Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1997/98:42

Måndagen den 8 december

Kl. 10.00 - 17.10

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

------------------------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollen för den 1 och 2 december.

2 § Meddelande om plan för kammarens sam-
manträden

Talmannen meddelade att en plan för kammarens
sammanträden under tiden den 20 januari - 27 mars
1998 delats ut till kammarens ledamöter.

3 § Meddelande om frågestund

Talmannen meddelade att vid frågestunden tors-
dagen den 11 december kl. 14.00 skulle följande
statsråd närvara:
Statsminister Göran Persson, justitieminister Laila
Freivalds, socialminister Margot Wallström, statsrå-
det Leif Blomberg, arbetsmarknadsminister Margare-
ta Winberg, försvarsminister Björn von Sydow och
statsrådet Thomas Östros.

4 § Meddelande om fördröjt svar på interpel-
lation

Till riksdagen hade inkommit följande skrivelse:

Interpellation 1997/98:95

Till riksdagen
Interpellation 1997/98:95 av Göthe Knutson (m)
om SJ:s trafikledningshaveri.
Göthe Knutson (m) har lämnat ovanstående inter-
pellation till försvarsministern. Arbetet inom rege-
ringen är så fördelat att det är jag som skall svara på
interpellationen.
Den kommer emellertid att besvaras först nästa år,
eftersom årets debattillfällen är slut. Vilka tider som
finns tillgängliga i kammaren för interpellationssvar
1998 är inte klart ännu, vilket gör att jag ber att få
återkomma om dag och tid längre fram.
Stockholm den 3 december 1997
Ines Uusmann

5 § Anmälan om inkommen faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen

Talmannen meddelade att följande faktaprome-
moria om förslag från Europeiska kommissionen
inkommit och delats ut till kammarens ledamöter:
Meddelande från kommissionen till rådet, Europapar-
lamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och
Regionkommittén om En gemenskapsstrategi för
att främja kraftvärme och undanröja hinder för
dess utveckling KOM (97) 514

6 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Kulturutskottets betänkande 1997/98:KrU1
Jordbruksutskottets betänkande 1997/98:JoU10

7 § Rättsväsendet

Föredrogs
Justitieutskottets betänkande 1997/98:JuU1
Utgiftsområde 4 Rättsväsendet (prop. 1997/98:1 del-
vis)
Riktlinjer för kriminalpolitiken samt rättshjälpskost-
nader, Rättsmedicinalverket och Gentekniknämnden

Anf. 1 GUN HELLSVIK (m):
Fru talman! Helt centralt för den moderata politi-
kens utformning - oavsett vilket området det gäller -
är tilltron till människors förmåga och vilja att ta
ansvar för sina egna val och sitt eget liv. Överfört till
moderat kriminalpolitik innebär det att varje männi-
ska som är i stånd att ansvara för sina handlingar och
beslut också har både rätt och skyldighet att göra det.
Anledningen till att flertalet av oss inte begår brott
som vuxna är att vi redan i unga år har fått lära oss
betydelsen av att visa respekt för andra människors
liv, hälsa och egendom. Sådana grundläggande nor-
mer har större betydelse för människors beteende än
varje slag av lagstiftning även om sådan också måste
finnas. Samtidigt måste respekten för straffsystemet,
som just är grundat i sådana värderingar, upprätthållas
genom en konsekvent reaktion vid brott. Brister med-
borgarna i respekten för grundläggande normer och
värderingar hotas rättstryggheten och hela fundamen-
tet för det civiliserade samhället, vilket påverkar lan-
dets brottsnivå.
Om vi skall kunna förhindra att den redan utbred-
da normlösheten rotar sig ännu mer och återupprätta
ett samhälle grundat på fasta moraliska och rättsliga
värderingar krävs en opinion för dessa grundläggande
värden. En av Moderaternas största framtidsuppgifter
är att driva denna opinionsbildning bland såväl en-
skilda individer som bland förtroendevalda och be-
slutsfattare. Det är framför allt på detta sätt som vi
kan uppnå ett samhälle grundat på lag och ordning,
där en av flertalet medborgare omfattad uppfattning
om vad som är rätt och orätt fungerar som ett sam-
manhållande värdekitt.
En vanlig källa till otrygghet och vanmakt är
rädslan för brott. Hösten 1996 genomförde BRÅ en
opinionsundersökning om svenska folkets attityder till
brott och brottsförebyggande åtgärder. Av undersök-
ningen framgår att svenska folket anser att vålds-
brottsligheten är det i särklass största samhälls-
problemet efter arbetslösheten.
Den alltmer utbredda rättsotryggheten i Sverige
måste ses mot bakgrund av senare års stora bespa-
ringar på rättsväsendet. Medborgarna upplever att
deras berättigade krav på rättssäkerhet och rättstrygg-
het inte längre tillgodoses. För att kunna återupprätta
medborgarnas förtroende för rättssamhället krävs
skärpta kriminalpolitiska mål och ett stärkt rättsvä-
sende.
Om brottsligheten skall kunna bemästras måste
kriminalpolitiken samverka med andra samhälleliga
områden och bygga på en helhetssyn. Åtgärder som
bidrar till ett tryggare samhälle och minskad segrega-
tion är viktiga inslag i brottsbekämpningen. Av sär-
skild betydelse är familjens roll. Familjen måste kun-
na fungera både som vårdare och förvaltare av det
man byggt upp tillsammans inom familjen. Familjen
måste dessutom fungera som en frontlinje mot miss-
bruk och kriminalitet.
På grund av den ekonomiska stagnationen i vårt
land, med hög arbetslöshet, höga skatter och ett allt
större bidragsberoende, har många familjer drabbats
av såväl ekonomisk som social otrygghet. Långtidsar-
betslösa, ekonomiskt och socialt svaga familjer har
inte alltid den styrka som behövs för att kunna tillrät-
tavisa ett besvärligt barn i tonåren som t.ex. genom
sitt asociala beteende signalerar att allt inte står rätt
till eller som kanske redan har tagit steget in i krimi-
nalitet. Det finns här skäl att också ur ett brottsföre-
byggande perspektiv framhålla landets behov av fler
riktiga arbeten och lägre skatter, så att alla familjer får
en verklig möjlighet att bygga upp en ekonomisk och
social grundtrygghet för framtiden. Även om det inte
finns något starkt direkt samband mellan hög arbets-
löshet och stigande brottslighet, riskerar arbetslöshe-
ten att indirekt påverka brottsutvecklingen på ett ne-
gativt sätt.
Många föräldrar upplever att de saknar argument
för att kunna övertyga sina tonåringar om faran med
att pröva narkotika. Ett tydligt tecken på detta är att
alltfler unga människor i dag prövar narkotika. Många
föräldrar tenderar också att brista i sin förmåga att
utöva tillräcklig uppsyn över sina barn. Oavsett vad
det beror på är detta ett faktum, i annat fall hade vi
inte haft de problem med ungdomsbrottslighet som vi
faktiskt har.
Som föräldrar - eller över huvud taget som vuxna
- har vi en skyldighet att dels fungera som goda fö-
rebilder för de unga, dels "lägga oss i" så fort vi upp-
täcker att unga människor i vår närhet genom sitt
beteende signalerar att de är på väg att spåra ur. Detta
innebär bl.a. att vi alla har ett ansvar för att med ord
och handling tydligt visa att vi inte accepterar krimi-
nalitet eller andra hänsynslösa beteenden.
Efter familjen är det skolan som har den viktigaste
uppgiften då det gäller att förebygga brott. Det är här
inte endast fråga om att skolan skall förmedla grund-
läggande kunskaper om vad som är rätt och fel i sam-
hället. Det gäller i lika hög grad att se till att skolarbe-
tet fungerar. Märker elever att de inte behöver följa
lärarnas anvisningar eller att de kan skada andra ele-
ver eller skolans egendom utan att de möts av en
reaktion är detta ett svek både mot de elever som
drabbas och mot den normöverföring som familj och
lagstiftare bedriver. Det är av största vikt att den unge
inser att samma regler gäller i skolans värld som för
samhället i övrigt.
Under de senaste månaderna har uttalanden från
olika politiska partiers företrädare kunnat tolkas som
att det nu föreligger en samsyn om behovet av att öka
människors trygghet mot brott. Bl.a. har Socialdemo-
kraterna vid upprepade tillfällen uttalat att det inte
föreligger någon egentlig skillnad mellan den modera-
ta och den socialdemokratiska kriminalpolitiken. En
nyhet i den kriminalpolitiska debatten är att även
Vänsterpartiet och Miljöpartiet sagt sig efterfråga fler
poliser och ökad trygghet på gator och torg.
Vi moderater välkomnar en utveckling i riktning
mot en ökad kriminalpolitisk samsyn om vad som
måste göras för att öka människors rättstrygghet och
rättssäkerhet. För att verklig samsyn skall kunna upp-
nås, och leda till resultat, förutsätts det emellertid att
vissa grundläggande krav är gemensamma.
Tyvärr är det inte mycket som tyder på att de
grundläggande kraven uppfylls. De ekonomiska förut-
sättningarna för rättsväsendet har med de beslut som
redan tagits inte i någon större utsträckning förbättrat
förutsättningarna för rättsväsendet. Kvar står alltså det
faktum att en allt mindre andel av de anmälda brotten
klaras upp trots att brottslingarna i många fall är kän-
da av polisen. Vad som framför allt har minskat är
uppklarningen av brott i mellanskiktet, dvs. den s.k.
vardagsbrottsligheten, som drabbar folk i allmänhet i
form av stölder och inbrott. Utvecklingen har gått
dithän att människor som faller offer för brott i vårt
land inte längre kan lita på att polisen kan göra vad
som krävs för att brottslingen skall kunna gripas och
brottet klaras upp.
När staten inte längre mäktar med att uppfylla en
av sina viktigaste uppgifter, nämligen att skydda
medborgarna mot brott, brister själva fundamentet för
det civiliserade samhället. I den situationen befinner
sig det svenska samhället i dag.
Fru talman! Riksdagen har redan fattat beslut om
rättsväsendets resurser, och dessa är enligt vår upp-
fattning klart otillräckliga. Då vi moderater inte i detta
sammanhang får framställa yrkanden i denna fråga
vill vi i vart fall få utgångspunkten för kriminalpoliti-
ken prövad i dag, varför jag yrkar bifall till reserva-
tion 3. Vi moderater står naturligtvis bakom samtliga
våra reservationer men för tids vinnande begränsar vi
oss till att yrka bifall till reservation 3.

Anf. 2 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Fru talman! I varje samhälle behövs det gemen-
samma normer och värderingar som återspeglar sam-
hällsmedborgarnas rättsuppfattning. Alla har vi ett
ansvar för att föra vidare grundvärderingar som hu-
manitet, alla människors lika värde, hänsyn och tole-
rans, vilket ger de bästa förutsättningarna för trygghet
och rättssäkerhet. En av rättsstatens viktigaste uppgif-
ter är att skydda medborgarna mot våld och övergrepp
och att garantera medborgarnas rättssäkerhet vid
samhälleliga ingrepp.
För att klara detta krävs det fasta normer och etisk
fostran i familj, skola och föreningsliv, olika brotts-
förebyggande åtgärder, ett effektivt polis-, åklagar-
och domstolsväsende och en väl fungerande kriminal-
vård. Brottsoffren måste dessutom erhålla skydd och
hjälp för att komma över de upplevelser som det
innebär att utsättas för brottsliga handlingar. Rättssys-
temet måste vara uppbyggt så att de enskilda medbor-
garnas behov av skydd kan tillgodoses.
För att rättssystemet skall fungera krävs det att de
rättsvårdande myndigheterna respekteras av medbor-
garna. Rättssystemet måste i sin tur erbjuda männi-
skor erforderlig rättssäkerhet. En tydlig och konsek-
vent tillämpning av lagstiftningen, en klar och tydlig
utformning av lagarna, ett förutsebart straffsystem och
en folklig förankring i de dömande församlingarna är
viktiga förutsättningar för ett väl fungerande rätts-
samhälle.
Den viktigaste kriminalpolitiska uppgiften för
samhället är att minska brottsligheten och därigenom
öka människors trygghet. Brottsutvecklingen kan inte
enbart stödjas genom de traditionella åtgärderna inom
rättsväsendets ram, dvs. ingripande och reaktion på
redan begångna brott. Antalet poliser behöver utökas,
vilket nu också sker. Detta räcker dock inte. Det
brottsförebyggande arbetet är en av de viktigaste
hörnstenarna i det kriminalpolitiska arbetet för att
minska brottsligheten och öka tryggheten för männi-
skorna.
Det krävs därför att alla medborgare tar sitt ansvar
och deltar i det brottsförebyggande arbetet. Detta
brottsförebyggande arbete måste prioriteras och för-
stärkas.
Varje samhällssystem bygger på en normbildning
som reglerar rätt och fel i umgänget mellan männi-
skor. Såväl oskrivna som skrivna lagar är viktiga för
ett samhälles funktion och påverkar dess utformning.
Det viktigaste ansvaret för denna normbildning
och därigenom den grundläggande brottsförebyggan-
de verksamheten ligger naturligtvis i första hand på
familjen. Det är främst genom familjen som barn
erhåller de värderingar och normer som avhåller dem
från brott. Det är också familjen och den närmaste
omgivningen som kan hjälpa till med att avhålla barn
och ungdomar från att begå brott eller som kan, när
brott redan begåtts, hjälpa till och sätta gränser och
reda ut orsakerna till att brott begåtts. Barn behöver
vuxenkontakt för att kunna utvecklas till trygga indi-
vider.
Även skola och barnomsorg har ett stort ansvar för
normbildning. Diskussionen om rätt och fel måste
börja tidigt. Skolans personal har goda möjligheter att
följa barns och ungdomars utveckling. De kan tidigt
upptäcka sociala problem och begynnande kriminella
tendenser.
Det utvecklade svenska föreningslivet har också
stor betydelse för normbildningen. Genom att barn
och ungdomar deltar i föreningsverksamhet lär de sig
respektera demokratiska värderingar. Föreningslivet
skapar också möjligheter till meningsfulla fritidssys-
selsättningar, vilket är viktigt för att barn inte skall
känna utanförskap i samhället.
För att effektivisera det brottsförebyggande arbe-
tet behövs det en gemensam policy mellan olika
myndigheter. Därutöver krävs det en bättre samord-
ning mellan de myndigheter som har ansvar för barn
och ungdomar. Skola, sociala myndigheter, polis och
kriminalvård måste på ett tidigt stadium engageras i
detta arbete. Ofta leder bristande samordning till att
ungdomar inte tas om hand på ett tillfredsställande
sätt, vilket skulle ha kunnat förhindra fortsatt brotts-
lighet. Detta beror ofta på oklara ansvarsförhållanden
mellan olika myndigheter.
Vi i Centerpartiet menar att det brottsförebyggan-
de arbetet måste utgå från barn och unga. Hela sam-
hällets engagemang måste alltså tas till vara. Vi cen-
terpartister menar att varje kommun måste upprätta
egna lokala brottsförebyggande planer där det över-
gripande ansvaret för att samordna utarbetandet av
planerna bör ligga på kommunerna och de lokala
polismyndigheterna. Detta finns utvecklat i reserva-
tion nr 2.
Fru talman! En väl fungerande demokrati förutsät-
ter inte bara ett väl fungerande rättssystem utan också
att medborgarna hyser förtroende för rättsstaten.
Mycket tyder på att rättsstaten befinner sig i kris. Den
svarar inte längre alltid mot de rättmätiga krav som
medborgarna ställer.
Visst behöver rättsväsendet genomgå organisato-
riska förändringar. Men jag anser att sådana föränd-
ringar, liksom sådana som rör materiell rätt, måste
föregås av en grundlig analys och en helhetssyn på
hela rättsväsendet. Det måste vara ett samlat grepp
över reformarbetet. Det kan alltså inte vara som i dag,
dvs. att man tar olika delar utan att se dem som en
helhet. Jag kan som exempel nämna åklagarväsendet.
När det regionaliserades blev det därmed centraliserat
utan att man såg till helheten när det gällde samarbetet
med polisen.
Enligt min mening bör riksdagen först ta ställning
till riktlinjer för utformningen av det framtida rättsvä-
sendet. Först därefter bör reformbehovet i detalj ana-
lyseras och beslut fattas. Regeringen bör alltså få i
uppdrag att i ett första steg till riksdagen lägga fram
ett förslag till sådana riktlinjer. Detta finns utvecklat i
reservation nr 5.
Självklart står jag bakom dessa två reservationer,
men i den fortsatta debatten väljer jag, för tids vin-
nande, att biträda andra reservationer.

Anf. 3 GUN HELLSVIK (m) replik:
Fru talman! Det som Ingbritt Irhammar säger låter
väldigt bra. Vi är helt överens om att antalet poliser
behöver ökas. Vi är också helt överens om att man
måste ha en helhetssyn när man diskuterar omorgani-
sation av rättsväsendet. Det jag inte får att gå ihop är
att Ingbritt Irhammar och hennes parti, Centerpartiet,
de senaste åren accepterat regeringens samtliga be-
sparingsförslag och har också stött regeringen i dess
mycket begränsade utökning av rättsväsendets budget.
Jag skulle gärna vilja höra hur Ingbritt Irhammar
förklarar att man skall kunna öka antalet poliser med
en total bestående budgetförstärkning för polisen med
157 miljoner för 1998 samtidigt som vi vet att polisen
innevarande år kommer att överskrida sin budget med
ca 400 miljoner kronor.

Anf. 4 INGBRITT IRHAMMAR (c) replik:
Fru talman! Jag tror att vi alla är överens om att vi
behöver förstärka polisen. Det har vi nog tyckt under
flera år. Trots detta har vi på grund av de statsfinan-
siella läget varit med, alla partier här i kammaren, om
att spara på polisen i flera år.
För budgetåret fram t.o.m. 1997 hade moderaterna
ett krav i sin budgetmotion om att polisen skulle till-
föras 200 miljoner som skulle gå till Europol, till i
första hand Schengensamarbetet och till att utbilda
fler poliser. Detta har inte inneburit någon förstärk-
ning för polisverksamheten i vårt land under detta år.
Trots detta har moderaterna varit runt i olika polis-
distrikt och samlat namn som överlämnats till justi-
tieministern för att visa att om moderaternas politik
hade genomförts hade vi haft ett antal fler poliser i
verksamhet fram tills nu. Men så är inte fallet. Jag
tycker ändå att det krävs en ärlighet här i kammaren.
Vi har ju alla varit med och sparat.
Vi har nu en möjlighet, därför att vi har sanerat
statens finanser, att förstärka rättsväsendet. Det görs
genom en överenskommelse mellan Socialdemokra-
terna och Centern. Vi förstärker rättsväsendet med 1
miljard kronor på tre år. De närmaste åren kan vi
finansiera en förstärkning med 400 nya poliser. Det är
mitt svar till Gun Hellsvik.

Anf. 5 GUN HELLSVIK (m) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är rätt intressant att
höra att Ingbritt Irhammar indirekt beskyller oss mo-
derater för bristande ärlighet. Vi kanske skall ha klart
för oss att den första besparing som genomfördes på
polisen under 90-talet stod vi moderater bakom ge-
nom den överenskommelse med socialdemokrater
som skedde för budgetsaneringen. Därefter är det
främst Centern, men även andra partier, som gett
regeringen stöd.
Vi har de senaste åren yrkat på ökat anslag för po-
lisen. Det måste vara ett resonemang som jag inte
förstår som gör att Ingbritt Irhammar säger att om
man får i gång utbildningen skulle det inte ha någon
betydelse för antalet poliser.
Fortfarande har jag inte fått svar på min fråga hur
tillskottet, som är det bestående tillskottet, på enbart
157 miljoner skall kunna ge fler poliser när polisen
innevarande år får ett överskridande på 400 miljoner.

Anf. 6 INGBRITT IRHAMMAR (c) replik:
Fru talman! Jag vill åter påminna om den möjlig-
het som vi nu har att förstärka rättsväsendet, där det
sker en förstärkning med 862 miljoner till polisen de
närmaste tre åren. Det beror på att vi har lyckats sane-
ra statens finanser. För första gången på över 30 år
kommer vi nästa år att ligga i balans med statens
utgifter och inkomster. Det är verkligen på tiden att vi
rikspolitiker också tar ett ansvar för att klara av en
balanserad budget, något som vi inte klarat hitintills.
Det stämmer att inte bara ni moderater utan även
vi centerpartister, alla vi som ingick i den förra icke-
socialistiska regeringen, var med att tillsammans med
Socialdemokraterna spara 500 miljoner på polisen. Vi
kan exercera i siffror, men det viktigaste är ändå att
gå framåt och visa att vi behöver förstärka polisen. Vi
gör det efter de möjligheter vi har, men en förstärk-
ning av polisen, som jag sade i mitt anförande, är
ändå aldrig den enda lösningen för att minska brotts-
ligheten i samhället och öka allmänhetens trygghet.
Det måste ske genom att vi alla tar ett ansvar för att
minska brottsligheten och värna varandra. Om vi så
skulle fördubbla antalet poliser i landet skulle det
aldrig finnas tillräckligt med poliser för att rycka ut
vid alla sammanhang. Vi måste börja verkligen i
grunden och försöka få alla samhällsmedborgare att
inse detta och hjälpa till för att öka tryggheten i sam-
hället.

Anf. 7 SIW PERSSON (fp):
Fru talman! Inom rättsväsendet är det särskilt två
områden som man håller på med, och det är för det
första brott och straff och brottsförebyggande verk-
samhet och för det andra rättskipning och organisa-
tionen av rättsväsendet.
Det är viktigt att värna den enskildes rättssäkerhet
och rättstrygghet. När man vill förebygga och bekäm-
pa brott är det viktigt att se till att polisen har resurser
till det och att de enskilda personer som vänder sig till
domstolarna kan känna att de får sitt fall dömt inom
rimlig tid och blir dömda på ett rättssäkert sätt. Den
som blir dömd och får ett straff måste veta och känna
att vederbörande har blivit dömd på ett säkert sätt och
i humanitetens tecken.
Vikten av att förebygga brott kan man aldrig nog
understryka vare sig vi står i riksdagens talarstol eller
någon annanstans. Det är några åldrar som är särskilt
viktiga att komma i håg. Tar vi tag i våra barn innan
de är i 11 års ålder kan vi verkligen minska risken för
dem att hamna i brottslighet. Det finns ett annat årtal
som också är viktigt att komma ihåg. Kan vi se till att
våra ungdomar inte hamnar på brottets bana innan de
är 23 år är det väldigt sällan som de efter 23 års ålder
blir kriminella. För att vi skall lyckas med detta gäller
det verkligen att vi vuxna, var vi nu än finns, bryr oss
och bryr oss hela vägen även när det är besvärligt.
Det finns några oslagbara brottsförebyggare, oav-
sett om det är i Sverige eller någon annanstans, och
det är föräldrarna. Men då måste vi se till att myndig-
förklara föräldrarna och låta dem få en möjlighet att
inte bara aktivt delta i hemmet utan också i skolarbe-
tet och i andra sammanhang. Jag tycker att det är en
tragedi att lika mycket som föräldrarna får vara aktiva
i sina barns verksamhet i skolorna när de är små, lika
passiva måste de bli ju högre upp i åldrarna barnen
kommer. Jag har själv fått uppleva hur man snarast
känner sig om en inkräktare när man vill aktivt delta i
verksamheten. Här måste det bli en radikal både för-
bättring och förändring.
När det gäller myndigheternas möjligheter och
skyldigheter att ta del och aktivt hjälpa de barn och
ungdomar som det går snett för vill jag understryka att
det är väldigt viktigt att man hjälper till utan att hota
att ta över. Myndigheterna skall vara en resurs till-
sammans med föräldrarna. Det är föräldrarna som
aktivt skall få styra. Det är bara undantagsvis som
man skall skilja barn, ungdomar och föräldrar åt.
Ta tag i problemen. Många av er har säkert upp-
levt asocialitetslalomen som går ut på att man väldigt
tidigt är medveten om att Erik har problem, men bar-
navårdscentralen hoppas att förskolan tar itu med det,
förskolan hoppas att skolan gör det. Så går det år efter
år, klass efter klass. Till sist går det för fort. Då blir
det polisen och domstolarna som får ta itu med det.
Den unge som åker dit säger: Varför tog ni inte tag i
mig innan det gick för fort?
Vi har haft några tuffa år i Sverige ekonomiskt.
Det har naturligtvis också präglat rättspolitiken. Det
finns tusentals ärenden som ligger på hög hos polis-
myndigheterna, även sådana ärenden där gärnings-
männen är kända. Vi vet hur det ser ut i domstolarna.
Det är alldeles för ofta som mål inte är avgjorda. I
t.ex. kammarrätter finns närmare 6 500 skattemål som
är äldre än 36 månader. På senare år har antalet soci-
alförsäkringsmål som är äldre än 12 månader fördubb-
lats. Det är inte ovanligt att ett socialförsäkringsmål i
länsrätten tar mer än två år. Som jag sade tidigare
förutsätter en väl fungerande demokrati inte bara ett
väl fungerande rättssystem utan också att medborgar-
na hyser ett gott förtroende för rättsstaten. Tyvärr är
det litet för ofta i dag som medborgare känner både
missnöje och misstro därför att de känner att de har
råkat illa ut.
Det finns naturligtvis många olika förklaringar. En
av förklaringarna är den dåliga ekonomin en annan de
snabba svängningarna med de många olika omorgani-
sationerna. En mycket viktig del i sammanhanget är
att regeringens reformarbete företer en splittrad bild.
Självklart måste man se till att förändra och omorga-
nisera, men det är verkligen inte bra när man inte har
ett samlat grepp över de omorganisationer man vill
ha.
En av de saker som genomfördes i riksdagen och
som Folkpartiet var emot var förändringen av rätts-
hjälpen. Man ändrade rättshjälpslagstiftningen så att
det blev ett rättsligt systemskifte, det blev ett generellt
subsidiärt rättsskydd. Det innebär att den som har en
rättsskyddsförsäkring som täcker den aktuella angelä-
genheten inte skall få rättshjälp på samma sätt som
tidigare. Inte heller skall den som med hänsyn till sitt
försäkringsskydd i övrigt eller sina ekonomiska per-
sonliga förhållanden borde ha haft en rättsskyddsför-
säkring få hjälp. Det här var Folkpartiet emot, och vi
hävdar med bestämdhet att det strider mot Europa-
konventionen om mänskliga rättigheter. Den säger att
alla, oavsett vilken ekonomisk situation man befinner
sig i, skall få sin sak prövad på ett rättssäkert sätt. Det
kan man inte få om man inte har de ekonomiska förut-
sättningarna till en god juridisk hjälp.
Jag kommer tillbaka i debatten. För att inte behö-
va upprepa mig för mycket stannar jag här i denna
del, och jag yrkar bifall till reservation 4 under mom.
6 om rättspolitisk strategi. Jag återkommer, fru tal-
man, när det gäller underavdelningar inom rättspoliti-
ken.

Anf. 8 ALICE ÅSTRÖM (v):
Fru talman! Kriminalpolitiken bör grundas på en
helhetssyn. Det är egentligen den allmänna politiken
som leder till social trygghet, en rättvis fördelning och
ett samhälle som vilar på solidaritet mellan männi-
skor.
Kriminalpolitiken måste bygga på den allmänna
socialpolitiken i första hand. I det brottsförebyggande
arbetet är en av de viktigaste hörnstenarna att förhind-
ra människor från att bli kriminella. Det är kriminal-
politikens viktigaste uppgift.
Fru talman! Familjen har givetvis en oerhörd be-
tydelse i detta arbete. Det är familjen som skall upp-
fostra barnen, ge dem normer och stödja dem i deras
utveckling. Samtidigt vet vi att många familjer har det
svårt. Vi har en familjestruktur i Sverige där den
vanliga kärnfamiljen i dag inte längre är ett begrepp.
Vi har i dag en situation med en mycket hög arbets-
löshet och många föräldrar som är ensamstående.
Samhället måste kunna bidra med hjälp till dessa
familjer för att de skall kunna fullfölja sin uppgift som
fostrare.
Vi i Vänsterpartiet anser att en reform för sex
timmars arbetsdag är en reform som skulle öka föräld-
rarnas möjligheter att ha tid för sina barn och delta i
barnens fostran på ett helt annat sätt. Men också sko-
lan har en oerhört viktig betydelse.
Fru talman! Vi vet att det ute i landet under de se-
naste åren tyvärr har varit skolan som har fått ta de
stora nedskärningarna, framför allt gäller det skolhäl-
sovården. Det handlar om stora nedskärningar när det
gäller skolsköterskor, skolkuratorer och skolpsykolo-
ger, trots, fru talman, att inriktningen från majoriteten
i denna riksdag är att vi måste värna de barn som har
behov av stöd. Men i verkligheten, ute i kommunerna,
har inte inriktningen fullföljts. I dag kan vi se början
till en förbättring. Man inser den stora vikten av att ha
de här yrkesgrupperna inom skolan.
Men detta har också inneburit - och det, fru tal-
man, har vi fått skrämmande signaler om - att trycket
på barnpsykiatriska mottagningar runt om i landet har
ökat drastiskt. Väntetiden för ett barn som är i akut
behov av psykiatrisk hjälp och som mår dåligt kan
vara upp till ett halvår. Det här är inte positivt ur ett
brottsförebyggande perspektiv. Om samhället inte kan
ge den hjälp som föräldrar och barn begär, har man
misslyckats.
Undersökningar visar att den höga arbetslösheten
skapar en otrygghet hos många föräldrar och barn.
Detta är också något som i ett längre perspektiv kan
skapa ett mer otryggt samhälle, och ett otryggt sam-
hälle har också en tendens att skapa brottslighet. Det
är viktigt att man inte gör kopplingen att arbetslöshet i
sig gör att man blir kriminell, utan det är den otrygga
tillvaro som skapas i samhället som blir en grogrund
för utanförskap och ökad kriminalitet.
Den ökade segregationen i samhället har också en
stor betydelse, och den har vi inte lyckats bryta. När
utanförskapet i samhället blir för stort är det svårt för
samhället att ha regler och normer som känns giltiga
för människor som inte känner sig delaktiga i samhäl-
let. Därför är det, fru talman, det brottsförebyggande
arbetet och den övriga sociala politiken som har den
stora betydelsen.
Men det är också av betydelse hur rättsväsendet
och polisväsendet fungerar, om människor upplever
en trygghet i samhället så att man kan finnas där när
brott har begåtts. Vi har, fru talman, under de senaste
åren faktiskt sett en ökad misstro bland människor, en
minskad förmåga hos polisen att klara upp brott och
en minskad förmåga att komma när brott har begåtts.
Detta är allvarligt. Därför ser jag det som väldigt
positivt att polisen i regeringens budget nu får ökade
resurser. Men vi anser inte att det är tillräckligt. Man
behöver också förstärka framför allt när det gäller de
civilanställda inom polisen, så att alla poliser skall
kunna finnas ute och bedriva sitt arbete. Framför allt
kommer den nya närpolisorganisationen att ha en
oerhört stor betydelse i det brottsförebyggande arbe-
tet. Därför är det viktigt att de också finns ute bland
människorna.
En annan sida, fru talman, är människornas tilltro
till rättsväsendet, till den dömande makten. Flera
talare har här tidigare talat om vikten av att bli rätts-
säkert dömd och att man får sina mål behandlade i
god tid. Men något som inte har lyfts fram är hur man
som kön blir behandlad av rättsväsendet. Hur är det i
samhället i dag? Hur många gånger har vi tyvärr inte
fått läsa om våldtäktsmål med friande domar? Rätts-
väsendets behandling av kvinnor i dessa situationer
har en oerhört stor betydelse för tilltron. Det är också
en fråga som man måste arbeta med. För att kunna få
förtroende för rättsväsendet måste rättsväsendet kun-
na hantera dessa frågor på ett sätt som medborgarna
accepterar.
Fru talman! Jag kommer att återkomma senare till
fler av de nämnda områdena.
En fråga som vi också behandlar just nu är rätts-
hjälpen. Rättshjälpen förändrades ju den 1 december.
I dag är den subsidiär. Det handlar om att människor i
stället skall ha sina egna rättsförsäkringar. Vänster-
partiet var emot denna förändring, för det är inte
människors ekonomi som skall vara avgörande. Om
människor inte har en egen försäkring men borde ha
haft ekonomiska möjligheter till en egen försäkring,
kommer de inte att få rättshjälp i framtiden. Detta är
oerhört farligt i ett rättssamhälle.
Försäkringsbolagen har heller inte kunnat presen-
tera hur de kommande försäkringarna kommer att se
ut. Vänsterpartiet har i sitt budgetförslag lagt tillbaka
lika mycket pengar som den här reformen skulle spa-
ra. Men eftersom ramarna nu är fastlagda yrkar jag
bifall till reservation 52, som är en reservation från
Miljöpartiet och Kristdemokraterna. Den handlar om
att man snabbt måste utvärdera reformen för att kunna
se effekterna av den och följa upp hur försäkringsbo-
lagen har löst det hela samt vilka villkor det kommer
att bli.
En annan del på det här området är Genteknik-
nämnden. Gentekniknämndens övergripande mål är
att främja etiskt försvarbar och säker användning av
genteknik så att oönskade effekter inte skall uppstå.
Vi har i en motion pekat på vikten av att kunna sprida
information om genteknik till allmänheten. När ra-
marna nu är fastställda finns det inte pengar. Det här
är ändå en viktig fråga som behöver debatteras i sam-
hället. Vi har en reservation om att det även bör fin-
nas en konsumentrepresentant i Gentekniknämnden,
för det är självklart att konsumentintressena måste
vara företrädda i en sådan nämnd. I dag finns det en
kommitté som skall arbeta med den här frågan, men
det finns ingen anledning att avvakta det pågående
utredningsarbetet för att lösa en så enkel fråga som
ändå är så betydelsefull. Därför vill jag också yrka
bifall till reservation 43.

Anf. 9 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Den centrala uppgiften för rättsväsen-
dets myndigheter är att värna den enskildes rättssä-
kerhet och rättstrygghet. Detta ger, enligt Miljöpartiet,
verksamheten inom rättsväsendet en särställning i den
statliga verksamheten. Det är en förutsättning för ett
fritt och demokratiskt samhälle att verksamheten
präglas av öppenhet och insyn. Vidare skall det utgå
rättshjälp oavsett ekonomisk status.
Man kan inte isolera de huvudsakliga områdena
inom kriminalpolitiken, dvs. frågor om brott och straff
samt brottsförebyggande verksamhet eller området
som gäller rättsskipningen och organisationen av
rättsväsendet, utan den kriminalpolitiska inriktningen
bör enligt Miljöpartiets mening grundas på en hel-
hetssyn och på en inriktning av den allmänna politi-
ken som leder till social trygghet, en rättvis fördelning
och ett samhälle som vilar på solidaritet mellan män-
niskor. Medvetenheten om att beslut inom sam-
hällspolitiken som gäller t.ex. arbetsmarknad, ung-
domspolitik, socialpolitik och bostadspolitik kan få
kriminalpolitiska bieffekter måste öka på såväl central
som regional nivå.
I Miljöpartiets budgetförslag på rättsväsendets
område yrkar vi på 17 miljoner extra samt en omför-
delning inom ram. Vi avsatte 10 miljoner extra till
åklagarna för att ge möjlighet att återanställa admi-
nistrativ personal. Tyvärr gjordes det ju omfattande
uppsägningar av den här personalkategorin för att ge
utrymme för åklagarnas lönehöjning, som man var
tvungen att ta inom ram. Analysen av effekterna var
inte tillräcklig enligt vår syn.
Vi vill att 7 miljoner skall gå till Rättsmedicinal-
verket, som har fått en alltför snäv budet för att kunna
bedriva sin verksamhet. 50 miljoner omfördelar vi
inom ram från SÄPO till den vanliga öppna polisen
för att även där kunna återanställa administrativ per-
sonal, då uppsägningarna gjort effektiviteten inom
den vanliga polisen mycket sämre. Det är oerhört
viktigt att denna personalkategori återanställs.
Vi vill också främja att pengar avsätts för att öka
personalens delaktighet i beslut inom polisverksamhe-
ten. Personalen har ett stort ansvar som de också tar,
och de har även många idéer till förbättringar. Men vi
upplever att denna resurs inte tas till vara, vilket får
följder för kvaliteten.
Vi vill också avsättas pengar till ledarskapsut-
veckling inom polisen. Det behövs en ny typ av ledar-
skap för att få fram personalens potentiella kraft.
Cheferna måste ge personalen en chans att formulera
sig. Jag återkommer till dessa problem under polisav-
snittet.
En stor betydelse för rättsväsendet här i Sverige
har också EU-samarbetet fått. Vi går mot en större
överstatlighet, som gör att vi inte längre kan fatta
vissa beslut i vår svenska riksdag eller i utskottsarbe-
tet. Genom Amsterdamfördraget har det blivit över-
statlighet på samtliga områden inom den tredje pela-
ren, inom vilken det rättsliga samarbetet fanns. Men
det är väldigt svårt för den enskilde människan att se
vilka effekter det får, för det innebär rambeslut, tre-
årsförändringar, femårsförändringar, och en del av
tredje pelarens områden flyttas direkt över till första
pelaren och en överstatlighet. Dessutom är det majori-
tetsbeslut som skall gälla. Det finns en formulering i
Amsterdamfördraget om att man skall konstruktivt
avstå om man har en avvikande synpunkt. Effekterna
när det gäller brott och straff blir ju stora om vi nu
skall ha samma regler men inte får göra ändringar, på
samma sätt som i Europol, dvs. att vi inte kan ändra
någonting, utan antingen får vi vara med eller stå
utanför. Det här är ju förödande.
Miljöpartiet anser naturligtvis att det är viktigt
med tidig reaktion när barnen är unga för att förebyg-
ga brottsuppkomst. Det är där insatserna måste sättas
in. Det gäller stöd och hjälp i skola och på dagis, och
hjälpen skall centreras till den unge som har problem.
Det är inte bara familjen som skall få stöd, utan det
skall tillkomma just den unge. Många gånger är ju
problemen familjeberoende. Det är familjen som
utgör problemet.
De riksomfattande försök med medlingsverksam-
het som vi har beslutat om, hoppas vi kommer i gång.
Vi tror att detta är en form som kan göra att ungdomar
inte fortsätter med brott.
Den sociala myndigheten skall få större restriktio-
ner. Miljöpartiet hoppas att det skall komma sådana
förslag från regeringen. Domstolen ger yttranden när
det gäller hur innehållet för den unge skall se ut. Vi
tycker även att frivården inom kriminalvården skall
kunna vara en resurs i detta samarbete.
Brottsofferutredningen har inte redovisat sina för-
slag. Vi avvaktar, men vi tycker att brottsoffrens
ställning är något som det är viktigt att hålla reda på
så att vi kan göra förbättringar.
Alternativ till fängelse är ett annat förslag som vi
hoppas kommer genom Straffsystemkommitténs för-
slag. Förslaget i fråga om våld mot kvinnor har vi
väntat på länge. Det har skjutits fram av regeringen,
men nu är det aviserat till den 4 februari. Vi hoppas
verkligen att det inte försenas ytterligare.
Rättshjälpen har ju genomgått en försämring enligt
Miljöpartiets syn. Vi var emot den nya rättshjälpsla-
gen. Den försämrar allmänhetens rättsskydd genom
att försäkringsbolag skall ta över. De formuleringar
som finns när det gäller villkoren säger att de som
borde ha haft en rättsskyddsförsäkring inte skall få
hjälp. Det är en väldigt vag formulering. Sedan står
det om dem som har särskilda skäl. Men i fråga om de
här särskilda skälen blir man inte riktigt klok på vad
som gäller.
Vi känner en stor oro på det familjerättsliga områ-
det. Oron gäller att det skall ske inskränkningar när
det gäller äktenskapsmål och bodelning. Dessa för-
ändringar drabbar ytterst kvinnor. Därför yrkar jag
bifall till reservation 53. Där vill vi ha en utvärdering
så fort som möjligt efter ett år för att just se hur för-
säkringsbolagen har skött det här och hur kvinnor -
och även andra enskilda - har drabbats. Eftersom vi
förlorade omröstningen har vi dock inte avsatt pengar,
och förslaget har inte börjat gälla. Det gör det först till
årsskiftet. Därför tycker vi att det är bättre att föreslå
en utvärdering.
Rättsmedicinalverket har fått för snålt tilltagen
budget. Man säger i regeringens budgetförslag att
nedläggning av avdelningen i Uppsala kommer att ge
sådana ekonomiska resurser att man kan ha verksam-
heten som tidigare.
Men när man kontrollerar siffrorna finner man att
det inte stämmer. Verksamheten i Uppsala skulle
hålla på fram till juni 1998. Men man måste betala
lokalkontraktet, alltså årshyran, och man måste betala
en upprustning som har skett i lokalen. Man måste
betala full lön till dem som har blivit uppsagda och
som vill studera, och man behöver då anställa vikarier
för att driva verksamheten till juni. Sammanlagt blir
det därför inga besparingar under 1998. Bedömningen
är då att personal- och driftskostnadsminskningarna
äts upp av omställningskostnaderna.
Dessutom har Rättsmedicinalverket fått en ökning
av antalet rättspsykologiska undersökningar. Under
1997 var det 50 undersökningar fler än under föregå-
ende år. Under 1997 fick Rättsmedicinalverket dess-
utom ta 14 miljoner ur sitt anslagssparande för att
verksamheten skulle gå runt. Det säger sig självt att
man, eftersom man inte själv kan påverka detta med
de rättspsykologiska undersökningarna utan att det är
domstolarnas efterfrågan som avgör, inte med denna
tajta budget kan göra verksamheten så bra som den
tidigare har varit eller över huvud taget få den att
fungera. Därför är det mycket angeläget att man till-
skjuter pengar för denna verksamhet.

