Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1997/98:121

Tisdagen den 9 juni

Kl. 9.00 - 21.52

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

-----------------------------------------------------------

1 § Justering av protokoll

Justerades protokollet för den 3 juni.

2 § Anmälan om förlängd ledighet, m.m.

Tredje vice talmannen meddelade att talmannen
beviljat Ingegerd Sahlström (s) fortsatt ledighet under
tiden den 20 september-4 oktober 1998.

Tredje vice talmannen meddelade att Hans Hoff
(s) skulle fortsätta att tjänstgöra som ersättare för
Ingegerd Sahlström.
Meddelande om samlad votering

Tredje vice talmannen meddelade att finansutskot-
tets betänkanden FiU27 och FiU20 samt socialför-
säkringsutskottets betänkande SfU14 skulle avgöras i
ett sammanhang efter avslutad debatt.

3 § Tilläggsbudget 1 för budgetåret 1998 samt
riktlinjer för den ekonomiska politiken, utgiftstak,
skattefrågor, m.m.

Föredrogs
Finansutskottets betänkande 1997/98:FiU27
Tilläggsbudget 1 för budgetåret 1998 (prop.
1997/98:150 delvis)
Finansutskottets betänkande 1997/98:FiU20
Riktlinjer för den ekonomiska politiken, utgiftstak,
skattefrågor, m.m. (prop. 1997/98:150 delvis)

Anf. 1 BO LUNDGREN (m):
Herr talman! En uppgift överskuggar alla andra.
Sverige får inte fastna i en arbetslöshetsfälla med en
hög och bestående arbetslöshet. Vårt land får under
90-talet inte gå samma väg som land efter land i Eu-
ropa gick under 80-talet, dvs. att massarbetslösheten
permanentas. Sverige får inte bli en eftersläntrare som
gör om andra länders gamla misstag. Sverige måste i
stället gå i täten och visa att det finns en väg bort från
arbetslösheten.
Så skrev den dåvarande talesmannen för ekono-
miska frågor Göran Persson i maj 1994.
Men nu, fyra år senare, består massarbetslösheten.
Drygt en halv miljon människor är öppet arbetslösa, i
åtgärder eller i kunskapslyftet. Det innebär att mer än
12 % av arbetskraften är arbetslös - samma nivå som
1995. I fjol, 1997, var antalet sysselsatta lägre än
någon gång sedan 1974. Det innebär att andelen
svenskar som har arbete är längre än sedan 50-talet.
Den ökning av sysselsättningen vi nu kan se i
konjunkturuppgången är svag. Vi har noterat att det i
stor utsträckning rör sig om tillfälliga jobb. Vad hän-
der när nedgången kommer?
Jag besökte Malmö i går. I Malmö, kan man kon-
statera, är det faktiskt inte mer än drygt hälften av
dem som skulle kunna arbeta som verkligen har ett
arbete.
Löftena från 1994 har svikits. Misslyckandet är
kapitalt. Massarbetslösheten består.
Det innebär att basen för välstånd och trygghet har
urholkats dramatiskt. Detta drabbar naturligtvis den
enskilde, den som är arbetslös, som inte bara får en
sämre ekonomi utan ofta också en bristande självkäns-
la och många gånger sociala problem.
Det innebär också en enorm kostnad för oss alla.
Enligt forskare i Växjö är arbetslöshetens kostnader i
storleksordningen 150 miljarder kronor. Det stämmer
överens med tidigare beräkningar som har redovisats
av exempelvis Riksbanken. Omräknat per hushåll i
genomsnitt innebär det att arbetslösheten kostar
35 000-40 000 kr om året för varje svenskt hushåll.
Dessutom innebär naturligtvis arbetslösheten, ge-
nom de våldsamma resurser som tas i anspråk för att
klara de människor som är arbetslösa och de resurser
som vi går miste om genom att produktionen blir
lägre, att det blir svårt, oavsett ambition, att finansiera
den offentliga sektorn, de gemensamma åtagandena.
Det hade kunnat vara annorlunda. Om den upp-
gång vad gäller sysselsättningen som inleddes 1993
skulle ha fortsatt med samma kraft de senaste åren
hade Sverige haft åtminstone 150 000 fler arbetstill-
fällen. Skatterna hade då kunnat vara ungefär 10 000
kr lägre per hushåll i genomsnitt.
Men socialdemokraterna valde att bryta med den
väg mot bättre företagsklimat som den dåvarande
regeringen hade åstadkommit. Man valde en väg som
innebar kraftfulla skattehöjningar på arbete och på
investeringar. Man återreglerade arbetsmarknaden. I
många avseenden har krånglet och besvärligheterna
för dem som driver företag blivit värre.
Ett exempel på krånglet är den skattekonto-
lagsstiftning som riksdagens socialdemokrater och
centerpartister enats kring. Denna innebär att nu, till
skillnad från för ett år sedan, skall företagaren hålla
reda på när hans skattebetalning skall vara skatte-
myndigheten till handa. Tidigare räckte det att företa-
garen betalade skatten en viss dag. Varför skall man
införa den typen av krångel? Det är ytterligare en sten
på den börda som ger det sämre företagsklimatet.
Att företagsklimatet har försämrats innebär att vi
har tillfälliga jobb i stället för fasta jobb i den svaga
uppgång vi ser. Att företagsklimatet har försämrats
innebär att vi har färre företagare. Att företagsklimatet
försämras bidrar till att vid de stora internationella
fusioner vi nu ser, senast mellan Stora och Enso, är
tendensen att huvudkontoren läggs utanför Sverige.
När det gäller just affären Stora-Enso innebär det
också att Sverige går miste om ett antal miljoner i
skatteintäkter.
OECD:s ekonomer presenterade i slutet av maj en
rapport med en mycket kritisk syn på den svenska
politiken. Man pekade på vad som hade orsakat den
höga arbetslösheten i Sverige och andra länder och
tog då fram två viktiga faktorer, nämligen beskatt-
ningen av arbete och regleringarna av arbetsmarkna-
den.
Man kan också läsa vad Moody s skriver. Moo-
dy s har uppgraderat Sverige på grund av bättre stats-
finanser - sedan ett antal år tillbaka har ju både den
borgerliga och den socialdemokratiska regeringen
vidtagit budgetsaneringsåtgärder. Man hänvisar till
hanteringen av bankkrisen och mycket annat, och det
ledde till en uppgradering. Men om det långsiktiga
skriver Moody s - jag citerar ur min översättning från
engelskan - att man är oroad av att Sveriges ekonomi
"fortsätter att karakteriseras av snedvridningar, sär-
skilt när det gäller skatte- och hnbarbetsmarknadsreg-
leringar som hotar landets ekonomiska hälsa och
konkurrenskraft på längre sikt".
Årets upplaga av World Competitiveness Year-
book visar att Sverige gått ned till sjuttonde plats,
efter att 1994 ha legat på nionde plats. Det har under
de senaste åren varit en rejäl nedgång när det gäller
bedömningen av det svenska näringsklimatet, av det
svenska breda måttet på konkurrenskraft. Också EU-
kommissionen lyfter fram behovet av bl.a. sänkt skatt
på arbete i Sverige.
Men socialdemokraterna, dagens regering, avvisar
de lösningar som anvisas inte bara av oppositionen i
Sverige utan också av internationella organisationer
och ett stort antal ekonomer i Sverige.
Man talar heller inte längre särskilt högt om att de
nya jobben måste växa fram i företagen för att stärka
basen för välstånd och trygghet. Jobb i offentlig sek-
tor behövs naturligtvis, även om man alltid kan disku-
tera hur mycket och hur stor omfattning de skall ha.
Men ett arbete i den offentliga sektorn innebär inte att
medborgarnas behov att finansiera minskar. Det inne-
bär inte att utrymmet för sänkt skatt och ökat välstånd
för individerna blir bättre. Det är jobben i företagen
som behövs för att stärka basen för välstånd och
trygghet.
Om vi tittar på Socialdemokraternas hemsida på
Internet ser vi hur man redovisningar de "satsningar",
som man säger, som har gjorts för att arbetslösheten
skall minska. Står det någonting om vad man har gjort
eller vad man borde göra för att förbättra företagskli-
matet? Nej, det står att man har byggt ut högskoleut-
bildningen, att man har satt i gång det s.k. kunskaps-
lyftet och att man har gett ökade statsbidrag till kom-
munerna.
Det var väl det som gjorde att Margareta Winberg
någon gång sade: Nu kan vi kosta på oss nya jobb.
Men nya jobb i företagen, Erik Åsbrink - och för den
delen Margareta Winberg - kostar inte. De ger nå-
gonting. Det är bara er politik som kostar oerhört
mycket i förlorade jobb och högre skatter för männi-
skor.
Vi kunde för en dryg vecka sedan lyssna till Göran
Persson på Landstingsförbundets kongress. Vad säger
han om framtiden och var de nya jobben finns? Jo,
Göran Persson säger att 75 % av de ungdomar som
lämnar utbildningen och går ut på arbetsmarknaden
skall anställas av den offentliga sektorn. 75 %, tre
fjärdedelar, av ungdomarna, säger Göran Persson på
kongressen, skall gå till den offentliga sektorn.
Vart tog de privata företagen vägen? Vart tog in-
sikten om var jobben måste växa fram vägen?
Erik Åsbrink och Thomas Östros påminner om
Don Quijote och Sancho Panza när de ägnar sig åt att
i varje läge gå till attack mot blotta tanken på sänkt
skatt på arbete för vanliga inkomsttagare, både för att
man skall kunna leva på sin lön och för att fler jobb
skall växa fram. Den kamp mot väderkvarnar som
Don Quijote ägnade sig åt är det som Erik Åsbrink
ägnar sig åt när han åker ned till Bryssel. I stället för
att minska byråkratin och kämpa för detta ägnar han
sig åt att plocka bort formuleringar om sänkt skatt i
Sverige. Det tycker han är det viktigaste i EU-
samarbetet.
Jag skulle vilja fråga Erik Åsbrink, och för den
delen Jan Bergqvist: Är målet Göran Perssons? Har
det socialdemokratiska målet nu blivit att tre fjärdede-
lar av de nytillträdande på arbetsmarknaden, de ung-
domar som lämnar utbildningen, skall anställas av den
offentliga sektorn? Vad leder det till för konsekvenser
när det gäller medborgarnas skatter i så fall?
Och om det inte är så, om Göran Persson har fel,
får ni redovisa hur ni bär er åt för att försöka förklara
för statsministern att han hade fel. Men detta kräver
en rejäl förklaring i riksdagens ekonomiska debatt. Är
socialdemokratins mål nu att tre fjärdedelar av ung-
domarna som går ut på arbetsmarknaden skall anstäl-
las av den offentliga sektorn, och vilka konsekvenser
får det i så fall?
Herr talman! I reservation 1 redovisar Kristdemo-
kraterna, Folkpartiet och vi moderater en plan för hur
man skall kunna skapa förutsättningar för nya jobb,
högre tillväxt, ökat välstånd och därmed större trygg-
het för människorna. Den planen har en grundläggan-
de utgångspunkt, och det är den första punkten i en
sådan plan:
1. Byt regering. Denna regering har misslyckats.
Denna regering har uppenbarligen ingen insikt om
vad det krävs för att skapa förutsättningar för de
nya jobben.
2. Vi måste ha en långsiktigt hållbar balans i de
offentliga finanserna. Vi har fortfarande konjunk-
turkänslighet som är alldeles för stor. Vi måste dra
ned skatte- och utgiftsandelarna i ekonomin, och
vi måste snabbt se till att få ned statsskulden som
andel av ekonomin till högst 60 %. Vårt gemen-
samma mål är senast år 2002.
3. Vi måste slopa överbeskattningen av företagande
av kapitalbildning.
4. Vi måste inleda en målmedveten sänkning av
skatten på arbete. Det ger fler jobb, men det ger
också större möjlighet för vanliga människor att
leva på sin egen lön.
5. Vi måste göra särskilda insatser just vad gäller
hushållstjänster. I ett program som innebär en
snabb förändring av politikens förutsättningar
måste vi också se till att den sektor som är helt ut-
stampad, på grund av de höga skatterna på arbete,
får möjlighet att över huvud taget existera och ge
tiotusentals svenskar arbete.
6. Vi måste skapa förutsättningar för en modern
arbetsmarknad, genom mindre regleringar och
större flexibilitet. Vi kan inte leva kvar i det för-
gångna när vi ser framtiden an.
7. Vi måste som politiker ta vårt ansvar för löne-
bildningens förutsättningar och inte bara fly un-
dan, som dagens socialdemokratiska regering.
Ramarna för lönebildningen, förutsättningarna,
sätts till stor del av Sveriges riksdag, och här gäl-
ler det att få en bättre balans mellan de parter som
slutligen avgör hur lönebildningen fungerar. Det
är parternas ansvar, men då måste vi också ha en
balans mellan parterna. Obalanser leder till pro-
blem vad gäller lönebildningen långsiktigt.
8. Vi måste minska krånglet, naturligtvis för alla
medborgare men i synnerhet för företagare. De
som bestämmer om det blir några nya jobb skall
slippa skattekontokrånglet och mycket annat
krångel. I dag presenterar den förenklingsdelega-
tion som har arbetat sina förslag, och jag skulle
gissa att en ny regering ganska omedelbart kom-
mer att kunna genomföra så gott som alla, eller
möjligen alla, de förslagen. Om jag förstår Social-
demokraterna rätt kan det finnas något enstaka,
och i övrigt skall man ha kvar krånglet, den poli-
tiska styrningen.
9. Vi behöver en ny företagsform för att göra det
lättare att starta företagande, att kunna avsäga sig
en del krångliga regler och få ett lättare sätt att
sköta det administrativa och kunna ägna sig åt det
företagande man skall ägna sig åt.
Den viktigaste uppgiften för en ny regering är allt-
så att skapa förutsättningar för nya jobb ute i företa-
gen runt om i Sverige; dagens företag och de företag
som kommer att växa fram. Men det i sin tur innebär
också att andra uppgifter, som är nog så viktiga, kan
fullföljas. I takt med att de nya jobben växer fram ges
nytt utrymme att sänka skatterna på arbete, och det
innebär större förutsättningar för alla att kunna leva
på sin egen lön.
I fjol var 753 000 människor i Sverige i behov av
socialbidrag. 753 000 människor behövde socialbi-
drag! Trots de höga skatter man tar ut har vi växande
sjukvårdsköer, problem i äldreomsorgen och en skola
som enligt många uppgifter inte ger de kunskaper som
eleverna i Sverige behöver. Det visar att det system
som Socialdemokraterna har byggt upp inte förmår
leverera valuta för skattepengarna.
Med lägre skatt på arbete och med en inriktning
på att ta till vara personalens kompetens i vården, att
se till att vi har politiker som prioriterar kärnuppgif-
terna och effektiviserar verksamheten, kan vi ha både
lägre skatt och bra förutsättningar för sjukvård, äldre-
omsorg, skola och mycket annat som måste finansie-
ras gemensamt.
Ett exempel är den vårdgaranti som under den
borgerliga regeringen infördes och bantade bort vård-
köerna. Den vårdgarantin kryper man undan från
Socialdemokraternas sida och säger att det skulle
kosta mycket. Sanningen är att en vårdgaranti kostar
inget, om man inte har tänkt sig låta bli att operera -
en operation kostar ju alltid. Låt inte människorna
vänta och lida, till kostnader både för dem i lidande
och för oss alla i form av att man inte kan delta exem-
pelvis i produktionen.
Herr talman! Det finns mycket annat man skulle
kunna ta upp om bristerna i politiken och vad som
måste komma. Låt mig nämna bara ytterligare en sak,
nämligen den olycksaliga snabbavvecklingen av Bar-
sebäck. Här har vi ett fungerande kärnkraftverk, som
borde få drivas vidare så länge det är tekniskt, eko-
nomiskt och säkerhetsmässigt rimligt. Men av politis-
ka skäl skall det förtidsavvecklas. Miljön försämras,
och pengar slösas bort som hellre skulle användas till
andra ändamål. Det är ett exempel på en politik som
mer syftar till att tillfredsställa politiska behov än
medborgarnas önskningar.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1,
26 och 32.

Anf. 2 PER-OLA ERIKSSON (c):
Herr talman! Vi närmar oss slutet på den här man-
datperioden och står inför ett nytt val. Därför är det
naturligt att en dag som denna blickarna riktas mot
nästa mandatperiod och 2000-talet.
Inför den nya mandatperioden står Sverige inför
nya möjligheter. Det ekonomiska läget för Sverige är
nu väsentligt bättre än det var inför någon av mandat-
perioderna 1991-1994 och 1994-1998.
Räntorna är låga, inflationen är stabilt låg och
statens finanser har kraftigt förbättrats. Åratal med
budgetunderskott har vänts till balans och överskott.
Som ett ytterligare bevis på att styrkan i ekonomin har
återvunnits kunde Riksbanken i torsdags sänka styr-
räntorna med 0,25 %. Dessutom höjer kreditvärde-
ringsinstituten betyget för Sverige.
Till den positiva bilden hör också att läget på ar-
betsmarknaden förbättras. Sysselsättningen ökar.
Arbetslösheten sjunker. Framtidstron återvänder nu
hos hushåll och företag runt om i vårt avlånga land.
Så långt, herr talman, är det bra, men fortfarande är
arbetslösheten som en varböld i vårt samhälle, och
fortfarande lever många svenska hushåll med knappa
ekonomiska marginaler.
Styrkan i den svenska ekonomin har inte åter-
vunnits utan hårt arbete och en kraftfull politik. Cen-
terpartiet har mer än något annat parti under hela 90-
talet tagit ansvar för att bringa ordning och reda i de
svenska statsfinanserna. Det är vi stolta över. Vi har
satt Sveriges bästa före kortsiktiga partiintressen. Vi
har tänkt på Sveriges ekonomi långsiktigt i stället för
på kortsiktiga opinionsvinster i kommande opinions-
undersökningar. Fler borde ha iklätt sig ansvaret, men
förmågan och viljan har saknats hos många.
Det som nu uppnåtts av stabilitet i ekonomin får
inte slösas bort. Även om vi närmar oss ett val bör
inte partierna förledas till vallöften som innebär en
återgång till kasinoekonomin. Det har vi haft nog av.
Under de kommande åren behövs det både fasthet och
noggranna prioriteringar i den ekonomiska politiken.
Vi vet att det behövs ökade resurser för att kunna
värna en bra skola och skapa trygghet för människor
som blir sjuka eller på ålderns höst, men resurserna
måste komma utan att vi lånar pengar. Det måste
också handla om att skapa förutsättningar för fler
jobb, förbättra villkoren för företagandet - inte minst
för de mindre företagen - och skapa hållbar utveck-
ling i hela landet.
Under den kommande mandatperioden finns nu
också ett utrymme för att steg för steg sänka skatterna.
Från Centerpartiets sida pekar vi ut främst tre områ-
den för sänkta skatter.
Det är för det första sänkta arbetsgivaravgifter
med tyngdpunkten för de mindre företagen. Det är för
det andra sänkta inkomstskatter med tyngdpunkt för
låg- och medelinkomsttagare. Det är för det tredje
sänkt skatt på boendet, vilket vi redan nu kan genom-
föra genom beslut som riksdagen kommer att fatta om
några timmar.
Målet för budgetpolitiken ligger fast, och det in-
nebär ett överskott i statens finanser med 2 % per år
som ett genomsnitt över en konjunkturcykel. Det
målet är viktigt att uppnå. Det är nödvändigt för att
kunna minska och steg för steg pressa tillbaka vår
stora statsskuld. Ytterst handlar det också om solidari-
tet med kommande generationer. Dem borde alla här i
kammaren vara överens om att vi skall värna.
Styrkan i den svenska ekonomin ger också förut-
sättningar för Sverige att stå starkt utanför det EMU
som innebär mer av överstatlighet och mindre av
nationellt självbestämmande. Sverige kan, med den
styrka som har skapats under 90-talet och inte minst
under denna mandatperiod, stå starkt utanför den
ekonomiska monetära unionen med sunda statsfinan-
ser, självständig penningpolitik och en rörlig växel-
kurs. EMU riskerar enligt vårt sätt att se det att skapa
spänningar som motverkar utvidgningen av den euro-
peiska unionen i österled. Vi har ingen anledning att
medverka till att man offrar östutvidgningen på detta
centraliseringens och likriktningens altare.
I dagsläget tillhör Sverige de länder som betalar
den högsta medlemsavgiften till EU räknat per invå-
nare. Detta är orimligt i längden. Därför måste rege-
ringen, oavsett färg och sammansättning, med kraft
verka för att den svenska avgiften till Europeiska
unionen kan sänkas.
Centerpartiets budgetalternativ - som redovisas i
vår partimotion med anledning av vårpropositionen
och som finns i betänkandet - är finansierat och, visar
det sig, också drygt två miljarder kronor starkare än
regeringens alternativ. Vi tummar inte på målsätt-
ningen att börja betala av på statsskulden. En del i
finansieringen är den ränteeffekt som staten kan till-
godoräkna sig vid utförsäljning av aktieinnehavet i
exempelvis Nordbanken, Pharmacia, Assi Domän,
Celsius och Wasakronan, med undantag av special-
fastigheterna. Vår ekonomiska politik är också mer
inriktad på nya jobb och god miljö och att hela Sveri-
ge skall leva.
Herr talman! Vi behöver i Sverige en långsiktig
och stabil reform på skatteområdet. Lösningen är inte
att göra snabba och på en gång stora skattesänkningar.
I stället behövs det en plan som visar hur Sverige
långsiktigt och i takt med vad ekonomin medger sän-
ker skattetrycket. Det handlar helt enkelt om att peka
ut färdriktningen inför nästa mandatperiod och en bra
bit in på nästa årtusende. Jag vill fråga Socialdemo-
kraterna om man är beredd att medverka till att peka
ut en sådan färdriktning och steg för steg pressa till-
baka skatterna.
Sverige har som bekant höga arbetsgivaravgifter.
Skatten på arbete är hög. Det gäller också skatten på
vissa företag. Centerpartiet har därför under perioden
medverkat till rejäla skattesänkningar. Jag tänker
framför allt på sänkningen av arbetsgivaravgifterna.
Det ger i dag fem procentenheter lägre avgifter på en
lönesumma upp till 850 000 kr, och 180 000 kr för
egenföretagare. Nu går vi vidare på den vägen och
föreslår att lönesumman höjs till i första hand 2 mil-
joner respektive 300 000 för egenföretagare redan
från 1999. Dessutom bör reduceringen utökas från
nuvarande fem procentenheter till åtta procentenheter
under de närmaste åren.
Inkomstskatterna bör i första hand sänkas för låg-
och medelinkomsttagare. Det kan ske genom att grun-
davdraget höjs för alla upp till exempelvis 270 000
kronors inkomst, samtidigt som man också måste
kompensera kommunerna, vilket vi har föreslagit i
vårt budgetalternativ. Från Centerns sida har vi också
föreslagit att vi i en första omgång skall göra skatte-
sänkningar på i storleksordningen 3,5 miljarder för
låg- och medelinkomsttagare. Det innebär drygt tusen-
lappen i lägre skatt per år för en person med cirka
150 000 kr i inkomst.
Trots det svåra ekonomiska läge som Sverige har
befunnit sig i har Centerpartiet kunnat medverka till
sänkt skattetryck under denna mandatperiod genom
att prioritera hårt. Genomförda skattesänkningar har
finansierats. Den största skattesänkningen utgörs av
sänkt matmoms, som främst gynnar dem som använ-
der en förhållandevis stor del av sin disponibla in-
komst till mat. Det gäller i synnerhet barnfamiljer.
Genom överenskommelsen mellan Centerpartiet
och regeringspartiet kan nu fastighetsskatten sänkas
från 1,7 % till 1,5 % redan fr.o.m. år 1998 - en skatt
som höjdes av Socialdemokraterna och Vänsterpartiet
hösten 1994. Belägenhetsfaktorn slopas för fastboen-
de i områden som är attraktiva för fritidsboende.
Vi förmådde driva fram en garanterad sänkning av
fastighetsskatten just nu i stället för att bara demon-
strera och riskera fortsatt hög fastighetsskatt efter
valet om vänstermajoriteten skulle bestå. Sänkningen
av fastighetsskatten var möjlig tack vare förtroende-
fulla relationer mellan oss och företrädare för rege-
ringen. Jag vill gärna ge uttryck för det mycket tydli-
ga, konstruktiva och pragmatiska förhållningssätt som
finansministern visade under förhandlingarna om
sänkt fastighetsskatt. Jag vet att den frågan var svår i
synnerhet för socialdemokraterna, men överläggning-
arna präglades av konstruktivitet, fasthet och mål-
medvetenhet. Jag tycker att det finns anledning att
tacka för det.
I vårt program på skatteområdet de närmaste åren
ingår dessutom att vi skall fasa ut förmögenhetsskat-
ten stegvis genom att i ett första steg slopa sambe-
skattningen. Den resterande förmögenhetsskatten
avvecklas de närmaste åren. Fram till 2002 bör för-
mögenhetsskatten vara utfasad ur skattesystemet.
Det behövs skattelättnader för fåmansbolagen. Vi
har i bugdetalternativet reserverat 500 miljoner kro-
nor i avvaktan på den utredning som inom kort skall
presenteras.
Avskaffad särskild löneskatt på avsättning till an-
ställdas vinstandelar ingår, och likaså avskaffad el-
skatt för jordbruket. Införande av ett yrkesfiskeavdrag
enligt dansk modell ingår, liksom sänkt skatt på eld-
ningsolja för jordbruket till samma nivå som gäller för
exempelvis industrin.
Sedan måste vi öka lättnadsutrymmet för onotera-
de bolag, förstärka reserveringsmöjligheterna för
enskilda näringsidkare, öka möjligheterna till kvitt-
ning av reaförluster på onoterade aktier samt öka
friheten för fördelning av avdraget för pensionsav-
sättningar för enskilda näringsidkare.
Detta är några viktiga men mycket strategiska åt-
gärder på skatteområdet, riktade till företagen.
Det finns i samhället en diskussion om skattesub-
ventioner av hushållsnära tjänster. Den diskussionen
har ibland en förmåga att bli yvig och inte särskilt
preciserad. Vi vet inte särskilt mycket om facit, om
resultatet på det här området. Låt oss därför, som vi
har föreslagit, inleda en försöksverksamhet på ett par
ställen i landet.
Herr talman! När det gäller synen på vård, omsorg
och skola går det i dag en djup klyfta mellan Modera-
terna och alla andra partier i Sveriges riksdag. En
enkel summering av partiernas budgetalternativ visar
en stark uppbackning från alla partier utom Modera-
terna för de extra resurser som Centerpartiet och So-
cialdemokraterna drivit fram.
Det här är inget försök att konstla fram en mot-
sättning. Den finns där, och den handlar i grunden om
ifall samhället skall stå för ett allomfattande och till-
räckligt starkt skyddsnät och en god utbildning, vård
och omsorg till alla eller om plånboken skall styra.
För Centerpartiet är det en politiskt prioriterad
uppgift att stärka välfärden. Goda kunskaper är en
rättighet för alla, inte ett privilegium för en del. Sve-
rige skall bygga världens bästa skola, och vi skall
fullfölja kunskapslyftet, som nu ger fler människor än
någonsin tidigare personliga utvecklingsmöjligheter.
Det är en styrka för ett framtidssamhälle. Vi satsar på
fler högskoleplatser i första hand på de mindre hög-
skolorna, medvetna om att det är en politik som lyfter
Sverige kompetensmässigt.
Vi vill stärka vård och omsorg genom mer resur-
ser. Det är där begränsningen ligger när det gäller
skattepolitiken. Alltför omfattande skattesänkningar
drabbar med nödvändighet skola, vård och omsorg i
form av nedskärningar - alternativt skapas ett budge-
tunderskott, som i sin tur framtvingar nedskärningar.
Det är en väg som Sverige inte skall beträda.
För Centerpartiet är urholkade resurser till skola,
vård och omsorg inte något alternativ. Tvärtom skall
mer pengar fram. Vårdgarantin skall införas, och för
att det skall vara möjligt behövs resurser. Dessutom
måste pensionerna förbättras för de äldre som lever
med knappa ekonomiska marginaler, pensionärer med
låg pension, låg folkpension, kanske låg ATP och
pensionstillskott, de pensionärer som har det sämst
ställt. Detta kan ske genom en höjning av pensionstill-
skottet. För Centerpartiet är detta viktigt.
Herr talman! Det pågår nu en ganska allvarlig
folkförflyttning från landsbygden och mindre orter till
de större städerna. Sverige håller på att kantra, men
koncentrationspolitiken korar aldrig några segrare,
den skapar bara förlorare - både för koncentrationsor-
terna och för avfolkningsbygden.
Därför är det viktigt att vi stärker regionalpoliti-
ken. Avgörande är då att stärka den s.k. stora regio-
nalpolitiken, dvs. att koncentrera åtgärderna på eko-
nomi, skatter, kommunikationer, näringspolitik, in-
klusive energi, samt utbildningspolitik. Politiken
måste i hela dess vidd och på alla dessa områden
inriktas på att stärka utvecklingskraften i hela landet.
Därför har vi föreslagit ytterligare 500 miljoner kro-
nor till regional utveckling och ökat hänsynstagande
till minskat befolkningsunderlag inom ramen för
skatteutjämningssystemet.
Vi har haft anledning att rikta kritik mot regering-
en för oförmåga inte bara på det regionalpolitiska
området utan också på miljöområdet och det arbets-
marknadspolitiska området.
Nu måste arbetslösheten pressas tillbaka. Även om
vi ser ljusningar och förbättringar är arbetslösheten
för hög. Den måste pressas tillbaka. Småföretagen är
då nyckeln till fler jobb. För att möta framtidens be-
hov måste arbetsmarknadspolitiken göras mer flexibel
och decentraliseras. Moderniseringen av regelverket
måste fortgå. Det är en högprioriterad uppgift att
motverka flaskhalsar och brist på yrkesutbildad ar-
betskraft inom olika sektorer.
Herr talman! Ibland brukar man i politiken tvista
om fel och brister. Det lönar sig föga att tvista om
vem som haft mest skuld till oredan i ekonomin. Allt-
för många debatter under den här mandatperioden har
använts till att rikta anklagelser mot än den ena, än
den andra. Det ger normalt inte någon lösning på
problemet. Alla regeringar, från början av 70-talet
och fram till 90-talet, får ta på sig sin del av skulden,
alla partier likaså. Skuldfrågan kan sedan lämnas
därhän. Det avgörande för Sverige och svenska folket
är i stället hur vi inför 2000-talet tillsammans skall
kunna lyfta Sverige och motverka en ny kräftgång i
ekonomin.
Erfarenheten från de gångna 25 åren, då Sverige
gått tillbaka, är att den förstelnade blockpolitiken
varit skadlig för landet. Sverige behöver framgent mer
av samarbete och gemensamt ansvarstagande. Center-
partiets politik för att lyfta Sverige inför 2000-talet är
också inriktad på samarbete och ansvarstagande. Vi
tar strid när det behövs, men vi sätter landets intresse
och ekonomi i första rummet. Det har vi från Centerns
sida visat under innevarande mandatperiod, och det
tänker vi fortsätta att visa även efter årets val, helst i
en regeringsposition.
Herr talman! Jag står fast vid de reservationer som
jag undertecknat för Centerns räkning i de två betän-
kanden som vi nu behandlar, men av tidsskäl yrkar
jag bifall endast till reservationerna 2, 27 och 33 i
betänkande FiU20 samt reservation 29 i betänkande
FiU27.

Anf. 3 BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Det var trevligt att Centern vill rege-
ra. Det skulle vara intressant att få höra den aspekten
mer utvecklad.
Per-Ola Eriksson har - sannolikt inte med avsikt,
men ändå - missuppfattat den moderata politiken. Det
är inte på något vis så att vi inte prioriterar sjukvård,
äldreomsorg eller skola. Tvärtom innebär vår politik
att vi prioriterar de här områdena. Det vi verkligen
kritiserar är att Sverige i dag tar ut världens högsta
skatter av sina medborgare och ändå inte förmår ha en
annan sjukvård än en sådan där köerna växer eller
något annat än en skola där man inte ger kunskaper
som behövs eller en äldreomsorg med brister i kvalitet
och värdighet. Med världens högsta skatter är det en
skandal att de som har ansvaret, framför allt social-
demokraterna, inte kan ge valuta för skattepengarna.
Jag vill ställa en fråga till Per-Ola Eriksson. Skat-
tetrycket har ju inte sänkts under den gångna mandat-
perioden utan ökat - också detta kanske är en miss-
uppfattning. Centern och Per-Ola talar nu om möjlig-
heten att sänka skatten i framtiden, och det gläder mig
att vi har fått en debatt om skattesänkningar. Den
uppgörelse ni gjorde om fastighetsskatten innebär att
man sänker skatten för att sedan kunna höja den och
aldrig sänka den mer. Det skulle vara intressant att
höra Per-Ola Eriksson utveckla skälen för att vi i
Sverige skall ha kvar en mycket hög fastighetsskatt,
skälen för att den i framtiden ständigt skall stiga. Den
frysning som varit under två år innebär att den sam-
mantagna effekten av sänkningen av fastighetsskatten
och lössläppandet av de nya taxeringsvärdena blir
betydligt högre skatter än tidigare. Varför gjorde
Centern en uppgörelse vars huvudsakliga syfte enligt
socialdemokraterna är att hindra fortsatta sänkningar
och i stället möjliggöra fortsatta höjningar?
Sedan frågan om skattekontot. Kan vi i den nya
riksdagen efter valet, förhoppningsvis med en borger-
lig majoritet, vara överens om att ändra på det krångel
med skattekonton som ni drev igenom tillsammans
med socialdemokraterna och som gjorde att företa-
garna och inte skattemyndigheterna måste fundera
över tiden?

Anf. 4 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Jag förstår att Bo Lundgren som ta-
lesman för Moderaterna känner sig träffad när vi bara
som en sakupplysning talar om att Moderaterna som
enda parti har motsatt sig ökade resurser till skolan,
vården och omsorgen.
Vi har under de senaste åren under 90-talet, som
en följd av de ekonomiska problemen i samhället,
tvingats till betydande besparingar som har drabbat
skolan, vården och omsorgen. När det nu finns ett
ekonomiskt utrymme för att stärka de resurserna är
det helt naturligt att man också tillför det området nya
resurser. Vi gör det inte med lånade pengar, utan
förstärkningarna är finansierade tack vare en förbätt-
rad ekonomi.
Sedan är det andra områden som får stå tillbaka.
När moderaterna talar om att de också vill ha en
vårdgaranti så klingar det litet falskt. Skall man klara
en vårdgaranti krävs det att man tillför resurser. Men
det vill inte moderaterna.
Dessbättre är de ensamma om den uppfattningen.
Alla andra partier har ställt upp bakom de resurser till
kommunerna och landstingen vad gäller vården, om-
sorgen och skolan som regeringspartiet och Center-
partiet gemensamt har medverkat till att ta fram. Jag
tycker att det är bra att vi har en så bred uppgörelse,
en så bred uppslutning, bakom välfärdssamhället. Det
bådar gott för framtiden.
Det här med skatter, fastighetsskatt och andra
skatter, handlar om prioriteringar. Nu görs det en
efterlängtad sänkning av fastighetsskatten. Nästa
uppgift är att steg för steg pressa tillbaka skatterna på
arbete och företagande. Det måste gå före sänkta
fastighetsskatter. Nu har vi kommit till en nivå som vi
menar att fastighetsskatten under överskådlig tid får
ligga på. Det är en rimlig åtgärd för att vi vill priorite-
ra andra skatter i framtiden.

Anf. 5 BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Det var ju ett klart besked. Med
Centern skall fastighetsskatten fortsätta att ligga på
den höga nivå den har. Den skall fortsätta att öka. Det
är det besked som hyresgäster och småhusägare får i
Sverige - trots att en hyra av tolv i en hyreslägenhet
går till fastighetsskatt. Det här med skattekontot fick
jag inget svar på. Men det är som sagt intressant att vi
i alla fall diskuterar skattesänkningar.
Låt mig sedan säga till Per-Ola Eriksson att det
jag tycker är ansvarslöst är politiker som inte kan ge
medborgarna valuta för skattepengarna. Kommuner
och landsting disponerar i Sverige i år 440 miljarder
kronor. Av det går ungefär 330 miljarder till sjukvård,
omsorg och skola.
Det är alldeles uppenbart att det går att utnyttja de
resurser som i dag finns på ett bättre sätt. Det skrev ju
de som arbetar inom vården i en debattartikel i Da-
gens Nyheter i november i fjol; att med annorlunda
styrning kan vi få ut mer för satsade pengar. Det är
ansvarslöst att inte ta emot det erbjudandet. Om det
skulle behövas mer resurser så finns det ju resurser
inom den offentliga sektorn, inom kommuner och
landsting. Det är de som vi i första hand skall använ-
da. Vi skall prioritera sjukvård, äldreomsorg och
annat.
Det Per-Ola Eriksson talar om är ju att vi skall
fortsätta med världens högsta skatter och med ett
system som trots detta har lett till att vi har problem
med sjukvården, äldreomsorgen och skolan. Det är
där vår kritik ligger. Vi måste bli effektivare.
När det gäller vårdgarantin vill jag återigen säga:
En vårdgaranti kostar bara pengar om man har tänkt
sig att låta bli att operera. Annars är det ju aldrig
billigare att operera nu i stället för sedan. Det blir
lidande för människorna och det blir högre kostnader.
Det kan finnas en räntekostnad, en igångsättnings-
kostnad, Per-Ola Eriksson. Men vårdgarantin kostar
ingenting.

Anf. 6 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Jag tror att Bo Lundgren bortser från
en sak. För många boende är kombinationen av fas-
tighetsskatt och förmögenhetsskatt en tung börda. Nu
sänker vi fastighetsskatten. Och det besked vi har
givit är att vi i nästa steg vill fasa ut förmögenhets-
skatten ur skattesystemet. Det är också ett mycket
starkt stöd till villaägaren, fastighetsägaren osv.
Sedan är det på skatteområdet som på många and-
ra områden. Vi måste prioritera hårt. Jag tror att det
farligaste som politiker gör är att i dag lova ut stora
skattesänkningar som innebär att man eroderar eko-
nomin. Vi har skapat ett läge där vi har gått bort från
stora budgetunderskott. Det har varit mödosamt. Det
har varit tungt och det har varit tufft. Det har inte
alltid varit populärt. En del partier har stått vid sidan
om och bara kritiserat, andra har tagit ansvar. Centern
tillhör de senare.
Nu är det viktigt att inte återfalla till löftespolitik
utan att hålla en mycket stram politik för framtiden.
Vi måste prioritera mycket hårt. Då prioriterar vi
välfärdssystemet; skolan, vården och omsorgen. Vi
behöver mer kringpersonal i skolan, fler lärare, för att
ge våra barn och ungdomar en god utbildning. Vi
skall också korta köerna i sjukvården. Men då behövs
det resurser.
På skatteområdet skall vi sedan steg för steg pres-
sa tillbaka skattetrycket. Men vi skall göra det i takt
med vad ekonomin medger. Vi skall inte först sänka
skatterna - kanske med lånade pengar - och sedan
börja reparera. Då återfaller vi till de ekonomiska
träskmarker som vi har haft nog av i Sverige.
Vad som är viktigt nu är att vi håller en rak kurs
för framtiden, att vi prioriterar mycket tydligt och att
vi, även om det råkar vara valår, inte hemfaller åt
kortsiktig löftespolitik. Det straffar sig, Bo Lundgren.

Anf. 7 CARL B HAMILTON (fp):
Herr talman! Arbetslösheten, jobben och syssel-
sättningen, är det mänskligt, ekonomiskt och politiskt
viktigaste problemet i Sverige. Sammantaget är allt-
jämt 11-12 % arbetslösa. Och detta höga tal för ar-
betslösheten ser vi, märk väl, i en situation med en
uppåtgående konjunktur. I stället hade det varit natur-
ligt om arbetslösheten i det här konjunkturläget när-
mat sig bottenlägen på 4-5 %.
I Sverige talar några partier enligt min mening
med dubbel tunga i fråga om arbetslösheten. Alla
partier säger att det är ett viktigt problem. Men san-
ningen är att sammanhållningen kring dem som redan
har ett jobb och bevakningen av uppnådda privilegier
för LO ofta förefaller vara en viktigare uppgift än att
få ned den totala arbetslösheten.
I valet mellan å ena sidan att säga ja till reformer
av arbetsmarknaden, skatterna och företagsklimatet
och å den andra en permanent hög arbetslöshet, ac-
cepterar alltså enligt min mening regeringspartiet,
Vänstern och LO i politisk handling en permanent
hög arbetslöshet. Socialdemokraternas nära koppling
till LO har blivit en belastning för de arbetslösa.
Arbetslösheten har därigenom blivit en offensiv-
fråga för borgerligheten. De borgerliga partierna går
nu till val på denna fråga för att tvinga ned arbetslös-
heten. Arbetslösheten är en fråga som socialdemokra-
terna sannolikt kommer att försöka gömma undan
under valrörelsen. Men regeringen får inte tillåtas att
smita undan ansvaret för arbetslösheten.
I dag har inte fler människor ett riktigt jobb än när
regeringen tillträdde 1994. Under tre år och åtta må-
nader har det netto inte tillkommit ett enda nytt riktigt
jobb. Den långsamma ökning som vi nu ser handlar
bara om en återgång till den sysselsättningsnivå som
rådde när socialdemokraterna tog över. I dag har t.ex.
30 000 färre kvinnor riktiga jobb än är regeringen
tillträdde hösten 1994. Andelen av Sveriges befolk-
ning som har ett jobb är lägre i år än någon gång
sedan 1950-talet. Under 1990-talet har andelen fallit
från 85 % till 71 %. Detta är ett mycket allvarligt
problem för alla, och för alla partier. Allt färre männi-
skor i Sverige får till uppgift att försörja alltfler.
De flesta bedömare är, åtminstone i teorin, över-
ens om att de nya jobben måste komma genom ökat
företagande. Göran Persson har talat om 100 000 nya
företag under perioden 1998-2000. Men sanningen är
att utvecklingen i Göran Perssons Sverige går åt mot-
satt håll. Antalet egenföretagare har minskat sedan
1995. Bara i år har antalet egenföretagare minskat
med 7 000.
Arbetsmarknaden fungerar dåligt i den uppåtgåen-
de konjunkturen. T.ex. besätts inte de lediga platser-
na. Trots en arbetslöshet på 11-12 % förblir i dag tre
fjärdedelar av antalet lediga platser obesatta. Det är
en mycket hög siffra. I den senaste motsvarande upp-
gången 1994 var det bara fyra platser av tio som inte
besattes.
Det här var ett antal siffror över läget på arbets-
marknaden. Jag hade kunnat ta upp fler. Samman-
fattningsvis är läget 1998 i Sverige att vi har en upp-
åtgående ekonomisk konjunktur men att denna inte
drar med sig, eller bara mycket långsamt drar med sig,
en förbättring på arbetsmarknaden. Sverige är därför
under socialdemokraterna på väg att fastna i perma-
nent massarbetslöshet och undersysselsättning. Rege-
ringen mörkar detta dystra faktum med mycket opti-
mistiska prognoser.
Folkpartiets politik är därför mycket inriktad på
jobbfrågan. Vi ser den som helt central. Och vi vill
börja med att formulera ett riktigt mål, nämligen ett
mål för sysselsättningen. Det har vi formulerat som att
det blir ungefär 300 000 nya jobb om man räknar med
en rimlig tillväxttakt, rimliga utbuds- och efterfråge-
förhållanden på arbetsmarknaden och om man tar
tiden fram till slutet på nästa mandatperiod. Den for-
muleringen inbjuder inte till manipuleringar av statis-
tiken som Socialdemokraternas formuleringar om den
öppna arbetslösheten gör.
För detta mål vill vi sänka skatten på arbete, för-
utom att vi naturligtvis vill gynna tillväxten i ekono-
min. Vi vill sänka arbetsgivaravgifterna med
6 procentenheter för företag i tjänstesektorn, vi vill
sänka skatten på hushållstjänster, och vi vill på olika
sätt förbättra lönebildningen så att man kan kombine-
ra en god tillväxt och låg inflation. Lönebildningen
måste utformas och ges sådana förutsättningar av
riksdagen så att man kan skapa en flexibel arbets-
marknad med både fler jobb och låg inflation.
Detta medför, innebär och kräver reformer av la-
gar och regler på arbetsmarknaden, inte någon form
av inkomstpolitik. Vi måste alltså i riksdagen fatta
beslut om regler, praxis och drivkrafter för parterna
på arbetsmarknaden som ger detta resultat. Det skall
inte löna sig för parterna på arbetsmarknaden att ingå
sådana avtal som medför ökad arbetslöshet eller som
favoriserar dem som har jobb på bekostnad av dem
som inte har jobb. De utanförstående, de arbetssökan-
des intressen skall beaktas och föras in i fokus redan
när avtalen på arbetsmarknaden förhandlas. Därför
bör parternas makt över lönebildningen åtföljas av ett
ökat finansiellt ansvar för arbetslöshetens kostnader.
Arbetslöshetskassan skall vara obligatorisk och ha
karaktären av omställningsförsäkring. Det skall löna
sig bättre för a-kassan att dess medlemmar tar jobb,
och man skall tillämpa regler och praxis som bromsar
fusket.
Jobb skapas genom ett bättre företagsklimat i
Sverige under de närmaste åren. Företagarperspekti-
vet måste återupprättas och skall vara likvärdigt med
löntagarperspektivet. Statsmakten skall stå neutral
mellan parterna på arbetsmarknaden. Den skall inte
favorisera någondera sidan.
Man skall ändra reglerna så att risken minskar för
sympatiåtgärder som kränker individens föreningsrätt
och som kränker företagarens faktiska näringsfrihet.
De tre borgerliga partierna, med undantag av Center-
partiet, har redan väckt ett förslag om mindre krångel
för företagen.
Låt mig sedan gå över till ett annat problem. Pro-
fessor Assar Lindbeck publicerade för några veckor
sedan en bok i vilken han skriver följande om de
offentliga finanserna:
"Det finns en uppenbar risk att budgetunderskottet
exploderar igen i nästa lågkonjunktur, om den visar
sig bli djup."
De offentliga finanserna är alltså alltjämt instabila.
Då är de inte heller sanerade.
OECD, EU-kommissionen och IMF har gjort olika
beräkningar. Även Finansdepartementet har gjort det i
vårpropositionen över hur instabila och konjunktur-
känsliga de offentliga finanserna är. Finansdeparte-
mentets kalkyler är enligt min mening orealistiskt
positiva. De pekar på en alltför stor stabilitet, därför
att man antar att kommunerna och arbetsmarknads-
politiken kommer att fungera på ett ganska orealistiskt
sätt i en krissituation.
Insikten om de offentliga finansernas sårbarhet för
konjunktursvängningar ställer krav på stor vaksamhet
och försiktighet i finanspolitiken. EU:s stabilitetspakt,
med sina regler för budgetpolitiken, bör vara ett cent-
ralt måldokument för en borgerlig regering, men an-
ger bara en lägsta ambitionsnivå. De offentliga finan-
serna, inklusive avsättningen till premiereserven i det
nya pensionssystemet, skall, enligt Folkpartiets me-
ning, uppvisa ett tvåprocentigt överskott över kon-
junkturcykeln, inte för evigt men tills vi med full-
ständig visshet vet hur känsliga Sveriges offentliga
finanser är i lågkonjunkturens kritiska bottenläge. Det
kommer att inträffa någon gång mellan år 2000 och
2003. Det kommer att inträffa, till skillnad från hur
det ser ut i regeringens prognoser, där lågkonjunktu-
rerna är förvisade till historiens skräphög. Det är det
ena kriteriet.
Det andra kriteriet är att man skall arbeta med
överskott för att minska den offentliga skulden tills
den motsvarar högst 60 % av BNP.
Under den bestämda förutsättningen att överskott i
de offentliga finanserna faktiskt uppstår och inte bara
är tillfälliga, vill vi i Folkpartiet i ett andra steg - jag
talade tidigare om sänkt arbetsgivaravgift m.m. -
sänka skatten för låg- och medelinkomsttagare. Dessa
människor är i dag för hårt beskattade, och barnfamil-
jerna lider av starka marginaleffekter i kombinationen
av skatt, bostadsbidrag och dagisavgifter. Man kan
tänka sig olika lösningar, och Folkpartiet tänker på
fredag i ett särskilt partiråd redovisa sitt förslag.
Barsebäcks snabbstängning innebär att regeringen
skrotar väl fungerande produktionskapacitet. Ingen av
oss skattebetalare som skall fota notan för Barsebäcks
stängning får i förväg reda på vad det kostar. Rege-
ringen för inte bara riksdagen bakom ljuset utan även,
naturligtvis, alla medborgare. Människor runt om i
Sverige nekas information om vad de skattevägen
kommer att tvingas betala för att regeringen nu vill
stänga Barsebäck. Är det 8, 10 eller 12 miljarder
kronor eller något annat tal? Ingen väljare i Sverige
får före valet reda på vad hon eller han skall betala för
Barsebäck utan kommer av regeringen att hållas i
mörker och okunnighet. Regeringens sätt att hantera
Barsebäcksfrågans ekonomiska konsekvenser är ett
förakt för vårt demokratiska sätt att arbeta i Sverige
och ett förakt för de svenska väljarna.
Om regeringen hade varit intresserad av kärn-
kraftssäkerhet hade den och de andra fossilenergipar-
tierna satsat pengarna på andra sidan Östersjön, utan-
för t.ex. Sankt Petersburg och utanför Murmanskom-
rådet. Där är reaktorerna inte inneslutna. Där är de
t.o.m. för farliga för att repareras. Där är personalens
säkerhetsmedvetande lågt.
Fokuseringen på svensk kärnkraftssäkerhet block-
erar nästan all debatt i Sverige i frågor som rör bered-
skap, säkerhet och risker med den farliga kärnkraften
i öst. Genom att blockera debatten har de svenska
kärnkraftsmotståndarna själva med tiden kommit att
utgöra det största hotet mot svenska folkets säkerhet
inför en kärnkraftsolycka i öst. När det havererar i öst,
vilket det faktiskt sannolikt gör förr eller senare, och
om vinden blåser från öst den dagen, då hjälper det
inte att Barsebäck är stängt.
Jag skall ta upp tre aspekter på EMU. Den första
är en ganska nyupptäckt, eller återupptäckt, aspekt,
nämligen att euron blir en världsvaluta och att det har
ett antal positiva effekter för de länder som är med.
Eftersom Sverige inte är med avstår vi från den för-
delaktiga effekten. Det uppstår nämligen vinster av
olika slag för det land som kan åtnjuta att dess egen
valuta uppskattas av andra länder såsom en världsva-
luta. Vi skulle, om vi hade varit med i EMU, ha fått
en internationell myntningsvinst, vi hade fått en inter-
nationell likviditetsbonus som kanske är 25-50
punkter på den långa räntan, och vi hade fått ett antal
effektivitetsvinster, bl.a. i obligationshandeln men
också i varuhandeln. Sammantaget har dessa vinster
för bl.a. Sverige enligt en nyligen gjord studie av två
engelska ekonomer uppskattats till 7-8 miljarder
kronor varje år. Det är alltså ett mycket ansenligt
belopp som Sverige avstår från genom att inte gå med
i EMU och som vi skulle vinna genom en anslutning.
Man kan t.ex. konstatera att det är tre gånger så
mycket som kostnaden för den sänkta fastighetsskat-
ten, varje år.
Den andra aspekten är investeringsflykten som vi
nu har börjat se. Det är djupt oroande för Sverige att
stora företag som Merita Nordbanken och Stora Enso
både av skatteskäl och av EMU-skäl väljer att förläg-
ga sina huvudkontor på andra sidan Östersjön, i Hel-
singfors.
Jag vill också peka på en demokratisk aspekt med
EMU-frågans hantering i Sverige. Jag menar att rege-
ringspartiet misskrediterar och skadar svensk demo-
krati genom att mörka i EMU-frågan på det sätt som
man nu gör i två allmänna val, dels i 1998 års riks-
dagsval, dels i 1999 års EU-val som inträffar om
nästan precis ett år.
Valet 1999 handlar enbart om EU, och den vikti-
gaste frågan blir EMU. EU-valet riskerar att bli en
rejäl flopp igen om Socialdemokraterna fortsätter med
det agerande som de hittills har visat i EMU-frågan.
Glöm inte att bara 42 % röstade 1995!
Socialdemokraterna driver EU-valet 1999 mot ett
säkert fiasko om man fortsätter att mörka och inte ens
som britterna närmar sig euron utan snarare vänder
sig bort från euron, som Göran Persson har antytt i ett
antal intervjuer.
Herr talman! Jag har tagit upp ett antal frågor här.
Den viktigaste av alla frågorna är den om jobben. Att
få fler människor i sysselsättning och i riktiga jobb är
nyckeln beträffande de flesta samhällsproblemen i
Sverige.
Jag vill avslutningsvis ställa två frågor till Erik
Åsbrink och Jan Bergqvist. Den ena frågan rör skatte-
sänkningarna: Instämmer ni med statsministern, som
menar att en sänkning av skatterna skulle driva på
inflationen och att Sverige skulle stå inför risken för
en överhettning? Jag undrar alltså om detta är det
viktiga argumentet mot att sänka skatter, en linje som
statsministern numera förefaller driva.
Min andra fråga är om ni instämmer i den stånd-
punkt som statsministern redovisat under senare tid,
nämligen att han blir alltmer skeptisk till det monetära
samarbetet i Europa och till euron.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1
och till Folkpartiets reservationer nr 28 och 34.

