de
rehabiliteringsanslag som finns nu kan användas till
samverkansprojekt. I våra budgetförslag har vi sett till
att det finns ett ganska gott utrymme hos både kom-
muner och landsting att kunna gå in med medel till
just den här typen av samverkansarbete.

Anf. 11 SIGGE GODIN (fp) replik:
Fru talman! Vi vet att landstingen har underskott
och att de inte ens blir hjälpta av de s.k. Perssonpeng-
arna, så det är liksom ingen lösning. Som jag sade till
Karin Israelsson löses inte problemet genom att man
fördelar 600 miljoner kronor i rehabiliteringsmedel.
Marie Engström brukar vara väl påläst och vet
alltid vad Vänsterpartiet tidigare har tyckt. Ni har
faktiskt tyckt att det gick att använda de här medlen -
genom att spara på sjukpenningkontot kan de använ-
das. Det handlar då om att förhandla med landstingen
om att korta köerna och att rehabilitera fler. Medlen
skall hanteras på ett sådant sätt att de får de effekter
som socialförsäkringsutskottet och Sveriges riksdag
menar att de skall få.
Fortfarande undrar jag: Varför har ni ändrat er?
Vad finns det för skäl till det? Vi har ju tidigare haft
samma uppfattning i frågan.

Anf. 12 MARIE ENGSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Den största vinsten med att vi nu inför
en samverkan är att barriären mellan olika myndighe-
ter rivs för att på det sättet kunna få en ekonomisk
vinst. Jag tror att Sigge Godin själv sade i sitt hu-
vudanförande att principen är att det egentligen inte
skall kosta någonting. Där tror jag att Sigge Godin
och jag är överens.
Jag tror inte alls att vi i Vänsterpartiet har ändrat
åsikt. Det är bara så att jag inte kan ställa upp på att
försäkringskassorna skall få full beslutanderätt över
sjukpenninganslaget. Jag är rädd för att det på sikt
kan dränera sjukförsäkringen. Vi har ju många viktiga
reformer framför oss bl.a. när det gäller karensdagen
och nivån på sjukförsäkringarna.

Anf. 13 RAGNHILD POHANKA (mp):
Fru talman! Debatten i dag tror jag blir mycket
intressant. Många ideologiska tankar kommer fram.
Det är dessutom många nästan helt olika saker som
behandlas.
Innan jag går in på det huvudsakliga innehållet vill
jag säga något om arbetsmiljön för småpartierna när
vi har en så här lång debatt. Vi får nämligen inte ut-
rymme för lunch i dag. Detta är allvarligt. Ett par
personer i riksdagen är diabetiker. När det är så här
långa debatter måste det, anser jag, finnas möjlighet
till lunch.
Jag vill så börja med att yrka bifall till reserva-
tion 4 avseende mom. 1, reservation 8 avseende
mom. 6 och reservation 14 avseende mom. 13.
En rättvisare fördelning ger många vinster i ett
samhälle. Det ger människor hopp och en möjlighet
att påverka sina liv. Det ger en bättre miljö, både
socialt och fysiskt. Det ger en samhällsekonomisk
vinst och det spar pengar. Detta får hjulen att snurra.
Om de som i dag har det dåligt ställt får litet högre
inkomst blir det inte lyxvaror som de köper. I stället
skaffar de sig kanske bättre mat och ett bättre boende.
Dit går alltså pengarna. De högavlönade behöver inte
mera pengar till olika investeringar, sparande, lyxvil-
lor på Rivieran etc. Det är alltså de små människorna
som behöver mera pengar.
Dagens debatt blir både lång och intressant. Den
kommer tydligt att visa var de olika partiernas ideo-
logier har sina grundpelare. Liksom EU har också
Miljöpartiet sina grundpelare. Det handlar om soli-
daritet med människor i vårt eget land och i vår när-
het, om solidaritet med människor i andra länder och
om solidaritet med naturen och med framtiden.
I dag handlar de tre första debattområdena i hu-
vudsak om solidariteten med människor i vårt eget
land och om solidariteten med framtiden. Det gäller
då solidariteten med våra äldre, sjuka och handikap-
pade, med människor som på olika sätt är utsatta. Hur
skall vi skydda dem som hamnar mellan stolarna, som
faller igenom de allt grövre maskorna i skyddsnätet?
Där har Miljöpartiet efter långa debatter och ekono-
miska överväganden intagit ståndpunkten att statens
övergripande ansvar för t.ex. sjukskrivna, arbetsska-
dade och pensionärer, även förtidspensionärer, är att
ge dessa människor en grundtrygghet - ej att garante-
ra människor att leva kvar på sin eventuellt höga
levnadsstandard. Eftersom vi i Miljöpartiet har sam-
ma budgetramar som alla andra partier i riksdagen har
vi valt denna form.
Miljöpartiets förslag har en bättre fördelningspo-
litisk profil och innebär därför bättre förutsättningar
att komma till rätta med de sociala orättvisor som
skapats och accentuerats under lågkonjunkturens
svåra år. Huvudtanken är att förbättrade ersättningar
för lågavlönade grupper och personer som står utanför
nuvarande system skall bekostas genom sänkta er-
sättningsnivåer i socialförsäkringssystemen för medel-
och högavlönade.
Vi i Miljöpartiet vill att socialförsäkringssystemet,
vilket i dag inte på något sätt är så generellt som re-
geringen hävdar, framför allt skall utformas mera som
ett grundskydd. Karin Israelsson talade också om
grundskyddet. Det är inte så stora avstånd mellan
inställningen där och vår inställning.
För att ytterligare säkra försörjningen för dem som
under en längre tid blir beroende av samhällets
skyddsnät gör vi i vårt förslag skillnad mellan dem
som under en kortare tid blir beroende och dem som
behöver en mera permanent ersättning.
Vi anser att det bör införas en ny gemensam statlig
försäkring som skall träda in vid långvarig ohälsa
eller arbetslöshet. Renodlingen av ohälsoförsäkringen
leder enligt vår mening till en ännu kraftigare utslag-
ning av människor med blandade medicinska pro-
blem, en svag ställning på arbetsmarknaden och kan-
ske också sociala problem. En sådan renodling är en
teoretisk konstruktion som inte fungerar i praktiken.
Miljöpartiets förslag till skatteväxling innebär
högre kostnader för energi. Detta beräknas medföra
en höjning av basbeloppet. Kostnaden inom anslaget
ökar därmed med 65 miljoner kronor för 1999 och
med 135 miljoner kronor för kommande år.
Vi skall tänka på hela människans livssituation.
Det går inte att dela upp människan i en del som är
sjuk, en del som är arbetslös och en del som har socia-
la problem. Regeringens nuvarande inriktning mot
renodling som en metod för att reformera socialför-
säkringarna avvisar vi. Det innebär bl.a. att vi går
emot regeringens linje att utestänga alltfler från de
generella försäkringarna. I fråga om de kortvariga
försäkringarna vill vi höja garantinivåerna och ha en
högre procentuell ersättning än vad man nu kommer
att införa. Där vill vi nämligen ha 85 % för lågin-
komsttagare med en lön på upp till ungefär 13 000 kr.
För den överstigande inkomsten gäller endast 40 %.
Det blir då en väldigt stark fördelningspolitisk profil.
Faktum är att det kostar mindre. Ändå blir det mera
likhet för människorna.
Människor har både rättigheter och skyldigheter
gentemot samhället. Rätten till grundtrygghet baseras
på att vi är medlemmar i samhället, inte i första hand
på vår position i arbetslivet. Det betyder att också
arbetslösa, sjuka och handikappade som inte har möj-
lighet att försörja sig skall kunna lita på att de inte blir
lämnade utanför. Samtidigt måste alla som har möj-
lighet att svara för sin egen försörjning göra det, men
vi måste solidariskt hjälpa dem som inte har den här
möjligheten.
Genom detta med ett brutet tak sparar vi årligen
800 miljoner kronor från nästa år. Därefter blir det en
ökning för varje år. Också sparbeloppet i sjukförsäk-
ringen sänker vi, till 6,5 basbelopp. Detta ger ytterli-
gare minst 150 miljoner kronor i besparing.
Vi reservanter - det gäller reservation 6 avseende
mom. 4 och FINSAM - kan inte förstå varför social-
demokraterna inte kan ta emot bra förslag från andra
gruppers eller partiers tankesmedja eller ens tillstyrka
tillskyndandet av ett projekt som slagit väl ut. Be-
handlingen av FINSAM och SOSAM, vilket detta
dock inte handlar om, är ett typiskt exempel. Det har
pågått en försöksverksamhet på flera håll i landet. Till
övervägande delen har det varit positiva resultat. Det
har varit ett lyckat samarbete mellan kommuner, häl-
so- och sjukvården, försäkringskassan och arbetsför-
medlingen. Detta redovisas i FINSAM-rapporten. Vi
anser att det skall bli en lag om detta som under en
övergångstid fasas in. Det kommer att leda till effek-
tivitetsökningar vad gäller administration och för-
valtning och det skulle kunna vara verklighet inom
tre-fem år. Man kan inte begära att det skall ske i en
handvändning. Naturligtvis kan de kommuner fortsät-
ta som har börjat.
Framför allt blir det en personlig vinst för berörda
människor att inte behöva slussas runt till olika för-
valtningar och att kanske slippa utsättas för en-fyra
utredningar med allt vad det innebär av andlig stripte-
ase. Per Lager kommer att utveckla detta ytterligare
med anledning av motion Sf230.
När det gäller arvode för förtidspensionerade i
samband med politiska uppdrag tycker vi det är all-
varligt att förtidspensionen fasas ut om arvodena
överstiger 8 700 kr. Arvodena är olika i olika kom-
muner. Det är tveksamt ur demokratisk synpunkt.
Reglerna bör ändras. Om du har ett arbete och är
fritidspolitiker får du uppbära arvode på det som du
gör på din fritid plus ersättning för förlorad arbetsin-
komst. Det har inte förtidspensionären. Men en för-
tidspensionär måste också ha rätt att vara fritidspoliti-
ker. Genom att precisera det skulle man kunna få en
bra form för och en gräns för tillåtna arvoden. Det är
bara fritiden man tar om man inte är anställd som
kommunalråd eller ordförande i en nämnd. Det klarar
en förtidspensionär normalt, inte alla.
Sedan har vi många tankar och motioner om spe-
ciella sjukdomar, t.ex. ätstörningar, anorexi eller
bulimi, som är ju mycket vanliga speciellt bland unga
ambitiösa flickor. Det finns pojkar också som har det.
Det är väldigt allvarligt, för det nedsätter deras hälsa
ofta för hela livet. Det finns de som t.ex. aldrig kan få
barn om de har varit mycket dåliga. Det kan övergå
till motsatsen så att man får bulimi om man haft
anorexi. Det är oerhört svårt att komma över de här
sjukdomarna. Detta är naturligtvis en protest mot
samhället som kräver så mycket av unga flickor - det
är som sagt mest flickor.
Elöverkänslighet vill vi skall ge rätt till arbetsska-
da. Man talar nu om att detta bara är psykiskt. En
forskare i Göteborg har hittat en förändrad blodbild
hos elöverkänsliga.
Amalgamsjukdomarna står det inte så mycket i
dag.
Det här är många gånger rätt osynliga sjukdomar,
och det är nästan enbart kvinnor som drabbas. Kan
det vara de stora krav som ställs på kvinnor? De skall
sköta arbete och hem och alltid vara duktiga, alltid
klara av allting. Då blir de kanske känsligare för de
här påverkningarna. I ett känsligt läge, vid stress,
trötthet, sjukdom, är man mycket svagare i sin im-
munitet. Det här är en tanke.
Sedan vill vi ha en utredning om medborgarlön.
Det skulle ge de människor som hamnar mellan sys-
temen en rättighet att överleva, visserligen på en låg
nivå, men de skulle ändå inte falla helt mellan stolar-
na. Det skulle skapa bättre förutsättningar för ett
ekologiskt och socialt hållbart samhälle. Först när
människor känner att de har sin grundtrygghet kan de
ta till sig de livsnödvändiga globala överlevnadsfrå-
gorna och samtidigt förverkliga sina idéer och dröm-
mar. Nya småföretag kanske skapas.
Med medborgarlön läggs grunden för kreativa ini-
tiativrika människor. För alla de ungdomar som inte
kommer i åtnjutande av sociala skyddsnäten som är
kopplade till tidigare lönearbete är det en rättvisere-
form och frihetsreform av största vikt.
Jag anser därför att regeringen bör tillsätta en ut-
redning. Jag tror inte att det kostar så mycket. Vi har
arbetslöshetsersättning, socialbidrag, studielån, vi har
alla möjliga bidrag. Det här skulle inte kosta mycket,
men det skulle ge en rättighet för människor att över-
leva, de behöver inte gå och tigga någonstans. Det
skall avtrappas mot inkomst men inte krona för krona,
för då kanske det inte finns några incitament att arbe-
ta.
När det gäller försäkringskassan vill vi satsa 140
miljoner. Det är kanske inte tillräckligt, men vi ändå
glada för den satsning på 100 miljoner som majorite-
ten föreslår även om vi inte delar uppfattningen om
var pengarna skall tas. Vi har det i vår budget, men vi
har tagit det på annat håll.
Egenavgifterna kommer jag att ta upp när vi
kommer till pensionerna. Min taletid är redan vida
överstigen.

Anf. 14 ROSE-MARIE FREBRAN (kd):
Fru talman! Det kristdemokratiska budgetalterna-
tivet är självklart en helhet som gör att när riksdagens
majoritet har antagit ramar för de olika utgiftsområ-
dena är vi i stort sett hänvisade till att framföra våra
synpunkter i ett särskilt yttrande. Eftersom vi har en
annorlunda syn på hur den politiska helheten skall
utformas är det inte rimligt att man går in i de social-
demokratiska ramarna och försöker plottra med sum-
mor hit och dit för att möjligen åstadkomma några
förbättringar på vissa punkter. Vi vill i stället hålla
fast vid vår helhetsalternativ och för att människor
skall veta vad vi står för och vad vi vill arbeta för.
Ändock finns det naturligtvis några reservationer i
betänkandet som vi står bakom. En av dem är ganska
unik. Jag skall inte tala så mycket om en, därför att
det redan framförts många bra synpunkter på den. Det
gäller FINSAM-reservationen. Den är unik på det
sättet att den kopplad till momentet som gäller ansla-
gen inom utgiftsområdet. Vi har från några partier
ansett att det här är så viktigt att vi var beredda att
bortse från formaliteterna i det här sammanhanget för
att kunna driva frågan om FINSAM till en votering
här i kammaren.
Jag står alltså bakom denna reservation och kan
inledningsvis säga att jag yrkar bifall till reservatio-
nerna 5 och 6, för att inte uppta kammarens tid alltför
mycket med omröstningar. Vi kristdemokrater står
naturligtvis bakom alla våra reservationer.
Det som jag skulle vilja ägna litet mer tid åt är den
utredning som det finns en reservation om från fem av
partierna. Jag tror nämligen att det skulle kunna vara
möjligt att få majoritet för detta. Det borde åtminstone
kunna vara möjligt. Av icke-regeringspartier är det
bara Vänsterpartiet som inte finns med på reservation
5 under mom. 2 om en utredning. Däremot finns det
ett särskilt yttrande från Vänsterpartiet under mom. 1
där man säger så här:
"Vänsterpartiet anser att det är nödvändigt att för
framtiden se över och förbättra trygghetssystemen."
Här finns ingen principiell skillnad mellan alla sex
icke-regeringspartier. Vi tycker alla att man behöver
se över systemen - Vänsterpartiet säger t.o.m. att det
är nödvändigt att göra det. Därför har jag, när jag läst
betänkandet och funderat över vad som är möjligt att
åstadkomma, inte kunnat låta bli att försöka utmana
Vänsterpartiet att tänka om i den här frågan. Nu är det
så lyckligt ordnat att vi inte skall rösta hastigt och
lustigt i dag när debatterna är över. Det blir ingen
omröstning förrän i morgon tidigast kl. 12.00, så ni
har ju gott om tid att fundera över det här, och ni
skulle få rösta rött. Det vore väl inte så illa, ni borde
väl tycka om att få rösta rött i den här frågan.
Är det så att vi alla tycker lika? Nej, det gör vi
naturligtvis inte. Varför har vi den här reservationen
tillsammans? Jo, därför att vi vill öppna för möjlighe-
ten att utan en massa i förväg fastlagda principer säga:
Vi sätter oss ned och ser över det här. Ni behöver inte
vara rädda för att ansluta er för den sakens skull, att vi
andra fem skulle vara överens om allting, för det är vi
ju inte. Men vi har valt en gemensam reservation för
att sedan i ett särskilt yttrande tala om vad det är för
principer vi särskilt vill arbeta för.
Vi kristdemokrater har, precis som ni i Vänster-
partiet, t.o.m. avstått från att över huvud taget yrka på
och rösta om principerna. I mom. 1, där det finns fyra
reservationer om principerna, kommer vi att avstå när
det blir omröstning. Vi har alla våra principer i den
särskilda motion där vi vill få fram en utredning. Vi
har inga yrkanden som handlar om dessa. Vi bara
berättar vilka de är, och det finns ganska många som
vi tycker är viktiga. Men vi vill inte vara med om att
låsa arbetet med att se över trygghetssystemen genom
att yrka på dessa principer här i kammaren.
Jag vill verkligen, som sagt, utmana er i Vänster-
partiet att ordentligt fundera igenom igen om ni inte
skall vara med på det här. Genom att ni inte är det,
stöder ni ju faktiskt socialdemokraternas text på s. 28
i betänkandet där det står att man anser att "det för
närvarande inte föreligger något behov av en utred-
ning och/eller översyn av trygghetssystemet." Jag kan
inte se att ni stöder det på något sätt.
Fru talman! Tiden rusar i väg. Men jag ville an-
vända tiden till något som faktiskt kan påverka vad
som händer här i kammaren och hur vi röstar. Allting
är ofta så förutsägbart att det i princip aldrig händer
någonting när vi röstar. Det kunde faktiskt vara roligt
om det hände någonting någon gång.
Men när det gäller rehabilitering, försäkringskas-
sornas situation och deras möjligheter att ha en bra
administration, måste jag få framhålla att utskottsma-
joriteten inte har hittat den bästa lösningen. Jag tycker
att man har använt fel sätt och att man har använt för
litet pengar när det gäller att lösa de här problemen.
Rehabiliteringspengar går till administration. Vi krist-
demokrater plussar på när det gäller rehabilitering och
administration.
Det är fråga om att prioritera och att satsa på det
som också regeringen säger är en prioritering när det
gäller trygghetssystemen, nämligen att rätt ersättning
skall betalas ut och att fusk och missbruk skall beiv-
ras. Men då måste man ju ha resurser för det. Det
tillskjuter vi. Vi prioriterar på det sättet.
När det gäller sjuklöneperioden är det bra att man
äntligen har tänkt om. Men därmed erkänner man ju
att man under hela 1997 och första kvartalet 1998
försvårar för småföretagandet, försvårar för nyan-
ställningar. Detta tycker vi är oerhört synd. Det är
väldigt synd att man inte fattade rätt beslut från bör-
jan, utan att man måste gå in och rätta till med en
återställare på det här sättet, och att det ändå dröjer
alltför länge in på nästa år.
Vi har också en särskild motion när det gäller ka-
rensdagsreglerna. Där tar vi upp problemen för dem
som jobbar skift, dem som jobbar deltid, dem som är
timanställda och dem som har flera arbetsgivare. När
man läser betänkandet ser man redovisningen av hur
utskottet tidigare har behandlat det här. Där förutsät-
ter man hela tiden att regeringen skall titta på det här.
Regeringen skall återkomma om man finner att det är
möjligt att göra någonting. Återigen betygar man
liksom sin tilltro till regeringen. Det är inget nytt.
Man bara förutsätter att regeringen kanske skall göra
något. På det sättet får vi aldrig ens någon redovis-
ning från regeringens sida gällande om man har över-
vägt, om man har försökt, om man har tagit det här på
allvar. Det tycker jag är väldigt synd. Jag beklagar
det.
Fru talman! Min taletid är ute.

Anf. 15 RONNY OLANDER (s):
Fru talman! Vi behandlar nu utgiftsområde 10 om
ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp och
om administration av socialförsäkringarna. Låt mig
först yrka bifall till hemställan i utskottets betänkan-
de.
Först vill jag stanna en stund vid hur viktigt det är
att vi värnar och utvecklar den generella välfärden.
För mig är det viktigt, eftersom jag tycker att den
generella välfärden ger oss ett mer jämlikt samhälle
och att den stärker sammanhållningen i samhället. Om
alla som betalar skatt också får något tillbaka, så har
de intresse av att bidrag och försäkringar ligger på en
tillräckligt hög nivå.
En grundbult i den svenska välfärdsmodellen är att
vi har allmänna, offentliga försäkringar enligt in-
komstbortfallsprincipen, som ger en standardtrygghet.
Detta är traditionell socialdemokratisk politik. Vi
skall ha ett socialförsäkringssystem som ger trygghet,
som är rättvist och som är effektivt. Principen är att
ge alla en rimlig standardtrygghet.
Det innebär att ingen skall behöva förändra sitt liv
radikalt om man blir arbetslös, om man blir sjuk, om
man är hemma med barn eller när man blir gammal.
Inkomstrelaterade socialförsäkringar stärker arbetslin-
jen. Ju mer man arbetar, desto högre blir ersättningen.
I och med att försäkringen följer individen och inte är
knuten till arbetsplatsen, underlättas rörligheten på
arbetsmarknaden.
Inkomstrelaterade socialförsäkringar bidrar till
jämställdhet mellan kvinnor och män. Varje individ
har sin egen försäkring. Det lönar sig att arbeta oav-
sett kön. Det är möjligt att vara ekonomiskt oberoen-
de. Detta system ger den största tryggheten - också
för dem med de lägsta inkomsterna.
Mot bakgrund av denna prioritering i socialdemo-
kratisk välfärdspolitik, säger vi nej till grundtrygghet,
kontosystem och privata försäkringslösningar som
alternativ till allmänna, offentliga försäkringar eller
gemensam sjukvård. Vi anser att dessa alternativ leder
till nya klyftor i samhället och strider mot den svenska
rättvisekänslan.
Fru talman! Ibland tycks vi glömma oss och kon-
centrera oss på att våra system skall fungera korrekt.
Vi glömmer de människor för vilka systemen är till.
Därför är det så viktigt att vi sätter människan i cent-
rum, att vi utgår från en helhetssyn på den människa
som behöver stöd. Inga människor skall behöva ham-
na mellan stolarna på grund av att den situation de
lever i inte kan placeras in inom en viss myndighets
ansvarsområde.
Människors möjlighet att återvända till ett normalt
liv efter sjukdom eller skada skall genomsyra den
allmänna försäkringen. Det är viktigt med en bra och
effektiv rehabilitering - både ur individens och sam-
hällets perspektiv. Om allt fungerar smidigt och rätt,
leder det till ett minskat lidande och till större möjlig-
het för den enskilde att komma tillbaka till ett aktivt
liv. För samhället innebär det minskade kostnader för
både sjukförsäkringen och hälso- och sjukvården.
Majoriteten i socialförsäkringsutskottet tillstyrker
regeringens förslag om en fördjupad samverkan på
lokal nivå mellan försäkringskassa, kommun, lands-
ting och länsarbetsnämnd. En sådan samverkan får
omfatta fyra parter, men inget hindrar att samverkan
sker mellan två eller tre parter. Detta skall vara en
permanent och långsiktig verksamhet som skall träda i
kraft den 1 januari 1998.
Genom samverkan kan man undvika att en person
får svårt att försörja sig för att handläggningen av
ärendet drar ut på tiden eller att han eller hon förlorar
motivationen att återvända till ett aktivt liv på grund
av långa väntetider för att t.ex. få en rehabiliteringsåt-
gärd.
Viktigt är också en fungerande utbetalning av er-
sättningar till den berörde så att denne med full kraft
kan delta i rehabiliteringsinsatserna utan att vara
upptagen med att jaga i fatt sin pengaersättning.
Här har myndigheterna en viktig uppgift när det
gäller att se till att det fungerar dem emellan. Samver-
kan underlättar också myndigheternas arbete. Ta t.ex.
bedömningen av när en person skall anses som arbets-
för. Vissa personer har en så komplicerad situation
medicinskt, socialt och arbetsmarknadsmässigt att det
är helt nödvändigt med samverkan mellan flera myn-
digheter.
Utskottet anser alltså att det är viktigt att det gene-
rellt införs en möjlighet till samverkan mellan parter
utifrån lokala förutsättningar och behov och att denna
samverkan blir ett permanent inslag. Det som är avgö-
rande för hur samverkan skall fungera och vilken
nytta den skall göra är inte i första hand att den tillförs
mer resurser. Det handlar framför allt om att det fast-
ställs gemensamma mål om samverkan för de berörda
myndigheterna.
För att få i gång verksamheten är det ändå nöd-
vändigt att det finns vissa medel som kan användas av
de samverkande parterna.
Utskottet föreslår att 814 miljoner kronor ställs till
försäkringskassornas förfogande genom en samman-
läggning av vissa rehabiliteringsmedel i syfte att upp-
nå samverkansvinster. Av dessa får försäkringskas-
sorna använda 200 miljoner för sin administration.
Det är viktigt att poängtera att också de andra parter-
na skall bidra till finansieringen av verksamhet som
bedrivs i samverkan. Detta har utskottet beslutat ge
regeringen till känna.
Förutom samverkan med de parter jag redan
nämnt finns det i dag redan ett etablerat samarbete
mellan flertalet försäkringskassor och handikappor-
ganisationerna. Det är naturligtvis mycket viktigt att
försäkringskassorna får del av den kunskap som han-
dikapporganisationerna har på sina respektive områ-
den. Som jag sagt tidigare är en fördjupad kunskap
om olika sjukdomar och funktionshinder till gagn
både för den enskilde och för försäkringskassan.
I detta sammanhang vill jag poängtera att utskottet
beslutat om ett tillkännagivande när det gäller kvin-
nors rehabilitering. Siw Wittgren-Ahl kommer att tala
mer om detta senare. Och jag vill uppmana till debatt
på detta mycket angelägna område.
Fru talman! 1992 infördes sjuklön, och syftet var
att öka arbetsgivarens ansvar för de anställdas ar-
betsmiljö och hälsa samt att tillförsäkra de anställda
en mer rättvis kompensation för inkomstförluster till
följd av sjukdom. Från den 1 januari 1997 har sjuklö-
neperioden utökats till 28 dagar. Första dagen är ka-
rens, och därefter utgår ersättning med 75 %. I sam-
band med att perioden utökades uppstod en tvist kring
frågan om den högre avtalsreglerade ersättning som
betalas under dag 15 t.o.m. dag 28 i sjukperioder
skulle kunna utbetalas i fortsättningen. Eftersom det
inte gick, enligt Skiljenämnden för arbetsmarknads-
försäkringar och Arbetsdomstolen, innebar detta att
den totala ersättningen för en anställd sänktes under
den förlängda sjukperioden. Det här var aldrig syftet
med förlängningen, utan arbetsmarknadens parter
skulle lösa de avtalsbaserade ersättningarna. Detta har
denna kammare tidigare blivit informerad om och
även behandlat.
Nu har vi lyssnat och bedömt, och fr.o.m. den
1 april 1998 ändras sjuklöneperioden till 14 dagar
igen. Både LO och SAF har sagt att en förkortad
sjuklöneperiod underlättar nyanställningar i framför
allt små företag, och detta är ett argument som natur-
ligtvis väger tungt för oss socialdemokrater. Att be-
kämpa arbetslösheten är vår viktigaste uppgift.
Delvis var förlängningen av sjuklöneperioden ett
resultat av saneringen av landets ekonomi. Det gällde
också sänkningen av ersättningen i sjukpenning. Nu
höjs ersättningen för bl.a. sjukpenning, sjuklön, för-
äldrapenning, rehabiliteringspenning och närstående-
penning till 80 % av förmånsgrundande inkomst
fr.o.m. den 1 januari 1998.
Nytt från den 1 januari 1998 är att arbetsgivaren
har möjlighet att komplettera sjukersättningen både
under sjuklöneperioden och därefter utan att sjuk-
penningen minskas. Det innebär att den sammanlagda
sjukersättningen i sådana fall kommer att vara 90 %
av den förmånsgrundande inkomsten.
I samband med detta vill jag nämna att den avise-
rade propositionen om ändringar av reglerna för sjuk-
penninggrundande inkomst kommer vid en senare
tidpunkt än aviserat.
Fru talman! Jag yrkar återigen bifall till utskottets
hemställan.
Jag vill ta ytterligare någon minut i anspråk med
anledning av det som Marie Engström sade i sitt anfö-
rande om det särskilda grundavdraget.
På senare tid har vi haft en debatt om att den som
arbetar kan få mindre pengar i plånboken än den som
inte arbetar. Samordningen mellan livränta och för-
tidspension har lett till sådana effekter. Den här be-
sparingen är förstås mycket besvärlig för dem som får
sin skatt höjd, särskilt om inkomsten är låg från bör-
jan.
Regeringen och finansutskottet har nu föreslagit
att det särskilda grundavdraget bör trappas av även
för den som har livränta. Detta innebär att det inte
spelar någon roll om man har förtidspension, livränta,
delvis förtidspension eller delvis livränta - det är hela
tiden den totala inkomsten som räknas. Vid behand-
lingen av frågan i socialförsäkringsutskottet föranled-
de denna åtgärd inte något speciellt yrkande, någon
reservation eller något yttrande från något parti.

Anf. 16 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Jag är överens med Ronny Olander
om att alla människor i Sverige skall kunna känna
social trygghet. Det största ansvaret för människor,
menar moderaterna, har vi gentemot dem som har de
största behoven, som kanske föds sjuka eller handi-
kappade eller som tidigt i livet blir sjuka. Där har ni
socialdemokrater gjort precis tvärtom på senare år, då
ni har sparat kraftigast på dem som är handikappade
och psykiskt sjuka och försämrat t.ex. änkepensioner-
na. Detta tycker vi är helt fel.
Även om Ronny Olander nu talar sig varm för ge-
nerella system kan väl socialdemokraterna inte blunda
för att välfärdssystemen har knakat väsentligt i fogar-
na de senaste åren. Människor börjar känna en djup
misstro mot systemet. De tar saken i egna händer, och
trots svårigheter att få pengarna att räcka till tar de
egna försäkringar. Vi menar att det är viktigt att ta
vara på detta personliga ansvarskännande hos männi-
skor och genom att väsentligt sänka skatterna, framför
allt för låg- och mellaninkomsttagarna, göra det möj-
ligt för dem att komplettera den allmänna försäkring-
en med egna försäkringar. Detta är väsentligt, inte
minst för samhällsekonomin, men det skulle också
stärka människorna som individer.
När det gäller rehabiliteringen kan vi säga mycket,
och jag skall göra det i nästa replik.

Anf. 17 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! Gullan Lindblad tar upp vad vi soci-
aldemokrater tycker. Vi kämpar verkligen för generel-
la trygghetssystem. Det visar sig också att de är väl-
digt uppskattade. Människor tycker att de ger en bra
utdelning i förhållande till vad man betalar in.
Jag blir inte förvånad när Gullan Lindblad talar
om de stora skattesänkningar som hägrar bortom
horisonten om moderaterna skulle få tillfälle att be-
stämma - det har de sagt många gånger tidigare. Men
när jag ser att de vill minska A 1-anslaget med
8 461 miljoner kronor och A 2-anslaget med
1 750 miljoner kronor, pratar om ökad kontroll osv.,
blir jag litet grand förvånad, med tanke på att vi pratar
om generella system. För vem skall det då vara gene-
rella system? Vad blir egentligen kvar, Gullan Lind-
blad?

Anf. 18 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Fru talman! Vi har i vårt alternativförslag redovi-
sat precis vad vi vill spara på, nämligen att vi i dag
inte höjer nivåerna inom försäkringarna. Vi vill också
införa en ytterligare karensdag inom sjukförsäkringen.
Vi vill t.ex. överföra trafikskadorna till trafikskade-
systemet, precis som man har gjort i Finland, där man
har gjort väsentliga besparingar. Vi vill ha en ökad
kontroll, och vi vill ha ett verkligt FINSAM-system.
Därmed är vi inne på rehabiliteringen, som Ronny
Olander talar så vackert om. Men hur mycket åstad-
kommer ni med 600 miljoner kronor? Det är ju vad
det handlar om, och ingalunda 800 miljoner - 200
miljoner har ni ju knyckt till administration. Att det
över huvud taget har gjorts vissa förbättringar inom
det s.k. FINSAM-förslaget välkomnar vi, men det
räcker inte. Det är precis som vi reservanter har sagt,
nämligen att det är genom att använda sjukpenningen
som vi har möjlighet att göra de verkliga besparingar-
na, framför allt på människors lidande.
När det gäller rehabilitering vill jag gärna tala om
att vi från moderat håll kanske var de första som insåg
att vi måste använda sjukpenningen aktivt, i stället för
att betala ut en penning, och använda den till att re-
habilitera sjuka människor. Ni följer ju inte de storsti-
lade löftena fullt ut, Ronny Olander. Det är sanningen.

Anf. 19 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! Jag är mycket nöjd med de diskussio-
ner som vi har haft, har och kommer att ha i socialför-
säkringsutskottet vad gäller både FINSAM,
SOCSAM, rehabilitering osv. Jag tycker att vi i detta
betänkande gemensamt har kommit fram till något
väldigt viktigt både för den enskilde och för samhäl-
let. Vi är nu beredda, som någon sade tidigare, att
klart trycka på att vi skall riva de barriärer som finns
ute i samhället mellan olika samverkande myndighe-
ter.
Speciellt glad är jag för skrivningen om att AMS,
Arbetarskydsstyrelsen, RFV och Socialstyrelsen har
initierat ett arbete tillsammans med kommun- och
landstingsförbund. Det genomfördes redan i höstas
fyra regionala konferenser tillsammans med andra
samverkansparter. Man har deltagit både på regional
och nationell nivå. Det tycker jag borgar för en bra
framtid inom detta område.
Vad gäller de 814 miljoner kronorna - eller 614
miljoner, beroende på hur man vill räkna - vill jag
säga att det är viktigt att vi fastslår att man inte har en
fungerande rehabilitering om man inte har en funge-
rande administration. Detta faktum borde stå klart för
alla och envar, och det hoppas jag också att det kom-
mer att göra.
Det talas om raka rör mellan avgifter och förmå-
ner. Ytterligare några partier pratar om raka rör. Jag
är själv rörläggare till professionen, men jag har ald-
rig någonsin sett så krokiga rör. Jag får hoppas att jag
får anledning att utveckla också det senare.
Varför nöja sig med trafikförsäkringen, Gullan
Lindblad? Vad händer om man är med om en båto-
lycka, jaktolycka eller flygplansolycka? Man kan dra
det hur långt man vill.

Anf. 20 KARIN ISRAELSSON (c) replik:
Fru talman! Det var rakt deklarerat från Ronny
Olander och Socialdemokraterna. Man säger nej till
grundtrygghet. Det är inkomstbortfallsprincipen som
gäller.
Jag är något oroad över de tendenser som kommer
från regeringspartiet. Man accepterar fortsättningsvis
väldigt låga nivåer, och man accepterar att människor
faller utanför systemen när man inte säger ja till ett
grundtrygghetssystem.
Jag är också något oroad över att man inte fullföl-
jer SGI-besparingen. Innebär det, Ronny Olander, att
man på sikt kommer att höja ersättningsnivåerna? Då
hamnar vi i den situation som vi var i i slutet på 80-
talet, då det var mer lönsamt att vara hemma än att gå
till arbetet. Det var mer lönsamt att vara sjukskriven
än att gå till arbetet.

Anf. 21 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! Som jag sade i mitt anförande är in-
komstbortfallsprincipen väldigt viktig. Vi har nog inte
riktigt samma mening, även om vi är överens med
Centerpartiet om mycket annat.
Jag för min del är nog inte riktigt klar över vad
Centern menar med grundtrygghetssystem. Det finns
så många andra som pratar om grundtrygghetssystem
med ersättningsnivåer som är mycket låga. Det
skrämmer oss socialdemokrater väldigt mycket.
Vi är inte alls intresserade av att människor skall
falla utanför trygghetssystemen. Tvärtom talar det
arbete som har pågått och pågår i vårt utskott för att vi
verkligen anstränger oss för att människor inte skall
trilla utanför våra trygghetssystem.
RFV, Socialstyrelsen och AMS skall i januari må-
nad redovisa ett uppdrag. Det gäller just hur man
arbetar tillsammans för att människor inte skall falla
utanför trygghetssystemen.
Jag kan dessvärre icke säga något om SGI-
besparingen. Den frågan hänskjuter jag till vår social-
försäkringsminister Maj-Inger Klingvall.

Anf. 22 KARIN ISRAELSSON (c) replik:
Fru talman! Jag vill bara kort säga att det är gans-
ka talande att ett regeringsparti är så ointresserat av
oppositionens förslag att man inte vet vad det innehål-
ler. Jag får rekommendera till läsning Centerpartiets
programförslag när det gäller grundtryggheten. Då
kanske det klarnar också för Ronny Olander.

Anf. 23 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! Jag ber om ursäkt om jag i stridens
hetta uttryckte att jag inte alls kände till Centerns
förslag. Så är det icke. Jag konstaterar att vi har litet
olika uppfattningar just på denna punkt.
Jag avsåg hur andra partier uttalar sig. Man får
inte bara se till vad som eventuellt behandlas i kam-
maren eller dess utskott, utan också till vad som sägs
på partistämmor, t.ex. Ordet har blivit något värde-
laddat åtminstone för mig, och kanske även för många
andra. Det är nog viktigt att vi på olika sätt försöker
sätta oss in i vad de olika partierna står för.

Anf. 24 SIGGE GODIN (fp) replik:
Fru talman! Jag delar Ronny Olanders uppfattning
att den generella välfärden är väldigt viktig och att det
är inkomstbortfallsprincipen som skall gälla i sjukför-
säkringen.
Oron för systemens hållbarhet är jättestor, Ronny
Olander. Kan man lita på systemen vid alla de tillfäl-
len i livet då man behöver dem? Det bryr ni er tydli-
gen inte så mycket om. Ni säger att alla är så nöjda.
Det är faktiskt inte på det sättet.
Sedan säger Ronny Olander att man sätter den en-
skilda människan i centrum. Men de långtidssjuka,
som väntar på operation och rehabilitering, sätter ni
inte i centrum. Ni säger att ni fixar problemen med
614 miljoner kronor. Det är inte sant. Om vi delar
solidariskt mellan landstingen handlar det om 50
miljoner var. Hur långt kommer man med den sum-
man?
Jag skulle vilja fråga Ronny Olander hur det är.
Ytterligare 26 000 sjuka står i landstingets köer och
väntar. Försvinner de köerna om Ronny Olander
sätter förslaget om 614 miljoner i sjön den 1 januari?
När är de köerna borta?
Det finns dessutom andra som borde få en snabba-
re rehabilitering, så att man kan spara pengar i sjuk-
penningsystemet.
Det Ronny Olander talar om i sitt anförande är
faktiskt inte några raka rör. Tala om krokiga rör eller
krokiga stigar! Jag skulle vilja påstå att Ronny Olan-
der har förvillat sig så långt på de krokiga stigarna i
de skånska skogarna att han inte riktigt kan klara ut
vad riktig välfärd egentligen handlar om.

Anf. 25 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! Jag tycker nu att vi i vårt land kan se
mycket klart vad som sker med den ekonomiska ut-
vecklingen, tillväxten, sjunkande arbetslöshetssiffror
m.m. Vi kan konstatera - det har sagts många gånger i
denna kammare - att det har gjorts stora uppoffringar
för många människor. Därför är det glädjande att vi
nu börjar se en ljus framtid. Jag skulle uppskatta om
Sigge Godin vid något tillfälle kunde säga att vi går
mot en betydligt ljusare utveckling. Allt pekar på det.
Vad gäller den generella välfärden kan jag säga att
det har gjorts höjningar i a-kassan. Sjukförsäkringen,
m.m., tas upp inom några dagar. Jag räknade upp det
tidigare.
Jag tycker också att det är viktigt att nämna de 16
miljarder kronorna som går till vård, omsorg och
skola. Också de grupper som Sigge Godin pratar om
kommer att få mycket stor glädje av de pengarna.
Det finns anledning att fördjupa sig i Egon Jöns-
son-utredningen, där det just sägs att det inte bara
handlar om pengar. Det handlar om kulturer och om
barriärer som skall rivas mellan myndigheterna. Det
handlar om att kloka människor ute i den lokala verk-
ligheten skall sätta sig ned tillsammans. De skall sätta
människan i centrum och konstatera vad de gör för
den man eller kvinna som behöver samhällets stöd.
Var och en har resurser, och det finns anledning
att använda dem tillsammans. Man skulle önska att
det blir det synsättet som kommer att genomsyra den
kommande verksamheten.
Folkpartiet pratar också om raka rör. Samtidigt
pratar man om att använda pengar som definitivt inte
tillhör de raka rören.
När det gäller Skåne och annat ber jag att få åter-
komma senare.

Anf. 26 SIGGE GODIN (fp) replik:
Fru talman! Vi skall inte förvilla oss i Skåne. Det
är bättre att vi håller oss till sakfrågan.
Ronny Olander säger att människor riskerar att
mista motivationen för att återvända till arbetslivet på
grund av långa väntetider. Om man då spar sjukpen-
ningmedel, Ronny Olander, och kan rehabilitera de
här människorna snabbare - visst får de större, bättre
och mer motivation!
Jag har aldrig tidigare hört en socialdemokrat sä-
ga: Vi skall göra stora insatser i vårt samhälle, men vi
behöver inga pengar till dem. Bara vi strukturerar om
och säger till organisationerna att de skall samverka
fixar det sig. Detta är inte sant, Ronny Olander. Det är
inte sant att ni kommer någonstans med 50 miljoner i
respektive försäkringskassa för rehabilitering för att
korta köerna i vården.
Vad händer med de 26 000 som har hamnat i kö
sedan ni tog över makten? Skall de stå kvar i vårdkö-
erna? Är detta att sätta den enskilda människan i cent-
rum? Folkpartiet tycker att det är tvärtom?

Anf. 27 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! Det här tycks utveckla sig till mycket
av en pengaoperation. Jag har försökt prata om och
förtydliga det som också utskottet, samfällt över
många partigränser, så väl uttrycker, nämligen vikten
av rehabiliteringsinsatser. Det handlar inte bara om att
prata om pengar eller om att räkna ut ett anslag på ett
visst antal försäkringskassor, utan det handlar om att
också se den situation som vi nu har lämnat bakom
oss. Det handlar om att se den betydligt ljusare fram-
tid som vi faktiskt har att vänta.
Ingen är betjänt av att stå i en operationskö. Jag
skulle också - jag har en hel del material - kunna
prata om vad som är prioriterat och oprioriterat och
om dem som står i olika typer av köer. Likadant
skulle jag kunna prata om den utredning som pågår
om vårdgarantin, om tre månader och annat.
Vi kan konstatera att det har blivit fler människor i
vissa köer. Det är så. Vi hörde en rapport för några
dagar sedan om att situationen för t.ex. Stockholms
län inte är som Sigge Godin beskriver den. Det finns
stora regionala skillnader. Men jag tycker ändå att det
betänkande vi gör avstamp med i morgon är ett under-
lag för att ta itu med den problematik som bl.a. Sigge
Godin tar upp.
När det gäller FINSAM, som handlade om social-
försäkringen och hälso- och sjukvården, och för-
söksåren 1993-1995 var den finansiella ramen 12,7
miljarder kronor, varav 2 ½ miljard kom från social-
försäkringen. FINSAM-besparingen blev 154 miljo-
ner.

Anf. 28 RAGNHILD POHANKA (mp) re-
plik:
Fru talman! Vad menar Ronny Olander med att
tala om personers komplicerade situation när han vet
att de ofta hamnar mellan stolarna - inte får sjukpen-
ning eller bara 50 %, inte får stämpla osv. och inte
heller får socialbidrag eftersom de har delvis sjuk-
pension eller 50 % a-kassa? Vi vet ju att det finns en
gråzon och att människor hamnar mellan stolarna. De
uppgifterna kan man få från vilken försäkringskassa
som helst. Det är inte generellt som Ronny Olander
säger. Det är många.
Jag kommer att ta upp det här i mitt nästa anfö-
rande litet mer utförligt. Jag hinner inte med det på en
replik.

Anf. 29 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! Jag nämnde tidigare det uppdrag som
RFV, AMS och Socialstyrelsen skall redovisa gemen-
samt, nämligen just att se till att människor inte ham-
nar mellan stolarna.
Jag vågar nog påstå att det har växt fram en med-
vetenhet, t.ex. i den här kammaren. Det började kan-
ske långt före min tid, men jag känner att den har
accelererat. Jag känner till myndighetsverksamhet där
detta är en mycket viktig dagordningspunkt när man
diskuterar, dvs. att människor inte skall hamna mellan
stolarna. Jag försökte också i mitt anförande påvisa
detta faktum.
Jag tror, Ragnhild Pohanka, att vi alla har en
uppgift i att vara med och bryta de kulturgränser som
faktiskt finns mellan olika myndighetsorganisationer.
Vi har med olika beslut i kammaren och med olika
uttalanden gett underlag för en sådan diskussion, och
den tycker jag att vi skall fortsätta gemensamt.

Anf. 30 RAGNHILD POHANKA (mp) replik:

Fru talman! Helt kort: Ja, det tycker jag också att
vi skall göra. Om man läser våra förslag ser man att vi
har en ambition att verkligen vara heltäckande.

Anf. 31 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! Tack för det, Ragnhild Pohanka.
Jag skulle egentligen ha velat fråga om de bespa-
ringar som Miljöpartiet föreslår - dels på 800 miljo-
ner, dels på 150 miljoner - men jag skall inte dra upp
den diskussionen.
Det finns ändå människor - och det kan vara både
du och jag i morgon eller när som helst - som har en
komplicerad situation vad det gäller olika levnadsbe-
tingelser. Jag tycker att det nu finns en möjlighet för
oss att ta itu med detta, att jobba för detta och låta den
här dagen - än en gång - bli ett avstamp för det.

Anf. 32 ROSE-MARIE FREBRAN (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag vill återigen understryka att jag
tycker att det är väldigt bra att regeringen och ut-
skottsmajoriteten har låtit övertyga sig om att en för-
kortad sjuklöneperiod kommer att underlätta nyan-
ställningar i framför allt små företag. Det är ett klar-
läggande och ett indirekt erkännande av att den för-
längda sjuklöneperioden försvårade nyanställning i
framför allt små företag, där många av oss ser möjlig-
heterna till de nya jobben framöver.
Ronny Olander nämnde att detta var en del i sane-
ringen av statsfinanserna. Det här visar ju då hur
socialdemokraterna sparade blint. Man sparade så att
man kom att motverka de tillväxtskapande krafterna
när man ville få ordning på finanserna, då man i stäl-
let skulle ha understött dessa krafter.
Det skulle vara bra, tycker jag, om socialdemokra-
terna kunde erkänna att detta var ett felaktigt beslut
från början.

Anf. 33 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! Det finns mycket att säga om den
förlängda sjuklöneperioden. Rose-Marie Frebran och
kristdemokraterna känner mycket väl till den situation
landet Sverige befann sig i. Det handlade inte om att
spara blint. Det handlade om att noga överväga, dis-
kutera och fundera över olika saker, och det har vi
gjort tillsammans med ett par andra partier. Vi skall
inte på något sätt ensamma ta åt oss äran; det var flera
som deltog i detta mycket viktiga arbete.
Vad gäller den förlängda arbetsgivarperioden
handlade det faktiskt också om arbetsgivarens ansvar.
Som vi har kunnat konstatera under en tuff arbetslös-
hetstid kanske det inte alltid levs upp till detta. Vi
kunde också se att samhället stod för merparten av
kostnaderna för rehabiliteringen.
Nu finns det också anledning att se att arbetslöshe-
ten har börjat sjunka och tillväxten och investeringar-
na att öka. Och detta har skett under en period då vi
faktiskt har haft den förlängda sjuklöneperioden.
När det pratas om att spara blint kan jag inte mot-
stå att konstatera att kristdemokraterna på sitt A 1-
anslag har 6 260 miljoner kronor mindre. På sitt A 2-
anslag har de 1 750 miljoner kronor mindre och ökad
kontroll. Moderaterna har på sitt A 1-anslag 8 461
miljoner kronor mindre och på sitt A 2-anslag 1 750
miljoner kronor mindre plus ökad kontroll. Vad bety-
der dessa besparingar för människor ute i bygderna,
ute i Skåne och ute i hela Sverige?

Anf. 34 ROSE-MARIE FREBRAN (kd) re-
plik:
Fru talman! Ronny Olander säger: Nej, vi sparade
inte blint. Det var noggranna överväganden. Det är
väldigt sorgligt om det är på det sättet. Efter noggrant
övervägande föreslog den socialdemokratiska rege-
ringen att man skulle försöka strypa de tillväxtska-
pande krafterna.
Arbetslösheten sjunker, säger Ronny Olander. Ja,
den öppna arbetslösheten sjunker, framför allt därför
att färre människor numera räknas till arbetskraften.
44 % av det svenska folket försörjer resten av oss. Så
lågt har det inte varit sedan 60-talet. Det är för mig
inte ett uttryck för att vi står på toppen av vår välfärd,
måste jag säga.
Sedan skulle jag vilja ta upp en helt annan sak.
Ronny Olander säger nej till kontomodellen, utskottet
säger på sju rader ungefär samma sak, därför att man
vill ha betydande utjämning mellan grupper. Skulle
Ronny Olander kunna erkänna att kontomodellen icke
är ett höger- eller vänsterprojekt? Den kan göras till
precis det man vill, med hur mycket eller hur litet
omfördelning man vill ha i detta system. Detta är inte
ett bärande argument. Det är ett argument mot en viss
utformning av modellen, vilket man inte säger. Man
lägger alltså ut dimridåer både i utskottstexten och i
det Ronny Olander säger i kammaren.

Anf. 35 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! Arbetslösheten är för många partier
det viktigaste att bekämpa. Det skulle inte finnas
någon anledning i världen till att vi skulle lägga fram
förslag som skulle strypa någon typ av tillväxt eller att
vi på det sättet skulle hindra oss själva från att sänka
arbetslösheten. Vi har lagt fram otroligt många förslag
i samarbete med andra partier på det arbetsmarknads-
politiska området, på näringspolitikens område och på
regionalpolitikens område. Över huvud taget har vi
verkligen försökt att sätta landet i arbete igen. Det
betyder så mycket för den enskilde, för dennes familj
och för hela samhället över huvud taget att vi har en
bra och fungerande värld att leva i.
Jag skulle bara vilja avsluta den här debatten med
ett bevingat ord som jag har lärt mig under mina 3 ½
år här - jag kom hit 1994 - och det är generell väl-
färd. Alla är med och betalar. Alla får också glädje av
det. När man under livets olika skeden behöver hjälp
ges möjligheten att få det från samhällets stabila,
trygga system. Det är också en glädje att få lov att
vara med och bidra, att få betala skatt och att få ut
något när man behöver det en gång under livets färd.

Anf. 36 MARIE ENGSTRÖM (v) replik:
Fru talman! I första hand hade jag tänkt ställa en
fråga till Ronny Olander angående SGI-propositionen.
Nu hörde jag i ett tidigare replikskifte att han
hänskjuter frågan till Maj-Inger Klingvall, och jag
återkommer till detta då.
Men litet tänkte jag kommentera det Ronny Olan-
der sade i sitt anförande med anledning av att jag
hade tagit upp reduceringen av det särskilda grundav-
draget för förtidspensionärerna. Ronny Olander påta-
lade att detta inte vållade någon större debatt i utskot-
tet och att man vid det tillfället vare sig från mitt parti
eller något annat parti sade någonting om den här
frågan. Där måste jag ge Ronny Olander rätt. Jag var
själv med på det utskottsmötet, så jag vet att det är
helt riktigt.
Problemet som jag skulle vilja peka på, och det
gjorde jag kanske också när jag höll mitt anförande,
är att vi måste få tillräckligt underlag när vi skall fatta
beslut om sådana här saker. Nu var det efter förfrågan
tjänstemän på Finansdepartementet som tog fram de
här underlagen. Jag vill än en gång poängtera hur
viktigt det är att vi har stabila system, att människor
kan planera sin ekonomi. Man skall inte bli utsatt för
sådana här snabba förändringar just på grund av att
man skall kunna ha en långsiktigt planerad personlig
ekonomi.

Anf. 37 RONNY OLANDER (s) replik:
Fru talman! Jag menade inte mina avslutningsord
som kritik mot någon. Det är viktigt att vi har ett bra
och rejält underlag. Jag försökte mer beskriva hur det
hade gått till. Det jag tog upp i delen om särskilt
grundavdrag var mer hur det faktiskt kommer att
utveckla sig.

Anf. 38 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Fru talman! I dag behandlar vi bland andra frågor
här i kammaren utgiftsområde 10, ekonomisk trygghet
vid sjukdom och handikapp. Det är utomordentligt
viktiga frågor som berör alla människor.
Det finns de som hävdar att den ekonomiska kri-
sen har visat att vi inte har råd med ett generellt väl-
färdssystem. Den förenklade argumentationen lyder:
Folk får klara sig själva, vi kan bara hjälpa de allra
svagaste eller fattigvård i stället för generell välfärd.
En del vill gå den vägen av ideologiska skäl. And-
ra tror bara inte att det är möjligt att behålla generella
system. Men nu har vi visat att det går. Vi har genom-
levt min generations värsta ekonomiska kris, och
systemen har fått sina smällar, det är förvisso sant.
Men den generella välfärdspolitiken har klarat krisen.
Nu står vi ekonomiskt rustade att utveckla välfärden
igen, inte med lånade pengar, utan med egna pengar.
Vi kan satsa på vård, omsorg, och skola samt säk-
ra jobb och kvalitet i välfärdens kärna: 4 miljarder
1997, 8 miljarder 1998, 12 miljarder 1999 och 16
miljarder år 2000.
Den återvunna ekonomiska balansen gör att vi kan
satsa ytterligare på barnen. Den 1 januari 1998 höjer
vi barnbidragen till 750 kr, och flerbarnstillägg kom-
mer att utgå även till barn födda efter 1995. Föräldra-
penningen höjs till 80 %. Barnfamiljerna är den grupp
som drabbats värst av den ekonomiska krisen. Det är
därför desto mer glädjande att vi nu kan stärka barn-
familjernas ekonomi. Den stora satsningen på kom-
munerna kommer att förbättra daghem och skola. Den
kommer också att ge fri hälso- och sjukvård till barn
och ungdomar upp till 20 år.
Med en höjning av sjukersättningen 1998 till
80 %, som genomförs vid årsskiftet, kan de flesta
löntagare få 90 % i ersättning vid sjukdom, dvs. 80 %
genom lag och 10 % genom avtal. Den högre ersätt-
ningsnivån stärker försäkringen och minskar behovet
av tilläggsförsäkringar.
Genom att socialförsäkringarna är inriktade på in-
komstrelaterade förmåner som är knutna till individen
bidrar vårt välfärdssystem till minskade ekonomiska
klyftor och ökad jämlikhet. Ingen riskerar i Sverige
som i många andra länder att förlora sina sjuk- och
pensionsförmåner när man byter anställning. Ökad
rörlighet på arbetsmarknaden bidrar i sin tur till ökad
effektivitet och högre tillväxt.
Att sätta människan i centrum är målet för den
fördjupade samverkan mellan försäkringskassan,
hälso- och sjukvården, socialtjänsten och arbetsför-
medlingen som riksdagen beslutade om i juni efter
förslag från regeringen. Vi har vunnit goda erfarenhe-
ter av de försöksprojekt som har genomförts och
genomförs i olika delar av landet. Nu är det viktigt att
öppna möjligheterna att gå vidare och mer effektivt
utnyttja samhällets samlade resurser för att bättre
kunna tillgodose enskilda människors behov av olika
åtgärder.
Människor med långvarig arbetslöshet och/eller
hälsomässiga problem kan hamna i en gråzon mellan
de olika ersättningssystemen eftersom problembilden
inte renodlat faller inom en viss myndighets ansvar-
sområde. Det här kan leda till en rundgång mellan just
socialtjänst, försäkringskassa, arbetsförmedling och
landstingets primärvård, med i en del fall kortsiktiga
och ineffektiva insatser som följd. Det här är en situa-
tion som är dålig, främst förstås för medborgarna,
men även för samhället. Det finns starka skäl för att
utveckla bra och ändamålsenliga samverkansmodeller
som ger bättre förutsättningar för rehabiliteringsarbe-
te.
Fru talman! Vi föreslår därför att försäkringskas-
san skall få träffa överenskommelser med kommun,
landsting och länsarbetsnämnd i syfte att uppnå en
effektivare användning av tillgängliga resurser. Vida-
re skall kommuner och landsting få sluta avtal med
varandra samt med försäkringskassan och länsarbets-
nämnden om att inom ramen för socialtjänstens re-
spektive hälso- och sjukvårdens områden delta i och
bidra till finansieringen av gemensamma åtgärder.
För försäkringskassornas del skapas en disponibel
ram på 814 miljoner kronor att användas för rehabili-
tering och samverkan på ett nytt och flexibelt sätt.
Arbetet med att formulera gemensamma mål och
handlingsplaner har redan påbörjats. Under hösten har
fyra regionala konferenser genomförts för att bl.a. få i
gång planeringen. Gemensamma mål för samverkan
blir också en viktig del i regleringsbreven till respek-
tive myndighet.
Jag är glad att utskottsmajoriteten stöder regering-
ens förslag. Det betyder att samverkan blir en naturlig
arbetsform för olika myndigheter, och det betyder att
människor i behov av insatser inte riskerar att bollas
mellan olika system. Jag är också glad att utskottets
majoritet har beslutat om en samverkansmodell som
inte öppnar för att använda sjukförsäkringens pengar
fritt. Jag anser att en viktig del i vår välfärdspolitik är
att vi är försäkrade mot inkomstbortfall vid sjukdom.
Vi skall veta att sjukförsäkringen är en försäkring som
har pengar att betala ut när eller om vi blir sjuka.
Försäkringskassornas besvärliga situation har
uppmärksammats under året. Justitieombudsmannen
har pekat på brister i handläggningen vid försäkrings-
kassorna. De minskade resurserna har inneburit att
flera försäkringskassor har sagt upp personal för att
anpassa sig till de ekonomiska ramarna. Regeringen
är medveten om situationen på försäkringskassorna.
Den har uppstått genom att kassorna utöver det gene-
rella sparkravet på 11 % under tre och ett halvt år fått
minskade avgiftsinkomster från arbetsskadeförsäk-
ringen på grund av ett minskat antal arbetsskadeären-
den.
Därför är det ett viktigt initiativ som regeringen
tog i oktober. Utöver de extra hundra miljonerna som
föreslogs i budgetpropositionen kunde regeringen
tillsammans med utskottsmajoriteten föra ytterligare
100 miljoner kronor till kassornas administration för
1998. Denna satsning ger sammantaget bättre förut-
sättningar för kassorna att sköta sin uppgift som soci-
alförsäkringens administratör. En del uppsägningar
kan undvikas och planeringsförutsättningarna förbätt-
ras.
Fru talman! Arbetet med att reformera socialför-
säkringarna och skapa stabila trygghetssystem pågår.
Det reformerade pensionssystemet som skall föreläg-
gas riksdagen i vår är den största och mest genomgri-
pande reformen. Men det finns också andra viktiga
områden där förslag kommer. Jag tänker på förtids-
pensionerna där betänkandet från utredningen nu är
ute på remiss. Arbetsskadeförsäkringen utreds för
närvarande liksom arbetsgivares åtgärds- och kost-
nadsansvar för rehabilitering. Nya SGI-regler bereds i
Regeringskansliet.
Regeringens proposition om förändrad avgifts-
struktur som riksdagen nyligen ställt sig bakom inne-
bär tydligare samband mellan intäkter och utgifter. I
torsdags beslutade regeringen om propositionen om
socialförsäkringens administration.
Fru talman! Efter några år när arbetslöshet och
nedskärningar gjort vardagen tung för många har den
ekonomiska situationen i Sverige vänt. Vi kan se att
saneringen av statens finanser ger effekter. Vi har
skapat ett ekonomiskt handlingsutrymme att tänka
framåt och diskutera hur vi på bästa sätt kan använda
de resurser vi har och framöver skapa för att fortsätta
att bygga ett jämlikt och gott samhälle.

Anf. 39 MARIE ENGSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag tar återigen upp frågan om SGI-
propositionen. Hur blir det? Kommer det att införas
en ny sjukersättning från nyår med 80 % ersättnings-
nivå, och kommer reglerna för beräkning av sjukpen-
ninggrundande inkomst att förändras i efterhand? Det
vore bra om statsrådet kunde utreda det problemet.
Jag håller med Maj-Inger Klingvall om att kom-
munerna och landstingen utgör välfärdens kärna. Det
är väl gott att de på några års sikt får 16 miljarder
kronor för att upprätthålla vård och omsorg. Jag
skulle vilja att Maj-Inger Klingvall kommenterar
Kommunförbundets rapport som kom i oktober. Där
framgår det att hälften av kommunerna, 140 av 280,
kan nå balanskravet vid år 2000 med hjälp av de 16
miljarderna. Men de andra 140 kommunerna? Det har
visat sig att pengarna inte räcker. Jag skulle gärna
vilja höra statsrådets kommentar till förhållandet.

Anf. 40 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Herr talman! När det gäller reglerna för sjukpen-
ninggrundande inkomst har regeringen bedömt att den
frågan behöver bearbetas ytterligare. I det samman-
hanget har också läget för 1998 bedömts. Nivåerna
kan höjas till 80 % från den 1 januari, och vi kommer
att klara finansieringen under 1998. Arbetet går vida-
re i fråga om nya SGI-regler.
Sedan var det den andra frågan om Kommunför-
bundet. Jag har inte ingående studerat rapporten från
Kommunförbundet som kom i oktober månad. Jag har
därför svårt att ingående kommentera den.

Anf. 41 MARIE ENGSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag förstår om statsrådet inte har tid
att sätta sig in i alla rapporter. Det har inte jag heller.
Men mot bakgrund av den euforiska stämning som
råder just nu att de 16 miljarderna skall räcka till både
det ena och det andra, våra barn och våra gamla, vill
jag gärna ha en kommentar från statsrådet. Jag tycker
själv att det är alarmerande om hälften av landets
kommuner säger att pengarna inte räcker. De behöver
hjälp. De kommer inte att klara de hårda balanskrav
som har satts till år 2000.
Därutöver kan man tycka vad man vill om de hår-
da balanskraven. Jag vill också rikta kritik mot dem.
Men jag vill höra en kommentar av statsrådet.

Anf. 42 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Herr talman! De 16 miljarderna gör det möjligt för
kommunerna att fundera över vilka som är de vikti-
gaste områdena att satsa de nya pengarna på. Vilka är
de mest angelägna grupperna? Här har t.ex. Land-
stingsförbundet redan sagt att man bedömer det som
viktigt att ge gratis hälso- och sjukvård till barn och
ungdom upp till 20 års ålder.
Jag kan tänka mig att man i många kommuner
också funderar över att stärka kvaliteten i vården för
de gamla som har störst vårdbehov eller för de barn
som har behov av särskilt stöd inom barnomsorgen.
Det är upp till kommunerna att använda de nya
medlen på bästa sätt. Jag är övertygad om att så också
kommer att ske.

Anf. 43 KARIN ISRAELSSON (c) replik:
Herr talman! Jag har delvis fått svar när det gäller
SGI, dvs. att det pågår ett arbete i Regeringskansliet.
Jag har känt en viss oro för att regeringen glatt tram-
par på i gamla hjulspår med höga ersättningsnivåer
utan en tanke på vad det kan leda till. I slutet av 80-
talet och början av 90-talet hade vi ett saneringsarbete
för att inte överkompensera och så att människor
skulle känna sig motiverade att gå tillbaka till arbets-
livet. Jag undrar om regeringen inser att detta är en
linje som skall följas fortsättningsvis, dvs. det skall
alltid löna sig att gå tillbaks till ett arbete, eller är
regeringen beredd att ytterligare höja ersättningsnivå-
erna så att det blir samma situation igen? Vi har ju
svåra erfarenheter i fråga om arbetsskadeersättningen.
Jag har ytterligare en fråga, och den gäller hur pri-
vata försäkringar kommer att betraktas i fråga om
övriga ersättningsformer. Är det en risk för att man
kommer att avräkna de privata försäkringsersättningar
som kan utgå i de generella systemen? Det är viktigt
för många medborgare att få ett besked. Det måste
löna sig att ta privata försäkringar för att förstärka de
generella systemen. De är inte så generella. Det finns
hål i systemen.

Anf. 44 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Herr talman! Jag vet inte om Karin Israelsson vill
ha ett ytterligare svar på frågan om SGI. Det finns en
rad frågor som vår särskilda utredare Siv Helmer
enligt regeringens direktiv har gått igenom i sitt be-
tänkande. De handlar om kvalifikationsvillkor och
beräkningar av SGI. Det ligger i en samlad beredning
i Regeringskansliet. Det har naturligtvis också att göra
med framtidens socialförsäkring och synen på kvalifi-
kationsreglerna, några av de frågor som har varit uppe
i debatten tidigare i dag.
I det reformerade pensionssystemet kommer själv-
fallet inte privata pensionsförsäkringar, och inte heller
avtalspensioner, tjänstepensioner, att räknas av. Det
ligger i den departementspromemoria som nu är ute
på remiss, liksom finansieringen, dvs. att det inte skall
räknas av.
Som Karin Israelsson väl vet kommer inte heller
privata försäkringar att räknas av vid inkomstpröv-
ningen av folkpensionsdelen i änkepensionerna. Där-
emot ligger privata försäkringar kvar när vi prövar
BTP. Vad gäller BTP kommer det att ske en översyn
för att anpassa bostadstillägget till pensionärer till det
reformerade pensionssystemet. Detta vill jag nämna
bara som en information.

Anf. 45 KARIN ISRAELSSON (c) replik:
Herr talman! Jag får tacka för den informationen.
Jag tror att det här är ett svar som väldigt många be-
höver när de står i en valsituation, när de generella
försäkringarna inte är tillräckliga även om nivåerna nu
höjs. I vissa inkomstlägen blir det ibland ett bekym-
mer när man hamnar mellan olika stolar.
Vi får återkomma till SGI:n. Det är en stor bespa-
ring vi går miste om i det här fallet. Jag hoppas att
man snabbt kommer tillbaka till detta. Det finns en
oro för att områden som kanske inte är de viktigaste
att prioritera kommer att prioriteras när finanserna blir
bättre. Det finns ju också ett stort behov av att återbe-
tala de skulder som vi har åsamkat oss under de sena-
re åren.

Anf. 46 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Herr talman! Jag vill börja med att fråga statsrådet
Klingvall vem som i denna debatt eller i det utskotts-
betänkande som vi diskuterar över huvud taget har
nämnt ordet "fattigvård". Jag vill ha ett klart besked
på den punkten. Inget politiskt parti i Sveriges riksdag
vill tillbaka till något gammalt fattigvårdssystem. Vi
har alla uttalat oss för goda, kalla dem gärna generel-
la, trygghetssystem, men vi har litet olika infallsvink-
lar när det gäller systemets utformning. I mitt parti
värdesätter vi de enskilda människornas önskan att
själva komplettera med försäkringar, och vi vill ge-
nom skattesänkningar ytterligare öka denna möjlighet.
Vi har i dag världens högsta skatter, men vi har inga-
lunda världens bästa välfärd. Det torde socialförsäk-
ringsministern vara på det klara med, med tanke på
den vårddebatt som försiggår.
Sänk skatterna, så blir det fler arbetstillfällen! Då
kommer det in nya friska skattepengar till kommuner
och landsting i stället för bidragspengar. Lyssna på
vårdpersonalen, som vill ha marknadslösningar inom
dagens monopolsystem i vården! Då skulle Sveriges
ekonomi se bättre ut.
Jag är lika orolig som Karin Israelsson över att vi
inte vet när vi får en proposition. Flera talare har
liksom jag uppehållit sig vid att det finns personer
som har blandade inkomster, timanställningar, osv. I
en föränderlig tid kommer situationen att bli helt
annorlunda för inkomsttagarna. Vi kan inte vara kvar i
gamla system. Vi borde åtminstone kunna utreda
morgondagens försäkringssystem. När kommer en
proposition?

Anf. 47 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Herr talman! Jag har aldrig påstått att någon i
denna debatt har använt ordet "fattigvård". Jag refere-
rade till en debatt som har pågått under en rätt lång tid
om synen på generella kontra marginella välfärdssys-
tem av skilda slag. Jag vill verkligen understryka att
vi har klarat den generella välfärdsmodellen genom en
mycket svår ekonomisk kris. Det känns oerhört gläd-
jande att vi nu, när vi har återfått ekonomisk balans,
kan börja fundera på att stärka välfärden på nytt och,
med tanke på den diskussion vi har nu om kvalifika-
tionsvillkor och SGI-regler, fundera över hur vi bäst
skall kunna utforma den här delen inför framtiden. Vi
håller nu i Regeringskansliet på att bearbeta det be-
tänkande som vår särskilda utredare tidigare i år har
lämnat.
Det jag däremot skulle vilja höra av Gullan Lind-
blad är vilken välfärd moderaterna erbjuder. Er väl-
färd är ju så mycket mindre än den som regeringen
och utskottsmajoriteten står för. Bara när det gäller
sjukpenning handlar det om en välfärd som är mer än
8 miljarder mindre än utskottsmajoritetens. Det gör
mig mycket bekymrad.

Anf. 48 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Herr talman! Tala inte om ekonomisk balans när
vi har en statsskuld på mellan 1,4 och 1,5 biljoner
kronor och när vi i dag fick höra att vi har Europas
högsta strukturarbetslöshet! Detta är icke välfärd. Den
välfärd vi vill ha motsvarar ungefär den nivå vi har i
dag, men vi motsätter oss höjningar, eftersom vi anser
att det är viktigt att få ekonomin i balans. Genom
sänkta skatter gör vi det möjligt för de enskilda att
komplettera med tilläggsförsäkringar.
Regeringen har själv begärt av utredaren att 1
miljard kronor skall sparas på sjukpenningförsäkring-
en. Men nu har LO sagt sitt. Vi får väl vänta. Något
besked får vi i varje fall inte av socialförsäkringsmi-
nistern.
Något kort om FINSAM. Den 5 oktober 1995
skrev Maj-Inger Klingvall som ordförande i socialför-
säkringsutskottet en brännande artikel på Brännpunkt
i Svenska Dagbladet och talade sig varm om
FINSAM och samordning mellan de olika försäk-
ringssystemen. I dag är det tack vare en stenhård
opposition i utskottet som vi har fått någon hyfs på
den här propositionen. Det vill jag säga, och det är jag
glad över.
Jag har haft upprepade debatter med socialförsäk-
ringsministern om sjuklöneperioden. Jag har också
haft sådana debatter med näringsministern, och jag
gläder mig åt att det är han som tycks ha vunnit. Han
insåg tydligen till sist att det här var rena dödsstöten
framför allt för småföretagen och för nya arbetstillfäl-
len. Jag är glad över att ni äntligen har kommit till
besinning. Men varför inte komma med ett förslag
som börjar gälla redan den 1 januari, som vi och flera
partier här i riksdagen önskar?

Anf. 49 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Herr talman! Det kanske vore klädsamt med en
något mer ödmjuk ton, Gullan Lindblad, med tanke på
den fördubbling av statsskulden som åstadkoms under
de tre åren med borgerlig regering, från 600 miljarder
till 1 200 miljarder. Gullan Lindblad tar upp frågan
om skulden, men den tillkom alltså under den korta
perioden på tre år med borgerlig regering. Hade vi
inte haft den skulden att hantera, hade naturligtvis
utgångsläget för många av välfärdssystemen varit helt
annorlunda.
Vad Gullan Lindblad och moderaterna vill ha är
inte ens 75 % i ersättningsnivå, utan det handlar om
en helt ny SGI-beräkning, som ger betydligt lägre
nivåer i sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen.
Det tycker jag är viktigt att tydliggöra i en sådan här
diskussion.
Dessutom anser uppenbarligen moderaterna att
FINSAM är svaret på hela vårdproblematiken, men
det här är ju en mycket mer komplex historia än så.
Dels föreslår moderaterna kraftiga skattesänkningar
för kommuner och landsting, dels föreslår man en 8
miljarder kronor lägre nivå i det anslag som rör sjuk-
penningen. Var Gullan Lindblad hämtar de pengar
hon behöver för att åstadkomma det hon i alla fall
säger sig vilja åstadkomma är för mig en mycket stor
gåta.

