Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 1997/98:43
Tisdagen den 9 december
Kl. 9.00 - 16.53
Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
-----------------------------------------------------------------------
1 § Justering av protokoll
Justerades protokollet för den 3 december.
2 § Förnyad bordläggning
Föredrogs men bordlades åter
Utrikesutskottets betänkanden 1997/98:UU1 och UU2
3 § Beslut rörande utskottsärenden som slutde-
batterats den 8 december
JuU1 Utgiftsområde 4 Rättsväsendet
Mom. 4 (utgångspunkter för kriminalpolitiken)
1. utskottet
2. res. 3 (m, kd)
Votering:
221 för utskottet
79 för res. 3
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 145 s, 24 c, 19 fp, 19 v, 14 mp
För res. 3: 66 m, 13 kd
Frånvarande: 16 s, 14 m, 3 c, 7 fp, 3 v, 4 mp, 2 kd
Mom. 6 (en rättspolitisk strategi m.m.)
1. utskottet
2. res. 4 (m, fp, kd)
Votering:
184 för utskottet
98 för res. 4
19 avstod
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 145 s, 5 c, 19 v, 15 mp
För res. 4: 67 m, 19 fp, 12 kd
Avstod: 19 c
Frånvarande: 16 s, 13 m, 3 c, 7 fp, 3 v, 3 mp, 3 kd
Sivert Carlsson (c) anmälde att han avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja.
Mom. 10 (en särskild glesbygdsfaktor)
1. utskottet
2. res. 8 (c, v, mp)
Votering:
243 för utskottet
59 för res. 8
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 145 s, 67 m, 19 fp, 12 kd
För res. 8: 24 c, 19 v, 15 mp, 1 kd
Frånvarande: 16 s, 13 m, 3 c, 7 fp, 3 v, 3 mp, 2 kd
Mom. 15 (förändrade arbetsmetoder)
1. utskottet
2. res. 11 (m, fp, kd)
Votering:
203 för utskottet
99 för res. 11
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 145 s, 24 c, 19 v, 15 mp
För res. 11: 67 m, 19 fp, 13 kd
Frånvarande: 16 s, 13 m, 3 c, 7 fp, 3 v, 3 mp, 2 kd
Mom. 18 (återanställning av civil personal)
1. utskottet
2. res. 13 (m, v, mp, kd)
Votering:
188 för utskottet
114 för res. 13
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 145 s, 24 c, 18 fp, 1 mp
För res. 13: 67 m, 1 fp, 19 v, 14 mp, 13 kd
Frånvarande: 16 s, 13 m, 3 c, 7 fp, 3 v, 3 mp, 2 kd
Mom. 23 (prioritering av utredningar om sexuella
övergrepp mot barn)
1. utskottet
2. res. 16 (c, fp, v, mp)
Votering:
221 för utskottet
78 för res. 16
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 143 s, 66 m, 12 kd
För res. 16: 24 c, 19 fp, 19 v, 15 mp, 1 kd
Frånvarande: 18 s, 14 m, 3 c, 7 fp, 3 v, 3 mp, 2 kd
My Persson (m) anmälde att hon avsett att rösta ja
men markerats som frånvarande.
Mom. 27 (samordning av miljöbrottsbekämpningen)
1. utskottet
2. res. 21 (c, fp, mp, kd)
Votering:
166 för utskottet
70 för res. 21
64 avstod
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 144 s, 4 m, 18 v
För res. 21: 24 c, 19 fp, 15 mp, 12 kd
Avstod: 63 m, 1 v
Frånvarande: 17 s, 13 m, 3 c, 7 fp, 3 v, 3 mp, 3 kd
Lennart Hedquist (m) anmälde att avsett att avstå från
att rösta men markerats ha röstat ja.
Mom. 34 (antalet tingsrätter)
1. utskottet
2. res. 28 (c)
Votering:
185 för utskottet
25 för res. 28
89 avstod
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 143 s, 16 v, 14 mp, 12 kd
För res. 28: 24 c, 1 fp
Avstod: 67 m, 18 fp, 3 v, 1 mp
Frånvarande: 18 s, 13 m, 3 c, 7 fp, 3 v, 3 mp, 3 kd
Mom. 35 (domstolarnas sidoverksamheter)
1. utskottet
2. res. 29 (c)
Votering:
263 för utskottet
37 för res. 29
1 avstod
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 144 s, 67 m, 17 fp, 19 v, 15 mp, 1 kd
För res. 29: 24 c, 1 fp, 12 kd
Avstod: 1 fp
Frånvarande: 17 s, 13 m, 3 c, 7 fp, 3 v, 3 mp, 2 kd
Fanny Rizell (kd) anmälde att hon avsett att rösta nej
men markerats ha röstat ja.
Mom. 36 (frivårdens resurser)
1. utskottet
2. res. 30 (mp, kd)
Votering:
256 för utskottet
46 för res. 30
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 145 s, 67 m, 24 c, 19 fp, 1 v
För res. 30: 18 v, 15 mp, 13 kd
Frånvarande: 16 s, 13 m, 3 c, 7 fp, 3 v, 3 mp, 2 kd
Mom. 42 (besökslägenheter)
1. utskottet
2. res. 36 (v, mp, kd)
Votering:
254 för utskottet
48 för res. 36
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 145 s, 67 m, 24 c, 18 fp
För res. 36: 1 fp, 19 v, 15 mp, 13 kd
Frånvarande: 16 s, 13 m, 3 c, 7 fp, 3 v, 3 mp, 2 kd
Mom. 47 (BRÅ:s organisation m.m.)
1. utskottet
2. res. 42 (m, c, fp, mp, kd)
Votering:
161 för utskottet
139 för res. 42
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 145 s, 16 v
För res. 42: 67 m, 24 c, 19 fp, 1 v, 15 mp, 13 kd
Frånvarande: 16 s, 13 m, 3 c, 7 fp, 5 v, 3 mp, 2 kd
Mom. 49 (en konsumentrepresentant i Genteknik-
nämnden)
1. utskottet
2. res. 43 (v)
Votering:
268 för utskottet
33 för res. 43
1 avstod
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 145 s, 67 m, 24 c, 19 fp, 13 kd
För res. 43: 19 v, 14 mp
Avstod: 1 mp
Frånvarande: 16 s, 13 m, 3 c, 7 fp, 3 v, 3 mp, 2 kd
Mom. 54 (resurser till kvinno- och brottsofferjourer)
1. utskottet
2. res. 47 (v, mp, kd)
Votering:
231 för utskottet
47 för res. 47
23 avstod
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 145 s, 66 m, 1 c, 19 fp
För res. 47: 19 v, 15 mp, 13 kd
Avstod: 23 c
Frånvarande: 16 s, 14 m, 3 c, 7 fp, 3 v, 3 mp, 2 kd
Mom. 55 (stärkt ställning för brottsoffer)
1. utskottet
2. res. 49 (m, c, fp, kd)
Votering:
179 för utskottet
123 för res. 49
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 145 s, 19 v, 15 mp
För res. 49: 67 m, 24 c, 19 fp, 13 kd
Frånvarande: 16 s, 13 m, 3 c, 7 fp, 3 v, 3 mp, 2 kd
Mom. 60 (utvärdering av den nya rättshjälpslagen)
1. utskottet
2. res. 52 (mp, kd)
Votering:
256 för utskottet
46 för res. 52
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 145 s, 67 m, 24 c, 19 fp, 1 v
För res. 52: 18 v, 15 mp, 13 kd
Frånvarande: 16 s, 13 m, 3 c, 7 fp, 3 v, 3 mp, 2 kd
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
KU1 Budgetpropositionen - utgiftsområde 1 Ri-
kets styrelse samt Riksdagens förvaltningskontors
årsredovisning
Mom. 1 (anslag m.m. under utgiftsområde 1, Rikets
styrelse)
1. utskottet
2. res. 1 (v)
3. res. 2 (mp)
Förberedande votering:
24 för res. 1
15 för res. 2
263 avstod
47 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
189 för utskottet
19 för res. 1
93 avstod
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 145 s, 1 m, 24 c, 7 fp, 12 kd
För res. 1: 19 v
Avstod: 66 m, 11 fp, 15 mp, 1 kd
Frånvarande: 16 s, 13 m, 3 c, 8 fp, 3 v, 3 mp, 2 kd
Beatrice Ask (m) och Chatrine Pålsson (kd) anmälde
att de avsett att avstå från att rösta men markerats ha
röstat ja.
Mom. 10 (upphandling av miljövänlig el)
1. utskottet
2. res. 3 (c, v, mp)
Votering:
176 för utskottet
59 för res. 3
67 avstod
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 144 s, 1 m, 18 fp, 13 kd
För res. 3: 24 c, 1 fp, 19 v, 15 mp
Avstod: 1 s, 66 m
Frånvarande: 16 s, 13 m, 3 c, 7 fp, 3 v, 3 mp, 2 kd
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
4 § Kultur, medier, trossamfund och fritid
Föredrogs
Kulturutskottets betänkande 1997/98:KrU1
Budgetpropositionen för år 1998, utgiftsområde 17
Kultur, medier, trossamfund och fritid (prop.
1997/98:1 delvis)
Kulturfrågor
Anf. 1 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Låt mig börja dagens debatt med att
slå fast att kulturen har ett egenvärde och att den
enskilda människan skall ha möjlighet att själv välja
den kulturyttring som vederbörande önskar och att
den enskildes val skall vara fritt och inte styras med
hjälp av skattemedel.
Ansvaret för kulturen åvilar såväl staten som regi-
onala myndigheter och kommunerna. Ett särskilt
ansvar har staten vad beträffar det nationella kulturar-
vet, vilket innebär bl.a. ansvar för vårt kulturlandskap,
våra historiska byggnader och minnesmärken, våra
nationalscener, arkiv, vissa museer m.m.
Vad gäller de teatrar som inte är nationalscener
bör ansvaret på sikt övertas av de regionala huvud-
männen. Vad gäller nationella uppdrag på museiom-
rådet bör enligt vår mening sådana inte aktualiseras så
länge museerna befinner sig under omorganisation.
Den viktigaste kulturförmedlande institutionen är
skolan. Jag inkluderar här naturligtvis förskola och
liknande verksamheter. Kulturverksamheten i skolan
skall inte drivas som särskilda projekt med special-
destinerade bidrag utan skall utgöra en integrerad del
av skolans totala undervisningsverksamhet. Kulturen
skall således förmedlas till eleverna inte i form av ett
eller annat författarbesök, enstaka konserter eller
teaterbesök, utan kulturen skall genomsyra undervis-
ningen i stort.
Glädjande är de senaste årens växande intresse för
vår historia, för studiet av våra rötter i det förgångna.
En sådan kunskap bidrar verksamt till fortsatt intresse
för vårt samhälles utveckling och vår kultur i världen.
Jag nämnde tidigare helt kort ansvarsfördelningen
mellan stat, region och kommun. Vad gäller finansie-
ringen av det allmänna kulturstödet är det viktigt att
som utgångspunkt konstatera att 75 % av de samlade
kulturutgifterna betalas av de enskilda människorna
själva. Endast 25 % faller gemensamt på stat, lands-
ting och kommun. Dessa fakta kontrasterar starkt mot
den existerande bilden av kulturverksamheten totalt i
vårt land.
Vi moderater vill se en successiv övergång till
avtal mellan anslagsbeviljande instanser och motta-
gande kulturinstitutioner. På så sätt underlättas en
uppföljning och en utvärdering - som utskottet har
talat om många gånger - gentemot de kulturpolitiska
målen, och samtidigt underlättas en ekonomisk kon-
troll av anslagsanvändningen.
Sedan ett antal år tillbaka har vi i Moderata sam-
lingspartiets partimotioner föreslagit inrättandet av en
dubbleringsfond för kompletterande stöd till nyska-
pande kulturprojekt av hög kvalitet. Vi har i vår bud-
get avsatt 100 miljoner kronor i ett inledningsskede
till en sådan fond. Fonden riktar sig till enskilda som
genom gåvor, donationer och testamenten vill stödja
svensk kultur. Som en motprestation skall så staten
bidra till fonden med en lika stor summa som erhållits
från de enskilda givarna, donatorerna osv.
Stöd ur den av oss föreslagna dubbleringsfonden
skall inte utgå till projekt som redan har erhållit of-
fentliga bidrag.
För att stärka vården av våra kulturmiljöer föreslår
vi moderater inrättandet av en motsvarighet till brit-
tiska National Trust, till vilken både offentliga och
privata medel kan lämnas. Enligt de stadgar som
gäller för National Trust, som vi skulle kunna titta på
och inte efterlikna men kanske ha som föredöme,
tecknas avtal mellan myndighet och fastighetsägare
genom vilka fastighetsägarna erhåller rätt till avdrag
på fastighetsskatten mot att de vårdar de byggnader,
parker, broar och andra anläggningar som har kultur-
historiskt värde och som kan vara aktuella.
Beträffande uppdragsarkeologin, som vi i utskottet
har behandlat många gånger, vill vi återigen under-
stryka vikten av att olika aktörer kan arbeta under
likvärdiga villkor och att de nya bestämmelserna följs.
En stor kostnad framför allt för de stora kultur-
institutionerna utgörs av hyrorna. Sammanlagt betalar
man nästintill 350 miljoner kronor i hyra under 1997.
I SOU 1997:96, Lokalförsörjning och fastighetsä-
gande, föreslås en ny princip för att fastställa hyra för
s.k. ändamålsfastigheter - ett begrepp som också
inrymmer kulturinstitutioner. Om den nya modellen
skulle innebära lägre hyresnivåer för kulturinstitutio-
nerna kunde de frigjorda medlen komma till använd-
ning i den direkta kulturverksamheten.
Kvalificerad forskning är viktig också inom kul-
tursektorn. Forskningen skall ske på vetenskapliga
kriterier. Tyvärr finns exempel på enklare utredning-
ar, sammanställningar m.m. som inte borde gå under
rubriken forskning. Vi föreslår att medel ställs till
förfogande för forskning på kulturområdet.
Det är med tillfredsställelse man kan konstatera att
Socialdemokraternas tidigare så negativa inställning
till sponsring har vänts till en i den rådande ekono-
miska situationen mer positiv attityd.
Det är faktiskt inte några nålpengar som t.ex. Fö-
reningen Kultur och Näringsliv bidrar med. Under
1996 - redovisningen för 1997 kommer inte förrän i
januari - sponsrade ett sjuttiotal svenska företag totalt
kulturen med mellan 175 och 200 miljoner kronor.
Näringslivets sponsring sägs öka med ca 15 % om
året. Räknat i antal projekt blev det 325 s.k. kul-
tursamarbetare 1996. Uttalanden från näringslivet
tyder också på att ökade insatser kommer att göras
under kulturhuvudstadsåret 1998.
Framför allt satsar dessa sponsorer på musiken,
medan antalet projekt inom bildkonsten tyvärr har
minskat. Intresset för industri och kulturminnesvård
ökar markant. Likaså ökar intresset för långsiktiga
avtal, viket är mycket glädjande och ger möjlighet till
långsiktig planering och verksamhet.
I förra årets debatt framhöll jag att jag med glädje
kunde konstatera att Framtidens kultur gått fri från
Carl Thams klåfingrighet. Det är med lika stor glädje,
fru talman, som jag i dag kan konstatera att det verkar
som om stiftelsen lämnats i fred också under sistlidna
år. Jag hyser faktiskt förhoppningen att detta skall
fortsätta, inte minst på grund av att vi om några veck-
or går in i 1998 - Stockholms och Sveriges kulturhu-
vudstadsår. Min förhoppning är att Framtidens kultur
verksamt skall bidra till framgång för kulturhuvud-
stadsåret.
Under åren 1995, 1996 och 1997 har drygt 450
projekt erhållit stöd till en summa av 215 miljoner
kronor.
Så några ord om ett par av våra museer. Östasia-
tiska museet är ett konstmuseum vars samlingar tillhör
Nationalmuseum. Östasiatiska ligger geografiskt
nästintill granne med Nationalmuseum, och man ut-
nyttjar en lång rad av Nationalmuseums tjänster så-
som - jag tar ett axplock - administrativa tjänster,
registratorservice, fondförvaltning, transport-, post-
och teleservice, elektriker, snickare, säkerhetsperso-
nal, centralförråd m.m.
Vi finner därför att riksdagens beslut hösten 1996
bör ändras och att Östasiatiska även i fortsättningen
skall ingå som en museienhet i Statens konstmuseer.
Riksdagens beslut att föra Medelhavsmuseet till
den nya etnografiska museimyndigheten i Göteborg
var olyckligt. Beslutet bör därför rivas upp. Medel-
havsmuseet ingår som en enhet i Statens historiska
museer. För den händelse en organisationsförändring
är nödvändig bör Medelhavsmuseet sammanföras
med Statens konstmuseer - inte minst av den anled-
ningen att ungefär hälften av samlingarna ingår i Na-
tionalmuseums samlingar och därmed i SKM.
Fru talman! Som vanligt för tids vinnande in-
skränker jag mig till att yrka bifall endast till en av
våra reservationer, nämligen nr 3, medan vi natur-
ligtvis också som vanligt står bakom alla de reserva-
tioner där Moderata samlingspartiets namn återfinns.
Anf. 2 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Kulturen är det liv vi lever. Kulturen
är själva grunden för mänsklig utveckling, demokrati
och mänsklig värdighet.
Genom att fler och fler materiella behov tillgodo-
setts får de immateriella värdena större betydelse.
Genom att själv få skapa och låta åsikter och känslor
få komma till uttryck får människan utlopp för sin
kreativitet.
I Unescos rapport Vår skapande mångfald skriver
man följande om kreativitet: "Begreppet kreativitet
måste därför tolkas fritt och inte bara hänföras till
konstens område, utan också till problemlösning i alla
upptänkliga sammanhang. Kreativitet hör långt ifrån
enbart samman med konstarterna, utan har avgörande
betydelse för industri och handel, för utbildning och
social utveckling."
Vi i Centerpartiet anser att det är viktigt med en
långsiktig kulturpolitik som samtidigt ger utrymme för
nya lösningar, nya idéer och nya organisationsformer.
I grunden måste den kulturella infrastrukturen med
institutioner och myndigheter finnas och ges möjlig-
het att verka. I en tid med snabba förändringar och en
ökande inriktning mot mer kortsiktiga projekt för
förnyelse och utveckling är det nödvändigt att balans-
era med den kompetens och den kontinuitet som finns
i basverksamheten. Vi har reservationer både när det
gäller den kulturella infrastrukturen och när det gäller
balansen mellan basverksamhet och projekt.
Kulturen har betydelse för en rad olika samhälls-
områden. Det handlar, förutom om kulturens självkla-
ra egenvärde, om demokrati och identitet, arbetstill-
fällen, turism, regional och lokal utveckling, företa-
gande, integration, mångkultur och tolerans, delaktig-
het och hälsa. Med utgångspunkt från detta menar vi
att det finns starka skäl att statens satsning på kultur-
sektorn skall öka inför 2000-talet - även om man tar
ett ökat inslag av sponsring i beaktande.
Den stora kulturmanifestation som kulturhuvud-
stadsåret 1998 kommer att innebära bör vara avstam-
pet för att göra Sverige till ett ännu mer utvecklat
kulturland. De medel som avsatts för kulturåret 1998
bör enligt vår mening finnas kvar och användas till
uppföljning av kulturåret ute i hela landet. Genom
arbetsgruppen Kultur i hela landet har en mängd
spännande och intressanta projekt fått stöd. Det arbete
som inletts bör få en fortsättning även när arbetsgrup-
pens arbete är avslutat.
Fru talman! Centerpartiet har länge ansett att barn-
och ungdomskultur är ett viktigt område, som måste
prioriteras. Det handlar inte bara om att barn och
ungdomar skall ses som konsumenter av en kultur
skapad av vuxna. Barn- och ungdomskultur handlar
lika mycket om att uppmuntra barns och ungdomars
eget skapande.
Skapande verksamhet kan för många barn och
ungdomar vara oerhört betydelsefull, en möjlighet att
få utlopp för sina känslor och tankar, att få tillfälle att
känna igen sina och andras problem, att få vara bety-
delsefull. Konsten och kulturen kan hjälpa dem att få
motbilder att sätta upp mot det som tycks omöjligt att
förändra och förhindra, att återerövra tilliten till
människor.
"De som är väldigt kreativa och inte får något ut-
lopp för sin kreativitet, vänder den till en destruktivi-
tet. Och då blir alla de där sångerna man aldrig fick
skriva, tavlorna man aldrig fick måla till sönderslagna
fönster och nersparkade människor i stället". Detta är
ett citat av Lasse "Ali Hussein" Lindroth.
Vi i Centerpartiet har länge framhållit att en väx-
ande andel av all kulturverksamhet skall riktas mot
barn och ungdomar. Därför anser vi att 25 % av resur-
serna av kulturanslaget bör öronmärkas till kultur för
barn och ungdom. Det är en kraftig markering av
vikten av att barn och ungdomar blir delaktiga i kul-
turlivet, och det skall ses som ett golv, inte som ett
tak. Skolan är en av de viktigaste platserna för barns
möte med kultur. Centerpartiet har också ställt sig
bakom en flerpartireservation om kulturen i skolan.
Den nya kulturpolitiken skall leda oss in i det nya
årtusendet, och Centerpartiet anser att den måste ge
tydliga signaler om att kvinnors historia och kulturella
gärningar skall synliggöras. Strukturer i samhället
som inte förmår ta vara på kvinnoperspektivet lika bra
som mansperspektivet bör inte höra hemma i det nya
årtusendet. Centerpartiet anser att ett landsomfattande
projekt med uppgift att belysa och framhålla kvinnans
roll och betydelse inom kultursektorn och i historien
bör genomföras.
Fru talman! Ett av de nya målen för den svenska
kulturpolitiken är att främja kulturell mångfald. Det är
ett mycket viktigt mål. Vi har i dag ett mångkulturellt
samhälle, men ett mångkulturellt samhälle som inte
fungerar bra. Främlingsfientlighet och rasism breder
ut sig. Den allra viktigaste åtgärden för ökad förståel-
se, för delaktighet och integration är att svenskar och
invandrare träffas på ett naturligt sätt. Kulturmöten
och mångfald skapar en ny styrka och nya möjlighe-
ter. Nya medborgare inlemmas i samhället samtidigt
som vi låter samhället utvecklas till följd av nya im-
pulser från andra kulturer. Det är viktigt att ge möj-
lighet till egna kulturella uttryck men också att erbju-
da delaktighet i det svenska samhället.
Förra årets förslag om ett världskulturhus har i
årets budgetproposition blivit till ett forum för
världskultur. Vi är inte övertygade om att ett särskilt
forum för världskultur är det mest effektiva sättet att
uppnå en fruktbar kulturell mångfald i Sverige. Cen-
terpartiet anser att det handlar om att ge alla konst-
närliga institutioner ett uppdrag att främja kulturmö-
ten.
När det gäller internationellt samarbete finns i dag
flera exempel på institutioner med väl utvecklade
internationella kontakter. En del av dem mötte kul-
turutskottet vid resan till Sydafrika. Vi anser att våra
olika kulturinstitutioner har förmågan att främja kultu-
rell mångfald utan att det behöver gå via en ny byrå-
krati. De medel som föreslås bör i stället via Statens
kulturråd fördelas till internationellt samarbete och till
mångkulturellt arbete i Sverige.
Kulturen är en viktig del i tillväxtindustrin, efter-
som kultur skapar sysselsättning. Vad som ofta glöms
bort är att kulturen inte bara har en kostnadssida utan
också ger positiva ekonomiska effekter utöver de mer
svårmätbara, som olika upplevelser. Det här sker ofta
till en mycket låg investerings- och driftskostnad. Det
handlar om förutsättningarna för turism, om lokal
självkänsla och utveckling, om en orts attraktivitet när
det gäller företagsetablering och mycket mer. Man
brukar ofta peka på Glasgow, som var kulturhuvud-
stad 1990, som ett bra exempel. Det finns många fler
exempel, som vi också pekat på i vår motion.
Fru talman! Stockholm som huvudstad är även ett
självklart centrum för landets kulturliv. Här finns de
statliga ansvarsmuseerna, och här finns nationalsce-
nerna. Här finns de flesta kulturarbetarna och en
mängd intressanta kulturprojekt. Det är naturligt att en
huvudstad också har en nationell uppgift för den na-
tionella kulturen och för att visa den för både landets
invånare och utländska besökare. Det är också av
största vikt med ett levande kulturliv i hela landet. Det
är vår absoluta uppfattning att alla landets invånare
har rätt till rimlig tillgång till kulturupplevelser.
Regeringen har på riksdagens uppdrag i budget-
propositionens kulturbilaga redovisat fördelningen av
kulturresurserna i landet. Den analys som gjorts är
enligt vår uppfattning alldeles för begränsad. Den
gäller bara de bidrag som betalats ut via Statens kul-
turråd samt till Riksteatern. Man säger att "på sikt bör
hela Kulturdepartementets ansvarsområde inkluderas i
en regional analys". Vi menar att den analysen bör
genomföras alldeles omgående.
Mot bakgrund av den regionalisering som nu sker
är det viktigt att regionala utvecklingsplaner utformas
för hela det kulturpolitiska fältet. Ett arbete har också
inletts av Svenska Kommunförbundet och Landstings-
förbundet för att på olika sätt utveckla det regionala
samspelet inom kulturen. Detta är något som både
Teaterutredningen och Kulturutredningen pekade på.
Vi ser det som angeläget att man på nationell nivå ger
ett stöd för detta utvecklingsarbete. På det viset kan
man också få en bättre samverkan mellan de regionala
kulturinstitutionerna och de lokala arrangörerna.
Fru talman! Detta är något om Centerpartiets syn
på kulturpolitiken. Jag har i det här inlägget inte tagit
upp så många detaljer. Vi har fogat ett antal reserva-
tioner och särskilda yttranden till det här betänkandet
för att markera områden där vi vill något mer än ma-
joriteten.
Totalt sett kan man ändå säga att samstämmighe-
ten om kulturpolitiken är ganska stor i kulturutskottet.
Vi skulle nog alla önska att vi hade mer resurser att
satsa på kultur. Det gäller egentligen alla utom mode-
raterna, som föreslår en neddragning med 560 miljo-
ner på en redan liten kulturbudget. Den dubblerings-
fond som moderaterna föreslår kan på intet sätt kom-
pensera hela den neddragningen, i all synnerhet inte i
inledningsskedet. Dessutom föreslår moderaterna en
renodling av det statliga ansvaret för kulturinstitutio-
ner och vill att kommuner och regionala myndigheter
skall ta ett större ansvar. Hur det går ihop med mode-
raternas stora besparingar på kommuner och landsting
och den moderata uppfattningen att landstingen inte
skall ägna sig åt kulturfrågor är svårt att förstå. Skulle
moderaternas kulturpolitik genomföras vad avser
budgetramarna skulle vi få se en enorm nedrustning
av kulturen i landet. Som jag har anfört tidigare anser
vi i Centerpartiet att kulturen är så viktig att ramarna
för kultur i stället bör utökas i framtiden.
Fru talman! Jag står självfallet bakom alla de re-
servationer där Centerpartiet finns med men yrkar för
tids vinnande bifall endast till nr 9, 11 och 16.
Anf. 3 CARL-JOHAN WILSON (fp):
Värderade talman! Jag vill inleda med att markera
min tacksamhet gentemot kulturutskottets kanslichef
sedan många år, Lennart Persson. Han har nu lämnat
sin tjänst för att som pensionär själv kunna avgöra
vilka kulturyttringar han vill ägna kraft och intresse åt
i fortsättningen. I dag följer Lennart Persson kultur-
debatten för sista gången som ansvarig för betänkan-
dets innehåll.
Ett utskotts kansli har avgörande betydelse för hur
våra beslut formuleras men också för vilket underlag
de bygger på.
Tack, Lennart Persson, för att du ständigt haft
ambitionen att ge korrekthet, saklighet, kunnighet,
tjänstvillighet och effektivitet åt kulturutskottets
kansliverksamhet. Det har inte heller varit någon
nackdel att din humor finns tillgänglig omedelbart
under den formella och juridiskt pregnanta ämbets-
mannaytan.
Jag vill också önska din efterträdare som kansli-
chef i kulturutskottet, Lena Axelsson-Westlund, triv-
sel och framgång i den nya uppgiften. Ett enigt kul-
turutskott önskade se dig på den posten. Välkommen!
Värderade talman! Vi som har åtagit oss ansvar
för den s.k. kulturpolitiken har säkert en egen ambi-
tion med vår uppgift. Även om vi är överens om de
nationella kulturpolitiska målen, som riksdagen antog
år 1996, kan det skilja något i hur vårt synsätt påver-
kar våra politiska förslag och ställningstaganden.
Folkpartiet verkar för ett samhälle där den kultu-
rella och moraliska traditionen präglas av tilltro till
den enskilda människans möjligheter. Visst kan vi
konstatera att det vi kallar kultur har ett egenvärde,
men den för mig viktigaste orsaken till att vi slår vakt
om goda resurser för kulturell verksamhet är att de
ger upplevelser som lyfter tillvaron för oss människor.
Kulturpolitikens uppgift är att stärka förutsätt-
ningarna för humanismens ideal att leva vidare och
utvecklas. Våra moraliska val kan aldrig göras i ett
tomrum. De förutsätter en bakgrund av erfarenheter,
tolkningsmönster och problemställningar som kultu-
ren gör levande.
Kulturarvet skall aldrig betraktas enbart som mu-
sealt. Det är varje generations möjlighet att - med
ansvar för kulturarv och traditioner - utveckla kultu-
ren efter varje tids förutsättning.
Ett exempel på vad jag menar med detta tar jag
från musikens värld. Samtidigt som vi utvecklar ny
musik där ljud och effekter bildas på elektronisk väg,
t.ex. i relativt billiga och fantastiskt mångsidiga synt-
hesizers, slutar vi inte att vårda och använda gamla
instrument. Mest tydligt är nog detta på klaverinstru-
mentens område. Trots att man nu kan konstruera
elektroniska s.k. instrument som härmar alla tiders
orglar och andra instrument fortsätter vi att vårda,
spela på, utbilda för och skriva musik för mekaniska
orglar i våra kyrkor och konsertlokaler.
Även om varje människa är unik förenas vi av vis-
sa gemensamma andliga och materiella behov. Vi har
alla rätt till liv, frihet och sökande efter lycka. Samti-
digt har vi ansvar för att dessa rättigheter omfattar
alla. Liberal individualism är därför oförenlig med en
egoism där man bara ser till sig själv. Folkpartiet
betraktar alla människor som jämlikar - men inte som
lika. Kraven på jämlikhet betyder inte att alla skall
leva likadant, utan att alla skall ha möjligheter att
utvecklas som självständiga människor. Även i den
utvecklingen erbjuder det som benämns kultur en
mångfald i vilken var och en av oss kan finna sin del.
Kulturpolitiken skall uppmuntra och underlätta den
individuella processen.
Grunden för idé- och normbildningen måste vara
en omfattande andlig frihet. Rätten att fritt skildra
verkligheten och fritt uttrycka åsikter, erfarenheter
och värderingar skall ha starkt grundlagsskydd. En-
dast då kan människor i fredliga former påverka och
låta sig påverkas av andra. Ett utbyte av tankar, idéer
och argument är grunden för varje samhälle som
präglas av växande.
En levande kultur förutsätter många fria kultur-
skapare. I dag är medier, organisationer, konstnärer
och forskare ofta direkt beroende av bidrag från den
gemensamma resursen - stat, landsting och kommun.
För att minska beroendet av den offentliga makten bör
kulturlivet i större utsträckning stimuleras genom
generella metoder som avdragsrätt för gåvor till kultu-
rella ändamål och gynnsamma skattevillkor för kul-
turskapare. Samtidigt är det viktigt för Folkpartiet att
stödja en politik där inte enbart individens egna eko-
nomiska förutsättningar avgör hans eller hennes möj-
ligheter att få del av det vi kallar kultur.
Värderade talman! Den socialdemokratiska rege-
ringens budgetförslag inom kulturområdet - som är
grund för debatt och beslut i dag - stöter inte på sär-
skilt stort motstånd från Folkpartiet. Vi är starkt kri-
tiska mot ett och annat förslag, och vi vill på vissa
områden göra en annan prioritering än vad regeringen
och kulturutskottets majoritet gör. Men i stort sett har
vi en försonlig inställning till regeringens syn på kul-
turpolitiken.
Jag vill något beröra Moderata samlingspartiets
kulturpolitik som den framstår enligt motioner och
reservationer i kulturutskottet.
Samarbetet i den s.k. borgerliga gruppen i kultur-
utskottet är mycket gott - samarbetet är förresten gott
i hela utskottet; vi har en trivsam atmosfär och med
ordförandens, vice ordförandens och kansliets hjälp
hanterar vi motsättningarna på ett generöst sätt - men
nu skulle jag säga något om moderaterna. Det vore
nämligen illa om de som iakttar denna debatt skulle
tro att Moderata samlingspartiets syn på kulturpoliti-
kens resurser stöds av övriga borgerliga partier.
Jag har stor respekt för Moderata samlingspartiets
arbete för att sänka skatter. Visst verkar även Folk-
partiet för att medborgarna skall få lägre skatt. En
viktig insats för en vettig skattepolitik gjordes i skat-
teöverenskommelsen mellan socialdemokrater och
folkpartister för några år sedan. Om regeringen kunde
leva upp till den överenskommelsen skulle mycket
vara vunnet.
Moderaterna måste naturligtvis visa vad deras
förslag om drastiskt sänkta skatter får för följder på
olika politiska områden. Då ser vi:
minus 11 miljoner till museer,
minus 10 miljoner till ickestatliga kulturlokaler,
minus 25 miljoner till Riksutställningar,
minus 25 miljoner till forsknings- och utveck-
lingsinsatser inom kulturområdet,
minus 275 miljoner till folkbildningen,
minus 6 miljoner till Ungdomsstyrelsen,
minus 56 miljoner till ungdomsverksamhet,
minus 40 miljoner till allmänna samlingslokaler,
minus 28 miljoner till litteraturstöd,
minus 10 miljoner till konstnärlig gestaltning av
den gemensamma miljön,
minus 20 miljoner till Riksantikvarieämbetet,
minus 15 miljoner till Statens kulturråd,
minus 50 miljoner till allmän kulturverksamhet,
Minus 129 miljoner till Riksteatern, Dramaten,
Operan, Dansens Hus och Rikskonserter.
Det är klart att det skulle märkas i svenskt kultur-
liv om Moderata samlingspartiets kulturpolitik skulle
förverkligas. Ni framför ett förslag om en kulturfond
till vilken allmänheten skulle kunna skänka pengar
och som genom att staten tillskjuter lika mycket skulle
kunna tillföra resurser till kulturlivet. Det är en god
tanke, men tyvärr tror jag inte att vi kan bygga
svenskt kulturliv på gåvor eller på att det i dödsan-
nonserna står: I stället för blommor, tänk på statens
kulturfond.
Observera att jag gärna samarbetar med modera-
terna i kulturutskottet och att jag tror att våra partier
skulle kunna ingå i en regering. Det är dock otänkbart
att ett sådant samarbete skulle kunna resultera i den
utarmning av svenskt kulturliv som Moderata sam-
lingspartiets besparingsförslag skulle innebära.
Jag tror inte heller att moderata kulturpolitiker
egentligen visar sin ambition med vad som markeras i
det här betänkandet. Det skulle förvåna mig om mo-
deraterna i den här kulturdebatten framför något el-
digt försvar för alla besparingar.
Därför uppfattar jag Moderata samlingspartiets
agerande i det här sammanhanget som något falskt. Ni
vill framstå för svenska folket som de lägsta skatter-
nas försvarare. Därmed måste ni markera att de eko-
nomiska beräkningarna går ihop. Samtidigt vet ni att
ni aldrig skulle kunna få majoritet t.ex. för sådan
utarmning av kulturpolitiken som era förslag skulle
innebära. Ni räknar med att om ni bara får rösterna
från människor som gärna ser att skatten minskar kan
ni sedan skylla på oss andra om det inte går att leva
upp till löftena.
Värderade talman! För mig är det viktigt att här
göra denna markering. I det goda samarbetet med
moderaterna i kulturutskottet är det en oerhörd skill-
nad mellan den personliga vänskapen och möjligheten
till en samsyn byggd på värderingar enligt moderat
modell efter innehållet i dagens kulturbetänkande.
Anf. 4 ELISABETH FLEETWOOD (m) re-
plik:
Fru talman! Egentligen borde jag vänta med min
replik till efter det att Åke Gustavsson talat, men efter
överläggningar ber jag att få ta den nu.
Det låter ju bra att Carl-Johan Wilson ser fram
emot en borgerlig regering och en gemensam politik
som deltagare i denna regering. Däremot tycker jag
att hans angrepp mot moderaterna kanske visar hans
vilja att öka intresset för sitt parti. För att vara litet
elak tillbaka vill jag kanske säga att Folkpartiet väl
inte är känt för att gå den raka vägen utan snarare litet
splittrat än åt vänster, än åt höger. Jag tycker att jag
har fått bevis för det redan här, Carl-Johan Wilson.
Visst sänker vi också bidrag, fru talman. Det får vi
veta i alla politiska debatter - självklart. Det är ett bra
angreppsmedel. Men låt mig förvåna mig litet grand,
eller t.o.m. mycket, över att man aldrig talar om att vi
också sänker skatterna. Låt oss gå ned till den enskil-
de medborgaren. Han förlorar vissa bidrag.
Kom inte och säg att medborgarna i vårt land un-
der senare år inte i högsta grad har fått märka att vår
nuvarande socialdemokratiska regering, med stöd
mest av Centern men även av Vänsterpartiet, har
sänkt bidrag och försämrat förhållandena. Vi har sagt
okej till vissa sänkningar. Men vi vill också ha struk-
turförändringar, vilket regeringen inte har orkat med.
Jag vet att jag bara har två minuters repliktid to-
talt, eller hur fru talman?
Anf. 5 TALMANNEN:
Varje replik får vara två minuter, och nu är Elisa-
beth Fleetwoods talartid slut.
Anf. 6 ELISABETH FLEETWOOD (m) re-
plik:
Fru talman! Det finns mycket mer att säga från
min sida, eftersom angreppet var så pass starkt från
Carl-Johan Wilsons sida, men jag återkommer senare
i replikomgången.
Anf. 7 CARL-JOHAN WILSON (fp) replik:
Värderade talman! Detta var inget angrepp från
mig på Moderata samlingspartiet. Det var en redo-
visning av vad Moderata samlingspartiets agerande i
detta betänkande skulle få för följder. Om sanningen
förs fram kan man inte säga att det är ett angrepp.
Men jag kan förstå att Moderaterna uppfattar detta
som ett angrepp. Bäst för Moderata samlingspartiets
rykte vore om sådant här inte kom fram i den allmän-
na debatten.
Nej, kära Elisabeth Fleetwood, tillvaron är inte så
rakt fram att man kan klara sig igenom den utan att
snirkla sig fram litet grand. Det går inte att bara driva
en linje som gynnar de människor som själva har råd
att betala sina kulturinsatser. Vi måste ha en kultur-
politik som ger alla människor i Sverige rimliga möj-
ligheter att få del av svensk kultur. Det gynnas inte av
Moderata samlingspartiets förslag. Försvara detta
förslag i stället för att angripa mina synpunkter, som
var en redovisning av ert förslag. Försvara vad ni har
skrivit.
Anf. 8 ELISABETH FLEETWOOD (m) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker inte att angreppet gällde
just redovisningen av våra besparingar. Det är, som
Carl-Johan Wilson själv säger, fakta. Det som jag
angrep var synpunkterna på att man trots allt skall
kunna samarbeta och kunna ingå i en borgerlig rege-
ring osv. Vi säger hela tiden i vår politik att om vi
sänker bidrag, så att de som har det sämst i samhället
inte kan klara sig är det dessa människor som skall ha
stöd. Men vi skall inte ha allmänna bidrag till dem
som med sänkta skatter kan klara sig utan sådana.
Anf. 9 CARL-JOHAN WILSON (fp) replik:
Värderade talman! Jag vill gärna hålla en sådan
stil i den här typen av debatter att jag inte förutsätter
att allt som Socialdemokraterna gör är dåligt och att
jag inte heller förutsätter att allt som Moderata sam-
lingspartiet föreslår är bra just därför att mitt parti
skall ingå i en regering med Moderata samlingsparti-
et. Vi måste kunna föra en sådan debatt att vi kan ha
en kärleksfull attityd till varandra hela tiden och ändå
våga markera vad som skiljer oss åt. Hur skall väljar-
na annars kunna veta vem i ett block som de skall
stödja, om de tror att det är det största partiets villkor
som hela tiden gäller? Så är det inte i dessa frågor.
Och Moderata samlingspartiets politiker vet att det
inte kommer att vara möjligt att få igenom dessa häp-
nadsväckande förslagen på neddragningar som ni
redovisar. Då tycker jag gott att man kan säga att
detta inte kommer att gå. Men om man vill vara säker
på att man skall få stöd för en kulturpolitik som gyn-
nar människors behov av upplevelser, då skall man
inte rösta på Moderata samlingspartiet.
Anf. 10 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v):
Fru talman! Vänsterpartiets utskottspunkter i den
statliga kulturpolitiken är att den skall skapa aktivitet
och delaktighet. Kulturen skall inte bara distribueras.
Kulturpolitiken skall ge barn och unga rätt att skapa
själva. Och kulturpolitiken skall aktivt se till att de
olika kulturer som finns i Sverige får utrymme och
möjlighet att berika och integreras med varandra.
Kulturpolitiken skall motverka den sociala snedför-
delningen och medverka till kulturellt deltagande.
Vi måste tillåta kulturen att få kosta, vilket innebär
att vi måste ta oss råd till en långsiktighet i kulturpo-
litiken. Vi måste ge främst våra barn möjligheter till
uttrycksmedel. Vi måste sätta yttrandefriheten och
demokratin i fokus. Detta krävs i ett samhälle där
mycket kultur förmedlas med hjälp av sofistikerad
teknik som är styrd av rent kommersiella intressen.
Kulturen kan inte bli självfinansierande. Det ligger
i dess natur. I dag lever kulturen i en paradox, där
marknaden både är dess moder och dess fiende. Nya
medier bidrar till kulturens spridning samtidigt som
den kan förgöras av just kommersiell masspridning i
världsomspännande kommunikationsnät.
Det är viktigt att mötet i kulturen lyfts fram, mötet
mellan människor i processen. Kultur är en mycket
viktig positiv drivkraft i hela samhällsbygget. Musik,
teater, konstarterna, bildningen och språket är delar i
vår kulturella identitet. Om vi har en stark kulturell
identitet är det också mycket lättare att möta andra
och att dela med oss till andra och att också ta emot.
Därför är kulturen en viktig demokratibärare. Den ger
oss verktyg att sätta gränser, bli kritiska, välja och
välja bort.
Ordet kultur kan betyda livsmönster - hur vi fak-
tiskt lever våra liv. I denna vida mening av ordet
kultur handlar i egentlig mening all politik om kultur.
Men det finns också de som vill begränsa kulturen till
de sköna konstarterna. För Vänsterpartiet är detta
oacceptabelt. Det är nog här som vårt och andra parti-
ers kultursyn skiljer sig mest åt.
Vår utgångspunkt med kulturpolitiken är indivi-
dens behov av att behärska sina uttrycksmedel, bli
kritiska tänkare och använda kulturen och dess ut-
trycksmedel för att berika sina liv - delaktighet, när-
het, tillgänglighet och sammanhang. Man kan säga att
kulturen skänker tanken flykt, ger röst åt hoppet och
kraft att förändra.
Trots detta och trots att det statliga målet kom
1974 har kulturlivet inte flyttat fram sina positioner
för arbetarklassen, medelklassen eller de unga i någon
större omfattning. 17 % av alla svenskar i Sverige har
utländsk bakgrund. Att svenskar inte bara är blåögda,
blonda och blågula utan också mörkhåriga och mång-
kulturella märks alldeles för litet i kulturlivet. Väns-
terpartiet menar att det behöver visas mer av den
invandrade kulturen på gallerier, teatrar och museer-
na. Det är därför viktigt att vi satsar ännu litet mer på
kultur.