Anf. 8 LARS BÄCKSTRÖM (v):
Herr talman! Så är vi då framme vid finalen - fi-
nansdebatten. Ordet finans handlar om att betala.
Priset för en gemensam välfärd heter skatt. Vi i
Vänstern är beredda att betala. Andra, som Modera-
terna, säger att de allra helst vill ha sänkt skatt, så låt
oss föra debatten om att betala eller inte betala. Men
debatten måste också handla om någonting mera, om
hur vi skall få mer att dela på. När vi får mer att dela
på, då tryggar vi välfärden och då behöver var och en
betala mindre i skatt. Hög skatt har inget egenvärde.
Visst är det sant! Vi behöver därför också en debatt
om tillväxtens förutsättningar, om hur vi skall få fler i
arbete och få fler arbetade timmar.
Regeringen säger att det går bra för Sverige. Det
gör det, om kravet på "bra" är en budget i balans. Om
kravet är ett Sverige i arbete, har det dock inte gått så
bra. Om kravet är ett rättvisare och mera jämställt
Sverige, går det inte alls bra. För jobben har det fak-
tiskt varit fyra förlorade år.
Budgetsaneringen tryggade vi i Vänstern redan i
början av den här perioden. Men när de nödvändiga
besluten var tagna bröt regeringen samarbetet med
Vänstern. Sedan valde Socialdemokraterna vad som-
liga kallar för mittens rike. Visst kan det vara bra med
uppgörelser över block och gränser men det kan vara
nog så farligt att bli inlåst där borta i mittens rike -
farligt för dem som vill skilja på höger och vänster,
farligt för dem som inte vill ersätta principen om
inkomstbortfall med grundtrygghet i socialförsäkring-
arna, farligt för dem som inte kämpar för vårdnadsbi-
drag och farligt för dem som inte vill snabbsälja sam-
hällsegendom.
Herr talman! Tidigare generationer byggde det här
landet. Min generation får inte bli den som sålde det.
Det finns de som säger att vi i Vänstern inte står
pall när det blåser. Men när det gäller att säga nej till
sänkt a-kassa handlar det om rättvisa, om att stå fast
vid de löften man gett i valet. Förra gången gick vi i
Vänstern till val med förslag om 67 miljarder kronor i
skattehöjningar. Det sade vi för att sanera den offent-
liga ekonomin. Vad blev resultatet? Där håller väl
Carl Hamilton med mig? Det blev 67 miljarder i
skattehöjningar. Det blåste inte medvind när vi sade
det i valet men vi fick rätt. Under den här perioden
har vi gått Socialdemokraterna till mötes och stött
detta med höjd fastighetsskatt. Det har inte precis
blåst medvind i den frågan heller. Det vet jag som är
från Bohuslän. Men vi i Vänstern har stått pall, också
när det blåste från Bildt den där dagen på torget. Men
regeringen vek sig. Jag måste, herr talman, säga att
jag nästan känner mig som han på briggen Blue Bird
av Hull, han som stod surrad till rors och glömdes
kvar ombord.
Nåväl, nu har vi också gått i land. Vi motsätter oss
inte sänkt fastighetsskatt om sänkningen kan finansie-
ras på ett vettigt sätt. Men som statsministern och
skatteministern så många gånger har påpekat är inte
sänkt fastighetsskatt den fördelningspolitiskt mest
motiverade skattesänkningen. Sänkningen med två
tiondelar löser ju inte krisårgångarnas problem och
undanröjer inte hotet om kraftigt höjda hyror. Skulle
man sedan komma tillbaka med en finansiering som
innebär att man drar ned på bostadsstödet, ja, då blir
det direkt dåligt.
Herr talman! Från denna talarstol behöver jag inte
berätta vad alla vet. Det gäller vården. Också vi som
är friska vet hur vården mår. God och nära vård får
inte bli verklighet bara för dem som sett på Skär-
gårdsdoktorn i TV men så håller det faktiskt på att bli.
Då har det gått snett. Och vad lär man på lärarlösa
lektioner? Jag vet inte det men eleverna lär veta. Se-
dan har vi äldreomsorgen. Vi som besöker våra nära
vet vilka resurser som finns och vilka som inte finns.
Somliga säger då: Tillbaka med Bildt och borgar-
na! Men, herr talman, den modellen är ju redan prö-
vad och förkastad. I resten av kvartetten som spräng-
des finns det inte mycket nytt, om ens något, för att
möta framtidens utmaningar. Där finns just ingenting
för att främja jämställdhet och kvinnorna som kraft i
ekonomin - bortsett från förslaget om skatteavdrag
för hemtjänster, som de tror skall ge 100 000 nya
jobb. Det skall tydligen bli den stora sektorn i svensk
ekonomi. Det finns ingenting för att driva på en mil-
jöomställning av produktion och konsumtion. Det här
är dåligt!
Herr talman och ni som lyssnar i denna kammare!
En rimlig del, och detta vet vi alla, är principen ett
problem, en lösning. Moderaterna har en annan me-
tod: Alla problem kan botas med en medicin - den blå
patentmedicinen, som är bra både mot gikt och hjärt-
besvär. För Moderaterna är skattesänkningar i grun-
den inte ett medel. För Moderaterna är skattesänk-
ningar ett mål i sig, eller hur, Bo Lundgren? Det är
väl alltid bra med skattesänkningar, oavsett hur de
påverkar sysselsättningen? Det är ju den moderata
principen.
För Moderaterna är det målet så viktigt att de är
villiga att skära så hårt i utgifterna att många med små
inkomster förlorar väldigt mycket. Det gäller särskilt
kvinnorna. Att Moderaterna föreslår det är en sak men
jag måste fråga Carl Hamilton och Folkpartiet: Har ni
verkligen gett upp både socialliberalismen och jäm-
ställdheten bara för att vara sams med m? Ni brukar
säga att ni vill förbättra vården, omsorgen och skolan
och tala om det glömda Sverige, om eget rum i lång-
vården osv. Det är ingen ände på alla vackra paroller.
Men vilka pengar vill ni satsa?
Herr talman! Varför förlorade Sverige en halv
miljon jobb under 90-talet? Blev det så på grund av
Moderaternas misstag? Ja, men naturligtvis inte en-
bart därför. Var orsaken i stället Socialdemokraternas
försyndelser? Ja, men naturligtvis inte bara det. Var
det alla politikers fel - det var väl det Per-Ola Eriks-
son sade - när det gäller inflationen, devalveringen
och överhettningen? Ja, vi bär nog alla vårt ansvar,
även vi i Vänstern. Ingen är nog helt skuldfri.
Men vi politiker skall inte klä oss i säck och aska
totalt. Allt elände är vårt fel och allt gott tack vare
oss. Det är inte så. Glöm inte marknaden, fallskärms-
folket, yuppisarna, alla ekonomer som hade råd att ge
till dem som har råd, yuppisarna som spelade Mono-
pol med riktiga pengar, köpte och sålde Norrmalm-
storg till varandra: det får du, det får jag. Så kom
kraschen. Det är kanske de människorna som bär en
större skuld än vi politiker. Kanske är det själva
marknaden - varför inte ta ordet själv kapitalismen
som system - som ger kriser. Den är inte krisfri. Rå-
kar den bli en kris är det inte alldeles säkert att det är
politikernas fel.
Att förstå orsakerna gör inte att man självklart har
någon lösning. Det är kanske dags för oss politiker
erkänna att inte någon av oss har den stora lösningen.
Det finns ingen stor ratt här i riksdagen borta i någon
korridor som man kan vrida åt höger eller åt vänster,
och så ordnar sig jobben automatiskt. Det finns ingen
sådan ratt. Ibland när man läser moderata och folk-
partiförslag får man intrycket att de tror att det finns
en sådan stor ratt. Om man rör den blir det 300 000
nya jobb. Man skulle kunna tro att det var represen-
tanter för något gammalt sovjetsamhälle där politiker
styr och dirigerar så blir det 200 000, 300 000 eller
400 000 nya jobb. Det är inte så ekonomin fungerar.
Även om det inte finns något helt säkert recept för fler
jobb finns det några nödvändiga ingredienser. Tre av
dem kan sammanfattas i orden: betala, bygga och
dela. Betala för välfärden, satsa på vård, omsorg och
skola, låt bli att låna till konsumtion. Man kan låna till
investeringar, men det är en annan sak. Sedan kan vi
betala tillbaka till långivarna men också till skattebe-
talarna. Enkelt uttryckt: Höj skatten när vi måste, sänk
den när vi kan. Det är en väldigt enkel och lättbegrip-
lig princip.
För vänsterprofilen bestäms inte av höjden på
skatten. Den bestäms av hur man tar ut den - efter
bärkraft eller på annat sätt. Vänsterprofilen syns om
man vill och vågar ta striden med makten, med dem
som styr över kassavalven och fonderna, och det
oavsett om de sitter i börspalats eller Bryssel.
Herr talman! Det är dags att sätta en politik för ar-
bete i främsta rummet, att börja bygga landet. För i
längden är det bara arbete, arbetade timmar som inte
betalas genom skatter som bestämmer hur många
skattebetalda timmar vi kan ha och som avgör vilken
välfärd vi kan ha.
Så vad Sverige behöver är fler arbetade timmar,
bättre timmar, delade timmar. Fler timmar och ökad
produktivitet gör oss ekonomiskt starkare. Kortare
arbetstid pressar ned arbetslösheten.
För att nå det här målet måste vi vara beredda att
dela rättvisare så att det finns en vettig efterfrågan.
Det här är ingen avancerad socialistisk teori. Detta
sade också svenska socialliberala ekonomer som Knut
Wicksell, John Leffler och Gustav Cassel runt seklets
första decennier. Det är dags att vi politiker vid sek-
lets slut åter börjar förstå vad varje ICA-handlare vet:
butiken kräver kunder.
Då är det klokt att inte i EMU-anpassningens
namn koncentrera alla pengar på att nå en bruttoskuld
om 60 % av BNP år 2000 eller på målet att vara
skuldfri år 2007. Därför säger vi i Vänstern: Satsa 60
miljarder fram till år 2001 på kampen för jobben.
Därför säger Vänstern: Ge kommunerna ett ökat fi-
nansiellt utrymme på 5 miljarder kronor för, som
Hamilton sade, vi måste vara beredda att möta nästa
lågkonjunktur med en stark ekonomi. Det är en stark
ekonomi när fler människor är i arbete. Det är det som
avgör om vi klarar nästa lågkonjunktur.
Gör en röd skatteväxling för rättvisans och job-
bens skull. Sänk skatten på låga inkomster och för
mindre företag. Det är rätt. Men höj då skatten till
30 % för dem som tjänar mer än 32 000 kr i månaden.
Det är många här i salen som gör det, ni har råd. Höj
skatten till EU-nivån 30 % för börsbolagen. Låt oss i
vart fall behålla värnskatten till dess att också de som
tjänar litet kan få en liten skattesänkning.
Det kan inte vara en vettig fördelningspolitik att
slopa värnskatten och ge en skattesänkning på drygt
8 000 kr till dem som tjänar mer än 32 000 kr i måna-
den, samtidigt som de som tjänar mindre än 19 000 kr
inte får en enda krona i sänkt skatt. Det är inget bra!
Gå vidare och gör en skatteväxling, sänk skatten
med 4 miljarder för tjänsteföretagen och låt de mindre
företagen slippa sjuklöneperioden. Det är kanske det
enskilt viktigaste förslaget för att öka lusten att nyan-
ställa i de mindre företagen.
Satsa på utbildning och kompetenshöjning för
ökad produktivitet och bättre arbetstimmar. Inrätta
framtidsfonder och ge skatteavdrag för de företag som
låter sina anställda utbilda sig. Det är en framtids-
satsning som ger möjlighet för nya grupper att få
fotfäste på arbetsmarknaden.
Se till att miljöanpassa produktion och konsum-
tion. Låt energiomställningen bli en satsning för nya
jobb. Låt skatterna fungera som styrinstrument och
gör en grön skatteväxling: höjd skatt på det som ska-
dar miljön och sänkt skatt på arbete. Trygga riskkapi-
talförsörjningen och låt AP-fonderna investera friare.
Se till att trygga en rimlig finansiering för byggsek-
torn så att vi åter kan få fart på byggmotorn. Satsa på
en lågräntepolitik.
I reservation 5 i betänkandet kräver vi just detta.
Men vi var ensamma i utskottet att föreslå en lågrän-
tepolitik. Det var fel att prata om det, sade man i
utskottet, tyst på er. I förra veckan återställde äntligen
Bäckström - det var inte jag utan min namne borta i
Riksbanken - reporäntan till 4,1 %. Det var en bra
åtgärd, en direkt stimulans för folkhushållet på 2-3
miljarder. Det är den direkta effekten. Men varför var
i Vänstern så ensamma om att våga säga det som
borde sägas?
Herr talman! Det är dags att besluta om skattelätt-
nader för de avtalsparter som vågar gå före och korta
normalarbetstiden. I Frankrike och Italien har man
redan i parlamenten lagt fast en plan för 35 timmars
arbetsvecka. Det som är möjligt och riktigt där är lika
möjligt och riktigt här. Det är dags att inleda proces-
sen för kortare arbetstid.
Detta är några av de beslut som vi kan fatta här i
riksdagen för att få fart på jobben. Därför yrkar jag
bifall till reservationerna 3 och 29.
Om vi i riksdagen beslutar om en sådan här politik
då ökar rättvisan och det skapas bättre förutsättningar
för fler jobb. Men de avgörande besluten kommer att
fattas ute på arbetsplatserna, direkt av det svenska
folket. När väljarna känner att de kan lita på sina
valda politiker då vågar de satsa på framtiden. När det
finns ett tryggt välfärdssamhälle då vågar svenska
familjer och löntagare möta framtidens utmaningar.
Det är det här som vi i Vänstern kallar den produktiva
rättvisan.
Herr talman! Sverige har möjlighet att möta ett
nytt århundrade med tillförsikt. Det är dags för rättvi-
sa och jobb.

I detta anförande instämde Johan Lönnroth, Tanja
Linderborg, Lennart Beijer, Kenneth Kvist, Ulla
Hoffmann och Ingrid Burman (alla v).

Anf. 9 BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Det Lars Bäckström framförde var
mer en rapsodi i rött än ett traditionellt anförande. Jag
skall nöja mig med att kommentera hans synpunkter
när det gäller skatterna.
Det finns två huvudsakliga skäl till att sänka skat-
ten. Det ena skälet, som är lika viktigt som det andra,
är att människor är överbeskattade. Låg- och medel-
inkomsttagare betalar över 60 % av sin samlade ar-
betsersättning i skatt. Det innebär att de blir beroende
av att politiker här i riksdagen och ute i kommuner
och landsting klarar alla de uppgifter de tar på sig.
Erfarenheten är den att de gör inte det. Vi betalar
världens högsta skatt men har inte världens bästa
välfärd. Det innebär att det är bättre att sänka skatter-
na och se till att vanliga människor normalt klarar sig
på sin lön och reservera de offentliga insatserna till
det som måste skötas offentligt.
Det andra skälet är också att skapa förutsättningar
för fler jobb och bättre tillväxt, minska snedvridning-
ar. Alla skatter snedvrider. Ju högre skattesatser,
desto mer snedvridningar. Vissa skatter snedvrider
mer än andra i ett samhällsekonomiskt perspektiv.
Det är ett av skälen till att man skall avvisa tanken
på ännu högre marginalskatt, som Lars Bäckström
talar om - jag nämner det bara som ett exempel. Det
leder till att många svenskar efter sin utbildning i
Sverige kommer att bli ännu mer intresserade av att
arbeta någon annanstans där man har lägre marginal-
skatter.
Det för mig fram till ett tredje skäl för att sänka
skatten, och det har samband med de bägge andra
skälen. I den internationaliserade värld som vi lever i
har vi noterat att skattereglerna gör att Storas och
Ensos huvudkontor ligger i Finland, vilket vi på flera
sätt förlorar på. Men den svenska regeringen måste
sänka skatterna för utländska höginkomsttagare för att
de skall kunna arbeta i Sverige. Man tar bort förmö-
genhetsskatten för miljardärer och låter pensionärer
betala sådan skatt. Det är vad den svenska regeringen
ägnar sig åt. De som råkar illa ut i ett sådant perspek-
tiv är de som har normala inkomster och som inte är
flyttbara. Därför måste man också sänka skatten.

Anf. 10 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Moderaterna tror att om man bara
sänker skatten, så blir det fler jobb. Det är sant, om
det var allt som hände i ekonomin. Men om man
finansierar skattesänkningen antingen med lån eller
med nedskärningar, då händer saker i ekonomin och
då är inte allt annat lika.
Om jag får en skattesänkning och samtidigt ser att
min sociala försäkring blir sämre och jag själv får
betala min sjukdom och arbetslöshet, jag får sämre
stöd av samhället och högre avgifter, då måste jag
spara mer. Det blir ingen ökad efterfrågan i ekonomin
genom skattesänkningar. Det blir kanske t.o.m. en
negativ effekt, en åtstramande effekt på efterfrågan,
därför att människor blir så rädda och försiktiga att de
slutar att efterfråga.
Vi genomförde skattesänkningar i samband med
skattereformen, men efterfrågan sjönk. Bo Lundgren,
det finns mig veterligen ingen ekonom som hävdar att
det finns ett rakt samband mellan skattesänkningar
och mer sysselsättning. Jonas Agrell, Anders Forslund
och Bertil Holmlund - kända forskare som vi båda två
känner till - avvisar teorin om det raka sambandet
mellan sänkt skatt och ökad sysselsättning. Ökad
sysselsättning får man vid ökad efterfrågan, men sänkt
skatt ger inte det.
Er teori går ut på att det är bättre att dela orättvist
på en tårta än rättvist på en bakelse. Men er politik
ger inga tårtor. Den ger på sin höjd knäckebröd.

Anf. 11 BO LUNDGREN (m) replik:
Herr talman! Från rapsodi i rött till matlagningsre-
cept. Det är inte så att det bara är skattesänkningar
som hjälper. Det krävs flera åtgärder, avregleringar
och mycket annat. Men Lars Bäckström frågade om
skälet till varför vi vill sänka skatten. Det är att män-
niskor är alltför beroende av politiker i dag. De borde
bli mer självständiga och mindre bidragsberoende.
Det innebär att det är bra att växla lägre skatt mot
mindre behov av bidrag och subventioner. Det är bra
för människorna och det är bra för ekonomin.
Det finns också snedvridningar, och de bör undvi-
kas. Erik Åsbrink, som finns här i kammaren nu, har
varit tvungen att acceptera den som Lars Bäckström
borde anse fördelningspolitiskt mycket sneda effekten
av att ta bort förmögenhetsskatten för miljardärer.
Man tänker sig att lägga fram förslag om skattesänk-
ningar för utländska höginkomsttagare. Det visar på
snedvridningar som måste hanteras.
Som jag sade ser jag också ett behov av att tänka
på vanliga människor. I ett högskattesamhälle är det
annars de som får bära hela skattebördan. Då blir det
skatt efter flyttkraft snarare än skatt efter bärkraft.
Vi kan hålla på att tvista fram och tillbaka om ex-
perter hit och dit. Jag har många tungt vägande syn-
punkter från ett antal Uppsalaekonomer. Jag kan
också hänvisa till Lundaekonomer. Men jag noterar
främst de OECD-ekonomer som har gått igenom
frågan om arbetslöshetsutveckling och arbetsmark-
nadspolitik i Europa. De har konstaterat att det krävs
sammanslagna åtgärder, bl.a. sänkta skatter på arbete i
kombination med flexibilitet på arbetsmarknaden. Så
det är inte en sak som krävs, det är många saker som
måste göras. Lars Bäckström efterlyste ju skälet för
sänkt skatt.
Jag inser ju väl att Lars Bäckström, liksom Erik
Åsbrink, gillar hög skatt. Ni vill bestämma åt männi-
skorna. Vi tycker att de i första hand skall bestämma
själva och att vi skall ge dem det som de inte kan
klara själva, nämligen en god sjukvård och det har ju
regeringen misslyckats med.

Anf. 12 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Det finns en stor ideologisk skillnad,
det är alldeles riktigt. För den som har mycket pengar
är det bra med en stor frihet utan några politiker som
styr. De klarar sig själva och är sig själva nog. För
dem som har litet pengar är det alltid ett stöd att veta
att vi har en bra skola, mycket billig barnomsorg,
kostnadsfri sjukvård. Man behöver inte köpa tilläggs-
försäkringar. Det ger frihet för den som har litet. Vi
har en skild syn på demokrati och välfärdspolitiken.
Ni vill inte sänka skatten i första hand för att öka
sysselsättningen utan för att få genomslag för er ideo-
logiska syn att få bort den typ av välfärdssamhälle
som vi byggt upp i Sverige. Det är därför som ni är så
ensamma i politiken.
Ni säger att ni har lärt er att sänka skatterna på ett
rättvisare sätt än förr. Men på finansieringssidan med
en kostnad på 60 miljarder slår det illa. Kvinnor
drabbas oerhört hårt av era nedskärningar. Det kan
jag förstå, för ni har aldrig varit bra på det där med
jämställdhetspolitik. Ni har kanske inte heller varit
bra på många andra saker, men i fråga om jämställd-
hetspolitik är ni särskilt svaga.
Det är viktigt att få fart på jobben, där har ni rätt.
Sänkt skatt på arbete är bra, men det skall finansieras
genom en bra fördelningspolitik. Det är en parallell
process att ge hushållen mera pengar och öka syssel-
sättningen. Det går att genomföra. Vänsterpartiet har
angett både ett recept och ett politiskt program för
det. Det är inget fel med recept. Nu skall vi bara laga
till dem.

Anf. 13 CARL B HAMILTON (fp) replik:
Herr talman! Att lyssna på Lars Bäckström får mig
att tänka på en person i Fänrik Ståls sägner som heter
Kulneff. Runeberg skriver att han älskade och han
slog ihjäl med samma varma själ. Det är det som Lars
Bäckström gör när han talar. Ibland tror jag nästan att
det pajasartade draget tar överhanden litet och döljer
att det kanske finns en allvarligare sida under.
Lars Bäckström, ni vänstersocialister talade om
kapitalismens kris under många år som ett stort hot
och ett stort problem. Samtidigt glömde ni bort att
också planekonomin hade sina kriser. Det var ju den
motsatsställningen som ni talade om. Nu vet vi att
planekonomin har havererat helt och hållet. Visst har
marknadsekonomin sina konjunktursvängningar, men
det innebär att man får gardera sig för dessa. Det var
bl.a. därför som jag talade så mycket om marginaler
och kravet på stabilitet, inte bara vid en enda tidpunkt
utan under en följd av år, såsom en förutsättning för
finanspolitiken och den ekonomiska politiken.
Det är också kapitalismens och marknadsekono-
mins kris som gör att Lars Bäckström namne sänker
räntan. Det är egendomligt att här höra olika talare
tillgodogöra sig räntesänkningarna som något gott.
Men tänk på att anledningen till räntesänkningen är ju
krisen i Asien. Det är en kris i Japan nu. Anta att den
krisen sprider sig till USA och Tyskland, då kommer
vi att få superlåga räntor här. Men är det bra? Vi har
vant oss vid att det är så enkelt som att när räntan går
ned, då går det bra i Sverige. Vi måste också tänka på
varför räntan går ned. Nu går räntan ned därför att det
är kris på annat håll. Men realräntan, den går inte ned.

Anf. 14 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag får tacka för de vänliga orden.
Carl B Hamilton påminner kanske mer om Sven Du-
va. Han vill säkert gott, men det är alltid samma stan-
dardrecept: avreglering och skattesänkning. Men man
måste variera med konjunkturerna. Det vore nog klokt
av Folkpartiet att tänka på det.
Vad som är ännu värre än att tala med lätt ton är
att tala med torr ton och ägna sig åt politiskt pajaseri.
När man i torr ton säger att socialdemokraterna bär
det fulla ansvaret för att 500 000 personer går utan
arbete, då är det politiskt pajaseri. När man säger att
man för en politik som garanterar 300 000 nya jobb,
är det ett exempel på en extrem tro på social ingenjör-
skonst i politiken, och det är en form av politiskt
pajaseri. Det finns inte minsta underlag för det som
man säger. När man talar om att vill satsa mer pengar
för att få en bättre skola utan att anvisa en enda krona
och samtidigt - som Folkpartiet vill - vill höja lärar-
nas löner, då är det ett politiskt torrt pajaseri. Man
kan inte höja lärarlönerna utan att ge mer pengar till
skolan. Det är den dyraste åtgärd som man kan vidta i
skolan.
När ni talar om alla satsningar på vården och skall
samregera med Moderaterna, som vill skära ned på
vården, då är det torrt politiskt pajaseri och falskspel.
Detta, Carl Hamilton, bör ni rätta till. En gång talade
ni om socialliberalism och jämställdhet.

Anf. 15 CARL B HAMILTON (fp) replik:
Herr talman! Vi kan naturligtvis gå igenom figu-
rerna i Fänrik Ståls sägner, och det finns några kvar,
men jag skall avstå från att nämna den som just nu
föll mig i tankarna.
Arvet kan jag säkert få återkomma till när jag har
hört Jan Bergqvist och Erik Åsbrink tala.
Men låt mig väldigt tydligt säga att de 300 000
nya jobben är inget löfte, utan det är en sedvanlig
uppskattning med en normal tillväxttakt för Sverige
och med en normalt fungerande arbetsmarknad genom
de åtgärder som bl.a. Folkpartiet föreslår. Om vi har
detta och vi har fyra år på oss är det inte fråga om
någon planekonomi när man säger att 300 000 nya
jobb bör ligga inom räckhåll.
Det är litet egendomligt, nästan ett skämt, att som
liberal bli beskylld för social ingenjörskonst och pla-
nekonomiskt tänkande av Lars Bäckström och Väns-
terpartiet.

Anf. 16 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Det kan väl bero på att vissa politi-
ker förmår att förnya sig, vissa kanske också i nya
riktningar. Kanske ni hemfaller åt politisk populism i
desperata försök att vinna röster. Ni vill ge intryck av
att ni har en politik för 300 000 nya jobb, som ni
sedan säger inte är något löfte eller ens en målsätt-
ning, utan en beräkning av vad som skulle kunna
hända vid en normal utveckling i landet. Men en poli-
tisk debatt förlorar ju nästan sin mening om man säger
att man gör en beräkning av vad som händer om det
är normalt. Jo, jo, men då behöver man ju inte politi-
ker. Då kan vi ersätta politiker med fackekonomer,
och det kanske är det problem som Carl Hamilton har.
Men, Carl Hamilton, ni har sagt att det är social-
demokraternas fel att vi har förlorat 500 000 nya
jobb. Det är vad ni har sagt i er debattartikel, som
Carl Hamilton säkert har läst. Var det inte politiskt
pajaseri att hävda något sådant?
Nej, jobben försvann huvudsakligen under den
borgerliga regeringstiden. Litet ansvar borde ni ha
tagit. Det är mycket värre att med torr röst ägna sig åt
lågvattenmärken i politiken än att med lätt röst göra
en seriös analys.
Folkpartiet liberalerna, vad vill ni göra för jäm-
ställdheten? Det finns möjlighet att redovisa det i
andra inlägg här. Vad vill ni göra för vårdens skull?
Ni skall ju regera ihop med Moderaterna. Det kanske
blir som förra gången när Carl Hamilton var statssek-
reterare, att moderaterna får igenom skattesänkningar
och de andra får säga nej till de nedskärningar som
Moderaterna föreslår. Då blir det återigen detta stats-
finansiella moras.
Moraset var inte bara ert fel. Grundorsaken var
arbetslösheten. Men ni hjälpte till att skapa det stats-
finansiella träsket, som vi i Vänstern faktiskt har fått
ta ett stort huvudansvar för att hjälpa till att rätta till.
Nej, Carl Hamilton, det är bättre att presentera en
politik som håller än att presentera löften.

Anf. 17 ROY OTTOSSON (mp):
Herr talman! I går besökte jag De arbetslösas hus i
Sundsvall, där jag samtalade med de arbetslösa under
några timmar. Det var en ganska typisk bild jag fick
av dagens Sverige. Där satt den arbetslöse byggnads-
arbetaren som hade tröttnat på raden av, som han
kände det, meningslösa arbetsmarknadspolitiska åt-
gärder. Nu planerar han att starta ett bageri och bli
företagare, "för något vettigt måste man ju företa sig",
sade han. Där satt också det arbetslösa vårdbiträdet,
som var tveksamt till att gå tillbaka till det underbe-
talda slitet, om det nu skulle bli tillfälle att göra det
till sommaren. Där satt många, många fler.
Vad som slog mig under vårt samtal var två saker.
För det första var de fullständigt eniga i att den
magra nedgången i den öppna arbetslösheten, som vi
nu upplever, är ihålig - inte långsiktig och hållbar. De
var säkra på att den öppna arbetslösheten kommer att
stiga igen om ett eller några år, kanske redan till hös-
ten. De trodde definitivt inte på regeringens prognos
att arbetslösheten skall komma ned till 4 % år 2000
eller år 2001. Det löftet uppfattar de som valfläsk och
ingenting annat.
För det andra har skattehöjningarna för lågin-
komsttagarna under de fyra senaste åren under 90-
talet slagit väldigt hårt mot dem själva och mot dem
de känner som har små eller inga marginaler. Särskilt
orättvisa upplever de att egenavgifterna är, för de slår
ju framför allt mot låginkomsttagarna. Höginkomstta-
garna kommer billigare undan på grund av att de har
högre marginalskatt och avdraget därför blir värt mer.
De får ju göra avdrag för egenavgifterna i inkomst-
skatten. Dessutom behöver de inte betala egenavgift
för inkomster över 7 ½ basbelopp.
Det är klart att detta har bidragit till att bromsa
den ekonomiska återhämtningen, för det är ju så, som
har sagts här, att tar man ifrån folk pengar - i synner-
het de som har små marginaler - kan man inte heller
räkna med att det blir en stimulans för företagen. De
måste ju ha kunder.
Herr talman! Jag och Miljöpartiet de gröna håller
med de arbetslösa i De arbetslösas hus i Sundsvall.
De har helt rätt. Regeringens ekonomiska prognoser
är uppblåsta och orimliga. Man skall på papperet
kunna klara 4 % öppen arbetslöshet år 2000. Rege-
ringens aktstycke, som socialdemokraterna här i riks-
dagen ställer sig bakom, är ett flagrant exempel på
kreativ bokföring i den politiska skolan.
Vi i Miljöpartiet har därför förkastat regeringens
prognos i dess helhet och i stället valt att utgå från
Konjunkturinstitutets bedömningar och siffror i våra
förslag och i våra reservationer till dagens betänkan-
de. Det innebär att vi räknar med en något lägre BNP-
tillväxt, en fortsatt hög produktivitetsutveckling - i
synnerhet då vi nu ser en kraftig prispress - och också
att arbetskraftsutbudet ökar när fler jobb blir lediga.
Det är ju någonting som man borde förvänta sig med
tanke på att vi har 3 % i kunskapslyftet. Det är klart
att när det finns fler jobb att söka, så kommer man att
göra det. Det har inte regeringen tagit hänsyn, och
socialdemokraterna i riksdagen har köpt den konstiga
beräkningen.
I samtliga dessa tre avseenden anser vi att rege-
ringen medvetet har räknat fel i syfte att frisera arbets-
löshetssiffran inför valet, för det här är ju en känslig
fråga för socialdemokratin.
Trots att vi inte köper det här utan räknar mer rea-
listiskt, innebär våra förslag en lägre total och öppen
arbetslöshet än vad regeringen och socialdemokrater-
na räknar med. Vi hamnar på en öppen arbetslöshet
som raskt närmar sig 3 % år 2001. Det gör vi tack
vare att vi sänker skatten på arbete och samtidigt
sänker arbetstiden till 35 timmar per vecka. Det inne-
bär att det blir billigare att anställa, men också att man
som löntagare med mindre insats i timmar räknat får
samma betalning netto. Det innebär att man helt en-
kelt fördelar den ekonomiska tillväxt vi har i form av
produktivitetsökningen, som det heter, dvs. att värdet
av den arbetade timmen ökar. Det är egentligen inte
antalet timmar som är det intressanta utan värdet av
vad man faktiskt gör.
Att som Vänsterpartiet och Bäckström vilja sätta
något slags mål i antal arbetade timmar skulle innebä-
ra att många timmar med dåligt utfört arbete skulle
vara lika mycket värda som få timmar som är betyd-
ligt bättre utförda. Det skulle på något sätt ställas på
sin ände och värderas direkt ekonomiskt felaktigt.
Regeringens sätt att räkna medför dessutom att det
uppkommer ett stort siffermässigt överskott i stats-
budgeten för åren 2000 och 2001. Detta överskott
ligger utanför utgiftstaket och hänförs till hushållen,
vilket i sig blåser upp beräkningarna av den ekono-
miska utvecklingen. Det kan bara betyda skattesänk-
ningar för hushållen, eftersom ytterligare utgifter inte
är möjliga om utgiftstaket skall ligga fast. Men sam-
tidigt hävdar socialdemokraterna att de inte kan utlo-
va några skattesänkningar för hushållen, inte ens för
de allra fattigaste hushållen. De säger att de här be-
räkningarna är osäkra och inte kan tas till intäkt för
några löften om skattesänkningar. Men det betyder ju
att de samtidigt har underkänt sina egna beräkningar
för arbetslösheten, för det här hänger ju direkt ihop.
Herr talman! Efter besöket hos de arbetslösa ham-
nade jag i en taxi med en osedvanligt glad taxichauf-
för. Helt osökt förklarade han att det berodde på att
han hade avskedat sina tre anställda och sålt två av
sina tidigare tre bilar. Nu hade han bara en bil och
körde själv. Det hade medfört att han tjänade mer
pengar och hade mer fritid. Han hade sluppit de dryga
arbetsgivaravgifterna och all pappersexercis och by-
råkratkrångel för anställningarna. Han svor på att
aldrig satsa på att bygga ut sin taxirörelse igen.
Men strax därefter tittade han på mig och sade att
om jag såg till att få ned arbetsgivaravgifterna och att
få bort allt onödigt krångel för småföretagare som han
skulle jag bli en hjälte.
Hör där, Erik Åsbrink och alla andra goda social-
demokrater! Ni har ni chansen att bli hjältar. Ni har ju
tidigare sagt att småföretagarna är hjältar. Nu har ni
chansen att själva bli det. Visa i er gärning att ni me-
nar allvar med det fagra talet om att underlätta för
småföretagen. Då blir det nya riktiga jobb. Det är vi
alla här i riksdagen åtminstone i ord överens om.
Lyssna gärna på oss i Miljöpartiet, så får ni veta
hur man kan göra. Den kanske viktigaste åtgärden är
att sänka arbetsgivaravgifterna. Våra förslag innebär
att vi sänker dem från 33 % av lönesumman i dag till
25 % under en tioårsperiod.
Var hämtar vi pengarna då? Jo, vi hämtar dem i
form av en skattereform där vi i stället höjer miljö-
och energiskatterna.
Vi har ju en stor omfattande miljöförstöring i
Sverige och globalt. Resurserna utarmas snabbt. Det
beror på att det är lönsamt, dvs. på att priset för miljö-
förstöring är alldeles för lågt. Därför måste vi natur-
ligtvis höja de skatterna. På det sättet kan vi göra en
bra skattereform.
Alla säger i år att de i princip är överens om det.
Men vad händer? Vad gör regeringen? Vad gör ma-
joriteten i riksdagen? Vad gör Socialdemokraterna
och Centerpartiet? Man går faktiskt åt andra hållet.
De senaste fyra åren har man höjt beskattningen
på arbete, men man har inte höjt beskattningen på
miljön. Man har inte växlat på det sätt som man an-
nars säger att man vill, trots att vi t.o.m. har gjort en
uppgörelse och en utredning om skatteväxling där vi i
princip lade fast att vi skulle skatteväxla åtminstone
60 miljarder till. Men det har inte gjorts. Inga förslag
finns. Det skjuts på framtiden.
Herr talman! Efter mötet med den glade taxichauf-
fören - som jag tyckte var ganska belysande eftersom
det ju är någonting man möter hos småföretagare runt
om i landet - hamnade jag i en väntsal och hade tid
att läsa dagens tidningar. Då kunde jag konstatera att
den låga och sjunkande inflationen fortsätter att sjun-
ka, att räntorna går ned och att det naturligtvis medför
en stimulans i Sverige med lägre räntor.
Osökt gick min tanke till allt tal om att vi måste gå
med i den europeiska valutaunionen EMU, annars
skjuter räntorna i höjden och vi får ett ekonomiskt
elände i Sverige. Men vi har faktiskt sagt nej här i
Sveriges riksdag till att gå med i EMU från början.
Efter detta har räntorna gått ned. Räntegapet till
Tyskland är snart borta helt. Fortsätter vi så här ligger
vi snart lägre än Tyskland och EMU. Det verkar vara
ett bra recept att göra tvärtom mot vad ja-anhängarna
till EMU säger om vi vill ha bra ekonomi.
Jag kom också att tänka på de arbetslösas vrede
och frustration när vi kom in på en diskussion om just
medlemskapet i EU. De påminde mig om att de hade
lovats fler jobb och mindre besparingar i bl.a. den
offentliga sektorn om de röstade ja. Och det hade de
gjort. Men det blev precis tvärtom. Det blev färre
jobb och ytterligare besparingar på välfärden. De
kände sig lurade, och lurade blev de. Undra på att
politikerföraktet ökar! Det här är den vanligaste
kommentar jag möter ute i verkligheten, utanför det
här etablissemanget. Man känner sig helt lurad just
när det gäller EU-medlemskapet.
Men bara den lilla EU-medlemsavgiften på så där
20 miljarder medförde ju en höjd arbetsgivaravgift
med 1,5 procentenhet, höjd fastighetsskatt, besparing-
ar på bl.a. forskning. Det innebar alltså att man gjorde
arbetskraften dyrare i Sverige, dyrare för företagarna.
Det gjorde att boendekostnaderna steg i alla hushåll.
Det blev tunnare plånböcker. Och vad händer då?
Man stramar åt ekonomin, man krymper ekonomin
och arbetslösheten ökar.
Men framför allt har det visat sig att EU-
medlemskapet på intet sätt har medfört någon upp-
ryckning av svensk ekonomi i övrigt. Tvärtom har det
medfört ökad byråkratisering, införande av ineffektiva
bidragssystem, centralisering av politiskt beslutsfat-
tande till Bryssel med åtföljande bristande anpassning
till svenska förhållanden osv. EU-projektet är ett
supermaktsprojekt för den makthungriga överklassen i
Europa som är på väg att förvandla Sverige till ett
utkantslän. Medlemskap i EMU skulle göra ont värre.
Det skulle tvinga fram en centraliserad ekonomisk
politik i EU och definitivt förstöra samarbetet mellan
de ännu relativt fria medlemsstaterna.
Det här vet nog de flesta svenskar. Skall man tro
opinionsmätningarna finns det en stark majoritet för
att stanna utanför EMU och även en majoritet för att
lämna EU på sikt, eller snart.
Det tycker vi i Miljöpartiet är en utmärkt idé. Vi
är övertygade om att det skulle vara bra ekonomiskt.
Med hänsyn till att EU-medlemskapet är ett resultat
av en folkomröstning är det lämpligt att i första hand
pröva ett eventuellt EMU-medlemskap just i en folk-
omröstning.
Herr talman! I lördags fick jag en deja
vu-upplevelse. Jag råkade av en tillfällighet se ett TV-
program. Det handlade om försurning. Det var en
aktuell dokumentär om hur läget är. Sveriges största
miljöproblem, sade man på 80-talet. Jag kan inte låta
bli att ställa dokumentären mot den bild med siffror
och påståenden som regeringen har skapat i miljöbi-
lagan till vårpropositionen som vi behandlar nu. Re-
geringens bild är att utsläpp av försurande gaser som
svaveldioxid har minskat radikalt och att problemet
har bemästrats.
Men dokumentärfilmen på TV handlade om det
faktiska tillståndet i sjöar och marker runt om i landet.
Den verkligheten talar ett helt annat språk. Sjöar
fortsätter att försuras, fiskar och även insekter för-
svinner från sjö efter sjö, vattendrag efter vattendrag.
Marker fortsätter att utarmas på näringsämnen. Gifti-
ga metaller lakas ut i ökande utsträckning med tillta-
gande miljöförstöring som den oundvikliga följden. I
den sura miljön tas giftiga metaller som kadmium och
kvicksilver upp i växterna och hamnar i maten. Det
drabbar barnen. Följden blir dåliga njurar, hjärnska-
dor, allt möjligt. Man intervjuade experter som mäter
halterna hos våra barn. Det gör man på t.ex. Karolins-
ka institutet.
Det här är en smygande katastrof som slår mot
miljön och hälsan, men också mot ekonomin. Jag
kände mig förflyttad 15 år tillbaka i tiden. Beskriv-
ningarna, bilderna, den smygande katastrofen, ja
t.o.m. i flera fall forskarnas ansikten, var desamma
som i den stora försurningsdebatten i början av 80-
talet. Det enda som hade hänt var att varningarna från
den tiden stegvis och smygande hade gått i uppfyllel-
se. Det var en kuslig upplevelse. Detta, herr talman,
var att se bakom miljöpolitikens allt yvigare och väl-
utbyggda potemkinkulisser.
Försurningen är inte alls bemästrad. Tvärtom till-
tar dess negativa effekter i miljön och på hälsan. Var-
för skriver inte regeringen det i klartext? Varför före-
slår inte regeringen en ekonomisk politik som åtmins-
tone försöker att långsiktigt motverka den smygande
och allt mer allvarliga miljökatastrofen? Varför fort-
sätter ni socialdemokrater att försöka dölja de växan-
de problemen? Det är ju faktiskt det ni gör i bl.a.
dagens betänkande.
Ni socialdemokrater, med ivrigt och starkt stöd
från Centern, har tvärtom kraftigt dragit ned på mil-
jömätningar, kalkningar, miljötillsyn, miljöforskning
osv. Miljöområdet är det minsta utgiftsområdet i
statsbudgeten. Men där har de största procentuella
neddragningarna skett. Det är inte något misstag från
er sida. Det är en medveten politik.
För några veckor sedan enades riksdagens jord-
bruksutskott om att öka utgiftsområdet för statens
miljöarbete med 100 miljoner. Egentligen behövs det
tio gånger mer redan nästa år för att hålla ett någor-
lunda hyfsat tempo. Men ändå är det ett litet steg i rätt
riktning. Alla partier, från moderater till vänsterpartis-
ter, var med. Men när det kom till finansutskottet sade
socialdemokraterna blankt nej. Det blev ingen dis-
kussion från er sida. Men ni är ju i minoritet, så vi
hade kunnat driva igenom det i alla fall.
Men vad händer då? Jo Centern, detta gamla jord-
brukarparti som så ivrigt vill ha en grön fasad och
vara miljövänligt, sviker. Fegt vägrade Per-Ola Eriks-
son att delta i att skapa en majoritet för att återställa
en del av det statliga miljöarbetet. Nu står han där
med en reservation med vackra ord men som är intet
värd eftersom just den reservationen är skälet till att
det inte blev några pengar.
Herr talman! Jag ser att jag har pratat i 16 minuter.
Jag hade sagt 15, så jag skall avrunda. Jag står natur-
ligtvis bakom alla de reservationer i betänkandet som
jag har undertecknat. Men för tids vinnande yrkar jag
endast bifall till reservationerna 4, 30 och 36.

Anf. 18 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag begärde ordet för att tala om
timmarna och reda ut det litet grand.
Först vill jag säga till Roy Ottosson: Om Roy Ot-
tosson håller med mig att de som arbetar i offentlig
sektor inte är mindre produktiva än de som arbetar i
privat sektor kan vi fortsätta att resonera. Annars blir
det svårt, det skall erkännas. Jag har uppfattningen att
offentliganställda inte är sämre än privatanställda. Har
man samma produktivitet skall man ha ungefär sam-
ma timlön, om det är rimligt rättvisa löner.
Inkomsterna från den offentliga sektorn får vi från
privatsektorn. Timlönerna gånger antalet timmar ger
en summa, och sedan tar vi x på det i skatt. Då kan vi
få timlönerna gånger antalet timmar på offentligsidan.
Eftersom timlönerna var samma kan vi stryka de två
posterna i den här balansräkningen. Kvar återstår
antalet antal timmar gånger x i skatt lika med antal
timmar på offentligsidan. Det är en ganska enkel
balansräkning.
Sjunker antalet timmar på privatsidan sjunker an-
talet timmar på offentligsidan, om man inte höjer
skatten. Det finns bara två metoder att trygga antalet
timmar. Det är att ta ut mer i skatt eller att se till att
timmarna ökar på privatsidan. Det är faktiskt en hård-
för balansräkning. Eller hur, Carl Hamilton? Det är
väl rätt det här? Nicka! Visst är vi överens, det vet
jag! Roy Ottosson och jag är nog också överens när
Roy Ottosson får fundera på det här.
Sedan handlar det om timmarnas kvalitet. Ekolo-
giskt jordbruk ger litet sämre i kronor än ett indust-
riellt jordbruk, Roy Ottosson. Jag och Roy Ottosson
är för det ekologiska jordbruket. Dåliga eller litet
sämre timmar är också timmar, och ibland är de bättre
för miljöns skull. Vi får inte lägga extrema produktivi-
tetskrav på alla timmar. Även dåliga timmar är bra
timmar ibland!