Anf. 50 SIGGE GODIN (fp) replik:
Herr talman! Jag tog i mitt anförande upp frågan
om socialdemokraterna och regeringen kunde tänka
sig att se över de framtida socialförsäkringarna som
en helhet. Vi fick ett visst stöd av Ingela Thalén, som
ändå tyckte att det låg något i den tanken. Sedan har
det blivit väldigt tyst. Kan statsrådet tänka sig en
översyn som ger långsiktig stabilitet och bättre, mer
trovärdiga försäkringar? Kan ni tänka er att de för-
säkringarna skall vara fristående från statsbudgeten
och leva sitt eget liv inom de ramar som Sjuk- och
arbetsskadekommittén drog upp?
Herr talman! Jag talade tidigare om de 614 miljo-
nerna som är rehabiliteringspengar och som skall ingå
i FINSAM-verksamheten. Jag trodde att det skulle ge
ungefär 50 miljoner till varje kassa. Men jag har sna-
rast räknat rejält fel. Det handlar om 20-25 miljoner.
Det är vad man kan tänka sig. Hur långt kommer ni
med detta?
Statsrådet säger att hon är glad över att sjukför-
säkringspengarna inte får användas fritt. Nu börjar det
klarna för mig. Nu förstår jag. Har Ronny Olander
samma uppfattning om att de skall användas fritt kan
jag förstå att ni är litet skakade.
Men vi har aldrig skrivit det. Det rimliga är väl
ändå att ni läser reservationen. Försäkringskassan har
ansvar för pengarna. Det är den vinst man gör genom
kortare sjukskrivningar som vi tycker att man skall
sätta in i verksamheten i FINSAM. Det skall man
göra för att korta köerna, för att öka rehabiliteringen.
Kan ni tänka er det om jag förklarar vad saken gäller?
Är det en väg som vi kan gå tillsammans? Då skulle
vi nå väldigt långt. Men kassorna löser inte några
problem med 20-25 miljoner.
Samverkan är bra. Det tycker vi är alldeles ut-
märkt. Men vägen är lång innan vi får bort alla de
köer som ni har skapat sedan ni tog över makten.

Anf. 51 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s) replik:
Herr talman! Först en fundering till Sigge Godin
när det gäller kopplingen mellan sjukförsäkringen och
möjligheten att använda pengar till sjukvården, som ju
är det bärande argumentet i det som Sigge Godin m.fl.
har tagit upp i dag i debatten.
Jag har mycket svårt att förstå framför allt Folk-
partiet, som talar oerhört mycket om försäkringsmäs-
sighet. Det gjorde även Sigge Godin i sitt inlednings-
anförande i dag. Jag undrar hur ni både kan anse att vi
skall ha en sjukförsäkring med ett starkt samband
mellan avgifter och förmåner och ändå riva barriärer,
som Sigge Godin uttryckte sig i ett repliksvar till
Marie Engström.
Det är viktigt för mig att få reda på hur det här
egentligen hänger ihop med Folkpartiets grundsyn på
sjukförsäkringen som en försäkring där det faktiskt
alltid skall finnas pengar till den som är sjuk när den
personen blir det. Vill man fortsätta att överfinansiera
sjukförsäkringen för att kunna föra över pengar till
sjukvården? Skall FINSAM i så fall vara en perma-
nent historia som hela tiden förutsätter att det finns ett
överskott?
Med det beslut som riksdagen nyligen har fattat är
ju överskottet slut från 1998. Vi får ju nu ett direkt
samband mellan intäkter och utgifter i försäkringen
från 1998 med det beslut som är fattat efter den pro-
position som Thomas Östros har lagt fram.
Hur skall Sigge Godin garantera att inte hela sjuk-
penningbeloppet går till vård? Skall det finnas några
spärrar i den här samverkan? Det skulle jag vilja veta.

Anf. 52 SIGGE GODIN (fp) replik:
Herr talman! Det är inte de samlade, ackumulera-
de överskott som regeringen redan har beslutat om när
det gäller sjukförsäkringen som vi talar om. Det
handlar i det fallet om 70 miljarder 1997 och 107
miljarder 1998. Det är inte de pengarna vi talar om.
Vi talar om den vinst vi gör genom att korta sjuk-
skrivningarna genom att människor snabbare kan
komma tillbaka till arbetet. Det gör att vi kan använda
de pengarna för att korta köerna i vården, för att re-
habilitera människor. Om statsrådet går ut på gator
och torg och frågar människorna eller går till försäk-
ringskassan och möter dem där kommer alla att säga:
Kan jag få kortare sjukskrivning genom snabbare
operationer och bättre rehabilitering så vill jag själv-
klart att vinsten av att jag har en kortare sjukskrivning
skall användas till att effektuera det.
Det kommer alla att säga. T.o.m. socialdemokra-
tiska landstingspolitiker som jag har träffat säger:
Detta är vad vi skall göra, för köerna måste bort. Min
fråga till Ronny Olander var: Det står 26 000 fler i kö
sedan ni tog över makten. Hur skall ni lösa det pro-
blemet? Pengar måste skjutas till i vården. Det vet vi
alla. Men ni är i det här fallet inte beredda att säga
det.
Det är alltså inte ett fritt hanterande av sjukpen-
ningmedlen, utan det är inom de ramar som man kan
göra vinster. Jag hoppas att vi slipper träta om det,
och att vi kanske också kan nå en gemensam syn på
det här. Men jag hade hoppats att vi hade kunnat göra
det i dag. Det här brådskar ju. Många människor står
som jag säger i kö.

Anf. 53 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Herr talman! Om jag förstår Sigge Godin rätt är
det försäkringspengar som skall gå till vård. Sigge
Godin nickar inte, men jag utgår från att det är på det
sättet.
Då undrar jag: Hur skall garantin se ut som inne-
bär att det faktiskt alltid skall finnas pengar för att
klara sjukpenningen till dem som blir sjuka? Det
måste ju finnas en garanti. Annars är vi inne på ett sätt
att dränera anslaget, om vi skall finansiera vård med
försäkringspengar när vi också kommer att få en ba-
lans mellan intäkter och utgifter för 1998.
Man kan också undra hur vinsten skall räknas ut.
Jag fick heller inte svar på om det här var permanent
eller tillfälligt. Men jag förstår på svaret att man helt
enkelt skall kunna ta försäkringspengar till det här
oavsett om det finns något överskott eller inte.
Då blir nästa fundering: Skall alla sjuka få ta del
av dessa försäkringspengar, även de som inte har
någon sjukpenning? Den stora gruppen vårdbehövan-
de i vårt land är ju de gamla, pensionärerna. Och de
har ingen sjukpenning. Sedan har vi förstås en stor
grupp barn som av och till behöver en del sjukvård,
även om de inte alls är så många som gruppen pen-
sionärer.
Hur skall det här gå till, om det nu skall byggas så
mycket på sjukpenningsanslaget? Så fort man plockar
in någon i en kö handlar det om att omprioritera i kön.
Jag undrar vart rättvisan och rätten till lika god vård
tar vägen i det här systemet.
Nej, Sigge Godin, då tror jag betydligt mer på ut-
skottsmajoriteten och på regeringens förslag, nämli-
gen att det blir en samverkan mellan fyra aktörer där
man gemensamt hittar lösningar för att klara de lång-
tidssjuka.
Majoriteten av de långtidssjuka står inte i någon
operationskö. Det är också fel sätt att argumentera.
De har andra problem som är nog så viktiga att ta itu
med.

Anf. 54 RAGNHILD POHANKA (mp) re-
plik:
Herr talman! Statsrådet talar om att vi har höjt
barnbidragen så att barnen skall få det bättre. Det låter
ju förledande bra.
Men det är ju så att de som är rika och de som är
medelinkomsttagare får en höjning. Men de svagaste i
samhället får ingen höjning, eftersom man minskar
socialbidragen med den summa som barnbidragen har
höjts. Likadant är det med flerbarnsbidragen.
Det här tycker jag är oerhört frustrerande, för nu
kommer människor att säga: Nu får jag i alla fall höjt
barnbidrag. De har t.ex. tre barn. Sedan säger de: Nej,
det fick jag inte. Jag fick sänkt socialbidrag, lika
mycket som barnbidraget höjdes.
Finns det några tankar på att rätta till det här felet?
Jag vet att det är en kommunal angelägenhet. Men
trots det är det hårresande att de allra svagaste inte får
någon förbättring.

Anf. 55 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Herr talman! Ragnhild Pohanka frågar om kon-
sekvenserna av barnbidragshöjning i förhållande till
socialbidrag. Det är precis som med all annan inkom-
stökning, oavsett om det är bidrag, om man får högre
lön eller om man får en höjd ersättningsnivå i föräld-
raförsäkringen. All inkomst räknas när behovet av
socialbidrag skall räknas ut. På samma sätt bedömde
man det naturligtvis i det fall då barnbidraget tidigare
sänktes till 640 kr.
Det centrala för barnfamiljerna som nu får ett hög-
re barnbidrag är att man får mer icke-behovsprövade
pengar att röra sig med, vilket i sig naturligtvis är en
större frihet än att tvingas fylla ut sin inkomst med
behovsprövade bidrag.
Vi vet också att barnbidraget har en stor betydelse
för väldigt många barnfamiljer. 93 000 barnfamiljer
behöver inte socialbidrag tack vare att man ligger
ovanför normen genom barnbidraget. Det har ett
mycket stort värde i sig, och därför är jag nu oerhört
glad att vi nu kan göra de här förändringarna i barnbi-
draget och i flerbarnstillägget. På så sätt slipper ett
antal barnfamiljer söka socialbidrag och kan klara sig
på egen hand. Och det är en viktig välfärdsvinst.

Anf. 56 RAGNHILD POHANKA (mp) re-
plik:
Herr talman! Jag talar inte om dem som får en
höjning utan om dem som inte får mer pengar. Jag
tror inte att det betyder så särskilt mycket för en fa-
milj att behovsprövas om den får 110 kr mindre per
barn. Det är behovsprövat också i och med att barnbi-
draget ingår i basen för familjen.
Jag tycker dessutom att barnbidraget är speciellt
därför att det skall gå till barnen. Det är inget mer
som går till barnen. Det är de mest utsatta familjerna
och barnen som jag talar om. Vad tror ni att en tio-
åring bryr sig om huruvida pengarna kommer från
barnbidraget eller från socialnämnden, om han eller
hon i annat fall inte har råd att åka på ett läger? Kan-
ske kan det vara sådana saker som man skulle kunna
låta sina barn göra efter den här höjningen men som
man i dag naturligtvis får avstå från.
Jag tycker att statsrådets sätt att svara innebär ett
kringgående av problemet.

Anf. 57 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Herr talman! Jag har redovisat att socialbidraget
fungerar som det yttersta skyddsnätet när man har
räknat in alla inkomster av bidrag eller lön som en
familj har. Om inkomsten inte når upp till socialbi-
dragsnormen, får man utfyllnad av socialbidrag. I
vissa fall lever man helt på socialbidrag.
Det som barnbidraget och de övriga generella stö-
den kan innebära är att man slipper socialbidragsbe-
roendet. Det är väldigt viktigt. Ragnhild Pohanka vet
vad den ingående behovsprövning som sker när man
ansöker om socialbidrag innebär. Den slipper man när
man kan klara sig på egen hand, med egna pengar. De
generella stöden har inte några som helst sådana in-
slag.

Anf. 58 ROSE-MARIE FREBRAN (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag skulle vilja fråga statsrådet hur
hon ser på de nuvarande karensdagsreglerna och på
att utskottet vid ett antal tillfällen har uttalat att det
vill att det här skall ses över. Man vill att de negativa
konsekvenser som dessa regler får i ett antal fall skall
dämpas, om det är möjligt att hitta vägar för detta.
Man har inte velat göra ett tillkännagivande, men
utskottet har vid ett antal tillfällen skrivit att man
förutsätter att regeringen ser på det här.
Man förväntar sig i sådana fall att regeringen tar
tag i en fråga. Att man förutsätter någonting i sin
skrivning gentemot regeringen innebär en markering.
Jag undrar därför om det pågår ett arbete på depar-
tementet om detta. Håller den socialdemokratiska
regeringen med utskottet om att man behöver mildra
effekterna för grupper som timanställda, deltidsan-
ställda, skiftarbetande och sådana som har flera ar-
betsgivare?

Anf. 59 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Herr talman! Rose-Marie Frebran tar upp en fråga
som jag har kommit i kontakt med vid olika tillfällen.
Det här är en fråga som i första hand berör parterna
och avtalen, och vi kan finna att det ser olika ut på
olika avtalsområden. Jag har t.ex. erfarit att statsan-
ställda som jobbar inom SJ har lyckats att förhandla
sig fram till mycket bättre villkor än kommunalan-
ställda vårdbiträden. Dessa grupper har båda oregel-
bunden och ibland koncentrerad arbetstid.
Min bedömning är att detta i första hand är en av-
talsfråga för parterna. Samtidigt har jag ett genuint
intresse för denna fråga och kommer att följa den.

Anf. 60 ROSE-MARIE FREBRAN (kd) re-
plik:
Herr talman! Detta är naturligtvis komplicerat. Att
det i första hand är en avtalsfråga gör det naturligtvis
extra besvärligt. Man kan undra vad regering och
riksdag från början har avsett när karensdag infördes.
Var meningen den att det skulle kunna bli olika vill-
kor för olika arbetstagare beroende på hur duktig man
är på att förhandla? Det är naturligtvis problematiskt
när villkoren blir så olika för olika människor. Jag
hoppas att regeringen vill ta ytterligare tag för att
försöka få ett grepp om den här frågan. Det kan ändå
inte vara så att vi skall värna bara om de tillsvidare-
anställda heltidsarbetande löntagarna. Dessa kommer
med all sannolikhet att bli färre allteftersom tiden går
och arbetsförhållanden förändras.

Anf. 61 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Herr talman! Jag har egentligen inget att tillägga
till det som jag tidigare har sagt om karensdagsregler-
na. Det som jag däremot skulle vilja understryka är
vikten av att titta på vad olika former av anställningar
över huvud taget betyder för kvalifikation inom sjuk-
försäkringen. Det ser ut att bli alltmer av olika kort-
tidsanställningar på den svenska arbetsmarknaden.
Det är därför viktigt att vi nu också får litet extra tid
på oss när det gäller att bearbeta förslagen om ny SGI.

Anf. 62 SIW WITTGREN-AHL (s):
Herr talman! Det har talats mycket om samverkan
för att sätta människor i centrum. I utskottet har vi vid
flera tillfällen uppmärksammat att det inte finns till-
räckligt med kunskaper om kvinnors hälsa och behov
av rehabilitering. Detta visar sig bl.a. i den utredning
som gjorts om bl.a. kommunala samverkansprojekt
inom rehabiliteringsområdet. Av de projekt som ut-
redningen studerade framgick att det i stort sett sak-
nades ett genomtänkt könsperspektiv. Med tanke på
att kvinnors sjukskrivning ökat under senare år och att
rehabilitering inte haft samma effekt för kvinnor som
för män är detta oroväckande.
Vi har på senare tid fått ny kunskap om bakomlig-
gande orsaker till kvinnors ohälsa, t.ex. när det gäller
hjärtinfarkt, fibromyalgi och långvarigt smärttillstånd.
Det har inneburit att kvinnor till stor del har varit
hänvisade till behandlingar och rehabiliteringar som
är byggda på kunskaper om männens behov.
Det är bara genom kompetensutveckling och ut-
bildning som man kan komma till rätta med bristande
kunskaper om kvinnors och mäns olika behov och
förutsättningar när det gäller rehabilitering. Vi under-
stryker från utskottets sida vikten av att sådan utbild-
ning kommer till stånd. Vi har beslutat att ge rege-
ringen till känna vad som har sagts om kvinnors re-
habilitering i betänkandet.
Jag vill också understryka det som Marie Eng-
ström tidigare sade om att man måste ha tydliga mål.
Har man sådana tydliga mål är det också viktigt med
en uppföljning från utskottets sida. Därför är det ange-
läget att få en könsbaserad statistik för uppföljning av
rehabiliteringsåtgärderna för män och kvinnor.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemstäl-
lan.

Anf. 63 GULLAN LINDBLAD (s) replik:
Herr talman! Jag kan bara instämma i det som Siw
Wittgren-Ahl har sagt. Det är glädjande att utskottet
har en gemensam syn på kravet att kvinnor skall be-
handlas rättvist i rehabiliteringssammanhang. De
borgerliga kvinnoförbundsordförandena tog upp detta
i en motion 1994/95, och vi hade naturligtvis hoppats
på att det därefter skulle hända någonting.
Jag har dock i september i år läst att en represen-
tant för Riksförsäkringsverket sagt att orsaken till att
det inte händer någonting är att varje myndighet be-
vakar sitt revir. Det anses nödvändigt att försäkrings-
kassans åtgärder samordnas med andra myndigheters.
Vi får hoppas och tro att en förbättring kommer till
stånd. Detta är oerhört viktigt. Kvinnor skall inte
behöva drabbas av sämre rehabilitering. Vi vet sedan
tidigare att vi får sämre mediciner än män. Skall vi
också få sämre rehabilitering när vi blir sjuka är det
stor synd och skam.
Nu är återigen hela utskottet överens. Vi hoppas
därför att någonting händer. Det har tagit väldigt lång
tid, och det räcker inte med ord, utan nu är det endast
handling som gäller.

Anf. 64 SIV WITTGREN-AHL (s) replik:
Herr talman! Jag instämmer i Gullan Lindblads
synpunkter. Det är också viktigt med uppföljning så
att det konkret visas när man inte följer det riksdagen
säger.

Anf. 65 PER LAGER (mp):
Herr talman! Under den allmänna motionstiden
1994/95 skrev jag en motion om att korta opera-
tionsköerna just med hjälp av transfereringar mellan
sjukvården och försäkringskassan för att spara både
människor och pengar. Eftersom det då fanns en ny-
tillsatt sjuk- och arbetsskadekommitté som hade till
uppgift att hantera den här frågan reserverade sig inte
Miljöpartiet, utan vi skrev den gången bara ett yttran-
de. Men problemet med köerna blev inte löst. Det
kvarstår.
Sjukvården arbetar under hårda ekonomiska vill-
kor och befinner sig ständigt i olika effektiviserings-
åtgärder. På många håll har smärtgränsen passerats.
Men det finns undantag där man kan bespara männi-
skor onödigt lidande och samtidigt tjäna in dyra kost-
nader åt samhället. Ett sådant är just operationsköer-
na.
Ledig operationskapacitet i landet måste kunna
utnyttjas snabbt. Man skall inte behöva vänta upp till
ett år eller längre med svårt diskbråck, slitna knän och
höftleder eller vad det kan vara. Hade det funnits ett
register över all ledig kapacitet inom den samlade
svenska sjukvården kunde en sådan operation skett
inom en vecka eller 14 dagar någon annanstans i
landet. Det hade sparat stora summor åt staten. Det
handlar om livskvalitet och hushållning. Ett sådant
kapacitetsregister tas tyvärr inte upp i utskottets be-
tänkande utan behandlas i annat sammanhang.
Herr talman! I stället för att patienten skall vara
sjukskriven i många, onödiga och dyra månader är
lösningen att försäkringskassan går in och betalar
operationen där den snabbast kan göras med en del av
de pengar som annars skulle användas till att betalas
ut som sjukpenning. På så sätt sparas genom att man
undviker lång sjukskrivningstid, ytterligare läkeme-
delskostnader och många gånger sociala och psykiska
problem för patienten, vilket också kostar samhället
pengar.
De tidigare vårdgarantitiderna för vissa operatio-
ner överskreds ofta. Men de slog också orättvist,
eftersom de bara gällde vissa åkommor. En vårdga-
ranti leder lätt till en överproduktion av vård inom
just de områden där garanti gäller, vilket innebär
sämre vård på andra områden. Det viktiga är förstås
att få bort alla långa väntetider inom vården för att
spara mänskligt lidande och pengar.
Herr talman! En fullskalig samordning av resur-
serna mellan kommuner, landsting, försäkringskassa
och arbetsförmedling är både en mänsklig och eko-
nomisk vinst, inte en kostnad för samhället. Särskilt
viktigt är att kostnaderna för sjukpenning ingår i den
finansiella samordningen och att den kan användas till
att bl.a. korta operationsköerna.
Herr talman! Med dessa ord vill jag yrka bifall till
reservation nr 6 som Miljöpartiet har tillsammans
med Folkpartiet och Kristdemokraterna.

Anf. 66 BIRGITTA GIDLUND (s):
Jag går upp i debatten med anledning av två mo-
tioner som berör utgiftsområde 10, Sf288 och Sf289.
Det är positivt att socialförsäkringsutskottet nu fö-
reslår ytterligare 100 miljoner utöver regeringens
förslag för försäkringskassornas administration. Si-
tuationen på kassorna är ansträngd beroende på
många faktorer. Kassorna har haft ett besparingskrav
som andra myndigheter på 11 %. Men i slutändan har
besparingskraven blivit ca 15 %, enligt de uppgifter
jag fått från personal.
Arbetssituationen är därför svår på försäkringskas-
sorna i dag. Utbrändheten och sjukfrånvaron bland
personalen har ökat. De många regeländringar som
skett inom kassornas verksamhetsområde har också
försämrat förutsättningarna för försäkringskassornas
handläggare.
Jag anser att de nya medel som vi nu skall besluta
om är ett steg i rätt riktning. Men detta beslut gäller
enbart under 1998. Vad som kommer att hända under
1999 är inte klart, och många är oroade över den
situationen. Förändringar som måste vidtas i anled-
ning av sekelskiftet oroar många. Problemen är san-
nolikt mycket större än vad de flesta tror:
- Kommer datorerna att fungera?
- Kommer utbetalningar av pensioner och andra
förmåner att fungera?
- Har försäkringskassorna den beredskap som be-
hövs för att klara omställningen?
- Vem skall bekosta allt arbete med att göra de
förändringar som behövs för att klara sekelskiftet
och alla datorrutiner?
- Kommer försäkringskassorna att vara tvingade till
ytterligare besparingar för att klara IT-frågorna?
Detta är en del av de frågor som personalen ställer
sig.
Herr talman! Min uppfattning är att det är viktigt
för trovärdigheten att vi har ett generellt välfärdssys-
tem som har människornas förtroende. Ett väl funge-
rande socialförsäkringssystem är en förutsättning för
att människor skall känna sig trygga.
Det är därför inte acceptabelt om personalen skall
oroa sig för sina arbeten samtidigt som den bl.a.
måste göra viktiga insatser för att hjälpa andra männi-
skor tillbaka till arbetet.
Herr talman! Här kommer jag in på den andra
motionen, som handlar om förebyggande insatser och
rehabilitering. Det är av stor vikt att personer som är i
behov av samhällets stöd inte kommer i kläm mellan
olika myndigheter.
Utskottet har en bra text om samverkan och re-
habilitering som jag kan instämma i. Men det behövs
även större kunskap om de olika grupper av individer
som har behov av extra stöd för att återställa arbets-
förmågan och/eller stärka konkurrensförmågan på
arbetsmarknaden. Kunskap om dessa gruppers stor-
lek, behov av insatser och vad som orsakar att de
hamnar i zonen mellan försäkringskassa, arbetsför-
medling/AMI och socialtjänsten är en nödvändig
förutsättning för att utnyttja resurserna effektivt.
Herr talman! Jag har inget eget yrkande, men jag
vill att regeringen i tid funderar över vilka resurser
som försäkringskassorna skall få för kommande år,
och att Socialdepartementet, Arbetsmarknadsdepar-
tementet och berörda utskott tar med sig vårt förslag
om kartläggning och analys av de grupper som
nämnts i vår motion.

Anf. 67 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Herr talman! Jag håller med Birgitta Gidblom i det
mesta hon här har sagt, framför allt när det gäller
försäkringskassornas arbetssituation. Vi fick i utskot-
tet alldeles klart för oss vid vår hearing i våras att den
är mycket bekymmersam. Vi har alla när vi gjort våra
besök vid försäkringskassorna fått höra vilken oerhört
pressad arbetssituation man har. Samtidigt ställer vi
hela tiden större krav, eftersom vi har ändrat i försäk-
ringarna så många gånger.
Det är nödvändigt att försäkringskassorna får till-
skott och en vettig arbetssituation. Tyvärr är det inte
några nya friska pengar som försäkringskassorna får.
Man har helt enkelt tagit 200 miljoner kronor från de
pengar som skulle gå till sjuka människors rehabilite-
ring. Jag hoppas att Birgitta Gidblom påverkar sin
egen regering så att den kommer med ett vettigt för-
slag och också tänker långsiktigt i den här frågan. Det
kommer att bli fullständigt ohållbart i framtiden om
inte detta regleras.

Anf. 68 BIRGITTA GIDBLOM (s) replik:
Fru talman! Jag är medveten om att detta är en
omfördelning.
Jag skulle vilja veta var de nya friska pengar, som
moderaterna har i sin reservation, skulle tas ifrån.

Anf. 69 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Herr talman! Moderaterna har 200 miljoner ytter-
ligare i sitt anslag som tyvärr har fallit genom att
budgeten redan är klubbad. Flera av de borgerliga
partierna har sådana förslag. Detta skulle alltså gå att
lösa. Det handlar om pengar som vi inte tar av åtgär-
der, utan bl.a. genom att spara inom vissa delar av
försäkringen.

Anf. 70 BIRGITTA GIDBLOM (s) replik:
Herr talman! Jag upprepar att jag är glad över det
tillskottet som försäkringskassornas administration i
alla fall får. Jag hoppas att regeringen ser över situa-
tionen inför framtiden, som jag sade i mitt anförande.

Anf. 71 Andre vice talman GÖREL
THURDIN (c):
Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning
av att socialförsäkringsutskottets betänkande även
behandlar vissa sjukdomar, som t.ex. kvicksilveral-
lergi, elallergi och fibromyalgi m.m.
I betänkandet står bl.a. att handläggningen av
ärenden där elöverkänslighet redovisats sker på sam-
ma sätt som när det gäller andra ärenden. Det är fak-
tiskt inte riktigt sant. Det finns nämligen ett yttrande
till ett ärende i länsrätten i Göteborg som är under-
tecknat av en försäkringsläkare. Där står:
Vid möte i Uddevalla den 29 augusti 1996 för
västsvenska försäkringsläkare framkom i total kon-
sensus, dvs. total samstämmighet, att inte acceptera
elöverkänslighet som en diagnos som skulle vara
sjukpenninggrundande. Det var läkarens bedömning i
ärendet att eftersom de åberopade symtomen hade
med elöverkänslighet att göra skulle personen inte ha
rätt till sjukpenning.
Det som man har skrivit i betänkandet stämmer
alltså inte.
I betänkandet refereras också till kvicksilveraller-
gier. Man skriver:
"Huruvida sjukdomen i fråga har åsatts diagnosen
kvicksilverförgiftning eller den försäkrade har fått
någon annan diagnos är inte avgörande för rätten till
dessa förmåner."
Inte heller detta stämmer överens med hur de här
sakerna hanteras på försäkringskassorna. Jag är litet
bekymrad över att riksdagen inte kan skriva betydligt
tydligare, och kanske också ta del av de olika ärenden
som finns i länsrätter och på andra håll.
I det här fallet kom länsrätten så småningom fram
till att man bedömt saken fel. Vi får se hur det blir.
Det blir väl överklaganden igen, kan jag föreställa
mig, som förlänger lidandet för de här människorna.
De har väldigt svårt att över huvud taget klara sin
försörjning eftersom de inte orkar jobba.
I det fall som jag åberopar finns uttalanden från
professorer och docenter om att det finns tillräckligt
med symtom för att patienten inte skall orka jobba.
Därtill har en överläkare och specialist inom yrkes-
och miljömedicin dragit samma slutsats. Likafullt
kommer försäkringskassan fram till att det inte finns
någon anledning att ändra något beslut. Människan är
alltså fullt kapabel att jobba, anser försäkringskassan.
Det är sådant här som ställer till en massa elände.
Jag har träffat Riksförsäkringsverket ganska nyligen,
och jag tycker mig uppleva att det åtminstone allra
överst börjar finnas en förståelse för de här frågorna.
Man börjar faktiskt se på dem på ett annat sätt.
Det är så - och det sade man också på Riksför-
säkringsverket till mig - att försäkringskassorna i dag
är en av de arbetsplatser där utbildningen är väldigt
låg. De unga akademiker som har kommit in åker ut
nu, i besparingsförloppen. Det ställs ökade krav på
försäkringskassorna. När det dessutom inte ens kom-
petensmässigt finns kapacitet att möta det komplexa
samhällets olika effekter kan man förstå att det blir
väldigt frustrerande att sitta på försäkringskassan och
inte förstå att hantera t.ex. frågor som kvicksilver-
överkänslighet, elöverkänslighet och fibromyalgi.
Fibromyalgi är ju kopplat till de här olika sakerna.
Jag ville ta upp de här frågorna för att visa att det
fortfarande är väldigt många som far illa. Väldigt
många olika ärenden pågår ute i landet där människor
blir helt utan möjlighet att försörja sig. De orkar
nämligen inte jobba. Detta får en förfärlig effekt.
När jag har fört interpellationsdebatter har vissa
riksdagsledamöter kommit till mig och sagt ungefär:
Ja, men fast man är sjukskriven kan man i alla fall
jobba. Men om en patient av olika medicinska exper-
ter fått uttalanden om att han eller hon har så svåra
symtom att han eller hon inte kan jobba - då tycker
jag att man måste kunna böja sig för det.
Jag kommer att hålla på med de här frågorna var-
enda gång för att lyfta dem. De här ärendena tar näm-
ligen aldrig slut. Jag får ständigt brev, som jag också
för fram. Jag upplever att de har en stark verklighets-
bakgrund.
Jag vill avsluta med att yrka bifall till reservation
20 som i och för sig handlar om kvicksilveröverkäns-
lighet. Reservation 21 handlar om fibromyalgi, men
jag yrkar bifall endast till reservation 20 eftersom jag
tycker att frågorna hör ihop.

Anf. 72 GULLAN LINDBLAD (m) replik:
Herr talman! Jag vill bara säga till Görel Thurdin
att vi lyssnar i utskottet. Som framgår av det särskilda
yttrandet nr 10 har Moderaternas, Vänsterpartiets,
Miljöpartiets och Kristdemokraternas representanter i
utskottet tagit upp detta. De har sagt: även om det inte
finns någon vetenskaplig enighet om orsaken till
sjukdomsbesvären är det så att om en människa är
sjuk så är hon. Då skall man inte bara se på diagno-
sen, utan till sjukdomstillståndet. Patienten skall kun-
na få ersättning med anledning därav.
Jag kan glädja er med att även Socialstyrelsen, i
vars styrelse jag ingår, så sent som i fredags lade fram
allmänna råd om bemötandet av patienter som har
besvär med elkänslighet. Det var framför allt den
frågan som togs upp, men detta gäller också liknande
sjukdomar. Man måste verkligen bemöta dessa patien-
ter på ett fint och riktigt sätt. Många gånger har pati-
enterna tyvärr känt sig dåligt bemötta av myndighe-
terna i vården.
Jag tror att detta är ett fall framåt, även om det nu
pågår en viss strid mellan olika myndigheter - vilket
är djupt olyckligt för de här människorna, som verkli-
gen är sjuka. Men utskottet har alltså lyssnat.

Anf. 73 Andre vice talman GÖREL
THURDIN (c) replik:
Herr talman! Jag har med tacksamhet noterat det
särskilda yttrandet. Jag har också noterat att skriv-
ningarna blir tydligare och tydligare. Men jag upple-
ver att det går väldigt långsamt. Läget är nämligen
akut för dessa människor. Dessutom finns det de som
tar livet av sig - och då är det för sent.
I samband med att vi diskuterar elöverkänslighet
vill jag säga att det finns både professorer och docen-
ter som anför att det finns två symtom kopplade till
elöverkänslighet. Det gäller dels själva huden, som
kanske kommer i direktkontakt med el, dels nervsys-
temet. Så fort nervsystemet är inkopplat i sådana här
sammanhang kan det uppstå alla möjliga symtom.
Man räknar upp saker som kraftlöshet, koncentra-
tionssvårigheter och huvudvärk. Det är sådana sym-
tom som man kan kalla för inbillningssjuka, eller
psykosomatiska symtom. Man kan mena att det vore
bättre med psykisk rehabilitering än något annat. De
här människorna kan tvingas in i psykisk rehabilite-
ring, som dessutom är ganska dyr, i stället för att få
hjälp t.ex. via tandförsäkringssystemet att helt enkelt
sanera i sina munnar. Man måste kunna göra de här
kopplingarna så att patienterna snabbt kan komma in
på en förbättringsväg.

Anf. 74 RONNY OLANDER (s) replik:
Herr talman! Jag vill börja med att ytterligare en
gång yrka bifall till hemställan i utskottets betänkan-
de.
Samtidigt vill jag också säga att jag har respekt för
Görel Thurdins engagemang. Hon tar upp speciella
sjukdomar som vi alla kan råka ut för. Vetenskapen
och forskningen är inte överens om t.ex. elöverkäns-
ligheten. Jag är själv också engagerad i den frågan.
Jag har skrivit motioner och annat. Det pendlar nästan
från en dag till en annan när det gäller olika typer av
utlåtanden om det är en fysisk eller psykisk åkomma.
Likadant är det när det gäller frågor om fibromyalgi,
kvicksilverförgiftning, ätstörningar och annat. Dessa
sjukdomar är mycket svåra för dem som är drabbade
av dem.
Jag tycker också att man skall tänka på att försäk-
ringskassans personal gör bedömningen utifrån det
som står i våra försäkringar. Läkare gör medicinska
bedömningar, och på något sätt skall detta kombineras
ihop så att det blir ett bra resultat.
Jag vill också understryka att det är viktigt att
Riksförsäkringsverket tar tag i de här frågorna och
diskuterar dem ofta. Det vill jag också instämma i.

Anf. 75 Andre vice talman GÖREL
THURDIN (c) replik:
Herr talman! Ibland är det ju också så att allt inte
når fram till Riksförsäkringsverket. Jag läste upp att
den här försäkringsläkaren refererade till konsen-
susöverenskommelsen bland försäkringsläkare i
Västsverige. Den hade Riksförsäkringsverket aldrig
sett. Den tillhör ju ett uttalande i samband med en
dom, och jag skall skicka över den till dem.
Samhället är ju komplext. Vi är utsatta för en
mängd kemikalier som vi inte har grepp om. Olika
typer av kemikalier ökar. Livsmedelsverket sätter
miniminivåer utifrån att ett ämne kanske fanns i en
enda produkt från början. I dag finns det kanske i 10
eller 100 produkter. Om människor är utsatta för allt
detta samtidigt, blir det inte den nivå som Livsme-
delsverket har satt, utan en annan nivå. Jag tror att
man faktiskt måste börja titta på hela komplexiteten
och det sammantagna.
Det finns ämnen, t.ex. titandioxid, som forskar-
rapporter från andra länder visar kan vara mycket
vanskliga. Titandioxid finns både i hudkrämer och i
en massa saker som vi stoppar i oss i dag utan tanke
på vad det kan leda till. Människor börjar nu också bli
överkänsliga mot det.
Den medicinska forskningen i dag har inte förstått
och inte koncentrerat sig på det som miljöforskningen
och industrin har ägnat sig åt. Där har man förstått att
det gäller att hålla rent i början av röret, och inte i
änden av röret och bara hålla sig till utsläppen.
Det är samma sak när det gäller vår hälsa och den
medicinska forskningen. Man måste faktiskt börja
titta på orsakerna och plocka bort de toxiska ämnena
för att på det sättet rensa redan tidigt. Att vi får den
inriktningen också i den medicinska forskningen är
nog den bästa rehabiliteringen av de flesta männi-
skorna. Man skall inte bara titta på ett litet område i
sänder med skygglapparna på.

Anf. 76 RONNY OLANDER (s) replik:
Herr talman! Jag tycker än en gång att det som
Görel Thurdin pekar på är någonting som vi skall ta
till oss. Vi måste se hela komplexet med den värld av
olika kemikalier som vi lever i. Vi kan utsträcka detta
till gentekniken också. Där finns det anledning att se
vad som kan inträffa vid läckage och annat.
Nu tittar man på tandvårdsförsäkringen. Den till-
hör i och för sig inte mitt utskott, men Görel Thurdin
känner säkert till det. I stället för svart lagar vi nu vitt
med porslinslagningar. Plastkompositerna stelnar
kanske inte mer än till 65 %. Skulle man följa Arbe-
tarskyddsstyrelsens regelverk, även om det är mycket
små mängder vid tandlagningar, skulle det innebära
att man skulle ha väldigt tjocka handskar på sig. Det
skulle vara ungefär som när man tillverkar båtar, om
man skall ta i. Det är den verklighet som vi lever i.
Men jag tycker att det är bra att det finns de som
orkar jobba med detta och lyfter fram dessa frågor här
i kammaren.

Anf. 77 Andre vice talman GÖREL
THURDIN (c) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är mycket positivt
att få den här reaktionen från Ronny Olander. Jag
upplever också att man jobbar med frågan både i
socialförsäkringsutskottet och i socialutskottet. Sam-
tidigt upplever människor som är utsatta för detta att
det går för långsamt.
Det finns flera sorter av alternativa material att la-
ga tänder med. Det finns en del som inte är så bra.
Det finns de som försöker pröva ut detta. De har
kommit fram till att man stoppar bl.a. in titandioxid
och andra ämnen som också är toxiska i dessa mate-
rial. Det är ungefär som om man kryddar någonting
för att man skall vara ensam om produkten och inte
tänker sig för vad det får för effekter. Så är det med
tandmaterialen också. Det finns ju faktiskt de som
jobbar mycket seriöst med de här tandmaterialen, t.ex.
de som är kopplande till amalgamenheten i Uppsala.
De jobbar ihop med producenter för att verkligen
skapa rena produkter som man klarar av att hantera
med händerna och som man klarar av hälsomässigt
genom att ha dem i munnen.
Men när det gäller amalgamet har man ju från
början inte heller tänkt på att ha handskar. I dag måste
man ha skyddshandskar när man hanterar amalgam
eftersom kvicksilvret är så toxiskt. Slarvar man med
skyddshandskar när det gäller de här andra ämnena
får man alltså reaktioner. Det är naturligtvis inte bra
det heller.
Sedan skall vi komma ihåg att bestämmelserna för
amalgamet när vi tar det ur munnen är som för miljö-
farligt avfall, nästintill kärnavfall. Det skall kapslas
in. Det skall ned i fast berggrund. De som skall ta rätt
på det ser ut som mångubbar. Någonstans måste det ju
finnas en rimlig logik. Om det är så farligt utanför
kroppen, torde det ha en viss inverkan även på krop-
pen.
Ekonomisk trygghet vid ålderdom samt delpension

Anf. 78 MARGIT GENNSER (m):
Herr talman! Kritik har redan riktats mot den nya
budgetordningen, och den är inte missriktad. Jag
förmedlar ytterligare en iakttagelse. Motiveringarna
för majoritetens ställningstaganden har blivit så
knapphändiga att den som läser utskottsyttrandet
undrar om regeringen och utskottsmajoriteten över
huvud taget bryr sig om att motivera sina beslut. Detta
är allvarligt ur tre synvinklar.
För det första visar det att de som fattar besluten
knappast gör några mer djupgående principiella över-
väganden. För det andra går besluten egentligen inte
att analysera i efterhand. För det tredje lämnas med-
borgarna och också eftervärlden helt ovetande om
vilka principer som lett fram till ett visst beslut. Detta
är allvarligt för den politiska legitimiteten.
Det jag nu sagt kommer jag att utveckla i samband
med de ärenden som jag är satt att debattera, nämli-
gen delpensionerna samt utgiftsområde 11 gällande
ekonomisk trygghet för äldre och då framför allt
punkt A 2 efterlevandeskyddet och punkt A 3 bo-
stadstilläggen till pensionärer.
I budgethandlingarna åläggs regeringen att formu-
lera mål. Målet för utgiftsområdet ekonomisk trygghet
för äldre skall enligt propositionen tillgodose rimliga
och grundläggande konsumtionsbehov och tillgång till
bostad med tillfredsställande standard. Dessutom sägs
att pensionssystemet skall vara långsiktigt, stabilt och
pålitligt oavsett förändringar i omvärlden.
Ja, stabila spelregler är väsentliga. Det gäller
skatter, företagande och i mycket hög grad pensioner.
Att ändra spelregler och att ändra spelregler utan
föregående varningar uppfattas av en majoritet av
medborgarna som orätt. Låt oss tänka på Alice i Un-
derlandet. Alice blev både förvirrad och vred när den
röda drottningen hela tiden ändrade reglerna i krocket
när hon förlorade. Det var klart. Alice var engelska,
och engelsmännen tror på fair play. Det innebär fasta
spelregler. Det gör svenskar också. De tror på fair
play. När man då började ändra reglerna för änke-
pensionerna för ett år sedan uppfattades detta som en
anmärkningsvärd orättvisa. Det förstår det minsta
barn. Små barn brukar tycka mycket om Alice i Un-
derlandet.
Endast med någon månads varsel minskades vissa
familjers inkomster drastiskt. Detta förfaringssätt kan
ställas mot den nuvarande regeringens kamp att för-
svara delpensionerna. Här motiverades alla förslag
om att ta bort delpensionsrättigheter med att männi-
skor hade planerat långt i förväg - ja, t.o.m. i decen-
nier - att ta delpension. Därför kunde förmånerna inte
naggas i kanten, än mindre tas bort.
Hur kommer det sig att motiveringarna och dis-
kussionerna vad gäller delpensionen å ena sidan och
änkepensionen å andra sidan i grunden är så olika?
Samhället - släkten, ja, alla - inser sedan urmin-
nes tid att ett civiliserat samhälle måste hjälpa änkor
och oförsörjda barn. Det framgår klart av åldriga
källor, t.ex. Gamla Testamentet och Nya Testamentet.
När civilisationer bryter samman brukar just änkor
och barn höra till dem som drabbas värst, men så skall
det väl inte vara i Sverige.
Vårt pensionssystem är instabilt. Detta har alla nu
erkänt, men det har tagit lång tid. Pensionssystemet
måste göras om från grunden. Så började dock inte
Socialdemokraterna när de hade problem. Det började
1985 med änkepensionerna. Det hela drogs tillbaka
1988 och fortsatte sedan 1996. Varför? Ja, man säger
att kvinnor i dag på ett helt annat sätt än tidigare del-
tar i förvärvslivet. Detta är riktigt, men fortfarande är
kvinnors och mäns yrkesverksamhet och löneförhål-
landen olika. Därför innebär det ekonomiska svårig-
heter när familjeförsörjaren går bort. Många kvinnor
som har änkepension tillhör generationer som levde i
ett land med en helt annan arbetsfördelning. Det var
mannen som hade förvärvsinkomst och privata pen-
sionsförsäkringar. Hustrun skyddades med änkepen-
sion och privata pensionförsäkringar.
1988 skulle änkepensionerna helt avskaffas. Så
blev det inte, utan vi fick en rad övergångsregler. Den
kompromiss som det fattades beslut om i utskottet var
principlös. En viss form av behovsprövning fördes
över till änkepensionssystemet från ATP-systemet.
Det är litet konstigt i ett inkomstrelaterat system.
Sådant hör inte hemma där. När man sedan 1996, "i
besparingssyfte", skulle minska kostnaderna för änke-
pensionerna gick man in i folkpensionssystemet.
Folkpensionssystemet har en princip, nämligen att det
skall vara lika för alla. Behovsprövning infördes, som
inte heller hörde hemma där. Dessutom byggde redu-
ceringen på att hänsyn skulle tas till privata pensions-
försäkringar. De som hade sparat och skjutit upp sin
konsumtion skulle således få lägre pension - allt an-
nat lika. Det var en princip som gick på tvärs mot den
gamla fabel som också visar på en mycket gammal
kunskap. Ni känner säkert till fabeln om syrsan och
myran. Den lättsinniga syrsan fick skylla sig själv.
Den sparsamme fick sin belöning när svåra tider kom.
Tydligen är det tvärtom i dag.
När det gäller änkepensionen finns det gamla
hävdvunna principer som man förkastat och när det
gäller delpensionens bevarande finns det över huvud
taget inga gamla principer att försvara. Det handlar nu
om rättigheter som knäsatts för att man skulle få rätt
att trappa ned, samtidigt som någon annan betalar.
Det finns inga sociala motiveringar med bärkraft. Att
avskaffa delpensionen gick inte, men förmånerna
minskades något. Resultatet är att delpensionen börjar
avskaffa sig själv. År 1995 fanns det 25 000 nybevil-
jade delpensioner. Motsvarande siffra år 1997 var
773. Avgifterna uppgår till 1,6 miljarder kronor och
kostnaderna till 600 miljoner kronor. Delpensions-
fonden växer snabbt. Med oförändrade avgifter be-
räknas den år 2003 uppgå till 19 miljarder kronor.
År 2000 beräknas den till nästan 12 miljarder kronor.
Utskottet säger att det inte finns någon anledning att
ifrågasätta ett avskaffande tidigare än 2000/01. Lägg
märke till mina synpunkter på motiveringarna!
Änkepensionen, som har en hävdvunnen legitimi-
tet, kan med ett pennstreck ändras från ena dagen till
den andra. Principen att folkpensionen inte skall vara
behovsprövad kan man helt bortse ifrån. Delpensio-
nen, som inte bygger på någon annan princip än den
om fackliga särintressen - medborgarna gynnas god-
tyckligt - skall skyddas. Jag överlåter på lyssnarna
och dem som läser protokollet att avgöra vad som är
förkastligt och vad som är politiskt god etik.
Vi i Moderata samlingspartiet kräver i våra mo-
tioner att inkomstprövningen av änkepensionen skall
upphävas. Detta står vi fast vid. Vi har också krävt att
delpensionen skall avskaffas. I princip avskaffar den
sig själv, men avgiften bör också tas bort.
Sedan några ord om bostadstillägget. Regeringen
konstaterar: Det är "inte rimligt att en bostad betrak-
tas för en make som permanentbostad medan den för
den andre betraktas som fritidsfastighet". Nej, de
flesta medborgare förundras över detta uttryckssätt.
Men uttrycker man sig Orwellskt blir konstigheterna
monstruösa. När en av makarna "flyttat till särskilt
boende" blir hans/hennes del i permanentbostaden
omvandlad till fritidsbostad. Först och främst vill jag
då säga att man inte flyttar, utan man tvingas flytta till
särskilt boende på grund av ohälsa. Att på privat väg,
med litet hjälp, ta hand om den gamle/sjuke själv, är
inte möjligt på grund av skattesystemet. Nu har även
regeringen insett det befängda i reglerna, dvs. att en
permanentbostad ett, tu, tre blir fritidsbostad. Det är
bra, men låt fritidsfastigheterna över huvud taget vara
i fred vid reduktionen av bostadsbidraget! Vi modera-
ter föreslår att fritidsbostäder inte skall beaktas vid
beräkningen av bostadstillägg och anslår ytterligare
115 miljoner kronor för ändamålet. Egentligen skulle
detta nämnas i imperfekt, eftersom vi inte får tala om
pengar nu.
Slutligen några ord om basbeloppet. Ett pensions-
system skall vara stabilt. Det står så i texten. Dess-
utom skall pensionen vara förutsebar. Vi yrkar att
basbeloppet räknas upp med 100 %. Visserligen säger
utskottet att den begränsade uppräkningen inte bety-
der så mycket på grund av en minskande inflation.
Det är emellertid inte möjligt att räkna upp pensio-
nerna på ett helt basbelopp redan budgetåret 1998.
Varför inte? De flesta kostnaderna för ett återställt
basbelopp faller på AP-fonderna. Dit skall ju delpen-
sionsfonden på kanske 12 miljarder kronor läggas.
ATP-pensioner ger skatteintäkter som statskassan inte
annars skulle ha fått, men viljan finns inte. Därför
återställs basbeloppet till 100 % år 1999. 1999 är rätt.
1998 är fel. Detta är politisk logik.
Jag yrkar bifall till reservation 39 om delpension. I
politikens värld, inte i budgetens värld, lever våra
övriga förslag kvar.

Anf. 79 INGRID SKEPPSTEDT (c):
Herr talman! Utgiftsområde 11 handlar om eko-
nomisk trygghet vid ålderdom. Jag tänker här ta upp
ett par saker på detta område.
I dagens pensionssystem är låginkomsttagare,
framför allt kvinnor, förlorare i vår modell, som byg-
ger på inkomstbortfallsprincipen. Därför är det bra att
det nu finns en fempartiöverenskommelse om ett nytt
pensionssystem som bygger på en garantipension - i
botten lika för alla - som sedan kombineras med en
inkomstrelaterad del. Det bygger på principen om
grundtrygghet.
Dagens modell tar inte hänsyn till att kvinnors och
mäns livsmönster är olika. Bland folkpensionärerna
finns det många ensamstående kvinnor som haft sitt
huvudsakliga arbete i hemmet, som varit ryggraden i
familjeföretaget eller kanske jobbat litet extra med
städning, skolbespisning eller hemtjänst. Oftast har
dessa kvinnor i dag bara folkpensionen att leva av.
Men det finns också många män som hela livet haft
mycket låg inkomst och som befinner sig i samma
situation. Dessutom har pensionärerna, liksom alla
andra grupper i samhället, fått vidkännas neddrag-
ningar i samband med saneringen av statens finanser.
I väntan på att även dessa pensionärer ingår i det
nya pensionssystemet anser vi i Centerpartiet att det
är rimligt att inom ramen för det statsfinansiella ut-
rymmet höja pensionstillskottet för pensionärer. Ut-
skottet delar uppfattningen att det är en av många
möjliga åtgärder. Vi i Centerpartiet anser att regering-
en bör återkomma med ett sådant förslag i vårpropo-
sitionen 1998.
Bostadstillägget för pensionärer återgår nu att vara
85 % av bostadskostnaden mellan 100 och 4 000 kr
per månad. Det är tillfredsställande att denna höjning
är möjlig. Centerpartiet har länge, som jag tidigare
nämnt, arbetat för mer av grundtrygghet i pensions-
systemet. I själva verket är bostadstillägget för pen-
sionärer en del av pensionssystemet, varför kostnaden
också borde inlemmas i detta system. Det bör övervä-
gas om en sådan förändring kan komma till stånd,
vilket anges i vår partimotion. En utredning bör därför
tillsättas som ser över frågan. Utskottet har med an-
ledning av detta sagt att man förutsätter att detta sker i
samband med genomförandet av den nya pensionsre-
formen. Vi har ändå valt att uttrycka vår syn i en
reservation och att det bör ges regeringen till känna.
I en motion av Görel Thurdin och Ingbritt Irham-
mar tas upp omställningen i efterlevandepensionen.
Omställningstiden kortades ned till sex månader.
Denna tid är alldeles för kort, varför motionärerna
föreslår att den återgår till tolv månader. Den som
mist sin make eller maka går igenom en mycket svår
situation med en stor förändring av livssituationen
som kräver längre tid än sex månader för anpassning
till nya förutsättningar. Vidare anförs att inkomst-
prövningen av folkpensionen inte skall påbörjas förr-
än barnen är 18 år. Jag delar denna uppfattning och
anser att frågan bör prövas.
Herr talman! Centerpartiet står bakom reservatio-
ner och yttranden som finns på detta område, och jag
yrkar i övrigt bifall till utskottets hemställan.

Anf. 80 BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Den största och också viktigaste av
alla socialförsäkringar är ålderspensionssystemet. Det
är därför mycket glädjande att vi i vårt land förefaller
vara nära att kunna genomföra en mycket betydande
pensionsreform i bred politisk enighet, bred i den
meningen att den tycks omfatta mer är 80 % av kam-
marens ledamöter.
De grundprinciper som legat till grund för arbetet
har handlat om att det skall fortsätta att vara ett all-
mänt pensionssystem, dvs. att alla skall vara med, att
det i framtiden skall skiljas från förtids- och sjukpen-
sionssystemet, som snarare skall föras samman med
sjukförsäkringen än med ålderspensionen som hittills.
Det skall bygga på en livsinkomstprincip, dvs. att alla
de pengar som man har tjänat under livet och som
avgifter har betalats för skall grunda pensionen. På
detta skall man i vissa fall få mer. Om man har haft
extra låg inkomst skall man kunna få en utfyllnad upp
till garantipension. Om man har haft hand om små
barn eller gjort värnplikt skall man kunna få mer i
pension utöver detta.
Ytterligare en viktig princip har varit att ha en
följsamhet i vad som händer i samhället och samhälls-
ekonomin men också vad som händer med den för
pensionssystem så viktiga utvecklingen av medellivs-
längden. Systemet skall inte bara, som nu, bygga på
principen pengar in och pengar ut utan också innehål-
la ett fonderat inslag. Det brukar kallas för premiere-
servsystem. Skall jag nämna ytterligare ett viktigt
inslag bland de många som finns i det nya systemet är
det möjligheten för makar att dela pensionsrätten om
de så vill och enligt det senaste förslaget kunna över-
föra den fonderade delen, premiereserven, mellan
makarna.
Vi har helt nyligen fått in alla remissvaren på de
förslag som har varit ute. Några korta kommentarer
till dessa vill jag göra, herr talman.
Den fonderade delen, premiepensionsförslaget,
har fått ett gott bemötande av remissinstanserna. Det
är bifall på de allra flesta punkterna. Men det finns
förstås inslag i svaren som innebär i flera fall möjlig-
heter till förbättringar av förslaget, bl.a. har det att
göra med möjligheten till ökad konkurrens jämfört
med utredarens förslag.
I de andra delarna, de som rör inkomstpensionen
och garantipensionen, är bilden något mera blandad. I
huvudsak har de nya förslagen fått, såvitt jag kunnat
se, bifall från flertalet remissinstanser. Det innebär att
det finns goda möjligheter nu att lägga fram ett ännu
bättre förslag än det som presenterades under hösten
till ett nytt pensionssystem.
De fem partier som arbetat med det nya pensions-
systemet har strävat efter att få ett ekonomiskt stabilt
system, dvs. att reglerna skall vara sådana att det finns
minsta möjliga risk för att de skall behöva ändras, att
man inte behöver ha den ryckighet som har känne-
tecknat en hel del av socialförsäkringarna. Men inte
bara det, utan vi har önskat att få ett system som skall
vara politiskt stabilt. Det har varit detta som har fått
de fem partierna att utifrån i vissa fall olika utgångs-
punkter ändå vara beredda att försöka nå ett gemen-
samt förslag för att man skall kunna uppnå de stabila
spelregler som så många medborgare efterfrågar.
Det här reformarbetet har fått en hel del interna-
tionell uppmärksamhet. Jag tänkte nämna några
punkter som har lyfts fram speciellt. Det ena är att det
är en så pass tidig reformering jämfört med många
andra länder som brottas med problemen fortfarande.
Det andra är att det är långtgående. Det tredje är den
speciella konstruktionen i det nya systemet, som be-
står av två pelare, en som är ofonderad och en som är
fonderad och den ofonderade delen är utformad på ett
sådant sätt att det finns extra mycket stabilitet i det.
Det är i högsta grad viktigt att vi nu, herr talman,
kan gå i mål med det nya ålderspensionssystemet och
att vi skall få en stabil grund för framtiden.
Om det råder stor enighet om det nya ålderspen-
sionssystemet så råder det djupaste oenighet om de
försämringar i änkepensionerna som genomdrivits i
den här kammaren och som gäller fr.o.m. den 1 april i
år. Vi har från Folkpartiets sida gång på gång sedan
förslaget framlades för kammaren förra hösten kritise-
rat och röstat emot de föreslagna försämringarna. Det
fanns, som har nämnts i dag från talarstolen, en upp-
görelse från slutet av 80-talet med mycket långa över-
gångsregler för att förändra änkepensionssystemet.
Man kan tycka bra eller dåligt om de förändringarna,
men de fanns ändå och det fanns, vågar jag säga, all
anledning för medborgarna, framför allt de närmast
berörda, att tro att de reglerna skulle vara bestående.
Det är enligt min mening ett av de mest uppröran-
de beslut som fattats på senare år i denna kammare
när man beslöt att med kort varsel ändra systemet på
ett sådant sätt att tusentals människor fick sin eko-
nomi mycket väsentligt försämrad.
Vår uppfattning är att de nya reglerna vad gäller
såväl förkortningen av tiden för omställningspensio-
nen från tolv till sex månader som inkomstprövningen
bör avskaffas och att man bör återgå till de regler som
fanns tidigare. På en punkt har det skett en viss åter-
ställning av de gamla reglerna, och det gäller frågan
huruvida de privata pensionspengarna skall räknas in
eller inte. Vi från vår sida som har efterlyst en sådan
förändring välkomnar förstås att vi har fått gehör på
den här punkten.
Jag vill, herr talman, läsa upp vad utskottet säger i
samband med änkepensionerna: "Enligt utskottets
mening finns det inte i dag, trots det något positivare
läget, utrymme för att fullt ut återgå till tidigare regler
på detta område." Den uppmärksamme läsaren måste
ändå tro att man någon gång, relativt snart, skall åter-
gå till de gamla reglerna samt att det nu tagits ett
betydande steg med tanke på att det sägs att man
"fullt ut" inte kan göra det man kanske eftersträvar.
Jag har därför en fråga till den socialdemokratiske
företrädaren i vår debatt, Lennart Klockare, som sena-
re går upp i talarstolen: Är det inte så att den föränd-
ring som ägt rum bara rör en hundradel av hela be-
sparingen? Om det är så, är frågan om Lennart Klock-
are tycker att detta är ett rimligt sätt att formulera sig
när man säger att man inte "fullt ut" har gjort detta.
Den tredje frågan till herr Klockare skulle närmast
vara: Är detta att man säger att man inte i dag kan
genomföra det en antydan om att änkorna någon gång
i framtiden skall kunna få de regler som fanns tidiga-
re?
Jag har också, herr talman, en fråga till Centerpar-
tiets företrädare, Ingrid Skeppstedt med anledning av
frågan om änkepensionerna: Hur skall man tolka
centermotionen på den här punkten och det uttalande
som Ingrid Skeppstedt gjorde alldeles nyss från talar-
stolen? Det är ju Centerpartiet som tillsammans med
Socialdemokraterna drivit igenom de här två försäm-
ringarna, dvs. från tolv månaders omtällningspension
till sex månader respektive att införa en inkomst-
prövning med alla de konsekvenser som det har haft.
Frågan till Centern är nu närmast hur man skall tolka
det hela, om Centern genuint vill ha en ändring vad
gäller omställningspensionen och en viss dämpning av
de värsta effekterna för dem som har barn under 18
år. Vidare: Varför skulle det inte vara möjligt att få en
majoritet i kammaren för de här två ståndpunkterna,
även om flera av oss, inte minst Folkpartiet, vill gå
längre och återställa reglerna till det som gällde tidi-
gare?
Herr talman! Frågan om bostadstilläggen till pen-
sionärerna ses ju för närvarande över, så att bostads-
tilläggen kan anpassas på ett bra sätt till det nya pen-
sionssystemet. Men en punkt som vi har tagit upp i
samband med höstens budgetbehandling är att man
inte skall räkna in fritidsfastigheterna för pensionärer-
na när man bedömer nivån på deras pensioner. Det är
ett krav som vi har upprepat, och som förstås finns
med också i dagens handlingar - även om den budge-
tordning vi har gör att jag inte kan ge de raka och
klara yrkanden som jag annars skulle kunna ge.
Till sist på detta område, herr talman, skulle jag
vilja ta upp marginaleffekterna för pensionärer. Jag
gör det närmast för att förhoppningsvis få något be-
sked från talesmannen för utskottsmajoriteten på den
här punkten. Vi har vid sidan av de vanliga bostads-
tilläggen, som ju tillsammans med pensionerna ger
höga marginaleffekter, också ett annat system med
särskilda bostadstillägg för pensionärer. Jag för min
del har tyckt, och tycker, att det är ett bra system i
grunden. Dock har det på senare tid observerats att
man ibland får marginaleffekter för pensionärer som
överstiger 100 %. Det är alltså rena s.k. Pomperipos-
saeffekter. Man kan få mindre kvar fast man har fått
in mer i ursprunglig inkomst. Min fråga till Lennart
Klockare på den punkten är om Socialdemokraterna
är beredda att genomföra sådana förändringar i dessa
system så att man åtminstone, jag understryker det,
kan garantera människor att de inte får mer än 100 %
i marginaleffekt - dvs. att de inte skall förlora på att
få mer i pension.

Anf. 81 MARGIT GENNSER (m) replik:
Herr talman! Jag vill instämma i vad Bo Könberg
sade om arbetet med det nya pensionssystemet. Det
fordras att fem partier strävar efter att nå konsensus
och efter att få ett stabilt system. Det fordras att man
lyssnar - även på remissinstanser. Jag hoppas att
arbetet skall kunna fullföljas.
Jag blev därför litet grand förvånad när man gjor-
de vissa saker i pensionssystemet så där ad hoc. Det
gällde bl.a. efterlevandepensionerna. Att jag tog upp
Alice i Underlandet beror på att jag tycker att det är
ett väldigt bra litterärt sätt att visa hur farligt det är att
frångå fasta spelregler. Har ni glömt Alice i Under-
landet så gå hem och läs den, och titta även på illust-
rationerna.
Man kan inte ha ett pensionssystem där reglerna
ändras varje år, där basbeloppsreglerna ändras varje
år. Det hoppas jag att denna kammare kommer att
inse; att vi måste få stabila regler även om det innebär
ett visst "ge och ta". Detsamma har gällt bostads-
tilläggen till pensionärerna. Jag ser med tillfredsstäl-
lelse att ännu en utredning kommer, en utredning som
kan anpassas till det nya systemet. Jag tror därför att
man skall lugna sig med att göra ändringar - utom när
det gäller den där vansinniga regeln att permanentbo-
stad är fritidsbostad när någon bor i särskilt boende.
Sådana regler borde aldrig ha släppts igenom här i
riksdagen.

Anf. 82 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Jag skall försöka leva upp till det
önskemål om enighet som Margit Gennser har ut-
tryckt genom att förklara mig enig med henne på, tror
jag, samtliga punkter - inklusive förkärleken för Alice
i Underlandet.

Anf. 83 INGRID SKEPPSTEDT (c) replik:
Herr talman! Bo Könberg frågar här om omställ-
ningstiden för änkepensionerna och den förlängda
möjligheten till folkpension för barn. Det är så att det
finns möjligheter till en majoritet för det här. Men vi
har ju fattat beslut om budgetramarna. Centern och
Socialdemokraterna har en överenskommelse, och vi
har i denna budget inte haft några pengar med till den
här omställningen. Därför anser vi ändå att frågan bör
prövas vid ett senare tillfälle.

Anf. 84 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Jag tackar Ingrid Skeppstedt för det
beskedet. Det var ju klart och redigt. Det visar att de
försämringar som Centerpartiet tyvärr har varit med
om att genomdriva tillsammans med Socialdemokra-
terna åtminstone blir bestående ett år till med Cen-
terns hjälp. Jag tycker att det är tråkigt, men det var
ett klart besked.

Anf. 85 ULLA HOFFMANN (v):
Herr talman! För någon tid sedan hade vi en sär-
skild debatt i den här kammaren om de äldres situa-
tion i Sverige. Alla partier var eniga om att något
måste hända. Debatten kom till stånd efter en skakan-
de information om hur många äldre far illa på våra
institutioner och om hur många äldre har det ekono-
miskt.
För, som det kan tyckas, länge sedan, var de äldre
i samhället utsatta för andra människors godtycke
eller välgörenhet. Kommunerna inrättade fattigstugor
dit mer välbeställda kunde skänka av sitt överskott.
Ända fram till mitten av 1900-talet var fattigpensionä-
rerna en stor och synlig grupp i det svenska samhället.
När folkpensionen infördes slapp många äldre vara
helt beroende av barnen eller andra för sin överlev-
nad. Folkpensionen räckte dock inte till för att ge
trygghet på ålderdomen och vi fick ATP.
Tre på varandra följande regeringar har betonat
vikten av att värna det som kallas välfärdens kärna,
dvs. verksamheterna och däribland äldreomsorgen.
Och det är viktigt att värna om verksamheterna, men
man måste också se att det finns ett klart samband
mellan verksamheterna och socialförsäkringarna.
Försämringarna i socialförsäkringssystemet leder
ovillkorligen till försämringar i verksamheterna efter-
som försämringar socialförsäkringssystemet leder till
att fler blir i behov av ekonomiskt bistånd som kom-
munerna skall stå för. Det tränger i sin tur ut de medel
som kommunerna kan avsätta till bl.a. äldreomsorg.
I sin iver att spara pengar för att få budgeten att gå
ihop lägger många kommuner nu ut äldreomsorgen på
entreprenad. Man bjuder ut äldreomsorgen till lägst-
bjudande som på gamla tiders fattigauktioner. De
gamla bli handelsvaror på en kommersiell marknad
med vinstintressen. Målet för äldreomsorg i privat
regi är vinst, och verksamheten blir ett medel för att
nå detta mål. Målet för äldreomsorg i offentlig regi är
själva verksamheten där den enskilde pensionären
sätts i centrum. För att nå detta mål behövs medel,
dvs. en solidarisk finansiering av det som borde vara
allas intresse, nämligen en äldrepolitik med respekt
för de människor som byggt upp vårt samhälle.
Hösten 1994 beslutades att alla basbeloppsan-
knutna bidrag, som studiemedel och pensioner, skulle
indexeras och endast räknas upp med en viss procent
av inflationen så länge budgetunderskottet var över
100 miljarder kronor. När budgetunderskottet under-
steg 50 miljarder kronor skulle pensionerna räknas
upp med hela inflationen. Regeringen har nu släppt
denna indexering, vilket vi välkomnar.
Regeringen föreslår också vissa andra förbättring-
ar för pensionärerna. Kompensationsnivån för bo-
stadstillägget läggs nu tillbaka till 85 %, vilket förra
året var ett krav från Vänsterpartiet - ett krav som vi
fullt ut finansierade i vår budget. Bostadstillägget
riktar sig mot låginkomstpensionärerna för att även de
skall ha en möjlighet att efterfråga t.ex. nybyggda
bostäder. Eftersom 75 % av dem som får bostads-
tillägg är kvinnor, är höjningen också en satsning på
kvinnor. Regeringen ändrar också reglerna för beräk-
ningen av bostadstillägg till pensionärer boende i
särskild boendeform. Vänsterpartiet står bakom det
förslaget.
Herr talman! Under en lång och mödosam tid har
den generella välfärden byggts upp i Sverige. Steg för
steg har arbetarrörelsen gjort sig av med välgörenhet
och fattigdom som ersatts med ett socialförsäkrings-
system lika för alla, som omfattar alla och som alla får
ta del av vid behov. Av var och en efter förmåga åt
var och en efter behov. En av förutsättningarna för att
systemet skall fungera är att det har legitimitet hos
medborgarna. Svenska folket måste känna att det kan
lita på de löften som politikerna ger. Annars tvingas
man vidta egna åtgärder för att försäkra sig mot in-
komstbortfall under olika skeden i livet, och systemen
urholkas genom privata försäkringar.
Överenskommelsen mellan den borgerliga rege-
ringen och Socialdemokraterna om den nya skattere-
formen 1992 innebar också att det infördes ett nytt
basbelopp, nämligen ett pensionsbasbelopp som var
2 % lägre än det allmänna basbeloppet. Löftet till
pensionärsorganisationerna var att sänkningen av
basbeloppet var en tillfällig åtgärd. Det har nu gått
fem år, och det är nog helt relevant att ställa sig frå-
gan: Var detta en tillfällig åtgärd som nu har perma-
nentas?
Vi anser att det nu är dags att räkna upp pensio-
nerna med hela basbeloppet, inte bara med 98 %.
Pensionärerna har tagit sin del av nedskärningar, och
nu när landet ekonomi stabiliseras finns det all an-
ledning att återge de allmänna pensionerna deras
köpkraft. Med ett sådant återställande höjs pensionä-
rernas levnadsstandard. Då ökar också konsumtionen,
vilket stimulerar tillväxten i Sverige och förhopp-
ningsvis också leder till fler arbetstillfällen.
PRO har beräknat kostnaderna för en sådan höj-
ning av basbeloppet. För ATP blir det ca 2,5 miljar-
der kronor och för folkpensionen ca 1,2 miljarder
kronor. Höjningen kommer att leda till att intäkterna
för kommunalskatten ökar, och sannolikt minskar
också utgifterna för bostadstillägget. Jag vill inte
hävda att det kommer att gå runt, men de verkliga
kostnaderna blir inte så höga. Genom att låginkomst-
pensionärerna i dag lever under det som regeringen i
budgetpropositionen kallar "ett grundläggande kon-
sumtionsbehov" kommer med största sannolikhet en
uppräkning av pensionerna med hela basbeloppet att
gå helt och hållet till konsumtion, vilket ytterligare
ökar statens inkomster.
En höjning av basbeloppet kommer alla pensionä-
rer till godo, inte enbart låginkomstpensionärerna.
Vänsterpartiet står bakom den princip som gäller för
socialförsäkringssystemet, nämligen inkomstbortfalls-
principen. Vi avvisar alla tankar på grundtrygghet. Att
i stället för att höja basbeloppet använda de pengar
som basbeloppshöjningen skulle teckna in för att satsa
alla medel på t.ex. bostadstillägget leder oss bort ifrån
inkomstbortfallsprincipen och för oss in på ett grund-
trygghetssystem. Vi står också bakom det allra mest
fundamentala i våra socialförsäkringar, nämligen den
omfördelning som nu finns i systemen. En progressiv
skatteskala är därför nödvändig. Vänsterpartiet anser
att det nu är viktigt att pensionärernas olika organisa-
tioner kontaktas för att ta upp diskussioner om hur de
medel som står till förfogande skall användas.
Herr talman! Jag sade att en av grunderna i våra
socialförsäkringssystem är att de är förutsägbara.
Människor måste kunna planera sina liv med viss
framförhållning - så även kvinnor. Regeringen beslu-
tade tillsammans med Centerpartiet att behovspröva
änkepensionerna förra budgetåret. Beslutet kom som
en blixt från klar himmel och var definitivt inte förut-
sägbart.
Beijingkonferensens aktionsprogram ålägger re-
geringarna att på nationell nivå se över socialförsäk-
ringssystemen för att försäkra sig om att kvinnor inte
diskrimineras. Den svenska regeringen har ställt sig
bakom detta aktionsprogram. Men ingen kon-
sekvensanalys gjordes om hur behovsprövningen
skulle slå mot enskilda kvinnor. Ingen på Finansde-
partementet - vare sig socialdemokrat eller center-
partist - kom på tanken att följa upp jämställdhetsdi-
rektivet.
I årets budgetproposition presenterar regeringen
en tabell som visar hur många änkor som drabbats
och med hur mycket. Tabellen visar att av 48 949
änkor har 23 % inte fått någon reducering, medan
56 % har fått en inkomstminskning med mellan
500 kr och 2 668 kr i månaden. Tabellen säger egent-
ligen inte så mycket eftersom den inte kopplar ihop
reduceringen med änkornas inkomst.
Det som regeringen borde ha gjort gjorde i stället
TV-programmet Striptease. Deras beräkningar visar
att 44 % av de änkor som drabbas tjänar under
7 700 kr i månaden och endast 1 % av änkorna över
22 700 kr. Myten om de rika änkorna som odlats
stämmer med andra ord inte.
I Striptease gavs också några exempel på hur be-
hovsprövningen slår i olika inkomstlägen. En änka
med a-kassa på netto 6 500 kr förlorar 1 200 kr i
månaden, och en änka som arbetar heltid och tjänar
brutto 12 000 kr förlorar 2 100 kr i månaden.
Det sätt som reduceringen beräknas på innebär
också att ju högre hyra, desto mer änkepension blir
det kvar. Likaså kan en hemmaboende arbetslös 18-
årig ungdom påverka änkepensionen. Den arbetslöse
sonen som inte kan flytta hemifrån därför att ingen
hyresvärd accepterar honom som hyresgäst schablon-
beräknas som om han betalar sin del av hyran. Genom
att försäkringskassan räknar ifrån det som sonen för-
väntas betala i hyra från änkans hyreskostnad innan
behovsprövningen görs påverkas alltså änkepensionen
i negativ riktning. Detta är en helt orimlig effekt av
behovsprövningen, allra helst som flera kommuner
vägrar att betala ut ekonomiskt bistånd till ungdomar
som bor kvar i hemmet efter 18 års ålder.
Det finns ingen enskild grupp i samhället som har
fått sin inkomst sänkt på ett så drastiskt sätt som än-
korna. Genom beslutet ändrades grundstrukturen med
en folkpension lika för alla. Innan makarna avled
hade de genom det generella trygghetssystemet för-
säkrat sig om att deras efterlevande skulle få en rimlig
chans att klara sig och en rimlig kompensation för det
inkomstbortfall som familjen skulle drabbas av. När
man väl är änka kan man inte gardera sig; man kan
inte försäkra sig i efterskott.
Förslaget att pröva frågan om privata pensionsför-
säkringars ställning vid inkomstberäkningen visar
också på en ideologisk förskjutning i inställningen till
socialförsäkringssystemen.
Jag instämmer i Bo Könbergs fråga till Lennart
Klockare: Vad betyder besparingen på 8 miljoner
kronor? Vad tappar vi i ideologi på den?
Regeringen säger att det är viktigt att åter bygga
upp fötroendet för socialförsäkringssystemet. Ett av
de bästa sätten vore att riva upp beslutet om behovs-
prövningen av änkepensionerna. Vi har därför avsatt
800 miljoner kronor i vår helt finansierade budget för
detta ändamål.
I vår budget har vi också avsatt 10 miljoner för de
äldre invandrade kvinnor och män som inte får folk-
pension beroende på att de beviljats uppehållstillstånd
av humanitära skäl. Eftersom jag inte tror att alla är
medvetna om att tillgången till våra sociala system är
beroende på status av uppehållstillståndet förtjänar
det att påpekas att den som beviljats tillstånd av hu-
manitära skäl inte automatiskt erhåller folkpension
vid 65 års ålder - så icke heller i det nya pensionssys-
temet. Dessa pensionärer måste gå till socialkontoret
och ansöka om bistånd för sitt uppehälle. Flera partier
har tidigare lyft denna fråga, och jag tycker därför att
det är märkligt att regeringen inte lyfter den, vare sig i
integrationspropositionen eller inom utgiftsområde
11. Vi har avsatt 10 miljoner i vår finansierade budget
för att äldre invandrare skall få folkpension.
Herr talman! Det allra första yrkande jag fick ige-
nom i socialförsäkringsutskottet var att det skulle
genomföras en levnadsnivåundersökning för pensio-
närerna. I den skall alla de beslut som rör pensionärer
tas med, t.ex. kostnader för medicin, läkarvård, hem-
tjänsttaxor och basbelopp. Hittills har det inte gjorts
någon sådan sammantagen undersökning. Det har
visserligen presenterats en ekonomisk rapport där det
sägs att pensionärerna som grupp har fått det bättre i
förhållande till andra grupper. Men pensionärerna är
ingen homogen grupp; det finns låginkomstpensionä-
rer och höginkomstpensionärer, äldre med pengar på
banken, kvinnor och män. Regeringen prioriterar nu
en sådan levnadsnivåundersökning. Vi uppskattar
denna prioritering, som med all säkerhet kommer att
leda till förbättringar för framför allt låginkomstpen-
sionärerna.
Herr talman! Hade inte vårt nya budgetsystem sett
ut som det gör hade jag förstås kunnat yrka bifall till
flera reservationer, men eftersom vi har finansierat
alla våra förslag har de fallit i och med budgetbeslu-
ten. Hade jag kunnat hade jag därför yrkat bifall till
vårt särskilda yttrande på utgiftsområdet som handlar
om de äldres ekonomiska situation.

