Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 1997/98:44
Onsdagen den 10 december
Kl. 9.00 - 17.44
Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
-----------------------------------------------------------------
1 § Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 4 december.
2 § Förnyad bordläggning
Föredrogs men bordlades åter
Trafikutskottets betänkande 1997/98:TU1
3 § Utrikesförvaltning och internationell sam-
verkan
Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande 1997/98:UU1
Utgiftsområde 5 Utrikesförvaltning och internationell
samverkan (prop. 1997/98:1 delvis)
Anf. 1 LARS HJERTÉN (m):
Herr talman! Vi lever i en global värld. Relatio-
nerna till omvärlden blir viktigare för varje dag. Det
gäller inte minst för alla medborgare som reser mer
och längre än någonsin. Mina föräldrar lämnade ald-
rig Sverige. De skaffade aldrig något pass. Det hind-
rade inte att de var intresserade av omvärlden och
följde utvecklingen i press och radio och senare också
i TV. Deras barnbarnsbarn har redan, trots mycket
ringa ålder, varit i många olika länder och hört andra
språk än svenska talas i omgivningen.
Våra företag blir alltmer internationella. Jag minns
en svensk handelsminister som för många år sedan
inte trodde att Volvo hade en chans på den ameri-
kanska marknaden. Volvo tillverkas i Sverige och
bilarna skall också säljas i Sverige. Ungefär så ut-
tryckte han sig. Vi vet hur det gick. Utan den ameri-
kanska marknaden skulle t.ex. Volvo personvagnar
stå sig slätt i dag.
Ericsson har fortfarande större delen av sin pro-
duktion i Sverige, men nästan hela produktionen går
på export. Och ingen vet om huvudkontoret finns kvar
i Sverige nästa år.
Nyhetsförmedlingen blir allt snabbare. Under 30-
åriga kriget på 1600-talet tog det drygt en månad
innan rådet i Stockholm fick reda på vad som hänt i
Breitenfeldt och Lützen. Men när börsen rasar i Syd-
ostasien får vi besked om detta i samma ögonblick
som börsraset inträffar.
I en tid av snabb internationalisering är Utrikesde-
partementet i behov av stor flexibilitet, ständig för-
nyelse och resurser som gör att man kan motsvara de
krav som vi har rätt att ställa på Utrikesdepartementet
både i Sverige och utomlands. Man behöver hög
kompetens inom de områden som betyder mycket. För
närvarande handlar det t.ex. om den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken inom EU och arbetet
på en gemensam europeisk säkerhetsordning. Det
krävs också diplomatisk närvaro i princip i hela Euro-
pa och i Medelhavsområdet.
Utrikesdepartementets centralförvaltning har nyli-
gen omorganiserats. Inriktningen har varit att sam-
manföra politik, handel och bistånd och genom det få
ett sammanhållet ansvar för Sveriges relationer med
respektive land. Vi tycker att detta är principiellt
riktigt. Detta bör nu följas av en liknande omorgani-
sation ute på fältet. Samma principer bör tillämpas för
lokalisering på för Sverige strategiskt riktiga platser.
Den svenska utrikesförvaltningens övergripande
struktur bör ses över. En utgångspunkt bör vara att se
över de långsiktiga ekonomiska ramar som är rimliga
för utrikesrepresentationen och UD i Sverige. Det bör
också vara möjligt att delar av kostnaden belastar
andra förvaltningar och svenskt samhällsliv i övrigt.
Ambassader som sysslar med kontaktskapande verk-
samhet, som kan ge goda intäkter för Sverige, kan på
det här sättet ge upphov till inkomster som i bästa fall
täcker kostnaden för hela utlandsmyndigheten.
Utlandsrepresentationens omfattning och arbets-
uppgifter är alltså viktiga frågor att studera liksom
fördelningen mellan verksamheten utomlands och i
Sverige. Som jag redan nämnt har kommunikations-
tekniken genomgått en revolution. Utvecklingen går
dessutom rasande fort. Detta påverkar arbetet inom
Utrikesdepartementet i allra högsta grad och möjlig-
gör, rätt utnyttjad, en förbättrad svensk diplomatisk
närvaro. Det är också viktigt att samverkan inom
Norden och numera också inom EU, där Sverige finns
med, kan vidareutvecklas. När vi talar om en översyn
tänker vi inte i första hand på den kontinuerliga över-
synen av verksamheten som sker i princip varje år -
en sådan måste ju varje organisation syssla med -
utan vi menar en mer övergripande och omfattande
genomlysning av den svenska utrikesrepresentationen.
Herr talman! Om vi ser till fältorganisationen an-
ser vi moderater att det är angeläget att utan dröjsmål
inrätta en svensk ambassad i Minsk. Vi känner alla till
problemen i Vitryssland. De kan trappas upp när
demokratin sitter trångt och mänskliga rättigheter inte
respekteras. Utvecklingen i Vitryssland har betydelse
för stabiliteten i östra delen av Östersjöregionen.
Sverige ger också ett stöd till de demokratiska kraf-
terna i landet. Vitryssland är ett land i vårt närområde
som gränsar till för oss viktiga grannländer som Polen
och de baltiska staterna Lettland och Litauen. Det
ligger i högsta grad i vårt intresse att bli diplomatiskt
representerade i Minsk så snart som möjligt, helst
redan nästa år. Vi anser inte att det är tillräckligt med
en sidoackreditering från Moskva. Vi tycker heller
inte att det räcker med ett svenskt honorärkonsulat
som ju diskuteras nu inom UD. Vitrysk lagstiftning
sätter hinder i vägen för detta för närvarande. Mer
intressant är förstås en samnordisk representation i så
fall.
Om Vitryssland ligger nära Sverige gäller motsat-
sen för Nya Zeeland, som är vår antipod. Men det är
ett spännande land som har många paralleller till
Sverige. Det är ett dynamiskt industriland som har en
intressant samhällsutveckling - positiv anser många,
negativ tycker andra. Vi tycker i alla fall att det var ett
misstag att avveckla ambassaden i Wellington. Vi
tycker inte att det räcker med att ambassaden i Can-
berra i Australien sköter förbindelserna med Nya
Zeeland. Vi anser att den stängda ambassaden i Wel-
lington bör återöppnas.
Vi har tillsammans med Folkpartiet och Kristde-
mokraterna ett förslag att låta Taiwans kontor i Sveri-
ge få samma skattefrihet som man erhåller i Tyskland,
Frankrike och Österrike och som Exportrådets kontor
i Taipei åtnjuter. Det vore en gest av goodwill, som vi
skriver i reservation nr 2.
Herr talman! Det har hänt mycket i Asien, Latin-
amerika och Södra Afrika under senare år. Allt detta
ställer krav på goda kontakter och hög kompetens.
Det här är ju inte fråga om traditionella biståndslän-
der. Men dessa länder är inte heller helt jämförbara
med traditionella industriländer. Det ställs större krav
på service där än i de äldre industriländerna. En
svensk ambassadör kan spela en viktig handelspolitisk
roll genom att underlätta för svenska företag att få
tillträde till marknaden i dessa länder och att få kon-
takt med rätt personer. Genom att skapa positiva
kontakter kan ambassaderna också stimulera till ut-
ländska investeringar i Sverige.
Projektbevakning är ju en verksamhet som vi kan-
ske oftast förknippar med Förenta nationerna. Men
det är något som bör uppmärksammas mera generellt.
De stora företagen med egna utlandsavdelningar kla-
rar detta, men det gäller inte för mindre företag som
ändå kanske har just en sådan produkt och en sådan
produktion som efterfrågas på många utländska mark-
nader. Kunnig och intresserad personal på en svensk
utlandsbeskickning kan här spela en viktig roll som
dörröppnare och kontaktskapare.
För att utrikesförvaltningen ekonomiskt skall klara
de uppgifter vi föreslår har vi också föreslagit att
under det aktuella anslaget A 1 i budgeten öka sum-
man med 59 miljoner kronor. Det kan jag inte yrka på
i dag eftersom ramarna fastslogs den 20 november,
och den här summan finns inte med i de ramarna.
Herr talman! Till sist vill jag liksom tidigare före-
slå att anslag D 2, Information och studier om säker-
hetspolitik och fredsfrämjande utveckling, skall av-
vecklas. Vi menar givetvis inte att studierna skall
avvecklas, men vi anser att man inte skall ha öron-
märkta bidrag. Fria och frivilliga organisationer bör
stödjas enligt generella principer och inte styras av
specialdestinerade anslag.
Jag står givetvis bakom alla reservationer som
moderaterna deltar i och som är fogade till betänkan-
det, men jag nöjer mig till sist med att yrka bifall till
reservation 4.
Anf. 2 LENNART ROHDIN (fp):
Herr talman! I dag behandlar vi under utrikesut-
skottets betänkande rörande utrikesförvaltningens
budget egentligen huvudsakligen mer praktiska än
utrikespolitiska frågor. Dit hör kravet att ge Taiwans
representationskontor i Stockholm skattefrihet på
samma sätt som för diplomatiska representationer för
andra stater. Den frågan har lösts av flera av de större
EU-staterna utan att de behövt göra avkall på sin
officiella Kinapolitik. Det skulle också Sverige kunna
göra. Men utskottsmajoriteten väljer att göra frågan
avhängig av svensk Kinapolitik i stort, vilket är helt
onödigt, om det inte är så att man i första hand tar
hänsyn till hur världens största och allt mer mäktiga
diktatur kan tänkas reagera.
Den fullständigt oacceptabla utpressningspolitik
som regimen i Beijing utövade mot ett antal små
centralamerikanska stater, för att dessa i september
inbjöd Taiwans president till festligheterna i samband
med den stora Panamakanalkonferensen, visar i och
för sig att allt är möjligt. Det faktum att stora stater
som USA och Canada samt FN valde att utebli från
konferensen som en följd av Beijings hotelser tyder
på att stora delar av världssamfundet är berett att falla
undan. Och då kan vi vara övertygade om att detta
inte leder till ett internationellt mer anständigt uppträ-
dande från Beijings sida i fortsättningen. Tyvärr ris-
kerar det tvärtom att uppmuntra till efterföljd. Undfal-
lenheten inför mäktiga och köpstarka förtryckare är
beklämmande.
En månad senare, i oktober, kom nästa hot- och
utpressningskampanj från regimen i Beijing när
Taiwans vicepresident gjorde en privatresa i Europa.
Viktiga EU-stater med Spanien i spetsen föll undan
och hindrade inresa. Endast vårt nordiska broderland
Island demonstrerade en rakryggad hållning inför alla
kinesiska hot och lät vicepresidenten fullfölja sitt
isländska besök. Man kan bara fråga sig vad som hade
hänt om resan i utgångsskedet hade innefattat också
Sverige.
Herr talman! Folkrepubliken Kinas anspråk på att
företräda ett och hela Kina har i förhållandet till Asi-
ens mest lovande demokrati som jag har anfört tagit
sig ytterst arroganta uttryck. Den militära uppladd-
ningen i havsområdet mellan fastlandet och Taiwan
inför presidentvalen i mars 1996 saknar motstycke
internationellt. Relationerna över Taiwansundet är
den kanske mest explosiva oroshärden i denna del av
världen.
I Folkrepubliken Kina tycks uppfattningen att
Taiwan en dag skall återförenas med fastlandet i hög
grad sammanhänga med strävan att återställa de na-
tionella oförrätter som man i Kina anser sig ha utsatts
för från omvärldens sida det senaste århundradet.
Skulle Taiwan förklara sig formellt självständigt är
sannolikheten därför stor att ledningen i Beijing av
inrikespolitiska skäl kanske inte ser något alternativ
till att svara med militära medel. Detta riskerar i sin
tur att destabilisera hela regionen.
Missilkrisen i mars 1996 gav Beijing signalen att
USA inte självklart skulle avstå från att ingripa i ett
sådant läge. Om ledningen i Beijing beslutar sig för
att blockera ön genom att stänga transportlederna runt
om och till Taiwan får det allvarliga konsekvenser
bl.a. för Japan, vars oljeimport anländer via dessa
rutter. All kinesisk maktpolitik mot Taiwan måste
fördömas klart och entydigt. Oavsett om Taiwan
vunnit internationellt erkännande är det i strid med
folkrätt och ett hot mot den internationella säkerheten
i FN-stadgans mening. Medborgarna på Taiwan avgör
själva om de vill bli en del av Folkrepubliken eller
fortsätta leva sitt eget liv.
Herr talman! Omvärldens beslut i samband med
att Folkrepubliken övertog Taiwans plats i FN:s sä-
kerhetsråd uppfattas av Beijing som ett erkännande av
att regimen där fått världssamfundets godkännande
när det gäller att vara den legitima företrädaren för ett
och ett enda Kina. När omvärlden 1971 genom Gene-
ralförsamlingens resolution 2758 bytte ut Republiken
Kina - Taiwan - mot Folkrepubliken Kina som stän-
dig medlem i FN:s säkerhetsråd var det ett naturligt
uttryck för vilka världens stormakter, dessutom kärn-
vapeninnehavare, faktiskt var och är. Att Taiwan
ställdes utanför FN:s medlemsskara berodde däremot
på att varken Beijing eller Taipei kunde acceptera mer
än en företrädare för Kina i FN:s medlemskrets.
Historien visar däremot, med såväl Tyskland som
Korea, att någon entydig folkrättslig enstatsdoktrin
inte finns internationellt etablerad. Till historien hör
naturligtvis också att varken regeringen i Beijing eller
den i Taipei vid den tidpunkten hade någon demokra-
tisk legitimitet. Kinas historiska överhöghet över
Taiwan är långt ifrån klarlagd. Det har inget att göra
med huruvida merparten av Taiwans befolkning på i
dag 24 miljoner har sina rötter i kolonisering från de
kinesiska provinserna Fukien och Kwandong för ett
antal hundra år sedan.
Under det senaste seklet var Taiwan under japansk
kontroll fram till andra världskrigets slut. Från 1949
har Taiwan styrts från Taipei. Endast under de fyra
åren från krigsslutet 1945 till slutet på inbördeskriget
1949 var Taiwan i någon formell mening under Bei-
jings kontroll - dock inte den kommunistiska regi-
mens utan Chiang Kai-sheks. Det kan dock i hög grad
ifrågasättas vad denna kontroll stod för under en tid
när de styrande på inbördeskrigets båda sidor på fast-
landet befann sig på kulmen av ett inbördeskrig som
lamslog hela fastlandet. De normala kriterierna på
territoriell kontroll för att fastställa ett lands själv-
ständighet saknar relevans vad gäller hela det senaste
århundradet för Taiwan.
Förvisso kunde världssamfundet länge blunda in-
för frågan om demokratisk legitimitet och Taiwans
status. Från demokratisk utgångspunkt var regimen i
Taipei länge lika oacceptabel som den i Beijing. I dag
är läget ett helt annat. Taiwan är det mest glädjande
exemplet på att demokrati inte är ett västerländskt
påfund, utan något som har universell giltighet för
människor runt om i världen.
Som utrikesutskottet också framhåller i betänkan-
det är i dag alla politiska ledare på alla nivåer i
Taiwan folkvalda i fria och demokratiska val. Libera-
lernas framgångar i de nyss avhållna lokalvalen visar
att snart kan ett totalt maktskifte i demokratiska for-
mer ske på nationell nivå i de kommande parlaments-
och presidentvalen. Då kan frågorna om världssam-
fundets ett-Kina-politik komma att ställas på sin spets.
Allt tal om asiatiska värden när det gäller krav på
demokrati och mänskliga rättigheter i Ost- och Syd-
ostasien har på Taiwan avslöjats. Det är bara oförbät-
terliga politiska ledares rädsla för ett öppet och de-
mokratiskt samhälle. De allmänna val som hölls i
mars 1996 i Taiwan är ett mönsterexempel för Asiens
många hel- eller halvdiktaturer. I det avseendet borde
inte världssamfundet behöva hymla.
Herr talman! Frågan om människor av kinesiskt
ursprung önskar leva i en eller flera statsbildningar
kan bara avgöras av dessa människor i fria och demo-
kratiska former. Den frågan kan aldrig avgöras av en
svensk ett-Kina-politik från det tidiga kalla krigets
dagar. Även om principen om ett Kina lever vidare
kan den aldrig med någon automatik ge de kommu-
nistiska envåldshärskarna i Beijing något slags ensam-
företrädarrätt. Det saknar de varje demokratisk legi-
timitet för.
Svensk ett-Kina-politik kan aldrig innebära något
annat än att vi erkänner rätten för folken i Kina och
Taiwan att återförenas. Om och när folken i Kina och
i Taiwan önskar återförenas kan det endast ske genom
att de båda folken i fria och demokratiska former tar
ställning för detta. På den punkten måste världssam-
fundet vara entydigt.
Kan det råda någon tvekan inom utskottsmajorite-
ten om att frågan om Taiwans framtida ställning skall
avgöras av det taiwanesiska folket i demokratiska
former och inte av förtryckarna i Beijing - världens
största diktatur, utan någon som helst demokratisk
legitimitet att tala vare sig för folket på Taiwan eller
för folket i Kina?
Frågan om Taiwans status i världssamfundet och i
FN får vi anledning att återkomma till senare under
riksdagsåret, men det borde vara en självklar upp-
fattning att FN skall bestå av företrädare för världens
alla stater, även om vi tyvärr tvingas acceptera att alla
stater inte är demokratiska och att deras företrädare
inte alltid har demokratisk legitimitet. Det kan emel-
lertid inte vara acceptabelt att en stabil statsbildning
med demokratiskt styre och legitimitet ställs utanför
världssamfundet.
Det kan därför, herr talman, inte finnas vare sig
folkrättsliga eller legala hinder mot att medge
Taiwans representationskontor skattefrihet i enlighet
med reservation 2 vid utrikesutskottets betänkande.
Det kan bara röra sig om politiska överväganden.
Jag yrkar bifall till reservation 2 vid betänkandet.
Anf. 3 HANS ANDERSSON (v):
Herr talman! Jag har kanske inte så många avvi-
kande uppfattningar vad gäller detta betänkande. Jag
vill för det första ta upp den fråga som tas upp i det
särskilda yttrandet från Vänsterpartiet men som
egentligen har fallit genom det rambeslut som har
fattats i november. Det handlar om 10 miljoner kronor
extra för EU-information och för att få en kraftfullare
diskussion på demokratiska grunder i folkrörelser och
i enskilda organisationer.
Spåren efter diskussionerna kring Maastrichtför-
draget och hur informationen har presenterats från
UD i IGC-processen och i EMU-processen förskräck-
er. Det finns all anledning att nu, när det handlar om
östutvidgning, utökade befogenheter och säkerligen
nya initiativ i förhållande till EMU-processen, ha en
sådan bred och djup diskussion. Det är farligt för en
nation som intresserar sig för demokrati att ha en så
svag kunskapsbildning som i dag finns i EMU-frågan.
Jag beklagar verkligen att det inte kunde finnas ut-
rymme för den extra satsningen.
Jag vill för det andra, herr talman, yrka bifall till
reservation 1, som kan sägas handla om en omfördel-
ning av resurser för att få fram tjänster. Man kan
tycka att detta inte är den allra största frågan, men
utrikespolitik är å andra sidan delvis symbolisk och
handlar i hög grad om att ge signaler.
Sverige, som skall vara ett land som står för ned-
rustning i global skala för att skapa en större säkerhet,
bör inte använda sina ambassader till stor del för
exportsatsningar när det gäller stridsmedel. Jag tänker
här på JAS Gripen. Det har för detta inrättats en sär-
skild tillfällig tjänst i Budapest, och det görs rejäla
insatser i Manila, Brasilia och Santiago för att expor-
tera denna stridspjäs till tredje världens länder.
Vi anser att det här är felaktigt. Det ligger något
symboliskt i att den tidigare förekommande folkrörel-
seambassadören har försvunnit och ersatts av - kan
man säga - en JAS-ambassadör. Vi tycker att det här
är felaktiga prioriteringar, som ger helt felaktiga sig-
naler.
För det tredje vill jag, herr talman, med tillfreds-
ställelse konstatera att vi återigen kommer att få en
representation i Kinshasa. Man kan här säga att ett v-
krav har fått framgång. Frågan är egentligen väldigt
viktig, även om jag personligen kanske inte tycker att
riksdagen skall fatta beslut i alla ärenden om exakt
var vi skall ha utlandsrepresentation. Men att pröva
den här frågan är av mycket stor betydelse för att ge
prioriteringar och skapa underlag för kunskapsbild-
ning och politikutveckling.
Varför det? Jo, vi har en värld som i dag starkt
domineras av en supermakt, Förenta staterna, med
oerhört stora globala intressen, ekonomiska, militära
och politiska. Vi är själva i dag en del av den europe-
iska unionen och kommer naturligtvis under dess
paraply, i hög grad dominerat av en världssyn grun-
dad på sekelgamla koloniala betraktelsesätt som finns
representerade inom den europeiska unionen.
Vi har vad jag vill kalla CNN-syndromet, en glo-
bal massmedieindustri som snabbt presenterar värl-
dens händelser, dock på ett sätt som enligt vår upp-
fattning icke speglar verkligheten, en massmediein-
dustri som representerar något mycket ytligt journa-
listiskt. Sverige har ambitionen att ha en starkare
ställning i FN-systemet och har just nu en roll i säker-
hetsrådet, och det är mot den bakgrunden viktigt med
ett eget kunskapsinhämtande. Jag tycker att utveck-
lingen i Zaire/Kongo Kinshasa speglar detta. Vilken
snabb process vi fick, och så viktigt det är att ha en
svensk representation, som kan klara ut vad som fak-
tiskt händer och ge underlag för politiska bedömning-
ar.
Jag tycker med andra ord att det är mycket viktigt
att Sverige har en stark utlandsrepresentation genom
ambassaderna. Jag tycker att Kinshasafallet illustrerar
det, och jag är tacksam för att vi nu kommer att få en
representation där.
Detta för mig, herr talman, in på det sista avsnitt
som jag tänker ta upp. Det sparas ju överallt, och det
har sparats ganska mycket också inom utrikesförvalt-
ningen. Det blir ibland så att man för att spara lägger
ned ambassader. Jag tror, av skäl som jag tidigare
nämnt, att detta är det sista som man skall göra. Ef-
fektivitet kan uppnås på andra sätt, och kostnadsef-
fektivitet är oerhört viktigt. Det är inte alltid kost-
nadsnedskärningar som är det viktiga, utan det kan i
stället gälla att få en större verkningsgrad.
Det har varit omorganisationer på UD-sidan här i
Sverige. Inom Sida och dess sidoorgan har det organi-
satoriskt skett mycket, men det har inte skett särskilt
mycket när det gäller utlandsrepresentationen. I själva
verket är det 20 år sedan som det genomfördes en
extern revision på utlandssidan av utrikesförvaltning-
en.
Jag finner när jag ser tillbaka ett antal år att det
nog finns ganska mycket att göra där. Jag tycker mig
få detta bekräftat i den rapport som Riksdagens revi-
sorer lade fram för en tid sedan. Jag förmodar att det
snart kommer en skrivelse till riksdagen som vi kan ta
ställning till.
Man nämner i detta fall t.ex. ett anslagssparande
om 718 miljoner kronor för ett år. Reaktionerna
kommer ganska snabbt från ambassaderna. Jag har
läst ett remissvar från Moskvaambassaden där man
säger: Oj då, fanns det sådana medelsöverskott, som
inte har kunnat användas! Det är mycket svårförklar-
ligt för oss eftersom vi lider av resursbrister som gör
att vi inte kan utföra en bra verksamhet.
När UD i sitt remissyttrande till revisorerna kom-
menterar det här säger man: Vi vill gärna ha litet
allmänna pengar, eftersom det uppstår kostnader vid
inträdet i Schengensamarbetet. Det blir kanske också
kostnader i samband med den IT-utveckling som
måste komma.
Detta är ett urgammalt sätt att se på hur man skall
hantera sina pengar. Det är som om Utrikesförvalt-
ningen har ett eget litet rike. Så kan man väl inte ha
det. Schengenutgifterna skall väl verkligen redovisas,
så att man kan se vad det kostar. Också IT-satsningar
skall synas och klargöras inom förvaltningen.
Det finns mycket som jag tycker är mycket oklart
vad gäller utrikesförvaltningens struktur, t.ex. hur
resurserna fördelas och hur olika intressenter eller
huvudmän som gör saker genom ambassaderna tar på
sig kostnader och ansvar. Handels- och näringsdepar-
tementet är tungt när det gäller att främja det svenska
näringslivets intressen.
Revisorerna ifrågasätter budgetsystem. Det finns
inte krav på sådan resultatredovisning som normalt
skall finnas inom statlig verksamhet. Mycket brister
säkert vad gäller internkontroll och oberoende in-
spektion. Jag tror att det finns brister vad gäller såväl
styrning och prioritering som resultatredovisning.
Man skulle säkerligen kunna göra rätt mycket för att
därvidlag få bättre kostnadseffektivitet, utan att till-
gripa svärdet som hugger av en utlandsrepresentation,
något som skulle ta bort vår möjlighet att skapa ytter-
ligare kompetens och få bättre underlag.
I och för sig kommer denna fråga upp igen när
revisorna lägger fram sitt förslag till riksdagen och vi
får behandla det, men nog finns det mycket som talar
för att det bör göras en rejäl och oberoende översyn
av utrikesförvaltningens styrningsmekanismer, resul-
tatredovisning och kostnadsansvar. Nog talar väl
senare års erfarenheter av ett så stort anslagssparande,
samidigt som det finns resursbrister på så många håll,
för att det krävs något annat. Annars är risken den att
det blir nya julklappar till personalen på UD som ett
slags allmänt tack för god hantering. Så kan man inte
ha det.
Jag tror helt enkelt att UD lever litet grand i en
egen värld. Det är av tradition stark integritet och
oberoende hos UD, och i många fall är det säkerligen
bra. Men förvaltningsmässigt finns det väsentligt
mycket mer att göra.
Herr talman! Jag har redan yrkat bifall till reser-
vation nr 1. Som jag tidigare sade bör man när man
tittar på besparingarna och kostnadsneddragningarna i
första hand inte välja ambassadneddragningar. Jag
menar att man kanske inte heller i riksdagen behöver
fatta de alldeles konkreta besluten när det gäller exakt
var utlandsrepresentationen skall finnas och hur den
skall se ut. Det kan ibland vara en lämplighetsfråga.
Anf. 4 LENNART ROHDIN (fp) replik:
Herr talman! Vänsterpartiet står bakom majorite-
tens uppfattning när det gäller Taiwans representation
i Stockholm. Jag vill därför ställa frågan om det är
folkrättsliga, legala eller politiska skäl för det ställ-
ningstagandet och i så fall vilka de är.
Anf. 5 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Skälen framgår av majoritetsskriv-
ningen i betänkandet, Lennart Rohdin. Det trodde jag
inte skulle vara någon överraskning.
Anf. 6 LENNART ROHDIN (fp) replik:
Herr talman! Eftersom det inte hänvisas till några
folkrättsliga eller legala bestämmelser när det gäller
detta ställningstagande kan jag därmed dra slutsatsen
att det är politiska skäl.
Anf. 7 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp):
Herr talman! I inledningen till kapitlet om utgifts-
område 5 står som målsättning för utgiftsområdet:
Målet är att säkerställa Sveriges förbindelser med
andra länder. Till de särskilt prioriterade målen hör en
utveckling av Östersjösamarbetet och regionens integ-
ration i en vidare europeisk och internationell sam-
verkan, utvidgningen av EU, ansträngningar att göra
utrikesförvaltningen till ett bättre instrument i nä-
ringspolitiken, en reform av FN och en förnyelse av
Sveriges relationer med Afrika.
En av målsättningarna är alltså att göra utrikesför-
valtningen till ett bättre instrument i näringspolitiken,
vilket betyder att utrikesförvaltningen och svenska
ambassader skall hjälpa och stödja svensk handel i
andra länder. Det har varit en bland många uppgifter
som ambassader haft i alla tider.
För inte så länge sedan debatterades i denna kam-
mare den svenska krigsmaterielexporten. Både då och
vid tidigare tillfällen har Miljöpartiet såväl i för-
svarsutskottet som i utrikesutskottet drivit frågan att
all svensk krigsmaterielexport skall avvecklas. Vi
menar att Sveriges vapenproduktion och vapenexport
står i motsättning till Sveriges internationella ned-
rustningssträvanden. Därmed avvisar Miljöpartiet de
satsningar och den marknadsföring av svenska vapen
- som just i det aktuella fallet med JAS - skall bedri-
vas via de svenska ambassaderna. Jag yrkar bifall till
reservation 1.
För Miljöpartiet är FN ett viktigt forum. Det är
den kanske viktigaste internationella mötesplatsen
världen har. Vi menar att det är den enda riktigt öpp-
na mötesplats där alla länder kan samlas och där inte
marknadskrafter, ekonomisk eller militär styrka på-
verkar rätten att få delta och komma till tals. Vi vet att
med den nya generalsekreteraren har det nödvändiga
reformarbetet inom FN startat, men utan att de eko-
nomiska problemen är lösta.
Det har ända sedan FN:s början varit så att kraven
på FN har växt i samma takt som nya oroshärdar
uppstår och katastrofer inträffar och mängden olösta
problem av olika slag ökar. FN:s medlemmar glöm-
mer att kraven inte kan bli större än FN:s motsvaran-
de resurser, och resurserna kommer från medlemmar-
na. De två största obligatoriska avgifterna i FN:s
budget som medlemmarna är skyldiga att betala är
bidraget till FN:s reguljära budget och bidraget till
FN:s fredsbevarande uppgifter. Att medlemmarna
fullgör sina betalningsskyldigheter, och dessutom i
tid, är avgörande för FN:s ekonomi.
Miljöpartiet framhåller i sin motion att vi anser att
FN är den enda organisation som inom sitt verksam-
hetsfält har den agenda som är nödvändig för att
tackla de nya icke-militära hoten i världen: fattigdo-
men och de ökande klyftorna mellan rik och fattig,
den alltför snabba folkökningen, naturresurser som
stagnerar eller minskar och den ständigt ökande för-
störingen av miljö och natur.
Vårt land fortsätter att arbeta för en förbättring av
utvecklingsländernas tillträde till den europeiska
marknaden, står det också i inledningen till detta
avsnitt i budgeten. Många utvecklingsländer är helt
utanför världshandeln över huvud taget. Miljöpartiet
anser att de nuvarande mönstren för världshandeln i
många fall är en bidragande orsak till att u-länderna
har haft svårt att förbättra sin ekonomi. Deras råvaru-
export ger mindre pengar än vad som behövs för
importen av varor från andra länder.
U-länderna töms också kvickt på sina tillgångar
när de måste betala på de utlandslån de har. Det är
pengar som borde använts till skuldavskrivningar. Om
ett land skall ha en chans att tackla sin fattigdom-
sproblematik är skuldavskrivningar ett måste. All
skuldsättning är också ett ingrepp i ett lands själv-
ständighet eftersom det då styrs utifrån av banker och
kreditinstitut och kanske också av sina biståndsgivare,
dvs. sina partner i utvecklingssamarbetet.
Om man tittar på historien har u-länderna själva
gjort flera försök att få i gång en dialog och samver-
kan med i-länderna om en ny ekonomisk världsord-
ning. Det första var 1974. Då drev den alliansfria
rörelsen fram ett extra möte med FN:s generalförsam-
ling för att i oljekrisens spår sätta press på industri-
länderna. Kravet var en ny internationell ekonomisk
ordning.
Man hade satt upp en rad punkter: ett rättvist och
skäligt samband mellan priser på råvaror och indust-
rivaror, ökat bistånd som ej var bundet till inköp i
givarlandet, reglering och övervakning av internatio-
nella företags verksamhet, ett valutasystem som stöd-
de u-ländernas utveckling, stopp för slöseriet med
jordens tillgångar, ökat samarbete mellan u-länder,
tekniköverföring och avskrivning av u-ländernas
skulder.
Det är mycket av detta som vi i dag diskuterar i
biståndssammanhang. Ett handlingsprogram med
detta innehåll antogs av generalförsamlingen. Det
utvecklades vidare vid ett nytt extra möte. Men dessa
handlingsplaner har de rika länderna tagit lätt på.
År 1980 gjorde u-länderna ett nytt försök att få i
gång en samverkan med i-länderna, men då lyckades
man inte ens enas om dagordningen. Vid den senaste
WTO-konferensen, som hölls i Singapore, fanns för-
slag om att sociala och miljömässiga kriterier skulle
införas i handelsavtalen. Också det stupade av olika
skäl, trots att man önskade införa förbud mot barnar-
bete, vilket en del av länderna stödde.
Ett par dagar före G 7-ländernas konferens i juli i
år var det åter dags för ett liknande möte. Då höll
Europas gröna partier en konferens i EU-parlamentet
tillsammans med sju av de fattigaste länderna i värl-
den - Niger, Somalia, Haiti, Bangladesh, Pakistan, de
små öarna i Stilla havet och Sierra Leone. Deltagarna
i P-toppmötet enades om riktlinjer. Själva dokumentet
kallades för handels- och finansinstrument. Man talar
om strukturanpassning, man vill ha en omvandling av
statsskulden för de fattigaste länderna till program för
hållbar utveckling och man vill att allt skall ordnas
inom FN och i FN:s regi.
Det var tal om finansiell spekulation. Man disku-
terade de enorma summor, ca 1 500 miljarder dollar,
som byter ägare på den internationella valutamarkna-
den. Det kom också ett förslag, som vi hört om här i
kammaren. Det är ett initiativ från länder med syfte att
införa en 0,5-procentig skatt på växlingsoperationer
inte bara för att underlätta centralbankernas arbete,
vilkas uppgifter är att bevaka valutakurserna, utan
också för att frigöra avsevärda intäkter som skulle
kunna användas till program för hållbar utveckling.
Man talar om företräde och om målet om en håll-
bar utveckling. Man vill ha nya miljömässiga och
sociala kriterier som skulle antas för att reglera
världshandeln. Det krävs en total omvärdering av
Världshandelsorganisationens stadgar. Man vill om-
forma en artikel med allmänna undantag för att inför-
liva miljökraven. Man vill också göra en gemensam
förklaring av Världshandelsorganisationens med-
lemsstater i syfte att skapa en tydlig hierarki där
multilaterala konventioner rörande miljön får företrä-
de framför frihandeln.
Ett förslag om ett multilateralt avtal om investe-
ringar debatteras för närvarande inom OECD och
utarbetas av en arbetsgrupp i världshandel.
Man skulle önska att allt som man diskuterade
skulle diskuteras inom FN:s institutioner och ställas
under målet om en hållbar utveckling också i FN:s
regi.
När man som jag har varit delegat i FN och pratat
med olika representanter märker man att kritiken mot
FN är väldigt stark. Men det är positivt att se att när
det verkligen gäller, och när man vill ha hjälp att få
igenom någonting som stöder samverkan och dialog
mellan i-länder och u-länder - då vill man vända sig
till FN.
Jag yrkar bifall till reservation 1.
Anf. 8 INGRID NÄSLUND (kd):
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 2 och
3 som gäller dels skattefrihet för Taiwans representa-
tion i Stockholm, dels en förstärkning av den svenska
representationen i Taipei. Michael Stjernström kom-
mer att tala om denna fråga senare, så jag skall inte
utbreda mig om den. Vi har också redan hört många
fina motiveringar för de här reservationerna.
Jag skall ta upp frågan om det projektsekretariat
som finns inom UD. Det inrättades 1994 under den
fyrpartiregering som då fanns. Huvudskälet var att
regeringen fann ett behov av att experter med insikt i
och erfarenhet av det multilaterala biståndsområdet
skulle kunna bistå svenska företag med information,
utbildning och kunskapsöverföring. Man ville möjlig-
göra för svenska företag att slå sig in på den stora
marknad som de multilaterala FN-organen och
Världsbanken representerar. Dessa internationella
organisationer kommer enligt genomförda beräkning-
ar att upphandla varor och tjänster till olika projekt
för uppemot 300 miljarder dollar under resten av
1990-talet. Det rör sig alltså om mycket stora pengar.
En analys av de svenska företagens andel av de
här uppköpen har visat att marknaden ännu inte i
tillräckligt hög grad har uppmärksammats av svenska
företag - i alla fall har de inte tagit de chanser som de
har på marknaden tycker vi. Den främsta orsaken är
kanske bristande kunskap om organisationernas
struktur och synsätt. Det finns alltså en hög potential.
Med hänsyn till detta, och med hänsyn till att Sverige
är en stor givare till de aktuella organisationerna,
borde den här marknaden vara mer lättåtkomlig även
för svenska företag.
För att kunna ta vara på och utveckla de här möj-
ligheterna menar vi kristdemokrater att det är viktigt
att projektexportsekretariatet får de resurser det behö-
ver för att verkligen kunna göra en insats. Vi konsta-
terar med glädje att man inte avser att lägga ned sek-
retariatet, utan att man efter den treåriga försöksperi-
oden anser att det skall få fortsätta. Samtidigt säger
man att det är upp till regeringen i vilken utsträckning
det skall handla om. Vi kristdemokrater hoppas att
regeringen verkligen ser detta som en möjlighet att ta
vara på, och att sekretariatet får de resurser som
krävs.
En annan fråga som vi kristdemokrater har tagit
upp vid några tillfällen är den NGO-ambassadör och
det sekretariat som har funnits inom Utrikesdeparte-
mentet för att uppehålla kontakten mellan UD och
nationella och internationella enskilda biståndsorgani-
sationer. Vi menar att det har varit olyckligt att lägga
ned denna tjänst. Nu har vi fått till svar att även om
tjänsten inte finns kvar i den utformning som den
tidigare har haft finns det andra vägar att hålla kontak-
ten med de enskilda organisationerna. Kristdemokra-
terna har naturligtvis inte någon annan uppfattning än
regeringen; de här organisationerna utför ett mycket
värdefullt arbete. Därför är det viktigt att de har möj-
lighet att komma in när det gäller uppläggningen av
landsstrategierna, dvs. att vara med redan på plane-
ringsstadiet i den bilaterala biståndsverksamheten. De
har mycket värdefull information och många värdeful-
la synpunkter som det är viktigt att regeringen och
Sida tar vara på. Det är alltså inte bara fråga om in-
formation som skall gå i en riktning, utan det är också
fråga om att på allra bästa sätt ta vara på organisatio-
nernas kunskap.
Det hela har nu lagts upp på ett annat sätt. De oli-
ka regionerna har sina kontaktpersoner som har kon-
takt med enskilda organisationer. Det kan i och för sig
fungera bra när det gäller att ge information om län-
derna. Men man kan undra om de personer som finns
inom de olika regionernas arbete åtminstone till en
början är lika vana vid att samarbeta med enskilda
organisationer. Det kanske inte alltid är fallet. Det
som var så bra med den NGO-ambassadör som fanns
var hans mycket stora kompetens när det gällde sam-
arbetet med de enskilda organisationerna. Vi kristde-
mokrater menar att denna kompetens ändå har gått
förlorad i och med detta.
Man har nu tillsatt en ny person, men efter vad vi
har förstått skall den personen speciellt syssla med de
multilaterala organisationerna och hjälpa de enskilda
organisationer som är ovana - så uttrycker man det -
att komma in i arbetet. Vi efterlyser att man också på
ett riktigt sätt tar till vara de enskilda organisationer-
nas kunskap och kompetens. De måste få vara med
också i planeringsarbetet.
När ärendet har beretts har jag diskuterat frågan
om hur det ligger till med Folkrörelserådet. Det har
framkommit information om att det inte sammanträ-
der lika ofta som tidigare. Under den förra regering-
sperioden träffade Folkrörelserådet enskilda organi-
sationer inte varenda månad, men näst intill. Det gick
inte ens två månader mellan mötena. Så ofta före-
kommande är inte den kontakten nu - det har vi hört
från flera håll. Enskilda organisationer efterlyser en
närmare kontakt. Där gäller samma sak, dvs. att det är
fråga om att redan från början vara med i berednings-
arbetet, i diskussioner om eventuella förändringar och
i planeringen. De enskilda organisationerna måste få
ge sina synpunkter.
Numera ges mycket pengar till enskilda organisa-
tioner. Även om vi kristdemokrater anser att man
borde ge ännu mer så är det stora summor som går
den vägen. Därför är det för effektivitetens skull väl-
digt viktigt att man tar vara på varandras kompetens.
Vi vill understryka att det är oerhört viktigt att
man inte på något sätt förlorar i kontaktytor. Vi menar
att en NGO-ambassadör var ett utmärkt sätt att sköta
dessa kontakter. Sedan hindrar det naturligtvis inte att
man i och med omorganisationen också behöver kon-
takter som rör de speciella regionerna. Men jag tror
att de har funnits även tidigare.
Anf. 9 VIOLA FURUBJELKE (s):
Herr talman! Bakom rubriken för utgiftsområde 5,
Utrikesförvaltning och internationell samverkan, ryms
bl.a. våra avgifter till FN:s reguljära budget och till
FN:s fredsbevarande insatser av icke-militär art. Där
finns bidragen till OSSE, EU:s gemensamma utrikes-
och säkerhetspolitik, Nordiska rådet, Europarådet,
EAPR, Barentsrådet och många andra internationella
organisationer. Där finns också anslagen till våra 102
utlandsmyndigheter och ca 400 honorärkonsulat.
När Lennart Rohdin i debatten sade att detta be-
tänkande egentligen inte innehåller någon utrikespoli-
tik, tycker jag att det är fullständigt fel. Detta är basen
för utrikespolitiken. Dessa myndigheter är Sveriges
ansikte utåt. Det fanns ett talesätt, och det finns kan-
ske fortfarande, när jag var tonåring och reste ut i
världen. Då sade mina föräldrar: Sköt dig nu, så att du
inte blir hemskickad på konsulatets bekostnad. Kan-
ske talar folk än i dag om att bli hemskickade på kon-
sulatets bekostnad. Men det är en mycket liten del av
svenska utlandsmyndigheters verksamhet att hjälpa
svenskar som av egen lättsinnighet eller på grund av
olycka har kommit i svårigheter. De gör naturligtvis
även detta, men det mesta av utlandsmyndigheternas
arbete går ut på att vara verkställare av den utrikes-
politik som vi här i Sveriges riksdag fattar beslut om
och som riksdagen sedan ger regeringen mandat att
vidarebefordra till utlandsmyndigheterna att genomfö-
ra.
Utrikesdepartementet har ca 2 400 anställda, varav
1 000 är lokalanställda. UD är en stor arbetsgivare.
Men jag skulle vilja påstå att denna verksamhet sköts
inom en mycket snäv ekonomisk budgetram. Verk-
samheten har under senare år slimmats ytterligare.
Dessa 102 utlandsmyndigheterna och 400 honorär-
konsulaten kostar i runda tal 1,7 miljarder kronor. För
det får vi väldigt mycket utrikespolitik.
Svenska utlandsmyndigheter och svensk utrikes-
politik har ett mycket gott anseende. Det märker inte
bara vi riksdagsledamöter när vi reser i världen, då vi
blir väl omhändertagna och får höra många goda ord
om hur svensk utrikespersonal sköter sig, utan det
omvittnas också av många utländska delegationer som
möter oss och som helt osökt talar om vilka goda
föredömen de svenska ambassadörerna är ute i fält.
Jag vill särskilt lyfta fram en av våra utlandsrepre-
sentationer, nämligen den permanenta missionen till
Förenta nationerna i New York, FN-delegationen i
dagligt tal. Jag tycker att de gör ett enastående gott
arbete. Och jag vet efter många vistelser i FN att
Sverige har ett oerhört gott anseende inte minst ge-
nom vår personals goda agerande. De är föredömen
för många andra FN-delegationer där. Genom vårt
medlemskap i säkerhetsrådet har man fått en ökad
belastning, men man genomför detta arbete med en-
dast obetydlig förstärkning.
Kort sagt, vi har en slimmad organisation, en or-
ganisation som är bättre anpassad till att möta de
utmaningar som nya tider bjuder. Det avspeglar sig
även i de mål som UD har satt upp för sin verksam-
het. Målen är i högsta grad utrikespolitiska. De anges
i följande termer. Man skall utveckla Östersjösamar-
betet genom UD:s verksamhet. Man skall förbereda
och främja utvidgningen av EU, och man skall ut-
veckla EU:s säkerhetspolitiska arbete. UD har också
som mål att bli ett bättre instrument för näringspoliti-
ken. Man engagerar sig starkt i reformeringen av FN.
Man vill att FN skall börja arbeta mer konfliktföre-
byggande. Detta lägger man stora ansträngningar vid.
Ett femte mål är att man vill ha förnyade relationer till
Afrika, och man har lanserat partnerskapstanken.
Detta kommer det säkert att talas mer om i bistånds-
debatten.
I det betänkande som nu föreligger finns det
egentligen inte några stora tvistefrågor, och det finns
bara sex reservationer i betänkandet. Så här i inled-
ningen av dagen kan jag dra en parallell med hur det
var tidigare när man debatterade biståndsbudgetar och
UD-budgetar. Då hade vi sällan mindre än 100 reser-
vationer sammantaget för dessa båda betänkanden. I
dag är det sammanlagt mindre än 30 reservationer,
vilket tyder på att vi har en stor samstämmighet i
dessa frågor i riksdagen i dag.
Jag skall övergå till att kommentera en del reser-
vationer och meningsmotsättningar som kommer till
uttryck i detta betänkande. Jag skall börja med frågan
om en NGO-ambassadör, vilket har tagits upp av flera
talare. Hans Andersson satte en sådan i motsatsförhål-
lande till marknadsföringen av JAS Gripen i några
potentiella köparländer. Utskottet skriver, vilket jag
vill understryka, att det är olyckligt att på detta sätt
sätta två verksamheter mot varandra. De tillfälliga
resurser som man satsar på att exportera JAS skulle
inte på något sätt kunna ersätta de ansträngningar som
görs för att hjälpa folkrörelser eller på lång sikt kunna
finansiera en NGO-ambassadör. Detta är inga perma-
nenta insatser. Det är resurser som är högst tillfälliga
och som finns på fyra ambassader.
Vi hade tidigare en NGO-ambassadör, en särskild
tjänst för kontakterna mellan främst utländska enskil-
da organisationer och Sverige och enskilda organisa-
tioner i Sverige. I dag, efter omorganisationen av UD,
sköts detta på varje regional enhet för sig. Det är fullt
logiskt att de organisationer som har biståndsprojekt i
en viss region i världen skall ha kunniga och kompe-
tenta personer att arbeta med och som känner den
regionen särskilt väl. Men för att också introducera
nya folkrörelser i detta arbete, som inte tidigare har
några samarbetspartner, eller som har valt en region
att samarbeta med, har man på avdelningen för inter-
nationellt utvecklingssamarbete också tillsatt en sam-
ordnande tjänst. Jag vill påstå att detta är ett mycket
noggrannare sätt att ta sig an enskilda organisationers
olika spörsmål och att det väl fyller den funktion som
tidigare NGO-ambassadör hade. Det är också fullt
logiskt i enlighet med den omorganisation som UD
har genomfört - ingen här har uttryckt någon tvek-
samhet gentemot den utan alla har stått bakom den -
att man också delar upp detta område. Utskottet till-
bakavisar de påståenden i motionerna som säger att
detta är en nedprioriterad verksamhet i dag. Så är inte
fallet. Men det tas om hand inom en ny organisation.
Därefter skall jag övergå till frågan om Taiwans
skattefrihet, eller Taiwans status som det egentligen
handlar om. Jag vill understryka vad utskottet skriver
och vad vi har skrivit i många betänkanden tidigare,
nämligen att det är en oerhört positiv utveckling som
vi ser i Taiwan.
Utskottet välkomnar verkligen att dagens ledare i
Taiwan är valda i demokratiska val och att det taiwa-
nesiska folket på det här sättet kommer i åtnjutande
av demokratiska rättigheter. Men att därav dra slutsat-
sen att vi skulle införa skattefrihet som bakvägen
skulle kunna vara ett bevis på att vi är på väg att er-
känna Taiwan som suverän stat är att gå längre än vad
utskottet vill göra. Vi välkomnar alltså den här situa-
tionen och konstaterar att det finns ett betydande
utbyte på olika nivåer mellan Sverige och Taiwan och
att det är förbättrade relationer mellan Kina och
Taiwan, men detta leder inte till att utskottet vill ge
skattefrihet.
Erkännande av stater kan ju ske på olika sätt. Det
kan ske dels genom ett direkt erkännande i ett slags
omröstning, dels genom s.k. konkludent beteende,
dvs. att man bakvägen inför de olika rekvisit som
suveräniteten medför - att man har diplomatisk status,
att man har en ambassad, att man får skattefrihet osv.
Skulle Lennart Rohdin vara beredd att också t.ex. låta
irakiska Kurdistan komma i åtnjutande av detta? Jag
tycker att det är en parallell, även om jag i övrigt inte
kan se några paralleller mellan demokratiutvecklingen
där och i Taiwan. Det är ändå två länder som inom en
del av sitt land har en demokratiskt vald regering.
Jag vill inte kommentera de enskilda ambassader-
na i Minsk och Wellington, utan jag återkommer till
den saken i mina repliker. Däremot skulle jag så här i
slutet av mitt anförande vilja fråga: Vad menar mode-
raterna med att enskilda organisationer under anslaget
D 2 inte skall få bidrag till projekt eller för sin organi-
sation annat än genom generella principer? Jag skulle
vilja få begreppet generella principer förklarat för
mig. Är moderaterna helt enkelt beredda att dra undan
bidraget för de folkrörelser vars mycket viktiga verk-
samheter står och faller med bidrag från nämnda an-
slag?
Jag yrkar bifall till hemställan i betänkandet och
avslag på samtliga reservationer.
Anf. 10 LENNART ROHDIN (fp) replik:
Herr talman! Den relativa enigheten i betänkandet
har naturligtvis också att göra med den budgetprocess
som vi numera har och som gör det svårt att driva
särmeningar när budgetramarna är fastställda.
En sak som jag inte sade i mitt huvudanförande är
att den diplomatiska representation som nu kommer
till stånd i Kinshasa självfallet är välkommen.
Så till frågan om Taiwans representation i Stock-
holm. Uppenbarligen är det hänsyn till våra förbindel-
ser med regimen i Beijing som är avgörande i sam-
manhanget. Några folkrättsliga eller legala instrument
har ingen kunnat hänvisa till vad gäller vårt ställnings-
tagande. Funnes det folkrättsliga invändningar mot
detta skulle naturligtvis inte andra EU-stater ha kun-
nat lösa frågan. Och om FN:s ställningstagande 1971
skulle ses som ett folkrättsligt instrument skulle inte
30 medlemsstater från Centralamerika och Afrika
kunna ha fulla diplomatiska förbindelser med Taiwan,
vilket de i dag har.
När det gäller det legala kan jag bara säga att det
är möjligt att det finns en legal bestämmelse i svensk
lagstiftning, men den bestämmer vi i så fall själva
över - precis som är fallet i andra EU-stater som har
löst den här frågan. Viola Furubjelke kan väl inte
mena att de är på väg att bakvägen diplomatiskt er-
känna Taiwan.
Uppenbarligen är det fråga om politiska hänsyn.
Då är frågan vilka polititiska hänsyn som skall tas.