Anf. 10 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd):
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationer-
na 3, 4 och 52.
Utgångspunkten för kriminalpolitiken måste vara
en personalistisk människosyn. Människan har ett
absolut värde i sig, och hon utvecklas i samvaro med
andra. Människan är ett subjekt med fri vilja och
förmåga att skilja på rätt och fel. Hon kan ta ansvar
för sina handlingar. Människan är påverkbar, särskilt i
tidig barndom. Det är i familjen barn danas, och fa-
miljen är brottspreventionens största resurs.
Den för en civil kulturs bestånd avgörande inter-
naliseringen sker i tidig barndom i interaktion mellan
föräldrar och barn. Gammal klassisk uppfostran har
således en alldeles avgörande betydelse, och barnen
behöver bägge sina föräldrar. Däri ligger hela grun-
den för det lagreglerade äktenskapet.
Utskottsmajoriteten nämner i inledningsavsnittet
inte familjen och dess betydelse med ett enda ord.
Familjen har i samhällsbygget en så stor betydelse att
man i all lagstiftning bör beakta att familjens ställning
om möjligt stärks. Att vissa misslyckas eller väljer
andra samlevnadsformer får inte ur samhällsperspek-
tivet innebära att man fjärmar sig från idealet.
Fru talman! Utskottsmajoriteten talar i betänkan-
det om en helhetssyn och om att reservanterna har en
alltför inskränkt formulering. Häri ligger ett funda-
mentalt samhällsproblem. Utskottsmajoriteten tror att
allmän politik, såsom t.ex. förbättrad arbetsmarknads-
politik, har bäring på brottslighetens utveckling i
stort. Detta är helt fel. Möjligen är det tvärtom.
Socialdemokratisk välfärdspolitik efter andra
världskriget har inneburit en våldsamt ökad kriminali-
tet. Mycket talar för att socialdemokratins bristande
känsla för immateriella värden och för enskilda män-
niskors behov av gemenskap och socialisation, har
gjort att den moderna, värdenihilistiska, atomiserade
staten etablerats som en bra grogrund för kriminalitet
och mänskligt utanförskap.
Tillfället gör tjuven, har det sagts. Detta stämmer
inte med modern kriminologi. Det är i stället fråga om
hur individens självkontroll utvecklas. Har en bra
normöverföring ägt rum under barnets uppväxt, har
straff eller liknande repressiva element mindre bety-
delse. Personen vet ändå vad som rätt och fel och
handlar därefter. Därför kan man säga att den bästa
kriminalpolitiken är en bra familjepolitik.
Fru talman! När det gäller brott och straff, måste
kriminalpolitiken styras av principer som tydlighet,
likhet, rättvisa, proportionalitet och förutsägbarhet.
Prioriteringar kanske i praktiken är nödvändiga, men
lagstiftningen skall utgå från att alla brott beivras. Om
ett beteende inte föranleder ingripande skall avkrimi-
nalisering ske.
Resurserna till rättsväsendet måste vara tillräckli-
ga. Budgetskäl kan inte motivera nedskärningar i
rättsväsendet.
Det är ett omistligt värde i en civil kultur med ett
väl fungerande rättsväsende. I själva verket är detta
förhållande en förutsättning för ett utvecklat och rikt
kultursamhälle och en i ekonomisk mening fungeran-
de välfärdsstat. Rättsordningen är institutionernas
infrastruktur. Inom nationalekonomin betonar man i
dag institutionernas avgörande betydelse för ett lands
välstånd.
Fru talman! All offentlig verksamhet skall bedri-
vas effektivt och rationellt, men ekonomiska styrme-
del för företag passar inte inom rättsväsendet. Rätts-
säkerheten och kravet på mänsklig värdighet omöjlig-
gör detta. Vi ser i dag ett rättsväsende i förfall,
mycket beroende på regeringens okänslighet när det
gäller att hantera rättsväsendets olika känsliga instru-
ment.
Regeringens politik inom rättslivet har under in-
nevarande mandatperiod präglats av ryckighet och
planlöshet. Säkerligen har en övergripande syn före-
legat, men verkligheten har kanske inte kunnat hante-
rats på ett sätt som överensstämt med planerna. Under
alla förhållanden har en stor olust och osäkerhet spritt
sig inom rättsväsendet, och detta är inte bra. En of-
fentlig strategi borde tas fram och i största möjliga
utsträckning förankras brett. Man bör inte göra all-
varliga ingrepp i domstolsväsendet, åklagarväsendet
eller polisen utan en mycket stor samstämmighet, och
även med ett mycket långsiktigt perspektiv.
Avslutningsvis vill jag nämna något om rättshjälp-
skostnaderna. Jag blir mer och mer orolig för att den
här rättshjälpsreformen inte kommer att bli så bra. Det
känns som om människor kommer att komma i kläm.
Människor som behöver komma till sin rätt får inte
rätt. Därför har jag anslutit mig till Miljöpartiets in-
ställning att här måste det ske en utvärdering snabbt.
Det är just stramheten i kravet i tidspreciseringen som
är värdefull. Under mandatperioden har vi i utskottet
gjort olika påpekande under tidens gång, men det har
hanterats litet si och så av regeringen. Rent allmänt
sett krävs det en litet mer skarp respons på de krav
som utskottet ställer.

Anf. 11 LARS-ERIK LÖVDÉN (s):
Fru talman! Målet för kriminalpolitiken är att
minska brottsligheten och öka tryggheten. För att
klara detta krävs ett moderniserat och effektivare
rättsväsende. Det är bl.a. mot den bakgrunden som
Socialdemokraterna nu ökar insatserna inom rättsvä-
sendet med ca 1 miljard kronor under de närmaste
åren. Av den ökningen går huvuddelen till att förstär-
ka polisens verksamhet. Närpolisreformen fullföljs
och ny teknik och nya effektiva arbetsmetoder utveck-
las.
En förutsättning för att vi skall kunna hålla tillba-
ka brottsligheten är att vi främjar en god social ut-
veckling och att vi genom tidiga insatser motverkar
missbruk och utslagning. Men den rena brottsbe-
kämpningen har naturligtvis också stor betydelse.
Därför krävs det också insatser mot bl.a. vardags-
brottsligheten, våldet, drogerna, fiffel och organiserad
brottslighet.
Närpolisreformen har en central betydelse för våra
möjligheter att få ned vardagsbrottsligheten. Polisen
skall finnas på de platser och de tider där brott begås.
New York är långt ifrån ensamma om att pröva nya
metoder. Vi har Eskilstuna, Kalmar och många andra
orter där polisen och övriga myndigheter gör mycket
fina insatser för att minska brottsligheten och öka
tryggheten för medborgarna.
Arbetet med det nationella brottsförebyggande
programmet går vidare och inriktas nu på att mobili-
sera kommunerna till att utarbeta lokala brottsföre-
byggande program och inrätta brottsförebyggande
råd. Vi måste göra just det som polisen gör i dag,
nämligen att gå från ett rent reaktivt agerande i kam-
pen mot brottsligheten till ett proaktivt och mer pro-
blemorienterat arbetssätt. Alla som kan påverka
brottsligheten skall involveras, polis, skola, social-
tjänst, föreningar, företag, enskilda och familjer.
Vi måste också bli bättre på att bekämpa våldet.
Tusentals drabbas varje år, och dessutom är rädslan
för våld i sig ett stort problem. I storstäderna och en
rad andra orter har polisen och de sociala myndighe-
terna gjort fina insatser för att kartlägga och analysera
våld, drogmissbruk och främlingsfientlighet. Nu
måste vi gå vidare med rent konkreta åtgärder för att
minska gängkriminaliteten och användningen av våld
var helst det förekommer i vårt samhälle.
När unga begår brott måste regler och insatser va-
ra snabba och tydliga. Vi socialdemokrater kommer
att föreslå en ny påföljd för unga. Överlämnande till
socialtjänsten måste ges ett tydligare innehåll, och
domstolens inflytande över påföljden måste öka.
Verksamhet med familjerådslag och medling skall
stimuleras och utvecklas som metoder för att förhind-
ra att ungdomar begår nya brott.
Det behövs också samlade insatser mot våldet. Det
behövs särskilda krafttag mot det våld som riktas mot
kvinnor. Regeringen kommer inom kort att lägga fram
en särskild kvinnovåldsproposition. Den handlar om
en rad åtgärder för att förbättra berörda myndigheters
arbete med dessa frågor, men den handlar också om
att skärpa lagstiftningen. Ett särskilt fridsbrott införs,
könsköp förbjuds, våldtäktsbrottet utvidgas och sex-
ualbrottsbestämmelserna ses över. All hantering av
barnpornografi förbjuds.
Fru talman! Oroande tecken finns på att alltfler
ungdomar prövar narkotika och att alltfler är mer
välvilligt inställda till narkotika. Detta måste tas på
största allvar. Vi måste förstärka kampen mot droger-
na i samhället. Det krävs mer information och ut-
byggda förebyggande insatser. Polisen måste ingripa
både mot de stora narkotikahajarna och mot gatu-
langningen. En principiell nollgräns för droger i trafi-
ken skall införas. Och landets fängelser skall vara fria
från narkotika. Regeringen utarbetar för närvarande
en strategi och handlingslinjer för de närmaste årens
narkotikapolitik.
Vi behöver alla aktivt medverka till en förstärkt
opinionsbildning mot det ökade drogmissbruket. De
liberaliseringssträvanden som drivs här i landet och
utomlands i en del länder inom EU måste vi motarbe-
ta med kraft och konsekvens. Jag tycker att det är
mycket glädjande att det råder en bred enighet i Sve-
riges riksdag om en restriktiv narkotikapolitik - den
traditionella svenska narkotikapolitiken. Jag tror det
behövs i dessa dagar när alltfler börjar tala sig varma
för en liberalisering av narkotikapolitiken även i Sve-
rige.
Fru talman! Vi måste också bli bättre på att be-
kämpa fiffel och organiserad brottslighet. Vi måste
sätta åt dem som fifflar och de som lever på storskalig
brottslighet. Det gäller bl.a. ekonomisk brottslighet,
s.k. mc-brottslighet och internationella brottssyndikat
av maffiatyp.
Ett femtiotal åtgärder har hittills satts i gång inom
ramen för regeringens särskilda aktion mot den eko-
nomiska brottsligheten. Under 1998 inrättas den nya
ekobrottsmyndigheten. I nästa års budget avsätts
särskilda medel för att skärpa kampen mot den mc-
relaterade brottsligheten. Straffet för hot mot vittnen
har skärpts kraftigt. Det övervägs också om vi skall
kriminalisera aktivt deltagande i organisationer som
ägnar sig åt brottslig verksamhet.
Inom kort får vi förslag om datoriserade förspa-
ningsregister och DNA-register och möjligheterna till
hemlig avlyssning, buggning, utreds. Allt detta syftar
till att vi bl.a. skall bli bättre på att förhindra och
bekämpa den mycket grova brottsligheten, en brotts-
lighet som allt oftare visar sig ha internationell an-
knytning. Påföljdssystemet ses över. Halvtidsfrigiv-
ningen för grova brottslingar, som aldrig avskaffades
av den borgerliga regeringen, skall nu avskaffas.
Fru talman! Sedan tre år pågår ett omfattande ar-
bete med att reformera rättsväsendet för att det skall
bli effektivare och för att vi på ett bättre sätt skall
förhindra och klara upp brott. Genom förslag för att
stärka välfärdssamhället, minska arbetslösheten och
reformera viss kriminallagstiftning skall vi öka möj-
ligheterna att uppnå de kriminalpolitiska målet att
minska brottsligheten och öka tryggheten.
Kriminalpolitiken kan inte ses isolerad. Den måste
för att vara verkningsfull präglas av en helhetssyn och
ingå som en del av den sociala välfärdspolitiken. Den
hårdhänta budgetsaneringen som har varit nödvändig
för att få ordning på Sveriges ekonomi har inneburit
att vi har tvingats att vidta en rad åtgärder som inte
har varit bra ur ett välfärdsperspektiv.
Nu kan vi dock se ljuset i tunneln. Vi kan numera
betala för oss med egna pengar. Staten kan under de
närmaste åren ge kommuner och landsting kraftigt
ökade statsbidrag för att bygga ut vården, omsorgen
och utbildningen. På det sättet håller vi samman poli-
tiken. Vi skapar förutsättningar för att öka tryggheten
för barn och ungdomar under uppväxttiden. Vi skapar
förutsättningar för att kommuner och landsting skall
kunna hjälpa människor som hamnar i kläm. Vi ser till
så att välfärdspolitiken också blir ett stöd för målet att
bekämpa brottsligheten.
Rolf Åbjörnsson uttryckte sig, tycker jag, på ett
för honom drastiskt sätt. Han sade att socialdemokra-
tisk välfärdspolitik är grogrunden för en våldsam
ökning av kriminaliteten under efterkrigstiden. Jag
måste säga att jag tycker att det var överord.
Rolf Åbjörnsson och jag hade tillfälle att bevista
New York för ett tag sedan. New Yorks politik har
knappast präglats av en socialdemokratiskt välfärds-
politik. Men kriminaliteten och brottsligheten i det
samhället är ju betydligt högre än i det svenska sam-
hället. Det är tvärtom så att den socialdemokratiska
välfärdspolitiken har gjort att Sverige har haft en
något mindre brottsutveckling än vad man har haft i
många andra länder som har haft större sociala skill-
nader, större sociala motsättningar och sämre förhål-
landen för barn och ungdom.
Kriminalpolitiken måste bygga på en helhetssyn.
Det går inte att enbart med polisresurser, straff och
krav på hårdare tag bekämpa brottsligheten. Man
måste också se till brottslighetens orsaker och vara
hård mot de faktorer som gör att människor begår
brott. Det är utifrån den helhetssynen som utskottsma-
joriteten argumenterar i sitt betänkande.
Visst är familjen viktig, som Rolf Åbjörnsson sä-
ger. Det håller jag verkligen med om. Men vi har
olika förutsättningar här i livet. Vi föds utifrån olika
förhållanden, ibland i splittrade familjer, ibland i
familjer som har stora missbruksproblem. Därmed
måste vi också driva en välfärdspolitik som gör att vi
stärker de barn och ungdomar som har en särskilt
utsatt situation.
Det är det sammanhållna perspektivet som man
inte får glömma bort i den kriminalpolitiska debatten.
Kriminalpolitiken är en del av välfärdspolitiken. Både
välfärdspolitik i form av åtgärder för att öka den so-
ciala tryggheten och kriminalpolitiska åtgärder måste
gå hand i hand om vi skall vara framgångsrika i vår
brottsbekämpning.

Anf. 12 GUN HELLSVIK (m) replik:
Fru talman! Jag vill ställa några frågor i anslutning
till Lars-Erik Lövdéns anförande.
Halvtidsfrigivningen slopades vad gäller straff upp
till ett år av den borgerliga regeringen. Sedan påbör-
jades en utbyggnad av våra fängelser för att även de
för längre tid dömda skulle kunna omfattas av tidigast
tvåtredjedelsfrigivning.
Nu säger Lars-Erik Lövdén att socialdemokraterna
helt skall avskaffa halvtidsfrigivningen, vilket vi är
positiva till. Samtidigt görs kraftiga besparingar och
fängelser stängs. Stångbyanstalten stängs, Tidaholm-
sanstalten förlorar 64 platser. Var skall då de som
icke längre skall omfattas av halvtidsfrigivningen sitta
av sin tid?
Det andra som Lars-Erik Lövdén tar upp är frågan
om narkotika. Där är vi vad gäller målen helt överens.
Lars-Erik Lövdén nämnde att informationen skall
ökas. För ett och ett halvt år sedan utlovade social-
ministern på en fråga från mig att man skulle skapa
förutsättningar för bättre information till föräldrar.
Efter ett och ett halvt års tid har ingenting hänt. Inne-
bär Lars-Erik Lövdéns uttalande att man nu konkret
kommer att göra något i denna del?
Vidare säger Lars-Erik Lövdén att landets fängel-
ser skall bli narkotikafria. Hur skall detta gå till i
praktiken? Socialdemokraterna har ju sagt nej till de
förslag som vi moderater bl.a. har lagt fram, om att
ytterligare hindra möjligheten med exempelvis helt
bevakade besök.
Slutligen säger Lars-Erik Lövdén att polisen skall
få en förstärkning med över 800 miljoner. I själva
verket är det en bestående förstärkning med 157 mil-
joner.
Om Lars-Erik Lövdén genom ett treårigt avtal får
en löneökning med 2 % och dessutom tillfälligt får en
hel extra månadslön som motsvarar ungefär 8 %,
skulle Lars-Erik Lövdén då säga att han får en löne-
ökning på 14 %? Det är ju så Lars-Erik Lövdén och
socialdemokraterna uttrycker sig när det gäller för-
stärkningen till polisen.

Anf. 13 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik:
Fru talman! Först till halvtidsfrigivningen. När
den borgerliga regeringen tillträdde 1991 fanns det ett
utkast till en lagrådsremiss om avskaffande av halv-
tidsfrigivning, som var förberett av den dåvarande
socialdemokratiska regeringen. Gun Hellsvik valde att
gå fram med ett förslag som innebar att man avskaf-
fade halvtidsfrigivningen för de korttidsdömda, men
behöll den för de långtidsdömda.
Under vår oppositionstid mellan 1991 och 1994
krävde vi att man skulle avskaffa halvtidsfrigivningen
helt och hållet. Nu kommer regeringen att under nästa
år lägga fram ett förslag om att avskaffa halvtidsfri-
givningen även för de långtidsdömda. Då frågar Gun
Hellsvik: Kommer det att finnas plats på anstalterna
för det?
Ja, det är alldeles givet att det kommer att finnas
plats på våra kriminalvårdsanstalter för att ta emot
vistelser under längre tid till följd av avskaffande av
halvtidsfrigivning. Beläggningen i dag är utomor-
dentligt låg på anstalterna bl.a. som en följd av att vi
har infört en rad alternativa påföljder där vi delvis har
varit överens, t.ex. när det gäller elektronisk över-
vakning.
Polisens resurser ökar kraftigt under de komman-
de åren. För 1998 ökar de med 440 miljoner. Det
möjliggör för oss att anställa de 400 polisaspiranter
som går ut nu och att återuppta polisutbildningen.

Anf. 14 GUN HELLSVIK (m) replik:
Fru talman! Jag kan inte uppfatta det på annat sätt
än att det är socialdemokraternas gamla förslag när
det gäller slopande av halvtidsfrigivningen som rimli-
gen skall komma tillbaka. Lars-Erik Lövdén kanske
kan påminna sig om att det förslag som då fanns från
socialdemokratisk sida innebar att fler inte skulle sitta
samtidigt i fängelse eftersom man i stället för halv-
tidsfrigivning skulle ha en frigivningspermission så att
de dömda ändå inte skulle sitta längre i fängelse. Med
de inskränkningar och de nedläggningar som nu äger
rum kan det nya förslaget inte innehålla någonting
annat heller.
När det gäller förstärkningen till polisen är det ju
så, Lars-Erik Lövdén, att den bestående förstärkning-
en är 157 miljoner. Men tydligen räknar Lars-Erik
Lövdén på ett annat sätt. Han lägger samman för de
kommande åren. Det innebär rimligen att när vi riks-
dagsmän nästa gång får förhöjt arvode kommer Lars-
Erik Lövdén att lägga samman denna förhöjning må-
nad för månad, år för år, och när medierna frågar om
vår höjning kommer Lars-Erik Lövdén att tala om att
vi får en höjning på ungefär 75 000 kr.

Anf. 15 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik:
Fru talman! Vi skall kanske inte ägna oss åt för
mycket sifferexercis när det gäller polisanslaget. Det
kommer en särskild polisdebatt litet senare på dag-
ordningen. Jag måste ändå upprepa vad Ingbritt Ir-
hammar sade i sin replik. Vi har genomfört bespa-
ringar sammanlagt inom polisväsendet på 790 miljo-
ner kronor fram till förra budgetåret.
Därutöver har inga besparingar genomförts. Nu
ökar vi ramen för Polisens anslag med 440 miljoner
för det kommande budgetåret. Gun Hellsvik har varit
med om 60 %, 500 miljoner kronor, av de besparing-
arna. Dem har vi varit politiskt överens om i den här
kammaren. Gun Hellsvik kan väl inte inbilla sig att
skillnaden, 290 miljoner, är avgörande för om det blir
en god eller en dålig polisverksamhet när det totala
anslaget till polisväsendet uppgår till 11 miljarder
kronor.
Jag tycker att Gun Hellsvik och moderaterna ute i
landet nu vill frita sig litet från sitt ansvar när de för
en argumentation innebärande att deras polispolitik
skulle ge så mycket större resurser till polisväsendet.

Anf. 16 INGBRITT IRHAMMAR (c) re-
plik:
Fru talman! Jag vill ställa en fråga till Lars-Erik
Lövdén om vilken rättspolitisk strategi socialdemo-
kraterna har. Jag gör det mot bakgrund av vår reser-
vation nr 5, där vi efterlyser en ordentlig helhetssyn
och vill ha en samhällsekonomisk analys av organisa-
tionsförändringar. Vi är inte emot sådana, men vi vill
ha organisationsförändringar som leder till ett decent-
raliserat rättsväsende.
Min fråga till Lars-Erik Lövdén är om er strategi
går ut på ett centraliserat system för rättsväsendet. Jag
ställer denna fråga mot bakgrund av att åklagarna
avregionaliseras. Åklagarna har försvunnit från många
platser där de tidigare fanns, och samarbetet med
polisen är försämrat. Ett antal häkten har lagts ned,
och nu ägnas ytterligare tid åt att transportera häktade
långa sträckor.
Vi har visserligen gemensamt decentraliserat när-
polisverksamheten, vilket är bra, men nu genomförs
centraliseringar av kriminalpolis, vakthavande befäl
och annat på de nya stormyndigheterna, och det oroar
oss i Centern väldigt mycket. Min fråga är om denna
centralism är i linje med det som socialdemokraterna
vill, eller kommer det att läggas fram förslag om att
polismyndigheterna måste agera mera decentraliserat?
Vi ser nu också förslag om nedläggning av tingsrätter,
vilket vi är emot.

Anf. 17 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik:
Fru talman! Den politik som under senare år har
bedrivits inom rättsväsendet har ju gått ut på att ratio-
nalisera de administrativa rutinerna inom detta. Det
ser man tydligt inom polisväsendet. Införandet av de
större polismyndigheterna, som nu i nästan hela lan-
det omfattar ett län vardera, innebär att de administ-
rativa rutinerna och resurserna samordnas. Till det
kommer dock att utbyggnaden av närpolisverksamhe-
ten ger en decentraliserad och lokalt förankrad poli-
sverksamhet.
Vi har nu i stort sett nått målen för utbyggnaden
av närpolisverksamheten, som innebär att 30 % av
polisverksamheten skall bedrivas som närpolisverk-
samhet. För de mest kvalificerade kriminalpolisiära
uppgifterna finns det ett behov av mer slagkraftiga
enheter på länsnivå. Utvecklingen går i två riktningar:
en decentraliserad närpolisverksamhet, väl utbyggd i
bostadsområdena, respektive en kriminalpolisverk-
samhet med kvalificerade inslag på länsnivå och en
samordning av de administrativa resurserna.
Det är inte, såsom Ingbritt Irhammar säger, fråga
om en kraftig centralisering inom polisväsendet.

Anf. 18 INGBRITT IRHAMMAR (c) re-
plik:
Fru talman! Jag nämnde inte bara polisverksamhe-
ten utan rättsväsendet som helhet. Jag har inget emot
att de administrativa uppgifterna centraliseras. Jag
tycker inte att det räcker att decentralisera närpoli-
sverksamheten. Jag menar att det också behövs viss
decentralisering av kriminalpolisverksamhet och av
vakthavande befäl. Vi har som exempel Skåne län,
där det nu verkligen ser bekymmersamt ut.
Det gäller också åklagarväsendet, domstolsväsen-
det, häktena osv. Lars-Erik Lövdéns svar ger mig
intrycket att det finns en centraliseringsstrategi i so-
cialdemokraternas kriminalpolitik.

Anf. 19 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik:
Fru talman! Nej, det finns ingen sådan centralise-
ringsstrategi. Däremot går det att uppnå effektivitets-
vinster genom att centralisera de administrativa ruti-
nerna. Kan man på det sättet åstadkomma administra-
tiv rationalisering, skall man givetvis använda möjlig-
heterna härtill. I det avseeendet tycks det inte råda
några delade meningar mellan Ingbritt Irhammar och
mig.

Anf. 20 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd) replik:
Fru talman! Kriminalpolitik är någonting väldigt
svårt. Det är möjligt att jag har formulerat mig litet
spetsigt, men det är ett faktiskt förhållande att social-
demokratin har lett Sverige sedan andra världskriget
och att vi har en väldigt kraftigt ökad kriminalitet.
Man har trott att man kan bygga bort kriminalite-
ten med hjälp av en omvärldsanalys. Jag tror inte på
det utan menar att man måste föra in en annan di-
mension i sammanhanget. Jag tror inte på en välfärds-
politik som grundas enbart på ett materialistiskt syn-
sätt.
USA är på intet sätt något ideal för mig, tvärtom.
Min och kristdemokraternas syn på kriminalpolitiken
har inget att göra med att man inte skulle ta hänsyn till
att människor har skiftande och besvärliga förhållan-
den och att de kan behöva samhällets stöd. Givetvis
skall de få det på alla de sätt, men budskapet är att det
inte räcker fullt ut.

Anf. 21 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik:
Fru talman! Det är väl bra att Rolf Åbjörnsson nu
modifierar sitt uttalande - jag tolkar det så - men jag
tycker att han kan ta tillbaka det helt och hållet. När
han från kammarens talarstol ger uttryck för uppfatt-
ningen att det är den socialdemokratiska välfärdspoli-
tiken som har lett till den ökade brottsligheten är han
naturligtvis helt fel ute.
I hela den del av västvärlden där vi har ett statis-
tiskt underlag har brottsligheten ökat kraftigt sedan
50-talet. Den har ökat mer i länder där de sociala
skillnaderna är stora, där utslagningen är större, där
människor lever under större otrygghet och där de
sociala motsättningarna och spänningarna är starka.
Där har vi en mer omfattande och framför allt mycket
grövre kriminalitet, med större anslag av våld. Detta
är fakta, Rolf Åbjörnsson.
Det är klart att brottsligheten också i Sverige har
ökat sedan 50-talet. Den har femdubblats till drygt en
miljon brott om året. Det är naturligtvis en följd av
många faktorer. Antalet tillfällen till brott har blivit
fler. Också anonymiteten i storstadsområdena och
segregationen har sin inverkan. Att hävda att det är
välfärdspolitiken som har lett till den ökade brottslig-
heten är väl ändock att ta i. Jag tycker att Rolf
Åbjörnsson skall ta tillbaka det uttalandet.

Anf. 22 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Jag vill ta upp narkotikabruket, vilket
- som Lars-Erik Lövdén sade i sitt anförande - är ett
ökande ungdomsproblem. Det är helt riktigt att vi i
Sverige har en samsyn på detta, men hur länge till kan
vi stå emot liberaliseringstendenserna ute i Europa
med tanke på att det i Amsterdamfördragets artikel
129 står att det skall finnas en definition av narkoti-
kabrott och att majoritetsbeslut skall tillämpas?
Hur kommer detta att slå på narkotikasynen?
Finns det över huvud taget möjlighet att ha en egen
linje?
Juristerna tvistar om hur artiklarna skall tolkas.
Samtidigt finns Schengensamarbetet, där man inte har
några gränskontroller. Tullen har inte de resurser som
behövs. Transiteringarna av transporter är av ett helt
annat slag. Det underlättar smuggling.
Vilka möjligheter finns? Är loppet på något sätt
kört? När man ser det som kommer i EU-samarbetet
får man nästan den känslan. Har socialdemokraterna
studerat det här problemet?

Anf. 23 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik:
Fru talman! Den nationella strafflagstiftningen
ligger utanför EU:s domäner. Vi kan själva utforma
vår strafflagstiftning. Det är fullt möjligt för oss att
upprätthålla den svenska restriktiva narkotikapolitiken
även inom ramen för ett EU-samarbete.
Vad man kan känna oro för - och där delar jag
Kia Andreassons uppfattning - är de allmänna libera-
liseringssträvanden som förekommer ganska brett ute
i Europa och vilka konsekvenser de har för en mer
sammanhållen narkotikapolitik i Europa.
Det är klart att Sverige blir ett mer utsatt land om
många andra länder öppnar för en legalisering av
vissa droger. Det i sig är ett hot även när det gäller
narkotikabruket i Sverige.
Jag menar att det är fullt möjligt att upprätthålla
en restriktiv svensk narkotikapolitik med nuvarande
narkotikastrafflagstiftning även inom ramen för ett
EU-samarbete.

Anf. 24 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Strafflagstiftningen i sig kan vi kanske
få behålla. Men också där finns en strävan efter att få
samma bestämmelser. Det är oerhörda krafter som
verkar med stor intensitet.
När det gäller just definitionen av narkotikabrott
vet vi att innehav för eget bruk ute i Europa inte är
något som rättsväsendet över huvud taget ingriper
mot. Om det skulle bli en överordnad bestämmelse,
och vi skulle få rätta oss efter den definitionen, kom-
mer det att inverka på vår narkotikapolitik.
Då har dessa krafter tagit över, vilket är på väg.
Det föregår en intensiv lobbyverksamhet i EU-
parlamentet, och även en lobbyverksamhet för att
påverka den FN-deklaration som finns och göra den
liberalare.

Anf. 25 LARS-ERIK LÖVDÉN (s) replik:
Fru talman! Det är då än viktigare att vi i Sveriges
riksdag och på de sätt vi kan arbeta internationellt
hävdar den svenska narkotikapolitikens fundament.
Vi måste se till att vi blir motkrafter mot de liberali-
seringssträvanden som finns inom delar av Europa.
De har tyvärr också ibland börjat göra sig gällande i
Sverige.
Det är bra att vi har en samsyn när det gäller nar-
kotikapolitiken i Sverige. Vi måste blir aktivare inter-
nationellt för att också verka för den politiken.

Anf. 26 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Det gäller hur majoritetsbesluten
kommer att utformas. Blir det majoritetsbeslut blir
lagarna överordnade de svenska, och då kan vi inte
göra någonting. Det är där den stora faran ligger.
Polisen, åklagarväsendet, domstolarna och krono-
fogdemyndigheterna

Anf. 27 ANDERS G HÖGMARK (m):
Fru talman! Det är en viktig debatt som riksdagen
i dag för om det svenska rättsväsendet. Det är med en
viss förvåning som jag noterar att det är så pass tomt i
kammaren och att det till yttermera visso inte är nå-
gon från departementet som tycker att det är värt att
avlyssna denna debatt. Jag beklagar det. Jag är inte
övertygad om att det skickar rätt signal ut från detta
hus till den allmänhet som i dag känner att debatten
om rättssamhället, eller rättssamhällets upplevda
förfall, är en väldigt central fråga för människor och
tryggheten.
Det är som vi moderater ser det viktigt - och jag
tror att det är en uppfattning som kan delas av de
flesta - att de olika länkarna i kedjan i rättssamhället
verkligen griper in i varandra och är väl avvägda så
att kedjan fungerar. En kedja är som bekant aldrig
starkare än sin svagaste länk. Man kan diskutera detta
utifrån flera perspektiv.
Det är viktigt utifrån ett klientperspektiv att man
får sin sak prövad och utredd, skulden bedömd och
dömd. Detta måste ske effektivt och på ett rättssäkert
sätt. Det är viktigt utifrån ett medborgarperspektiv att
människor upplever att rättssamhället fungerar. Det är
också viktigt utifrån ett resurshushållningsperspektiv
att rättskedjan fungerar effektivt och rättsäkert och att
man använder pengarna på ett riktigt sätt.
Polisen är självfallet en av dessa länkar, och en
viktig sådan. Det är den mest publika delen av
rättskedjan. I dagens debatt ägnas väldigt stor upp-
märksamhet åt hur polisen fungerar, inte fungerar
eller inte påstås fungera. Från moderat sida känner vi
en oro för den här debatten. Det beror inte på att me-
dierna granskar. Det är det öppna demokratiska sam-
hällets adelsmärke att granska polisen. Det finns saker
som tål att kritiseras och bör kritiseras. Men debatten
har utvecklats till någon form av klappjakt där i stort
sett allting är felaktigt.
De enskilda polismännen ute på fältet får klä skott
för verkliga och påstådda brister. Det skapar en olust-
känsla som inte förstärker möjligheterna att förbättra
polisen, oaktat vilka resurser vi tillför den. Det är
också viktigt att den politiska ledningen, som den
högsta i landet, och som inte är företrädd i den här
debatten, inte undsläpper sig signaler och uttalanden
som skapar än större problem ute på fältet.
Det är ingen tvekan om hur vi från Moderata sam-
lingspartiet uppfattar regeringen, Socialdemokraterna
och Centerpartiet - eftersom man biträder de resurs-
ramar som nu är väsentligt mindre än vad vi föreslår
från moderat sida. Vi anser att regeringens politik
aktivt har bidragit till denna utveckling. Det är en
politik som karakteriseras av dragspelets konst när det
gäller att öka och dra ned anslag.
Från moderat sida har vi, som Gun Hellsvik tidi-
gare har sagt, föreslagit en helt annan ram för de
kommande tre åren. Det är viktigt att man har ett
flerårsperspektiv. Det går inte att rätta till de brister
som jag tror att vi alla är överens om finns på något
enstaka år, utan det krävs många saker. Flera talare
har varit inne på detta. Det är nödvändigt att man har
detta något längre tidsperspektiv.
Det gäller att bryta den onda cirkel som vi i dag
har och som man upplever ute på fältet i poliskåren på
alla nivåer, vågar jag påstå. Det är en ond spiral som
på något sätt utvecklar en form av håglöshet. Det är
en bristande tilltro till förmågan att jobba, och en
bristande tilltro till ledningen. Det är inte bra. Vi
måste bryta den utvecklingen och få den goda ut-
vecklingens spiral i stället.
Från vår sida har vi grundinställningen att all
brottslighet skall bekämpas. Det låter ganska själv-
klart. Men man kan ställa det mot diskussionen om att
man måste prioritera det ena och det andra. Utskottet
väljer i sin text - och det finns i och för sig en stor
enighet om det - att prioritera ett otal brottstyper.
Man kan litet grand fråga sig vad det är som vi inte
prioriterar. När man talar så mycket om att prioritera
vissa brottstyper leder det fram till frågeställningen:
Vad är det vi inte prioriterar?
De människor som blir utsatta för den typ av brott
som inte prioriteras kommer att fundera över samhäl-
lets reaktion på detta. Jag tror därför att det är viktigt
att gå tillbaka till något som man kan kalla på många
sätt, och som man t.ex. i New York har valt att kalla
för nolltolerans, dvs. att all brottslighet skall bekäm-
pas. Det är en central fråga. Den attityden är djupt
förankrad i rättsmedvetandet hos människor ute i
samhället.
Vi kan från moderat sida sammanfatta strategin
för polisen i några punkter.
Vi måste förebygga och förhindra vardagsbrotts-
ligheten, stoppa nyrekryteringen till brottsligheten och
uppmärksamma de unga i 10-15-årsåldern. Flera
tidigare talare har varit inne på detta. Där spelar när-
polisen och uppbyggnaden av en väl fungerande när-
polis en central roll. Det är då viktigt att den under
dessa år får resurser att byggas upp i samspel med
skola, föreningsliv och andra myndigheter. Här vill
jag också understryka vikten av norm- och värdesys-
temet. Vi kan fylla samhället med poliser om vi inte
får ett väl fungerande norm- och värdesystem som
inre kompass.
Vi behöver föra en intensifierad kamp mot den
kvalificerade och organiserade gränsöverskridande
brottsligheten. Vi behöver se till att brottsuppklar-
ningsprocenten förbättras. Det kräver en kvalificerad
utredningsverksamhet, men den lider av stora brister
genom de avgångar som skett. De neddragna ramarna
har definitivt aktivt medverkat till bristerna genom att
skapa ett flöde av uppsägningar.
Vi behöver också se till att polisen får ett admi-
nistrativt stöd när det gäller t.ex. organisation. Det är
fråga om ett rent och krasst administrativt stöd. Det
finns i dag stora farhågor inför uppsägningen av ci-
vilanställd personal. Det görs för små satsningar på
datautveckling, både av hårdvara och av mjukvara.
Man kommer aldrig att få ett effektivt fungerande
system inom polisen om man inte skapar detta, vilket
också kräver resurser.
Vi behöver se till att man nyrekryterar, och det
förutsätter polisutbildning. Från moderaternas sida
konstaterar vi att de stora neddragningarna i polisut-
bildningen kommer att innebära stora brister under de
kommande åren.
Fru talman! Domstolarna ingår också som en vä-
sentlig del i rättskedjan. Deras uppgift är självfallet att
på ett effektivt och rättssäkert sätt skipa rätt. Även på
detta område finns påtagliga brister. Det redovisas
klart och tydligt i budgetpropositionen. I förvalt-
ningsdomstolarna finns påtagliga brister. Omloppsti-
derna är oacceptabla, och ett antal förhållanden be-
skrivs i propositionen som oacceptabla. Det är jag
som använder ordet oacceptabelt, men det visar min
och Moderata samlingspartiets värdering av budget-
propositionens beskrivning av tillståndet i domstolar-
na.
I vårt ursprungliga förslag tillförde vi domstolarna
ungefär 200 miljoner kronor under en treårsperiod -
även här krävs en viss långsiktighet. Regeringen gör i
princip ingenting tillsammans med Centerpartiet. Man
talar om att budgeten kommer att överskridas både
det ena och det andra året, och man avser att komma
tillbaka senare, inför 1999. Man påstår att anledning-
en till eländet är att riksdagen har förkastat förslaget
om att dra ned antalet nämndemän och förslaget om
prövningstillstånd i hovrätterna.
Så riksdagens uselhet att inte gilla regeringens
förslag tar man till intäkt för att det inte fungerar.
Man har inga konkreta förslag om att rätta till brister-
na med långa omloppstider. Jag tror det var Siw Pers-
son som i sitt inledningsanförande nämnde att männi-
skor får vänta flera år i vissa typer av mål. Detta är
enligt vår uppfattning helt oacceptabelt. Jag skulle
vilja fråga Göran Magnusson: Varför denna senfär-
dighet från regeringens sida? Tycker han att det är
acceptabelt att människor skall behöva vänta så länge
på att få sin rätt prövad? Är det förenligt med en god
funktion i rättssamhällets rättskedja?
Det finns även andra saker man kan göra för att få
domstolsväsendet att fungera bättre. Vi har lagt fram
en del förslag som återfinns i ett antal reservationer.
Det gäller bl.a. åtgärder för att minska antalet inställ-
da huvudförhandlingar.
Vi tycker också, fru talman, att det är rimligt att
riksdagen ger klara signaler om hur viktig nämnde-
männens uppgift är. Vi föreslår att man höjder deras
arvoden. Nämndemännen åtnjuter i dag 300 kronor.
Det är inte många kommunala församlingar där man
bara får 300 kronor för sitt arbete. Varför skall man
då låta dessa människor som har att skipa rätt få dessa
dåliga villkor? Det är helt oacceptabelt.
Jag skulle vilja fråga t.ex. Ingbritt Irhammar, som
också tydligen anser att man inte skall ge mer pengar
till detta, varför hon tycker det är rimligt att nämnde-
männen inte får en skälig ersättning för dessa kvalifi-
cerade uppgifter. Om Göran Magnusson vill stödja
henne är jag självfallet intresserad av att lyssna på
honom.
När det gäller domstolarna finns det avslutningsvis
anledning att fråga sig vad Domstolskommittén
egentligen sysslar med. Det har försports att den nu
skall få ytterligare förlängd tid. Med den politikens
logik som finns är det naturligt att den utsträckta tiden
gäller fram till efter valet. Vad är det som Göran
Magnusson tänker kreera inom ramen för Dom-
stolskommittén och skapa majoritet för, som inte går
att presentera före valet? Det vore intressant att få den
frågan utvecklad.
Fru talman! Andra moderater kommer att belysa
frågan om åklagarna och ytterligare frågor om poli-
sen. Det finns dock ett par saker som jag mycket kort
skulle vilja avsluta med.
Det är glädjande att utskottet samfällt efter litet
funderande har fått en klar skrivning om insatserna
för oljebekämpning i Östersjön. Vi noterar det arbete
som pågår i Regeringskansliet, men vi tycker att det
går för långsamt. Vi utgår från att en proposition kan
föreläggas riksdagen före 1998 års utgång. Det vore
utomordentligt bra. Det har tagit för lång tid, men vi
får vara nöjda med att vi kunnat pressa regeringen
fram till detta. Samtidigt efterlyser vi en klar strategi
för miljöbrottsbekämpningen: kompetensutveckling,
myndighetssamverkan och återigen ekonomiska ra-
mar.
Med detta, fru talman, vill jag biträda yrkandet om
bifall till reservation nr 3.