Om vår utökade ram hade gått igenom hade vi sat-
sat på just detta. Vi hade satsat på kvinnomuseum,
arbetsplatsbibliotek, folkbildning, kulturskolor, fria
grupper, amatörkultur, barnkultur, kulturminnesvård,
m.m. Vår ram är 200 miljoner kronor större än rege-
ringens budgetförslag och 760 miljoner kronor större
än Moderaternas budgetförslag. Jag vill säga det så att
ni vet, eftersom jag tror att det många gånger låter
som om vi är väldigt ense i kulturdebatten. Men det
skiljer sig väldigt mycket åt i fråga om hur vi vill ge
pengar.
Vänsterpartiet vill också att den privatfinansierade
kultursektorn skall utredas. I vår reservation 7 skriver
vi att de privata kulturutgifterna är mycket stora och
att det är främst de offentliga utgifterna som hittills
har utretts. Vänsterpartiet anser att det behöver tyd-
liggöras hur sambandet mellan exempelvis folkbiblio-
teken och bokhandeln är och vilken betydelse mu-
sikskolorna och kulturskolorna har för musikbran-
schen och hur de privata kulturpengarna fördelas
mellan män och kvinnor. Detta är frågor som vi vill
ha svar på genom en utredning.
Eftersom vår kulturminister är här i dag ser jag
gärna att hon också kommer in på dessa frågor och att
hon talar om hur Socialdemokraterna ser just på kul-
turen som demokratibärare och som medel att utjämna
klass- och könsorättvisorna i samhället.
Jag vill ställa en fråga till kulturministern. Den
12 december håller Statens kulturråd möte om hur det
statliga stödet till de regionala kulturinstitutionerna
skall fördelas. Jag väntar med spänning på vad resul-
tatet blir.
Det regionala kulturstödet har ju diskuterats en hel
del. Jag undrar om kulturministern är beredd att aktivt
bidra till att statsteatrar av god kvalitet säkerställs i
hela landet.
Är kulturministern beredd att mot bakgrund av er-
farenheter av det reformerade bidragssystemet bättre
främja kontinuitet, ensembleteater och fasta anställ-
ningar för administrativ och teknisk personal och
också upprätta en rimligare balans mellan fast och
tillfälligt anställd personal på våra länsteatrar? Är
kulturministern lika säker som jag på att statsbidraget
inte, eller i väldigt liten omfattning, kommer att utgå
just till Göteborgs Stadsteater, som har debatterats
mycket under den senaste tiden? Är det inte just för
att fördela hit som kulturministern har undanhållit
26 miljoner kronor av budgeten?
Anf. 11 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Kära ledamöter i kulturutskottet, åhö-
rare och kulturminister! Jag börjar med att yrka bifall
till Miljöpartiets budgetreservation i dess helhet. Jag
gör det därför att jag inledningsvis vill fokusera på,
som vi i Miljöpartiet anser, det faktum att vi har råd
med Sveriges länsmusik för barnens och hela Musiks-
veriges skull. Det finns kanske ingenting som ger så
mycket tillbaka som en krona till musik. Varje krona
ger väldigt mycket tillbaka. Däremot anser vi att det
är direkt felaktigt att ge av skattebetalarnas pengar till
LO, TCO, SACO, LRF och Sveriges Fiskares Riks-
förbund för uppsökande verksamhet bland arbetslösa.
Vad är det här för galen kulturpolitik? Är inte social-
demokraterna och centerpartisterna rädda om sitt
rykte? Tänk om någon uppfattar detta som muta!
Vi talar om solidaritet och kärlek som överordna-
de samhälleliga värderingar. Medmänsklighet skall
utgöra en grund för handling. Hur kan det då komma
sig att endast ett fåtal människor tycks låta sig påver-
kas av detta i det praktiska livet? Kan kulturarbetaren
öka människans förståelse för sitt eget handlande, öka
hennes delaktighet och ansvar i samhällsbygget? Ja,
det tror vi. Vi i Miljöpartiet menar att inte hela män-
niskan har hunnit med i den alltmer accelererande och
snabba materiella utvecklingen. Andlighet och mystik
har rationaliserats bort på vägen. Urgammal kunskap
om människan och hennes sammanhang tillsammans
med naturen har fallit i glömska. Många söker i dag.
Man lockas än hit, än dit. Man upplever främlingskap
och utanförskap och bygger upp egna kulturella nor-
mer - vi och de.
Jag vill påstå att det människan gör i det yttre mot
moder jord också återspeglas i det hon gör alldeles
själv mot sitt inre; ett yttre kalhygge står för ett inre
kalhygge.
De största krigshoten i dag är de sociala skillna-
derna i världen, ekologisk utsugning och förstörelse. I
det kulturella dynamiska växelspelet mellan att värna,
vårda och visa vårt kulturarv finns också framtiden
med alla dess möjligheter. Sång, musik, drama, bild
och rumslig delaktighet, att se och att ge, har avgö-
rande betydelse för mänsklig tillväxt och för an-
svarstagande. Respekt för naturen är detsamma som
respekt för människan själv. Därför vill vi komplette-
ra ett av de kulturpolitiska målen med att visa på en
långsiktigt hållbar livsstil med minskat beroende av
myndigheter och snävt marknadstänkande. Med detta
yrkar jag bifall till reservation 1 avseende mom. 1.
Fru talman! När det lilla barnet skrattar kommer
själen till barnet, enligt gammal grekisk tro. I går
kväll på Dramaten sade Dario Fo att intelligensen
föds med skrattet. Jag som alltid har hävdat att det
skall vara kul att gå i skolan kände mig genast styrkt.
Kanske är skolan vår allra viktigaste kulturförmedla-
re. Det är där som vår framtid formas i det nya. Det
finns åtskilligt att göra - mer än som i dag görs. Det
handlar om att bjuda eleverna goda förebilder i konst
och drama och om att låta dem själva vara med och
gestalta.
Vårt första språk var kanske just mimteatern. Bar-
nets första steg kan, tycker jag, mest liknas vid dans.
Här menar jag att det är synnerligen viktigt att kultur i
skolan inte bara så att säga blir ett snuttifierat inslag,
utan självklart skall kulturen genomsyra allt arbete i
skolan. De båda hjärnhalvorna behöver få näring av
och ge näring till varandra varje dag. Här stöttar vi en
reservation som är gemensam för Moderaterna, Cen-
terpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna.
Vi i Miljöpartiet har den bestämda uppfattningen
att investeringar i kulturell verksamhet inte är en
budgetbelastning utan en framtidsinvestering. Varje
samhälle som vill bevara eller locka till sig ekono-
miska aktiviteter behöver visa upp satsningar på kul-
turella insatser, på möjligheter för människor att nära
delta i kulturella aktiviteter. Trots det går endast en
blygsam summa, 4,7 miljarder kronor av de statliga
medlen, till kultur. Men vi får så mycket för varje
insatt krona. Detta kan icke betonas tillräckligt
mycket.
I realiteten behöver våra institutioner faktiskt göra
besparingar hela tiden fastän de har lyckats få sina
anslag på en något så när rimligt jämn nivå. Samma
belopp skall ju finansiera ökade hyreskostnader och
löner. Effektivisering är ett honnörsord. Den statliga
lönekompensationen ger bara minimalt tillbaka. Det
gör att ett lönepåslag innebär att färre får arbeta mera.
Det finns nämligen inte längre så mycket mer att spara
på än just människor. Några till får helt enkelt spar-
ken. Det här är genomgående i hela samhället. Det
dagsaktuella läget är mer ansvar, mer jobb, större
krav på föräldrar, mindre tid för barn osv., samtidigt
som en stor grupp människor ställts utanför samhäl-
lets gemenskap. Den ekvationen går inte ihop.
När vi forskar om äldre samhällen bedömer vi
dem efter deras sociala arrangemang, deras relationer,
de konstföremål som man omger sig med och den
arkitektur som människor har valt att bosätta sig i. Så
kommer också andra att bedöma oss. Ett samhälle kan
vara hur funktionellt och effektivt som helst, men utan
ett blomstrande kulturliv kan det knappast räknas som
livsbejakande eller ens framstående.
Fru talman! Det kanske inte är mera kulturpolitik
som just nu behövs, utan det kanske handlar om en
implementering av kultur i det dagliga livet. Vad vi
som politiker kan bistå med är att fördela de ekono-
miska resurserna så att de inte endast räcker till att
förvalta och bevara utan också till att skapa och växa.
En solidarisk kulturpolitik innebär att mer satsas på
dem som har mindre resurser eller som av andra orsa-
ker har svårt att ta del av kulturutbudet. Därför är det
också viktigt att biljettpriser hålls på en rimlig och låg
nivå. Alla skall ha råd att besöka teater, dans, konser-
ter och museer.
För att enkelt kunna överblicka vad det kostar att
förvalta nationellt intressanta byggnader, t.ex. Natio-
nalmuseum, vill vi separera kostnaderna från den
praktiska verksamheten till produktion av utställning-
ar. Utskottets ledamöter behöver få relationsförhål-
landena enkelt redovisade. Vi ställer oss också frå-
gande inför marknadshyressättning på s.k. nyttoloka-
ler.
Fru talman! Kultur är en viktig kunskapskälla som
kan hjälpa oss att öka vår förståelse för varandra och
den tid vi lever i. Vi vill hålla alla dörrar öppna för
samspel mellan äldre och yngre och ny svensk kultur.
Det är i mångfalden identiteten stärks.
Möte i musik och dans är kanske det allra innerli-
gaste sättet att närma sig okända kulturyttringar från
hela världen. Det känns i hela kroppen hur lika vi
egentligen är i all vår olikhet när vi hör på musik. Här
måste jag nämna det som jag kanske tycker är både
det mest fascinerande och det mest skrämmande: den
totala likriktning som pågår överallt. Samma typ av
program och nyheter matas ut över hela världen. Den
här likriktningen borde rimligen snart mötas av en
internationell motattack, kravet att få vara just den jag
är. Och vem är just jag? Det sökandet är redan på
gång inom vissa delar av samhället. I annan del av
samhället hårdnar livsbetingelserna alltmer. För att i
ett sådant klimat kunna stärka kulturell mångfald,
eliminera bristen på mänskliga kontakter och ge ut-
rymme för det okända att växa fram och förädla de
mötesplatser vi redan har - jag talar om staden som
livsrum - krävs ett omfattande samarbete, ett holis-
tiskt synsätt där många goda krafter får verka till-
sammans i frihet.
Vi behöver alla våra kulturutövare från konstnärer
till mediearbetare och hoppas på generella ekonomis-
ka insatser så att de får lön för sin möda. Dagens
system, där endast ett fåtal kulturarbetare ges möjlig-
het att leva på inkomster av sitt skapande, medan
övriga får mer betalt när de är arbetslösa än de har
chans att tjäna på eget arbete, är superkorkat. Det
systemet har ju kommit till i ett annat samhälle. Det
verkar otroligt trögt att få systemet tidsanpassat, men
vi ger inte upp utan ser med stor förväntan fram mot
regeringens förslag till förändringar.
Till sist kanske jag får uttrycka en förhoppning om
att vi snart får se även kulturnyheter varje dag i ett
lokalt svenskt perspektiv på samma sätt som vi ser
sportnyheter. Vet ni förresten att det är fler som går
på bio än på idrottsarrangemang? Ändå är det väldigt
få som går på bio. Jag undrar vad regeringen skall
föreslå för genialt för att komma till rätta med det.
Var skall vi se all ny film som produceras i Sverige i
dag? Kanske vi snart kan få se åtminstone någon
gammal film på någon av våra digitala kanaler. Det
verkar också som att det äntligen skall bli möjligt att
få tillgång till de övriga nordiska ländernas TV-
kanaler utan extra kostnader, eller? Jag tackar, fru
talman.
Anf. 12 FANNY RIZELL (kd):
Fru talman! För ett år sedan antog vi här i riksda-
gen en rad kulturpolitiska mål. Jag tänkte på det nu
när man talar om vår enighet. Då var den ganska stor.
Det tyckte vi alla var väldigt roligt. Jag skall nämna
några av dessa mål, för jag tycker att de är väldigt
viktiga.
Att värna yttrandefriheten och att verka för att alla
får använda den; delaktighet i kulturlivet och kultur-
upplevelser; eget skapande; kulturell mångfald;
konstnärlig förnyelse och kvalitet; att bevara och
bruka kulturarvet; att främja bildningssträvanden, och
en hel del mera.
Vi var eniga om detta. Det är viktigt. Sedan lägger
vi på dessa värderingar helt naturligt egna värderingar
som ett raster över eller, om ni vill, så sätter vi på oss
glasögon som färgas av vår egen ideologi.
Kultur förmedlar värden, och vi kristdemokrater
vill verka för att judisk-kristna värden även i fortsätt-
ningen skall få prägla vårt samhällsbygge och vår
kultursyn. Kulturen i ett samhälle speglar den männi-
skosyn och det människovärde som dominerar i sam-
hället eller i de subkulturer som förmedlar kulturen.
Kulturen kanske kan lära oss medmänsklighet.
Vårt samhälle visar i dag splittring och uppdelning
på många sätt. Det talas ofta om en helhetssyn, men
inte lika ofta har vi förmåga att tillämpa den.
Människan har behov av mening, sammanhang
och struktur, och det kan kulturen bidra med. Vi har
både andliga och materiella behov. Därför är kulturen
en viktig grund för all utveckling. Varje tid har sina
kulturyttringar, kulturen är både historia och nutid.
Vi menar att kulturen kan hjälpa oss att växa som
människor. Den kan tillfredsställa vårt behov av ge-
menskap. Den ger oss frihet att växa i gemenskap med
andra. Det är grundläggande för en kristdemokratisk
kultursyn.
Kulturen kan vara etiskt orienterande, kan man sä-
ga. Den kan bidra till och förmedla bildning.
Vi anser att ett mångsidigt kulturliv och en ömse-
sidig förståelse för andras olika kulturer och kultur-
yttringar är en viktig förutsättning för ett öppet och
demokratiskt samhälle. Grunden för förståelse för
andra är att den egna identiteten är stark.
Jag vill understryka barns och ungas behov av
kultur för sin utveckling. Det är inte så med kultur att
man kan plocka ihop kultur till ett skolämne och säga:
Detta är kultur, och ni skall ha ett antal timmar i det
ämnet under läsåret. Men skolan är den viktigaste
kulturförmedlande institutionen. Skolan har ett stort
ansvar, och då måste vi också ge skolan möjligheter
att ta sitt ansvar. Vi måste minnas att lärare också är
kulturöverförare och kulturskapare av stora mått. Det
är inte svårt att tänka sig skolan som en plantskola där
en odling sker. Det är kultur.
Jag vill också peka på familjens betydelse som
kulturbärare. Vi får med oss något där som präglar
oss hela livet. Litteraturen är en viktig kulturbärare.
Språkutvecklingen är beroende av den språkliga ge-
menskap som ges i hemmet. Läsning och sagoberät-
tande och att någon lyssnar på en liten berättare är
viktigt.
Jag har inte hunnit läsa hela litteraturutredningen.
Den kanske väcker många frågor, men redan nu har
jag en fråga till kulturministern: Varför fanns inte
bokmomsen med i utredningen? Det är en fråga som
jag och många ställer. Vi har i en motion önskat att
bokmomsen försvann, men vi har bara yrkat att mom-
sen på barnböcker skulle försvinna. Det skulle vara
väldigt värdefullt att veta varför.
När det gäller barn har utbudet av video, film och
TV-produkter oroat oss ibland, och det kanske med
rätta. Men vi får också använda medierna som den
unika möjlighet att erbjuda barn kultur som de är. Det
statliga stödet till kultursektorn varierar mellan olika
kulturområden, ibland för att hålla god kvalitet, ibland
för att bidra till större delaktighet, bildning och ut-
bildning.
I vår motion har vi föreslagit ett högre anslag än
vad regeringen har. Vi tycker att detta med kultur är
viktigt, men vi har inte kunnat fullfölja det, vi inte fått
stöd för det. I våra reservationer och vårt särskilda
yttrande finns våra ställningstaganden. I övrigt åter-
kommer vi till de andra områdena i den fortsatta de-
batten.
Anf. 13 ÅKE GUSTAVSSON (s):
Fru talman! I några nummer har Kommun Aktuellt
under hösten gjort en kartläggning av vad som har
hänt inom kultursektorn runt om i kommunerna. Bak-
grunden är de problem som har diskuterats med stor
intensitet, inte minst i våra storstäder, vad gäller eko-
nomin. Journalisten konstaterar att landets kommuner
1995 satsade i genomsnitt 728 kr per invånare på
kulturen.
I fjol hade anslaget ökat till 746 kr. Hon skriver
vidare att även i regeringen har kulturen haft en gyn-
nad ställning; kulturbudgeten har ökat med 342 mil-
joner kronor, 11 %, under tre år. Om siffrorna stäm-
mer exakt vet jag inte, men vi är ändå överens om
tendensen. När hon skriver gör hon det litet grand i
form av ett rollspel. Hon skriver: En tvärsäker repor-
ter, som blir en osäker reporter, som blir en undersö-
kande reporter, som blir en förvånad reporter. Hon
avslutar med att skriva: Själv lägger jag alla anteck-
ningar och årsredovisningar i en mapp. Jag letade
efter nedskärningar. Jag hittade satsningar. Jag var
förvånad.
Det är väl så att de satsningar som har skett inte
har uppmärksammats särskilt mycket, medan däremot
de negativa förändringar som har skett har fått bras-
kande rubriker.
Det har varit ekonomiskt svåra år, och kulturen
har under dessa år klarat sig bra. Det betyder ju själv-
fallet inte att anslagen är tillräckliga. Man kan väl
fråga vilken kulturintresserad person som helst, med
något undantag, så kommer han att säga att vi har
större behov. Många känner kanske att behoven är
nästintill oändliga.
Fanny Rizell anknöt i sitt anförande till de sju
kulturpolitiska mål som riksdagen antog den
19 december förra året. Jag vill gärna understryka det
positiva i det faktum att det var under så pass bred
enighet som riksdagen antog dessa nationella mål. De
beskriver på ett bra sätt vad som skall vara huvudin-
riktningen i kulturpolitiken, och det är mål som jag
tror att det är viktigt att vi kulturpolitiker strävar efter
att hålla levande. De är ingenting som man kan dam-
ma av och använda i samband med högtidstal, utan de
måste vara en del av verksamheten i det dagliga arbe-
tet.
Jag vill peka på några angelägna områden inom
kulturpolitiken. Barns och ungdomars delaktighet
måste vara en röd tråd i kulturpolitiken. Det gäller
självfallet inte bara de statliga satsningarna och insat-
serna utan också kommunernas. Det gäller inte minst i
skolan, som några av talarna har varit inne på tidigare.
Jag vill gärna understryka att det är viktigt att den
kulturella verksamheten är en integrerad del av sko-
lans verksamhet. En del utredningar har också lagt
fram förslag på det här området.
En annan röd tråd som jag tror är viktig är att
kulturpolitiken skall sträva efter att stödja kultur i hela
landet. Det projekt som heter just Kultur i hela landet
visar att det finns ett vitalt kulturliv runt om i vårt
land. Kultursatsningarna måste kännetecknas av en
regional balans. Jag vill gärna framhäva att Kultur i
hela landet naturligtvis inte står i motsatsställning till
satsningar i storstäder. Att Stockholm nästa år är
Europas kulturhuvudstad är en stor händelse för hela
landet. Alla kulturintresserade borde kunna glädja sig
åt att kulturen på detta sätt under ett års tid hamnar i
en alldeles speciell situation.
Ett annat område som jag vill nämna är konstnä-
rernas villkor. Konstnärerna är motorn i ett lands
kulturliv. Vi har ökat insatserna. Regeringen kommer
under våren att presentera en konstnärspolitisk pro-
position.
Efter förslag från kulturutredningen kunde vi i för-
ra årets kulturpolitiska beslut fatta beslut om att ett
handlingsprogram för arkitektur och formgivning
skall tas fram. Det var verkligen på tiden. Till skillnad
från exempelvis Danmark och Norge saknar vi ett
sådant program. En proposition om detta väntas till
våren.
Anna-Greta Leijons nyligen presenterade bokut-
redning har nämnts här. Denna utredning tillsattes
bl.a. därför att barnbokens ställning har försvagats.
Utredningen kommer att ligga till grund för de förslag
som regeringen återkommer med under nästa år. Det
är självfallet angeläget att litteraturen och läsandet
stimuleras.
Efter alla de angelägna områden som jag har
nämnt skall jag avsluta med att nämna satsningen på
det industrihistoriska arvet. Regeringen avser att i
budgetpropositionen för 1999 återkomma med förslag
till finansiering. Skälet till att jag tar upp detta är att
vi befinner oss i ett skifte som är påtagligt i det svens-
ka samhället i dag.
Bondesamhället är väldokumenterat. Det har
självfallet varit angeläget att så har skett, och det är
angeläget att detta arbete fortsätter. Men nu är det
dags att på allvar ta itu med och dokumentera arbetets
och industrisamhällets historia. Vårt samhälle föränd-
ras ju i snabb takt, och det är bråttom att bevara in-
dustriminnen och människors erfarenheter. Fortfaran-
de finns det många som kan berätta om denna vår
moderna historia. Ett imponerande arbete har redan
lagts ned. Runt om i vårt land kan man besöka spän-
nande och intressanta miljöer.
Detta arbete utförs till stor del av eldsjälar. Jag vill
gärna säga att utan eldsjälarnas energiska arbete hade
Sverige varit en fattig kulturnation. Inte minst är deras
insatser i arbetet med Kultur i hela landet avgörande
för framgången.
När det gäller just industrisamhällets historia är
det angeläget att vi kan öka satsningarna. En viktig
roll i detta sammanhang har naturligtvis Arbetets
museum i Norrköping.
Fru talman! Kulturen är en nödvändig del av väl-
färdssamhället. Den är viktig för vårt välbefinnande
och för att vi skall kunna utvecklas som individer.
Kulturens roll för att skapa kreativa miljöer, alltså
kulturen som drivkraft för en kommuns eller en regi-
ons utveckling, uppmärksammas alltmer. Kulturturis-
men blir allt viktigare. Men vi får ändå aldrig glömma
bort att ytterst måste alltid satsningar på kulturen
motiveras av kulturens egenvärde. Det är mot den
bakgrunden och att vi har klarat kulturen ganska
hyggligt under den ekonomiska krisen som vi i dag
har att ta ställning till betänkandet om kulturpolitiken.
Jag tycker att vi har ett bra utgångsläge för vårt ställ-
ningstagande.
Eftersom Lennart Persson, kulturutskottets kansli-
chef, i hög grad har varit ansvarig för framtagandet av
detta betänkande och på ett utomordentligt skickligt
sätt - skickligare än vi själva ibland - har formulerat
majoritetens respektive reservanternas ståndpunkter
vill jag på utskottets vägnar så här officiellt till proto-
kollet framföra ett tack från kulturutskottet för ett
utomordentligt gott arbete.
Samtidigt vill jag också vända mig till Lena Ax-
elsson-Westlund och önska henne lycka till i hennes
nuvarande tjänst som kanslichef för kulturutskottet i
Sveriges riksdag.
Anf. 14 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Fru talman! Jag vill börja med det som även Åke
Gustavsson började med, att påminna om det allmän-
na ekonomiska läge som vi har haft att kämpa med
under 90-talet.
Den höga arbetslösheten har minskat inkomsterna
för både staten och kommunerna, samtidigt som kost-
naderna på den sociala sidan har ökat dramatiskt.
Såväl stat som kommuner och landsting har tvingats
att spara på ett sätt som har varit mycket plågsamt för
många av oss som har varit med om att fatta besluten,
men naturligtvis än plågsammare för dem som har
haft att leva med de beslut som vi har tvingats fatta.
Men det som har varit nästan sensationellt, får
man väl säga, under denna svåra period, är att trots
alla nedskärningar på praktiskt taget alla andra områ-
den, har kulturen generellt fått ökade resurser. Åke
Gustavsson tog upp några exempel från landets kom-
muner i genomsnitt. Man kan fylla på med ett exem-
pel från den stad vi befinner oss i, Stockholms stad.
Där har kulturbudgeten under åren 1993-96 ökade
från 660 till 750 miljoner kronor. Det är en ökning på
14 %. Detsamma gäller i princip för de andra storstä-
derna i vårt land, alltså Malmö och Göteborg.
Under kulturåret 1998 fortsätter dessa ambitiösa
satsningar - i kulturhuvudstaden, men också i många
andra delar av landet; i Norrköping, i Ronneby, i
Sundsvall och på många andra ställen. Under de tre
senaste åren har också statens kulturbudget ökat med
drygt 10 %. Den kulturbudget som antogs hösten
1996, den kulturproposition som denna riksdag beslu-
tade om, innehöll också ytterligare satsningar.
Till detta kan läggas, även om vi inte skall prata
om det i denna debatt, den ordentliga satsning på
public service som innebär att man kommer att ha
ytterligare en halv miljard att använda för public
service-produktion i radio och television. Detta är en
av de viktigaste kulturbärarna, kanske inte riktig lika
viktig som skolan, men ändå mycket viktig. Därför är
det också ett viktigt inslag i kulturpolitiken att public
service-televisionen och public service-radion får
detta tillskott.
Utgångsläget är alltså mycket gott. Det är också en
kraftfull markering från regeringens sida att kultur
inte är något grädde på moset. Kultur är en livsnöd-
vändighet. Den är livsnödvändig för oss människor,
för vår utveckling, för vår växt, för humaniteten och
solidariteten. Men den är också av största betydelse
för ett samhälles växtkraft och utveckling. Med kultur
förändrar man faktiskt samhällen.
Detta har varit regeringens markering. Självfallet
hade inte detta varit möjligt om inte kulturutskottet
hade baxat alla förslag genom denna riksdag. Vi har
gjort ett jättejobb tillsammans. Jag tycker faktiskt att
vi kan vara rätt nöjda med det vi har åstadkommit.
Samtidigt är vi ju litet grand som kulturarbetarna
själva. Den artikel som Åke Gustavsson refererade
till, som handlade om den förvånade reportern som
hade upptäckt att kultursatsningarna hade fortsatt att
vara oerhört ambitiösa i hela landet, innehöll också ett
citat av chefen för Stockholms stadsteater Peter
Wahlqvist. Han sade så här: Jag tror faktiskt inte att
det skulle spela någon roll om kulturen så fick hela
statsbudgeten. Det skulle ändå komma att föras en
diskussion om att det satsas för litet på kultur.
Vi som sysslar med kulturpolitik är likadana. Vi är
otåliga. Vi vill åstadkomma mer, för vi ser kulturens
kraft. Vi ser att den betyder så mycket och att den
skulle få betyda ännu mer. Då menar jag inte bara i
form av resurser utan som en kraft i allmänpolitiken.
Det är en ställning som jag är övertygad om att kultu-
ren så småningom också kommer att vinna.
Kulturpropositionen som regeringen lade fram i
september 1996 var ett viktigt steg för att lägga fast
den fortsatta inriktningen av kulturpolitiken. Det vi
diskuterar i dag, och det vi har diskuterat tidigare, är
ett fullföljande av denna proposition. Ett flertal ut-
redningar kommer att lägga fram sina förslag de allra
närmaste dagarna. Det handlar om två av de allra
viktigaste profilfrågorna i kulturpolitiken, nämligen
konstnärernas villkor och fortsatta åtgärder för att
stötta litteraturen och det svenska språket.
Men kulturfrågorna griper naturligtvis in i väldigt
många olika politikområden, som sagts här redan. Det
är tydligt när det gäller sysselsättning och regional
utveckling. Också när det gäller den hållbara utveck-
lingen kan kulturen ge värdefulla bidrag. Ett hand-
lingsprogram för arkitektur och formgivning som har
tydliga kopplingar till det hållbara Sverige håller nu
på att arbetas fram. Precis som Åke Gustavsson
nämnde, kommer på kulturarvsområdet också en
satsning att göras på det industrihistoriska arvet.
Samtidigt är det naturligtvis så att vår upptagen-
het, vår koncentration, just nu ligger på kulturhuvud-
stadsåret och det kulturår som detta kommer att inne-
bära för hela Sverige. Sammanlagt satsar vi i statliga
medel i direkt ekonomiskt stöd 150 miljoner kronor
på kulturhuvudstadsåret. I fråga om kulturåret handlar
det om en något blygsammare summa. Likväl handlar
det om nya resurser. Därutöver bidrar ju en lång rad
kulturinstitutioner, men också kulturskolor av olika
slag, utifrån sina ordinarie budgetar för att göra detta
kulturår till en stor händelse.
Regeringens förhoppning är förstås att kulturåret
skall bli en kraftsamling bland våra professionella
konstnärer, på våra kulturinstitutioner, ute i våra för-
orter, bland våra amatörföreningar, i skolor och kul-
turföreningar runt om i hela landet - en kraftsamling
som sätter kulturen på dagordningen som aldrig förr.
Det är naturligtvis en förhoppning att kulturen
skall kunna leva upp till det jämlikhetsmål som är så
viktigt i den nationella kulturpolitik som vi antog
hösten 1996. Det handlar om att nå många nya med-
borgare som skall finna den glädje och styrka som
kulturen kan erbjuda och fastna i ett kulturberoende
för alltid.
Vi kommer att inviga två nya spännande museer:
Moderna Museet och Arkitekturmuseum. Litet längre
fram på vårkanten inviger Rikskonserter sina nya
lokaler med en internationell musikfestival. Det är
bara några exempel. I riksdagen förra veckan kunde
jag redovisa den oerhörda bredd och kraft som finns i
kulturlivet under detta år i hela landet.
I ett internationellt perspektiv är det förstås också
oerhört glädjande att den svenska regeringen i början
av kulturåret kommer att få stå värd för en mellan-
statlig Unescokonferens om kultur och mänsklig ut-
veckling.
Det är egentligen svårt att lyfta fram vad som är
och har varit viktigast i de senaste årens kulturpolitik.
Men det är klart att det är en mycket kraftfull marke-
ring att litteraturstödet ökats med närmare 120 %
under denna valperiod, och att vi inriktat oss just på
barnen och de unga. För vad händer om inte barn och
unga får utlopp för sin läshunger? Om de inte lär sig
att finna uppskattning i litteraturen - den som är vä-
gen in till så mycket annat av det kulturlivet har att
bjuda? Det har varit en mycket kraftfull markering.
Vi återkommer senare under våren till riksdagen
när det gäller konstnärernas villkor och när det gäller
det arkitekturpolitiska programmet, som också är av
mycket stor betydelse.
Det som har varit problematiskt för oss har varit
länsmusiken. Det är i stort sett det enda område där vi
har gjort omfördelningar. Där har nya pengar inte
räckt. Det har gått tillbaka till regionerna med råge,
men det har gått till andra delar av kulturlivet, till
andra konstnärliga uttryck.
Det har varit svårt för oss alla. Vi började med en
neddragning på 25 % i förra årets kulturproposition. I
budgetpropositionen bantade vi förslaget till en ned-
dragning på 20 %. Nu har jag inte räknat ut exakt vad
det kommer att bli i realiteten, men låt oss säga att det
handlar om en neddragning på kanske 15 %.
Jag tycker att det samarbete som vi har haft med
kulturutskottet och de initiativ som kulturutskottet har
tagit har gett ett mycket gott slutresultat.
Omedelbart efter det att budgetpropositionen var
framlagd uttryckte jag att de största bekymren gällde
Musica Vitae och Svenska kammarorkestern. Båda
dessa orkestrar kommer nu att få bättre överlev-
nadsmöjligheter. Samtidigt hade vi redan tidigare satt
in selektiva stöd till andra delar av Musiksverige.
Jag tror att slutresultatet har blivit bra. Men det är
kanske också typiskt för oss att på det enda område
där vi inte har kunnat hålla oförändrade anslag eller
t.o.m. öka på anslagen har vi haft det svårt. Vi har
kämpat. Jag tycker att vi har kämpat väl och att resul-
tatet är något vi kan vara stolta över.
Moderata samlingspartiet skiljer ju ut sig när det
gäller kulturpolitiken. Jag skall väl egentligen avstå
från att ge mig in i meningsutbytet mellan Marianne
Andersson och Carl-Johan Wilson. De har formulerat
detta mycket bättre än vad jag kan.
Låt mig bara säga till Elisabeth Fleetwood att jag
läste en intervju i tidningen häromdagen där hon
försökte ursäkta det faktum att det inte var någon stor
och viktig fråga för alla inom Moderata samlingspar-
tiet att syssla med kulturpolitik. Samtidigt har man
mött uttalanden från framträdande moderater där de
har föreslagit betydligt radikalare grepp än besparing-
ar på 300-350 miljoner kronor. De har tvärtom velat
ta bort hela det statliga stödet till kulturpolitiken. Jag
vet att Elisabeth Fleetwood är mycket engagerad i en
del kulturarvsfrågor. Hon tror att blygsamma omför-
delningar inom museisektorn som uppgår till ca 900
miljoner kronor per år skulle kunna få konsekvenser
för vissa museer i Stockholm. Skulle de förslag hon
står bakom i denna riksdag genomföras och skulle de
förslag som andra moderater för fram genomföras
skulle vi ha att se fram emot en masslakt av bl.a. mu-
seer men också många andra kulturinstitutioner.
Dessutom skulle vi få ett mycket svårt läge för kultur-
livet utanför storstadsområdena.
Mot detta kan man ställa en fond som skulle kräva
att konstnärer och andra ägnade än mer tid åt att fylla
i projektansökningar. De skulle delta i en skönhets-
tävling varje år. Mot detta kan man också ställa det
stöd på 4 % som näringslivet går in med i kulturlivet.
Det är utmärkt att de gör det, men detta kan självfallet
inte hålla svenskt kulturliv på den nivå som vi bör
hålla det på.
Anf. 15 CHARLOTTA L BJÄLKEBRING (v)
replik:
Fru talman! Jag är glad över att vår kulturminister
kämpar hårt för de kulturpolitiska frågorna i regering-
en. Jag vill också säga att om Vänsterpartiet hade
suttit med i regeringen hade hon inte behövt kämpa
lika hårt. För oss är kulturfrågorna kanske mer priori-
terade än vad de är hos Socialdemokraterna.
Enligt uppgifter som jag har fått från en tjänste-
man på Kulturdepartementet var det på grund av att
TV 4:s koncessionsavgift togs bort från Rundradio-
fonden och i stället gick in i statsbudgeten som soci-
aldemokratin hade råd att inte dra ned mer än vad
man har gjort på kultursektorn. Jag undrar om det är
på det viset. Vad hade hänt om inte den här magnifika
lösningen hade gått att ordna? Hade vi då sett stora
neddragningar inom kultursektorn?
Jag har också en uppmaning till kulturministern.
De 500 000 kr ur Rundradiofonden som i vårproposi-
tionen förmodligen kommer att föreslås fördelas till
public service-verksamhet, digital teknik osv. är ju
något som vi kommer att fatta beslut om här i riksda-
gen. Av det kulturministern sade här i talarstolen och
av det som framgått i medierna verkar det precis som
om detta är fixat och klart. Jag tycker att det är viktigt
att kulturministern tydliggör att det inte är på det
viset.
Min önskan är att vi kan enas om att en procent av
statens hela budget bör gå till kulturen. Jag tycker att
det vore en rimlig summa pengar.
Anf. 16 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Fru talman! Charlotta Bjälkebring! Jag skulle tro
att om vi räknar ihop det som går till kulturbudgeten,
det som går till kultur på arbetsmarknadsbudgeten och
det som går till kultur på andra departementsområden
kommer vi upp en bra bit över en procent av budge-
ten. Samtidigt är det självfallet en önskan för en kul-
turminister att alla pengar skall ligga inom kulturbud-
geten. Där kan man ju göra de kulturpolitiska värde-
ringar som kanske inte de andra departementen gör i
första hand. Men samarbetet mellan Kulturdeparte-
mentet och andra departement är mycket gott på den-
na punkt. Jag tror faktiskt att vi redan har passerat
enprocentsmålet.
Jag vet inte om jag uttryckte mig oklart, men det
har inte varit någon kamp inom regeringen när det
gäller kulturmedlen. Det har varit en övertygelse och
en samsyn om kulturens roll. Den är varken grädde på
moset eller plåster på såren när det är kris. Den är en
livsnödvändighet. Det är därför det har varit fullstän-
digt självklart för oss att satsa på kulturen.
Det är självklart att det är riksdagen som fattar
besluten om satsningen på public service. Jag tror att
jag har varit tydlig på den punkten i andra samman-
hang. Men innan förslaget lades fram har det också
förekommit kontakter med flertalet partier här i kam-
maren för att vi skall veta hur partierna ställer sig till
detta förslag. Det är därför jag kan uttrycka mig på
det sätt som jag gör. Även Charlotta Bjälkebring har
fått förhandsinformation. Många partier har redan
uttryckt sin uppslutning kring detta förslag.
Anf. 17 CHARLOTTA L BJÄLKEBRING (v)
replik:
Fru talman! Jag vill passa på att säga här i kamma-
ren att jag är mycket glad att vi får möjlighet att satsa
just på public service i en framtid. Men det är också
viktigt att det kommer en proposition till riksdagen
och att vi får ta ställning till vart och hur de här peng-
arna skall fördelas osv. Annars är jag glad, och medi-
efrågor, och särskilt public service, är våra absolut
största kulturbärare.
Anf. 18 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! När det gäller länsmusiken säger vår
kulturminister att pengarna inte räcker till och att
departementet och kulturutskottet har arbetat tillsam-
mans för att försöka fördela de pengar vi har. Men jag
menar att det finns pengar. Det finns mer pengar. Det
beror alldeles på vad man vill prioritera. Det finns
t.o.m. pengar inom kulturutskottets egen budget. Var-
för i hela fridens namn skall vi ge skattemedel till de
fackliga organisationerna och spara på länsmusik? Jag
kan inte begripa att det är en angelägenhet för riksda-
gen, och i synnerhet inte för kulturutskottet.
När nu Kulturrådets utvärdering visar att just
länsmusiken kanske är de som i dag mest uppfyller de
kulturpolitiska målen, tycker jag att det är olyckligt att
vi inte har kunnat komma längre eftersom det finns
pengar. Det gäller t.ex. Musik i Skåne.
Det är viktigt att lyfta fram det positiva som hän-
der i landets kommuner. Men ett femtontal kommuner
har lagt ned sina kommunala musikskolor och kultur-
skolor. Vad skall vi säga till dem när vi själva spar på
musik här i riksdagen?
Sedan undrar jag också om vi inte kan kalla detta
med public service för allmäntelevision och allmän-
radio i stället.
Vi pratar om språk. Jag tycker att det kanske bästa
sättet att stötta det svenska språket är genom läsning.
När man tog bort bokmomsen i Australien ökade
läsningen betydligt. Jag undrar om det finns något
speciellt skäl till att vi här i Sverige skall ha Europas
högsta bokmoms.
Anf. 19 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s):
Herr talman! Jag förstår inte riktigt vilka fackliga
pengar till LO, TCO och Sveriges fiskares riksför-
bund som Ewa Larsson talar om. Det är i alla fall
ingen del av kulturbudgeten som jag har något ansvar
för. Möjligen kan det ha att göra med några folkbild-
ningspengar eller arbetsmarknadspengar över vilka
jag inte har något precist inflytande. Om kulturutskot-
tet inom sitt utgiftsområde kan finna andra pengar att
omfördela är man självfallet välkommen att göra det.
Om dessa pengar ingår i kunskapslyftet förstår jag
inte varför det skulle vara fel att människor som är
aktiva eller anslutna till dessa organisationer skulle få
del av kunskapslyftet. Eller skall vi utesluta männi-
skor som är anslutna till t.ex. dessa fackliga organisa-
tioner?
När det gäller länsmusiken tycker jag som sagt att
vi kom fram till en bra lösning. Vi tvingades skjuta en
del andra satsningar något på framtiden. Tyvärr drab-
bar det dem som inte har så många röster i denna
kammare och inte heller i regeringen, nämligen de
unga. Men jag tror att det ändå var riktigt att göra på
det här viset. Samtidigt är jag naturligtvis litet bekym-
rad över hur vi skall få extrapengarna till t.ex. tea-
terinstitutioner att räcka i en svår situation. Men jag
utgår från att vi skall kunna lösa även de frågorna på
bästa sätt.
Jag är litet förvånad över att Ewa Larsson i sitt ti-
digare inlägg egentligen framhöll länsmusiken som
viktigare än kultur- och musikskolorna. Det är inte
min mening. Musik- och kulturskolorna utgör precis
som folkbiblioteken en av de viktigaste kulturella
infrastrukturerna i vårt land. Länsmusiken kan stötta
och komplettera, men jag tycker att prioriteringen är
helt klar.
Anf. 20 EWA LARSSON (mp) replik:
Jag återkommer till min fråga om det finns något
speciellt skäl till att vi i Sverige skall ha Europas
högsta bokmoms.
Sedan vet jag inte hur ministern hör. Jag har över
huvud taget inte tagit upp kultur- och musikskolan i
mitt anförande. Det görs under nästa avsnitt. Så om
ministern sitter kvar under alla fyra arbetspassen
skulle det underlätta för den här debatten.
Jag tycker att det är ett problem att departementen
inte kan samarbeta över gränserna bättre än vad som
sker. Det gäller inte bara folkbildningsfrågor utan
också arbetsmarknadsfrågor och hanteringen av vårt
gemensamma kulturarv, ekologisk hållbarhet och
sådant. Men det kommer upp senare i debatten.
Jag pratar nu till kulturministern, om kulturminis-
tern vill höra vad jag säger. Jag trodde att det skulle
bli lättare när man döpte om departementen till Rege-
ringskansliet. Det är ju dit vi ringer nu mera.
Medge ändå att det är märkligt och att det t.o.m.
kan uppfattas som muta när socialdemokrater och
centerpartister ger skattemedel för uppsökande verk-
samhet till LO, TCO, SACO, LRF och Sveriges fiska-
res riksförbund. Det är samma LO som ger 20 miljo-
ner tillbaka till det socialdemokratiska partiet i valrö-
relsen. Vad Centern får av LRF vet jag inte, men det
kanske någon centerpartist kan svara på.
Anf. 21 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s) replik:
Herr talman! Som sagt var, dessa medel ingår i
kunskapslyftet. Jag tror att det finns andra deltagare i
denna debatt som i detalj kommer att kunna ge Ewa
Larsson de besked hon efterlyser. Jag tycker inte att
det är muta att LO får pengar i kunskapslyftet. Jag
tycker inte heller att det är muta att Industriförbundet
i hög grad är involverat i en stor satsning som också
är del av kunskapslyftet och som handlar om attraktiv
utbildning i ny teknik.
Ewa Larsson nämnde kulturskolorna och mu-
sikskolorna i en av sina repliker. Hon var bekymrad
över att 15 av landets skolor hade fått reducerad verk-
samhet eller hade lagt ned sin verksamhet.
Jag har tillsammans med skolministern träffat re-
presentanter för kultur- och musikskolornas intresse-
organisation vid flera tillfällen. Vi är fullständigt
överens om hur viktig denna infrastruktur är. Gruppen
spelar också en central roll i aktiviteterna under kul-
turåret 1998 i Kultur i hela landet- arrangemanget,
men också på andra sätt. Flera av er som är riksdags-
ledamöter kommer också att vara engagerade i deras
verksamheter under året.
Vi har också varit överens, när vi har träffats i den
lilla gruppen med kultur- och musikskolan, om att
man inte får några rubriker därför att man inte kan
visa att det har blivit så eländigt som vi ett tag kunde
misstänka att det skulle bli. De allra flesta kommuner
har behållit sina höga ambitioner när det gäller kultur-
och musikskolorna. Några har valt att höja avgifterna.
En del har höjt litet för mycket, andra har fortfarande
en acceptabel nivå. Några har också valt att samarbeta
med studieförbunden. Det förändrar verksamheten,
men det tar inte död på verksamheten.
Vad gäller bokmomsen skall jag be att få åter-
komma också som svar på den fråga som Fanny Ri-
zell tidigare tog upp i sitt anförande.
