Riksdagens snabbprotokoll
Protokoll 1997/98:31
Torsdagen den 20 november
Kl. 10.00 - 12.43
14.00 - 15.01
Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor
-------------------------------------------------------------
1 § Särskild debatt om SÄPO:s register m.m.
Anf. 1 BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Vårt land behöver - tyvärr - en säker-
hetspolis och också personalkontroll för vissa känsli-
ga arbeten. Säkerhetspolisens verksamhet måste del-
vis vara fredad från allmän insyn. Det är desto vikti-
gare att medborgarna kan känna sig säkra på att sä-
kerhetspolisen följer de lagar och regler som ställts
upp.
Reglerna för SÄPO har nyligen förändrats till det
bättre. Men det räcker inte. Den politiska kontrollen
bör flyttas till en särskild parlamentarisk nämnd. Den
absoluta och eviga sekretessen för polisregister, in-
klusive SÄPO:s, bör avskaffas. Systemet med hemliga
regeringsföreskrifter till SÄPO bör upphöra.
Vår grundlag förbjuder registrering enbart på
grund av politisk åskådning. SÄPO:s verksamhet har
bl.a. därför granskats flera gånger. Ett exempel är den
parlamentariska SÄPO-kommittén.
Fru talman! För ett par veckor sedan blev innehål-
let i den s.k. Leanderakten känt. SÄPO förefaller ha
brutit mot grundlagsförbudet, och den dåvarande
regeringen tycks ha vilselett Europadomstolen.
I min interpellation krävde jag en snabb juristut-
redning. Regeringen har nöjt sig med ett mycket mer
begränsat uppdrag än det föreslagna, gett det till Re-
gisternämnden och gett nämnden tid till efter valet.
Regeringens agerande och uppgifter om ytterligare
fall har nu fått alla partier - utom Socialdemokraterna
- att kräva en bredare genomgång. Tyvärr har Mode-
raterna nöjt sig med en genomgång av IB:s agerande.
Det betyder ändå att det nu tycks finnas en majoritet
bakom en riksdagsbeställning om utredning av IB.
Bäst vore att alla riksdagspartier enades om att
också utreda SÄPO:s verksamhet fr.o.m. andra
världskrigets utbrott, eller t.o.m. från Molotov-
Ribbentroppakten.
Utredningen bör genomföras av en grupp jurister
och allmänt ansedda medborgare. De bör få rätt att
kräva att vittnesmål avges under ed och att lösa från
tystnadsplikter.
Fru talman! Det är dags att skapa klarhet. Det är
möjligt att detta kommer att skada fler partier än
Vänsterpartiet, vars skamliga förflutna ju kommer att
belysas. Det kommer kanske också att skada krafter
som under mörka år och med gott uppsåt motarbetade
diktaturanhängare. Sanningen måste ändå komma
fram. Därför, fru justitieminister: Släpp in ljuset!
Anf. 2 KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Hade det inte i säkerhetens namn be-
gåtts övergrepp på de demokratiska fri- och rättighe-
terna hade dagens debatt inte behövts. Tyvärr behövs
den.
I en miljö där spioneri, sabotage, terrorism och
brott riktade mot demokratiska institutioner eller
enskildas demokratiska rättigheter förekommer krävs
kanske dessvärre en säkerhetstjänst. Men denna måste
respektera rättssäkerheten. Den måste försvara de
demokratiska rättigheterna: åsiktsfrihet, informations-
frihet och föreningsfrihet.
Den måste endast riktas mot kriminella aktiviteter
och förberedelser till sådana. Den får aldrig användas
för att stämpla mot åsikter och samhällskritik. Men
säkerhetsverksamhet tycks uppenbart befordra kon-
spirationsteorier och angiveri. Den medför övertramp
som strider mot rättsstatens principer.
Därför att de har utnyttjat sina demokratiska rät-
tigheter - sin åsiktsfrihet, sin yttrandefrihet, sin rätt att
tillhöra vilken organisation de vill, sin demonstra-
tionsfrihet - har människor i vårt land hamnat i regis-
ter. Dessa uppgifter har sedan använts för att stoppa
dem i arbetslivet. Personer har blivit dömda ohörda
utan att ha begått något brott.
Det finns dolda och mörka sidor i vår historia. De
måste öppnas för allmänheten. Det måste vädras ut för
tilltron för demokrati och samhälle. Därför behöver vi
en kommission. Kunde man det i Norge kan vi det
också i Sverige.
Anf. 3 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Kärnfrågan för denna debatt är:
Kommer socialdemokraterna att visa att de vill grans-
ka den svenska övervakarstaten i dess helhet? Det
gäller IB, SÄPO och dess underavdelningar samt det
socialdemokratiska SAPO, som det kan kallas. I dag
har ni chansen att ge svenska folket rätt till sin egen
historia.
För detta behövs en kommission efter förebild från
Norge och deras Lundkommission. Kriterierna var:
tidsperioden från 1945 fram till dags dato, personerna
som inkallades talade under ed och utredarna var
fristående från den politiska makten, s.k. oförvitliga
personer. Kommissionen granskade den politiska
maktens kontrollfunktioner, och både den civila sä-
kerhetstjänsten och militären granskades.
Allt material offentliggjordes i den norska utred-
ningen. Man granskade all tänkbar olovlig övervak-
ning av norska medborgare. Dessutom fick kommis-
sionen omfattande ekonomiska och materiella resur-
ser. Detta behövs nu här i Sverige. Ingen svensk ut-
redning uppfyller dessa punkter. Det vet de som har
läst utredningarna.
Det är inte färdigutrett. Man kan dra paralleller till
vad som hände i Norge före Lundkommissionen. Det
hade varit utredningar av speciella händelser som inte
uppfyllde behoven. Det fanns frågetecken kvar. Nya
uppgifter tillkom, och det gjordes spekulationer.
Anf. 4 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Den här debatten handlar om SÄPO.
Jag ser därför som min första uppgift att slå fast be-
hovet av en svensk säkerhetspolis. En säkerhetspolis
som kan fullgöra sin uppgift och har förtroende såväl
hos medborgarna som i relation till andra stater.
Det ter sig ganska märkligt att behöva tala om be-
hovet av en säkerhetspolis inför en riksdag som tidi-
gare inte sviktat när det gäller den frågan. Mot bak-
grund av den senaste tidens delvis förvirrade debatt
finner jag det emellertid helt nödvändigt att inleda
med att kort tala om SÄPO:s grundläggande uppgif-
ter.
SÄPO:s uppgift är att förebygga och avslöja brott
mot rikets säkerhet. Det innebär att arbeta med bl.a.
kontraspionage, terrorismbekämpning, författnings-
skydd och säkerhetsskydd. Det som nu är föremål för
diskussion är i första hand SÄPO:s uppgift att försva-
ra vår demokrati och vårt statsskick.
I dag ägnar sig SÄPO åt framför allt högerextre-
mistiska grupper. Bland dessa bedöms det allvarligas-
te hotet komma från de nynazistiska grupperna. De är
som bekant inte främmande för att använda våld.
Vidare vet vi att de sprider rasistisk och främlingsfi-
entlig propaganda. Få torde invända mot SÄPO:s
intresse för nynazisterna. Samtidigt står det klart för
alla och envar att det i dag saknas skäl att på samma
sätt bevaka extrema kommunistiska grupperingar.
Vi får dock inte glömma att situationen var en helt
annan under det kalla kriget. Under den tiden prakti-
serade kommunistiska diktaturer våldet som politiskt
medel såväl inom sina egna länder som i förhållande
till sina grannländer. Det borde således inte förvåna
att den svenska regeringen efter det kommunistiska
maktövertagandet i Tjeckoslovakien 1948 gav stöd
för registrering av dem som tillhörde eller visade
starka sympatier för politiska ytterlighetspartier. Ända
fram till 1969, då personalkontrollkungörelsen inför-
des, fanns regler som gav direkt stöd för registrering
av medborgare uteslutande på grund av deras politis-
ka tillhörighet. Detta känner vi till. Det borde således
inte vara en nyhet för någon i denna riksdag.
Inte heller borde riksdagen förvånas över att vissa
registreringar av politiska åsikter förekommit och
varit lagenliga även efter införandet av förbudet mot
åsiktsregistreringar. De som har bekänt sig till en
politisk inriktning som har till mål att omstörta sam-
hället med våld har registrerats om det har kunnat
anses att de varit beredda att verka för en sådan om-
störtande verksamhet. SÄPO:s verksamhet har ifråga-
satts tidigare just med utgångspunkten att otillåten
åsiktsregistrering har ägt rum. Flera omfattande ut-
redningar har ägt rum, och genom dem har vi i dag en
ganska god bild av hur arbetet har skötts såväl när det
gäller författningsskyddet som SÄPO:s övriga uppgif-
ter.
De erfarenheter som vunnits vid framför allt ut-
redningarna i slutet av 80-talet och i början av 90-
talet har lett till ett omfattande reformarbete avseende
SÄPO:s organisation och arbetsmetoder samt regel-
verket för SÄPO. Vi har därför nu en helt annan sä-
kerhetspolis än under det kalla krigets dagar. Den
senaste stora ändringen tillkom för endast drygt ett år
sedan då riksdagen som ett led i strävan att öka öp-
penheten och rättssäkerheten beslutade om den nya
säkerhetsskyddslagen som ersätter personalkontroll-
kungörelsen.
Fru talman! Det viktigaste i det pågående refor-
marbetet är enligt regeringen att göra SÄPO:s verk-
samhet säkrare och öppnare i olika avseenden. Möj-
ligheten för författare och forskare att ta del av histo-
riska uppgifter i SÄPO:s register har ökat väsentligt
efter en lagändring förra året. Att professor Dennis
Töllborg fick del av Torsten Leanders personakt är ett
exempel på den nya öppenheten. En rad andra, främst
författare, har med stöd av de nya reglerna fått till-
gång till historiskt material i SÄPO:s arkiv.
Registerutredningen har i sitt slutbetänkande Poli-
sens register lämnat förslag om hur SÄPO:s register
skall bli mer tillgängliga för allmänheten. Utredning-
ens förslag innebär bl.a. ökade möjligheter för den
enskilde att få del av uppgifter som finns registrerade
om honom eller henne.
Vidare föreslår utredningen att sekretessen skall
tidsbegränsas vilket skulle innebära att stora delar av
Säkerhetspolisens historiska arkiv öppnas. Register-
utredningens förslag bereds för närvarande inom
Justitiedepartementet. Utgångspunkten för arbetet är
att insyn skall medges så långt som det är möjligt.
En annan mycket viktig fråga är vilka de framtida
grunderna för registreringar inom det s.k. subversi-
vområdet skall vara. I dag finns hemliga föreskrifter
som reglerar detta. Registerutredningen har i sitt be-
tänkande föreslagit att reglerna avskaffas och att re-
gistrets innehåll i stället bör regleras i lag. Enligt min
mening är kritiken mot de hemliga föreskrifterna
berättigad. De hemliga reglerna bör ersättas med
offentliga. Vi skall inte ha några hemliga regler för
registerverksamheten. Alla föreskrifter om grunderna
för registrering i Säkerhetspolisens register måste vara
öppna för att kunna granskas och kritiseras. Regering-
ens förslag presenteras i samband med en lagrådsre-
miss inom ett par månader.
Det ligger i sakens natur att delar av SÄPO:s verk-
samhet måste vara hemliga. Hos gemene man kommer
därför sannolikt misstankar alltid att finnas om att
SÄPO bakom sina stängda dörrar sysslar med förbju-
den verksamhet, exempelvis olaglig åsiktsregistrering.
Inte minst för att motverka sådana misstankar är det
viktigt att allmänheten även ges en indirekt insyn och
kontroll i SÄPO:s verksamhet. En sådan insyn sker
sedan länge genom parlamentariker i Rikspolisstyrel-
sens styrelse. Men det räcker inte. Det säger oss erfa-
renheten.
En avsevärd förstärkning av insynen tillkom där-
för förra året genom inrättandet av Registernämnden.
Förstärkningen var av största betydelse för rättssäker-
heten och den personliga integriteten i ärenden om
registerkontroll. Nämnden är en självständig myndig-
het som utövar prövning av utlämnande av uppgifter i
registerkontrollärenden. Den har till uppgift att kon-
trollera SÄPO:s registerverksamhet, såväl den nu
pågående som den som ägde rum i förfluten tid. Den-
na kontrollnämnd fungerar även som ett effektivt
filter för att förhindra att gamla och irrelevanta upp-
gifter lämnas ut vid registerkontroll. Registernämnden
har också fått regeringens uppdrag att granska i vilken
mån handläggningen av personalkontrollärenden
enligt den numera upphävda personalkontrollkungö-
relsen på ett rimligt sätt påverkat personers anställ-
ningsförhållanden.
Som regeringen redan aviserat i budgetpropositio-
nen för år 1998 övervägs för närvarande frågan om
ytterligare insyn i Säkerhetspolisens verksamhet ge-
nom en utvidgning av Registernämndens uppgifter.
De åtgärder som således är aktuella är just sådana
som motiveras av den kritik och de befogade krav om
ökad insyn i SÄPO:s verksamhet som har framförts i
debatten.
När det gäller den del av historien som handlar om
den militära underrättelsetjänstens verksamhet kan jag
i dag meddela att regeringen kommer att ta initiativ
till en bred och oberoende forskningsinsats om den
svenska militära underrättelse- och säkerhetstjänsten
från 1920-talet fram t.o.m. IB. Olika nazistorganisa-
tioner, eventuella nazistsympatier i den svenska offi-
cerskåren, registrering av medborgare av judisk börd,
kommunistiska partiers utlandskontakter och aktivite-
ter på arbetsplatser är exempel på historiska företeel-
ser som kommer att belysas. Detta historiska forsk-
ningsprojekt måste utföras i sådana former att det inte
uppkommer risk för underrättelse- och säkerhetsorga-
nets möjligheter att i dag och i framtiden arbeta ef-
fektivt för Sveriges bästa. Under sådana förutsätt-
ningar bör de som har verkat inom underrättelse- och
säkerhetsområdet kunna lämna uppgifter och infor-
mation som behövs för att genomföra forskningsupp-
draget. Försvarets underrättelsenämnd bör härvidlag
kunna spela en väsentlig roll.
Fru talman! Låt oss fortsätta det stora gransk-
nings- och reformarbete som påbörjades för tio år
sedan. Låt oss inte börja om från början, utan låt oss
fortsätta framåt! Med Könbergs ord: Låt oss fortsätta
med att skapa klarhet! Låt oss fortsätta att släppa in
ljus i vår historia!
Anf. 5 GUN HELLSVIK (m):
Fru talman! Allra först vill jag påminna om att den
senaste uppmärksamheten kring Leanderfallet, som ju
är grunden för dagens debatt, möjliggjorts genom en
av riksdagen våren 1996 beslutad ändring i lagen om
polisregister. Denna lagändring innebär att undantag
från sekretess för uppgifter i ett polisregister som förs
av Säkerhetspolisen får göras. Denna ändring ger
uttryck för en ökad öppenhet på samma sätt som den
1993 beslutade ändringen i personalkontrollkungörel-
sen. Den innebar att vid en personalkontroll skall den
som en uppgift rör få tillfälle att yttra sig om den
kontrollerades intresse av att yttra sig skäligen bör ha
företräde framför det intresse som sekretessen skall
skydda.
Debatten är alltså, precis som justitieministern sa-
de, ett resultat av en ökad öppenhet som givit profes-
sor Töllborg möjlighet att ta del av SÄPO:s material
rörande Leander. Debatten har emellertid främst kret-
sat kring frågan om i fall en oberoende kommission
skall granska Säkerhetspolisens register för att efter-
forska åsiktsregistrering.
Det finns skäl att påminna om att Säkerhetspoli-
sens verksamhet varit föremål för flera grundliga
genomlysningar av parlamentariska kommissioner, av
JO, av JK och även av andra särskilda utredningar. I
januari 1990 redovisade JK ett regeringsuppdrag
rörande frågan om otillåten åsiktsregistrering före-
kommit hos SÄPO efter 1969. JK:s undersökning var
omfattande och utgjordes av en genomgång av perso-
nalkontrollärenden under perioden oktober 1969-
februari 1989 samt granskning av 1000 slumpvis
utvalda poster i Säkerhetspolisens register av personer
födda mellan 1920 och 1960. Efter genomgången slog
JK fast att någon otillåten åsiktsregistrering inte hade
skett. SÄPO hade inte ägnat sig åt registrering av
personer enbart på grund av deras politiska åskåd-
ning, och det fanns därför inte någon grund för den
tidens beskyllningar om att fortlöpande registrering
skett av medlemmar eller sympatisörer till miljö-,
freds- eller andra liknande organisationer. Det nu
uppmärksammade Leanderfallet ingick i JK:s
granskning.
I sammanhanget är det inte irrelevant att ägna en
tanke åt från vilket håll de röster främst kommit som
initialt krävt en s.k. oberoende kommission. Jo, det
handlar om en del personer som så gott som alltid
velat misskreditera SÄPO:s verksamhet. Kravet på en
kommission har med andra ord klara politiska överto-
ner, med rötter i de politiska strömningar i vilka man
under 60- och 70-talet i vissa fall förespråkade sam-
hällsomstörtande verksamhet, revolution och stats-
kupp och hyllade diktaturerna i Kina och Albanien.
Med detta vill jag ha sagt att de krav som fram-
förts om att SÄPO:s verksamhet på nytt skall granskas
också måste tolkas utifrån den korrekta politiska his-
torieskrivningen. I vårt land pågår sedan år tillbaka en
diskussion om "Vänsterns skuld", och jag tycker att
det finns anledning att något erinra sig den diskussio-
nen även i detta sammanhang.
Det finns naturligtvis också skäl att ställa sig frå-
gan om Sverige i dag står helt fritt från hot från poli-
tisk extremism av olika slag och om SÄPO:s verk-
samhet bara är ett ont påfund som framför allt vi mo-
derater, som låtit oss bländas av polisens och militä-
rens blanka knappar och revärer, inte kan stå emot.
Låt mig erinra kammaren om Mattias Flink. En
psykiskt störd man i det militära fick för sig att iförd
uniform och med skarpladdat vapen skjuta ihjäl ett
antal människor. Denna fasansfulla händelse inträffa-
de tidigt samma morgon som jag och mina borgerliga
statsrådskolleger några timmar senare skulle bedriva
EU-kampanj i Kungsträdgården. Året var 1994. Jag
kan försäkra kammarens ledamöter att de frågor som
jag fick från journalisterna som sökt sig till vårt kam-
panjmöte inte handlade om ja eller nej till EU, utan
om vad regeringen skulle göra för att förhindra att
galna män med vapen sköt ned folk på stan. Kraven
då på ökad registrering och ökad kontroll var inte
lågmälda, om jag säger så.
Vad var det då som skulle registreras och kontrol-
leras? Jo, det var förstås personer, företrädesvis unga
män, med åsikter som, om dessa omsattes i handling,
skulle kunna utgöra ett allvarligt hot mot den inre
säkerheten i vårt land. Jag blev vidare upplyst om att
dessa män naturligtvis inte borde få förekomma i det
militära eller på andra positioner i samhället där deras
åsikter kunde tänkas utgöra ett hot mot statens och
därmed medborgarnas säkerhet. Vad som efterfråga-
des var med andra ord en förstärkt personalkontroll
för att vi skulle kunna skydda oss mot extremism.