Anf. 86 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Vi i Miljöpartiet föreslår en grund-
pension. Vi har talat om den många gånger, men jag
kan nu säga något om vilka summor det rör sig om.
Ersättningen skall vara ett grundskydd lika för alla
på ungefär samma nivå som dagens ålderspension för
en låginkomsttagare som tjänar 12 000-13 000 kr per
månad. Modellen motsvarar vårt förslag till ersättning
vid långvarig ohälsa, som behandlades i den förra
debatten. Vi vill t.ex. på samma sätt räkna in i grund-
skyddet ett belopp som motsvarar det nuvarande bo-
stadstillägget vid en basbostadskostnad på 2 200 kr.
Men vi har höjt den till 4 000 kr när det är högre hyra.
Det som står här är alltså inte riktigt.
Vi anser att även den statliga ålderspensionen bör
bygga på principen om en grundtrygghet lika för alla.
Riksdagen har dock fattat principbeslut om att dagens
ATP-system skall ersättas av ett nytt, reformerat sys-
tem. Det känner vi alla till, och vi har hört en del om
det här i dag. Vi menar att det systemet har stora
brister och inte håller vad det lovar. I budgetmotionen
redovisar vi bara kortfattat vår syn på regeringens
avgivna budgetproposition vad gäller pensioner. Men
enligt uppgift skall garantipensionen i det nya pen-
sionssystemet höjas med en ganska stor summa per
månad, och därmed närmar sig det nya systemet vår
tanke om ett grundskydd. Det är inte längre så stora
skillnader.
Miljöpartiets förslag till skatteväxling, som har
redovisats ingående i skatteutskottet, innebär högre
kostnader för energi. Detta beräknas medföra en höj-
ning av basbeloppet, och kostnaderna inom anslaget
ökar därför med 265 miljoner för år 1999 och mer år
2000. Men det gäller nästa år.
När det gäller bostadstillägg till pensionärer anser
vi att man inte skall ta upp värdet av fritidsbostad i
beräkningsunderlaget för bostadstillägg. Generellt
anser Miljöpartiet att beräkningsmodeller för bo-
stadsbidrag och bostadstillägg i de flesta avseenden
bör utformas på ett likartat sätt, så att alla medborgare
i samhället har samma grund när det gäller bidrag,
bostadsbidrag osv. Vi anser att man kan ha ett mindre
fritidshus, men det kan finnas en gräns för hur stort
det får vara och vilket underlag det är. Vi förstärker
vår budget med 20 miljoner årligen för det.
Grundskyddet bör enligt vår mening räknas upp i
takt med den allmänna löneutvecklingen för de för-
värvsarbetande. Vårt förslag skiljer sig i det avseendet
fån förslaget till reformerat pensionssystem. I det
systemet kommer den inkomstgrundade pensionen att
följa den allmänna löneutvecklingen, medan garanti-
pensionen bara skall följa prisutvecklingen. Detta gör
att de flesta låg- och medelavlönade som får pension i
huvudsak får en garantipension. De kommer att halka
efter dem med högre inkomster ytterligare. Det gäller
inte minst kvinnor med lågavlönade yrken.
Miljöpartiet kan inte acceptera att klyftorna mel-
lan olika pensionärer på detta sätt kommer att öka
ännu mer.
Premiereservsystemet har Miljöpartiet sagt nej till.
Om egenavgifterna vill jag prata litet mer. Man får
välja vad man vill ta upp när talartiden är begränsad.
Vi vill att egenavgifterna skall trappas ned och så
småningom försvinna. De har bidragit till att minska
skatteunderlaget med 400-500 miljoner i Dalarnas
landsting, t.ex. Borlänge stad har ungefär 49 000
invånare, och skatteunderlaget har minskat med
49 miljoner kronor. Perssonpengarna ger Dalarnas
landsting 39 miljoner. Det står helt klart vilken bety-
delse egenavgifterna har för kommunernas ekonomi.
De med lägre inkomster förlorar dessutom på ege-
navgifterna. Det kommer förhoppningsvis ett omfat-
tande betänkande i vår om de nya pensionerna. Vi får
ta den stora pensionsdebatten i utskottet och i kamma-
ren då.
Jag skall slutligen ägna mig åt egenavgifterna en
stund.
När skattereformen genomfördes 1991 var ett av
de viktigaste målen att sänka den direkta inkomstskat-
ten under devisen "minst 50 % kvar". Det innebar att
det framför allt var marginalskatterna för medel- och
höginkomsttagare som sänktes.
Teoretiskt skulle detta finansieras fullt ut genom
breddning av momsen, borttagande av avdrag m.m.
En del skulle finansieras med s.k. dynamiska effekter.
Vi vet alla hur det gick med dem. De lyste helt enkelt
med sin frånvaro. Så gick det som det gick. Skattere-
formen blev kraftigt underfinansierad, och det är en
av orsakerna till de stora underskott i statsfinanserna
som började uppstå strax efteråt.
För att råda bot på denna underfinansiering blev
man tvungen att höja inkomstskatterna igen, men nu
med den förskönande omskrivningen egenavgifter. De
allmänna egenavgifterna uppgår nästa år till nästan
7 % och ger bruttoinkomster till staten på omkring
55 miljarder kronor. Det är nästan lika mycket som
man totalt sänkte inkomstskatterna med under skatte-
reformen.
Det är bara ett litet problem. Medan skatterefor-
men gav de största sänkningarna av inkomstskatten
för höginkomsttagare är det tvärtom med egenavgif-
terna. De är avsiktligt konstruerade så att de blir sär-
skilt kännbara för låginkomsttagarna, medan högin-
komsttagare slipper undan väldigt lindrigt, eftersom
egenavgiften är avdragsgill mot inkomstskatten och
det dessutom finns ett avgiftstak vid inkomster över
270 000 kr om året.
Vad som i realiteten har hänt efter skattereformen
och införandet av egenavgifter är alltså en kraftig och
orättfärdig omfördelning av inkomstskatten från hög-
inkomsttagare till låginkomsttagare.
En annan nackdel med att egenavgifterna är av-
dragsgilla är att de gröper ur kommunerna skatteun-
derlag. Totalt sänks nivån på kommunernas och
landstingens skatteinkomster fram t.o.m. 1998 med
omkring 12 miljarder kronor av detta skäl, vilket de
inte fått någon kompensation för. Det skall jämföras
med Perssonpengarna, som jag talade om nyss. Det är
8 miljarder t.o.m. 1998.
Av någon underlig anledning har man kallat dessa
egenavgifter för sjukförsäkringsavgifter, trots att det
inte alls har behövts några nya avgifter för att finansi-
era sjukförsäkringen. Det känner vi alla till. Tvärtom
har sjukförsäkringen gått med gigantiska överskott de
senaste åren.
Detta vill regeringen nu trolla bort genom att döpa
om avgifterna till pensionsavgifter. Man hoppas att på
så sätt kunna stoppa in dem som en del av finansie-
ringen av det nya pensionssystemet.
Miljöpartiet anser i stället att egenavgifterna på
sikt bör avskaffas både därför att de har en felaktig
fördelningsprofil och på grund av att de gröper ur
kommunernas och landstingens skatteunderlag. Vi har
i vårt budgetalternativ lagt fram förslag som gör det
möjligt att avstå från höjningen av egenavgiften med
en procentenhet 1998 och sedan sänka den med ytter-
ligare 2,5 procentenheter fram t.o.m. år 2000.
Det kan göras dels som ett led i en skatteväxling
med högre energi- och miljöskatter, dels genom att
man satsar rejält på en arbetstidsförkortning till 35
timmar i veckan fram till sekelskiftet, vilket leder till
minskade kostnader för arbetslösheten.
Jag har inga yrkanden under denna avdelning.

Anf. 87 MARGIT GENNSER (m) replik:
Herr talman! Det diskuterades mycket om ege-
navgifter. Det finns nog behov av ett förtydligande.
De egenavgifter som man skrev om i princippro-
positionen, som antogs av riksdagen, skulle komma
till genom en löneväxling. Man skulle få lika mycket i
högre lön som man skulle få betala i högre egenavgif-
ter. Det var på fint språk ett nollsummespel. Det
skulle varken bli mindre pengar till kommunerna eller
till den enskilde. Det var frågan om ett byte.
Sedan använde den socialdemokratiska regeringen
termen egenavgifter och införde en ny sorts skatt.
Inför man en skatt - det kan t.ex. vara i form av ege-
navgift eller arbetsgivaravgift - innebär det att hushål-
len får mindre inkomster. När det är fråga om en
statlig skatt minskar det kommunala skatteunderlaget.
Det är vad som händer när man höjer egenavgifterna
upp till 6,95 % fram 1998.
Jag vill bara påpeka att man laborerar med två ty-
per av egenavgifter. Det är inte bra. Kom för klarhe-
tens skull ihåg att kommunernas skatteinkomster kan
minska när det är fråga om skatter. Hushållens in-
komster gör det i vilket fall som helst. När det gäller
löneväxling får man inte alls de effekterna.

Anf. 88 RAGNHILD POHANKA (mp) re-
plik:
Herr talman! Jag får tacka för förklaringen. Vi är
helt överens. Jag var kanske otydlig. Det som Margit
Gennser talar om är helt klart.

Anf. 89 ROSE-MARIE FREBRAN (kd):
Herr talman! Jag har inga yrkanden på utgiftsom-
råde 11 - dock viktiga synpunkter.
Det kan, när vi behandlar trygghetssystemen i vårt
land, vara intressant att tänka sig tillbaka ungefär tre
månader till den socialdemokratiska partikongressen i
Sundsvall. Jag tror att det bestående minne som de
flesta av oss har från den kongressen är det guldregn
som föll över Sundsvall. Meningen var väl att det
skulle falla över hela landet.
Först hade man genomfört fördelningspolitiskt
undermåliga nedskärningar på många olika håll och
kanter när man hade skurit över hela fältet, till synes
utan strategi. Ett år före valet öppnades plötsligt
dammluckorna. Det vattenfall som släpptes loss be-
räknades av någon vara värt ca 500 miljoner kronor
per kongresstimme.
Detta var ett halvår efter det att inkomstprövning-
en av änkepensionerna hade införts genom ett majori-
tetsbeslut här i riksdagen. Det förslaget hade i sin tur
inte kommit upp mitt under värsta krisen, när kris-
medvetandet var på topp i vårt land, utan efter det att
regeringen hade blåst faran över. Förslaget kom i ett
läge då regeringen hade börjat avisera återställare av
andra nedskärningar. Detta uppfattar jag som en
mycket tydlig signal om att inkomstprövningen var
någonting som regeringen ville införa, till skillnad
från de andra nedskärningarna. Dem hade man sagt att
man var tvungen att genomföra utan att man ville.
Också här har man i retoriken delvis försökt hålla
fast vid bilden att det var det statsfinansiella läget som
tvingade fram detta. Men som sagt: Ord och hand-
lingar stämmer inte alltid överens. Vad man hade sagt
var: Vi kan börja återställa andra nedskärningar, men
här inför vi en ny stor besparing. Och detta är faktiskt
en besparing som saknar motstycke under hela sane-
ringsprocessen vad gäller indragningar som kan drab-
ba en enskild. Den saknar motstycke! Ingen annan
åtgärd kan drabba en enskild på det sätt som den här
har gjort. Ändå darrar regeringen inte på manschetten,
och inte socialdemokraterna i utskottet heller. En del
centerpartister darrar litet grand.
En sak som man hade bestämt sig för att återställa
redan när förslaget om inkomstprövning kom var
partistödet. Där ser vi litet grand av de prioriteringar
som socialdemokraterna har gjort.
Men så är vi fem partier i utskottet som är helt
överens om att vi vill avskaffa den inkomstprövning
av änkepensionerna som Socialdemokraterna och
Centern har genomfört. I det läget sitter vi i utskottet
och behandlar utgiftsområde 11 i statsbudgeten. När
då Centerpartiet yrkar bifall till en enskild motion
som säger att detta inte bör drabba dem som har barn
under 18 år kan inte jag bara sitta där och inte göra
någonting. Då blir min tanke: Här måste vi söka en
kompromiss! Det är ju möjligt att börja göra någon-
ting för att återställa detta, och det kan vi inte missa -
för deras skull som är drabbade.
Av den anledningen väckte jag tanken att vi skulle
söka majoritet för detta så att vi skulle kunna göra ett
tillkännagivande till regeringen om att man skulle
återkomma senare med en lösning på detta. Men då
gällde uppenbarligen inte Centerns yrkande längre.
Det var bara ett särskilt yttrande man ville ha. Jag
tycker att Centern har anledning att ytterligare förkla-
ra sitt handlande när det gäller denna fråga.
Centern och Socialdemokraterna lägger tillbaka en
hundradel av det som man tog ifrån änkorna - i
många fall en utsatt grupp.
Jag vill aktualisera ytterligare en fråga inom det
här området som är viktig för oss kristdemokrater och
som följde med oss genom hela vår budgetprocess då
vi skulle ta fram vårt budgetalternativ. Vi hade från
början en mycket stark önskan att vi skulle klara en
sak, och det var att återställa basbeloppet, dvs. att ta
bort det reducerade basbeloppet för beräkning av
pensioner. Det var inte lätt. Jag, som har ansvar för
det här området inom partigruppen, kände mig inte
hela tiden under processens gång säker på att vi skulle
klara det. Men jag är väldigt glad och stolt över att vi
gjorde det. Som det enda av riksdagens sju partier
prioriterar och finansierar vi 1998 ett oreducerat bas-
belopp för beräkning av pensionerna.
Jag kommer ihåg att jag under processens gång i
en av våra kvällstidningar läste att Vänsterpartiets
Ulla Hoffmann fick frågan: Vad önskar du dig mest
av allt just nu? Ja, det var faktiskt pengar till att kunna
återställa det reducerade basbeloppet.
Hur stark önskan har socialdemokraterna när det
gäller att återställa det reducerade basbeloppet? Vi är
fem partier som har ansvar för det reducerade basbe-
loppet - fyrklöverpartierna och Socialdemokraterna.
Vi kom i krisuppgörelsen överens om att basbeloppet
skulle reduceras. Sedan har detta gällt 1993, 1994,
1995, 1996 och 1997. Fem år har pensionärerna nu
varit med och burit denna tunga saneringsbörda. Re-
geringen säger inte någonting i propositionen om
någon som helst tanke på att någon gång vilja göra
någonting åt detta. År 1998 kommer att bli det sjätte
året då pensionärerna skall bära den här bördan.
Min fråga till socialdemokraterna är: Hur ser ni på
det här? Har ni någon ambition att lätta på krisbördan
för pensionärerna, eller skall en del av krisuppgörel-
serna bestå för alltid? I så fall klingar ert tal om det
ekonomiska läget ganska falskt.

Anf. 90 LENNART KLOCKARE (s):
Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag kän-
ner en stor glädje när jag står här i dag. Under det
första året av den här mandatperioden har det fattats
många svåra beslut här i riksdagen. Det har inte varit
lätt. Många har haft det tungt under den här tiden. Det
är därför jag nu kan ge uttryck för den positiva känsla
jag har när vi nu kan göra någonting för dem som har
haft det svårast. Dit hör barnfamiljer och även en del
av pensionärerna.
Vem trodde att regeringen skulle klara att sanera
ekonomin? Ja, i varje fall var det ingen i oppositio-
nen. Den har mest varit kritisk till de åtgärder som har
vidtagits.
Vad säger oppositionen nu då? Kan den vara med
och dela glädjen över att vi kan föreslå förbättringar i
den generella välfärden? Nej, naturligtvis inte. Den
fortsätter med sin kritik och menar att det skulle vara
bättre med bl.a. skattesänkningar, något som tydligen
skall lösa alla problem.
Vi vill dock inte ha ett samhälle som enbart är på
den starkes villkor. Vi vill ha ett samhälle som bygger
på solidaritet, på att vi tillsammans bidrar efter för-
måga och tar ett gemensamt ansvar för utsatta grup-
per.
Fru talman! Jag måste få berätta om ett telefon-
samtal jag hade och som gav mig ett fint minne. Det
var en kvinna som ringde mig och var bekymrad över
att hon skulle få lägre folkpension nu när den skulle
inkomstprövas. Hon räknade med att bli av med 400-
500 kr i månaden. Självklart är det inte roligt att bli
av med pengar. Men vi fortsatte vårt samtal och kom
in på orsakerna till varför det var som det var, dvs.
saneringen av ekonomin. Jag tog upp effekterna av
alla åtgärder, t.ex. att räntorna hade minskat kraftigt.
Då berättade kvinnan för mig att hon hade två gifta
barn som båda hade varit på väg att sälja sina hus på
grund av boendekostnaden, närmare bestämt de höga
räntorna. Men nu, sade hon, kan de behålla sina hus
när räntekostnaderna har minskat med ca 2 000 kr i
månaden. Tänk vad bra det är för barnen, sade hon.
Och tänk vad bra det är för barnbarnen att de kan få
bo kvar hemma. Sedan sade hon: Jag kan acceptera
att jag får mindre pension nu när det innebär att barn-
familjerna får möjligheter att bo kvar i sina hus.
Det här är ett av många samtal jag haft. Många har
slutat i stort samförstånd, även om ingen har tyckt om
att bli av med pengar - självklart. Men här såg kvin-
nan en direkt koppling till de besparingar som vi har
gjort i samhället, både för att få möjligheter att behål-
la välfärden och för att unga människor skall kunna
bo kvar i de bostäder de har startat med.
Fru talman! Vi skall nu debattera utgiftsområde
11, som framför allt berör folkpension och bostadsbi-
drag till pensionärer.
Omfattande åtgärder har krävts för att sanera sta-
tens finanser. Även pensionsområdet har varit föremål
för besparingar. Redan under föregående regering
begränsades uppräkningen av pensionerna genom att
basbeloppet minskades med 2 % före uträkningen.
Från år 1995 begränsas uppräkningen av folkpensio-
nen med hänsyn till det budgetunderskott vi då fick
ärva.
Från 1998 kommer folkpensionerna att räknas upp
med 80 % av kostnadsprisindex på prisökningarna.
Från 1999 sker uppräkningen fullt ut med 100 % av
prisökningarna. Genom den låga inflation som förele-
gat under de två senaste åren har konsekvenserna av
den lägre uppräkningen kunnat begränsas.
Fru talman! Jag vill i det här sammanhanget beto-
na att utskottet tidigare uttalat behovet av en analys
som tar sikte på levnadsnivån för hela pensionärskol-
lektivet. Regeringen uttalar också i budgetpropositio-
nen att en fortsatt utredning och analys av pensionä-
rernas levnadsförhållanden, med särskild belysning av
de kommunala avgifternas inverkan på levnadsförhål-
landena, kommer att prioriteras under budgetåret
1998.
Fru talman! När det gäller de äldre invandrarnas
rätt till pension framhåller utskottet att det är angelä-
get att finna en lösning. Regeringen har i september i
år tillsatt en särskild utredare med uppgift att se över
vissa frågor rörande socialtjänstlagens samband med
övriga trygghetssystem utifrån de förändringar som
har skett i samhället under 90-talet. Jag vill erinra om
att utlänningar som fr.o.m. januari 1997 får uppe-
hållstillstånd i landet som skyddsbehövande får rätt
att tillgodoräkna sig bosättningstiden i hemlandet.
För att få oavkortad garantipension fordras 40 års
bosättning i landet. Men för att tillgodose önskemålet
att även personer med endast kort anknytningstid till
Sverige skall få sin försörjning tryggad genom pen-
sionssystemets försorg, samtidigt som totalkostnader-
na för garantipensionen hålls inom uppställda ramar,
har man diskuterat en tudelad garantipension.
I Ds 1997:66 beskrivs principerna för hur en så-
dan tudelad garantipension skall kunna konstrueras.
Men med hänsyn till att det pågår en beredning har
man inte gjort något ställningstagande. Utskottet har
den inställningen att frågan skall få en snar lösning
när beredningsarbetet är klart.
Fru talman! När det gäller utbetalningen av pen-
sionerna har pensionärsorganisationerna framfört ett
önskemål om att tidigarelägga utbetalningarna. Det
innebär att man från januari 1998 kommer att betala
ut pensionerna den 18 och 19 i månaden. Även inne-
varande månad kommer pensionärerna att få sin pen-
sion utbetald den 18 och 19. Det tycker jag känns
trevligt.
När det gäller änkepensionen, dvs. inkomstpröv-
ningen av folkpensionsdelen, anser utskottet att det
har varit en nödvändig åtgärd för att sanera statens
finanser. Om statens ekonomi varit i ordning vid
maktskiftet 1994 skulle många av de här svåra åtgär-
derna inte ha behövt genomföras.
Fru talman! Det är ändå med glädje jag kan kon-
statera att kompensationsgraden för bostadstillägget
till pensionärerna höjs från 83 % till 85 %. Höjningen
skall gälla fr.o.m. 1998. Jag vet att pensionärsorgani-
sationerna uppskattar de förändringar som regeringen
föreslagit i propositionen och som utskottsmajoriteten
står bakom. Men självklart skulle organisationerna
önskat ytterligare åtgärder på pensionsområdet, t.ex.
att återställa det beslut som fattades under den bor-
gerliga regeringens tid och innebar att man reducera-
de basbeloppet med 2 % innan man räknade ut pen-
sionen. En återställare i dag skulle kosta i storleks-
ordningen 3,8 miljarder. Tyvärr saknas de pengarna.
Fru talman! Regeringen har valt en annan väg för
att ge pensionärskollektivet trygghet. Under de när-
maste åren kommer regeringen att satsa 16 miljarder
extra på vård, omsorg och skola.
Ingen pensionär skall behöva känna oro för att bli
gammal. När man åldras skall det vara en självklarhet
att man skall kunna känna trygghet och veta att man
får god vård och omsorg. Det är inte minst viktigt för
den enskilde pensionären, men även för de anhöriga.
Det har vid flera tillfällen i medierna visats på
brister i omvårdnaden om de äldre. Det är därför
nödvändigt att kommuner och landsting får resurser
för att öka kvaliteten i vården och omsorgen. Jag kan
bara beklaga att inte riksdagen enhälligt står bakom
regeringens förslag om extra medel för detta viktiga
område.
Fru talman! Skulle det bli regeringsskifte efter
nästa val måste faktiskt väljarna veta att med en bor-
gerlig regering kommer det inte att bli några extra
medel för vård och omsorg. I stället vill moderaterna
spara ytterligare i kommuner och landsting. De anser
tydligen att det är viktigare med skattesänkningar som
gör att den enskilde kan lösa problemen med sin egen
omsorg.
Fru talman! Innan tiden rinner ut skulle jag vilja
anknyta till det som Rose-Marie Frebran sade i sitt
senaste anförande. Jag tycker att det är litet konstigt
att inte Rose-Marie Frebran skiljer på den kongress
som vi hade i Sundsvall och det budgetarbete som
regeringen höll på med. Att det kom ut uppgifter om
budgeten i samband med kongressen är en helt annan
sak.
De dammluckor som har öppnats talar Rose-Marie
Frebran om. Ja, nu har vi lyckats med att sanera eko-
nomin och då är det självklart för oss att vi skall se till
att de som har haft det svårast under saneringsperio-
den också skall vara de första som får hjälp. Jag kan
bara ställa en fråga till Frebran: Vad är det för fel med
att höja barnbidraget, vad är det för fel att höja er-
sättningsnivåerna?

Anf. 91 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Regeringspartiets företrädare Lennart
Klockare inledde sitt anförande med att tala om att det
var en stor glädje för honom att stå i talarstolen i dag.
Han talade om att man nu skulle kunna göra någon-
ting åt dem som har haft det svårast under de gångna
åren. Han talade om solidaritet, han talade om att vi
nu skulle visa gemensamt ansvar för utsatta grupper.
Jag tror, fru talman, att han t.o.m. avrundade sitt in-
lägg med att säga att han kände stor glädje då också.
Några som inte känner stor glädje i dag, Lennart
Klockare, är de änkor som har drabbats av de för-
sämringar i änkepensionssystemet som har införts.
Några vet inte om att de är drabbade. Det gäller den
regel som handlar om att man har minskat omställ-
ningstiden från 12 månader till 6 månader. Men de
som redan är änkor vet förstås om de försämringar de
har råkat ut för.
Jag ställde i mitt inlägg tidigare frågan om jag ha-
de fattat det rätt av budgettrycket att den åtgärd som i
utskottet beskrivs som att man inte fullt ut i dag har
lyckats ta tillbaka försämringen bara är en hundradel.
Jag skulle gärna vilja att Lennart Klockare använde
den tid han har i repliken till att ge besked: Är det så
att det som man i dag kallar inte fullt ut är en hundra-
del av den besparing som har gjorts?
Den andra frågan är självklar efter Lennart Klock-
ares inlägg: När kommer den här utsatta gruppen att
få någon glädje av det Lennart Klockare känner
glädje för?

Anf. 92 LENNART KLOCKARE (s) replik:
Fru talman! Jag vill först och främst yrka bifall till
utskottets betänkande i dess helhet och avslag på
reservationerna, även på den reservation som rör
delpensionen.
På Bo Könbergs fråga vill jag svara att om Bo
Könberg, som var minister under förra regeringen,
hade tagit ansvar för ekonomin då, så att vi hade kla-
rat av att starta från ett annat utgångsläge än vi gjorde
vid den här tiden, hade mycket också sett annorlunda
ut.
Det som vi har gjort när det gäller änkepensionen
har varit nödvändigt av den anledningen att vi skulle
sanera ekonomin. Jag har en djup medkänsla med alla
dem som har blivit av med sin folkpension eller delar
av den. Det är självklart att det är beklagligt. Men i
det här sammanhanget har vi gjort undantag så att alla
med barn under 12 år inte omfattas. Inte heller de med
bostadsbidrag och de som är över 65 år omfattas av
förändringarna i änkepensionen.

Anf. 93 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Så kom det vanliga argumentet igen.
Man tog över ett budgetunderskott, och Könberg och
de andra ministrarna skulle ha sett till att det inte blev
något underskott. Det kan man möjligen säga. Men
man skall inte säga det om man hör till det socialde-
mokratiska partiet och när man har suttit i opposition
under den förra mandatperioden och röstat emot
mängder av besparingar, som t.ex. Lennart Klockare
gjorde.
Till frågan som vi diskuterar, dvs. änkepensioner-
na. Jag fick inte nu heller något svar. Det tycks vara
omöjligt. Jag försöker en tredje gång. Lennart Klock-
are har ju repliktid kvar.
Är det ni har gjort för att mildra effekterna av den
stora besparingen på ca 800 miljoner på änkorna en
hundradedel eller inte. Svara!

Anf. 94 LENNART KLOCKARE (s) replik:
Fru talman! Det var trevligt att Bo Könberg er-
känner att han borde ha tagit ett större ansvar för
ekonomin under regeringstiden. Det tackar jag särskilt
för. Jag tror att Bo Könberg även har läst detta i pro-
positionen. Vi vet båda två att besparingen är i stor-
leksordningen 800 miljoner kronor. Bo Könbergs
bedömning är korrekt i att bland de förändringar som
föreslås finns att privata pensionsförsäkringar undan-
tas.

Anf. 95 MARGIT GENNSER (m) replik:
Fru talman! Det är alltid med stor förvåning jag
lyssnar på herr Klockare när han talar om ekonomi.
Att det har gått bra med budgetsaneringen skall man
nog tillskriva - det sporde jag tillsammans med Stig
Rindborg i en motion för två år sedan - de automatis-
ka stabilisatorerna, dvs. att strukturen i Sverige är
ovanlig. Det finns få stora multinationella företag som
är resultatkänsliga, och det finns en stor offentlig
sektor som ger utslag när det går ned. När det går ned
sker det med rejäl fart, och när det går upp sker det
med rejäl fart. Det är därför det är lätt att göra den
typen av budgetsanering. Läs i Ekonomisk debatt, nr
3 i år av Ulf Jacobsson, så kan herr Klockare lära sig
litet mer. Jag tycker att vi skall ha en någorlunda
insiktsfull debatt.
Jag vill ta upp en annan sak. Det fanns en altruis-
tisk änka, och hon var glad för att en del av hennes
änkepension hade tagits bort. Varför har inte herr
Klockare gått på dem som har delpension och frågat
om de vill avstå den? Jag tror att det hade varit socialt
mer rättfärdigt. Men det satte man sig emot. När pen-
sionsreformen nu försenas vill man inte ändra på
något.
Man säger att kommunerna skall få mer pengar,
och det kommer att glädja alla pensionärer. Det är
inte bara pengar som behövs. Det behövs mer av
tankeförmåga i kommunerna. Helsingborg har upp-
handlat ett larmsystem som äldre pensionärer inte kan
använda. Konstruktionen är så hård att det inte går att
trycka in larmet. Det är också ett sätt att använda
pengar. Det är ett tvivelaktigt förfarande som innebär
att pensionärerna får betala för larmet, men när de
larmar är det ingen som hör dem.

Anf. 96 LENNART KLOCKARE (s) replik:
Fru talman! Margit Gennser kan betydligt mer om
ekonomi än vad jag kan. Det ifrågasätter jag inte. Jag
skulle gärna vilja veta lika mycket.
Margit Gennser pratade också i sitt anförande om
sagor. Det är trevligt med sagor. I den verklighet vi
lever i, Margit Gennser, hör sagorna inte riktigt hem-
ma. Vi lever faktiskt i en verklighet. Det är den vi
måste göra något av. Det skulle vara klädsamt om
Moderaterna - trots att det med hög fart går upp och
ned i ekonomin - kunde säga att regeringen har gjort
ett bra jobb med saneringen av ekonomin. Det skulle
jag och flera andra uppskatta.

Anf. 97 MARGIT GENNSER (m) replik:
Fru talman! Det man inte kan kan man ta reda på.
Så kan man tala med litet mindre bokstäver. Det var
det jag menade att herr Klockare borde göra i fråga
om ekonomin.
Jag tog upp Lewis Carrolls världsbekanta saga,
som är en allegori skriven av en vetenskapsman. Han
ville i litterär form visa problemen med att ständigt
ändra regler. Det var det som Alice mötte i underlan-
det. Ibland tycker jag att det vore bra om vi var litet
litterära i kammaren och lärde oss vad gångna gene-
rationer har skrivit och försökt visa, dvs. att skapa ett
bättre och mer civiliserat samhälle.
Det är skadligt för civilisationer att ändra spelreg-
ler utan att betänka sig noggrant och utan framför-
hållning. Jag kan ge exempel på vetenskapsmän. Axel
Axelrod har skrivit en alldeles utmärkt bok om The
evolution of co-operation. Han visar att det är just
ändrandet av regler som leder till svåra konflikter. Det
är därför jag tog med Alice i Underlandet. Det är
lättare att förklara mekanismerna i den här kammaren
med hjälp av en saga än att redogöra för vetenskapli-
ga hypoteser.

Anf. 98 LENNART KLOCKARE (s) replik:
Fru talman! Det är fascinerande att höra Margit
Gennsers ekonomiska utläggningar och beskrivningar
i form av sagor. Jag uppskattar det.
Margit Gennser ställde en fråga till mig om del-
pensionen. Delpensionen skulle avskaffas i samband
med att den nya pensionsreformen tillträder. Nu
skjuter man på avskaffandet av delpensionen. Inom
det nya systemet - vilket Margit Gennser mycket väl
vet - skall det finnas möjlighet att lämna yrkeslivet
tidigare än vad som eljest var avsett.

Anf. 99 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Fru talman! Det som alltid har fascinerat mig med
socialförsäkringssystemen är att de griper in överallt.
Det för mig förstås in på frågan om de äldre invand-
rarna som inte får folkpension. Det handlar om de
invandrare som har fått stanna här av humanitära skäl.
De har inte samma flyktingstatus som de som har fått
stanna här med stöd av konventioner eller som betrak-
tas som skyddsbehövande i övrigt. Deras problem
löses inte i och med förslaget om ett nytt garantipen-
sionssystem. De blir inte heller lösta med hjälp av den
tudelning som Lennart Klockare talade om i talarsto-
len för en stund sedan. Det kommer fortfarande bara
att gälla konventionsflyktingar och skyddsbehövande
i övrigt - som inte är detsamma som humanitära skäl.
Här kan två betydelsefulla men helt olika områden
kopplas ihop.
Jag vill att Lennart Klockare tar med sig detta hem
och säger till utredaren att problemet med de äldre
invandrarna som har fått stanna av humanitära skäl
måste lösas i det nya garantipensionssystemet. Annars
har vi kvar samma problem.
Jag ställde en fråga i min inledning till Lennart
Klockare. De privata pensionsförsäkringarna i änke-
pensionen som skall undantas vid inkomstberäkning-
en ger en intäkt på 8 miljoner kronor. En hundradedel
har Bo Könberg och andra sagt. Är den ideologiska
förskjutning som detta innebär värd 8 miljoner kro-
nor, Lennart Klockare?

Anf. 100 LENNART KLOCKARE (s) re-
plik:
Fru talman! Situationen för de äldre invandrarna
är inte tillfredsställande i dag - om man uttrycker sig
milt. Därför är det bra att vi förhoppningsvis kan få en
lösning på frågan. Det pågår ett beredningsarbete. Vi
får väl avvakta och se vad det blir för förslag. Jag vill
betona vikten av att frågan får en slutlig lösning.
Ulla Hoffmann tar upp frågan om de privata pen-
sionsförsäkringarna. I dag gör man ett avdrag på den
privata pensionsförsäkringen upp till en viss nivå i
deklarationen. Här har den delen kopplats ihop vid
beräkningen av folkpensionen till änkepensionen - då
skall de privata pensionsförsäkringarna undantas.

Anf. 101 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Fru talman! Det gäller inte bara att skjuta saker
framför sig och hoppas på att de skall få en lösning.
Jag vill att Lennart Klockare som har inflytande på
regeringen och utredare osv. ser till att frågan om de
äldre som har fått stanna av humanitära skäl också
skall få någon form av pension och slippa gå på soci-
albidrag.
Jag skall, för stunden, lova Lennart Klockare att
sluta plåga honom om 8 miljoner kontra ideologi.

Anf. 102 LENNART KLOCKARE (s) re-
plik:
Fru talman! När det gäller tankarna om hur man
skulle kunna åstadkomma en lösning av problemen
för de äldre invandrare som har fått uppehållstillstånd
av humanitära skäl tror jag inte att det är någon större
skillnad mellan oss. Det är helt otillfredsställande att
de skall behöva leva på socialbidrag. Jag hoppas att vi
skall finna en lösning på det, i varje fall så småning-
om.
När det gäller den ideologiska delen av Ulla
Hoffmanns fråga vill jag svara att man i det här fallet
har gjort den koppling som jag beskrev i mitt förra
inlägg.

Anf. 103 ROSE-MARIE FREBRAN (kd)
replik:
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till Lennart
Klockare angående det reducerade basbeloppet. När
jag undrade om socialdemokraterna hade någon vilja
att återställa basbeloppet, som ligger till grund för
pensionsberäkningen, tyckte jag att jag fick ett svar.
Jag vill gärna veta om det är ett definitivt svar och ett
svar för framtiden.
Svaret var att socialdemokraterna har valt en an-
nan väg. I så fall har vi kristdemokrater valt två vägar.
Vi har även valt att ge kommuner och landsting mer
pengar än vad de har fått tidigare. Men för Klockare
var detta alternativet till oreducerat basbelopp.
De 8 miljarderna 1998, de 12 miljarderna 1999
och de 16 miljarderna 2000 kommer ju för övrigt inte
att täcka det vårdgap - det gap mellan behov och
resurser - som kommuner och landsting ser framöver.
Vi kommer att ha ett gap på mellan 4 och 5 miljarder
kronor kring år 2000.
Vi kristdemokrater har prioriterat även detta i ett
finansierat budgetalternativ. Bl.a. genom minskade
egenavgifter får kommunerna mer pengar i vårt fi-
nansierade alternativ än i socialdemokraternas. Men
är det alltså den väg ni har valt definitivt och för
framtiden? Är ni inte beredda att diskutera ett oredu-
cerat basbelopp?

Anf. 104 LENNART KLOCKARE (s) re-
plik:
Fru talman! När det gäller ett oreducerat basbe-
lopp har vi i propositionen och även i vårt betänkande
konstaterat att pengarna inte räcker till allt. Därför har
vi, precis som jag sade i mitt anförande, i första hand
lagt vikten vid att människor skall kunna känna trygg-
het i omvårdnaden och i omsorgen när de blir äldre.
Det känns mycket angeläget att göra det.
Pengarna räcker kanske inte till allting, men med
den minskning av arbetslöshet som kommer och som
redan är på väg får kommuner och landsting ökade
skatteintäkter när folk får arbete i stället för att uppbä-
ra bidrag eller ersättningar. De pengarna kommer
också att kunna användas för att se till att vård och
omsorg prioriteras.

Anf. 105 ROSE-MARIE FREBRAN (kd)
replik:
Fru talman! Jag konstaterar att jag inte får något
svar. Här får man bara själv spekulera i vad som döl-
jer sig mellan raderna.
Hur är det med de ålderspensionärer som i dag
inte upplever att de har råd att besöka tandläkare eller
inte alla gånger har råd att lösa ut nödvändig medicin
- har de en rimlig konsumtionsnivå? Är det ändå inte
anständigt att ge någon form av svar inför framtiden
på frågan vad socialdemokraterna vill göra med ett
beslut som har ingått i en krisuppgörelse? Det är
knappast någon måtta på självberömmelsen när det
gäller hur ni har lyckats med saneringen. Därför borde
man, tycker jag, kunna få ett svar.

Anf. 106 LENNART KLOCKARE (s) re-
plik:
Fru talman! Det har också tidigare väckts en fråga
i detta sammanhang. Det var Bo Könberg som nämn-
de det särskilda bostadstillägget. Det tycker jag är en
viktig del för de sämst ställda pensionärerna, som
saknar ATP. De som har en hög hyra har då möjlighet
att få det särskilda bostadsbidraget upp till 5 200 kr.
Jag beklagar naturligtvis om det finns människor
som har det svårt och inte klarar av att lösa ut sin
medicin. Vi skall inte ha ett sådant samhälle att män-
niskor inte har en skälig levnadsnivå. Det är någon-
ting som vi socialdemokrater verkligen står för. Det är
en viktig del i vår grundläggande ideologi när det
gäller att ha en trygg välfärd i vårt samhälle.

Anf. 107 BIRGITTA GIDBLOM (s):
Fru talman! Även på det här utgiftsområdet har jag
en motion, nämligen Sf233.
Som vi har hört tidigare här i dag har pensionärer-
na bidragit till saneringen av statens finanser. Nu höjs
en del bidrag, bl.a. barnbidrag, a-kassa och sjukför-
säkring, vilket jag tycker är bra. Det är nödvändigt,
och det är möjligt därför att statens finanser utvecklas
positivt. Men jag vill poängtera vikten av att också
pensionärerna får en förbättrad ekonomisk situation.
Visserligen höjs nu bostadstillägget till pensionä-
rer, och pensionen räknas upp med 80 % av prisök-
ningarna nästa år och från 1999 med hela prisökning-
en. Det är bra. Men även basbeloppet bör räknas upp,
och i min motion föreslår jag en successiv höjning.
Utskottet utgår från att regeringen skall återkom-
ma med förslag om pensionernas beräkning, om eko-
nomiska möjligheter finns. Det ser jag fram emot.
Jag är medveten om att behoven är stora på många
områden och att pengarna inte räcker till allt. Men
pensionärerna bör också få höjd ersättning på grund
av att avgifter av olika slag ökar. För pensionärer som
bor på landsbygden utan kollektivtrafik slår också
bensinprishöjningarna hårt.
Fru talman! Jag har inte heller här något yrkande,
men jag förutsätter att utskottet bevakar pensionärer-
nas ekonomiska utveckling. Om inte basbeloppet kan
höjas inom en snar framtid så att alla pensionärer får
en förbättring är det enligt min mening mest angeläget
att se till att de pensionärer som har ingen eller låg
ATP får sin ekonomiska situation förbättrad.
Ekonomisk trygghet för familjer och barn

Anf. 108 ULF KRISTERSSON (m):
Fru talman! För nästan exakt 40 år sedan utspela-
de sig här en familjepolitisk klassiker. Inte i plenisa-
lens men väl i andrakammarsalens talarstol förklarade
Jarl Hjalmarson varför ATP-systemet skulle bli precis
så dåligt som de flesta i dag, om än motvilligt, inser
och erkänner. "Det är inte solidaritet", sade Hjalmar-
son 1957, "att vi som i dag bestämmer skaffar oss
favörer genom att göra dem betalningsskyldiga som
ännu inte har sitt ord med i laget. Vi kan regera över
våra egna arbetsförtjänster, men låt oss i anständighe-
tens namn inte samtidigt tala om samhörighet mellan
generationerna och lägga bördor på nästa generation,
bördor som vi aldrig har frågat om den är beredd att
bära."
Han hade ju rätt, men han förlorade riksdagsom-
röstningen. Det är inte helt ovanligt. Däremot fick han
aldrig veta att han också fick rätt, att vi nu påbörjar
arbetet med att överge det ATP-system han misstrod-
de och bygga upp någonting som i varje fall liknar ett
riktigt pensionssystem.
Om detta nya kan i varje fall sägas tre saker. För
det första är det ett stort steg att bristerna och system-
felen i ATP nu uppmärksammas och att den princi-
piella idén, att någon annan skall betala, nu ifråga-
sätts. För det andra är det beklämmande att detta
vållar sådana konvulsioner inom socialdemokratin.
För det tredje skall vi inte underskatta de små stegens
långsiktiga kraft.
För det är ett systemskifte som genomförs i en
viktig del svensk välfärds- och familjepolitik. Vi slår
in en kil mot idén om rent politiskt styrda trygghets-
system och bygger en hävstång för ytterligare förbätt-
ringar. Människor som förvaltar och råder över sin
egen och familjens långsiktiga trygghet kommer att
bli mer måna om att få vara i fred än om kortsiktiga
löften på andras bekostnad.
Det här säger jag inte av skadeglädje mot dem
som av missuppfattad historisk lojalitet lever kvar i
50-talet, utan därför att jag tror att det visar vägen för
hur vi skulle kunna reformera också andra delar av
den så viktiga men också så misstrodda och allt mer
omoderna svenska välfärdspolitiken.
En annan svensk klassiker har av flera skäl gjort
sig påmind i år. Det är makarna Myrdals läsvärda bok
Kris i befolkningsfrågan. En orsak är naturligtvis att
det här verket, som har inspirerat och retat i så många
år, nu har publicerats på nytt. En annan orsak är den
debatt om de svenska steriliseringslagarna som DN-
journalisten Maciej Zaremba startade i våras och som
makarna Myrdal rätt utförligt och på den tidens prosa
argumenterar för i sin bok.
Men allra mest känd är naturligtvis Kris i befolk-
ningsfrågan för dess syn på familjen. Ingenting är
enklare än att i dag ironisera över den tidens absurda
rationalism och von oben-attityd. Men att bara lyfta
fram enskilds citat om hur barnen borde förvaras i
isoleringsboxar av glas eller hur kvinnor med håg och
fallenhet borde exploateras för eftersyn av åtta till tio
barn är att göra det väl enkelt för sig.
Min avsikt är nämligen varken att håna eller att
ironisera, utan att söka rötter till den svenska familje-
politiken och inte minst ställa frågan om inte förslag
och synsätt som verkade rimliga i en tid kan bli allde-
les orimliga i en annan.
För det råder ingen tvekan om att det i seklets
början fanns stort utrymme för sociala reformatörer
som i bokstavlig bemärkelse ville göra rent och
snyggt i samhällets alla hem. Det råder heller ingen
tvekan om att dessa omsorger rätt ofta var rätt när-
gångna, vare sig det handlar om överklassens när-
gångna välgörenhet eller om den intellektuella elitens
kliniska förmynderi.
Medan andra länder slog in på en annan väg med
ett myller av sociala skyddsnät valde vi i Sverige en
väg där staten tog det helt dominerande ansvaret för
socialpolitiken. Min poäng är inte att ta striden om
varifrån vi kommer utan att fråga vart vi nu möjligen
borde vara på väg. För det finns grundtankar om in-
komstförsäkringar, om sparande, om generella be-
gripliga välfärdssystem som jag har stor respekt för.
Men som flera kloka socialdemokrater brukade påpe-
ka på den tid då förnyelse var ett levande begrepp
inom rörelsen: Vi har bytt befolkning, värderingar och
vanor i Sverige. Det är kanske dags att byta litet poli-
tik också.
Den svenska familjepolitiken och socialförsäk-
ringarna fungerade bra så länge folk gjorde som staten
sade och ville, så länge ekonomin växte varje år och
generationerna var ungefär lika stora. Ingenting av
detta gäller längre.
Misstro mot staten är kanske den främsta drivkraf-
ten när människor i dag funderar på hur de skall pla-
nera sin och sin familjs ekonomiska trygghet. Det
handlar om arbetslösheten, men det handlar också om
den triviala men viktiga insikten om att staten inte kan
garantera några förmåner eller någon trygghet åt de få
om inte de många både kan, vill och tillåts ta ett fullt
ansvar för sig själva.
Den här misstron är en tyst revolution. Människor
söker sig till stabilare trygghetssystem än dem politi-
ken har att erbjuda. Var fjärde svensk pensionssparar
i dag privat. Aftonbladet undersökte regeringens till-
tro till pensionssystemet och fann att hälften där gör
precis det som samma regering menar att dess under-
såtar helst bör låta bli. Enligt SIFO tror 3 % av de
tillfrågade på att staten i framtiden kommer att kunna
garantera deras och deras familjers välfärd.
Men det är samtidigt en farlig tyst revolution. I
stället för ett rakt och ärligt budskap om att statens
åtaganden måste begränsas till dem som inte kan klara
sig själva genomförs ständiga och komplicerade rege-
ländringar som knappt ens försäkringskassan längre
kan hålla reda på.
Jag tror faktiskt precis som Myrdals att familje-
politiken är en fundamental del av ett socialt trygg-
hetssystem. Kan normala familjer med normala in-
komster tillåtas försörja sig helt själva utan bidrag
läggs en grund för att dessa familjer och deras barn
skall vilja stå på egna ben även i framtiden.
Systemskiftet som behövs i svensk socialpolitik
handlar alltså inte om att riva, rasera eller snåla, inte
heller om att stillatigande se på medan förfallet bara
tilltar. Det handlar om att vårda några viktiga svenska
traditioner om jämlikhet och enkla rimliga system,
men samtidigt se till att tryggheten anpassas till en
modern tid och blir styrbar och påverkbar för var och
en själv.
Robin Hood-retoriken är död sedan länge. Det är
inte så att vi i Sverige tar från rik och ger till fattig, så
som många tror eller i varje fall hävdar. Tre fjärdede-
lar av alla våra sociala transfereringar handlar om att
ta i ett skede av livet och ge i ett annat. Det är rätt
naturligt men knappast ett skäl för att ha världens
högsta skatter och världens största offentliga sektor.
Vi behöver alla en kombination av försäkringar
och sparande som gör att vi klarar av livets olika
skiftningar och slipper oroa oss för allt som kan in-
träffa. Generella, men mycket individuella inkomst-
försäkringar ger i kombination med uppmuntrat privat
sparande och lägre skatter alla familjer mer kontroll
över sina egna liv. Sådana system skulle se till att den
stora grupp svenskar som både kan och vill ta ansvar
för sin egen försörjning får göra det och garanterar att
det finns gemensamma resurser kvar för att hjälpa
dem som inte klarar sig själva.
Debatten om hur detta skall utformas borde nu
kunna föras i Sverige. Detta skulle bryta det sista
tabut i svensk inrikespolitik. Tomma besvärjelser och
söndagspredikningar om den svenska generella väl-
färdspolitiken eller att den gemensamma sektorn skall
vara stark i Sverige orkar vi inte längre lyssna på ens i
denna kammare.
I Sverige har de senaste 15 åren mycket förändrats
och öppnats upp. Det som när jag gick i skolan var
politiskt korrekta standarduppfattningar skulle i dag
framstå som närmast extremistiska. I dag väcker lön-
tagarfonder, förbjudna parabolantenner, tvång om
söndagsstängda butiker eller förbud mot privata dagis
möjligen en viss munterhet på landets olika lokalre-
vyer. Men Sverige har genomgått en rejäl mental
liberalisering. Vi vet alltmer vad som inte fungerar
och vad vi inte längre har respekt för.
Nu bör vi byta fokus. En reformering av den
svenska socialpolitiken står faktiskt för dörren. Och
att börja med familjepolitiken är banne mig inte det
sämsta. Några steg i den riktningen föreslår vi i reser-
vation 24, som jag härmed ber att få yrka bifall till.

Anf. 109 INGRID SKEPPSTEDT (c):
Fru talman! När det handlar om ekonomisk trygg-
het för familjer med barn var Centerpartiet pådrivande
för att införa barnbidraget. Det var också under
Fälldinregeringen som flerbarnstillägget infördes. När
sedan riksdagen under 1995 valde att ta bort fler-
barnstilläget och sänka barnbidraget bejakades inte
det av Centerpartiet. Vi försökte få enighet i riksda-
gen mot den besparingen men moderaterna valde att
stödja regeringen.
Nu höjs barnbidraget samtidigt som flerbarn-
stillägget återinförs, och då vill moderaterna behålla
nuvarande nivå.
Centerpartiet ser i stället höjningen av barnbidra-
get som ett första steg på vägen mot ett mer samman-
hållet stöd till barnfamiljerna. Genom sammanslag-
ning av barnbidrag, flerbarnstillägg, föräldraförsäk-
ring och hela eller delar av statens stöd till kommu-
nerna för barn mellan 0 och 6 år och beskattning av
detta skulle flera fördelar vinnas.
Dagens familjepolitiska system omfattar alla barn-
familjer men innehåller flera oacceptabla orättvisor.
Som exempel kan nämnas att en förälder som inte
hunnit etablera sig på arbetsmarknaden får 60 kr per
dag, medan en höginkomsttagare kan få upp till
559 kr per dag vid föräldraledighet. Centerpartiet
anser det inte vara god fördelningspolitik att ge mest
bidrag till den som tjänar mest och missgynna deltids-
arbetande och lågavlönade.
Den inkomstrelaterade föräldraförsäkringen har
bidragit till att ensamstående kvinnor med barn i allt
större utsträckning blivit beroende av socialbidrag. I
dag är nästan varannan ensamstående med barn soci-
albidragstagare. Det är nästan dubbelt så många som
på 1960-talet.
Centerpartiet vill införa ett samlat familjestöd till
barnfamiljerna genom att slå samman föräldraförsäk-
ring, barnbidrag och flerbarnstillägg, lika för varje
barn i åldersgruppen 0-6 år. Det garanterar en
grundnivå varje månad och möjlighet att disponera
stödet under den tid och på det sätt som passar famil-
jens behov. Det ger möjlighet att välja att vara hemma
eller att betala för barnomsorg på det sätt som passar
familjen bäst. Stödet blir liksom barnbidraget i dag ett
konsumtionsstöd. Båda föräldrarna ges möjlighet att
ta ut föräldraledighet, och för att stimulera papporna
till detta vill vi behålla pappamånaden.
Föräldrastödet blir rättvist, eftersom det är lika för
varje barn. Dessutom ger det föräldrarna stor valfri-
het. Det är enkelt, robust och lättöverskådligt. För
åldersgruppen 7-16 år skall nuvarande obeskattade
barnbidrag bibehållas. Familjestödet kan sägas vara
en vidareutveckling av vårdnadsbidraget.
Centerpartiet anser att regeringen bör tillsätta en
utredning om det familjepolitiska stödet och genom-
föra en utvärdering av vårdnadsbidraget. Regeringen
bör återkomma med ett förslag om ett samlat famil-
jestöd byggt på grundtrygghet.
Fru talman! Pappor och mammor skall bidra till
sina barns försörjning även om de inte bor tillsam-
mans med barnen. Det är en princip som är viktig för
Centerpartiet, och det var också ett av motiven för det
nya underhållsstödet, som infördes vid årsskiftet.
Enligt nu gällande bestämmelser beräknas återbe-
talningsskyldigheten på grundval av senaste tillgäng-
liga taxering. Detta slår i många fall hårt mot återbe-
talningsskyldiga som t.ex. blivit arbetslösa efter det
aktuella inkomståret. Centerpartiet, Socialdemokra-
terna och Vänsterpartiet har nu tagit initiativ till ett
tillkännagivande till regeringen att den i vårproposi-
tionen bör återkomma med ett förslag med möjlighet
att justera återbetalningsbeloppet, om inkomsten har
ändrats väsentligt. Ett liknande system som det som
gäller vid återbetalning av studiemedel kan vara en
möjlig väg.
För oss är det angeläget att de som har återbetal-
ningsskyldighet också har förmåga att betala, och
därför är det viktigt att regeringen återkommer med
ett sådant förslag.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag härmed yrka
bifall till reservation 26 under mom. 25 men står
givetvis bakom övriga reservationer. I övrigt yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.

Anf. 110 SIGGE GODIN (fp):
Fru talman! En liberal familjepolitik utgår alltid
från barnens behov och barnens bästa. Den främjar
jämställdheten och delat ansvar för hemarbete och
skapar förutsättningar för att föräldrar skall kunna
förena såväl förvärvsarbete som familj.
Föräldraförsäkringen skall ha en ersättningsnivå
på 80 %. Det är bra att den återgår till den nivån. Vi
fortsätter också att hävda att mamma- och pappamå-
naderna skall ha en ersättningsnivå på 90 %.
Vi tycker att det är viktigt att värna om barnom-
sorgsgarantin, som innebär att alla barn över ett års
ålder har rätt till daghemsplats. Vi finner det självklart
att valfriheten inom barnomsorgen skall värnas. Det
är familjen och föräldrarna som själva avgör vilken
omsorg deras barn skall ha.
Underhållsstödet skall utformas så att det under-
stryker att föräldrarna också har ett gemensamt eko-
nomiskt ansvar för sina barn och deras försörjning.
Fru talman! Utifrån denna korta inledande dekla-
ration skall jag kommentera några frågor om familje-
politiken.
Familjepolitiken har under ett antal år varit utsatt
för en rad beslut som inneburit att barnfamiljerna har
fått bära en mycket stor börda. Jag tycker att det är
bra att barnbidragen och flerbarnstillägget nu höjs och
att föräldrapenningen ökar till 80 %. Som kammarens
ledamöter känner till har Folkpartiet föreslagit detta i
ett antal år men inte fått majoritet för det. Vi tycker att
det är bra att frågan nu har lösts. På det sättet minskas
barnfamiljernas bördor, vilket är bra.
Vi är många som kritiskt anklagat regeringen för
att inte göra några reella konsekvensanalyser av hur
olika besparingar slår innan beslut fattas. Avsaknaden
av konsekvensanalyser har inneburit att många barn-
familjer drabbats oskäligt. Regeringen tycks inte bry
sig om detta utan fortsätter att lägga fram förslag som
den sannolikt redan i förväg vet drabbar oskäligt eller
får effekter som inte kan accepteras.
Inte minst när det gäller socialpolitiken måste en
sammanhållen konsekvensanalys göras, inte enbart av
de förslag som läggs fram av regeringen utan också av
det som sker i kommuner och landsting, dvs. av vilka
effekter som den socialdemokratiska familjepolitiken
får i sin helhet. Jag skulle vilja fråga utskottets ta-
leskvinna: Är socialdemokraterna beredda att här i
dag i kammaren säga ja till en sådan sammanhållen
konsekvensanalys, som kan användas inför komman-
de förändringar eller som kan ligga som underlag för
att ändra orimliga beslut?
Om det är så att man, som Lennart Klockare tala-
de om, redan väger in dessa konsekvensanalyser, är
det alldeles utmärkt.
Fru talman! Förvärvsfrekvensen hos kvinnor och
män är i dag i stort sett lika. Trots detta har fördel-
ningen av ansvaret för hem och familj inte ökat i
samma grad. Kvinnor utnyttjar i väsentligt högre grad
tiden i föräldraförsäkringen, och det är också de som
oftast är hemma för vård av sjukt barn. Vi anser att en
lång rad av förändringar måste komma till för att
förbättra dessa förhållanden.
Införandet av pappamånaden kan successivt inne-
bära att fler fäder unyttjar en större del av föräldraför-
säkringen. Vi anser att en tioprocentig ökning av
ersättningen under den s.k. pappa/mammamånaden,
som Folkpartiet kräver, är viktig eftersom papporna
relativt sett tjänar mer än mammorna. Det skulle sti-
mulera papporna att ta ut en del av föräldrapenningen
om inkomstbortfallet kan reduceras något.
Folkpartiet ser på sikt att pappamånaden inte bara
är viktig för barnen utan också kan medverka till att
förändra attityder hos chefer och arbetsgivare. Sam-
tidigt medverkar ett ökat uttag av pappamånaden till
att öka kvinnors möjligheter till jämställdhet på ar-
betsmarknaden.
Resultatet av pappors deltagande i vården av bar-
nen genom pappamånaden är en fråga som tydligen är
intressant enbart för Folkpartiet. Regeringens stånd-
punkt att pappamånaden förfaller, om den inte tas ut,
är egentligen orimlig, eftersom familjen behöver alla
de inkomster den kan få.
Eftersom pappornas inkomster är högre är en tio-
procentig ökning ett rimligt tillskott för att föräldrarna
i högre grad skall stimuleras att ta ett gemensamt
ansvar för barnen.
Fru talman! När regeringen genomförde det nya
underhållsstödet var Folkpartiet det enda parti som
reellt motsatte sig förslaget i dess helhet. Vi anser att
föräldrarna skall ta ett gemensamt ekonomiskt ansvar
för barnen. Så är det inte i det system som gäller i
dag. Vi påpekade det orimliga i att systemet, genom
underhållsbidraget utgår från taxerad inkomst, gör att
många arbetslösa eller studerande riskerar att bygga
upp en skuld plus ränta som de aldrig kan betala igen.
Våra farhågor har tyvärr besannats långt mer än vad
vi kunde föreställa oss.
Antalet underhållsskyldiga föräldrar som är före-
mål för kronofogdemyndighetens åtgärder är nästan
dubbelt så många som i det gamla systemet. Förslag
till hur besöksresorna och deras kostnader skall lösas
saknas fortfarande. Kritiken mot det nya systemet
rasar fortfarande. Det är ju märkligt att det system
som Norge avser att lämna blir det förslag som rege-
ringen genomför. Tala om Norgehistoria!
Frågan kvarstår: Hur blir det med underhållsstö-
det? Kritiken har nu gått så långt att socialdemokra-
terna i utskottet insett att skuldbördan för de föräldrar
som är arbetslösa eller studerande är helt orimlig. Om
den ena föräldern går på knäna och inte kan betala går
detta självfallet ut över kontakten med barnen.
Fru talman! Jag medverkar gärna till de skrivning-
ar som finns i betänkandet bara vi kan få regeringen
att snabbt hitta en lösning på problemet. Jag skulle
vilja gå så långt som att ge en eloge till Mona Berg-
lund Nilsson som har skapat denna möjlighet, efter-
som något snabbt måste göras. Jag vill också poängte-
ra att Folkpartiet fortfarande har åsikten att under-
hållsstödet skall göras om för att göra det rättvisare
mellan föräldrarna. Men låt oss hoppas att de värsta
avarterna kan undanröjas snarast innan regeringen
bygger fast sig i ett system som inte går att ändra.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reserva-
tionerna 25, 30 och 36, men jag står självklart bakom
även övriga reservationer där Folkpartiet finns med.

Anf. 111 ULLA HOFFMANN (v):
Fru talman! Ganska tidigt kom den svenska famil-
jepolitiken att integreras i den generella välfärdspoli-
tiken. Utgångspunkten för familjepolitiken har varit
att kvinnor och män skall kunna förvärvsarbeta och ha
familj på lika villkor. Föräldraförsäkringen, den ut-
byggda barnomsorgen och utvecklingen av äldreom-
sorgen har spelat centrala roller.
Nedskärningarna inom familjepolitiken hotar nu
kvinnors rätt att kombinera förvärvsarbete med sköt-
sel av små barn och också den mest fundamentala
principen i vårt välfärdssystem, nämligen den att varje
människa skall betraktas som en enskild individ i
ekonomiskt hänseende. Särskilt utsatta är ensamstå-
ende mammor.
Budgetsaneringen har varit mycket kännbar, sär-
skilt för barnfamiljer. För att klara livets nödtorft
tvingas ca 700 000 personer att söka socialbidrag.
Hushållens försämrade ekonomi har lett till att barna-
födandet minskar dramatiskt, och trenden är nedåtgå-
ende. De som väljer bort att föda barn är kvinnor med
låg inkomst. Om inte någonting görs kan barn komma
att bli en klassfråga.
Kortsiktigt har det minskade barnafödandet hjälpt
till att sanera statsfinanserna rejält. Men på längre sikt
kommer det att bli förödande och få konsekvenser för
bl.a. pensionssystemet. Vänsterpartiet anser att den
kraftiga nedgången i barnafödandet måste tas på all-
var, och vi vill därför att regeringen analyserar an-
ledningarna och återkommer med förslag till åtgärder.
Bl.a. måste konsekvenserna analyseras ur ett jäm-
ställdhetsperspektiv.
Föräldraförsäkringen är oöverträffad när det gäller
att underlätta för kvinnor och män att kombinera
förvärvsarbete med barn. Vi anser därför att en ut-
byggd föräldraförsäkring måste prioriteras så fort
resurserna tillåter. Vi vill också att de kvoterade för-
äldramånaderna successivt byggs ut. Ett viktigt jäm-
ställdhetsmål är att männen tar större ansvar för bar-
nen. Det är därför bra att nivån i föräldraförsäkringen
nu höjs till 80 % och att regeringen avvisar modera-
ternas förslag om 75 %. Helst hade vi sett att rege-
ringen följt Vänsterpartiet och aviserat en höjning till
85 % år 1999 med målet 90 % så snart som möjligt.
Vi anser också att den kvoterade föräldramånaden
skall ha en förhöjd ersättningsnivå, nämligen 90 %
redan nu. Vi har därför avsatt 200 miljoner i vår bud-
get för detta ändamål.
Fru talman! En av de viktigaste genomförda re-
formerna för att främja kvinnors oberoende av enskil-
da män var införandet av bidragsförskottet. Kvinnan
fick ekonomiska möjligheter att bryta upp från ohåll-
bara relationer, liksom hon fick ekonomiskt stöd när
mannen lämnade familjen. I gengäld har kvinnan
blivit beroende av staten, vilket naturligtvis gör sta-
tens ansvar stort. Men så länge det finns föräldrar som
inte tar sitt betalningsansvar vid en separation måste
staten göra det.
Bidragsförskottet har nu ersatts med ett under-
hållsstöd. Vänsterpartiet står bakom principen att
återbetalningsskyldigheten skall baseras på den un-
derhållsskyldiges inkomst. Reformen har visat sig
vara behäftad med allvarliga fel som undergräver
legitimiteten i systemet. Ett sådant fel har varit att
återbetalningsskyldigheten baserats på den senast
taxerade inkomsten, vilket för i år är 1995 års in-
komst. Den underhållsskyldige kan under tiden ha
blivit arbetslös, vilket innebär stora ekonomiska svå-
righeter att göra en återbetalning som grundats på en
mycket högre inkomst.
Ett sätt att lösa det problemet är att införa ett lika-
dant återbetalningssystem som finns i studiestödssys-
temet, dvs. om inkomsten har förändrats med 15 %
eller mer skall återbetalningen beräknas på aktuell
inkomst. Detta har Vänsterpartiet föreslagit som en
lösning, och socialförsäkringsministern har lyssnat.
Det är därför mycket glädjande att vi i utskottet nu
fått majoritet för att en liknande regel införs i under-
hållsstödet. Bakom överenskommelsen står Vänster-
partiet, Socialdemokraterna och Centerpartiet. Jag
noterade att representanten för Centerpartiet sade
Centerpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet,
och jag kan tänka mig att representanten för Social-
demokraterna kommer att sätta sitt parti först. Men
det är i varje fall tre partier som står bakom.
I den parlamentariska grupp som utarbetade rikt-
linjerna för underhållsstödet drev Vänsterpartiet att
man samtidigt som hårdare regler för återbetalning
infördes också måste se över reglerna för umgänges-
resor och umgängesavdragen. Vi anser att familjepo-
litiken måste göra det möjligt för umgängesföräldrar-
na att dels ha ekonomisk möjlighet att umgås med
sina barn, dels att de kostnader som då uppstår täcks
av ett realistiskt umgängesavdrag.
Regeringens förslag på detta område går ut på att
föräldrarna skall dela på kostnaderna för umgängesre-
sor, och under förutsättning att föräldrarna har god
ekonomi är det helt okej. Men vad händer med de
föräldrar som inte har nog med pengar att dela kost-
naderna? Vad händer med den mamma som inte har
pengar för att dela kostnaderna för två umgängesresor
i månaden? Vad händer med den pappa som inte har
pengar över när underhållsstödet är betalt att dela
kostnaden för två umgängesresor i månaden? Skall
föräldrarna säga till de barn som skall sättas i cent-
rum: Vi har inte råd. Ni kan inte åka och träffa mam-
ma eller pappa.
Vän av ordning säger nu att det alltid går att söka
ekonomiskt bistånd. Javisst kan man göra det. Men
om kommunen inte går med på att ge ekonomiskt
bistånd för umgängesresor är detta beslut inte över-
klagningsbart. Barn till föräldrar med låg inkomst
kommer alltså i framtiden inte att kunna få den till-
gång till båda sina föräldrar som regeringen talar om
och som vi alla vill att de skall ha. Att få umgås med
sina barn efter en separation har blivit eller kan bli en
klassfråga.
Tidigare fick en umgängesförälder endast göra
umgängesavdrag om barnet vistats hos mamman eller
pappan i sammanlagt fem dagar. Umgängesavdragen
är viktiga för föräldrarna. Jag har förstått att många
föräldrar inte träffar sina barn just därför att de inte
har råd. Reglerna måste därför moderniseras. Det är
inte så dagens umgängesföräldrar umgås med sina
barn. Bor man i närheten av barnen hämtar man dem
kanske på dagis mitt i veckan, och man har dem hos
sig varannan helg - från fredag eftermiddag till sön-
dag eftermiddag.
I regeringens förslag har man försökt sig på att
anpassa reglerna, och föreslår att om umgängesföräl-
dern haft barnen hos sig sex dagar under en månad får
man avdrag för umgänget. Hur många umgängesför-
äldrar har barnen hos sig sex dagar i månaden, när det
vanligaste umgänget är varannan helg? Jag tycker att
förslaget måste tänkas över för att underlätta för um-
gängesföräldrarna.
Fru talman! Det är inte så att familjepolitik bara
behandlas i socialförsäkringsutskottet och bara gäller
ekonomisk trygghet för familjer och barn. Det be-
handlas också i socialutskottet och lagutskottet. Jag
vill här ta upp två grupper av barn som far särskilt
illa.
Den ena är barn till missbrukande föräldrar. Vi vet
att missbruket ökar när vi har hög arbetslöshet och när
föräldrarna har dålig ekonomi. Den uppsökande verk-
samhet som tidigare har funnits i kommunerna har
skurits ned nästan till utplåning. Polisen kontaktar inte
sociala myndigheter när de dumpat av en alkoholise-
rad full förälder i hemmet. Ingen frågar efter hur bar-
nen mår. De psykiska skador som dessa barn får av att
i förtid tvingas bli vuxna, av att gång efter gång tving-
as ta hand om en kräkande, svärande, ibland våldsam,
men framför allt svikande förälder hänger med dem
hela livet. Landsting och kommuner måste därför
bedriva en aktivt uppsökande verksamhet och ge
särskilt stöd till dessa barn även i vuxen ålder. Alla
insatser för barn i en sådan utsatt situation måste vara
avgiftsfria.
En annan grupp barn som far illa i familjerna är de
som utsätts eller har utsatts för sexuella övergrepp.
Det är många gånger svårt att ta till sig vidden av vad
ett sexuellt övergrepp på barn innebär för barnet, för
familjen, för närstående. Om en utsatt flicka skall
kunna gå vidare i sitt liv, och så småningom kunna
leva ett förhoppningsvis normalt liv, måste alla in-
stanser, alla led i hennes behandling och rehabilitering
fungera. Det finns inte utrymme för fler misstag då
dessa blir en ny kränkning för barnet och försvårar
rehabiliteringen. Den forskning och de undersökning-
ar som har gjorts visar att det är hela den samhälleliga
kedjan som måste ses över, inte enbart delar. Därför
måste vi också ta initiativ till ett utskottsövergripande
arbete. Ökningen av samtalen till BRIS visar på att
barnen i vårt samhälle far illa.
Vi kommer i morgon att fatta ett beslut om ökad
samverkan mellan myndigheter vad gäller rehabilite-
ring för att underlätta för den enskilda människan att
komma tillbaka till arbete. Jag tycker att vi därför
också borde ta initiativ till ökad samverkan mellan
myndigheterna för att underlätta för barn i kris. Kan-
ske skulle vi kunna börja med att samverka över ut-
skottsgränserna för att hjälpa de barn som far illa i
vårt samhälle.
Fru talman! Genom det nya underhållsstödet har
möjligheten för kommunerna att söka bidragsförskott
hos försäkringskassan vid fosterhemsplaceringar
tagits bort. De föräldrar vars barn har tvångsomhän-
dertagits tvingas enligt SoL 34 att bidra till barnets
försörjning genom att kommunerna kräver föräldrarna
på underhållsstöd. Det är säkert i de flesta fall riktigt,
men i andra fall kan det vara mycket olyckligt. Om
t.ex. sonen i en familj blivit omhändertagen på grund
av att han förgripit sig sexuellt på sin lillasyster tving-
as föräldrarna betala underhållsstöd till kommunen för
sonens fosterhemsplacering. Likaså tvingas föräldrar-
na betala underhållsstöd till kommunen även när
barnet omhändertagits mot föräldrarnas vilja. Kom-
munens beslut är inte överklagningsbart. Det enda
föräldrarna kan göra är att begära jämkning. Vi anser
i Vänsterpartiet att kommunernas möjlighet att söka
underhållsstöd i sådana här situationer bör återinföras.
Fru talman! Jag står självfallet bakom våra reser-
vationer på utgiftsområdet, men yrkar för tids vinnan-
de bifall endast till reservation 31 under mom. 32,
reservation 37 under mom. 38, reservation 38 under
mom. 40. Det kanske t.o.m. var alla våra reservatio-
ner. Vi har ett särskilt yttrande vad gäller utgiftsmo-
tionerna. De har ju alla avstyrkts i en bilaga 4. Hade
jag kunnat yrka bifall till bilaga 4 i de delar som gäl-
ler Vänsterpartiet hade jag gjort det.

