Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1997/98:17

Onsdagen den 22 oktober

Kl. 9.00 - 16.05

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

------------------------------------------------------------------

1 § Särskild debatt om Amsterdamfördraget

Anf. 1 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Dagens debatt skall handla om EU:s
nya grundlag, det s.k. Amsterdamfördraget.
Låt mig börja med att citera vad ordförandena för
löntagarorganisationerna LO, TCO och SACO skriver
i en nyutkommen broschyr om Amsterdamfördraget:
"Det nya fördraget innehåller ett antal förändring-
ar som utan tvekan är bra ur ett löntagarperspektiv
och som vi från fackligt håll i hög grad har medverkat
till. Ökad sysselsättning blir nu ett prioriterat mål,
parternas inflytande på europasamarbetet förstärks,
öppenheten i beslutssystemen ökar, jämställdhets- och
miljöfrågor ges ökad vikt."
Så långt löntagarorganisationernas ståndpunkt. Jag
delar deras uppfattning.
Amsterdamfördraget innebär steg i positiv riktning
för breda löntagargrupper. I en mer övergripande
bedömning vill jag hävda att EU genom det nya för-
draget blir mer öppet, handlingskraftigt och bättre
folkligt förankrat.
Som utrikesminister vill jag också hålla fram de
positiva steg som Amsterdamfördraget innebär för de
öst- och centraleuropeiska staternas möjlighet att få
medlemskap i Europeiska unionen. I slutsatserna från
toppmötet sägs att "i och med att regeringskonferen-
sen slutförts framgångsrikt ligger vägen nu öppen för
att inleda utvidgningsprocessen." EU har insett att det
nu är dags att öppna processen för att efter några års
förhandlingar välkomna nya kandidatländer som med
hög ambition och stor energi förbereder sig för med-
lemskap.
För snart två år sedan, den 30 november 1995,
överlämnade regeringen sin skrivelse om EU:s rege-
ringskonferens 1996 till riksdagen. Skrivelsen och
riksdagens EU-beslut har varit utgångspunkten för
regeringens agerande i förhandlingarna.
Under regeringskonferensen, dvs. förhandlingsfa-
sen inför det nya fördraget, har regeringen fortlöpan-
de lämnat information och samrått med riksdagen i
EU-nämnden. Också här i kammaren har regerings-
konferensen debatterats vid ett flertal tillfällen. Jag
vill gärna säga att den breda samsyn som funnits i
riksdagen har varit en tillgång för de svenska positio-
nerna i förhandlingarna.
Vi kan nu konstatera att de förslag till fördragsför-
ändringar som regeringen lade fram om sysselsätt-
ning, miljö, öppenhet och jämställdhet har fått stort
genomslag i det nya fördraget. Det gäller också det
finsk-svenska förslaget om att öka EU:s utrikespoli-
tiska förmåga till humanitära insatser och militär
krishantering.
Mot denna bakgrund tvekar jag inte att säga att det
resultat som föreligger är en stor framgång för Sveri-
ge och Norden. Pressröster, både här hemma och i
utlandet, talar i termer av "bingo för Sverige".
Naturligtvis har också vi, liksom andra länder, fått
kompromissa och acceptera sådant som vi hellre hade
sett andra lösningar på. På vissa områden hade vi
gärna gått längre.
Det finns också skäl att påpeka vad Amsterdam-
fördraget inte innebär.
Det blev inget av framstötarna om ett gemensamt
försvar.
Det blir inga nya kliv mot superstaten eller mot
Europas förenta stater.
EU ändrar inte sin karaktär av ett samarbete mel-
lan självständiga stater.
Jag ser det därför som helt naturligt att det nu är
riksdagen som tar över bollen och skall fatta beslut
om att ratificera det nya fördraget. I dagarna sänder vi
ut en departementspromemoria om Amsterdamfördra-
get på remiss. Efter remissbehandlingen lägger rege-
ringen fram sin proposition i början av nästa år. Det
innebär förhoppningsvis att riksdagen under våren
hinner behandla frågan och att beslut kan fattas före
sommaren.
Fru talman! Ett område som diskuterats mycket
efter Amsterdammötet är de institutionella frågorna.
Låt mig först säga att jag tycker att det var otillfreds-
ställande att toppmötet inte mäktade att komma fram
till långsiktiga beslut i dessa frågor. Från svensk sida
var vi beredda att förhandla vidare för att nå en kom-
promiss.
Jag har därför i september vid allmänna rådets
möte framfört att den svenska regeringen önskar att
EU så snabbt som möjligt återupptar arbetet med de
institutionella frågorna. Det gäller framför allt tre
frågor: röstviktningen i ministerrådet, frågan om
kommissionens storlek och sammansättning samt
vilka frågor som kan bli föremål för majoritetsbeslut
där man i dag tillämpar konsensus.
Det är emellertid viktigt att betona att Amsterdam-
fördraget, med de beslut i institutionella frågor som
faktiskt fattades, likväl innebär ett grönt ljus för ut-
vidgningen - det som genom hela förhandlingarna var
så väsentligt för oss.
Fru talman! Jag utgår från att jag under den fort-
satta debatten kommer att få en hel del frågor. Jag
skall efter förmåga besvara dem, även om de omfattar
ett väldigt stort område inom samhället.
Avslutningsvis skulle jag också själv vilja ställa
några frågor till några av meddebattörerna. Först till
Moderaterna, som närmast hånade oss socialdemokra-
ter när vi insisterade på att driva på för att få in sys-
selsättningsfrågorna i det nya fördraget. Moderaterna
hävdade att detta skulle vi aldrig lyckas med. Nu ser
ni resultatet. Är det inte dags att erkänna att er strategi
var fel och vår var den riktiga? Eller speglar ert age-
rande och hela er skepsis egentligen ett bristande
engagemang hos Moderaterna för sysselsättningsfrå-
gorna? Ansåg ni att det inte var mödan värt att försö-
ka förstärka de nationella ansträngningarna för att få
ned arbetslösheten med gemensamma tag inom EU?
Jag skulle också till de partier som i den allmänna
debatten har motsatt sig det nya förslaget, Vänster-
partiet och Miljöpartiet, vilja ställa några frågor. Vi
känner ju väl er allmänna EU-negativism. Men i dag
gäller det ju inte EU allmänt, utan i dag gäller debat-
ten just Amsterdamfördraget. Då undrar jag: Vad är
det för fel på de förbättringar av Amsterdamfördraget
som vi nu kan redovisa? Det är ju nämligen så att om
Amsterdamfördraget inte godkänns, så är det Ma-
astrichtfördraget som kommer att gälla. Skulle detta
då vara bättre? Tycker ni att det fördraget skall fort-
sätta gälla? Skall vi alltså avstå från de förbättringar
som bl.a. löntagarorganisationerna beskriver, dvs.
förbättringar inom områdena sysselsättning, öppenhet,
miljö och jämställdhet?
Jag hoppas att dessa frågor kan belysas under da-
gens debatt, så att svenska folket får bättre reda på var
partierna står.

Anf. 2 LARS TOBISSON (m):
Fru talman! Vi moderater har lagt ned ett stort ar-
bete på att förbereda, följa och söka påverka den
regeringskonferens inom EU som ledde fram till
Amsterdamfördraget. Tyvärr är jag inte lika entusias-
tisk över resultatet av förhandlingarna som utrikes-
ministern. Min mer reserverade hållning - att jag inte
ropar bingo - återspeglar en skillnad i prioritering
mellan våra partier.
Viktigast för oss moderater har varit att skapa
förutsättningar för EU:s utvidgning till de från kom-
munismen nyligen befriade länderna i Central- och
Östeuropa. Tillkomsten av tiotalet nya medlemsländer
förutsätter förändringar i EU:s institutioner och be-
slutsprocesser. Dessutom hade regeringskonferensen i
uppdrag att vidareföra viktiga frågor från Maastricht
beträffande den gemensamma marknaden, utrikes-
och säkerhetspolitiken samt inrikesfrågor och rättsli-
ga frågor.
Regeringen har från första början lagt större vikt
vid vad som haft karaktären av hjärtefrågor på hem-
maplan, t.ex. sysselsättning, jämställdhet, konsument-
politik m.m. Hur angelägna dessa politikområden än
må vara, är de på intet sätt avgörande för Europa-
samarbetets framtida utveckling.
Självfallet är t.ex. frågan om en bättre sysselsätt-
ning i Europas länder betydelsefull. Regeringen gör
ett stort nummer av att det tillkommit ett särskilt av-
snitt om sysselsättningspolitiken i fördraget, att det
skall tillsättas en rådgivande sysselsättningskommitté
och att det i höst skall hållas ett extra möte med Euro-
peiska rådet i detta ärende.
Men arbetslösheten bekämpas inte med ord, och
nya kommittéer och konferenser ger inte fler jobb.
Sysselsättningspolitik är dessutom en nationell ange-
lägenhet, och alla är ense om att det så skall förbli.
EU:s roll blir i huvudsak, liksom tidigare, att medver-
ka till en sysselsättningsfrämjande ekonomisk politik.
Ett viktigt inslag är naturligtvis då införandet av
den gemensamma valutan, euron. Men det är inte bara
beträffande euron som socialdemokraterna har en
egendomligt avvisande attityd. För när det gäller de
konkreta rekommendationer som EU antagit i syssel-
sättningsfrämjande syfte och som brukar sammanfat-
tas i de s.k. Essenpunkterna, senast bekräftade vid
Amsterdammötet i somras, har regeringen förklarat att
den inte avser att fästa avseende vid de grundläggande
förslagen om lägre löneskatter samt ökad flexibilitet
genom avreglering på arbetsmarknaden. Den nya
sysselsättningskommitté som nu är under bildande
kan få den betydelsen att Sveriges regering får svårare
att smita undan genomförandet av de åtgärder för fler
jobb som EU:s medlemsländer samlas kring.
Fru talman! Som jag redan nämnt, ser vi modera-
ter lösningen av regeringskonferensens huvuduppgift
som en besvikelse. Besluten beträffande viktiga insti-
tutionella frågor som röstviktningen i ministerrådet
samt kommissionens sammansättning och arbetssätt
fick endast provisorisk karaktär. Beredskap finns nu
för att ta in endast ett begränsat antal av de länder
som söker medlemskap. Frågan kan naturligtvis stäl-
las om det inte hade varit bättre att försöka förhandla
saken i botten i somras, eventuellt vid ett extra topp-
möte i juli. Nu blev det inte så, och som vi ser det är
det därför angeläget att en ny förhandlingsomgång
startas, så att antagningen av nya medlemsländer inte
behöver fördröjas som en följd av att den institutio-
nella strukturen inte finns på plats.
En konsekvens av att endast begränsade resultat
uppnåddes i strukturfrågorna vid regeringskonferen-
sen blir att Amsterdamfördraget väl ryms inom den
ram för överlåtelse av beslutanderätt som redan god-
känts i samband med Sveriges inträde i EU. Den
moderata riksdagsgruppen kommer att tillstyrka rati-
fikation av Amsterdamfördraget, när detta av rege-
ringen föreläggs riksdagen i vår.
Men som framgått av vad jag redan sagt slutar inte
EU:s utveckling med det nu aktuella fördraget. Blick-
en måste återigen riktas framåt. Ett löfte har ju givits
att medlemsförhandlingar skall inledas sex månader
efter konferensens slut. Kommissionen avgav i somras
sina rekommendationer inom ramen för vad som
kallas Agenda 2000. Detta dokument diskuteras nu
inom EU och i medlemsländerna med sikte på ett
ställningstagande vid Europeiska rådets möte i de-
cember. Enligt den bedömning vi moderater gör bör
det vara möjligt att direkt därefter påbörja förhand-
lingsarbetet med ansökarländer om inträde i unionen.
Frågan hur dessa medlemsförhandlingar skall läg-
gas upp har varit föremål för debatt. Vi har i Sverige
varit ense om att förorda en gemensam förhand-
lingsstart. Inte minst från de baltiska ländernas syn-
punkt har det varit viktigt att ansökarländer skall
bedömas efter sina meriter och inte utifrån något slags
geo-politiska överväganden.
Kommissionen har nu föreslagit att medlemsför-
handlingar först skall tas upp med de tre länder som
också kommer i fråga för tidigt medlemskap i Nato,
dvs. Polen, Ungern och den tjeckiska republiken, men
därutöver med - förutom Cypern, som har en sär-
ställning - Slovenien och Estland. Övriga ansökarlän-
der har på intet sätt avvisats men har, utifrån en
prövning av deras förberedelser, bedömts behöva
vidta ytterligare åtgärder för att vara mogna för för-
handlingsstart.
Vi moderater menar att det i det uppkomna läget
finns anledning att stödja kommissionens upplägg-
ning. Skillnaden mot en gemensam förhandlingsstart
är inte stor. Valet av tillvägagångssätt kan beskrivas
som att man antingen låter alla löpare passera startlin-
jen men omedelbart därefter för hälften av dem till en
särskild fålla vid sidan av, där de först får stärka sin
kondition, eller att man i stället låter samma grupp i
samma syfte dröja ett tag bakom startlinjen. Det vikti-
ga i båda fallen är ju att ingen utestängs från start, och
den som i den senare gruppen sköter sig kan mycket
väl hinna i fatt och förbi ett tidigare startande land,
som inte genomför sin anpassning lika bra.
I stället för att motarbeta kommissionens förslag
borde regeringen verka för ett beslut om ett smidigt
förfarande för att inleda nya förhandlingar, så att alla
ansökarländer, när förutsättningar föreligger, utan
dröjsmål kan börja förhandla om medlemskap.
Agenda 2000 rör emellertid inte bara upplägg-
ningen av förhandlingar med blivande medlemslän-
der. Utvidgningen påkallar eller driver på även andra
reformer inom EU, som på olika sätt har att göra med
kostnaderna för verksamheten.
Från en del håll har gjorts gällande att en utvidg-
ning till sämre utvecklade länder i Central- och Östeu-
ropa skulle föra med sig hart när oöverstigliga och
ohanterliga merkostnader. Det är ett märkligt synsätt
med tanke på att en utvidgning innebär att Europas nu
mest dynamiska och snabbväxande ekonomier blir en
integrerad del av det europeiska samarbetet.
Flera studier, däribland en färsk sådan utförd vid
Centre for Economic Policy Research i London, tyder
på att utvidgningen är till ekonomisk fördel även för
dem som utgör den nuvarande medlemskretsen.
Dessutom kan kostnaderna för alternativet, att ingen
utvidgning kommer till stånd, bli förskräckande höga
i form av politisk oro och avbrutna reformprocesser.
Att sådana alternativkostnader är svåra att beräkna
gör dem inte mindre relevanta.
Nya riktlinjer för EU:s budget skall under alla
omständigheter antas för tiden efter 1999. I detta
sammanhang aktualiseras naturligtvis den gemen-
samma jordbrukspolitiken.
Från svensk synpunkt var det beklagligt att EU-
inträdet förutsatte en viss återreglering av en jord-
brukspolitik som redan i politisk enighet hade nått en
god bit på liberaliseringens väg. Nu kommer en för-
ändring i rätt riktning ändå att drivas fram - mindre
som en konsekvens av utvidgningen och mer till följd
av åtaganden i WTO-sammanhang. Vi moderater
stöder regeringens arbete för att driva på marknads-
anpassningen av den gemensamma jordbrukspolitiken
inom EU.
EU:s näst största utgiftspost efter jordbrukspoliti-
ken avser dess struktur- och regionalfonder. Huvud-
syftet med detta stöd har varit att hjälpa förhållande-
vis nyinvalda länder i Sydeuropa samt Irland att nå en
ekonomisk mognad som kunde kvalificera för delta-
gande i valutaunionen. När nu flertalet av dessa län-
der verkar vara klara för inträde i eurogemenskapen,
finns det anledning att koncentrera det strukturella
och regionala stödet till de blivande medlemsländerna
i Central- och Östeuropa. Från svensk synpunkt före-
faller det meningslöst att vi skall betala en betydande
avgift till EU som sedan delvis kommer tillbaka i
form av bidrag försedda med villkor som vi inte själ-
va förfogar över. Sverige bör därför i de kommande
förhandlingarna sträva efter att vårt land endast skall
behöva betala ett nettobelopp, som då i huvudsak
avser bidragsgivning till nya medlemsländer.
Det är en rimlig strävan att EU:s utgiftsbudget,
trots de merkostnader utvidgningen för med sig, åt-
minstone inte skall behöva föranleda en höjning av
det nuvarande avgiftsuttaget. Från den svenska rege-
ringens sida har det framställts krav på att man som
stor nettobidragsgivare till EU skall få rabatt på den
nuvarande avgiften, även om det har formulerats om
till korrigeringsmekanism. Det kan förefalla egen-
domligt att Sverige, som tillhör den fattigare hälften
av EU:s nuvarande medlemsländer, trots detta får
bidra så mycket mer till den gemensamma kassan än
vad vi får ut av den. Men orsaken är naturligtvis att
tyngdpunkten på utgiftssidan för närvarande ligger på
just jordbrukspolitik och regionala stödåtgärder. En
bättre tingens ordning bör rimligen kunna uppnås
genom att denna utgiftsfördelning ändras och grunder
för avgiftsberäkningen ses över. Men att satsa på en
särskild rabatt för Sverige förutsätter att Lena Hjelm-
Wallén har samma tyngd i handväskan som Margaret
Thatcher, när hon utverkade en sådan för brittisk del,
och med all respekt tror jag knappast att det skulle
kunna vara fallet.
Fru talman! Det fortsatta reformarbete inom EU
som inletts med framläggandet av Agenda 2000 är av
stor betydelse för samarbetets utveckling och för
Sveriges ställning i medlemskretsen. Regeringen har
inlett ett beredningsarbete på vissa områden, t.ex. den
gemensamma jordbrukspolitiken. Jag anser att det är
viktigt att riksdagen och oppositionspartierna blir
delaktiga i detta förberedelsearbete, inte minst avse-
ende de riktlinjer för EU:s budget som skall gälla
inför 2000-talet.

Anf. 3 HELENA NILSSON (c):
Fru talman! Låt mig börja med att konstatera att vi
nu diskuterar resultatet av en förhandling som mycket
starkt har präglat hela den tid som Sverige har varit
medlem i EU. Redan under premiäråret 1995 inledde
den s.k. reflexionsgruppen sitt arbete med att identifi-
era agendan för regeringskonferensen. De faktiska
förhandlingarna startade i mars 1996 under italienskt
ordförandeskap. Stafettpinnen hann passera också
Irland innan det holländska ordförandeskapet kunde
landa själva förhandlingsdelen natten mellan den 17
och 18 juni i år. Amsterdamfördraget var fött.
Det är viktigt att konstatera att vi här i riksdagen
har haft goda möjligheter att följa processen och re-
geringskonferensens olika turer. Jag vill också hävda
att denna regeringskonferens har präglats av öppen-
het. Den parlamentariska EU 96-kommittén hade två
viktiga uppgifter. För det första skulle den bland
allmänheten och inom föreningsliv och folkrörelser
öka kunskapen om och intresset för EU:s regerings-
konferens, bl.a. genom projektstöd och konferenser.
För det andra skulle den utgöra en plattform för en
ökad samsyn mellan partierna i centrala frågor och för
att klara ut majoritetsläget inför riksdagens beslut om
svenska positioner.
Vi har vid flera tillfällen diskuterat förhandlingar-
na här i kammaren. EU-nämnden har kontinuerligt
konsulterats och hållits väl informerad. Från Center-
partiets sida lade vi fram våra positioner i en partimo-
tion inför riksdagens behandling av svenska ingångs-
värden i förhandlingarna. Det finns därför en god
grund att stå på när resultatet av regeringskonferensen
och Amsterdamfördraget nu skall värderas.
Från Centerpartiets sida har vi vinnlagt oss om att
finna breda nationella kompromisser som gjort den
svenska förhandlingspositionen stark. Vi har drivit på
regeringen så att miljöfrågorna lyftes fram som ett
prioriterat svenskt område under förhandlingarna.
Centerpartiet har därmed konstruktivt medverkat till
att stärka EU:s miljödimension, precis som vi utlova-
de inför folkomröstningen om EU-medlemskapet.
Regeringen bör ha en eloge för det sätt på vilket den
har strävat efter att involvera riksdagen i förhand-
lingsprocessen.
Miljöpartiet har begärt och vi andra har accepterat
att hålla dagens debatt om Amsterdamfördraget. Det
kan finnas skäl att vi redan nu debatterar fördragets
olika delar. Kanske inspirerar dagens debatt ytterliga-
re några medborgare att skaffa sig mer information
om både EU och Amsterdamfördraget. Det är viktigt
att fler blir nyfikna på EU, för att travestera utrikes-
ministerns uppmaning. Men som grund för riksdagens
ställningstagande kommer vi under våren 1998 att ta
ställning till om Sverige skall godkänna eller avvisa
fördraget. Vi i Centerpartiet kommer att inleda ett
stort samråd i hela centerrörelsen om Europapolitiken
och EU efter Amsterdamfördraget, eftersom det finns
många myter om det nya fördraget som måste grans-
kas och avslöjas. Och det som jag nu säger här skall
ses i ljuset av denna process.
Fru talman! Sakfrågorna fick en framskjuten posi-
tion under regeringskonferensen. Det var en framgång
för Sverige. På viktiga sakområden såsom miljö,
öppenhet, jämställdhet, konsumentfrågor, folkhälsa,
handikapp och sysselsättning läggs en ny och stabilare
grund för ett EU-samarbete som kan komma att upp-
levas som mer angeläget och viktigt för medborgarna.
Nu gäller det att i praktisk politik genomföra vad
Amsterdamfördraget skapat förutsättningar för.
Genom att flytta Schengensamarbetet in i EU och
varsamt men ändå reellt stärka samarbetet mot organi-
serad internationell brottslighet har EU flyttat fram
positionerna på områden som känns viktiga för många
medborgare.
Låt mig lyfta fram några av de områden där jag
menar att det fördragsmässiga stödet för en framåtsyf-
tande politik kan förbättras.
Begreppet hållbar utveckling blir ett övergripande
mål för hela EU-samarbetet. En generalklausul införs
som innebär att miljöskydd och hållbar utveckling
skall prägla alla politikområden. Kommissionen lovar
att genomföra miljökonsekvensstudier innan den
lägger fram förslag som kan få betydande inverkan på
miljön. Miljögarantin, som i det nya fördraget kom-
mer att vara artikel 95, stärks så att det framgår att
varje land kan gå före och införa strängare miljöregler
på den inre marknaden. Och Europaparlamentet får
ett större inflytande på miljöområdet.
Centerpartiet har krävt att en hållbar utveckling in-
förs som övergripande mål för EU. Så blir nu fallet,
och det är inte kosmetika. EU:s allmänna mål spelar
en viktig roll också i det dagliga arbetet inom unio-
nens institutioner.
Det förekommer kritik mot att miljögarantin inne-
bär krav på vetenskapliga belägg och dessutom att
strängare regler inte får innebära förtäckta handels-
hinder, godtycklig diskriminering eller ett hinder för
den inre marknadens funktion. Jag delar inte denna
kritik. Självklart måste det finnas belägg för att införa
avvikande och strängare regler. Självklart får sådana
regler inte utgöra förtäckta handelshinder eller god-
tyckligt diskriminera eller på ett otillbörligt sätt syfta
till att underminera själva funktionen av en inre mark-
nad. Varje sådant agerande skulle förringa värdet av
ett seriöst miljöarbete. Vi i Centerpartiet menar att
Amsterdamfördraget innebär tydliga förbättringar på
miljöområdet och att detta framgångsrika arbete också
skall omsättas i den konkreta verksamheten.
Centerpartiet har inte tillhört de partier som har
kritiserat regeringens ambition att införa ett nytt av-
snitt om sysselsättningspolitik. Vi menar att samord-
nade sysselsättningsstrategier kan bli viktiga instru-
ment, likaså möjligheten att komplettera nationella
åtgärder med insatser på EU-nivå. Det intressanta är
det politiska innehållet i de strategier som föresprå-
kas. På den punkten är det inte lika säkert att vi är
överens med regeringen i alla frågor. Men sysselsätt-
ningspolitiken är fortsatt nationell. EU tar inte ansva-
ret för denna utan fungerar som en kompletterande
kraft.
Jämställdhet blir ett övergripande mål för unio-
nens politik, principen om lika lön för likvärdigt arbe-
te ges en starkare skrivning, och varje medlemsstat
kan behålla eller införa regler om positiv särbehand-
ling av det underrepresenterade könet. Det är bra.
Också på öppenhetens område tar EU små steg i
rätt riktning. En ny artikel om insyn införs i fördraget.
Den gör offentligheten till en grundprincip. EU-
parlamentet och EU:s ministerråd skall på denna
grund gemensamt fastställa arbetsordningar för par-
lamentet, rådet och kommissionen. Här gäller det att
bevaka så att dessa beslut inte urholkar den nyss vun-
na principen om offentlighet.
Konsumentskyddet får en starkare ställning. Sär-
skilt betonas skyddet av konsumenternas hälsa, säker-
het och ekonomiska intressen samt konsumenternas
rätt till upplysning, utbildning och möjligheter att
organisera sig för att skydda sina intressen. På alla
politikområden inom EU skall konsumentskyddskrav
beaktas.
Folkhälsofrågor förblir ett nationellt ansvar. EU
skall däremot komplettera medlemsstaternas insatser.
Minimiregler för kvalitet och säkerhet i fråga om
organ och blod för donation skall fastställas. Åtgär-
derna får inte inbegripa någon harmonisering av
medlemsländernas lagar.
I ett särskilt protokoll enas alla medlemsländer om
att fullt ut ta hänsyn till djurens välbefinnande i frågor
som rör jordbruk, transporter, inre marknad och
forskning.
En summering av de förändringar som jag nyss
har gått igenom visar att de nordiska ländernas linje
fick stort genomslag. De nordiska länderna betraktas,
inte minst i andra EU-länder, som de sanna vinnarna
vid EU:s toppmöte. Men när - om inte inom ramen
för en regeringskonferens - bör man flytta fram posi-
tionerna på områden som känns viktiga för medbor-
garna - som känns viktiga för kvinnor, för konsumen-
ter och för arbetslösa?
Fru talman! Centerpartiet vill också att den fria
rörligheten för personer förverkligas; detta genom
Schengensamarbetet. Vi har också tyckt att det fristå-
ende Schengensamarbetet bör infogas i EU med beva-
rande av den nordiska passfriheten. Fördraget möjlig-
gör detta. Jag vill uppmana utrikesministern att sörja
för att Norge och Island, i enlighet med fördraget, får
goda villkor för sitt deltagande i denna del av samar-
betet.
Centerpartiet beslöt vid stämman 1997 att flyk-
tingfrågorna bör behandlas som en gemensam europe-
isk angelägenhet. På detta område överensstämmer
Amsterdamfördraget med önskemålen på Centerpar-
tiets stämma. Förutsättningarna för en generös flyk-
tingpolitik ökar om alla länder ställer upp och delar
bördorna.
Protokollet om asyl för medborgare i EU:s med-
lemsstater är ett exempel på en dålig kompromiss som
i onödan väcker ilska och irritation. Den nya artikeln
snävar in möjligheterna att ge asyl för medborgare
från en annan medlemsstat. Såvitt jag förstår var det
ett spanskt krav med tydlig adressat Belgien. Å ena
sidan stadgas att artikeln inte upphäver skyldigheterna
visavi Genèvekonventionen. Å andra sidan ställer
artikeln stränga krav på när en asylansökan får be-
handlas. Belgien har förklarat att man avser att göra
en individuell prövning av varje asylansökan från en
medborgare i en annan medlemsstat. Jag utgår från att
Sverige - med stöd av Genèvekonventionen - gör
likadant. Det vore bra om utrikesministern redan i
dag, här och nu, deklarerade att så blir fallet, för an-
nars kommer denna fråga att bli en följetong fram-
över.
Fru talman! EU blir ingen försvarsunion genom
fördraget. De som ivrat för en fullständig samman-
smältning av EU och Västeuropeiska unionen högg i
sten. Det är egentligen inte så konstigt, eftersom fyra
länder är militärt alliansfria. Dessutom står Natomed-
lemmen Danmark utanför Västeuropeiska unionen,
och Storbritannien värnar starkt om den atlantiska
länken.
Det är tillfredsställande att regeringskonferensen
kunde finna en formel för samarbete mellan EU och
Västeuropeiska unionen som innebär samarbete vid
fredsfrämjande insatser utan att organisationerna slås
samman och där militärt alliansfria länder och Na-
toländer kan samarbeta med respekt för ländernas
olika säkerhetspolitiska vägval.
EU:s andra pelare, den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken, kommer också i framtiden att vara
ett område där EU:s medlemsländer bedriver ett rent
mellanstatligt samarbete. Jag tycker att kompromissen
om vetorätten inom den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken är välbalanserad, om än snårig.
Vetorätten kvarstår oförändrad i alla militära eller
försvarsmässiga frågor. Gemensamma strategier antas
med enhällighet. Inom ramen för dessa strategier kan
dessutom varje medlemsland i enskilda sakfrågor,
med hänvisning till "viktiga och uttalade skäl som rör
nationell politik", förhindra att beslut fattas. Vetorät-
ten behålls således inom EU:s andra pelare, den ge-
mensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Vi i Centerpartiet tycker att det är bra att antalet
beslutsprocedurer minskas i Europaparlamentet. En
sådan förändring leder med nödvändighet till att par-
lamentet på några områden stärker sin ställning. Men
detta sker, med något undantag, enbart inom den del
som brukar benämnas första pelaren, den överstatliga
delen av samarbetet. Det sker på områden där Center-
partiet har föreslagit ett förstärkt beslutsfattande inom
EU, såsom på miljöområdet samt på socialpolitikens,
den sociala trygghetens och jämställdhetens område. I
övrigt gäller det bl.a. öppenheten inom EU:s organ,
motverkande av bedrägerier, samarbete mellan
tullmyndigheter - dock utan att det berör nationell
lagstiftning - det gemensamma biståndet och trans-
portfrågorna. Det förefaller fullt rimligt att Europapar-
lamentet på dessa områden delar beslutsfattandet med
regeringarna.
Fru talman! Centerpartiet är ett parti med vana av
konstruktivt ansvarstagande och med en insikt om att
kompromisser är nödvändiga. Vi känner igen en rim-
lig kompromiss när vi ser den!
Det är på detta sätt Amsterdamfördraget måste
betraktas. 15 regeringar måste enas om något som
man bedömer att alla 15 parlamenten också kan ac-
ceptera. Vi kan inte kritisera Sveriges förhandlare för
att inte ha lyft centerförslag som avslagits redan i
riksdagen. Ett sådant exempel är vårt förslag om att
införa en utträdesparagraf i EU:s fördrag, vilket en
klar majoritet i riksdagen röstade ned och ingen annan
regering lyfte. Därmed föll denna fråga.
Jag vill avslutningsvis erinra om att regeringsför-
handlingarna inte startade från noll. En bedömning av
resultatet måste utgå från de förutsättningar som gäl-
ler - nämligen de befintliga fördragen, framför allt
Maastrichtfördraget och Romfördraget.
Innebär Amsterdamfördraget en förbättring, en
försämring eller ingen förändring alls jämfört med
tidigare? Tendensen är viktig. Min bedömning är att
det handlar om följande: flera viktiga steg i rätt rikt-
ning, på några områden på stället marsch samt inga
stora bakslag.
Ett klart hyfsat facit av en tuff förhandling!

Anf. 4 ANNE WIBBLE (fp):
Fru talman! Vi i Folkpartiet är, som många vet,
mycket positiva till att Sverige är med i Europeiska
unionen och till att vi som medlemmar påverkar Eu-
ropas framtid. Vi menar att den centrala tanken är hur
fred, frihet, demokrati och säkerhet kan garanteras för
alla Europas invånare. Medlemskapet i EU ger oss
större möjligheter att medverka till detta.
Medlemskapet ger, enligt vår mening, också större
möjligheter att lösa problem i Sverige och att skapa
en bättre framtid för hushållen här hemma. Det inne-
bär inte att vi tror att EU skall lösa Sveriges problem.
Dessa måste vi själva klara av, men medlemskapet ger
oss bättre förutsättningar. Det innebär inte heller att vi
okritiskt gillar allting som beslutas i EU-sammanhang.
Där finns det förvisso mycket som vi skulle vilja se
var annorlunda. Det gäller också Amsterdamfördra-
get, ämnet för dagens debatt.
I det stora hela bedömer vi att fördraget för Euro-
pas utveckling framåt, men det är en besvikelse att det
går så långsamt och trögt.
Regeringskonferensen hade tre huvuduppgifter: att
se över maktfördelningen, dvs. förbereda för fler
medlemmar genom östutvidgningen, att göra besluts-
fattandet mer effektivt och att föra EU närmare med-
borgarna, dvs. skapa ett medborgarnas Europa i stället
för ett institutionernas Europa.
Det centrala är enligt min uppfattning att EU
verkligen effektivt visar att samarbetet kan användas
för att lösa några av de problem Europas medborgar-
na möter i sin vardag. Fred och demokrati i ett enat
Europa är i den meningen helt centralt. För om vi inte
lyckas lösa detta kan vi tvista hur mycket som helst
om skatter, arbetsrätt och vad det kan vara, och fram-
tiden skulle ändå bli sämre. Det här med fred och
demokrati upplevs inte alltid i Sverige som riktigt
aktuellt eller viktigt, förmodligen därför att få lyck-
ligtvis har erfarenhet av riktiga hot. Men när man väl
börjar tänka efter tror jag alla inser att de flesta frågor
bleknar vid en allvarlig utrikespolitisk kris. Därför är
östutvidgningen och arbetet för att säkerställa fred
och demokrati i ett enat Europa den allra viktigaste
uppgiften för EU enligt Folkpartiet.
Regeringskonferensen lyckades inte lösa denna sin
huvuduppgift, nämligen bestämma hur de egna be-
slutsreglerna och de egna institutionerna skall föränd-
ras för att skapa en effektiv och handlingskraftig uni-
on när många fler medlemmar skall tas in. Resultatet
blev en halvmesyr, att beslutsreglerna skall ses över
igen när EU får fler än 20 medlemmar. Det är en
besvikelse.
Utrikesministern sade att tidningsrapporteringen
var bingo för Sverige. Jag undrar vilka tidningar utri-
kesministern har läst, för det stämmer inte riktigt med
min upplevelse av rapporteringen här.
Följden av att man har misslyckats med huvud-
uppgiften är att kommissionen har föreslagit att ut-
vidgningsförhandlingarna startas med bara fem länder
samt Cypern som har ett gammalt löfte. Det är en stor
framgång att ett baltiskt land - Estland - har kommit
med i kommissionens förslag till en första förhand-
lingsomgång, men Folkpartiet anser att det är mycket
viktigt med en gemensam förhandlingsstart för alla
ansökarländer, utom Slovakien. Det innebär natur-
ligtvis inte att alla länder måste bli medlemmar sam-
tidigt, eftersom förhandlingarna kan och kommer att
ske i olika takt och med olika långa övergångstider
och liknande. Men vi anser att det är en väldigt viktig
sporre för länderna att skynda på och befästa sin egen
politiska, demokratiska och ekonomiska utveckling.
Det bör t.ex. vara möjligt för ett land som utvecklas
snabbare att förhandla klart tidigare trots en kanske
något svagare utgångsposition. Det borde vara fullt
möjligt att genomföra en formellt gemensam förhand-
lingsstart med vissa länder i praktiken på något som
kan kallas för sparlåga. Att redan från början utesluta
Lettland och Litauen, som Moderata samlingspartiets
ledare numera förordar, anser jag vara mycket olyck-
ligt gentemot Baltikum. Jag måste fråga Lars Tobis-
son: Hur kan ni försvara detta ställningstagande? Vad
säger ni när nu träffar letter och litauer? Jag skall
erkänna att jag tyckte mig uppleva en viss reträtt i
Lars Tobissons anförande, och det vore i så fall väl-
kommet.
Fru talman! Några av resultaten från regeringskon-
ferensen är för visso positiva. Det gäller den ökade
öppenheten i beslutsfattande och redovisning av be-
slut, det gäller en del sociala frågor, polissamarbete
och utrikespolitiken. Amsterdamfördraget innebär
t.ex. att EU får ökade möjligheter att engagera sig i
humanitära uppgifter, i fredsbevarande uppgifter, i
operativa insatser i samband med krishantering och
fredsfrämjande. På EU-språk är detta sådant som
kallas för Petersbergsuppgifter.
Jag måste dock erkänna en viss besvikelse även i
diskussionen om insatserna för bekämpningen av den
gränsöverskridande brottsligheten. Vi vet alla att
bovarna i dag är internationella, bovarna samarbetar
över gränserna. För att effektivt kunna bekämpa den
gränsöverskridande brottsligheten borde enligt Folk-
partiets uppfattning även polissamarbetet blir mera
gränsöverskridande. Vi ser hellre danska poliser än
danska bovar i Sverige. Jag tror att det är en allmän
uppfattning. Vi anser dock inte att det hittillsvarande
mellanstatliga polissamarbetet är tillräcklig effektivt.
Fru talman! Den svenska regeringen har hävdat att
införandet av ett sysselsättningskapitel i Amsterdam-
fördraget är en stor framgång. Jag menar att det är ett
uttryck för ett otrevligt dubbelspel. Först och främst
ger paragrafer inga nya jobb. Däremot kan paragrafer
ge ett intryck av att det är EU som skall lösa syssel-
sättningsproblemet, trots att det mycket tydligt står att
ansvaret för genomförandet är medlemsländernas. Om
regeringen fortsätter att ge intryck av att EU nu tar
krafttag mot arbetslösheten riskerar det - när effek-
terna tyvärr uteblir - att skapa besvikelse och befästa
en negativ folkopinion till EU. Det andra inslaget i
regeringens dubbelspel är att man i Amsterdam, i
fördragstexten, har godkänt åtgärder som man hemma
i Sverige motarbetar. Jag tänker t.ex. på lägre skatt på
arbete och åtgärder för att skapa en mer flexibel ar-
betsmarknad. Det nya sysselsättningsavsnittet innehål-
ler mycket tydliga förord för just sådana åtgärder.
Men när sådana förslag läggs fram här hemma av t.ex.
Folkpartiet säger regeringen nej. Jag vill fråga utri-
kesministern om hon tror att sådant dubbelspel är bra.
Vad är det för fel på att driva samma linje i Bryssel
som i Stockholm?
Jag måste också erkänna en besvikelse över att re-
geringen inte drivit frågan om en europeisk koldiox-
idskatt. Det är naturligtvis inte säkert att det skulle ha
gått att nå framgång, men gränsöverskridande mil-
jöproblem tillhör de områden där EU skulle kunna
vara ett mycket effektivt instrument. Regeringen har
till Folkpartiets besvikelse valt att inte ens försöka.
Jag beklagar verkligen det.
I en regeringskonferens måste varje regering ha
väldigt klart för sig vilka frågor man skall driva hårt
och vilka man kanske för närvarande tvingas avstå
från att driva. Vad är viktigt och vad är något mindre
viktigt? Jag tror att den svenska regeringen inte riktigt
har gjort detta klart för sig. Jag menar att det skulle
vara en fördel om regeringen, precis som vi liberaler
har gjort i EU-sammanhang, bestämde sig för några
principer för vilken sorts frågor man skall driva för
avgörande i EU-samarbetet, för beslut på EU-nivå
och vad EU inte skall lägga sig i. Vi kallar det för
kompetenskatalog - ett krångligt och svårbegripligt
ord, om ni kan hitta på något bättre, så gärna det. Med
hjälp av en sådan princip kan man faktiskt tillämpa
den närhetsprincip som inte alltid är så lätt annars att
förklara, nämligen att lägga beslutsmakten på rätt
ställe. Ett problem som är gränsöverskridande och
viktigt bör EU ha kompetens att besluta om. Om pro-
blemet är gränsöverskridande men ganska oviktigt
kan man tills vidare lägga det åt sidan. Om problemet
är viktigt men inte gränsöverskridande bör man be-
stämma sig för att EU där skall hålla fingrarna borta.
Då bör beslutet tas i nationen, i Sveriges riksdag, i
regionen eller rent av hemma vid köksbordet utan
politisk medverkan alls. Regeringen landar alltför ofta
på att allt som vi svenskar tycker är viktigt måste vara
lika för hela Europa och beslutas på EU-nivå. Ta en
sådan sak som föräldraförsäkringen. Jag tycker det är
mycket viktigt, och jag är säker på att utrikesministern
tycker att det är mycket viktigt. Men frågan är inte
gränsöverskridande, och därför bör beslutet enligt min
mening enligt närhetsprincipen fattas i de olika med-
lemsländerna. Jag vill inte att andra länder kommer
och dikterar för oss i Sverige olika saker som berör
problem som inte gränsöverskridande. Då måste vi
också inse att andra länder kanske inte vill ha samma
lösningar som vi.
Fru talman! Till sist: Regeringens agerande i
EMU-frågan är det mest sorgliga kapitlet av alla.
Detta är ledarskapets lågvattenmärke i Sverige. Att
säga nej till deltagande med motiveringen att SIFO-
siffrorna är negativa utan att göra minsta lilla an-
strängning för att påverka dessa siffror är så dåligt
ledarskap att man nästan skäms för att vara svensk.
När sedan statsministern i intervjuer åberopar helt
andra invändningar, som risk för gemensam finans-
politik, utan att heller då göra minsta ansträngning för
att bemöta en felaktig argumentation blir det inte bara
uselt ledarskap utan också dubbelspel. Dubbelspel
blir inte bättre av att det sker på hög nivå.
Jag vill avsluta med att fråga utrikesministern: Hur
förklarar hon för sina europeiska kolleger att Sverige
är så passivt och inte ens vill försöka påverka opinio-
nen i detta för Europas enande så centrala projekt?
Hur förklarar - försvarar kanske - hon att den svens-
ka regeringen ger ett budskap hemma och ett annat i
Bryssel? Och hur vill hon förklara för svenska folket
att hon ger upp svenskt inflytande över östutvidgning-
en, över brottsbekämpningen, över miljöpolitiken
bara därför att regeringen av feghet inte vågar ta
ställning i EMU-frågan?