Anf. 19 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Herr talman! Att sätta upp antalet arbetade timmar
som sysselsättningsmål - det var ju det som Bäck-
ström föreslog - blir tokigt. Man måste också ta hän-
syn till värdet av det arbete som utförs ur olika aspek-
ter. Det gäller miljöaspekter, sociala aspekter och
ekonomiska aspekter. Egentligen kan allt räknas som
ekonomi på ett eller annat sätt.
Det är värdet i någon mening som man kan beskat-
ta, nämligen vad man får för ersättning. Men ibland
kan värdet beskattas på andra sätt än direkt på själva
lönen. Det handlar om företag, kapitaluppbyggnad,
osv. Det är värdet som vi kan beskatta och egentligen
inte timmarna i sig.
Det ligger en viktig poäng i det som vi från Miljö-
partiet för fram när det gäller arbetstidsförkortning.
Vi har en snabb produktivitetsökning, dvs. värdet av
de arbetade timmarna ökar snabbt. Det fortsätter att
öka snabbt just på grund av att vi är mer och mer
konkurrensutsatta i en alltmer global ekonomi. Just nu
tilltar prispressen från Asienkrisen mycket starkt. Den
japanska yenen har t.ex. blivit billigare. Det pressar
priserna ytterligare.
Det leder till en ökad produktivitet. Det innebär att
värdet av timmarna ökar. Hur skall detta värde förde-
las? Det kan fördelas på två sätt. Antingen ökar man
beskattningen av de arbetade timmarna för att dela ut
det i bidrag, eller så fördelar man helt enkelt arbets-
timmarna, som alltså har blivit mer värdefulla. Nu
talar vi bara om fördelningen.
Vi från Miljöpartiet menar att det är bättre att för-
dela också arbetstiden och inte höja skatten och öka
bidragsberoendet. Det är kanske där vi skiljer oss från
Vänsterpartiet.

Anf. 20 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Vad ni föreslår är i praktiken att ni
vill öka skatten på den ökade produktiviteten och föra
det till fler arbetade timmar på offentligsidan. Det är
vad ni föreslår, fastän ni inte riktigt har förstått det
själva ännu. Men jag har läst era handlingar och insett
att det är vad ni föreslår.
Det finns en annan metod att göra det på. Det
finns den andra posten som kan finansiera det. Det är
att kostnaderna för arbetslösheten är så stora. De
intäkterna kan vi föra till konsumtion, arbetade tim-
mar i offentligsektorn, i stället för betala människor
för att de inte skall arbeta.
Arbetslöshet, ärade ledamöter i kammaren, är ing-
enting annat än en arbetstidsförkortning! Ett samhället
som producerar så att man har överskott i de offentli-
ga finanserna, och har en tioprocentig arbetslöshet,
har ju kortat arbetstiden rejält! Arbetslöshet är arbets-
tidsförkortning. Man producerar - och sedan kommer
det värsta - men man producerar under produktions-
förmågan. Det är ytterligare ett problem på grund av
arbetslösheten.
Antalet arbetade timmar är viktigt, Roy Ottosson,
givet att Roy Ottosson vill ha samma lönenivåer i
offentlig sektor som på privatsidan! Om Roy Ottosson
och ni i Miljöpartiet inte vill ha det har ni inget pro-
blem. Då kan ni argumentera som ni gör. Men jag tror
att ni egentligen tycker att man är lika mycket värd på
offentligsidan som på privatsidan. Det gör ni allt, eller
hur? Det går nog att konstatera på något sätt senare.
Därför skall vi ha upp antalet arbetade timmar.
Återigen till exemplet med ekologiskt jordbruk, Roy
Ottosson. Det är väl riktigt? Även litet sämre arbetade
timmar är dock arbetade timmar som ger ett värde
som vi kan fördela till vård och omsorg. Vi skall väl
inte ha så extrema produktivitetskrav på allting, även
om vi naturligtvis alltid skall försöka höja produktivi-
teten. Men det får inte ske till priset av miljökostna-
der, eller hur?

Anf. 21 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Herr talman! Sysselsättningsmål tycker vi nog bör
sättas på ett annat sätt än vad Bäckström är inne på
här. Vi kan då titta på den totala arbetslösheten. Det
är ett enkelt sätt att sitta på det. Man kan titta på ar-
betskraftsutbudssiffror och sådana saker och göra en
samlad bedömning. Jag håller med t.ex. Hamilton. Att
bara titta på den öppna arbetslösheten räcker natur-
ligtvis inte. Det är ett mål som man lätt kan manipule-
ra på olika sätt.
Att räkna just timmar rakt av håller inte, eftersom
värdet på arbetet också är intressant. Det är särskilt
intressant om man vill utnyttja den produktivitetsut-
veckling vi har just till att sänka arbetstiden. Det är
egentligen en delfinansiering av en förkortad arbets-
tid, så att fler får del av det ökade ekonomiska värde
vi har i ekonomin av tillväxten. Den andra varianten,
att i stället öka beskattningen, ser vi som betydligt
sämre. Då har man i praktiken permanent en stor del
av befolkningen utanför arbetsmarknaden.
Sedan tar Bäckström upp helt andra saker, bl.a. att
de arbetade timmarna i offentlig och privat syssel-
sättning är lika mycket värda. Visst är de det i princi-
piell mening. Men det beror på vilket annat jobb vi
jämför med. Vi gör inte den skarpa åtskillnaden inom
tjänstesektorn, som delvis är privat, delvis offentlig.
Det kan vara väl så värdefullt inom bägge två. Det är
nog ganska självklart. Det är inte det som jag har tagit
upp i kritiken av Vänsterpartiet.

Anf. 22 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Jag har under några år den här man-
datperioden kunnat följa Roy Ottosson i finansutskot-
tet och också genom att lyssna på hans inlägg här i
kammaren. Det har många gånger slagit mig att Roy
Ottosson har en förmåga att hantera sanningen väldigt
ovarsamt.
Jag har ett gott råd till Roy Ottosson: Bär inte
falsk vittnesbörd mot din nästa. När Roy Ottosson
hävdar att Centerpartiet har frångått någonting när det
gäller pengar till miljöområdet är detta icke sant. Vad
Roy Ottosson vill är att man inte skall följa de regler
för budgetprocessen i riksdagen som vi har fastställt.
Jag tänker följa de principerna och reglerna. Men Roy
Ottosson försöker att springa ifrån dem. Jag tycker
inte att det är bra.
Vi fastställer anslagen för samtliga utgiftsområden
i ett och samma klubbslag. Vi fördelar dem inte vart
och ett för sig. Om sedan socialdemokraterna inte vill
följa det enhälliga jordbruksutskottet är det de som
bär skulden för att miljöområdet inte får mer pengar.
Men lägg inte skuldbördan på Centerpartiet, Roy
Ottosson! Lägg den på dem som inte håller uppgörel-
sen med jordbruksutskottet.
Det är viktigt att Roy Ottosson betänker detta. Jag
har många gånger haft anledning att korrigera Roy
Ottosson under de senaste åren. Jag hade hoppats att
slippa det i dag, men jag tvingas ändå göra det. Läs på
principerna och reglerna för budgetprocessen, Roy
Ottosson! Det skulle Miljöpartiet ha stor nytta av. Följ
dem dessutom! Jag tänker följa dem.

Anf. 23 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag får väl tolka Per-Ola Erikssons
reaktioner som att han känner sig väldigt träffad. Han
behöver inte rätta den som redan har rätt.
Jag har inte sagt att Centern har frångått sitt krav
på att det behövs mer pengar till utgiftsområdet för
miljö. Men man har frångått möjligheten att skapa en
majoritet i finansutskottet för att ge en riktlinje till
regeringen att utgiftsområdet skall räknas upp i bud-
geten som läggs fram till hösten. Det hade naturligtvis
gått att sy ihop detta om det hade funnits någon vilja
från Per-Ola Erikssons och Centerns sida. Problemet
är ju att det inte fanns någon vilja. Per-Ola Eriksson
inriktade sig direkt på att skriva en egen reservation
när socialdemokraterna sade att de inte ville ha detta.
Alla andra oppositionspartier var beredda att sätta sig
ned och försöka hitta en lösning, vilket naturligtvis är
fullt möjligt med den nuvarande budgetprocessen
också.
Att använda budgetprocessen på något slags for-
malistiskt överdrivet sätt för att slippa viktiga politis-
ka ställningstaganden är egentligen ganska makabert.
Det är nu som vi skall ge riktlinjerna till regeringen
om hur budgeten skall utformas. Finns det en majori-
tet här i riksdagen för att man behöver prioritera mil-
jöområdet ytterligare måste det komma till uttryck i
beslutet och tillkännagivandet till regeringen. Någon-
ting annat vore demokratiskt helt förkastligt. Vi skall
naturligtvis använda de regler vi har för t.ex. budget-
processen på ett sätt som gör att vi kan driva politik
och förändra verkligheten enligt vad majoriteten tyck-
er.
Jag uppfattar faktiskt Centerns och Per-Ola Eriks-
sons agerande som att de har svikit, men att de smiter
undan på det här litet snygga sättet. På det sättet kan
de hålla sig väl med såväl socialdemokraterna som
med sina egna tänkta väljare. De visar att de tycker en
sak, väldigt bra och vackert, men sedan gör de det
inte när de har chansen.

Anf. 24 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är beklagligt att vi i
finansutskottet har en ledamot som inte vet hur reg-
lerna är när man fattar beslut om fördelning på olika
utgiftsområden. Jag tycker att det är synd. Det beror
på att Roy Ottosson inte accepterar den nya budget-
processen. Det kan inte vi göra någonting åt. Men jag
tycker att det är beklagligt att man om man vill göra
anspråk på att vara seriös försöker skriva om bilden
och historieskrivningen. Det är inte rätt. Det vet Roy
Ottosson.
Om inte Roy Ottosson lyssnar eller tror på mig så
tycker jag att han under sommaren skall gå en kurs i
den nya budgetprocessen. Lärare kan lämpligtvis vara
finansutskottets kanslichef. På den sommarkursen
tycker jag att han också kan ta med sig en och annan
ledarskribent på den till pappersmängden största tid-
ning som ges ut i denna kommun.
Centerpartiet vill ha mer pengar till miljön. Cen-
terpartiet vill ha en ordentlig miljöpolitik. Om social-
demokraterna inte vill ha det är det deras ansvar. Jag
hoppas att socialdemokraterna omprövar sin inställ-
ning och, om de har möjlighet till hösten, medverkar
till att tillföra miljöområdet mer pengar. Det finns en
tydlig signal bland sex oppositionspartier om att mil-
jön behöver mer pengar. Men budgetprocessens
principer är sådana att regeringen kan rädda sig undan
ett sådant nederlag.
Jag tycker att om regeringen är klok, och om den
sitter kvar till hösten, tar den hänsyn till den mycket
kraftiga opinion som finns i kammaren om att miljön
behöver mer pengar. Jag hoppas att Roy Ottosson
deltar också i ett sådant arbetet i stället för att sprida
irrläror om vad som har hänt i finansutskottet.

Anf. 25 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Fru talman! Nu hoppar grodorna ur Per-Ola Eriks-
sons mun. Han påstår att jag på något sätt inte skulle
acceptera budgetprocessen. Jag är en ivrig förespråka-
re för den - det kan nog många av mina partivänner
vittna om. Det kan man också vittna om i utskottet.
Detta är något som Per-Ola Eriksson hittar på för att
komma undan i en svår debatt.
Jag vet naturligtvis i allra högsta grad hur budget-
processen går till. Jag vet att riksdagen nu ger riktlin-
jer till regeringen om hur budgeten skall utformas.
Riksdagen slår fast utgiftstaket och gör en preliminär
beräkning av utgiftsområdena. Riksdagen ger riktlin-
jerna. Hade Centern och Per-Ola Eriksson varit in-
tresserade av att verkligen se till att det blev ett till-
kännagivande om att mer pengar skall skakas fram på
detta område hade det kunnat ordnas på ett eller annat
sätt. Det finns flera möjligheter.
Att vara så här formalistisk och försöka smita un-
dan är bara ett dåligt försvar. Det är trist. Man måste
sätta frågetecken för var Centern egentligen befinner
sig. Är partiet så intresserat av att hålla sig väl med
socialdemokratin i alla lägen att det faktiskt säljer ut
miljöintresset? Sitter miljöintresset så löst? Vi får
faktiskt fråga oss det, eftersom jag får så dåliga svar
från Per-Ola Eriksson. Han försöker smita undan. Han
lovar att satsa på miljön, men gör det inte när han har
chansen. Det är dålig stil, och jag tycker att det är
trist.

Anf. 26 MATS ODELL (kd):
Fru talman! Sverige är nu inne i en internationell
högkonjunktur. Regeringen, och jag hoppas vi alla,
gläds åt att en del kurvor nu pekar uppåt. Vi gläds
också åt att lönebildningen fungerar något bättre än
förväntat, att inflationen och inflationsförväntningarna
är rekordlåga, att statsbudgeten är i balans och kort
sagt att vissa nationalekonomiska makroförhållanden
nu är bättre än tidigare.
Men, fru talman, från detta glädjande konstateran-
de är steget ändå mycket långt till att Sverige befinner
sig i en samhällsekonomisk balans där alla som vill
har ett jobb att gå till, där skolan, vården och omsor-
gen fungerar, där skattesystemet efterlevs, där brotts-
ligheten minskar, där den svarta sektorn trängs tillba-
ka och där tillväxten ökar. Det verkar som om rege-
ringen nästan helt bortser från detta när den något
ensidigt - försiktigt uttryckt - beskriver budgetsane-
ringens frukter. Sverige lider faktiskt av både låg
tillväxt och ekonomisk instabilitet med extremt kon-
junkturkänsliga offentliga finanser.
Fru talman! Det stora problemet, som regeringen
helt tycks vilja glömma bort i glädjen över högkon-
junkturen, är att andelen svenskar som har ett jobb är
lägre än någon gång sedan 1950-talet.
Om nu de nationalekonomiska makroförhållande-
na, som inflation och lönebildning, har förbättrats
något så har de företagsekonomiska mikroförhållan-
dena snarast försämrats. Villkoren för företagande är
fortfarande för negativt instabila och oförutsebara för
att ge förutsättningar för en kraftfull uppgång av sys-
selsättningen. Företagarna upplever enligt en ganska
färsk undersökning att regleringsbördan och upp-
giftslämnandet snarast har ökat.
Trots den välvilliga retorik som vissa regeringsre-
presentanter kommer med är det fortfarande Carl
Lidboms gamla fåmansbolagsregler som möter lan-
dets kämpande företagare bortom högtidstalen - i
vardagen. Den förtida momsinbetalningen klubbades
ju igenom ånyo i denna kammare för bara några må-
nader sedan. Regeringen Persson har hanterat företa-
gandets villkor på ett sätt som inte verkar imponera
ute i företagen där besluten om nyanställningar och
besluten om nya jobb fattas.
Fru talman! Nu är mandatperioden snart slut. Re-
geringen har i dag fått Småföretagardelegationens
slutrapport. Några få förslag har behandlats i budget-
propositionen. Men är det inte ganska skrämmande att
regeringen först nu, när mandatperioden är slut, börjar
ta tag i småföretagandets problem? När Göran Pers-
son var finansminister stod han i denna talarstol vid
varje budgetomgång och sade: Först skall vi sanera
statsfinanserna. Sedan skall vi ta tag i de här proble-
men.
Nu har tåget gått! Nu är mandatperioden slut. Nu
har inte regeringen en chans att ens lägga fram förslag
på området. Det är ingenting annat än en skandal -
varken mer eller mindre, fru talman. Det vittnar knap-
past om att småföretagandets villkor har prioriterats.
Inte undra på att massarbetslösheten består trots hög-
konjunkturen. Det är närmast ett svalg befäst mellan
viljan att skapa jobb och förmågan att ge de rätta
förutsättningarna.
Det är alltså ganska enkelt att konstatera att den
socialdemokratiska regeringen hittills har misslyckats
med alla de löften som den ställt ut och alla de mål
som den satt upp i frågan om jobben.
I valrörelsen 1994 utlovades ju att inga skulle sä-
gas upp från kommunerna och landstingen, att arbets-
lösheten 1995 skulle pressas tillbaka till 5 % och att
inga ungdomar skulle gå arbetslösa mer än 100 dagar.
Om man tittar i facit, fru talman, och det får man ju
göra så här vid terminens slut, har sedan dess ca
57 000 personer aktivt sagts upp i kommuner och
landsting. Arbetslösheten har aldrig varit ens i närhe-
ten av de utlovade 5 % och ca 300 000 unga männi-
skor har varit arbetslösa i mer än 100 dagar. Alla vet
att 1997 blev 90-talets sämsta år vad gäller syssel-
sättning och arbetslöshet. Det var alltså 1997 - inte
1992, inte 1993 och inte 1994. 1997 blev det sämsta
året vad gäller sysselsättning under 1990-talet.
AMS kom ju med optimistiska prognoser. De vi-
sar trots detta på en total arbetslöshet på över 10 %
både 1998 och 1999 och en öppen arbetslöshet som
ligger tydligt högre än regeringens förhoppningar.
Massarbetslösheten består trots att statsfinanserna är i
balans.
Redan i dag räknar man med att arbetslöshetens
kostnader för de offentliga budgeterna är ca 150 mil-
jarder kronor. De sociala och mänskliga kostnaderna
går ju inte att räkna i pengar. Allra mest oro tycker
jag ändå att man måste känna för situationen i de mest
utsatta områdena. Bo Lundgren nämnde Malmö, och
det finns andra utsatta förortsområden i storstäderna
där bara en tredjedel har ett jobb och där två tredjede-
lar lever på bidrag. Detta kan väl inte vara anledning
att nu känna sig nöjd med situationen. Det räcker
alltså inte att, som regeringen, ensidigt glädja sig över
saneringen av statens finanser. Det är långt kvar, fru
talman, till en samhällsekonomisk balans byggd på en
kraftfull ökning av sysselsättningen genom nya och
växande företag.
Därför måste en ny politik inriktas på att få fler
jobb och växande företag och på att sänka skadliga
skatter. Det är alltså genom arbete, företagande, till-
växt och fler skattebetalare som välstånd kan skapas -
inte genom högre skatter och högre offentliga utgifter.
Nu krävs det stabila och långsiktigt verkande regler
och åtgärder som gynnar inte minst de mindre företa-
gen.
Jag tycker också att man en dag som denna kan
blicka tillbaka på 80-talet. Det visade sig ju då att
vikten av en hög moral och etik är väldigt stor. Bl.a.
har 1993 års nobelpristagare Douglass C North visat
att detta faktiskt är en mycket billig metod för sam-
hällsekonomisk effektivitet jämfört med en ständigt
växande rättslig reglering av det ekonomiska livet.
Därför är samhällets förankring i en god etik också
mycket viktig för en väl fungerande ekonomi.
Den svarta sektorn innebär också ett växande
problem som regeringen nonchalerar alldeles för
mycket. Kristdemokraterna vill både öppna en ny
marknad för vita och lagliga hushållstjänster och
sänka de mest skadliga skattekilarna som ofta på ett
övermäktigt sätt utmanar människors moral.
Fru talman! Därför går Kristdemokraterna med sin
alternativa politik till roten med Sveriges långsiktiga
strukturella problem som nu i över 30 år har urholkat
välfärden. Vi måste ge stabila och bra villkor för fler
och växande företag om vi skall klara av arbetslöshe-
ten och välfärden. Det går bara med åtgärder som
förbättrar ekonomins funktionssätt och som får bukt
med de ovanligt seglivade bromsmekanismer som nu
under decennier har underminerat den svenska eko-
nomins utvecklingskraft och bäddat för dagens mas-
sarbetslöshet och brister i välfärden. Därför är också
de flesta av våra finanspolitiska åtgärder inriktade på
strukturella effekter.
Som ett alternativ till regeringens arbetsmark-
nadspolitik presenterar Kristdemokraterna ett paket
för ett bättre företagarklimat. För att bryta Sveriges
ras i välfärdsligan och kraftigt öka sysselsättningen
föreslår vi regelförändringar, förenklingar, skatte-
sänkningar och stabila villkor. Vi tror att nya arbets-
tillfällen skapas när enskilda människor finner det
vara mödan värt att starta och utveckla företag. Skat-
terna för tjänstesektorn och på arbetande kapital sänks
därför, och arbetsgivaravgifterna minskas i vårt för-
slag. Riskkapitalavdraget återinförs, dubbelbeskatt-
ningen avskaffas och andra skadliga skatter minskas
eller avskaffas. Utöver strukturella reformer föreslår
vi satsningar på ca 25 miljarder kronor netto mer än
regeringen för företagande och långsiktig tillväxt
nästa år.
I vårt förslag får kommunerna ett tillskott med en
miljard under nästa år för att klara utmaningarna vad
gäller att ge vårdgarantin och en värdig äldrevård ett
reellt och materiellt innehåll.
Barnfamiljerna och de sämst ställda pensionärerna
är två grupper som blir vinnare med Kristdemokrater-
nas politik. Vi vill införa ett vårdnadsbidrag för att
åstadkomma valfrihet och rättvisa mellan barnfamil-
jerna. Vi föreslår att barnbidraget får ett inslag av
behovsprövning för en bättre fördelningspolitik. För
pensionärerna förbättras pensionstillskotten med
200 kr per månad samtidigt som änkepensionerna
återställs. Vi beräknar också pensionerna utifrån ett
fullt basbelopp redan från den 1 januari nästa år.
Vi kristdemokrater föreslår också att grundavdra-
get i den kommunala inkomstbeskattningen höjs med
8 400 kr. Den här skattesänkningen för låg- och me-
delinkomsttagare innebär drygt 2 600 kr mer i plån-
boken. Därmed kommer flera att kunna leva på sin
lön. Kommunerna kompenseras enligt finansiering-
sprincipen, och bidragsberoendet minskar genom en
sådan skattesänkning.
För att vända rättsväsendets underläge gentemot
brottsligheten föreslår vi ett resurstillskott för de
kommande åren. Fler civilanställda inom polisen ger
möjlighet att bekämpa vardagsbrottsligheten. Tullen
får större resurser för att förbättra gränskontrollen. Vi
vill också stärka rättssamhället genom en förstärkt
etisk debatt och bättre förutsättningar för ökat per-
sonligt ansvarstagande.
Villkoren för jordbruket förbättras också genom
skattesänkningar. Ytterligare medel tillskjuts för in-
köp av skyddsvärd skog.
Fru talman! Med Kristdemokraternas politik sänks
det totala skattetrycket med ca 25 miljarder kronor
netto. Men jag vill redan nu säga till Erik Åsbrink och
Jan Bergqvist att vår budget är balanserad med ett
starkare saldo än regeringens redan före de inkomster
som vi räknar med genom utförsäljning av statliga
konkurrensutsatta bolag. Vi amorterar därmed också,
fru talman, mer och snabbare än regeringen på
statsskulden.
Utöver våra egna förslag har Kristdemokraterna
tillsammans med Folkpartiet och Moderaterna visat
att det finns ett gemensamt alternativ för fler nya
jobb, högre tillväxt och ökat välstånd. Vi hoppas
också att Centerpartiet vill delta i ett nytt icke-
socialistiskt fyrklöversamarbete efter valet. Jag tycker
att det finns goda förutsättningar för det när jag hör
Per-Ola Erikssons redogörelse för Centerns egen
politik som vi för första gången på länge har fått lyss-
na till här i kammaren i dag. Jag tycker att det öppnas
nya möjligheter för ett fyrpartisamarbete.
Fru talman! Det som däremot framstår som
mycket mera oklart är ju hur Socialdemokraterna
tänker sig nästa mandatperiod. Göran Perssons och
Thomas Östros närmast genetiska motstånd mot den
typen av skattesänkningar som Per-Ola Eriksson räk-
nade upp för en stund sedan bådar ju knappast gott för
ett fortsatt samarbete mellan dessa partier.
När tänker socialdemokraterna redovisa sitt rege-
ringsalternativ? När börjar förhandlingarna med Gud-
run Schyman och Birger Schlaug? Eller hoppas Erik
Åsbrink att Vänstern och Miljöpartiet passivt och
viljelöst skall stödja er politik? Jag tycker knappast att
det är det intrycket man får här i dag eller när man
läser deras motioner.
Lars Bäckström låter väldigt socialliberal och an-
svarsfull när han talar här i kammaren. Men om man
tittar litet i hans motioner och i den sammanställning
som utskottskansliet har gjort ser man att hans politik
försvagar den offentliga sektorns finansiella sparande
år 2001 med inte mindre än 32,9 miljarder kronor. Jag
såg också hur Erik Åsbrink bet på naglarna när Lars
Bäckström och Roy Ottosson diskuterade detaljer i
hur man skall korta arbetstiden genom lagstiftning.
När han läser dessa partiers motioner med en rege-
ringsbildares glasögon måste det vara en närmast
mardrömsliknande upplevelse.
Jag förstår att detta är ett problem. Vi har dock vi-
sat huvuddragen i vårt gemensamma alternativ i re-
servation nr 1 till betänkandet. Det är nu också dags
för socialdemokraterna och Erik Åsbrink att här i dag
något lyfta på förlåten och berätta hur ni tänker få
ihop ert alternativ om det trots allt skulle bli en socia-
listisk majoritet efter valet. Jag tycker faktiskt att
väljarna, Erik Åsbrink, borde ha rätt att få ert alterna-
tiv redovisat i god tid före valet. Eller är det bara
snabbstängningen av Barsebäck och kraftigt höjda
bensinskatter som ni är överens om? I så fall är det
allvarligt. Redovisa var ni står före valet, Erik Ås-
brink!
Fru talman! Jag vill också yrka bifall till reserva-
tionerna nr 1 och nr 31, även om kristdemokraterna
självklart står bakom samtliga reservationer som vi
finns med på.

Anf. 27 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag har några frågor till Mats Odell.
Ni vill ju kraftfullt satsa på vården. Det har jag hört
Mats Odell och Alf Svensson tala om många gånger.
Ni anvisar också en hel miljard mer än regeringen till
kommunsektorn. Kommunsektorn har väl inkomster
på ungefär 456 miljarder nästa år, och ni ger en hel
miljard mer. Till landstingen brukar det vara en tred-
jedel, så om landstingen har inkomster på ca 150
miljarder och ni ger en tredjedel blir det kanske 300
miljoner. Hur kommer de här 300 miljonerna att för-
ändra vården? Är det vad ni har? Och kan ni verkli-
gen få igenom ens dessa 300 miljoner när ni skall
samverka med Bo Lundgren som skall sänka stödet
till kommunsektorn? Man får inte tala om en stor
satsning på vården och sedan bara ha en liten påse i
kappsäcken med 300 miljoner som moderaterna
kommer att protestera emot. Sådant skall ditt tal vara
att ja är ja och nej är nej. Man skall inte ge intryck av
att ha det man inte har.
Sedan handlade det om det statsfinansiella mora-
set. Vi har tagit på oss att klara upp det. Redan på
hösten 1994 hade vi garanterat 80 miljarder i budget-
sanering. Vi tog vårt ansvar när Mats Odell satt och
röstade nej till budgetsaneringen, när Mats Odell satt i
den regering som efterlämnade budgetmoraset. Så
anklaga inte oss; det är inget bra vittnesbörd.
Vi har amorteringar. Med vår politik kan man
möjliggöra amorteringar. Vi har redovisat det. Det är
sant att vi inte amorterar lika snabbt som regeringen,
men vad vi gör är att sätta arbete före EMU-
anpassningen. Mats Odell vill ju inte heller gå med i
EMU, och det skall väl vara någon poäng med att stå
utanför. Om man skall ta alla nackdelar med EMU
utan att vara med är det väl lika bra att gå med. Varför
är ni över huvud taget emot EMU om ni slaviskt skall
följa EMU-reglerna? Då är det väl lika bra att ni går
med.

Anf. 28 TALMANNEN:
Låt mig påpeka att kommentarerna bör avse den
man är i replikskifte med och inte andra partier. Vi
har inte rätt till replik på replik här i kammaren.

Anf. 29 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Jag tyckte från början att Lars Bäck-
ström höll en intellektuellt hög nivå, även om jag
också kom att tänka på vissa av världslitteraturens
stora verk när han talade. Men jag tycker att han pas-
serar det anständigas gräns när han säger att vi krist-
demokrater röstade nej till budgetsaneringar som
föreslogs av Vänsterpartiet. Detta är ren och skär
lögn! Var fanns Vänsterpartiet under den förra man-
datperioden, när den dåvarande socialdemokratiska
oppositionen röstade nej till budgetsaneringsförslag
på 61 miljarder kronor i denna kammare och krävde
stora utgiftsökningar för staten? Lars Bäckström får
nog bestämma sig för om han skall stå på det seriösa
och sannas sida eller om han skall ha en falsk verklig-
hetsbild.
När det sedan gäller resurserna till vård och om-
sorg, Lars Bäckström, är det enda som långsiktigt kan
garantera att vi får en värdig vård, en god omsorg och
en bra skola att vi kan nedbringa massarbetslösheten,
få fler människor i arbete och skapa så goda villkor
för företagande att enskilda människor finner det vara
mödan värt att starta företag och växa i dem. Det är
vad det handlar om.
Vi har i vårt budgetalternativ ytterligare 1 miljard
under nästa år till kommunsektorn. Det beror på att vi
inte omedelbart kan garantera att vår politik skapar
den ökade skatteintäkt i kommunsektorn som fler
människor i arbete och fler skattebetalare ger. Därför
ger vi en ökad andel av resurserna till kommunsek-
torn. Men i det långa loppet, fru talman, handlar det
enbart om att få sådana villkor för företagande att fler
människor får ett jobb och börjar betala kommunal-
skatt.

Anf. 30 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! I det sista håller jag helt med Mats
Odell. Det är det grundläggande och viktiga. Det är
just därför vi säger att man skall ha en något lättare
finanspolitik - amortera, men inte enbart amortera
utan också ha en högre efterfrågan i ekonomin för
jobbens skull. Det är korrekt.
Sedan måste jag be om ursäkt om det var så att det
fanns tre partier som stod bakom förslagen efter valet
hösten 1994 - Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och
Kristdemokraterna. Jag måste erkänna att jag hade
missat det. Jag har läst på för dåligt. Jag ber djupt om
ursäkt om det var så.
Men jag tror ju inte att det var så. Ni socialdemo-
krater kan väl nicka om ni minns att kristdemokrater-
na stödde de förslag vi lade fram hösten 1994. Minns
ni det? Jaså, inte ni heller. Då är vi i alla fall många
här i salen som inte har läst på det Mats Odell berättar
om. Därför framhärdar jag nog i att det jag sade inte
var så fel.
Mats Odell! Kan ni tänka er att medverka i en re-
gering som drar ned på statsbidragen till kommuner-
na? Kan ni under några omständigheter medverka i en
regering som drar ned nivåerna i de förslag som nu
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Centern stö-
der? Kan ni tänka er att ge vika, släppa ert förslag om
1 miljard och t.o.m. minska det? Kan ni tänka er det?
Det är en väldigt klargörande fråga för den som vill
satsa på vården.

Anf. 31 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Det blir något tröttsamt i det långa
loppet med Lars Bäckström. Han kräver oss på be-
sked om hur vårt regeringsalternativ skall se ut. Varje
förslag som vi lägger fram prövas mot våra koali-
tionspartners förslag. Hur tror han att han skall få
igenom sin politik med Erik Åsbrink och med Roy
Ottosson. Jag tycker att det är någonting som borde
bekymra Lars Bäckström litet mera.
Tror han att han ostört skall kunna försvaga det fi-
nansiella sparandet för den offentliga sektorn med
32,9 miljarder konor år 2001, med 12,4 miljarder år
1999 och med 22,4 miljarder år 2000? Tror han det?
Annars faller hela hans resonemang, hela hans politis-
ka uppläggning i dag, platt till marken. Lars Bäck-
ström är minst lika beroende av att få med sig Erik
Åsbrink som jag är av att få med mig Bo Lundgren
och Carl B Hamilton. Det är Lars Bäckström och
Vänsterpartiet som har trovärdighetsproblemet. Med
vem och på vilket sätt skall ni genomföra er politik?
När det gäller frågan om utgiftsminskningarna ef-
ter valet 1994 har kristdemokraterna vid varje bud-
gettillfälle haft ett starkare budgetsaldo än regeringen.
Vi har däremot gjort en annan fördelning, och vi har
satsat mera på vård och omsorg. Vi har hela tiden haft
mer resurser till vård- och omsorgssektorn än vad
regeringen har haft.
Jag ber att Lars Bäckström, innan han fortsätter
med anklagelserna, studerar de betänkanden som
finns i bokhyllan här utanför kammaren. Sedan kan
han gärna återkomma.

Anf. 32 JAN BERGQVIST (s):
Fru talman! Jag har lust att kasta mig in i det se-
naste replikskiftet. Vi har ju, som Mats Odell vet,
studerat Kristdemokraternas budgetalternativ. Och när
vi nu fick höra Mats Odell från Kristdemokraterna
verkligen framträda här och säga att "vi har starkare
alternativ" och "vi har en miljard mer till kommuner-
na", kanske jag skall följa Mats Odells råd att studera
betänkandena. I vårt senaste betänkande konstaterar
vi att Kristdemokraternas budgetalternativ i hög grad
utmärks av att de förändringar och förslag ni har för
att öka utgifter och minska skatter är väldigt precisa
och konkreta. Men de förslag till regeländringar ni har
för att förbättra budgetsaldot, minska utgifterna och
öka inkomsterna är ofta utomordentligt otydliga. Vi
konstaterar också att ni har en mycket stark tro på
dynamiska effekter, och ni utnyttjar det i ert budgetal-
ternativ. Sammanfattningsvis säger vi i finansutskottet
att Kristdemokraternas budgetalternativ ligger långt
ifrån vad som kan anses vara en ansvarsfull budget-
politik, och vi avstyrker därför detta alternativ.
Det var egentligen inte där jag hade tänkt börja,
utan med följande.
Hur vill vi att Sverige skall gestalta sig för framti-
den? Det är det som är kärnfrågan i dagens debatt. Vi
socialdemokrater svarar så här.
När vi tänker på hur Sverige skall vara i framtiden
vill vi gärna se vårt land som ett gemensamt hem.
Kalla det gärna ett folkhem, där rättfärdigheten skall
bo och varje invånare skall ha lika värde, lika männi-
skovärde. I det hemmet finns omtanke om alla. Där
finns glädje och livslust, förhoppningar och drömmar.
Där har den enskilde utrymme att söka sin personliga
lycka, att ta vara på sina egna förutsättningar, att få
känna vingarnas frihet. Barnen skall få känna mycket
trygghet, få leka av hjärtans lust och få bästa tänkbara
skola.
Men även den äldre generationen måste få leva ett
rikt och aktivt liv. Även den som är pensionär kan
vara delaktig i vad som händer och sker i hans land.
Vi skall bryta våldet och vanmakten, ge oss på
utanförskapet och rotlösheten, som har fått breda ut
sig i skuggan av arbetslösheten och krisen.
Breda barriärer mellan människor vill vi inte ha.
Oavsett plånbokens tjocklek skall det finnas vård och
omsorg åt alla som behöver.
Jag talar om ett Sverige där alla behövs, ett hem
med dörrarna öppna för solidaritet och gemenskap, ett
land med omsorg om människa och miljö.
Det är min dröm om framtiden. Det är Socialde-
mokraternas politiska dröm om Sverige.
När vi i dag röstar i riksdagen, och när medbor-
garna sedan röstar i höstens val, är vi med och påver-
kar vilken typ av samhälle vi vill ha i framtiden. Jag
tror att vi med dagens beslut kan lägga en bra grund
för framtiden. Vi skall samla alla goda krafter - in-
klusive fackföreningsrörelsen, Carl B Hamilton - för
att pressa ned den öppna arbetslösheten till 4 % och
sedan gå vidare på väg mot full sysselsättning.
Om jag uppfattade Carl B Hamilton rätt sade han
att det skulle finnas en bottennivå för arbetslösheten
på 4-5 %. Jag vill för min del, och för vårt partis del,
säga att det är helt oacceptabelt.
Vi skall satsa på det stora kunskapslyftet och en
riktigt bra skola. Vi skall ställa om till kretslopp och
det hållbara Sverige. Vi skall måna om sjukvården. Vi
skall hjälpa fram omsorgen om gamla och barn.
Kort sagt: Vi väljer att värna välfärden, i stället
för att lättsinnigt lova ut 80 miljarder i skattesänk-
ningar.
En sak vet vi av bitter erfarenhet, och det är att vi
själva måste klara av att betala vad det kostar att byg-
ga och bo i vårt gemensamma hem. Låt oss se till att
vi aldrig mer intecknar vårt gemensamma hem till
långt över skorstenen, aldrig mer sätter i pant hos
utländska bankirer.
Visst är det tacksamt att angripa skatterna - det
förstår vi när vi hör Bo Lundgren. Och våra skatter
skall verkligen inte vara högre än nödvändigt. Vi skall
alltid försöka göra skatterna så effektiva, så raka och
så rättvisa som möjligt.
Men ibland måste man säga det självklara: Skatter
tas inte ut för att göra livet surt för medborgarna.
Skatten är det pris vi får betala för att kunna utveckla
ett humant och civiliserat samhälle. Med skatter kan
vi finansiera välfärden. Med skatter kan vi se till att
betala den på ett solidariskt och rättvist sätt.
Mot Socialdemokraternas syn på framtiden står
framför allt Moderaterna. Moderaterna anser att väl-
färdsstaten har tjänat ut och att välfärdsstaten skall ge
vika. Så står det i deras programskrift. I stället skall
marknaden lösa problemen åt oss. Skatterna skall
sänkas, men i stället får vi räkna med nedskärningar,
högre avgifter och allt större utgifter för privata för-
säkringar.
Moderaterna talar om frihet. I frihetens namn skall
statens insatser för välfärden hårt beskäras. I frihetens
namn skall kommunerna vingklippas. I frihetens namn
skall landstingen avlövas och på sikt avskaffas.
Visst är marknaden ett viktigt instrument. Vi so-
cialdemokrater tycker att marknaden är en bra tjänare
men en dålig herre. Vi skall betjäna oss av marknad-
sekonomin, men vi skall inte skifta över till ett sam-
hälle där det är marknaden som ställer och styr.
Marknaden tar inte något socialt ansvar, och den
erkänner inte vare sig rättvisa eller solidaritet.
Vi socialdemokrater vill vidga frihetens gränser
och öka friheten för alla människor. Just därför säger
vi nej till en politik som ger de ekonomiskt starka
frihet att ta för sig på andras bekostnad.
Medan alla andra partier undan för undan vill ge
mer resurser till det allmänna är det tvärtom med
Moderaterna. Det uppseendeväckande är att den stora
klyfta som redan i dag finns mellan Moderaterna å
ena sidan och Folkpartiet och Kristdemokraterna å
andra sidan kommer att vidgas för varje år som går.
Att det blir ett allt större gap mellan de partierna
framkommer tydligt i den redovisning som finns i
finansutskottets betänkande.
Då vill jag fråga Carl B Hamilton och Mats Odell:
Varför vill ni gå i armkrok med detta ganska extrema
högerparti? Varför har ni så litet kritik att framföra
mot det stora asociala experiment som Moderaterna
vill genomföra?
I manifestet Land för hoppfulla, med Bo Lund-
gren som medförfattare, står det svart på vitt att Mo-
deraterna vill bryta upp välfärdsstaten.
Är ni inte det minsta oroade över de sociala kon-
sekvenserna av Moderaternas systemskifte? Med
Moderaternas program kommer klyftorna att öka.
Spänningarna i det svenska samhället kommer att bli
större.
Det miniprogram som Moderaterna, Folkpartiet
och Kristdemokraterna försöker hålla ihop om hand-
lar om långsammare takt för kunskapslyftet, sämre
anställningsskydd, sämre villkor för förtidspensionä-
rer, en allvarlig försvagning av arbetsmarknadspoliti-
ken, en snabb utförsäkring ur a-kassan och dessutom
en mångdubbling av avgiften till a-kassan.
Är det förresten inte dags att här och nu ge be-
sked? Med hur många hundra kronor i månaden vill
ni höja avgiften för en vanlig a-kassemedlem? Jag har
ställt den frågan förut i tidigare debatter och mött en
bedövande tystnad. Nu tycker jag faktiskt att ni måste
ge besked. Med hur många kronor i månaden vill ni
höja avgiften för en vanlig a-kassemedlem?
Ni har alltså försökt att samla ihop er. Men om det
motstridiga och spretiga innehållet i er politik läggs
som grund för en ny regeringspolitik skulle kronan
sjunka och räntorna stiga, och det skulle bli ett nytt
stort svart hål i statens kassakista.
Den som stod här i talarstolen för en stund sedan
och ivrigast av alla varnade för budgetexplosion, för
överoptimistiska kalkyler osv. var ju Carl B Hamil-
ton. Det är ironiskt att det är Folkpartiets budgetalter-
nativ som är det svagaste av alla de budgetalternativ
som vi gått igenom i finansutskottet. Där finns djärva
och orealistiska antaganden. Budgetalternativet är
mycket lättvindigt tillyxat.
Man kan ha förståelse för att det kan vara problem
för oppositionspartier att arbeta igenom och göra alla
beräkningar. Resurserna räcker inte till. Det kan bli
fel. Vissa saker kan bli felberäknade. Men ni har
lyckats mycket sämre än partier som har mindre re-
surser med att presentera ett bra budgetalternativ. Ni
tillgodoräknar er i hög grad redan nästa år inkomster
som omöjligen har förutsättningar att komma in till
statskassan så tidigt, även om man gör optimistiska
antaganden. När det gäller Folkpartiet skärper vi
tonen och säger att förslaget inte svarar mot rimliga
krav på en ansvarsfull budgetpolitik.
Som ett litet men dock aktuellt exempel på hur det
spretar vill jag nämna finansieringen av Botniabanan.
När finansutskottet skrev sitt yttrande till trafikutskot-
tet var ni tre eniga i ert motstånd. Högst av alla hördes
Mats Odell, som fick ett imponerande starkt genom-
slag i medierna när han dömde ut finansieringsmodel-
len som en skandal. Jag gratulerar honom till den
mediala framgången.
Så gick det några veckor. Nu visar det sig att Mats
Odell trots allt vill hoppa på tåget och bli delaktig i
vad han själv har kallat för en skandal. I trafikutskot-
tets betänkande nr 10 skriver en ovanligt dämpad
Mats Odell följande: "För att inte fördröja byggandet
av Botniabanan - - - tillstyrker vi vid detta be-
slutstillfälle den av regeringen föreslagna finansie-
ringsmodellen". Skönt med ett bad, sade han som föll
i vattnet.
När man hör hur dessa tre musketörer dundrar och
går på kan man nästan tro att det går sämre och sämre
för Sverige. Men i verkligheten är det tvärtom. Sveri-
ge har nu åter tillväxt. Tillväxten sker framför allt i
den privata sektorn. Alltfler nya företag startas. Anta-
let konkurser minskar kraftigt. Vi förbättrar villkoren
för företagen undan för undan. Vi gör det med före-
tagsskatter som är internationellt konkurrenskraftiga,
stöd till utbildning, stöd till forskning och utveckling
och stöd till export och marknadsföring, för att ta
några exempel.
Vi har i dag det bästa budgetläget under hela 90-
talet och det bästa företagsklimatet under hela 90-
talet. Vi har det största överskottet i våra utlandsaffä-
rer, och det gäller inte bara hela 90-talet. Jag har bett
att få fram uppgifter. Vi räknar i år med ett överskott
på våra utlandsaffärer på 60 miljarder kronor. Jag har
bett att få reda på när vi hade något motsvarande i vår
moderna historia.
Det visar sig att det inte finns något så stort över-
skott i våra utlandsaffärer, sett i relation till bruttona-
tionalprodukten, om man inte går tillbaka till 1973.
Då var det 2,8 % av BNP i jämförelse med 3,5 % i år.
Ett år på 50-talet - 1951 - var det 2,5 %. Både räknat
i miljarder och i andel av nationalprodukten är över-
skottet i utlandsaffärerna exceptionellt högt.
Det intressanta är att överskottet på 60 miljarder
inte är en tillfällighet för i år. Alla prognoser visar att
överskottet fortsätter att växa. Det kommer att växa
mot 4 %, och kanske t.o.m. mera.
Moderaterna förnekar frenetiskt att det börjar gå
bra för Sverige. Misslyckandet är kapitalt, fick vi höra
Bo Lundgren säga från talarstolen för en stund sedan.
Jag kan i och för sig känna en viss sympati för oppo-
sitionen. I dess roll ingår att höja ett varningens finger
och säga att det finns problem och att man inte skall
ta ut något i förskott. Det är en rimlig och riktig upp-
gift för en opposition. Det är i och för sig inget fel i
det.
Men ni sätter er i en helt ohållbar situation när ni
först målar upp hur hopplöst eländigt det är i dag men
sedan inte kan hejda er från att utlova skattesänkning-
ar på väldiga belopp de närmaste åren. Är det så
eländigt som ni påstår är det helt oansvarigt att ställa
ut så generösa löften.
Egentligen hade jag inte tänkt att gå in så mycket
på det förflutna, men när jag läste vad Carl Bildt, Lars
Leijonborg och Alf Svensson skrev om 90-talet kände
jag att det finns all anledning att korrigera och balans-
era den bilden. Jag vill påminna om att svensk eko-
nomi hade kört djupt ned i diket för bara fyra år se-
dan. Tyvärr blev det inte bara bucklor på budgeten,
utan hela vår ekonomi var svårt skadad.
Då hade Sveriges statsskuld fördubblats på tre år.
Nu börjar vi betala av. Då hade arbetslösheten tre-
dubblats på tre år. Nu sjunker arbetslösheten. Då hade
budgetunderskottet fyrdubblats på tre år. Nu har vi
vänt underskottet till ett överskott. Då pressade
blytunga räntor människor att lämna hus och hem. Nu
är räntekostnaden för normalvillan ca 2 000 kr lägre i
månaden. Då låg missmod och pessimism som ett segt
klister över näringslivet. Nu börjar det åter sjuda av
optimism och framtidstro. Då gav kreditvärde-
ringsinstituten Sverige underbetyg. Nu får vi överbe-
tyg. Då hade vi ofinansierade vårdnadsbidrag. Nu
betalar vi med egna pengar till vård, skola och om-
sorg.
Moderaternas partisekreterare Gunnar Hökmark
har med stolthet förklarat följande: Det vi åstadkom
1991-1994 kan vi göra igen.
Men då blir jag verkligen bekymrad. Tänker Mo-
deraterna och Folkpartiet verkligen upprepa det gamla
experimentet med en ny start för Sverige en gång till?
På en punkt vill i alla fall Carl B Hamilton ändra på
experimentet. Han säger så här: Det är oacceptabelt
med det svaga inflytande som finansministern hade
förra gången.
Han menar att en borgerlig finansminister skall ha
vetorätt i ekonomiska frågor. En borgerlig finansmi-
nister skall alltså ha rätt att vägra de borgerliga parti-
ledarna och majoriteten i regeringen att få igenom
sina förslag när det gäller budgetpolitik och ekono-
misk politik.
Det är ett intressant besked. Det betyder att Hamil-
ton räknar med att en borgerlig regering blir antingen
ekonomiskt ansvarslös eller också demokratiskt un-
dermålig.
Tack och lov finns det ett bättre alternativ, och det
är att väljarna röstar fram en socialdemokratisk rege-
ring.
Bo Lundgren verkar däremot vara mycket nöjd
med hur det var förra gången. Det var inte så länge
sedan vi i kammaren fick höra Lundgren säga: Om det
är statsskuldräntorna som är problemet, så finns inte
det problemet - det är bara att sänka skatten. Jo, jag
har protokollet i bänken, Bo Lundgren, så vi kan läsa
innantill. Min kommentar är att så talar den obotfär-
dige.
Roy Ottosson gick till angrepp och påstod att det
fanns medvetna felberäkningar i förhållande till
Konjunkturinstitutet. Det vill jag bestämt bestrida.
Konjunkturinstitutets rapport kom före vårpropositio-
nen. Det finns många förklaringar till skillnader i
bedömningar. En förklaring är olika bedömning av
genomsnittsarbetstiden. Konjunkturinstitutet räknar
med att genomsnittsarbetstiden kommer att öka, me-
dan regeringen i vårpropositionen tror att det kan bli
en sänkning. När jag tar del av vad som händer på
arbetsmarknaden, de avtal som nu tecknas, gör i varje
fall jag den bedömningen att det är mer sannolikt att
det blir en minskning av den genomsnittliga arbetsti-
den än tvärtom. Jag avvisar bestämt alla beskyllningar
om medvetna felräkningar.
Till Centerpartiet och Per-Ola Eriksson vill jag
rikta ett tack för ett gott samarbete. Trots att våra
partier har olika uppfattningar i en hel del frågor har
vi samarbetat bra för att få ordning på Sveriges eko-
nomi, väl medvetna om att vi aldrig kan låna oss fram
till en trygg och bestående välfärd.
Jag vill också tacka Bo Nilsson, som lämnar fi-
nansutskottet och riksdagen efter valet i höst. Tack för
ditt starka sociala engagemang och de fina resultat
som du har åstadkommit i riksdagsarbetet! Jag vill
önska dig all framgång med dina nya uppgifter i Skå-
neregionen.
Fru talman! Jag yrkar bifall till finansutskottets
förslag, och jag vill säga att det känns skönt att vi när
vi nu på nytt börjar bygga ut välfärden kan göra det
med egna pengar och inte med lånade medel. Välfärd
skapas av ett folk i arbete. Utan arbete, ingen välfärd.
Utan välfärd, ingen rättvisa. Solidaritet är att leva sig
in i andra människors villkor, att visa omsorg och
omtanke om varandra. Vi socialdemokrater vill att
solidariteten skall vara Sveriges väg att möta framti-
den. Vi säger nej till egoismens krassa marknadssam-
hälle, men vi vill vara med och bygga solidaritetens
goda folkhem.

