Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1997/98:46

Fredagen den 12 december

Kl. 9.00 - 17.36

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

-----------------------------------------------------------

1 § Avsägelser

Förste vice talmannen meddelade att Margitta Ed-
gren (fp) avsagt sig uppdraget som ledamot i utbild-
ningsutskottet och suppleant i konstitutionsutskottet
fr.o.m. den 1 januari 1998.

Kammaren biföll denna avsägelse.

Förste vice talmannen meddelade att Lars Leijon-
borg (fp) avsagt sig uppdraget som suppleant i fi-
nansutskottet fr.o.m. den 1 januari 1998.

Kammaren biföll denna avsägelse.

Förste vice talmannen meddelade att Ola Ström
(fp) avsagt sig uppdraget som suppleant i utbild-
ningsutskottet fr.o.m. den 1 januari 1998.

Kammaren biföll denna avsägelse.

2 § Kompletteringsval till vissa utskott

Förste vice talmannen meddelade att på grund av
uppkomna vakanser fr.o.m. den 1 januari 1998 hade
Folkpartiet liberalernas riksdagsgrupp anmält Margit-
ta Edgren som ledamot i konstitutionsutskottet efter
Birgit Friggebo, Ola Ström som ledamot i utbild-
ningsutskottet efter Margitta Edgren, Anders Johnson
som suppleant i konstitutionsutskottet efter Margitta
Edgren och som suppleant i finansutskottet efter Lars
Leijonborg samt Barbro Westerholm som suppleant i
utbildningsutskottet efter Ola Ström.

Förste vice talmannen förklarade valda till

ledamot i konstitutionsutskottet
Margitta Edgren (fp)

ledamot i utbildningsutskottet
Ola Ström (fp)

suppleant i konstitutionsutskottet
Anders Johnson (fp)

suppleant i finansutskottet
Anders Johnson (fp)

suppleant i utbildningsutskottet
Barbro Westerholm (fp)

3 § Meddelande om publicering av frågor och
svar under juluppehållet

Förste vice talmannen meddelade att ett medde-
lande om publicering av frågor och svar under julup-
pehållet delats ut till kammarens ledamöter.

4 § Meddelande om fördröjt svar på interpel-
lation

Till riksdagen hade inkommit följande skrivelse:

Till riksdagen

Interpellation 1997/98:87

Interpellation 1997/98:87 av Barbro Westerholm
om nordisk partnerskapskonvention.
Interpellationen kommer att besvaras torsdagen
den 5 februari 1998.
Skälet till dröjsmålet är riksdagens juluppehåll,
arbetsanhopning och utlandsresa.
Stockholm den 8 december 1997
Laila Freivalds

5 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Socialförsäkringsutskottets betänkanden
1997/98:SfU1, SfU2 och SfU7
Socialutskottets betänkande 1997/98:SoU1

6 § Utbildningsfrågor

Föredrogs
Utbildningsutskottets betänkande 1997/98:UbU6
Anställningsskyddet för professorer (prop. 1997/98:1
delvis)
Utbildningsutskottets betänkande 1997/98:UbU5
Förskoleklass, grundskolans timplan, mobbning m.m.
(prop. 1997/98:6)
Utbildningsutskottets betänkande 1997/98:UbU1
Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforsk-
ning (prop. 1997/98:1 delvis)
Utbildningsutskottets betänkande 1997/98:UbU7
Forskarutbildningen (prop. 1997/98:1 delvis)
Utbildningsutskottets betänkande 1997/98:UbU2
Utgiftsområde 15 Studiestöd (prop. 1997/98:1 delvis)
Förskola och grundskola

Anf. 1 CATHARINA ELMSÄTER-
SVÄRD (m):
Herr talman! Låt mig börja med att tacka för den
varma luciamorgonen som vi bjöds på här. Det vär-
mer en sådan sprucken röst som min. Medan rösten
ännu håller tänker jag faktiskt yrka på en gång i stället
för på slutet.
Jag har för avsikt att yrka bifall till reservation
nr 1 under mom. 1.
Därefter tänker jag litet kort tala om hur vi mode-
rater vill göra skolan om möjligt ännu bättre och till
slut kommentera betänkandet i sak.
Betydelsen av kunskap och kompetens ökar. Ut-
gångsläget för Sverige när det gäller utbildningsnivåer
och resultat varierar. Många elever lämnar i dag
grundskolan med otillräckliga kunskaper i de mest
centrala ämnena. Det får aldrig accepteras, och kraven
på att eleverna i grundskolan når målen måste stärkas.
Skolornas möjligheter att använda skriftliga om-
dömen och betyg för utvärdering och som pedagogis-
ka hjälpmedel skall öka. Nationella betyg behövs i
skolan, betygen måste ges tidigare än i dag och antalet
betygssteg måste öka.
Ingen elev, fru skolminister, skall behöva lämna
grundskolan utan goda kunskaper i svenska, engelska
och matematik. Utöver extrainsatser för stöd till de
elever som behöver det, måste skolorna ge den tid
som var och en behöver.
Vi föreslår ett kvalitetsinstitut för utvärdering och
uppföljning av verksamheten. Staten skall ta ett
grundläggande ansvar för finansieringen av skolan.
En nationell skolpeng kan garantera såväl valfrihet
som likvärdighet.
Vi vill sänka den allmänna skolstartsåldern till sex
år för att bättre kunna ta vara på de yngre barnens
vilja och förmåga att lära. Individuell skolstart bör
alltså prövas.
Möjligheter att tillsammans med skolan arbeta
med personliga scheman och flexibel arbetstid är
andra inslag som sätter eleven i centrum. Därför är
även ett aktivt val av skola viktigt - rätten att faktiskt
välja skola.
Vi vill vidga skolornas möjligheter att lägga ut
undervisningen på entreprenad för att skolan skall
kunna ta till sig kunskaper som saknas och för att
stimulera ändrade arbetsformer.
Modern informationsteknik måste introduceras på
bred front i skolan, och senast vid utgången av år
2000 bör alla Sveriges skolor kunna vara anknutna till
Internet för att användas som hjälpmedel fullt ut i
undervisningen.
Goda lärarinsatser skall naturligtvis belönas. Det
behövs lärare med olika utbildningsbakgrund och
yrkeserfarenheter i skolan. Därför vill vi införa lärar-
certifikat och modernisera lärarutbildningen. Lärar-
utbildningen måste ha flera ingångar så att det är
intressant att skaffa sig lärarutbildning.
I det betänkande som vi nu skall behandla tas vitt
skilda frågor upp, t.ex. att införa en ny skolform;
förskoleklass, att öka antalet timmar i slöjd och idrott
på bekostnad av antalet timmar för det egna valet för
eleverna, att kommunen skall ta hand om tillstånds-
givning för bl.a. enskild förskoleklass och att kom-
munerna inte skall få ta ut skolmåltidsavgifter.
Låt mig först citera det som regeringen skriver i
propositionen: "Särskilt angeläget är att stärka och
utveckla grundskolans inre arbete för att kunna möta
alla elever utifrån deras skilda förutsättningar och
behov. Alla har rätt till en god grundläggande utbild-
ning. En god start i livet ger förutsättningar för indi-
viden att fortsätta utvecklas och lära."
De här meningarna ställer vi moderater oss till
fullo bakom, men jag undrar egentligen om regering-
en själv gör det.
Man skall möta elever utifrån deras skilda förut-
sättningar och behov. Varför skall man då skapa en
mellanform, en förskoleklass? Varför inte ha en flexi-
belt och individuellt anpassad skolstart vid sex år?
Om eleverna är så viktiga och skall stärkas, varför tas
då timmar bort från timplanen för deras egna val?
Dessa timmar kan de själva behöva ha för att påverka
efter eget intresse och eget behov.
Jag skall nu gå in på den del som handlar om just
den nya skolformen förskoleklass.
Herr talman! Jag är inte bara riksdagsledamot, jag
är även mamma. Min son Viktor som är sex år har
börjat i skolan. Nej förresten, det heter sexårsverk-
samhet. Men han går i skolans lokaler och för honom
är det skola. Till andra som frågar säger jag att han
går i skolan, eftersom de vet vad det är.
Min dotter Anna går på dagis. Till hösten skall
hon börja i sexårsverksamheten, dvs. flytta till skolan.
Fast egentligen skall hon vara kvar på dagis ett år till
om hon skall gå med sin årskull.
De flesta föräldrar och barn vet att barnomsorg är
en sak och skolan en annan. Att integrera dessa verk-
samheter med varandra för att lättare kunna möta
barnens totala behov fungerar i dag väl på många håll.
Det är bra, och på den punkten råder det säkert inga
politiska motsättningar, inte ens en gång mellan mig
och skolministern.
Därför anser vi att det är ett onödigt steg att nu
formalisera en mellanform, en förskoleklass. Vi mo-
derater vill i stället sänka åldern för skolstart till sex
år. De barn som inte är mogna kan vänta. Det är en
trygghet såväl för mig som förälder som för Anna och
Viktor och alla andra barn.
Det är viktigt att elever tar eget ansvar. Regering-
en säger att den lokala timplanen skall ändras. Man
vill nämligen inte låta den vara styrande. Men många
skolor arbetar utifrån detta synsätt och utnyttjar i dag
möjligheten att använda timmar till skolans val för att
profilera vissa ämnen och karaktärer. Det kan gälla
allt från miljö till Europaskola. Varför väljer man då
att peta i timplanen?
En olycka kommer ju sällan ensam. Nu tar man
dessutom tid från elevens egna val. Det är viktigt att
elever tar eget ansvar. Vi vill ge dem möjlighet att få
göra det. Syftet med elevens val är att låta varje elev
själv ta ansvar för vidgade studier i något eller några
ämnen som skolan faktiskt undervisar i. Vi anser att
elevens val i timplanen är ett uttryck för att skolan
skall respektera och ha tilltro till elevens egen förmå-
ga att ta ansvar i skolarbetet. Det tycker uppenbarli-
gen inte regeringen är bra.
Vi avvisar förslagen att reducera timmarna från
elevens fria val. I stället föreslår vi att grundskolans
timplan avskaffas.
Herr talman! När det gäller förskoleklasser i fri-
stående skolor tror jag nog att regeringen glömde ett
steg. Eller var det så att man avsiktligt försökte un-
dergräva deras framväxt? Hur som helst uppmärk-
sammade vi det här i vår motion, och utskottet i sin
helhet blev också enigt och gjorde en ändring. Nu står
utskottet enigt när det gäller frågan om att enskilda
förskoleklasser skall ges tillstånd på samma grund
som i dag gäller för övrig grundskoleverksamhet,
även om vi helst hade sett att det hade skett på de
villkor som gällde tidigare för tillståndsgivningen. Jag
hoppas att också skolministern även inser det här.
Sedan är det viktigt att övergångsreglerna ses
över. Förskoleklasser som skall ha möjlighet att i fri
enskild regi starta till hösten 1998 skulle egentligen
ha lämnat in sin ansökan den 1 april i år, ett datum
som redan är passerat. Det här är utskottet överens
om.
Mobbning är ett såpass viktigt område, herr tal-
man, att man skulle kunna ägna en hel debatt åt det.
Nu gör jag inte det, för min röst är på väg att vika.
Men låt mig säga att mobbning är något som vi inte
accepterar. Det är bra att lagtexten ytterligare skärps.
Det finns en sak som jag avslutningsvis vill ta upp,
herr talman, och det är en fråga i betänkandet som
egentligen inte hör hemma här i kammaren. Det är
förslaget att införa ett förbud mot att kommuner skall
få ta ut skolmåltidsavgifter. Den frågan anser vi hör
hemma vid köksbordet, i hem, skola och kommun
gemensamt.

Anf. 2 MARIE WILÉN (c):
Herr talman! Sex- och sjuåringarna som nu har
börjat i skolan kommer att gå i pension på 2060-talet.
Det är ganska långt fram och det gäller att ha ett långt
perspektiv i de här frågorna. En bra utbildning är
avgörande för att våra barn och ungdomar skall kunna
färdas väl genom kunskapssamhället. Den som bara
har grundskoleutbildning löper ungefär dubbelt så
stor risk att bli arbetslös jämfört med den som har en
avslutad gymnasieutbildning. Den som bara har gym-
nasieutbildning löper i sin tur dubbelt så stor risk att
bli arbetslös jämfört med den som har avslutat hög-
skolestudier. Därför är det så viktigt att vi nu ser till
att alla lyckas i skolan.
Jag vill med några penseldrag beskriva hur Cen-
terpartiet vill forma 2000-talets skola. Vi vill helt
lämna det gamla industrisamhällets centralstyrda
skola och i stället skapa det nya kunskapssamhällets
lokalt utformade skola.
Tillsammans måste vi lyfta skolan och mobilisera
stora delar av samhället för en bättre skola. Lärare,
föräldrar, barn, ungdomar, övrig skolpersonal, politi-
ker, fritidsledare - alla behöver göra insatser.
Centerpartiet föreslår inför 2000-talet ett övergri-
pande kontrakt för kunskap i skolan byggt på princi-
pen att ingen skall behöva lämna grundskolan utan
godkända betyg. Vi ser att det kan utformas som ett
ömsesidigt åtagande för å ena sidan stat, kommun och
skola, å andra sidan föräldrar.
Åtagande för stat, kommun och skola skall inriktas
på att
- släppa loss lokal utvecklingskraft och lokal flex-
ibilitet
- ta vara på olika begåvningar hos skolans elever
- ge lärarna bättre möjligheter att verka professio-
nellt i skolan
- skapa trygghet och en god inre och yttre miljö i
skolan.
Åtagande för föräldrar skall inriktas på att
- läsa läxor med barnen och skapa ett gott stöd för
deras lärande
- medverka i skolan när det gäller föräldrainflytande
och motverka våld och mobbning.
Målet skall vara att alla skall kunna sluta grund-
skolan med godkända kunskaper. Kontraktets inrikt-
ning skall också vara att säkerställa att skolorna er-
bjuder specialundervisning för de elever som riskerar
att inte uppnå godkänd nivå och att se till att under-
visningsgrupperna inte blir större än att varje enskild
elev kan få den hjälp som hon eller han behöver.
Vi tror också att det är viktigt att man får ordentlig
information om elevens kunskaper som hjälp i skolar-
betet. Det anser vi att man måste ge i tid.
Den grundläggande kontaktformen mellan hem
och skola skall vara muntlig information genom ut-
vecklingssamtal. Men det skall också ges en obliga-
torisk skriftlig information från årskurs fem, och från
höstterminen i årskurs sju bör betyg ges.
Centerpartiet anser att detta i några penseldrag be-
skrivna övergripande kontrakt för kunskap i skolan
skall ligga till grund för arbetet med skolans fortsatta
utveckling.
Herr talman! Jag tänker nu litet kort beröra en del
av regeringens förslag gällande förskoleklasser och
mobbning.
Centerpartiet har i debatten om flexibel skolstart
framhållit behovet av en tioårig grundskola med ge-
mensam skolstart för alla sexåringar. Huvudsyftet har
varit en ambitionshöjning för skolan. Dessutom kan
en tidigare skolstart ses som en möjlighet att ge varje
barn den tid det behöver för att lära och utvecklas. Vi
ser nu att en tioårig grundskola är på väg att växa
fram. Vi har gjort den bedömningen att man kan se
regeringens förslag om förskoleklasser som ett steg i
denna riktning.
Med vår vision av en skola inför 2000-talet vill vi
också gå ett steg vidare. Skolan måste utgå från varje
individs egna förutsättningar att få en bra utbildning.
Det handlar om att se en helhet för den enskilde ele-
ven, som tar hänsyn till att elever behöver olika lång
tid på sig för att bli godkända. Vissa kommer att gå
snabbare fram medan andra ges möjlighet att ta längre
tid på sig. Det kan alltså ta olika många år för olika
elever att gå igenom grundskolan. Det viktiga är att
skolans åtagande inte skall upphöra innan eleven är
godkänd.
När det gäller förskoleklasser i enskild verksamhet
framförde Centerpartiet och även andra partier, som
vi har hört, motionskrav om att reglerna för fristående
förskoleklasser skall utformas på motsvarande sätt
som för fristående grundskolor. Vi konstaterar med
glädje utskottets tillkännagivande med anledning av
dessa motioner. För Centerpartiet är det en självklar-
het att Skolverket och inte enskilda kommuner skall
vara myndighetsutövande för fristående förskoleklas-
ser.
Skolan har ett stort ansvar för att ta vara på all be-
gåvning. Vi brukar ibland säga att hela eleven skall gå
i skolan, inte bara huvudet. Vissa elever lär sig lättare
och mer genom att arbeta praktiskt medan andra lär
sig genom att teoretiskt studera något. Vi anser inte
att synsättet att vissa elever inte kan lära sig är accep-
tabelt. I princip alla barn kan tillgodogöra sig under-
visning och införskaffa baskunskaper.
Centerpartiet har, för att stödja elevernas allsidiga
utveckling, under en längre tid argumenterat för vik-
ten av att ge idrott och slöjd större vikt på skolsche-
mat. Detta arbete har nu lett till framgång när rege-
ringen föreslår ökad tid på timplanen för dessa äm-
nen. Vi välkomnar detta och stödjer förslaget.
Skolan skall inte vara en värdeneutral plats, och
den får aldrig acceptera mobbning, våld och rasism
inom sina väggar. Skolan skall vara bärare av mora-
liska värden som tolerans, respekt för alla människors
lika värde och rättigheter och insikt om vars och ens
personliga ansvar. Då kan skolan ge den unga männi-
skan en beredskap att som vuxen ta ansvar för samhäl-
lets utveckling.
Det är väldigt viktigt att barn känner sig trygga i
skolan. Det är en självklar rättighet för barn att slippa
mobbas, och det är vårt ansvar att barn ges den rättig-
heten. Detta är jätteviktigt också med tanke på att vi i
Sverige har och skall ha skolplikt. Det innebär i prak-
tiken att barnen måste infinna sig i skolan oavsett hur
de upplever miljön där. Vi måste ta krafttag mot
mobbningen. Vi vet att det i dag finns ungefär
100 000 barn som är utsatta för mobbning. Det är
ungefär lika många som för tio år sedan.
Regeringen föreslår att skollagens portalparagraf
skall ändras så, att det tydligt framgår att den som
verkar inom skolan är skyldig att aktivt motverka alla
former av kränkande behandling. Det är bra, men
Centerpartiet anser att man skall gå ännu ett stycke
längre för att lagen skall bli tillräckligt uppfordrande.
Vi anser att det dessutom av skollagen klart skall
framgå att lärare och övrig personal som upptäcker
mobbning skall ha en skyldighet att rapportera detta
till rektor.
Detta föreslog också barnombudsmannen i den
rapport som lämnades i april 1997. Jag vill fråga
statsrådet Ylva Johansson av vilket skäl regeringen
inte för in rapporteringsskyldighet i skollagen.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 7 vid
betänkandet UbU5.

Anf. 3 OLA STRÖM (fp):
Herr talman! Det börjar ju nu närma sig jul, och
jag har med anledning av detta skrivit en liten önske-
lista till statsrådet Ylva Johansson och socialdemokra-
terna i övrigt. Önskelistan skulle ha kunnat bli väldigt
lång, om jag hade sett till alla de beslut som vi i Folk-
partiet tycker borde fattas på det här skolområdet. Jag
lärde mig dock ganska tidigt i livet att man inte kan
skriva en så lång önskelista. Dels måste man ju ha
varit snäll för att få önskningarna uppfyllda, dels kan
man inte få hur mycket som helst. Jag begränsar mig
därför till några punkter.
Den första punkten på önskelistan gäller något
som jag tror att många känner för. Snälla Ylva Jo-
hansson! Försök se till att ingen lämnar skolan utan
att kunna läsa, skriva och räkna! Det är fundamentalt i
allt det som vi sysslar med och i alla de frågor som vi
pratar om i anslutning till skolan eller i kampen på
skolans ansvarsområde. Så länge vi inte har en skola
som lyckas med att alla barn när de lämnar skolan har
de här grundläggande kunskaperna kan vi inte säga att
vi har en skola som fungerar bra.
Jag inser att det inte finns några enkla knep eller
lätta grepp för att göra detta, men det vara vår första,
bästa och största ambition. Vilken framtid ger vi de
barn som lämnar skolan utan att ha de här kunskaper-
na? Hur skall de kunna tillägna sig kunskaper i ut-
bildningssystemet framöver - i gymnasiet och kanske
högre upp - om de inte behärskar det grundläggande:
att kunna läsa en text och förstå dess innehåll, att
kunna uttrycka sig i skrift och att kunna räkna?
Detta är ett oerhört stort ämne. Vad betyder det
för demokratin när en stor del av befolkningen inte
kan ta till sig information, inte kan läsa en tidning
osv., och vilken chans ger vi de här barnen på arbets-
marknaden med de krav som finns i dag?
En konkret sak som man skulle kunna göra och
som jag tror är oerhört viktig för att ge de här barnen
en chans är att se till att det finns resurspersoner ute
på våra skolor, så att de barn som verkligen behöver
det får stöd och specialhjälp. I dag pratas det i debat-
ten mycket om att klasserna är för stora och om att vi
behöver fler lärare, och det är i sig sant. Jag tycker
dock att om valet står mellan att göra klasserna mind-
re eller att använda den extra lärarresursen till special-
lärarinsatser, skulle jag välja det senare. Jag tycker att
det är viktigt att de barn som har speciella behov får
stöd och hjälp i första hand.
Detta var min första önskan. Jag önskar för det
andra att grundskolan görs tioårig och obligatorisk. Vi
har från Folkpartiets sida tyckt att införandet av de
nya förskoleklasserna är ett steg i rätt riktning. Jag
delar helt den uppfattning som Marie Wilén från
Centerpartiet tidigare redogjorde för. Vi skall inte
gnälla över den här åtgärden, eftersom den är väldigt
bra. Det är dock väldigt svårt att förstå att regeringen
inte tar steget fullt ut när den nu har tagit ett steg mot
något som skulle kunna vara en tioårig obligatorisk
grundskola. Min önskan är alltså att man skulle åter-
komma med ett sådant förslag.
Det skulle i varje fall vara väldigt intressant att
höra hur Ylva Johansson ser på detta i framtiden. Kan
vi förvänta oss att detta kan komma så småningom,
eller är det en helt förkastlig idé? Jag tycker till skill-
nad mot företrädare för andra partier att det är viktigt
att grundskolan är obligatorisk. Det finns i dag barn
som inte genomgår sexårsverksamhet och som inte
deltar i förskoleklasserna, men det är viktigt att bar-
nen faktiskt gör detta. Vi skall ha en skola för alla.
Alla behöver de grundläggande kunskaperna, och ju
tidigare man börjar, desto bättre är det. Därför tycker
jag att det är viktigt att grundskolan skall vara tioårig
och obligatorisk.
Jag tycker för det tredje att vi måste sätta till alla
klutar för att utveckla förskolan så att barnen tidigare
får börja sitt lärande. Jag har talat om detta i flera
tidigare debatter. Vi vet att barn har en enorm förmå-
ga att ta till sig ny kunskap. De har framför allt väl-
digt tidigt en lust att lära sig. Vi skulle kanske redan i
treårsåldern kunna ge barnen mycket bättre chanser
till lärande och utveckling. Det skulle vara en väldigt
god grund för att barnen skall kunna lyckas bättre
längre fram i skolsystemet. Förutsättningarna för hur
det skall gå i det framtida utbildningslivet grundläggs
ju mycket tidigt.
Förskolan är på många håll i Sverige i dag väldigt
välutvecklad och har väldigt goda pedagogiska mo-
deller. Jag tycker att det vore viktigt att förskolan
fanns överallt och att fler barn skulle få möjlighet att
utnyttja sin lust och förmåga att lära mycket tidigare
än i dag.
För det fjärde vill jag ta upp en av de kanske all-
varligaste punkterna i de betänkanden som vi nu be-
handlar, nämligen det som vi kallar mobbning. Det
handlar om att ingen skall behöva gå till skolan och
vara rädd. Ingen skall behöva känna ängslan över vad
skoldagen kan komma att innebära i form av trakas-
serier och gliringar och över att inte få vara med och
leka med de andra barnen. Sådana grundläggande
krav bör ställas inte bara i skolan utan i vårt samhälle
över huvud taget.
Skolan är dock en politiskt skapad verksamhet och
vår största arbetsplats, och det gäller här krav som
inte får urvattnas. Alla barn skall kunna gå till skolan
utan att känna rädsla. Jag tror att man för att uppnå
detta måste ha väldigt tydliga ansvarsroller.
Vi har skrivit i en reservation från Folkpartiet att
vi tycker att det skall finnas en skyldighet för lärare
och övrig personal i skolan att alltid rapportera till
rektor när man ser att det förekommer mobbning och
annat. Jag tror att det är oerhört viktigt att det finns
den här tydligheten i ansvarsfrågan. Annars blir det
bara ett fromt tal om att man borde göra någonting åt
mobbning. Det skall vara ett lagbrott att blunda inför
det som sker i skolan som inte är bra.
För det femte måste vi göra allt vi kan för att stär-
ka lärarna i deras roll. Det finns en viss likhet mellan
politik och att vara lärare, och det är att alla har syn-
punkter. Alla har gått i skolan, och alla har synpunkter
på hur skolan borde vara. Jag tycker att lärarna i dag
får ta för mycket av ansvaret för de brister som i dag
finns i skolan. Det är inte lärarnas fel att det ser ut
som det gör i dag i svensk skola. Men det är lärarna
som fortfarande är nyckeln till hur vi skall kunna ta
oss ur situationen, utveckla skolan och göra den bätt-
re.
Statusen för lärarna är någonting som vi i politi-
ken borde vara väldigt tydliga att markera och stödja.
Man behöver inte besöka många skolor i dag för att
inse att lärarna går på knäna. Många säger: Det är väl
okej att vara lärare. Om jag fick vara lärare vore det
väl bra. Men jag får vara extramamma och extrapappa
därför att det kommer barn till skolan som inte har en
grundläggande trygghet med sig hemifrån. Det kan
vara stökigt, brist på ordning och annat. Lärarna får
inte tid och möjlighet att vara den lärare och handle-
dare som de är utbildade att vara.
Det handlar om många saker för att stärka lärarna.
Det gäller att ge dem bättre utvecklingsmöjligheter
och bättre karriärmöjligheter. Inom parentes kan
också sägas att vi borde få fler män till lågstadiet,
förskolan och annat. Jag tror att det är oerhört viktigt
för de unga pojkarna att också kunna möta män i
skolan.
Vi måste också påverka lönerna. Jag inser att det
inte riktigt är en politisk fråga. Men jag hoppas ändå
att vi skall kunna få en löneutveckling för lärarna som
ändå gör att de får rimligt betalt för den insats de gör.
Läraryrket borde rimligtvis vara ett av de finaste
yrken man kan ha i vårt samhälle. Så är det inte i dag.
Det måste vi försöka att förändra.
Varför är dessa fem punkter så viktiga? Det är för
att skolan är det kraftfullaste verktyg vi har i samhäl-
let för att ge alla människor en likvärdig chans och en
likvärdig start i livet. På det sättet är skolan viktigare
än många andra områden. Det är vårt ansvar och vår
skyldighet som politiker och beslutsfattare att se till
att skolan går före många andra områden och att vi
ger barnen en chans att få ett rikare liv genom kun-
skap.
Jag vill för Folkpartiets del yrka bifall till det som
står i reservation 3 i våra yrkanden beträffande mom.
2 och 10.

Anf. 4 BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Herr talman! Vänsterpartiet stöder i stort regering-
ens proposition. Men vi har i vår motion föreslagit
några tillägg på ett antal områden som vi tycker är
väsentliga. Vi ser propositionen och förslagen som ett
första steg till en tioårig grundskola, eller som vi
hellre skulle vilja kalla det: en sammanhållen tretton-
årig ungdomsskola. Det är bra att regeringen nu i
första steget prioriterar innehållet före formen.
När det gäller innehållet vill jag markera att
Vänsterpartiet tycker att det är viktigt att den peda-
gogiska verksamheten inom skola och barnomsorg ses
som en helhet och att förskolepedagogiken kommer in
i skolan så att den kan bidra till att utveckla arbets-
formerna där. Jag vill också här passa på att uttrycka
min tillfredsställelse över att utskottet har tillgodosett
Vänsterpartiets krav att förutom mobbning och rasis-
tiska beteenden även införa trakasserier på grund av
kön i regleringen i skollagen, dvs. det som i vardag-
ligt språk kallas sexuella trakasserier.
Vi är också mycket nöjda med att det förslag som
Vänsterpartiet tidigare lagt fram om avgiftsfria skol-
måltider i grundskolan nu genomförs. Vår förhopp-
ning är att regeringen nu låter det följas av ett förbud
att ta ut avgifter även för skolmåltiderna i gymnasie-
skolan. Visserligen är gymnasieskolan formellt sett
frivillig, men i praktiken kan man säga att den är
obligatorisk, eftersom 98 % av ungdomarna går vida-
re till gymnasieskolan. Catharina Elmsäter-Svärd tog
upp frågan om skolmåltiderna. För en ensamförälder
med kanske två eller tre barn kan minsta avgiftshöj-
ning ha en dramatisk betydelse för eknomin.
Principiella utgångspunkter för våra ställningsta-
ganden när vi har funderat kring propositionen har
varit följande. Först och främst har alla barn rätt till
en god omvårdnad och utbildning. Barnomsorg och
skola skall prioriteras även i tider av nedskärningar.
En god barnomsorg och en bra utbildning är viktiga
förutsättningar för en positiv utveckling på det per-
sonliga planet men också på den samhälleliga nivån.
Barnomsorgens och skolans utveckling är ett gemen-
samt samhällsansvar.
Utifrån dessa utgångspunkter vill jag börja med att
kommentera avgifterna för barnomsorgen. De senaste
årens kraftiga besparingar inom den kommunala
barnomsorgen har bl.a. genomförts med hjälp av
förändrade avgifter. Avgiftsnivåerna har höjts, och
taxornas konstruktion har förändrats. Samtidigt har
också barnfamiljernas ekonomi försämrats. Risken för
att familjer av ekonomiska skäl avstår från barnom-
sorg som skulle kunna vara värdefull för barnet har
därmed ökat.
Kommunerna skiljer sig mycket åt i dessa fall.
Andelen av en familjs disponibla inkomst som går till
barnomsorg kan för samma typ av familj variera mel-
lan 2 % och 20 %. Det rör sig om summor på 25 000-
50 000 kr. Vi menar att det är oerhört viktigt att nog-
grant studera utvecklingen på detta område. Särskilt
angeläget är att bevaka hur invandrarfamiljernas möj-
ligheter att använda sig av barnomsorg ser ut i dag.
Jag tror tyvärr också att man i dag kan ifrågasätta
om samtliga kommuner klarar av de kvalitetskrav som
13 § socialtjänstlagen ställer på barnomsorgen. Det
finns en gräns för hur stora besparingar man kan göra
utan att den generella nivån sjunker så mycket att det
enskilda barnets bästa inte tillgodoses. En försämring
av den generella kvaliteten drabbar hårdast de barn
som mer än andra är beroende av en god barnomsorg.
Hit hör barnen med behov av särskilt stöd, invandrar-
barnen och de allra yngsta barnen.
Vänsterpartiet har i tidigare motioner pekat på be-
hovet av psykologer inom barnomsorgen, inte minst
som stöd till personalen. Vi har också föreslagit att
skolhälsovården skall kvalitetssäkras och att skollagen
skall ändras så att det klart framgår att skolhälsovår-
den skall innefatta både skolspykolog och skolkura-
tor. Det är inte minst viktigt med tanke på larmrappor-
terna om de långa köerna som nu har kommit från
barn- och ungdomsspsykiatriska kliniker.
Vi vet i dag att antalet barn och ungdomar som
uppsöker den barn- och ungdomspsykiatriska vården
generellt har ökat i landet med ca 30 % under en kort
tid. I vissa kommuner är ökningen uppemot 80 %. År
1995 skärptes kommunernas ansvar för barnomsor-
gen. Kommunerna blev skyldiga att tillhandahålla
barnomsorgsplats till alla barn mellan 1-12 års ålder
vars föräldrar förvärvsarbetar, studerar eller motsva-
rande.
Det var en god tanke. Men kommunernas minska-
de ekonomiska utrymme har lett till att alltfler kom-
muner har infört regler som begränsar barnens rätt till
barnomsorgsplats när någon av föräldrarna saknar
arbete. Det visar Socialstyrelsens uppföljningar av de
nya lagbestämmelserna år 1995 och 1996. Våren
1996 hade 80 % av kommunerna särskilda regler som
trädde i kraft när en av föräldrarna blev arbetslös eller
barnet fick ett syskon. Sammantaget innebär reglerna
att barnen förr eller senare förlorade platsen i 122 av
landets 288 kommuner när föräldrarna förlorade job-
bet.
Uppmärksammas bör att de barn som står utanför
barnomsorgen har mycket svårt att få en plats när
någon av föräldrarna saknar arbete. Endast var tionde
kommun hade våren 1996 regler som gjorde det möj-
ligt för barn till arbetslösa att få en barnomsorgsplats.
Även reglerna för barnomsorgsplats när barnet fått ett
litet syskon har skärpts betydligt mellan åren 1995
och 1996.
Här vill jag påminna om stadgarna i barnkonven-
tionens artikel 3. Det står så här: I alla beslut som rör
barnet skall barnets bästa sättas i främsta rummet. Det
tolkar jag som att man skall göra en individuell be-
dömning i varje enskilt fall. Fastställda regler som på
ett generellt sett begränsar barnets rätt till barnom-
sorgsplats när en förälder saknar jobb står alltså inte i
överensstämmelse med barnkonventionens anda och
inte heller med socialtjänstlagen.
I Socialstyrelsens allmänna råd betonas också att
barnets behov av plats bör bedömas från fall till fall.
Inte minst är detta viktigt för invandrarbarnen, säger
Socialstyrelsen. För dessa barn är detta speciellt bety-
delsefullt. Det är nämligen under förskoletiden som
man lägger grunden för tvåspråkigheten och grunden
för att senare kunna utveckla ett rikt språk som också
underlättar läsinlärningen när man kommer till skolan.
Vi i Vänsterpartiet menar att kommunerna tolkar
barnomsorgslagstiftningen olika och ibland på ett
mycket snävt sätt. Intentionerna med lagen var helt
annorlunda. I propositionen från 1993/94 kan man
läsa: Det bör inte uppställas något krav på att föräld-
rarna förvärvsarbetar eller studerar för att plats inom
förskoleverksamheten eller skolbarnomsorgen skall
erbjudas. Barnets eget behov kan också föranleda
skyldighet för kommunerna att erbjuda barnet plats
inom förskoleverksamhet eller skolbarnomsorg.
Denna uppfattning delar vi i Vänsterpartiet. Ur
barnets synvinkel är det helt ovidkommande om en
förälder arbetar eller studerar. Det är barnets rätt till
ett eget rikt liv, utveckling och utbildning som måste
betonas och därför är det barnets behov som skall
vara det styrande. Vi anser därför att kommunernas
skyldighet att tillhandahålla barnomsorg bör skärpas
ytterligare. I den nuvarande lagtexten står att barnom-
sorg skall tillhandahållas i den omfattning det behövs
med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller stu-
dier eller barnets behov. Vi anser att "föräldrarnas
förvärvsarbete eller studier" bör strykas och att lag-
texten i stället bör lyda enligt följande: "- - - skall
tillhandahållas i den omfattning det behövs med hän-
syn till barnets eget behov."
Med detta yrkar jag bifall till reservation nr 5 un-
der moment 11 och 12 i betänkandet UbU5.

Anf. 5 CATHARINA ELMSÄTER-
SVÄRD (m) replik:
Herr talman! Det är viktigt att barn äter. Sedan 40-
talet har kommunerna runt om i Sverige varje dag
serverat vällagad mat så att skolbarnen skall få kraft
att orka med skoldagen. Ingen kommun tar i dag ut
avgift i grundskolan. Britt-Marie Danestig och rege-
ringen slår faktiskt in öppna dörrar. Kommuner, hem
och skola har kompetens att själva organisera former-
na för hur detta skall ske och även finansieringen av
det hela.

Anf. 6 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Herr talman! Det är skönt att vi är överens om att
skolmåltiden är en oerhört viktig del av barnens tillva-
ro i skolan, Catharina Elmsäter-Svärd. Den är också
en förutsättning för att barnen skall kunna följa un-
dervisningen på det sättet som vi säkert båda vill att
de skall göra. Vi i Vänsterpartiet tycker att detta är
bra. Vi vet nämligen att kommunerna har en kärv
ekonomi, och eftersom grundskolan inte är en frivillig
skolform skulle det vara ett avsteg från principen om
en avgiftsfri utbildning om någon kommun fick för sig
att införa avgifter där. Men vi tycker att man skall gå
steget längre och även tänka på gymnasieskolans
elever.
Eftersom det har kommit många avgiftshöjningar i
kommunerna är det tungt för många familjer i dag.
Detta gäller särskilt de ensamstående föräldrarna med
barn. I en av Socialstyrelsens undersökningar, där
man har tittat på hur ensamföräldrarna klarar sig
framgår att en ensamstående tvåbarnsförälder med en
bruttoinkomst på ca 13 200 kr i månaden och barnen
på daghem i 90 % av kommunerna får en konsum-
tionsnivå som ligger under socialbidragsnormen.
Detta är alltså väldigt vanligt. Ensamföräldrarna har i
dag en oerhört kärv ekonomi. Alla avgifter får dra-
matiska konsekvenser för dem.

Anf. 7 CATHARINA ELMSÄTER-
SVÄRD (m) replik:
Herr talman! Britt-Marie Danestig redovisar tyd-
ligt hur pass olika partierna kan se på saker och ting.
Vänsterpartiet förespråkar ett ajande-bajande pek-
fingersystem. Jag tror att kommunerna som sedan 40-
talet har klarat av att organisera och finansiera detta
har kompetens att göra det även i fortsättningen. Jag
kan hålla med Britt-Marie Danestig om att ensamstå-
ende och barnfamiljer inte har det lätt i dag. Men det
finns andra faktorer som är väsentligt mer avgörande
än just skolmåltidsavgifter. Det gäller hur de skall ha
råd att leva över huvud taget på den lön de får. Det
handlar om andra åtgärder som rör andra områden,
nämligen rejäla skattesänkningar.

Anf. 8 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Herr talman! Jag hade nästan förväntat mig att
Catharina Elmsäter-Svärd skulle komma till frågan
om skattesänkningarna. Jag kan tala om att det inte
finns något klart samband mellan disponibel inkomst
och storleken på kommunalskatten för de här famil-
jerna eller andra familjer i kommunerna.
Men det finns ett klart samband. Det är nämligen
så, enligt den undersökning som jag refererade, att
kommuner där många ensamstående typfamiljer har
mycket kvar ofta är kommuner med låga avgifter för
ensamstående, skatt kring eller över genomsnittet och
en socialdemokratisk-vänsterpartistisk majoritet.
Kommuner där många sammanboende familjer har
mycket kvar har låga avgifter för samboende, borger-
lig majoritet och en skattenivå under genomsnittet. På
det sättet finns alltså ett visst samband.
Vi vet att moderaterna vill höja avgifterna och
sänka skatterna. Detta drabbar i första hand lågin-
komsttagarna.

Anf. 9 GUNNAR GOUDE (mp):
Herr talman! Regeringen har föreslagit att de
övergripande bestämmelserna för barnomsorgen och
skolan skall flyttas från socialtjänstlagen till skolla-
gen. Barnomsorgen skall få sin egen läroplan, inord-
nas i skolväsendet och integreras med grundskolan.
Därmed skulle ytterligare en byggsten vara på plats i
den organisation som skall utgöra basen för det livs-
långa lärandet. Detta är det kanske viktigaste inslaget
i de propositioner som vi skall behandla här i dag.
Grundskolan och gymnasieskolan har fortfarande
stora svårigheter, främst beroende på för låga anslag
som har kommit som en följd av den ekonomiska
politiken under en följd av år. Nedskärningarna i
kommunernas anslag har lett till betydande svårighe-
ter i skolan. Gymnasiet lider dessutom av sviterna
efter en alltför hastigt genomförd gymnasiereform.
Det är mot denna bakgrund förståeligt att rege-
ringens förslag utöver förslaget om reformer av barn-
omsorgen huvudsakligen handlar om åtgärder för att
rätta till uppkomna brister. Problemen har till en viss
del orsakats av tidigare skolpolitiska beslut, men
framför allt är de resultatet av den ekonomiska politi-
ken. Nedskärningarna har lett till att barn med speciel-
la behov inte har fått det stöd som de enligt skollagen
har rätt att få.
Det kanske största problemet i sammanhanget är
att den relativt stora grupp elever som behöver extra
stöd för att lära sig läsa och skriva, elever med speci-
fika läs- och skrivsvårigheter, inte får tillräckligt stöd.
Effekterna kan vara förödande för de här eleverna och
för deras möjligheter att följa undervisningen i övriga
ämnen. Risken är stor att de slås ut på ett tidigt stadi-
um i skolan. De får en mycket dålig start.
Problemet har uppmärksammats i årets budget. De
fyra miljarder som regeringen tillskjuter som en för-
stärkning till kommunerna öronmärks visserligen inte,
men de här barnen uppmärksammas speciellt i rege-
ringens skrivningar om resurstillskottets användning.
Miljöpartiet har i sin budget anslagit särskilda medel
för insatser för dessa elever i form av speciallärare,
utbildning av alla lärare i dyslexi, hjälpmedel osv.
Dessutom har Miljöpartiet gjort bedömningen att
det kommunala bidraget generellt måste höjas mer än
vad regeringen har föreslagit. Kommunerna kan inte
klara sin uppgift med de resurser som de får i årets
budget. Med vårt budgetförslag hade situationen blivit
märkbart bättre.
Förekomsten av mobbning i en skola är ett tecken
på att skolan inte fungerar bra. Miljöpartiet har sedan
mandatperiodens början krävt lagstiftning i vilken
kravet på effektiva åtgärder mot mobbning slås fast. I
år kom äntligen detta förslag från regeringen, vilket vi
självfallet stöder. Vår motion om mobbning avser
vilka skrivningar som bör införas i läroplanerna i
anslutning till lagändringen, varvid vi särskilt betonar
vikten av att mobbningsfrågan integreras i skolans
allmänna arbete för att ge eleverna ett demokratiskt
synsätt.
Sedan några ord om förskoleklasserna. Miljöpar-
tiet har i flera motioner tidigare krävt att barnomsor-
gen skall få en pedagogisk planering med vissa
grundkrav inskrivna samt ordnad tillsyn, så att alla
barn i förskoleverksamheten kan garanteras goda
utvecklingsmöjligheter. Möjligheter till föräldramed-
verkan skall tas till vara på ett bättre sätt. Vi vill inte
föra ned grundskolepedagogiken i förskolan. I barn-
omsorgens undervisningsmetod skall leken stå i cent-
rum, och det skall tas stor hänsyn till barnens indivi-
duella olikheter och utvecklingstakt.
Regeringens förslag om att genomföra detta i två
steg - först föra in sexårsverksamheten och sedan ett-
femårsverksamheten - ser vi som olyckligt. Risken att
sexårsverksamheten blir alltför influerad av grundsko-
leverksamhetens krav är uppenbar, och helhetspers-
pektivet på barnets utveckling går lätt förlorad om
man startar i galen ände. Förslaget om förskoleklass
är dessutom alltför hastigt hopkommet. Ett tecken på
detta är att man har glömt friskolorna och deras möj-
ligheter till kontinuitet i verksamheten. Kommunen
skall enligt förslaget enväldigt bestämma om tillstånd
till föreskoleklass. En fristående skola, t.ex. en Wal-
dorfskola, som har förskola och grundskola kan med
regeringens förslag inte hävda rätten att själv handha
även sexårsverksamheten, alltså förskoleklasser. Jag
anser att det naturligaste vore att en friskola med
grundskola också automatiskt skall kunna ha försko-
leklass om den så önskar. Miljöpartiet yrkar därför
avslag på regeringens förslag om förskoleklass med
motiveringen att förslaget bör förberedas bättre och
tas fram tillsammans med ett förslag som omfattar
hela barnomsorgen och naturligtvis inkluderar en bra
lösning även för de barn som avser att fortsätta i en
fristående skola.
En annan fråga som tas upp i propositionen gäller
bristerna i skolmaten. Det är, liksom mobbning och
läs- och skrivsvårigheter, ett uttryck för att skolans
allmänna kvalitet sviktar. Trots att Miljöpartiet nor-
malt hävdar ett decentraliserat beslutsfattande med
ökat självbestämmande i kommunerna, yrkar vi bifall
till förslaget om obligatoriska och kostnadsfria målti-
der i grundskolan. Vi gör det med hänsyn bl.a. till att
grundskolan har allmän skolplikt. Vi vill dock till
detta krav också ställa krav på kvaliteten på skolma-
ten. Det skall finnas möjligheter till vegetarisk kost
och ekologiskt producerade livsmedel. Barnen skall
inte bara ha mat, de skall också ha bra mat.
I dag handlar budgeten alltså mycket om att åtgär-
da problem, både små och stora. Regeringens förslag
till uppluckring av timplanerna kan också ses som ett
sådant lösningsförslag. Behovet av att individualisera
undervisningen så att utrymme skapas för elever med
speciella behov möts med möjligheten att använda
timplanerna på ett flexibelt sätt. De elever som behö-
ver litet mer tid för undervisning i ett visst ämne kan
få det. Det är bra. Naturligtvis öppnar det också upp
för en profilering inom områden som skolan är spe-
ciellt bra på eller inom områden som någon elev vill
ägna speciellt intresse. Vi stöder regeringens förslag
på denna punkt.
På några punkter uttrycker regeringen uppfatt-
ningar om själva innehållet i skolans undervisning. Ett
exempel är förslaget att öka antalet timmar för idrott
och slöjd i grundskolan. Förslaget har rests av Miljö-
partiet tidigare, och vi välkomnar naturligtvis änd-
ringen. Men vi skulle också vilja att ämnet hemkun-
skap får ett utökat timantal. Hemkunskap får en väx-
ande betydelse i takt med teknikutvecklingen som
berör vardagsbestyren i hemmet, livsmedelsproduk-
tionen och valen av livsmedel. Vi ser också ett ökat
behov av kunskap hos eleverna om familjens livsvill-
kor. Vi föreslår en ökning av ämnet hemkunskap och
stöder i övrigt regeringens förslag på denna punkt.
Skolans problem är alltså många och tyvärr till
stor del ett resursproblem. Lärare och skolledning kan
inte hålla en hög kvalitet i skolarbetet med otillräckli-
ga resurser. Mitt intryck är väl ändå att man inom
grundskolan och gymnasiet genom slit och ideella
insatser, inte minst från lärarna, har hållit kvaliteten
snarare över än under vad samhället har rätt att vänta
sig med de anslag och det stöd från olika myndigheter
som i dag ges. En positiv utveckling på sikt mot ett
långsiktigt hållbart samhälle kräver emellertid betyd-
ligt bättre resurser med stabilare och bättre arbetsbe-
tingelser än vad dagens skola erbjuder.
Jag yrkar bifall till samtliga de reservationer som
Miljöpartiet under dagen kommer att ta upp. Det
gäller reservation 2 under mom. 1 och 37 i utbild-
ningsutskottets betänkande 5, reservation 7 under
mom. 27, 36 och 37 i utbildningsutskottets betänkan-
de 1 och reservation 5 under mom. 4 i utbildningsut-
skottets betänkande 7.

Anf. 10 INGER DAVIDSON (kd):
Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till re-
servation 4 under mom. 16 och 25 i utbildningsutskot-
tets betänkande 5. Jag tänker ägna mina få minuter till
de frågor som detta betänkande handlar om.
Kristdemokraterna är positiva till att den utveck-
ling som pågår ute i kommunerna med en integrering
av verksamheten för sexåringar nu formaliseras på det
sätt som görs. För oss är markeringen viktig, att det är
en skyldighet för kommunerna att erbjuda sexåringar
plats i förskoleklass men att det är frivilligt för ele-
verna att delta. Vår inställning är nämligen att skol-
starten bör vara individuellt flexibel. Vi delar inte Ola
Ströms uppfattning att ju tidigare skolstarten sker
desto bättre är det. Varje barns behov och möjligheter
skall prövas och bedömas av föräldrarna tillsammans
med förskole- och skolpersonal. Då grundläggs redan
från början ett förtroendefullt samarbete mellan hem
och skola samtidigt som individualiseringen av un-
dervisningen underlättas. Den regel som införs om
möjligheten att uppskjuta skolstarten till höstterminen
det år eleven fyller åtta år är också positiv ur det
perspektivet, nämligen att man får ännu större möjlig-
heter att individualisera.
Herr talman! Det är ett stort misslyckande för hela
vuxensamhället, vilket flera redan har påpekat, att så
många som 100 000 barn går till skolan varje dag
med vetskapen om att de kommer att utsättas för
kränkande behandling i någon form. Därför kan vi
inte slå oss till ro med att lagstiftningen skärps. Vi
vuxna måste ha civilkurage nog att alltid reagera när
vi ser att barn utsätts för psykiska eller fysiska över-
grepp. Ingen händelse är bagatellartad. Det är alltid
bättre att ingripa en gång för mycket än en gång för
litet. Det bästa sättet att motverka mobbning i skolan
är att skapa ett öppet klimat där respekt för varandras
integritet är naturlig och där alla vuxna visar att de
bryr sig om genom att markera gränser och se till att
de efterlevs.
Föräldrarnas roll är viktig också i det här sam-
manhanget. Det behövs lyhördhet och tid att lyssna på
barnens antydningar och ta dem på allvar. Det som
kan hejdas i ett tidigt skede får inte lika förödande
konsekvenser som det som pågår år efter år.
Vi kristdemokrater har under hela den här riks-
dagsperioden efterlyst initiativ från regeringen när det
gäller fortsatta åtgärder mot mobbning, eftersom
problemet trots de åtgärder som faktiskt redan har
vidtagits inte tycks minska i omfattning. Därför stöder
vi de förtydliganden i lagstiftningen som regeringen
föreslagit, men vi tycker att resultatet är ganska ma-
gert efter tre års väntan. Vi anser att en bestämmelse
borde införas i skollagen som innebär att en elev som
vid upprepade tillfällen, och när andra åtgärder satts
in, mobbat en annan elev bör flyttas till en annan
skola. Vi anser också att skollagen bör innehålla tyd-
liga regler om skolledarens skyldighet att anmäla
våldsbrott till de sociala myndigheterna och när så
behövs till polismyndigheten. Vi skulle dessutom vilja
ha en nationell kampanj av det slag som genomfördes
i Norge för några år sedan och som gav ett mycket
gott och bestående resultat. Det behövs någonting
drastiskt för att öka medvetenheten i hela samhället
om hur omfattande mobbningen är.
För att uppnå en kvalitetssäkring av arbetsmiljön i
skolan föreslår regeringen nu att Skolverket skall få i
uppdrag att utarbeta kommentarmaterial om hur man
lokalt i kommuner och skolor kan arbeta med värde-
grundsfrågor. Det här har vi kristdemokrater också
efterlyst. Många lärare känner sig osäkra på hur de
värden som beskrivs i skolans värdegrund skall tolkas
och omsättas i det vardagliga arbetet. Därför behöver
de goda exempel som ändå finns spridas. Det behövs
fortbildningsinsatser med inriktning på arbetet med
skolans värdegrund i alla kommuner. Etik kan inte
sägas, den måste göras, som någon har uttryckt det.
En utbredd inställning, som också vi kristdemo-
krater delar, är att timplanerna styr verksamheten i
skolan för mycket. Men vi delar samtidigt utskottsma-
joritetens åsikt att det är för tidigt att helt avskaffa
timplanerna. Däremot anser vi att det är dags för en
samlad översyn av vilka konsekvenser de nya timpla-
nerna fått. Den borde ha gjorts i stället för de nya
detaljregleringar som nu införs. Är det t.ex. så lämp-
ligt att en större andel av svenska, matematik och
engelska får användas till det lokala jämkningsut-
rymmet för skolans fria val med tanke på hur många
elever som inte klara nivån Godkänd i dessa ämnen i
dag? Varför får idrott och slöjd men inte hemkunskap
fler timmar? Är det en markering att det ämnet till-
mäts lägre vikt? Behöver det totala antalet timmar
utökas, som vi kristdemokrater förespråkar, för att
inte något ämne skall behandlas styvmoderligt och för
att eleverna skall ha en rimlig chans att tillgodogöra
sig innehållet i kursplanerna? Det finns många frågor
som vi inte vet svaret på eftersom de inte utretts.
Därför känns det som riksdagen kommer att fatta
beslut på en mycket lös grund i dag. En total översyn
och sedan ett förslag där helheten beaktas hade varit
den naturliga gången.
Vi reagerar också på ett annat område mot rege-
ringens sätt att genomföra stora förändringar utan att
riksdagen kan ta ställning till förslaget i dess helhet.
Statens skolverk skall redan fr.o.m. den 1 januari
1998 överta ansvaret för hela barnomsorgen. I och
med det upphör Socialstyrelsens och länsstyrelsernas
ansvar för verksamheten. Förändringen är i och för
sig i konsekvens med att barnomsorgsfrågor nu hand-
has av Utbildningsdepartementet. Men vi anser att
regeringen borde ha avvaktat förslagen från BOSK,
Barnomsorgs- och skolakommittén, och remissom-
gången. Den är färdig nu och bereds i Utbildningsde-
partementet, men vi fattar beslutet i dag. Även här
finns det en massa frågetecken som behöver rätas ut
innan riksdagen tar ställning. Den speciella kompe-
tens som berör den sociala delen inom barnomsorgen
och som utvecklats under många år på Socialstyrelsen
och inom de sociala enheterna vid länsstyrelserna
finns t.ex. inte omedelbart tillgänglig på Skolverket.
Hur skall det glappet fyllas?
Herr talman! Vi kristdemokrater anser att det är
viktigt att eleverna får en näringsriktig måltid under
skoldagen. Många kommer till skolan utan att ha ätit
en ordentlig frukost, och det är inte längre lika vanligt
att familjen äter en lagad middag på kvällen. Landets
kommuner har uppenbarligen också insett värdet av
skolluncherna eftersom de erbjuder avgiftsfri skol-
lunch i samtliga grundskolor trots att det inte är obli-
gatoriskt. Vi har ändå inte motsatt oss regeringens
förslag att lagstifta om avgiftsfria måltider i grundsko-
lan, för att det inte skall råda något tvivel om vilken
vikt vi lägger vid skolmåltiden. Men jag vill betona
att det i praktiken är att slå in redan öppna dörrar.
Det ger också en mycket märkvärdig bild när riksda-
gen lagstiftar mot avgifter som inte förekommer men
avstår från lagstiftning där de förekommer, nämligen i
gymnasiet. Frågan är hur det kommer att tolkas av
kommunerna.
Herr talman! Till slut några ord om vårdnadsbi-
draget. Betänkandet handlar också om barnomsorgen.
Jag tycker nämligen att utskottets motivering för att
avstyrka möjligheten för kommunerna att ge de små-
barnsföräldrar, som hellre vill ha det, kontant stöd för
att ordna barnomsorg som man själv vill. Svaret till
dessa föräldrar är att kommunernas barnomsorg är
utbyggd till i det närmaste full behovstäckning. God-
dag yxskaft, vill jag säga. Det är knappast svaret på
frågan. Jag kan inte avstå från att citera signaturen
Sander i DN som skrev så här i en artikel på ledarsi-
dan för ett par veckor sedan: "För föräldrar som vill
sätta barnen på kommunens daghem från ett års ålder
fungerar systemet bra. För andra är det ett tvång. Den
avgörande frågan är: Exakt med vilken rätt bestämmer
riksdagsmajoriteten, inräknat det 'liberala' folkpartiet,
hur barnen skall tas om hand? Med vilket argument
tar riksdagen över föräldrarnas rätt? Enda svaret kan
vara: makten - vi vill använda makten att tvinga vår
vilja på andra."
Artikeln kan knappast belysas bättre än av ut-
skottsmajoritetens skrivningar i betänkande
1997/98:UbU5 daterat den 25 november 1997.