Anf. 5 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Det sista som Anne Wibble sade var
intressant. Hon talade om det dubbelspel som finns,
vad som å ena sidan sägs på den nationella arenan och
vad som å andra sidan sägs på den internationella
arenan. Hela EU-problematiken är ett bra exempel på
hur detta låter sig göras, dels därför att man inte be-
höver ta ansvar för de beslut som fattas bakom låsta
dörrar, dels därför att man alltid vid presskonferenser
kan säga: Vi vann. Vi fick igenom våra krav.
Om man lyssnar på ett antal presskonferenser efter
sammanträden eller fördragsundertecknanden som
olika representanter från olika länder håller förvånas
man över att alla har vunnit. Det är ingen som har fått
stryka på foten, utan alla har inhöstat stora segrar.
Man kan fråga sig om de har varit på samma ställe,
men det har de ju antagligen. Detta dubbelspel är väl
ingenting nytt i det här sammanhanget.
Lena Hjelm-Wallén ställde ett antal frågor i redo-
görelsen. Debattekniken att utmåla oss som motsätter
oss saker och ting som allmänt gnälliga är litet trist,
tycker jag. Lena Hjelm-Wallén frågar: Varför vill ni
säga nej till förbättringar av EU? Det är klart att vi
inte säger nej till förbättringar, men vi säger nej till
försämringar. Det man måste göra är att man måste
föra en saklig diskussion om huruvida det är fråga om
förbättringar eller försämringar. På de områden som
utrikesministern tar upp - sysselsättningen, miljöom-
rådet, öppenheten och jämställdheten - är det inte alls
så självklart att detta går att beskriva i termer av för-
bättringar, om man granskar fördraget noggrant och
går till bl.a. traktatstexterna.
Jag vill ta upp några exempel. Det första gäller
sysselsättningen som väl är den fråga som engagerar
oss mest och som engagerar flest medborgare i den
europeiska unionen. Den är central för att vi skall
komma till rätta med en väldigt massa problem. Det
sägs här att införandet av sysselsättningen i traktaten
innebär att man har flyttat fram positionerna och att
det nu verkligen skall bli någonting av. Det sägs ock-
så vara en stor framgång.
I artikel 125 - som det heter enligt det nya fördra-
get, tidigare hette artikeln 109 n - står det: Gemen-
skapen skall arbeta för att utveckla en samordnad
sysselsättningsstrategi och särskilt för att främja en
kvalificerad, utbildad och anpassningsbar arbetskraft
och en arbetsmarknad som är mottaglig för ekono-
miska förändringar. Detta skall utvecklas i syfte att
uppnå de mål som finns i en annan artikel, artikel 2,
där det står: Uppgiften är att upprätta en gemensam
marknad och en ekonomisk och monetär union och
genom att fullfölja en gemensam politik. Enligt artik-
larna 3 och 4 skall man uppnå en bra ekonomisk poli-
tik och förhoppningsvis en god sysselsättning.
I artikel 4 punkt 2 sägs det att målet är att paral-
lellt och i enlighet med fördraget och tidsplanen skall
verksamheten omfatta en oåterkallelig låsning av
växelkurserna som skall leda till att en gemensam
valuta, ecun, införs och till att en gemensam penning-
och valutapolitik fastställs och bedrivs; denna politik
skall ha som huvudmål att upprätta prisstabilitet.
Detta är målet för denna sysselsättningsparagraf.
Målet är alltså inte att få ned arbetslösheten, utan
målet är att utveckla den ekonomiska och monetära
unionen som har som målsättning att verka för en
ekonomisk politik som har som mål att upprätta pris-
stabilitet.
Man måste ta detta i flera steg om man skall förstå
den reella innebörden av dessa traktat och paragrafer.
Det går inte bara att läsa på en sida. Man får gå till
flera sidor, och man måste rota i texterna. Det är ett
stort jobb och ett stort upplysningsarbete, där rege-
ringen har ett stort ansvar som den dessutom inte tar,
men det skall jag återkomma till senare.
Målet är alltså inte att få ned arbetslösheten, utan
målet är att utveckla EMU med alla dess mekanismer
som skall leda till prisstabilitet. Vi vet ju att detta gör
man genom att försvaga fackföreningarnas inflytande
och genom att införa s.k. flexibla arbetssrättsregler
osv. Det handlar om avreglering rakt upp och ned,
och det har man också gjort inom EU under de här
åren. Det är detta som har resulterat i de astronomiska
arbetslöshetssiffrorna på ca 18-20 miljoner arbetslösa
människor. I Sverige ligger vi inte heller så dåligt till
när det gäller arbetslösheten. Eller rättare sagt: Vi gör
ju det. Läget är fruktansvärt och katastrofalt. Det är
just denna ekonomiska politik som leder till just detta
resultat.
Det talas också om att miljön nu äntligen har fått
en framträdande roll och om att miljögarantin har
stärkts osv. Visst, det har kommit skrivningar om att
hållbar utveckling skall vara vägledande etc. Det är
jättebra att dessa texter åtminstone finns på plats, men
om man tittar på vad som står i paragraferna är detta
inte en miljögaranti, utan det är en möjlighet för en-
skilda länder att i vissa specifika fall söka dispens
från de regler som gäller i vanliga fall. Detta kan man
göra om man kan påvisa att ett visst ämne - kanske ett
kemiskt ämne, som ju är aktuellt i dagarna - är farligt.
Men det skall vara farligt för den egna befolkningen.
Då kan man få dispens om man vill avvika från de
regler som gäller i de andra länderna. Det skall dess-
utom finnas en nationell bärighet i undantaget. Man
skall också vetenskapligt kunna bevisa att det är på
detta vis. Det leder till att katastrofen, faran eller
olyckan måste ha inträffat. Annars kan man rimligen
inte bevisa det vetenskapligt.
Det innebär att det är en omvänd bevisbörda som
gäller mot det som vi är vana vid och det innebär att
allt prat om miljöfrågor, försiktighetsprinciper o.d. är
som bortblåst. Sedan tillkommer precis som vanligt
att det kan aldrig medges några dispenser om det
skulle innebära att de på något vis stör varornas fria
rörlighet eller den allmänna konkurrensen och den
fria marknadens principer.
Den miljögaranti som har funnits i Maastrichtför-
draget har ju - och det vet säkert också Lena Hjelm-
Wallén - tillämpats väldigt sparsamt. Den nya garan-
tin kommer väl att tillämpas ännu mera sparsamt. Att
leva upp till de motiv och kriterier som krävs för att
man skall få dispens lär inte vara lätt för någon.
Så till frågan om öppenheten. Där säger också re-
geringen och andra anhängare av denna traktat att
man har haft stora framgångar. Det låter ungefär som
att den offentlighetsprincip som vi har i Sverige nu
kommer att införas i hela EU. Ja, det undrar jag verk-
ligen. Och framför allt: Det finns ännu inte ett enda
konkret exempel att peka på, Lena Hjelm-Wallén. Det
finns en text som säger att öppenhet kanske inte är så
dumt, men det finns naturligtvis ingenting infört efter-
som det inte är någonting beslutat. Så om detta vet vi
ingenting än så länge.
Det vi vet med ganska stor bestämdhet efter alla
diskussioner och reaktioner är att den rättighet som vi
har i Sverige och som benämns meddelarfrihet lär inte
komma in i denna traktat. Och vi vet att den öppenhet
som möjligen i framtiden realiseras och blir verklighet
i EU kommer att ligga långt ifrån den offentlighets-
princip som vi har i Sverige med öppna diarieföringar
och liknande. Så det är inte sant att man har tagit stora
kliv och att det redan är på gång.
Sedan har vi frågan om jämställdhet. Det är den
enda fråga där jag tror att vi är överens om att har det
gjorts ett framsteg. Här har det införts regler som
innebär att det är möjligt att ha en positiv särbehand-
ling, precis så som vi redan har i Sverige. Det är bra
att den uppfattningen och det mer civiliserade synsät-
tet sprider sig också till andra länder. Jag hoppas att
vi skall fortsätta att arbeta för en utveckling på det här
området.
Men sammantaget är det inte så mycket bevänt
med dessa storstilade framgångar. Därför, Lena
Hjelm-Wallén, är vi kritiska.
Det finns också många diskussioner om att det nu
skall bli medborgarnas EU. Men jag tror inte att det
finns en enda rad i det här nya traktatet som visar på
att man förstärker medborgarnas inflytande i termer
av att vi flyttar besluten närmare medborgarna och
möjliggör en större delaktighet, dvs. att vi förstärker
de nationella parlamentens inflytande. Detta sker icke.
Det som sker är att man förstärker överstatligheten.
Man förstärker kommissionens roll och EU-
parlamentets roll. Det blir alltså en ökad överstatlig-
het på en mängd områden.
Det gäller EU-parlamentet som får utökad med-
beslutanderätt på 23 nya områden som t.ex. folkhälsa,
statistik, yrkesutbildning, forskning, u-landsbistånd
osv. Överstatligheten förstärks också genom att
kommissionen och domstolen vidgar sina maktsfärer.
Majoritetsbeslut i EU:s lagstiftande organ, minister-
rådet, ökar. Allt detta ökande inflytande på andra håll
innebär ett minskat inflytande i denna församling dit
det svenska folket kan välja sina företrädare, ha insyn
och kontroll och avsätta oss som inte gör det som vi
säger att vi skall göra. Det är ju detta som demokrati
innebär: Folket, det är vi.
Så detta är inte något medborgarnas Europa eller
medborgarnas EU, hur man än försöker få det att
framstå som det. Jag tycker att detta behandlas med
större respekt i andra länder. Det läggs ned mer energi
på att faktiskt få en delaktighet i diskussionen och i
beslutsprocessen. Då tänker jag på Danmark, som ju
kommer att ha en folkomröstning om Amsterdamför-
draget för att de, i likhet med oss i Vänsterpartiet,
anser att det här är stora förändringar. Det finns en del
förändringar som är bra, och de är ganska små. Men
det finns stora förändringar som inskränker beslutan-
derätten i de nationella parlamenten.
Det finns stora förändringar på områden som jag
har inte har hunnit gå in på här. Det handlar om för-
svars-, utrikes- och säkerhetspolitiken. Visserligen
blev det inte de långa stegen som Lena Hjelm-Wallén
pratade om, det blev inte en gemensam försvars- och
utrikespolitik genast, men det ligger inte långt borta.
Det framgår med all önskvärd tydlighet i dessa för-
dragsskrivningar. För första gången sägs det klart ut
att EU skall ha en gemensam utrikes- och försvars-
politik. Det är inte en fråga om VEU, dvs. den militä-
ra delen i EU, skall inkorporeras eller inte, utan det är
mera en fråga om när. Det handlar om tidpunkten. Det
blir väl vid nästa fördragsändring. Väldigt många är
överens om att det ser ut på det sättet. Vapenexporten
och samarbetet inom EU:s medlemsländer skall ut-
vecklas osv.
En fråga som utrikesministern märkligt nog inte
har tagit upp alls är Schengenavtalets införlivande i
Amsterdamfördraget. Det är ju en mycket stor fråga.
Den ställer dessutom frågan om den nordiska passu-
nionen på sin spets. Där blir utgången av folkomröst-
ningen i Danmark avgörande. Säger Danmark nej till
Amsterdamfördraget, säger man också nej till inför-
livningen av Schengen i Amsterdamfördraget. Skulle
då Norge och Sverige säga ja, har vi alltså gränser i
förhållande till Danmark, vad jag förstår. Och vi
skulle väl inte vara lyckliga över att det är vi i Sverige
som spräcker den nordiska passunionen. Den innebär
ju att vi får resa fritt men att det finns gränskontroller.
Schengen däremot innebär att det är förbjudet med
gränskontroller.
Dessutom har detta en mycket stor inverkan på
flyktingpolitiken, asylpolitiken och asylrätten. Jag tror
att Lena Hjelm-Wallén vet detta. Därför är det mycket
konstigt att hon inte alls tar upp det. Jag tror att utri-
kesministern mycket väl känner till den massiva kritik
som har kommit från flyktingorganisationer och
UNHCR och de uttalanden som har gjorts om att
Schengenavtalet och dessa skrivningar innebär ett
brott mot Genèvekonventionen. Det måste utrikesmi-
nistern faktiskt ta upp och bemöta och tala om varför
Sverige inte har begärt undantag, precis som Belgien
har gjort.
Det finns många frågor. Framför allt är kanske den
stora frågan hur många som över huvud taget vet vad
det här betyder. Hur många är det som lyssnar på det
här i dag och som vet vad vi pratar om? Jag lät göra
en liten privat opinionsundersökning utanför riksda-
gen i går med hjälp av mina medarbetare. Av 100
slumpvis utvalda personer mellan klockan ett och fyra
på eftermiddagen kunde tolv säga att de visste någon-
ting om vad Amsterdamfördraget var. De visste att det
hade någonting med EU att göra. De associerade
ordet fördrag med EU. Kunskapen var inte större än
så. Jag tror att kunskapen inte är större än så på väl-
digt många håll.
Där har regeringen ett jätteansvar inför det beslut
som vi skall fatta här i riksdagen i vår. Där har rege-
ringen ett stort ansvar att gå ut och göra någonting åt
de felaktigheter som står i den här broschyren. Jag
begriper inte varför inte Utrikesdepartementet kan
lära sig av sina misstag. Ta in synpunkter också ifrån
oliktänkande, om ni skall kunna prestera någonting
som kan liknas vid fakta i stället för en skönmålning
av regeringens egen uppfattning!
Det står i det beslut som vi har fattat i riksdagen,
där vi har beviljat Utrikesdepartementet pengar för att
göra detta, att det skall vara en saklig och bred infor-
mation. Det är inte detta. Det är rena felaktigheter
som jag inte hinner att gå in på nu. Bengt Hurtig har
för Vänsterpartiets räkning gjort en anmälan till
konstitutionsutskottet. Men det är väldigt synd att ni
själva ser till att minska det folkliga förtroendet för ert
arbete. Jag tycker att det är viktigare än så.

Anf. 6 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! När vi i Miljöpartiet begärde en ak-
tuell riksdagsdebatt med tanke på att utrikesministern
skulle åka ned och skriva under Amsterdamfördraget,
EU:s nya grundlag, fick vi inte det. Vi fick vänta en
tid, men nu får vi i alla fall till slut en debatt. Vi får
tacka för att ni ställer upp och debatterar viktiga frå-
gor.
Amsterdamfördraget innehåller hundratals stora
och små förändringar. Kännetecknande är kanske
ändå att alla går i samma riktning, nämligen mot att
mer beslut, mer makt och kompetens flyttas från Sve-
riges riksdag till EU och EU:s institutioner. Det inne-
bär mer makt åt EU och mindre makt åt Sveriges
riksdag, och därmed också åt svenska folket.
Det övergripande problemet med detta är att vi på
EU-nivån inte har en fungerande demokratisk organi-
sation. Mer makt åt EU innebär därför en avdemokra-
tisering av Sverige. Det är huvudorsaken till att Mil-
jöpartiet kräver en folkomröstning om det här fördra-
get, om EU:s nya grundlag.
Det största förändringarna kommer inom rättsom-
rådet och inom utrikespolitiken. Vi får gemensamma
yttre gränser samtidigt som gränskontrollerna mellan
EU:s länder helt skall avskaffas. Detta är ett stort steg
på vägen mot att göra EU till en stat. Det innebär t.ex.
att asyl- och flyktingpolitiken blir överstatlig. EG-
domstolen kommer att få ett avgörande inflytande
över vilka flyktingar som får asyl i Sverige.
Borttagandet av gränskontrollerna underlättar ock-
så för kriminella, vilket är orsaken till att vi nu får en
europeisk polisorganisation, början till EU:s FBI. Det
är tänkt att en likriktning av straffrätten skall komma
därefter.
Det är säkerligen ytterst få som älskar tullar. Men
i stället för gränskontroller ökar alltså övervakningen
av medborgarna inne i landet. Vi bygger upp över-
statliga organisationer med stora datasystem utan
någon egentlig demokratisk kontroll och insyn. Det
här är farligt. Jag tror att det leder oss till ett betydligt
sämre samhälle.
Rättsfrågorna i Amsterdamfördraget är generellt
sett en enda stor sörja. Det är överstatliga beslut,
mellanstatliga beslut och nationella beslut. Det är
oordning och en konstig, märklig logik som gör att
rättssäkerheten måste diskuteras i framtiden. Jag tror
att svenska jurister snarast bör titta noga på fördraget
och på vad det innebär för enskilda människor.
Det andra stora området gäller utrikespolitiken
som vi får en kraftig åtstramning av, med majoritets-
beslut som dominerande beslutsform. Den rest av
vetorätten som blir kvar går bara att använda i ganska
extrema situationer. Effekten om riksdagen antar
Amsterdamfördraget kommer att bli att svenska folket
i framtiden inte kommer att kunna rösta fram en rege-
ring som driver en i viktiga frågor annan politik än
den EU för.
Jag skall läsa några rader och exempel ur fördra-
get eftersom ytterst få har hört talas om det här och
därför att majoriteten här i riksdagen inte vill låtsas
om att det faktiskt blir stora förändringar med det nya
fördraget. Jag vill läsa några rader också därför att
Lena Hjelm-Wallén utan att rodna fortfarande tycks
kunna prata om att EU är ett mellanstatligt vanligt
samarbete.
I artikel J 2 står det t.ex.: Medlemsstaterna skall
aktivt och förbehållslöst stödja unionens utrikes- och
säkerhetspolitik i en anda av lojalitet och ömsesidig
solidaritet. Medlemsstaterna skall arbeta tillsammans
för att förstärka sin ömsesidiga politiska solidaritet.
De skall avstå från varje handling som strider mot
unionens intressen eller som kan minska dess effek-
tivitet som en sammanhållande kraft genom interna-
tionella relationer.
I artikel J 6 står det: Medlemsstaterna skall infor-
mera och samråda med varandra om alla utrikes- och
säkerhetspolitiska frågor av allmänt intresse för att
säkerställa att unionens inflytande utövas så effektivt
som möjligt genom ett konvergent uppträdande.
I artikel J 9 står det att medlemsstaterna skall
samordna sitt uppträdande inom internationella orga-
nisationer och vid internationella konferenser. De
skall där hävda de gemensamma ståndpunkterna.
I artikel J 10 står det att svenska ambassader och
konsulat skall verkställa EU:s beslut i framtiden.
Jag tycker att de här paragraferna talar för sig
själva.
Svenska insatser skall jag också gå in litet grand
på. I regeringen har man vid ett flertal tillfällen be-
römt sig själv för de svenska insatserna och utrikes-
ministern talar om bingo för Sverige. Det gäller t.ex.
miljön, öppenheten och sysselsättningen.
Sanningen är dock inte lika enkel. I regeringens
eget kampanjmaterial, som Gudrun Schyman nyligen
visade upp, står det t.ex.: Enskilda länder får nu större
möjligheter att ha strängare miljöregler för varor än
dem EU beslutat om gemensamt. Den 18 juni, dagen
efter slutförhandlingarna, skrev EU i ett nyhetsbrev
ungefär detsamma och tillade att särskilt genombrottet
för miljögarantin i slutförhandlingarna var en svensk
framgång. Och när den danska delegationen kom hem
till Köpenhamn sade de att det här var en dansk fram-
gång.
Numera säger de emellertid inte det längre i Kö-
penhamn. Det har nämligen visat sig att när det gäller
just miljöfrågan kan man hellre tala om ett misslyck-
ande. Danska medier har avslöjat bluffen, Helena
Nilsson. Den internationella miljörörelsen har nyligen
gått ut med samma budskap.
När man granskar den nya miljögarantin visar det
sig att de nya villkor som den är omgärdad av är så
stränga att den inte kommer att kunna användas och
att det blir ännu svårare än tidigare för ett enskilt land
att ha hårdare miljöregler. Miljöproblemet måste t.ex.
vara specifikt för just det landet och ha uppkommit
efter det att EU beslutat om gemensamma regler.
Dessutom skall vetenskapliga bevis finnas, inga han-
delshinder får tillåtas och den inre marknadens funk-
tion får, som det så ofta heter, inte skadas. Om Helena
Nilsson eller utrikesministern kan hitta ett sådant
exempel lovar jag att ni skall få varsin gräddkola av
mig.
När regeringen talar om framgångar när det gäller
sysselsättning och öppenhet visar det bara hur små
ambitioner man har haft. Man har i verkligheten inte
ens haft förhoppningen att uppnå något som liknar
t.ex. den svenska offentlighetsprincipen. Den viktiga
svenska meddelarfriheten vågade man inte ens ta upp
i förhandlingarna. Den var för "exotisk". Nu ser vi
redan hur den får stryka på foten i t.ex. Europol-
samarbetet.
Försvaret skall jag också gå in litet grand på. När
det gäller försvarsfrågorna innehåller fördraget mer
långtgående förslag än de flesta tycks ha insett. EU
får genom Amsterdamfördraget för första gången rätt
att sätta in militära stridskrafter i andra länder och
andra delar av världen. EU behöver inte ens vänta på
klartecken från FN, utan kan gå in direkt efter beslut
av regeringscheferna.
Det här är en helt ny svensk politik. Tidigare har
det varit självklart att svenska soldater endast kan
sättas in med FN:s uttryckliga stöd.
En nyhet är också att EU:s regeringschefer nu får
rätt att besluta om att inrätta en gemensam armé utan
att det behövs några nya fördragsändringar. Den enda
begränsningen för EU är att syftet med militärinsat-
serna skall vara att skapa fred.
Det är väl bra, men problemet med krig är att syf-
tet nästan alltid är att skapa fred. Det är alltid någon
annan som hotar freden, och även om syftet är gott
kan det sluta väldigt illa.
Vi här hemma i riksdagen, kanske särskilt vi som
sitter i EU-nämnden, har varit med om en lång för-
handling som avslutades med nattmanglingar den 17
juni. Vi satt i flera möten med utrikesministern och
andra regeringsrepresentanter under kvällen. Vi trod-
de att förhandlingarna om det nya fördraget då i prin-
cip var slut, efter den 17 juni.
Men den som i dag läser fördraget litet mer nog-
grant upptäcker att det finns ett särskilt papper på
flera sidor som är daterat den 22 juli. Papperet är ett
beslut från VEU, EU:s militärallians. Mer än en må-
nad efter slutförhandlingarna beslutar VEU om en
lång rad viktiga punkter som därefter utan prut och
diskussion, åtminstone här hemma i riksdagen, förs in
i förslaget till ny grundlag för EU. VEU ses där som
en del av Nato och VEU skall också delta i Natos
försvarsplanering. Man skall utnyttja Natos medel och
resurser när man skall genomföra militära operatio-
ner.
Sverige är inte fullständig medlem i VEU men
skall enligt det nya fördraget och VEU:s beslut kunna
delta fullt ut. Man talar också om maximalt deltagan-
de när det t.ex. gäller krigsmateriel. Steg för steg blir
Sverige en del av försvarsalliansen Nato. Först var det
övningar med Nato. Sedan skulle övningarna bli fler
och utvidgas. Först var det observatörsskap i VEU,
och nu skall det i praktiken bli fullt deltagande med
bibehållet observatörsskap.
Med Amsterdamfördraget är vi i praktiken bara en
hårsmån från fullt medlemskap i Nato. Socialdemo-
kraterna med Lena Hjelm-Wallén och Björn von
Sydow i spetsen går in för att smyga in Sverige, för att
vi om några få år skall kunna gå in i ett fullt Natomed-
lemskap utan att någon kommer att märka skillnaden
eller ens lyfta på ögonbrynen.
Jag tycker att det här är oanständigt. Svenska fol-
ket borde få möjlighet att ta ställning till Natostrategin
innan vi i praktiken är med i en fullfjädrad kärnva-
penbestyckad militärallians. Därför är Miljöpartiets
krav om en folkomröstning om Amsterdamfördraget
ett självklart demokratiskt krav.
Jag skall sluta med några ord om Östeuropa.
Många talar här, också i dag, ofta och gärna om ut-
vidgningen österut. Östeuropa måste få komma med i
det fina EU. En av de stora och mest omhuldade my-
terna är också att man måste göra EU mer överstatligt
för att Östeuropa skall kunna få vara med. De stora
länderna måste alltså få mer makt på de små ländernas
bekostnad. Vetorätten måste bort osv.
Det här är en myt som har skapats för att dölja de
stora ländernas maktambitioner och för att dölja att
förändringarna är ett steg för att göra EU till en ny
stat. Sanningen är den att Östeuropa inte har några
som helst intressen av att göra EU mera överstatligt
eller ge de stora länderna mer makt. I själva verket är
det sannolikt precis tvärtom.
I t.ex. Tjeckien finns det inte någon folklig majori-
tet för ett medlemskap i EU. Regeringen där är också
mycket tveksam till om den över huvud taget vill
lämna ifrån sig sin nyvunna frihet och självständighet.
Mer överstatlighet och mer makt för de stora länderna
Tyskland och Frankrike kan vara just det som gör att
Tjeckien helt avstår från EU-medlemskapet, och det
är kanske inte Lars Tobissons eller Lena Hjelm-
Walléns syfte.
Men den svenska regeringen och utrikesministern
är inte nöjda. Regeringen vill ha nya förhandlingar för
att snarast ge mer makt till Tyskland och Frankrike.
Varför går den svenska regeringen stormakternas
intressen i EU till mötes i stället för svenska folkets
eller de östeuropeiska ländernas intressen, som man
säger sig vilja värna så varmt om? Varför är det så
angeläget för både socialdemokrater och moderater
att göra EU mer överstatligt?
Jag skall till slut svara på Lena Hjelm-Walléns
fråga vad det är för fel på förbättringarna i fördraget.
De små förbättringarna är det inget fel på - det skulle
i så fall vara att de är för små - men de stora försäm-
ringarna är ju dessvärre ett problem, och det är därför
som Miljöpartiet säger nej till Amsterdamfördraget
och tycker att det skall avgöras av svenska folket i en
folkomröstning.

I detta anförande instämde Eva Goës, Ewa Lars-
son, Gudrun Lindvall, Gunnar Goude, Elisa Abascal
Reyes, Per Lager, Annika Nordgren och Thomas Julin
(alla mp).

Anf. 7 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Fru talman! För kristdemokraterna är Europa-
samarbetet framför allt ett konkret uttryck för gräns-
överskridande broderskap och internationell samver-
kan för fred, trygghet och en bättre miljö. Medlems-
länderna har lyckats med den ursprungliga uppgiften
att bibehålla freden i Europa. Nu knackar ett stort
antal europeiska länder på dörren för medlemskap i
EU. Det kan säkerligen delvis förklaras av samarbe-
tets ekonomiska framgångar, men det beror också på
den säkerhet och den delaktighet som ett medlemskap
erbjuder.
Villkoren för medlemskap har varit både ekono-
miska och politiska genom att landet i fråga måste
visa demokratiska ambitioner. Så välkomnades Spa-
nien, Portugal och Grekland in i EG efter perioder av
diktatur. Nationerna har fått stöd både ekonomiskt
och politiskt i demokratiutvecklingen. När Irland blev
medlem var landet bland de ekonomiskt svagare i
Europa.
Under regeringskonferensen, som ju är denna de-
batts ämnesområde, restes tre huvudmålsättningar för
konferensen: att fördjupa och förnya unionen, att
skapa ett medborgarnas Europa och att förbereda
unionen för medlemsutveckling mot Öst- och Central-
europa. En förnyelse krävs för att EU-samarbetet skall
fungera bättre och för att skapa förutsättningar för att
ta emot nya medlemmar.
En del av förnyelsen måste leda till en ökad för-
ståelse för stödets och samarbetets värde bland med-
lemsländernas egna medborgare. Det gäller inte minst
för Sverige. Detta kan göras bara genom en ökad
öppenhet och bättre information och genom frågor
som engagerar allmänheten, så att de hamnar mer i
fokus av debatten. Vi kristdemokrater menar att
östutvidgningen måste vara EU-samarbetets främst
prioriterade uppgift de närmaste åren. Regeringskon-
ferensen, som avslutades i Amsterdam i juni, blev ur
denna synpunkt endast en begränsad framgång.
Vi kristdemokrater har ofta också framfört åsikten
att det vore lämpligt att på sikt bryta ned pelarstruktu-
ren inom EU till förmån för en mer enhetlig organisa-
tion. Här kan man säga att Amsterdamfördraget, som
ännu inte har trätt i kraft, innebär ett första steg i den
riktningen. I det nya fördraget vittrar pelarna delvis
sönder, eftersom delar av det inrikes och juridiska
samarbetet kommer att omfattas av en beslutsstruktur
som mer liknar den som gäller för det ekonomiska
samarbetet i den första pelaren.
Även utrikespolitiken, GUSP, som tidigare har
varit helt mellanstatlig och där samarbetets alla beslut
har fattats med enhällighet, närmar sig något samar-
betsområden där enhälligheten inte längre är den enda
beslutsformen. Vi kan där komma att se ytterligare
litet mera effektivitet.
Fru talman! Sverige ses i flera sammanhang som
den ofrivillige europén. Vi är osäkra på vad samarbe-
tet kan åstadkomma, och vi är rädda för att det inkräk-
tar alltför mycket på den nationella integriteten. Vi
kristdemokrater skulle vilja se en större tydlighet i de
frågor där vi skiljer oss från majoriteten i medlems-
länderna liksom ett större engagemang och mera av
fokus på de frågor som vi anser vara viktigast från
svensk sida. Detta skulle ge oss ett större inflytande
och gehör i Europasamarbetet.
En önskvärd attitydförändring skulle också vara
att man inte bara frågar sig hur EU kan gynna Sverige
utan också frågar sig vad Sverige kan bidra med i
Europasamarbetet.
Vi välkomnar flera av regeringens initiativ under
regeringskonferensens gång. Det gäller bl.a. säker-
hetspolitiken, miljöfrågorna och sysselsättningen. Vad
kristdemokraterna efterlyser är en ännu tydligare
svensk miljöprofil. Vidare borde vårt land vara dri-
vande i biståndssamarbetet, men den möjligheten har
försämrats när regeringen har skurit ned vårt bistånd,
så att vi inte längre kan vara det goda föredömet.
Regeringens engagemang för sysselsättning är
positivt, och det är av stor vikt att frågan nu sätts i
centrum för diskussionerna och åtgärderna inom
unionen. Regeringen har dock tyvärr tidigare visat
ovilja att följa de europeiska rekommendationerna i
kampen för sysselsättningen, och detta visar på en
inkonsekvens som kan bli bekymmersam i det kom-
mande Europasamarbetet.
Fru talman! Inom flera områden blir det effektiva-
re beslut genom att man beslutar med en kvalificerad
majoritet i stället för med enhällighet inom EU. Det är
angeläget att EU kan få möjligheter att fungera effek-
tivt på de politikområden som medlemsländerna an-
förtror EU.
Respekten för de grundläggande mänskliga fri-
och rättigheterna skall utgöra stommen i ett demokra-
tiskt samhälle. Denna respekt har alltid utgjort ett
absolut villkor för medlemskap i EU. Det är också en
allmän princip i allt samarbete inom EU. Denna prin-
cip förstärks genom Amsterdamfördraget genom att
EU:s domstol får uppdraget och kompetensen att
bevaka att unionen respekterar grundläggande
mänskliga rättigheter.
Vi kristdemokrater välkomnar reformen, eftersom
det innebär att respekten för de mänskliga rättigheter-
na nu blir föremål för rättslig kontroll. Vi har dock
förespråkat en mer långtgående förändring, nämligen
att införlivandet av Europarådets konvention för
mänskliga rättigheter skulle komma in i fördraget. Att
så inte sker är för oss en stor besvikelse, men det får
inte innebära att frågan faller i glömska.
I det nya fördraget finns artikel 6a som ger med-
lemsländernas ministrar i rådet möjligheter att vidta
åtgärder mot diskriminering på grund av kön, ras och
etniskt ursprung samt anger en hel rad med rättighe-
ter. Det är ett viktigt steg på vägen mot att göra EU
mer medvetet även på detta område. Reformens ef-
fektivitet kommer att bli beroende av medlemsländer-
nas villighet att lagstifta på området. Här vill vi från
Kristdemokraternas sida se att Sverige och regeringen
är starkt pådrivande.
Fru talman! Vi kristdemokrater vill medverka till
att skapa en sådan social dimension inom EU som
innebär att socialt ansvar och personlig utveckling
kan förenas. Till skillnad från dem som vill utveckla
ett nyliberalt marknadernas Europa eller ett socialis-
tiskt, kollektivistiskt Europa vill Kristdemokraterna se
ett familjernas, ett medborgarnas Europa. Det är t.ex.
en viktig signal för Europas 20 miljoner arbetslösa att
EU-politiken nu kommer att fokusera på åtgärder som
främjar sysselsättningen och en bättre social standard.
En annan av regeringskonferensens framgångar är
att Storbritannien nu accepterar det sociala protokol-
let och att det därmed kan införlivas i Amsterdamför-
draget. Den fria inre marknaden i Europa kan därmed
kompletteras med ett socialt ansvarstagande. Amster-
damfördraget innebär också att jämställdheten stärks.
Lönediskrimineringsförbudet skärps genom att det
slås fast att lika lön skall utgå för likvärdigt arbete.
Beträffande miljöfrågorna bör Sverige verka för
möjligheten att enskilda EU-länder skall kunna införa
hårdare miljöregler. Detta får vi icke släppa. Sverige
bör också verka för att miljöpolitiken integreras i den
ekonomiska politiken på ett helt annat sätt än vad som
sker i dag.
Fru talman! I väntan på utvidgningen måste EU
fördjupa sitt samarbete med kandidatländerna både
politiskt och ekonomiskt så att de står väl förberedda
den dagen som deras medlemskap är klart. Detta är av
stort säkerhetspolitiskt intresse för Sverige och övriga
Europa.
I juli presenterade kommissionen Agenda 2000
där sex länder som skulle få vara med räknades upp.
Vi kristdemokrater, tillsammans med andra kristde-
mokrater inom EU, har förespråkat att alla kandidat-
länder bör få starta sina förhandlingar samtidigt. Vi
tänker då på Baltikum.
Förutom att vi anser att samtliga baltiska länder
borde få starta samtidigt är vi övertygade om att de
länder som får vänta riskerar att tappa rytmen i den
demokratiska och ekonomiska utveckling som där har
inletts. Vidare finns risken att de kandidatländer som
förbigåtts av kommissionen tappar utländska investe-
ringar, och inte minst att de politiska krafter som velat
bromsa demokratiska och ekonomiska reformer där-
med får en förnyad energi och motivation.
Beträffande säkerhetspolitiken vill jag avslut-
ningsvis säga att det är mycket glädjande att Peters-
bergsuppgifterna har skrivits in i det nya fördraget.
Detta ger Sverige och övriga alliansfria länder möj-
ligheter till den viktig plattform för deltagande i det
gemensamma europeiska fredssamarbetet. Det är
mycket angeläget att Sverige som en alliansfri stat
finner aktiva roller i Europasamarbetet för att bidra
till det vi kristdemokrater vill se, nämligen fred och
säkerhet.

Anf. 8 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Jag vill först hålla med Anne Wibble
om att vi som står för att det är bra för Sverige,
svenska folket och kanske t.o.m. för Europa att Sveri-
ge nu är EU-medlem ändå inte måste älska och gilla
varje beslut som EU fattar. Det är väldigt mycket i
EU som är ofullkomligt. Det finns brister. Många
beslut är av naturliga skäl kompromisser.
Det är femton länder som deltar med olika in-
gångsvärden i arbetet. Det är kompromisser, och man
tar och ger. Det vore väl märkligt om det då inte vore
lätt att säga: Det är jag besviken på, och det är jag
besviken på. Det gör man också i olika partier i fjor-
ton andra parlament. Om man bara skall ha det som
utgångspunkt är det väldigt lätt att bygga upp ett be-
svikelseberg. Om man tittar på vad vi faktiskt gör, och
hur kompromisserna kan användas, har arbetet nu fått
en god riktning. Det gäller fördraget, och det gäller
det vardagliga samarbetet.
Det är inte så, Gudrun Schyman, att vi kan säga en
sak i Sverige och en annan sak i Bryssel. Det är en
omöjlighet. I dag är medierna så internationella. Det
jag säger här kablas ut i Lissabon och Rom. Det går
inte att i dag ha olika agendor på olika ställen. Det
snacket är bara dumt.
När man är med och fattar beslut i en sådan här
organisation måste man också stå för beslutet. Jag
förstår att Peter Eriksson har svårt med lojalitet mot
fattade beslut och solidaritet mot den organisation
som man är med i. Han gottar sig därför i formule-
ringar som säger att man skall vara lojal och solida-
risk och tycker att det är det hemskaste av allt att
höra. Jag är något förvånad över den inställningen och
tycker att den i sig är mycket odemokratisk.
Jag har såsom viktiga områden framhållit kampen
mot arbetslösheten, miljön, öppenheten, jämställdhe-
ten, konsumentskydd, förbättrad förmåga att hantera
internationella kriser och konflikter. Man kan gärna
lägga till brottsbekämpningen och polissamarbetet,
som jag också tror är mycket väsentligt. Den svenska
riksdagen har ställt sig bakom att den svenska rege-
ringen skall driva dessa frågor.
Vi har drivit de ställningstaganden som vi var
överens om, och vi har lyckats väldigt bra. Det är då
inte så konstigt att regeringen redogör för det för den
svenska riksdagen. Jag förstår inte den jantelag vi
ständigt skall leva efter. Vi skall säga: "Det blev nog
ändå inte som vi sa." Vi vill inte läsa och se vad vi
faktiskt har uppnått. Jag skall inte säga att det är ty-
piskt svenskt. Jag hoppas att det inte är det. Men det
är typiskt för alla dem som ständigt lever enligt en
Jantelag att aldrig se något positivt i det som sker.
Det är många frågor som jag borde ha tagit upp
utöver de jag berört. Schengenfördraget och den fria
rörligheten är mycket väsentligt. Det är alldeles
självklart, Helena Nilsson, att vi så snart som möjligt
vill ha med Island och Norge i förhandlingarna så att
vi kan förvissa oss om huruvida den nordiska passu-
nionen fortsätter att finnas inom ramen för Schengen-
samarbetet.
Något som gott kan beröras som ett exempel på en
lösning som vi inte tycker särskilt bra om är asylpro-
tokollet. Jag menar att det inte är bra. Det är onödigt.
Men det är en sådan typisk kompromiss som man
ändå kan behöva ställa sig bakom. Man skall då veta
att med kompromissen är det kristallklart att vi i Sve-
rige också fortsättningsvis kommer att följa Genève-
konventionen i vår asylpolitik. Det enda som vi har
förbundit oss till via EU i det här sammanhanget är att
underrätta EU om vi börjar en process där vi prövar
en asylansökan från en EU-medborgare.
Det behövs inget undantag för att starta den pro-
cessen, som när Belgien har gjort en deklaration ef-
teråt. Det behövs inte. Den här möjligheten finns
redan i det som står. Vi vill inte devalvera det som
står i protokollet. Det ger möjlighet för oss att arbeta
vidare på samma sätt som vi har gjort tidigare.
När jag hör den här kritiken mot Amsterdamför-
draget, slås jag ändå av en viss inkonsekvens i debat-
ten. Ibland sägs det att fördraget är betydelselöst. Det
är bara tomma ord på papper. Ibland säger man att
samma fördrag får de mest ödesdigra konsekvenser.
Moderaterna fortsätter att vifta bort sysselsättnings-
frågorna. Ändå vet man ju att EU, trots att fördraget
inte är i bruk än, har börjat arbeta med sysselsättings-
frågorna på ett mycket ambitiöst sätt, och det kommer
ett toppmöte till hösten.
Det går en röd tråd från det arbete som vi social-
demokrater inledde inom ramen för vårt Europaparti i
programmet Sätt Europa i arbete till det kommande
toppmötet. Moderaterna är väldigt besvikna över att
vi har kunnat påverka detta så kraftfullt. Folkpartiet
ansluter sig också till denna besvikelse. Jag tycker
ändå att moderaterna och folkpartisterna borde kunna
lätta litet på prestigen här och i stället faktiskt se po-
sitivt på våra möjligheter att inom EU samarbeta i
sysselsättingsfrågorna. Det är inte så att EU tar över
ansvaret. Det är ett nationellt ansvar. Men EU-
länderna kan samarbeta.
Det är, Gudrun Schyman, litet väl magstarkt att
anklaga EU för arbetslösheten i Europa. EU har ju
inte haft någon samsyn i sysselsättningspolitiken
tidigare. Det är nu EU-länderna skall börja hjälpa
varandra och dra åt samma håll. Det är innebörden av
det här.
Så till de här riktiga rallarsvingarna från Vänster-
partiet och Miljöpartiet. Det är verkligen fråga om att
man agerar såsom en viss potentat gör när han läser
Bibeln. Först kallar man saklig information för propa-
ganda. Det är klart; tycker man alls inte om den sakli-
ga informationen och resultatet av Amsterdamfördra-
get så måste man skriva om det som att det är någon
annan typ av verklighetsredovisning vi gör och kalla
det för propaganda. Man nonchalerar betydelsen av
kampen mot arbetslösheten. Gudrun Schyman gjorde
också försök att blanda bort korten med ett EMU-
resonemang i stället. Men det är faktiskt kampen mot
arbetslösheten det handlar om, och den förstärks i och
med fördraget.
När det gäller andra framsteg, t.ex. på miljöområ-
det, försöker man säga att man ville ha det ännu bätt-
re. Men man får ju bestämma sig för om man tycker
att det som vi nu har uppnått är bättre eller sämre än
det som vi har sedan tidigare, nämligen Ma-
astrichtfördraget.
Öppenheten kritiseras. Det har inte hänt något än,
säger Gudrun Schyman. Men kära nån, fördraget är
inte i kraft! Riksdagen skall fatta beslut om det. Det är
bra att Gudrun Schyman har en positiv uppfattning
om detta, men det får vara någon måtta på hastigheten
i det hela.
Jag vill också på stort allvar ordentligt tillbakavisa
vad Peter Eriksson säger om försvarsfrågorna. Det
finns inte en gnutta sanning i detta. Det är självfallet
på det sättet att om svenska soldater skall delta i en
fredsbevarande operation, skall det vara på FN-
mandat eller mandat från OSSE. Något annat har det
aldrig varit fråga om. Det är inte så att det håller på
att tillskapas något gemensamt europeiskt försvar.
Vad de EU-negativa partierna vill är ju bara att
man skall isolera sig i Sverige. Det är vad det handlar
om. Men nu är det inte den diskussionen det gäller.
Nu handlar det om huruvida vi skall vara med och
arbeta under Amsterdamfördraget eller Ma-
astrichtfördraget. Var god och välj!
Slutligen bara några ord om det som kommer efter
detta fördrag, nämligen förhandlingarna om att ta in
nya medlemmar. Vi har i denna riksdag varit överens
om gemensam förhandlingsstart eftersom det är det
enda rimliga i förhållande till de länder som ansöker.
Inget av länderna är redo att bli medlem i dag. Alla
behöver fortsatt reformverksamhet. Man måste se det
här på i varje fall 3-5 års sikt - och kanske t.o.m. på
tio års sikt. Då är det ologiskt och orättvist att dela
upp länderna i två grupper. Det är orättvist mot dessa
länder att ställa fyra av dem i väntrummet.
Detta berör också vår syn på hela reformproces-
sen. Den behöver ständig stimulans. Lyssna bara på
vad Lettland och Litauen tycker om det här! Jag väl-
komnar verkligen att Anne Wibble och Holger Gus-
tafsson så starkt går ut mot Moderaterna och mot det
lappkast som Carl Bildt gjorde i den här frågan. Tidi-
gare var vi ju helt överens. Länderna är olika. De
kommer att komma in som medlemmar vid olika
tidpunkter. Men de bör inkluderas i en förhandlings-
process. Det vore den enklaste sak i världen för oss
att ställa oss bakom kommissionen, att ställa oss bak-
om förbundskansler Kohls breda rygg, och vara rea-
listiska. Men vi har faktiskt, Lars Tobisson, högre
ambitioner än så från den svenska regeringens sida -
och tack och lov från de flesta partierna i denna riks-
dag.