Som kammaren väl känner till har inte SÄPO:s
personalkontroll blivit mer sluten efter Flinks fruk-
tansvärda brott, utan utvecklingen har gått och går i
riktning mot ökad öppenhet i fråga om SÄPO:s verk-
samhet. En sådan utveckling är inte fel, förutsatt att vi
hela tiden är medvetna om att öppenheten respektive
slutenheten i SÄPO:s verksamheten är en svår balans-
gång som måste väga jämnt för att vi skall kunna
tillgodose behovet av skydd mot såväl inrikes hot som
hot utifrån.
Under 60- och 70-talen hotades demokratin och
säkerheten från vänster, medan det efter kommunis-
mens fall, som justitieministern sade, bl.a. är de ny-
nazistiska krafterna som kommit att utgöra ett hot.
Samtidigt måste vi ha klart för oss att det fortfarande
finns personer och organisationer som bekänner sig
till program där den samhällsomstörtande revolutio-
nen står högst på dagordningen.
I den nu aktuella debatten har man lätt kunnat få
intrycket att vi har ett totalförbud mot registrering av
åsikter. Vad som är otillåtet är att registrera enbart på
den grunden att någon givit uttryck för en viss politisk
åsikt. Däremot är det tillåtet att registrera en person
som misstänks vara beredd till våldsam, samhällsom-
störtande verksamhet. Något totalförbud mot åsikts-
registrering har vi alltså inte i Sverige. Det är Modera-
ta samlingspartiets bestämda uppfattning att det också
måste förbli på det sättet.
Det skall inte behöva råda några tvivel om att vi
moderater tillmäter SÄPO:s verksamhet och register-
kontrollen, som det numera heter, betydelse. För att vi
så långt möjligt skall kunna garantera landets inre och
yttre säkerhet behöver SÄPO kunna registrera uppgif-
ter, och vi måste kunna utöva en fungerande person-
kontroll.
Fru talman! I mitt skrivna manus hade jag här för-
berett ett påpekande om att det vore tacknämligt om
regeringen kunde komma till skott och genomföra den
förstärkning av Registernämnden som utlovades vid
dess tillkomst sommaren 1996. Efter att ha lyssnat på
justitieministern vill jag säga att vi redan har ställt oss
bakom den komplettering som justitieministern förslår
i och med att vi sade ja till lagändringen 1996. Som
ledamot i Registernämnden kan jag bara beklaga att
det trots nämndens önskemål inte skett tidigare. Det
är vår förhoppning att förstärkningen skall medverka
till att minska misstron till den nödvändiga registre-
ringen.
När det gäller frågan om att granska den militära
underrättelsetjänsten och IB har vi moderater sagt att
det kan vara av historiskt värde. Samtliga opposi-
tionspartier har därefter uttalat sig för en granskning.
Redan 1973 uttalade moderaterna i försvarsutskottet
som enda parti i anledning av en granskning av den
s.k. IB-affären att granskningen inte blivit "så ingåen-
de som önskvärt vore när det gäller den hemliga un-
derrättelsetjänstens verksamhet inom landet före år
1970".
Fru talman! Justitieministern har nu aviserat att
våra önskemål sedan 25 år kan komma att bli tillgo-
dosedda, vilket vi naturligtvis välkomnar.
Anf. 6 OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! I grunden finns inget bättre försvar för
demokratins fortlevande än skydd för individens fri-
och rättigheter och värn av föreningsfriheten. En väl
fungerande demokrati där alla känner att man med
trygghet kan hävda sin åsikt och samhällssyn är i sig
själv bästa försvar. Mörka krafter inom politiken
bekämpas bäst i öppen debatt. Idéer som kan leda till
hot mot demokratin försvagas inte genom att de för-
bjuds. Förutsättningarna för att försvaga deras ställ-
ning ökar i stället om de sätts under strålkastarljus och
när demokratins företrädare bemöter dem med argu-
ment.
Historien under 1900-talet visar samtidigt att det
finns krafter som i en politisk kamp är beredda att
använda våld som medel - för att skada ett demokra-
tiskt samhällsskick men också riktat mot enskilda
människor och politiska meningsmotståndare. Demo-
kratin har rätt till ett självförsvar gentemot sådana
grupper, och att organisera ett sådant försvar är berät-
tigat inom såväl polis som militärväsende.
Sverige har varit och är relativt förskonat i dessa
sammanhang jämfört med många andra länder. His-
toriska erfarenheter under andra världskriget och
tiden därefter ger emellertid många exempel som
visar på verksamhetens betydelse och vaksamhetens
betydelse. När gången tid skall bedömas får inte detta
glömmas bort.
Även i dagens Sverige finns exempel som visar på
betydelsen av att det organiserade självförsvaret fun-
gerar. Det förekommer otillåten underrättelsetjänst
såväl mot offentliga organ i näringslivet som mot
enskilda invånare i dagens Sverige. Mordbränder,
bombsprängningar, hets mot folkgrupper och andra
sätt att med våldets hjälp skada och skapa fruktan
tillhör dessvärre realiteterna även i vårt samhälle.
Spioneri, terrorism och politikermord har förekommit
under de senaste decennierna i vårt land. Skyddet,
självförsvaret, har inte alltid fungerat.
De som deltar i demokratins organiserade själv-
försvar utför ett angeläget och samhällsnyttigt arbete.
Det måste också understrykas en dag som denna. De
behövs, tyvärr, också i dagens Sverige. För att kunna
förebygga och bekämpa brottslighet måste de ha me-
del till sitt förfogande. Till dessa medel hör möjlighe-
ten att samla information om våldsverkare, även om
sådana som agerar med politiska motiv.
Det yttersta ansvaret för den lagstiftning och det
regelverk som reglerar denna verksamhet åvilar riks-
dag och regering. Säkerhetspolitikens verksamhet och
säkerhetsarbetet inom militären måste till betydande
delar ske under sekretess. Det är dessvärre en nöd-
vändighet, eftersom vi vet att det finns grupper som
inte skyr några medel i sina aktiviteter. De som är
beredda att använda våld och mord för att komma åt
demokratin, för att nå sina syften, kan inte begära att
demokratins organ öppet skall redovisa hur spanings-
arbete gentemot dem bedrivs eller ens att det bedrivs.
Politiskt ansvariga organ är dock ansvariga också
för det som sker under sekretess. Det ställer till pro-
blem, eftersom vi inte här på samma sätt som i övrig
verksamhet kan förlita oss på att missförhållanden och
överträdelser av gällande föreskrifter uppmärksam-
mas i en fri debatt. Det ställer naturligtvis också till
problem för dem som bär det politiska ansvaret. Inte
ens oberättigad eller felaktig kritik kan bemötas ef-
fektivt när föremålet för granskning arbetar under
sekretess.
Vi måste vara uppmärksamma på behovet av sär-
skilda insatser för att hindra våld och otillåtna medel
som kan användas i syfte att underminera den demo-
kratiska ordningen. Men vi måste också vara upp-
märksamma på att det finns en särskild risk för att
enskilda individers legitima fri- och rättigheter kränks
i verksamheten, även om syftet är att trygga alla en-
skildas fri- och rättigheter. Det är mycket detta som
den senaste tidens debatt har handlat om. Diskussio-
nen om såväl SÄPO som IB visar detta.
När tiderna förändras, liksom hotbilden i vår om-
värld, måste detta påverka även vårt självförsvar. Det
som var berättigat och möjligt att försvara i historiens
ljus måste inte försvaras i dag. Det som kan redovisas
utan att det skadar rikets säkerhet eller enskilda nu
levande personer och deras relationer bör också re-
dovisas. Brott skall självklart bryta igenom sekretess-
gränserna.
Även hemlig verksamhet kräver öppenhet, låt vara
med fördröjning, för att upplevas som legitim. Perso-
ner som drabbas av verksamheten på ett orättvist eller
oförskyllt sätt skall ha upprättelse och i fall av skada
ersättning, även om pengar sällan läker gamla sår.
Mot denna bakgrund välkomnar jag och Centerpartiet
en generös hållning till ett dokumenterat behov av
granskning, demokratisk kontroll och insyn i den
hemliga verksamheten, vare sig den är civil eller
militär. Men denna inställning är inget skäl att av-
veckla vårt självförsvar. Detta vore naivt och dess-
utom att med berått mod göra oss mer eller mindre
beroende av andra inom eller utom landet där den
demokratiska kontrollen är antingen omöjlig eller
osäker.
När vi uttalat oss för granskning av säkerhetstjäns-
ten har det syftat till att nå bredast möjliga enighet
kring formerna för denna granskning. Kommissioner i
all ära, men det avgörande är befogenheterna och vem
eller vilka som utför arbetet, oavsett etikett. Det kan
gälla antingen ett eller flera befintliga organ eller ett
nytillskapat, t.ex. enligt kommittékungörelsen. Perso-
ner som granskar skall inte efteråt kunna misstänkas
för att undertrycka informationer på grund av egen
ansvars- eller intresseanknytning till granskningsom-
rådet. En granskning bör naturligen täcka in olika
kunskaper och erfarenheter - så långt personval i
detta sammanhang, som är oerhört viktigt.
Det är bra att regeringen nu tänkt vidare efter be-
slutet den 6 november 1997 om uppdraget till Regis-
ternämnden i bl.a. fallet Torsten Leander, nämligen
att undersöka vissa frågor rörande hanteringen av
personuppgifter i samband med personkontroll enligt
reglerna i 1969 års personalkontrollkungörelse. Nu
föreslås att personkretsen vidgas i det sammanhanget.
Det är bra. Vidare har tidigare aviserats åtgärder för
att öka insynen i och kontrollen av Säkerhetspolisens
verksamhet. Det gäller, som jag nämnt i debatten,
såväl gamla IB:s verksamhet - och dessförinnan i det
historiska perspektivet - som det framåtriktade pers-
pektivet gällande den löpande verksamheten vid
SÄPO.
Jag tror att det är viktigt att vi tar till oss att vi inte
längre befinner oss i det kalla krigets tid och att vi
därmed också skall förstärka den parlamentariska
insynen i och kontrollen över SÄPO:s löpande verk-
samhet. Däremot är det knappast meningsfullt att
repetera det som SÄPO-kommittén eller JK gjorde
under perioden 1987-1990.
Jag tycker också att det är utmärkt att regeringen
nu är beredd att släppa sekretessen kring instruktio-
nerna till SÄPO. Det är bra att det blir tydlighet i det
fallet. Man har känt sig litet ensam ibland när man har
tittat på de papperna.
Anf. 7 BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Justitieministern inledde, liksom jag
och några andra talare i den här debatten, med att slå
fast att det behövs en säkerhetspolis. Det finns kanske
de i riksdagen som inte tycker det, och de får väl föra
den debatten. Men på den här punkten är vi fullstän-
digt överens. Hon tog upp att vi skulle få förändringar
i framtiden. Jag nämnde själv ett par tre sådana änd-
ringar som borde äga rum. Jag hälsar t.ex. med till-
fredsställelse att vi tycks vara överens om att de hit-
tills hemliga föreskrifterna för SÄPO i framtiden bör
tas bort. Det öppnades också en liten glugg vad det
gäller frågan om undersökning av IB. Det är bra att vi
nu tycks vara sju partier i riksdagen som är överens
om att man skall utreda IB-affären mer än tidigare.
Jag skall återkomma till frågan om formerna.
Det finns något som jag ändå tycker är problema-
tiskt med den här debatten och det som hittills har
hänt i Leanderfallet. De intresserade svenska medbor-
garna vet att vi sedan nästan 30 år tillbaka har en
bestämmelse i grundlagen som säger att man inte får
registrera någon enbart på grund av politisk åskåd-
ning. Flera har åberopat att justitiekanslern grundligt
har gått igenom detta. Bl.a. gjorde Gun Hellsvik det i
sitt anförande. Hon pekade på de 1 000 akter som
justitiekanslern hade gått igenom i slutet av 80-talet,
inklusive Leanderfallet. Även den parlamentariska
kommittén redovisar att man har tittat på en hel del
fall.
Men, fru talman, det problematiska är just att när
Leanderakten efter lång färd äntligen släpps lös före-
faller det nästan varje medborgare i vårt land som om
det har skett registrering enbart på grund av politisk
åskådning.
Jag har under de veckor som har gått haft väldigt
svårt att förstå dem som hävdat att så inte varit fallet.
I en radiodebatt för några veckor sedan, efter det att
Leanderakten hade öppnats, hävdade en tidigare riks-
polischef att det här inte var brott mot grundlagen. Jag
kan ha fel, men jag tycker mig ha förstått att också
justitieministern hävdar det. Och man måste väl ändå
tolka Gun Hellsvik, som hänvisar till JK:s granskning
och friande av SÄPO på den här punkten, som att hon
anser att det inte har skett registrering på grund av
politisk åskådning.
Det här är ju högst hedervärda personer som jag
talar om: justitiekanslern, justitieministern och Gun
Hellsvik, en gammal kollega från den förra regering-
en. Hur kan det då komma sig att deras bedömning av
vad som finns i Leanderakten inte tycks stämma över-
ens med vad nästan alla vanliga människor tycker?
Jag tycker att vi bör använda den här debatten till att
reda ut vad det är som gör att man har så väldigt olika
bedömning på denna punkt.
Jag har de allra senaste dagarna trott mig börja
förstå litet grand vad det handlar om i den här delen.
Jag kan säga det så, eftersom jag för egen del inte har
ägnat mig speciellt mycket åt SÄPO-frågor under de
senaste decennierna och knappt alls tidigare heller.
Man tycks egentligen mena något annat än det som
står i grundlagen, åtminstone läser man grundlagen på
ett helt annat sätt än vad som står i den. Det kanske
finns ett speciellt sätt att läsa det här grundlagsförbu-
det som inte är tillgängligt utan speciella instruktioner
eller en speciell utbildning. Om det är på det viset är
det förstås inte så lyckat i en demokrati. Har vi på
goda eller dåliga grunder bestämt oss för att ha ett
grundlagsförbud mot att registrera någon enbart på
grund av politisk åskådning skall självfallet grundla-
gen följas.
Jag skulle vilja ställa två frågor framför allt till
justitieministern men även till Gun Hellsvik: Uppfat-
tar ni agerandet i Leanders fall och det som finns i
hans akt som ett brott mot grundlagen eller inte?
Skulle ni säga att det inte är ett brott mot grundlagen
tror jag att det är fler än jag som skulle vilja höra
förklaringen till vad det är som har registrerats.
Gun Hellsvik tog upp från vilket håll många av
kraven på en undersökning av vad som har hänt under
gångna decennier har kommit. Hon pekade på att det
väldigt ofta har kommit från vänstergrupperingar på
60- och 70-talen vilkas syn på demokratin var grumlig
eller negativ. Jag utgår från att hon har uppfattat att
det även finns kritik från annat håll. Ett exempel är
förstås Folkpartiet liberalerna.
Mig själv, om jag får säga det, fru talman, kan
man anklaga för mycket, men beskyllningen att jag
skulle ha varit speciellt undfallande under 60- och 70-
talen mot extrema vänstergrupper eller grupper som
beundrade diktaturer på andra håll i världen torde
knappast kunna riktas mot mig. Det går att både vara
kritisk mot delar av det som Säkerhetspolisen har
ägnat sig åt och vara en fullgod demokrat.
En aspekt i samband med Leanderfallet som jag
skulle vilja höra justitieministern utveckla, och som
jag själv tycker är oroande efter det att akten nu har
blivit offentlig, är hur den dåvarande svenska rege-
ringen resonerade när man instruerade sitt ombud att
försvara sig mot Leanders klagomål inför Europa-
domstolen i Strasbourg. Det målet utföll ju med
mycket knapp majoritet till svenska statens fördel. Jag
ställer frågan av flera skäl, men ett skäl, fru justitie-
minister, är att justitieministern själv efter det att
akten blev offentlig tycks ha uppfattningen att det inte
hade gått riktigt rätt till. Med reservation för att jag
har uppfattat det rätt tyckte hon att man kunde fundera
på både ursäkter och skadestånd till Leander.
Om det är så, hur kan det då komma sig att en
svensk regering instruerar svenska jurister att inför
Europadomstolen i Strasbourg tio år tidigare slåss
intill sista tum för att man har agerat rätt i Leanderfal-
let? Det är, fru justitieminister, ingen retorisk fråga,
utan jag skulle vilja ha ett svar på den.
Fru talman! Justitieministern avslutade med att
citera slutet av mitt första inlägg om att släppa in
ljuset. Det är bra det. Det fanns ett par punkter i hen-
nes anförande som innebär att vi skulle kunna få mera
ljus. Men det räcker inte. Jag tycker att det av många
skäl är synd att vi måste släpa den socialdemokratiska
regeringen och justitieministern steg för steg. Den ena
veckan är det fråga om ett begränsat uppdrag till
Registernämnden. Den andra veckan vill man gläd-
jande nog belysa mer av det som IB har gjort. Men
varför inte ta hela steget? Det steget kan i och för sig
tas när som helst, men det kunde vara praktiskt att ta
det under den här debatten.
Anf. 8 KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Det är bra att regeringen tar några steg
i rätt riktning för att belysa historien. Det är bra att
man skall belysa IB:s verksamhet. Det är bra att man
skall dra fram det gamla. Men i likhet med Bo Kön-
berg säger jag: Varför inte löpa linan fullt ut och
tillsätta en kommission som vädrar ut allt det som
förekommit av politisk åsiktsregistrering i vårt land?
Det är ganska stor bredd på den opinion som nu
kräver en oberoende kommission som vädrar ut det
unkna som här finns i vår historia. Svenska folket har
rätt även till det mörka som skett i strid mot demo-
kratins principer. Det är vi också skyldiga de många
som har utsatts för rättsövergrepp utan att få veta och
utan att ha en chans att försvara sig. Det gäller tro-
värdigheten hos det svenska rättssamhället, rättssta-
ten, rättssystemet.
Den senaste tidens avslöjanden om åsiktsregistre-
ring som lett till övergrepp på personer är sannolikt
varken de enda eller särskilt udda. Det rör sig i flera
fall om personer som haft viss vänsteraktivitet, men
som knappast ens haft en framskjuten position i det
parti de tillhört eller sympatiserat med. De utsätts för
registrering och personkontroll. Då ställer man sig
frågan: Hur många andra med motsvarande eller hög-
re aktivitet i olika vänstergrupper, solidaritetskommit-
téer osv. har då inte registrerats och utsatts för per-
sonkontroll?
Det är bra att reglerna delvis har förbättrats, och
det är bra att regeringen nu överväger att ta bort också
hemliga direktiv. Men det som varit måste genomly-
sas för att inte misstänksamhet och trovärdighets-
problem skall förgifta det politiska livet eller förhål-
landena inom arbetarrörelsen. Även om Laila Frei-
valds vill att IB-rörelsen skall granska kommunister-
nas aktiviteter på arbetsplatserna måste man väl säga
att varje tillåtet parti har rätt att värva medlemmar på
arbetsplatserna och organisera aktivitet bland den
arbetande befolkningen. Det är inte någonting som
kan monopoliseras av en viss riktning inom arbetarrö-
relsen.
Arbetarrörelsen och dess vänster har nästan under
hela sin historia utsatts för polisiär uppmärksamhet
och polisiära angrepp i vårt land. Man kan läsa Au-
gust Palms memoarer. Man kan konstatera att telefo-
növervakning skedde redan av Hjalmar Branting, som
var den första socialdemokratiska riksdagsledamoten.