Anf. 33 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Jan Bergqvist oroar sig över hållfast-
heten i kristdemokraternas budgetalternativ, över
Folkpartiets budgetalternativ och över att moderaterna
vill försvaga den offentliga sektorns ekonomi. Det var
tur att han inte läste upp det utskottet skriver om hans
tilltänkta regeringsunderlags motioner, det som skrivs
om Vänsterpartiets motion och om Miljöpartiets mo-
tion. Vi skall ju, Jan Bergqvist, ha ett val i Sverige
den 20 september, och då finns det ingen som har
några röster, det finns ingen given regeringskonstella-
tion.
Jan Bergqvist gav i slutet av sitt anförande en så-
dan vacker, närmast poetisk appell. Jag tycker därför
att han skulle passa på att tala om hur detta skall ske.
Vilka skall Jan Bergqvist gå i armkrok med? Är det så
att han utan vidare går med på en försvagning i enlig-
het med Vänsterpartiets budgetförslag med 12,4 mil-
jarder år 1999, med 22,4 miljarder år 2000 och med
32,9 miljarder år 2001? Det borde bekymra Jan
Bergqvist litet mer än kalkylerna i kristdemokraternas
och Folkpartiets alternativ. Såväl kristdemokraterna
som Folkpartiet och moderaterna har vid varje tillfälle
när denna riksdag har fattat budgetbeslut haft ett star-
kare budgetsaldo.
Det Jan Bergqvist nu står inför är att - om det går
så illa efter valet - sätta sig och förhandla med två
partier som kraftigt vill försvaga statens finanser, som
vill lagstifta om en kortare arbetstid. Detta är ett be-
kymmer för Jan Bergqvist.
Fru talman! Det jag har motsatt mig vad gäller
Botniabanan är att man å ena sidan har en retorik om
de hermetiskt tillslutna utgiftstaken och om den nya
budgetprocessens enorma fördelar vad gäller budget-
disciplin - vi kan inte ens flytta 100 miljoner från ett
konto till ett annat - och att man å andra sidan bildar
ett bolag med 4 miljoner i aktiekapital, som utanför
statsbudgeten skall låna upp över 9 miljarder kronor.
Det är det som vi har motsatt oss. Ta i stället fram de
pengarna på ett vanligt, hederligt sätt, Jan Bergqvist!

Anf. 34 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Till skillnad från Mats Odell kan jag
ge ett klart besked på den fråga han ställde om bud-
getförsvagningarna. Vi kommer inte att gå med på
sådana budgetförsvagningar. För Mats Odell återstår
fortfarande att svara på frågan: Väljer ni vården, eller
väljer ni moderaterna? Det är väl egentligen så man
kan uttrycka det.
Vad gäller Botniabanan är det naturligtvis en re-
trätt av oanade mått. Mats Odell talar om skenlös-
ningar - det passar ju bra när det gäller tåg, fastän det
nu inte handlar om sådana skenor - och säger att det
är en skandal att man väljer den här finansieringsmo-
dellen. Sedan kryper Mats Odell till korset och säger:
Ja, vi kan naturligtvis inte motsätta oss det här, utan
för den här gången går vi med på det. Den som sig
omvänder och bättrar skall vi hälsa med tillfredsstäl-
lelse, men de stora orden kunde kanske Mats Odell ha
besparat sig. Nu har han själv stuckit hål på dem.

Anf. 35 MATS ODELL (kd) replik:
Fru talman! Jag skall inte trötta kammaren med att
hänvisa till de uttalanden som Jan Bergqvist har gjort
om den här typen av finansieringslösningar. Den enda
gång det skulle ske var i samband med den förra bud-
getomgången, när vissa vägprojekt skulle antas. Det
var den enda gången. Nu kommer den andra gången.
Vi talar om budgetprocessen, om att riksdagens mäk-
tiga finansutskott inte ens kan få flytta 100 miljoner -
vi har hört detta flera gånger här i dag. Man kan inte
tala om för regeringen att man vill flytta 100 miljoner
till miljövården i höstbudgeten. Nu kan vi alltså ge-
nom att enkelt starta ett aktiebolag låna upp över 9
miljarder kronor utanför statsbudgeten. Det är sken-
helighet att tala om en strikt budgetprocess när man
sammantaget har lån på 31 miljarder kronor utanför
budgetprocessen. Där har Jan Bergqvist sitt trovär-
dighetsproblem.
Sedan kom ett mycket intressant besked, fru tal-
man. För Jan Bergqvists del är regeringsförhandling-
arna avslutade. Han har redan förhandlat med Väns-
tern och Miljöpartiet. Det är inte tal om att de skall få
någonting att säga till om. Deras politik är spolad.
Vad säger Lars Bäckström om detta? Finner han sig i
att det inte finns något som helst utrymme för diskus-
sioner efter valet? Tror Jan Bergqvist att han får egen
majoritet? Då ber jag verkligen att få lyckönska ho-
nom. I så fall är han mer optimistisk än vad jag trod-
de.
Han har ett gigantiskt problem. Att Centerpartiet
efter den uppräkning av skattesänkningar och föränd-
ringar som man här gjorde, skattesänkningar och
förändringar som är fullständigt blockerade inom
socialdemokratin, skulle fortsätta ett samarbete enligt
nuvarande modell är uteslutet. Det Jan Bergqvist har
att se fram emot är förhandlingar med Gudrun Schy-
man, med Roy Ottosson, med Birger Schlaug och
med Eva Goës. Förbered er för det! Tro inte att dessa
partier har gett upp så här enkelt!

Anf. 36 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Jag har ingen som helst anledning att
ändra det besked jag gav förra gången. Jag konstate-
rar att Mats Odell vrider sig som en mask när det
gäller frågan: Väljer kristdemokraterna vården eller
moderaterna?
Vi minns ju hur det var förra gången. Då gick
Mats Odell och hans konsorter ut och talade om: Vi
skall öka resurserna kraftigt i sjukvården. De fick
säkert en hel del stöd för detta i valet. Men vad hände
sedan? Jo, ni medverkade till en neddragning av
kommunbidragen, och det blev inte mer resurser. Det
är därför det finns skäl att ställa denna fråga även den
här gången. Moderaterna är ju väldigt klara över hur
de skall ställa sig medan ni skall försöka förhandla
med dem.
När det gäller Bottniabanan och finansieringen vet
jag inte om jag är särskilt skenhelig. De tror jag fak-
tiskt inte. Det är viktigt att man inte intecknar framti-
den för mycket utan att det finns en balans mellan
lånefinansiering och annan finansiering. Huvuddelen
skall vara anslagsfinansierad, det är självklart. Det här
kommer också att anslagsfinansieras efter ett tag.
Det finns en möjlighet i budgetlagen. Budgetlagen
omfattar över huvud taget inte det här med Bottniaba-
nan. Det finns en särskild paragraf i budgetlagen som
möjliggör undantag i enstaka fall. Det innebär att man
redan från början har förutsett att man skall kunna
göra undantag när det finns speciella skäl till detta.

Anf. 37 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Låt mig först korrigera Jan Bergqvists
sovjetiska historieskrivning. Jag tänkte göra det ge-
nom att citera Klas Eklund, tidigare planeringschef på
Finansdepartementet och mannen som hjälpte Erik
Åsbrink att skapa problemen under 80-talet. Han
skrev i Tiden nr 4 1992 - och jag beklagar till en del
det ordval han har:
"Jag vill understryka att dagens problem - med
hög arbetslöshet och finanskris - i första hand är en
följd av 1980-talets överhettning och inflation. Vi var
åtskilliga då som varnade för att det skulle gå åt hel-
vete om vi inte lyckades bryta inflationen. Nå, vi
lyckades inte få ned inflationen - och nu går det följ-
aktligen åt helvete."
Ansvaret vilar tungt - inte minst på Erik Åsbrink.
Så skulle jag vilja fråga Jan Bergqvist: Vari ligger
det rättfärdiga i att ta ut förmögenhetsskatt av pensio-
närer som amorterat ned sina hus men att slopa den
för miljardärer? Vari ligger det rättfärdiga i att ta ut
världens högsta skatter av låg- och medelinkomstta-
garna och ändå inte ge dem världens bästa sjukvård?
Vi har ju problem i äldreomsorgen och i skolan. Vari
ligger det rättfärdiga i att ta ut oskäliga avgifter av
gamla människor som behöver äldreomsorg och som
redan har betalat för sig genom skatter under sitt yr-
kesverksamma liv?
Jan Bergqvist säger med all rätt att oavsett plån-
boken skall det finnas bra vård för oss alla. Men så är
det inte i dag. Med de köer som ni har släppt fram är
det ju vanliga människor som får vänta i kön; barn,
gamla och förvärvsarbetande. Men de som har en
välfylld plånbok kan alltid köpa sig vård när de behö-
ver det.
Under vår tid, 1991-94, införde vi en vårdgaranti
och bantade bort köerna. Det var det som Mats Odell,
Carl B Hamilton och jag ordnade. Ni tog bort vårdga-
rantin. Nu har köerna växt. Är det detta rättfärdighe-
tens samhälle Jan Bergqvist vill ha?

Anf. 38 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Först skall vi klara ut en sak. Även
miljardärerna får betala den här förmögenhetsskatten
för sina fastigheter som Bo Lundgren talar om. Där är
det ingen skillnad.
Sedan ville Bo Lundgren tidigare göra gällande att
jag skulle ha felciterat honom i kammaren. Jag kan
bara säga att jag har citatet här. Här finns protokollet.
Om Bo Lundgren själv vill läsa det så går det bra. Bo
Lundgren sade: Om det är statsskuldräntorna som är
problemet så finns inte det problemet. Det är bara att
sänka skatten. Man kan läsa före och man kan läsa
efter. Det ändrar inte innehållet i detta. Om sedan Bo
Lundgren vill säga att han beklagar att han gjorde
detta uttalande så har jag full respekt för det. Men det
har han ännu inte gjort.
Sedan vill jag säga att aldrig har bidragsberoendet
ökat så snabbt som när Bo Lundgren satt i Finansde-
partementet. Aldrig har de offentliga utgifterna ökat
till den rekordnivå som de nådde 1993 när Bo Lund-
gren satt där. Det är dessutom så att vi i dag tvingas
betala skatt som Bo Lundgren borde ha tagit ut med
inte gjorde när han var skatteminister. Lundgrens
guldregn över de välbeställda får dagens skattebetala-
re betala dyrt med ränta på ränta. När Lundgren läm-
nade Finansdepartementet kunde han ju tyvärr inte ta
med sig de underskott och skulder som fanns.

Anf. 39 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Frågan om var skulden till fallet i
svensk ekonomi ligger har vi väl kanske redan klarat
ut. Man kan också läsa Kjell-Olof Feldts bok om man
så önskar.
Det intressanta var att Jan Bergqvist, som ni note-
rade, avstod från att kommentera vad jag sade om
rättfärdighet. Det är för att han inser att det här inte är
en rättfärdig politik. Bara för att ni vill ha den politis-
ka makten att bestämma över människor skall dessa
utlämnas åt ett system som inte förmår ge dem sjuk-
vård i rätt tid.
Det är det ni har åstadkommit. Ni har ansvaret för
problemen i äldreomsorgen. Ni har ansvaret för
753 000 socialbidragstagare. Ni har ansvaret för sjuk-
vårdsköerna. Ni har ansvaret för bristerna i skolan.
Det är ni som regerar. Att smita från ansvaret är bland
det värsta som, tror jag, både jag och andra väljare
vet.
Ni har drivit en politik som har lett fel. Ni driver
dessutom en politik som gör att människor inte får de
jobb de skulle behöva - och som vi alla skulle behö-
va. Vi har en fortsatt hög arbetslöshet. Det har jag,
Carl B Hamilton och andra visat i debatten. Arbets-
lösheten är extremt hög. Vi har en statsminister som
säger att i ett sådant läge är det inte i första hand jobb
i privat sektor som skall komma till. Han sade på
landstingets kongress att 75 av 100 nya jobb för de
unga människorna i Sverige skall komma i den of-
fentliga sektorn.
Då vill jag ställa en enda fråga till Jan Bergqvist.
Kommentera detta, Jan Bergqvist! Är detta rimligt
och riktigt? Ställer sig Jan Bergqvist bakom Göran
Perssons uttalande att tre fjärdedelar av de nya jobben
skall växa fram i den offentliga sektorn? Eller des-
avouerar han sin partiordförande?

Anf. 40 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Bo Lundgren ställer faktiskt flera frå-
gor. När det gäller det här med landsting och kommu-
ner är det ju så att avgångarna nu blir ungefär 74 000.
Om man sätter det i relation till en ungdomskull så är
det ungefär 100 000. I övrigt vill jag inte närmare
kommentera det här uttalandet som jag inte själv har
tagit del av.
Det är oerhört viktigt för oss socialdemokrater att
vi nu förbättrar kvaliteten i sjukvården, äldreomsor-
gen och barnomsorgen. Och vi tror inte att det blir
bättre kvalitet om man minskar resurserna. Vi tror att
vi behöver öka resurserna - och naturligtvis också
utveckla och utbilda de anställda.
Sedan är det ju det här med ansvaret. Bo Lund-
gren har talat om att misslyckandet är kapitalt. Var
och en kan ju konstatera att om man är så kategorisk
finns det viktiga sidor av verkligheten som man inte
fångar in. Detsamma gäller ansvaret för arbetslöshet
och liknande. Det vill man nu på ett helt märkligt sätt
lägga på socialdemokraterna.
Jag vill erinra om att det faktiskt är så att Carl B
Hamilton har erkänt att finansministern i den tidigare
regeringen blev överkörd ett antal gånger. Den förra
finansministern Anne Wibble har också erkänt att när
regeringen samlades hösten 1992 fanns inte krismed-
vetandet. Bo Lundgren hade ansvaret under de tre år
då han satt i regeringen. Sedan har han försökt skylla
ifrån sig det ansvaret. Det tycker jag är svagt.

Anf. 41 CARL B HAMILTON (fp) replik:
Fru talman! När jag lyssnade på Jan Bergqvists
anförande var det kanske inte det han sade som gjorde
mig mest förvånad utan det han inte sade. Tänk att en
ledande socialdemokrat kan hålla ett långt anförande
och bara en passant - i förbigående - ta upp frågan
om arbetslösheten! I den här beskrivningen av det
goda samhället som Jan Bergqvist och socialdemokra-
terna syftar till, den beskrivning som Jan Bergqvist
gav, fanns ju inte arbetslösheten med! Detta tycker jag
är det absolut allvarligaste: Att regeringspartiet mör-
kar i denna helt avgörande fråga.
Hade det varit så att arbetslösheten legat på tre
eller fyra procents nivå så hade jag förstått om Jan
Bergqvist tyckt att det var överflödigt att ta upp frå-
gan. Men nu ligger den alltså på tio, elva, tolv pro-
cents nivå. Att då bara gå förbi detta i sitt huvudanfö-
rande tycker jag är magstarkt.
De sociala konsekvenserna av samarbete med
Moderaterna tror jag att Mats Odell och jag kan han-
tera i våra partier. Men de sociala konsekvenserna av
den arbetslöshet som Socialdemokraterna har haft
under fyra år och inte lyckats få ned - jag talar nu om
den totala arbetslösheten - är det stora hotet mot ett
gott samhälle.
Det finns ingen koppling mellan det som Jan
Bergqvist säger är en oacceptabelt hög nivå på 4-5 %
arbetslöshet - jag skulle också gärna komma längre
ned - och dagens nivå på 11-12 %. Jan Bergqvist
anvisar ingen metod för hur man skall komma ned till
de låga nivåer som han talar om som varande accep-
tabla. En snabb huvudräkning ger vid handen att den
nivå som Jan Bergqvist talade om innebär en halv
miljon nya jobb inom loppet av två-tre år. Jag vill
gärna veta hur detta skall materialiseras, Jan
Bergqvist. Det är min viktigaste invändning mot de
långa anföranden som har hållits.

Anf. 42 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Jag vill faktiskt uppmana Carl B
Hamilton att läsa protokollet. Då kommer han att
finna att jag talade om kampen mot arbetslösheten
och om att vi i den första omgången skall pressa ned
arbetslösheten till 4 % och sedan gå vidare på vägen
mot full sysselsättning.
För oss är kampen mot arbetslösheten den allra
viktigaste frågan. Vi skall samla alla goda krafter,
inklusive fackföreningsrörelsen, som fick mycket
negativa utlåtanden från Carl B Hamilton.
Folkpartiet gör i sitt budgetalternativ mycket lätt-
vindiga antaganden som ungefär går ut på att om man
sänker skatterna med 25 miljarder blir det så gynn-
samma effekter att sysselsättningen kommer i gång.
Då kan ni tillgodoräkna er 10 miljarder redan 1999.
Ni föreslår 200 miljoner till kontroll, och redan nästa
år skall ni på ett helt orimligt sätt kassera in 2,7 mil-
jarder kronor till följd av detta. Ni föreslår att man
skall göra något som redan sker, nämligen samordna
sjukförsäkringen med hälso- och sjukvården. Och
genom att ni föreslår det räknar ni in 2 miljarder kro-
nor mer i ert budgetalternativ trots att detta arbete
pågår för fullt.
Jag måste säga att jag är besviken på Folkpartiets
budgetalternativ. Att det finns en och annan kantighet
i ett oppositionsparti på grund av att man inte har
resurser att räkna igenom allting har jag full förståelse
för. Men att Folkpartiet av alla oppositionspartier
skulle ha det budgetalternativ som var allra sämst och
allra svagast, det förvånar mig verkligen.

Anf. 43 CARL B HAMILTON (fp) replik:
Fru talman! Den fråga som jag ställde till Jan
Bergqvist gällde inte hans ambitionsnivå. Jag tror
säkert att den är hög vad beträffar arbetslösheten.
Men jag frågade: Hur skall man gå från dagens nivå
till den ambitionsnivån? Hur ser vägen dit ut? Vilka
åtgärder är det som skall vidtas? Såvitt jag förstår
avvisar Socialdemokraterna reformer på arbetsmark-
naden och avvisar sådana skattesänkningar som kan
ge fler jobb och är i handling mycket tveksamma till
åtgärder som förbättrar företagsklimatet. Hur i all
världen skall man med den handlingsförlamningen
vad gäller arbetsmarknadsreformer och skatter som är
skadliga för jobben och företagsamheten gå från da-
gens nivå till den låga nivå på 2-3 % som tydligen är
Jan Bergqvists ambition? Det förstår jag inte. Då är,
såvitt jag förstår, regeringens ambition att man, lik-
som i Nederländerna, skall ligga och pressa lönerna
långt under konkurrentländernas löneökningar år efter
år. Om det är detta som är metoden, så säg det Jan
Bergqvist. Någon annan metod har jag inte lyckats
hitta.
Vad beträffar vetorätten, som jag uttalade mig om,
har Sveriges problem inte varit att vi har haft för
starka finansministrar utan att vi har haft för svaga
finansministrar. Det gäller inte bara Anne Wibble.
Det gäller i högsta grad Kjell-Olof Feldt. Man kan ju
läsa hans bok och konstatera hur han förde en politik
mot sitt eget bättre vetande. Och vem kommer inte
ihåg hur Kjell-Olof Feldt i denna kammare satt och
skaldade om löntagarfonderna som ett "djävla skit",
som Kjell-Olof Feldt hade tvingats att baxa ända hit.
Han hade behövt att vara starkare och slippa göra
denna baxning.

Anf. 44 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Skillnaden mellan den här mandatpe-
rioden och den förra mandatperioden tror jag är att
alla i regeringen under den här mandatperioden har
tagit ett budgetansvar. Det har varit en samlad uppgift
för regeringen att se till att genomföra en rejäl bud-
getsanering, och den har ju lyckats. Den har t.o.m.
lyckats bättre än vi räknade med från början. Det är så
man skall arbeta, att alla i regeringen tar ansvar. Och
jag är förvånad över modellen att finansministern
skall kunna gå emot hela den övriga regeringen. Jag
tycker inte att det är demokratiskt. Men det är det sätt
som Carl B Hamilton vill lösa dilemmat med erfaren-
heten från den förra regeringen, att en borgerlig rege-
ring var ekonomiskt ansvarslös.
Carl B Hamilton sade: Ge oss nu programmet som
leder ned till 2 % arbetslöshet. Jag hade önskat att jag
hade haft några minuter till på mig. Men jag kan väl
antyda vad det är fråga om.
Det handlar ytterst om att man bestämmer sig för
att kampen mot arbetslösheten är den viktigaste frå-
gan. Det handlar om att vi satsar på utbildning, kun-
skapslyft, forskning och utveckling av företagen. Vi
förbättrar nu undan för undan villkoren för företagen.
Stöd till export och marknadsföring är bara ett exem-
pel som jag nämnde. Att ställa om till det hållbara
Sverige tror jag är bra för sysselsättningen på längre
sikt och att vi månar om den gemensamma sektorn
och ser till att omsorgen om barn och gamla blir bra
och att skolan blir bra. Det finns många fler förslag,
och jag förutsätter att de kommer upp i den arbets-
marknadspolitiska delen av denna debatt.

Anf. 45 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Fru talman! Kampen mot arbetslösheten är, såvitt
jag förstår, ett gemensamt intresse både för Center-
partiet och för det parti som Jan Bergqvist företräder.
Det sade Jan Bergqvist alldeles nyss.
Nu kan vi konstatera att arbetslösheten sjunker,
vilket är bra, och att sysselsättningen ökar. Men vi har
alltjämt en ganska hög arbetslöshet. Mitt i denna höga
arbetslöshet börjar vi få en del flaskhalsproblem -
brist på arbetskraft. Och det finns en risk för att det
pressar upp inflationen och att man sedan får en kost-
nadsspiral som vi har upplevt tidigare. Då handlar det
om arbetsmarknadspolitikens funktionssätt. Delar Jan
Bergqvist, vår värderade ordförande i utskottet, min
uppfattning att man steg för steg bör reformera ar-
betsmarknadspolitiken så att man för över mer av
resurserna till kvalitet i stället för kvantitet och bygger
bort den typ av flaskhalsproblem som vi ser och
dessutom stärker resurserna till regional utveckling
för att inte skapa motsättningar mellan olika delar av
vårt land, så att det blir expansion i en del och mer
stagnation i en annan del?
Det skall bli intressant att få höra finansutskottets
ordförandes uppfattning.

Anf. 46 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Jag delar uppfattningen att vi måste
förbättra kvaliteten i arbetsmarknadspolitiken. Och vi
kan konstatera att belastningen på arbetsmarknadsin-
strumenten under några har varit så stark att många
uppgifter som man har fullföljt tidigare har varit svåra
att genomföra därför att volymen på arbetslösheten
har varit så stor. Därför har vi också gemensamt ökat
resurserna till den kvalificerade yrkesutbildningen,
och det görs nu många insatser för att vi skall komma
bort från flaskhalsar.
Det är ju intressant att Arbetsmarknadsstyrelsen i
sin prognos, när den går in litet grand på 2000-talet,
talar om att det kan bli ett oerhört sug på arbetskraft.
Och då är det viktigt att det inte uppstår flaskhalsar
utan att vi verkligen kan komma snabbt fram till den
fulla sysselsättning som vi eftersträvar.
Jag har också uppfattningen - och nu talar jag litet
personligt - att vi när det gäller arbetsmarknadspoliti-
ken bör lägga ut den litet mer lokalt och kanske fram-
för allt regionalt för att vi praktiskt skall kunna hante-
ra de problem som finns ute i samhället. Jag tycker att
det är väldigt viktigt att vi försöker se till så att vi har
balans så att hela Sverige kan leva. Där tror jag att vi
är ganska överens.

Anf. 47 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Fru talman! Jag ber att få tacka Jan Bergqvist för
hans svar. Det gläder mig att höra att man vill flytta
resurser mera till den regionala och lokala nivån. Det
tror jag är en riktig åtgärd. Då får man ökad flexibili-
tet och då kan man anpassa resurserna efter de krav
som finns regionalt.
Eftersom det här är min sista replik till Jan
Bergqvist vill jag kvittera för de vackra orden. Tack
för ett gott samarbete under denna mandatperiod. Det
har varit en tuff mandatperiod med stora problem som
skulle lösas. Men vi har valt samarbetets väg och nu
ser vi att det var en väg som bar till framgång. Det
lyfte Sverige och detta bådar gott inför den komman-
de mandatperioden. Sverige står starkt inför nästa
årtusende.

Anf. 48 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Fru talman! När det gäller arbetslösheten och de
beräkningar som jag i mitt huvudanförande kritiserade
kan jag konstatera att Jan Bergqvist försvarar rege-
ringens beräkningar och håller fast vid dem. Det var
inte medvetet i alla fall att det skulle vara särskilt
optimistiskt.
I fråga om produktivitetstillväxten räknar Kon-
junkturinstitutet med 1,9 % på årlig basis. I proposi-
tionen räknar man med 1,6 %, dvs. en ganska ordent-
ligt mycket lägre produktivitetstillväxt. Sedan de här
prognoserna gjordes har dessutom pristrycket nedåt
ökat till följd av Asienkrisen, utvecklingen i Japan nu
osv. Vi ser alltså att inflationen går ned. Det kommer
att tvinga fram ytterligare produktivitetstillväxt. Det
leder naturligtvis till att det blir färre arbetstillfällen,
om det nu inte händer ytterligare något i ekonomin
som gör att den växer på ett annat sätt. Det här är ett
exempel.
Vidare handlar det om hur man räknar på arbets-
kraftsutbudet, som inte nämnvärt kommer att öka trots
att man i prognoserna här räknar med att sysselsätt-
ningen skall öka, att det helt enkelt blir fler arbetstill-
fällen.
Av erfarenhet vet vi att ökningen brukar ske snab-
bare. Det är bara att titta på AMS siffror. Ungefär 3 %
finns inom kunskapslyftet. De människorna antar jag
är sugna på att få jobb. Arbetskraftsutbudet kommer
alltså att öka mycket mer än som är beräknat här.
Sammantaget leder detta till att det blir 6 % ar-
betslöshet fram till år 2001 - inte 4 %, som ni säger.
Om man vet det måste man föreslå en bättre politik på
det här området. Det är det som är poängen. Vi tycker
inte att Socialdemokraterna har presterat en trovärdig
politik för att lösa arbetslöshetsproblemet.

Anf. 49 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Det är alltid klokt att närma sig såda-
na här prognoser med en viss ödmjukhet. Det är svårt
att bedöma vad som händer i framtiden. Det är många
faktorer som samspelar. Därför kan man göra olika
bedömningar. Man får naturligtvis också vara medve-
ten om att det finns en osäkerhet i alla sådana här
försök att samla utvecklingen i några få siffror.
Att det är skillnad mellan vårpropositionen och
Konjunkturinstitutets rapport från mars månad är inte
så konstigt. Vårpropositionen kom ju senare och kun-
de ta in effekterna av de förslag som regeringen redan
lagt fram i sin proposition, vilket Konjunkturinstitutet
inte hade kunnat räkna med. Jag har tidigare nämnt att
det finns en skillnad när det gäller sättet att beräkna
arbetstiden framöver. Jag tror att Konjunkturinstitutet
där har fel. Både Roy Ottosson och jag kan väl vara
glada om det är så att medeltidsarbetstiden inte ökar
som man tror utan att den kanske i stället sjunker.
En annan skillnad gäller löneantagandena. Jag
tycker nog att det vi hittills har sett på avtalsmarkna-
den ger ett bättre stöd för regeringens bedömningar
jämfört med de bedömningar som fanns i mars månad
från Konjunkturinstitutet. Det finns alltså en hel del
förklaringar.
Framför allt reagerade jag när Roy Ottosson för-
sökte göra gällande att det nog var fråga om en med-
veten manipulation, om en förfalskning av siffror etc.
Det vill jag bestämt bestrida. Men självklart finns
osäkerheten där. Därför är det så viktigt att vi - sett
till de överskott som vi nu ser fram emot, den buffert
som vi nu ekonomiskt har för de kommande åren -
inte redan nu intecknar hela denna buffert. I stället
skall vi betrakta det hela just som en buffert för att
kunna möta osäkerheten.

Anf. 50 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Fru talman! Att jag anklagar Socialdemokraterna
för att faktiskt räkna med glädjesiffror beror på att
prognosen av någon underlig anledning leder exakt
till det löfte som man för något år sedan ställde ut om
detta med 4 % öppen arbetslöshet år 2000. Av en
tillfällighet är det så. Inget annat prognosinstitut har
gjort det, vare sig förr eller senare. Alla ligger högre,
också senare. Det här är alltså en mycket märklig
tillfällighet.
Jag som politiker gör nog den tolkningen. Ni har
ju avgett ett politiskt löfte om att klara det här - ja,
löfte eller mål, eller vad ni nu vill kalla det för; de
flesta uppfattar detta som ett slags löfte - men ni har
nog räknat baklänges. Jag skulle nog vilja påstå det.
Poängen i det som vi i Miljöpartiet för fram är att
det är en så stark prispress nu. Det handlar om ökad
konkurrens, om avregleringar både internationellt
och nationellt, om en ökad produktivitetstillväxt, om
en ny teknik som bidrar till detta nya sätt att organise-
ra arbetet osv. Det är mycket som nu händer och så
kommer det att fortsätta att vara. Det är stora föränd-
ringar på arbetsmarknaden och i arbetslivet. Ett kän-
netecken är just att produktiviteten ökar. Men samti-
digt står en stor del av befolkningen permanent utan-
för arbetsmarknaden. Den ekvationen är intressant,
och detta gäller inte bara i vårt land utan också i
många andra länder.
Vi hävdar att det är väldigt vettigt att under den
här perioden ta ut produktivitetstillväxten i form av
minskad arbetstid. Dessutom gäller det att spä på med
sänkta arbetsskatter så att vi får bort den stora grupp
människor som ganska permanent står utanför ar-
betsmarknaden. Därför är frågan om en arbetstidsför-
kortning så central i en bra politik för en rättvisare
fördelning.

Anf. 51 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Det var värst vad Roy Ottosson kokar
ihop konspirationsteorier. Jag skulle vilja ge honom
ett ord på vägen, ett ord att ha med sig i livet - ett ord
som det kanske är svårt att tillämpa i alla situationer
men det kan ändå vara värt att ha det med i bagaget:
Tro inte att din meningsmotståndare har lägre motiv
än du själv!

Anf. 52 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag skulle vilja fråga finansutskottets
ordförande om det här med budget och hur en even-
tuell socialdemokratisk regering skall klara att få
igenom sina förslag. Vi har ju nu en ny budgetlag här
i riksdagen. Är det inte så att en regering så länge den
är regering är förutbestämd att alltid få igenom sina
budgetförslag såvida inte alla andra partier i riksdagen
blir ense om att ha ett enda motförslag? Jag tror att
det är så. Kan finansutskottets ordförande tala om för
mig om jag tror rätt eller fel? Jag tror att jag vet sva-
ret. Det är det ena, och detta är viktigt för den politis-
ka debatten. Det är också viktigt för oss i denna
kammare och för väljarna att veta om detta.
Jan Bergqvist talade så vackert om folkhemmet.
Det var den riktiga, gamla 40-talspolitiken. Jag minns
efterkrigsprogrammet, som var väldigt radikalt. Kan-
ske får vi snart se ett radikalt efterkrisprogram för
jobben. T.o.m. borgarna har rätt i att det nog inte
fanns en enda socialdemokrat som 1994 trodde att det
skulle gå så dåligt med jobbet som det har gjort under
dessa fyra år. Det fanns väl heller inte någon ekonom
i Sverige som då gjorde en så negativ prognos för
sysselsättningen som det faktiskt är fråga om. Alla
trodde att det skulle gå bättre.
Jag Bergqvist måste erkänna att det arbetas för li-
tet i folkhemmet. Det är för många som sitter i träd-
gården och gör ingenting. Det skall vi ändra på, eller
hur? Jag vet att Jan Bergqvist säger: Vänsterpartiet
tror jag inte på. Jag står fast. Jag är socialdemokrat.
Jag vet dock att Jan Bergqvist ibland tror på LO.
Jag kan citera ur en LO-rapport som är polemisk
gentemot Moderaterna:
"- - - Efterfrågeläget är för svagt. Detta är fallet
om sysselsättningen är lägre än vad som är möjligt,
den möjliga sysselsättningen. - - - Detta känneteck-
nar dagens situation." Ja, efterfrågeläget är för svagt,
Jan Bergqvist! Vad skall man göra åt det?

Anf. 53 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! Nu är det dessbättre så att den privata
konsumtionen ökar, samtidigt som investeringarna
fortsätter att går bra. Nu går efterfrågan desto bättre.
Lars Bäckströms fråga uppfattade jag som något
slags indirekt replik där man vill få bekräftat det som
man tror. Det som hänt i fråga om sysselsättningen
under den här mandatperioden och som man kanske
inte kunde förutse självklart är att sysselsättningen
mätt i antal timmar har återvunnits till stora delar.
Men det har inte fördelats jämnt på antal personer,
utan vad som hänt är att närvaron på jobbet har ökat
dramatiskt. Någon uttryckte det så att vi har gått från
världens största sjukfrånvaro till världens största
sjuknärvaro. Kanske har vi ibland för stor närvaro av
sjuka personer på en del jobb av ekonomiska skäl.
Även andra ledigheter osv. har minskar drastiskt. Det
är en utveckling som vi har haft nu. Men utvecklingen
av en successivt ökad genomsnittlig arbetstid kan bara
fortsätta under en tid. Jag tror att vi nu är inne i en
situation där medelarbetstiden inte ökar utan kanske
t.o.m. sjunker något. Då slår den ökade sysselsätt-
ningen i antal timmar ut i allt flera personer i arbete.

Anf. 54 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Ja, ni hör - en gryende känsla för ar-
betstidsförkortningen. Än så länge är den bara gryen-
de, men den finns där. Det är positivt. Vi behöver
alltså både fler timmar och delade timmar för att få
ned arbetslösheten.
Jag skall citera resten i LO-rapporten:
"Slutsatserna av detta resonemang är att modera-
ternas påstående om att skatterna är för höga, inte
behöver bemötas med sänkta skatter. Lösningen kan i
stället vara att bekämpa massarbetslösheten och att
vänta med att amortera på statsskulden."
Jag tror faktiskt inte att vi i Vänstern har så jätte-
stora möjligheter att driva igenom vår politik rent
mandatmässigt. Jag kommer att rösta mot alla borger-
liga regeringsbildare, och jag tror inte att Gudrun
Schyman kommer att bli regeringsbildare - jag är
ärlig nog att erkänna det. Det är inte mellan mandat-
matematiken vi kan vinna styrka utan genom argu-
mentens kraft. Där vet vi att det finns de som kan
ändra sig över natten. Kanske Jan Bergqvist till slut
börjar lyssna på oss i Vänstern och på LO. Som de
sade i danska SF i förra valet: En röst på SF är en röst
på en s-regering och vänsterpolitik. Det var ganska
klokt.
Visst kan vi tänka oss att tillsammans sänka skat-
ten på arbete, mest för dem som tjänar minst. Ni har
lagt in 16 respektive 32 miljoner för överföringar till
hushållen. Givet att man ökar utgifterna måste man
sänka skatten. Visst kan vi tänka oss det, Jan
Bergqvist. När man kan ta bort värnskatt och sänka
fastighetskatt måste man ha möjlighet att sänka skat-
ten för låginkomsttagare. Annars har hela den här
mandatperioden bara inneburit att man har höjt skat-
ten för låginkomsttagare och sänkt den för högin-
komsttagare. Det vore väl ett eländigt resultat.

Anf. 55 JAN BERGQVIST (s) replik:
Fru talman! För att tala fördelningspolitik är Sve-
rige faktiskt unikt när det gäller att ha genomfört ett
stort besparingsprogram med de fördelningseffekter
det haft. Vi kan konstatera att det har fått internatio-
nellt sett mycket goda fördelningspolitiska resultat.
Det är bl.a. en följd av att det inte bara handlat om
besparingar utan också om skattehöjningar.
Jag har inte alls samma uppfattning som Lars
Bäckström, att vi nu skall börja tulla på överskotten.
Jag har den bestämda uppfattningen att har vi nu
kommit i ett läge där vi har en stor statsskuld och
stora statsskuldsräntor men samtidigt har lyckats
komma i balans och har överskott skall vi börja betala
tillbaka på statsskulden. Lånar man skall man någon
gång betala tillbaka. Nästa år betalar vi tillbaka 10
miljarder. 2000 har vi planerat att betala 30 miljarder
osv. Då samlar vi i ladorna och har möjlighet att un-
der kommande svåra år vidta aktiva åtgärder.

Anf. 56 Finansminister ERIK
ÅSBRINK (s):
Fru talman! Inom kort hemförlovar sig riksdagen
till ett välförtjänt sommarlov. Senare denna dag skall
riksdagen för sista gången under den här mandatperi-
oden fatta ett antal beslut rörande den ekonomiska
politiken. Jag vill i det sammanhanget passa på att
framföra ett tack till finansutskottet, dess ledamöter
och inte minst dess ordförande Jan Bergqvist för ett
gott samarbete under de gångna åren.
Det kan finnas anledning att summera vad som
hänt under de gångna fyra åren. Det har gjorts både
tidigare i den här debatten och i andra sammanhang.
Beroende på partitillhörighet har vi fått höra både
ljusa och optimistiska skildringar och också nattsvarta
eländesskildringar.
Jag vill göra en annan typ av jämförelse. Låt mig
på tre centrala områden kontrastera situationen nu,
vid utgången av mandatperioden 1994/98, med situa-
tionen på försommaren 1994, dvs. vid utgången av
den föregående mandatperioden. Att jag valt slutet av
respektive mandatperiod har sina randiga skäl. Ingen
regering kan göras huvudansvarig för händelseförlop-
pet under inledningen av regeringsperioden. Men när
man har suttit med styrspakarna i sin hand under tre
eller fyra år kan man inte frånsäga sig ansvaret.
Minns ni ränteuppgången sommaren 1994? Jag
talar inte om de 500 procenten. Det var något tidigare
under Bildtregeringen, och det var för all del en ex-
ceptionell händelse. Jag talar om stigande räntor vå-
ren och sommaren 1994 som en direkt reaktion på
Bildtregeringens sista ekonomisk-politiska proposi-
tion, en reaktion på handlingsförlamning och oförmå-
ga inför skenande budgetunderskott. Den sommaren
steg den tioåriga räntan till över 10 %. Räntemargina-
len mot Tyskland var 450 punkter. Vi fick en debatt
om räntekaos och köpbojkott mot svenska statspap-
per.
Nu, fyra år senare, är situationen en helt annan.
Riksbanken har nyligen sänkt reporäntan. Marknads-
räntorna har fallit. Den långa räntan är ungefär 5 %.
Räntemarginalen mot Tyskland är mindre än 20
punkter. Vi har den lägsta räntan på 30 år. Sverige har
fått höjt betyg av ett av de ledande kreditvärde-
ringsinstituten.
Minns ni budgetunderskottet sommaren 1994? För
exakt fyra år sedan kom Riksgäldskontoret med sin
prognos för lånebehovet för budgetåret 1993/94. Den
slutade på ofattbara 230 miljarder kronor. Det var all
time high. I själva verket blev underskottet när utfallet
var klart ytterligare 3 miljarder kronor högre. Aldrig
någonsin tidigare har Sverige lånat så mycket pengar.
Mer än var tredje krona i den statliga budgeten vara
lånad.
Nu, fyra år senare, är situationen en helt annan.
Nyligen räknade Riksgäldskontoret med att lånebeho-
vet för innevarande budgetår 1998 är negativt och i
storleksordningen 10-20 miljarder kronor. Det inne-
bär att staten inte lånar längre utan kan tvärtom redan
i år betala tillbaka en del av den stora skulden från
Bildtregeringens dagar. Den skyldigheten har vi mot
våra barn att vi inte lassar på dem stora skulder till
följd av misshushållning med våra gemensamma
resurser.
Minns ni arbetslösheten sommaren 1994? Totalt
hade ungefär 350 000 gått ut i öppen arbetslöshet
eller i någon form av åtgärd. 430 000 jobb hade gått
förlorade. Störst var raset i den privata sektorn. Ung-
domsarbetslösheten var rekordhög.
Nu, fyra år senare, är situationen en helt annan.
Antalet personer som är arbetslösa eller i någon form
av åtgärd har minskat med mer än 100 000. Syssel-
sättningen har ökat med 50 000 det senaste året. Sär-
skilt stor är ökningen i den privata tjänstesektorn.
Ungdomsarbetslösheten har minskat kraftigt. Antalet
lediga jobb ökar och varslen går ned.
De här siffrorna sparkar. Det är naturligtvis en allt
svårare och otacksammare uppgift att tala om hur illa
allting går när i själva verket inte bara kurvorna i
statistiken pekar åt rätt håll utan än viktigare är att
människorna själva i sin vardag upplever att ekonomi
och arbetsmarknad blir allt starkare.
Man frågar sig: Hur kunde det gå så illa under den
borgerliga regeringsperioden och så mycket bättre
under den socialdemokratiska regeringsperioden? Är
vi socialdemokrater mer kompetenta? Det är frestande
att svara ja på den frågan. Men jag vill överlåta den
typen av omdömen åt andra neutrala iakttagare. Frå-
gan får väl gå till Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Men det finns andra förklaringar som man kan up-
pehålla sig vid. Erfarenheterna visar att en borgerlig
regering bygger på konfrontation och förstelnad
blockpolitik: hellre uppgörelser med populistiska
partier på den yttersta högerkanten - det såg vi under
den förra mandatperioden - än stabila och hållbara
uppgörelser.
Inom borgerligheten - och framför allt inom Mo-
derata samlingspartiet - är inte värnandet om välfär-
den lika starkt som inom socialdemokratin. Därmed är
inte heller bekymren lika starka över om välfärdens
fundament, dvs. starka offentliga finanser, raseras. Ett
annat drag som utmärker borgerliga koalitionsrege-
ringar är den största gemensamma nämnarens politik.
Detta är ett uttryck som för övrigt har myntats av
personer som själva har arbetat åt borgerliga rege-
ringar. Innebörden är: Om jag får min skattesänkning
får du din utgiftsökning. Den typen av kompromisser
leder till raserade statsfinanser.
Carl B Hamilton har utvecklat ytterligare en för-
klaring. Finansministerns ställning är svag. Carl B
Hamilton vill införa vetorätt för finansministrar. Det
säger naturligtvis en del om betingelserna för en bor-
gerlig regering och dess ekonomiska politik. Konsti-
tutionellt är det onekligen ett tveksamt grepp som
Carl B Hamilton vill införa. Och med tanke på över-
buden och skönmålningarna i Folkpartiets eget budge-
talternativ undrar jag om inte Carl B Hamilton kunde
börja med att prya inom det egna partiet. En vetorätt
inom Folkpartiet kunde ju vara en första början som
en övning inför större uppgifter.
Jag har talat om offentliga finanser som fundamen-
tet för en stark och generös välfärd och om modera-
terna som de som distanserar sig från detta mer än
andra. Vi har talat mycket om behovet av att få högre
kvalitet i skolan, vården och omsorgen. Detta blir lätt
abstrakta ting, men det handlar om enkla och jordnära
saker.
I skolan kan det vara att få litet mera pengar för att
införskaffa de persondatorer som elever och även
lärare så hett åstundar.
I sjukvården kan det vara att få litet mera resurser
för att kunna genomföra fler operationer och därmed
korta köer och väntetider. I äldreomsorgen kan det
röra sig om att anställa en ytterligare person som kan
avlasta den hårt belastade ordinarie personalen som
ofta inte har tid för annat än de löpande frågorna.
Därmed kan man få litet tid till personlig omtanke och
personligt stöd för dem som behöver det.
Då är vi tillbaka i detta märkliga förhållande att
moderaterna vill ge mindre resurser till vården, skolan
och omsorgen, samtidigt som man talar om att köer
och väntetider skall kortas. Hur går detta ihop? Jag
har funderat mycket över det, men det är svårt att se
hur det skall gå ihop. Men det finns möjligen en för-
klaring: Man kan genomföra detta konststycke om
man höjer avgifterna kraftigt inom vården och omsor-
gen. Då kortar man köer och väntetider därför att man
skär bort en hel del av efterfrågan. Det kan man t.o.m.
klara med mindre resurser. Det är ju också en metodik
som ligger väl i linje med moderaternas ideologiska
uppfattning. Därför tycker jag att frågan skall ställas
till Bo Lundgren: Är det med höjda avgifter som ni
skall klara att på en och samma gång minska resurser-
na och korta köerna och väntetiderna? För oss social-
demokrater är detta en styggelse, men det kanske är
det som är lösningen på det moderata dilemmat.
Fru talman! Den här mandatperioden har framför
allt ägnats åt att återvinna Sveriges ekonomiska
självständighet, att återställa förtroendet för den eko-
nomiska politiken, att pressa ned underskott och
upplåning samt att få ned räntor och inflation. Nästa
mandatperiod kommer framför allt att handla om att
förbättra betingelserna för ekonomisk tillväxt, att sätta
fler människor i produktivt arbete och minska bi-
dragsberoendet och att använda frukterna av tillväxten
till utjämning och ökad rättvisa.
Då frågar vi oss: Hur skall vi säkerställa ett gott
klimat för arbete och förtagande? Jo, genom att fort-
sätta att hålla nere inflation och räntor, ytterligare
stärka framtidstron och viljan att satsa och inte ställa
ut löften om stora och ofinansierade skattesänkningar
och utgiftsökningar som på nytt leder till underskott
och skuldsättning, som på nytt leder till inflation och
räntehöjningar.
Vi skall fråga oss: Hur skall vi få fram flera kom-
petenta och välmotiverade människor som kan göra
en produktiv insats i ett expansivt näringsliv och i en
dynamisk offentlig sektor? Vi skall inte fråga oss om
vi skall subventionera lågproduktiva, otrygga och illa
avlönade hushållstjänster.
Vi skall fråga oss: Hur skall vi få en bättre utbil-
dad befolkning både på bredden och på toppen? Vi
skall inte sätta stopp för detta genom att förfalla till
föraktfullt tal om bygdehögskolor och ansiktslyftet.
Den pilen var riktad åt moderat håll.
Vi skall fråga oss: Hur skall vi få ett rättvist och
produktivt skattesystem? Vi skall inte hemfalla åt
populistiska löften om slopad fastighetsskatt som
främst skulle gynna de förmögna ägarna av mångmil-
jonfastigheter samtidigt som det skulle gräva stora hål
i statskassan.
Och vi skall fråga oss: Hur skall vi få ett folkligare
och öppnare Europa och inte ett eliternas Europa som
saknar folklig förankring och som inte arbetar med de
frågor som människor i allmänhet tycker är viktiga.
Fru talman! Vi står inför ett nytt skede i den eko-
nomiska politiken. När arbetslösheten fortsätter att
minska kommer vi mer och mer att behöva diskutera
hur vi skall bemästra flaskhalsar och förhindra brist
på arbetskraft i olika sektorer.
När överskottet i de offentliga finanserna fortsätter
att växa kommer vi mer och mer att diskutera hur en
del av detta överskott skall användas, till avbetalning-
ar på statsskulden, till skattesänkningar eller till ut-
giftsökningar.
När tillväxten ökar, räntorna sjunker och framtids-
tron stärks ytterligare kommer vi mer och mer att få
en diskussion om hur vi skall utnyttja de ökade resur-
serna utan att gå in i en ny period av överhettning och
inflations- och spekulationsekonomi.
Inför valet 1994 gällde diskussionen hur den ho-
tande budgetkatastrofen skulle avvärjas och hur bud-
getförstärkningarna skulle fördelas mellan olika grup-
per.
Inför valet 1998 bör diskussionen gälla hur tillväxt
och sysselsättning skall stärkas och hur tillväxtens
frukter skall fördelas. Det är förvisso en betydligt
angenämare diskussion som vi har att föra.
Förra gången bestämdes dagordningen av bakslag
och av en misslyckad ekonomisk politik. Denna gång
bestäms dagordningen av en framgångsrik politik. Vi
kan bjuda på detta, även till de partier som inte nämn-
värt har medverkat till att skapa förutsättningar för
dessa framgångar.
I detta sammanhang vill jag gärna framföra ett
stort tack till Centerpartiet och inte minst till Per-Ola
Eriksson för ett utomordentligt gott samarbete. Jag
tänker då inte bara på den senaste uppgörelsen om
fastighetsskatten utan naturligtvis på en rad tidigare
uppgörelser som har gett en stadga och lett till fram-
gång i den ekonomiska politiken. Det har gett bestå-
ende framgångar som vi bär med oss också under de
kommande åren.
Fru talman! Sverige behöver under kommande
mandatperiod en stark regering som å ena sidan svarar
för ordning och reda i statens finanser och som rider
spärr mot överbud och populistisk löftespolitik och
som å andra sidan är beredd att medverka till breda
politiska lösningar över blockgränserna för att skapa
stabila majoriteter och en anda av samarbete och
samförstånd.

Anf. 57 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Så talade mannen som kastade Sveri-
ge in i spekulationsekonomin på 80-talet, som bidrog
till att skapa förutsättningarna för bankkrisen - man-
nen som drev en politik som ledde till en lånekarusell.
När återbetalda lån skulle amorteras föll efterfrågan
och arbetslösheten ökade i förhållande till 90-talets
början.
Under perioden 1991-1994 vändes ett accelere-
rande underskott till en förbättring. Då vändes en
exploderande arbetslöshet till en uppgång i syssel-
sättningen.
Det vi har sett av den socialdemokratiska rege-
ringsperioden är ett ökande antal socialbidragstagare.
Vi har sett hur vården har urholkats. Den vårdgaranti
som infördes under den borgerliga regeringen avskaf-
fades, och vårdköerna har åter växt fram.
Vad Socialdemokraterna har åstadkommit är en
permanentad massarbetslöshet och ett ökat bidragsbe-
roende. Trots världens högsta skatter, har vi inte värl-
dens bästa välfärd. Det är bilden av ett misslyckat
regeringsinnehav.
Det var inte mycket konkret som Erik Åsbrink sa-
de om framtiden. Men en sak som ni förr talade om
men som ni nu börjar att tala mindre om är vikten av
att skapa förutsättningar för sysselsättningsökning i
den privata sektorn. Men ni driver å andra sidan en
politik med höga skatter på arbete och med reglering-
ar som går i motsatt riktning.
Jan Bergqvist skulle ju inte kommentera vad Gö-
ran Persson sade, för det är mycket allvarligt. Jag vill
fråga finansministern: Delar finansministern Göran
Perssons uppfattning att tre fjärdedelar av de nya
jobben skall växa fram i den offentliga sektorn, att av
dagens ungdomar som går ut på arbetsmarknaden
skall, som statsministern sade, 75 % arbeta i den of-
fentliga sektorn?