Anf. 9 LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Jag kan försäkra utrikesministern att
jag kan hantera min besvikelse över innehållet i
Amsterdamfördraget. Där finns en del framsteg, men
tyvärr är de otillräckliga vad avser den viktigaste
frågan, nämligen institutionella förberedelser, ändrade
beslutsprocesser, för att kunna genomföra en utvidg-
ning till kanske tio nya medlemsländer.
Även om det är riktigt att ratifikationen ännu inte
är klar, är Amsterdamfördraget för mig något som vi
egentligen har lagt bakom oss i det politiska arbetet.
Nu ser jag fram emot, och ägnade därför större delen
av mitt anförande åt, Agenda 2000 och det forsatta
reformarbetet.
Men utrikesministern återkommer då till syssel-
sättningsfrågan. Jag skall ge några ytterligare syn-
punkter på den. Jag vidhåller att regeringen, genom
att profilera inhemska hjärtefrågor under förhandling-
en, har försökt att imponera på hemmaplan snarare än
att påverka beslutsprocessen inom EU. Det här är på
något sätt typiskt. Det är likadant när det gäller vårt
förhållande till EMU. Genom sitt uppträdande bidrar
man inte till lösningen av de viktiga frågorna utan
åstadkommer tvärtom en minskning av Sveriges infly-
tande i det europeiska samarbetet. Det är den interna
splittringen som hindrar påverkan på de stora fram-
tidsfrågorna i det europeiska samarbetet.
Tvärtemot vad socialdemokrater vill ge sken av,
inleddes EU:s arbete med sysselsättningsfrågor inte i
och med att Sverige inträdde i unionen. Där fanns
tidigare vitboken om tillväxt, sysselsättning och kon-
kurrens, och där fanns framför allt de fem Essenpunk-
terna som ju vi i Sverige gång efter annan vid topp-
möten har bekräftat att vi står bakom. Men det konsti-
ga är då att utrikesministern aldrig besvarat denna
fråga: Om det är så viktigt med samordning av syssel-
sättningspolitiken, varför har man då samtidigt sagt
att man inte avser att efterkomma två väsentliga
punkter, nämligen sänkta löneskatter och avreglering
av arbetsmarknaden?
När konferensen startades, lanserade Socialdemo-
kraterna tanken på en sysselsättningsunion. Grundtan-
ken är att medan ett enskilt EU-land inte på Keynesi-
anskt maner kan expandera sig ur problem, skulle
detta vara möjligt om hela EU samfällt gjorde det.
Man skulle alltså kunna få en efterfrågestimulans för
att minska arbetslösheten. Det är ju egendomligt med
hänsyn till att statsministern nu ligger vaken på nät-
terna för att han oroar sig för en samordning av fi-
nanspolitiken, men det var den uppläggning man
hade. Detta stämmer inte överens med andra länders
strävan att med utbudspolitiska åtgärder angripa
strukturfel. Vi kan erinra oss Tony Blairs starka för-
ord för flexibilitet på arbetsmarknaden.
Den här kampanjen var inte utan missljud. Marga-
reta Winberg kom till EU-nämnden en gång och för-
klarade att hon med kraft skulle bekämpa försök till
samordning och harmonisering. Det var bara det att
det var vad Socialdemokraterna sade sig syfta till. Nu
blev det ett särskilt sysselsättningskapitel. Men det är
som jag sade förut: Ett nytt avsnitt i fördraget ger inga
nya jobb. Det här kapitlet öppnar verkligen inte, och
det ser jag med tacksamhet på, för en gemensam ef-
terfrågestimulans. Innehållet är ju tämligen besked-
ligt. Det handlar om informationsutbyte, statistikin-
samling och rekommendationer. Möjligen kan, som
jag sade, de regelbundna uppföljningssammanträdena
i kommittén göra det svårare för Socialdemokraterna
att undvika åtgärder som andra är överens om skulle
minska arbetslösheten.
Vi behöver göra det här - och den möjligheten
finns, det skall vi arbeta för - till en union för arbete
och företagande, och det förutsätter sänkta skatter och
avreglering.
Jag har berört angelägenheten av att vi nu hastar
fram, att vi får fram en lösning i fråga om de institu-
tionella aspekterna. Vad avser regeringen göra för att
ta upp de här frågorna, så att de lyfts fram och gör ett
inval av nya medlemsländer möjligt?

Anf. 10 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Lars Tobisson kan inte riktigt hantera
sin besvikelse över att vi faktiskt vann kampen om
sysselsättningsfrågorna. Han visar fortfarande att han
tycker att det är väldigt illa att vi socialdemokrater
anser att frågan om högre sysselsättning, tillsammans
med miljöfrågan, är den som skall stå högst på agen-
dan. Det är de två sakfrågor som folk i allmänhet
tycker är viktigast, och folk i allmänhet i Sverige har
också en regering som faktiskt tycker som de. Det här
vill Lars Tobisson inte riktigt acceptera, och när vi
når framgång måste han därför förringa den fram-
gången.
Jag tycker att detta är ganska ynkligt. Försök i
stället se det positiva i att EU-länderna nu skall sam-
arbeta i sysselsättningspolitiken - inte så att vi alla
skall göra precis samma sak, men vi kan hjälpa och
stödja varandra.
Jag nämnde i min inledning att jag redan har tagit
upp de institutionella frågorna. Jag vill att vi snabbt
skall komma vidare till de frågorna och nå en kom-
promiss som behövs.
Jag skulle också vilja att Lars Tobisson ägnade
någon minut åt det underliga lappkast som ni har gjort
vad gäller att acceptera att fyra länder skall få stå i
väntrummet när de andra börjar förhandla.

Anf. 11 LARS TOBISSON (m) replik:
Fru talman! Utrikesministern fortsätter att försöka
ge intryck av att genom Socialdemokraternas inträde i
EU och genom insatser i samband med regeringskon-
ferensen har man nu plötsligt nått därhän att det skall
ske ett samarbete om sysselsättningsfrågorna. Vad jag
påpekade är att man har samarbetat om sysselsätt-
ningsfrågor långt innan Sveriges inträde. Ett sådant
samarbete fanns t.ex. i de fem Essenpunkterna, de
rekommendationer som regeringen då till stor del
vägrade att efterkomma. Vad som nu skall komma är
ett särskilt kapitel. Det ger inga jobb. Det skall kom-
ma en särskild kommitté. Det ger inga jobb. Vad som
i stället skall bedrivas är fortsatt samordning i den
meningen att man utfärdar rekommendationer. Kom-
mer regeringen att efterkomma de rekommendationer
om sänkta löneskatter och om avregleringar på ar-
betsmarknaden som blir resultatet av det här arbetet?
Jag skall gärna ta upp frågan om förhandlingsstar-
ten. Talet om en sysselsättningsunion är ett exempel
på inrikes utrikespolitik, och regeringens sätt att efter
kommissionens besked driva den här frågan in absur-
dum har varit ett utslag av samma taktik. Regeringen
försöker demonstrera sin omtanke om de tre baltiska
länderna genom att söka sak i den här frågan. Jag
menar att det riskerar att missgynna baltiska intressen,
inklusive Lettlands och Litauens ställning.
Vi drev kravet på en gemensam förhandlingsstart
för att förhindra att de baltiska länderna ställs vid
sidan av. Det fanns starka intressen i den riktningen.
Nu blev det inte bara de tre blivande Natoländerna
som togs med i första omgången, utan även Estland
kom med. Det ligger, menar jag, även i Lettlands och
Litauens intresse. Det är inte fråga om någon uteslut-
ning, som jag tror att Anne Wibble beskyllde oss för
att verka för. Tvärtom är det klarlagt att medlemskap
står öppet för alla, t.o.m. för Slovakien om landet
bättrar sig på det demokratiska området. Här skall ske
en återkommande prövning när det är klart för för-
handlingsstart med dem som tills vidare får avvakta.
Vi ser gärna att den prövningen sker oftare än årligen,
vilket jag tror är vad som har antytts skall gälla.
Inrikta arbetet på att åstadkomma en smidigare
process för att ta med efterkommande länder in i
förhandlingsarbetet snarare än att driva linjen att det
är absolut nödvändigt med en gemensam förhand-
lingsstart, där ändå vissa länder inte kan komma i
gång från början därför att de inte är riktigt klara för
det. Det är genom att framställa Lettland och Litauen
som förfördelade av EU som regeringen skapar miss-
stämning och möjligen framkallar känslor av utstöt-
ning, som kan leda till att man kommer av sig i sitt
interna reformarbete. Det skulle vara olyckligt om vi
spelade bort den vinst som ligger i att Estland är med.
Om vi insisterar på att alla skall vara med från början
riskerar vi att göra utvidgningstakten beroende av den
långsammaste båten i konvojen. Det handlar inte bara
om Lettland och Litauen utan även om åtminstone
Rumänien och Bulgarien.
Jag har noterat att de som stöder en gemensam
förhandlingsstart är de i södra Europa som kanske är
minst angelägna om en utvidgning. Jag har också
noterat att bland dem som företräder den här linjen i
Europaparlamentet finns vad jag brukar kalla för-
djupningsfundamentalister från Beneluxländerna, som
en gång röstade emot tillkomsten av EES och Sveri-
ges EU-inträde. Funderar inte Lena Hjelm-Wallén
över det sällskapet?
Jag menar att skillnaden mellan vår och regering-
ens ståndpunkt är obetydlig, men genom att bita sig
fast vid den här formfrågan försitter regeringen möj-
ligheten att påverka reformprocessen i EU i sak. De
här frågorna är så viktiga att vi bör ta möjligheten att
samarbeta om förberedelserna för Agenda 2000 sna-
rare än att diskutera den här formfrågan.

Anf. 12 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Fru talman! Låt mig klargöra: Det viktigaste är att
öka samarbetet mellan EU-länderna för att öka syssel-
sättningen. Det är inte paragrafer, avdelningar och
kommittéer som är det viktigaste, utan det är den
process som nu har startat. Arbetslösheten är faktiskt
den allra viktigaste frågan i Europa just nu, och då
måste vi göra mycket mer, Lars Tobisson. Er ambi-
tionsnivå är för låg.
Beträffande processen för att uppta nya länder i
EU är det precis samma sak. Tobisson säger att vi
söker sak i frågan. Icke! Den här riksdagen var helt
enig om en gemensam förhandlingsstart. Så kom Carl
Bildt hem och gjorde ett lappkast. Han bestämde för
Moderaternas räkning att så skulle inte längre vara
fallet, utan nu skulle man ställa sig bakom förbunds-
kansler Kohl. Jag beklagar att det blev på det sättet.
Jag uppskattar att de andra partierna står fast vid sin
ståndpunkt. Det är en alldeles för låg ambitionsnivå
att nu bara ställa sig bakom kommissionen i
"realismens" namn. Det är som att lämna walkover
innan matchen har börjat. Jag är mycket förvånad
över Moderaternas sätt att hantera denna fråga.
Tidigare har Moderaterna i väldigt hög grad stått
på barrikaderna i denna fråga. Carl Bildt sade i Paa-
sikivisamfundet för ett år sedan om Sverige och Fin-
land:
Bägge våra länder bör ge klart besked om att en
utvidgningsförhandling som inte ger Estland, Lettland
och Litauen samma startmöjlighet som de främsta i
övrigt icke kommer att vara möjlig, genom att den
inte kommer att godkännas av oss.
Carl Bildt hotar alltså här med veto om inte Lett-
land och Litauen skulle få komma in samtidigt som
Estland. Nu har ni bara lämnat walkover och säger att
det räcker att starta förhandlingar med Estland. Det är
ni som bör förklara er. Säg inte att det är vi som söker
sak!

Anf. 13 ANNE WIBBLE (fp) replik:
Herr talman! Jag skall be att få kvittera artigheten
från utrikesministern genom att hålla med henne.
Dubbelspel är mycket dumt. Det är väldigt dumt att
säga en sak hemma och en annan sak någon annan-
stans. Det problem som jag pekade på är att regering-
en gör just det. Det bemötte inte utrikesministern,
men ett uteblivet svar är väl också ett svar.
Jag tog t.ex. upp sysselsättningsfrågan. Där menar
jag, vilket möjligen utrikesministern inte uppfattade,
att ett sysselsättningskapitel kan vara bra. Det kan
vara bra om det inte används till att lura människor att
tro att bara det att orden finns där gör att man har
närmat sig lösningen på sysselsättnings- och arbets-
löshetsproblemet - för det har man ju inte. Orden och
paragraferna ger ingen lösning.
Utrikesministern pekar nu på den process som
därvid sätter i gång, och det var ju lovande. Det var
ett steg framåt. Denna process får antas bygga på de
ord som står i det här papperet. Där talar man om
olika saker. Lars Tobisson nämnde ett antal punkter;
jag har pekat på två. Jag har frågat statsministern, jag
har frågat finansministern och ingen behagar egentli-
gen säga någonting. Det vore alltså väldigt bra om
utrikesministern nu kunde tydliggöra detta.
I dessa ord, som Sverige nu anser sig stolt över att
ha fått på pränt, står det mycket tydligt att det är vik-
tigt att sänka skatten på arbete och att skapa en mer
flexibel arbetsmarknad för att få fram tillräckligt
många nya arbeten. När nu utrikesministern säger att
det är processen som är viktig tolkar jag det, tills
något motsatt sagts, som att man avser att lägga om
politiken och också genomföra den sortens åtgärder i
Sverige. Det tror jag skulle vara ett utomordentligt
glädjande besked för väldigt många människor.
Låt mig ställa en annan och kanske något enklare
fråga, som kanske också skulle kunna få ett positivt
svar. Det handlar om möjligheten att bredda det folk-
liga intresset och förståelsen för det europeiska sam-
arbetet som något positivt. Jag tror att ett litet inslag i
detta skulle kunna vara att vi fick ett betydelsefullt
EU-organ till Sverige. Isa Halvarsson ställde en fråga
om detta i förra veckan. Jag vet inte om något svar har
avgivits, men det kunde ju tänkas att utrikesministern
kan ge ett svar i dag. Sverige och Finland är de två
länder som inte har något sådant organ. Det skall nu
inrättas ett antal, och jag tycker att det skulle vara
väldigt positivt om utrikesministern kunde säga att
Sveriges regering arbetar mycket ambitiöst för att vi
skall få ett sådant organ. Det vore väl bra.
Jag hade tänkt få en diskussion med Lars Tobisson
om det här med gemensam förhandlingsstart, men
eftersom han inte har någon taletid kvar nöjer jag mig
med att säga att den som skapar känslor faktiskt inte
är den som håller fast vid det som alltid har varit den
gemensamma, eniga linjen i Sverige. Den som skapar
känslor är den som bryter en sådan enig svensk linje -
beklagligtvis.

Anf. 14 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s) replik:
Herr talman! Jag försöker göra mina repliker kor-
ta, eftersom det är många som har frågor. Är det så att
sex talare ställer en mängd frågor till mig får utebliv-
na svar inte innebära att jag håller med talarna. Så
enkelt får man inte göra det, Anne Wibble.
Det vi nu arbetar med beträffande sysselsättnings-
frågorna inom EU - och här är EU-kommissionen
mycket aktiv - är att ta in en mängd saker som vi
drivit länge från svensk sida, sådant som har varit
lyckosamt i vår sysselsättningspolitik. Framför allt
gäller det aktiv arbetsmarknadspolitik, aktiva åtgärder
och satsning på människors kompetens. Det här kan
man säga är kungslinjen. Sedan finns det en del andra
saker, och bland dem finns det vissa som vi tycker
mindre om. Det är bara så. Vi har malt fram det här
och får så småningom en rekommendation, och det är
klart att vi kommer att följa rekommendationen. Men
det är en process fram till dess där alla regeringar har
sina favoriter och sådant de tycker mindre om. Låt
den här processen fortgå!
Anne Wibble skall inte heller skriva in saker och
ting i fördraget som inte finns där. Sänkta skatter på
arbete har i varje fall inte jag återfunnit i fördraget.
Sedan kom frågan om att få något EU-organ till
Sverige. Jag hoppas att vi kan vara eniga om att vi
skall göra allt vi kan för att få detta. Det vore bra för
Sverige och ge arbetstillfällen, och det skulle också
sätta oss på EU-kartan. Vi arbetar aktivt med det här,
men det har än så länge inte funnits så många organ
som varit möjliga att lokalisera hit. Nu finns det några
stycken, och vi skall naturligtvis kämpa för dem. Det
hoppas jag att vi skall göra tillsammans.

Anf. 15 ANNE WIBBLE (fp) replik:
Herr talman! Det vore väl bra om regeringen arbe-
tade aktivt och kanske lade på några extra kol, efter-
som det uppenbarligen hittills inte har gått så bra att
få hit ett EU-organ. Jag läste i tidningen en lång lista
över olika institutioner som skulle inrättas, och jag
tror att det finns en bred förståelse för att Sverige vill
ha ett sådant organ. Vi får hoppas att regeringen full-
följer detta ordentligt.
Det var ett mindre lyckat svar när det gäller frågan
om jobben. Regeringen sade att man från svensk sida
driver det som har varit framgångsrikt i den svenska
politiken, nämligen arbetsmarknadspolitiken. Detta är
tyvärr inte sant. Denna har pågått under väldigt många
år, och resultatet nu är att det är ganska dystert på
arbetsmarknaden. När det börjar komma fler jobb ser
vi genast flaskhalsar dyka upp. Den aktiva arbets-
marknadspolitiken tycker jag är viktig som princip,
men jag tror inte att den inriktning den har haft i Sve-
rige är något som manar särskilt mycket till efterföljd.
Jag tycker att utrikesministern använde en faslig
massa tid till att säga att man inte skall tolka uteblivna
svar som svar. Det hade varit bättre om hon använt
tiden till att försäkra att regeringen inte framöver
avser att föra det här dubbelspelet: säga en sak i All-
männa råds- och regeringskonferenssammanhang och
sedan en annan här hemma. Detta är ju de facto vad
som har hänt. Det finns en rad tidigare dokument från
EU - Amsterdamfördraget, tillväxt- och stabilitet-
spakten, Essenpunkterna - som alla har landat på
precis samma slutsats när det gäller vad man rekom-
menderar för att skapa fler arbetstillfällen i Sverige,
nämligen bl.a. lägre skatt på arbete och en flexibel
arbetsmarknad. Regeringen har konsekvent motarbe-
tat sådana förslag i Sverige. Därför ser det också ut
som det gör. Det är väldigt dystert. Men man skall
aldrig ge upp om att folk kan bättra sig. Det är möjligt
att regeringen, efter att ha läst fördragstexterna och
därtill hörande dokument ytterligare några gånger, så
småningom inser att eftersom väldigt många bedöma-
re envisas med att avge denna rekommendation för
Sverige är det förmodligen ganska mycket som är sant
i detta.

Anf. 16 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s) replik:
Herr talman! Det är på inget sätt något dubbelspel
från svensk sida! De saker vi står för här hemma,
inom sysselsättningspolitiken eller annat, de står vi
också för inom EU. Sedan är frågan: Hur mycket av
dem anammar vi i vår egen politik? Det har inte varit
så att EU har haft en tydlig och klar sysselsättnings-
politik. Det är ju det som har varit problemet.
Nu kommer ambitionen att höjas. Länderna kom-
mer att samarbeta mer. Vi kommer då naturligtvis
också att vara mycket mer lyhörda för vad andra län-
der säger, också i de delar där vi kanske inte tidigare
har agerat på precis samma sätt som en del av dessa
länder. Det här ligger i samarbetets natur. Man tar och
man ger. Men vi har funnit att vi har väldigt mycket
att ge här. Sverige är känt för att ha hanterat syssel-
sättningsfrågorna på ett mycket bra sätt. Dessvärre har
vi en stor arbetslöshet nu, men vi har en historia där vi
faktiskt kan visa på ett väldigt gott resultat.

Anf. 17 GUDRUN SCHYMAN (v) replik:
Herr talman! Vi är inte med, Lena Hjelm-Wallén,
och bygger upp några besvikelseberg eller utövar
någon form av jantelag och vill slå utrikesministern i
huvudet med det. Det är inte det som det är fråga om
här. Här är det fråga om att föra en saklig debatt och
att tillstå att det finns olika sätt att se på saker. Då är
det väl inte så självklart att man skall uttrycka en
ståndpunkt som någon form av sanning, när man inte
ens är säker på att det är det.
I den här informationsbroschyren står det så här
om offentlighetsprincipen, jag läser innantill: Nu
införs en offentlighetsprincip som liknar den svenska.
Genom att konkreta regler införs ökar säkerheten för
medborgarna i EU:s hantering av öppenhetsfrågorna.
Så står det: Nu införs.
Går man vidare och tittar på artikel 255 finner
man: Rådet skall inom två år efter Amsterdamfördra-
gets ikraftträdande fastställa allmänna principer och
gränser för rätten till tillgång till handlingar.
Inte ens när fördraget träder i kraft införs det som
man i den här broschyren beskriver som nu, utan det
är om två år. Och sedan skall institutionerna, som
också skall omfattas av detta, utarbeta särskilda be-
stämmelser för hur det här skall gå till. Där finns det
ingen tidsgräns alls. Då kan man inte skriva "nu in-
förs". Om man läser detta och inte vet någonting
annat tror man ju på det, att det nu införs. Vad bra,
tänker man då. Sedan blir man väldigt besviken om
verkligheten visar att det inte alls var så.
Ett annat exempel rör passunionen. Där står det:
De nya reglerna påverkar inte den nordiska passunio-
nen. Hur sjutton kan man säga så från Utrikesdepar-
tementet, när frågan inte ens är avgjord vad gäller
Norge och Danmark, när folkomröstningen i Danmark
inte är klar, när frågan om Norge och Island inte är
avgjord? Hur kan man göra sådana tvärsäkra påståen-
den som att detta inte påverkar? Det finns en rad
andra sådana exempel. Det gäller också rätten till
asyl. Där säger man att det inte finns några inskränk-
ningar. Men det finns andra uppfattningar.
Om man då från riksdagens sida, vilket vi har
gjort, kräver en allsidig och saklig redogörelse för
förhållandena, kan man väl begära att Utrikesdepar-
tementet i vissa frågor som man vet är kontroversiella
säger att det finns olika uppfattningar om detta. Det är
väl den enklaste sak i världen. Jag förstår inte varför
vi med skattepengar skall behöva betala sådant som
inte är sakligt. Och jag tycker att Utrikesdepartemen-
tet och utrikesministern gör sig själva en björntjänst
och fyller på det förakt och den misstro mot politiker
som finns hos folk, med all rätt när man ser den här
typen av produkter. Därför har Vänsterpartiets Bengt
Hurtig gjort en KU-anmälan, så utrikesministern får
möjlighet att svara för detta en gång till.
Vad gäller arbetslösheten säger inte jag att det är
EU:s fel. Jag är inte dum i huvudet. Det är klart att det
inte är en organisations fel, en organisation som har
ett namn på ett papper. Sambanden ser ut så här: Den
ekonomiska politik som förs inom EU i dag och som
har förts under lång tid, vars huvudsakliga mål är
prisstabilitet, har fått till följd att vi har fått en väldigt
stor arbetslöshet i Västeuropa, en massarbetslöshet
som inte tenderar att ge vika. Det är ett resultat av den
ekonomiska politiken, vilken i sin tur är ett resultat av
politiskt fattade beslut av ministrar och andra. Så är
det ju. Det är ingen humbug det här, utan detta är en
följd av politiskt fattade beslut. När det visar sig att
den här politiken inte leder dit man vill, nämligen till
att få ned arbetslösheten, måste man väl ändra sig och
inte skriva in den som en grundlag och dessutom
ansluta Sverige till denna fullständiga idioti. Jag tyck-
er att vi skulle jobba ihop om att i stället lätta på ban-
den till EU.

Anf. 18 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s):
Herr talman! Det är regeringens sak att redovisa
fakta, och fakta är t.ex. att principen om öppenhet och
offentlighet nu skrivs in i det fördrag som vi talar om.
När det har trätt i kraft är också den principen klar.
Sedan är det en annan sak att det för en stor organisa-
tion som EU tar viss tid. Det skall anvisningar och
annat till innan det de facto är på det sättet. Men
principen är alldeles klar.
Det är regeringens sak att redovisa fakta. Sedan
vet vi allihop i den här salen att det finns en mängd
uppfattningar om dessa fakta. Men regeringens och
Utrikesdepartementets sak är att redovisa fakta, även
om de inte alltid passar Gudrun Schyman.
Beträffande sysselsättningsfrågorna vill jag säga
att om Gudrun Schyman tror att vi bäst kan driva
kampen mot arbetslösheten genom isolering, så häv-
dar jag att det är ett väldigt gammaldags sätt. Det
kanske gällde någon gång för länge länge sedan, men
definitivt inte i dag. Nu måste vi hjälpas åt. EU-
länderna måste hjälpas åt. Inte med överstatlighet i
EU, utan EU-länderna tillsammans. De betyder så
mycket för oss i vår handel och i den allmänna eko-
nomiska aktiviteten. Det är det vi vill ta fasta på.
Sedan kan vi ge råd och stöd till varandra. Det som
har fungerat i ett land kanske kan fungera i ett annat
land också. Det som inte har fungerat kan också re-
dovisas, så att man får hjälp och stöd i det här arbetet.
Jag tror att det faktiskt är bra att hantera detta på ett
praktiskt, pragmatiskt sätt.
Sedan vet jag att Gudrun Schyman går till kamp
mot priser som är stabila. Jag beklagar det. Jag tror att
varje arbetarfamilj vet att det faktiskt är mycket vik-
tigt att priserna är stabila. Det är då man får ut något
av de pengar man tjänar.

Anf. 19 PETER ERIKSSON (mp):
Herr talman! Jag förstår att de som tittar på TV
tycker att det blir en ganska förvirrad debatt. Modera-
terna vägrar att över huvud taget diskutera innehållet i
Amsterdamfördraget. Inte en enda gång har jag hört
att Tobisson har gått in på sakfrågorna.
Utrikesministern pratar helst och långvarigt om
sysselsättningsfrågorna, där det i praktiken har hänt
mycket litet i substantiella förändringar. Men hon
pratar inte om förändringarna i utrikespolitiken, där
det har hänt mycket, om förändringarna i säkerhets-
politiken, om Europol eller om Schengensamarbetet,
om de gemensamma yttre gränserna eller om den
nordiska passfriheten, som vi inte vet hur det kommer
att bli med. Men några frågor har åtminstone utri-
kesministern besvarat. Jag påstår inte att utrikesminis-
tern helt och hållet vill låta bli att debattera.
Jag ställde några frågor och diskuterade det
svenska förhållandet till Nato. Jag menar att det för-
drag som vi diskuterar i dag är ytterligare ett steg på
vägen för Sverige in i ett Natomedlemskap. Jag skulle
faktiskt vilja att utrikesministern tog den här diskus-
sionen på allvar. Mina frågor är: Hur kommer det sig,
och det borde det vara enkelt att svara på, att ett be-
slut från VEU den 22 juli med en lång rad nya frågor
om Sveriges utökade inflytande i VEU, om fullt del-
tagande i planeringen och om VEU:s utökade infly-
tande i Nato plötsligt finns med i det här fördraget, i
den nya grundlag som vi skall ha? Hur går det till när
det kan ske en månad efter att slutförhandlingarna
egentligen är färdiga? Hur kommer det sig att Sveri-
ges riksdag och EU-nämnden varken informerats eller
fått möjlighet att samråda i den här frågan?
Den andra frågan i det här sammanhanget är, ef-
tersom utrikesministern själv tog upp det: Varför
krävde inte Sverige att EU måste ha ett FN-mandat
när man går ut i omvärlden med militära stridande
förband? Om det fortfarande är en svensk hållning att
svenska soldater när de går ut i omvärlden och deltar i
strid och krig skall ha ett FN-mandat bakom sig, var-
för kräver inte Sverige och utrikesministern när man
har de här förhandlingarna att det också skall gälla i
EU, där vi är medlemmar? Jag trodde att det var för
att vara med och försöka påverka på det sättet som vi
hade gått in i EU. Men skälet är tydligen ett annat.
Jag tror jag nöjer mig med de frågorna.

Anf. 20 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s) replik:
Herr talman! Det EU kom fram till vid sitt topp-
möte vad gäller EU:s möjligheter att bättre vara med i
internationell krishantering, att hantera konflikter och
kriser, var någonting väldigt viktigt. Det var ett för-
slag som lades från den finska och den svenska rege-
ringen, och vi fick igenom precis det vi önskade.
Det här aktivistiska sättet att samarbeta också in-
om det området är helt naturligt för oss. Det är en del
i det internationella arbetet, och det är naturligt för
oss socialdemokrater. Vi kan inte arbeta ensamma
med fredsfrämjande frågor, utan vi måste göra det
tillsammans med andra länder. Det är ofta FN som
gäller, men det kan också vara EU. EU:s utrikesmi-
nistrar träffas en gång i månaden, och det är natur-
ligtvis ett väldigt bra organ för att tala om kriser och
konflikter och se vad vi kan göra tillsammans.
Då kommer man ibland till den punkten att det
inte går med bara diplomatiska insatser, politiska
insatser eller medlarinsatser utan att det också måste
till militära insatser.
Peter Eriksson bör vara varsam med orden. Det
handlar inte om att vi deltar i krig eller i strider, som
Peter Eriksson råkade säga. Det är fredsfrämjande
insatser, traditionella FN-insatser, det handlar om. Det
är FN:s stadga som är utgångspunkt för allt vad vi
kommer att göra i det här sammanhanget.
Vi kan själva se vad som har hänt i Bosnien, Al-
banien osv. Här har alla önskat något mera av EU,
och vi har också gjort mera. Det tycker jag är positivt.
Det är alltså inte fråga om stridande förband, på det
aggressiva sätt som Peter Eriksson talar om, utan det
är just att på inbjudan av FN eller OSSE delta i den
här typen av verksamhet.
Västeuropeiska unionen kan då vara ett organ som
kan användas. Där har de förklarat sig villiga att ställa
upp. Det är den förklaringen som Peter Eriksson talar
om. Den är nu förd till fördraget - inte som en del av
fördraget men lagd till det. Man måste ju ha en accept
från den organisationen, som faktiskt är en egen or-
ganisation. Det är det som det handlar om.

Anf. 21 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag blir ännu mer bekymrad när det
visar sig att utrikesministern inte verkar kunna inse att
de här fredsskapande uppgifterna också kan handla
om att delta i strid. Jag tycker att det är rätt viktigt att
man är medveten om vad det innebär innan man skri-
ver under sådana här fördrag.
Man kan naturligtvis hoppas att man slipper delta i
strid, och man kan hoppas att EU inte behöver gå in
eller kommer att gå in över huvud taget med militära
insatser. Men det är det som ni nu är med och skriver
under, och det är det som Amsterdamfördraget inne-
bär att också Sverige kan få göra.
Jag tycker att det är rimligt att vi har en ordentlig
diskussion kring det, och även om varför Sverige inte
drev kravet att FN-mandat skall finnas bakom när EU
ger sig ut i fredsskapande insatser utomlands.

Anf. 22 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s) replik:
Herr talman! Det som handlar om hur vi i Sverige
deltar i fredsbevarande, fredsfrämjande och fredsska-
pande sammanhang är någonting väldigt allvarligt och
viktigt. Det är viktigt att beskriva saker och ting på
rätt sätt. Det handlar inte om att gå i krig, Peter Eriks-
son. Det är någonting helt annat. När man går i krig
allierar man sig ju med någon i just en krigssituation
eller försvarar sitt eget territorium, men det är en helt
annan sak. Det här har inget som helst med det att
göra.
Jag skulle önska att riksdagens ledamöter lärde sig
skilja på å ena sidan krig och territorialförsvar och å
andra sidan det som tydligt står fastslaget i FN-
stadgan att vi - de förenade ländernas folk, som det
står i stadgan - får göra tillsammans när säkerhetsrå-
det påbjuder det, nämligen att gå in med fredsbeva-
rande verksamhet för att förstärka FN:s övriga med-
larinsatser och för att skilja stridande åt. Den verk-
samheten kan ibland dessvärre behöva hanteras på ett
ganska robust sätt med vapen. Detta tillåter 7 § i FN-
stadgan.
Vi lutar oss helt mot FN-stadgan. Det är det som
det handlar om. EU lägger inte till någonting till detta.
Det här kanske är komplicerat, men det gäller att
läsa in det och förstå det, i varje fall inte sprida van-
propaganda om det. Men för de partier som är EU-
negativa är det viktigaste just nu att vrida allting -
också de förbättringar som vi har fått i det nya för-
draget - till någonting väldigt negativt. Det är natur-
ligtvis förvirrande för svenska folket, och jag beklagar
det. Det vore bättre om vi fick en saklig EU-debatt än
den här typen av skrämseldebatt.

Anf. 23 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Jag vill utnyttja repliktillfället till att
ställa två frågor till utrikesministern. Det handlar dels
om förändringar i jordbrukspolitiken i utvidgnings-
sammanhanget, dels om representationen i EU-
parlamentet.
Jag börjar med jordbrukspolitiken och konstaterar
att kommissionen har funnit att ett reformarbete inom
EU:s jordbrukspolitik måste fortsätta och fördjupas.
Det är vi nog många som är ganska överens om. Det
är framför allt den förestående utvidgningen och det
senaste GATT-avtalet som är de främsta reformorsa-
kerna.
Kristdemokraterna anser att en fortsatt reforme-
ring av jordbrukspolitiken i 1992 års CAP-reform bör
eftersträvas, inte minst med tanke på utvidgningen
och de kostnader som kan drivas upp där. Vi anser att
jordbruksnäringen skall ses som en del av den inre
marknaden, där konkurrens och lika ekonomiska
villkor skall råda mellan medlemsländerna. Målet
måste vara att skapa ett ekologiskt hållbart jordbruk
genom en ökad marknadsanpassning.
Trots detta behov av en reformerad jordbrukspoli-
tik, som vi är överens om, utrikesminister Lena
Hjelm-Wallén, tycker vi kristdemokrater att det är
viktigt att Sverige nu inte driver kravet på ett slags
total avreglering så långt att detta blir en käpp i hjulet
för utvidgningsförhandlingarna. Vi bedömer litet
grand att den svenska regeringen driver detta mycket
mera extremt än andra medlemsländer, och vi är be-
kymrade för att detta skall bli en hake i tempot.
Jag vill fråga: Tror utrikesministern att det gynnar
en snabb start för utvidgningen om enskilda länder
driver ett extremt förändringskrav i sakpolitiska frå-
gor, som i det här fallet jordbruket, som villkor för
utvidgningen?
Nästa fråga gäller EU-parlamentet och den poli-
tiska representationen där. I Amsterdamfördraget och
i samband med detta har man beslutat att det skall
vara högst 700 ledamöter. Samtidigt säger man att det
är viktigt att hemmaländernas politiska landskap är
väl representerade, och man säger att man skall sä-
kerställa skälig representation från nya länder.
Vi kristdemokrater anser att de svenska EU-val
som skall företas framöver bör ske på grundval av en
strikt proportionalitet utan spärr för småpartier. Vi har
ett antal småpartier i Sverige, och vi tycker att det
skulle vara fattigt om det var bara socialdemokrater
och moderater i EU-parlamentet.
Min fråga är: Hur ser utrikesministern på detta?
Är det rimligt att vi har en strikt proportionalitet?

Anf. 24 Utrikesminister LENA HJELM-
WALLÉN (s) replik:
Herr talman! EU har en jordbrukspolitik som den
svenska regeringen är starkt kritisk mot. Det är ingen-
ting som vi har kommit fram till först sedan vi har
kunnat sitta med runt bordet där EU-besluten fattas.
Vi förde fram detta redan under folkomröstningen.
EU har en dålig jordbrukspolitik. Det tycker vi nu, när
det finns 15 medlemsländer. Skulle vi komma upp till
25 medlemsländer blir det ännu tydligare.
Men vi villkorar inte. Man skall vara försiktig med
sådant i en förhandlingsstart. Behovet av jordbruksre-
formering får hanteras på sitt spår. Den historiska
uppgiften att acceptera flera länder som medlemmar
av EU får hanteras på sitt spår. Naturligtvis länkas
dessa spår då och då till varandra under resans gång,
liksom t.ex. budgetfrågor och regionalpolitiska frågor.
Men var sak måste bedömas utifrån sina meriter.
Vi vill ha en förändring av jordbrukspolitiken. En
del kanske uppfattar oss som extrema, men politiken
kostar svenska skattebetalare alldeles för mycket och
snedvrider konkurrensen. Den är inte bra.
Det Holger Gustafsson tog upp om parlamentet
kan naturligtvis bli problematiskt. Om man bara fyller
på med nya parlamentsledamöter i Europaparlamentet
när fler länder blir medlemmar blir det ett alldeles för
stort parlament. Man måste alltså sätta en gräns. Frå-
gan är hur man skall hantera olika partiers representa-
tion. Holger Gustafsson pekar på ett problem. Jag
inser också att det är ett problem. Jag har ingen lös-
ning i dag.