Man kan sedan se att register upprättades redan på
20-talet, framför allt riktade mot kommunister men
även mot radikala socialdemokrater.
På 30-talet tilläts den fascistiska Munckska kåren
lägga upp vapenförråd, och den polischef som under-
lät att angripa detta blev chef för hemliga polisen som
drog upp riktlinjer för det som skedde under andra
världskriget. Vanliga värnpliktiga, antifascister,
kommunister och vänstersocialdemokrater sattes i
arbetsläger. Men aktiva nazister inom officerskåren
fick inte bara behålla jobben utan befordrades. Kom-
munistiska arbetarhem och partiexpeditioner utsattes
för husrannsakan 1940. Mängder av material beslag-
togs.
Under efterkrigstiden har verksamheten fortsatt
med registrering, avlyssning och övervakning. Det var
SÄPO, IB, C-byrån, järntriangeln. Det kanske också
fanns ett SAPO där det regeringsbärande partiet lät
sin egen kamp för att värna sin dominans i arbetarrö-
relsen växa ihop med statsapparatens hemliga verk-
samhet. Här hade vi ett 50-, ett 60- och ett 70-tal med
kärnvapenmotstånd, solidaritet med Sydafrika, Viet-
namsolidaritet och under sena 60- och 70-talen en
ungdomlig vänsterrörelse med flera olika schattering-
ar. Registerverksamheten växte, men så också avslö-
janden och kritisk debatt.
Historien är inte enkelsidig. Man kan förstå en del
av skedet mot bakgrund av överhetsstatens roll att
försöka stoppa hot mot privilegiesamhället, socialde-
mokratins rädsla mot radikala utmaningar i arbetarrö-
relsen men också det kalla krigets anda. Övervak-
ningspolitiken hämtade näring också i kommunister-
nas illusioner och fram till 1960-talets mitt i djupa
felbedömningar om Sovjet, dess förhållanden och
politik. Bland 1960- och 1970-talens vänstergrupper
förekom teoretiska utläggningar med revolutions- och
våldsromantik som måste kritiseras som felaktiga
teorier, men så länge de blott var teorier inte kan och
inte får bekämpas med polisiära metoder. Felaktiga
åsikter måste överbevisas med riktiga åsikter.
Åsikter är inte handlingar. Rättssamhällets princip
måste vara att döma för begångna gärningar och fak-
tiska förberedelser för gärningar. Ty det riktigt an-
märkningsvärda är ju att all denna övervakning, all
denna energi på registrering, avlyssnande, postöpp-
nande, husrannsakningar och t.o.m. infiltration i or-
ganisationer har inte lett till ett enda åtal. Man har inte
kunnat belägga en enda olaglighet eller brottsligt
tilltag mot rikets säkerhet. Men desto fler människor
har i lönndom anmälts som säkerhetsrisker, utsatts för
angiveri och straffats med att stoppas i sin yrkes-
utövning, trots att de inget annat gjort än uttryckt
åsikter, visat sin solidaritet eller varit militanta i sin
kamp för sina arbetskamraters intressen. Det har
funnits inslag av ett psykologiskt krig, ett utmålande
av en säkerhetsrisk för att hålla ned och trakassera
bärare av åsikter man politiskt har ogillat.
Fru talman! Jag har i min hand en kopia av ett do-
kument som är upprättad i Gävle landsfogdes expedi-
tion 1962. Jag vill citera för att ge ett exempel på vad
det hela handlade om.
"För vinnande av upplysning om vilka personer
som i samband med de nu förestående kommunalva-
len inom Edert distrikt arbetar för kommunisterna,
och vilka som förekommer som kandidater på kom-
munisternas valsedlar (kommunalfullmäktige, lands-
tingsmän och kyrkofullmäktige) får jag anmoda Eder
att på ett mycket diskret sätt om möjligt utforska:
vem som före valet agiterar för kommunisterna,
vem som eljest sysslar med deras valförberedelser,
vem som vid de olika vallokalerna utdelar röstsed-
larna,
samt vilka som på annat sätt arbetar för kommu-
nisterna vid valet.
Uppgifter om namn och födelsetid samt bostad på
ifrågavarande personer med angivande av deras verk-
samhet i samband med valet torde lämpligen sändas
direkt till Statspolisens 3:e sektion, Gävle, varvid
denna skrivelse lämpligen bifogas eller makuleras.
Ett exemplar av förekommande valsedlar torde
samtidigt biläggas.
Gävle i landsfogdens expedition den 15 augusti
1962.
Christer Horn af Rantzien"
Nu uppstår frågorna: Hur hotas rikets säkerhet av
ett öppet arbete för ett tillåtet parti i kommunala val?
Hörsammade polisdistrikten begäran i skrivelsen? I
vilka register hamnade då dessa personer? Hur många
av dem kom sedan på grund av dessa registeruppgifter
att ställas utan arbete? Fanns det ett godkännande från
högre ort för skrivelser av denna typ?
Jag vill vända mig till Laila Freivalds. Låt oss dra
fram hela denna övervakningens snuskiga historia i
ljuset. Låt oberoende och oförvitliga personer granska
detta i hela dess vidd. Låt oss vädra ut den unkna
historien, för att sedan kunna föra en öppen, frimodig
dialog och debatt om vägval och om så är möjligt
finna vägen fram till samverkan för att skapa ett än
mer öppet, friskt, demokratiskt och jämlikt samhälle.
Anf. 9 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Justitieministern poängterade i inled-
ningen behovet av SÄPO, försvaret för denna organi-
sation och att förbättringar nu sker. Vi i Miljöpartiet
har länge velat diskutera förbättringar och förändring-
ar. Det är välkommet att detta nu sker pö om pö.
När det gäller frågan om en säkerhetspolis, anser
jag det självklart att organisationer och grupper som
kan befaras bedriva politiskt omstörtande verksamhet
här i riket, och där det ingår utnyttjande av våld och
hot eller tvångsmedel, skall övervakas. Men det är
inte så enkelt. Det måste föras en debatt kring föränd-
ringar i regler för säkerhetspolisen och vad som skall
vara målen, vilka faror som finns med verksamheten
och vilka principer som måste lagfästas för att för-
hindra att verksamheten går i en riktning som inte är
önskvärd. Detta måste hela tiden utgöra ett diskus-
sionsämne i ett demokratiskt samhälle.
Jag beklagar att vi inte kunde inta en gemensam
ståndpunkt för att tillsätta denna kommission för att
granska hela det historiska händelseförloppet. Jag
förstår inte skälen. Man skall inte behöva diskutera
varför det skall finnas en öppenhet. Hemlighetsmake-
riet med delar av historien skall utredas av justitiemi-
nistern. Varför kan vi inte få detta granskningstill-
stånd?
Det har avslöjats att snickaren Torsten Leander
åsiktsregistrerades av SÄPO, trots att statsmakten har
försäkrat att det inte var enbart på dessa grunder som
han avskedades från sitt tidigare arbete på Marinmu-
seet i Karlskrona, utan han var av andra skäl som inte
kunde avslöjas en säkerhetsrisk. Många kontrollin-
stanser sade att det var så. Detta visar att de som
länge hävdade att det skedde ren åsiktsregistrering
även efter den lagändring som ägde rum hade rätt.
Det var tack vare en enveten rättsprofessor och
lättnader i den absoluta sekretessen för forskare att få
tillgång till registeruppgifter som sanningen kunde
visas. Denna sanning mörklades vid rättegången i
Europadomstolen. Domstolen ansåg då att de kon-
trollstationer som krävdes för att upprätthålla rättssä-
kerheten fanns. Men det visade sig att det inte var så.
Även i Norge - efter Lundkommissionens arbete -
har det visat sig att deras kontrollinstanser inte har
varit vad som har menats med det. Det var bara en
kuliss.
Men vad drar vi för slutsatser av detta faktum?
Det är här vi drar olika slutsatser.
Socialdemokraterna och Moderaterna har alltid
hållit ihop i dessa frågor och alltid stöttat varandra.
När det gäller registrering av vänsteranhängare, så var
det en grupp i det skeendet. Men det kan ske föränd-
ringar så att det blir andra grupper i andra skeenden.
Det handlar inte om det som Gun Hellsvik kallar för
revolutionära vänstermänniskor. I en annan tid är det
andra. Det väsentliga är hur registreringen har gått
till. Vi måste dra nytta av dessa erfarenheter i framti-
den.
Som jag tidigare har sagt anser Miljöpartiet att
denna oberoende parlamentariska kommission är ett
måste för att få fram allt som döljs i mörkret - som i
detta fall med Torsten Leander. Det är så klart. Det är
därför vi återigen har denna debatt. Reglerna om
sekretessen hos SÄPO måste förändras ytterligare.
Det är bra att justitieministern säger att de hemliga
föreskrifterna skall upphöra att gälla. Det var också
ett krav.
Vi är från Miljöpartiets sida inte nöjda med den nyin-
rättade Registernämnden som skall garantera insyn.
Representanterna från de politiska partierna är just
socialdemokrater och moderater, och de har alltid haft
samma åsikter i dessa frågor. Det är de som är repre-
senterade i Registernämnden. Vi kräver att alla partier
som är representerade i denna riksdag skall få ingå i
Registernämnden.
Det är oerhört viktigt att det sker en helhets-
granskning av vad som skett fram till vår nutid. Alla
kopplingar mellan organisationerna skall också bely-
sas. Tidigare utredningar har endast granskat enskilda
organisationer. Dessutom har materialet i dessa ut-
redningar gallrats och fördärvats. Vill man veta kan
man inte få tag i fullständigt bakgrundsmaterial.
Frågor som måste besvaras gäller hur material
mellan de olika organen utväxlades. Vilka var aktö-
rerna? Vilka mandat hade de? Vilka mandat skaffade
de sig själva? Vilka konsekvenser fick övervakning-
en? Hur många människor drabbades, och på vilket
sätt? Vilken kultur och mentalitet utvecklades inom
och mellan de hemliga organisationerna?
Andra länder har öppnat sina arkiv. Norge har
gjort det på ett föredömligt vis. Varför kan vi inte
göra detta i Sverige, justitieminister Laila Freivalds?
Vad är det för hinder som fortfarande finns? Det är
det som måste presenteras.
Fakta har kommit fram. Det sipprar alltid ut, även
om man försöker dölja det, genom människor som
skriver böcker och genom intervjuer med de männi-
skor som fanns med vid tillfället. Det som regeringen
säger är rätt stämmer inte.
Regeringen gömmer sig ofta bakom omsorg om
rikets säkerhet, men skälen är kanske i stället att man
inte vill ställa de socialdemokratiska partimedlemmar
som förekom till svars. Det finns ikoner som inte skall
ställas till ansvar.
Enligt en tidningsartikel har 850 personer skrivit
till Justitiedepartementet och ministern om att de vill
veta om de är registrerade, och i så fall ta del av ak-
terna. Dessa har råkat ut för kränkande händelser. De
har placerats på interneringsplatser. De har råkat ut
för husrannsakan, telefonavlyssningar, blivit avskeda-
de eller gått miste om arbeten som de sökt.
Jag vet inte riktigt formerna för den utredning som
skall ske. IB-affären är som sagt inte alls färdigutredd,
fastän JO och JK har intygat att det är så. Det har
kommit fram händelser som visar på att så inte är
fallet.
I den senaste Värnpliktsnytt visar man att hundra-
tals värnpliktiga skulle spärras in i händelse av krig.
Det var 70-talets åsiktsregistrering. Listorna skulle
flyttas till SÄPO, men de fanns kvar inom militären i
stället för att förstöras. Man fortsatte att registrera
även efter 1979. Människor vittnar om detta. Visst
behövs denna översyn.
Lars-Olof Lampert har skrivit en c-uppsats. Han
har även tillfogat nytt material. Han har utrett händel-
seförloppet vad gäller sjukhusspionen i Göteborg. Det
är mycket bra beskrivet. Den som var sjukhusspion
har intygat att intervjuerna är riktiga och att uppgif-
terna stämmer. Det är ändå bara en vanlig forskare
som har fått fram sådana uppgifter. Han har inte utgått
från någon utredning. Utredningarna är mycket sämre.
Socialdemokraterna har fått passivt stöd av de
borgerliga partierna och får det än i dag. De tycker att
det var okej med en kartläggning av kommunisterna.
Denna sysselsättning var överordnad begrepp som
politisk åsiktsregistrering, politiskt spioneri och rätts-
säkerhet.
Den svenska personalkontrollen har nyligen utök-
ats. Vi fick en ny lag 1996 - en säkerhetslag - som
innebär att även kommuner, landsting och privata
företag får kontrollera. För att undvika de misstag vi
har gjort i historien måste vi ta fram i ljuset vad som
har förekommit och visa det.
Anf. 10 ROSE-MARIE FREBRAN (kd):
Fru talman! En demokrati - en rättsstat - behöver
en säkerhetstjänst. Skälet är att själva demokratin
måste kunna skydda sig mot omstörtande krafter. Om
man tycker att säkerhetstjänsten är viktig följer också
att man anser att det är viktigt att den fungerar som
det är tänkt att den skall fungera. Säkerhet och rätts-
säkerhet skall upprätthållas. Jag upplever inte, som
justitieministern, att riksdagen sviktar när det gäller
vikten av säkerhetstjänsten.
I en demokrati är det medborgarna som är mak-
tens uppdragsgivare. Här i riksdagen, i regeringen, i
verk och myndigheter är vi alla medborgarnas upp-
dragstagare. Som sådana får vi naturligtvis aldrig
utöva makten så att vi blir uppdragsgivarnas - med-
borgarnas - fiende. Våra demokratiska ordningar
skall vara ett skydd och inte ett hot.
Det blir mer och mer uppenbart att medborgare
lidit skada och utsatts för övergrepp genom SÄPO:s
verksamhet. Då gäller det att riksdag och regering står
på de kränktas och de skadelidandes sida. För att
använda ett numera ofta använt uttryck: Vi står i skuld
till de drabbade. Hur avslöjande det än kan bli måste
byken tvättas.
Fru talman! Det känns mer än överväldigande att
konfronteras med alla de obehagligheter som vår
nutidshistoria rymmer. Jag tänker på tvångssterilise-
rade och lobotomerade. Jag tänker på rasbiologiska
institutet. Jag tänker på naziguldet och juderegistren.
Jag tänker på baltutlämningen och på SÄPO:s samar-
bete med Gestapo under andra världskriget - det som
sände norrmän i döden - för att bara nämna en del.
Konfrontationen med allt detta är smärtsam. Vi trodde
ju faktiskt länge att just vårt samhällsbygge knappt
hade några skavanker.
Som land och folk behöver vi gå till botten med
vår nutidshistoria. Det gäller i högsta grad de förhål-
landen som vi debatterar i dag. Även om vi kan känna
viss ängslan över vad som kan komma att avslöjas
måste vår beslutsamhet vara orubblig.
Fru talman! Det s.k. Leanderfallet har åter aktuali-
serat granskningsfrågan. När nu Leanders akt lämnats
ut efter 18 år har det talats både om struntuppgifter
och bagateller. Det har sagts att uppgifterna inte
skulle ha lett till någon åtgärd från arbetsgivarens
sida, inte skulle ha lämnats ut och inte skulle ha re-
gistrerats. Efter att ha läst akten har nuvarande SÄPO-
chefen uttryckt förvåning över att Leander miste sin
anställning. Det har talats om både ursäkt och skade-
stånd.
Jag sällar mig till Bo Könberg, som utifrån detta
ställer frågor om hur både socialdemokrater och mo-
derater ser på detta i förhållande till grundlagen.
Snickaren Leander var inte den ende som drabba-
des. De senaste dagarna har andra fall rullats upp i
medierna, t.ex. fil. dr Curt Hagquist och ingenjören
Ingemar Bernersson. Vi har ingen aning om hur
många liknande fall det finns. Vi skulle kunna få veta
det. Men hur många som har sållats bort och aldrig
ens kommit i fråga för en anställning kommer vi
knappast att någonsin kunna bilda oss en uppfattning
om.
Motståndarna till en bred oberoende kommission
hävdar att SÄPO redan granskats tillräckligt. Jag
tycker det är ett märkligt synsätt. De granskningar
som vi har haft har missat de fall som sedan har
kommit fram på annat sätt. Det är inte förtroendeingi-
vande.
Fru talman! Det var ett misstag av regeringen att
omedelbart avvisa kravet på en bred oberoende
kommission. Det var ett misstag av regeringen att
snabbt bestämma sig för att ge ett begränsat uppdrag
till Registernämnden. Dessa två alltför snabba beslut
har troligen låst fast regeringen i en olycklig position.
Tyvärr har det kanske redan gått prestige i ärendet.
Det var ett misstag av moderaterna att omedelbart
avfärda en granskning av SÄPO samtidigt som man
uttalade sig för en utredning av IB. Skall sanningen
om IB fram måste ju dess relation till SÄPO granskas
grundligt. En granskning som inte sammantaget om-
fattar både IB och SÄPO skulle missa viktiga aspekter
på hur kontrollen av medborgarna faktiskt har gått till.
Professor Stig Ekman, expert i 1974 års underrättel-
seutredning, anser att det krävs en utredning som i ett
sammanhang synar SÄPO och IB på grund av klara
kopplingar och flytande gränser dem emellan.
Under de senaste veckornas debatt har det faktiskt
varit svårt att avfärda misstanken att socialdemokra-
terna gärna velat mörklägga IB och att moderaterna
gärna velat skydda SÄPO. Justitieministern säger nu
att regeringen vill ta initiativ till en forskningsinsats
när det gäller IB. Jag anser att både moderaterna och
socialdemokraterna har anledning att i dag ge oss
besked om hur man ser på sambanden mellan den
militära och den civila säkerhetstjänsten. Det gäller
även Centerpartiet, som inte har uttryck något behov
av att se detta samband. Man tycks vara nöjd med
åtskilda granskningar som inte kommer att ha något
som helst med varandra att göra.
Vad gäller IB är det för övrigt extremt bråttom att
komma i gång med en granskning. Det ryktas om att
IB:s arkiv är borta. Om det stämmer brådskar det att
höra dem som var inblandade i verksamheten. Det blir
ju inte en forskningsuppgift om arkiven är borta, utan
då blir det en ren granskningsuppgift där man faktiskt
måste höra dem som var inblandade. IB:s chef, Birger
Elmér, har sagt sig vara villig att medverka om han
blir löst från sitt tystnadslöfte. Eftersom han nu är 78
år och svårt sjuk inser alla att här finns ingen tid att
vänta.
Fru talman! Vi kristdemokrater ser den norska
Lundkommissionen som en förebild. Vi vill ha vad
man, med ett uttryck lånat från Sydafrika, kan kalla en
sanningskommission. Vi vill ha en sanningskommis-
sion som består av oberoende jurister, forskare och
betrodda medborgare. Inga politiker skall ingå efter-
som människor i gemen betraktar politikerna som
inblandade. Det är viktigt att vi får en kommission där
människor löses från sin tystnadsplikt när de framträ-
der och där de åläggs att vittna under ed. Det är vik-
tigt med ett arbetssätt som bidrar till öppenhet och
sanningsenlighet.
Den granskning som har presenterats och nu utlo-
vats motsvarar inte på något sätt dessa krav. Justitie-
ministern lånar Bo Könbergs uttryck och säger: Ja, vi
skall släppa fram mera ljus. Då vill jag säga: Varför
skall vi bara få litet mer ljus? Varför skall vi kunna
tänka oss att skruva bort 15 watts-lampan och skruva
dit en 40 watts i stället? Vi behöver skruva dit minst
en 100 watts-lampa.