Skall sådana hänsyn tas till förbindelserna med värl-
dens största diktatur eller skall de tas till Asiens mest
lovande demokrati? Jag tycker faktiskt att jämförelsen
med irakiska Kurdistan faller. Som jag konstaterade i
mitt huvudanförande har Taiwan historiskt aldrig varit
under Beijings kontroll, definitivt inte under de senas-
te hundra åren. Där har vi en demokratisk regim som
över hela landet utövar full kontroll.
Anf. 11 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Även om vi har en ny budgetprocess
och vi därmed har svårigheter att reservera oss på
vissa områden, Lennart Rohdin, medges fortfarande
särskilda yttranden i sådana frågor. Dessa medtaget
har vi mycket få meningsskiljaktigheter i dag. Att vi
kan diskutera oss fram till kompromisser på dessa
områden tror jag att vi alla - också Lennart Rohdin -
är tacksamma för.
Sedan till frågan om Taiwan. Vi har ju olika sätt
att visa sympati för en nation. Det är tveklöst så, Len-
nart Rohdin, att det finns ett politiskt moment i erkän-
nandefrågan. Det finns kriterier för erkännande som
är folkrättsligt nedlagda. Dem kan många länder följa,
och det gör också många länder. Men det finns inget
tvång att erkänna länder när länderna uppfyller krite-
rierna. Det finns nämligen också ett politiskt moment
i erkännandet.
Redan i mitt inledningsanförande sade jag att jäm-
förelsen med irakiska Kurdistan möjligen haltar vad
gäller utvecklingen i de här länderna. Annars är det
faktiskt en ganska typisk parallell som visar att vi inte
använder detta för att uttrycka sympati eller avoghet
gentemot länder. Många av oss i denna kammare
skulle kanske vilja förorda t.ex. erkännandet av en
palestinsk stat därför att vi i dag känner att det poli-
tiskt skulle stödja palestiniernas sak. Vi gör det dock
inte därför att kriterierna inte är uppfyllda.
När det gäller Taiwan har vi bekänt oss till en
politik som kan benämnas som "ett-Kina-politik". I
övrigt är det utan tvekan så att det politiska i denna
fråga överväger. Vi behöver heller inte vara påvligare
än påven själv. Ingen regering i Taiwan har krävt
självständighet. Bakvägen skall vi inte erkänna
Taiwan, utan det skall vi öppet göra när tid för det
föreligger.
Anf. 12 LENNART ROHDIN (fp) replik:
Herr talman! Det är riktigt att ingen regering i
Taiwan har krävt att Sverige skall diplomatiskt erkän-
na Taiwan. Ingen i Sveriges riksdag har heller krävt
det, just av nämnda skäl. Men den situationen kan,
mot bakgrund av de senaste valen, mycket snart in-
träffa. Då tvingas vi att ta ställning i den frågan.
Det finns inte, som Viola Furubjelke säger, några
folkrättsliga tvång att erkänna länder som uppfyller
kriterierna. Men bakvägen finns det heller inga hinder
mot att göra det. Framför allt finns det inga folkrätts-
liga hinder mot att i reciprocitetens namn behandla
Taipeis representationskontor i Stockholm på samma
sätt som vårt handelskontor i Taipei behandlas av
Taiwan utan att någondera staten diplomatiskt erkänt
den andra. Detta kan flera andra EU-stater göra utan
att detta är ett uttryck för att man bakvägen är på väg
att diplomatiskt erkänna varandra. Precis som Viola
Furubjelke säger är det i grunden fråga om ett poli-
tiskt hänsynstagande.
När vi talar om världens största diktatur och Asi-
ens mest lovande demokrati vill jag peka på en annan
viktig skillnad exempelvis i förhållande till irakiska
Kurdistan - bortsett från att Taiwan är en fullvärdig
demokrati och har full kontroll över sitt territorium,
vilket Peking aldrig haft under de senaste hundra
åren. Båda dessa stater hör ju till våra största handel-
spartner. Det är därför som vi har ett kontor i Taipei
och Taipei har ett kontor här. Således är det rätt rim-
ligt att man hanterar varandra på ett sådant sätt att
dessa intressen tillgodoses. Det gäller även viktiga
svenska intressen. Tror man på demokratin skall man
inte överdriva förväntningarna på vart de ekonomiska
framstegen i folkrepubliken är på väg. Man skall inte
underskatta vart de ekonomiska framstegen och det
demokratiska Taiwan är på väg.
Anf. 13 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Jag förstår inte riktigt bevekelse-
grunden för Folkpartiets, Kristdemokraternas och
Moderaternas krav att Taiwan skulle få skattefrihet
om man inte har för avsikt att steg för steg i slutändan
få ett de facto-erkännande av Taiwan som resultat.
Om en nation, i det här fallet Taiwan, uppvisar en
mycket positiv utveckling - man har haft två demo-
kratiska val och lever i övrigt enligt demokratiska
principer - skall det väl inte behövas ett erkännande,
som det heter, bakvägen. Men när den tiden kommer
att man från Taiwans egen regeringen kräver att om-
världen skall erkänna den får vi ta ställning till det
och bedöma det utifrån deras egna meriter. Det är helt
korrekt, Lennart Rohdin, att det i dag finns ett poli-
tiskt moment i det svenska ställningstagandet. Det
förbehåller vi oss rätten till in till den dag det förelig-
ger en framställan från Taiwans egen regeringen. Då
kanske vi behöver ta ställning till en sådan linje. Det
är alltså ett-Kina-politiken som gäller, men vi vill inte
på något sätt förringa den stora insats som Taiwan gör
för att främja demokratin i regionen.
I övrigt håller jag med Lennart Rohdin om det
positiva i Taiwans utveckling, hur det kan ha infly-
tande i regionen i övrigt och framstå som föredöme.
Anf. 14 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag skulle gärna vilja att Viola Fu-
rubjelke kommenterade en del av vad jag sade angå-
ende kostnadseffektivitet och kostnadsfördelning
inom utrikesförvaltningen. Det ansluter till en del
punkter i Riksdagens revisorers rapport som på en hel
del punkter landar i en översyn.
Det för mig till en annan fråga om jag också tog
upp, nämligen att det kanske annars är för lätt att man
tar till kniven och slaktar utlandsrepresentation, am-
bassader, t.ex. den i Kinshasa. Jag vill fråga om Viola
Furubjelke delar min uppfattning om ambassadernas
roll i denna nya tid för Sverige i syfte att hävda en
oberoende utrikespolitik.
När det sedan gäller NGO-ambassadörer och JAS-
plan är de kombinerade i vår reservation. Man kan
alltid diskutera hur man organiserar folkrörelse-
förankringen, men nog ser det ut som en tanke. Precis
som Viola Furubjelke säger vilar ett sådant här betän-
kande på utrikespolitisk grund. Det är viktigt vilka
signaler som ges. Marknadsföringsinsatser för strids-
flygplan i Filippinerna, Chile och på en del andra håll
är väl inte precis den första rangs prioritering som jag
skulle vilja se. Dessutom finns det möjligheter för oss
att kommentera saker i ett särskilt yttrande. Jag måste
säga att det utskottet säger inte är särskilt trovärdigt
när det gäller EU-information. Det saknas oändligt
mycket, det finns oändligt mycket att göra för att
förstärka en rejäl demokratisk diskussion i landet för
att få ett bättre beslutsunderlag i de här viktiga frå-
gorna.
Anf. 15 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Vi tar naturligtvis revisorernas rap-
port på största allvar. Det är väldigt viktigt att vi blir
bättre i utrikesutskottet när det gäller uppföljning och
utvärdering. Vi arbetar hårt med de frågorna. Vi
kommer framöver att mera ingående studera revi-
sionsrapporten. I övrigt tror jag kanske inte att en
total översyn är påkallad i dagsläget. Jag tror att vi
har en effektiv utrikesförvaltning. Naturligtvis måste
de här frågorna följas väldigt noga.
Jag tycker också, precis som Hans Andersson, att
det vore olyckligt om man högg av vissa myndigheter
bara därför att man tvingas spara och att man är litet
lättvindig med pengarna på annat håll. Men jag kan
inte se några sådana tecken i dag.
Som sagt skall vi granska revisorernas rapport yt-
terligare. Sedan får vi återkomma till just den frågan.
Anslaget till EU-information, där Vänsterpartiet
har yrkat ytterligare 10 miljoner, har genom utskottets
beredning blivit öppnare för folkrörelser att ansöka
pengar för informationsinsatser ur. Vi lyckades inte
skrapa fram mer pengar, men vi lyckades i vår be-
redning ändå att komma överens om att det skulle
vara möjligt för de folkrörelser, som har en bättre
spridningseffekt än den som riksdag och regering
genom sin information kan få, att söka pengar ur E 2-
anslaget. I diskussionen har vi sagt att den tiden måste
vara förbi när man använder det här till ja- eller nej-
kampanjer. Det skall vara ren information.
Anf. 16 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! I den sista frågan delar jag Viola Fu-
rubjelkes synpunkter. Det har varit trist att se att fak-
tiskt UD och även andra myndigheter har använt sig
av en ja-kampanjsmodell för en del information som
givits ut. Därför tycker jag att det är viktigt att få en
bred prövning av kunskapsbildningen.
Nej, några ambassader skall inte läggas ned. Det
var väldigt bra att få höra att det inte blir några ytter-
ligare nedskärningar, för det vore olyckligt. Vi har
några sådana inslag under senare år. Därför är det så
oerhört viktigt att inte bara titta på hur kostnaderna
kan skäras utan att se hur de kan omfördelas. Det
förhållandet är viktigt att det har tillkommit en mängd
stora nya frågor i en alltmer internationaliserad värld.
Det är möjligt att en del annan finansiering kan kom-
ma till och underlätta den basfinansiering som ambas-
saderna har. De är mångsysslare och måste vara så. I
övrigt är det en allt större grad av specialisering i
statlig förvaltning och i samhället i stort. Det finns en
hel del att titta på där. Jag emotser en översyn i syfte
att ytterligare förbättra situationen. Jag delar trots allt
den uppfattning som Viola Furubjelke gav uttryck för,
att man får mycket god service, att det finns mycket
stor kunskap hos våra utlandsbeskickningar och att de
har ett mycket gott rykte.
Kostnadssidan bör man titta på generellt, och jag
vet att regeringen är observant i det avseendet. Det
gäller FN-organen, där det inte alltid är särskilt kost-
nadseffektivt, inte heller alltid bland de svenska
myndigheterna, säger jag som har en erfarenhet från
NGO-sidan ute i fält. Det finns mycket att göra, och
det skall man göra först innan man skär.
Anf. 17 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! När det gäller vår utlandsrepresenta-
tion kan man naturligtvis inte för all tid och evighet
garantera att inga ambassader skall läggas ned. Vi
skall ha en sådan utrikesförvaltning att vi snabbt kan
anpassa oss till en ny tid och nya situationer i världen.
I det här betänkandet och för den här budgetperioden
finns det inga propåer om nedläggningar. Såvitt jag
känner till finns nu bara diskussioner om utökningar
till områden där vi faktiskt skulle behöva ha en bättre
representation än vad vi har i dag.
Det här betänkandet visar också att UD förmår att
snabbt tänka om i frågor där man tycker att en ned-
dragning var förhastad. Inte minst är närvaron i Kins-
hasa, som det genom det här betänkandet kommer att
beslutas om, ett sådant tecken. Jag tror att vi alla vill
ha en sådan utrikesförvaltning som snabbt kan sätta in
resurserna där de behövs och ser till att de inte växer
fast i länder där de kanske inte längre gör så stor
nytta.
Anf. 18 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Herr talman! Först några ord om ambassaden i
Kinshasa eftersom frågan har blivit så aktuell. Vi
skrev redan i vår motion med anledning av proposi-
tionen att vi välkomnade regeringens beslut att hör-
samma vårt krav på att åter öppna ambassaden i
Kinshasa. Vi anser att det kommer att få stor betydel-
se för biståndsarbetet i den delen av Afrika, inte minst
för de enskilda organisationernas arbete i Kongo,
Burundi och Rwanda. Vi hörde till de partier som
mycket kraftigt protesterade mot nedläggningen av
ambassaden i Kinshasa. Detta skedde i en tid då när-
varon där var absolut nödvändig, skulle jag vilja säga.
Det var utan tvekan en felbedömning. Detta påpekade
vi redan då. Vi menade att det var mycket olyckligt att
man lämnade i stort sett hela fransktalande Afrika åt
sitt öde. Vi menade att det redan då fanns tecken på
oro i området - folkmordet i Rwanda hade redan
skett. I Burundi var situationen alldeles bedrövlig, och
oron trappades upp i Zaire.
Nu är vi glada över att den har kommit tillbaka.
Men detta är ett exempel på att man lyssnade för litet
till kyrkor och enskilda organisationer. De hade redan
då ställt detta krav, men man lyssnade inte. Det är det
vi misstänker, att man inte lyssnar lika noga som man
tidigare har gjort när det gäller de frågor där de en-
skilda organisationerna har en stor kunskap och kom-
petens. Vi hoppas att nedläggningen av NGO-
ambassadören inte innebär en försämring av relatio-
nerna. Men vi befarar att det är en viktig kompetens
från UD:s sida som har försvunnit. Det kan - åtmins-
tone i en övergångsperiod - innebära att kontakterna
blir sämre.
Anf. 19 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Jag förstår att Ingrid Näslund tycker
att en kristdemokratisk biståndsminister lyssnar bättre
än en socialdemokratisk. Det ligger i sakens natur.
Att regeringen i dag beslutar att ha en diplomatisk
närvaro i Kinshasa tyder på en stor flexibilitet som vi
väl kan uttrycka någonting positivt omkring. Det är
inte fråga om att öppna en ambassad, som motionä-
rerna önskar, men vi ökar den diplomatiska närvaron
där. Det har alltid funnits möjligheter för de folkrörel-
ser och kyrkor som har verkat i Kinshasa att med stöd
från UD fortsätta sin verksamhet, eftersom man har
bidragit med lokaler och samordning på ett sätt som
inte alls innebär att de - som Ingrid Näslund beskriver
det - har lämnats i sticket.
När det gäller NGO-ambassadören kunde det vara
intressant att höra om Ingrid Näslund har någon kritik
att rikta mot den tilltänkta regeringspartnern, modera-
terna, i det här avseendet. Moderaterna har ju för
avsikt att för folkrörelser och ideella organisationer
dra undan deras levebröd i stort sett fullt ut genom att
slopa anslaget D 2. Det ser nog folkrörelserna mycket
allvarligare på än en omorganisation som innebär att
de får ett mera kompetent och specialdestinerat stöd i
fråga om NGO-kontakter i andra länder.
Anf. 20 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Herr talman! Beträffande den avslutande frågan
visar vårt agerande att vi inte har samma uppfattning
som moderaterna. Så det behöver inte Viola Furubjel-
ke ha några funderingar om.
Vi uttryckte vår glädje i vår motion. Jag sade ock-
så alldeles nyss att vi är glada över att man nu i alla
fall upprättar en närvaro, även om jag förstår av det
som Viola Furubjelke säger att det inte rör sig om en
ambassad.
Sedan sade Viola Furubjelke att UD såg till att
kyrkorna och de enskilda organisationerna i Kinshasa
hade hjälp av UD. UD ställde lokaler till förfogande -
så långt är det rätt. Men missionsorganisationerna fick
ju ställa en person till förfogande för att det skulle
finnas en svensk generalkonsul i området. Det hand-
lade om ett typiskt samarbete och inte bara om att UD
stod för någon tjänst. UD:s närvaro saknades där, och
den hade verkligen behövts i denna svåra tid som då
var.
Anf. 21 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Jag ber om ursäkt om jag inte uppfat-
tade glädjen i Ingrid Näslunds röst tidigare. Men jag
tycker att vi skall vara hederliga nog att säga att när
det gällde Kinshasa förde vi diskussioner i utrikesut-
skottet med regeringen, med kyrkornas företrädare
och med många andra. Inte förrän man visste att det
fanns en acceptabel lösning för de organisationer och
kyrkor som verkade i Kinshasa stängde regeringen
den svenska ambassaden där. Det tror jag att Ingrid
Näslund kan hålla med om, för det är i alla fall fakta i
målet.
Anf. 22 LARS HJERTÉN (m) replik:
Herr talman! Jag vill först instämma i det som
Viola Furubjelke sade om att våra utlandsbeskick-
ningar gör ett mycket bra arbete. Vi i utrikesutskottet
har ju möjlighet att träffa en hel del ambassadperso-
nal. Jag har bara positivt att säga om den. Det gäller
särskilt FN-delegationen som gör ett oerhört bra arbe-
te. Den har det mycket arbetsamt just nu när vi är med
i säkerhetsrådet.
Det hindrar inte att man ser över utrikesförvalt-
ningen. Vi får återkomma till den frågan när revi-
sionsrapporten skall behandlas av riksdagen. I rappor-
ten sägs ändå att utrikesförvaltningen är i behov av en
förutsättningslös och oberoende översyn. Jag tror att
det ligger mycket i det. Ställningstagandet får komma
senare.
Det mesta har väl sagts om Taiwan. Men inom ett-
Kina-politiken kan vi vara generösa mot Taiwan på
samma sätt som man i Taipei är generös mot oss. Jag
tycker att det är ganska rimligt.
Det föreslås två nya ambassader, i Minsk och i
Wellington. Angående Minsk är det en mer positiv
skrivning i dag än vad det var för ett år sedan. Man
skriver att det skall inrättas ett honorärkonsulat i
Minsk. Men det stämmer tydligen inte med den lag-
stiftning som gäller i Vitryssland. En samnordisk
lösning vore betydligt mer intressant. Jag vill fråga
Viola Furubjelke om det har hänt någonting på det
området och hur hon ser på detta.
Till sist vill vi ha generella principer även när det
gäller den verksamhet som behandlas i anslaget D 2.
Säkerhetspolitik och fredsfrämjande insatser är natur-
ligtvis väldigt viktigt, men jag skulle kunna räkna upp
åtminstone tio andra uppgifter som är minst lika vikti-
ga, men som inte har specialdestinerade bidrag. Vi
vill se biragsgivningen mera generell så att den blir
rättvis när det gäller hela samhällssektorn.
Anf. 23 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Jag skall ta mig an frågan om en be-
skickning i Minsk, eftersom jag inte hann med den i
mitt anförande.
Det är mycket riktigt som Lars Hjertén säger, att
utskottet skriver relativt positivt om möjligheterna.
Regeringens ansträngningar har framför allt gällt att
försöka att få till stånd ett honorärkonsulat i Minsk.
Detta har den vitryska regeringen obstruerat emot
genom att säga att ett sådant inte passar in i Vitryss-
lands lagstiftning. Därför kan vi inte få ha någon
representation där.
Sverige är inte det första land som har försökt att
komma in i Vitryssland och blivit nekat. Det gäller
också för internationella organisationer. Man kan inte
tolka det på annat sätt än att Vitryssland inte vill ha
någon som rapporterar inifrån.
Detta får naturligtvis inte hindra oss. Därför har
man på nordisk basis försökt att få till stånd en ge-
mensam mission i Vitryssland. I dagsläget kan jag
som konkret svar på Lars Hjerténs fråga säga att man
tyvärr inte har nått några framgångar. Vad det kan
bero på kan jag bara spekulera i, men jag kan tänka
mig att man både från vår egen regering och från
berörda länders regeringar anser att det skulle kunna
missförstås om Sverige i rådande situation öppnar en
beskickning i Minsk. Det är ju verkligen viktigt att
inte uppmuntra den trista utveckling som vi ser i Vit-
ryssland i dag. Men detta är mina egna personliga
reflexioner över vad som kan ligga bakom den tvek-
samhet som finns såväl från vår egen regering som
från andra nordiska regeringar. Det kan säkert i alla
fall vara en komplicerande faktor.
Anf. 24 LARS HJERTÉN (m) replik:
Herr talman! Jag tackar för det förtydligandet. Jag
tror att vi kan enas om att det behövs en svensk repre-
sentation av betydligt större omfattning än vad vi har i
dag. Den är ju mycket blygsam, och den sker i sam-
band med att vi bidrar med en del medel för demo-
kratiuppbyggnaden i Vitryssland.
Sedan har jag inte så mycket mer att tillägga, ef-
tersom Viola Furubjelke inte tog upp de andra frågor-
na. När det gäller UD:s fortsatta arbete är det viktigt
att man ser över den ganska omfattande rapporten,
vilket vi kommer att göra efter nyår när den hamnar
på riksdagens bord. Då återkommer vi i denna fråga.
Anf. 25 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Herr talman! Det är riktigt att vi får återkomma
om revisorernas rapport och om hur vi ser på kostnad-
seffektivitet i utrikesförvaltningen.
Men jag vill ändå bemöta Lars Hjertén och ställa
ytterligare en fråga om de generella principer som
enskilda organisationer skall vila på. Vi vet i dag att
frivilligorganisationer inom bl.a. kyrkor och fredsrö-
relser som arbetar med fredsfrämjande insatser är
starkt beroende av bidrag för att de skall kunna åstad-
komma någonting som är oerhört positivt från samhäl-
lets synpunkt. Det är ren samhällsnytta som bedrivs
med de här pengarna, och de får en mycket, mycket
stor spridningseffekt.
Jag har svårt att tro att Lars Hjertén här i dag den
10 december, på den s.k. mänskliga rättighets-dagen,
skulle vilja sänka alla de organisationer som får sina
bidrag via D 2-anslaget. Det skulle vara bra med ett
klargörande, Lars Hjertén, om det är detta som Mode-
raterna står för. Är det detta ni går ut och säger om ni
någon gång blir inbjudna till frivilligorganisationerna
för att tala, att ni vill dra undan deras bidrag och att ni
tycker att de inte har något existensberättigande med
stöd av statliga medel?
Anf. 26 MICHAEL STJERNSTRÖM (kd):
Herr talman! Jag vill ta upp frågan om Sveriges
relationer med Taiwan.
Taiwan är Sveriges tjugoförsta största export-
marknad. Exporten till landet uppgick till drygt 4
miljarder kronor 1995. Den svenska importen från
Taiwan uppgick till drygt 3 miljarder samma år. Ett
trettiotal svenska företag är etablerade i landet och
många andra säljer framgångsrikt genom lokala im-
portörer. Taiwan är således en viktig handelspartner
för svenska företag.
Ett allt livligare utbyte äger rum mellan Taiwan
och Sverige genom besök av industri- och handelsde-
legationer, likaså på riksdags- och myndighetsnivå.
Även på andra områden såsom kultur, utbildning och
forskning sker ett livligt utbyte.
För två veckor sedan bildades Svensk-
Taiwanesiska parlamentarikerförbundet. Föreningens
syfte är att främja kontinuerliga kontakter mellan
parlamentariker i Sverige och i Taiwan och att stärka
utbytet mellan ländernas näringsliv samt att i övrigt
sprida information om Taiwan bland svenska parla-
mentariker.
Trots avsaknad av formella diplomatiska relatio-
ner mellan Taiwan och Sverige har länderna högt
utvecklade permanenta kontakter. Exportrådets kontor
i Taipei har hög status och en skattefrihet och vise-
ringsrätt som är likvärdig med diplomatiska represen-
tationers. Motsvarande uppgifter fullgörs i Sverige av
Taiwans representationskontor i Stockholm, som i
realiteten fungerar som en utländsk ambassad.
Mot bakgrund av det ständigt växande utbytet
mellan Sverige och Taiwan bör Sverige ge Taiwans
kontor i Stockholm en skattemässig likabehandling
med den som kommer exportkontoret i Taipei till del
och som sker för Taipeis representationer i Tyskland,
Frankrike och Österrike.
Utskottsmajoriteten skriver att det inte är möjligt
att tillerkänna Taiwans representation samma villkor
som tillkommer utländska beskickningar i Sverige.
Skälet skulle vara att Sverige följer en ett-Kina-
politik. Men varför skulle Sverige behöva behandla
Taiwans kontor i Sverige annorlunda än vad Tysk-
land, Österrike och Frankrike behandlar Taiwans
kontor i respektive land? Det vore intressant att få ett
svar på den frågan här i kammaren i dag av Viola
Furubjelke. Menar Furubjelke verkligen att Tyskland
bakvägen skulle erkänna Taiwan eftersom man med-
ger skattefrihet? Det tycker jag är ett ganska allvarligt
påstående.
Enligt min uppfattning finns det inga formella el-
ler praktiska hinder mot förslaget om skattefrihet.
Regeringen bör skyndsamt vidta de åtgärder som
behövs för att denna fråga skall lösas.
Herr talman! Taiwan har under senare år börjat att
investera i andra länder. Taiwaneserna är också in-
tresserade av att investera i Sverige. Skattefrihet för
Taiwans representation och dubbelbeskattningsavtal
mellan våra länder skulle underlätta.
Enligt uppgift har Finansdepartementet arbetat
med frågan om ett dubbelbeskattningsavtal mellan
Sverige och Taiwan. Finansdepartementet har dock
inte fått klartecken från Utrikesdepartementet för att
lägga fram ett förslag till avtal. Jag anser att det nu är
hög tid för Utrikesdepartementet att ge detta klarteck-
en så att vi kan få till stånd ett avtal.
Taiwan har avtal med andra länder utan att ha
diplomatisk status. Avtal om dubbelbeskattning finns
t.ex. med Australien och Kanada. Flera länder håller
på att diskutera avtal, t.ex. Tyskland, Portugal, Polen
och flera av de östeuropeiska staterna. Det är också
viktigt för svenska intressen att skapa ett dubbelbe-
skattningsavtal. Om en lösning kommer till stånd kan
svenska företag i Taiwan ta hem pengar till Sverige
utan dubbelbeskattning.
Taiwan är en demokrati och har i dag diplomatis-
ka relationer med ca 30 länder. Republiken förtjänar
en bättre plats när det gäller internationella relationer.
Varför skulle inte Taiwan accepteras?
Taiwan har knackat på dörren till Förenta natio-
nerna de senaste fem åren. FN borde tillsätta en ad
hoc-kommitté för att studera frågan och hitta en lös-
ning. Sveriges regering borde stödja Taiwans strävan
att komma med i internationella organ, bl.a. i Förenta
nationerna.
Herr talman! Jag står bakom samtliga kristdemo-
kratiska reservationer i betänkandet men yrkar endast
bifall till reservation nr 2.
Anf. 27 VIOLA FURUBJELKE (s):
Herr talman! Låt mig bara helt kort få svara på
den konkreta fråga som ställdes till mig.
Självfallet har vi ingen anledning att moralisera
eller sätta betyg på Tysklands agerande gentemot
Taiwan. Det skulle vara oss främmande. Men Sverige
för en självständig utrikespolitik. Enligt vårt sätt att
tillämpa de folkrättsliga kriterierna för erkännande av
nationer ser vi skattebefrielse som ett bakvägserkän-
nande av Taiwan. Det har ingenting att göra med hur
vi ser på Taiwans utveckling. Jag har här flera gånger
talat om att jag delar den syn som också många andra
här i kammaren har på den positiva utveckling som
har skett i Taiwan. Men erkännandefrågan hänger inte
samman med detta. Ett-Kina-politik är den politik
som gäller för svenskt vidkommande för när närva-
rande och för överskådlig tid framöver.
Anf. 28 MICHAEL STJERNSTRÖM (kd):
Herr talman! Furubjelke säger att hon inte har nå-
gon anledning att moralisera över Tysklands beslut att
medge skattefrihet och att det skulle vara att erkänna
Taiwan bakvägen. Men i den här frågan kopplar Viola
Furubjelke just ihop skattefriheten med att bakvägen
erkänna Taiwan. Det tycker jag är ett mycket lågtstå-
ende uttalande att göra från riksdagens talarstol.
Det vore på sin plats att majoritetens företrädare
erkände att det är politiska skäl till att man inte vill
medge skattefrihet liksom att man inte vill medge
dubbelbeskattningsavtal, som vore ganska naturligt,
mellan olika handelspartner och att det är därför som
UD inte vågar ge klartecken till Finansdepartementet,
trots att man där har avtalet klart i princip. Det vore
klädsamt att få ett erkännande om att det är politiska
skäl och rädsla för Fastlandskina som ligger bakom.
Då har det sagts klart ut. Då behövs inte en massa
svepskäl som att det finns formella invändningar.
Anf. 29 VIOLA FURUBJELKE (s):
Herr talman! Jag vet inte var Michael Stjernström
har hållit hus under den tidigare debatten här i kam-
maren i dag. Det har väl tydligt framgått att vi tilläm-
par folkrättsliga kriterier för erkännande. Som en
följd av att detta erkännande kommer till stånd med-
ger man skattebefrielse och en del andra förmåner till
den beskickning som upprättas på vårt territorium.
Vi lägger inte några värderingar på landet i fråga i
det här avseendet. Vår utgångspunkt är först och
främst att landet självt skall ha önskat ett oberoende,
en självständighet. Det handlar inte om att vara rädd
för Fastlandskina, utan det handlar om att vi bedriver
samma politik som den absoluta majoriteten av värl-
dens länder i dag bedriver. Ett trettiotal länder har
erkänt Taiwan, och resten av världen anser att det är
ett-Kina-politik som gäller. Därför menar jag, Mi-
chael Stjernström, att ingen skall beskylla Sverige för
att gå Kinas ärenden, utan vi för en vedertagen politik
där vi genom vår tillämpning av folkrätten också har
en självständig linje i frågan.
Anf. 30 MICHAEL STJERNSTRÖM (kd):
Herr talman! Om Furubjelke och jag skall arbeta
vidare i den här frågan på ett positivt sätt, alltså frå-
gan om att i framtiden möjligen kunna få skattefrihet
och ett dubbelbeskattningsavtal för Sverige med
Taiwan, tycker jag faktiskt att hon skall ta tillbaka
detta uttalande om att införande av skattefrihet för
Taiwans kontor i olika länder skulle innebära att bak-
vägen erkänna Taiwan. Om Furubjelke tar tillbaka det
uttalandet, tror jag att vi kan komma framåt på ett
positivt sätt i den här frågan.
Anf. 31 VIOLA FURUBJELKE (s):
Herr talman! Det är naturligtvis så att det inte
nödvändigtvis skulle innebära detta. Det finns inget
tvång i det. Men så som vi ser på saken skulle det
kunna innebära det.
Jag tycker att Taiwan förtjänar betydligt bättre.
Jag tycker att Taiwan, när man själv från den taiwa-
nesiska regeringen önskar självständighet, skall få en
korrekt bedömning som grundar sig på de kriterier
som gäller för erkännande av stater. Från svensk ut-
gångspunkt ser vi ingen anledning att börja ge förmå-
ner som tillkommer ambassader i andra länder.
Jag vill gärna ha ett positivt samarbete med Mi-
chael Stjernström i den här frågan. Jag tycker att den
taiwanesiska saken förtjänar det. Men just i den här
frågan kommer vi inte överens i den här debatten.
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
Mom. 5 (fördelningen av resurser inom utrikesför-
valtningen mellan handläggning av enskilda organisa-
tioner och marknadsföring av JAS)
1. utskottet
2. res. 1 (v, mp)
Votering:
273 för utskottet
32 för res. 1
7 avstod
37 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 146 s, 72 m, 24 c, 24 fp, 7 kd
För res. 1: 18 v, 14 mp
Avstod: 7 kd
Frånvarande: 15 s, 8 m, 3 c, 2 fp, 4 v, 4 mp, 1 kd
Inger Davidson (kd) anmälde att hon avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja.
Mom. 9 (skattefrihet för Taiwans representation i
Stockholm)
1. utskottet
2. res. 2 (m, fp, kd)
Votering:
186 för utskottet
127 för res. 2
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 146 s, 21 c, 18 v, 1 mp
För res. 2: 73 m, 3 c, 24 fp, 13 mp, 14 kd
Frånvarande: 15 s, 7 m, 3 c, 2 fp, 4 v, 4 mp, 1 kd
Mom. 10 (svensk representation i Taipei)
1. utskottet
2. res 3 (fp, kd)
Votering:
269 för utskottet
40 för res. 3
4 avstod
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 146 s, 68 m, 23 c, 18 v, 14 mp
För res. 3: 1 m, 1 c, 24 fp, 14 kd
Avstod: 4 m
Frånvarande: 15 s, 7 m, 3 c, 2 fp, 4 v, 4 mp, 1 kd
Gullan Lindblad (m) anmälde att hon avsett att rösta
nej men markerats ha röstat ja.
Mom. 11 (Sveriges representation i Minsk)
1. utskottet
2. res. 4 (m)
Votering:
226 för utskottet
73 för res. 4
14 avstod
36 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 146 s, 24 c, 24 fp, 18 v, 14 kd
För res. 4: 73 m
Avstod: 14 mp
Frånvarande: 15 s, 7 m, 3 c, 2 fp, 4 v, 4 mp, 1 kd
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
4 § Internationellt bistånd
Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande 1997/98:UU2
Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd (prop.
1997/98:1 delvis)
Övergripande frågor
Anf. 32 BERTIL PERSSON (m):
Herr talman! 1,2 miljarder människor somnar
hungrande varje kväll. Den absoluta fattigdomen är
världens största gissel. Fattigdomen är det enda som
är gemensamt för alla de fattiga folken. Det är den
som skall utrotas och ersättas med tillväxt. Det är
därför vi moderater sätter tillväxt och fattigdomsut-
rotning som det övergripande målet för alla våra in-
satser för u-världen.
Vi har alla ett gemensamt ansvar för att utrota fat-
tigdomen i världen. I det ansvaret ligger också att
göra detta så snabbt och effektivt som möjligt. Många
länder i Asien har visat att det är möjligt att på 20-30
år gå från absolut fattigdom till relativt välstånd -
t.o.m. i avsaknad av rika naturresurser.
Vi skall inte hymla med att orsaken till fattigdo-
men i alla u-länder är eller har varit vanstyre. Det är
den egna regeringen i landet som har hindrat utveck-
lingen. Oftast har det handlat om brott mot mänskliga
rättigheter, avsaknad av ett rättssamhälle, korruption
och enpartivälde. Samtidigt har landets befolkning
inte tagit tillräckligt ansvar för vem som har fått rege-
ringsmakten.
Södra Afrika har varit hårdare drabbat än de flesta
andra på grund av sina tre konsekutiva katastrofer -
slavhandeln, kolonialismen och socialismen. Våra
svenska ambitiösa försök att etablera oss som koloni-
satörer och slavhandlare i Cabo Corsa på Guldkusten
blev ju aldrig så där riktigt framgångsrika. Men när
det gällde att sprida planekonomi och socialism i
södra Afrika kan vi inte avsvära oss en betydande
skuldbörda. Detta innebär naturligtvis ett speciellt
ansvar för Sverige när det gäller fattigdomsutrotning-
en i just dessa länder.
Fattigdomsutrotningen är redan framgångsrik på
många håll. Stillahavsasien har utvecklats snabbast -
även om ett visst bakslag nu har kommit. Troligen är
det dock tillfälligt. Många länder i Latinamerika har
på kort tid gått från att vara tidsinställda bomber i
världsekonomin till att bli magneter för internationellt
kapital, och man har också lyckats att bli av med alla
diktatorer utom Fidel Castro. Sydasien har en hyfsat
god, om än något instabil, tillväxt. Arabstaterna och
Nordafrika står och stampar trots mycket stora bi-
ståndsflöden och ofta stora naturrikedomar i form av
olja - tillgångar som ofta högbelånats i onödan.
Det finns således anledning till betydande opti-
mism. Fattigdomen kan utrotas - och det kan ske
relativt snabbt om man bygger vidare på vunna erfa-
renheter.
Bistånd skall inte vara välgörenhet utan kun-
skapsöverföring och samarbete. Det vi traditionellt
kallar bistånd - gåvobiståndet - bör kunna utrangeras
över en tjugoårsperiod.
De stora problemen finns i Afrika söder om Saha-
ra. Det är här som fattigdomen ökar. Det är här som
barnantalet ligger på nästan sex barn per kvinna. Det
är här som aids skördar sina flesta offer. Det är här
som våra insatser behövs som allra mest. Det är här
som vi behöver kraftsamla.
Att Sida tror att man bäst leder och följer upp in-
satser i de fattigaste byarna i Afrika från ett marmor-
palats på Sveavägen är ännu ett exempel på Parkin-
sons lag och byråkratins triumf.
Den svenska diskussionen om biståndet har ofta
fastnat i en sifferexercis. Utbetalningsmål som det allt
övergripande målet gör att krav på kvalitet och resul-
tat hamnar i bakvatten. Visst är det enkelt - och ford-
rar föga av tänkande - att räkna sina moraliska kvali-
teter i procent av BNP i stället för i effektivitet, t.ex.
antalet flickor som fått basal utbildning, antalet män-
niskor som fått basal hälsovård eller hushåll som fått
rent vatten.
Vi moderater kräver effektivitetsmål i stället för
utbetalningsmål. Vi är inte ute efter välgörenhet, utan
vi vill att fattigdomen skall utrotas så snabbt och
effektivt som möjligt. Den årliga kostnaden får bero
på tillgången på bra projekt.
Vad är det som skapar tillväxt? Främst på listan
kommer frihandel. U-ländernas handel är tio gånger
större än biståndet. Att vi öppnar våra marknader för
deras produkter är angelägnare än något annat. Spe-
ciellt gäller detta på jordbruksområdet. Här måste
Sverige arbeta aktivt inom både EU och WTO. Allde-
les särskilt viktigt är att inte falla undan för alla dessa
krav på dolda handelshinder, t.ex. miljö- och ar-
betsmiljökrav, som fack och hotade inhemska bran-
scher så ivrigt kommer dragande med. Låt i stället
Sida hjälpa u-länderna att förbättra sin arbetsmiljö.
På många håll har framstegsinriktade regimer av-
löst gamla utvecklingsfientliga. De har då ofta tving-
ats att från sina korrupta företrädare överta en orimlig
nationell skuldbörda. Vid sådana tillfällen är skuldav-
skrivning en mycket viktig insats för att skapa förut-
sättningar för tillväxt.
Men skuldavskrivningar får inte ske villkorslöst -
för en korrupt regim skapar det ju bara nytt låneut-
rymme. Då är statsbankrutt med efterföljande regim-
skifte oftast att föredra. Världsbankens metod att
kräva tre års välskött ekonomi före skuldavskrivning-
ar vill vi rekommendera. Även kyrkans kampanj,
Jubel 2000 - låt den fattigaste miljarden människor
bli skuldfria, ställer upp på Världsbankens linje. Kom
ihåg att det är vi moderater som i budgeten har en
specifik post för skuldavskrivningar för skuldsatta
låginkomstländer.
Vi anser för vår del att det inte finns någon som
helst anledning att samarbeta med regimer som inte
delar vår grundläggande syn på mänskliga rättigheter,
demokrati och marknadsekonomi. Visst kan befolk-
ningarna i sådana länder behöva stöd från Sverige,
men då skall det stödet kanaliseras via enskilda orga-
nisationer och inte via staten.
Alltför mycket bistånd skapar biståndsberoende -
regimen kan bli mer beroende av biståndsgivarna än
av det egna folket. Sådant är förödande. Det urholkar
själva grunden för demokratin. Vi tycker därför att
bistånd sällan bör överstiga 10 % av BNP i ett land.
Katastrofhjälp kommer alltid att behövas, och det
kanaliseras bäst via enskilda organisationer som Röda
korset, Rädda Barnen och kyrkorna.
Så går jag över till de direkta, tillväxtfrämjande
insatserna.
Respekten för de mänskliga rättigheterna och de-
mokratin som styrelseform är basala faktorer, som
Inger Koch kommer att belysa i detalj. Det gäller
likaså ett fungerande rättssamhälle. Jämställdhet är en
kärnfråga.
Basal utbildning för alla, inte minst för flickorna,
är en oerhört viktig insats. Det hindrar barnarbete,
ökar jämställdheten och reducerar effektivt födelseta-
len. Detta och en basal sjuk- och hälsovård kostar
aldrig mer än 5 % av BNP i ett u-land. Biståndet är
oftast mycket högre än så. Vi kan inte acceptera att
dessa behov inte tillgodoses i majoriteten av bi-
ståndsländer.
Marknadsekonomi är nödvändig för all tillväxt.
Ekonomisk frihet som inkluderar individuell frihet,
äganderätt och fri företagsamhet är nödvändiga förut-
sättningar. Vad vi skall göra är att hjälpa till med
kunskapsöverföring och uppbyggnad av marknadse-
konomins institutioner.
Mycket av den övergripande ledningen för bistån-
det bör återföras till UD. Det har också revisorerna
talat om i sin granskning av UD. Den bör integreras i
den samordnade politiken gentemot våra samar-
betsländer. Den statliga egenregiverksamheten bör
successivt minskas, samtidigt som biståndshierarkin
reduceras. Vi bör gå över till mer av kontraktsbundet
bistånd. Projekten bör upphandlas i konkurrens från
företag och organisationer. Sidas nuvarande utbild-
ningar bör köpas från universiteten, och Sidas konsti-
ga svenska reklamkampanjer, om snuttinsatser över-
allt i världen, bör skattebetalarna slippa - både att se
och att betala. Ett bra bistånd är bästa reklamen.
En fristående utvärderingsorganisation behövs,
inte minst för erfarenhetsåterföringen till riksdagen.
Detta hindrar självfallet inte att Sida har egna control-
ler.
Alltmer av biståndet bör kanaliseras via de enskil-
da organisationerna, som ofta har både den lokala
traditionen, förankringen och erfarenheten. De når
fram med biståndet, oavsett vilken regering landet
har. Det är också enligt vår uppfattning så man ökar
biståndsviljan här hemma i Sverige. Efter överlägg-
ningar med åtskilliga NGO:er har vi funnit att en årlig
ökning med 10 % är vad de enskilda organisationerna
anser sig klara av att ta hand om på ett bra sätt. Detta
är därför vårt förslag.
Fattigdomen kan - och skall - utrotas. Det kan -
och skall - göras snabbt och effektivt. Bistånd är inte
en fråga om kontinuerlig välgörenhet. Det är en fråga
om ett temporärt och effektivt samarbete, för att göra
alla länder till framgångsrika välfärdssamhällen på en
integrerad världsmarknad.
Fru talman! Jag står självfallet bakom alla de mo-
derata reservationerna i detta ärende, men jag nöjer
mig för tids vinnande med att yrka bifall endast till
reservation 2, som sammanfattar våra viktigaste ut-
gångspunkter.
Anf. 33 HELENA NILSSON (c):
Fru talman! Att dimensionera biståndet efter be-
hoven är orealistiskt. Behoven är därtill alldeles för
stora. I stället tvingas vi politiskt besluta om hur
mycket av våra samlade resurser vi är beredda att
avsätta som vårt bidrag till att lösa de globala pro-
blemen.
Under saneringen av de offentliga finanserna, som
har pågått i över två år, har besparingar varit nöd-
vändiga också på Sveriges internationella utveck-
lingssamarbete. Det har varit nödvändigt men mycket
smärtsamt. Ett land som inte kan hantera den egna
ekonomin klarar inte att med lånade pengar behålla
sin trovärdighet som långsiktig biståndsgivare. Vi får
inte glömma bort att var tredje krona i våra utgifter
1994 var lånad. Det betyder att en tredjedel av bi-
ståndspengarna också var lånade kronor 1994. Vår
trovärdighet som biståndsgivare urholkades också när
vi i Sverige devalverade och deprecierade kronan för
att få bukt med de ekonomiska problemen här hemma.
För att uppnå en fortsatt bred uppslutning bland
medborgarna för ett generöst tilltaget bistånd har
denna anslagspost också fått bära en del av bördan i
en ekonomiskt svår tid. Nedskärningen av resursra-
men har framför allt åstadkommits genom indragning
av reservationer. Den löpande verksamheten i de
fattigaste delarna av världen har prioriterats. Center-
partiet har tillsammans med regeringen tagit ansvar
för denna politik.
Det är utomordentligt glädjande att biståndsramen
för 1998 ökar med 472 miljoner kronor. När detta
adderas till den svenska kronans ökade värde och till
ambitionen om ett bättre utnyttjande av reservationer
blir resultatet att de svenska insatserna i mottagarlän-
derna nu kan växa i omfattning. Trenden har vänt
också för biståndet.
Centerpartiet står bakom utgiftsramen om 11 434
miljoner kronor för utgiftsområde 7 och den beräkna-
de biståndsramen om 0,7 % av BNI för 1998, vilket
beräknas till 12 418 miljoner kronor.
Med detta kan vi inte nöja oss. Ett tydligt långsik-
tigt mål måste vara att återupprätta omfattningen av
vårt bistånd till 1 % av BNI. Ökad rättvisa mellan
världens rika och fattiga är en förutsättning för fred
och en långsiktigt hållbar utveckling.
Enligt propositionen beräknas budgetbalans råda i
1998 års statsbudget. Om så blir fallet bör regeringen
därefter kunna inleda återtagningen av enprocentsni-
vån. Kravet på budgetbalans och återbetalningskraven
på statsskulden sätter restriktioner för hastigheten i
denna återtagning. Centerpartiet konstaterar att det
med nu prognosticerade förutsättningar torde vara
möjligt att uppnå enprocentsnivån under den första
halvan av perioden 2000-2010.
Jag vill inskärpa behovet av att återgången till en-
procentsnivån bör ske successivt och på ett planerat
sätt. Detta är bakgrunden till reservation 7 från Cen-
terpartiet, som gäller mom. 7, vilken jag härmed yrkar
bifall till.
Centerpartiet anser att regeringen bör ge Sida i
uppdrag att planera för en återgång till en biståndsram
på 1 % av BNI - detta för att säkerställa att utökning-
en av biståndsramen sker med bibehållen kvalitet.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med denna
redovisning i samband med 1998 års vårproposition.
Därför vill jag ställa frågan till statsrådet Schori
om regeringen är beredd att göra detta. Det finns
alltså inte en majoritet i utskottet för det, men jag
tycker att det är angeläget att regeringen hörsammar
detta önskemål.
I reservation 6, från "regnbågsalliansen" fp, kd, v och
mp, vill man också ha en plan för återtagandet. I re-
servationen väljer man emellertid att föregå återtag-
ningsplanen med bestämda ställningstaganden om
takten i återtagningen. Centerpartiet gör bedömningen
att vi först vill höra Sida för att få en bibehållen kvali-
tet när vi återtar biståndsmålet 1 %.
Fru talman! Centerpartiet har också framfört be-
hovet av att se det samlade svenska biståndet i ett
helhetsperspektiv. Olika utvecklingsländer har olika
behov för sin utveckling. De fattigaste länderna behö-
ver bistånd för att säkerställa grundläggande behov
och bygga en plattform för en ekonomisk utveckling,
medan andra är mer betjänta av tekniköverföringar
med miljöanpassad teknik, samarbete och bestämmel-
ser om handelsvillkor och kapitalrörelser.
Centerpartiet har också i sin kommittémotion be-
tonat FN:s roll i det multilaterala biståndet och beho-
vet av att FN arbetar problemorienterat, inte minst
med de gränsöverskridande miljö- och resursproble-
men, men också med alla andra problem som är av
betydelse för det globala samhället.
FN-systemet spelar också en mycket viktig roll i
fattigdomsbekämpningen. Sveriges plats i säkerhets-
rådet och vårt aktiva arbete för att stödja generalsek-
reterare Kofi Annans förslag om en reformering och
effektivisering av FN är utomordentligt viktigt just för
att FN skall kunna stärkas och för att FN skall kunna
spela rollen som en samordnare, inte minst på bistån-
dets område.
Anf. 34 KARL-GÖRAN
BIÖRSMARK (fp):
Fru talman! Biståndet och biståndsviljan är satt
under hård press i dag, både internationellt och här
hemma i Sverige. Opinionsundersökningar visar att
biståndsviljan stadigt sjunker år efter år. I tider då det
internationella samarbetet borde öka och det interna-
tionella utvecklingssamarbetet borde stärkas pekar
utvecklingen åt motsatt håll. Detta är mycket allvarligt
och mycket olyckligt.
SCB har så gott som varje år sedan 1975 frågat
svenskarna om deras inställning till biståndsanslagen.
Man har ställt följande frågor: "Tycker du att bi-
ståndsanslagsnivån är lagom? Tycker du att den bör
höjas? Tycker du att den bör sänkas? Tycker du att
biståndet helt bör slopas?"
Under dessa 20 år har andelen biståndspositiva
halverats. 1975 ansåg 85 % av svenska folket att
biståndet är lagom eller bör öka. I dag är den siffran
nere under 50 %. De som vill minska eller helt slopa
biståndet utgjorde endast 15 % 1975, men utgör i dag
40 %.
Om vi särskiljer ytterlighetsgrupperna, dvs. de
som vill öka respektive helt slopa biståndet, ser vi än
kraftigare svängningar. År 1975 var det 25 % av
svenskarna som sa sig vilja se en ökning av biståndet.
I dag - 20 år senare - är den gruppen nere på endast
10 %. Antalet svenskar som helst vill se att biståndet
slopas har tredubblats under motsvarande tid - från
5 % till 15 % i dag. 15 % av den svenska befolkning-
en anser alltså i dag att utvecklingsbiståndet helt skall
slopas. Det är en skrämmande utveckling.
Denna biståndsnegativa svenska opinionsutveck-
ling har fått bra draghjälp av den socialdemokratiska
regeringen, som genom sina kraftiga neddragningar
på de svenska biståndsanslagen på sitt sätt bekräftar
och understryker opinionsutvecklingen. Det är en
opnionsutveckling i fel riktning. Regeringens politik
får bra draghjälp här i riksdagen av såväl Moderaterna
som Centerpartiet, vilket dagens betänkande bekräf-
tar.
Moderata samlingspartiet har under många år i si-
na motioner föreslagit kraftiga nedskärningar av bi-
ståndet - så också i årets budgetförslag, där Moderata
samlingspartiet dels önskar se en neddragning av
biståndet totalt, dels gör en kraftig omfördelning från
biståndet till världens allra fattigaste länder till östbi-
ståndet. Men som sagt - detta är inget nytt. De senaste
15-20 åren har nedskärningar inom biståndet varit
moderat politik. Det finns en konsekvens.
Dock har det inte alltid varit så. Jag har framhållit
det tidigare här i riksdagen. När enprocentsmålet
uppnåddes för första gången 1976 framhöll Modera-
ternas utrikespolitiske talesman, som var den inte helt
obekante Allan Hernelius, följande: "Vi marscherar
nu vidare och når en procent av 1976 års bruttonatio-
nalprodukt. Och det skall inte stanna härvid; därom är
utrikesutskottet enigt. Naturligtvis kan och skall vi
göra mera. Stark åstundan härtill finns i alla partier. Å
andra sidan finns också en annan opinion, vars mot-
stånd det gäller att övervinna. Information och upp-
lysning kan bidra härtill."
Det var då det. Det är något att fundera över och
begrunda - kanske inte bara för Moderaterna.
Dessvärre tvingas vi se hur även Socialdemokra-
terna och Centerpartiet fallit in i samma mönster. Det
känns onekligen trist att behöva konstatera det, efter-
som dessa båda partier tidigare framtonat som pro-
gressiva och biståndsvänliga och starkt försvarat
enprocentsmålet. Nu hjälps de åt med att parkera det
svenska biståndet på den nivå som biståndsministern
kallat för skammens gräns - det historiskt låga 0,7 %.
För bara några år sedan var detta en politik som
enbart bedrevs av Ny demokrati här i riksdagen. Jag
vill åter citera från en riksdagsdebatt för att illustrera.
Dan Eriksson, nydemokrat, sade när han satt i riksda-
gen följande: "Sveriges långsiktiga biståndsmål bör
vara 0,7 % av BNI". Han talade för partiet.