Anf. 11 EVA JOHANSSON (s):
Herr talman! Låt mig börja med att hälsa Cathari-
na Elmsäter-Svärd välkommen. Jag vet att hon varit i
riksdagen under hela hösten, men det här är första
gången hon deltar i en ärendedebatt. Välkommen i det
arbetet!
I de här betänkandena tänker jag beröra det som
har anknytning till barnomsorg och grundskola. Jag
kommer inte att hinna kommentera allt inledningsvis
utan vill koncentrera mig på några punkter, inte därför
att de andra frågorna är oviktiga utan därför att jag
vill vara varsam med tiden.
Jag vill börja med de förslag som syftar till att
förbättra skolans arbete mot mobbning och rasism.
Läroplanen och skollagen innebär redan i dag att
skolan har ett otvetydigt ansvar för att fostra barn och
unga till respekt för varje människas egenvärde, att
främja jämställdhet och att hindra att elever utsätts för
kränkande behandling. Skolan skall fostra till rätts-
känsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.
Genom de förslag som nu läggs fram förtydligas
rektors, och alla andra vuxnas, ansvar i dessa avseen-
den. Bakgrunden till skärpningen är att det trots en
tydlig viljeinriktning från bl.a. riksdagens sida fortfa-
rande förekommer både mobbning och trakasserier
med rasistisk och sexuell bakgrund. Den rapport som
vi fick från Barnombudsmannen i våras var en nyttig
påminnelse om hur barnen och de unga själva upple-
ver sin vardag. Det är den viktigaste utgångspunkten
för vårt arbete. Många av dem sade ungefär så här:
"Det värsta är när vi vet att de vuxna ser men låtsas
att de inte ser. Det värsta är när vi ser att de vuxna
blundar därför att då känner vi oss dubbelt svikna."
Det här är inte acceptabelt. Varje vuxen i skolan
måste åläggas ett ansvar för att aktivt hindra alla for-
mer av kränkande behandling.
Rektor får därutöver ett ansvar för att det utarbetas
rutiner för hur de vuxna i skolan skall hantera pro-
blem med kränkande behandling. En sådan plan bör
innefatta både förebyggande arbete och rutiner för hur
man hanterar situationer som uppkommer.
Alla barn har rätt att känna sig trygga i skolan.
Skolan kan därför inte vara en värdeneutral plats som
inte tar ställning mot våld, mobbning och rasism. Det
är en självklar och viktig uppgift för varje vuxen i
skolan att bekänna färg i dessa frågor.
Det har blivit skrämmande vanligt att barn och
ungdomar använder mycket nedlåtande tillmälen med
sexuell anspelning om varandra och om vuxna. Språ-
ket blir på det sättet både fattigt, rått och sårande. På
många ställen har man framgångsrikt tagit itu med
problemen, men vi menar ändå att regeringen bör
överväga hur man på lämpligaste sätt ytterligare kan
markera att trakasserier på grund av kön eller sexuell
identitet skall hindras.
Det finns inga stora meningskiljaktigheter mellan
partierna i den här frågan. De reservationer som finns
tar oftast upp frågor som endera redan är på gång eller
som bör vara en del av det arbete som nu skall göras
ute på skolorna. De skall nog mer betraktas som goda
idéer och tips än som lagstiftningsärenden.
Herr talman! Nu går jag över till regeringens för-
slag om att inrätta förskoleklasser som en ny, egen
skolform.
Vi fick för ett par dagar sedan en internationell
jämförelse som visar att svenskar ligger i den absoluta
världstoppen när det gäller kunskap och bildning.
Jag tror att förklaringarna till framgången är
många, bl.a. en bra barnomsorg, en bra skola, åter-
kommande utbildningsmöjligheter för vuxna och till
sist, men inte minst: en omfattande folkbildningsverk-
samhet. Det är det livslånga lärandet.
Nu tar vi ytterligare ett steg för att lägga en ännu
bättre grund för barnens lärande. Vi skulle ju alla här
vilja säga till Ola Ström att han får alla paket som han
har på sin önskelista. Med förslaget om att inrätta
förskoleklass som en egen skolform för sexåringar vill
vi stödja den utveckling som redan sker i många
kommuner. Där integreras alltmer förskola och skola.
Det betyder att barnen får tillgång till fler kompeten-
ser. När skolans lärare, elevassistenter och vaktmästa-
re möter förskolans förskollärare och barnskötare och
skolbarnomsorgens fritidsledare och fritidspedagoger
- alla med sina specifika kompetenser - blir summan
av ett plus ett inte två utan någonting mer. Hur
mycket mer beror på förmågan att samverka utan att
sudda ut de olika yrkesrollerna och på förmågan att
skaffa sig en samsyn när det gäller barns utveckling
och behov.
När vi för några år sedan beslutade om den nya
timplanen för skolan ägnade många av oss stor möda
åt att komponera en timplan som skulle garantera att
den tid som elever och lärare tillbringar i skolan
skulle bli så väl utnyttjad som möjligt. Då - 1993 -
blev det till sist en timplan med betydligt minskat
utrymme för ämnena idrott och hälsa samt slöjd.
Det vill vi ändra på nu. Det blev inte bra. Balan-
sen mellan teoretiska och mer praktiska inslag i un-
dervisningen blev sned. Därför ökar vi utrymmet för
slöjd och idrott igen.
Till sist vill jag säga något om skolans resurser.
Det kanske allra viktigaste beskedet till skolan
kommer inte i det beslutet som skall fattas i dag, utan
det är beslutet om att skolan skall få mer resurser.
Det är inte bara ett besked om fler kronor. Det är
också ett besked om att det vi har sagt om att skolan,
tillsammans med vården och omsorgen, skall stå först
i kön den dagen som vi har ordning i ekonomin igen
och kan börja återuppbyggnaden. Det beskedet kan
man lita på.
Det är också ett besked om att skolan är viktig och
att den är en prioriterad verksamhet, ett besked om att
vi är övertygade om att kommunerna tillsammans med
skolans personal på ett bra sätt kan förvalta det för-
troendet. Därför avstår vi från detaljstyrning.
Alla skall veta att det finns fler än ett hål att stop-
pa pengarna i efter de magra åren. Det finns tusentals
sådana hål, men vi väljer först att se till att stärka
dessa viktiga verksamheter. På fyra år tillförs kom-
munerna 40 nya miljarder.
Det kommer att betyda mycket för den praktiska
verksamheten i skolan, t.ex. fler vuxna och bättre stöd
till de barn som bäst behöver det. Kanske räcker ock-
så pengarna till en modernisering av skolans utrust-
ning, inte minst när det gäller IT.
Jag har hittills försökt att undvika polemik med
mina meddebattörer, men på en punkt vill jag göra ett
avsteg. Det gäller moderaternas alternativ i fråga om
skolans resurser.
Det är inte nog med att moderaterna har motsatt
sig de ökade resurserna till kommunerna och därmed
också till skolan. De vill med en nationell skolpeng
också ersätta det system som i dag fördelar dessa
resurser efter behov och ger ett lokalt inflytande över
hur pengarna används. I praktiken innebär det ett
slags förstatligande av skolan igen och att kommuner-
na på sin höjd skulle bli en av flera utbildningsanord-
nare utan egentlig möjlighet att ta ett vidare ansvar för
utvecklingen av vårt skolväsende.
Moderaterna vill ersätta den behovsinriktade re-
sursfördelningen med ett pengsystem som ger lika till
alla. Det tas ingen hänsyn till att skolor i glesbygd i
allmänhet kostar mer än andra skolor. Det tas ingen
hänsyn till att skolor med många barn med annat
modersmål än svenska behöver mer resurser än andra.
Det tas ingen hänsyn till att barn är olika och behöver
olika mycket stöd för att få likvärdiga möjligheter.
Det här är ett cyniskt förslag som gör barnen till
kunder på en marknad där samhället köper sig fri från
ansvaret att värna varje barns rätt till en bra start i
livet. Ett sådant ansvar, Catharina Elmsäter-Svärd,
kräver mer än en check i handen och ett "lycka till".
Moderaterna mäler sig ur den enighet som nu blir
allt tydligare om att skolan behöver få utvecklas uti-
från sina lokala förutsättningar och att den behöver
mer resurser, inte mindre.
Jag yrkar bifall till hemställan i utbildningsutskot-
tets betänkande nr 5 i dess helhet och till de delar av
hemställan i utskottets betänkande nr 1 som behandlar
frågor om barnomsorg och grundskola. Jag yrkar
också avslag på samtliga reservationer i dessa avse-
enden. Senare kommer andra att yrka när det gäller
övriga delar i utskottets betänkanden.
Mot bakgrund av det meddelande som vi fick av
talmannen innan debatten började vill jag säga tack
till Margitta Edgren som nu lämnar utskottets arbete -
dock inte riksdagens arbete. Tack för gott samarbete
och tack för gott kamratskap, och inte minst tack för
ett gott humör! Vi kommer att sakna Margitta Edgren.

Anf. 12 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Herr talman! Eva Johansson sade att en del av det
som har sagts i anförandena kanske mest får anses
vara någon sorts tips och goda råd. Så blir det kanske
i en sådan här debatt. Vi har saker som vi vill säga om
skolan och barnomsorgen, men vi har mycket litet av
konkreta lagförslag.
Jag hade dock ett mycket konkret lagförslag när
det gällde rätten att behålla barnomsorgsplatsen för
barn vars föräldrar blir arbetslösa. Jag pekade också
på det som Socialstyrelsen har kommit fram till i sina
utvärderingar, att det ekonomiska utrymmet för kom-
munerna har gjort att många kommuner nu har infört
regler som begränsar barns rätt till barnomsorgsplats
när någon av föräldrarna har förlorat jobbet. Våren
1996 var det 80 % av kommunerna som hade särskil-
da regler av den här typen, och det innebar att man så
småningom på ett eller annat sätt förlorade barnom-
sorgsplatsen.
Jag skulle gärna vilja att Eva Johansson kommen-
terade detta.

Anf. 13 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Det är riktigt som Britt-Marie Da-
nestig säger, att många kommuner har förändrat sina
regler i en ogynnsam riktning på den här punkten. Det
har de gjort under inflytande av den mycket svåra
ekonomiska situationen. Jag tycker att vi nu skall
avvakta vad som händer när nu kommunernas eko-
nomi stärks igen, innan vi från den här kammaren går
in med ytterligare åtgärder. Jag vet att det på de allra
flesta håll finns ett betydande intresse av att se till att
alla barn får likvärdiga möjligheter.

Anf. 14 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Herr talman! Vad jag tycker är märkligt är att det
så klart framgår av förarbetena till barnomsorgslagen
att intentionerna var de helt motsatta. Om en lagtext
blir oklar och kan tolkas på ett sätt som lagstiftarna
inte hade avsett borde det finnas skäl att man rättade
till detta, så att de intentioner, tankar och idéer som
fanns när man stiftade lagen också genomförs i prak-
tiken.

Anf. 15 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Jag har två frågor till Eva Johansson.
Vad bygger regeringen på för underlag när det
gäller de förändringar som nu genomförs av timpla-
nerna? Varför skall man få ta ett större utrymme från
svenska, engelska och matematik till det lokala
jämkningsutrymmet? Finns det någon utredning som
pekar på att det skulle leda till att fler elever kan läm-
na skolan med betyget Godkänd i just de här ämnena?
Den andra frågan är: Finns det något annat skäl till
att neka kommunerna att göra en annan fördelning av
de pengar som avsätts till barnomsorgen än att kom-
munens barnomsorg har full behovstäckning, så att
föräldrar som hellre vill ha ett kontant stöd och ordna
barnomsorgen på egen hand skall få möjlighet att göra
det?

Anf. 16 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Anledningen till förändringarna i
timplanen är att vi vill öppna för en mer flexibel an-
vändning av dem på skolorna och att vi mer skall se
till skolans mål än använda timplanerna som styrdo-
kument. Det här förslaget gör att den centrala styr-
ningen av timplanen minskar. I stället blir målen vik-
tigare.
När det sedan gäller frågan om vårdnadsbidrag fö-
refaller det nu som om kristdemokraterna är tämligen
ensamma om att driva den, och jag kan förstå det. Jag
tycker att det är rimligt att samhället ser till att barns
behov av förskoleverksamhet uppfylls, så att möjlig-
heten till förskoleverksamhet finns för alla. Jag tycker
också att det är rimligt att se till att samhället medver-
kar till att de föräldrar som på grund av studier eller
arbete behöver hjälp med barnomsorgen kan få den
hjälpen. Däremot tycker jag inte att det är rimligt att
vi använder de pengar som vi kan skrapa ihop till att
återigen införa ett vårdnadsbidrag som redan är av-
skaffat, och som inte särskilt många nu ser som en
särskilt god tanke. Jag tror som sagt att det bara är
kristdemokraterna som gör det.

Anf. 17 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Jag fick inte svar på vad man hade
för underlag för att ändra timplanerna, utan svaret var
att vi vill, och det är ju ganska betecknande.
När det gäller vårdnadsbidraget kan jag tala om att
i den undersökning som genomfördes svarade 75 %
av kvinnorna och 25 % av männen att de gärna skulle
vilja se någon form av vårdnadsbidrag. De ville också
gärna vara hemma något längre tid än vad föräldraför-
säkringen tillåter. Framför allt ville de ha en mer
flexibel möjlighet att ordna sin barnomsorg genom att
gå ned till deltid t.ex. och då kunna fylla på med det
kontantstöd som vårdnadsbidraget innebär.
Även här talar Eva Johansson om hur socialdemo-
kraterna vill att barnomsorgen skall ordnas. Jag talar
inte utifrån vad jag vill utan utifrån vad föräldrarna
säger sig vilja.

Anf. 18 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Man brukar säga: Som man frågar
får man svar. Jag skulle vilja se den förälder som på
en fråga om man vill ha vårdnadsbidrag, förlängd
föräldraförsäkring eller mer tid hemma med barnen
med ersättning svarar: Nej tack, det vill jag definitivt
inte ha. Frågan är vad man erbjuder för alternativ. Det
handlar ju också om finansiering, att man får göra
försämringar i andra verksamheter, höja skatter eller
köra i gång lånekarusellen igen. Ingetdera av alterna-
tiven tilltalar mig.

Anf. 19 CATHARINA ELMSÄTER-
SVÄRD (m) replik:
Herr talman! Låt mig börja med att tacka Eva Jo-
hansson för välkomnandet. Det har varit trevliga må-
nader i detta utskott med samtliga partikamrater och
vänner. Men vi är som sagt inte alltid överens när det
gäller åsikterna. Hur tydligt hör man inte socialdemo-
kraterna tala om politikers vilja till makt, framför allt
att ta ifrån medborgarna deras egen makt?
Eva Johansson säger att socialdemokraterna vill
stödja utvecklingen i kommunerna när man talar om
att införa förskoleklass. Enligt min och moderaternas
uppfattning begränsar man faktiskt den möjligheten
just när man inför en mellanform. Varför inte införa
skolstart vid sex års ålder i stället, som vore mer na-
turligt?
Eva Johansson säger, på samma politiska manér,
om timplanen att balansen blev sned och att man
därför vill ändra litet till i timplanen. Är inte det också
ett sätt att med makt visa hur man vill styra? Vi mode-
rater tror att skolan har den pedagogiska kompetensen
att själv bedöma hur eleverna skall kunna nå sina
kunskapsmål - det som Eva Johansson i repliken till
Inger Davidson nyss sade var så värdefullt.
När det gäller resurserna till skolan kommer likt
ett mantra: Skattemedlen, som numera har namnet
Göran Persson-pengarna, skall räcka till allt. Nej, det
tror vi inte på.

Anf. 20 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Vi tycker att det är angeläget att ge-
nomföra närmandet mellan barnomsorgen och skolan
på ett sådant sätt att vi inte bara erbjuder barnen mer
av det som skolan i dag ger. Vi måste ta till vara den
kraft som bygger på att det finns så många olika kom-
petenser i skolan, i förskolan och i skolbarnomsorgen,
som tillsammans kan samverka för att ge barnen ännu
mer. Det positiva är att vi på det här sättet låter ut-
vecklingen ske ute i kommunerna och att vi här ser till
att följa upp den med lagstiftning. I mångt och mycket
är det så att det som vi lagstiftar om är på väg att
genomföras eller redan har genomförts i många fram-
synta kommuner.
Om Catharina Elmsäter-Svärd vill kalla de 40
miljarderna extra till kommunerna för Perssonpengar-
na, så inte mig emot. Det är 40 miljarder mer som kan
användas för mycket viktiga ändamål. Det som känns
så skönt att konstatera är att vi nu är igenom den peri-
od då det bara handlade om att spara för att städa upp
i det där hålet som ni lämnade efter er. Jag skall inte
anklaga Catharina Elmsäter-Svärd personligen för
detta, för det var ju andra av hennes partivänner som
ställde till med det hålet.

Anf. 21 CATHARINA ELMSÄTER-
SVÄRD (m) replik:
Herr talman! Jag skall först ta upp det som Eva
Johansson inledde med, att man vill ta till vara den
kraft som finns när man vill integrera barnomsorg och
skola. Det är precis vad vi också vill. Eftersom soci-
aldemokraterna då anser det angeläget att följa upp
med en lagstiftning, varför då stanna någonstans halv-
vägs? Folk vet vad barnomsorg är och de vet vad
skola är. Det går ändå att integrera verksamheterna.
Låt mig litet kort få återkomma till de 40 miljar-
derna som skall räcka till vård, omsorg och skola. Vi
får kritik för att vi vill införa en nationell skolpeng.
Jag vill stanna upp vid området skola.
Själv kommer jag från en kommun som har väl-
digt dålig ekonomi. De senaste åren har kommunen
gått back med 100 miljoner varje år. Kommunen
omsätter nästan 2 miljarder. Om en kommuns skol-
verksamhet kan stå och falla med om den får 20 mil-
joner mer eller inte, är det faktiskt någonting som är
fel.
I rapport efter rapport för landet som helhet ser vi
att de s.k. Göran Persson-pengarna, som skall räcka
till vård, omsorg och skola, faktiskt inte kommer
skolan till del på det sätt som det är sagt. Då hävdar
jag och moderaterna att om vi hade haft en nationell
skolpeng, skulle faktiskt de statliga pengarna ha gått
till skolan, precis så som vi säger att de borde göra.
Detta är en väsentlig skillnad.

Anf. 22 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Diskussionen om integration mellan
skola och barnomsorg har ju inte startat i och med
detta. Redan när vi skulle lägga fast en ny läroplan för
grundskolan begärde vi från vårt håll att det skulle bli
ett gemensamt måldokument för barnomsorg och
skola. Den dåvarande skolministern tyckte inte att det
var någon bra idé, så hon vägrade att lägga fram ett
sådant förslag. Detsamma tyckte den dåvarande ma-
joriteten i denna kammare. Jag börjar nu förstå vad
det berodde på, därför att nu får vi höra att barnom-
sorg skall vara barnomsorg och skola skall vara skola.
Folk skall veta vad det ena och det andra är. Jag tyck-
er mig höra att det är väldigt viktigt att skilja dessa
verksamheter åt.
Men jag kan inte se det så. Barn behöver i olika
skeden av sin utveckling få del av de olika kompeten-
ser som traditionellt finns i de här verksamheterna.
Men det kanske inte precis skiftar den dag då de fyller
sju år eller sex år eller när det nu är. Det är viktigt att
de får tillgång till detta under hela sin barn- och ung-
domstid. Det är den utvecklingen vi är ute efter att
stödja på de här sättet.
Sedan, Catharina Elmsäter-Svärd, är det ju på det
sättet att vi inte har sett den fulla effekten av de 40
nya miljarderna. Hur skulle vi ha kunnat göra det?
Det är bara fyra av dem som än så länge har kommit
ut i kommunerna. Det är de som går ut under det här
året. Jag vet att de har hjälpt till så att man har kunnat
undvika ytterligare besparingar. På en del ställen har
man kunnat satsa extra.
För framtiden kommer det naturligtvis att se precis
likadant ut. När sparbehoven så småningom inte är
lika starka, är jag övertygad om att vi också kommer
att få se att kommunerna kan stärka resurserna, och att
dessa då kommer att hamna hos de elever som bäst
behöver dem. Den diskussionen är mycket stark, och
där har jag inte några som helst dubier.

Anf. 23 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Herr talman! Vi har ju i Sverige en förhållandevis
sen skolstartsålder jämfört med många andra länder.
Vi har av tradition börjat skolan först vid sju års ål-
der. Jag är säker på att ledamöterna i utbildningsut-
skottet väl vet varför vi har en så sen skolstartsålder.
Det var ju nämligen så att i vårt glesbebyggda land
var det först vid sju års ålder som barnens ben ansågs
tillräckligt långa och starka för att barnen skulle kun-
na gå den långa vägen till skolan. Man väntade liksom
tills barnens ben blev skolmogna, och då fick man
börja.
När jag skulle börja skolan i början av 70-talet
fick jag genomgå en skolmognadstest där olika saker
skulle undersökas. Det gällde t.ex. om jag kunde sitta
stilla, vara tyst och göra som jag blev tillsagd. Klara-
de man det testet fick man börja skolan. Då ansågs
man vara skolmogen.
Jag menar att det är en total felsyn att tro att barn
utvecklas på ett sådant sätt att de en dag vaknar upp
och är skolmogna, och att de sedan alltid kommer att
vara det. Barn utvecklas liksom litet hit och dit. De är
skolmogna ibland och ibland inte. Så skall det vara.
Det är barns naturliga sätt att utvecklas på, och de har
rätt att bli bemötta av en verksamhet som är barnmo-
gen, som är anpassad till barnen. För att skapa en
sådan verksamhet krävs det samverkan och integra-
tion mellan barnomsorg och skola. Vi måste ta till
vara den erfarenhet och kunskap som finns i de olika
verksamheterna.
Man möter ibland ett synsätt som Moderaterna här
företräder, men som också ibland finns företrätt på
andra håll i debatten. Det är att om barn börjar skolan
tidigare, så lär de sig liksom snabbare. De blir liksom
klara fortare. Jag kan inte se någon annan förklaring
till att Moderaterna anser att man kan sänka skolplikt-
såldern utan att samtidigt förlänga skolplikten. Där
skiljer sig Moderaterna från alla övriga partier i den
här kammaren, som ser verksamheten för barnen som
en helhet och som tror att barn behöver en tioårig
helhet för sin utveckling i skola och förskola.
Vi har velat ta vår utgångspunkt i innehållet och
verksamheten för att bygga en tioårig helhet. Vi har
därför - något som riksdagen, hoppas vi, kommer att
ställa sig bakom - skapat förutsättningar för de arbets-
lag som växer fram i samverkan mellan sexårsverk-
samheten och grundskolan. Det har vi gjort genom att
göra sexårsverksamheten till en egen skolform; för-
skoleklass. Det blir i allt väsentligt samma lagstiftning
som kommer att gälla för förskoleklass som för
grundskola. Det blir samma sekretessregler. Vi vidgar
undervisningsbegreppet så att också förskollärare och
fritidspedagoger blir behöriga att undervisa i det de är
utbildade för.
Vi kommer sedan i vår att lägga fram förslag om
en gemensam läroplan för förskoleklass och grund-
skola och förhoppningsvis också fritis. Vi skall ha ett
gemensamt måldokument för en sammanhållen verk-
samhet. Därefter är det dags att ta upp frågan om
plikten. Det här förslaget skall ses som ett första steg
mot en tioårig grundskola, men det skall göras på det
sättet att vi tar saker och ting i rätt ordning. Först tar
vi upp verksamheten, innehållet och målsättningarna.
Först därefter tar vi upp frågan om barnens plikt att gå
i denna verksamhet.
Det en reform som är en process som vi är inne i.
Vi vill ge förskolan dess rättmätiga plats som den
första grundbulten i utbildningssystemet. Det är också
därför vi flyttar över barnomsorgen in i skollagen. Vi
håller också på med flera andra reformer som riksda-
gens kammare så småningom skall få ta ställning till.
Det här arbetet innebär ett möte mellan olika tra-
ditioner och erfarenheter. Skolan och barnomsorgen
har utvecklats längs med olika utvecklingslinjer och
med litet olika förtecken. Det är inte ett oproblema-
tiskt möte, men det är ett mycket spännande möte. Det
krävs ett stort mått av ledarskap på lokal nivå för att
hantera det här mötet så att det verkligen blir frukt-
bart.
Vi vet att det är viktigt att ta vara på just detta att
man har olika erfarenheter och olika traditioner. Det
är viktigt att man kan berika varandra och inte tro att
det går att skapa en enhetlig personalkategori eller
struktur för hela verksamheten.
Jag deltar ibland i diskussioner ute på arbetsplat-
ser. Då kan man träffa företagsledare som berättar om
sina intressanta företag. Då kan det låta ungefär så här
när företagsledare berättar: Här i vår väldigt kun-
skapsintensiva produktion arbetar vi med så väldigt
komplexa processer att det är svårt för en enskild
anställd att ha all den kompetens som krävs. Därför
måste vi organisera arbetet på vår arbetsplats i team
där vi sammanför olika kompetenser som klarar av de
här komplexa processerna i vår kunskapsintensiva
produktion. Det är en ganska vanlig utveckling i stora
delar svenskt näringsliv, och det är en bra utveckling.
Men det är klart att som skolminister tänker man
då ibland: Vad är mer kunskapsintensiv produktion,
och vad är mer komplexa processer, än att arbeta med
barns och ungdomars lärande och utveckling? Ändå
är det fortfarande så att det finns alldeles för mycket
av ensamarbete i skolan, och det finns för litet av ett
gemensamt arbete där vi sammanför olika kompeten-
ser i mötet mellan barnomsorg och skola.
Det är det vi vill ge förutsättningar för med de lag-
förslag som nu ligger framme i riksdagen. Vi vill ge
förutsättningar för ett bra arbete i arbetslag med
grundskolelärare, förskollärare, fritidspedagoger,
barnskötare, speciallärare och andra personalkatego-
rier som gemensamt kan besitta kompetenserna för att
skapa en barnmogen verksamhet. En sådan verksam-
het måste ta hänsyn till varje barns individuella förut-
sättningar och ge varje barn möjlighet att utvecklas
maximalt utifrån sina förutsättningar.
Det är viktigt att man lär av varandra. Men det är
också viktigt att ta sin utgångspunkt i de olika erfa-
renheterna för att tillsammans skapa något nytt. Det är
på det viset som kvaliteten kan höjas.
Det är ett spännande arbete som är på gång lokalt,
och som vi nu kan understödja med de förslag till
beslut som riksdagen skall ta ställning. Det är roligt
att så många partier har kunnat samlas kring grundsy-
nen om att stödja den verksamhet som pågår lokalt i
perspektivet av en tioårig sammanhållen helhet. Cen-
terpartiet, Vänsterpartiet, Folkpartiet och Kristdemo-
kraterna ställer klart upp på en sådan gemensam ut-
vecklingslinje, dock med några variationer inom den.
Det är tråkigt att se att Moderaterna så tydligt skiljer
ut sig.
Jag skall svara på några av de frågor som har
ställts i debatten. Marie Wilén frågade om skyldighe-
ten för lärare att rapportera om de upptäcker att det
förekommer mobbning. Min syn är att lärare skall ha
en skyldighet att rapportera om man upptäcker att det
förekommer mobbning. Jag kan inte se att man på
annat sätt kan arbeta med att aktivt motverka alla
former av kränkande behandling. Jag menar att det
måste innebära skyldighet att ingripa, skyldighet att
rapportera, skyldighet att förebygga, skyldighet att
följa upp. Det finns många olika moment som måste
ingå i att aktivt motverka kränkande behandling. Nå-
got annat kan jag inte tänka mig.
Jag menar också att den här specificeringen av
vilka åtgärder varje enskild lärare skall vara skyldig
att vidta bör framgå av den handlingsplan som rektorn
är ansvarig för att ta fram. Rektorn skall utarbeta
rutiner för hur skolpersonalen skall hantera mobb-
ning, och där menar jag att den här typen av frågor
bör behandlas. Jag har svårt att tänka mig att man kan
ta fram sådana rutiner för hur man aktivt skall mot-
verka alla former av kränkande behandling utan att ta
in rapporteringsskyldighet när sådant upptäcks.
Jag har också några kommentarer till Ola Ströms
önskningar. Jag tycker att det är intressant att höra att
Ola Ström så tydligt visar att han förstår att elever har
väldigt olika behov och att de elever som är i behov
av särskilt stöd nu också behöver extra resurser. Jag
beklagar att Folkpartiet inte orkat vara med, eller
velat vara med, i det viktiga arbete som regeringen
och Centerpartiet har bedrivit för att möjliggöra de
extra resurser till kommunerna som nu särskilt skall
gå till elever i behov av särskilt stöd.
Men jag är väldigt glad att Ola Ström ändå anslu-
ter sig till synen att elever måste få kosta olika mycket
för att man skall kunna ge dem en likvärdig utbild-
ning. Där går det alltså en skiljelinje, som gör Mode-
raterna ensamma på den ena kanten när det gäller
resurstilldelningen till skolan.
Jag delar Britt-Marie Danestigs oro för effekterna
av mycket höga avgifter i barnomsorgen och effekter-
na av en extrem tidsstyrning av avgifterna i barnom-
sorgen. På sikt vill jag hellre se att barnomsorgen och
förskolan skall erbjudas barn på premisser som liknar
skolans, dvs. från barnens behov och inte i första hand
från föräldrarnas behov av omsorg. Men det är också
en kostnadskrävande reform, som det inte är möjligt
att driva förrän det finns möjligheter att fullt ut finan-
siera den. Jag är inte beredd att lägga fram förslag
som gör att kvaliteten i verksamheten måste urholkas.
Som Britt-Marie Danestig själv säger är orsaken till
att många avgifter har höjts förmodligen att kommu-
nerna har haft dålig ekonomi. Då bör vi i första hand
åtgärda detta, och det är också det vi håller på att
göra.
Avslutningsvis, herr talman, har jag några kom-
mentarer till Moderaterna. Jag skulle vilja fråga Mo-
deraterna och Catharina Elmsäter-Svärd hur hon ser
på kvalitetsutvecklingen i skolan. I Moderaternas
program Land för hoppfulla skrev man att det största
hindret för utvecklingen i skolan är lärarutbildningen
och kravet på behörighet. Har ni den synen? Är det så
att kravet på behöriga lärare är ett av de största hind-
ren för utveckling av skolan? Är det inte så att lärarna
i stället är nyckelpersonerna för att utveckla och kvali-
tetssäkra skolan?
Hur ser ni på den nationella skolpengen? Vad
kommer den egentligen att ge för belopp per elev?
Hur många miljarder skall överföras från kommuner-
na till staten och Stockholm för att därifrån distribue-
ras ut till de olika eleverna? Hur mycket pengar
kommer varje elev att få av denna nationella skol-
peng? Kommer det att räcka för att täcka kostnaderna
för utbildningen? Och om det inte räcker, vem skall
då betala? Skall det betalas genom avgifter, som för-
äldrarna betalar? Hur skall det glappet finansieras om
skolpengen, som Moderaterna föreslår, inte räcker till
i alla delar av landet eller för alla elever? Min syn är
att elever kostar olika mycket, och det kostar olika
mycket att bedriva skola i olika delar av landet.

Anf. 24 CATHARINA ELMSÄTER-
SVÄRD (m) replik:
Herr talman! Låt mig först ta upp det som skol-
ministern inledde med när det gäller förskoleklasser.
Jag delar mycket av synen på samverkan mellan barn-
omsorg och skola. Men det finns en viktig skillnad: vi
har skolplikt, men vi har gudskelov inte barnom-
sorgsplikt. Jag förstår mycket väl att man behöver
integrera verksamheter och pedagogik, men se hur det
ser ut i skolan i dag. Man får i dag börja skolan som
sexåring. I en klass kan det vara väldigt blandat. Bar-
net har antingen gått förberedande som femåring,
kommer direkt som sexåring eller börjar som sjuåring
och har eller har inte haft förberedande verksamhet.
Detta ställer enorma krav på skolan att möta indivi-
dens, elevens, behov när den kommer.
Vi tycker att det är bra att skolan väljer att anpassa
sig efter eleven. Det är så vi vill att det skall vara. Det
är därför som det känns så konstigt att göra en mellan-
form och formalisera förskoleklasser. Varför inte göra
skolstart vid sex års ålder?
Jag är ledsen att skolministern tydligen inte hörde
vad jag sade inledningsvis i mitt anförande för en och
en halv timme sedan om hur viktigt det är med indivi-
duell anpassning och möjlighet till flexibilitet. Det
innebär att en sexåring som inte är mogen för det inte
börjar skolan.
Det är tråkigt att skolministern pekar ut att det
finns en skiljelinje, när det egentligen är så pass litet
som skiljer oss.
En nationell skolpeng skall främst garantera val-
frihet och likvärdighet. Jag tror att kommunerna,
liksom i dag, har kompetens att avgöra vilka behov
som de egna eleverna har och också tar det ansvaret.
Tyvärr är det inte så i dag mellan kommuner, inte ens
inom kommunerna.

Anf. 25 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Herr talman! Problemet för Catharina Elmsäter-
Svärd är att hon säger många fina saker, som att sko-
lan skall anpassa sig efter elevernas olika behov och
att det är bra med samverkan mellan barnomsorg och
skola. Men sanningen är den att om man skall förena
det med en nationell skolpeng, som fördelas lika per
elev, undergräver det ju möjligheten att ge en utbild-
ning som är anpassad efter elevernas och individernas
olika behov. Det försvårar också en integration mellan
barnomsorg och skola om barnomsorg och skola skall
finansieras ur olika påsar och på olika sätt. Då blir det
omedelbart mycket svårare att nå det som Catharina
Elmsäter-Svärd talar om. Det är därför som hon blir
svaret skyldig i de här delarna.
Det är en väsentlig skillnad om man avser att sän-
ka skolstartåldern till sex år med bibehållande av
nioårig skolplikt eller om man vill göra det som ett
steg i att införa en tioårig grundskola, som därmed
också måste förändra sitt innehåll jämfört med dagens
grundskola, där förskolepedagogiken också måste ges
en plats. Det är en väsentlig skillnad däremellan.
Om man står på den linje som moderaterna står på
är man ute efter att ta ifrån många barn ett års möjlig-
het. Man säger att de skall klara sig med ett år mindre
och tänker sig att det kanske ändå skall ge samma
resultat. Jag tror inte att det gör det. Det går inte att
speeda upp barns lärande och utveckling på det sätt
som moderaterna tycks tro i sin föreställningsvärld.
Jag väntar fortfarande på svaret på frågan: Hur ser
moderaterna på kvalitetssäkring och kvalitetsutveck-
ling i skolan? Vilken roll har lärarna i detta? Är de
viktiga för kvalitet i skolan? Om de är det, varför
krävs det då inte att de skall ha genomgått en lärar-
utbildning och vara behöriga för att få arbeta som
lärare?

Anf. 26 CATHARINA ELMSÄTER-
SVÄRD (m) replik:
Herr talman! Jag är ledsen att repliktiden är så
kort som två minuter så att man inte hinner svara på
alla frågor. Men låt mig först ställa en fråga.
Jag är fundersam över skolministern. Jag trodde
att socialdemokraterna skulle vara mera oroliga för att
likvärdigheten inte är så stor i skolorna mellan kom-
munerna. Skolan har ju möjlighet att via kommunen
anpassa resurser till dem som behöver dem. Vi tror att
en nationell skolpeng är en grundplåt för att kunna
garantera likvärdigheten.
När det gällde att det skulle bli ett år mindre i
skolan hade skolministern uppenbarligen inte heller
nu lyssnat. När vi pratar om flexibilitet handlar det
också om möjligheten att gå ett år längre. Det handlar
om individen.
Nu skall jag svara på frågan om kvalitetsutveck-
lingen i skolan och krav på behörighet. Det är klart att
vi skall ha behöriga lärare. Men skolministern vet
själv vilken brist på lärare det är i dag och snart
kommer att bli. Det är därför vi säger att det måste
ställas krav på kvalitet i skolan. Det är i dag inte så
intressant att bli lärare. Finns det då möjligheter att
öka intresset för lärarutbildningen på andra sätt och
hitta andra ingångar? Det är därför som vi pratar om
lärarcertifikat. Kan man hitta andra sätt att få bra
kompetens i skolan som ger elever det som de behö-
ver för att nå sina kunskaper i de olika ämnena? Man
kanske inte bara skall stirra sig blind på behörighet,
just genom att lärare skall ha gått i en viss typ av
skola, utan jag tror att det finns mycket mer erfaren-
het. Tror inte skolministern det också?

Anf. 27 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Herr talman! Catharina Elmsäter-Svärd svarar inte
på frågan. Det är naturligtvis så att fler människor
behöver lockas att bli lärare och att läraryrket måste
ges ett större värde i vårt samhälle. Men jag tvivlar på
att man når det genom uttalanden om att det är kravet
på behöriga lärare som är det största hindret för ut-
veckling av skolan. Hur stimulerar ni det intresset om
lärare får höra just att detta att de är behöriga är ett
hinder för skolans utveckling? Vem blir med de utta-
landena uppmuntrad att söka sig till lärarutbildning-
en?
Jag tror att det behövs fler sätt att stimulera nya
grupper och fler människor att söka sig till lärarut-
bildningarna. Vi behöver kanske fler ingångar i lä-
rarutbildningarna, men det är någonting helt annat än
vad moderaterna talar om i Land för hoppfulla.
När det gäller den nationella skolpengen säger nu
Catharina Elmsäter-Svärd att kommunerna kan lägga
till pengar för elever som är i behov av särskilt stöd
eller som på andra sätt är dyrare. Då är min fråga: Hur
mycket pengar skall moderaterna dra in från kommu-
nerna? Är det 50, 60 eller 70 miljarder? Hur skall de
dras in? Skall de dras in lika från varje kommun?
Eller skall kommuner som har dyrare skolkostnader,
t.ex. därför att det bor många invandrare där, betala in
mindre till staten innan den betalar ut den nationella
skolpengen eftersom de nu skall lägga till pengar
ovanpå för dessa elever? Skall kommuner som finns i
extrem glesbygd och därför har dyrare skolkostnader
inte heller betala in lika mycket till staten innan staten
betalar ut den nationella skolpengen lika per elev? Jag
vill fråga moderaterna om det här verkligen är ett bra
system.

Anf. 28 OLA STRÖM (fp) replik:
Herr talman! Ylva Johansson beklagade att Folk-
partiet inte var med Centern och Socialdemokraterna i
det s.k. saneringsarbetet. Det kanske ändå hör till
saken att vi minsann också hade en stark budget,
kanske ännu starkare än regeringen. Men jag är inte
särskilt imponerad av det saneringsarbetet. Att höja
skatter är ju inte särskilt svårt. Det svåra är ju att
prioritera, att få det att gå ihop. Att låta folk betala
mer genom att höja skatter är ju inte något särskilt
imponerande sätt att sanera budgeten.
Jag skulle med lätthet kunna skrapa ihop 30 mil-
jarder till kommunerna. Det skulle man nämligen
kunna göra om man förbjöd kommunala bolag och
fick förbättrad konkurrens i upphandlingen. Dessa
båda storheter motsvarar tillsammans ungefär 30
miljarder, och dem låter vi bara rinna i väg. De peng-
arna skulle kunna gå direkt till de viktiga områdena i
kommunerna - skola, omsorg och annat.
Många socialdemokrater har ju sagt att de priorite-
rar skolan. Det tycker inte jag att man gör när man ute
i kommunerna pumpar in pengar i förlustbolag eller är
dålig på att upphandla i konkurrens. Då blir min mot-
fråga: Är Ylva Johansson beredd att tillsammans med
sina kolleger i regeringen föreslå det som jag nu talat
om, så att vi snabbt kan få nya, friska, riktiga pengar i
kommunerna att använda till skolan?

Anf. 29 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag sade i mitt anförande att jag
tycker att det är trevligt att Ola Ström och Folkpartiet
ansluter sig till den syn som det under lång tid har
varit mycket stor enighet om här i kammaren. Den
innebär att man inser att elever, för att få en likvärdig
skolgång, har behov av olika sorters skolgång och
olika typer av stöd och därför måste få kosta olika
mycket. Jag tycker att det är bra att Folkpartiet tydligt
finns med i den gemenskapen.
Min tveksamhet till Folkpartiet gäller något annat.
Det räcker inte med att bara säga bra saker eller vara
med och fördela de resurser som finns. Det handlar
också om att kunna föra en politik som skapar resur-
ser och som innebär hushållning med resurser. I den
grenen har Folkpartiet tyvärr varit duktigare på att
spela från läktaren. När man själv hade ansvaret i
Finansdepartementet var resultatet inte särskilt lysan-
de.

Anf. 30 OLA STRÖM (fp) replik:
Herr talman! Jag fick naturligtvis inget svar. Det
är mycket lätt att tala om att man prioriterar en verk-
samhet, men ordet prioritering innebär ju att man
väljer någonting före någonting annat. Min kritik på
den punkten mot Socialdemokraterna är att man i
kommunerna sysslar med mycket som kommuner inte
borde syssla med - låt vara att det inte riktigt hör till
det här ämnet. Indirekt innebär det att man dränerar
skolan och vård och omsorg på viktiga resurser. Det
handlar om att man i kommunerna pumpar in pengar i
förlustbolag, och det handlar om att man är dålig på
att upphandla i konkurrens, m.m.
Ylva Johansson faller här på eget grepp. Rege-
ringen har ju varit minst sagt usel på att skapa nya
resurser. Det är färre som har jobb i Sverige i dag än
som hade det när regeringen tillträdde 1994. Att ar-
betslösheten sjunker beror ju på andra saker - utbild-
ning och arbetsmarknadsåtgärder. Men det är faktiskt
färre som är i arbete, och det är den främsta anled-
ningen till att vi har den resursbrist som vi har i dag i
skolan. Fler riktiga jobb, bättre konkurrens och kon-
centration på de viktiga uppgifterna i kommunerna i
stället för att syssla med en massa annat skulle vara
den viktigaste insatsen för skolan och innebära det
viktigaste resurstillskottet till den.

Anf. 31 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Herr talman! Nej, Ola Ström, det som gör att sko-
lan har för litet resurser är inte det faktum att tillväx-
ten i dag i Sverige visserligen är stark men kanske
kunde vara ännu starkare eller det faktum att det fak-
tiskt skapas nya jobb men i en takt som borde vara
mycket högre. Nej, det beror på att vi under flera års
tid hade en katastrofal negativ utveckling av svensk
ekonomi. Det var inte bara den förra regeringens fel -
det skall jag inte säga; det fanns många faktorer i
detta. Men det var också ett ansvar för den tidigare
regeringen.
Det är detta som har lett till att vi har den situation
som vi har, där det i dag fattas resurser i många sko-
lor. När skolan tilldelades som mest resurser, 1992,
var var tredje krona som spenderades i skolan lånad.
Den situationen skall vi aldrig mer behöva hamna i.
Den skulden betalar vi fortfarande på, och den har vi
höga ränteutgifter för. Det begränsar möjligheterna att
ge mer resurser till skolan.
När man talar om prioritering är det viktigt att
man också vågar ta ansvaret och de ibland obekväma
besluten att se till att det blir en sådan prioritering och
att man kan föra en ekonomisk politik som gör det
möjligt att sätta kraft bakom sina ord.

Anf. 32 MARIE WILÉN (c) replik:
Herr talman! Jag tycker inte att jag fick ett helt
svar på frågan varför man inte i skollagen också tar
med rapporteringsskyldigheten när det gäller mobb-
ningen. Skälet till att vi vill att den skall vara med är
att vi, utöver den övergripande paragrafen om att
aktivt motverka, vill få tydliga instrument i skollagen
att sätta i gång arbetet.
Tidningen Skolvärlden visade för ett tag sedan att
Skolverket har gjort en rapport där det sägs att sko-
lorna tar lätt på mobbningen. Det framgår av den att
få skolor har lagt ned tid på att se över mobbningens
omfattning och att mobbning ofta uppfattas som ett
relativt litet problem.
Herr talman! Vi uppfattar mobbning som ett stort
problem. 100 000 barn känner att de blir utsatta för
kränkande behandling i skolan. Man måste finna så
starka redskap som möjligt för att lösa det problemet.
Därför vill vi ha in även denna del i lagstiftningen.

Anf. 33 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Herr talman! Formuleringen som nu är föreslagen
i lagstiftningen är att alla som arbetar i skolan är
skyldiga att aktivt motverka alla former av kränkande
behandling. Man kan naturligtvis också i skollagen
räkna upp vad som inbegrips i begreppet "aktivt mot-
verka". Jag menar att rapporteringsskyldigheten inbe-
grips i det uttrycket. Jag menar också att skyldighet
att ingripa inbegrips i det uttrycket, liksom skyldighet
att förebygga och att följa upp. Man skulle alltså i
stället kunna formulera det så, att alla som arbetar i
skolan är skyldiga att förebygga, ingripa, rapportera,
följa upp och kanske ytterligare några verb som kan
inbegripas i den samlade beteckningen "att aktivt
motverka". Jag tycker inte att det är en bra ordning att
ha den typen av detaljreglering i lagen. Den bör sna-
rare göras i de särskilda planer för rutinerna för att
hantera mobbningsfrågor som skall finnas på varje
skola och som rektorn nu blir ansvarig för.
Jag räknar med att syftet med Marie Wiléns yr-
kande kommer att tillgodoses och att det på alla sko-
lor kommer att finnas klart angett att alla som arbetar
i skolan är skyldiga att rapportera när man uppdagar
att mobbning förekommer. Men man är inte bara
skyldig att rapportera - man är också skyldig att vidta
andra åtgärder som att ingripa, förebygga och följa
upp.

Anf. 34 MARIE WILÉN (c) replik:
Herr talman! Det är bra att Ylva Johansson säger
att rapporteringsskyldigheten men också skyldigheten
att ingripa osv. skulle ha kunnat stå i skollagen. Då
kunde man ju också ha skrivit in dem.
Det är också intressant vilken uppföljningen av
denna lagförändring blir, tycker jag. Det är viktigt att
verkligen följa upp den och se hur det här utvecklas,
så att vi verkligen får ned de fruktansvärda siffror som
gäller den otrygghet som barn känner i skolan. Jag
tror att kan man lösa problemen med mobbning skulle
man också kunna lösa många andra saker i skolan.
Tryggheten skulle underlätta att lära sig saker, osv.
Jag tror att det är en väldigt viktig fråga, som det inte
går att ta lätt på, som Skolverket i sin rapport antyder
att en del skolor gör.

Anf. 35 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag kan försäkra Marie Wilén att jag
tar frågan om mobbning i skolan på största allvar och
att jag själv, regeringen och myndigheten Skolverket
noga kommer att följa vad som sker och vara beredda
att återkomma med andra förslag till åtgärder om det
visar sig nödvändigt. Vi kan aldrig acceptera att barn
går till skolan otrygga eller utsätts för mobbning. Vi
kan heller inte acceptera att skolans värdegrund inte
omsätts i praktik utan i stället blir någonting som bara
står i portalparagrafer och läroplaner. Det är helt
oacceptabelt.

Anf. 36 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Herr talman! Till skolministern skulle jag vilja sä-
ga att jag blev skolmogen när jag i andra klass mötte
en lärarinna som såg mig, och som gjorde att det
osynliga barnet blev synligt.
Jag är glad över att skolministern delar min oro
över barnomsorgsavgifterna. Skillnaderna är nu så
stora att vi med fog kan fråga oss hur mycket avgif-
terna kan tillåtas att variera utan att vi kommer i
konflikt med kravet på lika tillgång till barnomsorg
oavsett i vilken kommun man bor.
Det känns också bra att skolministern så klart
markerade att det är barnets behov som skall vara
styrande.
Jag är medveten om kommunernas dåliga ekono-
mi, men jag skulle ändå vilja koppla det anförande jag
höll till min fråga. Vi vet också att barnkullarna i
förskoleåldern kommer att minska ganska drastiskt
under de närmaste åren. Jag har någonstans läst - jag
kan inte säga att jag har hunnit verifiera denna uppgift
- att det kan bli möjligt att spara mellan 3 och 5 mil-
jarder totalt på barnomsorgen. En del av de pengarna
är naturligtvis statliga bidrag.
Jag vill fråga skolministern om hon är beredd att
verka för att den statliga delen av pengarna får stanna
kvar i systemet, så att de barngrupper som är mest
utsatta - jag exemplifierade med barn till arbetslösa
och invandrarbarn i mitt anförande - kan få ökad
tillgång till barnomsorg.

Anf. 37 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Herr talman! De statsbidrag som tilldelas kommu-
nerna är inte öronmärkta för olika verksamheter. De
bygger på ett antal olika nycklar som grundar sig på
situationen i kommunen och de behov som finns där.
När behoven av barnomsorg minskar ökar kostna-
derna i grundskolan, eftersom fler barn går in i grund-
skolan. Där behövs undervisning, och kanske också
särskilda insatser.
Det är självfallet inte fråga om några minskningar
i statsbidragen till kommunerna. Tvärtom föreslår
regeringen - riksdagen har redan ställt sig bakom
detta i flera avseenden - en successiv ökning av re-
surserna till kommunerna under de kommande åren
för att möjliggöra kvalitetshöjning bl.a. i barnomsor-
gen. Det är inte på något vis tal om att minska resur-
serna.
Med de förslag som riksdagen nu skall ta ställning
till underlättar vi ytterligare för kommunerna att an-
vända resurserna på ett effektivt sätt. Samverkan och
integrationen mellan barnomsorg och skola ökar.

Anf. 38 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Herr talman! Jag tycker att det skulle vara skönt
om man kunde markera att det inte är frågan om några
kostnadsminskningar.
Åtgärderna skall vidtas när barnet kommer till för-
skolan. Det är oerhört viktigt att vi redan från början
höjer den generella kvaliteten. Det gäller inte bara för
de utsatta barnen. Det behövs också ökad personaltät-
het och minskat antal barn i grupperna. Vi behöver
öka utrymmet för den pedagogiska verksamheten, där
vi tar vara på barnens resurser och kan göra komplet-
teringar för de barn som har de största behoven.
Barnomsorgen får inte vara en fråga om förvaring,
utan det skall vara en fråga om pedagogiskt arbete,
växt och utveckling.