Anf. 112 RAGNHILD POHANKA (mp):
Fru talman! Jag skall ta upp litet grand extra som
jag inte hade räknat med när det gäller det generella
försäkringssystemet. Det har man talat så stolt om i
dag, och det är inte generellt i Sverige. Det är det jag
tänker tala om.
Det är en urholkad trygghet i dagens system. Mil-
jöpartiet anser liksom regeringen att socialförsäkring-
en skall uppfylla krav på trygghet, rättvisa och effek-
tivitet. Men vi hävdar att den offentliga försäkringens
generalitet har blivit alltmer urholkad. De senaste
årens stegrade arbetslöshet och svårigheter för unga
att över huvud taget ta sig in på arbetsmarknaden gör
att alltfler aldrig får en chans att kvala in i trygghets-
systemen. Deras inkomster är för låga eller oregel-
bundna för att ge rätt till en ersättningsnivå som är
stor nog att leva av.
Mellan åren 1980 och 1992 ökade antalet personer
som är nollklassade i sjukförsäkringen från 10-16 %,
vilket motsvarar omkring 900 000 människor. År
1996 handlade det om drygt 1,2 miljoner människor.
Riksförsäkringsverket vet inte hur många av de män-
niskor som utgör denna ökning som är nollklassade på
grund av att de saknar inkomst och hur många som
ännu inte haft anledning att anmäla inkomst.
Nya regler 1992 medger att man får tillgodoräkna
sig inkomst bakåt i tiden, vilket kan ha en återhållan-
de effekt på anmälan. Men även om man antar att det
var en mycket modest ökning de senaste fyra åren
innebär det att omkring 1 miljon människor står utan
den trygghet som regeringen väljer att kalla generell.
Nu är inte Ronny Olander kvar, men jag vill hävda
att det är ett önsketänkande när man säger att vi har
en generell socialförsäkring. Det har vi inte. Miljö-
partiet vill ha det. Därför har vi lagt fram förslag om
grundtrygghet och medborgarlön så att alla skall om-
fattas av detta.
En del är barnfamiljer, men många är ensamståen-
de eller par utan barn. Den största gruppen kanske är
de ensamstående. Dels är det många unga, dels är det
många som efter skilsmässa kommer utanför. Särskilt
män är det som hamnar utanför och ramlar igenom
just när de inte kan få eller inte har råd att ha kontakt
med sina barn.
Många barnfamiljer har genom försämringar av
socialförsäkringsnivåer, minskningar av bostadsbi-
drag och borttagandet och försämrandet av flerbarn-
stilläggen drabbats hårt under de här åren. Nu har
flerbarnstilläggen kommit tillbaka, och den återställ-
ningspolitik som regeringen påbörjat välkomnar Mil-
jöpartiet i det här fallet.
Barnfamiljer är ingen homogen grupp. I vårt för-
slag presenterar vi en ändring av barnbidraget. Det
skall höjas till 1 100 kr och beskattas. Det här är
egentligen mycket svårt. Man kan diskutera hur det
förhåller sig, men det är generellt. Alla har samma
summa. Ändå är det på något sätt behovsprövat ge-
nom att skatteskalan griper in.
Varför har vi satt beloppet så högt som 1 100 kr?
Jo, det är för att man i lägre inkomstlägen definitivt
inte skall hamna under 750 kr. Vid ännu lägre in-
komster får man ganska mycket mer.
Den viktigaste reservationen i den här delen av
betänkandet tycker jag är reservation 25 under mom.
25, som vi har yrkat bifall till. Vi har kommit överens
om i utskottet att vi skall ha konsekvensanalyser innan
beslut fattas. Det händer inte. Det har inte hänt än i
dag. Man säger att regeringen skall följa dessa. Men
det är någonting helt annat att göra det.
Miljöpartiet anser att man skall göra det ändå.
Först gör man konsekvensanalysen innan man fattar
beslut. Man skall försöka se hur beslutet slår. Därefter
skall man följa upp hur det slog. Det blir en kombina-
tion som känns som både hängslen och livrem. Det
tycker jag känns tryggt och bra. Det är viktigt att vi
gör de här konsekvensanalyserna. I den här reserva-
tionen handlar det mest om barn. Men det hindrar inte
att det är lika viktigt när det gäller andra försämringar
eller förändringar. Även förbättringar skall man se hur
de slår.
Ungefär 40 000 föräldrar erhåller varje år ersätt-
ning från föräldraförsäkringen. Det är 40 000 perso-
ner med enbart 60 kr om dagen. Det har legat på den
nivån så länge jag kan minnas. Nåja, litet längre
minns jag förstås.
De här föräldrarna, som till 99 % är kvinnor, är
unga och studerande. Eller också är de nyanlända
flyktingar som genom försäkringens arbetslinje inte
har hunnit kvalificera sig för en högre ersättning.
Miljöpartiet anser att föräldraförsäkringen bör inne-
hålla ett högre mått av trygghet. Vi föreslår därför en
höjning av garantinivån till 180 kr om dagen.
En del av det här vill vi finansiera med att man tar
bort garantimånaderna efter ett år, alltså upp till 15
månader. Då menar vi att detta skulle vara en rättvise-
reform. Om vi skulle hitta en bättre finansiering an-
vänder vi den, men det här är vad vi har hittat i dag.
Sedan fyller vi på med vår skatteväxling. Det skulle
ge en summa på 5 400 kr i månaden. Det är natur-
ligtvis ingenting man kan leva på. Men med barnbi-
drag, bostadsbidrag och kanske någon utfyllnad är det
trots allt en stor trygghet jämfört med att ha 60 kr om
dagen.
Vi i Miljöpartiet är också intresserade av att bygga
ut föräldraförsäkringen. Vi vill ha kontaktdagarna
kvar, men vi har i dagens läge föreslagit att man får
spara åtta eller tolv kontaktdagar och att man får ta ut
två dagar om året. Detta skulle ändå vara en förbätt-
ring jämfört med i dag, när man inte alls kan delta i
skolan utan att förlora arbetsinkomst. Kontaktdagarna
skulle vara en bra sak att återinföra. Det betyder kan-
ske inte så mycket att ta de här tolv dagarna från ett
helt års ledighet, för barnets skull.
Vi skulle vilja bygga ut föräldraförsäkringen upp
till två år så småningom - men det är bara en vision.
18 månader är vad vi föreslår i dag, men då blir det
ingen betalning. Man skall alltså ha rätt att ta ledigt i
upp till ett och ett halvt år. Miljöpartiets mål är att
finansiera det med föräldraförsäkringen. Det har vi
ännu inte råd till, men man måste ju ha ett mål för att
komma någon vart och utvecklas vidare.
Inom Miljöpartiet vill vi också öka pappa-
mamma-månaden till tre månader. Det tycker vi
skulle vara önskvärt. En månad är väldigt kort.
Vi i Miljöpartiet anser att lagen om underhållsstö-
det i princip är ett steg i rätt riktning. Vi tycker att alla
människor skall ta ansvar för sina barn - både män
och kvinnor, både pappor och mammor. Men detta
har slagit fel, vilket har gjort att de som har väldigt
liten inkomst får börja betala för tidigt. Vi vill att
grundavdraget skall höjas till 48 000 kr innan man
börjar ta något, och att regeringen skall satsa 100
miljoner på resor för dem som behöver det. Det har ju
visat sig att en del, mest pappor men även mammor,
inte har råd att besöka sina barn. Det är ju horribelt!
Det är ju barnet som är det viktiga här, och därför
måste man gå in med någon sorts finansiering så att
dessa föräldrar kan besöka sina barn eller också för
barnets resor. 48 000 i grundavdrag skulle också
betyda ganska mycket för de föräldrar som har en låg
inkomst. Miljöpartiet förstärker alltså sin budget här.
Det är inte bara försörjandet av barnet som är vik-
tigt, utan det är också kontakten mellan barnet och
föräldern. Vi talar ju i andra sammanhang om att man
skall ha rätt till kontakt med sina föräldrar. Det är
barnets rätt att få träffa sina föräldrar som skall fram-
hävas i de fall där det går.
När man däremot kommer in på att tvinga till ge-
mensam vårdnad genom domar har i alla fall jag en
annan inställning. Detta kommer upp senare.
Jag tackar för ordet och återkommer ännu en gång
i dag.

Anf. 113 ROSE-MARIE FREBRAN (kd):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation 27. I den reservationen tar vi upp frågan
om rättvisa principer för familjepolitiken, synen på
hemarbete och behovet av en översyn av familjestödet
i dess helhet. Det är alltså en liknande syn som Cen-
terpartiet har framfört på den punkten.
Vi kristdemokrater har länge arbetat för goda eko-
nomiska villkor för familjerna för att de skall kunna
fullgöra sina uppgifter på bästa sätt. Föräldrar skall ha
goda möjligheter att själva välja arbetstider och om-
sorgsformer utifrån individuella behov och önskemål.
Därför är det bra att socialdemokraterna på några
punkter förbättrar för barnfamiljerna. Det är bra att
barnbidraget höjs igen. Vi kristdemokrater tycker
däremot inte att det sätt på vilket det i sin helhet sker
är bra. Vi tycker nämligen att man borde försöka ha
litet större fördelningspolitisk träffsäkerhet i stödet.
I dag är det bara bostadsbidraget som direkt riktas
till de mest resurssvaga hushållen och familjerna.
Därför skulle vi kristdemokrater vilja se att man
sänkte det rent generella bidraget något och höjde det
riktade bidraget i motsvarande mån. Detta framförde
vi redan i samband med att barnbidraget sänktes.
Därför föreslår vi nu en modell där man höjer det
allmänna barnbidraget till 700 kr i stället för att gå
tillbaka till 750 kr. Vi föreslår att man använder den
femtiolapp som blir över på varje barnbidrag till den
barnrelaterade delen i bostadsbidraget - den som inte
har någon som helst relation till bostadskostnaden.
Den är ju i själva verket en form av behovsprövat
barnbidrag.
Jag hoppas att det inte bara skall bli ett reflex-
mässigt avståndstagande från en sådan modell. Detta
är ju inte på något sätt nytt. Det finns ju redan. I bo-
stadsbidraget finns nämligen denna behovsprövade
barnrelaterade del. Det är alltså en princip som redan
accepterats av alla partier och som vi kristdemokrater
bara skulle vilja förstärka något så att de som behöver
det mest skall få mer resurser.
Det är också bra att Socialdemokraterna återför
flerbarnstillägget. Detta gör man efter att ha gjort
fördelningspolitiska analyser av saneringsprogram-
met, vilket man borde ha gjort innan man fattade
beslutet. Det är tur att de här analyserna över huvud
taget görs. I utskottet har vi väldigt ofta haft uppe
frågorna om konsekvenspolitiska analyser. Detta är ett
exempel där man inte har analyserat i förväg, utan
efteråt kommer på att detta har drabbat flerbarnsfamil-
jerna för mycket. På det här sättet blir det ändå möj-
ligt för regeringen att vara efterklok och att i efter-
hand åtgärda detta. Men om man hade analyserat
detta i förväg kunde man ha utformat åtgärderna på
ett annat sätt, och de familjer som har berörts kunde
ha sluppit en hel del av den ekonomiska stress som de
nu lever med. Denna stress är för övrigt ett stort pro-
blem på många olika sätt, även för folkhälsan.
Vi kristdemokrater föreslår också att det vård-
nadsbidrag som fanns 1994 återinförs. Jag menar då
inte exakt det gamla vårdnadsbidraget i repris, utan i
en förbättrad variant för ökad valfrihet och flexibilitet
och större rättvisa mellan barnfamiljerna.
Många undersökningar visar att både mammor och
pappor skulle vilja ägna mer tid åt barnen, särskilt när
de är små. Opinionsinstitutet Gallup genomförde för
en tid sedan en undersökning för Expressens räkning.
Den visade att 70 % av kvinnorna och 25 % av män-
nen skulle vilja ha möjlighet att vara hemma med sina
barn i minst tre år. En jämnare fördelning mellan
förvärvsarbete och omsorg om de egna barnen tror vi
kristdemokrater skulle medföra flera positiva effekter
för familjerna och för samhället i stort. Familjestabili-
teten skulle öka, och kontakten mellan föräldrarna och
barnen skulle förbättras. Vi kristdemokrater tilltror
familjerna förmågan att själva avgöra hur de bäst skall
utforma tillvaron tillsammans med sina barn, och vad
som är bäst för barnen och familjen.
Den gemensamma nämnaren för nästan alla små-
barnsföräldrar i dag är att man skulle vilja ha mer tid
för barnen. Barnen å sin sida uttrycker väldigt ofta en
längtan efter tid, en längtan efter att få vara med sina
föräldrar.
Vi försöker hitta lösningar för att dessa två behov
skall få mötas, dvs. det som föräldrarna känner och
det som barnen känner. Det handlar om full valfrihet
för familjerna. Vår syn på familjepolitiken är inte
konstigare än så. Därför föreslår vi återigen att vård-
nadsbidraget införs på en bättre och högre nivå.
Vi är litet besvikna över att det från socialdemo-
kratiskt håll sällan talas med särskilt stort engage-
mang om familjens betydelse. Något av det allra vik-
tigaste dokument som en regering lämnar ifrån sig
måste väl ändå anses vara regeringsdeklarationen. Nu
har vi under den här mandatperioden fått fem rege-
ringsdeklarationer. En varje höst - det är fyra. Och så
en när Persson tillträdde. Det är fem regeringsdekla-
rationer. Vi har inte sett eller hört särskilt mycket om
familjen. Nu senast var det väl kemiskt rent från allt
som kunde anknyta till familjen och familjepolitiken.
Vi tycker att det är väldigt sorgligt. Och det vore -
om det tillåts mig ett fromt uttryck - en nåd att stilla
be om att något från Storbritanniens nya labour fick
spilla över på den svenska socialdemokratin.

Anf. 114 MONA BERGLUND
NILSSON (s):
Fru talman! Vi diskuterar nu utgiftsområde nr 12
Ekonomisk trygghet för familjer och barn. Jag kom-
mer att beröra alla utgiftsområden utom underhålls-
stödet, som Margareta Israelsson senare kommer att
tala om.
En mycket viktig del i den generella välfärden är
familjepolitiken. De centrala delarna är att barn skall
ha en trygg och stabil barndom, att familjer skall ha
en dräglig levnadsstandard och att både pappa och
mamma skall kunna kombinera arbete med omsorg
om sina barn. Alla barn skall ha rätt att känna sig
efterlängtade och älskade. Det är vi politiker som
skall hjälpa till att utforma en politik som stöder barn
och föräldrar.
Målen för det ekonomiska familjestödet är att ut-
jämna levnadsvillkoren mellan familjer med barn och
familjer utan barn. Stödet skall underlätta föräldrarnas
möjlighet att kombinera förvärvsarbete med föräldra-
skap. Särskilt ekonomiskt stöd skall lämnas till barn-
familjer i utsatta situationer.
När vi socialdemokrater kom tillbaka i regerings-
ställning 1994 deklarerade vi vår syn på familjepoliti-
ken. Trots de ekonomiskt kärva tider vi då befann oss
i, betonade vi hur viktigt det är att prioritera en politik
som ger barnen trygghet och som ger möjlighet för
båda föräldrarna att förena föräldraskap och förvärvs-
arbete.
Situationen i landet var inte speciellt gynnsam,
ekonomin var i gungning och arbetslösheten ökade
kraftigt. Det första vi gjorde - och det deklarerade vi
redan före valet att vi skulle göra - var att ta itu med
saneringen av ekonomin. Grunden för välfärden var
hotad. Jag tyckte många gånger att det var svåra be-
slut vi fattade, inte minst för att de slog särskilt hårt
mot barnfamiljerna. Visst var det svårt att möta dem
som hade det ekonomiskt svårt, men samtidigt vet jag
nu att det vi gjorde var rätt. Nu har vi fått ekonomin
på bättringsvägen, och vi har råd att satsa litet igen.
Analyser visar att det har varit barnfamiljerna som
drabbats hårdare än andra familjetyper. De har fått
bära den tyngsta bördan. Utskottet anser därför att det
är positivt att den sanering som genomförts nu möj-
liggör vissa reformer som kan förstärka barnfamiljer-
nas ekonomi.
Det handlar om att barnbidraget höjs den 1 januari
1998 till 750 kr i månaden. Det gäller också det för-
längda barnbidraget som ges till barn i grundskolan
och vissa andra skolor samt studiebidrag för dem som
studerar i gymnasieskolan.
Det handlar också om att flerbarnstillägget förbätt-
ras. Tillägg lämnas med 200 kr per månad för det
tredje barnet, 600 kr för det fjärde barnet och 750 kr
per månad för det femte barnet och därefter följande
barn.
Förslaget innebär att familjer där t.ex. ett barn har
varit tvunget att avbryta sina studier eller där man har
fått sänkt flerbarnstillägg efter den 1 januari 1996, nu
har möjlighet att på nytt söka bidraget. De flerbarns-
familjer som fått barn under åren 1996 och 1997
omfattas också av de nya reglerna. Redan i oktober
1997 ändrades också utbetalningsdagen för barnbi-
draget till den tjugonde i månaden. Det är något som
har stor betydelse för många familjer.
Det allmänna barnbidraget har under det senaste
halvseklet varit en viktig del i svensk generell väl-
färdspolitik. Barnbidraget är lika stort för alla barn
och är inte behovsprövat. Det system vi har i dag
omfördelar resurser dels mellan familjer utan barn
och familjer med barn, dels mellan hög- och lågin-
komsttagare genom att skatt betalas i relation till
inkomst samtidigt som bidraget betalas ut lika för alla
barn.
I detta sammanhang vill jag nämna att utskottet
inte anser att det finns skäl att införa ett barnrelaterat
grundavdrag såsom moderaterna föreslår. Ett grun-
davdrag vid den kommunala beskattningen skulle
innebära att skattebasen för kommunerna minskar
väsentligt och att kommunernas redan hårt ansträngda
ekonomi ytterligare kommer att försämras.
Fru talman! Det är glädjande att vi nu också kan
göra förbättringar i föräldraförsäkringen. Fr.o.m. den
1 januari höjs ersättningen när det gäller föräldraför-
säkringen och havandeskapspenningen till 80 % av
inkomsten. Utskottets majoritet stöder höjningen och
har tidigare uttalat att en rimlig ersättningsnivå inte
bör vara under 80 %. Att vi nu på grund av att eko-
nomin stabiliserats har råd att göra denna förbättring
är mycket tillfredsställande för mig som socialdemo-
krat.
Föräldraförsäkringen sätter barnen i centrum. Den
ger båda föräldrarna möjlighet att vara hemma hos
barnen på heltid eller minska arbetstiden. Genom
föräldraförsäkringens flexibilitet kan familjer med
mycket olika villkor utnyttja tiden med barnen efter
sina behov. Med stöd från föräldraförsäkringen har
barnen möjligheter att få en god och nära kontakt med
föräldrarna.
I detta sammanhang vill jag kommentera att ut-
skottet avstyrker motioner om vårdnadsbidraget. Jag
anser att en familjepolitik som bygger på en flexibel
föräldraförsäkring, en väl utbyggd barnomsorg av god
kvalitet, barnbidrag och en bra skola främjar jäm-
ställdheten och ökar valfriheten för både kvinnor och
män. Det är en familjepolitik som ser både till barnens
och föräldrarnas bästa.
Ett vårdnadsbidrag blir mest intressant för dem
som redan har råd att stanna hemma, dvs. familjer
med en högavlönad man och en hemmafru. I kronor
blir det allra mest värt för de familjer där bägge för-
äldrarna förvärvsarbetar, har goda inkomster och kan
anställa en barnflicka.
Vårdnadsbidraget infördes 1994, men togs bort
genom ett av de första besluten den socialdemokratis-
ka regeringen fattade. Vårdnadsbidraget verkar i rakt
motsatt riktning mot den vi vill ha. Med ett vård-
nadsbidrag skulle framför allt kvinnorna stanna hem-
ma och de skulle få sämre villkor i arbetslivet än i
dag. Dessutom skulle de bli beroende av mannens
inkomst. Kvinnorna skulle tappa fotfästet på arbets-
marknaden, och i det ligger det största hotet mot jäm-
ställdheten.
Föräldraförsäkringen har på ett avgörande sätt bi-
dragit till en förändring av den traditionella arbetsför-
delningen i hemmen mellan kvinnor och män och
gjort det möjligt att förena förvärvsarbete med föräld-
raskap. Införandet av den s.k. pappamånaden var ett
sätt att få fäder att i större utsträckning utnyttja föräld-
raförsäkringen samt att markera att vården av barnen
är båda föräldrarnas ansvar. Det är viktigt att rätten
till föräldrapenningen är knuten till föräldraskapet.
Fru talman! Utskottet har behandlat en motion
från moderaterna som bl.a. handlar om havandeskap-
spenningen. Moderaterna menar att havandeskap-
spenningen skall sammanföras med sjukförsäkringen.
Från utskottets sida har vi beslutat att inte ställa oss
bakom detta förslag. Föreslagna förändring skulle
innebära att gravida kvinnor som av olika anledningar
inte kan utföra sina arbetsuppgifter missgynnades i
förhållande till andra kvinnor. Det går dock inte att
relatera arbetsförmåga till sjukdom. Därför skulle
man inte kunna få sjukpenning, utan man tvingas att
använda en del av föräldrapenningen - en föräldra-
penning som jag anser skall vara till för att ge utrym-
me för en nära relation mellan barnet och dess föräl-
der.
Jag tycker att det är en orimlig åtgärd att ta bort
dagens havandeskapspenning. Se bara hur det är för
dem som i dag jobbar inom vården eller äldreomsor-
gen! Trots att tekniken har förbättrats handlar det ofta
om ett tungt arbete som inte blir lättare av att man bär
på ett barn. Jag är mycket nöjd med att en majoritet i
utskottet säger nej till denna förändring av havande-
skapspenningen och påminner återigen om att vi i
stället vill höja ersättningen till 80 % av inkomsten.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i ut-
skottets betänkande.

Anf. 115 RAGNHILD POHANKA (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag återkommer till barnbidraget. Det
är en väsentlig fråga. Jag undrar vilken uppfattning
Mona Berglund Nilsson har när det gäller talet om att
höja barnbidragen för de barnfamiljer som har det
dåligt ställt. För dem som har socialbidrag dras det
underlaget bort. De får alltså inte ett öre mer än vad
de förut hade. Den här höjningen gäller således inte
alla barn.
Några hamnar så högt att de slipper begära soci-
albidrag, men det är inte den gruppen som jag i första
hand avser. Inte heller den gruppen får ju någon för-
bättring. Det är bara det att de slipper begära social-
bidrag.
Det är viktigt att vi får klart för oss vad socialde-
mokraterna säger om denna situation. Har man glömt
det här eller är det kanske så att man inte har tänkt på
det? Handlar det om en brist på konsekvensutredning-
ar? Varför är det på det här sättet? Tycker man att det
är helt okej? Jag har frågat om detta två gånger tidiga-
re i dag. Av statsrådet Klingvall fick jag inte något
svar. Hon förklarade bara hur det är. Vi i utskottet vet
nog rätt så mycket om hur det är, men vi vill ha svar
på varför det är som det är.

Anf. 116 MONA BERGLUND NILSSON (s)
replik:
Fru talman! Ragnhild Pohanka, vi får nog försöka
reda ut detta. Höjningen av barnbidraget är mycket
bra. Det håller väl Ragnhild Pohanka med om, eller
hur? Att få socialbidrag är dock en helt annan sak.
Den som får socialbidrag har ingen inkomst. I och
med att inkomsten blir högre - så blir det ju genom
barnbidraget, som faktiskt är en inkomst - sänks bi-
draget.

Anf. 117 RAGNHILD POHANKA (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag ser här en logisk kullerbytta.
Barnbidraget är avsett för barnen. Det handlar inte om
föräldrarnas inkomst. Men nämnda barn får ingen
höjning. De barn som har det allra sämst i samhället
får alltså inte mer på det här sättet. De har ju redan
utsatts för noggranna utredningar för att få barnbidra-
get. Nu kommer regeringen med ett förslag här som
jag tycker är bra. Jag tycker alltså inte att det är fel.
Sänkningen av barnbidraget var kanske nödvändig.
Jag vill inte uttala mig om det; det hela var i alla fall
tveksamt. Att man nu återinför högre barnbidrag tyck-
er jag är utmärkt, men barnen i de familjer som har
det allra sämst får, som sagt, ingen förbättring.

Anf. 118 SIGGE GODIN (fp) replik:
Fru talman! Till Mona Berglund Nilsson har jag
ställt en enda fråga. Det gäller detta med kon-
sekvensanalyser. År ut och år in har vi slitit med den
frågan i utskottet. Lennart Klockare talade om en
utredning. Inbegrips däri en sammanhållen helhetssyn
på konsekvensanalyserna? Det vore intressant att få
veta hur de förslag som regeringen lägger fram och
hur det som genomförs i landsting och kommuner slår
för barnfamiljerna.
Jag tror att de flesta i denna kammare är överens
om att barnfamiljerna har drabbats oskäligt hårt. Re-
geringen har inte vetat vad den har gjort. Återigen
frågar jag: Kommer detta att ses över så att man i
fortsättningen vet hur saker och ting skall hanteras?

Anf. 119 MONA BERGLUND NILSSON (s)
replik:
Fru talman! Först vill jag tacka Sigge Godin för att
jag fick litet beröm. Det är inte så ofta man får det.
Vi har i dag väldigt mycket diskuterat frågan om
konsekvensanalyser. Jag vill tala om dem som redan
är gjorda. Riksrevisionsverket exempelvis har åstad-
kommit två olika rapporter som är ett väldigt bra
material. Där framhåller man att systemet fungerar bra
för den grupp som under en ganska lång tid varit
utsatt men som vi nu förbättrar för.
Många gånger har vi, Sigge Godin, i vårt utskott
talat om att vi skall ha konsekvensanalyser. Vi får väl
ta upp den frågan igen. Jag kan inte uttala mig på
något annat sätt här i dag.

Anf. 120 SIGGE GODIN (fp) replik:
Fru talman! Den som förtjänar beröm skall natur-
ligtvis få beröm. Jag tycker att Mona Berglund Nils-
son har gjort ett gott arbete i detta sammanhang. Jag
tror att Margareta Israelsson har hjälpt till litet grand.
Därför får ni väl dela på berömmet.
När det gäller detta med konsekvensanalyser vill
jag peka på flerbarnstillägget som ett exempel. Un-
derhållsbidragen är ett annat exempel. Jag tror att vi i
utskottet alltid har varit överens om att något måste
göras. Det är ändå så att regeringen står er närmast.
Därför får ni förfölja regeringen med piskan så att
man verkligen tar tag i detta. Det går inte att fatta
beslut i denna kammare när vi inte känner till konsek-
venserna och än mindre när inte ens regeringen kän-
ner till dem.

Anf. 121 MONA BERGLUND NILSSON (s)
replik:
Fru talman! Kan vi inte enas om att vi först firar
jul för att ta med oss frågan till nästa sammanträde
efter helgerna? På det sättet kan vi hjälpas åt med
"piskan". Jag är helt säker på att vi klarar av det.

Anf. 122 ULF KRISTERSSON (m) replik:
Fru talman Vi närmar oss val, inte bara julen. Då
brukar påhittigheten vad gäller angrepp på motstån-
darna vara lika stor som frekvensen när det gäller nya
förmåner som skall delas ut. Om texten inte duger går
det lika bra att fabulera helt fritt. Man kan också hitta
på saker - att vi avskaffar havandeskapspenningen
eller att kommunerna inte kompenseras för de pengar
som skulle gå förlorade i och med grundavdraget.
Intressantare än dessa sagor tycker jag ändå är att
det är problematiskt att ena året gentemot medborgar-
na säga att allting är kris och katastrof och att det
skall dras ned på allting för att året därefter inte bara
belåtet slå sig på magen utan också säga att proble-
men är lösta och att man nu kan återinföra alla förmå-
ner som tagits bort. Detta råkar sammanfalla med det
budgetår som föregår valet. Jag tror att inte bara op-
positionen utan också rätt många väljare har aningen
svårt att ha riktigt stor respekt för de lekar som rege-
ringen här ägnar sig åt.
På längre sikt är det allvarliga problemet, tycker
jag, att vi lär människor att det som skedde förr alltid
är bättre än det som kan ske i framtiden, dvs. att de
gamla systemen alltid är bättre än system som kan
komma, att det är bättre att pengar förmedlas via
staten än att människor själva så att säga får lägga
sina händer på dem.
Jag tycker alltså att det vore ärligare om socialde-
mokraterna sade: Vi vill att riksdagen, inte familjerna,
skall bestämma. Om ni hade uttryckt er så skulle jag
åtminstone ha trott er. Nu tycker jag att det är fråga
om sagor som Mona Berglund Nilsson har lärt sig att
ramsa i riksdagens talarstol.

Anf. 123 MONA BERGLUND NILSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag vet inte riktigt vad Ulf Kristersson
menar. Skulle jag stå här och "ramsa" en massa sa-
ker?
Egentligen är det nog så enkelt att det handlar om
att vi har olika syn på familjepolitiken. Jag förstår inte
vad Ulf Kristersson egentligen var ute efter i sitt anfö-
rande. Såvitt jag förstår vill Ulf Kristersson ändra hela
familjepolitiken så att den ser annorlunda ut. Tydligen
skall vi inte ha den typ av generell välfärd som vi i
dag har.
Då skulle jag vilja fråga Ulf Kristersson om han
inte tycker att det på alla sätt och vis är fruktansvärt
att moderaterna vill ta bort havandeskapspenningen,
som faktiskt rör 23 000 kvinnor som fick denna ha-
vandeskapspenning 1996.

Anf. 124 ULF KRISTERSSON (m) replik:
Fru talman! Läser man innantill kan man se att vi
samordnat detta med sjukpenningen och flyttat de
pengarna därifrån på exakt samma sätt som man kan
se att vi har kompenserat kommunerna för grundav-
draget. Men det är inte detta det handlar om. Det
handlar om huruvida vi skall fortsätta att gå den
gamla vägen och höja bidragen och skatter eller om vi
skall försöka hitta ett sätt att ge föräldrarna litet större
bestämmanderätt och låta bli att betala in pengarna
innan de skall betalas ut.
Man måste inte vara för detta. Man måste inte va-
ra för att låta föräldrarna bestämma själva. Man kan
mycket väl vara för att politikerna bestämmer, men
säg det i stället för att säga att vi äntligen kommit
fram till ett läge där vi kan återinföra alla gamla sys-
tem så att vi slipper ändra på någonting. Detta är den
konkreta innebörden. 50-talet åter är alltid parollen!

Anf. 125 MONA BERGLUND NILSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag vet inte riktigt vad jag skall säga
till Ulf Kristersson. Han talar om pengar, men mode-
raterna har ju dragit ned mycket mer än vad han talar
om. Han vill att föräldrarna själva skall bestämma.
Visst, det kanske finns föräldrar som vill bestämma.
Men det finns oerhört många föräldrar som verkligen
vill ha hjälp och behöver ha det stöd som föräldraför-
säkringen och annat innebär.
Som vanligt svarar Ulf Kristersson inte på min
fråga. Jag tycker att det är fruktansvärt ur jämställd-
hetsperspektiv hur man från moderat håll kan skära
ned havandeskapspenningen.

Anf. 126 ROSE-MARIE FREBRAN (kd)
replik:
Fru talman! Jag vill fråga Mona Berglund Nilsson
om socialdemokraternas kvinnosyn. Mona Berglund
Nilsson hade en del konstiga kommentarer till motio-
ner om vårdnadsbidrag, som att det skulle bli kvin-
norna som skulle få stanna hemma, de skulle få sämre
villkor på arbetsmarknaden, de skulle bli beroende av
mannen. Har ni en sådan syn på kvinnorna att de gör
det de egentligen inte vill därför att någon annan vill
det, eller varför skulle de göra det? Det är något slags
ovanifrånattityd, en förmyndarattityd som inte stäm-
mer med den bild som jag har av dem som i dag är
småbarnsmammor och småbarnspappor. En del kvin-
nor skulle stanna hemma litet längre än vad de har
möjlighet att göra i dag. En del män, inte lika många,
skulle stanna hemma längre än vad de gör i dag.
Kontakten skulle bli bättre.
Är inte det viktiga att man vet vad man gör? Är
inte det viktiga att man vet hur arbetsmarknaden ser
ut, att man vet hur pensionen fungerar osv.? Utifrån
att man vet allting fattar den enskilda föräldern beslut,
förhoppningsvis tillsammans i parrelationen, om hur
man vill ha det.

Anf. 127 MONA BERGLUND NILSSON (s)
replik:
Fru talman! Vad vi socialdemokrater har för kvin-
nosyn frågar Rose-Marie Frebran om. Inte är det den
kvinnosyn som man har när man talar om vårdnadsbi-
draget. Rose-Marie Frebran vet lika väl som jag att
det ser annorlunda ut på arbetsmarknaden i dag. Möj-
ligheten att försörja sig genom ett arbete måste vara
det som har den största betydelsen.
När det gäller det vårdnadsbidrag som ni talar om
ber jag att Rose-Marie Frebran förklarar för mig hur
en ensamstående kvinna skall kunna klara sig på
3 640 kr i månaden.

Anf. 128 ROSE-MARIE FREBRAN (kd)
replik:
Fru talman! Mona Berglund Nilsson frågar hur
den ensamstående kvinnan skall klara sig på vård-
nadsbidraget ensamt. Det kan hon inte. Däremot kan
hon utnyttja sin lagfästa rätt att gå ned i arbetstid, men
det kan hon knappast med den socialdemokratiska
politiken. Skall hon då klara sig måste hon ha sin
heltidslön. Enligt vårt förslag kan även den ensamstå-
ende föräldern, kvinna eller man spelar ingen roll, en
möjlighet att gå ned i arbetstid. Annars behöver man
har två inkomster i familjen för att kunna klara av
familjens försörjning. Vi tilltror föräldrar och familjer
att själva kunna bestämma, om vi ger dem möjlighet
till flexibilitet.
Mona Berglund Nilsson och andra socialdemokra-
ter skryter över flexibiliteten i det man själv tillhan-
dahåller. Hur flexibiliteten skulle kunna bli sämre
genom att man tillhandahåller ett instrument till är jag
inte en människa att begripa.

Anf. 129 MONA BERGLUND NILSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag förstår att det var ganska länge
sedan som Rose-Marie Frebran var ute bland vanliga
människor. Hon talar om att gå ned i halvtid och se-
dan med vårdnadsbidraget kunna klara sin försörj-
ning. Jag tror inte att Rose-Marie Frebran riktigt vet
vad t.ex. kvinnorna i vården tjänar. Hur skall man
kunna klara sig på den lönen? Det går inte.
Sedan säger Rose-Marie Frebran att vi inte skall
ha bostadsbidrag och att vi skall förändra både det
ena och det andra. Jag undrar hur pengarna skall
räcka till. Vårdnadsbidraget är faktiskt en jämställd-
hetsfråga i allra högsta grad.

Anf. 130 INGRID SKEPPSTEDT (c) re-
plik:
Fru talman! Mona Berglund Nilsson sade att det
enda och rätta är den inkomstrelaterade föräldraför-
säkringen. Vi vet att nästan varannan ensamstående
med barn i dag är socialbidragstagare. Det har sagts
tidigare av flera i debatten. De har naturligtvis inte på
något sätt kunnat kvalificera sig till en ersättning.
Tycker Mona Berglund Nilsson att det här är en rätt-
vis familjepolitik?

Anf. 131 MONA BERGLUND NILSSON (s)
replik:
Fru talman! Nej, jag tycker inte att den är rättvis.
Men vi måste se till att alla får ett arbete. Det måste
gälla även för kvinnor.

Anf. 132 INGRID SKEPPSTEDT (c) re-
plik:
Fru talman! Jag kan hålla med om att målet skall
vara att man har ett arbete. Men jag har svårt att förstå
varför inte socialdemokraterna vill göra en analys av
föräldraförsäkringen och titta på andra lösningar inom
området. Jag sade i mitt anförande att en utredning
borde göras på det här området.

Anf. 133 MONA BERGLUND NILSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag sade alldeles nyligen till Sigge
Godin någonting vad vi skulle göra när vi kommer
tillbaka efter jul. Jag hoppas att det även kan gälla
Ingrid Skeppstedt.

Anf. 134 MARGARETA
ISRAELSSON (s):
Fru talman! Det har talats mycket om familjer.
Under en period fick man nästan känslan av att famil-
jepolitiken helt hade gått över styr och att det hade
blivit allt sämre. Det kan finnas skäl att ändå under-
stryka att det har skett en väsentlig förbättring på det
ekonomiska området sedan 1980 då vi anslog 19
miljarder till familjepolitiken och 1995 då anslaget
var mer än fördubblat och låg på 41 miljarder kronor.
Ordet familj har blivit livligt diskuterat och huru-
vida Socialdemokraterna är ett parti som talar om
familjens situation.
Jag tycker att det är ganska intressant att studera de
reservationer som har fogats till socialförsäkringsut-
skottets betänkande och där litet närmare se på hur
man behandlar familjen och dess situation.
Till Rose-Marie Frebran, som talade med sådan
kraft här om regeringsdeklarationer, får jag säga att er
reservation mot den socialdemokratiska familjepoliti-
ken ju inte innehåller några längre stycken om någon
annan syn på familjen. Jag hittar faktiskt inte ett ord
om det mer än att familjerna själva skall få fatta be-
slut. Det har vi ingen anledning att motsätta oss.
I den moderata reservationen finns det en mening
som är ganska intressant, och som jag skulle vilja ta
min utgångspunkt i när det gäller det som jag skulle
tala om, nämligen underhållsstödet. Där står nämli-
gen: "Kärnfamiljen är viktig liksom äktenskapet och
andra familjebildningar och samlevnadsformer som,
bygger på frivillighet."
Jag har ingen anledning att motsätta mig det hel-
ler, men jag konstaterar ändå att det finns en annan
familjesituation, som inte är en familjebildning, näm-
ligen den ensamstående föräldern. Det är ju den en-
samstående föräldern som vi talar om när vi tar upp
frågan om underhållsstöd.
Det nya underhållsstödet är ju utformat så att det
skall vara lätt och enkelt att räkna ut vilket stöd man
kan erhålla och vilket stöd man skall få. För att också
göra det tydligt och administrativt klart, är det utfor-
mat så att det skall grunda sig på den senaste taxerade
inkomsten. Både Ingrid Skeppstedt och Ulla Hoff-
mann har berört den diskussion som våra partier har
haft gemensamt med anledning av uttalanden av so-
cialförsäkringsministern och en motion från Vänster-
partiet kring hur man skulle kunna förbättra uttolk-
ningen av detta med aktuell inkomst.
Vi har föreslagit, och bildat majoritet i utskottet
för, att man skulle ta hänsyn till om inkomsten har
väsentligt förändrats sedan den blev taxerad. Detta
har vi givit regeringen till känna. Vi hoppas att vi får
veta närmare hur en sådan utformning skulle kunna se
ut i samband med vårpropositionen. Jag skulle gärna
vilja understryka att det naturligtvis är så som utskot-
tet kunde ta del av när Riksförsäkringsverket besökte
oss, alltså att det finns andra frågor som det också kan
finnas anledning att ta upp i ett sådant sammanhang.
Flera talare har i dag tryckt på behovet av kon-
sekvensanalyser när vi gör förändringar. Utskottet har
stått samlat kring uppfattningen att vi skall ha bra
underlag för beslut.
I samband med förändringen av underhållsstödet
skedde det ju många förändringar mot bakgrund av ett
starkt påtalat krav att något måste göras. Vi ansåg,
och vi fick tydliga rapporter från Riksrevisionsverket
om, alltså den myndighet som granskar hur vi förval-
tar allmänhetens och medborgarnas skattemedel, att
man på bidragsförskottsområdet kunde tala om ett
ganska uttalat fusk. Detta måste vi komma till rätta
med. Systemet kostade alldeles för mycket. Det var
bakgrunden till den beredning som sedan kom att ske.
Jag kan inte, som Moderata samlingspartiet gör i
sin reservation, uttala mig för tanken att det nya sys-
temet är fullt av möjligheter till fusk. Jag har litet
svårt att se det, men det kan hända att partiets före-
dragande i utskottet kan säga något om var ni har
funnit det fusket. Det måste vi i så fall naturligtvis ta
med i våra framtida resonemang.
I övrigt är det ju så att Riksförsäkringsverket nu
granskar genomförandet av det här förändrade sättet
att stödja barn som inte bor tillsammans med båda
sina föräldrar. Där har det här med den aktuella in-
komsten varit en punkt där vi har tyckt att vi inte kan
vänta till våren. Vi ville redan nu skicka med att ut-
skottet har en stark synpunkt om att det här är en fråga
som man måste komma till rätta med.
Låt mig så kort bara beröra två frågor som har
varit uppe i tidigare inlägg. Den ena gäller umgänges-
resorna. Det är en fråga som har behandlats i en ny
proposition som lagutskottet nu har att behandla och
som de kommer att ha en hearing kring under våren.
Där kommer det också upp frågor som är litet grand
av den art som Ulla Hoffmann tog upp, alltså frågor
som handlar om problemen i situationer där föräldrar
betalar underhåll trots att de inte har vårdnaden om
barnen eftersom barnen kan vara omhändertagna på
annat håll. Jag kan tänka mig att de frågorna kan vara
aktuella att ta upp också i det sammanhanget.
Jag vill avslutningsvis säga att jag hoppas att vi får
möjlighet att titta på de här frågorna mer samfällt i
samband med den utvärdering som Riksförsäkrings-
verket har lovat oss.

Anf. 135 SIGGE GODIN (fp) replik:
Fru talman! Jag vill bara helt kort ta upp detta med
resekostnader för umgängesresor som Margareta
Israelsson tog upp. Jag tycker att ni, som Mona
Berglund Nilsson sade här förut, skall ta julen på er
och åka hem och fundera över det förslag från rege-
ringen som ligger i lagutskottet. Man riskerar att ställa
till med mycket problem för föräldrarna när boföräl-
dern skall bidra till dessa umgängesresor. Det kom-
mer att vara ett problem.
Vår modell är att man skall räkna in det här när
man bestämmer vilket underhållsstöd som den andre
föräldern skall betala för barnet. Då skall man också
räkna in detta med umgängesresor. Jag tycker att det
är en mycket bättre modell. Det var en av de mer
kritiska synpunkter vi riktade mot det här förslaget. Vi
tycker nog ändå att man borde fundera över den delen
än en gång.

Anf. 136 MARGARETA ISRAELSSON (s)
replik:
Fru talman! Sigge Godin! När det gäller umgäng-
esresor uttalade vi ju samfällt från olika partier i be-
tänkandet att vi hade önskat att den frågan hade kun-
nat behandlas i samband med vårt betänkande för att
så att säga ha ett samband med underhållsstödet. Nu
finns det ju anledning att närmare titta på den diskus-
sion som lagutskottet skall föra. Personligen skulle
jag vilja ta tillfället i akt att säga att jag tycker att det
vore lämpligt om lagutskottet kanske tillfrågade soci-
alförsäkringsutskottet eftersom flera av de frågor man
har att behandla har beröring med det stöd som vi
handlägger i vårt utskott.

Anf. 137 CHRIS HEISTER (m):
Fru talman! Socialdemokratin har med sin tillba-
kablickande politik blivit till ett hot mot enskilda
människors och familjers välfärd och trygghet. Kon-
junkturinstitutet har nyligen visat att inte ens med de
mest optimistiska antaganden kan den öppna arbets-
lösheten minska till 4 % vid sekelskiftet. Massarbets-
lösheten har bitit sig fast i vårt land.
230 000 barn i Sverige har en eller två föräldrar
som är arbetslösa. Det är stora risker som dessa barn
utsätts för socialt, psykiskt och materiellt. Och ju
längre arbetslösheten varar, desto större är påfrest-
ningarna på barnen. Det vet vi.
Därför är en politik för ökat företagande och nya
jobb så central också ur ett familjepolitiskt perspektiv.
Till följd av alla skattehöjningar som har kommit till
sedan 1994, och som har drabbat låg- och normalin-
komsttagare särskilt hårt, har alltfler familjer drivits in
i ett ökat bidragsberoende. I genomsnitt har ett vanligt
hushåll fått höjda skatter med mer än 15 000 kronor
om året. I dag betalar en svensk låginkomsttagare
högst skatt i världen.
Catharina Andréen, familjeekonom på Sparban-
ken, skrev härförleden i Dagens Nyheter om fyra-
barnsmamman från Linköpingstrakten som i ett brev
till henne skrivit: "Egentligen borde man låta bli att
kämpa som man gör och strunta i allt och bara leva på
socialbidrag. Då skulle vi få det lugnare, mysigare,
inte så stressigt och arbetsamt, och på köpet skulle vi
få en bättre ekonomi."
Hon fortsatte: "Är det inte dags att vi protesterar?
Mot punktskatter, egenavgifter, fastighetsskatt, moms
och alla andra avgifter som urholkar vår ekonomi. Det
är inte klokt att heltidsarbetande familjer inte får
ekonomin att gå ihop."
Catharina Andréen visar i den här artikeln att
barnfamiljer med två arbetande föräldrar i dag bara
har marginellt mer pengar än familjer som lever på
socialbidrag. Skatterna för vanliga familjer har blivit
så betungande att många lika gärna skulle kunna
övergå till att leva på socialbidrag, skriver Catharina
Andréen.
Den verklighetsbilden bekräftas av LO i en rap-
port inför den socialdemokratiska kongressen. Den
visar att barnfamiljerna är en av de grupper som
drabbats allra hårdast av den socialdemokratiska
politiken de senaste åren.
Skatteminister Thomas Östros signalerade efter
detta, om än svagt, att regeringen nog kunde tänka sig
att sänka skatterna för låg- och normalinkomsttagare.
Men på socialdemokraternas kongress kom besked
från högsta ort. Statsministern gjorde klart att det inte
blir några sänkta skatter för låg- och normalinkomst-
tagare. "Nej, det blir inga sänkta skatter", sade han.
I stället skulle barnbidragen lösa dagens problem.
Låt oss då titta närmare på den föreslagna barnbi-
dragshöjningen med 110 kr i månaden per barn. Nio
av tio familjer med ett barn kommer att få behålla
mindre än hälften av höjningen av barnbidraget. Res-
ten äts upp av den höjning av egenavgifterna med 1 %
som sker samtidigt vid årsskiftet. Uppemot hälften av
alla familjer med ett eller två barn, vilket är så många
som 390 000 familjer, kommer inte att få behålla
någonting alls av barnbidragshöjningen. 30 000 av de
familjerna är ensamstående med barn.
Det klingar därför falskt i mina öron när Göran
Persson skriver så här i Aftonbladet: "För oss i soci-
aldemokratin står rättvisan i centrum. Efter en nöd-
vändig men smärtsam saneringsfas ska rättvisan stär-
kas. När ekonomin växer ska de som burit de tyngsta
bördorna i saneringen av de gemensamma finanserna
stå främst. Barnfamiljerna och de sämst ställda pen-
sionärerna står först i tur."
Totalt har familjerna drabbats av skattehöjningar
på mer än 15 000 kr om året sedan 1994. Och från
och med årsskiftet blir det alltså än värre. Skatterna är
inte heller omfördelande, vilket brukar vara standar-
dargumentet för höga skatter. Man skall ta från de
rika och ge till de fattiga, som ni socialdemokrater
brukar säga. En närmare granskning av hur det verkli-
gen ser ut ger tvärtom ett ganska oroväckande resul-
tat. Av regeringens egen finansplan, bil. 7, framgår
det att låginkomsttagarna i dag får betala mer i skatt
än de får i sociala transfereringar. Netto rör det sig
om hela 9 500 kr i år.
Staten beskattar människor så hårt att de förlorar
kontrollen över sina egna liv. Den starka staten har
givit oss de svaga medborgarna. Fyrabarnsmamman
från Linköping visar hur aktiva medborgare lätt för-
vandlas till passiva klienter.
Förutsägbarheten - det är grunden för tryggheten;
att man vet vad som händer i morgon, i övermorgon,
om tre månader och ett halvår - finns inte längre.
Beroendet av politiken är djupt olyckligt. Indivi-
der och familjer behöver stabila spelregler och ut-
rymme att själva kunna planera sin ekonomi. De allt
mindre marginalerna gröper ur välståndet och trygg-
heten. I dag är många människor mer beroende av
regeringens och riksdagens beslut för sin inkomst än
av sin egen insats.
Det är nu hög tid att växla sänkt skatt mot sänkta
bidrag och på så sätt öka människors egen trygghet i
stället för att, som regeringen och nu snart också
riksdagen är i färd med att göra, öka bidragsberoendet
genom höjda skatter och höjda bidrag.
Svenska barnfamiljer är i akut behov av en social
skatteväxling!
Fru talman! Med det yrkar jag bifall till reserva-
tion 24.

Anf. 138 MARGARETA
ISRAELSSON (s):
Fru talman! Ett tag övervägde jag om det var fel
att begära replik på ett sådant här uttalande, därför att
det skulle kunna ge det mer uppmärksamhet än det
förtjänar. Å andra sidan bör det inte stå oemotsagt.
Det blir litet märkligt när man jämför människorna
i vårt samhälle och sammanför dem alla till något
slags medelmänniska. Man säger att medelmänniskan
betalar för mycket skatt och att medelmänniskan inte
får de bidrag hon behöver - eller får för mycket bi-
drag; jag är litet osäker på konsekvenserna.
Sanningen är egentligen den att den som lider
mest under skatter - om vi skall använda den typen av
uttryck - sällan är den medborgare som är i behov av
bidrag. Det resonemang som Moderata samlingspar-
tiet för går ju ut på att om människorna inte behöver
betala skatt kommer de att klara sig utan barnbidrag,
bostadsbidrag, föräldraförsäkring för att kunna vara
lediga med sina barn eller för all del underhållsstöd
när den andra föräldern inte vill betala. Det är natur-
ligtvis inte riktigt.
Däremot kan man alltid föra en diskussion om hur
man vill utforma samhället, vilka skatter man vill ta ut
och hur man vill jämna ut inkomster mellan medbor-
garna. Det är en ideologisk fråga. Där skiljer sig högst
väsentligt den socialdemokratiska ideologin från den
moderata. Men slutledningen om hur man löser sam-
hällsproblem och hur man underlättar för deltidsarbe-
tande lågavlönade kvinnor kan ändå inte anses riktig.

Anf. 139 CHRIS HEISTER (m):
Fru talman! Jag är rätt glad att det finns en ideo-
logisk skiljelinje mellan oss. Det Margareta Israelsson
nu gör sig till tolk för är att socialdemokratisk ideo-
logi innebär att man skall betala så höga skatter som
möjligt och få så höga bidrag som möjligt. Den politi-
ken stöder inte jag.
Vad jag visade i mitt anförande var att svenska
låginkomsttagarfamiljer betalar högst skatt i världen.
De betalar så mycket skatt att de är helt beroende av
bidrag. Det nya som har hänt, vilket också framgår av
finansplanens bilaga, är att låginkomsttagare i Sverige
nu betalar mer i skatt än vad de får i sociala transfe-
reringar. Detta har inte skett tidigare. De betalar
9 500 kr mer i skatt än vad de får i sociala transfere-
ringar. Socialstyrelsen har visat att ett socialbidrags-
hushåll i genomsnitt betalar 23 000 kr i skatt och får
21 000 kr i socialbidrag.
Jag tycker att den här utvecklingen är djupt olyck-
lig, och jag är orolig för den. Jag är orolig för vad det
innebär för ett samhälle där alltfler inte klarar sig på
sin inkomst, där alltfler är beroende av de beslut som
fattas i Sveriges riksdag och av regeringen.
Jag vill ge fler barnfamiljer möjligheten att leva på
sina egna inkomster och på det sättet kunna känna den
trygghet det innebär att förfoga över sin egen eko-
nomi. Det var det som mitt anförande gick ut på, och
det är det som är grunden för en trygg familjepolitik.
Den utveckling som vi ser nu som socialdemokraterna
bär ansvaret för går långt bort från detta. Ni ökar
bidragsberoendet, och ni höjer skatterna. Det kommer
att innebära att fler familjer saknar tryggheten i att
kunna leva på sin egen lön.

Anf. 140 MARGARETA
ISRAELSSON (s):
Fru talman! Protokollet får väl utvisa vad jag sade
i fråga om ett samband mellan att betala höga skatter
och att själv få höga bidrag.
Det här ger en liten inblick i vad vi skall diskutera
i samtal mellan partierna under nästa år, och det är
intressant att få en försmak av det.
Låt mig bara understryka att vi inte betalar skatt
för att få tillbaka bidrag i form av familjepolitiska
åtgärder, utan vi betalar skatt för andra åtgärder. En
del är sådana att vi betalar för budgetunderskott. Jag
tror att de flesta av oss tycker att det vore trevligt om
vi kunde slippa den typen av skatteinbetalningar. Men
många av oss vet också att vi måste klara av detta och
göra rätt för oss, och då ingår det naturligtvis att vi
alla får bidra. Det är det vi kallar skatt efter bärkraft
och att var och en av oss efter förmåga hjälper till i
saneringen av statsfinanserna. I den situationen kan
vi, oavsett parti, göra överväganden om när vi inte
behöver betala skatt för att klara av en hög arbetslös-
het, för att betala frukterna av en dåligt handlagd
ekonomi av tidigare regeringar. Då kan vi fundera
över vad vi vill göra med det ekonomiska utrymmet,
vad vi vill använda de pengarna till. Men man kan
inte vända på det.
Den kontokortsekonomi som man har använt sig
av i borgerliga regeringar håller inte. Vi skall ha ord-
ning på finanserna. Vi sparar ihop till det vi har råd
med och betalar för det gemensamt. Vi gör inte först
slut på pengarna och säger att när vi har sanerat finan-
serna och barnfamiljerna, pensionärerna och de ar-
betslösa har ställt upp skall vi sänka skatterna. Det är
inte den rätta slutledningen.

Anf. 141 CHRIS HEISTER (m):
Fru talman! Kontokortsekonomin var det väl so-
cialdemokrater som stod för och inte moderater.
Vi kan också se hur det såg ut när den borgerliga
regeringen tog vid 1991. Då var det finanskris, fastig-
hetskris, ekonomisk kris och arbetslösheten steg. Den
här debatten brukar vi föra här i kammaren.
Jag vill försöka anknyta till någonting positivt som
Margareta Israelsson sade. Hon sade att människor
skall betala skatt efter bärkraft. Låt mig säga något
viktigt: Att man tar hänsyn till försörjningsbördan är
en väldigt sund tanke.
Med den grunden tror jag att t.o.m. Margareta Is-
raelsson efter diskussion skulle kunna inse att ett extra
grundavdrag med 10 000 kr per barn och år skulle
innebära oerhört mycket för barnfamiljerna. Det
skulle motsvara ett barnbidrag på 900 kr i månaden.
Vi skulle på det viset ta hänsyn till försörjningsbördan
och ge fler barnfamiljer möjlighet att leva på sina
egna inkomster och inte vara beroende av bidrag.
Vi skall se till att vi får den sociala skatteväxling
som svenska barnfamiljer är i behov av.

Anf. 142 MARGARETA
ISRAELSSON (s):
Fru talman! Jag ber om ursäkt för att vi på detta
sätt frestar på kammarens tålamod med oss.
Låt mig avslutningsvis säga att det när vi talar om
grundavdrag och låginkomsttagare egentligen är den
kommunala skattesituationen som är den viktiga frå-
gan.
De barnfamiljer som jag träffar när jag går på da-
gis eller fritidsverksamhet med min dotter talar väl-
digt sällan om att det är viktigt att betala mindre skatt.
De talar om helt andra saker. De undrar hur många
barn det är i gruppen på lekis. De undrar hur det skall
bli när barnen börjar skolan. De undrar hur vi skall
kunna utforma en bra miljö kring barnens skolgång.
De undrar hur vi skall kunna erbjuda ett föreningsliv
och fritidsalternativ där barnen och familjerna utifrån
ett valfrihetsperspektiv kan mötas av ett brett spekt-
rum av kultur, idrott och andra verksamheter. Det är
någonting som man faktiskt får ut av de kommunala
medlen.
Det handlar om valfrihet. Ja, det gör det. Men det
handlar också om hur man använder skattemedel.

Anf. 143 CHRIS HEISTER (m):
Fru talman! Jag är glad att talmannen ger mig en
replik, eftersom Margareta Israelsson fick en extra
replik på mitt anförande. Det ger mig möjlighet att
referera till en undersökning som visar att svenska
barnfamiljer delar min uppfattning om att det är bättre
med sänkta skatter än höjda bidrag. Fyra av fem
svenskar vill ha sänkta skatter i stället för höjda bi-
drag. De vill ha känslan av att kunna förfoga över sin
egen inkomst. De vill kunna fatta beslut och känna att
de gör det på den grund som deras egen insats har
givit möjlighet till.
Det är det som är trygghet, Margareta Israelsson.
Man behöver inte vara beroende av bidrag i så stor
utsträckning, utan man kan leva på sin egen lön. Det
är det som ger trygghet. Det är det som ger stabilitet.
Det är det som ger trygga familjer. Det är därför
svenska barnfamiljer behöver den sociala skatteväx-
lingen.
Med den socialdemokratiska politiken blir det ba-
ra höjda skatter och höjda bidrag. Beroendet av poli-
tiska beslut som fattas på regeringssammanträdena
och i denna kammare bli bara större. Det är det som
vi måste komma ifrån.
Svenska barnfamiljer är myndiga att i större ut-
sträckning förfoga över sina egna beslut och känna
den trygghet som det innebär att kunna leva på sin
egen lön.

Anf. 144 TALMANNEN:
Jag vill på förekommen anledning erinra om att
detta inte var något replikskifte utan en serie korta
anföranden på högst två minuter, eftersom Chris Heis-
ter var sista anmälda talare på listan.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 16 december.)

8 § Invandrare och flyktingar m.m. och åter-
kallelse av uppehållstillstånd

Föredrogs
Socialförsäkringsutskottets betänkande 1997/98:SfU2
Utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar m.m.
(prop. 1997/98:1 delvis och skr. 1997/98:23)
Socialförsäkringsutskottets betänkande 1997/98:SfU7
Återkallelse av uppehållstillstånd (prop. 1997/98:36)

Anf. 145 GUSTAF VON ESSEN (m):
Fru talman! Då hoppar vi raskt över till ett helt
annat utgiftsområde, nämligen det som rör flykting-
och invandringspolitik.
Flykting- och invandringspolitik - framför allt
flyktingpolitik - är i högsta grad en internationell
fråga. Flyktingpolitiken är större än invandringspoli-
tiken. Det finns långt fler flyktingar runt om i världen
än vad vi någonsin kommer att kunna ta emot här i
Sverige. Vi måste därför inrikta vår politik på detta
område mot att ge så många människor skydd som
möjligt. Vi måste också verka för att så många männi-
skor skall kunna återvända till sina hemländer som
möjligt.
Det skall vi göra tillsammans med en rad andra
länder i EU, FN och andra regionala organisationer.
Alla skall vi delta i detta mycket viktiga arbete. Det är
här de stora insatserna för flyktingarna kan göras.
Det gäller förebyggande insatser av viktig art. Det
gäller utvecklingshjälp och hjälp till migrationspoli-
tiska åtgärder av olika slag i närområdena. Det gäller
att försöka stävja konflikter där de börjar uppstå. Det
är också frågan om att göra insatser för repatriering.
Detta är de viktigaste områdena när det gäller svensk
flyktingpolitik.
Vidare får asylrätten inte urholkas. Flyktingkon-
ventionen stadgar vilka regler och normer som vi
länder som har undertecknat flyktingkonventionen har
att rätta oss efter.
Rätten till asyl är helig och måste upprätthållas i
alla lägen. Inget land kan gå ifrån detta utan att det får
kritik. Det måste finnas övervakningssystem därvid-
lag.
Inget land löser självt flyktingpolitiken genom att
ta emot många och stora mängder av flyktingar. Det
måste samarbetas på en rad olika sätt, som jag nyss
sade.
Inget land, fru talman, kan hantera en fri invand-
ring. Det måste finnas en reglering av invandringen
för att man skall kunna klara asylrätten och familjeå-
terföreningen. Länderna runt omkring, inte minst i
Europa, har litet olika traditioner när det gäller hur
man hanterar asylrätten och vilken typ av invand-
ringspolitik man för. Men flyktingkonventionen finns
alltid i botten.
EU:s nyligen slutna Amsterdamfördrag ger möj-
ligheter och också förpliktelser vad gäller ökad sam-
verkan. Kommissionen har tagit en rad initiativ och
avser ta ytterligare initiativ för att arbeta fram gemen-
samma regler och förhållningssätt.
Man har bl.a. lagt fram ett förslag om gemensam-
ma åtgärder vid tillfälliga uppehållstillstånd. Man vill
visa ungefär vilka mottagningsförhållanden som bor-
de gälla. Man vill också försöka få fram system för
bördefördelning och också för vilken typ av asyl-
prövningsförfarande man skall ha när det gäller
massflyktsituationer. Man vill också gå vidare och se
hur tredjelandsmedborgares inresemöjlighet och rör-
lighet skall utvecklas och förbättras.
Detta är mycket viktiga saker, och arbetet kommer
att ta lång tid. Jag är säker på att nationerna är rätt
oense på många olika punkter i detta sammanhang,
men det gemensamma arbetet måste icke desto mind-
re påbörjas.
EU-länderna har redan enats om en Eurodackon-
vention. Det gäller hur man tar fingeravtryck på
asylsökande för att förhindra att de söker asyl i olika
namn i flera olika länder. Man har fingeravtrycksre-
gister och kan jämföra. Man har inte börjat arbeta
fullt ut, men arbetet pågår för att fullständiga detta
förfarande.
Dublinkonventionen ger också möjligheter för en
asylsökande att alltid få asylsökan prövad i något
land. Man kan också förvisa en asylsökande tillbaka
till det land där vederbörande först borde ha sökt asyl
om detta land har undertecknat Dublinkonventionen.
Sverige måste ge stöd till samarbetet inom FN. Vi
måste ge ett stöd till UNHCR. Vi måste ge ett stöd till
konfliktförebyggande åtgärder av olika slag, och vi
måste ge ett starkt stöd till samarbetet inom EU på
detta område.
Vi kan i dag se exempel på hur det går om man
inte vidtar flyktförebyggande åtgärder i ett tidigt ske-
de. Det gäller situationen i framför allt norra Irak. Där
kan man tydligt se hur stormklockorna ringer. Alltfler
människor - inte minst från det här området i norra
Irak, men även från övriga Irak - söker sig från landet
och tar sin tillflykt till andra länder, inte minst i Väst-
europa, för att få skydd. Det här har börjat få en om-
fattning som vi kanske inte riktigt anade för ett halvår
sedan, men inte minst höstens oroligheter i norra Irak
har gjort att alltfler människor vill bege sig därifrån.
Detta kan inte hanteras enbart av Sverige, utan det
måste hanteras på ett internationellt sätt. Därför bör
större insatser göras för att försöka stabilisera situa-
tionen i norra Irak, för att ge människorna där större
hopp om framtiden och därmed också vilja att stanna
kvar i sitt land.
Fru talman! Inom Sverige måste vi naturligtvis ha
ett bra mottagande. Vi måste också ha en bra asylpro-
cess. Vi måste ha snabb och rättssäker handläggning.
Vi måste ha en starkt förbättrad inresekontroll. På det
området har jag och troligen många med mig anled-
ning att vara kritiska. Inresekontrollen fungerar inte så
bra som den borde göra i Sverige i dag. Det är att
beklaga att polisen ofta nedprioriterar sina insatser i
de gränsnära situationerna till förmån för andra vikti-
ga åtgärder som också pockar på.
Jag tycker att det här är ett problem. Därför bör
man pröva om inte Invandrarverket mera stadigvaran-
de borde få större möjlighet att göra gränskontrollerna
i fortsättningen.
Vi har också en annan sak som inte fungerar fullt
ut, även om det är en känslig och svår fråga. Det gäl-
ler avvisning av den som ej fått uppehållstillstånd.
Även där gör polisen enligt mitt förmenande inte
tillräckligt stora insatser för att snabbt förpassa de
människor som inte har rätt att stanna här ut ur landet.
Det finns i dag, fru talman, ett par olika saker som
vi skall ta ställning till. Dels är det utgiftsområdet,
dels är det frågan om återkallande av uppehållstill-
stånd som man har fått på falska grunder. Vi modera-
ter stöder betänkandets förslag om nya återkallande-
regler. Vi är dock kritiska på en punkt, och det är
tidsgränsen. Regeringen har föreslagit att den skall
vara fyra år. Vi föreslår fem år. Det gör vi därför att
det var den överenskommelse som gjordes i en ut-
redning mellan Centern, Socialdemokraterna och oss
moderater. Vi bedömde efter långa diskussioner vad
som var ungefärligen rimligt och rätt, och då hamnade
vi på fem år. Nu har regeringen valt att köra över
utredningen och lägga sig på fyra år. Jag kan bara
konstatera att det kan vara svårt att göra överens-
kommelser av detta slag med regeringen i sådana här
sammanhang om man sedan blir överkörd.
Vi yrkar alltså bifall till den moderata reservatio-
nen under mom. 2 i betänkandet SfU7 och står givet-
vis bakom även övriga reservationer.
Jag vill också nämna något om situationen på
budgetsidan. Där är vi från vårt håll, och jag tror att
det egentligen gäller alla i större eller mindre ut-
sträckning, något underfinansierade. Det beror på att
ett större inflöde av asylsökande har ägt rum under
senare delen av detta år än vad vi hade kunnat räkna
med. Jag tror därför att vi får lov att komma tillbaka
med ytterligare finansiering i ett senare skede fram på
vårkanten. Jag tror inte att dessa kostnader kommer
att kunna hållas, utan det kommer att bli fråga om mer
och högre kostnader - alternativt besparingar som
innebär att man inte kan ha en så effektiv verksamhet
när det gäller tillståndsgivning som erfordras. Det
skulle i så fall innebära att balanserna kan komma att
växa och att det blir längre vänteperioder för asylsö-
kande i olika förläggningar och sådant.
Vi har inget yrkande på det här området, eftersom
ramarna är lagda. Vi bara konstaterar att vårt förslag
och våra ramar är nedröstade. Men jag tror att vi
måste komma tillbaka och se litet närmare på hur
utvecklingen blir under vintern och våren. Jag tror att
det kommer att behövas vissa förstärkningar.
Slutligen, fru talman, vill jag säga något om
rasism och främlingsfientlighet. Det är självklart att vi
liksom alla andra är oroade över de tendenser som
finns runt om i Sverige i dag när det gäller nynazism
och främlingsfientlighet. Vi tar givetvis avstånd från
allt sådant som gör att svenska ungdomar blir vilse-
förda och vilseledda när det gäller de här mycket
svåra och allvarliga sakerna. Det finns en särskild
kommitté, Europarådet mot rasism, som arbetar med
det här men som jag inte tycker har synts särskilt
mycket. Dessutom tycks den till stor del vara en so-
cialdemokratisk angelägenhet, eftersom de flesta som
är engagerade där har rätt partibok. Det hade varit bra
om vi hade haft en bredare fördelning av engagemang
i just det sammanhanget, eftersom det här är ett så
pass viktigt område. Det borde ha stötts bättre från en
bredare allmänhet och från partierna i övrigt.
Fru talman! Därmed yrkar jag som sagt bifall till
reservationen under mom. 2. Jag står bakom övriga
reservationer och vill också hänvisa till att vi har
särskilda yttranden i ett par fall.

Anf. 146 ANN-KRISTIN FØSKER (fp):
Fru talman! En kall februaridag 1943. Platsen är
Oslo. Två män inom norska polisen får vetskap om att
deras verksamhet har upptäckts, en verksamhet som
bestod av att hjälpa judar till svenska gränsen - undan
nazisterna. Transporten skedde bl.a. i självaste po-
lisministern Jonas Lies bil.
Nu blir det bråttom. Hals över huvud får de nu
själva ge sig av till Sverige undan nazisternas döds-
dom - först med buss, därefter till fots.
När de pulsat genom skogen i djup snö, genom-
blöta, skakande av kyla och rädsla, hör de plötsligt
röster. Är det svenskar eller tyskar? Det låter som
svenskar. Äntligen framme i friheten! De har bestämt
sig för att dölja sin riktiga identitet, då risken för
anhöriga som är kvar i Norge annars blir alldeles för
stor. De vet också att spioner, såväl tyskar som norr-
män, finns i Sverige för att söka rätt på dem som flytt
undan den nazism som nu frodas och växer i Norge.
I fickan har de tändstickor som de försöker tända
för att kunna bränna sina bilder och id-handlingar.
Tändstickorna är blöta, som allting annat de har på
sig, så försöket misslyckas. I stället river de allt i
småbitar och gräver ned det i snön. Därefter fortsätter
de mot det håll där rösterna kommer ifrån.
Där - en svensk militäranläggning. Vilken lycka!
De blir emottagna och uppger sina falska namn
som de tidigare kommit överens om. De får chansen
att stanna ett tag för att värma sig och få litet mat.
Timmarna går. Plötsligt dyker några andra svenska
soldater upp med något de hittat nedgrävt i snön:
bilder och id-handlingar tillhörande de två norrmän
som anlänt några timmar tidigare.
De hade tur. De var i trygga händer och blev inte
utlämnade till Norge utan fick chansen att tillfälligt
stanna i Sverige. Den första uppehållsviseringen - ja,
det hette så på den tiden - beviljades så småningom
för tiden 13-31 mars 1943, står det i dokumentet. Den
gällde alltså endast i 18 dagar, och endast för vistelse
i Mariefred med anmälningsplikt hos polisen varje
dag kl. 12.00.
Det har snart gått 55 år sedan denna händelse ut-
spelade sig i Värmlandsskogarna.
Att flyktingar, såväl då som nu, ljuger om sin
identitet kan i många fall ha en förklaring som är lätt
att förstå. Det kan vara rädslan för att anhöriga som
blev kvar skall utsättas för tortyr, förföljelse, ja t.o.m.
straffas med döden. Den rädslan är många gånger
befogad om de flyr från diktaturer där mänskliga
rättigheter inte existerar.
Därtill finns rädslan för att det i det nya hemlandet
kan finnas landsmän - fanatiker - som stöder regimen
där hemma och är beredda att även i en demokrati
som Sverige fullfölja brott mot mänskliga rättigheter.
Många flyktingars traumatiska upplevelser och miss-
tro till andra människor sitter oerhört djupt.
En av de norska poliser jag berättade om blev se-
nare min far. Han valde att först i mitten av 70-talet
berätta för utomstående vad han uträttat under andra
världskriget. "Man vet aldrig om, och i så fall var, en
eventuell fiende kan finnas kvar", som min far ut-
tryckte det. Risken för att bli missförstådd gjorde
också att min far inte ville att hans nedskrivna ord
skulle ges ut förrän efter hans död som inträffade för
ca 2 ½ år sedan.
Denna sammantagna känsla av osäkerhet gör att
många flyktingar väljer att leva under falsk identitet,
vilket i sig är en svår upplevelse då ens namn som
följt en under många år har blivit en så stark del av
ens personlighet och ens identitet.
Fru talman! Förslaget att om en utlänning har vis-
tats här med uppehållstillstånd mer än fyra år får
tillståndet återkallas endast om det finns synnerliga
skäl för det är ett kliv framåt. Men det räcker inte då
förslaget i sig fortfarande kan innebära att de som
vistats i landet i uppemot tio år kan komma att få sina
uppehållstillstånd återkallade om de uppgivit fel
identitet. Det kan t.ex. ske för de bosnienkroater som i
dag väntat mer än sex år på sina uppehållstillstånd.
En så lång väntetid är i sig helt oacceptabel! Skall
dessutom denna långa väntetid inte ens kunna komma
dem till godo vid en eventuell prövning av återkallel-
se av uppehållstillståndet är katastrofen total.
Vad jag befarar är att problemen med långa vän-
tetider vid tillståndsprövning kommer att bestå! Jag
vill här påminna om den debatt som var i kammaren
för två veckor sedan angående integrationspolitiken.
Då ställde jag frågan till statsrådet Blomberg om det
som generaldirektören för Invandrarverket varnade
för vid den hearing socialförsäkringsutskottet hade
den 30 oktober. Frågan gällde att väntetiderna kom-
mer att öka med anledning av den ekonomiska situa-
tion som uppstår i samband med att den nya integra-
tionsmyndigheten skapas och pengar förs över från
Invandrarverket. Jag fick då, för två veckor sedan, till
svar att uppgifterna som generaldirektören lämnat den
30 oktober var felaktiga.
Jag vill därför här informera om en skrivelse från
Invandrarverkets generaldirektör ställd till regeringen
daterad den 3 december 1997, dvs. dagen efter vår
debatt här i kammaren. Där står bl.a.: Minskningen av
anslaget på grund av orimligt stora överföringar till
den nya integrationsmyndigheten och omfattande
generella neddragningar innebär att verket har tving-
ats att reducera resurserna till ärendeprövningen med
ca 5 % under 1998 - trots att det finns behov av öka-
de insatser.
Dessutom har asylprövningen kraftigt påverkats av
övertagandet av ansökningar och grundutredningar i
samband med att detta togs över från polisen för cirka
ett år sedan. Jag vill gärna att socialdemokraternas
representant Maud Björnemalm kommenterar detta i
dag.
Om ärendeprövningarna återigen kommer att ta
längre tid ökar risken ytterligare att återkallelse av
uppehållstillstånd kan komma efter såväl sex som åtta
år.
Den iranske 29-årige Mohammad Shakeri tog sitt
liv när han skulle utvisas ur Sverige efter tio år. Orsak
till utvisningen: Han hade ljugit om sin identitet. Hans
öde för cirka ett år sedan borde faktiskt få alla politi-
ker att tänka till både en och två gånger innan vote-
ringen i morgon i just denna fråga.
Folkpartiet anser att preskriptionstiden skall vara
tre år, och den skall vara beräknad från tiden för an-
sökan om uppehållstillstånd. Tre år kan vara en lång
tid i vissa skeenden i en människas liv, särskilt för ett
litet barn som kan hinna med att genomgå såväl första
som andra som tredje klass på lågstadiet eller för den
som befinner sig i tonåren och kanske träffar sin
första kärlek just här i det nya hemlandet.
Jag vill här därför påminna om att barnens bästa
alltid måste komma i första hand. Det var därför
Folkpartiet förordade att barnkonventionens formule-
ringar nästan ordagrant skulle föras in i utlänning-
slagstiftningen i den s.k. migrationspolitiska proposi-
tionen 1996. Men, tyvärr, så blev det nu inte.
Fru talman! Under det hemska krig som pågick i
bl.a. forna Jugoslavien i början av 90-talet är jag stolt
över att den borgerliga regeringen med en sociallibe-
ral invandrarminister - Birgit Friggebo - kunde ge så
många flyktingar uppehållstillstånd och erbjuda dem
en chans att få skapa sig en framtid i vårt gemensam-
ma land. Många kommuner gjorde allt som stod i
deras makt för att ordna med bostäder, barnomsorg
och svenskundervisning till de nya kommuninvånarna.
Det kändes oerhört positivt att i en tid med ökad ar-
betslöshet och allt sämre ekonomi kunna hävda en
human flyktingpolitik.
Staten har i princip tagit ansvar för flyktingarnas
kostnader genom att till kommunerna utge statsbidrag
per mottagen flykting. Med det arbetsmarknadsläge
som i dag råder har det varit få som har kommit ut på
arbetsmarknaden och kunnat bli självförsörjande.
Detta har lett till att när statens ekonomiska åtagande
efter den första perioden upphört belastar det i ett
enda slag kommunernas socialbudget mycket hårt.
Redan invandrartäta kommuner, kommuner som i
ett krisläge visade solidaritet och tog emot extra
många människor med skyddsbehov eller kommuner
dit flyktingar självmant sökt sig efter ett par år i en
annan kommun, har fått bära ett orättvist stort eko-
nomiskt ansvar. Givetvis har dessa nya kommunivå-
nare tillfört kommunerna mycket positivt på annat
sätt, men det ekonomiska ansvaret bör staten vara
med och bära. Det ekonomiska ansvaret måste omför-
delas på alla skattebetalare så länge flyktingarna är i
behov av ekonomiskt stöd för sitt uppehälle. Därför
bör regeringen snabbt se över villkoren för statsbidrag
till kommunerna i avsikt att underlätta och upprätthål-
la ett ekonomiskt ansvar för flyktingmottagandet.
När det då gäller budgeten har Folkpartiet lämnat
reservation om det vid tidigare tillfälle. Vi redovisar
därför i ett särskilt yttrande vårt budgetförslag för
utgiftsområde 8.
För övrigt yrkar jag bifall till reservation nr 4 i
SfU2, samt reservationerna nr 1, 4 och 5, och nr 8
under förutsättning av bifall till reservationerna 4 och
5 i SfU7.
Jag står också givetvis bakom alla reservationer
där Folkpartiet finns med.