Anf. 22 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Herr talman! Låt mig börja med att säga några ord
om kulturhuvudstadsåret, som både kulturministern
och Åke Gustavsson tidigare nämnde. Jag tycker
också att det är en väldigt bra satsning. Åke Gustavs-
son och kulturministern nämnde projektet Kultur i
hela landet. Låt mig i högsta grad instämma i det. Låt
mig även ha den sidomeningen att jag också tror och
hoppas att kulturhuvudstadsåret skall skapa större
förståelse för vad Stockholm som huvudstad kan
betyda för kulturutvecklingen i hela vårt land och att
den Stockholmsfientlighet som vi tyvärr märker från
alla partier skall minska ganska väsentligt.
Så över till några av de andra frågorna som kul-
turministern tog upp. Vi moderater skiljer ut oss,
säger hon. Ja, det gör vi kanske, framför allt när det
gäller - som var uppe förut - att sänka skatter och att
sänka bidrag. Det är ju inte så som socialdemokrater-
na ofta påstår att det är de högsta inkomsttagarna som
får mest nytta av skattesänkningar. Eftersom kommu-
nalskatten är så tung som den är, är det de som har de
lägre inkomsterna som bäst behöver det. Visst kan
man om man har höga inkomster få mycket pengar,
men man är inte så beroende av en skattesänkning
som just de som har de lägsta inkomsterna är beroen-
de av sin skattesänkning.
Jag nämnde de pengar som kommer från Framti-
dens kultur och från Kultur och näringsliv. De tycker
jag att kulturministern såg förbi ganska snabbt. Det är
i alla fall 215 miljoner, respektive 175-200 miljoner.
Hon jämställde dem med de 150 miljonerna från
staten till kulturhuvudstadsåret. Jag tycker inte att
dessa miljoner är sämre än de som kulturhuvudstad-
såret har fått. Jag är litet ledsen över den här inställ-
ningen, att pengar som kommer till kulturen den här
vägen inte är lika bra. Det ger inte samma kultur. Så
vitt jag kan förstå måste det bero på att de kanske
passerar och ges ut utan att politiska instanser har
någon möjlighet att bestämma. I stället är det de
människor som själva ger bort pengarna som får vara
med om att fördela dem.
Anf. 23 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s) replik:
Herr talman! Jag delar Elisabeth Fleetwoods för-
hoppning när det gäller kulturhuvudstadsarrange-
mangen, trots att det alltid drar till sig kritik och också
negativ uppmärksamhet när man drar i gång ett så
spektakulärt projekt som det handlar om. Men jag
delar ändå hennes förhoppning om att kulturhuvud-
staden skall bli en händelse som ger mersmak och
som gör att vi permanent kan öka resurserna för kultu-
ren främst genom att fler människor blir intresserade
av kultur och genom att det också kan vara en häv-
stång för kulturlivet i hela landet.
Jag tänker inte ge mig in i någon skattepolitisk de-
batt med Elisabeth Fleetwood. Jag kan bara konstate-
ra att moderat kulturpolitik skiljer ut sig från alla
andra partiers.
Vad gäller näringslivets sponsorpengar gjorde jag
en jämförelse mellan vad det står för jämfört med vad
kulturbudgeten i stort uppgår till. Det handlar om 3-
4 % tillskott. Det är inte oviktigt. Men det visar ändå
på vilken marginell betydelse dessa pengar har och
hur fattigt svenskt kulturliv skulle bli om vi inte hade
den offentligstödda basen för kulturlivet. Vi skulle få
en elitkultur och en geografiskt mycket koncentrerad
kultur.
Anf. 24 ELISABETH FLEETWOOD (m)
replik:
Herr talman! Det är inte oviktiga pengar, sade
ministern. Naturligtvis är de inte det. Vi skall heller
inte glömma bort att den kulturbudget som vi har
möjlighet att hantera här kommer från våra skattebeta-
lare. Den kommer från svenska medborgare. Den
kommer från alla de eldsjälar som bl.a. Åke Gustavs-
son så förtjänstfullt nämnde. Det är eldsjälar som
ligger bakom mycket av det som sker på kulturens
område.
Sedan hade jag en fråga i mitt huvudanförande.
Den gällde hur vi skall kunna behandla alla de kost-
nadsövervältringar som sker från Östasiatiska museets
budget när det jobbar ihop med Nationalmuseum, och
om resultatet blir att de förs till Etnografiska museet i
Göteborg och samma myndighet. Jag räknade upp en
lång rad kostnadsanslag. Det gällde administrativa
tjänster, registratorservice, fondförvaltning, transport,
post, teleservice, elektriker, snickare, centralförråd
och mycket mer.
Oroas kulturministern av att det kan betyda en
väldigt svår situation både för det museum som förlo-
rar dessa möjligheter och framför allt en ökad kostnad
för kulturbudgeten?
Anf. 25 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s) replik:
Herr talman! Jag noterade att Elisabeth Fleetwood
i sitt inledningsanförande, tror jag det var, sade: Vi
från Moderata samlingspartiet vill ha strukturföränd-
ring på kulturområdet. Det orkar och vågar inte rege-
ringen. Just på museiområdet har vi från regeringens
sida lagt fram ett antal förslag som är just av struktur-
förändrande slag. Där talar Moderata samlingspartiet
för status quo som på så många andra områden.
Jag skall inte föregripa alla de mycket konstrukti-
va förslag som världskulturmuseikommittén nu pre-
senterar fortlöpande för att se till att det museum som
riksdagen har beslutat skall byggas i Göteborg kan
samarbeta och ta ansvar för de tre museerna i Stock-
holm och se till att de får all den service och allt det
stöd de behöver och en kraftfull samarbetspartner. Jag
är fullständigt övertygad om att det är en strukturför-
ändring som alla museerna kommer att tjäna på.
Anf. 26 CARL-JOHAN WILSON (fp) re-
plik:
Värderade talman! Jag vill inte utnyttja replikom-
gången till att ta upp en hel del av de ärenden som
står på talarlistan i kommande avsnitt. Det vore en
konstig poäng med vår överenskommelse här i dag
om vi så fort kulturministern kom in i debatten skall
haspla ur oss synpunkter på alla områden som kom-
mer upp i debatten härefter.
Jag har därför egentligen inte någon replik till
kulturministern. Om nu kulturministern inte har möj-
lighet att stanna under hela kulturdebatten finns det
säkert någon på Kulturdepartementet som kan läsa
protokollet. Därmed kan också våra inlägg komma till
nytta i departementets fortsatta arbete, för den händel-
se vi skulle säga någonting som kan vara till nytta i
departementets verksamhet.
Anf. 27 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s) replik:
Herr talman! Självfallet lusläser vi på Kulturde-
partementet allt som sägs av kulturutskottets ledamö-
ter i denna kammare och i andra sammanhang. Jag
kan nämna att jag blir kvar här i kammaren ytterligare
en liten stund. Men sedan skall jag åka och träffa
Dario Fo, sonen till en fabulatore. Ni kanske kan
ursäkta om jag inte sitter kvar i kammaren hela tiden.
Men ytterligare någon rubrik kanske vi hinner med.
Jag går inte in på någon sakfråga just här.
Anf. 28 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Herr talman! Jag har en fråga till kulturministern.
Den berör budgetfrågor litet grand och kulturhuvud-
stadsåret. Som kulturministern redovisade i torsdags
här i kammaren och en del i dag pågår en mängd
föreberedelser, och en mängd aktiviteter kommer att
ske under 1998. Vi ser allihop fram emot det. Det
kommer att vara en sjudande verksamhet, som vi
hoppas.
Jag tänker då litet längre: Hur blir det sedan? Na-
turligtvis kan mycket av detta fortsätta på egna meri-
ter. Men jag är inte säker på att allt kommer att kunna
göra det. Det vore mycket olyckligt om vi startade
projekt och lät människor engagera sig och det sedan
inte finns några pengar kvar efteråt. Jag tycker det är
viktigt att fullfölja den verksamhet som startas så att
kulturåret blir ett avstamp och att Sverige blir ett ännu
mer levande kulturland, som vi har uttryckt det i våra
motioner.
Hur ser kulturministern på detta? Skulle vi kunna
tänka oss att medel av samma storlek som nu avsätts
till kulturhuvudstadsåret fortsättningsvis skulle kunna
användas till uppföljande verksamhet? Jag menar då
verksamhet mer med betoning på hela landet än vad
själva kulturhuvudstadsåret innebär. Jag tycker att det
skulle vara ett bra sätt att få en ökad skjuts på kultur-
livet och också en bättre regional spridning.
Anf. 29 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s) replik:
Herr talman! De pengar som nu under 1997 och
1998 har använts för kulturhuvudstadsåret och i viss
mån för kulturåret i övriga landet är pengar som
kommer att ingå i de propositioner som regeringen
lägger fram under våren när den återkommer till riks-
dagen. Det gäller konstnärernas villkor och fortsatta
satsningar på litteraturområdet. De pengarna går in i
en permanent prioriterad verksamhet.
Jag vill ändå inte utesluta att den stora satsningen
under ett års tid som staten gör kan få betydelse för
just den utveckling som Marianne Andersson beskri-
ver, och som vore mycket positiv. Det gäller för-
hoppningsvis också kommuner och landsting, med
tanke på att vi just nu har en ekonomisk utveckling
som är gynnsam. Vi vet att kommuner och landsting
bl.a. genom ökade statliga bidrag och men också
genom en egen positiv utveckling kommer att få mer
utrymme för nytsatsningar.
Jag tror inte att det är fel att man periodvis håller
liv i det nya med hjälp av projektpengar. Det kan
ibland vara nödvändigt. Man kan inte alltid göra plåg-
samma omfördelningar från befintliga institutioner till
det nya som växer upp på kulturlivets område. Det har
vår diskussion om länsmusiken men också om andra
institutioner tydligt visat. Det måste till mer av nya
pengar. Projektpengar kan vara en god introduktion
för att hålla liv i det nya som måste få en växtmöjlig-
het på kulturlivets område. Jag är sammanfattningsvis
ganska optimistisk.
Anf. 30 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Herr talman! Det är väl bra att kulturministern är
optimistisk. Jag förstår att de pengar som nu satsas på
detta sedan kommer att gå till andra angelägna saker.
Att de är angelägna har vi ingen delad uppfattning
om. Men det är kanske litet för mycket begärt att tro
att man överallt skall ställa upp i den omfattning som
man nu satsar på kulturåret. Jag skulle vilja vädja till
kulturministern och regeringen att ta det i beaktande
när man utformar nästa års budgetramar.
Vi från Centerpartiet har sagt att uformningen av
ramarna för nästa år kommer att innebära en ökad
satsning på kultur även från statens sida. Jag hoppas
verkligen att regeringen skulle kunna ta samma grepp
som vi i detta avseende.
Anf. 31 FANNY RIZELL (kd) replik:
Herr talman! Kulturministern sjunger bokens höga
visa, och den vill jag instämma i. Vi har fått löfte om
ett besked om hur det står till. Jag tror att stödet till
bokhandlar, författare och allt detta kanske är bra -
det får vi inte veta förrän sedan. Men glädjen att få, ge
och äga böcker är för många människor mycket stor.
Därför hade jag önskat att vi fått ändra på sakernas
tillstånd.
Kulturministern sade något om att det var en lyck-
lig lösning för länsmusiken. Jag citerar det kanske inte
ordagrant, men det var något i den riktningen. Jag vill
fråga vem som är tillfredsställd med den här lösning-
en för länsmusiken.
Anf. 32 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s) replik:
Herr talman! Fanny Rizell formulerade i sitt in-
ledningsanförande en fråga om bokmomsen, som
sedan Ewa Larsson återkom till. Varför utreddes inte
bokmomsen? frågade Fanny Rizell.
Våra beräkningar utifrån de uppgifter vi hade från
branschen gav vid handen att bokmomsen innebar en
intäkt på ca 800 miljoner kronor per år till statskas-
san, naturligtvis att användas för bl.a. kulturpolitik.
Det var en mycket stor summa pengar. Bokutredning-
en försvårade det ytterligare för oss genom att visa att
uppgifterna från branschen var ofullständiga. I själva
verket ger bokmomsen ett inflöde på ca 1,4 miljarder
kronor.
Att ta bort bokmomsen och åstadkomma ett sådant
hål i statskassan och därmed sannolikt också urholka
resurserna på kulturområdet tror jag vore fel i detta
läge. Samtidigt har jag vid ett antal tillfällen offentligt
deklarerat att min ståndpunkt som kulturminister -
och jag tror att de flesta kulturministrar skulle dela
min uppfattning - är att momsen på böcker inte borde
vara högre än den moms vi har på andra livsmedel.
Som bekant ligger den på drygt 12 %.
Det är en långsiktig ambition från min sida att för-
söka verka för en lägre bokmoms, men kanske inte
generellt. Det skall vara lättare för folk att faktiskt
också köpa böcker och inte bara låna dem. Men jag är
realist nog att inse att det kan ta sin tid.
Anf. 33 FANNY RIZELL (kd) replik:
Herr talman! Jag är också realist, och därför satte
vi som mål att man kunde titta på barnboksmomsen.
Jag anser fortfarande att det hade varit bra om utred-
ningen fått visa klart och tydligt vad som gäller, när
man nu inte var enig om hur mycket pengar bokmom-
sen verkligen drar in till statskassan.
Anf. 34 GUNNAR HÖKMARK (m):
Herr talman! Jag tänkte tala om kultursamhället
som väsentligt mycket större än just bara statens of-
fentliga utgifter. Jag tänkte tala om en mycket viktig
del i kultursamhället i modern tid - radio och televi-
sion.
Radio och television innebär för de allra flesta
människor det viktigaste och mest omfattande mötet
med kulturlivet och ger fördjupade kunskaper om hur
vårt samhälle fungerar. Det finns inga andra medier
som är så dominerande som just radion och televisio-
nen. Därför är det självklart att man också resonerar
om radio och TV i detta sammanhang.
För att man skall ha vidast möjliga frihet i kul-
tursamhället är det viktigt att man har vidast möjliga
frihet för radio och television. Det är ett av skälen till
att vi går emot den typ av markbunden digitalisering
vars konsekvens blir en begränsning av antalet möjli-
ga kanaler och medier för olika människor att nå ut
och en begränsning av publikens möjligheter att ta del
av vad som skapas.
Ett annat skäl till denna vår syn är public service-
televisionens och public service-radions roll i den nya
mediemiljön. Där har vi inte något monopol utan en
mångfald av kanaler som ger publiken underhållning,
nyheter och information på en bred skala. Vi menar
att det är centralt att public service-verksamheten
koncentrerar sig på vad som är unikt för den och som
andra inte bidrar med i det nya mediesamhället.
Detta är också ett av skälen, herr talman, till att vi
går emot förslaget om en höjd licensavgift. Sveriges
Television måste nu koncentrera sig på sina uppgifter
och på det som gör Sveriges Television speciellt. Det
skulle kunna innebära att public service-
verksamheten, om den förnyas och utvecklas, tar ett
mycket viktigt steg in i en ny tids kultursamhälle. Där
skulle en av de viktigaste injektionerna i det svenska
kultursamhället kunna vara att public service-
televisionen koncentrerade sig på att genomföra dra-
ma, att vara en kulturbärare i ordets bredaste bemär-
kelse.
Om vi såg public service-verksamheten som en av
våra viktigaste scener för kultur i en mycket vid be-
märkelse, skulle vi också upptäcka att hela det svens-
ka kultursamhället kunde förnyas på ett sätt som går
bortom de diskussioner som normalt förs när vi talar
om statens utgifter för kultursektorn. Vi skulle runt
omkring i hela landet kunna skapa förutsättningar för
att vidaresända olika produktioner och bevaka det
svenska samhället på ett sätt som vi inte kan göra i
dag.
Public service-televisionen skulle kunna genomfö-
ra dramatiseringar av en lång rad av det svenska kul-
turlivets olika verk. Men det innebär att man måste
koncentrera sig och inte göra allt det man gör i dag
och som andra kanaler kan göra lika bra eller bättre.
Man måste välja om man vill att public service-
televisionen skall kunna vara en sådan vitalisering av
det svenska kultursamhället.
För vår del stärks våra farhågor när vi nu ser att
public service-televisionen börjar användas som ett
politiskt verktyg för att tränga undan andra TV-
kanaler, för att förändra konkurrensvillkoren så att det
blir svårare för andra TV-kanaler att växa fram. Vi ser
också att de nya pengar man talar om - inte för ett år
som man tidigare sade utan för en treårsperiod - skall
användas till att Sveriges Television inte skall kon-
centrera sig på den unika uppgiften utan sprida den
och sända flera kanaler. I stället för dagens två kana-
ler skall vi ha ytterligare tre kanaler: sport, nyheter,
vidaresändning av utländska public service-program
och annan lokal verksamhet av olika slag.
Detta innebär att Sveriges Television blir mer
dominant, men det innebär inte att Sveriges Televi-
sion får en bättre möjlighet att vara den bärare av
kultur som den skulle kunna vara. En sådan utveck-
ling innebär i publikens perspektiv att man urholkar
public service-verksamhetens legitimitet. Om inte
public service-televisionen sänder program av den
arten, det djupet och den kvaliteten som publiken
känner igen, vet varifrån de kommer och vet att det är
tack vare den verksamheten som de kan se just dessa
program - så kommer legitimiteten att urholkas. Om
publiken i Sveriges Television kan se samma typ av
program som man kan se i andra kanaler, försvinner
långsiktigt motivationen att ha en särskild licensfi-
nansierad verksamhet. Det är den ena invändningen.
Om public service-televisionen används för att på
olika sätt motverka andra kanaler, så kan man om man
lyckas i praktiken också urholka den mångfald som
publiken själv önskar och skulle kunna välja mellan.
Om man hindrar nya kanaler att växa fram skadar man
i själva verket mångfalden. Det är en andra invänd-
ning mot detta förhållningssätt.
En tredje invändning, som jag tangerade förut,
herr talman, är att det inte är acceptabelt att en televi-
sion som till syvende och sist är kontrollerad av staten
används som ett politiskt verktyg för att komma åt
andra, privata TV-kanaler som man av olika, mer eller
mindre ideologiska skäl ogillar. Om man tar det steget
tvingar man fram en mer radikal och grundläggande
omprövning av om vi skall ha public service-
verksamhet i Sverige.
Jag tror vi skall ha det. Men man tvingar fram en
mer grundläggande debatt när det gäller om vi skall
ha public service-verksamhet, och även i nästa led hur
den i så fall skall se ut. Använder regeringen på ett
eller annat sätt public service-televisionen som ett
politiskt verktyg för sin mediepolitik skadas dess
trovärdighet och legitimitet.
Då måste man i ett nästa led diskutera hur en pub-
lic service-television i ett modernt mediesamhälle
skall se ut. För det första skall den inte se ut så att den
kan användas för att skada och urholka den mångfald
som publiken har rätt att kräva när en ny teknik ger
möjlighet till en mångfald av olika kanaler. För det
andra måste den vara något som direkt bidrar till
mediesamhället och inte försöker konkurrera ut andra.
Min mycket bestämda uppfattning är att public ser-
vice-verksamheten måste vara någonting som gör att
skatte- eller licensbetalarna vet att de är med och
betalar och bidrar till att vitalisera det svenska kul-
tursamhället.
Man kan fråga sig om det som public service-
verksamheten i dag gör är till fyllest. Först och främst
anser jag det vara oacceptabelt att den används som
ett politiskt verktyg. Men jag anser också att en väl
genomtänkt och utvecklad public service-verksamhet
skulle kunna innebära en vitalisering av hela det
svenska kulturlivet om man använde verksamhetens
resurser till detta, och inte till att försöka sända sam-
ma program som andra sänder.
Herr talman! Mot denna bakgrund har vi modera-
ter fört fram våra reservationer. Men det är också mot
denna bakgrund som jag säger: Går regeringen vidare
med att försöka använda public service-televisionen
till ett politiskt verktyg tvingar den också fram en
radikal omprövning av vad vi skall ha public service-
verksamheten i Sverige till.
Anf. 35 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s) replik:
Herr talman! Jag kan bara konstatera att även när
det gäller synen på public service står Moderata sam-
lingspartiet tämligen ensamt. Det digitala marknätet är
en ambition från allmänintresset att se till att det finns
flera olika distributionsformer för television och ra-
dio. Det är något som Centern, Folkpartiet och Soci-
aldemokraterna gemensamt står bakom. Det är ett
grupparbete, som manifesteras i de förslag som denna
riksdag har haft att ta ställning till.
Jag kan också konstatera att Moderata samlings-
partiet fortsätter att kämpa för ett public service-
alternativ som skall vara så smalt att det inte har nå-
gon publik att tala om. Vad är detta om inte politisk
styrning? Gunnar Hökmark står i denna kammare och
säger att public service-kanalerna inte skall få sända
samma sorts program som andra kanaler. Sådant
skulle jag aldrig drömma om att ge mig in i och för-
söka styra!
Däremot har vi försökt att i det nya sändningstill-
ståndet för Sveriges Television lyfta fram det kultu-
ransvar som Sveriges Television och även Sveriges
Radio har. Jag är övertygad om att de kommer att
höja sin ambitionsnivå på dessa punkter också.
Hela det resonemang och den vrångbild som Gun-
nar Hökmark ständigt arbetar med, nämligen att
framställa socialdemokratisk men därmed också cen-
terpartistisk och folkpartistisk mediepolitik som ett
försök att göra public service till ett politiskt verktyg,
är rent nonsens. Det finns ingenting som verkar i den
riktningen. Vi kommer att få många nya alternativ,
många fler kanaler och många fler kommersiella aktö-
rer, som vi dessutom bejakar. Just därför vill vi tvärt-
om se till att det i detta nya medielandskap också
finns ett starkt public service-alternativ.
Anf. 36 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Herr talman! När man läser den utredning som
ligger bakom det digitala marknätet kan man se att
syftet är att skapa en förutsättning för en statlig kon-
troll av vilka som skall sända. Marita Ulvskog brukar
anklaga den som hävdar detta för lögn. Men jag före-
slår att hon tittar i den Jedingska utredningen som
ligger till grund för det som sedan blivit regeringens
politik. Där står just dessa ord.
Detta är helt logiskt. Som en röd tråd genom so-
cialdemokratisk mediepolitik har ju nämligen alltid,
under årtionden, löpt försvar av monopolet. Social-
demokraterna har fört en kamp mot att tillåta reklam-
finansierade radio- och TV-sändningar och en kamp
mot den frihet som skulle kunna finnas vid sidan av
public service-verksamheten. Det är faktiskt inte så
många år sedan som det var kriminellt att sända annan
radio och TV än den som Sveriges Radio och Sveri-
ges Television stod för.
På den tiden sade socialdemokrater till oss mode-
rater: Ni är ju ensamma! Och det är sant. Under en
mycket lång tid var det bara vi som bestämt var emot
monopolet. Det var bara vi som mycket bestämt häv-
dade att man skulle tillåta frihet i radioetern. Men det
innebär uppenbarligen inte att våra sakargument var
så dåliga. Därför kunde det vara värdefullt om Marita
Ulvskog bemötte mig i sak i stället för att tala om hur
många det är som inte tycker som Moderaterna.
Herr talman! När det gäller synen på Sveriges
Television kan man hävda att licenspengarna skall
användas på en mängd olika sätt. Det som jag pekade
på är att jag anser att om man har en public service-
verksamhet och särskilt insamlade licenspengar är det
rimligt att publiken vet att den får ett bidrag till kul-
turlivet och till mångfalden som den annars inte får.
Kulturministern menar att Sveriges Television ge-
nom att sända de program den är unik och ensam om
skulle få en liten publik. Detta får stå för henne. Jag
menar att det svenska kultursamhället har en bredare
publik än vad Marita Ulvskog uppenbarligen anser.
Anf. 37 Kulturminister MARITA
ULVSKOG (s) replik:
Herr talman! Återigen talar Gunnar Hökmark om
statlig kontroll av själva distributionen av den framti-
da TV:n. Återigen måste jag säga att detta inte är
socialdemokratisk mediepolitik, utan ett samarbete
mellan tre av denna riksdags partier. Vi har informe-
rat och haft täta kontakter också med övriga partier,
och de allra flesta står bakom det mesta när det gäller
det digitala marknätet just därför att det ger en möj-
lighet att nå alla tittare. En distribution skall inte
utesluta stora delar av svenska folket.
Gunnar Hökmark beskriver public service som ett
politiskt verktyg. Är det någon som agerar i enlighet
med de utsagorna så är det Moderata samlingspartiet.
Gunnar Hökmark har här i denna kammare nu stått
och sagt att han skulle vilja ingripa så att inte public
service får sända samma program som andra. Det
skall alltså råda frihet i etern för alla utom för public
service!
För övrigt har Hökmark agerat mycket starkt för
att den ledande moderat som är ordförande i förvalt-
ningsstyrelsen för public service skall få en annan
position eftersom moderaterna uppenbarligen ser en
önskan om att mer direkt styra public service-bolagen.
Detta är inget som de övriga partierna har uttryckt
något stöd eller någon sympati för. Det är Hökmark
som ser public service som ett politisk verktyg - inga
andra.
Anf. 38 GUNNAR HÖKMARK (m) replik:
Herr talman! Marita Ulvskog försöker blanda bort
korten. Vad vi talar om här är för det första det digita-
la marknätet. Begränsar man tekniken så att det blir
åtta eller tolv kanaler och därigenom tvingar fram att
sändningstillstånd måste sökas hos staten skapar man
en kontroll. Denna kontroll skall ställas mot alla de
andra möjligheterna som finns i digitaliseringen. Sök
inte skydd bakom Centern och Folkpartiet, utan för-
svara den inställningen i sak i stället, Marita Ulvskog!
För det andra gäller det public service-
televisionen som ett politiskt verktyg. Det har fram-
kommit, för att uttrycka det mycket milt, mellan ra-
derna att Marita Ulvskog visar en misstänksamhet,
skepsis och ibland nästan fientlighet mot de privata
och reklamfinansierade kanalerna. Under en lång tid
fanns det ett vilande hot mot att lyfta bort TV 4:s
sändningstillstånd. I stället blev budet att man skulle
stärka public service-televisionen på de andra kana-
lernas bekostnad. Det är nämligen vad det i praktiken
innebär. Det innebär också svårigheter för nytillträ-
dande TV-kanaler. Det är detta jag menar med poli-
tiskt verktyg. För min del anser jag att varje redaktio-
nell verksamhet i Sverige skall vara fristående från
stat och politiker. Den skall vara självständig så att
den kan uppfylla sin roll.
Jag menar likväl att det, när vi diskuterar vad
public service i framtiden skall kunna koncentrera sig
på, självfallet är rimligt att man diskuterar var public
service-verksamheten kan göra mest nytta. Vi kan i
denna kammare konstatera att den enkla synen att
public service-televisionen skulle kunna användas för
att vitalisera det svenska kulturlivet, tillåta en mång-
fald av ökat skapande, förkastades av kulturministern
i den här debatten.
Anf. 39 PER LAGER (mp):
Herr talman! Jag skulle vilja ta upp en enda före-
teelse som inte alls är uppmärksammad i detta betän-
kande, inte av majoriteten och inte av något annat
parti än Miljöpartiet. Det är en unik svensk företeelse,
nämligen konstnärernas kollektivverkstäder, förkortat
KKV. Dessa, om man så vill det offentliga rummets
monumentalateljéer utgör också en förutsättning för
mycket av utsmyckningen av vårt gemensamma sam-
hällsrum.
Det är för mig fullständigt ofattbart varför dessa
kollektiva verkstäder som är så unika inte går under
anslaget för bild- och formområdet, dvs. under samma
hatt, D 5, som t.ex. konsthantverkskooperativen. I dag
är verkstäderna 22 stycken med 3 500 medlemmar.
Medlemmarna består av professionella konstnärer och
konsthantverkare. Verksamheten är icke vinstdrivan-
de, den är ideell. Jag skulle vilja ha svar av majorite-
ten och inte minst av kulturministern om det är möj-
ligt. Hur kommer det sig att man inte hanterar konst-
närernas kollektivverkstäder under just detta anslag?
Det är nämligen så att statens ansvar vad gäller de
här verkstäderna är mycket otydligt. Det måste tydlig-
göras. Miljöpartiet har i vår budget lagt 2 miljoner
kronor extra till anslaget D 5 för att just konstnärernas
kollektivverkstäder skall kunna få ta del av de här
pengarna. I dag pågår nämligen en ren kapitalförstö-
relse, ett resursslöseri när det gäller kollektivverkstä-
derna. Det är en maskinpark som måste underhållas
och förnyas. Om ni inte vet vad man gör på konstnä-
rernas kollektivverkstäder så kan ni ta en promenad
till Gamla stans tunnelbanestation. Perrongutsmyck-
ningen av Göran Dahl är gjord just på en kollektiv-
verkstad, Nackas kollektivverkstad.
Jag skulle alltså vilja ha svar på frågan: Hur kom-
mer det sig att man över huvud taget inte räknar med
konstnärernas kollektivverkstäder under anslaget för
bild- och formområdet?
Sedan önskar jag också en betydligt tydligare an-
svarsfördelning när det gäller just de här verkstäder-
na.
Skulle jag kunna få svar på detta skulle jag vara
mycket nöjd. Jag hoppas att det finns några stycken
som kan ge mig svar.
Anf. 40 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Herr talman! Vi säger inte från utskottets och inte
heller från riksdagens sida exakt att till dem skall ni
ge anslag och till dem skall ni inte ge anslag. Däremot
inbillar jag mig, för att svara på Per Lagers fråga, att
det står dem fritt från kollektivverkstädernas sida att
söka anslag från Kulturrådet, som har att fördela an-
slagen i de här avseendena. Vi går inte in i enskildhe-
ter.
Däremot sägs det under utgiftsområde 17, på s.
60-61 så här: "Statens kulturråd har under innevaran-
de år, med stöd av förordningen - - - om statsbidrag
till kulturella ändamål, lämnat bidrag till Sveriges
Konstföreningars Riksförbund, Folkrörelsernas
Konstfrämjande, Föreningen Svensk Form, Förening-
en Handarbetets Vänner, Grafiska Sällskapet, Svenskt
Barnbildarkiv, Nutida Svenskt Silver och Stiftelsen
Gerlesborgsskolan. Bidrag har också lämnats till 16
konsthantverkskooperativ."
Där går det alltså in.
Anf. 41 PER LAGER (mp) replik:
Herr talman! Det är just där det inte går in. Där
finns inte konstnärernas kollektivverkstäder med.
Sveriges bildkonstnärsfond har kunnat lämna
projektbidrag till kollektivverkstäderna. Under den
senaste tioårsperioden har deras anslag faktiskt utgjort
57 %. I dag utgör det 1½ %. Det motsvarar
112 000 kr. Det är alltså en fullständig avlövning och
en omstyrning av bidragen från en sådan här viktig
konstnärlig basverksamhet.
Jag förstår inte vad Åke Gustavsson egentligen
menar. Det är just under bild- och formområdet man
inte ingår men där man borde ingå.
Anf. 42 ÅKE GUSTAVSSON (s) replik:
Herr talman! För den händelse riksdagen inte vill
göra detaljanvisningar och säga hur mycket pengar
man skall ge till verkstäderna, och bryta upp det nuva-
rande budgetsystemet, är det under detta anslag de
skall ingå. De skall ansöka. Sedan kan det hända att
de av olika skäl som inte jag har kännedom om inte
har fått anslag beviljat i detta sammanhang.
Men det är möjligt att det är så som sägs i anfö-
randet, att det är märkligt och att det är felaktigt. I så
fall finns det anledning att titta litet extra på det. Jag
har inte den informationen för närvarande. Men det är
möjligt att det finns anledning att återkomma.
Anf. 43 PER LAGER (mp) replik:
Herr talman! Jag tror att det är dags att göra som
Åke Gustavsson sade, titta närmare på detta, och det
ganska snart. Miljöpartiet motionerade om detta förra
året också. Då hände ingenting. Jag vet att kulturmi-
nistern har varit uppvaktad i frågan. Nu ser det ut att
inte hända någonting. Men jag hoppas att Åke Gus-
tavsson har gett signalen att nu får man titta betydligt
mer seriöst på den här frågan.
Statens kulturråd upplever sig tydligen inte ha
uppdraget att värna om konstens produktionsverkstä-
der. Det är allvarligt. Därför måste man nu bestämma
sig för att titta närmare på var KKV, alltså konstnä-
rernas kollektivverkstäder, befinner sig. Hur skall vi
få in dem under samma hatt? Hur skall de få lika
behandling som t.ex. konsthantverkskooperativen?
Teater, dans och musik
Anf. 44 LENNART FRIDÉN (m):
Herr talman! Jag kan bara beklaga, även om det
sakligt inte hade haft så stor betydelse för debatten,
att kulturministern inte kunde stanna kvar. Det ger
trots allt ett viss anseende åt en debatt om det ansva-
riga statsrådet är kvar. Men hon valde, som hon sade
själv, att träffa andra fabulatori.
Herr talman! Det kan tyckas vara en motsägelse,
men samtidigt som det finns få områden som så illa
lämpar sig att diskutera i politiska termer som kultur
påstår jag ändå att vi alltför litet diskuterar kulturens
roll och kulturens betydelse i beslutande församlingar,
så ock här i riksdagen. När den väl diskuteras är det
inte kulturens innersta utan kulturpolitiken som är
föremål för meningsutbyte. På samma sätt som i den
allmänna politiska debatten är det verktygen och
prislapparna, inte målen och meningen, som är uppe
till debatt. Vad vi diskuterar är hur vi skall överleva,
inte hur vi skall leva.
Kultur är skapande. Kultur är upplevelser. Inget-
dera av detta kan beslutas om i en politisk process.
Det är väl också därför som styrande i alla tider hållit
ett öga på kulturen - och därvidlag inte minst teatern.
Där sker sådant som man inte kan påverka men sådant
som påverkar skeendet.
Årets nobelpristagare i litteratur har pekat på den
gamla 1200-talslagen "mot frispråkiga gycklare".
Men ännu är det likadant i de länder som styrs av i
grunden rädda grupper som inte vågar tillåta det fria
ordet. Det är censuren som avgör teaterrepertoaren i
det s.k. stabila landet Kina eller på Kuba. Så var det
också i Honeckers DDR, i Francos Spanien, i Stalins
Sovjet osv.
Sprängkraften i teatern gjorde att man inskränkte
den även i Sverige så sent som under det senaste, och
förhoppningsvis sista, världskriget. Vilhelm Moberg
och andra sanningssägare hade stora svårigheter.
De flesta av våra teatrar är i dag i samhällsägo och
beroende av näst intill bara en finansieringskälla.
Samtidigt skall de vara en del av de inte blott roande
utan även granskande och debatterande institutioner-
na. I det ligger en risk. Jag vill inte påstå att någon
utnyttjat situationen till att påverka utbudet, men med
alternativa och av varandra oberoende finansierings-
vägar skulle teaterns situation i detta avseende vara
säkrare. Detta är ett av skälen till att vi vill slå ett slag
för både nationella och regionala fonder för kulturens
finansiering.
Kulturen kan betyda mycket för samhället och
politiken. Men samtidigt kan politiken när den ger sig
på skapande verksamheter göra stor skada.
Mina upplevelser från ett kvartssekels liv med
kulturpolitiken som en omfattande ingrediens är att
det finns alltför många s-politiker - och kulturminis-
tern är en av dem - som ser kulturen främst som ett
verktyg för den egna politiken. Musiken, teatern,
filmen och dansen har en annan och mycket djupare
roll. Visst kan dessa verksamheter vara instrument,
men de skall i så fall vara i skolans eller i folkbild-
ningens tjänst.
I en gemensam fempartireservation fogat till det
betänkande vi behandlar nu görs just ett sådant påpe-
kande om skolan. Jag beklagar att inte alla i utskottet
kunde enas i frågan. Men jag förstod det bättre när jag
hörde den totala oförståelse och det ointresse som
utbildningsministern visade för två veckor sedan när
han här i kammaren just fick en fråga om kulturens
betydelse i skolan och för utbildningen. Det är synd
om eleverna. Men vi inom oppositionen som bor i
Stockholm, Göteborg och Malmö - där dessa fråge-
stunder går ut i Öppna kanalen på TV - tackar för
draghjälpen till nästa års val med sådana uppvisning-
ar.
Herr talman! Däremot skall jag gärna ge s-
ledamöterna på Helgeandsholmen ett erkännande för
att de i ett antal frågor inser vissa fakta som man inte
brytt sig om på andra sidan vattnet - i Rosenbad.
Kulturutredningen lade fram intressanta förnyelse-
förslag som inte skulle vara ekonomiskt betungande
och i vissa fall kanske t.o.m. skulle kunna ge mer
kultur för pengarna. Det är ju det vi alla borde arbeta
för. Ett sådant område gäller musiken och s.k. genre-
centrum. Dessa skulle kunna verka som förebilder,
som kontaktpunkter och som utvecklingsplatser för
övriga verksamma inom samma genre, det må vara
professionella utövare eller amatörer. Av detta har det
inte märkts något i de två senaste årens propositioner.
På sätt och vis har kulturutskottet först genom att
rädda kvar Göteborgsmusiken och nu genom att före-
slå en förstärkning av anslagen till Svenska Kammar-
orkestern och Musica Vitae givit dessa orkestrar en
möjlighet att arbeta vidare inom sina genrer till gagn
även för andra liknande musikgrupper. Jag kan intyga
att det redan finns ett starkt tryck på Göteborgsmusi-
ken för att de skall kunna spela en sådan roll - något
som de också gärna vill.
Andra områden som vi moderater med tillfreds-
ställelse sett att utskottet har kunnat enas kring är en
ökning av stödet till arrangörer. Det sägs klart - med
anledning av den moderata motionen Kr213 - att man
härigenom skall öka möjligheterna för arrangörer av
jazz och andra moderna musikformer liksom när det
gäller folkmusik och icke-etablerade men till sin art
förnyande arrangörer.
Herr talman! Det är mot bakgrund av det jag sagt
nu senast som jag finner det något förvånande att
Socialdemokraterna inte är beredda att göra slag i
saken angående teaterarrangörer. Det behövs en upp-
ryckning inom publikarbetet. En enig teaterutredning
föreslog att anslaget till Skådebanan skulle upphöra
och att motsvarande medel skulle överföras till före-
ningsdelen inom Riksteatern.
Varför gjorde utredningen det? Jo, av utredningen
framgick att de uppgifter som ursprungligen var spe-
cifika för Skådebanan har till stor del övertagits av
andra. Inte minst Riksteaterns erfarenheter understry-
ker fördelarna med att inte integrera publikarbetet och
teaterproduktionen. Genom samtal med företrädare
för olika stads- och länsteatrar framgår klart att Skå-
debanan på de flesta håll i landet saknar förankring
hos de teatrar som är grunden för rörelsens verksam-
het. Det finns en risk att Skådebanans närvaro i en
stad eller region snarare hindrar än uppmuntrar tea-
tern på plats att bygga upp egna publikkontakter.
Längre fram i utredningen framgår det att för de
regionala teatrarna har Skådebanan en mycket liten
betydelse för publikrekryteringen. Teaterföreningarna
är mer naturlig samarbetspartner som arrangör och
med mer komplett regionalt nätverk. Utredningen
föreslår därför att statsbidragen till Skådebanerörelsen
överförs till Riksteaterns föreningsavdelning att an-
vändas till lokalt och regionalt teaterfrämjande arbete.
Herr talman! Vi moderater håller fast vid det som
då, 1994, var en gemensam politisk linje för alla poli-
tiska partier.
Jag har under hösten besökt ett antal föreställning-
ar med Riksteatern. Samtliga uppsättningar har varit
mycket bra! Jag vill ha det sagt med en gång. Men
några iakttagelser som stärker både det jag nyss
nämnde om publikarbetet och vårt ställningstagande
när det gäller Riksteatern vill jag ändå peka på.
Den första: När jag besökte utskottsordförandens
hemstad och där såg den rosade föreställningen Skön-
heten i byn, både talade jag med andra teaterbesökare
och lyssnade på samtal under pausen. För flera var det
tillfälligheter snarare än publikarbete som fått dem att
komma dit. Jag vill i övrigt avstå från att recensera
kringarrangemangen, men jag gjorde liknande iaktta-
gelser vid ett annat teaterbesök vid samma tidpunkt i
en västkuststad.
Den andra funderingen gäller hur pass vettigt det
är att fortsätta med vuxenteater hos Riksteatern och
arrangera turnéer till stora kostnader för resor, mate-
rieltransporter, traktamenten, hotellövernattningar
osv. till teaterorter såväl som till angränsande andra
orter. Nässjö ligger bara några mil från Jönköping,
Höganäs tätt inpå Helsingborg och Kungsbacka på 20
minuters resavstånd från Göteborg.
Herr talman! Sverige täcks numera av ett nät av
regionala teatrar. Riksteatern kom till när sådana inte
fanns. Vi moderater tycker att en bättre regional för-
ankring av den egna teatern, ett stärkt publikarbete
kompletterat med Riksteaterns specialensembler
skulle ge Sverige en bättre teaterkarta och få flera
åskådare att känna för, arbeta för och besöka sin tea-
ter.
Vi ser också hur man med moderna nya medier -
även om kulturministern nyss inte trodde att det skulle
bli några tittare eller lyssnare vid en satsning inom
den s.k. public service-verksamheten - kan åstad-
komma att många fler kommer i kontakt med såväl
musik som teater och dans. Det är sant att man inte
alltid kan jämställa dessa olika kulturformer, men de
kan såväl väcka intresse för varandra som komplettera
varandra. Till syvende och sist är det den enskilde
som själv måste välja och avgöra. För att kunna göra
det måste det till kunskaper och en viss vana. Då är vi
tillbaka vid den punkt jag berörde tidigare. Skolan
som kulturförmedlande institution kan nå alla på
samma sätt under livets mest formbara och receptiva
år. Musik, teater och dans, likaväl som litteratur och
de kulturbärande ämnena, ger den enskilde en god
grund att stå på inför det egna val han eller hon skall
göra i sitt vuxna liv.
Herr talman! Som det har framgått har även jag
ägnat mig mera åt detaljer och kulturpolitik än värden
och värderingar rörande kulturen och kulturlivet. Men
så ser ju dessvärre våra fåtaliga debatter inom denna
sektor ut. Det är när budget och organisation skall
beslutas som kulturen får sin dag. Jag ser fram mot
den dag då bl.a. de principer och värderingar som
ligger till grund för t.ex. våra reservationer 5, 6 och
17 kan debatteras utan att allt skall utgå från statens
budget. Jag skulle naturligtvis helst vilja yrka bifall
till dem likaväl som till de partigemensamma reserva-
tioner som även moderaterna står bakom.
Naturligtvis står jag bakom alla våra reservationer
liksom det särskilda yttrandet i anslutning till mom.
61 i hemställan. Men för tids vinnande yrkar jag här
bifall bara till den moderata reservationen nr 3.
Anf. 45 MARIANNE ANDERSSON (c):
Herr talman! Först av allt vill jag sälla mig till
dem som tidigare har tackat vår avgående kanslichef i
kulturutskottet Lennart Persson för gott samarbete.
Det gör jag av hela mitt hjärta. Vi har haft ett mycket
bra samarbete. Samtidigt vill jag hälsa Lena Axels-
son-Westlund välkommen. Jag vet att vi kommer att
ha ett bra samarbete, därför att vi har erfarenhet av
det. Vi välkomnar henne verkligen.
Jag skall fatta mig ganska kort i den här debatten.
Lennart Fridén sade att det var för litet debatt om
kultur och kulturens värden. Jag tog upp en del av det
i mitt inledningsanförande och tänker bara ta upp ett
par saker i den här omgången.
Jag vill också instämma i en annan sak som Len-
nart Fridén sade, och det är skolans betydelse när det
gäller kulturen för barn. Det är där som barn får den
största kontakten med kultur. Skolan är nog den vikti-
gaste kulturbäraren. Barn och ungdomar har rätt till
teater- och musikupplevelser i skolan. Där är vi över-
ens. Vi är också med på den reservation som Modera-
terna och flera andra partier står bakom.
Herr talman! Den fråga som har väckt mest debatt
i den här kulturbudgeten är utan tvekan länsmusiken.
Beslutet om en större neddragning fattades förra året.