Anf. 39 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Herr talman! Som jag sade kan jag garantera Britt-
Marie Danestig att det inte bli några minskningar av
statsbidragen till kommunerna. Däremot hoppas jag
att kommunerna använder sina resurser på ett bra sätt.
Om antalet barn i barnomsorgen minskar och antalet
barn i grundskolan ökar bör resurser rimligen föras
över från barnomsorgen till grundskolan. Det är också
vad man gör ute i kommunerna.
De problem som Britt-Marie Danestig pekar på
ser jag också allvarligt på. De visar på behovet av
resurser för kommunerna, så att de kan satsa på det
som inte går i repris. Barndom går inte i repris. Barns
behov finns här och nu, och de går inte att skjuta på
framtiden. Därför är det nödvändigt att barnen priori-
teras när det nu finns möjlighet att satsa nya resurser i
kommunerna. Barn, gamla och sjuka har behov som
vi inte kan skjuta på framtiden. De har behov som
måste få tillfredsställas här och nu. Det är deras behov
som skall stå i första ledet när det nu finns möjlighet
att utöka resurserna och höja kvaliteten. Det gäller
skola, vård och omsorg.

Anf. 40 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja ta upp frågan om in-
förandet av förskoleklasser i ett litet större perspektiv.
Vi har nu en annan inriktning av organiseringen av
utbildningen i landet. Det handlar om det livslånga
lärandet. Tanken är att man skall se hela utbildnings-
organisationen som en sammanhållen enhet.
När nu barnomsorgen skall föras in i denna orga-
nisation är det naturligtvis viktigt att man tar till vara
just det som barn i de åldrarna - två till sex år - be-
höver. Det gäller den naturliga utvecklingen hos bar-
nen. Det gäller anpassning av metodik och framför
allt att man får en litet större medvetenhet kring den
pedagogiska verksamheten än vad som var fallet i den
tidigare barnomsorgen.
Jag blir litet orolig när jag hör skolministern tala
om att skolgången blir en tioårig helhet när vi gör
förskoleklass av sexårsverksamheten. Det är precis
den utveckling som vi har sett tidigare. Den gamla
folkskolan utvecklades till sexårig, sjuårig och åtta-
årig enhetsskola eller grundskola, och sedan kom
gymnasiet som påbyggnad. Jag tycker att detta står i
ett motsatsförhållande till det nya sättet att se på sko-
lan.
Barnomsorgen borde få sin pedagogik, utvecklad
efter de behov som finns för de åldrarna. Nästa steg är
att anpassa grundskolans start till det nya och värde-
fulla som vi får när vi inför barnomsorgsklasser.
Miljöpartiet tycker alltså inte att vi skall ta sex-
årsverksamheten först. Vi skall först ordna barnom-
sorgen så att vi får en klar och tydlig pedagogisk
utformning där. Sedan får vi samordna de två.
Jag skulle gärna vilja höra en bekräftelse på att
skolministern tycker något liknande.

Anf. 41 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Herr talman! När vi inför en egen frivillig skol-
form som vi kallar förskoleklass gör vi det inte därför
att sexåringarna i förskoleklassen skall sitta i ett eget
klassrum med varandra och utgöra en särskild försko-
leklass. Vi gör det därför att vi vill skapa en tioårig
grundskola, och därmed tar vi ett första steg mot det.
Vi gör det på ett sådan sätt att vi inte flyttar ned sko-
lan utan flyttar upp förskolan. Vi flyttar in förskole-
pedagogiken och förskollärarna i skolan. Det är därför
det för mig är väsentligt att vi har kvar begreppet
förskola i ordet förskoleklass.
Vi flyttar in förskolan med dess erfarenheter, pe-
dagogik och profil i skolan, för att på det viset skapa
en bättre helhet av de tio åren. Jag menar inte att det
ensidigt är grundskolan som skall lära av barnomsor-
gen. Förskolan har också mycket att lära av skolan.
Framför allt tror jag att man genom ett gemensamt
arbete med utgångspunkt i de olika erfarenheterna och
olika professionerna tillsammans kan skapa en bättre
helhet för barnen. Barn är olika och utvecklas olika,
och de har väldigt olika förutsättningar. Därför har de
rätt att bli bemötta av en verksamhet som är barnmo-
gen och som tar till vara både omsorgen, leken och
det strukturerade lärandet. Verksamheten skall förena
förskolepedagogiken och grundskolepedagogiken och
inte säga att det ena står över det andra.

Anf. 42 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Herr talman! Jag känner mig något mindre orolig
när jag hör skolministern utveckla förslagen på detta
sätt. Målsättningen är att föra in förskolepedagogiken
i grundskolan. Jag tycker att den naturliga slutsatsen
av det hade varit att avvakta och vänta tills förskole-
pedagogiken hade utvecklats och vi hade haft en
pedagogik för åldersgruppen två till sex år, i stället
för att ta sexåringarna först och sedan utveckla en
pedagogik för två- till femåringarna.
Såvitt jag kan förstå är det rätt svårt att införa för-
skolans pedagogik i grundskolan om man inte har en
klar uppfattning om vad den innehåller. Därför tycker
jag att Miljöpartiets förslag är rimligare. Man avvak-
tar och tar det som en helhet. Man för in åldersgrup-
perna två t.o.m. sex år i ett sammanhang.

Anf. 43 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag måste säga till Gunnar Goude att
det inte är så att förskolepedagogiken inte finns. Det
är inte så att det man sysslar med ute på förskolorna
är ett tomt hål. Vi har en välutvecklad förskolepeda-
gogik. Det är just därför att vi vet att vi har en bra
verksamhet som vi kan säga att vi har något bra som
vi vill tillföra skolan.
Det är alltså inte så att det fattas en förskolepeda-
gogik, men självfallet behöver också förskolans ar-
betssätt och pedagogik utvecklas. Det finns också
ganska stora kvalitetsskillnader mellan olika försko-
lor. Det behövs mycket av utvecklingsarbete, men det
är inte så att förskolans pedagogik så att säga väntar
på att uppfinnas, utan den finns redan.
Det är inte staten som ligger först och driver den
här utvecklingen, utan den har drivits lokalt. Lokalt
har man redan kommit väldigt långt när det gäller
integration och samverkan mellan förskola, skola och
fritis. Det tycker jag är bra. Jag tror inte att vare sig
ledamöterna i den här kammaren eller regeringen
kommer att vara de som står längst fram på barrika-
derna och driver frågan.
Vi har en skyldighet att se till att skapa bättre för-
utsättningar för den utveckling som pågår på lokal
nivå och som säkert många av oss tycker är mycket
bra. Det gör vi genom förslaget om en frivillig skol-
form i förskoleklass. Förslaget underlättar nämligen
det konkreta arbete som redan sker. Nu kommer de
som i dag de facto arbetar i integrerad verksamhet,
som i dag de facto arbetar i ett arbetslag med olika
lärarkategorier och personalkategorier, att få en bättre
laglig grund för sin verksamhet, de kommer att få mer
likartade förhållanden, och de kommer nästa år att få
en gemensam läroplan.
Det är alltså inte vi på statlig nivå som ligger först,
utan det gör man ute i kommunerna, men genom de
här förslagen underlättar vi deras arbete.

Anf. 44 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Både Eva Johansson och Ylva Jo-
hansson har betonat att skolan inte kan vara en värde-
neutral plats, och det känns väldigt bra. När vi talar
ekonomi blir det ofta ett bollande om skuld hit och
dit, vem som är skuld till vad. Jag skulle gärna vilja
fråga Ylva Johansson hur hon ser på att de som satt i
regeringen före henne under många år faktiskt drev att
vi skulle ha en värdeneutral och objektiv skola.
Jag gick ut Lärarhögskolan 1968 här i Stockholm,
och jag vet hur undervisningen såg ut då. Just detta att
skolan skulle vara värdeneutral drevs mycket aktivt.
Lärare och annan skolpersonal skulle inte ta ställning,
utan det skulle eleverna få göra på egen hand utifrån
ett smörgåsbord som serverades med de olika ideolo-
gier och värderingar som finns företrädda i samhället.
Kan det möjligen ha påverkat utvecklingen inom den
svenska skolan?
Ylva Johansson säger att specificeringen vad gäl-
ler mobbning skall ske i de handlingsplaner som skall
tas fram i varje skola. Problemet är att det under alla
dessa år har hänt alldeles för litet, trots att riksdagen
har fattat beslut och att Barnombudsmannen och de-
partementen har gjort specialinsatser ute i skolorna.
Jag tror att vi behöver bli tydligare. Det kan ske just
genom den möjlighet - eller snarare skyldighet - som
vi vill införa, att flytta på den person som mobbar i
stället för på den som mobbas, vilket sker i dag. Jag
har konkreta exempel som jag skulle kunna berätta
om. Barn som har mobbats år efter år har slutligen
tvingats byta skola och har då blivit av med resten av
sina kamrater, medan den som har mobbat - och som
också behöver hjälp, det vill jag gärna säga - inte
flyttas och får den hjälp som han eller hon behöver.

Anf. 45 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Herr talman! Det är inte en riktigt korrekt be-
skrivning att säga att skolans styrdokument tidigare
har varit värdeneutrala och att det nu handlar om
något slags ny linje. Om jag minns rätt talade redan
1946 års skolkommission, inte minst med lärdomar
från andra världskriget, tydligt om att skolan skall
fostra demokratiska medborgare, att skolan skall stå
för demokrati och grundläggande demokratiska vär-
den. Det menar jag är oerhört viktigt. Att skolan skall
stå för demokratiska värden och fostra demokratiska
medborgare innebär naturligtvis också att utbildning-
en måste vara allsidig och saklig, eftersom en väsent-
lig del av demokratin är att fostra kritiska och själv-
ständigt tänkande medborgare.
Jag ställer mig alltså inte bakom Inger Davidsons
historieskrivning, att skolans styrdokument tidigare
skulle ha varit helt värdeneutrala. Jag tror ändå att jag
vill ge Inger Davidson rätt i visst avseende. Jag tror
nämligen att vår generation kanske något har försum-
mat frågan, inte bara i skolan utan också som vuxeng-
eneration i allmänhet. Att föra över, förankra och
utveckla grundläggande demokratiska värden hos den
uppväxande generationen är inget som någonsin blir
färdigt, utan det är ett kontinuerligt arbete, som varje
vuxengeneration måste ta på sig gentemot den unga
generationen, såväl i institutionaliserad form i skolan
som i samhällslivet och som föräldrar, som medbor-
gare och som vuxna vänner till barn och ungdomar.
Jag tror att vi kanske har försummat den frågan
litet väl mycket och inte givit den tillräcklig vikt. Vi
kanske har trott att demokratin och de demokratiska
värdena, människors lika rätt och lika värde, har varit
en gång för alla vunna. Att så inte är fallet visas tyd-
ligt av samhällsutvecklingen. Jag tror att det finns
försummelser, och det är bra att vi nu kan skärpa
lagstiftningen och att vi har en tydlig värdegrund i
läroplanen.

Anf. 46 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Jag vill tacka för den tydliga dekla-
rationen från Ylva Johansson. Jag vill samtidigt upp-
mana henne att ta fram t.ex. de texter som Stellan
Arvidson skrev under ett antal år och som väldigt
tydligt visar att det fanns en inriktning mot värdeneut-
ralitet. Om vi nu är överens om att det är dags att
lämna den inställningen och bli tydligare när det gäl-
ler att förmedla värden och normer är jag väldigt glad.
Den kampanj som regeringen har känt sig tvungen
att dra i gång när det gäller att klargöra att Förintelsen
verkligen ägde rum under andra världskriget och vilka
värden som låg till grund för det visar att man också
har insett att det faktiskt har gått litet snett på det här
området. Vi har inte varit tillräckligt tydliga. Vi har,
precis som Ylva Johansson nu sade, inte insett att man
för varje generation aktivt måste förmedla de värden
som ligger till grund för vårt demokratiska samhälle.
Det skall vi gemensamt bli bättre på.
Jag hoppas att Ylva Johansson också vill svara på
min fråga om mobbning, om vi inte också måste bli
tydliga när det gäller vem, den mobbade eller mobba-
ren, som skall behöva förflyttas när inget annat hjäl-
per.

Anf. 47 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Herr talman! Som jag har sagt tidigare tycker jag
att vi blir tydliga vad gäller mobbning i och med
förslaget till ändring i portalparagrafen i skollagen
och med de förändringar vi avser göra i läroplanen.
Jag tror att vi därmed måste sägas vara tillräckligt
tydliga på den nivån av styrdokument.
Det viktiga arbetet är ändå det som måste göras
lokalt, och där är det viktigt att vi kan ge stöd till
skolorna och att uppmuntra skolorna att aktivt invol-
vera elever och föräldrar i arbetet med att förebygga
och förhindra mobbning.
Jag delar inte uppfattningen att det finns mobb-
ning som inte går att göra någonting åt eller inte går
att hindra. Jag tror faktiskt att det går att förhindra
mobbning i skolan. Jag tror att det går att lösa mobb-
ningsproblemen, och det finns också många skolor
som visar att man har kunnat göra det. Det är de ex-
emplen som måste lyftas fram, och det är det arbetet
som måste uppvärderas. Vi måste ge stöd och hjälp
till skolor att utveckla det arbetet på de håll där man
inte har gjort det.

Anf. 48 LENNART FRIDÉN (m):
Herr talman! Det hade varit ganska roligt att kun-
na replikera och delta i det senaste meningsutbytet
vad gäller den pedagogiska historien. Låt mig bara
notera att den som gick ut som lärare och började
arbeta med Lgr 69 kunde konstatera att ordet fostran
bara fanns med i ett sammanhang, nämligen i fråga
om att fostra eleverna till demokrater. Detta kan jäm-
föras med tidigare läroplaner, bl.a. folkskoleläropla-
ner, där det fanns mycket mer av fostranssynpunkter.
Det var emellertid inte det jag skulle tala om, utan
jag skulle tala om dyslexi. Det brukar sägas att 5-8 %
av varje årskull i Sverige har dyslexiproblem. Ande-
len bland flickorna är inte så stor, men det handlar om
ca 10 % av gossarna. Det som yttrar sig bl.a. som
dyslexi är inte bara svårigheter att läsa och svårigheter
till teckentolkning, t.ex. förmåga att förstå noter, utan
i och med att det är så arbetsamt att kämpa sig genom
en text, kämpa sig genom skriftsymbolerna, ger det
ofta också upphov till trötthet. Dyslektiker har ofta
också svårigheter att uppfatta oordning, och samtidigt
är det väldigt kreativt lagda personer. Vi vet vad som
händer när man i skolan inte klarar av det som skolan
förväntar sig, man är kreativ till sin läggning och
kanske visar stor trötthet i samband med det rena
pluggandet. Det är många generationer av lärare som
har uppfattat de här eleverna som ointresserade,
dumma och bråkiga.
Över 50 % av svenskfödda interner på fångvårds-
anstalter har läs- och skrivsvårigheter, enligt en ut-
redning av David Ingvar som presenterades härom-
året. Kanske kan det ge oss en och annan tankeställa-
re. Varför har de hamnat i den situationen?
När jag gick på lärarhögskolan 1971 berördes
dyslexin under del av en lektion. Jag vågar påstå att
det nog inte var mycket bättre när Ylva Johansson
fick sin lärarutbildning. Jag har nu en son som går på
lärarutbildning. Det han har sagt om vad de får lära
sig nu är inte särskilt imponerande det heller.
Jag frågade under föregående riksdagsår både
skolministern och utbildningsministern om detta med
lärarutbildningen och dyslexin. Båda svarade - jag
utgår från att det var samma handläggare på departe-
mentet, för svaren var ganska lika - att det är kom-
munernas ansvar att se till att lärarna har den kunskap
som behövs för de elever som har särskilda behov. Ett
sådant svar tarvar nästan ingen kommentar.
Vi har en undermålig forskning på det här områ-
det. Medan man i Finland har fem professorer som
jobbar med dyslexiforskning är det i Sverige två, och
jag vill minnas att båda två är pensionerade, som
ägnar sig åt det. Vi har en undermålig lärarutbildning
på det här området. Därför ges heller inte en relevant
utbildning, och därför går varje år kanske 10 000
elever ut från skolan med det sociala handikapp det
innebär att inte kunna läsa.
År 1997, som också kallas dyslexiåret - man kan
ibland fråga sig varför - skriver utskottet följande:
"Utskottet har tidigare behandlat frågor om läs- och
skrivsvårigheter/dyslexi och därvid betonat vikten av
att åtgärder sätts in - - -." Jaha. "En utredning - Läs-
och skrivkommittén - har haft i uppdrag att redovisa
viktiga utgångspunkter för arbetet med att stödja
elever med stora läs- och skrivsvårigheter - - -.
Kommittén föreslår bl.a. att man inom samtliga lä-
rarutbildningar skall få möjlighet" - jag upprepar:
skall få möjlighet - "att förvärva grundläggande kun-
skaper om läs- och skrivutveckling samt om läs- och
skrivsvårigheter. - - - Utskottet förutsätter att rege-
ringen - - - återkommer till riksdagen i frågan."
Som jag uppfattar det är detta till intet förpliktan-
de skrivningar. Och för dem som går i den svenska
skolan fortsätter under tiden eländet med att inte kun-
na få den utbildning som man är berättigad att få.
Om statsrådet och jag skulle återvända till kate-
dern skulle vi behöva fortbildning, inte minst om
dyslexi. Men det gäller ju också tiotusentals av alla de
andra lärarna, som hela tiden har verkat och verkar i
skolan.
Dyslexin, eller de egenskaper som leder till dys-
lexi, är inte bara ett problem för dem som går i sko-
lan. Problemet är ännu större efter skolan och ger
alltför många ett livslångt socialt och även kulturellt
handikapp.
Jag bara ställer mig frågan: Hur länge skall vi fort-
sätta bortse ifrån att någonting verkligen måste göras
på det här området? De åtgärder som hittills är insatta
förtjänar inte namnet åtgärder.

Anf. 49 EVA JOHANSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill i all korthet försäkra Lennart
Fridén att frågan om hur skolans lärare på ett mycket
bättre sätt än i dag skall kunna stödja elever med
dyslexi i deras läs- och skrivutveckling är en mycket
viktig del av Lärarutredningens arbete. Där hör frågan
bäst hemma. Självfallet fråntar det inte kommunerna
ansvaret för att se till att även skolans övriga lärare,
de som redan är där, får den fortbildning som behövs.
Vi är överens om att det här problemet måste lösas.

Anf. 50 LENNART FRIDÉN (m) replik:
Herr talman! Efter det svaret kan jag konstatera att
det är skönt att i alla fall några socialdemokrater inser
det här behovet och var problemet ligger. Det kunde
jag dessvärre inte säga efter de svar jag fick av de
båda ministrarna under föregående år.

Anf. 51 MARIANNE CARLSTRÖM (s):
Herr talman! Jag tänker tala om hemkunskap och
framför allt om motion Ub6.
I betänkandet säger utskottet att hemkunskapsäm-
net är viktigt och att ämnet skall ge praktiska och
teoretiska kunskaper. Kunskaper om sambanden
mellan livsstil, mat, hälsa och miljö har betydelse för
folkhälsan och folkhushållet. Undervisningen i hem-
kunskap skall ge sådana kunskaper. Och så påminner
man om att ämnet inte fick någon reduktion vid läro-
plansreformen.
Detta låter ju väldigt positivt, men hur ser det
egentligen ut i verkligheten? Hemkunskap finns bara i
grundskolan och har det lägsta timantalet av de prak-
tisk-estetiska ämnena. Dessutom är hemkunskap det
enda ämne där icke behöriga lärare äger rätt att un-
dervisa. Hur ser utskottet på detta? Den att-satsen i
vår motion berörs inte med ett enda ord i betänkandet.
Är det inte dags att utvärdera hur undervisningen i
hemkunskap sker på låg- och mellanstadiet, att verkli-
gen ta reda på om målen uppfylls?
Frågan är om den nationella handlingsplanen för
nutrition uppfylls om man talar och handlar som om
en utökning av ämnet idrott skulle lösa folkhäl-
soproblemen. Vi vet ju att många elever, och vuxna
med för den delen, inte inser det direkta sambandet
mellan kost och hälsa.
I ämnet hemkunskap finns unika tillfällen att
kombinera teori och praktik. Det bästa sättet att lära
är att se hur teorin fungerar i praktiken. I hemkunskap
mäter man olika mängder, räknar priser och närings-
ämnen. Då ser eleverna hur matematiken och svens-
kan fungerar i både teori och praktik. Jag har sett
många elever som har högsta betyg i matematik men
som ändå inte klarar att mäta upp dl i praktiken.
I veckan kunde vi läsa om en skola där man har
teoretisk slöjd - säkert ett bra sätt att spara pengar på
kort sikt. Men uppfyller man målen? Och får man ut
de positiva effekter på inlärning som en praktisk un-
dervisning faktiskt ger?
Kvinnomaktutredningen kom i förra veckan med
ett delbetänkande som visar att jämställdheten i
många äktenskap tar slut i samband med det första
barnets födelse. Det handlar naturligtvis om en om-
ställning av familjesituationen, men det handlar också
om attityder och framför allt om kunskap, kunskaper
som underlättar det dagliga livet. Detta är kunskaper
som förvärvas i ämnet hemkunskap.
Hemkunskap för alla startade en gång därför att
kvinnorna gick ut i förvärvsarbete. Och nu, när så
många kvinnor arbetar utanför hemmet, försämras
undervisningen.
Antalet butiker med snabbmat har ökat lavinartat
de senaste åren. Det kan vara ett bra alternativ ibland,
men även inköp av snabbmat fordrar kunskap för att
man skall göra ett bra val.
Till sist, herr talman: Jag är övertygad om att en
satsning på hemkunskap i skolan kommer att ge stor
utdelning när det gäller folkhälsan, jämställdheten och
hushållens ekonomi, både nu och i framtiden.

Anf. 52 INGA BERGGREN (m):
Herr talman! Jag tänker hålla mig till samma tema
som Marianne Carlström.
Enligt den nya läroplanen för grundskolan,
Lpo 94, är det läroplanen och kursplanerna som skall
styra. Detaljstyrningen skall minska och enbart omfat-
ta mål- och resultatstyrning. Kursplanerna i respektive
ämne skall nu vara styrande och inte antalet timmar i
varje ämne.
Utskottets flertal agerar emellertid tvärtemot den-
na avsikt, detta genom att ställa sig bakom regering-
ens förslag att göra förändringar i timplanen och
dessutom på bekostnad av elevens val. Någon utvär-
dering av timplanen har inte heller hunnits med, vad
jag kan förstå.
Det mest logiska och följdriktiga borde enligt min
mening vara: först utvärdering, sedan överväganden
om förändringar följt av eventuella förslag om ändra-
de mål. Återkommande utvärdering av skolverksam-
hetens kvalitet och resultat är nödvändig. Detta borde
utskottet markerat mycket tydligare. Men eftersom
utskottet anammar regeringens förslag vill jag påpeka
följande:
Ett ökat timtal för idrott och hälsa samt slöjd
minskar balansen och likvärdigheten mellan de s.k.
praktisk-estetiska ämnena. Hemkunskapen har det
lägsta antalet undervisningstimmar av de här ämnena i
grundskolan, nämligen 118 timmar, trots att ämnes-
området inte förekommer i gymnasieskolan. Genom
förslaget att öka det lokala utjämningstalet för skolans
val från 15 % till 20 % riskerar hemkunskapen att
ytterligare marginaliseras.
I samband med arbetet på Läroplan 94 framfördes
ett berättigat krav på utökat tidsutrymme för hemkun-
skap för att kunna ge eleverna förutsättningar att nå
de i läroplanen och kursplanen uppsatta målen.
Ämnet idrott och hälsa fick i Läroplan 94 ett del-
vis nytt och bredare innehåll än tidigare. I kursplanen
framhålls att idrott, friluftsliv och olika former av
motion och rekreation har stor betydelse för folkhäl-
san. Men jag menar att det inte enbart är fysisk aktivi-
tet som har betydelse för folkhälsan. Det finns noga
belagt i olika undersökningar att kosten är väl så vik-
tig för en god hälsa. När det gäller att förebygga
hjärtkärlsjukdomar och cancer är kunskap om en sund
kost viktig. Även då det handlar om allergier och
diabetes behövs kunskaper om livsmedlens innehåll
och egenskaper. Slutsatsen av hälsoargumentet borde
lett till en utökning av hemkunskapen.
Hemkunskap är ett kunskapsområde om mat, bo-
ende och inte minst personlig ekonomi som ger ele-
verna möjlighet och inspiration att hantera den alltmer
komplexa vardagen. Det är ett kunskapsområde som
handlar om elevens situation i dag. För att ungdomar-
na skall få möjlighet att arbeta från idé till färdig
produkt krävs snarare mer än mindre utrymme. Att
skapa en konkret produkt - en måltid - och att träna
sina färdigheter kräver längre arbetspass per lek-
tionstillfälle.
Hemkunskapen bidrar jämväl i hög grad till barns
och ungdomars sociala fostran och utveckling. Ett i
detta hänseende starkt argument för ämnet är jäm-
ställdhetsaspekten, eftersom flickor och pojkar genom
hemkunskapsundervisningen får likvärdig utbildning i
skötsel av hem och hushåll.
I hemkunskapen ges naturvetenskap och teknik en
mycket konkret innebörd. Miljöfrågorna är en annan
väsentlig del i hemkunskapens samtliga moment, mat,
boende och ekonomi.
Herr talman! Jag vill med det här inlägget markera
vikten av dels att det sker återkommande utvärdering
och granskning av kvaliteten i skolans alla ämnen,
dels att hemkunskapen åtminstone får en likvärdig
ställning med övriga praktisk-estetiska ämnen i
grundskolan. Det skall vara kunskapsmålen och inte
timplanen som styr utbildningen.

Anf. 53 ÅSA STENBERG (s):
Herr talman! Det betänkande som nu behandlas tar
upp många viktiga frågor, och jag är i alla frågor
utom en överens med utskottsmajoriteten. Den fråga
jag vill ta upp och prata om handlar om kostnadsfri
skolmat även på gymnasiet.
Det är positivt att betänkandet innebär att det inte
blir möjligt att ta ut avgift för skolmaten i grundsko-
lan. Det innebär att min tidigare motion, som utskottet
tillstyrkte för ungefär ett år sedan, till en del blir riks-
dagens beslut. Men jag har svårt att förstå att utskottet
inte löper linan ut och föreslår att kostnadsfri skolmat
skall gälla även på gymnasiet.
Jag vill citera ur betänkandet: "Enligt utskottets
mening är det väsentligt att kostnadsfria skolmåltider
även erbjuds elever i gymnasieskolan och gymnasie-
särskolan. De skäl som talar för att elever i de obliga-
toriska skolformerna kostnadsfritt får skolmat gäller i
princip även för elever i gymnasieskolan och gymna-
siesärskolan. Utskottet delar såväl regeringens som
motionärernas uppfattning i denna fråga."
Så långt är det gott och väl. Sedan kommer utskot-
tet fram till att man liksom regeringen anser att efter-
som det är fråga om en frivillig utbildning bör man
inte lagstifta om kostnadsfria skolmåltider i dessa
skolformer.
Jag menar att man därmed lämnar de elever som
bor i kommuner med borgerlig majoritet i sticket. Jag
kommer själv från Sollentuna, en kommun norr om
Stockholm. Där har majoriteten inte den klokskapen
att man förstår ungdomarnas bästa. Därför får de
elever som bor i Sollentuna inte samma möjligheter
till utbildning under lika goda förutsättningar som
man kan få i andra kommuner. Det är därför jag vill
framföra att lagstiftning vore den bästa formen. I alla
andra sammanhang framförs uppfattningen att alla
elever skall fortsätta i gymnasieskolan. Över 95 % gör
också det. Vi vuxna uppfattar gymnasieskolan som
nästintill obligatorisk. Att det inte skall vara så när det
gäller synen på skolmat är obegripligt för mig.
Vi har nyligen i riksdagen beslutat att primärvår-
den skall vara avgiftsfri för ungdomar upp till 20 år,
för att hälsan är så viktig i den åldern. Det är också
allmänt vedertaget och vetenskapligt bevisat att bra
mat under skoldagen betyder mycket såväl för skolre-
sultaten som för hälsan. Och ändå vägrar utskottsma-
joriteten att inse detta faktum och dra konsekvenserna
av det.
Om man hårdrar argumenteringen och vill vara
elak skulle det vara konsekvent av utskottet att tillåta
avgifter även för gymnasieskolan, för den är ju ändå
frivillig. Men, herr talman, jag vill inte gå så långt att
jag misstror utskottet på den punkten. Däremot vill
jag även fortsättningsvis slåss för en lagstiftning på
den här punkten.

Anf. 54 STEN TOLGFORS (m):
Herr talman! Mobbningen är en dold tragedi och
ett direkt folkhälsoproblem i Sverige i dag. 100 000
barn beräknas vara utsatta för mobbning. Därtill
kommer alla föräldrar, syskon, far- och morföräldrar
och andra anhöriga som lider när barnen far illa.
Sammanlagt är det kanske uppåt en halv miljon
svenskar som mer eller mindre regelbundet är berörda
av mobbningsproblemen.
Mobbningen finns, det vet vi, på snart sagt alla
skolor. Den förstör många barns möjligheter att till-
godogöra sig sin utbildning. Den gör dem olyckliga
och sätter inte sällan djupa spår i själen för hela livet.
Det är inte acceptabelt att alltifrån självbild till yrkes-
val längre fram i livet tillåts styras av kränkningar
som skett i skolan.
Mobbningsfrågan är för mig en djupt ideologisk
fråga. Den handlar om våra barns grundläggande
rättigheter, rätten att få vara sig själv, rätten att få
respekt för sin person, sina känslor, sitt sätt att vara.
Det handlar om rätten att välja sin egen väg i livet,
rätten att få respekt för sitt sätt att tänka och rätten att
få vara i fred.
Mobbning handlar inte om att barn ibland gruffas
och retar varandra. Det rör sig om att barn regelbun-
det får lära sig att de inte duger, inte hör hemma i
gemenskapen och att de saknar värde. Det handlar om
kränkningar, om att barn löpande misshandlas fysiskt
eller psykiskt. Det är ofta fråga om att flera starka ger
sig på en svag.
Vi har skolplikt. Våra barn är ålagda att komma
till skolan. Det är därför vår skyldighet politiskt att se
till att skolplikten ackompanjeras av en plikt för sko-
lorna att skapa en god studiemiljö för barnen. Att
tvinga barn att gå i en skola där vi inte kan garantera
säkerheten eller där de mobbas är fullständigt oaccep-
tabelt och ett politiskt misslyckande.
Herr talman! Politiker erkänner ganska ogärna att
den verksamhet de ansvarar för inte fullt ut klarar att
fylla sitt uppdrag. Jag har hört många lokala politiker
som resonerar som om mobbning är ett allvarligt
problem i allmänhet, men tack och lov inte just där de
är verksamma.
Rektorer och lärare på många berörda skolor tonar
ned problemen. Jag förundras över att bilden av den
sociala situationen på en skola kan vara så olika bero-
ende på vem man frågar.
När en rektor först försäkrar att ingen mobbning
förekommer på skolan och elevrådet senare räknar
upp ett tiotal mobbade elever är det lätt att inse att
något inte fungerar. Man anar hos många rektorer en
frustration över att problemet är svårt att hantera.
Många rektorer är rädda att ett erkännande av pro-
blemen skulle brännmärka skolan. Resultatet blir att
ingen riktigt tar tag i problemen.
Det inger inte förtroende när skolledningar förne-
kar att problem förekommer eller riktar upprördheten
mot att offentlighetens ljus drabbar skolan. Det inger
mer förtroende när problemen erkänns, men man
samtidigt säger att man gör allt man kan för att kom-
ma till rätta med problemen.
Den traditionella bilden är att den som mobbar
andra själv är svag och osäker. Det är säkert så med
den s.k. svansen, de som ofta hänger med när andra
tar initiativ. Rädslan för att själv bli utsatt spelar sä-
kert också in för många av dem som deltar. Men det
finns också forskning som tyder på motsatsen. De
som utsätter andra för mobbning gör det i själva ver-
ket för att få en kick. De har ett behov av att få domi-
nera andra och få uppmärksamhet. De rent av njuter
av att få trakassera andra människor. Gissningsvis är
det de barnen som ofta tar initiativ till mobbning.
Den vanliga bilden av dem som blir mobbade är
barn som är osäkra och har svårt att hävda sig i en
grupp. Den bilden verkar stämma bättre. För pojkar
kan svagheten bestå i mindre fysisk styrka, för flickor
kan den bestå i extra känslighet för konflikter.
Många mobbade barn verkar ta på sig skulden för
att de mobbas. De söker rationella förklaringar till att
just de utsätts, trots att inga rationella förklaringar
finns. De kan känna skam över att vara utpekade och
att inte få höra till. Vissa känner t.o.m. skam inför
sina föräldrar för att de är drabbade och vill inte be-
rätta. Det skapar en känsla av att inte duga och inte
uppfylla de närståendes förväntningar. Skuldpåtagan-
det är ett av skälen till att det är så viktigt att slå fast
att mobbning aldrig är den drabbades fel.
Det faktum att många som drabbas är litet känsliga
eller svaga gör mobbningen än mer fruktansvärd. En
eller flera starka, stundom livligt påhejade av en
svans, ger sig på dem som inte kan försvara sig. Det
är också tydligt att ungdomsvåld på gator och torg
hänger samman med mobbningen. De som mobbar
andra i unga år är senare i livet överrepresenterade i
annan kriminalitet. Polisen menar att mobbning är
första tecknet på att en person är på väg att hamna på
glid. Man bedömer att risken för kriminalitet och
drogmissbruk är "betydligt förhöjd" för dem som
mobbar andra i skolan.
Polisen menar att det finns en påfallande kun-
skapsbrist i skolan om vilka beteenden som är brotts-
liga. Mobbning tenderar till att urarta om den tillåts
fortsätta. Det som börjar med gliringar slutar med
våld och misshandel. Det är därför nödvändigt för
både den som drabbas av mobbning och den som
utsätter andra att skolan griper in tidigt och stoppar.
Många av de saker som i skolans värld kallas
mobbning är i själva verket saker som är brott enligt
svensk lag. Misshandel, olaga hot och förtal är exem-
pel på sådana brott. Trots detta anmäls inte de flesta
våldsbrott som begås i skolan av skolan själv. I stället
är det föräldrar och barn som polisanmäler våldet.
Detta är ett misslyckande.
Alltför ofta försöker skolan hantera våld internt.
Men det sänder fel signaler. Det får inte finnas skilda
rättssystem i samhället. Misshandel och olaga hot i
skolan är detsamma som misshandel och olaga hot i
samhället. Det skall anmälas till polis.
I stället har vi en situation där enskilda skolor och
lärare tvingas till kontroversiella och svåra, principiel-
la avgöranden när politiker duckar, t.ex. vad gäller om
våld skall polisanmälas. Man hamnar då i en svår
situation. Rektorn vet att om han polisanmäler hamnar
han i de lokala medierna. Det är kontroversiellt. Han
riskerar kritik. Polisanmäler han inte, vet han att han
kan kritiseras för undfallenhet och så småningom kan
Skolverket komma och kritisera.
Jag menar att det är en politisk uppgift att lägga
fast vilka regler som skall styra skolans verksamhet.
Våld skall alltid polisanmälas.
Herr talman! Mer än hälften av landets kommuner
har inte undersökt hur vanligt förekommande mobb-
ning är i de lokala skolorna. Mer än en tredjedel av
skolorna har inte heller undersökt hur vanligt före-
kommande mobbning är. Då man inte vet hur vanligt
mobbning är och hur den tar sig uttryck, är det omöj-
ligt både att bemöta den på rätt sätt och att utvärdera
vilka resultat insatserna ger.
Vi vet också att 10 % av skolorna uppges fortfa-
rande sakna handlingsprogram. Kvaliteten i de pro-
gram som finns är verkligen en annan femma. Det kan
vara allt från ambitiösa, genomarbetade aktionsplaner,
till en halvsida som möjligen till formen uppfyller
kravet på handlingsplan. Sammantaget är bilden att
skolan inte lever upp till de regler som finns. Proble-
met tas inte på tillräckligt stort allvar, inte vare sig i
politiken eller i skolan. Det måste vara en prioriterad
uppgift att ändra detta.
Jag beklagar att skolministern har väntat så länge
och gjort så litet under de senaste åren. Hon har haft
tre år på sig att vidta de åtgärder som alla vet behövs.
Tyvärr har det inte skett.
I motionen Ub202 utvecklas ett tiotal olika punk-
ter som borde genomföras i Sverige för att komma till
rätta med mobbningen.

I detta anförande instämde Lennart Fridén (m).
Gymnasium och vuxenutbildning, kunskapslyftet

Anf. 55 ULF MELIN (m):
Herr talman! Socialdemokraterna har under hela
hösten gjort ett stort nummer av att arbetslösheten går
ned. Det heter att Sverige är på rätt väg.
Men är vi det? Är det så att arbetslösheten sjun-
ker?
I en viss statistisk bemärkelse kan man säga att
den öppna arbetslösheten sjunker. Men bakom de
friserade siffrorna ligger det s.k. kunskapslyftet. Där
har man fört över 97 000 människor från den öppna
arbetslösheten till den dolda arbetslösheten. Rege-
ringen försöker dölja sitt misslyckande genom att
bekämpa arbetslösheten med diverse konstlade åtgär-
der.
Det är bra att vi ger människor möjligheter att
utbilda sig. Ser vi på samhällslivets och arbetslivets
utveckling krävs det mer av kunskap och kompetens i
både allmänna ämnen och yrkesämnen. Sedan går det
att diskutera i vilka former utbildningen skall förmed-
las.
Vad vi från moderat håll är kritiska mot i kun-
skapslyftet är att många kommuner har "dammsugit"
arbetslösa för att få in dem i kunskapslyftet. Det finns
de som är omotiverade och som egentligen inte vill gå
en utbildning men som ändå gör det. Det är inte bra.
Utgångspunkten när man deltar i en utbildning måste
alltid vara att man själv är motiverad. Är man inte det
är det bortkastade pengar.
Kunskapslyftet måste vara mer målinriktat än i
dag. Man borde satsa mer på yrkesutbildningar, dvs.
utbildningar som ger jobb. Det räcker inte att som
vuxen skaffa sig litet kunskap i allmänna ämnen.
Regeringen borde vara mer konkret.
För några dagar sedan kom ett pressmeddelande
från Utbildningsdepartementet. Där framgår att enligt
Skolverkets preliminära uppgifter deltog 226 000
individer i kommunal vuxenutbildning. Skolminister
Ylva Johansson hävdar att resultatet visar att kun-
skapslyftet har blivit en succé, både därför att kom-
munerna har klarat av utmaningen att bygga ut ut-
bildningen och därför att människor har strömmat till
vuxenutbildningen.
Är kunskapslyftet egentligen en succé? Är det inte
ett stort misslyckande från regeringens sida? Ni sade
före valet att den öppna och totala arbetslösheten
skulle vara nere på 5 % våren 1995. Vad som har hänt
är att allt färre är sysselsatta i arbetslivet och att ar-
betslösheten har ökat. Det är ganska talande siffror på
ett misslyckande. Många som egentligen vill vara ute
i arbetslivet tvingas in i utbildning.
Om siffrorna hade sjunkit till de utlovade 5 %, hur
många hade funnits i kunskapslyftet?
En annan intressant fråga i det här sammanhanget
är finansieringen. Nu har man ett särskilt utbild-
ningsbidrag under ett år. Men hur kommer det att bli
framöver? Hur många kommer att vara kvar när man
skall ta ett särskilt vuxenstudiestöd eller eventuellt ett
studielån? Är succén då så total som regeringen sä-
ger? Låt mig tvivla på det.
Det är viktigt att vi har en gymnasieskola med en
hög kvalitet som kan möta de krav som ställs både ute
i samhället och i arbetslivet. Det finns problem i da-
gens gymnasieskola. Många elever blir inte godkända,
framför allt i kärnämnena svenska, matematik och
engelska. Den arbetsplatsförlagda utbildningen funge-
rar inte fullt ut. Vi har elever som inte är motiverade
att gå i gymnasieskolan. De vill egentligen göra något
annat, men det finns inte något annat att göra.
I utvecklingsplanen i våras skrev regeringen en del
saker. Man skulle se över programstrukturen och
antalet kärnämnen. Man skulle införa en form av
modern lärlingsutbildning, ett nytt teknikprogram.
Man skulle också tillåta någon form av yrkesexamen
för några program.
Jag tycker att det är bra att socialdemokraterna
äntligen insett att man måste göra förändringar i gym-
nasieskolan. Men då hade jag också förväntat mig,
herr talman, att regeringen skulle ha återkommit med
litet förslag i budgetpropositionen. Men vad fanns det
där? Jo, litet allmänt tyckande om att kvaliteten i
gymnasieskolan skulle höjas. Man nämnde samma
sak, att man ville ha en modern lärlingsutbildning och
att man skulle starta ett pilotprojekt. Det har nu också
startats.
Samtidigt ägnar sig Ylva Johansson tillsammans
med Andreas Carlgren åt att skriva diverse debattar-
tiklar i Dagens Nyheter. Men det är ju inte där som
besluten fattas. De fattas faktiskt här i riksdagen.
Skall vi göra något vore det på tiden att regeringen
kom med en proposition. När kommer den? När får vi
en proposition så att vi kan fatta nödvändiga beslut
när det gäller gymnasieskolan?
Det är också intressant att Ylva Johansson nu sä-
ger att hon tycker att det är bra att det skall finnas en
examen för alla gymnasieprogram, om man så vill.
Det är intressant. Det var något som vi i de borgerliga
partierna - där räknar jag in Moderaterna, Folkpartiet
och Kristdemokraterna - föreslog i gymnasiekommit-
téns betänkande. Vi föreslog att man skulle ha en
gymnasieexamen. Då sade Socialdemokraterna och
Centern nej till detta.
Sedan går det en vecka innan samma par, Carlgren
och Johansson, skriver en debattartikel i DN. Plötsligt
skall man ha en examen. Men då vore det väl bra om
skolministern också kom med en proposition i ären-
det.
Ola Ström hade en önskelista inför julen. Det är
klart att då måste man vara litet begränsad. Men om
vi också lägger till att man kanske får litet presenter
när man har namnsdag och födelsedag kan listan bli
litet längre.
Från vår sida tycker vi att det är viktigt att när ele-
verna lämnar grundskolan skall de vara förberedda
och ha de kunskaper som krävs när man börjar på
gymnasiet. Då måste vi också kunna tillåta en flexibel
skoltid i grundskolan, precis som Catharina Elmsäter-
Svärd var inne på. Det är ju undervisningsresultatet
som är det viktiga. Det är inte åren som är det viktiga,
utan de kunskaper man har när man sedan går vidare.
Därför måste vi ställa större krav på grundskolan.
En annan del är att vi måste tillåta alternativa kur-
ser i kärnämnena i gymnasieskolan för de elever som
inte klarar sig. Man måste kunna välja så att fler har
möjlighet att nå godkänd-nivån. Det är naturligtvis ett
misslyckande i sig att man blir icke godkänd. För oss
moderater är det inte något självändamål att alla får
en högskolebehörighet. Många vill inte ha det utan
vill ut i arbetslivet. Men man skall ha möjlighet att
kunna komplettera och då få behörighet.
Det är också viktigt att vi inför en modern lär-
lingsutbildning. Jag tror att den modell som regering-
en och Centern har valt inte håller därför att det bara
är skolan som har ansvar för hela utbildningen. Det
måste vara en kombination där skolan har ansvar och
arbetslivet har ansvar, och det måste också finnas en
koppling till en yrkesexamen. På den här punkten
krävs det en bättre samverkan mellan skolan och
arbetslivet.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Ylva Johansson.
I budgetpropositionen nämns att man skall ha kontakt
med arbetsmarknadens parter när det gäller lärlings-
utbildning. Har man haft de kontakterna, och vad är i
så fall resultatet av dessa kontakter?
Examen i gymnasieskolan måste också vara inter-
nationellt gångbar. Den skall vara kopplad till de
teoretiska programmen men även till yrkesprogram-
men, och det skall finnas en form av kvalitetskontroll.
Man kan kalla det för ett skolans ISO 9000.
Herr talman! Jag skall avsluta med att tala litet
grand om kvalificerad yrkesutbildning. Har regering-
en varit generös när det gäller kunskapslyftet har man
varit desto mer njugg när det gäller den kvalificerade
yrkesutbildningen. Där har man hela tiden kommit
traskandes efter med platser. Vi har hela tiden i den
kommitté som jag själv är ledamot i haft för få plat-
ser. Signalen har varit att detta är en försöksverksam-
het, men att det kanske eventuellt blir någonting.
Vad är det för en signal, egentligen? Verkligheten
visar att det här behövs. Vi måste ha en ny typ av
kvalificerad yrkesutbildning i Sverige. Från vår sida
säger vi att vi skall bilda en ny form av modern yr-
keshögskola. Till den skall man föra över en del av de
yrkesutbildningar som i dag finns i högskolan, men
också en del av de påbyggnadsutbildningar som finns
ute i kommunerna.
Sedan måste man också ha ett mycket mer flexi-
belt system. Man måste kunna ha olika former av
examina. Man måste också kunna se hur mycket av
utbildningen som skall vara arbetsplatsförlagd och
skolförlagd.
Det är viktigt, tycker jag, att regeringen kommer
tillbaka till riksdagen med en proposition där man
klargör hur verksamheten skall fungera i framtiden så
att vi inte tappar tempo. Risken för att vi gör det är
nämligen ganska stor.
Med det, herr talman, yrkar jag bifall till reserva-
tion 3 under mom. 6 i utbildningsutskottets betänkan-
de nr 1.

Anf. 56 MARGARETA ANDERSSON (c):
Herr talman! Områdena gymnasieskola, vux-
enutbildning och kunskapslyft omfattar flera stora
områden som just nu är ämne för diskussion i den
allmänna debatten.
Gymnasieskolan är i dag en skolform som omfat-
tar nästan alla ungdomar. Omkring 98 % av en ung-
domskull söker efter grundskolan utbildning i gym-
nasieskolan. Därför är det oerhört betydelsefullt att
gymnasieskolan är till för alla elever. Tidigare har den
varit en elitskola dit bara de mest studiemotiverade
eleverna sökte sig. Ännu tidigare var det dessutom
endast de som hade välbärgade föräldrar som fick
förmånen att ta studenten.
Den nuvarande gymnasieskolan skall kvalificera
eleverna på tre olika områden. Den skall ge eleverna
möjlighet att delta i ett demokratiskt samhällsliv, att
delta i ett utvecklande arbetsliv och att bedriva högre
studier.
De här tre områdena är grundläggande i det sam-
hälle vi i framtiden vill leva i. Alla behöver kunskaper
på många olika plan för att kunna verka i det mångfa-
setterade samhälle som omger oss i dag. Att också
skapa intresse för humaniora och kultur hos eleverna
och att ge dem en god allmänbildning är grundläg-
gande uppgifter för gymnasieskolan.
Gymnasieskolan måste vara så utformad att alla
elever får en bra grundutbildning som ger dem möj-
lighet att få ett arbete eller att fortsätta sina studier.
Den måste också öppna olika vägar för eleverna att ta
sig fram till en godkänd gymnasieutbildning. Här är
den moderna lärlingsutbildningen som nu prövas i ett
fyrtiotal kommuner runt om i landet ett exempel. Det
har varit ett krav från både näringsliv och elever att
man vill ha en mer praktisk utbildning som närmare
anknyter till näringslivets behov. Nu har denna satts i
sjön och kan vidareutvecklas i den takt behov och
önskemål framkommer.
Ett tredje krav som skall ställas på gymnasiesko-
lan är att den skall utveckla nya metoder i pedagogik
och arbetssätt. Programmens särart måste få synas
även i utformningen av undervisningen i kärnämnena.
Komvux har stor betydelse i fråga om behörig-
hetsgivande utbildning. Många medborgare har inte
haft möjlighet att i sin grundutbildning få mer än
kanske sjuårig folkskola. Andra har grundskola eller
tvåårig gymnasieutbildning men saknar full gymna-
siekompetens. För de här människorna är möjligheten
att läsa på komvux viktig för att de skall kunna bli
delaktiga i det livslånga lärandet, som är en annan
diskussion i samhället.
Kunskapslyftet har medfört att utbildningssats-
ningar för framför allt arbetslösa kommit i fokus. Man
har gjort rekryteringskampanjer för att nå korttidsut-
bildade, och ungefär 226 000 personer deltar i verk-
samheten. Enligt obekräftade uppgifter är merparten
av dem kvinnor. Det stämmer bra med de uppgifter
som finns bl.a. inom Arbetsmarknadsverket om att
kvinnor i stor utsträckning deltar i utbildning när de
får möjlighet bl.a. vid arbetslöshet. Att bedöma resul-
tatet av hela lyftet är för tidigt eftersom det skall pågå
under fem år, men början har i alla fall blivit bra.
Att andelen orienteringskurser är så lågt som Ut-
bildningsdepartementets pressmeddelande visar, anser
jag vara oroande. Har man inte lyckats nå dem som
har lägst utbildningsnivå, har kommunerna inte anlitat
studieförbunden i den utsträckning Kunskapslyfts-
kommittén förutsatt eller vad kan annars orsaken
vara?
I kulturdebatten ifrågasattes bidraget till fackliga
och andra organisationer för uppsökande verksamhet
riktad till arbetslösa, men i den redovisade statistiken
finns kanske svaret att bidraget behövs för just den
verksamhet det skall vara till. De långtidsarbetslösa
med kort utbildning har den sämsta ställningen på
arbetsmarknaden, och de har ofta också dåligt själv-
förtroende. Det krävs alltså extra insatser för att de
skall bli motiverade och inspirerade att delta i utbild-
ning av olika slag. En fortsatt noggrann uppföljning
på det här området är viktig i fortsättningen. De som
har sämst förutsättningar får inte lämnas i sticket. De
har rätt att kräva mer än de som redan har en hygglig
utbildningsnivå.
En annan fråga i den här debatten är hur fortsätt-
ningen av kunskapslyftet skall finansieras för de en-
skilda deltagarna. Regeringen förutsätter att den som
har börjat studera inom kunskapslyftet skall få förtur
till svux och svuxa. Hur detta faller ut i praktiken och
om medlen räcker till för alla som vill studera måste
följas upp noggrant. Att påbörja något som man sedan
inte kan fullfölja kan bli traumatiskt för den enskilde.
Budgetdiskussionerna bör under de närmaste åren
särskilt följa utvecklingen på det här området.
Kvalificerad yrkesutbildning är något som Center-
partiet arbetat för att genomföra. Sedan 1996 pågår en
försöksverksamhet på ett antal platser i landet. Så
långt det nu går att bedöma har satsningen slagit väl
ut. Utbildningarna har fått många sökande trots att
informationen om dem kom ut sent inför 1996 års
antagning. De som avslutat sina studier har också
varit eftersökta på arbetsmarknaden.
Den fortsatta utbyggnaden av den kvalificerade
yrkesutbildningen, som regeringen aviserar i proposi-
tionen, välkomnar jag. Den behöver förstärkas ännu
mer eftersom utbildningarna är eftersökta. Dessutom
har man inlett ett samarbete med olika praktikföretag,
och det slår väl ut. Från företagssidan har man i flera
år, bl.a. via SAF och Företagarnas Riksförbund, påta-
lat behovet av en mer företagsanknuten utbildning.
Man har också uttryckt tillfredsställelse med att ut-
bildningen nu har kommit till stånd.
För att utbildningen skall få rätt nivå och också till
vissa delar vara överförbar till andra högskoleutbild-
ningar är det viktigt att den anordnas av högskolan.
Det är däremot inte säkert att utbildningen skall ge-
nomföras av högskolan. I t.ex. Nässjö genomförs flera
trätekniska utbildningar i samverkan med Linköpings
universitet. Detta kan vara en modell som kan använ-
das på andra områden. Man måste också göra klart
vilka moment som kan överföras i en annan högsko-
leutbildning. Därför, herr talman, yrkar jag bifall till
reservation nr 4 under mom. 6 i utbildningsutskottets
betänkande nr 1. Reservationen är lagd av Sivert
Carlsson.
Studiestödsutredningen har lagt fram ett förslag
om att man skall omforma studiemedelssystemet så att
de studerande i framtiden kommer att få en större del
av sitt studiestöd i form av bidrag. Som det ser ut i
dag kommer vi inte till rätta med den sociala snedre-
kryteringen bl.a. för att skuldbeloppen blir orimligt
stora för många utbildningar. Att säga att vi i Sverige
skall satsa på en utbildning som ligger i framkant
jämfört med andra länder och inte ha ett studiestöds-
system som uppmuntrar detta är katastrofalt. Från
Centerns sida kommer vi att prioritera en satsning på
studiestödet för att kunna höja bidragsdelen av studi-
emedlen i enlighet med förslaget i utredningen.
En förändring av studiestödet är viktig inte minst
ur jämställdhetssynvinkel. Många kvinnor väljer ut-
bildningar som leder till yrken med relativt låga löner.
Att då dessutom ha höga studieskulder inverkar nega-
tivt på deras ekonomiska situation under yrkeslivet.
Herr talman! Utbildning är inte något man får del
av en gång för alla i början av livet. I morgondagens
samhälle kommer alla medborgare att ta del i det
livslånga lärandet. Därför är det angeläget att alla
skolformer görs flexibla och möjliga att anpassa till
människors behov under hela livet. En sådan utveck-
ling kommer vi i Centerpartiet att arbeta för att för-
verkliga.