Anf. 147 ULLA HOFFMANN (v):
Fru talman! Ett lands asylpolitik är en god indika-
tor på hur det landet ser på grundläggande värderingar
som humanism, medmänsklighet och principen om
alla människors lika värde. Att t.ex. neka en asylsö-
kande skydd trots att det finns risk för kränkningar av
den asylsökandens mänskliga rättigheter visar också
att man inte tillmäter hans eller hennes människovär-
de någon större vikt.
Majoriteten av världens flyktingar har flytt från
våld, krig och politiskt förtryck. Den direkta orsaken
till att nio av tio fördrivna människor lämnar sina hem
är politiskt förtryck och väpnade konflikter. Dessa
konflikter utkämpas till största delen med vapen som
tillverkats i de rika industriländerna, bl.a. Sverige.
När turkiska stridsplan flyger in över Irak för att döda
kurder, är det med svenska kikarsikten de ser, ställer
in vapnet och till slut skjuter ihjäl kurdiska barn,
kvinnor och män. När kriget i forna Jugoslavien på-
gick som hetsigast skickades reservdelar till kanoner-
na med kurirpost från Sverige.
Förra året den 16 december hade vi en debatt om
den nya utlänningslagstiftningen. Vänsterpartiet var
starkt kritiskt till förslaget, och som vanligt på detta
område avstyrkte majoriteten i socialförsäkringsut-
skottet samtliga av Vänsterpartiets förslag. Vi står
fortfarande bakom dessa krav. Det var mycket olyck-
ligt att regeringen och riksdagen genomdrev ytterliga-
re begränsningar i asylrätten från den 1 januari i år.
Sverige har nu under en tolvmånadersperiod blivit
fällt tre gånger för brott mot FN:s tortyrkonvention
med anledning av avvisningsbeslut trots att det funnits
risk för tortyr. Regeringens ansvar för dessa brott mot
de mänskliga rättigheterna blir desto tydligare efter-
som regeringen vid behandlingen hos FN-kommittén
hävdade att de svenska myndigheterna handlat helt
korrekt.
Vi i Vänsterpartiet anser att det minsta ett land
kan göra är att uppfylla FN:s konventioner. Vi anser
att den flyktingpolitik som utövas i Sverige i dag inte
uppfyller konventionerna, och vi tycker att det är en
skamfläck för ett land som Sverige. Vi har därför
avsatt 300 miljoner kronor i vår finansierade budget
för att Sverige skall kunna uppfylla FN-
konventionerna. Vi har avsatt ytterligare 300 miljoner
kronor för de ökade kostnader kommunerna får med
vår solidariska flyktingpolitik.
Fru talman! Jag hade här tänkt hålla ett lysande
brandtal för kvinnors asylskäl. Jag hade tänkt prata
om systematiska våldtäkter, jag hade tänkt prata om
iranska kvinnors situation och risken för att de stenas
till döds om de skickas tillbaka. Men jag får spara det
brandtalet till i januari, då utskottet skall behandla
asylrätten i ett betänkande. Jag får därför hålla mig till
det som behandlas i de utskottsbetänkanden vi be-
handlar i dag.
En stor del av vår motion med anledning av rege-
ringens skrivelse om invandrings- och flyktingpoliti-
ken ägnar vi åt sjukvård - både för vuxna och för
barn, både för gömda och för dem som väntar på
besked. Vi har gjort det därför att vi ofta kommer i
kontakt med asylsökande som tar upp detta som ett
problem.
De förhållanden som nu råder för hälso- och sjuk-
vård för asylsökande som fått avslag och gömmer sig
är inte värdiga en stat som gör anspråk på att vara
grundad på civiliserade och humanitära principer.
Många vågar inte vända sig till sjukvården, eftersom
de är rädda för att vårdgivaren vänder sig till Invand-
rarverket för att kontrollera vem som skall betala för
vården. Det har förekommit att sjukhus krävt
10 000 kr i förskottsbetalning av gömda asylsökande
kvinnor som av sociala skäl inte har kunnat fortsätta
en graviditet. De nu rådande förhållandena kommer
självfallet att i vissa fall leda till svåra konsekvenser,
t.ex. i samband med illegala aborter, som tvingas fram
med den nu förda politiken.
Det är därför bra att utskottet i betänkandet påpe-
kar att sjukvårdshuvudmännen är skyldiga att lämna
akut sjukvård till dem som vistas inom sjukvårdsom-
rådet och att utskottet förutsätter att såväl regeringen
som Socialstyrelsen följer tillämpningen av hälso- och
sjukvårdslagen i detta avseende. Utskottet säger också
att landstingens kostnader kompenseras med en
schabloniserad ersättning per asylsökande. Det är
också bra att utskottet genom Barnkommitténs rappor-
ter uppmärksammar de gömda flyktingbarnens häl-
sosituation. Vad som dock inte är bra är att utskottet
avvaktar beredningen av Barnkommitténs förslag.
Jag har i en tidigare debatt i dag hänvisat till TV-
programmet Striptease, och jag gör det nu igen. För
någon tid sedan visades ett inslag om framför allt
barnens situation på flyktingförläggningen i Gimo.
Det handlade om bosniska barn som väntat i många år
på flyktingförläggningen, barn som har med sig trau-
matiska upplevelser från hemlandet, där de sett män-
niskor dödas mitt framför ögonen på dem. Det hand-
lade om traumatiserade föräldrars oförmåga att funge-
ra som föräldrar och där barnen tvingas ta över ansva-
ret för hela familjen. Men det visade också på hur
dåligt flyktingförläggningarna fungerar för asylsökan-
de barn och deras familjer.
Vänsterpartiet har i en annan motion pekat på and-
ra missförhållanden. En månad efter det att en flicka
kommit till Sverige utsattes hon för ett sexuellt över-
grepp. Övergreppet polisanmäldes och styrks i ett tre
sidor långt rättsläkarintyg. Fyra år efter övergreppet
har ärendet ännu inte avgjorts i domstol. I maj är
övergreppet preskriberat. Flickan och hennes familj
har fått inhibition med anledning av att ärendet inte är
avgjort i domstol. Vill det sig illa utvisas hon när
övergreppet är preskriberat. Flickan har inte getts
möjlighet vare sig till barnpsykiatrisk vård eller att på
annat sätt bearbeta denna traumatiska upplevelse,
trots att flyktingbarn har rätt till samma hälso- och
sjukvård som barn som är bosatta i Sverige.
Vi har tidigare motionerat om att det måste finnas
adekvat kunskap om bl.a. sexuella övergrepp mot
barn på flyktingförläggningar. Vi har även motionerat
om barnens situation på våra flyktingförläggningar
och om hur litet som görs för de traumatiserade bar-
nen, trots att Sverige har ratificerat FN:s barnkonven-
tion. Och trots att utskottsmajoriteten citerar Barn-
kommitténs rapporter om hur viktigt det är att upp-
märksamma och åtgärda särskilt flyktingbarnens hälsa
och trots att Barnkommittén i sin rapport hänvisar till
att Socialstyrelsen i två tidigare utredningar har påta-
lat behovet av att sjukvårdsenheterna arbetar aktivt
och uppsökande för att identifiera de flyktingbarn
som har haft traumatiska upplevelser, säger sig ut-
skottsmajoriteten vilja vänta på ytterligare beredning
inom Regeringskansliet.
Vad är det vi väntar på? Trots två utredningar från
Socialstyrelsen och rapporter från Barnkommittén
som visar på samma saker - flyktingbarn far illa i
Sverige - skall vi avvakta! När vi har avvaktat färdigt
hoppas jag verkligen att resultatet inte blir att det
tillsätts fler utredningar, som vi sedan skall avvakta.
Enligt utskottsmajoriteten skall vi även avvakta Barn-
psykiatriska utredningen.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1
(moment 3), reservation 2 (moment 4) och reserva-
tion 3 (moment 5).
Vi skall ju i dag förutom regeringens skrivelse om
invandrar- och flyktingpolitiken även behandla Ut-
giftsområde 8 Invandrare och flyktingar. Utgiftsom-
rådet har redan behandlats i en särskilt debatt om
integrationspolitiken. Jag tänker därför inte gå in
närmare på eller upprepa det som sades vid det tillfäl-
let. Men vi skall också behandla SfU:s betänkande
nr 7 Återkallelse av uppehållstillstånd.
Den 6 november 1996 - det var en onsdag - tog
Mohammad Shakeri sitt liv. Mohammad hade bott i
Sverige i nio år, utbildat sig och arbetade på en ingen-
jörsfirma. Han låg inte det svenska samhället till last,
men han hade ljugit om sin identitet när han kom hit
som 16-åring. När han ville berätta om sin lögn för att
kunna skaffa sig pass - inte för att återvända till
hemlandet, som felaktigt påståtts av bl.a. flyktingmi-
nisterns statssekreterare, utan för att kunna träffa sin
familj var som helst i världen där det var säkert - gick
han till skattemyndigheten, som hävdade att lögnen
var preskriberad. Men skatteverket var aningslöst,
liksom Mohammad. De kände inte till Invandrarver-
kets kvarnar. Hans permanenta uppehållstillstånd
drogs in, och hur han än vädjade till Invandrarverket,
Utlänningsnämnden eller flyktingministern, som kal-
lade honom sin Lidingögranne, hjälpte det inte. Till
slut orkade inte Mohammad längre, och han valde att
ta sitt liv. Mohammad var min vän. Den regel och
lagändring som finns i betänkandet kan kallas lex
Shakeri.
Vänsterpartiet tycker att det är bra att det sker en
lagändring. Det måste finnas en preskriptionstid för
lämnande av falsk urkund - på samma sätt som det
finns för etniska svenskar. Vad vi däremot tycker är
märkligt är att regeringen inte kommit med förslag om
övergångsregler. Det innebär att de invandrare med
permanent uppehållstillstånd som lämnat fel uppgifter
om sin identitet och som spårades av Invandrarverkets
kampanj och fått sina uppehållstillstånd indragna
måste lämna Sverige. Vänsterpartiet anser att de in-
vandrare som fått sina uppehållstillstånd återkallade
men fortfarande befinner sig i Sverige skall kunna få
beslutet omprövat enligt de nya reglerna.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 6
(moment 4) i SfU:s betänkande nr 7.

Anf. 148 RAGNHILD POHANKA (mp):
Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till re-
servation 1, 2 och 3 under momenten 3, 4 och 5 i
SfU2 och till reservation 1 under moment 1 och re-
servation 5 under moment 3 i SfU7. Jag står också
bakom andra reservationer där Miljöpartiet är med.
Jag kommer inte att föra någon flyktingpolitisk
debatt nu. Vi har haft en integrationsdebatt, och det
kommer en asylpolitisk debatt i vår. Jag kommer
därför bara att ganska kort redogöra för de här små -
men naturligtvis viktiga - betänkandena.
Under utgiftsområde 8 kommer återigen likabe-
handlingen av människor upp. För oss i Miljöpartiet
är det viktigt att alla människor behandlas lika och
inte avstängs från sjukvård och tandvård. Det gäller
barn och äldre, det gäller flyktingar och invandrare,
särskilt de asylsökande och bland dem de gömda.
Vi menar att det är viktigt att alla som bor i Sveri-
ge har rätt till samma sjukvård. Varför har de gömda
flyktingarna eller asylsökande inte den rätten? Egent-
ligen får de ofta sjukvård om de kommer till sjukhu-
set, men de vågar inte ta sig dit. Det har ändå hänt att
sjukhuset trots sina sekretessregler har lämnat ut flyk-
tingar. Jag vet att speciellt på olika psykiska avdel-
ningar har det hänt. Jag känner inte till något fall från
det senaste året, men tidigare har man gjort det. Den
rädslan finns naturligtvis.
Det är ungefär som när man gjorde en razzia när
det gällde att betala för tunnelbanan till Tensta och
Rinkeby. Då upptäckte man människor som inte hade
något ID-kort, och det finns risk för att de avvisas nu.
Det tycker jag är kränkande för människor. Man
måste ta hänsyn till sjuka människor.
Vissa människor är mer värda precis som vissa
barn har olika värde. När det gäller barnen har Miljö-
partiet hävdat att barnkonventionen skall inkorporeras
i lagen. Jag tror att det kommer. Precis som konven-
tionen om mänskliga rättigheter har inkorporerats
kommer nog barnkonventionen också att inkorpore-
ras. Det är min förhoppning, och jag kommer att fort-
sätta att arbeta för det.
När det gäller pengar handlar det för vår del mest
om det nya integrationsverket och Diskriminerings-
ombudsmannen. Vi säger nej till ett integrationsverk
och ger DO mer pengar. Men det har vi också berört
tidigare.
Jag övergår nu till återkallelse av tillstånd. Ett
delbetänkande har kommit i den utredning om asyl-
rättsprocessen som flera ledamöter i utskottet sitter i,
bl.a. jag själv. Det delbetänkandet handlar bl.a. om
personer som har ljugit om sin identitet eller annars
om sina personliga förhållanden. Om en svensk gör på
det viset preskriberas det efter två år. Falsk urkund
preskriberas efter två år.
Nu kom ett förslag från utredningen. Man får ha
klart för sig att en utredning inte är ett politiskt beslut.
Det skall tas hänsyn i den politiska behandlingen till
både reservationer från olika partiet, deltagare i ut-
redningen och särskilda yttranden från experter. Se-
dan tar man också stor hänsyn till remissvaren. Det
har gjort att majoritetens förslag om fem år sänktes
till fyra.
Jag är inte helt nöjd med det. Men jag, och hela
Miljöpartiet, är oerhört nöjda med att det har kommit
en tidsgräns. Det är helt klart ett stort framsteg, och
jag är övertygad om att det fanns en ganska stor enig-
het om att vi ville ha en tidsgräns. Den finns nu.
Men vi ville ha en lägre tidsgräns. Det är natur-
ligtvis en variation. Vi i Kristdemokraterna, Folkpar-
tiet och Miljöpartiet har fäst oss vid tre år. Fyra år är
också en hög gräns. Då jämför man en asylsökande
med en grov brottsling. De kan redan få uppehålls-
tillstånd. Falsk urkund räknas inte som ett grovt brott
såvida det inte finns synnerliga skäl. Det gäller kanske
dold grov brottslighet, mord, knarklangning eller
sådana saker. Därför har vi fastnat för tre år även om
preskriptionstiden för svenskar är enbart två år.
Vi har reservationer. I min egen reservation under
mom. 1 talar jag om att barnens ställning måste skyd-
das och stärkas. Man måste tänka även på ungdomar
som kanske har överskridit barnaåldern och som har
förlorat viktiga år under sin väntan här. Man bör tän-
ka också på dem även om de har råkat fylla 19 år.
Sedan har Sigge Godin i reservation 1 tagit med
vår åsikt om inkorporering av barnkonventionen.
Därför kommer jag att yrka bifall till den i stället för
vår. Men jag står naturligtvis bakom vår reservation
också.
En sak skall jag beröra. Tidigare stod det i utlän-
ningslagen något som jag själv var med och reserve-
rade mig emot för länge sedan. Det stod att visering
av uppehållstillstånd och arbetstillstånd skall återkal-
las om utlänningen medvetet har lämnat oriktiga
uppgifter. Nu har man ändrat det till får återkallas.
Det är en oerhört stor skillnad. Det kommer inte att
bli samma beslut som tidigare när man har ändrat
skall till får.
Med den här utredningen känns det som om vi har
tagit ett stort steg framåt när det gäller humanism och
mänskliga hänsyn till människor som har varit här
länge, som har skött sig, som visserligen ljög, kanske
av en sådan orsak som Folkpartiets ledamot talade
om.

Anf. 149 ROSE-MARIE FREBRAN (kd):
Fru talman! Vi behandlar nu två betänkanden. I
SfU2 behandlas utgiftsområdet på det här avsnittet
och skrivelsen från regeringen. När det gäller betän-
kande SfU2 har vi kristdemokrater inga yrkanden,
eftersom vi har våra anslagskrav i ett särskilt yttrande.
När det gäller betänkande SfU7 har det redan yr-
kats bifall till alla de reservationer som vi kristdemo-
krater är med på. Så om jag avstår tjänar inte kamma-
ren någon tid på det. Jag kan därför med gott samvete
yrka bifall till alla fyra reservationerna, nämligen 4, 5,
6 och 8.
Inom utgiftsområde 8 i statsbudgeten behandlar vi
både migrationspolitik och integrationspolitik. Som
en del andra talare har sagt har vi nyligen debatterat
integrationspolitiken ganska ingående här i kamma-
ren. Det kan man nog säga utan att överdriva. Så jag
tänker inte uppehålla mig vid detta heller.
Men jag vill ändå ta upp frågan om DO-ämbetet,
som ju berör integrationspolitiken. Det har också att
göra med utgiftsområdet. Vi kristdemokrater var
starka motståndare till det ursprungliga regeringsför-
slaget att involvera DO i ett nytt integrationsverk.
Jag vill gärna framhålla att när det gäller att få
fram en motor i arbetet mot rasism och främlingsfi-
entlighet vill vi i stället stärka DO-ämbetet.
Det finns några saker som krävs. Det ena är att
DO måste få ett rejält verktyg som DO kan använda.
Det hoppas vi att DO skall få i och med det förslag
som har framförts nu när det gäller en lag mot etnisk
diskriminering i arbetslivet. Den blir möjlig att an-
vända på ett helt annat sätt än den urvattnade lag som
gäller i dag. Så det verkar väl ganska lovande. Men
sedan behövs det också mer resurser i form av pengar
än de som JO har i dag. Därför vill vi tillföra ytterli-
gare 5 miljoner till DO-ämbetet till det nygamla an-
slag som finns med i utskottets betänkande. Det tyck-
er vi naturligtvis är bra.
Så till migrationspolitiken. Jag skall inte uppehålla
mig länge vid det temat eftersom vi får anledning att
återkomma till våren, skulle jag tro, med de specifika
yrkanden som vi i motion har haft på det här området.
De kom inte med i behandlingen av utgiftsområdet.
Jag vill framhålla det som ändå är det grundläg-
gande för oss kristdemokrater, det som är den princi-
piella grunden för oss i vår syn på migrationspoliti-
ken. Vi ser den demokratiska utvecklingen som vi har
haft i Sverige under hela det här århundradet och som
har varit styrt av humanistiska och kristna grundvär-
deringar som det som även fortsättningsvis skall ligga
till grund för svensk migrationspolitik.
Jag har tidigare sagt och säger igen att vi kristde-
mokrater anser att det är vår plikt att bistå människor i
nöd därför att vi skall respektera alla människors lika
värde. Att detta är vår plikt är ett moraliskt ställnings-
tagande. Vi skall därför ha en generös, tydlig och
uthållig migrationspolitik.
Denna politik kommer att utsättas för påfrestning-
ar av olika slag under olika tider och förhållanden i
Sverige. Det gäller inte minst i samband med det som
vi har upplevt under senare år, nämligen de ekono-
miska påfrestningar som den kris som vi har gått
igenom medfört för vårt land och vårt folk. Man kan
inte ge efter för dem som utnyttjar detta tillfälle till
kraftiga angrepp, utan det gäller att hålla stånd mot
angreppen på migrationspolitiken.
Man får inte börja bli populistisk och förlora
grunden för sina ställningstaganden utan måste då
verkligen stå fast. Man kan möta angrepp av typen att
varenda krona i statens budget till just det här politi-
kområdet skulle vara lånad. Sanningen är naturligtvis
att lika stor del på det området är lånad som på alla
andra politikområden, även dem som mest berör bara
etniska svenskar. Det finns i det läget naturligtvis en
skyldighet för våra politiska partier tillsammans med
frivilliga organisationer m.fl. att föra ut de demokra-
tiska grundvärderingar som vi har byggt vårt land på.
Det finns inte rena matematiska samband mellan
vad vi bör göra vid ett visst givet tillfälle i flyktingin-
satser och statens inkomster och utgifter på andra
områden. Vi måste också bygga på en folklig förank-
ring. Det betyder att vi vid vissa tillfällen har en stor
uppgift framför oss. Vi har haft under de år som har
gått - och jag tror att så är fallet också ett tag till
framöver - en stor uppgift i att förankra en sådan
grundläggande syn som jag har velat ge uttryck för, så
att vi kan upprätthålla viljan till insatser för männi-
skor i nöd och för människor på flykt i vårt land. Det
är oerhört viktigt.
Jag vill också säga någonting om det betänkande
som berör återkallelse av uppehållstillstånd. Jag skall
inte bli mångordig utan vill bara säga att vi precis som
i utredningsbetänkandet står fast vid att tre år bör
gälla som preskriptionstid. Vi har funderat igenom
frågan vilken tidsperiod som man bör räkna och
kommit fram till att det är rimligt att räkna vistelseti-
den från tidpunkten för ansökan om uppehållstill-
stånd.
Vi kristdemokrater har också övertygats om att det
är rimligt att ha övergångsbestämmelser. Vi stöder
därmed Vänsterpartiets motion med det kravet.

Anf. 150 MAUD BJÖRNEMALM (s):
Fru talman! Innan jag börjar mitt anförande vill
jag gärna ge Ragnhild Pohanka och Rose-Marie Freb-
ran en eloge, inte för deras åsikter men för att detta är
deras fjärde debatt här i dag.
Det är en debatt med anledning av två betänkan-
den. Det första betänkandet handlar om budgeten för
invandrar- och flyktingpolitiken och det andra gäller
återkallelse av uppehållstillstånd. Jag tar först upp
budgetbetänkandet.
När utskottet behandlade propositionen Sverige,
framtiden och mångfalden gjordes vissa förändringar
i förhållande till propositionen. Utskottet förlängde
bl.a. tiden för statsbidraget till Invandrartidningen och
ansåg dessutom att Diskrimineringsombudsmannen
inte skulle inordnas i den nya integrationsmyndighe-
ten. Budgetförslaget har anpassats till utskottets änd-
ringar.
Det finns vid betänkandet särskilda yttranden från
flera partier som avvisar förslaget om att inrätta en
särskild integrationsmyndighet. Riksdagen har dock
fattat sitt beslut, och jag tycker inte att det finns an-
ledning att upprepa den debatt som vi hade här i
kammaren den 2 december. Jag tycker ändå att det är
viktigt att understryka att det är ytterst angeläget att
regeringen mycket noga följer både utvecklingen av
handläggningstiderna och antalet asylsökande. Jag vill
därför peka på att det finns en viss osäkerhet när det
gäller medelsberäkningen för Statens invandrarverk
från den 1 juni 1998, när den nya integrationsmyndig-
heten beräknas starta sin verksamhet.
Detta framkom när utskottet hade sin utfrågning
inför arbetet med integrationspropositionen. Invand-
rarverket och regeringen har såvitt jag kan förstå
använt olika beräkningsmetoder. Invandrarverkets
generaldirektör framhöll då att man från Invandrar-
verkets sida anser att den nya myndigheten helårsvis
bör ha 43,5 miljoner av Invandrarverkets medel, inte
som regeringen anser 59,3 miljoner.
Skillnaden i beräkningen beror på att regeringen
anser att 19,7 miljoner av Invandrarverkets overhead-
kostnader skall läggas på den nya myndigheten. In-
vandrarverket anser att det räcker med 6 miljoner
kronor. Det motsvarar den procentandel av overhead-
kostnaderna som Invandrarverket fått när det övertagit
uppgifter från polisen. Enligt generaldirektören leder
besparingskraven till att asylprövningen måste mins-
kas med 12 %. Detta leder i sin tur till att handlägg-
ningstiderna blir längre i bl.a asylärenden.
Antalet asylsökande har från att i början av året ha
varit lågt nu under hösten stadigt ökat. Finns det inte
tillräckligt med resurser, ökar handläggningstiderna.
Vi vet att långa handläggningstider för asylsökande
förutom problem för den asylsökande också medför
ökade kostnader för samhället.
Utskottet föreslår inte någon ändring i budgetför-
slaget, men jag vill ändå belysa den situation som kan
uppstå.
Fru talman! I betänkandet finns några reservatio-
nen som handlar om hälso- och sjukvård och som jag
vill kommentera.
Reservation nr 1 från Vänsterpartiet och Miljö-
partiet handlar om sjukvård för vuxna asylsökande.
Reservanterna vill att begränsningen till att endast få
akut sjukvård skall tas bort. Utskottsmajoriteten har
den uppfattningen att fullständig sjukvård inte skall
erbjudas vuxna asylsökande, utan samma begränsning
som i dag bör gälla.
I reservation nr 2 vill samma partier att sekre-
tessslagen skall ses över så, att utlänningar som göm-
mer sig i Sverige skall våga anlita sjukvården.
Den tredje reservationen, även den från Vänster-
partiet och Miljöpartiet, gäller hälso- och sjukvård för
barn. Reservanterna vill bl.a. att regeringen skall ge
landstingen i uppdrag att skyndsamt kartlägga om-
fattningen av behov av särskilt stöd för flyktingbarn
som utsatts för traumatiska upplevelser och föreslå
nödvändiga åtgärder. Enligt reservationen skall varje
landsting åläggas att inrätta ett centrum för tortyrska-
dade, vilket skall ge hjälp åt både barn och vuxna.
Fru talman! Enligt den överenskommelse som
finns mellan Landstingsförbundet och regeringen och
som gäller från den 1 januari 1997 skall landstingen
ge vuxna asylsökande både akut sjukvård och tand-
vård och sådan vård som inte kan anstå, som man
uttrycker det. Landstingen skall också svara för möd-
ravård, förlossningsvård, preventivmedelsrådgivning,
vård vid abort samt också för den vård och de åtgär-
der som behövs enligt smittskyddslagen.
Alla asylsökande barn under 18 år skall få samma
hälso- och sjukvård och tandvård som våra egna barn
får. Landstingen ersätts av staten för detta. Detta är
den huvudregel som gäller. Beträffande uttrycket vård
som inte kan anstå är det den läkare som den sjuke
asylsökande vänt sig till som avgör om vården kan
anstå eller ej och ingen annan.
Sjukvård för gömda utlänningar är en mycket svår
fråga, speciellt när det gäller barn. Barnkommittén
föreslog med hänvisning till FN:s barnkonvention att
även barn som vistas illegalt i Sverige skall ha rätt till
en fullgod hälso- och sjukvård. Sjukvårdshuvudmän-
nen är i och för sig skyldiga att lämna akut sjukvård
till alla som vistas inom sjukvårdsområdet. Frågan är
bara om gömda familjer vågar ta kontakt med sjuk-
vården på grund av risken att polisen får veta var de
finns.
Men frågan är mer komplicerad än så. Det är klart
att vi tycker att sjuka människor skall få hjälp om de
behöver kvalificerad vård. Som förälder är man na-
turligtvis beredd att göra vad som helst för att ens
sjuka barn skall bli friskt igen. Regeringen har när det
gäller Barnkommitténs förslag sagt att den frågan
kräver ytterligare beredning eftersom den är så
komplicerad.
Vi behöver också fundera på och diskutera vem
som har ansvaret för dem som gömmer sig. Det gäller
framför allt ansvaret för de gömda barnen. Vi har här
i riksdagen tillsammans bestämt att vi skall ha en
reglerad invandring. Vi har bestämt vilka lagar och
regler som skall gälla för att få uppehållstillstånd i
vårt land. Vi har i stort sett varit överens om att det är
de som är i behov av skydd som får stanna.
Det betyder att alla som söker asyl i Sverige inte
får stanna. De flesta finner sig i fattade beslut och
lämnar landet. Men några vägrar att göra det och får
hjälp att gömma sig. Visst kan det fattas felaktiga
beslut. Men man kan inte utgå från att alla avslagsbe-
slut är felaktiga. Är det då samhällets ansvar, dvs. vårt
ansvar, att de gömda barnen tvingas att vistas största
delen av dygnet inomhus utan att kunna gå i skola,
utan att kunna träffa jämnåriga kamrater och att de
barnen till slut mår så dåligt både fysiskt och psykiskt
att de får stanna av humanitära skäl?
Frågan som också måste ställas är: Vilket ansvar
har föräldrarna för sina barns hälsa och utveckling
och för sitt barns bästa? Vilket ansvar har de männi-
skor som tagit på sig uppgiften att gömma dessa barn-
familjer? Skall människor som vistas illegalt här i
landet ha samma rättigheter som dem som vistas här
legalt måste vi också fråga oss om det behövs uppe-
hållstillstånd.
Vi har stiftat lagar för att underlätta för människor
att leva tillsammans. Om vi kräver respekt för våra
lagar måste vi också följa dem. Tycker vi att lagarna
är fel skall vi ändra på dem, inte strunta i dem.
Fru talman! Jag yrkar avslag på samtliga reserva-
tioner och bifall till utskottets hemställan i betänkan-
det.
Så gäller det propositionen och betänkandet om
återkallelse av uppehållstillstånd. Möjligheten att
återkalla uppehållstillstånd är inget nytt utan har
funnits i tidigare lagstiftningar. Där var skrivningarna
något mjukare. I lagtexten stod att uppehållstillstånd
kunde återkallas på grund av oriktiga uppgifter om
identiteten.
I den utlänningslag som trädde i kraft den 1 juli
1989 infördes ordet skall. I lagen står att visering,
uppehållstillstånd och arbetstillstånd skall återkallas
om utlänningen lämnat oriktiga uppgifter om sin
identitet. Lagen innehåller ingen preskriptionstid.
Någon större debatt när lagen skärptes på den här
punkten kan jag inte minnas att det blev, varken här i
riksdagen eller i massmedierna. Det var andra förslag,
t.ex. att ta barn och vuxna i förvar, kroppsvisitering
och arbete för asylsökande, som var de stora omtvis-
tade och omdiskuterade frågorna.
Folkpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet hade
visserligen en gemensam reservation som gick ut på
att behålla den gamla regeln. Men så blev det inte.
Såvitt jag minns blev det heller inte någon större
diskussion efter riksdagens beslut.
För att förstå varför ordet skall infördes måste
man se till den tidsanda och den debatt som fördes när
1989 års utlänningslag antogs. Debatten då både
bland människor och massmedierna handlade mycket
om det stora antal människor som sökt asyl i Sverige,
och inte minst om alla som saknade pass, biljetter och
andra ID-handlingar.
Många var kritiska till att så många kunde få up-
pehållstillstånd. Man undrade också om Invandrar-
verket visste vilka det gav upphållstillstånd och om
det verkligen var rätt människor som fick asyl här.
Både TV och tidningar skildrade livfullt papperskor-
garna på Kastrup där människor kastat biljetter och
andra handlingar. Även på Arlanda förekom liknande
händelser. De flesta asylsökande kom då via Kastrup
till Arlanda när de ansökte om asyl.
UNHCR var bekymrat och ansåg att asylrätten var
hotad. Dokumentlösheten var ett stort och växande
problem inte bara i Sverige utan också i övriga Euro-
pa. UNHCR befarade att folkopinionen skulle svänga
och att alltfler länder skulle bli negativa till att ta emot
flyktingar om en mycket stor andel människor fick
asyl utan att kunna identifiera sig. Dåvarande invand-
rarministern såg också svårigheter att föra en rättvis
flyktingpolitik och ansåg att något måste göras åt
dokumentlösheten.
I dag är diskussionen annorlunda bland de flesta
människor. Vi har sett konsekvenserna av 1989 års
utlänningslag i de här delarna. Vi har också sett kon-
sekvenserna både för enskilda människor och för
familjer, och vi är beredda att ändra lagen på den här
punkten. En politik som skall vinna förståelse både
bland medborgare i vårt land och hos dem som söker
asyl måste vara tydlig och trovärdig, modern och
medmänsklig.
I samband med behandlingen av propositionen
Svensk migrationspolitik i globalt perspektiv behand-
lade utskottet ett antal motioner som rörde återkallelse
av uppehållstillstånd på grund av oriktiga uppgifter.
Utskottet ansåg att det fanns anledning att se över
bestämmelserna. Kommittén om ny instans- och pro-
cessordning i utlänningsärenden har gjort det med
förtur, och det betänkande ligger till grund för den
propositionen som vi just nu behandlar.
Huvudregeln är naturligtvis att identiteten skall
klarläggas redan när uppehållstillstånd beviljas. Det är
där som Invandrarverket ska satsa sina resurser och
också gör det. I dag finns en kvalitetssäkring i asyl-
prövningen.
Från den 1 januari 1997 är det också obligatoriskt
för den asylsökande att lämna fingeravtryck och foto-
grafi.
Problemet med oklar identitet gäller i huvudsak
asylsökande. Invandrarverket har också framhållit att
det finns asylsökande som kommer från länder där det
är nästan omöjligt att få fram några handlingar och att
det därför förekommer att personer inte har någon
möjlighet att styrka sin identitet hur gärna de än vill.
Fru talman! Regeringen föreslår att det precis som
i dag måste finnas möjligheter att återkalla tillstånd
när utlänningen uppgett fel identitet. Det är huvud-
principen. Det är viktigt för att kunna föra en rättvis
flyktingpolitik. Att ha fått uppehållstillstånd på en
falsk identitet skapar naturligtvis problem för den
enskilda människan. Det är också viktigt inte minst av
humanitära skäl att en människa som bott här länge
kan känna trygghet och inte ständigt behöver oroa sig
för att inte få vara kvar.
För den person som inte får behålla sitt uppe-
hållstillstånd och därför måste lämna landet får ett
sådant beslut många gånger svåra följder. Därför är
det angeläget att man ser på alla omständigheter och
att de vägs samman innan beslut om återkallelse fat-
tas. Hänsyn skall bl.a. tas till familjeförhållanden, till
barnen och deras hälsa och utveckling och till barnets
bästa. Hänsyn skall också tas till anknytningen till det
svenska samhället och till hur länge man varit i Sveri-
ge. Regeringen föreslår att det skall krävas synnerliga
skäl för att återkalla ett tillstånd för den som varit här
i mer än fyra år.
Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till ut-
skottets hemställan i betänkandet och avslag på samt-
liga reservationer.

Anf. 151 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Fru talman! Först vill jag litet grand kommentera
sjukvården och anledningen till att vi har skrivit de
motioner och reservationer som vi har gjort.
De vuxna som befinner sig på flyktingförlägg-
ningarna, och som kanske i hemlandet innan de tving-
ades fly har gått på kontinuerliga kontroller för att
t.ex. undersöka livmodercancer, måste i Sverige vänta
till dess att cancern har utvecklats fullt. Kostnaderna
för att söka läkare täcks nämligen inte av det bidrag
de får.
Vi har bestämt att vi skall ha reglerad invandring -
ja, det har vi gjort. Det har Vänsterpartiet också sagt.
Trots detta har Sverige under de senaste åren tre
gånger fällts för brott mot FN:s tortyrkonvention.
Detta visar att misstag kan begås. Detta visar också
att, precis som Maud Björnemalm säger, de flesta av
flyktingarna åker tillbaka men några hänger sig kvar.
Maud Björnemalm undrar vilket ansvar föräldrar-
na har för sina barn. Först och främst har de väl att se
till att barnen har ett liv - att de får överleva. Risken
för något annat är ganska stor om man skickas tillbaka
till t.ex. Peru eller andra länder där vi vet att omfat-
tande tortyr förekommer.
De som vistas illegalt här skall inte kunna hänga
sig kvar, menar Maud Björnemalm. Vad vi talar om
här, och vad vi har talat om, är barnen. Tycker vi att
lagen är fel skall vi ändra på den, sägs det här. Ja,
men snälla Maud Björnemalm, det är ju det vi har
försökt sedan den dagen jag kom in i riksdagen.
Jag skall också kommentera övergångsreglerna.
De som har fått sina uppehållstillstånd indragna, som
uppfyller kriterierna för den nya lagstiftningen och
som fortfarande finns kvar i landet - är det Maud
Björnemalms uppfattning att de fortfarande skall
utvisas?

Anf. 152 MAUD BJÖRNEMALM (s) re-
plik:
Fru talman! Det finns överenskommelser mellan
regeringen och Landstingsförbundet om läkarvården.
De asylsökande skall få akutvård och vård som inte
kan anstå. Sedan är det den behandlande läkaren, dvs.
den läkare som den asylsökande uppsöker, som har att
avgöra om man skall göra något åt den sjukdom som
den asylsökande har. Det är läkaren, och ingen annan,
som avgör detta.
När det gäller problemet med de familjer som
vistas här har regeringen på Barnkommitténs förslag
sagt att den vill utreda detta ytterligare. Men, Ulla
Hoffmann, de här människorna har ju fått sina an-
sökningar prövade inte bara av Invandrarverket utan
förmodligen också av Utlänningsnämnden. Man har
funnit att de inte har skäl att stanna i Sverige. De har
inte skyddsskäl för att få uppehållstillstånd. Därför
skall de lämna landet. Om de sedan väljer att gömma
sig ställer jag frågan: Vem har ansvaret för barnen, för
barnens bästa och för barnens hälsa? Är det föräldrar-
na? Vilket ansvar har de? Vilket ansvar har de som
gömmer barnfamiljerna? Detta kan inte vara samhäl-
lets ansvar, och det kan inte vara allom givet att få
stanna i Sverige bara för att man är en barnfamilj.
Barnens bästa innebär nämligen inte alltid att stanna i
Sverige.

Anf. 153 ULLA HOFFMANN (v) replik:
Fru talman! Maud Björnemalm! Jag skulle önska
att vi på något sätt kunde göra det hela klart och tyd-
ligt för de behandlande läkarna när de avgör sådana
här fall. Men jag skall göra mitt för att se till att det
som står i utskottsbetänkandet kommer ut till de olika
landstingen via Vänsterpartiets landstingsledamöter.
Vi skall utreda barnens - de barn som befinner sig
på flyktinganläggningarna - situation ytterligare, sägs
det nu. Jag tycker att det har utretts tillräckligt! Hela
betänkandet andas att barnens situation har utretts
tillräckligt. Men vi skall alltså vänta ytterligare! Vi
begär bara en sådan enkel sak som att Invandrarverket
skall få i uppdrag att ta fram ett åtgärdsprogram för
att medvetandegöra sin personal om den anmälnings-
skyldighet till socialtjänsten osv. som finns vad gäller
misstankar om sexuella övergrepp. Inte ens det kan
utskottsmajoriteten säga är angeläget! Vi vet ju att det
sker sexuella övergrepp på flyktingförläggningar.
Men inte ens det, Maud Björnemalm!

Anf. 154 MAUD BJÖRNEMALM (s) re-
plik:
Fru talman! Jag anser att det är Landstingsförbun-
dets sak att informera de läkare som finns inom
landstingen om vad som gäller i sjukvården för de
asylsökande.
Ulla Hoffmann! Man kan inte hänga upp allt på att
någon av Invandrarverkets tjänstemän inte kände till
detta. Det ingår naturligtvis i personalens utbildning
att ha kännedom om när övergrepp på barn skall an-
mälas.

Anf. 155 RAGNHILD POHANKA (mp) re-
plik:
Fru talman! Varför gömmer de sig? De har ju ofta
gett uppgifter och lämnat papper. Läkare och advoka-
ter har skrivit, men betraktats som icke trovärdiga.
Det är det som är haken i detta - att man inte heller
tror på svenska ämbetsmän som sätter sin yrkesheder i
pant.
De här människorna tar naturligtvis ansvaret för
sina barn. De är mycket väl medvetna om att det inte
är någon dans på rosor att vara gömd. Många av dem
har redan flytt. De valde inte flykten, utan flykten
valde dem. Det är likadant här - de väljer inte att
gömma sig, men de törs inte åka hem. Jag kan inte
säga att det gäller 100 %, men det gäller de allra fles-
ta. De vet nämligen att det verkligen inte är någonting
bra att gömma sig.
Miljöpartiet reserverade sig också mot detta att
ändra "kunde" till "skall". Det var på den tiden Mil-
jöpartiet satt i riksdagen under den förra perioden. Nu
har vi fått igenom detta. Man har tagit bort "skall".
Det är en stor seger för dem som det gäller - inte för
vår del.
Ju mer restriktiv politiken mot invandrare är, desto
mer sticker rasismen upp sitt fula huvud. Det är fak-
tiskt så! Jag säger inte motsatsen, dvs. att om politiken
är öppnare finns inte rasismen. Men restriktiviteten
gör att rasismen och invandrarfientligheten växer. När
regeringen skriver om falska flyktingar och missbruk
av asylrätten i olika pressmeddelanden tänker folk:
Jaså, de är falska. Men om man söker till ett universi-
tet är man inte falsk därför att man inte kommer in.
Om en flykting söker sig till Sverige och inte får stan-
na så är han inte falsk och han missbrukar inte asylrät-
ten. Det är väldigt viktigt att man skiljer på det här.

Anf. 156 MAUD BJÖRNEMALM (s) re-
plik:
Fru talman! Varför gömmer de sig? frågar Ragn-
hild Pohanka. Många människor flyr undan krig,
förföljelse och naturkatastrofer och kommer till Sve-
rige och söker asyl. Många har ett skyddsbehov.
Många kommer också till Sverige av andra skäl. De
vill finna ett bättre liv för sig och sin familj. Detta är
naturligtvis inte straffbart, men det ger inte uppe-
hållstillstånd i Sverige.
Många människor vill inte fatta detta, och de vill
inte lämna landet. De gömmer sig i förhoppning om
att få stanna kvar. Det är det här som jag tycker är så
tragiskt. Människor tvingas gå under jorden och
gömma sig. Barnen far illa - så illa att de till slut får
uppehållstillstånd av humanitära skäl eftersom de är i
så dåligt fysiskt och psykiskt skick. Det är här jag
frågar mig var ansvaret kommer in. Varför gömmer
man människor på detta vis?

Anf. 157 RAGNHILD POHANKA (mp) re-
plik:
Fru talman! Lagen är sådan, som Maud Björne-
malm säger. Men det är inte så att det inte sker miss-
tag. Misstag har begåtts. Det har hänt att människor
som har kommit tillbaka har försvunnit. Det gäller
även anknytningsinvandring. T.o.m. fängslande, tortyr
och försvinnanden har inträffat när det gäller den
gruppen.
Det är alltså inte så enkelt som Maud Björnemalm
säger. Det är klart att vi måste följa lagen. Men de
flesta av dessa människor anser att de inte har fått
gehör för sina skyddsbehov, och det är det som är det
viktiga.
Jag har träffat många gömda flyktingar. Jag har
inte gömt någon, men jag har träffat många. Man
gömmer dem inte, utan de ber om hjälp. De har lagt
fram sina skäl, advokater har hjälpt dem att skriva nya
ansökningar och det har hänt att de har blivit trodda
och fått stanna i nästa omgång. Det är viktigt att den
möjligheten att komma igen finns.

Anf. 158 MAUD BJÖRNEMALM (s) re-
plik:
Fru talman! Lagen är sådan, säger Ragnhild Po-
hanka. Lagen blir som vi stiftar lagen. Det är vi som
stiftar lagar. Vi har varit överens om, Ragnhild Po-
hanka, att vi skall ha en reglerad invandring. Med en
reglerad invandring följer att alla människor som
kommer till Sverige och söker asyl inte har skäl att få
stanna här.

Anf. 159 STEN ANDERSSON (m):
Fru talman! Först har jag en kort kommentar till
det som Ragnhild Pohanka sade om falska papper
kontra betyg. Det är faktiskt en viss skillnad mellan
falska pass och ID-handlingar och korrekta betyg som
inte accepterats på grund av att de inte är på den nivå
som krävs. Det var en litet långsökt jämförelse som
Ragnhild Pohanka gjorde.
Fru talman! Här skall vi behandla nästa års kost-
nader för flyktingpolitiken, invandrarpolitiken och
även återkallelse av uppehållstillstånd.
I våras begärde jag att Riksdagens revisorer skulle
utreda de totala kostnaderna för den svenska flykting-
politiken. Många har sagt att detta är en ekonomisk
tillgång för oss. Det har varit det på kort sikt. Jag
menade att man skulle ta reda på vad allting kostade,
och även givetvis ta fram de pluspengar som finns.
Jag fick ett svar under sommaren där man tackade för
min begäran om ett utredningsuppdrag, men de ville
inte utreda frågan. Det innebar att jag i september
månad skrev en motion med samma begäran. Jag tror
att den nu finns i det utskott som i dag behandlar
flyktingfrågorna. Jag vet inte hur det går med den,
men jag misstänker att det blir nej. Om det blir nej,
misstänker jag att jag förstår varför.
Det här betänkandet handlar om återkallande av
uppehållstillstånd. Jag menar att det är ett bevis på en
totalt havererad asyl- och flyktingpolitik. Den är helt
unik jämfört med hela EU och samtliga övriga in-
dustriländer i världen. Svenska politiker har tydligen
en förmåga som alla övriga länders medborgare och
politiker saknar. Vi ser dagligen bevis på en miss-
lyckad politik.
I morse läste jag i en Stockholmstidning att stats-
rådet Schori känner sig träffad av den här kritiken.
Han skrev att nu har vi minsann skärpt flyktingpoliti-
ken. Men efter vad jag har hört i dag verkar det inte
gälla Folkpartiet. De vill utöka den ännu mer. Jag
undrar bara var pengarna till den här än mer generösa
flyktingpolitiken finns.
Man kan konstatera att dagens betänkande beror
på att antalet asyler som har beviljats baserat på orik-
tiga uppgifter nu är så stort att man inte länge kan
göra som man gjorde innan, dvs. avgöra från fall till
fall i huvudsak, utan nu fattar man ett generellt beslut
tvärs över. Det sägs här att detta bara kostar margi-
nellt. Det kostar kanske bara marginellt i pengar, men
jag tror att det kostar mycket mer ute bland allmänhe-
ten i form av ett minskat förtroende.
Enligt TT för fyra veckor sedan sade statsrådet
Schori att den här lagen fanns i praktiken tidigare. Då
kan man undra varför man skall införa en lag som
redan finns. Det är tydligen så att den här lagen är ett
bevis på oförmågan hos riksdagen att skriva en lätt-
fattlig lagtext eller på inkompetensen hos de myndig-
heter som skall tolka den lagstiftning som vi beslutar
om i riksdagen.
Huvudorsaken till dagens situation är att många
människor har lämnat felaktiga ID-handlingar, inte
har haft några ID-handlingar, saknat pass eller färdbil-
jetter som de bevisligen i de flesta fall måste ha visat
flera gånger under resan till Sverige.
Fru talman! Jag inser att den som är politisk flyk-
ting och riskerar att bli fysiskt eller psykiskt förföljd i
sitt hemland svårligen kan erhålla ett pass eller möj-
ligheter att resa ut om han eller hon uppger korrekt
namn. Men jag kan inte förstå varför man inte kan
lämna de riktiga uppgifterna den dag då de söker asyl
i Sverige. Det kan bero på att de inte har den flyk-
tingstatus som de påstår. Det kan också bero på, vilket
har skett i flera fall, att de redan har fått asyl i ett
annat land.
Vi har också sett och hört att advokater bevisligen
har uppmanat asylsökande att dölja korrekta uppgif-
ter. Jag är inte jurist, fru talman. Det erkänner jag.
Men jag tror inte att poängen med att ha en advokat
som hjälp i ett mål är att advokaten skall uppmana sin
klient att ljuga eller dölja sanningen. Det kan inte ha
varit den ursprungliga uppgiften för en advokat.
Tidigare under den här debatten hörde jag Ann-
Kristin Føsker berätta om sin pappa. Han och hans
kollega, två poliser från Norge, deltog i en sådan
verksamhet att de medverkade till att människor
smugglades ut ur Norge till Sverige under andra
världskriget. Sedan anade de på goda grunder att
ockupationsmakten misstänkte dem för samröre med
motståndsrörelsen. De ansåg att det var skäl nog att
lämna Norge. Men när de kom till Sverige ville de
inte tala om vad de hette och vad de hade haft för
yrke och uppgift i Norge. Det skulle vara skälet till att
man inte lämnade korrekta uppgifter.
Jag skall inte ifrågasätta det här anförandet. Det
var mycket känslofullt, och det som Ann-Kristin Føs-
ker berättade var säkert sant. Men jag inbillar mig att
nazisterna var så ondskefulla och infantila att om
nazistisk polis i Norge under andra världskriget anade
att norska poliser hade samröre med motståndsrörel-
sen och sedan plötsligt försvann, skulle det försvin-
nande även drabba de försvunna norska polisernas
familjer. Jag tycker inte att skälet till att bränna ID-
handlingar var riktigt korrekt.
Enligt vad jag hörde skonade Ulla Hoffmann riks-
dagens kammare från ett brandtal om flyktingpoliti-
ken. Det skulle hon spara till senare. Det kan man ju
tacka för. Men hon lyckades ändå, fru talman, att
anklaga alla andra människor och länder som inte
accepterar Vänsterpartiets flyktingpolitik för att vara
mer eller mindre omänskliga. Det var en bravad, trots
ett uteblivet brandtal.
Rose-Marie Frebran förde också ett intressant re-
sonemang om flyktingpolitikens påverkan på vår
ekonomi. Det skulle vara intressant att vid ett annat
tillfälle höra hur hon kom fram till de faktiskt ganska
kloka synpunkter som hon hade.
Jag skulle vilja fråga alla er här i dag som i mor-
gon kommer att fatta beslut om detta betänkande: Vad
skall ni säga till de människor som för ett antal år
sedan sökte asyl i Sverige och som fördrog att lyda
myndigheternas uppmaning att tala sanning vid asy-
lansökan därför att man då har bästa möjligheten att
få sin asylansökan behandlad på ett korrekt vis?
Många av dem fann att de skäl som de fullt san-
ningsenligt uppgav inte räckte till. De fick inte asyl i
Sverige. Men många av dem som ljög, som använde
vilseledande uppgifter, fick asyl i Sverige.
Vad har ni alltså att i dag säga till de människor
som trots allt följde det korrekta rättesnöret och för-
sökte att ljuga så litet som möjligt och att hålla sig till
sanningen så mycket som möjligt?
Till sist, fru talman, några ord om det svenska
medborgarskapet. Tydligen finns det där fler undan-
tag än regler. Jag skall ge ett exempel.
En kvinna från Ryssland vill söka medborgarskap
i Sverige. Kvinnan är kontorist - hon har alltså inte
direkt ett statusfyllt yrke - gifter sig med en svensk
och vill bli svensk medborgare. Men hon har icke en
chans i världen att bli svensk medborgare innan före-
skriven tid har gått ut. Om man däremot är veten-
skapsman eller idrottsstjärna - speciellt det sistnämn-
da, baserat på Sveriges akuta brister på medaljer i
både OS och EM - får man inom en relativt kort tid
svenskt medborgarskap.
Jag tänker nu dra en lans för vårt grannland Dan-
mark. Där är man konsekvent i det här fallet. Där
gäller samma tid för alla, oavsett vilken position man
har när man söker medborgarskap.

Anf. 160 RAGNHILD POHANKA (mp):
Fru talman! En sak vill jag kommentera. Sten An-
dersson säger att det troligen blir avslag på en motion
som han har lämnat in och att han i så fall vet varför.
Vi i Miljöpartiet får avslag på i stort sett alla våra
motioner. Jag vet också varför. Men det handlar inte
om någon konspirationsteori, utan vi får avslag därför
att en majoritet och vi har olika åsikter. Om vi kan
komma överens får vi medhåll. Det är alltså inget
konstigt med att få avslag på en motion. Det vill jag
betona. Ingenting annat vill jag kommentera.

Anf. 161 STEN ANDERSSON (m):
Fru talman! Jag har små händer. En del säger att
jag har svårt att fatta. Jag fattar faktiskt inte vad fru
Pohanka sade till mig. Kan fru Pohanka ta det en gång
till?

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 16 december.)

9 § Hälsovård, sjukvård och social omsorg

Föredrogs
Socialutskottets betänkande 1997/98:SoU1
Budgetpropositionen för år 1998, utgiftsområde 9
Hälsovård, sjukvård och social omsorg (prop.
1997/98:1 delvis)
Mål för utgiftsområdet, m.m.

Anf. 162 STEN SVENSSON (m):
Fru talman! Kommunsektorns andel av ekonomin
utgör nära 30%, något som internationellt sett är
unikt. Kommuner och landsting disponerar för närva-
rande netto ca 425 miljarder kronor, varav
ca 380 miljarder kronor är skattemedel. Enligt de
uppgifter som jag har inhämtat via riksdagens utred-
ningstjänst går 20 % av dessa pengar till vård, 16 %
till skola, 23 % till omsorg och 41 % till allt övrigt.
Landstingssektorns skatteintäkter minskar enligt
Riksrevisionsverket med 2,3 miljarder kronor 1998
och med 2,5 miljarder kronor 1999. Detta beror på
den höga arbetslösheten, dvs. på ett minskande antal
skattebetalare. Samtidigt säger regeringen att den
skall "rädda vården" genom ett tillskott på 4 miljarder
kronor från staten till kommuner och landsting.
Då måste man fråga sig om en sektor som i dag
förfogar över 400 miljarder kronor står och faller med
ett tillskott som motsvarar 1 % av denna summa, dvs.
4 miljarder.
Det avgörande är ju att öka kommunernas och
landstingens inkomster genom att minska arbetslöshe-
ten. Vi måste få fler arbetsgivare och därmed fler
människor i arbete som kan betala skatt. Det är bristen
på skattebetalare som skall åtgärdas. Om man med en
sådan politik kan få 100 000 nya jobb - dvs. nya
skattebetalare - inom den privata sektorn ökar, enligt
SCB:s statistik, kommun- och landstingssektorns
inkomster med 20 miljarder kronor.
En politik som stimulerar företagande kan ge ett
rejält tillskott med pengar till vård, omsorg och skola
- de områden som måste prioriteras främst inom den
offentliga verksamheten. Det är mot den bakgrunden,
fru talman, som man skall bedöma våra förslag till
skattesänkningar, vilka främst riktas till små- och
medelinkomsttagare. Dels minskar vi löntagarnas
bidragsberoende, dels minskar vi arbetsgivarnas ar-
betskraftskostnader. Då blir det fler i arbete, lägre
kostnader för arbetslösheten och ökade skatteintäkter.
Vi finansierar våra skattesänkningar med motsva-
rande neddragningar av bidragen, dvs. vi minskar
rundgången i ekonomin. Socialdemokraterna antyder
att skattesänkningarna skulle äventyra vård, omsorg
och skola. Det är inte sant. Vi moderater har faktiskt
samma budgetförslag som regeringen när det gäller
statens anslag till vård, skola och omsorg. Dessutom
har vi 400 miljoner kronor mer för 1998 än regering-
en eftersom vi avlastar kommunerna för assistans-
kostnader.
Vi har föreslagit en långtgående växling från sub-
ventioner och bidrag till omfattande skattesänkningar
för alla, främst för låg- och medelinkomsttagare.
Samtidigt värnar vi de människor som är i störst be-
hov av gemensamma insatser och som har små eller
inga möjligheter att påverka sin egen situation. Vi slår
också fast att det allmänna skall tillföras resurser för
att på ett tillfredsställande sätt kunna genomföra de
uppgifter som måste vara gemensamma.
Vi förordar en ny tandvårdspolitik med etable-
ringsfrihet och avskaffande av anslutningskontroller
och prisreglering inom tandvården. Vi vill införa en
ny läkemedelsförsäkring och genomföra rationalise-
ringar inom läkemedelsförsörjningen. Dessa förslag
innebär besparingar på 4,4 miljarder kronor.
Handikapporganisationernas rekreationsanlägg-
ningar bör få oförändrat stöd med 15 miljoner kronor
även för år 1998. Vidare anser vi att assistansrefor-
men bör återställas till sin ursprungliga utformning,
vilket innebär att rätten till assistans vid vistelse i
barnomsorg, skola och dagcenter bör återinföras.
Schabloniseringen av assistansersättningen bör av-
skaffas, och finansieringsansvaret för de 20 första
assistanstimmarna per vecka skall återgå till staten.
Vi vill införa ett särskilt bostadsstöd till personer
med funktionshinder för att underlätta för dem att bo
kvar i handikappanpassade bostäder. Kostnaden har
vi beräknat till 100 miljoner kronor.
De psykiskt funktionshindrade bör enligt lagen om
stöd och service för vissa funktionshindrade ingå i
personkretsen. I avvaktan på detta anser vi att ett
särskilt stimulansbidrag bör utgå till kommunerna för
att dessa mer aktivt än i dag skall arbeta med denna
glömda grupp funktionshindrade. Vi anslår
300 miljoner kronor för detta ändamål. Mina kolleger
i utskottet Liselotte Wågö och Leif Carlson kommer
senare under denna debatt i sina respektive inlägg att
närmare redovisa våra alternativ.
Fru talman! Den kommunala sektorns omfattning
understryker betydelsen av att pengarna används väl.
Det blir då avgörande att den positiva produktivitets-
utveckling som ägde rum under första hälften av
1990-talet återkommer. Den socialdemokratiska poli-
tiken har i stället inneburit att det framgångsrika
kommunala förnyelsearbetet från denna period har
avstannat. Varje procents förbättring ger ett betydan-
de utrymme för att minska trycket på skattebetalarna.
En avreglering och en ökad konkurrensutsättning
måste därför genomföras.
Kommunsektorns storlek gör också att kommuner
och landsting i mycket hög grad är beroende av till-
växten i den totala ekonomin. Om sysselsättningen
utvecklas positivt förbättras den kommunala skatteba-
sen. Den svaga sysselsättningen de senaste åren har
slagit hårt mot kommunernas skatteunderlag. Den
nuvarande stagnationspolitiken måste ersättas med en
politik som ökar tillväxten och antalet nya arbetstill-
fällen. Därmed minskar också trycket på kommuner-
nas och landstingens budgetar och samtidigt skapas
helt andra och bättre arbetsförutsättningar för kom-
munsektorn.
När nu landstingen och kommunerna i vårt land
förfogar över mer än 400 miljarder borde man väl
kunna klara vården, omsorgen och skolan inom denna
totalram, eller hur? Men vi noterar att 41 %, dvs.
drygt 150 miljarder, används till annat än vård, om-
sorg och skola.
Socialdemokraterna, som värnar stora och mäktiga
landsting och kommuner, saknar politisk kraft och
förmåga att prioritera vård, omsorg och skola framför
landstingens och kommunernas övriga verksamheter.
Den politiken leder till ständigt högre skatter, hög
arbetslöshet och sämre kvalitet i vården, omsorgen
och skolan.
Vi moderater förordar en annan inriktning av po-
litiken. Vi vill skapa förutsättningar för ett ekono-
miskt, kulturellt och socialt växande Sverige. Genom
en större enskild sektor och ett starkare civilt samhälle
kan både företag och människor växa. Massarbetslös-
heten kan steg för steg pressas tillbaka samtidigt som
den sociala tryggheten också i andra bemärkelser kan
öka genom att hushållen får en större ekonomisk
självständighet. För att Sverige skall få fler företag
och fler jobb behövs en politik som stimulerar före-
tagsamhet. Särskilt de mindre företagen behöver ny
livskraft och möjlighet att utvecklas och växa. Först
då kommer de nya riktiga jobben. Arbete åt alla ger
välfärd åt alla.

Anf. 163 ROLAND LARSSON (c):
Herr talman! Låt mig börja med att kort kommen-
tera de arbetsformer som vi nu har kring budgeten och
budgetförslagen. Jag tycker att det är svårt att få en
riktigt bra struktur på debatten med utgångspunkt i det
sätt som vi behandlar budgeten på. Det måste vara
viktigt att medborgarna i landet får en bild av vad som
är de olika partiernas långsiktiga mål för en verksam-
het och vad som är budgetfrågor för närmast liggande
budgetår. Det framgår inte riktigt tydligt nu.
De partier som har andra budgetförslag kan också
i det väva in frågan om de långsiktiga målen, medan
för partier som Centern som har samma ramar som
regeringen öppnas inte samma möjlighet att få disku-
tera de långsiktiga frågorna. Som ett exempel på det
kan nämnas tandvårdsförsäkringen, där det från alla
partier har föreslagits andra budgetramar än de rege-
ringen och Centern har föreslagit. Där är det stor
möjlighet att få en sådan debatt. Vi har också lagt
fram ett mycket omfattande motionsförslag om tand-
vårdsförsäkringen, men det förslaget kom upp i sär-
skild ordning vid en särskild debatt tidigare. Jag vill
säga, herr talman, att det är viktigt att fundera på de
här arbetsformerna framöver så att det inte blir att de
långsiktiga målen kastas in som jästen efter degen i en
budgetdebatt. Nog om detta.
En stark ekonomi är naturligtvis en förutsättning
för att välfärdssamhället skall fungera. Genom att vi i
Centerpartiet haft modet att ta det ansvar som det
modet för med sig kan vi medverka i den ekonomiska
saneringen både i samarbete med den nuvarande re-
geringen och under arbetet tillsammans med den
förra. Det är viktigt att komma ihåg att det här arbetet
inte har börjat nu utan faktiskt började redan då. Vi
har varit modiga att ta det ansvaret, och jag tycker att
vi i hög grad bör kunna ta på oss äran av att vi nu
håller på att få en ekonomi i balans, att vi är på rätt
väg i Sverige för att skapa de förutsättningar som
krävs för ett gott välfärdssamhälle där alla människor
kan leva i trygghet.
Det har också gett oss möjligheter att efter flera
års besparingar ge ökade resurser till kommunerna
och landstingen så att de kan utföra sin viktiga del av
vården och omsorgen. Det är här som tyngdpunkten
ligger. Genom de 4 miljarder kronor som anslås mer
för 1998 och de 8 miljarder som anslås mer för 1999
- inalles blir det 16 miljarder kronor mer till kom-
munsektorn - har förutsättningarna för en förbättring
av vård och omsorg skapats genom den saneringspo-
litik som vi har bidragit till.
Centerns mål för vården och den sociala omsorgen
är solidarisk finansiering. Grunden för finansieringen
skall vara våra gemensamma skatteintäkter. Visst
skall man ha kompletterande finansiering via avgifter,
och visst skall man kunna på annat sätt ta in pengar
till vården, men grunden måste vara det som man får
in via skatter.
Vård och social service skall utgå från människors
vårdbehov, inte från deras förutsättningar att betala.
Utformningen av vården, så som den organisatorisk
skall vara, skall utgå från medborgarperspektivet.
Medborgarens uppfattning om vilken typ av organi-
sation han eller hon vill ha på verksamheten skall vara
utgångspunkten för utformningen av vården, var den
skall finnas geografiskt och på vilket sätt den organi-
satoriskt skall tillhandahållas.
Valfrihet är en viktig del i vård och omsorg.
Människor måste kunna välja vilken vårdgivare man
skall ha när man behöver vård och omsorg. Vem som
producerar vården får inte stå strid med den solidaris-
ka finansieringen. Så länge samhället svarar för en
huvuddel av kostnaderna skall också samhället ställa
krav på dem som tillhandahåller vården så att det sker
i de former som man vill.
Det är viktigt att den vård och omsorg som vi be-
höver finns nära, att vi har nära till vårdcentralen, att
vårdcentralen kan se ut så som vi själva som medbor-
gare tycker att den skall se ut. Ett effektivt utnyttjande
av resurserna genom samverkan är också en viktig
faktor som måste tas till vara.
Det sägs ibland att partierna här i landet står var-
andra ideologiskt alltför nära för att det skall vara lätt
för medborgarna att se var gränserna och skiljelinjer-
na går. När vi nu står inför ett valår är det viktigt att
klargöra för väljarna var skiljelinjerna går. Det finns
väl inget område där det är så tydligt var gränserna
går som inom området social välfärd. Det är många
som i debatten kanske föreställer sig att skiljelinjen
går mellan å ena sidan Socialdemokraterna och Cen-
tern och å andra sidan Moderaterna, Folkpartiet och
Kristdemokraterna. Men i realiteten går faktiskt den
här skiljelinjen mellan Moderaterna, som radikalt
söker sig bort från den solidariskt finansierade välfär-
den, och alla övriga partier, som på olika sätt visserli-
gen vill reformera det nuvarande välfärdssystemet
men ändå bibehålla den gemensamma grunden med
den gemensamma finansieringen.
De moderata skattesänkningslöftena bygger på att
det sker en omfattande neddragning av den med
skattemedel finansierade sociala tryggheten, vården
och omsorgen. Medan skillnaden mellan s, c, fp och
kd när det gäller anslag till den här delen av verksam-
heten är försumbar, vill Moderaterna, inklusive de
statliga pengar som går till kommunerna, skära ned
kostnaderna med 20, 30 och så småningom
40 miljarder kronor.
Det moderata budgetförslaget innebär fram till år
2000 minskat ekonomiskt utrymme för staten och
kommunerna med närmare 67 miljarder kronor. Det
är pengar som till största delen skall tas från den so-
ciala sektorn. Detta skall läggas ovanpå de besparing-
ar på 126 miljarder kronor som redan har genomförts
och som i hög grad fått bäras av social omsorg och
vård. Det finns en uppenbar risk för att ett sådant
system som det som Moderaterna förordar leder till
en felaktig fördelning av resurserna. Det finns en
uppenbar risk för att vi går mot ett samhälle där peng-
arna mer än behoven styr vården och omsorgen.
Tanken på att via en obligatorisk försäkring i
stället för via skatter betala för sin trygghet, är något
som vi från Centern kan acceptera så länge det gäller
att försäkra sig mot inkomstbortfall av olika slag. Men
att överlämna till Folksam och Skandia att bedöma
när man behöver sjukvård eller omsorg är något helt
annat. Det är något som vi i varje fall inte kan accep-
tera. Såvitt jag förstår kan inte heller Folkpartiet eller
Kristdemokraterna acceptera det.
För Centern är det den solidariska finansieringen
och detta med vård efter behov som skall vara grund-
bulten när det gäller vården och omsorgen. Ett system
där den som har små behov av vård och omsorg och
tjänar mycket vinner mest, och där den som har låg
inkomst men stora behov förlorar mest, kan vi från
Centern inte acceptera.
Därför vill vi behålla den solidariskt finansierade
välfärden, men vi vill göra reformer som går mot
valfrihet, närhet och ett effektivare resursutnyttjande.

Anf. 164 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Roland Larsson talar om att vårt fi-
nansieringssystem inte skulle vara solidariskt. Vår
allmänna obligatoriska hälsovårdsförsäkring är verk-
ligen solidarisk. Den omfattar alla. Oavsett den in-
komst man har eller den situation man befinner sig i,
får man del av försäkringen om man hamnar i den
situationen att man blir sjuk.
Försäkringen följer patienten. Patienten får en
ökad valfrihet och kan välja mellan olika former av
utbud. Dessutom blir det möjligt för fler vårdgivare
att konkurrera med varandra, och personalen får fler
arbetsgivare att välja emellan.
Det här innebär att vi dessutom kan göra bespa-
ringar genom att vi kan avveckla landstingsskatten
och därmed också landstingspolitikerna och den byrå-
krati som är förenad med det politiska maktutövandet.
De pengar som man sparar genom den reformen kan
användas som ett direkt resurstillskott till den egentli-
ga vården. Jag vill alltså hävda att en sådan finansie-
ringsform verkligen är solidarisk då den omfattar alla.

Anf. 165 ROLAND LARSSON (c) replik:
Herr talman! En viktig fråga är naturligtvis vem
som får störst del av de här skattesänkningarna. Och
hur mycket får man betala för den här försäkringen?
Moderaternas idé är ju att människor, genom att man
tar ut mindre skatt, skall få mer pengar över i hushål-
len, och att de skall kunna betala för de här försäk-
ringarna. Men samtidigt påstår ni ju från Moderater-
nas sida att de här skattesänkningarna skall generera
arbetstillfällen inom andra sektorer i näringslivet.
Jag kan för min del inte förstå hur man samtidigt -
bara en annan väg - skall betala via försäkringar för
den vård och omsorg man behöver, och samtidigt få
pengar över för att använda till andra ändamål. Nå-
gonstans måste denna avtappning ske för att det skall
kunna vara möjligt att genomföra detta - såvida det
inte är ett rent reptrick. Därför hävdar jag att detta
kommer att gå ut över dem som har de lägsta inkoms-
terna och de största vårdbehoven.