Anf. 28 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Fru talman! Polisen har en nyckelroll i arbetet att
motverka och stävja våldstendenser i samhället. Den
förebyggande verksamheten är speciellt viktig och
måste prioriteras. Det är mycket viktigt att människor
kan lita på att polisen finns till hands. Polisens närva-
ro verkar i hög grad brottsförebyggande och skapar
förtroende mellan polis och allmänhet.
Men tyvärr har utvecklingen gått åt ett annat håll,
vilket vi varit inne på tidigare. I medierna rapporteras
dagligen om hur allt färre brott klaras upp, och detta
beskrivs också i budgetpropositionen. Polisen hinner
inte utreda alla fall. Uppklarningsprocenten är mycket
låg. Mindre än 10 % av anmälda stölder och inbrott
klaras upp, och denna andel sjunker dessutom stadigt.
Polismyndigheterna prioriterar bekämpningen av
våldsbrott, men den s.k. småbrottsligheten försummas
i alltför stor utsträckning. Åklagarna lägger ned allt-
fler fall, och domstolarna får följaktligen färre mål att
handlägga.
Det är mot den bakgrunden det känns så viktigt att
polisen nu tillförs ökade resurser. Som jag tidigare
påtalade kommer ju polisen att tillföras förstärkningar
med sammanlagt 862 miljoner kronor under de tre
kommande budgetåren. Dessa medel skall främst
användas till att finansiera anställning av 400 nya
poliser, vidareutbildning, bekämpning av mc-
brottslighet och modernisering av datatekniken.
Vi har från Centerpartiets sida i ett särskilt yttran-
de framfört att det är viktigt att de ytterligare resurser
som polisen nu tillförs fördelas så att balans uppnås
mellan civilanställd personal och polispersonal. I dag
fördelas de polisiära resurserna enligt en modell som i
korthet innebär att länsramarna beräknas efter invå-
narantalet i länen. Hänsyn tas sedan också till storstä-
dernas särskilda behov, särskilda arbetsuppgifter i
länet som t.ex. tunnelbevakning, fjällräddning eller
sjöpolisverksamhet.
Men i dag finns ingen särskild faktor som tar hän-
syn till glesbygden. Vi i Centerpartiet har länge menat
att man vid medelstilldelning till polisen ute i landet
även bör ta hänsyn till de problem som finns i gles-
bygd, bl.a. långa avstånd och lång utryckningstid.
Därför yrkar jag bifall till reservation 8, där detta
behandlas.
I reservation 10 menar vi att närpolisverksamhet
alltid bör prioriteras, även i för polisen kärva tider.
När det gäller polisens förändrade arbetsmetoder och
de erfarenheter som finns att ta till vara i New York,
vill vi särskilt betona att de erfarenheter som finns i
vårt land, t.ex. i Eskilstuna och Kalmar, är lättare att
överföra.
Så sent som i höstas vid motionsskrivandet krävde
Centerpartiet en parlamentarisk utredning om polisens
effektivitet.
Ibland kan det gå väldigt snabbt att få sina önske-
mål tillgodosedda. Nu har direktiv för en sådan här
utredning tagits fram, och man har börjat utse ledamö-
ter som skall sitta i utredningen. En sådan här utred-
ning är väldigt viktigt. Den kan nämligen ge svar på
om det brister i effektiviteten, och om det kan bli en
bättre polisverksamhet genom en effektivare polisor-
ganisation - vilket jag tror - eller om det saknas yt-
terligare resurser. Skulle det vara så får vi ta hänsyn
till detta senare, och öka på resurserna till Polisen
ytterligare. Detta har vi också påtalat i Centerpartiets
motion.
I reservation 15 har vi påtalat att omorganisatio-
nen av den fasta åklagarverksamheten gjort att åkla-
garna har försvunnit från ett stort antal platser. Detta
var vi också inne på och diskuterade i den förra debat-
ten. Det har inneburit försämrat samarbete mellan
polis och åklagare och en försämrad verksamhet och
service till allmänheten. Detta tycker vi är mycket
olyckligt. I reservationen har vi därför uttalat att polis
och åklagare bör finnas kvar på samma platser som i
den förra organisationen.
I reservation 21 påtalas att miljöbrottsligheten i
många fall är en form av ekonomisk brottslighet.
Bekämpandet av miljöbrott kräver en stor kompetens
och en avancerad organisationsstruktur. Enligt reser-
vanternas mening faller det sig därför naturligt att
denna typ av brottslighet och dithörande brott, även
vad gäller handeln med djur och växter, i framtiden
skall handläggas av den nya Ekobrottsmyndigheten
när det är fråga om grövre mål.
Fru talman! När det gäller ersättning till nämnde-
män kan jag bara instämma i vad Anders G Högmark
framhåller, nämligen att nämndemännen gör ett fan-
tastiskt arbete och att de 300 kr som de får varje gång
är ett väldigt lågt belopp. Centerpartiet önskar - och
det framhålls också från majoritetens sida - att arvo-
det bör höjas snarast möjligt. Jag vet inte varför An-
ders G Högmark tar till sådana brösttoner. Modera-
ternas reservation är nämligen väldigt svag, och det
som sägs där är i stort sett samma sak som majoriteten
säger. Moderaterna har ju inte finansierat någon höj-
ning av nämndemännens ersättning! Mot bakgrund av
att Anders G Högmark låter så indignerad är det
konstigt att det bara står så här i Moderaternas reser-
vation: "Med hänsyn till det viktiga och krävande
arbete som utförs av nämndemän bör deras arvoden
höjas väsentligt." Ja, det tycker vi alla! Sedan står det:
"Regeringen bör beakta vad vi anfört i det kommande
budgetarbetet." Ja, det tycker alla andra i utskottet
också! Men Moderaterna har ju inte finansierat nå-
gonting. Det har inte vi i Centerpartiet heller kunnat,
och därför har vi ingen reservation.
Däremot har vi en reservation som gäller följande.
Nämndemän i länsrätt får arvode med 300 kr per dag
för förberedelsearbete. De behöver läsa in sig på de
mål de skall delta i. Enligt vad regeringen har uttalat i
propositionen om domstolssammansättning skall
nämndemän i kammarrätt erhålla motsvarande ersätt-
ning. Nämndemän i hovrätt får däremot endast er-
sättning för sammanträdesdagar i hovrätten. Enligt
Centerpartiets mening är denna skillnad omotiverad.
Även nämndemän i hovrätt måste ju inför ett måls
avgörande läsa tingsrättens dom och vissa handlingar
i målet. Detta förberedelsearbete bör ersättas på mot-
svarande sätt som gäller för nämndemän i förvalt-
ningsdomstol. Därmed stöder vi i Centerpartiet ut-
redningen om domstolssammansättning. Däremot är
reservationen svag, eftersom inte vi heller har finansi-
erat detta. Men vi tycker att den här principen skall
gälla i framtiden, och det är vi ensamma om att ha
uttalat.
I reservation 26 framhåller vi att tyngdpunkten i
rättsskipningen bör ligga i första instans och att
överprövning, inte omprövning, skall vara den andra
instansens uppgift.
Reservation 28 gäller antalet tingsrätter. En ut-
gångspunkt för det fortsatta arbetet med domstolsor-
ganisationen måste vara att antalet orter där det finns
tingsrätter förblir oförändrat. Det är Centerns syn på
ett decentraliserat domstolsväsende. Vi tycker att
domstolarna har en regionalpolitisk betydelse. De är
av allmän betydelse för orten och regionen. De skapar
sysselsättning, men framför allt ger de samhällsser-
vice av såväl privat som offentlig natur. Det finns
anledning att befara att nedläggning av mindre tings-
rätter medför negativa samhällsekonomiska konsek-
venser utan att för den skull medföra några besparing-
ar för rättsväsendet. Vid nedläggningar måste man
nämligen räkna med att resekostnader för bl.a. advo-
kater och nämndemän för inställelse vid förhandling-
arna blir högre. Vidare finns det risk för att längre
resvägar för parter och vittnen kan öka antalet inställ-
da förhandlingar. Nedläggning av mindre tingsrätter
kan också leda till minskning av den juridiska kompe-
tensen på orten. Över huvud taget kan det ifrågasättas
om större domstolar är mer effektiva än mindre dom-
stolar i sitt dömande.
Jag vill ställa en fråga till Anders G Högmark. Det
finns moderater som reser runt i landet och talar om
att de skall bevara de små tingsrätter som de besöker.
Som ett exempel kan jag nämna Anders G Högmarks
kollega Maud Ekendahl, som har varit vid Klippans
tingsrätt och lovat att hon skall arbeta för att den skall
vara kvar. Men moderater och folkpartister är ju de
enda som i en reservation har uttalat att de kan tänka
sig att lägga ned ett visst antal tingsrätter. Det skall
dock inte vara någon omfattande nedläggning. Min
direkta fråga till Anders G Högmark blir alltså: Tän-
ker Moderaterna värna om Klippans tingsrätt? Det
kan jag lova att vi i Centerpartiet tänker göra.
I reservation 29 påtalas att starka skäl talar för att
de s.k. sidoverksamheterna bör ligga kvar vid tingsrät-
terna. En renodling av domstolarnas arbetsuppgifter
får betydelse för domstolsorganisationen genom att
det underlag som behövs för en domstol försvinner.
Det bör vidare framhållas att arbete med frågor om
bouppteckningar, arvsskatt och inskrivning är av stor
betydelse för utbildningen av tingsnotarierna och
därmed för framtidens jurister.
När det gäller inskrivningsväsendet vill vi i Cen-
terpartiet framhålla att Lantmäteri- och inskrivnings-
utredningen i sitt betänkande ansåg att inskrivning-
smyndigheterna vid tingsrätterna fungerar väl. Utred-
ningen ansåg att det finns samordningsfördelar bl.a.
genom tillgången till tingsrätternas juridiska kompe-
tens. I dag har samtliga tingsrätter tillgång till modern
datateknik och står i direkt förbindelse med Central-
nämnden för fastighetsdata i Gävle. Inskrivningsären-
den handläggs i princip omedelbart. Att flytta in-
skrivningsväsendet till lantmäterimyndigheterna leder
alltså till en onödig och dyrbar centralisering och
medför inga effektivitetsvinster. En sådan förändring
bör inte genomföras. Enligt min mening bör regering-
en ge Domstolskommittén nya direktiv som går ut på
att kommittén i sina överväganden skall utgå från att
sidoverksamheterna skall vara kvar vid tingsrätterna.

Anf. 29 ANDERS G HÖGMARK (m) re-
plik:
Fru talman! I det landskap jag kommer ifrån,
Småland, har vi lärt oss att man inte kan ha råd med
allting. Med de knappa resurser människorna där har
haft har de fått vrida och vända på slantarna. Tar man
av något så får man avstå någonting annat. Detta
borde också prägla riksdagen - kanske i högre grad
nu än tidigare.
Ingbritt Irhammar! Moderaterna har faktiskt resur-
ser inom de ramar - som i och för sig har röstats ned
- som var vår politiska viljeyttring. För att ta det
konkreta exemplet med nämndemännen har Modera-
terna redovisat ramar som skulle ge möjligheter att ge
nämndemännen en som vi, och uppenbarligen också
Ingbritt Irhammar, tycker skäligare ersättning för det
ansvarsfulla och viktiga värv de uträttar. Skillnaden
mellan oss moderater och centerpartisterna är att de
inte har några pengar. De har prioriterat på ett annat
sätt - och det respekterar jag. Jag respekterar när man
säger att man inte har pengar eftersom det inte finns
några. Men Centerpartiet har använt pengarna till
något annat, och kan därför inte ge nämndemännen
någon ersättningsökning.
Herr talman! Centerpartiet har t.ex. i stället valt
partistödet. Det är ju också behjärtansvärt från en
partiexpeditionshorisont. Centerpartiet har också valt
presstöd. I och för sig är väl det här ett gruppintresse,
om man lyssnar på de nämndemän som företräder
Centerpartiet. Men om man gjorde en enkät är jag inte
säker på att nämndemännen tycker att det är någon
särskilt rysligt klok prioritering.
Herr talman! Jag konstaterar att Centerpartiet inte
har några pengar till detta. Moderaterna har det. Ett
av skälen till att Centerpartiet inte har det är att partiet
satsat på just den typ av verksamhet som vi moderater
tycker är något lägre prioriterad, nämligen presstödet
och stödet till politiska partier.

Anf. 30 INGBRITT IRHAMMAR (c) re-
plik:
Herr talman! Nu börjar Anders Högmark blanda
ihop äpplen och päron, presstöd och ersättningar för
nämndemän osv. Vi håller oss till den motion ni har
väckt om rättsväsendet. Där finns ingen specificering
av att ni vill höja nämndemännens arvoden så och så
mycket och att det kostar så och så mycket. Det är väl
bakgrunden till att ni har varit så vaga i er reservation
och ber regeringen återkomma med förslag. Ni kunde
ha visat exakt hur det här skulle kunna finansieras,
men det har ni inte gjort. Såvitt jag förstår är detta
mest röstfiske.
Jag fick inget svar från Anders Högmark: Jag
tycker att man bör ha en enhetlig linje inom sitt parti.
Om en ledamot lovar att Klippans tingsrätt - en av de
minsta - inte skall läggas ned, kan väl Anders Hög-
mark säga om det är Moderaternas linje eller ej. I
reservationen har ni sagt att ni kan tänka er en ned-
läggning av vissa tingsrätter. Ni har inte sagt hur
många, men att det inte skall vara något omfattande.
Jag är förvånad över att ni redan i dag accepterar
principen av en nedläggning av tingsrätter. Jag undrar
vilka det skall vara. Skall det vara de med tre domare
eller färre? I så fall kan inte Klippans tingsrätt beva-
ras. Jag önskar svar på det här området.

Anf. 31 ANDERS G HÖGMARK (m) re-
plik:
Herr talman! Ingbritt Irhammar säger att jag blan-
dar äpplen och päron. Jag tror att det är viktigt att vi i
riksdagen inte bara sitter här i tårtbiten i dag utan att
vi ställer de satsningar som vi nu gör eller inte gör på
utgiftsområde 4 om rättsväsendet mot andra åtagan-
den som vi vill eller inte vill ha. Det handlar om att
väga samman helheten. Då kan jag enkelt konstatera
att vi moderater avdelar mer pengar till rättsväsendet.
Centerpartiet avdelar mindre pengar. Jag konstaterar
att ni gör den värderingen. Jag beklagar om detta är
ett utslag för att ni har fått ge upp inför Socialdemo-
kraternas budgetmanglingar. Jag tror att många av
Ingbritt Irhammars medlemmar, inte minst inom CKF,
beklagar detta djupt. Jag tror att de är betydligt mer
moderata i sina värderingar av rättssamhället än vad
som återspeglas i budgetramarna hos Ingbritt Irham-
mar. Sedan må man väl kalla det för äpplen eller
päron - men det är väl ett utslag av den ekologiska
mångfalden.
Jag är alldeles säker på att Maud Ekendahl kom-
mer att utom och inom vårt parti kämpa för ett ställ-
ningstagande som leder till att så många små tingsrät-
ter som möjligt skall bevaras, bl.a. Klippan. Ingbritt
Irhammar får sedan ge sig till tåls i fråga om vad vi
landar i.
Jag väntar på att Göran Magnusson skall säga nå-
got intressant om Domstolskommittén. Ni hade tidiga-
re kunnat bekänna färg om Domstolskommittén hade
kunnat visa något.
Vi har varit på många små tingsrätter och sagt att
med litet kreativ förmåga, med möjlighet att kombine-
ra de olika domstolssystemen - förvaltningsdomsto-
larna och de allmänna domstolarna - finns det vä-
sentligt bättre möjligheter att stärka den första instan-
sen, vilket också är centralt i den moderata dom-
stolspolitiken.

Anf. 32 INGBRITT IRHAMMAR (c) re-
plik:
Herr talman! Då tolkar jag Anders Högmarks utta-
lande att Moderaterna kan lova att Klippans tingsrätt
kan bli kvar. Nedläggningen av tingsrätter skall inte
gälla Klippans tingsrätt. Jag kan inte tolka svaret på
något annat sätt. Anders Högmark verkar också tycka
att detta är viktigt. I så fall är det glädjande. Det gäller
att sedan hålla politikerna till svars för vad de har
lovat.
Jag fick inget svar på varför det inte har skett en
finansiering av höjningen av arvodet till nämndemän-
nen, när man nu tyckte att det var så viktigt. Det är
inte bara att avkräva att regeringen skall återkomma i
budgetpropositionen.

Anf. 33 SIW PERSSON (fp):
Herr talman! Vi vet att läget för polisen är be-
kymmersamt. Det går inte många dagar utan att vi ser
olika tidningsartiklar med mer eller mindre braskande
rubriker. Antalet anmälda brott ökar, och antalet
uppklarade brott och antal ärenden som åklagaren har
redovisat har minskat.
Antalet uppklarade brott i dag är nere i en så låg
siffra som 25 %. Räknar man bort trafikbrott och
liknande och ser till stölder och brott som drabbar
enskilda personer, är uppklaringsprocenten så låg som
ca 10 %.
Riksrevisionsverket som granskar de statliga
myndigheterna har också granskat polisens verksam-
het. I en rapport redovisas väsentliga hinder för ett
effektivt resursutnyttjande. Riksrevisionsverket har
också föreslagit olika åtgärder för att undanröja hind-
ren. Bl.a. pekar man på att polisen har en svag ar-
betsgivarfunktion och att facken har fått för stort
inflytande.
Vid en översyn av tjänstgöringslistorna kan man
undra om ledstjärnan är maximal ledighet och så litet
tjänstgöring som möjligt under kvällar och helger - då
allmänhetens behov av polisens tjänster är som störst.
Riksrevisionsverket skriver att de turlistor som
Riksrevisionsverket har granskat i alltför stor omfatt-
ning är utformade efter personalens krav på bekostnad
av verksamhetsintresset.
I början av 90-talet gjorde RRV en enkät bland
poliserna. Det var så många som 94 % som tyckte att
deras egen organisation är både byråkratisk, trög och
svår att förändra. Nästan 70 % menade att som en-
skilda poliser hade de liten möjlighet att utnyttja deras
eget kunnande och erfarenhet.
Enligt Folkpartiets uppfattning är polisens pro-
blem inte i huvudsak ett resursproblem. Vi menar att
man skall använda resurserna på ett mer effektivt sätt.
Det går att uppnå genom att bl.a. undanröja de hinder
som Riksrevisionsverket har pekat på.
Låt mig också ta några minuter för att tala om
New York-polisens arbetsmetoder, den s.k. nolltole-
ransen, som har uppmärksammats även i Sverige.
Arbetet grundar sig på professor James Wilsons tanke
att det finns ett samband mellan oordning och brotts-
lighet. Polisen har fokuserat quality of life crimes,
dvs. ordningsbrott, vandalism, klotter, gatuprostitu-
tion och narkotikalangning men utan att de grövre
brotten har glömts bort.
Det var intressant för justitieutskottet att få kom-
ma dit och titta. Men jag blev personligen oroad över
att representanter från organisationer för mänskliga
rättigheter var kritiska till skillnaden i behandling
mellan vita och färgade. Det är viktigt att bevaka
utvecklingen och göra en kritisk granskning.
Något som var mycket intressant var kontrollen av
chefer på olika nivåer. De fick verkligen stå till svars
för sina verksamheter. Vi måste bli mycket bättre i
Sverige på att kontrollera att våra beslut har blivit
som vi ville - oavsett om det gäller polisen eller nå-
gon annan myndighet.
I fråga om nolltolerans har det genomförts ett
projekt inom polisdistriktet i Eskilstuna. Det har visat
på goda resultat. Men det är något fel på den svenska
polisverksamheten när man måste skapa en projekt-
form av något som faktiskt ingår i den grundläggande
verksamheten.
Vi i Folkpartiet menar att utredningsverksamheten
inte får åsidosättas i samband med polisens omorgani-
sation och nya verksamhetsinriktning. Polisutredning-
ar är ett viktigt moment i att lagföra brottslingar. Det
finns i dag oroande tecken på en tilltagande brist på
den polisiära utredningssidan. Allt pekar på att pro-
blemen inte bara kräver ökad uppmärksamhet utan
även en skärpning. Vi har väckt en särskild motion
om detta.
Ett område som måste prioriteras ytterligare är
kampen mot de kriminella mc-gängen. Detta är inte
bara polisens kamp. Detta är allas vår kamp. Vi
kommer aldrig att klara detta, om vi så får alla poliser
i världen, om vi låter det hela gå så långt att det blir
en polisiär sak. Det gäller verkligen att ta tag i det så
tidigt som möjligt. Vi har avsatt 45 miljoner kronor i
nästa års budget för polisens kamp mot detta.
Jag vill också passa på att säga att jag tycker att
det är väldigt bra att man jobbar internationellt när det
gäller både de kriminella mc-gängen och brottslighe-
ten över huvud taget, speciellt den organiserade
brottsligheten. Sådan här kriminalitet låter sig inte
hindras av nationsgränserna. Som ni säkert vet har
högnivågruppen inom EU kommit fram med flera bra
förslag. Det som är intressant är att där också ligger
en punkt om att se till att det som har föreslagits
verkligen genomförs.
När det gäller vad polisen skall arbeta med har vi i
Folkpartiet föreslagit att man måste titta på vad och
hur mycket polisen skall syssla med. Det gäller t.ex.
hur polisen skall bevaka fotbollsmatcher, och jag
menar då inte de vanliga fotbollsmatcherna utan de
stora internationella, som ger mycket stora intäkter.
Utskottet avstyrker motionen om detta men pekar på
att det nu ligger ett uppdrag hos rikspolisen för att se
efter vad polisen skall syssla med och vad som kan
läggas över på privat verksamhet. Det är ett mycket
bra steg i rätt riktning.
Sedan är det frågan om domstolarna. Det finns en
domstolskommitté som håller på att utreda, och den
har fått förlängt förordnande. Det skall bli intressant
att se när den verkligen kommer med sitt emotsedda
slutbetänkande.
Det har nyligen varit en diskussion om antalet
tingsrätter. I Folkpartiet har vi sagt att vi inte kan gå
med på de förslag som var på gång i domstolskommit-
tén. Det fanns ett förslag om en minskning med drygt
60 %, från 96 till 37 tingsrätter.
Det kan vara intressant att notera att under den tid
som diskussionen pågick sade Centerns representant
ingenting. Sedan hade vi en debatt här i riksdagen,
och då blev det litet klarare. Vi får hoppas att det
håller hela vägen för Centerns del.
Från Folkpartiets sida har vi sagt att vi inte accep-
terar en stor nedläggning av tingsrätter men att vi kan
tänka oss en nedläggning av de allra minsta. Det är då
inte speciellt meningsfullt att i diskussionen argumen-
tera för att ta bort t.ex. Klippan eller någon annan
tingsrätt, därför att det är att göra det för lätt för sig.
När det gäller åklagarorganisationen vet vi att den
också har varit utsatt för en förändring. Många har
varit väldigt oroliga för hur det skulle bli. Vi har
dessutom haft en särskild hearing om detta i utskottet.
Många var väldigt tveksamma, och jag tillhörde dem.
Det visade sig också att det speciellt i inledningsske-
det var stora problem. Det är då glädjande att kunna
relatera att det verkar som att det i alla fall börjar
fungera något så när bra.
Men det är inte bra totalt sett att så många olika
myndigheter så ofta känner att de inte hinner med. I
slutändan är det definitivt någon som drabbas. Perso-
nalen drabbas naturligtvis, men den som drabbas värst
är den enskilda personen, som inte har de allra bästa
möjligheterna att försvara sina rättigheter.
Herr talman! Folkpartiet har sju reservationer. En
reservation gäller förändrade arbetsmetoder och en
annan om polisutredningar. Vi har också en reserva-
tion om Ekobrottsmyndighetens organisation och en
om myndighetssamverkan vid bekämpning av eko-
nomisk brottslighet. Vi är med på en reservation om
samordning av miljöbrottsbekämpningen. Vi har en
reservation om domstolsorganisationen i allmänhet
och en om antalet tingsrätter.
Jag skall inte yrka bifall till alla sju reservationer-
na, för vinnande av tid, men Folkpartiet står natur-
ligtvis bakom alla dessa reservationer. Jag vill yrka
bifall bara till reservation 11, som gäller mom. 15.

Anf. 34 ALICE ÅSTRÖM (v):
Herr talman! Jag skall börja med att yrka bifall till
reservationerna 8, 13 och 16.
Jag vill instämma i en del av Anders Högmarks
inlägg. Det här är en viktig debatt, och det har skett
oerhörda förändringar inom rättsväsendet under de
senaste åren.
Jag saknar också en representant från regeringen i
debatten här i dag. Det är tyvärr ytterst sällsynt, herr
talman, att någon representant från regeringen är här
när justitieutskottet har en debatt. Det hade varit vik-
tigt, när det har skett så stora förändringar inom det
här området. Det är en fråga som har debatterats oer-
hört mycket i samhället och som oroar väldigt många
människor. När vi då har en sådan här heltäckande
debatt och diskuterar varje del i rättskedjan borde det
givetvis ha varit en representant från regeringen här.
Herr talman! Trots detta kan debatten bli mycket
viktig och bra.
När det gäller polisen har det varit ett mycket om-
debatterat område, speciellt det senaste året. Det har
varit mycket i massmedierna om att polisen inte fun-
gerar. Men polisen har också själv varit ute mycket
och sagt att man inte kan fullfölja sin uppgift. Det
sades tidigare från talarstolen att det nästan har blivit
en klappjakt inom massmedierna med kritik mot poli-
sen. Jag kan delvis hålla med om att det är en tendens
i massmedierna att bara lyfta fram de dåliga exemp-
len. De goda nyheterna, när polisen lyckas och klarar
upp brott, kommer aldrig att stå i tidningarna. Det är
givetvis viktigt att vi som politiska representanter,
som handskas med dessa frågor, också måste kunna se
på det positiva arbete som bedrivs. Men tyvärr har
man alltid begränsad tid, och då koncentrerar man sig
på de delar som man anser inte fungerar.
Polisen får nu ökade resurser. Vi i Vänsterpartiet
tycker att det är väldigt bra, med de problem som har
uppstått inom polisen. Men vi tycker inte heller att det
har varit tillräckligt. Vi anser att man gjorde en felak-
tig bedömning också inom polisen. Det är inte bara en
resursfråga, utan det är också en fråga om hur man
effektivt använder sina resurser. I stället för att se
över en del av sin verksamhet valde man en alldeles
för lätt väg när man sade upp en så stor mängd kvinn-
liga civilanställda, som hade så mycket av de admi-
nistrativa uppgifterna. Man vidtog denna åtgärd i
stället för att titta på hur man kunde effektivisera.
Problemet har varit att det har skett en stor omor-
ganisation inom polisen när det gäller närpolisverk-
samheten och sättet att arbeta. Det är en mycket posi-
tiv förändring, men när det har skett i tider av stora
neddragningar har man inte kunnat klara en effektivi-
sering av sitt arbete och haft svårt att klara omorgani-
sationen samtidigt. I och med att man tog det felaktiga
greppet att säga upp en mängd civilanställda fick
välutbildade poliser i stället ta över administrativa
uppgifter. Det kan givetvis inte vara positivt.
Även om det nu görs en satsning på poliser och
det skall anställas 400 nya poliser från Polishögskolan
är det oerhört viktigt att de kommer att finnas ute i
verksamheten, att de inte får administrativa tjänster.
Antalet civilanställda behöver också ökas. Man har
inte kunnat effektivisera administrationen. Man har
inte kunnat datorisera i den utsträckning som man
skulle behöva göra för att kunna minska de administ-
rativa tjänsterna. Man gick fel väg.
Dessutom behöver man nu också gå vidare med
arbetet inom polisen och följa upp Riksrevisionsver-
kets rapport. Siv Persson talade tidigare om den oer-
hörda bristen när det gäller turlistorna. Det största
antalet poliser är tyvärr inte i tjänst vid de tidpunkter
då flest brott begås. Det gäller helger och sena kväl-
lar. Det är oerhört viktigt att vi ser över dessa bitar, så
att vi kan få ut så mycket som möjligt av de resurser
som vi ändå satsar.
Herr talman! När det gäller polisens uppgifter vill
jag säga att bevakningen av stora fotbollsmatcher,
stora musikarrangemang osv. tyvärr har inneburit
ganska stora problem framför allt i storstadsregioner-
na, och framför allt här i Stockholm, när det gäller
närpolisverksamheten. Detta tog även Siv Persson
upp. Det finns en politisk enighet om att närpolisverk-
samheten måste fungera och att det är den vi skall
värna om. Det är det arbetssättet som är det viktiga.
Vi ser nu att närpolisstyrkorna i områdena runt
centrum i stort sett aldrig är fullbemannade därför att
våra närpoliser ständigt och jämt blir inkommendera-
de för att vara med på bevakning vid de större arran-
gemangen. Det är givetvis ett problem för närpoli-
sverksamheten. Jag tycker att det är oerhört positivt
att Rikspolisstyrelsen skall göra en översyn av vad
som egentligen är polisens uppgift. Här tror jag att det
finns en hel del att göra.
Herr talman! Sedan kommer vi till åklagarväsen-
det, som har genomgått en stor organisationsföränd-
ring. Även där gjorde man en kraftig neddragning av
antalet civilanställda. Det har skapat problem. Men
man har lyckats genomföra omorganisationen, och
den har börjat sätta sig. Vi ser positiva resultat. Nu får
man ökade resurser, som man kommer att använda för
att anställa fler åklagare och för att återanställa civil
personal. Jag tror att vi kommer att få se ytterligare
förbättringar när det gäller den nya åklagarorganisa-
tionen i framtiden.
Sedan kommer vi in, herr talman, på domstolarna
och utvecklingen inom domstolsväsendet. Det stäm-
mer att det finns problem inom vissa delar av dom-
stolsväsendet. Vänsterpartiet skulle gärna se att man
hade kunnat ösa ut pengar till domstolarna så att de
hade klarat av målen mycket snabbare och kunnat
arbeta bort obalanserna. Men det är, som alltid i det
politiska livet, en fråga om prioriteringar. I den rå-
dande ekonomiska situationen har det framför allt ur
det brottsförebyggande perspektivet varit viktigt att
prioritera ökade resurser till kommunerna, vilket vi
tog upp i föregående debatt.
Domstolsutredningen arbetar med frågorna om
antalet tingsrätter och utvecklingen på det området
framöver. Tyvärr har utredningen dragit ut på tiden
väldigt länge. Jag ser det inte som positivt om utred-
ningen får ytterligare tid på sig. Vi i Vänsterpartiet
har ändå inte velat reservera oss i just detta betänkan-
de. Vi vill inte säga hur tingsrättsorganisationen skall
se ut i framtiden eller hur många tingsrätter som skall
läggas ned när utredningen ser över dessa bitar. Vi
har tidigare signalerat att vi inte kan tänka oss den
stora neddragning som Domstolsutredningen hade på
gång från början. Man ser att den politiska processen
och signalerna från de olika politiska partierna har
förändrat diskussionen i Domstolsutredningen. Var
den kommer att landa återstår att se.
Frågan om ersättning till nämndemän var uppe ti-
digare. Utskottsmajoriteten skulle väldigt gärna vilja
se en höjning. Vi har också i dag hört företrädare för
olika partier säga att nämndemännen bör få ökad
ersättning. Man reserverar sig. Man vill att polisen
skall få mer pengar, att domstolsväsendet skall få mer
pengar osv. Man vill ha mer pengar till alla områden.
Det handlar om prioriteringar.
Här har man valt att föra en politik där man drar
ned på kommunerna och i stället satsar på detta områ-
de. Det är en politisk avvägning. Jag hoppas att den
ekonomiska situationen kommer att utveckla sig så,
att det finns möjlighet att ge nämndemännen en bättre
ersättning i framtiden.
Utskottet har enats om ett tillkännagivande när det
gäller utbildningen av nämndemännen. Det tycker jag
är en väldigt viktig fråga att lyfta upp.
Herr talman! Min talartid är alldeles strax ute, men
jag vill ändå nämna frågan om SÄPO. Vi anser att
man skulle kunna göra besparingar på SÄPO med 50
miljoner. Man behöver undersöka om det är den typen
av organisation som man skall ha i framtiden. Skall
SÄPO vara organiserat på det sättet? Vi har haft en
väldig SÄPO-debatt, där mycket av verksamheten har
ifrågasatts. Jag skall inte uppehålla mig längre vid det.

Anf. 35 KIA ANDREASSON (mp):
Herr talman! Det övergripande målet för polisen
är att minska brottsligheten och öka människors
trygghet. Det är lätt att säga. De målen kan vi alla
instämma i. Men sedan kommer vi till frågan om hur
vi angriper målen.
Närpolisreformen, med ett brottsförebyggande
problemorienterat arbetssätt i samverkan med andra
organisationer och myndigheter, är den modell som
Miljöpartiet stöder och som vi vill få att fungera.
Varför fungerar inte polisarbetet som det är tänkt?
Det måste vi faktiskt konstatera att det inte gör.
Problem har uppmärksammats. Utredningsverk-
samheten fungerar inte tillfredsställande. Poliser hin-
ner inte med både utredning och allmänt polisarbete.
Utryckningsverksamheten omkullkastar planerat arbe-
te och utredningsarbete. Det värsta av allt är att
många poliser har tappat arbetslusten. De känner inte
de positiva framtidsutsikter som de borde göra.
Effekterna har blivit att antalet anmälda brott ökar,
medan antalet uppklarade brott minskar med den
följdverkan att antalet ärenden till åklagaren minskar
osv. Det påverkar hela rättskedjan. Mitt i all denna
röra har administrativ personal sagts upp.
Vi kräver från Miljöpartiets sida att civilanställd
personal snarast återanställs och att regeringen ger
direktiv om detta i det kommande regleringsbrevet.
De civilanställda har stor betydelse för myndighe-
ternas sätt att fungera. En datorisering innebär inte
den effektivisering som man trott och leder inte till
den ökade produktivitet som man planerat. Ibland
verkar det som om man införskaffar datorer därför att
man tror att de kommer att verka som robotar, så att
man kan friställa den administrativa personalen.
Informationsålderns produktivitetsvinster är en
myt, hävdar flera ekonomer, med nobelpristagaren
Robert Solow i spetsen. Han säger att datorer visar sig
överallt utom i produktivitetsstatistiken. Oavsett om
det är rätt eller fel finns det en övertro på IT-
satsningarna. De kostar stora summor, bl.a. när det
gäller installering. Jag är inte alls motståndare till att
man använder IT - tvärtom. Men man får ha ett annat
förhållningssätt. I och med datorinstallationerna får
man nya möjligheter.
Polisen har redan gjort felsatsningar. Man har
kastat bort ungefär 40 miljoner på datorer i radiobi-
larna, som skulle vara mobila arbetsplatser. Det har
inte fungerat. Man har heller inte kunnat använda
datorerna av säkerhetsskäl.
Däremot finns det andra områden där det saknas
datorer. En polis som arbetar med att spåra barnporr
på Internet, vilket är en mycket viktig uppgift, har inte
ens en egen dator. Kommunikationen mellan åklagare
och polis är inte den bästa. Man har inte ens ett funge-
rande e-mail-system.
Samtidigt är installationen av datorer för EU-
samarbetet en prioriterad verksamhet. Det är stora
system som är mycket kostnadskrävande. Det gäller
Europol Information System, Schengen Information
System och Customs Information System. Det hela
handlar faktiskt om prioriteringar.
Det är inte bara den formen av organiserad brotts-
lighet som skall prioriteras i Schengensamarbetet,
utan det handlar också om att leta efter försvunna
varor från andra länder. När vi här i Sverige inte kan
åtgärda vår egen vardagsbrottslighet, med stulna cyk-
lar, inbrott, osv., skall vi i stället leta stulna varor från
exempelvis Tyskland och Belgien. Det rimmar illa.
Omorganisationen till en länspolismyndighet och
närpolisområden har inte fungerat tillfredsställande
för de anställda. Enligt min åsikt har de anställda
ytterst i organisationen inte fått vara med i beredning-
en av omorganisationen. Delaktighet, ansvarstagande
och ett problembaserat arbetssätt skall gälla även för
den egna inre organisationen. Det går inte att auktori-
tära chefer trycker på en ny organisation uppifrån utan
att det förankras hos de anställda och dessa får var
med i processen. Närpolisområden skall enligt min
åsikt vara självstyrande, med vissa samordnande
tjänster från länspolismyndigheten. Länspolismyndig-
heten skall inte styra och ge närpolisen order som gör
ingrepp i och omöjliggör närpolisens planering.
Är polisens problem ett resursproblem? Nej, flera
talare här har sagt att det inte enbart handlar om re-
surserna, utan att det även handlar om brist på strategi
och samordning och att det saknas ändamålsenliga
modeller och målmedvetenhet för polisarbetet. Som
exempel har nämnts Eskilstuna. Där tog man minsann
tag i sådana här frågor. Man införde vad man kallade
"låg tolerans", vilket i själva verket betydde att man
såg till att efterleva de lagar som finns och att man såg
till att ha gemensamma normer för sitt agerande. Jag
trodde faktiskt att det var ett normalt arbetssätt för
polisen, men detta skulle alltså vara unikt. Det gör
mig mycket förvånad.
Polisen har under flera år förbrukat mer pengar än
vad som anslagits. Under 1995/96 förbrukades så
mycket som 868 miljoner mer än vad som anslagits,
men till detta har man sedan utnyttjat sitt anslagsspa-
rande. Inför budgetåret 1998 börjar polisen med ett
underskott på 400 miljoner. Hur detta hämtas in finns
inte redogjort. Det finns inga strategier, det finns inte
längre något anslagssparande att ta av.
Då kommer vi till de resurser som har utökats för
det kommande budgetåret. Det är en anslagshöjning
på 157 miljoner, men de är redan öronmärkta. De
skall gå till polisaspiranternas anställning, till ny po-
lisutbildning och till utbildning av civil personal. De
pengarna finns alltså inte tillgängliga. Sedan tillförs
ett engångsbelopp på 237 miljoner kronor, men också
det är öronmärkt. En del skall gå till bekämpandet av
mc-brott, och resten skall gå till IT-projekt för inter-
nationellt samarbete, vilket jag redan har nämnt.
Detta stora internationella samarbete, med upp-
koppling och investering i datorer, har inte ens före-
gåtts av en konsekvensanalys. Jag har gång på gång
påpekat hur viktigt det är med konsekvensanalyser för
att förhindra felsatsningar, som de 40 miljonerna som
jag redan har nämnt. Man måste göra analyser.
Slutsatsen blir att inga pengar kommer att satsas
på den löpande verksamheten, utan polisen måste
fortsätta sitt sparande för att hämta in de 400 miljoner
kronorna från 1997. Det är verkligheten.
Miljöpartiet vill omfördela 50 miljoner kronor
från SÄPO till den vanliga polisen med motiveringen
att SÄPO behöver omorganiseras, eftersom förutsätt-
ningarna i dag inte är desamma som tidigare. Dess-
utom vill vi satsa de 237 miljonerna på vardags-
brottslighet i stället för att bygga upp register av vari-
erande slag som skall kontrollera medborgarna utan
att någon skälig brottsmisstanke finns som grund. Vi
vill att anmälda brott skall klaras av i större utsträck-
ning och att polisen finns tillgänglig och synlig för
medborgarna. Detta kan bäst ske med en lokal polis
med både personkännedom och geografisk kännedom.
När det gäller narkotikabrott säger vi i en reserva-
tion att vi vill att gränskontrollen skall skärpas och bli
bättre. Jag har redan talat om att jag är rädd för att
EU-samarbetet skall spoliera vår restriktiva samsyn i
fråga om narkotika.
En särskild glesbygdsfaktor är angelägen att ha
med vid medelsfördelningen. Miljöpartiet anser att
särskilda hänsyn bör tas till de problem som försvårar
ett effektivt polisarbete i glesbygden.
Miljöpartiet har under hela mandatperioden även
påtalat behovet av att utbilda poliser och åklagare i
miljörätt och problematiken kring miljöbrott. Vi kan
efter att ha fått information från Polishögskolan kon-
statera att miljörätt nu finns med som ett ämne i
kommande polisutbildning samt att det skall finnas
fortbildningskurser på åtta veckor för verksamma
poliser. Den utbildning som hittills skett har varit
mycket uppskattad för bredden och djupet i ämnes-
området, engagemanget och det pedagogiska framfö-
randet. Det är min förhoppning att denna kvalitet i
utbildningen bibehålls.
Åklagarna har omorganiserats, och det har inne-
burit problem. Jag ser att jag inte har mycket taletid
kvar, så jag tar därför i första hand upp
Ekobrottsmyndigheten.
Miljöpartiet skriver i sin reservation 21 att miljö-
brott skall ingå i Ekobrottsmyndighetens ansvarsom-
råde. Det här har jag framfört vid många tillfällen,
men det har skjutits framåt, och regeringen har sagt
att man skall utreda frågan i ett annat sammanhang.
Jag tar nu i reservationen upp frågan på nytt. Det är
mycket viktigt att det kommer till stånd en samverkan,
eftersom miljöbrott är så pass krångliga att utreda. Vi
vill också att miljöbrott skall ingå i Ekorådet, som just
skall sköta samverkan med myndigheter. Vi åter-
kommer till Ekobrottsmyndighetens organisation när
riksdagen skall behandla regeringens skrivelse om
ekonomiska brott.
Vi kan enas om att det sker en översyn av vad som
skall gälla för domstolarna i framtiden. Det är inte lätt
att spara 200 miljoner på domstolsverksamheten. Det
är därför utredningen har stora bekymmer att kämpa
med. Det handlar inte bara om antalet domstolar, utan
det handlar framför allt om den inre organisationen.
Uppgiften är att få till stånd ett fungerande domstol-
sväsende för 2000-talet. Det är inte så enkelt som att
man kan lägga ned verksamheten i Klippan eller att
det handlar om var i landet domstolarna skall finnas,
utan det som behövs är just en översyn av den inre
organisationen.
Vi stöder reservation 23. Arvodet till nämnde-
männen måste höjas. Man har inte gjort något åt ar-
vodet sedan 1989. Skall man vänta tills man får råd
att genomföra en höjning så sker det aldrig, eftersom
resurserna alltid är knappa. Det handlar här om en ren
prioritering.
Vi tror också att domstolarna kan spara på kostna-
der i samband med inställda förhandlingar. Hur detta
skall ske kanske mer handlar om att anonymiteten är
väldigt stor, att advokater och kontaktpersoner får ett
större ansvar och att man får andra rutiner för att
kunna hindra det läckage av resurser som blir följden
då förhandlingar måste ställas in.
Jag yrkar bifall till reservationerna 13, 21, 30, 36,
38, 42 och 52.