Nu har Socialdemokraterna med hjälp av Centern
sett till att detta långsiktiga nydemokratiska bistånds-
mål förverkligats. En skammens rodnad borde fram-
tona på biståndsministerns kinder.
Tyvärr kan jag samtidigt konstatera att de ned-
dragningar av de svenska biståndsanslagen som suc-
cessivt skett under 90-talet inte enbart är ett svenskt
fenomen. Det samlade internationella biståndet har
under den här tiden sänkts från 0,33 % till 0,25 % av
BNI. Det är den lägsta nivån någonsin. Det är stora
summor som döljer sig bakom dessa nedskärningar
inom biståndsområdet. Vart är vi på väg?
En annan intressant opinionsundersökning, där
svenskarna fått rangordna 14 olika samhälleliga in-
satsområden, visar att ökad u-hjälp kommer längst
ned på listan. Samtidigt anger dessa svenskar att de
allra viktigaste samhällsinsatserna bör vara att värna
kommande generationer, skapa bättre miljö och käm-
pa för freden. De ligger högst på listan. Det är områ-
den som direkt kan kopplas till biståndet och utveck-
lingssamarbetet.
Det gäller att kunna se kopplingen mellan interna-
tionella miljöfrågor, fredsfrågor, kommande genera-
tioners framtid och ett generöst och effektivt bistånd.
Uppenbarligen är det alltför många som inte ser den
kopplingen. De som inte ser kopplingen blir, som jag
framhållit tidigare, alltfler.
Trots nedskärningarna i biståndsanslagen går stora
summor av skattebetalarnas pengar till internationellt
utvecklingssamarbete. Närmare 11,5 miljarder kronor
anslås för detta ändamål budgetåret 1998, och Folk-
partiet föreslår att ytterligare en och en halv miljard
skall gå till det ändamålet.
En berättigad fråga är naturligtvis: Används peng-
arna effektivt? Eller, som det ofta uttrycks: Når hjäl-
pen fram? Dessa frågor möter vi väl alla då och då.
Information är svårt, men samtidigt har Sida under
senare tid på ett föredömligt sätt via annonser i dags-
pressen givit exempel på bra bistånd. Jag delar alltså
inte Bertil Perssons uppfattning att detta är fel använ-
da pengar. Jag delar däremot den uppfattning som
Allan Hernelius en gång framförde här, att det är
viktigt med information kring biståndsfrågorna. Det är
helt avgörande.
Jag har tagit med mig några av de annonser som
Bertil Persson helst inte vill se. Här står i en annons
från Sida "Ett annat slags fredsarbete", och sedan
följer hundratals exempel. I den andra annonsen, som
Bertil Persson tydligen inte heller vill se, står "Det är
många som hjälper oss att minska klyftorna i värl-
den", och sedan följer en massa exempel. Det är bra
använda pengar för att informera om vad bistånd
egentligen är, vad utvecklingssamarbete går ut på,
nämligen att bygga en säkrare, fredligare värld, att
minska klyftorna i världen. Det är vad det är fråga
om.
Jag kommer i mitt nästa inlägg, i nästa debattrun-
da, att komma in på hur vi i Folkpartiet vill se ett
effektivare och bättre bistånd. Vi lyfter i det samman-
hanget mycket kraftfullt fram demokratifrågorna.
Jag vill slutligen ställa ett par frågor, den ena till
Centerpartiets företrädare. Centerpartiet skriver i sin
reservation att Sida bör få i uppdrag att förbereda en
marsch mot enprocentsmålet. Varför det? Det är ju en
regeringsfråga. Det var regeringen som dirigerade och
sade att biståndet skulle ligga på 0,7 %, och sedan
fick Sida anpassa sig efter det. Sida och biståndsor-
ganisationerna klarar mycket väl av en återgång över
några år till 1 %. Det behövs inte några längre utred-
ningar för den sakens skull.
Jag skulle också vilja ställa en fråga till bi-
ståndsministern, eftersom han är här. Ser biståndsmi-
nistern den koppling jag här har gjort mellan vad
regeringen gör i fråga om kraftiga neddragningar på
biståndet och den sjunkande biståndsviljan i Sverige?
Anf. 35 BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Världen förändras. Utbetalningsmålen
var de första mål vi satte upp för biståndet, och efter
hand har man funnit att man bör förfina de använda
metoderna. Fattigdomsinriktningen lanserades först av
Moderaterna. Socialdemokraterna har följt efter med
detta. Jag tror att det är en betydligt klokare målsätt-
ning.
Moderaterna genomförde enprocentsmålet i rege-
ringsställning. Sedan har vi funderat på var vi står och
funnit att det är effekterna i de fattiga länderna som är
det viktiga. Vad vi behöver är kraftinsatser för att
utrota fattigdomen. I det sammanhanget tycker jag att
Sidas annonser är förödande, med sin plottrighet och
sitt utspillande av små insatser. Det är ett bekymmer
för biståndsviljan.
Tillämpar man procentmål och har gjort utbetal-
ningen så är ju målet redan uppnått. Man kan lugnt slå
sig till ro, men resultatet kan då bli, som det ibland
har blivit, penningflöden, i värsta fall benämnda im-
portstöd, som får användas helt okontrollerat, t.ex. till
bilar åt parlamentsledamöter. Svenskt bistånd bör inte
skapa incitament till korruption. Det finns det redan
nog av. Korruption är en förödande röta i samhället,
som måste motverkas med kraft. Det är därför vi i
stället ställer upp för ett kontraktsbundet projektbi-
stånd.
Målsättningar som räknas i procent av svenska
pengar är dessutom för mottagarna, som måste räkna i
dollar, beroende av både kronkursen och den even-
tuella svenska tillväxten. Realvärdet av 1 % har ju
halverats på 25 år.
Anf. 36 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Det finns flera mål. Enprocentsmålet
är ett av de mål vi har, det som kanske har svikits
kraftigast av dem alla. Pengar i sig är ju bara ett me-
del för att uppnå de andra målen. När behoven är så
stora som de är, är det fel signal att som man nu har
gjort skära så kraftigt i pengarna, i medlen man har
för att uträtta det man vill åstadkomma.
Småinsatser, säger Bertil Persson angående de här
annonserna. Samtidigt har Bertil Persson alldeles
nyligen stått och prisat enskilda organisationers hän-
givna arbete i biståndet. Dessa annonser som Sida går
ut med är upplysningar om exakt det som Bertil Pers-
son vill se, nämligen enskilda organisationers hängiv-
na arbete i biståndet. Det är exempel efter exempel.
Det är bl.a. den här upplysningen och den här kun-
skapshöjande insatsen som man vill åstadkomma med
annonserna. Jag håller helt med Bertil Persson om att
det bästa är ett bra bistånd. Naturligtvis är det så. Men
det vill också till en hel del upplysning på området.
Det är alldeles uppenbart.
Anf. 37 BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Det är bra att vi får den här debatten
hyfsad. Att ha 1 % som övergripande mål innebär att
utbetalningar är det enda som krävs för att målet skall
uppfyllas, och det är ett mycket trubbigt mål.
Sida har gått över till att prata om enprocentsmed-
let. Då är diskussionen nere på en rimlig nivå. Det
viktiga är vilket resultat vi åstadkommer i de länder vi
samarbetar med. Målet måste vara att utrota fattigdo-
men och att göra det på ett effektivt sätt.
Jag tror att det för biståndsviljan hade varit
mycket bättre om pengarna hade kanaliserats helt och
hållet genom enskilda organisationer och om den
reklam som Sida gör hade varit en beskrivning av
vilka enskilda organisationer man stöder och vilken
insats de gör. Såsom reklamen nu är utformad blir det
bara förvirrat.
Anf. 38 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Rädda Barnen arbetar för utsatta barn
i Rumänien på såväl barnhems- som lagstiftningsnivå.
Naturskyddsföreningen arbetar med kunskapsöverfö-
ring till den ryska miljöorganisationen Soceco, som
arbetar för bevarandet av ur- och naturskogarna.
Svenska kyrkans mission bekämpar barnprostitution i
Filippinerna.
Detta är bara tre exempel på enskilda organisatio-
ners arbete som Sida berättar om i dessa annonser.
Om Bertil Persson studerar de här annonserna noga
skall han få se att det är just detta som han för en liten
stund sedan och nu igen understryker, nämligen en-
skilda organisationers viktiga arbete. Bertil Persson
går t.o.m. så långt att han säger att allt bistånd skall
kanaliseras via sådana här kanaler. Det är ingen snut-
tifiering, det är inga små saker som görs. Det är en av
grunderna för det svenska biståndet.
Återigen till enprocentsmålet. När beslutet en
gång fattades här i riksdagen var tanken att 1 % av
BNI skulle säkras, medan vi själva skulle behålla
99 % av BNI för att göra det vi önskar. Nu fann rege-
ringen att vi inte orkade med denna enda procent,
utan vi skall ha 99,3 % själva och 0,7 % skall gå till
bistånd. Det är en felaktig utveckling, enligt min me-
ning.
Anf. 39 HELENA NILSSON (c) replik:
Fru talman! På drygt två år har regeringen i sam-
arbete med Centerpartiet fått ordning på ekonomin.
Det var det som Centerpartiet tillsammans med Karl-
Göran Biörsmarks parti Folkpartiet misslyckades
med: att hålla ordning på kronor och ören när vi satt i
regering tillsammans med moderaterna och kristde-
mokraterna. Jag och Centerpartiet tycker att det har
varit angeläget att få ordning på landets ekonomi.
Då frågar Karl-Göran Biörsmark mig varför det är
Sida som skall få uppdraget att planera en återtagning
av enprocentsmålet. Det finns en ganska enkel för-
klaring. Det här måste ske på ett sätt som gör att vi
bibehåller kvaliteten och inte fyller på reservations-
anslagen genom att ge en stor summa pengar under en
kort tid. Det är oerhört viktigt att behålla kvaliteten.
Det är den enkla förklaringen. Det är också därför vi
inte anger några konkreta summor i fråga om hur
återtagningen skall ske.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Karl-Göran Bi-
örsmark. En anledning till att man håller ett sådant
anförande som Karl-Göran Biörsmark gjorde tidigare
är att man själv håller fanan högt. Sanningen är dock
att Folkpartiet också sparar på biståndet och har så
gjort sedan 1994/95. Men ni sparar inte lika mycket
som regeringen och Centerpartiet. Därmed kan ni
hålla den här typen av tal och be oss stå med skam-
mens rodnad på kinderna.
Anf. 40 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Varför skall vi fråga Sida om en plan?
Vem frågade Sida när man gick ned till 0,7 %? Man
bara klippte till, och Sida fick anpassa sig efter den
situationen. Man skulle kunna göra precis likadant nu:
höja biståndet och låta Sida tackla det problemet.
Dessutom vill jag påminna om att Sida i sin anslags-
framställning hade en höjning redan 1988 som rege-
ringen inte tog. Sida är alltså redan berett att höja
biståndsanslagen.
Det är riktigt som Helena Nilsson säger att vi till-
sammans med socialdemokraterna skar 1 miljard
1993. Det var fel. Jag sade det då, och jag säger det
nu: Det var fel. Menar Helena Nilsson att vi inte
skulle kunna sanera svensk ekonomi utan att göra de
kraftiga nedskärningar som gjorts på biståndsområ-
det? Inget annat anslagsområde har fått vidkännas så
kraftiga nedskärningar som biståndet.
Nu säger Helena Nilsson liksom socialdemokra-
terna att ekonomin är i balans. Nu finns det egna
pengar. Man har egna pengar att dela ut till kommu-
nerna. Men varför är man så långsam när det gäller
biståndet?
Anf. 41 HELENA NILSSON (c) replik:
Fru talman! När Karl-Göran Biörsmark talade om
saneringen av ekonomin och besparingarna på bistån-
det använde han uttrycket "klippte till". Det visade sig
faktiskt finnas så pass stora reservationsanslag att det
gick att göra en besparing på biståndet utan att de
viktiga projekten skadades. Det kan ju vara väldigt
känsligt att göra sådana här snabba besparingar.
Jag vidhåller vad jag tidigare har sagt om Sida.
Jag och Centerpartiet tror att det vore väldigt bra om
Sida fick göra en plan så att vi kan se hur man kan
göra ett återtag och hur snabbt det kan göras. Vi kan
ha olika informationskällor när vi diskuterar med
Sida, men det har också funnits en oro för att Sida om
det blir alltför stora summor inte kan bibehålla den
kvalitet och långsiktighet som vi förväntar oss av
Sida.
Sedan säger Karl-Göran Biörsmark att det var fel
att spara 1 miljard 1993. Men återigen, Karl-Göran
Biörsmark: Ni fortsätter ju att spara på biståndet, men
ni sparar inte lika mycket som regeringen och Center-
partiet.
Anf. 42 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Jag tar den sista frågan först. Vi har
ett påslag i vårt budgetförslag, som Socialdemokra-
terna och Centern har sagt nej till, på 1 ½ miljard. Om
vi fick igenom det skulle det innebära att vi ligger
över 0,8 %. Vi skulle alltså med sådana steg de när-
maste tre åren kunna komma upp till 1 % i början av
2000-talet. Med den utveckling som ni föreslår och
står bakom dröjer det tills långt in på 2000-talet, kan-
ske 2020 eller 2030, innan man är framme där. Det är
det som är skillnaden. Vi tar inte ett kliv på ett år -
det klarar vi inte av i vårt budgetalternativ. Men vi
klarar det över 0,8 %, och det är en viktig informa-
tion.
Sedan säger Helena Nilsson att det fanns sådana
reservationsanslag att det inte var några problem för
Sida att klara detta. Det är inte riktigt sant. Först och
främst är en del av dessa reservationsanslag inteckna-
de för framtida åtgärder. Samtidigt vet vi också att
enskilda organisationer blev mycket hårt drabbade i
besparingsskedet när man gick ned till 0,7 %. Det
blev direkt en 20-procentig nedskärning i enskilda
organisationers budgetar. Många organisationer hade
planerat flera projekt som man bara skar bort, plöts-
ligt och abrupt, för att klara av den situation som
uppstod i och med den kraftiga nedskärningen. Det
finns många exempel på detta. Underskatta alltså inte
den svårighet som uppstod vid den här nedskärningen.
Faktum kvarstår. Vi har olika syn på det här. Vi
har tacklat problemen litet olika. Jag tror också, som
jag har sagt tidigare här i talarstolen, att det här är
viktigt för informationen utåt och den bild vi ger av
biståndet och biståndsviljan.
Anf. 43 HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! "The world has enough for everyone's
need, but not for everyone's greed." Det tycker jag är
ett viktigt citat av Mahatma Gandhi. Det sätter ljuset
på hur mycket som finns, dvs. resurserna, men fram-
för allt på hur man fördelar det. Att täcka behov -
riktiga behov, mänskliga behov - är en sak; att täcka
de giriga behoven är en annan sak. Hur fördelningen
ser ut är till stor del en maktfråga.
Vänsterpartiet har i andra sammanhang föreslagit
en internationell transaktionsskatt på kapitalrörelser.
Hade vi haft en sådan beskattning på en halv procent
skulle vi på två år ha haft intäkter motsvarande tredje
världens samt östländernas skuldbörda.
Vi kan också titta på världens militärutgifter, 800
miljarder US-dollar. Man brukar säga att knappt 10
miljarder dollar skulle räcka till att få fram vatten till
kvinnorna på landsbygden i hela världen. 20 miljarder
dollar skulle räcka till att få fram mödra- och barna-
vårdsprogram för alla fattiga över hela världen.
Det är i hög grad en fråga om fördelning. Afrika
har under 1990-talet betalat av ungefär dubbelt så
mycket på sin skuldbörda som man har förbrukat på
utbildning och sjukvård. Det är sådana jämförelser
man måste göra. Som K-G Biörsmark sade har
OECD-länderna nedbringat sin biståndsvolym till
0,25-0,26 % av BNP. Det är skamligt - det är Väns-
terpartiets uppfattning.
Bistånd handlar naturligtvis om en liten del av det
som måste ske för att vi skall bekämpa fattigdomen
och få en dräglig värld att leva i. Vi har en oerhört
ojämn utveckling. Den globala kapitalismen skördar
många offer, samtidigt som vissa regioner dras med i
en tillväxt som skapar möjligheter till en bättre väl-
färd - men också stora klassklyftor, social utslagning
och marginalisering.
Den nyliberala, globala kapitalismen har fått stark
hjälp av många av de strukturanpassningsprogram
som Bretton Woods-organen har genomfört. Jag har
själv på många håll, framför allt i Latinamerika, sett
de brutala effekterna av dessa omstöpningar.
När Bertil Persson lägger fram sin moderata syn
hör jag verkligen cynismerna vina genom salen. Visst
finns det vanstyre, visst finns det korrupta politiska
system. Men man kan inte skylla världens fattigdom
på vanstyre och på att man inte har tillsatt tillräckligt
dugliga politiker utan att säga ett ord om kolonialis-
mens folkmord, om hur Europa med brutalt våld rita-
de om kartorna, drog sina gränser som man ville,
exploaterade naturresurserna, dödade tio miljoner,
kanske hundra miljoner människor under seklernas
gång. Inte ett ord sägs om att bomba tillbaka länder
till stenåldern, inte ett ord om hur de kapitalistiska
marknadskrafterna skövlar miljön och de sociala
villkoren för många människor. Jag har mött det här
år ut och år in i ett arbete bland mycket fattiga männi-
skor runt om i Latinamerika, Bertil Persson, och jag
blir förvånad när jag hör det omdömet.
Det verkar så lätt. Bara man gör som några länder
- jag förmodar att det är några av de asiatiska tigrarna
som åsyftas eller kanske Chile, som har en helt annan
befolkningsstruktur och tradition - är det ingen konst.
Snabbt, utan stöd eller insatser tar man sig ur fattig-
domen. Det är en felsyn. Det finns inga enkla lösning-
ar, lika litet på det här problemet som när det gäller
arbetslösheten i Sverige, där moderaterna också tror
att det räcker med en avreglering och en skattesänk-
ning. Sedan fixar det sig.
Skall vi få en värld att leva i krävs det oändligt
många insatser i den allmänna ekonomiska politiken
och i handelspolitiken. Man måste avveckla skuld-
bördan, nedrusta, få en annan maktstruktur i FN och
andra organ. Då krävs det ett mycket större socialt
intresse, ett ekologiskt intresse, ett riktigt intresse för
riktiga människors mänskliga rättigheter än vad mo-
deraterna har förmåga att uppbringa.
Låt mig också säga att många av de här frågorna
är verkliga maktfrågor, inte bara mellan länder, inte
bara mellan klasser inom länder utan också mellan
kön. Om jag tittar närmare på hur fattigdomen är
strukturerad ser jag hur kvinnor verkligen är dubbelt
drabbade i de fattiga länderna. Man brukar säga att
kvinnor gör två tredjedelar av världens arbete. De får
en tiondel av världens inkomster och besitter ägande-
rätten till en hundradel av världens tillgångar.
I den omfattande ekonomiska internationalisering
vi i dag har står de 500 största bolagen, de transnatio-
nella företagen, för över 70 % av världshandeln. Den
makt som det här ger uttryck för är också ett problem
som måste lösas. Det är en maktomfördelning som
måste till om vi på allvar skall komma till skott med
att bekämpa fattigdomen för alla människor på alla
kontinenter.
Det här är en av förklaringarna till att jag vill yrka
bifall till reservation nr 8, ett nationellt råd för
Världsbanksfrågor. Det handlar om de organ, Bretton
Woods-institutionerna, som genomför de brutala
strukturanpassningarna. Ibland är det viktigt med
dessa strukturanpassningar, men de måste ske på ett
sätt som man har förtroende för i landet, som gynnar
demokratiska krafter som i sin tur gynnar ett sam-
hällssystem som kan få bukt med korruption och
missbruk av resurser. Att låta svenska enskilda orga-
nisationer och parlamentariker från alla partier delta i
ett råd för att kommunicera med regeringen inför de
diskussioner som förs i Bretton Woods-institutionerna
vore ett rejält steg framåt. Det vore ett steg mot att
fokusera några av de viktigaste frågorna för att få
bukt med fattigdomsproblemen i världen.
Jag vill också yrka bifall till reservation 6. Jag är
då inne på biståndet som naturligtvis är en mindre del,
som man brukar säga, av det som måste till för att få
bukt med fattigdomsproblemet. Men det är så viktigt.
Jag skall med kraft vända mig mot den process vi har
haft, där vi har droppat vårt volymmål från 1 % ned
till 0,7 %. Jag håller med Pierre Schori om det han en
gång sade, att det var en skammens gräns.
De flesta länder i världen är inte i närheten ens av
de 0,7 procenten. Men det är inget skäl för att Sverige
skall svika sitt åtagande. Om man har lovat kyrkan sitt
tionde, inte säger man väl då: Nu tyckte jag att det
blev litet för dyrt med julklappar, det var litet jobbi-
gare att betala skatten, så det blir en femtondel i år.
Det är motsvarande de 0,7 procenten. Inte kan man
säga så. Det är omoraliskt.
Inte kan man, Helena Nilsson, spekulera i vad som
hänt med kronkursen det senaste året. När den gick
ned första gången rasade den verkligen. Det är klart
att kronkursen fluktuerar. Därför är det reala innehål-
let av det vi lovar att ge i bistånd fluktuerande. Det
beror på vår tillväxt och det beror på vår valutakurs.
Självklart, eftersom vi framför allt betalar i annan
valuta. Det är därför det är så viktigt att veta och
kunna lita på att vi är beredda att avstå inte ett tionde
men en hundradel.
Det är en del för mycket för moderaterna, som
grinar så illa över de inhemska skatterna. Det är en
avgrund mellan oss, Bertil Persson. Men tyvärr också
till Pierre Schori. Det går inte att hävda att målet inte
är så viktigt. Effektiviteten är oerhört viktig. Det kan
inte vara viktigare. Vi skall få ut så mycket som möj-
ligt av pengarna. Men åtagandet att kunna avstå en
hundradel skall stå fast.
Det regeringen i budgetpropositionen kommer
med är att ingenting händer nästa år, ingenting händer
1999 och år 2000 kommer vi upp till 0,72 %. Då har
man överträtt skammens gräns, tycker jag, när man
samtidigt signalerar den oändliga optimismen om den
svenska tillväxten och den svenska ekonomins till-
frisknande. Sverige är i det här fallet ett exempel. Jag
har mött så många människor ute i världen som har
noterat att Sverige gav upp en solidarisk målsättning.
När det gäller målsättning och metoder är det, som
jag sade tidigare, inte lätt att få ett bra utvecklat sam-
arbete i partnerskap med underifrånperspektiv som
gynnar den demokratiska utvecklingen med de bi-
ståndsmål vi har. Men från Vänsterpartiets sida delar
vi den strategi som regeringen har mejslat ut och det
är ett långsiktigt arbete. Kan det bara konkretiseras på
ett riktigt sätt tror jag att Sverige återigen skall kunna
bli ett föregångsland, om vi åtminstone tar tillbaka
volymmålet.
Anf. 44 BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Det är alltid besvärligt när Hans An-
dersson inte hör på vad man säger. Jag framhöll allde-
les särskilt slaveriet, kolonialismen och socialismen.
Jag framhöll också Sveriges roll när det handlade om
slaveriet, kolonialismen och socialismen och den
stora betydelse som planekonomi och socialism har
haft när det gällt att skapa fattigdom i u-världen.
Jag kan när man talar om Latinamerika tillägga att
t.ex. Argentina och Uruguay mellan krigen faktiskt
hörde till världens fem rikaste länder. De har alldeles
på egen hand tagit sig ned i fattigdomen bl.a. med
hjälp av planekonomi och protektionism.
Lösningen skulle enligt Hans Andersson vara To-
binskatten. Om man tittar på vad den skulle innebära
för t.ex. Vietnam, som har 2-3 miljarder dollar i
transaktioner, finner man att en Tobinskatt skulle
drabba Vietnam med en lika stor summa som hela det
svenska biståndet.
Sedan säger Hans Andersson att han vill lösa fat-
tigdomsproblemen. Vi säger från vår sida att vi vill
utrota fattigdomen i världen, därför att fattigdomen är
världens största gissel. Jag tror att målsättningen är
densamma. Det som skiljer är att vi tycker att man
skall vara utomordentligt effektiv i de insatser vi gör.
Hans Andersson står kvar vid det gamla utbetal-
ningsmålet.
Anf. 45 HANS ANDERSSON (v) replik:
Nej, fru talman, jag står kvar vid utbetalningsmå-
let, men också vid ett kostnadseffektivt bistånd.
Visst drabbades Argentina, Chile och Uruguay av
problem. Men de är väl inte våra biståndsmottagare.
Det jag talade om var det jag tyckte att jag hörde
mycket väl, men vi får väl titta i protokollet, nämligen
att Bertil Persson starkt skyllde fattigdomen i världen
på vanstyre och oförmåga att tillsätta regeringar. Men
han lyckades inte med ett enda ord ta upp vad som
faktiskt har pågått under hela 1900-talet, kolonialis-
tisk och imperialistisk utsugning, utplundring och
miljöförstöring. Man har utnyttjat korrupta regimer
och pådyvlat dem oerhörda skuldbördor, inte minst
för att köpa vapen som tillverkas i industriländerna.
Jag tycker inte att Bertil Persson förstår de meka-
nismer som har bidragit till den ojämlika utvecklingen
i världen - vilka som makten haver och vilka som
egentligen inte har någon. Handlar det bara om frågan
att vi skall vara överens om att ha ett effektivt svenskt
bistånd är det inga problem. Men det jag ser i prakti-
ken, Bertil Persson, talar emot det. Det är stora ideo-
logiska, moraliska och ekonomiskt sakliga klyftor
mellan oss.
Anf. 46 BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Om man tittar på de länder som har de
stora problemen är det vanligen så att de har drabbats
- Afrika har drabbats trefalt - av samtliga dessa tre
problem. Det finns andra länder som inte har drabbats
av kolonialism, som bara har drabbats av vanstyre. Vi
kan ta Liberia eller Nepal som exempel. Det viktiga är
att dessa länder får demokrati, mänskliga rättigheter
och marknadsekonomi. Det är detta vi skall verka för.
Det är inte gåvobiståndet som är det viktiga för att vi
skall få en utveckling på det sätt som skett i Stillahav-
sasien. Där kan vi se att man på 20-30 år har kunnat
gå från absolut fattigdom till relativt välstånd. Det är
erfarenheterna därifrån som vi tycker att man skall ta
till vara.
Anf. 47 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Det är därför detta är så svårt. Man
skall åstadkomma en ekonomisk utveckling, en till-
växt, som inte exploaterar miljön, som inte marginali-
serar människorna och som inte slår ut människorna
socialt. Jag har varit i Nicaragua, som Bertil Persson
inte gillade förut, och jag har aldrig sett så många
gatubarn, fattiga människor, människor som inte får
gå i skolan, prostituerade småflickor på gatorna som i
dag. Det är den okänsligheten hos Bertil Persson när
han bedömer världen som jag inte riktigt förstår.
Vi säger ja till mänskliga rättigheter, demokrati
och tillväxt, men också till att kunna klara de socialt
allra viktigaste tingen, nämligen skola till barnen,
bekämpande av analfabetismen, få upp folkhälsan och
få ned barnadödligheten. Med dessa sociala indikato-
rer är Kuba ett mycket bra exempel, med det finns
andra demokratiproblem där. Vi skall kanske åter-
komma till det i nästa debatt. Bertil Persson har en
tendens att bortse från den sociala sidan av fattig-
domsbekämpningen. Därmed tycker jag att han har en
orealistisk uppfattning om världen.
Anf. 48 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp):
Fru talman! Den nya hotbilden i världen visar inte
längre arméer, bombplan och vapenarsenaler. Stabili-
tet och fred skapas inte med starka militära försvar
utan genom en oförtruten kamp mot fattigdom och
sociala orättvisor. De nya stora hoten mot jordens
befolkning är kopplade till de ökande klyftorna mel-
lan rika och fattiga, den snabba folkökningen, överut-
nyttjandet av jordens naturresurser och den oavbrutna
förstöringen av vår miljö och natur.
Det har gjorts prognoser över säkerheten i världen
som visar att år 2030 kommer orsaken till att ett krig
bryter ut att vara miljösituationen i världen, och till
miljön hör t.ex. jordens vattenresurser. Det är en sfär
där biståndsarbetet sedan länge varit aktivt, byggt
pumphus och borrat brunnar. Redan i dag har vi
emellertid en konstant vattenbrist i ett trettiotal län-
der. Brist på vatten betyder brist på mat. Brist på mat
betyder nästan alltid konflikter som mycket snabbt
kan förändras till väpnad kamp.
Det land som ligger uppströms en stor flod har
god tillgång på vatten till människor, till djur och till
sina fält. Men landet som ligger längs nedströms får
kanske inte tillräckligt. Historien kan berätta om
många sådana konflikter.
År 1994 hölls i Stockholm en internationell konfe-
rens om low intensity conflicts. Det kan väl fritt över-
sättas med konflikter av låg intensitet. Under konfe-
rensen gjorde man en dataskiss som fick namnet
Världens hotbild som datalandskap. Den visar en
konstruerad hotbildsutveckling från år 1950 till år
2010. Tanken var att man med kunskap om de över-
hängande hoten skulle kunna planera konfliktföre-
byggande åtgärder innan de stora kriserna, katastro-
ferna och konflikterna slår till.
Dataskissen fick bl.a. fram två nya stora hotbilder.
De här två skilde sig mycket från de övriga. Den
första stora hotbilden handlade om regionala konflik-
ter, etniska oroligheter och spridning av massförstö-
relsevapen, dvs. atomvapen, biologiska vapen och
kemiska vapen. Den andra handlade om resurser och
ekologiska hot och därmed sammanhängande mass-
flykt och migration, dvs. det som Miljöpartiet ofta
framhållit - snart blir miljöflyktingar en realitet.
Människor som inget hellre vill än att bo kvar i sina
hemländer måste fly därför att de inte längre kan
vistas där av miljö- och hälsoskäl.
Säkerhetsrådet fastslog redan 1992 att icke-
militära källor till instabilitet inom de ekonomiska,
sociala och ekologiska områdena har blivit ett hot mot
freden.
Därmed har jag kommit fram till vad Miljöpartiet i
olika sammanhang drivit, nämligen att vattenfrågan är
ett säkerhetsrådsärende. Det framhåller vi också i
Miljöpartiets biståndsmotion.
Vi vill med detta säga att även om solidaritet med
människor i utsatta positioner är den största drivkraf-
ten för Miljöpartiet för att arbeta med utvecklings-
samarbete så är det ingen tvekan om att bistånd och
utvecklingssamarbete kan bli ett verktyg i de interna-
tionella relationernas, säkerhetspolitikens, fredens och
miljöns tjänst.
Ordet bistånd har fått en negativ klang när det
gäller relationer mellan ett i-land och ett u-land. Det
gamla, uppifrån givarens horisont styrda, biståndet
finns förhoppningsvis inte längre. Man talar nu hellre
om utvecklingssamarbete för att beteckna att det gäl-
ler att stödja människor i deras egna ansträngningar
och på deras egna villkor. Man talar om att världen
har genomgått en snabb och dramatisk ekonomisk
globalisering, alltför snabb verkar det ibland om man
ser på vissa länder i Asien. Man talar om biståndspro-
jekt som i fortsättningen skall finansieras av den pri-
vata marknaden, och det är nytt.
Miljöpartiet vill framhålla att stora pengar fordrar
stort ansvar. Det dröjde länge innan den med rätta
hårt kritiserade Världsbanken tog sitt ansvar och
förstod att konsekvensbeskrivningar är ett måste. Om
västvärldens marknader slår sig ned i utvecklingslän-
derna får det inte bli en klipparnas marknad så att
företag och kapital går in och hämtar hem stora vins-
ter som man försvinner med efter ett par år. Förutom
att man har slagit ut den inhemska marknaden lämnar
man kanske efter sig sociala problem och förstörda
naturresurser. Det måste finnas spärrar, konsekvens-
beskrivningar på lån och krediter och varför inte vill-
korade ansvarsåtaganden i någon form också efter det
att företaget är borta. Innan det s.k. kapitalmarknads-
biståndet startar behövs fasta ramar och ett fungeran-
de regelverk. Världsbanken är ett varnande exempel
på hur det kan gå om man bortser ifrån vilka följder
ett bistånd kan få.
Till Världsbankens inspektionspanel, som instifta-
des så sent som 1993, kommer ständigt nya anmäl-
ningar. Den sista kom i september, och undersökning
pågår just nu om skador orsakade av kolkraftverket
Singrauli i Indien. Liksom i dammprojekten har
människor inte heller här fått tillräcklig kompensation
för den jord de tvingats lämna.
Världsbanken har den sista tiden arbetat hårt för
att förbättra sitt dåliga rykte. Men om man nu föränd-
rar sin policy och ambitiöst försöker göra både sociala
och miljömässiga konsekvensanalyser före sina åta-
ganden hjälper det inte mycket om man inte har sam-
ma policy i hela Världsbanken. Då tänker jag på
MIGA, Organisationen för multilaterala investerings-
garantier.
IFC, FN:s internationella finansieringsbolag, stäl-
ler miljökrav i sin kreditgivning numera. Det är tydli-
gen alldeles nytt. Nu kommer jag till min fråga till
biståndsministern. Hur kan det komma sig att Sverige
inte ställer sådana krav när man ger statsstödda ga-
rantier och krediter som t.ex. till det stora dammpro-
jektet i Kina?
Svaret från Exportkreditnämndens chef när han
fick den frågan var: Vi har inte rätt att säga nej av
miljöskäl. Vi har inget uppdrag från regeringen att
göra miljömässiga prövningar av de här garantierna
utöver de prövningar vi måste göra för att just faststäl-
la den ekonomiska risken, alltså endast risken att
kunden inte betalar.
Hur kan det komma sig att Sverige deltar i bi-
ståndsprojekt som vi aldrig hade tillåtits utföra inom
Sveriges gränser? Och en logisk följdfråga när det
gäller de svenska företag som får krediter till verk-
samheter inom utvecklingssamarbetet utomlands:
Varför finns det inga krav på miljökonsekvensbe-
skrivningar och socialkonsekvensbeskrivningar för
deras projekt? Det måste de ju lämna i Sverige.
Att bekämpa fattigdomen finns som målsättning i
FN:s multilaterala bistånd, liksom i Sveriges bilatera-
la och multilaterala utvecklingssamarbete. I budgeten
tar man upp den privata sektorns roll i biståndet. Man
talar om samarbete med svenskt näringsliv, bran-
schorganisationer, fackföreningar och enskilda före-
tag. Och man framhåller den ekonomiska tillväxtens
nödvändighet för att ett utvecklingssamarbete skall
lyckas i ett fattigt land.
Miljöpartiet har alltid hävdat att frågan är vad för
slags tillväxt det handlar om. Det finns tillväxt som
ökar de sociala klyftorna i stället för att minska dem.
Om landets finanser blir så goda att man kan bygga de
sjukhus och skolor man länge önskat får det inte bli
institutioner som bara kan utnyttjas av den som har
pengar nog och kan betala.
Biståndsramen ligger även i årets förslag från re-
geringen kvar på, som redan har nämnts här, skam-
mens gräns. Fortfarande saknas det en plan för åter-
gången till enprocentsmålet, som flera av riksdags-
partierna har krävt. Miljöpartiet föreslår en trestegs-
höjning med ca 0,78 % för år 1998, 0,1 % för 1999
och 0,84 % för år 2000. De extra pengar vi anger är
inte finansierade med höjda skatter utan med minsk-
ningar inom budgetens ram.
Vi menar att nu när de flesta internationella bi-
ståndsgivare har minskat volymen på sitt bistånd
borde det vara en sporre för Sverige att höja sitt bi-
stånd i stället.
Jag yrkar bifall till reservation 6.
Anf. 49 INGRID NÄSLUND (kd):
Fru talman! Under den här avdelningen ber jag att
få yrka bifall till reservation 6, som gäller enpro-
centsmålet.
Klyftan mellan fattiga och rika i världen fortsätter
att växa. År 1997 har inte utgjort något undantag.
Biståndet till utvecklingsländerna kan naturligtvis inte
av egen kraft rätta till dessa skevheter och orättvisor,
men det är ett viktigt instrument i arbetet för att skapa
en långsiktigt hållbar utveckling med framtidstro och
hopp för alla människor i alla länder och kulturer.
Alla människor är lika mycket värda, och vi bär
alla ett gemensamt ansvar för varandra. Vi måste
gemensamt förvalta vår jords begränsade resurser så
rättvist som möjligt. Solidariteten med de svaga är
därför det allra viktigaste argumentet för en generös
biståndspolitik, enligt vårt sätt att se.
Även för vår egen räkning är det angeläget att bi-
dra till bättre levnadsförutsättningar i andra länder.
Ekonomiska och sociala orättvisor leder förr eller
senare till oro och utgör en latent risk för inre, och i
förlängningen även mellanstatliga konflikter. Ju mer
vi kan främja en demokratisk, social och ekonomisk
utveckling i världen, desto mindre blir risken för
väpnade konflikter. Demokratistöd och konfliktföre-
byggande verksamhet kan effektivt bidra till att stabi-
lisera nyblivna men ännu svaga demokratier och där-
med också bidra till fred.
Även befolkningsfrågan är starkt länkad till de sä-
kerhetspolitiska aspekterna. Det finns olika uppgifter
om hur snabbt världens befolkning kommer att ha
fördubblats. Sådana prognoser är alltid vanskliga.
Men vi vet att den största ökningen kommer att ske i
fattiga länder. Vi vet också att vi kan starkt bidra till
en naturlig nedgång av denna ökning om människor
får det bättre. Då föder man inte så många barn, det
har vi sett på många håll i världen. För att förhindra
att väpnade konflikter uppstår måste stora satsningar
på förebyggande åtgärder vidtas med en särskild fo-
kusering på kvinnors hälsovård och utbildning.
Ytterligare ett skäl till ett generöst bistånd är att
Sverige genom den s.k. barnkonventionen har för-
bundit sig att verka för barnens rätt till en dräglig
tillvaro oavsett nationell tillhörighet. I artikel 4 står att
"konventionsstaterna ska sträva efter att till det ytters-
ta av sina resurser söka förverkliga barnens rättighe-
ter. När resurserna inte räcker till krävs internationellt
samarbete". Kristdemokraterna välkomnar därför
regeringens uttalade inriktning att det svenska bistån-
det skall stödja och hjälpa fattiga barn i u-länderna.
Jag kommer tillbaka just till barnens situation i senare
anföranden.
Mot denna bakgrund är det tragiskt att konstatera
att världens samlade bistånd under det senaste året har
sjunkit till den lägsta nivån i modern tid, från 0,33 %
till 0,25 % av BNI.
Sverige har sedan 60-talet haft en biståndsnivå
som i global jämförelse varit bland de högsta bland
världens givarländer. Det har inneburit en hög bi-
ståndsprofil och att vårt land tjänat som föredöme för
andra givarländer. Enprocentsmålet, dvs. målsättning-
en att Sverige skall ge 1 % av sin BNI till fattiga
länder, har sedan riksdagen fattade beslutet 1968 varit
grundstenen i biståndet.
Hela idén med att låta det internationella biståndet
uppgå till 1 % av BNI, i stället för att låsa det till ett
bestämt belopp, är att en procentsats automatiskt
innebär en anpassning till den ekonomiska situation
som råder. 1 % ansågs rimligt med tanke på den stora
klyftan mellan de rika och fattiga länderna. Behoven
är omätliga. Därför kan man inte säga att ett visst
belopp räcker till. Under goda ekonomiska förhållan-
den då BNI ökar hamnar biståndet på en högre nivå,
om man upprätthåller målet på 1 %. När läget där-
emot är kärvt anpassas också då biståndet genom
enprocentsregeln till den minskade förmågan. Att
godtyckligt ändra målet 1 % till 0,7 % anser vi är att
avvika från den tanke som ligger till grund för beslu-
tet om enprocentsregeln, som tidigare har fattats av
riksdagen.
Bara vid två tillfällen, 1982 och 1992, har bistån-
det i verkligheten nått denna nivå. Jag talar då om
utbetalt bistånd. Vid båda dessa tillfällen leddes fak-
tiskt Sverige av icke-socialistiska regeringar.
Sedan regeringsskiftet 1994 har biståndsnivån
minskat från fyrpartiregeringens nivå på 0,9 % 1994
till dagens nivå på 0,7 %. Det är en sänkning som
historiskt sett är den största någonsin och som utgör
en av de största posterna i regeringens besparingspro-
gram. Det är en besparing som drabbar de absolut
fattigaste och mest utsatta människorna i världen.
Enprocentsmålet verkar ha förpassats till historie-
böckerna, även om man säger annorlunda. Dessa
farhågor bekräftas av den närmast obefintliga ökning-
en på 0,02 procentenheter av biståndsbudgeten som
andel av statsbudgeten som man föreslår för de när-
maste tre åren. Den skall komma först år 2000.
Med en sådan takt skulle biståndsbudgeten uppnå
1 % av BNI först om ett halvt sekel. Man skulle ha en
del sänkningar däremellan, sedan skulle det stå stilla i
flera år och därefter skulle man ta ett litet hopp uppåt
på 0,02 %.
Nu får vi hoppas att det inte blir så galet, men det
kan vi inte veta. Därmed skulle vårt land inte längre
föregå med gott exempel - det kan man inte med
bästa vilja i världen säga. Det finns en stor risk att
våra sänkta ambitioner påverkar även andra länders
biståndsvilja.
Jag har i det här sammanhanget två frågor till
statsrådet Pierre Schori.
Hur har för det första Pierre Schori kunnat gå med
på större nedskärningar i biståndet än vad som har
skett på andra anslagsområden? Varför har inte bi-
ståndsministern stått upp till försvar för sitt eget så
angelägna område?
För det andra vill jag fråga: Varför ser inte Pierre
Schori till att det blir en snabbare återhämtning nu när
ekonomin enligt alla socialdemokratiska påståenden
befinner sig i balans igen? I utskottet talar man ju om
att när ekonomin kommer i balans, skall man göra
någonting åt det här. Hur är det egentligen: Är den nu
i balans eller inte?
Jag hoppas att jag får svar på de här två frågorna
till Pierre Schori.
Vi har för att försöka komma någorlunda rätt när
det gäller enprocentsmålet föreslagit en höjning under
detta år och de två följande åren med totalt 7,2 mil-
jarder jämfört med regeringens förslag. Vi menar att
detta blir en god avstamp mot målet att återigen nå
enprocentsnivån någon gång i början av nästa sekel.
Vi har klart för oss att man inte ens med denna stora
satsning kommer upp till 1 %, men vi menar att man
redan nu måste påbörja vandringen tillbaka mot det
målet.
Jag menar att detta också har med biståndsviljan
att göra. Jag har naturligtvis klart för mig att den
sänkning av biståndsviljan som vi kan konstatera och
som vi redan tidigare i dag har hört talas om har
många orsaker. Bl.a. har naturligtvis den ekonomiska
lågkonjunkturen och den höga arbetslösheten spelat
in.
År 1991 kunde man konstatera att 66 % tyckte att
biståndet hade en bra nivå eller att det skulle ökas. År
1994 hade denna andel sänkts till 63 %. Det kan sä-
kert vara en förklaring till att vi då tvingades sänka
biståndet något. Enligt mitt förmenande sänktes det då
för mycket, men om vi hade följt socialdemokraternas
förslag i krisuppgörelsen, hade biståndet vid det till-
fället sänkts med 3 miljarder. Det vet jag med säker-
het. Det blev hälften av detta, och sedan ökades bi-
ståndet redan året därpå. Vi började alltså när det
ekonomiska trycket lättade något omedelbart att för-
söka återgå.
Jag menar att de signaler vi som politiker skickar
ut, inte minst från regeringen, har stor betydelse också
för biståndsviljan. Det skall naturligtvis också till
informationsinsatser. Det finns många olika sätt att
öka biståndsviljan.
Jag skulle här vilja ta upp frågan om beräkningen
av asylkostnader. Trots att antalet asylsökande i Sve-
rige har minskat allteftersom t.ex. förutsättningarna
för en varaktig fred i det forna Jugoslavien förbättras
innebär förslag i årets budgetproposition att avräk-
ningen ökar. Detta är märkligt. Motiveringen är att
man vill ha reserver för det fall att antalet asylsökande
plötsligt skulle öka.
Det bedrövliga i sammanhanget är dock att om
detta inte sker och vi alltså inte behöver dessa pengar,
återförs dessa inte till biståndsbudgeten. Härigenom
kommer vi när räkningen är avslutad inte att komma
upp i 0,7 %. Är det verkligen 0,7 % som gäller för
nästa års budget?
Anf. 50 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag skulle bara mycket kort vilja fråga
Ingrid Näslund, om hon har några synpunkter på
moderaterna och den politik som de har redovisat här
i dag, med tanke på att kristdemokraterna såvitt jag
har förstått önskar ett samarbete med moderaterna,
om valresultatet skulle falla ut så olyckligt. Är Ingrid
Näslund med tanke på det starka moraliska tonfallet i
dessa frågor beredd att för sitt partis räkning vara
mycket ultimativ på den punkten och för att försöka
uppnå någonting för världens fattiga men också för att
försvara biståndsviljan i Sverige säga: Det är inte
fråga om en politik av visst slag eller om att stå still i
volymen.
Anf. 51 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Fru talman! Jag vill tala om att hotet om att sänka
biståndet under den förra regeringsperioden inte i
första hand kom från moderaterna utan från socialde-
mokraterna. Jag får hålla moderaterna räkning för att
de lyssnade på biståndsministern och att det inte blev
en sänkning med 3 miljarder utan i stället med 1,5
miljarder. Detta visar också att vi hade ett ganska
stort inflytande.
För att nu inte i första hand titta på den sänkning-
en vill jag säga att ett av de år när vi satt i regerings-
ställning tillsammans med moderaterna kom det
svenska biståndet upp till 1 %. Så har skett vid två
tillfällen. Det gällde utbetalt bistånd. Det förekom
alltså inte en massa reservationer, som skulle ha gjort
att man inte kommit upp till 1 %.
Jag tycker att detta är svar nog. Låt våra handling-
ar få tala i stället för eventuella tomma löften.
Anf. 52 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag frågade om budgetpolitik, inte om
vilka utbetalningsutfall som det skulle bli. Jag pratade
inte heller om löften eller om tomma löften, utan jag
talade om en positionsbestämning. Jag talade vidare
inte heller om vad som hade hänt tidigare eller om hur
mycket det var socialdemokratins fel att den borgerli-
ga regeringen för några år sedan sänkte biståndet.
Är det ett ultimativt krav vid en framtida eventuell
regeringsdiskussion eller en diskussion inför valrörel-
sen om ett gemensamt program från kd:s sida att bi-
ståndet skall höjas? Ni skulle därmed alltså inte alls
tro på det som Bertil Persson här har pratat om, utan
det skall mer uppfattas som ett litet retoriskt skämt,
som möjligtvis av populistiska skäl kan gå hem hos
ekonomiskt tyngda svenskar.
Anf. 53 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Fru talman! Om jag uppfattade Hans Andersson
rätt talade han i den förra repliken om vad som skulle
ske, om mer eller mindre en olycka skulle hända så att
vi skulle få ett regeringsskifte. Vad gäller biståndet
kan man klart konstatera att det senaste regeringsskif-
tet har varit en olycka. Jag tycker faktiskt att utfallet
t.o.m. är intressantare än budgeten. Vi försöker nu
alla att hålla budgeten. Vi tycker att detta är viktigt,
och vi har fått stramare regler för detta. Jag är dock
fortfarande mer intresserad av vad som händer än av
utfallet.
Vi och moderaterna har inte samma åsikter i allt
som gäller biståndet, men jag har funnit att de tidigare
har lyssnat på oss. De har när de kommit i bra säll-
skap uppfört sig bra på biståndsområdet, och jag
hoppas att de gör det också i fortsättningen.
Anf. 54 AGNETA BRENDT (s):
Fru talman! Låt mig börja med att säga att utskot-
tet i det här betänkandet tillstyrker regeringens förslag
till nivå för biståndsramen i relation till BNI för 1998.
Vi uttalar också vårt stöd för regeringens ambition att
åter uppnå enprocentsmålet så snart de statsfinansiella
förutsättningarna för detta föreligger.
Biståndets långsiktiga mål preciserades första
gången 1962. De mål som under Olof Palmes ledning
lades fast var att vidga handeln, lindra nöden, förmed-
la kunnande och tillföra kapital. År 1968 fastställdes
det s.k. enprocentsmålet. Under 70-talet utvecklades
principen med programländer, som innebar att Sveri-
ge tillsammans med mottagarlandet planerade ut-
vecklingsprojekt inom ramen för en anslagen summa,
den s.k. landramen.
Under senare år har strävan varit att sätta in bi-
ståndet i dess bredare ekonomiska och politiska sam-
manhang. Ord som strukturanpassning, givarsamord-
ning och good governance har använts. Det har bl.a.
inneburit att fredsbevarande insatser och katastrofbi-
stånd utgjort en stor del av biståndet, liksom stöd till
mottagarländernas uppbyggande av stabila och funge-
rande samhällsinstitutioner och främjande av demo-
krati och mänskliga rättigheter. Näringslivets och
handelns betydelse för ländernas möjlighet till ut-
veckling har också betonats alltmer.
Trots biståndets förändrade karaktär, vilken inne-
burit dialog med mottagarlandet om övergripande
politik, givarsamordning och projekt som byggt på
goda incitament sitter många länder fast i sitt bi-
ståndsberoende. I många u-länder fördes under 1970-
talet en ekonomisk politik som förryckte marknads-
krafterna, och länderna blev alltmer sårbara för en
ogynnsam världsekonomi.
Många reformer har genomförts, men få länder har
lyckats bryta biståndsberoendet, skapa tillväxt och
minska fattigdomen. Skuldbördan utgör i dag ett av-
görande utvecklingshinder i många av de fattigaste
länderna. Det är därför positivt att Sverige under lång
tid har varit ett av de länder som mest aktivt agerat för
internationella skuldlättnadsprogram för dessa länder.
Det av Världsbanken och IMF igångsatta s.k.
HIPC-initiativet är det hittills mest långtgående inter-
nationella programmet för skuldlättnad. Det är ett bra
initiativ, och det bör utgöra ramen också för svenska
skuldlättnadsåtgärder. Det gäller att säkra en sund och
hållbar ekonomisk politik och inte öppna möjligheter
för nya skuldsättningar som återigen skulle hindra
både tillväxt och utveckling.
De av riksdagen beslutade målen, resurstillväxt,
ekonomisk och social utjämning, ekonomisk och
politisk självständighet samt demokratisk samhällsut-
veckling, formulerades, som jag tidigare nämnde,
redan 1962. Därefter har miljömålet och jämställd-
hetsmålet fastställts.
Jämställdhetsmålet innebär att jämställdhet mellan
kvinnor och män har införts som ett nytt biståndspoli-
tiskt mål. Jag tror att vi alla är överens om att om
verklig förändring skall komma till stånd bör allt
bistånd utgå från både kvinnors och mäns situation
och bidra till att både kvinnor och män kan påverka,
dra fördel av och själva bidra till utvecklingen. Det
kan även ses som en konsekvent uppföljning av beslu-
ten vid FN:s kvinnokonferens 1995.