Anf. 11 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Det är något egendomligt med den här
debatten i dag i Sveriges riksdag. Det är flera partier
som här hävdar eller ifrågasätter att SÄPO har ägnat
sig åt olaglig åsiktsregistrering i snart 30 år. I 20 år
har en grundlagsstridig verksamhet pågått samtidigt
som i vart fall Folkpartiet har haft det parlamentariska
ansvaret i denna riksdag, men det gäller även flera av
de andra som har samma uppfattning. Dessutom har
bl.a. Folkpartiet i nio av dessa år haft regeringsansva-
ret för denna ifrågasatta olagliga verksamhet.
Folkpartiet har dessutom medverkat i den gransk-
ning av SÄPO som genomfördes just för att bl.a.
kartlägga om SÄPO har ägnat sig åt dessa olaglighe-
ter. Folkpartiet delade då SÄPO-kommitténs slutsats
att registreringen inte var någon olaglig åsiktsregist-
rering, men den var för rutinmässig. Den kunde kriti-
seras hårt i olika avseenden.
Bo Könberg frågar mig vad anser. Jag anser mig
inte i den delen kunna göra en bättre bedömning än
den som JO, JK och SÄPO-kommittén med bl.a.
Folkpartiet har gjort.
Vad får då Könberg att ta avstånd från sitt parti i
tidigare riksdagar och regeringar? Jo, de senaste ti-
dernas avslöjanden om registrering av personer som
var aktiva i kommunistiska extremistorganisationer.
Det påminner om satiren där man säger: Det hade jag
ingen aning om.
Men Folkpartiet hade inte bara en aning, de visste.
De satt i Rikspolisstyrelsens styrelse när den besluta-
de att vissa uppgifter ur SÄPO:s register om t.ex.
Torsten Leander skulle lämnas ut till försvaret. Folk-
partiet satt i regeringen när den 1980 beslöt att lämna
Leanders besvär över försvarets beslut att säga upp
honom utan bifall. Folkpartiet satt i regeringen när
Leander vände sig till Europadomstolen och ärendet
började handläggas i Regeringskansliet.
Könberg frågar mig hur den socialdemokratiska
regeringen resonerade. Könberg kan ju börja med att
fråga hur den folkpartistiska representationen i den
regering som började handlägga ärendet resonerade.
För min del är det självklart att regeringen då ansåg
att man måste försvara det system man har eftersom
man ansåg att inget olagligt hade skett.
Folkpartiet satt som sagt var dessutom i SÄPO-
kommittén när akter granskades, bl.a. Leanders akt.
Inte i något av dessa sammanhang ansåg Folkpartiet
att det var frågan om otillåten åsiktsregistrering, trots
att de har haft insyn i just de akter som allmänheten
nu börjar få insyn i.
Vi hade folkets uppdrag - det har vi som politiker
- att vara de som kontrollerar och har insyn i bl.a.
SÄPO:s verksamhet. Har vi svikit folkets förtroende
när vi har haft insynen och möjligheten och inte rea-
gerat? Efteråt kommer vi och säger: Det hade jag
ingen aning om.
Det är inte att undra på att människors förtroende
för hur vi hanterar dessa känsliga frågor minskar.
När den nuvarande regeringen fick insyn i Torsten
Leanders ärende till följd av ändrade sekretessregler
kunde regeringen konstatera att även om det inte är
otillåten registrering är det en oacceptabel hantering i
ett personalkontrollärende. Just för att systemet nume-
ra är helt förändrat måste vi ärligt kunna säga det.
Något annat anser inte jag vore rimligt.
Av samma skäl har Registernämnden fått uppdra-
get att kontrollera andra ärenden med orimliga kon-
sekvenser för den enskilde. Jag förstår faktiskt inte
kristdemokraternas Rose-Marie Frebrans uppfattning
att vi har fattat för snabba beslut och att vi har gjort
misstag när vi har beslutat att Registernämnden skall
försöka komma underfund med i vilka hanteringar
myndigheters agerande har lett till orimliga konsek-
venser för de enskilda.
Bo Könberg beklagar sig över att man måste släpa
regeringen från åtgärd till åtgärd. Könberg måste vara
helt okunnig om det reformarbete som startade för tio
år sedan. Detta reformarbete har alla partier varit
involverade i, om inte annat så genom att ta ställning
till de förslag som har kommit till denna riksdag. Det
är på grundval av de granskningar och utredningar
och de gemensamma ställningstaganden som vi har
gjort som vi steg för steg reformerat systemet. Det är
ingen som har behövt släpa oss, dessbättre. Det är
denna riksdags och regeringens ambition att öppna på
sekretessen, belysa historien och ta reda på hur vi har
agerat.
Vi har ingen anledning att skämmas för det vi har
gjort men vi måste erkänna när fel har begåtts, och
sådana har naturligtvis alltid begåtts.
Kenneth Kvist är som f.d. kommunist upprörd
över hur landsfogden agerade 1962. Jag kan förstå
det, och jag respekterar det. Låt oberoende granskare
gå igenom det. Det är ju därför vi anser att vi måste
öppna på sekretessen. Forskare och andra intresserade
måste ha möjligheter att gå in i materialet och belysa
det i det historiska perspektivet. Jag kan inte dela
Kenneth Kvists uppfattning att bara därför att man har
våldsromantiska teorier är man ointressant ur säker-
hetssynpunkt. Vem kan garantera när teorierna över-
går till våldshandling?
Kia Andreasson anser att vi ligger efter andra län-
der när det gäller öppenhet. Andra länder framställs
som föredömen. Jag skulle vilja påstå att Sverige har
kommit mycket långt när det gäller att säkerställa ett
regelverk och ett system för kontroll av de myndighe-
ter som är satta att garantera vår säkerhet och vårt
land. Det innebär bl.a. kontroll av vissa individer.
Vi har kommit en bra bit på väg att reformera vår
lagstiftning. Det är få andra länder, inklusive våra
grannländer, som har kommit så långt.
Anf. 12 GUN HELLSVIK (m):
Fru talman! Jag anser den debatt som vi för i dag
vara viktig. Den rör sig om rätten att registrera, och
den rätten innebär omfattande ingrepp i människors
integritet. Därför är det nyttigt med en debatt. Det är
nyttigt med ett ifrågasättande, eftersom de som har
makt mår väl av att känna att de har ögonen på sig.
Samtidigt tycker jag att det är viktigt att vi när vi för
en sådan debatt inte får förlora helhetsperspektivet.
I min inledning tog jag upp Mattias Flink-fallet
från 1994. Jag tror att alla i kammaren kan föreställa
sig vad som skulle ha hänt om det 1994, efter denna
fasanfulla händelse, hade lagts fram ett förslag om
utökade möjligheter till registrering i SÄPO:s register.
I varje fall jag är helt övertygad om att det hade varit
mycket lätt att få igenom ett sådant lagförslag då.
Nu har Leanderfallet - inte för första gången men
på nytt - dykt upp och skapat en känslostorm och en
debatt. Då ser vi enbart på Leanderfallet och funderar
inte på varför vi har en registrering och varför ingen
lade fram förslag om utökningar av registreringsmöj-
ligheterna 1994. Det är samma resonemang som hela
tiden måste föras, om en avvägning i en helhetsbild.
Man får inte heller förlora det historiska perspek-
tivet. Jag menar att väldigt mycket av vad som kom-
mer fram här rycks loss från sitt historiska samman-
hang. När Kenneth Kvist talar om landsfogdens efter-
forskningar 1962 eller när Kia Andreasson talar om
att man på 70-talet var beredd att spärra in ett antal
soldater om det skulle bli krig nämner ingen någon-
ting om vad man på 60- och 70-talen upplevde som
hot.
Ingen nämner att exempelvis KPML(r) gav ut en
särskild instruktion för kommunistiska soldater 1972
där det klart framgår att det främsta målet var en
väpnad revolution i Sverige. Man säger att det är
viktigt att infiltrera försvaret och att man vill att
medlemmarna skall göra sin militärtjänst för att de
skall lära sig att hantera vapen.
Vi måste sätta in varje fråga, och därmed tidpunk-
ten när registrering sker och när registeruppgifter
lämnas ut, i sin tid och inte enbart utgå från den situa-
tion som vi har i dag. Det skulle vara intressant att
höra om någon i den här församlingen tycker att det
skulle vara positivt om vi inte hade några möjligheter
att hindra en nynazist från att bli hemvärnsman och
därmed få tillgång till vapen.
Anf. 13 OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Jag skall ägna mig åt några punkter
som kräver ytterligare fördjupning i den här debatten.
Jag antar att vi alla är överens om att den bestäm-
melse som gäller förbud mot politisk åsiktsregistre-
ring är brett förankrad här. Den ifrågasätts inte. Men
det är också viktigt att framhålla att i samma ögon-
blick som man säger att enbart politisk åsikt inte får
vara grund för registrering öppnar detta för tolkning-
ar, i värsta fall också för att man är beredd att kon-
struera skäl som läggs till för att man skall kunna
registrera.
Jag tycker att det är viktigt att vi talar öppet om
den sortens problem i tillämpningsledet. Det är ju
oerhört viktigt att skärpa kontroll och insyn så att den
typen av omtolkningar och oacceptabel hantering av
enskilda ärenden inte möjliggörs.
Detta är naturligtvis en av kärnfrågorna, och det
finns en betydande risk att andra motiv, andra kriteri-
er, konstrueras som tillägg till den politiska åsikten
utan att det finns en tydlig legal grund.
Räcker då parlamentarisk insyn och kontroll i så-
dana fall? Ja, det borde vara så, men frågan är tyvärr
berättigad mot bakgrund av de erfarenheter som vi
har. Justitieministern sammanfattade mot bakgrund av
Leanderfallet detta med orden "oacceptabel hante-
ring" och "rutinmässighet".
Jag uppfattar det så, när jag vill kontrollera att vi
är överens om detta, att en viktig följd av det uppdrag
som nu har givits till Registernämnden, med den vid-
gade sammansättning som den får vid utförandet av
granskningsuppdraget, är att vi kommer att kunna se
om det finns flera fall av likartad karaktär och om det
finns ett mönster i det som gjorts i det förflutna när
det gäller personalkontroll.
Jag uppfattar det så att detta bara är en början.
Kommer det fram saker som visar att de risker som
jag har beskrivit har besannats, skall detta självklart
föranleda åtgärder, inbegripet åtgärder på lagstift-
ningens område och förstärkt kontroll. Det här en del
av bakgrunden till att jag har sagt att det är viktigt att
vi utvidgar den parlamentariska möjligheten att fram-
över löpande följa SÄPO:s verksamhet på ett bättre
sätt än vad som hittills har varit möjligt.
Låt oss få fram detta underlag. Genom att frisläp-
pa akten för Torsten Leander och genom den envishet
och kompetens som hans ombud har visat, har vi fått
in ljuset i säkerhetstjänsten. Men också detta är bara
en början. Det måste sedan leda till att vi ser på övri-
ga ärenden. Därför uppfattar jag uppdraget till regis-
ternämnden som oerhört viktigt.
Men det är som sagt bara en början. Därför vill vi
inte köra in i en återvändsgränd och säga att kommis-
sioner löser alla problem. Det handlar om att ringa in
de problem som vi vill granska och se till att de kom-
mer upp på bordet och därefter dra slutsatser.
Anf. 14 BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Jag ställde ett par frågor i mitt förra
inlägg. Jag ställde dem till justitieministern i första
hand och i något fall till Gun Hellsvik. De frågor jag
ställde till justitieministern gällde om det som nu
kommit fram i Leanderfallet visar att det har pågått
brott mot grundlagens bestämmelse om olaga åsikts-
registrering. Den andra frågan gällde regeringens
hantering av Leanderfallet i Europadomstolen.
En stor del av justitieministerns inlägg kom att
upptas av granskning, inte av detta, utan av gransk-
ning av Folkpartiet. Vi tackar för uppmärksamheten,
men debatten skulle i första hand handla om hur vi
har det med SÄPO-registren.
Jag, och större delen av kammaren, vet om att
Folkpartiet har suttit i regeringen i nio år. Jag har
själv haft förmånen att göra det i tre år. Jag vet, och
jag tror att en stor del av kammaren också vet, att
Folkpartiet var med i SÄPO-kommittén.
Det som är problemet för justitieministern, och
som verkar alldeles omöjligt att få fram, är att många
av oss, när vi ser vad som fanns i Leanderakten, har
svårt att förstå hur detta kan förenas med grundlagen.
Jag förde till och med, fru talman, ett ganska ut-
förligt resonemang om att det var ett problem att det
finns ledande personer i vårt land - jag misstänkte
bl.a. justitieministern - som uppfattar att det som står
i Leanderfallet inte är olaga åsiktsregistrering, medan
nästan alla andra i landet uppfattar det som det.
Man kan fråga sig om vi skall ha grundlagar som
kan uppfattas så oerhört olika. Såvitt jag förstår var
justitieministern helt ointresserad av att gå in på detta
och använde sin tid till annat.
Det finns ett par chanser till i dag eftersom justi-
tieministern kommer upp i talarstolen två gånger till.
Kan justitieministern reda ut för mig, och eventuellt
andra fåkunniga, vad det är i Leanderakten som gör
att den inte strider mot beslutet i grundlagen om olaga
åsiktsregistrering?
Min andra fråga gällde hur den dåvarande rege-
ringen hanterade instruktioner m.m. inför Europa-
domstolen för de mänskliga rättigheterna. Det enda
svar jag får på det är att Folkpartiet minsann satt i
regeringen fem sex år tidigare när ärendet började
förberedas. Jaha.
Frågan gällde hur regeringen, och gärna regering-
arna, hanterade detta. På detta vill justitieministern
uppenbarligen inte svara, men hon har som sagt chan-
sen två gånger till att tala om detta.
Justitieministern gör nu gester mot mig. Om jag
skall översätta dem för kammarens ledamöter så tror
jag att de betyder att det var ett försvar för personal-
kontrollen i allmänhet.
Min fråga gällde: Var det rätt att driva Leanderfal-
let som man gjorde? På detta kanske jag kan få ett
svar från talarstolen nästa gång justitieministern äntrar
den.
Justitieministern tyckte inte om min beskrivning
att regeringen fått släpas från beslut till beslut de
senaste veckorna. Justitieministern gick in på det
reformarbete som flera av oss har instämt i och som
har pågått under senare år. Jag syftade uttryckligen på
det som skett de senaste två tre veckorna. Ena veckan
bestämmer man sig för att ge ett begränsat uppdrag åt
registernämnden, och tror att frågan är över med det.
När man plötsligt upptäcker att det finns en majoritet i
denna kammare för att IB-affären skall utredas kom-
mer socialdemokraterna i dag, efter flera decennier,
fram till att den skall utredas. Det är bra, men jag har
svårt att förstå upprördheten över ordet släpas. Det är
precis det som det har varit fråga om.
Fru talman! Jag har litet svårt att förstå Kenneth
Kvists upprördhet över att det parti han företräder har
visats uppmärksamhet under de mörka åren, under
andra världskriget och åren därefter med tanke på det
mycket nära samröre man haft med företrädare för
den största diktaturen i vår närhet.
Anf. 15 KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Det kan hända att Bo Könberg inte
förstår upprördheten. Men man har genomfört så
många kontroller, husrannsakningar m.m. och aldrig
funnit någonting som lett till ett åtal, aldrig funnit
någonting som ansetts vara förgripligt mot svensk lag,
svensk rätt eller svensk säkerhet. Det är klart att det
har upprört att en massa människor oskyldigt ankla-
gats utan att de haft någon avsikt att skada landets
nationella intressen.
Det samma gäller Gun Hellsvik. Gun Hellsvik vill
bemöta mitt exempel på hur man, från en landsfogdes
sida, övervakade ett helt öppet verkande politiskt
partis medlemmar i ett kommunalt val med att hänvisa
till KPML(r):s skrift om strategi i deras s.k. soldatar-
bete.
Det är väl som partikamraten, om uttrycket tillåts,
till Gun Hellsvik, Eric Krönmark sade i en intervju i
dag i radio, nämligen att man måste dra alla över en
kam eftersom det är så svårt att hålla isär de olika
bokstavskombinationerna på vänsterkanten.
Det är just den inställningen som är så farlig för
rättssäkerheten, att man inte kan hålla isär den ena
från den andra utan drar alla över en kam. Det är just
det Gun Hellsvik gör. Leander var inte medlem i
KPML(r). Mitt exempel från 1960-talet gällde inte
den organisationen heller, och ingen av de personer
som nu diskuteras hörde hemma där.
Det är nästan som skämtteckningen med mannen
som sitter och tittar på en demonstration och blir
slagen i huvudet med en batong. Han säger till poli-
sen: Slå inte mig. Jag är antikommunist. Jag struntar i
vad du är för kommunist, svarar polisen.
Vad är egentligen skillnaden mellan Sverige och
Norge i säkerhetspolisens verksamhet? Möjligen att
Norge har varit med i en försvarspakt, Nato. Men i
övrigt är skillnaderna inte stora. I Norge har man
vågat ta i sin historia och visat den nödvändiga öp-
penheten. Varför kan vi inte tillåta att oberoende
människor granskar den svenska säkerhetspolisen på
motsvarande sätt? Vad är ni rädda för egentligen?
Fru talman! Jag vill notera ytterligare en sak i
detta inlägg. Det är väl bra att regeringen har rikt-
ningen att bemöda sig om större öppenhet. Vi får
hoppas att det är värt något i praktiken. Samtidigt är
Sverige på väg in i ett europeiskt polissamarbete som
ger möjlighet till en nästan oinskränkt bevakning och
registrering av medborgarna. I Europol skall vi inte
bara registreras om vi är kopplade till kriminell verk-
samhet utan också om vi skulle råka vara möjliga
brottsoffer. Detta är också en allvarlig bild inför
framtiden.
Anf. 16 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Centerpartiet är böjligt och medgör-
ligt. Man accepterar förslaget om utredning. Det är
bara början, säger man dock, men om det kommer
fram mera kan man böja sig åt andra hållet och begära
mera. Men varför acceptera en utredning som inte är
till fyllest när vi nu har chans att kunna genomföra ett
bättre förslag?
Miljöpartiet accepterar inte en utvidgad register-
nämnd. Det överordnat viktiga för den kommission
som skall utreda är att den är totalt fristående från den
politiska makten och att de aktuella personerna skall
höras under ed.
Det som brast i de utredningar som hittills har
gjorts är att det som sades var lögn. Man ljög och
sade att man inte visste. Eftersom mycket av materia-
let är utgallrat och förstört är det oerhört viktigt att
höra de personer som finns kvar och som kan lämna
vittnesmål och att dessa vittnesmål nedtecknas innan
det blir alldeles för sent. Det är dessa två inslag som
det hänger på, om det skall bli en riktig belysning av
det historiska skeendet.
Jag upprepar min fråga: Vad är ni rädda för? Jag
har inte fått något svar på frågan varför man inte kan
göra denna totala granskning. Vad finns det för hin-
der? Jag får inte något svar på dessa frågor.
I morse hörde jag Eric Krönmark, f.d. försvars-
minister, säga att det efter 1969 blev förbjudet med
åsiktsregistrering. Men SÄPO fortsatte på regeringens
uppdrag att registrera åsikter. Det sade Eric Krönmark
i en radiointervju!