Det är lätt att hylla den princip som framfördes bl.a. i
Kulturutredningen att alla kulturformer skall ha ett
likartat stöd. Olikheterna har, som vi alla vet, histo-
riska skäl. Genom den debatt som fördes förra året
och de uppvaktningar som då gjordes fick vi i utskot-
tet en mer tydlig bild av den betydande roll som
länsmusiken spelar ute i regionerna och att den nu
också har utvecklats i den riktning som var avsikten
när länsmusiken bildades. Det gör det svårt på många
håll att ställa om. Jag hyllar fortfarande principen att
alla kulturyttringar skall ha likartat stöd. Därför var
det bra att besparingen på länsmusiken minskades i år
samt att vissa län fick ett extra tillskott. I behandling-
en i utskottet har vi gemensamt beslutat att tillskjuta
ytterligare tillfälliga medel till Stiftelsen Musik i Kro-
noberg och Stiftelsen musik för Örebro län.
I det sammanhanget är det viktigt att påpeka att
vissa regioner har arbetat mycket hårt med omställ-
ningen och vidtagit en mängd åtgärder för att anpassa
sig till den nya situationen. Jag vill bara nämna Musik
i Väst. De som har gjort det kan naturligtvis känna sig
missgynnade när vissa län nu får ytterligare medel. Vi
har ändå bedömt att situationen i de nu gynnade länen
är så prekär att en insats är nödvändig. När det gäller
Musik i Väst och Västra Götaland har jag i ett särskilt
yttrande pekat på att en del av det nya länet har den
lägsta andelen av de statliga kulturanslagen per capita,
nämligen Älvsborgs län. Jag vill understryka att det är
viktigt att ta hänsyn till den totala kulturbilden i en
region vid fördelningen av stödenheter. Jag vet att det
är Statens kulturråd som gör detta, men vi tycker att
det är viktigt.
Kulturutskottet föreslår också i full enighet en
ökning av anslaget B 3 med ytterligare 2 miljoner,
som skall gå till bidrag till arrangerande musikföre-
ningar, bl.a. arrangörer av jazzmusik samt arrangörer
som står för förnyelse av verksamheten. I den ökning-
en kommer också arrangörer av folkmusik och mång-
kulturell musik att få en viss förstärkning. Lennart
Fridén nämnde genrecentrum. Jag tycker att ett genre-
centrum för folkmusik är angeläget. Jag hoppas att vi
gemensamt kan fortsätta att arbeta för att det kommer
till stånd. Det finns embryon till sådana centra, bl.a. i
Uppland.
Vi vet att många teaterinstitutioner lever på mar-
ginalen - jag skall inte ta upp Göteborgsdebatten. Det
är därför bra att det nu finns vissa medel för insatser
för dessa. De fria gruppernas verksamhet är också en
mycket viktig del av kulturlivet. De lyckas ofta med
begränsade medel att föra ut teater i hela landet, inte
minst till barn och ungdomar. Jag har i ett särskilt
yttrande pekat på att det är angeläget att Statens kul-
turråd vid fördelningen av medel till de fria teater-
grupperna tar stor hänsyn till i vilken utsträckning de
bedriver turnéverksamhet ute i landet och i vilken
utsträckning som verksamheten riktas till barn och
ungdom.
Majoriteten i utskottet vill inte ha sådana pekpin-
nar att man säger det. Jag vill inte heller ha pekpinnar,
men det är viktigt att den grundläggande principen
finns med när Statens kulturråd fördelar pengarna.
Jag vill peka på ett annat problem för de fria
grupperna. I och med de riktade bidragen för de regi-
onala stöden till kultur blir det så att de olika institu-
tionerna söker förnyelse och ny verksamhet. De som
inte har riktat sig till barn och ungdomar tidigare
kanske då kommer på att de skall göra det, t.ex. med
en teater. Då blir det en nysatsning för de institutio-
nerna, som då får del av de riktade stöden och därmed
kan gå ut och erbjuda teater för barn och ungdom,
kanske utan att ha betalat över huvud taget. Kommu-
nerna kan ha svårt att betala för den verksamheten.
Det är en mycket svår konkurrenssituation. Det sned-
vrider konkurrensen för de fria grupperna.
Jag tycker att det är viktigt att vi följer utveckling-
en på det här området. Vi skall inte ha stöd som slår
ut en viss del av kulturlivet i förhållande till andra.
Det vore olyckligt. Den delen kanske vi inte har tänkt
på, men det är viktigt att vi följer den frågan.
Med det, herr talman, avslutar jag denna de-
battrunda.
Anf. 46 CARL-JOHAN WILSON (fp):
Värderade talman! Jag skall här koncentrera mig
på några delar av betänkandets avsnitt om teater, dans
och musik.
Vi har - inte utan viss kritiskt färgad förvåning -
kunnat konstatera att en av våra nationalscener, Dra-
matiska teatern, haft stora ekonomiska problem. Ett
lån på 25 miljoner kronor hade upptagits av Drama-
tiska teatern för att rädda den akuta situationen.
I budgetpropositionen föreslår regeringen att sta-
ten skulle överta lånet, och så skulle Dramatiska tea-
tern betala av det med några miljoner om året ett tag
framöver. Regeringen presenterade förslaget som en
lämplig form av ägartillskott till Dramatiska teatern.
Folkpartiet tycker att vi borde ge Dramatiska tea-
tern möjlighet till fortsatt framgångsrik konstnärlig
verksamhet utan betungande följder av åtgärder som
nuvarande styrelse och ledning inte kunnat påverka.
Därför var Folkpartiets förslag att riksdagen skulle
visa ägaransvar inför Dramatiska teatern genom att
överta det aktuella lånet på 25 miljoner kronor utan
återbetalningsskyldighet. Tyvärr gick det inte att få
majoritet för det förslaget.
Värderade talman! Ett annat förslag, som Folk-
partiet tyvärr inte kunde få majoritet för i kulturut-
skottet, gäller Marionetteatern i Stockholm. 1998 har
Marionetteatern funnits i 40 år. Den är föregångare
inom barnkulturen, men dess konst är lika fascineran-
de för vuxna som för barn. Den är Sveriges första
representant för scenkonstformen dockteater. Mario-
netteatern har vunnit stor uppskattning vid gästspel
över hela världen. Teatern svarar för yrkesutbildning i
sin genre, och den har skapat ett unikt museum för
stiliserad scenkonst - Marionettmuseet. Folkpartiet
har föreslagit att Marionetteatern skulle få sitt anslag
utökat med 1 miljon kronor, från 1 062 000 kronor till
2 062 000 för 1998 - en lämplig värdering av Mario-
netteaterns enastående verksamhet under 40 år. Ma-
joriteten i utskottet sade nej till det förslaget.
När det gäller Svenska Riksteatern kan vi konsta-
tera att den folkrörelsen inför 1998 års kongress skall
göra en total genomlysning av Riksteaterns lokala,
regionala och centrala verksamhet. I väntan på det har
Riksteatern inte blivit föremål för några sensationella
åtgärder i regeringens budgetproposition. Folkpartiet
är kritiskt till det förslag i propositionen som gäller
uppdraget till Riksteatern att planera och ansvara för
ett s.k. forum för världskultur vid Södra teatern i
Stockholm.
Vi anser att det vore bättre att placera detta forum
för världskultur vid det nya etnografiska museet i
Göteborg. Det finns enligt vår uppfattning väsentligt
större samhörighet mellan forum för världskultur och
ett museum för världskultur än mellan detta etnogra-
fiska museum och de två konstmuseerna Östasiatiska
museet och Medelhavsmuseet i Stockholm, som re-
geringen vill föra samman med etnografiska museet i
Göteborg.
Värderade talman! 1996 beslutade riksdagen att
det årliga stödet till länsmusiken skulle minska med
60 miljoner kronor fördelat på en tvåårsperiod. Rege-
ringen har konstaterat att det skulle bli ett för hårt slag
för svenskt musikliv. Därför föreslår regeringen nu att
stödet minskas med bara 50 miljoner kronor - 10
miljoner upp för länsmusiken, alltså.
Länsmusiken svarar för den största delen av det
professionella konsertutbudet i respektive region.
Redan nu har åtskilliga delar av denna viktiga kultur-
verksamhet stora ekonomiska problem. Storleken på
anslagen från staten och från de regionala huvudmän-
nen är sådan att det på många håll är närmast omöjligt
att uppehålla den kvalitet som man har lyckats uppnå.
Tyvärr har staten inte levt upp till vad landsting
och kommuner uppfattade som del i en överenskom-
melse när staten en gång överlämnade huvudmanna-
skapet för länsmusiken till dem. Lika illa kan man
säga att det är att de regionala politiska organen inte
känt tillräckligt ansvar som huvudmän.
Folkpartiet anser att de regionala huvudmännen
bör ges ytterligare tid för att justera sina ekonomiska
insatser i enlighet med av riksdagen uttalade riktlinjer
för stödet till länsmusiken. Att regeringen reducerar
den förutskickade minskningen av statsbidraget visar
att regeringen också noterar problemen för länsmusi-
ken. Vi hörde också hur kulturministern påpekade just
detta.
Folkpartiet har föreslagit att anslaget till länsmusi-
ken skulle öka med 26 miljoner kronor i förhållande
till regeringens förslag, så att bidragsnivån för 1997
uppnås även för 1998. Då skulle huvudmännen få
ytterligare ett år på sig för att försöka visa ansvar för
sin länsmusikorganisation. De pengarna skulle också
räcka till separata insatser i Kalmar län och i Gävle-
borgs län.
Ett enigt kulturutskott har beslutat att en omför-
delning bör göras inom musikområdet så att stödet till
Stiftelsen Musik i Kronoberg ökas med 1½ miljoner
kronor, att Stiftelsen Musik för Örebro län också får
ytterligare 1½ miljoner kronor samt att stödet till
lokala musikarrangörer och fria grupper ökas med 2
miljoner kronor, bl.a. som stöd till arrangörer av
jazzmusik och till arrangörer som står för förnyelse av
verksamhet. Var och en av oss i kulturutskottet hade
säkert kunnat finna alternativ till placering av de om-
fördelade pengarna, men eftersom allt ökat stöd till
musikverksamhet runt om i landet är välkommet var
det bra att det gick att få enighet i kulturutskottet om
just detta.
Värderade talman! Tyvärr måste vi konstatera att
det är kris i musiklivet runt om i landet. Riksdagens
majoritet beslutar om minskning av stödet till
länsmusiken. I många kommuner kämpar kommunala
musikskolor med krav på besparingar som, om de
genomförs, kan få förödande konsekvenser för
svenskt musikliv.
De kommunala musikskolorna är grund för så gott
som all professionell musikverksamhet i Sverige. I
varenda orkester och på de flesta stolar vid orglar och
andra klaverinstrument runt om i landet sitter musiker
som har fått sin grund i en kommunal musikskola. Det
är allvarligt om den verksamheten försummas i fram-
tiden.
Alla partier i riksdagen utom Moderata samlings-
partiet har i motioner i år till riksdagen uttryckt sin
stora oro för vilka effekter de minskade kommunala
bidragen till musik- och kulturskolorna kan få. I en
motion undertecknad av miljöpartister, folkpartister,
vänsterpartister och kristdemokrater föreslås en över-
syn av frågan om hur vi skall kunna tillgodose barns
rätt att få grundutbildning i att spela ett instrument
oavsett var de bor i landet.
Värderade talman! I Falkenberg har ledningen för
Tullbroskolan föreslagit ämnet teoretisk slöjd. Man
kan skratta åt det och konstatera att det egentligen inte
är något nytt. När jag läser katalogen från Clas Ohl-
son i Insjön och tänker på allt jag skulle kunna göra
med verktyg och maskiner som bjuds ut på sidorna
ägnar jag mig åt teoretisk slöjd.
Det finns en allvarlig tendens i innovationen från
Falkenberg. Tänk om fler och fler skolor klarar poli-
tiskt beslutade ekonomiska nedskärningar genom att
införa teoretiska och billigare alternativ till konstnär-
ligt skapande. Det kan vara teoretisk musik, där man
tittar på omslag till grammofonskivor. Det kan vara
teoretisk teater, där man läser och ser på bilderna i
Riksteaterns program. Informationschefen sitter på
läktaren. Är skolorna en ny målgrupp? Vi kan också
tänka oss hur skolledare i panik föreslår teoretisk
idrott, där man ser på Sportspegeln i TV och berättar i
klassrummet nästa dag.
Värderade talman! Det är angeläget att vi som äg-
nar oss åt kulturpolitik i riksdagen ger stöd för våra
kamrater i den kommunala kulturpolitiken, så att vi
kan hålla kulturens fana så högt att svenskt kulturliv
inte utarmas ytterligare. Observera att jag använde
ordet "ytterligare". Det finns en risk för att framtidens
kultur inte får det stöd från det uppväxande släktet
som vår generation ger. Det är grunden för det som vi
fick vara med om som barn.
Anf. 47 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v):
Herr talman! Genom 1996 års kulturpolitiska be-
slut reviderades statsbidragssystemet bl.a. för regio-
nala dans-, musik- och teaterinstitutioner. Ändringen
innebar att det tidigare tillämpade grundbeloppssys-
temet ersattes med ett nytt system - ett s.k. stöden-
hetssystem om 100 000 kr per enhet. Det systemet
förslås tillämpas också på länsmusiken från 1998.
När det gäller statsbidraget till länsmusiken inne-
bär förändringen inga osthyvelmetoder, precis. Som
försvar från regeringen brukar man ofta höra att Kul-
turutredningen föreslog ännu större förändringar i
bidraget. Jag anser att man inte kan försvara sig på det
viset. Att försvara sig med jantelagen håller inte. Vi
politiker måste se till verkligheten.
Kulturutredningen ville omfördela pengar från
länsmusiken till andra musikverksamheter. Det tycker
jag däremot går att försvara.
Kulturutskottet har beslutat sig för att omfördela 5
miljoner kronor från regeringens pott ur anslaget A 2,
och det tycker jag är väldigt bra. Också att inlemma
länsmusiken i det reformerade bidragssystemet tillta-
lar mig. Att dessutom samtidigt dra ned 50 miljoner
kronor på två år får väldigt drastiska konsekvenser.
Det måste var och en inse.
Kommuner och landsting har i dag inte råd att sva-
ra upp mot den nedskärningen. De måste före en
nysatsning på musik svara för kostnader inom vård,
omsorg och skola. Det går helt enkelt inte att ställa
två så viktiga verksamheter emot varandra.
De länsmusikorganisationer som har byggt upp en
verksamhet som i första hand riktar sig till barn och
ungdom och vårdinstitutioner kommer att drabbas
hårt. De extramiljoner som regeringen ger till kom-
muner och landsting kommer inte att räcka för att
bekosta båda verksamheterna.
Riksdagsbeslutet kommer att innebära färre mu-
sikupplevelser för våra barn och gamla. Det innebär
att fungerande verksamhet kommer att brytas ned.
Ensembler kommer att splittras. Vi kommer därmed
också att överge en kulturpolitisk vision. Den levande
och näraliggande kulturen - den man kan lyssna på
och möta i ett samspel - kommer kanske att bytas ut
mot en cd-skiva.
En annan hotbild som följer av det här beslutet är
att uppsagda musiker inom länsmusiken kommer att
börja frilansa. Det kanske i och för sig kan vara bra,
men risken är att de flyttar till någon storstad, där det
finns en marknad för musiker. Det får också stora
konsekvenser för vår vision om en levande kultur i
hela landet. Vi behöver ett statligt regionalt kulturstöd
som fungerar, så att vi kan ha kulturpolitiska sats-
ningar även ute i vår glesbygd. Risken är annars att
kulturen tenderar att flytta in till storstäderna.
Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Kristdemokraterna
och Folkpartiet har från början inte velat dra ned alls
på anslaget till länsmusiken, medan Moderaterna,
Centern och Socialdemokraterna har varit relativt
överens, förutom vad gäller det som vi i utskottet har
beslutat att omfördela.
Jag vill yrka bifall till reservation 21. Jag glömde i
mitt förra inlägg att yrka bifall till reservation 44, så
jag gör det på en gång.
Vänsterpartiet har begärt en översyn av statens
nya regionala bidragssystem. Vi har inte fått gehör för
det här, i alla fall inte fullt ut. Regeringen delar ändå
vår oro. Det visar sig genom att det flexibla i bidrags-
systemet nu kommer att frysas på 2 % i stället för att
höjas till 4 %, som vi beslutade förra året.
Göteborg kommer ofta upp i våra kulturdebatter.
Förra året gällde det världskulturmuseet och en ny
myndighet, där Folkens museum - etnografiska, Öst-
asiatiska museet och Medelhavsmuseet skulle ingå.
Nu gäller det varsel om uppsägning av 120 personer
vid Göteborgs stadsteater. Man kommer att bygga om
teatern, och då passade man på att säga upp all perso-
nal, 160 personer. Nu har man beslutat att återanställa
39 personer inför hotet om indragna statsbidrag. Av
dessa är enbart 10 personer konstnärlig personal.
Enligt svar på en skriftlig fråga anser kulturminis-
tern att det räcker med att det bedrivs konstnärlig
verksamhet under verksamhetsperioden och att det i
sin tur krävs att det finns exempelvis skådespelare
som verkar med full kraft för att stadsteatern skall få
statsbidrag. Vad är det för ett svar egentligen? Vad är
det för regler? Var finns viljan att ha långsiktighet i
kulturpolitiken? Hur skall vi få långsiktighet och
tillgänglighet i teaterlivet om verksamhetspengar
utgår på sådana här grunder? Räcker det med två
personer som verkar med full kraft för att en teater
skall få statsbidrag?
Enligt riksdagens beslut förra året skall koppling-
en mellan bidrag och personalstorlek upphöra. Be-
dömningen av bidragets storlek skall ske utifrån en
helhet, dock inte lokalkostnader. Utskottet vill vidare
understryka att utgångspunkten är att huvudmannens
ekonomiska motprestation skall ligga kvar på nuva-
rande nivå för att statligt bidrag i lika omfattning skall
utgå. I övrigt skall kraven i de kulturpolitiska målen
uppfyllas.
Det här var innebörden i fjolårets beslut, och jag
undrar om Göteborgs stadsteater faktiskt uppfyller de
kraven.
Anf. 48 EWA LARSSON (mp):
Herr talman! Teatrarna i hela landet har det svårt i
dag. Det räcker inte längre att spela för utsålda hus.
Budgeten går ändå inte ihop. Jag önskar mig en mer
omfattande dialog mellan politiker och kulturarbetare.
Jag menar att den dramatik som utspelas kring Stads-
teatern i Göteborg skulle kunna undvikas om de in-
blandade parterna samtalade med varandra. Jag menar
inte att förändringar inte måste göras, utan jag kritise-
rar bristen på dialog och tydlighet.
Miljöpartiet vill betona dialektiken mellan länste-
atrar och fria teatergrupper. De behöver båda varand-
ra. Vi ställer inte upp på regeringens förslag till in-
dragna procentuella medel för utbetalning om vissa
krav uppfylls. Vi kallar det helt enkelt för en bespa-
ring och en ökad centralstyrning.
Jag skall säga något om temporära och permanen-
ta nationella uppdrag. Principen med riktade tidsbe-
gränsade nationella uppdrag är bra, men tre år kunde
gott vara fem år. Det kan vara svårt att hinna skörda
på tre år, och det kan då lätt bli så att man förutsätter
ytterligare en treårsperiod. Vi ser inget hinder i att
nya temporära nationella uppdrag beviljas och inrättas
under pågående treårsperiod.
Tom Tits Experiment i Södertälje lyckas t.ex.
mycket pedagogiskt och konsekvent förena konst och
vetenskap med en naturvetenskaplig utgångspunkt. Ett
annat exempel är Textilmuseet i Borås. Den kompe-
tens man har om klädernas historiska betydelse och
stadens egen historiska betydelse vad gäller textil är
värd att lyfta fram, och detta är ett nationellt intresse.
Det är vi flera inom de olika partierna som tycker i
kulturutskottet.
Miljöpartiet ser inte heller något principiellt hin-
der för att ge ett permanent nationellt uppdrag. Ett
sådant uppdrag kan ges till Norrlands Musik- och
Dansteater, så att man kan utvecklas utan att hela
tiden behöva oroas för att pengarna inte skall räcka.
Glöm inte att Östersund ligger i mitten av Sverige och
att vårt statliga stöd per invånare till den mittersta och
norra delen av landet är procentuellt mindre per indi-
vid än stödet till den södra delen.
Så ett par ord om den samiska teatern. I Norge har
samerna ett nationellt teateruppdrag och erhåller 8
miljoner kronor om året från staten i stöd. Resultatet
har varit mycket positivt, och teatern har också kunnat
ge föreställningar i Sverige. I Sverige har regeringen
däremot en avvaktande inställning och utreder. Vi
tycker att den samiska teatern skall ha ekonomiskt
stöd under tiden som regeringen har den avvaktande
inställningen och utreder frågan, och vi har avsatt
pengar för detta i vår budget.
Jag vill betona att hela hanteringen av länsmusi-
ken framstår som cynisk. En verksamhet som efter en
omorganisation börjar hitta sin form och utvecklas får
lida för en okunnig kulturutredning, som baserade sitt
beslut på ett gammalt material. Under tiden har det
hänt så mycket. Eftersom jag själv satt med i kultur-
utredningen under det sista året vet jag vilken infor-
mation jag fick. Jag vet nu vad Kulturrådet har lyft
fram i sin aktuella redovisning om vad som har hänt
med Sveriges länsmusik. Länsmusiken är kanske den
som bäst uppfyller de kulturpolitiska målen i hela
landet. Jag vill bara påminna om de 7 000 skolkonser-
ter man hade förra året. Om man inte har en toppor-
kester i ett län kan man heller inte behålla sina kvali-
tativt högutbildade musiker. Då blir det också svårt
för den kommunala musikskolan och kulturskolan att
få kvalificerade lärare till sin utbildning, eftersom
dessa musiker ofta har flera jobb. Att vara kulturarbe-
tare innebär ju ofta också att vara mångsysslare.
Med det vill jag också säga ett par ord om musik-
och kulturskolan. En del kommuner lyckas satsa och
bibehålla sin kulturella verksamhet, men många
kommuner har inte orkat med att behålla kommunala
musikskolan och kulturskolan utan lägger ned. En del
kommuner har valt att koncentrera kulturskolan till ett
ställe, vilket gör att barn som bor en bit från skolan
har svårt att ta sig dit. Det blir helt enkelt för långt att
pendla. Egenavgifterna har också ökat mycket under
de senaste åren, och det finns faktiskt föräldrar som
inte har råd att låta sina barn prova att spela instru-
ment. Här har vi inte bara en egen motion från Miljö-
partiet utan också en flerpartimotion, där vi säger att
det skall vara en rättighet för varje barn, oavsett var
man bor i landet, att kunna pröva ett musikinstrument.
Vi har även i vår budget avsatt medel till Rikskon-
serter. Vi anser nämligen att det fortfarande finns
många hål att fylla inom Rikskonserter och att dess
budget skall ligga kvar på nuvarande nivå. När rege-
ringen hävdar att en liten anslagsökning för lokala
musikarrangörer skulle väga upp nedskärningarna på
länsmusiken och Rikskonserter tycker vi att det är helt
felaktigt. Vi tycker att konsekvenserna av en eventuell
nedskärning och omprioritering är oklara. De är inte
utredda. Vi menar att om vi skall göra omprioritering-
ar måste de självklart först föregås av en generell
utredning och kartläggning av hela Musiksverige. Vi
vet att detta också är ett starkt önskemål från musikli-
vet självt.
Nu riskerar det tyvärr att bli så att om en länsmu-
siker förlorar sitt arbete i länet måste han eller hon
söka sig till någon av de tre storstäderna Stockholm,
Göteborg eller Malmö. Det är omöjligt att få arbete
som frilansande musiker ute i landet. Vi har redan
80 % av de frilansande musikerna i de tre stora stä-
derna.
Jag vill också säga ett par ord om Dramaten, herr
talman. Dramaten har länge varit en av landets mest
framgångsrika scener; det vet vi alla. Den räknas inte
bara som ett av Europas ledande teaterhus utan har
också vunnit stor internationell uppmärksamhet. Någ-
ra av oss har också varit bakom kulisserna. Där finns
stora kulturskatter att hitta, bl.a. i form av en fantas-
tisk hantverksskicklighet.
Jag måste säga att Miljöpartiet ställer sig frågande
till propositionens skrivningar om att målet för Dra-
maten är att redovisa en årlig vinst på 5 miljoner. Vi
anser inte att det skall vara ett mål för en konstnärlig
verksamhet att gå med vinst, utan vi vill i stället ut-
trycka oss så att ett eventuellt överskott kan fonderas
och bli en buffert om Dramaten återigen hamnar i
ekonomiska bekymmer. Vi har redan i år avsatt ett par
miljoner som start för den bufferten.
Sedan vill jag säga några ord om Riksteatern, som
är i full gång med att förändra både sin organisation
och sin repertoar. Det går fort - en del tycker att det
går för fort, men vi kan se och läsa att man gör sitt
arbete med viss framgång. Vi tycker att det är rimligt
att Södra Teatern stannar kvar hos Riksteatern och att
Forum för världskultur kommer att utgöra en del av
dess verksamhet. Jag beklagar och tycker att det är
trist med själva den auktoritära utredningshantering
som har lett fram till den här propositionen. Det är
dock historia, så varför gräva ned sig i den?
Vi vill betona att i begreppet världskultur ligger
att det skall avvisa distinktioner mellan centrum och
periferi, majoritet och minoritet, svensk och invandra-
re. Därför vill vi att världskulturhuset skall ge möjlig-
het åt människor med olika kulturell bakgrund och
identitet att visa upp sig och kunna samverka. Vi
tycker också att forumet kan behöva olika arenor att
spela på. Vi vet att många kulturarbetare har kastat
längtansfulla blickar på Skeppsholmens kyrka, så vi
hoppas att den också skulle kunna bli en möjlig spel-
plan.
Anf. 49 FANNY RIZELL (kd):
Herr talman! Jag tar bara upp några få punkter av
det som vi i och för sig kan ha åsikter om inom det
här avsnittet.
För mindre än en vecka sedan fick vi information
om allt som skall hända under kulturhuvudstadsåret.
Det var ett mycket digert program som kulturminister
Marita Ulvskog presenterade, med stor bredd och -
som vi hoppas - god kvalitet. Det vore synnerligen
sorgligt om en så välrenommerad kulturinstitution
som Marionetteatern skulle få sluta sina dagar just det
året, som dessutom är dess fyrtionde år. Som det
ser ut är inte utsikterna så lysande. Vår motion om att
rädda den har avslagits. Det är också fler som har
motionerat. Jag skulle vilja vädja till Kulturdeparte-
mentet och till kulturministern att göra något för den,
att rädda den.
Stockholms Spårvägsmäns Musikkår borde också
ha en stor uppgift att fylla under kulturhuvudstadsåret,
och inte bara då. Vi har i motion Kr306 anfört att
Stockholms län saknar länsmusikavdelning. Stock-
holms Spårvägsmäns Musikkår är en stor professio-
nell symfonisk orkester med stor bredd och stor kon-
sertverksamhet. Landstinget är huvudman. Enligt min
mening borde Kulturrådet känna ett ansvar för att
säkerställa dess fortsatta verksamhet. Vi kan bara
vädja för den också.
Jag kommer nu till länsmusiken, som i många län
- kanske i alla - har en svår ekonomisk situation. Har
den inte det får den väl det om 20 % av dess bistånd
tas bort. I budgetpropositionen föreslås en minskning
av bidraget till länsmusiken med 25 miljoner kronor.
Så här sade riksdagen för ett år sedan:
"Regeringen anser att alla bör kunna få del av ett
varierat musikutbud av hög kvalitet och möjligheter
till eget musikutövande. För att uppnå detta bör sta-
tens insatser på musikområdet syfta till att
- ett vitalt lokalt musikliv utvecklas i hela landet,
- regionala musikinstitutioner blir en resurs i det
lokala musiklivet,
- lokal arrangörsverksamhet stimuleras,
- ökad samverkan kommer till stånd mellan musik-
institutioner och musiklivet i övrigt - - -" osv.
Man kan inte säga att vi uppfyller detta om vi
bantar länsmusiken på det här sättet.
Man hör ibland inlägg om att just länsmusiken har
varit gynnad med bidrag från staten. Då bör man
påminna sig, eller rättare sagt påminna andra om, att
staten när huvudmannaskapet övertogs från landsting-
en gjorde ganska långtgående åtaganden. Jag citerar:
Någon kostnadsövervältring skall inte ske, varken vid
övertagandet eller därefter. Vidare: Eventuella vär-
deminskningar av det statliga bidraget bör inte ske
utan att de nya huvudmännen får skälig tid och reella
möjligheter att vidta de åtgärder som då blir nödvän-
diga.
Jag tycker inte att man har haft reella möjligheter.
Landstinget är huvudman, och det är i de flesta fall
väldigt svårt i landstingen att tävla om pengar med
sjukvården. Även om landstingen har det här ansvar-
sområdet också blir det alltid ett motsatsförhållande
där. Jag kan förstå dilemmat, och det är mycket svårt
att i nuläget ändra på detta. Därför måste staten fort-
sättningsvis ta sitt ansvar.
Med det förslag som nu ligger på vårt bord för-
sämras förutsättningarna för en regionalt förankrad
musikverksamhet. Det kan innebära att vissa regioner
förlorar sin enda professionella musikensemble, vilket
i sin tur kan ge effekter på dans- och teaterverksam-
het. Det får mycket negativa effekter för regionalt
kulturliv och naturligtvis för de musiker som arbetar i
regionen. Vart tog talet om den regionala verksamhe-
tens betydelse vägen?
Ewa Larsson har pekat på musikskolorna i det här
sammanhanget. Om musiklivet i regionerna är en
kedja är det här en länk som man inte får glömma
bort. Vår vän Wilson tog upp teorislöjden. Faktum är
att det finns teorimusik också. Och det kan man ju ha
till en viss grad. Man kan tänka sig att samla en grupp
och diskutera noter och annat ett tag. Jag har faktiskt
hört detta, så jag vet att det förekommer. Men det är
inget sätt som man kan fortsätta på.
Det finns en risk att det här utarmas. Jag har sett
musikskolorna på nära håll, och jag har sett hur man
sparar på dem. Om man dessutom sparar på all annan
musikverksamhet i regionen går det onekligen ut över
barn och ungdomar och i det långa loppet över oss
alla. Vi är beroende av att de ungdomar som får mu-
sikskola från början får utveckla sitt musikkunnande
och sin musikkännedom. Det är viktigt att hela kedjan
hålls levande. Där är länsmusiken väldigt viktig, som
bjuder på levande, högkvalitativ musik.
Det är mycket glädjande att det i utskottet har
kunnat skapas enighet om de stora behov som finns
hos Musica Vitae och Kammarmusiken i Örebro. De
får 1,5 miljoner kronor var. Också Musikarrangörer i
samverkan får 2 miljoner kronor, vilket inte är lika
mycket som regering förutspådde i 1996 års proposi-
tion.
Det motiveras att det är angeläget att främja ett
brett och varierande musikutbud i landet. Men det
utbudet främjas inte av att 22 miljoner kronor dras in.
Det får vi inte glömma.
Vi kristdemokrater hade i vår budget avsatt 20
miljoner kronor till länsmusiken och 3 miljoner kro-
nor till Musikarrangörer i samverkan. Vi beklagar att
musiken har blivit så illa behandlad.
Anf. 50 CARL-JOHAN WILSON (fp) re-
plik:
Värderade talman! Fanny Rizell tog upp mitt re-
sonemang om den teoretiska slöjden i Falkenberg och
nämnde nästan litet anklagande att det också finns
teoretisk musik. Men i musiken är den teoretiska
delen en viktig del. Jag har själv genomlidit hundra-
tals lektioner i harmonilära som är en teoretisk del av
musiken, och den är viktig för mycket musikutövning.
Poängen med den kritik som jag riktade mot verk-
samheten i Falkenberg var att för de barn som skulle
ägna sig åt den teoretiska slöjden var detta den första
kontakten med en verksamhet som i övrigt är så upp-
byggd på handens, ögats och känslans skapande verk-
samhet.
Jag nämnde i mitt förra anförande att jag kunde
tänka mig att ägna mig åt en sorts teoretisk slöjd när
jag läser katalogen från Clas Ohlson i Insjön. Men det
gör jag därför att jag har en bakgrund där jag har
hållit på med slöjd och fått använda händerna. Pro-
blemet för de stackars barn som skall ägna sig åt
teoretisk slöjd i Falkenberg är att de inte vet vad lä-
rarna talar om när de resonerar om hur en mejsel, en
hyvel eller något annat verktyg skall användas. Detta
är så oroande för svenskt kulturliv att jag hoppas att
tjänstemännen i Falkenberg ändrar sin uppfattning.
Jag har kollat vilka som har majoritet i styrelsen i
Falkenberg. Jag hade nästan hoppats att det var mode-
rat majoritet. Men det var det inte. Men det är lika illa
att det är Socialdemokraterna som har majoritet i
styrelsen. Jag får hoppas att ni socialdemokrater kan
tala politikerna i Falkenberg till rätta, så att den teo-
retiska slöjden åtminstone kan få någon bräda med i
verksamheten.
Anf. 51 FANNY RIZELL (kd) replik:
Herr talman! Det var ingen anklagelse mot Carl-
Johan Wilson. Det som jag ville peka på var att stora
grupper i Musikskolan får teoretisk undervisning i
hur man spelar fiol. Visst kan man under någon lek-
tion tala om hur fiolen är uppbyggd och fungerar.
Men det stimulerar inte musikintresset att göra detta.
Och man gör det inte bara en gång utan det sker under
flera lektioner. Jag är rädd för att de besparingarna
inom musiklivet - t.ex. stora grupper i pianospel,
vilket inte gör det särskilt lätt för läraren att stimulera
eleverna - går rakt igenom överallt, och de är olyckli-
ga var de än förekommer.
Anf. 52 ANDERS NILSSON (s):
Herr talman! Bakgrunden till denna kulturdebatt
är ju kulturbeslutet förra hösten. Enligt det beslut som
vi snart sannolikt kommer att fatta för nästa år kom-
mer att präglas av mycket stora förändringar och
omfördelningar inom kulturområdet. Mot den bak-
grunden är det faktiskt mycket glädjande och ett gott
betyg att en förhållandevis stor enighet om kulturpo-
litiken har framkommit här i dag. Jag tror inte att det
är allmän välvilja som gör att Carl-Johan Wilson så
helhjärtat sluter upp bakom många av dessa förslag.
Jag inbillar mig faktiskt att det beror på att han och
Folkpartiet tycker att det i huvudsak är en bra kultur-
politik.
Jag tänkte börja med att säga några ord om stats-
bidragssystemet. I år är första året som detta system
prövas. Det finns några reservationer i betänkandet. I
den ena framgår att man vill utreda stödsystemet, som
alltså har fungerat under bara knappt tolv månader. I
en annan reservation framgår det att man vill avskaffa
systemet med riktade insatser. Jag menar att det är för
tidigt att göra förändringar i detta system. Jag har en
känsla av att det egentligen inte är själva systemet
utan nivån i systemet som ger upphov till detta. När
det sker förändringar i ett system och de som tar emot
bidragen upplever att resurserna är otillräckliga och
att de får för litet pengar är det klart att det är mycket
lätt att anklaga själva systemet i stället för nivån.
Det finns även en annan reservation som anknyter
till detta system, nämligen den från Centern som gäl-
ler relationerna mellan basverksamhet och projektstöd
eller riktade bidrag. Vi har från utskottets sida sagt att
vi i stort sett tycker som motionärerna men inte funnit
att det finns någon anledning att göra ett tillkännagi-
vande. Jag vill gärna betona att det är väsentligt för
kulturpolitiken att institutionernas basbehov blir till-
godosedda. Men det är också väsentligt att det finns
en rörlighet som gör att man kan stimulera nytänkan-
de, pröva nya former, osv. Det är balansen som är
synnerligen viktig, så att man vinner flera fördelar
med det bidragssystem som vi har. Jag har goda för-
hoppningar om att det stödsystem som vi nu har kan
leda till detta.
Sedan skall jag säga något om länsmusiken, efter-
som det är ett stort debattämne. Förändringen innebär
att samma stödsystem kommer att gälla för länsmusi-
ken framöver som för andra konstområden. Såvitt jag
vet finns det inte några andra meningar om detta. Vi
är ganska överens om att detta rimligen bör stödjas på
ungefär samma sätt.
I musiklivet handlar det om att göra omfördel-
ningar, och musiklivet får på andra områden ett större
stöd. Några exempel på detta är att anslagen till dan-
sen under de senaste åren har ökat. Det gäller t.ex.
uppbyggnaden av Norrlands Musik- och Dansteater.
Den förändring som sker är inte heller någon över-
raskning. Den lanserades nämligen av Kulturutred-
ningen. Den fanns med i diskussionerna i remissom-
gången kring kulturutredningen. Sedan fanns den med
i propositionen förra hösten. Detta har, med vissa
skillnader, omsatts i praktiskt handlande i budgeten
för nästa år. Men det är alltså ingen överraskning för
någon att detta har skett.
Däremot tror jag att det finns ganska stora skillna-
der i hur länsmusiken i de olika delarna av landet har
mött detta. På en del platser ligger tyngdpunkten i
länsmusiken i stora ensembler eller flera mindre enhe-
ter, medan andra har en uppbyggnad med en liten del
fast anställda med större resurser för stöd för frilan-
sande musiker och olika former av arrangörsstöd.
Detta har lett till att denna förändring har mottagits på
olika sätt i olika delar av landet.
Jag vill bestämt påstå att det under resans gång har
skett mycket stora uppmjukningar av det ursprungliga
förslaget. Regeringen har föreslagit en reducering av
minskningen från 60 till 50 miljoner kronor. Dess-
utom har regeringen föreslagit vissa bidragsförstärk-
ningar - 2 miljoner kronor till Musik i Dalarna, 1
miljon kronor till Gotlandsmusiken, 1,5 miljoner
kronor till Norrbottens kammarorkester och 2,5 mil-
joner kronor till Norrlands Musik- och Dansteater.
På socialdemokratiskt initiativ har utskottet sedan
plockat fram 1,5 miljoner kronor till Svenska kam-
marorkestern, Örebro länsmusik och Länsmusiken i
Kronoberg. Musica Vitae har fått 1,5 miljoner kronor.
Vi har också föreslagit ca 2 miljoner kronor till musi-
karrangörerna.
Detta är alltså en mängd förslag som har gått ut på
att göra denna omställning lättare.
Jag har lyssnat till inläggen i den här debatten.
Flera debattörer har målat ut de vådor som detta för
med sig. Jag är den förste att erkänna att det här på
kort sikt kan innebära att det sker förändringar. Men
jag har upplevt så mycket av omstruktureringar och
förändringar i verksamheter att jag inte skulle våga
måla ut vilka fasor vi kommer att möta om ett, två
eller tre år när den här förändringen har skett. Om vi
om två, tre eller fem år kommer ut i landet och möter
musiklivet lokalt i länet undrar jag tvärtom om vi inte
möter ungefär samma aktivitet, samma verksamhet -
om än i kanske andra former - och samma vitalitet i
musiklivet som vi i dag möter. Vi har ju en utomor-
dentlig förmåga att, när ett beslut väl är fattat och vi
står inför reella förändringar, göra det bästa möjliga
av situationen. På många håll kan förändringen t.o.m.
leda till vitalitet, ökad uppfinningsrikedom och ökade
satsningar.
Det finns ingen anledning att tro annat än att de
lokala och regionala huvudmännen som en följd av,
förhoppningsvis, förbättrade ekonomiska resurser
framöver också har möjlighet att ta ett större ansvar
för musiklivet. Rimligen är det väl också en fördel att
den här förändringen tvingar de lokala och regionala
huvudmännen att ta ett större ansvar för musiklivet än
staten. Därmed menar jag inte att staten skall undan-
dra sig ansvar. Det ligger faktiskt också möjligheter i
den här reformen.
Sedan skall jag något beröra det förslag som inne-
bär att vi har tagit 5 miljoner kronor, nämligen försla-
get om att avsätta "krispengar" som en beredskap för
insatser till stöd för en del lokala och regionala insti-
tutioner, främst inom teaterområdet, som har allvarli-
ga ekonomiska problem.
Det är väl alldeles utomordentligt att regeringen
har lagt fram det här förslaget. Även om vi där har
tagit 5 miljoner kronor återstår 21 miljoner kronor,
som bör innebära en möjlighet att hjälpa till på de håll
där det är besvärligt. Besvärligt är det ju onekligen på
sina håll.
Herr talman! Sedan skulle jag vilja säga några ord
om reservation nr 5 från moderaterna. Det är ingen
som hittills i debatten har uppmärksammat den reser-
vationen. Där står det: "Ansvaret för de teatrar som
inte är nationalscener bör på sikt tas över av de regio-
nala huvudmännen. I fråga om kulturinstitutioner på
dans-, musikteater- och musikområdet bör staten ta
ansvaret för regionala institutioner i sådan utsträck-
ning att samtliga delar i landet kan få del av kulturut-
budet." Därmed uppmärksammas att där staten skall
ta ett ansvar finns inte dramatisk teater, talteater, med.
I stället är det fråga om dans-, musikteater- och musi-
kområdet.
Vi har i den här debatten diskuterat en mängd
"små" detaljer. Om moderaterna fick möjlighet att
genomföra vad som sägs här, nämligen att på sikt
avskaffa statens stöd till alla teatrar som inte är natio-
nalscener, skulle jag verkligen inte vilja vara chef
eller vara engagerad i någon läns- eller stadsteater
eller någonting sådant.
Jag vill fråga Lennart Fridén: Menar ni verkligen
detta? Innebär det att på sikt skall statens stöd till
stadsteatern i Göteborg tas bort? Jag förutsätter att vi
kommer att ha en stadsteater i Göteborg, oberoende
av vad som händer i och med den nuvarande krisen.
Skall staten alltså ta bort sitt stöd från stadsteatern i
Göteborg, från stadsteatern i Borås och från länsteat-
rarna i Älvsborg, Bohuslän och Skaraborg, för att
hänvisa till den västsvenska region som vi båda så
småningom kommer att ingå i?
Hur ställer sig moderaterna i det här fallet till de
fria grupperna? Skall också det statliga stödet till de
fria grupperna tas bort? De är ju inte heller national-
scener. Hur rimmar detta med kravet på att landsting-
en och regionerna enligt moderaterna enbart skall
svara för sjukvårdsfrågor? Ni hänvisar ju beträffande
de regionala institutionerna just till regionalt stöd,
men samtidigt säger ni att landstingen och regionerna
bara skall syssla med sjukvård.
Jag tror att Lennart Fridén i sitt inlägg sade något
som är signifikativt för den moderata synen i detta
sammanhang. Han sade ungefär så här: Det är synd att
det är prislapparna, inte målen, som diskuteras. Jag
förstår den moderata synen. Ni moderater har tydligen
ingen prislapp alls när det gäller de regionala institu-
tionerna och stadsteatrarna.
Jag vill också rikta mig till Carl-Johan Wilson och
Folkpartiet. Det gäller Dramaten och detta med att vi
tycker att man skall betala tillbaka lånet. Det är väl
rimligt att den som lånar pengar också betalar tillbaka
dem. Detta skall uppfattas som en retorisk fråga till
Carl-Johan Wilson.
Det har också sagts en del om Riksteatern som det
under årens lopp har stormat mycket kring. Därvidlag
har den socialdemokratiska gruppen här i riksdagen
under skilda regeringar på många sätt ställt upp och
värnat anslagen till Riksteatern. Vi har nämligen upp-
fattningen att Riksteatern behövs för att erbjuda ett
varierat teaterutbud ute i landet, vilket länsteatrarna
inte kan göra. Stundom anförs det att eftersom det
finns en länsteater i varje län så behövs inte Rikstea-
tern. Men det skulle innebära att teaterutbudet ute i
landet blev oändligt mycket fattigare, för i dag finns
det knappast någon länsteater som har ett så allsidigt
utbud att den tillfredsställer i stort sett alla behov som
finns i ett län. Därför behövs Riksteatern.