Anf. 25 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Herr talman! Det gläder mig att höra att jag kan
lugna mig litet grand när det gäller jordbrukspolitiken
- inte därför att vi inte vill ha en förändring, men
därför att tempot inte kommer att äventyra utvidg-
ningen. Jag skulle i mitt anförande ha kunnat föreslå
regeringen att vara litet mer moderat i sina krav i
Bryssel, men jag vill inte göra det. Jag har förstått att
Moderaterna här i Sverige har en hållning i EU-
nämnden och en annan i jordbruksutskottet. Det be-
kymrar mig litet grand. Det är ingenting som jag vill
rekommendera.
Jag tar svaret som inteckning på att det i varje fall
inte kommer att ställas något villkor. Vi får inte för-
hindra utvidgningen. Det bekymrar mig nämligen om
det skulle vara på det sättet.
Jag är tacksam för den öppenhet som utrikesminis-
tern ändå visar när det gäller representationen i EU-
parlamentet. Hon säger att det är en svår fråga och att
det inte är givet att det skall finnas en spärr vad gäller
antalet ledamöter i Europaparlamentet eller att det
skall finnas en 4-procentsspärr i det svenska valet. En
hel del människor i Sverige är naturligtvis intressera-
de av att den spärren inte skall finnas med vid nästa
val. Jag tackar för svaren.

Anf. 26 LENA HJELM-WALLÉN (s):
Herr talman! Det svenska parlamentet får tillfälle
att återkomma till debatten om Amsterdamfördraget
och gå in mer i detalj senare. När vi debatterar är det
alltid olikheterna som tas upp. Hälsan tiger still på de
punkter där vi är överens.
Det jag ville visa i dag, och det jag tycker att jag
har en skyldighet att redogöra för inför riksdagen, är
de svenska framgångarna. Jag ville inte bara göra det
utifrån egen bedömning, utan också utifrån andras
bedömningar. Det var därför jag inledde debatten med
att citera ordförandena för de tre stora centralorgani-
sationerna för löntagare, dvs. LO, TCO och SACO.
De har kommit fram till att fördraget är väldigt bra för
löntagarna i Sverige. Det gäller i större utsträckning
de frågor som är de viktiga för medborgarna, nämli-
gen sysselsättningen, miljön, öppenheten, jämställdhe-
ten och löntagarnas rättigheter. Det var den grupp av
frågor som togs upp av dessa fackförbundsordföran-
den.
Jag vill till det lägga framgångarna på det utrikes-
politiska området och brottsbekämpningen. Jag tror
att det är det viktigaste som vi kan se framför oss. Vi
undvek sådant som skulle ha kunnat bli svårt för Sve-
rige, t.ex. att vi har kommit närmare ett gemensamt
försvar inom EU. Det nya fördraget kommer inte att
leda till det. Det tycker jag är bra.
Jag tror att det finns en massa oro och ängslan när
sådana här större förändringar sker. Grundlagsför-
ändringar är viktiga. Men man skall ändå ta till sig
texten som den faktiskt är, och inte läsa in en massa
som har just med ens ängslan, oro och negativism att
göra. Man kanske vill att det skall stå något annat i
detta fördrag. Då gör man det inte rättvisa. Det är väl
därför som vi får en diskussion om hur det skall in-
formeras om dessa frågor.
Jag tackar för en diskussion som jag tycker har
varit nyttig och upplysande, men vi får komma tillba-
ka till sakfrågorna och fördjupa oss i det samman-
hanget.

Anf. 27 HELENA NILSSON (c):
Herr talman! Samarbetet inom EU sker ju för att
värna freden i Europa. Vi i Centerpartiet har tyckt att
det är viktigt att vi är med i det samarbetet. När nu
reglerna för detta samarbete ses över har vi valt att
vara konstruktiva och förbättra där vi har tyckt att det
inte har fungerat. En sådan fråga var just miljögaran-
tin. Vi sade i valrörelsen att det är viktigt att vi för-
ändrar just miljögarantin. Jag tror att denna föränd-
ring kommer att bli till det bättre och gagna miljön.
Jag bedömer att garantin kommer att användas.
Det är tur för Peter Eriksson att gräddkola säljs
påsvis. Jag tror nämligen att jag kommer att få påsar
av gräddkola av Peter Eriksson under lång tid fram-
över.
Centerpartiet har satt upp klara kriterier för när vi
anser att riksdagens ställningstagande till ett nytt
fördrag behöver föregås av en folkomröstning. Ett
svenskt ställningstagande till gemensamt försvar,
gemensam valuta eller annan väsentlig utvidgning av
EU:s beslutsbefogenheter måste föregås av en folk-
omröstning.
Först EMU-frågan! Den har sin egen tidtabell, och
regeringskonferensen har inte alls behandlat EMU.
Det är väl känt att vi i Centerpartiet kräver att en
eventuell anslutning till EMU:s tredje steg måste
föregås av en folkomröstning. Vi har alltså prioriterat
en folkomröstning om EMU.
Något gemensamt försvar blir inte resultatet av
Amsterdamfördraget. Vår militära alliansfrihet urhol-
kas inte av fördraget. Det tas inte heller några steg
som förringar vår suveränitet på försvarspolitikens
område. Här är det viktigt att vara tydlig och inte
tillåta något slirande på definitionerna. Alla försök att
ludda till begreppen och hävda något annat gynnar
bara dem som anser att vår militära alliansfrihet sak-
nar värde.
Jag konstaterar också att Amsterdamfördraget inte
innebär en väsentlig utvidgning av EU:s beslutsbefo-
genheter. De större sakpolitiska förändringarna - dvs.
att Schengensamarbetet flyttas in i EU, att asyl- och
flyktingpolitiken successivt blir gemensam, att möj-
ligheterna nu öppnas för samarbete i fredsfrämjande
uppgifter och att fördraget medger att vissa medlems-
stater kan upprätta ett närmare samarbete - står samt-
liga i överensstämmelse med vad Centerpartiet tidiga-
re har föreslagit.

Anf. 28 ANNE WIBBLE (fp):
Herr talman! Två korta, avslutande reflexioner:
Det har diskuterats mycket om att fördragsresulta-
ten har utropats som vinnare hos olika grupper. Det är
med viss förvåning man ibland har sagt att alla skulle
kunna vara vinnare. Jag tycker att en väldigt viktig del
i ett samarbete är att det faktiskt bygger på att alla är
vinnare. Det kan möjligen vara förvånande för vissa
vars ideologiska rötter ligger mer i kommandotermer
och sådant. Men för oss övriga är ju hela poängen
med samarbete att det handlar om frivilliga avtal som
olika deltagare ingår därför att alla upplever att det är
bättre att vara med. Alla känner sig som vinnare. Det
är väldigt viktigt att fortsätta att beskriva EU-
samarbetet i dessa termer. Vi har ju alltid litet högre
ambitioner, av och till, och därför vädrar man besvi-
kelse. Men hela idén med EU-samarbetet, som ju
också befästs i Amsterdamfördraget, är att alla är och
skall kunna förbli vinnare.
Den andra reflexionen hamnar om det svenska
opinionsläget. Jag tror att vi har ett ansvar allihop,
både här i riksdagen och utanför, att sluta säga: Vi
och så de i Bryssel. Det är faktiskt inte så att de i
Bryssel är några andra slags konstiga figurer. Vi är
med i Bryssel och är också européer. För att kunna
befästa den känslan hos flera medborgare i Sverige än
som i dag känner den, tror jag att man måste arbeta
mer med just de vardagsnära frågorna. För Folkparti-
ets del handlar det huvudsakligen om följande frågor:
Östutvidgningen - jag tror nämligen att det finns en
djupt känd tro på och insikt om hur viktig fred och
demokrati i Östeuropa är för svenska medborgares
framtid, jobben, inre marknaden, valutasamarbetet,
miljön, gränsöverskridande miljöproblem, koldiox-
idskatt och slutligen brottsbekämpningen.
Jag tror att brottsbekämpningen är ett område där
den svenska regeringen måste bli mycket mer aktiv
just för att skapa just en känsla av att EU-samarbetet
löser ett vardagsproblem. Det är något som många
människor tycker är nödvändigt.

Anf. 29 PETER ERIKSSON (mp):
Herr talman! Debatten som vi har haft i dag har
berört en del av frågorna i Amsterdamfördraget -
EU:s nya grundlag. Men de allra flesta frågorna har vi
inte hunnit med att diskutera. Därför tycker jag att det
är så viktigt att Amsterdamfördraget fortsätter att
diskuteras runt om i Sverige och att så många männi-
skor som möjligt försöker hjälpa till att ta reda på vad
som egentligen står i fördraget.
Bara den här debatten visar att det finns en förvir-
ring. Det finns åtminstone väldigt många olika tolk-
ningar. Jag tycker att Helena Nilsson i Centerpartiet
gör en tolkning, som är alldeles sin egen, av en rad
frågor. Andra gör andra tolkningar. Den bästa ut-
gångspunkten för var och en är sannolikt att själv
försöka att ta reda på vad som står i fördraget. Det går
att få reda på vad som står i fördraget om man t.ex.
ringer till riksdagens EU-upplysning och ber att få
själva fördraget hemsänt till sig. Det tycker jag skulle
vara bättre än att läsa regeringens kampanjmaterial.
Det är i och för sig också intressant, men det innehål-
ler en skönmålning.
Utifrån vad jag hörde Anne Wibble säga nyss om
att alla är vinnare kan man fråga sig vad det är man
vinner egentligen. Den frågan tror jag också att
svenska folket skall ställa sig. När makten flyttar
längre bort från EU, vad är det då som vi som är kvar
här hemma vinner egentligen?

Anf. 30 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Herr talman! Medborgarnas trygghet är direkt be-
roende av kampen mot kriminalitet. Kampen mot
drogtrafik, människohandel och andra brott som hotar
medborgarnas säkerhet måste prioriteras högt.
Det är olyckligt att Amsterdamfördraget innebär
att polis- och straffrättsligt samarbete endast förblir
mellanstatligt. Det är dock positivt att konventioner
inom den tredje pelaren nu kan träda kraft redan efter
att halva antalet medlemsländer har antagit detta. Det
ökar effektiviteten.
Europol måste utvecklas till en effektiv enhet för
europeisk bekämpning av den internationella krimi-
naliteten. Europol skall inom dessa områden åtnjuta
väldefinierade operationella befogenheter, enligt vår
uppfattning. När tillslag i medlemsländerna skall
utföras, skall det ske under ledning av nationella po-
lisstyrkor. Europols kriminalregister måste utformas
med respekt för den enskildes integritet.
Kristdemokraterna anser att det behövs en europe-
isk ramlagstiftning för brott mot europeisk lag. Detta
bör möjliggöra tydliga och enhetliga straff för brott
mellan och inom medlemsländerna. EU skall ha makt
att utdöma straff mot de medlemsländer som illegalt
använder sig av EU:s gemensamma ekonomiska me-
del på ett orättfärdigt sätt. EU skall även ha makt att
verkställa och utdöma sanktionerna.
Under våren 1996, efter förhandlingar med
Schengenländerna, formaliserades villkoren för ett
svenskt medlemskap i Schengen, i enlighet med de
önskemål som Sverige presenterade under medlem-
skapsförhandlingarna. I samband med den debatten
här i riksdagen förde Kristdemokraterna fram allvarlig
kritik på två viktiga punkter, först och främst därför
att de kompensatoriska åtgärderna inom EU inte var
färdigutvecklade. Dessutom hade den socialdemokra-
tiska regeringen tillsammans med Miljöpartiet drivit
igenom en minskning med 750 heltidstjänster inom
Tullen.
Vi kristdemokrater anser att neddragningen av
gränskontrollerna har gjorts alldeles för tidigt. Där-
med har man i onödan öppnat för olika former av
kriminell verksamhet i Sverige. Detta bör åtgärdas nu
genom ökade resurser till svensk tull. Vi kristdemo-
krater redovisar pengar för detta i statsbudgeten. Vi
har ett stort engagemang i dessa frågor och mot olika
tendenser till en alltmer liberaliserad narkotikapolitik
inom EU. Vi vill stoppa narkotikan vid gränsen och
tycker att resurser skall tillföras för detta. Vi tycker
också att myndigheterna borde kunna skärpa sitt arbe-
te just vid gränserna för att stoppa införsel av cigaret-
ter, alkohol och narkotika samt den andra kriminalite-
ten som jag har pekat på här. Det är viktigt att detta
sker för att svenska folket skall få förtroende för Eu-
ropasamarbetet.

Överläggningen var härmed avslutad.

2 § Kompletteringsval till försvarsutskottet och
näringsutskottet

Förste vice talmannen meddelade att Folkpartiet
liberalernas riksdagsgrupp under Eva Flyborgs ledig-
het anmält hennes ersättare Mikael Janson som supp-
leant i försvarsutskottet och i näringsutskottet.

Förste vice talmannen förklarade vald till

suppleant i försvarsutskottet
Mikael Janson (fp)

suppleant i näringsutskottet
Mikael Janson (fp)

3 § Meddelande om ändringar i kammarens
sammanträdesplan

Förste vice talmannen meddelade att ett medde-
lande om ändringar i kammarens sammanträdesplan
delats ut till kammarens ledamöter.

4 § Meddelande om information från regering-
en

Förste vice talmannen meddelade att torsdagen
den 23 oktober efter frågestunden omkring kl. 15.00
skulle socialminister Margot Wallström lämna infor-
mation om EG-domstolens utlåtande om Systembola-
get.

5 § Hänvisning av ärende till utskott

Föredrogs och hänvisades
Proposition
1997/98:37 till bostadsutskottet
Meddelande om samlad votering

Förste vice talmannen meddelade att utbildnings-
utskottets betänkanden UbU3 och UbU4 samt konsti-
tutionsutskottets betänkanden KU8, KU5 och KU7
skulle avgöras i ett sammanhang efter avslutad debatt.

6 § Högskolans ledning, lärare och organisa-
tion

Föredrogs
Utbildningsutskottets betänkande 1997/98:UbU3
Högskolans ledning, lärare och organisation (prop.
1996/97:141)

Anf. 31 RUNE RYDÉN (m):
Herr talman! Jag ber inledningsvis att få yrka bi-
fall till reservation 1 vad avser yrkande 1. Det är en
tradition som vi från moderat håll alltid har följt här i
kammaren.
Den proposition som vi nu debatterar, om högsko-
lans ledning, lärare och organisation, innehåller
många förslag som säkerligen kommit till med en
mycket god avsikt. Men resultatet har tyvärr blivit det
motsatta i många fall. Tonvikten ligger på att i kvanti-
tativa termer kraftigt öka antalet professorer och lek-
torer i stället för att möjliggöra en kvalitativ utveck-
ling av högskolan - ett kreativt forskningsklimat som
inbjuder till internationellt samarbete, en ökad flexi-
bilitet och ett större inflytande för studenterna.
Vad som är beklagligt är att regeringen har strun-
tat i att analysera konsekvenserna av flera av sina
förslag. Regeringen har t.ex. lagt fram ett förslag om
en fördubbling av antalet professorer men bekvämt
nog glömt att finansiera tjänsterna.
Vi anser att det var bra att regeringen tillsatte en
utredning, den s.k. Högskollärarutredningen. Men
från moderat håll anser vi också att den utredningen
borde varit en parlamentarisk sådan, på samma sätt
som den föregående s.k. Lärartjänstutredningen var.
Den lade fram sitt betänkande i början av 1980-talet,
och den resulterade sedan 1986 i en proposition.
Det svenska utredningsväsendet uppvisar tyvärr
allvarliga brister, herr talman. Detta är ett exempel på
det. Därför är det kanske inte så märkligt att regering-
en på några avgörande punkter helt lämnar utredning-
ens förslag bakom sig. Det gör man utan någon när-
mare motivering och framför allt utan att presentera
nya underlag. Jag tänker speciellt på de ekonomiska
analyserna som helt lyser med sin frånvaro. Så lätt-
sinnig får man inte vara!
Låt oss ta exemplet med de tillsvidareanställda
lektorerna som är professorskompetenta. Enligt för-
slaget skall de kunna befordras till professorer. Det är
en i grunden alldeles utmärkt tanke. Ingen kan ha
någonting emot detta. Detta kan vi alla här i kamma-
ren ställa oss bakom. Problemet är emellertid att re-
geringen inte har analyserat konsekvenserna och inte
anslagit pengar för genomförandet av detta.
Förslaget saknar enligt min uppfattning all eko-
nomisk realism. Det skulle vara mycket intressant att
höra den socialdemokratiska talesmannen - eller för
den delen utbildningsministern, som nu kommit till
kammaren - redogöra för hur man har tänkt i Rege-
ringskansliet.
Faktum är att det finns många professorskompe-
tenta lektorer. Om de nu blir professorer innebär det
att de får professorslön och en minskning av sin un-
dervisningstid från 396 till 116 timmar. Professorerna
skall ju ägna sig mer åt att forska och handleda och
hinner därför inte ha samma undervisningsvolym som
lektorer. Därmed minskar undervisningsvolymen
drastiskt, och för att täcka den bristen behövs tre nya
professorer.
Hur kommer man ekonomiskt och praktiskt att lö-
sa detta? Man kan möjligen tänka sig ett förslag som
låter de nya professorerna behålla en lektors under-
visningsvolym. Men vad är då vitsen med förändring-
en? Då blir det enbart en titulär utnämning. Man kan
också tänka sig något slags medelväg, så att de i stäl-
let för 116 timmars undervisningstid får 200. Men
institutionerna har då fortfarande brist på lektorstim-
mar.
Hur har man tänkt att täcka upp detta? Skall man
utnämna nya lektorer? I vissa fall finns det folk, men i
många fall finns det inte. Helt säkert är dock att det
blir en merkostnad. Högskolor och universitet har
räknat på detta och funnit att det blir dyrbart. Samti-
digt att man ålagt universiteten besparingar om
100 miljoner på fakultetsanslaget.
Jag är fullt medveten om att förändring av dessa
tjänster kommer att ta sin tid. Det kan vara svårt att
lägga fast en ekonomisk analys som till alla delar
håller. Men någon beräkning borde ha funnits med i
förslaget.
Dessutom kommer denna förändring att minska
rörligheten. Vem kommer att flytta ifrån Stockholm,
Göteborg, Uppsala, Lund etc. om man kan bli profes-
sor vid sin egen institution, utan att behöva röra på
sig? Många av de professorskompetenta lektorerna
har sökt sig ut på de nya och medelstora högskolorna
och gjort stora och fina insatser där. Den drivkraften
till rörlighet kommer att minska med det nya försla-
get.
Högskolornas lärarbrist bör åtgärdas. Men är det
här den rätta vägen? För ett decennium sedan fanns
det en lärare på ungefär fem elever. Nu är vi uppe i
det dubbla, en på tio. Det är en utveckling som oroar.
Det påverkar naturligtvis kvaliteten på undervisning-
en. Förändringen har också skett mycket snabbt, på ett
decennium. Vi som var med på 60-talet vet vilka
konsekvenser det fick för undervisningen vid den
tidpunkten, och vi vill inte uppleva det än en gång.
Det var inte bra för svenskt undervisningsväsende då,
och det är inte bra för svenskt undervisningsväsende
nu.
Vi har reserverat oss på en del andra punkter ut-
över den jag nu tagit upp. Det gäller bl.a. högskolor-
nas ställning som myndighet. Vi anser att det bör
finnas skäl att se över den offentlighetsrättsliga re-
formen. Regeringen har inte velat avvakta svaren på
det förslag som nu är ute på remiss. Det tycker vi är
fel. Man borde ha återkommit till riksdagen med ett
förslag efter att remisstiden gått ut och man hunnit
färdigbehandla förslaget.
I frågan om högskolestyrelserna har moderaterna
fört fram tanken att det är rimligt att rektor utses av
styrelsen. Men vi tycker att det är viktigt att de styrel-
seledamöter som regeringen utser har en klar förank-
ring i universitetsvärlden och i näringslivet och kan
bidra till att främja verksamheten där.
I det tidigare förslaget fanns en motivering som
står på s. 41 i vår reservation 2. Jag skulle vilja läsa
upp den: "Den rekrytering utifrån som en högskole-
styrelse behöver, avser personer som först och främst
har ett starkt personligt engagemang för högskolans
utveckling och därutöver är särskilt förtrogna med
områden som på olika sätt har anknytning till högsko-
lans eget verksamhetsområde."
Vi tycker att den motiveringen borde ha stått kvar.
Varför regeringen har tagit bort den vet vi inte riktigt.
Vi är också motståndare till att man utser aktiva
politiker i styrelsen. Det skulle vara utomordentligt
beklagligt om regeringen får för sig att utse någon
aktiv politiker som ordförande i styrelsen. Det är för
oss något helt otänkbart, och jag skulle vilja få ett
besked här i kammaren i dag om att det vore otänk-
bart att t.ex. utse en riksdagsledamot, ledamot av
utbildningsutskottet, till ordförande i någon högsko-
lestyrelse. Det vore att sitta på två olika stolar. Detta
vill jag ha ett besked om, gärna av Socialdemokrater-
nas företrädare i debatten.
Vi skulle vilja att de nya professorstjänsterna vid
de mindre och medelstora högskolorna kvalitetssäk-
rades. Vi tycker att det är märkligt att så inte sker utan
att fältet i detta sammanhang lämnas mer eller mindre
fritt för de mindre och medelstora högskolorna att
inrätta nya professorstjänster. Det är möjligt att tan-
ken är annorlunda hos regeringen, men den kan läsas
på detta sätt. Vi tycker att det är märkligt att de mind-
re och medelstora högskolorna kommer att tilldelas
ett vetenskapsområde först efter det att deras forsk-
nings- och utbildningskapacitet har värderats. Vi
tycker att det borde ha varit tvärtom.
Vi har ytterligare en reservation som gäller tidsbe-
gränsning av anställning som lärare. Det är reserva-
tion 8. Vi tycker från moderat håll att det i många fall
inte är rimligt att man ger ett livstidsförordnande på
dessa tjänster. Men vi är också öppna för att lärarna
efter en period på sex år skall kunna omförordnas och
då vara förordnade tills de går i pension. Då kan lä-
rarna få den typen av tjänster där de är ämnesansvari-
ga och kan arbeta för ämnets utveckling på det sätt
som de finner är lämpligt.
Den sista reservationen som jag skulle vilja ägna
någon minut åt är reservation 12 om indelning i ve-
tenskapsområden. Vi tycker att det ligger mycket i
regeringens förslag att förändra den nuvarande fakul-
tetsindelningen. Men vi anser att regeringens förslag
inte är färdigutvecklat och färdiganalyserat. Det borde
ha funnits en bättre penetration av frågeställningen.
Det finns fortfarande en stor risk för att mindre ämnen
kommer i kläm och att man reducerar från exempelvis
åtta fakulteter vid ett universitet till fyra vetenskap-
sområden. Det innebär inte att man löser de problem
som nu finns när det gäller ämnesövergripande kon-
takter. Jag tror att man måste penetrera denna fråga på
ett annorlunda och djupare sätt. Därför har vi reserve-
rat oss även på denna punkt.

Anf. 32 ANDREAS CARLGREN (c):
Herr talman! I dag diskuterar vi ännu ett steg i le-
det att skapa ett decentraliserat kunskapssamhälle i
Sverige. Det betyder att vi måste se det framväxande
kunskapssamhället som en möjlighet att ge bra och
kvalificerad utbildning till hela folket i hela landet
under hela livet. Då är det också avgörande att bygga
upp en decentraliserad högskola. Detta kommer att
vara helt avgörande, vågar jag påstå, för Sveriges
ställning som kunskapsnation.
Om vi jämför oss med många andra europeiska
länder har vi kunnat se att man i dessa länder tidigt
bildade en rad nya universitet. Från att ha varit pro-
vinsiella högskolor eller institut lät man dessa utveck-
las med fasta forskningsresurser och möjligheter att
forskarutbilda. Man byggde upp goda forskningsmil-
jöer och en stark akademisk struktur decentraliserat.
Sverige höll länge på att komma på efterkälken
när det gällde högskolan, bl.a. därför att vi byggde ut
den för litet, men också därför att vi i Sverige inte
lyckades skapa de förutsättningar som man gjorde på
många andra håll i Europa. Det menar jag är en av de
viktiga anledningarna till att Sverige har riskerat att
komma på efterkälken i fråga om högre utbildning
och forskning. Vi höll länge på att inte släppa fram
den mångfald, att inte släppa fram den dynamik och
att inte släppa fram den konkurrens som det innebär
när man har avancerad forskning på många håll vid av
varandra oberoende institutioner inom högskolevärl-
den. Men äntligen är det på många sätt en förändring
på gång i Sverige, och det är på tiden att vi lämnar
den litet inskränkta och provinsiella syn som har fått
dominera utvecklingen när det gäller högskolor och
universitet alldeles för länge här i Sverige. Decentrali-
seringsvägen är, om man så vill, en Europaväg med
satsning på kvalitet, fördjupning och forskning vid
varje akademiskt lärosäte. Jag menar att det är ett
stort steg framåt också i dag att riksdagen om igen
kommer att fatta ett beslut som innebär att vi utveck-
lar den decentraliserade möjligheten inom högskole-
världen.
Jag vill också säga att det stämmer med de erfa-
renheter som man har kunnat se i USA där undersök-
ningar visar att de bästa utbildningsresultaten uppnås
vid högskolor med 7 000-8 000 studenter. Vi har
några exempel här i Sverige från ganska små högsko-
lor som av tradition anses som mycket framstående,
t.ex. Karolinska institutet, Kungliga tekniska högsko-
lan och Handelshögskolan i Stockholm. Det är väl på
tiden att vi också ger andra högskolor i Sverige de
förutsättningar som länge har funnits vid dessa hög-
skolor. Sverige som kunskapsnation skulle vinna på
det, och det framväxande kunskapssamhället kommer
att vinna på det och se annorlunda ut, eftersom det
innebär just en möjlighet att nå hela folket i hela lan-
det.
Centerpartiet har varit med om i stort sett varje
viktigt steg när det har gällt att utveckla de nya hög-
skolorna. Man vill ju så gärna ringakta den roll som
Centerpartiet har haft och beskriva den som en intres-
seinriktad och regionalt inriktad hållning. Jag tror att
det är ett fullständigt gammaldags sätt att se på detta,
men som tyvärr numera mest finns uttryckt i Modera-
ta samlingspartiets motioner, där man på många sätt
är försvarare av en gammaldags och mer intresseinrik-
tad hållning i den akademiska världen att skydda sig
från konkurrensen från de nya dynamiska lärosäten
som växer fram runt om i Sverige. Men konstigt nog
verkar det också många gånger på hållningarna som
att man där har stöd av det i kunskapssammanhang
kanske litet mera diffusa Miljöpartiet, som på många
sätt har samma hållning som Moderata samlingspar-
tiet i dessa frågor.
Vi har arbetat för att åstadkomma en kraftig ex-
pansion av högskoleutbildningen i vårt land. Vi har
lyckats genom en skickligt hanterad resultatpolitik.
Resultatet är en utbyggnad vid de nya högskolorna. Vi
har arbetat för att nya universitet skall inrättas och att
nya högskolor skall bildas. Det har i hög grad skett
med Centerpartiets medverkan. Vi har arbetat för
bättre kvalitet i utbildningen genom fler forskarutbil-
dade. Det har vi kunnat uppnå. Vi har också arbetat
för fasta forskningsresurser vid varje högskola, och vi
har kunnat uppnå det. Vartefter har vi fått stöd av
Socialdemokraterna för den linje som vi har drivit,
och vi har tyckt att det är bra.
Nu gäller det att se till att ge de nya högskolorna
ännu bättre möjligheter när det gäller att utveckla
forskarutbildningen. Det är en av de stora framstegen
med det beslut som riksdagen i dag är på väg att fatta.
Första steget i den utvecklingen var att inrätta rätten
för högskolor att utfärda magisterexamen. Ett ytterli-
gare steg som Centerpartiet medverkade till var
prövningen för att starta professorsprogram vid de
nya högskolorna. Och nu blir det möjligt med en ny
fakultetsorganisation där forskningspengar fördelas
till vetenskapsområden. Det blir också möjligt att
examinera i forskarutbildningen vid de nya högsko-
lorna, på det sätt som Centerpartiet länge förespråkat,
vilket - detta vill jag än en gång understryka - är i
linje med en inriktning som man redan på många håll
har valt i Europa.
Centerpartiet har också arbetat för att skapa ett
mer fast system för hur fördelningen av fasta forsk-
ningsresurser skall kunna utvecklas. Vi har föresprå-
kat en kvalificeringstrappa som innebär att i takt med
att man utvecklar den egna högskolans forskningsut-
bildning, i takt med att man utvecklar professorspro-
gram och i takt med att man utvecklar kvaliteten, skall
man också tilldelas ökade resurser.
Vi har, som en del av arbetet med budgeten,
kommit överens med regeringen om att den forsk-
ningspolitiska beredningen skall utarbeta kriterier för
en fortsatt ökad satsning på fasta forskningsresurser
till de nya högskolorna. När vi behandlade det här
betänkandet i utskottet var den frågan inte så långt
framme. Därför finns det från min sida en reservation,
som för vår del ligger som en beskrivning av de mål
som vi vill uppnå i och med den forskningspolitiska
beredningen, som vi hoppas så småningom är färdig
med sitt arbete.
En annan viktig fråga har varit att åstadkomma ett
starkare studentinflytande vid högskolorna. Vi ser det
som en viktig del av en hållning som innebär en tro på
elevernas roll vid en högskola och i ett framväxande
kunskapssamhälle. Därför ser vi det som en viktig och
stor framgång att det nu blir ett ökat studentinflytande
och ett utredningsarbete när det gäller fortsatta steg
för det inflytandet. Det ser vi som avgörande fram-
gångar också för det arbete som Centerpartiet har
drivit.
I utskottet har vi reserverat oss för pedagogisk
utbildning av lärare som en mycket viktig del av
kvalitetsarbetet i högskolan. Tillsammans med Folk-
partiet har vi reserverat oss när det gäller rekryte-
ringsmålen för könsfördelningen bland dem i högsko-
lan verksamma. Vi har där samma höga ambition som
regeringen, men vi vill inte gå fram med en lika mar-
kerad sanktionslinje som den som regeringen har valt.
Herr talman! För att spara kammarens tid nöjer jag
mig med att yrka bifall endast till reservation 10,
avseende mom. 28, men självfallet står jag bakom alla
reservationer som jag har undertecknat.

Anf. 33 RUNE RYDÉN (m) replik:
Herr talman! Det var mycket intressant att höra
Andreas Carlgren dra en parallell med det amerikans-
ka universitetsväsendet när det gäller storleken på
högskolor och universitet. Andreas Carlgren sade att
den optimala storleken var omkring 8 000 elever. Det
kan jag mycket väl hålla med om. Han gjorde också
en jämförelse med tre högskolor här i Sverige, nämli-
gen Handelshögskolan, Tekniska högskolan och yt-
terligare en högskola.
Men hur lång tid har det inte tagit för dessa tre
institutioner att bygga upp sin kompetens och kvali-
tet? Sådant gör man inte från den ena dagen till den
andra. De amerikanska institutionerna av nämnda
storlek, t.ex. Harvard och Berkeley, är också elitinsti-
tutioner. När det gäller den typen av institutioner
håller jag gärna med om att det rör sig om den opti-
mala storleken.
Jag skulle vilja erinra Andreas Carlgren om den
debatt som vi hade för styvt ett halvår sedan. Jag
talade då om mina synpunkter på att man i början av
60-talet skulle ha knoppat av satellituniversitet till de
gamla universiteten. Det skulle ha varit en betydligt
bättre väg att gå än den väg som Socialdemokraterna
och Centerpartiet valde här i Sverige för kvalitetsut-
vecklingen avseende de mindre och medelstora hög-
skolorna. Jag beklagar valet av väg; nu är vi där vi är.

Anf. 34 ANDREAS CARLGREN (c) re-
plik:
Herr talman! Jag är kanske förvånad över den roll
som Rune Rydén väljer i debatten. Varje gång man
nämner den möjlighet till modernisering som finns
genom satsningar på de nya högskolorna begär Rune
Rydén replik. Han säger att det mera borde vara som
på den gamla goda tiden. Det är förvånande med
tanke på att det rör sig om ett parti som alltid talar så
oerhört väl om förnyelse. Moderaterna talar också väl
om kunskap. Men frågan är om kunskapen verkligen
tjänar på Moderaternas konservativa attityd. Det var i
det avseendet som jag hänvisade till USA. De bästa
studieresultaten där nås nämligen vid de små högsko-
lorna. Men framför allt gäller det utvecklingen i Eu-
ropa, som länge har gått före Sverige på detta område.
Rune Rydén valde att inte kommentera detta.
Såvitt jag förstår handlar det i Rune Rydéns värld
om s.k. bygdehögskolor, men jag tror att detta är en
del av det framväxande moderna kunskapssamhället. I
takt med att vi ändrar verkligheten retirerar Modera-
terna - som tur är. Jag har märkt att Moderaterna
numera är mycket mindre aggressiva och att de trots
allt mer och mer accepterar det som sker. Det tycker
vi är bra, men vi tänker fortsätta att ta på oss rollen
som pådrivande.

Anf. 35 RUNE RYDÉN (m) replik:
Herr talman! Andreas Carlgrens inlägg förvånar
mig något. Inte med ett enda ord har han kommenterat
det som jag pekade på, nämligen parallelliteten när
det gäller dels de tre högskolorna i Stockholm och de
mindre och medelstora högskolornas utveckling i
Sverige, dels de små amerikanska elituniversiteten,
vilka onekligen är de allra bästa i världen.
På en punkt har Andreas Carlgren rätt. Det gäller
då att vi moderater - lika mycket som de andra parti-
erna i denna kammare - vill värna om de mindre och
medelstora högskolornas utveckling och främja deras
kvalitetsmässiga utveckling i landet. Den typ av pro-
paganda som Andreas Carlgren försöker bedriva
faller platt till marken. Den har nämligen ingen rele-
vans. Vi har en något olika syn på den historiska
utvecklingen, men i övrigt har vi en samfälld syn på
målet.

Anf. 36 ANDREAS CARLGREN (c) re-
plik:
Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag inte
hann med att nämna jämförelsen med de amerikanska
elituniversiteten, som jag menar visar på potentialen.
Min kritik gällde just att bl.a. Moderaterna i Sverige
har hindrat Sverige från att utnyttja den potentialen
genom att man envist exempelvis har motsatt sig fasta
forskningsresurser till de nya högskolorna. Många av
dessa högskolor startades 1977 med bl.a. Centerpar-
tiet som pådrivande kraft. Efter 20 år har vi nu nått
den punkt där det äntligen blir fasta forskningsresur-
ser.
Tänk vad tid Sverige har förlorat och tänk vilken
potential Sverige har missat genom att det fått dröja
så länge för oss att skapa ordentliga utvecklingsmöj-
ligheter, något som man ute i Europa och på andra
håll valde redan tidigt - på 60-talet och 70-talet. Det
är svårt att bemöta det med att bara kasta ur sig att det
är en propaganda som "faller platt till marken". Jag
tror att det från Rune Rydéns synvinkel, tyvärr, är en
verklighet som visar sig mer och mer. Det är verklig-
heten som ger oss rätt. Därför är jag ganska lugn på
den här punkten, trots att Rune Rydén är en ganska
hård motståndare till vad han kallar för bygdehögsko-
lor.

Anf. 37 MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Det allt övergripande i diskussionen
om förändringar måste vara att den goda kvaliteten i
högskolans utbildningar och forskning behålls och
utvecklas. Utbyggnaden skall ske i den takt som kvali-
tetskraven tillåter. Det skall självklart vara samma
krav på kvaliteten i hela systemet, oberoende av om
det gäller en stor eller en liten högskola och oberoen-
de av om det gäller universitet eller högskola. Studen-
terna måste kunna lita på att den utbildning duger som
de har lagt ned ork, intresse och pengar på, oberoende
av var de gått. Utbildningen skall vara bra och lik-
värdig över hela landet.
För att upprätthålla denna stolta deklaration måste
det finnas vissa grundvillkor. Ett sådant villkor är att
det finns kompetenta lärare i tillräckligt antal. När nu
riksdagen har ökat antalet högskolestuderande - just
nu till närmare 270 000 högskolestuderande, och det
skall ske en ökning med ytterligare 15 000 personer
varje år fram till år 2000 - är antalet kompetenta
lärare den svagaste länken i denna utbyggnadskedja.
Efter sekelskiftet blir dessutom ca 20 % av lekto-
rerna och adjunkterna pensionärer. Jag menar att
regeringen inte har redovisat hur den tänkt sig att
denna framtida lärarförsörjning fullt ut och på alla
lärarnivåer säkras, och då med kvalitet.
Det är bra, som vi fick besked om i en interpella-
tionsdebatt, att 700 pensionerade lärare fortfarande är
i tjänst och kommer att förbli i tjänst, att man kommer
att använda pensionärer. Folkpartiet välkomnar, som
alla vet, en flexiblare pensionsålder även i praktiken,
och det är bra att pensionärers erfarenheter och kun-
skaper används. Men att förlita sig på framtidens
pensionärer löser inte problemet.
I reservation 3 efterlyser vi en strategi för att säkra
framtida rekrytering av kompetenta lärare. Jag yrkar
bifall till reservation 3 under mom. 25 som handlar
om kvalitet och mom. 21 om en strategi för lärarför-
sörjning.
Herr talman! I reservation 12 anser vi och Mode-
rata samlingspartiet att förslaget om indelning i fyra
vetenskapsområden som fördelningsprincip av forsk-
nings- och forskarutbildningsresurser inte är färdigt
för beslut i kammaren. Modern forskning överskrider
inte bara disciplingränser utan även fakultetsgränser.
Detta gäller en rad forskningsområden och berör
samtliga fakulteter. Samtidigt har vi haft dessa fakul-
teter som resursfördelningsprincip, en organisation
som infördes för mer 300 år sedan. Mycket har hänt
under den tiden, nya områden har tillkommit och
andra har delats eller försvunnit. I många fall har nya
ämnen med "skohorn" pressats in i de befintliga fakul-
teterna.
Trots att vi folkpartister i flera år pläderat för att
systemet med fakulteter skall förnyas anser vi inte att
förslaget om fyra vetenskapsområden är färdigt utan
måste analyseras vidare. Vi delar nämligen de farhå-
gor som framförts om att de mindre områdena eller
ämnena får ännu svårare att hävda sig i den nya or-
ganisationen. Vi är inte heller säkra på att forsknings-
rådens organisation, med de fyra vetenskapsområde-
na, är optimal. Till detta kommer att vi just nu håller
på en forskningsutredning, Forskning år 2000, som
regeringen tillsatt och där hela den svenska forsk-
ningspolitiken skall få en genomlysning. Därför tyck-
er vi att det är lämpligt att utredningen får tilläggsdi-
rektiv för att analysera vidare om förslaget om en ny
indelning är bäst eller om det kan finnas något annat.
Jag yrkar bifall till reservation 12.
Herr talman! I internationella jämförelser har
Sverige anmärkningsvärt få professorer. Studenterna
har länge klagat på att de möter en professor alltför
sällan under sin grundutbildning. Regeringen föreslår
nu att den som har vetenskaplig kompetens och peda-
gogisk skicklighet för att vara professor efter pröv-
ning också blir anställd som professor. Självklart är
det som utskottet skriver på s. 18 i betänkandet, att
prövningen skall gå till precis som vanligt: Sakkunni-
ga skall bedöma kompetensen, detta som en garanti
för att kvaliteten inte sjunker eller ens misstänks sjun-
ka. I debatten har man ibland fått uppfattningen att
man skulle gå förbi dessa självklara bedömningsgrun-
der.
Med detta förväntar vi oss att andelen kvinnliga
professorer ökar. Till det kommer naturligtvis de
uppsatta rekryteringsmålen att bidra. Att rekryte-
ringsmålen skall fastställas i dialog med varje högsko-
la, som Andreas Carlgren nämnde, har vi framfört i
reservation 9. Där markerar vi också att hotet med
repressalier inte är någon särskilt bra metod. Vi utgår
från att målen är nåbara och att högskolorna ansträng-
er sig för att nå målen.
Ett viktigt skäl för att sätta rekryteringsmål är att
det skall bli fler kvinnliga professorer än de åtta pro-
cent som i dag finns. Dessa tänjer sig som gummiband
för att räcka till alla krav och behov. Studenterna
kräver inte alldeles sällan kvinnliga handledare.
Forskningsråden och andra anslagsgivare önskar
kvinnor i sina bedömningsgrupper. Vi har själva satt
upp regler för att det skall finnas sakkunniga av båda
könen. Alla är viktiga arbetsuppgifter, men svåra att
täcka av de åtta procent kvinnor som i dag finns i
landet som professorer om de samtidigt, vilket är
självklart, skall utveckla sin egen forskning och vara
ledare för forskning i det ämne som de är ansvariga
för.
Eftersom Moderaterna är motståndare till detta
skulle jag vilja att Rune Rydén vid tillfälle talar om
för mig hur han vill lösa problemet med att vi håller
på att slita ut dessa åtta procent kvinnliga professorer.
Vi vet efter en utredning av Harriet Ryd att skall vi
låta tiden ha sin gång och så småningom förlita oss på
att det hela kommer att lösa sig, kommer det ta 157 år
innan vi har samma antal kvinnor som män som pro-
fessorer. Men dessförinnan har mycket vatten runnit,
och då tror jag inte det finns någon som orkat med att
satsa på den karriären.
Herr talman! Det är bra att det nu klargörs att pro-
fessorer behövs både i grundutbildning och i forsk-
ning och forskarutbildning. Samtidigt är det natur-
ligtvis viktigt att professorer och lektorer bereds möj-
lighet att forska i tjänsten även under en samman-
hängande period. Vi utgår från att fria självständiga
universitet och högskolor själva inser detta och orga-
niserar sina resurser, bl.a. lärare, så att detta även
fortsättningsvis fungerar. Det var också Högskollä-
rarutredningens förslag. Folkpartiet har dessutom
avsatt pengar i budgeten för 1998 som delfinansiering
för att säkerställa de nya professorernas och lektorer-
nas möjlighet att forska.
Jag har hört att detta skulle bidra till att minska
rörligheten i det svenska högskolesystemet. Det finns
all anledning för oss i utskott och riksdag att beakta
de farhågorna. Rörlighet i sig är någonting som är bra
för hela systemet. Är det så att detta inte befordrar
rörligheten eller t.o.m. minskar den, bör vi följa upp
det och fundera ett varv till om det finns något annat
man kan göra för att öka rörligheten. Jag tror liksom
tidigare talare här sagt - jag tror det var Rune Rydén
- att det inte är bra att vara född i Lund, vara student i
Lund, vara grundutbildad och forskarutbildad i Lund,
vara lektor och sedan bli professor i Lund. Jag tror att
det är bra med friskt blod utifrån, att man skaffar sig
andra erfarenheter. Det är bra både för den mänskliga
växten och för ämnesväxten.
Herr talman! Vi tycker att det är viktigt att hög-
skolorna höjer den pedagogiska kvaliteten och skick-
ligheten i lärarkåren. I dag är en pedagogisk utbild-
ning för högskollärarna frivillig, men i framtiden
måste det ställas krav på sådan. Det sade redan
Grundbulten, den utredning som behandlade hur
grundutbildningarnas kvalitet skulle kunna förbättras.
Det handlar om många saker, bl.a. metodik, presenta-
tionsteknik, didaktik, kunskap om jämställdhet, semi-
narieledning, handledarskap och examinering. Det är
märkligt att många tror att man bara därför att man är
lärare på högskolan skall ha sättet att närma sig stu-
denter och presentera sitt ämne medfött eller att det
kommer tillskickat på ett annat sätt. Det är självklart
att man måste ha utbildning i dessa frågor.
Herr talman! Men vi ser att det finns yrkeskompe-
tenser som behövs i högskolan och som inte fångas i
en teoretisk avhandling. Det har ju de konstnärliga
högskolorna dragit slutsatser av. Sådan speciell yr-
keskompetens kan gälla tekniska yrken, vårdande
yrken och utbildande.
Frågan är: Skall någon kunna bli lektor utan att ha
genomfört en forskarutbildning? Ja, säger vi, i vissa
sällsynta fall skall det vara möjligt. Utskottets majori-
tet har gjort en precisering i betänkandet på s. 20:
"Det är alltså inte fråga om att denna behörighets-
grund skall utnyttjas för att komma förbi brist på
vetenskapligt kompetenta sökande."
Folkpartiets målsättning är att fler högskollärare
skall ges möjlighet till forskarutbildning, och en ge-
nomgången sådan skall som huvudregel krävas för
lektorstjänst. Från denna huvudregel kan högskolorna
göra undantag utifrån sin egen bedömning av vilka
kompetenser de har behov av. Undantagen skall göras
restriktivt.
Herr talman! Till sist är vi också mycket nöjda
över utskottets gemensamma tillkännagivande om
vikten av att högskolan tar till vara studenternas erfa-
renheter och nu beställer en översyn i syfte att öka
deras inflytande. Vi ökar nu antalet studentrepresen-
tanter i Högskolestyrelsen, och detta av många skäl
som jag inte behöver upprepa här. Men de ungdomar
som har haft inflytande i grundskolan och i gymnasiet
har säkert fler än en gång funderat över vad det är
som har hänt när de möter den njugghet som hitintills
har funnits i högskolesystemet och den relativt avvi-
sande hållning som man har haft gentemot de erfaren-
heter som studenterna har.