De av riksdagen fastlagda målen kompletterar och
förstärker varandra i det övergripande syftet att mins-
ka fattigdomen och skapa rättvisare levnadsvillkor för
fattiga människor. Den tidigare stormaktsrivaliteten
försvårade internationellt samarbete på många olika
områden, och det kalla krigets slut har kommit att
innebära nya möjligheter till global samverkan. För
framtiden är det viktigt att skapa bred uppslutning
kring behovet och inriktningen av det internationella
utvecklingssamarbetet, och liksom tidigare bör bi-
ståndet framför allt koncentreras på stöd till de fatti-
gaste länderna och på insatser som inte kan finansie-
ras på annat sätt. Den långsiktiga fattigdomsoriente-
rade inriktningen av det svenska utvecklingssamarbe-
tet skall förstärkas.
Huvudmålet för den svenska biståndspolitiken är
alltså att höja de fattiga folkens levnadsnivå. Begrep-
pet levnadsnivå kan naturligtvis diskuteras, men för
mig handlar det om människors möjligheter att på ett
förutsägbart och säkert sätt livnära sig, att ha god
hälsa och tillgång till utbildning och annan social
service. Framför allt handlar det om människors och
samhällens förmåga att själva utforma sin egen och
kommande generationers framtid.
I det sammanhanget vill jag kommentera en del av
den debatt som har förts tidigare. Det går inte att sätta
likhetstecken mellan utveckling och ekonomisk till-
växt. Om man bara ser till den ekonomiska tillväxten
tar man inte hänsyn till fördelningsaspekterna. Det är
inte alltid givet att det blir en bra fördelning.
De sex biståndspolitiska delmålen samverkar för
att nå det övergripande målet för svenskt utvecklings-
samarbete att angripa fattigdomens orsaker. De bi-
ståndsfinansierade insatserna bidrar dessutom till att
säkra fred, åstadkomma demokrati, bistå människor i
nöd och på olika sätt främja en globalt hållbar ut-
veckling.
Fattigdom har globala dimensioner och bidrar till
politisk instabilitet, stora flykting- och migra-
tionsströmmar, miljöförstöring, narkotikaproblem och
terrorism. På grund av detta måste fattigdomen angri-
pas globalt, nationellt och lokalt för att åstadkomma
en samlad politik för fred, säkerhet och utveckling.
Konfliktförebyggande insatser prioriteras genom en
förstärkning av samarbetsformerna mellan FN:s olika
delar, givare, utvecklingsbankerna och enskilda or-
ganisationer.
Det förhållandevis starka stödet till multilateralt
utvecklingssamarbete är en lång svensk tradition som
vi i utskottet ser positivt på. Det bidrar bl.a. till kon-
fliktlösning och konfliktförebyggande, och det är
viktigt att detta arbete präglas av en klar fattigdom-
sinriktning som syftar till att förbättra levnadsvillko-
ren för fattiga grupper av människor.
Vi anser därför att regeringens föreslagna åtagan-
den beträffande FN:s frivilligfinansierade verksamhet
och kapitalpåfyllnader i angivna finansieringssituatio-
ner är lämpliga. FN:s ekonomiska och sociala verk-
samhet bör intensifieras och inriktas på en ökad grad
av effektivisering, större effekt på landnivå, ett finan-
sieringssystem som ger långsiktighet och förutsägbar-
het och en rättvis bördefördelning mellan givare.
Genom medlemskapet i EU har Sverige fått till-
gång till en ny och viktig samarbetsform i biståndet.
Biståndet har funnits som en del i EU:s politik sedan
tillkomsten av gemenskapen 1957. Det begränsades
till att börja med till olika former av stöd och samar-
bete med 18 av de ursprungliga EG-staternas f.d.
kolonier. Biståndsverksamheten har emellertid nume-
ra utsträckts till att omfatta flertalet utvecklingsländer
i tredje världen.
I dag är biståndet en integrerad del av gemenska-
pens utrikes- och handelspolitik. De övergripande
målen för EU-biståndet överensstämmer också väl
med svenska målsättningar. Det har funnits brister när
det gäller effektiviteten i EU-biståndet, och det arbete
som pågår inom EU för att höja kvaliteten och effek-
tiviteten i det gemensamma biståndet är därför mycket
positivt.
Det bilaterala utvecklingssamarbetet bygger på en
helhetssyn på utveckling. Fattigdomsinriktningen är
viktig liksom anpassning till varje lands unika förut-
sättningar och att öka samarbetslandets engagemang i
processen. De resultat som uppnås skall vara vägle-
dande vid landval, inriktning, utformning och om-
fattning av framtida utvecklingssamarbete.
Det har i budgetpropositionen klart angivits att
långsiktigt bilateralt utvecklingssamarbete främst bör
koncentreras till länder som har vilja och förmåga att
bedriva en framgångsrik politik mot fattigdom. En
förutsättning för en långsiktigt hållbar fattigdomsbe-
kämpning är demokrati och respekt för mänskliga
rättigheter. Det är därför positivt att demokratifrågor-
na står i fokus för den syn som präglar det svenska
arbetet kring fattigdomsproblematiken. Det skapar
förutsättningar för de fattiga ländernas folk att själva
lösa sina problem.
Eftersom en stor del av världens fattiga bor på
landsbygden har biståndet en viktig roll att fylla när
det gäller landsbygdsutveckling. God makroekonomi,
stabila spelregler när det gäller t.ex. äganderätt, god
utbildning, fungerande infrastruktur samt insatser för
att höja jordbrukets produktivitet är förutsättningar
för en framgångsrik landsbygdsutveckling.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till utskot-
tets hemställan i betänkandet i sin helhet och avslag
på samtliga reservationer.
Anf. 55 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Angeta Brendt började med att säga
att enprocentsmålet skall uppnås så snart det statsfi-
nansiella läget så tillåter.
Föreligger ett sådant statsfinansiellt läge i dag el-
ler ej? Jag ställer frågan med tanke på att Socialde-
mokraterna i andra sammanhang i dag ofta framhåller
att Sveriges ekonomi är i balans, och att det finns 16
egna, ej lånade, miljarder för reformer.
Anf. 56 AGNETA BRENDT (s) replik:
Fru talman! I ett antal motionsyrkanden från bl.a.
Folkpartiet har det hävdats att Sverige mycket snabbt
borde återgå till enprocentsmålet. Men vi socialde-
mokrater har inte ansett det ändamålsenligt att lägga
fast bestämda planer för hur detta skall ske. Så snart
läget föreligger räknar vi med att kunna återgå till
enprocentsmålet.
Anf. 57 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Jag får inte riktigt resonemanget att gå
ihop. Socialdemokraterna säger att Sveriges ekonomi
är i balans och att det finns extra miljarder som man
nu skall satsa på reformer. Har man den utgångspunk-
ten finns det alltså ett läge där man kan välja och
prioritera. Eftersom man prioriterade nedskärningar i
biståndet mycket snabbt när det gällde att komma till
rätta med Sveriges ekonomi är frågan: Varför är man
inte lika snabb att återgå och höja biståndet när det
nu, som det påstås, finns ett läge och ett utrymme?
Det är det som är frågan. Vilken prioritering gör So-
cialdemokraterna?
Anf. 58 AGNETA BRENDT (s) replik:
Fru talman! Från regeringens sida prioriteras att
Sverige så snabbt som möjligt skall återgå till enpro-
centsmålet. Men man anser sig inte ha möjlighet att
göra det i dag.
Anf. 59 BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Vi moderater var först ut med att tala
om fattigdomsutrotningen som det övergripande målet
för det svenska biståndet. Vi välkomnar naturligtvis
att det har kommit en fattigdomsskrivning från rege-
ringen. Vi har diskuterat frågan mycket med våra
socialdemokratiska vänner.
Vad vi däremot aldrig kan komma överens om är
tillväxtfrågan. Den är på något vis väldigt besvärlig
för Agneta Brendt och andra socialdemokrater. Vi
menar att tillväxten är nödvändig för att man skall ha
råd med fattigdomsutrotning, med hållbar utveckling
och med en god miljö. Men varje gång vi vill föra ett
resonemang om betydelsen av tillväxten får vi alltid
ett nej från socialdemokraterna. Jag undrar vad det
beror på.
Visst är en bra fördelning viktig. Det är ju därför
vi vill stärka demokratin och MR-frågorna - det är
frågor som vi har drivit hårt från moderat sida. Det är
just detta som är förutsättningen för att den ökning
som tillväxten skapar kommer folket till godo.
Dessutom är tillväxt beroende av marknadseko-
nomi i alla länder utom i de rika oljeländerna. Kan det
vara marknadsekonomin som är Agneta Brendts stora
oro?
Anf. 60 AGNETA BRENDT (s) replik:
Fru talman! Vi socialdemokrater är inte oroliga
för marknadsekonomin. Vi har alltid hävdat frihan-
deln.
Det som förvånar mig är att Moderaterna så hård-
nackat driver kravet på ekonomisk tillväxt. Det är ju
något som man på 50-talet ansåg vara det allena sa-
liggörande för att u-länderna skulle utvecklas. Man
insåg efter ett antal år att ekonomisk utveckling och
ekonomisk tillväxt inte var det enda som behövdes.
Det räckte inte med att man industrialiserade och
pumpade in kapital. Det behövdes också andra insat-
ser.
Anf. 61 BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Nu blir jag riktigt orolig. Menar Ag-
neta Brendt verkligen att tillväxt är någonting nega-
tivt? Menar hon att man kan på ett effektivt och bra
sätt kan kombinera frihandel med planekonomi? Då
börjar jag bli riktigt bekymrad. Det skall bli intressant
att få höra detta förklarat.
Jag vill också ställa en annan fråga. Det är bara
jag och kommunisterna som i den här debatten har
talat om vikten av basal utbildning, inte minst för
flickor. Det är för oss kanske den allra viktigaste
insatsen man kan göra för att höja både levnadsstan-
dard, rättvisa och allt annat i våra samarbetsländer. Vi
moderater har krävt att man skall ställa krav på basal
utbildning och basal hälsovård i Sveriges samar-
betsländer. De gemensamma insatserna från bi-
ståndsgivarna i de flesta av samarbetsländerna är vida
större än vad som fordras för att tillgodose ett så
basalt krav. Jag undrar varför inte också Socialdemo-
kraterna är beredda att ställa den här typen av krav på
samarbetsländerna.
Anf. 62 AGNETA BRENDT (s) replik:
Fru talman! Ekonomisk tillväxt är naturligtvis
nödvändig. Jag har inte alls sagt att vi inte skall ha
ekonomisk tillväxt. Det är någonting bra. Men det
krävs mer än ekonomisk tillväxt om ett land skall
utvecklas, och om alla människor i ett land skall ut-
vecklas. Då kommer vi också in på det som Bertil
Persson nämnde nu, dvs. behovet av utbildning. Det
är ett av de medel man kan använda - att befolkning-
en får god utbildning. I synnerhet är det viktigt att
också flickor får god utbildning, och att det inte bara
är något som vänder sig till pojkar.
Anf. 63 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Poeten och presidenten Václav Havel
har fångat samtidens villkor i en enda mening:
"I dagens värld angår allt alla."
Och visst är det så. Efter det kalla krigets slut och
i globaliseringens tidevarv är det mer uppenbart än
någonsin att mänskligheten delar ett globalt samöde.
Men i stället för att söka stöd och gemenskap hos
varandra gör många tvärtom. Vi tycks alltmer prägla-
de av vad Ugandas president Museveni träffande
karakteriserat som "liten solidaritet och stor självisk-
het".
Människa ställs mot människa; skydd till flykting-
ar eller vård av gamla. Men det handlar inte om att
välja mellan dessa utan om att ta ansvar för båda.
Det handlar om solidaritet eller egoism. Det
handlar om människosyn, om hur du betraktar dina
medmänniskor och om hur du vill bli betraktad av
dina medmänniskor. Det handlar om hur vi skapar en
värld i fred och framsteg för alla, inte bara för några
få.
Att bygga upp nya arméer och nya Maginotlinjer
tillhör den gamla tidens säkerhet. Att riva murar och
att väva samman folk och nationer i civilt och fredligt
samarbete är den nya tidens säkerhet.
Bistånd är därför ingen nådegåva, utan ett uttryck
för solidaritet med utsatta och ett sätt att skapa säker-
het och välstånd för oss alla. På samma sätt är en god
flyktingpolitik ingen välgörenhet utan förföljda män-
niskors rätt att söka och få skydd undan terror och
tortyr.
Det internationella utvecklingssamarbetet har tagit
steget in i en ny tid och en ny fas. De förutsättningar
och den kraft som globaliseringen skapar kräver en
helhetssyn. Regeringen har omorganiserat såväl Utri-
kesdepartementet som Sida. I dag har vi slagkraftiga
verktyg för vår politik. Det internationella utveck-
lingssamarbetet och asyl- och migrationsfrågorna är
numera väl integrerade delar av utrikes- och säker-
hetspolitiken. Regeringen har också genomfört ett
omfattande strategiarbete på flera av våra viktigaste
områden.
Den internationella solidaritetens kärnuppgift har
alltid varit att bistå fattiga människor med att få makt
över sin framtid och att med denna makt ta sig ur
underutveckling och förnedring. Fattigdomen är fre-
dens och framstegens värsta fiende. Precis som
världssamfundet en gång bestämde sig för att upphäva
slaveriet, och gjorde det, måste vi nu mobilisera poli-
tisk vilja att verkligen utrota fattigdomen. I juni i år
presenterades för riksdagen den skrivelse där rege-
ringen tar fasta på och förstärker denna huvudinrikt-
ning.
Vi måste särskilt verka för att de fattigaste och
mest sårbara grupperna i samhället, kvinnor och barn,
skall bli mer delaktiga i utvecklingsprocessen.
Sverige har i EU-sammanhang krävt att EU på ett
mer systematiskt sätt skall ta hänsyn till barnens vill-
kor och rättigheter. Vi har särskilt pekat på förhållan-
det mellan fattigdom och barnarbete.
Vi har i dag insikt om jämställdhetens betydelse
för en långsiktigt hållbar utveckling. Vägen till demo-
krati och utveckling går via kvinnans frigörelse. Två
tredjedelar av jordens fattiga är kvinnor. Ofta är de
ryggraden i både samhället och familjen. Men kvinnor
har i många länder mycket små möjligheter att påver-
ka, delta i och dra fördel av utvecklingen.
Ett växande problem i många europeiska länder är
att det har uppstått ett slags moderna slavmarknader
där kvinnor smugglas in i olika länder. Där lever de
sedan illegalt och tvingas ofta prostituera sig. Vi
kommer därför att stödja och driva projekt som syftar
till att motarbeta och förebygga könshandel.
Regeringen kommer i vår för riksdagen att presen-
tera en skrivelse om utvecklingen av Sveriges relatio-
ner med Afrika i ett brett perspektiv. Vår utgångs-
punkt har varit att lyssna på afrikanerna själva. Vid
två olika tillfällen har vi i Sverige och i Afrika samlat
en lång rad politiker, intellektuella och andra i en
dialog om vårt framtida samarbete.
I Afrika pågår en politisk och ekonomisk utveck-
ling som inte längre styrs utifrån. Afrikaner tar nu
själva ansvar för sin utveckling ur fattigdom till väl-
stånd och demokrati. Man finner sig inte längre i att
göra som andra dikterar, som det var under kolonia-
lismens och det kalla krigets tid. En ny generation
afrikaner vill leva i öppna politiska och ekonomiska
samhällen. Men parallellt med denna positiva trend
pågår en annan utveckling med stater i sönderfall, där
humanitära katastrofer och plundringen av resurser
fortsätter.
Afrikas egna strävanden att bryta detta mönster
förtjänar omvärldens stöd. Vi blundar inte för över-
grepp mot mänskliga rättigheter, men vi kräver inte
heller ekonomiska och demokratiska hastverk eller att
våra specifika modeller skall kopieras.
Jag skall nämna Kongo. I 30 år blundade västvärl-
den för hur diktatorn Mobutu, på många sätt ett Fran-
kensteins monster skapat av väst, plundrade sitt land
och förtryckte sitt folk. Några av dessa regeringar
krävde att man omedelbart när Mobutu föll skulle
hålla val. Snarare är det väl så att omvärlden nu
snabbt måste medverka till att Demokratiska Republi-
ken Kongo får i gång återuppbyggnad och utveckling.
Det är en förutsättning för att en demokratisk process
och val skall kunna åstadkommas. Kongos stabilitet är
viktig för hela regionen. Sverige har ombetts att spela
en nyckelroll som ordförande i en återuppbyggnads-
fond som nu tillskapas med hjälp av Världsbanken,
EU-länder och andra, och vi har accepterat detta. Vi
förbereder också ett stöd till en valutareform, vilket är
en förutsättning för att normala ekonomiska aktivite-
ter skall kunna bedrivas i landet.
Många års erfarenhet av utvecklingssamarbete vi-
sar allt tydligare att fattigdom inte bara handlar om
materiella brister utan också om otrygghet och brist
på makt. Långsiktig utveckling som gynnar folkflerta-
let förutsätter demokrati och medinflytande och rege-
ringar och myndigheter som utövar god samhälls-
styrning.
En av våra stora utmaningar är att hitta former
som på olika sätt stöder framväxten av denna utveck-
ling i våra samarbetsländer. Under våren kommer
regeringen att lägga fram en skrivelse till riksdagen
som närmare skall definiera vår politik.
Genom konkret, vardagligt civilt samarbete främ-
jar vi fred och utveckling i vårt land och i våra
grannländer. Det sker på alla områden och i alla for-
mer - folk till folk, kommun till kommun, regering till
regering och multilateralt kring Östersjön och i Ba-
rentsrådet.
Vi har slutit avtal kring Östersjön med samtliga
baltiska länder om viseringsfrihet. Och vi har stött
uppbyggnaden av deras gränskontroll. Detta är i allra
högsta grad en illustration av den öppenhet och sä-
kerhet som samarbetet har skapat kring Östersjöregi-
onen.
Den ekonomiska omvandlingen i Öst- och Cent-
raleuropa har skapat stora sociala problem som vi inte
kan blunda för, och det drabbar i högsta grad kvinnor
och barn. Folkhälsa, socialtjänst och socialförsäk-
ringssystem är exempel på områden där vår kompe-
tens och erfarenhet kan bidra till utveckling.
Sverige kommer att i ännu större utsträckning än
nu stödja Estland, Lettland, Litauen och Polen i deras
förberedelser för medlemskap i EU. Riksdagen kom-
mer i mars att få ta ställning till en särproposition om
det kommande samarbetet med Central- och Östeuro-
pa fram till år 2001.
Inom EU pågår just nu ett arbete med det nya av-
tal som skall slutas inom ramen för Lomékonventio-
nen. Det reglerar, som vi vet, samarbetet med 71
låginkomstländer och kommer att bli ett test på EU:s
vilja att skapa mer jämlika villkor med dessa världens
fattigaste nationer. Ett ekonomiskt partnerskap som är
ett viktigt mål kräver att vi ger ökat tillträde till EU-
marknaden.
Finanskrisen i Sydostasien är ett färskt exempel på
hur intimt sammanvävda vi är och också hur viktiga
de globala institutionerna är. Utan Bretton Woods-
institutionerna, Världsbanken, IMF och den asiatiska
utvecklingsbanken hade krisen inte kunnat mötas
effektivt. På samma sätt som det globala finansiella
systemet kräver övervakning och förmåga till snabb
respons vid kriser, kräver fattigdom, orättvisor och
humanitära kriser att vi skapar en global offentlig
sektor. Instrumenten finns redan och också den globa-
la etiken som den lagts fast i FN:s olika deklarationer
och vid toppmöten.
Sverige engagerar sig nu aktivt i utformningen och
finansieringen av vår gemensamma globala sektor.
Och i höstas arrangerade vi tillsammans med den
alliansfria rörelsen en konferens för att diskutera
globaliseringens villkor. Vi har också tagit på oss en
drivande roll i reformeringen i FN och drar nu också i
gång ett initiativ kring hur utvecklingsfrågorna i FN
och utvecklingsbankerna skall kunna finansieras i
framtiden.
Framtidens internationella utvecklingssamarbete
handlar om att bryta biståndsberoendet och om att
skapa ett genuint partnerskap, om en utveckling som
bygger på självtillit och inhemsk resursmobilisering,
inte minst skattevägen, och som stärker länders och
människors eget ansvarstagande. Miljarder människor
måste bli delaktiga i den globala ekonomin för att få i
gång den utveckling som ger lyftet ur fattigdomen.
Alla, inte minst vi själva, har mycket att vinna på att
utvecklingen kommer i gång i låginkomstländerna.
Det skapas nya marknader, vilket gynnar även svens-
ka företag som kan öka produktionen och i förläng-
ningen skapa fler jobb.
Partnerskap är ett samarbete på mer jämlika vill-
kor. Utgångspunkten måste då vara en gemensam
värdegrund. Utifrån detta kan parterna göra en över-
enskommelse och sluta ett slags utvecklingskontrakt
som båda parter respekterar och tar ansvar för. I
praktiken innebär det att positiva processer skall
uppmuntras och stödjas, medan negativa skall brytas.
Öppenhet måste ersätta slutenhet, och misstänksamhet
måste bytas mot tillit. Vi vill stärka vårt samarbete
med länder vilkas färdriktning går mot fred, demo-
krati och utveckling. Regeringar som saknar vilja eller
motarbetar dessa mål kan inte påräkna vårt stöd.
En dag kommer bistånd inte längre att behövas.
Men vägen dit är ännu lång. Enligt FN:s beräkningar
lever mer än 1,3 miljarder människor på mindre än
10 kr om dagen. Om det fortsätter i denna takt och om
ingenting ändras kommer andelen fattiga i världen att
fördubblas på 30 år, och det blir en tickande bomb.
Det är vårt ansvar att i dag medverka till att desarme-
ra detta hot, och det är ingen omöjlig uppgift. Kina
har, tillsammans med ytterligare 14 länder i Asien, på
20 år faktiskt lyckats halvera andelen fattiga. Det
skulle kosta 80 miljarder dollar om året att ge en
acceptabel social basservice till alla människor på
detta klot. Om industriländerna mobiliserade viljan,
spenderade biståndsresurser på ett klokt sätt och fick
låginkomstländernas fulla engagemang skulle mycket
stora framsteg på vägen mot att verkligen utrota fat-
tigdomen kunna göras.
Globaliseringens goda sidor är de bästa möjlighe-
ter vi någonsin haft för att åstadkomma fred, demo-
krati och utveckling. Men globaliseringen behöver en
moralisk kompass, ett globalt politiskt och etiskt
ramverk. Globaliseringen måste ges ett mänskligt
ansikte. Den måste styras av solidaritet och inklusion,
inte av egoism och utslagning, för annars riskerar vi
att få en framtid i global apartheid.
Fru talman! I dagens sammanflätade värld handlar
utrikespolitiken om samma frågor som inrikespoliti-
ken. Därför måste samma värderingar styra. Fred och
solidaritet är mer än vackra ord. Det är först när de
omsätts i verklig handling som det går att mäta deras
värde med medmänskliga mått. Stödet för en aktiv
svensk utrikespolitik har av hävd varit mycket stort i
denna riksdag. I år, i en tid då behoven är särskilt
stora, tycks vi stå inför en ny situation. Jag tänker då
på Moderaternas drastiska nedskärningar av bistånds-
och flyktingbudgeten som sammanlagt beskär den
svenska utrikespolitikens handlingsfrihet.
Uppdrag fred kostar pengar. Uppdrag fred kräver
resurser. Uppdrag fred får inte bli en läpparnas be-
kännelse, en tom rubrik utan innehåll. Uppdrag fred
går helt enkelt inte ihop med Moderaternas åderlåt-
ning av svensk utrikespolitik.
Till sist, fru talman! Svensk välfärd är beroende av
att vi klarar av att skapa ett effektivt regionalt och
globalt samarbete. Svenskt näringsliv behöver alltmer
marknaderna också utanför Europa. Sveriges mil-
jöproblem kan inte lösas av oss ensamma. Sverige
kommer inte att stå opåverkat om fattigdom, orättvi-
sor och förtvivlan tilltar och driver fram en ökad
migration. Sverige kommer också att drabbas om
intolerans och främlingsfientlighet eldar under nya
konflikter.
Det är en illusion att tro att vi kan bygga vår väl-
färd under en glänsande glaskupa, i isolering och
inåtvändhet. Välfärdsenklaven, den må vara svensk
eller västeuropeisk, är i längden varken moraliskt eller
politiskt hållbar. Lika viktigt som det är att bistå so-
cialt och ekonomiskt utsatta människor genom natio-
nell välfärdspolitik är det därför att bistå socialt och
ekonomiskt utsatta nationer via en internationell väl-
färdspolitik.
Anf. 64 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag instämmer i mycket av det som
Pierre Schori sade om mål och metoder samt om
problemens svårighetsgrad. Jag delar också uppfatt-
ningen om den tickande bomb som fattigdomen inne-
bär.
För det första undrar jag då om Pierre Schori kan
ge mig en rimlig förklaring till att Sverige har sänkt
ribban, sänkt ambitionsnivån, när det gäller volymen
för vad vi disponerar till direkta insatser. Vidare:
Vilka är kriterierna för det statsfinansiella läget och
vid vilken tidpunkt bedöms det att man kan återkom-
ma till det moraliskt viktiga enprocentsmålet?
För det andra skulle jag när det gäller EU-
samarbetet vilja fråga hur Pierre Schori ser på det
biståndet. Det har ju inte alls den inriktning på fattig-
dom som vi har. Finns frågan om partnerskap repre-
senterad? Vidare spelar miljöfrågorna inte alls den
roll som vi tänker oss att de skall göra. Hur ser Pierre
Schori på EU-samarbetet från biståndssynpunkt, jäm-
fört med de svenska målsättningarna?
För det tredje handlar det om det internationella
läget. Vilken kommentar har Pierre Schori till den
minskade biståndsandel som vi kan se - 0,25 % eller
0,26 % av OECD-ländernas BNI? Vad är det uttryck
för och vad gör Sverige för att justera upp den siff-
ran?
Anf. 65 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Jag hade väntat mig fler frågor kring
samma tema, men jag svarar gärna redan nu.
Regeringen har, som bekant, haft en gigantisk
uppgift när det gäller saneringen av budgeten. Vi tog
över ett konkursbo; detta är ingen ny debatt i denna
riksdag eller någon annanstans. Det fanns alltså
strukturella problem som Sveriges regering och riks-
dag hade att ta itu med - i form av 240 miljarder
kronor i budgetunderskott, en galopperande hög ränta,
den högsta i Europa, och en tredubbling av arbetslös-
heten. Både regeringen och en ansvarskännande riks-
dag måste givetvis ta ett helhetsgrepp om detta.
Var tredje krona var också i fråga om biståndet lå-
nade pengar, som Helena Nilsson sade, precis som det
var när det gällde en operation, arbetslöshetskassan
etc. Detta måste man ändra på. Det här är grunden till
att vi var tvungna att göra en åtstramning också på
biståndet.
Nu går Sverige emot den internationella trenden,
som är så negativ som Hans Andersson sade. Aldrig
tidigare har biståndsflödena minskat så dramatiskt i
världen och aldrig tidigare har behoven varit så stora.
Sverige går emot den trenden. Vi försöker uppmuntra
andra. Vad vi inom EU-kretsen tillsammans med den
nya engelska Labourregeringen lyckades uppnå som
formulering var att man åtminstone skulle stoppa
nedgången. Där har vi ambitionen i genomsnitt, kan
man säga, både i Europa och i övriga världen. Vi vet
ju hur det är i Japan, som nu drar ned, och i USA.
Sverige går alltså i bräschen för ökade biståndsin-
satser. Vi vill också göra det på strategiskt viktiga
områden. Jag angav dessa i mitt inledningsanförande.
Jag tycker att det är hög tid att vi koncentrerar oss på
en diskussion om vad vi skall göra i fråga om vår
höga biståndsvolym snarare än att bråka om 0,02 %
hit eller dit.
Anf. 66 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag vet precis hur det var med sane-
ringsprogrammet. Jag var med i den förhandling som
egentligen resulterade i det stora saneringsarbetet. Det
var bekymmersamt från vår synpunkt, så vi kunde inte
vara med på den neddragning som då skedde. Jag tror
att det rörde sig om 0,83 %. Vi ställde oss avvisande,
men det var inte den lilla neddragningen som var
viktig för saneringen. När det sedan höggs till och
man gick ned till 0,7 % var man, måste jag säga och
som Pierre Schori tidigare så klokt har sagt, vid
skammens gräns.
Jag förstår inte vad Pierre Schori menar när han
säger att Sverige nu går emot strömmen. Det är klart
att det, när vi har en viss tillväxt, blir litet mera peng-
ar. Men vi har faktiskt anpassat oss till strömmen och
rejält sänkt biståndsambitionen.
Vad jag undrar är egentligen: Vad är kriteriet på
det som sägs i propositionen? När är statsfinanserna
så goda att man kan komma tillbaka till vad som tidi-
gare gällt? Vilka är kriterierna?
Jag kan hålla med om att det gäller att göra något
vettigt av de pengar som står till förfogande. I huvud-
sak ansluter jag mig till regeringens målsättning. Jag
har emellertid frågor när det gäller EU och FN-
organen. Det finns oerhört mycket att göra för att få
en bättre kostnadseffektivitet, en bättre inriktning på
fattigdomsbekämpningen och en bättre social inrikt-
ning. Vidare handlar det om att sätta miljömålen i
högsätet. Jag tycker inte att så är fallet i dag när det
gäller de samarbetsformerna.
Anf. 67 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Hans Andersson har faktiskt inte en rik-
tigt tydlig och korrekt bild av EU-samarbetet. Vi kan
förenas i kritiken av en viss brist på transparens - det
är svårt att se vad som egentligen pågår. Vi kämpar
dock för att öppna mera och få tydligare redovisning-
ar. Vi kan också förenas i synen på att det tar lång tid
att få fram pengar till projekt, men det är ju fråga om
en stor apparat med många länder inblandade osv.
Däremot ligger faktiskt målsättningen för EU:s bi-
ståndsarbete mycket väl i linje med Sveriges riksdags
och Sveriges regerings uttalade målsättning. Det gäl-
ler då fattigdomsbekämpning, miljösatsningar och nu
också jämställdheten där vi kan notera ett svenskt
initiativ. Under den korta tid vi varit med i EU har vi
nämligen fått jämställdhetsperspektivet att genomsyra
hela EU:s biståndsbudget. Där har vi lyckats bättre än
vad vi gjort i EU i stort.
Jag skulle vilja råda Hans Andersson att titta litet
mer på EU-biståndet, inte minst i den grönbok som
kommissionen har arbetat fram och som skall vara
styrande för debatten inför Lomédiskussionen.
Anf. 68 BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! År 1994, då socialdemokraterna tog
över, pekade alla kurvor åt rätt håll. Hade den ut-
vecklingen fått fortsätta hade vi haft 100 000 fler
svenskar i riktiga jobb. Nu är det i själva verket
70 000 färre som har riktiga jobb. Men det är inte
detta som dagens debatt handlar om.
Jag delar biståndsministerns optimism när det
gäller framgångarna om man använder biståndsresur-
serna på ett klokt sätt. Vi moderater har faktiskt legat
före med att här hemma föra in den nya debatten och
den konsensus som nu successivt håller på att växa
fram mellan givarnationerna om biståndets utveck-
ling. Jag ser positivt på det anslag som biståndsminis-
tern gjorde här i debatten.
Vi var tidigt ute med fattigdomsutrotningen. Vi
var tidigt ute med konsultationer med Afrika. Vi var
tidigt ute med att säga att vi skall samverka med re-
gimer som inte är själva fienderna för utvecklingen i
landet eller korrupta. Vi var tidigt framme och sade
att Sida skulle finnas på plats i Afrika på ett mycket
tydligare sätt för att fånga upp tendenserna. Vi var
också relativt tidigt framme när det gällde att tala om
samordning med den övriga svenska utrikespolitiken.
Vi var tidigt ute när det gäller effektivitetsmålen,
stödet till marknadsekonomins institutioner, kraven på
demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.
Nu ser vi att regeringen har kommit med en fattig-
domskrivelse, en Afrikaskrivelse och en MR-skrivelse
kommer. Jag vill fråga biståndsministern: Kommer vi
också att få en samordningsskrivelse, en effektivi-
tetsöversynsskrivelse och en skrivelse om samverkan
med Världsbanken?
Anf. 69 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Bertil Persson vet att jag respekterar
honom som en gentleman, men det han säger om
moderaternas politik får mig att tänka på Charles
Dickens Pickwick: You are a humbug, sir. Det finns
ingen överensstämmelse med de goda intentioner som
moderaterna ger uttryck för här genom Bertil Persson
och de motioner som de väckt i riksdagen om drama-
tiska nedskärningar i bistånds- och flyktingpolitiken
som beskär vår handlingsfrihet och som kommer att
sopa bort allt vad vi kan göra t.ex. på Balkan. Svara
på frågan: Varifrån kommer alla de vackra orden när
ni har motioner där vi vill skära ned allting? Ni ställt
er i en skamvrå i riksdagen. Ni har tagit över Ny de-
mokratis roll genom att vilja skära ned på detta sätt.
Vad menar ni egentligen? Svara på det innan ni talar
med vackra ord om att ni var först och tidigt ute!
Anf. 70 BERTIL PERSSON (m) replik:
Fru talman! Jag skall börja med att återge vad bi-
ståndsministern sade till Hans Andersson: Vi skall
inte bråka om några procent hit eller dit.
Alldeles frånsett det rör sig alltså den totala ned-
skärning som vi vill göra på den här budgeten om
315 172 000 kr. Sedan kan man diskutera om det är
mycket eller litet. Det är också flyttningar mellan
olika biståndsanslag. Men faktum är att det är effek-
tiviteten som är det viktiga, inte utbetalningarna. Det
har vi framhållit hela tiden.
Jag vill ställa ytterligare en fråga som faktiskt har
betydelse för biståndet. Riksdagens revisorer har tittat
på UD och säger att det behövs en förutsättningslös
och oberoende översyn. Det har vi sagt länge. Man
säger att UD är undantaget från kravet att redovisa sin
verksamhet. Jag vill fråga om biståndsministern tyck-
er att det är bra. Man säger att riksdagens inflytande
minskar genom att regeringen inte anger några mål
utan bara talar om främsta uppgifter, vidare att beho-
vet av specialister inte är tillgodosett samt att riksda-
gen bör besluta om utlandsmyndigheterna, vilket ur
biståndets synpunkt naturligtvis är mycket intressant.
Jag vill gärna höra om biståndsministern är beredd
att nu utlova några förändringar i riktning mot vad
Riksdagens revisorer har föreslagit.
Anf. 71 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Nu är vi inne på Riksdagens revisorer,
en grupp människor som vi djupt respekterar. Vi
kommer naturligtvis att följa deras anmaningar om fel
finns att åtgärda.
Jag ställde frågor till Bertil Persson som gäller
moderaternas hela existensberättigande när det gäller
att delta i en seriös diskussion om bistånds- och flyk-
tingpolitiken. Det rör sig inte om några hundra miljo-
ner. 8 ½ miljarder på tre år vill ni sopa bort. Det bety-
der för t.ex. 1998 att hela årsbidraget för återupp-
byggnadsstöd och humanitära insatser i f.d. Jugosla-
vien skulle försvinna, allting till FN:s barnfond, till
Unicef, UNHCR, FN:s narkotikaprogram, aidspro-
gram, osv. - allt detta bara för 1998. För 1999 och
2000 skulle det innebära att alla miljöinsatser, tek-
niskt samarbete och demokratistödet skulle försvinna.
Det kan man inte komma ifrån. Så vill man ställa
frågor till regeringen och socialdemokraterna om
trovärdigheten i biståndspolitiken. Det går som sagt
inte att komma ifrån det. Tala om det så skall jag
svara. Det finns att läsa i budgetpropositionen och
mitt anförande hur vi kommer att utveckla vårt bi-
stånd framöver. Vi är ett av världens tre största bi-
ståndsgivarländer när det gäller volym.
Anf. 72 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Fru talman! Jag vill gärna ha svar på de två frågor
som jag ställde tidigare till Pierre Schori: Hur har
Pierre Schori kunnat gå med på större nedskärningar i
biståndet än vad som skett på några andra anslagsom-
råden inom svensk politik? Skulle man vara fräck
skulle man nästan citera Dickens och vända det mot
Pierre Schori. Den största åderlåtning som skett i
svensk biståndspolitik har faktiskt Pierre Schori stått
för. Det kan man inte komma ifrån.
Min andra fråga var: Varför ser inte Pierre Schori
till att vi får en snabbare återhämtning nu när ekono-
min enligt socialdemokraterna är i balans? Det är det
man talar om som kriteriet för att man skall kunna
göra en återhämtning. Att då ha den oerhört lång-
samma takt som man föreslår - att den skall inträda år
2000 - tycker jag helt enkelt är skrämmande. Varför
ser inte Pierre Schori till att det kommer att ske i
annan takt och att vi börjar redan nu när ekonomin är
i balans?
Mycket av det Pierre Schori säger om inriktningen
är sådant som också vi har talat om och som vi tycker
är mycket bra. Jag vill också gärna ha ett svar på
frågan: Kommer 1997 års, och för den delen 1998 års,
utfall av biståndet verkligen att bli 0,7 %? Vi kommer
knappast, åtminstone under 1997, att använda pengar
för asylsökande, det kommer inte att behövas. Nu har
man höjt det anslaget. Vad har man haft för anledning
att höja avräkningskostnaderna? Det skulle jag vilja
ha svar på.
Till sist en helt annan fråga. Det har talats om att
vi nu skall vara med och gå in i Kongo. Men det är
alldeles för sent som hjälpen kommer. Det mycket
som borde ha skett tidigare. Jag vill nu inför en ak-
tuell konflikt, rättare sagt en katastrof, fråga: Finns
det beredskap att avhjälpa den annalkande katastrofen
i Somalia? Det är skrämmande bilder som möter oss
av vad som kan tänkas där ske. Finns det beredskap
nu?
Anf. 73 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Jag noterade i Ingrid Näslunds första
inlägg - som för övrigt har fyra chanser till inlägg här
och jag en - att hon ville öka biståndsbudgeten med,
om jag hörde rätt, över 7 miljarder kronor. Samtidigt
vet vi att moderaterna vill minska med 8 ½ miljarder
kronor. Det är en avgrund mellan två partier som
säger sig vilja bilda regering tillsammans. Hur går det
där ihop egentligen? Man måste ha något slags rim
och reson när man diskuterar så pass allvarliga saker
som människors överlevnad, som krig och konfliktfö-
rebyggande insatser, som att lindra nöd, som att få i
gång utvecklingen osv. Då måste man också ha en
ekonomisk grund att stå på. Det går inte bara att yttra
vackra ord. De måste också följas upp av handling.
Beträffande regeringens avsikter har vi nu efter
mycket hårda uppoffringar lyckats att få något så när
kontroll på statsfinanserna. Då gäller det att se till att
den ekonomiska utvecklingen håller i sig, och det
gäller också att se till att vi stärker välfärdens kärna i
Sverige genom de insatser som vi redan har aviserat.
Enprocentsmålet ligger fast, och vi skall närma oss
detta när ekonomin så tillåter. Vi gör det i ett första
steg genom en höjning av biståndet, och det innebär
att vi går emot utvecklingen i praktiskt taget alla and-
ra länder.
Och glöm inte heller att det också har funnits stora
reservationer liggande där man inte har kunnat utnytt-
ja biståndsvolymen! Underutvecklingen är sådan att
det inte alltid går att planera som man själv önskar
inom Sida, inom Regeringskansliet eller i riksdagen.
Men vi skall ännu inte ropa hej över att det eko-
nomiska krisen är över. Regeringen har med riskda-
gens hjälp fått ett grepp, men det gäller också att hålla
fast vid en sund ekonomisk politik. Vi måste ha so-
liditet om vi skall ha solidaritet.
Anf. 74 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Fru talman! Jag vill påpeka att vår budget är väl så
balanserad som den socialdemokratiska budgeten.
Detta är alltså ingenting som vi gör utom ramen. Men
vi har prioriterat på ett annat sätt. Trots alla vackra
ord från Pierre Schori anser jag inte att han och soci-
aldemokraterna har prioriterat biståndet. I jämförelse
med andra anslagsområden har biståndsanslaget drab-
bats mer än vad andra anslag har gjort för att man
skall få den svenska budgeten i balans. Det är där vi
skiljer oss åt.
Jag ställer mig naturligtvis inte bakom moderater-
nas biståndsbudget. Men jag vill hänvisa till den
verklighet som rådde under den förra regeringen. Då
blev biståndet inte lidande på det här sättet. Nu har
socialdemokrater och moderater varit överens om att
skära ned biståndet, eftersom moderaternas förslag
och budget och Centerpartiet har bidragit till att soci-
aldemokraterna har fått acceptans för sin budget. Men
när dessa partier satt i regeringsställning tillsammans
med kristdemokraterna hölls biståndet på en betydligt
rimligare nivå. Vi kom aldrig ned till under 0,9 %.
Från denna procentsats skulle en återhämtning till
enprocentsmålet ha varit mycket lättare.
Vi har aldrig varit med om en så katastrofal ned-
skärning av svenskt bistånd som i dag. Jag skulle vilja
anföra ett annat citat beträffande socialdemokrater
och moderater: "Den dagen blev Herodes och Pilatus
vänner".
Anf. 75 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Det var inte lätt att sanera efter det
lättsinne som presterades av den förra regeringen. Ni
säger att ni upprätthöll nivån på biståndet. Ja, men ni
gjorde det med falska fjädrar, med lånade pengar.
Som Helena Nilsson sade lånade man pengar utom-
lands till en tredjedel av allting som ni företog er
inom offentlig verksamhet. Det ledde till ett gigantiskt
svart hål som skulle ha raderat ut alla möjligheter till
nationella och internationella solidaritetsåtgärder.
Sådan är verkligheten. Det är skrymteri att säga nå-
gonting annat, Ingrid Näslund.
Anf. 76 BODIL FRANCKE OHLSSON (mp)
replik:
Fru talman! Jag vill ta upp en fråga i samband med
det som biståndsministern sade om Partnerskap Afri-
ka. Jag har läst rapporten. Biståndsministern sade:
Länder som inte vill ställa upp på detta kan inte på-
räkna vårt stöd. Med tanke på den debatt som förs i
kammaren med jämna mellanrum om att biståndet
skall villkoras när det gäller mänskliga rättigheter och
demokrati undrar jag vad biståndsministern menade.
Var det endast fråga om själva utformningen av part-
nerskapet och den ram som man skall ställa upp med?
Eller var villkorandet beroende av mänskliga rättighe-
ter, demokrati osv.? Det skulle jag vilja veta.
Sedan ställde jag ett par frågor i mitt anförande.
Jag frågade bl.a. hur det kan komma sig att Sverige
inte ställer sociala och miljömässiga krav när det
gäller exportgarantier och krediter? Eftersom ett av
huvudmålen i biståndet handlar om miljö tycker jag
att det är konstigt att Sverige inte väger in dessa krav i
verksamheten, att man inte helt enkelt villkorar ga-
rantier och krediter. Många olika banker gör faktiskt
det. Jag tänker då på Hallandsåsen och Skanska. Om
Skanska hade varit vant att göra miljökonsekvensbe-
skrivningar inom hela sin verksamhet - som till stor
del bedrivs utomlands - hade man också gjort det i
fråga om Hallandsåsen.
Anf. 77 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Även Helena Nilsson, K-G Biörsmark
och Hans Andersson frågade om hur vi ser på höj-
ningstakten. Det går naturligtvis inte med förutsäg-
barhet att säga någonting om svensk ekonomi efter-
som vi är så internationellt sammanflätade. Därför har
Sida uppdraget att i ett treårsperspektiv också planera
för och bevaka ekonomins utveckling och biståndets
nivå. Naturligtvis är det riksdagen som ytterst avgör.
De extrapengar som nu satsas till följd av att BNI
ökar och att kronan är stärkt betyder att det nu blir
ganska kraftiga höjningar framöver i halvmiljar-
dersklassen per år och i enmiljardersklassen år 2000.
Det är viktigt att diskutera innehållet. Därför är jag
tacksam över Bodil Francke Ohlssons fråga.
Det jag ville säga med min formulering var just att
få i gång en debatt om partnerskapets innehåll. Vi
talar nu om att vi skall gå ifrån traditionell u-hjälp
med givare och mottagare till ett mer jämlikt förhål-
lande. Ett genuint partnerskap måste bygga på gemen-
samma värderingar. Vi sluter något slags frivilligt
kontrakt länderna emellan som respekteras och åtföljs
och som båda sidor tar ansvar för. Det betyder också
att kontraktet skall hållas. Gör man inte det, då går vi
ur samarbetet. Däremot uppmuntrar vi dem som tar
ansvar för överenskommelsen. Det var så jag menade.
Anf. 78 BODIL FRANCKE OHLSSON (mp)
replik:
Fru talman! Jag fick inget svar på den andra frå-
gan. Det skulle jag gärna vilja ha.
Anf. 79 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! När det gäller exportkrediten för
dammbygget i Kina har denna ingenting med u-
krediter att göra. Det är en ren kommersiell satsning.
Den frågan får ställas i ett annat sammanhang liksom
frågan om Hallandsåsen. Jag tar ansvar för u-krediter,
och det rör det sig inte om i det här fallet.
Anf. 80 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Jag lyssnade på ett engagerat och
framtidsinriktat anförande av biståndsministern. Jag
väntade på att hitta en repliköppning någonstans i
anförandet, men jag hittade ingen sådan. Däremot
fanns det en utestående fråga, och jag skall återkom-
ma till den.
Det som Pierre Schori sade skriver jag helt under
på. Han talade om solidaritet, helhetssyn, delaktighet
och villkorat bistånd. Han sade: Det gäller nu att
ställa krav och på så vis få en bra dialog. Allt detta är
alldeles utmärkt.
Den utestående frågan, som hänger kvar sedan jag
höll mitt anförande, är detta med biståndsviljan i
Sverige. Den kommenterade inte Pierre Schori.
Mycket av det som Pierre Schori tog upp kommer vi
att diskutera i nästa debattomgång. Jag har i mitt
anförande, som jag kommer att hålla om en halvtim-
me eller så, just tankar kring ett effektivt, bra och
framåtriktat bistånd. Men det här med biståndsviljan
oroar mig. Den fråga jag ställde var: Tror bi-
ståndsministern att det finns ett samband mellan den
kraftigt sjunkande biståndsviljan och de signaler som
regeringen har sänt ut genom kraftiga nedskärningar i
biståndet?
Anf. 81 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Jag uppskattar K-G Biörsmarks in-
ställning här. Det finns en bred samsyn mellan parti-
erna, med undantag av moderaterna, i de här frågorna.
Därför vill jag svara seriöst. Jag tror faktiskt att om
inte regeringen hade tagit ansvar fullt ut när vi ge-
nomförde den nödvändiga saneringspolitiken och
också, i viss mån, tagit med biståndet, så hade den
generella acceptansen av internationell solidaritet
varit mindre i dag. Det måste finnas en överensstäm-
melse mellan vad vi gör här hemma och vad vi gör ute
i världen. Det måste vara samma värderingar som
styr, och vi kan inte ha för stor obalans mellan dessa.
Det är min uppfattning, K-G Biörsmark, att vi faktiskt
därmed räddade biståndet från att ytterligare ifrågasät-
tas.
Vi har alla här en styv uppgift framför oss, vi som
förstår vikten av internationell solidaritet, att föra ut
budskapet att biståndet är bra för alla, att det inte är
någon nådegåva och inte någonting bara för svaga och
utsatta. I längden är det bra för alla. Med solidaritet
och säkerhet är det samma sak, för att inte tala om
möjligheter till en större världsmarknad.
Anf. 82 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Jag ställer upp på det som Pierre
Schori sade, att vi delar mycket av det som har sagts
här. Men när det gäller just det svar som jag nu fick
skiljer vi oss åt. Jag tror inte att biståndsviljan hade
sjunkit ytterligare om regeringen hade fört en annan
politik. Jag tror precis tvärtom, att man då hade ställt
ut den internationella dimensionen på ett helt annat
sätt. Jag tycker att det är mycket olyckligt att den
signalen har gått ut så klart och tydligt. De som har
hävdat detta i åratal fick rätt, Ny demokrati t.ex. som
jag nämnde i mitt anförande, som ju hade som sitt
långsiktiga mål att ha 0,7 % av BNI till biståndet. Det
är det som är det allvarliga. Jag vet naturligtvis inte,
men jag anar att när Pierre Schori så höjer rösten här i
diskussionen, till moderaterna t.ex., så beror det litet
på detta att om man har svaga argument så höjer man
rösten. Jag tror nog att Pierre Schori innerst inne delar
min uppfattning att det var en olycklig signal.
Om regeringen nu när chansen finns hade sagt att
ekonomin är i balans, att vi har ytterligare 16 miljar-
der kronor - fräscha, icke lånade pengar - och sedan
gjort en prioritering av hur dessa pengar skall använ-
das, då hade det varit en bra signal. Ni har nu missat
chansen att för 1998 göra ett påslag när det gäller
biståndet.
Anf. 83 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Jag tror att man gör ett opinionsmäs-
sigt misstag inom biståndspolitiken precis som inom
flyktingpolitiken om man på något sätt demoniserar
den andra sidan här i riksdagen. Genom att säga att
Ny demokrati fick rätt ger man faktiskt argument åt
Ny demokratis sympatisörer. De har inte alls fått rätt.
Om man stirrar sig blind på en volym i ett visst skede,
så kan man säga detta. Men se på helheten och se på
riktningen! Vi lämnar ju 0,7 % och ökar biståndet, så
vi bryter trenden i världen. Och vad gör vi för peng-
arna? Vi satsar inte bara på närområdet, och vi skick-
ar inte bananer till de svarta, som Ny demokrati sade.
Gör inte det misstaget som vissa gör inom flykting-
politiken, dvs. att angripa regeringen och säga att
regeringen har den sämsta flyktingpolitiken i världen.
Det underblåser i stället främlingsfientligheten precis
som när man stödde Ny demokrati, tycker jag upprik-
tigt sagt. Jag säger inte detta i polemik.
Vi går nu vidare och skall i eftermiddag diskutera
vad vi skall göra med den stora biståndsvolym som
Sverige har. Det är oerhört viktigt hur vi använder
dessa pengar och att vi inte använder dem felaktigt.
Jag har just kommit hem från Indien och har sett
hur väldigt många projekt, som inte byggde på part-
nerskap utan övertro på egna idéers förträfflighet, har
gått om intet. Låt oss diskutera detta i stället, inte
minst när det gäller Afrika.
Anf. 84 HELENA NILSSON (c) replik:
Fru talman! Låt mig först säga till biståndsminister
Pierre Schori att jag uppskattar den del av talet som
mycket berörde kvinnorna och barnen, kvinnornas
situation och deras roll i utvecklingen. Det finns ju
med som ett sjätte biståndsmål. Jag kommer själv att
beröra frågorna i mitt nästa anförande, men jag upp-
skattar att de fick en så central plats i det övergripan-
de anförandet.