För ögonblicket råder det stiltje när det gäller kri-
get på bidragsområdet, frånsett moderaternas inställ-
ning. Det skall bli spännande att se vad som kommer
fram av den omstrukturering och den diskussion som
på olika plan pågår inom Riksteatern. Det finns säkert
anledning att återkomma till det.
Slutligen yrkar jag, herr talman, bifall till hemstäl-
lan i kulturutskottets betänkande och avslag på de
reservationer som berör detta område.
Anf. 53 CARL-JOHAN WILSON (fp) re-
plik:
Värderade talman! Anders Nilssons förhoppning
om att framtiden för svensk kultur blir ljus, trots
minskat stöd för t.ex. de kommunala musikskolorna,
är enligt min mening inte riktigt trovärdig.
Det krävs bevarandeinsatser i varje kommun, i
varje landsting och här i riksdagen nu. Annars blir det
en dålig framtid för den här kulturen. Utövare och
publik rekryteras från samma grupp. Om musiksko-
lorna inte får leva vidare kommer det i framtiden inte
att finnas vare sig musiker eller publik. Visserligen
blir det då en billigare kultur, men framför allt blir det
en torftigare kultur.
Anders Nilsson ställde en retorisk fråga som jag
alltså inte behöver besvara. Ändå vill jag säga att man
skulle kunna reglera statens stöd till Dramaten varje
år utan sådana här åtgärder. Att staten först ger pengar
till Dramaten och sedan säger att en del av de pengar-
na skall betalas tillbaka, detta för att klara av ett lån,
tycker jag är en onödigt krånglig omväg.
Anf. 54 ANDERS NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag vill erinra om en sak som Åke
Gustavsson tog upp i sitt inledningsanförande, nämli-
gen att kommunerna i Sverige per invånare faktiskt
har fått ökade anslag inom kulturområdet. Speciellt
märkbart är detta i storstäderna Göteborg och Malmö.
Det är alltså inte så att kulturområdet är missgyn-
nat, tvärtom ganska gynnat. Men naturligtvis finns det
en enorm spänning mellan de förväntningar, de för-
hoppningar och den kreativitet som finns inom kul-
turlivet på institutioner, inom folkrörelser och annat
och det som resurserna ger möjlighet att genomföra.
Det är nog en ganska bra spänning. Det hindrar inte
att också jag gärna ser, Carl-Johan Wilson, att vi
kunde få större resurser till kulturlivets förfogande.
Fortfarande tycker jag att samma krav skall ställas
på teatrarna och kulturinstitutionerna över huvud taget
som på andra samhällsföreteelser, nämligen att man
skall hålla sig inom givna budgetramar. Om det inte
lyckas måste varje institution vara med om att rätta till
det läge som uppstått.
Anf. 55 CARL-JOHAN WILSON (fp) re-
plik:
Herr talman! Det är möjligt att man kan iaktta en
ökning på kulturområdet i kommunerna, och det vore
väl om det är så. Det är möjligt att det är andra budge-
tar än kulturbudgetarna som påverkar musiklivet. Jag
tror ändå att det måste ligga någonting bakom alla de
rop på hjälp som kommer från de kommunala mu-
sikskolorna runt om i landet. Jag vet att Anders Nils-
son och övriga socialdemokrater i kulturutskottet
tycker som jag i denna fråga, att vi måste stödja detta.
Men det är viktigt att vi nämner dessa saker så att man
inte tror att allt är gott och väl i landet.
Anders Nilsson har rätt i att det inte är någon
välvilja från Folkpartiet eller mig som ligger bakom
den samsyn i kulturpolitiken som jag har redovisat här
i dag. Men vi har tydligt markerat vad vi gillar och
ogillar både i regeringens förslag och i t.ex. Moderata
samlingspartiets förslag. Den allmänna välviljan kan
vi visa i det sätt på vilket vi debatterar. Hela kulturut-
skottets verksamhet präglas av en kärleksfull atmo-
sfär, vilket gör att vi kan ha sådana här debatter där vi
måste markera extra om det är spets i det vi säger, inte
bara en allmän välvilja, som Anders Nilsson nämnde.
Anf. 56 ANDERS NILSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tror att vi i grunden har samma
behov av att lyssna till de olika synpunkter och krav
som förs fram från kulturlivet på olika områden. Jag
tror inte det råder någon skillnad i vår syn på behovet
när det gäller insatser för barn och ungdom i skolan,
både i musikskolorna och allmänna kulturskolor. Vi
har alla skäl att lyssna och efter bästa förmåga stödja
insatserna. Sedan kan det möjligen skilja på vår för-
måga och på vårt sätt att prioritera olika pengar. Det
är det som ger upphov till våra debatter.
Anf. 57 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Herr talman! Först vill jag bara som en liten
kommentar till Anders Nilsson säga att det var fak-
tiskt någon som hade tagit upp moderaternas icke-
stöd till regionala institutioner och vilka konsekvenser
det kan få.
Min kommentar gäller egentligen det som Anders
Nilsson sade om vår reservation om basverksamhet
kontra projekt. Han knöt det bara till de riktade bidra-
gen. Det är litet mer som ligger i vår reservation. Det
kan finnas ett problem i de riktade bidragen, som jag
påpekade i mitt inlägg tidigare, och det är att det kan
leda till en snedvridning av konkurrensen mellan t.ex.
en institutionsteater och en fri grupp. Det tycker jag
att vi skall titta på. Jag ser litet vidare där.
Det finns någon sorts inställning att allt skall för-
nyas, allt skall förändras när det gäller kultur och
kulturinstitutioner. Det skall vara mindre antal an-
ställda och fler frilansare osv. Som vanligt i Sverige
svänger pendeln litet för långt när vi skall genomföra
förändringar. När vi tycker att någonting inte är bra
vill vi ändra det mesta. Det är viktigt att vi inte får en
sorts projektifiering av kulturverksamheten utan
verkligen värnar basverksamheten regionalt och
överallt i Sverige. Det finns en mängd fonder och
instanser där man kan söka bidrag till kulturprojekt.
Det hade varit bra om vi hade kunnat få ett till-
kännagivande till regeringen på denna punkt. Även
om man på Kulturdepartementet säkert läser en del av
texterna är naturligtvis ett tillkännagivande en betyd-
ligt starkare markering.
Anf. 58 ANDERS NILSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tror inte att det är någon skillnad
egentligen i Marianne Anderssons och min - Center-
partiets och Socialdemokraternas - syn på denna
fråga. Bara för någon timme sedan hörde vi kultur-
ministern försäkra att man på departementet läser de
reservationer som finns och den debatt som har varit,
t.o.m. lusläser. Vi betonar att vi har samma syn som
motionärerna i denna fråga. Det är ingen risk att det
inte blir uppmärksammat.
Anf. 59 MARIANNE ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jag är glad att vi fick det här replik-
skiftet, eftersom Anders Nilsson uppenbarligen hade
missuppfattat en del av det som vi menar i vår reser-
vation. Då hoppas jag att man på Kulturdepartementet
läser även protokollet från denna debatt och ser att det
är litet mer som vi avser med reservationen när det
gäller basverksamhet kontra projekt. Jag hoppas att vi
kan få en bättre balans i framtiden.
Anf. 60 CHARLOTTA L BJÄLKEBRING (v)
replik:
Fru talman! Givetvis är nivån på bidraget i stöd-
systemet en del av det som oroar folk ute i landet. Om
regeringen hade fördelat de 26 miljoner kronorna
under anslaget A 2 för egen disposition till den regio-
nala kulturverksamheten direkt i budgeten, hade kan-
ske inte rösterna höjts så högt och inte heller om
länsmusiken i och med inträdet i stödsystemet inte
hade belastats med ett så stort sparkrav. Då hade
säkert inte heller protesterna varit så stora.
En sak står dock klar, och det är att oseriösa hu-
vudmän troligen kan utarma kulturverksamheten och
det med hänvisning till de ändrade bidragsreglerna.
Troligen kan man - jag är inte säker på det - fortsätta
att få statsbidrag trots att man i stort sett säger upp all
personal. Här biter inga anslagsökningar. Detta är ett
systemfel som utarmar den statliga kulturpolitiken och
de mål som vi faktiskt vill uppnå. Det här tycker jag
att vi behöver titta vidare på. Vi behöver en utredning
för att se hur det egentligen ligger till.
Anf. 61 ANDERS NILSSON (s) replik:
Fru talman! De 26 miljoner som blev 21 avser
1998 års budget. Om vi i dag skulle låsa fast precis
vad de skall användas till skulle det innebära att det
inte finns några pengar om det under 1998 inträffar
någon olyckshändelse, vilket inte kan uteslutas, vid
någon teater eller annan kulturinstitution. Jag tror
alltså att det är bra att dessa pengar finns till regering-
ens disposition för att användas där de akut bäst be-
hövs.
Charlotta Bjälkebring använde uttrycket "oseriösa
huvudmän". Det är möjligt att hon avsåg dem som
hanterar stadsteatern i Göteborg. Huvudmännen för
de regionala kulturinstitutionerna är stora kommuner
och landsting. Jag skulle faktiskt inte vilja beteckna
dem som oseriösa. Jag tror att varje län och varje stor
kommun som har sådana här institutioner arbetar för
att ge dessa den bästa möjliga miljön att arbeta i och
resurser efter vad de har möjlighet att ge. Jag tror inte
att det finns några oseriösa huvudmän för de här insti-
tutionerna.
Anf. 62 CHARLOTTA L BJÄLKEBRING (v)
replik:
Fru talman! Det är möjligt att alla inte delar min
uppfattning att det är oseriöst att man säger upp 60
personer på en stadsteater och återanställer 39 perso-
ner. Jag anser att det är oseriöst och att det är viktigt
att vi också här från riksdagen kan säga att vi tycker
det.
Vi här i riksdagen måste se till att det blir en bra
regional kulturverksamhet i hela landet. Därför måste
vi vara tydliga. Om regeringen hade anslagit mer
pengar i bidragssystemet, tror jag inte att den här
debatten hade blivit så kraftfull och stor. Jag håller
med om att det kan vara bra att regeringen har ett
visst antal kronor för eventuella händelser som vi inte
känner till. Men vi känner ju till att teatrar och
länsmusik har det otroligt kärvt ute i landet, och då
borde vi göra någonting åt det innan det blir katastrof.
Anf. 63 ANDERS NILSSON (s) replik:
Fru talman! Det är rimligt att ungefär samma vill-
kor tillämpas på kulturområdet som på en rad andra
samhällsområden.
Vi har på grund av olika omständigheter tvingats
att göra förändringar inom väldigt många områden.
Det är i och för sig förändringar som ibland leder till
utveckling och förbättring men som ibland också kan
innebära problem och bekymmer för många. Men att
därvidlag undanta kulturområdet och säga att på det
området får inte sådana här åtgärder vidtas är inte
rimligt.
Jag skulle faktiskt tro att vi som en följd av detta
om ett antal år, efter en rekonstruktion av Göteborgs
stadsteater, kommer att få ett vitalt och livskraftigt
teaterhus som svarar mot västsvenska och göteborgs-
ka behov på teaterområdet. Jag tycker faktiskt inte att
det som har hänt är en katastrof. Det är en smärtsam
och plågsam förändring, men den är sannolikt nöd-
vändig därför att teatern annars hade levt under för-
hållanden och med ett underskott som inte hade varit
möjliga att hantera. Det har varit nödvändigt att göra
någonting drastiskt, men jag är ganska övertygad om
att ur detta kommer det också att stiga något livskraf-
tigt och bra för regionens kultur- och teaterliv.
Anf. 64 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Anders Nilssons resonemang påmin-
ner mig om historien om hunden som stängdes in i
garderoben utan mat, vatten och lyse. Efter ett tag
släpptes hunden ut ur garderoben, och den viftade
gladeligen på svansen trots att den inte hade fått mat
eller vatten.
Förändringen, dvs. besparingen - det är bra om vi
använder rätt språkbruk - för landets länsmusik är
ingen överraskning, säger Anders Nilsson, utan den
har varit känd sedan flera år. Men det är ju två fakto-
rer som inte har varit kända sedan flera år. Den ena är
Sveriges landstings mycket svåra ekonomiska situa-
tion i dag. Den andra är den utveckling som länsmu-
siken har haft under de många år som Anders Nilsson
talar om.
I Kulturrådets rapport kan vi läsa om denna ut-
veckling. Det kanske är så att länsmusiken är den
kulturhändelse som bäst uppfyller de kulturpolitiska
målen i dag. Skall länsmusiken då bestraffas på det
här sättet? Det kommer att bli svårt för länens dans-
och teaterverksamhet att samarbeta med musiken om
orkestern får läggas ned. Det ju inte någon hjälp om
man ger litet mer till dansen om orkestern ändå måste
läggas ned, eller hur?
Besparingen är helt oacceptabel. Jag hoppas att
kulturutskottet även fortsättningsvis skall kunna sam-
arbeta om ytterligare insatser, när vi nu vet hur verk-
ligheten ser ut.
Anf. 65 ANDERS NILSSON (s) replik:
Fru talman! Den här förändringen diskuterades ju
av Kulturutredningen för några år sedan. Visst var
landstingens situation då känd. Det råder ingen tvekan
om detta.
Jag vill hävda att många av påståendena om vad
som har förändrats är efterhandskonstruktioner. Det är
en besvärlig omställning och en förändring av stödet,
men jag har ändå uppfattat att alla är överens om att
det är naturligt att alla de olika konstarterna får unge-
fär samma stöd som i den regionala kulturpolitiken.
Det är alltså besvärligt, men jag vill varna för de
överord om de konsekvenser som förändringen får.
Jag är nämligen helt övertygad om att den inte får
sådana konsekvenser, därför att lika väl som Ewa
Larsson påstår att situationen är en annan nu än för ett
antal år sedan kommer situationen att vara annorlunda
om ett antal år när förändringen fått finna sina nya
former.
Anf. 66 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Verkligheten förändras ju hela tiden.
Frågan är vad man sätter upp för mål. Musik är kan-
ske den kulturyttring som når flest människor varje
dag. Efter musiken kommer filmen. Vem har sagt att
vi skall göra ett sparbeting på just musik? När fattade
vi det beslutet? Om vi ser på helheten blir det ett
sparbeting för Sveriges musikliv, även om vi ger litet
mer här och där och litet mer till lokala arrangörer.
Jag påstår ingenting, utan jag har läst de kon-
sekvensbeskrivningar som man själva har gjort ute i
regionerna. Om vi skall vara tillräckligt säkra, Anders
Nilsson, varför då inte först ge svenskt musikliv den
samlade utredning som man har efterfrågat i så många
år och sedan fatta beslut? Då behöver vi inte stå här
och tro.
För flera år sedan valdes nya politiker till våra oli-
ka landsting i Sverige. Jag tror att det hade varit svårt
att få dessa politiker till landstingen om de riktigt
hade insett vad de hade framför sig - de stora sparbe-
ting som de nu kämpar och sliter med på bästa möjli-
ga sätt. Jag tror att det blir svårt för t.ex. en lokalpoli-
tiker i Uppsala län, som har ett budgetunderskott på
100 miljoner kronor, att klara av att motivera ett ökat
stöd till Uppsala länsmusik för 1998. Jag vill att vi
sansar oss litet, går tillbaka och ger musiklivet en
ordentlig utredning först.
Anf. 67 ANDERS NILSSON (s) replik:
Fru talman! Ewa Larsson frågar vem som har be-
stämt att vi skall spara just på musiken och länsmusi-
ken. De som bestämmer är väl vi när vi fattar det här
beslutet, men vi gör det på förslag av Kulturutred-
ningen. Vi har emellertid i mycket hög grad mildrat
de förslag som Kulturutredningen lade fram. Så enkelt
är det. Om det är så att Ewa Larsson vill ha besked
om vem som fattar beslut i frågan, så är svaret att
riksdagen gör det. Det är ett mycket klart och koncist
besked på den punkten.
Anf. 68 LENNART FRIDÉN (m) replik:
Fru talman! Anders Nilsson var rädd för att han
inte hade citerat mig rätt apropå prislapparna. Jo, i år
gjorde Anders Nilsson det. Men som framgår av förra
årets protokoll citerade han mig inte rätt då.
Anfall är bästa försvar, brukar det heta. När jag
påminde Anders Nilsson om teaterutredningen, som
han tillsammans med Carl-Johan Wilson och mig
undertecknade den 20 april 1994, och den enighet
som vi uppnådde där om vad vi skulle göra för att
förbättra publikarbetet för teatrarna förteg han själv-
fallet detta. Det försökte han att göra förra året också.
Jag väntar fortfarande på en förklaring till att man har
gått ifrån det gemensamma ställningstagande som vi
gjorde då.
När det gäller stadsteatern i Göteborg är det kan-
ske inte riktigt sjyst att debattera på det här sättet. Jag
har faktiskt suttit i dess presidium i 15 år. Jag kan
kanske komma med detaljer om och diskutera sådant
som andra inte har tillgång till. Låt mig ändå säga att
det kanske inte så mycket är bristande seriositet, som
Charlotta Bjälkebring sade. Däremot är det en mycket
stor oskicklighet och okunskap som den nuvarande
styrelsen, där Socialdemokraterna har egen majoritet
med fyra av sju platser, visar. Därför kan man ifråga-
sätta vad som kommer att hända med den teatern
framöver.
När det gäller vem som skall vara ansvarig för de
regionala kultursatsningarna var det faktiskt så att jag
redan i mitt inledningsanförande här pekade just på
den reservation 5 som Anders Nilsson tyckte att man
hade glömt bort. Det vore väldigt väsentligt om vi
kunde diskutera de här principfrågorna. Vad skall
staten göra? Vad skall regionala organ göra? Det bör
vi diskutera som principfrågor bortsett från de statliga
budgetfrågor som är aktuella här i dag.
Sedan är det väl inte orimligt att man backar upp
sina egna teatrar inom de olika områdena. Det finns
andra utgifter, bra mycket större, som staten har vält-
rat över på både landsting och kommun. Då har jag
inte hört några protester från Anders Nilsson och hans
parti.
Anf. 69 ANDERS NILSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tycker för min del att texten i den
här reservationen är väldigt anmärkningsvärd. Mode-
raterna vill lägga över ansvaret för de teatrar som inte
är nationalscener på de regionala huvudmännen. "På
sikt" står det. Är det ett år eller är det två år eller är
det fem år som ni har tänkt er?
Det är alltså en mycket betydelsefull och allvarlig
fråga för teatrarna ute i landet. Om jag vore ordföran-
de eller chef för de här teatrarna, skulle jag kasta mig
över närmaste datamaskin och skriva brev till modera-
terna och fråga: Menar ni verkligen det här?
Mot det ställer Lennart Fridén en fråga som var
föremål för en idé i Teaterutredningen 1994, som i
den fortsatta behandlingen har spolats av Kultur-
utredningen, som inte har lyfts fram i kulturproposi-
tionen och som inte har aktualiserats annat än av
Moderaterna i motionen. Det är alltså en fråga som
rör mellan fyra och fem miljoner och som egentligen i
dag saknar aktualitet. Det finns över huvud taget
ingen anledning att nämna det här. Detta använder
Lennart Fridén som ett försvar eller ett motangrepp
när det gäller det här generalangreppet mot de regio-
nala länsteatrarna och stadsteatrarna. Jag tycker verk-
ligen att det är skillnad mellan de här två problemom-
rådena i storlek och betydelse.
Anf. 70 LENNART FRIDÉN (m) replik:
Fru talman! Det är självklart att man inte kan göra
en sådan här snabb förändring. När Anders Nilsson
frågar om det är på ett år eller två år eller fem år, så
kan vi säga att man självfallet måste se till att man
kan göra en typ av växling. Där kommer bl.a. de för-
slag som vi har lagt fram om regionala fonder in i
sammanhanget. Det går ju alldeles utmärkt att t.ex.
bygga upp den västsvenska kulturfonden med allt som
den kommer att kunna göra i Västsverige. Det borde
inte vara konstigare på det här området heller.
Så jag förstår inte alls vari oron ligger. Vi har ju
inte sagt att det skall rivas ned. Vi gör inte så att vi
rycker upp med rötterna och sedan hoppas på att
något annat skall komma i stället. Självfallet får det
här utredas. Vi får titta på det.
Det är klart att det är ett seriöst förslag. Jag vet
inte om Anders Nilsson dömer efter sitt eget parti och
att det är därför han ifrågasätter om vi menar vad vi
skriver. Självfallet menar vi det vi skriver i alla fall.
Anf. 71 ANDERS NILSSON (s) replik:
Fru talman! Lennart Fridén undrar vari oron lig-
ger. Vi har tidigare haft en debatt om länsmusiken.
Där är det fråga om besparingar på det statliga ansla-
get som ligger på 15-20 %. Det har lett till en enorm
debatt och enligt företrädare från i alla fall Kristde-
mokraterna, Folkpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpar-
tiet är det en enorm oro ute i landet för vad det skall
leda till.
På teaterområdet vill Moderaterna ta bort allt stat-
ligt stöd till de här stadsteatrarna och regionala insti-
tutionerna, och så säger Lenart Fridén att det inte
finns anledning till oro. Jag tycker att det är ett orim-
ligt påstående. Dessutom vill jag fråga: Vilka regiona-
la huvudmän är det fråga om eftersom landstingen
enligt Moderaternas syn inte skall syssla med kultur-
frågor?
Anf. 72 FANNY RIZELL (kd) replik:
Fru talman! Jag läste upp ett citat om att huvud-
männen borde få skälig tid och reella möjligheter att
vidta de åtgärder som var nödvändiga. Det är precis
det jag tycker att de inte har fått. Landstingen sitter nu
och stänger avdelningar - ja rent av sjukhus. I kom-
munerna vet vi precis hur det ser ut. Då är det inte
rimligt att tänka sig att landstingen skall ta större
ansvar - och inte heller kommunerna - för det här.
Det är faktiskt inte läge för det. Därför tycker jag att
staten sviker sitt ansvar och frångår de löften som
man gav.
Anders Nilsson säger att det mer eller mindre
kommer att ordna sig med tiden. Om några år får vi se
hur det ser ut. Det är möjligt. Men det är väldigt svårt
att tänka sig att en orkester i alla fall skall kunna fun-
gera om man tar bort 20 % som nedskärningen nu är.
En cellist kan inte spela fiol, än mindre slagverk.
Orkestrarna slås sönder, det är ofrånkomligt. Allt
det som flera tidigare talare har pekat på, t.ex. att
professionella musiker försvinner från regionerna,
utarmar regionernas musikliv. Menar Socialdemokra-
terna och Centern att det är lyckligt att det blir så? Jag
kan inte se någon ljusning i det fallet. Det måste bli en
utarmning av musiklivet i regionerna.
Anf. 73 ANDERS NILSSON (s) replik:
Fru talman! Jag vill kort svara Fanny Rizell att jag
har ju givit min syn, och vår syn, på de här frågorna
tidigare. Det förefaller ganska onödigt att upprepa
argumenten ytterligare en gång. Jag vill bara tillägga
att om vi träffas och stämmer av hur utvecklingen har
blivit ute i länen tre år efter att detta beslut trätt i
kraft, är jag ganska övertygad om att det finns sådana
krafter inom kulturlivet som gör att vi snarare kom-
mer att se en vitalisering av musiklivet under den här
tidsperioden. Det kommer vi inte att göra just på
grund av de här besparingarna eller förändringarna,
utan på grund av den vitalitet som finns i kulturlivet.
Anf. 74 FANNY RIZELL (kd) replik:
Fru talman! Ja nog har kulturen, enkannerligen
musiken, en inneboende kraft. Och visst kan vi hop-
pas på den. Men nog tycker jag att det här är miss-
handel. Kultur och musik har överlevt i många andra,
mycket värre, situationer. Men jag tycker att det här
är olyckligt ändå.
Anf. 75 LENNART ROHDIN (fp):
Fru talman! Jag vill börja med att instämma i vad
talare som Carl-Johan Wilson och Ewa Larsson redan
har sagt om hanteringen av länsmusiken.
"Att ta del av ett varierat utbud av direkt framförd
musik är dock alltjämt svårt, om man inte bor i en
större stad." Detta konstaterande - helt riktigt - gjor-
de regeringen inledningsvis i sin kulturpolitiska pro-
position förra hösten.
Detta borde därför också vara den verklighetsbild
som skall styra inriktningen av det statliga stödet till
den regionala musikverksamheten. Det är det kanske
också i ord, även om det alltid tycks vara mycket
lättare att få riksdagen att värna större enskilda lokala
projekt eller ensembler.
I förra årets proposition konstaterade regeringen
att: "Sammantaget har länsmusiken utvecklats lång-
sammare och mer ojämnt än väntat - - - men rege-
ringen menar att länsmusiken likväl - - - har förut-
sättningar att på sikt bli den dynamiska kraft i det
regionala musiklivet som avsågs med reformen. - - -
Resurserna måste nu organiseras på ett bättre sätt, så
att det starka musikintresse som finns i hela landet
kan beredas möjligheter att utvecklas."
Sedan länsmusikreformen genomfördes 1988 be-
drivs verksamheten i Gävleborgs län på det sätt som
Kulturutredningen och därefter regeringen i sin pro-
position förespråkar. Resurser är inte uppbundna till
fasta kostnader eller anställda musiker eller ensemb-
ler. Musik Gävleborg bedriver sitt arbete i kontinuer-
ligt och nära samarbete med länets lokala musikarran-
görer, dvs. lokala musikföreningar på ideell basis som
i allt större utsträckning fått kommunernas förtroende
och stöd att arrangera konserter av högsta professio-
nella kvalitet i respektive kommun.
Ett exempel på dessa arrangerande lokala musik-
föreningar är Musik i Ljusdal som om en månad tio-
årsjubilerar med en konsert med Per Tengstrand. Han
är kanske vår internationellt mest uppmärksammade
pianist just nu. Det är dessa musikföreningar som med
sin dialoginriktade efterfrågan styr det musikaliska
utbudet i länet. Det länssamarbete över kommungrän-
serna som sedan början av 90-talet ägt rum med stöd
av Kulturrådet har kraftigt understrukit denna inrikt-
ning.
Fru talman! Alltsedan länsmusikreformen genom-
fördes har kritik riktats mot att länsmusiken runt om i
landet i alltför hög grad knutit upp sina resurser i fast
anställd personal. Så är inte och har aldrig varit fallet
i Musik Gävleborg. Såväl Kulturutredningen som
propositionen framhöll också som positivt att vissa
län valt att inte fast anställa musiker utan använda alla
resurser till att engagera frilansande musiker på turné-
och konsertuppdrag. Så är det i Gävleborgs län. Där-
för förespråkades att länsmusiken i större utsträckning
än vad som nu är fallet bör utvecklas till ett samord-
nande, initierande och stödjande regionalt musikor-
gan. Musik Gävleborg är här ett av många framhållet
föregångsexempel.
Det mycket väl fungerande, flexibla och obyrå-
kratiska samarbete som finns i Gävleborgs län genom
Musik Gävleborg bygger, som jag sade tidigare, på en
ständig dialog med de eldsjälar som de lokala musi-
karrangörerna utgör. De centrala kultur- och musik-
politiska målen bör följas upp genom utvärdering och
uppföljning. Statens kulturråd bör vara en motor i att
stimulera den dialog ute i länen genom vilken den
regionala musikpolitiken utformas. Det statliga stödet
bör även fortsättningsvis kanaliseras via länsmusiken
på det sätt som förutsågs i länsmusikreformen 1988.
Fru talman! Alltsedan starten för det statliga stödet
till länsmusiken har länsmusiken i Gävleborgs län
tillsammans med den i Kalmar län varit satt i stryk-
klass. Dessa två erhöll från början ett drastiskt lägre
stöd än övriga, eftersom de andra hade höga fasta
kostnader för fasta orkesterensembler. Det statliga
stödet har därefter höjts procentuellt lika för alla,
varför de ursprungliga snedsitsarna ständigt förstärkts.
Länsmusik som bundit sina resurser till fasta ensemb-
ler har därför ständigt gynnats på bekostnad av dem
som haft en inriktning som motsvarat vad statsmak-
terna i ord har förespråkat.
De av riksdagen antagna riktlinjerna för stödet till
länsmusiken har strävat efter att en ständigt större
andel skall användas mer flexibelt och mångsidigt och
främja de lokala arrangörerna. I höstens budgetpro-
position har regeringen i enlighet med Kulturrådets
kartläggning av länsmusiken förespråkat att viss hän-
syn tas till de två snedsitsarna. Trots detta kommer
Länsmusiken i Gävleborgs län och Kalmar län även
fortsättningsvis att erhålla ett mycket lägre bidrag än
övriga länsmusikorganisationer, varför snedsitsen
med tiden kan befaras förstärkas ytterligare.
I sitt betänkande väljer utskottet, trots ett antal
motionsyrkanden, att inte närmare ta ställning till
snedsitsarna i Gävleborgs och Kalmar län. I stället
väljer man, som så många gånger förr, att falla undan
för lokalt opinionstryck till förmån för - just det -
fasta lokala ensembler. Det är hög tid att också riks-
dagen uttalar att den ursprungliga snedfördelningen
av bidragen till länsmusiken nu en gång för alla rättas
till fullt ut.
Fru talman! Jag vill mot bakgrund av detta yrka
bifall till motion T230 yrkande 6 och motion Kr 275
yrkande 2 angående Länsmusiken i Gävleborgs och
Kalmar län under mom. 61.
Arkiv, kulturmiljö och museer
Anf. 76 JAN BACKMAN (m):
Fru talman! Som fru talman så riktigt påpekade
skall vi nu prata arkiv, kulturmiljö och museer. Jag
väljer att kommentera de olika anslagsposterna i den
ordning de finns i budgeten.
Vi moderater har inga invändningar mot de olika
anslagen under området Arkiv. Låt mig bara med stor
tillfredsställelse konstatera att förra budgetens hug-
skott att flytta kansliet för Språk- och folkminnesinsti-
tutet från Uppsala till Linköping inte längre finns med
i Kulturdepartementets förslag och därmed inte heller
i riksdagens beslut. Det betyder att SOFI:s verksam-
het, genom Kulturdepartementets prestigelösa hante-
ring av ärendet, kan bedrivas utan de allvarliga stör-
ningar som en ogenomtänkt förflyttning kunde ha
inneburit.
Idén om de regionala arkivens inordnande i det
nya bidragssystemet är logisk och kan, rätt utnyttjad,
komma att stärka länsarkiven. Det är då också viktigt
att dessa får möjlighet att påta sig det fulla regionala
ansvaret. Det borde innebära att de, ofta under små
omständigheter arbetande, lokala folkrörelsearkiv
som finns i många kommuner ganska snabbt inordnas
i länsarkiven. Där de lokala arkiven haft kommunalt
ekonomiskt stöd borde detta i så fall kunna tillföras
länsarkiven.
Fru talman! Just nu händer det mycket på kul-
turmiljöområdet. Tidstypiskt nog har många projekt
kommit i gång mer av arbetsmarknadsskäl än på
grund av sina kulturmiljövärden, men den bestående
effekten kommer förhoppningsvis ändå kulturmiljön
tillgodo. Det är beklagligt att inte Riksantikvarieäm-
betets, RAÄ:s, utveckling mot att bli en renodlad
sektorsmyndighet inom kulturmiljöområdet kunnat
fullföljas i en snabbare takt. Det hade kanske kunnat
bidra till att kulturmiljöaspekten tydligare hade på-
verkat även arbetsmarknadspolitiskt motiverade insat-
ser.
Avknoppningen av Statens historiska museer är ett
viktigt steg som borde följts av en motsvarande för-
ändring när det gäller den arkeologiska uppdragsverk-
samheten, UV. När nu infrastrukturinvesteringarna
minskar, och därmed behovet av arkeologiska under-
sökningar betalda av arbetsföretaget, hade ett fristå-
ende UV kunnat anpassa sig till denna förändring på
ett naturligare sätt än vad som nu sker inom RAÄ:s
ram.
De uttalanden som gjorts av företrädare för rege-
ringspartiet med anledning av riksdagens beslut, som
säger att det skall bli lättare för privata undersök-
ningsföretag att få i uppdrag av länsstyrelserna att
utföra arkeologiska undersökningar, hade också ökat i
trovärdighet om UV redan nu uppträtt som en helt
självständig enhet. Vi hoppas att de utlovade före-
skrifterna snabbt kommer ut till länsstyrelserna och
också kommer att tillämpas av myndigheten, vilket
inte minst är viktigt.
Att inom sig - som RAÄ nu får göra - bära en
verksamhet som prognostiserats ge ett underskott på
20 miljoner för 1998 kan, enligt vår bedömning, in-
nebära att man måste åsidosätta viktiga myndighets-
funktioner. För att markera att vi anser att detta är
otillfredsställande har vi i vårt budgetförslag valt att
ta bort det förväntade underskottet. I gengäld har vi
förstärkt anslaget Bidrag till kulturmiljövård med
nästan 45 miljoner kronor. En avsikt med detta är att
markera att de kulturmiljömässiga skälen till vårdande
insatser skall kunna hävdas med större tyngd gente-
mot de arbetsmarknadspolitiska om ämbetet dispone-
rar ett större anslag.
Även på museiområdet sker stora förändringar. Ett
symboliskt tecken på detta är att under anslaget till
centrala museer anslås drygt 50 miljoner till ökade
hyreskostnader för nya och dyrare lokaler. Elisabeth
Fleetwood har tidigare i debatten uppmärksammat
detta. Jag vill understryka, och det kraftfullt, utskot-
tets eniga förväntan att riksdagen skall få ta ställning
till ett förslag om hyressättning av ändamålsfastighe-
ter som ger museer och andra hyresgäster inom vårt
utgiftsområde en rimlig möjlighet att disponera sina
resurser på ett för verksamheten optimalt sätt. Det får
inte bli ett självändamål att den statliga fastighetsför-
valtningen liknar den privata fastighetsmarknadens
aktörer. Det leder bara till att statliga medel tvingas in
i en rundgång som försvårar den verksamhet som de
egentligen är avsedda att stödja.
De organisatoriska förändringar som regeringen
har genomfört eller aviserat på museiområdet har
byggt på ofullständiga och dessutom delvis helt fel-
aktiga premisser. Vi moderater efterlyser ett samlat
förslag till struktur inom det statliga musieområdet.
Ett sådant förslag bör först och främst innehålla en
omprövning av beslutet att sammanföra fler museer
än de två etnografiska i Göteborg och Stockholm till
en myndighet. Innan riksdagen har fått ta ställning till
en helhetslösning är det, som moderata företrädare
tidigare i debatten har påpekat, oklokt att bryta upp de
existerande sambanden både mellan Östasiatiska
museet och Nationalmuseum och mellan Medelhav-
smuseet och Statens historiska museer.
Det samlade svenska museiväsendet kan organise-
ras efter olika principer. Museiutredningen, på sin tid,
gav en god bild av några olika alternativs för- och
nackdelar. Den nuvarande ordningen med ansvarsmu-
seer har blivit en papperstiger utan resurser och utan
möjligheter att fungera. Det måste bli ett slut på plott-
randet. Kulturdepartementet måste samla sig till ett
heltäckande förslag.
I det sammanhanget borde man också överväga
tanken att låta bidragen till de icke-statliga museerna
handläggas av de museienheter som uppfattas som
kompetenta inom respektive område. Det skulle i sin
tur kunna medföra en efterlängtad avlövning av Sta-
tens Kulturråd. Då skulle också systemet med natio-
nella uppdrag inom museiområdet kunna överblickas
så att museer med olika huvudmän kunde komma
ifråga för olika typer av uppdrag inom ramen för det
nationella kulturarvet.
Fru talman! Vi har inga invändningar mot den fö-
reslagna medelstilldelningen till de centrala museerna.
Inte heller den totala ramen för bidraget till de regio-
nala museerna ger anledning till påpekanden. Där-
emot vill jag för egen del redan nu varna för de effek-
ter som försöksverksamheten med ändrad regional
ansvarsfördelning kan få för många regionalt viktiga
museer. I min egen valkrets är det speciellt Fredriks-
dalsmuseet i Helsingborg som jag tror kommer att få
svårt att få del av den samlade skånska kulturpåsen,
när så många tunga kulturinstitutioner i Malmö verkar
ha övergivits både av sina huvudmän och de kommu-
nala anslagsgivarna. Hade det funnits öronmärkta
museer i länet hade det varit lättare att hävda just
museernas behov.
Även i år har vi moderater invändningar mot bi-
draget till Arbetets museum. Vår kritik bygger på att
vi motsätter oss att ekonomiskt starka intressegrupper
kan bygga upp en verksamhet som de finner angelä-
gen, för att sedan i efterhand vända sig till staten och
hävda att denna bör överta verksamheten. Det måste
vid sådana tillfällen krävas att huvudmännen bibehål-
ler ett stort ekonomiskt ansvar för fortlevnaden.
Stödet till icke-statliga kulturlokaler föreslår vi
skall upphöra. Att i olika sammanhang - det gäller
t.ex. anslagen till teatrarna - hävda att det statliga
bidraget inte får användas till lokaler och sedan ha ett
särskilt anslag för bidrag till kulturlokaler uppfyller
inte våra krav på logik. För oss är det naturligt att just
lokalansvaret entydigt skall falla på huvudmännen.
Vårt sista besparingsförslag inom detta område
gäller Riksutställningar. Om det är riktigt, som det
hävdas av regeringen, att Riksutställningars mål är att
bevara vårt kulturarv har man för länge sedan i sin
verksamhet brutit mot detta mål. I den nya myndig-
hetsformen som träder i kraft den 1 januari 1998 bör
Riksutställningar inrikta sig på att bli ett serviceorgan
och en kunskapsförmedlare till utställare i hela landet.
Låt mig också kort kommentera förslaget om Fo-
rum för världskultur. Det avvisas, som framgått av
debatten, av tre partier, m, c och kd. Vi instämmer
naturligtvis förmodligen alla tre i att det är angeläget
för de nya svenskarna att känna gemenskap och upp-
leva fruktbara kulturmöten, men vi är av den uppfatt-
ningen att detta bör främjas genom att redan existe-
rande kulturinstitutioner initierar, samordnar och
främjar sådana kulturmöten. Vi menar att detta nya
forum föder onödig byråkrati och att det skulle finnas
risk för att andra kulturinstitutioner skulle minska sina
ambitioner i detta hänseende, eller känna mindre
ansvar för att spegla andra länders kultur, om vi ham-
nar i en situation där detta nya forum skall godkänna
deras uppslag och idéer.
Till sist en kort kommentar till vårt förslag att mer
än fördubbla anslaget till utställningsgarantier och
inköp av vissa kulturföremål. Eftersom vi ser fördelar
med att garantin kan lämnas även till icke-statliga
utställare, vill vi verka för att den snabbt får en stor
omfattning. Det kan då inledningsvis hända att avgif-
ter och kostnader inte kan hållas i balans, även om
avsikten naturligtvis är att avgifterna på sikt skall
täcka kostnaderna. Det kan då vara bra om ramen är
så stor att alla som önskar garantier också kan få det.
Fru talman! Jag står självfallet med stor kraft bak-
om alla reservationer och särskilda yttranden som jag
undertecknat, men avstår på grund av en klarsynt
insikt i kammarens arbetsbörda från att yrka bifall till
något annat än den reservation som Elisabeth Fleet-
wood redan har angett.
Anf. 77 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! För att veta var och vem man är och
för att kunna gå vidare in i framtiden måste man veta
varifrån man kommer. Man måste alltså kunna sin
historia. Det gäller oss alla, nya som gamla svenskar,
och det gäller framför allt våra barn och ungdomar.
Alltför få vet egentligen i dag hur mormor och morfar
hade det när de var små och hur farmor och farfar
hade det. Jag tycker att det här är oerhört viktigt ur
demokratisynpunkt och på många andra sätt.
Därför är vårt kulturarv oerhört viktigt att vårda,
dokumentera, visa och utveckla, och det kan också ge
inspiration till dagens verksamheter. Det kan handla
om form och design, om slöjd och textil, om mode
och mycket mer.
Ett sådant projekt, som har blivit väldigt lyckat, är
Sesamprojektet. Det har gjort så att det s.k. vårdber-
get, alltså alla de samlingar som var ganska oordnade
och som fanns ute på våra museer och hembygdsgår-
dar, har kunnat dokumenteras och systematiseras. De
har blivit lättillgängliga genom användande av ny
teknik. Projektet har även gett arbete till många ny-
utbildade unga, något som är särskilt viktigt eftersom
åldersstrukturen inom museivärlden är mycket ojämn.
Vi tycker nu att det är viktigt att gå vidare med ett
projekt till, ett Foto-Sesam. Det finns nämligen väl-
digt många bilder och fotografier som inte är ordnade
och dokumenterade på ett bra sätt. Det finns faktiskt
förberedelser, bl.a. en plan mot glömskans tyranni. Vi
har också det arbete som Fotorådet har gjort, som gör
att ett sådant projekt skulle kunna komma i gång
snabbt. Vi skulle se det som mycket värdefullt om
man kunde satsa på ett nytt Sesamprojekt med inrikt-
ning på foto.
Kulturministern nämnde tidigare när hon var här
att man avser att komma med ett förslag om indust-
riminnen i nästa års budgetproposition. Jag tycker att
det är bra att man gör det. Det är väldigt angeläget.
Det är verkligen en del av kulturarvet som har skett
under en relativt kort tid av vår historia. Industrialis-
men är ju inte särskilt långvarig om man ser det ur ett
större perspektiv. Men den är viktig. Industriepoken
har format en stor del av vårt nuvarande samhälle,
som befinner sig i en oerhört snabb förändring.
Mycket av industriminnena har redan försvunnit
och mer riskerar att försvinna. Därför är det bråttom
att komma igång med en ordentlig satsning på att
rädda våra industriminnen. Även på det här området
har det gjorts stora förberedelser och inventeringar.
Det finns planer på hur man skall gå till väga, och det
finns många intressanta projekt. Trollhättan är ett
exempel, där industrialismens vagga stod. Det finns
långtgående planer på att ta vara på de minnen som
finns där.
Jag skall också ta upp hembygdsrörelsen. Jag me-
nar att hembygdsrörelsen spelar en mycket stor roll
för att ta vara på det lokala kulturarvet överallt. Den
gamla bondekulturen är kanske det man har jobbat
mest med. Men som jag ser det har hembygdsrörelsen
en stor uppgift även när det gäller t.ex. industriminnen
och när det gäller samarbete med våra invandrare och
flyktingar, de nya svenskarna. Man har en stor uppgift
när det gäller att samarbeta kring det svenska kultur-
arvet och deras kulturarv. Hembygdsrörelsen är alltså
en oerhört viktig del i att ta vara på de minnen vi har.
Sedan skall jag nämna litet grand om det omdisku-
terade Världskulturmuseet. Ingen eller i varje fall inte
många har någonting emot att det skall satsas på Gö-
teborg. Självklart inte. Tvärtom. Göteborg behöver
verkligen en ordentlig satsning inom museisektorn,
och naturligtvis är detta ett otroligt viktigt område.
Det var vi nog överens om allihop i den diskussion
som ägde rum förra året och i den konflikt som var.
Nu pågår utredningen, och jag ser fram emot för-
slaget. Jag hoppas att det kommer att sättas i verket
inom en inte alltför avlägsen framtid så att det inte
bara skjuts framåt i tiden. Det finns en viss risk för
det, men jag hoppas att det kan komma igång så snart
som möjligt. Däremot ser jag inte att det är nödvän-
digt eller ens önskvärt att föra samman huvudmanna-
skapet för Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet
med detta nya museum. Därför står vi i Centerpartiet
bakom reservationen som rör huvudmannaskapet.
Jag vill också ta upp en annan fråga, ett aktuellt
projekt. Det gäller projektet Nordiskt akvarellmuse-
um, som vi har diskuterat ganska mycket i kulturut-
skottet och även i arbetsmarknadsutskottet. Det är
faktiskt ett av de mest intressanta kulturprojekt som
just nu finns i Sverige. Det är ett skolexempel på hur
man från egentligen ingenting har lyckats arbeta fram
projekt med en finansiering som täcker den allra
största delen av de 45 miljoner som bygget skall kos-
ta.