Anf. 38 RUNE RYDÉN (m) replik:
Herr talman! Margitta Edgren sade att det skulle
dröja 156 år innan det var fullständig paritet mellan
könen inom vissa ämnesgrupper. Det är ju en förfär-
ligt lång tid. Men jag skulle vilja ställa en motfråga
till Margitta Edgren: Är det ett mål i sig att det måste
vara fullständig paritet mellan könen inom bestämda
ämnesområden? Det har alltid varit litet olika från det
ena ämnesområdet till det andra, och jag tror aldrig att
det kan bli en 50-50-situation. Från moderat håll
tycker vi att detta inte bör vara ett mål i sig. Det är
betydligt viktigare att man tänker på att på olika sätt
hjälpa de kvinnliga studerande som nu finns i utbild-
ningssystemet. Mycket görs, men ännu mera kan
definitivt göras.
Antalet kvinnliga studerande på framför allt de
samhällsvetenskapliga fakulteterna har ökat mycket
starkt under senare år. När jag själv läste förekom det
bara en kvinna på trebetygsseminariet, och senare på
lic.-seminariet var det ingen. I dagsläget finns det på
den institution som jag hörde till en klar majoritet av
kvinnor. Inom de närmaste åren kommer alltså ma-
joriteten av dem som disputerar att bestå av kvinnor.
Jag tycker att det är en mycket bra och vällovlig ut-
veckling.
Men det finns ett ytterligare problem, och det bor-
de Margitta Edgren ha funderat litet kring. Kvinnor
väntar ofta med att skaffa barn tills de har disputerat.
Det gör att de sedan får ett uppehåll i sitt arbete. De
kan inte arbeta lika intensivt som männen. Det inne-
bär att de tappar i meritvärdering, och det är ett all-
varligt bekymmer. Hur skall man lösa det problemet?
Har Margitta Edgren någon bra lösning för de kvinn-
liga forskarstuderandena? Jag tror att många av de
problem som i dagsläget finns på institutionerna
hänger på några få viktiga år för kvinnorna i merite-
ringen.

Anf. 39 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Herr talman! Låt mig börja med att säga att jag
helt avvisar Rune Rydéns något nedlåtande attityd till
kvinnor inom högskolan. Han säger att man skall
hjälpa dem. De behöver ingen hjälp, utan vad de
behöver är en rättvis behandling och att de blir be-
dömda utifrån sina egna meriter och inte utifrån andra
subjektiva meriter. Det borde Rune Rydén ha lärt sig
efter den utredning som de två medicinforskarna
presenterade där det visades att kvinnor bedöms an-
norlunda än män. Män som hade kontakt med någon i
bedömargruppen fick tjänsterna. Denna utredning är
helt vetenskaplig. Den är t.o.m. publicerad utomlands,
t.ex. i Science och The Economist under titeln Shame-
full. Kvinnor behöver inte hjälpas, med de skall ha en
rättvis behandling på samma sätt som män. Vi skall
inte tro att det akademiska systemet automatiskt är
något helt objektivt system. Självfallet är det precis
som alla andra system också subjektivt. Det är detta
som vi måste inse och göra någonting åt.
För min del är det viktigt med fler kvinnor i fors-
karsystemet och även fler kvinnor på de högsta nivå-
erna. Det handlar om att ta till vara de resurser som
finns. Utifrån Rune Rydéns diskussion är män i Sveri-
ge begåvade, intellektuella och intelligenta medan
kvinnor inte är det. Det är ju slutsatsen om det bara är
8 % kvinnor som kan nå de allra högsta topparna när
mer än hälften av dem som påbörjar en högskoleut-
bildning består av kvinnor.
För mig är det jämställdhet när män och kvinnor
finns inom alla ämnen med sina respektive erfarenhe-
ter och olika sätt att fundera så att de får brottas, slåss
och diskutera. I det mötet händer någonting som jag
menar är kvalitet.

Anf. 40 RUNE RYDÉN (m) replik:
Herr talman! Om det skulle vara så som Margitta
Edgren sade i sitt inlägg när det gäller min allmänna
syn på kvinnor i universitetsvärlden borde jag sätta
mig ned och skämmas. Jag känner inte alls igen mig i
Margitta Edgrens referat.
Jag tog från mina egna erfarenheter upp ett pro-
blem som jag har sett i universitetsvärlden och som
jag tycker är utomordentligt bekymmersamt och all-
varligt. Jag vet att också många andra universitets-
människor har berört det problemet från tid till annan.
Jag hade den förhoppningen att vi skulle kunna föra
en saklig diskussion om det problemet och finna
lämpliga lösningar på det. Men jag har inte fått något
sådant svar från Margitta Edgren, utan i stället gjorde
hon ett generalangrepp på uppfattningar som jag inte
alls har. Därför tänker jag inte föra den här debatten
längre.

Anf. 41 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Herr talman! Nej, det är väl enklast så. Jag försök-
te bara visa att det ordval som Rune Rydén hade om
att man skulle "hjälpa" kvinnliga studenter utlöser den
här typen av funderingar inte minst hos många kvin-
nor och hos mig själv. Rune Rydén bad alltså om
detta.
Det måste till en förändring och för att man skall
kunna skapa positiva cirklar som leder till fler kvinn-
liga lärare, handledare, gästforskare, lektorer, forskar-
assistenter, postdok-stipendiater, sakkunniga och
professorer som förebilder och mentorer för andra
kvinnor inom den akademiska världen. Det grundläg-
gande för att lyckas att skapa en sådan här positiv
uppåtspiral är att stimulera fler kvinnliga studenter att
fortsätta med doktorandstudier och satsa på en egen
forskarkarriär. En del i detta är också att dessa kvin-
nor har en säker och trygg anställning som doktorand.
Det är a och o.
Sedan, Rune Rydén, är det ju inte bara kvinnor
som har barn. Män har också barn. Man skall kanske
fundera litet kring den arbetsfördelning som finns i
dag i samhället om det finns någonting som kan göras
för att förändra denna, så att det blir möjligt för både
män och kvinnor att vara föräldrar och samtidigt
forskare och aktörer i det system som Rune Rydén
och jag är så angelägna om att utveckla kvaliteten på.

Anf. 42 BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Herr talman! Vänsterpartiets utgångspunkt när vi
har behandlat frågan om högskolans ledning, lärare
och organisation har varit följande: Vi vill bryta den
rådande hierarkiska struktur som finns på högskolor-
na. Vi vill sprida makten och utveckla högskolan mot
en verklig decentralisering. Vi vill också öka samhäll-
sanknytningen och skapa en större öppenhet. Vi vill
uppvärdera det pedagogiska arbetet, få en flexiblare
befattningsstruktur som löser problemet med att sam-
ma person har det yttersta ansvaret för såväl under-
visning som forskning och administration. Och vi vill
bryta den traditionella mansdominansen och mönstret
med mäns överordning och kvinnors underordning,
vilket får till följd att kvinnorna fortfarande diskrimi-
neras vid antagning och tjänstetillsättning. Tack,
Margitta Edgren, för ditt replikskifte med Rune Ry-
dén!
Detta är skälen till att vi i de avgörande delarna
stöder regeringens förslag.
Vi tycker att förslaget ger möjlighet både till en
modernisering och en effektivisering av högskolan,
denna i vissa sammanhang något trögrörliga institu-
tion.
Själv är jag övertygad om att den verkliga föränd-
ringspotentialen finns hos studenterna. Det är därför
självklart för oss att studentinflytandet måste förstär-
kas. Vi menar att det är ett viktigt steg i arbetet med
att säkra kvaliteten på högskolorna. Vi vill förstärka
studenternas inflytande i de formella beslutande orga-
nen. Men vi menar att det är ännu viktigare att studen-
terna får möjlighet att vara med i de organ som bere-
der ärenden, och det på alla nivåer. I realiteten vet vi
ju alla att det är där de avgörande besluten egentligen
fattas.
Eftersom vi också lägger stor vikt vid kursutvär-
dering som pedagogisk merit, menar vi också att varje
kurs på högskolan skall utvärderas och att utvärde-
ringarna skall ske i samarbete mellan studenter och
lärare. Studenterna måste också få ett rejält inflytande
över valet av arbetsätt och arbetsformer och även
aktivt delta i diskussionerna om examinationernas
form och innehåll.
Vi är glada över att vi faktiskt har fått gehör för
våra önskemål och att utskottet nu föreslår ett tillkän-
nagivande om en översyn av studentinflytandet på alla
nivåer som också innefattar utvärderingar samt att
studentrepresentationerna i högskolestyrelserna kom-
mer att öka. Vi ser det som ett steg i rätt i riktning i
arbetet med att demokratisera och modernisera hög-
skolan.
Men detta har fått konsekvenser för vårt ställ-
ningstagande när det gäller frågan om valförsamling-
en skall vara obligatorisk eller inte. I en öppnare och
mer transparent organisation finns det skäl för att ge
högskolestyrelserna möjlighet att själva välja formen
för hur samrådet med studenter, lärare och övriga
anställda skall gå till. Av egen erfarenhet vet jag att
valförsamlingen inte är en fullgod garanti för olika
gruppers inflytande. Den kan faktiskt i vissa fall ha en
rent konserverande effekt.
Sedan är det ju så, som Andreas Carlgren mycket
riktigt påpekade, att förhållandena på de olika hög-
skolorna varierar mycket. Dessutom vill jag säga att
decentraliseringen är en mycket viktig tanke även för
oss. Vi tycker att mångfald är bättre än enfald.
Vi har därför ändrat oss och är beredda att pröva
att ge högskolestyrelserna möjlighet att själva välja
former för samrådet. Själv tror jag att det är sannolikt
att valförsamlingen kommer att bibehållas på många
universitet och högskolor. Jag vill också markera att
vi kommer att följa den här frågan mycket noggrant.
Då det gäller den pedagogiska kompetensen hos
lärarna är vi nu nöjda med den skrivning som finns i
betänkandet. Där slås det fast att det i varje årsredo-
visning skall framgå både omfattningen och inrikt-
ningen av det pedagogiska utvecklingsarbetet och det
antal lärare som deltar i kurser i pedagogik och genus-
teori. Det tycker vi är bra. Men vi tycker också att det
är viktigt att lärarna får kunskaper i samtalsmetodik
för att de skall kunna fungera bättre som handledare
och också att de vet vilka olika examinationsformer
som kan tänkas finnas och vilka följder de får.
Nu avvaktar vi för vår del Högskoleverkets utvär-
dering av lärarnas fortbildning och vidareutbildning-
en. Vi är beredda att återkomma med krav på en obli-
gatorisk längre pedagogisk utbildning om utvärde-
ringen visar att det finns ett stort behov av det.
Ytterligare motiv för det ställningstagandet är att
åldersfördelningen, som tidigare har påpekats, bland
universitetslärarna är mycket sned. Vi har alltså stora
pensionsavgångar att vänta under de närmaste åren
samtidigt som högskolan kraftigt expanderar. Jag
instämmer med dem som tidigare har uttryckt rädsla
för att vi kommer att få brist på kvalificerade lärare
inom en snar framtid.
Till sist vill jag kommentera frågan om lärarnas
bisysslor. I flera rapporter har Riksrevisionsverket
pekat på att bestämmelserna när det gäller bisysslor är
tämligen okända på högskolorna och att de inte heller
efterlevs. Vi har i ett motionsyrkande lyft fram frågan
om hur en reglering av lärarnas engagemang i upp-
dragsutbildning skulle kunna utformas.
Om man läser utskottets betänkande kan man se
att utskottet har den uppfattningen att uppdragsut-
bildningen inte får tillåtas att dra bort de bästa lärarna
från den reguljära undervisningen och att det är sär-
skilt viktigt att beakta detta då det råder brist på kva-
lificerade lärare, och man kan dra den slutsatsen att
det faktiskt gör det i dag. Sedan säger utskottet att
man tycker att det självklart att högskolorna priorite-
rar den utbildning som staten gett dem i uppdrag att
bedriva. Det tycker jag också. Det låter jättebra, men
verkligheten ser faktiskt helt annorlunda ut på många
håll. Det drabbar studenterna i form av försämrad
kvalitet på vissa grundutbildningar. Jag skulle vilja
säga som Henrik Tikkanen: Ibland gäller det inte att
varken se bakåt eller framåt, utan det gäller faktiskt
att se upp.
Vi tycker också att regeringens förslag behöver
kompletteras med åtgärder för att stimulera rörlighe-
ten hos lärare och forskare. Flera internationella be-
dömare har visat på att rörligheten är mycket låg i
Sverige. Jag tror att en ökad rörlighet skulle vitalisera
en del institutioner där livet annars lätt får en karaktär
av vilohem.
Med detta vill jag yrka bifall till reservation 11
under mom. 20, 22 och 26. Mom. 26 handlar om
villkoren för små fakulteter och forskningsområden.
Det finns farhågor för att dessa kommer att förändras
i den nya organisationen med indelning i större veten-
skapsområden. Vi har därför föreslagit att man gör en
särskild uppföljning som belyser hur reformen kom-
mer att slå just mot de små fakulteterna.

Anf. 43 GUNNAR GOUDE (mp):
Herr talman! Universiteten och högskolorna har
haft en hård centralstyrning under en mycket lång tid.
Det började på 60-talet och räckte fram till den förra
mandatperioden. Då ändrade den förra regeringen
situationen och gav högskolor och universitet en
mycket hög grad av självständighet. Tyvärr genom-
fördes den här reformen litet för snabbt. Högskolorna
och universiteten fick inga förändringar i sina organi-
sationsformer så att de på ett smidigt sätt kunde ut-
nyttja den vunna friheten.
Jag har tidigare riktat den anmärkningen till den
förre utbildningsministern att han i sin iver att släppa
fåglarna fria ställde ut burarna med glömde att öppna
dörrarna. Nu kommer det ett förslag från den nuva-
rande regeringen om att öppna dörrarna. Det är bra
och välkommet, men det kommer litet sent. Universi-
tet och högskolor har problem som har permanentats
under väntetiden och delvis vuxit.
De allvarligaste problemen i dag är den svaga
ledningsorganisationen, en relativt klumpig organisa-
tion, liten rörlighet bland forskare och lärare, svårge-
nomskådliga och svaga rutiner för fördelning av re-
surser till fakulteter och institutioner, en låg kompe-
tens, inte minst när det gäller den pedagogiska skick-
ligheten hos stora delar av lärargrupperna, och en
bristande jämställdhet i utbildningen. Detta fördröjer
utvecklingen till en jämn fördelning av kvinnor och
män bland lärare och forskare. Det ser vi inte minst i
den sneda fördelningen när det gäller professorerna.
Propositionen innebär förbättringar av situationen
i flera avseenden. När det gäller högskolans ledning
är de föreslagna förändringarna i högskolans styrelse
och dess uppdrag ett steg mot en starkare och mer
aktionsförmögen styrelse. Rektor får en ställning som
mer liknar en verkställande direktör i ett företag. Det
bör kunna leda till ett mer aktivt ledarskap från rek-
torsämbetet.
Förslaget är alltså väl värt att pröva. Vi i Miljö-
partiet föreslår att Högskoleverket får i uppdrag att
följa upp och utvärdera den här förändringen samt
avge rapport tre år efter det att den nya organisationen
har genomförts.
Man kan ställa sig litet undrande inför vissa delar
av förslaget när det gäller ledningsorganisationen. En
detalj är t.ex. varför rektor skall utses av regeringen
och inte av styrelsen. Det är en ganska ovanlig kon-
struktion, åtminstone inom företagsvärlden. Det hade
väl varit naturligare att rektor var ansvarig inför sin
styrelse, precis som en vd är det. Den relationen har
vissa värdefulla funktioner som jag tror att man skulle
ha utnyttjat bättre om man hade låtit styrelsen tillsätta
rektor, naturligtvis efter en ordentlig demokratisk
valprocedur inom universitetet.
Ett annat problem med regeringens förslag om
högskolans ledning, som verkligen inte är någon de-
talj, är att man har förbisett frågan om studentinfly-
tande. Det här förefaller naturligtvis underligt med
tanke på att vi under det senaste decenniet har genom-
fört en så tydlig ökning av elevinflytandet i grundsko-
lan och gymnasiet. Det finns ju numera möjlighet att
ha en skolstyrelse i gymnasiet med elevmajoritet.
Det gör ett underligt intryck och det har uppmärk-
sammats av utbildningsutskottet. Miljöpartiet står
naturligtvis bakom skrivningarna där. Vi vill betona
att det är viktigt att man verkligen kompletterar för-
slaget på den här punkten snarast möjligt. Studentin-
flytandet skall naturligtvis också gälla rakt över alla
beslutande organ och de beredande organen.
Miljöpartiet har föreslagit att styrelsen skall ha en
annorlunda sammansättning. Vi tycker att de tre
grupper som finns, allmänföreträdarna, lärarna och
studenterna, skall vara representerade i samma pro-
portion. De skall alltså ha en tredjedel av platserna
var, varvid rektor skall ingå som ledamot i lärargrup-
pen.
Regeringen föreslår också en ändring i beford-
ringsgången för lärare. En lektor som uppfyller behö-
righetskraven för anställning som professor skall t.ex.
kunna få sin anställning ändrad till anställning som
professor. Behörighetsgrund och meritvärdering för
anställning skall också breddas.
Det här förslaget har naturligtvis hälsats med
glädje från fackligt håll. Jag är inte säker på att den
glädjen kommer att bestå så länge. Man kan gissa, på
goda grunder om man tittar på årets budget, att det
inte kommer att komma några tillskott till universitet
och högskolor som gör att det går att behålla den
lönenivå som finns. Kostnaden för att ändra anställ-
ningsformen från lektor till professor är avsevärd, om
inte professorernas arbetsvillkor väsentligen försäm-
ras. Man räknar med en kostnad på 1,2 miljoner per
professor. Lektorsanställningarna är betydligt billiga-
re.
Det här förslaget kan emellertid leda till en bättre
ansvarsfördelning vid högskolorna och bidra till en
kvalitetshöjning i verksamheten. Det är också natur-
ligt att man har den här formen av karriär inom hög-
skolan.
Men det innebär också, som jag tror Margitta Ed-
gren påpekade, att vi får en sämre rörlighet. Vi har
redan en dålig rörlighet. Det är ett av de största pro-
blemen inom universitet och högskola. Lärare och
forskare sitter kvar på det universitet där man en gång
började sina studier, och man sitter där ofta livet ut.
Det här är naturligtvis en fullständigt orimlig situation
just på universitet och högskola, där dynamiken måste
var mycket kraftig.
Vi har föreslagit att rörligheten ökas genom att det
införs tidsbegränsade anställningar av visstidsförord-
nande för många tjänster. Man kan ha t.ex. högst sex
år och sedan ha möjlighet till vidare anställning i
treårsperioder. Det skulle bryta låsningen och göra det
möjligt för yngre studerande att komma åt de tjänster
som finns inom universitetet.
Det skulle också göra det möjligt att snabba upp
jämställdhetsarbetet och få in kvinnor på tjänsterna.
Det behöver inte ta 156 år om vi bara får en rörlighet
så att de kvinnor som redan finns inne i systemet
också kan få de tjänster som de så väl är värda. Hög-
skolans tredje uppdrag, öppenhet och ökad samverkan
med samhället i övrigt, kräver ju att lärare och forska-
re kan flytta sig litet då och då. Det kräver att de kan
jobba på ett företag och sedan komma tillbaka till
universitetet.
Jämställdhetsfrågorna har tagits upp i propositio-
nen och regeringen fortsätter alltså det påbörjade
arbetet med att ivrigt och ihärdigt agera för att vi skall
få en ökad jämställdhet. Miljöpartiet har hela tiden
ställt sig tveksamt till de metoder man har valt. Vi var
tveksamma redan till de 30 kvinnliga professurerna.
Nu kommer det ett förslag från regeringen om att
man skall ha rekryteringsmål. Det är ett något finare
ord för renodlad kvotering av professorstjänsterna.
Dessutom har man sagt att om inte de rekryteringsmål
som varje högskola och universitet skall få uppfylls
skall man kunna dra in anslagen eller hålla dem inne
tills de uppsatta målen verkligen uppnås.
Att skramla med sanktionsvapen i sådana här
sammanhang ställer sig Miljöpartiet avvisande till.
Dessutom tycker vi att underlaget för kvoteringen inte
är bra. Det är orimligt att som underlag för beräk-
ningen av kvoterna ta andelen kvinnor respektive män
som finns inom lektorsjänsterna på universitet och
högskolor. Det handlar om urvalsförfarande i små
grupper, och det leder direkt till skevheter. Använder
man den här principen får man som ett brev på posten
ganska kraftiga kvalitetssänkningar.
Vi i Miljöpartiet anser att det här sättet att agera
innebär att man angriper symtomen, inte orsakerna,
till den sneda könsfördelningen av professorstjänster
och lektorstjänster. Jämställdhet måste handla om lika
möjligheter för kvinnor och män i lärar- och forskar-
karriären. Miljöpartiet har i andra sammanhang före-
slagit en lång rad nödvändiga förändringar av utbild-
ningen på universitet och högskolor för att åstad-
komma det. Jag skall inte gå in på dem. Men låt mig
ta ett exempel eftersom det nämns i regeringens pro-
position.
Det gäller meriteringstiden för anställningen som
forskarassistent. Det står i propositionen att regering-
en gör bedömningen att meriteringsbegränsningen
skall behållas, dvs. fem år efter det att man har dispu-
terat får man räkna meriterna för anställning av fors-
karassistent, icke längre.
Många kvinnor i forskarutbildningen väntar med
att skaffa barn tills man har disputerat. Det kan vara
en god familjeplanering. Sedan är det dags, när man
har fått sin doktorshatt, att vara hemma ett år med
barnen. Det är utan tvekan fortfarande kvinnorna som
ägnar mest tid och intresse åt barnen när de är mycket
små. Kvinnan får alltså direkt ett underläge på ett till
två år i meriteringen till forskarassistenttjänsterna.
Forskarassistenttjänsten är den enda tjänst vid våra
universitet och högskolor som finns att välja på i
karriärstegen. Det är alltså helt enkelt en tydlig och
mycket allvarlig kvinnofälla som har byggts in.
Det förvånar mig litet grand att utbildningsminis-
tern inte har uppmärksammat det här. Dessutom står
det i strid med regeringens uttalade önskan att man
skall ha större samverkan med näringslivet. Det vore
alldeles utmärkt om den nyblivne doktoranden kunde
ge sig ut på ett företag, jobba några år och sedan
komma tillbaka och fortsätta sin karriär med vunna
erfarenheter. Men då är han rätt chanslös, eftersom
meritering räknas bara under de fem sista åren.
Jag skulle också vilja säga någonting om de nya
kraven. Några har blivit upprörda över att man har
släppt kravet på disputation för lektorsanställning,
liksom över att man har breddat kraven så att även
annan yrkesskicklighet räknas som meritering.
Vi i Miljöpartiet ser det här som ett uttryck för en
vilja att bredda lärarkårens kompetens och öppna
universiteten mot omvärlden så att annan yrkesskick-
lighet som man t.ex. fått i ett företag skall kunna räk-
nas. Vi tycker att det är bra. Vi tror att det här syste-
met kan prövas och att det ligger i högskolornas eget
intresse att inte släppa in icke-kompetent personal.
När det gäller lärarrekryteringen är problemet inte
alls det här utan ett helt annat, nämligen att det saknas
kompetenta personer att anställa. Det råder en skrian-
de brist på personer att anställa, och det är den bristen
som man på olika sätt måste försöka åtgärda.
Vad till sist gäller medel till forskning och fors-
karutbildning har från regeringens sida föreslagits att
man skall lämna den gamla fakultetsindelningen i
anslagsförfarandet och i stället fördela anslagen efter
vetenskapsområden. Det innebär att man gjort en
anpassning till forskningsrådens struktur, och det är
utmärkt. Då kommer pengarna åtminstone sektorsvis
på samma sätt från statsbudgeten direkt till universitet
och högskolor respektive från forskningsråden.
Däremot permanentar man de gamla svårigheterna
vad gäller tvärvetenskaplig forskning mellan ämnen
som ligger inom olika vetenskapsområden. Därför har
Miljöpartiet föreslagit att ledningen vid ett universitet
eller en högskola skall ha rätt att innehålla medel,
t.ex. 2 % eller däromkring, för fördelning i efterhand
till tvärvetenskaplig forskning som berör två olika
vetenskapsområden. Det är såvitt jag kan se egentli-
gen inte möjligt att göra detta i dagsläget.
Mot den här bakgrunden yrkar jag bifall till reser-
vation 5 under mom. 27 och till reservation 8 under
mom. 12.

Anf. 44 INGER DAVIDSON (kd):
Fru talman! Styrningen av de statliga universiteten
och högskolorna har genomgått väldigt stora föränd-
ringar de senaste åren, och nu är det dags igen. Den
här gången handlar det, som alla de som lyssnat på
debatten har förstått, om högskolans ledning, lärare
och organisation. Jag tror också att det är viktigt att
det hela tiden pågår en sådan här process.
Till vissa förslag i propositionen är vi kristdemo-
krater positiva, t.ex. till regeländringen som underlät-
tar anställning av lektorer och professorer. Den är
välkommen.
Vi tycker också att det är positivt att regeringen
understryker den pedagogiska skickligheten vid
prövning av anställningsbehörighet och att jämställd-
heten i lärarkåren uppmärksammas.
Alla partier i utskottet har varit eniga om att stu-
denternas inflytande behöver förbättras och anser att
de två platser studenterna är garanterade i styrelsen i
dag bör utökas till tre. Dessutom begär utskottet, som
flera talare redan har sagt, en utvärdering av studen-
tinflytandet på alla nivåer i högskolan. Det känns som
ett fall framåt på ett mycket viktigt område.
Högskolestyrelsen skall ju representera alla sko-
lans viktiga intressenter. Rektor, lärare, studenter och
samhällsföreträdare är självskrivna företrädare i en
högskolestyrelse, och ingen av grupperna får ha egen
majoritet.
När det gäller vilka som skall påverka samman-
sättningen av styrelserna anser majoriteten här i
kammaren att högskolan inte bör ha något inflytande
över nomineringen av ledamöter till styrelsen. I pro-
positionen skriver regeringen: "Universitet och hög-
skolor är statliga myndigheter. De karaktäriseras
också i betydande grad av internt, delvis kollegialt
självstyre. Detta är en viktig utgångspunkt för försla-
gen i denna proposition."
Jag får inte det här att riktigt gå ihop. Om man
värnar om det kollegiala inflytandet, borde högsko-
lorna åtminstone få medverka vid nomineringen av
styrelseledamöter. Vi anser inte heller att det finns
någon anledning att ta bort de kriterier för dem som
skall ingå i högskolestyrelsen som i dag finns inskriv-
na i högskolelagen. Även om det borde vara en själv-
klarhet att dessa personer skall ha ett personligt enga-
gemang för högskolans utveckling och att de skall
vara väl förtrogna med områden som har anknytning
till högskolans eget verksamhetsområde, kan det
finnas anledning att klart uttrycka det i lagen, och det
borde få stå kvar där.
Regeringen skall enligt förslaget inte bara utse
rektor utan också ordförande i styrelsen, och det skall
vara en person som inte är anställd vid högskolan. Det
senare håller vi med om, men vi anser att högskolan
själv borde få utse ordföranden. I ett system där rege-
ringen utser styrelseordförande, som i sin tur lämnar
förslag till regeringen inför rektorstillsättningen, är
risken stor för att den politiska styrningen av högsko-
lornas verksamhet och inriktning ökar. Det kan leda
till att villkoren för självständig forskning och högre
utbildning äventyras på sikt. Det system som vi krist-
demokrater skulle vilja se är alltså en styrelseordfö-
rande som hämtas utanför högskolan men utses av
högskolan själv. Ordföranden skall tillsammans med
styrelsen komma med förslag till rektor efter att först
ha hört lärarna, de anställda och studenterna vid läro-
sätet i en demokratisk process.
Den som har kompetens för att vara professor
skall nu få möjlighet att anställas som sådan. Det är
bra att betydligt fler inom lärarkåren får möjlighet att
avancera. Även adjunkternas befordringsmöjligheter
borde ha setts över i detta sammanhang. Mindre bra
är att, samtidigt och kanske av nöden, professorernas
möjlighet att bedriva sin verksamhet urholkas. Vi
motsätter oss att professorernas möjlighet till en sab-
batstermin för att ägna sig åt den egna forskningen
försvinner. Eftersom samtidigt mer tid nu skall läggas
på undervisning, kan det bli svårt att få tillräcklig tid
för forskningsverksamheten. Det ena diket är lika
dåligt som det andra.
Undervisningen är en viktig del av professor-
stjänsten. Vi kristdemokrater har länge betonat peda-
gogikens betydelse för undervisningen och är därför
positiva till att pedagogiska meriter skall ges större
tyngd vid anställning av professorer. Högskollärares
skicklighet kan inte mätas bara utifrån deras sakkun-
skap och vetenskapliga kompetens. Förmågan att
skapa en bra studentkontakt, att på ett bra sätt förmed-
la sina kunskaper och att vägleda studenterna i studi-
erna är lika viktig. Därför anser vi att det är rimligt att
högskollärare vidareutbildas i pedagogik även efter
det att de har trätt i tjänst.
Vi motsätter oss också förslaget att en högskola i
fortsättningen skall kunna anställa professorer utan
tillstånd och kvalitetsgranskning från Högskoleverket.
Den kvalitetskontroll som garanteras i dag försvinner
helt. När antalet professorer på mycket kort tid ökar
så kraftigt som nu är tänkt är kvalitetskontrollen av de
forsknings- och utbildningsområden som berörs sär-
skilt viktig.
Det ligger också en motsägelse i att en kvali-
tetsprövning anses behövas innan högskolan tilldelas
ett vetenskapsområde men inte innan en professor
anställs. I praktiken kan det leda till den något märk-
liga situationen att en högskola har en professor men
inte har rätt att examinera doktorander.
Slutligen, fru talman, några ord om jämställdhe-
ten. De som leder undervisning, forskning och insti-
tutioner har ett stort ansvar när det gäller att skapa en
miljö som ger likvärdiga villkor för kvinnor och män.
Fortfarande är det ofta så att mannen utgör norm och
att utbildningen därför inte är uppbyggd så att den
passar både kvinnor och män lika bra.
En bättre könsfördelning inom lärarkåren är viktig
ur jämställdhetsaspekt, inte minst när det gäller möj-
ligheten för både kvinnor och män att identifiera sig
med och få förebilder bland lärarna. Därför stöder vi
förslaget om rekryteringsmål både på nationell nivå
och för de enskilda lärosätena. Vi tror att målen i sig
kommer att leda till en ökad medvetenhet, att jämfö-
relser mellan olika lärosäten kommer att göras när det
gäller hur man klarar att uppnå målen. Det är en möj-
lighet för regeringen att konkret följa upp och påpeka
eventuella brister när det gäller måluppfyllelsen.
Detta anser vi är fullt tillräckligt. Att ta till stors-
läggan och hota med att blockera medel för dem som
inte omedelbart uppnår målen avvisar vi. Vi tror att
det är rent kontraproduktivt i det här sammanhanget.
Den allra viktigaste åtgärden för att främja jäm-
ställdheten är, som flera har varit inne på, att undanrö-
ja de formella men också de informella hinder som i
dag begränsar kvinnors möjligheter. Att vid anstäl-
lande av forskarassistent ge dispens för tid som har
ägnats åt föräldraledighet är ett exempel. Att se över
meritvärderingssystemet är ett annat.
Jag yrkar bifall till reservation 4 under mom. 4
och till reservation 7.