Jag skall ställa en fråga till biståndsministern. Det
är en fråga som jag litet grand steg för steg har fått
svar på. Statsrådet sade att Uppdrag fred kostar peng-
ar och att det är viktigt med de strategiskt viktiga
områdena. Jag delar helt uppfattningen om vilka om-
råden som är de strategiskt viktiga. Det har också
berörts att det finns stora reservationsanslag, och det
är inte dessa vi vill öka på om det blir en dramatisk
ökning av biståndsanslagen på grund av att BNI ökar.
Då är min fråga varför Sida inte kan få detta uppdrag.
Sida har förvisso ett treårsperspektiv, men Sida borde
få uppdraget att för en längre period se hur man kan
använda ökade biståndsanslag.
Låt mig också passa på att fråga om en annan sak
som hör samman med en tidigare fråga som jag ställ-
de till statsrådet. Det handlar om strategi för Asien.
Statsrådet berörde i sitt anförande att det kommer
ytterligare en skrivelse när det gäller strategi för Afri-
ka om partnerskap. Nu har statsrådet berört Indien.
Man skulle kunna tala om Vietnam. Solidaritet lönar
sig. Min fråga är: Kommer det någon liknande part-
nerskapsstrategi för Asien?
Anf. 85 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Jag förhörde mig just om hur långt
Asienstrategiarbetet har fortskridit. Vi har avsatt be-
tydande resurser för att försöka utveckla vad vi stor-
vulet kallar för en Asienstrategi. Det är betydligt
svårare än att utarbeta en Afrikapolitik. Där har vi en
lång erfarenhet.
Jag tror att det är en av de största satsningar som
har gjorts på Asien när det gäller politiskt, ekono-
miskt och strategiskt tänkande. Vi har engagerat en
lång rad institutioner och forskare från hela världen,
framför allt från Asien. Det har rönt god respons och
stort intresse från olika asiatiska länder. Satsningen
har kommit väldigt lägligt när man nu ser hur många
av de asiatiska tigrarnas tänder som sitter löst och hur
också naturen gör revolt mot en rövarkapitalism. Det
finns anledning för oss att ta vara på erfarenheterna av
detta. Vi räknar med att vi i oktober kommer att ha
tagit fram den första rapporten om hur vi ser på våra
möjligheter att utveckla samarbetet i Asien.
Anf. 86 ELISA ABASCAL REYES (mp):
Fru talman! Jag skall i dag beröra en speciell mo-
tion som jag har skrivit. Men jag måste erkänna att
jag inte kan avhålla mig från att göra vissa kommenta-
rer till den hittills förda debatten.
Den första kommentaren är till Ingrid Näslund.
Hon har talat om befolkningsexplosionen i världen.
Med tanke på de erfarenheter jag har från Latinameri-
ka, bl.a. samarbete med latinamerikanska parlamen-
tariker, skulle jag vilja rikta en uppmaning till Ingrid
Näslund att hon i framtiden inleder ett samarbete med
sina kristdemokratiska kolleger i Latinamerika och
försökte få dem litet vänligare inställda till familje-
planering. Det skulle underlätta mycket.
Bertil Perssons fråga var visserligen riktad till
Socialdemokraterna, men jag skulle vilja besvara den
ändå. Det gäller om ekonomisk tillväxt är negativt. Ja,
i vissa fall är det negativt. Dessutom är det ett ointres-
sant mått i flera avseenden.
Men det jag egentligen ville tala om är ett initiativ
som jag tog år 1994/95 i riksdagen. Jag anser att re-
geringen bör ta initiativ till en svensk biståndslag. Det
handlar inte om att försöka skapa en svensk lagstift-
ning som skall gälla över annan suverän stat. Det var
så utskottet tolkade det första gången, och jag kan
beklaga att jag formulerade mig så otydligt. Till mitt
försvar kan jag bara säga att inte hade föreställt mig
att jag skulle bli så grovt misstolkad.
Vad är det då jag eftersträvar? Jag skulle vilja
börja med att understryka skälen till att jag kommer
med ett sådant här förslag om att ha en svensk bi-
ståndslag utformad i enlighet med den svenska natur-
resurslagen. Först vill jag hävda att det i många u-
länder antingen inte finns någon relevant miljölag-
stiftning alls eller så finns det papperstigrar, lagar som
inte efterlevs.
Det andra jag vill peka på är att den offentliga
makten som skall representera och skydda ett kollek-
tivt intresse - något som t.ex. en god miljö är - i
många fall är svagare än kapitalstarka särintressen.
Jag är väl medveten om, och känner till, Sidas po-
licyprogram om miljön, men jag vill påpeka att det
inte är bindande på samma sätt som en lagstiftning
skulle vara.
Jag vill också understryka att bedömningen av vil-
ka intressen som skall prioriteras i ett biståndsprojekt
inte alltid är helt självklar.
Regeringar kommer och regeringar går. Jag skall
senare i den här debatten komma in på ett bi-
ståndsprojekt i Chile som den borgerliga regeringen
var med att sluta avtal om. Jag anser att kristdemokra-
terna har ett personligt ansvar för hur det gick sedan.
En annan punkt är förstås att irreparabla skador
kan göras på naturen på grund av politiskt godtycke.
Det är inget som jag anser att man bör kompromissa
om.
Jag vill också säga att god miljö inte är en bonus,
inte en lyx. Det är en mänsklig rättighet. Det bör gälla
även resten av världens befolkning och inte bara den
svenska.
Om vi verkligen skall hävda att solidaritet och bi-
stånd är synonymt, och att det inte är fråga om välgö-
renhet, bör vi ytterligare understryka det som statsrå-
det, som nu har gått, sade: Det som gäller för oss bör
gälla för andra.
Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpar-
tiet har gemensamt enats om en miljöbalk där bl.a.
talerätt för miljöorganisationer ingår. Jag skulle anse
något sådant som mycket positivt för en biståndslag.
En sådan lagstiftning skulle helt förändra kriteri-
erna för hur avtal skulle kunna ingås från svensk sida
när det gäller stora biståndsprojekt som innebär all-
varliga ingrepp i naturen. Det innebär också att det
går att utkräva någon form av ansvar efteråt.
Det finns exempel som visar att miljöintressen har
kommit långt i efterhand i biståndsprojekt. Det gäller
framför allt dammar. Jag anser att utskottet har haft en
ganska styvmoderlig behandling av min motion. Man
har i skälen till att man avslår motionen påpekat att
förutsättningarna för att bevilja bistånd är väldigt
olika. Det krävs flexibilitet.
Då skulle jag vilja påpeka att den grundläggande
förutsättningen för att ingå ett biståndsavtal ändå är
biståndsgivaren. Så fungerar det i dag. Det är inte
säkert att det är bra, men det är så det fungerar i dag.
Då kan man konstatera att det vad jag känner till inte
finns någon människa i Sverige som har satt sig emot
att man skall ta hänsyn till den gällande miljölagstift-
ningen när man gör exploateringsprojekt här.
Det finns en konflikt mellan ekonomisk tillväxt
och långsiktigt hållbar utveckling. När Bodil Francke
Ohlsson citerar Exportkreditnämndens chef och säger
att han har sagt att vi inte har rätt att säga nej, blir det
än mer uppenbart att vi behöver en lagstiftning.
Jag vill med detta yrka bifall till reservation 4.
Anf. 87 ANNIKA NORDGREN (mp):
Fru talman! Människan står inför hot som är
oöverblickbara. Följderna av en försämrad miljö, de
sociala orättvisornas och stressens återverkningar
samt globaliseringens konsekvenser och dess demo-
kratiska effekter borde vara något som ständigt debat-
terades, inte minst i den här kammaren. Det borde
vara något som tvingade fram beslut och som tving-
ade fram handling.
Men så är det inte. Mänskligheten går in - med
öppna ögon numera - i vad som ser ut att bli en kata-
strof, i vad som är en katastrof. För många människor
har katastrofen dessutom pågått under väldigt lång tid.
Men det ser vi ofta inte i vårt eurocentriska perspek-
tiv.
FN:s generalförsamling sammanträdde i juni
1997, på femårsdagen av Riokonferensen, för upp-
följning och avstämning. De viktigaste slutsatserna
var att regeringar sviker sina åtaganden. Att världen
är i sämre skick i dag än för fem år sedan ser vi t.ex.
på att ekosystem är i kris. Klimatet destabiliseras,
klyftorna ökar och makt och rikedomar koncentreras.
Vi har fått en allt större klyfta mellan vart utveckling-
en är på väg och vart utvecklingen borde gå.
Problemet är att vi målar grön kosmetika på
strukturer som inte förändras i grunden. Det satsas ett
par miljarder i omställningsprogram, men vad gör det
när ett antal miljarder samtidigt satsas på infrastruk-
turutveckling som går åt rakt motsatt håll? Ord och
handling går inte hand i hand.
I bästa fall kan den gröna kosmetikan hjälpa
människor att inse vikten av verklig förändring. I
sämsta fall får den folk att tro att en verklig föränd-
ring är på gång. Man slår sig till ro i konsumismens,
ekonomismens och kortsiktighetens namn.
Fru talman! Världsbanken skapades i en tid med
andra värderingar. Det var en tid då utveckling var
lika med att skorstenar skulle byggas högre och då
samhället skulle byggas av ingenjörer som naturligtvis
kom från väst. Helst skulle allt vara så storskaligt som
det bara var möjligt. Jag menar att Världsbankens tid
är förbi.
Detta tar utskottet i betänkandet avstånd från. Ut-
skottet anser att Världsbanken har gått i rätt riktning
de senaste åren och att man har inlett ett ambitiöst
reformarbete. Naturligtvis är det teoretiskt möjligt att
reformera Världsbanken till en hållbar institution med
relevanta uppgifter, men jag är absolut benägen att
hävda att det skulle kosta mer än att börja om på nytt.
Jag tror inte på reformering av Världsbanken annat än
i form av grön kosmetika på ytan.
Det är möjligt att man kan hävda att jag är väldigt
pessimistisk, men jag tycker faktiskt att det finns
anledning att vara det. Det finns inte mycket anled-
ning till optimism. Sverige borde enligt min mening
omedelbart avsluta sitt engagemang i Världsbanken
och verka internationellt för att Världsbanken skall
stängas.
I stället bör vi arbeta för att främja framväxten av
småskaliga, lokala organisationer med fokus på
mänsklig utveckling, demokrati och ekologiskt uthål-
liga samhällen. Sverige bör verka för att finna andra
kanaler för multilateralt finansiellt bistånd, för inves-
teringsprojekt som bättre svarar upp mot de mål och
förutsättningar som behövs för att klara en global
ekologiskt och socialt hållbar utveckling. Världsban-
ken är för stor och byråkratisk för att kunna agera som
en katalysator i arbetet med att skapa rättvisa och
uthålliga samhällen.
Vi skall dock naturligtvis ta vara på de positiva
delarna av Världsbanken. Det gäller t.ex. de po-
licyprogram angående miljö och sociala hänsyn som
Världsbanken har tagit fram och antagit för större
investeringsprojekt. Arbetet med de här programmen
har inneburit att man har knutit en hel del bra kompe-
tens till sig. Dessa program är ett steg på vägen för att
finna lämpliga instrument för internationell bevakning
av miljö och sociala hänsyn vid stora projekt i ut-
vecklingsländer. Denna kompetens måste vid en av-
veckling av Världsbanken tas till vara inom något
annat av FN:s organ.
Fru talman! Jag står bakom motion U211 som är
behandlad i detta betänkande, men jag yrkar av
tidsskäl inte bifall till den.
I detta anförande instämde Elisa Abascal Reyes
(mp).
Anf. 88 RAGNHILD POHANKA (mp):
Fru talman! Även jag skall beröra motion U211,
men jag skall inte yrka bifall till den.
Vi anser Världsbanken vara en relik från en gam-
mal lösning på jordens problem.
När McNamara lämnade arbetet som chef för
Världsbanken sade han att vi av även egoistiska skäl
blir tvungna att fördela jordens resurser bättre, bl.a.
med en mer rättvis handel, därför att u-länderna, de
fattiga länderna, inte kommer att acceptera situatio-
nen.
Hur höga murar vi än bygger runt EU blir den
skyddade verkstaden hotad.
Policyn för Världsbanken har hittills inte ändrats
nämnvärt sedan Jill Lindgren och jag väckte vår första
motion om utträde ur Världsbanken riksmötet
1988/89. Visserligen har många vackra ord sagts om
miljö och social rättvisa, men man fortsätter i stort
sett i samma spår.
I fråga om ekonomisk och social rättvisa ökar
klyftorna mellan fattiga och rika - precis som de har
gjort i Sverige. Men de ökar på ett mer katastrofalt
sätt eftersom de har utgått från en annan nivå.
Världsbanken stöder storbönderna och har gett
pengar för stora projekt i Amazonas, vilket har lett till
en ökad nedhuggning av regnskogar. Man har låtit
bygga ett kärnkraftverk på Filippinerna som inte har
kunnat tas i bruk - det är vi i och för sig glada för.
Men det är bortkastade pengar. Sedan finns de oer-
hörda kraven på marknadsekonomi, kapitalistisk pla-
nekonomi, som inte är lokalt anpassade. Efter det att
naturen har exploaterats och naturresurserna har öde-
lagts återstår skuldbördan. Det är ett lika stort pro-
blem som i övrigt, dvs. länderna sätts i skuld.
Vi hörde Hans Andersson säga att Afrika har beta-
lat dubbelt så mycket i avbetalningar på skulder som
för sjukvård och skola. Detta är alldeles häpnads-
väckande!
Mänskliga rättigheter förbises i exploateringspro-
jekt som Världsbanken stöder. Det gäller t.ex. Indo-
nesien, urbefolkningen i Sydamerika och en miljon
människor som tvingas flytta från områdena vid de
jättelika dammbyggena vid floden Narmada. De ur-
sprungliga planerna var 30 stora, 300 mellanstora och
3 000 mindre. Nu har Världsbanken lämnat projektet.
Men Världsbanken var med i starten. Det blir en för-
saltning och försumpning och jordarna minskar. Det
blir ingen möjlighet till ökad utkomst för människorna
som bor där.
Vi motionärer vill arbeta för att Världsbanken
stängs. Vi inser också att Sverige kan påverka endast
marginellt. Det finns endast en delegat som vi delar
tillsammans med de övriga nordiska länderna. Vi vill i
stället verka för småskaliga lokala utvecklingsbanker
och projekt i samarbete med människorna i landet i
fråga och våra kunniga biståndsarbetare.
Efter att ha studerat några enstaka exempel på
Världsbanksprojekt och långivningsverksamhet runt
om i världen och de sociala, kulturella och ekologiska
följder som verksamheten har på berörda människor
och områden vill vi ifrågasätta medlemskapet. Det
finns andra FN-organ, där Unicef är ett av dem, där
hjälpen till utveckling verkligen kommer de mest
behövande till godo och som Sverige i stället kan
stödja mer. Det finns fristående nationella och inter-
nationella organisationer som bedriver ett effektivt
utvecklingsarbete i u-länderna utan att samtidigt slå
sönder deras sociala, kulturella och ekologiska struk-
tur. Vi kan höja bidragen till dem.
Varför misslyckas då Världsbanken så ofta? Nå-
gon inom Världsbanken sade en gång: "Det är svårt
att vara världens räddare och bank på samma gång."
Andra banker samt Världsbankens policy är att
minimera risker när det gäller ekonomin. Således
lånar banken bara ut till dem vars investeringsmöjlig-
heter är tillräckliga för att producera en mer mark-
nadsmässig vinst för att reducera brister i betalnings-
förmågan.
Banken satsar för mycket på de större jordägarna
och ger krediter till delvis fel odlingar. Mycket av
detta leder till monokulturer, och att odlarna inte kan
föda sig själva utan blir utsatta för uppköpare som de
måste sälja till för att få pengar.
Världsbanken har gång på gång försökt att tysta
kritiska röster med hjälp av "nya givar". T.ex. skall
basbehoven tillgodoses först, miljöavdelningar skall
förstärkas osv.
Men i fråga om miljön gör Greenpeace i dag mer
för att skydda vår framtida överlevnad och för eko-
nomierna än all världens beslutsfattare tillsammans.
Under tiden sedan Riokonferensen har Världsbanken
gett hundra gånger så mycket stöd eller lån till koldi-
oxidproducerande fossilbränsleprojekt som till pro-
jekt för att förhindra växthuseffekten. Hundra gånger
så mycket! Det är ganska horribelt. Det här gäller
förstås också infrastrukturen.
När banken har stött icke-koldioxidproducerande
projekt har det gällt de oerhört storskaliga dammpro-
jekten.
Sverige bör gynna u-länder så att de småskaliga
organisationerna får möjlighet att utveckla resurssnåla
miljöprojekt och öka förutsättningarna för länderna
att leva upp till kraven på mänsklig rättigheter. Det
bör också vara ett krav från världssamfundet för u-
och i-länder när det gäller handel och utbyte.
Världsbanken besitter ett stort kunnande, och det
bör kunna utnyttjas i och av utvecklingsländerna och
internationella samfund. Något organ inom FN -
precis som Annika Nordgren sade - bör kunna ta till
vara detta kunnande och denna kompetens.
Men att tro på en evig tillväxt inom en värld med
ändliga tillgångar kan bara sluta med katastrof - som
en vis man sagt.
Tillväxt som en del av de mänskliga rättigheterna
tycker vi är utmärkt. Vi är inte emot tillväxt som före-
teelse. Det behövs tillväxt inom kretsloppet i naturen,
tillväxt av kunskaper, tillväxt i utnyttjande av alterna-
tiv teknik och tillväxt inom sparandet. Det är mer
trovärdigt och framåtsyftande än den glorifierade
ekonomiska tillväxten.
I detta anförande instämde Elisa Abascal Reyes
och Annika Nordgren (båda mp).
Anf. 89 HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! Jag delar Ragnhild Pohankas upp-
fattning som framkom i talarstolen och som finns
uttryckt i motion U211.
Jag förstod inte riktigt Ragnhild Pohanka, men
hindrar detta henne från att biträda reservation nr 8,
Ett nationellt råd för Världsbanksfrågor? Tanken är
just att behandla de frågor Ragnhild Pohanka tog upp.
Det skall vara ett forum för parlamentariker och för
dem som har erfarenhet från folkrörelser, Bistånds-
sverige och enskilda organisationer att lyfta fram
dessa frågor och få större förståelse för de globala
sammanhangen. Det gäller då Bretton Woods-
organisationer som är inblandade med stora belopp
och storskaliga projekt och som bidrar till att i vissa
fall föröda natur och människors sociala villkor. Det
finns också en del regionala banker som har samma
inriktning.
Det har efter mycket kritik skapats en del po-
licydokument som pekar litet åt andra hållet. Jag
stöder det kritiska ställningstagandet, även om jag inte
röstar för motionen. Men innebär det att ni kan stödja
reservation nr 8 för att få till stånd en kraftfullare och
bättre diskussion i Sverige?
Anf. 90 RAGNHILD POHANKA (mp):
Fru talman! Detta var delvis en röstförklaring till
den motion som Miljöpartiet och Vänstern står bak-
om. Men jag tror att alla som har skrivit under motio-
nen kommer att avstå från att stödja den.
Jag vet att det kom en miljökunnig person till
Världsbanken 1988-1989 vid namn Arrhenius. Han
slutade ganska snart eftersom han insåg att han inte
kunde uträtta någonting. Det blev bara vackra ord.
Det är som att tro på att Turkiet skall arbeta för
mänskliga rättigheter för kurderna. Jag tror inte på
detta. Men ingen skulle bli gladare än jag om jag hade
fel. Jag kommer inte att stödja motionen därför att jag
anser att vi måste ta en annan väg.
Anf. 91 HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! Men så länge vi inte har kommit fram
till den vägens ände tror jag att det är så som det står i
reservation 8, att "Världsbanken och andra Bretton
Woods-institutioner spelar en central roll i det inter-
nationella utvecklingssamarbetet". Det är just därför
som Ragnhild Pohanka är så kritisk. Hon har sett,
precis som jag, en massa effekter på ort och ställe och
vet hur det kan gå.
Sverige har en liten röst, en liten plats. Det är all-
deles för litet diskussion och för dålig förankring.
Varför då inte biträda idén att lyfta frågan och inrätta
ett råd med parlamentariker, folk från Folkrörelses-
verige och folk som vet hur det ser ut i det småskali-
ga, enskilda biståndsarbetet ute i världen? De skulle
kunna lyfta de här frågorna och därmed i bästa fall
påverka dels regeringen, dels den allmänna debatten.
Då kanske vi får tillväxt av alternativa energisystem,
som solceller och vindpropellrar, som de skulle behö-
va i de här länderna. Då kanske vi får småskaliga,
vettiga ekologiska brukningsmetoder i jordbruket,
som vi inte har sett röken av ännu, och kvinnokoope-
rativ som kan utveckla social verksamhet.
Jag skulle vilja vädja till Ragnhild Pohanka och
övriga att följa mig på den goda vägen, nämligen att
försöka få bort de hemska världsbankseffekterna
genom att ta upp en diskussion i Sverige om det alter-
nativa sättet att se. Jag tror inte att man vinner någon
framgång genom att inte delta i det sammanhanget.
Anf. 92 RAGNHILD POHANKA (mp):
Fru talman! Jag har deltagit i det här. Allan Lars-
son sammankallade ett möte i Rosenbad efter valet
1991 - då vi i och för sig åkte ur riksdagen. Vi träffa-
de representanter för Världsbanken och alternativrö-
relser från Indien. Vi trodde att vi påverkade litet
grand, men vi gjorde inte det. Men det var ett mycket
viktigt möte. Vi är fortfarande med här.
Jag kan inte tänka mig att gå den här vägen, därför
att jag tror inte på de storskaliga lösningarna över
huvud taget. Jag tror att man måste komma närmare
människorna. Det här är ett sätt att visa att detta inte
är en lösning.
Däremot inser jag att de här institutionerna är vik-
tiga. De håller ju på att föröda jordens resurser. Om vi
inte har någon möjlighet att påverka dem är det bättre
att tydligt visa att de bör gå en helt annan väg. Man
kan inte reparera ett gammalt hus hur länge som helst,
plocka in nya tegelstenar och en ny balkong. Jag tror
att stenarna och balkongen rasar. Då står man där med
det trasiga huset och det händer ingenting.
U-landsbiståndet
Anf. 93 INGER KOCH (m):
Fru talman! Jag tänker koncentrera mig på ett om-
råde inom biståndspolitiken där vi moderater vid flera
tillfällen har riktat stark kritik mot regeringen. Vi
anser nämligen att Sverige inom ett område har ett
särskilt ansvar för att respekten för mänskliga rättig-
heter och demokrati stärks och för att etablerade reg-
ler och principer efterlevs i praktiken. Det gäller de
länder som tar emot ett betydande svenskt bistånd.
Det borde vara självklart att Sverige genom bistånd
till staten inte skall hjälpa länder där fysisk eller psy-
kisk tortyr eller misshandel förekommer. Förödmju-
kelser av medborgarna för deras politiska eller reli-
giösa övertygelses skull eller därför att de tillhör en
kulturell eller etnisk minoritet får inte heller före-
komma.
Vi moderater anser att Sverige har ett direkt an-
svar för att i programländerna systematiskt bidra till
främjandet av demokrati och mänskliga rättigheter.
Vi anser att Sveriges agerande hittills har varit för
svagt. Bistånd har i vissa fall utbetalats utan några
direkta krav på att utvecklingen skall gå mot demo-
krati, med ökad respekt för mänskliga rättigheter.
Regeringar som i decennier förtryckt sitt folk har
kunnat räkna med svenskt bistånd. Sverige måste
betydligt mer än hittills föra en dialog med mottagar-
länderna om vikten av respekt för mänskliga rättighe-
ter och driva på utvecklingen inom detta område.
Zambia är t.ex. ett land som under många år har
tagit emot svenskt bistånd. Hur ser biståndsministern
och regeringen på programlandet Zambia? Nuvarande
biståndsavtal går ut under detta år och håller på att
omförhandlas. Det nuvarande avtalet bygger på en
utveckling mot ökad demokrati och transparens.
Verkligheten är tyvärr den motsatta. Den nya grund-
lagen begränsade på ett odemokratiskt sätt oppositio-
nens möjligheter att kandidera i valet förra hösten. De
valobservatörer som inför valet klagade på bristfällig
väljarregistrering, omfattande röstköp och partisk
nyhetsbevakning sattes i fängelse.
Situationen när det gäller mänskliga rättigheter i
Kenya, som också under många år mottagit betydande
biståndsmedel, är inför valet nu i december mycket
oroande.
Även från Etiopien, som är ett av Sveriges äldsta
biståndsländer, kommer nu flera signaler om att de-
mokratin och respekten för mänskliga rättigheter
försämras.
Vilka konsekvenser får denna negativa utveckling
för inriktningen av vårt fortsatta samarbete med dessa
tre länder?
Vi moderater har alltid hävdat att demokratimålet
och respekten för mänskliga rättigheter är av central
betydelse i dialogen med de länder som tar emot
svenskt bistånd. En viktig uppgift är att få fler länder
att inse att det är inom ett demokratiskt styrelseskick
som medborgarna har de bästa möjligheterna att for-
ma ett samhälle som värnar om rättsstaten och där
yttrandefrihet, politisk pluralism och flerpartisystem
kan utvecklas.
Den nya syn som biståndsministern redogjorde för
här i kammaren för en stund sedan när det gäller en
gemensam värdegrund och stöd till positiva processer,
och som jag hoppas gäller även utvecklingen mot
demokrati och mänskliga rättigheter, är en positiv
signal. Vi har ju i flera år begärt av regeringen att den
årligen, t.ex. i samband med budgetförslaget, skall ge
riksdagen en utförlig rapport om situationen och ut-
vecklingen när det gäller mänskliga rättigheter och
demokrati i mottagarländerna. En sådan rapport skulle
utgöra ett underlag för en utförlig debatt inför beslut
om svenska biståndsinsatser. Vetskapen om att den
svenska regeringen, och framför allt riksdagen i detta
fall, noggrant följer och värderar utvecklingen i fråga
om mänskliga rättigheter och demokrati skulle vara en
viktig signal till mottagarländerna.
Regeringen har valt att inte heller inför denna
budgetdebatt uppfylla våra förväntningar och sitt
tidigare löfte om att redovisa situationen för de
mänskliga rättigheterna och demokratiutvecklingen i
mottagarländerna. Trots att utrikesutskottet redan i
mars 1995 i sitt betänkande om internationellt ut-
vecklingssamarbete uttalade sig positivt om vårt för-
slag till en sådan redovisning, har den redovisning
som därefter skett till riksdagen varit mycket rudimen-
tär. Den har snarast försämrats. Jämfört med den
redovisning som infördes under de borgerliga rege-
ringsåren är den minimal. Det har därför funnits an-
ledning att rikta kritik mot regeringens bristande in-
tresse för hanteringen i detta avseende.
FN:s generalsekreterare Kofi Annan underströk i
sitt tal inför FN:s kommission för mänskliga rättighe-
ter det avgörande sambandet mellan mänskliga rättig-
heter och fredens upprätthållande och betecknade full
respekt för de mänskliga rättigheterna som en förut-
sättning för verklig och varaktig utveckling. Annan
lovade att i det pågående reformarbetet inom FN göra
allt för att stärka och utveckla MR-maskineriets roll.
I ett interpellationssvar här i kammaren för elva
dagar sedan redogjorde biståndsministern för de två
skrivelserna rörande mänskliga rättigheter och demo-
krati som regeringen avser att lämna till riksdagen i
vår. Det är bra att de kommer, och vi ser fram mot en
debatt med anledning av dessa skrivelser.
Vid samma tillfälle lovade biståndsministern
återigen att inför framtida budgetbehandling presente-
ra en årlig redovisning av inriktning, omfattning och
resultat av Sveriges utvecklingssamarbete med bi-
ståndsländerna. I denna redovisning skulle också
respekten för mänskliga rättigheter belysas. Vi hoppas
att det denna gång inte stannar vid enbart ett löfte.
Det finns, fru talman, en irritation inom utrikesut-
skottet över att vi ännu inte fått en redogörelse för hur
mänskliga rättigheter utvecklas i våra samarbetslän-
der. Detta är anledningen till att vi återigen upprepar
vår kritik i reservation nr 14, som stöds av fem parti-
er.
Till sist, fru talman, vill jag betona Sveriges roll
och möjlighet att påverka inriktningen av EU:s ut-
vecklingsbistånd. Sverige har inom EU betonat att vi
vill se en tydligare fokusering på de allra fattigaste
länderna, särskilt i Afrika. I framför allt södra Afrika
är situationen nu gynnsam för en framväxt och stabili-
sering av demokratin och därmed också ökad respekt
för mänskliga rättigheter.
Inom SADC-samarbetet kommer den ekonomiska
integrationen att accelerera. Sydafrikas frihandelsav-
tal med EU och förestående anslutning till Lomékon-
ventionen bör kunna ge ett värdefullt stöd till den
ekonomiska utvecklingen i hela regionen, även om
villkoren kunnat vara mer generösa från EU:s sida.
För att respekten för mänskliga rättigheter och
demokrati skall bli bestående i denna del av Afrika är
det viktigt att bygga upp strukturer som bidrar till och
kontrollerar att utvecklingen går i rätt riktning. Sveri-
ge bör därför i dialog med länderna i södra Afrika
betona vikten av att det skapas regionala strukturer
för mänskliga rättigheter och demokrati.
Europarådet kan här vara en förebild. Erfarenhe-
terna visar att integrationssamarbetet startade just med
mänskliga rättigheter och demokrati när Europarådet
bildades för mer än 50 år sedan.
En möjlighet som vi moderater föreslagit är att ge
SADC-samarbetet fastare strukturer när det gäller att
övervaka efterlevnaden av mänskliga rättigheter och
demokrati bland de tolv länder som är medlemmar.
Det framväxande parlamentariska samarbetet inom
organisationens ram gör detta möjligt. Europarådets
konventioner och mekanismer skulle kunna vara fö-
rebilder. En sådan verksamhet kan finansieras genom
EU-biståndet, eftersom det handlar om regional integ-
ration där erfarenheterna från det europeiska integra-
tionssamarbetet är intressanta. Sverige bör agera för
detta inom EU.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 2,
men vill samtidigt påminna om vårt stöd för övriga
moderata reservationer i betänkandet.
Anf. 94 HELENA NILSSON (c):
Fru talman! Centerpartiet står bakom regeringens
förslag till bilateralt bistånd - utom på en punkt. Vi
vill nämligen ge ytterligare 20 miljoner till de enskil-
da organisationerna. Däremot har vi förslag på en
annorlunda anslagsstruktur. Jag kommer att återkom-
ma till det litet senare i mitt anförande.
Det bilaterala svenska biståndet bör i högre grad
än hittills koncentreras på att ge människor på den
lokala nivån bättre möjlighet att tillgodose sina
grundläggande behov. Det innebär en generell inrikt-
ning till förmån för småskalighet i biståndet i stället
för storskalighet. Biståndet skall fokusera lands-
bygdsutveckling, hållbar utveckling och miljö, anpas-
sad teknik och hjälp till självhjälp. Det innebär också
ett fortsatt stöd till utbildning och hälso- och sjukvård.
Bistånd skall komma både män och kvinnor till
del. Även om jämställdhet numera är ett av de sex
biståndsmålen och både bilateralt och multilateralt
svenskt bistånd skall vara genderorienterat finns det
all anledning att ständigt vara uppmärksam på att
biståndet i alla dess former kommer kvinnorna till del
i verkligheten och inte bara statistiskt.
Sverige bör göra klart att demokrati och respekt
för mänskliga rättigheter är en förutsättning för en
långsiktigt hållbar fattigdomsbekämpning. Av särskild
betydelse för fattigdomsbekämpningen är att princi-
perna om att demokrati, rättsstat, mänskliga rättighe-
ter och jämställdhet också omfattar de fattigaste och
att de upprätthålls också regionalt och lokalt i fattiga
och avlägsna delar av partnerlandet.
Skall fattigdomsinriktningen bli framgångsrik
måste landsbygdens utveckling sättas i centrum, och
större vikt måste läggas vid ett bistånd som stöttar ett
miljömässigt hållbart samhälle, inte minst inom livs-
medelsproduktionen. Förmågan att klara den egna
livsmedelsförsörjningen för sina medborgare är helt
avgörande för den globala fattigdomsbekämpningen.
Större vikt måste läggas vid att biståndet inriktas
på att utveckla ett miljömässigt hållbart jordbruk som
kan garantera den nationella livsmedelsförsörjningen.
Det måste också bli en rättvis fördelning av livsme-
delsförsörjningen.
Därför är det enligt Centerpartiet också angeläget
att EU:s livsmedelsbistånd endast bör utgå som ka-
tastrofbistånd och humanitärt bistånd och inte, som i
dag, vara en bärande del av EU:s bistånd. Det bör i
stället inriktas på ett miljömässigt hållbart jordbruk.
Teknikbistånd och näringslivsutveckling måste in-
gå som viktiga delar i stödet till världens fattiga.
Småindustri baserad på förädling av lokala råvaror är
en god bas för en nationell industrialiseringsprocess.
Det är därför nödvändigt att ge stöd genom bl.a. mik-
rokrediter för utveckling av småindustri, hantverk och
servicenäringar på landsbygden och i storstädernas
fattiga områden.
Att regeringen nu ökar stödet genom mikrokredi-
ter, bl.a. eftersom det visat sig vara en stödform som
stärker det kvinnliga småföretagandet, tar Centerpar-
tiet som ett uttryck för att regeringen anammat vad vi
så ofta framhållit om småskalighetens betydelse för
ett framgångsrikt biståndsarbete.
Centerpartiet har länge kritiserat den dominerande
roll landprogrammen haft för Sveriges bilaterala bi-
stånd. Regeringen pekar nu ut miljö, jämställdhet,
fattigdomsbekämpning och demokrati som fyra cent-
rala problemområden. Därmed borde regeringen och
riksdagsmajoriteten också sträva efter en mer behovs-
fokuserad biståndspolitik.
En minskad landcentrering av det svenska bistån-
det ökar möjligheterna att stimulera gränsregionalt
samarbete. Centerpartiet anser att Sverige aktivt bör
stödja det spirande regionala samarbetet i Afrika.
Miljöproblem, klimatfrågor, ökenspridning och livs-
medelsförsörjning är problemområden i stort behov
av samlade grepp och regionala gränsöverskridande
samarbetsformer. Det är angeläget att utveckla former
för gränsregionalt samarbete mellan regioner i an-
gränsande länder enligt den interreg-modell som
framgångsrikt nyttjas av EU.
Strikta landprogram gör också vårt bistånd mindre
flexibelt. Vi måste kunna starta nya angelägna pro-
jekt, och samtidigt måste andra projekt eller land-
samarbeten kunna minska i omfattning eller helt av-
vecklas.
Tonvikten i biståndsprioriteringarna borde ligga
på de problem som skall lösas. Land- eller regionvalet
blir då beroende av var problemen eller problemet
uppträder. Vi behöver en problemorienterad anslags-
struktur för biståndet. De utpekade områdena miljö,
jämställdhet, fattigdomsbekämpning och demokrati
bör med vissa förtydliganden kunna utgöra huvudpos-
ter under anslaget för bilateralt utvecklingssamarbete.
Uppfattningen om en annorlunda anslagsstruktur
har kommit till uttryck i den reservation som är ge-
mensam för Centerpartiet och Moderaterna, nr 13,
som berör mom. 26. Därmed vill jag yrka bifall till
denna reservation, fru talman.
Anf. 95 KARL-GÖRAN
BIÖRSMARK (fp):
Fru talman! Jag sade tidigare i dag i debatten att
det trots nedskärningar i biståndsanslagen är stora
summor av skattebetalarnas pengar som går till inter-
nationellt utvecklingssamarbete. Det är närmare 11,9
miljarder kronor som anslås för detta ändamål i bud-
geten i år. Det finns en majoritet för det i riksdagen.
Jag skall inte uppehålla mig så mycket vid pengar
och framför allt inte vid procenttal - det klarade vi av
i förra debatten - utan mer koncentrera mig på hur vi
på bästa sätt använder de enorma summor som det rör
sig om. Jag tycker att det är viktigt att påpeka detta.
Det är på sitt sätt naturligtvis en uppoffring av svens-
ka folket att varje år lägga miljardbelopp på interna-
tionellt solidaritetsarbete. Då gäller det också att
använda de pengarna på ett effektivt, bra och riktigt
sätt.
I ett längre perspektiv är biståndets uppgift - det
kallas internationellt utvecklingssamarbete i rubriken
på s. 18 i betänkandet, och jag föredrar personligen
att säga så - att undanröja behov av bistånd. Det är
egentligen det mycket långsiktiga målet.
I ett mycket långt perspektiv skulle man kunna
hoppas på att det enprocentsmål som vi tidigare i dag
har talat om skall bli ett nollprocentsmål. Först då har
vi lyckats. Biståndet skall ju vara hjälp till självhjälp,
och från den synpunkten är förhoppningen att utveck-
lingen genom tillväxt i en framtid kommer att medfö-
ra att biståndshjälp i traditionell mening ej kommer att
behövas, utan att våra tillgångar solidariskt delas
mellan de människor som bor på vår jord.
Dit är det naturligtvis mycket långt. Det är nästan
en paradisisk bild man målar upp när man säger så.
Egentligen kommer vi nog aldrig att nå dithän, för det
skulle innebära att vi levde i den bästa av världar.
Sannolikt kommer behovet av humanitära insatser i
andra länder alltid att finnas. Dessutom pekar utveck-
lingskurvorna nu åt helt fel håll. Vi fjärmar oss från
målet i stället för att närma oss det. Klyftorna i värl-
den ökar, samtidigt som FN och dess olika bistånds-
organ brottas med stora ekonomiska svårigheter vad
gäller det multilaterala biståndet.
Den globala miljöförstöringen gör sig alltmer
påmind. Hur svårt det är att komma till rätta med
dessa våra gemensamma, gränsöverskridande mil-
jöproblem förstår vi dels av rapporterna från FN:s
miljökonferens i Kyoto, som pågår i dessa dagar, dels
av den debatt vi har här i dag.
De kraftiga nedskärningarna drabbar som sagt
också det bilaterala biståndet. Enskilda organisationer
har tvingats göra nedskärningar.
Samtidigt finns det en glädjande utveckling, som
inger hopp. Jag tänker då framför allt på demokratiut-
vecklingen i världen. Därvidlag har det skett mycket
under 90-talet. Det är inte bara öster om oss som
demokratin sakta men säkert trevar sig fram på en
knagglig väg. Även i Afrika och Latinamerika har
land efter land slagit in på den demokratiska vägen
och lämnat enväldes- och enpartistatens stagnation
bakom sig. Nu gäller det att vi med hjälp av interna-
tionellt utvecklingssamarbete förstärker och befäster
demokratin. Vi har en unik chans i detta historiska
skede. Låt oss ta vara på den! Den chansen får inte gå
oss förbi.
Folkpartiet har i reservation 3 i betänkandet samt i
ett särskilt yttrande, nr 12, utvecklat tankarna och
idéerna kring ett bra bistånd och en god biståndskvali-
tet, såsom vi vill se det.
Jag menar att demokratimålet alltför länge utgjor-
de enbart en sorts dekoration. Det har alltför ofta varit
enbart vackra ord utan substantiellt innehåll. Demo-
kratins långsiktiga karaktär har betonats alltför
mycket och alltför ofta, och några krav på praktiska
och konkreta resultat i form av ökad pluralism har
knappast ställts. Krav på demokratiska reformer har
tonats ned, med motiveringen att det inte får bli någon
inblandning i andra länders inre angelägenheter, att
detta är deras sak.
Exempelvis har det ofta framförts att afrikansk
demokrati skulle vara av något annat slag än det vi
traditionellt menar med demokrati. Detta har bl.a. lett
till att enpartistater ursäktats och försvarats. Ibland
har det gått så långt att det har antytts att politisk
frihet egentligen inte har någon relevans för fattiga
länders utveckling. Regleringar och centralstyrning i
socialistisk och kommunistisk anda ansågs av många
nästintill nödvändigt för den resursmobilisering som
skulle lyfta u-länderna ur deras fattigdom.
I dag vet vi bättre. Undfallenhet gentemot dikta-
turstater har på ett förödande sätt hindrat mänsklig
och ekonomisk utveckling, och det har hänt att bi-
ståndsmedel har förbrukats på odugliga och korrupta
regimer. Låt oss lära av de misstagen. Vi har i dag
hört biståndsministern mycket emfatiskt trycka på att
det gäller att ge klara signaler och även villkora bi-
ståndet.
Det är därför som Folkpartiet i dagens betänkande
har gjort de här markeringarna gentemot länder som
inte visar uppriktig vilja till förändring vad gäller
demokrati och mänskliga rättigheter. På den listan
skulle man kunna ha länder som Kuba, Laos, Viet-
nam, Kenya och Zambia. Några av dem har nämnts
här i dag, och det finns fler. I vår dialog med de län-
derna måste vårt budskap vad gäller demokrati och
mänskliga rättigheter vara klart och entydigt.
Detta betyder inte att vi helt skall upphöra med
bistånd, exempelvis demokratibistånd via enskilda
organisationer, till dessa länder. Vad gäller bistånd
genom dessa länders regeringar skall vi däremot vara
sparsamma och mycket återhållsamma eller helt låta
bli. I reservationerna 16 och 18 samt i tabell 6 rörande
landramar återfinns de markeringar jag här talar om.
Vi måste kunna ställa villkor för bistånd. Jag vill i det
här sammanhanget passa på att yrka bifall till reser-
vationerna 18 och 3.
Av tabell 6 framgår vissa påslag som vi har gjort, i
och med att vi har en annan budgetram för bistånd. Vi
har gjort markeringar när det gäller bl.a. enskilda
organisationer, demokrati- och miljöbistånd, ekono-
miska reformer, skuldavskrivningar och befolknings-
frågan. Jag skall inte gå in i detalj på detta, eftersom
det framgår av tabell 6.
Vid den omprövning och utredning av de bi-
ståndspolitiska målen som Folkpartiet vill se genom-
förd menar vi att det s.k. oberoendemålet, målet om
ekonomisk och politisk självständighet, också bör
prövas, för att eventuellt helt strykas. Jag menar att
risken är att oberoendemålet i dag enbart skapar
oklarhet kring synen på u-länderna och världseko-
nomin och att det är en gammal kvarleva från den
koloniala tidens tänkande, som det är dags att rensa
bort.
Det mest extrema exemplet på idén om oberoende
är i dag Nordkorea, där regimen genom sin isolering,
genom att tro att man kan vara oberoende av resten av
världen, har förött ett helt land och ett helt folk.
Jag vill avsluta med att ställa en fråga till statsrå-
det, även om jag inte begär att han skall veta svaret.
Vet statsrådet vilken FN-dag det var i fredags, den 5
december? Jag visste det inte själv förrän häromsis-
tens, när någon påpekade för mig att den 5 december
är frivillighetens dag. Det är alltså en FN-dag som
instiftades 1985 och som lyfter fram frivilligorganisa-
tionernas arbete. Den dagen firas i mer än hälften av
världens länder. Med tanke på det fina bistånd som
frivilligorganisationerna står för, skickar jag med en
idé och en fråga. Vore frivillighetens dag, en FN-dag,
något för statsrådet att ta tag i och aktualisera i Sveri-
ge?
Anf. 96 HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! Jag skall passa på att yrka bifall till
reservation nr 14, som handlar om prövning och rap-
portering av mänskliga rättigheter. Det är en flerparti-
reservation. Jag vill understryka vilken vikt jag fäster
vid frågan om mänskliga rättigheter och även demo-
krati, men jag vill samtidigt betona att man måste ha
en helhetssyn och en historisk bakgrund och försöka
se omgivande faktorer.
Låt mig bara nämna t.ex. fallet Kuba. Vi är där
tydliga i fråga om att dels vilja öppna Kuba för en
demokratiseringsprocess, dels vilja stödja utveckling-
en så att man kan undvika social misär och marginali-
sering, ett område där vi nu ser farliga tendenser. Vi
ser dock detta oerhört hårt hopkopplat med USA:s
blockadpolitik, som isolerar och riktar ett hårt slag
mot ett litet och utomordentligt fattigt land.
De frågor som aktualiserats i propositionen är
viktiga. Jag tror att om man skall ha ett effektivt bi-
stånd måste det bygga på partnerskap. Då måste det
bygga på ett underifrånperspektiv. Då måste man ta
tag i demokratiska strukturer. Då kan man också, tror
jag, stå emot alla risker för korruption. Det gör man
inte genom att ställa ovanifrånkrav och säga: annars
får ni inga pengar. I stället måste man ta del av och
bruka alla de människor som vill utveckla sitt land
och göra gott i sina fattiga länder. Demokratin och
underifrånperspektivet tror jag är den riktigt effektiva
metoden. Det stämmer mycket väl överens med min
personliga erfarenhet.
De frågor vi vill fokusera är delvis samma som re-
geringen fokuserar. Men låt mig slå några hårda slag
för de grupper vi vill prioritera.
Kvinnoperspektivet, fru talman, är nödvändigt.
Om man når kvinnorna når man de fattigaste; dem
som bär de dubbla och tredubbla bördorna; dem som
står för reproduktionen av familjerna, eller egentligen
hela samhället, ja livet; dem som bär vattnet till de
törstiga munnarna.
Dessutom, fru talman, vill jag gärna betona bar-
nens situation i världen. Alla vet hur den ser ut på
många ställen. Barnen har själva ingen chans att klara
av någon lösning. De måste ha en omgivning, ett
samhälle. De är de kanske allra hårdast drabbade vid
varje svår kris. Det är dessutom framtiden vi stöder
om vi stöder dem.
En grupp som jag tycker är oerhört viktig, och
som vi har betonat och lagt mer pengar på i vårt bud-
getförslag, är de funktionshindrade, inte minst barn
och kvinnor. Fattiga länder har ofta inte utrymme att
göra särskilda insatser för funktionshindrade. Vi vet
vad handikappade har för problem i Sverige. Då kan
var och en föreställa sig hur det kan se ut i fattiga och
kanske krigsdrabbade länder, när människor har gått
på landminor och inte ens har en krycka. Särskilt
bistånd som når denna grupp är av yttersta vikt.
Slutligen vill jag gärna betona ursprungsbefolk-
ningarna. Marknadskrafterna kan slå sönder deras
kulturella, ekonomiska och ekologiska förutsättningar
för att överleva och existera. Här kan bistånd skapa de
skyddsvallar som gör det möjligt för ursprungsbe-
folkningar att fortsätta sitt liv.
Storskaliga projekt har ofta visat sig vara väldigt
misslyckade, inte minst de stora damm- och kraft-
verksbyggena. Jag instämmer i mycket av vad flera
miljöpartister här har sagt om vikten av rejäla miljö-
konsekvensbeskrivningar. Jag betonade också detta i
mitt förra inlägg. Många av dessa projekt har i själva
verket varit kontraproduktiva och ställt till med elän-
de. Det man frågar sig är varför man i länder med
mycket varmt klimat och mycket solsken inte satsar
på teknikutveckling med solceller och små, effektiva
energitekniksystem. Det skulle verkligen vara till stor
glädje. Jag har sett en hel del sådana i enskild regi.
Det är alldeles utmärkta, utomordentliga system.
Ytterligare en fråga är fattigdomsstrategin. Hur
skall man gå till väga? Det handlar ofta om vilket
mått man har. Hur identifierar jag de fattiga? Det
finns förfärligt många mått. Man kan titta på in-
komstnivåer. Man kan titta på det s.k. human poverty
index, dvs. hur stor andel av befolkningen som faller
under vissa fattigdomskriterier. Man kan använda sig
av sociala indikatorer: Hur ser det ut med spädbarns-
dödligheten, med analfabetismen, med tillgången till
rent vatten, med vissa basprogram för mödravård
osv.?
Vänsterpartiet har efter de prioriteringar jag nämnt
förordat en större biståndsram, såsom ni har hört
tidigare. Inom denna har vi t.ex. pekat på det underli-
ga i att regeringen på den multilaterala sidan faktiskt
drar ned livsmedelsprogrammen, trots Nordkorea,
Somalia m.fl. exempel. Det finns oerhörda behov, och
det är litet svårt att förstå varför man gör dessa ned-
dragningar. När det gäller Unicef drar man ned på
pengarna trots den i ord utsagda prioriteringen av
barn. På direkta miljöinsatser finns det mer att göra.
På UNDP sker en viss neddragning - vi anser att det
skall upp. Enskilda organisationer bör få ett påslag
eftersom det är en effektiv form av bistånd som dess-
utom omedelbart förankrar biståndet i viktiga grup-
peringar i Sverige.
Jag vill också peka på några ytterligare frågor. Vi
har i en motion ifrågasatt om biståndet till Guinea
Bissau eventuellt skall minskas. Det står kvar i 35
miljoner kronor, men vi har andra indikationer på att
man funderar på att förändra det, göra om det helt,
kanske t.o.m. på ett sådant sätt att det inte längre
behövs någon närvaro i det landet. Då gör vi något
negativt för ett av de allra fattigaste länderna.
Jag vill lyfta fram frågan om de västsahariska
flyktingläger som finns i Algeriet. I den frågan finns
det också ett särskilt yttrande från flera partier. Det
här är inte minst viktigt i processen med folkomröst-
ning under 1998. Ytterst svåra omständigheter råder i
lägren, där det för övrigt är väldigt mycket kvinnor.
Flyktingarna måste få komma tillbaka och delta i den
politiska processen för att vi skall få ett rimligt slut på
det ockupationselände som har förekommit i Västsa-
hara från Marockos sida. Här har vi föreslagit ytterli-
gare insatser, och jag hoppas och förutsätter att det
skall vara möjligt.
Centralamerikabiståndet dras ned. Det rör till stor
del de krigshärjade länder där det har varit en
fredsprocess under en serie år. Först var det Nicara-
gua, sedan El Salvador och därefter Guatemala. Men
fortfarande har man i t.ex. ett fredligt land - om man
får säga så - som lilleputtlandet El Salvador 4 000
döda i politiskt våld på ett år. Det är rena massakern
som pågår. Exakt vad som är vanlig brottslighet och
vad som är förtryckarmekanismer, repression och
kvarvarande dödspatrullsverksamhet kan man disku-
tera. Det finns problem av samma slag i Guatemala.
Skall man rädda freden måste man få en balanse-
rad utveckling som känns trygg för människorna där.
Vi anser att neddragningen på framför allt Latiname-
rikasidan är för stor. Vi har lagt tillbaka litet pengar.
Vi har också reserverat ett utrymme för att kunna göra
bättre insatser i den absolut nödvändiga fredsprocess
som måste komma till stånd i Colombia.
Slutligen vill jag ta upp det jag nämnde tidigare,
nämligen Kuba. Kuba är sedan 35 år hårt attackerat
av USA med en ekonomisk blockad. Denna har
skärpts under senare år genom Helms-
Burtonlagstiftningen, där man försökt trycka på värl-
dens övriga länder en bojkottpolitik. Det finns öpp-
ningar - man tar in mer utländska investeringar vilket
öppnar för turism - men läget är mycket allvarligt.
Delvis har hälsoläget försämrats. Delvis kan vi se en
utveckling som gör mig mycket orolig: Havanna kan-
ske åter håller på att bli den lyxbordell staden en gång
i tiden var. När människorna får för stora svårigheter
upplöses mycket av det vi vill se som en samhällsmo-
ral, och människor tar chansen.