I detta med att delta i samhällssomstörtande verk-
samheter finns en luddighet. Vad menar man med
det? Det är detta som måste utredas, och det vore bra
om det togs fram konkreta exempel från historien. På
det viset kan man förebygga inför framtiden.
Kenneth Kvist undrade vad det var för skillnad
mellan vänstergrupperna. Vad innebär grundlags-
skyddad politisk åskådning? Är det när åsikten om-
vandlas till handling som den är straffbar, t.ex. att
dela ut politiskt material, att delta i demonstrationer,
att prenumerera på tidningar? När överskrids grän-
sen? Dessa luddiga begrepp och tolkningar måste
utredas så att det blir klarare.
När det gäller SÄPO:s register fanns det de inom
SÄPO som var beredda att delta i t.ex. demonstratio-
ner arrangerade av KPLM(r). Hur många kollades då
och vilka var metoderna?
Det är ungefär samma kriterier som gäller för re-
gistrering inom EU-samarbetet och det finns förslag
om register. Sådana formuleringar förekommer alltså
även där. Det är oroväckande.
Anf. 17 ROSE-MARIE FREBRAN (kd):
Fru talman! Justitieministern uttalade förvåning
över att kristdemokraterna anser att regeringen alltför
snabbt har fattat olyckliga beslut. Skall det vara så
svårt att förstå? Det är väl helt logiskt utifrån att vi
anser att det bör tillsättas en sanningskommission
enligt den norska förebilden. Innebär inte de beslut
som regeringen har fattat, innan det har hållits någon
debatt mellan de olika politiska partierna, att utsikten
att få denna breda kommission har minskat avsevärt?
Det är alltså fullständigt logiskt att vi anser att de
beslut som ni har fattat har varit olyckliga. De har låst
fast er på ett sätt som gör att det kanske redan har gått
prestige i frågan. Jag tycker att det har visat sig att så
är fallet.
Det är mycket svårare att ta till sig vad andra
tycker och begär om man själv bestämt har slagit fast
en position och sagt på vilket sätt man skall göra.
Detta gäller även formerna för hur vissa saker skall
bedrivas, vilket det är fråga om här.
Angående beslutet om forskningsuppdrag när det
gäller IB vill jag veta vad regeringen skall göra om
arkiven är borta. Skall man då ompröva det beslut
som man har fattat? Eller skall det fortfarande gälla
även om det inte finns några dokument att granska
och att forska om?
Jag har inte heller fått något som helst svar från
varken Socialdemokraterna, Moderaterna eller Cen-
terpartiet på frågan hur man ser på sambandet mellan
den militära och den civila underrättelsetjänsten. Jag
efterlyser alltså en reaktion på det som framhållits,
inte av en riksdagsledamot som jag som inte har arbe-
tat inom detta sakområde utan av den som jag hänvi-
sar till, professor Stig Ekman som var expert i 1974 år
underrättelseutredning. Hur ser ni på kravet på en
utredning i ett sammanhang? Hur ser ni på påstående-
na om de klara kopplingarna och de flytande gränser-
na mellan IB och SÄPO? Far professor Stig Ekman
med oriktiga uppgifter när han hävdar dessa kopp-
lingar och dessa flytande gränser?
Varför vill vi kristdemokrater ha denna breda och
oberoende kommission? Det enda syftet med detta är
att vi kristdemokrater anser att vi som demokrati och
rättsstat en gång för alla skall gå till botten med såväl
den civila som den militära säkerhetstjänsten under
hela tidsperioden från 1939 och framåt. Vi vill ha en
öppen redovisning, precis som man har fått i Norge.
Vi måste kunna ta ställning till hur vi skall kunna ge
upprättelse till dem som orättmätigt har drabbats.
Sedan finns det mängder med frågor som borde
besvaras och ses över i en sådan typ av utredning. En
sak som är positiv här i dag är att det verkar vara en
överväldigande majoritet för att de hemliga regerings-
föreskrifterna skall bort och att registerinnehållen i
stället skall regleras genom lagstiftning. Det är posi-
tivt, men det ger inte upprättelse åt någon som tidiga-
re har drabbats.
Anf. 18 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! Till Olof Johansson vill jag säga att
det är helt rätt att Registernämnden skall få en vidgad
sammansättning. Vi överväger på vilket sätt denna
utvidgning borde åstadkommas med hänsyn till det
särskilda uppdrag som Registernämnden har fått. Men
detta övervägande bör gälla över huvud taget på vil-
ket sätt vi kan säkerställa att Registernämnden har en
så bra sammansättning som möjligt för det uppdrag
som den har generellt sett.
Det är helt rätt att detta bara är början. Vi befinner
oss bara i början av det reformarbete som startades i
och med de utredningar som gjordes i slutet av 80-
talet och under 90-talet. Dessvärre tar det ju tid, och
det kan man känna otålighet över. Samtidigt förefaller
det som att man, eftersom det tar den tiden, hinner
glömma bort var man befinner sig i en process. Man
kan tro att man återigen står på ruta 1 och skall börja
därifrån.
En hel del av de inlägg som har gjorts här i dag
har präglats av en föreställning om att det är på ruta
ett vi står, men det gör vi inte. Vi står ganska långt
fram på den väg vi har att gå, men vi har fortfarande
en lång väg kvar att gå framåt.
Vad som stör mig med Bo Könberg är det alldeles
tydliga sättet att på något vis försöka frigöra sig från
ansvar från sin egen historia och sitt eget ansvar. Bo
Könberg är företrädare för ett av de partier här i
riksdagen som har haft ansvar inför medborgarna att
se till att vi har en verksamhet inom Säkerhetspolisen,
som uppfyller de krav som uppgiften kräver men
samtidigt också sköts på ett sådant sätt som är accep-
tabelt ur demokratisk synvinkel.
Det som stör mig så oerhört är att man från ett så-
dant parti här i dag med förvåning säger: Nu när vi
har fått veta hur det är. Det måste störa hela svenska
folket att man från ett av de partier som har haft fol-
kets förtroende - att vara den som vet hur det är -
uppträder som vilken annan person som helst i vårt
land som efter att ha läst tidningen på morgonen sä-
ger: Var det så här det var? Vad skall svenska folket
tro om den parlamentariska kontrollen - har den inte
fungerat över huvud taget? Det tror jag faktiskt att
den har gjort.
Det bästa beviset för detta är ju de utredningar
med bl.a. parlamentarisk medverkan som gjordes i
slutet på 80-talet och i början av 90-talet, som ledde
fram till hård kritik mot det sätt på vilket SÄPO:s
verksamhet delvis hade bedrivits och till det refor-
marbete som vi har hållit på med. Detta bidrog ju
Folkpartiet till. Varför inte ta äran av att ha varit med
och granskat, insett, kritiserat och nu reformerar i
stället för att uppträda som om man inte hade någon
aning om det hela. Det är oerhört störande med den
attityden från ett parti som har ett parlamentariskt
ansvar.
Som svar på frågan om hanteringen av Leander
stred mot grundlagen vill jag säga följande. Här har
hela tiden krävts en oberoende, annorlunda kommis-
sion. En del anser att kommissionen skall bestå av
höga jurister, andra tycker att den skall bestå av par-
lamentariker medan återigen andra tycker att parla-
mentariker över huvud taget inte skall ingå. Frågan
har faktiskt undersökts av alla de olika varianterna.
De högsta juristerna i vårt land och riksdagens egen
ombudsman har haft detta uppdrag och kommit fram
till att hanteringen icke strider mot grundlagen. Ändå
framförs kritik. JK, vår högsta jurist i vårt land, och
den parlamentariska kommittén kom fram till samma
sak. Skulle jag ha anledning att ha någon annan upp-
fattning? Jag har inte det.
När det gäller frågan om hur regeringen hanterade
Leanderärendet när det kom till domstolen preciserar
sig nu Bo Könberg, för han inser det obehagliga i att
det är flera regeringar som har hanterat frågan. Jag
tänker försvara alla dessa regeringar, för svaret på
frågan om de gjorde rätt är att de naturligtvis gjorde
rätt då, med den kunskap de hade. Detta var ju före
våra utredningars tid och före kritikens tid. Dessa
regeringar utgick ifrån vad de hade på bordet då. Det
är klart att de gjorde rätt, men vårt ansvar i dag är att
göra rätt utifrån de förutsättningar som vi har i dag.
Anf. 19 GUN HELLSVIK (m):
Fru talman! Det är inte så lätt att på de återstående
två minuterna täcka allt som jag vill ha sagt.
Bo Könberg återkommer till Leanderfallet, och
jag skulle vilja göra en komplettering. Bo Könberg
tror att det är fråga om olaga åsiktsregistrering. Jag
har samma uppfattning som JO, JK, SÄPO-kommittén
och justitieministern, nämligen att det inte är fråga om
någon olaga åsiktsregistrering. Jag hävdar att Bo
Könberg blandar äpplen och päron här. Det som av
Bo Könberg kallas för olaga åsiktsregistrering skulle
troligen i stället uttryckas så, att det är tveksamt om
det fanns någon relevans för just den tjänst som Le-
ander sökte. Förhållandet kanske hade varit helt an-
norlunda om han hade sökt t.ex. en militärtjänst eller
en tjänst med ett helt annat innehåll.
Kenneth Kvist tyckte att jag kom med egendomlig
argumentation när det gällde hans exempel från 60-
talet. Jag beklagar, men det var faktiskt inte Kenneth
Kvists landsfogde från 60-talet som jag argumentera-
de kring. Jag talade om att jag anser att Kenneth Kvist
inte har satt in sin fråga i det historiska sammanhang-
et. Sedan övergick jag till Kia Andreassons soldater,
som skulle inspärras under 70-talet, och talade om
vad man inom KPML(r) ansåg att soldater skulle ägna
sig åt under 70-talet.
Allra sist, fru talman, tycker jag att den här debat-
ten är viktig, som jag sade tidigare. Jag tycker också
att det är viktigt att vi strävar efter öppenhet, men vi
måste inse och våga stå för att öppenheten inte alltid
är förenlig med vårt behov av ett skydd för demokra-
tin.
Anf. 20 OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Vi har i dag fått veta att IB som före-
teelse skall granskas. Underrättelsenämnden får ett
särskilt ansvar, forskare skall engageras och berörda
förutsätts ställa upp och delge sina erfarenheter och
kunskaper. Det som kommer fram i en sådan forsk-
ning skall naturligt leda vidare, om det håller för det.
Det kan väl vara tillräckligt svar till Kristdemokrater-
nas representant. Detta är vår uppfattning.
Det finns starka centrifugala krafter i historien.
Extremismen växer inte i takt, vare sig åt höger eller
vänster. Det har vi sett i historien. Det finns starka
centrifugala krafter i politiken - även här. Det behövs
inte mycket för att öka misstron och minska trovär-
digheten på detta svåra område.
Det kan behövas ett och annat parti som inte söker
strid utan söker ansvar, sans och balans. Efter moget
övervägande är vår uppfattning den som jag har re-
dovisat, nämligen att andra kan ägna sig åt att storma
barrikader som håller på att monteras ned.
Anf. 21 BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Jag och många andra i vårt land har
blivit oroade, för att inte säga bestörta, av innehållet i
Leanderakten därför att den har påverkat vår bild av
vad som har förekommit i vårt land.
Justitieministern däremot är bestört och oroad
över att Folkpartiet kritiserar detta. Hon vill ägna sina
inlägg åt att diskutera vilka regeringar som Folkpar-
tiet har varit med i och inte. Jag för gärna den debat-
ten, men minuterna räcker inte till det om vi skall
ägna oss åt det som är huvudfrågan.
Är det så att innehållet i Leanderakten tyder på att
det har förekommit olaga åsiktsregistrering, trots all
denna granskning av Justitiekanslern, Justitieom-
budsmannen och den parlamentariska kommittén, så
oroar det mig.
Det är möjligt att det finns någon jurist som för
mig och andra fåkunniga kan reda ut det som justi-
tieministern tydligen inte vill reda ut, nämligen hur
det kan komma sig att ett grundlagsförbud mot att
registrera någon enbart på grund av politisk åskådning
tydligen inte betyder något. Det räcker uppenbarligen,
om vi tar Leanderfallet, att man är medlem i en orga-
nisation, att man har rekvirerat flygblad och att man
befinner sig på ett årsmöte för FiB/Kulturfront. Jag
förstår det inte, men det är möjligt att man kan förstå
det om man är en duktig jurist. Det är emellertid bra i
en demokrati om det som kan förstås av jurister kan
förstås av vanliga medborgare.
Jag har i mitt inledningsanförande sagt att jag
tycker att detta tyder på att det har förekommit olaga
åsiktsregistrering. Då är det än värre om det har
granskats gång på gång och sedan godkänts. Enligt
justitieministern är det inte så, utan för henne räcker
själva faktum att det har granskats. Kan justitieminis-
tern i sitt sista inlägg möjligen tala om för mig, resten
av kammaren och svenska folket vad grundlagsförbu-
det innebär?
Frågan om hur socialdemokratiska och andra re-
geringar har hanterat Leanderaffären inför Europa-
domstolen får vi väl återkomma till i annat samman-
hang, eftersom justitieministern inte vill tränga in
djupare i frågan.
Det är några bra saker som har sagts i debatten
från justitieministerns sida, och jag har redan kom-
menterat dem. Tyvärr har hon sagt nej till den kom-
mission som skulle kunna genomlysa allt på en gång.
Vi lär återkomma i den frågan.
Anf. 22 KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Jag tycker att det är litet synd att jus-
titieministern polemiserar mot Bo Könberg på det vis
som hon gör. I stället för att gå in på de egentligen
relevanta frågorna vill hon bara klarlägga om Kön-
berg hade skuld eller inte. Men om de gjorde rätt, de
som registrerade Leander och såg till att han inte fick
jobba som snickare vid ett militärt museum, varför
säger då regeringen samtidigt att det var fel? Man har
t.o.m. i uttalanden antytt att det kan bli fråga om ska-
destånd. Det kan väl inte bli skadestånd om någon är
helt riktigt behandlad enligt den rätt som gällde när
man behandlingen skedde? Det är något med detta.
Man kan se till de anteckningar som har gjorts om
Leander, som Könberg redogjorde för. Hans bil har
varit parkerad utanför ett årsmöte. Jag vet inte vilka
möten och annat som min bil har varit parkerad utan-
för. Skulle det vara en plump i protokollet för en
person? Då är grundlagen svag.
Dessutom är det allvarliga att Krönmark i dag har
sagt att politisk åsiktsregistrering fortsatte även efter
1969. Man brydde sig inte om grundlagen. Det var ett
hokus pokus för att tillfredsställa en opinion, sade han
nästan ordagrant i en radiointervju. Synnergren,
gamla ÖB, har talat om samma saker. Vad man sade i
grundlagen var en sak, men den praktiska hanteringen
var en annan.
Det är därför vi behöver en sådan här oberoende
genomlysning också av SÄPO:s verksamhet. Vi be-
höver alltså en sorts Lundkommission. Jag vill fråga
Laila Freivalds: Varför målar ni så in er i ett hörn mot
detta? Vad är skillnaden mellan Sverige och Norge?
Varför är det omöjligt här som var möjligt där?
Anf. 23 KIA ANDREASSON (mp):
Fru talman! Gun Hellsvik återvände till soldaterna
som skulle hållas inspärrade. Hon försvarar detta och
tycker att det är fullt naturligt - utan kritisk gransk-
ning av hur det gick till. Det är ju det som är det vik-
tiga. Att två SÄPO-agenter som fanns närvarande på
en värnpliktskongress i Örebro 1972 kunde anteckna
uttalanden från värnpliktiga och efter det göra listor
för att kunna spärra in de soldater som sade något fel
på denna kongress, är det rättssäkerhet? Jag anser inte
att det är det.
Det är viktigt att diskutera kontrollorganens ef-
fektivitet. De har ju brustit i alla dessa kontroller. Det
är grundstenen i demokratin och samhället. Håller
kontrollorganen på att förlora sin legitimitet? Det är
viktigt att klara upp politiska affärer. Så länge de är
ouppklarade blir det mytbildningar, och i brist på
information växer myterna.
Öppna för att visa sanningen även om den är be-
svärande! Ständiga misstankar är värre. Utan utvär-
deringar kan inte förtroende skapas för den legitima
övervakningskontroll som den nationella säkerheten
eventuellt kräver. Förtroendet för politiken och politi-
kerna är viktigt. Därför måste korten läggas på bordet.
Det förekommer ett överdrivet hemlighetsmakeri.
Svenska folket får inte ta del av avsnitt ur sin egen
historia för den är sekretessbelagd. Opinionen kräver
sanningen. Alternativet är nya skandaler år ut och år
in. Systemet med åsiktsregistrering är en intressant del
av vår svenska moderna historia. Upprepade avslö-
janden har visat att politiker och ämbetsmän har ljugit
och att kontrollorgan har misslyckats. Även denna
regering blir medskyldig till att vilja dölja sanningen.
Det finns ett ansvar. Tag det!
Anf. 24 ROSE-MARIE FREBRAN (kd):
Fru talman! Det är riktigt som det har sagts att
SÄPO-kommittén framförde stark kritik mot delar av
underrättelsetjänstens verksamhet. Det har inletts ett
arbete som har betytt stora förändringar för verksam-
heten, och det är naturligtvis bra. Men den kritiken
har inte på något sätt givit någon upprättelse till de
människor som på ett orimligt sätt har drabbats av
bristerna. Det är synd att man inte kan få svar på en
enda tydlig och konkret fråga. Varken Socialdemokra-
terna, Moderaterna eller Centern har kunnat ge svar
på varför professor Ekman har fel när han säger att
det krävs en utredning som i ett sammanhang synar
SÄPO och IB. Inte heller har justitieministern kunnat
svara på vad regeringen skall göra om IB-arkiven är
borta.
En bred kommission krävs inte bara av några per-
soner som har försökt att klättra upp på några sönder-
fallande barrikader här i riksdagen. Jag har nämnt
professor Ekman. Vad är det för barrikader han har
äntrat månntro? Eller den pensionerade hovrättslag-
mannen Erik Holmberg? Han är en av huvudförfattar-
na till våra grundlagar, och han har just har åberopat
det norska exemplet med Lundkommissionen. Han
hävdar att vi behöver fullständigt oberoende ledamö-
ter i en kommission, att de som framträder skall åläg-
gas vittnes- och sanningsplikt och att inga politiker
bör vara inblandade. Nej, det är inte folk som står på
några barrikader som är med och kräver detta. Det
handlar om människor som har en sanningslidelse och
som jag tror vill att vi skall få lyfta fram vår historia
även när den är smärtsam.
Fortsatt misstro gagnar inte demokratin. Tyvärr
kommer vi nog ändå att få det så.
Anf. 25 Justitieminister LAILA
FREIVALDS (s):
Fru talman! SÄPO och dess registerverksamhet
har varit föremål för omfattande granskningar under
de senaste tio åren. Det är mer än vad som har skett
även i våra grannländer. Till följd av den kritik som
har riktats mot SÄPO har ett omfattande reformarbete
genomförts. Bl.a. har en ny säkerhetsskyddslag med
nya rutiner för personalkontroll beslutats. En särskild
kontrollmyndighet, Registernämnden, har inrättats
med uppgift att säkerställa att SÄPO:s personregist-
rering sker på ett lagenligt sätt. SÄPO:s register har
öppnats för forskningsändamål. Det är mer än vad
som har skett i de flesta andra länder.