Anf. 36 ANDERS G HÖGMARK (m) re-
plik:
Herr talman! Jag hade egentligen inte tänkt begära
replik på det här inlägget, men när man lyssnar på Kia
Andreasson får man en känsla av att det är så kolos-
salt mycket som Miljöpartiet skall och vill göra. Man
vill göra mycket inom landet, och man vill göra en del
utom landet. Så har man också 17 miljoner kronor
mera i total ram. Visserligen gör man omfördelningar
- man har ett minus på Säkerhetspolisen med 50 mil-
joner och kan därför till polisorganisationen lägga 50
miljoner - men jag måste ändå säga att detta är tvek-
samt. Jag blir något undrande inför Miljöpartiets
möjlighet att åstadkomma detta.
Kia Andreasson antydde att det är bättre att jobba
internt inom landet och städa för egen dörr, men finns
det något område där jag kan önska Miljöpartiet
framgång i ett vidgat internationellt samarbete - de
större partierna håller sig ju med ett utvecklat inter-
nationellt samarbete i Europa där vi kan försöka lära
av och påverka varandra, då kulturerna ju kan vara
litet olika - så är det narkotikapolitiken.
Här på hemmafronten har Miljöpartiet en mycket
klar linje, och det är glädjande. Det är en total enighet
i Sveriges riksdag. Ingen skugga över det. Men jag
tror att Miljöpartiet med litet god pedagogik skulle
kunna ägna litet mer kraft åt vad som kanske är dess
stora uppgift under de kommande åren i Europa-
samarbetet, nämligen att försöka övertyga en och
annan av sina syster- och broderorganisationer om
den linje som ni har intagit i Sverige. Där har ni en
uppgift. Om ni kunde åstadkomma någonting där tror
jag att många i Sveriges riksdag skulle tycka att det
var glädjande.
Sedan är det ju så med den öppna värld vi har i
dag och med Europasamarbetet, oaktat vilka former vi
tycker att det skall ske i, att brottsligheten inte känner
några gränser. Jag tycker att det är litet grand att av-
skärma sig från den verkligheten när Kia Andreasson
pekar på alla problem och allt som investeras för att
förebygga brottslighet. Det är litet märkligt att man är
så negativ till detta om man verkligen vill bekämpa
gränsöverskridande brottslighet.
Men börja gärna med era egna syster- och broder-
organisationer ute i Europa och övertyga dem om hur
förkastlig den narkotikaliberalism är som ett antal av
dem pläderar för.

Anf. 37 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Anders G Högmark kan vara försäk-
rad om att vi lägger stora resurser och krafter just på
att påverka inte bara vår egen grupp i EU-parlamentet
utan även övriga. Min kollega i motsvarande utskott i
EU-parlamentet ägnar stor kraft och en stor del av sin
tid åt att göra detta. Men, Anders G Högmark, efter-
som samarbetet inte längre är mellanstatligt utan
överstatligt finns det - och det var precis det jag tidi-
gare ville påpeka - en stor risk när det gäller narkoti-
kasynen och narkotikabrottsligheten om beslut skall
fattas med majoritet i EU-samarbetet. Det kan nämli-
gen innebära att just den strävan vi alla har här i Sve-
riges riksdag punkteras. Vi blir då tvungna att gå den
linje som EU-majoriteten bestämmer, och där är man
klart på väg mot en liberalisering.
Miljöpartiet vill ha ett samarbete mellan själv-
ständiga länder där vi tar tag i sådana här frågor, men
faran är nu att det i stället blir en backlash med denna
överstatlighet. Det måste Anders G Högmark noga
studera i Amsterdamfördragets artiklar.

Anf. 38 ANDERS G HÖGMARK (m) re-
plik:
Herr talman! Jag inser mycket väl att diskussionen
om grad av överstatlighet eller inte överstatlighet
leder fram till en del funderingar av det här slaget.
Men det är alldeles uppenbart att den i grunden vikti-
gaste uppgiften för politiska partier i de nationella
parlamenten och i internationella fora, t.ex. inom EU,
är att med parlamentsledamotens uppdrag övertyga
och skapa opinion för någonting, i det här fallet skapa
opinion mot tendenser till drogliberalisering.
Jag vet att även Kia Andreasson agerar i olika
sammanhang. Här kan Miljöpartiet verkligen ha
funnit sin nisch och uträtta någon nytta.

Anf. 39 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Miljöpartiet har många nischer som
är viktiga att fortsätta arbeta för.
När det gäller narkotikan har vi många gånger po-
ängterat att vi velat ha samarbete i dessa frågor men
som vi själva vill ha det i politiskt hänseende. Den
största invändning vi haft mot EU-samarbetet gäller ju
inte samarbetet i sig utan att det är en politisk till-
ställning med politiska ställningstaganden. Det är det
som gör det så komplicerat i rättsliga frågor.

Anf. 40 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd):
Herr talman! Jag skall inleda med att yrka bifall
till reservationerna 11, 13, 21 och 29.
Vi är nog alla ganska bekymrade över att polisvä-
sendet ser ut som det gör. Det är inte alldeles lätt att
peka på vad man skall göra för att komma till rätta
med dessa ting. Men man kan inte blunda för att det
finns ett resursproblem. Vi har också tillskjutit ett
antal hundra miljoner för att nödtorftigt täppa till det
här skeppet, som tydligen blöder utomordentligt
mycket. Som det sades här tidigare går man in i 1998
med ett minus på 400 miljoner.
Men det är naturligtvis inte bara en resursfråga.
Som det ser ut just nu är man rädd att det inte blir
några märkbara förändringar hur mycket vi än pumpar
in det här väsendet.
Det är säkert en hel del psykologiska faktorer som
gjort att luften har gått ur polisväsendet. Ett fenomen
som vi har pekat på och som det har blivit bred upp-
slutning kring är bekymret kring den civilanställda
personalen. För mig är det en fullkomlig gåta hur
någon kan komma på idén att man kan skära bort,
enligt vad som står i betänkandet, 804 personer under
1997 i den här typen av organisation. Det är helt oför-
svarligt. Det är ju hela blodomloppet i den här typen
av verksamhet - administrativ personal, reception,
växel, kansligöromål och allt det som får det hela att
fungera. Om vi på vår advokatbyrå skulle skära ned
vår administrativa personal med en fjärdedel skulle
byrån inte fungera över huvud taget.
Nu har en bred politisk opinion givit uttryck för
att detta besinningslösa beslut är galet. Det hoppas jag
att regeringen tar åt sig.
Sedan är det i och för sig mycket märkligt att det
här till 100 % gäller kvinnor. Men när det för en
gångs skull sker något realt i en kvinnofråga hör man
ingenting i den offentliga debatten. Det är mycket
märkligt. Dessutom har vi den sociala aspekten. Att
slänga ut människor som troget har jobbat 20 år i det
offentligas tjänst och alltså besitter en hygglig kompe-
tens osv. i garanterad arbetslöshet är inte bra.
Allt det här skickar naturligtvis också en massa
psykologiska signaler kors och tvärs om att det inte
står rätt till.
Sedan har vi organisationsfrågor. Jag skall inte
upprepa så mycket kring det här med New York-
modellen, nolltolerans, prioriteringar osv., utan som
jag tidigare har sagt är grundprincipen att all brotts-
lighet skall bekämpas. Också JO har kraftfullt fram-
hållit att detta är ett rättvisekrav. Det är också i enlig-
het med rättsväsendets grundidé att alla skall behand-
las lika.
Men en poäng med New York-modellen är resul-
tatuppföljningen. Jag tror att vi har ett lednings-
problem i Sverige. Det gäller inte bara polisväsendet,
även om det kanske är särskilt uttalat där. Jag har som
ledord skrivit: Sverige har låtsaschefer. Det skall jag
väl inte säga offentligt, men vad jag menar är för-
modligen någonting som jag har fångat upp: Man har
en akademisk karriär inom polisväsendet och en icke-
akademisk. Juristerna går in på en högre plattform
och blir sedan polischefer. Sedan har vi de poliser
som går från botten och upp, men dessa blir aldrig
"riktiga" chefer.
Jag tror att det kan finnas många inom polisväsen-
det som anser att de inte har riktiga chefer. De chefer
som uppfattar att de är chefer har alltså inte de under-
lydandes förtroende. Det här skall man nog inte prata
för mycket om offentligt, men jag tror att det där finns
ett problem.
I mina papper står också: Utveckla arbetsgivarrol-
len. Det har redan sagts här att det inte är klokt när
facket styr en verksamhet. Det finns ingen motpol,
utan det är en identitet mellan arbetstagare och ar-
betsgivare. Då blir det den här kantringen som många
har påtalat, med en schemaläggning som är helt ab-
surd. Politikerna måste helt enkelt ta tag i detta för
landets bästa. Det är bara så.
En annan sak är ledningens stöd. I den här typen
av verksamhet där man får fronta, dvs. man får ge sig
ut och möta bekymmer i sin yrkesutövning, krävs det
verkligen att man har stöd uppifrån, så att man inte
känner att man står ensam och övergiven i slutändan.
Ett problem är faktiskt, tycker jag, vår egen justitie-
ombudsman, som har en benägenhet att mer eller
mindre klandra varje litet ingrepp som möjligen slirar
på någon millimeter utanför vad den formella lagen
tillåter. Det måste finnas en bättre genomlysning av
vad polisen verkligen håller på med. Men, som sagt
var, regering, rikspolischef och justitieombudsman
måste gemensamt jobba på sådant sätt att den enskilde
polismannen, när han står inför en mycket svår situa-
tion, verkligen vågar ingripa och inte i stället väljer
att tjänstgöra i polisstationens växel.
Polishögskolan är också av stor psykologisk bety-
delse. Det var helt enastående att stänga den här typen
av verksamhet för att nu öppna den igen, med allt vad
detta har inneburit. Det är ekonomiskt slöseri. Men
det är också en känsla av att den verksamhet man
bedriver inte är riktigt seriös när man inte vill satsa på
nyrekrytering, nyutbildning, vidareutbildning m.m.
Det är alltså oerhört viktigt att ha en polishögskola
som fungerar väl.
När det sedan gäller åklagarväsendet - det här är
en diger lunta som man skall gå igenom - får jag
inskränka mig till att säga att jag sammanfattningsvis
tycker att det lokala rättslivet har kollapsat genom
regeringens politik inom det här området. Det är ett
faktum. Jag ifrågasätter om man kommer att kunna
renovera det. Är det någon gång man möjligen skall
kunna lägga regionalpolitiska synpunkter på saker och
ting är det inom rättslivet. Det finns många skäl till att
man skall ha en stark lokal förankring.
Vad gäller Statskontorets knep att centralisera
administrationen men ha kvar verksamheten lokalt
behöver man bara åka ut och kolla läget för att upp-
täcka att det inte finns någon lokal verksamhet. Åkla-
garna kommer cyklande eller också åker de tåg - bil
vägrar de åka - i stället för att jobba med det de skall.
Sambandet mellan polis och tingsrätt är brutet. Det är
en fiktiv idé att man kan bryta upp verksamhet i ad-
ministration och någonting annat. Jag tänker med fasa
på om vi på vårt kontor skulle ha vår administration
nere i Göteborg. Nej, den måste naturligtvis vara runt
omkring.
De inkomna målen har i värsta fall, det ser man i
tingsrätterna, minskat med så mycket som 30 %.
Tingsrätterna handlägger i dag erkända bagatellbrott
och mycket svåra häktningsmål. Hela skiktet däremel-
lan är borta. Det är inte bra.
Ekobrottsmyndigheten skulle man kunna ta upp
mycket tid med. Jag måste ändå säga att det är starkt
att man har fått fram den nya organisationen. Jag inser
vilka enorma problem som regeringen har haft med
att sjösätta någonting nytt inom det här området. Jag
är en av dem som på ett mycket tidigt stadium har
sagt att vi måste göra någonting för att komma till
rätta med den avancerade organiserade brottsligheten.
Jag måste säga att detta ändå är ett steg i rätt riktning,
väl medveten om alla bekymmer man har med alla
grupper som känner sig trampade på tårna på olika
sätt. Det är bara att kämpa vidare med det. Sedan kan
man säkert göra det här mycket bättre när man har
kommit underfund med vilka misstag man nu har
gjort.
Myndigheten skall självklart handlägga miljöbrot-
ten. Det verkar vara en rätt bred enighet om det. Jag
kan inte riktigt begripa...
Är inte mikrofonen inkopplad, är det därför lam-
pan lyser?

Anf. 41 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Den av talaren angivna taletiden har överskridits.
Det är därför lampan markerar.

Anf. 42 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd):
Herr talman! Får jag bara fråga, är det de fem mi-
nuter jag föranmält som har gått?

Anf. 43 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Nej, det är tio minuter.

Anf. 44 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd):
Herr talman! Då skall jag ge mig. Tack!

Anf. 45 GÖRAN MAGNUSSON (s):
Herr talman! Jag skall börja med att yrka bifall till
hemställan i justitieutskottets betänkande nr 1, så att
det inte uppstår några problem när vi så småningom
skall gå till beslut.
Min uppgift är nu att klara av ungefär en timmes
ganska ensartad kritik mot polisväsendet, mot
åklagarväsendet och kanske i någon mindre grad mot
domstolsväsendet. Jag skall försöka att på några
punkter beröra det som har sagts här.
Ramen för rättsväsendet är beslutad tidigare av
riksdagen. Några förändringar mellan olika utgiftsom-
råden inom ramen har egentligen inte föreslagits ut-
över den förändring på 50 miljoner från Säkerhetspo-
lisen till den öppna polisen som Miljöpartiet har fö-
reslagit och som för Miljöpartiets del är inledningen
till en nedläggning av Säkerhetspolisen.
Polisen får genom den här budgeten ytterligare
440 miljoner kronor för 1998. Det är naturligtvis
oerhört viktigt att vi nu har en ekonomi i landet som
innebär att vi kan göra den här insatsen för att förstär-
ka polisens arbete.
Herr talman! I det här sammanhanget kan det ändå
vara värt att något beröra de besparingar som polisen
har utsatts för från 1992 och framåt. Utgångspunkten
var ju att den borgerliga regeringen hade kört in Sve-
rige i en ekonomisk situation som innebar att det
faktiskt inte fanns något utrymme för handlingsfrihet
längre. Då gjordes en uppgörelse för att sanera eko-
nomin och i den blev socialdemokraterna och de fyra
borgerliga partierna överens om att 500 miljoner
kronor skulle sparas inom polisen.
En viktig faktor i den uppgörelsen och i de beslut
som sedan fattades var faktiskt att de 500 miljoner
kronorna i första hand skulle sparas in på administra-
tionen inom polisen. Därför är det något egenartat att
i dag uppleva att partier som bestämde att det skulle
vara på det sättet nu säger att det är besinningslöst
eller vansinnigt, vilket uttryck Rolf Åbjörnsson nu
använde. Nu är det kanske inte så noga för Åbjörns-
son med uttrycken, för han talar ju inte i offentliga
sammanhang utan i en trängre krets i riksdagens
kammare. Därav kan man kanske förstå ytterligare ett
och annat uttryck som han har meddelat oss i dag.
Det är egenartat att höra hur partier som var över-
ens om att det var den administrativa personalen som
skulle bära besparingen i allt väsentligt i dag tycker
att det var mycket märkligt. Det framställs närmast
som om det är polischeferna och polisverksamheten
själv som har bestämt den inriktningen. Jag tycker att
vi skall vara hederliga nog och säga att ingen av oss
stod upp och sade att besparingen måste drabba po-
lismanstjänster. Det fanns två skäl: Annars skulle bara
kvinnor drabbas, och dessutom skulle verksamheten
inte fungera om den här personalkategorin minskades
för mycket. Jag tycker att vi skulle kunna vara över-
ens om den delen av den här debatten.
Får jag sedan beträffande domstolsväsendet säga
att det naturligtvis inte är tillfredsställande med de
balanser som finns i detta sammanhang. Regeringen
har lagt fram förslag till riksdagen som syftade till att
man skulle kunna öka effektiviteten. Men dessa för-
slag ogillades av riksdagen, och jag tycker inte att det
är konstigt att regeringen påpekar det. Sedan får man
naturligtvis fundera på ytterligare åtgärder för att ta
sig fram i detta sammanhang.
Jag skall säga något om Domstolskommittén, även
om det inte är någon huvudfråga för riksdagen i dag.
Den kommer möjligen att tas upp så småningom. Det
är riktigt att kommittén har begärt ytterligare tid, inte
på grund av att den inte har slutdiskuterat antalet
tingsrätter utan därför att den vill avvakta erfarenhe-
terna av viss försöksverksamhet som pågår om dom-
stolarnas, egentligen tingsrätternas, inre arbete. Den
förändringen av domstolsarbetet skulle leda till en
ökad effektivitet.
Vi har från talarstolen fått deklarationer från flera
partier om vad de inte kan gå med på i Dom-
stolskommitténs arbete. Även i kommittén har vi hört
dessa deklarationer. Som ledamot i den kommittén
måste jag säga att det vore trevligare och mer kon-
struktivt att höra om partiernas företrädare både här i
kammaren och i kommittén kunde meddela vad de är
beredda att gå med på. Det är först då som vi har
möjlighet att konstruktivt diskutera ett slutbetänkan-
de.
Jag skall åter tala om domstolarna. Jag fick en di-
rekt fråga om de långa handläggningstiderna var ac-
ceptabla. Jag vill bara säga att det naturligtvis inte är
acceptabelt i ett längre perspektiv med långa hand-
läggningstider. Det är inte acceptabelt med t.ex. skat-
temål som drar ut för långt på tiden, utan man bör på
något sätt försöka förändra och förbättra läget.
Jag vill i detta sammanhang också ta upp frågan
om arvodet till nämndemännen. Det har här fram-
ställts som om de trehundra kronorna vore den enda
ersättning som nämndemännen får. Så är ju inte fallet.
Nämndemännen får också ersättning för förlorad
arbetsförtjänst. De som egentligen har det minsta
utbytet av arvodet, om man ser det som ersättning för
utfört arbete, är faktiskt de som har en anställning,
vilket innebär att de förlorar pengar när de går till
tingsrätten, därför att de då först måste satsa de tre-
hundra kronorna och sedan få ersättning upp till den
förlustnivå som de har i arbetet. De får alltså egentli-
gen ingen ersättning alls för det utförda arbete utan
bara ersättning för den inkomstförlust som de åsam-
kas. Andra nämndemän som inte gör denna inkomst-
förlust får ju ut de trehundra kronorna. De skall na-
turligtvis betala skatt för dessa pengar, men det behö-
ver väl inte särskilt påpekas. Men de får i alla fall de
trehundra kronorna.
Herr talman! Sedan vill jag säga något om narko-
tikadiskussionen. Jag har självklart ingen annan me-
ning än riksdagen tidigare har uttalat om den svenska
narkotikapolitiken. Den skall givetvis ligga fast. Jag
är också som många andra oroad över utvecklingen av
narkotikadebatten inom Europa, och kanske framför
allt inom EU-området, eftersom det är den debatten
som vi hör. Men mitt engagemang i Europarådet gör
att jag har anledning att känna oro för Europa som
helhet därför att det bl.a. ute i de f.d. kommuniststa-
terna också finns en utomordentligt besvärande ut-
veckling som går oberoende av eller parallellt med
utvecklingen inom det nuvarande EU-området. Varför
jag tycker att det är angeläget att beröra denna fråga
är att jag under informationen och diskussionen i bl.a.
EU-nämnden inför Amsterdamfördraget i varje fall
inte har uppfattat det på ett sådant sätt att fördraget,
när det blir ratificerat i Sveriges riksdag och av andra
länder, i sig leder till en försvagning av den svenska
nakotikapolitiken. Jag tycker att det är angeläget att få
säga att det inte finns något förslag inom EU:s be-
slutsinstanser som tyder på att man är på väg att för-
ändra narkotikapolitiken. Jag har naturligtvis den allra
största respekt för Europaparlamentet. Men jag måste
också konstatera att Europaparlamentets beslut, åt-
minstone i denna typ av frågor, mer är av opinionsbil-
dande karaktär än av den karaktären att de direkt
påverkar den svenska narkotikapolitiken.
När det gäller narkotikafrågan tycker jag också att
det är angeläget att faktiskt peka på att förändringar i
gränskontrollen självklart har inverkan på dessa frå-
gor. Men det som jag tror är avgörande för hur det
utvecklar sig i Sverige är normbildningen och attity-
derna till narkotika i allmänhet ute i Europa och den
påverkan som det har också på den svenska allmänhe-
ten. Jag menar att om man får en kraftig utveckling
mot en liberalisering kommer vi aldrig att kunna kon-
trollera bort det problemet ur Sverige. Då är det dess-
värre andra åtgärder som måste vidtas.

Anf. 46 INGBRITT IRHAMMAR (c) re-
plik:
Herr talman! Till Göran Magnusson vill jag med-
dela vad vi i Centerpartiet har gått med på när det
gäller domstolsorganisationen. Vi går med på att
bevara de tingsrätter som vi har i dag. Vi menar att
det är samhällsekonomiskt lönsamt och effektivt. Men
jag förstår att Göran Persson och Socialdemokraterna
har en annan inriktning. Då förstår jag också att So-
cialdemokraterna kan glädjas åt att Moderaterna och
Folkpartiet går med på en nedläggning av antalet
tingsrätter, dock inte omfattande. Sedan är det väl
bara intressant att försöka luska ut vad "inte omfat-
tande" betyder. Men jag undrar om Göran Magnusson
är beredd att i dag meddela hur pass omfattande
minskning som Socialdemokraterna är beredda att
göra av antalet tingsrätter.
Min andra fråga rör resurser till polisen - resurs-
fördelningssystemet. I dag fördelar vi resurserna, som
jag sade i mitt anförande, efter antalet invånare. Vi
har en storstadsfaktor, och vi har ytterligare en faktor
som tar hänsyn till speciella problem. Det gäller t.ex.
sjöpolis, fjällräddning och tunnelbana. Har Göran
Magnusson och Socialdemokraterna inte någon för-
ståelse för att det kan behövas en extra glesbygdsfak-
tor just mot bakgrund av svårigheter för polis att nå
fram till brottsplats, att stödja brottsoffer, m.m. på
grund av att det finns speciella problem med långa
avstånd i glesbygden?

Anf. 47 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Jag har även tidigare förstått att Ing-
britt Irhammar går med på inga förändringar alls. Det
är klart att det naturligtvis ändå är ett besked. Men om
man har uppfattningen att det är angeläget att organi-
sationsförändringar beträffande domstolsväsendet
omfattas av en bred majoritet tror jag att det är viktigt
för alla partier att försöka medverka till att det kan bli
en bred majoritet om en sådan fråga. Det är väl ändå
på det sättet att de allra minsta tingsrätterna har svå-
righeter av olika slag som det finns anledning att
observera.
Jag har naturligtvis också förstått att man inte kan
nå en majoritet precis för det som man kan utläsa av
direktiven till domstolsutredningen beträffande nivån
på antalet tingsrätter. Jag föreställer mig att jag för
min del i varje fall kan vara beredd att diskutera en
nivå strax över 70.
När det gäller fördelningen av resurser till poli-
sområdet och detta med en särskild glesbygdsfaktor
har jag, och det har jag också sagt i utskottet, ingen-
ting emot nämnda faktor. Frågan är bara vilka effek-
terna totalt sett blir. Jag har inte sysslat särskilt länge
med polisfrågor, men det är bekant för mig att det har
gjorts omfattande studier kring nycklar för resursför-
delning med en rad olika faktorer inlagda. När allt sist
och slutligen summerades kom man fram till att det
blev ungefär samma resultat med fördelade resurser,
med de tillägg som finns i systemet. Jag är alltså inte
helt övertygad om att det är alldeles enkelt att åstad-
komma den här förändringen.

Anf. 48 INGBRITT IRHAMMAR (c) re-
plik:
Herr talman! Jag vill tacka Göran Magnusson för
att hans besked om i vilken riktning förändringarna är
på väg när det gäller antalet domstolar.
Vi i Centerpartiet är inte emot förändringar, men
vi menar att förändringar skall leda till något som är
bättre och mera effektivt. Vi har verkligen gjort besök
och även tittat närmare på utvärderingen av effektivi-
teten hos de minsta tingsrätterna, som visar sig vara
väl så effektiva som de större. Vi skulle snarare vilja
tala för en delning av de allra största tingsrätterna.
Det har nämligen visat sig att de mindre och de
minsta tingsrätterna på ett mycket fint sätt klarat av de
allra svåraste målen och att de har mycket att lära
andra tingsrätter. Detta gör att vi, trots att en majoritet
är mot oss, absolut inte vill lägga ned de mindre tings-
rätterna, som alltså är fantastiska.
När det gäller glesbygdsfaktorn måste jag säga att
det är ledsamt att vi i utskottet inte kunde ha en posi-
tiv skrivning om att detta återigen borde ses över. Vi
ser ju att poliser uppe i norr lämnar sina tjänster där-
för att det med nuvarande resursfördelning är omöjligt
att klara de enorma områden som måste täckas in.
Detta är inte så konstigt. Kanske rör det sig om två tre
timmars tid för att rycka ut till en brottsplats. Det kan
röra sig om misshandel i hemmet. Om en misshandlad
kvinna vill ha polishjälp tar det ett par timmar för
polisen att nå fram. Den faktorn måste man ta hänsyn
till i sådana här fall.

Anf. 49 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! När det gäller antalet tingsrätter vill
jag inte bli citerad som att utvecklingen skulle vara på
väg mot drygt ett sjuttiotal tingsrätter. Jag vågar över
huvud taget inte uttala mig om den saken, utan jag
gav väl mera uttryck för min bedömning av vad som
skulle kunna vara ett något så när lämpligt antal.
När det gäller Domstolskommitténs arbete är det
en stark fokusering på just antalet tingsrätter och på
skyddet/bevarandet av de allra minsta tingsrätterna.
Detta är litet olyckligt. Domstolskommittén har en
bredare uppgift. Jag tror att det skulle vara värdefullt
för det framtida domstolsväsendet om kommittén fick
möjligheter att redovisa sina tankar och synpunkter på
en framtida domstolsorganisation, inklusive verksam-
heten i de olika, eventuellt sammanlagda, organisatio-
nerna.
Vi har också studerat frågan om de allra största
tingsrätterna men hittills har vi inte kommit fram till
att något skulle vara att vinna på att göra dem mindre.
Just nu finns det alltså inga förslag på den punkten.
När det gäller den särskilda glesbygdsfaktorn på-
går det stora förändringar inom polisverksamheten.
Man har inte bara haft besparingar att arbeta med,
utan det har också rört sig om anslagsöverskridanden
av nästan otroliga mått något år efter att året innan ha
haft ett anslagssparande av ungefär samma omfatt-
ning. Dessutom har det varit en omflyttning av polis-
resurser från vissa delar av landet till tätorterna. Allt
detta har varit väldigt påfrestande. Därför menar jag
att det inte är meningsfullt att nu studera den här för-
delningsnyckeln ytterligare.

Anf. 50 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! På många punkter är vi i Miljöpartiet
kritiska till den insynsskyddade verksamhet som be-
drivs av SÄPO. Det är andra eller tredje gången jag
hör att Miljöpartiet vill lägga ned SÄPO. För att en
gång för alla klargöra hur det förhåller sig vill jag
säga att det inte är så drastiskt. Man kan inte säga på
det viset. Jag vill inte att Göran Magnusson heller gör
det. Av vårt budgetförslag för de kommande åren
framgår det tydligt att vi vill omfördela 50 miljoner
kronor år 1998, 100 miljoner kronor år 1999 och
100 miljoner kronor år 2000. På sikt vill vi ha en
levande diskussion om hur verksamheten inom SÄPO
skall kunna samordnas med den vanliga polismyndig-
heten och kanske träffa en överenskommelse. Göran
Magnussons beskrivning är alltså felaktig, vilket jag
nu har förtydligat.
Narkotikan och Amsterdamfördraget har vi inte
alls diskuterat här i Sverige, säger Göran Magnusson,
och det har inte diskuterats i EU-nämnden att det
skulle vara en fara för synen på narkotikan. Jag kan
då berätta för Göran Magnusson att denna diskussion
är livlig i EU-parlamentet. Just narkotikaliberalerna
ser i Amsterdamfördraget en möjlighet att styra ut-
vecklingen. Därför rekommenderar jag er socialde-
mokrater att tränga in i frågan. Ni har ju verkligen
resurser att kontrollera hur det förhåller sig.

Anf. 51 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Det är väldigt bra om Miljöpartiet nu
anser att det arbete som bedrivs inom säkerhetspoli-
sen behövs. Men att det mer är fråga om huruvida det
skall organiseras på en särskild SÄPO-enhet eller
integreras med den öppna polisens verksamhet är
naturligtvis en uppfattning som jag inte delar.
Av Miljöpartiets motion om detta framgår det
mycket tydligt att de 50 miljoner kronorna år 1998
och de ytterligare 100 plus 100 miljoner kronorna för
de två kommande åren är inledningen på en nedlägg-
ning av SÄPO. Jag kan inte förstå det på annat sätt än
att man helt enkelt vill lägga ned SÄPO. Om man
anser att SÄPO:s verksamhet i sig är nödvändig för en
nation av samma typ som vår nation, men att det skall
organiseras på ett annat sätt, är det en helt annan sak.
Vi får nu anse att den saken är utredd. Miljöpartiets
motion gäller alltså inte, utan Kia Andreassons utta-
lande nu är det som är det korrekta.
I narkotikafrågan är jag av samma uppfattning
som Kia Andreasson. De krafter i EU-parlamentet
som vill göra förändringar i lagstiftningen genom
direktbeslut eller genom direktiv som får direkt effekt
i varje nations lagstiftning försöker måhända se möj-
ligheter till detta i Amsterdamfördraget, men det är
inte detsamma som att Amsterfördraget medger detta.
Vi är på det klara med att det i Europa, framför allt
bland de krafter som vill driva EU i federalistisk
riktning, finns ett intresse av att också koordinera
strafflagstiftningen och då inte bara på narkotikaom-
rådet utan också rent allmänt. Det är en utveckling
som enligt min och Socialdemokraternas mening på
alla sätt måste motverkas. Den här typen av lagstift-
ning är av speciell nationell karaktär och skall också
förbehållas de nationella parlamenten.

Anf. 52 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Herr talman! Vi behöver inte orda mer om
SÄPO:s neddragning. Motioner tolkas på olika sätt,
men jag tycker att det har gjorts klarlägganden här.
Likadant är det med Amsterdamfördraget. Det
handlar om tolkning. Jurister studerar artiklarna och
tolkar dem olika - de kommer till olika slutsatser. Just
att det är möjligt att göra så olika tolkningar av dessa
artiklar är oroväckande. Det som sägs här i Sverige av
Socialdemokraterna, nämligen att straffrätten skall
vara en nationell angelägenhet osv., har ju redan
överträtts i Amsterdamfördraget.
När man studerar artiklarna ser man att det inte är
så längre. Det behövs en diskussion om detta även i
justitieutskottet, inte bara i EU-nämnden, därför att
det specifika för de här frågorna är att vi diskuterar,
tittar på artiklarna och har jurister till hjälp i vår tolk-
ning av dem.

Anf. 53 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag ser här en möjlighet att stryka
mig från talarlistan. Göran Magnusson ville ha besked
beträffande domstolsväsendet. Det var precis det jag
tänkte ta upp. Jag har sagt tidigare i kammaren att jag
tycker att det är rimligt att en tingsrätts storlek skall
bestämmas av att man har arbete för tre till fem ordi-
narie domare.
Sedan tycker vi att Regeringsrätten skall göras om
till en författningsdomstol så att Högsta domstolen
blir en riktig högsta domstol. På sikt bör man kunna
slå samman förvaltningsdomstolarna med de allmänna
tingsrätterna.
Slutligen bör vi bevara inskrivningsväsendet och
registrering av bouppteckningar vid tingsrätterna. Det
är Centern som har motionerat om det. Det är nog en
alldeles riktig uppfattning. Det är framför allt de lega-
la inslagen i den här hanteringen som motiverar att de
skall ligga kvar där de ligger.

Anf. 54 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Låt mig då säga att om man håller
sig i intervallet tre till fem domare, eller i varje fall i
den nedre delen av detta, alltså tre ordinarie domare,
hamnar man någonstans strax över 70 tingsrätter.
Jag tror att man skulle kunna smälta samman Re-
geringsrätten och Högsta domstolen, framför allt om
man smälter samman förvaltningsdömandet och de
allmänna domstolarna på länsnivå, i första och andra
instans. Däremot delar jag inte uppfattningen att man
skall göra om Regeringsrätten till en författnings-
domstol. Jag anser inte att vi behöver en författnings-
domstol i Sverige.

Anf. 55 ANDERS G HÖGMARK (m) re-
plik:
Herr talman! Göran Magnusson medgav på sam-
ma sätt som man indirekt gör i utskottsbetänkandet att
situationen vid domstolarna är otillfredsställande.
Göran Magnusson tillägger att det "i ett längre per-
spektiv" är otillfredsställande med den tid det tar. Jag
tror i och för sig att även ett kortare perspektiv är
otillfredsställande för människor. Men perspektivet
blir längre eftersom man får vänta år efter år.
Det här är ingenting nytt, utan det är ett förhållan-
de som har varit vid handen under många år. Då säger
Göran Magnusson att man får fundera på olika åtgär-
der nu när riksdagen avvisade förslaget om en finan-
siering via nedskärning i fråga om nämndemän och
prövningstillstånd till hovrätterna.
Göran Magnusson har tidigare sagt att han per-
sonligt tillåter sig vara litet frispråkig när det gäller
antalet tingsrätter framöver. Finns det några funde-
ringar som Göran Magnusson själv har på olika åt-
gärder för att rätta till det som är otillfredsställande
både i ett kortare och i ett längre perspektiv? Jag
konstaterar att Göran Magnusson delar min uppfatt-
ning att det inte är acceptabelt att människor under så
lång tid skall vänta på att få sin sak prövad och av-
gjord.
Jag frågade vad som händer i Domstolskommittén.
Med tanke på det meningsutbyte som var tidigare tror
jag mig förstå att det behövs längre tid, om man får
uttrycka det så.
Sedan konstaterar jag att många, av meningsutby-
ten att döma, är intresserade av att nämndemännen
skall få vettigare ersättningsförhållanden. Man kan
säga att det nuvarande beror på det eller det, några har
ersättning för förlorad arbetsförtjänst, andra har det
inte. Sammantaget är det vår uppfattning från Mode-
rata samlingspartiet att om man hade bekvämat sig att
prioritera resurserna på ett vettigt sätt hade man också
skapat förutsättningar för rimligare ersättning för
nämndemän. Mot den bakgrunden är jag glad, Göran
Magnusson, att vi gemensamt i utskottet biträdde en
moderatmotion av Ulla Löfgren och Lars Björkman
där vi samfällt tyckte att utbildningen av nämndemän
påtagligt borde förbättras. Det är glädjande. Det visar
det intresse och den insikt som man ändå har om
nämndemännens stora betydelse.
Får jag avsluta kort...

Anf. 56 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Tiden är ute.

Anf. 57 ANDERS G HÖGMARK (m) re-
plik:
Herr talman! Jag beklagar.

Anf. 58 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! När det gäller långa väntetider vid
avgöranden i mål skall man vara litet försiktig med att
dra slutsatser av statistiken. Jag vet av studiebesök
och annat att en hel del mål blir liggande länge, fram-
för allt skattemål, i bl.a. länsrätten i avvaktan på avgö-
randet i högre instans. När det avgörandet så små-
ningom kommer rasslar det till ganska raskt i ett stort
antal mål. Jag vill inte påstå att det är acceptabelt i
och för sig. Men man skall ha klart för sig att det i de
mest komplicerade skattemålen finns resurser att
driva ärendena - och det finns skäl också sakligt sett
- upp så långt det går i instanskedjan för att få kanske
prejudicerande domar. Det gör att det tar litet tid.
Ett par ord om nämndemännens ersättningar. Det
har diskuterats vid olika tillfällen. Sett ur mitt per-
spektiv är ett mycket stort problem just detta att
nämndemän som är löneanställda får lönedrag när de
tjänstgör som nämndeman och får då satsa arvodet på
300 kr. Jag medverkar gärna till att det blir förbätt-
ringar på det här området, men det måste naturligtvis
ske inom ramen för de ekonomiska resurser som är
tillgängliga.
Jag minns från Högmarks anförande att han talade
väl om nämndemännen. Det finns väl knappast någon
i den här kammare, sedan Ny demokrati har lämnat
den, som vill avskaffa nämndemannainstitutionen. Det
hot som i dag finns mot nämndemännen som institu-
tion kommer definitivt inte från riksdagen och de
politiska partierna utan från helt andra grupper som
anser att nämndemännen är överflödiga i rättsskip-
ningen.