Anf. 58 Finansminister ERIK
ÅSBRINK (s):
Fru talman! Det är en fantastisk verklighetsbe-
skrivning som Bo Lundgren svarar för. Att tala om
kurvor som vände när det gäller statsfinanserna är ett
av de mer groteska exemplen. Jag gav ju nyss uppgif-
ter om hur underskottet kulminerade under slutet av
den borgerliga regeringstiden och hur detta möttes av
en total misstro på marknaderna, som ju Bo Lundgren
i vanliga fall brukar tillmäta stor betydelse, genom att
räntan sköt i höjden och genom att förtroendet för
svensk ekonomi var totalt körd i botten. Det är ju
sanningen och slutbetyget på den borgerliga regering-
en.
Sedan tror jag att Bo Lundgren har fått detta med
hur många jobb som skall gå till den ena eller den
andra sektorn om bakfoten. Det är så enkelt att de
personer i kommuner och landsting som är uppe i
åren och går i pension under de närmaste åren - i
storleksordningen 74 000-75 000 personer om året -
skall ersättas. Sedan kommer det att ersättas personer
i den privata sektorn, och det kommer att skapas nya
jobb. Jag räknar med att sysselsättningstillväxten
fortsätter i en god takt de kommande åren. Det kom-
mer att ge jobb både till ungdomar som träder till och
till de som är arbetslösa eller som t.o.m. slutade att
söka jobb efter raset under den borgerliga tiden.
Om Bo Lundgren tycker att detta är konstigt, skall
jag då tolka det som att han inte ens vill ersätta de
pensionsavgångar som sker i den offentliga sektorn?
Skall vi dra ned sysselsättningen i kommuner och
landsting med 75 000 om året? Är det detta som är
kontentan av Bo Lundgrens inlägg?
Sedan vill jag upprepa frågan som jag inte fick
något svar på: Är det så att ni löser konststycket att på
en och samma gång dra ned resurser till vård och
omsorg i kommuner och landsting och korta köer och
väntetider genom att genomföra kraftiga avgiftshöj-
ningar och därigenom skära bort efterfrågan från
framför allt mindre bemedlade människor?

Anf. 59 BO LUNDGREN (m) replik:
Fru talman! Det är intressant att fundera över om
finansministern är medveten om vad han säger, därför
att vad det gäller är att skapa förutsättningar för nya
arbetstillfällen. Basen för att finansiera den offentliga
sektorn, basen för välstånd och trygghet ligger ju,
oavsett ambitioner, i vad som sker i företagen runt om
i Sverige.
Det är intressant att notera att landets statsminister
säger att tre fjärdedelar av de ungdomar som kommer
ut på arbetsmarknaden bör rekryteras till offentlig
sektor. Det är ju ett misslyckande om man inte kan
hantera den frågan på något annat sätt än att relativt
sett öka den försörjningskvot som var och en har som
arbetar i den privata sektorn.
Sedan är det litet anmärkningsvärt när Erik Ås-
brink talar om kostnader för en vårdgaranti. Jag vill
åter upplysa Erik Åsbrink om att en vårdgaranti kostar
i realiteten ingenting, om det inte är så att Erik Ås-
brink har tänkt sig att man skall låta bli att operera
den som står i kön. En operation kostar ju inte mindre
om ett år. Däremot är det mänskliga lidandet större
under den perioden. Det kan bli en tidigareläggning,
men sammantaget kostar ju köerna - inte vårdgaran-
tin.
Vad ni har misslyckats med är att bekämpa arbets-
lösheten. 1995 och 1998, det första och det sista året
under er mandatperiod, är arbetslösheten lika stor.
Som redovisats här är det en svag uppgång i syssel-
sättningen, trots en konjunkturuppgång. Vi har en
situation med mer tillfälliga än permanenta arbeten.
Vi har en mycket besvärlig situation på arbetsmark-
naden. Och vi har en finansminister som när han till-
trädde sade att han hatade arbetslösheten, men som
inte med ett enda ord i realiteten talar om vad rege-
ringen, om den fick förnyat förtroende, skulle göra för
att sänka skatten på arbete. Det förslaget avvisar man
ju liksom förslaget att avreglera arbetsmarknaden. Vi
har en regering som har åstadkommit permanent mas-
sarbetslöshet och som uppenbarligen inte förmår att
komma ifrån den.

Anf. 60 Finansminister ERIK
ÅSBRINK (s):
Fru talman! Jag har varit med om att genomföra
en stor skattereform. Däremot har jag inte Bo Lund-
grens erfarenheter av att undergräva statsfinanserna
med stora ofinansierade skattesänkningar. Jag kan
försäkra Bo Lundgren att både jag och socialdemo-
kratin har all förmåga att om och när utrymme upp-
kommer genomföra skattereformer i framtiden. Men
det skall ske på ett både rättvist och produktivt sätt.
Det skall inte ske på ett sätt som ensidigt gynnar de
bäst ställda i samhället.
Sedan måste jag säga att resonemanget om ung-
domar och den offentliga sektorn milt talat var förvir-
rat. Vad jag pekar på är att det handlar om att ersätta
stora pensionsavgångar. Bo Lundgren svävar fortfa-
rande på målet. Det verkar inte riktigt klart att han är
beredd att medverka till detta. Det är säkert så att
många ungdomar kommer in i den offentliga sektorn,
därför att personalen i sjukvården och omsorgen har
en ganska hög genomsnittsålder. Det kommer säkert
också in en del som är något äldre, vilka har varit
arbetslösa eller har jobbat på annat håll. Detta leder ju
inte till en höjd försörjningskvot. Det har Bo Lund-
gren totalt fått om bakfoten.
Det viktiga är att vi skall öka sysselsättningen. Det
skall ske i den offentliga sektorn och i den privata
sektorn både för ungdomar och för dem som i dag inte
har ett arbete.
Sedan har Bo Lundgren också missförstått det hela
med vårdgarantin. Det är klart att om man skall korta
vårdtider, krävs det att man sätter in ökade resurser.
Det förstår ju alla som är praktiskt verksamma inom
sjukvården. Det krävs mer personal, mer utrustning,
mer lokaler. Detta är inte gratis, Bo Lundgren.
Slutligen konstaterar jag att jag får inget som helst
svar på frågan om det är med avgiftshöjningar som ni
skall lösa konststycket att på en och samma gång dra
ned resurserna och minska köer och väntetid. Men jag
kan försäkra att uteblivna svar i dag kommer att leda
till nya och förstärkta frågor på det området.

Anf. 61 CARL B HAMILTON (fp) replik:
Herr talman! Via frågan om vetorätten kom Erik
Åsbrink in på regeringsfrågan på sedvanligt sätt. Låt
mig nu turnera det hela, eftersom vi har en annan
parlamentarisk situation än vad vi har haft på många
år.
Ni socialdemokrater vill vinna valet. Men vem
skall ni då regera ihop med? Jo, det blir Vänstern och
Miljöpartiet. Om Socialdemokraterna sitter kvar kan
vi alltså få en regering med Göran Persson som
statsminister, Gudrun Schyman som skatteminister,
Per Gahrton som Europaminister, Birger Schlaug som
energiminister. Det, Erik Åsbrink, blir nej till allt
utom en expansiv finanspolitik.
Min fråga till Erik Åsbrink är alltså: Hur skall ni
regera? Vilket regeringsunderlag skall Erik Åsbrink
söka för att genomföra den politik som han i hög-
stämda ordalag här har talat om? Mörka inte, utan tala
om hur du tänker.
Det andra är jämförelsen 1994-1998. Den blev
snabb och skissartad när finansministern kom in på
frågan om arbetslösheten. Det är ju inte färre syssel-
satta i dag än 1994. Antalet företagare minskar sedan
1995. Det är färre kvinnor som har ett riktigt jobb i
dag än 1994.
Till slut i denna omgång vill jag ändå gratulera fi-
nansministern till att ha insett att det här med en folk-
lig och öppen Europadebatt är något eftersträvansvärt.
Jag hoppas att debatten också växlar in på EMU-
frågan, helst före 1999 års val. Annars blir det ett
fiasko.

Anf. 62 Finansminister ERIK
ÅSBRINK (s):
Herr talman! Regeringsfrågan är förvisso viktig.
Det är inte min sak att utse statsråd i en kommande
socialdemokratisk regering. Men jag vågar trots detta
redan nu säga att Per Gahrton inte kommer att bli
Europaminister.
Sedan noterar jag att Carl B Hamilton har haft eg-
na funderingar i regeringsfrågan tidigare. Jag läser
innantill:
Konstellationen moderater, folkpartister och krist-
demokrater är ett möjligt men osannolikt utfall. Kon-
stellationen moderater, folkpartister, kristdemokrater
och centerpartister är ett fullt möjligt utfall men skulle
inledningsvis riskera att vara parlamentariskt instabilt.
Är det forfarande Carl B Hamiltons uppfattning?
Det här var en skrift från Handelsbanken, som gavs ut
för någon tid sedan.
Jag vill komma tillbaka till frågan om vetorätten.
Folkpartiet har ju - det belyste Jan Bergqvist tidigare
- lagt fram ett väldigt märkligt budgetalternativ där
man till stor del förlitar sig på s.k. dynamiska effekter.
Jag vet inte hur Folkpartiets inre liv ser ut. Men
har Carl B Hamilton inte något inflytande när alterna-
tiven tas fram, vilket möjligen kan leda fram till krav
på en vetorätt internt inom Folkpartiet? Eller ställer
sig Carl B Hamilton bakom de lättsinniga övningarna
där stora skattesänkningar och utgiftsökningar klaras
med dynamiska effekter? Vi har ju sett detta förr, och
det manar inte till efterföljd.

Anf. 63 CARL B HAMILTON (fp) replik:
Herr talman! Referatet från min tid i Handelsban-
ken var i ett läge när Centerpartiet hade en något
annorlunda inriktning än vad jag tror att det kommer
att bli framöver. Min förhoppning är att de fyra parti-
er som Erik Åsbrink räknade upp skall bli ett stabilt
och pålitligt regeringsalternativ.
Så till dynamiska effekter. Jag är övertygad om att
den politik som vi står för, med sänkta skadliga skat-
ter på arbete, satsning på företagsklimatet, förbättrat
företagsklimat och reformer av arbetsmarknaden,
kommer att leda till en snabbare ökning av syssel-
sättningen än om man inte gör någonting, på det sätt
som socialdemokraterna talar om. Ni talar ju inte om
denna typ av reformer. Därmed minskar också beho-
vet av utgifter för arbetsmarknadspolitiken.
Jag vill emellertid notera att vi i vårt budgetalter-
nativ som näst största post har en minskning, förse-
ning eller spridning över tiden av infrastrukturinves-
teringar.
Krisens orsaker, sade Erik Åsbrink, får väl mer
neutrala bedömare göra en bedömning av. Då kan jag
väl få hänvisa till Erik Åsbrinks gamla lärare, Assar
Lindbeck. Han skriver så här:
Flera av de negativa chocker som den svenska
ekonomin utsattes för i början av 90-talet var helt
klart ett arv från 80-talets händelser och politik. Up-
penbara exempel är den snabba löneinflationen och
den alltmer övervärderade kronan, fallet i de inflate-
rade tillgångsvärdena och sammanbrottet i den tidiga-
re överhettade byggnadskonjunkturen.
Så var det med det, Erik Åsbrink. Allt ont kom
inte under åren 1991-1994.

Anf. 64 Finansminister ERIK
ÅSBRINK (s):
Herr talman! Det är naturligtvis alldeles riktigt,
och jag har heller aldrig påstått att allt ont kom från
den borgerliga regeringsperioden 1991-1994. Det
kom förvisso en hel del, och det var illa nog. Men
visst fanns det också andra problem, med både hem-
matillagade och internationella faktorer, som har
påverkat svensk ekonomi.
Jag sade redan i mitt inledningsanförande att det
är en viktig uppgift, som jag är övertygad om att vi
kommer att möta under nästa mandatperiod, att för-
hindra en ny period med överhettning och spekula-
tion.
Det kan synas vara tidigt ute att varna för detta i
dag. Vi är inte i den situationen nu. Vi har fortfarande
en hög, fast dock snabbt sjunkande arbetslöshet. Men
mycket talar för att vi som ett resultat av framgångar-
na i den ekonomiska politiken kommer att behöva se
upp för den typen av problem om några år. Det gäller
att vara ute i god tid och förhindra att detta inträffar.
Sedan vill jag varna för att inteckna inkomster och
besparingar i förväg - för dynamiska effekter, som
Carl B Hamilton tydligen ändå har en viss förkärlek
för. Det är lätt att göra optimistiska kalkyler, och så
visar det sig att de inte infrias.
Det är också lätt att göra pessimistiska kalkyler
som inte infrias. Carl B Hamilton skrev, återigen
under sin tid i Handelsbanken, att om Sverige inte går
in i valutaunionen kommer vi att permanent ha räntor
som ligger 1-1½ % högre än euroräntan. Det har visat
sig, snabbare än vad jag själv hade räknat med, att
räntemarginalen nu praktiskt taget är borta.
Var alltså försiktig - det är ett gott allmänt råd -
att i den ekonomiska politiken inteckna inkomster
innan vi har dem, att lova bort pengar innan vi ser att
de faktiskt har trillat in i kassakistan. Det manar till en
viss återhållsamhet med löften och överbud, och det
hoppas jag också att Carl B Hamilton är beredd att
medverka till i fortsättningen, även när det gäller
tillverkare av Folkpartiets egna budgetkalkyler.

Anf. 65 MATS ODELL (kd) replik:
Herr talman! Jag har noterat att finansutskottets
debatter här i kammaren, inte minst med finansminis-
tern, ofta tenderar att handla om en kamp om historie-
skrivningen. Jag har också noterat att argumenten
förfinas mer och mer under mandatperiodens gång.
Den senaste varianten är att man beskriver vissa saker
som hände under perioden 1991-1994 utan att säga
att vi bar skulden för det. Men väldigt mycket handlar
ändå om detta.
När Erik Åsbrink räknade upp olika företeelser -
det handlade om räntorna, statsskulden och arbetslös-
heten - tror jag att han glömde en förklaringsgrund,
nämligen att vi 1991 var på väg in i den djupaste
lågkonjunktur som vi har haft i västvärlden sedan
1930-talet. Men nu är vi på väg in i den högsta och
mest långvariga högkonjunkturen, exempelvis i USA.
I Sverige ligger vi visserligen något efter i konjunk-
turcykeln. Men vi är på väg, tillsammans med resten
av EU-länderna, in i en mycket stark konjunkturut-
veckling. Den här förklaringen tycker jag kommer
väldigt mycket i skymundan.
En annan förklaring är också att Erik Åsbrink sä-
ger att vi gjorde upp med populistiska partier. Ja, vad
skulle vi göra? Socialdemokraterna röstade aktivt i
denna kammare mot förslag om budgetsanering på 61
miljarder kronor. Vi var tvungna att försöka piska in
Bert Karlssons och Ian Wachtmeisters skaror här för
att trycka på budgetsaneringsknapparna, medan Göran
Persson populistiskt krävde stora utgiftsökningar. Jag
tror att den bilden bör man inte heller glömma bort,
Erik Åsbrink.
Sedan, herr talman, skulle det vara bra om Erik
Åsbrink åtminstone med ett ord beskrev hur han tän-
ker sig nästa mandatperiod om det skulle bli en socia-
listisk majoritet.
Hur kommer han att hantera de krav på försvag-
ningar av den offentliga sektorns finanser med över
32 miljarder kronor som Vänsterpartiet har i sin mo-
tion? Vem blir det, Erik Åsbrink, som skall efterträda
Anders Ljunggren i finansdepartementet? Är det Lars
Bäckström, Eva Goës eller Roy Ottosson? Det vore
bra om vi fick reda på detta i god tid före valet.

Anf. 66 Finansminister ERIK
ÅSBRINK (s):
Herr talman! Det är väl litet tidigt ännu för att jag
mer i detalj skall tala om vilka medarbetare jag skall
anställa i Finansdepartementet under nästa mandatpe-
riod. Jag funderar en del på de frågorna, men det är
litet för tidigt att ge ett definitivt svar på den frågan
ännu. Mats Odell får vänta litet. Tids nog kommer
besked.
Allvarligt talat: Regeringssamarbete har vi social-
demokrater aldrig varit främmande för. Vi eftersträvar
i första hand egen majoritet. Även då är det mycket
talar för att man bör samarbeta med andra partier.
Men får man inte egen majoritet har man t.o.m.
tvånget att samarbeta. Vi har visat både under den här
mandatperioden och tidigare att vi är beredda att göra
det. Det samarbetet har fungerat mycket väl. Under
denna mandatperiod har det framför allt varit med
Centerpartiet. Det har också i vissa fall varit med
andra partier.
Jag utgår ifrån att det också under nästa mandat-
period kommer att finnas former för samarbete med
andra partier. Exakt vilka och exakt hur det skall gå
till är svårt att sia om. Det är i någon mån beroende av
valresultatet. Men jag tror inte att Mats Odell behöver
vara så orolig för detta. Det har gått att hantera under
långa tider, och det kommer säkert att går bra också i
framtiden.
Vad gäller historieskrivningen var jag medvetet
selektiv i den meningen att jag koncentrerade mig på
slutet av respektive mandatperiod just för att undvika
den typen av händelser som en nytillträdande regering
inte har så stort inflytande över. När jag pekade på att
räntorna sköt i höjden under våren och sommaren
1994 kan man inte rimligtvis skylla detta på att man
hade så stora problem vid regeringsövertagandet
hösten 1991. Det låg flera år tillbaka i tiden.
Det är alldeles uppenbart. Alla som har följt den
ekonomiska utvecklingen vet att detta berodde på den
totala misstro som mötte den kompletteringsproposi-
tion som den borgerliga regeringen lade fram. Trots
ett skenande budgetunderskott var den totalt fri från
varje typ av åtgärder. Det är klart att marknadens dom
då blir hård, och det var vad vi fick se bli fallet.

Anf. 67 MATS ODELL (kd) replik:
Herr talman! Erik Åsbrinks historieskrivning sak-
nar ett element. Det resonemanget bygger på att den
borgerliga regeringen skulle få ett förnyat mandat och
kunna genomföra detta i budgetomgången på hösten.
Sanningen, herr talman, var precis den motsatta.
Vad som hände våren 1994 var att opinionsmät-
ningarna tydde på att det var Socialdemokraterna som
skulle få överta regeringsmakten. Man summerade då
de nej till budgetsaneringsförslag som vår regering
mötte här i kammaren, med aktivt motstånd från So-
cialdemokraterna. Man tittade på de överbud som
gjordes. Jag kan bara som exempel ta Kommunika-
tionsdepartementets område, där vår regeringen före-
slog 100 miljarder under planeringsperioden och
Socialdemokraterna föreslog 155 miljarder.
Misstroendet från marknaden, herr talman, var
mot den socialdemokratiska oppositionens överbuds-
politik, som riskerade att förverkligas och bli en re-
geringspolitik efter valet. Det är en viktig korrigering
av den historieskrivning som finansministern försöker
göra här. Sedan kom Perssonplanen i augusti. Det är
alldeles riktigt. Men vi talar nu om vad som hände
våren 1994. Det var det som gjorde att marknaderna
reagerade negativt på den politik som socialdemokra-
terna stod för.
Var fanns Göran Persson med sitt tal om: Den som
är satt i skuld är icke fri? Hade vi haft honom här i
talarstolen, där han hade understött vår regerings
strävanden vad gäller budgetsanering, hade läget
naturligtvis varit mycket annorlunda. Nu var det
överbud som gällde. Nu var det Ny demokratis skaror
som skulle försöka vinnas för att satsa på en sanering
av statsfinanserna. Erik Åsbrink är mig fortfarande
svaret skyldig.
Om han slår upp s. 96 i finansutskottets betänkan-
de och tittar på vad hans tilltänkta samarbetspartner
tänker sig vad gäller att försvaga statsfinansernas
utveckling tror jag att det är en väldigt nyttig läsning.

Anf. 68 Finansminister ERIK
ÅSBRINK (s):
Herr talman! Mats Odell talade om överbuden på
kommunikationsområdet. Det får mig att erinra mig
Mats Odells saltomortaler när det gäller hur man
finansierar sådana investeringar. Som kommunika-
tionsminister föreslog han att allting skulle lånefinan-
sieras. När sedan detta i långt mindre skala föreslogs
av den socialdemokratiska regeringen - Botniabanan
och några projekt till - var det en skandal. Som vi har
fått höra har Mats Odell hunnit göra ytterligare en
saltomortal i den frågan.
Återigen till historieskrivningen, om det nu är
detta vi skall ägna oss åt, men det är tydligen vad
Mats Odell vill tala om. Det märkliga är att när det
går dåligt under borgerliga regeringar beror den dåli-
ga utvecklingen i början av perioden på den föregå-
ende socialdemokratiska regeringen, och när det går
dåligt i slutet på den borgerliga regeringsperioden
beror det på den kommande socialdemokratiska rege-
ringen.
Det är alltid Socialdemokraterna som bär ansvaret
för att det går dåligt under en borgerlig regering.
Möjligen kan slutsatsen ligga farligt nära till hands -
fundera på saken, Mats Odell - att väljarna drar den
slutsatsen att det inte är så vidare värst att rösta fram
en borgerlig regeringen, eftersom det tydligen går
dåligt både i början och i slutet av regeringsperioden.
Hur vore det om Mats Odell någon gång kunde ta på
sig ansvaret för politiken?
Han behöver inte ta ansvaret för allting som sker.
Det är klart att det finns yttre händelser som en rege-
ring inte råder över. Men nog måste man åtminstone
vid slutet av en regeringsperiod känna något ansvar
för resultatet av den förda politiken. Om han inte ens
är beredd att göra detta har han en svag grund för att
begära ett mandat av väljarna i nästkommande val.

Anf. 69 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Som vi ser av vårpropositionen och
finansutskottets betänkandet kommer det de närmaste
åren att finnas ett betydande överskott i statens finan-
ser. Det är ett resultat av de mål för budgetpolitiken
som är fastlagda, och givetvis också den bättre eko-
nomiska utvecklingen till följd av saneringen. Det
överskottet skall användas på olika sätt. Det skall
användas till investeringar i vård, skola och omsorg.
Men därutöver finns också möjligheter till ytterligare
satsningar.
Mot bakgrund av den skattedebatt som vi haft här
i dag vill jag fråga om finansministern delar min upp-
fattning att det vore bra att peka ut färdriktningen för
skattereformen de närmaste åren. Jag menar inte att
man nu på en enda gång skall göra stora skattesänk-
ningar, utan att man anger färdriktningen så att man
vet vilka olika områden man skall prioritera. Jag tror
att det vore bra.
Den andra fråga jag vill ta upp gäller miljöområ-
det. Till följd av de principer vi har när det gäller att
fastställa ramar för olika områden kan vi konstatera
att regeringen i sitt alternativ ligger väsentligt under
alla oppositionspartier. Det har gjorts försök att öka
ramen, men det är inte möjligt av budgettekniska skäl.
Hur kommer finansministern att göra om finans-
ministern till hösten har möjlighet att ta ansvar för
budgeten? Är han beredd att ta hänsyn till den mycket
starka opinion som finns bland sex partier i riksdagen
och medverka till att korrigera så att ramen för miljö-
politiken blir betydligt större än vad den är i dag i det
preliminära beslutet om ramarna?

Anf. 70 Finansminister ERIK
ÅSBRINK (s):
Herr talman! Per-Ola Eriksson tog upp två frågor,
skattepolitiken och miljöpolitiken. I båda fallen kan
det handla om resurser som ställer anspråk på budge-
ten.
Regeringen har nu lagt fram förslag, och riksdagen
beslutar i enlighet med dem om resursförstärkningar
på ett antal områden. Prioriterat har varit de insatser
för vården, skolan och omsorgen som vi vill se. Där
har vi också såvitt jag förstår ett brett stöd. Vi gör
också en del andra insatser inom utbyggnad av hög-
skolor, ytterligare skattelättnader för företagen, och
då framför allt de mindre företagen, osv.
Jag vill vänta och se om dessa överskott verkligen
materialiseras. Jag tror att vi har goda utsikter till det.
Men det finns alltid faromoment och osäkerheter i den
ekonomiska utvecklingen. Den internationella situa-
tionen är t.ex. inte helt stabil. Vi har fortfarande en
Asienkris som inte är avslutad och som kan få effekter
också för oss i framtiden. Därför är det en god regel
att inte i förväg lova ut ytterligare insatser.
Men om utrymmet står oss bi, och om tillräcklig
kvalitet kan uppnås i vården, skolan och omsorgen, är
jag beredd att diskutera åtgärder på skatteområdet.
Jag tänker mig i första hand inkomstskatten, och då
framför allt för låg- och medelinkomststagare. Jag
menar att det både av fördelningspolitiska skäl och av
andra skäl bör vara en prioriterad uppgift.
När det gäller miljöpolitiken har vi - glöm inte det
- genomfört förbättringar både på de ordinarie miljö-
anslagen och genom en fortsatt satsning på det hållba-
ra Sverige. Det sker alltså en förstärkning. Om våra
ekonomiska resurser växer i framtiden - vilket jag
hoppas och räknar med - kommer vi också att kunna
få utrymme för ytterligare satsningar på de här områ-
dena.

Anf. 71 PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Jag tackar för svaret. Jag tror förstås
att det är en klok åtgärd att inte lova ut mer än man
kan hålla. Det är också viktigt att man prioriterar
mycket hårt på skatteområdet. Jag har pekat på detta
tidigare i mitt anförande.
Vi går mot slutet på denna mandatperiod. Det
återstår inte så mycket av den, och inte heller innan
riksdagen åtskiljs. Det finns skäl att summera.
Centern har under denna mandatperiod valt sam-
arbetets väg före konfrontationens. Jag tror mer på
samarbete än konfrontation för att nå resultat. Vi ser
också resultatet. Vi har mer än halverade räntor, in-
flationen är stabilt låg och budgetunderskottet har
vänts till överskott. Vi har kunnat satsa på olika om-
råden - inte minst på Välfärdssverige.
Nu finns det möjlighet att också skapa en tillväxt i
ekonomin så att vi kan fortsätta att pressa tillbaka
arbetslösheten och sänka skatten men också få en
miljöpolitik för en hållbar utveckling.
Det har varit många överläggningar mellan mig
och regeringen, inte minst Erik Åsbrink. Det har varit
stimulerande överläggningar med ibland litet tuffa
tag. Men vi har drivits av en vilja att komma framåt
och nå resultat. Jag vill passa på att säga tack för det
samarbetet.
Jag vill också passa på att säga tack till kollegerna
i finansutskottet, till talmannen och kammarens per-
sonal och tillönska en skön, och förhoppningsvis
riktigt varm och solig, sommar.

Anf. 72 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Finansministern har fått många frå-
gor från den borgerliga oppositionen. Jag skall hjälpa
finansministern med litet konsumentupplysning från
en av dem som är berörda - Vänsterpartiet.
För oss i Vänsterpartiet är politikens innehåll all-
tid viktigare än både taburetter och löneavier. Jag vet
inte om det beskedet lugnar eller oroar finansminis-
tern. Det bestämmer finansmininstern.
Jag vill också ge ett besked om att vi delar den
socialdemokratiska kongressens bedömningar av att
de finanspolitiska målen inte får överordnas kampen
för ökad sysselsättning. Jag vet inte om det beskedet
oroar eller lugnar finansministern.
Vänsterpartiets förslag innebär att man kan amor-
tera på statsskulden år 2000 med 20 miljarder kronor
och år 2001 med 33 miljarder. Det är inte så dåligt!
Vårt alternativ innebär att vi stärker den offentliga
nettoförmögenheten med 6 miljarder kronor år 1999,
10 miljarder år 2000 och 12 miljarder år 2001. Det
var besked från oss - konsumentupplysning!
Nu har jag några frågor, finansministern. Vilka är
finansministerns skäl för att Sverige skall stå utanför
EMU? Nu bortser jag från folkopinionen, och menar
för övrigt.
Hur tänker finansministern finansiera sänkt fastig-
hetsskatt? Finansutskottets ordförande har ju gett i
uppdrag att finansministern skall komma tillbaka och
redovisa finansiering på utgiftssidan under något av
de otaliga utgiftsområden som finns - 27 stycken.
Några bortfaller förstås. Men hur skall detta finansie-
ras? Det är ett viktigt besked.
Det var mycket välkommet att finansministern
öppnar för litet sänkt skatt för låginkomsttagare. Det
var välgörande. Vi börjar ju närma oss varandra!

Anf. 73 Finansminister ERIK
ÅSBRINK (s):
Herr talman! Jag noterar först att Lars Bäckström
inte åstundar taburetterna så väldigt intensivt. Det var
lugnande att höra.
Däremot blir jag litet mindre lugnad av att höra att
ambitionerna är lägre när det gäller att betala av på
statsskulden. Jag tror faktiskt att det är oerhört viktigt
att vi gör det - inte minst för våra barns och efter-
kommandes skull. Det är inte riktigt att vår generation
skall vältra över stora skuldbördor på kommande
generationer. Jag tycker att vi skall betala de skatter
som krävs för att betala de utgifter vi tar på oss. Ty-
värr har det inte varit fallet under de gångna åren. Nu
får vi betala av på detta, och jag tycker att vi skall
göra det.
Jag hinner inte föra en EMU-debatt under min
tvåminutersreplik. Men jag ser det som mycket viktigt
att vi för en bred debatt om de frågorna, och om hela
Europapolitiken, under nästa mandatperiod. Hur skall
vår Europapolitik vara? Hur skall vår relation till
valutaunionen vara? Detta skall vi föra en bred folklig
debatt om och göra en bred analys av. Jag tror att det
är oerhört viktigt för vår framtid att formulera en
långsiktig politik på området.
När det slutligen gäller fastighetsskatten noterar
jag på nytt i repliken det stora förtroendet för att jag
skall fortsätta min bana också under nästa mandatpe-
riod. Jag räknar naturligtvis med att i budgetproposi-
tionen till hösten komma med alla erforderliga förslag
för att finansiera de åtgärder som behöver finansieras.
På så sätt kan vi gott och väl uppnå de mål vi har satt
upp för budgetpolitiken både 1999 och under kom-
mande år.
För närvarande ser det ganska ljust ut. Utveck-
lingen under senare tid har ju snarast stärkt de offent-
liga finanserna. Fortsatt lägre räntor och fortsatt låg
inflation är gynnsamt bl.a. också för de offentliga
finanserna.
Men återigen: Jag vill inte teckna in några fram-
gångar i förväg. Försiktighet är en dygd för en fi-
nansminister, och gärna för en riksdagsman också. Jag
tycker att vi skall fortsätta att hålla oss till det fram-
över.

Anf. 74 LARS BÄCKSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Det är riktigt att försiktighet är en
dygd. Därför hade det varit lämpligt att inte besluta
om en lag och sänka fastighetsskatten innan man har
redovisat finansieringen. Det hade varit försiktighet.
Det är det som jag föreslog.
För att man skall få förtroende skall man redovisa
raka besked. Det klarar inte den finansminister vi har
just nu. Det är synd.
Man skall amortera. Vi har hyfsad ekonomisk ut-
veckling, finansministern. Vi vet att vi har en arbets-
löshet som det finns olika anledningar till. En av an-
ledningarna är för låg effektiv efterfrågan. Som jag
sade förut i mitt huvudanförande vet varje ICA-
handlare att butiken behöver kunder. Regeringen
bedriver egentligen en alltför kontraktil, åtstramande
finanspolitik.
Man kan klara båda uppgifterna. Man kan klara
efterfrågan och i något långsammare takt - det är sant
- amortera av statsskulden. Den dubbla uppgiften
borde vara möjlig att klara. Vi började med den under
den förre finansministern Göran Persson, som jag
hade nöjet att samarbeta med. Då insåg man att vi inte
får strama åt för hårt. I januari 1995 låg budgetsane-
ringen på 113 miljarder. Sedan tog ni för mycket. Och
vad gör ni nu? Jo, ni återställer det som ni sade att vi
var för klena för att gå med på - höjd a-kassa och
höjda barnbidrag. Ni visar med era egna handlingar
att ni bedrev en alltför åtstramande politik.
För mycket och för litet skämmer allt. Klara den
dubbla uppgiften att öka efterfrågan och få fler i arbe-
te, och amortera av skulderna! Det är det som vi säger
- inget äventyrligare än så.
Varför skall vi i Sverige slaviskt följa alla EMU-
krav när vi ändå inte är med? Då är det ju snart ingen
idé att stå utanför. Är det kanske det som finansminis-
tern egentligen säger? Eftersom vi ändå anpassar oss
- låt oss då gå med sedan. Det är en smygväg in i
EMU. Det är ingen bra politik.

Anf. 75 Finansminister ERIK
ÅSBRINK (s):
Herr talman! Jag tycker att Lars Bäckström är
motsägelsefull i sitt inlägg. Å ena sidan fick vi nämli-
gen höra att försiktighet är en dygd, och därför skulle
man inte genomföra den här måttliga sänkningen av
fastighetsskatten. Å andra sidan skulle finanspolitiken
vara mer expansiv och det skulle amorteras mindre på
statsskulden. Detta är faktiskt motstridiga budskap.
Det går inte att hävda båda linjerna samtidigt.
Om vi ser sammantaget på den politik som förs
känner jag ganska gott samvete för den mycket snab-
ba förbättring av de offentliga finanserna som har
genomförts under de gångna åren. Det leder med all
sannolikhet redan i år till ett överskott - t.o.m. ett år
före tidschemat.
Under själva saneringsfasen blir det en efterfrå-
gedämpande effekt. Det tror jag är ett ofrånkomligt
pris som man måste betala. Men när väl saneringen är
genomförd kan jag inte se att en politik som innebär
ett permanent överskott - även om det kan variera
över konjunkturcykeln - behöver innebära någon
åtstramning. Har man genomgått saneringen är det
inget som hindrar att man därefter har en efterfrågan
på en lagom nivå som skapar sysselsättning men som
inte släpper fram inflation och spekulation. Jag tror att
vi är på väg in i en bra avvägning, och den skall vi
hålla fast vid.
Sedan gällde de EMU. Caesars hustru får inte ens
misstänkas. Den som ställer sig utanför valutaunionen
får inte ens misstänkas för att göra detta med motiven
att vilja föra en litet slappare politik, ha litet högre
inflation och slarva litet mera med statsfinanserna.
Den misstanken kan lätt uppkomma. Det finns kanske
en och annan som har precis de motiven. Men jag vill
försäkra att jag inte har dem och den socialdemokra-
tiska regeringen har dem inte. Därför måste vi, och
kommer vi, att ha mycket höga ambitioner i den eko-
nomiska politiken också under de kommande åren.

Anf. 76 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Herr talman! Försiktighet är en dygd. Det är allde-
les utmärkt. Påståendet att man skall klara en arbets-
löshet på 4 % bygger ju tydligen på en väldigt osäker
beräkning, vad jag förstod. I samma beräkning ligger
ju de extra överskotten i budgeten som man inte kan
använda till någonting eftersom de är så väldigt osäk-
ra. Om man räknar litet mer realistiskt, som jag be-
dömer det, hamnar man nog på en högre arbetslöshet
- kanske på 5-6 %, snarare 6. Då visar det sig ju
också att de extra överskotten försvinner. Man kan ju
ändå inte placera dem eftersom de är så osäkera. Det
var apropå detta att försiktighet är en dygd. Det skulle
kanske tillämpas när det gäller löften om arbetslöshet
också.
Men det var inte det jag skulle fråga om, utan det
var om miljöanpassningen av samhället. Det är ju
även Socialdemokraterna och regeringen inne på
numera. Man kan fråga sig vad det är i det här försla-
get som skall leda till en miljöomställning. Vi vet ju
att miljöproblemen ökar i snabb takt. Vi har alldeles
för stora uttag av energi och resurser för att det skall
vara långsiktigt hållbart. Det är ju allmänt känt och
inget märkvärdigt påstående. Man kan väl ändå inte
sitta och vänta på att det skall komma ett stort över-
skott någonstans innan man gör något? Man måste väl
ha någon medveten politik när det gäller skatter, av-
gifter, investeringar, subventioner och budgetpriori-
teringar kring detta? Det vore intressant att få veta
vilka förändringar som regeringen planerar för att
vända på den här utvecklingen. Den har ju pågått ett
tag nu. Den kan vi inte acceptera. Det säger ju rege-
ringen också numera. Vad är det egentligen som man
tänker förändra i den ekonomiska politiken för att få
en miljöanpassning av samhället?

Anf. 77 Finansminister ERIK
ÅSBRINK (s):
Herr talman! Låt mig först ta upp det ämne som
Roy Ottosson redan har debatterat med Jan Bergqvist.
Det gäller våra prognoser över arbetslösheten. Jag är
den första att skriva under på att alla prognoser är
osäkra. De ändras ju också från tid till annan. Det är
ingenting konstigt med det. Det händer saker som
påverkar bilden. Dessutom vidtar regeringen och
riksdagen åtgärder. Där skiljer vi oss från andra pro-
gnosmakare. Vi kan ju faktiskt påverka det förlopp
som andra konjunkturmakare enbart kan analysera
och bedöma.
Målet ligger fast. Jag bedömer att det är möjligt
att uppnå detta. Jag säger inte att det är lätt och själv-
klart. Det är det absolut inte. Våra nuvarande be-
dömningar leder fram till att vi når målet mot slutet av
år 2000. En del har sagt att det är för dåligt. Det borde
uppnås i mitten eller i början av året. Det kan man ju
diskutera. Men det står i alla händelser klart att vi
fortfarande har möjlighet att påverka detta under de
närmaste åren. Under förutsättning att vi har en soci-
aldemokratisk regeringen kan vi vidta ytterligare
åtgärder. Vi kommer inte att tveka att vidta ytterligare
åtgärder om det visar sig att sysselsättningsutveck-
lingen inte går åt rätt håll. Jag har förtröstan där. Det
är ingen nyhet att prognoserna är osäkra. Det är jag
den första att skriva under på.
Miljöpolitiken är ett stort kapitel som vi inte heller
hinner klarar av nu, lika litet som EMU-frågan. Vi har
ju varit mycket aktiva under den här perioden, även
om det har varit under kärva ekonomiska förhållan-
den. Vi har kunnat tillföra ökade resurser under sena-
re tid. Det sista ordet är säkert inte sagt här heller. Det
är klart att en ekonomi som växer och skapar ökade
resurser också ger oss utrymme för satsningar på detta
område.
Jag brukar säga i olika sammanhang att i mångt
och mycket, men inte till 100 %, går ju ekonomi och
ekologi hand i hand. I båda fallen handlar det om att
hushålla med knappa resurser. Ett ekonomiskt och ett
ekologiskt betraktelsesätt kan ju till stora delar sam-
manfalla. Jag är inte så bekymrad över utvecklingen
på detta område. Jag menar att vi också här har lagt
en god grund för utvecklingen under de närmaste
åren.

Anf. 78 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Herr talman! Vi har ju fått omfattande mil-
jöproblem på grund av den ekonomiska utveckling vi
har haft under efterkrigstiden, och förmodligen tidiga-
re också. Den har ju inte ändrats på något avgörande
sätt. Det skriver ju också regeringen, bl.a. i den till-
växtproposition som vi var med och gjorde upp om.
Det är faktiskt så att ekonomisk tillväxt tidigare har
medfört ökad miljöbelastning, utarmning av naturre-
surser och miljö- och hälsoproblem.
Då måste man väl ändå fråga sig vad det är för
omläggning av den ekonomiska politiken som skulle
kunna ändra på detta. Att inte lägga om den ekono-
miska politiken, att säga att detta inte är något pro-
blem och att det fixar sig om man går på som vanligt
är inte särskilt trovärdigt, för att uttrycka sig milt. Vi
har haft en situation där det har varit väldigt lönsamt
för företagen och enskilda att förstöra miljön eftersom
det som regel har varit billigare. Det gäller t.ex. om
man tittar på hur skatterna fördelas. 90 % av beskatt-
ningen hamnar på ett eller annat sätt på arbete och
resten hamnar på annat. Skatterna på miljöförstöring
är väldigt låga. Jag tar upp detta som exempel.
Man kan också titta på fördelningen i budgeten.
Det absolut minsta utgiftsområdet är miljöområdet.
Där har vi haft de procentuellt sett största neddrag-
ningarna under de senaste 4-5 åren. Det är ett faktum.
Då går det inte att påstå att man har varit mycket aktiv
och att man har lagt till på ordinarie områden. Det har
man inte alls gjort. Man har dragit ned på ordinarie
områden och även på länsstyrelsernas miljöövervak-
ning och miljötillsyn. Detta har ju lett till många pro-
blem ute i landet. Man har ju backat när det gäller
miljöarbetet. Det går ju sämre nu än det gjorde för
några år sedan. Vi har inte alls kommit så långt som
vi borde ha gjort för att kunna lösa problemen. Då
måste ju regeringen ändå ha någon slags politik på
området för att ändra den här utvecklingen.

Anf. 79 Finansminister ERIK
ÅSBRINK (s):
Herr talman! Även miljöpolitiken har, liksom de
allra flesta områden, fått vidkännas vissa besparingar
under de gångna åren. Det var nödvändigt för att
genomföra budgetsaneringen. Jag skall inte sticka
under stol med detta. Men det är också sant att när nu
den saneringen i allt väsentligt är genomförd, när
ekonomin växer och de offentliga finanserna går mot
överskott frigörs resurser som vi nu har kunnat börja
använda bl.a. på detta området. Det är ett faktum att
under senare tid har vi tillskjutit mera resurser till
detta område. Det är en avspegling av det enkla för-
hållandet att har man stark och växande ekonomi har
man råd att satsa mera. Har man en ekonomi som
faller och med jättelika underskott råder det motsatta
förhållandet.
Sedan är jag inte lika pessimistisk i beskrivningen
av utvecklingen över en längre tidsperiod i vårt land.
Jag menar att vi har genomfört stora förbättringar på
miljöområdet. Produktionen innebär inte ständigt
ökad rovdrift på miljön eller ständigt ökat slöseri med
resurser. Det är faktiskt på det rakt motsatta sättet.
Under senare år har produktionen mer och mer kunnat
genomföras med mindre insatser av råvaror och
energi och på ett mindre miljöförstörande sätt än
tidigare. Det är en utveckling som naturligtvis inte är
färdig på något sätt. Den kan drivas mycket längre.
Jag är starkt övertygad om att utvecklingen går åt rätt
håll och att vi har goda möjligheter att fortsätta den
under de kommande åren.

Anf. 80 KARL-GÖSTA SVENSON (m):
Herr talman! Den socialdemokratiska regerings-
politiken har gått i stå. Efter en mångmiljonsatsning
på en omfattande annonsering om att sänkta skatter
inte ger bättre vård, omsorg och utbildning fanns det
helt plötsligt utrymme att sänka fastighetsskatten.
Detta skedde några dagar efter det att statsrådet
Östros vid frågestunden här i kammaren vid upprepa-
de tillfällen tagit avstånd från att genomföra en gene-
rell sänkning av fastighetsskatten. Såväl Persson som
Åsbrink skyller även i detta hänseende på att det är
Bildts fel.
Vi får nästan dagligen belägg för att regeringen
försöker smita ifrån ansvaret för att ha misslyckats när
det gäller jobben, vården, omsorgen och skolan. I
stället bedriver Socialdemokraterna tillsammans med
LO en lögnaktig och ful propaganda mot Moderaterna
och Carl Bildt. Det är beklämmande att man känner
sig tvingad att ta till sådana metoder för att skyla över
avsaknaden av ett politiskt ledarskap och en politisk
inriktning som främjar tillkomsten av nya, riktiga jobb
i den privata sektorn och därmed skapar förutsättning
för ett växande välstånd.
Jag skall ge ett antal exempel på hur skattebetalar-
nas pengar mer eller mindre rinner ut i sanden och att
medborgarna med andra ord inte får valuta för sina
pengar.
Jag vill inleda denna exposé med att säga att den
socialdemokratiska regeringen fick en drömstart vid
regeringstillträdet 1994. Alla kurvor pekade rätt.
Tillväxten ökade. Varje vecka skapades tusentals nya,
riktiga jobb. Hade denna inriktning i politiken fått
fortsätta hade minst 150 000 fler människor i vårt
land haft ett riktigt jobb att gå till. Det skulle betyda
förbättrade offentliga finanser med nästan 30 000
miljoner kronor per år.
Ett antal forskare vid högskolan i Växjö uppskat-
tar att dagens arbetslöshet årligen kostar vårt samhälle
150 000 miljoner kronor, eller nästan 40 000 kr per
hushåll. Det är således färre skattebetalare och inte
lägre skatter som hotar välfärden.
Jag vill i detta sammanhang påminna medborgarna
om den socialdemokratiska löftespolitikens trovärdig-
het. Ni minns säkert att man lovade att den öppna
arbetslösheten redan 1995 skulle minska till 5 %. Det
blev som bekant 8 %. Ni minns säkert att det skulle
komma ett par hundra tusen nya jobb. De har blivit
färre. Ni minns säkert Ingvar Carlssons brev om att
skatterna skulle stiga med högst 3 700 miljoner kro-
nor. Det har blivit 70 000 miljoner kronor, eller 20
gånger högre. Ni minns säkert Ingvar Carlssons löfte
om att ingen skulle avskedas i vården, omsorgen eller
skolan. Inom kommunsektorn har tiotusentals anställ-
da förlorat sina jobb, till övervägande del inom vård,
omsorg och utbildning.
Du som är ung och arbetslös minns säkert att du
lovades ett jobb inom hundra dagar. Inte ens detta
löfte har infriats. Du har sällskap med nästan 300 000
andra ungdomar som har gått arbetslösa längre än
hundra dagar i sträck.
Herr talman! Det är ett förödande dåligt facit!
Jag nämnde att medborgarna inte får den valuta
för sina pengar som de förväntar sig. Det kan egentli-
gen konstateras med några få ord. Vi har världens
högsta skatter men långt ifrån världens bästa välfärd.
Vården, omsorgen och utbildningen fungerar inte. I
denna situation går socialdemokraterna i opposition
mot sin egen politik och lovar bot och bättring. Vem
tror egentligen på denna omvändelse efter fyra års
vanstyre?
I mitt eget hemlän Blekinge har vi Sveriges högsta
landstingsskatt. Men vi har växande sjukvårdsköer,
och länets medborgare får inte vård i rätt tid. Ett stort
antal under- och sjuksköterskor har förlorat sina jobb.
Av landstingets budget används 250 miljoner kronor
till annat än sjukvård. Det motsvarar 1:50 i kommu-
nalskatt. Det socialdemokratiska finanslandstingsrå-
det, som uppenbarligen inte har förmågan att priorite-
ra, uttalar att han är stolt över landstingets förlustre-
sultat på 138 miljoner kronor.
Jag vill i detta sammanhang notera att under den
borgerliga regeringsperioden var skatten lägre, men
likväl klarade vi av vårdköerna.
I sossestyrda Olofström har minst 150 miljoner
kronor av skattebetalarnas pengar gått förlorade ge-
nom att beslut fattas på grundval av politiska dogmer
i stället för kompetens. Olofströmshus är mer eller
mindre konkursmässigt. Det betyder att varje invånare
i Olofström, ung som gammal, oförskyllt har drabbats
av en skuld på 10 000 kr.
Den socialdemokratiske ordföranden i Barn- och
ungdomsnämnden i Karlskrona vill sänka betygskra-
ven för att ingen skall behöva gå ut grundskolan utan
godkända betyg. Tänk efter vilket slöseri med såväl
mänskliga som ekonomiska resurser som denna kort-
siktiga och cyniska inställning för med sig!
Äldreomsorgsskandalen i Solna är ett faktum trots
att socialdemokraterna under denna mandatperiod
höjt kommunalskatten med 1:45.
Pensionärspar som under sin verksamma tid sparat
för sin ålderdom tvingas göra sig medellösa eller
skilja sig för att inte få sina tillgångar konfiskerade
om den ena parten inte längre har råd att bo kvar
hemma.
Varför blir det så här?
Socialdemokraterna bedriver en målmedveten och
för den enskilde medborgaren cynisk politik som har
sin grund i att människornas inkomster tillhör staten.
Det är därför vi hör Östros och andra sossar tala om
att sänkta skatter är liktydigt med subventioner. Det är
därför som socialdemokraterna medvetet bedriver en
skattepolitik som leder till att allt färre kan leva på sin
lön eller pension. Det är därför man medvetet använ-
der uttrycket "Perssonpengar" för ökade statliga utgif-
ter, och det är därför man medvetet använder ordet
"besparing" i stället för skattehöjning i syfte att skapa
balans i den statliga budgeten.
I denna socialistiska anda deltar även den fria
pressen genom att använda ordet "subvention" i stäl-
let för skattesänkning, ordet "besparing" i stället för
skattehöjning och ordet "Perssonpengar" i stället för
skattebetalarnas pengar.
Herr talman! Det behövs en ny inriktning i politi-
ken. Vi moderater vill genom sänkta skatter skapa
förutsättning för ökad tillväxt och därmed möjlighet
till nya, riktiga jobb. Vi vill göra det möjligt för allt-
fler att leva på sin lön eller pension.
Näringsklimatet måste bli bättre. Antalet egenföre-
tagare har minskat sedan 1995. Bara i år har antalet
företagare minskat med nästan 6 000.
Endast 7 % av 250 ledare för de större företagen
tyckte år 1997 att näringsklimatet var bäst i Sverige
jämfört med andra länder. År 1993 ansåg 47 % av de
tillfrågade att näringsklimatet var bäst i vårt eget land.
Var femte företagsledare bedömer att huvudkonto-
ret inom en femårsperiod kommer att ha flyttat från
Sverige. Vi har redan nu sett exempel på sådan ut-
flyttning. Fusioneringarna av såväl Nordbanken och
Meritabanken som Stora och Enso har ju inneburit att
huvudkontoren av bl.a. skatteskäl placerats i Finland.
Det gäller såväl avsaknaden av dubbelbeskattning i
Finland av aktiebolagens vinster som en årlig åter-
kommande sänkt inkomstskatt med en procentenhet.
Konkurrenskraften blir allt sämre för Sverige.
Statsrådet Östros talar mot bättre vetande när han
påstår att Sveriges inkomstskattesystem är konkur-
renskraftigt. En av de viktigaste åtgärderna för att
stärka företagens konkurrenskraft och skapa förut-
sättningar för en bättre lönebildning är sänkt skatt på
arbete.
Vi moderater vill därför sänka skatten för alla. Vi
föreslår ett förvärvsavdrag vid den kommunala be-
skattningen med 12 % på inkomster upp till sju och
ett halvt basbelopp. Vi slopar givetvis värnskatten,
och vi föreslår vidare att kommunalskatten sänks med
2 kr genom att staten tar över kostnadsansvaret mot-
svarande två skattekronor. Dessutom vill vi höja
grundavdraget till 10 000 kr.
Riskkapitalförsörjning och tillika konkurrensför-
måga förbättras genom att vi slopar dubbelbeskatt-
ningen och avvecklar förmögenhetsskatten. För att
underlätta för fåmansbolagen vill vi avskaffa samtliga
stoppregler. Utdelningen skall beskattas som kapital
om ägaren tar ut marknadsmässig lön.
För att förbättra jordbrukets konkurrensvillkor vill
vi omgående sänka dieselskatten på arbetsredskap till
den nivå som gäller för grön olja. Vi vill dessutom
sänka elskatten.
Vi vill halvera skatten på hushållstjänster för att
snabbt skapa nya, riktiga jobb. En sådan åtgärd ger
också pensionärer möjlighet att bo kvar hemma i sina
hem. Valfriheten ökar för hushållen. Familjer där
båda förvärvsarbetar utanför hemmet får ökade möj-
ligheter att ägna mer tid åt barn och familj.
Vi har även ett antal ytterligare skatteförslag i
syfte att skapa bättre företags- och företagarvillkor.
Sammantaget skapar våra förslag förutsättningar
för nya, riktiga jobb, företrädesvis inom den privata
sektorn. Tillsammans med övriga förslag inom andra
politikområden leder våra förslag till en ökad, uthållig
tillväxt.
Vi kan räkna med 300 000 nya, riktiga jobb under
mandatperioden. Det betyder framför allt fler skatte-
betalare. Vi kan därmed vända den ohållbara situatio-
nen att allt färre försörjer alltfler.
Herr talman! Den socialistiska syn som präglar
den socialdemokratiska skattepolitiken, att alltfler
skall bli beroende av den politiska överheten, utmyn-
nar i att låg- och medelinkomsttagare i vårt land är
hårdast beskattade i hela världen.
Vi moderater har ett helt annat synsätt. Vi vill sna-
rast möjligt skapa möjligheter för alltfler människor i
vårt land att leva på sin lön eller pension. Vi vill ta till
vara den dynamiska utveckling som uppstår om en-
skilda människor och familjer i högre grad får möjlig-
het att forma sin egen vardag.
Det långsiktiga målet måste vara att den som är i
behov av bidrag inte skall betala skatt och att den som
betalar skatt inte skall behöva bidrag.
Det är från vår synpunkt nödvändigt att snarast se
till att skatteomläggningens mål uppfylls, nämligen att
marginalskatterna för den helt övervägande delen av
inkomsttagarna blir 30 % och för övriga högst 50 %.
Förutom förslagen om förvärvs- och grundavdrag
samt sänkt kommunalskatt vill vi göra det lättare för
barnfamiljer genom ett grundavdrag för varje barn på
10 000 kr. Det betyder ett extra tillskott med 275 kr i
månaden för varje barn. Vi vill sänka bensinskatten
med 25 öre per liter och höja reseavdraget till 16 kr
per mil.
Genom en halvering av den nuvarande fastighets-
skatten vill vi öka möjligheten för människor att bo
kvar i sitt hem, oavsett var husen är belägna. Skatten
för boendet är i högsta grad orättvis. Hur kan det
komma sig att en socialdemokratisk regering bedriver
en skattepolitik som leder till att vanliga människor
får betala förmögenhets- och fastighetsskatt på sitt
boende medan miljardärer kan bli helt skattebefriade?
Herr talman! Vi moderater har i ensamt majestät
krävt kraftigt sänkta skatter för låg- och medelin-
komsttagare. Det gynnar såväl den enskilde skattebe-
talaren som företagen. Det är glädjande att vi inte
längre är ensamma om detta starka krav. Det är i stort
sett bara den socialdemokratiska regeringen, tyvärr nu
i finansutskottet med hjälp av Centern, som krampak-
tigt håller fast vid att låg- och medelinkomsttagare
skall beskattas hårdast i världen och att alltfler där-
med inte längre kan leva på sin lön.
Jag får avslutningsvis uppmärksamma medborgar-
na om att den socialdemokratiska högskattepolitiken
ligger fast. Det är det enda löfte som är säkert.
Du som vill stå på egna ben bör se till att vi i höst
får en moderatledd regering.
Det gäller för dig som ensamstående pensionär,
med 9 000 kr i månaden, som ringde häromdagen och
insåg att din fastighetsskatt på ditt lilla radhus bara
tillfälligtvis skulle sjunka från 17 000 till 15 000 kr.
Det gäller för dig som skulle välkomna möjlighe-
ten att till en rimlig kostnad kunna köpa dina hus-
hållstjänster utan att betala svart.
Det gäller för dig och din familj som vill klara er
på lönen efter skatt.
Det gäller för dig som företagare, som vill ha rim-
liga villkor att kunna växa och därmed skapa nya,
riktiga jobb.
Jag vill ytterligare ställa en fråga till såväl Hedfors
som Östros: Varför avvisar ni sänkt skatt på arbete i
syfte att skapa nya, riktiga jobb?