Samtidigt skall nya reformer genomföras. Bl.a.
skall registerlagstiftningen förändras så att också
enskilda skall få ökad möjlighet att få tillgång till
eventuella uppgifter som finns om dem i SÄPO-
register. Det är mer än vad som har skett i många
andra länder.
Jag menar att detta sammantaget ger förutsättning-
ar för den erforderliga demokratiska insyn i SÄPO:s
nuvarande verksamhet, och också i dess verksamhet i
ett historiskt perspektiv, både för forskare och för
enskilda som vi alla eftersträvar.
Att trots detta kräva en särskild kommission skju-
ter långt över målet och undviker egentligen, tycker
jag, att hantera sakfrågorna på ett verkligt ambitiöst
och seriöst sätt. Det är mer av politiskt utspel än av
politisk realhantering.
Trots detta reformarbete vill några partier att vi
skall ha en kommission bara för att någon annan har
gjort på det sättet. Så underkänner man allt det arbete
som vi har gjort här i Sverige och som i stora delar
har kommit betydligt längre än det som man ställer
fram som förebild. I Norge får inte, på grund av vad
den kommissionen har gjort, enskilda veta om de har
funnits i register. Det är en missuppfattning att tro att
det är på det viset. Så är det inte.
Norges utredning har inte gett någon upprättelse
till de enskilda som kanske har blivit behandlade på
ett sådant sätt att vi anser att det får oacceptabla kon-
sekvenser. Vi har skapat förutsättningar för att ge de
människorna upprättelse. Betyder det ingenting? Kan
vi inte övergå till att tala om realiteterna, ärligt, och
ge upp prestigen om att det är en kommission det
skall vara samt övergå till att enas om att steg för steg
fortsätta som vi hittills har gjort och öppna register,
sätta ljus på vår historia och lära av den?
Vi har ett ansvar inför oss själva, men framför allt
har vi ett ansvar inför kommande generationer. Det är
därför som vi vill att forskningen skall ta vid. Vi är
icke rädda för någonting, eftersom vi tror på att detta
demokratiska samhälle skall kunna försvara sin de-
mokrati och kunna göra det i former som är acceptab-
la i ett öppet demokratiskt samhälle. Men vi kommer
inte att ge avkall på att vi har rätt att skydda oss mot
dem som hotar oss. Tack!
Överläggningen var härmed avslutad.
2 § Ny ledamot, m.m.
Upplästes och lades till handlingarna följande från
Valprövningsnämnden inkomna
Berättelse om granskning av bevis för riksdagsleda-
mot och ersättare för riksdagsledamöter
Till Valprövningsnämnden har från Riksskattever-
ket inkommit bevis om att Carl B Hamilton (fp), Tä-
by, utsetts till ny ledamot av riksdagen fr.o.m. den 1
december 1997 sedan Ann Wibble (fp) avsagt sig sitt
uppdrag som riksdagsledamot. Från Riksskatteverket
har också inkommit ny bilaga till tidigare utfärdade
bevis för ersättare i detta fall.
Valprövningsnämnden har denna dag granskat
beviset för den nya ledamoten och den nya bilagan till
bevis för ersättare och därvid funnit att de blivit utfär-
dade i enligthet med 19 kap. 11 § vallagen.
Stockholm den 18 november 1997
Lars Tottie
Kerstin Siverby
3 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som
slutdebatterats den 19 november
FiU1 Utgiftsramar och beräkning av statsinkoms-
terna
Mom. 1 (allmänna riktlinjer för den ekonomiska poli-
tiken)
1. utskottet
2. res. 1 (m, fp, kd)
3. res. 2 (v)
4. res. 3 (mp)
Förberedande votering 1:
16 för res. 2
16 för res. 3
261 avstod
56 frånvarande
Talmannen konstaterade att lika röstetal uppkommit.
Utgången skulle avgöras genom lottning.
Talmannen anmodade Margitta Edgren (fp) och Karin
Falkmer (m) att fungera som kontrollanter vid lott-
ningen samt Nalin Baksi (s) att förrätta lottningen.
Den upptagna lottsedeln visade ett nej och kammaren
hade således antagit res. 3.
Förberedande votering 2:
98 för res. 1
17 för res. 3
181 avstod
53 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
164 för utskottet
99 för res. 1
33 avstod
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 142 s, 22 c
För res. 1: 65 m, 21 fp, 13 kd
Avstod: 16 v, 17 mp
Frånvarande: 19 s, 15 m, 5 c, 5 fp, 6 v, 1 mp, 2 kd
Mom. 3 (den kommunala sektorns ekonomiska ut-
rymme)
1. utskottet
2. res. 6 (v)
3. res. 7 (mp)
Förberedande votering:
19 för res. 6
19 för res. 7
258 avstod
53 frånvarande
Talmannen konstaterade att lika röstetal uppkommit.
Utgången skulle avgöras genom lottning.
Talmannen anmodade Lennart Fridén (m) och Siri
Dannaeus (fp) att fungera som kontrollanter vid lott-
ningen samt Åke Gustavsson (s) att förrätta lottning-
en.
Den upptagna lottsedeln visade ett nej och kammaren
hade således antagit res. 7.
Huvudvotering:
164 för utskottet
17 för res. 7
113 avstod
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 140 s, 20 c, 4 fp
För res. 7: 17 mp
Avstod: 2 s, 65 m, 2 c, 16 fp, 16 v, 12 kd
Frånvarande: 19 s, 15 m, 5 c, 6 fp, 6 v, 1 mp, 3 kd
Marianne Andersson (c) anmälde att hon avsett att
rösta ja men markerats ha avstått från att rösta.
Mom. 10 (mål för budgetpolitiken)
1. utskottet
2. res. 24 (v)
3. res. 25 (mp)
Förberedande votering:
24 för res. 24
17 för res. 25
254 avstod
54 frånvarande
Kammaren biträdde res. 24.
Huvudvotering:
164 för utskottet
16 för res. 24
116 avstod
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 142 s, 21 c, 1 fp
För res. 24: 16 v
Avstod: 65 m, 1 c, 20 fp, 17 mp, 13 kd
Frånvarande: 19 s, 15 m, 5 c, 5 fp, 6 v, 1 mp, 2 kd
Mom. 11 (budgetförslagen för år 1998)
1. utskottet
2. res. 28 (m)
3. res. 29 (fp)
4. res. 30 (v)
5. res. 31 (mp)
6. res. 32 (kd)
Förberedande votering 1:
17 för res. 31
14 för res. 32
265 avstod
53 frånvarande
Kammaren biträdde res. 31.
Förberedande votering 2:
19 för res. 30
17 för res. 31
260 avstod
53 frånvarande
Kammaren biträdde res. 30.
Förberedande votering 3:
21 för res. 29
17 för res. 30
258 avstod
53 frånvarande
Kammaren biträdde res. 29.
Förberedande votering 4:
65 för res. 28
21 för res. 29
210 avstod
53 frånvarande
Kammaren biträdde res. 28.
Eva Björne (m) anmälde att hon avsett att rösta ja
men markerats ha avstått från att rösta.
Huvudvotering:
164 för utskottet
65 för res. 28
67 avstod
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 142 s, 22 c
För res. 28: 65 m
Avstod: 21 fp, 16 v, 17 mp, 13 kd
Frånvarande: 19 s, 15 m, 5 c, 5 fp, 6 v, 1 mp, 2 kd
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
FiU11 Tilläggsbudget 2 för budgetåret 1997
Mom. 6 (regionalpolitiska åtgärder)
1. utskottet
2. res. 3 (m, fp, mp, kd)
3. res. 4 (v)
Förberedande votering:
116 för res. 3
15 för res. 4
162 avstod
56 frånvarande
Kammaren biträdde res. 3.
Huvudvotering:
163 för utskottet
132 för res. 3
54 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 142 s, 21 c
För res. 3: 65 m, 21 fp, 16 v, 17 mp, 13 kd
Frånvarande: 19 s, 15 m, 6 c, 5 fp, 6 v, 1 mp, 2 kd
Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Ajournering
Kammaren beslutade kl. 12.43 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 14.00 då
frågestunden skulle börja.
Återupptagna förhandlingar
Förhandlingarna återupptogs kl. 14.00.
4 § Frågestund
Anf. 26 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Då besvaras frågor av statsrådet Thage G Peter-
son, utbildningsminister Carl Tham, statsrådet Pierre
Schori, inrikesminister Jörgen Andersson, kommuni-
kationsminister Ines Uusmann och statsrådet Maj-
Inger Klingvall. Kulturminister Marita Ulvskog kan
tyvärr inte delta på grund av sjukdom.
Statsrådet Thage G Peterson besvarar allmänpoli-
tiska frågor. Frågorna till övriga statsråd förutsätts
beröra deras ansvarsområden inom regeringen.
För att ställda frågor skall kunna uppfattas vill jag
uppmana debattdeltagarna att invänta ljussignalen i
bänken, som visar att mikrofonen är inkopplad, innan
vederbörande börjar tala.
Teletaxan och riktnummersystemet
Anf. 27 PER-OLA ERIKSSON (c):
Herr talman! Jag vill vända mig till kommunika-
tionsminister Ines Uusmann. De senaste veckorna har
det förekommit en diskussion om teletaxor, riktnum-
merområden osv. Stockholm är ett riktnummerområ-
de. I helgen kunde vi höra att kommunikationsminis-
tern tyckte att Skåne skulle bli ett område - 04-
nummer. Vi har också hört att andra regioner skall få
ett nummer.
Nu får det inte bara vara fråga om förläningar till
olika regioner. Vi måste finna principer för låga tele-
taxor och att olika regioner behandlas på ett likvärdigt
sätt.
Vad är regeringens och kommunikationsminis-
terns linje i frågan?
Anf. 28 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Herr talman! Som jag sade vid en interpellations-
debatt redan den 4 november är det riktnummersys-
tem vi har i Sverige i dag otidsenligt. Det stammar
från 1940-talet, och det måste göras om. Det är ett
uppdrag som ligger hos Post- och telestyrelsen. Men
för att skynda på arbetet i Post- och telestyrelsen
kommer vi i regeringen att föreslå i det regleringsbrev
som kommer att fastställas i slutet av året för 1998 att
ett uppdrag skall ges till Post- och telestyrelsen att
under 1998 skapa ett nytt riktnummersystem.
Exakt hur detta riktnummersystem kommer att se
ut är naturligtvis omöjligt att säga. Det ligger på Post-
och telestyrelsen att ta fram ett sådant. Men det är
alldeles klart att de 260 riktnummerområden som
finns i dag i Sverige är alldeles för många. I vissa fall
kan länen vara utgångspunkten, i andra fall kan länen
slås ihop för att skapa större riktnummerområden.
Målet bör på sikt vara att vi har ett gemensamt rikt-
nummer i hela landet, dvs. ett landsnummer. Men det
är långt dit.
Anf. 29 PER-OLA ERIKSSON (c):
Herr talman! Det är bra att det blir ett uppdrag i
form av ett regleringsbrev. Nu har vi sett att Skåne
skall särbehandlas. Jag hoppas att det inte bara är
vissa storstadsområden eller län som skall gå före.
Det är inte bara antalet riktnummerområden som kan
skapa problem. Det måste vara möjligt att inom ett
och samma län behandla alla medborgare lika, dvs. att
det blir en taxesättning som är likvärdig den som finns
i storstadsområden. Ingår också det i det uppdrag som
kommer att finnas i regleringsbrevet?
Anf. 30 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Herr talman! Jag vill med emfas betona att Skåne
och Norrbotten inte skall särbehandlas. Detta är en
fråga som gäller hela landet. Men det är klart att varje
lokalt medium tar upp sin del av landet. Denna fråga
gäller hela landet.
Det hela handlar om möjligheterna att ringa inom
det egna länet men också för privatpersoner att kunna
ringa till grannen i kommunen bredvid till en rimlig
kostnad. Därför har det blivit aktuellt att tillämpa 19 §
telelagen att pröva rimligheten i det som Telia - den i
dag stora operatören - har tänkt sig i fråga om taxor-
na. Det arbetet pågår på PTS och på Kommunika-
tionsdepartementet. Jag redovisade också vid debatten
den 4 november ett antal förslag som nu övervägs om
att lägga ett pristak för att behålla den rimlighet som
fastställs i lagstiftningen.
Vi hoppas att Telia under tiden självmant skall ta
fram ett mera rimligt taxeförslag än det nummersys-
tem som nu finns. Med den nya teknik som finns
behöver inte riktnummerområden och taxor stämma
överens. Det har de konkurrerande operatörerna visat.
Anf. 31 LENNART FREMLING (fp):
Herr talman! Jag har nästan fått svar på det jag
tänkte fråga om. Jag tycker att det är viktigt att debat-
ten inte bara handlar om riktnummerområden utan att
det också handlar om teletaxan. Det är två skilda
saker. De flesta som talar om riktnummer tror att man
därmed har en viss taxa. Hur avser regeringen att
agera vidare vad gäller taxesättningen? Även om
Sverige som helhet är ett riktnummerområde - vilket
vore rimligt - undrar jag vilket inflytande regeringen
kommer att ha över taxesättningen?
Anf. 32 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Herr talman! Vi har enligt telelagen möjlighet att
lägga ett pristak. Den möjligheten kan vi utnyttja -
och kommer att göra - såvida inte Telia självmant kan
komma med bättre förslag än de delvis ganska krång-
liga rabattsystem som hittills har funnits. En diskus-
sion pågår mellan Post- och telestyrelsen och tjänste-
män på departementet för att se vad som är rimligt.
Men i övrigt handlar det om att tillämpa lagstiftningen
för att få rimliga priser i konsumentledet.
Anf. 33 OWE HELLBERG (v):
Herr talman! Taxan höjdes den 7 november. Den
10 november väckte jag en interpellation i frågan.
Ministern anser sig inte kunna besvara den förrän i
januari. Jag undrar hur långt ni har kommit i era för-
beredelser?
Det orimliga i beslutet är att man inte längre får
ringa lokalsamtal till angränsande riktnummerområ-
den. Den taxan har höjts med 150 %. Jag har pratat
med generaldirektören för Post- och telestyrelsen. Det
är inte den aspekten man kommer att värdera i sam-
manhanget.
Post- och telestyrelsen kände till denna taxeför-
ändring redan i våras, dvs. ett halvår innan den skulle
genomföras. Hur kan man ha ett sådant system, dvs.
man känner till problemen, genomför besluten och
sedan på något konstigt sätt utvärderar dem i efter-
skott?
Anf. 34 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Herr talman! Först var det frågan om att besvara
interpellationen. Vi har lämnat ett antal förslag, som
tyvärr inte har passat vare sig interpellanten eller
besvarandet av övriga interpellationer före jul. Det är
ett stort antal interpellationssvar som skall lämnas,
och jag skall också delta i ett antal interpellationsde-
batter.
Sedan var det sakfrågan, dvs. Post- och telestyrel-
sens roll. Från den 1 januari har vi en fri telemarknad
i hela Europa. Då är det inte så meningsfullt att vrida
klockan tillbaka och säga att vi skall detaljreglera
taxesättningen. Det är operatörerna som har det an-
svaret. Men vi har skrivit in rimlighetsklausulen i
telelagen - som riksdagen fattade beslut om i våras -
för att vi hela tiden skall ha möjlighet att från statens
sida påverka den dominerande operatören, som i det
här fallet är Telia.
Att Post- och telestyrelsen på förhand skulle göra
utvärderingar och därigenom i praktiken vara den som
sätter taxor och godkänner taxeändringar är som jag
ser det inte förenligt med en effektiv telemarknad, där
vi också skall tänka oss att ha konkurrens.
Anf. 35 OWE HELLBERG (v):
Herr talman! Interpellanten ställer upp alla tider
som det är tillåtet att komma, så det handlar inte om
det.
Det enda orimliga i detta är att man inte får ringa
lokalsamtal till angränsande riktnummerområden. Det
enda rimliga är att ge tillbaks den rätten, så att man
slipper ringa rikssamtal till hälsocentralen, försäk-
ringskassan, barnens skola och dagis osv. Detta borde
ni ha förstått redan från början.
Anf. 36 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Herr talman! Så enkelt som Owe Hellberg gör det
för sig är det faktiskt inte. Man kan också behöva
ringa till någon i nästa riktnummerområde. Det hand-
lar om att ha ett system som fungerar bra i respektive
region. Det är det som å ena sidan Kommunikations-
departementet och Post- och telestyrelsen och å andra
sidan Telia jobbar med. Vi matchar ihop detta. Vi
räknar med att ha ett beslut framme före jul, så att
regeringen skall kunna ta ställning.
Anf. 37 SONJA FRANSSON (s):
Herr talman! Jag tycker att den långsiktiga inrikt-
ning som kommunikationsministern ger uttryck för,
dvs. att skapa ett enda riktnummer över hela landet, är
mycket positiv. Såvitt jag förstår lär det ta litet tid.
Det har ändå diskuterats att Skåne, som är en region, i
framtiden skulle kunna få ett riktnummer.
Min fråga är följande. Kan man tänka sig att se på
Västra Götaland på samma sätt, eftersom vi också är
på väg att bilda en region?
Anf. 38 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Herr talman! Som jag sade handlar det om att inte
särbehandla några särskilda län - varken Skåne,
Norrbotten eller Västra Götaland. I de stora länen
finns det en så stor massa av abonnenter. Därför är det
lättare att där ha samma geografiska indelning som
gäller för länen. Om jag använder Norrbotten som
exempel kan jag säga att det är mer rimligt att slå ihop
Norrbotten, Västerbotten och kanske ytterligare något
län till en region.
Det handlar om att man skall ha tillräckligt stora
regioner. De nya länen är onekligen stora. Vi skall
komma ihåg att 08-området har 1,7 miljoner invånare.
Det blir i alla fall det största lokalområdet.
Anf. 39 SONJA FRANSSON (s):
Herr talman! Jag vill bara konstatera att Västra
Götaland kommer att bli ungefär lika stort som
Stockholmsregionen.
Anf. 40 MONICA GREEN (s):
Herr talman! Jag tänkte inte lägga mig i Västra
Götalands-diskussionen, även om vi naturligtvis också
vill vara ett riktnummerområde, som Sonja Fransson
sade. Såvitt jag förstod gjorde kommunikationsminis-
tern ett mycket tydligt klarläggande om att ingen skall
särbehandlas. Post- och telestyrelsen får uppdraget att
titta på indelningen av hela landet. Ingen skall särbe-
handlas. Då skall inte heller vi särbehandlas, även om
vi vill det.
I den interpellationsdebatt som vi hade den 4 no-
vember slog vi fast att den post- och telelag som vi
fastställde i våras i riksdagen är bra. Vi skulle kunna
använda oss av pristaket. Vi skall se till att priset är
rimligt och att skillnaderna inte blir för stora över
landet. Även om man sänker priserna på grund av
konkurrens i någon del av landet får glappet inte bli
för stort. Jag antar att kommunikationsministern tittar
på hur man kan använda pristaket i de fallen.
Såvitt jag har erfarit har den dominerande teleope-
ratören - Telia - erbjudit ett 020-nummer för samtal
mellan olika riktnummerområden. Man skulle kunna
lösa problemen på det sättet. Är det rätt uppfattat?
Anf. 41 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Herr talman! Utan att gå in på de olika rabattsys-
temen kan jag säga att den dominerande operatören,
om vi uttrycker det på det sättet, har erbjudit sina
kunder en mängd olika rabattsystem för att kompense-
ra för de ändrade taxorna. För min del är det angelä-
get att analysera effekterna inte bara på makronivå
utan också för de enskilda hushållen. Detta är ett
socialt och regionalpolitiskt viktigt område.