Jag menar att vi måste kunna utvidga det mycket
blygsamma stöd och bistånd som finns i dag på
forskningsområdet för att diskutera marknadsekono-
mi. Man måste också kunna göra ytterligare insatser
bl.a. för att öppna det kubanska samhället för en de-
mokratiseringsprocess men också för att kunna få
fram en social process som pekar framåt. Utan att ha
nämnt eller reserverat något särskilt belopp vill vi
ändå ha upp frågan om ett ökat stöd till det av block-
aden så hårt utsatta Kuba på dagordningen.
Anf. 97 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Jag håller med om mycket av det som
Hans Andersson förde fram, kvinnobiståndet, kvin-
nans viktiga roll i utvecklingen, solenergin osv. Men
det var några saker som Hans Andersson nämnde som
jag skulle vilja kommentera.
Det är klart att villkoren och uppifrånperspektivet
är ett problem. När vi som biståndsgivare kommer till
andra länder blir det automatiskt ett uppifrånperspek-
tiv. Det måste vi på olika sätt försöka att arbeta bort
genom en god dialog. Men det betyder inte att vi inte
skall utforma villkor. Jag tror att det är mycket viktigt
att vi är tydliga, inte minst på de områden som vi har
diskuterat som rör demokrati och mänskliga rättighe-
ter.
Då kommer jag till min fråga, som rör Kuba. Hans
Andersson säger att han vill öppna för ytterligare
biståndsinsatser där. Jag måste säga att jag är minst
sagt tveksam till detta, för att inte säga motståndare.
Det finns inte så stor chans att bedriva ett bra bistånd i
Kuba så länge det är en diktaturstat av den kapacitet
som det nu är. Visst spelar USA en roll här. Men det
är ändå inte USA som är huvudorsaken till tillståndet
i Kuba, utan det är regimen med dess diktator Fidel
Castro som vägrar att föra in demokrati och flerparti-
system i landet. Det är det som är orsaken. Skall det
beviljas något bistånd måste det vara genom enskilda
organisationer.
Anf. 98 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Kuba är ett udda fall, kan man säga.
Jag vill påstå att det är ett land utsatt för ekonomisk
krigföring, men det har varit långt mer än så, från den
stora mäktiga grannen i norr. Kuba drogs in i öst-
statsekonomin på andra sidan jordklotet. Jag kan inte
tänka mig en mer onaturlig situation. Självklart blev
fallet oerhört stort. Exportinkomsterna försvann helt
när imperiet i öst rasade.
Om man skulle titta närmare på sociala indikatorer
i Kuba, om man nu gör den här skillnaden, skulle man
faktiskt finna ett samhälle som har försökt att skapa
en viss grundnivå på levnadsstandarden för sina invå-
nare. Det handlar om utbildning, hälsovård och en hel
del annat.
Jag håller med om att Kuba måste utvecklas de-
mokratiskt. Det är inte en demokrati i den mening
som vi anser vara rimlig. Men jag tror att det absolut
sämsta sättet att förhålla sig till Kuba, om man vill ha
en demokrati där, är att isolera Kuba, att inte ha han-
delsavtal med Kuba. Vi har också föreslagit att EU
skall försöka få handelsavtal med Kuba, man har det
med Colombia. Är det en demokrati med mänskliga
rättigheter? Man har det med Peru som är bland det
värsta jag har sett i Latinamerika. Därför tycker jag att
det är mycket bra att turismen ökar. Vad jag menar är
att man skall öppna och icke isolera, att man skall få
breda kontaktytor, inte minst med folkrörelser.
Men jag utesluter absolut inte ett statligt stöd på
vissa områden där det vore av stor betydelse. Det jag
nu särskilt skulle vilja tala om är barn, kvinnor, inte
minst med tanke på den ökade prostitutionen, och
miljöarbete. Där finns det oerhört mycket att göra
också när det gäller kemikalier i jordbruket. Där
skulle Sverige kunna göra betydligt större insatser än i
dag. Jag anser att det vore rätt och bra ur de bistånds-
politiska målens syvinkel.
Anf. 99 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Hans Andersson säger att Kuba är ett
udda fall. Ja, i dag börjar det faktiskt bli ett verkligt
udda fall. Men när den här utvecklingen började på
60-talet fanns det många sådana udda fall ute i värl-
den. Många länder föll in på samma väg, blev kom-
munistiska stater, socialistiska stater, enpartistater och
diktaturstater. Men land efter land har ändrat sig, i
Afrika, i Latinamerika och i Asien. Det är den ut-
vecklingsvägen som även Kuba måste gå. Det måste
de förstå. De måste själva ta initiativ och öppna sig.
Man kan inte sitta i Kuba och skylla på andra när det
gäller brist på demokrati och MR-utveckling i landet.
Det ligger hos folket. Tyvärr styrs folket av en dikta-
tor som sitter på hela maktapparaten. Hade Kuba velat
öppna sig hade man kunnat göra det i morgon dag
genom att välja en helt annan tingens ordning i stället
för att förtrycka och förfölja politiskt oliktänkande.
Jag tittade närmare på hur mycket pengar vi har
bidragit med under årens lopp. Under en sjuårsperiod
är det bara 3-4 % som har slussats in i Kuba via en-
skilda organisationer. Jag menar att man skall styra
över det bistånd som vi eventuellt skall ge Kuba från
den statliga delen till de krafter i Kuba som jobbar på
en förändring. Det är de demokratiska krafterna vi
skall stötta, inte diktatorn.
Anf. 100 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! De krafter som utgör en opposition
vill ha ökade kontakter, mindre isolering och stöd.
När vi i reservation 14 är helt överens om att vi skall
granska mänskliga rättigheter är det bl.a. för att vi
själva skall få bättre kunskap men också för att vi
sätter ett tryck på dem vi har relationer med. I dag ger
vi praktiskt taget inget bistånd alls till Kuba, förutom
litet forskningssamarbete och utbildning, i första hand
när det gäller marknadsekonomi.
Jag tycker också att man skall akta sig för att an-
vända så stora ord när det gäller mänskliga rättigheter
och demokrati. Jag har under lång tid varit i de flesta
länderna i Latinamerika, och inte är Kuba det land där
jag ser brott mot de mänskliga rättigheterna i störst
skala. Långt därifrån, K-G Biörsmark, långt därifrån.
Men det hindrar inte att vi skall vara mycket kritiska.
Vi skall heller inte använda så stora ord när vi inte
förstår vad som ligger bakom. Man har sin stora gran-
ne, Förenta staterna, som i 35 års tid fört en blockad-
politik och gjort mycket mer för att underminera exis-
tensen av Kuba som samhälle. Då är det inte lätt.
Därför föreslår vi att möjligheten att göra insatser
skall öppnas. Det är också i syfte att få ett öppnare
samhälle, att få en demokratisk utveckling, att få fler
kontaktytor och att människor icke skall lida på det
sätt som de tenderar att göra i dag eftersom de sociala
villkoren försämras.
Men det udda med Kuba som jag tänkte på var
snarast att man, trots att det är ett fattigt land och trots
att man har många odds emot sig, har en ovanligt hög
grad av positiva resultat. Jag pratar då om de sociala
indikatorerna. Det beror på jämlikhetsambitioner i
samhället.
Anf. 101 INGER KOCH (m) replik:
Fru talman! Hans Andersson sade att Kuba måste
utvecklas mot demokrati. Det instämmer jag i. Det
finns bara ett stort problem, som K-G Biörsmark
precis har tagit upp, Kuba är i dagens läge en diktatur.
Kuba stöds av en diktator som i flera offentliga tal vid
alla tillfällen har sagt att han inte vill se en demokra-
tisk utveckling. Det är landets allra största problem i
dagsläget.
FN har utsett en rapportör för mänskliga rättighe-
ter i Kuba för att kunna följa utvecklingen och vad
som händer med respekten för mänskliga rättigheter.
Det gjorde FN för flera år sedan. Denna rapportör har
ännu inte fått tillstånd att resa in i Kuba. Regimen
motarbetar på alla sätt den här öppningen och utveck-
lingen mot en demokrati.
Jag håller med om att vi skall stödja de demokra-
tiska krafter som finns. Det skall vi göra genom de
frivilliga organisationerna som ju har en möjlighet att
göra detta. Men det största hotet i dag är diktatorn,
Hans Andersson.
Anf. 102 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag har redan fört den här diskussio-
nen med K-G Biörsmark. Låt mig bara avslutande
säga så här: Jag har sällan hört några protester från
moderaternas sida mot USA:s förskräckliga politik i
förhållande till Kuba. Alltfler länder, i FN, i Latin-
amerika, tycker också att det är en förskräcklig poli-
tik. Det finns ingen som helst förståelse för detta.
Om man vill ha en öppnare situation i Kuba och
en demokratisk utveckling skall man med all kraft se
till att bryta blockader, bojkotter och isoleringspolitik.
Att vara så fjär att man inte vill bidra till positiva
initiativ av biståndskaraktär är att bidra till en ökad
isolering av Kuba. Jag tror att det är helt kontrapro-
duktivt, förutom att det är orättfärdigt.
Jag anser att man bryter mot flera mänskliga rät-
tigheter på Kuba. Jag ser gärna rapporter om detta.
Det är bl.a. därför jag också biträder reservation 14.
Men som jag sade tidigare: Den som vet någon-
ting om hur det ser ut på kontinenten och vet någon-
ting om hur människor drabbas av brott mot mänskli-
ga rättigheter, mördas och utplundras i grannländerna
skall inte ta så stora ord om demokrati och mänskliga
rättigheter i sin mun.
Anf. 103 INGER KOCH (m) replik:
Fru talman! Hans Andersson är ny i den här debat-
ten. Därför kan jag förstå att Hans Andersson inte har
hört vad vi har sagt tidigare. Det har tydligen inte
kommit fram. Eva Zetterberg är väl medveten om vår
syn på detta. Under tre års tid har vi här i kammaren
fördömt USA:s ensidiga sanktioner mot Kuba. Det är
bara att läsa gamla protokoll. Det finns där. Jag har
sagt det vid ett flertal tillfälle.
Sedan tycker inte jag att staten skall stödja en
diktaturstat. Stödet skall ske via de demokratiska
kanaler som vi har i Sverige. Vi har de enskilda or-
ganisationerna. Det finns ett motstånd på Kuba. Låt
oss stödja det! Men låt inte detta bli ett stat-till-stat-
bistånd! Det är kontraproduktivt i dagens läge.
Anf. 104 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag har sagt vad jag önskar säga i den
här debatten. Jag skall inte uppta kammarens tid mera.
Anf. 105 ANDRE VICE TALMANNEN:
Det var en eftergift åt Hans Andersson att få stå i
talarstolen och ta replikerna. De skall tas i bänkarna.
Anf. 106 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp):
Fru talman! Jag började detta med att nämna våra
procentsatser i den trestegshöjning som Miljöpartiet
föreslog. Jag skall tala litet mer om det.
Den största summan som vi har avsatt går till en
fond för särskilda miljöinsatser. Sedan går 600 miljo-
ner till olika organisationer, de flesta inom FN. Jag
återkommer till det senare.
När det gäller fonden för särskilda miljöinsatser är
det precis som i föregående biståndsmotioner att vi
inte har föreslagit några ändringar i landramarna. I
vårt budgetförslag har vi valt att prioritera speciella
verksamheter och sektorer. Därmed menar vi att hela
fältet av biståndsaktiviteter vad gäller miljö gynnas i
programländerna.
Den här gången föreslår vi också den här ökning-
en med 1 miljard. Vi menar att miljöfrågorna finns
med i de flesta av samhällets verksamheter och aktivi-
teter i dag. Därmed får pengar som anvisas till mil-
jöåtgärder också en insatsverkan i hela samhället. Vi
har ett mycket vitt begrepp när vi talar om miljöåtgär-
der. Vi talar om att de får gå till t.ex. naturvårdsenhe-
ten i en region, de kan gå till institutionsuppbyggnad,
undervisning i miljökunskap i en skola och stöd till
kvinnor inom jordbruket.
När man talar om u-landsbistånd handlar det inte
bara om u-länderna utan om världens länder över
huvud taget både ur miljösynpunkt och ur social syn-
punkt. Miljöpartiet har i varje biståndsdebatt här i
kammaren framhållit att ansvaret för tillståndet i värl-
den är gemensamt för oss alla.
Det som inträffar i en del av världen berör alltid
fler människor än bara dem i den närmaste omgiv-
ningen. Det får alltid någon form av återverkan eller
påverkan, synlig eller osynlig, omedelbar eller lång-
siktig, också på andra platser, även om avstånden är
långa. Det kan ta lång tid att resa från en plats till en
annan, men med TV, datorer och telefon finns inga
avstånd alls när det gäller kontakt- och informa-
tionsmöjligheter.
I vårt utvecklingssamarbete måste vi ständigt se
till att de vi samarbetar med inte gör samma fel som
vi själva har gjort en gång. Jag tror att just detta att
man inte gör samma fel en gång till fungerar bäst i det
partnerskap som vi har hört talas om här i dag, det
som står beskrivet i Partnership Africa.
Miljöpartiets motioner har en rad yrkanden. Jag
kommer bara att nämna några få av dem här.
Människor i industriländerna har ofta betraktat
naturresurser som självklara och gratis. När de har
förvandlats och bearbetats till en produkt har de
plötsligt fått ett pris och ett värde. Men uttaget,
minskningen, av naturresursen har inte dragits av från
vinsten. Miljöpartiet menar att det är av avgörande
betydelse att Sveriges samarbetsländer får klart för sig
att ett lands miljöskuld är en realitet och att den växer
i takt med nonchalerandet av den. Försök att återställa
skadad miljö i dess ursprungliga skick ger sällan ett
gott resultat. Det är dessa beräknade reparationskost-
nader som man kallar för miljöskulden. De bör alltid
finnas med i en regions, ett lands eller en kommuns
budget.
Ekonomin i västländerna fungerar ju ofta så att
vinsterna från t.ex. en rovdrift av naturen, där man har
tagit ut för mycket naturresurser, tillfaller privata
intressen. Men kostnaderna och de negativa följderna
för samma plundrande av naturen måste nästan alltid
betalas av medborgarna i landet.
I biståndsmotionen tar vi också upp att hinder för
ett gott biståndsberoende är sådant som gör att landet
inte självt tar itu med nödvändiga samhällssektorer
som t.ex. utbildning, omsorg och miljö. Eller också
sparar man in på samhällsinsatserna för medborgarna
och använder de resurser man får till t.ex. militära
ändamål. Pengar kan också försvinna i den statliga
organisationsapparaten. Det läser vi om ibland i tid-
ningarna. Biståndsmedlen har ofta varit säkrare när de
har gått direkt till biståndsorganisationer på platsen.
Sedan finns det hinder som drog- och alkohol-
problem. Brist på jämställdhet och diskriminering av
kvinnan är ett stort utvecklingshinder i tredje världen.
Kvinnor har ofta ensamma ansvaret för familjen. De
arbetar och sköter familjens jordbruk och eventuellt
en småskalig handel i samband med det. Men trots
detta kan en kvinna vara helt beroende av mannen.
Hon diskrimineras av lagen, trots att hon sköter allt
detta, när det gäller att t.ex. vara arrendator eller jord-
ägare eller om hon behöver ett näringstillstånd för sin
verksamhet. Ett av de allra viktigaste stöd vi kan ge i
ett utvecklingssamarbete är stödet till kvinnor. Ni har
förmodligen hört att man säger: Stöd en man så stöder
du en man, men stöd en kvinna så stöder du hela fa-
miljen.
Ett svårt hinder är också korruption som inte bara
drabbar de nya u-länderna. Det är också en maktfak-
tor i de nya och sköra demokratierna i Östeuropa t.ex.
Mutor ökar alltid fattigdomen i ett land. Det fördelar
automatiskt resurserna till dem som redan är rika, de
som har råd att muta, och de fattiga får ingenting.
Korruption förekommer på alla nivåer och alla områ-
den, från den vanliga människan som mutar sig till en
utbildningsplats eller en åtråvärd plats på ett sjukhus
till den kapitalgenererande industrin som kan muta sig
till tillstånd att exploatera åtråvärda naturresurser till
nackdel för ett mindre företag.
Korruption försvagar alltid en stat och gör den in-
stabil. Den undergräver också ett lands ekonomi.
Mutor är en skattefri sidoinkomst som försvagar rätts-
systemet. Utländska intressenter i ett land har också
stora möjligheter att få igenom sin vilja just genom
mutor. I vår motion har vi ett förslag om att Sverige
skall försöka tackla korruptionsproblemen genom en
strategi och en planering i de samarbetsländer där
sådant är utbrett. Man gör helt enkelt ett åtgärdssche-
ma.
I USA är det kriminellt att muta. USA har också
under många år försökt få andra stora industriländer
som man har kontakt med att förbjuda mutor i lag. Nu
har man äntligen haft framgång med sina övertal-
ningsförsök. OECD:s asiatiska och europeiska med-
lemmar kommer i slutet av nästa år att skriva under ett
avtal om att införa antikorruptionslagar.
Brottslighet och korruption har, som jag nämnde,
ökat och har i många nya demokratier blivit ett hot
även mot den globala ekonomin.
Ett av de mest uppmärksammade inslagen under
IDEA:s, Internationella demokratiska institutets,
sommarkongress i år var när en facklig ombudsman
från Namibia på ett mycket känsloladdat sätt förkla-
rade att endast demokratier kan klara av att göra slut
på korruption som i sin allra värsta form, i hennes
hemlands omgivning, totalt hade lamslagit ett land.
Jag skall till sist tala om hur vi har fördelat de 600
miljoner som är kvar av det anslag som går utöver
ramprogrammet. Vi ger till narkotikaprogrammet,
befolkningsfonden, flyktingkommissarien och Unicef
- alltså till FN-institutioner. Vi ger till livsmedelspro-
grammet. Vi ger också till en rad andra institutioner
och svenska NGO:er.
Jag vill särskilt framhålla en ny post i budgeten
som möjliggör ett icke organisationsbundet stöd. Det
heter Särskilda multilaterala insatser till utsatta barn i
fattiga länder.
Jag vill också här passa på att yrka bifall till reser-
vation 21, som just handlar om utsatta barn i länder i
hela världen.
Anf. 107 INGER NÄSLUND (kd):
Fru talman! Om inte grundläggande bistånds- och
utvecklingssamarbete äger rum går oersättliga värden
förlorade. Om människor inte får utbildning, hälso-
och sjukvård, rent vatten och basföda, inte får möjlig-
het att utöva sina mänskliga rättigheter och att vara
delaktiga i beslut som rör den egna byn, staden eller
landet kan utvecklingen leda till att konflikter byggs
upp mellan olika grupper i samhället. I värsta fall kan
det leda till våld och krigshandlingar.
Sveriges samarbete med mer än 100 länder visar
på mångfalden i vårt bistånd på det bilaterala planet.
Dessutom har vi också vårt stora multilaterala bistånd.
Enligt kristdemokraternas mening är det viktigt att
vi koncentrerar oss på de allra fattigaste länderna
samtidigt som vi ser till deras vilja och förmåga att
tillgodogöra sig biståndet. Väl genomtänkta och för-
beredda satsningar med klara målsättningar som går
att följa och utvärdera gör det lättare att undvika
misslyckade projekt.
Mindre projekt som utgår från lokalbefolkningens
behov och utarbetas i nära samarbete med dem har
stora förutsättningar att lyckas och kan få en god
spridningseffekt. De enskilda organisationerna är en
viktig del av det bilaterala biståndsarbetet. Deras
arbete på lokalnivå kan vara betydligt effektivare än
stort upplagda projekt som är svåra att överblicka.
Deras kunskaper och kompetens kan med fördel an-
vändas också i planeringen och genomförandet av
nationella och internationella insatser. Samråd med
enskilda organisationer och kyrkor bör ske kontinuer-
ligt i planeringen av utvecklingssamarbetet, framför
allt i landstrategiarbetet, vilket var fallet under den
förra regeringen.
Ytterligare skäl att kanalisera mer biståndsmedel
via de enskilda organisationerna är deras folkliga
förankring och deras effektivitet. Dessutom har de
hög beredskap att snabbt gå in i katastrofsituationer,
förutom att de också bedriver ett långsiktigt och ut-
hålligt arbete av förebyggande karaktär.
Därför har vi kanaliserat 100 miljoner utöver re-
geringens förslag till de enskilda organisationerna. Vi
ger dessutom mer till katastrofbistånd och humanitärt
bistånd och även till miljöinsatser, och därför kan
även sådana insatser ofta kanaliseras via enskilda
organisationer. Så det blir betydligt mer medel dit än
vad som framgår av just den posten.
År 1991 utgav den dåvarande regeringen för första
gången en årsredovisning över det svenska internatio-
nella utvecklingssamarbetet, som kallades för Svenskt
bistånd. På ett lättförståeligt sätt beskrevs det svenska
biståndets innehåll med bl.a. heltäckande statistiska
uppgifter, samt en genomgång av mottagarländernas
efterlevnad av de kriterier Sverige hade åsatt samarbe-
tet. Bl.a. redovisades ländernas följsamhet av respek-
ten för mänskliga fri- och rättigheter och demokratins
spelregler.
Denna form för redovisning som rönt ett stort in-
tresse har fr.o.m. budgetåret 1996 upphört. Det verkar
som om regeringen hyser en bristande tilltro när det
gäller dels att utvärdera innehållet och formen av
biståndssamarbetet, dels att redovisa biståndets ut-
veckling.
Vi beklagar detta. Vi anser att biståndet skulle tjä-
na på en större öppenhet och mer av den här typen av
redovisning. Det skapar förtroende och respekt även
för de svårigheter som ett biståndsarbete oundvikligen
dagligen ställs inför. Därför föreslår vi att regeringen
fattar beslut om att återuppta utgivningen av Svenskt
bistånd och därmed redogöra på ett utförligt sätt för
demokratiutveckling och för mänskliga rättigheter i
biståndsländerna. Jag yrkar bifall till reservation 14.
Vi har också en något annorlunda syn när det gäl-
ler landramar och samarbetsavtal. Vi menar att flex-
ibiliteten i biståndet måste öka. De stora reservationer
på minst 3,5 miljarder kronor som har uppkommit de
senaste åren är inte ett tecken på minskande behov. Vi
har alla hört om de ökande behoven. De är snarare ett
bevis på att vårt bistånd inte är tillräckligt flexibelt.
Under den förra regeringens tid vidtog man åtgär-
der för att komma bort från tidigare låsningar i form
av automatiska landramshöjningar och alltför långa
avtalsperioder på ända upp till fem år. Vi anser det
olyckligt att de långa avtalsperioderna har återinförts
och vi vill i stället förorda en större flexibilitet och
ökad möjlighet att överföra delar av landramarna från
länder där man inte har tillräckligt stor kapacitet att ta
emot det bistånd vi har tänkt oss till andra behövande
länder och regioner. På det sättet kan man på ett ef-
fektivt sätt se till att medlen kommer till nytta så snart
som möjligt. Jag yrkar bifall till reservation 11.
Sedan vill jag säga några ord om ett fristående ut-
värderingsinstitut som vi har motionerat om flera år i
följd. Även om Sidas utvärderingsenhet har stärkts
och expertgruppen för utvecklingsfrågor har tillsatts
kan det inte ersätta ett självständigt och oberoende
utvärderingsinstitut av typen sekretariatet för analys
och utvärdering av det svenska utvecklingsbiståndet,
som kallades för SAU.
Vi anser det beklagligt att det här oberoende sek-
retariatet har upphört. Vi menar att på det här sättet
kommer Sida att utvärdera en del av sin egen verk-
samhet och det är olyckligt.
Vi noterar att Riksrevisionsverket som reviderar
Sidas förvaltning har riktat anmärkningar mot Sidas
årsredovisning. Man har pekat på brister som avser
kopplingen mellan mål och resultat, redovisning av
prestationer och kostnader och kvalitetssäkring av
underlaget för redovisningen.
Nyligen kritiserades Sida av Riksrevisionsverket i
samband med en granskning av Östeuropastödet för
att man inte tillräckligt följde upp hur biståndsmedel
användes. Man saknade en dokumenterad uppföljning
av de finansiella insatserna i nästan samtliga akter
som ingått i Riksrevisionsverkets granskning. Riks-
revisionsverket ansåg att bristerna gör att Sida snarast
bör se över sina rutiner.
Vi anser att de anmärkningar som Riksrevi-
sionsverket har riktat mot Sidas redovisning pekar på
det orimliga i att en myndighet förväntas att på ett
objektivt sätt utvärdera den egna verksamheten. När
det gäller den ekonomiska redovisningen har vi ju
RRV:s revision, men vi menar också att ett självstän-
digt och oberoende utvärderingsinstitut av typen
SAU, som är fristående både från Sida och UD, bör
skapas i syfte att granska, utvärdera och följa upp det
svenska biståndet.
Vi menar att det är angeläget med en extern obe-
roende analys och utvärdering av det svenska bistån-
det. Det skall inte kunna råda något tvivel om att
biståndsresurserna hanteras på ett effektivt och oklan-
derligt sätt och att de motsvarar de högt ställda kvali-
tetskrav som jag tror att vi alla har.
Jag yrkar bifall till reservation 15.
Vi har på många olika områden föreslagit en hög-
re anslagsnivå än regeringens, men den har som be-
kant blivit avslagen. Jag skall nämna några av de
områden där vi vill satsa mera.
Regeringen säger själv att man vill satsa mer på
utsatta barn i fattiga länder. Vi tycker att det är kons-
tigt att man samtidigt skär ned anslagen till FN:s barn-
fond Unicef. Man har faktiskt på tre år gjort en unge-
fär 30-procentig nedskärning. Vi tycker att detta är
olyckligt. Även om Sverige vill ha ett större inflytan-
de, något som också vi ställer oss bakom, tycker vi
inte att detta är skäl nog för att göra nedskärningar i
denna viktiga verksamhet. Vi vill alltså att anslaget
skall vara högre än vad regeringen har angivit.
Som helhet har vi velat satsa 1,8 miljarder mera
det här året, 2,4 miljarder mera för nästkommande år
och 3 miljarder mera för år 2000. Tillsammans blir
detta över 7 miljarder. Det betyder att vi när det gäller
det multilaterala biståndet har satsat mera på nästan
alla de FN-organisationer som Sverige samarbetar
med.
Vi ställer oss bakom den reformering av FN som
också regeringen vill ha. Vi har i det avseendet alltså
inga skiljaktiga uppfattningar när det gäller innehållet.
Vi menar att den modell som de nordiska länderna har
föreslagit är bra och att man skall arbeta för att den
skall genomföras. Vi anser att det är väldigt viktigt.
Vi har inom andra områden av det bilaterala bi-
ståndet velat satsa mer pengar på näringslivsutveck-
ling. Vi menar att näringslivet genom sin kompetens
och erfarenhet kan spela en större roll än hittills för
att småföretagsamhet och ett breddat näringsliv skall
utvecklas i de fattiga länderna. De bör därför integre-
ras effektivare i den svenska biståndsstrategin, även
vid utarbetandet av denna strategi. Detta kan gynna
svensk exportindustri, som på det här sättet kan få ett
större engagemang i biståndsländerna.
Vi vill också satsa mer på förmånliga krediter för
att stimulera investeringar i de fattigaste länderna. Vi
vill vidare göra mer för att minska skuldbördan för de
mest skuldtyngda länderna. Vi tror att det är nödvän-
digt för att dessa skall kunna komma på fötter och
påbörja en utveckling i rätt riktning.
Vi har också begärt att man på ett mer tydligt och
detaljerat sätt skall tala om var reservationerna ligger,
så att man också från oppositionens sida kan använda
sig av dessa när man lägger fram sin biståndsbudget.
Jag vill till sist nämna något om miljöproblemen,
som ju är globala och gränsöverskridande. Vi har
efter Riokonferensen sett att de allra fattigaste länder-
na uttalat sin stora besvikelse över att man i många
rika länder skär ned biståndet. De menar att det har
bidragit till att man inte har kunnat fullfölja det som
man i Rio har bestämt sig för.
Vi tycker naturligtvis att det är viktigt att u-
länderna gör allt vad de kan för att bidra till en för-
bättrad miljö, men vi menar att man från de rika län-
derna inte kan pådyvla de fattiga länderna ansvaret för
detta. Vi har ändå huvudansvaret.
Frågan om konfliktförebyggande insatser vill jag
bara nämna. Vi menar att det är oerhört viktigt att här
satsa ännu mer. På det sättet spar man framför allt
mänskliga men också materiella resurser.
Jag yrkar bifall till reservationerna 11, 14 och 15 i
det här avsnittet.
Anf. 108 CARINA HÄGG (s):
Herr talman! Agneta Brendt har i sitt anförande
redogjort för hur utskottets majoritet ser på ram och
avräkningar, fördelning av pengar och övergripande
frågor. Vi har också hört biståndsminister Pierre
Schori redogöra för regeringens inställning i bistånds-
frågor. Jag skall försöka komplettera bilden med
några ytterligare bitar som tas upp i utrikesutskottets
betänkande 1997/98:2 Utgiftsområde 7, Internatio-
nellt bistånd med bl.a. geografiska områden, bistånds-
förvaltning och enskilda organisationer.
Sverige har en lång demokratisk tradition, som gör
det naturligt för oss att fästa uppmärksamheten på
demokratifrågor och MR-frågor här hemma likaväl
som i vår omvärld. Det känns därför extra bra att vi
har den här debatten just i dag, som är MR-dagen. Jag
vet inte om det är en slump, men jag hoppas att det
ligger en djup tanke bakom denna planering.
Vi kan ute i världen se en utveckling mot alltfler
demokratiska stater, men vi kan också bekymrat kon-
statera mycket grava övergrepp på mänskliga rättighe-
ter, civilbefolkningens lidanden i väpnade konflikter,
barnarbete - bara i Indien beräknas antalet barnarbe-
tare till 200 miljoner - slavarbete, barnsoldater, sex-
uell exploatering och likartade mycket svåra frågor.
Fattigdomen är huvudorsak till den här situatio-
nen, som vi har diskuterat här i dag, men fattigdomen
är också det största hotet mot freden. Av de fattigaste
länderna finns merparten i Afrika, och där finns också
hela 40 % av världens fattiga.
Jag kan inte låta bli att påminna om att vi alldeles
nyligen i utskottet hade ett besök av en delegation
från parlamentet i Elfenbenskusten. Man delgav oss
att i deras hemland var hela 40 % av befolkningen
flyktingar. Vi måste se våra insatser också i perspek-
tivet av de insatser som de allra fattigaste länderna
gör på det här området.
Som redan har framgått kommer regeringen under
våren 1998 att överlämna två skrivelser till riksdagen
med anknytning till mänskliga rättigheter och demo-
krati: en om mänskliga rättigheter i en framtida
svensk utrikespolitik och en till stöd för demokratise-
ring och respekt för de mänskliga rättigheterna genom
utvecklingssamarbete. Jag kan bara instämma i att de
är mycket välkomna.
Herr talman! Jag vill inledningsvis påminna om de
farhågor som vi mött om att Sveriges kontakter med
Afrika skulle komma att prioriteras ned, främst mot
bakgrund av det framväxande östbistånd som Urban
Ahlin från majoritetens sida redogör för här i dag.
Utifrån den oron känns det extra viktigt för mig att
från denna talarstol nu konstatera att så inte blivit
fallet. Tvärtom är biståndssamarbetet med Afrika inne
i ett mycket vitalt skede. Men hur vårt biståndssamar-
bete skall komma att utvecklas till det partnerskap
som vi eftersträvar kommer vi att få möjlighet att
debattera mer ingående vid ett senare tillfälle när
skrivelsen ligger på vårt bord.
Att Afrika kräver afrikanska lösningar är en
självklarhet som vi redan har konstaterat, men det är
inte alltid lika självklart i biståndets praktiska till-
lämpning. Det har också funnits en övertro på att
västvärldens lösningar, som allmänna val och politis-
ka partier, automatiskt också skall vara Afrikas och
skall utvecklas i samma takt som har skett här hos oss.
Nordiska Afrikainstitutet bedriver forskning som
främjar samarbete och kontakter mellan nordiska och
afrikanska forskare samt dokumenterar och informe-
rar. Detta skapar tillsammans med Sidas kompetens
ett värdefullt underlag för arbetet att ta fram ett part-
nerskap med Afrika. Det finns i utskottet samstäm-
mighet på området biståndsförvaltning.
Jag anser Sidas informationsverksamhet vara fö-
redömlig, men jag delar den oro som motionären ger
uttryck för angående barnens situation i vårt närområ-
de. Även om mycket görs både av Sida direkt och
indirekt genom vänorter och enskilda organisationer,
är barnens ofta svåra situation värd en ytterligare
angelägen fokusering.
Nyligen kunde vi på TV delta i kampanjen Värl-
dens barn, där barns behov runt om i världen lyftes
fram. Vi kunde där se situationen för barnen i Balti-
kum. Det visades hur man hjälper dem som kommer
från splittrade familjer. Vi kunde se flickors utbild-
ning i Afghanistan och handikappade barn i Liberia.
Informationen byggde på att man verkligen hade bra
projekt att visa. Man kan inte förmedla information
utan att ha en sådan grund, och det känns därför till-
fredsställande att vi har ett bra bistånd.
Men biståndet kan inte ensamt lösa utvecklings-
ländernas problem. Investeringar, marknadstillträde
för nya produkter samt ramverk och allmänna förut-
sättningar måste främjas. I Afrika ser vi, som Pierre
Schori talade om, en ny, ung ledargeneration växa
fram. Jag vill tillägga att många bland de nya ledarna
glädjande nog är kvinnor.
Kenya är ett av de länder som berörs i det betän-
kande som behandlas i dag. När nu Kenya samtidigt
är inne i en valrörelse ger det anledning till en extra
kommentar. Jag vill understryka att målsättningen
med biståndet till Kenya är att främja demokrati och
mänskliga rättigheter. Det är en målsättning som är
väl motiverad utifrån landets allvarliga läge. Vi har
nåtts av rapporter om upprepade oroligheter som har
inslag av våld, och även våld med dödlig utgång.
Nu vet vi att såväl valdag som förutsättningar är
fastställda, och valet kommer att hållas den 28 de-
cember i år. Den nuvarande presidenten Moi - som
har kritiserats hårt från olika håll, såväl internt i Ke-
nya som internationellt - ställer än en gång upp för
omval. Men det finns fler kandidater. Notera då sär-
skilt att det finns två kvinnliga kandidater till presi-
dentposten. En av presidentkandidaterna är Cherity
Niglilu, SDP, som jag själv hade förmånen att träffa i
somras, och den andra är Mangari Matay, som kandi-
derar för det liberala partiets räkning.
När vi nu ändå är inne på Kenya kan vi lätt glida
över till Nairobi och omfattningen på ambassaden. En
ingående diskussion om hur ambassaden skall vara
bemannad hör knappast hemma i denna debatt. Men
en del är väl värt besvara och lyfta fram. Det flexibla
och obyråkratiska sätt på vilket det har inrättats såväl
de behövliga projektkontoren i Rwanda och Burundi
som ett kansli i Uganda är något som kan nämnas med
ett uppskattande.
Även landet Zambia har kommit upp i debatten.
Där vill jag peka på den skriftliga frågeväxling som
jag själv har haft med Pierre Schori i ärendet. Jag var
väldigt orolig för den utveckling som vi kunde se och
de bakslag för demokratin som vi har fått rapporter
om från Zambia. Frågan är uppmärksammad.
När det gäller Guinea Bissau, som Hans Anders-
son berörde, vill jag understryka att det är oerhört
viktigt att vi inte väjer för att utvärdera det bistånd
som har givits. Det är så jag ser den rapport som Sida
har tagit fram. Man vill titta, granska och se vad man
kan dra för slutsatser av det bistånd som vi redan har
genomfört i Guinea Bissau. Jag kan inte se att det
finns någonting att invända mot en saklig uppföljning.
Ord, meningar och organisationer - men vilka
människor ser vi då bakom, eller mer rätt uttryckt
framför, våra politiska ambitioner? För mig är det
människor som saltarbeterskorna.
Saltarbeterskorna arbetar hela dagen i den obarm-
härtiga solen. Varje månad öser de upp 300 ton salt åt
bolaget som dominerar deras hembygd i södra Afrika.
Kvinnorna kommer tidigt på morgonen och tillbringar
hela dagen i det salta vattnet. Nedböjda med händerna
i saltet fyller de sina hinkar. De sätter dem sedan på
huvudet, bär dem till lastbilen, som för saltet till lager.
Så går de tillbaka till det vita saltet och fyller sina
hinkar om och om igen, hela dagen hårt arbetande.
"På natten har jag så ont i ryggen, och min hud
svider så att jag måste dricka sprit för att kunna som-
na", sade en kvinna. "Om vi bara hade ett skydd mot
solen där vi kunde vila ibland", suckade en annan
kvinna. Kvinnorna skulle också behöva handskar till
händerna som förstörts. De är alldeles sönderspruckna
av allt saltet, och ögonen lider av det starka vita ljuset
när inte skyddsglasögon finns att tillgå.
De har heller ingen möjlighet att på sin arbetsplats
tvätta av sig allt saltet i sötvatten. Väl hemma är det
ofta så långt till och så ont om vatten att de aldrig helt
får bort det sprickbildande saltet. Om ledighet bara
betyder längtan att få vila ryggen, fötterna, ögonen
och händerna, hur orkar man då se till barnens och de
gamlas behov? Än mindre finns kraft för fackligt och
politiskt arbete.
För att inte gripas av vanmakt inför svårigheter
och människoöden går jag ofta till vår egen historia
för att hämta kraft. Det underlättar både för att förstå
och för att se möjligheterna. Saltarbeterskorna fick
mig att tänka på tvätterskorna som Per Anders Fogel-
ström beskrev dem i boken Mina drömmars stad. Där
är det inte hettan utan kylan som beskrivs. De sönder-
värkta händerna i det kalla vattnet, kroppen som inte
vill orka och arbetsvillkor lika usla som lönen.
Vi kan skänka handskar och borra brunnar till
saltarbeterskor. Men vi måste också ge dem redskap
som underlättar för kvinnor och män att varaktigt
kunna förändra sina arbets- och levnadsvillkor.
Herr talman! Globaliseringen av världsekonomin
är på gott och ont en viktig faktor som tvingar oss att
söka nya arbetsmetoder och förstärka ansträngningar-
na för samarbete. Inte heller biståndet kan undgå att
beröras av den förändringen. Utvecklingen av miljöe-
konomiska metoder och analyser samt kunskaps-
spridning blir i den globala världen allt nödvändigare.
Indien, Kashmir och Östtimor har också tagits upp
i motioner som har besvarats, med undantag för yr-
kande 5 i motion U620. Här är det viktigt att se på
den stora samstämmigheten i utskottet som präglar
arbetet med Östtimor. Det är ingen i utskottet som har
framfört någon invändning mot de insatser som görs i
dag eller planeras. Men i avvägningen gentemot andra
insatser finns här en avvikande mening från majorite-
tens ställningstagande.
På grund av brist på taletid får jag välja att stanna
här.
Anf. 109 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Som har påpekats tidigare här i dag
har biståndsbetänkandet mycket färre reservationer än
vad det brukar vara. Det beror i mycket på budgetpro-
cessen. De gamla reservationerna ligger nu gömda i
tabeller och också i särskilda yttranden. Men det finns
några reservationer.
De som jag här vill lyfta fram, och som inte har
diskuterats så mycket i dag, är våra reservationer 1
och 3. De rör utredning om de biståndspolitiska må-
len. Vi har nu haft de sex målen ett tag. De har lagts
fram successivt. Allt är viktigt. Risken är att det blir
nya biståndsmål. Det har här nämnts att förhållandena
för barn är ett av de viktigaste målen. Kvinnobistån-
det finns redan med i mål nr 6.
Vi har bett att man skall titta på detta framför allt
ur två aspekter. Det gäller först och främst demokra-
timålet. Det sägs mycket bra om demokrati i olika
sammanhang. Vi menar att en avgörande faktor i ett
uthålligt bistånd är att man får demokrati i länderna.
Det skulle vara en komponent i en bred biståndspoli-
tisk utredning. Ett annat skulle vara det s.k. oberoen-
demålet, som jag redogjorde för tidigare från talarsto-
len.
Det skulle jag vilja ha en kommentar till. Varför är
socialdemokraterna så negativt inställda till att vi
skall få en utredning? Är det inte dags för det nu? Det
var mycket länge sedan vi hade en sådan.
Anf. 110 CARINA HÄGG (s) replik:
Herr talman! Jag delar Biörsmarks uppfattning att
det är väldigt viktigt att vi får en bred debatt. Jag
önskar att vi får en bred debatt inte bara i denna
kammare utan också ute i landet i dess helhet kring
biståndsfrågorna.
Vi har tidigare här i kammaren i dag diskuterat
den sviktande biståndsviljan. Den har vi alla en ambi-
tion att åter lyfta. Men jag kan inte avhålla mig från
att undra, när vi nu har jämställdhet som biståndsmål,
och äntligen har fått upp kvinnofrågorna på den ni-
vån: Finns det där någon bakgrund till att det är först
nu man vill se över biståndsmålen?
Jag tycker att det är en slående tanke att när kvin-
norna på allvar har slagit igenom inom biståndet vill
man riva upp de mål man satt utan att man har haft
någon chans att utvärdera dem på ett bra sätt.
Anf. 111 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Det där var grovt. Det var mycket
grovt. Här har vi från Folkpartiet drivit kvinnofrågor-
na i biståndspolitiken i åratal. Sedan skall man få höra
att det skulle vara detta som är orsaken till att vi vill
ha en utvärdering av våra biståndsmål för att se hur de
förhåller sig till varandra och hur effektiva de är. Jag
tycker nästan att det var ett slag under bältet.
Visst skall vi ha en bred debatt ute i landet. Det
välkomnar jag. Men det är viktigt att man får en poli-
tisk inblick i och en utredning av det framtida bistån-
det in på 2000-talet. Vi ser här vad som har hänt med
krympande biståndsanslag och en mängd svårigheter
som kommit in i bilden. Inte minst ur det perspektivet
anser vi att oberoendemålet har spelat ut sin roll. I
dagens läge när vi bryter ned hinder och öppnar för
frihandel och utbyte är det ett förlegat biståndsmål.
Skulle Carina Hägg lyfta fram någonting som vi
eventuellt skulle rensa bort är det oberoendemålet.
Det är också det jag här har lyft fram. Men kom inte
och säg att det skulle finnas någon form av tveksam-
het inför jämställdhetsmålet! Där har vi från Folkpar-
tiet varit pådrivande.
Anf. 112 CARINA HÄGG (s) replik:
Herr talman! Jag vill inte på något sätt undervär-
dera det jämställdhetsarbete som Folkpartiet har ut-
fört. Men detta är ett slående sammanträffande i tid,
och jag tycker att Biörsmark kan vara glad att han får
undanröja den misstanke som har framkommit inte
bara här genom mig utan även på andra håll.
Jag tycker att biståndsmålet som har med jäm-
ställdhet att göra borde få sätta sig. Vi borde utvärde-
ra det och ta hänsyn till vilka konsekvenser det kan få.
I princip är jag alltid för att man granskar biståndet på
så många olika sätt som möjligt.
Anf. 113 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag vill ställa tre frågor som jag har
berört tidigare.
I ett särskilt yttrande har Vänsterpartiet, och flera
andra partier också, tagit upp frågan om de västsaha-
riska flyktingarna i Algeriet. Till stor del är det kvin-
nor som finns där, under svåra omständigheter. Det
pågår en process som innebär en folkomröstning i
Västsahara under 1998. Hur ser Carina Hägg på den
frågan? Kommer det att finnas utrymme för att göra
någonting mer? Det kommer nämligen att behövas.
Det finns också ett särskilt yttrande som gäller
Östtimor. Otillräckliga insatser har gjorts i ett utom-
ordentligt besvärligt läge när det gäller mänskliga
rättigheter. Finns det någon beredvillighet hos majori-
teten att göra något för detta?
Slutligen gäller det frågan om Guinea Bissau, som
jag också tog upp tidigare. Frågan berörs i en motion.
I och för sig framgår det inte att pengarna skulle
minska, utan beloppet på 35 miljoner står kvar. Men
jag tror att det finns en idé om att gå över till stöd för
mänskliga rättigheter, men framför allt stöd till betal-
ningsbalansen, dvs. skuldavskrivning. I det läget
behövs kanske ingen ambassad och man kanske tap-
par närvaron i en av de allra fattigaste länderna i Af-
rika. Finns det någon synpunkt på detta?
Anf. 114 CARINA HÄGG (s) replik:
Herr talman! Jag skall börja med den sista frågan,
som gäller Guinea Bissau. Jag har också engagerat
mig i frågan utifrån den utvärdering som Sida gjort
och som jag tycker var fullt befogad. Hemma i min
kommun finns en högstadieskola som aktivt engagerat
sig i Guinea Bissau. För en vecka sedan fick jag rap-
porter om att taket var klart på den skola man samlat
in pengar till. Jag följer alltså noga det som händer i
Guinea Bissau, men jag kan inte i detta skede säga
vad utvärderingen fullt ut kommer att leda till. Det
finns dock ingenting i dag som tyder på att man skall
dra sig ur Guinea Bissau. Även från andra ledamöter
har vi hört att det finns ett ännu större behov av en
utvärdering. Vi måste allihop stå bakom det faktum
att man skall utvärdera saker och ting.
När det gäller Västsahara kan vi glädjande nog
konstatera att det ser ut som om man äntligen är nära
en lösning. Man är inte riktigt framme, men än så
länge ser det ut som att pusslet verkar falla väl på
plats. Vi har sagt att vi kommer att ställa upp med
polisinsatser. Dock får vi avvakta och se vad detta i
praktiken leder till innan vi här i kammaren låser oss
vid vilka åtgärder vi vill ställa upp med. Men vi är
som sagt väldigt positiva till detta. Det finns ett starkt
engagemang för Västsahara.
Jag vill gärna påminna om att Sverige ger humani-
tär hjälp till Östtimor genom den internationella Röda
kors-kommittén och att Sverige avser att stödja
Unicefs insatser för att minska mödradödligheten.
Sverige stöder också en ökad FN-närvaro i området.
Detta skulle också komma Östtimor till del. Oerhört
mycket görs alltså. Det finns inte några delade me-
ningar i utskottet om vare sig det som pågår eller det
som planeras.
Anf. 115 HANS ANDERSSON (v) replik:
Herr talman! Jag är den förste som vill ha skarpa
och bra utvärderingar, så att man vet vad man gör. Jag
uttalade snarast en farhåga, som jag tror att jag har
viss grund för. Jag hoppas att Carina Hägg bevakar
den frågan.
Det är sant att Sverige har utlovat tio - om jag
minns rätt - civilpoliser till Västsahara. Men vad jag
pratade om var det akuta hjälp- och stödbehovet till
dem som är flyktingar i Algeriet i dag under mycket
svåra omständigheter. De borde helst överflyttas till
västsahariskt område för att kunna vara med i den
politiska processen. Där föreligger behov som jag inte
alls tror att vi ännu från svensk sida har haft resurser
att fylla.
Anf. 116 CARINA HÄGG (s) replik:
Herr talman! Jag vill bara kommentera det sista
inlägget på så sätt att jag inte tycker att vi skall före-
gripa de lösningar som den särskilde medlaren håller
på att arbeta fram. Jag tror att det skulle vara olyck-
ligt. Vi skall i stället utifrån resultatet av det arbetet
titta på vad vi har möjlighet att göra.
Anf. 117 INGER KOCH (m) replik:
Herr talman! Vi har ett bra bistånd, sade Carina
Hägg. Jag vet inte riktigt om det bistånd Sverige har
förmedlat till Afrika i alla lägen direkt har bidragit till
att stärka demokratin och utvecklingen av de mänsk-
liga rättigheterna. Vi moderater tycker inte det. Det
finns många länder under diktatur som Sverige har
stött alldeles för länge.
Men nu har vi fått ett löfte om en redovisning av
hur det svenska biståndet hittills har bidragit. Vi vet
alltså inte detta i dag. Vi får väl lita på den biträdande
utrikesministern, biståndsministern, när han säger att
en redovisning skall komma. Vi har fått löftet tidiga-
re. Jag hoppas att det löfte som ministern gav härom-
dagen och i dag här i kammaren inte bara är ett löfte,
utan att det också kommer att avspeglas i en handling.
Vi får vara optimistiska. Jag hoppas att vi i nästa
budgetdebatt kan diskutera det här goda biståndet och
vilken inverkan det har haft på demokratin och de
mänskliga rättigheterna.
Jag vill ta upp en annan sak också, Carina Hägg.
Det bistånd som går via EU till Afrika handlar om en
betydande summa pengar. Vi moderater har under
flera år föreslagit att det SADC-samarbete som nu
växer fram skulle få fastare strukturer också när det
gäller bevakningen av mänskliga rättigheter och kon-
troll. Europarådet skulle kunna vara en bra förebild.
Utskottet har flera gånger skrivit om detta, och varit
positivt till det. Men vi har inte sett någonting från
regeringens sida. Är Carina Hägg beredd att driva på
regeringen i denna fråga? Det handlar faktiskt om en
ganska god tanke.
Anf. 118 CARINA HÄGG (s) replik:
Herr talman! Inger Koch tar upp frågan om Euro-
pakommissionen och de konventioner som är knutna
till den. Jag tycker att det är väldigt bra. Jag uppskat-
tar och välkomnar om Europas lösningar kan ge inspi-
ration till andra världsdelar. Vi kan inte säga att
SADC skall kopiera det som vi har valt som våra
lösningar. Men visst vore det väldigt positivt om vi
kunde inspirera.
Vi vet ju allihop vad detta har betytt för att värna
de mänskliga rättigheterna i Europa. I den delen tror
jag att jag och Inger Koch har samma uppfattning.
Däremot vill hon gå ett steg längre. Jag vill i stället
överlåta till de afrikanska länderna och organisatio-
nerna själva att fatta det konkreta beslutet om ifall de
skall välja den här lösningen eller inte.
Inger Koch nämnde att jag hade sagt att Sverige
har ett bra bistånd. Det står jag för - jag tycker att
Sverige har ett mycket bra bistånd. Men det finns
naturligtvis undantag. Det har naturligtvis hänt sådant
som inte har varit det allra bästa. Jag tycker inte att
man skall värja sig mot att kritiskt granska det som
inte har gått så bra som vi hoppades. Vi har t.ex.
dragit ned biståndet till några länder där vi har konsta-
terat en korruption som vi inte kan acceptera. Det står
tydligt skrivet på flera ställen i betänkandet att detta
har haft en inverkan på biståndsnivån.
Man skall lyfta fram det som är bra. Men jag hål-
ler med Inger Koch om att man inte heller skall värja
sig mot det som inte har varit lika bra.
Anf. 119 INGER KOCH (m) replik:
Herr talman! Jag tror inte alls att vi i alla lägen
skall kopiera det som vi gör i Europa och direkt imp-
licera det i Afrika. Men det finns en del goda idéer
om hur man har utfört t.ex. uppföljningen av de
mänskliga rättigheterna och brotten mot dessa i Euro-
pa. Europarådet har ju gjort en enastående insats här.
Det är bra att Carina Hägg är positiv till det synsättet.
Men det gäller också att föra fram de här sakerna
inom EU. Det är biståndsministerns sak att föra fram
de här idéerna och tankarna i det framväxande SADC-
samarbetet. Jag hoppas att Carina Hägg vill bidra till
det.