Anf. 59 ANDERS G HÖGMARK (m) re-
plik:
Herr talman! Vi är överens om att det finns nämn-
demän som har problem med att det görs löneavdrag.
Då kan man fråga sig: Vad avspeglar det för värde-
ringar? I många andra statliga uppdrag har man rätt
till kompensation för olika former av löneavdrag. Vad
illustrerar detta? Jo, det illustrerar på något sätt att
detta uppdrag inte har varit så viktigt. Det har ett
symbolvärde. Är vi överens om detta borde man för-
söka framöver ta fram de resurser som behövs. Vi har
prioriterat detta före höjt partistöd och presstöd, som
jag sade tidigare. Göran Magnusson har gjort en an-
nan prioritering, och det får väl han stå till svars för.
En liten fråga apropå polisen. Det finns alldeles
uppenbart en mycket stor oro hos människorna. Om
man kan lämna det förflutna och lära av den ned-
dragning som har skett: Vilka är de största lärdomar-
na, Göran Magnusson, av den mycket kraftfulla ned-
dragningen av administrativ personal? Vilken är den
lärdom som Göran Magnusson har dragit av detta
inför framtiden och i fråga om eventuellt behov av att
stärka resurserna?

Anf. 60 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Lärdomen är naturligtvis att om man
hamnar i en situation där man måste vidta panikåtgär-
der i nationen som sådan - Moderata samlingspartiet
sade så sent som i 1995/96 års budget att det statsfi-
nansiella läget är sådant att besparingar måste göras
även inom polisen - är det angeläget att man hinner
tänka igenom hur besparingarna skall ske. Jag är den
första att säga att det sätt som det här genomfördes på
naturligtvis inte är bra. Vad jag försökte säga från
talarstolen tidigare var att riksdagen har ett ansvar för
detta. Vi har ett samfällt ansvar. Inget parti kan ta sig
ur ansvaret för att vi ansåg att det var den administra-
tiva verksamheten, som då värderas som något mindre
viktig än den direkta polisiära verksamheten, som
skulle få stryka på foten i det sparbeslut som vi då
fattade.

Anf. 61 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag skall gå vidare med diskussionen
om de civilanställda och bakgrunden till att man fat-
tade beslutet om besparingar på den administrativa
personalen. I dagsläget ser vi att den ekonomiska
situationen har blivit annorlunda. Nu skjuts det till
pengar till polisen. När man beslutar om besparingar
så snabbt som man gjorde i det läget är man kanske
inte alltid medveten om de fullständiga effekterna.
Men i dag, när Socialdemokraterna ser effekterna av
den stora neddragningen, finns det ändå ingen anty-
dan i budgetpropositionen om att den här sidan behö-
ver förstärkas. Ser inte Göran Magnusson att det
behövs?
När det sedan gäller Domstolskommittén och dis-
kussionen om vad man kan gå med på har vi i Väns-
terpartiet inte sagt att vi inte är beredda att gå med på
någon neddragning över huvud taget, utan det var
utgångspunkterna i direktiven som vi inte kunde ställa
oss bakom. Precis som Göran Magnusson sade finns
det ingen vits med att stå här och diskutera just den
typen av domstolar, eftersom Domstolsutredningen
har en så komplex uppgift att se över hur domstolsvä-
sendet skall se ut. Det kommer givetvis att ha betydel-
se för hur många tingsrätter man kommer att ha kvar.

Anf. 62 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Beträffande civilanställda är det
inget som hindrar polisen att rekrytera civilanställda
inom ramen för de anslag man har. Det pågår ju en
utbildning i dag av civilanställda som skall kunna
användas som utredningsbiträden, som jag tror att
termen är, inom den polisiära verksamheten. Det finns
inget motstånd från oss socialdemokrater eller från
regeringen på den punkten. Däremot har vi inte funnit
anledning att göra något särskilt uttalande på den här
punkten. Flera av reservationerna tyder dessutom på
att man har glömt historien kring den här frågan,
vilken jag har försökt att erinra om i dag.
När det gäller Domstolskommittén, igen, är väl
inte detta rätt forum att diskutera hur vi skall göra upp
saken. Men jag tyckte ändå att det från mina utgångs-
punkter var angeläget att något beröra frågan eftersom
den togs upp. Om man läser respektive partiers mo-
tioner om domstolsfrågorna, finner man att det inte är
så alldeles lätt att göra en anpassning i förhållande till
direktiven, även om man gör en generös tolkning av
direktiven. Därför ville jag något beröra frågan också
i detta forum.

Anf. 63 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! När det gäller polisens möjligheter
att rekrytera civilanställda inom sin budget osv. visa-
de Göran Magnusson ganska tydligt att man inte tyck-
er att det är speciellt viktigt att återanställa de ci-
vilanställda. Där skiljer vi oss åt. Jag tycker att det är
oerhört viktigt att den utbildade polis som finns också
används i polisverksamheten, vilket inte är fallet i
dag. Det är därför som jag har tyckt att det har varit
viktigt att poängtera behovet av att återanställa perso-
nal.
Det är väldigt positivt att man nu vidareutbildar de
civilanställda som finns inom polisen för att ta över
flera uppgifter. Jag har en fråga till Göran Magnus-
son: Pågår det en liknande diskussion om utbildning
av de civilanställda även inom domstolsväsendet? Jag
tror att det är oerhört viktigt att ta tillvara den kompe-
tensen, se till att domarrollen renodlas och att de
civilanställda kan överta en del av de uppgifter som i
dag utförs av domaren.

Anf. 64 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Polisen har möjligheter att anställa
den personal som man behöver, naturligtvis. Det finns
ju inte längre något riktigt giltigt riksdagsbeslut om
hur många poliser som skall finnas i landet. Vi var för
ett ganska stort antal år sedan överens om att det
skulle vara 16 750 poliser. Det är väl ungefär det
antal poliser som finns i dag. Eftersom vi socialdemo-
krater har gjort de avvägningar som vi har gjort be-
träffande budgeten och ramanslaget för rättsväsendet
har vi ju inga möjligheter att direkt förorda ytterligare
anställningar av civilanställda utan att det kan riskera
att inkräkta på antalet poliser. Jag är inte säker på att
vi skulle bli så populära i vare sig Kronobergs län,
Jönköpings län, Västmanlands län eller i andra län om
detta skulle ske.
När det gäller det som Alice Åström kallar för
civilanställda inom domstolarna vill jag säga att det
förvisso inte finns några andra inom domstolarna än
civilanställda. Biträdespersonalen, som den ibland
kallas, är en mycket viktig grupp inom domstolarna.
Bl.a. med erfarenhet från polisområdet har det också
diskuterats att det är viktigt att ha en korrekt och
riktig personalmix för att uppnå full effektivitet i
arbetet. Den beredningsorganisation som jag tidigare
berörde syftar ju faktiskt till att avlasta domaren en
rad arbetsuppgifter, inte enbart med hjälp av dom-
stolsbiträden utan genom olika organisatoriska grepp,
för att domaren skall kunna avgöra fler mål per år än
vad som är möjligt med nuvarande beredningsorgani-
sation i de allmänna domstolarna.

Anf. 65 GÖTHE KNUTSON (m):
Herr talman! Det har varit en intressant stund, då
Göran Magnusson nu har lovat att 70 tingsrätter skall
bli kvar såvitt det beror på honom. Jag skall inte säga
någonting om detta, men det där antalet 70 eller
aningen däröver blir i alla fall sanningen ute i landet.
Nu är det bara fråga om att försöka friköpa de tings-
rätter som man har nära, i synnerhet de mindre. För
min del vill jag bidra till att tingsrätterna i Arvika,
Sunne och Kristinehamn blir kvar och icke skall räk-
nas in i det där antalet över 70.
Jag tycker att det här var sjyst, Göran Magnusson,
därför att nu har det öppnats för en budgivning. Det
var ju något som Göran Magnusson gick ut med,
nämligen att vi skulle säga ett antal som ni kan gå
med på. Det här är skickligt upplagt. Det tackar vi för,
även om vi med beklämmande konstaterar att rege-
ringen vill pruta på rättsväsendet också på det här
området.
Herr talman! Frågan om landets åklagare är en del
av det avsnitt som behandlas i dag och som jag tänkte
tala om just nu. De flesta av landets åklagare har haft
ett par jobbiga år. Det har genomförts en omorganisa-
tion i åklagarväsendet, som alla här i denna slutna
skara känner till. Orsaken till omorganisationen är i
grunden bristen på ekonomiska resurser i åklagarvä-
sendet. Denna brist beror på regeringens nedskär-
ningspolitik på rättsväsendets område. Detta har
tvingat åklagarväsendet till ett hypersnabbt verkstäl-
lande av den s.k. reform som regeringen har beordrat.
Riksåklagaren har varit tvingad att centralisera
åklagarna och deras verksamhet till en åklagarkamma-
re i varje län. Det hette visserligen att den fortsatta
åklagarverksamheten skulle bedrivas på befintliga
åklagarorter, men det har inte kunnat ske. Åklagarna
kan visserligen bo kvar på hittillsvarande hemorter
om de så önskar, men kontoren har lagts ned - i alla
fall i praktiken. En stor del av den administrativa
personalen har sagts upp, också här går detta igen.
Här finns en del av orsakerna till den starkt mins-
kade tillströmningen till våra kriminalvårdsanstalter.
En mängd utredningar kommer inte till stånd inom
åklagarväsendet.
Detta beror i grunden på regeringens nedskärning-
ar på rättsområdet. Särskilt hårt har polisen i vårt land
drabbats av de ofta drastiska nedskärningarna i an-
slagsgivningen. Omkring 1 000 erfarna poliser har
försvunnit genom en medveten utstötningspolitik.
Därmed har en tidigare utredningskapacitet gått förlo-
rad. Den nya närpolisen behöver utbildas i utred-
ningsarbete. Den uppgiften har Riksåklagaren fått,
och tagit på sig, och det skall nu vara på gång genom
Riksåklagarens försorg. Men det kommer att dröja
innan unga, nya och på utredningsområdet oerfarna
poliser får den kapacitet som de poliser hade som nu
mer eller mindre har tvingats bort.
Regeringens nedskärningar har, det framgår klart
av statistik, allvarligt minskat rättssäkerheten i vårt
land. En mängd brott blir inte ens utredda. Brottsling-
ar går fria och kan begå nya brott när de i stället borde
sitta på anstalt eller vara föremål för annan straff-
sanktion.
Dessvärre har den svenska allmänheten fått mins-
kad tilltro till rättssamhället. Frågan är om vi någonsin
i Sverige har haft en så låg allmän tilltro till rättssam-
hället. Kanske är det därför ansvarigt departement
håller sig borta från riksdagen och denna kammare
när vi har den här debatten och behandlar det här
oerhört viktiga området. Ett signum för ett demokra-
tiskt land, ett land som fungerar, är ju att det finns ett
rättssamhälle, att det är en rättsstat. Men det ansvariga
departementet har, som tidigare har påtalats här i dag,
valt att hålla sig borta.
Vi, riksdagen, har konstaterat behovet av ett pen-
ningtillskott till åklagarväsendet, och något har också
medgivits enligt regeringens anvisningar. Det behövs
dock mer resurser än vad majoriteten, dvs. regerings-
sidan, har medgivit. Vi moderater har blivit nedrösta-
de i budgetdebatten och behandlingen av våra förslag
till nödvändiga förstärkningar.
Herr talman! Ekobrotten, den ekonomiska brotts-
ligheten, skall bekämpas. Vi moderater har bl.a. i den
borgerliga regeringen åren 1991-94 varit tillskyndare
av åtgärder mot ekobrotten t.ex. i form av inrättandet
av det som först fick heta ekobrottskommandot och
som skulle ha kunnat utvecklas vidare med förstärk-
ningar. Det hade sannerligen kunnat svara mot de
behov som finns och som är påtagliga. Den verksam-
het som förekommit har på intet sätt varit felaktig.
Det finns ingen grund att för den skull skapa en ny
myndighet. Omkring detta har det blivit väldigt
mycket av förvåning.
Det har, för att citera ett tidigare uttryck i den
svenska politiska debatten, blivit den stora oredans år
omkring detta med ekobrottsbekämpning med tanke
på den utomordentligt suddiga gång som förslagsstäl-
landet och planerandet har haft. Så har det varit allti-
från att det avsågs en verksamhet under Riksåklagaren
till det att förslaget kom att Riksåklagaren inte skulle
ha det överordnade ansvaret. Så har man tydligen gått
någon form av medelväg - tror man - nämligen att de
tre större städerna i landet skall ha sin egen myndighet
på ekoområdet och att Riksåklagaren får hålla till
godo med resten.
Nu är inte det här en organisatorisk fråga i första
hand, utan det är en fråga om rättssamhällets funge-
rande i klara linjer. Vi har en riksåklagare i Sverige,
precis som andra länder också har. Naturligtvis skall
såväl ekobrott som annan brottslighet i åtalsavseende
ligga under Riksåklagaren och inte bilda några egna
öar i ett rättssamhälle.
Sedan tillkommer den här konstiga brådskan i frå-
ga om genomförandet. Redan den 1 januari, om bara
några få veckor, vill man genomdriva detta. Det kan
inte vara rätt och riktigt. Därför har vi från borgerligt
håll, och särskilt då från moderat håll, kommit att
reservera oss i inte mindre än tre reservationer mot
dels själva systemet med en särskild ekobrottsmyn-
dighet, dels det häftiga genomförandet av detta.
Jag har inte begärt så mycket tid att jag närmare
skall gå in på detaljerna. Men efter all diskussion
torde var och en i denna slutna församling vara inför-
stådd med att detta är tokigt.

Anf. 66 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Låt mig först säga om tingsrättsor-
ganisationen att när jag talar om 70 tingsrätter så är
det en möjlig organisation som man kan ha som ut-
gångspunkt för debatten. Det finns också andra möjli-
ga organisationer av dömandet i första instans när det
gäller allmänna domstolar.
Jag tycker att det är dystert när Göthe Knutson an-
vänder uttryck som: Finns det ännu ett rättssamhälle?
Tidigare i debatten användes också uttrycket att själva
fundamentet rämnar. Även om det finns problem skall
vi naturligtvis inte förstora dem. Vi skall inte ge in-
tryck av att läget skulle vara mer bekymmersamt än
vad det faktiskt är.
Jag tycker att det finns anledning att, inte minst på
det här området, mana till en viss varsamhet med
orden. Nu är ju Göthe Knutson i och för sig inte känd
för att vara nyansernas mästare, men något måste man
ändå få protestera mot överdrifterna.
När det sedan gäller resurserna till åklagarväsen-
det så har ju det också sin historia. Den skall jag inte
uppehålla kammaren med vid det här tillfället. Jag har
en intressant fråga till Göthe Knutson. Med
10 miljoner kronor ytterligare skall tydligen åklagar-
väsendet komma i en bra funktion. Då är min fråga:
Om regeringen inte hade lagt på 33 miljoner till
åklagarväsendet, hur mycket hade då Moderata sam-
lingspartiet yrkat i påslag till åklagarväsendet? Hade
det varit 10 miljoner eller hade det varit 43 miljoner?

Anf. 67 GÖTHE KNUTSON (m) replik:
Herr talman! Försiktighet med orden är säkert bra
ibland. Men eftersom Socialdemokraterna och den
regering som skall regera - och som också i högsta
grad har ansvaret för rättssamhället, rättstryggheten
etc. - inte är varsamma i hanteringen, så må det väl
vara förlåtet om man talar klartext. Något annat har
jag faktiskt inte gjort. Några överord är det knappast.
Jag skulle kunna använda den här minuten till att
beskriva något av den reaktion som vi ständigt möter
bland allmänheten.
Jag är alldeles övertygad om att vi alla här hundra-
tals och åter hundratals gånger hört vanliga medbor-
gares uppfattning om det som är i skeendet. Man
säger: Den och den personen kommer säkert inte att
fällas därför att det är ju brottsoffret som blir lidande i
det här landet.
Det kan sägas vara en överdrift, men icke desto
mindre är man van vid att ärenden avskrivs i våldsamt
stor omfattning därför att resurser saknas först hos
polisen och sedan hos åklagarväsendet.
När vi kommer till detta med tingsrätter vill jag
ännu en gång säga att det är jättebra att Göran Mag-
nusson har gett ett tal i budgivningen.
Sedan har vi frågan om hur mycket pengar som
behövs till åklagarväsendet. Det är väl avvägt i den
modesta moderata överläggning som skedde med
åklagarämbetet. Med 10 miljoner kan åklagarväsendet
anställa de nya åklagare som behövs. Det har ju varit
stopp för intagningen på det området.

Anf. 68 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Herr talman! Det är bra att Göthe Knutson och
Moderata samlingspartiet välkomnar regeringens
påslag på 33 miljoner i det här sammanhanget.
Jag minns inte riktigt hur många tingsrätter Göthe
Knutson räknade upp. Det var väl tre fyra stycken.
Jag kan räkna upp tre som jag gärna ser blir bevarade,
nämligen Västerås, Köping och Sala. Då är vi uppe i
sex sju. Sedan får resten av landet dela på 60. Jag tror
inte att vi skall ge oss in i den här sifferexercisen
alltför vidlyftigt. Då kommer vi fel.
När det gäller resurserna i åklagarväsendet, och
även i polisväsendet, och möjligheterna att arbeta där
vill jag först säga att Göthe Knutson har ju ansvar för
en stor del av besparingarna på polisområdet. Det
tycker jag att han har lätt för att glömma.
Dessutom kan jag meddela kammaren en glädjan-
de nyhet, åtminstone för oss som bor i Köping. Nu har
polisen nystat upp en stöldhärva med 40 brott som för
ett par veckor sedan i den lokala tidningen ansågs
vara omöjliga att komma till rätta med därför att man
inte hade polisresurser. Något positivt inträffar ju
varje dag även i polisorganisationen. Jag tycker att det
kan vara bra att få säga det här i kammaren just i dag.
Jag tror alltså att det finns anledning att mer ta
fasta på vad som faktiskt utförs i organisationen och
rätta till det som nu brister och inte bara föra en ensi-
dig resursexercis. Det handlar också i ganska stor
utsträckning om metoder i arbetet. Jag har ett uttalan-
de från en mentoråklagare i Västerås, Anders Jakobs-
son, som säger att alldeles för många polisledda för-
undersökningar hamnar i papperskorgen hos dem.
Poliserna lägger ned mycket jobb på dem, men i själ-
va verket hade man kunnat lägga ned dem redan i
inledningsskedet om man använt sig av möjligheten
till förundersökningsbegränsning.

Anf. 69 GÖTHE KNUTSON (m) replik:
Herr talman! Beträffande tingsrätterna kan vi väl
vara lika goda nu, Göran Magnusson. Vi har tagit upp
tre var här nu som vi vill bevara. Sedan vore det ju
bra om också alla de tingsrätter som behövs och som
kan motiveras blir kvar. Det är nog ganska många.
Sedan gäller det polisen och det goda arbete de i
vissa fall alltför få poliserna utför. Vi hade som mest
poliser 1974. Statistiken är tydlig. Det har blivit en
alltför hård nedskärning på det området. De som nu
finns kvar efter den socialdemokratiska regeringens
härjningar gör som sagt ett mycket gott jobb. Vi kan
ju gå in för det som Göran Magnusson uppmanade
till, nämligen att berömma de goda insatserna.
I Värmland kan polisen säga att de reder ut alla
mord som dessvärre har begåtts. Å andra sidan finns
det ju en hel del lägenhetsinbrott som inte blir sakför-
da och där brottsoffren bokstavligen står i kö. Upp-
klarningsprocenten i landet ligger ju på ca 12-14 %
som högst. Det är inte polisens fel - jag upprepar det.
Polisen tar vara på alla resurser de har. Det måste ju
vara utgångspunkten för arbetet. Vi bör förstärka
dessa möjligheter att göra ett ännu bättre arbete.

Anf. 70 JEPPE JOHNSSON (m):
Herr talman! Polisen är en av statens kärnfunktio-
ner. Som vi alla vet måste polisen kunna fungera
dygnet runt årets alla dagar. Även i sådan tider då
landet befinner sig i ekonomisk kris måste faktiskt
polisen ha tillräckliga resurser för att kunna utöva
både sin brottsförebyggande och brottsbekämpande
verksamhet. En fungerande polis som kommer när
allmänheten behöver deras hjälp är enligt moderat
uppfattning en av grundförutsättningarna för ett väl-
färdssamhälle.
Sedan regeringsskiftet 1994 har rättsväsendet i
allmänhet och polisen i synnerhet utsatts för kraftiga
besparingar utöver vad man kom överens om i den
s.k. krisuppgörelsen hösten 1992. Detta har resulterat
i att vi i dag har ca 1 500 färre poliser. Vi måste lägga
till att ca 1 000 personer på den administrativa sidan
har sagts upp och att möjligheten till övertid i stort
sett har upphört. Det har t.o.m. förekommit att poliser
fått avsluta ett påbörjat förföljande av brottslingar för
att förhindra att övertid uppkommer.
Nu aviserar regeringen litet mer pengar till poli-
sen, men den satsningen är otillräcklig. Ni försöker
driva samma fram-och-tillbaka-politik på polisområ-
det som på övriga områden, dvs. att spara hårt och
sedan ge tillbaka en del strax innan valet. Tage Dani-
elsson har beskrivit ert handlande ganska träffande i
en dikt som heter Att tänka rätt är stort. Så här står det
i slutet av dikten:
Först när helvetet gör stjärten stekhet
kommer eftertankens kranka blekhet.
Säll är den som har till rättesnöre
att man bör nog tänka efter före.
Socialdemokraterna har faktiskt medvetet minskat
antalet poliser och minskningen har skett från två håll.
En stor grupp av de mest erfarna brottsutredarna har
lockats att gå i förtida pension genom förmånliga
avtal. Samtidigt har ni stoppat intagningen av nya
poliser till högskolan. Ert plötsliga försök till helom-
vändning är inte speciellt trovärdigt. Utvecklingen har
nu gått dithän att människor som faller offer för brott i
vårt land inte längre kan lita på att polisen har möjlig-
het att göra det som krävs för att brottslingen skall
kunna gripas och brottet klaras upp.
Vi moderater ser rättsväsendet ur ett brottsoffer-
perspektiv. Samhället skall stå på brottsoffrets sida.
Polisens roll är mycket viktig. Bäst är naturligtvis om
polisen kan hindra att brott begås, men även då brott
har begåtts är kanske det bästa stödet till brottsoffret
att polisen kommer till platsen inom rimlig tid, seriöst
utreder anmälan och löser brottet.
Vi moderater tror på närpolisen. Men skall närpo-
lisen ha en chans att lyckas måste även de ha tillräck-
liga resurser. Samtidigt måste även den övriga poli-
sverksamheten ha möjlighet att fungera. Satsningen
på närpolisen slår inte omedelbart igenom i form av
minskad brottslighet. Under tiden som, och även om
och när, närpolisverksamheten lyckas minska brotts-
ligheten kommer vi att ha behov av både utryck-
ningsstyrkor, kriminalpolis och trafikpolis, för att bara
nämna några av de delar som tillsammans utgör vår
polis. Det är olyckligt att starten för närpolisen sam-
manfaller med socialdemokraternas kraftiga bespa-
ringar på rättsväsendet. En bra idé är värd en bättre
start.
I dag är stämningen hos polisen ute i landets olika
delar tyvärr ofta mycket dålig. Detta är inte att undra
på. En alltmer uppgiven poliskår har inte tid att vare
sig ingripa mot brott, utreda brott eller komma när
folk ringer efter hjälp i den utsträckning som är nöd-
vändig. När socialdemokraterna tog över regerings-
makten hösten 1994 stod det svenska rättsväsendet
stärkt i många avseenden. 80-talets polisbrist var
avskaffad. Brottskurvan hade äntligen börjat vända
nedåt. I dag har de kraftiga besparingarna försvårat
för polisen att göra ett bra jobb. Antalet anmälda brott
ökar samtidigt som antalet uppklarade brott minskar.
Uppsägningarna av administrativ personal hos polisen
har lett till att många av de allt färre poliserna måste
sitta inne på polisstationerna med administrativa
uppgifter i stället för att vara synliga ute i samhället.
Varje vecka kan vi läsa i pressen om allvarliga si-
tuationer där polisen inte haft tid att rycka ut, situatio-
ner då polisen inte kunnat ingripa, då det inte funnits
möjlighet att kalla på förstärkning eller då poliser
utsatts för både hot om våld och faktiskt våld. Jag vill
nämna ett exempel från mitt hemlän i slutet av no-
vember. I Blekinge Läns Tidning kunde man den 2
december läsa följande:
"Misshandlad polis kräver mer resurser.
- Han försökte strypa mig! Det här är klara
symptom på att det inte står rätt till, säger Lennart
Hansson, närpolis.
Under 34 år som polis har han aldrig varit med om
något liknande.
I fredags natt skadades han och två kollegor när de
försökte stoppa bråket mellan två invandrargäng.
Fredagsnattens händelser har lämnat djupa spår
hos Lennart Hansson. Aldrig förr har han blivit på-
hoppad bakifrån och hotats oprovocerat."
Detta var ett litet bidrag i den dagliga skörden som
vi kan ta del av om vi går till tidningsrummet här i
riksdagen.
Fru talman! Under det gångna året har jag vid åt-
skilliga tillfällen träffat poliser i olika verksamheter.
För mindre än två veckor sedan följde jag närpolisen i
Karlshamn under en hel dag. Man försöker göra ett
bra jobb och lyckas också med detta. Men humöret
och arbetsglädjen har verkligen fått sig en knäck.
Detta är allvarligt. Förutom de drastiska nedskärning-
arna har även kritiken från chefer högt upp i organi-
sationen bidragit till att försämra arbetsglädjen. I
Karlshamn hade man bl.a. fått kritik för att närpolisen
vid några tillfällen spelat innebandy med ungdomar i
riskzonen och för att man deltagit i pensionärsträffar
och där informerat om våldet i samhället.
Vid ett tal den 27 november sade Lars Eriksson,
ordförande för Svenska Polisförbundets avdelning i
Stockholms län, bl.a. följande:
"Vi ger fortfarande brottslingarna en match, även
om det blir allt tuffare motstånd, samtidigt som vi blir
allt sämre utrustade, allt sämre tränade och allt mindre
motiverade. Vi vill ju inget annat än att göra ett bra
jobb. Samtidigt som våra förutsättningar att göra det
hela tiden försämras."
Neddragningarna har inte endast drabbat persona-
lens antal, utan även utrustningen. Längre fram i talet
sägs det:
"De bilar och övrig utrustning vi har får allt sämre
service. Det händer i dag att våra bilar får körförbud
för att bromsarna är för dåliga eller för att dom är
allmänt illa underhållna. Det är inte lätt för en ut-
ryckningspolis att göra ett bra jobb om polisbilen är
belagd med körförbud."
Ytterligare litet längre fram i talet, och inte mindre
allvarligt, sägs det:
"Det värsta av allt är kanske den psykosociala be-
lastningen. Att ständigt ställas inför svåra och pres-
sande situationer, samtidigt som man riskerar att mö-
tas av glåpord och skäll. Det blir givetvis inte bättre
av att politikerna, som ju är våra arbetsgivare, börjar
stämma in i kören och kalla oss 'blåljuspoliser' och
gnällspikar."
Vi moderater har här i denna kammare vid varje
tillfälle som givits, påtalat det allvarliga i polisens
situation. Ni som sitter i majoritetsställning har avfär-
dat våra varningar. För de kommande tre åren innebär
det moderata förslaget en ram till polisen som innebär
drygt en miljard mer än den som majoriteten i kam-
maren står bakom. En miljard mera pengar under tre
år! Vi tycker att detta behövs för att återupprätta ett
hårt tilltufsat polisväsende.
Fru talman! Jag står givetvis bakom alla moderata
reservationer, men väljer för att vinna tid här i kam-
maren att enbart instämma i de yrkanden som Gun
Hellsvik tidigare har gjort här i dag.

Anf. 71 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Det inlägg vi nu har åhört tillförde
egentligen inte den här debatten något nytt. Den dis-
kussionen har vi redan haft i ett par omgångar. Jag
vill ändå inte avstå från möjligheten att begära replik.
Framför allt vill jag återigen peka på att Jeppe Johns-
son och hans parti är ansvariga för 60 % av polisbe-
sparingarna, tillsammans med oss socialdemokrater.
Vi är beredda att stå för vad vi gjorde under de svåra
år som den borgerliga regeringen hade 1991-92. Vi är
beredda att stå för detta.
Men Jeppe Johnsson och hans parti uppträder ju
fullständigt ryggradslöst i den här frågan. Man talar
om att socialdemokraterna tvingade dem. När landet
hade en statsminister som visste vad ledarskap betyd-
de var det så väldigt bra, alltsammans. Så rasade det
ihop, och man är inte beredd att för fem öre ta ansvar
för vad man faktiskt gjorde och sade.
Jag vill också erinra om att man i Moderata sam-
lingspartiet så sent som 1995-96 i justitieutskottet
sade att det statsfinansiella läget gjorde att det var
nödvändigt med besparingar även inom polisområdet.
Gå ut och tala om det på era möten med poliserna.
Tala om hur det faktiskt är, så skall vi tala om vad vi
har ansvaret för och vad vi har gjort på det här områ-
det.
Jag vill fråga Jeppe Johnsson: Med den moderata
ramökning som kammarens majoritet har avvisat, hur
många fler poliser blir det i Jönköpings län, i Gävle-
borgs län, i Dalarnas län? Det finns motioner kring de
här frågorna. Hur många fler poliser bir det egentligen
i de länen med Moderata samlingspartiets ramökning?

Anf. 72 JEPPE JOHNSSON (m) replik:
Fru talman! När det gäller Göran Magnussons in-
ledning ber jag att få tacka för passningen.
500 miljoner sparades i den s.k. krisuppgörelsen.
Jag skall inte säga att ni krävde det ena eller det and-
ra, men hur som helst blir det här resultatet.
Men jag vill också påminna Göran Magnusson om
att den första borgerliga budgeten faktiskt trädde i
kraft den 1 juli 1992. Så under månaderna fram till
hösten kunde förmodligen inte den borgerliga rege-
ringens politik ha raserat landet, utan det var kvarva-
rande effekter från det glada 80-talet när Göran Mag-
nusson och hans parti hade ett stort ansvar.
Låt oss utgå från att vi har gått med på de 500
miljonerna. Det är rätt och riktigt, och det står vi för.
Men därtill späddes det 1994 på med ytterligare 1
miljard inom hela rättsväsendet, varav en del också
hamnade inom polisen. Det har vi aldrig medverkat
till. Vi anser att i alla ekonomiska lägen måste det
faktiskt finnas ett rättsväsende som står pall och är
stabilt. Det behövs kanske t.o.m. ett starkare rättsvä-
sende i sådana tider av ekonomiska problem som vi
har upplevt.
Göran Magnusson frågar hur många poliser det
blir i varje län. Jag skall inte vara så pass krass som
han är och tala om hur många tingsrätter det skall vara
i landet. Men för de pengarna, den miljard vi ger till
polisen på tre år, blir det ganska många poliser, gans-
ka många administrativa krafter.
När jag var i Karlshamn hade två personer med
administrativa uppgifter direkt ersatts av polismän.
Det handlade om beslag och litet andra saker som
man var tvungen att sköta. Polisen fick också ägna
många arbetstimmar åt att sköta administrativa upp-
gifter inne på sina kontor.
Hur många polistjänster det gäller är jag inte be-
redd att gå in på, Göran Magnusson, men för de
pengar det gäller kan man få poliser och administrativ
personal. Man kan kanske t.o.m. reparera bromsarna
på bilarna.

Anf. 73 GÖRAN MAGNUSSON (s) replik:
Fru talman! Det är bra att Jeppe Johnsson nu i
denna kammare har sagt att Moderata samlingspartiet
har ansvar för 500-miljonersbesparingen. Uttalanden i
motionerna, vid polismöten och i tidningar ger ju ett
intryck av att Moderata samlingspartiets regerande
mellan 1991 och 1994 på intet sätt har påverkat Sve-
riges politik. Man kan fråga varför moderaterna ef-
tersträvar regeringsmakten, om de inte är beredda att
säga att de påverkar politiken. I stället skyller man på
andra, i varje fall när det är obehagligheter på gång.
Vad gäller resursfrågan och hur många poliser det
blir anser t.o.m. Moderata samlingspartiet att det inte
bara är en fråga om resurser. Polisen måste vidta
kraftfulla åtgärder vad avser såväl metodutveckling
som andra åtgärder för att öka produktiviteten. Det
säger också Moderata samlingspartiet. Det är alltså
inte bara en fråga om mera pengar utan också om
metoder och innehåll i polisarbetet.
Jeppe Johnsson försökte nu återigen ge intrycket
att Moderata samlingspartiet alltid kommer att tilldela
polisen de resurser som behövs, oberoende av det
statsfinansiella läget. Det var kanske det som gjorde
att polisen ett år gick med ett miljardunderskott. Man
hade drygt 19 000 poliser anställda. Möjligen hade
man t.o.m. flera anställda än vad man faktiskt hade
anslag till från den borgerliga regeringen. Jag har inte
närmare forskat i detta.
Jag upprepar att Moderata samlingspartiet så sent
som inför budgetåret 1995/96 ansåg att det statsfi-
nansiella läget kräver besparingar även inom poli-
sverksamheten. Står Jeppe Johnsson fast vid det?

Anf. 74 JEPPE JOHNSSON (m) replik:
Fru talman! Naturligtvis tar vi ansvar för det här.
Självfallet handlar det dessutom inte bara om resur-
ser. Det handlar också om hur man använder resur-
serna. Men polisverksamheten är att jämföra med
femskiftsarbete på ett pappersbruk. Den är t.o.m. ännu
mer resurskrävande, eftersom man på pappersbruken
ibland har stopp, vilket polisen faktiskt inte har. Där
gäller det 365 dagar om året.
För detta krävs en viss bemanning, och vi är nu
inne och skrapar på benen när det gäller möjligheter-
na att upprätthålla bemanningen, om vi vill att det
skall finnas poliser i alla lägen och i alla delar av
landet.
I betänkandet anges att ni vill prioritera bekämp-
ningen av sju olika brottskategorier. För att klara
dessa och även de andra brotten måste man faktiskt ha
en viss mängd poliser. Vi hävdar att antalet i dag är
för litet.
Er strategi var mycket klart att dra ned på antalet
poliser. Jag utgår från att ni ville ersätta dem med
datorer eller på annat sätt omorganisera arbetet. Man
går fram på två vägar. Alla över 58 års ålder erbjuds
att gå i pension, och samtidigt minskar man tillflödet
genom att stänga polisskolan. Det är en klart uttalad
strategi, som vi i dag får lida av. Detta tar tid att repa-
rera.

Anf. 75 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Göran Magnusson berörde en del av
det som jag hade tänkt fråga moderaterna om.
Också vi i Vänsterpartiet har velat anvisa mera
pengar till de administrativa tjänsterna inom polisen.
Jag har berört en del av de problem som finns. Det är
emellertid också oerhört viktigt med den förändrings-
process som nu har inletts med omorganisering av
polisen. Jag undrar varför moderaterna inte med ett
ord berör Riksrevisionsverkets rapport om bristerna
inom polisen. Det gäller krav på effektivisering, bris-
ter i turlistorna osv. Moderaterna lyfter i den här de-
batten bara fram att polisen skall ha mer pengar och
att besparingarna har skapat alla problem. De är inte
framåtsyftande.
Inte heller jag ser möjligheter att föra en politik
där man bara öser ut mer resurser. Det vore också
viktigt att ta upp en debatt om hur man skall kunna
förändra polisväsendet så att det blir effektivt.

Anf. 76 JEPPE JOHNSSON (m) replik:
Fru talman! Jag vill till Alice Åström säga att det
inte alls är så att vi inte syftar till att med de medel
som vi har få en effektivare polis. Precis som jag sade
till Göran Magnusson finns det dock en gräns när det
gäller personer. Det måste finnas fysiskt existerande
poliser, som har möjlighet att med rimligt snabba
utryckningstider komma ut till ställen där människor
behöver deras hjälp.
Vi har i reservation nr 6 pekat på mål och resultat-
redovisning, något som också vi anser vara viktigt.
Resurserna är knappa, men hur mycket resurser vi än
har till polisen har vi aldrig råd att slösa bort dem på
ineffektiva tjänstgöringslistor.

Anf. 77 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Det är ju bra att också moderaterna nu
lyfter fram en del av dessa frågor. Det handlar, precis
som Jeppe Johnsson sade, om verkliga människor,
men genom att också arbeta med turlistor när poliser-
na har för litet tjänst och med polisens tillgänglighet
får man möjlighet att ha fler poliser som faktiskt kan
rycka ut när brott har begåtts.
Detta har också börjat ske inom polisen. Där man
har sett över turlistorna och gjort förändringar har
man fått ut mycket mer av sina polistjänster i form av
fysiskt närvarande personer, som kan rycka ut. Jag
menar att vi väldigt mycket måste driva på denna
utveckling. Debatten måste handla också om detta,
inte bara om att vi behöver ha mer pengar.

Anf. 78 JEPPE JOHNSSON (m) replik:
Fru talman! Vi kan gärna gå hand i hand, Alice
Åström, och driva den här debatten gemensamt. När
det gäller hur man bäst bemannar polisen har i varje
fall jag hävdat - och det hävdar jag fortfarande - att
man skall ha den bästa blandningen av administrativ
personal och polispersonal. Tyvärr har detta, i varje
fall hemma i Blekinge, inte riktigt varit möjligt, efter-
som det har rått ett hemligt förbud mot att säga upp
polismän. Det skulle utåt inte se bra ut att säga upp
poliser.
När det sedan gäller att göra turlistorna så effekti-
va som möjligt vill jag peka på att poliser är vanliga
människor, som har familj osv. Det är inte så lätt att ta
ut hur mycket tid som helst av dem. Det är just på de
tider när vi vanliga svenskar sitter hemma eller umgås
med vänner och har det bra som poliserna som mest
behövs.
Trots detta kan man inte undvara polisen en ons-
dags- eller torsdagskväll. Det blev vi i Ronneby
mycket medvetna om i somras, när en enda polis-
patrull var tillgängling. Den blev mycket hårt trängd
och hade knappt möjlighet att retirera. Att kalla på
förstärkning en vardagskväll i Blekinge är för det
mesta inte möjligt, i varje fall inte i Ronneby.

Anf. 79 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Jag vill verkligen visa att skillnaden
mellan Moderaterna och övriga partier inte ligger i
åsikterna i frågan om vi vill ha en fungerande polis.
Det vill vi samtliga ha. Skillnaden kommer fram när
man ser på moderaternas budgetförslag. Jeppe Johns-
son säger att Moderaterna är det enda parti som ger
ett rejält tillskott till polisen. Man måste då också ha i
åtanke hur budgetförslaget ser ut när det gäller bidrag
till kommunerna på det sociala området.
Jag har inte med mig förslaget, så att jag exakt kan
återge det, men det var med häpnad som jag såg det.
Det visade på en stor skillnad. Man ville inskränka
bidragen på många olika sektorer. Jag har för Miljö-
partiets räkning sagt att också helheten är viktig. Vi
kan inte ha ett stort antal poliser och en motsvarande
större utslagning i samhället i övrigt. Då blir effekten
plus minus noll.
Vi måste ha ett rimligt stort antal poliser. Enligt
mitt sätt att se det är det ett för enkelt budskap att bara
säga att vi skall ge mer pengar till fler poliser. Så
enkelt är det inte. Det är, som många talare har sagt,
fråga om arbetstider, arbetsstruktur, arbetsfördelning,
arbetsledning och prioritering.
Samtidigt har det också framkommit att polisen
inte har varit van vid att spara, utan det har blivit
positiva effekter av att se till hur dessa resurser an-
vänds. Därför är det litet väl magstarkt att förenkla
budskapet på det sätt som Jeppe Johnsson gör.