Algeriet
Anf. 42 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Jag har en fråga till Pierre Schori. I
tisdags hade vi en rätt omfattande interpellationsde-
batt med utrikesministern om våldet och de enorma
problem som finns vad gäller mänskliga rättigheter i
dag i Algeriet. Vi var rätt överens. Det gällde Folk-
partiet, som hade interpellerat, utrikesministern och
jag själv. Jag är övertygad om att de partier som inte
fanns med men som är engagerade i den frågan också
skulle ha varit överens med oss om hur man bör agera
internationellt, bilateralt och på Europanivå för att
stävja våldet i Algeriet.
Frågan har också en nationell aspekt i Sverige.
Det gäller hur vi behandlar de människor som flyr
från våldet i Algeriet. Sverige har utvisat åtminstone
en algerier. Man diskuterar väldigt omfattande hur de
som i dag har sökt en fristad i Sverige skall kunna
stanna här. Jag är överraskad över att Pierre Schori i
tidningsartiklar i olika sammanhang har gått ut och
försvarat Utlänningsnämndens sätt att utvisa algerier.
Jag undrar hur Pierre Schori egentligen ser på den
frågan. Amnesty kom så sent som häromdagen med
ett uttalande. Man varnade för osäkerheten när det
gäller att skicka tillbaks människor till Algeriet. Man
påpekade också särskilt att UD varnar svenska med-
borgare för att resa till Algeriet.
Anf. 43 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Herr talman! Jag har inte gått ut aktivt i denna frå-
ga. Jag har svarat på frågor som har tillställts mig. Det
svar jag har givit är att situationen i Algeriet inte är av
den arten att det ger alla algerier som så önskar rätt att
få asyl i Sverige. Här, liksom överallt annars, tittar
man enligt lagen och enligt internationell rätt på det
enskilda fallet.
Utlänningsnämnden hade bedömt det enskilda
fallet och funnit att personen i fråga inte riskerade att
utsättas för förföljelse enligt t.ex. Genèvekonventio-
nen, och därför fanns det i det aktuella fallet inte skäl
att ge asyl. Detta betyder inte att andra inte skulle få
asyl. Är man förföljd och kommer till Sverige och
söker fristad får man fristad.
Det är mycket viktigt att vi noggrant följer situa-
tionen i Algeriet, vilket vi gör, men man kan inte
generellt säga att varenda algerier på grund av det
hemska som nu pågår har asylskäl i Sverige eller
något annat land. Därmed följer vi en praxis som alla
andra länder följer.
Anf. 44 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Pierre Schori har i en debattartikel i
Dagens Nyheter häromdagen tagit upp den inre flykt-
vägen i Algeriet, dvs. att det skulle vara säkert att
återsända personer till vissa delar av Algeriet, medan
andra skulle vara osäkra. Jag undrar om Pierre Schori
står fast vid det uttalandet. Amnesty talar i den rap-
port som kom häromdagen, som jag refererade till,
om att det inte finns några sådana säkra inre flyktvä-
gar i Algeriet. Man bedömer läget som mycket allvar-
ligt i alla delar av landet.
Anf. 45 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Herr talman! Jag har inte skrivit någon debattarti-
kel. Däremot har jag givit ett svar på en debattartikel.
Enligt FN:s flyktingkommissarie och enligt inter-
nationell flyktingrätt kan vi anvisa inre skydd. Om
områden i ett land är drabbade av konflikt kan man
ändå återvända eller avvisas till områden som inte är
utsatta för krig eller konflikt.
Enligt FN:s flyktingkommissarie finns det fortfa-
rande en sådan situation i Algeriet. Det är inte ett
generellt inbördeskrig som pågår. Det är ett våld som
visserligen drabbar blint, oväntat och våldsamt, men
det är ändå koncentrerat till vissa regioner. Det finns
ett sådant inre flyktalternativ som det heter. Trots
detta måste man naturligtvis vara oerhört försiktig och
se till det enskilda fallet. Det avgörande är om perso-
nen generellt har ett skäl att vara rädd för att bli för-
följd och utsättas för våld. Det är detta man skall se
till, inte i första hand till var personen geografiskt bor
i landet.
Ungdomarna i politiken
Anf. 46 LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Det finns en fråga som vi som är
verksamma i politiskt arbete uppmärksammar som
alltmer bekymmersam. Det är att ungdomar, inte
minst unga kvinnor, alltmer tycks benägna att lämna
det politiska arbetet. Därmed skapas ett problem i
hanteringen av demokratin. Medborgarna löser detta
delvis själva genom att skapa aktionsgrupper, skolpro-
jekt, miljöriksdagar, demonstrationer och antivålds-
kampanjer utanför partiväsendet.
Demokratiutvecklingskommittén kom också med
ett antal förslag i den här riktningen, t.ex. att ha di-
rektval till kommundelsnämnder, att man skall under-
lätta folkomröstningar och att medborgarna skall få
motionera till fullmäktige.
Jag vill fråga Jörgen Andersson hur han förhåller
sig till de förslag som finns i dag för att på det här
sättet utveckla demokratin i samhället.
Anf. 47 Inrikesminister JÖRGEN
ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag delar Lennart Daléus uppfattning
att det finns all anledning att ta allvarligt på de var-
ningssignaler som kommer när det gäller ungdomar-
nas intresse för politiken. Vi hade ett stort seminarium
i förra veckan på Inrikesdepartementet där vi just
diskuterade demokratifrågorna med 250 deltagare
från landets kommuner.
Jag tror att det är många åtgärder som behöver
vidtas. Partierna behöver vitaliseras. Vi måste ändra
formerna. De former som vår generation har varit
vana vid i det politiska arbetet passar inte dagens
ungdomar. Därför ligger det ett stort ansvar hos våra
respektive partier att ändra formerna på ett sådant sätt
att ungdomarna entusiasmeras av politiken.
Jag för min del tror att det är stärkandet av den
delen av demokratin som är viktig, plus den represen-
tativa demokratin. Jag tror inte att de förslag som
Demokratiberedningen har lagt fram kommer att
innebära en stärkning av demokratin eller en vitalise-
ring av det politiska livet på ett sådant sätt att vi får in
ungdomarna i politiken, vilket är viktigt.
Anf. 48 LENNART DALÉUS (c):
Herr talman! Jag tolkar detta så att inrikesminis-
tern inte är beredd att medverka till försök med di-
rektval till kommundelsnämnder, att underlätta folk-
omröstningar eller att låta medborgarna motionera till
fullmäktige. Jag tolkar svaret på det sättet.
Jag förstår inrikesministerns hänvisning till parti-
väsendet. Har inrikesministern då några idéer om hur
man skall stärka demokratin genom partiväsendet och
dess utveckling?
Anf. 49 Inrikesminister JÖRGEN
ANDERSSON (s):
Herr talman! Jag har svarat på frågan med att säga
vad jag själv tycker. Vi bereder naturligtvis de förslag
som kom ifrån Bengt-Ove Birgerssons utredning på
de här punkterna. Jag har uttryckt min tveksamhet till
att de skulle bidra till att öka den demokratiska mång-
falden.
Dessutom vill jag också hänvisa till att statsminis-
tern och regeringen har tillsatt en stor demokratiut-
redning som bl.a. skall behandla kommuner, landsting
och det demokratiska väsendet inom vårt eget land.
Jag tror, precis som jag sade i mitt tidigare svar till
Daléus, att den här frågan är kolossalt viktigt och att
partierna har ett enormt ansvar att fånga in ungdo-
marna. Men för att vi skall lyckas med det måste
partiväsendet ändra sina arbetsformer och tillåta en
helt annan form för politisk verksamhet än den vår
generation har varit van vid.
Körkortsproven
Anf. 50 GÖTE JONSSON (m):
Herr talman! Jag vill ställa en fråga till kommuni-
kationsministern. På sakliga grunder diskuteras kör-
kortsproven för körkortselever väldigt mycket. Man
anser att de är felaktiga och svårtolkade. När man får
besked om att man har svarat fel får man dessutom
inte besked om vad felet innebär eller vad det rätta
svaret är.
Jag vill fråga kommunikationsministern: Hur
länge skall det gå till på det här sättet? Är kommuni-
kationsministern beredd att titta på det här och se till
att körkortsproven blir rimliga utifrån vad som är
pedagogiskt vedertaget inom andra former av utbild-
ningsväsenden?
Anf. 51 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Herr talman! I den proposition som vi lade fram
till riksdagen, och som kammaren behandlade för
några veckor sedan, om trafiksäkerhet finns frågan om
körkortsutbildningen med. Nu när riksdagen har god-
känt propositionen och beslutet är fattat kommer
Vägverket, precis som det står i propositionen, att få
ett uppdrag att se över hela körkortsutbildningen,
inklusive dessa prov. Jag delar Göte Jonssons upp-
fattning att det är ett problem att man inte har begrip-
liga prov. Dessutom kan utbildningen anses vara
ganska gammalmodig.
Anf. 52 GÖTE JONSSON (m):
Herr talman! Jag tycker faktiskt att den här frågan
hastar. Vi har ju ett ständigt pågående arbete att utbil-
da körkortselever. Det är angeläget att dessa elever
får ägna sig åt en utbildning som innebär att de blir
säkra förare ute i trafiken. Det handlar inte om att de
skall bli skickliga i att svara på knepiga frågor som
ställs utifrån en viss modell.
Jag har den uppfattningen att om inte den nuva-
rande ansvariga myndigheten, Vägverket, är beredd
att ta initiativ och rätta till dessa frågor får man se till
att någon annan myndighet blir ansvarig för att utfor-
ma frågorna. Detta är ju ingen nyhet. Den här diskus-
sionen har förts ganska länge. Jag förutsätter att det
blir en ändring så snabbt som möjligt.
Anf. 53 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Herr talman! Det är Vägverket som är sek-
torsmyndigheten och regeringens organ för att sköta
om detta. Körkortsutbildningen är ständigt pågående,
precis som Göte Jonsson säger. Folk tar körkort hela
tiden. Det är väldigt många i varje årskull som gör
det, även om det har minskat något under lågkonjunk-
turen.
Därför är det viktigt att man inte slarvar i väg med
detta. När vi nu ser över körkortsutbildningen, inklu-
sive prov och sådana saker, är det viktigt att det blir
någonting som kan hålla ett tag. Arbetet är på gång.
Jag hoppas att vi gemensamt skall kunna komma fram
till någonting som kan vara begripligt, som kan accep-
teras och som framför allt kan höja kvaliteten hos dem
som har nytagna körkort.
De nya högskoleplatserna
Anf. 54 INGER DAVIDSON (kd):
Herr talman! I regeringens budgetproposition fö-
reslås 30 000 nya högskoleplatser, förutom de 30 000
som tidigare har beslutats om. Vi har fått ett ganska
dåligt underlag för vilka bedömningar som ligger till
grund för hur fördelningen skall göras mellan de olika
högskolorna.
Vi har tre teologiska högskolor i Sverige. De har
begärt sammanlagt 165 platser av dessa ytterligare
30 000 platser som delas ut. De har inte fått någon.
Jag undrar hur bedömningen har gjorts. Jag ställer
frågan till utbildningsminister Carl Tham.
Anf. 55 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Herr talman! Jag har tidigare här många gånger
redovisat de principer som ligger till grund för rege-
ringens och sedermera också riksdagens beslut när det
gäller de nya högskoleplatserna. Det är många olika
faktorer som vägs in här. Några viktiga frågor är
naturligtvis efterfrågan på arbetsmarknaden, den regi-
onala situationen, högskolornas egen kvalitet och
växtkraft, ungdomarnas utbildningsval osv.
Det är en lång rad faktorer som ligger till grund
för detta. I den här specifika frågan regleras de aktuel-
la högskolornas verksamhet av särskilda avtal. Det
har i den här omgången inte bedömts möjligt att till-
godose deras anspråk.
Anf. 56 INGER DAVIDSON (kd):
Herr talman! Flera av de kriterier som utbild-
ningsministern nu räknade upp uppfylls mycket väl av
de här högskolorna, bl.a. en omvittnat hög kvalitet
och stor efterfrågan på platserna. Jag kan inte göra
någon annan bedömning än att regeringen har en
allmänt njugg inställning till fristående högskolor och
i synnerhet till teologiska högskolor.
Anf. 57 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Herr talman! Tilldelningen av högskoleplatser kan
inte uteslutande styras av efterfrågan från de stude-
rande. Jag kan berätta att ca 3 500 ungdomar, många
av dem säkerligen mycket duktiga, varje år söker
skådespelarutbildning. Även om jag själv är synnerli-
gen engagerad och förtjust i teater, anser jag att det
skulle vara orimligt att varje år utbilda 3 500 ungdo-
mar i skådespeleri. Det finns helt enkelt inte jobb för
det.
Det går alltså inte att styra tilldelningen uteslutan-
de från utgångspunkten vad ungdomarna efterfrågar,
utan man måste också ta hänsyn till de andra faktorer
som jag nämnde.
Utlänningsnämndens förtroendeläkare
Anf. 58 PER LAGER (mp):
Herr talman! Jag har en fråga till Pierre Schori.
Det gäller Utlänningsnämndens förtroendeläkare, som
är viktiga och kanske helt avgörande rådgivare till
nämnden, bl.a. inför beslut i avvisningsärenden.
Jag vill fråga om jag är riktigt underrättad om jag
säger att ingen av dessa förtroendeläkare har någon
som helst specialkompetens inom barnpsykiatri.
Anf. 59 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Herr talman! Där går jag bet. Jag vet faktiskt inte
detta, men jag utgår från att man har tillgång till eller
skaffar sig tillgång till barnpsykiatrisk kompetens i
aktuella fall. I de aktuella fall som jag känner till och
där barn har varit inblandade har det alltid funnits
intyg från läkare som åtminstone ger intryck av att
vara experter på området. Jag kan inte säga exakt om
de som är anställda har denna kompetens.
Anf. 60 PER LAGER (mp):
Herr talman! Det är just detta som enligt min me-
ning är så allvarligt. Det är ofta barnen som råkar
värst ut i flyktingsituationerna. De känner rädsla och
osäkerhet under väntan inför avvisning och under
avvisningar. Det minsta man kan begära är att de som
skall ge råd till Utlänningsnämnden skall ha denna
speciella kompetens.
Min följdfråga blir: Vad kommer statsrådet att gö-
ra för att se till att denna specialkompetens när det
gäller barn garanteras i fortsättningen?
Anf. 61 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Herr talman! Det är mycket möjligt att den redan
finns. Jag sade att jag inte visste detta exakt. Jag skall
naturligtvis ta reda på det efter Per Lagers fråga. Det
skulle vara mycket förvånande om man inte hade
tillgång till den här typen av expertis, särskilt som
barnkonventionen sedan den 1 januari har ett så starkt
genomslag i lagstiftningen.
De beslut som under den senaste tiden fattats av
Utlänningsnämnden har dominerats av utslag där man
har givit uppehållstillstånd av humanitära skäl, på
grundval av barnkonventionens principer. I dag hade
jag själv anledning att ta ett sådant beslut i regering-
en.
Det gällde en rwandisk flicka, som efter fem år
fick reda på att hennes tre syskon hade överlevt en
massaker, vilket inte föräldrarna hade gjort. Man
tvekade på myndigheten om detta beslut var i enlighet
med lagen, men jag menade att det med hänsyn till
barnens bästa var en självklarhet att de skulle kunna
återförenas med sin syster i Sverige.
Barnbidrag till socialbidragstagare
Anf. 62 ROLAND LARSSON (c):
Herr talman! Jag har en fråga till statsrådet Kling-
vall om kopplingen mellan socialbidrag och barnbi-
drag.
Genom överenskommelsen mellan regeringen och
Centerpartiet kommer barnbidragen att höjas vid
årsskiftet. Det är naturligtvis ett välkommet tillskott
till många av de familjer som i dag har det kärvt. Men
bland de här familjerna finns det också t.ex. ensam-
stående mödrar med barn som trots detta kommer att
vara beroende av socialbidrag. Eftersom barnbidragen
räknas av vid bestämning av socialbidragen, kommer
sådana familjer trots barnbidragshöjningen inte att få
mer pengar att leva av när barnbidraget höjs, eftersom
socialbidragen sänks med motsvarande summa.
Från årsskiftet kommer också socialtjänstlagen att
ändras så att det blir en statlig norm för socialbidra-
gen, som skall fastställas av regeringen. Min fråga till
statsrådet är om statsrådet är beredd att tillse att nor-
men sänks på ett sådant sätt att den här typen av höj-
ningar av barnbidrag osv. i praktiken ger ett ökat
konsumtionsutrymme för de familjer som är beroende
av socialbidrag i stället för att som nu räknas av från
socialbidraget.
Anf. 63 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Herr talman! Låt mig först bara konstatera att an-
svaret för socialtjänstlagen åligger socialminister
Margot Wallström, som har att bereda det här ärendet.
Låt mig ändå svara väldigt generellt på Roland Lars-
sons fråga.
Barnbidraget är ju ett generellt stöd till landets
barnfamiljer och har i samband med budgetsaneringen
under en tid varit sänkt till 640 kr i månaden. Vi har
nu tack vare att vi har lyckats få ordning på statens
finanser fått möjlighet att höja det nästa år till 750 kr.
Det här är ett stöd som utgår till alla. Det visar sig när
vi ser på dess effekter att även med den nivå som
barnbidraget har haft under ungefär två år behöver
93 000 av barnfamiljerna inte efterfråga socialbidrag.
Barnbidraget har alltså en väldigt stor effekt som stöd
till barnfamiljerna.
Vad som kommer att hända framöver när det gäl-
ler normen avgörs av regeringen, och den här frågan
kommer, som sagt, att beredas av socialministern.
Anf. 64 ROLAND LARSSON (c):
Herr talman! Anledningen till att vi nu beslutar att
höja barnbidraget är att vi har bedömt att barnfamil-
jerna har fått ett minskat konsumtionsutrymme. De
behöver få ett ökat konsumtionsutrymme för att kunna
bibehålla sin standard. Den tankegången måste omfat-
ta även dem som är beroende av socialbidrag. Det är
därför väldigt viktigt att också de får del av det ökade
konsumtionsutrymmet.
Även om statsrådet inte kan svara nu kan jag inför
beslutet skicka med en vädjan om att man tar hänsyn
till den här faktorn, så att även den här gruppen får
del av den barnbidragshöjning som vi nu skall genom-
föra.
Anf. 65 Statsrådet MAJ-INGER
KLINGVALL (s):
Herr talman! Vad som förmodligen kommer att
hända när barnbidraget höjs från den 1 januari är att
förutom de 93 000 familjer som jag hänvisade till
ytterligare ett antal barnfamiljer kommer att kunna
klara sig utan socialbidrag. Socialbidraget är ju det
yttersta skyddsnätet i välfärdspolitiken och skall an-
vändas som ett sådant. Det är därför viktigt att vi nu
kan höja barnbidraget.
Vi kommer också, som Roland Larsson mycket
väl vet, att höja nivåerna i sjukförsäkringen och i
föräldraförsäkringen, allt i syfte att med generella
insatser stödja barnfamiljerna, så att de inte behöver
leva på och lita till socialbidrag.