Anf. 45 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Fru talman! Låt mig inleda med att konstatera att
det råder en viss distans mellan Centerpartiet å den
ena sidan och Moderaterna å den andra i synen på en
av våra allra viktigaste framtidsfrågor, nämligen hur
vi skall kunna hävda och utveckla Sveriges ställning
som kunskapsnation.
Dagens förestående beslut om högskolans ledning,
lärare och organisation är ytterligare viktiga milstol-
par i det omfattande reformarbete som under de se-
naste tio åren präglat den svenska högskolevärlden.
Den kraftiga utbyggnaden av grundutbildningen åt-
följs av viktiga strukturförändringar innefattande en
modernare organisation, större frihet för de enskilda
högskolorna samt ökat inflytande för högskolornas
styrelser och uppdragsgivare.
I detta sammanhang bör inte minst en förstärkning
av studenternas inflytande på olika nivåer inom hög-
skolan uppmärksammas. Det är mycket glädjande att
vi har kunnat nå en sådan fullständig uppslutning. Det
är inte bara det förhållandet att studenterna i fortsätt-
ningen skall ha minst tre ledamöter i styrelsen. Vad
som är kanske ännu viktigare är att studenterna skall
ha ett ökat inflytande på de beredande nivåerna när
det gäller exempelvis så viktiga frågor som kvalitets-
säkring och utvärdering av utbildningen.
Jag vill också här understryka att det på många
andra väsentliga punkter finns en bred samsyn i dessa
beslut. Det finns en stark uppslutning kring behovet
av reformer som öppnar den tidigare i många avseen-
den alltför slutna högskolevärlden mot det omgivande
samhället i allmänhet och inte minst mot dagens och
framtidens arbetsmarknad.
Att dagens reformer har en starkt förankring inte
bara här i riksdagen utan också på de enskilda uni-
versiteten och högskolorna kom bl.a. klart till uttryck
vid den högskolekonferens som regeringen anordnade
tidigare i år med stort deltagande av styrelseledamöter
och rektorer från landets samtliga högskolor.
Men även på detta område har regeln om samsy-
nen sina undantag. Det stora undantaget är inte ovän-
tat Moderaterna. Det som trots på flera punkter nyan-
serade resonemang mest präglar de moderata reserva-
tionerna till dagens betänkande är partiets fortsatta
kampanj mot de mindre och medelstora högskolorna,
som ju som bekant i den moderata terminologin lanse-
ras under begreppet "bygdehögskolor".
Jag skall återkomma till detta, men jag skall börja
med att kommentera några andra reservationer.
I reservation 1 hävdar Moderaterna att själva
myndighetsformen utgör en hämsko på högskolornas
möjligheter att i större utsträckning själva få utforma
sin verksamhet. Moderaternas aversion mot begreppet
myndighet förefaller inte helt kristallklar. Enligt re-
geringsformen finns det två kategorier som har rätt att
fatta beslut på statens vägnar: domstolar och myndig-
heter. Med begreppet myndighet sägs således inget
annat än att det rör sig om ett statligt organ som har
rätt att fatta egna beslut och som inte är en domstol.
Varken utredningen RUT-93 eller Förvaltnings-
politiska kommissionen har ifrågasatt att universitet
och högskolor skall vara statliga. Vad det handlar om
är således vilka regler som skall gälla för dem som
statliga organ. Att beteckna dem som myndigheter
innebär i grunden ingenting annat än att markera att
de har rätt att självständigt fatta beslut på statens
vägnar. Vad som närmare skall gälla för dem kan
utformas utifrån den verksamhet som universitet och
högskolor bedriver. Så har också skett.
Universitet och högskolor är således i många av-
seenden undantagna från generella föreskrifter i för-
valtningslagen. I stället ges särskilda föreskrifter i
högkolelag och högskoleförordning. Vissa generella
regler, t.ex. om offentlighet och sekretess, gäller ock-
så för universitet och högskolor, vilket självfallet är
högst rimligt med hänsyn till att det handlar om en
skattefinansierad verksamhet.
Vad gäller kriterier för att utse ledamöter i hög-
skolestyrelser görs här flera viktiga förtydliganden.
Föreskriften i högskolelagen om att regeringen vid
utseende av ledamöter i en högskolestyrelse bör välja
personer med bakgrund som är av betydelse för hög-
skolans utbildnings- och forskningsuppdrag är när-
mast en truism. Ingen regering vill självfallet utse
styrelseledamöter som inte har en sådan bakgrund att
de har insikt om och förståelse för högskolans verk-
samhet. Det behöver därför inte göras några ytterliga-
re skrivningar om den självklarheten.
Moderaternas och Kristdemokraternas tal om ris-
ker för partipolitisering av högskolestyrelserna i all-
mänhet och ordförandeuppdraget i synnerhet är minst
sagt ogrundat. Vad det handlar om är att tydliggöra
högskolestyrelsernas ansvar och stärka deras roll när
det gäller mer långsiktiga och strategiska frågor. Det
är den ena sidan. Den andra är rektors ansvar för den
operativa verksamheten. Det förefaller som att det
finns en stor uppslutning också på detta område. Där-
för är de misstänkliggöranden som nu görs bl.a. från
Moderaternas sida förvånande.
Det är mot denna bakgrund logiskt att såväl styrel-
sens ordförande som rektor utses av regeringen lik-
som att ordföranden är en person som inte har någon
anställning vid den högskola som uppdraget avser.
Synsättet att regeringen inte skulle kunna utse även
rektor är något märkligt. Rektor är en myndighets-
chef. Alla andra myndighetschefer utses av regering-
en. Därför finns ingen anledning att göra något undan-
tag eller att det skall gälla särskilda regler i detta
avseende för universitet och högskolor.
Trots allmänna deklarationer om behovet av fler
professorer avvisar Moderaterna förslaget att tillvida-
reanställd lektor skall kunna befordras till professor.
Propositionens grundsyn är att tjänsteorganisationen i
sig inte skall vara styrande för fördelningen av arbets-
uppgifter mellan olika anställda vid universitet och
högskolor. Den är som på andra arbetsplatser ett sys-
tem av befattningar som ger uttryck för de enskildas
kompetens och meriter, och därmed också grad av
självständighet i arbetet. Fördelningen av arbetsupp-
gifter inom utbildning och forskning är givetvis en
fråga för den lokala ledningen vid respektive högsko-
la. Nuvarande avtal kommer att omförhandlas, vilket
också är självklart, med utgångspunkt från detta.
Vad gäller finansieringen, som Moderaterna be-
kymrar sig för, borde det inte vara obekant - om man
förslagsvis tar sig en titt i budgetpropositionen - att
universitet och högskolor nu tillförs nya ökade resur-
ser med i storleksordningen drygt en halv miljard, om
vi tittar på statsanslagen. Om man menar allvar med
talet om ökad frihet för universitet och högskolor
borde det också gälla fördelningen av resurser. Då är
det rätt så logiskt att tänka sig att man tar en del av
det ökade utrymmet i anspråk för dessa uppgifter och
rekryteringar för att få fler professorstjänster, vilket
alla i övrigt är överens om att vi måste ha vid de
svenska universiteten och högskolorna.
När det gäller rekryteringsmål avseende könsför-
delningen bland lärarna vore det självfallet önskvärt
att inte behöva tillgripa den typen av åtgärder som vi
nu inför en kall verklighet måste vidta. Alla borde vid
det här laget känna till hur verkligheten ser ut och alla
de tappra strävanden som gjorts för att klara av det
här med morot och på frivillighetens väg. Men inga
aldrig så välmenta och allmänt hållna deklarationer
om behovet av fler kvinnor i forskarkarriären har
hjälpt.
Universitet och högskolor har förblivit det gamla
manssamhällets sista utpost. Det är mot den bakgrun-
den principen att vissa sanktionsmöjligheter skall
kunna tillämpas om man inte uppfyller rekryterings-
målen skall ses. I detta sammanhang kan det var värt
att påpeka att såväl Högskollärarutredningen som
JÄST-gruppen, den särskilda jämställdhetsgruppen,
ställt sig bakom tanken att lärosätenas förmåga att
uppfylla rekryteringsmål skall tillmätas betydelse vid
statsmakternas resursfördelning.
Så kommer vi då tillbaka till Moderaternas när-
mast perenna misstro mot de mindre och medelstora
högskolorna. Deras förmåga att upprätthålla hög
kvalitet i verksamheten ifrågasätts på nytt - i det här
fallet genom att man säger nej till möjligheterna för
de mindre och medelstora högskolorna att påbörja
forskarutbildning i syfte att producera egna lärare.
Hur skall man kunna utveckla och ytterligare stärka
de mindre och medelstora högskolorna om man inte
ger dem denna möjlighet? Jag ser en klar skiljelinje.
Moderaterna är fast i en gammal syn på utbildning
och forskning.
Det är ett bakåtblickande. Till flydda tider återgår
Moderaternas tanke så gärna. Moderaterna säger att
man är ett framtidsparti, men i praktiskt handling
hänger man på det viktigaste området - Sveriges
möjligheter att hävda sig som kunskapsnation - inte
med i utvecklingen. Det är bara att notera detta, även
om det är ett tragiskt konstaterande.
Få områden torde ha så omfattande system för
kvalitetsprövning och så starka egna normer när det
gäller verksamhetens kvalitet som forskning och fors-
karutbildning. Det finns därför ingen anledning att tro
att disputationer skulle göras lättare och att doktors-
avhandlingar som inte håller måttet skulle släppas
igenom vid nya enheter. Reservanterna visar i själva
verket stark misstro också mot alla dem som kommer
att fungera som opponenter och sitta i betygsnämn-
den.
I det här sammanhanget måste man komma ihåg
att också forskningsmiljöerna vid universiteten och de
s.k. större högskolorna eller fackhögskolorna ofta är
synnerligen små. Det finns många små institutioner i
Lund. Det finns många små institutioner i Uppsala.
Lärosätena må vara stora, men de består av många
små institutioner. Flera av dem är definitivt inte större
än de forskningsmiljöer som kommer att etableras,
som redan är på väg att göra det, vid de mindre och
medelstora högskolorna.
Då är min fråga: Vill reservanterna ha ett generellt
förbud mot institutioner under en viss storlek? Eller
vill man tillbaka till 60-talet när regeringen beslutade
om indelningen i institutioner? Själv tror jag inte på
någotdera. Här måste vi kunna lita på att de som är
verksamma vid universitet och högskolor också är
engagerade i att få verksamhet med bra resultat. Det
var för övrigt. också utifrån ett sådant förtroende som
den borgerliga regeringen 1993 decentraliserade en
rad frågor till universitet och högskolor - en decent-
ralisering som nu uppenbarligen är försedd med den
obotfärdiges många förhinder.
Till sist har jag några korta kommentarer till re-
servationerna 8 och 12 om tidsbegränsning av an-
ställning som lärare respektive indelning i vetenskap-
sområden. Vad gäller tidsbegränsning av anställning
som lärare har reservanterna uppenbarligen anfäktats
av den skola som lever efter den förlegade normen att
hungriga vargar jagar bäst. Vi anser för vår del i stäl-
let att rimlig anställningstrygghet ger integritet och
arbetsro, något som är viktigt för att man skall kunna
arbeta konstruktivt inom såväl forskning som utbild-
ning.
Indelningen i fyra vetenskapsområden ifrågasätts
av Moderaterna och även av Folkpartiet, som i övrigt
har ett mer konstruktivt synsätt på propositionens
förslag. I motsats till vad reservanterna anför, är vi för
vår del övertygade om att koncentrationen till fyra
vetenskapsområden väsentligt ökar universitetens och
högskolornas möjligheter när det gäller att göra egna
avvägningar i fråga om forskning och forskarutbild-
ning samt att bedriva fakultets- och ämnesövergripan-
de forskning.
Vad sedan gäller den forskningspolitiska utred-
ningens möjligheter att pröva denna fråga, måste för
det första sägas att utredningens direktiv är mycket
vida. Men i uppdraget ingår bl.a. relationerna mellan
statsmakterna och myndigheterna och styrformerna
inom forskningsområdet. En central fråga är då själv-
fallet anslagssystemet och de termer i vilka medels-
tilldelningen till forskning och forskarutbildning görs.
Då behövs det inga tilläggsdirektiv för att utredningen
skall kunna analysera och diskutera också dessa frå-
gor.
Fru talman! Med detta ber jag att få yrka avslag
till samtliga reservationer och bifall till utskottets
hemställan på samtliga punkter.

Anf. 46 RUNE RYDÉN (m) replik:
Fru talman! När man lyssnade på Andreas
Carlgren anförande tidigare kunde man få intrycket att
han anser att Centern numera är arkitekt till alla soci-
aldemokratiska förslag som läggs fram. Det vore bra
om Bengt Silfverstrand kunde peka på något förslag
som Socialdemokraterna själva står bakom.
Låt mig kommentera reservationerna. Jag vill säga
till Bengt Silfverstrand att vad gäller myndig-
hetsansvaret, vill vi på den moderata sidan bara av-
vakta till dess att remissinstanserna har fått arbeta
färdigt. Vi vill att man skall behandla detta i sedvanlig
ordning. Att nu avgöra frågan utan att ta detta till sig
tycker vi är dåligt.
När det gäller ledamöterna i Högskolestyrelsen
har Bengt Silfverstrand och jag helt klart olika upp-
fattningar. Det som finns på s. 41 i utskottets betän-
kande, och som jag tidigare citerade i mitt anförande,
tycker jag passar väldigt bra in. Det borde ha stått
kvar där.
När det gäller de lektorskompetenta professorerna
har Bengt Silfverstrand inte lämnat något förslag om
hur detta skall finansieras mer än det som universite-
ten och högskolorna fruktar: Att det skall ske inom de
givna anslagsramarna. Det innebär att man kommer
att få väsentligt mindre resurser till sitt förfogande.
Han lämnade inte heller något som helst besked
när det gäller punkten om huruvida de nya professo-
rerna skall ha lika många undervisningstimmar som
professorer i allmänhet har, om man skall hamna på
någon annan nivå eller om man skall ha lika mycket
undervisningstid som lektorerna i dagsläget har.
Detta är väldigt avgörande för hur det här kommer
att slå ute på de olika institutionerna. Ta en institution
som exempelvis statsvetenskapliga institutionen vid
Lunds universitet som Bengt Silfverstrand känner
väldigt väl till. Där finns det en stor grupp profes-
sorskompetenta lektorer. Kommer alla dessa att bli
utnämnda till professorer så kommer det knappt att
finnas lektorstimmar kvar.

Anf. 47 BENGT SILFVERSTRAND (s) re-
plik:
Fru talman! Jag vill inte på något sätt frånkänna
Andreas Carlgren och Centern arkitektoniska färdig-
heter när det gäller att bidra till utvecklingen av de
mindre och medelstora högskolorna. Men det har
faktiskt försiggått ett samarbete under hela den här
reformutvecklingen. Det har pågått under väldigt
många år. Flera av de nya högskolorna har tillkommit
efter beslut av socialdemokratiska regeringar. Mot-
ståndarna, bakåtsträvarna, är och förblir Moderaterna.
Jag vill sedan kommentera detta med professorer-
na, att behöriga lektorer skall kunna bli professorer.
Det är väldigt intressant när man läser Moderaternas
reservation. Det står: "Fler professorstjänster är ett
bra förslag, men de måste finansieras fullt ut. Det har
inte regeringen gjort."
Det är ett bra förslag, säger Moderaterna. Sedan
hänger man upp det på finansieringen. Då efterlyser
man uppenbarligen ytterligare central reglering. Det
är ju alternativet. Grundläggande är väl ändå att Mo-
deraterna känner till att det här är en reform som
universiteten och högskolorna vill ha. Svaret på frå-
gan om hur det här skall gå till är mycket självklart.
Högskolorna och universiteten skall själva använda
det resursutrymme som nu starkt ökar för att klara det
här. Det gör man i samband med att man omförhand-
lar avtal. Det är ganska självklart. Vi vill definitivt
inte ha någon central reglering på det här området. Vi
är övertygade om att universitet och högskolor är väl
skickade att klara av den här uppgiften själva.

Anf. 48 RUNE RYDÉN (m) replik:
Fru talman! Då vill jag bara till herr Silfverstrand
ställa frågan: Hur blir det med undervisningsskyldig-
heten? Det svarade inte Bengt Silfverstrand på.
Jag fick klart besked vad gäller finansieringen.
Den skall ske inom de givna ramarna. Jag tror att det
är ett besked som man med förskräckelse noterar på
universiteten och högskolorna. Det innebär att dessa,
med de resurser de har i dagsläget, kommer att få
betala den här merkostnaden. Vi hade en uppvaktning
i utskottet där vi fick väldigt klart för oss vad detta får
för konsekvenser och vilka kostnader det innebär för
en hel del institutioner. Det tror jag att Bengt Silfver-
strand är väldigt medveten om.

Anf. 49 BENGT SILFVERSTRAND (s) re-
plik:
Fru talman! Eftersom vi har valt linjen att de som
har behörigheten skall få söka för att få den här möj-
ligheten till befordran, är det fullständigt omöjligt för
centrala myndigheter - statsmakter, regering och
riksdag - att veta exakt i vilken omfattning och i vil-
ken takt den här utvecklingen med fler behöriga lekto-
rer som blir professorer kommer att ske.
Den överblicken har man bara på den lokala ni-
vån, på det enskilda lärosätet, på högskolan eller
universitetet. Därför är det rimligt att också lägga
ansvaret i finansieringsfrågan på dessa lärosäten.

Anf. 50 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Bengt Silfverstrands argumentation på
två punkter tyder på att Socialdemokraterna inte har
väl på fötterna.
Det gäller för det första påståendet om rekryte-
ringsmålen, dvs. förslaget om kvotering av professu-
rer så att en viss procent kvinnor tas in. Bengt Sil-
fverstrand försöker vifta bort våra påpekanden genom
att säga att vi inte vet hur verkligheten ser ut och att
det här är en nödvändig åtgärd. Det är väl knappast en
bra verklighetsbeskrivning. Vi har från Miljöpartiet
sagt att det finns stora brister vad gäller jämställdhe-
ten i utbildningen på universiteten, och vi vill åtgärda
dem. Däremot ställer vi inte upp på kvoteringssyste-
met, eftersom vi menar att det är att angripa symto-
men. Det ger heller inte några effekter av större mått
på de brister i jämställdhet som finns, brister som vi
har påpekat och där jag nu nämnde ett exempel.
För det andra gäller det frågan om tidsbegränsade
tjänster. Att säga att vi bara lanserar tesen att hungriga
vargar jagar bäst är att vilseleda. Det handlar om att
universitet och högskolor måste få en rörlighet som
man nu inte har, för att kunna uppfylla de mål eller
intentioner som regeringen själv har satt upp, dvs. en
ökad rörlighet mellan universitet och näringsliv, en
ökad möjlighet för forskare att ge sig ut till andra
universitet, en ökad möjlighet till internationellt utby-
te, utbyte mellan universitet inom Sverige osv. Den
rörligheten sammanhänger med en mängd olika funk-
tioner, bl.a. forskningens och läraryrkets karaktär.
Man behöver nya erfarenheter för att utvecklas. Hela
systemet på ett universitet eller en högskola skall vara
ett dynamiskt system, där förändringar är möjliga,
vetenskaper ändras osv. Jag kan återkomma till detta i
min nästa replik. Man får inte vifta bort det så enkelt,
utan Bengt Silfverstrand borde i stället komma med
en bättre förklaring.

Anf. 51 BENGT SILFVERSTRAND (s) re-
plik:
Fru talman! Här är inget som viftas bort enkelt,
varken när det gäller rekryteringsmål eller när det
gäller tidsbegränsade anställningar.
Låt mig börja med rekryteringsmålen. Där har vi
verkligen bra på fötterna. I klassisk svensk demokra-
tisk tradition bygger vi på synpunkter från dem som är
berörda. Vi går ut och lyssnar på deras organisationer
och deras företrädare. Det har vi gjort i det här fallet,
och vi kan konstatera att den mycket väl sammansatta
Högskollärarutredningen och den grupp som under
mycket lång tid speciellt har ägnat sig åt den här frå-
gan och alltså har mycket lång erfarenhet, JÄST-
gruppen, menar att man nu måste fundera över att
tillgripa mer konkreta och kraftfulla metoder för att
uppnå jämställdhetsmålen. De målen är långt ifrån
förverkligade, Gunnar Goude. Jag har inte sett något
förslag från Miljöpartiet om hur man alternativt skall
kunna gå till väga för att uppnå de här målen.
Observera att det här sanktionsinstrumentet är
mycket konstruktivt, eftersom de medel som skall
hållas inne skall användas till åtgärder för att se till att
fler av det underrepresenterade könet kan fortsätta sin
karriär inom universitet och högskolor. Det är alltså
ett mycket nyanserat sanktionsinstrument som här
tillämpas.
Vad gäller frågan om tillsvidareanställningar och
rörlighet finns ett mycket utförligt resonemang i både
proposition och betänkande. Det kommer ju faktiskt
att finnas tidsbegränsade anställningar inom högsko-
lorna, även om målet och strävan skall vara att öka
antalet lärare med tillsvidareförordnande. Det är väl
ganska logiskt att man i det avseendet har samma mål,
tillämpar samma synsätt, inom högskole- och uni-
versitetsvärlden som inom arbetslivet i övrigt, med de
undantag som man av praktiska skäl måste ha.

Anf. 52 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag vill nog invända emot föreställ-
ningen att det är naturligt att använda samma synsätt
vad gäller rörlighet för såväl universitet och högsko-
lor som näringsliv. Jag tror att forskningen i det fallet
intar något av en särställning.
Som jag misstänkte har Bengt Silfverstrand inte
tagit del av alla de förslag som finns. Han frågar vilka
förslag vi har. Den listan är mycket lång. Vi har före-
slagit ändrade handledningsförhållanden för kvinnor
på C-nivå, på D-nivå och i forskarutbildningen. Vi har
föreslagit andra meriteringsregler, som gör att kvin-
nors meriter räknas likvärdigt som männens. Kvin-
norna har en helt annan meriteringsprofil vad gäller
när i livet man producerar vetenskapliga artiklar - de
har sin topp i 40-årsåldern, medan toppen för männen
ligger mellan 25 och 30. Det är en sak som borde
ändras på. Vi har här i dag föreslagit att man skall
släppa kravet på en begränsad meriteringstid om fem
år för forskarassistenter, eftersom detta är en ren
kvinnofälla.
Jag skall inte dra hela listan här, men det är an-
märkningsvärt att Bengt Silfverstrand inte känner till
dessa förslag utan kommer med denna kvotering, som
inte alla - framför allt inte kvinnorna på universiteten
- vill ha. Fråga Centrum för kvinnoforskning i Stock-
holm, Göteborg och Uppsala. De vill inte ha kvote-
ring, och jag kan förstå varför. De är fullt nöjda med
att ställa upp på lika villkor, bara de får lika villkor.
Då är det här problemet löst, under förutsättning att
man får rörlighet, så att man verkligen kommer åt
tjänsterna. Men rörligheten kommer vi inte åt så länge
folk sitter på tjänsterna på livstid. Tidsbegränsade
tjänster är en bra lösning.

Anf. 53 BENGT SILFVERSTRAND (s) re-
plik:
Fru talman! Självfallet, Gunnar Goude, tar vi del
av alla de uppslag och goda idéer som finns. De
kommer bl.a. från Miljöpartiet. Flera av de förslag
som Miljöpartiet har framfört på det här området har
också tillämpats.
Men när man kommer fram till en punkt där man
kan konstatera att ingenting händer, att vi inte får
något ordentligt genombrott, då måste man vidta
andra åtgärder, man måste sätta press på lärosätena.
Gunnar Goude nämnde Uppsala. Jag vill då försik-
tigtvis hävda att varken Lund eller Uppsala precis hör
till dem som har gått i spetsen för en rimligare och
rättvis könsfördelning. Uppenbarligen har den typ av
åtgärder som Gunnar Goude är förespråkare för inte
räckt till. Det är därför vi nu gör den samlade be-
dömningen att detta behövs.
Självfallet finns det invändningar mot det här för-
slaget, precis som mot andra förslag. Konstigt vore
det väl annars. Men vid en samlad bedömning väger
ändå de invändningarna lätt. Avgörande är att vi nu
måste åstadkomma ett ordentligt genombrott för en
rimligare könsfördelning i forskarkarriären ute vid
våra högskolor och universitet.

Anf. 54 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Fru talman! Bengt Silfverstrand nämner de fyra
vetenskapsområdena och låter framskymta att den
aktuella forskningsutredningen, som vi för övrigt båda
sitter i, mycket väl skulle kunna åta sig detta på eget
bevåg och komma med ett förslag. Tror verkligen
Bengt Silfverstrand att det finns utrymme och tid för
detta, att vi över huvud taget skulle desavouera rege-
ring och riksdag - som ju skall fatta beslut om veten-
skapsområdet i dag - genom att ifrågasätta de beslut
som fattas och börja arbeta fram ett nytt förslag? Nej,
Bengt Silfverstrand, det är väl ändå litet optimistiskt.
Säg i stället att ni en gång under processens gång
kanske skulle ha kunnat fundera på om detta var det
absolut bästa förslaget men att processen nu har gått
ifrån oss alla. Nu är det det här som gäller, och ni är
inte beredda att fundera ett varv till på om detta är det
bästa.

Anf. 55 BENGT SILFVERSTRAND (s) re-
plik:
Fru talman! Jag uppfattar den kritiken från Folk-
partiets mycket dynamiska och konstruktiva ledamot i
utbildningsutskottet som ganska mild. Jag skall själv-
fallet svara på frågan. Jag vill också erinra om att
Margitta Edgren är ledamot i den forskarutredning där
även undertecknad är ledamot. Därför skall vi väl
också här i gott samförstånd kunna lyfta den här frå-
gan om så skulle behövas. Det jag har sagt är att möj-
ligheten att göra detta finns. Det beror på oss själva.
Direktiven är trots allt inte snävare hållna. Förslaget
som sådant ber vi däremot inte på något sätt om ur-
säkt för. För att vi skall få en bättre ordning, en star-
kare och effektivare forskningsorganisation ute på
våra universitet och högskolor, är det oerhört väsent-
ligt att man genomför den här koncentrationen.
På samma sätt som tidigare överlåter vi med fullt
förtroende åt de enskilda lärosätena att sedan avgöra
resursfördelningen inom dessa områden. Då har vi
företrädare som med kraft kan driva exempelvis det
humanistiska och samhällsvetenskapliga vetenskap-
sområdet, som ju blir väldigt stort. Vi har företrädare
i styrelserna, och vi får nya styrelser med större befo-
genheter att bevaka de här frågorna.
Det är också med den här reformen som med
många andra: Självklart får man sedan utvärdera den
och se vad den leder fram till. Når man inte avsett
resultat får man göra erforderliga justeringar.

Anf. 56 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Fru talman! Jag fick med det här svaret fullt klart
för mig att Bengt Silfverstrand inte är beredd att bi-
träda mig i den här utredningen, där vi båda sitter
med, i fråga om att lägga fram ett förslag om att se
över huruvida indelningen i fyra vetenskapsområden
är den optimala.

Anf. 57 BENGT SILFVERSTRAND (s) re-
plik:
Fru talman! Jag är inte beredd att biträda just det
förslaget av den enkla anledningen att vi har möjlig-
het att väcka frågan i det forum där vi båda är repre-
senterade, nämligen den forskningspolitiska utred-
ningen med det framåtsyftande namnet Forskning
2000.

Anf. 58 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Den proposition som vi nu diskuterar,
och som riksdagen snart kommer att fatta beslut om,
är en del av den reformverksamhet som högskolorna
genomgår. Den är ett led i den utbyggnad och kvali-
tetsförstärkning som sker inom svensk högskola i dag.
Vi vet alla att när det gäller de grundläggande frå-
gorna - utbyggnaden, fördelningen av utbyggnaden,
jämställdheten och några andra frågor - finns det
skiljelinjer, framför allt mellan riksdagsmajoriteten
och Moderaterna. Här i debatten har Andreas
Carlgren tydligt illustrerat hur Moderaterna minst sagt
släpar benen efter sig när det gäller utbyggnaden av
de mindre och medelstora högskolorna. Det är helt
klart att om Moderaterna hade fått bestämma hade vi
inte haft den kraftfulla utbyggnad som nu sker och
inte heller fasta forskningsresurser, vilket är en förut-
sättning för hög kvalitet.
Jag vill gärna säga till Rune Rydén, apropå detta,
att jag inte är det minsta generad över att säga att vi
har ett utmärkt samarbete med Centerpartiet i denna
fråga. Jag finner det faktiskt en aning förvånande att
Rune Rydén är ironisk över detta samarbete; jag har
annars förstått att Moderaterna nu silkeslent talar om
att man skall ha samarbete överallt. Varför då inte
också i denna fråga? Det kanske vore dags för Mode-
raterna att ompröva sin negativa inställning i det här.
Det vore utmärkt. Men det märks tyvärr ingenting av
detta i reservationerna till den här propositionen. Här
är det samma inställning som tidigare, vilket också
Bengt Silfverstrand här har pekat på.
När det gäller jämställdheten har Margitta Edgren
som vanligt kraftfullt visat var Moderaterna egentli-
gen står. Det behöver knappast tilläggas något efter
vad som sades där. Inger Davidson har också på ett
mycket tydligt och klart sätt visat varför det är bra
med rekryteringsmål: för att vi skall komma någon
vart i denna fråga och inte behöva vänta i 157 år eller
vad det nu var. Jag vet visserligen att Moderaterna
säger att bara månghundraårig erfarenhet kan ge
kvalitet i verksamheten, men med det synsättet kan vi
inte ha några högskolor över huvud taget efter Lunds
universitet som uppfyller de moderata målen.
Ändå finns det i den här frågan och när det gäller
den här propositionen en betydande enighet här i
riksdagen. Jag är glad över det. Det gäller också, det
vill jag säga, Moderaterna på vissa punkter. Visserli-
gen finns det här och var reservationer, men egentli-
gen står det samma sak i dem som i propositionstex-
ten. Det finns väl helt enkelt en allmän enighet om att
det måste ske fortsatta reformer för att man skall
kunna dra nytta av den decentralisering av högskolor-
na som har skett under 1990-talet och överlämna mera
av besluten till högskolorna själva. Då behövs det
också reformer av ledningsfunktionerna inom högsko-
lorna.
När jag lyssnar till Rune Rydén och läser reserva-
tionerna tycker jag mig märka att Moderaterna på
något sätt här är själsligt kluvna. Å ena sidan tycker
man att det här egentligen är ganska bra reformer - att
överlåta mer till högskolorna, att högskolestyrelserna
får rekrytera ordförande utifrån och en lång rad annat
som ingår i propositionen. Å andra sidan vill man
gärna företräda en konservativ professorsopinion - vi
vet att en sådan finns - som tycker att det här inte är
bra. Å tredje sidan vill man ju också vara för förnyel-
se. Det här är ju avreglering i långa stycken, men det
är ändå inte riktigt bra avreglering. Då vill man be-
stämma mera. Det är som om man inte riktigt litar på
att högskolorna själva skall kunna fatta beslut.
Ta t.ex. detta med undervisningsskyldigheten.
Hela den frågan handlar just om att överlåta till hög-
skolorna, och för den delen institutionerna eller de
andra enheterna inom högskolorna, att utnyttja den
tillgängliga arbetskraften på bästa möjliga och effek-
tivaste sätt. Det är självklart att man skall göra detta i
form av avtal och att man då inte skall vara bunden
till statliga regleringar. Jag tycker att det är ett stort
framsteg att vi nu har kommit så långt att detta kan
ske.
För övrigt måste jag säga att det här är något mot-
sägelsefullt, som jag också påpekade förut. Modera-
terna vill ju gärna ha fristående universitet och hög-
skolor. Det har man motionerat om i annat samman-
hang, och som vi alla vet har man genomfört det un-
der den föregående regeringsperioden. Där är det ju
på det här sättet. Det sägs t.o.m. vara en särskild po-
äng att det är på det här sättet. Men varför är det då
inte bra om det omfattar alla högskolor? Det är svårt
att förstå.
Sedan vill jag säga något om finansieringen. Det
finns i dag ca 2 000 docentkompetenta lektorer i de
svenska högskolorna. Anta att - jag säger inte att det
blir så - alla dessa personer med det här nya systemet
skulle bedömas och kvalificera sig som professorer.
Det skulle då kosta ganska exakt 87 miljoner kronor i
ökade kostnader för högskolan. Fr.o.m. budgetåret
1998 tillförs högskolan 1 miljard kronor i nya resurser
plus studiemedel till studenterna - 1 miljard i nya,
permanenta resurser. Det är både en kraftig ökning av
fakultetsanslagen på knappt en halv miljard, och det
är en ökning av grundutbildningsanslagen. Men det är
just dessa resurser som skall användas för forskning
och undervisning.
Kostnaden för forskning och undervisning är
egentligen två. Den ena är lokaler. Det är den mindre
delen. Den andra är just kostnaden för den anställda
personalen - för forskarna, lärarna och annan anställd
personal. Det är självklart att det är just de medlen
man skall använda för detta. Det innebär en rejäl
kvalitetshöjning av den svenska högskolan. Nya re-
surser tillförs. Man får ett bättre och mer modernt
tjänstesystem. Människor uppmuntras att göra karriär
i högskolan. Inom små ämnen skall en framstående
forskare inte behöva vänta nästan hela sin livstid på
att kunna bli professor, om man är kompetent nog.
Högskolan tillförs resurser, och det är avgörande.
Den här reformen hade inte varit möjlig om inte re-
geringen och riksdagsmajoriteten, med stöd av Cen-
terpartiet, kunnat tillföra högskolan nya resurser. Det
är helt avgörande, och det blir på det sättet.
Jag tror att Rune Rydén bör besinna detta och häl-
sa de här reformerna som ett ganska logiskt fullföl-
jande av reformer som antogs under den föregående
mandatperioden. Det är reformer som jag för min del
hela tiden har betraktat som viktiga och centrala för
den svenska högskolans utveckling.

Anf. 59 ANDREAS CARLGREN (c) re-
plik:
Fru talman! Det har gått som en grön linje genom
det jag har sagt i dag att vi förespråkar ett decentrali-
serat kunskapssamhälle. Med tanke på att den social-
demokratiska regeringen vartefter har gett olika idéer
sitt stöd, har det naturligtvis gått att åstadkomma ett
bra samarbete när det gällt viktiga delar av den de-
centraliseringen.
Men på en punkt i det vi behandlar i dag är jag
förvånad. Helt avgörande för en decentralisering är
självklart också ett större studentinflytande på hög-
skolorna. Centerpartiets mål på sikt är att en tredjedel
av styrelsens ledamöter skall vara studenter. Men det
är ett steg i rätt riktning att det nu blir som utbild-
ningsutskottet föreslår, att studenternas representation
i högskolestyrelserna utökas till minst tre. Men jag
tycker att det är konstigt att en regering som annars
har haft lätt att stödja en decentralisering, och som är
så medveten om jämställdhet, bortsåg från den här
viktiga delen.
En viktig fråga, med tanke på att utskottet nu fö-
reslår en översyn av studentinflytandet på alla nivåer
inom högskolan, handlar om vilken inriktning Carl
Tham anser att en sådan översyn skall ha. Där är jag
intresserad av att höra Carl Thams svar, särskilt som
jag tror att studenternas engagemang i undervisningen
är en viktig del för kvalitetssäkring och utvärdering av
utbildningen. Det är alltså en viktig del av det vi nu
gör, dvs. en satsning på kvalitet och decentralisering
samtidigt.

Anf. 60 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Jag har egentligen ingen invändning
alls mot det Andreas Carlgren säger om betydelsen av
studentinflytande, självklart inte. Jag anser att den här
utvärderingen naturligtvis skall ske i nära samarbete
med studenternas organisationer, med Sveriges För-
enade Studentkårer, som är den centrala organisatio-
nen för studenterna.
Jag vill understryka att den på ett sätt kanske allra
viktigaste delen av studentinflytandet handlar om
inflytande över undervisningen. Studenterna måste
vara medagerande i undervisningen, inte bara passivt
ta emot utbildning, utan delta också när det gäller
undervisningens uppbyggnad och uppläggning. Där
finns både positiva och negativa saker inom den
svenska högskolan i dag.
Mitt intryck från många besök runt om i landets
högskolor är att studenterna finner att de har mer att
säga till om i dag än tidigare, men att det fortfarande
finns mycket att göra. Det handlar då inte uteslutande
om beslut som rör lokaler och liknande, utan det
handlar just om undervisningens uppläggning och hur
studenterna dras in i arbetet på att lägga upp utbild-
ningen. Det här är en fråga som har många bottnar.
Det är självklart en fråga som skall utredas med
största noggrannhet.

Anf. 61 ANDREAS CARLGREN (c) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att det är bra att utbild-
ningsministern har den principiella synen. Jag vill
lägga till att det är viktigt att den översyn som nu skall
göras kommer i gång mycket snabbt och att den också
snabbt leder till nya initiativ när det gäller studentin-
flytandet. En ökad representation i styrelserna är ett
viktigt steg. Men det krävs också inflytande på andra
nivåer. Allra helst en regering som har föreslagit
styrelser med elevmajoritet i gymnasieskolan måste
vara ivrig att gå vidare när det gäller högskolan.
Vi har nått flera klara framgångar för Centerparti-
ets arbete. I det här fallet blev det först i utskottet.
Men jag tycker att helheten i den här debatten visar
att vi på ett mycket konsekvent sätt har kunnat arbeta
för decentralisering. Arbetet inleddes under fyrparti-
regeringens tid, ibland tyvärr på tvärs mot moderater-
na, men vi lyckades ändå få igenom besluten i rege-
ringsställning. Vi har drivit den linjen vidare under
den här mandatperioden och lyckats få majoritet med
socialdemokraterna. Jag tror att det visar att ett parti
kan driva en mycket konsekvent politisk linje under
olika politiska majoriteter och ändå få sin politik
genomförd. Jag tror att det är ganska unikt, men det är
viktigt för Utbildningssverige, och på den linjen tän-
ker Centerpartiet arbeta vidare.

Anf. 62 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag kan anknyta litet till det Andreas
Carlgren beskriver så vällovligt. Det låter litet grand
som om samarbetet mellan Centern och Socialdemo-
kraterna ibland vacklar. Vi har hört Andreas Carlgren
tala mycket varmt om studentinflytande, samtidigt
som vi ser en proposition där man har glömt bort
studentinflytandet. Man får lätt intrycket - om det nu
är som Andreas Carlgren säger, att man har ett så
intimt samarbete - att det måste ha varit en våldsam
kamp kring denna fråga, där Socialdemokraterna trots
ivrigt arbete från Centerns sida har stått emot trycket
att skriva någonting om studentinflytande i den här
propositionen. Man kanske kan få en allvarligare
kommentar till bakgrunden till detta, men jag förstår
att Andreas Carlgren överdriver på vissa punkter.
En litet mer allvarlig fråga gäller rekryteringskvo-
terna. Man inför nu en kvotering av kvinnliga profes-
surer. En fråga är: Räknas till de nyrekryterade pro-
fessorerna de lektorer som i kraft av sin behörighet
för professur också får anställning som professor?
Om man funderar igenom det här litet grundligt
kan man fråga sig om det här över huvud taget kom-
mer att leda till att vi får fler kvinnor på högre poster.
Är det verkligen någon hjälp? På vilket sätt kommer
det att bli till hjälp? Blir det bara en lektor mindre och
en professor mer bland kvinnorna?
Jag tror alltså att effekten av en sådan här åtgärd
ligger på propagandaplanet. Den skakar om universi-
teten, och man får föreställningen att här måste det
göras någonting och den här frågan skall uppmärk-
sammas. Det är utmärkt. Men risken är att man nöjer
sig med att göra enbart detta och inte gör alla de and-
ra sakerna. Och eftersom det inte finns ett enda annat
förslag i den här propositionen om hur jämställdheten
skall gagnas, men väl ett envist fasthållande vid den
femåriga meriteringsgrunden för forskarassistenttjäns-
terna, skulle jag vilja ställa frågan: Varför åtminstone
inte ta bort den, så är åtminstone en sak gjord?

Anf. 63 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Jag blev litet konfunderad över vad
Gunnar Goude egentligen tycker om kraven på ökad
jämställdhet. Det här är ett led i en politik som lades
fast i en proposition som antogs av riksdagen våren
1995 och som innehåller en rad olika förslag. Det är
ett fullföljande av en konsekvent politik på det här
området. Det är helt klart, och det tycks Gunnar Gou-
de tycka vara en bra sak, om jag uppfattade det rätt,
att den innehåller förslag som just är avsedda att ruska
om universiteten och högskolorna. Helt rätt. Det är
just den omruskningen som behövs för att bryta det
bastanta mansvälde som vi tyvärr fortfarande har i
dessa institutioner.
Rekryteringsmålen är ett led i dessa ansträngning-
ar, ingalunda det enda. Det finns en lång rad andra
saker som har beslutats av denna riksdag, som håller
på att genomföras och som går i rätt riktning. Och
naturligtvis ingår också att vi får fler kvinnliga forska-
re. Det håller redan på att ske. Det ser man om man
tittar på rekryteringstalen på nästan alla områden, med
några få beklagliga undantag. Det är klart att det ock-
så kommer att möjliggöra för högskolorna att rekryte-
ra fler kvinnliga forskare på höga tjänster. Det är
självklart att det också innefattar dem som i dag har
lektorstjänster men befinns vara professorskompeten-
ta. Självklart. Varför skulle de uteslutas från detta?
Man får se det här som ett led i en systematisk
politik. Det leder fram till det vi räknar med som ett
realistiskt mål, att inom kanske en tioårsperiod ha
åtminstone 20-25 % kvinnliga professorer här i lan-
det. Det är fortfarande ingen hög andel - ingen säger
att det är fantastiskt - men det är oerhört mycket
bättre än utgångsläget, som var 7 %.

Anf. 64 GUNNAR GOUDE (mp):
Fru talman! Jag håller fullständigt med om att
målet skall vara ökad jämställdhet. Det kommer sä-
kert att leda till att vi får betydligt fler kvinnliga pro-
fessorer. Det är alltså medlet som jag ställer mig tvek-
sam till.
Utbildningsministern talar om det bastanta mans-
samhället, och det är intressant att notera att det före-
faller vara så bastant. Det är klart att det är det om
man vidhåller den här orörligheten. Regeringen har
alltså inga åtgärder för att lösa upp den låsta struktu-
ren.
Vi har föreslagit tidsbegränsade tjänster och
visstidsförordnande på professurer för att få i gång en
rörlighet. Så länge strukturen är låst och man sitter
kvar på sina tjänster går det ju inte att få någon för-
ändring; förändringsutrymmet är för litet. Det är en-
ligt Harriet Ryd huvudskälet till att det skulle ta 156
år. Rörligheten i universiteten är så liten att det tar
evigheter att komma fram till jämställdhet om man
inte löser upp hela systemet. Det är närmast det som
frågan gäller.
Återigen: Varför inte ta bort det femåriga merite-
ringskravet för forskarassistenttjänster? Det är en
kvinnofälla som är inbyggd i systemet.

Anf. 65 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Till sist vill jag bara peka på att den
svenska högskolan befinner sig i en mycket stark
expansion, som alla vet. Det kommer att ge förutsätt-
ningar både för ökad rörlighet och för att just skapa
det utrymme som behövs om det skall bli en föränd-
ring av tjänstestrukturen inom universitet och högsko-
lor. Här kan man verkligen säga att expansion, kvanti-
tet och kvalitet går hand i hand.
Genom att vi får en mer jämställd högskola, ge-
nom att vi får flera kvinnor på olika befattningar inom
högskolan, också när det gäller professorstjänsterna,
får vi också en högskola som har högre kvalitet. Det
är precis den utvecklingen som vi nu går mot. Jag
räknar då, efter det senaste inlägget, in Gunnar Goude
bland jämställdhetens vänner i det här avseendet.

Anf. 66 RUNE RYDÉN (m) replik:
Fru talman! Efter att ha målat upp en skiljelinje
mellan oss och Socialdemokraterna - en skiljelinje
som jag tycker ibland finns men ibland inte finns -
sade utbildningsministern att skillnaderna egentligen
inte är så stora. Det är ett riktigt konstaterande vad
gäller den här propositionen. Vi kanske låter litet
osäkra, men det finns anledning att vara eftertänksam
vid dessa förändringar av högskolan. Ibland genom-
förs det i detta hus alltför snabbt förändringar, inte
bara inom högskolan utan även inom skolan, som får
konsekvenser som inte har analyserats på rätt sätt.
Varför skall vi alltid ha så bråttom? Om regering-
en hade väntat litet grand och tillsatt en parlamenta-
risk utredning hade vi kanske haft ett enhälligt betän-
kande i dag. Men det fanns tydligen inte utrymme för
det.
Sedan kom utbildningsministern in på frågan om
finansieringen. Jag konstaterar då att universiteten
och högskolorna skall finansiera detta inom de ramar
som de har. Även om de nu skulle få ytterligare peng-
ar, enligt regeringen, innebär det att de pengarna i
regel är låsta, vilket innebär stora problem för de
enskilda institutionerna. De professorskompetenta
lektorerna är ojämnt placerade, och vi har inte fått
något besked om hur man skall lösa det.
Jag tycker alltså att grundförslaget är bra, men det
finns fortfarande ingen egentlig finansiering av för-
slaget. Det är där vi moderater har riktat in vår kritik.
Vi tycker att det är olyckligt att det har förts fram på
det här sättet.