Anf. 57 MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Låt mig börja med att yrka bifall till
tre reservationer i UbU1. Det är reservation 1 under
mom. 1, reservation 6 under mom. 9 och reservation
11 under mom. 39.
Herr talman! Jag lyssnade med stort intresse på
Lennart Fridéns diskussion om dyslexi. Jag hade
också tänkt att börja med det, men det viktiga är redan
sagt. Men jag vill ändå peka på dyslexi eller läs- och
skrivsvårigheter som en bakgrund till att vi har så
många vuxna människor som har alltför låg utbild-
ning. De stannade efter grundskolan och gick inte
vidare. Jag är övertygad om att detta problem har
avskräckt dem. De identifierades som dåligt begåva-
de, lata osv. Därmed avskräcktes de också från att gå
vidare i sin utbildning. Förhoppningsvis kan nu kun-
skapslyftet, med den mer individuella utbildning som
det skall vara, ta väl hand om dessa människor.
Ett förslag till folkbildning är utlovat. I den pro-
positionen vill jag och Folkpartiet se att man använ-
der folkbildningen fullt ut. Där finns erfarenheter av
en metodik som passar dem som inte är så studievana
eller har dåliga erfarenheter av tidigare studier. Hos
dessa människor finns ett mycket stort inre motstånd
som måste övervinnas. Folkbildningens metodik har
visat sig passa bra för dem.
Dessutom får vi inte glömma att utbildningssats-
ningar för vuxna kräver att det finns en grundläggan-
de ekonomisk möjlighet att studera. Utan ett stabilt
och flexibelt studiefinansieringssystem blir det tyvärr
inte en reell möjlighet för alltför många att kunna gå
vidare som vuxen. Det handlar t.ex. om min gamla
käpphäst, barntillägget i svux och svuxa som abrupt
togs bort. Effekterna av det har blivit att alltför många
kvinnor har fått låta bli att läsa eller fått sluta. Jag
tycker att det är en viktig del att uppmärksamma.
Herr talman! Även alla utbildningsväsendets för-
valtare - och då talar jag om lärare, rektorer, admi-
nistratörer och också studerande, både barn, vuxna
och föräldrar - måste också ha rimliga, långsiktiga
och förutsägbara spelregler. Där tycker jag faktiskt att
Ylva Johansson har misslyckats. Det har varit för
mycket fram och tillbaka, hit och dit, för mycket
pucklar, för mycket löften som sedan har tagits tillba-
ka för att sedan komma tillbaka igen. Det har gått åt
en oerhörd massa energi i systemet för att hantera
detta. Ena stunden skulle vi ha 1 000 eller 10 000
platser till och i nästa skulle vi inte ha det. Nu skulle
man ta bort 10 000 platser.
I ett system där oro för framtiden råder finns risk
att kvaliteten viker. Det i sin tur påverkar de stude-
randes behållning av sin utbildning.
När det gäller kunskapslyftet var utgångspunkten
för Folkpartiet, och säkerligen alla andra, att verk-
samheten där skulle kunna utföras på ett nytt sätt. Det
skulle vara något annorlunda än det gamla vanliga.
Det skulle vara ett lyft för kunskap och ett lyft för
människor i syfte att nå en högre utbildningsnivå för
att möta framtidens utmaningar. Tyvärr har det på
många ställen visat sig att detta inte har skett. Kom-
munerna har fyllt i hål, som har bildats genom tidigare
indragningar av ordinarie budgetmedel, med pengar
de har fått. Den här avsikten att finna det nya och
spännande har tyvärr väldigt ofta inte uppfyllts.
Jag befarar att den utlagda modellen, den som man
oftast använder sig av, i det långa loppet visar sig vara
kontraproduktiv mot de mål och de ambitioner som
jag menar måste finnas i ett livslångt lärande för att ge
den enskilda självständiga möjligheter.
Herr talman! Jag vill så gå över till gymnasiesko-
lan. Vi har under de senaste åren i tidningarna läst
artiklar på temat att man bör återgå. Man skall återgå
till det relativa betygssystemet, återgå till ett förstatli-
gande och återgå till en centralisering. Man skall
naturligtvis inte ha treårsprogram för alla. Det sägs i
vissa artiklar att 25 % av våra ungdomar skulle vara
för obegåvade för att gå i gymnasieskolan. Jag vill
säga att det är omöjligt att återgå.
När jag hörde Marie Wilén tala om framtiden fick
jag något av en kick. De ungdomar som nu börjar
skolan kommer att pensioneras år 2060, och år 2060
är vi allihop döda för länge sedan. Då är vi historia
eller bortglömda. Det är klart att vi i dag inte kan tro
att vi kan använda ett system som redan är passerat.
Vi måste så långt vår fantasi, vår kunskap och vår
möjlighet att förutsäga räcker till se till att någonting
nytt växer fram. Det måste vi förbereda våra barn och
ungdomar för, t.ex. i gymnasieskolan.
Jag tror att vi i ganska stor utsträckning kan göra
detta, t.ex. genom att, som här tidigare har sagts,
bygga en bättre grundskola. Det räcker kanske inte
ens med att ha Godkänd i läsning, skrivning och räk-
ning för att komma vidare till ett program. Man måste
kanske ha Godkänd i alla de kärnämnen som man
bestämmer sig för att behålla.
Dessutom måste vi inse att gymnasieskolan är en
vuxenskola eller åtminstone en skola för vuxenliv i
vardande. Det måste betyda att man ger dem som
finns där ett successivt ökat eget ansvar för sitt arbete
och ett ökat inflytande. Man måste självklart se till att
förstahandsvalet gäller. Man måste tillämpa flextid,
och man kan använda sig av distansstudier. Allting
pekar fram emot att den enskilde skall ha ett eget
ansvar för att det går bra i studierna.
Jag tror också att man måste ha en mycket större
flexibilitet. Det har här tidigare talats om att man
måste använda tiden bättre. Låt mig göra en jämförel-
se med hur det är att ta körkort. Min son använde 15
timmar och min väninna 100 timmar, men båda fick
körkort. Inlärning tar så olika lång tid, och det måste
den få göra. Jag tycker att gymnasieskolan fortfarande
är dålig på att använda tiden som ett aktivt instrument.
Jag tror också att man måste avskaffa timplanen. I
ett målstyrt system är det inte vi som sitter i riksdag
eller regering som skall tala om hur många timmar
som krävs för varje ämne, utan det är målet som skall
styra. Man måste ha tillräckligt med tid för att nå det
uppsatta målet.
Man måste vidare kunna använda sig mycket mer
av personligt komponerade program. Sådana finns i
dag på papperet men väldigt litet i verkligheten. I
våras gick de första elever som har haft hela sin un-
dervisning enligt den nya läroplanen, med nya kurs-
planer och nya betygssystem, ut. Vi har fått ett papper
från Skolverket, som har undersökt 120 skolor. Det
visar sig att 97 % av dem som gick ut hade godkända
betyg.
Detta ser jättebra ut, men om man tittar litet när-
mare på detta visar det sig att vissa program har klara
bekymmer, t.ex. Fordon, Bygg och Industri, där Icke
godkänd är vanligt i svenska B och matematik A. Det
konstiga är dock att man även i dessa program har
bättre resultat. De klarar t.ex. bättre den matematik
som finns i deras karaktärsämnen. Detta leder mig
fram till att varje karaktärsämne måste profilera även
ämnena svenska och matematik så att de av de stude-
rande upplevs som intressanta.
Jag tror liksom Ulf Melin att det är dags för en
modern lärlingsutbildning. Det som vi hitintills sett
har jag inte tyckt varit speciellt modernt. Vi har dock
erfarenheter från grannländerna, t.ex. Norge, av att
det kan fungera väldigt bra. Man har ett samarbete på
skolans ansvar i två år och i arbetslivet de avslutande
åren. Jag tror att detta är viktigt.
Vi behöver självklart ha en internationellt gångbar
examen. Jag tror att det är oerhört viktigt att upp-
muntra kommunerna till utökade IB-program och
även att sporra studenter att läsa delar av sin gymna-
sieexamen i andra länder.
Herr talman! Tiden går fort när hjärtat är fullt. Jag
vill ändå ta mig friheten att som avslutning säga några
ord om jämställdhet. Jag tror att brist på jämställdhet
från början byggs upp i hemmet och sedan byggs på i
förskola, grundskola och gymnasium. Detta är både
en pedagogisk fråga och en kunskapsfråga. Lärarnas
roll är oerhört viktig i detta sammanhang, dels som
modeller, dels i sättet att hantera klassrumssituationer.
Det är avgörande för om flickor och pojkar känner sig
lika värderade och uppskattade. Jag tror att en förbätt-
rad insikt i hur man själv beter sig som lärare är avgö-
rande för utförandet av ett jämställt arbete.

Anf. 58 BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Herr talman! Jag kommer i mitt anförande att kon-
centrera mig på de frågor som vi har tagit upp i ett
särskilt yttrande. Dessa frågor behandlades i samband
med att budgeten antogs men har egentligen inte re-
dovisats här tidigare. De är av en något övergripande
karaktär. Jag återkommer senare till vårt konkreta och
detaljerade förslag till förändringar i gymnasieskolan.
Dessa förslag har ännu inte behandlats i utbildnings-
utskottet, och jag avstår därför från att ta upp dem just
nu.
En röd tråd i Vänsterpartiets behandling av sam-
hällsproblem är försök att analysera dessa i ett klass-
och könsperspektiv. Vi är djupt oroade över de för-
djupade klassklyftorna och den sociala segregationen.
Vi har tidigare föreslagit att man skulle tillsätta en
brett upplagd utredning för att belysa segregationens
konsekvenser, men vi fick tyvärr inte gehör för det
förslaget.
Den sociala segregationen är inte ett resultat av
uttalade regler eller förbud utan en indirekt konsek-
vens av hur samhället är organiserat ekonomiskt och
politiskt. De negativa konsekvenserna är dock många.
En av dem är okunskap om andra människors livsvill-
kor.
Vi har under den senaste tiden fått väldigt konkre-
ta exempel på vad som kan hända. Ett sådant är det
som har hänt i Sollentuna kommun. Dessa frågor har
belysts på ett bra sätt i Jordbroundersökningen, som
nyligen har publicerats.
Vi har i vårt budgetalternativ anvisat ytterligare
282 miljoner kronor under anslaget Särskilda insatser
på skolområdet till ett särskilt utvecklingsstöd för
skolor i utsatta bostadsområden. Bakgrunden till vårt
förslag är den sociala segregationen som ett stort och
snabbt växande problem, särskilt i storstadsregioner-
na, men inte enbart där.
När man ser på den forskning som bedrivits i Gö-
teborg visar det sig att segregationen under 70-talet
inte alls upplevdes som något problem. Under 80-talet
framträdde allt tydligare tendenser till segregation,
och i dag är den sociala segregationen kanske det
största problem som kommunen har.
En av Storstadskommitténs rapporter visar på
ökade klassklyftor och ökad segregation. Inte minst
har miljonprogrammets hyreshusområden tömts på
alla slags resurser. Dessa områden utmärks av att de
boende har låg utbildning, har låga inkomster och ofta
har invandrarbakgrund. Här finns fler kvinnor och
män som får socialbidrag, högre kriminalitet och
större missbruksproblem än i andra bostadsområden.
Här finns också elever med låga och ofullständiga
betyg.
Dessa bostadsområden hör förmodligen till de
mest otrygga livsmiljöerna i vårt land i dag. Ändå
visar det sig att de flesta som bor där faktiskt trivs där
och är stolta över sin hemort och bakgrund. Men en
rad rapporter visar att elever i skolorna inte får till-
räckliga kunskaper i de så viktiga kärnämnena. Skill-
naderna i betyg mellan eleverna i dessa bostadsområ-
den och andra från mer gynnade bostadsområden kan
vara mycket stora. De kan vara ett helt skalsteg enligt
det gamla betygssystemet.
Skolan är inte likvärdig i dag. Alla barn får inte li-
ka möjligheter till en god start. Därmed får de heller
inte lika livschanser. En rapport som var färsk när vi
skrev motionen visade att Rinkebyelevernas kunska-
per i svenska trots språksatsningar kraftigt försämrats
mellan åren 1994 och 1997. Jag vill här markera att
jag inte drar slutsatsen vare sig av denna eller andra
rapporter att undervisningen vid skolorna i dessa
bostadsområden skulle vara av sämre kvalitet, tvärt-
om. Det finns många goda exempel på spännande
pedagogiskt nytänkande och utvecklingsarbete.
Problemet som jag ser det är att boendesegrega-
tionen får till följd att skolornas förutsättningar är helt
olika och att befintliga resurser inte räcker till för att
utjämna existerande stora skillnader. Omfördelningen
av resurser med hänsyn till elever med särskilda be-
hov är oftast marginell. Ofta rör det sig om en eller ett
par procent extra till skolor i utsatta områden, enligt
de uppgifter jag har kunnat få fram. Dessutom ligger
dessa skolor ofta i fattiga kommuner.
Vänsterpartiet anser att staten måste ta ett större
ansvar om talet om en likvärdig skola skall vara tro-
värdigt och gå in och kompensera skolorna i de mest
utsatta områdena där eleverna inte når upp till en
acceptabel kunskapsnivå. Vi föreslår därför ett villko-
rat riktat stöd, en omvänd skolpeng, kopplad till
Skolverkets inspektionsverksamhet till skolor som
bedömts behöva höja kunskapsnivån för att målet om
en likvärdig skola skall uppnås. Naturligtvis skall man
följa upp hur stödet används. Men friheten att pröva
olika metoder och modeller skall vara stor och anpas-
sas till de enskilda skolornas behov och förutsättning-
ar.
I mitt parti tycker vi att det kommunala självstyret
är en oerhört viktig princip. Men segregationens kon-
sekvenser är som en tickande bomb som vilket
ögonblick som helst kan krevera. Erfarenheterna från
andra länder, t.ex. USA, visar att om man inte gör
någonting i tid cementeras segregationens tragiska
effekter och samhället brutaliseras. Skolan som mö-
tesplats har här en mycket viktig roll som motkraft.
För att inte missförstås vill jag här markera att
Vänsterpartiet vill hålla fast vid det kommunala hu-
vudmannaskapet. Vi anser inte att staten skall gå in
och detaljreglera skolområdet. Men ansvarsfördel-
ningen måste tydliggöras. Vi menar att det är nöd-
vändigt med någon form av sanktioner mot kommuner
som inte uppfyller läroplanens mål. Vänsterpartiet
menar också att det behövs ökade resurser till skolan.
I vårt budgetförslag föreslår vi därför i jämförelse
med regeringen ytterligare 5 miljarder till kommuner-
na.
Alla problem har dock inte sin grund i minskade
resurser, även om en svag ekonomi förstärker många
av dem. Det handlar i lika hög grad om skolans ar-
betssätt och arbetsformer. Vi menar att det här behövs
en förnyelse och en förändring. Både lärarnas och
skolledarnas roller behöver utvecklas för att skapa en
mer stimulerande lärmiljö för eleverna. Vi skulle
gärna se en arbetsorganisation med mindre och själv-
ständiga arbetsenheter där elever och lärare har beslu-
tanderätten i pedagogiska, ekonomiska och administ-
rativa frågor och där eleverna har ett reellt inflytande
över sin egen vardag.
Vi menar också att de skapande arbetsformerna
och gestaltningen av stoffet måste få ett betydligt
större utrymme i alla ämnen. Vi vill ha in fler kultur-
arbetare i skolorna. Vår dröm är att det i varje kom-
mun skall finnas ett centrum för lärande och skapande
dit elever och lärare kan komma för att med stöd av
kulturarbetare finna nya och egna uttrycksformer.
Med tanke på dessa frågors aktualitet är regering-
ens kraftiga besparingar på skolforskningen för mig
obegripliga. Det finns en mängd intressanta och oer-
hört viktiga forskningsområden inom skolans område.
Vi har pekat på ett antal sådana i våra motioner. Jag
vill här nämna studier som belyser gymnasieelevernas
skriv-, läs- och matematiksvårigheter. Det området är
litet utforskat. Det gäller även forskning kring utsatta
elever och elever med koncentrationssvårigheter. Det
är också litet utforskat.
Det finns symtom som ökar i omfattning, tecken
på ny ohälsa, som har sin grund i sociala faktorer och
förstärks av segregationen i samhället. I dag beräknas
också att 20 % av skolans elever är barn till missbru-
kande föräldrar. Kunskapen om de barnens svåra
situation måste också öka.
Till sist vill jag lyfta fram den satsning som vi vill
göra och som vi har föreslagit att det skall tillskjutas
10 miljoner till. Det är också ett led i att få fler män-
niskor delaktiga i den högre utbildningen. Det gäller
satsningen på ett öppet folkligt universitet, ett di-
stansutbildningsuniversitet med lokal förankring,
gärna i samarbete med studieförbund och folkhögsko-
lor. Jag vill här åberopa det som Margitta Edgren
sade, nämligen folkbildningsarbetets suveräna peda-
gogik och metodik.
Vi ser den satsningen som en viktig del i en vux-
enutbildningssatsning. Vi tror också att en sådan
satsning skulle ge kvinnorna ökade möjligheter till
högre utbildning. Det skulle också på ett effektivt sätt
motverka den sociala snedrekryteringen till högsko-
lan, något vi alla beklagar men som vi inte har lyckats
lösa. Det är ett problem som fortfarande är aktuellt.
Tack, Margitta, för samvaron i utskottet! Jag är
jätteledsen för att du försvinner från oss. Tack för det
du sade om folkbildningen! Jag har valt att inte tala
om det nu, eftersom Charlotta Bjälkebring gjorde det
i samband med att kulturutskottets betänkande be-
handlades. Men jag håller med dig i alla delar. Folk-
bildningen står för något oerhört viktig.
Vi har stött kunskapslyftet. Vi tycker att det är en
bra satsning. Det är mycket bättre att människor är
aktiva i studier än passiva i arbetslöshet. Vi tror på
kommitténs möjligheter att styra detta på ett riktigt
sätt. Men jag skulle vilja höja ett varnande finger.
Mångfald är bra. Men det har nu visat sig att det finns
befogad oro för att en del av de entreprenörer som har
dykt upp inte är så seriösa som man skulle kunna
förvänta sig och att kvaliteten på utbildningen inte har
blivit särskilt god.
Dagens Nyheter har bl.a. haft en intressant artikel-
serie om detta. Det har varit dåliga lokaler. Det har
också varit fråga om obehöriga lärare och väldigt få
lärarledda timmar. Jag har ett skräckexempel från min
egen hemkommun. Det är en kurs med väldigt många
medelålders män med invandrarbakgrund och med
dåliga kunskaper i svenska som läser på distans. Det
är tänkt att man skall kunna kommunicera medelst
datorer. Lärarna finns i Malmö. Det finns alltså ingen
som helst personlig kontakt. Vi vet att det är oerhört
viktigt för just den här gruppen människor för att de
skall orka igenom alla de barriärer som byggs upp
under tiden. Dessutom finns det också tendenser i
många kommuner att administrationen och överbygg-
naden blir väldigt tung.

Anf. 59 GUNNAR GOUDE (mp):
Herr talman! Regeringen fortsätter utbyggnaden
av den högre utbildningen och vuxenutbildningen. Att
i tider med hög arbetslöshet satsa på utbildning är bra
politik. Miljöpartiet ställer sig bakom såväl kunskaps-
lyftet som utökningen av antalet studieplatser vid
universitet och högskolor.
Vi har emellertid varnat för att utökningen är av
en sådan omfattning att den kräver en radikal om-
ställning av såväl vuxenutbildning på grundskole- och
gymnasienivå som grundutbildningen vid våra hög-
skolor. Det är en omställning som borde ha förberetts
genom ändringar i organisationerna, i undervisnings-
formerna och inte minst när det gäller tillgången på
lärare. Detta har inte skett.
Vi har i dag stor risk för kvalitetssänkningar i ut-
bildningen och att de studerande som avsätter tid och
pengar för utbildning inte får full valuta för sina sats-
ningar. Fördelningen av grundutbildningsplatser på
högskolor och ämnesområden motiveras visserligen
något bättre i årets budget än i föregående års. Men
den gör fortfarande ett ganska godtyckligt intryck.
Miljöpartiet efterlyser ett bättre genomtänkt un-
derlag för fördelningen, med bl.a. hänsyn tagen till
högskolornas dokumenterade förmåga att verkligen ge
undervisning av hög kvalitet. Större kraft borde också
ha ägnats åt analyser av vilka kunskaper, insikter och
färdigheter det livslånga lärandet skall erbjuda. Vilka
kunskaper gagnar bäst ökad livskvalitet för männi-
skorna och en långsiktigt hållbar utveckling av sam-
hället?
Miljöpartiet har i olika sammanhang betonat kra-
vet på en god förståelse av villkoren för liv på jorden,
av villkoren för samexistens med andra livsformer i
ekologiska system och förståelse av de kunskapsteo-
retiska ramarna för mänsklig kunskap och därmed
också för vilka miljöpåverkningar vi kan tillåta i vår
omvärld. Miljöpartiet föreslår att sådan kunskap skall
ges på alla stadier och i alla utbildningar, dvs. delar
av ämnena biologi, ekologi och filosofi skall ingå i
alla utbildningar.
Gymnasieelevernas val av fortsatta studier skall
naturligtvis så långt som möjligt styras av deras egna
önskemål. För att det skall vara möjligt krävs en ökad
samverkan mellan universitet och högskolor och
gymnasiet. Där tycker jag mig se att man har missat
ganska kraftigt. Den typen av samverkan är dåligt
utbyggd, och samarbetsformerna berörs över huvud
taget inte i planeringen av vuxenutbildningen. Detta
är speciellt viktigt eftersom gymnasierna radikalt har
förändrat sin undervisningsmetodik, och jag tror att
universitet och högskolor har mycket som de bör lära
av den förändringen. Vi borde kunna se en fortsätt-
ning av detta in i grundutbildningen i högskolan.
Försöket med den kvalificerade yrkesutbildningen
har kommit så pass långt att också information från
den borde nå gymnasiet. Vi i Miljöpartiet har gjort
bedömningen att försöket har utfallit mycket väl, och
att man redan på det här stadiet skulle kunna bygga ut
den ytterligare utöver det som regeringen föreslår.
Vi i Miljöpartiet föreslår också att man påskyndar
inrättandet av yrkesutbildningar med ekoteknologisk
inriktning för att få fram kompetens inom näringsliv, i
förvaltningar och myndigheter som kan bidra till att
utforma miljöanpassade produktions- och tjänstesys-
tem. Vi har också föreslagit speciellt stöd till företag
för utveckling av miljövänligare produkter, bl.a. i
form av ett miljötekniskt institut i samverkan med
näringsliv och högskolor. Det är ett arbete som också
kräver nya grupper av yrkeskategorier.
Jag skall nu tala om lärarutbildningen. Faktum är
att en sådan fortfarande saknas för all vuxenutbildning
med undantag av en viss utbildning av folkhögskole-
lärare. Lärarna vid högskolor och universitet har alltså
inte någon ordnad professionell kompetens för sin
vuxenpedagogiska verksamhet. Detsamma gäller stora
grupper av lärare inom komvux och vuxenutbildning-
en som helhet. När kommer regeringens förslag om en
lärarutbildning för vuxenpedagogisk verksamhet?
Bristen på lärare är kännbar inom hela utbild-
ningsväsendet. De lärare som är verksamma inom
grundskolan och gymnasiet har fått känna av en ökad
arbetsbörda i takt med nedskärningarna. När det gäl-
ler gymnasieskolan har dessutom tillkommit proble-
met med en reform som genomförs utan ordentliga
förberedelser. Miljöpartiet har i sin budget utöver
regeringens förslag anvisat särskilda medel för fort-
bildning och pedagogiskt planeringsarbete för lärare
inom gymnasieskolan. Det gäller såväl lärare i kär-
nämnen som lärare i karaktärsämnen.
Gymnasieskolan har ännu inte hittat bra arbets-
former efter den reform som genomförts. Regeringen
har aviserat ett förändringsförslag, men det berörs
mycket litet i årets budgethandlingar. Vi har från
Miljöpartiet i olika sammanhang tidigare framfört hur
vi ser på gymnasieskolans framtid, och vi får väl
tillfälle att återkomma till frågan när den senare
kommer att behandlas i riksdagen. Vi väntar alltså på
en proposition från regeringen, och tycker kanske att
den borde ha kommit på bordet redan nu.
Jag har tänkt behandla frågan om studiestödet un-
der den här punkten, eftersom den i hög grad berör
vuxenutbildningen. Men låt mig, innan jag tar upp
den frågan, uppmärksamma en liten positiv händelse
som gäller lärarutbildningen, eftersom jag berört den.
En majoritet i utbildningsutskottet har ställt sig bakom
ett förslag om ordnad lärarutbildning för Waldorflära-
re i samverkan mellan Rudolf Steiner-högskolan och
Lärarhögskolan i Stockholm. Miljöpartiet har drivit
frågan, och står självfallet bakom majoritetens för-
slag.
Nu övergår jag till frågan om studiemedel. Miljö-
partiet har i en särskild motion efterlyst en proposi-
tion rörande det nya studiefinansieringssystemet.
Frågan om ett sådant system är färdigutredd sedan
länge. Förslagen har diskuterats. Behovet av ett nytt
system är mycket stort. Bristerna i det nuvarande är
påtagliga. I årets budget kommer alltså inte något
sådant förslag. Uppräkningar har gjorts när det gäller
studiemedlen, men de är ganska marginella.
Vi i Miljöpartiet finner inget skäl att i avvaktan på
det nya förslaget lägga fram förslag till ändringar i
nuvarande system. Men vi kan inte heller se något
skäl att, som regeringen föreslår, nu ändra reglerna för
studiemedel för utlandsstudier - och speciellt inte på
det sätt som regeringen föreslår. Här har utskottet
intagit samma ställning som Miljöpartiet, och vi för-
utsätter att regeringen också följer utskottets mening
och avvaktar med en behandling av studiestöd för
utlandsstudier till dess att studiestödet skall behandlas
i sin helhet. Vi förutsätter naturligtvis också att rege-
ringen därvid beaktar de synpunkter som framförts
om utformningen av studiestödet för utlandsstudier.
Regeringen föreslår också redan nu ändringar av
studiestödet på en del mindre punkter. Ett gäller in-
vandrare som efter introduktionsperioden studerat
svenska för invandrare, sfi, så att de kommer att få
samma ekonomiska förutsättningar för studiefinansi-
ering som gäller allmänt.
Om den nu gällande rätten till timersättning tas
bort är det angeläget att den andra möjligheten verkli-
gen föreligger fullt ut. Här är skrivningen litet oklar,
och Miljöpartiet förutsätter att regeringen rättar till
den oklarheten.
Miljöpartiet har tidigare varit emot att barntilläg-
get i svux och svuxa togs bort. Effekterna av bortta-
gandet har redan visat sig vara stora, och det är moti-
verat att ompröva frågan.
Vi i Miljöpartiet har också påtalat orättvisor i
möjligheterna att få studiemedel inom kunskapslyftet
för personer som är över 45 år. Vi har i en särskild
motion begärt en ändring.
Till sist skall jag beröra en detalj som kan vara
nog så viktig i sammanhanget. Hanteringen av studi-
emedel har blivit allt krångligare, och det råder stora
brister i Centrala studiestödsnämndens arbete. Svårig-
heterna beror delvis på den kraftiga ökningen av nya
ansökningar, bl.a. genom att de 100 000 vuxenstude-
rande i kunskapslyftet har tillkommit. Miljöpartiet har
utöver regeringens förslag avsatt 10 miljoner kronor
som en förstärkning av Centrala studiestödsnämndens
arbete.
Jag ser att jag har litet taletid kvar, och vill gärna
utnyttja de sekunderna till att ta upp frågan om dys-
lexi, som nu har uppmärksammats både av Margitta
Edgren från Folkpartiet och av Lennart Fridén från
Moderaterna. Vi i Miljöpartiet har drivit frågan under
hela mandatperioden. Vi har noterat att de motioner
och förslag som vi har lagt fram inte har vunnit något
särskilt stöd. Vi har en motion som ger omfattande
förslag till hur dyslexiproblemet skall kunna åtgärdas
med hjälp av stora insatser. Det gäller dels ekonomis-
ka insatser, som vi har täckning för i budgeten, dels
utnyttjande av de resurser som redan finns i samhället.
Jag har inte reserverat mig till förmån för den här
motionen eftersom jag tänkte att vi som vanligt inte
kommer att få stöd från något håll. Men nu skall det
bli intressant att se om Folkpartiet och Moderaterna
för första gången stöder ett sådant här förslag. Jag
yrkar därför bifall till reservation nr 7 under mom. 9.

Anf. 60 INGER DAVIDSON (kd):
Herr talman! För att bidra till att minska vote-
ringstiden i eftermiddag eller i kväll yrkar jag bara
bifall till UbU1, reservation 5 under mom. 6.
Vi har många gånger konstaterat att skolan är en
framtidsinvestering - både för varje enskild person
och för samhället i stort. Under de senaste åren har
varken kommunerna eller staten levt upp till sina
åtaganden när det gäller skolan.
Det har lett till att skolorna har tvingats göra kraf-
tiga nedskärningar. Genomsnittskostnaden för under-
visning per elev har minskat med 17 % i fasta priser
under perioden 1991-1995. Lärarna har fått ta ansvar
för allt större undervisningsgrupper samtidigt som den
elevvårdande personalen har sparats bort. Alltför
många skolor har i dag en standard som inte kan anses
tillräcklig för att de mål och riktlinjer som finns i
läroplanen skall kunna uppnås. Vi kristdemokrater
anser att utbildningssatsningar i första hand måste
inriktas på grundskolan och gymnasieskolan där
grunden och motivationen till fortsatt utbildning
läggs. I vår budgetmotion anslår vi därför 1,8 miljar-
der kronor utöver regeringens förslag för 1998 till
kommunerna, bl.a. för att de skall kunna genomföra
nödvändiga satsningar inom skolans område.
Det är många gymnasieskolor som brottas med
stora problem i dag. Störst tycks de vara på de yrkes-
förberedande programmen. Studietrötta elever förvän-
tas klara samma kurser i kärnämnena som sina mer
studiemotiverade kamrater på teoretiskt inriktade
program. Många har inte tillräckliga kunskaper från
grundskolan, och det finns inte nog med resurser, vare
sig personella eller pedagogiska, att möta deras be-
hov. Både elever och lärare känner sig frustrerade av
att inte kunna leva upp till de krav som ställs på dem.
Betygsresultaten visar att en stor andel elever är un-
derkända i ett eller flera kärnämnen. Främst handlar
det om svenska, engelska och matematik.
Mycket beror säkert på inkörningsproblem. Gym-
nasiereformen är ju fortfarande ny. Men det är inte
hela sanningen. För alla elever räcker det inte bara
med ett förändrat arbetssätt. Det är inte rimligt att
kraven på högskolebehörighet för alla program får
leda till negativa följder för ett stort antal elever. De
mest omfattande kärnämnena bör därför indelas i
delmål, där eleverna kan läsa kurser med olika ambi-
tionsnivå och i olika takt, främst inom ämnena svens-
ka, engelska och matematik. Möjligheter skall själv-
klart finnas att senare komplettera och läsa in en hög-
re kurs. Detta innebär inte sänkta ambitioner för gym-
nasieskolan. Snarare skulle det höja kvaliteten genom
att en grupp elever slipper att ständigt ställas inför
överkrav som leder till att de förlorar sin självkänsla
och tappar all motivation för att fortsätta att utbilda
sig under resten av livet.
Den försöksverksamhet med lärlingsutbildning
som nu startar i form av ett pilotprojekt är efterläng-
tad. Det är ett steg i rätt riktning. Förhoppningsvis
kommer försöksverksamheten att visa att vi kristde-
mokrater har rätt inte bara när det gäller efterfrågan
på lärlingsutbildning utan också när det gäller inrikt-
ningen på den. Vi anser att den arbetsplatsförlagda
delen måste finnas med redan från början och varvas
med teoretiska studier under hela perioden för att det
skall bli en lärlingsutbildning i ordets rätta bemärkel-
se. Att inleda en lärlingsutbildning med två års teore-
tiska studier tror vi tyvärr inte kommer att leda till ett
så stort intresse för lärlingsutbildningen.
Den kvalificerade yrkesutbildningen som har visat
sig hålla hög kvalitet och som kan ta emot betydligt
fler elever borde ha tilldelats fler platser. Jag instäm-
mer i vad flera talare har sagt angående detta tidigare.
En viss omfördelning har gjorts, men i förhållande till
den stora efterfrågan på just dessa platser tycker vi
inte att den är tillräcklig. När det gäller den framtida
kvalificerade eftergymnasiala yrkesutbildningen anser
vi att en yrkeshögskola med en tydlig egen identitet
på ett positivt sätt skulle markera utbildningens särart.
En högskola med en kultur som inte är utpräglat aka-
demisk men ändå har en relevant forskningsanknyt-
ning tror vi skulle stimulera fler ungdomar att satsa på
högre utbildning.
Herr talman! Den utbildningssatsning för vuxna
som riksdagen tidigare har beslutat om har som hu-
vudsyfte att ge vuxna med dåliga baskunskaper möj-
lighet till vidareutbildning och kompetensutveckling.
Ingen kan väl ha något emot att människor får möjlig-
het till utbildning, särskilt inte om det är ett alternativ
till att gå arbetslös. Men förutsättningen är ändå att
utbildningen upplevs som meningsfull och utvecklan-
de och inte bara som en tidsutfyllnad bland andra i
väntan på ett eventuellt framtida jobb.
Även om långt ifrån alla platser inom det s.k. kun-
skapslyftet är nya rör det sig ändå om en kraftig och
snabb utbyggnad av vuxenutbildningen. Det handlar
om en tredubbling på fyra år. Det innebär enorma
krav när det gäller att få fram kvalificerade lärare,
ändamålsenliga lokaler och studiematerial och inte
minst vägledning för dem som söker utbildningarna.
Vi kristdemokrater har hela tiden pläderat för en linje
som innebär en jämn och hög utbyggnadstakt som ger
vettiga planeringsmöjligheter och bibehållen hög
kvalitet. Därför innebär vårt förslag också en utökning
av platserna men inte i samma höga takt som ut-
skottsmajoriteten föreslår. Stickprov har visat att vi
redan delvis fått belägg för våra farhågor när det
gäller kvaliteten på vissa av de utbildningar som be-
drivs inom kunskapslyftet. För att klara att pressa in
ett så stort antal elever har kommunerna helt enkelt i
en del fall tvingats göra så snabba upphandlingar att
kvalitetskontrollen inte har hunnits med. Samtidigt
har inte folkbildningens resurser tagits i anspråk på ett
relevant sätt, trots att deras kvalitetstänkande och
tidigare lyckade insatser är väl dokumenterade från
tidigare utvärderingar. De som blir lidande är de ele-
ver, mest lågutbildade kvinnor, som hoppats på ett
kunskapslyft men i stället hamnar i överfyllda lokaler
där de förväntas bedriva utbildning på egen hand. Det
går inte att komma ifrån tanken att det till varje pris är
viktigast att få bort dessa människor ur arbetslöshets-
statistiken och att innehållet i utbildningen får komma
i andra hand.
Herr talman! I vårpropositionen föreslog regering-
en att bidragen till den svenska undervisningen i ut-
landet skulle sänkas med 20 miljoner kronor fr.o.m.
1998, vilket är en orimligt hård besparing med bara
ett halvårs varsel. Vi kristdemokrater hörde till dem
som avfärdade besparingen. I höstbudgeten modifie-
rades förslaget så att besparingen nu läggs ut över tre
år. Det är bra, men vi anser fortfarande att det är vik-
tigt att standarden på undervisningen för de svenska
barn som bor utomlands under längre eller kortare
perioder är likvärdig med den som vi har i Sverige.
Därför yrkar vi avslag på den besparing på 13 miljo-
ner kronor som nu föreligger för 1998. Det kan låta
som en liten summa pengar, men i en redan liten bud-
get är 13 miljoner kronor mycket.
Jag vill sluta mitt anförande med att tacka Margit-
ta Edgren för ett trevligt och gott samarbete i utbild-
ningsutskottet. Även jag beklagar att hon lämnar oss i
förtid.

Anf. 61 AGNETA LUNDBERG (s):
Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till
hemställan i utbildningsutskottets betänkande 1 och
avslag på reservationerna, förutom reservation 8 un-
der mom. 20 som jag yrkar bifall till.
Det moderna samhället kännetecknas av interna-
tionalisering och av en förändringstakt inom alla
sektorer som aldrig varit högre. Det finns inga indi-
kationer på att utvecklingstakten skall minska. Tvärt-
om pekar alla tecken på att framtiden kommer att
innebära att individen får uppleva allt tätare föränd-
ringar och ställas inför än fler alternativ.
Därmed ställs nya och högre krav på kunskaper
och utbildning. En bred kunskapsbas är det viktigaste
verktyget för att individen skall förmå att hantera en
föränderlig verklighet.
Utvecklingen medför samtidigt risker för nya
klyftor i samhälle och arbetsliv. Därför är utbildnings-
frågorna, som jag ser det, starkt ideologiska. En brist-
fällig utbildning riskerar att bli ett allt större handi-
kapp. Det gäller inte bara i arbetslivet utan även i
samhällsdebatten. Individens möjlighet att påverka,
göra sin röst hörd och ta ställning i viktiga frågor är
intimt förknippad med individens kunskaper.
Vi kan se hur befolkningens genomsnittliga ut-
bildningsnivå har ökat genom reformerna på skolans
område. Samtidigt ser vi att det framför allt är den
sysselsatta delen av människorna i arbetsför ålder som
har en högre genomsnittlig utbildningsnivå. Rationali-
seringar och effektiviseringar har ökat industrins
produktivitet och minskat behovet av arbetskraft, i
synnerhet av arbetskraft med kort utbildning. Antalet
sysselsatta med enbart folkskola har minskat inom
alla sektorer, vilket visar att arbetslösheten för dessa
grupper inte kan lösas genom att de byter sektor.
Den allmänna utbildningsnivån måste fortlöpande
anpassas till samhällets och arbetslivets utveckling.
För att gymnasieskolan skall ge alla en god grund,
samtidigt som den förbereder för vidare studier eller
ett yrkesarbete, är det viktigt att slå vakt om principen
att samtliga program i den nya gymnasieskolan skall
ge en bred grund som möjliggör vidare studier och ett
livslångt lärande. Motsvarande krav ställs på gymna-
sial vuxenutbildning. Av en årskull går 98 % direkt
från grundskolan till gymnasieskolan och ytterligare
1 % efter ett år. Det innebär att praktiskt taget hela
årskullen ungdomar nu går i gymnasieskolan, vilket i
en internationell jämförelse är mycket bra.
I diskussionen om kärnämnena är det viktigt att
påpeka att det inte är mindre angeläget nu att alla
elever får möjlighet till lika kunskaper i kärnämnena
än när beslutet om den nya gymnasiereformen fatta-
des. Det är helt klart att det är än viktigare i dag.
Ett viktigt led i att utveckla gymnasieskolan kvali-
tetsmässigt är att öka elevernas inflytande både for-
mellt och i vardagsarbetet. Ökat samarbete mellan
skola och arbetsliv är också mycket viktigt för att höja
kvaliteten i gymnasieskolan.
Under den gångna hösten har många fler än tidiga-
re studerat på komvux. Förklaringen till den kraftiga
utbyggnaden av vuxenutbildningen heter kunskapslyf-
tet. Det är socialdemokraternas stora satsning på vux-
enutbildning för att bekämpa arbetslösheten.
Satsning på utbildning har folkligt stöd. Många
var de domedagsprofeter som för ett år sedan sade:
Det där går inte. Inte kan kommunerna klara så här
många utbildningsplatser, sade somliga. Inte finns det
så här många som vill studera, sade andra. Men resul-
tatet under hösten har visat att de hade fel. Minst
226 000 personer har deltagit i kommunal vuxenut-
bildning. Det visar Skolverkets preliminära uppgifter.
Dessa siffror visar att kunskapslyftet blivit en succé
både därför att våra kommuner har klarat utmaningen
och därför att människor har strömmat till vuxenut-
bildningen när möjligheterna har öppnats.
Kunskapen har en nyckelroll i socialdemokratins
politik för att Sverige åter skall bli ett land med till-
växt och full sysselsättning. Arbetslivet ställer allt
större krav. Yrken förändras, teknik blir föråldrad och
byts ut. De enkla handgreppens arbetsmarknad är på
väg att försvinna.
Denna utveckling erbjuder möjligheter för oss
som individer och för Sverige som nation. Föränd-
ringen kan ge oss ett samhälle där människans rätt att
utveckla sina möjligheter kan förenas med rättvisa
och omsorg om varandra.
Kunskapssamhället gör också att vi kan planera
för ett samhälle där ekologisk hållbarhet inte står i
konflikt med tillväxt och välstånd.
För att kunna ta till vara alla dessa möjligheter be-
höver vi mer kunskap. Det räcker inte att vi låter
några få välutbildade specialister stå för tänkandet.
Sverige måste bli ett rättvist kunskapssamhälle, där
alla får tillgång till utbildning. Hur mycket man är
villig att satsa på att ge människor kunskap blir där-
med en bild av hur stor vår framtidstro är.
Regeringen har avsatt stora pengar på utbildning
för vuxna. Det handlar om totalt 90 000 nya platser på
högskolan och på den omfattande satsningen på kun-
skapslyftet, som alltså redan under den gångna hösten
inneburit 98 000 heltidsplatser och som nu fortsätter
att expandera. Hösten år 2000 handlar det om totalt
130 000 utbildningsplatser.
Sverige skall möta framtiden med väl utbildad ar-
betskraft. Det är ett mycket ideologiskt val vi social-
demokrater gör - inte någon statistikpolitik, som
moderaterna kallar det.
Vi vet genom forskning att det allra bästa sättet att
få jobb och att inte bli långtidsarbetslös är att skaffa
sig en högskoleutbildning. Därför är den kraftiga
expansionen av högskolan viktig. Och vi vet också att
de jobb som inte kräver gymnasiekompetens numera
är försvinnande få. Därför är satsningen på kunskaps-
lyftet helt avgörande, kanske framför allt för dem som
har förlorat sitt jobb, har brister i sin utbildning och
nu äntligen får en chans att utbilda sig.
Detta är en av de tydligaste skiljelinjerna i svensk
politik. Moderaterna är kunskapslyftets mest aggres-
siva motståndare. När det första beslutet om kun-
skapslyftet fattades ville moderaterna inte vara med. I
våras kröp de litet närmare regeringens uppfattning,
och nu i höstens budgetförslag för 1998 avsätter de
pengar till totalt 90 000 årsstudieplatser i kunskapslyf-
tet - alltså 25 000 platser färre än vi socialdemokrater
gör.
Det är dock på litet längre sikt som moderaternas
ointresse för kunskapslyftet blir tydligt. När valdagen
nästa höst är passerad vill de kraftigt minska antalet
platser i kunskapslyftet. I budgeten 1999 har de avsatt
pengar för drygt 50 000 platser färre än den social-
demokratiska regeringen, och år 2000 är moderaterna
nere i 80 000 färre platser än regeringen. Dessutom
räknar moderaterna med att var och en av deras plat-
ser skall vara billigare än vad regeringen utgår ifrån.
Totalt skär moderaterna 700 miljoner 1998. Modera-
terna vill kort sagt i sitt alternativ till socialdemokra-
ternas kunskapssatsning mer än halvera antalet platser
i vuxenstudier.
Det moderata samhälle som träder fram bakom
dessa data skrämmer. Det är ett samhälle som inte tar
sin utgångspunkt i alla människors möjlighet att växa.
Det är ett samhälle som inte arbetar för att skapa den
bästa arbetskraften. Tvärtom är det ett samhälle som
vänder på spiralen från en uppåtgående rörelse där
kompetens och utbildning skapar utveckling, som ger
tillväxt och möjliggör välfärd för alla till en nedåtgå-
ende rörelse där utslagning skapar motsättningar som
skapar stora kostnader, vilket i sin tur omöjliggör
satsningar på välfärd åt alla. Det är en samhällsut-
veckling som vi socialdemokrater inte vill se.
Kristdemokraterna vill ha en långsammare ut-
byggnadstakt än den socialdemokratiska regeringen.
De vill begränsa utökningen till 7 500 årsstudieplatser
per år fram till år 2000. För 1998 betyder det ned-
skärningar med 80 miljoner kronor. I årsstudieplatser
betyder det 109 000 platser 1998 jämfört med rege-
ringens 114 300, 116 500 platser 1999 jämfört med
regeringens 122 800 och 124 000 platser år 2000
jämfört med regeringens 130 000.
Miljöpartiet vill också göra besparingar på ansla-
get med totalt 90 miljoner kronor för 1998, alltså
betydligt mindre nedskärningar än moderaterna.
Folkpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet avsät-
ter lika mycket pengar till kunskapslyftet som den
socialdemokratiska regeringen. Folkpartiet och mode-
raterna vill att en större del av utbildningen skall ske
hos andra utbildningsanordnare än komvux. Vänster-
partiet vill att samverkan mellan komvux och folk-
bildningen bör stimuleras.
Utskottsmajoriteten vill understryka att det är an-
geläget att det verkligen är den studerande och den
studerandes behov som styr vilken utbildning som
erhålls och vilken utbildningsanordnare som kommer
i fråga. Samverkan mellan olika utbildningsanordnare
är värdefull både för ökad förståelse för och kunskap
om varandra och också för pedagogiska utvecklings-
möjligheter.
Medel till försöksverksamhet med kvalificerad yr-
kesutbildning anvisades att utgå från den 1 juli 1996.
Försöksverksamheten leds av Kommittén för kvalifi-
cerad yrkesutbildning. Målet med försöksverksamhe-
ten är att pröva nya eftergymnasiala utbildningar, nya
pedagogiska former och nya anordnare. Utbildningen
skall förena praktisk inriktning med fördjupade teore-
tiska kunskaper. Under en tredjedel av utbildningsti-
den genomförs utbildningen i form av lärande i arbete
på en arbetsplats. För läsåret 1996/97 har kommittén
fördelat 1 700 platser, vilka fördelar sig på 65 utbild-
ningar. Till de två intagen hösten 1996 och hösten
1997 har långt fler ansökningar inkommit än kommit-
tén haft resurser att fördela. Ansökningarna har inne-
hållit välmotiverade förslag till utbildning som svarar
mot efterfrågan i arbetslivet. Riksdagen har därför
efter förslag från regeringen i 1997 års ekonomiska
vårproposition beslutat om ytterligare medel i
tilläggsbudgeten för år 1997 motsvarande ytterligare
1 500 platser i försöksverksamheten med den kvalifi-
cerade yrkesutbildningen fr.o.m. år 1997.
Regeringen har också beräknat utgifter för ytterli-
gare utbildningsplatser för treårsperioden 1998-2000
som innebär att den kvalificerade yrkesutbildningen
kan omfatta 8 800 platser höstterminen 1998. Med
anledning av den stora efterfrågan på den kvalificera-
de yrkesutbildningen och utbildningens betydelse för
att tillgodose arbetslivets efterfrågan avser regeringen
tidigarelägga utökning genom 1 000 platser av de
8 800 redan under våren.
Regeringen har nyligen tillsatt en arbetsgrupp in-
om Regeringskansliet som med utgångspunkt i för-
söksverksamheten skall förbereda ett regeringsförslag
om den kvalificerade yrkesutbildningens framtid.
Undersökningar visar att 60 % av dem som sökt
sig till kvalificerad yrkesutbildning har varit anmälda
arbetslösa. Kommittén för kvalificerad yrkesutbild-
ning har kunnat se att utbildningarna präglas av ett
starkt engagemang från arbetslivet och ett tydligt
samarbete näringsliv-högskola-kommun. Man kan
förutse en naturlig rekryteringsbas från kunskapslyftet
till kvalificerad yrkesutbildning och till högskolan.
Man kan klart säga att även kvalificerad yrkesutbild-
ning blivit en succé.
Med de utbildningssatsningar som nu görs är be-
tydligt fler människor rustade för ett arbetsliv och till
högre studier. Det är mycket positivt för framtiden när
nu arbetstillfällena ökar.
Jag vill avsluta med att tacka dig Margitta Edgren
för din medverkan i utskottsarbetet. Tack för din
kunskap och din klokskap! Jag kommer att sakna dig.

Anf. 62 ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! Agneta Lundbergs analys av arbets-
livets förändring, av utvecklingen i samhället osv.
håller jag med om. Men samtidigt tycker jag att man
från regeringens sida är ganska ologisk. Man inser att
det är nödvändigt med flexibilitet etc., men ändå har
man själv ett mycket oflexibelt system.
Jag skulle vilja ställa ett par frågor t.ex. om det
livslånga lärandet.
Vi vet att ungefär 8-9 % av eleverna i dag lämnar
grundskolan med dåliga färdigheter, vilket gör att de
får problem senare i gymnasieskolan. Varför säger
socialdemokraterna nej till det moderata förslaget att
man skall kunna ha en flexibel nio- eller tioårig
grundskola där man i stället ser till kunskaperna och
undervisningsresultaten?
Min andra fråga gäller gymnasieskolan. Vi vet ju
att det finns obalanser där. Ändå kommer det inga
förslag. Vad man presterar är bara t.ex. några debat-
tartiklar och en inomdepartemental utredning som inte
kommer med något som är speciellt nytt. Varför
kommer ni inte med förslag till riksdagen som handlar
t.ex. om att få fram en modern lärlingsutbildning och
om yrkesexamina?
Herr talman! Av Agneta Lundbergs anförande kan
man få intrycket att moderaterna satsar mindre pengar
på utbildning än vad socialdemokraterna gör. Så är
det inte. Vi satsar 811 miljoner kronor mer än rege-
ringen, men vi gör en del andra prioriteringar. När
man lyssnar på socialdemokrater får man alltid in-
trycket att det som socialdemokraterna gör alltid är
rätt och heligt. Ibland skulle nog också socialdemo-
kraterna själva vara eftertänksamma.
Jag hävdar att kunskapslyftet egentligen handlar
om att ni skall dölja att ni misslyckats med att få ned
arbetslösheten. Om det hade funnits en logik skulle ni
ju ha satsat mera på yrkesutbildning än vad ni har
gjort.

Anf. 63 AGNETA LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Jag delar Ulf Melins uppfattning om
satsningen på grundskolan. Det är angeläget att det
blir en större flexibilitet och att man satsar mera på
kvalitet. Men jag vill tillägga att min bild av grund-
skolan är väldigt varierad. Det finns många idéer och
arbetssätt som visar att man verkligen tar till vara
möjligheterna att hjälpa eleverna. Det är klart att detta
behöver spridas.
När det gäller barnens möjligheter att gå i skolan
längre och flexibiliteten där kan jag säga att man
redan nu har möjlighet att gå två år extra i grundsko-
lan - om nu tiden skulle vara avgörande. Min upp-
fattning är dock att det inte alltid är tiden som är av-
görande, utan avgörande är arbetssätt, arbetsformer
etc. Framför allt är det viktigt med behöriga lärare i
skolan.
Ulf Melin sade att kunskapslyftet är ett projekt
som man använder för att dölja arbetslösheten, men
jag känner inte igen den bild som här målas upp. Jag
har rest mycket ute i landet och besökt olika grupper
inom ramen för kunskapslyftet. Jag brukar fråga: Hur
många av er skulle sitta här om ni hade ett arbete? Det
har varit få händer i luften. De händer som åker i
luften tillhör, tyvärr, män. Jag menar att det är att ge
uttryck för kunskapsförakt om man säger att kun-
skapslyftet är bortkastat. Jag kan se framför mig
många av dem som deltar. De skulle nog bli ganska
besvikna om de hörde det. De satsar seriöst. Många
säger: Jag tänker gå vidare till högskolan. Kunskaps-
lyftet gav mig chansen att börja. Därmed kan vi kon-
statera att detta är ett led i utbildningen.

Anf. 64 ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! När det gäller detta med elever som
är motiverade att studera har vi samma uppfattning.
Jag sade faktiskt i mitt huvudanförande att man måste
se till att människor är motiverade. Jag har också
besökt många som finns inom ramen för kunskapslyf-
tet och har, tyvärr, en litet mera skiftande bild än
Agneta Lundberg. Det är många som menar att det
inte finns något alternativ. Därför säger man: Jag vill
hellre arbeta.
Jag menar att man är inne på en farlig väg. Det får
inte bara handla om friserade siffror, utan det gäller
att också ha en balans i det hela. Jag tycker att det är
en obalans i det här avseendet. Vi lägger långt fler
platser inom den kvalificerade yrkesutbildningen
jämfört med vad regeringen gör. Det är viktigt att ha
en struktur. Man måste kunna se vilka utbildningar
som leder till arbete och som kan möta de krav som
ställs ute i arbetslivet. Då kan man inte göra så ensi-
diga satsningar som ni gör.
Detta med grundskolan är intressant. Det skall va-
ra variation osv. Ja, visst skall det vara så. Det tycker
jag också. Men då förstår jag inte att ni kan vara så
stelbenta när det gäller de nio åren. Jag vet att det går
att förlänga med ett år, men det gör man, tyvärr, inte.
Ute på skolorna gör man många elever en björntjänst.
Man så att säga trycker upp eleverna i systemet. De
klarar sig allt sämre och känner sig alltmer misslycka-
de. I stället kunde man väl se till att förmedla de kun-
skaper som eleverna behöver. Från vårt håll säger vi
att det skall vara ett flexibelt system. Utan ett sådant
blir det inga förändringar. Därför är det viktigt att vi
försöker göra skolan mera flexibel - det gäller då
grundskolan, gymnasieskolan och andra utbildningar
- för annars kommer skolan alltid att ligga efter, vil-
ket inte är bra.