Nationalitetsuppgift i körkortet
Anf. 66 NIKOS PAPADOPOULOS (s):
Herr talman! Jag vill ställa en fråga till kommuni-
kationsminister Ines Uusmann. Under november må-
nad har jag besökt några invandrarorganisationer, och
jag har från de flesta fått en konkret fråga. På invand-
rarnas körkort anges under p. 3 datum och födelse-
land, t.ex. Jugoslavien, Turkiet eller Marocko. De nya
svenskarna har kanske kommit till Sverige när de var
två eller tre år gamla, men i dag är de svenska med-
borgare.
Det är svårt att visa upp ett körkort där det hänvi-
sas till att man är född i ett annat land, inte till det
medborgarskap som man har. Vi skulle här kunna tala
om "vi-körkort" och "dom-körkort".
De nya svenskarna känner sig inte som nya svens-
kar när de visar körkortet. De flesta använder det
också som identitetskort.
Min fråga är: Vad tänker kommunikationsminis-
tern göra för att stoppa tendensen till "vi- och dom-
medborgare"? Tack!
Anf. 67 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Herr talman! Jag har mött samma frågor och
samma olust hos många personer när vi har diskuterat
körkorten.
När de nya körkorten kom till, med de nya mallar
som är gemensamma för samtliga EU-länder, drev
den svenska regeringen att kravet på födelseort skulle
vara en frivillig kod. Vi har personnummer i Sverige
och har inget behov av att identifiera oss med födel-
seort.
Vi fick inte igenom det. Det blev en kompromiss
att man skulle ange födelseland i stället. Vi har inte
gett upp i den här frågan utan har fortsatt att på alla
byråkratiska nivåer som är tillgängliga på EU-
området kämpa för vår sak. Vi tycker fortfarande att
det är otillständigt.
På ministerrådsmötet i december kommer jag att
lyfta frågan till högsta instans. Det innebär att jag tar
upp det på dagordningen till ministerrådet igen. Jag
kommer att använda precis de argument som Nikos
Papadopoulos framför och hänvisa till att detta måste
bli en frivillig uppgift i de länder som har person-
nummer som kan användas som identifikation.
Anf. 68 NIKOS PAPADOPOULOS (s):
Herr talman! Jag väntar till december. Tack!
Bärighetsplanen
Anf. 69 ÅKE SUNDQVIST (m):
Herr talman! Jag har en fråga till kommunika-
tionsministern. År 1993 antog riksdagen propositio-
nen om investeringar i trafikens infrastruktur vilket
innebar att staten under en tioårsperiod skulle investe-
ra 98 miljarder i vägar och järnvägar, den s.k. bärig-
hetsplanen.
Målet var att samtliga regionala och lokala stråk
skulle få full bärighet året om, dvs. 60 ton. År 1987
antogs en ny tioårsplan där större resurser anvisades
till järnvägarna än till vägarna. Frågan är: Kan mål-
sättningen full bärighet på våra lokala och regionala
stråk uppnås enligt intentionerna i den s.k. bärighets-
planen?
Anf. 70 Kommunikationsminister INES
UUSMAN (s):
Herr talman! Den s.k. bärighetsplanen var delvis
en uppgörelse med branschen. De var med och beta-
lade via en högre fordonsskatt. Den delen av finansi-
eringen är ju borta. Det arbete som nu pågår med att
höja bärigheten, framför allt på skogsbilsvägnätet och
vägnätet i Västernorrland, Jämtland och i Dalsland
där det är sämst i dag, sker helt och hållet med statliga
medel.
Under de närmaste åren prioriteras just den typen
av åtgärder för reinvesteringar och underhåll, inte
minst därför att det är oerhört viktigt för Sveriges
exportindustri.
Anf. 71 ÅKE SUNDQVIST (m):
Herr talman! Jag är från Västernorrland och kom-
munikationsministern känner väl till våra dåliga vägar
och vår industris behov av en god vägstandard.
Min följdfråga var egentligen om de gigantiska
satsningarna på Högakustenbron och Bottniabanan
skulle göra att vi inte får den fulla bärighet som vi är i
behov av. Kommunikationsministerns svar lugnade
mig dock något.
Vårdhögskolorna
Anf. 72 MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Jag har en fråga till utbildningsminis-
tern. Det gäller förstatligandet av de landstingskom-
munala vårdhögskolorna, och speciellt den som jag
känner väl till, nämligen den i Lund/Helsingborg. Det
ligger ett avtal och en ansökan om att den skall få
övergå till Lunds universitet. Det ligger hos departe-
mentet sedan juni.
Jag vill i all enkelhet få veta när utbildningsminis-
tern har tänkt skriva på den. Hela avtalet utgår ifrån
att en övergång skall kunna ske den 1 januari. Om det
inte kommer ett besked snart är det inte möjligt.
Anf. 73 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Herr talman! Jag är helt på det klara med att det
har blivit vissa förseningar när det gäller den här
frågan. Det beror på att man tidigare gjort överens-
kommelser med vissa landsting om en sådan här
övergång. Den sker på frivillig basis, baserat på ett
riksdagsbeslut som togs i all enighet, för övrigt, på
våren 1994. Man har förhandlat, och ett antal har gått
över. Nu är det en stor mängd landsting som vill gå
över.
För att det inte skall bli några skillnader i de eko-
nomiska villkoren mellan olika landsting och staten
har det gjorts vissa utredningar. Det har försenat han-
teringen.
Det är alldeles bestämt min strävan att vi inom
kort tid skall kunna fatta ett beslut i den här frågan.
Jag är helt på det klara med att det är angeläget att det
sker snabbt.
Anf. 74 MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Det är studentkårens unga ordföran-
de i Lund/Malmö som menar att den här väntan och
fördröjningen tar så mycket energi från verksamheten,
både för lärare och studenter. Dessutom är det ju en
kvalitetsförlust. Den senaste utredningen av Britt-
Marie Byström visade att en överföring skulle vara
bra för vårdhögskolorna, men det skulle också vara
bra för de statliga högskolorna genom att de skulle
bredda sitt utbildningsutbud.
Kan jag nu ringa henne och säga: Det är kirrat.
Den 1 januari kommer ni att kunna övergå till staten.
Anf. 75 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Herr talman! Margitta Edgren kan gärna ringa och
upprepa mitt svar.
Kulturen i skolan
Anf. 76 EWA LARSSON (mp):
Herr talman! Enligt min uppfattning är skolan en
av våra största kulturinstitutioner. Nu undrar jag om
utbildningsministern delar den uppfattningen.
Anf. 77 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Herr talman! Förlåt, jag uppfattade inte frågan.
Anf. 78 EWA LARSSON (mp):
Herr talman! Det är en väldigt kort fråga. Jag hop-
pas att den inte skall ställa till med alltför stora peda-
gogiska problem.
Jag sade att enligt min uppfattning är skolan en av
våra största kulturinstitutioner. Nu undrar jag om
utbildningsministern delar min uppfattning.
Anf. 79 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Herr talman! Om det med begreppet kulturinstitu-
tion avses att skolan är en kunskapsinstitution, dvs.
det viktigaste instrumentet vi har för lärande och
förmedling av kunskap och allt vad det innebär, är
skolan självklart en kulturinstitution.
Jag hörde faktiskt frågan första gången, men den
föreföll mig en aning besynnerlig. Jag förstod inte
bakgrunden till frågan.
Anf. 80 EWA LARSSON (mp):
Herr talman! Det visar bara att frågan är extra
viktig för att utbildningsministern skall kunna vänja
sig vid tanken att skolan är en av våra viktigaste kul-
turinstitutioner, kanske den viktigaste. Jag tänker då
inte bara på svenska språket, litteraturhistoria, histo-
ria, konst, arkitektur. Jag tänker inte bara på religion,
en del av vårt kulturarv, eller hembygd, natur- och
kulturmiljö, utan också på elevernas delaktighet i
sång, dans, musik och teater. Ett av våra första språk
kanske var just mimteater.
Jag undrar om utbildningsministern anser att sko-
lans kulturprofilering generellt sett är tillräckligt tyd-
lig i dag.
Anf. 81 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Herr talman! Skolan är icke mitt ansvarsområde.
Det är skolministern som ansvarar för skolan. Därför
vill jag inte göra några uttalanden om läroplan och
liknande i skolan. Rent allmänt vill jag säga att hela
utbildningsväsendet självklart har en kulturfunktion.
Det kanske underlättar dialogen och svarandet om
frågeställaren är litet tydligare redan från början.
Palestinsk revisionsrapport
Anf. 82 INGRID NÄSLUND (kd):
Herr talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till
statsrådet Pierre Schori.
I somras fick vi oss till del via media att 326 mil-
joner dollar, eller 2,5 miljarder svenska kronor, hade
försvunnit ur den palestinska myndighetens budget.
De kunde inte redogöra för vart pengarna tagit vägen.
Det gjordes en rapport på 600 sidor. Jag frågade
skriftligen om en del saker i samband med den här
frågan. Jag fick inte så tydliga svar eftersom man inte
kunna ta del av rapporten. Det var naturligt att man
inte kunde svara på allting.
Nu undrar jag: Har denna rapport blivit tillgänglig
och översatt till något språk som vi behärskar i det här
landet? Jag undrar också vad statsrådet har gjort för
att bringa klarhet i var de 40 % av den budget som
palestinska myndigheter förvaltar har tagit vägen.
Anf. 83 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Herr talman! Till att börja med förstår jag inte vad
detta med ett språk som vi begriper här i landet är för
någonting. Det får vi diskutera sedan. Men rapporten
finns inte översatt till svenska.
Däremot vet vi följande. Det relativt nyvalda pa-
lestinska parlamentet tog som en av sina första upp-
gifter på sig att kritiskt granska och göra en revision
av den egna ännu icke etablerade regeringen - vi talar
ju ännu inte om en stat - för att se hur den förvaltar
sina intäkter och utgifter. Därvidlag kom man fram till
- under stort mod, skulle jag vilja säga - att det fanns
stora brister, vilka man påtalade. Framför allt berörde
detta hur skatteindrivna medel hade använts inom
förvaltningen. Man anklagade också ett par ministrar
för korruption.
Omvärlden kastade sig då naturligtvis över dessa
uppgifter för att ta reda på om också den typ av medel
som vi förmedlar i bistånd till barn, utbildning, hälsa,
jobbskapande insatser osv. möjligtvis var berörda.
Det visade sig att detta handlade inte om Världsban-
kens insatser, inte om EU-medlemsländernas insatser
och inte om svenska biståndspengar. Dessa pengar har
vi kontroll över. Detta var alltså fråga om en intern
revision av den inrikespolitiska förvaltningen.
Jag tycker att det är väldigt viktigt och uppmunt-
rande att man redan innan det finns en statsbildning
har som en av sina första åtgärder tagit på sig att kri-
tiskt granska sin egen regering.
Parlamentariker som nyligen besökte Sverige i
Olof Palmes centrums regi har sagt att denna kritiska
granskning kommer att fortsätta. Man väntar nu på de
åtgärder som president Arafat skall vidta.
Anf. 84 INGRID NÄSLUND (kd):
Herr talman! Även om man nu inte kan påvisa att
biståndsmedel har försvunnit är det oklart var 40 % av
statsbudgeten har tagit vägen. Den palestinska parla-
mentariska församlingen har också kommit fram till
att man inte är nöjd med förvaltningen. Då blir det
väldigt stora hål i budgeten, och man kan befara att
biståndsmedel måste användas för att täppa till dessa
hål.
Folket får i det här fallet inte del av de pengar som
vi har avsett att det skall ha. Vad tänker Pierre Schori
göra åt det?
Anf. 85 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Herr talman! För det första är detta med att 40 %
skulle ha försvunnit våldsamt överdriva uppgifter. Det
är inte sant. För det andra är de insatser som görs från
svensk sida och från EU:s sida för det palestinska
folket - och inte för minst barnen - en del av
fredsprocessen. Det finns ingenting farligare för fre-
den i Mellanöstern, vid sidan av den politik som ut-
övas av Israel och av terrororganisationer, än att fol-
ket drivs till extremism och våld på grund av fattig-
dom och utslagning. Det är detta våra insatser inriktar
sig på, att hjälpa folket att häva sig ur fattigdomen
och därmed bidra till fredsprocessen.
Att man å andra sidan inte hanterar sina pengar för
olika insatser ordentligt i ministeriet är allvarligt. Vi
väntar, som sagt, på vad president Arafat skall vidta
för åtgärder. Han har hittills sagt att han har alla möj-
liga olika tryck på sig. Han skall jaga terrorister, men
får inga pengar till sin polis. Samtidigt som han skall
sköta en fredsprocess måste han avskeda dem som är
ledande i fredsprocessen, ministrarna. Det är en svår
situation.
Men det är klart att vi håller ögonen på detta, och
vi bidrar till fredsprocessen.
Kryptering ur säkerhetssynpunkt
Anf. 86 CARINA HÄGG (s):
Herr talman! Jag har tidigare tagit upp frågan om
kryptering ur säkerhetssynpunkt. Men det är också
viktigt att man löser frågan på ett bra sätt för att
främja den utveckling som vi alla vill se på Interne-
tområdet när det gäller handel och att man skall kunna
utföra sina post- och bankärenden. Det finns ju väl-
digt mycket som växer fram inom Internet.
Jag vet att ministern i veckan har träffat USA:s
ambassadör i Internetfrågor, Ira Magaziner. Det vore
intressant att få höra om man kom längre med att lösa
dessa för Sveriges del så viktiga problem.
Anf. 87 Kommunikationsminister INES
UUSMANN (s):
Herr talman! Carina Hägg ställde en viktig fråga
som gäller säkerheten i elektronisk handel.
Vi har i Sverige genomfört en utredning som led-
des av Magnus Faxén på UD. Denna utredning om
kryptering är nu under remissbehandling. Vi kommer
under den närmaste tiden att få in samtliga remissvar
så att vi kan diskutera hur vi i Sverige skall se på
detta.
USA är det andra landet som sysslar med dessa
svåra frågor på allvar - det är inte så många andra
länder som har tagit itu med detta. Där har administ-
rationen och kongressen olika meningar om hur man
skall se på kryptering. Det som diskuteras är om en
krypteringsnyckel skall deponeras hos någon officiell
myndighet. Det är en linje som vi i Sverige inte kan
ställa oss bakom. Däremot tror vi att Sverige har
möjligheter att klara sin export - framför allt exporten
av krigsmateriel - ganska bra. I dag finns det rätt så få
företag som ägnar sig åt detta på en oerhört avancerad
marknad.
Vi diskuterade frågan om kryptering med Ira Ma-
gaziner. Precis som i USA har vi ännu inte i Sverige
lagt fast någon linje. Men vi räknar med att arbeta
intensivt med dessa frågor för att under våren kunna
presentera åtminstone ett skelett när det gäller hur vi
ser på dem.
Miljöbalken
Anf. 88 MAGGI MIKAELSSON (v):
Herr talman! Jag har en fråga till Thage G Peter-
son i hans egenskap av statsråd som svarar på allmän-
na frågor och också i egenskap av förutvarande ordfö-
rande - 1994 - i konstitutionsutskottet.
Det gäller den debatt som har uppstått i anledning
av miljöbalken, om grundlagen och äganderätten.
Diskussionen handlar dels om ifall ersättningsreglerna
är förenliga med grundlagen, dels om att 1994 års
skrivning faktiskt strider mot EU-fördraget.
I Lagrådets yttrande över förslaget till miljöbalk
framför man kritik mot att detta inte har lösts, framför
allt eftersom ordvalet i lagparagraferna ger ett uttryck
för ett starkare skydd för äganderätten än vad som var
avsikten när ändringen genomfördes. Detta är natur-
ligtvis olyckligt med tanke på att det förhoppningsvis
snart kommer ett förslag till en ny miljöbalk.
Jag vill fråga Thage G Peterson vad man gör i re-
geringen åt detta och om det kommer ett förslag så att
man kan få en ändring till stånd för att det olyckliga
förhållandet med en uppfattning som inte riktigt har
kommit till uttryck i lagtexten skall rättas till.
Anf. 89 Statsrådet THAGE G
PETERSON (s):
Herr talman! Det var trevligt att få en avslutnings-
fråga.
Lagrådet har sagt sitt om miljöbalken, som Maggi
Mikaelsson vet. Nu bereds ärendet i regeringen och
det förs diskussioner i Miljödepartementet och inom
några andra departement. Statsrådsberedningen deltar
också i det arbetet.
Maggi Mikaelsson får ge sig till tåls till dess att
propositionen ligger på riksdagens bord.
Anf. 90 MAGGI MIKAELSSON (v):
Herr talman! Min fråga gällde inte miljöbalken
som sådan utan den gällde grundlagsändringen. Den
är ju faktiskt fristående från miljöbalken, eftersom
grundlagen inte är någon miljöbalk och vice versa.
Det som är olyckligt och som Lagrådet skriver i
sin kommentar är att grundlagen, som den är utformad
just nu, ger oinskränkt rätt till ersättning även om man
begår ett miljöbrott. Detta har faktiskt inte varit avsik-
ten, vilket också framgår av vad Lagrådet säger. Det
viktiga är att man kommer till rätta med detta. Förslag
till en grundlagsändring behöver, som sagt, läggas
fram två gånger. Jag undrar om regeringen är beredd
att göra det, så att vi kan få till stånd en ändring som
kan träda i kraft samtidigt som en ny miljöbalk.
Anf. 91 Statsrådet THAGE G
PETERSON (s):
Herr talman! Jag kan förstå om Maggi Mikaelsson
gärna vill ha svar på den här frågan, men den ingår
ändå i beredningsprocessen i regeringen.
Jag tror nog inte att talmannen skulle tycka om
ifall jag plötsligt började att svara på frågor i min
tidigare egenskap som konstitutionsutskottets ordfö-
rande. Nu svarar jag på frågor i egenskap av företrä-
dare för regeringen, och då måste svaret bli det som
jag gav Maggi Mikaelsson.
Anf. 92 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Därmed är frågestunden avslutad. Jag tackar re-
geringens företrädare för att ni har velat komma hit
och svara på ledamöternas frågor.
5 § Bordläggning
Anmäldes och bordlades
Motion
med anledning av skr. 1997/98:38 Lägesrapport i
fråga om den ekonomiska brottsligheten
1997/98:Ju10 av Kia Andreasson (mp)
6 § Anmälan om interpellation
Anmäldes att följande interpellation framställts
den 20 november
1997/98:85 av Eva Zetterberg (v) till utrikesministern
Folkomröstningen i Västsahara
Interpellationen redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 25 november.
7 § Anmälan om frågor för skriftliga svar
Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts
den 20 november
1997/98:158 av Elving Andersson (c) till näringsmi-
nistern
EU:s strukturfonder
1997/98:159 av Birger Schlaug (mp) till försvarsmi-
nistern
Kryptering av e-post
1997/98:160 av Gudrun Lindvall (mp) till jord-
bruksministern
Djurskyddslagen
1997/98:161 av Gudrun Lindvall (mp) till jord-
bruksministern
Djurskyddet
1997/98:162 av Carina Hägg (s) till socialministern
Veterinärmedicinska läkemedel
Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 25 november.
8 § Anmälan om skriftligt svar på fråga
Anmäldes att följande skriftliga svar på fråga in-
kommit
den 20 november
1997/98:123 av Eva Goës (mp) till jordbruksminis-
tern
Bestrålad kyckling
Svaret redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 25 november.
9 § Kammaren åtskildes kl. 15.01.
Förhandlingarna leddes
av andre vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 1 § anf. 9 (delvis),
av talmannen därefter till ajourneringen kl. 12.43 och
av förste vice talmannen därefter till sammanträ-
dets slut.