Anf. 166 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Så fungerar det inte. Avgifterna till
den allmänna, obligatoriska hälsovårdsförsäkringen
skall betalas in av var och en efter bärkraft. Har man
ingen inkomst så kan man ingenting betala. Däremot
får man del av vården. Försäkringen faller ändå ut och
betalar mellanskillnaden mellan eventuell patientav-
gift och den totala kostnaden.
Våra skattesänkningar, som riktas till låg- och me-
delinkomsttagare, skall göra arbetskraften billigare.
Vi skall se till att vi inte fortsätter att ta ut mer och
mer skatt av ett minskande antal skattebetalare. Vi
skall i stället öka antalet skattebetalare men inte ta ut
så mycket av var och en. Men genom att antalet skat-
tebetalare ökar när vi löser arbetslöshetsproblemen,
får alltså kommuner och landsting in betydligt mer
pengar.
Jag gav i mitt anförande ett exempel som man ha-
de räknat på inom Statistiska centralbyrån. Om man
kan skapa 100 000 nya jobb i den privata sektorn,
ökar landstingens och kommunens inkomster med
20 miljarder kronor. Det skall jämföras med de siffror
som vi i dag talar om, nämligen att inkomsterna till
följd av arbetslösheten minskar med 2,3 respektive
2,5 miljarder för de kommande två åren för lands-
tingssektorn.

Anf. 167 ROLAND LARSSON (c) replik:
Herr talman! Om då de pengar som tillförs den
privata sektorn måste användas för vård och omsorg,
för det är väl ändå det de här pengarna kan användas
till, så kan man fråga sig vad man har vunnit. Det går
ju inte att både räkna med de här pengarna som en
tillgång för annan verksamhet och för vård och om-
sorg.
Vad jag kan förstå av det Sten Svensson säger nu,
menar han att det egentligen inte är någon skillnad
jämfört med det system som vi har i dag på annat sätt
än att Trygg Hansa och Skandia skall ta över lands-
tingens roll. Där ser jag ingen fördel. Jag tycker att
det är bättre att landstingen bedömer om jag har ett
tillräckligt stort behov av vård än att jag får gå till en
skadereglerare på ett försäkringsbolag.

Anf. 168 KERSTIN HEINEMANN (fp):
Herr talman! Den 20 november i år beslutade
riksdagen om de ekonomiska ramarna för de olika
utgiftsområdena. Den budget som antogs stöddes av
Socialdemokraterna och Centerpartiet. Folkpartiet
liberalerna har i sina parti- och kommittémotioner
förordat en alternativ budget. Vårt budgetförslag har
temat jobb, vård och skola. Det innebär i huvuddrag
sänkta skatter för företagare och tillväxt med utgift-
sökningar framför allt när det gäller vård och omsorg.
Eftersom vårt alternativ till budget har fallit, har
jag inte deltagit i utskottets beslut om anslagsfördel-
ning under bl.a. utgiftsområdet och målen och, herr
talman, jag vill hänvisa till mitt särskilda yttrande i
betänkandet.
Herr talman! Folkpartiet står naturligtvis för en
solidariskt finansierad sjukvård. Vi har alltså inte
ändrat uppfattning. Roland Larsson kan vara lugn. Att
sedan andra än t.ex. landstingets anställda kan utföra
vården, är en helt annan sak. Det är i hög grad väl-
kommet för att vi skall kunna höja kvaliteten på vår-
den och skapa möjligheter att ha andra arbetsgivare.
Svensk sjukvård står sig väl i internationell jämfö-
relse när det gäller personalens kompetens och den
tekniska utvecklingen. Men samtidigt måste vi konsta-
tera att svensk sjukvård är i kris. Kristecknen blir allt
flera.
Operationsköerna växer. Många människor lider i
väntan på behandling.
Tiotusentals gamla får inte den hemsjukvård eller
den hemtjänst de behöver för att kunna leva ett
mänskligt och värdigt liv.
Patienter skickas hem i förtid och utan ett funge-
rande omhändertagande i bostaden.
Det förekommer att döende patienter skickas hem,
trots att de vill vara kvar på sjukhus. Också det mot-
satta förekommer. Patienter som vill leva sin sista tid i
hemmet får inte den möjligheten.
Omkring 13 000 gamla tvingas fortfarande bo i
flerbäddsrum, tolv år efter det att Bengt Westerberg
för första gången slog larm om situationen.
Klassklyftorna visar tecken på att komma tillbaka
i vården. Arbetslösa och lågavlönade har inte på
samma sätt som tidigare råd att åtgärda krämpor. Det
märks inte minst i tandvården. Kombinationen av
arbetslöshet, sänkta bidrag och försämrad försäkring
gör att människor tvingas avstå från att gå till tandlä-
kare.
Personalen känner sig mycket pressad. Uppsäg-
ningarna i vården har gjort att den personal som arbe-
tar kvar får mycket tunga arbetspass. Medelåldern
bland personalen är hög. Tiden för omvårdnad krym-
per.
Trycket på vården kommer att öka. Antalet invå-
nare över 80 år kommer att öka kraftigt de närmaste
årtiondena. Det visar inte minst HSU:s betänkande
om behov och resurser i vården. Vi har inte bara att
möta den kris i vården som vi har i dag. Vi måste
också förbereda oss på ännu större behov inom en
snar framtid.
Herr talman! Därför har Folkpartiet liberalerna i
sin motion presenterat en krisplan för vården. På ett
par år, fram till sekelskiftet, skall Sverige ha åtgärdat
de kvalitetsbrister vi angivit och vara i ett läge då vi
med fog kan hävda att vi närmat oss målet värdig vård
för alla.
Vårdens resurser måste få öka. Det är omöjligt att
klara en värdig vård för alla utan större resurser eko-
nomiskt och personalmässigt. De tillskott som rege-
ringen föreslagit, och som vi stöder, kommer inte att
räcka. Medlen kommer för sent - hälften först år 1999
och 2000. En betydligt större insats behövs redan
1998.
Därför har Folkpartiet bl.a. föreslagit en aktivering
av pengarna i sjukförsäkringen, som nu används till
passiva sjukskrivningar. Detta har debatterats tidigare
i dag. I viss mån har socialförsäkringsutskottet gått
oss till mötes. Man låter försäkringskassorna i samar-
bete med landsting och kommuner använda de reha-
biliteringspengar som finns. Vi tycker att det är tråkigt
att man inte kan ta steget fullt ut och se till att vi får
ett fungerande FINSAM i hela Sverige. Varför skall
människor behöva vara sjukskrivna och ha smärtor i
väntan på en behandling när det egentligen finns eko-
nomiska resurser att avhjälpa det?
Utvärderingen av FINSAM visar en total bespa-
ringseffekt på 9 % av kostnaderna för sjukpenning
och rehabiliteringsersättning. Hela utvärderingen talar
för att det finns en relativt stor potential för betydande
besparingseffekter som en följd av samverkan mellan
sjukförsäkringen och hälso- och sjukvården. Med ett
riktigt FINSAM-system skulle det gå att spara mer än
2 miljarder under några få år på kostnaderna för sjuk-
penning, rehabiliteringsinsatser och nybeviljade för-
tidspensioner. De vinster som skulle kunna nås skall
enligt vår mening gå oavkortat till vården, främst för
att minska köerna.
Herr talman! Folkpartiets kommunalpolitiker har
också program för hur försäljning av kommunala
bolag kan tillföra vården resurser. Kommunerna står
för 30 % av vården. Kommunernas bidrag till bolags-
verksamhet uppgår i runda tal till 2 000 miljoner
kronor. Det finns ungefär 1 500 kommunala bolag
som tillsammans omsätter över 100 miljarder kronor.
Vårt besked är följande: Gym, skidliftar, restau-
ranger, hotell och andra äventyr i bolagsform skall
inte bekostas med skattemedel. För oss folkpartister
är det självklart att inte en enda krona som kan satsas
på det som är verkligt viktigt, som en bra äldrevård,
får spillas bort bara för att framför allt socialdemo-
kratiska kommun- och landstingspolitiker tycker att
det är roligt att leka näringsliv.
Herr talman! I ett välfärdssamhälle måste vården
få ta betydande resurser i anspråk. Återkommande
undersökningar visar också att skattebetalarna är
beredda att ge vårdutgifterna högsta prioritet. Att det
finns en väl utbyggd vård är inte bara en nödvändig-
het för dem som är sjuka. Det är också en viktig
trygghetsfaktor för alla andra.
Folkpartiet liberalerna vill därför prioritera vården
på flera sätt.
Vår prioritering av en politik för fler jobb genom
företagande har som en grundläggande motivering att
kampen mot arbetslösheten är nödvändig för att vi
skall klara välfärden.
Vi säger nej till löften om stora generella skatte-
sänkningar, men prioriterar bra vård och utbildning.
Vi har i många år, både på riksplanet och i full-
mäktigeförsamlingar, förespråkat en politik som inne-
bär ett effektivare resursutnyttjande. Den ojämförligt
viktigaste metoden heter konkurrensutsättning.
Folkpartiet liberalernas konkreta förslag när det
gäller vård och omsorg ligger under andra utgiftsom-
råden än utgiftsområde 9. Våra förslag innebär bl.a.
en satsning på 1 miljard kronor för att korta sjuk-
vårdsköerna, 0,5 miljarder i stimulansbidrag till
kommunerna för att ge fler inom långtidsvården rätten
till ett eget rum och 0,4 miljarder för ett förbättrat
högkostnadsskydd.
Vi står på solid grund när vi föreslår förbättringar
inom vården som kräver ytterligare resurser. Barbro
Westerholm kommer senare att gå in på flera förslag
för att skapa mer resurser och bättre kvalitet i vården.
Vi har visat på vägar att få fram dessa resurser. Det är
bara att beklaga att dessa förslag till patienternas
bästa inte har vunnit gehör hos Socialdemokraterna
och Centerpartiet, som är de som har beslutat om den
budget som nu gäller.

Anf. 169 STIG SANDSTRÖM (v):
Herr talman! Jag skall ägna mitt inlägg åt några
markeringar som vi gjort inom utgiftsområdet. Jag
skall även göra några reflexioner kring den allmänna
debatten. Kanske hinner jag också med något angrepp
på Moderaterna.
I likhet med Folkpartiet och Kristdemokraterna
vill vi öka insatserna inom det utgiftsområde som vi
behandlar med en dryg miljard. Det visar vilken vikt
vi lägger vid dessa frågor.
Den stora satsningen vill vi göra utanför detta ut-
giftsområde. Det gäller kommuner och landsting. Det
är där den egentliga verksamheten pågår, och det är
där som vi tror att pengarna kommer till mest nytta.
Inom detta utgiftsområde - det gäller 22,5 miljar-
der - vill vi i första hand satsa på följande områden.
Vi vill satsa 200 miljoner på en ny tandvårdsreform.
Vi tror att det är absolut nödvändigt. Vi tror också att
det finns underlag för ett sådant beslut.
Vi vill också förstärka handikappområdet med un-
gefär 500 miljoner. Pengarna skall gå till LASS, för-
stås, men även till Handikappinstitutet och till bilstö-
det.
Vi vill också anslå pengar för att hålla läkemedel-
skostnaderna nere, som vi tycker har skenat i väg. Det
gäller framför allt utgifterna för patienterna. Vi har
anslagit 465 miljoner kronor. Man kan också inklude-
ra ett återupprättande av den fria listan, som vi tog
bort förra året.
Jag har noterat att också Kristdemokraterna mo-
tionerar om det i år. Jag tycker fortfarande att det är
lika angeläget. Vi fick i går se ett reportage på TV om
vad som har hänt med de cancersjuka. Deras situation
har förvärrats dramatiskt på grund av att bestämmel-
sen om fria mediciner har tagits bort. Är man så sjuk
som en cancerpatient är kan man inte arbeta. Man
mister inkomst. Man får kanske inte socialbidrag, utan
är tvungen att sälja ut sin egendom. Jag tycker att det
var ett väldigt dåligt beslut vi fattade förra året när vi
tog bort stödet till de mest utsatta grupperna.
Utöver detta vill vi satsa en del pengar för att
stötta de psykiskt sjuka, som vi alla i utskottet vet far
väldigt illa.
Vi har också gjort en markering vad det gäller pa-
tienternas rättigheter. Vi vill förstärka patientförsäk-
ringen. Det är i och för sig inte i första hand en sak
för staten. Det är en uppgörelse mellan landstingen
och sjukvårdshuvudmännen. Vi tycker ändå att pati-
entförsäkringen behöver förstärkas. Det är många som
inte kan få del av den, och det är svårt att få ersätt-
ning.
Vi har även gjort en markering angående Apo-
teksbolaget. Vi är mycket bekymrade. Jag kan inte
förstå besparingskravet på 300 miljoner kronor som
har ålagts bolaget. Det har resulterat i panik i ledning-
en när det gäller att lägga ned apotek runt om i Sveri-
ge. Det är ett helt onödigt besparingskrav som har
lagts på dem. Apoteksbolaget går redan i dag med
vinst med 726 miljoner kronor. Man hade lika gärna
kunnat ta från vinsten för att få in pengarna.
Sedan finns det andra bekymmer kring Apoteksbo-
laget. De har deltagit i utskottsförhör i utskottet. De
har lovat vitt och brett att fixa läkemedelsreformen.
Men jag blir bedrövad när jag får höra rapporter från
fältet om löftet om att inga skall behöva betala mer än
108 kr har kringgåtts på många håll. Dubbla avgifter
tas ut, dvs. två månadsinbetalningar på en gång. Den
typen av rapporter är inte bra. Nu finns det tydligen
bekymmer med övertagandet av läkemedelsverksam-
heten vid årsskiftet för landstingen.
Nu är besluten om utgiftsområdena fattade. Våra
förslag har fallit. Men vår viljeinriktning finns, för
den som är intresserad, att läsa i vårt särskilda yttran-
de.
Jag har några reflexioner. Ute i samhället pågår en
intensiv debatt om äldrefrågor, hur vi tar hand om
våra gamla osv. Jag tycker att Kerstin Heinemann gav
en bra beskrivning av hur läget är. Det är faktiskt så
illa på många håll. Vi måste ta Socialstyrelsens rap-
porter på fullt allvar. Samtidigt finns förväntningar på
oss att vi från riksdagen skall agera. Här händer ing-
enting. Det har varit en debatt och en mängd ord. Men
konkret har inte mycket hänt.
Inom vårt utgiftsområde händer ingenting. Den
enda förändringen som har skett sedan regeringen
lade fram sitt förslag i somras fram till nu är att 4
miljoner har flyttats över till rekreationsanläggningar
för handikappade. Det är bra och viktigt. Men i övrigt
har vi i riksdagen inte reagerat - utöver att visa för-
ståelse osv. Konkret händer inte något speciellt.
Folket kan vara litet besviket på sin riksdag. Vi
vet att viljan att satsa på vården är stark bland folk.
Det är där de vill lägga pengarna. Ofta förväntar de
sig naturligtvis resultat. Jag tycker att det är något vi
måste fundera över.
Håller vi på att få A- och B-sjukvård? Avgifterna
börjar komma upp i den nivån att vanligt folk inte
längre har råd att gå till tandläkaren eller doktorn. Det
finns sådana allvarliga tendenser. Vi ser på läkeme-
delsnotan. Besparingarna var tänkta till 1 miljard,
men det blev nästan 2 miljarder. Det är för att folk
inte har råd att hämta ut sina mediciner. Vi får ta till
oss av detta och försöka pressa avgifterna. Det får inte
bli så att folk inte har råd att gå till läkaren.
Jag har en fundering kring Socialdemokraternas
strategi och om den kommer att fungera. Det är bra att
signalerna kommer att vi skall satsa 4 miljarder, öka
på med 4 miljarder osv. tills vi är uppe i 16 miljarder
år 2000. Det är ju nu som problemen finns. Frågan är
om detta räcker. Jag tvivlar på det. Jag tror att vi
behöver göra insatser så fort som möjligt. Enligt
Landstingsförbundets egen beräkning, inkluderat de
stora tillskotten, räknar man ändå med att behöva
minska personalen med 7 000 personer fram till år
2000. Det är trots att så många har fått lämna sjukvår-
den.
Jag undrar var Moderaterna får alla sina pengar
från. När jag tittar på deras ekonomiska motioner ser
jag att de räknar med att ta in 1 miljard från Apoteks-
bolagets receptregister. Det finns inga pengar att
hämta där. I HSU:s förslag och propositionen från
regeringen står det att Apoteksbolaget skall klara
detta inom de ramar som angives. Men där har vi inga
pengar att hämta. Jag förstår inte hur ni har fått fram
dem.
Sedan var det 4 miljarder kronor i trafikförsäkring
som ni vill få fram. Ni föreslår en höjning av trafik-
premien med 1 000-1 500 per bil. Det är bra. Men
hur kan ni kalkylera in det i er budget för nästa år när
vi nu befinner oss på hösten? Det måste tillsättas en
utredning för en sådan sak. Det går inte att säga att de
pengarna finns. Har ni förankrat hos svenska folket att
ni vill höja premien för trafikförsäkringen med dessa
belopp? Ni talar bara om att sänka skatterna, det po-
sitiva, men aldrig om det negativa. Jag skulle vilja
veta hur ni resonerar.
Sten Svensson säger att arbete åt alla ger välfärd
åt alla. Ja, naturligtvis. Vem stämmer inte in i detta?
Jag tror inget parti säger emot.
Men hur kan det samtidigt komma sig att ni mode-
rater i er ekonomiska motion klandrar regeringen för
att vilja sänka arbetslösheten till 4 %? Ni säger i er
ekonomiska motion att arbetslösheten bör ligga på
6 % för att inflationen inte skall få ny fart. OECD
sade häromdagen 7 %. Det här går inte riktigt ihop.
Moderaterna är det enda parti som i sin ekonomiska
motion har skrivit att ni vill ha hög arbetslöshet. Hur
kan Sten Svensson då stå i talarstolen och säga att
arbete åt alla ger välfärd åt alla? Det går inte ihop. Jag
vill ha en förklaring av Sten Svensson.

Anf. 170 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Ökad tillväxt i ekonomin skapas ge-
nom att man får fler sysselsatta. Vi kritiserar rege-
ringen för att man inte har lyckats med sin politik.
Man har från början lovat att halvera arbetslösheten
under innevarande mandatperiod. Men det syntes
snart att man inte skulle lyckas med det. Då flyttades
tidpunkten fram, och så har man hållit på. Det är långt
kvar innan man kommer fram till det mål man lovade
att nå i valrörelsen.
Det är angeläget att vi får fler sysselsatta. Då be-
höver vi inte ta ut så höga skatter av var och en. Däri-
genom blir arbetskraftskostnaderna lägre och Sveriges
internationella konkurrenskraft kan stärkas, dvs. ge-
nom att vi inte behöver ta ut motsvarande kostnader
för de varor och tjänster som vi är tvingade att sälja
till utlandet för att tjäna den utländska valuta som
erfordras för att kunna betala för den omfattande
importen. Allt detta måste fungera så att vi inte behö-
ver fortsätta att låna och dra på oss räntekostnader.
Lån från utlandet och räntan på den är en direkt
tappning av blod från det svenska samhället.
Detta är naturligtvis kända elementa för Stig
Sandström, och han borde förstå att det är på det
resonemanget som de synpunkterna grundar sig på
som vi har redovisat i våra motioner.
Sedan var det Apoteksbolaget. Vi har kalkylerat
med vad en privatisering skulle kunna inbringa liksom
en effektivisering och rationalisering av verksamhe-
ten. Det är de siffrorna som vi redovisar i våra budge-
talternativ.

Anf. 171 STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag trodde det var av trafikförsäk-
ringen ni skulle ta det här. Men ni kalkylerar ju också
med privatiseringen av Apoteksbolaget. Men det är
lika illa det - det måste utredas först. Och ni vet ju att
det redan är på gång. Inte kan ni inkassera de pengar-
na redan i nästa års budget. Det verkar ju väldigt
konstigt.
De ekonomiska resonemangen var ju elementära -
det håller jag med om. Det lät ju precis som gamle
Keynes. Det är klart att om vi får snurr på ekonomin
ökar tillväxten, osv. Men hur kom det sig då att till-
växten sjönk i tre år i rad i början av 90-talet, när det
var borgerlig regering?
Och varför varnar ni i er ekonomiska motion för
att inflationen kommer att gå upp om jämviktsarbets-
lösheten på 6 % underskrids? Det är ju mycket märk-
ligt. De här resonemangen går inte riktigt ihop.

Anf. 172 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Vi håller oss till vårt ämnesområde -
därför kommenterade jag Apoteksbolaget.
Det behöver inte göras någon omfattande utred-
ning om staten bestämmer sig för att sälja ut och pri-
vatisera. Det kan ske ganska så snabbt. Det har visat
sig när man har privatiserat annan statlig verksamhet
att det går att genomföra på ganska hygglig tid.
De beräkningar vi gör i budgeten har gjorts med
hänsyn till de effekter som vi kan få också av omfat-
tande rationaliseringar av verksamheten. Jag betonar
att vi inte kommer att göra någonting som äventyrar
själva förmånen för patienten.

Anf. 173 STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! En försäljning av Apoteksbolaget
kan naturligtvis inbringa 4 miljarder - det är möjligt.
Men vi får ju också skilja mellan drift- och investe-
ringsbudget. Här talar vi om uthållig finansiering av
hälso- och sjukvården. En försäljning är ju bara en
engångsinsats, och då lurar man sig själv litet. Kost-
naderna kommer ju att kvarstå framöver.

Anf. 174 THOMAS JULIN (mp):
Herr talman! Det är inte många frågor som enga-
gerar befolkningen så mycket som just frågor om
hälsa, vård och omsorg. Vi är alla beroende av vården
från det vi föds tills vi slutar våra dagar. En god vård
upplevs också av de flesta som en viktig trygghetsfak-
tor. Den sociala omsorgen måste vara bra för att vi
skall ha ett människovänligt och socialt hållbart sam-
hälle. Samhället skall stå som garant för att de som
behöver vård, omsorg och social hjälp också garante-
ras sådan hjälp. Därför måste samhället genom en
solidarisk finansiering se till att det finns tillräckligt
med resurser.
I betänkandet finns det bra skrivningar när det
gäller mål och prioriteringar. Det handlar bl.a. om
god hälso- och sjukvård, om kvalitet, om att tillgodo-
se den enskilde individens behov, om att vidta ytterli-
gare åtgärder för att stärka patientens ställning och om
kortare väntetider inom vården.
Visst är det bra att i ord beskriva vad man vill gö-
ra och vad som skall prioriteras. Men det finns också
risker. Det är när en stor del av medborgarna tycker
att vi politiker säger en sak, som låter bra, och sedan
upplever att verkligheten är annorlunda. Då blir de
med rätta misstänksamma. Då vill de se handling
innan de tror på vad som skrivs.
Men kan vi verkligen leva upp till de mål och de
prioriteringar vi beskriver, med tanke på alla bespa-
ringar och personalminskningar som genomförs? Man
måste fundera över det nu när vi de senaste dagarna
hört kritik av vad som skett inom vården på grund av
bl.a. personalminskningar.
Trots kraftfulla protester från svenska folket har
först den borgerliga och sedan den socialdemokratis-
ka regeringen bedrivit en politik som medfört mycket
stora nedskärningar inom vård, omsorg och den socia-
la sektorn.
Miljöpartiet anser att vi har råd med vård och att
det behövs mer resurser till vården. Vi har i våra
förslag till alternativ statsbudget omfördelat mer me-
del än regeringen till kommuner och landsting. Totalt
innebar Miljöpartiets förslag att kommuner och
landsting skulle fått ökade ramar med 3 miljarder
1998, 5,5 miljarder 1999 och 6,7 miljarder 2000
utöver regeringens förslag. Vi har även föreslagit att
också de som orsakar vård skall vara med och finan-
siera vården. Vi har vidare i en motion föreslagit att
medel från arbetsmarknadsåtgärder skall användas till
riktiga jobb i vård och omsorg.
Herr talman! Nu skall jag redovisa de avvikelser
som Miljöpartiet har inom utgiftsområde 9.
När det gäller tandvården har vi föreslagit en åter-
gång till den nivå som gällde för tandvårdsförsäkring-
en före den 1 oktober 1997. Vi tillsköt därför i budge-
ten 500 miljoner kronor.
När det gäller insatser mot aids vill vi att ytterliga-
re 7 miljoner tillförs och att den summan tas från de
98,9 miljoner som tilldelas Smittskyddsinstitutet.
Många barn far illa. Därför är det angeläget att
Barnombudsmannens resurser förstärks så att det
angelägna arbetet att granska barns situation ytterliga-
re kan utvecklas. I Miljöpartiets budgetförslag tillsköt
vi därför 2 miljoner årligen för åren 1998, 1999 och
2000.
När det gäller missbrukarvården har vi med stor
oro sett att besparingarna slagit mycket hårt. Många
kommuner har av kostnadsskäl prioriterat ned miss-
brukarvården och anser att det inte är värt att satsa
pengar på gamla missbrukare. Då skall vi komma ihåg
att som gammal missbrukare räknar man i dag 25-
åringar.
Vi har också fått uppgifter om att missbrukare som
söker behandling blir avvisade. Vården är för dyr,
anser många ansvariga i kommunerna. Helt nyligen
kunde vi läsa om en missbrukare som begick brott för
att komma bort från missbruket. Han begärde då att få
sitta på en drogfri anstalt.
Regeringen har i den här situationen givit Statens
institutionsstyrelse i uppdrag att minska antalet platser
inom LVM-vården, eftersom efterfrågan minskat. Vi
vill påstå att det finns behov, men de ekonomiska
resurserna saknas i kommunerna.
I Miljöpartiet anser vi därför att man skall förstär-
ka Statens institutionsstyrelses budget med 94 miljo-
ner årligen under de kommande åren - detta för att
man skall kunna sänka avgifterna, så att de kommuner
som inte anser sig ha råd att köpa LVM-vård skall ges
ekonomiska möjligheter att göra det.
LVM-vården är många gånger livsviktig för miss-
brukarna. SIS uppgift är att avgifta och motivera
missbrukaren till fortsatt vård.
Det är svårt att förstå regeringens spariver på det
här området, när man först minskar antalet vårdplatser
och sedan föreslår en utredning som skall se över
behovet av vårdplatser. Allt talar för att det är en
samhällsförlust att inte vårda missbrukarna, något
som även SIS ledning uttryckt. Missbrukarna kostar
samhället mer när de är på gatan än när de är i vård.
Då skall vi även komma ihåg att missbrukaren orsakar
stor skada för många av medborgarna genom inbrott,
rån, osv.
Vi vet att tobaken orsakar många hälsoproblem.
Det är väl knappast något som man i dag behöver
orda så mycket om. Alla känner vi till problemet med
att rökningen bland många unga flickor ökar. Vi tyck-
er därför att det är viktigt med ytterligare insatser i
skolorna och har därför föreslagit en satsning på 20
miljoner extra till information i skolorna när det gäller
tobakens hälsorisker - pengar som vi vill skall satsas
på En rökfri generation och liknande frivilliga organi-
sationer.
Herr talman! Även om vi i den här kammaren är
väl medvetna, så finns det många som tror att hemlös-
het är något som bara förekommer i andra länder.
Tyvärr har vi en hel del hemlösa i vårt land, mest i de
stora städerna, men även på många mindre orter. Det
här är en grupp som lever i en svår situation där det
många gånger finns både missbruk och sjukdom med i
bilden. Det är inte heller ovanligt med en stark miss-
tänksamhet mot myndigheter bland de hemlösa, vilket
gör att de många gånger har svårt att söka vård och
hjälp.
Vi anser att det måste bli en samverkan mellan
landsting och kommuner för att hjälpa den här grup-
pen. Vi anser också att det borde finnas en bra uppsö-
kande verksamhet utöver den som de frivilliga organi-
sationerna bedriver. Jag tänker då främst på Stads-
missionen och Frälsningsarmén. Vi har därför avsatt
50 miljoner för projekt. Vi anser att det kan vara en
bra start för att hjälpa den här gruppen människor.
Vi vill också förstärka socialstyrelsens budget
med 5 miljoner kronor att användas till att utveckla
familjerådslag. Miljöpartiet anser att familjerådslag är
en bra metod för att göra släkt och anhöriga delaktiga
när sociala problem i en familj uppstår.
Slutligen anser vi att regeringen borde ha avvaktat
med besparingskrav på Apoteksbolaget tills den ut-
redning som berör Apoteksbolagets verksamhet slut-
förts och en konsekvensutredning genomförts.
Herr talman! Jag står bakom alla Miljöpartiets
förslag som berörs i det här betänkandet och det sär-
skilda yttrande som jag har lämnat.

Anf. 175 CHATRINE PÅLSSON (kd):
Herr talman! Mål för utgiftsområdet står det som
överskrift. Det kristdemokratiska målet för det här
utgiftsområdet är att alla skall kunna känna trygghet -
trygghet som innebär att om man drabbas av ohälsa
skall man få den vård och behandling man behöver.
Jag tänkte ägna mina minuter åt att försöka ge några
synpunkter på varför det är så viktigt med vård.
Vi människor är olika och har olika önskemål för
ett gott liv. Somliga vill satsa på resor eller hästsport,
medan andra prioriterar äkta mattor och frimärken.
Det är nästintill omöjligt för omgivningen att bedöma
vad som ger livskvalitet.
En sak är vi dock rörande överens om: Hälsan
spelar en avgörande roll. Visst finns det många män-
niskor som trots svår sjukdom eller handikapp lever
ett gott liv. Men det har oftast varit en smärtsam pro-
cess att genomgå för att acceptera det och sedan göra
det bästa av sin situation.
När hälsan sviktar känner man sig rädd och utsatt
och kan ofta inte njuta av livets glädjeämnen. När
man dras med svåra smärtor kan man inte tillgodogö-
ra sig vare sig en jorden-runt-resa eller en fjällsemes-
ter. Vid sjukdom ändras prioriteringarna och pers-
pektiven. Då finns absolut inget viktigare än att till-
friskna. Ändå får inte alla adekvat vård i rätt tid.
Herr talman! Utbildningsnivån inom svensk sjuk-
vård är internationellt sett hög. Den tekniska och
medicinska utvecklingen har gått framåt snabbt och i
dag kan man bota många sjukdomar som tidigare var
obotliga. Trots detta dör människor i väntan på be-
handling. Detta är helt oacceptabelt. Människor vän-
tar inte i en operationskö på grund av brist på vare sig
teknisk utrustning eller mänsklig kompetens, ej heller
brist på operationssalar, utan på grund av brist på
ekonomiska resurser.
Varför får då inte sjukvården tillräckliga resurser
för vård och omsorg? Ja det är en stor och viktig
fråga. Enligt hälso- och sjukvårdslagen har alla rätt
till god vård och omsorg. Att ge alla god vård är dju-
past sett en etisk fråga, en fråga om synen på männi-
skovärdet. Om vi går till oss själva så är det nästintill
omöjligt att tänka sig att vi själva eller våra närmaste
inte skulle få god vård. Det är omöjligt att tänka sig
att någon närstående skulle dö i onödan.
Med den insikten borde det vara självklart att alla
har samma rätt att få bot och behandling. Den gyllene
regeln är här väl tillämpbar. Allt vad ni vill att andra
skall göra för er, det skall ni göra för dem. Ingen
människa har mer än ett liv. Ingen människa kan få
tillbaka sitt liv. Ingen människa kan ersättas med
någon annan. Varje människa är unik. Att värna livet
är därför en huvudfråga. Materiella ting kan oftast
ersättas, men inte livet.
Herr talman! I välfärdsambitionerna finns en upp-
enbar risk att det svenska samhället i alltför hög grad
blir materialistiskt. Att ha god livskvalitet är för
många det samma som att ha en hög materiell stan-
dard. Inget kan vara mer felaktigt än detta. Alltför
många jagar prylar och på grund av det hinner man
kanske inte med att leva. Man hinner inte att ha ge-
menskap med närstående och vänner. Det resulterar
också i att ångesten blir ännu större när någon drabbas
och kanske oväntat dör, när man känner att man har
gått miste om tid tillsammans.
Att varje människa är unik och har ett lika värde
beror inte på vad man gör eller vad man kan, utan
värdet finns de facto i att man är människa. Av och
till hör man i debatten att exempelvis de äldre skall ha
en god vård därför att de har byggt upp vårt välfärds-
samhälle. Detta är visserligen sant, men det är inte det
som djupast berättigar dem till god vård och omsorg,
utan det är att de är människor. Hur skulle det annars
gå för alla som inte har bidragit till välfärden vare sig
genom en personlig insats eller med ekonomiska
medel? De kanske har varit handikappade i hela sitt
liv. Det är oerhört angeläget, herr talman, att ständigt
påpeka detta så att inte elitsamhället får grogrund.
Alla människor har ett absolut, unikt och lika värde.
Alla människor har rätt till en god och välanpassad
vård och omsorg när man behöver den.
Under senare år har det blivit allt vanligare att det
är efterfrågan som skall styra vården. Självklart skall
människors val i möjligaste mån respekteras, men det
är viktigt att inte likställa begreppen behov och efter-
frågan. Den som har de största behoven orkar eller
kan oftast inte efterfråga dem. Därför måste det vara
den enskildes behov som styr vårdinsatsen ytterst.
När materiella saker går sönder vill vi fortast möj-
ligt laga dem. Det finns också insikt om att reparatio-
nen skall gå så snabbt som möjligt och få av oss ac-
cepterar långa väntetider exempelvis på bilverksta-
den. Men resonemanget är stundtals ett annat bland
sjukvårdspolitiker. En del betecknar t.o.m. vårdköer
som något naturligt, och man kan med rätta fråga sig
vem det är naturligt för. Åtminstone inte för den sjuke
och vårdbehövande!
Jag skulle utifrån ett männsikoperspektiv vilja på-
stå att allt annat materiellt kan vänta till förmån för
människan och hennes livsvillkor. Vi måste prioritera
samhällets resurser efter människors viktigaste behov
och inte i första hand efter de materiella. Jag hävdar
självfallet inte att de materiella frågorna är oviktiga,
men jag vet att de ickemateriella är ännu viktigare.
Ofta är också de ickemateriella värdena en förutsätt-
ning för att de materiella skall bli värdefulla.
Vi människor hamnar lätt i tron att vår livsväg all-
tid skall vara kantad av sol och framgång. Det vackra,
det fina och det friska skall alltid vara hos oss. Vi
planerar materiellt gott på många sätt och ägnar stor
kraft åt att bygga upp en materiell trygghet.
Nästan alla av oss tecknar försäkringar för att ha
en materiell trygghet om något skulle hända. Men hur
är det med tryggheten om man drabbas av sjukdom?
Ja, många är i dag oroade för utvecklingen. I Sverige
har vi sedan länge haft ett system med en allmän sjuk-
försäkring där avgifterna tas ut via skattsedeln, dvs.
de betalas solidariskt efter bärkraft. Detta system är
bra, men det måste fungera, eftersom det inte finns
några egentliga alternativ. Det är därför en huvudfrå-
ga för framtiden att se till att vården prioriteras för att
alla skall få del av en trygg vård och omsorg när man
drabbas av sjukdom och ålderssvaghet.
Därför, herr talman, har vi kristdemokrater avsatt
mer pengar än regeringen och Centerpartiet i årets
budget för vård och omsorg. Vi anser att alla signaler
som vi har fått under bara de senaste veckorna har
bekräftat att det måste ges mer resurser till detta.
Självklart skall kommuner och landsting på alla sätt
försöka att se till att man har en så rationell verksam-
het som över huvud taget är möjlig, men i den del av
vården som gäller omvårdnaden finns det inte särskilt
mycket att rationalisera på. En äldre människa som
behöver omvårdnad måste få tid, tid och åter tid.
Jag vill avslutningsvis hänvisa till mitt särskilda
yttrande vid detta betänkande, där jag har tagit upp
hur vi ser på sjukförsäkringen. Vi vill i denna gärna se
en gemensam försäkring för tandvården. Vi återkom-
mer till de handikappades situation, där vi inte accep-
terar någon försämring. Vi vill förstärka det förebyg-
gande arbetet inom alkohol- och narkotikaområdet,
vilket Thomas Julin har talat mycket väl för. Det
gäller en jätteviktig grupp av människor som lätt blir
bortglömd.
Vi kristdemokrater tycker vidare inte att det är nå-
got självändamål att Apoteksbolaget skall vara statligt
ägt. Också till det kommer vi dock tillbaka, herr tal-
man.

Anf. 176 INGRID ANDERSSON (s):
Herr talman! Det har gått drygt tre år av mandat-
perioden, år när statens finanser varit i svår obalans.
Därför har varje budget som lagts fram under denna
tid kännetecknats av nedskärningar på snart sagt alla
områden, samtidigt som också skattehöjningar ge-
nomförts.
Två av de områden som vi med all makt försökt
freda från besparingar, vård och omsorg, finns inom
detta utskotts ansvarsområde. De har ändå påverkats,
bl.a. genom den höga arbetslösheten, som är en kraf-
tig påfrestning på kommunernas ekonomi.
Avsikten med våra åtgärder har varit att genom
allas medverkan få ekonomin i god ordning, så att
våra välfärdssystem skall kunna tryggas för framtiden.
Vi har nu kommit fram till en vändning, så att vi kan
förstärka välfärden på flera områden. Vård och om-
sorg tillförs mer pengar.
Jag välkomnar därför att vi får tillfälle att prata
om hur vi tycker att det svenska välfärdssamhället
skall se ut. I många delar är vi överens, men det finns
också tydliga skiljelinjer.
För socialdemokraterna är den generella välfärden
oerhört viktig. Den skall omfatta alla. De olika trygg-
hetsförsäkringarna skall vara just trygga, något att
långsiktigt lita på för alla.
Vi anser att alla efter förmåga genom skatterna
skall bidra till välfärden, till ett socialt trygghetssys-
tem, skola, vård och omsorg. Vi bidrar också, och i
olika skeenden i livet får vi del av det som vi bidragit
till. Det är solidaritet och fördelning mellan grupper
som den generella välfärden handlar om.
Om alla som betalar skatt också får något tillbaka,
är de också intresserade av att barnomsorgen, skolan,
sjukvården och äldrevården skall fungera för alla och
ha god kvalitet.
Docent Stefan Svallfors vid Umeå universitet har
undersökt hur den svenska välfärden har folkets stöd.
Han konstaterar att stödet för vår gemensamt finansie-
rade och offentligt drivna välfärd har varit starkt och
stabilt och i många fall också ökat de senaste 15 åren.
Stödet för den skattefinansierade välfärden är starkt,
och framför allt gäller det beträffande sjukvården och
äldreomsorgen.
Herr talman! Ändå är den generella välfärden ifrå-
gasatt, och det har inte minst med landets ekonomi att
göra. Det finns de som av ideologiska skäl vill ha helt
andra modeller och som använder ekonomin som ett
argument. De vill ha selektiva behovsprövade model-
ler som innebär att bara de sämst ställda får bidrag,
och de argumenterar för privata försäkringslösningar.
Men då frågar jag: Vilket försäkringsbolag vill
försäkra den som ofta är sjuk, den som har ett högris-
kyrke? Och vad skulle det kosta? Vem skulle ha råd?
Välfärd och ekonomi har ett starkt samband. Ge-
nerell välfärd är beroende av statens ekonomi. Det var
just mot den bakgrunden som vi valde att sanera lan-
dets ekonomi.
Detta har ibland tolkats så att vi socialdemokrater
övergivit vår målsättning, men det är precis tvärtom.
Om vi inte haft modet att göra någonting utan hade
gått på i den borgerliga regeringens spår, hade landets
ekonomi raserats, och då hade vi inte kunnat försvara
välfärden.
Nu har vi genom den förda politiken råd att höja
den till mer rimliga nivåer igen, och vi har råd att
prioritera vården, omsorgen och skolan. År 2000 blir
anslaget till vård, omsorg och skola 16 miljarder
högre.
I debatten om äldreomsorgen tidigare i höst här i
kammaren sade Gullan Lindblad, moderaterna, bl.a.:
"Jag är beredd att säga att äldrevården får kosta vad
den behöver kosta om den sköts effektivt och med
god kvalitet."
Jag blev väldigt glad över att hon som moderat fö-
reträdare uttalade detta. Samtidigt blir jag förbryllad
när jag ser de moderata motionerna och lyssnar till
andra moderata företrädare. Moderaterna säger nej till
nivåhöjningen till kommuner och landsting för 1999
och 2000.
Samtidigt menar de att kommunerna skall kunna
sänka sina skatter med 3 kr till år 2000. Enligt deras
egna beräkningar skall en skattekrona, motsvarande
omkring 9,6 miljarder, finansieras genom ytterligare
besparingar i kommuner och landsting. Vad kommer
det att betyda för vård och omsorg till barn och äldre?
Dessutom vill moderaterna sänka skatterna med ca
100 miljarder kronor eller mer, och det oroar mig.
Varifrån skall pengarna för att finansiera detta tas?
Det går helt enkelt inte ihop att sänka skatterna så
mycket och samtidigt ha ett offentligt trygghetssystem
som lever upp till människornas förväntningar och
behov. Var skall pengarna tas?
Jag inledde med att säga att det finns tydliga skil-
jelinjer, och här syns skiljelinjen väl mellan oss och
moderaterna.
Jag har också noterat att flera andra partier än mo-
deraterna har olika förslag till höjning av anslag på
det här området. Jag har bemödat mig om att tränga
igenom helheten i era förslag, men jag har inte funnit
att de är så genomarbetade att de ens är genomförbara
i alla delar. Då kan de inte heller accepteras som
grund för budgeten 1998. Jag noterar dock med glädje
att vi är överens om att vård och omsorg behöver
tillföras ytterligare resurser.
Centerpartiet har dessutom varit med om att fatta
de svåra beslut som har gjort denna resursförstärkning
möjlig.
Herr talman! Sedan lång tid tillbaka har Sverige
haft anseende som ett framgångsrikt land när det
gäller vård och omsorg. Men neddragningarna har satt
spår. De ekonomiska förutsättningar som nu finns vill
vi använda för att rätta till bristerna. Vi vill utveckla
välfärden när det gäller rättvisan, och då är kampen
mot arbetslösheten den viktigaste insatsen. Men den
skall kompletteras med en politik som på område efter
område främjar rättvisa och samhörighet. Sänkt ar-
betslöshet frigör resurser.
Vi vill ha en generell välfärd, där målet är att alla
människor ges förutsättningar att leva ett gott liv. Vi
tycker att vård och omsorg skall kännetecknas av
trygghet, kvalitet och delaktighet.
Det kommer senare i denna debatt ett fördjupat
avsnitt om sjukvårdspolitiken, men jag vill anföra
några exempel för att visa på att brister inom det
nuvarande systemet kan åtgärdas. Det ger inte anled-
ning till det systemskifte som moderaterna föresprå-
kar.
Herr talman! Verkligheten visar att vårdköerna
måste minska. Något annat är inte rimligt. Det är bl.a.
till detta de nya pengarna måste användas. Vården
skall ha god kvalitet.
Det innebär att vi behöver använda nya och bättre
metoder, och det kräver förändringar i strukturer. Det
kan innebära att personal behöver utbilda sig ännu
mer. Personalen är kunnig, men ny viktig kunskap och
erfarenhet tillförs hela tiden, och den måste föras ut
brett genom kompetensutveckling.
Det är viktigt att vi inser att de äldre som vårdas i
eget boende är betydligt mer sjuka än vad som förut-
sågs då ädelreformen genomfördes. Det måste vi ta
konsekvenserna av. Nya viktiga kunskaper behöver
föras ut som handlar om vård av psykiskt sjuka i
hemmen och de vi kallar äldre äldre. Det rör inte
minst läkarkåren. Att bedöma symtom och förskriva
mediciner för de äldre är en kvalificerad uppgift.
Över- och undermedicinering är tyvärr förekomman-
de.
Vi har också tidigare i vårt utskott uppmärksam-
mat att läkarinsatserna för äldre i särskilt boende är
otillräckliga. Det får inte fortgå.
Det har tydliggjorts i den offentliga debatten och
genom Socialstyrelsens tillsyn att det finns eller riske-
rar att bli allvarliga brister inom äldrevården. Det tar
vi på största allvar.
Personalen har en oerhört viktigt roll i en bra vård
och omsorg. Jag vill vara tydlig och säga: Vården
behöver förstärkning av personal, kompetens och en
god arbetsledning.
Som ni vet formuleras just nu av socialministern
ett nationellt handlingsprogram för äldre, och Social-
styrelsen har fått tillskott för att förstärka tillsynen av
vården. Många för patienten viktiga förändringar
håller på att beredas inom Socialdepartementet. Olika
utredningar har lämnat förslag till åtgärder när det
gäller ökad delaktighet och inflytande och valfrihet
för patienten. Det handlar också om bemötandet i
vården.
Landsting och kommuner arbetar för att utveckla
samverkan mellan olika vårdformer. Läkartillgång i
vårdformer med eget boende är ett exempel. Det är
människors behov som skall vara utgångspunkten,
och det finns utrymme för olika produktionsformer i
vården. Lagen ställer nu samma krav på alla.
Jag har redovisat brister. När vi nu fått en bättre
ekonomi, och vi har en tillsyn som kan analysera
bristerna, kan vi sätta in åtgärderna precis där de
behövs. Det är fullt möjligt att åstadkomma detta utan
systemskiften som innebär övergång till olika försäk-
ringslösningar eller att låta marknaden styra.
Låt oss bilda en bred front mot alla idéer om att
införa ett hela havet stormar på vårdens och trygghe-
tens område genom moderaternas olika förslag på
dessa områden.
Socialförsäkringarna har diskuterats tidigare i dag,
och jag hänvisar till den debatten.
Herr talman! Detta är i korta drag hur vi social-
demokrater ser på välfärden i Sverige. Det finns en
viktig ideologisk skiljelinje i svensk politik. Den finns
i synen på den gemensamma sektorn. Vi kan inte
acceptera uppfattningen att offentliganställda inte kan
vara effektiva eller inte har riktiga jobb eller att våra
socialförsäkringar skulle skapa för mycket trygghet
eller vara ett hot mot tillväxten.
Välfärd medverkar till ekonomisk stabilitet och
tillväxt. För oss är det självklart att värna och utveck-
la välfärden. På så sätt får vi ett bra samhälle för alla.
Jag yrkar bifall till hemställan i socialutskottets
betänkande.

Anf. 177 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Jag noterade att Ingrid Andersson
inledningsvis sade att den höga arbetslösheten är en
kraftig påfrestning på kommunerna. Det är helt rätt.
Också jag konstaterade detta i mitt anförande. Men
varför kan inte socialdemokraterna tillhandahålla en
politik som avlastar kommunerna genom att öka sys-
selsättningen och därigenom också höja inkomsterna
för kommuner och landsting?
Sedan tar Ingrid Andersson upp frågan om vårt
förslag till obligatorisk hälsoförsäkring. Den omfattar
alla. Alla är garanterade att få ersättning. Det är inte
så att olika försäkringsbolag skall gå ut och erbjuda
detta. Det handlar inte om det. Jag tror att Ingrid
Andersson missuppfattade den missuppfattning som
Roland Larsson tidigare stod för.
Grunden skall läggas för alla. Vill man därutöver
ha en försäkring är det upp till den enskilde att kunna
gå till ett försäkringsbolag och teckna en sådan. Men
den grundläggande solidariska försäkringen som skall
betala alla kostnader mellan en eventuell patientavgift
och den totala kostnaden skall man få via socialför-
säkringssystemet, och den skall administreras av för-
säkringskassan. Jag vill vara tydlig på den punkten så
att det inte blir några fler missförstånd.
Sedan nämnde jag i mitt anförande att vi vill pri-
oritera vård, skola och omsorg. Jag konstaterade att
40 % av medlen används till annat inom kommuner
och landsting. Varför gör socialdemokrater som nu
sitter i ansvarsställning i så många kommuner och
landsting en sådan prioritering inom den totalram på
400 miljarder som man förfogar över inom detta om-
råde?
Vi moderater föreslår - vilket också framgår av
finansutskottets betänkande som ligger här på bordet
- en neddragning på 4,3 miljarder när det gäller bi-
draget till kommunerna för 1998. Men det kompense-
ras av att vi inför en karensdag som minskar löne-
kostnaderna för kommunerna motsvarande 1 ½ mil-
jard. Vårdnadsbidraget innebär lägre kostnader för
kommunerna motsvarande 2,4 miljarder. Förändring-
en av assistansersättningen innebär lägre kostnader
för kommunerna med 1,6 miljarder. Fortsatt administ-
ration av avgiftsintäkter för sjukvård innebär ett på-
slag på 400 miljoner kronor.
Vi kompenserar alltså neddragningen med andra
åtgärder som gör att kommunerna inte drabbas av
våra förslag. Det gäller att läsa våra motioner nog-
grant. Då ser man den här bilden.

Anf. 178 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Det är alldeles riktigt att vi är helt
överens om att arbetslösheten är ett gissel och att det
är arbetslösheten som vi måste bekämpa. Vi har före-
tagit oss väldigt mycket under denna period för att
försöka att komma till rätta med den. Jag tycker nog
att vi nu börjar få se siffror som ändå verkar ljusnan-
de. Vi tänker tappert att fortsätta. Sten Svensson vet
nog också att det inte är lätt att minska arbetslösheten
i en handvändning.
Varför använder inte landstingen alla pengar till
sjukvård? Jag kan titta på mitt eget hemlandsting. Om
man gör en liten cirkel, delar upp i olika delar och ser
vad det är som går till vad, går faktiskt huvuddelen till
sjukvård. En del går till vår vårdskola, och den tycker
jag väl är nödvändig. En del går till kommunikationer.
Det tycker jag också är nödvändigt.
Det är viktigt med arbeten, och att människor kan
ta sig fram och tillbaka till sina arbeten är också vik-
tigt. Skulle inte landstingen sköta om det skulle någon
annan göra det. Så har det varit i mitt område och i
många andra områden. Det har då visat sig att trafiken
blivit mycket billigare och effektivare i landstingens
regi. Jag tycker det är bra använda pengar.
Sedan finns det en liten skärva till. Det handlar om
kultur. Det må väl vara hänt om Sten Svensson tycker
att den är onödig. Men den skulle vi heller inte få så
särskilt mycket vård för, så det är inte mycket att prata
om.

Anf. 179 STEN SVENSSON (m) replik:
Herr talman! Jag förstår att det inte är lätt att
minska arbetslösheten för socialdemokraterna när de
lägger ökade kostnader på företagen och envisas med
att ha en stor byråkrati. Jag tog exemplen med den
förlängda sjuklöneperioden och förtidsinbetalning av
moms m.m. och den rigida inställningen i arbetsrätten.
Det är klart att man inte är framgångsrik när man inte
gör någonting som skapar ett näringsvänligt klimat.
Det är vad det beror på.
Sedan skulle jag gärna vilja fråga Ingrid Anders-
son en sak. Vi ser nu att vårdköerna har fördubblats
på ett halvår medan den politik som regeringen frene-
tiskt angriper under gångna treårsperioden med en
borgerlig regering faktiskt ledde till att köerna i prak-
tiken försvann under den förra mandatperioden. Hur
kommer det sig att köerna växte med en socialdemo-
kratisk politik fram till år 1991, försvann under den
borgerliga regeringsperioden och nu kommer tillbaka
i hög fart? Är det inte något fel på den socialdemo-
kratiska politiken när patienterna drabbas på det här
viset?

Anf. 180 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Det är riktigt att vårdköerna börjar
dyka upp igen. Men det var inte bara så att ni tillfäl-
ligtvis tog bort vårdköerna. Ni förskaffade oss också
ett budgetunderskott som vi betalar 100 miljarder i
ränta på varje år innan vi över huvud taget kan satsa
någon krona på något angeläget område. Jag tycker
att man skall ta det med i beräkningen när man klagar
på att saker och ting i dag har brister. Ekonomin har
inte tillåtit att vi har gjort så mycket annorlunda.
Sedan har Sten Svensson oerhört rätt i att jag har
svårt att förstå er motion. Jag har också bett att få
hjälp. Det måste ju ändå var genomträngligt. Men jag
har inte fått så mycket hjälp. Vi får väl ta ett samtal
Sten Svensson och jag efter debatten för att se om vi
kan klara ut saker och ting.
Jag kan inte förstå hur man kan basera en budget
för kommande år på att säga att man skall sälja Apo-
teksbolaget och få in en massa miljarder. Det är den
15 december i dag, och riksdagen fattar beslutet i
morgon, dvs. den 16 december.
Det finns också förslag på olika utbrytning av för-
säkringar för dem som blir trafikskadade. Det finns
ingen lagstiftning - ingenting. Hur kan man vara så
ansvarslös att man baserar kommande års budget, som
börjar den 1 januari, dvs. om 14-15 dagar, på detta?
Det har jag också svårt att förstå.

Anf. 181 THOMAS JULIN (mp) replik:
Herr talman! Jag tycker att det var bra att Ingrid
Andersson tog upp frågan om kampen mot arbetslös-
heten.
Jag måste ställa en fråga: Har Ingrid Andersson
någon uppfattning om hur många arbetslösa som
regeringens sparåtgärder har bidragit med?
Inom vården har ju tiotusentals jobb försvunnit,
t.ex. i missbrukarvården. Hos apoteken försvinner det
jobb, hos polis, tull, skattemyndigheter, naturvårds-
verk osv. Det är väldigt många arbetstillfällen som har
försvunnit genom besparingarna. Det kostar ju mycket
pengar även när de här människorna är arbetslösa.

Anf. 182 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Det har varit svåra år. Vi har fått gö-
ra besparingar. Självfallet har de också haft obehagli-
ga följder, men alternativet var att fortsätta låna peng-
ar till allt det som vi ville göra. I så fall hade vi haft
ännu mer än 100 miljarder i ränta att betala varje år.
Det hade inte varit en ansvarsfull politik - det är för-
klaringen.

Anf. 183 THOMAS JULIN (mp) replik:
Herr talman! Som jag sade kostar ju de här männi-
skorna väldigt mycket pengar även när de är arbetslö-
sa. Om man tittar på AMS egna siffror, som jag har
redovisat även vid tidigare tillfällen, ser man att man
spar väldigt litet om man friställer folk. Då har man
ändå inte räknat med att man förlorar samhällsnytta
och att de här personerna tappar kompetens. Om de
deltar i en arbetsmarknadsutbildning kostar de många
gånger mer än när de hade sitt ordinarie jobb.
Därför känns det ibland för mig som att man
egentligen inte har sparat, utan har gjort en samhälls-
förändring, när man säger att man har sparat. Därför
är det också intressant att ställa den här frågan.

Anf. 184 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag kan bara upplysa Thomas Julin
om att det finns en hel arsenal med arbetsmarknadsåt-
gärder. Det finns någonting som kallas för Kalmar-
modellen, och det finns många prov på hur vi försöker
vända åtgärderna så att de skall komma vården till
godo. Men det allra bästa är ändå att få ekonomin på
fötter så att det hela rullar på, och vården har sina
egna pengar. Vi skall inte ha konstgjord andning.
Jag skulle gärna se att vi får fortsätta vår politik så
att vi kommande år kanske kan se att det blir ännu
mer pengar över än de 16 miljarder som vi i dag fak-
tiskt säger att vård, omsorg och skola skall få. Det
måste i rimlighetens namn ha någon betydelse.

Anf. 185 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag vill fråga Ingrid Andersson om
äldrevården och de signaler vi har fått den senaste
tiden.
Jag fick veta att regeringen i torsdags beslutade att
ge 5 miljoner till Socialstyrelsen för att öka möjlighe-
ten till uppföljning.
Min första fråga till Ingrid Andersson är: Om det
skulle visa sig att det krävs mer resurser för att man
skall kunna få en god vård och omsorg för de äldre, är
Ingrid Andersson i så fall beredd att verka för att det
snabbt kommer mer resurser till detta?
Min nästa fråga gäller de äldre som i dag inte får
hjälp med saker i sin hemmiljö som de fick hjälp med
tidigare. Det gäller t.ex. att handla och litet andra
saker. Jag vill fråga Ingrid Andersson: Vad skall de
göra som inte har några anhöriga eller närstående som
kan hjälpa dem med de här olika viktiga göromålen?

Anf. 186 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill lova Chatrine Pålsson att jag
är beredd att med all min makt och kraft verka för att
det skall finnas resurser till vård och omsorg och till
omsorg om de äldre. Men verkligheten är nu en gång
sådan att vi befinner oss i en situation där vi också
skall betala de här 100 miljarderna i räntor på
statsskulden.
Jag vill gärna lämna frågan tillbaka till Chatrine
Pålsson. Har hon någon bra lösning på det här? Hon
har ju varit med om den utveckling vi har fått tampas
med. Jag tycker att Chatrine Pålsson är litet medskyl-
dig.

Anf. 187 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Ingrid Andersson! Mitt minne kan
svika mig, men vad jag kan komma ihåg var inte ni
socialdemokrater med om ett enda besparingsförslag
under den treårsperiod då vi hade regeringsmakten.
Det var verkligen julafton nästan vid varenda tillfälle
här i kammaren.
Jag och mitt parti är beredda att försöka mejsla ut
och frigöra pengar till vård och omsorg. Det handlar
inte om pengar som blir över, utan om pengar som
läggs dit först. Detta är nämligen så viktigt.
Jag vill också ha ett svar från Ingrid Andersson på
min fråga om vad de äldre skall göra som i dag inte
får hjälp med t.ex. inköp.

Anf. 188 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! De besparingsförslag som vi fick ta
ställning till under den förra mandatperioden var ofta
konstruerade så att besparingarna skulle gå till skatte-
sänkningar, och då särskilt för dem som var bättre
bemedlade. Det var förslag som vi sade nej till.
Jag kan ställa frågan tillbaka: Hade ni haft kraften
att göra det vi har gjort för att få budgeten i balans?
Det har varit svåra beslut att fatta, och jag har inte sett
att vi heller har fått något särskilt stöd för de beslut vi
har fattat under den här perioden. Men vi kan ändå
uppvisa ett resultat - ekonomin är i bättre balans. Det
tycker jag är ett gott tecken.
Chatrine Pålsson! Det kanske är bra om Socialde-
mokraterna får fortsätta att regera. Då skall det bli
ännu bättre, och då löser sig även problemen för de
personer Chatrine Pålsson hade bekymmer för. Jag
har också bekymmer för dem, och jag vet att kommu-
nerna har prioriterat dem som har de allra svåraste
bekymren. De som har litet mindre bekymmer, men
ändå bekymmer, har fått stå åt sidan. Jag undrar vad
Chatrine Pålsson skulle ha sagt till mig om man hade
gjort prioriteringen tvärs om.

Anf. 189 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Herr talman! Både Ingrid Andersson och jag tog
upp i våra anföranden att människor tycker att vård
och omsorg är viktigt. Men det visar sig att när män-
niskor får vänta i flera månader på behandling sviktar
i många fall deras tilltro till den offentligt finansierade
vården. Det är viktigt att vi vänder det här.
Folkpartiet har i sin motion pekat på flera sätt att
ytterligare tillföra resurser. Men Ingrid Andersson
sade att de förslag som finns inte var ordentligt ge-
nomtänkta. Vi i Folkpartiet har bl.a. föreslagit att man
skall utveckla FINSAM och göra omprioriteringar i
budgeten från sådant som vi inte tycker är lika viktigt
till det som vi tycker är viktigare.
Jag vill gärna höra av Ingrid Andersson vilka för-
slag det är som är så ogenomtänkta att de över huvud
taget inte går att fundera på.

Anf. 190 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Om mer ingående man läser fi-
nansutskottets bedömning, där man har tagit ställning
till motionernas förslag i den här delen, ser man bl.a.
att förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen är av
sådan art att lagstiftning krävs. Det finns ingen sådan,
och detta kan rimligen därför inte träda i kraft den
1 januari och ge de budgeteffekter man räknar med
under kommande år.
Flera av förslagen är sådana. De handlar t.ex. om
försäljning av olika statliga bolag. Att räkna hem de
vinsterna är också att vara sent ute. Hur blir det året
därpå?

Anf. 191 KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Herr talman! Försöksverksamheten med FINSAM
är ju utvärderad. Den visar att det finns stora möjlig-
heter. Jag har hört litet grand av debatten i dag. Men
jag är litet fundersam över varför socialdemokraterna
är så förfärligt rädda för att se till att använda de
pengar som finns i systemet och de pengar som man
kan spara på att människor slipper gå sjukskrivna en
längre tid. Varför använder man inte de pengarna till
att se till att människor får sin operation eller behand-
ling så att de kan komma tillbaka i arbete litet snabba-
re?
Varför är ni så rädda för att aktivera de här peng-
arna och se till att vi får slut på köerna så att männi-
skor kommer igen och kan arbeta och betala skatt?

Anf. 192 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tycker inte att det är så mycket
värt att upprepa en debatt som har förts under större
delen av den här dagen. Nu finns de ju möjligheter till
sådan här samverkan, men hela fältet är inte fritt. Jag
är lika oroad som Kerstin Heinemann för att det skall
vara vårdköer och för att människor skall ha det be-
svärligt och ont och behöva vänta. Då finns det inget
förtroende för vården. Det pågår ett arbete för att
korta vårdköer på ett sådant sätt som Kerstin Heine-
mann har önskat, dvs. att ingen skall behöva stå i kö
längre än tre månader.
I Jönköpings län har man faktiskt redan beslutat
att genomföra detta fr.o.m. årsskiftet 1999. Här i
Stockholm har man gjort en kraftsamling och sagt att
man skall ha nått detta redan 1998. I de Dagmaröver-
enskommelser som har genomförts alldeles nyligen
finns det också överenskommelser som säger att man i
hela landstingsvärlden skall arbeta för att kunna ge-
nomföra den här vårdgarantin på tre månader gene-
rellt fr.o.m. den 1 januari 1999.

Anf. 193 STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag har två frågor som jag tänkte
passa på att ställa. Den första gäller Socialstyrelsen.
Om jag uppfattade saken rätt sade Ingrid Andersson
att vi skall ta dessa rapporter på största allvar. De
innehåller ju en ganska grav kritik av kommunerna.
Jag undrar om Ingrid Andersson tar avstånd från
Jörgen Anderssons påhopp på Socialstyrelsen. Det är
ganska viktigt att veta.
Den andra frågan gäller det jag tog upp om det vi
fick se på TV i går om Cancerfondens utredning. Den
visar hur cancerpatienter har farit illa i dessa bespa-
ringstider. De har fått höjda läkemedelskostnader osv.
Jag undrar om Ingrid Andersson tycker att det är
rimligt att cancerpatienter skall få lämna hus och hem
och bli socialfall bara för att de har drabbats av en
svår sjukdom.

Anf. 194 INGRID ANDERSSON (s) replik:
Herr talman! Först har jag en kommentar till det
som Jörgen Andersson lär ha uttalat. Jag har sett tid-
ningsrubrikerna. Jag har också läst protokollet från
frågestunden förra veckan. Där ställdes samma fråga
om man var oenig i regeringen huruvida man skulle ta
Socialstyrelsens rapporter på allvar eller förneka dem.
Då förstår jag att hela regeringen står bakom den
extra satsningen till Socialstyrelsen för att man skall
fortsätta att skärskåda vården så att vi får fram det
som inte fungerar. Det står alltså hela regeringen
bakom. Jag hörde också att Jörgen Andersson har
kommit med något slags förklaring, men den har jag
inte hört eller läst. Jag får lita på vad man sade på
frågestunden.
Jag har faktiskt inte sett det här TV-programmet.
Då är det väldigt svårt att kommentera det. Men på
den direkta frågan om människor som är sjuka skall
behöva lämna hus och hem för att få vård måste jag
självklart svara nej. Det är därför som vi hela tiden
prioriterar vård och omsorg. När vi nu får resurser är
det dit de styrs. Det är en klar viljeinriktning.

Anf. 195 STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag får väl tacka för det diplomatiska
svaret. Jag tolkar det som ett kraftigt avståndstagande.
Man kan inte begära att alla skall se alla TV-
program. Men jag tycker att även vi i utskottet bör
beakta att våra beslut här i riksdagen kan få allvarliga
konsekvenser. Det är viktigt att vi tar till oss det på
fullt allvar. Jag tycker att det är väldigt olyckligt om
sjuka människor skall tvingas hamna i nöd och elän-
de.

Anf. 196 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Jag tycker inte att man prioriterar de
allra svagaste. Jag har i dag förut talat om en mycket
svag grupp, nämligen asylsökande och sådana som får
vänta länge på våra flyktingförläggningar. De priorite-
ras inte.
Nu tänkte jag tala om de hemlösa. De prioriteras
inte. Jag har tyvärr varit litet tjatig. Med en dåres
envishet har jag varje år skrivit en motion om de
hemlösa. De har delvis själva skulden för att de har
ramlat igenom alla skyddsnät, och delvis har samhäl-
let skulden för det. Det är naturligtvis samhällets plikt
att hjälpa dem. Jag vet att det är en kommunal ange-
lägenhet, men det hindrar inte att staten också måste
ta sitt ansvar för sina medborgare. Ett mål måste alltid
vara att lyfta fram de svagaste. Det måste vara ett mål
för en riksdag, för ett parlament, för en kommun och
för ett landsting.
Nu står det i tidningarna att de har minskat i antal.
Det stod att de var 3 000 sist jag läste ett reportage.
För tio år sedan var de 5 000 i Stockholm. Men vi ser
ju alla att de inte har minskat i antal. De har ökat. Det
har blivit en förändrad bild av dem. Numera är det en
hel del som inte är missbrukare. Det är fler än tidiga-
re. Det är fler kvinnor och fler äldre kvinnor som har
blivit bagladies. Det är dags att riksdagen tar detta på
allvar nu.
Jag skulle vilja skrika högt om alla reportage i
TV, radio och tidningar. Tankarna att vi måste ta itu
med dessa frågor tycks ju inte få fotfäste. Det finns
unga kvinnor som går ut och hjälper dem. Stadsmis-
sionen, Frälsningsarmén och Byrån för bostadslösa
män hjälper dem. Från Bancofonderna får Stadsmis-
sionen 2 % av det som människor sparar där. De får
785 000 kr nu i år från Bancofonderna. Det är inte
försumbart. Även de smulor som faller från den litet
rikares bord kan användas väl i det här fallet.
Thomas Julin lade fram ett förslag till Stadsmis-
sionen om att man skulle kunna köpa kuponger till
härbärgen där. På det viset skulle man inte ge dem
pengar när de ber om natthärbärge. Vi vet ju att alla
de pengarna kanske inte går till natthärbärge. En ku-
pong kanske också går att kursa på gatan, men det blir
kanske någon som använder den till natthärbärge i
alla fall.
Det är mest frivilligorganisationer som hjälper
dem. Men naturligtvis finns också de sociala myndig-
heterna. Här i Stockholm vill man ta ett tag för dem.
Jag tycker att det är väldigt bra. Det är ofta en mycket
komplicerad bild. Det är missbruk. De är utskrivna
från mentalsjukhus. Det är de som har det allra svå-
rast. Den största skada vi gjorde våra mentalsjuka var
att släppa ut dem på gatan utan något annat alternativ.
Det finns också en hel del udda personer.
Det finns också en grupp litet äldre män som de-
finitivt inte är några missbrukare. De har kommit på
kant med samhället på något sätt, och en del vill inte
ens ha socialbidrag. Dessutom har de ingen fast
adress osv. En del sover på nattbussen. En del går
ibland till härbärgena där de kan få duscha, tvätta
kläder och känna sig litet fräscha. De har många
misslyckade kontakter med myndigheter bakom sig.
Jag brukar tala om andlig striptease när man kommer
och skall söka socialbidrag. Man får vika ut sig andli-
gen och berätta allt. Dessa människor har inga ägode-
lar, så de behöver inte göra sig av med dem först, men
det är svårt för dem.
Det är en svår balansgång att avväga mellan om-
händertagande och tron på att människor kan klara sig
själva. Det är en väldigt svår avvägning, och den
måste vi ändå sträva efter att göra. Men då måste vi
naturligtvis ha ett samhälle som hjälper och inte stjäl-
per, och i många fall hjälper vårt samhälle. Men här
är det särskilt besvärligt.
Jag tror att man skulle kunna utnyttja de männi-
skor som har varit i den här situationen. De vet var de
finns, hur de lever, hur de tänker och hur de känner.
Det är naturligtvis individuellt, men trots allt har de
vissa gemensamma nämnare.
Det behövs hjälp till de hemlösa. Det behövs upp-
sökande verksamhet. Jag har tillbringat ganska många
kvällar och nätter under dessa år som jag har suttit i
riksdagen lokalt, regionalt och även här. Det skulle bli
ett härbärge i Falun. Nu har man plötsligt inte råd
med det. Vi skulle bygga om ett f.d. AMI-hus i Bor-
länge, min hemstad, men det fanns inte pengar till det.
Jag kan förstå att det är svårt, men någon form av
härbärge måste vi kunna hänvisa dem till. Ingen
människa går att motivera för vård om man inte har en
säng att sova i och inte har åtminstone frukost och en
möjlighet att tvätta sina kläder.
Vi kommer aldrig att kunna rehabilitera alla. Men
människor har ett människovärde även om de inte
förmår hålla sig nyktra. Vi måste erbjuda dessa män-
niskor det allra minsta, åtminstone en säng. Det är
svårt för dem på härbärgena att på vintern kanske
avvisa lika många som de har plats för. Man får helt
enkelt avvisa människor eftersom man inte har någon
möjlighet att ta emot dem. Det finns alltså ett stort
behov när det gäller de hemlösa.
Jag vädjar till riksdagen, och då förstås speciellt
till er i socialutskottet, att återigen ta upp frågan till
behandling. Ni måste försöka få en lösning på sådant
som kan vila på riksdagen. Sedan får man naturligtvis
också arbeta både regionalt och kommunalt för detta.

Anf. 197 INGRID ANDERSSON (s):
Herr talman! Det är ovärdigt ett gott samhälle att
det finns hemlösa. Jag vill bara tala om för Ragnhild
Pohanka att vi i socialutskottet flera gånger har intres-
serat oss för de hemlösas situation. Vi har gjort studi-
ebesök och haft hearingar. Det har resulterat i att
Socialstyrelsen har fått uppdrag som gäller de hemlö-
sa.
Vidare kan jag tala om att det den 5 februari
kommer att vara en hearing i socialutskottet. Den
kommer bl.a. att handla om de hemlösas situation.
Välkommen att lyssna då!

Anf. 198 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Det är förstås bra med ett betänkande
om den här frågan, men det händer ju ingenting. Det
är alldeles utmärkt att ni håller er informerade. Jag
har sett att motioner på området blivit välvilligt be-
mötta varje gång, så det är inte fråga om någon mot-
sättning. Det verkar som att man försöker göra nå-
gonting men att man ger efter. Ingenting händer. Det
blir inte ett nej, utan det blir bara ett välvilligt bemö-
tande. Sedan händer ingenting. Men nu är det dags att
handla, att gå från ord till handling, när det gäller
gruppen hemlösa. Naturligtvis gäller det också en del
andra, men i dag talar vi om de hemlösa.

Anf. 199 INGRID ANDERSSON (s):
Herr talman! Detta är ett kommunalt ansvar, men
vi intresserar oss därför att vi vill trycka på i frågan.
Bl.a. representanter för Stockholms kommun kommer
till nämnda hearing. Jag är säker på att de har något
att berätta. Jag är alltså säker på att det faktiskt sker
någonting.