Anf. 81 ROLF KENNERYD (c):
Herr talman! Tidigare under dagens debatt har vi
kunnat lyssna till två diametralt olika beskrivningar av
tillståndet i nationen Sverige. Den ena bilden har
målats av företrädare för regeringspartiet. Den inne-
håller nästan enbart ljusa färger. Alla problem förefal-
ler undanröjda. Den andra bilden målas av företrädare
för framför allt Moderaterna. Den innehåller enbart
mörka färger. Allt beskrivs som elände intill dess att
Moderaterna har genomfört de mycket omfattande
skattesänkningar som är deras recept för alla före-
kommande åkommor.
Låt oss försöka granska sanningshalten i dessa helt
olika beskrivningar. Mycket snart kan då konstateras
att företrädarna för dessa båda partier var för sig
ägnar sig åt betydande överdrifter och generalisering-
ar. Sanningen är aldrig svart eller vit. Den är inte
heller vare sig rosenröd eller mörkt, mörkt blå. San-
ningen är betydligt mer nyanserad än så.
Det torde vara obestridligt att utsikterna inför
framtiden i dag ter sig bättre än de gjort någon gång
tidigare under det besvärliga 90-talet. Vi har kämpat
oss igenom effekterna av 70- och 80-talens misstag
och har nu ett sundare utgångsläge än på länge. Såväl
hushållen som näringslivet har återfått sin framtidstro.
Tyngden i ränteoket har minskat kraftigt. Sysselsätt-
ningen ökar nu sakta men, såvitt man kan se, tämligen
säkert. Efterfrågan på arbetskraft överstiger nu till-
gången på vissa orter och i vissa branscher. Svart-
målningen saknar alltså grund.
Även Socialdemokraternas skönmålning saknar
grund. Det är naturligtvis alldeles för tidigt att nu
blåsa "faran över", när vi just kommit i balans efter
ett antal svåra år. Det är just nu som det gäller att inte
slå sig till ro. Det gäller i stället just nu att se till att vi
inte faller tillbaka i det gungfly som vi just kommit
upp ur.
Centerpartiet har såväl genom att ingå i fyrpartire-
geringen som genom samarbetet med den nuvarande
regeringen tagit ett stort och kontinuerligt ansvar för
den genomförda saneringen. Vi har ambitionen att
göra det även framgent. Nu måste vi se till att försvara
det gynnsamma ränteläget. Det kan endast ske genom
att vi håller våra gemensamma affärer i balans. Det
innebär i sin tur att kostnaderna måste hållas i schack
och att intäkterna inte får urholkas.
Detta förhållande innebär alltjämt starka restrik-
tioner för vårt handlingsutrymme. Det förstärks av att
vi dessutom skall skapa ett utrymme för att minska
vår mycket stora statsskuld - en ambition som vi delar
med övriga partier utom ytterlighetspartierna, dvs.
Vänsterpartiet och Moderaterna. Att nu ge löften om
att på kort tid genomföra kraftiga skattesänkningar
eller utgiftsökningar vore att vilseleda medborgarna.
Sådana löften kommer inte att kunna fullföljas utan
stora skadeverkningar för samhällsekonomin.
Med beaktande av dessa restriktioner är vi bered-
da att medverka till att frukterna av den framgångsrikt
genomförda saneringen fördelas på ett rimligt sätt. Så
har till viss del redan kunnat ske. Centerpartiet var
först ut med beskedet om att ytterligare 4 miljarder ur
det förväntade överskottet bör tillföras kommuner för
att stärka vård, omsorg och skola. Numera delas den-
na uppfattning av alla partier utom Moderaterna.
Herr talman! Vi har i sen tid åstadkommit resultat
på skatteområdet genom en överenskommelse med
regeringspartiet om att sänka fastighetsskatten med
verkan för inkomståret 1998. Skattesatsen sänks med
0,2 procentenheter generellt. Överenskommelsen
innebär också att den kraftiga och uppenbara orättvi-
san i taxeringsresultatet för fastboende i attraktiva
fritidshusområden rättas till. Det är så resultaten ska-
pas. Det är genom konstruktiv dialog som resultaten
skapas - inte genom högljudda manifestationer på
gator och torg.
Merparten av det överskottsutrymme som skapas
under de närmaste åren skall användas för skatte-
sänkningar på strategiska områden. För vår del inne-
bär det att vi prioriterar sänkningar som leder till
tillväxt i landet, sänkningar som ger mest utdelning
till svaga grupper och en skatteväxling som gynnar
såväl miljö som sysselsättning. Vi bedömer att det
under de närmaste tre à fyra åren kommer att finnas
ett utrymme för att sänka skattetrycket med knappt 20
miljarder.
Det skall ske bl.a. genom en fortsatt sänkning av
arbetsgivaravgifter enligt den modell som använts
under senare tid, dvs. genom att sänka avgiften för en
viss lönesumma per företag eller koncern. Det gynnar
de små företagen mest. Lönesumman bör successivt
höjas till två miljoner, samtidigt som gränsen för
egenföretagare höjs till 300 000 kr. Reduktionen av
arbetsgivaravgifterna på denna lönesumma bör höjas
till åtta procentenheter.
För småföretagare avsätter vi ytterligare 500 mil-
joner årligen för att sänka skatterna för fåmansföreta-
gen. För att ge svenska jordbrukare och deras yr-
keskolleger i näraliggande länder likvärdiga villkor
skall intentionerna i den s.k. Björkska utredningen
fullföljas också på skatteområdet. Generationsväx-
lingar i framför allt kapitalintensiva företag måste
underlättas. Det bör i första hand ske genom att man
ytterligare skjuter upp ikraftträdandet av den i skatte-
reformen beslutade höjningen av reavinstbeskattning-
en för näringsfastigheter. Förmögenhetsskatten bör
fasas ut ur det svenska skattesystemet.
Den största skattesänkningen reserverar vi för en
sänkning av inkomstskatten för alla inkomsttagare
med årsinkomster upp till 270 000 kr, och med
tyngdpunkten på inkomstlägen kring 150 000 kr i
årsinkomst.
Under senare år har det försiggått en intensiv de-
batt om subventionering av s.k. hushållstjänster. Olika
system har diskuterats. Olika beräkningar av effekter-
na har presenterats. Gemensamt för de flesta av dessa
beräkningar är att de såvitt jag kan bedöma starkt
överskattar de positiva effekterna på framför allt sys-
selsättningsökningen. En faktor av avgörande bety-
delse för utfallet är vid vilken subventioneringsgrad
som dessa tjänster efterfrågas i breda folklager. Vi
föreslår att en försöksverksamhet inleds för att utröna
vid vilken subventioneringsgrad efterfrågan får en
rimlig omfattning.
Däremot motsätter vi oss den av regeringen före-
slagna skattesänkningen på cigaretter. I går offentlig-
gjordes en studie av Folkhälsoinstitutet som visar att
ca 200 000 personer slutat röka som en följd av den
tidigare höjningen av skatten. Det var just den effek-
ten vi ville åstadkomma. Uppenbarligen uppstod
också den önskade effekten genom en minskning av
en hälsofarlig konsumtion. Nu spolieras fortsatt folk-
hälsoarbete på tobaksområdet genom den föreslagna
sänkningen. Varför, Lars Hedfors? Varför, Karl-
Gösta Svenson? Varför, Per Rosengren?
Herr talman! Det svenska skattetrycket skall sta-
bilt och successivt sänkas åren framöver. Det skall ske
i en takt som inte äventyrar balansen i våra gemen-
samma affärer, för att den i sin tur inte skall äventyra
det gynnsamma ränteläget. Därför måste varje skatte-
sänkning vara finansierad redan vid beslutstillfället.
Det går inte att förlita sig på s.k. dynamiska effekter -
det vet vi. Erfarenheterna såväl från skattereformen
som från tidigt 90-tal har lärt oss den läxan.
I den allmänna debatten framförs icke desto mind-
re att kraftfulla skattesänkningar skulle medföra lika-
ledes kraftiga kostnadssänkningar genom en ökad
sysselsättning. Jag bestrider inte att det uppstår dy-
namiska effekter på sikt av riktigt genomförda skatte-
sänkningar. Men det är lika obestridligt att det finns
en betydande eftersläpning innan dessa positiva effek-
ter uppstår.
De minskade intäkterna uppstår vid ikraftträdan-
det. De minskade kostnaderna uppstår efter ett antal
år. I det labila läge som vi alltjämt befinner oss i finns
en betydande risk att de dynamiska effekterna aldrig
uppstår. Det beror på att den på så sätt åstadkomna
obalansen i våra gemensamma affärer ger andra oväl-
komna effekter i det ekonomiska systemet.
Det är därför det är så oerhört viktigt att vi inte ger
förespeglingar om en nivå på skattesänkningar som
skulle äventyra stabiliteten i den hittills framgångsrika
saneringen, som är så betydelsefull för flertalet med-
borgare, framför allt genom ett gynnsamt ränte- och
valutaläge. Det är därför vi är så noga med att poäng-
tera att vi från Centerpartiet inte kommer att medver-
ka till ofinansierade skattesänkningar och icke heller
till kraftiga utgiftsökningar.
Ansvaret för framtiden kräver denna insikt. Det
kräver också förmåga att genomföra dessa ambitioner.
Centerpartiet har dokumenterat denna förmåga såväl
genom att delta i fyrpartiregeringens arbete som ge-
nom samarbete med den nuvarande regeringen. Vi är
beredda att fullfölja detta arbete och att ytterligare
dokumentera denna förmåga även i det politiska kli-
mat som uppstår efter det stundande valet.

Anf. 82 ISA HALVARSSON (fp):
Herr talman! Låt mig först ställa en fråga till Rolf
Kenneryd apropå fastighetsskatten. Han skröt faktiskt
litet grand om att man hade lyckats få resultat. Vad är
det för fel på att fatta underbyggda beslut i riksdagen?
Vi har under hela mandatperioden försökt att få till en
minskning av fastighetsskatten och en reducering när
det gäller permanentboende i attraktiva områden, men
det har Centern röstat nej till. Det har inte skett på
gator och torg utan i skatteutskottets sessionssal.
Herr talman! Om Sverige skall ha en chans att hä-
va massarbetslösheten måste bl.a. skatterna på arbete
sänkas. Folkpartiet vill ha skattesänkningar som i
princip helt koncentreras på att skapa förutsättningar
för fler reguljära jobb i näringslivet. Sverige har den
industrialiserade världens högsta skatteuttag på arbe-
te, som om arbete vore någonting ont som man vill
minimera. I EU är det genomsnittliga skatteuttaget på
arbete ca 42 %, enligt Eurostat. I Sverige är motsva-
rande siffra 56,2 %. Ja, ni hörde rätt - 42 % mot
56,2 %.
Om man tittar på kostnaden för en tjänst ser man
att mellan 63 % och 74 % utgörs av skatter och socia-
la avgifter. De höga skatterna bromsar naturligtvis
framväxten av fler jobb. Det vore faktiskt konstigt
annars.
Till skillnad från regeringen menar vi att det finns
ett samband mellan kostnaden för arbetet och efter-
frågan på arbetskraft. Ju lägre kostnad för att anställa
och bibehålla arbetskraft desto fler anställda i reguljä-
ra jobb.
I andra sammanhang accepterar regeringen min-
sann att det finns ett samband, t.ex. när det gäller skatt
på cigaretter, alkohol, bensin och utländsk specialise-
rad arbetskraft.
I vårpropositionen för regeringen ett långt reso-
nemang om det sambandet när det gäller cigaretter. Ju
lägre skatt desto fler legalt sålda cigaretter i Sverige.
Folkhälsoinstitutets generaldirektör Agneta Dreber
menar att det står klart att den minskade cigarettför-
säljningen under fjolåret inte bara beror på att den
svarta marknaden har ökat. 200 000 färre röker dagli-
gen. Om de hade fortsatt att röka hade hälften av dem
dött i förtid. Hon hänvisar till en studie som bekräftar
att höga priser är ett av de mest verksamma sätten att
minska rökningen.
Så är det naturligtvis också när det gäller skatt på
arbete. Det gäller i synnerhet jobb i tjänstebranscher
som riktar sig till privatpersoner. Ju lägre skatt på
tjänster, desto fler vita jobb.
Folkpartiet prioriterar skattesänkningar på jobb
framför skattesänkningar på cigaretter. Socialdemo-
kraterna gör tvärtom, sänker skatten för det skadliga
tobaksbruket men fortsätter att med en drucken pape-
gojas envishet bita sig fast vid att det inte skulle fin-
nas något samband över huvud taget mellan skatte-
tryck och sysselsättningsnivå.
För att få fart på sysselsättningen i den privata
tjänstesektorn vill vi sänka arbetsgivaravgifterna med
sex procentenheter. Därutöver vill vi genomföra rejäla
skattelättnader för s.k. hushållsnära tjänster.
Den katastrofalt låga sysselsättningen i Sverige
har flera orsaker. En viktig orsak är naturligtvis, som
jag nyss nämnde, att vårt land har den industrialisera-
de världens högsta skatteuttag på arbete. Orimliga
skatteregler lägger en död hand över marknaden för
vita hushållstjänster. Inkomstskatter, sociala avgifter
och moms driver upp priset till nivåer som få männi-
skor är beredda att betala. Många som skulle vilja
betala för hjälp till hemmet, särskilt dubbelarbetande
småbarnsföräldrar och äldre, tvingas avstå, och andra
köper tjänsterna svart.
Undersökningar tyder också på att svartarbetet är
omfattande. Tusentals och åter tusentals människor
arbetar utan att få del av trygghetssystemen, sjukför-
måner, pension, osv., något som borde vara oaccepta-
belt i ett välfärdssamhälle.
Folkpartiet har tillsammans med moderaterna och
kristdemokraterna arbetat fram ett förslag som inne-
bär att det införs en skattereduktion på 50 % för pri-
vatpersoners betalning av arbetskostnader för hus-
hållstjänster som utförs i det egna hemmet. Det inne-
bär att det vita priset kan halveras jämfört med dagens
regler. Skattereduktionen begränsas till 25 000 kr per
år, och vi har eftersträvat en så enkel och obyråkratisk
lösning som möjligt. Förslaget låter sig lättast beskri-
vas som en rejäl utvidgning av dagens ROT-system. I
vår modell blir reduktionen större, men framför allt
omfattas även kvinnors arbetsmarknad och kvinnligt
företagande.
För att få fart på sysselsättningen krävs inte bara
att priset kommer ned till nivåer som många är bered-
da att betala, utan det måste också bli lättare att bjuda
ut tjänsterna, vare sig man gör det i företagsform eller
som privatperson. Vi föreslår därför förenklingar för
bildande och drift av i synnerhet mindre tjänsteföre-
tag. Det skall vara lätt att starta och driva företag.
Dessutom krävs administrativa förenklingar i de fall
hushållen anlitar någon som inte är företagare, t.ex.
ungdomar.
Huvudsyftet med våra förslag är att skapa förut-
sättningar för fler nya jobb. Vi bedömer att de här
åtgärderna på sikt skall kunna ge upphov till mellan
50 000 och 100 000 nya arbetstillfällen. Vår för-
hoppning är att en flora av nya småföretag skall växa
fram, företag som på professionell basis erbjuder
olika typer av tjänster till hushållen. Det ökar dess-
utom effektiviteten i ekonomin, eftersom specialise-
ringen ökar. Andra positiva effekter är att människor
får en chans att inordna sig i ett legalt system och att
svarta jobb blir vita.
Humlan, ett projekt i Kungälv, har med hjälp av
EU-pengar tagit reda på det mesta som går att ta reda
på kring hushållstjänster: vilka som vill ha dem, vad
tänkta köpare är beredda att betala, vilka som kan
tänka sig att arbeta i branschen, vilka löner som är
rimliga och hur ett system för avdrag för hushåll-
stjänster skulle kunna utformas. Slutsatserna visar att
vårt förslag om RUT-avdrag är attraktivt och önskvärt
och att det inte behövs någon försöksverksamhet.
Den kunskap som i dag finns om hushållstjänster
visar att det inte längre handlar om att staten skall
subventionera eller bekosta rikas pigor, utan att det
handlar om att göra en dold sektor synlig och laglig.
Det är dags för socialdemokraterna att ta av sig
skygglapparna. Släng fördomarna och inse detta!
Hittills i år har antalet företagare minskat med
7 000 jämfört med i fjol. Många uppfattar det också
som alltför svårt och krångligt att bli sin egen. Nästan
ingen av landets egenföretagare klarar t.ex. att själv
sköta deklarationen. Den avskräckande effekten av
omfattande administrativt arbete, myndighetskontak-
ter, uppgiftslämnande, fackliga förhandlingar, m.m.
skall inte underskattas när det gäller människors val
mellan eget företagande och anställning.
Det krävs därför långtgående förenklingar kring
start och drift av företag och en systematisk rensning
av regelverken. Många egenföretagare har inte minst
genom utvecklingen av informationstekniken det egna
hemmet som arbetsplats. I skattesystemet finns ett
antal regler som försvårar för företagare att driva
verksamheten från den egna bostaden, i synnerhet
gäller det för dem som bor i villa. Vi menar att av-
dragsmöjligheterna behöver förbättras.
Herr talman! Folkpartiet fullföljer skattereformen
och hävdar principen om hälften kvar. Vi avvisar
därför införandet av den nya värnskatten. Vi vill av-
skaffa dubbelbeskattningen av aktier och andelar i
aktiefonder och införa en reformerad, enklare och
lägre skatt på fåmansbolag. Det är orimligt att be-
skattningen av riskkapital är hårdare än beskattningen
av vanligt passivt banksparande. Om man sparar med
visst risktagande skall man naturligtvis inte straffbe-
skattas för det. Folkpartiet vill inte ha högre skatter,
utan vi vill ha fler skattebetalare.
Jag yrkar bifall till reservation nr 34, som handlar
om skattepolitikens inriktning.
Eftersom detta är min sista debatt i riksdagen vill
jag rikta ett stort tack till talmän, kammarkansli,
kammarservice, skatteutskottets kansli, ledamöter och
övrig personal. För några år sedan gick jag runt med
några sydafrikanskor här i huset, och det som de var
allra mest imponerade av var att vi hade det så välstä-
dat här. Och visst har vi en fin miljö att arbeta i! Tack
för mig!

Anf. 83 ROLF KENNERYD (c) replik:
Herr talman! Jag vill först med anledning av Isa
Halvarssons inledning erinra om att det erfordras två
förutsättningar för att man skall kunna sänka fastig-
hetsskatten. Det måste skapas majoritet för två saker,
dels för själva sänkningen, dels för finansieringen. Att
skapa en majoritet för sänkningen har inte varit svårt,
men att skapa en majoritet för finansieringen har icke
varit möjligt förrän nu. Det har vi medverkat till.
Jag observerar att Isa Halvarsson på nytt pläderar
för slagordet "hälften kvar". Hur relevant är det
egentligen i dag, Isa Halvarsson, när vi har en genom-
snittlig kommunalskatt på 31,46 och en statsskatt på
20 procentenheter? Om det skall bli substans i slogan
"hälften kvar" måste ni endera sänka statsskatten -
och det har jag inte sett några förslag om - eller också
måste era kommunalföreträdare gå ut i valrörelsen
och säga att man skall sänka det genomsnittliga kom-
munala skattetrycket med i storleksordningen 1,50. Är
det det trycket från era kommunala företrädare som
du känner så starkt, Isa Halvarsson?

Anf. 84 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Det gällde inte bara fastighetsskatte-
sänkningen, Rolf Kenneryd, utan det handlade också
om att se vad man snabbt kan göra för att hjälpa dem
som bor i attraktiva områden, t.ex. i skärgården.
Många av dem har ju varit tvungna att sälja sina hus.
Ja, vi står fortfarande kvar vid principen att det
skall vara hälften kvar. Jag bor själv i en kommun
som ligger näst högst i landet med en kommunalskatt
runt 34, så det är klart att det är långt dit. Men man
måste ändå kunna ha en vision om att åtminstone inte
statsskatten skall vara mer än 20 %.

Anf. 85 ROLF KENNERYD (c) replik:
Herr talman! Om vi skall vara sanningsenliga, så
är det Centerpartiet som ihärdigast har strävat efter
och medverkat till att åstadkomma bättre taxerings-
värden för de fastboende i skärgårdar och annorstä-
des. Vi har nått fram, dock inte på ett fullödigt men
ändå tillfredsställande sätt.
Jag noterar att hälften kvar är mer en princip än en
reell innebörd. Det är vad man kunde förvänta sig.
Trots dessa små skärmytslingar, Isa, vill jag önska
dig en trevlig tillvaro efter det att du har lämnat detta
hus och tacka dig för många trevliga stunder i och
utanför skatteutskottets sessionssal.

Anf. 86 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag tackar för det senaste. Jag hop-
pas att Rolf Kenneryd i fortsättningen skall vara med
och göra upp om förslagen i skatteutskottets sessions-
sal.
Redan våren 1995 röstade Centern mot att begära
förslag från regeringen om sänkt fastighetsskatt för
dem som bor i attraktiva skärgårdsområden.

Anf. 87 KARL-GÖSTA SVENSON (m) re-
plik:
Herr talman! Jag vill ta tillfället i akt och tacka Isa
för ett berikande och stimulerande borgerligt samar-
bete som jag har haft förmånen att ha tillsammans
med dig. Jag är glad över att du, Holger Gustafsson
och jag kunde bilda en tvärpolitisk skattegrupp i riks-
dagen under mandatperioden. Jag hoppas att du nu
tillsammans med din familj kan njuta litet av livet. Jag
vill gärna att du även framdeles berikar Folkpartiet
med din klokhet, goda råd och bra tips. Tack skall du
ha, Isa.

Anf. 88 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag vill återgälda tacksamheten för
trevlig samvaro, rikliga diskussioner och bra tankeut-
byte. Apropå den tvärpolitiska skattegruppen hoppas
jag att den i framtiden blir riktigt tvärpolitisk, så att
det sista återstående partiet som inte har anslutit sig,
Socialdemokraterna, gör det. Lycka till med det!

Anf. 89 PER ROSENGREN (v):
Herr talman! Det är inte lätt att vara vänsterpartist
i dagens läge. Ena dagen väcker vi motioner om att
sänka momsen, nästa dag förhandlar vi om att höja
densamma. Så inledde jag en debatt i kammaren efter
det att vi hösten 1994 hade ingått en överenskommel-
se med Socialdemokraterna. Vid förhandlingar för att
bilda majoritet måste man släppa på vissa av sina
krav.
Men om vi hade det svårt då, måste Socialdemo-
kraterna ha det ännu svårare. De har haft möjlighet att
själva påverka situationen. Jag tänker naturligtvis på
sänkningen av fastighetsskatten.
Lars Hedfors har blivit trängd av 5 000-10 000
fastighetsägare, utbuad och nedsablad. Han har blivit
uppträngd mot väggen med knytnävar nära ansiktet.
En del av dessa människor har visat rena pöbelfaso-
ner.
När man utsätter sig för sådant, och visar sådan
ståndaktighet, har jag svårt att förstå hur ingenting av
detta gäller veckan därpå. Då är en sänkning från
1,7 % till 1,5 % ett bra förslag.
Jag tycker att förslaget är uselt. Om man räknar på
att taxeringsvärdena på hus i Sverige i genomsnitt
ligger på strax under 400 000 kr, blir det fråga om
60-70 kr i månaden. Vi har i kammaren försökt att
komma fram till en lösning där de som drabbas av
systemet räddas, dvs. de som har orimligt höga taxe-
ringsvärden och därmed också fastighetsskatter i
kombination med låga inkomster. Det är fel att inte
kunna bedöma utvecklingen för sina bostadskostna-
der. Det går inte att göra det med räntor. Men staten
skall inte göra situationen osäker för de boende, som
sker med fastighetsskatten. Där har vi velat vara med
om att få fram en lösning. Men att kasta bort 2 miljar-
der genom att sänka fastighetsskatten från 1,7 % till
1,5 % är dåligt använda pengar.
Man borde ha tänkt mer på hyreshusen från
krisårgångarna. Där är risken stor för hyreshöjningar i
nuvarande läge.
Så vidare till det övriga i betänkandet, t.ex. den
statliga skatten. Vi anser att det inte finns någon an-
ledning att ta bort värnskatten. Den bör vara kvar. Det
är roligt att höra Socialdemokraternas argument,
nämligen att de inte sänker skatten för höginkomstta-
garna med 8 000 kr om året. De anser att de höjer
skatten för dem i stället. Man säger att det inte finns
något riksdagsbeslut om att värnskatten skall finnas
kvar. Så går det att formulera sig.
Men folk i allmänhet utgår från den situation de
har, och folk i allmänhet utgår från den situation som
andra har. De får de facto sänkt skatt, sett från det ena
året till det andra, med 8 000 kr. Det gäller alltså de
som har inkomster över 19 000 kr. Det slår fullt ut när
de når 32 400 kr. Då får de en sänkt skatt på 8 000 kr
om året. Vi tycker att det i dagens läge är fel. Skatte-
sänkningar skall riktas mot låginkomsttagarna. Det är
de som har burit den tyngsta bördan under denna
period.
1 krona är inte lika mycket för den som har 50 000
kr i månadsinkomst som för den som har 12 000 kr i
månadsinkomst. Det tycker jag att vi skall ha i åtanke.
Vi menar att det undantagande av förmögenhets-
skatt som gjordes för Stefan Persson & Co. för aktier
var felaktig. Det borde ha kunnat lösas på något helt
annat sätt. De små aktieägarna, t.ex. sådana med fas-
tighetsinnehav eller som har betalat sina hus, får beta-
la förmögenhetsskatt, men Stefan Persson, ägare till
Hennes & Mauritz, slipper betala skatt på sin miljard-
förmögenhet. Det är litet underligt.
Notera också att Mats Odell från Kristdemokra-
terna vill återinföra riskkapitalavdraget. Det var en av
de mest parodiska skattereglerna som har införts av
denna kammare. Det får väl stå för Kristdemokraterna
om de verkligen vill detta. Skatten gav inte särskilt
mycket resultat. Skatten togs bort. Jag förstår varför.
Den utnyttjades inte. Den var omgärdad av så många
regler och var helt vansinnigt konstruerad. Den skat-
ten vill Kristdemokraterna återinföra. Jag förstår inte
varför.
Kristdemokraterna vill också ta bort dubbelbe-
skattningen. Det vill Moderaterna också. Moderaterna
vill i princip ta bort alla skatter. Det är inte mycket
som finns kvar när de är klara.
Frågan om dubbelbeskattning är intressant. Jag
pratade med en hög företrädare för näringslivet. Jag
vädjade till hans intellektuella hederlighet och frågade
om det skulle skapa ett enda nytt jobb om dubbelbe-
skattningen togs bort. Han vred på sig och sade ett
eller några. Det är den verklighet som finns. Detta är,
kamrater i kammaren, en myt! Att ta bort skatter är ett
sätt att skjuta fram positionerna. Man bryr sig sedan
inte om att det inte blir den minsta effekt på det man
vill uppnå, nämligen ökad sysselsättning. Det är ett
spel för gallerierna.
Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet
vill använda 8-10 miljarder till att ta bort skatten på
utdelningen för aktieägare. Det är inte den kategorin
som har lidit värst under de år som varit. Aktier är
fortfarande den bästa kapitalplaceringen. Det är inte
aktieägarna som har blivit lidande av skatteregler.
Jag skulle vilja fråga Karl-Gösta Svenson och de
andra som föreslår detta: Tror ni verkligen att detta
kommer att skapa ett enda jobb? Ni kanske instämmer
i vad den här näringslivsföreträdaren sade: Ett eller
annat jobb kanske men inte mer. I så fall får ni fak-
tiskt också leda i bevis hur det skall gå till att det skall
genereras så här många jobb om man slopar dubbel-
beskattningen.
Ett annat exempel när det gäller moderaternas
skattespel är ju det här med skattelättnader för utländ-
ska experter. Det var en sak som man drev väldigt
hårt både från näringslivets och från moderaternas
sida - inledningsvis. Nu har man bytt fot. Nu vill man
ha generella skattesänkningar för höginkomsttagare i
stället. Nu säger man att det inte är bra att sänka
skatterna bara för de utländska experterna. Man skall
göra det även för svenskar. Det är ett typiskt exempel
på hur moderaterna flyttar fram skattefrågan hela
tiden. Man får en liten bit, och snabbt är man framme
och hugger. Då är man inte nöjd med detta, utan då
skall man ha mer. Att man sedan inte bryr sig om
statens ekonomi i förlängningen får ju stå för modera-
terna.
Sedan har också det här med sänkningen av to-
baksskatten diskuterats här i dag. Vi ställer oss bakom
den. Jag blir väldigt förvånad när Rolf Kenneryd går
upp. Han är alltså inte medveten om vad som hände
när skatten höjdes så pass kraftigt som skedde. Han är
inte medveten om att smugglingen och den svarta
försäljningen ökade.
Jag kan i och för sig tänka mig att en marginell
förändring har skett när det gäller rökningen. Jag tror
att det delvis kan ha med priset göra. Det kan ha det.
Men jag tror mer på informationen och kampanjerna
och på att vetskapen om att tobak är väldigt farligt har
gått upp för folk. Folkhälsokampanjer tror jag har
betydligt större effekt i det här läget. Jag är väldigt
rädd för den svarta sektorn och för den maffiaverk-
samhet som byggs upp kring tobak - och även alko-
hol. Jag tror att vi i förlängningen måste göra något
även där.
Sedan gäller det stoppreglerna och det här med
förenklingar för småföretag. Javisst, vi skall genomfö-
ra förenklingar. Jag vill bara påminna om något.
Många drar fram USA som det förlovade landet när
det gäller småföretag och sysselsättning. Men där har
man problem att fylla i sina deklarationsblanketter! Är
det någonstans där det är krångligt och svårt så är det
där.
Vi har också krävt att förenklingar och förbätt-
ringar skall ske när det gäller småföretagen. Men när
vi ser på storföretagens agerande, och deras nästan
asociala beteende när det gäller att komma undan
skatt, så riskeras faktiskt dessa förändringar, förbätt-
ringar och förenklingar för fåmansbolagen.
Man måste på något sätt ha ett kontrakt om att
man inte skall snirkla sig och konstruera situationer
bara för att komma undan skatt. Skatten skall ju tas ut
efter den verklighet som finns och de verkliga vinster
som genereras. Man skall inte hålla på med en massa
uppköp och att skicka över kapital hit och dit för att
komma undan skatt. Då förstår väl alla att vi tvingas
ha absurt jobbiga skatteregler för att komma åt detta.
Jag tycker alltså att det är bedrövligt när jag ser hur
vissa storföretag agerar. Det är inte i företagens eget
intresse.
När det gäller de anslag som vi också har hand om
menar vi att tullen och framför allt skattemyndighe-
terna behöver mer pengar för att klara av kontrollen.
Det finns ju rapporter från Riksskatteverket som säger
att det här är väldigt dåligt. Man har en relativt sett
låg kontroll i dag. Det är för litet personal.
K-G Svenson var uppbragt här förut. Han sade att
man använder en viss terminologi från regeringens
sida, att man pratar om Perssonpengar osv. Massme-
dierna skulle på något sätt vara i maskopi. Vi behöver
en ny politik, säger K-G Svenson. Jag trodde att han
skulle säga att han vill ha nya massmedier också, men
så långt gick han inte.
Annars är det generellt sänkta skatter som gäller
för moderaterna och K-G Svenson. Jag tror faktiskt
inte att man har dragit den minsta lärdom av det som
skedde 1991-94. Det tycker jag är litet sorgligt. Men
den debatten har vi haft flera gånger förut. Jag skall
inte dra den.
Däremot vill jag ta upp det som Isa Halvarsson
säger om de subventionerade hemtjänsterna - även
om hon inte kallar dem så. Man har nu lagt fram ett
förslag om en skattereduktion på max 25 000 kr per
år. Vems skall kontrollera om en privatperson har
utnyttjat de där 25 000 fullt ut? Skall varenda privat-
person på något sätt ha ett f-skattebevis eller något
annat skattebevis där man kryssar för hur mycket man
har utnyttjat? Eller skall man kräva företagaren på
pengarna om det visar sig att personen redan har
använt dessa 25 000 kr maximalt? Fundera på det!
Den här typen av subventioner eller förändringar
av skatterna gav ju inte så mycket jobb i Danmark.
Det är nästan litet löjligt att höra att ni verkligen tror
att det skall ge 50 000-100 000 nya jobb. Var det
3 500 jobb det gav i Danmark med en motsvarande
subventionsgrad?
Herr talman! Jag hade anmält mig för 15 minuter.
Jag står naturligtvis bakom samtliga 15 minuter jag
har anmält mig för, men för tids vinnande utnyttjar jag
bara 13.

Anf. 90 KARL-GÖSTA SVENSON (m) re-
plik:
Herr talman! Slopande av dubbelbeskattningen är
synnerligen viktigt för att skapa förutsättningar för
nya jobb, Per Rosengren. Vi har precis i dagarna
förlorat jobb till Finland beroende på att vi har dub-
belbeskattning. Vi har förlorat ett antal hundra miljo-
ner kronor i minskade skatteintäkter på grund av att vi
har dubbelbeskattning.
När det gäller sänkta skatter i övrigt är ju sänkt
skatt på arbete en av många viktiga förutsättningar för
att få nya, riktiga jobb, alltså för att minska arbetslös-
heten men framför allt för att öka sysselsättningen,
öka antalet jobb. Det är ju det som är problemet i
Sverige i dag, och det har det varit under hela den
socialdemokratiska regeringsperioden. Antalet jobb är
färre än det var när socialdemokraterna tillträdde
1994. Sänkt skatt på arbete är en viktig förutsättning
för nya, riktiga jobb.

Anf. 91 PER ROSENGREN (v) replik:
Herr talman! Där har vi helt olika uppfattning. Jag
kan referera till internationella försök - och även till
den borgerliga regeringen eller till skattereformen.
Inte blev det fler jobb när man sänkte skatten på arbe-
te? Det har visat sig att det har blivit färre. Det är
andra faktorer som styr det.
Så till det här med dubbelbeskattningen. Hur ska-
pas det fler arbeten bara för att Karl-Gösta Svenson
och jag som aktieägare slipper betala skatt på den
utdelning vi får? Hur kan det leda till att det blir fler
jobb? Jag kan tänka mig att det berör det s.k. riskkapi-
tal som finns. Men där har man infört vissa regler
som i dag gör att utdelningen är enkelbeskattad. Jag
kan tänka mig att gå med på att utvidga det och för-
ändra det när det gäller riskkapitalet - visst. Men i
fråga om rena kapitalplaceringar i övrigt förstår jag
inte varför man skall skattesubventionerna på det här
sättet.
Utdelning på aktier skall plötsligt bli skattebefriad
för mottagaren. Om man däremot har pengar på ban-
ken skall man betala skatt för det. Aktieägandet är väl
som sagt inte den sparform som har kommit sämst ut
de senaste 15-20 åren?

Anf. 92 KARL-GÖSTA SVENSON (m) re-
plik:
Herr talman! Jag uppmärksammar att Rosengren
inte har något svar alls på detta att vi precis i dagarna
ha förlorat jobb till Finland genom fusioneringen av
Stora och Enso och genom Nordbankens fusion med
Meritabanken. Där har man placerat sig i Finland på
grund av lägre skatter. Det gäller dels att de inte har
dubbelbeskattning, dels att de har lägre skatt på arbe-
te. Där har vi alltså förlorat jobb i Sverige. Vi har
förlorat hundratals miljoner i skatteintäkter - eller
kommer att göra - beroende på den här åtgärden.
Sedan tror jag att det är så för de flesta människor,
även om jag inte tror att Per Rosengren tänker så, att
man bara skall beskatta en vinst en gång. Det gör man
i aktiebolaget i det här sammanhanget. Det handlar
om att förbättra riskkapitalförsörjningen och förbättra
möjligheterna för företagen att skapa förutsättningar
för nya jobb.

Anf. 93 PER ROSENGREN (v) replik:
Herr talman! Det var inte dubbelbeskattningen
som gjorde att de här företagen valde att lägga sina
kontor i Finland. Vad gäller skatten på arbete vill jag
säga att då är det ju hela produktionen man skall flytta
dit. Då skall man ta bort alla Nordbankskontor i Sve-
rige och lägga dem i Finland. Men det blir litet taskigt
för kunden att ta sig dit. Det är ju faktiskt de som
betalar skatt på sina löner. Inte skall Stora, såvitt jag
vet, flytta sin produktion dit. Det har inte framkommit
någonting om det.
Karl-Gösta Svensons argumentation faller alltså
på sin egen orimlighet. Den dag man börjar flytta ut
verksamheten på grund av att de anställda har för
höga skatter, då kan Karl-Gösta Svenson komma
tillbaka.
Jag vill också påpeka att Sverige faktiskt har de
lägsta bolagsskatterna i Europa. Glöm inte bort det.

Anf. 94 ROLF KENNERYD (c) replik:
Herr talman! Per Rosengren uttryckte förvåning
över att jag nämnde effekterna av de höjda cigarett-
priserna. Jag vill gärna referera ett TT-meddelande
som jag har i min hand.
Enligt en studie som Folkhälsoinstitutet låtit ge-
nomföra minskade antalet dagligrökare bland vuxna
från 19 % till 16 % under perioden oktober 1997 till
april 1998. De tre procentenheterna motsvarar
200 000 personer.
Vi har fått bekräftat att höga priser är ett av de
mest verksamma sätten att minska rökningen, säger
Folkhälsoinstitutets generaldirektör Agneta Dreber.
Det var precis detta som jag påpekade.
Jag är naturligtvis medveten om att smugglingen
därutöver har ökat. Och den måste bekämpas. Men
jag anser att det är naivt att tro att den föreslagna
sänkningen av cigarettpriserna råder bot på smugg-
lingen. Det kommer alltjämt att vara lönsamt för såväl
köpare som säljare att utnyttja etablerade smuggelka-
naler. Detta måste mötas, som vi har föreslagit, med
ökade kontrollresurser. Risken för beslag är det enda
som avhåller kriminella element från att utföra sin
vidriga verksamhet.

Anf. 95 PER ROSENGREN (v) replik:
Herr talman! Jag kan, som sagt, tänka mig att pri-
set har påverkat en del och lett till en viss minskning
av rökningen. Men jag konstaterar också att rökning-
en på skolornas högstadier, framför allt bland flickor,
har ökat trots de höga priserna. Många av dessa köper
inte sina cigaretter i affärer. De kommer över dem på
annat sätt.
Rolf Kenneryd säger att vi skall komma åt smugg-
lingen genom ökade insatser från tullen men att den
illegala försäljningen ändå kommer att fortsätta.
Jag tror faktiskt att den sänkning som nu sker in-
nebär att man värderar riskerna på ett helt annat sätt.
Marginalerna krymper faktiskt drastiskt. Och i och
med att marginalerna drastiskt krymper tror jag att
uppemot hälften av den illegala försäljningen kommer
att upphöra.
Jag tänkte passa på att ställa en fråga till Rolf
Kenneryd. Han sade tidigare att man har kommit på
en finansiering när det gäller sänkningen av fastig-
hetsskatten - de 2 miljarderna. Det är väldigt intres-
sant. Då kanske vi kan få reda på vad det är för fi-
nansiering. Det är ingen annan här i kammaren som
vet det. Jag har faktiskt även frågat på departementet
hur man skall finansiera fastighetsskatten. Men jag
har inte fått något svar. Men eftersom Rolf Kenneryd
här i kammaren i replik till Isa Halvarsson säger att
finansieringen är klar så kanske vi kan få reda på vad
den innebär.

Anf. 96 ROLF KENNERYD (c) replik:
Herr talman! Nettoeffekten av rökningen är, hur
Per Rosengren än försöker vrida på dessa förklaring-
ar, att rökningen har minskat kraftigt till följd av de
höjda priserna.
Jag skulle vara beredd att slå vad med Per Rosen-
gren om att när vi ser effekterna av den nu föreslagna
sänkningen kommer vi på nytt att kunna avläsa en
ökning av rökningen. Vi önskar inte en ökning, och
det är därför som vi har föreslagit avslag på denna
åtgärd.

Anf. 97 PER ROSENGREN (v) replik:
Herr talman! Jag konstaterar först och främst att
Rolf Kenneryd väljer att inte svara på hur finansie-
ringen skall gå till. Han stod faktiskt här i kammaren
och sade att man hade en finansiering som var klar.
Men han vägrar att säga vad den innebär. Det intres-
santa är alltså att det tydligen finns en finansiering.
Annars har ju Rolf Kenneryd faktiskt farit med osan-
ning här i kammaren i dag.
Jag får kanske återkomma i ett senare replikskifte
med Socialdemokraterna, så att vi får reda på vad
denna finansiering innebär, eftersom den tydligen är
klar.
När det gäller tobaken och tobaksskattehöjningen
har vi kommit fram till olika bedömningar. Men jag
tror att vi har samma ambitioner när det gäller folk-
hälsomålen i detta sammanhang. Men vi gör olika
bedömningar av riskerna med smugglingen och vilka
effekter den får på samhällsmoral och på den illegala
försäljningen över huvud taget. Vi gör nog också en
litet annorlunda bedömning av vilken effekt prishöj-
ningar får på ett minskat tobaksbruk. Jag tror att
många kanske hade bestämt sig redan tidigare att sluta
röka. Sedan kan i och för sig den chockhöjning som
genomfördes ha bidragit till detta. Det är inte otroligt.
Men jag tycker att de negativa effekterna av den ille-
gala verksamheten faktiskt väger över i detta sam-
manhang. Vi är tvungna att göra någonting. Och som
jag nämnde tidigare kanske det också kommer att bli
nödvändigt att göra något på alkoholsidan för att
minska motsvarande problem där.

Anf. 98 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Herr talman! Jag tycker att Per Rosengren tar
väldigt lätt på rökningen och ökningen av den. Jag var
på Cancerfondens huvudmannamöte i går, och jag kan
säga att de partier som vill sänka cigarettskatten inte
stod särskilt högt i kurs. Jag tror, precis som Rolf
Kenneryd sade till Per Rosengren, att det inte är roligt
att på sitt samvete ha ett ökat antal lungcancerfall. Det
var det som påpekades från bl.a. Laryngföreningen.
Jag tänker inte ta kammarens tid i anspråk för att
förklara de tekniska detaljerna i utformningen av vårt
förslag om hushållstjänster. Jag tänker lämna ett ex-
emplar av detta förslag till Per Rosengren, så kan
kammaren syssla med något annat.

Anf. 99 PER ROSENGREN (v) replik:
Herr talman! Jag har läst hela förslaget. Det var
därför som jag undrade hur man över huvud taget
skall kunna kontrollera dessa 25 000 kr. Jag har fak-
tiskt talat med företrädare för dem som står bakom
förslaget, och de säger att de inte har tänkt på det. Så
kan det vara.
Om man diskuterar alkoholskatter med nykterhets-
företrädare kan de över huvud taget inte tänka sig en
sänkning av alkoholskatten. Men jag tror att vi lever i
en värld som ser litet annorlunda ut i dag än vad den
gjorde för ett antal år sedan. Det innebär att man
kanske måste rucka på väldigt många av de principer
som man har haft. Jag har själv väldigt länge varit för
en högskattelinje när det gäller både alkohol och
tobak. Men när jag har sett de negativa effekterna och
det utbud som i dag finns på den illegala marknaden,
blir jag oerhört skrämd. Jag förväntar mig inte att vare
sig Folkhälsoinstitutet eller nykterhetsorganisationer-
na skall ställa sig upp och applådera. Tvärtom är det
deras roll att inte göra det.
Eftersom det är Isa Halvarssons sista debatt vill
jag passa på att säga att jag tycker att vi har haft väl-
digt mycket roligt ihop. Vi tycker faktiskt nästan
likadant i de flesta frågor. Det kanske inte märks så
ofta här i kammaren. Men jag har faktiskt tagit till
mig en hel del av det som Isa Halvarsson har sagt.
Hon är ju en väldigt klok gumma, om jag får säga så.
Jag ber att få tacka så mycket för många givande
diskussioner och ett mycket givande samarbete i
skatteutskottet.

Anf. 100 ISA HALVARSSON (fp):
Herr talman! Genera mig nu inte alltför mycket
genom att säga att vi i många stycken har samma
åsikter.