Anf. 65 AGNETA LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Jag vill påstå att det finns flexibilitet
i systemet. Ulf Melin har ju själv suttit med i Gymna-
sieutredningen, som har följt gymnasieskolan, och har
skrivit att det finns flexibilitet i systemet men att man
inte använt sig av den möjligheten. Jag tror att det
handlar om både kunskaper och fortbildning. Det
handlar t.ex. om hur man på ett flexiblare sätt använ-
der tiden. Framför allt tänker jag då på de ungdomar
som inte lyckas nå så bra resultat.
Sedan några ord om dem som finns inom ramen
för kunskapslyftet och som inte är särskilt motiverade.
Som jag redan sagt finns det ingen väg tillbaka. Den
som har en dålig kunskapsunderbyggnad har ingen
reell chans i samhället. Det går inte att gå ut i arbets-
livet då. Det är faktiskt ingen som efterfrågar mig om
jag inte har utbildning. Orienteringskurserna är till
bl.a. just för att få människor att mogna och förstå att
det här är en väg som de måste gå. Kanske ser man
utifrån tidigare erfarenheter, t.ex. från tidigare skol-
gång, att det är fråga om något som är annorlunda.
Därför är det oerhört viktigt att kunskapslyftet får en
annan prägel än den gamla skolan. Man skall känna
att det handlar om någonting nytt och något som ger
en möjlighet.
Jag tycker alltså inte att man bara kan säga att de
som inte vill gå i skola skall få ett arbete. Tänk om det
vore så enkelt!

Anf. 66 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Herr talman! Jag har tidigare sagt att vi har samma
uppfattning, Agneta Lundberg, när det gäller kun-
skapslyftet. Det har stor betydelse. Det är glädjande
att nästan en kvarts miljon människor deltar i det
projektet. Att 75 % av dem som deltar är kvinnor är
en stor sak.
Att det här måste bli bra är vi överens om. Jag har
dock några frågor. Själva upphandlingsförfarandet i
vissa kommuner är jag litet oroad över. Agneta Lund-
berg sade att elevernas, de studerandes, behov skall
vara avgörande. Det tycker jag också. Men ibland är
upphandlingsförfarandet mera styrt av den som i sin
offert har kunnat ange det lägsta priset per utbild-
ningsplats än av den enskilde elevens behov. Vilken
kontroll har vi här? Detta får ju inte bli allmänt före-
kommande.
Jag vill också veta hur det har gått med de inten-
tioner som man hade med de utbildningssamtal där
man med varje presumtiv elev skulle gå igenom deras
situation och hitta en lämplig studieväg för dem. Vet
vi någonting om hur det har gått med detta?
I ett pressmeddelande från Utbildningsdeparte-
mentet berättar man om kunskapslyftets resultat. Där
sägs att det är glädjande med de tjugofem procenten
som nu går yrkeskurser. Jag tycker att det är bra ba-
lans mellan allmänna ämnen och yrkeskurser. Men
orienteringskurserna har varit mindre eftersökta.
Skolministern drar då slutsatsen att det finns en hög
motivation hos dem som deltar i kunskapslyftet. Jag
hoppas att det är så. Men man kan också tolka resulta-
tet så att man inte har nått de omotiverade i den första
omgången. Hur kommer man att satsa i fortsättningen
för att nå de som är kortutbildade och har låg studie-
motivation och som kanske behöver kunskapslyftet
oerhört mycket? Nu när vi har så att säga skummat av
grädden från mjölken kommer problemen vartefter.

Anf. 67 AGNETA LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Det har ju varit väldigt mycket dis-
kussioner om upphandlingsförfarandet, och man har
känt sig väldigt osäker om hur man skall göra. Jag vet
att det är en hel del kommuner som har lyckats ganska
bra medan andra har lyckats väldigt dåligt. Men det
finns faktiskt möjlighet att välja ett dyrare alternativ
och väga in kvalitet och andra aspekter. Det är unge-
fär detsamma som med flexibiliteten. Det finns en
möjlighet i systemet, men man är inte så skicklig på
att hantera detta.
Det är också min bedömning att vi har nått de
mest motiverade när det gäller orienteringskurserna.
Det är oerhört angeläget - och det vet jag att kommu-
nerna är uppmärksamma på - att man inte drar ned på
antalet orienteringskurser bara för att man inte fick till
stånd så många. Det kan bli många fler som söker sig
till orienteringskurser i nästa omgång. Men jag är inte
så alldeles säker på det. En del av dem som har gått
direkt har sagt: Jag är så trött på alla kurser och alla
korta utbildningar som inte har lett till någonting. Nu
vill jag börja på något riktigt.
Det är inte omöjligt att det blir samma reaktion
och samma händelseförlopp nästa omgång.

Anf. 68 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Herr talman! Jag tror också att det finns en sådan
osäkerhet. Det är bra att möjligheten finns och att man
är medveten om bl.a. kvalitet kan vägas in. Men frå-
gan är i vilken utsträckning det görs. Det var det som
min fråga rörde.
Jag tycker också att det är viktigt att man inte tol-
kar resultatet så att man skall dra ned på orienterings-
kurserna. Tvärtom måste man öka ansträngningarna
att nå de grupper som är minst studiemotiverade och
som kanske har störst behov av kunskapslyftet.
Kommunerna bör uppmärksammas på att de har ett
ansvar där.

Anf. 69 AGNETA LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Jag måste erkänna att jag inte kan
säga exakt i hur stor utsträckning möjligheterna an-
vänds. Men att det görs visas ju i att folkbildningen är
med på olika ställen i kommunerna. Jag vet också att
delegationen förmedlar till andra kommuner de sätt på
vilka vissa kommuner har lyckats. Man har haft semi-
narier och skall ha ytterligare seminarier framöver där
det sker ett utbyte av tankar och idéer om hur detta
skall lösas.

Anf. 70 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Herr talman! Agneta Lundberg sade att kunskaps-
lyftet skall ha en annan prägel, spela en ny roll och
vara motiverande. Är det då acceptabelt att kommu-
nerna annonserar efter staber av administrativa chefer,
rektorer och biträdande rektorer utifrån motiveringen
att man skall börja med kunskapslyftet? Det är ju
inget nytt. Det är precis det gamla vanliga.
Agneta Lundberg kan naturligtvis inte yttra sig om
Göteborg, men vi hade med det exemplet i vår mo-
tion. I Göteborg räckte medlen till 3 000 platser, men
de räckte inte till nytänkandet och framtidsbygget då
kvinnorna gick i spetsen för en ny pedagogik som
tidigare hade finansierats via EU. Man hänvisade till
att regeringen hade angivit normer som gjorde att
detta projekt inte kunde ingå i kunskapslyftet.
Sedan har jag en fråga som kanske är mer till för
Ylva Johansson att fundera på. Hur skall man finansi-
era övergången? Ersättningen är ju 80 % av a-kassan
under första året. År två får man företräde till svuxa
som utgör 65 % av a-kassan. Hur tror ni att de kvin-
nor som har försörjningsansvar för barn och som vi
vet ingår i kunskapslyftet skall kunna överleva? Jag
tror att Agneta Lundberg har rätt i att de gärna vill gå
vidare och slippa småkurser och slippa att bli skick-
ade hit och dit. De vill göra någonting redigt. Men hur
skall de kunna finansiera detta?
Statens skola för vuxna i Härnösand och i Norr-
köping finns över huvud taget inte med i diskussio-
nen, och det är jag väl skyldig till själv. Men på vilket
sätt kan även den skolans erfarenheter utnyttjas för
kunskapslyftet och annan vuxenutbildning? Statens
skola för vuxna har funnits länge och har en väl ut-
vecklad både pedagogisk och metodisk erfarenhet.

Anf. 71 AGNETA LUNDBERG (s) replik:
Herr talman! Jag skall svara på frågan om ifall
man bygger upp en onödig administration. Vi vill
självfallet inte att man skall ta pengar från kunskaps-
lyftet för att bygga upp en sådan. Men det ser väldigt
olika ut i olika delar av landet. De flesta har en väl-
digt liten administration. Jag är fundersam över hur
man klarar ut det hela, om jag skall vara riktigt ärlig.
Jag är litet orolig. Det bygger på många entusiaster
som ger sig i kast med detta. Jag har funderat över hur
de skall orka.
När det gäller pedagogiskt utvecklingsarbete tyck-
er jag att det är ganska fantastiskt att det ändå har
hunnit att ske så pass mycket på så väldigt kort tid.
Jag vet kommuner som har samlat de olika utbild-
ningsanordnarna till studiedagar för att ha föreläs-
ningar om pedagogiskt utvecklingsarbete. De olika
utbildningsanordnarna har förts samman i blandade
grupper för att de skall kunna byta erfarenheter och
hitta nya vägar när det gäller pedagogiken och sättet
att undervisa.

Anf. 72 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Herr talman! Som jag ser det är utbildning en av
de starkaste motorerna för utveckling. Det handlar om
individens möjlighet att växa och utvecklas som
människa, men det handlar också om samhällets ut-
veckling. Utbildning är de starkaste motor som vi kan
använda för ekonomisk och social tillväxt i samhället
och för en demokratisk utveckling.
Det är detta som är bakgrunden till regeringens
starka prioritering av utbildning i sin politik. Vi pri-
oriterar utbildning på samtliga nivåer. Vi kan nu ge
extra resurser till insatser i grundskolan. Vi arbetar
aktivt med utveckling av gymnasieskolan. Vi genom-
för den största satsning som något land någonsin har
gjort på vuxenutbildning inom kunskapslyftet. Vi har
startat en ny kvalificerad yrkesutbildning genom en
försöksverksamhet. Vi bygger ut högskolan kraftigt i
hela landet.
Att kunna prioritera utbildning är inte bara läppar-
nas bekännelse. Det krävs också att man har tillräcklig
ekonomisk styrka för att kunna tillföra resurser till
utbildningssystemet. Men det handlar också om en
insikt om att utbildningens innehåll och det inre arbe-
tet måste utvecklas och att kvaliteten måste stärkas i
utbildningssystemet.
Gymnasieskolan skall kvalificera i tre avseenden:
för ett aktivt arbetsliv med högre krav, för vidare
studier och för ett aktivt deltagande i demokratin som
en aktiv demokratisk medborgare.
Margitta Edgren formulerade detta tidigare väldigt
väl. Hon talade om vårt stora ansvar att använda vår
fantasi, vår kunskap och vår insikt till det som är
svårt, nämligen att forma en utbildning för framtiden.
Men vi är skyldiga dagens unga att försöka. Det går
inte att gå bakåt. En sådan väg kan aldrig leda framåt.
Vad vet vi då om dagens och morgondagens ar-
betsmarknad och samhälle? Jo, några saker vet vi.
Dels vet vi att arbetsmarknaden för den som saknar en
fullständig gymnasieutbildning i princip är obefintlig,
dels att trenden i utvecklingen framåt är att den i
princip obefintliga arbetsmarknaden än mer kommer
att minska. Det kommer inte heller i framtiden att
räcka med en utbildning som inte motsvarar en full-
ständig gymnasieutbildning för att få en plats på ar-
betsmarknaden.
Vi vet också att det finns ett stort behov av livs-
långt lärande. Man räknar med att ungefär 10 % av
jobben i vårt land förnyas varje år genom att okvalifi-
cerade jobb försvinner och mer kvalificerade jobb
kommer till. Samtidigt sker det en förnyelse av ar-
betskraften med ungefär 2 % per år. Det säger någon-
ting om behovet av en kontinuerlig utveckling och ett
livslångt lärande för alla på arbetsmarknaden.
Vi behöver också en större flexibilitet på svensk
arbetsmarknad med individer som kan, vill och vågar
byta jobb och inriktning. Det är viktigt också för att
undvika flaskhalsproblematik i framtiden. Vi vet
också att det ställs större krav på oss som samhälls-
medborgare.
Mot denna bakgrund måste vi ge en gymnasieut-
bildning av hög kvalitet till alla ungdomar. Det kräver
flexibilitet inom gymnasieskolans system. Vi måste
satsa stort på vuxenutbildning, och vi måste ge möj-
lighet för alla att lära nytt.
Jag måste säga att det är extremt inskränkt att sätta
likhetstecken mellan livslångt lärande och att gå di-
rekt från gymnasieskolan till högskolan. Det är inte
bara de ungdomar som direkt skall gå vidare till hög-
skolan som kommer att behöva en grund för ett fort-
satt lärande. Kunskaper i svenska, matematik, främ-
mande språk och allmänna ämnen är en viktig grund
för allt fortsatt lärande, i arbetslivet, i privatlivet och i
andra utbildningsinstitutioner än vad högskolan repre-
senterar. Det behövs en grundkompetens att bygga
vidare på.
Många av frågorna handlar om kärnämnena i
gymnasieskolan. Självfallet måste gymnasieskolans
kärnämnen utvecklas och förändras. Det kan inte vara
en gång för alla givet. Men jag vill ändå tydligt mar-
kera, herr talman, att jag inte kommer att medverka
till en sänkt nivå och en sänkt ambitionsnivå när det
gäller kärnämnena i gymnasieskolan. Jag menar att vi
som ansvariga politiker är skyldiga att hålla oss till
den verklighet som vi faktiskt ser. Vi är också skyldi-
ga att göra extra ansträngningar för att kunna nå höga
ambitionsnivåer i gymnasieskolan.
Om man lyssnar till debatten här i kammaren eller
i medierna, kan man få intrycket att det är väldigt
svårt och väldigt ovanligt att elever får betyget
Mycket väl godkänd i gymnasieskolan och att det är
mycket vanligt att elever i stället får betyget Icke
godkänd. När vi ser på statistiken får vi en motsatt
bild. 3 % av eleverna i gymnasieskolan har betyget
Icke godkänd. 9 % har betyget Mycket väl godkänd.
När vi tittar på betygen i kärnämnena, som oftast
förekommer i debatten, ser vi att det kärnämne som
det är svårast för eleverna att klara är svenska B. Där
är det bara 93 % av eleverna som har betyget God-
känd. Hela 7 % har betyget Icke godkänd. I det näst
svåraste ämnet, matematik A, är det 6 % av eleverna
som har betyget Icke godkänd. Detta är naturligtvis
allvarligt för de elever som inte har godkända kun-
skaper, men att utifrån detta dra slutsatsen att man
generellt sett skall sänka nivån i gymnasieskolan
tycker jag är oerhört anmärkningsvärt och en mycket
dålig strategi.
Jag skulle vilja fråga Ulf Melin: Skall vi tillämpa
den principen också i andra avseenden där svenskt
utbildningssystem har tillkortakommanden. Skall vi ta
till intäkt t.ex. det faktum att svenskt utbildningssys-
tem enligt internationell jämförelse i dag inte ger
tillräckligt bra kunskaper i matematik för att ytterliga-
re sänka kraven och ambitionsnivåerna? Eller skall vi
gå motsatt väg och säga att vi skall ha höga ambi-
tionsnivåer och att vi måste göra insatser för att nå
dem.
När det gäller kunskapslyftet måste jag säga att
det hittills faktiskt kan betraktas som en succé, även
om det självfallet också innehåller en del svårigheter.
Det har visat sig att svenska folket har varit långt mer
motiverat att gå in i utbildning än vad vi kanske trod-
de. Det är orsaken, Margareta Andersson, till att det
har blivit så pass få orienteringskurser. Det har varit
så många som direkt har velat gå in i ordinarie ut-
bildning att man har fått minska antalet orienterings-
kurser för att därmed kunna omfördela resurser till de
ordinarie kurserna. Det är bra att systemet har varit
flexibelt nog för att medge det.
Vi har gett människor chansen att göra någonting
nytt av sitt liv, skapat nya möjligheter, och människor
har tagit den chansen. Kommunerna presterar i dag
fler platser än vad de får betalt för. Vi har ett motsatt
problem i förhållande till vad man kan få intryck av
när man lyssnar på debatten här i kammaren. Det är
för många som vill gå in i kunskapslyftet i dag. Det är
för många som är välmotiverade i förhållande till de
resurser som vi hittills har avsatt.
Vi har också fått en ändrad inriktning på vux-
enutbildningen. Yrkesutbildningen inom vuxenut-
bildningen har utvecklats från att förra året vara 7 %
till att nu vara 29 %. Den utvecklingen bör fortsätta.
Därför blir det fortsatt mer yrkesutbildning inom
kunskapslyftet, och det tror jag behövs. Vi har också
aktivt arbetat för att få in andra utbildningsanordnare i
systemet, vilket har lyckats relativt bra.
Jag vill säga, herr talman, att det är litet patetiskt
att höra Ulf Melin och moderaterna här i debatten. Ulf
Melin sade i sitt anförande att han tvivlar. Jag måste
säga att det bestående bidrag som moderaterna har i
utbildningspolitiken är att tvivla - att tvivla på männi-
skors förmåga att lära, att tvivla på människors vilja
att gå in i utbildning, att tvivla på utbildningssyste-
mets möjligheter att utvecklas.
Ulf Melin beskriver kunskapslyftet som att man
har dammsugit arbetslösa för att få in dem i utbild-
ning, att man har fått in omotiverade människor som
har tvingats in i utbildning. Det är inte den bild som vi
ser nationellt. I stället ser vi att vi har fått in många
fler som är motiverade än vad vi kanske trodde. Det
är fler som vill in i utbildning än vad vi egentligen har
plats och pengar till.
Moderaterna var egentligen emot kunskapslyftet.
Men under ett valår är man ändå beredd att godkänna
ganska många platser för att sedan minska antalet året
efter. När vi presenterade kunskapslyftet sade mode-
raterna nej till att släppa in andra utbildningsanordna-
re. Bara komvux skulle få anordna vuxenutbildning.
Nu har moderaterna bytt fot och säger att nu skall än
fler andra utbildningsanordnare in. Det är bra, men
det krävs en successiv process för att nå dit. Vi har
redan startat den processen, vi som hade den insikten
från början.
Moderaterna skiljer ut sig i utbildningsdebatten
med att vara det parti som inte prioriterar utbildning.
När vi vill satsa mer pengar på grundskolan säger
moderaterna: Nej, grundskolan behöver inte mer
resurser utan ett mer centralstyrt resursfördelningssys-
tem. När vi vill utveckla gymnasieskolan ställer sig
moderaterna vid sidan om och säger: Sänk nivåerna i
stället, och sänk kraven. När vi satsade på kunskaps-
lyftet var moderaterna skeptiska till hela inriktningen
att vuxna skulle få en chans att skaffa sig den grund-
kompetens som krävs i samhällsliv och arbetsliv.
När det gäller kvalificerad yrkesutbildning, dock,
är moderaterna med. Det skall ni väl ha en eloge för,
även om ni vill ha en annan inriktning än vad vi vill
ha.
När det gäller utbyggnaden av högskolan kallar ni
satsningen på utbyggnad av högskolan i hela landet
för prioritering av bygdehögskolor. På det viset ut-
märker sig moderaterna som det parti som inte på
allvar vill prioritera utbildningen.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag tacka Margit-
ta Edgren för hennes personliga insatser och stora
engagemang, som i flera viktiga avseenden har bi-
dragit till att utveckla svenskt utbildningssystem.

Anf. 73 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Herr talman! Först vill jag tacka skolminister Ylva
Johansson för att hon så tydligt och klart markerar att
det inte är fråga om att sänka ambitionsnivån när det
gäller kärnämnesundervisningen i gymnasieskolan.
Om moderaterna skulle få bestämma är jag rädd för
att vi skulle få alternativa kurser och något slags light-
version av gymnasiet.
Över till min fråga. Jag berörde i mitt anförande
den sociala segregationens konsekvenser, som jag
skulle vilja att skolministern kommenterade litet
grand. Är skolministern beredd att på något sätt gå in
och kompensera de skolor som finns i de mest utsatta
områdena? Jag är medveten om att det skulle kollide-
ra med den kommunala självbestämmanderätten, men
läget är akut och besvärligt. För varje år som går
tappar vi unga människor som inte får den grund som
de egentligen behöver för att gå vidare i livet.
Jag vill återigen ta upp mina funderingar om hu-
ruvida det händer något när det gäller stöd till de
kommuner som inte klarar att uppfylla läroplanens
mål.

Anf. 74 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag är också oroad över att bostads-
segregationen, inte minst, får återverkningar i skolan.
De kan på sina håll vara ganska allvarliga. Därför
menar jag att resurstilldelningen i skolsystemet måste
grunda sig mer på de skilda behov som elever och
olika skolor har än vad den i allmänhet gör i dag.
Förutsättningarna finns, och statens generella bidrag
till kommunerna baseras ju också på en del sådana
nycklar som påverkas av detta.
Men kommunerna måste i sin tur också tydligt gö-
ra prioriteringar i sina resurstilldelningar. Skolverket
har redan i uppdrag att särskilt följa detta, men jag
avser att ta ytterligare initiativ när det gäller uppfölj-
ning av resurstilldelningen i olika skolor så att elever
med behov av särskilt stöd verkligen kan få det.
Det ligger i linje med att Skolverket skall få en ny
och mer aktiv roll när det gäller kontroll av kvalitet
och likvärdighet i skolsystemet. Jag är oroad över att
vi inte har tillräckligt bra instrument i dag för att
garantera en nationell likvärdighet och en hög kvalitet
i svensk skola.
Men jag tror inte heller att det finns några enkla
lösningar eller att en återgång till regelstyrning skulle
lösa det här. Det tror säkert inte Britt-Marie Danestig
heller. I stället får vi gå den svårare vägen; att utpröva
och finna nya sätt att kvalitetssäkra skolan och säkra
nationell likvärdighet. Jag avser att ta flera sådana
initiativ.

Anf. 75 BRITT-MARIE DANESTIG (v) re-
plik:
Herr talman! Det känns skönt att de här initiativen
kommer. Jag tror att de är väldigt viktiga. Kanske
skulle man exempelvis kunna göra de här nycklarna
något tydligare i det här avseendet. Vi tycker inte
heller att man skall återinföra regelstyrningen, utan vi
tror att det här måste ske på ett annat sätt, och att
problemet också måste angripas på många olika
punkter.
Men det är viktigt att man markerar skolans oer-
hörda betydelse när det gäller att vara en motkraft mot
segregationen. Det är ju egentligen den enda obliga-
toriska mötesplats vi har.

Anf. 76 ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! Det var ett intressant anförande Ylva
Johansson höll där man fick intrycket att Socialdemo-
kraterna går i bräschen när det gäller utbildningspoli-
tiken. Men låt oss titta litet grand på hur det förhåller
sig. Det är ju faktiskt så att det här med att man skulle
försöka vidga vuxenutbildningen togs upp redan av
den borgerliga regeringen i Agenda 2000. Det vore
kanske bra om fru Johansson läste den.
En annan sak som statsrådet säger är att man hål-
ler på att utveckla kvaliteten i gymnasieskolan. På
vilket sätt då? Den kvalitet som ni har utvecklat än så
länge är ju för det första att man inte behöver vara
godkänd i alla kärnämnen och i kurserna för att vara
behörig till högskolan. För det andra har ni tagit bort
möjligheten att komplettera betyg under gymnasieti-
den. Det kallar ni för utveckling. Det tycker inte jag.
Det är ett bakåtsträvande.
Det är faktiskt Moderata samlingspartiet som i en
massa motioner här i riksdagen har talat om att vi
måste minska antalet kärnämnen. Vi har talat om att
man borde införa en modern lärlingsutbildning, att vi
behöver ett nytt tekniskt program, att man borde ha en
gymnasieexamen och att man bör ha bättre samverkan
mellan skola och arbetsliv. Så är det faktiskt. Det är
bara att gå tillbaka och läsa motionerna. Sedan har
regeringen sakta följt efter och kommit med artiklar,
någon promemoria osv. Men man kommer tyvärr inte
med några konkreta förslag.
Tag bara det här med gymnasieexamen som ex-
empel! Ylva Johansson och Andreas Carlgren kunde
tänka sig att ha denna på en del program men inte på
alla. Vi hade en reservation i Gymnasiekommittén om
att ha den för alla. Då sade sossar och centerpartister
nej. Sedan kom en artikel där man sade ja. Så vem
som ligger i frontlinjen kan man faktiskt diskutera
både en och två gånger.
Sedan till det här med att vi genrellt sänker nivån.
Det är ju kvalificerat struntprat. Vad vi har sagt är att
det skall finnas alternativa kurser i kärnämnena för att
skolan måste bli flexibel och för att vi vill ta till vara
olika elevers förutsättningar för lärande. Det är vad
det handlar om.

Anf. 77 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Herr talman! Ett av de projekt som vi arbetar med
i gymnasieskolan - och det känner Ulf Melin väl till -
handlar om en ny modern lärlingsutbildning som
redan är i gång med pilotprojekt. Det handlar om ett
nytt teknikprogram. Det handlar också om en ny
gymnasieexamen och en rad andra förändringar som
vi håller på att behandla. Nu remissbehandlas dessa
innan riksdagen får ta ställning till dem.
Jag vill också säga något annat som jag tror är
viktigt. Det har efterlysts här i debatten att regeringen
omedelbart skall spruta ur sig propositioner. Men vi
måste också lära oss något om vad som har skett i
gymnasieskolan de senaste åren. Det var väl ändå så
att flera av de beslut som fattades när vi sjösatte gym-
nasiereformen gick för fort. Jag skall inte säga att
skulden enbart ligger på den tidigare regeringen. Jag
tror att vi delar skulden. Behovet av en ny gymnasie-
skola var så stort att många ville gå fort fram. Men vi
är också skyldiga att lära oss av detta.
Hastigheten har ställt till med en hel del problem
ute i verksamheten. Låt oss inte göra samma misstag
igen. Låt oss offentliggöra förslag, debattera dem och
remissbehandla dem. Låt oss lära av debatter och
erfarenheter, lyssna på olika röster och först därefter
skriva proposition och fatta beslut i riksdagen.
Jag måste säga, herr talman, att det är litet symto-
matiskt att Ulf Melin säger: Vi moderater arbetar med
kvalitet. Han säger: Vi har redan tidigare föreslagit
färre kärnämnen. Ja, det tråkiga är att det så ofta är så
när Moderaterna föreslår utveckling av gymnasiesko-
lan. Det är färre ämnen eller lägre kravnivåer i ämne-
na. Det är ju det som är er lösning i så många fall när
det gäller utveckling i gymnasieskolan. Ni sänker
kravnivåerna. Jag tror inte att det är en bra eller fram-
komlig väg för Sverige. Det är en väg baklänges in i
framtiden.

Anf. 78 ULF MELIN (m) replik:
Herr talman! Nu talar väl ändå skolministern mot
sig själv i så fall? Ni skriver ju själva i utvecklings-
planen, och även i budgetpropositionen, att ni skall
minska antalet kärnämnen. Det är vi i så fall ganska
överens om. Det har väl inget att göra med någon
generell sänkning? Man byter ju ut mot något annat.
Vi vill ju exempelvis förstärka yrkesämnena eller öka
möjligheterna att välja kurser. I andra fall pratar ju
skolministern väldigt mycket om elevinflytande och
sådana saker, men uppenbarligen skall eleverna inte
ha något inflytande över sin egen utbildning. Den är
de inte kapabla att bedöma trots att de flesta av dem
är myndiga. Det är trots allt ett ganska märkligt reso-
nemang.
När det gäller gymnasieskolan tror jag faktiskt att
Ylva Johansson kan se att det finns ett antal problem
som är ganska tydliga och som behöver lösas. Det
handlar exempelvis om samverkan skola-arbetsliv, att
vi skall ha en modern lärlingsutbildning. Det handlar
om yrkesexamen. Det handlar om ett nytt tekniskt
program osv. Man behöver inte spruta fram proposi-
tioner om detta, det är inte vad det handlar om. Men
man kan väl komma med någon proposition i alla
fall? Det kallar inte jag för att spruta fram. När kom-
mer denna proposition? Det vore intressant att få veta.
Den andra frågan gäller kunskapslyftet, det som
Margitta Edgren tog upp, och som jag också tog upp i
mitt anförande. Efter det här året, när man fått ett
utbildningsbidrag som är relativt generöst, finns det
svuxa eller studielån. Tror då skolministern att kun-
skapslyftet, om man har den här modellen, är en succé
nästa år? Det var det jag faktiskt tvivlade på.

Anf. 79 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Herr talman! Skillnaden mellan Ulf Melin och mig
är att jag vill ha en gemensam kärna av ämnen i gym-
nasieskolan av samma omfattning som i dag. Däremot
tycker jag att vi bör se över om vi verkligen skall ha
det uppdelat på så pass många små ämnen som i dag.
Men jag vill inte backa från ambitionen att gymnasie-
skolan också har en allmänbildande uppgift. Den skall
ge en grund av det slag som alla elever behöver i
arbetsliv, för vidare studier och som samhällsmedbor-
gare.
I det här avseendet har ju Moderaterna en lägre
ambitionsnivå. Ni ser ju inte gymnasieskolan som den
gemensamma grunden i samma utsträckning som en
rad andra partier gör. Ni har också en lägre ambi-
tionsnivå när det gäller innehållet i kärnämnena, där
några elever inte skall ha lika mycket kunskaper som
man i dag får i kärnämnena utan gå ut på en lägre
nivå. Därmed behöver man inte heller anstränga sig
för att nå den nivå som i dag finns.
Sedan vill jag säga något om kunskapslyftet. Kun-
skapslyftet förändras hela tiden - och måste göra det.
Vi har ansträngt oss mycket för att bygga upp en
flexibel organisation i kunskapslyftet. Det är just
därför, tror jag, som vi har fått ett så pass bra utfall
redan nu under hösten, och att pengarna har kunnat
användas mycket effektivt. Vi avser att också fort-
sättningsvis ha en flexibel organisation och vara be-
redda att göra förändringar hela tiden under resans
gång allteftersom behov kan förändras eller att vi
skaffar oss nya erfarenheter. Kunskapslyftet är en
organisation som kan och skall förändras med tiden.
Jag vill också säga att vi noga har riggat systemet
för att kvalitetssäkra kunskapslyftet. Alla 288 kom-
muner som ingår i kunskapslyftet har gjort en över-
enskommelse, kan man säga, med Utbildningsdepar-
tementet som gäller kvalitetsuppföljning och kvali-
tetssäkring av utbildningen. Vi har Skolverkets konti-
nuerliga tillsyn och uppföljning av vuxenutbildningen.
Vi har en fristående utvärdering kopplad till kun-
skapslyftet som belyser kunskapslyftet i en rad olika
avseenden. Vi har också en särskild utvärdering på
Statskontoret när det gäller ekonomin. Så vi kommer
också under resans gång att få underlag som gör det
möjligt att göra förändringar om det blir nödvändigt.

Anf. 80 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Herr talman! Jag skulle vilja upprepa den fråga
som jag ställde förra gången, och det gäller föränd-
ringen i ekonomiska förutsättningar. Hur har Ylva
Johansson tänkt sig att de som nu går i kunskapslyftet
och som har blivit tända och motiverade att fortsätta
skall kunna klara det ekonomiskt när ersättningen
sjunker från 80 % till 65 % av a-kassan eller om de
måste ta lån? Jag är oroad för det.
Jag skulle vilja markera att jag delar Ylva Johans-
sons uppfattning när det gäller att det är oerhört vik-
tigt att vi inte sänker kraven på studenterna i gymna-
siet för framtiden. Om vi sänker nivån är jag överty-
gad om att vi kommer att skapa större problem för
framtiden än vad vi har i dag. De okvalificerade job-
ben är ju ytterst få redan i dag, och de kommer att helt
försvinna framöver.
Vi i Folkpartiet har i vår motion om gymnasiesko-
lan klart markerat att vi kan tänka oss att minska anta-
let kärnämnen för att därmed ge utrymme för en större
del eget val för studenterna. Vi skall inte glömma bort
att gymnasieskolan är en utbildning för blivande vux-
na och att det därmed också måste finnas ett rejält
utrymme för att de skall kunna ta ett eget ansvar och
göra egna val, t.ex. genom att komponera ett eget
program.
Jag instämmer i Ulf Melins fråga: När kommer
den proposition där regeringen tar upp en definitiv,
modern lärlingsutbildning, en gymnasieexamen av
internationell bärighet och ett teknikprogram där man
avskaffar timplanen, har färre kärnämnen och för-
hoppningsvis också har utrymme för ett personligt
program?

Anf. 81 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Herr talman! Låt mig ta det sista först. När det
gäller utrymme för ett personligt program menar jag
att det redan i dag finns i gymnasieskolan. Det har
också diskuterats tidigare här i kammaren.
När det gäller frågan när regeringen kommer att
lägga fram en proposition om förändringar i gymna-
sieskolan utöver vad vi redan har gjort, är det enda
löfte som jag vill binda mig vid att jag inte tänker
lägga fram en proposition förrän jag anser att bered-
ning och remissbehandling är tillfredsställande. Vi
skall inte göra samma misstag som tidigare och gå för
fort fram med förändringar i gymnasieskolan. Jag
inser också att det finns en stor förväntan på de för-
slag som regeringen arbetar med.
Det är många som vill sätta i gång med lärlings-
utbildningen, men det kan man göra inom ramen för
pilotprojekten.
Det är många som vill starta det nya teknikpro-
grammet, och en del har redan gjort det inom ramen
för ett specialutformat program.
Det är många som vill sätta i gång med en ny
gymnasieexamen och ett stort examensarbete. Vi
arbetar så skyndsamt vi kan, men vi måste lära av
erfarenheterna. Det får inte gå för fort, utan vi måste
känna att beredning och remissbehandling har blivit
tillfredsställande innan det är dags att komma med en
proposition.
Margitta Edgren frågar hur jag tror att människor
skall kunna fortsätta studera ett andra år i kunskaps-
lyftet om de får en sänkt ersättningsnivå i studiestö-
det. Man kan få den bilden när man lyssnar på Margit-
ta Edgren att alla som läser i kunskapslyftet finansie-
rar sina studier med det särskilda utbildningsbidraget.
Så är det inte. Av de ungefär 226 000 människor som
totalt finns i vuxenutbildning är det ca 70 000 som
finansierar sina studier med det särskilda utbild-
ningsbidraget. Många som går in i vuxenutbildningen
gör det för att komplettera en oavslutad eller en för
kort tidigare gymnasieutbildning. På ett års tid skaffar
de sig den kompletteringen och går sedan vidare till
högskola eller andra studiesystem.
Jag delar oron för vissa grupper av människor,
som har kommit in med mycket låg formell utbild-
ningsnivå och som behöver en lång tid inom vux-
enutbildningen. För dem kan det vara berättigat med
ett särskilt bra studiestöd. De kommer att få förtur till
svux och svuxa efter året med särskilt utbildningsbi-
drag.

Anf. 82 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Herr talman! Tack för svaret. Av de 70 000 som
nu studerar med särskilt utbildningsbidrag är merpar-
ten de kvinnor som jag pratade om. De läste tidigare
på komvux och förlorade barntillägget i svux och
svuxa. Det var ju deras möjlighet att studera. Redan
då uppfattades det så att det nya studiestödssystemet
på något sätt skulle hantera den här frågan. Nu vet vi
att det inte kommer på den här sidan av år 2000, och
det är alltså fortfarande ett akut problem.
Det är därför jag vill veta om det finns några tan-
kar på hur de kvinnor som har barn och ett stort för-
sörjningsansvar och som går i dessa utbildningar skall
kunna överleva och fortsätta att utbilda sig fram till
dess att det kommer ett nytt studiestödssystem.

Anf. 83 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Herr talman! Margitta Edgren har ett stort enga-
gemang för de 75 % kvinnor i kunskapslyftet som
riskerar att inte kunna fortsätta om de inte får ett till-
räckligt bra studiestöd. Jag förstår det engagemanget,
och jag delar det. Jag tror att många av dem inte
kommer att vara i behov av att fortsätta ett andra år,
därför att de blir klara med sin utbildning på ett år.
Det finns också flera olika system för studiestöd.
Jag tror också att det kan finnas en liten grupp där det
är befogat att fortsätta med ett mer generöst studi-
estöd, men då måste det vägas mot andra angelägna
utgiftsområden. Vi skall veta att förbättringar i studi-
estödet är också mycket dyrbara.
Den hittillsvarande erfarenheten är ju den att det
nästan har kommit för många som har velat gå in i
kunskapslyftet. Det har varit otroligt lätt att rekrytera
människor. Studiestödet har inte varit någon tröskel
totalt sett inom kunskapslyftet, utan det varit en väldig
tillströmning av sökande. Det är en svår avvägning att
bedöma hur människor kommer att välja och reagera
inför nästa år. Det kan vi inte veta säkert, men alltef-
tersom vi skaffar erfarenheter av kunskapslyftet kan-
ske vi kan göra mer kvalificerade gissningar. Utifrån
det får vi väga olika prioriteringar för hur kunskaps-
lyftet skall utvecklas. Men om man vill göra reformer
på det här området måste man vara medveten om att
de kostar.

Anf. 84 MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Herr talman! Trots svaret från statsrådet Johans-
son är jag fortfarande ganska orolig för de kategorier
som har det största behovet av kunskapslyftet, nämli-
gen de med den allra lägsta utbildningen. Det är
glädjande att det är så många som klarar av sina stu-
dier på ett år. Jag ögnade igenom LO-tidningen som
kom i går, och där stod det att det var segt att komma
i gång med kunskapslyftet för de människor som i och
för sig hade jobb men som hade ganska okvalificerade
arbetsuppgifter, dvs. de som riskerar arbetslöshet
inom en inte alltför avlägsen framtid.
Jag är rädd för att dessa människor kommer att
hamna i en situation där de återigen står sist och inte
har den riktiga motiveringen att göra någonting åt sin
situation.
Jag undrar om statsrådet Johansson har några fun-
deringar om hur man skall nå de här människorna, om
det är genom ytterligare insatser, uppsökande verk-
samhet eller någonting annat. Jag tror att de annars
kommer att vara kvar i sina problem, och vi behöver
hjälpa dem en extra gång.

Anf. 85 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag delar i mycket den uppfattning
som Margareta Andersson ger uttryck för här. Det är
viktigt att vi intensifierar insatserna för att nå de
grupper som hittills inte har nåtts av kunskapslyftet.
Vi gör det bl.a. genom att nu samarbeta med dyslexi-
kampanjen, för att göra särskilda insatser för vuxna
med grava läs- och skrivsvårigheter. Det är en svårre-
kryterad grupp, som i många fall har en hög tröskel
för att gå in i utbildning.
Vi har nu fått in kommunernas planer inför våren,
och vi ser där att kommunerna är väl medvetna om
detta, att det har varit väldigt lätt att rekrytera männi-
skor och därmed få in dem som är välmotiverade i
större utsträckning än man kanske hade anat. Man
måste nu kanske göra ytterligare särskilda insatser för
att nå de grupper som man hittills inte har nått.
Mitt intryck är alltså att det finns en stor medve-
tenhet om detta ute i kommunerna. Jag kommer att
noga följa detta, därför att det är oerhört viktigt och är
en väsentlig del i att kunskapslyftet förändras och
utvecklas under tidens gång.

Anf. 86 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Jag instämmer självfallet i att vi be-
höver höja utbildningsnivån i landet. Vi gör det suc-
cessivt. Det är inte så många år som vi har haft den
nya gymnasieskolan, där alla elever går, med viss
modifikation. Vi har alltså ökat utbildningen från nio
till tolv år.
Jag tycker också att det är bra att alla program,
som det sägs, skall ge en god grund för vidare studier
och ett aktivt arbetsliv. Men vad är en god grund för
vidare studier? Det är ord som vi slänger oss med,
men vad menar vi, statsrådet? Är det så att den som
misslyckas gång på gång därför att de krav som ställs
är för höga har fått en god grund för vidare studier?
Jag tycker inte det.
Jag förstår inte resonemanget att det skulle vara att
sänka ambitionsnivån att dela upp kärnämnena i etap-
per eller delmål, som man kan se att man har en chans
att klara av, och att ta delmålen ett i taget.
Om jag skulle tvingas att lägga på samma tyngder
som de stora biffarna när jag går och tränar på gym-
met skulle jag ha vänt i dörren. Men jag får börja på
min nivå och höja i etapper; annars hade jag aldrig
gått dit över huvud taget. Jag kommer naturligtvis
aldrig att nå upp till biffarnas nivå, och det har jag
inga ambitioner att göra heller. Vi måste inse att det
behövs olika insatser och att man kan ha olika ambi-
tionsnivåer också under olika delar av sitt liv. Att
lägga en god grund är att skapa motivation för att
utbilda sig över huvud taget.

Anf. 87 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Herr talman! Den viktigaste grunden för ett livs-
långt lärande, för ett fortsatt lärande i arbetsliv och
samhällsliv, är att man lämnar skolan med en förvär-
vad förmåga och en vidmakthållen vilja att lära sig.
Där tycker jag inte att skolan lyckas tillräckligt väl i
dag. Men vi ser också att det finns en hel del grund-
läggande kunskaper som i stor utsträckning behövs
om man skall ha en chans på arbetsmarknaden och
kunna hävda sig i samhällslivet.
Det är därför så många människor har sökt sig till
kunskapslyftet när man nu har fått chansen i vuxen
ålder. Man har insett att man behöver de här kunska-
perna. Då måste vi som är vuxna och har ansvaret för
gymnasieskolan anstränga oss särskilt mycket för att
ge dagens ungdomar de grundkunskaperna, så att de
slipper uppleva att deras kompetens inte räcker till i
arbetsliv och samhällsliv.
Det kärnämne som är allra svårast och där vi fin-
ner den största andelen elever som inte lyckas är
svenska B. Där är det 7 % som har IG, Icke godkänd.
Det är allvarligt, men det är också ett faktum att 93 %
klarar sig. Att då dra slutsatsen att det här problemet
skall lösas genom en systemförändring, som ändrar
definitionen av kärnämne tror jag är fel väg att gå.
Där måste man göra särskilda insatser för att möjlig-
göra för dessa elever att nå kunskaperna.
Självklart är det som Inger Davidson säger - alla
kan inte börja på samma nivå. Det finns bara ett sätt
att undervisa på som är framgångsrikt, och det är att
undervisa på den nivå där eleverna befinner sig, att
hämta dem därifrån och ta dem vidare. Men det är
också viktigt att vi sätter ribban lika högt för alla. Jag
tror det var Margitta Edgren som gjorde en jämförelse
med körkortet. Det kan ta olika lång tid, och man kan
behöva arbeta med olika sorters undervisning, men
målet är ju inte att någon skall ha ett light-körkort.
Målet måste ju vara att alla når den grundläggande
kompetens som vi kommer överens om att vi tror att
ungdomar behöver i framtiden. Jag tror att den ganska
väl definieras av dagens kärnämnen, även om också
de självklart måste utvecklas och förändras.

Anf. 88 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Herr talman! Vi är tydligen överens, även om Yl-
va Johansson uttrycker sig på ett annat sätt än jag.
Hon talade om förvärvad förmåga och vidmakthållen
vilja - lust att lära, helt enkelt. Det uppnår man inte
om en del känner sig kvästa i skolan av de alltför
höga förväntningarna. I praktiken skall ju alla klara
det på samma tid, Ylva Johansson. Det är ju så att
eleverna skall vara färdiga tre år efter det att de har
kommit in i gymnasiet.
Jag tycker också att det är litet dåligt att välja sta-
tistik på det sätt som Ylva Johansson gjorde. Jag
talade specifikt om de yrkesförberedande program-
men - det är där de stora problemen finns. Det kanske
beror på att det är elever som är mer praktiskt inrikta-
de, som har handens intelligens mer utvecklad och
som därför kan vilja tackla de teoretiska ämnena på
ett helt annat sätt. De behöver börja i en helt annan
ände för att sedan så småningom komma fram till den
teoretiska delen. Men det krävs alltså precis samma
saker av dem som av de övriga under dessa tre år. De
skall uppnå högskolekompetens på tre år - punkt slut.
Jag tycker att det är att behandla eleverna med
ringaktning. Det är absolut inte att ge dem lust att
lära. Det är det som jag vill uppnå genom att ge dem
delmål så att de så småningom kan nå upp till det
slutliga målet.

Anf. 89 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Herr talman! Låt mig först säga att jag tycker att
det är ganska uppgivet att resonera som Inger Da-
vidson gör: Om det nu är så att man borde använda
mer tid för vissa elever i gymnasieskolan men man
inte gör det så får man väl ge upp. Man säger alltså:
Så har det blivit, så nu måste vi ändra kraven i kär-
nämnena. I stället borde man se till att det blir en mer
flexibel användning av tiden och att de elever som är i
behov av särskilt stöd faktiskt får det stödet.
Det är självklart att ungdomar, precis som vuxna
och barn, lär på olika sätt. Man har olika lätt för olika
typer av kunskaper, och man vill lära sig enligt olika
lärostrategier. Men det är ju inte så att vissa är födda
med handens intelligens och att andra är födda med
något annat slags intelligens. Vår förmåga att lära och
vår förmåga att utvecklas är intimt förknippade med
varandra. Det är olika sätt att lära och olika kunska-
per, och de samverkar.
Därför är det viktigt att det ges utrymme inom
kärnämnena att lägga upp undervisningen på ett sätt
som påverkas av programmens inriktning och där
eleverna har ett reellt inflytande på hur undervisning-
en skall läggas upp. Men det är också viktigt att säga
att vi inte sätter de samhälleliga kraven lägre för vissa
ungdomar än för andra. Vi säger inte till en del: Du
behöver inte kunna lika mycket som samhällsmedbor-
gare som alla andra. Du skall inte behöva skaffa dig
en lika god grund för att ha en stark ställning i arbets-
livet som alla andra.
Det tycker jag vore att svika ungdomar, när vi så
väl vet att det ställs höga krav redan i dag och kom-
mer att ställas än högre krav i framtiden. Ungdomarna
i sin tur har rätt att ställa krav på oss som är ansvariga
för utbildningssystemet att de får reella möjligheter
och stöd för att klara de högre kraven, så att de i
framtiden kan försörja oss när vi behöver pension,
vård och omsorg.

Anf. 90 BARBRO JOHANSSON (mp):
Herr talman! Regeringen och riksdagen har ju be-
slutat om det s.k. kunskapslyftet, som skulle vara till
för att höja folkets utbildningsnivå, även om arbets-
marknadsskäl naturligtvis också måste ligga bakom.
Tanken att människor skall kunna förkovra sig,
utbilda sig i ett yrke och lättare komma tillbaka till
arbetsmarknaden tycker vi i Miljöpartiet naturligtvis
är bra. Men vad vi vänder oss emot i den motion vi
har väckt är att det har brustit i samordning och in-
formation. Många fackförbund har inte varit informe-
rade om hur ersättningen har fungerat. I och med det
har man startat introduktionskurser samtidigt med att
huvudkursen har startat, och då har det blivit omöjligt
att hinna med huvudkursen. På det sättet har männi-
skor blivit frustrerade.
När en så här stor satsning startar är det väl av
största vikt att de som skall medverka till projektets
genomförande har en bra organisation, så att man
motsvarar de förväntade insatserna. I det här fallet har
skolor och lärare inte varit förberedda för att ta emot
så mycket elever som det här är fråga om.
Jag ser nu att statsrådet Ylva Johansson lämnar
kammaren.
När genomförandet tar fart måste alla parter vara
på det klara med vad som gäller. I det här fallet har
det varit fackföreningar, arbetsförmedlingen, sjukkas-
san, de sociala myndigheterna, kommunerna och inte
minst CSN. Det handlar om respekt, inte enbart för de
studerande utan även för dem som handlägger de här
ärendena.
Problemen med de dåliga kunskaperna har gjort
att många har ramlat mellan stolarna. Det är ett stort
slöseri med resurser, såväl statliga, främst naturligtvis
ekonomiska, som personliga. Med en bättre informa-
tion kanske valen hade sett annorlunda ut?
Kunskapslyftet är ju av tvingande karaktär. Man
kan alltså bli avstängd från a-kassa eller övrig ersätt-
ning om man inte tar den erbjudna utbildningen.
Ersättningen för kunskapslyftet varar i ett år - det
har tagits upp här tidigare. Man skall kanske gå vidare
året efter med svuxa eller ta studielån. Men om det är
fråga om en 45-årig kvinna har hon ingen chans att ta
studielån. Är man över 45 år får man inte ta studielån.
Därför har vi sagt att vi tycker att det skall vara en-
hetliga regler för vad som gäller i kunskapslyftet.
En annan grupp som ingår i kunskapslyftet är de
med låg ersättning eller KAS. De tvingas då till
komplettering med socialbidrag. Men studier på gym-
nasienivå accepteras inte som grund för socialbidrag.
Hur skall de personerna klara sig?
En annan grupp är dyslektiker, som inte har
kommit in i systemet. De kanske har utbildningsbi-
drag. Utbildningsbidraget halverades i somras och är
så lågt att man inte kan klara sig på det. De drabbas
alltså mycket hårt av det här.
Herr talman! Utbetalningssystemet skiljer sig ock-
så från a-kassans, främst genom att alla månadens
dagar är bidragsberättigade. Det stämmer inte heller
överens med CSN-systemet. Är man sjuk före och
efter jullovet får man inga pengar över julen.
Handläggningstiderna har vi också tittat på. De
har varit extremt långa. De som har varit långvarigt
arbetslösa har inget reservkapital, och många har
blivit hänvisade till de sociala myndigheterna. Detta
har i sin tur belastat de redan hårt ansträngda social-
kontoren. Det har inte enbart varit en ekonomisk
belastning, utan också en arbetsbelastning.
Det är viktigt att man ger resurser till alla leden
för genomförandet - speciellt CSN.
Det är min förhoppning, herr talman, att det inte
bara är de studerande som har lärt sig någonting i
kunskapslyftet, utan även politikerna. Man får inte
sätta i gång ett projekt utan att se till att hela kedjan
fungerar.
Herr talman! Jag vill härmed yrka bifall till reser-
vation 4, under mom. 3, i UbU2.
Forskning och högskola

Anf. 91 BEATRICE ASK (m):
Herr talman! Låt mig inledningsvis yrka bifall till
reservation 9 i betänkandet UbU1, till den moderata
reservationen i betänkandet UbU6, till reservation 1
vad avser betänkandet UbU7 samt reservation 1 i
betänkandet UbU15. Därutöver hänvisar vi moderater
till dels det särskilda yttrandet avseende budgetpro-
positionen, dels det yttrande som gäller fribeloppsre-
geln i studiemedelssystemet.
Så går jag över till sakfrågorna.
När vi för ett år sedan här i kammaren debatterade
regeringens högskole- och forskningspolitik konstate-
rade jag att Sveriges möjligheter till utveckling de
närmaste åren står och faller med vår förmåga att
hävda och utveckla kunskap och kompetens i tuff
internationell konkurrens. Jag uttryckte också förvå-
ning över den socialdemokratiska regeringen och hur
man hade kunnat hamna så fel som man gjort när det
gäller just forskningen. I dag är jag mindre förvånad,
men jag är fortfarande bekymrad både över föreslagna
nedskärningar och sättet att fördela resurser på.
I den förra budgeten drogs anslaget till forsknings-
råden ned med nästan 15 %. I år kastar sig Socialde-
mokraterna över miljöforskningen och internationellt
forskningssamarbete i alldeles särskild ordning. Man
undrar var det skall sluta.
Nu måste man i det närmaste anlita Sherlock
Holmes för att upptäcka regeringens attacker mot
miljöforskningen. Vad regeringen förslagit är emel-
lertid en nedläggning av Naturvårdsverkets forsk-
ningsavdelning, anmärkningsvärda neddragningar på
verksamheten vid Lantbruksuniversitetet i Uppsala
och neddragningar av de anslag bl.a. avseende inter-
nationellt samarbete m.m. som finns i det betänkande
som vi har på bordet här i dag.
Besparingarna handlar bara för det naturveten-
skapliga forskningsområdet om mer än 100 miljoner
kronor, om man räknar från 1996. Man går på områ-
den som är mycket känsliga för miljöforskningen. Det
är naturligtvis illa.
När det gäller det internationella forskningssamar-
betet radar regeringen upp skrivningar som också
tydliggör att man helst skulle vilja lämna internatio-
nellt forskningssamarbete. Eftersom det av olika an-
ledningar inte går just nu stoppar man in anslaget hos
myndigheter. Jag behöver inte ha lupp eller mycket
fantasi för att förstå att det är en konstruktion som
underlättar successiva neddragningar, med hänvisning
till att berörd specialmyndighet föreslagit just sådana
neddragningar. Det har den naturligtvis gjort därför
att myndighetsanslagen successivt dras ned. Det är en
fiffig konstruktion, men det är allvarligt att den inte
synliggör det ansvar jag tycker att man måste ta på
statlig nivå för internationellt forskningssamarbete.
Vi moderater ifrågasätter också den fördelning av
forskningsresurserna som regeringen gjort. Vi anser
inte att forskningsresurser skall delas ut till fler hög-
skolor för sakens egen skull, utan menar att forsk-
ningsmedel skall ges utifrån en prövning av verksam-
heters kvaliteter m.m. Sammantaget anslår vi betyd-
ligt mer i statsbudgeten till forskning än vad regering-
en gör.
I handlingarna finns förslag till förändringar inom
forskarutbildningen. Att vi måste få fram fler fors-
karutbildade är naturligtvis glasklart. Bara expansio-
nen av grundutbildningen kräver en ökning med 4 000
under perioden 1997 till 2001 om grundutbildningens
kvalitet skall kunna hållas. Det är därför viktigt att
öka examinationsfrekvensen.
Regeringen sitter tyvärr fast i ett planerings- och
regleringstänkande som gör att det som föreslås för-
modligen skapar bekymmer i stället för att lösa några.
Den skärpning av antagningsbestämmelserna och
förändringarna när det gäller studiefinansieringen som
föreslås innebär, skulle jag vilja påstå, ett idiotstopp
för antagning vid vissa fakulteter. Det bygger hinder
för det vi i andra sammanhang eftersträvar, nämligen
fler med en akademisk utbildning och forskarerfaren-
heter i arbetslivet. I stället för att ha kvalifikationer
och förutsättningar som utgångspunkt vid antagning
sätter man nu frågan om garanterad studiefinansiering
först.
Protesterna mot detta förslag, och debatterna om
det, är många. Det är uppenbart att det hade varit en
fördel om regeringen åtminstone hade låtit remissbe-
handla sina förslag innan man skrev propositionen.
Vi moderater avvisar förslaget. Det är orimligt att
skapa hinder och svårigheter för flexibla lösningar av
hänsyn till olika ämnesprofiler.
Jag vill gärna säga att vi inte är ensamma om detta
avslagsyrkande. Det finns flera reservationer. Vi har i
ärlighetens namn haft litet svårt att begripa varför det
blev olika skrivningar, eftersom vi är överens i sak.
Men det är flera partier, och utanför denna sal finns
det väldigt många som är bekymrade. Jag är ledsen
för att regeringen har hamnat så fel i en fråga som är
så central för fortsättningen.
En stor del av den budget som vi diskuterar i dag
handlar om utbyggnaden av den högre utbildningen.
Vad avser antalet utbildningsplatser är vi relativt
överens. Däremot anser vi moderater att anslagen
skall fördelas till universitet och högskolor utifrån
fasta kriterier som tar hänsyn bl.a. till studenternas val
och utbildningars kvalitet. Politiska förhandlingar,
taktik och politiska bedömningar skall inte var det
som bestämmer fördelningen.
Jag skulle vilja påstå att regeringen och Center-
partiet med sitt budgetförslag, om man ser det som en
helhet, ställer en utbyggnad av de mindre högskolorna
i motsatsställning till studenters möjligheter att under
en tid studera vid ett utländskt universitet eller en
utländsk högskola. Karlstad ställs mot Sorbonne,
Växjö och Stockholm mot Bologna och Luleå mot
Stanford och München. Man kan dra en hel lång rad
av motsatsförhållanden. Det är varken klokt eller
nödvändigt.
Det är oklokt, därför att närheten till högre ut-
bildning har betydelse för att fler skall kunna studera
vid högskolan. Det är jag den sista att förneka. Det är
oklokt också därför att utvecklingen är fantastisk. Fler
och fler svenska ungdomar, oberoende av social bak-
grund, har fått möjlighet att studera utomlands. Det är
oklokt att ifrågasätta det.
Jag vill därför påpeka att det finns många exempel
på ungdomar som genom utlandsstudierna har fått
tillgång till kunskaper och kontakter som de aldrig
annars skulle ha fått. Det är bra för var och en, och
det är bra för Sverige. Det skall inte ställas i motsats-
ställning till något annat, vilket man gör i budgetpro-
positionen.
Regeringen skriver i budgetpropositionen att man
inom tre år räknar med en halvering av antalet ut-
landsstuderande. Det handlar om hemtagning av
10 000 studenter. Hur kommer man på en så ovanligt
dum idé i en tid när gränslösa kontakter och interna-
tionalisering präglar snart sagt all samhällsutveckling?
Herr talman! I vårt land får man ofta vara glad
över Fru Fortuna, så också denna dag. Utskottsmajori-
teten "hittade" nämligen litet drygt 20 miljoner kronor
som inte hade gått åt på ett konto. Därför föreslår nu
utskottsmajoriteten att den här besparingen på ut-
landsstudenterna skall utgå, och vi är väldigt glada
över det. Men det gäller denna gång. Faktum kvarstår:
Socialdemokraterna tycks i särskild ordning ha be-
stämt sig för att inte prioritera internationella kontak-
ter för forskare och studenter. Det är t.o.m. så illa att
finansministern för några dagar sedan från den här
talarstolen talade om förslaget om en halvering av
antalet utlandsstudenter som "en ganska måttfull
besparing". Låt mig understryka att det är en inställ-
ning som vi moderater inte kan dela.