Anf. 80 JEPPE JOHNSSON (m) replik:
Fru talman! Jag tror inte att de människor som
drabbas tycker att det är att förenkla budskapet, Kia
Andreasson. I vanliga svenska småstäder händer saker
och ting efter det att Kia Andreasson har gått och lagt
sig på fredags- och lördagskvällar. Kia Andreasson
skulle då önska att det fanns en extra polispatrull att
tillgå.
De pengar som Kia Andreasson hävdar att vi mo-
derater har tagit från någon annanstans täcks faktiskt
upp med våra förslag till besparingar enbart om man
tittar på partistöd och presstöd. Det handlar inte om så
otroligt mycket pengar. Men de extra pengarna kan
göra en otrolig nytta en fredags- eller lördagskväll i
Karlshamn när det är nattligt storslagsmål på torget
och det börjar talas om medborgargarde.
Det står om detta i dagens Sydöstran, och den är
trovärdig för många i denna kammare. Nattsömnen
stördes med ett rejält bråk. Detta har pågått vecka
efter vecka, och polisen har inte möjlighet att sätta in
så mycket personal som faktiskt behövs.

Anf. 81 KIA ANDREASSON (mp) replik:
Fru talman! Jag har inte motsatt mig att vi måste
ha en annan struktur och att polisen behövs. Jag har
flera gånger understrukit att så är fallet. Det tycker
också Miljöpartiet. Det är den enkla formen av bud-
skap jag vänder mig mot. Man måste visa hur det
fungerar på alla områden och inte göra det så enkelt.
En omfördelning av de pengar som t.ex. Miljö-
partiet har redogjort för inverkar också positivt och
uppfyller de krav som allmänheten kan ställa på poli-
sen.

Anf. 82 JEPPE JOHNSSON (m) replik:
Fru talman! Vi välkomnar naturligtvis de pengar
som Kia Andreasson vill föra över till polisen. Men
det är naturligtvis alldeles för litet. De tas dessutom
från ett ställe där vi inte anser att man kan tumma hur
mycket som helst.
Det räcker med att komma ut till en vanlig polis-
station. Jag uppmanar Kia Andreasson att ta sig tid till
det någon gång. Jag vet att hon har mycket att göra i
utskottet. Då får hon höra hur poliserna mår. Jag har
varit ute åtskilliga gånger det här året, kanske en gång
i månaden, åkt polisbil och träffat närpolisen. Poliser-
na hänger med huvudet. Det är då mycket svårt att
göra ett bra jobb.
Kia Andreasson säger att polismännen måste änd-
ra sina turlistor och jobba mer på fredags- och lör-
dagskvällar, med de skall inte bli fler. Sådana bud-
skap gör det inte bättre för polisen, det kan jag lova
Kia Andreasson.
Naturligtvis har inte ens vi så mycket pengar, Kia
Andreasson, att vi kan låta bli att använda dem så
effektivt som möjligt. Också där är Kia Andreasson
och jag överens.

Anf. 83 ANITA JOHANSSON (s):
Fru talman! Det torde väl knappast ha undgått nå-
gon att polisorganisationen i Stockholms län befinner
sig i kris. Det måste ankomma på oss alla att ta ett
gemensamt ansvar och se till att åtgärder vidtas. Pro-
blemen är stora, och de måste lösas med extraordinära
åtgärder.
Det går inte heller att påstå att problemen är en-
bart ekonomiska. Visst är ekonomin ett stort problem
i dag. Lösningen av alla frågor bromsas upp eller
försvåras allvarligt av att det saknas pengar.
290 miljoner har detta år använts av Rikspolissty-
relsens anslagskredit för att täcka löpande utgifter.
Det innebär att pengar måste betalas tillbaka ur kom-
mande ordinarie anslag. Viktig utbildning av personal
har ställts in.
Just nu pågår ett arbete som syftar till att myndig-
heterna skall göra sig av med 10 % av polisbilarna.
Man försöker också att få andra län att ta emot Stock-
holmspoliser som vi inte har råd att själva avlöna i
vårt län. Det saknas pengar till nödvändig teknikut-
veckling och upphandling på både kort och lång sikt.
Fru talman! Det krävs ingen större visdom för att
förstå att det inte går längre om inte polisverksamhe-
ten i Stockholms län får en större andel av polisansla-
get. Polisförbundets avdelning i Stockholms län har
uppgett att den starkt kritiserade nazistdemonstratio-
nen den 8 november spårade ur därför att det inte
fanns tillräckligt med poliser utkommenderade. Orsa-
ken till detta skulle enligt den fackliga organisationen
vara att det måste sparas på övertid. Även om detta
inte är hela sanningen menar jag att vi inte kan ha det
så här.
Det krävs dessutom skyndsamma förändringar av
polisorganisationen i Stockholms län. Basen skall
självfallet vara ett bibehållande av den uppskattade
närpolisorganisationen och de åtta polismästardistrik-
ten med lika många polisnämnder. Men vi måste
också skyndsamt övergå till en effektiv förvaltnings-
organisation och få struktur på kriminalpolisverksam-
heten och utryckningarna.
Dessa förändringar måste genomföras skyndsamt,
men kräver för sitt genomförande särskilda ekono-
miska medel. De ekonomiska vinsterna av föränd-
ringarna kommer att visa sig först på längre sikt. Det
är jag övertygad om, fru talman.
Vi måste nu alla hjälpas åt att få ordning på poli-
sorganisationen. Självklara krav på lag och rätt samt
ordning och säkerhet har särskild tyngd, inte minst i
Stockholms län. Det är här som kraven på personalen,
både polisen och civilanställda, är som störst.
De civilanställda är helt nödvändiga i polisorgani-
sationen. Det visar sig nu tydligt att det var fel att
säga upp så många civilanställda. Poliser har i alltför
stor utsträckning fått överta deras arbetsuppgifter.
Poliserna behövs på våra gator, och de civilanställda
behövs för administrationen.
Polisen i Stockholms län har det polisiära ansvaret
för statsledningen, alla ambassaderna, statsbesöken,
hundratals demonstrationer årligen och likaså många
större idrottsevenemang.
Stockholms län är tyvärr det mest brottsbelastade
länet i hela landet. Om Skåne, Göteborg och Bohus
län undantas är det nästan dubbelt så många anmälda
brott per 10 000 invånare i Stockholms län som i
resten av landet. I alla avseenden är det polisiära
arbetet svårare i en tätbefolkad region.
Det krav vi framfört i motion 226 är ett nationellt
ansvar, dvs. att vi måste göra en extra ekonomisk
satsning på polisen i Stockholms län. Vi kan inte
acceptera att inte ha en fungerande polisverksamhet.
Därför måste vi nu gemensamt ansvara för polissitua-
tionen. Det brådskar, fru talman!

Anf. 84 JEPPE JOHNSSON (m) replik:
Fru talman! Jag kan i mångt och mycket instämma
i och känna igen mig i den beskrivning som Anita
Johansson gör av situationen i Mjällby, höll jag på att
säga, som är min hemmaplan. Anförandet var ju litet
hemmabetonat.
När det gäller vad Anita Johansson här har sagt
har jag läst igenom manifestet och vad Lars Eriksson,
ordföranden för polisfacket i Stockholm, har sagt i sitt
tal. Det stämmer till mångt och mycket med vad Anita
Johansson här har sagt.
Anser Anita Johansson att Stockholm skall ha mer
av kakan som fördelas över landet? Eller anser Anita
Johansson att kakan är för liten? Är kakan tillräckligt
stor är det i så fall från glesbygden som Anita Johans-
son vill ta medel till Stockholm.
Jag håller med Anita Johansson att Stockholm har
för litet pengar. Men är kakan för liten, eller är den
felfördelad?

Anf. 85 ANITA JOHANSSON (s):
Fru talman! Jag är väldigt glad att höra till den
majoritet av socialdemokrater och centerpartister som
nu efter budgetsanering får fram en ny miljard till
polisen under tre år. Jag hoppas att något av de med-
len efter den här debatten skall tillfalla polisen i
Stockholmsregionen.
Fru talman! Jag är inte ute efter att ta pengar från
glesbygden. Jag har aldrig varit med och fört en sådan
politik.
Det jag är ute efter just nu i debatten är att vi i
denna region måste få hjälp med 290 miljoner för att
kunna lösa de akuta problemen. Jag är övertygad om
att vi kommer att komma till rätta med både budgetar
och annat. Men vi behöver också en ny utbildning och
andra åtgärder för att få ordning på verksamheten.
Jag är ganska trött på moderaterna och det som
Jeppe Johnsson företräder. De åker ut på möte efter
möte men tar inte sitt ansvar, vilket sagts gång på
gång i denna debatt. Också moderaterna var med och
sparade de 500 miljonerna. Vi får alla ta på oss delar
av skulden för vad som hänt inom polisen, men vi är
inte sämre än att vi kan rätta till det som har blivit fel!

Anf. 86 JEPPE JOHNSSON (m) replik:
Fru talman! Den miljard som Anita Johansson ta-
lar om behövs nog. Men det är inga bestående pengar.
Det bestående tillskottet rör sig om 157 miljoner per
år. Den stora engångssatsningen är behjärtansvärd och
kommer säkert till nytta. Men det kommer ju en
framtid, och kurvorna över brottsligheten pekar inte
på att det kommer att behövas mindre pengar.
Av Anita Johanssons svar till mig framgår att hon
ju inte vill ta något från Blekinge, Norrland eller
annan glesbygd. Därför kan jag inte tolka hennes
motion och hennes krav på annat sätt än att hon tycker
att kakan har varit för liten och fortfarande är det. Det
tackar jag för!

Anf. 87 ANITA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! I dag har jag velat göra kammaren
uppmärksam på den extraordinära situation som vi
befinner oss i här i Stockholms län. Men jag är över-
tygad om att vi dels med den nya organisationen, dels
politiskt skall kunna rätta till det som blivit galet. Det
är ett engångsproblem just nu i Stockholmsregionen,
och det kanske Jeppe Johnsson vill vara med och rätta
till.

Anf. 88 JEPPE JOHNSSON (m):
Fru talman! Om det är ett engångsproblem vet jag
inte. Om Anita Johansson med den nya organisationen
menar närpolisen, menar fackförbundet att den inte
kommer att ge resultat så väldigt snabbt. Så här skri-
ver man i sitt meddelande till justitieminister Laila
Freivalds:
"I och med den nya närpolisorganisationen an-
vänds nu 30 % av resurstimmarna till förebyggande
och proaktivt arbete. Det är bra." Det håller jag med
om. "Men innan denna satsning har slagit igenom i
form av minskad brottslighet så är faktum att vi har
30 % färre resurstimmar att lägga på det reaktiva
polisarbetet." En reform som närpolisreformen hade
förtjänat ett bättre öde än att komma samtidigt med
kraftiga besparingar.
Kriminalvården, Brottsoffermyndigheten, ersättning
för skador på grund av brott, BRÅ och brottsförebyg-
gande arbete

Anf. 89 GÖTHE KNUTSON (m):
Fru talman! Nu är det på gång igen, nedläggningar
av kriminalvårdsanstalter. Vi har alla upplevt en väl-
dig mängd sådana, och nu skall vi återigen gå till
beslut om nedläggning av anstalter. Tre anstalter skall
bort. Det är visserligen fängelsebyggnader som är
gamla - vi har haft och har fängelser som byggdes på
1850-1860-talet - men de är fantastiskt fint under-
hållna. Kulturminnesvården i Sverige skulle kunna
ställa sig upp och hålla tacksägelser över hur man
verkligen på ett gott sätt kan sköta gamla byggnader.
Nu skall sådana byggnader bort, åtminstone från
kriminalvårdens organisation. Nedläggning av två
sådana anstalter har aviserats, plus ytterligare en an-
stalt. Samtidigt skall en planerad och beslutad ut-
byggnad av en till stor del nybyggd fängelseanlägg-
ning stoppas.
Vi har redan i år mist 700 anstaltsplatser i krimi-
nalvården. Det är angeläget att vi får klart för oss hur
det här har gått till, när rannsakningens dag kommer.
Då visar det sig att vi återigen har för få platser i
kriminalvården. Jag är dessvärre av den tron. Jag är
ganska övertygad om, att om man fortsätter att lägga
ned platser i kriminalvården kommer vi att inom en
icke avlägsen framtid stå i samma situation som för
blott några år sedan. Då diskuterade vi nödvändighe-
ten att dubblera bemanningen i cellerna, dvs. att ta in
två fångar i varje cell. Det anses inte bra. Det är icke
humant, icke praktiskt och leder ofta till att någon far
illa, åtminstone den som inte är så rutinerad i bran-
schen som den sammanboende kan vara.
Den som vill läsa en väsentlig motion bland
många andra väsentliga motioner kan ta fasta på
Ju904 från årets riksmöte. Jag skall ur den moderata
motionen om åtgärder inom kriminalpolitiken redogö-
ra för några siffror, som jag vill föra till protokollet -
så hette det åtminstone förr i riksdagen:
År 1996 minskade antalet inskrivna i fängelse med
1 500 jämfört med 1995. Härutöver var 500 personer
elektroniskt övervakade i stället för intagna i fängelse.
Beläggningen av antalet tillgängliga platser vid våra
kriminalvårdsanstalter har minskat från 87 % 1995 till
78 % första halvåret 1997. Eftersom brottsligheten
inte minskar utgör den minskade beläggningen en
tydlig indikation på hur illa det står till inom svenskt
rättsväsende. Högst var beläggningen 1994. Då hade
vi 4 349 utnyttjade fängelseplatser. Det kan jämföras
med 1996, då medelbeläggningen var 4 045. Krimi-
nalvårdsstyrelsens bedömning av medelbeläggningen
under nästa år 1998 verkar närmast hamna på 3 500
platser.
Jag skall inte fortsätta den här uppläsningen, men
jag vill erinra om vad jag nyss sade: 700 platser har
redan försvunnit i år. Om framtiden på det här områ-
det vet vi väldigt litet. Men det görs gissningar, eller
sådant som kallas prognoser. Jag är övertygad om att
de tjänstemän på Kriminalvårdsstyrelsen i Norrkö-
ping, som har tagit s.k. experter på området till sig,
har blivit övertygande om att dessa givna prognoser är
sannolika. Man har ifrån Regeringskansliet fått order
om att det inte skall finnas fler anstaltsplatser i Sveri-
ge än vad prognoserna anger. Det innebär ytterligare
nedskärningar. Det är under det damoklessvärdet som
Kriminalvårdsstyrelsen nu tvingas agera.
Många menar att denna situation kanske kan hjäl-
pas upp av den elektroniska fotbojan. Man kan också
följa Straffsystemkommitténs förslag om att låta även
de straffade med upp till ett års strafftid få glädjen att
bara ha en fotboja - en elektronisk övervakning.
Fru talman! Jag är dock alldeles övertygad om att
detta aldrig kommer att accepteras av en svensk all-
mänhet. Vanliga svenska medborgare har rätt till ett
skydd - och de kommer att hävda denna rätt. De som
har strafftider på över två månader är i stor utsträck-
ning sådana som har gjort sig skyldiga till misshandel
och annan brottslighet som naturligtvis måste kräva
samhällets reaktion i form av fängelse eller möjligen i
någon alternativ form. Vi moderater efterlyser sådana
alternativ och ger exempel på dem i den motion som
jag nyss läste ur. Vi är dock övertygade om att fängel-
sestraffet kommer att finnas kvar, och att det är en
lämplig samhällets och rättsstatens reaktion.
Många delar av kriminalvårdens vardag finns med
i den motion som vi nu bland andra skall behandla i
denna ärendedebatt. Det konstateras bl.a. att halvtids-
frigivningen äntligen måste avskaffas. Det är en faktor
som uppenbarligen inte tas med i de beräkningar jag
nyss talade om och som består av gissningar och
prognoser. De renderar nedläggningar av fängelser.
Vi moderater föreslår bl.a. att Kriminalvårdssty-
relsen nu också gör en översyn av verkets inre organi-
sation. Personalprogrammet för vidareutbildning
inom kriminalvården bör kunna leda till effektivise-
ring. Detta bör sedan komma de intagna till del. Tiden
i fängelset måste - inte bara bör utan måste - nämli-
gen kunna utnyttjas på ett bättre sätt. När man har
varit med i verksamheten som förtroendevald under
en del år och besökt praktiskt taget alla slutna anstal-
ter får man klart för sig att den intagne har väldigt
mycket tid till förfogande. Jag säger inte detta som ett
försök till rolighet, utan jag bara konstaterar att man
genom ökade resurser till kriminalvården skulle kunna
ge väldigt många människor där - det rör sig om
5 000-7 000 per år - möjligheter att lära sig läsa och
skriva. Det gäller naturligtvis dem som inte kan läsa
och skriva - och de är rätt många. Nyligen redovisa-
des statistik som visade att det gäller var tredje inta-
gen på en viss anstalt. Det är då inte fråga om bristan-
de kunskaper i svenska, utan över huvud taget brist-
fälligheter i vederbörandes tidigare skolgång. Att icke
kunna läsa eller skriva, och sedan få den möjligheten!
Det borde vi kunna ställa upp med. Det gäller dock
inte svenskundervisning till de intagna som är dömda
till utvisning. Den resursen bör vi inte ha.
Man måste naturligtvis också ta hänsyn till dem
som verkligen är psykiskt sjuka och av olika skäl inte
kan finnas på samma avdelningar som det vanligaste
klientelet. Kriminalvården och samhället har skyldig-
het att differentiera de intagna, anser vi moderater.
Sådana differentieringar är möjliga om det finns till-
räckligt med platser. Det upptäcktes som sagt för
några år sedan, när överbeläggningen var ett faktum
på vissa anstalter, att den resursen inte fanns.
Moderaterna har naturligtvis också avsnitt om
narkotikans förbannelse på fängelserna. Det är orim-
ligt att den som tas in på ett fängelse och kanske ald-
rig någonsin har varit i kontakt med narkotika kom-
mer in i en miljö där han eller hon bokstavligen tving-
as in i ett narkotikaberoende.
Fru talman! Jag skall erinra om att det inom kri-
minalvården görs en del extraordinära undersökningar
och ges uppdrag som är utomordentligt intressanta. Vi
kunde läsa om detta i Göteborgs-Posten, och förmod-
ligen i flera andra tidningar, under de sista dagarna i
oktober. Jag skall återge en artikel från den 28 okto-
ber. Det handlar om f.d. fången Janne Mattsson som
på uppdrag av en myndighet studerat missbruket på
fängelserna. Denne erfarne intern föreslår följande för
att få bort narkotikan: inga permissioner till dem som
sitter kortare tid än sex månader, övervakade permis-
sioner samt åtskiljande glasvägg för dem som sitter
kortare tid än ett år och dessutom förbud mot kontan-
ter i fängelserna.
Detta kan låta drastiskt - t.ex. förbudet mot kon-
tanter - men det är fullt möjligt att reglera. Egentligen
borde det redan ha gjorts genom att vederbörande
naturligtvis får den summa pengar som hon eller han
skall ha. En åtskiljande glasvägg har man t.ex. i Nor-
ge. Men det är hittills omöjligt för en majoritet i justi-
tieutskottet, och därmed för Sveriges riksdag, att ta
till sig den enkla åtgärden.
Fru talman! Låt mig avsluta med att säga att vi
måste föra en kamp mot narkotikan, inte minst på
fängelserna.

Anf. 90 INGBRITT IRHAMMAR (c):
Fru talman! Under senare år har kriminalvården
inte använt hela sitt anvisade anslag. Det tycker jag är
positivt, särskilt eftersom vi vet att det beror på lägre
beläggning vid anstalter och häkten. Det beror också
på försöksverksamheten med elektronisk fotboja som
har fallit väldigt väl ut. Vägen som man nu går mot
alternativa påföljder är något fantastiskt positivt. Det
sparar en massa pengar åt samhället, och det är resur-
ser som i stället kan användas till att förstärka Polisen
med.
I betänkandet finns ett ärende som vi i Centerpar-
tiet har ägnat oss åt under ett par års tid nu. Vi har
nämligen velat ha ett kriminalvårdens hus på Gotland.
Där skulle finnas både häkte, anstalt och frivård som
skulle kunna samverka och vara effektiva just när det
gäller resursanvändningen. Det framgår i betänkandet
att det finns planer för en sådan gemensam enhet, som
skall starta redan den 1 januari 1998. Detta vill jag
framhålla som något mycket positivt.
Som Göthe Knutson sade finns det omfattande
problem inom kriminalvården med intagna som har
psykiska störningar. Problemen tycks också öka
snabbt. Detta framhålls i reservation 38. Man måste se
över situationen mer allmänt för de psykiskt störda
inom anstalterna. Nu ges också möjligheten till ökad
differentiering när det finns mer utrymme inom anstal-
terna. Den vård och behandling som kan erbjudas
måste helt klart förbättras.
Vi har från Centerpartiets sida betonat vikten av
att de som döms till vård i stället för fängelse absolut
inte får behandlas på samma avdelningar inom sjuk-
vården som dem som har andra psykiska problem. I
dag kan någon som är dömd för våldtäkt och som har
psykiska problem befinna sig på en avdelning inom
sjukvården där någon behandlas för psykiska problem
på grund av våldtäkt. Sådant är fullständigt oaccepta-
belt. Arbetet med särskilda stödavdelningar för intag-
na som har särskilda problem på grund av personlig-
hetsstörningar av psykisk särart måste intensifieras.
I reservation 40 framhåller vi centerpartister att
såväl missbrukare som andra intagna skall ha rätt att
slippa narkotika under tid då de avtjänar sitt fängel-
sestraff. Göthe Knutson var också inne på den frågan.
Vi vet att många av dem som döms till fängelse har
narkotikaproblem. Vi vet att risken är stor att de kan
fortsätta missbruket inne på anstalten. Risken är också
stor att de börjar ett missbruk på anstalten. Det vill vi
komma bort från.
Däremot kan vi i Centerpartiet inte ställa upp på
den alltför låga ambitionsnivå som Moderaterna har i
motion 504. Där menar man att man i första hand bara
kan se till att en anstalt i varje region skall vara fri
från narkotika. Vi vet att en klar majoritet av de an-
stalter som tillfrågats om förekomst av missbruk säger
att det sällan eller aldrig finns något sådant där.
Kriminalvårdsstyrelsen bör utarbeta en åtgärds-
plan och redovisa hur man skall komma åt problemet
med narkotikan. Det går att ta till vara internationella
erfarenheter. Vi vet att man internationellt använder
sig av narkotikahundar. Det är inte så att vi vill ha
tillbaka visitationspatrullerna. Men vi vill att det varje
år på varje anstalt skall ske ordentliga redovisningar
för de narkotikabeslag som har gjorts. Det har inte
skett. Vi vill utöka möjligheterna till provtagning,
bl.a. urinprov.
Vi menar att de lagliga befogenheterna för perso-
nalen att ingripa för att kontrollera förekomsten av
narkotika bör utökas. Regeringen bör återkomma med
förslag till riksdagen som kan tillgodose önskemålen.
I reservation 42 behandlas BRÅ:s organisation.
Fem partier står bakom reservationen, utom Vänstern
och Socialdemokraterna. Vi säger att vi inte har något
emot den sammanslagning som nu sker av BRÅ och
Rikspolisstyrelsens forskningsenhet. Tvärtom. Man
kan mer effektivt använda sig av alla resurser på om-
rådet. Men de medel som tillförs den nya organisatio-
nen bedöms som otillräckliga, särskilt i fråga om de
administrativa uppgifterna som blir större i en mer
omfattande organisation.
Vi tycker också att man borde ha gjort en ekono-
misk konsekvensanalys totalt sett av organisationen
innan den presenterades. Vi är rädda för att om sam-
manslagningen sker för snabbt, att vi inte kan upprätt-
hålla den goda renommé som BRÅ faktiskt har. Det
är en verksamhet som har ökat i anseende under sena-
re år.
Det är viktigt med forskningsmedel avseende eko-
nomisk brottslighet. Men det bör i första hand vara en
uppgift för universitets- och högskolevärlden att byg-
ga upp en forskningsverksamhet om ekonomisk
brottslighet. Det är särskilt viktigt att den forskning
som kommer till stånd framöver med hjälp av medel
från BRÅ sker utifrån ett väl genomarbetat forsk-
ningsprogram. Jag yrkar bifall till reservation 42.
Mycket mer måste göras för stöd till brottsoffer.
Bl.a. behövs det ökad finansiering för att kunna hjälpa
brottsoffren. Ett sätt att utöka medlen i brottsoffer-
fonden är att låta alla som döms för brott - inte bara
dem som döms till fängelse i straffskalan - skall vara
med och betala till fonden. Tyvärr har vi inte fått
andra att ställa upp på detta.
Tillsammans med andra framför vi i reservation
45 att det är oerhört viktigt att fångarna får vara med
och finansiera brottsofferfonden. Så var det i början,
och sedan har det gjorts avsteg från principen. Vi
menar att det finns en pedagogisk poäng i att fångarna
betalar till offren.
Vi tror att det kan bli ökade resurser till kvinno-
och brottsofferjourer i och med att det kan bli mer
medel till brottsofferfonden. Vårt mål är en kvinno-
jour och en brottsofferjour i varje polisområde. Nu
räcker det inte. Polisområdena är så stora. Men i stäl-
let kan man säga varje kommun.
För att kunna bygga upp denna verksamhet behövs
det några som stöder den i starten. Det behövs ett
statligt stöd för det. Däremot tror vi inte att verksam-
heten skall betalas med statliga medel. Vi vill värna
om de ideella krafterna.
När det gäller att stärka brottsoffrens ställning
betonar vi medling, vittnesstöd, samrådsgrupper och
att på alla sätt sätta brottsoffren i centrum. Ett sätt är
faktiskt att se till att brottsoffren får de skadestånd
som har blivit utdömda. Så fort som ett mål har blivit
sakprövat och domen har vunnit laga kraft måste
staten garantera att brottsoffren får det utdömda ska-
deståndet. Jag har redan yrkat bifall till reservation 8
och 42 tidigare i debatten i dag. Men jag vill även
tillföra reservation 28, som jag glömde i mitt förra
inlägg. Självfallet står vi bakom alla reservationer
med Centerns namn.

Anf. 91 SIW PERSSON (fp):
Fru talman! Det finns ett övergripande mål inom
kriminalvården, nämligen att verka på ett sådant sätt
att brottsligheten minskar och öka människornas
trygghet i samhället. Det är viktigt att när det här
jobbet görs som ledstjärna ha en human människosyn.
Man skall anstränga sig att skapa en god omvårdnad,
och den som sitter inne på en anstalt skall utsättas för
ett aktivt påverkansarbete.
När allt detta sker är det viktigt med en hög säker-
het, att hela tiden tänka på respekten för den enskildes
integritet och säkerhet.
Resultatstyrningen har prioriterats inom kriminal-
vården. Den skall utvecklas, och de uppnådda resulta-
ten och effekterna av verksamheten skall bli föremål
för en bättre analys. Där har det funnits brister inom
kriminalvården.
Justitieutskottet konstaterar att underlaget i årets
budgetproposition för bedömning av resultatet inom
kriminalvården och effekterna av verksamheten är
betydligt bättre nu än tidigare. Men utskottet säger
också att det dock hade varit av intresse om regering-
en också redovisat sina slutsatser beträffande frågan i
vilken utsträckning verksamhetens mål har uppnåtts.
Utskottet säger också att det är viktigt att programmen
får den kvalitetssäkring som beskrivs i propositionen
och att effekterna av programmen följs upp. Det är
ingen större finess att göra fina verksamhetsplaner
och programplaner om man inte ser till att det blir
som man har tänkt sig.
Folkpartiet liberalerna har några reservationer fo-
gade till betänkandet. Vi menar att det inte har gjorts
så mycket som vi tycker att det skall göras när det
gäller utbildning i fängelserna och de psykiskt störda.
Vi menar också att man måste göra mer för att
minska narkotikaproblemen i fängelserna.
När det gäller utbildningen är det mycket viktigt
att de intagna får använda sin tid till så meningsfull
sysselsättning som möjligt. Jag brukar säga att de
skall ha mindre tid för att vika bakplåtspapper och
använda mera tid för att bättra på sin grundkompetens
när det gäller att läsa, skriva och räkna. I skolorna är
det 10-15 % som har dyslexi, och det är så illa att det
är minst tre gånger fler som har de problemen i ett
fängelse. När en vanlig person med grundutbildning
som inte är kriminellt belastad har svårt att få ett
arbete, hur skall då en person som har kommit ut från
ett fängelse och inte ens kan läsa och skriva ordentligt
ha någon reell chans att få ett arbete? När så inte sker
har samhället misslyckats med att få den människan
tillbaka till samhället. Därför har vi en reservation om
utbildningen.
Vi har också en reservation om intagna med psy-
kiska störningar. Utvecklingen är tyvärr den att allt-
fler har psykiska problem. Häromåret gjordes en
utredning på två anstalter i Malmöområdet, och den
visade att så många som uppemot 70 % av dem som
satt inne där hade psykiska störningar av olika slag.
Problemet är att vi inte har de resurser som vi skulle
behöva ha för att ta hand om dessa interner som har
psykiska problem. Därför är det viktigt att öka sina
ansträngningar på det området.
När det gäller narkotika på fängelserna är vi några
som har reserverat oss därför att vi menar att man har
gjort det mycket svårare att kontrollera flödet av nar-
kotika. Jag tillhör dem som menar att det var olyckligt
att avveckla visitationspatrullerna inom den svenska
kriminalvården. Där har man förlorat viktig kompe-
tens, och därmed viktig information. Det är bara att
beklaga att Kriminalvårdsstyrelsen inte redovisar
ordentligt hur det ser ut med narkotikaflödet efter det
att visitationspatrullerna försvann. Vi får hoppas att
man verkligen kommer upp till bevis och talar om hur
det står till.
När det gäller BRÅ:s organisation står Folkpartiet
liberalerna också bakom detta att man skall bevaka
detta så att det blir ett bra resultat av förändringen.
Fru talman! Av de sju reservationer som Folkpar-
tiet har kommer jag för vinnande av tid att yrka bifall
bara till reservation 49, som gäller mom. 55, om
stärkt ställning för brottsoffren.
Brottsoffren är en grupp som man upptäckte för
bara ett tiotal år sedan. Då insåg man att det är någon
som blir drabbad så fort det begås en kriminell hand-
ling. Det är först under de senaste fem-tio åren som
man har försökt att på olika sätt stärka den som blir
drabbad, inte bara materiellt utan inte sällan också
både fysiskt och psykiskt. Vi har då infört möjligheten
att få någon form av ersättning, även om det inte är så
mycket. Brottsofferjourerna infördes 1988, och sedan
dess finns det också möjlighet att få hjälp från frivilli-
ga, alltifrån vittnesstöd till samrådsgrupper och annat.
Vi i Folkpartiet tycker att det är viktigt att stötta
brottsofferjourerna. Det fanns en målsättning att det
under 1995 skulle finnas en brottsofferjour i varje
polisdistrikt, och det uppfylldes i princip för ett par år
sedan. Det finns ca 90 brottsofferjourer, men de flesta
har inte möjlighet att halvtidsanställa någon, utan allt
är grundat på ideellt arbetande personer. Folkpartiet
har fått reda på att det är bara ett femtontal som fi-
nansieras genom kommunalt bidrag. Då menar vi i
Folkpartiet att man borde satsa några miljoner på att
förbättra detta. Därför avsätter vi i vårt budgetalter-
nativ 6 miljoner kronor. Det motsvarar ca 60 halv-
tidstjänster.
Fru talman! Vi i Folkpartiet står, som sagt var,
bakom alla reservationer, men jag yrkar bifall till
reservation 49.

Anf. 92 ALICE ÅSTRÖM (v):
Fru talman! När vi nu pratar om kriminalvården är
frivården en mycket viktig del. Det är frivården som
har ansvar för de alternativa påföljderna, som
skyddstillsyn, övervakning, samhällstjänst, kontrakt-
svård och elektronisk övervakning med fotboja, som
har tagits upp tidigare. Omorganiseringen av krimi-
nalvården kommer nu att innebära att samarbetet
mellan frivården och den övriga kriminalvården
stärks. Det är oerhört positivt och oerhört viktigt för
att en bättre återanpassning skall komma till stånd.
Men det behövs också samarbete mellan frivården
och andra myndigheter; det behöver utökas för att
man skall nå goda resultat.
Fru talman! Den elektroniska övervakningen har
inneburit att frivården får flera klienter och att deras
programverksamhet har måst utvecklas. Det är därför
också oerhört viktigt att frivården får tillräckligt med
medel från kriminalvården för att täcka de ökade
kostnaderna. Det är också viktigt att ett ökat använ-
dande av fotbojan inte medför att arbetet med att
utveckla andra alternativa påföljder minskar.
Frivården har också en särskilt betydelsefull roll
när det gäller kvinnor som begår brott, eftersom fler-
talet av de kvinnor som begår brott döms till påföljder
under frivårdens ansvarsområde. Man måste nu också
satsa resurser på att utveckla behandling och påföljder
som är anpassade till kvinnors behov. Det är oerhört
viktigt, därför att kunskapen om kvinnor och krimi-
nalitet är mycket eftersatt.
Kvinnor som begår brott är oftast i en situation där
de själva är utsatta för olika former av kränkande
behandling, misshandel och kriminella miljöer, och
där behöver man göra insatser.
När vi då kommer till frågan om fängelserna, har
antalet fängelsedömda minskat, framför allt på grund
av den ökade användningen av elektronisk fotboja.
Medelbeläggningen i dag på fängelserna har sjunkit
till 77 %. I och med detta, fru talman, kommer en del
anstalter att avvecklas, eftersom prognosen framåt
också visar att behovet av fängelseplatser har minskat.
Vi i Vänsterpartiet ser det som positivt.
När man nu minskar antalet anstalter och skall ha
ett effektivare datasystem är det oerhört viktigt att inte
effektivisera så att det blir en så hög beläggning som
under ett par år tidigare, utan att det fortfarande finns
luft i systemet så att människor kan placeras på de
anstalter som har behandlingsprogram som är avsedda
just för den typ av brott som de har begått.
Framför allt är det också viktigt att rehabilitering-
en under fängelsetiden förbättras. Fängelsetiden skall
ju kunna användas och kunna bli en vändpunkt för
den enskilda individen. Kunskap och metoder som rör
förändringsprocesser måste därför utvecklas kontinu-
erligt inom kriminalvården, och insatserna skall gi-
vetvis syfta till att motivera och förbereda den intagna
för ett liv utan missbruk och kriminalitet. Det är också
viktigt att man i det här arbetet använder sig av klient-
och frivilligorganisationer, som ofta med sina kun-
skaper och unika erfarenheter kan spela en stor roll.
Dessa organisationers verksamhet med klienterna
inom fängelserna skall uppmuntras och dessutom
både utvecklas och intensifieras, men huvudansvaret
skall givetvis ligga på kriminalvården.
Inom fängelserna är det också samma sak som när
det gäller frivården, dvs. att kunskap och metoder är
dåligt utvecklade när det gäller kvinnliga brottslingar.
Många av dessa kvinnor är också mödrar till barn som
omhändertas, och detta skapar givetvis särskilda pro-
blem, som man då inte har tagit itu med på ett sätt
som skulle kunna förändra situationen för dessa kvin-
nor.
Vikten av utbildning har tagits upp tidigare i de-
batten, fru talman. Många av dem som döms till
fängelse har låg utbildningsnivå. En stor grupp av
dem är dyslektiker eller har inte kunnat tillgodogöra
sig undervisningen under grundskoletiden. De kan
varken läsa eller skriva på ett sätt som är acceptabelt.
De har ingen rimlig chans ute i samhället om man inte
använder fängelsetiden till att ge dem bättre utbild-
ning.
En grupp inom fängelserna, fru talman, utgörs av
de långtidsdömda. Antalet personer som döms till
långa fängelsestraff har ökat kraftigt de senaste åren.
Regeringens antydan om att man tänker föreslå ett
avskaffande av halvtidsfrigivningen för långtidsdöm-
da kommer givetvis att innebära att den gruppen ut-
ökas. Enligt regeringens egna beräkningar blir ök-
ningen ungefär 100 årsplatser.
Vi i Vänsterpartiet är motståndare till denna för-
ändring. Folk som arbetar med dessa människor ute i
kriminalvården säger att de villkor som de långtids-
dömda lever under skapar ett speciellt klimat. På-
frestningarna och antalet konflikter mellan internerna
har ökat. Våldet har trappats upp. Det innebär också
att man får förstärka säkerheten ytterligare på anstal-
terna. Man är inne i en situation som liknar den som
har funnits i amerikanska fängelser. Utvecklingen går
åt det hållet.
Det ser vi inte som positivt. Man måste arbeta
med de långtidsdömda på ett annat sätt för att de skall
kunna återanpassas. Att avskaffa halvtidsfrigivningen
också för de långtidsdömda skulle inte bidra. De
kostnader som regeringen skriver om i budgetpropo-
sitionen är ungefär 46 miljoner.
Vi i Vänsterpartiet anser att man i stället skulle
kunna använda de pengarna för att utveckla behand-
lingsmetoder för kvinnor och inom frivården. Man
skulle också kunna bygga besökslägenheter ute på
våra anstalter.
Det finns en grupp, fru talman, som vi nästan ald-
rig talar om när vi pratar om kriminalvård och fängel-
ser. Det är en grupp som också drabbas väldigt hårt
av straffet. Det gäller barn till dömda. Kriminalvården
har inget ansvar för den gruppen. Ansvaret ligger på
socialtjänsten, men socialtjänsten är inte alltid inkopp-
lad bara för att ett barn har en pappa - det är oftast en
pappa - som sitter på anstalt. Det är en svår situation
för barnen att ha en förälder på anstalt. De förstår
oftast inte sammanhanget. Det har ofta väldigt små
möjligheter att träffa och umgås med föräldern på ett
naturligt sätt.
Man har börjat se detta problem inom kriminal-
vården. Man har på vissa anstalter byggt besökslä-
genheter för att barn och föräldrar skall kunna vistas
tillsammans under mer normala förhållanden och i en
för barnen mindre påfrestande miljö. En målsättning
måste vara att alla slutna anstalter skall ha en sådan
besökslägenhet. Det är en satsning som skulle förbätt-
ra för de långtidsdömda. Man skulle kunna använda
de medel som frigörs genom avskaffandet av halvtids-
frigivningen.
När det gäller de psykiskt sjuka såg man en tydlig
förändring när man gjorde en ändring i lagstiftningen
1991. Fler psykiskt sjuka dömdes till fängelsestraff.
Vänsterpartiet har ett särskilt yttrande. Det kommer
att behandlas i samband med ett annat ärende. Vi
kräver att den lagändring som gjordes 1991 skall tas
bort. Psykiskt sjuka människor skall inte dömas till
fängelse. De skall få vård på de institutioner som är
uppbyggda för det.
Fru talman! Brottsofferfrågorna har varit uppe.
Vänsterpartiet har i sin motion krävt att brottsoffer-
jourerna skall få statligt stöd. Tidigare talare har visat
hur viktiga brottsofferjourerna är och hur få som i dag
får kommunalt bidrag. Därför bör regeringen åter-
komma med ett förslag till statligt stöd för uppbygg-
nad och upprätthållande av brottsofferjourer och
kvinnojourer i hela Sverige. Vi anslog medel i vår
budgetmotion - 1 miljon. Vi vill öka anslaget till
brottsoffer- och kvinnojourerna under innevarande år.
Vi kräver att regeringen skall komma tillbaka med ett
statligt stöd.
Fru talman! Jag måste säga att det är väldigt posi-
tivt att utskottet ställer sig bakom två av förslagen i
vår brottsoffermotion. Det blir ett tillkännagivande till
regeringen. Det ena förslaget innebär att regeringen
skall se över möjligheten att driva in avgiften till
Brottsofferfonden för dem som är fängelsedömda. I
dag sker ingen indrivning om fängelsedömda struntar
i att betala de 300 kr till Brottsofferfonden. Det anser
vi i Vänsterpartiet vara felaktigt, och det anser även
utskottet.
Dessutom, fru talman, ställde sig utskottet bakom
förslaget om tilläggsdirektiv till Brottsofferutredning-
en när det gäller att se över åtgärder som hjälper
brottsoffren att få ut sina skadestånd i kontakter med
försäkringsbolag, t.ex. brottsoffren lämnas i dag allde-
les ensamma i den situationen.
Med det, fru talman, vill jag yrka bifall till reser-
vation 36, som handlar om besökslägenheter, och
reservation 48, som handlar om kvinnojourer. Vi står
givetvis också bakom våra övriga reservationer.