Anf. 101 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Herr talman! Jag tänker ägna de minuter som står
till mitt förfogande åt att försöka få skatteministern,
ordföranden i skatteutskottet och andra ledande soci-
aldemokrater att en aning fundera på sin skattefilosofi
och konsekvenserna av denna. Även om jag bara
lyckas litet grand tycker jag att jag har gjort medbor-
garna en tjänst. Det är alltså min avsikt.
Några socialdemokratiska statsråd har uttalat dels
att det skall vara häftigt att betala skatt, dels att det
inte finns något samband mellan höga skatter och hög
arbetslöshet. Det senare uttalandet bör skatteminister
Östros rimligen känna igen.
Lever vi i, och med, ett "undantagstillstånd" här i
Sverige i den meningen att vi kan ha alla former och
typer av skatter och att vi kan ha de högsta nivåerna
och det högsta skattetrycket i världen utan att detta
har en menlig inverkan på arbetslösheten? Är vi ett
undantag i detta sammanhang? Vad regeringen och
Socialdemokraternas företrädare återkommande häv-
dar är just att detta samband inte finns. Det är det som
bekymrar mig och som jag vill ägna de här minuterna
åt.
Budgetunderskottet hanterade regeringen genom
en bantning av bl.a. skola, vård och omsorg samt,
enligt min uppfattning, genom en chockhöjning av
svenska skatter. Effekten är att många kommunalan-
ställda i dag står utan jobb och att det privata närings-
livet dignar under en orimlig skattebörda enligt min
och vår uppfattning. Sedan 1995 har också antalet
företag minskat med låt oss säga 5 000; då tar vi inte
till för mycket. Detta måste rimligen vara ett bekym-
mer när det gäller sysselsättningen.
Regeringen hävdar dock med en fåkunnigs envis-
het att det inte finns något problem med höga skatter
som driver upp kostnaden i alla produktionsled i vårt
samhälle.
Problemet är just att regeringen inte inser att det är
ett problem med skattenivåer som ligger som en tung
våt filt över all ekonomisk verksamhet i Sverige.
Herr talman! Så här ser den svenska ekonomiska
situationen ut:
1997 var arbetslösheten högre än någon gång
sedan 1974. Just nu, 1998, ökar sysselsättningen,
och det gläder oss, på grund av den internationella
dragkraften men den skulle naturligtvis ha kunnat
vara mycket högre om vi inte hade haft den här
belastningen i det svenska samhället.
Drygt 300 000 ungdomar har varit arbetslösa i mer
än 100 dagar, har det tidigare sagts. Men det var
ju ett löfte från regeringen att så inte skulle ske.
Sverige har svårt att attrahera såväl turister som
forskare och investeringskapital.
Stora svenska företag lägger sin skattskyldighet i
grannländerna.
Svartarbetet ökar i stor omfattning; detta för att
undgå beskattning.
Vi har världens högsta skatter.
Med s-märkta skygglappar kan man ändå hävda
att skatternas nivå inte är ett problem då man vill
kunna pressa ned arbetslösheten. Är detta en rimlig
filosofi?
Herr talman! De allra flesta utomstående ekono-
miska experter, utom regeringens, ser ett direkt och
klart samband här. Höga skatter ger en hög kostnads-
nivå, vilket leder till stagnation och ger ökad arbets-
löshet. Detta gäller även nu i en högkonjunktur, som
skulle ha kunnat vara bättre utan den här belastningen.
Detta är situationen, herr skatteminister!
Låt oss ändå undvika att ägna tid åt att debattera
de historiska händelserna för att i stället diskutera
framtiden. Framtiden är mer intressant eftersom det är
där som vi kommer att befinna oss resten av vårt liv.
Tänk om jag kunde bringa ett uns av insikt om det
överbeskattade samhällets problem till skatteminis-
tern! Då skulle vi kunna gå vidare och debattera stra-
tegiska skattesänkningar för svenska medborgare och
företag. Detta är oerhört angeläget därför att just
skola, vård och omsorg, som vi gemensamt värnar
om, är beroende av en ekonomisk och stabil trygghet
samt en långsiktig tillväxt. Det kan man inte få genom
inkassering av höga skatter men man kan få trygghet
genom en ekonomisk och stabil tillväxt.
Herr talman! Vi kristdemokrater har i vår motion
finansierat betydande skattesänkningar för medbor-
garna i allmänhet, men framför allt för småföretagare
och näringslivet, för att därmed ge bättre förutsätt-
ningar för att alla skall få jobb och kunna leva på sin
egen lön.
Vi prioriterar ett höjt grundavdrag, avskaffad
värnskatt och minskad fastighetsskatt. Det är vad vi
främst vill rikta till medborgarna. Vi har fler förslag
men de här förslagen tycker jag är viktigast.
För näringslivet vill vi ha en skattereduktion för
hushållsnära tjänster. Vi vill minska arbetsgivaravgif-
terna. Vi vill ha ett permanent riskkapitalavdrag och
vi vill ha avskaffad dubbelbeskattning. Även om Per
Rosengren inte riktigt förstår sig på den finessen står
vi för den. Vidare vill vi på sikt avveckla förmögen-
hetsskatten, men inte i ett steg. Vi vill dock påbörja
den avvecklingen. Allt detta syftar till att främja sys-
selsättningen, inte till att konfrontera. Med den här
typen av skattesänkningar borde vi kunna realdiskute-
ra med skatteministern.
Eftersom regeringen inte vill förstå, och ännu
mindre vill tillstå, att Sverige sitter fast i en skattefälla
finns det ingen annan utväg än att hoppas att väljarna
den 20 september lyfter ut regeringen och därmed den
skattefilosofi som hävdar att det skall vara häftigt att
betala skatt, oavsett konsekvenserna.
Herr talman! Slutligen yrkar jag bifall till reserva-
tion nr 37.

Anf. 102 LARS HEDFORS (s):
Herr talman! När man här i kammaren hör de mo-
derata företrädarna i riksdagsdebatten kan man lätt få
intrycket att skatter är en pålaga som en ondsint riks-
dag använder för att plåga folk.
Jag inbillar mig naturligtvis inte att särskilt många
människor tycker att det är "häftigt" att betala skatt,
Holger Gustafsson! Men förmodligen tycker väldigt
många att skatter är ett nödvändigt ont. Någon tycker
kanske t.o.m. att de bara är ett ont.
Samtidigt är jag alldeles övertygad om att en
mycket stor majoritet av svenska folket inser att skat-
terna är ett mycket viktigt redskap för att skapa soli-
daritet och rättvisa i samhället. Det är också så vi
socialdemokrater ser på saken. Vi menar att den här
rättvisan kan skapas på två olika sätt: dels genom att
använda samhällets skatteinkomster så att de sämst
ställdas standard förbättras, dels genom att skatterna
konstrueras på ett sådant sätt att de fördelas efter
bärkraft. Personligen tror jag inte att det är möjligt att
höja skattetrycket.
Det hindrar emellertid inte att skatterna även fort-
sättningsvis kan vara ett viktigt fördelningspolitiskt
instrument som t.o.m. kan förbättras och skärpas. Det
kan ske genom att vi har kvar en relativt hög kapital-
skatt. Det kan också ske genom att vi, som vi nu gör,
inför ett nytt steg i skatteskalan som innebär att skat-
ten höjs för dem som har de allra högsta inkomsterna.
Om den positiva utvecklingen i svensk ekonomi fort-
sätter, blir det säkert också möjligt med skattesänk-
ningar för låg- och medelinkomsttagare.

En mycket viktig fördelningspolitisk åtgärd är att
se till att alla verkligen betalar den skatt som man är
ålagd att betala. Vi måste ha en effektivare skatte-
kontroll. Det behöver då inte bara handla om mer
pengar till skatteförvaltningen. Det handlar i minst
lika hög grad om att ge skattetjänstemännen bättre
redskap i form av lagar som möjliggör effektiva in-
gripanden mot skatteflykt. Här har den gångna man-
datperioden inneburit stora framsteg. Generalklausu-
len mot skatteflykt har förbättrats, skatterevisionen
har effektiviserats, förhandsbeskedsinstitutet har re-
formerats och punktskattekontrollen har förbättrats.
Det handlar också om att skapa de organisatoriska
förutsättningarna för en effektiv skattekontroll. Den
nyinrättade Ekobrottsmyndigheten och skatte-
brottsenheterna vid de regionala skattemyndigheterna
är viktiga steg på den vägen.
Den kanske viktigaste fördelningspolitiska åtgär-
den är nog ändå att se till att använda skattemedlen på
ett rättvist sätt. De besparingar och indragningar som
vi tvingats genomföra under senare år har förvisso
inte verkat i den riktningen. Nu upplever vi ändå
slutet på besparingseländet. Ekonomin förbättras
stadigt och förtroendet för Sverige ökar. Vi har nu det
starkaste budgetläget under hela 1990-talet.
Den stora och ganska angenäma frågan är nu hur
vi skall utnyttja detta förbättrade ekonomiska läge.
Hur skall vi agera för att med ändå relativt begränsat
ekonomiskt utrymme uppnå maximal fördelningspoli-
tisk rättvisa. Vi socialdemokrater har länge klart och
tydligt deklarerat att vi i en sådan situation måste
prioritera de s.k. verksamheterna, dvs. åldringsvård,
sjukvård, barnomsorg och utbildning - något som vi
nu också kan göra utan att behöva låna pengar till det.
Mitt i allt detta positiva och konstruktiva tänkande
drabbas vi så återigen av moderata attacker på det
svenska skattesystemet. I motioner, anföranden och
debattartiklar formligen vräker man ut sitt skattemiss-
nöje. Skatter är i stort sett roten till allt ont i Sverige.
Skatter skapar bidragsberoende och arbetslöshet.
Skatter driver folk från hus och hem, med andra ord
en enda lång orgie i skattekverulans.
Allt detta visar med pinsam tydlighet hur långt
ifrån verkligheten som moderata politiker lever. Det
stora problemet i dag är inte att samhället har för stora
resurser, dvs. skattemedel, för att lösa sina åtaganden
gentemot invånarna. Problemet är det rakt motsatta.
Vi har ännu inte tillräckligt med pengar för att fullt ut
klara vården, omsorgen och utbildningen. Vi har inte
pengar till att ge medborgarna fullgod ersättning vid
olika typer av inkomstbortfall. Vi har inte pengar för
att ge alla arbetslösa en meningsfull sysselsättning
osv. Och allt detta beror till stor del på att så mycket
av statens inkomster går åt till att betala räntor på den
statsskuld som vi drog på oss i början av 90-talet. I år
går hela 10 % av de totala skatteintäkterna åt för att
betala räntorna på statsskulden.
I denna besvärliga situation går alltså moderata
riksdagsmän ut och kräver enorma skattesänkningar
och ytterligare nedskärningar. Det handlar faktiskt om
nedskärningar i minst samma storleksordning som vi
socialdemokrater beslutat om under de senaste fyra
åren. Våra besparingar har drabbat låg- och medelin-
komsttagare hårt. Hur skall det då inte bli när modera-
terna skall genomföra sina besparingar på ytterligare
70 miljarder kronor?
Man har dessutom mage att framställa skatterna
som ett hot mot låginkomsttagarna. Det är i sak fel,
eftersom det man får för skattemedlen är långt vikti-
gare för låginkomsttagarna än de skatter man måste
betala. Det är också ett oerhört cyniskt påstående, för
i själva verket är man bara ute efter att misskreditera
hela det svenska skattesystemet. Man använder sig av
samhällets svagaste som en murbräcka mot skatterna,
dvs. mot möjligheterna att föra en solidarisk och rätt-
vis politik. Och syftet är ju uppenbart. Man vill helt
enkelt motivera sina egna skattesänkningsförslag för
välbärgade människor i form av avskaffad förmögen-
hetsskatt, avskaffad skatt på aktieutdelningar, sänkt
reavinstskatt på aktievinster, sänkt skatt över bryt-
punkten och mildrad skatt på pensionssparande.
Sammantaget innebär de moderata skattesänk-
ningsförslagen enorma inkomstbortfall för staten,
närmare bestämt 34,4 miljarder år 1999, 62,3 miljar-
der år 2000 och 84,4 miljarder år 2001. Och visst får
alla hushåll sänkta skatter med moderaternas förslag,
dock flera gånger större sänkningar för höginkomstta-
garhushållen. Och tar man dessutom hänsyn till hur
moderaternas besparingsförslag slår mot låginkomst-
tagarhushållen kommer man att finna att dessa lågin-
komsttagarhushåll i många fall får en minskad köp-
kraft, medan höginkomsttagarhushållen får en kraftigt
ökad köpkraft. Längre sträcker sig inte moderaternas
hastigt påkomna omsorg om låginkomsttagarna.
Det är alltså inte svårt att se att moderaternas ex-
trema skattepolitik leder till en gigantisk social ned-
rustning, som kommer att drabba kommunerna sär-
skilt hårt. Det blir vården, omsorgen och utbildningen
som kommer att få sitta emellan.
Svårare är det dock att se hur denna politik i en
högst eventuell borgerlig regering skall kunna kombi-
neras med Folkpartiets och Kristdemokraternas enga-
gemang för just vården. Skall man bli tvungen att
sluta upp bakom moderaternas väldiga skattesänk-
ningskrav och därmed också bakom deras politik för
social nedrustning? Skall man återigen bli överkörd
av den moderata ångvälten? Spåren från 1991-1994
förskräcker. På den här punkten får vi inga besked
vare sig från folkpartister eller från kristdemokrater.
Så vi får väl göra som övriga väljare: Vi får vänta och
se.
Slutligen, fru talman! Det här är min sista debatt i
riksdagen. Jag vill framföra ett varmt tack till alla
mina meddebattörer, alla utskottsledamöter. Ni har
alla bidragit till att skapa en mycket god stämning i
skatteutskottet. Jag tycker att vi trots de meningsmot-
sättningar som finns ändå lyckats vara mycket goda
vänner. Får jag framföra ett alldeles särskilt tack till
Rolf Kenneryd som jag har haft en hel del att göra
med. Vi har haft rätt många ganska tuffa överlägg-
ningar. Vi har båda fått ge och ta. När det hela är över
står vi fast, och vi har lyckats få igenom förslagen i
riksdagen tillsammans.
Sedan vill jag tacka talmännen och kammarens
personal för ett utomordentligt gott arbete.
(Applåder)

Anf. 103 KARL-GÖSTA SVENSON (m)
replik:
Fru talman! Lars Hedfors nämnde inte någonting
under sitt långa anförande om det stora behovet av
nya jobb och den enorma arbetslöshet som vi har i
Sverige.
Jag ställde ett par frågor i mitt anförande bl.a. om
företagsklimatet. Under den period som ni har regerat
har det blivit 20 000 färre företag än vad som fanns
när regeringen tillträdde. Företagsklimatet har försäm-
rats. Stillatigande står ni vid sidan och tittar på när
både Nordbankens och Storas huvudkontor försvinner
till Finland. På Ericsson skall man fatta beslut i höst
om hur man skall göra, om man skall stanna kvar i
Sverige eller inte. Varför gör ni ingenting för att räd-
da kvar jobben i Sverige?
Jag ställde också en fråga till Lars Hedfors om den
orättvisa förmögenhetsskatten och fastighetsskatten,
men där blev han mig svaret skyldig.
För några dagar sedan fick en av mina moderat-
kolleger ett samtal från en ensamstående pensionär.
Han hade köpt sitt lilla radhus i Stockholmstrakten för
125 000 kr för ett antal år sedan. Hans pension var
9 000 kr/mån och han tvingades betala 17 000 kr i
fastighetsskatt. Han har ingen möjlighet att öka sina
inkomster. Han har dragit in på maten för att kunna
betala denna orättvisa skatt. Han insåg också att rege-
ringens förslag inte skulle vara till någon större hjälp
för honom, eftersom allt talar för att hans fastighets-
skatt kommer att i öka i stället för att minska - den
kommer att minska för tillfället, men sedan ökar den
igen.
Är det socialdemokratisk rättvis att tvinga vanliga
människor från hus och hem för att de inte har råd att
betala förmögenhetsskatt och fastighetsskatt, när
miljonärerna samtidigt kan bli helt befriade från för-
mögenhetsskatt?

Anf. 104 LARS HEDFORS (s) replik:
Fru talman! Jag skall besvara den fråga som K-G
Svenson ställde i sitt inledningsanförande om skatter
och arbete. Han frågade: Varför avvisar ni sänkt skatt
på arbete? Det är ju inte riktigt hela sanningen, K-G
Svenson. Under den gångna mandatperioden har vi
genomfört skattesänkningar på 7 miljarder kronor,
skattesänkningar som har varit riktade mot de mindre
och medelstora företagen därför att där finns potentia-
len för en ökad sysselsättning. Däremot säger vi nej
till att smeta ut dessa skattesänkningar på en mängd
olika saker.
Vi vet att stora skattesänkningar inte leder till
ökad sysselsättning. Det kan vara precis tvärtom. Det
räcker inte att bara tänka på skattesänkningar, även
om jag förstår att det är någonting som K-G Svenson
ägnar sig mycket åt. Man måste också ta konsekven-
serna av skattesänkningarna. Det är en fråga om be-
sparingar. Och vad är besparingar för någonting? Jo,
det drabbar oskyldiga människor och drar ned på
deras förmåga och möjlighet till konsumtion, dvs.
deras efterfrågan. Då minskar också möjligheterna till
produktion och sysselsättning.
Alternativet är att låna till dessa skattesänkningar.
Det vet vi ju av bitter och bister erfarenhet hur det går
när man lånar till skattesänkningar. Då stiger räntorna,
vilket får till effekt att sysselsättningen sjunker.
Det finns inte någon ekonom i hela världen som
håller med K-G Svenson när han säger att skatte-
sänkningar generellt leder till en ökad sysselsättning.
Man skulle kunna tala mycket om företagsklima-
tet. Många undersökningar visar att Sverige har ett
alldeles utomordentligt företagsklimat. Men vi behö-
ver inte gå till undersökningar, vi kan bara se oss
omkring. Då ser vi hur det går för företagen i dag. De
investerar, de anställer folk, vinsterna ökar, de expor-
terar osv. Det har förmodligen aldrig varit så bra för
företagen som det är just nu.

Anf. 105 KARL-GÖSTA SVENSON (m)
replik:
Fru talman! Jag bara konstaterar att Stora och
Nordbanken valde Finland på grund av lägre skatter.
Finland sänker kontinuerligt skatten på arbete för att
skapa förutsättningar för nya jobb. Finland drar folk
från Sverige därför att det blir fördelaktigare att arbe-
ta där.
Under denna tidsperiod har ni höjt skatterna för
låginkomsttagare. Vi har världens hårdast beskattade
låginkomsttagare i Sverige, och det har ni till stor del
genomfört under den här mandatperioden. Det är ju
skrämmande att ni driver en sådan politik att alltfler
blir beroende av bidrag.
Jag skall ta de sista minuterna i anspråk och säga
några ord till Lars Hedfors - han höll ju sitt sista
anförande här i kammaren. Vi har under en tioårspe-
riod jobbat tillsammans i skatteutskottet. Det har varit
trivsamt och stimulerande. Vi har jobbat tillsammans
både under ditt ordförandeskap och under ditt vice
ordförandeskap då vi hade majoritet.
Jag hoppas att du nu när du lämnar riksdagen kan
ta tillfället i akt och njuta av livet tillsammans med
din hustru. Jag lovar att försöka att ge dig ytterligare
tid efter höstens val så att du kan ta en och annan tur
till Frankrike och njuta av det goda vinet där genom
att jag skall försöka att se till att du slipper ordföran-
deskapet i Fastighetsskatteutredningen.
Tack, Lars, för trivsamma år tillsammans!

Anf. 106 LARS HEDFORS (s) replik:
Fru talman! Jag tackar så mycket för de vänliga
orden, K-G Svenson. Jag kan återgälda väldigt många
av dem. Det är klart att omtanken kanske sträcker sig
litet för långt när du vill beröva mig mitt ordförande-
skap i Fastighetsskatteutredningen. Men vi får väl se
hur det går.
Avslutningsvis vill jag säga när det gäller Nord-
banken och Stora, som K-G Svenson ofta och gärna
återkommer till, att det inte är av skatteskäl som Stora
kommer att flytta sitt huvudkontor till Finland. Nord-
bankens huvudkontor finns faktiskt i Sverige, så man
har inte flyttat. Men det är ju inte detta som är det
viktiga från sysselsättningssynpunkt utan det viktiga
är att vi får investeringar till Sverige.
Nu kan vi se att nettoinflödet av investeringsmedel
är större än på mycket länge. Det kommer alltså fler
utländska investeringar till Sverige än vad som för-
svinner från Sverige. Det är t.o.m. så att Sverige är
det land inom EU som får de största utländska inves-
teringarna, och det är oerhört betydelsefullt för syssel-
sättningen. Det är någonting som väcker hopp för
framtiden.

Anf. 107 ROLF KENNERYD (c) replik:
Fru talman! Lars Hedfors sade inledningsvis i sitt
anförande att det sannolikt inte är möjligt att öka
skattetrycket. Därefter ägnar han sig med en viss rätt
merparten av sitt anförande åt att kritisera moderater-
nas skattesänkningsiver. Jag tycker att det skulle vara
intressant om Lars Hedfors med den "seniora" vär-
dighet som tillkommer en avgående ordförande skulle
kunna dela med sig av sina bedömningar när det gäl-
ler möjligheter till skattesänkningar mot bakgrund av
det förväntade överskottet i våra gemensamma finan-
ser som nu ligger inom räckhåll.
Det är riktigt som Lars Hedfors säger att vi har
haft en del att göra med varandra under den här peri-
oden. Jag har tidigare sagt till Lars att jag ofta har
irriterats av att han har varit så svår att övertyga ge-
nom goda argument. Det har varit svårt att få honom
att överge den ståndpunkt som regeringen har intagit.
Detta har dock successivt förbättrats.
Jag har framför allt värdesatt den hållfasthet och
den ordhållighet som har präglat vår relation. Den har
haft en gammaldags och hederlig karaktär och som
bäst kan sammanfattas med ett gammalt talesätt,
småländska gentlemän emellan: Sagt är sagt. Så har
det varit. Tack för det.

Anf. 108 LARS HEDFORS (s) replik:
Fru talman! Efter alla dessa överväldigande vack-
ra och snälla ord blir jag nästan förstummad, men inte
mer än att jag skall försöka svara på den konkreta
fråga som Rolf Kenneryd ställde till mig om möjlighe-
ten att minska skattetrycket. Jag skulle egentligen
kunna göra det med precis samma ord som Rolf Ken-
neryd har använt i talarstolen flera gånger, nämligen
att vi inte kan genomföra några skattesänkningar som
äventyrar den förda saneringspolitiken. Vi måste veta
att den står sig framöver. Vi kan inte genomföra några
skattesänkningar som äventyrar vården för de gamla
och de sjuka och utbildningssystemet i Sverige.
Allting tyder ju på att det går så pass bra för den
svenska ekonomin att vi förmodligen i framtiden
kommer att ha möjligheter att genomföra skattesänk-
ningar, men det skall vara rättvisa och riktiga skatte-
sänkningar. Det skall vara skattesänkningar för dem
som har fått stå ut med ganska mycket under sane-
ringspolitiken, nämligen låg- och medelinkomsttagar-
na.

Anf. 109 ROLF KENNERYD (c) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är tillfredsställande
att vi har samma grundläggande synsätt, nämligen att
skattesänkningar måste ske i den takt som samhälls-
ekonomin medger och att vi inte skall ta ut några
dynamiska effekter i förskott. Men jag tycker ändå att
det, med den sakkunskap som Lars besitter, borde
vara möjligt att avge någon bedömning av storleksni-
vån och en litet mer detaljerad inriktning på de skatte-
sänkningar som kommer att vara möjliga under de
närmaste åren - detta som ett litet testamente till den
nya riksdag som så småningom skall samlas.

Anf. 110 LARS HEDFORS (s) replik:
Fru talman! Mitt testamente blir i så fall omsorgen
om Sveriges ekonomi och möjligheten att hjälpa dem
som har det sämst ställt i Sverige. Att precisera några
skattesänkningar i det här läget vågar jag mig inte på.
Det tar jag inte med i mitt testamente.

Anf. 111 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag väntar med tacket till något sena-
re. Jag vill först ägna mig åt sakpolitiken litet ytterli-
gare innan Lars får ledigt i det avseendet.
En budget i balans - ja, det är bra. Vi är många
som tycker är det är bra, och det sticker vi inte under
stol med. Att prioritera skola, vård och omsorg är
också bra. Vi delar den uppfattningen. Men arbetslös-
heten eroderar tryggheten för skola, vård och omsorg,
enligt vår uppfattning.
Min fråga till Lars Hedfors är: Kan möjligen
sänkta skatter och avgifter öka sysselsättningen och
därmed bättre trygga skola, vård och omsorg? Finns
det något rimligt i denna tanke?

Anf. 112 LARS HEDFORS (s) replik:
Fru talman! Jag svarade faktiskt på den frågan i
min debatt med K-G Svensson. Jag sade att det säkert
finns vissa skatter som har betydelse för sysselsätt-
ningen. Jag tog ett exempel, nämligen beskattningen
av de mindre företagen i Sverige. Där finns det helt
avgjort en potential för att öka sysselsättningen.
Jag vill återigen påminna Holger Gustafsson om
att vi faktiskt har gjort ganska stora insatser på det
området genom att sänka skatterna med i storleks-
ordningen 7 miljarder kronor. Bl.a. har vi sänkt ar-
betsgivareavgifterna för de mindre företagen. Så visst
kan man använda skattevapnet för att öka sysselsätt-
ningen. Men jag tror att man skulle göra sysselsätt-
ningsfrågan en otjänst om man krävde att skattesänk-
ningarna skall smetas ut även på de stora företagen.
Att avskaffa utdelningsskatten på aktier, vilket ni
ju vill, och halvera reavinstskatten på aktier tror jag
skulle kunna få rent motsatt effekt. Det leder nämli-
gen till att avkastningskravet på de mindre företagen
blir så mycket större med påföljd att investeringskapi-
talet kommer att söka sig ifrån de mindre företagen
till de större, och där ger de inte särskilt mycket sys-
selsättning. Så risken är, Holger Gustafsson, att det ni
pläderar för med så stor intensitet skulle få en rakt
motsatt effekt, och det vore ju inte bra.

Anf. 113 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Jag gläder mig starkt över att vi nu
ändå kan börja ägna oss åt en sakdebatt, att det är en
tänkbar och lämplig väg att diskutera sänkta skatter
som drabbar rätt del av näringslivet.
Sedan kan jag naturligtvis beklaga att det kanske
är Lars Hedfors sista debatt här, när vi nu äntligen har
nått så långt. Jag skall fortsätta debatten och också
känna skatteministern på pulsen, för jag hoppas att
han kommer att finnas med i framtiden. I den mån han
skulle vara med i en ny regering är det ännu viktigare
att veta vad han står för.
Men låt mig fördjupa frågan ytterligare i detta se-
na ögonblick. Eftersom den svenska skattenivån är så
hög jämfört med i världen i övrigt, undrar jag om Lars
Hedfors tror att det skulle underlätta för svensk export
om vi hade något lägre skatter i Sverige och att sys-
selsättningen på det sättet skulle öka. Det är alltså
exportdimensionen som jag talar om nu.
Sedan skall jag svara på den fråga vi fick i Lars
anförande om hur det skall gå för Kristdemokraterna
och Folkpartiet i samverkan med Moderaterna i en ny
regering.
Det stora problemet 1991 var inte Moderaterna.
Det är ju så att i ett högskattesamhälle finns det en
ytterlighet som företräder högskattesamhället. Då får
man ofta någon som kör i det andra diket, och det
kanske är Moderaternas roll i det här sammanhanget.
Vi skall göra vårt yttersta för att se till att vi håller oss
på vägen. Det finns ett ordspråk som säger att det är
en kort stund man befinner sig på rätt väg, nämligen
när man är på väg från det ena diket till det andra. Vi
skall försöka upprätthålla att vi håller oss på vägen i
de här sammanhangen. Moderaterna var som sagt inte
det stora problemet 1991, utan det var det finansde-
partement som vi tog över med finansministrar som
hade gett sig av för att bli författare och finansminist-
rar som hade sett ljus i tunnlar, som nu befinner sig
nere i Europa. Det var det stora problemet.
Slutligen ett stort tack till Lars som ordförande,
som på ett elegant och trivsamt sätt har skött det
praktiska i utskottet. Det vill jag verkligen skicka
med. Tack så mycket!

Anf. 114 LARS HEDFORS (s) replik:
Fru talman! Jag blir litet skakis när Holger Gus-
tafsson börjar tala om åren 1991-1994. Då levde man
efter den största gemensamma nämnarens princip,
dvs. att Moderaterna skulle ha igenom sina skatte-
sänkningsförslag och övriga partier skulle ha igenom
alla sina utgiftsökningsförslag. Resultatet blev ju
förfärande: enorma budgetunderskott, en jättestor
statsskuld som vi ännu inte har börjat avbetala i någon
större utsträckning, skuldräntor på över 100 miljarder
kronor per år som tar massor av pengar från satsning-
ar på vård, omsorg och utbildning.
Detta var det skrämmande resultatet av den perio-
den, Holger Gustafsson. Vi måste be alla goda makter
att bevara oss från något liknande igen.
Sedan vill jag tacka för de vänliga orden.

Anf. 115 PER ROSENGREN (v) replik:
Fru talman! Lars Hedfors talade om effektiva
skatter och att det inte bara behövs mer resurser. Vi-
dare sade han att skatterevisionen har effektiviserats.
Men det är ju inte på det sättet. En rapport som kom
från RSV alldeles nyligen visar att det har blivit säm-
re. Framför allt granskningen av deklarationer är
väldigt dålig. Det var faktiskt en alarmerande rapport
som kom förra veckan.
Sedan talade han om nya verktyg. Ja, visst har det
kommit en del nya verktyg, men vi saknar ändå det
kanske viktigaste verktyget, nämligen möjligheten för
skattemyndigheterna att på vissa arbetsplatser göra
identifikationskontroller som skulle kunna stämmas
av mot arbetsgivarregistret.
Det var intressant att höra Lars Hedfors tala om
hur man nu kämpar för att uppnå maximal fördel-
ningspolitisk rättvisa.
Anser Lars Hedfors att en sänkning av skatten
med upp till 8 000 kr för sådana som tjänar minst
32 000 kr i månaden är fördelningspolitiskt rättvis i
nuvarande läge?
Dessutom säger Lars Hedfors att man inte skall
smeta ut skattesänkningar för mycket, utan rikta dem
dit problemen är. Precis den uppfattningen har jag.
Hur kan man då gå med på en skattesänkning på
0,2 % när det gäller fastighetsskatten? Det är ju verk-
ligen att smeta ut pengar på ett väldigt underligt sätt.
Slutligen sade Rolf Kenneryd här förut att man har
lyckats finansiera de 2 miljarderna. Då undrar jag
naturligtvis: Hur har man finansierat de 2 miljarderna
när det gäller sänkningen av fastighetsskatten? Rolf
Kenneryd sade ju att det var klart. Jag hoppas att vi
kan få ett svar på det nu.

Anf. 116 LARS HEDFORS (s) replik:
Fru talman! Låt oss börja med fastighetsskatten.
Jag hörde Per Rosengren i sitt inledningsanförande
säga - ungefär - att sänkningen var usel och att det
var fråga om att kasta bort 2 mijarder kronor.
Men, Per Rosengren, Vänsterpartiet har ju faktiskt
anslutit sig till denna sänkning. Det är en förkastelse-
dom över sig själv som Per Rosengren nu utfärdar. Ni
har ju varit med på det. Ni har inte reserverat er mot
det. Det är möjligt att man kan säga att vi har gjort en
kovändning. Men det har ju Vänsterpartiet också
gjort, så på den punkten är vi väl lika goda kålsupare.
Fördelningspolitik talar Per Rosengren ofta och
gärna om. Det tycker jag inte att han skall göra med
allt för stora bokstäver. Väldigt många av era förslag,
om man studerar dem litet närmare, ställer ju till med
fördelningspolitiska problem.
Ta t.ex. ert förslaget om att kraftigt höja bolags-
skatten. Vad leder det till? Vi vet att bolagsskatten är
den viktigaste skatten när det gäller investeringar för
företagen. Höjer man bolagsskatten leder det till
minskade investeringar, sämre sysselsättning, arbets-
löshet. Det är väl ingen fördelningspolitik att tala om.
När det gäller boendeskatten snackar ni om att ni
skall ha rättvisa i boendet. Men vad var det ni gjorde i
bostadsutskottet? Jo, där banade ni väg för ett förslag
som innebar att en tredjedel av krisårgångarna inte
skulle få någon sänkning.
Om man dessutom tittar på hela er finansiella plan
för verksamheten i Sverige finner man att det finan-
siella sparandet undermineras hos er. Det leder till
höjda räntor, och höjda räntor leder till arbetslöshet.
Så er fördelningspolitik är kanske inte så mycket att
skryta med, Per Rosengren.

Anf. 117 PER ROSENGREN (v) replik:
Fru talman! Kraftigt höjda bolagsskatter, säger
Lars Hedfors. Jag vill inte hävda att en höjning av
bolagsskatten från 28 % till 30 % skulle få några
speciella negativa effekter på sysselsättningen. Det
tror jag inte Lars Hedfors tror heller.
I bostadsutskottet röstade vi på vårt eget förslag,
helt enkelt. När det sedan stod mellan ett halvdåligt
socialdemokratiskt förslag och ett halvdåligt borger-
ligt förslag lade vi ned våra röster. Det tycker jag att
vi har all rätt att göra.
Vi har sagt att om man kan finansiera en sänkning
med 0,2 % på ett lämpligt sätt kan man kanske tänka
sig det. Men det är inte särskilt välriktade pengar. Vi
skulle hellre vilja använda en hel del av pengarna till
att verkligen göra något åt de drabbade områdena, åt
låginkomsttagare som nu får betala skyhöga fastig-
hetsskatter. Det är där vi vill rikta in pengarna.
Återigen frågan: Hur skall ni finansiera de 2 mil-
jarderna? Rolf Kenneryd har ju här i kammaren sagt
att det finns en finansiering. Då är jag väldigt intresse-
rad av att höra var den finns.
Slutligen vill även jag naturligtvis tacka herr ord-
förande för ett förnämligt arbete som ordförande i
skatteutskottet. Han kan verka barsk ibland, men
under den barska ytan finns det emellanåt ett stort
gemyt. Han har starkt bidragit till en god och trevlig
stämning i skatteutskottet. Jag ber att få tacka så
mycket för den här perioden och önskar Lars Hedfors
lycka till som civilist.

Anf. 118 LARS HEDFORS (s) replik:
Fru talman! Jag måste först ändå få kommentera
de 0,2 procenten. Per Rosengren ställer frågan stän-
digt, och han kommer förmodligen också att ställa
frågan till Thomas Östros: Hur skall ni finansiera de
0,2 procenten?
Men ni har ju precis samma problem som vi. Ni
har också 0,2 % att finansiera. Varför talar ni inte om
vad ni skall göra? Vi har faktiskt gjort det. Vi säger
att vi skall sänka utgiftstaket i motsvarande grad. Det
kommer förslag om det i budgetpropositionen fram-
över.
Hur ni än resonerar i bostadsutskottet, Per Rosen-
gren, var det Vänsterpartiet som banade väg för en
politik som gör att en tredjedel av krisbeståndets
bostäder inte får någon som helst fördel, om det nu
hade gått igenom. Men nu hindrades ju det i sista
minuten.
Slutligen, fru talman: Tack så mycket, Per Rosen-
gren, för ett trevlig samarbete, och tack för de vänliga
orden.

Anf. 119 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Fru talman! Också jag vill tacka Lars Hedfors.
Han har faktiskt varit en ovanligt trevlig ordförande,
som har förmåga att skilja på sak och person. Dock
har han gjort mig upprörd vid några tillfällen. Men vi
har som sagt dessemellan haft mycket trevligt.
Jag tänkte påminna om när vi gjorde en utskottsre-
sa till Kanada och USA. Där påtalade man att vi
måste avskaffa dubbelbeskattningen i Sverige därför
att vi inte skulle klara oss med en omgivning som
faktiskt gör det. De första stora stegen börjar bli tyd-
liga nu med Stora Ensos beslut att lägga huvudkonto-
ret i Helsingfors. Det finns bedömare som säger att
om inte vårt skattesystem förändras finns det risk för
att utländska investerare väljer bort Sverige som al-
ternativ.
Jag är från Värmland, och där har vi haft mycket
dåliga erfarenheter av att företag flyttar ut sina hu-
vudkontor.
Lars Hedfors talade i sitt inledningsanförande om
att vi behöver skatter. Det håller vi också med om.
Han sade att det är viktigt att de kommer de svaga till
del och att de fördelas rättvist.
Men jag tyckte att det fattas något. Det gäller inte
bara att dela på kakan. Man måste också se till att
kakan växer, och då gäller det att se vilka skadliga
skatter vi har.
Framför allt nämnde inte Lars Hedfors något om
rättstryggheten i vårt skattesystem. Det är också en
mycket viktig sak.

Anf. 120 LARS HEDFORS (s) replik:
Fru talman! Jag håller helt och hållet med Isa Hal-
varsson om att vi måste slå vakt om rättssäkerheten.
Det är naturligtvis en svår balansgång mellan att å ena
sidan få en bra och effektiv kontroll av skattesyste-
met, å andra sidan undvika allt för mycket som strider
och hotar rättssäkerheten.
Jag tycker faktiskt att vi har lyckats ganska bra
med den balansgången. Det kan naturligtvis finnas
saker och ting som måste göras bättre. Men på det
hela taget har vi lyckats ganska bra med att få en bra
skattekontroll och en ganska stor rättstrygghet.
Beträffande dubbelbeskattning, som ju är något av
ett borgerligt mantra, vill jag säga - och jag tror att
det har sagts här tidigare - att det skulle vara stötande
att i en situation när man skär ned på förmånerna för
de allra sämst ställda i Sverige sänka skatten för dem
som har stora förmögenheter i aktier. Det skulle fak-
tiskt inte stämma med svenskt rättsmedvetande, för att
använda det uttrycket.
Det är faktiskt så - jag tror att det var Per Rosen-
gren som sade det tidigare - att det förmodligen inte
finns något annat sparande som är så lönsamt som att
spara i aktier. Man har avkastningar på sparandet på
ibland upp till 30-40 %. Skulle man inte beskatta
detta? Det vore ju fullständigt otillständigt. Jag tror
som sagt var inte att det skulle skapa några nya jobb
att låta bli att beskatta det.

Anf. 121 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag talar inte om att man skall avskaf-
fa reavinstbeskattningen. Aktier beskattas ju rätt hårt,
om man nu gör sig av med dem och tjänar de pengar
som det innebär när kurser höjs. Utdelningarna, åt-
minstone för normala aktieägare, är ju inte så stora.
Det är stötande att sänka skatten för aktieägare,
sade Lars Hedfors. Det är väl att kasta sten i glashus,
när ni har sänkt skatten för miljardärer? Det argumen-
tet håller inte riktigt längre. Lars Hedfors sade att det
var ganska bra rättssäkerhet. Jag tycker att rättssäker-
het skall vara bra och inte ganska bra.
Jag tänkte sluta med detta. Vi får väl se om vi träf-
fas i Fastighetsskatteutredningen eller om Karl-Gösta
Svenson sätter sin hotelse i verket, eller om vi över
huvud taget har någonting mer att utreda.

Anf. 122 LARS HEDFORS (s) replik:
Fru talman! Jag är alldeles övertygad om att vi
kommer att ses i Fastighetsskatteutredningen, Isa
Halvarsson. Jag ser fram emot det. Jag tror att det
kommer att bli väldigt trivsamt och konstruktiv. Det
finns väldigt mycket som förenar när det gäller fastig-
hetsskatten. Det borde vi kunna ta till vara. Tack så
mycket för de vänliga orden!

Anf. 123 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag kan ta vid där det förra replikskif-
tet slutade, nämligen frågan om fastighetsskatten. Jag
är litet nyfiken på Lars Hedfors syn på fastighetsskat-
ten. Han kom inte in på det i sitt anförande tidigare.
Vi har från Miljöpartiets sida hävdat att det är be-
tänkligt när man beskattar fiktiva marknadsvärden
som inte motsvaras av någon som helst inkomst. Det
har lett till problem i områden där marknadspriserna
har gått upp väldigt snabbt. De bofasta drabbas då av
en högre fastighetsskatt och har inte någon motsva-
rande inkomst för detta. Det är det som har upprört så
väldigt mycket.
Det vore intressant att få litet synpunkter från Lars
Hedfors om hur han ser på principerna för fastighets-
skatten. Man kan tänka sig principen att skatten skall
motsvara någon typ av utgift för samhället, t.ex. att
det finns en koppling till infrastrukturkostnader eller
annat. Man kan tänka sig många intressanta principer
i det sammanhanget.
Det är en sak till som det vore intressant att få nå-
got kommenterad. När man lyssnar på Lars Hedfors
får man intrycket att skatter på något sätt är väldigt
neutrala. Det händer inte så värst mycket mer än att
man får in pengar, och påverkan i övrigt är marginell.
Jag vill ändå hävda att skatter i Sverige är väldigt
viktiga när det gäller prisbildningen och kostnaderna
för och priserna på olika tjänster och varor.
Därmed är skattesystemet väldigt styrande för vil-
ka tjänster och varor som efterfrågas. Det vore intres-
sant att få synpunkter på det. Framför allt om Lars
Hedfors i miljösammanhang kan tänka sig att utnyttja
skatteinstrumentet för att styra vad gäller miljöpåver-
kan på sikt.

Anf. 124 LARS HEDFORS (s) replik:
Fru talman! Det är alldeles riktigt som Roy Ottos-
son säger att skatter på olika sätt är styrande. Vi har
under många år använt oss av skatteinstrumentet för
att styra hit och dit. Det visade sig på 80-talet att vi
styrde litet för mycket med skattesystemet. Det ledde
till asymmetrier i skattesystemet som gjorde att det
kunde missbrukas.
Det som hände i skattereformen var att man renod-
lade styrandet i litet större utsträckning. Skatterefor-
men är också ett utomordentligt exempel på att man
kan använda skatter för att styra i miljöpolitiken.
Skattereformen var faktiskt en gigantisk skatteväxling
som utföll väl. Vi skall naturligtvis vidare studera
möjligheterna att genomföra ytterligare skatteväxling-
ar, även om det finns problem, vilket den här utred-
ningen har påvisat.
Principen bakom fastighetsskatten i dag, Roy Ot-
tosson, är att det är en kapitalskatt. Det är en skatt på
kapital precis som det är en skatt på sådant kapital
som man har i banken eller på annat sätt. Den andra
sidan av myntet är att man också har ränteavdrag för
lån som man tar för sina fastigheter. Den principen
skall vi diskutera i den kommande utredningen. Det
skall studeras om den är bra eller om den är dålig. Vi
får se om det finns andra möjligheter att ta ut skatt på
annat sätt. Det är huvudsyftet med utredningen.
Huvudsyftet är också att hitta ett varaktigt system
som på något sätt löser problemen för de människor
som är bofasta i de attraktiva fritidsområdena. Det
kommer nu att lösas provisoriskt i en proposition.
Men det måste finnas ett stabilt och varaktigt system
för detta.

Anf. 125 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Fru talman! Detta med fastigheter för boende är
litet speciellt, även om man nu självklart kan förstå att
det betraktas som kapital. Det handlar om att man
under sin livstid sparar i fastigheten.
Det dominerande hushållssparandet i Sverige är
traditionellt just sparande i fastighet, helt enkelt den
fastighet man bor i. Det innebär att man till att börja
med tar lån. Man betalar av dem medan man arbetar
och har inkomster. Sedan ser man till att man inte har
så mycket lån kvar, helst ingenting alls, när man är
pensionerad och lever på en lägre omsättningsnivå.
Man behöver inte så mycket pengar, och man har inte
så mycket utgifter.
Om man då betraktar fastigheter som vilket kapital
som helst som skall beskattas rakt av hamnar man i en
litet konstig situation. Man måste ändå erkänna att
fastigheter för boende har en litet speciell karaktär.
De kan inte betraktas som vilket kapital som helst.
Det tycker jag ändå är litet viktigt att slå fast.
När det gäller frågan om skatteväxling utmynnade
Skatteväxlingskommittén i en uppgörelse mellan alla
partier här i riksdagen utom Moderaterna om att det
var bra att växla skatt på arbete till skatt på miljöom-
rådet, dvs. att sänka skatten på arbete och höja den på
miljöområdet och energiområdet. Det sades också att
det bör kunna göras åtminstone i den omfattning som
hittills skett.
Om man tittar på de höjningar av miljöskatter som
totalt skett de senaste tio, femton åren handlar det om
kanske 50-60 miljarder om man räknar in momseffek-
ten. Frågan är då om Lars Hedfors tycker att det är
bra att försöka komma fram och genomföra detta. Vi
har ett stort problem med att miljöförstöring är så
billigt att den rullar på, trots att vi med lagstiftning
och allt möjligt försöker att bromsa upp den.

Anf. 126 LARS HEDFORS (s) replik:
Fru talman! Skatteväxling är naturligtvis någon-
ting som måste övervägas. Det är ingen tvekan om
det. Men sedan måste man också vara medveten om
problemen.
Problemen är att de skattebaser på vilka man höjer
skatten, dvs. miljöförstöring, skall försvinna. Då får
man ut mindre skatt därifrån. Det är själva vitsen med
det hela. Det är då inte säkert att man längre har nå-
gon finansiering av sänkningen av skatten på arbete.
För att klara det fordras väldigt noga överväganden.
När det gäller fastighetsskatten blir jag inte riktigt
klok på Roy Ottossons argumenterande. Även Miljö-
partiet vill ju ha skatt på fastigheter, även om ni kallar
det för någonting annat. Men fastigheterna skall be-
skattas även hos Miljöpartiet. Hur det skall gå till får
vi väl resonera om i den här utredningen.