Anf. 92 ANDREAS CARLGREN (c):
Herr talman! Vi är nu inne i ett väldigt viktigt ske-
ende när det gäller utbildningen i Sverige. Vi är inne i
en oerhörd utveckling och expansion. Som centerpar-
tist är jag stolt över att se vilken oerhört kraftig ex-
pansion vi nu medverkar till, efter det att Sverige så
allvarligt halkade på efterkälken under 80-talet. Sve-
rige behöver en större andel personer i högskoleut-
bildning, och det är därför Centerpartiet så hårt har
arbetat för att den expansionen skall bli av.
Vi har också arbetat för att nya universitet skall in-
rättas i Sverige. Vi tog tidigt ställning för nya uni-
versitet i Örebro, Karlstad och Växjö samt Mitthög-
skolan. Nu finns en tidtabell fastslagen och ansök-
ningar inne som innebär att det här ganska snart kan
bli verklighet.
Vi har arbetat för bättre kvalitet i utbildningen ge-
nom fler forskarutbildade. Vi kommer att behöva fler
forskarutbildade, inte minst i näringslivet. Jag menar
att det kommer att vara fullständigt nödvändigt för
Sveriges ställning som kunskapsnation i framtiden att
vi lyckas utveckla både kvantitet och kvalitet.
Centerpartiet har länge arbetat för fasta forsk-
ningsresurser till alla landets högskolor. Vi vill san-
nerligen inte att vissa av våra högskolor bara skall ses
som något slags B-högskolor, där de som går i
grundutbildning inte också har kontakt med den
forskning som pågår på den högskola där de utbildar
sig. Det var därför det också var så viktigt att vi i
budgeten medverkade till ytterligare en kvarts miljard
till forskarutbildningen, varav 100 miljoner var öron-
märkta för fler anställningar av doktorander. I utskott-
sarbetet har det dessutom varit möjligt att öronmärka
ytterligare 50 miljoner kronor av fakultetsanslagen för
forskarutbildningar. I den debatt som pågått under de
senaste dagarna har man gjort ett stort nummer av att
50 miljoner inte räcker. Nej, det insåg vi tidigt, och
det handlar därför om mer nya pengar, om väsentligt
mer.
Det har ändå under senare tid pågått en stor debatt
inte minst om forskarutbildningen. Det har funnits två
avgörande skäl till att jag har velat att Centerpartiet
skall medverka till den reform som vi i dag kommer
att besluta om.
Det första skälet är att jag efter en lång tids debatt
har blivit övertygad om att forskarstuderande behöver
bättre sociala villkor. Det finns en gammal myt om att
man i konstnärskretsar skulle gynna kreativiteten
genom svält. Som tur är har man övergivit den dum-
ma föreställningen, men jag förstår inte varför vi skall
behålla den när det gäller forskarstuderande. Det är
väl självklart att forskarstuderande skall ha bättre
sociala villkor och att det därför inte minst skall fin-
nas möjligheter till fler doktorandtjänster men också
annan finansiering.
Jag har ansett att forskarstudier på osäkra villkor
och med låga studiemedel är en social orättvisa och
ett problem för Sverige om vi skall utvecklas som
kunskapsnation. Plötsligt framstår just det, rätten att
få leva på osäkra villkor och att få ha låga studieme-
del som sin finansiering, som högsta visdom och som
en förutsättning för framtida forskningskvalitet. När
blev det så? Jag riktar den frågan till er som är så
starka kritiker av reformen. Ser ni inte, inte minst från
jämställdhetssynpunkt, hur viktigt det är att förändra
villkoren på den här punkten?
Det andra skälet för mig att ha medverkat till att
det här beslutet kan fattas i dag är att Sverige otvivel-
aktigt behöver fler disputerade i både utbildning och
näringsliv. Om antalet lärare skall vara oförändrat i
förhållande till antalet studenter behövs, med den
oerhörda expansion vi är inne i nu, många nya lärare,
4 000 nya heltidslärare till år 2000. En stor del av
dem skall vara disputerade.
Ni som nu kritiserar reformen så starkt: Vad kon-
kret vill ni medverka till för att vi skall få fram fler
disputerade? I debatt efter debatt, inte minst här i
kammaren, har det påpekats hur viktigt det är att vi
får tillräckligt många lärare till de nya högskolorna.
Ni har varnat för att kvaliteten kan sänkas när vi nu
driver på expansionen så starkt. Men vad vill ni själva
göra när vi nu behöver se till att dessa disputerade
lärare verkligen kommer fram? Vad konkret är ni
beredda att medverka till? Vad är alternativet? Är det
en rimlig ordning att en femtedel av doktoranderna
registreras med noll i aktivitetsgrad i ett läge när lan-
dets framtida ställning som kunskapsnation i stället
kräver långt fler disputerade? Vad är alternativet? Nej
är ju inget svar.
Jag känner själv en mycket stor respekt för den
humanistiska forskningens tradition och behov av
andra arbetsformer. När kritiken blir för upphetsad är
det svårt att se vad som verkligen är på väg att beslu-
tas. Det system som nu är på väg att införas är långt
mycket mer flexibelt än vad kritikerna är beredda att
erkänna.
Den som söker plats i forskarutbildningen behöver
inte visa upp en finansiering för alla åtta åren, men
högskolan måste i samband med antagningen göra en
bedömning av de ekonomiska förutsättningarna. Det
skall finnas flera olika sätt att klara finansieringen.
Det gäller doktorandtjänster, utbildningsbidrag, sti-
pendier, studiemedel, externa anslag eller förvärvsar-
bete. Det kommer att vara möjligt att inleda forskar-
studierna med studiemedel. Det kommer att gå att
kombinera doktorandstudier med förvärvsarbete. Det
står mycket tydligt i utskottets utlåtande. Varför då
tala om idiotstopp? Varför inte informera bekymrade
människor om vad som gäller i stället för att låtsas
sådant som inte gäller? Dessutom kommer fyraåriga
övergångsregler att gälla. Det innebär att alla som
antagits före 1998 fortsätter på nuvarande villkor till
utgången av år 2001.
Jag menar att vi lägger en grund för ett fortsatt
bygge. Det betyder inte att vi har lagt den sista
byggstenen. Självfallet kan det finnas mer att göra.
Jag tycker ändå att kritiken skulle vara starkare om
utgångspunkten var att man hade en högre ambi-
tionsnivå för utbildningen, men så är det ju inte.
Tvärtom konstaterar jag att våra kritiker nu är de som
sitter med den lägre ambitionsnivån. Vi vill att en
klart större andel av människorna i vårt land skall ha
högre utbildning. Vi vill skapa fler universitet. Vi vill
skapa fler högklassiga och akademiskt framstående
forskningsmiljöer runt om i landet. Vi vill se en större
andel som uppnått examen i forskarutbildningen och
med det bakom sig kan vara verksamma i näringslivet
och i utbildning. Jag märker att våra kritiker gång på
gång i stället lägger ribban lägre, ger Sverige sämre
förutsättningar, är mer på defensiven.
När det gäller besparingarna i studiestödet vid
studier utomlands vill jag bara säga att Centerpartiet
ju har medverkat till att stoppa dem. Jag lyssnade
noga på vad Beatrice Ask sade. Jag tycker att det
framgår mycket tydligt av det vi har skrivit och sagt,
och även av verkligheten, att studerandeutbyte och
internationalisering är fullständigt avgörande för
Sverige i framtiden. Meningarna om halvering som
Beatrice Ask läste upp finns inte i utskottsbetänkan-
det. Skulle det inte vara litet snyggt att anpassa debat-
ten efter vad som faktiskt har gjorts? Och om ni tyck-
er att det här är så viktigt, medverka då någon gång
till att det också händer saker i verkligheten! Ni tror
att den största verkligheten är att uppträda och kritise-
ra i debatter. Det tror inte jag. Jag tror att det är stu-
denternas verklighet det gäller.
Vidare har vi från utskottsmajoritetens sida sett till
att det blir ett utlåtande från utskottet om att vi vill
åstadkomma en ordning där Rudolf Steiner-högskolan
kan stå för examination när det gäller Waldorfpeda-
gogisk utbildning men där examensrätten för sådana
lärarutbildningar skall läggas på lärarhögskolan i
Stockholm. Det här är viktigt för att se till att det finns
möjligheter för fristående skolor med alternativ peda-
gogik. Det gäller också att hitta skyndsamma lösning-
ar för andra lärarkategorier och möjlighet till lärar-
utbildning med Waldorfinriktning på fler lärarhögsko-
lor. Vi förväntar oss att regeringen återkommer med
förslag som gör detta möjligt.
Jag vill också säga att jag kommer att sakna
Margitta Edgren i utbildningsutskottet. Hon har varit
både en företrädare för sitt parti som jag tror gör
andra partier avundsjuka och en mycket inspirerande
person.
Till sist vill jag när det gäller UbU1 yrka bifall till
reservation 11 och när det gäller UbU7 till reservation
7. Vi står självfallet bakom alla reservationer vi har
skrivit under, men vi nöjer oss med dessa yrkanden
för att spara kammarens tid.

Anf. 93 BEATRICE ASK (m) replik:
Herr talman! Jag har bara några korta kommenta-
rer.
För det första: När det gäller det förslag till refor-
mer av forskarutbildningen som jag kritiserade gör
Andreas Carlgren det väldigt enkelt för sig genom att
utmåla dem som inte tycker att förslagen är bra som
motståndare till effektivisering. Alla är helt klara över
att vi behöver få fram fler examinerade, och det un-
derströk jag också.
Problemet, som Andreas Carlgren tycks strunta i,
är att inte jag utan väldigt många runt om på högsko-
lor och universitet konstaterar att förslaget leder till
att man under flera år inte kan ta in några nya männi-
skor i den här viktiga utbildningen. Det handlar om att
forskare kanske inte kommer att kunna fullfölja, men
det handlar framför allt om att väldigt många aldrig
kommer att bli forskare - därför att förutsättningarna
låses, därför att det finns fyrkantigheter i förslaget.
Det här har vi tagit till oss och bekymrat oss över.
Jag tycker att det är synd att inte Andreas Carlgren
förstår den här problematiken.
Jag tror att det är fel att ensidigt se till bara beho-
vet av fler lärare vid universiteten när man tittar på
denna utbildning. Det finns behov av andra slag ock-
så. Exempelvis behöver vi fler med forskarutbildning
i näringslivet. Kombinationsmöjligheter som kan vara
litet knepiga är därför alldeles nödvändiga. Det är inte
tvärsäkert att våra universitet och högskolor har det
öppna sinnelag som krävs för att tolka det här som om
finansieringen är löst för en hel forskarutbildning. Det
finns svårigheter här.
För det andra: Jag får nu kritik för att vi inte ser
vad Centern har gjort i utskottet. Då vill jag gärna
säga att jag tycker att Andreas Carlgren också skall
stå för det som man har kommit överens med rege-
ringen om och som finns i propositionen. Förändring-
arna när det gäller utlandsstudenterna beror ju på att
man av en sinkadus hittade pengar och insåg att detta
var ett mycket impopulärt förslag.

Anf. 94 ANDREAS CARLGREN (c) re-
plik:
Herr talman! Inte är det någon särskilt snygg de-
batt! Jag har flera gånger i mitt inlägg sagt att det
gäller att öka antalet forskarutbildade i näringslivet. I
den delen slår sannerligen Beatrice Ask in fullständigt
öppna dörrar.
Men min poäng var att om vi skall få det måste vi
också få fler som är examinerade. Skall vi få fram den
förändringen krävs det att vi gör verkliga förändringar
och inte bara pratar om dem. Där återstår min fråga
fullständigt obesvarad: Vad är i så fall Beatrice Asks
och moderaternas alternativ? Man säger hela tiden att
det här är viktigt, men sedan kommer man inte med
någon insats som gör det möjligt. Det är det som är
min poäng med att det inte bara gäller att vara bra i
debatter, det gäller att vara bra i verkligheten också.
Samma sak gäller för utlandsstudierna. Jag tycker
att Beatrice Ask skall försöka sluta sprida fullständiga
felaktigheter. Vi har medverkat till ramarna i budge-
ten, inte gjort upp om allt innehåll. Det vet Beatrice
Ask, men hon vill ändå få säga det här i en debatt
eftersom det passar moderaterna just nu. Jag tror att
det skulle bli bättre om Beatrice Ask beskrev verklig-
heten såsom den är.

Anf. 95 BEATRICE ASK (m) replik:
Herr talman! Betyg på våra insatser, både i debatt
och i det politiska arbetet, får väl väljarna sätta. Det
kanske vi inte skall göra själva.
Däremot är vår bedömning av förslaget till för-
ändringar vad gäller forskarutbildning att det inte blir
fler examinerade utan färre inom vissa områden.
Skälet till att vi gör den bedömningen är att kritiken
har varit väl underbyggd från många av dem som är
direkt involverade i verksamheten, och det har vi tagit
till oss. Jag tycker inte att det är så märkligt att man
gör det. Det oroar mig att inte majoriteten tar till sig
den typen av frågeställningar.
Även om jag erkänner att man gjort en del för-
ändringar och förtydliganden i utskottet kvarstår be-
kymren. Så sent som häromkvällen - Andreas
Carlgren hade inte möjlighet att vara med - hade jag
tillfälle att under lång tid diskutera med flera personer
inom en facklig organisation som är för förslaget men
som ändå var mycket, mycket bekymrade. Jag tror
alltså inte att resultatet blir det önskade, och det tyck-
er jag är sorgligt.
Sedan frågade Andreas Carlgren: Vilket alternativ
har moderaterna? Ja, en del av förslagen är vi inte
kritiska till; det har framgått både i utskottet och på
andra ställen. Men vi ser fyrkantigheter som borde ha
bearbetats bättre. Den utredningskapaciteten har inte
vi som oppositionsparti. Det har de som sitter i ma-
joriteten.

Anf. 96 ANDREAS CARLGREN (c) re-
plik:
Herr talman! Nu blev det väl bara värre. Jag har
förstått att moderaterna gör anspråk på att ha en bety-
delse när det gäller utbildningspolitik. Jag har förstått
att man under lång tid har sagt att Sverige behöver
öka sin kvalitet när det gäller utbildningen. Men när
moderaterna nu skall tala om hur man verkligen vill
göra detta, eftersom det är så centralt att få fler fors-
karutbildade i näringslivet, har man över huvud taget
inget alternativ. Svaret är: Jo, vi tycker att en del är
bra. Man tycker alltså om delar av alternativet. I öv-
rigt saknar man fullständigt alternativ, och man säger
att det beror på att man saknar utredningsresurser.
Ursäkta, men jag tror det inte.
Jag tror att det här beror på att man inte vågar ta
ställning. Man vågar inte komma med ett förslag. Det
är länge sedan moderaterna kunde använda sig av
devisen "Moderaterna - ett parti att lita på". Jag me-
nar att det är illa för forskarutbildningen.
I moderaternas motion skriver man dessutom att
det införs ett förbud mot antagning av dem som inte
har doktorandtjänst. Vore det inte snyggt att erkänna
att det var en felinformation? Utbildningsutskottet har
klarlagt att det inte gäller. Det vore väl bättre än att
föra en debatt på felaktiga förutsättningar, vilket har
skett gång på gång här i dag.

Anf. 97 MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Jag börjar med att när det gäller
UbU7 yrka bifall till reservation 3 under mom. 2 och
13.
Utbildningen av akademiker i tillräckligt antal och
på tillräckligt hög nivå är en avgörande faktor för
varje land som vill hävda sig i framtiden. Trots att
Sverige generellt har en väl utbildad befolkning finns
det besvärande problem. Ett är att vi har svårt att få
ungdomar att söka till de längre utbildningarna och
välja att satsa på dessa. Ett annat är att examinations-
frekvensen är för låg. Ett tredje är att vi fortfarande
har en besvärande social snedrekrytering. Ett fjärde,
som har visat sig i dagarna, är att vi faktiskt har en
ökande andel studenter som inte lämnar högskolan.
Internationella jämförelser visar på behovet av att
ytterligare höja vår utbildningsnivå. Om man till ut-
bildning vid universitet och högskolor lägger annan
eftergymnasial utbildning är den andel av varje gene-
ration ungdomar i Sverige som börjar någon form av
sådan utbildning lägre än i jämförbara länder. Folk-
partiet anser att målet måste vara att minst hälften av
varje årskull ungdomar söker sig till högre utbildning.
Vi har sett ökningen av antalet högskoleplatser
som ett mycket viktigt sätt att nå detta mål. En ut-
byggnad startades 1990, fortsattes av den borgerliga
regeringen och fortsattes också av den nuvarande
regeringen. Vi har vid varje tillfälle varit del av, ac-
cepterat och uppmuntrat utbyggnaden.
Vi har däremot kritiserat den socialdemokratiska
regeringens brist på långsiktighet. Vi har flera gånger
talat om de här pucklarna inom högskolan, vilka inte
har främjat högskolans möjligheter att planera en
framförhållning med kvalitet i centrum. Vi säger
därför denna gång nej till att flytta fram platser från
hösten 1998 till januari 1998. Det är ett tydligt exem-
pel på sådan här ryckighet.
Vi menar också att universitet och högskola har
kommit i kläm genom olika principer för finansiering.
Det handlar alltså om de studenter som man har utbil-
dat över taket, motsvarande ca 200 miljoner, som
staten inte ämnar ge ersättning för. När platserna nu
ökar kommer högskolorna säkert att anpassa antalet
studenter till reella tal, och den ökning som väntas
kommer inte att ske.
En viktig kvalitetsfråga är också de anställda lä-
rarnas kompetensutveckling, både ämneskompetensen
och deras pedagogiska utveckling. Särskilt i en orga-
nisation som ägnar sig åt kunskapsutveckling är detta
en process som varje lärare måste vara medveten om.
De måste alltså själva ha oerhört stor tillgång till den
lärande processen och själva bli vidareutbildade.
Vi menar också att de nya platser som tilldelas
inte skall smetas ut över både nya och äldre högsko-
lor, utan de skall dediceras till universiteten och till de
högskolor som nu söker universitetsstatus. Där finns
det nämligen en bättre täckning av kompetenta lärare,
och de har fått stå tillbaka vid tidigare utökning. Mitt
resonemang gäller i synnerhet Lund, som jag känner
väl eftersom jag bor där och har en särskild känsla för
Lunds universitet. Det har nu avknoppat utbildningar
och studenter till den nya högskolan i Malmö.
Enligt Folkpartiets budgetalternativ behåller hög-
skolorna 210 miljoner av det som regeringen har
sparat in. De pengarna menar vi att varje högskola
kan använda för sin egen kvalitetsutveckling, t.ex.
medger det en viss finansiering av ett utökat antal
lektorer och professorer.
Vi menar också att sexpartimotionen om de fri-
kyrkliga högskoleutbildningarna är väl motiverad. Jag
tycker faktiskt att det är litet småaktigt att vi inte
skulle kunna komma fram till att göra den omfördel-
ningen av 150 platser till de här högskoleutbildning-
arna. Elver Jonsson är en av motionärerna. Jag såg att
han har anmält sig på talarlistan, och han kommer
säkert att motivera detta bättre än jag har gjort.
Sommaruniversitet har vi tjatat om i många år. Det
tycker vi är en oerhört viktig del i en utveckling av
alternativa utbildningssätt som också kan medverka
till att minska den sociala snedrekryteringen. Okej,
säger socialdemokraterna och utbildningsministern,
det har de full möjlighet till. Men som vi menar det
skall det ingå i det generella utbildningsuppdraget och
därmed också finansieras.
Nu går jag över till forskarutbildningen. Folkpar-
tiet har länge arbetat för att öka antalet forskare. Vårt
mål är 2 500 examinerade per år. För att nå det senast
år 2000 krävs att varje antagen doktorand har finansi-
ering i form av en doktorandtjänst. En tjänst medför
social trygghet i form av t.ex. barnledighet och andra
sociala förmåner som erfarenheten säger är viktiga för
att öka antalet kvinnor som vill satsa på en forskar-
utbildning. Detta är min erfarenhet som ordförande
under sex år i Jäst-gruppen, som här är åberopad, där
jag har mött oerhört många kvinnor som just säger
detta.
För att examinera så många har vi också i vår
budget hållit undan 100 miljoner för detta, vilket
finansierar mellan 350 och 450 sådana tjänster. Detta
tas upp i den reservation som jag redan har yrkat
bifall till.
Jag har som ni alla vet kommit överens i utskottet
med Socialdemokraterna och Centern om det förslag
som nu förs fram av majoriteten. Det har jag gjort
eftersom det enligt min bedömning är steg på vägen
för att nå de mål jag har redogjort för är Folkpartiets.
Jag personligen håller självklart fast vid det jag har
medverkat till. Men tyvärr delar inte flertalet i min
riksdagsgrupp min bedömning, vilket innebär att de
kommer att ge sitt stöd till moderaternas reservation 1
under mom. 1 i UbU7 om avslag på förslagen att
reformera forskarutbildningen. Gruppen kommer
också att ge sitt stöd till reservation 1 i UbU2 om
studiemedel under forskarutbildningen.
Låt mig också säga några ord om grunden för min
bedömning. Det är dels kunskapen om att ofinansie-
rade doktorer med dålig eller alltför liten handledning
inte blir färdiga, dels prognoser som tyder på stor
brist på vetenskapligt skolade människor i framtiden i
Sverige. Denna brist drabbar högskolorna med kraft
mellan år 2005 och 2015 då ca 5 000 lärare pensione-
ras.
Jag har i utskottet under hela 90-talet medverkat
till att öka antalet studenter så att det år 2000 kommer
att finnas 270 000 studenter. Det är ungdomar som
förväntar sig att få en utbildning med kvalitet som kan
mätas internationellt. Den skall ges av lärare som
själva är forskare med vetenskaplig skolning och som
kan tydliggöra de nödvändiga kopplingarna mellan
utbildning och forskning. För att vara lärare vet ni alla
att det enligt högskolelagen krävs att man har en ve-
tenskaplig utbildning. Det kräver också utbildningen i
sig, eftersom den skall vila på vetenskaplig grund.
Till detta, som alltså är högskolans behov av ve-
tenskapligt skolad personal, kommer alla riksdags-
partiers önskningar om att gymnasieskolan skall ha
lektorer och att komvux skall ha lektorer. Vi vet att
industrin ropar efter människor med vetenskaplig
skolning. Inte minst förvaltningen vet vi bestämt be-
höver vetenskapligt skolad personal.
Nu har alltså socialdemokraterna enligt min upp-
fattning lagt fram ett förslag till en tydligare finansie-
ring än tidigare. Man har öronmärkt 954 miljoner för
forskarutbildning i landet. Till detta kommer det
självklara, som jag egentligen inte skulle behöva säga
här, att varje institution och fakultet naturligtvis kan
använda mer pengar, speciellt under en övergångsfas,
till vissa mindre institutioner som kan underlätta för
det nya sättet att se på doktorandutbildningen.
Herr talman! Under Per Unckels tid som utbild-
ningsminister fattade riksdagen beslutet att endast
doktorandtjänster skulle finansieras från juli 1995.
Detta revs upp av den socialdemokratiska regeringen,
och man återinförde utbildningsbidrag. Det här var
väldigt många av oss mycket emot. Nu är alltså min
bedömning att det som i dag läggs fram som förslag
är ett steg på vägen mot fler forskare och därmed en
möjlighet att i framtiden behålla och öka kvaliteten
inom forskarutbildningen och att behålla och öka
kvaliteten inom högskolans lärarkår.
Jag kan inte med gott samvete nu säga nej, efter-
som allt då förblir vid det gamla, och lärarbristen
förvärras i väntan på något annat. Som jag sade i
utskottet är min mardröm att de som runt år 2010 är
valda ledamöter av utskottet tvingas att acceptera en
verklighet som innebär att det för att vara lärare vid
universitet och högskolor inte längre ens på papperet
krävs vetenskaplig skolning. Det menar jag är en
katastrof och en katastrofal kvalitetsförlust för Sveri-
ges utveckling, både inom teknisk och humanistisk
utbildning och forskning.
Herr talman! Jag vill markera att jag har stor re-
spekt för alla de människor som har skrivit till mig.
De har uttryckt sin oro i långa och mestadels vänliga
brev. De har försökt föra mig åter till ordningen, att
visa hur besvärligt det hela är och hur synd det är om
"små" ämnen och att vissa ämnen kommer att slås ut
helt. Jag kommer att besvara alla brev.
Men vad Sverige behöver är inte fler doktorander
utan fler doktorer. Det är ur samhällets synvinkel
ansvarslöst att ha många doktorander i humaniora och
samhällsvetenskap om det inte blir doktorer av dem.
Det är dessutom en katastrof för den enskilde att be-
driva utbildning på sin egen bekostnad år efter år utan
att nå sitt mål.
Tillgänglig statistik säger att 6 % av doktorander-
na utan finansierad studiegång blev färdiga de senaste
13 åren. De senaste 25 åren har bara 21 % över huvud
taget blivit färdiga. Det befrämjar inte en fortsätt-
ningsvis bra forskarstandard.

Anf. 98 BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Herr talman! Jag kommer att dela upp mitt anfö-
rande i två delar. Den ena kommer att handla om
reflexioner kring studiestödet. Den andra delen kom-
mer att handla om forskarutbildningen. Jag har valt att
börja med studiestödet.
Vi har ställt oss bakom regeringens stora satsning
på vuxenutbildning. Vi har varit kritiska mot att kun-
skapslyftet inte har samordnats med det aviserade nya
studiestödssystemet. I stället har regeringen valt att
införa ytterligare ett studiestöd, ett särskilt utbild-
ningsbidrag, som är betydligt förmånligare än både
svux och svuxa, dvs. man kan studera med bibehållen
a-kassenivå. Det är bra. Men problemet är att man får
detta under högst ett år.
Alla som har jobbat med kortutbildade studieova-
na vuxna vet att det i regel krävs betydligt längre tid
att nå målen i kunskapslyftet, nämligen kunskaper
motsvarande treårigt gymnasium i kärnämnena.
Det är klart att det är beklagligt om många tvingas
av ekonomiska skäl lämna studierna efter endast ett
år. Då blir det inte mycket med lyftet.
Vi har i vårt budgetalternativ velat satsa ytterligare
ca 1 miljard kronor för att de 70 000 som nu finns i
kunskapslyftet skall få läsa vidare med särskilt ut-
bildningsbidrag under hösten 1998.
Jag noterar att Ulf Melin från Moderaterna också
var oroad över att det särskilda utbildningsbidraget
utgår under endast ett år. Men jag har inte sett att
Moderaterna har haft något förslag för att avhjälpa det
hela.
Vi vill också mjuka upp reglerna för det särskilda
utbildningsbidraget. Det gäller de deltidsarbetslösas
och de timanställdas möjligheter att läsa med helt
bidrag.
Jag skall nu gå in på en sak som för många kan
framstå som en petitess, en liten del i det stora hela,
nämligen timersättningen för de studerande som läser
svenska för invandrare. Regeringen vill spara 85
miljoner kronor på detta. Det gäller totalt ca 3 500
människor. De flesta invandrare har inget jobb, utan
de läser oftast sfi med socialbidrag. Det här är en av
de mest utsatta grupperna i vårt samhälle, och de
behöver förbättra sina kunskaper i svenska språket.
I andra sammanhang talas det vackert från talar-
stolen om vikten av att invandrare får delta i samhället
och arbetslivet på samma villkor. Grunden för detta är
ett väl fungerande språk.
Jag vill berätta för er om en vän till mig. Han heter
Balaram och han är 20 år. Han har mindre än sex års
skolgång i hemlandet. Trots det har han tack vare sin
entusiasm och egen aktivitet lyckats få ett jobb på en
restaurang. Det är ett tungt och okvalificerat arbete.
Balaram vill helst någonting helt annat. Men han har
svårt med svenskan. 15-20 timmar i veckan pluggar
han svenska för invandrare på vuxengymnasiet i sin
hemkommun. Timersättningen har hittills givit honom
kompensation för lönebortfallet.
Vilka möjligheter kommer Balaram att ha efter det
att dagens beslut har fattats? Svuxa får han inte. Han
är inte att betrakta som arbetslös. Skulle han få det har
han ännu inte kvalificerat sig till a-kassa. Det går inte
med särskilt utbildningsbidrag. Han är inte arbetslös,
och han studerar på en för låg nivå. Han kommer
säkert att bortprioriteras. Men kan han inte, som re-
geringen föreslår, under tiden läsa in andra ordinarie
ämnen på komvux? Han klarar det inte eftersom han
har för bristfälliga kunskaper i svenska. Han kommer
inte att kunna följa undervisningen. Hur är det då med
svux? Det skulle ge honom mindre än hälften av in-
komsten. Balaram hör till dem som ännu inte lyckats
skaffa sig några ekonomiska reserver, och han är ung.
Han kan ju fylla ut med lån. Det vågar inte Balaram.
Att skaffa sig skulder känns alltför otryggt som flyk-
ting i ett främmande land.
Dessutom kommer kunskapslyftarna, de som be-
höver läsa en tredje och senare en fjärde termin för att
nå kompetensnivån, att få förtur till svux och svuxa.
Får de inte det riskerar hela kunskapslyftet att spricka.
CSN säger att man hoppas - om det visar sig nöd-
vändigt - kunna föra över pengar från svux och svuxa
till det särskilda utbildningsbidraget. Det blir det, tro
mig. Pengarna räcker enligt CSN:s uppgifter till en-
dast 55 000 av de 104 000 helårsplatser som finns
inom kunskapslyftet.
Skall Balaram säga upp sig från sitt jobb? Skall
han plugga på socialbidrag? Det är tveksamt om han
kommer att få det eftersom han själv säger upp sig
från jobbet.
Regeringen reagerade i fråga om utlandsstuden-
terna och lyckades skrapa ihop pengar. Jag har inget
emot det utan tycker i och för sig att det var bra. Men
varför går det inte att göra motsvarande för timersätt-
ningen? Är det för att den här gruppen av förklarliga
skäl inte är lika påtagligt stark i sin lobbyverksamhet
och att den inte heller har fått ett sådant kompakt
massmedialt stöd som utlandsstudenterna fick?
En parentes till Andreas Carlgren: Det fanns alla
möjligheter att nå en bred överenskommelse över alla
partigränser i utbildningsutskottet i frågorna om ut-
landsstudiestödet. Men det avvisade Andreas
Carlgren och Centerpartiet. Numera tycker jag att
Centerpartiets tal om samverkan över partigränserna
klingar litet ihåligt.
Då går jag över till forskarutbildningen.
Det finns ett problem med dagens forskarutbild-
ning, nämligen att så många doktorander tar så lång
tid på sig att bli färdiga med sina examina. Anled-
ningarna till detta är flera.
Regeringen föreslår nu en skärpning av reglerna
för antagning till forskarutbildningen. Detta sker
genom att föra in ett antal ekonomiska spärrar. Dess-
utom föreslår man en utökning av antalet doktorand-
tjänster med 1 500.
Vi är mycket positiva till den utökningen. Vi anser
att det är en nödvändighet för att klara målet att få
inte fler doktorander men fler doktorer. Naturligtvis
är doktorandtjänsterna den bästa formen för studiefi-
nansieringen. Tjänsterna är pensionsgrundande och de
ger de sociala förmåner som gäller vid ett anställ-
ningsförhållande.
Utökningen innebär för universiteten en faktisk
ökning med 400 tjänster. 1 000 av dem är redan in-
tecknade och finansierade av bl.a. Riksbankens Jubi-
leumsfond. I realiteten är det inte en fullt så kraftig
utökning som det har sett ut från början.
Vi ser problemen så här. Förslaget kommer att in-
nebära drastiska minskningar av antalet doktorander
vid institutioner inom främst de humanistiska fakulte-
terna. Den kritiska massa som är nödvändig för en
god forskarmiljö, när man skall anordna seminarier
osv., kommer att utarmas vid de här institutionerna.
Och det är allvarligt.
Vi löper också risken - de finns redan - att få ett
stort antal skuggdoktorander, ett helt rättslöst fors-
karproletariat, dvs. personer som bedriver forskar-
studier utan att vara antagna till forskarutbildningen.
De gör det av intresse men också därför att det finns
en arbetslöshet bland akademiker.
Frågan om effektivitet kopplas, tycker jag, i det
här förslaget allt för starkt till genomströmningstakten
och mindre till forskningens kvalitet, dess innehåll
och samhällsrelevans. Det är nämligen intressant att
forska och arbeta samtidigt. Det kan vara arbetet som
öppnar forskarens ögon för intressanta samhällsrele-
vanta problem. Nu blir det svårare att förena forskar-
studier och arbete.
Det är orimligt att kräva att de blivande doktoran-
derna skall kunna uppvisa full forskningsfinansiering
för hela studietiden. Nu kommer Bengt Silfverstrand
att säga: Det kräver vi inte heller. Men i praktiken
kommer det att bli så, därför att fakulteterna kommer
att känna sig mycket osäkra. Forskningsanslag och
stipendier beviljas nämligen för högst tre upp till sex
månader. Det är verkligheten.
Rent principiellt ideologiskt gör man nu, tycker
jag, ett kraftigt avsteg från strävan mot en fri dimen-
sionering på våra universitet och högskolor - och allt
detta i en tid då universitet och högskolor expanderar
kraftigt och då vi också kan förvänta oss stora pen-
sionsavgångar bland lärarna de närmaste åren. Det
finns en risk för att vi får en akut och svår lärarbrist.
Jag menar att vi på det här sättet inte ökar antalet
doktorander och därmed antalet som disputerar.
Tvärtom kommer antalet att minska.
Dessutom rimmar det också mycket dåligt med
idén om det livslånga lärandet och med individens
möjlighet att göra fria val, att välja studier på vilken
nivå det än är.
Jag tycker att hela ärendet är dåligt förberett och
att det egentligen inte finns några ordentliga kon-
sekvensanalyser. Det är förvånande med tanke på de
djupgående förändringar av forskarutbildningen som
förslaget faktiskt innebär. De konsekvenserna får vi
leva med långt in på 2000-talet. Vi yrkar därför av-
slag på förslaget i sin helhet och vill att regeringen får
i uppdrag att återkomma med ett förslag om forskar-
utbildning som skapats i samarbete och i dialog med
forskarsamhället och studentorganisationerna.
Överföringen av 50 miljoner från fakultetsansla-
gen till forskarutbildningen i slutskedet av det här
arbetet tycker jag också är illa övertänkt. Det är litet
desperation därför att man har märkt att man har fått
mycket starkt kritik för förslaget. Fakultetsanslagen
har gång på gång utsatts för regeringens sparkrav, och
de är hårt ansträngda redan nu, något som Vänster-
partiet också gång på gång har påtalat.
Resultatet av förslaget kan bli det motsatta, nämli-
gen att handledningen av doktoranderna ytterligare
försvagas, vilket ytterligare också skulle försämra
kvaliteten på forskarutbildningen. En god handled-
ning - Andreas Carlgren, som frågade vad man skall
göra - är den viktigaste garantin för att doktoranden
slutför sina studier inom stipulerad tid. Det är det
stödet som behöver ses över och förbättras. Det borde
regeringen ha lagt ned mer energi och engagemang
på.
Jag vill avsluta med att yrka bifall till reservation
2 under mom. 1 och mom. 13 och reservation 6 under
mom. 14 i UbU7.
Jag skall också säga att vi stöder Miljöpartiet i de-
ras tankar på ett grundforskningsavdrag, som faktiskt
reellt skulle hjälpa oss att finansiera fler doktorand-
tjänster och forskartjänster. Det hade varit mycket
bra. Det hade kunnat ge ett tillskott på 500 miljoner
kronor.

Anf. 99 GUNNAR GOUDE (mp):
Herr talman! Det var en trevlig avslutning på det
förra anförandet. Vi tackar för det stödet. Jag vill
också passa på att tacka Margitta Edgren som lämnar
utskottet och ansluta mig till de andra kamraterna som
har uttryckt sin sorg över att hon lämnar oss. Det har
varit en trevlig tid.
Regeringens förslag när det gäller forskarutbild-
ning har väckt ett visst uppseende. Regeringen har i
budgetpropositionen föreslagit en omfattande och
detaljerad reglering av forskarutbildningen. Man
föreslår att ett visst givet antal doktorer skall exami-
neras per vetenskapsområde och enhet. Studenter som
inte kan göra trovärdigt att de har full finansiering av
sitt uppehälle för hela studietiden skall inte antas till
forskarutbildningen. Doktorsavhandling skall inte
tryckas och publiceras t.ex. som en monografi. Studi-
ebidrag skall bara få användas under vissa faser av
utbildningen. Rätt till doktorandtjänst de två sista åren
skall införas osv.
Förslagen, om de efterlevs strikt, skulle leda till
långa antagningsköer i vissa ämnen, ställa orimliga
krav på ställningstagande från institutionerna om
skattad finansieringsförmåga hos studenterna och
innebära ohanterliga uppföljningskrav för kontroll av
efterlevnaden av de många reglerna. Regleringarna
skulle initiera underliga konkurrensförhållanden mel-
lan sökanden med olika finansieringsmöjligheter och
öppna för en sponsring av studier från företag som
inte förefaller särskilt väl genomtänkt.
Regleringarna kan komma att missgynna kvinnliga
sökande, vilka som regel inte har samma fotfäste i
institutionsforskningen som sina manliga kamrater
och inte kan räkna på samma sponsringsstöd från
företagen.
De utvecklingstendenser inom högskolornas ut-
bildningsstrategier som förslaget uppmuntrar kan
verkligen väcka till eftertanke. Regeringens förslag
kan man med en välvillig tolkning ses som ett försök
att få en effektivare forskarutbildning och en skärp-
ning av handledaransvaret, och det kan också vara en
maning till rationaliseringar inom universitet och den
högre utbildningen.
Förslaget är emellertid inte bra. Bristerna är
mycket allvarliga om reglerna som det är tänkt skall
tillämpas lika över alla ämnen utan hänsyn till skill-
nader i utbildningstradition, ämnenas karaktär, antalet
studerande som redan är antagna osv. Bristerna är av
den karaktären att det är olyckligt om förslaget med
Centerns stöd skulle drivas igenom i riksdagen.
Kanske kommer reglerna att kunna uppfattas som
allmänna riktlinjer snarare än som strikta regler som
måste följas till punkt och pricka ute på institutioner-
na. Statssekreterare Göran Löfdahl har i olika sam-
manhang låtit antyda att den möjligheten står öppen.
Miljöpartiet vågar inte förlita sig på den här tolkning-
en utan avstyrker förslaget så som det faktiskt står
formulerat i propositionen.
Herr talman! Jag vill nu ta upp några frågor kring
forskningspolitiken. Man brukar skilja ut två olika
typer av forskning. Den ena typen är tillämpad forsk-
ning som arbetar med t.ex. produktutveckling för
näringslivet eller studier av mer utredningskaraktär
för statliga departement, myndigheter och förvalt-
ningar. Den andra är grundforskning som koncentre-
ras på utveckling av vetenskaperna och genererar ny
kunskap och utveckling av de olika vetenskapernas
teorier.
Inom grundforskningen sker också av naturliga
skäl huvuddelen av forskarutbildningen. Den tilläm-
pade forskningen har byggts ut kraftigt och förstärkts
ytterligare genom inträdet i EU och bildandet av
forskningsstiftelserna av löntagarfondsmedel. Den
tillämpade forskningen använder mer än 40 miljarder
kronor om året. De statliga forskningsråden som sva-
rar för anslagen till landets grundforskning disponerar
litet drygt 1 miljard kronor. Det råder en stor obalans
mellan grundforskning, den fria forskningen, och den
tillämpade beställningsforskningen.
Universitet och högskolor är i ett expansivt skede
och har ansvaret för den fria forskningen och fors-
karutbildningen. De har i det här läget två vägar att
välja mellan för att finansiera sin verksamhet.
Antingen får de kraftigt ökade resurser via fakul-
tetsanslag och forskningsråd och behåller sin kapaci-
tet som centrum för den fria forskningen. Eller också
kommer de att få ge upp stora delar av den fria
forskningen och koncentrera sig mer på beställnings-
forskningen.
I brist på alternativ har man redan slagit in på den
senare vägen. Det som skulle vara högskolans tredje
uppgift, att öka samverkan med näringsliv och sam-
hälle, kommer att kväva universitetens och högsko-
lornas vetenskapliga potential om man fortsätter på
den inslagna vägen. Vi löper risk att just kompetensen
inom den fria forskningen, som är av så stort värde
för näringsliv och samhälle att det motiverar en stark
samverkan, kommer att försvagas och uttunnas. Vad
blir i så fall högskolans tredje uppgift värd? Om man
vill låta näringslivet ta del av kunskapens frukt skall
man naturligtvis också lägga sig vinn om att sköta
fruktträdgården.
Miljöpartiet förordar väg nummer ett, nämligen att
stärka grundforskningen och forskarutbildningen.
Vårt förslag är att det skall ske inte genom ytterligare
påslag i statsbudgeten utan genom en omdisponering
av medel genom införandet av vad vi kallar ett grund-
forskningsavdrag. Det skall vara ett avdrag som dras
från anslaget till den tillämpade forskningen vid käl-
lan och förs över till grundforskningen. Ett grund-
forskningsavdrag på 5 % på den del av den tillämpade
forskningen som finansieras via statsbudgeten och
fonder och stiftelser skulle ge ca 1 miljard kronor.
Vi har i vår budget föreslagit just detta och kan
med ett genomfört grundforskningsavdrag finansiera
en förstärkning av antalet doktorandtjänster med ca
2 000 platser, förstärka forskningsrådens anslag för
grundforskning med närmare 30 % och dessutom få
medel över för en utvecklingsfond på 50 miljoner för
grundforskning vid små och medelstora högskolor.
Varför kan inte riksdagen ställa sig bakom det här
förslaget? Vi har inte hört något enda argument mot
förslaget under tidigare år. I år och förra året har vi
hört ett stöd från Vänsterpartiet. Anser regeringspar-
tiet och Centern att grundforskningen inte behöver
något ökat stöd? Och var står de andra partierna?
Fru talman! Jag vill slutligen ta upp den kanske
viktigaste frågan när det gäller prioritering av forsk-
ningsområden inom den tillämpade forskningen. Det
gäller regeringens anslag till miljöforskningen.
En mycket central och viktigt del av svensk miljö-
forskning har letts av Statens naturvårdsverk. Det
handlar bl.a. om mätningar och studier av olika mil-
jöpåverkningar inom landet. Naturvårdsverket har
kompetens och projekt för att följa olika förändringar
i miljön och slå larm när verksamheter kan få eller får
allvarliga miljökonsekvenser. Naturvårdsverkets
forskningsbudget har varit i storleksordningen 50
miljoner kronor per år. Det kan jämföras med de
miljarder som satsas på försvarsforskning, bioteknik,
läkemedelsforskning och liknande områden.
Nu har regeringen helt enkelt dragit in anslaget till
Naturvårdsverkets miljöforskning. Hela anslaget skall
bort, och det skall gälla fr.o.m. 1998. Man tänker sig
antagligen att denna miljöforskning i fortsättningen
skall styras från annat håll, t.ex. från en av de tidigare
löntagarfondsstiftelserna. I statsbudgeten finns alltså
inget anslag alls. Därmed undandrar man möjligheten
att hantera landets viktigaste miljöforskning i demo-
kratisk ordning genom beslut och kontroll av Sveriges
riksdag. Det handlar alltså inte bara om pengar. Det
handlar också om ansvaret för miljöforskningen.
Förslaget är häpnadsväckande och visar till vår
förskräckelse vilken betydelse regeringen tillmäter
miljöfrågorna. Neddragningarna på SLU, Statens
lantbruksuniversitet, och budgeten i övrigt bekräftar
bara bilden. Det råder faktiskt inte några som helst
rimliga proportioner i forskningsinsatser när det gäller
olika för samhället viktiga områden. Jämför med
försvarsforskning, bioteknikforskning och genteknik-
forskning, för att inte nämna medicinsk forskning av
olika slag.
Årets forskningsbudget visar hur litet intresset är
för miljöforskningen från Socialdemokraterna och
Centern. Ingen som har läst budgetpropositionen i år
skulle komma på idén att utropa: Se, miljöforskningen
är ett prioriterat område!
Detta är djupt olyckligt i en tid när det största ho-
tet mot vårt samhälle är just den samlade miljöförstö-
ringen och hotet mot miljön.
Från vår synpunkt sett har alltså regeringens
forskningspolitik två mycket stora brister. Det handlar
om underfinansieringen av den fria forskningen och
forskarutbildningen samt påtagliga brister i hantering-
en av den för landet så viktiga miljöforskningen.