Anf. 200 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Jo, jag vet att det är ett kommunalt
ansvar och det nämnde jag också i mitt korta anföran-
de. Det hjälper dock inte. Staten har ett övergripande
ansvar för sina medborgare. Här måste det alltså till
åtgärder även från statligt håll. Det är inga stora
summor som behövs, men det behövs aktivitet och en
del pengar. Detta vore kanske ett område att prioritera
nu när ekonomin börjar komma på fötter.
Handikapp

Anf. 201 LISELOTTE WÅGÖ (m):
Herr talman! Lika värde - lika rätt är väl ett bra
tema när man skall diskutera handikappolitik. Jag vill
börja med det temat.
"Vi bor i ett land där vi ofta talar om att alla
människor har lika värde. Vi bor i ett land där vi lika
ofta talar om att välfärd och trygghet, att demokrati
och inflytande skall gälla för alla.
Eftersom vi bor i detta land där välfärd och demo-
krati råder, så talar vi ofta om de svaga och de utsatta
som står utanför - de som välfärden ännu inte hunnit
ikapp, de gamla, de handikappade, de långvarigt sju-
ka, flyktingarna.
Vi ifrågasätter ingen människas värde eller rätt till
ett gott liv. Vi ifrågasätter inte öppet. Vi bejakar i
ord."
Herr talman! Gör vi det i handling? De här orden
är inte mina egna. De är citerade ur en debattskrift
från Statens medicinsk-etiska råd.
Vi bejakar varje människas lika värde i ord. Men
gör vi det i handling?
När det gäller handikappolitiken måste jag, dess
värre, konstatera att den breda politiska enigheten om
att människor som har ett funktionshinder skall garan-
teras trygghet och välfärd även i tider av ekonomisk
kris är bruten, något som vi moderater bara kan be-
klaga.
De besparingar som olika s-regeringar genomfört
både före 1991 och efter 1994 har slagit hårdast och
utan urskiljning mot de allra svagaste i samhället.
Att få balans i vårt lands ekonomi är på sikt det
enda sättet att skapa förutsättningar för en välfärd
värd namnet. Det är också ledstjärnan i det moderata
arbetet. Trots ett ekonomiskt allvarligt läge har vi
moderater avvisat budgetförslaget, som försämrar de
funktionshindrades situation.
En av de första åtgärderna som Socialdemokrater-
na vidtog efter maktskiftet var att tillsätta en utred-
ning, vars uppgift var att presentera förslag för att
minska kostnaderna för personlig assistans. När för-
slagen presenterades möttes de av så stora protester
att Socialdemokraterna inte våga fullfölja utredning-
ens förslag i dess helhet. Vi moderater avvisade för-
slaget. De försämringar som man, trots högljudda
protester, valde att gå fram med drevs igenom med
hjälp av Centerpartiet och Vänstern.
I tilläggsbudgeten 1997 övervältrades finansie-
ringsansvaret för de första 20 timmarna assistanser-
sättning på kommunerna utan att dessa kompensera-
des till mer än två tredjedelar.
I samma tilläggsbudget föreslogs att stimulansbi-
dragen till rehabilitering av funktionshindrade, ut-
veckling av hjälpmedel och tolkutbildning för döva
och dövblinda helt plötsligt, mitt under verksamhets-
året, skulle minskas med nästan hälften, eller med
300 miljoner kronor.
Herr talman! Försämringarna har varit många un-
der årens lopp. Det är ledsamt att behöva konstatera
detta. Handikappade som bor i egen lägenhet kommer
i fortsättningen inte att få särskilt ekonomiskt stöd.
Ersättningen har schabloniserats. Man har inte rätt till
personlig assistans vid vistelse i skola och dagcenter.
Handikappombudsmannen får inte behålla sitt an-
slagssparande på 4 miljoner kronor. Anhörigas rätt till
avlösning vid vård av handikappat barn har urholkats
genom ändringar i socialtjänstlagen. Ja, listan skulle
alltså kunna göras ännu längre. Frågan återkommer:
Gör vi det i handling?
Herr talman! Vi skall ha klart för oss att den som
lever med ett handikapp lever i ett beroendeförhållan-
de som är starkare än för oss utan handikapp. Ju stör-
re beroende, desto större betydelse har det att man
kan göra något av egen vilja.
Vad innebär då ett gott och värdigt liv? Jo, det in-
nebär bl.a. att man kan göra något av sin dag, att man
själv får påverka. Rätten till ett gott liv innebär rätten
att få bestämma över den egna vardagen, rätten till ett
eget boende, rätten till den praktiska dagliga hjälp
man behöver, rätten till en fungerande sjukvård osv.
Det är just därför, herr talman, som lagar som LSS
och LASS på det här området var så viktiga när de
den 1 januari 1994 trädde i kraft. Det var en moderat-
ledd regering som inledde reformarbetet i den rikt-
ningen. Jag kan försäkra att vi aldrig haft för avsikt att
försämra den här reformen. I stället har vi hela tiden
velat utveckla den, men här har vi inte varit överens.
Detta kan jag bara beklaga.
Vi moderater har avvisat samtliga förslag till för-
sämringar som den socialdemokratiska regeringen
lagt fram och drivit igenom när det gäller reformen
från 1994.
Vi har försvarat de funktionshindrades situation,
även i tider med en mycket ansträngd ekonomi. I
praktisk handling har vi faktiskt visat att vi menar
allvar när vi säger att människor som behöver det
offentligas stöd alltid skall garanteras detta. Det här
står i klar kontrast till Socialdemokraternas fagra tal
när det gäller funktionshindrade och den bistra verk-
lighet som alltfler handikappade upplever just på
grund av alla försämringar som genomförts under de
senaste tre åren.
Jag vill fråga Hans Karlsson: Gör ni det i hand-
ling? Anser ni att det fagra talet om alla människors
lika värde genom den nu förda politiken omsätts i
handling? Var finns rättvisan och solidariteten, Hans
Karlsson? Var finns delaktigheten? Skall man åter-
igen behöva "stå med mössan i näven"?
Vi moderater kan inte acceptera att de personer
som mest behöver samhällets stöd alltid skall ta de
största ansvaret i dåliga tider och då statens finanser
måste saneras. Vi menar att det är de människor som
haft turen och förmånen att inte drabbas av ett funk-
tionshinder, för det är verkligen en förmån att inte
drabbas av något sådant, som i stället skall ta ett stör-
re personligt ansvar. Det kan vi ju faktiskt göra, herr
talman!
Vi anser att stödet till funktionshindrade skall vara
mångsidigt och att det skall anpassas till den enskildes
särskilda förutsättningar.
Jag hade hoppats att vi skulle ha kommit långt
bort från den tid då den funktionshindrade fick ta
emot det som erbjöds, den tid då andra tyckte och
bestämde vad som var bäst - ett omyndigförklarande
och ett i grunden förfärligt synsätt. Att komma bort
från detta var grunden i 1994 års handikappreform.
Tanken var också att reformen skulle vara stabil
och långsiktig. Man skulle kunna lita på att man från
riksdagens sida inte gick in och ändrade i själva förut-
sättningarna.
Vi får inte glömma bort att många funktionshind-
rade i och med reformen vågade ta steget, vågade leva
ett alldeles vanligt liv. Man vågade t.o.m. skaffa barn.
I det här perspektivet - att reformen för många har
inneburit ändrade förutsättningar - är det viktigt med
en långsiktighet, så att själva grundförutsättningen
inte rubbas. Man måste kunna lita på reformen! Soci-
aldemokraterna lovar runt men håller tunt.
I valrörelsen 1994 skrämde socialdemokraterna de
människor som var i störst behov av samhällets stöd
med moderaterna. Moderaterna var fienden. Med en
fortsatt moderatledd regering skulle det bara bli säm-
re. Andelen människor som skulle fara riktigt illa,
dvs. att inte få det stöd man behövde, skulle växa
lavinartat. Människor skulle behöva gå från hus och
hem. Soppkökens antal skulle öka. Andelen uteliggare
skulle öka. Moderaterna skulle öka klassklyftorna i
samhället - elände, elände. Det var det falska budska-
pet.
Under den här socialdemokratiska regeringsperio-
den är det många som blivit varse vad som händer i
ekonomiskt svåra tider när det inte finns en genom-
tänkt politik, när det inte finns någon respekt för för
många människors viktiga reformer. Och man kom-
mer naturligtvis att upprepa det falska budskapet i
1998 års valrörelse. Men tro dem inte!
Herr talman! De senaste åren har situationen för
de psykiskt funktionshindrade uppmärksammats allt-
mer. Det är uppenbart att de förändringar som har
skett genom bl.a. den s.k. psykädel inte har fungerat
tillfredsställande. Det är allvarligt, och åtgärder måste
därför vidtas. Den här gruppen finns med bland de
hemlösa som Ragnhild Pohanka nyss talade om i
talarstolen. Vi anser att även de psykiskt funktions-
hindrade skall omfattas av personkretsen enligt lagen
om stöd och service till vissa funktionshindrade. Det
innebär ökade utgifter på sikt, men det är viktigt att vi
i större utsträckning uppmärksammar den här grup-
pen. Vi anser också att man skall få rätt till personlig
assistans. Det tar tid. Därför har vi anslagit 300 miljo-
ner till kommunerna för att vidta åtgärder i avvaktan
på att även den här gruppen kommer att ingå i per-
sonkretsen.
Herr talman! Moderaternas politik bygger på varje
människas lika rätt. Denna grundläggande inställning
kombinerad med det konstitutionella skyddet för alla
medborgare i vårt land borde vara tillräckligt för att
garantera att ingen diskrimineras på grund av kön,
ursprung, funktionshinder eller något liknande. Men
samtidigt måste vi konstatera att funktionshindrade
fortfarande möts av fördomar. Fördomarna kan ta
många uttryck. När utvecklingsstörda och psykiskt
funktionshindrade skall flytta in i ett villaområde kan
namnlistor förekomma med uppmaning till grannarna
att motsätta sig detta.
Det finns alltså grupper som har ett lägre männi-
skovärde beroende på ett medfött handikapp eller en
förvärvad sjukdom. Detta är oacceptabelt. Låt oss
därför gemensamt arbeta för att ändra på detta, och låt
oss också arbeta för breda politiska lösningar som tar
sikte på att rikta våra gemensamma resurser till dem
som behöver samhällets stöd. Det handlar i grunden
om politisk vilja. Det är viktigt att nu hitta vägar, att
se till att politikens intresse inte stannar vid retoriken.
Det behövs förbättringar, inte försämringar inom
handikappområdet.
Låt oss gå från ord till handling. Då först kan vi
svara ja på frågan om vi gör det i handling.

Anf. 202 KERSTIN WARNERBRING (c):
Herr talman! Centerpartiet står bakom riksdagens
beslut den 20 november om anslagen till hälsovården,
sjukvården och den sociala omsorgen. Vi står även
bakom förslagen till mål för utgiftsområdet. I denna
debatt vill jag endast ta upp ett par områden.
I detta betänkande behandlas bl.a. bidrag till viss
verksamhet för personer med funktionshinder. Bidra-
get till handikapporganisationernas rekreationsan-
läggningar föreslogs minska med 6 miljoner. Det är
en mycket angelägen fråga att särskilt anpassade re-
kreationsanläggningar med hela landet som upptag-
ningsområde, som det här är fråga om, kan utvecklas
som ett komplement till annat utbud på marknaden.
Den 40-procentiga neddragningen av stödet skulle
innebära ett hot mot anläggningarnas fortsatta drift
och underhåll, vilket framhölls i Centerns motioner.
Det är med stor tillfredsställelse som jag konstaterar
att vi hos regeringspartiet fick gehör för vårt krav på
ökat stöd till dessa anläggningar. Det innebär att bi-
draget för 1998 kommer att bli 13 miljoner kronor i
stället för 9 miljoner. Detta kommer dessutom att
kunna ske utan större men för annan verksamhet,
vilket vi har ansett vara en förutsättning.
För patienternas rätt till valfrihet, för ökad kvalitet
i vården och för vikten av samordning av resurser vill
jag också passa på att uttala det betydelsefulla i att
den offentliga vården utnyttjar handikapporganisatio-
nernas kompetens och resurser. Jag tänker då bl.a. på
Reumatikerförbundets specialsjukhus där patienterna
erbjuds den bästa tänkbara rehabilitering.
Herr talman! LSS, lagen om stöd och service, och
LASS, om den statliga assistansersättningen, har vid
ett flertal tillfällen på sistone debatterats i denna
kammare. De finns med även i dagens betänkande.
Den viktigaste handikappreform som genomförts i
Sverige är införandet av rätten till personlig assistans.
Därom tvistar ingen. Den rättigheten har av dem som
den berört upplevts som en revolution som äntligen
ger dem möjlighet att leva ett något så när normalt liv.
Just därför är det nödvändigt att se till att reformen
blir långsiktig och stabil, vilket naturligtvis också
innebär att den måste ha en stabil finansiering.
Som vanligt förs det fram kritik angående Center-
partiets och Socialdemokraternas s.k. besparingar på
den statliga assistansersättningen vilka påstås ha för-
sämrat och praktiskt taget urholkat hela reformen.
Som vanligt är kritiken mer ett sätt att försöka vinna
politiska poäng än ett seriöst betraktande av verklig-
heten. En bra reform måste också vara långsiktigt
finansierad. Det underströks av brukarna vid utskot-
tets hearing. Ingen kan vid det här laget vara ovetande
om att assistansreformen har varit underfinansierad
och att det för reformens överlevnad är absolut nöd-
vändigt att hålla de kostnader nere som inte drabbar
den enskilde. Administrationskostnader måste hållas
nere lika väl som att eventuella hål där pengar för-
svinner utan att komma den enskilde funktionshindra-
de till del måste täppas till.
De senaste årens saneringsprogram har omfattat
126 miljarder kronor, och det var nödvändigt som vi
alla vet. Av dessa har ca 40 %, nästan 50 miljarder,
drabbat Socialdepartementets område. Samtidigt har
assistansersättningen, jämfört med våren 1995, fått ett
tillskott på närmare två miljarder. Kan man tydligare
än så visa att Centerpartiet och regeringspartiet har
prioriterat denna reform. Det är fullständigt obegrip-
ligt hur man kan vrida detta tillskott på 2 miljarder till
att bli besparingar.
Den hearing som socialutskottet ordnade i denna
fråga visade med all önskvärd tydlighet att reformen
för brukarnas del i stort sett fungerar bra. Det som
skapar vissa problem är schablonersättningen, och
dessa problem rör endast kooperativen. Detta måste
självfallet lösas. Vi har uttryckligen från riksdagens
sida sagt ifrån att förändringarna inte får innebära att
brukarnas frihet att välja assistansanordnare in-
skränks. Om så blir fallet med schablonersättningen
måste det självklart ändras. Eftersom assistansersätt-
ningen är individuell, något annat var heller aldrig
avsikten då den infördes, måste en finansiering av
vissa av kooperativens kostnader, t.ex. de kostnader
som är förknippade med att arbetsgivaransvaret, ord-
nas på annat sätt.
Regeringen ämnar nu se över den problematiken.
Uppdraget kommer enligt uppgift att lämnas till Riks-
försäkringsverket före jul. Jag vill bara understryka
vikten av att översynen sker snabbt så att en föränd-
ring kan komma till stånd snarast möjligt.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i be-
tänkandet.

Anf. 203 LISELOTTE WÅGÖ (m) replik:
Herr talman! Efter Kerstin Warnerbrings anföran-
de är det väl inte ett öga torrt i kammaren med tanke
på vilka fantastiska insatser som har gjorts från Cen-
terpartiet för att finansiera reformen.
Men snälla Kerstin Warnerbring! Att personkret-
sen har ökat, och att antalet timmar har ökat, det är
sådant som vi visste redan 1994 att det kunde ske.
Man var naturligtvis beredd att tillskjuta pengar för
att se till att alla som var i behov av och ville ha till-
gång till lagen skulle få del av detta. Då kan man väl
inte med bästa vilja i världen påstå att man har gått in
och räddat någon reform och att man gjort ett tillskott
av medel?
Sanningen är ju att ni har urholkat reformen. Ni
har försämrat genom att schablonisera, genom att
förvägra människor personlig assistans i skolor, på
dagcentrum och på andra ställen. Det är ju det ni har
gjort. En lögn blir ju inte till sanning bara för att den
upprepas tillräckligt många gånger.
Sedan, herr talman, vill jag säga att det inte verkar
som om Kerstin Warnerbring och jag har varit på
samma hearing när hon på fullt allvar påstår att bru-
karna skulle vara nöjda med de ingrepp som regering-
en med benäget bistånd av Centerpartiet har gjort i
reformen.

Anf. 204 KERSTIN WARNERBRING (c)
replik:
Fru talman! Det här med att vi skulle ha genomfört
besparingar i handikappreformen har debatterats vid
otroligt många tillfällen i denna kammare. De andra
partierna, bortsett från regeringspartiet och oss själva,
upprepar hela tiden som ett mantra att vi har gjort
besparingar. Vi har inte gjort några som helst bespa-
ringar - om jag får upprepa vårt mantra - som har
kunnat gå ut över den enskilde.
Vi har de facto fortfarande lagt till två miljarder
t.o.m. 1998 på denna reform. De besparingar som är
gjorda är gjorda inom administrationen. Det är bl.a.
därför vi har lagt över de 20 första timmarna på
kommunen. Det har vi gjort för att dels spara på ad-
ministrationen, dels också täppa igen de hål som
kommunerna de facto litet då och då har utnyttjat. De
har nämligen använt de personliga assistenterna i sin
hemtjänst och skjutit över kostnaderna på staten.
Det är sådana här saker som vi vill täppa till för att
ge den här fantastiskt fina reformen en långsiktigt
stabil finansiering. Flera motioner och särskilda ytt-
randen, inte minst från Moderaterna, hävdar att vissa
saker skall återställas, t.ex. det som togs upp nu om
att man inte får ha assistans i skolan. Detta är full-
ständigt fel. Utskottet har uttalat och riksdagen har
fattat beslut om att man visst får ha personlig assistans
i skolan. Men även denna bör för kostnadens skull
samordnas med skolornas övriga assistenter. Det är
inga sådana besparingar, inga inskränkningar, gjorda
som kan drabba den enskilde i detta fall.

Anf. 205 LISELOTTE WÅGÖ (m) replik:
Fru talman! Det vore väl förmätet av mig att påstå
att Kerstin Warnerbring ljuger, men jag kan väl säga
så pass mycket som att hon hanterar sanningen litet
vårdslöst.
Vi har inte gjort några förändringar i reformen, vi
har tillskjutit medel, säger Kerstin Warnerbring. Ja, ni
har tillskjutit medel för att alla de människor som är i
behov av lagens stöd skall kunna få det. Men generellt
har ni försämrat. Ni har urholkat reformen. Samtidigt
har Kerstin Warnerbring mage att säga att ni värnar
om långsiktigheten i reformen. Vid fyra tillfällen har
ni varit inne och ändrat på reformen och stött rege-
ringen i deras förändringar. Vad är det för långsiktig-
het att från 1994 till 1997 gå in och förändra förut-
sättningarna i reformen fyra gånger?

Anf. 206 KERSTIN WARNERBRING (c)
replik:
Fru talman! När argumenten tryter upprepar man
hela tiden sina envisa mantra. Det har Liselotte Wågö
med all tydlighet också nu visat. De förändringar som
är gjorda är fortfarande av administrativ art för att
spara in pengar inom administrationen. Det enda som
har blivit ett problem med de förändringar som är
gjorda är schablonersättningen - vilket jag också sade
i talarstolen.
De enda verkliga problem som brukarna pekade
på under hearingen, som jag dels har hört, dels har
läst - följaktligen kan inte heller särskilt mycket ha
förbigått mig - är också den här schablonersättningen.
Den ger vissa problem eftersom man t.ex. inte kan få
betalt för arbetsgivaransvar när det gäller uppsäg-
ningslöner och sådant.
Nu har regeringen sagt att detta skall ses över, för
det måste åtgärdas. Det enda sättet att verkligen ga-
rantera denna reforms överlevnad på sikt är att se till
att de pengar som vi lägger i reformen verkligen
kommer den enskilde brukaren till del och inte ham-
nar i några som helst svarta hål oavsett om det handlar
om administration eller felaktigt utnyttjande.

Anf. 207 KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! Jag känner mig nästan litet frestad att
fortsätta det replikskifte som var alldeles nyss. Det
var mycket intressant får jag lov att säga. Jag skall
hålla mig till det jag hade tänkt säga, men jag hade
bra gärna velat blanda mig i.
Fru talman! Folkpartiet har genom åren ägnat stor
kraft åt arbetet med att skapa bättre villkor för det
glömda Sverige; för gamla och sjuka på långvården,
för barn som far illa och inte minst för människor med
funktionshinder och deras familjer.
Genomförandet av handikappreformen var för
Folkpartiet mycket angeläget. Det är därför med stor
oro och sorg som vi under de senaste åren har sett de
förändringar som regeringen med hjälp av Centerpar-
tiet har genomfört och som har urholkat handikappre-
formen.
Alltför många gånger under de senaste åren har vi
debatterat förändringarna inom handikappreformen
här i kammaren, och beslut har fattats. Reformen är
ny men ändå ständigt utsatt för förändringar. Det
väcker mycket oro och bekymmer för dem som har
rätt till reformen, en oro som borde ha besparats dem
med tanke på alla andra bekymmer de har. Dessutom
blir det ju också en oro för framtiden. Vad händer
nästa gång?
Den senaste förändringen, som kom i samband
med vårbudgeten 1997, var ju när Socialdemokrater-
na och Centern ansåg det prioriterat att, samtidigt som
man tecknade in miljardöverskott i de offentliga fi-
nanserna, spara ett par hundra miljoner kronor på
assistansersättningen.
Handikappreformen urholkas bl.a. genom att ett
större ansvar vältras över på kommunerna. Det blir
delvis en återgång till situationen före reformen, då
människor med funktionshinder ofta fick finna sig i
att servicen radikalt kunde skilja sig åt mellan olika
kommuner.
Försämringarna handlar inte bara om pengar. De
handlar också om innehållet. Genom den s.k. scha-
bloniseringen försämras situationen radikalt för en-
skilda funktionshindrade och för flera brukarkollektiv.
Det bekräftades ju också vid socialutskottets utfråg-
ning om handikappreformen tidigare i höst.
Fru talman! Enligt LSS skall även de med psykis-
ka funktionshinder räknas till personkretsen. Enligt
Socialstyrelsens utvärdering av handikappreformen så
är denna grupps behov väldigt eftersatt. Det finns
därför all anledning att regeringen ser till att lagstift-
ningen följs även för gruppen med psykiska funk-
tionshinder.
Vi menar att de rättigheter som LSS och LASS
givit personer med funktionsnedsättning och deras
anhöriga inte får försämras. Den personliga assisten-
ten bör snarare användas mer i arbetslivet och i studi-
everksamheten. Assistentens insatser i skolarbetet och
på dagis skall utvecklas så att den enskilde känner
trygghet i att allt kring hans eller hennes person fun-
gerar så bra att alla övriga krafter kan användas till att
satsa på skolarbetet eller den pedagogiska leken.
Förändringarna i rätten till personlig assistans
måste återställas. Återupprättandet av handikappre-
formen kommer för Folkpartiet i första rummet. När
det väl är gjort och ekonomin ger utrymme finns det
anledning att blicka framåt mot nya reformer.
Folkpartiet har därför i sin budget anslagit drygt
1,4 miljarder mer än vad regeringen hade föreslagit
för att handikappreformen skulle kunna återställas.
Det återstår nu bara att konstatera att Socialdemokra-
terna och Centerpartiet har funnit att andra områden
är viktigare att prioritera.
Kerstin Warnerbring sade att handikappreformen
har varit en revolution och att protesterna och våra
förslag bara kommit till för att vi skall ta politiska
poäng. Hon sade också att det är en långsiktig finansi-
ering som är viktig. En sådan är vi i Folkpartiet libera-
lerna beredda att se till att vi får, så att människorna
kan känna sig trygga. Vi gör den prioriteringen.
Fru talman! Jag vill också beröra stödet till re-
kreationsanläggningar för handikappade, och jag vill
ta ett exempel.
Mättringe är en rekreationsanläggning för handi-
kappade. Syftet med anläggningen är att erbjuda barn,
ungdomar och vuxna med funktionshinder samt deras
familjer en rekreation i en tillgänglig miljö med sär-
skild personal och service. Det är en rekreation som
för många är ytterst välbehövlig och som inte går att
få i andra miljöer, som t.ex. de som icke funktions-
hindrade kan använda. Jag tänker t.ex. på promenader
i skog och mark, att sola och bada vid en badstrand.
Detta är möjligt även för svårt funktionshindrade i
Mättringe. En tids vistelse där kan betyda att både den
funktionshindrade och de anhöriga orkar ytterligare
en tid.
De olika organisationerna har tagit ett betydande
ansvar för anläggningarna, och det är därför som
samhället via särskilda statsbidrag har stött verksam-
heten. Regeringen ville i budgeten dra ned på stödet
till anläggningarna med 6 miljoner kronor. Vi avvisar
denna besparing. Utskottets majoritet har till viss del
tillgodosett våra krav och tillfört ytterligare medel,
men vi anser att hela summan på 6 miljoner kronor
borde ha avsatts.
Fru talman! Våra förslag om förbättringar inom
handikappområdet har ju avvisats genom riksdagens
beslut den 20 november, och jag kan därför bara
hänvisa till det särskilda yttrande som jag har lämnat
till betänkandet.

Anf. 208 INGRID BURMAN (v):
Fru talman! Det finns en teoretisk samsyn mellan
alla partier om handikappolitiken. Den kan uttryckas
ungefär så här: Alla människor med funktionshinder
skall ingå i samhällsgemenskapen med samma rättig-
heter och möjligheter som människor som inte är
funktionshindrade. Det är bra att det finns en stor
enighet i teorin, men när vi kommer till hur det här
skall omsättas i praktiken och vad det krävs för resur-
ser och rättighetslagstiftning börjar enigheten tyvärr
krackelera.
Det är inte så att vi i Vänsterpartiet tror att rege-
ringen och Centerpartiet inte har insikt om vad som
behövs, men resurserna för att leva upp till målet med
handikappolitiken verkar variera med det ekonomiska
läget. I lägen med ekonomiska svårigheter genomförs
åtstramningar, dvs. man ställer funktionshindrade
utanför samhällsgemenskapen. Man säger: Vi har inte
råd att ge er samma rättigheter som de utan funk-
tionshinder helt självklart har. Ett tydligt exempel är
införandet av schablonersättningen i assistanssyste-
met.
Vi menar att det här är ett helt oacceptabelt syn-
sätt. Även i tider med ekonomiska svårigheter måste
samhället kunna garantera dessa rättigheter. Det
handlar om politisk vilja och prioritering. Det är en av
anledningarna till att vi i Vänsterpartiet när det nu ser
ut som det gör vill införa en rad rättighetslagar. Då
handlar det om många saker som måste fångas upp,
bl.a. om tillgänglighet i samhället, om telefonservice,
om samhällsinformation, om IT-utveckling, om sko-
lans utformning, om kommunernas ansvar. Funk-
tionshindrades rätt att bestämma över sitt liv får aldrig
reduceras till en konjunkturfråga.
Jag vill här lyfta fram några frågor ur Vänsterpar-
tiets motion.
Det första handlar om människor med psykiska
funktionshinder som i dag lämnas utan hjälp när sta-
tens stöd till kommunernas psykiatriarbete trappas
ned alltför snabbt. Resultatet ser vi, som Ragnhild
Pohanka tidigare redogjorde för, på gator och torg,
där rotlösa och ibland hemlösa människor driver
omkring i stället för att få det stöd de behöver. Vi
menar att det här krävs mer resurser. Det krävs också
att utvidgningen av personkretsen när det gäller rätten
till personlig assistans får ett genomslag i praktiken
för den här gruppen.
Det andra handlar om stödet till rekreationsan-
läggningar. Där har utskottet delvis tillgodosett kravet
i Vänsterpartiets motion. Vi ville avsätta 6 miljoner -
det blev 4. Det är bra att det blev något, men det hade
krävts mer. Och det får inte bli en engångsinsats.
Rekreationsanläggningarna fyller ett mycket viktigt
behov.
Det tredje handlar om bidragen till handikapp- och
pensionärsorganisationerna, där bidragen inte har
höjts sedan budgetåret 1992/93. Det innebär reellt
minskade resurser år efter år. Vi menar att stödet
borde räknas upp med 6 miljoner kronor och att utbe-
talningen av bidrag bör ske kvartalsvis i förskott som
tidigare.
Det fjärde är bilstödet, som faktiskt urholkats i
och med att man inte kan få bidrag till servostyrning,
automatväxel, klimatanläggning m.m. Det räknas väl
antagligen som normalstandard, men det gör att bilen
blir mycket dyrare i inköp. Ytterst få normalinkomst-
tagare klarar av att köpa sådana, väl grundutrustade
bilar utan bidrag, och möjligheten att förflytta sig är
för många funktionshindrade helt kopplad till en an-
passad bil, där dessutom servostyrning och automat-
växel är nödvändigt. Men den rätten verkar inte läng-
re styras av den enskildes behov och efterfrågan utan
verkar handla om ifall man har råd eller inte. Var det
så det var tänkt?
Det femte gäller assistansersättningen och rätten
till personlig assistans, något som för många funk-
tionshindrade är helt avgörande för att de skall kunna
leva ett värdigt liv. Det finns nu en schablonersättning
på 164 kr i timmen. Visserligen kan man om det finns
särskilda skäl få upp till 184 kr i timmen, men det
täcker inte kostnaderna för dem som behöver många
timmar under obekväm arbetstid. En gravt funktions-
hindrad som behöver hjälp dygnet runt skall t.ex.
betala obekvämhetsersättning för sin assistans 62 %
av tiden. Hur skall han eller hon klara sig?
Systemet verkar utgå från tanken att alla skall vara
lagom - ha ett lagom behov av assistanstimmar på
obekväm tid. Men så ser ju inte verkligheten ut. Där
varierar det. Vi kan inte se hur schablonen skall kunna
täcka kostnaderna för dem som har behov av assistans
på kvällar och helger. Vi menar att schabloniseringen
måste avskaffas. I stället borde ett nytt och tydligt
regelsystem införas, i enlighet med vad Intressegrup-
pen för assistansberättigade föreslagit.
Vi anser också att förslaget om överföring av de
20 första assistanstimmarna till kommunerna skall
avvisas. Det kommer att bli ett nytt och administrativt
klumpigt system. Det kommer att försvåra för den
enskilde att bestämma hur den personliga assistansen
skall organiseras. Dessutom har man inte finansierat
överföringen fullt ut - det saknas 400 miljoner. Då
säger man att dem skall man ta från de allmänna bi-
drag som man ger kommunerna för vård, omsorg och
skola.
Vi menar att assistansersättningen måste finansie-
ras fullt ut och naturligtvis långsiktigt och att det
måste motsvara de faktiska behoven. Sker inte det här
är det de funktionshindrade som får betala i form av
minskad assistanshjälp, och så urholkas reformen. Är
det tanken med underfinansieringen?
Det sjätte som jag vill lyfta fram är rätten till
hjälpmedel, där ansvaret i dag ibland ligger på lands-
tinget, ibland på kommunerna och ibland på staten.
Det innebär att enskilda funktionshindrade ibland
faller mellan stolarna och att det uppstår dispyter och
regeltolkningar mellan olika huvudmän om vem som
har ansvar för vad. Vi menar att man skall lägga det
här ansvaret på en huvudman och att funktionshindra-
de skall garanteras rätten till hjälpmedel genom en
strikt och tydlig rättighetslag.
Det sjunde jag vill lyfta fram är rätten att förflytta
sig. Vi menar att tillgängligheten inom trafikområdet
förutsätter att hela kedjan fungerar från dörr till dörr.
Det innebär dels att kollektivtrafiken måste göras
tillgänglig, dels att färdtjänsten behöver byggas ut.
Det innebär att en satsning på att anpassa kollektiv-
trafiken inte kan finansieras genom att ta medel från
färdtjänsten för här krävs nämligen både-och.
Det är i det här sammanhanget viktigt att påpeka
att förordningen från 1980 om anpassning av kollek-
tivtrafik visar sig helt verkningslös eftersom den in-
nehåller så många om, men så få ovillkorade bör eller
skall.
Det åttonde jag vill lyfta fram är tillgängligheten
till hela samhället. Här finns oändligt mycket kvar att
göra. Den lagstiftning vi har är helt uddlös och tillåter
undantag och dispenser. Det gäller allt från handi-
kapptoaletter och rullstolsramper till busstidtabeller i
blindskrift. Vi menar att kommunerna skall åläggas att
genomföra inventeringar och upprätta åtgärdsplaner
när det gäller publika lokaler på allmän plats. Det
skall vara genomfört före år 2005, liksom en del av
åtgärderna. Det finns ingen anledning att skjuta det
här på framtiden i avvaktan på tvingande lagar.
Det nionde jag vill lyfta fram är behovet av en ge-
nerell bred övergripande diskrimineringslagstiftning.
Vi har under många år lagt fram upprepade motioner i
ämnet. Vi har gjort det utifrån insikten att om vi skall
skapa någon kraft bakom orden om alla människors
lika värde och jämlikhet så krävs det en heltäckande
lagstiftning. Då handlar det om tillgänglighet, om
rätten till arbetslivet, om rätten till samhället.
Nu senast möttes vi av rubriker om att ett rull-
stolsbundet par nekades tillträde till flera restauranger
när de skulle ut och roa sig på grund av utrymmes-
brist. De satt ju i rullstol. De tog plats. Det är ett av
många exempel på diskrimineringen av funktions-
hindrade.
Slutligen vill jag säga att rätten till ett jämlikt liv
också inkluderar rätten till arbete. På det området har
regeringen med hjälp av moderaterna väsentligt för-
sämrat de funktionshindrades möjligheter under sena-
re år. Det handlar om sänkta nivåer i lönebidragssys-
temet, om minskade bidrag till Samhall. I stället har
förtidspensioneringen bland unga funktionshindrade
ökat. Detta är skamligt.
Fru talman! Om jag kunde skulle jag naturligtvis
yrka bifall till vår motion. Men ramarna är satta och
eftersom våra förslag är fullt ut finansierade är de
avvisade. Men jag står naturligtvis helt bakom vårt
särskilda yttrande i betänkandet.

Anf. 209 KERSTIN WARNERBRING (c)
replik:
Fru talman! Ingrid Burman säger att Vänsterpar-
tiet vill se till att assistansreformen blir långsiktigt
stabilt finansierad. Därför vänder hon sig emot att vi
har låtit finansieringsansvaret för de 20 första tim-
marna övergå till kommunerna. Det säger hon beror
på att inte alla pengar skickas med för den kostnaden.
Vi anser också, vilket jag verkligen har tydliggjort
här, att det är nödvändigt att den här reformen blir
långsiktigt stabilt finansierad. Det är en av anledning-
arna till att vi har överlåtit finansieringsansvaret för
de 20 första timmarna på kommunerna. Varför inte
alla timmarna har fått pengar beror på det som jag
tidigare har sagt, nämligen att det har visat sig att
kommunerna ibland övervältrar kostnader på staten
som alltså inte har med personlig assistans att göra,
och då får man ta de kostnaderna själv. Det skall inte
staten betala via den personliga assistansersättningen.
Den skall bara komma de funktionshindrade till del,
och ingen annan.
Jag har en fråga att ställa till Ingrid Burman. Jag
skulle vilja att Ingrid Burman förklarade för mig av
vilken anledning hon kan påstå att reformen urholkas
genom att finansieringsansvaret för de 20 första tim-
marna övergår till kommunerna. Ingrid Burman säger
att det bl.a. kommer att innebära att den assistanbe-
rättigade inte längre får rätt att själv bestämma hur
assistansen skall anordnas. Jag skulle vilja veta hur
det kan komma sig att man ser det på det sättet.

Anf. 210 INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Först vill jag göra tydligt att det na-
turligtvis är viktigt att den här reformen är långsiktigt
finansierad. Ett sätt att urholka reformen är att införa
en schablonersättning, vilket jag också sade från ta-
larstolen. Det innebär att i schablonersättningen pas-
sar förträffligt de som är lagom funktionshindrade och
behöver lagom antal assistenttimmar med OB-
ersättning. Men det passar inte för dem som behöver
många timmar, som är gravt funktionshindrade och
när de många timmarna läggs på obekväm arbetstid.
Och då har man urholkat reformen. Det vet Kerstin
Warnerbring. Hon vet att verkligheten varierar och
passar ytterst sällan in i schabloner.
Nu skall utskottet se över det här, och det sätter
jag stor tilltro och stort hopp till. Men det tycker jag
är det största misstaget man har gjort när jag tittar på
det här betänkandet.
Så till frågan om att flytta över ansvaret för de 20
första timmarna till kommunerna i stället för att det
går via statlig ersättning direkt till kooperativ och
annat. Kerstin Warnerbring vet mycket väl att det har
mött stor oro bland dem som har kooperativ och som
förmedlar det här eftersom man vet att det blir kon-
flikter eller dispyter om hur man förlägger assistent-
timmarna, hur man samordnar det med hemtjänst osv.
Jag är helt övertygad om att Kerstin Warnerbring har
haft samma samtal som jag har haft med handikap-
porganisationerna om det här.
Man har dessutom sagt att 400 miljoner skall spa-
ras - hör citationstecknen! Man har sagt att det skall
finansieras på annat vis och att det är kommunernas
ansvar.

Anf. 211 KERSTIN WARNERBRING (c)
replik:
Fru talman! Det högsta belopp man kan få i er-
sättning för sin personliga assistans är nu 184 kr. Det
högsta belopp man kunde få tidigare var 183 kr. Det
är alltså höjt med 1 kr per timme.
Att schablonersättningen ställer till problem beror
framför allt på att ersättning för personlig assistans
skall vara individuellt knuten. Följaktligen kan man
inte få ersättning för det arbetsgivaransvar som åvilar
kooperativen. Det har man tidigare slagit ut på alla,
och det har alltså inte varit rätt. Det här måste åligga
en myndighet att göra, och följaktligen skall det här
nu också ses över så att man får rätsida på det. Jag
hoppas verkligen också att det görs väldigt snabbt så
att det här problemet kommer ur världen, för det är ett
problem.
Däremot är det för mig fullständigt obegripligt hur
man kan påstå att överföringen av finansieringen av
de 20 första timmarna skall kunna urholka reformen.
Jag får också väldigt många telefonsamtal om det här.
Men till skillnad från Ingrid Burman och många andra
talar jag om för dem som ringer mig hur det de facto
ligger till. Det är enbart finansieringsansvaret som är
överfört på kommunerna. Det kommer även fortsätt-
ningsvis att gå till så att försäkringskassorna gör ut-
redningen. Det enda som görs med kommunerna är att
man skickar en räkning dit och de får betala de 20
timmarna. Den assistansberättigade har fortfarande
precis lika stor rätt att själv bestämma var någonstans
assistansen skall ordnas och vem som skall göra det.
Detta innebär ingen urholkning av reformen. Det
gör inte heller de 400 miljonerna. Om man inte slösar
bort statens pengar, finns det pengar i statsbidragen
att ta till detta.

Anf. 212 INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Låt mig först återkoppla till schablo-
nersättningen. Det är bra att Kerstin Warnerbring
liksom vi inom Vänsterpartiet tar det här problemet
på allvar. Verkligheten varierar, som sagt, och lär inte
fångas in i schablonersättningar. En strikt schabloner-
sättning kommer att ställa en del grupper utanför.
I frågan om att det bara är räkningen som skall
skickas till kommunen vill jag säga att jag inte förstår
varför man skall knyta till ytterligare en huvudman,
om det är bara det som det handlar om. Bakgrunden
är, som Kerstin Warnerbring själv påpekade, att man
vill se till att kommunerna inte använder personlig
assistans till hemtjänst och vice versa. Plötsligt har vi
skapat ett system där vi blandar in fler huvudmän och
där dialogen skall föras mellan flera sådana.
Det är klart att det blir oro bland de funktionshind-
rade. Skall assistanstimmarna minskas och övergå till
hemtjänst, eller hur skall det se ut? Gäller det bara att
skicka en räkning, är det väl bra, men jag har själv fått
en annan bild när jag talat med tjänstemän i kommu-
nen.
Det är sant att Centerpartiet och regeringen säger
att kommunerna skall bidra med de 400 miljoner som
vi nu plockar bort ur den statliga potten till assistans-
timmarna. Vi får väl hoppas att kommunerna gör det.
Det är pengar som skall användas till vård, omsorg
och skola och nu också till assistansersättning, men de
är inte av utskottet på något sätt öronmärkta för detta.
Det skapar stor oro i varje fall hos mig och även hos
stora grupper av de funktionshindrade.

Anf. 213 THOMAS JULIN (mp):
Fru talman! Handikapp är ett stort område. Alla
har vi väl något handikapp. Skalan är väldigt bred,
men vi måste nöja oss med att hjälpa och stödja dem
som har de stora handikappen, vilka dessa än är.
Jag kommer i avsnittet Handikapp bara ta upp frå-
gorna om bilstöd till handikappade, bidrag till viss
verksamhet för personer med funktionshinder och
personlig assistans.
Det är inte ofta som vi i Miljöpartiet är positiva
till bilåkandet, men på vissa områden är bilen svår att
ersätta. Så är det för många handikappade för vilka
bilen öppnar en möjlighet att förflytta sig utan att
behöva anlita färdtjänst. Rörelsehindrade är den
grupp för vilken bilen verkligen är motiverad.
I budgeten signalerar regeringen stora besparingar
på bilstödet för handikappade för åren 1999 och
2000. Regeringen försvarar de föreslagna förändring-
arna med att det successivt har skett en minskning av
efterfrågan på bilstödet. Det är riktigt att antalet an-
sökningar har minskat. Detta har regeringen tolkat så,
att behovet har minskat, medan man inom handikapp-
rörelsen gjort den tolkningen att minskningen skett på
grund av att reglerna för bilstödet är så utformade att
de handikappade inte har möjlighet eller råd att ut-
nyttja detta stöd. Minskningen av antalet ansökningar
har också inträffat under en tid då man haft en mycket
besvärlig ekonomisk situation.
Regeringen har för avsikt att göra en översyn av
anslagskonstruktionen och det framtida anslagsbeho-
vet. Vi tycker att det är olyckligt att regeringen signa-
lerar nedskärningar i bilstödet innan den översyn som
regeringen planerar genomförs. Vi tycker att vi kän-
ner igen mönstret: först nedskärningar, sedan utred-
ning.
Vi anser att man bör ta ett större grepp i den här
frågan och genomföra en mer heltäckande utredning
om funktionshindrades möjligheter att åka med egen
bil. Möjligheten att förbättra deras frihet och rörlighet
är en fråga om jämställdhet och solidaritet. Vi anser
att det är viktigt att företrädare för handikapprörelsen
som sakkunniga får delta i utredningen om bilstödet. I
övrigt avvaktar vi utredningen och återkommer i
kommande budgetsammanhang.
I budgetpropositionen minskade regeringen ansla-
get till de kursgårdar som de funktionshindrade har
för sin fritidsverksamhet. Det handlar om kursgårdar
som är högt uppskattade av de funktionshindrade och
deras närstående.
Alla funktionshindrade har olika behov, och dessa
kursgårdar har genom åren utvecklat en speciell kän-
nedom om vad de enskilda besökarna behöver för ett
optimalt deltagande i verksamheten. Vi anser att bi-
dragen till anslagsområdet är viktigt och att de måste
bibehållas på föregående års nivå. Därför tillförde vi i
vårt förslag 6 miljoner kronor årligen för de komman-
de åren. Vi anser att det hade varit ett bättre förslag än
att ta pengar från vårdtjänsten. Det är bättre att tillföra
dessa pengar till hela anslagsområdet.
Fru talman! När det gäller assistansreformen är det
bara att konstatera att detta är en fråga som flera
gånger tidigare varit uppe i riksdagen. Jag skall inte
upprepa det som jag har sagt flera gånger förut och
som flera har sagt här i dag. Jag skall bara snabbt
föredra de yrkanden som finns i den motion från oss
som behandlas i detta betänkande.
Vi vill att de assistansberättigade skall ha en indi-
viduell assistansersättning. Det tycker vi är viktigt.
Vi vill ha en uppföljning och en analys av kostna-
derna för och värdet av assistansreformen. Detta bör
ske i samarbete med brukarrörelsen.
Vi anser att det bör göras en tydlig redovisning av
de merkostnader som assistansreformen har medfört,
där alla plus- och minusposter vägs mot varandra.
Vi vill att det skall vara en huvudman för assi-
stansreformen, och denna skall vara staten.

Anf. 214 CHATRINE PÅLSSON (kd):
Värderade talman! Ärade kolleger som orkar hålla
ut! Under de senaste åren har det ju fattats många
beslut för att göra livet bättre för de fysiskt funk-
tionshindrade, och det är naturligtvis mycket positivt.
Det är dock angeläget att följa upp hur besluten verk-
ställs och vilka förbättringar som det har blivit i reali-
teten för den enskilde funktionshindrade. Vi känner
oss ibland när vi har fattat våra beslut stolta och läg-
ger dem kanske på en välpolerad hylla någonstans,
men de har inget värde förrän de omsätts i praktiken
så att enskilda människor kan få det bättre.
En undersökning från handikappombudsmannen
visar att mer än hälften av kommunerna hösten 1996
saknade anpassning för rullstolsburna i bussar som
går i ordinarie linjetrafik. 65 % av landets kommuner
rådfrågar sällan eller aldrig ett handikappråd eller en
handikapporganisation i ett tidigt skede innan ett
beslut tas som rör funktionshindrade. Mer än hälften
av kommunerna saknar också handikappolitiskt pro-
gram. Drygt en tredjedel av dessa avser inte heller att
utarbeta något program med stöd av FN:s standar-
dregler.
Jag fick häromdagen en skrift som möjligen kan
förbättra de här siffrorna något. Vi får väl se hur det
blir i verkligheten. Undersökningen som handi-
kappombudsmannen gjort visar också att nästan var
fjärde lokal där kommunfullmäktige håller sina sam-
manträden inte uppfyller minimala krav på tillgäng-
lighet för rörelsehindrade.
Detta innebär i praktiken att många funktionshind-
rade stängs ute från en central del av den svenska
demokratin. I mindre än var tionde kommun är det
möjligt för en person med hörselnedsättning att kom-
municera direkt med hjälp av texttelefon med kom-
munens växel. Endast 35 % av kommunerna har ge-
nomfört en minimal anpassning för rörelsehindrade av
sina allmänna bibliotek. 54 % av grundskolorna i
landet saknar en minimal anpassning för rörelsehind-
rade. Nästan var tionde särskoleelev får sin undervis-
ning utanför ordinarie skollokaler.
Fru talman! Jag har tagit dessa exempel för att
riktigt få oss att förstå hur verkligheten är och att det
finns mycket kvar att göra för att verkligen nå de mål
vi har satt. FN:s standardregler, som antogs 1993,
lägger tonvikten på att personer med funktionsned-
sättning skall ha samma rättigheter som alla andra.
Hittills har jag kanske mest ägnat mig åt de fysiska
handikappen. Men ibland verkar det som att det som
inte syns inte finns. Detta är en förenkling av verklig-
heten. Vi har här framme från talarstolen hört ett par
av ledamöterna nämna de bostadslösa. Den största
procenten som tillhör den här gruppen år 1997 är
faktiskt de psykiskt sjuka. Det är människor som inte
har passat in någonstans i den vård som vi kan ge här
i Sverige, eller den vi kan erbjuda.
Jag håller med Liselotte Wågö om att det är oer-
hört väsentligt att även de som har osynliga handi-
kapp får inkluderas i gruppen med rätt till personlig
assistans. Vi vet att funktionsnedsättningar kan vara
både fysiska och psykiska. Det är väldigt viktigt att
personer inte kommer i kläm mellan olika huvudmän
på grund av oklarheter i ansvarsfördelningen. Be-
greppet klinikfärdig måste avskaffas på alla nivåer.
De psykiskt sjuka är i dag den grupp som hamnat allra
sämst till i samhället vad gäller bostad, utbildning och
lön.
Vi fick förra veckan - jag tror det var i torsdags -
en rapport som visar att det också finns stora brister i
medicineringen för de psykiskt sjuka. Det är också
viktigt att ta med när vi ser hur Sverige har ändrat sin
vårdpolicy.
En annan grupp som har det väldigt svårt är de
som inte hör. Möjligheterna att kommunicera genom
språket är inte medfött utan utvecklas genom att vi
använder det i kontakten med våra medmänniskor. De
som under sin uppväxt lever i en språkligt torftig
miljö får sin förmåga att använda språket eftersatt.
För döva är teckenspråket mycket betydelsefullt
för möjligheten till delaktighet i samhället. Det räcker
inte att lärarna i dövskolorna kan teckenspråket. Ele-
verna behöver för sin utveckling även ha en språklig
kontakt med annan personal. Det gäller exempelvis
vaktmästare, skolsköterska, bespisningspersonal och
elevvårdspersonal. På många dövskolor behärskar
inte personalen teckenspråket. Det är negativt för alla
inblandade. Målet bör vara att all personal som arbe-
tar på dövskolor skall kunna teckenspråket.
Fru talman! Svårt funktionshindrade har drabbats
hårt av regeringens schablonisering av assistanser-
sättningen, som vi tidigare hört. Med en schablon får
vissa grupper för mycket ersättning medan svårt
funktionshindrade inte längre klarar att anställa en
personlig assistent.
Regeringens försämring, vilket schabloniseringen
innebär, kommer förmodligen inte att leda till någon
besparing. Försäkringskassan kommer dock att få
ökad arbetsbelastning. Med den schablon som utfor-
mats ifrågasätter man de svårast funktionshindrades
assistansbehov. Många funktionshindrade är därför
djupt oroade. Socialdemokrater och centerpartister
må sedan säga vad de vill. Men det har varit en
mycket stor oro inför de olika förändringarna.
Vi kristdemokrater accepterar inte de nedskär-
ningar inom handikappområdet som regeringen före-
slår. Därför har vi avsatt 300 miljoner utöver rege-
ringens förslag i årets budgetmotion. Det är inte de
som bäst behöver samhällets stöd som skall betala vår
statsskuld. Bördorna skall bäras av oss som orkar bära
dem.
Fru talman! Slutligen har vi kristdemokrater en-
träget påpekat att 65-årsgränsen för rätt till personlig
assistent är oetisk. Jag kan inte minna mig att det
finns någon sådan gräns enbart när det gäller ålder
som skall göra att man utestängs från viss rättighet
och viss hjälp.
Fru talman! Jag blev därför mycket glad när soci-
alutskottet hade hearingen om assistansersättningen.
Socialstyrelsens företrädare Ulla Höjgård uttryckte
sig så här: "Ytterligare en punkt som jag vill ta upp
handlar om någonting som kanske kan tyckas främ-
mande att ta upp i dag när vi talar om kostnader,
nämligen att det i systemet finns inbyggt en 65-
årsgräns som innebär att personer över 65 år inte har
rätt till assistans. Socialstyrelsen föreslog emellertid i
sin slutrapportering av handikappreformen att denna
gräns bör slopas för dem som har fått rätt till assistans
innan de fyllt 65 år. Skälet är att vi har följt upp vilka
insatser samtliga som har fyllt 65 har fått därefter. För
60 % har det inneburit försämringar, klara försäm-
ringar. Vi har också räknat på hur många som i fram-
tiden kommer att passera denna gräns. Inom en tio-
årsperiod handlar det om inte mer än ca 100 personer.
Det skulle alltså leda till en marginell kostnad att göra
denna förändring."
Fru talman! Jag ställer mig bakom det särskilda
yttrande som finns bifogat till betänkandet. Jag vill
också ställa en fråga till den person som kommer efter
mig i talarstolen. Är Hans Karlsson beredd att initiera
frågan med regeringen så att Socialstyrelsens förslag
och mitt förslag om att ta bort 65-årsgränsen kan bli
verklighet i Sverige?

Anf. 215 HANS KARLSSON (s):
Fru talman! Jag vill inleda med att yrka bifall till
betänkandet 1997/98:SoU1.
Under den här punkten debatterar vi omsorgen om
personer med funktionshinder i perspektiv av budge-
ten för 1998. Det samlade anslagen under B uppgår
till drygt 5 miljarder, varav drygt 4 miljarder är kost-
naden för den statliga assistansersättningen. Det är en
höjning med 900 miljoner från föregående år.
För jämförelsens skull skall också omnämnas att
800 miljoner överförs till kommunerna för finansie-
ringsansvaret för det första 20 timmarna.
Fru talman! Jag vill inledningsvis säga något om
reformens betydelse för personer med svåra funk-
tionshinder. Många har redan gjort det, men det tål att
understrykas och upprepas. Dessutom vill jag ge
uttryck för den uppfattningen att alla som deltar i den
här debatten uppriktigt och ärligt strider för en av de
viktigaste reformerna i svensk välfärdshistoria.
Den 1 januari 1994 genomfördes den reform som
av många svårt funktionshindrade betraktas som den
mest genomgripande och mest betydelsefulla som
hittills genomförts för att öka jämlikheten och ta vik-
tiga steg på vägen till full delaktighet för funktions-
hindrade. Den här reformen genomfördes av den
borgerliga regeringen efter en utredning som startats
på initiativ av en tidigare socialdemokratisk regering
och dess biträdande socialminister Bengt Lindqvist,
numera verksam som FN-rapportör i handikappfrågor.
Jag säger detta för att understryka att den här refor-
men har en mycket bred för att inte säga en total upp-
slutning i riksdagen och i de politiska partierna.
Fru talman! Skall man vara kritisk mot något i ge-
nomförandet är det att reformen inte var finansierad
fullt ut. Det är något som den tillträdande socialde-
mokratiska regeringen har fått ta ansvar för och reda
ut. Det första hela budgetåret 1994/95 fanns exem-
pelvis anslaget 2,5 miljarder medan kostnaden blev
3,3 miljarder.
Parallellt med de ekonomiska bekymren att täcka
upp en underfinansierad reform hade den socialdemo-
kratiska regeringen och s-riksdagsgruppen att ta sig ur
den allmänna ekonomiska kris som regeringen Bildt
lämnade efter sig. Jag är övertygad om att alla i kam-
maren är införstådda med det dilemma det innebär att
å ena sidan sänka utgifterna i statens finanser, och å
andra sidan öka på kostnader när det gäller personlig
assistans. Vi har klarat det, och det är jag utomor-
dentligt stolt över.
Vi har dessutom visat att vi även fortsättningsvis
skall klara den här reformen. Från dessa 2,5 miljarder
under hela det första budgetåret har vi i 1998 års
budget anvisat drygt 4 miljarder. Till det skall då för
jämförelsens skull läggas de 800 miljoner kronor som
överförs till kommunerna för att klara finansierings-
ansvaret för de första 20 timmarna. I realiteten inne-
bär detta nästan en fördubbling på fyra år - och detta i
ett läge när de flesta andra områden fått vidkännas
neddragningar.
För 1999 anvisar vi 4,9 miljarder och för 2000 5,8
miljarder. Detta om något är ett uttryck för den ambi-
tion vi har att också fortsättningsvis ta ansvar för
innehåll och ekonomi.
Fru talman! På initiativ av Centerpartiet och So-
cialdemokraterna i socialutskottet genomfördes den
28 oktober en utfrågning om reformen och effekter av
de förändringar som gjorts i reformen. Som ett resul-
tat av utfrågningen avser regeringen att låta Riksför-
säkringsverket utreda möjligheterna att avlasta assi-
stansanordnare vissa kostnader förknippade med
arbetsgivaransvaret. Jag är glad över den utveckling-
en. Dels underlättar detta möjligheterna att i olika
former bedriva verksamhet med personlig assistans,
dels visar det på resultat av fruktbara diskussioner
mellan företrädare för handikapprörelsen och oss
politiskt förtroendevalda. Vettiga samtal kan leda
långt.
Fru talman! I budgetpropositionen föreslås
75 394 000 kr som bidrag till viss verksamhet för
personer med funktionshinder. Förslaget innebär i
huvudsak oförändrat stöd till de organisationer och
verksamheter som tidigare fått bidrag från anslaget.
När det gäller stödet till handikapporganisationernas
rekreationsanläggningar höjer utskottet anslagsposten
med 4 miljoner. Finansieringen sker genom att stödet
till ledarhundar behålls på nuvarande nivå, och genom
att statsbidraget till vårdartjänster minskas med 3
miljoner. Utskottet anser att det är viktigt att dessa
rekreationsanläggningar kan fortsätta att utvecklas.
Det behövs pengar såväl till verksamhet som till in-
vesteringar.
När det gäller tillvaron för personer med funk-
tionshinder, stora eller små hinder, medfödda eller
förvärvade, så är kommunernas ekonomi väldigt av-
görande. Vi vet alla i denna kammare att det har varit
en besvärlig situation i flertalet av landets kommuner.
Den ekonomiska krisen har slagit hårt. Minskade
utgifter i kommunernas kärnverksamhet har bl.a.
inneburit neddragning av servicen och stödet i olika
avseenden.
Därför känns det mycket tillfredsställande att vi nu
kan ge kommunerna en rejäl förstärkning av ekono-
min. Från hösten 1997 fram till och med millennie-
skiftet ökas statsbidraget med 4 miljarder om året till
landsting och kommuner. Det innebär en sammanlagd
höjning av nivån i statsbidraget med 16 miljarder år
2000.
Räknar vi samman tillskottet under dessa fyra år
blir totalbeloppet 40 miljarder. Och det är egna peng-
ar, inte lånade. Det betyder att vi varken behöver
betala ränta på dem i framtiden eller tänka på att beta-
la tillbaka lån.
Fru talman! Det är viktigt att komma ihåg - inte
minst i dessa dagar - att Sveriges kommuner är väl-
färdsbärare och välfärdsproducenter i mycket stor
omfattning. Finns det brister i välfärden skall dessa
kritiseras och åtgärdas. Men det går aldrig att komma
ifrån att den ekonomiska situationen i kommunerna är
avgörande för hur samhällsservicen kan utvecklas.
Kommunernas ekonomi är starkt förknippade med hur
det går för Sverige och vilket synsätt som präglar
regerings och riksdags förhållningssätt till den kom-
munala verksamheten. När det går bra för Sverige kan
servicen och stödet förbättras och utvecklas. Nu går
det bra för Sverige. Då anser vi socialdemokrater att
det är viktigt att fylla på i kommunernas kassakistor.
Då blir det också en bättre situation för personer med
funktionshinder.
Jag skall nu kort kommentera förslagen från op-
positionen. Jag har mycket stor respekt för de förslag
som vill tillföra assistansreformen mer pengar. Men
mitt svar på dessa propåer är att vi socialdemokrater
bedömer att de 900 miljoner vi nu tillför innebär att vi
med nuvarande regelverk kan klara kostnaderna för
den statliga assistansersättningen.
Vi tycker att det också är angeläget att även de
funktionshindrade som inte får personlig assistans kan
få stöd och service. För att klara detta behövs eko-
nomiska resurser i kommunerna, som jag tidigare har
pekat på. Dessa ekonomiska resurser tillför vi nu,
både i det korta och i det litet längre perspektivet.
När det gäller tolkningen av de grundläggande be-
hoven finns det anledning att noga följa utvecklingen.
Ingen av oss är nog nöjd med det sätt på vilket beslu-
tet den 23 maj 1996 kom att tillämpas. Men att göra
ytterligare förändringar kräver en noggrann kon-
sekvensanalys.
När det gäller finansieringsansvaret för de första
20 timmarna tycker jag att det finns anledning att följa
utvecklingen innan man är tvärsäker på vad som är
rätt och fel. Det var otvivelaktigt ett problem när
kommunerna och försäkringskassorna spelade Svarte
Petter om vem som skulle betala. Jag måste medge att
jag har svårt att upptäcka det dramatiska i denna för-
ändring, som blir resultatet av vårt beslut i kammaren
den 8 oktober i år.
Fru talman! Schabloniseringen är en annan för-
ändring som kritiseras. Jag har respekt för de syn-
punkter som går emot schabloniseringen. Men det är
viktigt att vi hela tiden kan söka former för hur vi
sänker kostnaderna för hanteringen så att det skall bli
mer till verksamhet. Med tanke på det uppdrag rege-
ringen gett till Riksförsäkringsverket att se över effek-
terna av ansvaret som arbetsgivare för assistansanord-
nare finns det inte nu anledning att ändra schabloni-
seringen.
Alla vet att 65-årsgränsen för assistansersättning
är problematisk. Chatrine Pålsson ställde en direkt
fråga till mig om detta i slutet av sitt anförande. Jag är
fullt medveten om de bekymmer som 65-årsgränsen
innebär. Att från den ena dagen till den andra få helt
annorlunda förutsättningar att leva sitt liv är ingen bra
situation. Men varken den borgerliga regeringen, som
fullföljde reformen, eller den socialdemokratiska
regeringen har kunnat klara en finansiering av assi-
stansersättning efter 65 år. Vi har alla haft den inrikt-
ningen att kommunens hemtjänst skulle fylla upp där
assistansen upphörde. Men det är bara att medge att
det inte blir detsamma. Det är inte en egen assistent -
det är den kommunala hemtjänsten, även om den är
bra. Jag tycker, fru talman, att det finns anledning att
pröva frågan om 65-årsgränsen när vi vet mer om hur
samhällsekonomin utvecklas under de närmaste åren.

Anf. 216 INGRID BURMAN (v):
Fru talman! Jag har två frågor till Hans Karlsson.
Den ena gäller bilstödet. Jag är nyfiken på hur re-
geringspartiet resonerar när man undantar servostyr-
ning, automatväxling och klimatanläggning från bil-
stödet. Som jag ser det är detta grundutrustning som
många funktionshindrade behöver, medan jag kan
köra en vanligt växlad bil utan servostyrning. Om nu
målet är att vi skall undanröja hindren - vad är det då
som gör att de här förändringarna i bilstödet har in-
förts?
Min andra fråga handlar om det som Hans Karls-
son sade från talarstolen, nämligen att när det går bra
för Sverige blir det bättre för de funktionshindrade.
Då hör jag just det som gör mig så orolig, nämligen
att om vi skall utjämna villkoren mellan icke funk-
tionshindrade och funktionshindrade blir det fråga om
någon form av konjunkturpolitik. Det blir beroende
av konjunkturer, dvs. går det bra för Sverige blir det
bättre villkor för de funktionshindrade. Men det kan
väl inte vara målet för handikappolitiken? Flera gång-
er har riksdagen och alla partier uttryckt en samsyn
när det gäller att vi skall ha samma rättigheter och
möjligheter som människor. Men då handlar det om
att styra om medel till dem som behöver det mest!
Nog har vi väl samma uppfattning i den frågan?

Anf. 217 HANS KARLSSON (s):
Fru talman! Låt mig börja med bilstödet och de
förändringar som sker. Detta är ju beroende av att vi
har haft utomordentligt ont om pengar, vilket säkert
också Ingrid Burman har lagt märke till, under de
senaste åren. Sedan sker det ju också en teknisk ut-
veckling. Det som förr var extratillsatser i bilarna är i
dag standard. Det finns skäl att göra en rejäl översyn.
Det kommer också att ske en sådan framöver. Då får
man titta på i vilken omfattning regelverket skall
ändras med tanke på den tekniska utvecklingen.
Vi kan också konstatera att det har skett andra för-
ändringar när det gäller kostnaderna för bilar i och
med att bilaccisen slopades. Det kan vi föra på plus-
kontot för den enskilde. Det finns alltså flera anled-
ningar till att vi är där vi är i det avseendet.
Sedan tror jag att Ingrid Burman misstolkade mig
något när det gällde frågan vad som händer när det
går bra för Sverige. Jag kopplade detta till den kom-
munala ekonomin. Då är det otvivelaktigt så att om
kommunerna har en bättre ekonomisk bas att utgå från
har de större möjligheter att höja kvaliteten i välfär-
den än om de har en dålig ekonomi. Det hjälper inte
vilka ambitioner Ingrid Burman, jag och andra partier
har i denna kammare, om det inte är så att det finns
ekonomiska resurser att skapa den välfärd som vi alla
vill åstadkomma. Därför är det så oerhört glädjande
att det går bra för Sverige och att vi har utrymme att
öka på ekonomin, både för funktionshindrade i form
av personlig assistans och även i den kommunala
ekonomin.

Anf. 218 INGRID BURMAN (v):
Fru talman! Först kan jag konstatera att visst är det
standard med servostyrning, automatväxling osv. på
bilar. Det har också gjort det så oändligt mycket dyra-
re. Det innebär att det enbart är de funktionshindrade
som har pengar som kan skaffa sig en anpassad bil
med hjälp av kompletterande bilstöd eftersom den bas
man skall bidra med själv är så mycket högre numera.
Men jag är glad att man skall se över detta. Jag tycker
att det är bra. Det låter som en framkomlig väg.
När det gäller frågan om jag har noterat att vi har
haft litet knapert med pengar i samhället, kan jag väl
säga att inte bara jag utan även Vänsterpartiet notera-
de det. Vi bidrog med en icke oansenlig del när det
gällde att sanera det här landets budget, en övervä-
gande del t.o.m. Det är vi ganska stolta över. Vi skall
naturligtvis ha en sund ekonomi. Naturligtvis skall
kommunerna ha en bra ekonomi.
Men jag kan inte känna att jag och Hans Karlsson
är eniga när han säger att en god kommunal ekonomi
är basen för de funktionshindrades rättmätiga krav på
stöd. Jag menar att det är samhällets skyldighet att i
varje läge klara av de grundläggande utjämnande
behoven som samhället måste tillskjuta för att funk-
tionshindrade skall leva ett lika värdigt liv som jag
har möjlighet att göra. De kan inte vara beroende av
god eller dålig ekonomi. Då är det politikernas ansvar
att omprioritera. Det är därför som Vänsterpartiet
driver att vi måste klara mycket med rättighetslag-
stiftningar. Tyvärr har vi inte fått gehör för det, men
handikappolitiken får aldrig bli en fråga som prövas
av konjunkturella skäl.

Anf. 219 HANS KARLSSON (s):
Fru talman! Det är en rättighetslag som ligger till
grund för den personliga assistansen. Det innebär
också att den inte påverkas av konjunkturerna. Men
under de tre senaste åren har vi upplevt att vi har haft
en underfinansierad reform där vi skulle fylla på sam-
tidigt som vi har varit tvungna att spara inom stora
delar av samhället i övrigt. Det har varit väldigt på-
frestande. Det tror jag också att Ingrid Burman är
beredd att ställa upp på.
Sedan har vi detta med den kommunala ekonomin.
Om det inte finns pengar att ordna välfärd för hjälper
det inte vad vi tycker och vill här i kammaren. Vi kan
inte trolla med knäna. Vi kan inte trycka nya pengar.
Det har prövats på sina håll, och det har inte varit
särskilt framgångsrikt om man ser det över tiden. Vad
vi kan göra är att se till att vi har en ekonomi i balans
och att vi har en utveckling där ekonomin växer. Då
får vi nya resurser att fördela. På det sättet kan vi göra
välfärden bättre och mer innehållsrik. Där är vi nu,
och det gör vi nu.

Anf. 220 LISELOTTE WÅGÖ (m):
Fru talman! Egentligen vill jag inte polemisera
med Hans Karlsson i den här frågan. Jag har nämligen
stor respekt för hans engagemang och synpunkter på
den här frågan. Jag vet också att vi tycker väldigt lika
i de här frågorna.
Jag tycker att det är litet ledsamt att vi skall behö-
va ha den här debatten om dessa självklara frågor. Jag
har respekt för Hans Karlssons åsikter. Jag har egent-
ligen bara en enda fråga och den gäller ett klargöran-
de som jag vill ha. Det gäller schabloniseringen. Vi är
väl ganska överens om att vi måste följa detta nog-
grant och se vad det innebär så att det inte blir så som
vi misstänker, nämligen att schabloniseringen slår mot
de som har de mest komplexa handikappen och att de
inte genom den här åtgärden kommer i åtnjutande av
den assistansgrad som de behöver för att leva ett
värdigt liv.
Min fråga till Hans Karlsson är: Tycker Hans
Karlsson att det är bra och meningsfullt med det arbe-
te som brukarkooperativen gör? Det finns ju grupper
som i dag inte själva kan klara det här med egen per-
sonlig assistans och som behöver det här stödet.

Anf. 221 HANS KARLSSON (s):
Fru talman! Jag tycker att det är bra med koopera-
tivens roll när det gäller assistansanordnandet. Det var
bra att Liselotte Wågö ställde den här frågan. Då får
jag också möjlighet att säga någonting mer runt ko-
operativen.
Den bild som målas upp ger oftast intryck av att
det ser likadant ut i alla kooperativ. Så är det ju inte.
Jag har kontakt med kooperativ som faktiskt är rela-
tivt nöjda med tingens ordning medan det finns andra
som inte är det. Det är därför som det är så viktigt att
regeringens uppdrag till Riksförsäkringsverket drar i
gång omedelbart och att det dessutom inte tar för lång
tid innan vi ser resultatet. Jag tror att det finns utom-
ordentligt goda möjligheter att lösa den här frågan
med den ambition som jag vet att samtliga partier i
socialutskottet och i Sveriges riksdag har.

Anf. 222 KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! Jag vill först säga att jag uppskattar att
Hans Karlsson här i talarstolen har sagt att han vet att
det är flera partier här i riksdagen som känner starkt
för handikappreformen. Det känns skönt att höra. Jag
tror också på vad han säger efter att tidigare ha blivit
beskylld för att bara vara ute efter politiska poänger
när man engagerar sig i de här frågorna.
Hans Karlsson säger också att han upplever att en
del av de förändringar som har gjorts inte är helt
lyckade. Därför vill jag fråga Hans Karlsson om han
är beredd att ta initiativ till några återställare på han-
dikappreformsområdet.

Anf. 223 HANS KARLSSON (s):
Fru talman! Jag är beredd att ta initiativ till åter-
ställare om det visar sig, i ljuset av den genomlysning
som pågår i olika sammanhang, att det vi har gjort
leder till de försämringar som en del befarar. Men det
har vi inte sett ännu. Fram till dess vi har sett det,
skall vi fullfölja de beslut vi har fattat.

Anf. 224 CHATRINE PÅLSSON (kd):
Fru talman! Jag är också glad för den ton som
Hans Karlsson alltid har när det gäller de här frågorna
och att vi konstruktivt kan försöka att lyfta fram posi-
tionerna.
Jag vill ställa en fråga som gäller 65-årsgränsen
igen. Jag förstod på Hans Karlsson att det handlade
om att vi kan diskutera det när ekonomin tillåter. Men
nu var det ju så att i den utvärdering som Socialstyrel-
sen gjorde har man sett att 60 % har fått det betydligt
sämre när man har blivit fråntagen den personliga
assistansen. Jag vill fråga Hans Karlsson om det inte
är meningen att man också skall vidta åtgärder när
man får så klara och tydliga signaler i en utvärdering.
Samtidigt säger man att man tror att det är en margi-
nell kostnad.
En viss kostnad har ju även kommunerna. Kanske
finns det en form av justering mellan kommunerna
och staten i sådana fall. Jag undrar om det här ändå
inte är tydligt nog för att ta ett initiativ.

Anf. 225 HANS KARLSSON (s):
Fru talman! Chatrine Pålsson och jag har diskute-
rat 65-årsgränsen många gånger i denna kammare. Jag
är medveten om det problem som den innebär för
väldigt många. Kanske kan man säga att det nästan är
förvånande att det inte är mer än 60 % som tycker att
det har blivit sämre.
Dels är det fråga om ekonomi, dels är det fråga
om att verkligen noga gå till verket vid en eventuell
förändring här. Det kan uppstå nya gränsdragningar.
Det finns ju grupper som inte har omfattats av per-
sonlig assistans före 65 års ålder och som kanske efter
65-årsdagen raskt blir jämställda när det gäller arten
av funktionshinder. Detta är inte helt oproblematiskt.
Jag kan dock försäkra, Chatrine Pålsson, att vi följer
frågan och att vi är beredda att gå i närkamp med den
när vi har ett tillräckligt underlag och när ekonomin är
tillräckligt stabil.

Anf. 226 CHATRINE PÅLSSON (kd):
Fru talman! Som ett ytterligare förtydligande kan
jag nämna att Socialstyrelsen har sagt att det gäller
dem som har personlig assistans före 65 års ålder,
vilken i dag fråntas dem på 65-årsdagen, eller någon-
ting sådant. Jag avser alltså inte dem som inte tidigare
haft stöd. Detta får man naturligtvis studera väldigt
noga. Det handlar här alltså om dem som före 65-
årsdagen beviljats personlig assistans. De skall få
behålla densamma.