Man har ordnat en arkitekttävling som var den
största i Sverige. Man har ordnat flera seminarier som
syftar till att planera verksamheten och utveckla den
nordiska anknytningen i hela verksamheten. Museet
är också det första i sitt slag i Europa. Det är mycket
intressant. Nu har man på olika sätt lyckats skrapa
fram alla dessa pengar. Det har varit ett massivt stöd
både regionalt och lokalt och från nationella fonder.
Nu fattas 13 miljoner till bygget.
Vi menar att staten måste ta sitt ansvar för att se
till att projektet verkligen kommer till stånd. Här har
man visat att man kan åstadkomma oerhört mycket
med eldsjälar och ett kompetent utvecklingsarbete. På
något sätt måste detta kunna lösas. Det kan ske med
arbetsmarknadsmedel eller på annat sätt. Jag förutsät-
ter att regeringen kommer med ett beslut i den här
frågan så att bygget kan komma igång.
En annan fråga som vi har diskuterat i utskottet är
Textilmuseet i Borås. Vi är många som anser att det
är en nationell angelägenhet. Det handlar om hela vårt
textila kulturarv. Jag menar att det bör få ett perma-
nent stöd. Jag ställer upp på den inriktningen. Jag har
inte krävt det rent konkret i motionen, utan nämnt det
i samband med att jag pekat på att Älvsborgs län, där
Textilmuseet också ligger, har lägre andel statligt stöd
till kultur per capita än nästan alla län i Sverige. Ock-
så ur den synpunkten vore det viktigt med ett statligt
stöd till Textilmuseet. Men även på egna meriter är
det värt att satsas på. Vårt textila kulturarv är oerhört
intressant och väldigt viktigt att bevara.
Fru talman! Jag tänker inte nu yrka på någonting.
Det har jag gjort i tidigare inlägg. Med detta avslutar
jag mitt inlägg i den här debattrundan.
Anf. 78 CARL-JOHAN WILSON (fp):
Värderade talman! Jag vill börja med att nämna
något om Folkrörelsernas Konstfrämjande. Det är
mycket välkommet att kulturutskottet enigt begär av
regeringen att inför nästa budgetår öka stödet till
Folkrörelsernas Konstfrämjande. Den organisationen
bildades så sent som 1992 sedan det tidigare Konst-
främjandet avvecklats. I Folkrörelsernas Konstfräm-
jandes målsättning ingår att med verksamheten nå
människor som tidigare har ringa erfarenhet av bild-
konstområdet. Dess verksamhet är omfattande. Sedan
1992 har mer än 25 000 konstverk - ägda av konstnä-
rerna själva - förmedlats och 5 000 utställningar ge-
nomförts runt om i landet. Folkrörelsernas Konstfräm-
jande arrangerar dessutom konstresor, studiebesök
och konstvisningar. Jag är övertygad om att verksam-
heten har stor betydelse för att hos allmänheten öka
intresset för bildkonst. Just nu pågår en utställning på
Nationalmuseum om det gamla Konstfrämjandets
femtioåriga verksamhet. Kulturutskottets beslut var ett
välkommet besked i det sammanhanget.
Värderade talman! Jag hade hoppats få stöd för
Folkpartiets förslag om en ökad satsning på folkrörel-
searkiven. Det finns ett åttiotal sådana arkiv runt om i
landet. De arbetar på uppdrag av ett rikt föreningsliv
och en ideell sektor, och de är en resurs för såväl
offentlig som privat sektor. Arkiven efterfrågas bl.a.
inom vetenskaplig forskning, släkt- och hembygds-
forskning, skola och kulturliv.
Inför den satsning på dokumentation om industri-
samhällets historia, som regeringen bl.a. stöder genom
ökning av anslaget till Arbetarrörelsens Arkiv och
Bibliotek, anser Folkpartiet att även folkrörelsearki-
vens resurser bör förstärkas ytterligare. Det som i
Arbetarrörelsens Arkiv redovisas om de centrala
organisationernas historia motsvaras på regional och
lokal nivå av materialet i folkrörelsearkiven. För den
historiska helheten är det angeläget att även den loka-
la verksamheten dokumenteras på ett för forskningen
lämpligt sätt. Tyvärr har jag den här gången inte fått
stöd i utskottet för ökad satsning på folkrörelsearki-
ven.
Jan Backman aktualiserade den märkliga hyres-
sättningen för statliga museer. Man får den uppfatt-
ningen att staten bygger museer, och sedan sätter man
en hyra som om det gick att använda lokalerna till vad
som helst, och som om de som ansvarar för ett muse-
um skulle gå ut på allmänna marknaden och pröva om
man inte kunde hyra ut lokalerna till något annat.
Jag tycker att det vore rimligt att regeringen sna-
rast kommer med ett förslag om vettiga principer för
hyressättningen. Det gäller inte enbart på museiområ-
det. Jag hörde häromdagen ett exempel från ett rege-
mente där en regementschef funderade över om han
inte skulle ta och förlägga hela sitt regemente i fält
och meddela att han inte längre behövde lokalerna för
att slippa att betala hyran. Den risken måste vi försöka
att eliminera även på museiområdet.
Värderade talman! Riksdagen beslöt under förra
riksmötet att ett samlat etnografiskt centralmuseum -
ett museum för världskultur - skall inrättas i Göteborg
fr.o.m. 1999. I detta skall ingå det förstatligade Etno-
grafiska museet i Göteborg samt Folkens museum -
etnografiska i Stockholm, Medelhavsmuseet i Stock-
holm och Östasiatiska museet i Stockholm. Folkpar-
tiet motsatte sig förslaget och ingår alltså inte i den
majoritet som är underlag för riksdagens beslut.
Man skulle kunna tycka att när beslutet väl är fat-
tat i riksdagen borde man kunna lämna ärendet och
acceptera majoritetens beslut. Eftersom det här är ett
ärende som det tar relativt lång tid att planera och
genomföra ville Folkpartiet ha upp ärendet på riksda-
gens bord igen. Därför framförde vi återigen våra
synpunkter i motion till årets riksmöte.
Jag inser att en regering måste ha mod och kraft
att driva ett ärende även mot en högljudd opposition.
Det kan t.o.m. vara så att en oppositions metoder får
motsatt effekt och stärker en regerings vilja att verkli-
gen visa vad majoritet innebär. Majoriteten för det här
beslutet är inte särskilt stark. Socialdemokrater och
vänsterpartister är grunden. Det här är ett bra exempel
på hur en majoritets vilja kan markeras med mycket
små marginaler.
Den politiska kritiken mot förslaget om den s.k.
museiflytten från Stockholm till Göteborg stöds i stor
utsträckning även av experter. Regeringen har tillfrå-
gat ledande internationella experter, och jag tycker
inte att regeringen kan hävda att stödet från dem är
särskilt tydligt. Åtminstone inte till regeringens fördel.
Folkpartiet anser att den förändring som förra
årets riksdagsbeslut innebär är särskilt anmärknings-
värd med tanke på Östasiatiska museet och Medel-
havsmuseet.
Östasiatiska museet är ett renodlat konstmuseum
och inte ett etnografiskt museum. Det bildades så sent
som 1959 genom att de statliga samlingarna av östa-
siatisk konst sammanfördes. Ungefär hälften av mu-
seets samlingar tillhör Nationalmuseum. Östasiatiska
museet är totalintegrerat med Nationalmuseum och
har sina lokaler i dess närhet, där också Moderna
museet finns. En mängd praktiska problem löses ge-
mensamt mellan de tre museerna, t.ex. transporter och
bevakning. Den kompetens som finns på Östasiatiska
museet är helt inriktad på museet som konst- och
arkeologimuseum.
Eftersom riksdagens beslut innebär att Östasiatis-
ka museets publika verksamhet skall bevaras i Stock-
holm finner Folkpartiet ingen som helst anledning att
överföra Östasiatiska museet till Göteborgs
världskulturmuseums ansvarsområde.
Den besparande gemenskap med sambruk av de
flesta serviceresurserna som nu präglar museerna på
Skeppsholmen i Stockholm borde bevaras. Om det
administrativa samgåendet mellan Östasiatiska museet
och Etnografiska museet i Göteborg skulle fullföljas
enligt den tidsplan vi nu känner, skulle det bli stora
problem för Östasiatiska museet med upphandling av
olika tjänster som behövs för museets verksamhet. Jag
anser att Kulturdepartementet borde studera detta
noga innan ärendet fullföljs.
Samma argumentation kan användas mot beslutet
att sammanföra Medelhavsmuseet med Världskultur-
museet. Ungefär hälften av Medelhavsmuseets sam-
lingar tillhör Nationalmuseum. Om en omorganisation
som påverkar Medelhavsmuseet skall ske, är det en-
ligt Folkpartiets uppfattning mer naturligt att överföra
Medelhavsmuseet till Statens konstmuseer än till det
nya Världskulturmuseet.
Värderade talman! Jag är angelägen om att inte fö-
ra debatten i det här ärendet så att hela ärendet knyter
sig. Regeringen utreder nu med hjälp av olika exper-
ter och en parlamentarisk grupp hur det nya etnogra-
fiska museet i Göteborg skall utvecklas. Det är gläd-
jande att det blir ett sådant museum i Göteborg. Min
förhoppning är dock att regeringen skall ha mod att
ändra beslutet vad gäller Östasiatiska museet och
Medelhavsmuseet, om det visar sig att ny kunskap om
samhörighet och praktiska lösningar når regeringen.
Jag har svårt att tro att regeringen i kraft av en knapp
majoritet i riksdagen vill genomdriva en förändring
som har så litet stöd i expertgrupper inom området.
Värderade talman! Vi har i reservationerna 36 och
37 markerat uppfattningen i de här ärendena. Efter-
som jag gärna vill ha den markeringen tydligt doku-
menterad i riksdagens protokoll, yrkar jag bifall till de
reservationerna.
Marianne Andersson nämnde stödet till Akvarell-
museet i Tjörns kommun. Också jag tycker att riksda-
gen borde kunna anslå de återstående medel som
behövs för att det efterlängtade akvarellmuseet skall
komma i gång. Jag stöder helt de synpunkter som
Marianne Andersson framförde i det ärendet.
Anf. 79 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation 12 om fri entré på museer.
Vänsterpartiet vill stimulera barn och unga att gå
på museum. Enligt statistik från Statistiska centralby-
rån har grupper från förskolor och skolor minskat från
45 000 år 1994 till 39 000 år 1996. Det är oroande.
Orsaker kan vara brist på vuxna i skolan, läraravtalet,
långa resor eller dyra inträdesavgifter.
Vänsterpartiet vill därför göra något åt tillgänglig-
heten för barn och studerande till våra museer. Vi
föreslår därför att man skall utreda frågan och se om
man kan införa gratis entréavgifter för dessa grupper.
Vänsterpartiet anser vidare att det är nödvändigt
med inrättande av ett kvinnomuseum. Det behövs en
motor i museivärlden för att man skall få alla museer
att arbeta med könsperspektiv och ge kunskap om
kvinnans historia. Vi föreslår därför ett museum med
nationellt ansvar.
Museer är platser där historien skall tolkas och
gestaltas. Under de senaste åren har det blivit alltmer
uppenbart att det hittills på våra museer varit historien
om män som gestaltats sedd genom mansögon. Vi
hävdar att det finns ett behov hos både kvinnor och
män att förstå sig själva och att söka sina rötter i so-
ciala och kulturella miljöer. Det finns därför ett behov
av ett museum som i framtiden tar sig an uppgiften att
insamla, systematiskt behandla och bearbeta föremål,
information och forskning om kvinnans historia och
situation.
Fru talman! Världskulturmuseet är en ständigt
återkommande fråga, där blockpolitiken gjort sig
gällande. Helt klart är att Vänsterpartiet och Social-
demokraterna enats om att utveckla de tre Stock-
holmsmuseerna Östasiatiska museet, Medelhavsmu-
seet och Folkens museum. Vi tror att ändrade per-
spektiv i form av en myndighet förlagd i Göteborg är
bra. Vi tror även på andra breddade perspektiv där
den nya myndigheten kan bedriva ett aktivt publikar-
bete i samverkan med skolan, universitet, lärarutbild-
ningar, kulturinstitutioner, bibliotek, invandrarorgani-
sationer, ungdomsorganisationer, hembygdsföreningar
och andra folkrörelser.
Vi vill skapa en mötesplats, där föremål exponeras
i en dynamisk miljö i Göteborg. Den skall lära om
vårt ursprung och om vad som skapat dagens civilisa-
tion, och den skall spegla olika kulturer, våra likheter
och våra olikheter. Vi tror på att dessa fyra museer,
tre i Stockholm och ett i Göteborg, har samlingar som
på olika sätt gestaltar olika världskulturer. Museerna
spränger över disciplinerna konstvetenskap, antropo-
logi, etnografi, arkeologi och religionshistoria. Vi tror
att detta kan skapa något nytt i en ny myndighet. Vi
kan lättare förstå helheten om vårt ursprung och där-
med ge möjligheter till förening.
Att någon kan förringa att ett ansenligt belopp om
29 miljoner kronor kommer att tillföras den nya
myndigheten och säga att det kommer att innebära en
utarmning av de tre Stockholmsmuseerna är för mig
obegripligt. Givetvis kan man göra mycket med dessa
pengar. Vi tror att det genom samordning finns möj-
lighet att förstärka de publika verksamheterna både på
de tre museerna i Stockholm och på centralmuseet i
Göteborg.
Vänsterpartiet anser även att en översyn av arki-
ven är nödvändig. Vi anser att propositionen är
mycket passiv i det avseendet. Den beskriver arkivens
funktion som myndighet, förvaltare och förvarare, och
den synen delar vi också. Men propositionen beskri-
ver alldeles för litet arkivens andra roll, att skapa
kännedom om kulturarvet och öka tillgängligheten till
arkivens material. Detta berörs knappast i propositio-
nen.
Jag skulle vilja att alla i kulturutskottet, ja, alla i
hela riksdagen, tog sig tid för ett besök på våra arkiv,
främst Krigsarkivet. Det är där de största förändring-
arna måste komma till stånd. När jag kom dit fick jag
upplevelsen av att gå 30 år tillbaka i tiden. Min upp-
maning till alla är: Gå dit! Sedan kanske vi kan göra
något åt arkivväsendet. Tidigare slog man ihop arki-
ven, men nu måste vi gå vidare och utveckla dem så
att vi kan öka tillgängligheten för medborgarna.
Jag delar helt de åsikter om Foto-Sesam som förts
fram tidigare från talarstolen. Jag instämmer också i
det som sagts om verksamhetspengar och hyreskost-
nader för våra museer. Det är ett stort problem. Det är
viktigt att stora hyreskostnader inte döljs i kulturbud-
geten. Jag instämmer också i det som sagts om ett
akvarellmuseum.
Anf. 80 EWA LARSSON (mp):
Fru talman! För tydlighetens skull vill jag igen yr-
ka bifall till Miljöpartiets budgetreservation nr 45
under mom. 61. Där har vi råd med länsmusik men
avvisar bestämt att ge skattemedel till fackföreningar.
Jag skall tala om kulturmiljön. Regeringen lyfter
fram satsningar på kulturmiljö som viktiga i proposi-
tionen. Men det motsvaras inte i de faktiska anslagen.
I stället lyfts EU fram, och de möjligheter som finns
att därifrån söka medel för bevarande av odlingsland-
skapets kulturvärden. Jag ser flera faror i detta: dels
finns det risk att vi bygger oss fast i ett bidragsbero-
ende som vi inte själva kan styra över, dels borde
Sveriges målsättning vara att medlemsavgiften till EU
minskar för att ge större prioriteringsmöjligheter åt de
enskilda nationerna.
Men det finns också rent praktiska problem, då det
för de enskilda är svårt, eller upplevs som svårt, att
sätta sig in i EU:s bidragssystem. Det är svårt att se de
möjligheter som finns. Här är länsstyrelsernas roll
extra viktig. De har en stor uppgift att fylla för att
bringa klarhet i bidragsdjungeln.
De anslag som förut har givits till bygghyttor har
setts och upplevts som något mycket positivt. Miljö-
partiet vill därför att bygghyttorna skall få fortsatt
stöd. De hjälper till att bevara vårt kulturarv genom
att gammal hantverkskunskap kan utvecklas och föras
vidare till nästa generation. Dessutom ger de faktiskt
meningsfulla jobb.
Miljöpartiet tycker också att anslaget till icke stat-
liga kulturlokaler har betytt mycket för att man har
kunnat bevara och restaurera värdefulla byggnader i
stället för att låta dem förfalla. Detta ger också bra
jobb ur kulturarvssynpunkt. Detta bidrag och stöd
skall finnas kvar. Miljöpartiet vill också utveckla
stödet och själva begreppet till att också omfatta vissa
icke statliga kulturlokaler som t.ex. museer, teatrar
och konsertlokaler. Det skall också gälla mer gene-
rellt, t.ex. en kvartersbiograf, ett lokalt kulturhus eller
en hembygdsgård. Varför inte? Men det här stödet
minskar nu.
Möjligheterna för lärlingssystem, den s.k. Hal-
landsmodellen, visar sig också vara på väg bort nu. Vi
exporterar modellen till Polen, men avvecklar den i
Sverige. Endera är det så att den ena handen inte vet
vad den andra gör, fru talman, eller också kommer det
en proposition i samband med vårbudgeten eller så
där regeringen gör en samlad insats och lägger fram
ett förslag där natur- och kulturmiljön prioriteras
också när det gäller kronor och ören. Jag kanske
måste försöka tänka positivt och se att regeringen
verkligen menar någonting när den lyfter fram sats-
ningar på kulturmiljön.
Arkeologi har också nämnts. Jag vill bara nämna
att det kan vara svårt för Riksantikvarieämbetet att
hålla en rimlig balans på den arkeologiska kunskapen.
Helt plötsligt verkar ju väldigt många nu vilja ha en
gasledning genom Sverige. Bevare oss för den! Vi vill
inte ha något fossilbränsle. Jag tänker kanske främst
på klimatet, men också ur arkeologisk synpunkt skulle
det innebära att den balans som nu uppnåtts skulle
rubbas. Vi skulle få importera arkeologer från Norden
och kanske från hela Europa för att kunna klara av
något sådant. Så bevare oss från gasledningen!
Fru talman! Jag vill säga något om den könsmäs-
siga snedrekryteringen inom kulturområdet. Jag me-
nar att den slår igenom i alla led. Det är lätt att förle-
das att tro att inte bara historien varit enkönad utan att
även framtiden så skola bli. Om man ser på bilden av
kvinnan i medierna kan då inte jag påstå att vi har
kommit speciellt långt. Allt som oftast är det kvinnan
som är offer på alla möjliga sätt. Vilken självbild ger
detta till unga uppväxande kvinnor?
Fru talman! Rasbiologin tycks också ha fått fotfäs-
te igen, fast på ett litet annorlunda sätt. Häromdagen
hörde jag några killar på tunnelbanan som talade om
ifall tjejer med bred bak var mer intelligenta än andra
tjejer. I flicktidningen Vecko Revyn fanns nyligen ett
bildreportage om hur man är beroende på hur ens
kropp ser ut. Rakt hår, små bröst, smala höfter - ja, då
är du en typisk forskartyp! Nog förstår ni att alla tjejer
längtar efter att bli forskare, eller hur? För killar finns
endast två alternativ: macho eller velour. Att vara
pappa lyser fortfarande med sin frånvaro.
Det är den mediala likriktningen och historiens
konservativa beskrivningar som jag är ute efter nu.
Ibland tycker jag att allt återstår. Men visst finns det
små strimmor av hopp i öknen. En del enstaka ut-
ställningar produceras, och det finns projekt med
jämställdhet som tema. Men inte är förslaget om att
dra in några procent varje år från landets länsmuseer,
länsteatrar och länsmusik för öronmärkning och utbe-
talning till speciella projekt, typ kön eller klass, något
speciellt lyckat förslag? Befintlig verksamhet rycks
sönder, samarbete riskerar att försvåras och lokal
förankring kan gå förlorad med denna centraliserande
modell.
Fru talman! För att kunna fokusera på något allde-
les speciellt behövs oftast en god förebild. Därför vill
vi i Miljöpartiet, och flera med oss, att ett nationellt
kvinnomuseum snarast inrättas. Vi talar inte om ett
museum där en massa föremål skall samlas, utan om
ett museum där kunskap kan föras samman. Det gäller
kunskap om kvinnans roll i historien och om religio-
nens betydelse för kvinnans ställning. Jaktens gudin-
nas betydelse för kvinnors syn på jakt i dag - har den
någon betydelse? Det kan vi få reda på där. Det skall
vara ett unikt forskningcentrum i världsklass, efter-
som det inte finns något sådant här någon annanstans i
världen. Med ett sådant här centralt statligt kunskaps-
och forskningscentrum om kvinnan i går, i dag och i
morgon kan man få hjälp med det mödosamma arbe-
tet att på alla landets museer lyfta in den del av histo-
rien som så ofta saknas. Det handlar om kvinnans
fotspår i samhällsutvecklingen.
Vi i Miljöpartiet menar att ett kvinnomuseum
skulle innebära att man visade att jämställdheten tas
på allvar. Vi vill också att Kulturdepartementet un-
dersöker hur stor del av de statliga kulturmedlen som
fördelas för att synliggöra just kvinnans kulturella
roll. Med detta yrkar jag bifall till reservation 14
under mom. 18.
Det finns två gemensamma reservationer, nr 36
och 37, om den organisatoriska tillhörigheten för
Östasiatiska museet och den organisatoriska tillhörig-
heten för Medelhavsmuseet. Flera partier står bakom
dessa. Jag vill bara härifrån talarstolen också bekräfta
att Miljöpartiet står bakom dem. Jag behöver inte
upprepa det eminenta anförandet om de här båda
reservationerna.
Däremot passar jag på att yrka bifall till reserva-
tion 35 under mom. 47. Den handlar om tillhörigheten
för Folkens museum - etnografiska i Stockholm. Vi i
Miljöpartiet är emot en centralisering även här. Vi vill
att Folkens museum Etnografiska i Stockholm skall
fortsätta att vara ett museum med eget ansvarsområde.
Vi vill också vara med och hjälpa till att bygga upp ett
etnografiskt museum i Göteborg - precis som hela
kulturutskottet samlat tidigare har sagt - också när det
gäller pengar. Det är nämligen pengarna som är det
viktiga. Det är med pengar man visar vad man egent-
ligen vill, och inte genom att centralisera administra-
tion.
Med detta tackar jag för det här lilla blocket. Ty-
värr får ni träffa mig igen också på det fjärde och sista
blocket. Det är så i ett litet parti!
Anf. 81 TUVE SKÅNBERG (kd):
Fru talman! I denna del av debatten om kulturut-
skottets betänkande nr 1 behandlar vi alltså arkiv,
kulturmiljö och museer. Detta innefattar anslagen till
Riksarkivet och de olika landsarkiven, Arkivet för
ljud och bild, Språk- och folkminnesinstitutet,
Svenskt biografiskt lexikon, Riksantikvarieämbetet
samt olika centrala museer som är statliga myndighe-
ter, t.ex. Statens historiska museer och Naturhistoris-
ka riksmuseet, liksom stiftelser som Nordiska museet,
Skansen och Tekniska museet.
Arkiven och museerna är för oss som Sveriges
folk vad minnet är för den enskilde medborgaren - de
är vårt kollektiva minne. I denna kollektiva minnes-
bank avsätter vi som folk de minnen som skall lämnas
vidare till kommande generationer. Vanskötsel, bris-
tande resurser och luckor i arkivens och museernas
minnesbank är lika ödesdigra för vårt folk som min-
nesluckor eller senildemens är för den enskilde. Oer-
sättliga erfarenheter och minnen går förlorade. En
värld och en historia som aldrig upprepas sjunker i
glömska och blir för alltid oåtkomlig för dem som
kommer efter.
Låt mig citera Alf Henriksons dikt Farfar försöker
berätta från 1972 som ett exempel på detta:
"Klappret av hovar och bullret av järnskodda
vagnshjul,
två famnar björkved att såga och hugga till
vintern,
fönstervadden och elden bak kakelugnsluckorna,
fotogenlampans ljuskrets, sveciakängornas doft,
katekesens huvudstycken i läxa, sillen i tunnan,
vägarnas mörker, kvällarnas tystnad - barn,
vilket främmande land för dig, mitt land från i
förrgår!"
Det vi väljer bort, det vi aldrig arkiverar och beva-
rar går aldrig att senare reparera och återvinna. Är
kammarens ledamöter själva medvetna om att för
efterlevande som släktforskar om kanske 200 år blir
de enda avtrycken av ert livs historia, som bevaras åt
dem, kanske spridda deklarationsblanketter från
1970-talet eller överklagandet av en dom från 1986
för vårdslöshet i trafik? All e-post, alla telefonsamtal,
fax och TV-sändningar som fyllde denna dag med så
stor vikt och betydelse skall visa sig vara skrivna i
vatten.
Mot denna bakgrund känns det angeläget för oss
kristdemokrater att ställa oss bakom utskottets och
senare riksdagens beslut att för det kommande året
avsätta nära 1 642 miljoner kronor just till våra arkiv,
museer och till kulturmiljövård.
Vi kristdemokrater delar dock inte utskottsmajori-
tetens prioriteringar i alla avseenden, därför har vi i
några stycken reserverat oss.
Vi ställer oss avvisande till försöksverksamheten
med ett forum för världskultur. Vi ser det som en
uppgift för de redan existerande kulturinstitutionerna
att initiera, samordna och främja kulturmöten och på
så sätt ge svenska besökare liksom invandrare möjlig-
het att komma i kontakt med kulturyttringar från hela
världen. Vi befarar att regeringens förslag kommer att
skapa onödig byråkrati och riskera att minska inslaget
av kulturmöten i de redan befintliga institutionerna.
Vidare anser vi att riksdagens beslut hösten 1996
att föra samman Östasiatiska museet med Folkens
museum - etnografiska, Medelhavsmuseet och Etno-
grafiska museet i Göteborg till en ny museimyndighet
med säte i Göteborg bör ändras så att Östasiatiska
museet även i fortsättningen skall ingå som en musei-
enhet i Statens konstmuseer. För det finns det, som vi
har tagit del av, goda sakliga skäl. Östasiatiska museet
är ju ett mycket typiskt konstmuseum, vars samlingar
till hälften tillhör Nationalmuseum. Dessutom ligger,
som vi har hört, Östasiatiska museets lokaler mycket
nära både Nationalmuseum och Moderna museet och
ingår tillsammans med dessa båda museer i mu-
seimyndigheten Statens konstmuseer.
När det gäller den organisatoriska tillhörigheten
för Medelhavsmuseet avvisade vi kristdemokrater
som bekant förslaget att sammanföra Medelhavsmu-
seet i Stockholm med den nya etnografiska mu-
seimyndigheten i Göteborg. Riksdagsmajoriteten, s
och v, röstade dock ned oss, men vi anser fortfarande
att beslutet är mycket olyckligt och att det bör rivas
upp.
Vi vill hellre se att Medelhavsmuseet sammanförs
med Statens konstmuseer, inte minst eftersom hälften
av Medelhavsmuseets samlingar ingår i Nationalmu-
seums samlingar, som organisatoriskt ingår just i
myndigheten Statens konstmuseer.
Vi kristdemokrater har också i motionen Kr267
framhållit att Nordiska akvarellmuseet, som skulle bli
det första i sitt slag i Europa, skulle få både kultur-
och näringspolitisk betydelse. Dessutom skulle mu-
seet skapa sysselsättning. Det är inte oviktigt att Sta-
tens kulturråd och Nordiska rådet stöder projektet. I
vår motion föreslås att Boverket, Statens kulturråd
och Arbetsmarknadsverket inom sina anslagsramar
skall undersöka möjligheten att tillsammans bidra
med de 13 miljoner kronor som behövs för att projek-
tet Nordiskt akvarellmuseum skall kunna förverkligas.
Fru talman! Det har redan yrkats på reservationer-
na 36 och 37, så jag avslutar med att yrka bifall till
reservationen 27.
Anf. 82 BJÖRN KAALING (s):
Fru talman! Arbetets museum i Norrköping är ett
relativt nytt museum. Man bedriver där en mycket bra
verksamhet. Den är inriktad på att ta till vara och
dokumentera arbetets historia. Genom att skapa kon-
takter mellan verksamheter, dokumentera, forska och
ställa ut har Arbetets museum alltsedan starten aktivt
verkat för att höja intresset för nutidshistoria, särskilt
för industrisamhällets historia. Till den verksamheten
utgår ett bidrag från staten på drygt 11 miljoner kro-
nor.
Därtill har Arbetets museum ett av de nationella
uppdragen under åren 1997-1999. Det uppdraget är
givet av riksdagen och går i korthet ut på att museet
skall vara ett centrum för de många lokala arbets-
livsmuseerna som finns i landet. Den rollen fyller
Arbetets museum väl. Det är en viktig verksamhet,
därför att runt om i landet växer med stark kraft en ny
folkrörelse fram. Många eldsjälar är engagerade i att
gräva i den egna lokala historien.
Det här kan exemplifieras på många olika sätt. Jag
har tagit med mig en bok från Uppsala som heter
Arbetarstaden Uppsala. Det är en dokumentation som
har kommit fram genom en gräv-där-du-står-
verksamhet. Uppsala är för de flesta känt som en
studentstad. Men självklart finns där också och har
alltid funnits arbetare. Historiebilden av just Uppsala
blir förstås aldrig hel om inte denna del av Uppsalas
historia också belyses.
Arbetets museum samlar inte på föremål. Man
samlar på människors dokumenterade erfarenheter.
Man levandegör dessa erfarenheter i form av utställ-
ningar. Genom insamling av yrkesminnen, intervjuer
och fotodokumentation har bl.a. kvinnodominerade
yrken, det som brukar betecknas som lågstatusyrken,
som t.ex. städare, socialarbetare, förskollärare,
vårdbiträden och undersköterskor, belysts.
För närvarande pågår ett dokumentationsprojekt
som går under benämningen Vita rockar, i vilket
arbetsvillkoren för dagens undersköterskor, sköters-
kor och läkare studeras. Det pågår också en utställ-
ning vid Arbetets museum under namnet Alla dagar,
alla nätter, icke att förväxla med en tidigare finans-
ministers bok. Den beskriver transportarbetares vill-
kor i vårt land, tidningsbud och andra.
Under Arbetets museums första år i slutet av 80-
talet gjordes av museet en sammanställning av arbets-
livsmuseer och miljöer runt om i landet. Samman-
ställningen omfattade 385 olika miljöer och arbets-
livsmuseer. För inte så länge sedan kom en ny doku-
mentation. Nu omfattar nyutgåvan 1 000 museer och
miljöer. Jag tycker att det här är värt att framhålla
eftersom det är en beskrivning av växtkraften i det jag
vill kalla en folkrörelse. Det skulle också kunna be-
skrivas såsom professorn i museologi, Erik Hofrén,
vid Umeå universitet brukar framhålla, nämligen att
människor som aldrig har gått på museer ägnar sig
plötsligt åt att bygga upp dem.
Fru talman! Det finns en majoritet i riksdagen för
ett fortsatt stöd till Arbetets museum. Därmed skulle
man kunna låta sig nöjas och inte orda mer om saken.
Men Moderaterna i kulturutskottet vill att hela det
statliga anslaget plus medlen till det nationella upp-
draget för Arbetets museum skall dras in. Jag uppfat-
tar inte att Moderaterna är motståndare till det arbete
som bedrivs och som jag har försökt att beskriva här.
Men de menar att detta inte är en angelägenhet för
staten. Den inställningen fascinerar mig. Hur kan det
komma sig att hammaren, skiftnyckeln, skördetröskan
eller produktionsprocessen är värda statligt stöd för
att visas på museer men inte människan bakom verk-
tygen eller maskinerna? Hur kan det komma sig att de
föremål som människor tillverkar skall tas om hand på
statsunderstödda museer, men erfarenheterna hos
människorna som har tillverkat föremålen inte förtjä-
nar stöd? Varför skall inte det museum som bäst kla-
rar att levandegöra människors erfarenheter ges stöd
från staten?
Här säger Moderaterna att det är de starka intres-
seorganisationernas ansvar att själva klara ekonomin.
Jag frågar Jan Backman - Moderaternas företrädare i
det här sammanhanget - vilken av de nuvarande stats-
understödda museerna som i inledningen inte har haft
en intressegrupp, organiserad eller inte, som drivit på
för att museet skall komma till stånd?
Det ankommer naturligtvis inte på mig att döma
den moderata inställningen. Jag tror att ni moderater
håller på att bli akterseglade på ett kulturområde som
är lika angeläget som det som Artur Hazelius en gång
tog initiativet till när han lade grunden till dokumen-
tationen av bondesamhället och allmogekulturen.
Fru talman! Jag delar den uppfattning som tidigare
förts fram från Centerpartiet och Folkpartiet att det
moderata budgetalternativet i kulturbudgeten skulle
innebära stora svårigheter på kulturområdet. Jan
Backman har berört att Moderaterna är beredda att ta
bort 75 % av anslaget från Riksutställningar. Det
verkar som att Moderaterna skär i budgeten i allt som
kan betraktas som brett i kulturpolitiken.
Jag vill något kommentera de nationella uppdrag
som berörs i betänkandet. I motioner från Vänster-
partiet finns krav på att ett sådant uppdrag skall ges
till Tom Tits Experiment i Södertälje. Miljöpartiet har
i en reservation ställt sig bakom en moderat motion
och vill att ett nationellt uppdrag ges till Textilmuseet
i Borås. Kulturutskottet avstyrker båda förslagen med
hänvisning till att den verksamhet med sex nationella
uppdrag som nu bedrivs måste genomföras och utvär-
deras innan vi är beredda att ändra på den ordningen.
Frågan om hur kvinnornas historia beskrivs på vå-
ra museer och inrättandet av särskilda kvinnomuseer
lyfts också in i några motioner. Utskottet har behand-
lat liknande motioner tidigare och understrukit beho-
vet av att ett könsperspektiv skall anläggas på kultur-
arvet. Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet och de
centrala museerna har regeringens uppdrag att redovi-
sa en strategi för att utveckla perspektiven på kön,
klass, kulturell bakgrund och generation. Detta visar,
enligt utskottsmajoritetens uppfattning, att åtgärder
redan har vidtagits för att centrala och regionala mu-
seer skall ägna frågan uppmärksamhet och satsa stora
resurser på att visa kvinnornas historia. Det är själv-
klart en angelägenhet för riksdagen att följa frågan
och se till att utvecklingen blir den vi alla önskar.
Frågan om att inrätta ett världskulturmuseum i
Göteborg avgjordes av riksdagen förra året. Jag har
uppfattat att Charlotta Bjälkebring har kommenterat
frågan på ett bra sätt. Det finns inte här någon anled-
ning att från utskottets sida föreslå att riksdagen om-
prövar sitt tidigare ställningstagande. Jag antar att jag
får möjlighet att kommentera den frågan och även
andra frågor i det replikskifte som möjligen kommer
att uppstå.
Anf. 83 JAN BACKMAN (m) replik:
Fru talman! Björn Kaaling koncentrerar sig
mycket på den besparing vi moderater föreslår när det
gäller Arbetets museum. I vår syn på museerna går det
inte att särskilja arbetslivet från det mänskliga livet
för övrigt. Enligt vår uppfattning måste industrisam-
hällets historia skildras i samma museala former som
andra delar av vår historia.
Nära mitt hem finns Råå museum för fiske och
sjöfart. Där har man samlat på sig gamla fiskeredskap,
gör uppteckningar av fiskarnas, fiskarhustrurnas och
fiskaränkornas minnen och där driver man släkt-
forskning kring fiskarsläktena som har bott i de olika
husen i min stadsdel. Man verkar på alla sätt för att
bevara minnen från både arbetsliv och industrisamhäl-
le. Där ger hembygdsrörelsen, landsantikvarien,
Länsmuseet och experter från Stadsmuseet stöd och
synpunkter på utställningsarrangemang, katalogise-
ring och arkivföring. Jag tror inte att man anser att
Arbetets museum i Norrköping bidrar till att man i
Råå ytterligare kan förstärka bilden av arbetslivets
historia i det lokala perspektivet.
Jag tror att det är så på många ställen. Jag kan
förstå att Erik Hofrén, professor i Umeå och tidigare
chef för uppbyggnaden av Arbetets museum, försva-
rar verksamheten där. För oss finns det mer än tusen
museer som uppfyller den uppgift som Arbetets mu-
seum anser sig göra.
Anf. 84 BJÖRN KAALING (s) replik:
Fru talman! Jag känner inte till hur länge Råås
museum har funnits, Jan Backman. Men museet gör
säkert en bra och viktig insats.
Men Arbetets museum fungerar inom det nationel-
la uppdraget som ett stöd för många av de eldsjälar
som arbetar med att försöka ta till vara det lokala
industriarvet. Det är en viktig arbetsuppgift. Det är
ohyggligt beklagligt att Moderaterna är så fastlåsta i
en ideologisk tankegång att det är ett arbetarrörelsens
museum. Jag uppfattar det så att det är grunden i
Moderaternas ställningstagande för Arbetets museum.
Men i första hand är det Arbetets museum. Sedan är
det naturligt att arbetarrörelsen är med och driver på,
lika naturligt som att näringslivet driver på i fråga om
tekniska museer.
Anf. 85 JAN BACKMAN (m) replik:
Fru talman! Det finns en huvudregel i vår musei-
ideologi, och det är att den som har påtagit sig ett
huvudmannaansvar för en verksamhet också skall
bibehålla en del av det ekonomiska ansvaret. Låt mig
komma tillbaka till mitt gamla museum i Råå. Där
utgår inte ett öre i bidrag från varken stat, landsting
eller kommun, utan man jobbar efter ideella principer.
Däremot finns det andra museer där huvudmännens
ansvar kompletteras med statliga och samhälleliga
bidrag. Men just i fallet med Arbetets museum, med
de tre tunga organisationerna LO, TCO och Koopera-
tiva förbundet, har man i efterhand låtit ansvaret
övergå till staten, utan att de själva finns kvar som
viktig bidragsgivare. Det är det som vi tycker är fel,
och det är därför som vi yrkar avslag på detta anslag.
Anf. 86 BJÖRN KAALING (s) replik:
Fru talman! Av den framställning som Jan Back-
man gör kan man få intrycket att de organisationer
som är stiftare av Arbetets museum inte tar något
ekonomiskt ansvar för verksamheten. Det låter på Jan
Backman som att dessa stiftare har dragit sig ur det
ekonomiska ansvaret. Så är inte fallet. Hela den fas-
tighet som Arbetets museum är inrymt i är en egen-
dom som tillhör de här organisationerna, och de tar
kostnaderna för fastighetens skötsel osv. Det är gans-
ka stora pengar som organisationerna har gått in med i
det sammanhanget också.
Anf. 87 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Käre Björn Kaaling! Vägen till ett
jämställt samhälle är så oändligt lång. Vi behöver
samla kunskap och forskning på ett ställe och hjälpa
landets museer att göra det som vi båda vill, nämligen
lyfta in den andra halvan av mänskligheten på muse-
erna. Men det behövs goda förebilder.
Nu säger Björn Kaaling att åtgärder har vidtagits
och att riksdagen skall följa utvecklingen. Vad har då
hänt på de tre år som jag har suttit i riksdagen?
Anf. 88 BJÖRN KAALING (s) replik:
Fru talman! Var och en av oss som rör oss ute på
landets museer ser att man i större och större ut-
sträckning lyfter fram kvinnornas roll i historien. Jag
tycker att det är viktigt att vi ser detta. Jag förstår
mycket väl grundtanken i Vänsterpartiets och Miljö-
partiets krav på ett speciellt kvinnomuseum, men det
handlar också om att vi skall se att det händer saker
på detta område.
Skälet för att driva kravet på ett speciellt kvin-
nomuseum blir ju starkare om man blundar inför det
som händer på landets museer. Jag tycker inte att man
skall göra det. Däremot tycker jag att det här är en
fråga för alla museer. Den utveckling som nu sker går
i rätt riktning. Jag vet att det återstår mycket att göra
på området, men vi kan se tiden an med tillförsikt.
Anf. 89 EWA LARSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag skall vara väldigt konkret, och
inte bara tro. Häromveckan fick mitt äldsta barn reda
på av sin gymnasielärare i svenska att det inte finns
några tidstypiska författare från 1800-talet som är
kvinnor. Det är dagens verklighet.
Det museum som jag talar om, där vi samlar kun-
skap och forskning om kvinnan i historien och kvin-
nans roll i religionen, kan också vara en utbild-
ningskälla för landets lärare. Vi behöver utbilda oss.
Det gäller inte bara museipersonal utan också dem
som jobbar på vår största kulturinstitution, skolan.
Det behövs goda förebilder.
Vad har hänt på tre år? Hur lång tid har Björn
Kaaling på sig för arbetet för det jämställda samhäl-
let? Barn växer och blir stora, och gammal konserva-
tism cementeras under den tid som Björn Kaaling har
tålamod. Är det verkligen en så dum idé att göra nå-
gonting konkret nu och ge en god förebild?
Anf. 90 BJÖRN KAALING (s) replik:
Fru talman! Till det här vill jag bara säga att ett
kvinnomuseum i sig inte är en dum idé. Det är natur-
ligtvis en möjlighet. Men den bättre vägen är att mu-
seerna i större utsträckning tar detta ansvar i den
ordinarie verksamheten. Om man går ut och tittar ser
man också att museerna ökar sina ansträngningar på
det här området. Vi skall inte blunda för det, som jag
framhöll tidigare, utan vi skall se detta. Vi skall se
tiden an.
På frågan om hur lång tid det får ta vill jag svara
att jag har lika lång tid på mig till jämställdheten som
Ewa Larsson har.
Anf. 91 CARL-JOHAN WILSON (fp) re-
plik:
Värderade talman! Björn Kaaling! Det kan knap-
past ha någon betydelse för underlaget för det nya
etnografiska museet i Göteborg om Östasiatiska mu-
seet och Medelhavsmuseet förs dit eller inte. Jag får
den uppfattningen att det däremot för de senare muse-
erna har redovisats problem efter problem vid en
sammanslagning.
Jag vill fråga: Tror Björn Kaaling att regeringen
kommer att ta någon hänsyn till vad som kommer
fram under ärendets beredning och att eventuellt mo-
difiera ärendets fullföljande?
Anf. 92 BJÖRN KAALING (s) replik:
Fru talman! Jag önskar nästan att Carl-Johan Wil-
son hade ställt den frågan när kulturministern var här,
dvs. om regeringen tänker ta hänsyn till vad som
kommer fram. När nu en världskulturkommitté utre-
der frågan får vi utgå från det. Det förslag som den
underhand presterar och slutligen lägger fram är na-
turligtvis det som regeringen kommer att bygga sina
ställningstaganden på.
När det gäller Östasiatiska museet och Medelhav-
smuseet kan man naturligtvis rada upp problemen
med att bryta ut dessa museer ur nuvarande organisa-
tioner och föra in dem i en ny myndighet. Det finns
säkert en del svårigheter, men det är inga omöjlighe-
ter. Det går att lösa den typen av administrativa pro-
blem, som det har pekats på tidigare under debatten.
Jag har själv för inte så länge sedan suttit med i en
marinmuseikommitté, där det handlade om att föra
över Marinmuseum i Karlskrona från Statens för-
svarshistoriska museer administrativt till Statens sjö-
historiska museer. Det innebar att man fick flytta
administration, men det var inte omöjligt. Detta går
självfallet att göra.
Jag vill understryka det Charlotta Bjälkebring ti-
digare sade, att det grundläggande är att det finns
samordningsvinster och värden som inte skall under-
skattas i en sådan här sammanslagning till en mu-
seigrupp. Man kan få en ny form, som tidigare inte är
prövad och som är värd att pröva.
Anf. 93 CARL-JOHAN WILSON (fp) re-
plik:
Värderade talman! Jag tycker ändå att det är litet
märkligt att man genomdriver ett beslut när proble-
men är så stora att man får ägna en massa kraft åt att
försvara de angrepp av saklig art som riktas mot pro-
jektet i stället för att hösta in glädje över att det kom-
mer något gott från förslaget.
Sedan undrade Björn Kaaling varför jag inte frå-
gade kulturministern om detta. Det beror på att jag
har respekt för den ämnesfördelning som vi har gjort
för dagen. För mig duger Björn Kaaling alldeles ut-
märkt som representant för regeringspartiet.