Anf. 100 TUVE SKÅNBERG (kd):
Fru talman! Jag står givetvis bakom alla de krist-
demokratiska reservationerna, men för att vinna tid
yrkar jag bifall bara till reservation 1 under mom. 1 i
UbU2, reservation 4 under mom. 2 och 4 i UbU7.
Jag hinner för övrigt inte kommentera mer än en
del av våra reservationer, men den fulla texten finns i
betänkandet
Först några ord om frågor som tas upp i UbU2,
Studiestöd. Inom den högre utbildningen har det skett
en kraftig utbyggnad av årsstudieplatserna de senaste
åren. Den är angelägen eftersom många studenter som
skulle vilja läsa på högskolan utestängs från den möj-
ligheten i dag. Därför är vi positiva till en högskole-
satsning, men liksom när det gäller vuxenstudiesats-
ningen varnar vi för att en alltför hög takt innebär en
risk för att kvaliteten på utbildningen blir lidande,
särskilt när ryckigheten är så stor och framförhåll-
ningen så liten. Det är inte helt enkelt att hänga med i
regeringens svängar när det gäller senarelagda re-
spektive tidigarelagda platser.
När de s.k. prislapparna som följer med varje plats
dessutom urholkas samtidigt som antalet platser ökar
är det omöjligt att upprätthålla samma kvalitet. Vår
slutsats blir även här att en hög och jämn utbygg-
nadstakt där kringresurser med allt från bostäder till
lärare, lokaler, bibliotek och studieplatser hänger med
i utvecklingstakten är det som bäst gagnar eleverna.
Därför har vi sagt nej till att tidigarelägga 10 000
platser till vårterminen 1998 och föreslår 2 500 plat-
ser färre per år fram till år 2000.
Jag måste också få påpeka, som också tidigare ta-
lare har gjort, den obegripliga småsinthet som rege-
ringen och utskottsmajoriteten visar gentemot de
fristående teologiska högskolorna. De har begärt
sammanlagt 165 platser av de tiotusentals nya högsko-
leplatser som nu fördelas. De fick noll, trots att de
mycket väl uppfyller de kriterier som ligger till grund
för fördelningen. Det här förstärker ju verkligen bil-
den av Socialdemokraternas negativa inställning till
fristående högskolor i allmänhet och till teologiska
sådana i synnerhet.
Vi kristdemokrater hade velat behålla timersätt-
ningen för sfi. Regeringens hänvisning till att invand-
rare kan få räkna in sfi i ett studieprogram i komvux
och få studiestöd håller inte. Innan invandraren har
nått den kunskapsnivå som är målet för sfi är hans
eller hennes kunskaper i svenska i allmänhet för dåli-
ga för att det skall gå att bedriva studier på komvux.
Det här är en liten och svag grupp, bara omkring
3 000 personer, som borde ha skonats från besparing-
ar.
Låt mig så gå vidare till UbU7 som handlar om
forskarutbildningen. Vi kristdemokrater säger ja till
en reformering av forskarutbildningen. Vi säger ja till
fler färdiga doktorer. Vi säger ja till fler doktorand-
tjänster med goda, trygga villkor när man arbetar som
doktorand och forskare. Men det här förslaget har
enligt vår mening stora brister. Det beror framför allt
på att det inte har remissbehandlats.
Regeringen anser att de humanistiska fakulteterna,
för det är just kring dem som problemen rör sig, har
problem med forskarutbildningens effektivitet. Vi
kristdemokrater menar att med hänsyn tagen till de
små resurser som tillförs doktoranderna på dessa
fakulteter är det i stället anmärkningsvärt att så
mycket forskning ändå blir utförd. En stor del av
forskningsutbildningen sker ju på doktorandernas
egen bekostnad, på den tid som kan avsättas vid sidan
av ett förvärvsarbete. Så saknade t.ex. 40 % av dokto-
randerna på de humanistiska fakulteterna regelrätt
studiefinansiering under förra läsåret och ca 20 % av
doktoranderna på de samhällsvetenskapliga fakulte-
terna.
I syfte att höja examinationen bland de 16 000 ak-
tiva doktoranderna gör regeringen en särskild satsning
på 100 miljoner kronor för de doktorander som i dag
saknar studiefinansiering, men som med två års fi-
nansierade studier kan beräknas nå fram till sin exa-
men. Dessutom vill en majoritet, där också kristde-
mokraterna ingår, göra en omfördelning så att ytterli-
gare 50 miljoner kronor tillförs doktoranderna, i syn-
nerhet inom de humanistiska ämnena. Vi välkomnar
denna omfördelning av de 50 miljoner kronorna, men
vi ser den som en andrahandslösning.
Vi är medvetna om tidigare talares invändningar
att det inte är bra att ta av fakultetsanslagen. Vårt
förstahandsförslag var att tillföra 50 miljoner kronor i
friska pengar utifrån. Att problemet inte blir avhjälpt
ens med de här satsningarna förstår man dessutom av
att 1998 ändå bara hälften av Sveriges doktorander
kommer att kunna ha en anställning som doktorand.
Att tillföra medel för att underlätta studiefinansie-
ringen finner vi alltså vara utmärkt, men den långtgå-
ende totalreglering som regeringen föreslår av fors-
karutbildningen för att höja effektiviteten anser vi
vara helt kontraproduktiv. Dessutom har inte dessa
regleringar varit föremål för ett normalt remissförfa-
rande. I stället för att stimulera forskningen kommer
regleringarna att vara kontraproduktiva och drabba
delar av den svenska forskningen, som sagt framför
allt inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga
fakulteterna.
Hittills har en doktorand blivit antagen utifrån be-
dömningen att han eller hon uppfyller krav på en
allmän grundläggande och på en särskild behörighet
samt i övrigt har den förmåga som behövs för att klara
forskarutbildningen. Nu föreslår regeringen och ut-
skottsmajoriteten att till dessa krav skall den blivande
doktoranden dessutom prövas ha tillräckligt goda
ekonomiska förhållanden. Bara den får antas till fors-
karutbildning som i förväg kan visa sig ha tillräcklig
finansiering för att läsa heltid under fyra år eller minst
halvtid under åtta år.
Förslaget är mycket olyckligt. Eftersom 40 % av
doktoranderna vid, som jag nämnde, de humanistiska
fakulteterna får bedriva sin forskarutbildning utan
regelrätt studiefinansiering, på egen bekostnad och
därför med nödvändighet med lägre studiehastighet -
i genomsnitt tio år från antagande till examen - kom-
mer eller åtminstone riskerar regeringens förslag att
halvera antalet doktorander och därmed doktorsexa-
mina i framtiden. Inga ökade ekonomiska resurser för
doktorandtjänster tillförs permanent. I praktiken för-
bjuder regeringen teologer, jurister, humanister och
samhällsvetare att som i dag, vid sidan av sitt för-
värvsarbete, på egen bekostnad och utan statliga me-
del, bedriva forskarstudier med en studietakt på mel-
lan 10 % och 45 % av heltidsstudier. För mig är det
obegripligt att regeringen samtidigt kan efterfråga fler
doktorsexamina, ja, ställa mål för hur många som
skall examineras, utan att annat än tillfälligt tillföra
medel, och samtidigt förhindra dem som på egen
bekostnad vill ta det hårda arbetet att genomföra en
forskarutbildning.
Redan i dag är konkurrensen om doktorandtjäns-
terna hård, och nästan uteslutande krävs att man redan
har tenterat av litteraturkursen om 40 poäng och i
allmänhet också att man har avlagt licentiatexamen
om 80 poäng för att komma i fråga för doktorand-
tjänsten.
Risken är mycket stor att forskarutbildningen på
de nämnda fakulteterna helt tvingas upphöra på grund
av att det inte kommer att finnas tillräckligt många
doktorander för att anordna kurser och regelbundna
seminarier. Deltagandet för den stora del av de fors-
karstuderande som deltagit i seminarierna på egen
bekostnad och på fritid kommer att försvåras.
Det finns för närvarande talrika exempel på att
den nödvändiga kritiska massan vid seminarier på de
humanistiska fakulteterna utgörs av en majoritet av
forskarstuderande som deltar i de veckovisa seminari-
erna helt på egen bekostnad, inte sällan med långa
resor och inkomstbortfall. Jag befarar att seminarier i
praktiken i flera fall kommer att få läggas ned i vår av
brist på deltagare.
Utskottsmajoriteten har nu insett problemet, och
den har föreslagit lösningar på det, men enligt min
mening hjälper inte dessa förslag utan förvärrar i
stället situationen. Visserligen flyttar man över ansva-
ret för att visa på den tillräckliga ekonomin från den
enskilde forskarstuderanden till högskolan som antar
doktoranden, vilket skall erkännas är en förbättring.
Sedan föreslår majoriteten dock helt frankt att de som
inte kan bedömas ha tillräckligt god ekonomi visserli-
gen får närvarorätt vid seminarierna men skall sakna
handledare och all ekonomisk trygghet.
Deras närvaro och deltagande är nödvändigt, men
de osynliggörs, tas inte upp i någon statistik och ställs
utanför högskolans ansvarstagande. De är inte pröva-
de och antagna som doktorander - de finns helt enkelt
inte. I detta tillstånd av icke-tillvaro kommer de flesta
av de humanistiska forskarstuderande att tvingas
tillbringa flera år innan de antas, efter att ha kunnat
uppvisa en tillräckligt god ekonomi. Jag ser ingen
annan vinst av detta än att statistiken snyggas till.
Vi kristdemokrater avvisar alltså denna prövning
av den framtida ekonomin. Skulle vårt yrkande falla
ser vi dock hellre att doktoranden tillsammans med
handledaren kunde lägga upp en individuell studie-
plan i syfte att genomföra studierna med i genomsnitt
minst 20 % av full studietakt och avlägga sin doktors-
examen senast inom åtta år.
Nu vill regeringen vidare kunna avregistrera dok-
torander som inte anses tillräckligt aktiva, med en löst
hållen motivering om vikten av effektivt resursutnytt-
jande. Också här är det så att regeringen vill kunna
presentera en snygg statistik, med god och hastig
genomströmning, snarare än att forskarstuderande
som en tid inte håller en hög studietakt skulle utgöra
ett problem. Vari består i så fall problemet? Hur tar
en forskarstuderande som en kort tid är inaktiv resur-
ser från handledare och seminarier?
Regeringen bortser från att forskning är en mycket
krävande sysselsättning och att en forskarstuderande
tidvis kan behöva göra avbrott, inte minst för att han
själv skall kunna finansiera studierna helt. Om pro-
blemet är att dessa forskarstuderande kan ta tio år och
mer på sig för att bli färdiga med sin doktorsexamen,
löser man inte problemet genom att avregistrera dem
och därmed få ännu färre som avlägger doktorsexa-
men. Lösningen är naturligtvis att ge dessa forskare
tillräckliga medel för att kunna studera på heltid.
Detta gör inte regeringen. Det finns inte tillräckliga
medel för den radikala lösningen.
Fru talman! Utskottsmajoriteten anser vidare att
förordningen om doktorsavhandlingar bör upphävas.
Doktorsavhandlingen bör framställas med mindre
kostsam teknik, av typen fotostatkopierad uppsats,
och bara i en liten upplaga före disputationen. Försla-
get innebär att kravet på doktorsavhandlingens ut-
formning sänks till det som i dag gäller för en licentia-
tuppsats. Att sänka kraven är naturligtvis ett enkelt
sätt att öka genomströmningen till färdiga doktorer,
men det vore förödande att skapa en inflation i dok-
torsavhandlingar.
Av tidsbrist väljer jag att inte utveckla kristdemo-
kraternas syn på doktorsavhandlingen utan hänvisar
till betänkandet. Jag vill avsluta, fru talman, med att
säga: Med rätta protesterar många studenter mot en
utbildning i en forskning som innebär onödigt plåg-
samma djurförsök. Jag protesterar nu mot ett försök
som innebär onödigt plågsam forskarutbildning.

Anf. 101 ANDREAS CARLGREN (c) re-
plik:
Fru talman! Jag vill egentligen inte förlänga debat-
ten, men Tuve Skånberg har nu sagt många, milt ut-
tryckt, förvånansvärda saker. Den sista jämförelsen
med plågsamma djurförsök var väl direkt ogenom-
tänkt, för att uttrycka det hovsamt.
Tuve Skånberg har inte berättat för alla dem som
är oroliga att det kommer att finnas rader av olika
finansieringsmöjligheter, precis som jag redovisade i
mitt anförande.
Tuve Skånberg har inte för alla dem som är oroli-
ga redovisat att högskolan och fakulteten har möjlig-
het att göra en bedömning och ta ett ansvar för att föra
en doktorand fram till examen och att detta är en stor
fördel som doktoranderna vinner med det förslag som
nu läggs fram.
Tuve Skånberg har inte för alla dem som är oroli-
ga berättat att det faktiskt är möjligt att kombinera
förvärvsarbete med studier i forskarutbildning under
förutsättning att det sker under de åtta år som jag
hörde att Tuve Skånberg själv talade om.
Tuve Skånberg har inte heller berättat att högsko-
la, fakultet och institutioner själva avgör hur man vill
göra med seminarierna och med doktorsavhandlingar-
na.
Efter att ha lyssnat på Tuve Skånberg förstår jag
att kritiken blir så hög. Det är många som har undvikit
att berätta det som faktiskt är verkligheten bakom
reformen och som, nu med stöd av Tuve Skånberg,
beskriver det som här sker på ett fullständigt hårre-
sande sätt. Jag förstår om människor blir oroliga, men
jag tycker inte att det är ett bra sätt att möta männi-
skors oro. Var i stället med och gör någonting för det
som vi behöver göra!
Tuve Skånberg! Inte kan det väl vara en socialt
bra lösning att behöva hanka sig fram på osäkra vill-
kor med låga studiemedel, eller hur? Är detta det
alternativ för forskarutbildningen som kd anser skall
gälla i dag?

Anf. 102 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Jag sade i mitt anförande att vi vill se
en reformering av forskarutbildningen. Däri ger jag
Andreas Carlgren rätt. Jag ber dock Andreas Carlgren
tänka sig in i en situation där en ung student har gått
igenom den forskarförberedande utbildningen och har
skrivit sin uppsats. Han går då till sin professor och
säger:
- Jag skulle väldigt gärna vilja bli antagen som
forskarstuderande.
Då säger professorn:
- Du har tillräckliga meriter. Din forskarförbere-
dande uppsats är bra. Du kan förmodas klara det här
fint, men vi har inte tillräckligt med pengar. Har du
själv några pengar?
- Nej, jag har inga pengar.
- Kan du själv vid sidan av ditt yrkesarbete arbeta
minst 50 % med studierna? Kan du alltså vara närva-
rande här minst 50 % av tiden?
- Nej, herr professor, det kan jag inte. Jag skulle
kanske kunna jobba 40 % om jag tar sommarloven till
hjälp och inte unnar mig något långt jullov.
- Det räcker inte. Du har inga pengar, vi har inga
pengar. Då får du finnas här som en skuggdoktorand.
Du får närvara här. Jag kan inte ge dig någon tid, men
jag kan tillåta att du är här. Kanske det löser sig med
ekonomin så småningom. Under tiden skall du veta att
du skall läsa in hela litteraturkursen. Som dispens kan
jag låta dig få göra detta och tentera av det. Men du är
inte antagen som doktorand.
Hur i all världen skall den doktoranden reagera?

Anf. 103 ANDREAS CARLGREN (c) re-
plik:
Fru talman! Först vill jag bara konstatera att Tuve
Skånberg nu är ännu en av dem som säger: Ja, vi vill
se en reformering. Vi behöver öka genomströmnings-
hastigheten. Men han är omigen en av dem som inte
säger ett ord om hur det skall gå till. Det är då det
händer något i verkligheten och inte bara i anföran-
den.
Jag tycker att Tuve Skånberg har många bra egen-
skaper. Men det är tur att Tuve Skånberg inte är den
professor som han nu beskrev. Jag tror att en litet mer
ansvarig professor och duktiga handledare, som vi har
många av på institutionerna, kommer att agera på ett
helt annat sätt. De kommer att medverka till att söka
finansiering. De kommer att lägga upp en planering
för dem som vänder sig till dem och som vill söka och
antas till utbildningar. De kommer att se till att göra
en bedömning av hela den period det gäller och inte
avkräva besked i ögonblicket.
Det är alla de möjligheterna som finns i den här
reformen. Som tur är tror jag att de flesta kommer att
utnyttja de möjligheterna och inte agera på det sätt
som jag hörde i Tuve Skånbergs exempel. "Herr"
professor är väl en parentes, men jag tycker det vore
bra om det också blir fler kvinnliga professorer som
gör sådana bedömningar i framtiden.

Anf. 104 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Det var elegant - det medges!
Jag befarar att du inte har något att sätta emot när
du står där med mössan i handen och önskar komma
in i en forskarutbildning men får veta att det inte finns
tillräckliga medel.
- Vi har redan full kvot. Men du kan få vara i
skuggan. Vi behöver folk i skuggan. Vi behöver dina
synpunkter.
Det tycker jag är tråkigt. Den radikala lösningen -
det vet Andreas Carlgren, jag och alla andra, och
framför allt doktoranderna på universiteten - är mer
pengar. Folkpartiet avsatte pengar. Även Kristdemo-
kraterna avsatte 50 miljoner kronor. Det är bortröstat.
Det hade varit den riktiga lösningen. Det är helt riktigt
med goda ekonomiska möjligheter som bra studier
kan genomföras.
Fru talman! Om det tillåts mig skulle jag också,
fast det inte har med repliken att göra, vilja tacka
Margitta Edgren för ett gott föredöme som erfaren
utbildningspolitiker och för det stöd som hon har gett
mig och många andra i samband med att vi kom in
som nya i riksdagen. Jag hann inte det i mitt anföran-
de, men jag vill gärna ha med det till protokollet.

Anf. 105 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Fru talman! Sverige är en ledande kunskapsnation
och satsar mer på utbildningsområdet än de flesta
andra länder. Vårt land ligger i topp bland industri-
länderna i fråga om problemlösning och läsförståelse.
Det framgår av årets jämförande OECD-rapport över
utbildning i de 27 medlemsländerna. Rapporten visar
att Sverige tillsammans med USA, Kanada och Norge
har högre andel högskoleutbildade än övriga OECD-
länder. Sverige har det mest frikostiga studiestödet till
högskolestuderande. Till bilden hör dessutom att
skillnaden i utbildningsnivå är mindre i vårt land än i
flertalet andra länder. Denna stora internationella
undersökning - betitlad Education at a glance - visar
som helhet betraktad att Sverige ligger i den absoluta
frontlinjen på utbildningsområdet. Visst finns det
brister. Vi har sålunda för få examinerade tekniker
och naturvetare i förhållande till antalet anställda.
Men också här är vi på rätt väg genom den kraftiga
utbyggnad av högskolan som nu pågår.
Eftersom det under denna rubrik ryms fyra betän-
kanden kommer jag att mycket sparsamt kommentera
reservationerna och framför allt uppehålla mig kring
forskningspolitiken. Som framgår av betänkandet
UbU1 om utbildning och universitetsforskning fortsät-
ter den kraftfulla satsningen på utbyggnad av den
grundläggande högskoleutbildningen. Den byggs ut
med drygt 10 000 platser våren 1998 och knappt
5 000 platser hösten 1998. Universitet och högskolor
tillförs utökade resurser för vetenskaplig kompe-
tensutveckling av lärarna och förstärkning av fors-
karutbildningen.
De fasta forskningsresurserna vid de mindre och
medelstora högskolorna utökas. Här får vi på nytt se
hur Moderaterna för fram sin numera riksbekanta syn
på de mindre och medelstora högskolorna som
"bygdehögskolor". Dessa högskolor som haft en
mycket stor betydelse för den regionala utvecklingen
och vidgat kontaktytorna mot näringslivet, inte minst
när det gäller småföretagen, anses inte vara fullvärdi-
ga mötesplatser för forskare och forskning. Forsk-
ningsresurserna får inte splittras, heter det i en luddig
formulering i partimotionen från Moderaterna.
De garantier för att forskningsresurserna inte blir
för uppsplittrade, som moderaterna förefaller vara ute
efter, förutsätter ju en återgång till ett starkt centrali-
serat och detaljstyrt system av den modell som vi
hade på 60-talet. I motsats till moderaterna har vi
socialdemokrater fullt förtroende för att man vid uni-
versitet och högskolor har förmåga att se till verk-
samhetens bästa och göra ansvarsfulla bedömningar
av vilken verksamhet som skall bedrivas och former-
na för denna verksamhet. Små institutioner finns som
bekant också vid universiteten och inte minst vid de
stora tekniska högskolorna. Vill moderaterna lägga
ned forskarutbildningen i de många mindre ämnena
vid de tekniska högskolorna? Varför ständigt rikta de
kritiska blickarna enbart mot de mindre och medelsto-
ra högskolorna?
Förslagen till ny forskarutbildning har varit före-
mål för en minst sagt förbryllande debatt. I modera-
ternas partimotion sägs att förslagen syftar till att
försämra den svenska doktorsexamen i vetenskapligt
avseende. Vänsterpartiets avslagsyrkande bygger till
stora delar nästan ordagrant på en skrivelse från en
doktorandombudsman från ett stort lärosäte beläget
strax norr om Stockholm.
I själva verket har regeringsförslaget föregåtts av
en mycket noggrann beredning med utredningar och
betänkanden som remissbehandlats och varit föremål
för flera överläggningar mellan berörda parter. Under
utskottsbehandlingen har genom en uppgörelse mellan
Socialdemokraterna, Centern och Folkpartiet vissa
förslag i propositionen ytterligare preciserats och
förtydligats. Utöver regeringens förslag om förstärk-
ning av forskarutbildningen på 100 miljoner tillförs
forskarutbildningen genom trepartiuppgörelsen ytter-
ligare 50 miljoner, vilka i allt väsentligt skall använ-
das för forskarutbildning inom det humanistisk-
samhällsvetenskapliga området.
Syftet med förändringarna är att bibehålla och
förstärka kvaliteten i den svenska forskarutbildningen.
Det säger sig självt att om utbildningen skall hålla den
nivå som måste krävas för vår allra mest kvalificerade
utbildning måste det finnas rimliga resurser för var
och en av de enskilda doktoranderna. Det allra vikti-
gaste är då givetvis att doktoranderna har tid att fak-
tiskt ägna sig åt forskarutbildningen.
Det är det som gör studiefinansieringen helt cen-
tral. Skulle moderaterna och andra belackare inom
någon annan utbildning vilja ha studenter som antas
för att på deltider som är så begränsade att de i prak-
tiken bara motsvarar ned till en halv dag i veckan -
10 % aktivitetsgrad räcker för närvarande för att man
skall anses som aktiv doktorand, vilket motsvarar en
halv arbetsdag i veckan? Vore det meningsfullt att
utbilda läkare och civilingenjörer på det sättet? Ändå
är det de villkoren man vill behålla för den utbildning
som skall vara den allra mest kvalificerade, forskar-
utbildningen, och som därför borde kräva allra mest
av koncentration och arbetsro.
Förslaget har på sina håll betraktats som ett dråp-
slag mot humanistisk och samhällsvetenskaplig
forskning. I själva verket har fakultetsanslagen till
t.ex. humaniora ökat snabbare än andra fakultetsan-
slag. Riksbankens Jubileumsfond anslår 60 miljoner
kronor över en tvåårsperiod för att stödja icke-
finansierade doktorander inom humaniora och sam-
hällsvetenskap.
Lägg därtill att forskningsstiftelserna avsätter ca
600 miljoner kronor årligen för anställning av dokto-
rander. Forskningsstiftelserna finansierar ca 1 000
doktorander. Förvisso avser denna forskning framför
allt det teknisk-naturvetenskapliga området. Men det
finns också samhällsvetenskaplig forskning i icke
obetydlig utsträckning, exempelvis inom den miljö-
strategiska forskningsstiftelsen. Genom det stora
resurstillskott utifrån som detta innebär ökar ju uni-
versitetens möjligheter att avsätta och frigöra resurser
för humanistisk-samhällsvetenskaplig forskarutbild-
ning.
Vad gäller dimensioneringen av forskarutbild-
ningen så ingår denna fråga i direktiven till den par-
lamentariska utredningen Forskning 2000, en utred-
ning där undertecknad har glädjen att ha detta utskotts
värderade ledamöter Margitta Edgren, Britt-Marie
Danestig och Gunnar Goude som medkombattanter.
Här finns sålunda goda påverkansmöjligheter.
Sveriges universitetslärarförbund, SULF, som ge-
nom att det representerar ett tvärsnitt av aktörer verk-
samma i högskolevärlden, alltifrån professorer till
doktorander, och därför är mycket representativt i
sammanhanget stöder förslaget till ny forskarutbild-
ning. I en icke publicerad artikel skriver SULF bl.a.:
"Den springande punkten i reformförslaget är
kopplingen mellan antagning till forskarutbildning
och studiefinansiering. Sammantaget innebär förslaget
att högskolan tar ansvar för doktorandens försörjning.
Statistiken talar sitt tydliga språk: oförsörjda dokto-
rander blir nästan aldrig färdiga, de sitter mest och
väntar på att ett stipendium eller en doktorandtjänst
skall falla ut."
Artikeln har vägrats publicering i två av våra stora
företrädare för pluralism och yttrandefrihet; Dagens
Nyheter och Svenska Dagbladet. Är det konstigt att
debatten om forskarutbildningen blir snedvriden och
ensidig?
Folkpartiets avhopp från uppgörelsen förtjänar
också en kommentar. I Folkpartiets motion om fors-
karutbildningen står det bl.a. så här:
"Vi delar regeringens ambition att effektivisera
forskarutbildningen."
Det står också att Folkpartiet välkomnar dessa
förslag osv. Folkpartiet - eller delar av Folkpartiet får
jag väl säga i avvaktan på röstningen - har inte bara
kört över sin mycket kompetenta utbildningspolitiker
Margitta Edgren. Man har också kört över sig själv
och sin egen motion.
Det var en gång en före detta folkpartistisk fi-
nansminister som ville skära ned statens utgifter till
komvux med motiveringen att komvux mest användes
av hemmafruar som ville läsa spanska inför semes-
tern. Samma före detta finansminister, som nu lett det
folkpartistiska återtåget, tycker däremot att elitut-
bildning på doktorsnivå skall kunna bedrivas praktiskt
taget utan några effektivitetskrav. Kan man komma
närmare en intellektuell härdsmälta?
Fru talman! Låt mig avslutningsvis bara göra någ-
ra korta kommentarer till övriga betänkanden under
detta avsnitt.
Vad gäller studiestödet finns här en ganska bred
uppslutning. Värt att notera är att Moderaterna mot-
sätter sig studiebidragshöjningen. Vad gäller utbild-
ningsfinansiering över huvud taget finns det här skäl
att citera en mening ur Moderaternas partimotion.
Den lyder:
"I ett något längre perspektiv finns skäl att styra
över den offentliga utbildningsfinansieringen från
producenterna till de studerande."
Kan en strävan att frångå principen om den av-
giftsfria högskolan uttryckas på ett tydligare sätt?
Förklara närmare vad ni menar med detta förslag till
avgifter inom högskolan, Beatrice Ask! Är det möjli-
gen banklån man skall ta till? Sådana förslag har ju
figurerat från moderat håll i andra sammanhang.
I betänkandet UbU6 föreslås slutligen att det sär-
skilda anställningsskyddet för professorer vid statliga
universitet och högskolor skall upphävas den 1 janu-
ari 1999. Det innebär att professorer fortsättningsvis
blir underkastade samma regler som gäller på arbets-
marknaden i övrigt. Moderaterna är det enda parti
som vill behålla särregler för professorer. Livslång
anställningstrygghet för professorer - sämre arbetsrätt
och anställningsskydd för vanliga löntagare. Det är
moderat utbildnings- och arbetsmarknadspolitik i ett
nötskal.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemstäl-
lan på samtliga punkter vad gäller betänkandena
UbU2, UbU6 och UbU7 och avslag på samtliga re-
servationer som är fogade till dessa. Vad gäller UbU1
yrkar jag bifall till utskottets hemställan under samtli-
ga moment utom mom. 20, där jag yrkar bifall till
reservation nr 8.
Till sist vill jag rikta ett varmt tack till Margitta
Edgren som nu lämnar utbildningsutskottet. Jag vill
tacka för hennes frimodighet, hennes konstruktiva
bidrag till utbildningsdebatten, hennes civilkurage och
hennes goda kamratskap. Om vi någon gång, någon-
stans även i framtiden skulle ses i utbildningssam-
manhang skulle jag varken bli särskild förvånad eller
besviken.

Anf. 106 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Om nu Bengt Silfverstrand kan lämna
sluggerstilen och ord som härdsmälta och bankrån
och bli litet seriös skulle jag oerhört gärna vilja ha
hans syn på tiden.
Doktorandutbildningen skulle vara den mest kva-
lificerade utbildningen - ja, det är den. Den är också
den mest krävande. Litteraturkursen innebär gott och
väl mer än 10 000 sidor att läsa in. Hur skall det vara
möjligt om man inte får lov att disponera tiden i för-
hållande till den vardag man har? Hur skall en ung
kvinna - eller för den delen en som inte längre är ung
- kunna hinna med att läsa på heltid under hela denna
tid?
Det är inte möjligt för alla. De allra flesta kan be-
höva mer tid för hem, familj och yrkeskarriär. De kan
läsa på kanske 40 % av tiden. Men med det system
som Bengt Silfverstrand skissar blir detta inte möjligt.
Den nedre gränsen går vid 50 %. 50 % är en halvtid,
vilket innebär att man i stället för 10 000 sidor läser
5 000 sidor. Det är bra krävande det också!

Anf. 107 BENGT SILFVERSTRAND (s)
replik:
Fru talman! När det gäller Tuve Skånbergs recen-
sion av mitt anförande är det bara att konstatera att
jag citerade ordagrant ur moderata motioner - icke ur
kristdemokratiska.
Som svar på Tuve Skånbergs frågor konstaterar
jag att det finns väldigt många doktorander inom
systemet i dag som inte har en ordnad studiefinansie-
ring. Därför kan de inte fullfölja sina studier. Det
måste vara ett fruktansvärt resursslöseri när exem-
pelvis bara drygt 50 % av dem som över huvud taget
antas inom det humanistisk-samhällsvetenskapliga
området tar sin doktorsexamen. De som lyckas håller
på länge - minst 7-8 år. De får ofta orimliga studie-
skulder.
Det kan inte ligga i någons intresse att vidmakthål-
la ett så orättvist och ineffektivt system. Det är märk-
ligt att det partier och det block som Tuve Skånberg
tillhör i alla andra sammanhang kräver effektivitet och
besparingar, och ställer krav på de olika aktörerna.
Uppenbarligen gäller inte detta för forskningspoliti-
ken och forskarstuderande. Där kan det få gå till litet
hur som helst.

Anf. 108 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Jag tyckte att jag efterlyste en seriös
debatt. "Litet hur som helst"!
Det vi begär är att det skall finnas möjlighet till
flexibilitet just inom humaniora och samhällsveten-
skap. Det är inte fråga om annat än att de som är an-
tagna doktorander allra bäst försörjer sig genom att ha
goda ekonomiska förhållanden. Men när pengarna
inte räcker? Har Bengt Silfverstrand mer pengar att ge
än vad vi har? Han har väl 50 miljoner mindre.
För de människor som inte kan prestera ekonomi,
eller där inte högskolan kan prestera en tillräcklig
ekonomi, behövs en viss flexibilitet. Den behövs för
att vi inte skall gå miste om en begåvningsreserv vi så
väl behöver, både som lärare och över huvud taget i
hela samhället. Det är flexibiliteten som saknas i
majoritetens förslag. Jag ifrågasätter inte att man vill
tillföra mer medel. Jag är själv med och stöder den
tanken. Men dem som inte medlen räcker till, men
som ändå har tillräckliga intellektuella förutsättningar,
och som skulle kunna kombinera studierna med yr-
kesverksamhet upp till kanske 40 % - det är de som
stoppas.

Anf. 109 BENGT SILFVERSTRAND (s)
replik:
Fru talman! Tuve Skånberg efterlyser flexibilitet.
Det är precis det som finns i ett system där man lägger
ett större ansvar på lärosätena. Detta är ett system där
man klart och tydligt, vilket framgår av utskottsma-
joritetens förslag, säger att det är lärosätenas ansvar
att se till att man får en finansiering för dem som är
behöriga.
Vi upprätthåller de stränga kvalitetskrav som vi
skall ha på sådan utbildning. Vi ser också till att läro-
sätena tar ansvar för finansieringen. Sammantaget
med de nya resurserna innebär detta en klar förstärk-
ning av inte minst den humanistiska och samhällsve-
tenskapliga forskningen, samtidigt som det på ett
mycket tydligt sätt klargör ansvarsförhållandena.
Behöriga doktorander skall utan finansiella hinder
kunna fullborda sin forskarutbildning.

Anf. 110 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Bengt Silfverstrand är en av de få
hästhandlarna inom politiken. Han inledde sitt anfö-
rande med att tala om Sverige som ledande kunskap-
snation och sade att vi satsar mest i världen. I det
sammanhanget drar han in OECD:s senaste rapport
Education at a glance. Tyvärr, Bengt Silfverstrand, så
har jag läst den rapporten. Det är alldeles riktigt att
den visar att Sverige tillhör de länder som satsar för-
hållandevis mycket pengar på utbildning. Men den
visar också att vi i väsentliga avseenden når tämligen
mediokra resultat, vilket är ett allvarligt bekymmer.
Det som Bengt Silfverstrand tar upp och som gäl-
ler förmågan hos den vuxna befolkningen att använda
kunskaper - där är vi oerhört duktiga - gäller männi-
skor bl.a. i Bengt Silfverstrands ålder som är väldigt
duktiga. Jag har gått igenom den undersökningen.
Forskarna anser att det inte i första hand beror på att
utbildningen var bättre eller väldigt bra förr utan att
det beror på att vi har ett högt tidningsläsande, hög
föreningsaktivitet, en struktur i arbetslivet som gör att
människor får använda kunskaperna osv. men att det
inte säger något om den socialdemokratiska regering-
ens politik. Och detta bör påpekas.
Den undersökning som Bengt Silfverstrand hänvi-
sar till berättar om förhållandena 1995. Där kan man
se effekterna av den volymökning av den högre ut-
bildningen som genomfördes av den förra borgerliga
regeringen. Nu skall jag säga som det är, nämligen att
jag tror att nästa Education at a glance kommer att
visa att också den socialdemokratiska regeringens
utbyggnad av högre utbildning har viktiga och positi-
va effekter. Men man skall inte använda denna typ av
viktiga och seriösa undersökningar på det larviga vis
som gjordes här.
När det gäller forskningen har många sagt det som
behöver sägas, men jag skulle till Bengt Silfverstrand
vilja säga att det kanske vore snyggt om han berättade
att det inte är några nya pengar som finansierar dokto-
randtjänsterna utan en omfördelning inom ramen.

Anf. 111 BENGT SILFVERSTRAND (s)
replik:
Fru talman! Jag noterade att Beatrice Ask undvek
de frågor som jag ställde. Låt oss först konstatera att
jag gav en mycket nyanserad bild av OECD-
undersökningen. Jag sade att som helhet betraktad ger
den ett mycket gott resultat. Det är en opartisk under-
sökning, därför får vi nog sätta någon tillit till den.
Sedan finns det brister, och det talade jag också
om. Men om man tittar närmare på dessa brister, t.ex.
att vi har en för liten andel högskoleutbildade i be-
folkningen, har det gjorts kraftiga lyft under t.ex. de
tre senaste åren.
Beatrice Ask svarade inte på vad Moderaterna av-
ser mer än att de skall föra över ansvaret från produ-
center till de studerande. Det är ganska viktigt att man
lämnar klart besked till de studerande i detta avseen-
de.
I motion Ub211 av Beatrice Ask sägs det vidare
att regeringen fortsätter att utveckla kvalitetsarbetet.
Tack för det. Men i partimotionen med Carl Bildt
som första namn heter det att regeringen sätter kvanti-
tet framför kvalitet.
Vilken linje gäller, Beatrice Asks kvalitetslinje
eller Carl Bildts kvantitetslinje?
I partimotionen sägs det vidare att satsningen på
Malmöhögskolan innebär en styckning av Lunds
universitet.
Också i detta sammanhang talar Moderaterna med
kluven tunga. Bertil Persson i Malmö är starkt för en
högskola i Malmö. Gun Hellsvik i Lund är emot.
Vilken linje gäller, Beatrice Ask, och vad menar ni
med styckning av Lunds universitet?

Anf. 112 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Vad gäller OECD-undersökningen,
Bengt Silfverstrand, föreslår jag att vi tar en ordentlig
dragning av innehållet i den i utskottet, så att vi kan se
vem av oss som har rätt. Jag har tittat noga på dessa
siffror. Jag tror nämligen att det är bland det viktigas-
te material som vi har att tillgå när det gäller att ana-
lysera det som är bra och det som utgör bekymmer i
den svenska utbildningspolitiken.
När det gäller redovisningen av vad olika modera-
ter tycker, konstaterar jag att Bengt Silfverstrand
naturligtvis har läst våra motioner och vet att också vi
i vårt parti har en hållning. I fråga om Högskolan i
Malmö hade vi en annan lösning från början, och den
har vi fullföljt. Men det är alldeles rätt att det finns ett
starkt engagemang bland många moderater i Malmö
för en annan lösning än den som vi valde. Jag skäms
inte för det. Det är viktigt att man har en levande
debatt i varje parti om hur den högre utbildningen
skall utvecklas och fungera.
I fråga om kvantitet och kvalitet i den socialde-
mokratiska politiken tillerkänner jag Socialdemokra-
terna att det finns en del saker som är mycket bra.
Men tyvärr är det otillräckligt, vilket är huvudtesen i
hela vår partimotion. Och den hoppas jag att Bengt
Silfverstrand tar till sig.

Anf. 113 BENGT SILFVERSTRAND (s)
replik:
Fru talman! Det är utomordentligt bra att det är
högt i tak i partier. Men vad det nu handlar om är
någonting ganska djupgående, nämligen Moderater-
nas inställning till de mindre och medelstora högsko-
lorna. Nu kommer det fram, vilket inte bara gäller
Malmö, att de faktiskt har två uppfattningar. En upp-
fattning sprider de när de besöker de ofta mycket
dynamiska mindre och medelstora högskolorna. Då
måste de gilla läget. Men som parti betraktat gör
Moderaterna en klar åtskillnad. De säger att de hu-
vudsakligen skall satsa på forskning på universiteten
och att de sedan skall bygga ut för den regionala ut-
vecklingens skull.
Jag tycker att det är oerhört viktigt att man besva-
rar frågor. Här talas det om nyanserade inlägg. Andra
talar här om att det är fråga om sluggermatcher. Sedan
citeras Moderaternas motion där det talas om styck-
ning av Lunds universitet. Om man använder en så
grov formulering får man faktiskt tala om vad man
menar.
Jag kan upplysa kammaren om att det inte i något
avseende rör sig om en styckning. De förändringar
som har ägt rum har skett fullt frivilligt, och en enig
styrelse i Lund har stått bakom.

Anf. 114 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag har en fråga när det gäller de 50
miljonerna. Bengt Silfverstrand beskriver det som att
man har tillfört forskarutbildningen 50 miljoner kro-
nor. Men såvitt jag förstår är det fråga om att man helt
enkelt skall göra en omfördelning inom fakultetsan-
slagen. Det är inte några friska pengar som kommer
dit. Denna omfördelning är dessutom mycket olyck-
lig, eftersom vi vet att fakultetsanslagen är hårt an-
strängda. Det som kommer att ske är att institutioner-
na får skära ned på forskarassistenttjänster och forsk-
ning för lektorer. Det är de två poster som man har att
skära i. Det kommer i form av direktiv. Det är alltså
inte något som universiteten själva kan fritt bestämma
över eller göra sina bedömningar och värderingar så
att det sker på bästa sätt. Eftersom detta kommer att
innebära fler doktorander, enligt Bengt Silfverstrands
sätt att se, betyder väl det att man höjer beställningen
som läggs ut på antalet doktorander inom olika uni-
versitet och vetenskapsområden. Det betyder alltså att
de 50 miljonerna i praktiken inte är något annat än en
utökad beställning. Är det rätt uppfattat?

Anf. 115 BENGT SILFVERSTRAND (s)
replik:
Fru talman! Nu är det på det sättet att hela forsk-
ningsområdet får ett mycket kraftigt tillskott. Man kan
dessutom säga att det finns en öronmärkning av dessa
100 miljoner. Det är alldeles riktigt att man sedan gör
en omfördelning. Men ser man till de mycket stora
resurserna sammantaget finns det mycket goda förut-
sättningar att göra en sådan omfördelning. Det är
också riktigt att detta självklart måste regleras på
något sätt. Det kommer ett regleringsbrev. Men vi
skall också notera, vilket Gunnar Goude som brukar
vara uppmärksam förhoppningsvis har gjort, att det
också finns möjligheter för universiteten att i viss
utsträckning fördela om mellan fakulteter. Det finns
alltså en flexibilitet i systemet som gör att de 50 mil-
jonerna på doktorandutbildningens del definitivt
handlar om en resursförstärkning.

Anf. 116 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag håller med om allt utom den sista
meningen, som jag inte alls tyckte hängde ihop med
resten av beskrivningen. Det tycks vara alldeles klart
att det bara är en utökad beställning men med viss
möjlighet för universiteten att fördela beställningen på
olika fakulteter efter önskemål.
Jag skulle vilja ställa en fråga om miljöforskning-
en, eftersom den inte alls har berörts. Vi finner det
anmärkningsvärt att miljöforskningen har drabbats så
olyckligt.
Det gäller två saker: dels pengarna - Naturvårds-
verkets hela forskningsbudget är borta ur årets budget
- dels riksdagens möjligheter att i demokratisk ord-
ning hantera miljöforskningen i landet.

Anf. 117 BENGT SILFVERSTRAND (s)
replik:
Fru talman! Jag kan lämna Gunnar Goude ett
mycket tydligt och förhoppningsvis lugnande svar på
frågan om svensk miljöforskning. Jag är också här
förvånad över att inte den informationen tidigare nått
hans öron.
Jag är ledamot av den miljöstrategiska forsk-
ningsstiftelsen, MISTRA. De resurser som MISTRA
har till sitt förfogande täcker mer än väl bortfallet vad
gäller Naturvårdsverkets forskning. Man kompenserar
alltså hela bortfallet med råge. Svensk miljöforskning
tillförs genom den stora resurs som MISTRA är öka-
de resurser.

Anf. 118 BRITT-MARIE DANESTIG (v)
replik:
Fru talman! Jag skulle gärna vilja ställa ett par
frågor till Bengt Silfverstrand. Det gäller ett begrepp
som har använts vid flera tillfällen i debatten, nämli-
gen effektivitet i forskarutbildningen. Jag skulle vilja
att Bengt Silfverstrand definierade vad han menar när
han uttrycker sig på det sättet. Det är den ena frågan.
En kommentar till det Bengt Silfverstrand sade.
Han hänvisade till SULF:s uppfattning om forskar-
utbildningen och menade att det skulle stödja upp-
fattningen att det här är ett bra förslag. Jag tycker att
man alltid skall vara väldigt försiktig när det gäller
partsinlagor i den här typen av debatter. Vi vet sam-
tidigt att i stort sett alla studentorganisationerna är
emot förslaget, så det kan jämna ut sig i så fall.
Jag har också en fråga om studiefinansieringen.
Vem skall ansvara för att det på något vis kan bevisas
att man har forskarstudierna finansierade. Jag vill
hålla med Bengt Silfverstrand om att det har blivit en
betydligt mjukare skrivning i betänkandet än vad det
var i propositionen. Det tackar vi för givetvis. Det är
bra.
På s. 11 i betänkandet skriver man att det kan vara
fråga om stipendier. Stipendier beviljas i varje fall
enligt min erfarenhet ofta för betydligt kortare tid än
fyra år. Det kan vara fråga om studiemedel, skriver
man. Vi vet att har man läst färdigt sin grundutbild-
ning har man inte särskilt mycket kvar. Det kan vidare
bli fråga om externa anslag. Min erfarenhet är att
externa anslag många gånger beviljas för betydligt
kortare tid, tre till sex månader. Man skall också kun-
na kombinera med yrkesverksamhet.
Blir det inte så, Bengt Silfverstrand, att det ändå i
de flesta fall kommer att vara den sökandes sak att
svara på dessa frågor gentemot fakultetsnämnderna?

Anf. 119 BENGT SILFVERSTRAND (s)
replik:
Fru talman! Ett mycket klart svar på frågan vad ef-
fektivitet är. Det är att vi vill ha ut mer av de stora
satsningar som svenska folket som skattebetalare gör
till ett förvisso viktigt område, de svenska skattebeta-
lare i gemen som Britt-Marie Danestig och hennes
parti i andra sammanhang värnar. Vi vill har ut mer av
systemet. Vi vill ha en starkare genomströmning. Vi
vill ha fler kvalificerade forskare som inte bara går
igenom systemet utan som också kommer ut på den
arbetsmarknad i näringslivet som kräver bättre utbil-
dade och fler doktorer. Det är vad vi menar med ef-
fektivitet.

Anf. 120 BRITT-MARIE DANESTIG (v)
replik:
Fru talman! Jag misstänkte det.
Det är givetvis väldigt viktigt att vi handskas med
skattebetalarnas pengar på ett varsamt sätt. Men jag
tycker att frågan om effektivitet inte enbart kan vara
fråga om genomströmning, alltså hur snabbt vi får
dem genom systemet, hur mycket vi får av pengarna i
den bemärkelsen. Forskarutbildningen är ju inte en
yrkesutbildning i vanlig mening, inte heller en för-
längning av grundutbildningen. För att bli en god
forskare krävs en bred personlig erfarenhet, en mog-
nad som bl.a. kan komma till uttryck i arbetslivserfa-
renhet och genom aktiv dialog med andra forskare.
Det är alltså någonting som hör ihop med att det inte
bara är genomströmning utan också effektivitet i me-
ningen kvalitet i forskningsresultaten, det spännande,
det intressanta, det som är skönheten i forskningen.
Jag skulle vilja avsluta med - och jag riktar det till
Andreas Carlgren, som också snöar in på det här - att
säga att forskning är så mycket mer. Dom Helder
Camara har vid något tillfälle i en bön sagt: Gud se
med särskild ömhet på dessa män som är så effektiva
och rationella att de inte förmår se skönheten i en blå
liten häst.

Anf. 121 BENGT SILFVERSTRAND (s)
replik:
Fru talman! Britt-Marie Danestig sade i sin inled-
ning att det här förslaget rimmade illa med socialde-
mokraternas tal om livslångt lärande. Det är en
mycket märkvärdig slutsats dragen av en vänsterpar-
tist, som brukar vara mycket mån om att se till att man
hushållar med knappa resurser på det bästa sättet.
Med livslångt lärande menar vi att så många männi-
skor som möjligt skall få en chans att förkovra sig för
att kunna behålla fotfästet på en arbetsmarknad som
vacklar för många, respektive om man är arbetslös
komma ut i arbetslivet. Med livslångt lärande menar
vi inte nästintill evig studiefinansiering när det gäller
forskarutbildning. I dag är det flera som går, det vet
Britt-Marie Danestig, uppåt tiotalet år utan ordnad
studiefinansiering. Ett så orättvist system kan vi gi-
vetvis inte ha kvar. Det måste vi reformera, och det
måste vi reformera snabbt.

Anf. 122 MARGITTA EDGREN (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag hade inte tänkt säga något mer i
dag, men när jag hörde Bengt Silfverstrand - tack för
de vackra orden - måste jag få säga följande. När jag
i ett faktiskt svårt anförande försökte vara schysst och
balanserad då klampade Bengt Silfverstrand in med
de allra största skorna på sig. Folkpartiet har i sin
motion ett högre mål, har föreslagit mer pengar. Allt-
så går det att göra olika bedömningar. Det har jag och
min grupp gjort, och jag tar också de praktiska kon-
sekvenserna av det. Men vad jag tycker detta visar är
att folkpartister inte är livegna, att Folkpartiet är ett
liberalt parti med högt i tak även i praktiken.
Detta behöver inte bemötas, jag ville bara försvara
mitt parti, för jag är folkpartist.

Anf. 123 BENGT SILFVERSTRAND (s)
replik:
Fru talman! Ett mycket ödmjukt svar. Jag tycker
att det är viktigt, för den intellektuella hederlighetens
skull, att säga följande, och Margitta Edgren är utan-
för det jag säger nu. Om ett parti väcker en motion
där man stöder förslaget, man välkomnar denna re-
formering som man länge har efterlyst - jag kan vara
så ödmjuk att jag säger att Folkpartiet i vissa fall i
dessa frågor har varit pådrivande - men sedan vid
beslutsfattandet går mot sitt eget förslag, så måste
faktiskt alla de som kanske inte läser om forskning
och forskarutbildning på något sätt upplysas om det.

Anf. 124 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Jag noterar att Beatrice Ask har be-
kymmer med de internationella undersökningar som
nyligen har presenterats angående utbildningsstandard
i olika länder. De visar obestridligen - det är i och för
sig en utmärkt idé att detta diskuteras i utbildningsut-
skottet - att Sverige ligger mycket högt när det gäller
en rad kriterier inom utbildning och bildning. Varför
är då Beatrice Ask bekymrad över detta? Det naturli-
ga vore väl att alla i Sveriges riksdag oavsett parti
tycker att det är bra att Sverige har en god position
när det gäller utbildning. Den kan bli bättre, förvisso,
men vi kan vara stolta och glada över att många de-
cennier av intensivt utbildnings- och bildningsarbete
har lett till ett bra resultat. Det borde alla kunna enas
om.
Ändå är alltså Beatrice Ask bekymrad. Hon är be-
kymrad därför att det här strider mot den svartmålning
av svensk utbildning och över huvud taget av väl-
färdssamhället som moderaterna alltid ägnar sig åt.
T.o.m. i regeringsställning talar man illa om Sverige.
Då är det självfallet inte bra med undersökningar som
visar att Sverige och svensk utbildning och bildning
har en stark position.
Särskilt intressant bland gjorda undersökningar är
den om vuxnas läsförståelse. Med "vuxna" avses
personer mellan 16 och 65 år, ingalunda uteslutande
personer i min eller Bengt Silverstrands aktningsvärda
ålder. Vad undersökningarna visar är att Sverige
bland de tolv undersökta länderna ligger absolut i
topp när det gäller de tre kategorier som man under-
sökt: förståelse av en prosatext, förståelse av doku-
ment och förmåga att göra räkneoperationer. Utom
tävlan och jämfört med de andra elva undersökta
länderna ligger vi alltså i topp.
Det viktiga med undersökningen är att den visar
att detta upprätthålles genom decennierna medelst
insatser som inte bara har med skola eller högskola att
göra utan som också har att göra med folkbildning,
kulturpolitik, jämställdhetspolitik - denna gör att
också kvinnorna kommer med - vuxenutbildning,
spridning av kunskap och bredd i rekryteringen. Kort
sagt: Det gäller allt det som moderaterna är emot. Inte
undra på om ni moderater tycker att den här under-
sökningen är besvärande!
Denna debatt har varit intressant på många olika
sätt, även om nyheten i argumenten kanske inte varit
alldeles påfallande. Undersökningen visar att vi be-
finner oss i ett intensivt reformskede av svensk hög-
skola. Utbyggnad, ökad jämställdhet, ökad kvalitet, en
större tyngd på högskolans samarbete med det omgi-
vande samhället, ökade insatser för kvaliteten, en ny
struktur för högskolan som ger också högskolan större
självbestämmanderätt och nu också en reformerad
forskarutbildning är vad det handlar om.
När det gäller denna forskarutbildning är det så -
som Bengt Silverstrand, Andreas Carlgren och Mar-
gitta Edgren har visat - att det är hög tid att se till att
det ursprungliga målet för svensk forskarutbildning
verkligen kan genomföras. Det är ingenting nytt att vi
talar om en fyraårig forskarutbildning. Det satte riks-
dagen för flera decennier sedan upp som ett mål. Det
är också det som man inom de naturvetenskapliga,
tekniska och medicinska ämnena anser vara det abso-
lut riktiga. Det gäller för övrigt också de humanistiska
och samhällsvetenskapliga ämnena, i varje fall i mer
allmänna sammanhang. Fyra år är den tid som man
också internationellt sätter upp för forskarutbildning.
Det är således alls ingen nyhet att vi talar om en fyra-
årig forskarutbildning.
Tiden för forskarutbildningen är alltså för lång.
Det gäller nästan alla delar, men inte alls på samma
sätt beträffande de tekniska och naturvetenskapliga
delarna. På den medicinska sidan är den också för
lång. Näringslivet och andra arbetsgivare har ju klagat
över att de forskare som är färdigutbildade är för
gamla. Det kan inte vara av intresse för vare sig indi-
viden eller för samhället att nästan 50 % av dem som
påbörjar humanistisk doktorsutbildning inte ens efter
20 år har avlagt en examen. Är det detta som Britt-
Marie Danestig menar är skönheten i forskningen?
Eller är det detta som menas med livslångt lärande? I
så fall skulle jag vilja säga att det begreppet fullstän-
digt missuppfattats. Det här är inte av intresse för
någon, allra minst för humanisterna.
Det är därför obegripligt att just humanister har
klagat så mycket över detta förslag, som i själva ver-
ket stärker deras ställning i forskarutbildningen. Man
ser ju verkligen till att det är en mycket kvalificerad
utbildning, som leder fram till att man blir en fullut-
bildad forskare. Man kan fortsätta eller utnyttja sina
kunskaper på annat sätt. Det som själva utbildningen
går ut på är ju att de som har ansvaret för utbildning
tar ansvar för dem som kommer in där, för dem som
sållas ut som de mest kvalificerade - precis som på
alla andra utbildningar.
Vi vill väl inte ha ett utbildningssystem där de
som t.ex. antas på läkarutbildningen sedan bara läm-
nas vind för våg. Det är väl inte skönheten i läkarut-
bildningen att de får går där åtta, nio, tio eller elva år.
Den principen har inte vi i Sverige, utan vi har princi-
pen att de som är antagna också skall ha en rimlig
chans att, om de arbetar på, klara av sin utbildning - i
det här fallet sin mycket kvalificerade forskarutbild-
ning. Detta kommer att leda till ökad kvalitet i hela
forskningen.
Det skall inte vara som det nu är, nämligen att
doktorsavhandlingen för humanister - vilket också
har påpekats i debatten - nästan är det enda man hin-
ner åstadkomma som forskare. Det sägs att det är det
huvudsakliga i den humanistiska forskningen och det
visar just att det är något som är fel här.
Allmänt från samhällets utgångspunkt, från kvali-
tetsmässig utgångspunkt och, framför allt, från indivi-
dens utgångspunkt är detta ett stort framsteg genom
att det nu ges nya resurser. 500 miljoner kronor till-
förs fakulteternas anslag i nya medel. Den humanis-
tiska forskningen är det forskningsområde som har
fått de största anslagsökningarna under de senaste
20 åren. I fasta priser har den humanistiska forskning-
en fått 150 % mer under en period fram till 1996/97.
Den ökningen fortsätter nu. Den fortsätter också när
det gäller forskartjänsterna och doktorandtjänsterna.
Alla som kommer in på doktorandutbildning be-
höver inte omedelbart ha en doktorandtjänst. Ingen
påstår heller det. Man kan studera med studiemedel
om man har kvar sin rätt till studiemedel under de
inledande åren. Men så småningom skall det växlas in
i kanske utbildningsbidrag eller en doktorandtjänst.
Nu förstärks möjligheten för fakulteterna att bestäm-
ma detta. De humanister som klagat över det här -
vilket har återspeglats i denna kammare - tycker jag
på något sätt har en defaitistisk inställning till sin egen
vetenskap. Ibland har man en något exklusiv inställ-
ning och menar: Vi humanister håller på med en så
oerhört märkvärdig forskning att vi måste få hålla på i
åtta, nio eller tio år för att åtminstone bli färdiga med
vår utbildning.
Detta är inte rimligt. Den humanistiska forskning-
en, som jag är stark vän av, måste ses i sitt samman-
hang tillsammans med andra vetenskaper. Det gäller
att utnyttja doktorandtiden för att få fram doktorer.
Det är precis som Margitta Edgren säger, nämligen att
vi inte behöver fler doktorander. I stället behöver vi
fler doktorer. Det är det som det här förslaget kommer
att leda till genom att universiteten/institutionerna tar
sitt ansvar och genom att de tillförs stora nya resurser
som gör det möjligt att genomföra doktorandutbild-
ning på avsevärt kortare tid. Det är innebörden av
detta förslag!