Anf. 67 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! När det gäller vissa huvudfrågor i
högskolepolitiken har vi, som jag sade, onekligen
delade meningar. Men det hindrar inte att vi kan ha ett
gemensamt synsätt i vissa avseenden. Jag har också
en känsla av att Moderaterna egentligen skulle vilja
stödja de flesta av förslagen i den här strukturpropo-
sitionen men tycker att de inte kan stödja förslag från
den socialdemokratiska regeringen. Dessutom har de
sina olika konservativa grupper att tänka på. De står
därför på olika ben.
Det är för mig fullständigt obegripligt hur Rune
Rydén kan påstå att det inte finns någon finansiering
av förslagen när universiteten och högskolorna tillförs
1 miljard kronor. Rune Rydén kan väl inte mena att
de pengarna bara försvinner eller att universiteten och
högskolorna använder dem till snus och brännvin? Jag
tror inte att Rune Rydén menar det.
De här pengarna används för det som är den dy-
raste och viktigaste resursen inom högskolorna, näm-
ligen just personalen. Då har man möjlighet att finan-
siera den uppryckning av högskolan som det här nya
tjänstesystemet innebär.
Nu tycks Rune Rydén vilja att regeringen skall
sitta och tala om hur det skall fördelas mellan olika
institutioner, högskola för högskola, universitet för
universitet. Är detta moderat avregleringspolitik? Det
påminner för all del om den nya skolpengen som ni
har fört fram. Den bygger tydligen också på att en
minister skall sitta och detaljstyra, i det fallet tydligen
nästan varje elev. Men det går inte. Det kan inte vara
på det sättet, utan universiteten och högskolorna har
själva förmåga att klara de här uppgifterna. Vi överför
ansvaret till dem just därför att vi tror på deras förmå-
ga, kapacitet och vilja att utveckla sina högskolor och
också fatta de beslut som det här systemet innebär.

Anf. 68 RUNE RYDÉN (m) replik:
Fru talman! Jag vill bara säga till utbildningsmi-
nistern att universiteten och högskolorna vid upp-
vaktningen i utskottet inte verkade ha den förmågan
och den kunskapen. De var utomordentligt bekymrade
för finansieringsfrågan. Det som vi från moderat håll
har efterlyst och som vi inte har sett ett spår av i pro-
positionen är en rimlig analys av vad det här kostar.
Om detta hade funnits i propositionen kunde vi ha fört
en annan debatt. Om de socialdemokratiska represen-
tanterna i utskottet hade kunnat svara för sig och
lämna några som helst kostnadsförslag på detta kunde
vi också ha fört en annan debatt. Det är beklagligt att
man från socialdemokratiskt håll försöker skyla över
detta och säga att det skall lösas inom de givna ra-
marna.
Man kan säga så i vilket fall som helst, men rege-
ringen bör veta hur universiteten och högskolorna
använder pengarna. Det kan inte vara obekant för
utbildningsministern att vissa institutioner kommer att
ha utomordentligt stora ekonomiska problem att ge-
nomföra denna förändring, som vi nu har fått ett kost-
nadsförslag på vad den innebär, nämligen 87 miljoner
kronor.
Moderaterna är för sådana här förändringar, men
man skall ha riktiga analyser bakom dem och inte
bara hoppas att de kan lösas på det ena eller andra
sättet när de kommer till avgörande ute på institutio-
nerna. Det är där vår kritik har varit fast, och den är
fortfarande fast.

Anf. 69 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! Efter detta senaste inlägg av Rune
Rydén blir jag en smula bekymrad över vart den mo-
derata högskolepolitiken är på väg. Jag trodde att vi
hade en gemensam uppfattning på en punkt, nämligen
att det är en fördel att universitet och högskolor får
större självständighet och kan styra sig själva. Mode-
raterna vill ju i vissa avseenden gå oerhört mycket
längre än vad vi vill. Ni ville ju föra bort ansvaret från
riksdag och regering genom att inrätta särskilda s.k.
fristående skolor. Det ville inte vi. Om staten lägger
ned mellan 20 och 30 miljarder på högskolan menar
vi att det är riktigt att riksdagen har ett inflytande över
hur pengarna används.
Nu säger Rune Rydén att universiteten har talat
om för utskottet att de inte har förmågan att klara av
det här. Det är en häpnadsväckande synpunkt. Hela
systemet bygger ju på att universiteten och högsko-
lorna har denna förmåga. Jag som utbildningsminister
är övertygad om att de också har den.
Sedan säger Rune Rydén att man skall analysera
och frågar varför man alltid skall ha så bråttom. Ja,
den här frågan har analyserats länge. Det har varit
olika utredningar, och det har förts många diskussio-
ner i den akademiska världen, också mellan departe-
mentet och den akademiska världen. Jag skulle nog i
Rune Rydéns ställe vara litet försiktig med att tala om
att man inte skall ha för bråttom.
Hur gick det till när den borgerliga regeringen in-
förde de nya forskningsstiftelserna? Gjordes det då
omsorgsfulla analyser av vart detta skulle leda? Fanns
det då parlamentariska utredningar som skulle komma
fram till enighet? Inte alls. Förslaget kördes igenom
med riksdagsmajoritetens hjälp, och de sista beslut
som fattades när det gäller dessa stiftelser fattades en
dag före valet 1994 av den dåvarande regeringen. Det
var så Moderaterna agerade när det gällde beredning
och hantering av viktiga frågor.

Anf. 70 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja lägga till två saker.
Carl Tham menar att vi har haft en bra jämställdhets-
debatt och att bl.a. jag och Folkpartiet har varit dukti-
ga och lagt fram konstruktiva förslag. Då tycker jag
att det är märkligt att regeringen lägger fram det för-
slag man gör om forskarassistenter.
En lösning på de problem som har tagits upp av
Rune Rydén, Gunnar Goude och andra är att inte
begränsa tiden för forskarassistenttjänsterna på det
sätt som regeringen föreslår i propositionen. Folkpar-
tiet har fört fram detta som en lösning på problem
som kan uppstå när man först doktorerar och sedan
skaffar sig barn. Det gäller både män och kvinnor.
Man skall ha möjlighet att arbeta deltid.
Det viktigaste är inte att tiden begränsas, utan att
det finns en plan för hur lång tid det skall ta. Det är
viktigt att man följer den planen. Det kan sedan gälla
sex eller t.o.m. åtta år, dvs. den tid man har ansvar för
växande barn. Det skall gälla både män och kvinnor.
Ett annat bra jämställdhetsförslag som jag tycker
att regeringen skulle ha nappat på är att postdoktorala
stipendier även skall få tas ut i Sverige. Det är bra för
kvinnor och män med doktorsexamen som har ansvar
för växande barn. Det är gammal slentrian som gör att
de som får postdoktorala stipendier alltid skall ut i
världen och flaxa. Det är bra, men det kan faktiskt
även ge erfarenheter att vara i Sverige.
Vi har nödgats reservera oss på dessa två punkter.
Jag tycker att vi har bra och kloka förslag som det inte
hade varit så svårt att ta till sig i arbetet med att stärka
jämställdheten.

Anf. 71 Utbildningsminister CARL
THAM (s):
Fru talman! De postdoktorala stipendierna är till-
komna för att främja forskning vid universitet utanför
Sverige. Det har inte skett slentrianmässigt, utan det
har funnits vägande skäl för det. Det är en väldigt
viktig del av en forskningskarriär.
Man kan naturligtvis alltid diskutera om man skall
inrätta en annan sorts tjänster av särskild käraktär för
verksamheten vid svenska högskolor. Man kan säga
att forskartjänsterna är en sorts postdoktorala stipen-
dier. De är inriktade på forskarkarriären.
Jag måste medge att jag tycker att Margitta Ed-
gren starkt överdriver de nackdelar som man har av
det nuvarande forskarassistentsystemet och av vad
som här föreslås. Det är också en ekonomisk fråga.
Det kan vi inte komma ifrån. Vi skulle gärna se fler
forskarassitenttjänster i framtiden och ännu större
resurser till högskolorna. Då skulle vi också kunna
utöka det antal år som man kan inneha en forskaras-
sistenttjänst. Det gäller både för män och kvinnor. Jag
vill påminna om att barn inte bara är en fråga för
kvinnorna, vilket Margitta Edgren väldigt noga brukar
understryka, utan också för männen.
Hur långt man kan gå är en kostnadsfråga. Det är
en fråga som man få se på successivt när man i en
framtid har möjlighet att tillföra än större resurser till
högskolorna.

Anf. 72 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Fru talman! Jag visade bara på att det finns möj-
lighet att göra mer för att de mål som vi alla strävar
efter skall kunna nås. Jag svarade samtidigt på frågor
från Gunnar Goude och Rune Rydén om de kvinnor
som har barn.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 10 §.)

7 § Utbildning i teckenspråk för vissa föräld-
rar, m.m.

Föredrogs
Utbildningsutskottets betänkande 1997/98:UbU4
Utbildning i teckenspråk för vissa föräldrar, m.m.
(prop. 1996/97:162)

Anf. 73 HANS HJORTZBERG-
NORDLUND (m):
Fru talman! Jag skulle först vilja yrka på tillstyr-
kan till vår reservation nr 1 under mom. 2 i detta
betänknade.
Efter den kritik vi hade att framföra med anled-
ning av förra betänkandet är det skönt att diskutera ett
betänkande där vår syn i stort sett överensstämmer
med regeringens. Det är en väldigt angelägen propo-
sition som betänkandet grundar sig på.
De barn och ungdomar som har grova hörselhan-
dikapp utgör en handikappgrupp som har varit och är
väldigt utsatt. Man råkar lätt ut för kommunikativa
inlåsningseffekter om man tillhör denna grupp. Vi
anser att en utbildning av anhöriga i teckenspråk, i
detta fall föräldrar, är en bra sak.
Vår kritik, som är mycket begränsad, gäller denna
utbildnings målgrupp. Vi anser att målgruppen bör
utvidgas, så att den även omfattar andra personer. Det
är inte alla hörselhandikappade ungdomar och barn
som bara har föräldrar att kommunicera med. Ibland
kan syskon vara bättre lämpade. Ibland kan det vara
morföräldrar eller något liknade. Vi tycker att detta
skulle ha utretts ordentligt innan regeringen lade fram
propositionen.
Propositionen kom före sommaren. Redan i sep-
tember började man följa upp förslaget. Man utreder
nu vilken kompetens lärare skall behöva på olika
teckenspråksutbildningar för barn, ungdomar och
vuxna. Det är bra. Lärarsituationen är den största
begränsningen när det gäller utbildningen. Jag hoppas
att man kan lösa de problemen och att de hörselhan-
dikappade i framtiden får en bättre situation vad be-
träffar deras eget språk.

Anf. 74 ALICE ÅSTRÖM (v):
(Talaren inleder anförandet på teckenspråk.)
Fru talman! I dag skall vi debattera ett förslag om
utbildning i teckenspråk för föräldrar till döva och
gravt hörselskadade barn. Nyss använde jag bara
teckenspråket. Det är så det är att växa upp med döva
föräldrar, eller att vara ett dövt barn.
Vi har lagt fram ett förslag om att vi också måste
ge barn som har döva föräldrar deras eget språk. Barn
till döva föräldrar får bara lära sig teckenspråk från
föräldrarna. Många gånger är det inte tillräckligt för
att de skall kunna klara språket.
I vanliga fall säger vi att barn som talar ett annat
språk hemma - som har ett annat modersmål - skall få
extra undervisning i skolan. Men barn till döva föräld-
rar som har ett annat språk får inte den hjälpen.
Jag är själv uppvuxen med döva föräldrar, och jag
har själv känt hur svårt det är att inte ha ett riktigt
språk att prata med mina föräldrar på.
I dag säger man att det inte finns tillräckligt med
lärare i teckenspråk. Men ett problem är att många
barn till döva föräldrar, som skulle kunna bli mycket
bra teckenspråkslärare, inte har fått lära sig språket på
ett riktigt sätt. Ett sätt att lösa problemet är att se till
att vi i framtiden kommer att ha många bra tecken-
språkslärare, som inte bara kan språket utan också
känner till kulturen, förstår de olika delarna och vet
hur det är att vara döv.
Vi i Vänsterpartiet tycker att regeringen nu borde
se över frågan om barn till döva föräldrar och deras
behov av att få ett riktigt teckenspråk. Regeringen
borde gå vidare i den mycket bra riktningen, att ge
föräldrar till döva barn ett språk att tala med sina barn
och ge barnen till döva föräldrar ett språk som de kan
tala med sina föräldrar.
Med detta yrkar jag bifall till reservation 2 under
mom. 3.

Anf. 75 TORGNY DANIELSSON (s):
Fru talman! Betänkandet handlar om utbildning i
teckenspråk för föräldrar till döva, hörselskadade och
dövblinda barn.
En central utgångspunkt för förslaget är barnets
rätt till sina föräldrar och rätten för barnet att få god
omvårdnad, omsorg och stöd för sin utveckling. Den-
na grundläggande rätt förutsätter en väl fungerande
kommunikation, inte bara för barnet utan också för
föräldrarna - detta för att på bästa sätt kunna tillmö-
tesgå barnets behov och utgöra ett stöd för barnet
under hela barnets uppväxttid.
Språkets betydelse för barns utveckling är väl
känd. Det är genom att kunna uttrycka sig själv, ställa
frågor och ta in synpunkter och intryck som ett funge-
rande samspel med omgivningen utvecklas. Detta
samspel ger förutsättningar för barnets kunskapsin-
hämtning och utvecklandet av den egna personlighe-
ten och identiteten. Det är viktigt att barnet kan tilläg-
na sig ett språk tidigt och att det kan ingå som en
naturlig del av barnets dagliga liv.
För döva, hörselskadade och dövblinda barn är
möjligheterna till en tidigt fungerande kommunikation
med omgivningen lika avgörande för hela utveckling-
en som för alla andra barn. Det är därför angeläget att
samhället på olika sätt kan erbjuda föräldrar detta
stöd, anpassat efter behov. Det är också angeläget att
föräldrar tidigt kan introduceras och erbjudas utbild-
ning i teckenspråk. Ett i sak enigt utskott tillstyrker
därför regeringens förslag om utbildning för föräldrar
till barn som är beroende av teckenspråk för kommu-
nikation.
Teckenspråket är ett ungt och spännande språk,
som från att ha varit en icke godkänd form för kom-
munikation fick sin officiella status så sent som i
början på 1980-talet. Det är i dag självklart att alla
döva och många hörselskadade behöver teckenspråk
som första språk. Jag har lärt mig att synen på inlär-
ning av teckenspråk inte är jämförbar med synen på
inlärning av ett annat främmande språk. När vi lär oss
t.ex. engelska utvecklar vi först ett passivt ordförråd
och en förståelse. I nästa steg, efter ytterligare tid och
träning, lär vi oss att uttrycka oss och ta aktiv del i en
konversation. Vi förstår med andra ord vanligtvis mer
av det nya språket än vad vi lyckas förmedla.
När vi som hörande skall lära oss teckenspråket
ligger den största utmaningen och svårigheten i att ta
in, tolka och förstå vad den andre förmedlar. Språket
är visuellt och består av gester och rörelser med hän-
der, ögon, ansikte, mun, huvud och kropp, som vi
nyss fick se exempel på här. Rent pedagogiskt är det
en speciell utmaning att utveckla metoder, hjälpmedel
och tekniker för att kunna förvärva teckenspråkskun-
skaperna, speciellt för hörande som inte tidigare un-
der sin uppväxttid kommit i kontakt med språket. Det
är inte minst spännande i det här sammanhanget att se
vad den interaktiva multimediatekniken kan ge för
nya möjligheter.
Det finns ett klart behov av att satsa på utbildning
och forskning inom detta område. Det är därför ange-
läget att denna satsning på utbildning för alla föräld-
rar som har behov av teckenspråk för kommunikation
inte bara blir en utbyggnad rent kvantitativt till att
omfatta alla, utan att det också utvecklas bra utbild-
ningar och pedagogiska metoder som är speciellt
anpassade för denna grupp.
Inom ramen för den kursplan och de ekonomiska
förutsättningar som regeringens förslag innebär är det
intressant att se hur olika utbildningsanordnare kan
utveckla innehåll, uppläggning och metoder för att nå
målet med utbildningen. Det är också angeläget att
följa upp vilka ytterligare behov som kan finnas av
påbyggnadsutbildningar och individuell anpassning.
En kontinuerlig uppföljning och utvärdering i syfte att
nå önskvärd utveckling av denna utbildning är därför
angelägen. Jag ser gärna att detta arbete sker i nära
samarbete med de aktuella brukarorganisationerna.
Regeringen informerar om att man vill ta ett ini-
tiativ till att ett utvecklingsarbete inom det här områ-
det kommer i gång och att medel ur Allmänna arvs-
fonden kommer att avsättas. Detta är mycket väl-
kommet.
Fru talman! På kort sikt är det dock, som vi tidiga-
re har hört, det akuta behovet av teckenspråkslärare
som är mest angeläget. De är en grundförutsättning
för att sprida kunskaper och färdigheter i teckenspråk.
Men en självklarhet för att man skall kunna försörja
utbildningsanordnare med personal som har god pe-
dagogisk kompetens är att man också satsar på en
utveckling av teckenspråksutbildningarna. Regeringen
har därför nyligen uppdragit åt Statens institut för
handikappfrågor i skolan att i samråd med Tolk- och
översättarinstitutet vid Stockholms universitet analy-
sera vilken kompetens lärare behöver inom olika
teckenspråksutbildningar, dels med tanke på under-
visning av barn, dels med tanke på undervisning av
vuxna.
Bristen på teckenspråkslärare i dagsläget gör att
det känns angeläget att i största möjliga mån finna
samordningsmöjligheter mellan utbildningar som
vänder sig till olika grupper. Det innebär att man, när
det gäller t.ex. utbildningar som vänder sig till barn
eller syskon till döva och hörselskadade föräldrar, i
möjligaste mån skall försöka samverka i utbildningen
för föräldrar kring resurser i form av kompetens,
material och personal.
Fru talman! Det skall bli intressant att följa ut-
vecklingen av denna nya utbildningsform, speciellt då
jag är övertygad om att det finns mycket kunskaper,
idéer och entusiasm ute i landet. Därmed vill jag
också yrka bifall till utskottets hemställan i betänkan-
det i dess helhet.

Anf. 76 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Vi fick inget svar på hur man skall gö-
ra med barn till döva föräldrar. Om man nu ser teck-
enspråket som ett eget språk, och den statusen har det
fått en gång, varför anser man då inte att barnen till
döva föräldrar skall få teckenspråk som
hemspråksundervisning i skolan? Jag kan inte förstå
varför man inte svarar på reservationen. Om man nu
ser teckenspråket som ett språk kan jag inte förstå
varför undervisningen inte kan bedrivas som
hemspråk i skolan.
Jag vet också att det är svårt att få teckenspråkslä-
rare. Men om man skall få fram teckenspråkslärare i
framtiden, måste man ta till vara de kunskaper som
finns hos de här barnen. Jag själv kan i dag inte kom-
ma in på en utbildning för att bli teckenspråkslärare,
därför att jag har för svagt teckenspråk. Det beror på
att jag aldrig har fått någon undervisning och aldrig
någon hjälp att få teckenspråket som ett riktigt språk.
De kunskaper som jag har är bara de som jag fick från
mina föräldrar när jag växte upp. Det finns många
brister i mitt teckenspråk som gör att det inte är möj-
ligt att få ett arbete eller komma in på en utbildning.
Jag skulle i så fall vara tvungen att träna mycket mer.
Jag vill ha ett svar på varför man inte kan se att
detta är ett eget språk som man skall kunna få lära sig
i skolan.

Anf. 77 TORGNY DANIELSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag ställer mig i princip positiv till det
som Alice Åström tar upp. Barn till döva och hörsel-
skadade har behov av att utveckla sitt teckenspråk. I
dagsläget tror jag att vi gagnar frågan bäst genom att
satsa på att få fram fler teckenspråkslärare och utveck-
la metodik, pedagogiska modeller och hjälpmedel.
För barn till döva och hörselskadade finns ofta
behov av stöd i två språk. De behöver ju också ut-
veckla svenskan, och inte minst behöver de ett skrift-
språk - något som skolan kanske inte hjälper till med.
Jag tror därför att det är viktigt att se över hela situa-
tionen. Men frågan gagnas nog som sagt bäst av att vi
satsar på utvecklingen av teckenspråkspedagogik och
lärare.

Anf. 78 ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag får tacka för svaret. Jag tror och
ser att det nu har börjat gå framåt i denna fråga. Att
man får ge föräldrar till döva barn utbildning i tecken-
språk är ett stort steg framåt. Men jag tyckte ändå det
var viktigt att lyfta frågan och visa att det finns fler
problem. Det behövs mer utveckling. Arbetet med
den här frågan kommer att fortsätta, och mycket av
det som nu har lyfts fram och som skall genomföras i
framtiden kommer att innebära att de här problemen
får en bra lösning.

Anf. 79 INGER DAVIDSON (kd):
Fru talman! Jag skall fatta mig mycket kort, efter-
som jag instämmer med det som står i betänkandet
och inte har någon reservation. När man lyssnar till
Alice Åström känner man sig handikappad för att man
inte kan teckenspråk. Det kände väl de andra här i
kammaren också? Det var en nyttig upplevelse.
Det är oerhört positivt att en reguljär utbildning i
teckenspråk för föräldrar äntligen kommer till stånd.
Det är ju, som någon har sagt, lika viktigt för barn
med teckenspråk att kunna kommunicera med sina
föräldrar som det är för alla andra barn.
När utbildningen nu sätts i sjön skall Skolverket
följa och utvärdera den. Två delar är speciellt viktiga,
och jag vill gärna peka på dem.
Det första är tillgången på lärare. Men det handlar
inte bara om den tekniska kunskapen utan också om
att man har hela den pedagogik som passar för barn
som skall lära sig teckenspråk och också för de för-
äldrar som i framtiden kommer att få göra det.
Det andra är utbildningens omfattning. Av kontak-
ter jag haft med föräldrar som berörs av utbildningen
har jag förstått att de själva anser att 240 timmar är en
alldeles för kort tid. Detta är en oerhört svår och krä-
vande utbildning. Därför känns det viktigt att påpeka
att vi nu i utskottsbetänkandet särskilt har betonat att
utbildningens omfattning skall vara en del av utvär-
deringen. Vi i utskottet är inte tillräckligt kompetenta
för att avgöra detta, utan det måste utvärderas. Det är
möjligt att det kommer att behövas längre tid i framti-
den.

Anf. 80 EVA GOËS (mp):
Fru talman! Det var fantastiskt att se Alice stå i
talarstolen och tala med två språk. Jag kommer från
Härnösand, och det är en stad som har Kristinaskolan.
Den rekryterar barn från två tredjedelar av Sveriges
yta. Senast i morse talade jag med studierektorn, och
de tycker naturligtvis att det förslag vi nu lägger fram
på bordet är fantastiskt bra och ett steg i rätt riktning.
Så bra att ni har tagit Norrlandsmodellen, sade de. Jag
undrade vad det var, och fick svaret att det innebär att
flera föräldrar går på utbildning tillsammans. Då sitter
det inte tre familjer i en stad och tre i en annan hem-
ma för sig själva, utan de får utbildningen tillsam-
mans.
Men det finns orosmoln på himlen. Nu pågår ut-
redningen om funktionshindrade barn i skolan, och i
den kommer det kanske att föreslås att Kristinaskolan
skall kommunaliseras. Därför är man rädd för att
pengarna inte kommer att räcka till och för att peng-
arna skall försvinna i ett stort, svart hål. Det finns
alltså också moln på himlen.
För de döva och hörselskadade är det viktigt att få
ha en sammanhållen skola i nio år, precis som för de
andra. Det är även viktigt att syskon och andra barn
får gå i skolan. Så har vi haft på Hofskolan. Men
eftersom det inte fanns plats för alla när man gjorde
rum för årskurserna 1-9 har man flyttat ut dem som
skulle ha gjort skolan till en blandad skola.
Förra året skrev jag en motion om att jag tycker att
alla förskollärare skulle ha utbildning i teckenspråk.
Det är ett språk som vi alla är i behov av, och barn har
så enormt lätt att lära. Som Inger Davidson sade tar
det tid att lära sig, och man måste hela tiden träna.
Finns det några som kan göra det och leka in kunska-
pen, så är det barnen. Jag vidhåller att det är viktigt
att börja på ett tidigt stadium. Jag har själv en dotter
som är förskollärare, och hon tycker att detta skulle
vara alldeles utmärkt.
Men så kommer vi till nästa hinder: Var finns de
som skall lära ut? Var finns de här utbildningarna? I
dag är det brist på tolkar och lärare, och jag känner
mig handikappad när jag inte kan tala med hörselska-
dade på deras sätt. Jag tycker att det är vi som är
handikappade. Min utvecklingsstörda son har mycket
lättare att kommunicera med teckenspråk. Han kan
väldigt få ord på svenska.
Precis som Alice anser jag att det borde vara en
typ av utbildning som alla skall få tillgång till. Man
kan, som sades, börja med hemspråksundervisning -
det är okej. Men detta är så viktigt att alla i Sverige
borde få tillgång till det. Det är basen i vårt liv.
Jag hälsade på de hörselskadade ungdomarna på
deras fritis, och de berättade att de var isolerade. Jag
kan inte acceptera det. Vi pratar om mänskliga rättig-
heter och om att barnkonventionen skall följas, och i
Härnösand har vi ett fint exempel i Kiörningskolan,
som fått pris för sådant här. Men om man inte kan
kommunicera med alla och lyfta fram allas mänskliga
rättigheter är det en brist.
Jag vill nog gå ännu längre än vad betänkandet vi-
sar på. Det är ett steg i rätt riktning att även föräldrar-
na får tillgång till undervisning, men 240 timmar är
inte mycket. Det behövs träning och åter träning.
Under den förra perioden vi satt i riksdagen,
1988-1991, lyckade vi få igenom en professur för
teckenspråk, och det var ett sätt att höja statusen. Men
vi är beredda att kämpa vidare och följa utvärdering-
en. Sedan hoppas jag för allt i världen att det inte blir
tal om någon kommunalisering. Då finns risken att
man säger att det är för dyrt, att man behåller barnen i
hemkommunerna och inte betalar för att de skall få gå
på t.ex. Kristinaskolan. Om det blir en kommunalise-
ring måste man ha en värdstad och en värdskola.
Pengar skall öronmärks, så att man kan garantera
dessa barn utbildning.
Med detta yrkar jag bifall till utskottets hemställan
i betänkandet, men personligen kommer jag nog att
rösta på Alice Åströms reservation.

Anf. 81 HANS KARLSSON (s):
Fru talman! Jag tänker inte störa den rådande
samstämmigheten i det här ärendet utan snarare un-
derstryka en del saker. Jag vill börja med ett citat:

I natt jag drömde något som
Jag aldrig drömt förut
Jag drömde det var fred på jord
Och alla krig var slut.
Jag drömde om en jättesal
Där statsmän satt på rad
Så skrev de på ett konvolut
Och reste sig och sa:

Det finns inga soldater mer
Det finns inga gevär
Och ingen känner längre till
Det ordet militär.

Fru talman! Den här underbara sången lyssnade
jag till, och såg, i lördags när eleverna på Alléskolan i
Hallsberg hade öppet hus. Att jag såg sången kräver
nog sin förklaring, även om en och annan nog anar det
med tanke på Alice Åströms framträdande här i talar-
stolen för en stund sedan. Den klass jag besökte är en
särskoleklass där en del av eleverna kommunicerar
med det talade ordet och andra med teckenspråk. De
framförde gemensamt tillsammans med lärare och
assistenter den citerade texten. Det var musik, sång
och tecken. Jag kan försäkra kammarens ledamöter
och åhörare att det var en oerhört stark upplevelse att
se och iaktta den lycka och glädje som förmedlades
av eleverna på det här sättet.
Jag vill med denna berättelse åskådliggöra och
understryka hur viktigt det är att elever som inte kan
använda det talade ordet ges möjlighet att uttrycka sig
på teckenspråk. För att det skall fungera på ett bra sätt
och för att föräldrarna skall kunna vara med i skolar-
betet på samma villkor som föräldrar till barn som
kan använda det talade ordet, är det nödvändigt att det
skapas förutsättningar för utbildning, och då inte
enbart introduktionsutbildning utan också mer kvalifi-
cerad utbildning. Det är därför utmärkt att riksdagen i
dag kan fatta beslut som innebär bättre förutsättningar
för föräldrar att få en mer kvalificerad utbildning i
teckenspråk.
Fru talman! Alla föräldrar skall ha möjlighet att ge
sina barn god vård, omsorg och stöd i deras utveck-
ling. Det är då naturligtvis mycket angeläget att det
blir möjligt för föräldrar och barn att kommunicera på
någorlunda lika nivå och på ett gemensamt språk.
Barns utveckling och föräldrars möjlighet att delta
i och bidra till den utvecklingen är mycket beroende
av ett gemensamt språk. Det är viktigt att samhället på
alla sätt stöder detta.
Jag håller med utskottet om att det är angeläget att
i första hand möta föräldrarnas behov, detta inte minst
med tanke på att resurserna är begränsade, och då
handlar det inte enbart om pengar utan även det fak-
tum att antalet teckenspråkslärare är begränsat.
Jag vill samtidigt uttrycka en förhoppning om att
alla föräldrar som anser sig vara i behov av denna
utbildning också kan få den. Det är naturligtvis bra att
börja med de yngsta, men det finns samtidigt skäl att
också tillmötesgå föräldrar som har litet äldre barn
och ungdomar. Därför tycker jag att det är alldeles
utmärkt att utskottet inte föreslår någon övre ålders-
gräns.
Jag vill med detta inlägg yrka bifall till hemställan
i utskottets betänkande.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 10 §.)

8 § Kyrkomötets sammanträden

Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1997/98:KU8
Kyrkomötets sammanträden (prop. 1997/98:8)

Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut fattades efter 10 §.)

9 § Lagstiftningsprocessen

Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1997/98:KU5
Lagstiftningsprocessen

Anf. 82 BIRGIT FRIGGEBO (fp):
Fru talman! Två folkpartister, Eva Eriksson och
Karin Pilsäter, har skrivit en motion som behandlas i
detta betänkande. Utskottet föreslår avslag på motio-
nen med motiveringen att det finns utredningsbetän-
kanden som bereds i regeringen, och man vill avvakta
det arbetet.
Ofta brukar man ju inte reservera sig för enskilda
motioner om förslagen i dem bereds i regeringen.
Men Margitta Edgren och jag har här gjort ett undan-
tag. Vi vill att motionen skall bifallas.
Eriksson och Pilsäter anser att alla statliga utred-
ningar skall få till uppgift att analysera sina förslag ur
den enskilda människans perspektiv när det gäller
ökad makt och inflytande över sin egen vardag. Jag
tycker att det är en mycket angelägen fråga. Alla våra
beslut borde ha förbättrade villkor för den enskilda
människan som mål. I en tid av minskad tilltro till den
starka staten är inte minst den enskildes makt över sitt
vardagsliv en viktig byggsten i tilltron till vårt samhäl-
le över huvud taget. Vi har sedan länge krav på att
utredningar skall analysera kostnaderna för sina för-
slag. De skall också tala om vad deras förslag betyder
för jämställdheten och den regionala balansen. Det är
viktiga frågor, men minst lika viktigt är att utredning-
arnas förslag analyseras och fokuserar på en ökad
makt för enskilda människor och individer. Därför
yrkar jag bifall till reservation 2.
Utskottets majoritet föreslår alltså avslag på mo-
tionen med motiveringen att det finns statliga utred-
ningar som kommit med förslag om ökat medborga-
rinflytande. Man hänvisar till Demokratiutvecklings-
kommittén och pekar på att den har föreslagit utökade
möjligheter till lokala folkomröstningar, medborgerlig
motionsrätt till fullmäktige och försöksverksamhet
med direktvalda lokala organ.
Först och främst tillgodoser dessa förslag inte frå-
gan om hur den enskilde skall få mer direkt makt över
sin egen vardag. Förslagen handlar om hur den repre-
sentativa demokratin skall få ett bättre innehåll och
hur kollektiva aktioner skall kunna främjas. Vad som
dessutom kanske är värre är att vi under hand i utskot-
tet har fått besked från Civildepartementet om att inga
av de frågor som det hänvisas till i utskottsbetänkan-
det kommer att leda fram till några förslag från rege-
ringen. Det pågår alltså inget beredningsarbete ens i
de frågor som utskottsmajoriteten hänvisar till.
Fru talman! För övrigt tar statsministerns nya stora
utredning om folkstyret inte heller upp motionens
perspektiv när det gäller hur de enskilda människor-
nas makt skall kunna öka, vilket jag tycker är uppse-
endeväckande. Maktutredningen hade på sin tid bl.a.
till uppgift att belysa medborgarnas möjligheter att
påverka sina levnadsvillkor. Ordet makt var centralt i
Maktutredningen. Det perspektivet saknas helt i
statsministerns utredning.
Förslaget i motionen förtjänar faktiskt ett bättre
öde än den slappa behandling som utskottsmajoriteten
har presterat i detta ärende.

Anf. 83 KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Jag håller med Birgit Friggebo om att
man kanske borde argumentera mera i sak även kring
en sådan motion. Det är naturligtvis viktigt att frågor
alltid analyseras ur makt- och demokratiaspekter. Men
det är också litet typiskt en liberal inställning att man
bara betonar enskilda människor. Demokrati utövas
ibland av oss inte enbart som enskilda och fristående
personer. Så ser inte verkligheten ut. Vi ingår också i
sociala sammanhang, i sociala klasser och i olika
genus eller sociala kön med olika ställning och olika
makt. Man bör också se till hur olika förslag slår med
avseende på detta.
Det är ur en sådan aspekt som Vänsterpartiet har
motionerat, och den motionen behandlas i detta be-
tänkande, och jag yrkar bifall till reservation 3.
Under den stora kvinnokonferens som FN anord-
nade i Peking myntades begreppet mainstreaming,
som egentligen betyder huvudfåregörande. Fritt över-
satt betyder det väl att kvinnofrågorna skall finnas
med i huvudfåran för den politiska debatten. Begrep-
pet har sitt ursprung i att kvinnofrågan - kampen om
jämställdhet är ju till den helt dominerande delen en
kamp för kvinnornas emancipation i samhället och
mot manliga maktstrukturer - måste synliggöras.
Frågans sociala och politiska sprängkraft döljs många
gånger bakom ett neutraliserande språk. Ett sätt att
göra kraven på jämställdhet osynliga är att inte låtsas
om dem, att inte lyfta fram dem. Detta är inte en
lingvistisk fråga. Det är inte fråga om att byta vissa
ord, som en folkpartimotion andas. I stället är det
fråga om att framhäva innehåll och samband samt hur
olika politiska förslag slår i det sociala köns-
/genussystemet.
I vårt samhälle är det vi män som utgör en sorts
huvudnorm. Det är vanligen genom ett manligt spekt-
rum som politiska frågor ses. Formellt finns det jäm-
ställdhet mellan kvinnor och män, men i en rad avse-
enden är diskrimineringen påfallande. Vi kan både se
och mäta detta när det gäller lönefrågor. Också i
många andra, inte lika mätbara, avseenden är kvin-
nodiskrimineringen påfallande. Kvinnor osynliggörs.
Olika förslags inverkan på jämställdheten låtsas man
inte om, eller också klargörs den inte. Ibland döljs det
hela under ett snömos av objektiviserande fraser som
döljer det egentliga kvinnoförtrycket.
Eftersom kvinnor och män inom varje samhäll-
sklass lever under olika ekonomiska, sociala och
kulturella villkor och intar olika roller och maktposi-
tion - ofta beroende av, som det brukar heta, deras
sociala kön/genus - har riksdagens lagstiftning och
andra beslut som tas i denna kammare olika inverkan
på kvinnors och mäns villkor. Detta borde enligt vår
mening framhävas och även vanligtvis analyseras i
utskottsbetänkandena.
Ett jämställdhetsperspektiv borde därför finnas i
politiken i dess helhet och på de olika områdena.
T.ex. nedskärningar av offentlig verksamhet drabbar
ofta kvinnor hårdare, eftersom kvinnor har den of-
fentliga sektorn som sin dominerande arbetsmarknad.
Dessutom är det kvinnors obetalda arbetsinsats som
får tas i anspråk när resurserna till vård och omsorg
samt till skola och fritis krymper. Forskningsfrågor
har tidigare i dag åtminstone tangerats och de påver-
kar kvinnor och män olika därför att antalet kvinnor
minskar, eller är litet, inom den akademiska eliten.
Förändringsförslag på område efter område har alltså
effekt på jämställdhetens utveckling. Detta borde
uttryckligen analyseras och tydliggöras.
Motionärerna och jag som reservant menar därför
att utskotten borde beakta detta på sina respektive
sakområden; med innebörden att synliggöra jäm-
ställdhetsproblematiken eller, vilket kanske är riktiga-
re, kvinnofrågorna och kvinnodiskrimineringen.
Hur påverkar de olika förslagen utskotten när det
gäller behandlingen av det jämställdhetsmål som,
vilket utskottsmajoriteten påpekar, har gjorts till stats-
rättslig norm? Detta täcks inte in av 1 kap. 2 §, rege-
ringsformen med en allmän formulering om jäm-
ställdhet, som utskottsmajoriteten tycks tro. Det krävs
en särskild konkretisering av detta programstadgande
i riksdagsordningen. Det är inget konstigt med det.
Regeringen har fastlagt generella kommittédirektiv.
1994 gav man alla offentliga utredningar uppgiften att
redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser.
Utskottsmajoriteten säger uttryckligen: "Skulle re-
geringen lägga fram en proposition utan någon jäm-
ställdhetsanalys kan riksdagen ställa regeringen till
svars för detta." Det är en stark skrivning. Det finns
alltså ett tydligt krav också på regeringen. I konsek-
vensens namn borde, enligt min mening, samma krav
ställas på riksdagens utskott. Denna insikt, som ut-
skottsmajoriteten ger uttryck för i sin skrivning, borde
leda till ett bifall av Vänsterpartiets motion.
Praktiken är en annan sak. När jag för en stund
sedan förberedde mitt anförande tog jag slumpvis
fram några av höstens propositioner från bokhyllan.
Egentligen i samtliga de propositioner som jag fick
med i ett handgrepp saknas det en jämlikhetsanalys,
men kanske gjorde jag en litet väl hastig genomgång.
Propositionerna gäller i och för sig t.ex. dubbelbe-
skattningsavtal och tullbestämmelser. Rimligen är det
något som inte kan påverka jämställdheten, men det är
en sak. I en proposition om läkares vidareutbildning
tas det upp många frågor där de olika villkoren för de
kvinnor och män som jobbar inom området borde
kunna lyftas fram.
Vidare tog jag fram propositionen om EMU, som
ju berör stora delar av den ekonomiska politiken, och
den är verkligen inte neutral utifrån genussystemet,
alltså i ett könsperspektiv. En annan proposition som
jag plockade fram gäller skydd för förföljda personer.
I vissa avseenden är detta verkligen en stor kvinno-
fråga. Men denna kvinnofråga lyfts inte uttryckligen,
åtminstone som min snabba genomgång kunde ge vid
handen, fram. Den tydliggörs heller inte på ett konkret
sätt.
Det finns alltså en rad propositioner som faktiskt
visar sig sakna en jämställdhetsanalys snarare än att
de redovisar en sådan. En majoritet i konstitutionsut-
skottet säger ju i sin skrivning att regeringen, om en
proposition läggs fram utan en jämställdhetsanalays,
skall ställas till svars för detta. Således får vi väl prö-
va detta. Vi får se till att det genom en anmälan till
KU sker en prövning just på grund av brist på jäm-
ställdhetsanalyser i en rad olika propositioner. Sedan
får vi se vad gjorda konstaterande är värt.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reserva-
tion nr 3 i konstitutionsutskottets betänkande.