Anf. 120 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Herr talman! Jag vill också ta upp demokratifrå-
gan. Vi har en gemensam reservation där vi talar om
att vi vill ha tydliga skrivningar om hur det står till i
Sveriges biståndsländer när det gäller demokrati och
mänskliga rättigheter.
Utrikesutskottet brukar skriva ett betänkande om
mänskliga rättigheter. Så länge som jag har varit med
- det är inte så lång tid - har detta kommit till på
grund av motioner. Jag menar att det är väldigt viktigt
och värdefullt att vi får en skrivelse från regeringen
där den redogör för sina synpunkter och att den inte
bara gör det i allmänna ordalag utan att den också går
in på enskilda länder.
Jag skulle vilja ställa en fråga till Carina Hägg. På
vilket sätt försöker regeringen, t.ex. när det gäller
relationerna med Kuba, att utveckla demokrati och
mänskliga rättigheter? Såvitt jag har förstått pågår det
inte något projekt som direkt går ut på detta. Jag har i
detta sammanhang även hört från kubaner här i Sveri-
ge, som har flytt på grund av politiska åsikter och att
de inte fritt har kunnat utöva sina politiska rättigheter,
att de är mycket betänksamma även mot någon en-
skild organisation som får stöd för att utöva bistånd i
Kuba. Det är väldigt viktigt att man är oerhört försik-
tig när man riktar bistånd till sådana länder. Vi har i
och för sig inte vänt oss mot biståndet, men vad görs
för att de mänskliga rättigheternas utveckling och
demokratins utveckling verkligen skall ta steg framåt i
Kuba?
Anf. 121 CARINA HÄGG (s) replik:
Herr talman! Ingrid Näslund frågade mig vad re-
geringen gör gentemot Kuba. Jag tycker att det var
synd att hon inte tog chansen när Pierre Schori var här
att ställa den frågan direkt till honom när han före-
trädde regeringen här i dag.
Jag vill svara på vad vi gör från riksdagens sida.
Vi hade alla möjlighet att träffa representanter för
Kubas parlament här. Vi hade då möjlighet att föra
fram hur vi ser på situationen i Kuba och att lyfta
fram frågorna om mänskliga rättigheter m.m. Vi är ju
alla medvetna om att det finns mycket att önska när
det gäller de mänskliga rättigheterna i Kuba.
Vi har däremot inte valt den linje som USA har
valt och som inte har visat sig vara framgångsrik, dvs.
att fortsätta att kyla ned de redan kalla kontakterna
mellan de två länderna. Vi tror på kontakter - möten
mellan politiker, turistresor, forskningssamarbete. Det
finns en hel rad olika insatser som kan göras just för
att stötta och hjälpa dem som önskar en mer demo-
kratisk utveckling i Kuba.
Anf. 122 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Herr talman! Jag vill säga att jag tidigare har haft
den diskussionen med biståndsministern utan att få
några direkta svar. I dag tyckte jag inte att tillfället
var lämpligt, eftersom vi då inte behandlade just den
delen. Jag hann dessutom inte få svar på alla frågor
som jag ställde då.
Det som jag tycker är viktigt i sammanhanget och
som jag vill fråga Carina Hägg om är om hon som
socialdemokrat tycker att hon har en pådrivande
funktion när det gäller att se till att demokrati och
mänskliga rättigheter upprätthålls i våra biståndslän-
der. Jag tyckte inte att Carina Hägg i fråga om Kenya
framhävde så särskilt mycket hur viktigt det är att
också där driva på demokratiutvecklingen. Har vi där
något projekt som verkligen går ut på att påverka
regeringen i en demokratisk riktning?
Anf. 123 CARINA HÄGG (s) replik:
Herr talman! Biståndet till Kenya är utformat på
ett sådant sätt att det främst skall riktas till stöd för
demokrati och mänskliga rättigheter. Det finns en rad
projekt bl.a. inom medieområdet för att man skall få
en mer objektiv beskrivning av skeendet i landet.
Biståndet till Kenya sker på ett sådant sätt att man
skall kunna stötta demokratin, vilket vi alla så väl vet
behövs. På den punkten tror jag alltså att Ingrid Näs-
lund kan känna sig nöjd.
Anf. 124 HELENA NILSSON (c) replik:
Herr talman! Vi började med att ta upp miljön
som ett problemorienterat ämnesområde som vi tyckte
var angeläget inom biståndet. Vi fortsatte med demo-
krati, med jämställdhet och fattigdomsbekämpning.
Sakta men säkert går det svenska biståndet mot en
mer problemorienterad anslagsstruktur. Men ändå är
det så svårt att få gehör för det fullt ut. Därför skulle
jag vilja ställa en fråga till Carina Hägg. Varför är
Socialdemokraterna så oerhört negativt inställda till
att börja jobba med denna problemorienterade an-
slagsstruktur i stället för att använda landramarna som
en struktur, som i och för sig har verkat länge? Men vi
ser ändå sakta men säkert att det går mot en proble-
morienterad anslagsstruktur.
Anf. 125 CARINA HÄGG (s) replik:
Herr talman! Jag hoppas inte att Helena Nilsson
menar att vi ser på biståndet som något oproblema-
tiskt område. Jag tycker att ju mer man närmar sig
biståndsfrågorna, desto mer ser man komplexiteten
och svårigheterna och hur de olika behoven griper tag
i varandra. Svårigheterna är väldigt många, trots att
man ser möjligheterna. Jag förstår inte riktigt Helena
Nilsson på denna punkt.
Helena Nilsson tog upp miljön. Jag tycker själv att
vi kanske inte har hunnit med den tillräckligt mycket i
den här debattrundan, trots att vi alla i andra samman-
hang har tryckt på hur viktigt det är med miljöfrågor-
na. Jag hann bara tala om hur viktigt det är i det glo-
bala sammanhanget att vi på ett tydligare sätt får med
de miljöekonomiska synpunkterna. Risken är att mil-
jön kommer att få ta än mer stryk när ekonomin får
rasa fritt som vi har kunnat se nere i Asien.
Anf. 126 HELENA NILSSON (c) replik:
Herr talman! Jag tror att just det som Carina Hägg
pekar på är problemet, nämligen att vi har svårt att
förstå varandra. Det är svårt att tydliggöra vad vi
egentligen menar. Men Carina Hägg tar själv upp
miljön. Miljön var det första området. Det är gräns-
överskridande, mångfacetterat och svårt att angripa
utifrån ett lands synpunkt och också via bistånd. Där-
för vore det mycket lättare om man såg på det som ett
gränsöverskridande problem med många aktörer men
där man ändå har ett helhetsperspektiv i biståndsarbe-
tet. Om man jobbade problemorienterat med det som
sker via FN multilateralt, det som sker via EU och det
som sker via Sverige, då tror jag att det skulle bli en
bättre lösning på det stora problem som miljöförstö-
ringen utgör. När man ändå säger att det svenska
biståndet sakta men säkert orienterar sig i den rikt-
ningen är just önskemålet att försöka förstå varandra
så att en majoritet av arbetet i framtiden kanske kom-
mer att vara problemorienterat. Det är det som jag
hoppas på. Dessa debatter kan sakta men säkert göra
att vi förstår varandra.
Anf. 127 CARINA HÄGG (s) replik:
Herr talman! Jag vill också understryka att det inte
bara är inom biståndets ram som man kan lösa miljö-
frågorna. Den problematiken möter vi på alla andra
politikområden också. Vi har sett bristerna i möjlighe-
ten att lösa detta på global nivå. Vi följer nu med
spänning konferensen i Kyoto och ser vilka svårighe-
ter som man har där att enas mellan länderna och
världsdelarna i den här viktiga frågan. Frågorna löser
man inte bara genom att samordna dem inom bi-
ståndsvärlden. De hänger samman även med det som
händer utanför biståndsområdet.
Anf. 128 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Herr talman! Vad gäller anslag till internationellt
bistånd har ju riksdagen redan fattat beslut om detta
genom finansutskottets betänkande för en kort tid
sedan. Dock har jag vissa synpunkter på biståndets
fördelning och storlek, vilket också framgår av olika
motioner som jag har skrivit själv eller där jag finns
med bland undertecknarna. Jag skall lyfta fram några
frågor.
I motion U633 framhålls att vi vill ha ett ökat stöd
till den kashmirska befolkningen i dalen. Kashmirer-
nas situation har förbättrats något genom byggandet
av Urikraftverket, som nyligen tagits i drift. Detta
miljövänliga kraftverk har delvis finansierats genom
svenskt bistånd, bl.a. med u-krediter och gåvomedel
och har lett till att befolkningen i Kashmirdalen nu har
ström flera timmar om dagen, jämfört med några
enstaka timmar förr. En stor del av elproduktionen
kommer också Indien till del genom att elförsörjning-
en fördelas på stora områden. Dock råder det fortfa-
rande elbrist.
När jag besökte Kashmir i höstas hände det väl-
digt ofta att strömmen försvann. Självklart skulle en
fortsatt utbyggnad av kraftverket kunna bidra till en
förbättrad elförsörjning i området och därigenom en
utökad möjlighet att satsa på industri och annan verk-
samhet som så väl behövs i detta område med omfat-
tande arbetslöshet. Det är också bakgrunden till mo-
tionsyrkandet om ansträngningar för ett svenskt stöd
för en fortsatt utbyggnad av Urikraftbygget, särskilt
som förstudier pågår om detta.
En förbättrad elförsörjning i Kashmir är önskvärd.
Dessutom behövs det andra insatser för att hjälpa
befolkningen till en dräglig livssituation. På grund av
oroligheterna och konflikten i området finns det stora
brister inom bl.a. utbildningsväsendet och sjukvården.
Det råder brist på utbildad personal, material, utrust-
ning m.m. Särskilt svårt att försörja sig har änkorna i
området.
De flesta familjer har drabbats av den 50 år långa
konflikten. De flesta familjer har också mist någon
anhörig. När en familjeförsörjare dödas på grund av
sammandrabbningar, som indiska armen eller säker-
hetsstyrkorna tar på sig ansvaret för, erbjuds vanligt-
vis någon annan familjeförsörjare en försörjnings-
möjlighet. Detta gäller dock inte alltid när kvinnan
mister sin man eller son. Dessa änkor, med ansvar för
familjernas ekonomi och hushåll, lever under ytterst
svåra förhållanden. Vi motionärer menar att en del av
det bistånd som i dag kommer Indien till del borde gå
till de mest utsatta grupperna i Kashmir.
Nu pekar utskottet på att Sverige har valt att kon-
centrera sitt bistånd i Indien till ett fåtal delstater -
bl.a. Rajasthan, som jag också besökte. Jag instämmer
i att detta område också är mycket fattigt och behöver
omfattande hjälp och stöd, men vill ändå lyfta frågan
om bistånd till befolkningen i Kashmir för, förhopp-
ningsvis, framtida insatser.
Det finns ytterligare ett skäl till att från svensk
sida finna vägar att stödja det kashmirska folket. När
enskilda organisationer, t.ex. vi centerkvinnor, vill
starta ett biståndsprojekt för att stödja de kashmirska
änkorna visar det sig vara mycket svårt att genomföra
detta. Dessa kvinnor har nämligen extra svårigheter
att organisera sig själva i mottagande kvinnoorgani-
sationer på grund av att Indien administrerar området.
Det finns där stora problem med byråkrati och admi-
nistration, vilket försvårar detta organiserande. Där-
med är bistånd med hjälp av Sida uteslutet.
Herr talman! Biståndet är ett viktigt instrument för
att utjämna skillnaderna mellan rika och fattiga län-
der, även om andra insatser också behövs för att
åstadkomma det. Jag tänker bl.a. på ändrade han-
delsvillkor, nedrustning och skuldavskrivningar.
I centermotionerna U207 och U209 krävs det en
planering för hur en återgång till biståndsramen på
1 % av BNI skall kunna genomföras. Andre vice
talmannen och jag har väckt motion U209. Där kräver
vi att detta mål skall uppnås under en femårsperiod, i
likhet med vad vår centerstämma fastslog i somras. I
motionen kräver vi också att regeringen skall få i
uppdrag att redovisa en plan för hur nivån på det
svenska biståndet, med början 1998, skall återställas.
Reservation 7 handlar just om att regeringen skall ha
det här uppdraget och återkomma i 1998 års vårpro-
position. Därmed menar vi att vårt krav i motion
U209, att detta skall påbörjas redan 1998, tillgodoses
i reservation 7, vilken jag yrkar bifall till.
För att åstadkomma en rättvisare fördelning mel-
lan rika och fattiga och mellan kvinnor och män i
världen krävs det inte bara insatser från rika länders
sida riktade till fattigare länder utan också insatser
från rika personers och familjers sida riktade till fatti-
ga personer och familjer i mottagarländerna. Dess-
utom måste mottagarländerna själva arbeta för en
rättvisare fördelning mellan kvinnor och män. Sådana
krav utvecklas också i motion U209. I den motionen
påtalar vi motionärer bl.a. att enbart 0,9 % av den
indiska befolkningen och 2,6 % - 2,4 % nämns också
- av den pakistanska befolkningen betalar skatt; detta
trots att en mycket större andel av befolkningen i
dessa båda länder har goda inkomster och skulle kun-
na bidra till en rättvisare fördelning i sitt eget land. Vi
motionärer menar att större krav måste ställas på
mottagarländerna så att de själva via skattsedeln visar
solidaritet med sitt eget folk.
I betänkandetexten noteras, som ett svar på mo-
tionskravet, att skattesystemet fungerar dåligt i vissa
av de minst utvecklade länderna och att de omförde-
lande mekanismerna är ineffektiva. Utskottet menar
också att den s.k. inhemska resursmobiliseringen,
både offentligt och privat, kan vara en del i dialogen i
samband med samarbetet. Jag välkomnar faktiskt
dessa uttalanden som svar på motionskravet. Det är
självklart att alla måste vara med och bidra till en
rättvisare fördelning på vår jord, också de rika i de
fattiga mottagarländerna.
Herr talman! I det särskilda yttrandet nr 8 fram-
hålls, som det sagts här tidigare, att de västsahariska
flyktingarna har en mycket svår situation bl.a. på
grund av det utbredda våldet i Algeriet. Nu väntar vi,
även detta nämns här, på en folkomröstning till hös-
ten. Men detta kräver faktiskt ett omfattande stöd och
en omfattande hjälp till flyktingarna. Jag tror inte
heller att det är tillräckligt med polisresurserna för
just själva valövervakandet och annat i samband med
valet. Jag tror att det behövs en beredskap till stöd
bl.a. för flyktingarnas möjligheter att ta sig tillbaka till
västsahariska områden. Därför tycker jag att det som
framförs i det särskilda yttrandet nr 8, som jag ju inte
kan yrka bifall till, är väldigt viktigt. Inte heller kan
jag yrka bifall till det särskilda yttrandet nr 7, där det
talas om behovet av ett ökat stöd till östtimoreserna.
Jag kan dock uttala att jag verkligen tycker att det
som står i det särskilda yttrandet är viktigt, nämligen
att det finns ett stort behov av ökat stöd också till
östtimoreserna. Tidigare har ju Röda korset nämnts,
som nu skall ge bidrag via svenskt stöd, och Unicef.
Vidare kan Caritas nämnas. Man lever, som sagt,
under mycket svåra förhållanden. Särskilt gäller det
barn och kvinnor.
Slutligen beklagar jag att utskottet inte har kunnat
ställa sig bakom det förslag som framställs i motion
U209 och som handlar om en försöksverksamhet med
en begränsad summa av nya biståndsmedel från Sve-
rige, innebärande att man under en tvåårsperiod förde-
lar medlen lika mellan projekt som drivs av och för
kvinnor och går till kvinnor och projekt som drivs av
och för män. Om man hade en sådan försöksverksam-
het och sedan gjorde en utvärdering skulle man kunna
se hur det var med effektiviteten i en sådan försöks-
verksamhet och en sådan resursfördelning. Jag har en
känsla av att effektiviteten är väldigt stor när det gäl-
ler bistånd till kvinnor. Men jag får, som sagt, finna
mig i att man inte har kunnat tillstyrka det. Ändå vill
jag alltså lyfta frågan för framtiden.
Anf. 129 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Herr talman! Jag kan instämma i många av de på-
pekanden som Ingbritt Irhammar här har gjort. En del
av motionerna är tvärpolitiska. Jag har också själv
stött dem. Jag hoppas att de bär frukt för framtiden,
precis som Ingbritt Irhammar uttryckte sig.
Jag kan dock inte låta bli att ställa en fråga. Det
gäller de motionsyrkanden som Ingbritt Irhammar
nämnde och som bl.a. hon har framställt. Ni cen-
terkvinnor verkar ligga betydligt närmare vår reserva-
tion nr 6, som flera partier har gemensamt. Jag tänker
på enprocentsmålet och hur det skall nås. Jag frågar
alltså Ingbritt Irhammar: Tänker ni centerkvinnor
stödja reservation nr 6?
Anf. 130 INGBRITT IRHAMMAR (c) re-
plik:
Herr talman! Jag har mycket noga läst båda reser-
vationerna. I reservation 6 riktas kritik mot tidigare
fördelningar. Eftersom jag själv ställt upp på dessa
kan jag knappast framföra kritik. Däremot yrkar cen-
terkvinnorna bifall till krav som framförs i andra
yrkandet i motion U209. Det gäller yrkande nr 2 och
handlar om återbetalning och om att under en femårs-
period uppnå enprocentsmålet.
Det kravet tillstyrks att regeringen skall återkom-
ma i vårpropositionen med en planering för det här.
Därmed tycker jag att vi har nått längre än vad vi
hade hoppats när vi skrev motionen.
Anf. 131 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Herr talman! Bara ett klargörande. Jag undrar om
Ingbritt Irhammar menar att enprocentsmålet enligt
regeringens sätt att sköta det här kommer att innebära
att man når upp inom en femårsperiod. Det kan ju
ändå inte vara fallet.
Vi menar i vårt yrkande att man verkligen skall
sätta i gång så snart som möjligt. Även om vi får finna
oss i att det inte blir 1998 har vi krav gällande 1999
och 2000, för att man skall komma på rätt väg. Det är
det viktigaste i reservationen.
Anf. 132 INGBRITT IRHAMMAR (c) re-
plik:
Herr talman! Jag uttalar mig inte om vad regering-
en planerar vad gäller att uppnå återgången till enpro-
centsmålet inom fem år. Jag yrkade bifall till reserva-
tion 7, där man tillstyrker motion U209 yrkande 2.
Där finns kravet att man skall uppnå detta inom en
femårsperiod.
Anf. 133 RAGNHILD POHANKA (mp):
Herr talman! Det är svårt att välja i det här betän-
kandet som omfattar hela världen vad man skall ta
upp för länder. Turkiet, kurdernas område, Indonesi-
en, Östtimor, Västsahara kunde jag tala om under de
åtta minuter som jag har mig tilldelade.
Jag har valt i dag den 10 december att tala om Ti-
bet. Det är i kväll en ljushögtid på Norrmalmstorg,
där man skall tända tusen ljus under stillhet. Man har
byggt upp en mandala av sand. Denna högtid pågår
fyra timmar. Då valde jag att tala om Tibet i dag. Det
finns mycket att säga härom som även gäller bistånd.
Tibet behöver din hjälp, Tibet behöver vår hjälp och
Tibet behöver Sveriges hjälp, både ekonomiskt och
demokratiskt. Sverige har i resolutioner stött Tibet i
FN och på andra håll. I EU skriver man resolutioner
mot det sätt som tibetanerna förtrycks på. Själv är jag
kritisk till ett-Kina-politiken, speciellt när det gäller
Tibet, eftersom det har varit ett självständigt land.
Dalai Lama var statsöverhuvud när Kina invaderade
landet 1949. Man var inte så intresserad i Tibet av att
ha utrikespolitiska kontakter, men man hade en del
diplomatiska kontakter. Det var ett självständigt land.
Det finns ca 6 miljoner invånare, vilkas språk, religi-
on och levnadssätt skiljer sig fullständigt från kine-
sernas.
Inflyttning av sju och en halv miljon kineser har
förvandlat tibetanerna till en minoritet i sitt eget land.
Det finns ett nytt inflyttningsprogram där 100-1 000
kineser skall flytta in i Tibet i varje by eller liten stad.
Det är ett sätt att förtrycka det tibetanska folket och
att få en majoritet. De kineser som flyttar dit får för-
måner som tibetanerna inte har och som kineserna
inte har i sitt eget land. Kinesfamiljerna får t.ex. ha ett
barn till, eller om de redan har två barn men det andra
inga rättigheter har så får barnet rättigheter när famil-
jen flyttar till Tibet. Plats finns det ju, men det är inte
bara en fråga om plats. De dalar där man kan odla är
mycket begränsade. Man försöker föra in kor i stället
för tibetanernas jakar, man försöker föra in vete i
stället för tibetanernas korn. På det viset blir man
beroende av gödsel och annat som gör att det skall
kunna gro där uppe.
1,2 miljoner tibetaner har dött som en följd av Ki-
nas ockupation, av svält i fångläger, genom avrättning
och tortyr. De arresteras och torteras fortfarande där-
för att de demonstrerar mot Kinas ockupation. De
arresteras och torteras om de har ett kort på Dalai
Lama i sitt hem.
Dt finns en utbildningsaktion, en folkupplysning i
klostren och av privata människor, en indoktrinering
där folk skall avsvära sig sin lojalitet mot ibland sin
religion, inte alltid men oftast, och framför allt mot
Dalai Lama. Det här gör att många har börjat fly från
Tibet, även om det är en mycket svår flykt. Fler och
fler kommer till Dharmsala i Indien där exilregeringen
sitter.
Tibetanerna har fått en än svårare situation. Man
bygger upp militärläger runt hela Lhasa, huvudstaden,
osv. Man får inte heller längre använda det tibetanska
språket i skolorna som man ibland fått tidigare. Man
tvingas t.o.m. att undervisa i tibetansk historia på
kinesiska.
Miljöförstöringen i Tibet är enorm. Den innebär
risk för en ekologisk katastrof. Utsläpp, kalhuggning
och vårdslös hantering av radioaktivt avfall påverkar
hela världen. Jag reste till Tibet med tre exiltibetaner
som hade bott över 30 år i Sverige och Norden. När
de kom hem trodde de att det skulle finnas skogskläd-
da berg, men dessa var i stort sett alla kalhuggna. Där
betar får och getter. Ni vet hur avbetningen går när
det är på det viset.
Vi har fått en sak tillgodosedd egentligen som vi
tar upp i en motion. USA utser Tibets ambassadör. Vi
har bett om att en särskild koordinator för Tibet skall
tillsättas. Det görs nu av Madeleine Albright. Behovet
av en sådan kom upp i samband med Dalai Lamas
besök i USA i april i år. Även om posten i praktiken
innebär en ambassadörs rang försäkrar Albright att
det bara är en koordinator. Kina protesterar förstås
och betraktar det som en inblandning i landets inre
angelägenheter.
Vad vi också vill är att det internationella samfun-
det skall hjälpa till med eller förmedla kontakter så att
det kan bli förhandlingar mellan Kina och Tibet.
Tibet har numera den uppfattningen - Dalai Lama
företräder exilregeringen - att man vill ha autonomi,
inte självstyrelse i riktig mening. Det är det enda
möjliga eller tänkbara.
Vi har också talat om att stödja tibetanska radio-
stationer. Informationen är väldigt dålig, och många
av dem som växer upp är analfabeter i Tibet i dag.
Det finns en radiostation i Norge, Voice of Tibet, som
sänder mot Tibet. Genom dessa sändningar sprids
Dalai Lamas fredsbudskap och demokratisträvanden.
Det sker genom en stiftelse i Norge som samarbetar
med tibetanska journalister.
Det är faktiskt värre med förtrycket i Tibet än vad
det har varit tidigare. Det är 20 gånger så många poli-
tiska fångar av tibetanskt ursprung i förhållande till
deras antal som det är i Kina. Vi vet också att varje
dag avrättas människor i Kina. En stor andel är tibe-
taner, alldeles för många - varje avrättning är ju en
för mycket.
Vi har fått brev från människor i fängelser i Tibet
där man talar om förtrycket. Jag går inte in på det, vi
känner väl till förtryckets ansikte.
Det står på ett ställe i en tidning som jag har fått:
Studera kinesiska, bli civiliserad. Det betyder att man
ser på det tibetanska folket som mindervärdiga, som
outbildade, som fångar, som okunniga. Men vi vet att
de har en gammal kultur, vi vet att deras kunskaper är
stora på många områden. Därför bör man naturligtvis
låta dem utveckla sin kultur.
Det var en internationell parlamentarikerkongress
i Tibet. Ungefär de saker som jag har framfört och
ytterligare ett antal frågor vill man att regeringarna i
världen skall föra fram så att vi kan hjälpa Tibet, att
landet får sin autonomi och deras mänskliga rättighe-
ter försvaras.
Jag har sett allt detta bara förvärras under det antal
år som jag arbetat med Tibetfrågan. Det är alltså inte
någon förbättring, bara försämring, med tvångssterili-
seringar, fängslanden, tortyr, avrättningar. Man tryck-
er tibetanerna ned i fattigdomsfällan mer än vad man
behövde göra.
Tidigare behövde man inte hungra i Tibet, om det
inte var missväxt. Men i dag svälter barnen. De går på
gatan och ber om den mat från enkla restauranger som
människor inte äter upp. Detta förekommer på många
ställen i världen. I Tibet är det i stort sett bara tibe-
tanska barn som svälter, trots att tibetanerna är 6
miljoner och kineserna är 7 ½ miljoner. Det är så gott
som inga kinesiska barn som är i den situationen.
Östbiståndet
Anf. 134 GÖRAN LENNMARKER (m):
Herr talman! Jag skall tala om den del av betän-
kandet som handlar om stöd till Central- och Östeuro-
pa. Det är ett område där utvecklingen sker mycket
snabbt. För 6-8 år sedan när förändringarna började
anade vi aldrig att länderna i Central- och Östeuropa
skulle ha en så snabb utveckling när det gäller demo-
krati, mänskliga rättigheter, minoritetsrättigheter och
marknadsekonomi. Allt har skett förbluffande snabbt.
Här handlar det egentligen inte om biståndssamar-
bete över huvud taget utan det handlar om Europas
integration, att Europa nu kan komma samman och bli
enat där det inte går några skiljelinjer tvärs igenom
kontinenten. Det finns inga Jaltalinjer eller Molotov-
Ribbentrop-linjer kvar. Vi får en enad kontinent.
De beslut som de västeuropeiska institutionerna -
Europarådet, EU och Nato - har fattat om att vara
öppna för alla Europas länder och demokratier är
utomordentligt centrala. Vi kan se just de västeurope-
iska institutionerna bli alleuropeiska. På fredag-
lördag är det toppmöte i Luxemburg. Då skall EU
fatta beslut om att påbörja förhandlingarna för snab-
bast möjliga medlemskap för de tio kandidatländerna
plus Cypern. Förhoppningsvis kommer detta att gå
väl. Det viktiga nu, inte minst för den svenska rege-
ringen, är att se till att beslutet inte blir försenat så att
förhandlingarna kan komma i gång snarast möjligt
efter årsskiftet.
Det handlar alltså inte om ett biståndssamarbete,
vilket ligger bakom en hel del av den kritik som vi
moderater har och har haft när det gäller organisatio-
nen av stöd till Central- och Östeuropa, men jag åter-
kommer till det.
Det har skett mycket, mycket glädjande och
mycket snabbt i Central- och Östeuropa. Det finns två
områden där problemen är större än vad vi trodde.
Det ena området är problemen med rättsstaten.
Det har svårare att bygga upp en rättsstat i dessa län-
der som har plågats av diktatur och rättslöshet under
lång tid. Att bygga upp rättsliga institutioner och
okorrupta statsförvaltningar har tagit mycket längre
tid och har varit mycket svårare än vad vi kanske
insåg i samband med de stora förändringarna i början
av 1990-talet. Att den enskilde måste kunna få rätt
gentemot en överhet eller andra enskilda är oerhört
centralt. Vi i Västeuropa underskattade kanske att det
skulle ta så lång tid att växa fram. Detta är väl känt,
och jag tänker inte gå in på det mera.
Det andra området är de sociala problemen. Det är
någonting som också underskattades väldigt mycket.
Det fanns ju en föreställning om att socialismen hade
misslyckats med praktiskt taget allting utom det socia-
la som ändå verkade vara ganska hyfsat. Denna före-
ställning levde kvar mycket också i öst, vilket gjorde
att man inte genomförde de reformer som var nöd-
vändiga på det sociala området. Man levde kvar
mycket i de gamla systemen. Sjukvården är fortfaran-
de urusel. Jag tror inte att någon västerlänning över
huvud taget skulle vilja besöka en sådan sjukvård.
Medellivslängden är ungefär tio år kortare än i Väst-
europa. Arbetarskydd saknades i de gamla socialist-
staterna. Pensionerna var låga.
Det mest upprörande var de människor som inte
fick plats i femårsplanen, de som inte bidrog till pro-
duktionen. De ställdes helt utanför som barnen i barn-
hemmen i Rumänien. Man hade sitt värde bara som en
del i produktionen. Marx och Lenin hade fel i det
mesta, och särskilt mycket fel hade de när det gällde
föreställningen att det sociala var en del i produktio-
nen, och att den som inte var det och som inte bidrog
till femårsplanen ställdes helt vid sidan av samhället.
Den svåra uppgiften nu är att lämna de urusla so-
ciala systemen och gå över till de västliga sociala
systemen. Man måste ha system som kan kombineras
med utvecklingen, med kreativitet och som kan vara
uthålligt trygga. Detta har underskattats, och därför
fokuseras nu mycket av arbetet på det här. Världsban-
ken är den som kanske huvudsakligen är ledande på
att tala om vikten av att ha fungerande sociala system
och inte leva kvar i de gamla.
De gamla systemen går ut på att det sociala skyd-
det sköts via subventioner. Kanske två tredjedelar av
den ryska budgeten utgörs av sociala subventioner.
De går på ett mycket ineffektivt sätt till de gamla
stora fabrikerna som kan ha flera tusen anställda eller
till kolchoserna som inte gör någonting nyttigt. Av
sociala skäl måste man ha kvar dessa mycket ineffek-
tiva subsidier.
Det behövs alltså en chockterapi också på det so-
ciala området. Det centrala är en förändring. De län-
der som inte har genomfört förändringar är de som
har de största problemen. Ett exempel på detta är
Rumänien där man inte fick någon chockterapi och
där det inte skedde någon systemförändring förrän
möjligtvis för ett år sedan. Där blev man kvar vid det
gamla.
Vi bör erinra oss att det bilaterala stödet, som vi
har anledning att här mest diskutera, är ett led i en
ganska omfattande stödverksamhet som sker via EU,
via Nordiska rådet, via Europarådet, via Världsban-
ken, via Europabanken, via IMF och via en hel del
andra organ. Bekymret här är naturligtvis koordine-
ringen av detta. Detta stöd är inte ett långvarigt, ut-
hålligt utvecklingsstöd, utan det är ett övergångsstöd
till länder som skall bli fulla samarbetspartner med
oss i Västeuropa. Man måste ha en koordination och
integration av stödet.
Det är bekymmersamt att vi i Sverige inte heller
har någon riktigt bra koordination. Vi moderater har
framför allt kritiserat två saker. Till att börja med har
man lagt över delar av stödet på Sida i stället för att
behålla det inom UD som en integrerad del av Euro-
papolitiken, vilket man borde ha gjort. Det var ett
misstag som skedde i samband med regimskiftet.
Det andra som vi har kritiserat är att man, i stället
för att hålla ihop stödet ens inom Sida, splittrar man
upp det genom att lägga den särskilda miljarden hos
Statsrådsberedningen och statsministern. Det ledde
naturligtvis till den splittring och de felsatsningar som
vi kan se som ett resultat av detta. Det hade varit
mycket bättre att ha ett samlat program för vårt nä-
rområde Baltikum, Polen och nordvästra Ryssland
och se det integrerat med de riktlinjer som vi diskute-
rar här i kammaren på grundval av utrikesutskottets
beredning i stället för att göra allt på egen hand. Detta
har delvis lett till att de svenska skattebetalarnas
pengar har använts för saker som bättre kunde ha
finansierats på annat sätt. Då hade de inte givit de
resultat som de har gjort.
Herr talman! Därför borde man nu ta ett nytt grepp
om stödpolitiken i fråga om Central- och Östeuropa i
skenet av Europaintegrationen. Vi har fört fram detta
och avgivit reservationer. Jag yrkar inte bifall till
ytterligare reservationer.
Anf. 135 HELENA NILSSON (c):
Herr talman! På fredag samlas EU:s regeringsche-
fer till sedvanligt toppmöte. På dagordningen står
utvidgningen av EU. Länderna i Central- och Östeu-
ropa och i Baltikum är kandidatländer.
Sverige har under flera år haft biståndssamarbete
med dessa länder som förhoppningsvis har underlättat
för dem att så snabbt bli kandidatländer till EU. Ett
vänortssamarbete har också vuxit fram på lokal och
regional nivå mellan Sverige och länderna framför allt
kring Östersjön. Det har också bidragit till att stärka
de mål som sattes upp för biståndssamarbetet och
folkligt förankra detta bistånd.
Herr talman! Ryssland är det ojämförligt största
landet i norra Europa. Den oerhörda potential som
finns i ett nära samarbete med Ryssland måste tas till
vara. Centerpartiet anser att både Sverige och Ryss-
land har mycket att vinna på ett närmare bilateralt
samarbete.
Centerpartiet vill se en samlad svensk Rysslands-
politik. Regeringen bör återkomma till riksdagen och
redovisa ett förslag till en samlad Rysslandspolitik.
Låt gärna det nyligen avlagda ryska statsbesöket bilda
avstamp för en sådan politik. Ömsesidig insikt om
behovet av ett nära bilateralt svensk-ryskt samarbete
är en god grund att utveckla samarbetet från.
Utskottet skriver väl om behovet av utbyggda re-
lationer med Ryssland och besvarar centerpartiets
konkreta yrkande. Jag önskar att den stora samsyn
som manifesteras i utskottets betänkande ger rege-
ringen mod att bilateralt inom EU-kretsen driva en
aktiv, samlad och framtidsinriktad Rysslandspolitik.
Sverige och Finland har som grannländer och militärt
alliansfria EU-länder en särskild möjlighet att utgöra
en bro mellan EU och Ryssland. Målet måste vara att
göra en väv av ömsesidiga beroenden mellan Ryss-
land och resten av Europa för att långsiktigt förankra
Ryssland bland Europas demokratiska stater.
EU bör successivt öppna den inre marknaden för
Ryssland och bjuda in Ryssland till det närmare poli-
tiska samarbetet parallellt med EU:s historiska ut-
vidgningsprocess med länderna i Central- och Östeu-
ropa inklusive Baltikum, där EU i likhet med Nato
ägnar stor möda åt att utveckla ett särskilt partnerskap
med Ryssland som är än mer utvecklat än dagens
partnerskaps- och samarbetsavtal.
Samarbetet med Ryssland i Östersjökretsen, i Ba-
rentsregionen, på nordiskt plan, i EU-kretsen och
inom Partnerskap för fred förhindrar oss inte att också
bygga ut de bilaterala kontakterna. Centerpartiet anser
att både Sverige och Ryssland har mycket att vinna på
ett närmare samarbete. Huvudsakligen bör vi koncent-
rera oss på stöd till reformprocessen, demokratiut-
veckling, investeringsfrämjande insatser, miljösamar-
bete, stöd till utveckling av infrastruktur på telekom-
munikationsområdet, säkerhetsfrämjande insatser på
tull- och gränsbevakningens områden, insatser för att
stödja uppbyggnaden av rättsväsendet och bekämpan-
det av den grova kriminaliteten, åtgärder för att under-
lätta handel och resande, akademiskt och kulturellt
utbyte samt mellanfolkliga kontakter.
Sverige bör i första hand prioritera sina insatser
till de angränsande delarna av Ryssland, inklusive
Kaliningrad. Det är också bra, vilket jag har noterat i
budgetpropositionen, att man håller öppet för samar-
bete även i andra delar av Ryssland.
Samarbetet bör ha en bred säkerhetsfrämjande in-
riktning. Aktuella områden är stöd till reformproces-
sen och demokratiutvecklingen, investeringsfrämjan-
de insatser och miljösamarbete, särskilt när det gäller
reaktorsäkerhet och hantering av radioaktivt avfall.
Därför är det viktigt att det tidigare miljösamarbetet
fortsätter.
Centerpartiet anser slutligen att regeringen bör ta
initiativ till att utreda förutsättningar för att utveckla
ett bilateralt samarbete med Ryssland på totalförsvar-
sområdet. När vi behandlade frågan i utskottet var det
till en början en stor förvåning över om detta kunde
vara möjligt, men efter hand som vi diskuterade frå-
gan blev inställningen alltmer positiv. Vi skriver ock-
så i betänkandet att det redan finns kontakter på total-
försvarsområdet. Vi i centerpartiet anser att de är bra
och att de bör utvecklas.
Anf. 136 LENNART ROHDIN (fp):
Herr talman! I en tidningsartikel för en vecka se-
dan skrev chefen för Sidas östavdelning, Staffan
Herrström, så här: Ryssland har stora problem men
också en väldig potential. Få uppgifter kan vara vikti-
gare än just denna, att medverka till att trygga frihet
och välstånd i ett demokratiskt Ryssland.
Det tror jag är någonting som vi alla i denna
kammaren kan vara helt överens om. Samarbetet i
Ryssland är ju hörnstenen i vårt samarbete med Öst-
och Centraleuropa.
Det är glädjande att det är så stor uppslutning
kring detta samarbete. Det framgår också av det
mycket ringa antalet reservationer i betänkandet. Jag
skall därför inte förlänga debatten så mycket utan vill
instämma i det mesta som Göran Lennmarker och
Helena Nilsson har sagt här tidigare.
Jag vill bara fästa uppmärksamhet på den utvär-
dering som har gjorts av Sveriges samarbete med
Central- och Östeuropa och som överlämnades till
regeringen för ungefär två veckor sedan. Utvärdering-
en visar ju att resultaten av samarbetet är mycket goda
och att det svenska samarbetet är ändamålsenligt,
effektivt och flexibelt och successivt har förbättrats.
Utredaren konstaterar bl.a. att mellan åtta och nio
av tio projekt uppvisar goda eller mycket goda resul-
tat. Bara ett par projekt kan betecknas som misslyck-
anden. Detta är, med den kännedom som vi har om
den här typen av projekt, ett mycket gott betyg. Utre-
daren pekar dock på två områden där det finns behov
av utökade satsningar. Det ena gäller stödet för en
demokratisk utveckling, särskilt samarbetet på rätt-
sområdet. Det andra gäller jämställdhetsperspektivet.
Utredaren konstaterar att den sociala utvecklingen är
värre än befarat, vilket särskilt drabbar kvinnorna, och
att det därför finns skäl att forma ett nytt mål för sam-
arbetet, nämligen att främja social trygghet. Detta
tycker jag är viktigt också från utgångspunkten i re-
servation 21 om insatser för barn, som fyra partier har
ställt sig bakom.
I den nämnda tidningsartikeln pekar Staffan Herr-
ström på att det inte är någon nyhet att den sociala
misären i Ryssland är stor i de flesta tänkbara avseen-
den. Han skriver att nästan hälften av barnen i Ryss-
land lever i familjer med mindre än 500 kr i må-
nadsinkomst. Då kan man lätt föreställa sig att det för
många av dem är mycket, mycket värre. Detta är
bakgrunden till reservation 21 om insatser för barn,
som jag härmed vill yrka bifall till.
Anf. 137 HANS ANDERSSON (v):
Herr talman! Jag skall till att börja med också yrka
bifall till reservation 21, som handlar om barnens
utsatta situation i vårt närområde.
Jag skall säga några ord om Central- och Östeuro-
pa. Sedan tror jag att Bengt Hurtig kommer att reso-
nera en del närmare om Barentsregionen.
Vi har i vårt budgetalternativ lagt 200 miljoner
kronor ytterligare på det här området, 100 miljoner
till Barentssamarbete och 100 miljoner för särskilda
insatser i Central- och Östeuropa.
Det som ligger i botten är naturligtvis en del av
det som flera andra har nämnt. För att uppnå en god
säkerhetspolitisk miljö är det oerhört viktigt att be-
kämpa brott, utveckla rättsstaten och främja demo-
kratiska intressen. Det tar tid att bygga upp en stabil
demokratisk infrastruktur. Här kan man göra insatser,
och regeringen har ju föreslagit en del insatser, ju-
ristutbildning osv., på olika håll.
I övrigt handlar det till stor del om miljö- och in-
frastrukturfrågor. Här har vi uppenbara intressen som
vi också delar med länderna på andra sidan Östersjön.
Miljökatastrofer inträffar både i energiproduktionsan-
läggningar och i industrier, såväl i samband med
exploatering av råvaror som i samband med utsläpp.
Trafikanläggningarna och bilarna är av mycket un-
dermålig kvalitet ur miljösynpunkt. Det finns oerhört
mycket att göra som är intressant för vår kompetens
inom det industriella området men naturligtvis också
för miljösamarbetet. Det finns också stor anledning att
utveckla kommunikationer som kan bidra till handel,
vilket också är ett gemensamt intresse för Sverige och
de länder som vi nu talar om.
Vad vi särskilt har betonat och som också speci-
fikt har tagits upp i reservation 21, som flera partier
står bakom, är en del negativa sociala konsekvenser.
Det har varit ett oerhört fall i levnadsstandard och
livsvillkor, inte minst i Ryssland. Barnens situation
har blivit oerhört ogynnsam med tanke på den fattig-
dom som finns både på landet och i staden. Många
barn har drivits ut på gatorna och hamnat i en utsatt
situation där de även exploateras sexuellt.
Många unga kvinnor har gått över till prostitu-
tionsverksamhet för att kunna överleva, och delvis har
de dessutom importerats till Västeuropa. Hälsoläget
och den sociala situationen är miserabel på många
håll. Där krävs det faktiskt omedelbara och snabba
solidariska insatser.
En annan del av problematiken kring Central- och
Östeuropa handlar om EU:s relationer och om EU:s
östutvidgning. Den frågan skall jag inte beröra här,
för det är ett stort eget område. Men låt mig ändå säga
att det i kraft av denna utvidgning ju krävs att man
öppnar marknaderna. Man öppnar sig på ett sätt som
på kort sikt faktiskt har lett till ett slags rövarkapi-
talism. Det finns inga institutionella ramar för mark-
nadsekonomin. Vi har sett väldigt snabba förflytt-
ningar av förmögenheter och oerhört stark exploate-
ring. Inte minst har detta drabbat arbetarklassen, ef-
tersom det saknas rimlig lagstiftning, arbetsmiljölag-
stiftning och sådant. Det här är också ganska hårt
knutet till ekonomisk brottslighet och maffiavälde.
Avslutningsvis vill jag säga att jag kan hålla med
om att vår relation inte bör präglas av det gamla bi-
ståndstänkandet i fråga om riktigt fattiga länder -
även om vi har misär i olika avseenden på det sociala
området in på husknuten. Här handlar det om gemen-
samma intressen. Det handlar om ömsesidiga beroen-
den. Det gäller att utveckla civila relationer mellan
kommuner, skolor och högskolor och inte minst också
inom näringslivet. Det gäller att utveckla besöksverk-
samhet osv. Det hela måste baseras på ett konstruktivt
gemensamt samarbete, på en sådan strategi.
Då finns det, som jag sade tidigare, oerhört många
gemensamma intressen. Sverige har stor anledning att
fokusera på miljö, energi, kommunikationer och in-
frastruktur och att göra väldigt mycket mer för att
utveckla handeln grundat på vår potential till export
till, men också import från, det här området.
Summa summarum: Det finns goda skäl att ex-
pandera insatserna på det här området och att kombi-
nera såväl kommersiella som statliga insatser. Jag tror
att det kommer att gagna säkerheten i vår del av värl-
den, och det kommer att gagna den befolkning som
finns i de länder som vi här talar om och som har lidit
under en nedåtgående tendens under lång tid. I vissa
fall har det varit rena raset.
Men återigen vill jag yrka bifall till reservation 21
som påkallar extraordinära och snabba insatser för att
möta de starka behoven hos barnen, som lider så illa i
stora delar av detta område.
Anf. 138 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp):
Herr talman! Östersjön har från början haft en
central plats i samarbetet med Östeuropa. Mil-
jöproblemen ökar, och åtgärdstakten kan inte riktigt
hålla jämna steg - i synnerhet som man fortfarande
håller på att åtgärda gamla synder. De pengar rege-
ringen anslagit till miljöåtgärder är fördelade på fem
år. I Miljöpartiets budget har vi i stället velat fördela
dem på tre år. Det innebär en ökning med 130 miljo-
ner per år.
Men tillräckligt är det inte. Många industrier och
kommuner har dålig avloppsrening eller ingen av-
loppsrening alls. Allt släpps ut i floder som rinner ut i
Östersjön. Det kommer också läckage från jordbruket.
Översvämningarna i somras i floden Oder i Polen,
som steg med elva meter, har ytterligare förvärrat
situationen. Sida bidrog med pengar till rensning och
reparation av ledningsnätet. Det är dåligt på många
andra ställen också ute i landet. Överallt i länderna
runt Östersjön pågår olika slags utvecklingssamarbe-
te, och buden om Östersjöns status - bra eller dålig -
varierar.
I ett regeringsbeslut i juni 1995 bestämdes om ett
demokratiprojekt med det långa namnet Stöd genom
svenska partianknutna organ till demokratins upp-
byggnad i u-länder och i-länder i Central- och Öst-
europa. Miljöpartiet har sedan ett år tillbaka samarbe-
tat med De gröna i Vitryssland i ett par projekt med
syfte att lyfta upp miljöfrågorna på den politiska dag-
ordningen.
Det finns två miljöpartier i Vitryssland. När de
bildades med två månaders mellanrum var man helt
ovetande om varandra. Det ena finns i Minsk, Vitryss-
lands huvudstad, och det andra finns i Gomel. Orsa-
ken till att man bildade dem just då var olyckan i
Tjernobyl. Gomel ligger inte så långt ifrån olycksplat-
sen, som ligger i Ukraina.
Vi har under den här tiden inte haft några som
helst svårigheter i vårt samarbete. Vi har haft semina-
rier och workshops i olika delar av Vitryssland. Vi har
haft projekt i flera andra delar av Europa också, bl.a. i
Ukraina och Serbien. Det är ett otroligt givande och
roligt samarbete för alla inblandade, och man når
människor genom den här formen av projekt, männi-
skor som man normalt inte når med traditionellt ut-
vecklingssamarbete.
I början av december kunde man i hela den inter-
nationella pressen läsa om att Vitrysslands mest kända
oppositionstidning genom ett domstolsbeslut blev
förbjuden att fortsätta sin verksamhet. Svaboda, som
tidningen heter, var den frispråkigaste tidningen i
landet. Flera andra tidningar ligger i farozonen och
riskerar att få utgivningsrätten indragen.
År 1977 - nu går jag tillbaka i tiden - bildades i
Tjeckoslovakien Charta 77. Det var en sammanslut-
ning kring ett medborgarmanifest. Den egentliga
chartan, dokumentet, var en protest mot undertryck-
andet av de mänskliga rättigheterna i Tjeckoslovaki-
en. Den undertecknades av flera hundra journalister,
skribenter och f.d. politiker. Bland många andra skrev
den nuvarande presidenten Václav Havel under.
Jag har här i min hand ett väldigt enkelt vitt pap-
per med maskinskriven text. Det är Vitrysslands
Charta 97. Precis som i Tjeckoslovakien är den un-
derskriven av journalister, författare och politiker.
Den börjar så här:
Vi medborgare i Vitryssland förkunnar härmed att
de makthavandes handlingar avser att sätta våra
omistliga rättigheter och friheter på spel. Vårt land
styrs inte längre i enlighet med sin konstitution.
Dokumentets sista rader lyder: Vi vädjar till alla
Vitrysslands invånare att förena sig med vår charta
och hjälpa oss att kämpa för våra rättigheter och våra
friheter och att återupprätta demokrati och lag och
ordning i vårt land.
I Tjeckoslovakien förlorade många av underteck-
narna sina arbeten och fängslades. Vad som händer
Vitryssland vet vi inte; det Vitryssland som i dagarna
just startat sin svåra kamp för demokrati och mänskli-
ga rättigheter. Men en sak vet vi som känner Vitryss-
land: Vi behövs i den kampen också. Det ligger på
vårt ansvar som demokratiskt land att stödja på alla
sätt vi kan. Jag skulle vilja använda biståndsminis-
terns citat: I dagens värld angår allt alla.
I samband med demokratiprojektet i Vitryssland
besökte Miljöpartiets biståndsorganisation ett område
som drabbats av Tjernobylolyckan. En av de motioner
som finns med i det här betänkandet skrevs med erfa-
renheter därifrån som bakgrund. Motionen kallades
ursprungligen Katastrofernas barn, med den tanken
bakom att det finns katastrofer som aldrig tar slut.
Ofta hjälper etablissemanget vid en katastrof, en jord-
bävning eller vad det nu kan vara, men det finns en
slags eviga katastrofer. Det gäller t.ex. minfälten, som
oavbrutet förstör barns möjligheter att leva vidare på
ett normalt sätt och gör dem handikappade. Likadant
är det i fråga om Tjernobyl.
Det intressanta i sammanträffandet med vitryska
fysiker och läkare var den anknytning man själv har
till barn som kommer till Sverige en månad under
sommaren för att "bli friska". Min hemkommun tar
också emot barn för att vistas i sommarhem under en
månad.
Av de undersökningar som har gjorts i Tjernobyl
har det visat sig att det behövs betydligt längre tid.
Det har framkommit på följande sätt: Från en liten by
i Vitryssland skickades 300 barn till ett område som
inte hade drabbats av de radioaktiva nedfallen i nord-
västra Ryssland. När barnen hade bott där så lång tid
som tre år hade radioaktiviteten i deras kroppar
sjunkit så mycket som 70 %. Det berodde på att de
hade ätit frisk mat. Det är egentligen allt som behövs.
Med så mycket radioaktivitet har många av dem
drabbats av sköldkörtelcancer. Barnen drabbas värre
än de vuxna. Jag tar upp denna fråga därför att jag
tror att det går att skapa någon form av biståndspro-
jekt. Det handlar ju om mat, och det gäller att sätta i
gång. Jag tror att det skulle kunna bli ett självgående
projekt.
Jag vill helt kort nämna ytterligare en motion. Den
handlar om kärnkraft på Kolahalvön. Var femte kärn-
kraftsreaktor i världen finns på Kolahalvön. Där finns
också den ryska ishavsflottans bas med mer än hundra
atomdrivna båtar. Där ligger också båtar som inte
längre används - på land och sänkta i havet. Förva-
ringsplatserna är fulla, och båtarna rostar.
I den ryska policyn ingår numera en omstrukture-
ring av hela energisektorn som innebär användning av
naturgas, lokala bränslen och förnybara energikällor
och energibesparingar. Men det behövs pengar.
Ryssland har inte ens pengar att ordna nya lagrings-
platser för bränslet. Det är också någonting som vårt
bistånd väl behövs för.