Anf. 125 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! När det gäller OECD:s undersökning
Education at a glance beskrev Carl Tham precis det
som jag har beskrivit, nämligen att resultaten vad
gäller vuxnas kompetens beror på en mängd olika
faktorer - åtminstone är det den tolkning som görs.
Jag antar att den delen av anförandet var skrivet innan
jag var uppe och talade. Däremot är det inte bara jag
som är bekymrad över mediokra resultat i vissa avse-
enden. T.o.m. utbildningsministern har uttryckt be-
kymmer på den punkten. Jag tänker bl.a. på ett press-
meddelande som jag antar att ministern sett och som
häromdagen gick från Utbildningsdepartementet, så
det är väl inte så märkvärdigt.
Utbildningsministern tycker inte att argumenten i
vår debatt här i kammaren är särskilt nya. Jag kan väl
då säga att det är ömsesidigt. Vi tycker nämligen
detsamma om utbildningsministerns argumentation.
Men jag vill ändå ha svar på något som inte bely-
ses, nämligen: Varför har regeringen i särskild ord-
ning gett sig på anslag som rör forskares och studen-
ters möjligheter till internationella kontakter? Det
handlar om stödet till utlandsstudenterna, om interna-
tionellt utbyte bland forskare osv. Man kan gå steg för
steg och rada upp olika anslag. Vad är syftet? Vad är
det som gör att socialdemokraterna tror att detta lyfter
svensk utbildning ytterligare? Det här är en nyhet.
Även socialdemokraterna tyckte förr i världen att
Sverige skulle vara ett aktivt land när det gällde inter-
nationellt samarbete och utbyte. Men nu vill man inte
vara med. Carl Tham är i budgetpropositionens
skrivningar närmast besvärad över att det inte går att
lämna olika samarbeten. Jag vill veta varför. Vad är
det för nya bedömningar som man gör från regerings-
partiet?

Anf. 126 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Det är viktigt med olika undersök-
ningar, eftersom de kan föra både debatten och verk-
ligheten framåt. Det är alltså sant att Sverige ligger i
toppen enligt denna läsundersökning. Ändå är det
drygt 25 % av den vuxna svenska befolkningen som
inte på ett tillfredsställande sätt kan klara av de prov
som undersökningen bygger på. Det är en mycket
mindre andel än genomsnittet för andra länder, men
det handlar likväl om en fjärdedel av den svenska
befolkningen.
Det, Beatrice Ask, är orsaken till att vi satsar så
hårt, envetet och beslutsamt på vuxenutbildning och
på kunskapslyftet. Men moderaternas svar på detta är
att minska anslagen till studiefinansieringen - en
studiefinansiering som är helt nödvändig om det hela
skall kunna genomföras - med drygt 1,3 miljarder.
Det är svaret från moderaterna.
Det är detta som är en utmaning för oss. Det är
fortfarande en fjärdedel av befolkningen som inte
klarar proven. Målet är att alla skall kunna klara dem.
Det är ju därför som vi satsar på kunskapslyft, och
den satsningen skall fortsätta. Moderaterna har här
uppenbarligen en helt annan syn.
Jag måste ändå fråga Beatrice Ask en sak. Varför
har ni gått ifrån alla de utomordentliga punkter om
den framtida forskarutbildningen som ni hade i fjol-
årets motion? Ni vill ju att vi skall lyssna på er. Ja, vi
har lyssnat på alla dessa punkter om hur antagningen
skall förbättras, om att examen bara skall ta fyra år,
om att forskarstudier inte bör kombineras med andra
tidskrävande uppgifter, om att alla forskarhandledare
skall få god handledning osv. - kort sagt: principer
som vi nu förverkligar. Varför har ni gått ifrån dem?

Anf. 127 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Utbildningsministern kan lämna över
de där papperen till Bengt Silfverstrand. Han känner
nämligen inte till vad moderaterna tycker om fors-
karutbildning.
Jag påpekade under den debatt då Carl Tham inte
hade möjlighet att lyssna att det är en hel del i försla-
get som är bra, men att vi tycker att propositionen
som helhet har brister i vissa avseenden, vilket är
skälet till att vi föreslår avslag. Det är inget märkligt.
Man kan alltså tycka att delar är bra även om man inte
vill godkänna hela förslaget. Men Bengt Silfverstrand
kände inte till detta så ta gärna frågan med honom.
Jag vill återkomma till detta med utlandskontakter.
Står regeringen fast vid att antalet utlandsstuderande
skall halveras under tre år? Vad är skälet? Vad är
detta för nyhet? Det är ju faktiskt någonting som är
verkligen nytt och som många är undrande över.
Sedan har jag bara en kort kommentar om detta
med vuxnas kompetens. Det är riktigt att vi hade ett
bra resultat i OECD-undersökningen från 1995. Då är
det egentligen litet ologiskt att satsa massor på vux-
enutbildning. Samtidigt finns det en mängd interna-
tionella undersökningar - bl.a. den aktuella matema-
tikundersökningen TIMSS - som visar att när det
gäller matematik och något yngre, dvs. de som skall
söka sig till universiteten, är det väldigt mycket som
borde göras. Och vad har hänt under denna mandat-
period? Jo, det har aldrig sparats så mycket på grund-
skole- och gymnasieundervisning som nu. Klasserna
blir större och större. Det är ju en väldigt märklig
prioritering som regeringen och regeringens partikam-
rater i kommuner och landsting är ansvariga för.

Anf. 128 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Jag måste väl röra mig osynligt, för
jag har varit närvarande under hela debatten och ock-
så lyssnat till vad Beatrice Ask sade inledningsvis. Jag
hörde ingen uppläsning ur moderaternas fjolårsmo-
tion. Det förstår jag, eftersom moderaterna nu går helt
emot det här.
Jag har nyligen i Göteborg haft nöjet att diskutera
med Beatrice Asks partikamrat Per Unckel. Då med-
delade han att det var helt rätt. Man hade gått ifrån det
här, för man hade - som han sade - filosoferat, och
filosofin hade lett fram till att det nu inte längre var
bra att ha fyraåriga forskarutbildningar eller att man
har en ordning där de som är antagna till forskarut-
bildning verkligen kan gå igenom sin utbildning. Den
filosofin har uppenbarligen också slagit klorna i Be-
atrice Ask. Jag beklagar det.
Och jag beklagar det också för de svenska studen-
terna. Det vore en fördel för alla att man, om man har
blivit antagen till forskarutbildning, vet att man har en
chans att klara av sina studier på den avsedda tiden.
Så till frågan om det internationella. Vi är mycket
för internationella forskningsprojekt, men vi är inte
för obegränsade kostnader, och det gäller alla länder.
I fråga om de utlandsstuderande vet Beatrice Ask
mycket väl att det sparförslag som vi lade fram inne-
bar naturligtvis att det skulle bli färre som utnyttjade
möjligheten att åka utomlands för att studera. Nu har
vi lagt det förslaget åt sidan. Men likväl tycker jag
nog att Beatrice Asks kritik här är minst sagt något
hycklande. De sparförslag som då lades fram innebar
t.ex. att en utlandsstuderande inte längre fick låna
extra av de fördelaktiga studiemedelslånen för att
finansiera terminsavgifter, utan de skulle vara tvungna
att ta banklån. Men Beatrice Asks parti vill ju ha
banklån för alla studerande, även för dem som stude-
rar i Sverige. Jag förstår inte logiken i det resone-
manget.

Anf. 129 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja göra några anmärk-
ningar angående utbildningsministerns syn på den
humanistiska bildningen. Såsom jag uppfattade hans
anförande betydde det: Sänk kraven, snabba på! Se
till att få en enklare fotostatkopierad avhandling, bli
färdig och kom ut till verkligheten! Det var ungefär
som ett körkort: Se till att bli färdig! Gå inte och dra
hela tiden!
Fru talman! Sanningen är ju den att den humanis-
tiska forskning som sker under lång tid vid sidan av
ett yrkesarbete till väsentlig del utgör den samman-
lagda forskningen som bär upp seminarier och svensk
forskning. Jag skall ta upp ett exempel.
Just i denna stund - finsk tid - disputerar en kam-
rat till mig, Runar Eldebo, på Åbo akademi. Han har i
drygt tio år forskat vid sidan av sin gärning som pas-
tor och lärare vid Teologiska högskolan. I dag lägger
han fram resultatet av tio års arbete vid sidan av en
100-procentig tjänst. Det vore inte möjligt i Carl
Thams framtid. De femhundra sidornas belysning av
en unik historia om Frank Mangs gärning och dogma-
tik skulle alltså inte finnas i den framtid som vi kan
vänta utifrån det här beslutet.
Jag har andra kamrater på mitt eget seminarium,
där jag är kyrkohistoriker, som håller på i kanske 10-
15 år och som utgör själva gräddan av den forskning
som sker i dag inom humaniora och i historia, men
som inte kommer att finnas i framtiden.

Anf. 130 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Det som Tuve Skånberg säger bekräf-
tar på något sätt riktigheten av en reform. Vi måste ju
se forskarutbildning som forskarutbildning och att
man sedan, när man är klar med det, kan ägna sig åt
forskning eller någonting annat. Det är för såväl stu-
derande som forskning och samhället det enda rimliga
synsättet.
Det hela är ju så motsägelsefullt. Vem säger att en
naturvetare eller en teknolog skall hålla på i åtta tio år
med att fullborda sitt arbete under forskarutbildning-
en? Skulle detta var något speciellt för just humanis-
ter? Lämna den här exklusiviteten.
Jag skulle vilja återge en av Sveriges främsta hu-
manister, min gamle lärare Inge Jonsson, som jag
tycker gör en utmärkt sammanfattning av detta. Han
säger allmänt att humanisterna måste bryta sina tradi-
tioner. Vidare säger han: Humanister har nästan alltid
varit solodansörer, arbetat i mer eller mindre självvald
isolering och publicerat sina monografier. I de flesta
ämnen gäller detta alltjämt. Samtidigt har utveckling-
en inom det övriga vetenskapssamhället gått i rakt
motsatt riktning - samarbete i stora projekt, publice-
ring i tidskrifter, på sistone enbart på nätet. Finns det
rationella skäl att fortsätta på den individualistiska
vägen inom humaniora, eller gör vi det av slentrian?
Litet längre fram säger han också: Jag är övertygad
om att vi inte kan fortsätta på detta sätt. Måste vi
också fortsätta att trycka alla doktorsavhandlingar?
Varför skall vi utsätta dem för stundtals ogynnsamma
internationella jämförelser som måste bli missvisande
därför att endast de bästa avhandlingarna blir tryckta i
andra länder?
Så säger professor Inge Jonsson, en av Sveriges
ledande humanister, om detta. Han är förvisso inte
purung, men han har kunskap om detta. Jag tycker att
Tuve Skånberg borde ta till sig detta en smula.

Anf. 131 TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Jag förespråkar inte att den enda vä-
gen att forska skulle vara den mångåriga. Men jag
begär så mycket flexibilitet att det skulle vara möjligt
att vid sidan av en yrkesgärning utföra det som är den
väsentliga delen av svensk forskning i dag.
Med Carl Thams tillåtelse fortsätter jag att utveck-
la detta. Jag skulle vilja att Carl Tham svarade på
frågan om det finns frihet för humanister att fortsätta
den månghundraåriga traditionen och få utföra en
livsgärning och någonting som är så djupt nedborrat
att kanske ingen annan under en livstid kommer att
hinna göra det. Eller skall vi ha sådana här korta,
snabba klipp och acceptera hamburgersamhällets
ideal också inom forskningen?

Anf. 132 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Ingen missunnar Tuve Skånberg att
göra sitt livsverk som kyrkohistoriker. Men att kalla
seriös doktorandutbildning för snabba klipp och tala
om hamburgersamhälle och vad det var tycker jag är
en nivå som inte är värdig svensk riksdag och inte ens
kristdemokraterna. Det är ju det normala i alla kultur-
länder att man har doktorsavhandlingar. Se på de
bästa högskolorna i Tyskland, Frankrike och USA.
Hur kan man påstå att de doktorander som doktorerar
där är någon sorts okvalificerade personer? De står ju
oftast för den allra bästa humanistiska forskningen
som finns. Så det där är ovärdigt struntprat.

Anf. 133 BRITT-MARIE DANESTIG (v)
replik:
Fru talman! Utbildningsministern raljerade litet
grand över mitt tal om forskningens skönhet. Jag skall
bara kort försöka utveckla vad jag menade.
Jag tror att det är viktigt att det finns utrymme för
de litet udda delarna och de litet överraskande frågor-
na. Jag tror också att forskningen kan vara inte bara
nyttoorienterad, utan att den också kan präglas av lust
och lekfullhet, av lust att tränga djupare in i ett pro-
blem för att få veta mer, av nyfikenhet och av den fria
tanken. Det visar sig ju många gånger att resultaten i
ett senare skede kan få en oerhörd betydelse för ett
samhälles utveckling.
Utbildningsministern talade om det livslånga lä-
randet. Utbildningsministern uppehöll sig vid att det
inte är någon idé att satsa på forskarutbildning om
man är för gammal, för då är man inte riktigt nyttig
för samhället. Den uppfattningen delar jag inte. För
mig är en viktig del i det livslånga lärandet att man
skall ha möjlighet att varva studier, arbete, familjeliv,
resor och annat. Man skall också ha möjlighet att
återkomma till forskarutbildning även i ganska vuxen
ålder. Det kan tillföra forskningen, forskningsresulta-
tet, forskarsamhället och doktorandgemenskapen
värdefulla erfarenheter. Jag tror alltså på det gamla
bildningsidealet i det fallet.
Min fråga till utbildningsministern rör en helt an-
nan sak, nämligen möjligheten att överklaga tillsät-
tandet av doktorandtjänsterna. Jag hyser stor aktning
för utbildningsministerns engagemang i jämställdhets-
frågor, men jag vet av erfarenhet att det vid vissa
institutioner och fakulteter förekommer handplock-
ning av doktorander, och då hamnar kvinnorna i
strykklass. Jag undrar om utbildningsministern kan
svara på varför man avvisar möjligheten att även
överklaga tillsättande av doktorandtjänster.

Anf. 134 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Jag medger att jag lockades något att
ironisera över vetenskapens skönhet. Jag inbjöds på
något sätt till det. För många av doktoranderna som
håller på så länge är ju situationen den raka motsat-
sen. Det är ju frustrerande också för den enskilde. Jag
håller helt och hållet med Britt-Marie Danestig om att
lek, lust, skönhet och sökande efter livets mening
också är en del av forskningen, förvisso. Men vad har
sagt att detta förkvävs genom att man har en ordnad
doktorandutbildning och något så när social trygghet
medan man doktorerar? Jag känner Britt-Marie Da-
nestig som en radikal utbildningspolitiker. Jag tror
inte att hon tycker att det är bättre för individer att ha
det otryggt för att de skall kunna leka och se det skö-
na i saker och ting, utan jag är övertygad om att vi har
den gemensamma värderingen att trygghet i själva
verket är en fördel för kreativitet och kvalitet i forsk-
ningen.
Beträffande doktorandtjänsterna vill jag säga att
ett överklagande av doktorandtjänster skulle leda till
alltför lång tidsutdräkt när det gäller hanteringen av
dem. Det rör sig om ofantligt många tjänster. Men
däremot skulle jag väldigt gärna se att man i framti-
den i mycket större utsträckning utannonserade dessa
tjänster så att man kunde få sökande från hela landet.
Det behöver inte nödvändigtvis vara uteslutande de
som kommer från den egna institutionen. Ett steg i
riktning mot detta, där jag vet att vi har likartade
åsikter, är de fasta forskningsresurserna vid de mindre
högskolorna. Det kommer att göra det möjligt för
studerande som kommer därifrån att kvalificera sig
för doktorandutbildning.

Anf. 135 BRITT-MARIE DANESTIG (v)
replik:
Fru talman! Jag skall inte förlänga debatten så
mycket.
En lång studietid är naturligtvis inget självändamål
och ingenting positivt på något sätt. Jag sade redan i
mitt inledningsanförande att vi vill ha fler doktorand-
tjänster, och vi vill skapa möjligheter till trygghet.
Men det är en sak att satsa pengar i systemet på det
sättet. En annan sak är att lägga in ekonomiska spär-
rar, som jag tycker att det här förslaget gör, trots att
det har mjukats upp.

Anf. 136 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Jag är övertygad om att man också
från Vänsterpartiets sida kommer att se att det här är
en bra sak som stärker den humanistiska forskningen.
Fru talman! Jag kommer att utnyttja samma möj-
lighet som någon av talarna tidigare här och tillägna
Margitta Edgren resten av den här repliken.
Jag kommer att sakna dig som ledande utbild-
ningspolitiker i Sveriges riksdag. Du har betytt
mycket för svensk utbildningspolitik. Vi har förvisso
inte alltid haft samma mening, men det är som det
skall vara i politik.
Jag beklagar att du inte fick med dig ditt parti i
den här frågan. Jag tycker att det är dåligt av Folkpar-
tiet, får jag säga. Men jag tycker att det var ännu
sämre av Folkpartiet när man inte följde dina kloka
insatser när det gällde jämställdheten för några år
sedan. Det smärtade mig mer, eftersom Folkpartiet
traditionellt har haft en så klar position i frågan. Men
du har alltid varit en ledande företrädare för jäm-
ställdhet inom den högre utbildningen, och jag är
övertygad om att du på olika sätt kommer att verka
för detta också i framtiden.

Anf. 137 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag måste få uttrycka en viss tvek-
samhet inför det här regelsystemet som har införts.
Jag kan hålla med Carl Tham om behovet av att få
ned studietiderna för de doktorander som vill ägna
full tid åt sin utbildning, men som av olika ekonomis-
ka skäl inte kan göra det utan får jobba vid sidan av
eller något sådant. Det är väl riktigt.
Det betyder alltså att anslaget till de 250-300 plat-
serna eller vad det nu är som de 100 miljonerna räck-
er till, är välkommet. De kommer naturligtvis att ge
effekt på det sättet att man får ned utbildningstiderna.
Men hur de här regelsystemen på något sätt skall
påverka utbildningstidens längd i dagsläget är ju obe-
gripligt.
Dessutom är det ju så att man på sikt möjligen kan
få en förkortning genomsnittligt av studietiderna ge-
nom att det blir allt färre som studerar. Det går alltså
inte att komma in i systemet om man inte vill studera
på hel- eller halvtid och har en finansiering av sina
studier. Den som vill vara på ett museum eller på ett
bibliotek och studera i kvartsfart eller något sådant,
och som då behöver 16 år på sig, är inte välkommen
längre i systemet. Man sorterar alltså bort folk.
Jag tycker att regeringen har haft på en alltför en-
ögd syn på det här. Det finns studenter av väldigt
många olika kategorier. Man har förutsatt att alla som
studerar lång tid gör det för att de inte har möjlighet
att studera kort tid. Det kan ju vara ett önskemål att
sprida ut studierna över en längre tid.
Det här påståendet att man från näringslivet klagar
på att doktoranderna är för gamla tycker jag är typiskt
svenskt. Min reaktion är väl snarast att man borde
ändra på svensk inställning när det gäller äldre ar-
betskraft.

Anf. 138 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Det sista kan jag i och för sig hålla
med om. Men både ur individens och företagets, eller
andra arbetsgivares, synvinkel, är det väl inte bra att
man kanske är 45-50 år när man har fullbordat sin
utbildning. Det är ju ändå en ganska avsevärd tid som
man då har tillbringat i skolan, det får man lov att
säga - från sexårsåldern fram till 47-årsåldern. Även
om man säkert har gjort en del annat också, så är det i
varje fall inget som är kvalificerande för andra tjäns-
ter inom verksamheten utanför skolans värld. Det är
vad jag vill säga om detta.
Detsamma gäller 16- eller 20-åriga utbildningar
inom doktorandutbildningen. Det kan inte vara en
rimlig målsättning - även om det naturligtvis också i
framtiden kommer att finnas s.k. fritidsdoktorander.
Det är ju inte dem vi talar om. Vi talat om den stora
massan av doktorander, det stora flertalet.
Då vill jag understryka att man inte bara kan tala
om 100 miljoner. Man måste ju tala om de samlade
fakultetsanslagen. För det humanistiska området
kommer de för nästa år att uppgå till 571 miljoner
kronor varav 160 miljoner går till doktorandutbild-
ning. Sedan tillkommer 60 miljoner - två gånger 30
miljoner - från Riksbankens jubileumsfond. Det är
alltså en avsevärd mängd pengar. Det är en ökning
som, om man tar med Riksbankens jubileumsfond,
ligger på 17-18 % i fråga om just det humanistiska
området. Det är ju nästan bara det området diskussio-
nen gäller. Alla andra tycker att det här bra. Så det är
en kraftig ökning av anslagen. Det skall man inte
glömma bort när man diskuterar det här.

Anf. 139 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Det är bra att vi är fullständigt över-
ens om effekten av ökade anslag. Miljöpartiet har ju
ett förslag där man faktiskt möjliggör, via grund-
forskningsavdraget, ett ordentligt tillskott som på sikt
motsvarar en storleksordning på ca 2 000 nya dokto-
randtjänster. Där är vi alltså fullständigt överens.
Min fråga gällde vad det är i detta omfattande
regleringssystem som skulle leda till att studietiderna
minskar. Antalet doktorandtjänster ökar. Det är bra.
Men vad är det som gör att studietiderna skulle mins-
ka genom regleringssystemet?
Det är också på det sättet att regleringssystemet
medför en rad nackdelar, inte minst ur jämställdhets-
synpunkt. Vad vinner man med att lägga finansie-
ringskrav vid antagningsförfarandet i doktorandut-
bildningen? Om någon doktorand som skulle vara
klart bättre än de andra kommer in och inte har sin
utbildning finansierad från början - vad förlorar man
på det? Inget talar ens för att det skulle bli kortare
studietider av att ta in personer och sedan kanske
ordna finansieringen efter hand som det är möjligt.
Det finns alltså en rad detaljer i det här reglerings-
systemet som man inte alls kan se vad de skulle ha för
fördelar för just det som Carl Tham talar om. Jag
delar uppfattningen om målet, men jag ser en rad
nackdelar med det här.

Anf. 140 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Det är ren myt att det här är någon
sorts omfattande reglering. Den enda bestämmelse av
betydelse som nu införs är att institutionerna skall ta
ansvar för sina doktorander också när det gäller fi-
nansiering. Man skall inte anta kvalificerade personer
och förespegla dem att de skall kunna doktorera om
det inte finns några ekonomiska resurser för att ge-
nomföra detta. Det gäller lika litet som att man inte
skall anta läkarstuderande eller tandläkarstuderande
eller skådespelare om det inte finns resurser att ge-
nomföra utbildningen. Det är det som är den självkla-
ra poängen med det här. Jag säger "självklar", för den
borde vara i praxis redan nu.
I andra avseenden innebär ju det här en avregle-
ring. Bl.a. skall inte längre riksdagen eller regeringen
bestämma om alla avhandlingar skall tryckas. Vi
överlåter till forskarna att avgöra detta. Det har också
upprört forskarna: Hu, så hemskt! Här måste vi be-
stämma själva hur vi skall ha det med våra avhand-
lingar, och det kan inte vara bra!
I själva verket är det på en avgörande punkt som
det här innebär en skärpning, nämligen att de som
doktorerar skall ha samma rättigheter som andra stu-
derande. De som antas skall ha en chans att kunna
genomföra sin utbildning på ungefär den tid som vi
talar om.
Redan om vi kommer ned till i praktiken fem eller
t.o.m. sex år, är det ju ett fantastiskt framsteg med
tanke på det nuvarande läget. Finansieringen av studi-
erna är ju helt avgörande. Det är bara att titta på hur
det ser ut i dag. De som inte har finansieringen ordnad
lyckas inte med sina studier - eller också tar det just
mellan tio och femton år.

Anf. 141 RAGNHILD POHANKA (mp):
Fru talman! Jag skall tala litet grand för utbild-
ningsmotionen 450. Den handlar om de teologiska
högskolorna i Stockholm och på andra håll - i Uppsa-
la och i Örebro. Jag skall ta upp siffror och pengar
litet grand, för det är intressant i den här frågan. Vi
yrkar inte på några pengar i flerpartimotionen, för vi
menar att det skall kunna ske en omfördelning när det
gäller en utbildning som fått examensrätt av regering-
en, en fullvärdig utbildning med akademisk examen.
Årskostnaderna för verksamheten är 9,5 miljoner.
För detta bedrivs utbildning för teol. kand.,
140 poäng, och lärarbehörighet. Så har man en intres-
sant utbildning i mänskliga rättigheter på 40 poäng.
Det om någonting - demokrati och mänskliga rättig-
heter - är väl viktigt i dag när vi åker ut och ger de-
mokratibistånd till många länder. Partierna får åka ut
och hjälpa folk som inte klarar ingången till ett demo-
kratiskt samhälle efter diktaturer eller efter murens
fall osv. De behöver all hjälp vi kan ge dem.
Den här 40-poängsutbildningen är det mycket
lämpligt att fortsätta med. Ofta handlar det om männi-
skor som redan tidigare har en utbildning. De kanske
har arbetat inom Röda korset eller Rädda Barnen eller
som missionärer. De kan de här frågorna i grunden,
men de får dessutom en teoretisk utbildning.
Staten bidrar med 2,3 miljoner. Det är alltså ingen
stor summa. Det mesta av pengarna kommer från
frikyrkosamfunden, från EFS, Missionsförbundet,
Baptistsamfundet och Örebromissionen. Ekonomin är
en bromskloss när det gäller utvecklingen av Teolo-
giska högskolan. Det är viktigt att man ger möjlighe-
ter för exempelvis ombyggnad. De behöver bygga om
sina lokaler eller söka sig någon annanstans. Men det
är också viktigt att de tilldelas platser så att man kan
ge denna undervisning.
Vi lever i en tid när människor är sökare på alla
fronter. De söker andliga värden, och de vänder sig
ifrån det väldigt marknadsmässiga och ganska hårt
realistiska ekonomiska samhället. Då måste vi kunna
ge dem något alternativ, som är väl underbyggt, med
respekt för människor, så att de inte söker sig till olika
sekter där människor mals ned. Det är viktigt att
människor har utbildning i psykologi och att de har en
övertygelse - jag förutsätter att de har det - så att de
kan hjälpa dem som söker.
Därför behövs det utbildningsplatser på dessa om-
råden. Vi menar att man skall kunna omprioritera
pengarna så att man kan ge den här utbildningen åt
människor som vill gå ut med andliga värden till folk.
Vi vill att det skall göras en förändring så att
statsbidrag beviljas för att införa 150 årsstudieplatser
för teologie kandidat-programmet och 25 platser för
40 poäng i mänskliga rättigheter och demokrati. Att
så skall ske bör vi ge regeringen till känna. Ministern
är inte kvar, men det står i protokollet, där man kan ta
del av vad vi i Miljöpartiet anser om detta.

Anf. 142 ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Enligt utbildningsutskottets betänkan-
de kommer den grundläggande utbildningen på hög-
skolans område att byggas ut med ungefär 15 000
platser under nästa år. Det är utmärkt, och det ger en
förstärkning och breddning av den vetenskapliga
kompetensutvecklingen för lärare och förstärkning av
forskarutbildning. Att resurser också kan komma
mindre och medelstora högskolor till del är bra. Det
finns dock ett olyckligt undantag, och det gäller de
minsta och de nyaste högskolorna. Jag återkommer
till det.
Sammantaget är det en stor och viktig uppgift att
på bred front höja yrkeskompetens och kunnande, att
vårt land och folk skall vara bättre rustat inför en
snabbt förändrad framtid. Om den grundinställningen
finns det en bred uppslutning i och utanför riksdagen.
Självfallet är kompetens och kvalitet i utbildningsut-
budet av grundläggande art, men också inriktningen
och den regionala fördelningen är viktiga. Intressant
är att konstatera att de regionala högskolorna har fått
en mycket viktigare roll än vad tvivlarna förutsåg då
det skedde ett breddat regionalt utbud under senare år.
I motionen T215 av Eva Eriksson och mig har vi
pläderat för de västsvenska högskolorna. Det är väl
ingen tvekan om att Västsverige har kommit på un-
dantag då andra starka högskoleregioner - axeln Upp-
sala-Stockholm-Linköping - har haft den utveckling
som t.ex. Västsverige relativt sett inte har kommit i
fråga för. Därför bör situationen där uppmärksammas.
Min förhoppning står också till att det nya väst-
svenska länet, som startar från nyår, skall med ny och
samlad kraft kunna bevaka en sådan regional och
nationell fördelning av högskoleresurser. Det blir en
viktig uppgift för det nya länets politiker och admi-
nistratörer.
Fru talman! Frågan om inriktning av de olika dis-
ciplinerna förtjänar också hög uppmärksamhet. Jag
har i en motion med stöd från företrädare för sex olika
partier aktualiserat de fristående teologiska högsko-
lorna. Under förra mandatperioden fick frikyrkliga
teologiska högskolor akademisk status i Stockholm,
Uppsala och Örebro. Som huvudmän bakom dessa
skolor står flertalet frikyrkliga kristna samfund. Den
högskolestatus som då gavs var närmast en akademisk
legitimation i en utbildning som man haft under en
lång och välrenommerad etablering.
Den förra regeringen, där Folkpartiet ingick, har
heder av att man släppte fram denna viktiga utbild-
ningsgren. De fick kompetens att ge 80 poäng exa-
mensbehörighet. Den nuvarande regeringen har gått
vidare så till vida att man har låtit Teologiska högsko-
lan i Stockholm, THS, få behörighet att examinera
upp till 140 poäng. Den miss som skett i budgetpro-
positionen, som vi har påtalat i motionen, är att inga
nya högskoleplatser har beviljats dessa skolor trots en
mycket stor sökandeström av studenter.
Vi har i motionen visat på de utökade och stärkta
sambandet mellan forskning och grundutbildning som
sker vid t.ex. THS i Stockholm. Man har i dag 16
lärare med halvtidstjänstgöring eller mer. 12 är teo-
logie doktorer, bl.a. en docent och en professor. Vid
skolan finns för övrigt landets enda tjänst i feminist-
teologi. Det bedrivs forskning vid denna skola bl.a.
med stöd av Humanistisk-samhällsvetenskapliga
forskningsrådet och Frikyrkliga forskningsrådet. Bl.a.
har ett särskilt lektorat inrättats för forskning kring
religion och värderingsförändringar. Till det kan
sägas att de har ett omfattande internationellt utbyte
av lärare och studenter vid universitet, högskolor och
seminarier i bl.a. USA, Tjeckien, Kanada och flera
länder i Afrika.
Utbildningen vid THS har en bred inriktning. Det
visar bl.a. den 40-poängskurs kring mänskliga rättig-
heter och demokrati som föregående talare nämnde.
Det är en kurs som regeringen för övrigt gav ett sär-
skilt stöd till under detta år. Till de 25 platserna i
denna kurs fanns över 200 sökande, bl.a. personer
som arbetar med mänskliga rättigheter inom t.ex.
myndigheter som Sida och även Regeringskansliet.
De ideella organisationerna Rädda Barnen, Röda
korset, Amnesty och Diakonia hade personer som
ville komplettera med en sådan utbildning. För läsåret
1996/97 finns i skolans teologie kandidat-program
128 helårsstudenter, som har svarat för 105 helårs-
prestationer. Ökningstakten ligger så högt som 30 % i
tillväxt på skolan.
Därför är det anmärkningsvärt att regeringen i
årets budget, då det sker en utökning med många
tusen högskoleplatser, inte föreslagit någon höjning
av antalet årsstudieplatser för de fristående teologiska
högskolorna. Detta är särskilt anmärkningsvärt med
tanke på att avtalet mellan staten och dessa högskolor
ändå skall omförhandlas.
Utbildningsminister Carl Tham sade här att den
humanistiska forskningen har fått den största för-
stärkningen. Han sade ungefär att han känner väldigt
starkt för den humanistiska forskningen. Utbild-
ningsministern brukar hävda intellektuell reda, och då
kan man undra om det här bara är ett olycksfall i
arbetet. Det är min förhoppning att det är det, fru
talman. Det skulle ju kunna innebära - jag får säga
det till den tomma statsrådsbänken - att man under
löpande budgetår rättar till denna lilla marginella
företeelse.
Utskottet har inte ens bemödat sig om att föra nå-
got resonemang om varför man inte vill biträda mo-
tionsyrkanden av det här slaget. Man skriver egentli-
gen på en enda rad summariskt att man avstyrker
samtliga motionsyrkanden. Det gäller inte bara nästa
budtgetår utan också de tre närmaste åren. Tala om
Alexanderhugg - på Alexanderdagen!
Fru talman! Jag började med att säga att det är
viktigt med en stärkt och breddad högskoleutbildning.
Men det är inte oviktigt hur en sådan skiktning ser ut.
Naturvetenskapliga kursutbud och forskning på tekni-
kområdet är viktiga om Sverige skall "ligga i spets".
Men även den teologiska forskningen och utbildning-
en har en viktig roll att spela.
De tre teologiska högskolor som nu finns i Stock-
holm, Uppsala och Örebro har dessutom ett huvuden-
gagemang som saknar motstycke. De trossamfund
som står bakom skolorna satsar många miljoner varje
år i nettostöd för att möjliggöra en sådan utbildning -
en utbildning som statsmakten för länge sedan borde
ha tagit ett likvärdigt och fullödigt ansvar för. Om
sådana här skolor sätts på svältkur tror jag att vi
kommer att få ett fattigare samhälle, i dubbel bemär-
kelse.
Fru talman! Regeringen borde överväga en juste-
ring. I avvaktan på detta yrkar jag bifall till motion
Ub450.

Anf. 143 EVA GOËS (mp):

Kvinnor, kvinnor, kvinnor kan
kvinnor kan i hela vårt land.

Den nya kraften som behövs
är kvinnlig urkraft som släpps lös.

Fru talman! I detta betänkande behandlas mitt
förslag - för andra eller tredje gången - om att vi
skall satsa på Kvinnouniversitetet i Sverige, som finns
i Västernorrland. I Norge satsar man drygt 2 miljoner
kronor varje år på Kvinnouniversitetet.
Vad är då Kvinnouniversitetet? I betänkandet har
man inte ens bemödat sig att tala om varför man av-
styrker medel till Kvinnouniversitetet - man säger
bara att man avstyrker samtliga motioner.
Kvinnouniversitetet står för universitas, för alla.
På Kvinnouniversitetet kan flyktingkvinnor gå, kvin-
nor som har sociala problem eller kvinnliga ledare. Vi
har redan haft besök av Unesco med 13 kvinnliga
ledare i världen.
Men allt får vi bedriva på ideell basis. Inte ett öre
kommer från Utbildningsdepartementet. Vi anser att
det här är en styggelse för Sverige, om man skall
uttrycka sig på norskt sätt.
Jag pratade i dag med Marit Nybakk, som är so-
cialdemokrat och som tillsammans med representanter
för andra politiska partier - en från varje parti - bildar
ett råd för kvinnouniversitetet, för att ge det stöd, för
att profilera och lyfta frågan om kvinnouniversitet; de
tycker att det har så stor betydelse i Norge.
Kvinnor behöver någonting annat - en holistisk
syn på världen, där man ser helheten: hälsa, alternativ
ekonomi, alternativ teknologi, ett annat sätt att se
saker och ting.
Kvinnouniversitetet är en kraftkälla. Det var där-
för jag började med att sjunga: "Kvinnor kan". Kvin-
nor är en kraftkälla. Vi menar att kvinnor utvecklas
hela livet. Det gör väl förhoppningsvis män också.
Men kvinnor i vår tid har mycket stort intresse av
utveckling. Fler och fler kvinnor kastas ut i arbetslös-
het. De måste själva skapa sin egen läroplan.
På detta kvinnouniversitet har vi startat någonting
som heter Från arbetslös till verksam i egen bygd. Vi
tycker att det är oerhört viktigt att vårt län, Väster-
norrland, inte dräneras på kvinnor så att det bara blir
män kvar, män som jagar och fiskar. Vi tycker att vi
behöver förnya samhället och att kvinnors värderingar
skall genomsyra samhället. Därför vill vi inspirera
och initiera projekt där kvinnors resurser tas till vara
och får växa. Vi vill stödja, utbilda, medvetandegöra
och synliggöra kvinnor.
I betänkandet har man inte ens nämnt varför man
avstyrker förslaget om pengar till detta. I Norge ger
man 2 miljoner kronor. 500 000 går till kvinnoforsk-
ning och resten till drift och kursverksamhet.
Jag hoppas att det här tas upp på allvar nästa år. I
tio år har man givit pengar till kvinnouniversitetet i
Norge, och här nämner man det inte ens med ett ord.
Fru talman! Jag vill också nämna någonting som
profilerar Mitthögskolan, som jag tycker är helt fan-
tastiskt. Det är att man har startat en utbildning till
präst för döva. Det är unikt i Sverige, det är unikt i
Europa. Jag vill uppmana Utbildningsdepartementet
och utbildningsutskottet att i framtiden ta det i beak-
tande och utvidga resurserna. Kanske kommer det ett
utbildningsuppdrag, så att man kan pröva det i budge-
tarbetet och så att man kan satsa på utbildning för
döva till präster. Det är nämligen så att de dövas teck-
enspråk är mycket lika i Europa. Det här kan bli en
nisch för Mitthögskolan. Som det ser ut i dag har man
en samverkan mellan stiftet och Mitthögskolan.
I betänkandet säger man att Mitthögskolan väl får
göra som den vill. Om den vill satsa på det här får den
väl göra det. Men här behövs ett stöd från statsmak-
terna för att man skall kunna utvidga det. Det kostar
väldigt mycket med en assistent som hela tiden går
parallellt med den som skall utbildas till präst.
Med detta, fru talman, vill jag avsluta det här talet.
Jag yrkar inte bifall till mina motioner, men jag hop-
pas att det jag har sagt beaktas i framtiden och att man
kan se ett nytänkande inom utbildningsområdet.

Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut

UbU6 Anställningsskyddet för professorer
Mom. 1 (Anställningsskyddet för professorer)
1. utskottet
2. res. (m)
Votering:
215 för utskottet
68 för res
1 avstod
65 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 135 s, 21 c, 19 fp, 15 v, 15 mp 10 kd
För res. 68 m
Avstod 1 s
Frånvarande: 25 s, 12 m, 6 c, 7 fp, 7 v, 3 mp, 5 kd

UbU5 Förskoleklass, grundskolans timplan,
mobbning m.m.
Mom. 1 (avslag på regeringens förslag om försko-
leklass som en egen skolform)
1. utskottet
2. res. 1 i motsvarande del (m)
3. res. 2 i motsvarande del (mp)
Förberedande votering:
76 för res. 1
14 för res 2
198 avstod
61 frånvarande
Bodil Francke Ohlsson (mp) anmälde att hon avsett
att rösta nej men markerats ha röstat ja.
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
206 för utskottet
66 för res. 1
15 avstod
62 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 139 s, 1 c, 21 fp, 21 v, 14 v, 10 kd
För res. 66 m
Avstod 15 mp
Frånvarande: 22 s, 13 m, 6 c, 5 fp, 8 v, 3 mp, 5 kd

Mom. 2 (skolstartsålder m.m.)
1. utskottet
2. res. 3 i motsvarande del (fp)
Votering:
189 för utskottet
21 för res. 3
79 avstod
60 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 139 s, 21 c, 15 v, 14 mp
För res. 21 fp
Avstod 68 m, 1 mp, 10 kd
Frånvarande: 22 s, 12 m, 6 c, 5 fp, 7 v, 3 mp, 5 kd

Mom. 10 (den pedagogiska verksamheten inom skola
och barnomsorg m.m.)
1. utskottet
2. res. 3 i motsvarande del (fp)
Votering:
256 för utskottet
21 för res. 3
12 avstod
60 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 139 s, 68 m, 21 c, 15 v, 13 mp
För res. 21 fp
Avstod 10 kd, 2 mp
Frånvarande: 22 s, 12 m, 6 c, 5 fp, 7 v, 3 mp, 5 kd

Mom. 11 (kommunernas skyldighet att tillhandahålla
förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg)
1. utskottet
2. res. 5 i motsvarande del (v)
Votering:
271 för utskottet
15 res. 5
2 avstod
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 138 s, 68 m, 21 c, 21 fp, 13 mp 10 kd
För res. 15 v
Avstod 2 mp
Frånvarande: 23 s, 12 m, 6 c, 5 fp, 7 v, 3 mp, 5 kd

Mom. 12 (avgifter inom barnomsorgen m.m.)
1. utskottet
2. res. 5 i motsvarande del (v)
Votering:
273 för utskottet
15 för res. 5
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 139 s, 68 m, 21 c, 21 fp, 15 mp, 9 kd
För res. 15 v
Frånvarande: 22 s, 12 m, 6 c, 5 fp, 7 v, 3 mp, 6 kd

Mom. 16 (kommunalt vårdnadsbidrag m.m.)
1. utskottet
2. res. 4 i motsvarande del (kd)
Votering:
274 för utskottet
10 för res. 4
3 avstod
62 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 139 s, 68 m, 20 c, 20 fp 15 v, 12 mp
För res. 10 kd
Avstod 1 fp, 2 mp
Frånvarande: 22 s, 12 m, 7 c, 5 fp, 7 v, 4 mp, 5 kd

Mom. 22 (skyldighet att rapportera mobbning till
rektor)
1. utskottet
2. res. 7 (c, fp)
Votering:
247 för utskottet
42 för res. 7
60 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 139 s, 68 m, 15 v, 15 mp, 10 kd
För res. 21 c, 21 fp
Frånvarande: 22 s, 12 m, 6 c, 5 fp, 7 v, 3 mp, 5 kd

Mom. 25 (läroplaner, skolplaner och skolornas hand-
lingsprogram mot mobbning)
1. utskottet
2. res. 4 i motsvarande del (kd)
Votering:
275 för utskottet
10 för res. 4
3 avstod
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 138 s, 68 m, 21 c, 21 fp 15 v, 12 mp
För res. 10 kd
Avstod 3 mp
Frånvarande: 23 s, 12 m, 6 c, 5 fp, 7 v, 3 mp, 5 kd

Mom. 37 (ämnet hemkunskap)
1. utskottet
2. res. 2 i motsvarande del (mp)
Votering:
202 för utskottet
14 för res. 2
73 avstod
60 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 139 s, 5 m, 21 c, 21 fp 15 v, 1 mp
För res. 14 mp
Avstod 63 m, 10 kd
Frånvarande: 22 s, 12 m, 6 c, 5 fp, 7 v, 3 mp, 5 kd
Lennart Fridén (m) anmälde att han avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja.

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

UbU1 Utgiftsområde 16 Utbildning och universi-
tetsforskning
Mom. 1 (andra anordnare än komvux inom kunskaps-
lyftet)
1. utskottet
2. res. 1 (m, fp)
Votering:
200 för utskottet
88 för res. 1
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 139 s, 21 c, 15 v, 15 mp, 10 kd
För res. 67 m, 21 fp
Frånvarande: 22 s, 13 m, 6 c, 5 fp, 7 v, 3 mp, 5 kd

Mom. 6 (den framtida kvalificerade yrkesutbildning-
en)
1. utskottet
2. res. 3 i motsvarande del (m)
3. res. 4 i motsvarande del (c)
4. res. 5 i motsvarande del (kd)
Förberedande votering 1:
23 för res. 4
11 för res. 5
253 avstod
62 frånvarande
Kammaren biträdde res. 4.
Förberedande votering 2:
68 för res. 3
21 för res. 4
198 avstod
62 frånvarande
Kammaren biträdde res. 3.
Birgitta Wistrand (m) anmälde att hon avsett att rösta
ja men markerats ha avstått från att rösta.
Huvudvotering:
189 för utskottet
68 för res. 3
32 avstod
60 frånvarnade
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 139 s, 20 fp, 15 v, 15 mp
För res. 68 m
Avstod 21 c, 1 fp, 10 kd
Frånvarande: 22 s, 12 m, 6 c, 5 fp, 7 v, 3 mp, 5 kd

Mom. 9 (läs- och skrivsvårigheter/dyslexi)
1. utskottet
2. res. 6 i motsvarande del (fp)
3. res. 7 i motsvarande del (mp)
Förberedande votering:
25 för res. 6
15 för res. 7
247 avstod
62 frånvarande
Kammaren biträdde res. 6.
Huvudvotering:
240 för utskottet
21 för res. 6
27 avstod
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 139 s, 67 m, 20 c, 14 v
För res. 21 fp
Avstod 1 m, 1 c, 15 mp, 10 kd
Frånvarande: 22 s, 12 m, 6 c, 5 fp, 8 v, 3 mp, 5 kd

Mom. 20 (lärarutbildning med Waldorfinriktning)
1. utskottet
2. res. 8 (s)
Votering:
154 för utskottet
134 för res. 9
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 5 s, 68 m, 21 c, 21 fp 14 v, 15 mp 10 kd
För res. 134 s
Frånvarande: 22 s, 12 m, 6 c, 5 fp, 8 v, 3 mp, 5 kd

Mom. 27 (grundforskningsavdrag)
1. utskottet
2. res. 7 i motsvarande del (mp)
Votering:
259 för utskottet
27 för res. 7
1 avstod
62 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 138 s, 67 m, 21 c, 21 fp, 2 v, 10 kd
För res. 7 12 v, 15 mp
Avstod 1 m
Frånvarande: 23 s, 12 m, 6 c, 5 fp, 8 v, 3 mp, 5 kd

Mom. 30 (internationellt forskningssamarbete)
1. utskottet
2. res. 9 (m, kd)
Votering:
210 för utskottet
78 för res. 9
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 139 s, 21 c, 21 fp, 14 v, 15 mp
För res. 68 m, 10 kd
Frånvarande: 22 s, 12 m, 6 c, 5 fp, 8 v, 3 mp, 5 kd

Mom. 36 (anslagen under utgiftsområde 16 Utbild-
ning och univeristetsforskning för budgetåret 1998,
m.m.)
Yrkanden:
1. utskottet
2. res. 7 i motsvarande del (mp)
3. utskottets hemställan med den ändring som föran-
leddes till bifall till mot. Ub450 (fp)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.

Mom. 37 (beräknad fördelning på anslag för åren
1999 och 2000)
1. utskottet
2. res. 7 i motsvarande del (mp)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.

Mom. 39 (ökade möjligheter till distansstudier samt
öppet universitet)
1. utskottet
2. res. 11 (m, c, fp, v, kd)
151 för utskottet
134 för res,. 11
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 138 s, 13 mp
För res. 68m, 21 c, 21 fp, 14 v, 10 kd
Frånvarande: 23 s, 12 m, 6 c, 5 fp, 8 v, 5 mp, 5 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

UbU7 Forskarutbildningen
Mom. 1 (avslag på regeringens förslag till reformering
av forskarutbildningen)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
172 för utskottet
92 för res. 1
20 avstod
65 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 136 s, 21 c, 4 fp, 1 v, 10 kd
För res. 68 m, 15 fp, 9 v
Avstod 1 fp, 4 v, 15 mp
Frånvarande: 25 s, 12 m, 6 c, 6 fp, 8 v, 3 mp, 5 kd
Britt-Marie Danestig (v) anmälde att hon under sitt
anförande yrkat bifall till res. 2 i motsvarande del.
Karl-Göran Biörsmark (fp) anmälde att han avsett att
rösta nej men markerats ha röstat ja.
Tanja Linderborg (v) anmälde att hon avsett att rösta
nej men markerats ha avstått från att rösta.

Mom. 2 (examensmål för forskarutbildningen, m.m.)
1. utskottet
2. res. 3 i motsvarande del (fp)
3. res. 4 i motsvarande del (kd)
Förberedande votering:
22 för res. 3
11 för res. 4
251 avstod
65 frånvarande
Kammaren biträdde res. 3.
Huvudvotering:
171 för utskottet
16 för res. 3
96 avstod
66 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 137 s, 21 c, 13 v
För res. 16 fp
Avstod 68 m, 3 fp, 15 mp, 10 kd
Frånvarande: 24 s, 12 m, 6 c, 7 fp, 9 v, 3 mp, 5 kd

Mom. 4 (antagning till forskarutbildning)
1. utskottet
2. res. 5 i motsvarande del (mp)
3. res. 4 i motsvarande del (kd)
Förberedande votering:
16 för res. 5
10 för res. 4
259 avstod
64 frånvarande
Kammaren biträdde res. 5.
Huvudvotering:
169 för utskottet
15 för res. 5
191 avstod
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 137 s, 21 c, 9 fp, 2 v
För res. 15 mp
Avstod 68 m, 11 fp, 12 v, 10 kd
Frånvarande: 24 s, 12 m, 6 c, 6 fp, 8 v, 3 mp, 5 kd

Mom. 13 (rekrytering av kvinnor till forskarutbild-
ningen, m.m.)
1. utskottet
2. res. 3 i motsvarande del (fp)
3. res. 2 i motsvarande del (v)
Förberedande votering:
21 för res. 3
14 för res 14
247 avstod
67 frånvarande
Kammaren biträdde res. 3.
Huvudvotering:
182 för utskottet
18 för res. 3
81 avstod
68 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 137 s, 20 c, 1 v, 14 mp 10 kd
För res. 18 fp
Avstod 68 m, 2 fp, 10 v, 1 mp
Frånvarande: 24 s, 12 m, 7 c, 6 fp, 11 v, 3 mp, 5 kd

Mom. 14 (likvärdiga villkor för kvinnor och män i
forskarutbildningen)
1. utskottet
2. res. 6 (v, mp)
Votering:
178 för utskottet
28 för res. 6
76 avstod
67 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 138 s, 20 c, 11 fp, 9 kd
För res. 13 v, 15 mp
Avstod 66 m, 9 fp, 1kd
Frånvarande: 23 s, 14 m, 7 c, 6 fp, 9 v, 3 mp, 5 kd

Mom. 15 (besvärsrätt vid anställning av doktorander)
1. utskottet
2. res. 7 (c, fp, v)
Kammaren biföll utskottets hemställan genom upp-
resning.

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

UbU2 Utgiftsområde 15 Studiestöd
Mom. 1 (studiemedel under forskarutbildning)
1. utskottet
2. res. 1 (m, v, mp, kd)
Votering:
162 för utskottet
114 för res. 1
4 avstod
69 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 137 s, 19 c, 6 fp
För res. 67 m, 11 fp, 13 v, 13 mp, 10 kd
Avstod 1 c, 3 fp
Frånvarande: 24 s, 13 m, 7 c, 6 fp, 9 v, 5 mp, 5 kd

Mom. 3 (regler för dem som studerar i kunskapslyftet)
1. utskottet
2. res. 4 (mp)
Votering:
242 för utskottet
14 för res. 4
18 avstod
75 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 133 s, 64 m, 19 c, 15 fp, 1 v, 10 kd
För res. 14 mp
Avstod 1 s, 2 m, 4 fp, 11 v
Frånvarande: 27 s, 14 m, 8 c, 7 fp, 10 v, 4 mp, 5 kd
Peter Weibull Bernström och Anna Åkerhielm
(båda m) anmälde att de avsett att rösta ja men marke-
rats ha avstått från att rösta.

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

7 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Förslag
1997/98:RR3 Riksdagens revisorers förslag angående
kommittéväsendet
1997/98:RR4 Riksdagens revisorers förslag angående
utrikesförvaltningen

Finansutskottets betänkanden
1997/98:FiU2 Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och
finansförvaltning
1997/98:FiU3 Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till
kommuner
1997/98:FiU4 Utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor
m.m.
1997/98:FiU5 Utgiftsområde 27 Avgiften till Europe-
iska gemenskapen

Jordbruksutskottets betänkanden
1997/98:JoU1 Statsbudgeten för budgetåret 1998,
utgiftsområde 23
1997/98:JoU2 Statsbudgeten för budgetåret 1998,
utgiftsområde 20
1997/98:JoU9 Hållbart fiske och jordbruk

8 § Anmälan om interpellationer

Anmäldes att följande interpellation framställts
den 12 december

1997/98:103 av Olle Lindström (m) till statsrådet
Thomas Östros
Gränshinder för EU-medborgare

Interpellationenredovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 16 december.

9 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts
den 11 december

1997/98:255 av Chatrine Pålsson (kd) till socialmi-
nistern
Demensförbundet
1997/98:256 av Elver Jonsson (fp) till statsrådet Leif
Pagrotsky
Arena Norden
den 12 december

1997/98:257 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
jordbruksministern
Fångst med bensaxar
1997/98:258 av Rolf Gunnarsson (m) till kommuni-
kationsministern
Brobygge i Dalarnas län
1997/98:259 av Elizabeth Nyström (m) till försvars-
ministern
Ekonomiska styrmedel inom räddningstjänsten
1997/98:260 av Carina Hägg (s) till kommunika-
tionsministern
Sjöflygplan
1997/98:261 av Lennart Daléus (c) till kommunika-
tionsministern
Tranebergsbron
1997/98:262 av Johan Lönnroth (v) till kulturminis-
tern
Konflikten vid Göteborgs stadsteater

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 16 december.

10 § Kammaren åtskildes kl. 17.36.

Förhandlingarna leddes
av förste vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 6 § anf. 35 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 61
(delvis),
av förste vice talmannen t.o.m. anf. 99 (delvis),
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.