Anf. 84 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik:
Fru talman! Kenneth Kvist sade att det var typiskt
liberalt att bara se frågor i den enskildes perspektiv.
Det är en underlig beskrivning av liberala aktiviteter
bl.a. i denna kammare. Vi i Sverige har ju en enorm
statsapparat som är full med regleringar. Många kol-
lektiva och indirekta demokratiska styrsystem finns
reglerade där.
I vår reservation säger vi att man också skall ta
hänsyn till den enskildes perspektiv och att det finns
anledning att öka den enskildes makt över sitt eget
vardagsliv. Alla vi här har under årens lopp medver-
kat till uppbyggnaden av en statsapparat. Vi har gett
sken av att vi kan lösa alla människors enskilda pro-
blem.
David Magnusson, en mycket respekterad forska-
re, talar om inlärd hjälplöshet. Vi bygger alltså upp
regelsystem som gör att människor inte kan utöva
makt över sitt eget vardagsliv. Det finns en rad exem-
pel på det i dag. Jag vill gå så långt att jag hävdar att
arbetsmarknadens regelsystem sammantaget gör att
många människor förhindras att försörja sig genom
eget arbete. Detta förtar människors glädje över att ha
ett jobb och över att själva kunna försörja sig. Flera
områden kan nämnas.
Kenneth Kvist tar upp frågan om en reglering om
jämställdheten i riksdagsordningen. Jag kan hålla med
honom när det gäller argumentet för att vi skall arbeta
för jämställdhet. Men han är helt ute och cyklar när
han kommer till de tekniska medel han vill använda. I
riksdagsordningen finns bara beskrivningar om hur
våra sammanträden skall ordnas och vilka regler som
skall gälla för talmannen och för oss riksdagsledamö-
ter. Det finns inga som helst politiska sakområden
som regleras i riksdagsordningen. Vad han egentligen
föreslår är att vi skall skriva om regeringsformen en
gång till och plocka alla de målsättningar som finns
för ett gott samhälle i regeringsformen in i riksdags-
ordningen.

Anf. 85 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Det jag menar är faktiskt det jag sä-
ger, Birgit Friggebo, och det är att det genom RO
eller gärna på annat sätt behöver ges en instruktion till
riksdagens utskott att de beaktar och analyserar frå-
gorna ur ett könsperspektiv.
Det fru Friggebo säger låter mycket sympatiskt,
herr talman, när det gäller den enskildes makt. Birgit
Friggebo argumenterar för ett förslag som låter förle-
dande sympatiskt. Men det är skillnad på enskilda och
enskilda beroende på var i den sociala rangskalan
man råkar vara född eller var i samhällets sociala
motsättningar och konflikter man står. Det är skillnad
på att öka makten för en högavlönad direktör eller en
stor aktieägare och att öka den för lågavlönad anställd
eller en arbetslös. Jag är för att öka de enskildas makt
i de sociala skikt där de enskilda människornas makt
måste öka, men jag är mot att öka enskildas makt i
överklassen och i de eliter där maktutövningen tvärt-
om borde försvagas och minska.

Anf. 86 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik:
Herr talman! Det är litet lustigt om den enda fråga
som skall regleras i riksdagsordningen och som vi
riksdagsledamöter skall ta hänsyn till när vi behandlar
regeringens propositioner och motioner är jämställd-
het. Som brev på posten kommer dagen efter krav på
att man också skall titta på saker ur regional synpunkt
och alla möjliga andra synpunkter. Kenneth Kvist är
fel ute när det gäller verktygen för att åstadkomma en
ökad jämställdhet. Han kan göra en anmälan till
konstitutionsutskottet om att man skall granska alla
regeringens propositioner och titta efter om de tar upp
jämställdhetsperspektivet. Det ger säkert större effekt.
Sedan till frågan om den enskildes perspektiv och
ökande av den enskildes makt. I den motion som vi
vill bifalla finns det inte ett ord om att det skall vara
vissa typer av enskilda människor som skall få sin
makt utökad. Det gäller enskilda människor över
huvud taget.
Arbetslösa människor finns i alla skikt av samhäl-
let i dag. Men min tro är att det genom den massar-
betslöshet vi har just är de människor som har den
svagaste positionen som riskerar att nästan för alltid
hamna utanför arbetsmarknaden. Jag vill gå så långt
som att säga att det är det samlade regelsystemet och
den inlärda hjälplöshet som detta har byggt upp som
gör att de inte kan ta sig ur denna förtvivlade situa-
tion. Om man hade perspektivet att se till att den
enskilde skall kunna bidra till att trygga sitt eget liv på
ett bättre sätt - och naturligtvis gäller det alla med-
borgare, även de svagaste - är jag övertygad om att
det skulle stärka de svagaste mest, därför att de star-
kaste har alltid större möjligheter att påverka sina
egna liv.

Anf. 87 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Birgit Friggebo hänger upp sig på
sakens formella sida. I motionen heter det att man
skall ge talmanskonferensen i uppdrag att pröva frå-
gan om att införa en övergripande tilläggsbestämmel-
se i riksdagsordningen enligt vilken utskotten får i
uppdrag att beakta jämställdhetsperspektivet inom
sina områden. Om nu talmanskonferensen kommer
fram till en annan teknisk lösning, t.ex. liknande det
allmänna kommittédirektivet, är det en underordnad
fråga. Det viktiga är saken faktiskt, nämligen att jäm-
ställdhetsfrågorna belyses och klargörs.
Jag tycker alltså att folkpartimotionen är mycket
sympatisk. Det som gör att jag inte kan biträda den
rakt av är just detta att det är skillnad på enskilda och
enskilda i klassamhället. Enligt min uppfattning kan
vi inte säga att man rakt över skall öka makten för
enskilda individer. Vissa individer i det här samhället
har ett övermått av makt, andra - de flesta - är där-
emot alldeles för maktlösa. Det är dem detta gäller.
Kanske en närmare kommunikation kan leda oss när-
mare varandra i denna fråga.

Anf. 88 CATARINA RÖNNUNG (s):
Herr talman! Jag skall som utskottsmajoritetens
talesman bemöta två av reservationerna i detta betän-
kande.
Folkpartiet yrkar att riksdagen beslutar om "ett
generellt direktiv till samtliga statliga utredningar om
att de förslag som läggs fram skall leda till ökad makt
för de enskilda människorna - som individer och inte
bara som medlemmar av ett kollektiv". Vardagsaspek-
ten är över huvud taget inte nämnd i reservationen.
Jag har tolkat det som om reservanterna har velat se
maktfrågan för människorna ur ett något vidare per-
spektiv. Själva upplägget låter i mina öron som en
stelnad slogan ur Folkpartiets valhandbok. Modera-
terna är naturligtvis inte sena att ansluta sig. Verklig-
heten i sig gör ett så generellt direktiv omöjligt och
ologiskt.
En del utredningar går ut på att inskränka enskilda
människors makt i den mån den skadar de själva,
samhället och andra. Historiskt sett och alltjämt har
den företeelsen att människor sluter sig samman i
kollektiv, exempelvis fackföreningar, varit av allra
största betydelse. Genom att gå samman förbättrar
man sin arbetssituation och sina livsvillkor, men kol-
lektivet som sådant ingår det i borgerlig retorik att
misstänkliggöra. Att öka enskildas makt även i varda-
gen, att stärka medborgarnas inflytande är en fråga
om hur demokratin skall vitaliseras. Då måste man gå
djupare in på frågan än vad som görs i den ganska
kortfattade reservationen och också djupare än Birgit
Friggebo i sitt anförande. Hon talar hela tiden om att
det är viktigt att öka den enskildes makt i vardagen
och om den inlärda hjälplösheten, men hon nämner
inte med ett ord hur man aktivt skall gå till väga för
att få bort människor från det hon kallar den inlärda
hjälplösheten.
Jag tror faktiskt inte att det är så illa som Birgit
Friggebo har gjort gällande, utan människor är både
intresserade av och kunniga i politiska frågor. Men
detta till trots har de vänt ryggen till de politiska par-
tierna, som förlorar medlemmar. Partierna, och här är
nog alla lika, har stelnat i gamla former och upplevs
som tråkiga. Traditionell partipolitik är svår, den är
för teknisk och den engagerar för litet. Många kom-
munpolitiker arbetar dessutom i motvind därför att
några få skor sig på väljarnas bekostnad och är kor-
rupta. De två rättegångar som nu inletts visar på förfä-
rande fel i systemet.
Det gamla Folkrörelsesverige har spelat en utom-
ordentlig roll för att utbilda, bilda och engagera män-
niskor, men även folkrörelserna är i otakt med tiden.
Min egen åsikt är att samhällsdebatten och även
kulturlivet har banaliserats och förytligats. Medieföre-
tagen är framtidens guldkalvar om de producerar en
mjukvara som är tillräckligt lättsmält. Kommersialism
och krämarmentalitet är strömningar i tiden som hotar
djupare mänskliga värden.
Vi har alla ett ansvar för att vi inte fastnar i förle-
gade former för politiskt arbete och politisk debatt.
Målet skall vara att fler intresserar sig, fler engagerar
sig och att fler gör sina åsikter hörda. På så sätt blir de
delaktiga i samhällsutvecklingen och skapar åt sig
själva ett bättre liv och ett bättre vardagsliv.
I dagarna har regeringen tillsatt en stor demokra-
tiutredning om hur folkstyret skall se ut inför 2000-
talet. Jag förväntar mig att denna utredning skall våga
tänka nytt och tänka djärvt.
Två betänkanden föreligger hos regeringen, Lokal
demokrati och Delaktighet i Sveriges städer och
landsbygd. De innehåller en mängd förslag: nya poli-
tiska arenor, direktsändningar från riksdag och rege-
ring, lättillgänglig samhällsinformation på datanätet,
medborgerlig motionsrätt i fullmäktige, fler folkom-
röstningar, utveckling av lokalsamhällen, ökat boen-
deinflytande, självförvaltning, m.m. En särskild ung-
domspolitisk kommitté skall har lagt fram förslag till
hur unga människor får ökad makt på skolans och
kulturens områden. Jag förväntar mig givetvis att
detta skall leda till konkreta resultat och till konkreta
propositioner från regeringen som vi skall behandla
här i riksdagen.
Jämställdhet är en prioriterad fråga i regeringen.
Varje proposition och utredning skall ha ett jäm-
ställdhetsperspektiv, har det utlovats. Saknas detta
perspektiv skall regeringen kritiseras. Det vore då
lämpligt att ta upp just den aspekten när KU granskar
den administrativa verksamheten i Regeringskansliet.
Vänstern yrkar i sin reservation att alla riksdagsut-
skott skall beakta jämställdhetsperspektivet i sitt arbe-
te och att detta skall skrivas in i en särskild paragraf i
riksdagsordningen. Jag håller med Birgit Friggebo om
att Kenneth Kvist - även om hans hjärta är gott när
det gäller jämställdhetsarbetet - formellt sett är ute
och cyklar i denna fråga.
I regeringsformen 1 kap. 2 § står det redan att den
offentliga makten skall utövas med respekt för alla
människors lika värde. I 3 § framhålls jämställdheten
mellan könen som en viktig likställighetsgrundsats.
Denna regel riktar sig till normgivaren - dvs. till
riksdagen - och regeringsformen är överordnad riks-
dagsordningen. Riksdagen har alla möjligheter i värl-
den att se till att de beslut som fattas i denna kammare
gagnar både kvinnor och män. Jag uppskattar natur-
ligtvis att Kenneth Kvist för jämställdhetens talan,
men den här gången har han hamnat formellt fel.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i KU:s
betänkande och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 89 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Jag håller med om mycket av det
som Catarina Rönnung säger i början av sitt inled-
ningsanförande om villkoren för politiken, synen på
kollektiv och individer osv. Där har vi ganska mycket
samsyn.
Men jag kan inte förstå den fortsatta argumenta-
tionen, och då fäster jag mig inte vid vilket fortskaff-
ningsmedel som Catarina Rönnung inbillar sig att jag
har när jag står i talarstolen eller i min bänk, eftersom
hon tror att jag har något annat redskap för förflytt-
ning. Jag tänker på inkonsekvensen i Catarina Rön-
nungs anförande.
Utredningar och propositioner skall alltså ha jäm-
ställdhetsperspektiv, enligt vad som anges i särskilda
beslut, trots att det finns en allmän programskrivning i
regeringsformen. Då vore det väl logiskt och konsek-
vent att också riksdagens utskott gör motsvarande
analyser i sina skrivningar kring motioner, propositio-
ner osv. som utskotten har att behandla. Detta är väl
inte så märkligt.
Om det sedan skall regleras i riksdagsordning eller
på annat sätt är framför allt ett utredningsuppdrag till
talmanskonferensen hur detta direktiv skall konkreti-
seras. Men det är ju sakfrågan som är det avgörande.
Herr talman! Jag vill också bara notera att ut-
skottstaleskvinnan här säger att om det saknas jäm-
ställdhetsperspektiv i propositioner skall regeringen
kritiseras. Jag ser därmed att jag kommer att få en
betydande majoritet för den anmälan som jag avser att
göra av de propositioner som jag har granskat i detta
avseende.

Anf. 90 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik:
Herr talman! Catarina Rönnung sade att hon för-
väntade sig konkreta förslag från regeringen beträf-
fande bl.a. Demokratiutvecklingskommitténs förslag.
Men när det gäller de flesta av de förslag som finns
refererade i betänkandet - folkinitiativ till kommunal
folkomröstning, direktvalda lokalorgan, medborgerlig
motionsrätt - har vi i utskottet ju redan fått uppgifter
från regeringen om att man inte kommer med några
förslag. Så det blir väl inte särskilt mycket konkret.
Det var ett intressant resonemang som Catarina
Rönnung förde när det gällde tilltron partierna och
kontakterna med väljarna. Hon refererade också till
Göran Perssons stora utredning om folkstyret i Sveri-
ge.
Statsvetaren Pettersson har påpekat att partierna
över huvud taget inte finns med som krisbransch när
man skall utreda demokratin i Sverige. I stället flyr
man till internationaliseringen av ekonomin, Europe-
iska unionen, det nya medielandskapet och föränd-
ringar i den offentliga sektorn. Det vore bra om Cata-
rina Rönnung tog ett litet samtal med Göran Persson
och bad honom att komplettera utredningsdirektiven.
Jag är alldeles övertygad om att om man skall
komma längre måste de enskilda människorna få en
större makt över sin egen vardagliga tillvaro. Vår
motion har precis det perspektivet. Man talar om
arbetslivet, skolan, boendet och de offentligt finansie-
rade tjänsterna. Jag tror nämligen inte att vi klarar av
att ha dessa stora system som gör att alla människor
kan känna sig trygga. Då måste den direkta demokra-
tin - dvs. att människor själva får möjlighet att ha ett
stort inflytande på sin vardag - vara räddningen.

Anf. 91 CATARINA RÖNNUNG (s) re-
plik:
Herr talman! Jag skall med glädje till Göran Pers-
son framföra att jag anser att den stora demokratiut-
redningen självfallet skall analysera de politiska parti-
ernas - för tillfället i alla fall - oförmåga att pånyttfö-
da och vitalisera samhällsdebatten och dra fler med-
lemmar till sig.
Här är alla politiska partier tämligen ense om att
den stelnade konstruktionen har gjort att folk har
dragit sig undan. Politiska partier och olika politiska
åsiktsriktningar är den vitalaste delen vi har i vår
demokrati. Så det åtar jag mig gärna att göra.

Anf. 92 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik:
Herr talman! Det är nog riktigt att alla partier har
bekymmer, och det är partiväsendet som är vår stora
krisbransch, kan man säga. Det är också riktigt att vi
har samma uppfattningar om det. Men vi drar ju helt
olika slutsatser. Det är intressant att notera att Göran
Persson över huvud taget inte har det här perspektivet
om att partierna och därmed den representativa de-
mokratin är en jättelik krisbransch med i direktiven
för sin utredning.
Hos oss försöker vi dra slutsatser. Ett perspektiv
är då att den enskilde skall kunna styra mer själv och
inte bara vara beroende av andra.
Catarina Rönnung sade i ett tidigare inlägg att vi i
Folkpartiet inte har pekat på hur det skall gå till när
man skall öka den enskildes inflytande. Tanken är ju
att man har en generell bestämmelse i utredningsdi-
rektiven att varje utredning skall ha det här perspekti-
vet och titta efter hur de inom sitt utredningsområde
kan öka människors enskilda makt. I en del utred-
ningar går det över huvud taget inte, eftersom det inte
handlar om sådana frågor, medan det i andra är vikti-
ga och centrala frågeställningar som bör upp på bor-
det. Detta är ett medel, en teknik, för att fokusera
alltmer på att den enskilde måste bli myndighetsför-
klarad i Sverige.

Anf. 93 CATARINA RÖNNUNG (s) re-
plik:
Herr talman! Jag tycker faktiskt att det är egen-
domligt att Folkpartiet inte har flera konkreta förslag
med tanke på att det har varit Folkpartiets och libera-
lernas grundsats sedan partiet föddes att de enskilda
människornas makt skall ökas på bekostnad av några,
i deras ögon egendomliga, kollektiv som förtrycker,
förslavar och gör de enskilda människorna apatiska.
Vi hörde ju här om den inlärda hjälplösheten. Den här
kopplingen har ju funnits väldigt länge. Det har ju
mest varit något slags tal i dessa frågor. Jag saknar
faktiskt litet mera kött på benen trots allt.

Anf. 94 TOMAS HÖGSTRÖM (m):
Herr talman! Att EU-frågorna redan nu har stor
betydelse för Sverige och för arbetet i riksdagen
framgår bl.a. av att vi i dag har diskuterat Amsterdam-
fördraget.
I takt med att samarbetet mellan EU-länderna
fördjupas och i takt med att alltfler länder ansluter sig
till EU kommer frågorna alltmer att dominera riksda-
gens arbete.
Av den anledningen är det viktigt hur EU-arbetet
är organiserat och hur det hanteras av Sveriges riks-
dag. I den nuvarande organisationsmodellen går allt i
princip via EU-nämnden och EU-nämnden fungerar
som en samtalspartner visavi regeringen. Visserligen
har utskotten möjlighet och skyldighet att följa hante-
ringen av frågor inom utskottets verksamhetsområde,
men det innebär trots allt att ledamöternas inflytande
och utskottens möjligheter att påverka den förda poli-
tiken begränsas.
Inflytandet, som jag ser det, är begränsat till de
fåtal ledamöter som återfinns i EU-nämnden. Enligt
min mening måste riksdagen flytta fram sina positio-
ner via utskotten. Det är därför jag i motion K311
föreslagit att EU-frågorna i fortsättningen skall hante-
ras av respektive fackutskott och att EU-nämnden
läggs ned.
Utskottets bedömning är att det pågår en diskus-
sion under talmanskonferensen - det finns också en
arbetsgrupp - och att man skall avvakta det vidare
arbetet. Enligt min mening är det inte tillräckligt. Vi
måste föra in den här frågan om hur ärendena hante-
ras, organiseras och leds inom det arbete som riksda-
gen utför.
Av den anledning föreslår jag att riksdagen bifal-
ler min motion. Jag ansluter mig alltså till reservation
1 under mom. 4.

Anf. 95 PETER ERIKSSON (mp):
Herr talman! Jag har för Miljöpartiets räkning
skrivit en reservation i det betänkande som vi nu
behandlar, KU5. Den handlar om riksdagens organi-
sation för behandling av EU-frågor. Det är en fråga
som vi i Miljöpartiet har drivit under några år, dvs.
sedan Sverige blev medlem i EU. Som jag ser det är
EU inte en demokratisk organisation med en demo-
kratiskt vettig uppbyggnad, men det hindrar inte att vi
i rimlighetens namn borde försöka göra det bästa
möjliga av situationen genom att försöka organisera
den svenska riksdagens EU-arbete på ett så öppet och
demokratiskt vettigt sätt som möjligt.
Det görs inte i dag genom den hantering som vi
har, där nästan allting läggs på EU-nämnden. Nu har
vi kanske i och för sig börjat en liten utveckling där
utskotten får och tar fler initiativ och är med i proces-
sen något mer. Men detta borde utvidgas betydligt
utöver vad som sker i dag. Jag tycker att utskotten
borde hantera samrådet direkt med berörd minister
inför ministerrådsmötena. Jag tycker att det borde
vara en riksdagsdebatt före varje ministerrådsmöte
som diskuterar frågorna. Man borde också ha möjlig-
het att lägga fram förslag innan respektive minister
reser ned till Bryssel.
Nu pågår det faktiskt ett arbete, som KU skriver,
under talmanskonferensen och talmannens ledning om
en förändring precis i den riktning som vi i Miljöpar-
tiet faktiskt har förordat. Jag tycker att det känns
väldigt positivt. Jag hoppas verkligen innerligt att det
här arbetet ros i land. Det känns roligt att det har
påbörjats och att droppen har urholkat stenen åtmins-
tone en bit på väg. I det läget tycker jag också att det
vore rimligt att KU stödde motionen och på så sätt
gav sitt stöd till den process som har påbörjats. Därför
har jag också skrivit en reservation angående den
motion som finns.
Den andra reservationen om ökat medborgarinfly-
tande är en mycket intressant ideologisk fråga. Jag
kan stödja den i viktiga delar. Jag skulle vilja se be-
tydligt mer av ett ökat brukarinflytande t.ex. i det som
Birgit Friggebo tog upp, nämligen skolor, daghem,
boendemiljön och ökade möjligheter för människor
att vara med och påverka sitt vardagsliv. Men som
reservationen och motionen är skriven handlar det
inte bara om det. Det handlar om hela det politiska
fältet. I klartext handlar det om en avpolitisering av
samhället i ganska stor utsträckning. Jag kan inte få
det att gå ihop med de gamla socialliberala värdering-
ar som finns i Folkpartiet. Däremot kan jag tänka mig
att det är mer rumsrent och rimligt att kräva detta
inom den mer extrema högern.
Demokratin är ju ofta den fattiges enda ko. Det
finns ett talesätt om det. Om man verkligen vill öka
vanliga människors möjligheter att påverka sin egen
vardag skall man dels gå den väg som jag pratade om
tidigare, dels öka möjligheterna att vara med och
påverka i de fungerande demokratiska beslutsproces-
serna i den kollektiva organisationsform som kallas
demokrati.
På den punkten verkar det tyvärr inte som om
Folkpartiet och Moderaten har några idéer. Det tycker
jag är synd. Vi i Miljöpartiet har lagt fram rader av
sådana idéer som skulle kunna komplettera och läggas
till ett ökat direkt inflytande för människor i vardags-
livet. På så sätt skulle man få igenom en decentralise-
rad politik som faktiskt utgår från den enskilda män-
niskan men som samtidigt stärker det demokratiska
systemet och det demokratiska samhället, i stället för
att skapa något slags extrem ultraliberalism där man
struntar i varandra.
Jag vill därför ganska bestämt avslå den motion
som finns från Folkpartiet och den reservation som
Folkpartiet och Moderaterna har skrivit ihop sig om.
Jag tror att Folkpartiet kanske inte har tänkt riktigt
färdigt i den här frågan. Men jag kan också hålla med
Catarina Rönnung om att de borde ha haft tid på sig.

Anf. 96 BIRGIT FRIGGEBO (fp) replik:
Herr talman! Det var faktiskt ordvalet hos Peter
Eriksson som gjorde att jag begärde replik. Han säger
att det inte finns några förslag om att stärka demokra-
tin från Folkpartiets sida.
Just nu håller vi i utskottet på att behandla ett
tjockt betänkande om den kommunala demokratin.
Både Miljöpartiet och Folkpartiet har många gemen-
samma förslag om hur man mer lokalt skulle kunna
stärka medborgarnas inflytande över vad som händer i
deras boendeområde. Så det där var en kraftig över-
drift.
När det gäller övriga förslag för att stärka den en-
skildes inflytande gjorde den regering som jag satt
med i för några år sedan väldigt mycket på den fron-
ten. Man gjorde mycket när det gällde möjlighet att
välja skola, när det gällde husläkarsystem, när det
gällde avskaffande av läkarköer. Det gjorde man just
för att stärka den enskildes ställning så att han eller
hon kunde få ett bättre liv.
Peter Eriksson säger också att vi ägnar oss åt en
avpolitisering, precis som om politisering av enskilda
människors vardag och liv skulle vara något mål i sig.
Politiseringens mening är att vi skall ha kollektiva
skyddssystem. De skall gå in när den enskilde har
misslyckats eller inte kan ta vara på sig själv. Men att
ha som förstahandsalternativ att politiker och politi-
seringen skall sköta och styra människors liv tycker
jag är en mycket konstig utgångspunkt, framför allt
från ett parti som anser sig vara ett decentraliserings-
parti.
Jag skulle vilja gå så långt som att säga att när det
gäller just arbetsmarknaden och människors möjlighet
och vilja att kunna försörja sig själva har politisering-
en inom arbetsmarknadspolitiken och oviljan att ta itu
med det regelsystemet faktiskt blivit den fattiges fien-
de.

Anf. 97 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag tror att det finns flera områden
där Birgit Friggebo och jag kunde bli alldeles överens
om att de kollektiva lösningarna inte har varit lyckade
och att man bör föra ned mer makt i vardagsnära
situationer. Det sade jag också i mitt tidigare anföran-
de.
Men just tanken att det här bör gälla generellt som
princip över hela det politiska området är inte riktigt
genomtänkt. Det finns ju å andra sidan också viktiga
områden som inte kan föras ned på det sättet. Där bör
man stärka vanliga människors möjlighet att påverka
den demokratiska beslutsprocessen i stället för att
avpolitisera.
I några fall - det skall jag ge Birgit Friggebo rätt i
- är vi överens om det arbete som bedrivs i KU. Men
jag tycker ändå att Folkpartiet borde kunna komma
betydligt längre om man verkligen menar allvar med
att man vill stärka vanliga enkla människors ställning
i samhället.

Anf. 98 CATARINA RÖNNUNG (s):
Herr talman! Jag skall inte lägga mig i debatten
mellan Peter Eriksson och Birgit Friggebo. Jag skall
bara konstatera att alla partier har en vilja och en
önskan att vitalisera vår demokrati och att utgångs-
punkterna är olika. Det är det som är spännande och
bra, och så småningom kan arbetet förhoppningsvis
föra fram till en bättre framtid för oss alla.
Jag skall litet grand kommentera den reservation
som Miljöpartiet har fogat till betänkandet. I den
vädrar Miljöpartiet en gammal käpphäst, att EU-
nämnden skall läggas ned och att allt EU-arbete i
fortsättningen skall behandlas av respektive fackut-
skott. På den här punkten följer man inte helt upp den
moderata motionen där det yrkas att utrikesutskottet
skall behandla de frågor som kan komma att falla
utanför fackutskotten. Man kan fråga sig var de frå-
gorna då blir av.
Men det grundläggande i sammanhanget är att
riksdagen i sin helhet skall ha bästa tänkbara förut-
sättningar och möjligheter att påverka regeringens
ställningstagande både vid förhandlingar som kan röra
något så viktigt som EU:s konstitution och vid övrigt
beslutsfattande inom EU. Riksdagen har vid två tidi-
gare tillfällen penetrerat denna fråga. Talmanskonfe-
rensen föreslog 1994-95 att en särskild EU-nämnd
skulle inrättas. Det var praktiskt att det fanns ett organ
med samtliga partier representerade som hade en
överblick över alla EU-frågor och som hade en sam-
lad erfarenhet av samarbete med regeringen.

Anf. 99 PETER ERIKSSON (mp):
Herr talman! Man kanske kan säga så, Catarina
Rönnung, att det har varit praktiskt, eller åtminstone
var praktiskt när Sverige blev medlem i EU, att vi
hade den här organisationen och att praktiskt taget
alla frågor i EU-sammanhang sköttes av EU-nämnden
i riksdagen.
Men i dag när så vansinnigt många viktiga frågor
beslutas i EU-sammanhang är det här inte en praktisk
organisationsform. Skall riksdagen ha en hygglig
möjlighet att påverka måste faktiskt de som är duktiga
inom ett område och som kan sina politiska områden
vara med. Då måste hela riksdagen och alla utskotten
vara med.
Miljöpartiets syn är inte att man helt och hållet
skall lägga ned EU-nämnden. Det kan finnas kvar en
EU-nämnd i övergripande frågor, t.ex. när det skall
skrivas nya fördrag. Motionen är relativt begränsad,
men den uttrycker ändå en huvudidé i det som vi ser
för att stärka den demokratiska beslutsprocessen i
riksdagen när det gäller EU-frågor. Den stämmer väl
överens med vad vi tycker och därför har vi stött den,
även om det är en enskild motion från moderaterna.

Anf. 100 CATARINA RÖNNUNG (s):
Herr talman! Vi kanske kommer fram till en sam-
syn. Vad jag inte hann säga var att EU-nämnden fyller
en funktion, men hela tiden har riksdagen påpekat att
fackutskotten skall komma in på ett tidigt stadium.
I början löpte inte det här arbetet särskilt bra. Det
sista beslutet riksdagen fattade var därför att man i
riksdagsordningen skrev in att utskotten skulle ha en
skyldighet att följa EU-frågorna.
Nu utarbetar en arbetsgrupp närmare riktlinjer för
hur arbetet skall löpa så smidigt och bra som möjligt
för att riksdagen i demokratins namn skall ha de bästa
tänkbara möjligheterna att påverka regeringen.
Jag tror att det kan bli ett bra beslut i framtiden.
Det är bra att Peter Eriksson drar in tentaklerna och
säger att EU-nämnden kan få finnas kvar i övergri-
pande frågor. Vi har närmat oss varandra litet grand.
Vi kan lugnt åse vad arbetsgruppen kommer fram till.
I riksdagsordningen står det alltså att fackutskotten
har skyldighet att följa EU-arbetet.

Anf. 101 PETER ERIKSSON (mp):
Herr talman! Vi har faktiskt från början föreslagit
att EU-nämnden skulle kunna vara kvar för övergri-
pande frågor. Jag är väldigt glad om vi kan komma
fram till en samsyn i den här frågan. Det skulle verk-
ligen innebära en förbättring. Jag känner mig stolt och
glad över att vi har drivit denna fråga och över att den
tycks gå åt vårt håll. Jag hoppas att Catarina Rönnung
inte missunnar mig det.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 10 §.)

10 § Viss kommunal lagstiftning

Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1997/98:KU7
Viss kommunal lagstiftning

Tredje vice talmannen konstaterade att ingen tala-
re var anmäld.
Beslut

UbU3 Högskolans ledning, lärare och organisation
Mom. 1 (högskolorna som myndigheter)
1. utskottet
2. res. 1 i motsvarande del (m)
Votering:
220 för utskottet
69 för res. 1
60 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 136 s, 21 c, 20 fp, 18 v, 12 mp, 13 kd
För res. 1: 67 m, 1 fp, 1 mp
Frånvarande: 25 s, 13 m, 6 c, 5 fp, 4 v, 5 mp, 2 kd

Mom. 4 (högskolestyrelserna i övrigt)
1. utskottet
2. res. 4 i motsvarande del (kd)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion

Mom. 11 (pedagogisk utbildning av högskolans lära-
re)
1. utskottet
2. res. 7 i motsvarande del (c, kd)
Votering:
178 för utskottet
34 för res. 7
80 avstod
57 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 139 s, 7 m, 1 c, 18 v, 13 mp
För res. 7: 21 c, 13 kd
Avstod: 59 m, 21 fp
Frånvarande: 22 s, 14 m, 5 c, 5 fp, 4 v, 5 mp, 2 kd

Mom. 12 (tidsbegränsning av anställning som lärare)
1. utskottet
2. res. 8 (m, mp)
Votering:
219 för utskottet
78 för res. 8
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s, 2 m, 22 c, 22 fp, 19 v, 13 kd
För res. 8: 65 m, 13 mp
Frånvarande: 20 s, 13 m, 5 c, 4 fp, 3 v, 5 mp, 2 kd

Mom. 20 (bisysslor)
1. utskottet
2. res. 11 i motsvarande del (v)
Votering:
274 för utskottet
19 för res. 11
4 avstod
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s, 63 m, 22 c, 22 fp, 13 mp, 13 kd
För res. 11: 19 v
Avstod: 4 m
Frånvarande: 20 s, 13 m, 5 c, 4 fp, 3 v, 5 mp, 2 kd

Mom. 21 (en strategi för att säkerställa behovet av
kompetenta högskollärare)
1. utskottet
2. res. 3 i motsvarande del (fp)
Votering:
270 för utskottet
24 för res. 3
3 avstod
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s, 64 m, 22 c, 19 v, 11 mp, 13 kd
För res. 3: 22 fp, 2 mp
Avstod: 3 m
Frånvarande: 20 s, 13 m, 5 c, 4 fp, 3 v, 5 mp, 2 kd

Mom. 22 (åtgärder för att stimulera rörlighet)
1. utskottet
2. res. 11 i motsvarande del (v)
Votering:
186 för utskottet
32 för res. 11
78 avstod
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s, 10 m, 22 c, 13 kd
För res. 11: 19 v, 13 mp
Avstod: 56 m, 22 fp
Frånvarande: 20 s, 14 m, 5 c, 4 fp, 3 v, 5 mp, 2 kd

Mom. 23 (indelning i vetenskapsområden, m.m.)
1. utskottet
2. res. 12 (m, fp)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion

Mom. 25 (kvalitetskrav vid utbyggnad av forskarut-
bildning m.m.)
1. utskottet
2. res. 3 i motsvarande del (fp)
Votering:
208 för utskottet
23 för res. 3
66 avstod
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s, 22 c, 19 v, 13 mp, 13 kd
För res. 3: 1 m, 22 fp
Avstod: 66 m
Frånvarande: 20 s, 13 m, 5 c, 4 fp, 3 v, 5 mp, 2 kd

Mom. 26 (uppföljning av villkoren för små fakulteter)
1. utskottet
2. res. 11 i motsvarande del (v)
Votering:
235 för utskottet
19 för res. 11
43 avstod
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s, 24 m, 22 c, 22 fp, 13 mp, 13 kd
För res. 11: 19 v
Avstod: 43 m
Frånvarande: 20 s, 13 m, 5 c, 4 fp, 3 v, 5 mp, 2 kd

Mom. 27 (tvärvetenskaplig samverkan mellan veten-
skapsområden)
1. utskottet
2. res. 5 i motsvarande del (mp)
Votering:
274 för utskottet
13 för res. 5
7 avstod
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s, 58 m, 21 c, 22 fp, 19 v, 13 kd
För res. 5: 13 mp
Avstod: 7 m
Frånvarande: 20 s, 15 m, 6 c, 4 fp, 3 v, 5 mp, 2 kd

Mom. 28 ("kvalificeringstrappa" för högskolan)
1. utskottet
2. res. 10 i motsvarande del (c)
Votering:
272 för utskottet
22 för res. 10
3 avstod
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s, 64 m, 22 fp, 19 v, 13 mp, 13 kd
För res. 10: 22 c
Avstod: 3 m
Frånvarande: 20 s, 13 m, 5 c, 4 fp, 3 v, 5 mp, 2 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

UbU4 Utbildning i teckenspråk för vissa föräldrar
m.m.
Mom. 1 (utbildning i teckenspråk för föräldrar)
Kammaren biföll utskottets hemställan.

Mom. 2 (utredning om en utvidgning av kretsen be-
rättigade till utbildningen)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
229 för utskottet
67 för res. 1
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s, 1 m, 21 c, 21 fp, 19 v, 13 mp, 13
kd
För res. 1: 66 m, 1 c
Frånvarande: 20 s, 13 m, 5 c, 5 fp, 3 v, 5 mp, 2 kd

Mom. 3 (utredning om teckenspråk inom ramen för
modersmålsundervisning)
1. utskottet
2. res. 2 (v)
Votering:
272 för utskottet
23 för res. 2
2 avstod
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s, 67 m, 20 c, 21 fp, 10 mp, 13 kd
För res. 2: 1 fp, 19 v, 3 mp
Avstod: 2 c
Frånvarande: 20 s, 13 m, 5 c, 4 fp, 3 v, 5 mp, 2 kd

KU8 Kyrkomötets sammanträden
Mom. 1 (ärendebehandling vid extra kyrkomötes-
sammanträde)
I detta moment föreslogs ändringar i kyrkolagen. Av
ändringsförslagen framgick att ändringarna önskades
bli genomförda i ett enda beslut. För bifall härtill
krävdes att minst tre fjärdedelar av de röstande och
mer än hälften av riksdagens ledamöter förenade sig
om beslutet. Beslut fattades genom omröstning med
omedelbar rösträkning.
Votering:
296 för bifall
0 för avslag
53 frånvarande
Tredje vice talmannen konstaterade att minst tre fjär-
dedelar av de röstande och mer än hälften av riksda-
gens ledamöter röstat ja. Kammaren hade således
bifallit utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För bifall: 142 s, 67 m, 22 c, 22 fp, 17 v, 13 mp,
13 kd
Frånvarande: 19 s, 13 m, 5 c, 4 fp, 5 v, 5 mp, 2 kd

Mom. 2 (lagförslaget i övrigt)
Kammaren biföll utskottets hemställan.

KU5 Lagstiftningsprocessen
Mom. 4 (riksdagens organisation för behandling av
EU-frågor)
1. utskottet
2. res. 1 (mp)
Votering:
283 för utskottet
14 för res. 1
1 avstod
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s, 66 m, 22 c, 22 fp, 19 v, 13 kd
För res. 1: 1 m, 13 mp
Avstod: 1 s
Frånvarande: 19 s, 13 m, 5 c, 4 fp, 3 v, 5 mp, 2 kd

Mom. 7 (ökat medborgarinflytande)
1. utskottet
2. res. 2 (m, fp)
Votering:
200 för utskottet
97 för res. 2
52 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s, 2 m, 22 c, 19 v, 13 mp, 3 kd
För res. 2: 65 m, 22 fp, 10 kd
Frånvarande: 20 s, 13 m, 5 c, 4 fp, 3 v, 5 mp, 2 kd
Jerry Martinger och Marietta de Pourbaix-Lundin
(båda m) anmälde att de avsett att rösta nej men mar-
kerats ha röstat ja.

Mom. 11 (en jämställdhetsbestämmelse i riksdags-
ordningen)
1. utskottet
2. res. 3 (v)
Votering:
270 för utskottet
24 för res. 3
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 140 s, 65 m, 22 c, 22 fp, 9 mp, 12 kd
För res. 3: 1 m, 19 v, 4 mp
Frånvarande: 21 s, 14 m, 5 c, 4 fp, 3 v, 5 mp, 3 kd
Barbro Johansson (mp) anmälde att hon avsett att
rösta nej men markerats ha röstat ja.

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

KU7 Viss kommunal lagstiftning
Kammaren biföll utskottets hemställan.

11 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Propositioner
1997/98:14 Romkonventionen - tillämplig lag för
avtalsförpliktelser
1997/98:33 Utfärdande av F-skattsedel, m.m.

12 § Anmälan om fråga för skriftligt svar

Anmäldes att följande fråga för skriftligt svar
framställts

den 22 oktober

1997/98:76 av Eva Goës (mp) till miljöministern
Mätning av radioaktiva utsläpp

Frågan redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 28 oktober.

13 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att följande skriftliga svar på frågor in-
kommit

den 21 oktober

1997/98:56 av Kenth Skårvik (fp) till inrikesministern
Uddevalla kommun
1997/98:65 av Ola Karlsson (m) till inrikesministern
Kommunala bolag

den 22 oktober

1997/98:40 av Chatrine Pålsson (kd) till socialminis-
tern
Kooperativet Kilen
1997/98:41 av Lars Stjernkvist (s) till socialministern
Socialtjänstlagen
1997/98:43 av Rigmor Ahlstedt (c) till socialministern
Smittspridning av legionellabakterien inom sjukhus
1997/98:50 av Inger Lundberg (s) till utrikesminis-
tern
Iskender och Rehane Araz
1997/98:51 av Ulla Hoffmann (v) till socialministern
Snuset och EU
1997/98:52 av Marianne Samuelsson (mp) till kom-
munikationsministern
Stenåldersboplats i Landskrona
1997/98:53 av Owe Hellberg (v) till kommunika-
tionsministern
Telias nya taxor
1997/98:54 av Susanne Eberstein (s) till inrikesminis-
tern
Kartvårdscentralen i Ånge
1997/98:55 av Gullan Lindblad (m) till socialminis-
tern
Vård och äldreomsorg
1997/98:58 av Lars Stjernkvist (s) till finansministern
Banker och kreditinstitut
1997/98:59 av Bengt Silfverstrand (s) till utbild-
ningsministern
Näringslivet och utbildningsbehovet
1997/98:61 av Carina Hägg (s) till finansministern
Grön budget i EU
1997/98:63 av Gullan Lindblad (m) till statsrådet
Ylva Johansson
Utbildning av vårdpersonal
1997/98:66 av Lennart Fremling (fp) till kommuni-
kationsministern
Kemiska tätningsmedel i väg- och järnvägstunnlar
1997/98:68 av Dan Ericsson (kd) till arbetsmark-
nadsministern
Löneutbetalningar till svenska byggnadsarbetare i
Tyskland
1997/98:69 av Eva Goës (mp) till miljöministern
Akrylamid - reningskemikalie för dricksvatten
1997/98:70 av Lennart Rohdin (fp) till utrikesminis-
tern
Ryska kärnvapen
1997/98:72 av Marie Wilén (c) till utrikesministern
Permanent ungdomsrepresentation i Sveriges FN-
delegation

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 28 oktober.

14 § Kammaren åtskildes kl. 16.05.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 1 §
anf. 12 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 43
(delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 9 § anf. 85
(delvis) och
av tredje vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.