Anf. 227 HANS KARLSSON (s):
Fru talman! Ja, jag vet.
Hälso- och sjukvård

Anf. 228 LEIF CARLSON (m):
Fru talman! Törs jag fresta tålamodet denna sena
timme? I så fall skulle jag vilja fortsätta med vårdfrå-
gorna, som ju står i fokus för debatten. Trots att vård-
köerna växer, trots att tecknen på sjunkande kvalitet i
vården och utbrändhet hos personalen blir allt tydliga-
re föreligger inga tecken i årets budgetproposition på
ett nytänkande hos Socialdemokraterna. Man är, som
framkommit i kväll, ideologiskt låst till att landstingen
både skall finansiera och producera sjukvård. Allt tal
om att det i dag inte finns någon ideologisk spänning
mellan landstingsdriven vård och privat vård är prat.
Vore det inte så skulle man ju ha tagit fasta på och
diskuterat alla de förslag om en annan utformning av
vårdens finansiering och produktion som kommit
fram. Det gäller t.ex. den nya välfärdens HSF-modell,
SNS-ekonomernas och Industriförbundets idéskisser
eller vårt moderata förslag till en obligatorisk hälso-
försäkring.
Man borde lyssna när vårdens företrädare och fö-
reträdare för flertalet av vårdens organisationer, när-
mast vädjar om en genomgripande förändring där
mångfald tillåts. Men inte! En politiskt detaljstyrd
vård skall det vara, trots att vården nu så tydligt visar
att den inte kan uppfylla sin primära uppgift, nämli-
gen att ge folk vård när sådan behövs.
I stället för att lyssna angriper man från Socialde-
mokraterna och Centern förslag som faktiskt inget
parti står för. Man antyder att vården med andra sys-
tem inte skulle ges efter behov utan efter ekonomi och
att den inte skulle vara solidariskt finansierad. Man
säger också att ett system med privata vårdförsäkring-
ar fokuserar intresset på individens hälsorisker och att
solidariteten då sätts på undantag.
Detta har inte ett dugg att göra med t.ex. det mo-
derata förslaget om en obligatorisk hälsoförsäkring
eller med något annat aktuellt förslag. Försäkrings-
förbundet har enhälligt uttalat att man inte accepterar
individuell hälsobedömning för en vårdförsäkring.
Samma sak klargjordes faktiskt i riksdagens särskilda
vårddebatt. Nej, fru talman, detta är ett litet oblygt
försök att blanda bort korten! Jag tror att vården
skulle vara mycket mera betjänt av att vi diskuterade
aktuella förslag som verkligen föreligger och som
alltfler experter stöder, än att vi för en pseudodebatt
om förslag som ingen har lagt fram.
Fru talman! Få verksamheter omsätter så mycket
pengar och sysselsätter så många som sjukvården gör.
Nästan en kvarts miljon offentligt anställda arbetar
inom vården, till en sammanlagd kostnad av ca 125
miljarder, eller 16 000 kr per invånare. 30 000 av
dessa personer är administratörer. Få verksamheter
berör oss mer när vi skall bedöma vad som är välfärd
och livskvalitet.
Sverige är märkligt så till vida att 99 % av vården
är offentligt monopol. Det sägs att det garanterar att
sjukvården är rättvis och tillgänglig för alla men inget
objektivt talar för att offentligt styrd, finansierad och
producerad vård utgör en garanti för rättvisa och
tillgänglighet. Tvärtom! Fråga de gamla i vårdköerna
om tillgängligheten!
Offentlig vård är mindre kostnadseffektiv än pri-
vat vård. Det vet vi från bl.a. Landstingsförbundets
egna undersökningar. Det offentliga monopolet leder
till ineffektivitet - dvs. till mindre vård för pengarna,
något som drabbar speciellt de svaga som inte kan
köpa det lilla som erbjuds av andra vårdgivare och
som inte kan påverka sjukvårdpolitikerna.
Fru talman! Utskottsmajoriteten säger:"Behovet
av vård är avgörande. Personlig ekonomi eller social
status får aldrig påverka vårdens kvalitet eller fördel-
ning". Det låter bra men i verkligheten är det är ju just
det som sker! Här har människor under hela sitt liv
betalat skatt för att få vård men när de behöver sådan
får de inte vård. Endast den som har "penningar och
känningar" kan i dag, i Socialdemokraternas Sverige,
vara säker på att få vård i tid. Den lilla människan
ställs i vårdkön. Ändå talar ni i betänkandet om "den
enskildes rättigheter utifrån behov och inte betal-
ningsförmåga". Fru talman! Det är, som jag sagt,
tvärtom i dag och det är inte rättvist.
Systemfelen är många. Köerna fortsätter att växa.
Under 1997 har det när det gäller dem som har en klar
diagnos och som väntat mer än tre månader skett en
ökning från 12 % i april till 25 % i oktober. När det
gäller dem som har en oklar diagnos och som väntat
mer än tre månader har det under samma tid skett en
ökning från 10 % till 18 %.
Varför ifrågasätter man då inte det monolitiska
landstingsystemet? Sätt i fråga de brister i ledning,
effektivitet, organisation, prioriteringar och kompe-
tens som detta system representerar! Varför vill man
inte vara med om ett nationellt finansierat system med
en produktion i konkurrens, med en mångfald av
vårdgivare och med en riktig arbetsmarknad för de
anställda? Är verkligen sättet att sköta sjukvården en
uppgift för politiker? När det gäller målen - ja, själv-
klart. Men hur är det politiskt med styrd produktion,
med detaljfrågor?
Att anställa en undersköterska på halvtid blir ett
politiskt beslut, trots att det är i produktionen som
man kan avgöra behovet. Inköp av specifik medicinsk
apparatur blir politiska frågor, trots att politikerna här
fullständigt saknar kompetens.
Fru talman! 20 000 människor behöver gråstarrso-
peration.
Väntetiderna är mycket långa, ofta längre än ett år.
Många ser därför inte heller efter en operation riktigt
bra. Hemtjänst behövs både under väntetiden och
efter operationen.
Operationen kostar ca 7 000 kr. Hemtjänsten kos-
tar i genomsnitt 14 000 kr per månad! Hur kan vi ha
råd att låta bli att operera? Har vi råd med en organi-
sation som sparar småmynt i den ena plånboken och
som låter guldmynten rinna ut ur den andra?
Fru talman! Vad kostar vården i produktionsbort-
fall och minskade skatteintäkter när det gäller sjuk-
domar för vilka tidiga effektiva insatser hade minime-
rat frånvaron? Och framför allt: Vad är den humanitä-
ra kostnaden för de svaga, för dem med de största
behoven, för ett system som så illa tar till vara resur-
serna?
Sjukvård är inget nollsummespel. Sjukvården är
dynamisk. Om man effektivt tar hand om patienterna
ökar samhällets totala resurser som kan användas till
vård. Ändå motsätter sig Socialdemokraterna en
verklig resurssamordning i hela landet efter
FINSAM:s principer.
Landstingssystemet innehåller inga incitament för
att ge oss en sjukvård som svarar mot såväl medbor-
garnas krav som våra resurser. Vi måste byta system.
Vi moderater föreslår en obligatorisk hälsoförsäkring.
Jag har tidigare utförligt beskrivit en sådan försäkring.
Det har också Sten Svensson gjort här i kväll. Därför
nöjer jag mig med att konstatera att en sådan tar till
vara resurserna och stimulerar effektivitet genom
konkurrens och mångfald i producentledet. Den ger
patienten makten i vården långt effektivare än någon
lagstiftning genom att pengarna följer patientens val.
Den ger också personalen en arbetsmarknad med
möjligheter till en riktig lönesättning, samtidigt som
de anställda kan etablera sig som egna, om de så öns-
kar.
Låt mig också säga, fru talman, att för oss modera-
ter är vården för viktig för människors välfärd för att
vi dogmatiskt skall låsa oss vid vår modell i varje
detalj. Ingen sitter ensam inne med lösningen på alla
problem som finns i vården. Det vore mycket förmätet
att tro det. Därför är vi villiga att lyssna på och ta till
oss vad andra tycker som vill diskutera ett system för
en långsiktigt effektiv sjukvård med stabil finansie-
ring, hög kompetens, mångfald och valfrihet. Vi är,
liksom vårdens företrädare, övertygade om att det går
att åstadkomma något bättre än vad vi har i dag.
Fru talman! Samma fixering till landsting, mono-
pol och politisk styrning märks också i inställningen
till Apoteksbolaget och läkemedelsfinansieringen. Vi
säger: Släpp det kostnadsdrivande detaljhandelsmo-
nopolet. Inför åter ett nationellt läkemedelsförmåns-
system i stället för att stärka landstingsmonopolet. Att
ytterligare stärka ett monopol har aldrig kunnat visats
ge ökad effektivitet eller utgöra en kostnadspress. En
landstingskommunal finansiering riskerar att förstärka
ojämlikheter i vården inom landet. Avskaffa recep-
tregistret och spar därmed en miljardinvestering,
samtidigt som vi slipper den anomalin att en pri-
vaträttsligt organisation sköter ett långtgående person-
register. Inför en ny läkemedelsförsäkring som vi
föreslår.
Fru talman! Några ord också om äldreomsorgen.
Vi har en bra äldreomsorg i Sverige, men alldeles
uppenbart håller något på att hända som allvarligt
hotar den. Rapporter om vanvård kan inte viftas bort
av en aldrig så upprörd inrikesminister och tal om
kommunal självstyrelse. Kommunal självstyrelse är
bra för mycket men inte för att skydda den enskildes
rättigheter. Den instundande julledigheten borde so-
cialdemokraterna, i all ödmjukhet, ägna åt att begrun-
da att när de har regeringsmakten, makten i 22 lands-
ting och över 200 kommuner, växer köer och börjar
tecken på vanvård dyka upp. Försämrad vård inom
äldreomsorgen har inget med driftform, privat eller
offentlig, att göra utan om beställarkompetens och
vilja att prioritera vård framför annat. Kanske kan
funderingarna leda till en insikt att det är bra att
kommunerna är huvudmän för äldreomsorgen, men då
bör de inte vara både beställare och producent utan
nöja sig med att vara kunniga beställare. Här liksom
på andra håll i vården måste monopolet brytas. Sam-
tidigt skall staten ha tillsynsansvar och skärpa sin
tillsyn genom att en myndighet blir ansvarig och inte
som nu två. Inför en ansvarig läkare inom det särskil-
da boendet, MAL, en motsvarighet till MAS.
Fru talman! Diskrepansen är stor mellan vad ma-
joriteten säger i betänkandet SoU1 om att vård och
omsorg skall kännetecknas av trygghet, kvalitet och
delaktighet och vårdköernas och de eftersatta åldring-
arnas och den tröttkörda personalens verklighet. Det
djupt oroande är att socialdemokraterna inte vill vid-
kännas att välfärden inte enbart kan drivas offentligt
med politisk detaljstyrning av monopolorganisationer
och att man hellre diskuterar hur politikerna skall
organisera sig i diverse regionala eller andra organ än
diskuterar sjukvårdens utveckling. Med den inställ-
ningen kommer vårdens problem inte bara att kvarstå
utan även accentueras.
Fru talman! I övrigt hänvisar jag till vårt särskilda
yttrande då det inte föreligger möjlighet till någon
reservation.

Anf. 229 KERSTIN WARNERBRING (c):
Fru talman! Få områden engagerar människor så
till den grad som sjukvården och äldreomsorgen.
Reaktionerna blir alltid oerhört starka då ortens akut-
mottagning, BB eller t.o.m. hela sjukhus hotas av
nedläggning. Men så är också en god och säker vård
och omsorg grundbulten i ett välfärdssamhälle. Alla
skall ha tillgång till den grundläggande trygghet som
god vård på lika villkor ger. Det är vårt gemensamma
ansvar att solidariskt finansiera denna trygghet. Det
finns också i dag ett mycket starkt folkligt stöd för att
sjukvården skall finansieras med skatter och avgifter.
Centerpartiet avvisar bestämt det systemskifte i fi-
nansieringen som framförs av moderaterna.
Sjukvård och äldreomsorg har på sistone debatte-
rats mycket i medierna. Vi har alla upprörts av
skrämmande reportage om vanvård inom äldreomsor-
gen. Många äldre vågar i dag inte lita på att de skall få
en god och säker åldringsvård då de så småningom
kommer att behöva den. Många människor oroar sig
över kvalitet och tillgänglighet i sjukvården som en
följd av personalbrist och överfulla sjukhuskorridorer
som tidningsartiklar och TV då och då har visat.
De missförhållanden som beskrivits i medierna
tenderar att överskugga det faktum att vi i Sverige
faktiskt har en sjukvård av mycket hög kvalitet och att
vi har en mycket omfattande äldreomsorg. Men det
räcker alltså inte. De missförhållanden som ändå finns
är oacceptabla och måste rättas till. Inte minst är det
nödvändigt med kompetenshöjande insatser, framför
allt sjukvårdande sådana, inom äldreomsorgen. Men
det behövs också insatser för att förbättra bemötandet
inom vården. Det är också viktigt med framförhåll-
ning för att för framtiden säkra en kvalificerad arbets-
kraft inom vårdsektorn. Vårdyrket måste helt enkelt
lyftas till den status som patienter och anhöriga krä-
ver.
Men inte heller det räcker. Vi måste slå fast att
vården behöver mer pengar. Kommuner och landsting
har utsatts för svåra ekonomiska påfrestningar under
den period som den helt nödvändiga saneringen av
statens ekonomi har pågått. Omstruktureringar och
återkommande sparbeting har skapat en betydande
press på personalen, och många vittnar om den nega-
tiva stress som vårdanställda upplever. Ändå har
vården, tack vare kunnig och kompetent personal, i
stort sett klarat att upprätthålla människors förtroende
och tillit.
Omställningen har inte heller bara varit av ondo.
Allt är inte kolsvart. Det finns trots allt ljusglimtar.
Omställningen har tvingat fram nytänkande och gett
nya infallsvinklar på hur problem kan lösas. Bättre
planering på sjukhusen har t.ex. lett till snabbare
undersökning och vård, vilket varit till fördel för både
vårdgivare och vårdtagare.
Fru talman! En stark ekonomi är en förutsättning
för välfärdssamhället. Att statens finanser är i ordning
är därför avgörande för tillgången till en god sjukvård
och omsorg. Genom Centerpartiets medverkan har nu
bättre balans skapats i svensk ekonomi. Det förbättra-
de statsfinansiella läge som har uppnåtts måste an-
vändas till förstärkningar av landstingens och kom-
munernas ekonomi. Därom har Centerpartiet och
regeringspartiet varit överens. Det anser däremot inte
moderaterna. Deras ställningstagande i den här frågan
rimmar väldigt illa mot alla vackra ord i deras motio-
ner.
Vi har i vår motion också framfört vikten av att
samordna alla resurser omkring patienten. Samverkan
mellan sjukvården och försäkringskassan innebär ett
effektivt resursutnyttjande som kan förkorta den en-
skildes vårdtid och som underlättar rehabiliteringen.
Till vår glädje är det också vad socialförsäkringsut-
skottet i dag föreslår.
Vården skall alltid utgå från den enskildes intres-
se. Patientens ställning i vården måste stärkas. Vi
anser att hög prioritet måste ges åt att arbeta bort de
växande köerna. När nu ramarna för sjukvården vid-
gas bör nuvarande vårdgaranti utvecklas till att gälla
generellt med en tydlig tidsram. Inom tre månader,
anser vi, skall man ha fått anvisad operation.
Vi i Centerpartiet anser också att möjligheterna att
välja vårdgivare måste öka. Riksdagen har vid flera
tillfällen, senast i början av juni i år, framhållit vikten
av att andelen privata vårdgivare ökar. Tyvärr har det
visat sig att man i verkligheten inte lever upp till riks-
dagens intentioner. Antalet privata vårdgivare snarare
minskar än ökar. Det finns all anledning att oroa sig
över den dåliga återväxten.
Ett varierat vårdutbud i olika driftformer är av
värde för både patienter och personal. Det bidrar till
ökad tillgänglighet, till att utveckla kvaliteten och till
större kostnadseffektivitet. Att återinföra den fria
etableringsrätten, som Moderaterna i sin motion krä-
ver, är däremot inte en framkomlig väg, då det skulle
omöjliggöra det planeringsansvar som åvilar sjuk-
vårdshuvudmännen.
Samverkansdelegationen har av regeringen fått i
uppdrag att analysera orsaker och hinder för den öns-
kade utvecklingen att få till stånd fler privata vårdgi-
vare. Vi i Samverkansdelegationen skall söka former
för att underlätta samverkan mellan den privata och
den offentligt bedrivna vården. I delegationen beaktar
vi alla de synpunkter som framkommit angående
ersättningsetableringar, fortsatta avtal efter 65 års
ålder, stabila villkor för de privata vårdgivarna, re-
misstvånget m.m.
Jag anser det nödvändigt att detta helhetsgrepp tas
över situationen, så att effektiva lösningar verkligen
kan presenteras. Därför delar jag i dag utskottets
uppfattning om att i dessa frågor avvakta delegatio-
nens ställningstaganden. Betänkandet skall på fredag i
denna vecka överlämnas till socialministern.
Hemsjukvården är grunden för all vård. Möjlighe-
terna att välja vård i hemmet måste därför stärkas
enligt Centerpartiets sätt att se saken. Hemsjukvård
handlar i växande grad om avancerade medicinska
insatser och tunga vårduppgifter. Det ställer helt nya
krav på vården och på anhörigas behov av att vara
delaktiga i vården och få utbildning och information.
Det tydliggör behovet av omtanke och respekt för den
enskilda individens egna val. Vården måste alltid
formas utifrån patientens och de anhörigas villkor och
inte tvärtom.
I detta betänkande, fru talman, behandlas också
ramen för tandvårdsförsäkringen. Vi har i Centerpar-
tiet en särskild motion angående tandvården som
kommer att behandlas i ett annat sammanhang. Då vi
nu diskuterar hälso- och sjukvården, vill jag endast
påpeka att vi anser att en ny tandvårdsförsäkring i
högre grad måste täcka kostnaderna för den sjuk-
domsrelaterade tandvården. Jag vill också passa på att
påpeka att vi i vår motion anser att den nuvarande
etableringsbegränsning som gäller tandläkare skall
avskaffas.
Fru talman! Centerpartiet står bakom förslagen i
detta betänkande. I vår hälso- och sjukvårdsmotion
har vi utvecklat ytterligare mål och riktlinjer vad
gäller innehållet i sjukvården än de som finns i betän-
kandet. Några sådana riktlinjer har jag nu tagit upp
här, och de finns också i vårt särskilda yttrande.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i betän-
kandet.

Anf. 230 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Att prioritera vården och se till att den
har resurser är faktiskt något som vi verkligen har
gjort. Det är inte detsamma, som en del tycks tro, som
att man öser in nya, friska skattepengar i en maskin
som så att säga har visat sig fungera dåligt. Då försö-
ker man skaffa sig en bättre maskin som kan tillgodo-
göra sig oljan bättre, som fungerar effektivare.
Jag har litet svårt att förstå Kerstin Warnerbrings
ständiga avståndstagande mot en annan lösning på
sjukvårdsproblemen. I er motion säger ni: "Vården
skall vara lika för alla och finansieras solidariskt."
Det är precis samma sak som vi säger. Ni säger:
"Vården skall utgå från den enskildes intresse och
patientens makt måste stärkas." Det är precis som vi
säger. Ni säger: "Vem som ger vården är inte avgö-
rande." Det är något av nyckelpunkten i vad vi säger,
att vi faktiskt skall ha mångfald. Ni säger: "Olika
vårdgivare stärker tillsammans den enskildes möjlig-
heter och bidrar till att utveckla kvaliteten i vården."
Det är precis vad vi säger.
Jag förstår inte riktigt avståndstagandet. Man ser
att det här måste göras. Man ser att vi har ett lands-
tingssystem som inte klarat upp detta och att vi inte
får en mångfald i vården. Man ser att vi faktiskt inte
får en patient som stärks utan som är i händerna på
landstingets politiker som fortfarande bestämmer som
de själva vill om man får söka vård på annat ställe
eller inte. Man kan inte ge patienten makten i vården.
Då måste man ju, om man vill allt det här, rimligen
säga: Vi skall ha en annan lösning med stabil finansi-
ering, en lösning som ger mångfald och som stärker
patienterna.
Varför skall vi inte diskutera det i stället för det
som har tagits upp här förut; demoniseringar där man
påstår en massa saker som aldrig har föreslagits?

Anf. 231 KERSTIN WARNERBRING (c)
replik:
Fru talman! Det gläder mig mycket att Moderater-
na har samma målsättning med sjukvården som vi i
Centerpartiet. Däremot kan jag inte precis påstå att
Moderaternas sätt att försöka utföra denna sjukvård
kommer att leda fram till de mål som vi tydligen ändå
har gemensamt. Jag har satt mig så pass mycket in i
Moderaternas förslag till finansiering av sjukvården
att jag kan inse att målsättningen inte kommer att
uppfyllas med detta förslag. Vi anser att den enda
möjligheten är att sjukvården är solidariskt finansie-
rad. Det håller vi fast vid, och vi kan alltså inte gå in i
det systemskifte som Moderaterna föreslår.
Däremot finns det en hel del annat som behöver
ses över. Jag har också mycket noggrant förklarat att
vi i Samverkansdelegationen nu ser över en hel del
olika punkter som faktiskt förhindrar att fler privata
vårdgivare kan etablera sig. Det behövs för valfrihe-
tens och mångfaldens skull, det är jag helt överens
med Moderaterna om. Det är något som vi behöver.
Men vi är i dag inte beredda att fatta några som
helst beslut i den här frågan eller att komma med
några förslag. Det är viktigt att Samverkansdelegatio-
nen verkligen får ta helhetsgreppet i stället för att man
plottrar bort sig på den ena biten efter den andra. Det
betänkandet kommer på fredag. Det går sedan ut på
remiss. Sedan kan vi börja diskutera lösningarna på
de här problemen.

Anf. 232 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Jag tror i och för sig inte att man be-
höver vänta på det för att diskutera lösningarna.
För tredje eller fjärde gången under kvällen, tror
jag, dyker nu det här med solidarisk finansiering upp.
Så gör man det till en skillnad mot det som vi föreslår.
Det råder en viss begreppsförvirring här. Jag har
försökt att förklara det här många gånger förut, men
tydligen duger inte min pedagogiska förmåga till att
göra klart att skattefinansiering inte är det enda sättet
att få till stånd en solidarisk finansiering. Man kan ha
en obligatorisk försäkring. Det är precis lika solida-
riskt. Man tar ut avgift efter bärkraft. Det finns ingen
skillnad i detta. Men det tycks vara omöjligt att förstå.
Däremot ger det möjlighet att veta att pengarna
går till vård. Det ger möjlighet till att patienten får
makt. Det ger möjlighet att få vårdgivare i konkur-
rens. Detta medför de besparingar som vi har talat
om. Det går att åberopa internationella undersökning-
ar. Det går att åberopa KPP-undersökningen i Sveri-
ge. Det går också att åberopa Spri-rapporter osv. som
visar att man gör besparingar på ungefär 20 % inom
alla vårdområden om man får in konkurrens och
prestationsersättning.
Det är ju liksom litet konstigt att i övriga länder
där man har detta tar man t.ex. i primärvården i snitt
emot 25 patienter om dagen. I Sverige, där det inte
spelar någon roll vilken takt man håller i sitt arbete,
ligger vi på under 16 per dag. Vi avviker väldigt kraf-
tigt från alla andra. Det måste ha att göra med vårt
finansieringssystem och med att det här med presta-
tionen är borttagen. Det finns massor av sådana här
åtgärder att vidta för att få loss resurserna i vården så
att patienterna slipper stå och köa.

Anf. 233 KERSTIN WARNERBRING (c)
replik:
Fru talman! På Leif Carlsons fråga om varför vi
inte kan tänka oss den här typen av finansiering, ber
jag för tids vinnande att få hänvisa till Roland Lars-
sons replik till Sten Svensson något tidigare ikväll.
Jag delar helt och fullt den uppfattning som Roland
Larsson då förde fram.

Anf. 234 BARBRO WESTERHOLM (fp):
Fru talman! Först en kort ursäkt till stenograferna:
Det blir inget manus i dag heller - datorhaveri. Sedan
ber jag att få instämma i Roland Larssons syn på
debattupplägget. Somligt kommer en del partier att
behandla här, somligt kommer en del av oss andra att
behandla i SoU12. Skillnaden är hårfin i de yrkanden
vi kommer med.
Ett tydligt exempel gäller hiv. Här har t.ex. Miljö-
partiet och Moderaterna en del förslag som framläggs
i det här betänkandet, medan t.ex. Folkpartiet libera-
lerna kommer med sina förslag i SoU12. Det ger en
något splittrad bild. Samma sak ser vi när det gäller
tandvården.
Vi i Folkpartiet liberalerna anser att dels måste
vården tillföras mer resurser, dels måste vi få ett ef-
fektivare utnyttjande av de resurser som finns inom
vården. Då vill jag inte på något sätt lasta den lojala
personal som arbetar under ibland mycket tuffa och
svåra betingelser. Det är när det gäller systemet, upp-
läggningen, organisationen som effektiviteten kan
förbättras.
Kerstin Heinemann har i sitt inlägg tagit upp dels
tillskottet av resurser, dels FINSAM-projektet. Jag
tänkte ta upp några andra tankegångar som vi har dels
i den motion som behandlas här, dels i de yrkanden
som behandlas i SoU12. De gäller att vi kan få ut mer
av skattepengarna med bättre åtgärdskedja, en kedja
av insatser där staten har sin roll, landstingen har sin
roll och kommunerna har sin roll. Man betalar ju en
summa i skatt, och för allmänheten ter sig hindren
mellan de olika skatteposterna och flödet av pengar
mellan de olika posterna ganska obegripligt.
Jag skall ta några exempel på ett sådant samspel.
SBU är ett statligt organ som tar fram förslag om
effektivast möjliga behandling av olika hälsoproblem.
Men förslagen skall ju inte bli hyllvärmare - de måste
omsättas i konkret, praktisk handling. Här finns ett
glapp.
När det gäller behandlingen av högt blodtryck
finns det en halv miljard i besparing att hämta om
SBU:s rekommendationer används fullt ut i vården.
Det finns exempel även från andra hälsoproblemom-
råden, t.ex. ryggont.
Jag kan gå över till Läkemedelsverket och dess
rekommendationer om läkemedelsanvändning - här
inbegrips också användning av provförpackningar av
läkemedel. Om man alltid använde provförpackning
när man första gången sätter in läkemedel på en kro-
niskt sjuk person skulle mycket vara vunnet.
Om Socialstyrelsens kvalitetssäkringssystem kon-
sekvent användes ute i vården, om läkarna fick tid och
möjlighet att självkritiskt granska sitt eget arbete,
skulle vi också ha pengar att hämta.
Problemet med alla de här förslagen är att vi inte
har de exakta prislapparna. Vi kan inte säga hur stora
besparingarna blir om vi tillvaratar de kloka förslag
som kommer från SBU och andra statliga instanser.
Det gör att man inte kan plocka in dem som budgetal-
ternativ i ett sådant här betänkande, utan man flaggar
för att det här behöver göras.
Jag kan ge fler exempel. Ta t.ex. Folkhälsoinstitu-
tets insatser när det gäller tobaksinformation och
alkoholinformation. Om man tog till vara alla de
förslagen skulle man spara miljardbelopp. Och det
handlar inte bara om en eller annan miljard, utan
åtskilliga miljarder. Om Folkhälosinstitutets rekom-
mendationer när det gäller tobaksinsatserna togs ad
notam skulle man kunna få ned hälso- och sjukvårds-
notan med 7 miljarder.
Vi har också problemet med hamstring. När man
har passerat högkostnadsskyddets övre gräns finns
naturligtvis ett incitament att utnyttja den situationen.
Det behöver vi också titta närmare på. Om jag är rätt
underrättad finns det ett projekt inom Socialstyrelsen
som går in på det här. Men det är då viktigt att vi här i
riksdagen men också inom landstingen, som får läke-
medelsansvaret fr.o.m. 1 januari, tar till vara de iakt-
tagelserna. Det kan hända att vi här i kammaren be-
höver ändra en och annan paragraf.
Leif Carlson och Kerstin Warnerbring förde här
en diskussion kring landstingens vara eller icke vara.
Från Folkpartiets sida vill jag säga att vi naturligtvis
står fast vid den solidariska finansieringen. Vi finner
ingen anledning att ändra på landstingens ansvar.
Däremot kan man säga mycket om rollfördelningen
mellan landstingen och vårdutförarna. Det är viktigt
att man skiljer mellan den politiska rollen, det politis-
ka ansvaret, och det ansvar de har som har att utföra
vården i den mera patientnära relationen.
När man tittar på andra länder undrar man om det
skulle göra så stor skillnad om det politiska ansvaret
flyttades till den statliga nivån eller till den kommuna-
la nivån. Jag tror inte det. Det finns andra åtgärder
som skulle bidra till en effektivare vård - jag har
exemplifierat med några - men också till en mänskli-
gare vård. Människor skulle få vård tidigare, det
skulle bli resurser till dem som i dag köar alldeles i
onödan och som samtidigt drar andra resurser. Någon
tog här upp starroperationerna. När man inte ser krä-
ver man hemtjänst i större utsträckning än när man
har en bra syn. Därför är det här köandet onödigt både
från mänsklig synpunkt och från hälsoekonomisk
synpunkt.
Klockan drar i väg, och det är sent på kvällen, så
jag tror att jag nöjer mig med detta. Jag vill bara un-
derstryka att den här debatten blir litet egenartad.
Folkpartiets budgetförslag avvisades den
20 november. Jag vill då hänvisa till det särskilda
yttrande som vi har fogat till det här betänkandet.

Anf. 235 STIG SANDSTRÖM (v):
Fru talman! Jag tänker närmast följa upp Leif
Carlsons inledning och göra en litet mer ideologisk
betraktelse.
Det har nu blivit ett rätt stort intresse för HSU
2000:s kommande slutbetänkande, som skall handla
om styrsystemen inom sjukvården - hur sjukvården
skall styras framöver. Vi har sett en del aktuella in-
lägg på DN Debatt. Olika fackliga företrädare har
ställt krav på en viss inriktning av förslagen. På sam-
ma sätt tolkar jag Leif Carlsons inlägg. Han vill ha sin
prägel på de förslag som är tänkta att komma nu
framöver.
Det har under de senaste åren förekommit en
mängd trender inom sjukvården där olika s.k. styrsys-
tem har lanserats. Det har varit beställar- och utförar-
system, köp-sälj-system, DRG och olika modeller
som Bohusmodellen, Dalamodellen och Stockholms-
modellen. Gemensamt för dem är att man har velat
föra in ekonomiska incitament i vården, men resulta-
ten har blivit ekonomiska fiaskon.
Nu lanserar Leif Carlson några nya idéer. Nya väl-
färden har några idéer, Industriförbundet har förslag
och SNS har tydligen tagit fram några förslag.
Det är många ekonomer som tror att de begriper
sig på sjukvården. Men jag har varit med så pass
länge i sjukvården - i varje fall över 20 år - att jag
vill vara fräck nog att påstå att det inte är någon som
begriper sig på sjukvården i Sverige. Jag tror inte det.
Det är ingen som har helhetsgreppet.
Sjukvården är ju det mest komplexa system vi har
i landet. Jag tror det är en barnlek att bygga ett JAS-
flygplan i jämförelse med att styra svensk sjukvård.
Anledningen är ju ganska enkel. Det handlar om kun-
skapsproduktion, om ett lärande och om en ständig
utveckling. Det handlar om komplicerade samarbets-
mönster där mängder av olika yrkesgrupper är bero-
ende av varandra och där det hela tiden händer saker.
Jag tror inte att det är så där enkelt att gå in och
styra med något slags ekonomiska metoder. Jag tror
att det system med landsting som vi har i Sverige är
väldigt bra.
Landstingen är demokratiskt styrda. De kom till
redan 1862 i det här landet. Deras uppgift var från
början valkorporationer. I början var det små organi-
sationer. De anställde någon länsdetektiv och litet
sjukvårdspersonal. De hade kanske 5-10 anställda de
första åren. Men sedan kom folket på att det fanns
gemensamma behov över kommungränserna och att
landstingen kunde ta hand om sjukvården. Det blev
den naturliga utgångspunkten för landstingen.
Sedan har verksamheten vuxit under tiden. Alltfler
privata läkare har också anslutit sig till landstingsor-
ganisationen. Det fanns många fler privata läkare förr.
De anslöt sig därför att de såg att det var praktiskt och
bra. De fick en bra lön, de fick resurser för att skaffa
maskiner och utrustning och det som behövdes för att
bygga upp sjukvården.
Jag tror inte att man har insett att det traditionella
gamla styrsystemet med folkvalda politiker som för-
delar resurser efter bästa förmåga har stora ekonomis-
ka fördelar jämfört med s.k. professionell styrning.
Politiker kan se helheten på ett annat sätt än vad före-
trädare för den s.k. professionen kan göra. De kan
slita tvister och lösa lokaliseringsfrågor, och dessutom
kan de skapa legitimitet åt både populära och obe-
kväma beslut. De kan vara både hjältar och spottkop-
par, ibland på samma gång.
Vi menar att även fortsättningsvis bör sjukvården
styras på ett demokratiskt sätt med folkvalda politiker
som ytterst ansvariga. Vi avvisar de mer eller mindre
märkliga ekonomiska experiment som förekommit i
svensk sjukvård de senaste åren.
Däremot välkomnar vi den senaste trenden som
säger att vården skall vara kunskapsstyrd. Patienter-
nas förväntningar, nya kunskaper och goda resurser
kan skapa en bra grogrund och drivkraft för den hög-
klassiga svenska sjukvård vi vill se. Men den skall
vara demokratiskt styrd för att garantera allas rätt till
en bra sjukvård.
Jag vänder mig också mot en del andra inslag i
Leif Carlsons argumentering. Han säger att det är
monopol. Jag upplever inte landstingen som monopol.
Vi har ett tjugotal landsting och ett par stora städer.
Jag upplever att de är väldigt olika. Det är olika tradi-
tioner i olika landsting, och inom landstingen före-
kommer stor frihet. Jag upplever ibland att det är
klinikcheferna som styr.
Det finns något uttryck om att 80 % av alla beslut
inom svensk sjukvård fattas av klinikcheferna, av
chefsläkarna. Det är nog närmare sanningen. Varje
klinikchef är kung över sitt revir. Det förekommer en
väldig mångfald inom svensk sjukvård. Det förekom-
mer också konkurrens, men en sund konkurrens. Man
tittar på varandra, man sneglar på varandra, man vill
vara bäst. Det är en naturlig drivfjäder, som jag tycker
att vi bör uppmuntra. Vi bör uppmuntra bra idéer.
Jag tror att när vårdfacken och de som är ute i de-
batten nu kräver privatisering är det egentligen något
annat de är ute efter. Jag tror att de är ute efter demo-
kratisering. De vill ha större inflytande på sin arbets-
plats, över sina beslut. Det visade sig också efter
ädelreformen att på de ställen där man bytte huvud-
man, där man lät personalen ta hand om det nya har
det blivit bra resultat.
Man kan inom ramen för det system vi har i dag
utveckla det. Är det systemfel får man lösa det inom
det befintliga systemet.
Jag tycker att monopol inte stämmer in på svensk
sjukvård. Det är väsensfrämmande att föra den typen
av resonemang. Monolitiska system t.ex. - vad är det?
Jag skall avrunda med att återigen vända mig till
Leif Carlson. Han tog upp apoteksregistret och sade
att det skulle vara en miljardinvestering. Det stämmer
ju inte. Det är ingen miljardinvestering. Receptregist-
ret skall byggas upp inom Apoteksbolagets egen verk-
samhet, inom befintlig ram. Det har man klart sagt
ifrån.
Dessutom är syftet att tjäna pengar, att spara
pengar. Det är att tidigt upptäcka biverkningar, att få
en effektivare läkemedelshantering, att kunna ut-
mönstra värdelösa läkemedel och i stället satsa på det
som är bra. Det är själva tanken med receptregistret.
Det är att få en bättre kvalitet, en kvalitetssäkring. Jag
tycker att om ni tar det till intäkt för en miljard i
skattesänkningar eller vad ni nu skall använda dem till
så är ni litet fel ute.

Anf. 236 LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Låt mig först hålla med Stig Sand-
ström om en sak som jag också framhöll väldigt noga
i mitt inlägg. Jag håller med om att ingen har en total
överblick över sjukvården eller kan säga att han kan
hela sjukvården, och därför måste man vara öppen.
Jag inbjöd ju faktiskt också till diskussion om hur vi
skall göra, för det här är besvärligt.
Jag kan upplysa Stig Sandström om att de SNS-
ekonomer som han nämnde inte har huggit till med
något. I sju år hade man drivit ett projekt med natio-
nella och internationella experter för att se hur man
skulle lösa just finansierings- och produktionsproble-
men inom sjukvården.
Och då hamnade man inte inom dagens lands-
tingssystem, som med alla andras utom Stig Sand-
ströms mått mätt ändå måste anses vara ett monopol.
Det finns ingen annan arbetsgivare att gå till. Vården
produceras på det sätt som bestäms av landstingsför-
bunden som är sammanknutna i en egen organisation.
Där bestämmer man hur man skall göra. Där kan jag
om jag vill göra vård på något annat sätt inte gå till ett
annat ställe. Där kan man bestämma om folk får söka
till en annan vårdanstalt eller inte. Det är ett monopol.
Det är ett produktionsmonopol, och det är ett finansi-
eringsmonopol eftersom man har skatteuttagningsrätt.
Förvisso skall politikerna, som jag också sade, ha
inflytande på vården. Men det skall vara på målen, på
innehållet och på vad vi satsar totalt i samhället. Hur
produktionen skall drivas skall inte vara en politisk
uppgift. Det är en uppgift för professionen att göra
det. Det skall göras i mångfald och i konkurrens med
varandra så att man hela tiden har den sporre som
faktiskt finns i detta.
Men det gör man mot de uppställda målen och un-
der den kvalitetskontroll man har. Det kan aldrig bli
fråga om att man går utanför de politiskt ställda målen
i det fallet. Men vi måste nyttja det som kan göra att
vården blir effektiv och billig.

Anf. 237 STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Låt mig börja med det här med mono-
polarbetsplats och att det är vi politiker som styr och
ställer.
Det är säkert många av oss här som har jobbat in-
om landstinget. Men vi går som politiker inte några
anställningsärenden. Det gäller möjligtvis en lands-
tingsdirektör och den typen av befattningar. Men i
övrigt fungerar det ju självständigt. Det finns massor
av arbetsplatser inom sjukvården med särskilda per-
sonalhandläggare. Så man kan gå till många ställen
om man inte får jobb på första platsen.
Jag skall inte ta upp så mycket, utan bara säga nå-
got om finansieringen. Man kan diskutera olika meto-
der. Det tycker jag är intressant. Jag har ingenting
emot det. Men jag tror att vi också skall försöka se
helhetsbilden, hur hela sjukvårdssystemet som vi har
haft i Sverige har vuxit fram, vilken bakgrund det har
och vilket värde det kan finnas i det hela.
Den kanske viktigaste rollen för oss politiker, som
jag tycker ibland nonchaleras, är att skaffa fram
pengar till sjukvården. Det gäller oavsett om vi är
landstingspolitiker, kommunpolitiker eller riksdags-
politiker, och det är inte någon lätt uppgift. Vi måste
inför befolkningen motivera att det behövs pengar.
Jag blir litet störd när man hela tiden angriper
politikerna för att tala i egen sak. De har ambitionen
att få fram de resurser som behövs för att hjälpa
människor.

Anf. 238 LEIF CARLSON (m) replik:
Herr talman! Landstingssystemet har haft sin tid,
men tiderna har ändrats, och vi kan inte hänga fast vid
något som vi ser fungerar allt sämre. Vi måste hitta en
annan lösning, och det är en sådan som vi försöker
diskutera fram.
Jag är inte så negativ som Stig Sandström mot de
försök som har gjorts med beställar/utförarsystem och
köp-sälj-system. Det är bara så att de systemen inte
kom att genomföras fullt ut. Politiker gick in litet
räddhågat och stoppade upp utvecklingen, så att det
blev ojämna förhållanden på köp-sälj-sidan, och man
hade dålig kompetens på beställarsidan. På många
ställen har det fungerat mycket bra, men det har tyvärr
på andra ställen blivit illa skött.
Jag vill vidare beträffande frågan om apoteken sä-
ga följande, eftersom jag tycker att Stig Sandström
skall ha ett svar. Man säger från Apoteksbolaget att
det kostar en miljard att utveckla det datasystem som
behövs. Det är den uppgift som man där lämnar. Om
man genomför det inom sina egna ramar, kan denna
miljard användas på annat sätt.
Stig Sandström! Det här systemet är uppbyggt för
att man skall veta vem som har betalat vad. Om jag
handlar på ett recept i Uppsala och är skriven i Vim-
merby, skall man där veta att pengarna skall föras
över dit. Det är fråga om ett rent administrativt kon-
trollsystem för överföring av pengarna till landstinget
i stället för att ha dem kvar i staten. Detta kostar en
miljard, som kunde användas bättre.

Anf. 239 STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Kvällen är sen, och det blir fler till-
fällen att diskutera med Leif Carlson. Jag nöjer mig
med detta.

Anf. 240 THOMAS JULIN (mp):
Herr talman! Jag som gärna betalar skatt vill börja
med en fråga till Leif Carlson: Vad är skillnaden
mellan en obligatorisk försäkring och en skatt? Det
har jag litet svårt att förstå.
Jag har sedan flera år tillbaka varit kritisk till ut-
vecklingen inom hälso- och sjukvården. Det har varit
år av centralisering och återkommande besparingar,
förändringar och anpassningar. Detta har slitit hårt på
personalen inom vården, eftersom den inte kunnat se
något slut på dessa ständiga förändringar och åter-
kommande besparingar. Personalen har inte på många
år haft någon riktig arbetsro.
I många landsting har befolkningen rasat över de
hårda besparingar som drabbat de lokala sjukhusen,
och ofta har den lagt skulden på landstingspolitikerna
för att dessa har fått underskott i sin verksamhet. Det
har också många gånger framstått som om landstings-
politikerna misskött ekonomin och som om vårdenhe-
terna misskött sig. Alla vet inte att en stor del av an-
svaret för besparingarna faktiskt ligger på riksdag och
regering.
Det har också retat många att nyrenoverade av-
delningar lagts ned fastän det funnits behov av vård-
platserna och verksamheterna har varit bra. Också
detta har upplevts som ett resursslöseri. Beslut har
genomförts med motiveringen att man skall göra
förbättringar, men befolkningen och de anställda har
bara sett besparingar och försämringar. Akutverksam-
het och förlossningsverksamhet har försvunnit från
många mindre sjukhus.
Efter Socialstyrelsens uttalande om att ett sjukhus
bör ha 1 000 förlossningar per år för att ha förloss-
ningsverksamheten kvar finns nu risk för att många
fler sjukhus mister den verksamheten. Överallt har
den ledstjärna som påverkat besluten varit besparing-
ar, och besparingsbesluten har framför allt drabbat
personalen.
Enligt uppgift som vi från utskottet fick när vi be-
sökte Landstingsförbundet skulle 75 000 arbetstillfäl-
len ha försvunnit från landstingen under 90-talet.
Också inom den kommunala vården och omsorgen
har det försvunnit en stor mängd viktiga och nödvän-
diga arbetstillfällen.
Samtidigt med besparingarna och personalminsk-
ningarna kom tystnaden. Personalen vågade eller ville
inte protestera. Man var rädd för att dess huvuden
skulle rulla, om man framförde kritiska åsikter. Jag
har mött överläkare som berättat om oacceptabla
förändringar som de tigit om därför att de varit rädda
om sina jobb.
Med jämna mellanrum har chefspersoner inom
vården klivit av sina jobb med motiveringen att de på
grund av besparingarna inte längre kan ta ansvar för
vården.
Herr talman! Den personal som under många år
tigit, slitit och många gånger mått dåligt på grund av
sin arbetssituation börjar nu kliva fram och protestera.
Ofta mår man dåligt över att man inte kan ge den
omsorg som patienterna behöver, och det beror i
första hand på personalbrist.
I förra veckan hade jag kontakt med personal vid
ett servicehus i Bjuråker i Hälsingland. Där skall man
reducera den redan knappa personalstyrkan. Det har
medfört att personalen känner att smärtgränsen är
passerad. Man säger att man inte orkar längre. Man
kan inte längre ställa sig bakom den vård som ges. Nu
får det vara nog, säger man. En del av personalen där
vill inte längre jobba kvar. Man har därför besökt
arbetsförmedlingen för att försöka hitta andra jobb.
Samtalet fick mig att tänka på de s.k. Persson-
pengarna, och jag ställde därför en fråga om det.
Svaret var att det när Perssonpengarna aviserades
sades att det inte skulle bli några fler personalminsk-
ningar. Det hoppet har dock redan gått förlorat. De
här pengarna räcker tydligen inte till för att bromsa
avskedandena.
Jag ringde då till kommundelskontoret och fråga-
de om Perssonpengarna. Det svar som jag fick var:
Här talas det aldrig om några tillskott - här handlar
det bara om besparingar.
Herr talman! En stor del av de negativa föränd-
ringar som skett i landsting och kommuner beror på
beslut som fattats här i riksdagen. Så har t.ex. det
generella statsbidraget till landstingen minskat. Dels
har skatteunderlaget för både landsting och kommu-
ner kraftigt försämrats genom egenavgifterna, dels har
den höga arbetslösheten påverkat skatteunderlaget.
De s.k. rejäla extraresurserna eller Perssonpengar-
na till kommunsektorn har visserligen förbättrat situa-
tionen och hindrat det värsta raset, men de har inte
lyckats stoppa uppsägningarna. Det har jag fått flera
bevis för. Kanske kan man från regeringspartiet berät-
ta om något ställe där man ökar personalstyrkan och
börjar nyanställa.
Herr talman! Vi i Miljöpartiet anser att man har
råd med vård. Vi vill därför göra extra satsningar på
vård och omsorg. Jag vill avsluta med att upprepa vad
jag sagt tidigare i dag: Vi vill förstärka resurserna för
landsting och kommuner. Vi vill att det som orsakar
vård skall bidra till finansieringen. Vi vill överföra
pengar från arbetsmarknadsåtgärder till riktiga jobb i
vårdsektorn.
På tal om riktiga jobb får jag ibland en känsla av
att många tycker att alla jobb utom de som finns i den
offentliga sektorn är riktiga jobb. Den uppfattningen
har inte jag.
Jag skulle vilja ställa frågan: Hur har vi råd med
55-plusjobb? Är de verkligen billigare än jobb inom
den offentliga sektorn? Hur har vi råd med Kalmar-
modellen? Är den verkligen billigare än att ha kvar de
ordinarie jobben inom vårdsektorn? Jag funderar
också på hur vi har råd att betala alla de arbetslösa
som egentligen vill men inte får jobba.

Anf. 241 LEIF CARLSON (m) replik:
Herr talman! Jag måste naturligtvis svara på Tho-
mas Julins direkta fråga. Han frågade om vad det var
för skillnad på en avgift i en obligatorisk försäkring
och en skatt. Jag kan förstå frågan. Det kan man ofta
behöva förklara.
Skillnaden är att en skatt inte kan specialdestine-
ras. Landstingsskatten går även till annat än vad
människor tror. De tror att den går till vård, men un-
gefär 30 miljarder går till annat. Det är säkert i och
för sig mycket välbehagliga och välmotiverade saker.
Men det visar att landstingen inte har kunnat priorite-
ra.
När man har människor som dör i hjärtopera-
tionsköer och människor som är plågade på annat sätt
ändrar man inte prioriteringarna och för över medel
från annan verksamhet. Man kan inte specialdestinera.
Människor vet inte vad pengarna går till. En avgift är
däremot specialdestinerad. Den kan destinera precis
till det som man säger att den skall vara till.
Riksdagen kan fastställa avgiftens storlek, vad den
skall gå till, vårdens innehåll och hur stor den skall
vara. Sedan är det andra godkända producenter som
med den av riksdagens bestämda vårdavgiften bedri-
ver vården. Då vet man att pengarna går till vård. I
dag är det inte på det sättet. Landstingen är dåliga
prioriterare.
Vi skulle inte ha länsbiokonsulenter och sponsring
av Vattenfestivalen om man tog hänsyn till att männi-
skor faktiskt inte får vård i tid.

Anf. 242 THOMAS JULIN (mp) replik:
Herr talman! Såvitt jag förstår skulle det egentli-
gen räcka med att man öronmärkte skattemedel. Det
skulle få samma effekt.

Anf. 243 LEIF CARLSON (m) replik:
Herr talman! Problemet är just att vi i Sverige inte
kan öronmärka skattemedel på det sättet. Det är rent
praktisk-tekniskt en bättre lösning att man har en
avgift. Men jag håller med Thomas Julin om att det är
en teknikalitet vad man kallar det för.

Anf. 244 CHATRINE PÅLSSON (kd):
Herr talman och värderade kolleger! Det har de-
batterats en hel del om vård och omsorg. En del talar
om organisation, och andra talar om skatteprinciper.
Jag tror att vi måste komma till ett läge där vi kon-
kretiserar oss litet mer.
Den här hösten har det pågått en mycket angelä-
gen debatt om sjukvård och äldreomsorg i vårt land.
Vi har fått se hur vanvård drabbar människor inom
olika områden. Jag vill inledningsvis säga att det inte
handlar om huruvida det är offentlig eller privat vård,
utan det handlar om den vård man får. Det finns ty-
värr vanvård inom båda delarna.
Riksdagens särskilda debatt onsdagen den 5 no-
vember är uttryck för den politiska vikt man ändå ser i
dessa frågor. Det finns inga enkla lösningar på alla
problem. Men det får inte hindra att vi aktivt ställer
frågor och söker finna de åtgärder som måste vidtas
för att skapa den trygghet i sjukvården som vi alla
eftersträvar.
Grundläggande för oss kristdemokrater är att
sjukvården kan garantera varje patient värdighet i
vården. Vi vill därför införa en värdighetsgaranti. Ni
har hört både vår partiledare Alf Svensson och många
andra kristdemokrater tala för den. Vi tycker att det
skall vara en form av utvidgad vårdgaranti för att få
helhet i vården.
Att stärka patientens ställning handlar inte enbart
om avgifter, väntetider, tillgänglighet, ökade valmöj-
ligheter, krav på tydlig information m.m. som går att
mäta på enkla sätt. Vårdkvalitet och tillgänglighet
måste gälla också för dem som inte kan ta för sig och
dra nytta av patienträttigheterna. I annat fall riskeras
att löften om patienträttigheter bara blir tomma ord,
en reform för de starka. Vad det ytterst handlar om är
att kvalitetssäkra vården.
För att kvalitetssäkra och få helhet i vården vill vi
införa en värdighetsgaranti i form av en utvidgad
vårdgaranti. Den skall omfatta såväl medicinsk kvali-
tet som omvårdnadskvalitet. Frågor om patientens
delaktighet i sin egen vård, personlig integritet och
respekt för den enskilde liksom tid för omvårdnad och
tid för möten mellan människor måste bli centrala
delar i en värdighetsgaranti.
Exempel på det vardagliga som måste lyftas upp i
ljuset och bli självklarheter är att ingen patient skall
behöva ligga och vänta innan en blöja med avföring
eller urin byts. Det skall finnas tillräckligt med perso-
nal för att mata och hjälpa till med att dricka, så att
rapporter om att patienter drabbas av undernäring och
törst får ett slut. Det skall finnas tillräckligt med per-
sonal så att varje patient får känna sig ompysslad,
observerad och personligt tilltalad några minuter varje
förmiddag och varje eftermiddag.
Herr talman! En förutsättning för att denna vård-
garanti skall fungera är att det finns resurser tillgäng-
liga, både mänskliga och ekonomiska.
Förutom de synpunkter jag ovan skisserat som
motiv för ett politiskt beslut om en värdighetsgaranti
vill jag peka på ett antal områden inom hälso- och
sjukvården som måste åtgärdas.
Vi måste skrota begreppet klinikfärdig. I gräns-
landet mellan sjukvårdens ansvar och socialtjänstens
får det inte finnas stelbenta gränser som drabbar pati-
enten. Där måste alltid finnas utrymme för flexibla
och individuella lösningar för att tillförsäkra patienten
trygghet. Patienten skall garanteras att det alltid finns
någon som tar ansvar så att ingen hamnar mellan
stolarna. För att kunna sätta patienten i centrum är det
nödvändigt att skrota begrepp som klinikfärdig och
medicinskt färdigbehandlad. Det synsätt som följt i
spåren av en alltför ekonomifixerad sjukvård måste
ersättas av behovsstyrning och värdighet.
Herr talman! De flesta patienter ser det personliga
mötet mellan sjukvårdspersonal och patient som det
allra viktigaste. Samtidigt visar det sig att sjukvårds-
personalen ägnar en allt mindre del av sin tid åt den
direkta patientnära vården. En förändring måste ske så
att mer tid kan ägnas åt mötet mellan sjukvårdsperso-
nal och patient.
Alltfler administrativa uppgifter läggs på läkare
och sjuksköterskor. Detta är en misshushållning med
den medicinskt utbildade personalen. Bara för att en
läkare är en skicklig kirurg behöver det inte innebära
att han eller hon därmed också är den lämpligaste
administratören. Vi vill att sjukvårdspersonalen skall
göra det som den är bra på och har utbildning för,
dvs. vårda.
Vi kristdemokrater kan inte acceptera att medbor-
gare får stå tillbaka på grund av ålder eller samhäll-
snytta. Det är när vi blir gamla som vi behöver mest
vård samtidigt som vi vet att de äldre blir allt fler.
Risken finns att neddragningar i vården främst drab-
bar de äldre. Därför är satsningar på geriatriken helt
nödvändiga.
Vården vid livets slut måste präglas av värdighet,
omtanke och respekt för patienten. Rätten till smärt-
behandling skall vara en självklarhet, liksom en god
och professionell omvårdnad. Vården skall organise-
ras så att det blir naturligt för anhöriga att vara till-
sammans med patienten den sista tiden. Eftersom
många trots allt lever ensamma måste vårdpersonalen
ha tid att vara hos patienten. Mänsklig närhet är oer-
hört viktig och kan inte ersättas av något annat. Prin-
cipen skall vara att ingen skall behöva dö i ensamhet.
Varje teknisk landvinning måste analyseras i för-
hållande till dess etiska konsekvenser. All vård och
behandling måste fortlöpande utvärderas så att den
vård som ges har dokumenterad nytta och att rätt vård
ges på rätt sätt.
Vården präglas i dag av alltmer högteknologi, vil-
ket bör leda till ett bättre omhändertagande. Högtek-
nologi kan dock aldrig ersätta nödvändiga satsningar
på mänsklig omvårdnad och omsorg. Därför måste
sjukvården sätta omvårdnad före tekniksatsningar.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag återigen på-
minna om det särskilda yttrande som finns fogat till
betänkandet. Jag beklagar också att den här strukturen
ger en något avslagen debatt.

Anf. 245 STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag är litet nyfiken på den där vär-
dighetsgarantin. Jag känner nämligen igen mycket
från Vänsterpartiets motion av det som Chatrine Påls-
son tar upp. Men jag har inte lyckats hitta någon mo-
tion från Kristdemokraterna i den här frågan. Jag
skulle gärna vilja vara med i de här resonemangen.
Jag undrar också hur mycket det hela kostar.

Anf. 246 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! I Kristdemokraternas motion har vi
inte utvecklat detta fullt lika tydligt. Konkretisering-
arna har så att säga kommit efter det att vi utvecklat
innerkärnan. Jag och andra kristdemokrater har upp-
levt så många gånger att det inte duger med svepande
formuleringar och mål. Vi måste konkretisera oss. Vi
tror att värdighetsgarantin, med alla de egentligen
självklara kraven som en patient bör kunna ställa
gentemot sjukvården, gör att detta blir konkret.
Jag tror att Stig Sandström och jag kan komma
överens om en värdighetsgaranti, och jag hälsar fler
partier välkomna till ett samarbete kring att konkreti-
sera oss för att nå målen.

Anf. 247 CONNY ÖHMAN (s):
Herr talman! För en timme sedan började nattper-
sonalen tjänstgöra i sjukvården. Tydligen skall vi
även här i riksdagen debattera sjukvården nattetid.
Alla som sysslar med detta vet att en väl funge-
rande hälso- och sjukvård prioriteras mycket högt av
alla människor. Det visar alla undersökningar som
görs om hur människor prioriterar olika saker här i
samhället.
Man kan konstatera att det med ett undantag finns
en betydande samsyn kring resurserna till vården och
efter vilka principer vården bör organiseras. Det
framgår av bl.a. detta betänkande från socialutskottet,
och det framgår också om man studerar skiljelinjerna
i landstingspolitiken i Sverige. Skillnaderna mellan
hur de politiska partierna vill fördela sjukvårdens
resurser är egentligen ganska små om man betänker
att det sammanlagt handlar om ca 125 miljarder kro-
nor. Så mycket kostar sjukvården.
Men ingen regel utan undantag. Ett parti, Modera-
terna, säger sig vilja ha en försäkringsmodell i stället
för skattefinansieringen. Detta trots att internationella
jämförelser gjorts där slutsatserna är att vi bör slå
vakt om den svenska modellen. Moderaterna bortser
helt från de problem man har i länder som valt en
försäkringslösning. Det låter på Leif Carlson som att
alla patienter är nöjda och all vårdpersonal nöjd i
länder med en sådan lösning. Sanningen är ju i stället
att varje land, oavsett vårdsystem, har en aktiv sjuk-
vårdsdebatt dessa dagar. Detta beror helt enkelt på att
alltfler äldre samt nya behandlingsmöjligheter gör att
man av helt naturliga skäl har en kostnadspress i vår-
den.
Ett parti, Moderaterna, vill ta bort landstingen.
Man frågar sig hur det demokratiska inflytandet och
kontrollen skall ske i Moderaternas Sjukvårdssverige.
Eller skall vi inte ha något demokratiskt inflytande?
Vart skall den enskilde vända sig om han eller hon
vill ha förändringar i sjukvårdsstrukturen och t.ex.
debattera om en akutverksamhet hotas någonstans på
något sjukhus? Eller vart skall man vända sig om man
vill diskutera resurserna till en viss vårddisciplin?
Vart vänder sig en handikapporganisation eller pen-
sionärsorganisation som vill diskutera detta?
Jag tycker att Moderaterna ger en vulgärbild av
den landstingsverksamhet vi har kring sjukvården i
Sverige. Å ena sidan säger de att politikerna - Leif
Carlson sade det helt nyligen - sysslar med detalj-
styrning i form av beslut om hur man inrättar en halv
sjukskötersketjänst. Leif Carlson! Detta är verkligen
en vulgärbild av hur det fungerar i ett svenskt lands-
ting. Jag har viss erfarenhet av hur det fungerar där.
Den andra vulgärbilden av landstingen är att om
de inte sysslade med allt annat som de sysslar med
skulle det finnas otroligt mycket resurser till sjukvår-
den. Moderaterna hade ju ett visst inflytande i svens-
ka landsting under 1991-1994. Det kanske var litet
svårare när man kom i majoritet än vad det är från
riksdagens talarstol att ta bort alla pengar från kultu-
ren och från trafiken. 85 % av landstingens resurser
går faktiskt till vård, 5-6 % går till utbildning av
vårdpersonal - det kan man väl orimligen tänka sig att
ta bort - och sedan har man några få procent kvar.
Men de räcker långt ifrån till att finansiera den utök-
ning av vården som behövs. Det demokratiska infly-
tandet måste garanteras på något sätt. Om det sedan
heter landsting eller något annat är inte det intressan-
ta. Men något demokratiskt inflytande måste väl ändå
finnas, Leif Carlson?
Ett parti - återigen detsamma, Moderaterna - gör
en helt annan bedömning när det gäller de ekonomis-
ka ramarna för sjukvården och omsorgen. Man före-
slår att kommuner och landsting skall få en betydande
minskning av statsbidragen, dvs. de får klart mycket
mindre pengar att röra sig med år 2000 jämfört med
vad regeringens förslag innebär. Samtidigt kan man
konstatera att Moderaterna, bl.a. Leif Carlson, i sam-
band med HSU 2000:s studier och analyser av vår-
dens framtida resursbehov instämt i följande: om det
skall vara möjligt att behålla en bra vårdkvalitet, bl.a.
mot bakgrund av demografiska förändringar, och om
det skall vara möjligt att ta till vara nya behandlings-
metoder behövs en resursförstärkning till vården.
I ett sammanhang, när man pratar vårdpolitik, sä-
ger alltså Moderaterna att vården behöver mer resur-
ser. Men när man pratar ekonomisk politik säger man
att kommuner och landsting kan klara sig med betyd-
ligt mindre resurser än i dag.
Samma kluvenhet kan konstateras i flera landsting
där Moderaterna i sina oppositionsbudgetar baserar
sin landstingspolitik på den socialdemokratiska rege-
ringens ekonomiska politik.
För oss socialdemokrater är det självfallet gläd-
jande att vi efter den nödvändiga och lyckosamma
saneringen av statsfinanserna kan tillföra kommuner
och landsting ett betydande antal miljarder som möj-
liggör förbättringar i vården och omsorgen. Thomas
Julin frågade mig förut om jag kunde ge något exem-
pel på ett ställe där man faktiskt har använt dessa
pengar till att anställa ny personal. Jag behöver inte
gå så långt för att ge Thomas Julin ett sådant exempel.
Mitt eget landsting är på gång att fatta beslut om att
nyanställa ungefär 500 människor som kommer att gå
till utökningar inom prioriterade vårdområden.
Leif Carlson menar tydligen att det är möjligt för
sjukvårdshuvudmännen att klara alla uppgifter med
begränsade ekonomiska ramar. Detta menar han trots
att personalorganisationsföreträdare och många pati-
entföreträdare har en bild av att man faktiskt nått
ganska långt med effektiviseringen i vården, och att
trycket i dag är ganska hårt på den personal som
finns.
Herr talman! Det är inte systemskifte eller mins-
kade resurser som vården behöver. Däremot är ett
fortsatt reformarbete och strukturarbete viktigt. Kom-
petensutveckling av personalen, att använda bästa
möjliga diagnostik och behandlingsmöjligheter och
väl fungerande vårdkedjor är viktigt.
En av de viktigaste framtidsfrågorna handlar om
patientens ställning i vården. Vården är självfallet till
för patienten. Att bättre ta till vara patientens signaler
ökar motivationen i vården. Patienternas kunskaper
om vård, sjukdomar och behandlingsalternativ ökar
hela tiden. Allt detta pekar mot att stärka patientens
ställning. Jag har förhoppningar om att regeringen
under våren återkommer med förslag i denna riktning.
Ett annat område jag tycker det finns anledning att
sätta i fokus är det faktum att vi kan konstatera skill-
nader i ohälsa. Jag förväntar mig att ett sammanhållet
folkhälsoarbete skall komma till stånd i det här landet.
Det är klart otillfredsställande att vissa grupper släpar
efter när det gäller hälsoutvecklingen. Det måste vara
en viktig arbetsuppgift för oss som vårdpolitiker att
medverka i ett sådant arbete.
För långa köer är självfallet inte bra. När man nu
har möjlighet att få utökade resurser hos huvudmän-
nen utgår jag från att man arbetar med att korta köer-
na. Flera tidningsartiklar de senaste dagarna visar
också att flera landsting nu har gett sig i kast med
denna uppgift. I det sammanhanget är det självfallet
viktigt att en bra och hållbar vårdgaranti, som stärker
patientens ställning, kan utvecklas. Jag har förhopp-
ningar om att man i samband med Dagmardiskussio-
nerna för kommande år skall komma fram till ett
sådant förslag.
Sedan vill jag säga några ord om den post i soci-
alutskottets betänkande där den största ekonomiska
avvikelsen finns, nämligen moderaternas syn på lä-
kemedel. Moderaterna föreslår en besparing på över 4
miljarder på läkemedelsnotan. Som jag ser det skulle
detta ge svåröverskådliga konsekvenser. Det är inte så
lätt att ta del och tränga bakom moderaternas skriv-
ningar på den här punkten. Man tar pengar från i
princip alla håll för att få ihop dessa 4 miljarder.
Slutsatsen måste ju ändå bli att detta på något sätt
måste få konsekvenser för dem som är läkemedel-
skonsumenter i det här landet. Det kan inte vara så att
moderaterna själva tror på att man kan ta bort 30 %
av kostnaderna för läkemedel här i landet utan att det
på något sätt påverkar patienternas situation.
Avslutningsvis vill jag säga några ord med anled-
ning av Chatrine Pålssons inlägg. Chatrine Pålsson
sade att omvårdnaden alltid skall gå före tekniken. Jag
tycker att det är en konstlad motsättning som tyvärr
ibland präglar vården. Det skall vara svart eller vitt,
och man måste välja det ena eller det andra. För mig
är sjukvård både bra teknik - den allra bästa tekniken
skulle jag vilja säga - och självfallet också bra om-
vårdnad. Att få en bra omvårdnad utan att faktiskt ta
till vara den bästa tekniken och möjligheten till bot
och bättring skulle inte tillfredsställa mig när jag är i
en patientsituation. Jag hoppas att Chatrine Pålsson
kan ansluta sig till mitt synsätt i den här frågan.

Anf. 248 LEIF CARLSON (m) replik:
Herr talman! Det finns många undersökningar. En
del säger, precis som har sagts nu, att den svenska
modellen är väldigt bra. Det finns andra som säger
annorlunda. Jag tror att man har lyssnat väldigt dåligt
om man säger att jag påstår att om vi gör som i utlan-
det blir allting bra. Jag understryker i stället väldigt
noga att ingen har en hel lösning på detta. Jag har i
flera debatter tidigare sagt att man letar efter detta i
hela världen. Därför finns det skäl att vara lyhörd för
vad man kommer fram till. Jag tycker nog att det
gjordes ett felaktigt påstående här.
När det gäller det demokratiska inflytandet anser
jag att riksdagen är demokratiskt vald. Vi har sagt att
beslut om innehållet, avgiftens storlek osv. skall ske
via riksdagen. Det tycker jag är ett demokratiskt infly-
tande.
När det gäller övriga uppgifter som landstingen
har finns det många välmotiverade sådana, precis som
jag sade. Men landstingen visar sig oförmögna att
prioritera. När det är brister i själva vården satsar de
fortfarande på andra saker i stället för att göra ompri-
oriteringar.
Jag tror att Conny Öhman bet sig i tummen när det
gäller HSU 2000. HSU 2000 har direktiv som säger
att man inte får lägga några förslag som inte förutsät-
ter landsting som finansiärer och producenter av vår-
den. Är man med i utredningen måste man alltså finna
sig i det. Därför har jag inte en reservation utan ett
särskilt yttrande. Utifrån detta, som jag tycker, felak-
tiga direktiv kommer det att behövas resurstillskott i
landstingspolitiken. Det håller jag med om. Men jag
säger att en annan politik skulle göra att man kunde
klara det innanför de ramar av pengar som redan finns
i vården. Det talar t.ex. expertbilagorna till HSU 2000
för. KPP-undersökningen visar t.ex. att 15 miljarder
kanske skulle kunna frigöras om man fick en bättre
effektivitet. Man har nått långt när det gäller effektivi-
tetsförbättringar i landstingen. Det är inte som på 80-
talet nu. Det håller jag med om, men man kan nå
mycket längre.

Anf. 249 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Leif Carlson påstår att riksdagen är
demokratiskt vald. Det är bara att instämma i det.
Men menar Leif Carlson att folket i bygderna skall
vända sig till riksdagen när det blir diskussioner om
Bollnäs lasarett eller Finspångs lasarett? Sedan skulle
vi sitta här och diskutera huruvida man skall ha akut-
mottagning eller någonting annat på det sjukhuset.
Det är faktiskt frågor som en hel bygd ställer upp och
vill diskutera. Inte kan väl riksdagen vara det lämpli-
gaste forumet för en sådan diskussion, Leif Carlson?
Det förvånar mig, Leif Carlson, att i vissa sam-
manhang talar moderaterna om problemen i vården
och om resurserna till vården. I andra sammanhang
säger man att man kan klara sig med mycket mindre
resurser i vården. Det är bara att titta i era särskilda
yttranden i riksdagens handlingar. Ni säger helt klart
att för att er ekonomiska politik skall gå ihop, kan och
måste sjukvårdshuvudmännen klara sig med klart
mindre resurser än vad regeringen har föreslagit för
de närmaste åren. Det är en politik som inte hänger
ihop.

Anf. 250 LEIF CARLSON (m) replik:
Herr talman! Den hänger ihop. Jag har tidigare
försökt påpeka att de resurser som vården har inte är
utnyttjade. Här ligger 15-20 miljarder som inte är
effektivt utnyttjade. Om man utnyttjar dem behöver
man alltså inte tillföra medel. Att det är på det sättet
beror på att organisationen och styrningen är bristfäl-
lig. Det finns alltså mycket att göra där. Vården skall
ha de pengar den behöver. Men i första hand skall
man utnyttja de pengar som faktiskt finns där.
Sedan skall riksdagen ha det övergripande ansva-
ret. Om det skall vara ett sjukhus kvar i Bollnäs be-
stämmer faktiskt bollnäsborna tillsammans med de
producenter som vill producera sjukvård där med de
möjligheter som finns. Man får alltså en mycket när-
mare bestämning av hur det är.
Conny Öhman tog upp apotekssiffrorna. Vi säger
att vi inte skall överföra till landstingen. Det är 700
miljoner. I det förutbetalningssystem vi har finns 300
miljoner. På inkontinenssidan finns det 100 miljoner.
Det finns vidare massor av poster som adderar upp till
denna summa. Det är inte så att det är 30 % av vad
läkemedlen kostar. Det är 30 % av statsbidragen till
läkemedel som det är frågan om. Det finns en egenfi-
nansiering som också ligger i storleksordningen 30 %.
Det här är frågan om rena effektiviseringar inom det
vi har plus ett försäkringssystem som folk kan ansluta
sig till och som på det sättet kan ta in mer pengar
samtidigt som folk får välja vilket system de vill delta
i.

Anf. 251 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! När det gäller läkemedlen, Leif Carl-
son, vill ni ta bort 30 % av statens kostnader för lä-
kemedel. Samtidigt vill ni påskina att detta inte får
några konsekvenser någonstans i det här systemet. Det
är detta jag vänder mig emot. När Leif Carlson säger
att man kan ta bort 30 % av statssubventionerna till
läkemedel och att man kan effektivisera sjukvården
med 25 miljarder, dvs. 20 %, säger han tulipanaros
enligt mitt sätt att se det. Om dessa siffror vore rimli-
ga och möjliga är de påståenden som vi får i den
omtalade DN-artikeln fullständigt otroliga. Där säger
ju personalen att de faktiskt inte orkar med detta och
att de är på gränsen till uttröttade. Vissa patientorga-
nisationer säger att det finns köer i vården, vilket det
förvisso finns.
Det här pusslet går ju inte ihop. Man kan inte å
ena sida säga att det går att ta bort hur mycket som
helst och å andra sidan säga att vi har problem i vår-
den.

Anf. 252 CHATRINE PÅLSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag säger att vi behöver prioritera
omvårdnaden i första hand. Det har varit en tendens
de senaste 25 åren att det är lättare att acceptera en
dyr investering i ny teknik än ett halvt vårdbiträde
eller ett extravak för en svårt sjuk människa. Man
måste naturligtvis ha både-och. Men för de patient-
grupper som de senaste åren har fått genomlida
många besparingar, t.ex. de kroniskt sjuka, är ju om-
vårdnaden utomordentlig viktig för att nå någonstans.
Samtidigt är det ju så att om dyr teknisk utrustning,
dyr teknik och dyra operationer inte följs av en god
omvårdnad tillfrisknar kanske inte patienten i alla fall.
Ibland har man väl också på sina ställen velat er-
sätta omvårdnad med teknik. Man tror att om en pen-
sionär har ett larm så kan man dra in hemtjänsten. Det
är detta som vi vänder oss emot. Man får aldrig
glömma att det är i mötet mellan människor som det
skapas en vårdkvalitet. Det är händer som behöver ge
vårdkvalitet. Det är mänskliga relationer som ger
trygghet.

Anf. 253 CONNY ÖHMAN (s) replik:
Herr talman! Att jag reagerade berodde på att
Chatrine Pålsson sade att hon valde omvårdnad före
teknik. Då gör hon en konstlad motsättning mellan
detta, som jag ser det. Självfallet behöver man om-
vårdnad under rehabiliteringsfasen och om man är
kroniskt sjuk. Det har jag aldrig motsatt mig. Om jag
har en falsk demens och har tillgång till en röntgenap-
parat kan detta diagnostiseras. Då kan jag kanske få
läkemedel för detta och slipper omvårdnadsbehovet.
Jag menar att det är bättre än att inte ha tillgång till
den där röntgenundersökningen och faktiskt ha ett
omvårdnadsbehov resten av livet.

Anf. 254 CHATRINE PÅLSSON (kd):
Herr talman! Vi kan väl avsluta i god samstäm-
mighet och säga att vi behöver både-och. Det ena får
inte utesluta det andra.

Anf. 255 CONNY ÖHMAN (s):
Herr talman! På den punkten är Chatrine Pålsson
och jag helt överens.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 16 december.)

10 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Näringsutskottets betänkande
1997/98:NU1 Utgiftsområde 24 Näringsliv

Arbetsmarknadsutskottets betänkanden
1997/98:AU1 Utgiftsområdena 13 Ekonomisk trygg-
het vid arbetslöshet och 14 Arbetsmarknad och
arbetsliv
1997/98:AU2 Utgiftsområde 19 Regional utjämning
och utveckling
1997/98:AU4 Lag om rätt till ledighet för att bedriva
näringsverksamhet

11 § Anmälan om interpellation

Anmäldes att följande interpellation framställts

den 15 december

1997/98:104 av Roland Larsson (c) till kulturminis-
tern
Presstödet

Interpellationen redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 20 januari
1998.

12 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 15 december

1997/98:263 av Torsten Gavelin (fp) till jordbruks-
ministern
Det norrländska jord- och trädgårdsbruket
1997/98:264 av Lena Klevenås (s) till statsrådet Ylva
Johansson
Ungdomar och tredje världen
1997/98:265 av Lena Klevenås (s) till statsrådet
Pierre Schori
Avvisning av algeriska asylsökande till Algeriet
1997/98:266 av Sven Bergström (c) till statsrådet
Thomas Östros
Försäljningsskatt på motorcyklar

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 20 januari 1998.

13 § Kammaren åtskildes kl. 22.40.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 7 §
anf. 39 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 89
(delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 134
(delvis),
av talmannen därefter t.o.m. 9 § anf. 162 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 203
(delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 237
(delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.