Anf. 94 BJÖRN KAALING (s) replik:
Fru talman! De angrepp som Carl-Johan Wilson
pratar om grumlar inte någon glädje i det här sam-
manhanget. Det räcker med den majoritet vi har för
att kunna gå vidare. Vi hade gärna sett en bredare
majoritet, men den var inte möjlig att nå. Glädjen
skall vi hösta in tillsammans med Carl-Johan Wilson i
framtiden när vi ser att det var ett mycket bra förslag
och att det kommer att fungera på ett bra sätt.
Att sammanföra de aktuella museerna i en ny
myndighet innebär, som jag ser det, att man bryter det
traditionella museimönstret.
Vi är övertygade om att det kommer att gynna mu-
seibesökarna - medborgarna - och på sikt också Mu-
seisverige. Det är ett nytt inslag som vi kommer att
kunna dra lärdom av i framtiden och som jag är
övertygad om kommer att vitalisera Museisverige.
Anf. 95 BIRGITTA WICHNE (m):
Fru talman! Om man är född och uppvuxen i Bo-
rås på 40-, 50- eller 60-talet är man starkt påverkad av
den textila produktion som blomstrade där. Så var det
för mig, och så var det säkert för de allra flesta borå-
sare. Nästan alla hade någon anknytning till produk-
tionen, oavsett om det gällde spinneri, väveri, trikå-
stickning, konfektion, försäljning eller postorder. I
snart sagt varje hus pågick någon verksamhet inne i
någon bostad eller i någon liten källarlokal. Det är
mot den bakgrunden som jag har skrivit motionen om
Textilmuseet i Borås, vilket nu brottas med finansiella
problem.
Bygdens textila tradition, med en industriell in-
riktning, kan sägas börja med Mor Kerstin i Kinna,
som föddes 1774. Hon var den första vävnadsförläg-
garen, och hon hedrades av Karl XIV Johan med ett
hängsmycke i guld för sina pionjärinsatser på områ-
det.
Hemväverskor, och för den delen också vävare,
producerade, och knallarna sålde såväl i Sverige som
utanför landets gränser.
Från denna början har Borås och Sjuhäradsbygden
en textil tradition som spänner över sekler. Kunskaper
och erfarenheter har gått i arv i generationer från det
hantverksmässiga till dagens högteknologiska indu-
stri. Fortfarande är hälften av den svenska textilpro-
duktionen koncentrerad till Boråsregionen.
På Textilmuseet i Borås, som stilenligt är inrymt i
f.d. Åkerlunds Bomullsspinneri - uppfört år 1898 -
finns dokumentation som spänner över ett stort textilt
område. Här finns samlingar av redskap, maskiner,
kläder, foton, dokument och facklitteratur. Allt detta
är naturligtvis av nationellt intresse, men det har även
uppmärksammats internationellt.
På museet finns ett antal autentiska miljöer som
visar såväl arbetsvillkoren som bostadsförhållandena
för de anställda under skilda tidsepoker. Här finns
t.ex. såväl Algot Johanssons sysal som hans mycket
exklusiva matsal i nationalromantisk stil.
Ett stort utrymme tar det hundratal väl fungerande
textilmaskiner som fortfarande är i drift. Här speglas
mer än ett sekels textilhistoria med maskiner för allt
från snörflätning, spetsvirkning och enklare vävning
till jacquardvävning. Kompetens att sköta dessa ma-
skiner finns fortfarande, men risken att förlora den om
museets verksamhet inskränks är uppenbar.
På Textilhögskolan i Borås finns en unik kompe-
tens när det gäller rekonstruktion av gamla textilier.
Nämnas kan guldtyget till drottning Margaretas klän-
ning. Aktuellt nu är en rekonstruktion av Tutank-
hamuns kläder, som man avser att premiärvisa på
museet och därefter skicka ut i världen.
Det samarbete som sker mellan Textilhögskolan
och Textilmuseet är berikande för båda verksamhe-
terna.
Fru talman! Det finns givetvis mycket mer att säga
om Textilmuseet, t.ex. om textilkonservering, forskar-
salen, dräktsamlingarna, de ca 300 000 tygproverna
och fotoarkivet med mer än 400 000 fotografier. Men
jag hoppas att jag ändå har klargjort det unika med
textilmuseet i Borås. Här speglas alltså en epok som
under århundraden inte bara påverkat en hel bygd
utan också hela Sveriges industriella utveckling. Här
finns ett unikt material och en kompetens av nationellt
intresse för framtiden. Det är därför av yttersta vikt att
textilmuseet ges möjlighet att fortsätta sin verksamhet
även i ekonomiskt kärva tider.
Fru talman! Jag har i dag suttit i sammanträde i en
utredning som är inne på sitt slutvarv och har inte
kunnat följa debatten. Jag förstår att jag har fått ett
visst stöd för motionen, och jag tackar för det stödet.
Jag får säga att jag respekterar utskottets uppfattning i
denna fråga om att de nationella uppdragen skall
utvärderas innan nya uppdrag delas ut. Därmed avstår
jag från att yrka bifall till min motion, även om jag
givetvis står bakom den.
Det är förstås min förhoppning att Textilmuseet
skall kunna få ett nationellt uppdrag eller ännu hellre
stödjas på ett annat, mer permanent sätt. Jag menar att
det är av nationellt intresse att de stora samlingarna
och den kompetens som är knuten därtill kan bevaras
för framtiden. Jag ber att få återkomma i denna fråga.
Trossamfund, folkbildning, ungdomsfrågor samt
folkrörelse- och idrottsfrågor
Anf. 96 LARS HJERTÉN (m):
Fru talman! Jag skall något behandla de två första
rubrikerna under detta avsnitt, dvs. trossamfund och
sedan folkbildning.
Några sidor i budgetpropositionen handlar om
trossamfund. Ett mindre stycke ägnas åt bibelöver-
sättningen, som genomförs av Bibelkommissionen
och som i nuläget finansieras på så sätt att staten står
för ena hälften och Kyrkofonden för andra hälften.
Kommissionen har arbetat i 25 år och skall enligt
tilläggsdirektiv från regeringen bli klar i slutet av
1999. Det är ovanligt att en statlig utredning som
Bibelkommissionen får exakta direktiv om när den
skall vara klar. Den skall nämligen vara klar "- - - i
så god tid att en ny samlad utgåva av bibeln i olika
upplagor skall kunna bli allmänt tillgänglig och tas i
bruk första söndagen i advent 1999".
Detta tilläggsdirektiv har orsakat kommissionen
en hel del problem, eftersom man måste skynda på
med att slutföra sitt arbete. Då kan i värsta fall kvali-
teten bli lidande.
Det gäller nu Gamla Testamentet. Nya Testamen-
tet stod klart 1981, som de flesta säkert känner till,
och Apokryferna kom 1986.
Tilläggsdirektiven gör att den bibel som kommer
att finnas tillgänglig i advent 1999 saknar viktiga
avsnitt såsom notapparat, parallellhänvisningar och
uppslagsdel. Det tar ytterligare något år att få fram
dessa, varför det på grund av tilläggsdirektiven kom-
mer en bibel 1999 och en ny utgåva med notapparat
m.m. något år senare. Frågan är vilket intresse den
fullständiga bibeln kommer att väcka när det kom en
bibel till millennieskiftet året före.
I budgetpropositionen står det, som jag nyss cite-
rade, att bibeln från 1999 skall finnas i olika uppla-
gor. Jag har ställt en fråga om detta. Detta är något
nytt, men det krävs enligt regeringen inga tilläggsdi-
rektiv. Vad betyder det egentligen att den skall finnas
i olika upplagor? Innebär det ännu mera arbete för
kommissionen? Regeringen har visat liten förståelse
för de problem jag här tar upp.
Detta är förmodligen sista gången i vårt land som
en bibelöversättning sker i form av en statlig utred-
ning. Jag tror att Sverige är det enda landet i världen
där man översätter Bibeln i form av en statlig utred-
ning. Detta är den tredje officiella bibelöversättningen
i Sverige. Att det ändå har varit så beror väl på att
man anser att Bibeln har ett allmänkulturellt värde
och alltså inte bara är av intresse för kyrkor och sam-
fund.
Herr talman! Folkbildningen spelar sedan länge en
vital roll i det svenska samhället. Det var i samband
med att Folkbildningsrådet bildades 1991 inte själv-
klart att studieförbund och folkhögskolor skulle finnas
inom samma organisation. De som studerar på folk-
högskola går ofta två år på samma skola. Ibland går
de både tre och fyra år. Det är förstås en väsentlig
skillnad mellan någon som studerar på folkhögskola
och någon som deltar i en studiecirkel. För den som
läser på folkhögskola finns därför inte alternativet
inom övrig folkbildning, utan oftast inom den kom-
munala vuxenutbildningen.
När vi ser på nu tillgänglig statistik för kunskaps-
lyftet finner vi också att komvux dominerar totalt:
92 % har hamnat inom komvux. Vi har i vår motion
Kr272, som behandlas i det här betänkandet, påpekat
att kommunerna i större utsträckning skulle kunna ta
vara på möjligheten att samarbeta med folkhögsko-
lorna. Detta skulle också höja kvaliteten på många
kurser.
Utskottsmajoriteten skriver i betänkandet att det
"vid anvisandet av medel till kommunernas medver-
kan i kunskapslyftet, har förutsatts att kommunerna
tar i anspråk studieförbundens och folkhögskolornas
speciella förutsättningar, erfarenheter och kompetens
för att åstadkomma en så god utbildningssituation
som möjligt för den enskilde". Detta är ett citat från
det betänkande vi nu behandlar, där det i sin tur cite-
ras från betänkandet från i fjol. Nästa gång utskottet
uttalar sig i frågan räcker det inte att citera en tidigare
utskottstext, utan man måste gå vidare och se till
utfallet, till den praktiska verkligheten. Många kom-
muner har helt enkelt struntat i utskottsmajoritetens
skrivning i betänkandet, som också blev riksdagens
beslut. Jag har senast i dag fått detta bekräftat via
kontakter med Folkbildningsrådet.
Ett annat förhållande som måste beaktas är vilka
som studerar inom kunskapslyftet och vilka det var
avsett för. OECD-statistik från 1995 säger att drygt
30 % av befolkningen i Sverige mellan 25 och 64 år
enbart har grundskoleutbildning. I yngre åldrar, vad
gäller personer mellan 25 och 34 år, har 19 % av
männen och 15 % av kvinnorna enbart grundskola.
Men det är inte dessa som i första hand kommer till
kunskapslyftets kurser, utan där dominerar elever som
har minst tvåårig gymnasieutbildning. De utgör be-
tydligt mer än hälften, 57 %. Det blir alltså inget lyft
för de lägst utbildade, eftersom merparten av insatser-
na således går till dem som har gått en tvåårig gym-
nasielinje eller har hoppat av eller genomgått en tre-
årig linje. Dessutom är kvinnorna i stor majoritet,
trots att det alltså är de yngre männen som har den
lägsta utbildningen. Vissa kurser inom kunskapslyftet
är rena flickskolorna.
Det är givetvis för tidigt att i dag ge en total be-
skrivning av hur kunskapslyftet fungerar i våra kom-
muner, men den hittillsvarande rapporteringen har
nästan bara gällt kvantiteten och inte kvaliteten. Nu
borde det vara dags att också se på kvaliteten.
Utbildningsdepartementet, som håller i planering-
en för kunskapslyftet, vill nu ge kunskapslyftet en
större bredd. Man vill inte att den skall vara så hårt
styrd av behörighetskurser inom gymnasieskolan, utan
den skall kunna vara mer förberedande för arbeten
inom industrin. Det är precis vad vi har talat om inom
vårt parti ganska länge.
En nyhet från den 1 juli 1998 är att Skolverket tar
över dialogen med kommunerna efter den särskilda
delegationen för kunskapslyftet som har funnits hit-
tills. Den upphör alltså i samband med detta. Det
gäller i det sammanhanget att bevaka folkbildningens
intresse, inte minst med tanke på att folkbildningen
hittills har beaktats i ganska ringa omfattning. Skol-
verket har hittills inte haft någon egentlig kontakt med
folkbildningen.
Herr talman! När vi moderater prioriterar inom
utbildningssektorn, dit vuxenutbildningen också hör,
är vi noga med att satsa på den utbildning som just nu
är mest underdimensionerad, områden där företagen
ofta saknar arbetskraft samtidigt som många går ar-
betslösa. Det är därför vi satsar på kvalificerad yr-
kesutbildning. Vi vill ha 15 200 platser mer än rege-
ringen fram till sekelskiftet. Vi vill också ha ett tek-
niskt basår i högskolans regi. Det är en viktig priori-
tering, och vi anslår därför medel för ytterligare 2 000
platser fram till år 2000.
Inom folkbildningen sparar vi, som redan har
nämnts, nästa år 275 miljoner kronor av ett anslag på
totalt drygt 2,4 miljarder. Utskottsmajoriteten skriver
att det handlar om litet mer än 11 %. Det blir 9 % om
man behandlar de 40 miljonerna till de fackliga or-
ganisationerna i särskild ordning, och det tycker jag
faktiskt att man skall göra. Det är knappast fråga om
folkbildning när de fackliga organisationerna får
pengar för uppsökande verksamhet bland arbetslösa
medlemmar.
Det är en facklig organisations plikt att av eget in-
tresse ha god kontakt med sina arbetslösa medlem-
mar. Jag har talat med en hel del TCO-medlemmar
om detta. Jag är själv helbetalande medlem av ett
TCO-förbund sedan 35 år. Alla jag har talat med delar
vår uppfattning i den här frågan. En fackförening skall
inte ha extra pengar för att uppsöka arbetslösa kamra-
ter. Misstanken är, som sagts här tidigare, stark att det
egentligen är fråga om ett extra bidrag till organisa-
tioner som står regeringspartiet nära. Dessutom har
man hittills inte lyckats. Man har inte förmått yngre,
lågutbildade män att studera inom kunskapslyftet.
Trots det skall man få 40 miljoner också nästa år. Vi
tycker inte att det är bra, för att uttrycka sig litet för-
siktigt.
Herr talman! Jag har inget annat yrkande än det
som Elisabeth Fleetwood redan har framfört, dvs.
bifall till reservation 3.
Anf. 97 MARGARETA ANDERSSON (c):
Herr talman! Först vill jag sälla mig till dem som
tackat Lennart Persson för hans sätt att leda verksam-
heten i kulturutskottets kansli. Även om jag inte är
närvarande så ofta på sammanträdena eftersom jag är
suppleant i utskottet, har jag alltid fått den service på
olika sätt som jag velat ha av Lennart. Han har varit
en sammanhållande länk i arbetet. På utskottets resor
har han också varit en sammanhållande person som
sett till att alla har trivts. Lena Axelsson-Westlund är
inte i kammaren nu, men hon kan ju läsa i protokollet
att jag har lärt mig uppskatta också henne, i och med
att hon tidigare har varit föredragande i utskottet. Jag
vill önska henne lycka till i den nya rollen som kansli-
chef.
Det avslutande avsnittet i dagens debatt handlar
om flera stora viktiga områden, områden som påver-
kar många människors vardagsliv. Trossamfund,
folkbildning, ungdomsfrågor, folkrörelse- och idrotts-
frågor är sådant som de flesta kommer i kontakt med
väldigt ofta. Flera stora utredningar är nu på gång,
och regeringen har aviserat en del särskilda proposi-
tioner under våren. Jag kommer därför inte att ha
några särskilda yrkanden under detta avsnitt. De re-
servationer som Centerpartiet står bakom instämmer
jag naturligtvis i, men de rör andra avsnitt i debatten,
och Marianne Andersson har redan yrkat bifall till
dem.
Folkbildningen har flera viktiga funktioner i da-
gens samhälle. Framför allt är den en bra grogrund för
demokratin. Man tar till vara deltagarnas egna erfa-
renheter och kunskaper, och alla kan känna att de
bidrar med något i en studiecirkel eller folkhögskole-
kurs. Detta sätt att möta de studerande är något som
borde överföras även till den vanliga skolan. Jag är
övertygad om att en del problem som finns där i dag
då skulle kunna övervinnas.
Folkbildningen tar också upp andra kunskapsom-
råden än den traditionella skolan. Man överför kun-
skaper som i tidigare generationer har överförts inom
familjen, t.ex. slöjdkunskaper, mattraditioner, sånger
och ramsor. Med det sätt vi har att leva i dag, där
generationerna inte träffas på samma sätt som förr,
har studieförbunden och även folkhögskolorna fått på
sin lott att överföra kulturtraditioner som annars
skulle kunna försvinna. Detta är saker som jag verkli-
gen hoppas kommer att belysas och värderas i den
kommande folkbildningspropositionen.
I kunskapslyftet har folkbildningen kunnat spela
en roll särskilt i de förberedande kurser som anord-
nats för dem som inte har så stor studievana. I nästa
steg förutsätter jag att man även på andra områden
kommer att anlita både studieförbund och folkhögsko-
lor i än större utsträckning, eftersom deras pedagogik
är väl anpassad till vuxnas sätt att lära. En uppföljning
och utvärdering kommer löpande, och då måste man
belysa hur olika utbildningsanordnare utför sitt upp-
drag. Det är viktigt att människor är nöjda med de
kunskaper de får och sättet de förmedlas. Min överty-
gelse är att folkbildningen här hävdar sig väl.
Herr talman! Ett litet anslag som ofta glöms bort
men som verkligen förtjänar att uppmärksammas är
bidraget till vissa handikappåtgärder inom folkbild-
ningen. Det används bl.a. till att anpassa lokaler, till
studiematerial och tolkar för handikappade inom
folkbildningen. Tack vare detta kan handikappade
delta i studiecirklar, något som utan dessa åtgärder
inte skulle vara möjligt. I kommande budgetarbete bör
dessa bidrag uppmärksammas och höjas.
Studieförbundens roll som anordnare av kulturar-
rangemang får heller inte underskattas. Tidigare bi-
dragsgivning har varit mer generös på det här områ-
det, och folkbildningspropositionen bör enligt min
åsikt ta hänsyn till detta. Många "smala" kulturaktivi-
teter har på senare år haft svårt att möta sin publik
bl.a. för att det finns för få arrangörer av konserter,
uppvisningar och utställningar.
Bidragen till allmänna samlingslokaler är ett annat
bidrag som förtjänar uppmärksamhet. Om inte dessa
lokaler fanns skulle mycket av den lokala kultur som
bedrivs i dag inte kunna genomföras. Det är nödvän-
digt för kulturen att kunna hålla hus någonstans. De
nya regler som nyligen trätt i kraft behöver utvärderas
när det gått något år för att vi skall se om de fick
avsedd effekt. Dessutom behöver de, liksom andra
kulturstödjande anslag, höjas. Både på landsbygden
och i tätorterna är lokaler av den här arten nödvändiga
om kultur och demokrati skall kunna odlas.
Idrotten står för en mycket stor del av folkhälsoar-
betet i det här landet. Just nu arbetar Idrottsutredning-
en med hur det statliga stödet till idrotten skall utfor-
mas. Här vill jag påpeka vikten av att ha långsiktiga
regler och bidrag. Spel och de intäkter dessa kan ge
kan mycket snabbt förändras. Därför är det viktigt att
bidragsreglerna är långsiktiga och stabila till sin ka-
raktär. Annars riskerar bl.a. barn- och ungdomsverk-
samhet att få stryka på foten. De har svårt att dra stora
tittarskaror till sig, och de ger inte heller reklamintäk-
ter eller sponsorpengar.
Anf. 98 CARL-JOHAN WILSON (fp):
Värderade talman! Jag skall här endast ta upp två
ärenden.
Först gäller det folkbildningen. Regeringen avise-
rar att den under våren 1998 kommer med en propo-
sition om folkbildningen. Det skall bli spännande att
få del av den. Det gör också att det inte finns anled-
ning att ägna det ärendet särskilt stor möda just nu.
På en punkt är jag besviken på regeringens hante-
ring av folkbildningens roll när det gäller den femåri-
ga vuxenutbildningssatsningen kunskapslyftet. Folk-
bildningen - studieförbund och folkhögskolor - har
en viktig roll i kunskapslyftet. Riksdagen har tidigare
påpekat vikten av att kommunerna vid upphandling av
insatser inom kunskapslyftet inte ensidigt utnyttjar
den egna kommunala vuxenutbildningen komvux utan
ger studieförbund och folkhögskolor reella möjlighe-
ter att få sina koncept prövade. Regeringen markerar
sitt ansvar för den möjligheten bl.a. genom att föreslå
att Folkbildningsrådet får fördela 10 000 studieplatser
på folkhögskolor inom kunskapslyftets ram. Folkpar-
tiet anser att även studieförbunden bör garanteras
motsvarande andel av medel ur kunskapslyftets ram
för fördelning av Folkbildningsrådet.
Jag hörde senast i går att avhoppen från utbildning
inom kunskapslyftet är ganska stora på sina håll. En
orsak anges vara att studierna alltför mycket påminner
om vad som gällde i den skola som de nya kunskaps-
lyftsstuderandena en gång lämnade - kanske med
besvikelse. Den pedagogik som gjort studieförbun-
dens verksamhet så framgångsrik hade troligen blivit
något nytt för de studerande som minns sin barndoms
skola med besvikelse. Jag tror att det hade varit bra
om studieförbunden garanterats viss andel av resur-
serna inom kunskapslyftet enligt Folkpartiets förslag.
Värderade talman! Ett bidrag som enligt min upp-
fattning är mycket märkligt är de 40 miljoner kronor
som regeringen vill ge som stöd för uppsökande verk-
samhet och utbildning i samhällsfrågor. Det låter
egentligen mycket bra, men det märkliga är att stödet
föreslås fördelas mellan de fackliga organisationerna
LO, TCO och SACO samt Lantbrukarnas riksförbund,
LRF, och Sveriges fiskares riksförbund, SFR.
Regeringsförslaget innebär bl.a. att LO får stöd av
statliga medel samtidigt som LO ger bidrag till det
socialdemokratiska partiet. Ni socialdemokrater för-
står säkert att vi andra tycker att det är märkligt.
Folkpartiet har funnit många andra - och enligt vår
uppfattning mer behjärtansvärda - kulturområden för
de satsningarna.
Värderade talman! Stöd till trossamfund är en ru-
brik i budgetpropositionen. Regeringen konstaterar i
propositionen att det antal personer som betjänas av
trossamfund - som det heter - vilka får del av det
statliga stödet har ökat avsevärt under de senaste åren.
Regeringens märkliga slutsats av det påståendet är att
föreslå en minskning av stödet till trossamfund. Folk-
partiet anser att regeringens konstaterande i stället
motiverar en höjning av anslaget. Vi hoppades därför
att vårt förslag om en ökning av stödet till trossam-
fund med drygt 4 miljoner kronor skulle vinna riksda-
gens gillande, men så blev det inte.
Värderade talman! Jag konstaterar också att jag
borde yrka bifall till reservation nr 46, där vi motsät-
ter oss en höjning av TV-avgiften. Vi tycker att TV-
avgiften är hög nog som den är och att den räcker gott
till det den skall användas till. Därför avvisar vi den
höjning av TV-avgiften som regeringen föreslår.
Värderade talman! Vi har i de här debattrundorna
hyllat kulturutskottets avgående kanslichef Lennart
Persson och gratulerat hans efterträdare Lena Axels-
son-Westlund. Det finns förvisso orsak att protokoll-
föra ett tack också till övriga föredragande och assi-
stenter i kulturutskottet. Därför säger jag nu detta till
protokollet och till er.
Anf. 99 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v):
Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation 41.
Ur kunskap, samhörighet, ökad självkänsla och
självkännedom får vi frikostiga och handlingskraftiga
människor. Om vi vill ha det är en förutsättning att vi
satsar på folkrörelser, folkhögskolor, kunskapslyft,
utbildning, olika samfund och idrott, vilket den här
debatten handlar om.
Den viktigaste målgruppen är barn och ungdom,
men inte bara generellt. Riktade insatser måste också
göras efter kön samt etnisk och social bakgrund. Det
är på dem som behöver allra mest stöd och självför-
troende vi måste satsa. Här är studieförbund, före-
ningsverksamhet och folkhögskolor ett bra redskap.
Det är här man har de bästa förutsättningarna att lyck-
as, tack vare deras metoder och deras unika pedago-
gik.
Därför undrar jag: Hur ser egentligen socialdemo-
kraterna på det här med att försöka utjämna klasskill-
naderna? Hur går det ihop med minskade resurser
inom folkbildningen, neddragningar i studiestödssys-
temet och minskningar inom idrotten? Och hur går det
ihop med de 40 miljoner kronor som man vill ge till
LO och TCO? Det är ju människor som redan är or-
ganiserade och inne i ett system. Det är väl inte på
dem vi skall satsa. Vi måste ju satsa på dem som vi
inte når.
Hur går det för socialdemokraterna att försvara
svux, som utgår med 65 % av a-kassa? Var finns
klass- och könsperspektivet i den reformen. Alla vet
att det är kvinnorna som nu förlorar mest på arbets-
löshet med neddragningar inom den offentliga sek-
torn. Det är kvinnorna som har de flesta deltidsjob-
ben. Kan man över huvud taget leva på 65 % av en
halvtidslön när man har blivit arbetslös på grund av
att det har skurits ned i den offentliga sektorn? Dessa
löner är ju inte heller särskilt höga.
Kunskapslyftet skulle bli ett kunskapens lyft.
Kulturutskottet har uttryckt att kommunerna skall
köpa utbildning av utbildningsanordnaren folkhögsko-
lan. Men så har det sällan blivit. De flesta kommuner
har köpt utbildningsplatser av den billigaste utbild-
ningsanordnaren, och det har inte alltid varit så lyckat
för alla människor. Jag undrar: Hur tycker socialde-
mokraterna att man skall garantera en hög kvalitet på
undervisningen inom kunskapslyftet? Hur skall kun-
skapslyftet utvärderas? Tydligen räcker det inte med
det som vi i kulturutskottet har yttrat, nämligen att vi
anser att man måste använda folkhögskolorna bättre i
den här verksamheten.
De som vill skära mest i kulturbudgeten är dock
moderaterna. Man vill skära ned folkbildningen med
275 miljoner kronor. Vänsterpartiet ligger 100 miljo-
ner kronor över regeringens förslag. Vidare vill mo-
deraterna sänka anslaget till hälften för ungdomar.
Det här tycker jag är oroande.
Även invandrare och invandrarfrågor är något som
vi måste lyfta. De här frågorna måste genomsyra all
politik och all verksamhet. Jag är rätt övertygad om
att de neddragningar som nu görs inom utgiftsområde
17 inte kompenseras någon annanstans.
Under 90-talet har vi för första gången på mycket
länge behövt ställa oss frågan om hela åldersgrupper
och kulturgrupper har ett framtidsperspektiv eller om
de kommer att få sämre levnadsvillkor än vi, deras
föräldrar, har haft. Det gäller både inkomstmässigt,
miljömässigt, kunskapsmässigt och trygghetsmässigt.
Behövs över huvud taget alla i arbetskraften i dag?
En växande grupp av de unga i Sverige i dag be-
traktas som vuxna, men de saknar i praktiken möjlig-
het att etablera sig i vuxenvärlden. Om vi avgränsar
ungdomsgruppen till dem som är 15-24 år finns det
drygt en miljon ungdomar i Sverige i dag. Barn och
ungdomar utgör en allt mindre del av Sveriges be-
folkning, även om invandringen har haft en viss för-
yngrande inverkan. I dag utgör de som är under 25 år
knappt en tredjedel. Detta är oroande. Vad har vi för
framtidsutsikter? Barn och ungdomar skall ju driva
detta samhälle vidare. Därför tycker jag att det är så
viktigt att vi just satsar på framtidsfrågorna, att vi
satsar på kulturen, att vi satsar på livsglädjen, att vi
satsar på folkrörelsen och att vi satsar på idrotten.
Anf. 100 EWA LARSSON (mp):
Herr talman! Sveriges tradition av folkbildning
och folkrörelser är världsunik. Det känner alla vi som
på något sätt har engagerat oss i den folkrörelsen till.
Vi anser att svensk folkbildning i ännu högre grad än i
dag bör sprida sin idéburna rörelse - helt enkelt ex-
portera, bl.a. inom EU. Vi tycker också att forskning-
en om folkbildning är en förutsättning för att folkhög-
skolor och studieförbund skall kunna bedriva sin
verksamhet med största möjliga utbyte. Nätverket för
folkbildningsforskning, MIMER, har utfört ett värde-
fullt arbete för att utveckla intresset för folkbildnings-
forskning. Detta nätverk behöver resurser för att kun-
na utveckla sin verksamhet.
Herr talman! I dag har 2,8 miljoner svenskar för-
troendeuppdrag i ideella föreningar främst inom id-
rott, rekreation och vuxenutbildning. I genomsnitt
lägger dessa ned 7 timmar i månaden på sina uppdrag,
vilket ger drygt 235 miljoner timmar per år. Det
skulle motsvara 145 000 heltidstjänster. Dessa siffror
är lika höga som på 50-talet, vilket motsäger den
allmänna uppfattningen att det ideella engagemanget
är på utdöende.
Herr talman! I stället för att inrätta ett integra-
tionsverk vill vi låta pengarna arbeta direkt i verklig-
heten. Svensk folkhögskola kanske har den allra bästa
didaktiken att förmedla och engagera i demokratiut-
bildning. Därför borde pengarna ges direkt till folk-
bildarna i stället för att samlas i ett nytt centralt stat-
ligt verk förlagt till Norrköping. Jag trodde att vi hade
kommit ifrån mellanhandsperioden i Sverige. Att öka
människors delaktighet och förståelse för varandra
görs bäst där människorna faktiskt finns. Folkhögsko-
lan finns också över hela landet och borde vara en av
de naturliga förbindelselänkarna.
Till folkbildningen kan också räknas kulturmin-
nesvård och kulturlandskapsvård, vilka syftar till att
bevara och levandegöra kulturhistoriska värden. En-
dast identitet och förankring i den egna historien kan
utgöra en grund för förnyelse och utveckling. Till-
gången till den egna historien är helt enkelt en med-
borgerlig rättighet. Det är därför som vi värnar så
mycket om våra museer. Det är också värdefullt att ge
folkbildningen utrymme och möjlighet att låta männi-
skor förutsättningslöst orientera sig i livsåskådnings-
frågor som komplement till de rent politiska ideologi-
erna, så att människor kan växa och förstå sin plats i
livet som helhet.
Därmed kommer jag in på kyrkan och kulturarvet.
Herr talman! Den svenska kyrkan har under århund-
raden byggts upp av det svenska folket genom inbe-
talda skatter. Sveriges kyrkobyggnader är kulturmin-
nesmärkta och speglar en del av det svenska samhäl-
lets framväxt. Det är av yttersta vikt att det historiska
och kulturella arv som förmedlas genom dem bevaras
till kommande generationer. Genom religionsfrihetens
gradvisa införande har kyrkans ställning som en na-
tionell enhetskyrka upphört. Men även efter det att
kyrkan och staten skiljs åt - en del talar om ett särbo-
förhållande - finns det en distinkt skillnad mellan
svenska kyrkan och olika frikyrkor genom att kyrkan
måste förbli öppen för alla och helt enkelt förbli en
folkkyrka. För att uppfylla detta uppdrag anser Miljö-
partiet att kyrkan i större utsträckning måste hållas
öppen för alla, för den trosvisse lika väl som för den
sökande. Och det är många som söker i dag.
Kyrkan skall vara öppen för gudstjänst, men den
skall också vara en mötesplats mellan människor och
mellan den enskilda människan och hennes tro. Kyr-
kolokaler erbjuder ofta också förnämlig akustik och
passar därför utmärkt som konsertlokaler. Det är vi
väl många här som kan intyga.
Kanske får vi se en dramatisering av Tjernobyl-
barnens utsatthet i Kungsholms kyrka av Unga riks
framöver. Men även skrattet kan rymmas innanför
väggarna på vårt gemensamma kulturarv. Eller som
Dario Fo sade i går kväll på Dramaten: Skrattet är
heligt. Det är gudarnas gåva till människan. Släpp åter
in skrattet i kyrkan.
Herr talman! Den ungdomsrörelse som växer mest
i dag är de levande rollspelen. Med ett annat ord kan
vi också kalla detta för interaktiv teater. En del kallar
de levande rollspelen för teater, medan andra betrak-
tar dem mer som en lek för alla som har barnasinnet
kvar. Vi tycker att det är dags att förändra det statliga
stödet till ungdomsverksamheten så att det passar det
som ungdomarna faktiskt håller på med. I dag är stö-
det anpassat till ungdomar som bildar föreningar med
ordförande, sekreterare och kassör och som sedan har
en kontinuerlig verksamhet. "Livearna", som de le-
vande rollspelarna kallar sig, arbetar inte på det sättet.
De samlas kring ett spel, arbetar fram sina roller,
spelar, och sedan är det klart. Ett annat år kanske de
är med i ett annat spel. Därför bör föreningsstödet till
ungdomar utformas så att även denna typ av enskilda
projekt kan nås. Med detta yrkar jag bifall till reser-
vation 43 under mom. 40.
Men, herr talman, jag är inte klar. Jag vill också
säga något om de fyraåriga valperioderna. De medför
att en del människor är 22 år gamla när de skall rösta
för första gången. Detta tycker vi i Miljöpartiet är på
tok för gammalt. Därför vill vi sänka rösträttsåldern
till 16 år i kommun-, landstings- och riksdagsval. En
sänkning av rösträttsåldern har också förespråkats av
Ungdomsstyrelsen i rapporten Krokig väg till vuxen
och av Åldersgränsutredningen.
Till slut skall jag ta upp idrottsrörelsen. Det är den
största folkrörelsen i vårt land. Vi anser att det är
viktigt att idrotten behåller sin karaktär av bred folk-
rörelse och ser fram mot Idrottsutredningen och hop-
pas att den skall leda till att resurser omfördelas till
breddidrotten. De flesta stora investeringar som har
gjorts har framför allt gynnat det som vi kallar för
typiska pojkidrotter. Miljöpartiet anser därför att
framtida investeringar i första hand skall inriktas på
det som kallas för typiska flickidrotter, t.ex. ridsport.
Idrott och friskvård skall gå hand i hand, och det
gör de ofta också. Det finns alltså ett klart samband
mellan fysisk och intellektuell utveckling, och det vet
de som jobbar som idrottslärare på skolor. För tre av
tio elever är skolidrotten den enda organiserade mo-
tionsverksamhet som de deltar i. Därför är skolans
idrottslektioner så oerhört viktiga. Vi är därför positi-
va och glada över att antalet idrottstimmar nu ökar,
precis som vi motionerade om förra året.
Med detta positiva anslag vill jag nu tacka mina
kära kolleger i kulturutskottet för detta goda dags-
verk.
Jag vill också passa på att tacka vår f.d. kansli-
chef, numera pensionär, Lennart Persson för hans
stora tålamod och hans vänliga bemötande när vi nya i
utskottet har fått lära oss den praktiska politiken här i
kammaren. Nu, efter tre år, tycker jag att alla reserva-
tioner och alla diskussioner i utskottet har gått väldigt
bra, och nu slutar Lennart Persson och Lena tar vid.
Välkommen, Lena, nu har vi alltså arbetat upp oss!
Tack!
Anf. 101 FANNY RIZELL (kd):
Herr talman! I denna del av betänkandet behand-
las flera saker. Det gäller trossamfund, folkbildning,
ungdomsfrågor, folkrörelser och idrottsfrågor. Det är
områden som jag tycker står människor väldigt nära,
som berör människors vardag.
I budgetpropositionen föreslår regeringen en ned-
skärning av bidraget till trossamfunden, dock utan att
ange om det är utbildningsbidrag, lokalbidrag eller
verksamhetsbidrag som kommer att minska. Verk-
samhetsbidraget har verkligen inte utvecklats i samma
grad som antalet betjänade inom trossamfunden. An-
slaget per betjänad person har under den senaste tre-
årsperioden minskat med 21 %, så det blir svårt att
skära där. Utbildning är verkligen ordet för dagen.
Därför är det kanske inte läge att skära i utbildnings-
bidraget heller.
Hur är det då med lokalbidraget? Ja, det kan täcka
upp till 30 % av kostnaderna för renovering och
byggnation. Resten bekostas av samfundens insamla-
de medel. Det ger församlingarna möjlighet att under-
hålla sina lokaler. Det ger också arbetstillfällen och,
till en del, en möjlighet för samfunden att bevara en
del av vårt kulturarv. En del av bidraget återförs
dessutom till staten i form av mervärdesskatt och
arbetsgivaravgifter. Det är alltså en hög verknings-
grad vad gäller de här pengarna.
Under 90-talet har det ordinarie lokalbidraget
sänkts från en nivå på ca 13 miljoner kronor till
2,5 miljoner kronor. Det har inneburit att Samarbets-
nämnden för statsbidrag till trossamfund bara har gett
bidrag till handikappanpassning. Men behoven av
handikappanpassning kommer inte att minska under
den närmaste 20-årsperioden. Därför blir det svårt att
hålla takten. Det har man sett i utredningar.
Folkbildningen har en viktig funktion när det gäl-
ler att bevara och stärka demokratin och har alltid
stått som förmedlare av bildning och utbildning.
Folkbildningen har väldigt stor betydelse för att öka
delaktigheten i kulturlivet och i samhället över huvud
taget. Den sammanför amatörer och professionella
kulturutövare. I den stora satsning som nu sker genom
kunskapslyftet gör folkhögskolor och studieförbund
en mycket viktig insats. Jag vill upprepa kristdemo-
kraternas uppfattning, att studieförbunden i likhet med
folkhögskolorna borde ha fått ett eget utbildningsan-
slag inom kunskapslyftet att fördelas och följas upp
av Folkbildningsrådet. Jag tror att just en del av dem
som kunskapslyftet skulle vända sig till - människor
med låg utbildning och många andra med ganska klen
utbildningsgrund och som är studieovana - skulle ha
fått nytta av att inom studieförbunden få sätta i gång
med sin kompetenshöjning. Vi vet att studieförbunden
är just överförare av kulturtraditioner och mycket av
kulturarv.
Vi tycker också att Folkbildningsrådet borde ha
fått fördela de 40 miljoner kronor av folkbildnings-
anslaget som nu föreslås stå till regeringens förfogan-
de att fördelas till intresseorganisationer och fackliga
organisationer. Vi kristdemokrater tror att Folkbild-
ningsrådet har förmåga att fördela dessa pengar på ett
mycket effektivt sätt. Under 90-talet har folkbildning-
en faktiskt drabbats av neddragningar på sammanlagt
600 miljoner kronor. Med hänsyn till detta och till de
goda resultat som uppnåtts är det naturligt att en del
av de indragna medlen återförs till folkbildningen.
Därför är vårt förslag att de 40 miljoner kronorna
utöver regeringens förslag tillförs folkbildningen.
Besparingar har gjorts vad gäller idrottsrörelsen
liksom inom alla andra sektorer i samhället, men
besparingar måste göras på ett genomtänkt sätt. Barn
och unga har berörts av besparingar inom skola, fri-
tidsverksamhet, barnomsorg och musikskola, men
också av föräldrars arbetslöshet. Vi menar att kvalite-
ten inom verksamheter som berör våra unga måste
hållas hög. Det gäller även idrotten. Idrotten spelar en
positiv roll för många. Nästan 70 % av pojkarna och
hälften av alla flickor mellan 7 och 15 år är med i en
idrottsförening. Idrotten bör, tycker vi, särskilt upp-
märksamma jämställdhetsaspekten vid användandet
av statliga medel. Vi vet ju att flickorna är förfördela-
de i det avseendet.
Det är klart belagt att regelbundna motionsvanor
grundläggs redan i unga år. Därför bör både skola och
fritid ge utrymme för tillfällen att prova på olika idrot-
ter utan krav på prestationer. Fysisk aktivitet för unga
människor är synnerligen viktig. Med tanke på idrot-
tens betydelse för våra barn och ungdomar är det
också angeläget att idrottslärare och idrottsledare ges
goda möjligheter till utbildning. Detta får även
mycket stora effekter för folkhälsan. Ideligen får vi
rapporter om att medelvikten ökar hos befolkningen.
Tyvärr gäller det också våra barn. Det är ett allvarligt
tecken som jag tycker att vi får ta med här även om
det inte hör till kulturutskottets område.
År 1994 ändrades reglerna för bidrag till barn- och
ungdomsorganisationer. Religiösa barn- och ung-
domsorganisationer, utan betalande medlemmar, fick
en betydande försämring eftersom grundbidraget till
betydande del består av en faktor baserad på antalet
medlemmar. I vår motion påpekar vi att de religiösa
organisationerna av ideologiska skäl har ett annorlun-
da medlemsbegrepp än det gängse men att detta inte
bör diskriminera dem. Detta vill vi ge regeringen till
känna. Tyvärr kan vi inte reservera oss. Vi hade näm-
ligen ett förslag om att mera pengar skulle anslås. Det
har dock försvunnit i hanteringen.
Det finns ett stort antal ideella organisationer i
vårt land. De har ett stort ideellt engagemang. Nya
verksamhetsformer växer fram. Detta är en positiv
utveckling som behöver uppmuntras och förstärkas.
Ett aktivt folkligt deltagande behövs för att möta
dagens och morgondagens förändrade värld. För
individen är lokala engagemang och sammanhang av
stor betydelse. De kan bidra till att ge mening åt till-
varon. I dag står ju grupper av människor utanför
samhällsgemenskapen. Det handlar om många in-
vandrare, om ungdomar och äldre samt om arbetslösa.
Ideell verksamhet kan betyda mycket för dessa grup-
per i en tid när ensamheten räknas som en av våra
största folksjukdomar.
I årets budget sägs det att nya former för medbor-
garnas inflytande och delaktighet behöver utvecklas
och att den ideella sektorn har en avsevärd samhälls-
ekonomisk betydelse. Regeringen berör också vikten
av att nya former för medborgarnas inflytande och
deltagande i samhället utvecklas, men det klingar
falskt. Det statliga stöd till utveckling av den ideella
sektorn som tidigare fanns har sedan 1994 minskat för
att i årets budget helt avvecklas.
Vi kristdemokrater föreslår i vår motion att ansla-
get för utveckling av den ideella sektorn återinförs
och har anslagit 10 miljoner kronor för detta ändamål.
Vi föreslår också att 1 miljon kronor av de
10 miljonerna skall gå till Stiftelsen Sesam i Örebro.
Den skulle kunna fungera som ett nätverk för dessa
ideella organisationer. Den skulle också vara ett na-
tionellt centrum för lokal demokrati och social ut-
veckling och arbeta med kunskapsförmedling och
rådgivning. Verksamheten skulle särskilt stödja det
utvecklingsarbete som sker runt om i landet och som
syftar till att öka enskilda gruppers engagemang i
socialt förändringsarbete.
Jag yrkar bifall till motionerna 4 och 40.
Allra sist vill jag rikta ett tack till Lennart Persson.
Jag vill varmt tacka för det engagemang, den oväld
och den noggrannhet som du har visat. Det är kanske
särskilt en "småpartist" tacksam för. Jag vill också
hälsa Lena varmt välkommen. Jag tackar även hela
utskottet för det gedigna arbete som utförts.
Anf. 102 BERIT OSCARSSON (s):
Herr talman! Folkrörelser och folkbildning har
haft en central roll i uppbyggnaden av vår demokrati.
Folkrörelserna och föreningslivet har under 90-talet
fungerat som viktiga inkörsportar till ett demokratiskt
tänkande och demokratiska samarbetsformer. Genom
folkrörelserna och folkbildningen kan människor
komma samman och stärka varandra. Olika åsikter
bryts mot varandra i samtal. Det leder till att olika
intresseinriktningar får ökad förståelse, och man får
respekt för varandra. Det är precis så som det skall
fungera i ett demokratiskt samhälle.
Vi blir tyvärr ofta påminda om att det brister i
förståelsen och respekten för varandras åsikter och
kulturella bakgrund i det mångkulturella Sverige som
vi har i dag. Här kan folkrörelserna och folkbildning-
en göra stora insatser, och gör så också.