Anf. 93 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Jag skall börja med att justera mina
yrkanden. Det gäller en minskning av antalet yrkan-
den. Jag yrkar bifall till reservation 13 om återan-
ställning av administrativ personal, reservation 21 om
miljöbrott och Åklagarmyndigheten och reservation
52 om att rättshjälpslagen skall utvärderas efter ett år.
Vi skall sträva efter att påverka den dömde att inte
återfalla i brott. Denna strävan kräver fortsatt utveck-
ling av innehållet i verksamheten på anstalterna och
inom frivården. Resultatstyrningen måste bli bättre.
Uppnådda resultat och effekterna av verksamheten
måste analyseras. Det är oerhört viktiga baskrav.
Kriminalvården har haft ett femårigt rationalise-
ringsuppdrag. Man har haft i uppdrag att spara 30
miljoner varje år. Dessutom har det gjorts en anslags-
sänkning med 136 miljoner för 1998. Kriminalvår-
dens sparande har omfördelats till polisen.
Nu verkar det som om man inte kan spara mer.
Detta är Miljöpartiets åsikt. Det är oerhört viktigt att
innehållet i verksamheten förstärks.
Om man fortsätter att spara nu måste det bero på
att antalet klienter minskar kraftigt eller på att ambi-
tionsnivån sänks.
Vi vill lägga resurserna på frivården. Vi har
kommit överens om att vi skall ha alternativ till fäng-
elser.
Vi vill minska utdömningen av kortare fängelse-
straff, så att alternativa påföljder får en starkare ställ-
ning. Det har visat sig att rehabiliteringsmöjligheterna
är lika stora utanför anstalterna när det gäller kortare
straff. Straffsystemkommittén har lagt fram ett förslag
om detta. Vi hoppas att vi får ett förslag från rege-
ringen.
Det kan vara en besparing eftersom vi får fler
tomma anstalter, men Miljöpartiet är inte så övertygat
om att vi skall lägga ned anstalterna fullständigt.
Programverksamheten skall förstärkas. Anstalterna är
bra om vi får ett system med särskilda program. Det
är bättre än att bygga stora komplex som aldrig blir
bra.
Frivårdens innehåll bör utökas väsentligt. Över-
vakningen måste bli mer påtaglig än för närvarande.
Det krävs en högre grad av aktivitet från klienterna,
och deras möjligheter att påverka måste bättre tas till
vara. Resurserna för omedelbart omhändertagande av
klienter vid villkorlig frigivning bör öka. Revisorerna
har konstaterat att så är fallet. Det är viktigt att rege-
ringen verkligen efterlever slutsatserna i deras rap-
port.
Miljöpartiet vill att resurser skall avsättas för att
bygga ut besökslägenheter på de slutna anstalterna, så
att barn får möjlighet att umgås med sina föräldrar
där. I dag finns besökslägenheter endast vid tre anstal-
ter, så behovet är stort.
Utbildning vid anstalterna är utomordentligt vik-
tigt. Eftersom de intagna ofta har haft motgångar i
skolan och, som vi har hört, har mycket svåra läs- och
skrivsvårigheter måste det satsas på pedagogiken. Att
motivera de intagna att ta tag i sina problem är inte så
lätt, och det behövs därför stora satsningar på den
pedagogiska sidan.
Större resurser måste läggas på intagna med psy-
kiska störningar. Det måste finnas särskilda stödav-
delningar med personal. Den allmänna vården räcker
inte till. Att integrera psykiskt störda brottslingar i
den vanliga vården är problematiskt, eftersom de
utsätts för övergrepp av andra intagna. Vi menar där-
för att stödavdelningar är ett led i att förbättra situa-
tionen, bara vården blir tillräcklig.
Flera ledamöter står bakom motioner om narkoti-
kasituationen på fängelset. Det är naturligtvis angelä-
get att det inte finns narkotika där, men man måste
också vara medveten om vilka insatser som görs i
dag. Kriminalvårdsstyrelsen har ett projekt inom
vilket man har gjort utvärderingar av situationen. Vid
en majoritet av de undersökta anstalterna säger man
att det sällan eller aldrig förekommer missbruk, men
en återrapportering skall fortgå.
Eftersom det verkligen satsas på sådant som be-
söksrum, kroppsvisitation, kroppsbesiktning och
bevakade besök är ju det enda som återstår att inte
tillåta besök och inte tillåta permissioner, dvs. att
totalt isolera de intagna. Men vad blir i så fall priset
för detta? Hur sker då rehabiliteringen? Det här är
avvägningsfrågor. Det är inte så lätt att man bara kan
stirra sig blind på förekomsten av narkotika på fängel-
serna, utan man måste se på helheten. Vill vi att de
intagna inte skall få tillgång till något normalt liv?
Miljöpartiet är inte berett att gå så långt, utan vi av-
vaktar återrapporteringarna.
Brottsoffrens ställning är naturligtvis något oer-
hört viktigt, men så länge Brottsofferutredningen
håller på med sitt arbete vill vi avvakta utredningens
analys och förslag till åtgärder. De skall snart komma.
De skall redovisas i mars 1998.
Samtidigt har Brottsoffermyndigheten för några
veckor sedan kommit med en rapport. Man har gjort
ungefär samma arbete som görs av Brottsofferutred-
ningen. Man har analyserat brottsoffrens situation i
Sverige, inventerat det brottsofferarbete som bedrivs.
Detta har skett länsvis. Jag undrar om det inte här har
förekommit ett dubbelarbete. Pengar till denna rap-
port har tagits ur Brottsofferfonden. Varför utför man
dubbelarbete? Det är ju viktigt att vi vet vad myndig-
heter och departement gör. Det kanske hade varit
bättre om dessa pengar hade gått till jourerna. Under
budgetåret 1995/96 gick 4,5 miljoner till brottsoffer-
jourerna och 4,5 miljoner till forskning. Det kanske
inte är någon bra fördelning, utan mer pengar ur fon-
den kanske skall gå till brottsofferjourerna, eller vi
kanske skall utvärdera om staten skall ge stöd. Det här
är frågor vi måste titta närmare på.
Barn som utsätts för sexualbrott är väldigt beroen-
de av att någon vuxen gör en anmälan till Brottsof-
fermyndigheten för att få ut skadestånd. Barn som blir
utsatta för sexualbrott behöver efterbehandling, stöd
och hjälp, och jag tycker därför att domstolarna auto-
matiskt skulle lämna in en anmälan till Brottsoffer-
myndigheten, så att barnen garanteras detta stöd.
BRÅ, Brottsförebyggande rådet, skall slås sam-
man med Rikspolisstyrelsens forskningsenhet. Det har
vi ingenting emot, men resurserna verkar otillräckliga.
I direktiven står att det skall vara en kraftig utvidg-
ning av verksamheten, men det finns ingen ekonomisk
konsekvensanalys. En sådan måste naturligtvis göras.
Kompetens och kvalitet får inte minska.
Brottsförebyggande rådet bör inte bara satsa på
forskning, utan det brottsförebyggande arbetet ute i
kommunerna måste expedieras. Det gäller det natio-
nella brottsförebyggande programmet, och det gäller
medlingsverksamheten vid ungdomsbrott. Det är
viktigt att verksamheten når ut och att kommunerna
får hjälp att organisera arbetet. Detta är något som
saknas i dag. Jag får påringningar från människor ute i
kommunerna som är väldigt intresserade och vill ta
initiativ, men de vet inte vem de skall vända sig till.
Brottsförebyggande rådet måste ta ett större ansvar
för det här.

Anf. 94 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd):
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 30
och 36.
Vi har anvisat ytterligare 100 miljoner till krimi-
nalvården, och vi anser att resurserna främst skall
allokeras till frivården. Man kan säga vad man vill om
kriminalvården, men innehållet i frivården har de
facto sedan flera år kontinuerligt urholkats. Det är på
sitt sätt märkligt att man åberopar det kärva ekono-
miska läget i en situation där kriminalvården onekli-
gen har beaktansvärda anslagssparanden. Det skapar i
vart fall en väldigt egendomlig stämning bland de
anställda. Det är en väldigt viktig del av verksamhe-
ten, något som har framhållits av flera personer tidi-
gare i debatten och som jag därför inte behöver för-
djupa mig i.
Vi har nu kommit ned på en ganska, för att inte
säga mycket låg nivå vad gäller antalet intagna på
anstalterna. Det vore i och för sig utomordentligt
trevligt om det också motsvarade läget ute på fältet,
men så är det väl knappast, utan det är i vart fall till
en del en effekt av att rättskedjan inte fungerar. Vart-
efter man nu på nytt börjar bygga upp rättsväsendet -
vilket väl också regeringen är inne på - kommer resul-
tatet att bli fler intagna. Då skall vi verkligen se till att
vi är garderade, så att vi inte får några dubbelsittning-
ar i det här landet.
Jag behöver kanske inte gå in på alla detaljer. De
har berörts tillräckligt mycket.
Jag tycker också att vi kan avstå från visita-
tionspatrullerna om vi kan bli övertygade om att han-
teringen av narkotika sker på ett vettigt sätt, dvs. inte i
positiv mening utan att den hålls utanför anstalterna.
Men liksom Siw Persson är jag oklar över hur läget
verkligen är. Jag tycker att man skulle kunna kräva en
bättre och mer övertygande utredning från anstalterna.
Det är klart att man inte kan ha en totalt sluten värld,
men jag tror inte att det skall behöva gå så långt. Man
skall kunna hålla fritt ändå.
Psykiska störningar är ett väldigt lurigt begrepp.
Reformen gick ut på att om man kan identifiera en i
medicinsk mening psykisk sjukdom skall behandling-
en förstås ske på den sidan. Kan man inte det blir det
fängelse. Men det hindrar inte att man har en känsla
av att det finns vad man tidigare kallade psykopater,
dvs. sådana som har litet allmänna störningar men inte
så allvarliga att de i medicinsk mening utgör en psy-
kisk sjukdom. Det är väl i fråga om personerna i det
här mellanskiktet som man har svårt att veta var de
skall behandlas. Men det är nog viktigt att man på
något sätt inom den nuvarande fängelsemiljön sätter
in särskilda insatser för dem.
Det här med brottsoffer är något som har kommit
på senare år. Det är naturligtvis väldigt angeläget. Jag
skall med stor nyfikenhet se fram emot Brottsoffer-
utredningens betänkande, som skall komma den 1
mars 1998. Jag hoppas innerligen att det inte blir
uppskov också där. Detta område verkar vara litet
rörigt, och det skulle nog behöva precis den analys
som den utredningen håller på med.
Ett egendomligt fenomen som Ingbritt Irhammar
var inne på är att alla fängelsedömda skall betala till
en brottsofferfond. Det är ju en form av kollektiv
bestraffning som egentligen är helt främmande för
vårt rättssystem. Det finns faktiskt fall där man inte
har någon skada som går att uttrycka i ekonomiska
termer. Möjligheten finns också, i varje fall teoretiskt,
att vederbörande gör rätt för sig och alltså inte är
skyldig målsäganden några pengar. Ändå skall veder-
börande betala.
Även om det här är teoretiska funderingar tycker
jag att detta särskilt skall belysas. Vi har ju märkt när
vi har varit ute på anstalterna att man där har en annan
syn på det rättfärdiga i detta.
Med det ber jag att få tacka, fru talman!

Anf. 95 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag skall börja med att rätta till mitt
tidigare anförande när det gällde bifall till reservatio-
nerna. Jag yrkade bifall till reservation 48, men det
skulle vara reservation 47.
Sedan, fru talman, har jag två frågor till Rolf
Åbjörnsson. Den ena gäller det ökade anslag som
kristdemokraterna ger till kriminalvården för att satsa
på frivården. Jag delar helt Rolf Åbjörnssons mening
när det gäller frivården och det viktiga arbetet där.
Men samtidigt är det ett faktum att kriminalvården är
ett av de områden som har ett oerhört stort anslags-
sparande. Jag och Vänsterpartiet har sett problemet
med att öka anslaget till kriminalvården utifrån det
här anslagssparandet, och det berörde även Rolf
Åbjörnsson. Men jag skulle vilja höra honom förklara
litet närmare hur man i så fall skulle kunna garantera
att de här 100 miljonerna inte bara går in i det all-
männa anslagssparandet. Möjligheterna finns ändå
inom kriminalvården att satsa på frivården och använ-
da sig av de medel man har. Det är där jag anser att
det politiska trycket skall vara.
Min andra fråga rör svårigheterna när det gäller de
psykiskt sjuka. Det var just det lagändringen föränd-
rade: Det här gäller bara om man har en medicinsk
psykisk sjukdom, inte om man har en psykisk stör-
ning. Det har förändrat klientelet ute på våra anstalter,
i och med att vi har fått en mängd psykiskt störda. Jag
anser principiellt att man även i de fallen skall be-
handlas inom de institutioner som har ansvaret för den
typen av problem.

Anf. 96 ROLF ÅBJÖRNSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag håller med om att budgetexercisen
kan vara tveksam. Jag är inte riktigt mannen att svara
för hur anslagssparandet skall ställas i relation till de
100 miljoner som vi har anvisat. Det är möjligt att det
skall matchas, men det viktiga är att man i botten
beaktar att frivården i absolut mening skall ha större
resurser. Där är vi överens.
Det här med psykisk störning är jättesvårt. Vad
som hände var att domstolarna dömde gärningsmän
som begått allvarliga brott till psykisk vård. Sedan
kom läkaren och sade att det inte behövdes behand-
ling någon längre tid, och efter en månad var veder-
börande utskriven igen. Det var det som var grunden
till att det skapades en väldig osäkerhet, och därför
ville man ha en tydligare definition. Men jag inser
också att det här är jättesvårt. Läkarvetenskapen går
dock framåt hela tiden, och vad man möjligen kan
hoppas är att den hittar tydligare indikationer så att
det går att göra en uppdelning utan att det blir pro-
blem med de allmänpreventiva inslagen.

Anf. 97 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Rolf Åbjörnsson berörde att männi-
skor som blivit dömda till vård frisläpptes efter rela-
tivt kort tid. Det är oftast det som föranleder debatten
om att man inte skall dömas till vård utan till fängelse.
Jag tycker att det är viktigt att vi som politiker ser till
att nyansera den debatten. Det har förekommit några
sådana fall, men till allra största delen har människor
faktiskt blivit behandlade mycket längre tid än de
skulle ha varit inlåsta om det hade handlat om fängel-
sestraff. I dag dömer vi dessa människor till fängelse-
straff. Men de är fortfarande psykiskt sjuka, och när
deras strafftid har gått ut släpps de ut och förorsakar
nya brottsoffer. Den aspekten måste man hela tiden
väga in.
Vi i Vänsterpartiet anser att avvägningen i dag
snarare riskerar att ge fler brottsoffer, eftersom män-
niskor som är psykiskt sjuka och störda inte får den
vård och hjälp de behöver och dessutom släpps ut i
förtid från våra fängelser.

Anf. 98 BIRTHE SÖRESTEDT (s):
Fru talman! Jag vill inleda med att peka på att
kriminalvården under senare år inte har förbrukat den
del av anslaget som har anvisats. Därigenom har ett
anslagssparande byggts upp. De främsta orsakerna till
detta är en lägre beläggning samt att till- och om-
byggnader senarelagts eller uteblivit. Dessutom har
försöksverksamheten med elektronisk övervakning
medfört lägre kostnader och även ett minskat behov
av platser.
Bedömningen är att dessa faktorer även under
1998 kommer att påverka. Prognosen för de närmaste
åren tyder inte på något ökat behov av platser, tvärt-
om.
Jag kan inte förstå Göthe Knutsons oro inför en
nedläggning av platser, eftersom han liksom jag i
torsdags var hos Kriminalvårdsstyrelsen och fick en
rapport om att det finns gott om platser även efter de
100 platser det rör sig om när det gäller avskaffandet
av tvåtredjedelsfrigivningen. Det finns en 400-450
platser att ta till. Det är alltså möjligt att sänka antalet
platser.
Precis som andra myndigheter inom rättsväsendet
har kriminalvården till uppgift att minska brottslighe-
ten och öka tryggheten i samhället. För att nå uppsatta
mål måste organisationen och innehållet i verksamhe-
ten förändras och ständigt utvecklas. Detta arbete är
nödvändigt såväl inom anstaltsorganisationen som
inom frivården. En ny organisation träder därför i
kraft vid nyåret. Syftet är att skapa förutsättningar för
större flexibilitet och effektivitet och att utnyttja re-
surserna inom kriminalvården på bästa sätt. Dessutom
skall samverkan med andra myndigheter och organi-
sationer underlättas.
I framtiden kommer alltfler att avtjäna sitt straff
utanför fängelserna genom kontrakts- och samhäll-
stjänst och intensivövervakning med elektronisk kon-
troll. Det kräver att planeringen börjar i häktet för att
den dömde skall få de bästa chanserna till den vård
som gör att han inte begår nya brott när straffet är
avtjänat. Därför sker en utveckling av kontaktmanna-
skapet. Det är ett aktivt påverkansarbete. Det blir en
organisation anpassad till den intagnes behov.
Alternativen till fängelse har visat sig fungera all-
deles utmärkt. Jag vill särskilt nämna utökningen av
elektronisk övervakning till tre månader. Denna för-
söksverksamhet, som moderaterna var emot, har visat
sig hittills fungera bra. Straffsystemkommitténs för-
slag till ett förändrat påföljdssystem bereds, och vi
väntar förslag under våren. Likaså väntas förslag till
påföljder för unga lagöverträdare.
Det gäller att ta till vara tiden på anstalten på bästa
sätt, därför sätts verksamhetsinnehållet i fokus. Det
har det gjort alltsedan mitten av 80-talet. Jag kan
nämna för Alice Åström att kriminalvården arbetar
med ett särskilt uppdrag när det gäller kvinnor och
kvinnors behov. Det kommer man att redovisa fram-
över.
Verksamhetsinnehållet tillhör prioriteringarna.
Därför finns det goda förutsättningar för att program-
verksamheten fortsättningsvis också kommer att ut-
vecklas. Kriminalvårdsstyrelsen har dessutom utveck-
lat krav och råd för kvalitetssäkring av programmen
så att det finns möjlighet att följa upp dem. Det var
precis det som Siw Persson var ute efter.
Göthe Knutson anförde också att de intagna har
gott om tid. Det är möjligt att de har det på fritiden.
Det finns arbetsplikt. Man skall vara sysselsatt med
arbete om man inte är sysselsatt med någonting annat
under mesta tiden på anstalt. Det beror på att syssel-
sättningen är helt avgörande för rehabiliteringen. Där
ingår utbildningen som en viktig del, eftersom många
intagna har bristande kunskaper. Det är viktigt att man
tillgodoser dessa under tiden på anstalt. Det underlät-
tar för att påbörja ett annat liv efter avtjänat straff.
Det sker utbildning både på grundskolenivå och
på gymnasienivå. Även högskolestudier kan bedrivas.
Sysselsättningen är väsentlig för alla. Även för dem
som skall utvisas är det väsentligt att det finns utbild-
ning för att motverka de eventuella skador som upp-
står under en fängelsevistelse. Det gäller att göra
anstaltstiden både meningsfull och human.
Möjligheten att den dömde placeras på bästa sätt
har också ökat eftersom en ny intagningsavdelning
har öppnat för att bedöma vilken placering som passar
bäst ur säkerhetssynpunkt. Det läggs stor vikt vid det
fortsatta säkerhetsarbetet. En god säkerhet är inte bara
det tekniska och byggnadsmässiga skyddet. Av vikt är
också de regler och rutiner som styr verksamheten,
innehållet och goda relationer mellan personalen och
intagna.
Avgörande för anstaltsplaceringen är också beho-
vet av behandlings- och programverksamhet. Här
vägs också närheten till hemorten in. Den är viktig
inför frigivningsförberedelserna. Sammantaget skall
tiden tas till vara på bästa sätt.
När det gäller problemen med dem som har psy-
kiska störningar vill jag säga att det på anstalterna i
dag finns de som inte ur medicinsk synpunkt har en
allvarlig psykisk störning och inte är i behov av den
medicinska vården. Men de lider av störningar av
olika slag, så de är i behov av att tas om hand på ett
särskilt sätt. Därför byggs nu stödavdelningar ut inom
anstalterna. Ett trettiotal platser har redan tagits i
bruk. Ytterligare ett sextiotal platser tas i bruk under
kommande år. Det är viktigt för alla intagna att den
här kategorin får befinna sig på särskilda avdelningar,
där också personalen har särskild utbildning.
Göthe Knutson anför i en motion att det ibland i
medierna kan förekomma ryktesvisa påståenden om
att narkotika flödar på anstalterna. Det är sådana litet
slarviga uttalanden som gör att medborgarna får in-
tryck av att man på alla anstalter har narkoti-
kaproblem. Vår ambition och vårt mål är att alla an-
stalter skall vara narkotikafria. Både från regeringens
och från kriminalvårdens sida läggs all kraft ned för
att det skall vara så. Det är ett prioriterat arbete.
I den kartläggning som Kriminalvårdsstyrelsen har
gjort framgår det att det är på en mindre del av anstal-
terna som problemen är stora. På ungefär 30 % av
anstalterna finns det inte några problem alls eller det
har mycket sällan varit något problem med narkotika.
Påståenden om att man blir tvingad att knarka på
anstalterna kan man säga inte har någon grund.
Visitationspatrullen togs upp. Jag vill säga att man
använde sig både av den utbildade personalen som
ingick i patrullerna och av hundar för att komma till
rätta med narkotikan. Man gör visitationer på boen-
derum och på andra ställen inom anstalterna. Vi är
medvetna om att det här är stora problem och att
narkotika smugglas in på många olika sätt. Det blir
alltmer utstuderade sätt att försöka få in narkotika på
anstalterna. Därför är de permissioner och de besök
som godkänns omgärdade av restriktioner och kon-
trollåtgärder.
Viktigt är också att de som har problem med
missbruk får möjlighet att komma till en motiva-
tionsavdelning och ingå i ett program för att behandla
missbruket. Drygt 45 % av dem som bedöms ha miss-
bruksproblem deltar i någon form av verksamhet
riktad mot narkotika.
Jag skall kort också ta upp det som gäller brottsof-
fer, fru talman. Under senare år har en rad insatser
gjorts inom brottsofferområdet: ändrad lagstiftning,
inrättande av brottsoffermyndigheten och en upp-
byggnad av fonden med uppgift att stödja brottsoffren
genom insatser för hjälp och stöd av olika slag.
Justitieutskottet har tidigare ansett att vi inte hade
full överblick och att vi inte kunde bedöma om insat-
serna fått den effekt som var tänkt. Utskottet begärde
att få en utredning till stånd för att bedöma helheten
av brottsofferinsatserna. Utredningen har blivit tillsatt
och fått i uppgift att utvärdera vad som hänt på områ-
det under den senaste tioårsperioden. Man skall ana-
lysera effekterna av insatserna och överväga om det
behövs lagändringar och övriga åtgärder. Dessutom
skall det göras en bedömning av Brottsofferfondens
medel. Den här utredningen skall vara klar i mars
månad.
Utskottet begärde en utredning. Då tycker jag att
det hör till att man väntar tills den är klar innan man
tar ställning till alla de enskilda förslag som gäller
hjälp till brottsoffer och medel till Brottsofferfonden.
Vi krävde en utredning. Vi har fått den. Låt oss vänta
och se helheten!

Anf. 99 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Först vill jag säga att det var mycket
positivt att få höra att Kriminalvårdsstyrelsen arbetar
med att utveckla behandlingsmetoder för kvinnor. Det
är bara att hoppas att det inte dröjer så länge innan
detta kommer och man kan arbeta vidare med detta.
Sedan har jag två frågor till Birthe Sörestedt. Den
ena handlar om det anslagssparande som nu har upp-
kommit inom kriminalvården. Samtidigt har det ju
skett en hel del besparingar inom kriminalvården. Det
gäller bl.a. Österåkeranstalten, som är en av de anstal-
ter som har fått göra stora besparingar under den här
tiden. På många anstalter pekar man på att personal-
neddragningar har gjort att man många gånger fått
ställa in fritidsaktiviteter som man kanske skulle göra
med de intagna på kvällstid för att det inte finns per-
sonal nog. Det kan vara någon som skall på transport
eller något liknande och då fungerar det inte. Där
anser Vänsterpartiet att Kriminalvårdsverket har ett så
stort anslagssparande och samtidigt har skurit så pass
mycket i verksamheten att det inte går ihop.
Sedan har jag ytterligare en fråga som handlar om
utbildning. Det är viktigt att den finns ute på anstal-
terna. Men problemet är ju många gånger att de som
har dyslexi eller de som varken kan läsa eller skriva
inte söker sig till utbildning utan de tar arbete och
arbetar hela dagarna. Därmed går de ut från anstalten
med exakt samma brister som förut. Där borde man
kunna arbeta aktivare på ett annorlunda sätt med
utbildningen inom anstalterna.

Anf. 100 BIRTHE SÖRESTEDT (s) replik:
Fru talman! För varje intagen skall det göras en
behandlingsplan och en bedömning av vad som är
bäst när det gäller programinnehåll och utbildning.
Det är viktigt att var och en tillsammans med sin
kontaktman - varje intagen har en kontaktman inom
personalen - jobbar vidare med sikte på att man skall
stå så bra rustad som möjligt när man lämnar anstal-
ten.
Alice Åström talade om besparingarna. Jag menar
att de satsningar som görs i utbyggnaden inom an-
staltsväsendet och inom frivården på innehållet är
sådana att de kommer de intagna till del. Visserligen
har det skett förändringar av olika slag, men detta är
prioriterade områden och det finns resurser till dem.

Anf. 101 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! I det här fallet är jag inte helt överens
med Birthe Sörestedt om att de viktiga delarna fortfa-
rande finns kvar och kommer de intagna till del. På
många anstalter som jag har varit på är det motivatö-
rer och den personalkategorin som man har skurit ned
på. De har en oerhört stor betydelse i det här arbetet.
Det är mycket bra med den här planeringen av
utbildningen där man utgår från individen. Jag har
inte motionerat om det och inte föreslagit det, men det
är kanske dags att börja diskutera att man egentligen
också borde ha någon typ av utbildningsplikt, precis
som man har arbetsplikt. Dessa två saker skulle kan-
ske kombineras med varandra. En del av dagen skulle
man kunna arbeta och en del av dagen skulle man
studera. Det är en så stor del av de personer som
verkligen skulle behöva ha den här utbildningen som
håller sig undan och faktiskt inte skaffar sig den. De
har sådana erfarenheter av utbildning över huvud
taget att detta inte är något lätt steg för dem att ta. Där
tycker jag att man har ett ansvar.
Narkotikafrågan har ju varit uppe en hel del. Där
diskuteras det hela tiden utifrån att narkotikan skulle
flöda. Jag är helt överens med Birthe Sörestedt om att
det är en felaktig beskrivning där man inte tar med
alla delar. Jag önskar också att man ibland i debatten
och när man arbetar med detta skall utgå ifrån att det
är en otrolig mängd missbrukare inne på våra anstalter
som faktiskt slutar missbruka där. Vad är det som har
fått dem att sluta? Vad är det för insatser som lett till
det? Man borde också använda sig av en positiv in-
fallsvinkel och inte bara av ett kontrolltänkande.

Anf. 102 BIRTHE SÖRESTEDT (s) replik:
Fru talman! Jag håller med Alice Åström om att
det är viktigt att man tar till vara tiden, att man får
möjligheter att utbilda sig och får möjlighet att av-
hjälpa de bristande kunskaper man har under den här
tiden. Där är vi helt överens.

Anf. 103 GÖTHE KNUTSON (m) replik:
Fru talman! Birthe Sörestedt har vänt sig till mig
på fyra punkter. Bortfallet av de anstalter som läggs
ned åstadkommer inga problem. Jag uppfattade Birthe
Sörestedt så. Jag hävdar, och detsamma gör mitt parti,
att vi måste ha en beredskap. Det kan snabbt föränd-
ras, dvs. det kan bli en ökning av antalet intagningar
allteftersom polisen nu kommer i gång och har lärt sig
utredandet. Då finns det förhoppningsvis också åkla-
gare. Då blir situationen, som jag påtalade i ett anfö-
rande tidigare, lätt den omvända om vi lägger ned för
många platser. Jag delar här fackets spontant uttalade
häpnad över att man tar till ytterligare nedläggningar.
Det finns alldeles säkert ett behov av en buffert i det
här sammanhanget - man kan också tala om malpåse.
Som jag sade tidigare är det inte så att de äldre
anstalterna behöver läggas ned. Det kan vara byggna-
der som kanske är 150 år gamla men utomordentligt
väl underhållna. I allmänhet finns det alla faciliteter
där plus det som en del av de intagna, flergångarna,
kallar för hemtrevnad.
Fru talman! Birthe Sörestedt konstaterade att man
har gott om tid på anstalterna. Då skall man göra
tillvaron meningsfull. Det var ett instämmande med
vad jag sade. Jag tackar för det.
Jag har tagit detta med en tidning som en varnagel
åt andra journalister.

Anf. 104 BIRTHE SÖRESTEDT (s) replik:
Fru talman! Hur ser kriminalvårdens prognoser
ut? Är det så att det kommer att bli brist på platser om
fler åtalas och döms?
Enligt de överläggningar som kriminalvården har
haft med polis, åklagare, domstolar och Socialstyrel-
sen där man har tittat på brottslighet, ungdomars ak-
tiviteter, droger m.m. gör man den bedömningen att
situationen kommer att vara ungefär densamma 4-5 år
framöver. Därav menar jag att man kan skära ned
antalet platser. Man kan göra det och hamna på en
beläggning på 90 %. Faktum är att vi har en väldigt
låg beläggning. Man gör den bedömningen att det
kommer att vara så framöver. Det finns en marginal
att skära ned en del platser och ändå inte få en högre
beläggning än runt 90 %.

Anf. 105 GÖTHE KNUTSON (m) replik:
Fru talman! Det var detta jag försökte säga tidiga-
re i mitt inledningsanförande i avsnittet om kriminal-
vård.
Man kan inte göra andra påståenden än att detta är
prognoser, och prognoser är i det här fallet på sin höjd
kvalificerade gissningar. De kan inte vara något annat.
Vi har ingenting annat i botten, inte heller det som nu
åberopas, att hålla oss till än en bedömning som i stort
sett sammanhänger med linjer och kurvor som man
har dragit upp, eller snarare ned. Och så säger man att
det blir en fortsättning.
Men det här är ungefär lika ovisst och ogrundat
som de analyser som en del s.k. finansanalytiker och
börsanalytiker gör. Jag ger inte ett skvatt mer för det
här än vad jag ger för dem som har bedömt utveck-
lingen av ekonomin i Japan eller Indonesien.
Jag vill bara tillägga en sak när det gäller att jag
bokstavligen har kritiserat en tidning. Jag tog det som
ett exempel på hur lätt man sprider sådana här påstå-
enden om att det flödar knark. Jag tycker att det är bra
att ha den nyanseringen. Eftersom jag själv som tid-
ningsmakare säkert har varit med om att ge ut exemp-
lar som har innehållit felaktigheter vill jag gärna bidra
med detta.

Anf. 106 BIRTHE SÖRESTEDT (s) replik:
Fru talman! Om prognoser är kvalificerade giss-
ningar undrar jag vad Göthe Knutson bygger sin pro-
gnos på. Någonting måste ju Göthe Knutsson grunda
sina antaganden på. Det är helt andra antaganden än
vad rättsväsendet, Socialstyrelsen och andra gör. Men
någonting måste finnas i grunden.
Jag tycker precis som Göthe Knutson att det är
viktigt att man inte sprider sådana slarviga uttalanden
som att narkotikan flödar på anstalterna. Det kan ge
helt fel uppfattning. Jag menar att vi alla är medvetna
om att det finns problem med att förhindra narkoti-
kan. Men vi har målet att alla anstalter skall vara
narkotikafria och att man skall sätta in resurser när det
gäller kontrollåtgärder men också när det gäller moti-
vation och behandling av missbrukare.
Jag vill ställa en fråga till Göthe Knutson. Jag
undrar vad det är för ytterligare lagliga åtgärder man
vill ha för att förhindra narkotikan. Det förslag om en
glasruta som finns i en motion innebär ju dessutom att
människor inte får träffas. De som sitter på lång tid
kanske blir helt avskiljda från hustru, barn och övriga
i familjen. Det är en avvägning, och den måste vi
göra. Vi måste göra en avvägning mellan kontrollåt-
gärder och rehabiliteringsåtgärder.

Anf. 107 INGBRITT IRHAMMAR (c) re-
plik:
Fru talman! Birthe Sörestedt sade att det inte finns
någon anledning att i dag kommentera de reservatio-
ner och motioner som gäller förbättringar för
brottsoffren eftersom vi väntar ett regeringsförslag till
våren.
Men vad jag förstår kommer inte frågan om för-
skottering av skadestånd att finnas med i de förslagen.
Jag måste säga att jag inte förstår varför brottsoffren
skall behöva lida dubbelt genom att samhället inte en
gång kan se till att utdömda skadestånd förskotteras
av staten sedan de vunnit laga kraft och sedan de är
sakprövade.
I dag kan brottsoffer få vänta i månader och år och
ibland aldrig få sitt utdömda skadestånd. Nog måste
det väl vara statens ansvar att se till att värna
brottsoffren på det här området.

Anf. 108 BIRTHE SÖRESTEDT (s) replik:
Fru talman! Tiden för mitt huvudanförande tog
slut. Därför kommenterade jag inte det som centern
tar upp om förskottering av skadestånd.
Det finns utredningar om skadestånd. Vi har en ut-
redning om ideell skada som bereds i departementet.
Brottsskadeersättningen omfattas också av Brottsof-
ferutredningen. Så jag vill nog ändå föreslå att innan
vi diskuterar de enskilda bitarna, ytterligare stöd och
förändringar när det gäller hjälp till brottsoffer, skall
vi invänta utredningen.

Anf. 109 INGBRITT IRHAMMAR (c) re-
plik:
Fru talman! Jag skall invänta utredningen. Men
jag bekymrar mig ändå för utgången eftersom utskot-
tet inte har velat uttala sig positivt om den inriktning
som motionen har, att vi skall värna brottsoffren.

Anf. 110 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Alla vill vi värna brottsoffer. Men det
finns för litet resurser för att göra det på det sätt som
vi vill.
I detta sammanhang måste jag fråga Birthe Söres-
tedt varför den här situationen har kunnat uppkomma.
Varför har de knappa resurser som finns av Brottsof-
fermyndigheten betalats ut till en forskare för att
kartlägga situationen för brottsoffer i Sverige, när vi i
utskottet har tagit initiativ till Justitiedepartementet?
Finns det inget samarbete mellan Brottsoffermyndig-
heten och Justitiedepartementet? Det verkar i detta
sammanhang vara ett oerhört slöseri med resurser,
som kunde ha gått till kvinnor och brottsofferjourer
för deras löpande omkostnader. De arbetar ju för
övrigt ideellt.
Det vill jag fråga om.

Anf. 111 BIRTHE SÖRESTEDT (s):
Fru talman! Jag vill svara Kia Andreasson att jag
inte har en aning om huruvida Brottsoffermyndighe-
ten tar hänsyn till vad Brottsofferutredningen gör. Jag
har inte hört talas om det som Kia Andreasson påstår.
Viktigt är ju att man använder resurser på bästa
sätt och att man inte gör dubbelarbete. Så det är bara
att beklaga om Brottsoffermyndigheten har betalat ut
pengar till en utredning som redan är gjord på annat
håll. Det kan vi inte mer än beklaga.
Viktigt är att Brottsofferfondens medel går till oli-
ka aktiviteter, forskning, projekt och stöd på olika sätt
till brottsofferjourer och deras mycket fina arbete.

Anf. 112 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Jag vill bara påtala vikten av det som
jag har funnit vara litet dåligt, nämligen samarbetet
mellan olika myndigheter när man håller på med
samma tema. Det gäller Justitiedepartementet,
Brottsoffermyndigheten och Brottsförebyggande
rådet. Det verkar för mig som om de måste ha tätare
kontakter just med tanke på de knappa resurserna. Det
är viktigt att vi använder dem på rätt sätt.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 9 december.)

8 § Rikets styrelse samt Riksdagens förvalt-
ningskontors årsredovisning

Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1997/98:KU1
Budgetpropositionen - utgiftsområde 1 Rikets styrel-
se samt Riksdagens förvaltningskontors årsredo-
visning (prop. 1997/98:1 delvis och redog.
1996/97:RFK1)

Anf. 113 BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Fru talman! Folkpartiet vill ha en helt annan in-
riktning av politiken i vårt land än socialdemokrater-
na. Fler människor måste få en möjlighet att försörja
sig genom ett jobb. Men antalet jobb minskar i Sveri-
ge. 55 000 personer färre har jobb i dag jämfört med
september månad i år. Det är ett jättelikt skandalartat
misslyckande för regeringen och för socialdemokra-
terna. Och det är ett jättelikt misslyckande för Sveri-
ge. Färre kan försörjas genom eget arbete, och vi blir
därigenom fattigare. Vi får färre skattebetalare, och
det leder i sin tur till att pengarna inte räcker till att
betala den vård och omsorg och den skola vi behöver
och vill ha. Folkpartiets budgetförslag har temat jobb,
vård och skola och innebär sänkta skatter för företa-
gande och tillväxt och utgiftsökningar framför allt när
det gäller vård och omsorg men också för utbildning,
miljö och rättssäkerhet.
Vi har dock inte fått stöd i denna huvudupplägg-
ning från majoriteten i riksdagen, Socialdemokraterna
och Centerpartiet. Beslutet om ramarna här i riksda-
gen tidigare i höst har en helt annan inriktning, något
som fortsatt kommer att försvaga vår växtkraft och
fortsatt kommer att lämna stora delar av vår befolk-
ning utan egen förvärvsinkomst.
Eftersom vår uppläggning inte har vunnit riksda-
gens gillande, anser vi det meningslöst att delta i den
vidare behandlingen av budgeten. För att finansiera
de ökade satsningarna på jobben, vården och skolan
har vi ett antal förslag till neddragningar av utgifter,
så även inom utgiftsområde 1, men det finns natur-
ligtvis ingen anledning att vidhålla dessa besparingar,
eftersom de inte kommer att gå till det som vi vill
satsa på. Vårt budgetalternativ är en helhet.
Vi kommer alltså att avstå från att delta i detalj-
besluten om budgeten för rikets styrelse.
I och med den nya budgetprocessen har det blivit
tydligt att det är en bestämd politisk majoritet som
styr och som har hela makten över budgeten. Några
koalitioner i enskilda frågor över blockgränsen mellan
regering och opposition går inte att åstadkomma. Det
ändrar i ett slag det politiska arbetet här i riksdagen.
Majoriteten har själv i varje detalj beslutat om budge-
ten, och det innebär också att den har tagit på sig hela
ansvaret för den statliga verksamheten. Det innebär
att oppositionen har att hårdhänt granska hur utfallet
blir.
Majoriteten måste ju tro på att de beslut den tar
skall åstadkomma det bästa möjliga i alla avseenden.
Om besluten inte leder till det, måste de ansvariga
ställas till svars. Regeringen och dess stödparti står
därmed för input, dvs. produktionsresurserna, och
oppositionens uppgift blir att granska output, dvs. om
resultatet av verksamheten blir det önskade. Det är
min förhoppning och tro att den utvärdering och
granskning som det har talats om i så många år nu
äntligen kan bli ett normalt och omfattande inslag i
riksdagens arbete.
Folkpartiet hade i sin motion föreslagit en ned-
dragning med 300 miljoner kronor på presstödet och
att riksdagen skulle ta tillbaka den höjning av par-
tistödet med 30 miljoner som genomfördes 1997.
Fru talman! Jag tycker att det var utmanande att
riksdagen beviljade partierna ytterligare 30 miljoner
kronor förra hösten samtidigt som folk gick utan jobb
och vården och skolan var i kris. Vad är det egentli-
gen för värderingar som ligger bakom en sådan priori-
tering? Samtliga partier i konstitutionsutskottet utom
Centerpartiet och Socialdemokraterna vill sänka par-
tistödet.
Förr i tiden gällde att regeringen förhandlade med
övriga partier om förändringar i partistödet, men den
traditionen är nu bortblåst. Här kör man på som man
vill. Sossarna måste ha mer pengar i valkassan, och då
körs oppositionen över. Maktinnehavet skall försvaras
till varje pris. Man räknar väl lugnt med att väljarna
skall ha glömt till valet. Intresset att höja partistödet
står i bjärt kontrast till ointresset att skapa etiska reg-
ler för hur finansieringen av de personvalskampanjer
som kommer att bli vanliga i framtiden med det nya
valsystemet sker. Skall det behöva hända olyckor
innan majoriteten reagerar?
Om traditionen kastats på sophögen när det gäller
förändringar i partistödet, står sig däremot traditionen
från tidigare år när det gäller behandlingen av press-
stödet i utskottet. Det finns ingen fråga i konstitu-
tionsutskottet där presstödspartierna vågar ta så
många egna initiativ som just i presstödsfrågor. Näs-
tan varje år som jag minns har Socialdemokraterna
och Centerpartiet i utskottet antingen tagit egna ini-
tiativ att höja presstödet utöver regeringens förslag,
beslutat om ändring av någon detalj i reglerna för
presstödet eller givit regeringen till känna att man vill
ha någon ändring i framtiden i regelverket. Det är
bl.a. därför som presstödsreglerna är så många och
krångliga.
Så fort någon centerpartist eller socialdemokrat
ser någon marginell möjlighet att öka stödet för de
egna tidningarna skriver man en motion, och chansen
att man får igenom sitt förslag är stor. Så har skett
även i år. Utskottets majoritet har inte mindre än fyra
tillkännagivanden till regeringen om önskemål om
ändringar i regelverket. Ursprunget till tillkännagi-
vandena är en centermotion. Det som inte hanns med i
förhandlingarna om budgeten mellan Socialdemokra-
terna och Centerpartiet rättas nu till.
Fru talman! Jag ser fram emot att någon forskare
skall gå igenom presstödets behandling här i riksda-
gen. Det skulle vara intressant att få empiriskt stöd för
att det här är intressepolitiken som talar. Bostadspoli-
tiken och jordbrukspolitiken har fått sin genomlys-
ning; presstödet återstår.
Jag har gjort vad jag har kunnat för att vi skulle få
en ordentlig utvärdering av presstödet. Jag tillsatte, i
den borgerliga regeringen, en utredning i oktober
1993 med breda direktiv att granska pressens föränd-
rade roll i det helt nya medielandskapet. Det började
bra med en vetenskaplig analys av en expertgrupp.
Den kom fram med mycket intressanta uppgifter. Men
när Bertil Fiskesjö och Kurt Ove Johansson tog vid
och skulle dra slutsatser var det stopp. Av hela utred-
ningen bidde en tumme. Allt skulle bli vid det gamla.
Under snart 30 år har presstödet haft i stort sett
samma inriktning. Att hela medielandskapet är för-
ändrat och att tidningarna inte har samma partikopp-
ling som för 30 år sedan spelar ingen roll för intresse-
partierna. Varje nytt initiativ till nya dagstidningar
motarbetas, och den gamla tidningsstrukturen försva-
ras till varje pris. Det är uppseendeväckande att under
alla sparkampanjer här i riksdagen under de gångna
socialdemokratiska åren är det ett anslag som har
lämnats i fred: presstödet.
Fru talman! Det måste bli en ändring.