Anf. 139 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Jag tycker att det är bra att Bodil
Francke Ohlsson tog upp frågan om demokratiav-
vecklingen i Vitryssland. Jag vill erinra om att vi
under det förra ärendet, Utgiftsområde 5, hade vote-
ring under punkten om svensk diplomatisk represen-
tation i Minsk. Den debatten hörde hemma under det
avsnittet. Men det är viktigt att Sverige finns närva-
rande i Vitryssland och kan stödja de demokratiska
krafterna.
Anf. 140 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag funderade en hel del när jag läste
moderaternas motion. Naturligtvis hade det varit bra
för oss som arbetar i Vitryssland att få en ambassad i
Minsk. Sedan har det varit förslag om ett honorärkon-
sulat och ett förslag om ett nordiskt samgående.
Jag undrar vilket som är bäst? Är det bra att ha tre
länders representationer tillsammans? Situationen i
Vitryssland är osäker. Vi vet att många organisationer
- även opolitiska sådana som inte skulle förarga nå-
gon - har inte fått stanna. Många körs faktiskt ut ur
Vitryssland. Varje gång vi har åkt dit har vi förväntat
oss att inte bli insläppta.
Jag är inte säker på att formuleringen i moderater-
nas motion, dvs. att snarast öppna en ambassad i Vit-
ryssland, är alldeles riktig.
Anf. 141 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Det är brådskande. Det går illa. Där-
för är det bra att finnas på plats. Det är mycket viktigt
att ha en ambassad som stödjepunkt för de insatser
som Bodil Francke Ohlsson så väl har beskrivit. Rösta
på de moderata reservationerna.
Anf. 142 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp) replik:
Herr talman! Av mina egna erfarenheter tror jag
mer på ett honorärkonsulat. Det har talats om varför
det inte skulle vara en honorärkonsul. Vad jag förstår
valdes fel person. Det var en person som inte riktigt
passade de styrande i Minsk. Jag tror att det går att ha
förhoppningar om att så småningom få en honorär-
konsul. Jag tror att det är bättre att börja med det
steget.
Anf. 143 INGRID NÄSLUND (kd):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservationerna 21 och 22.
Det är ett mycket intressant samarbete som pågår
med våra östra grannländer. Det tar sig uttryck i Ös-
tersjösamarbetet, i Barentssamarbetet, i Nordiska
rådet och från regerings- och riksdagssidan. Vi är alla
glada över den utveckling där en del av våra östra
grannländer också är på väg in i förhandlingar med
EU om ett framtida EU-medlemskap.
Jag hinner tyvärr inte ta upp alla delar här. Men
jag vill nämna en reservation på miljöområdet, nämli-
gen om mottagaranläggningar för oljespill. Vi tycker
att det är bra att anslag till utbildning om spilloljeupp-
samling har förekommit och att det har gjorts vissa
förstudier. Men nu tycker vi att det är dags att gå till
handling. Vi hoppas att regeringen inte stannar vid att
överväga detta utan nu verkligen hjälper till med
uppbyggnaden av oljeuppsamlingsanläggningar. Det
behövs ekonomiskt stöd till detta.
För övrigt tänker jag koncentrera mig på den mo-
tion mitt parti har väckt om barn i riskzonen i vårt
närområde. Jag vill uttrycka min stora glädje och
tacksamhet över det stöd som vi också har fått från
utskottets sida. I långa stycken är vi överens om att
saker och ting behöver ske. Vi kristdemokrater vill
gärna se att det sker litet mer omedelbart. Jag är också
tacksam för uppslutningen från flera av partierna till
vår reservation.
Under flera år har oroande nyheter nått oss om
barn som far illa i de baltiska staterna, i Ryssland och
de stater som tidigare hörde till Sovjetunionen. Över-
gångsperioden från det kommunistiska systemet till en
marknadsekonomisk modell har socialt varit mycket
påfrestande för många människor. Naturligtvis måste
stora förändringar ske. Men det är oerhört viktigt att
inte alltför många far alltför illa under övergångsperi-
oden.
Dödligheten har stigit brant i flera av länderna,
även om det inte direkt har drabbat barnen - som jag
närmast tar upp i motionen. Den förväntade livsläng-
den för män i Ryssland och Lettland är nu under 60
år. Man får se till länder som Indien och Pakistan för
att finna jämförelsetal.
Familjernas ekonomi har starkt försämrats. Natur-
ligtvis drabbar det också barnen. Kriget i Exjugosla-
vien har gjort att sju miljoner människor har fått läm-
na sina hem. En tredjedel av dem är barn. Miljöför-
störingen för med sig långvariga och allvarliga kon-
sekvenser för hälsan. Eftersom barn utvecklas är de
känsligare än andra för denna påverkan.
Det är en skrämmande miljöförstöring som fortfa-
rande sker i Central- och Östeuropa. Vi försöker att
arbeta med projekt för att avhjälpa den. Det påverkar
också vår miljö i positiv riktning. Man tog inte så stor
hänsyn till miljö- och hälsoriskerna under den kom-
munistiska perioden.
Spädbarnsdödligheten har stigit. I Lettland har den
ökat med två tredjedelar vid en jämförelse från år
1989 till år 1995. Det finns också stora förändringar i
dödligheten under fosterstadiet och den första lev-
nadsveckan. Det finns också en viss undernäring, som
visar sig i en ökning av smittsamma sjukdomar.
Gamla fattigdomssjukdomar som difteri och tuberku-
los kommer tillbaka. Detta gäller inte minst Estland,
Lettland och Litauen, och det är oroväckande. Dessa
sjukdomar var praktiskt taget utrotade.
Det finns också en tendens i Centraleuropa och i
de här länderna att lägga över mer och mer av ansva-
ret för barnens hälsa på föräldrarna. Tidigare tog
skolan ett stort ansvar. I t.ex. Polen räknar man nu
med att ungefär 300 000 barn ingår i skolhälsosyste-
met, från att tidigare ha varit 600 000 barn. Den ned-
gången har skett på bara tre år. Nedgången i vaccina-
tioner är också ett allvarligt problem. Föräldrarna kan
alltså inte längre lita på att skolsystemet hjälper till att
utveckla deras barns hälsa. De kan inte heller längre
lita på att det ger barnen den grundläggande utbild-
ning som de behöver.
I Ryssland räknar man med att det är 100 000 barn
i varje årskurs som inte får någon regelbunden skol-
gång. I Riga i Lettland har man talat om 30 000 gatu-
barn. Det låter som en överdrift. I Vilnius i Litauen
har man nämnt 10 000.
Droger, rökning, alkohol och narkotika är tillta-
gande problem i både Central- och Östeuropa. Där
skulle jag också vilja lyfta fram det ansvar som inte
minst svenska företag har. Den reklam som de inte
kan ägna sig åt i vårt land ägnar sig en del av dessa
företag åt på ett hejdlöst sätt i våra grannländer. Det
är omoraliskt.
Brottsligheten var faktiskt relativt låg under det
stränga kommunistiska styret. När den politiska och
sociala kontrollen släppte rusade antalet brott i höj-
den. Det gäller också barn- och ungdomsbrottslighe-
ten.
Vi hörde häromkvällen i ett TV-program - jag tror
det var 8 dagar - om skrämmande förväntningar och
önskningar inför framtiden från unga människor. En
stor del av pojkarna såg sig som gangstrar i framtiden,
och var fjärde flicka kunde tänka sig att bli prostitue-
rad. Den sortens förväntningar hos barn är mycket
skrämmande, och det är någonting som vi på allt sätt
måste motarbeta. Vi måste ge dem ett hopp för fram-
tiden.
Antalet mord begångna av ungdomar har ökat på
ett oroväckande sätt i Ryssland, Lettland och Litauen.
I Lettland talar man om en femdubbling från år 1989.
En orsak kan vara att ungdomar här ofta är involvera-
de i den organiserade brottsligheten, som också växer
sig stark.
Läget på barnhem i Rumänien gav världen en
chock för några år sedan. Men i de flesta av länderna
österut ökar antalet barn på institutioner. Många för-
äldrar orkar helt enkelt inte behålla sina barn, på
grund av en svår ekonomisk situation och andra miss-
förhållanden. Antalet barn mellan noll och tre år på
institution har stigit med 35-45 % i Rumänien, Ryss-
land och Lettland. I Estland menar man att det är så
mycket som 75 %. Och då anses Estland vara det land
som snart är moget för ett EU-medlemskap. Det kan
inte bara vara fråga om vad som händer på det eko-
nomiska området.
Listan på svårigheter och problem skulle kunna
göras längre. Även om det i första hand är länderna
själva som måste ta itu med problemen och förändra
kan vi inte vara likgiltiga för de oerhört stora svårig-
heter som människor i vår närhet upplever. Inte minst
när det är barn som far illa kan vi inte låta bli att berö-
ras.
Vi har ett omfattande bistånd som är inriktat på
vårt närområde. Det gäller förvaltningsbistånd, kun-
skapsuppbyggande samt stöd till utveckling av demo-
kratiska institutioner och rättsväsende. Vi har inte
någon annan åsikt än andra partier här i riksdagen när
det gäller detta bistånd. Vi skall ha det, och vi skall
fortsätta med det. Men jag skulle vilja säga att den
utveckling som jag här har beskrivit när det gäller
barn är oroväckande också när det gäller demokratins
framtid. De barn som i dag inte får utbildning, vars
hälsa undergrävs, som kommer in i kriminalitet, pro-
stitution och drogberoende - på vilket sätt skall de
kunna bidra till demokratins utveckling i framtiden?
Det här är alltså, förutom en oerhörd mänsklig misär,
ett slag mot själva demokratin.
Därför vill jag säga att vi måste försöka att göra
omedelbara insatser för att på allt sätt stimulera till
snabba förändringar. En del är redan på gång. Jag har
nämnt det i reservationen, och vi har i utskottet talat
om att vi är mycket glada för vad som har skett inom
Nordiska rådets närområdesutskott. Vi är mycket
tacksamma för det. Jag är glad att se Margareta Isra-
elsson här i dag. Vi hoppas att ni skall ha all framgång
i ert arbete.
Men vi skulle vilja, som vi har talat om, att Sida
använder sina informationsinsatser för att klargöra
den här situationen. De har också börjat studera hur
den sociala situationen är, också för barn. De måste
börja sprida detta så fort som möjligt till våra kom-
muner för att stimulera till vänortsprojekt. Jag tror att
den här hjälpen behöver ges genom kommuner,
vänorter, ideella organisationer, fackliga organisatio-
ner och alla andra typer av enskilda organisationer
och kyrkor som finns ute i kommunerna, för att man
på det sättet skall få mycket starka civila kontakter
mellan de olika samhällena. Det här är naturligtvis ett
arbete som skall ske i absolut nära samarbete med de
olika berörda länderna.
Vi kan också när vi ger vårt bistånd via partinära
organisationer påverka våra närstående partier som vi
träffar i de här länderna för att väcka deras medvetan-
de om vad som måste ske på det här området och om
att vi alla kan hjälpa till.
Ett sätt att snabbt få fram pengar till det här är att
använda de reservationer som har uppstått i anslagen
till bistånd, främst när det gäller östbiståndet. Men jag
kan inte se annat än att man också skulle kunna an-
vända biståndsreservationer över huvud taget. Så täta
skott behöver det inte vara. Man vill ju satsa extra på
barn, fattiga barn i olika utvecklingsländer, men fatti-
ga barn som står oss allra närmast, förutom de som
eventuellt finns i Sverige - skulle vi kunna gå förbi
dem i en sådan här situation? Vi menar att det finns
medel tillgängliga i reservationerna som man kan
använda. Det är informationsinsatser från Sida, och
det kan naturligtvis också gå direkt via riksdagen.
Man måste verkligen kartlägga och informera om de
behov som finns, analysera dem och sedan stimulera
och sätta i gång omedelbara hjälpinsatser.
Jag yrkar bifall till reservationerna 21 och 22.
Anf. 144 URBAN AHLIN (s):
Herr talman! För endast tio år sedan var Östersjön
en vallgrav i det kalla krigets onaturliga uppdelning
av Europa i öst och väst, en vallgrav som förhindrade
människor att obehindrat röra sig över nationsgrän-
serna, en vallgrav som förhindrade mänskligt utbyte.
Vid denna tid kunde endast fåglar, exempelvis den
vackra rödspoven, flyga obehindrat över vallgraven
och omedvetet över nationsgränserna i sitt sökande
efter födoplatser och häckningsplatser.
I dag, tio år senare, kan tusentals ungdomar från
de nordiska länderna och Baltikum likt rödspoven
röra sig fritt och obehindrat över den forna vallgra-
vens gränser, i ungdomligt sökande efter nya födop-
latser och utbildningsplatser. Och vem vet - kanske
även efter nya häckningsplatser?
Om man ser till antalet motioner och motionernas
innehåll förstår man med vilken bredd och vilket djup
samarbetet mellan Sverige och Central- och Östeuro-
pa har utvecklats. Det är oerhört glädjande att så
många berörs av detta som i dag har blivit ett naturligt
inslag i vårt arbete. Exempelvis kan nämnas att 185
kommuner och regioner i landet har någon form av
vänortssamarbete med länder på andra sidan den
forna vallgraven. Siffran ökar ständigt. Detta är ett
bevis på att samarbetet har brett folkligt stöd och att
det finns engagemang.
Under 1998 kommer vi att fortsätta med att ut-
veckla samarbetet och intensifiera insatserna för att
bistå de länder som skall förhandla om ett medlem-
skap i EU. Förhoppningsvis omfattar det fler länder
än vad EU-kommissionen föreslagit. Den svenska
regeringen arbetar just nu frenetiskt för att inför avgö-
randet om några dagar övertyga de länder som fortsatt
är tveksamma om en gemensam förhandlingsstart.
Utvidgningen av EU är motorn i skapandet av ett
Europa med gemensam säkerhet, ett Europa med
respekt för minoriteter, demokrati och mänskliga
rättigheter och ett Europa där välståndet delas av alla
och inte bara några få.
Vi tänker förutom detta främja regional utveckling
i norra Europa genom att aktivt verka för undanröjan-
de av handelshinder och andra problem som står i
vägen för ett ökat utbyte av varor och tjänster.
Samarbete skall dessutom användas till att genom-
föra planerade insatser inom den sociala sektorn och
hälso- och sjukvården i Ryssland, främst då det gäller
äldreomsorg och vård av handikappade barn.
Riksdagen kommer dessutom i vår att få en sär-
skild proposition om det fortsatta samarbetet med
Central- och Östeuropa.
År 1995 beslöt riksdagen om ett flerårsprogram
för vårt samarbete och anslog då över 4 miljarder
kronor till detta arbete. Fyra mål ställdes upp:
1. Främjandet av en säkerhetsgemenskap
2. Fördjupandet av demokratins kultur
3. Stödjandet av en socialt hållbar ekonomisk ut-
veckling
4. Stödjandet av en miljömässigt hållbar utveckling
Sveriges samarbete under 1998 fullföljer den
verksamhet som bedrivits för att uppfylla dessa mål.
Utskottet bifaller regeringens förslag i budgetpropo-
sitionen att anvisa 810 miljoner kronor för vårt sam-
arbete med Central- och Östeuropa nästa år.
Flera motionärer har beskrivit den oro vi alla kän-
ner över barnens situation i de forna kommunistlän-
derna. Utskottet delar motionärernas syn att man
särskilt skall framhålla vikten av att barnens behov
uppmärksammas i samarbetet. Sverige bidrar med
stöd till upprättandet av fungerande socialförsäkrings-
system och hälsovård i flera av länderna. Stöd har
också givits till projekt för handikappade barn genom
att man utvecklat alternativ till institutionsvård i bl.a.
Litauen och Ryssland. Utskottet förutsätter att barnens
situation kommer att ägnas större uppmärksamhet i
den särproposition som kommer att föreläggas riksda-
gen i vår. Utskottet gläds åt det initiativ Sverige tagit
till regionalt samarbete om barnets rättigheter som en
uppföljning av världskongressen mot sexuell exploa-
tering av barn.
Herr talman! Rödspoven, tillsammans med ett an-
tal motionärer, bekymrar sig också över miljösituatio-
nen i Östersjön. De största föroreningskällorna är
avloppsvatten från hushåll och industrier samt jord-
brukets läckage av näringsämnen. Miljöinsatser inom
jordbruket prioriteras av regeringen. Vad gäller av-
loppsreningen kan sägas att Sverige hittills tecknat
avtal om delfinansiering av sju större vatten- och
avloppsprojekt i Baltikum, Polen, Ukraina och Ryss-
land.
Kärnsäkerhet och Tjernobyl är också ämnet för ett
flertal motioner. I arbetet för att förbättra kärnsäker-
het och strålskydd har det svenska stödet kanaliserats
genom Statens kärnkraftsinspektion och Statens strål-
skyddsinspektion. Det handlar om frågor om reaktor-
säkerhet, strålskyddsåtgärder, hantering och omhän-
dertagande av radioaktivt avfall samt förbättrad be-
redskap. Stödet avses nu i större utsträckning inriktas
på att stärka mottagarländernas säkerhetsmyndigheter
och på åtgärder för att förbättra säkerhetskulturen.
Vad gäller den havererade reaktorn i Tjernobyl kan
nämnas att en ny inkapsling av reaktorn planeras, och
att syftet är att stänga hela kärnkraftverket senast år
2000.
Vad gäller demokrati och respekten för mänskliga
rättigheter görs tyvärr inte bara framsteg. I Vitryss-
land kan vi i stället se att utvecklingen går åt fel håll.
Utskottet oroas över situationen i Vitryssland och
hälsar alla projekt som främjar en demokratisk ut-
veckling med glädje. Arbetet på detta område behöver
dock intensifieras.
EU har i september i år haft en ingående debatt
om Vitryssland. Slutsatsen är att EU inte vill isolera
Vitryssland och att EU är berett att stödja en verklig
demokratiseringsprocess. Samtidigt markerades att en
förutsättning för utveckling av dessa förbindelser är
att Vitryssland visar respekt för mänskliga rättigheter
och grundläggande friheter. Men här behöver mer
göras, och utskottet markerar sin positiva hållning till
alla projekt som kan främja en demokratisk utveck-
ling i Vitryssland. En ökad kontakt mellan enskilda
organisationer kunde utgöra frön till en demokratisk
utveckling i Vitryssland.
Vad gäller samarbetet med Ryssland har flera mo-
tionärer förespråkat att nya områden i Ryssland skall
omfattas av vårt samarbete. I årets budgetproposition
anges att den geografiska inriktningen på regionerna i
Ryssland och Kaliningrad kvarstår, men att möjlighe-
terna skall finnas att genomföra insatser även i andra
områden i Ryssland.
Regeringen anger också att hög prioritet skall ges
till Ryssland förutsatt att reformprocessen medger
fortsatt effektiva insatser.
Utskottet ser positivt på den utveckling av förbin-
delserna med Ryssland som skett och förutsätter att
samarbetet kommer att utvidgas både geografiskt och
innehållsmässigt.
Med detta, herr talman, tror jag att jag har svarat
på de flesta motioner och yrkanden och vill därmed
yrka bifall till hemställan i utskottets betänkande och
avslag på samtliga reservationer.
Anf. 145 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Herr talman! Det var bra att Urban Ahlin betonade
att alla projekt som kan främja demokratiutvecklingen
i Vitryssland skall stödjas. Måhända kan man t.o.m.
stödja en svensk ambassad i Minsk så småningom.
Jag har en fråga till Urban Ahlin. Det gäller det
framtida programmet. Samarbetet utvärderas, och
mycket är bra. Det finns ofta en stor enighet om in-
riktningen. Kommer vi i framtiden att ha ett samlat
program, som riksdagen och utrikesutskottet kan ägna
sig åt, eller skall det läggas ytterligare någon miljard i
statsministerns händer, så att regeringen kan syssla
med andra ting än de som vi anger att man bör priori-
tera i vårt samlade program för Central- och Östeuro-
pa?
Slutligen: Det dramatiska, Urban Ahlin, var väl
inte att rödspoven rörde sig fritt under den gamla
tiden. Nu kan även blåkråkan, gulsparven och grönti-
tan röra sig fritt. Det är framgång.
Anf. 146 URBAN AHLIN (s) replik:
Fru talman! Det är riktigt: Vi hade en debatt för ett
tag sedan, och då handlade det mer om blåkråka.
Göran Lennmarker glömde den svarta storken, som
också kan röra sig från Baltikum över till Sverige.
Vi har redan diskuterat en ambassad i Minsk. Det
går att läsa i protokollen vad som gäller.
Göran Lennmarker hänvisar till den utvärdering
som är gjord av samarbetet med Central- och Östeu-
ropa. Regeringen kommer att lägga fram en särskild
proposition i vår. Det är hypotetiska frågor Göran
Lennmarker ställer till mig nu. Vad kommer att stå i
propositionen?
Självklart kommer det där att ges en samlad bild
av och ett utmärkt förslag till hur vi skall utveckla
samarbetet med Central- och Östeuropa. Självfallet
kommer den att innehålla detta.
Det som är lustigt med Moderaternas agerande är
att man inte framför någon kritik mot innehållet i vårt
samarbete med Central- och Östeuropa. I stället skju-
ter man in sig på formerna. Jag tycker att det är lustigt
att man pekar på Östersjömiljarden. Göran Lennmar-
ker säger att den står till statsministerns förfogande.
Han sade själv förut att utveckling i Baltikum sker i
ett rasande tempo. Då är det väl bra att Statsrådsbe-
redningen har en möjlighet att agera effektivt och
snabbt om saker händer.
Anf. 147 GÖRAN LENNMARKER (m) re-
plik:
Fru talman! Det är viktigt att skicka med budska-
pet att vi vill ha ett samlat grepp i det kommande
förslaget och att man skall följa de prioriteringar vi
kom överens om. Tyvärr plottrades Östersjömiljarden
delvis bort på ting som man över huvud taget inte
skulle ha lagt svenska skattepengar på. Sverige finan-
sierade någon liten skärva av stora infrastrukturpro-
jekt som rätteligen skall finansieras på den internatio-
nella kapitalmarknaden. Det var bara dumheter.
Nu är det förbigånget. Det viktiga är att vi inte får
samma splittring för framtiden.
Orsaken till att vi tycker att innehållet i samarbetet
är bra är att vi ofta själva har varit med och dragit i
gång det. Suveränitetsstödet till Baltikum, stödet till
demokratiutveckling osv. är stöd som vi utformade
gemensamt, inte minst under perioden alldeles efter
1991.
Anf. 148 URBAN AHLIN (s) replik:
Fru talman! När det gäller Östersjömiljarden
måste jag säga att det är tydligt hur Moderaterna ändå
agerar i den politiska debatten. När den socialdemo-
kratiska regeringen tillträdde kritiserades den av Mo-
deraterna för att göra för litet vad gäller samarbetet
med Central- och Östeuropa. Man ropade: Mera,
mera, mera! När regeringen väl gör något kritiserar
Moderaterna formerna och börjar diskutera om det
inte är onödigt att det ligger på Sida eller att det rör
sig om 1 miljard på Statsrådsberedningen. Det vä-
sentliga är vad som görs. Bertil Persson har tidigare
talat om att det viktiga i biståndet till u-länderna är
effektiviteten och vad som i verkligheten blir utfallet.
Samma sak måste väl ändå gälla här?
Moderaterna kritiserar formerna av ett enda skäl,
nämligen att statsministern har ett litet politiskt ut-
rymme att markera sin närvaro i Östersjön. Natur-
ligtvis tycker inte Moderaterna att det är speciellt
roligt.
Anf. 149 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Fru talman! Jag är tacksam för de positiva ord Ur-
ban Ahlin sade om vår motion om barnen i närområ-
det.
Det vi efterlyste i reservationen var att man snabbt
skulle komma i gång med ökade insatser. Jag vet att
vissa insatser har gjorts, men när man ser de oerhörda
behoven måste man ändå tillstå att det är en droppe i
havet. Jag skall inte förringa det som görs. Det är
mycket fint. Ideella organisationer av olika slag och
kyrkor är redan mycket aktiva i det arbetet. Jag tror
att det vore väldigt viktigt att svenska folket fick klart
för sig vilken nivå behoven ligger på och att det avsat-
tes resurser för omedelbara insatser. Insatserna skall
naturligtvis planeras, men de olika organisationerna
måste då veta att de kan få stöd. Då kommer de också
att vara villiga att göra insatser.
Jag vill också nämna en annan sak i debatten,
nämligen att jag tror att det är just den här typen av
bistånd och samarbete som kan öka biståndsviljan,
vilken faktiskt är i sjunkande. Det här är något som
ligger nära människor. Det gäller barn, och det gäller
barn i vårt närområde. Jag tror att dessa kontakter
också kan sprida sig exempelvis till näringslivet. När
man inom näringslivet utökar sina handelsförbindelser
kan man också påverka de människor på andra sidan
Östersjön som redan har fått det bättre ställt, så att
dessa blir intresserade av att sätta i gång liknande
projekt i sina egna länder. En brett anlagd satsning
som kommer i gång omedelbart kan alltså få väldigt
vittgående följder.
Anf. 150 URBAN AHLIN (s) replik:
Fru talman! Precis som Ingrid Näslund säger är vi
överens om mycket i den här frågan. Utskottsmajori-
teten har också svarat mycket positivt på kristdemo-
kraternas motion. Också vi tycker att man skall inten-
sifiera arbetet för barnens rättigheter i Central- och
Östeuropa. Det råder inget tvivel om den saken.
Det fanns däremot en sak i Ingrids tal som jag
stördes litet av och som jag skulle vilja fråga henne
om. Hon talade om närområdet, att det handlar om
barn väldigt nära oss. Jag blir litet bekymrad när hon
säger så. Mig berör det lika illa om jag hör talas om
ett gatubarn i Riga som om jag hör talas om ett föräld-
ralöst barn i Rwanda. För mig är avståndet inte av
betydelse för solidariteten och känslan för barnen i
världen.
Anf. 151 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Fru talman! Jag håller helt och hållet med Urban
om den saken. Jag reagerar på precis samma sätt. Men
när det gäller barn i vårt närområde tycker jag att vi
har ett minst lika stort ansvar. Skillnaden är den att
människor i det här fallet har lättare att engagera sig
på ett personligt sätt. De kan t.o.m., som fåglarna som
Urban har pratat om, nu resa över gränsen och själva
med sina egna ögon ta del av hurdan situationen är.
De kan bli direkt involverade i olika hjälpprojekt. Det
gör att det kan påverka biståndsviljan. Därför är det
bra. Det kommer i förlängningen även barn och andra
i avlägsna länder att få nytta av. Om vi genom inten-
sifierade insatser nu kan påverka demokratiutveck-
lingen och kriminaliteten i dessa länder kommer värl-
den i övrigt att få nytta av det framöver.
Anf. 152 URBAN AHLIN (s) replik:
Fru talman! Ingrid och jag är som sagt överens om
mycket. Däremot ställer jag faktiskt inte upp på reso-
nemanget att använda barn i vårt närområde som
något slags murbräcka för att öka biståndsviljan, för
att i nästa skede stödja barn som svälter i resten av
världen. Jag är ledsen, men jag ställer inte upp på det.
Alla barn som behöver hjälp skall vi också försöka
hjälpa på bästa sätt.
Anf. 153 LENNART FRIDÉN (m):
Fru talman! Jag trodde först att jag hade hamnat i
någon ornitologisk debatt. Med tanke på Göran
Lennmarker, Urban Ahlin och mig kanske vi i stället
för de andra arterna skall tala om "den vita mittbe-
nan".
Jag skall säga något i anslutning till motion U606.
Det gäller Vitryssland, som har diskuterats i olika
omgångar i debatten. Kammaren har ju tidigare i dag
diskuterat frågan om en svensk ambassad i Minsk.
Avsaknaden av en sådan och svårigheterna för medi-
erna, såväl inhemska som utländska, att verka i detta
grannland, som det ju faktiskt är, gör att vår informa-
tion är ganska bristfällig. Vi vet också att mycket
elände pågår i det fördolda i det som de facto är en
diktatur.
Utskottet skriver i sitt betänkande bl.a. att man ser
positivt på att ett särskilt program nu planeras inom
EU för att främja demokratiseringsprocessen i Vit-
ryssland. Detta program innebär stöd till massmedier-
nas frihet och till enskilda organisationer. Utskottet
har vidare erfarit att ett seminarium kommer att hållas
i samarbete med Östersjöinstitutet i Karlskrona under
hösten om det civila samhällets betydelse för den
demokratiska utvecklingen. Man säger vidare att man
ser positivt på sådana initiativ som kan främja en
ökad kontakt med enskilda organisationer och som
kan bidra till en demokratisk utveckling i landet.
Urban Ahlin nämnde här något liknande.
Jag skall också referera något annat. Det gäller ett
av de fåtaliga pressalster som har lyckats komma ut ur
detta i nuläget relativt slutna land.
"Domstolen i Minsk behövde bara sammanträda
femton minuter när den nyligen beslöt att landets mest
kända oppositionstidning, Svaboda," - som alltså
betyder frihet - "skall förbjudas att komma ut. Åtalet
mot Svaboda var rest av Statens kommitté för press-
frågor, det vill säga den av president Lukasjenko
kontrollerade statliga instansen för presscensur. - - -
Svaboda som publicerats sedan 1990 av demokratiska
krafter i Vitryssland var den mest kända och frisprå-
kiga oppositionstidningen i landet." Flera andra tid-
ningar har fått varningar, säger man från ledande
oppositionskretsar.
Vad gör man då nu i Vitryssland? Jo, efter tjeck-
iskt mönster från 70-talet bildar man Charta 97, för att
bl.a. upplysa om den ökande repressionen. Till de
hittillsvarande undertecknarna hör Vitrysslands förre
president Stanislav Sjusjkievitj och talmannen i det
upplösta parlamentet, Simeon Sjarecki.
Fru talman! Det finns en del som vill dela in
mänskligheten i dem som inte ser att någonting hän-
der, dem som ser på när någonting händer och dem
som ser till att någonting händer. Skulle jag döma
utifrån det alster som har kommit från utskottet med
anledning av de här frågorna skulle jag vilja karakte-
risera utskottet - om man nu kunde personalisera det
- som någonting mittemellan sådana som ser på när
något händer och sådana som inte ser att något hän-
der. Jag tror inte att man i Vitryssland är särskilt
hjälpt av ett eller annat seminarium eller av att vi
avvaktar utvecklingen. Jag skulle faktiskt vilja se litet
aktivitet från svensk sida i den här frågan.
Anf. 154 BENGT HURTIG (v):
Fru talman! Jag skall säga några ord med anled-
ning av motion U803 från Vänsterpartiet om Barents-
samarbetet.
När Barentsrådet bildades 1993 var arbetet för en
hållbar utveckling och hänvisningar till Riodeklara-
tionen och Agenda 21 det mest framträdande målet.
Nu har det snart gått fem år, och så förfärligt mycket
har ännu inte hänt i området vad gäller miljön.
Före Sveriges EU-medlemskap lovade den dåva-
rande miljökommissionären Paleokrassas att miljösi-
tuationen på Barents skulle bli en EU-fråga när Sveri-
ge väl blev medlem. Under den här tiden har miljar-
der satsats av unionen på att förbättra kärnkraftssä-
kerheten i övriga Öst- och Centraleuropa - det rör sig
väl om närmare 4 miljarder kronor. Men resurserna
till Kolahalvön och problemen där har blivit mest en
rännil.
Vi menar att det fordras en mycket kraftfull inter-
nationell samordnad insats för att ta itu med de här
problemen. Sverige har i och för sig tagit kärnkraft-
verket i Ignalina under sitt beskydd, och enligt fjol-
årets UD-rapport har Sverige satsat ungefär 210 mil-
joner kronor i Litauen. I dagens betänkande nämns
inga siffror när det gäller de pengar som avsätts till
SSI för fem akuta projekt rörande hantering av radio-
aktivt avfall. Totalt rör det sig dock om ca 15 miljo-
ner kronor till SSI och till Överstyrelsen för civil
beredskap som har inriktning mot kärnsäkerheten på
Kolahalvön.
Enligt miljörörelsens uppgifter är det inte främst
kärnkraftverket i Poljarny Zory ca 10 mil från finska
gränsen som är ett problem. Det finns i området ett
sextiotal utrangerade atomubåtar, ett par tusen atom-
stridsspetsar, tusentals ton radioaktivt avfall som
förvaras under oacceptabla förhållanden och cirka
hundra fartyg av olika slag med atomkraftdrift som
mer eller mindre används.
Det finns fortfarande ingen ordentlig plan som be-
skriver hur man skall ta itu med risken för kärnkrafts-
haverier och andra miljöhot i området. Det är visserli-
gen glesbefolkat, men jag menar att sannolikheten för
olyckor är så pass mycket större än den är i ett verk av
Ignalinas typ att det borde vara minst lika angeläget
att nu gå över till massiva insatser på Kolahalvön.
Vi borde också känna oro inför hur man hanterar
miljökämpar som försöker informera oss och bekäm-
pa den här situationen. Ett exempel är den ryske ma-
rinofficeren Alexandr Nikitin. Han hade hjälpt miljö-
rörelsen att få fram information om kärnkraftreaktorer
och avfall i Kolaområdet och dömdes för spioneri.
Efter en internationell kampanj släpptes han för ett år
sedan. I Ryssland har det riktats mycket kraftig kritik
mot FSB, som är KGB:s efterträdare. FSB anklagas
för att ha begått en rad lagbrott när man ingripit mot
Nikitin. Nu har FSB struntat i det här och den 9 no-
vember presenterat nya anklagelser. Man begår därvid
samma fel som tidigare enligt den ryska lagstiftning-
en. Jag förutsätter, fru talman, att regeringen noga
följer fallet Alexandr Nikitin och bevakar att Ryss-
land följer de internationella konventioner man har
anslutit sig till när fallet behandlas.
Jag lyssnade också när Urban Ahlin talade om hur
fritt det var att röra sig över gränserna. Jag måste säga
att de som praktiskt sysslar med vänortssamarbete och
försök till affärsverksamhet med Ryssland via norra
Finland absolut inte skulle känna igen sig. Vad de
säger till mig är att det bara blir svårare och svårare.
Visumhanteringen har blivit allt dyrare. När vi-
sumhanteringen nu har lagts ut på resebyråer kostar
det ungefär 500 kr att få ett visum till Ryssland. För
en vänortsgrupp på 10-20 personer som skall resa blir
det väldigt dyrt, och för företagare som skall resa ofta
blir det naturligtvis orimliga kostnader för dessa vi-
sum.
Jag kan ta ett exempel. I förra veckan avgick en
last med begagnade skolbänkar som man ville skänka
till en skola i Kandalaksja som ett stöd till barnen i
den skolan. Redan i juni begärde man att få föra över
skolbänkarna som en gåva utan tull. Ett ämbetsverk i
Moskva godkände inte skrivelsen eftersom det sakna-
des uppgifter om vikt och pris på skolbänkarna. Man
fick skicka en ny skrivelse, och så småningom fick
man godkänt. När man sedan kom med en lastbil till
gränsstationen konstaterades att det bara var finnar
som fick passera gränsen och inte svenskar. Således
måste man anställa en finsk chaufför och intyga att
han var anställd, så att han kunde köra över på den
ryska sidan. Sedan skulle man också betala transpor-
ten från gränsen till skolan. Pengar får inte föras över
gränsen, utan då måste man gå via en gåva som en
person kan ge till en annan person i Ryssland. Chauf-
fören fick då ha pengar och personligen överlämna en
gåva som i sin tur kunde betala transporten av bän-
karna.
Så småningom hamnade bänkarna där de skulle.
Men då kom tullen och låste in dem i en gymnastiksal
som sedan plomberades. Där står de nu sedan förra
veckan i väntan på att en myndighet i Moskva skall
fatta beslut om att skolbänkarna kan användas.
Det här är alltså en ren parodi. Jag tycker att det är
otroligt att man kan beskriva det här som att det har
uppstått någon sorts frihet i de kommersiella förbin-
delserna. Det är helt nödvändigt att stora resurser sätts
in för att nå överenskommelser på det här området, så
att gränsformaliteter av det här slaget kraftigt kan
reduceras.
Jag yrkar bifall till reservation 21.
Anf. 155 MARGARETA
ISRAELSSON (s):
Fru talman! Efter givande och öppenhjärtiga
samtal på det finska konsulatet steg vi rakt in i en buss
som tog oss ut till gatubarnens S:t Petersburg. Bussen
var fylld av ljumma piroger och hett, sötat te. I fram-
sätet satt den kvinnliga biståndsarbetarens livvakt.
Maffian var ute efter henne, då hon utgjorde ett hin-
der för deras möjligheter att härja fritt bland gatubar-
nen. Droger, prostitution och aids är barnens dagliga
hot. Dit hör numera även risken att bli mördad så att
kroppen kan plundras på attraktiva kroppsdelar för
den tilltagande internationella svartabörshandeln med
inre organ.
Närvaron av delar av Nordiska rådets arbetsgrupp
för barnens situation hade föranlett livvakten att kalla
in några kolleger som följde efter vår lilla buss. När vi
så småningom stannade till ute i ett bostadsområde
måste vi invänta "grabbarnas" kontroll av omgivning-
en innan vi kunde stiga ur. Det hela var så absurt. Vi
hade kommit för att se på barnens situation, men den
ansågs så farlig för oss som var vuxna. Hur farligt är
det då inte att vara gatubarn i S:t Petersburg?
Så stod vi där till slut. Det var mörkt och mycket
kallt när barnen så småningom dök upp. Ett tjugotal
barn från 6 till 18 år flockades runt Lisa, teet och
pirogerna - barn med blanka ögon och plastpåsar med
lim i händerna. En liten 8-årig pojke visade sig egent-
ligen vara en flicka. Kepsen och den pojkaktiga
framtoningen var hennes sätt att söka undvika sexuel-
la övergrepp.
I den stunden blev jag nog mer mamma än parla-
mentariker. Jag kände ett stort behov av att krama om
barnen, att värma dem och skydda dem från allt ont.
Den brutala verkligheten gjorde sig dock påmind då
Lisa sade att vi inte skulle ta i dem för att undvika
smitta från alla sjukdomar som florerar på gatan. Det
förklarade också den lilla flaska vodka hon hade att
tvätta händerna med.
Barnen tog oss med till sin övernattningsplats i en
källare. En cigarettändare var den enda belysning som
hjälpte oss se vägen ned till den övergivna industrilo-
kalen. Det var smutsigt, kallt och inpyrt med rök, men
de hade ändå funnit en plats att gömma sig på tills
polisen kastade ut dem.
Det här är en stark minnesbild från arbetet i ar-
betsgruppen för barnens situation i Nordens närområ-
den.
En annan är de pojkar som vinkade till oss när vi
besökte häktet utanför Tallinn, där de satt på obe-
stämd tid utan rättegång, sysslolöst sammanträngda på
en yta av 10 m² på fyra pojkar.
Ännu en kommer från en institution i Murmansk
för handikappade barn. Doften av urin slog emot oss
när vi steg in i lokalen, där uppklädda barn satt upp-
sträckta med var sin leksak, redo att fotograferas av
den medföljande nordiska pressen. Det tog inte många
minuter att konstatera att framför oss satt fullt norma-
la barn vars enda handikapp var att de fötts av föräld-
rar som skulle komma att överge dem. En barndom
innebärande en uppväxt på institution är ett öde de
delar med 1 miljon andra barn i Östeuropa.
Att vara ordförande för Nordiska rådets arbets-
grupp har varit en engagerande uppgift. Nu är det
arbetet avslutat och jag har valts till rapportör med
uppgift att fram till sekelskiftet göra rapporten känd
samt delta i planering och genomförande av dess
rekommendationer. Det är mycket glädjande att ut-
skottet har velat uppmärksamma vårt arbete, och jag
tror säkert att Inger Koch, som var en av ledamöterna
i gruppen, har varit delaktig i det.
Jag kan informera om att rapporten nu finns till-
gänglig på flera språk. Utöver de skandinaviska språ-
ken och finska finns den även på ryska, de baltiska
språken och engelska.
Vi har under arbetets gång knutit kontakter med
barnrättsorganisationer, enskilda entusiaster, männi-
skor som arbetar på departement och människor som
står mitt uppe i problemen, men också med våra kol-
leger parlamentarikerna. Det är viktigt att komma
ihåg att Nordiska rådet i det här fallet inte bara skulle
uttala sig och säga: Så hemskt de har det där borta, nu
måste vi göra någonting åt det. Det stadiet har vi
lämnat. Nu är det aktion och aktivitet som krävs. Som
parlamentariker måste vi vända oss till våra kolleger
och säga: Nu krävs det handling, nu krävs det politisk
vilja.
Jag vill understryka att vi i vår rapport inte tycker
att den viktigaste uppgiften är att Nordiska rådet tar
fram ekonomiska medel. Vi kommer att komma till de
frågorna, och de ekonomiska insatserna är naturligtvis
av mycket stor betydelse. Men det är handling och
politisk vilja som är de viktigaste ingredienserna för
oss att förmedla till våra kolleger.
Låt mig avslutningsvis, fru talman, litet kort få be-
röra en av våra rekommendationer, som också utskot-
tet nämnt, nämligen tanken på att genomföra något
slags lokal eller regional uppföljning av First call for
children som går under arbetsnamnet Baltic call for
children. Detta skulle genomföras om exakt ett år här
i den svenska riksdagen på den dag som i Sverige så
ofta benämns Nobeldagen. Det hör kanske till att göra
det, men det handlar också om att vi nästa år kan fira
att det har gått 50 år sedan tillkomsten av de mänskli-
ga rättigheternas konvention. Då skall vi träffas, par-
lamentariker och organisationer från Norden och från
vårt närområde, för att öppenhjärtigt diskutera situa-
tionen för barnen, inte bara i vårt närområde utan
också i Norden.
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
Mom. 2 (de biståndspolitiska målen)
1. utskottet
2. res. 2 (m)
3. res. 3 (fp)
Förberedande votering:
72 för res. 2
20 för res. 3
217 avstod
40 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Huvudvotering:
213 för utskottet
74 för res. 2
20 avstod
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 146 s, 23 c, 1 fp, 17 v, 12 mp, 14 kd
För res. 2: 73 m, 1 mp
Avstod: 20 fp
Frånvarande: 15 s, 7 m, 4 c, 5 fp, 5 v, 5 mp, 1 kd
Ewa Larsson (mp) anmälde att hon avsett att rösta ja
men markerats ha röstat nej.
Mom. 4 (en svensk naturresurslag)
1. utskottet
2. res. 4 (mp)
Votering:
294 för utskottet
16 för res. 4
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 145 s, 73 m, 23 c, 21 fp, 18 v, 14 kd
För res. 4: 16 mp
Frånvarande: 16 s, 7 m, 4 c, 5 fp, 4 v, 2 mp, 1 kd
Mom. 7 (biståndsramen och enprocentsmålet)
1. utskottet
2. res. 6 (fp, v, mp, kd)
3. res. 7 (c)
Förberedande votering:
70 för res. 6
24 för res. 7
214 avstod
41 frånvarande
Kammaren biträdde res. 6.
Rose-Marie Frebran (kd) anmälde att hon avsett att
rösta ja men markerats ha röstat nej.
Huvudvotering:
146 för res. 6
69 för res. 7
93 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För res. 6: 144 s, 2 m
För res. 7: 1 s, 20 fp, 18 v, 16 mp, 14 kd
Avstod: 70 m, 23 c
Frånvarande: 16 s, 8 m, 4 c, 6 fp, 4 v, 2 mp, 1 kd
Mom. 18 (ett nationellt råd för Världsbanksfrågor)
1. utskottet
2. res. 8 (fp, v, mp)
Votering:
256 för utskottet
48 för res. 8
5 avstod
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 146 s, 73 m, 23 c, 1 fp, 13 kd
För res. 8: 20 fp, 18 v, 9 mp, 1 kd
Avstod: 5 mp
Frånvarande: 15 s, 7 m, 4 c, 5 fp, 4 v, 4 mp, 1 kd
Rose-Marie Frebran (kd) anmälde att hon avsett att
rösta ja men markerats ha röstat nej.
Mom. 24 (landramar, samarbetsavtal m.m.)
1. utskottet
2. res. 11 (kd)
Votering:
221 för utskottet
14 för res. 11
74 avstod
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 146 s, 22 c, 20 fp, 18 v, 15 mp
För res. 11: 14 kd
Avstod: 73 m, 1 fp
Frånvarande: 15 s, 7 m, 5 c, 5 fp, 4 v, 3 mp, 1 kd
Mom. 26 (en problemorienterad anslagsstruktur)
1. utskottet
2. res. 13 (m, c)
Votering:
215 för utskottet
96 för res. 13
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 146 s, 21 fp, 18 v, 16 mp, 14 kd
För res. 13: 73 m, 23 c
Frånvarande: 15 s, 7 m, 4 c, 5 fp, 4 v, 2 mp, 1 kd
Mom. 29 (en redogörelse för mänskliga rättigheter i
mottagarländerna)
1. utskottet
2. res. 14 (m, fp, v, mp, kd)
Votering:
167 för utskottet
142 för res. 14
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 144 s, 23 c
För res. 14: 73 m, 21 fp, 18 v, 16 mp, 14 kd
Frånvarande: 17 s, 7 m, 4 c, 5 fp, 4 v, 2 mp, 1 kd
Mom. 31 (ett fristående utvärderingsinstitut)
1. utskottet
2. res. 15 (m, mp, kd)
Votering:
208 för utskottet
103 för res. 15
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 146 s, 23 c, 21 fp, 18 v
För res. 15: 73 m, 16 mp, 14 kd
Frånvarande: 15 s, 7 m, 4 c, 5 fp, 4 v, 2 mp, 1 kd
Mom. 42 (bistånd till länder som kränker mänskliga
rättigheter och till diktaturer)
1. utskottet
2. res. 18 (fp)
Votering:
217 för utskottet
21 för res. 18
73 avstod
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 146 s, 23 c, 18 v, 16 mp, 14 kd
För res. 18: 21 fp
Avstod: 73 m
Frånvarande: 15 s, 7 m, 4 c, 5 fp, 4 v, 2 mp, 1 kd
Mom. 72 (omedelbara insatser för barn)
1. utskottet
2. res. 21 (fp, v, mp, kd)
Votering:
240 för utskottet
69 för res. 21
2 avstod
38 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 146 s, 73 m, 21 c
För res. 21: 21 fp, 18 v, 16 mp, 14 kd
Avstod: 2 c
Frånvarande: 15 s, 7 m, 4 c, 5 fp, 4 v, 2 mp, 1 kd
Mom. 75 (mottagaranläggningar för oljespill)
1. utskottet
2. res. 22 (kd)
Votering:
294 för utskottet
15 för res. 22
1 avstod
39 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 145 s, 73 m, 22 c, 21 fp, 18 v, 15 mp
För res. 22: 1 mp, 14 kd
Avstod: 1 c
Frånvarande: 16 s, 7 m, 4 c, 5 fp, 4 v, 2 mp, 1 kd
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
5 § Bordläggning
Anmäldes och bordlades
Utbildningsutskottets betänkanden
1997/98:UbU1 Utgiftsområde 16 Utbildning och
universitetsforskning
1997/98:UbU2 Utgiftsområde 15 Studiestöd
1997/98:UbU5 Förskoleklass, grundskolans timplan,
mobbning m.m.
1997/98:UbU6 Anställningsskyddet för professorer
1997/98:UbU7 Forskarutbildningen
Skatteutskottets betänkande
1997/98:SkU14 Sjömansskatt (förnyad behandling)
6 § Anmälan om interpellation
Anmäldes att följande interpellation framställts
den 10 december
1997/98:98 av Per Bill (m) till kommunikationsminis-
tern
Posten AB
Interpellationen redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 16 december.
7 § Anmälan om frågor för skriftliga svar
Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts
den 10 december
1997/98:245 av Cinnika Beiming (s) till utrikesminis-
tern
Turkiet och mänskliga rättigheter
1997/98:246 av Beatrice Ask (m) till statsrådet Ylva
Johansson
Frånvaron i gymnasieskolan
Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 16 december.
8 § Anmälan om skriftliga svar på frågor
Anmäldes att följande skriftliga svar på frågor in-
kommit
den 10 december
1997/98:191 av Sigge Godin (fp) till statsrådet Leif
Pagrotsky
Ärendehandläggningen av varumärkesskydd vid PRV
1997/98:193 av Ingrid Skeppstedt (c) till statsrådet
Thomas Östros
Lagen om företagsrekonstruktion
1997/98:203 av Birgitta Wichne (m) till socialminis-
tern
Frysförvarade befruktade ägg
1997/98:204 av Göran Hägglund (kd) till kommuni-
kationsministern
Uran i flygplan
1997/98:205 av Eva Zetterberg (v) till socialminis-
tern
Barnkonventionen och kommunerna
1997/98:206 av Ewa Larsson (mp) till justitieminis-
tern
Pornografi
1997/98:207 av Ragnhild Pohanka (mp) till statsrådet
Pierre Schori
Sveriges behandling av asylsökande från Iran
1997/98:208 av Ewa Larsson (mp) till justitieminis-
tern
Polisen och informationstekniken
1997/98:209 av Juan Fonseca (s) till socialministern
Kostnaden för medicin
1997/98:210 av Carl Erik Hedlund (m) till statsrådet
Thomas Östros
Reklamskattens avskaffande
1997/98:211 av Tuve Skånberg (kd) till socialminis-
tern
Samlevnadsundervisning
1997/98:212 av Tuve Skånberg (kd) till utrikesminis-
tern
Palestina och Osloavtalet
1997/98:213 av Erling Bager (fp) till kommunika-
tionsministern
Den statliga finansieringen av Dennispaketet i Stock-
holm och GÖK:en i Göteborg
1997/98:214 av Lennart Klockare (s) till statsrådet
Maj-Inger Klingvall
Delgivning
1997/98:216 av Marianne Andersson (c) till nä-
ringsministern
Lear Corporation
1997/98:217 av Dan Ericsson (kd) till statsministern
Källsorterande avloppssystem
1997/98:218 av Ingrid Näslund (kd) till statsrådet
Pierre Schori
Svenska biståndsorganisationer
1997/98:221 av Mikael Janson (fp) till statsrådet
Thomas Östros
F-skatteinbetalningar för nyetablerade firmor
1997/98:222 av Tuve Skånberg (kd) till utrikesminis-
tern
Bildandet av en palestinsk stat
1997/98:223 av Eskil Erlandsson (c) till statsrådet
Thomas Östros
Beskattning av idéella föreningar
1997/98:226 av Carina Hägg (s) till justitieministern
Anonymitet vid telefonsamtal
1997/98:227 av Birgitta Gidblom (s) till utrikesminis-
tern
Sveriges ordförandeskap i Barentsrådet
1997/98:230 av Åke Carnerö (kd) till försvarsminis-
tern
Elavbrott i samband med oväder
1997/98:232 av Elisa Abascal Reyes (mp) till kom-
munikationsministern
Luftfartsverkets engagemang i föreningen Svenskt
flyg
1997/98:234 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
jordbruksministern
Burhållning av mink
1997/98:235 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till
jordbruksministern
Djurtransporter
1997/98:236 av Karin Pilsäter (fp) till justitieminis-
tern
Barn i homosexuella familjer
Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 16 december.
9 § Kammaren åtskildes kl. 17.44.
Förhandlingarna leddes
av tredje vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 4 § anf. 32 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. anf. 67 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m.
anf. 107 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 145
(delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.