Ett av målen i förra årets kulturpolitiska beslut var
att bildningssträvanden skall främjas. Folkrörelserna
och folkbildningen har en viktig uppgift i vår strävan
att förverkliga det målet genom sin inriktning på fritt
kunskapssökande och kritisk granskning.
En stor del av befolkningen är engagerad i före-
ningslivet. Det totala medlemskapet uppgår till den
imponerande siffran ca 20 miljoner. Flera olika ut-
redningar har tittat på folkbildningen under senare år
som fått ett gott betyg. Den senaste utvärderingen är
Folkbildningen - en utvärdering, den s.k. SUFO-
utredningen, som nyligen varit ute på remiss och som
nu bearbetas i Regeringskansliet och så småningom
skall bli en proposition. Den ger ett mycket bra betyg,
drygt sex år efter det att målen för statsbidragen för
folkbildningen fastställdes.
Så här skriver SUFO-utredningen: "SUFO finner
att studieförbunden och folkhögskolor i Sverige be-
driver en folkbildande verksamhet som står i god
överensstämmelse med de statliga målen för statsbi-
dragen." Vidare skriver man "att folkbildningens
omfattning svarar väl mot vad staten kan förvänta sig"
och att "studieförbund och folkhögskolor rekryterar
fler deltagare med kort utbildning än annan vux-
enutbildning".Det finns alltså all anledning för både
studieförbund och folkhögskolor att vara stolta över
den verksamhet som de bedriver.
Herr talman! I vårt land pågår just nu en av de
största utbildningssatsningarna som någonsin har
gjorts. Jag tänker på kunskapslyftet, som redan flera
varit inne på. Det vänder sig framför allt till arbetslö-
sa och till dem som saknar treårig gymnasieutbild-
ning. Vi kan redan nu säga att kunskapslyftet har
blivit en succé.
Delegationen för kunskapslyftet redovisade här-
omdagen att nästan 100 000 människor deltar i kun-
skapslyftet. Ännu är det för tidigt att se innehåll och
kvalitet, som flera varit inne på, men det skall utvär-
deras av Kunskapslyftskommittén.
Folkbildningens pedagogik och studieupplägg-
ning, att utgå från elevernas behov, är precis vad
kunskapslyftet syftar till. Folkhögskolor och studie-
förbund har en väldigt viktig roll i kunskapslyftet, inte
minst för många av dem som av olika skäl saknar
studievana.
Jag vill än en gång påminna om vad utskottet
skrev i sitt betänkande förra året, med tanke på att
flera har sagt att det stöd som finns kanske inte är rätt:
"Om det efter en tid visar sig att folkbildningen inte
anlitas på det sätt som är meningen förutsätts Kun-
skapslyftskommittén agera till exempel när det gäller
fördelningen av medel mellan folkbildningen och
kommunerna."
Det har alltså gått för kort tid för att nu säga att
det skall förändras på det ena eller det andra sättet.
Det har ju endast gått tre månader sedan verksamhe-
ten kom i gång. Kunskapslyftskommittén har ju i
uppdrag att göra en utvärdering och skall också kom-
ma med ett betänkande i mars månad.
Folkrörelserna och folkbildningen är således vik-
tiga både för att stärka och utveckla demokratin och
som en resurs i utbildningen.
Ett allvarligt varningstecken är att ungdomars för-
troende för traditionella demokratiska former sviktar.
Alltfler ungdomar visar tveksamhet inför att engagera
sig i våra traditionella demokratiska arbetsformer.
Detsamma gäller många människor med invandrar-
bakgrund. Det betyder självfallet inte att de är ode-
mokratiska. Men det är nödvändigt att analysera orsa-
kerna till det minskade engagemanget och vad vi kan
göra åt det. Jag menar att det är en stor förlust för vårt
samhälle och vår demokrati om de här tendenserna
förstärks ytterligare. Det är därför glädjande att ut-
redningen om folkstyret i Sverige inför 2000-talet,
med Bengt Göransson som ordförande, skall belysa
också det här problemet och också folkrörelsernas
roll.
Jag skall också kommentera några av de reserva-
tioner och särskilda yttranden som finns i betänkan-
det.
Jag börjar med Moderaterna, som än en gång fö-
reslår mycket kraftiga nedskärningar på folkbildning-
en, vilket de har gjort under flera år tillbaka. I år fö-
reslår de nedskärningar på totalt 275 miljoner kronor.
Jag kan bara konstatera att det skulle få mycket all-
varliga konsekvenser och göra det mycket svårt för
folkbildningen att klara de uppgifter som jag tycker
att den skall ha och som jag också har redovisat här.
Moderaterna ger åter besked till alla dem som är
engagerade i folkbildningen att folkbildningen inte är
betydelsefull.
Flera partier, även Moderaterna, vill avskaffa de
40 miljoner kronor som vi förra året anvisade till
olika organisationer för uppsökande verksamhet och
som vi nu återigen tar upp till samma belopp. Folk-
partiet tycks framför allt uppröras över att också LO
får del av pengarna. Pengarna ingår faktiskt som en
del i satsningen på kunskapslyftet. Moderaterna före-
slår ju också nedskärningar i stödet till folkhögsko-
lorna inom kunskapslyftets ram. Det innebär att Mo-
deraterna inte vill att människor skall satsa på en
utbildning genom kunskapslyftet, som ju vänder sig
till dem som har fått lägst och kortast utbildning. Det
är kanske helt logiskt att partiet då säger nej till de
insatser som nu skall göras för att just söka upp män-
niskor och ta reda på de enskildas och företagens
behov av kompetens för framtida jobb samt motivera
dem som är minst motiverade att delta i kunskapslyf-
tet. Det är just det som dessa pengar är till för.
I några reservationer föreslås ett ökat anslag till
idrotten. Vi kan väl alla vara överens om idrottens
stora betydelse, framför allt för barn och ungdomar
både vad gäller en meningsfull fritid och en demokra-
tisk fostran. Men låt oss avvakta den utredning och
den översyn som nu görs av bidragen till idrotten. Vi
tycker inte att utredningen skall föregripas utan yrkar
avslag på det kravet.
Det finns också motioner från Kristdemokraterna
och Folkpartiet, som föreslår ökade anslag till tros-
samfunden. Utskottsmajoriteten delar regeringens
uppfattning att kravet på bidrag till samfundens mest
akuta lokalbehov redan tidigare har tillgodosetts. Man
har kommit ganska långt när det gäller att täcka lokal-
behovet. Även här är det rimligt att avvakta den ut-
redning som pågår när det gäller kyrka-stat innan vi
tar ställning till det framtida stödet till trossamfunden.
Frågan bereds också inom Regeringskansliet. Därför
yrkar jag avslag också på dessa förslag.
Med dessa ord vill jag yrka bifall till utskottets
hemställan i dess helhet och avslag på samtliga reser-
vationer.
Anf. 103 LARS HJERTÉN (m) replik:
Herr talman! Jag tror att det är tur för socialdemo-
kraterna att moderaterna finns, annars skulle de inte
ha särskilt mycket att tala om. Jag har lyssnat på de-
batten här under många timmar, och det är faktiskt
väldigt litet av egna idéer och väldigt mycket av kritik
mot oss. Jag menar att ett regeringsparti måste ha litet
mer att komma med av egna synpunkter och värde-
ringar och inte bara kritik mot dem som har en annan
uppfattning.
Man kan inte säga, som vi hörde här, att vi mode-
rater inte tycker att det är betydelsefullt med folk-
bildning eftersom vi vill spara på det anslaget eller att
vi inte vill att folk skall gå på kunskapslyftet. Det sade
faktiskt Berit Oscarsson. Man kan inte heller säga att
statsbidrag talar om exakt vad man vill i en viss fråga.
Berit Oscarsson inledde sitt anförande mycket
vackert med att tala om folkrörelserna. Jag kan in-
stämma i allt vad hon sade. De traditionella folkrörel-
serna, nykterhetsrörelserna, arbetarrörelsen och fri-
kyrkorörelsen byggdes ju inte upp av statsbidrag. När
de var som allra starkast fick de ytterst litet statsbi-
drag, om ens något. Jag vill inte att man skall slopa
alla statsbidrag, men jag tror att det vore allvarligt om
man bara räknade i pengar i sammanhanget. I så fall,
Berit Oscarsson, vore ju Vänsterpartiet det allra bästa
partiet eftersom det alltid anslår mer pengar. Vänster-
partiet har anslagit 100 miljoner mer i dag. Givetvis
borde Berit Oscarsson stödja dem om det bara är
pengar som det är fråga om.
Sedan säger Berit Oscarsson att kunskapslyftet har
blivit en succé och att nästan 100 000 deltar. Det är
också ett enbart kvantitativt tänkande. Det skulle då
vara dubbel succé om 200 000 deltog. Jag tror att det
är för tidigt att säga att det har blivit en succé. Det
måste till en utvärdering för att se vad man verkligen
har erbjudit dem som deltar, om de kommer att få
jobb om tre fyra fem år.
Allra sist skulle jag vilja fråga: När menar Berit
Oscarsson att man kan tala om en succé i verklig
mening, inte bara kvantitativt utan också kvalitativt?
Anf. 104 BERIT OSCARSSON (s) replik:
Herr talman! Om Socialdemokraterna saknar idé-
er, så är väl kunskapslyftet kanske en av de största
idéer som vi har genomfört. Vi kan inte efter tre må-
nader säga vilken omfattning eller betydelse som
kunskapslyftet har fått eftersom kunskapslyftet skall
pågå i hela fem år. Det tycker jag är självklart.
Det är viktigt att man nu tittar närmare på vilka
det är som deltar i kunskapslyftet. Det är också precis
vad Kunskapslyftskommittén håller på med. Vi vet att
det är många som har gått över till komvux. Men det
kan ju finnas en förklaring till det, nämligen att det
har funnits ett oerhört stort uppdämt behov av att
komplettera för att få en treårig gymnasiekompetens.
Därför tror jag att det är de som är mest motiverade
som har kommit till det första steget i kunskapslyftet.
Låt oss se vilka vi kan nå nästa gång ansökningarna
görs till kunskapslyftet. De 40 miljoner kronorna är
de pengar som vi skall använda till dem som är allra
minst motiverade. Det är de som har lägst och kortast
utbildning som vi måste få med under den kommande
femårsperioden. Att nu säga att vi inte behöver de 40
miljoner kronorna är totalt fel. Ju längre kunskapslyf-
tet har pågått, desto mer viktigt tror jag att det är att
kamrater uppsöker kamrater, att man går ut på ar-
betsplatserna - där har de fackliga organisationerna
en stor uppgift att fylla - och diskuterar och samtalar
så att den som har fått minst utbildning kommer in i
kunskapslyftet.
Anf. 105 LARS HJERTÉN (m) replik:
Herr talman! Det sistnämnda först: Jag blir mer
och mer tveksam till vad socialdemokraterna egentli-
gen anser att de 40 miljonerna skall användas till. Det
är alltså så att fackliga ombudsmän skall gå ut på
arbetsplatserna. Gör de inte det i dag? Det trodde jag.
På mina arbetsplatser har jag alltid haft regelbundna
besök av fackliga ombudsmän. Måste man ha 40
miljoner ytterligare för att göra dessa besök? Jag
fattar inte detta. Mer och mer framskymtar idén att
detta är ett extra stöd till de fackliga organisationerna
för att man skall kunna lita på dem i valrörelsen, som
ju startar ganska snart.
Sedan sade inte Berit Oscarsson att kunskapslyftet
var en succé, utan hon återkommer till detta i sam-
band med en ny intagning i juni någon gång nästa år.
Det var klokt, för man kan inte bara kvantifiera en
utbildning, utan man måste också kunna visa på att
den är av god kvalitet innan man talar om en succé.
Anf. 106 BERIT OSCARSSON (s) replik:
Herr talman! Jag kan faktiskt drista mig till att sä-
ga att det är en succé. Jag har ännu inte i vare sig
radioprogram, TV-program eller under de otaliga
besök som jag har gjort ute i kommunerna hört att det
har varit någonting annat än en succé. Jag har talat
med många deltagare i kunskapslyftet, som säger att
de har stärkt både sitt självförtroende och fått ett nytt
liv genom att de ser att de klarar av att studera. Jag
har ännu inte mött någon som har tyckt något annat än
att kunskapslyftet är något av det bästa som har hänt
dem. Men för att uppnå allt som vi vill med kunskaps-
lyftet finns det anledning att avvakta och se, för vi
skall kunna föreslå förändringar allteftersom kun-
skapslyftskommittén har gjort sin utvärdering och se
vad vi behöver göra ytterligare för att klara hem kun-
skapslyftet på ett så bra sätt som möjligt.
Anf. 107 EWA LARSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag begärde replik därför att Berit
Oscarsson sade att det är flera partier i kulturutskottet
som har ställt sig bakom principen att förmedla peng-
ar till kunskapslyftet. Det är ju så att alla partier är
emot att det är just de stora fackförbunden som skall
förmedla pengar. Det är ju inte diskussioner om kun-
skapslyftet som vi för här, utan det är principen att de
stora fackförbunden skall förmedla och arbeta med
våra skattepengar. Alla partier är överens om detta,
utom Centern som har bundit upp sig centralt och fått
med LRF och till på köpet Sveriges fiskeriförbund.
Detta är ju pinsamt. Det är ju egentligen inte 40 mil-
joner vi talar om utan om 40 miljoner gånger fem. Det
är alltså 200 miljoner som skall pumpas in.
Fackföreningarna arbetar redan i dag med uppsö-
kande verksamhet, och det gör de för sina egna med-
lemmars pengar. Det är bl.a. därför som man betalar
medlemsavgift till fackförbunden. Jag undrar om
Berit Oscarsson ändå inte kan medge att det kan upp-
fattas som bestickande och kanske t.o.m. som muta
när man pumpar in pengar till facken på det här sättet.
Principen att LO ger 20 miljoner tillbaka till det so-
cialdemokratiska partiet är fel, inte kunskapslyftet
som helhet. Vi har ju faktiskt fortfarande AMS kvar.
Anf. 108 BERIT OSCARSSON (s) replik:
Herr talman! Jag tycker att det är upprörande att
Ewa Larsson inte stöder förslaget om att ge 40 miljo-
ner kronor för att nå dem som är i störst behov av
uppsökande verksamhet och som har den kortaste
utbildningen och är minst motiverade. Det är faktiskt
oförskämt att säga att detta skulle vara ett stöd till
fackföreningsrörelsen. Jag har deltagit i ganska många
diskussioner, där man från fackligt håll har engagerat
sig djupt. Medlemmar har tagit ledigt från sina jobb
för att lära sig både det studiesociala systemet och
vilka olika möjligheter man har till utbildning samt
vilka behov den enskilde har. Jag har varit ute i nä-
ringslivet i kommunen för att se vad det är för kun-
skaper som fordras för det näringsliv som finns i
regionen.
Det finns all anledning för oss att ägna litet tid åt
att lära oss hur det här fungerar. I de flesta kommuner
har många fackliga organisationer och även övriga
intresseorganisationer som omfattas av stödet 40
miljoner faktiskt varit med i planeringen av kunskaps-
lyftet. De samarbetar med komvux, studieförbund,
folkhögskolor och andra utbildningsanordnare, så de
här pengarna behövs verkligen för att de utöver det
normala fackliga jobbet skall kunna utföra den här
uppgiften åt samhället.
Anf. 109 EWA LARSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag känner ju till Berit Oscarssons
stora engagemang i kunskapslyftet. Jag tycker att det
är viktigt att hålla isär kunskapslyftet och den verk-
samheten, som vi alla tycker är behjärtansvärd, och att
ge skattepengar som vi sitter och beslutar om här i
riksdagen till de stora fackförbunden.
Att facken engagerar sig i sina arbetskamrater och
arbetar kamrat till kamrat, som Berit Oscarsson säger,
är ju skälet till att man betalar medlemsavgift till
facket. Det är det som facket skall hålla på med. Inte
skall vi ge dem extra skattemedel för att de skall gå in
och rädda en arbetsmarknadssituation i Sverige. Det
är ju helt absurt. Medge, Berit Oscarsson, att detta
kan uppfattas som muta!
Anf. 110 BERIT OSCARSSON (s) replik:
Herr talman! Jag måste fråga Ewa Larsson om det
är så att samhället inte alls skall samarbeta med olika
folkrörelser och intresseorganisationer. Är Ewa Lars-
son lika upprörd över det samarbete som vi har på
utbildningens område med Industriförbundet när det
handlar om att satsa på IT-utbildningen?
Nej, det ligger nog något annat bakom det här. Det
handlar säkert om en misstänksamhet mot fackföre-
ningsrörelsen, framför allt LO, och den verksamhet
som bedrivs där. Jag skulle vilja fråga Ewa Larsson:
Är det verkligen så att vi inte skall samarbeta med
intresseorganisationer och folkliga organisationer för
att göra människor delaktiga i att bygga det samhälle
vi vill ha?
Anf. 111 ELIZABETH NYSTRÖM (m):
Herr talman! Vi lever i ett föränderligt samhälle.
Det gäller inte minst inom området ungdoms-, idrotts-
och folkrörelsefrågor. Men inga större förändringar
görs i budgeten för 1998 beroende på att Idrottsut-
redningen pågår, något som Berit Oscarsson nyss
nämnde. I avvaktan på resultatet anser dock vi mode-
rater att vi redan nu vill slå vakt om barns och ung-
domars idrottsutövning. Därför föreslår vi att stödet
som riktas till den lokala ungdomsverksamheten skall
uppgå till 200 miljoner kronor redan 1998. Det fram-
går av vårt särskilda yttrande.
En studie av gymnasieungdomar i Västsverige vi-
sar att 16-17-åringarna har ökat 3-4 kilo i vikt de
senaste åren. Det problemet berörde också Fanny
Rizell. Eleverna har testats med avseende på kondi-
tion, styrka, rörlighet och vikt. Studien pekar på att
det finns tydliga tecken på att ju mer överviktig man
är, desto sämre prestationsförmåga har man. Elever
med god kondition är friskare, starkare, rörligare och
snabbare.
Mindre skolgymnastik, skräpmat och TV-
datorspel är tre orsaker som säkerligen ligger bakom
den försämrade hälsan. Speciellt pojkar fastnar fram-
för datorskärmarna och blir stillasittande på sin fritid.
Hos flickor ser man tyvärr ofta det motsatta. Vissa
flickor tränar för mycket, och samtidigt svälter de sig,
något som får grav undernäring som följd. Denna
utveckling är oroande, och beteendet bottnar i bris-
tande kunskaper och självkänsla.
Ökad idrottsutövning är en nödvändighet hos den
uppväxande generationen. Många har genom sport
och idrott lyckats att ta sig upp till en bättre tillvaro ur
en social situation med negativa förtecken. Det visar
sig t.ex. att idrottande ungdomar dricker hälften så
mycket alkohol och röker hälften så mycket som ung-
domar i allmänhet enligt en undersökning som gjorts
om ungdomars drogvanor. Genom idrotten blir män-
niskor också delaktiga i en positiv gemenskap som
bidrar till fostran och utveckling.
Sett mot bakgrund av idrottens betydelse är det
därför viktigt att politiska partier engagerar sig för de
framtida villkoren i idrottsrörelsen. Man får aldrig
glömma att det ideella engagemanget i idrottsrörelsen
sker av egen fri vilja och inte genom krafter utifrån.
Det gäller för samhället att uppmuntra alla dessa
ideella krafter, alla de som lägger ned så mycket arbe-
te på våra barn och ungdomar. Det är det allmännas
uppgift att stödja och underlätta - inte att styra och ta
över.
Liksom många andra rörelser har idrottsrörelsen
rekryteringssvårigheter när det gäller ledare och trä-
nare. Desto viktigare är det då att man ser till att reg-
ler för skatter, bilavdrag osv. utformas på ett sådant
sätt att de inte utgör ett hinder för dem som är bered-
da att ställa upp ideellt för våra barn och för den unga
generationen. De offrar sin lediga tid på kvällar, hel-
ger och semestrar.
Vi moderater anser att den svenska idrotten även i
framtiden bör ges möjlighet att agera självständigt,
och att den skall ha friheten att själv bestämma verk-
samhetens innehåll och inriktning. Villkoren för idrot-
ten bör vara sådana att egenfinansieringsgraden blir
större. På så vis minskar bidragsberoendet, och möj-
ligheterna för idrotten att agera självständigt ökar. Det
är viktigt i tider när stöden från det allmänna reduce-
ras eller dras in på alla områden i vårt samhälle.
Avslutningsvis, fru talman, vill jag nämna handi-
kappidrotten. Den är synnerligen värdefull, och den
har sin givna plats inom den samlade idrottsrörelsen. I
vårt land finns det över 70 000 medlemmar i 20 olika
idrottsgrenar som är organiserade och har egna mäs-
terskapstävlingar. Stat och kommun har ett särskilt
ansvar för att fler människor med handikapp bereds
möjlighet till fysisk rekreation genom idrott.
Fru talman! Mens sane in corpore sano. Det var
en slogan i det gamla Rom, och det gäller fortfarande
2 000 år senare.
Anf. 112 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v) replik:
Fru talman! Jag vill fråga Elizabeth Nyström an-
gående Moderaternas syn på egenfinansiering. Är det
så att egenfinansieringen vad gäller idrottsverksamhe-
ten även skall öka bland barn och ungdomar? Eller
kan Moderaterna tänka sig att man undantar barn och
ungdomar en ökad kostnad för deras idrottsverksam-
het och att man i stället lägger en ökad kostnad på de
vuxna? Det skulle jag föredra.
Anf. 113 ELIZABETH NYSTRÖM (m) re-
plik:
Fru talman! Ja, Charlotta L Bjälkebring, det kan
jag svara på direkt. Vi vill naturligtvis satsa på barn
och ungdomar, och vi vill att vuxna i större utsträck-
ning betalar själva.
Anf. 114 Tredje vice talman CHRISTER
EIREFELT (fp):
Fru talman! Jag påstår att idrott är en av de vikti-
gaste kulturyttringarna. Det framgår kanske inte av
omfattningen av kulturutskottets betänkande eller av
debatten här i kammaren, men det handlar om vårt
lands i särklass största folkrörelse och om en företeel-
se som betyder oerhört mycket för väldigt många
människor i praktiskt taget alla åldrar.
Låt mig först stryka under Folkpartiet liberalernas
utgångspunkt när vi tar ställning i frågor som rör
idrottsrörelsen: I den avvägning som måste ske mellan
å ena sidan folkrörelsens frihet och oberoende och å
andra sidan kraven på starkare styrning av hur bidra-
gen skall användas, vill vi ge stort utrymme för rörel-
sens eget ansvar. Vi tror att om pekpinnarna blir för
många så motverkar man den initiativkraft som finns i
idrottsrörelsen.
Men den här utgångspunkten för det statliga stödet
förutsätter samtidigt en vital och vidareutvecklad
interndemokrati inom idrottsrörelsen. Här har vi en av
idrottens många trovärdighetsfrågor.
Idrottsrörelsen står inför en rad betydelsefulla
vägval. Till viss del påverkas utvecklingen av yttre
faktorer, t.ex. massmediernas intresse eller politiska
beslut. Men i allt väsentligt är det idrottens aktiva och
ledare som avgör hur utvecklingen blir.
Just för att idrotten betyder så mycket i samhället
för ungdomens fostran, för friskvården och inte minst
som underhållning finns det anledning att också upp-
märksamma de hot som finns mot idrottsrörelsens
framtid.
I det sammanhanget diskuteras bl.a. förhållandet
mellan å ena sidan motions- och breddidrotten och å
andra sidan en elitidrott som mer och mer känneteck-
nas av kommersialisering med välbetalda stjärnor,
höga prissummor och miljonbelopp i spelarförsälj-
ningar och TV-intäkter.
Det är sant att proffsklubbar och stjärngalor utgör
en liten del av den samlade idrottsrörelsen. Men jag
tycker inte att man kan nöja sig med att konstatera
det, bl.a. därför att det är den som drar till sig den
största uppmärksamheten både i medierna och bland
idrottens kritiker. En del i den här frågeställningen är
den mycket aktuella debatten om bolagisering eller
inte. Det handlar alltså om huruvida det är önskvärt
och i enlighet med idrottens intentioner att bedriva
verksamheten i bolagsform.
Jag menar att det här är en fråga för idrottsrörelsen
att klara av. Det är inte något som riksdag och rege-
ring skall besluta om. Tack och lov, höll jag på att
säga, för det handlar om mycket svåra avvägningar.
Men indirekt finns det politiska förtecken till den här
laddade frågan som gör det motiverat att fundera över
den också från riksdagens talarstol.
Bl.a. har den idrottspolitiska utredningen fått
tilläggsdirektiv som handlar om hur statens stöd till
idrotten skulle påverkas om man väljer att bedriva
verksamheten utanför den ideella föreningens ram.
Jag tycker för min del att diskussionen så här långt
har handlat litet för mycket om den yttre ramen för
klubbarnas ekonomi och för litet om innehållet.
Hur man praktiskt hanterar samhällets stöd till id-
rottsrörelsen om ett antal elitklubbar väljer att bedriva
sin verksamhet i bolagsform bör inte vara något större
problem. Dels skulle det säkert gå att finna former
som gör att statliga och kommunala bidrag inte tillfal-
ler ren affärsverksamhet, dels utgör detta stöd en
obetydlig del av elitklubbarnas totalfinansiering. För
flertalet elitklubbar i hockey och fotboll utgör t.ex. de
statliga och kommunala bidragen mindre än fem pro-
cent av de totala intäkterna.
Den verkliga risken är en annan och betydligt all-
varligare. Om elitidrotten mer och mer betraktas som
ren affärsverksamhet tror jag att bredd- och ungdom-
sidrotten kommer att få svårare - inte lättare som det
ibland hävdas i debatten - att få de resurser som
krävs. I motsats till elitklubbarna i de publika sporter-
na kan breddidrotten inte förlita sig till stora sponsor-
och matchintäkter. De är i hög grad beroende av sam-
hällets stöd, liksom av lottköpare, programbladsan-
nonsörer och andra som på ideell basis är beredda att
hjälpa till. För att man skall fortsätta att få det stödet
är det nödvändigt att den samlade idrottsrörelsen kan
bevara en hög trovärdighet.
Jag befarar att många av dem som i dag på olika
sätt ideellt stöttar idrottsrörelsen inte längre anser det
vara lika angeläget om utvecklingen mot allt dyrare
spelarövergångar, penningpriser och månadslöner
fortsätter. Om affärsverksamheten dessutom bedrivs
med tvivelaktiga metoder där t.ex. skatteflykt utgör en
ingrediens, ökar inte precis denna trovärdighet.
Med andra ord handlar det om att se till att före-
ningarnas ekonomiska verksamhet sköts på ett sätt
som tål dagsljus. Det är kanske viktigare än i vilken
organisationsform det sker.
En annan uppenbar risk är att det som i dag är
svensk idrotts styrka, nämligen att bredd- och elitid-
rott samverkar till gagn för hela verksamheten, kan gå
förlorad. Kontrasten mellan ett fåtal elitklubbars af-
färsverksamhet och småklubbarnas bredd- och ung-
domsverksamhet blir helt enkelt för stor.
Fru talman! Med motiveringen att statens ekono-
miska stöd har så stor betydelse just för breddidrotten
och för barn- och ungdomsverksamheten sa Folkpar-
tiet nej till en fortsättning på den kraftiga neddragning
som riksdagsmajoriteten beslutade om förra året och
som nu innebär en nedskärning på ytterligare 5 miljo-
ner. Vi föreslog ett anslag som är 10 miljoner högre är
regeringens förslag.
Eftersom riksdagen redan tidigare beslutat om ra-
men för utgiftsområdet är jag förhindrad att yrka
bifall det förslaget nu.
Andra viktiga frågor som rör idrottsrörelsens
problem och möjligheter får vi anledning att åter-
komma till när vi ser resultatet av Idrottsutredningen.
Att idrottsrörelsen är en enastående tillgång och
att den kommer att spela en viktig roll också i framti-
den krävs det ingen utredning för att konstatera.
Anf. 115 CHARLOTTA L
BJÄLKEBRING (v) replik:
Fru talman! Jag har några kommentarer till Chris-
ter Eirefelts anförande, vilket jag i stora delar kan
instämma i.
Problemet med elitklubbarna och det offentliga
stödet till dem är, precis som Christer Eirefelt säger,
inte det direkta bidraget som går via RF. Det stora
stödet, som faktiskt också är ett problem för breddid-
rotten, är det stöd som utgår direkt ifrån kommunerna.
Det stödet ges via olika lån och lokalhyror till elitid-
rotten från kommunen. Det är där de stora offentliga
pengarna ligger när det gäller stödet just till elitidrot-
ten. Det här urholkar också kommunernas möjlighet
att satsa på bredden.
Jag tror att vi skulle kunna komma till rätta med
många av de problem som i dag finns inom idrottsrö-
relsen om vi krävde att det fanns revisorer och ett
bättre handhavande av elitklubbarnas pengar. På så
vis tror jag att många av de idrottsklubbar som finns i
dag inte skulle behöva gå i konkurs. Det drabbar ju
också i sin tur breddidrotten.
Anf. 116 Tredje vice talman CHRISTER
EIREFELT (fp) replik:
Fru talman! Här döljer sig ju en del av problemen
och ett motiv för att låta verksamheten övergå i bo-
lagsform som också har kommit fram i den diskussio-
nen. Då skulle man möjligen få kontroll över detta på
ett bättre sätt.
Nu är ju inte elitklubbarnas bidrag från kommu-
nerna särskilt stora. De elitklubbar i fotboll och
hockey som man mest diskuterar får en väldigt liten
del av sina intäkter ifrån kommunerna och staten. När
det t.ex. gäller det aktuella Djurgården handlar det om
mindre än en procent. För Göteborgskamraterna i
fotboll är den intäkten knappast märkbar.
Sedan får man inte heller glömma - och jag tycker
att det är litet av dilemmat i den här diskussionen -
det idrotten ger tillbaka till kommunen i form av at-
traktionskraft för turismen och även i form av reella
pengar. De kostnader som elitklubbarna har för att
hyra anläggningarna är faktiskt väldigt stora och har
stigit rakt upp i taket. Detta är alltså inte riktigt ensi-
digt heller.
Vid en sammanvägning av dessa faktorer undrar
jag om inte kommunerna trots allt är vinnare om man
ensidigt tittar på elitklubbarna. Flertalet elitklubbar
gör ju också en väldigt stor insats på ungdomssidan
och när det gäller breddidrotten, även om det dessvär-
re finns undantag.
Anf. 117 RAGNHILD POHANKA (mp):
Fru talman! Liksom vi vill att alla människor,
ungdomar och vuxna, skall kunna få delta på samma
villkor i idrott och idrottsföreningar vill jag också att
vi skall betona vår religionsfrihet. Vi har ju religions-
frihet i Sverige, men det är på olika villkor för olika
religioner. De olika kyrkorna, frikyrkorna och kyrkor
som tillhör de stora världsreligionerna, har olika möj-
ligheter.
Det talas mycket om att invandrarna behöver få
utöva sin egen religion i Sverige och att det är en
möjlighet för dem att känna sig hemma och behålla
sin trygghet. Det är alldeles självklart, men vi får inte
heller glömma de ursprungliga svenskar som har
konverterat till andra religioner.
I buddismen missionerar man faktiskt inte. Man
har en helt annan inställning än flera av de stora reli-
gionerna. Man är ganska stillsam, och man talar för
fred och mänsklig frihet och för att man själv skall få
arbeta med sin utveckling genom utbildning och utöv-
ande av religionen. Buddismen söker inte upp, utan
man får söka upp buddismen.
Ewa Larsson har redan yrkat bifall till reservation
45.
De svenska buddistiska samfunden har flera gång-
er sökt bidrag till sin verksamhet. De fick avslag se-
nast den 10 oktober 1996. Vi menar att det här är så
angeläget att man redan i dag skulle kunna ordna att
de får bidrag. Ett antal små församlingar i Sverige
utövar buddism. Det finns ju både tibetansk buddism
och zenbuddism. De skulle behöva få bidrag på ett
helt annat sätt än vad de får i dag. Framför allt behö-
ver de bidrag till hyror och byggnader och för att
deras motsvarighet till våra präster skall kunna utöva
religionen och vara ett stöd och en hjälp för sina för-
samlingsmedlemmar.
De funderar, när man talar med dem, i den rikt-
ningen att de inte tillhör den rätta religionen. Men så
är det inte enligt vår lag. Vi har religionsfrihet. Men
det känns så när man inte får ekonomiskt bidrag, även
om religionen inte enbart är beroende av pengar. Men
naturligtvis behöver någon kunna syssla med det här
på heltid eller på deltid och hjälpa människor till rätta.
För att man skall kunna klara av att ge stöd till med-
lemmarna behöver man pengar.
Det finns en del väletablerade medlemsorganisa-
tioner i Sverige, så det finns utövare. Det finns också
enstaka människor som utövar religion, men då är det
ju svårare. Det finns t.ex. en nunna här i Stockholm
som är alldeles ensam i sin orden, en japansk orden.
Hon har svårare, naturligtvis, att få bidrag. Men hon
har sökt bidrag sedan 1993.
Det är viktigt att vi gör någonting åt det här. Vis-
serligen hänvisar man till olika utredningar och sam-
arbete som pågår. Inom regeringen pågår också arbe-
te. Men det här är så viktigt att vi inte har råd att
vänta, utan vi får omfördela pengarna så att de också
räcker till de små kyrkorna i Sverige.
Anf. 118 ELISABETH FLEETWOOD (m):
Fru talman! Debatten om kulturbudgetpropositio-
nen 1998 är nu avslutad, och vi kommer strax att gå
till votering beträffande utgiftsområde 17. Kulturut-
skottets dag i kammaren har således nått sitt slut.
I den stunden vill jag vända mig till vårt kansli
och framföra vår stora uppskattning av allt det arbete
som kansliet har genomfört med ackuratess och med
stor skicklighet, liksom i ett mycket gott samar-
betsklimat.
Särskilt vill jag i dag vända mig till vår avgående
kanslichef, Lennart Persson. Jag tror att du har känt
hur mycket vi har uppskattat din skickliga och kunni-
ga ledning för vårt arbete. Därtill är du en människa,
Lennart, som vi har fäst oss vid. Varmt tack, Lennart,
och lycka till!
Så ett par välkomstord till Lena Axelsson-
Westlund, som övertar kanslichefskapet. Du är väl-
känd för oss, och vi är välkända för dig. Jag är över-
tygad om att utskottet har hamnat i goda kanslichefs-
händer och att det goda samarbetsklimatet skall få
fortsätta. Välkommen, Lena! Och återigen: Tack,
Lennart!
(Applåder)
Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut
KrU1 Budgetpropositionen för 1998, anslag till
utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och
fritid
Mom. 1 (komplettering av det tredje kulturpolitiska
målet)
1. utskottet
2. res. 1 (mp)
Votering:
285 för utskottet
16 för res. 1
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 144 s, 67 m, 24 c, 20 fp, 15 v, 1 mp, 14
kd
För res. 1: 1 m, 15 mp
Frånvarande: 17 s, 12 m, 3 c, 6 fp, 7 v, 2 mp, 1 kd
Siri Dannaeus (fp) anmälde att hon avsett att rösta ja
men markerats som frånvarande.
Marianne Samuelsson (mp) anmälde att hon avsett att
rösta nej men markerats ha röstat ja.
Mom. 3 (utgångspunkterna för kulturpolitiken)
1. utskottet
2. res. 3 (m)
Votering:
239 för utskottet
68 för res. 3
1 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 146 s, 24 c, 21 fp, 18 v, 16 mp, 14 kd
För res. 3: 68 m
Avstod: 1 s
Frånvarande: 14 s, 12 m, 3 c, 5 fp, 4 v, 2 mp, 1 kd
Mom. 6 (skolans kulturansvar)
1. utskottet
2. res. 4 (m, c, fp, mp, kd)
Votering:
164 för utskottet
143 för res. 4
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 146 s, 18 v
För res. 4: 68 m, 24 c, 21 fp, 16 mp, 14 kd
Frånvarande: 15 s, 12 m, 3 c, 5 fp, 4 v, 2 mp, 1 kd
Catherine Persson (s) anmälde att hon avsett att rösta
ja men markerats som frånvarande.
Mom. 12 (den regionala fördelningen av statens stöd
till kulturinstitutioner)
1. utskottet
2. res. 9 (c)
Votering:
283 för utskottet
24 för res. 9
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 146 s, 68 m, 21 fp, 18 v, 16 mp, 14 kd
För res. 9: 24 c
Frånvarande: 15 s, 12 m, 3 c, 5 fp, 4 v, 2 mp, 1 kd
Mom. 15 (användning av viss del av kulturanslaget
för barn- och ungdomskultur)
1. utskottet
2. res. 11 (c)
Votering:
284 för utskottet
24 för res. 11
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 68 m, 21 fp, 18 v, 16 mp, 14 kd
För res. 11: 24 c
Frånvarande: 14 s, 12 m, 3 c, 5 fp, 4 v, 2 mp, 1 kd
Mom. 16 (fri entré på museer för vissa grupper)
1. utskottet
2. res. 12 (v)
Votering:
289 för utskottet
19 för res. 12
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 68 m, 24 c, 21 fp, 15 mp, 14 kd
För res. 12: 18 v, 1 mp
Frånvarande: 14 s, 12 m, 3 c, 5 fp, 4 v, 2 mp, 1 kd
Mom. 18 (synliggörande av kvinnan som kulturvarel-
se)
1. utskottet
2. res. 14 (mp)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.
Mom. 20 (relationen mellan basverksamhet och pro-
jekt)
1. utskottet
2. res. 16 (c)
Votering:
284 för utskottet
24 för res. 16
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 68 m, 21 fp, 18 v, 16 mp, 14 kd
För res. 16: 24 c
Frånvarande: 14 s, 12 m, 3 c, 5 fp, 4 v, 2 mp, 1 kd
Mom. 26 (utredning om stödsystemet för regional
kulturverksamhet)
1. utskottet
2. res. 21 (v)
Votering:
289 för utskottet
18 för res. 21
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 68 m, 23 c, 21 fp, 16 mp, 14 kd
För res. 21: 18 v
Frånvarande: 14 s, 12 m, 4 c, 5 fp, 4 v, 2 mp, 1 kd
Mom. 33 (en försöksverksamhet benämnd Forum för
världskultur)
1. utskottet
2. res. 27 (m, c, kd)
Votering:
203 för utskottet
104 för res. 27
1 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 2 c, 21 fp, 18 v, 15 mp
För res. 27: 68 m, 22 c, 14 kd
Avstod: 1 mp
Frånvarande: 14 s, 12 m, 3 c, 5 fp, 4 v, 2 mp, 1 kd
Mom. 47 (den organisatoriska tillhörigheten för Fol-
kens museum etnografiska)
1. utskottet
2. res. 35 (mp)
Votering:
292 för utskottet
14 för res. 35
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 146 s, 68 m, 24 c, 21 fp, 18 v, 1 mp, 14
kd
För res. 35: 14 mp
Frånvarande: 15 s, 12 m, 3 c, 5 fp, 4 v, 3 mp, 1 kd
Barbro Johansson (mp) anmälde att hon avsett att
rösta nej men markerats ha röstat ja.
Mom. 48 (den organisatoriska tillhörigheten för Öst-
asiatiska museet)
1. utskottet
2. res. 36 (m, c, fp, mp, kd)
Votering:
166 för utskottet
141 för res. 36
1 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 1 c, 18 v
För res. 36: 68 m, 23 c, 21 fp, 15 mp, 14 kd
Avstod: 1 mp
Frånvarande: 14 s, 12 m, 3 c, 5 fp, 4 v, 2 mp, 1 kd
Mom. 49 (den organisatoriska tillhörigheten för Me-
delhavsmuseet)
1. utskottet
2. res. 37 (m, c, fp, mp, kd)
Votering:
166 för utskottet
141 för res. 37
1 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 1 c, 18 v
För res. 37: 68 m, 23 c, 21 fp, 15 mp, 14 kd
Avstod: 1 mp
Frånvarande: 14 s, 12 m, 3 c, 5 fp, 4 v, 2 mp, 1 kd
Mom. 56 (religiösa barn- och ungdomsorganisationer)
1. utskottet
2. res. 40 (kd)
Votering:
292 för utskottet
15 för res. 40
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 68 m, 23 c, 20 fp, 18 v, 16 mp
För res. 40: 1 c, 14 kd
Frånvarande: 14 s, 12 m, 3 c, 6 fp, 4 v, 2 mp, 1 kd
Mom. 57 (invandrarungdomar)
1. utskottet
2. res. 41 (v)
Votering:
288 för utskottet
19 för res. 41
1 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 68 m, 24 c, 21 fp, 14 mp, 14 kd
För res. 41: 18 v, 1 mp
Avstod: 1 mp
Frånvarande: 14 s, 12 m, 3 c, 5 fp, 4 v, 2 mp, 1 kd
Mom. 60 (enskilt projekt)
1. utskottet
2. res. 43 (mp)
Votering:
291 för utskottet
16 för res. 43
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 68 m, 24 c, 21 fp, 17 v, 14 kd
För res. 43: 16 mp
Frånvarande: 14 s, 12 m, 3 c, 5 fp, 5 v, 2 mp, 1 kd
Mom. 61 (anvisande av medel under utgiftsområde 17
Kultur, medier, trossamfund och fritid samt vissa till
budgeten för 1998 hörande frågor, m.m.)
1. utskottet
2. res. 44 (v)
3. res. 45 (mp)
4. utskottets hemställan med den ändring däri som
föranleddes av bifall till mot. T230 yrk. 6 (fp) och
mot. Kr275 yrk. 2 (c)
Förberedande votering 1:
18 för res. 45
5 för mot.
285 avstod
41 frånvarande
Kammaren biträdde res. 45.
Förberedande votering 2:
20 för res. 44
16 för res. 45
269 avstod
44 frånvarande
Kammaren biträdde res. 44.
Huvudvotering:
205 för utskottet
17 för res. 44
85 avstod
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 7 m, 23 c, 17 fp, 1 v, 10 kd
För res. 44: 17 v
Avstod: 61 m, 1 c, 3 fp, 16 mp, 4 kd
Frånvarande: 14 s, 12 m, 3 c, 6 fp, 4 v, 2 mp, 1 kd
Beatrice Ask, Jerry Martinger och Marietta de Pour-
baix-Lundin (alla m) anmälde att de avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja.
Mom. 62 (ändring i lagen om TV-avgift)
1. utskottet
2. res. 46 (m, fp)
Votering:
224 för utskottet
82 för res. 46
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 147 s, 24 c, 5 fp, 18 v, 16 mp, 14 kd
För res. 46: 68 m, 14 fp
Frånvarande: 14 s, 12 m, 3 c, 7 fp, 4 v, 2 mp, 1 kd
Birgit Friggebo och Mikael Janson (båda fp) anmälde
att de avsett att rösta nej men markerats ha röstat ja.
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
5 § Vissa avgasfrågor
Föredrogs
Jordbruksutskottets betänkande 1997/98:JoU10
Vissa avgasfrågor (prop. 1997/98:35)
Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
Beslut
Kammaren biföll utskottets hemställan.
6 § Bordläggning
Anmäldes och bordlades
Trafikutskottets betänkande
1997/98:TU1 Utgiftsområde 22 Kommunikationer
7 § Anmälan om interpellationer
Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 9 december
1997/98:96 av Olle Lindström (m) till statsrådet
Thomas Östros
Svensk särlagstiftning
1997/98:97 av Elisa Abascal Reyes (mp) till social-
ministern
Patienters integritet
Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 16 december.
8 § Anmälan om frågor för skriftliga svar
Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts
den 9 december
1997/98:242 av Ewa Larsson (mp) till kulturminis-
tern
Stöd till ickekommersiell radio och TV
1997/98:243 av Birgitta Gidblom (s) till socialminis-
tern
EU:s förbud att testa kosmetika på djur
1997/98:244 av Ulla Löfgren (m) till inrikesministern
Lantmäteriverket och ansvaret för förättningsansök-
ningar
Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 16 december.
9 § Kammaren åtskildes kl. 16.53.
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 4 §
anf. 18 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 57
(delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 96
(delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 111
(delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.