Anf. 114 CATARINA RÖNNUNG (s):
Fru talman! Först vill jag tacka Birgit Friggebo för
det arbete hon har lagt ned som ordförande i KU och
som en stimulerande debattör i den här kammaren.
Om regeringens budgetarbete i allmänhet och den
framgångsrika saneringen av statens finanser kan
mycket positivt sägas. Jag skall inte ge mig in i en
allmän ekonomisk debatt och dra in arbetslösheten
här, men jag kan bara erinra om våren 1994, när sta-
tens ekonomi befann sig i fritt fall och finansministern
hette Anne Wibble och var folkpartist.
KU:s betänkande behandlar budgetpropositionens
utgiftsområde 1 Rikets styrelse och Riksdagens för-
valtningskontors årsredovisning. Det budgetavsnitt vi
nu diskuterar kännetecknas av stramhet, och anslags-
posterna är väl avvägda. Utskottet riktar dock kritik
mot att myndigheten Regeringskansliet inte korrekt
beräknar sitt utgiftsbehov utan att underskottet får
täckas av anslagssparande från Utrikesförvaltningen.
Jag vill redan nu yrka avslag på de fyra reserva-
tionerna, och jag skall något kommentera de särskilda
yrkanden som fogats till betänkandet. Moderaterna
och folkpartiledamöterna förklarar att eftersom re-
spektive partiers budgetförslag inte antas i dess helhet
fullföljer de inte sina anslagsyrkanden, som i detta fall
innebär nedskärningar.
Att ett oppositionsparti skulle få hela sitt budget-
förslag antaget ligger så långt från möjligheternas
gräns som tänkas kan, särskilt i det stabila politiska
läge som för närvarande råder i vårt land. Birgit Frig-
gebo sade att Folkpartiet skulle ta hela det ekonomis-
ka ansvaret för den statliga verksamheten. Jag anser
kanske att det för närvarande sköts bäst i oppositions-
form.
Både Birgit Friggebo och Birger Hagård har ar-
gumenterat för sina nedskärningar. Med särskild kraft
har Birgit Friggebo nu talat om presstödet, som hon
vill avskaffa på sikt. Men vare sig hon eller Birger
Hagård reserverar sig mot regeringens förslag. Det
tycker jag ger ett väldigt egendomligt och halvhjärtat
intryck. Jag misstänker att taktiken inför valet är att
inte stöta sig med några s.k. särintressen utan ligga
väldigt lågt. Vad som står i särskilda yrkanden refere-
ras väldigt sällan i pressen.
Folkpartiet vill minska stödet som föreslås till de
politiska partierna med 30 miljoner. Det nämns i det
särskilda yttrandet. Jag vill erinra om att det är en
gammal trätofråga. De 30 miljonerna lades till i före-
gående års budget. Det innebar att man då återställde
anslaget till den ursprungliga nivån.
Vi hävdade då och vi hävdar nu att de politiska
partierna har fått ett ytterligare val att handskas med,
och det är valet till EU-parlamentet. Nästa års riks-
dagsval har för första gången i historien inslag av
personval. Ingen kan naturligtvis förutsäga hur
mycket pengar som kandidaterna sponsras med eller
tar ur egen ficka.
Birgit Friggebo har här en poäng när hon efterly-
ser etiska regler för hur man redovisar varifrån man
har fått medel till sin valkampanj. Där stöder jag
henne. Men partierna själva behöver naturligtvis ock-
så stöd för valarbetet, för det vanliga informationsar-
betet och för mötesverksamheten.
Dessutom behöver partierna ta sig en ordentlig
funderare på hur man skall nå ut till och attrahera nya
medlemmar. Engagerade och upplysta medborgare
gagnar både vår demokrati och vårt land. De gängse
politiska partierna har en stor uppgift när det gäller att
motarbeta populistiska strömningar med odemokra-
tiska inslag som lätt kan attrahera vilsna själar. Stödet
till de politiska partierna har ett gott ändamål.
En bred utskottsmajoritet står bakom
presstödsanslaget. Eftersom det inte utnyttjas fullt ut
till följd av att många stödberättigade tidningars upp-
lagor minskar skall ett tillfälligt driftstöd införas
1997-1998 inom ramen för ett oförändrat anslag.
Utskottet gör alltså inte någon beställning på nya
pengar, vilket Birgit Friggebo antydde i sitt anföran-
de.
Vi menar att presstödet är en nödvändig del i en
mediepolitik som syftar till att upprätthålla mångfald i
svensk press. Lokala och regionala dagstidningar -
och gärna uppstickare i branschen för att hindra mo-
nopoltendenser - är av utomordentlig betydelse för en
fri och allsidig bevakning i hela landet. Många av
dessa tidningar får presstöd.
Landets kommuner har ålagts alltfler uppgifter av
vikt för den enskilde medborgaren, såsom omsorg och
vård av barn och gamla och undervisning, bara för att
nämna några områden. Lokalpressen fyller en viktig
funktion för att bevaka att kommunpolitikerna sköter
sina uppgifter och att invånarna får komma till tals.
Det måste finnas forum för kritik och debatt även
ute i landet och även i glesbygd i angelägna frågor
nära medborgarna. Alla åsikter och debatter behöver
inte skötas av de två dagstidningarna i Stockholm.
Åsiktsfriheten och demokratin ökar om fler röster
hörs i pressen. Det kan ingen bestrida.
Ett antal motionärer har påtalat vad de upplever
som brister i presstödet. Det gäller om tidningar som
hamnar under kvalifikationsgränsen för stöd skall
räddas, om lösnummer och gratisutdelning skall kun-
na räknas in i kvalifikationsupplagan, hur driftstödet
skall kunna ändras och hur man skall kunna lösa pro-
blemet med att endagarstidningar skall kunna ingå i
samdistributionen enligt lika-pris-principen. Utskottet
anser att dessa frågor bör prövas i ett lämpligt framti-
da sammanhang. I klartext betyder det i en framtida
pressutredning som kan komma att tillsättas efter
valet.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemstäl-
lan.

Anf. 115 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik:
Fru talman! Jag har inte antytt att det kommer att
bli några nya pengar totalt sett till presstödet. Där-
emot har jag sagt att Socialdemokraterna och Centern
vill ha nya ytterligare förmånliga regler på fyra olika
punkter.
Det är intressant att notera att det blir litet pengar
över i presstödsanslaget. Då måste de användas fullt
ut till att stödja varje tidning med litet fler kronor än
vad man har gjort tidigare. Min fråga är: Vad är det
för värdering och prioritering som ligger bakom ett
sådant beslut?
Här har vi kris i vården, våra barn får inte en bra
skolutbildning, och sysselsättningen minskar dag från
dag. Bara på ett par månader har antalet jobb i Sveri-
ge minskat med 55 000. Men man skall ändå spreta ut
mer pengar till varje tidning via presstödet. Det går
inte att diskutera enskilda budgetdetaljer utan att ta
med helheten.
Catarina Rönnung säger att yttrandefriheten och
mångfalden är så väldigt viktig, och därför skall vi ha
presstöd. På 13 orter finns det andratidningar. På 57
andra orter finns det bara en tidning. Innebär inte det,
med Catarina Rönnungs värdering, att vi nästan inte
har någon yttrandefrihet i vårt land, eftersom en så
betydande majoritet av våra orter bara har en enda
tidning? Syftet med presstödet är ju att se till att vi
också kan ha andratidningar. Har då inte presstödet
misslyckats?
Tekniken att Folkpartiet har ett särskilt yttrande är
naturligtvis inte någon taktik i mening att ligga lågt.
Jag står för våra åsikter och är beredd att gå ut på
gator och torg för att försvara de åsikterna. I framti-
den blir det mina partikamrater som kommer att göra
det.
Catarina Rönnung har inte förstått att det är sys-
temet som förhindrar oss att reservera oss för utgift-
sposter där vi vill ha en ökning, dvs. skolan, vården,
omsorgen och jobben. I paritet med det reserverar vi
oss inte heller för utgiftsminskningar.

Anf. 116 CATARINA RÖNNUNG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att Birgit Friggebo gör en
väldigt egendomlig jämförelse. Hon talar om vård,
arbetslöshet och jag vet inte vilka olyckor som drab-
bat svenska folket. Detta sätter hon i motsatsställning
till det skäligen blygsamma presstödet och till att
man, om stödet inte utnyttjas till följd av att uppla-
gorna har gått ned för vissa tidningar, lägger resteran-
de pengar upp till anslagets storlek på ett driftsstöd.
Man kan inte göra sådana hårresande jämförelser i
fråga om summors storlek som Birgit Friggebo gör.

Anf. 117 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik:
Fru talman! Det handlar kanske inte i första hand
om pengarnas storlek. Det handlar om de värderingar
som ligger bakom de prioriteringar som socialdemo-
krater och centerpartister gör. Man ser till att de egna
tidningarna och de egna partierna hålls skadeslösa
samtidigt som betydande sektorer i vårt samhälle, som
berör svenska medborgare på djupet i deras vardag,
tillåts raseras.
Det mest uppseendeväckande är att vi har en
minskande sysselsättning, vilket betyder att vi får in
mindre pengar i skatt att satsa på sådant vi finner
angeläget. Catarina Rönnung tycker att det är väldigt
angeläget med presstöd. Jag tycker att det är mindre
angeläget och gör en annan värdering.
Hela grunden för att vi skall kunna anslå pengar
till angelägna reformer är ju att människor arbetar så
att det blir produktionsresurser i samhället. Men från
månad till månad sjunker sysselsättningen stadigt, och
minskningen har varit dramatisk under senare tid. Det
är prioriteringen av vad man tycker är viktigt som
avgör vad partierna står för.
Catarina Rönnung sade tidigare att Folkpartiet ha-
de hela ansvaret. Nej, med det nya budgetsystemet är
det den majoritet som beslutar om ramarna och sedan
om detaljerna har hela ansvaret för hela den statliga
verksamheten. Tidigare har oppositionen haft ett
medansvar, därför att man i vissa frågor kunnat ko-
handla, åstadkomma uppgörelser och kompromisser.
Men så är det inte längre. Därför är det min förhopp-
ning att riksdagen i framtiden skall ägna sig mycket
mer åt granskning och utvärdering av verksamheter,
där majoriteten har makten och även hela ansvaret.

Anf. 118 CATARINA RÖNNUNG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att Birgit Friggebo även
fortsättningsvis tar till väldiga brösttoner och drar in
arbetslösheten i sammanhanget som rör det skäligen
blygsamma presstödet. Vi har lyckats sanera budgeten
och få Sveriges statsekonomi på fötter, och det tycker
jag att vi skall ha en eloge för.
Naturligtvis är det viktigt att man kan ha lokala
tidningar ute i landet och att man kan ha tidningar
med olika politisk färg, såväl centertidningar, kd-
tidningar och socialdemokratiska tidningar som andra
tidningar. Då får vi en vital debatt även ute i landet
och så långt det sig göra låter en debatt i glesbygds-
områden och delar av samhället där det är svårt att få
någon större prenumerantstock.
Det är klart att detta är viktigt för vitaliteten i vår
demokrati, för att kommunpolitikerna skall sköta sig
och för att man skall kunna vända sig till en tidning
för att göra sina åsikter hörda. Presstödet är behövligt,
och majoriteten av partierna här i riksdagen vill slå
vakt om andratidningarnas och de små tidningarnas
rätt att existera på tämligen rimliga villkor.

Anf. 119 BIRGER HAGÅRD (m):
Fru talman! Den nya budgetprocessen som vi nu
upplever har medfört åtskilliga nyordningar. Det är
naturligtvis precis som Birgit Friggebo har sagt, näm-
ligen att man måste se till helheten. Man kan alltså
inte bryta ut vissa speciella områden och företa sär-
skilda åtgärder där.
Läget är att riksdagsmajoriteten den 20 november
fastställde de ekonomiska ramarna för de olika ut-
giftsområdena som föreslagits av socialdemokraterna
och centerpartisterna för 1998. Dessutom gjordes en
preliminär fördelning för år 1999 och 2000. Där står
vi alltså. Vi accepterar inte de resultat som kom fram
genom denna uppgörelse och kan inte ställa oss bak-
om riksdagens helhetsbeslut, eftersom det är en helt
annan politik än den vi vill föra.
Vi vill se till att skapa förutsättningar för en större
enskild sektor och ett starkare civilt samhälle. Vi vill
också skapa förutsättningar för att råda bot på den
eländiga massarbetslöshet som Birgit Friggebo berör-
de tidigare. Vi vill ha en politik som går från subven-
tioner och bidrag till framför allt skattesänkningar,
främst för låg- och medelinkomsttagarna. Vi har för
närvarande ett skattetryck i landet som är olidligt. Det
är det högsta i världen. Man möter ingen som inte
känner att detta är någonting av det värsta och något
som skapar förtvivlade situationer i många hem. Vi
vill lätta på skatteoket för att därmed också kunna ge
människorna en större frihet.
Vårt förslag till ekonomisk ram för utgiftsområde
1 är 397 miljoner kronor lägre än det som föreslagits
av socialdemokrater och centerpartister. Majoriteten
är alltså av en annan mening, och vi har bara att rätta
oss därefter. Precis som Folkpartiet har vi lagt fram
våra synpunkter i ett särskilt yttrande. Det vore full-
ständigt meningslöst att göra reservationer på enskilda
punkter. Vi kommer alltså inte att delta i besluten om
anslagsfördelningen för utgiftsområde 1. Vi har heller
inga reservationer att yrka bifall till. Jag kan bara
erinra litet om var vi, i likhet med Birgit Friggebo och
Folkpartiet, vill göra våra besparingar, nämligen på
partistödet och presstödet.
Låt mig påminna om presstödets historia. Både
presstödet och partistödet tillkom under 1960-talet,
det årtionde då så mycket var villrådigt och då väns-
terpopulismen regerade över hela linjen. En
presstödsutredning tillsattes 1963. Vad den kom fram
till, eller rättare sagt inte kom fram till, blev föremål
för en livlig debatt i 1964 års valrörelse.
Utredningsförslaget var vettlöst. Det utgick ifrån
att de politiska partierna skulle ha huvudansvaret för
pressens utveckling. Så var det naturligtvis inte. Man
föreslog att de politiska partierna skulle fördela peng-
ar till de olika tidningarna. Detta förslag gick dess-
bättre inte igenom, utan i stället tillsattes en ny press-
utredning 1967. Den föreslog i huvudsak två saker.
Dels skulle en presslånefond inrättas, dels skulle man
ha en särskild distributionsrabatt. På detta har man
sedan byggt vidare.
Partistödet kom till 1966, och orsaken till det var
densamma som när det gällde presstödet. LO, social-
demokraternas mjölkkossa framför andra, hade trött-
nat på att själv bära ansvaret och ge ut pengar i olika
sammanhang. Man fick i stället dra pengar från skat-
tebetalarna, vilket var en bekväm väg att gå. På det
sättet har man sedan fortsatt.
Presstödet har spelat ut sin roll. Det är inte alls så
att det leder till någon mångfald, som Catarina Rön-
nung stod här och sade. Jag tänker på alla dessa tid-
ningar som knappt når upp till en upplaga av 2 000
exemplar. Det är dyra exemplar - väldigt dyra exemp-
lar. De kostar tiotals kronor styck om man slår ut
presstödet.
Vi har fått ett helt nytt mediesamhälle, där TV
naturligtvis spelar en väldigt stor roll. Även radio
spelar en stor roll, och inte minst den digitala radion
kommer att spela en stor roll. Mot denna bakgrund ter
det sig minst sagt förlegat att hålla fast vid en så
gammal form för stöd och subventioner till framför
allt egna partitidningar.
Partistödet är heller ingenting att yvas över. Det
finns inte något demokratiskt land i världen där de
politiska partierna är så beroende av stöd från det
offentliga som i Sverige. Birgit Friggebo talade också
om detta. Människor har det besvärligt. De kan inte
klara upp sin egen situation där hemma. Vården falle-
rar och skolan släpar efter. I en sådan situation är det
minst sagt utmanande när de politiska partierna lassar
på egna subventioner till den egna verksamheten.
Moderata samlingspartiet har föreslagit att press-
stödet skall avvecklas i två etapper; dels skall man dra
ned presstödet under 1998 med 300 miljoner kronor,
dels skall resten sedan försvinna under året därefter. I
det sammanhanget kan också Presstödsnämnden av-
skaffas.
Vi moderater har föreslagit att partistödet skall
dras ned till en tredjedel av det som föreslagits i bud-
geten och att man samtidigt skall reformera det even-
tuella stöd som bör utgå. Man skall också komma
ihåg att om man gör de politiska partierna så beroende
av det offentliga som man nu har gjort leder det också
självfallet till att demokratin indirekt försvagas. Det
leder till ett beroende, och beroende är aldrig bra -
särskilt inte i politiska sammanhang.
Skall man gå in och diskutera några punkter i detta
finns det en punkt som ligger mig rätt varm om hjär-
tat, nämligen anslagen till hovstaten. Man har att
förvalta sådant som är av stor betydelse för vårt kultu-
rella arv. Tänk på alla de föremål som finns i slottets
husgerådskammare etc! Frågan är om anslagen räcker.
Moderaterna har inget yrkande om detta, men jag tror
att det finns all anledning för konstitutionsutskottet,
som har försökt följa verksamheten, att återigen ta sig
en titt på hur den verkligen ser ut. Ovärderliga före-
mål får inte skadas eller kanske t.o.m. försvinna.
Fru talman! Till sist vill jag få fört till protokollet
ett tack till Birgit Friggebo för den tid som hon har
verkat som konstitutionsutskottets ordförande och
även för arbetet i andra positioner inom utskottet.
Därmed slutar jag, utan att framställa något yrkan-
de eftersom jag inte har något.

Anf. 120 CATARINA RÖNNUNG (s) re-
plik:
Fru talman! Birger Hagård beklagade sig över att
skolan och vården blir lidande eftersom vi satsar på
presstöd och partistöd bl.a. Jag vill erinra om Modera-
ternas budgetförslag. Fram till år 2000 ser man där till
att avlöva kommunerna på det statliga stödet på i
runda slängar 25 miljarder kronor. Man kan börja
gråta över detta moderata budgetförslag i stället för
att ställa skolan och vården mot presstödet och stödet
till de politiska partierna. Det är rent löjeväckande. 25
miljarder är ganska mycket pengar!
Birger Hagård sade också att det är farligt om de
politiska partierna blir beroende av statliga bidrag. De
statliga bidragen fördelas rättvist, och det talas öppet
och offentligt om hur stora de är. Det är inget smussel
bakom kulisserna. Jag vill erinra om att Moderata
samlingspartiet en gång i tiden tog emot medel från
företag. Det har man slutat med nu. Men det satt långt
inne, och någon offentlig redovisning var det väl inte
tal om.

Anf. 121 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Fru talman! En osanning blir inte sannare för att
den upprepas många gånger. Catarina Rönnung har
väl precis som vi andra kunnat följa det meningsutby-
te som ägt rum mellan Ingela Thalén, som ju fått ta
tillbaka sina anklagelser mot Moderata samlingspar-
tiet, och bl.a. Carl Bildt. I själva verket skulle kom-
munerna få ett ordentligt tillskott i kassan med det
moderata budgetförslaget. Den agitationen kan vi väl
definitivt avskriva vid det här laget.
Inga stora pengar, säger Catarina Rönnung om
partistödet. Nej, det är det kanske inte - inte om vi ser
på miljardbugeten som sådan. Då är det naturligtvis
inga stora pengar. Men i min barndom fick jag lära
mig talesättet: Många bäckar små gör en stor å. I det
här fallet måste man naturligtvis på utgiftsområde 1
bidra efter fattig förmåga till att försöka skrapa ihop
de pengar som bättre behövs på andra områden.
Tycker inte Catarina Rönnung också att det är nå-
got principiellt fel när ett politiskt parti blir beroende?
Det gäller oavsett det är fråga om att bli beroende av
ett eller några få företag eller, som i Socialdemokra-
ternas fall, beroende av Landsorganisationen och vad
de olika fackliga organisationerna i sin välvilja kan
tänkas vilja bidra med.
Nog finns det åtskilligt att förundra sig över i det-
ta, men inte finns det särskilt mycket principiellt för-
svar som kan uppbådas för vare sig presstödet eller
partistödet.

Anf. 122 CATARINA RÖNNUNG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tror inte att något politiskt parti i
det här landet är beroende av offentliga medel från
staten för sin existens. Det skulle möjligtvis vara det
parti som åkte ut ur riksdagen - Ny demokrati. Jag vet
inte hur det partiets egendomliga ekonomi egentligen
ser ut. De partier som finns representerade i riksdagen
nu får naturligtvis sina pengar från medlemsavgifter i
första hand.
En minskning av statliga medel är alltså plötsligt
ingen minskning när Birger Hagård får väva in Ingela
Thaléns och Carl Bildts meningsutbyte i debatten.
Moderaterna vill dra ned anslaget med 7,55 miljarder
kronor 1998, med 9,85 miljarder kronor 1999 och
med 7,55 miljarder kronor år 2000. Det får jag till att
Moderaterna avlövar kommunerna på runt 25 miljar-
der kronor. Detta har föranlett en del moderata lands-
tingspolitiker att tycka att Moderata samlingspartiet
har en alldeles för kantig och hård profil gentemot
åldringsvården. De har vänt sig till Carl Bildt och
tyckt att han inte har skött sig just i denna fråga. Det
sätt på vilket Moderaterna har närmat sig kommuner-
na är alltså en mycket känslig fråga. Moderata sam-
lingspartiet har inte ens sina egna landstingspolitiker
och kommunpolitiker med sig fullt ut.

Anf. 123 BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Fru talman! Mig veterligen har inte några politi-
ker, vare sig kommunpolitiker eller landstingspoliti-
ker, inom Moderata samlingspartiet angripit partiets
politik. Däremot hade de hoppats att Carl Bildt skulle
ha kunnat delta litet mer i debatten på de här område-
na. Men han har som bekant haft att skriva en bok om
vad som hänt i Bosnien. Inte minst den engelska ver-
sionen har tagit åtskillig tid i anspråk för honom.
Sifferexercisen som Catarina Rönnung kör med är
faktiskt avskriven vid det här laget. Det var i stället
fråga om en 50-miljardersvinst för kommunerna vid
det kommande budgetåret.
Jag blir rätt upprörd och rätt förvånad när Catarina
Rönnung tror att de politiska partierna i Sverige inte
skulle vara beroende av det stöd de får från det of-
fentliga för sin existens. Hon talar om medlemsavgif-
ter. Men medlemsavgiften är ju en loppspott i sam-
manhanget! Partierna har dessutom inte särskilt
många medlemmar kvar. När man på den socialde-
mokratiska sidan tvingades lägga av med kollektiv-
anslutningen blev det inte så förfärligt många kvar.
De andra partiernas medlemsantal har också mins-
kat. Räkna ut vad det blir: Det blir totalt inte mer än
400 000 människor som är engagerade i politiska
partier i landet. Då blir det inte några stora pengar på
medlemsavgifterna.
Sanningen är att partierna till 70-80 % är beroen-
de av offentliga medel. Något sådant beroende finns
inte i något annat land.
Det brukar heta: Fria partier i fria staters liv. Men
frågan är om partierna i Sverige verkligen är fria.

Anf. 124 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Budgeten för rikets styrelse som vi
diskuterar i dag är litet speciell vid jämförelse med
budgeten i stort. Sett över mandatperioden finns det
tydliga skillnader gentemot de generella besparingar
och nedskärningar vi har fått se inom väldigt många
områden.
Anslagen till riksdagen har ökat kraftigt. Det gäl-
ler på flera områden, bl.a. ersättningen till ledamöter-
na. I år har det i praktiken blivit ett överdrag gentemot
budgeten med 10 miljoner kronor.
Samma sak gäller riksdagens förvaltning som har
tvingats begära kraftigt ökade anslag för att kunna ha
råd att införskaffa lägenheter till ledamöterna.
Partistödet har ökat för 1997, och den ökningen
fortsätter i budgeten för 1998.
Anslagen för regeringen har ökat ännu mer. Där
överskrids budgeten för 1997 med 17 %. Jag tror att
det är unikt i budgeten som helhet. Det finns inget
anslag, ingen myndighet e.d. som missköter sin bud-
get så till den milda grad som regeringen själv gör.
Det verkar inte finnas någon styrsel bland de högsta i
riket - som kanske Birger Hagård skulle ha uttryckt
sig.
Jag tycker att detta är anmärkningsvärt. Nu har en
ny budgetprocess som skall strama upp det hela an-
tagits. Jag tycker att man i stor utsträckning kan ifrå-
gasätta behovet av denna nya budgetprocess. De som
verkligen tycks behöva en uppstramning är regeringen
- som inte alls klarar sig utan att utvidga sig och öka
omfattningen när det gäller tjänstemän och resor och
andra kostnader.
Miljöpartiet föreslår just regeringen att lära sig att
hushålla litet mer. Man måste gå in för att fungera i
den nya budgetprocessen på ett rimligt sätt. Vi före-
slår en minskning med 100 miljoner kronor i förhål-
lande till regeringens förslag.
När det gäller partistödet föreslår vi en minskning
på 30 miljoner kronor. Vi föreslår också en minskning
på 30 miljoner kronor i ersättningen till ledamöterna.
Till skillnad från Folkpartiet och Moderaterna
lägger vi fram dessa förslag i en reservation. Vi tycker
också att det är rimligt att rösta om de olika anslagen.
Som Folkpartiet och Moderaterna har framhållit i
dagens debatt innebär den nya budgetprocessen att
makt i stor utsträckning har flyttat från riksdagen till
regeringen. Det går inte att komma bort från den
saken. Det är en allvarlig förändring av det svenska
politiska systemet.
Birgit Friggebo menar att detta innebär att riksda-
gen i större utsträckning skall vara ett kontrollerande
organ så som det är i många andra parlament där
inflytandet över politiken från parlamentens sida inte
har varit lika stort. Jag tycker att det är en tråkig ut-
veckling. Nu har vi sett tendensen att makten har
flyttat från riksdagen till regeringen inom många
områden. Inte minst har EU-medlemskapet fått den
konsekvensen. Regeringen har blivit lagstiftande
organ och har nu i praktiken ensamt ansvar för budge-
ten. Jag tror personligen att detta kommer att få ytter-
ligare konsekvenser som vi inte har fått se än.
Mycket talar för att den regering som sitter i dag
är den sista minoritetsregeringen i Sverige. Varje
politiskt parti med någon anständighet kommer i
framtiden att kräva att få sitta med i en regering. Man
kommer i längden inte att acceptera att fortsätta att
stödja en minoritetsregering som det politiska system
vi har haft tidigare har tillåtit. Det innebär stora för-
ändringar i det politiska systemet i Sverige.
Vi har under decennier haft en lång tradition av
minoritetsregeringar där riksdagen har haft ett visst
inflytande över den politiska situationen.
Jag skall gå in på vår reservation angående upp-
handling av miljövänlig el. Två socialdemokratiska
ledamöter har väckt en motion som är alldeles ut-
märkt. Där föreslås att riksdagen skall gå före med att
införskaffa miljövänlig el. Det är ett bra förslag. När
det nu äntligen finns en majoritet i riksdagen för att
påbörja en kärnkraftsavveckling borde det vara natur-
ligt att riksdagen går före med att köpa in miljövänlig
el.
Jag vill kraftigt understödja dessa förslag genom
att yrka bifall till reservationerna 2 och 3.

Anf. 125 KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Jag kan inskränka mig till att i en del
avseenden hålla med Peter Eriksson om en del av de
saker som har diskuterats här. Det gäller - och det har
flera partiföreträdare varit inne på - kritiken av bud-
getsystemet som numera dessvärre tillämpas och som
kraftigt har reducerat riksdagens möjligheter att på-
verka politiken. Må det i demokratins namn snarast
möjligt komma en omprövning och en förändring.
De olika anslagsposterna är egentligen redan satta.
Men det går att föreslå anslagsminskningar. Vi i
Vänsterpartiet har velat dels ta tillbaka den ökning av
partistödet som har ägt rum med 30 miljoner kronor,
dels anser vi, med samma argument som Peter Eriks-
son, att det råder en viss slösaktighet i Regerings-
kansliet. En sänkning av anslaget till Regeringskans-
liet är därmed motiverad. Vi har yrkat på ett 50 miljo-
ner kronor lägre belopp än vad regeringen vill ha. Det
finns många konkreta exempel på slöseri.
Fru talman! Jag vill emellertid inte utveckla argu-
menten kring detta då det är sent på dagen och det har
varit en lång debatt i andra ämnen. Trots att Birgit
Friggebo inte är närvarande på grund av en TV-debatt
som hon var tvungen att delta i, vill jag ändå ta tillfäl-
let i akt - eftersom det är sista gången med ett KU-
ärende där Birgit Friggebo är utskottsordförande -
tacka henne för hennes insatser under valperioden.
Hon har varit en skicklig och lyhörd utskottsordfö-
rande och en rak och direkt motståndare i många
debatter, med en många gånger tankeväckande och
stimulerande argumentering. Vi får önska henne lycka
till i hennes nya värv.

Anf. 126 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag måste ta en replik på den sista
frågeställningen om att Birgit Friggebo har varit en
duktig och skicklig ordförande i konstitutionsutskot-
tet. Jag måste säga att jag verkligen kan instämma
mycket starkt i detta. Hon har varit en oerhört skicklig
ordförande. Det var synd att hon var tvungen att smita
i väg nu på slutet, men vi får kanske möjlighet att
tacka henne senare. Jag vill ändå till protokollet få
infört att jag instämmer i det som alla ledamöter tidi-
gare har sagt i debatten om att Birgit Friggebo har
varit mycket kompetent och skicklig som ordförande i
vårt eminenta utskott.

Anf. 127 CATARINA RÖNNUNG (s):
Fru talman! Peter Eriksson låter som om Miljö-
partiet redan hade en fot inne i regeringen. Sista ordet
är väl ännu inte sagt i den frågan. Det är tydligen en
profilfråga som Miljöpartiet skall gå ut med.
Jag uppskattar att Vänsterpartiet och Miljöpartiet
fullföljer sina yrkanden i form av reservationer; det
blir mera rejält på det sättet.
Däremot tycker jag att reservationerna andas po-
pulism, för att inte tala om det anförande som Peter
Eriksson höll, där han talade om den enorma oordning
som råder i Regeringskansliet. Från Vänsterns sida
pekar man på dyra flygalternativ till Bryssel, julgrati-
fikationer och alltför många politiska tjänstemän. Det
verkar som om kvällstidningarnas rubriker har väglett
både motionärer och reservant härvidlag.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och av-
slag på reservationerna.

Anf. 128 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! För att göra fru Rönnung ännu mera
glad och till freds ber jag att få yrka bifall till reserva-
tion nr 1. Den utmärkta reservationen nr 3 om mil-
jövänlig el har Peter Eriksson redan yrkat bifall till.
Jag vill också säga att så fort det är någon som
kritiserar regeringsapparaten är standardargumentet
från en annars utmärkt politiker som Catarina Rön-
nung att det andas populism. Jag tycker i och för sig
inte att det nedvärderar innehållet i vad man gör om
vissa saker blir avslöjade i kvällstidningar eller annan
fri press. Vi skall hålla en fri, oberoende och kritisk
press under armarna, och det är därför som jag i
princip inte är emot att vi har ett presstöd.

Anf. 129 CATARINA RÖNNUNG (s) re-
plik:
Fru talman! Tyvärr måste jag vidhålla min idé om
att Miljöpartiet och Vänstern i vissa fall leds av po-
pulism. Reservation 3 är ingenting annat. Här reserve-
rar de sig trots att man på förvaltningskontorets fas-
tighetsenhet har sagt att man kommer att beakta mil-
jökraven när man upphandlar el nästa gång. Reserva-
tionen är ju tillgodosedd. Men det ser väl bra ut för
läsaren, eller vad man nu är ute efter. Reservationen
är i alla fall ett bra bevis på att man är populistisk.

Anf. 130 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Jag tror att vi får ta en diskussion och
definiera vad populism är när vi har mera tid till för-
fogande.
Det är väldigt lätt för fru Rönnung att säga att det
är populism så fort någon är kritisk mot det politiska
etablissemanget. Omvänt kommer samma anklagelser
om överbud och populism när man försvarar utsatta
gruppers intressen. Men när man angriper de välbe-
ställda, eller i det här fallet en byråkrati som har ett
övermått av resurser, kommer den anklagelsen inte
som ett brev på posten men som en betingad reflex.
Vi får kanske höja debattnivån med litet mera fantasi i
polemiken framöver.

Anf. 131 CATARINA RÖNNUNG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag skall bemöta Kenneth Kvist: Jag
vågar gå ed på att jag i denna kammare aldrig har fällt
ord som överbud och populism när det har gällt att
Vänsterpartiet lagt fram förslag till skydd för svaga
grupper.

Anf. 132 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! När jag begärde replik tänkte jag att
Catarina Rönnung nog hade fällt uttrycket populism
därför att vi påpekade att regeringen hade gjort av
med väldigt mycket mer pengar än man hade budgete-
rat och anställt 17 % mer personal och att vi då tyckte
att det var rimligt att regeringen bättre höll sig inom
de föregivna ramarna och skar ned på de pengarna,
eftersom utgifterna ökat med hundratals miljoner den
senaste tiden. Jag trodde att det var det som var an-
ledningen till att Catarina Rönnung anklagade Ken-
neth Kvist och mig så ohyggligt för populism.
Men det visade sig att det inte var det, utan det var
detta att vi ville att det skulle införas miljömärkt el
som var populism. Catarina Rönnung säger att man
redan har lovat detta från förvaltningens sida. Det är
inte sant. Det står inte så, utan det står att man "avser
att se över möjligheten att beakta miljökrav". Jag
undrar om Catarina Rönnung hade läst dåligt innan
hon bestämde sig. Det finns ännu möjlighet att ändra
sig. Det finns en möjlighet att ställa sig upp i talarsto-
len och säga att det inte var som hon trodde, utan att
det är en bra reservation när hon tittar mera noggrant
på den och att hon kan rösta på den. Vi har omröst-
ningen i morgon. Gör det, Catarina Rönnung!

Anf. 133 CATARINA RÖNNUNG (s):
Fru talman! För mig är det till fyllest när fastig-
hetskontoret har sagt att man skall beakta att det är
viktigt att ta in miljökravet i bilden när man upphand-
lar el. Dessutom kan man ganska lätt omförhandla sin
el, och uppsägningstiden är kort i detta fall.
Jag skall också erinra Peter Eriksson om att hela
utskottet kritiserar Regeringskansliet för att man inte
har skött anslaget ordentligt utan har sett till att un-
derskottet skall täckas av ett annat anslag. Vi säger
helt klart att det inte är i linje med den nya budget-
principens idé att göra så. Peter Eriksson låter väldigt
yvig när han talar om vilka gräsliga missförhållanden
som finns i Regeringskansliet. Han borde kanske
komma ned till verklighetens grund.

Anf. 134 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Allvarligt talat skulle vi aldrig ha
kommit till rätta med budgetunderskottet på 200 mil-
jarder om alla hade betett sig på det sättet och gjort
sådana överskridanden. Då skulle vi ha fortsatt med
den typen av enorma underskott och upplåning av
staten. Men lyckligtvis har inte alla betett sig så illa
som regeringen har gjort på det här området.
När det gäller frågan om miljömärkt el tycker jag
ändå att den skrivning som finns i betänkandet är till
intet förpliktande.
Om man vill ha en förändring till stånd och få till
ett beslut som innebär att riksdagen går före på detta
område och satsar på miljömärkt el skall man nog
yrka bifall till reservationen.

Anf. 135 CATARINA RÖNNUNG (s):
Fru talman! Jag vill erinra om att Peter Eriksson
talar om den regering som har lyckats med ett
hästjobb. Man har sanerat statens budget på åtskilliga
miljarder. Det skall man ha en eloge för. Det är sam-
ma regering som Peter Eriksson talar om, men Rege-
ringskansliet är någon sorts råttbo med hans vokabu-
lär.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 9 december.)

9 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
1997/98:UU1 Utgiftsområde 5 Utrikesförvaltning och
internationell samverkan
1997/98:UU2 Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd

10 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts
den 8 december

1997/98:238 av Marianne Andersson (c) till nä-
ringsministern
Turism
1997/98:239 av Per Lager (mp) till försvarsministern
Gasledning och säkerhetspolitik
1997/98:240 av Per Lager (mp) till näringsministern
Naturgas och ekologisk hållbarhet
1997/98:241 av Per Lager (mp) till miljöministern
Kemikalieutsläpp från oljeriggar

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 16 december.

11 § Anmälan om skriftligt svar på fråga

Anmäldes att följande skriftliga svar på fråga in-
kommit
den 8 december

1997/98:175 av Sten Tolgfors (m) till arbetsmark-
nadsministern
EU:s sysselsättningspolitik

Svaret redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 16 december.

12 § Kammaren åtskildes kl. 17.10.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.om. 7 §
anf. 29 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. anf. 70,
av talmannen därefter t.o.m. anf. 106 och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.

Innehållsförteckning

1