Anf. 127 Statsrådet THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Får jag börja med att tacka skatteut-
skottets samtliga ledamöter för ett hårt och bra arbete
under en lång mandatperiod. Många av er - alla, skall
jag väl säga - har gjort en strålande insats var och en
på sitt sätt. I skatteutskottet koncentreras mycket av
politikens motsättningar och den politiska debatten,
eftersom skatter berör så mycket av det vi tycker är
väsentligt.
Här debatteras omfattningen av välfärden. Det är
hur mycket vi kan ta in i form av skatteintäkter som
avgör vilka ambitioner vi kan ha i välfärdspolitiken.
Här debatteras fördelningen av de bördor som måste
fördelas för att man skall kunna ha ett välfärdssamhäl-
le. Här debatteras företagens villkor, miljöpolitik och
en mängd andra frågor. På många sätt är politikens
brännpunkt ofta placerad just i skatteutskottet.
Jag får särskilt tacka för de två senaste åren, efter-
som det är då jag har haft förmånen att få arbeta med
skattepolitiken och arbeta tillsammans med skatteut-
skottet. Jag riktar ett särskilt tack till den socialdemo-
kratiska gruppen i skatteutskottet. Ni har gjort en
mycket viktig insats för hela den socialdemokratiska
politiken för att ta landet ut ur krisen.
Jag vill också rikta ett speciellt tack till Rolf Ken-
neryd som vi har haft mycket med att göra. Vi har haft
mycket med varandra att göra, och vi har resonerat
om många viktiga frågor. Vi är inte överens om allt,
men det har funnits en grundläggande intressegemen-
skap i att skattepolitik inte får lämnas åt populismen
när landet är i djup kris. Då måste man ta ansvar,
resonera med varandra och finna bra lösningar på
svåra problem. Tack så mycket, Rolf Kenneryd, för
ett bra samarbete! Jag hoppas att vi får möjlighet att
fortsätta samarbeta om skattepolitik även framöver.
Skatteutskottet har varit framgångsrikt under den
här mandatperioden i att hävda att skattepolitiken är
en del av den allmänna ekonomiska politiken. Den
kan inte segla i väg ensam bortom allt vad budgetkon-
sekvenser, upplåningsbehov och starka statsfinanser
heter. Där har skatteutskottet gjort en viktig insats.
Det måste vara så att skattesänkningar skall finansie-
ras. Det får inte vara så att man har en skatteminister
som reser över Atlanten för att låna pengar till skatte-
sänkningar.
Skatterna skall finansiera välfärden. En tiondel av
våra skatteintäkter i dag går till räntorna på den
statsskuld som till stor del byggdes upp när Karl-
Gösta Svenson var en av de mest ansvariga för skat-
tepolitiken. Då lånade man till skattesänkningarna.
Det säger också en del om potentialen framöver
för skattepolitiken. Om vi kan pressa ned statsskulden
och minska räntebördan får naturligtvis både skatte-
och välfärdspolitik helt andra ramar och möjligheter i
framtiden.
En del säger att saneringsarbetet under de här fyra
åren framför allt har bestått av att höja skatter. Det är
naturligtvis alldeles fel. Det har funnits en del viktiga
bidrag, men om vi tittar på utvecklingen under man-
datperioden ser vi att de offentliga utgifternas andel
av bruttonationalprodukten har tagits ned med ungefär
10 procentenheter. Skatteuttaget i relation till BNP
har stigit med ungefär 2 procentenheter. Skatterna har
varit viktiga inte minst av fördelningspolitiska skäl -
när det gäller att se till att också de som har hyggligt
ställt är med och levererar sitt bidrag till sanerings-
politiken. Men det är inte skatterna som har stått för
merparten av saneringen. Det har handlat om att steg
för steg sanera också de offentliga utgifterna.
Skattepolitiken skall bidra till en rättvis fördel-
ning. Det är viktigt. Det handlar om att få en bred
acceptans för välfärdspolitik bland människor, men
det handlar naturligtvis också om en moralisk upp-
fattning. Vi skall alla dra vårt strå till stacken, och de
som har det litet bättre än andra skall kunna dra ett
litet tyngre lass. Saneringen hade aldrig varit möjlig
utan fördelningspolitiken.
Ta t.ex. värnskatten. Vi bad om ett mandat av
svenska folket för att införa en tillfällig värnskatt som
ett bidrag till saneringen. Den gav under fyraårsperio-
den sammanlagt ungefär 20 miljarder kronor. Det är
ett viktigt bidrag till saneringspolitiken. Nu är sane-
ringen över. Nu avskaffas värnskatten. En miljon
löntagare får därmed kraftigt sänkt marginalskatt.
Värnskatten var ett viktigt bidrag. Nu är saneringen
över. Nu avskaffas den.
Samtidigt gäller förstås målsättningarna från skat-
tereformen. Finansieringen av skattereformen skall
bäras rättvist över alla befolkningsgrupper. Därför
införs ett tredje steg - en extra skatt för de verkliga
höginkomsttagarna. Det gäller dem som tjänar drygt
32 000 kronor i månaden. De får 5 % extra skatt den
1 januari 1999. Det är ett rimligt sätt att se till att
uppnå målsättningarna med skattereformen.
Regeringen är också tydlig när det gäller inkomst-
skatterna och målsättningen. Hur stor andel av be-
folkningen - av löntagarna - skall betala statlig skatt?
I samband med skattereformen sade man att målsätt-
ningen är att 15 % skall betala statlig skatt. Under
saneringsarbetet - inte minst med den borgerliga
regeringspolitiken - ökade andelen som betalar statlig
skatt. Nu är vi uppe i 18 % av löntagarna. Målsätt-
ningen är klar från regeringens sida: Vi skall tillbaka
till 15 %. Det får ske i takt med att statsfinanserna så
tillåter.
Barnbidragen har höjts i år. Det är också en del av
skattereformen, som gör att vi får tillbaka den fördel-
ningspolitiska profil som var en viktig del av en viktig
reform.
Skattepolitiken skall också stimulera arbete, spa-
rande och investeringar - inte tricksande mellan olika
typer av placeringar. Därför spelar skatteutskottet en
viktig roll också i att hålla emot när det gäller att
skapa särlösningar och undantag för alla intressen
som alltid knackar på skatteutskottets port. Det gör ni
bra, och det gör ni starkt!
Skattepolitiken skall stimulera företagandet - inte
minst de små och medelstora företagen. De senaste
två åren har vi riktat skattesänkningar på drygt 7 mil-
jarder kronor på ett sådant sätt att det stimulerar ex-
pansion, nya investeringar och nyanställningar för
småföretagen. Det är ett viktigt bidrag i ett läge när vi
samtidigt har bedrivit en mycket tuff saneringspolitik.
Skattepolitiken skall också bidra till en ekologiskt
uthållig utveckling. Det har vi också sett konkreta
exempel på under mandatperioden. Skattepolitik och
ekonomiska styrmedel har använts för att stimulera
till hushållning med knappa resurser. Jag tror inte att
det är slut på det. Vi har använt en modell med ener-
giskatter för att stimulera hushållning och använt
intäkterna till att göra en stor utbildningsreform,
nämligen kunskapslyftet och högskolesatsningen. Det
är en skatteväxling så god som någon, skulle jag vilja
säga.
Det är tydligt för skatteutskottet och för alla leda-
möter i riksdagen att internationaliseringen av eko-
nomin är en viktig kraft att ta hänsyn till också i skat-
tepolitiken. Det gryende europeiska samarbetet på
skatteområdet har visat att det går att komma framåt
när det gäller att sätta stopp för skatteparadis. Man
kan stoppa den illojala skattekonkurrens som finns
mellan länder, där man tricksar och fixar för att försö-
ka locka till sig varandras företag.
Nästa steg blir att också införa någon typ av mi-
niminivåer i kapitalbeskattningen för att se till att inte
vissa länder i gemenskapen kan ha noll beskattning av
sparande, medan andra försöker upprätthålla neutrali-
tet mellan beskattning av sparande och beskattning av
arbete.
Vi har sett under året hur punktskatterna på tobak
och alkohol naturligtvis blir svårare att upprätthålla i
ett läge med öppnare gränser, ökad smuggling och
östeuropeiska ligor som vänder sig mot stora delar av
Europa. Det är inte ett problem för att upprätthålla
välfärdssamhället. En mycket liten del av välfärds-
samhällets intäkter kommer från punktskatter på alko-
hol och tobak. Det är ett problem för hälsopolitiken
och socialpolitiken. Där måste vi naturligtvis hitta nya
redskap i takt med att utvecklingen fortsätter. Det går
att bevara ett starkt välfärdssamhälle om man också
bedriver en klok politik och med öppna ögon ser vad
internationaliseringen innebär.
Låt mig ta upp en fråga som har kommit upp i fle-
ra av replikskiftena här. Det vi ser i Nordbanken-
Merita-affären och Stora-Enso-affären har ingenting
att göra med svensk dubbelbeskattning. Jag trodde att
Karl-Gösta Svenson och Isa Halvarsson ändå hade
litet mer insikt i hur skattereglerna fungerar i det här
sammanhanget. Detta har att göra med att Finland har
valt ett system för lättnad för dubbelbeskattning som
diskriminerar utländskt ägande. Sverige kan välja i
princip vilket skattesystem som helst. Vi påverkar inte
finska statens beskattning av de finska aktieägarna.
Om Sverige skulle ha valt samma modell som Fin-
land, dvs. att se till att man som svensk aktieägare får
en lättnad bara om bolaget är svenskt - vad händer
då? Sannolikt blir de här affärerna inte av. Det skulle
man kunna uppnå i svensk riksdag. Man skulle kunna
sätta stopp för viktiga strukturaffärer.
Men att man har förlagt det juridiska högsätet i
Finland har ingenting att göra med svensk dubbelbe-
skattning. En sak är det juridiska sätet, en annan är
var huvudkontoren ligger och var utveckling och
produktion finns. Det finns ingenting som tyder på att
Sverige lider någon skada i de sammanhangen. Det
blir starka koncerner som kommer att ta sig an inter-
nationell konkurrens bättre än förr. Detta har ingen-
ting att göra med svensk dubbelbeskattning.
Dessutom säger Karl-Gösta Svenson att det hand-
lar om skatteförluster i månghundramiljonersklassen.
Var kommer det ifrån? När våra tjänstemän på Fi-
nansdepartementet tittar på detta kan vi inte se att det
är den effekten som väntar. Det Karl-Gösta Svenson
möjligen kan tänka sig är att man inte lyckas få in den
skatt som finska aktieägare skulle ha betalt om det
hade blivit ett svenskt säte. Men den skatten har vi ju
aldrig haft! Den kan man inte räkna som en skatteför-
lust. Karl-Gösta Svenson kommer att få svårt att med
svensk skattepolitik beskatta finska aktieägare.
Fru talman! Det är viktigt med en bred samling i
skattepolitiken. Vi har gått igenom en ganska drama-
tisk saneringsperiod i Sverige. Det innebär självfallet
också att många regler i skattepolitiken har fått för-
ändras av nödvändiga skäl. Det har varit bråttom att
snabbt ta Sverige ut ur det moras som landet har be-
funnit sig i.
Nu ser vi framför oss en stark svensk ekonomi. Vi
ser framför oss potentiella överskott och amorteringar
på statsskulden. Det gör att det finns helt andra förut-
sättningar för stabilitet i skattepolitiken.
Jag skulle önska att de krafter i riksdagen som
värnar om välfärdssamhället, som inser att det kräver
en finansiering och att det kräver skatter, också med
breda lösningar kan komma överens om skattestruktu-
rerna. Vi kan resonera om nivåerna, men vi bör kunna
komma överens om strukturerna. Jag har svårt att se
att Moderaterna kan delta i det arbetet på ett kon-
struktivt sätt. Fastighetsskatten är ett exempel på
detta.
Nu tillsätter vi en parlamentarisk utredning för att
se över systemet och få samma grundläggande samsyn
om fastighetsskattesystemet som vi i dag har kring
inkomstskattesystemet. Vi grälar ju inte här om vilka
typer av löner som skall beskattas och vilka som inte
skall beskattas. Där känner vi att det finns något slags
samsyn. Det bör man kunna komma fram till även i
Fastighetsskatteutredning. Men Moderaterna säger
nej. De har sin egen lösning och är inte intresserade
av att resonera med andra.
Jag bedömer ändå att Folkpartiet, Kristdemokra-
terna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet
borde kunna samlas kring en politik som värnar
strukturerna i skattesystemet och motar skattepopu-
lismen. Den ser vi ju i dag när man alltid säger ja till
varenda upptänklig skattesänkning som kommer fram
i debatten. Det gör Moderaterna. Det handlar om att
alltid säga ja utan att bry sig om huruvida det är fi-
nansierat eller inte. Moderaterna slår inte vakt om
välfärdens finansiering. Det är ett långsiktigt hot mot
välfärden. Det är det som är orsaken till skattepopu-
lismen hos Moderaterna.
Vi såg ju det när Carl Bildt plötsligt lovade att to-
talt avskaffa fastighetsskatten. Det handlade inte bara
om att göra om den till en schablonbeskattning. Det är
vi också intresserade av. Det skall Lars Hedfors titta
på i Fastighetsskatteutredningen. Carl Bildt lovade att
totalt avskaffa fastighetsskatten inför ett antal de-
monstranter. Det handlar om 20 miljarder. Karl-Gösta
Svenson fick säkert hicka. Då kommer skattepopulis-
men och hotar hela välfärdspolitiken.
Detta är någonting som vi måste samla oss kring i
riksdagen. Därför har det varit viktigt med uppgörel-
sen med Centerpartiet om fastighetsskatten. Vi behö-
ver en bred samling om budskap som ibland inte är så
populära. Vi måste ha en fastighetsskatt. Det är en
viktig del av välfärdens finansiering.
Det är också så att fastighetsskatten är en del av
ett system där avdragsrätten för skuldräntor är den
andra delen. När man vill avskaffa fastighetsskatten
totalt, som Karl-Gösta Svenson nu vill, vill man också
ta bort avdragsrätten för skuldräntor. Det skapar dra-
matiska fördelningspolitiska effekter på bostadsmark-
naden. Vad skall unga barnfamiljer som skall köpa
sitt första hus eller lägenhet göra om de inte får dra av
räntorna?
Skiljelinjen i svensk politik går ju inte framför allt
i skattepolitiken utan i synen på välfärdspolitiken. Där
finns egentligen en bred samstämmighet i riksdagen.
Tragiken i den gamla del av blockpolitiken som fort-
farande finns kvar är att Folkpartiet och kd värnar
välfärdssamhället men inte kan förmå sig att samarbe-
ta med de partier som strävar efter att stärka välfärds-
samhället. De huvudsakliga skiljelinjerna i svensk
politik går egentligen mellan Moderaterna och mit-
tenpartierna.
Det är därför Moderaterna inte ser lånefinansiera-
de skattesänkningar som ett hot utan som en möjlig-
het. Det bygger in en bomb i hela det system som
innebär att vi gemensamt tar ansvar för välfärden. Det
är därför Moderaterna alltid är beredda att undermine-
ra skattesystemet. De byggde in bomber genom att
avskaffa skatten på O- och OTC-listorna så att de
briserade förra sommaren och regeringen måste ingri-
pa. Man bygger in bomber genom att se till att fastig-
hetsskatten blir inkonsekvent och konstig.
Karl-Gösta Svenson är ju också ibland lokalpoli-
tiskt aktiv. Karl-Gösta Svenson vill sällan se konsek-
venserna av sin skattepolitik. Han talar sällan med
stolthet om besparingar i välfärden. Ni vill minska
statsbidragen och se till att kommunerna får ett sämre
skatteunderlag med 18 miljarder kronor.
I Karlskrona, som är en kommun där Moderaterna
vill ha tillbaka makten, vill de dessutom sänka kom-
munalskatten med 5 kr. Vad innebär det för välfärds-
politiken? Varför talar Karl-Gösta Svenson så sällan
med stolthet om konsekvenserna för välfärdspoliti-
ken? Att ni vill dra ned på välfärden är väl ändå orsa-
ken till att nu kan dra ned så mycket på skatterna?
Beskriv hur det ser ut i Karlskrona efter en skatte-
sänkning på 5 kr! Det är den del av de 18 miljarder i
minskat underlag som riksdagspolitiken medför. Vad
händer då med vården, skolan och omsorgen? Jag
tycker att Karl-Gösta Svenson skall vara litet stolt
över sin politik. Tala inte bara om skattesänkningar,
utan tala också om välfärdsförlusterna!

Anf. 128 KARL-GÖSTA SVENSON (m)
replik:
Fru talman! Jag talar med stolthet om att kunna
sänka skatten för att skapa förutsättningar för nya
jobb. Vi behöver fler skattebetalare så att vi kan klara
våra välfärdsfrågor även i framtiden. De klaras inte nu
med den politik som Thomas Östros står för.
Jag skall be att få slå fast att jag och Moderaterna
inte vill begränsa avdragsrätten i något fall när det
gäller ränteavdraget på fastigheter, hyreshus och lik-
nande.
Det är ju så, Thomas Östros, att jag kan köpa en
hur dyr båt som helst, en hur dyr bil som helst eller
hur mycket konst som helst för lånade pengar, och
räntan är helt avdragsgill. Men det är inte samma sak
när det gäller fastigheter. Då måste jag beskattas för
att jag bor där. Är det rättvist?
Jag läste Brännspunktsartikeln i dag av Thomas
Östros. Där tar Thomas Östros upp frågan att man
skall ta ut skatt efter bärkraft. Då vill jag ställa några
frågor till Thomas Östros. På vilket sätt tar ni ut skatt
efter bärkraft när alltfler människor i vårt land inte
kan leva på sin lön eller pension? Är det skatt efter
bärkraft när låginkomsttagarna får se sina skatter
höjda med mer än vad skattehöjningarna har inneburit
för höginkomsttagare? Är det skatt efter bärkraft när
vanliga människor tvingas att flytta från hus och hem
på grund av att förmögenhetsskatten och fastighets-
skatten har stigit så kraftigt? Är det skatt efter bärkraft
när vanliga människor tvingas betala förmögenhets-
skatt medan miljardärer befrias?
I artikeln har Thomas Östros nämnt Carl Bildts
namn vid 17 tillfällen. Lider hela regeringen av
Bildtfobi? Hela regeringsarbetet tycks kretsa kring
Carl Bildts förehavanden. Det bekräftar egentligen
den uppfattning som jag nämnde i mitt inledningsan-
förande, nämligen att regeringsarbetet har gått i stå. I
artikeln nämner statsrådet inte ord om valets viktigas-
te välfärdsfråga - jobben. Jobben har ju minskat. De
är färre nu än när ni tillträdde. Statsrådet nämner inte
ord om de över 500 000 människor som saknar ett
jobb i dag. Stillatigande ser ni i stället att jobb för-
svinner från Sverige när företag flyttar utomlands.
Varför vill ni inte sänka skatten på arbete för att skapa
förutsättningar för nya jobb? Det är ju nödvändigt för
välfärden i framtiden.

Anf. 129 Statsrådet THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Jobben kommer. De senaste siffrorna
visar att mellan maj 1997 och maj 1998 har syssel-
sättningen ökat med nästan 50 000 människor netto.
Det är en siffra som bådar mycket gott för framtiden.
Om vi har ett antal sådan år framför oss kommer vi att
se en dramatisk förändring på den svenska arbets-
marknaden. Jobben kommer så pass bra att vi nu
börjar diskutera de goda årens problem. Vi måste ju
vara ute i god tid. Det handlar om att se till att undvi-
ka arbetskraftsbrist. Det handlar om att se till att det
finns tillräckligt många unga människor som är intres-
serade av vård, skola och omsorg. Även där kommer
efterfrågan att öka starkt i framtiden. Tack vare sane-
ringspolitiken har vi undanröjt det största hindret mot
tillväxten.
Vad har Karl-Gösta Svenson emot att bedriva väl-
färdspolitik? Om man summerar hans skattesänkning-
ar och lägger till den kommunalpolitik som man vill
bedriva i hans kommun, Karlskrona, med en skatte-
sänkning på 5 kr, innebär det ju en dramatisk föränd-
ring av välfärden. Det går inte att hävda, så som mo-
derater brukar göra, att 85 miljarder i skattesänkning-
ar plus de 20 miljarder som Carl Bildt plötsligt lade
till vid demonstrationen mot fastighetsskatten kan
genomföras utan att det märks. Det innebär minst
60 000 färre i vård, skola och omsorg. Det innebär att
de sjuka, de arbetslösa och de lågavlönade skall beta-
la mycket stora skattesänkningar för dem som tjänar
väldigt bra. Vad är det för rättvisa? Varför skall de
sjuka, arbetslösa och lågavlönade betala skattesänk-
ningar åt människor som har inkomster på 600 000-
800 000 kr om året? De får kanske 6 000 kr i måna-
den i sänkt inkomstskatt. Varför skall det vara så?

Anf. 130 KARL-GÖSTA SVENSON (m)
replik:
Fru talman! Vi har hört de löftena av tidigare fi-
nans- eller skatteministrar precis före ett val. De har
talat om hur bra allting är. Det är inte så, Thomas
Östros. Välfärden fungerar inte. Den största välfärds-
frågan är att det inte finns tillräckligt många jobb för
att få ned arbetslösheten. Vi har ungefär lika hög
arbetslöshet nu som när ni tillträdde. Det finns ju fler
skattebetalare. Jag vill se till att staten garanterar
människor vård i rätt tid, bra skola och bra äldreom-
sorg. Det är en självklarhet för oss. Men vi skapar
förutsättningar för detta genom att det blir fler skatte-
betalare som delar på de kostnader som samhället får
ikläda sig för just detta ändamål.
Ni har misslyckats under dessa fyra år. Ni har inte
klarat jobben. Ni har misslyckats med skolan. Ni har
misslyckats med äldreomsorgen. Ni har inte klarat
vårdköerna.
Vi fick inleda den borgerliga regeringsperioden
med att minska växande vårdköer. Människor fick
inte vård i rätt tid. Vi löste de problemen utan att höja
skatterna.
Ni lovade genom Ingvar Carlsson i valrörelsen
1994 att ni skulle höja skatterna med högst 3 700
miljoner. Vad har ni gjort? Ni har höjt med 70 000
miljoner. Den större andelen av dessa skatter har
belastat låg- och medelinkomsttagare. Det är lågin-
komsttagarna som har fått ta de stora smällarna av era
enorma skattehöjningar. Dem har ni kallat för bespa-
ringar, men det är skattehöjningar som känns för den
enskilda människan. Alltfler har därför blivit beroen-
de av bidrag och kan inte klara sig på sina egna löner.

Anf. 131 Statsrådet THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Jag har inte varit inne på något löfte.
Jag har konstaterat faktum. De senaste tolv månader-
na ökar sysselsättningen kraftigt. Det finns också på
andra punkter en mycket god utveckling, om man se
ett år tillbaks i tiden. Den svenska industrin planerar
investeringar för 69 miljarder kronor under 1998. Det
sägs i ett TT-meddelande från 12.02 i dag. Det är
10 % mer än 1997. Ännu ett exempel kommer på hur
alla i Sverige börjar känna framtidstro och investe-
ringsvilja och börjar anställa. Det gror en optimism i
Sverige.
Karl-Gösta Svenson blir naturligtvis stressad. Det
är ju klart att det är en stor besvikelse, men det är ju
ett faktum.
Jag vill varna Karl-Gösta Svenson litet grand.
Såvitt jag förstår vill Karl-Gösta Svenson fortsätta
med politiken under nästa mandatperiod. Gå inte ut i
en valrörelse och säg att 85 miljarder i skattesänk-
ningar inte kommer att märkas i människors välfärd.
Gå ut och ta diskussionen som ni gjorde på 80-talet
med Ulf Adelsohn. Tala om att ni är stolta över att ni
vill dra ned på vård, skola och omsorg och att ni inte
skall hålla på med det så mycket. Tala om att ni vill
dra ned på sjukersättningen och a-kassan och höja
avgifter till a-kassan för lågavlönade. Tala om att ni
vill höja dagisavgifterna och äldreomsorgsavgifterna i
kommunerna. Gå ut och ta den diskussionen i stället.
Ni vill ju ha ett mandat för era förändringar. Lura inte
folk. Räkna inte bara upp de sköna skattesänkningar-
na, utan berätta om vad som händer i välfärden.
Vi tycker att det är viktigt att föra en öppen dis-
kussion med medborgarna. Därför säger vi att vi i
detta läge inte kan utlova några skattesänkningar. Vi
väljer nu att satsa på vård, skola och omsorg. Vi väl-
jer att amortera på statsskulden. Går saker och ting
väl får vi ta en diskussion i framtiden.
Var försiktiga med löften. Ni vill ju ha ett mandat
från väljarna. Som ni nu bedriver valrörelse ändar det
med förskräckelse.

Anf. 132 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! Skatteministern säger att skiljelinjen
går i välfärdssamhället. Jag skulle vilja säga att skil-
jelinjen i stället går i hur vi tryggar välfärdssamhället.
Det är där vi har vårt bekymmer. Det är där vi ser
möjligheten att föra en dialog om hur andra skatteni-
våer skulle gynna arbetet för fler jobb. Fler är ju med
och betalar i det sammanhanget.
Jag skulle vilja beskriva situationen så, att ni har
skapat en budgetbalans genom neddragningar i bl.a.
skola, vård och omsorg och med hjälp av skattehöj-
ningar i storleksordningen 70 miljarder kronor. Nu är
situationen den att vi har balans. Det är jättebra. Jag
vill understryka det. Men vi sitter också enligt vår
uppfattning i en skattefälla.
Är det inte dags att börja diskutera detta problem
på allvar nu? Det gäller nivåer, strukturer och annat.
Då kan vi komma till tals om arbetslösheten, och man
kan börja anställa igen inom kommuner, skolor och
sjukvården. Man har råd. Det blir billigare att anstäl-
la.
Vi kan diskutera flykten av företag från Sverige.
Även om den inte är så omfattande är den, tycker jag,
jobbig.
Vi kan inte få bort den svarta marknaden, men vi
kan minska den om skattetrycket blir något lägre.
Vi har tjänstesektorn, där vi ser många äldre som
skulle behöva köpa en del tjänster något billigare.
Är det inte dags att börja diskutera skattefrågorna
i detta sammanhang, som täcker hela vidden?

Anf. 133 Statsrådet THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Låt mig säga till Holger Gustafsson
att jag ser fram emot en diskussion mellan socialde-
mokratin och flera av mittenpartierna om skattestruk-
turerna under nästa mandatperiod. Jag tycker att det är
viktigt att sträva efter breda lösningar. Men vi måste
ändå utgå från några grundläggande villkor. Jag tror
att kd kan ställa upp när valrörelsen har passerat.
Det handlar om att det inte är acceptabelt att låna
till skattesänkningar. Det handlar om att det måste
finnas en rättviseprofil i politiken. Det handlar om att
vi måste stå upp för att ett välfärdssamhälle kostar. Ett
välfärdssamhälle måste finansieras. Det innebär att
man inte kan gå hur långt som helst i skattesäknings-
resonemang.
Det är inte så enkelt som Holger Gustafsson säger
när det gäller sambandet mellan skatter och syssel-
sättning. Sverige och Danmark har Europas högsta
skatteuttag, kanske tillsammans med Holland. Vi har
också Europas högsta andel av befolkningen i syssel-
sättning. Man kan inte säga att skatteintäkterna inte
används till någonting.
De används till anställda i vård, skola och omsorg.
Vi ser nu till att många kommuner kan nyanställa. De
används till transfereringar och som barnbidrag och
pensioner, som gör att människor får en grundläggan-
de efterfrågan. Det gör att de handlar i kvartersbuti-
ken, vilket gör att butiken kan anställa en person.
Ekonomin hänger ihop. Skatterna går inte ned i ett
svart hål längre, som de gjorde under den period då
saneringen var som värst. Nu går ekonomin ihop. Nu
går skatterna till transfereringar och till anställda i
kommuner och landsting.
Jag diskuterar gärna skattestruktur, men de
grundläggande förutsättningarna måste vara uppfyllda
för att det skall vara meningsfullt.

Anf. 134 HOLGER GUSTAFSSON (kd) re-
plik:
Fru talman! De grundläggande värderingar som
skatteministern lyfter fram här tror jag inte att det är
någon svårighet att hålla med om för något av mitten-
partierna. Det är ganska givet att skatterna inte kan bli
hur låga som helst utan att de skall finansiera de åta-
ganden vi har och att vi är rädda för ett budgetunder-
skott.
Låt mig lyfta fram en annan bild för skatteminis-
tern. Jag ser ett annat problem, nämligen att företag
lägger sitt säte utomlands. Vi har diskuterat detta. Det
är många arbetslösa. Visserligen har det förbättrats
litet grand på slutet, men alltför många är arbetslösa.
Vi har en växande svart marknad. Allt detta tillsam-
mans leder till att vi är färre som betalar skatt. De få
som skall bära skattebördan får en allt tyngre börda.
Det bli alltså färre som skall betala lika mycket i skatt.
Hur ser skatteministern på den situationen?

Anf. 135 Statsrådet THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Det är ingen tvekan om att det vikti-
gaste bidraget till försvaret av välfärdssamhället är en
hög och full sysselsättning. Det är naturligtvis därifrån
skattekraften kommer. Det går aldrig att nå det läget
med ofinansierade skattesänkningar. Vi måste se till
att benhårt hålla i de offentliga finanserna och så att vi
kan satsa på vård, skola och omsorg. Vi måste se till
att amortera på statsskulden och hålla räntorna nere,
så att vi får den investeringsutveckling som det tala-
des om i det TT-telegram jag nämnde alldeles nyss.
Då får vi en sysselsättningsutveckling som gör att
människor återigen vågar börja konsumera. Så hänger
ekonomin ihop.
Det jag är rädd för är att vi återigen i riksdagens
kammare kan se en räntehöjarkoalition formera sig.
Parti efter parti går ut med särskilt riktade löften till
särskilda väljargrupper.
Kd har i princip sagt att man inte sätter sig i en re-
gering som inte satsar på vård, skola och omsorg, men
moderaterna vill minska deras möjligheter med 18
miljarder och säga upp 60 000 personer. Moderaterna
kommer inte att sätta sig i en regering som inte får
sänka skatterna med 85 miljarder. Folkpartiet har sina
favoritförslag om t.ex. arbetsgivaravgifter som de vill
få igenom, och dessutom förslag om vård, skola och
omsorg. Hur går detta ihop?
Det finns en oro bland många människor för att vi
återigen skall hamna i den uppåtgående räntespiralen.
Ni måste ju kunna leverera till era väljare vad ni lovar
i valrörelsen.
Tänk på det under valrörelsen, Holger Gustafsson.
Fundera över vad som är rimligt att genomföra av alla
de löften ni ger under dessa månader.

Anf. 136 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Fru talman! Ett problem med skatteministern är att
han inte ser några problem med dubbelbeskattningen.
Det är faktiskt inte bara borgerliga politiker som
ser problem med detta. Jag läste en debattartikel av
Erik Åsbrink 1995, dvs. innan han kom in i regering-
en, där han klart och tydligt redogjorde för hur
olämpligt det är med alla typer av selektiva insatser.
Han skrev:
För att undvika snedvridningar bör reglerna vara
lika för stora och små företag, för noterade och onote-
rade, för gammalt och för nytt kapital. Vill man ha
fler jobb skall självklart inte riskkapital beskattas
dubbelt så hårt som pengar som t.ex. placeras i risk-
fria statsobligationer.
Han fortsatte genom att påtala hur dubbelbeskatt-
ningen givit signalen att det är bättre att låna än att
investera egna pengar och att följden har blivit låg
soliditet, hög skuldsättning och svårigheter för nya
och expansiva företag att dra till sig kapital, samtidigt
som pengar låsts in i gamla, vinstrika företag med
lägre tillväxtförutsättningar. Investeringskapitalet har
inte hamnat där det gjort mest nytta, i ägarledet. Den
enklaste lösningen är att ta bort dubbelbeskattningen i
ägarledet. Jobben har blivit färre än de behövt bli.
Jag kunde inte ha uttryckt det bättre själv. Skul-
den, Thomas Östros, till att jobben blivit färre än vad
de behövt bli ligger tung på socialdemokraterna, som
återinförde dubbelbeskattningen efter valsegern 1994.

Anf. 137 Statsrådet THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Jag tror inte att Isa Halvarsson ett
ögonblick tror att det finns någon mätbar skillnad i
sysselsättningsutvecklingen beroende på om det
funnits en dubbelbeskattning eller inte.
Under senare år har den här diskussionen föränd-
rats ganska kraftigt. Man kan höra det när ekonomer-
na av facket diskuterar. Isa Halvarsson brukar ofta
påpeka att Uppsalaekonomerna är särskilt intressanta
att lyssna på. Jag kan då rekommendera Sveriges
kanske största auktoritet på området, Jan Södersten,
professor i nationalekonomi, som har fått med sig
stora delar av etablissemanget på det här området i sin
beskrivning av hur internationaliseringen faktiskt har
förändrat förutsättningarna. Investeringskostnaderna i
dag bestäms inte av hur svenska aktieägare beskattas.
De bestäms internationellt. En tredjedel av börsen har
utländska ägare.
Om vi avskaffar dubbelbeskattningen generellt
påverkar det alltså inte storföretagens investerings-
kostnader. Det ger inte ökade investeringar, det ger
inte ökad sysselsättning. Om man däremot, säger de
som kan området, riktar en skattelättnad till dem som
inte har samma tillgång till internationell kapital-
marknad - varför inte exempelvis onoterade bolag,
som ju riksdagen har tagit ställning till? - får man en
effekt, eftersom man då stärker deras konkurrensför-
måga i förhållande till de stora bolagen på den inter-
nationella kapitalmarknaden. Då sänker man deras
investeringskostnad, och så får man ökad sysselsätt-
ning.
I ett läge med knappa budgetresurser föredrar jag
en sådan sänkning, som ger en effekt på investerings-
kostnaden, framför en generell lättnad i dubbelbe-
skattningen.
Jag rekommenderar Isa Halvarsson att studera den
nya diskussionen och debatten, för den är viktig.

Anf. 138 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag undrar om också Erik Åsbrink har
studerat detta. Det intryck jag har fått av de ekonomer
skatteutskottet har talat med är i alla fall att dubbelbe-
skattningen är av ondo.
Jag har undrat: Hur kan jobben vara så få om po-
litiken är så bra? Jämfört med tiden för regeringsskif-
tet är sysselsättningen i dag praktiskt taget oföränd-
rad. Det handlar faktiskt t.o.m. om -2 000 jobb, men
det kan ju vara ett statistiskt fel. Under den socialde-
mokratiska regeringens tre år och åtta månader har det
inte tillkommit ett enda nytt jobb. Ni tog över i ett
läge då sysselsättningen var i starkt uppåtgående.
Detta uppåtgående fortsatte sedan av bara farten, men
därefter sjönk det.
Jag fick en liten förklaring till det här och en in-
blick i socialdemokraternas retorik när jag läste Kjell-
Olof Feldts Alla dessa dagar, där han skriver:
Jag hade gripits av valfeber - det var då valet
1988. Jag ville vinna valet, och jag visste att det bara
kunde ske om partiet och dess företrädare både fram-
stod som och själva kände sig duktiga och fram-
gångsrika. Därför måste vi beskriva både historien
och framtiden med tillförsikt och optimism.
Jag undrar, jag.

Anf. 139 Statsrådet THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Isa Halvarsson vet liksom jag vad det
var som gjorde att det fanns en enda ljusglimt 1993-
1994. Det var den rekordstora devalveringen, som
regeringen kämpade med näbbar och klor för att för-
hindra. Det är klart att en sådan jättedevalvering ger
en stimulans till exportindustrin. Så är det. Och ex-
portindustrin reagerade under 1993 och 1994. Men
underskotten låg där som det stora hindret mot att den
inhemska efterfrågan skulle komma i gång.
Nu är det undanröjt, och då kommer det sunda,
parat med stark exportökning och inhemsk konsum-
tion, inhemska investeringar. Då börjar ekonomin
växa på ett sätt som vi inte har sett på mycket länge i
Sverige.
Jag vill avslutningsvis tacka Isa Halvarsson för ett
trevligt samarbete - kort men trevligt. Isa Halvarsson
har ju en del kontakter med min hemstad Uppsala. Jag
hoppas att vi får chans att diskutera skattepolitik litet
vid sidan av någon gång i framtiden. Tack skall du ha,
Isa!

Anf. 140 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag tänkte ta upp en tråd som jag hade
uppe i ett tidigare replikskifte med Lars Hedfors men
som jag då inte riktigt hann avsluta. Det gäller frågan
om miljöskatter som skattebas.
Det finns en spridd uppfattning om att om man
höjer energi- och miljöskatter leder det till att basen
för de skatterna försvinner, dvs. att utsläppen och
energianvändningen försvinner. Jag skulle vilja se det
samhälle som klarar sig utan hjälpenergi, utan ener-
gitillförsel. Det är ungefär lika sannolikt som ett sam-
hälle utan människor. Det är naturligtvis inte möjligt,
utan skattebasen försvinner inte. Frågan är snarare hur
pass stor den skattebasen är och hur pass hårt man kan
utnyttja den utan att det får andra negativa effekter.
Diskussionen om skatteväxling för miljön handlar
just om hur mycket man kan lägga på skattebasen
energi- och miljöutsläpp. Det som är aktuellt är fram-
för allt koldioxidskatt. Däremot är det naturligtvis inte
möjligt att ta ut särskilt mycket skatt på t.ex. metaller,
kväve eller svavel. Där är möjligheterna mycket mer
begränsade.
Den bedömning som gjordes i Skatteväxlings-
kommittén var att man åtminstone skulle kunna ta ut
lika mycket som hittills, vilket med momseffekten
inräknad rör sig om 60 miljarder. Det vore intressant
med en kommentar från skatteministern vad gäller om
han kan tänka sig att föra det arbetet vidare. Här i
riksdagen har hela tanken kring skatteväxling för
miljön stannat upp, trots att det i ord låter som att det
skulle finnas en stor samstämmighet. Händer det
någonting?

Anf. 141 Statsrådet THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Skatteväxling är en intressant tanke.
Däremot har det litet kommit att betraktas som en
lösning som innebär att man slår två flugor i en smäll,
något som jag inte tror existerar. Jag tror inte att man
så enkelt kan lösa både långsiktiga miljöproblem och
arbetslöshetsproblem. När man tittar närmare på det
visar det sig att så inte är fallet.
Vi skall använda ekonomiska styrmedel som ett
sätt att styra mot ett ekologiskt uthålligt samhälle.
Sverige gör det, framgångsrikt, och pekas ofta av
OECD ut som ett av de länder i världen som är mest
framgångsrika på det här området. Men det måste ske
under vissa förutsättningar. En sådan är att vi inte kan
driva en miljöpolitik som resulterar i att svensk indu-
stri flyttar över gränsen till något land som har lägre
ambitioner i miljöpolitiken. Internationaliseringen
sätter gränser. Därför blir EU-perspektivet väldigt
viktigt.
Vi kan heller inte använda oss av en skattebas som
vi helst vill bli av med till långsiktiga skattesänkning-
ar på inkomstskattesidan, eftersom vår ambition, i och
med att det är en miljöskatt, är att minska den skatte-
källa som vi belägger med skatt. Det är klart att det
ändå finns en möjlighet att föra den här typen av re-
sonemang under nästa mandatperiod.
På energiskattesidan gör jag bedömningen att vi i
dag har skatter som ligger på en nivå som vi kan bära
och som ger en god miljöeffekt. Jag ser inte på kort
sikt några möjligheter att gå längre där. Då får vi i
stället resonera om andra typer av ekonomiska styr-
medel på andra områden.

Anf. 142 ROY OTTOSSON (mp) replik:
Fru talman! Det finns olika energislag. Vissa är
mycket starkt miljöpåverkande, medan andra är det i
mindre utsträckning.
Jag tror att det finns utrymme för högre energibe-
skattning gentemot de energiformer som är starkt
miljöbelastande. Det innebär att andra energiformer
som inte är lika belastande gynnas. Energi- och mil-
jöskatter kan vara ett sätt att utan att egentligen mins-
ka skattebasen i någon större utsträckning ändå lösa
miljöproblemen.
Jag tänkte ta upp en fråga till. Den gäller skatten
på arbete. Skatteministern pratade sig varm för för-
delningspolitik. Jag kan instämma i mycket av vad
han säger. Men beskattningen av lägre inkomster är
en märklig fördelningspolitik. Under 90-talet har dels
kommunalskatterna pressats upp ett antal procenten-
heter, dels har egenavgifter kommit till - i praktiken
en inkomstskatt för löntagarna. Det blir höga skatter.
Internationellt sett är skatterna höga. Det är konstigt
om heltidsarbetande människor behöver bostadsbi-
drag för att klara kostnaderna när de samtidigt betalar
en så hög skatt. Det rimmar illa. Man frågar sig varför
Socialdemokraterna låter sänka skatten för dem med
inkomster över 20 000 kr i månaden men inte för dem
som ligger under 15 000 kr?

Anf. 143 Statsrådet THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! När det gäller skatteväxlingen blir
nästa steg att gå igenom hela energiskattesystemet för
att göra det klokare, enklare och mer användbart i
denna typ av diskussioner. I dag har vi ett energiskat-
tesystem som är mycket av ett lapptäcke - historiska
avlagringar ovanpå varandra.
Det pågår ett arbete i Regeringskansliet med att
skapa ett sundare energiskattesystem. Riktlinjerna
kommer från Skatteväxlingskommitténs arbete, dvs.
att klarare göra skillnad mellan fiskala energiskatter
och miljöstyrande energiskatter och syftet med miljö-
styrningen. Det blir ett viktigt arbete under komman-
de mandatperiod. Där är det viktigt att samla breda
majoriteter.
Värnskatten infördes som en del av saneringsarbe-
tet. Det var ett löfte från oss att det skulle vara en
tillfällig skatt. Vi fick 20 miljarder, och det var ett
viktigt bidrag. Nu avskaffas den skatten. Samtidigt ser
vi till att ha en stark fördelningsprofil genom att de
verkliga höginkomsttagarna får betala en extra skatt
den 1 januari 1999.
Jag ser gärna sänkta skatter, men aldrig någonsin
på bekostnad av en stark ekonomi. Jag ser gärna
sänkta skatter framöver, men aldrig på bekostnad av
vård, skola och omsorg. Då får vi hålla i den ekono-
miska politiken, se till att genomföra satsningar. Ef-
terhand - om det finns utrymme - får vi ta diskussio-
nen om sänkta skatter.

Anf. 144 ROLF KENNERYD (c) replik:
Fru talman! Jag vill inleda med att kvittera tacket
för ett konstruktivt och resultatinriktat samarbete. Det
är riktigt som skatteministern säger att vi har haft
olika åsikter i såväl detaljer som principer. Men vi har
kunnat sätta oss över dem för att åstadkomma gemen-
samma resultat.
Skatteministern önskar fortsatt samsyn, inte bara
av oss utan också med andra. Det är en bra utgångs-
punkt. Sedan ägnar han sig, med viss rätt, i likhet med
Lars Hedfors, åt att kritisera Moderaterna för deras
skattesänkningsiver. Det hade varit intressant om
skatteministern redan i sitt anförande hade fördjupat
sig i vad den önskade samsynen skall ha för inrikt-
ning. Skatteministern konstaterar att vi har en stark
svensk ekonomi med förväntat överskott framöver
som på något sätt skall fördelas. Vad är då skattemi-
nisterns bedömning när det gäller fördelning av skat-
tesänkningar framöver? Vilken volym kan detta tän-
kas ha under den kommande mandatperioden?

Anf. 145 Statsrådet THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Rolf Kenneryd har gett ett väsentligt
bidrag till att ta Sverige ur krisen. Det har varit ett
viktigt arbete. I arbetet har vi haft restriktionen att
inte lova ut skattesänkningar innan resurserna finns
eller att sänkningarna kan finansieras på annat sätt.
Det är viktigt att ha som utgångspunkt i den här dis-
kussionen.
Våra prioriteringar är klara, dvs. först och främst
sanera statsskulden, stärka Sverige inför kommande
kriser och samtidigt satsa på vård, skola och omsorg.
När vi ser den typ av sysselsättningsutveckling som
ligger i korten, som fler bedömare kommer att ge
prognoser om under sommaren, blir det starka effek-
ter på statsfinanserna. När människor går över från
bidragsberoende till att bli skattebetalare blir utväx-
lingen i statsfinanserna stor och stark.
I ett läge när vi är nöjda med kvaliteten i vård,
skola och omsorg, i ett läge när vi amorterar på
statsskulden, ser jag möjligheter att diskutera skatte-
sänkningar. Vi är inte där ännu. De diskussionerna
skall inriktas på rättvisa skattesänkningar. Då handlar
det om inkomstskatterna och låg- och medelinkomst-
tagare.
Storleken på och tidpunkten för sänkningarna går
det inte att resonera om ännu. Vi är inte i det läget.
Det är en principiell inriktning som det går att resone-
ra med Centerpartiet om.

Anf. 146 ROLF KENNERYD (c) replik:
Fru talman! Jag delar i huvudsak den värdering
som skatteministern har gett uttryck för.
Jag vill göra ett kort tillägg till den diskussion som
skatteministern förde med Roy Ottosson om skatte-
växling. Ni förde en diskussion om den effekt som
kan förväntas på skattebasen när det gäller miljöskad-
lig verksamhet till följd av att avgifter och skatter
höjs.
Finessen med skatteväxling är att höja skatten på
miljöskadlig verksamhet och sänka skatten på arbete
och arbetsgivaravgifter. Då blir det en samtidig ök-
ning av skattebasen i den andra ändan, dvs. till följd
av de sänkta skatterna på arbete. Jag bedömer att det
finns en någorlunda parallellitet i dessa förändringar
av skattebasen som gör att just skatteväxlingen är
möjlig att genomföra utan att behöva förlita sig på s.k.
dynamiska effekter. Effekterna uppstår i stort sett vid
samma tidpunkt.

Anf. 147 Statsrådet THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Jag är nog litet mer försiktig än Rolf
Kenneryd i bedömning av hur det skall fungera. Jag
tror att det räcker med att ha som utgångspunkt att
ekonomiska styrmedel kan vara kraftfulla i miljöpoli-
tiken. Vi skall använda oss av dem.
I samarbetet under mandatperioden har vi kunnat
göra en del skatteväxlingar. Jag talade tidigare om att
finansiera en stor utbildningssatsning med hjälp av
energiskatterna, som kommer att betyda mycket för
utvecklingen av sysselsättningen i Sverige. Vi har
gjort motsvarande när vi har lättat på beskattningen
för småföretag men samtidigt höjt skatten på verk-
samheter som vi vill se mindre av. Vi kan fortsätta att
pragmatiskt resonera om detta.
Jag är mer försiktig i uppfattningen att det går att
göra en stor skatteväxling med hjälp av en kraftig
höjning av energi- och miljöskatten och använder det
till att sänka inkomstskatter. Jag tror inte att det i ett
slag är en möjlig framkomstväg. Man får ta detta pö
om pö och resonera om effekterna för varje skatt.

Anf. 148 PER ROSENGREN (v) replik:
Fru talman! Jag har några frågor till statsrådet
Östros.
Tror Östros att skattesänkningen på 8 000 kr upp-
fattas som god fördelningspolitik hos folk i allmänhet,
framför allt de som inte får någon skattesänkning nu
och som relativt sett bidragit mycket på grund av
sänkta bidragsnivåer under denna period?
Tror statsrådet Östros att den 5-procentiga ned-
sättningen på arbetsgivaravgifter - upp till 850 000 kr
- har skapat ny sysselsättning i landet?
Hur ser statsrådet Östros på RSV:s rapport som
kom förra veckan, där problemen i granskningen av
deklarationer framgår?
Sedan var det sänkningen, 0,2, av fastighetsskat-
ten. Kenneryd har sagt att finansieringen är klar.
Då skulle jag vilja få veta: Finns det alltså finansi-
ering för det här? Vi säger ju i vår reservation att vi
kan tänka oss att gå med på detta om finansieringen är
vettig. Vi säger nej till att fatta beslutet nu. Det skall
vi göra vid ett senare tillfälle när vi ser hur det blir.
Först då kan vi avgöra om det finns något fördel-
ningspolitiskt vettigt i det hela. Personligen är jag
väldigt tveksam till denna sänkning och till att smeta
ut det på det här sättet. Vi tycker nog att det är bättre
att använda mer än 100 miljoner kronor till att lösa de
akuta problemen. Kan jag få svar på de frågorna,
tack?

Anf. 149 Statsrådet THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Det är alltid trevligt att debattera med
Per Rosengren. Det är en rörlig tänkare. Ett problem
är att den skur av frågor man får ofta är omöjlig att
besvara på en kort stund. Jag får ta ett par highlights.
När det gäller fördelningspolitiken vill jag säga:
Titta på saneringsprogrammet! De 20 % mest välbe-
ställda hushållen har tagit drygt 40 % av sanerings-
programmet. Det är rimligt att vi har gjort så för att få
en uppslutning kring saneringsarbetet. Det är därför
en moderatledd regering aldrig kan klara av att sanera
statsfinanserna. De får aldrig något folkligt stöd efter-
som de riktar in riktade skattelättnader mot dem som
har de bäst och saneringar mot dem som har det
sämst.
Jag är övertygad om att vår småföretagspolitik får
effekt nu när konjunkturen stiger. Det viktigaste för
småföretagen är ju inte skattelättnaderna i sig. Det
viktiga är att det finns en efterfrågan på deras produk-
ter. Nu kommer den. Nu möter de efterfrågan. Då
kommer både de sänkta arbetsgivaravgifterna och -
framför allt - den sänkta aktieutdelningsbeskattningen
att innebära att möjligheterna till att expandera, inves-
tera och anställa nytt blir större. Då får vi också en
effekt i sysselsättningen.
I den meningen är jag övertygad om att de relativt
kraftiga skattelättnader vi har riktat mot små och
medelstora företag under en besvärlig saneringsperiod
nu blommar ut när den grundläggande efterfrågan
finns där.

Anf. 150 PER ROSENGREN (v) replik:
Fru talman! Jag hoppas att Thomas Östros sade
"rörlig" och inte "rörig".
Tror Thomas Östros att det här uppfattas som god
fördelningspolitik hos folk i allmänhet, framför allt
hos dem som inte får några skattesänkningar? Sedan
är det väl litet missvisande att tala om hur stor andel
av saneringen som har fallit på olika grupper. Man
bör ju se på hur mycket de enskilda grupperna har fått
avstå relativt sett. En krona eller tio kronor för en
höginkomsttagare är betydligt mindre värt än motsva-
rande summa för en låginkomsttagare - som faktiskt
har fått vidkännas en hel del.
Jag tror att Finansdepartementet bör redovisa den
biten också för att få en rättvis bedömning av detta.
Min bedömning är att mindre bemedlat folk har fått
göra större uppoffringar - och det är faktiskt det som
är det intressanta - än vad de i högre inkomstlägen
har fått göra. De har pengar att avstå från i ett sane-
ringsprogram, men det har inte de andra.
Sedan fick jag inget svar på detta med Östros upp-
fattning om RSV:s rapport, som jag faktiskt tycker är
alarmerande när det gäller skattegranskningen. Den
viktigaste frågan borde riksdagen kräva att få svar på.
Här har ju sagts i dag att det finns en finansiering när
det gäller fastighetsskatteförslaget. Det har sagts här i
riksdagen av en av de parter som har ingått den här
överenskommelsen.
Då är det faktiskt skatteministerns skyldighet att
redovisa det här i dag för riksdagen eftersom vi skall
fatta beslutet i dag. Finns det en sådan finansiering så
kräver jag faktiskt ett svar på frågan.

Anf. 151 Statsrådet THOMAS
ÖSTROS (s):
Fru talman! Jag ser fram emot att debattera med
Per Rosengren många gånger före valet. Alla de där
frågorna är jag villig att ta upp och vrida och vända
på hur mycket Per Rosengren än vill. Men om Per
Rosengren förlåter mig skall jag nu använda min
replik till att inte tala med Rosengren utan med Lars
Hedfors.
Lars skall ju sluta som riksdagsledamot efter en
lång och mycket fin bana. För mig är Lars Hedfors
något av sinnebilden för en god riksdagsman. Han är
kunnig, seriös och vältalig. Han är tuff i debatterna,
men också en mycket vänlig och trevlig människa.
När jag blev utsedd till skatteminister kan ni säkert
tänka er att det var en mycket stor trygghet att ha Lars
Hedfors som ordförande i skatteutskottet vid min sida.
Jag vill tacka dig så jättemycket, Lars. Jag ser
fram emot att följa ditt arbete i Fastighetsskatteutred-
ningen. Det är kanske en av de knivigaste frågor som
vi har att skapa breda majoriteter omkring. Och det är
en viktig fråga. Det kan vara inledningen till ett arbete
för att få mer av samsyn kring strukturerna i skatte-
politiken och mer av debatt kring nivåerna. Jag kan
knappast tänka mig någon som är mer lämpad än du,
Lars Hedfors, att sköta det arbetet.
Jag ser fram mot att samarbeta med dig på flera
olika sätt. Du skall ha stort tack för din insats under
den här mandatperioden och under alla de mandatpe-
rioder då du har varit en av de viktigaste i den social-
demokratiska riksdagsgruppen. Tack skall du ha,
Lars!

Anf. 152 PER UNCKEL (m):
Fru talman! Det är något egenartat att lyssna till
skatteminister Thomas Östros. Det är på något sätt
som om det vore ljud från en annan planet eller en
annan verklighet. Det påminner mig om något som väl
de flesta av oss brukar samlas kring på julafton, näm-
ligen Kalle Ankas julparad. Där finns det en stor
tomte som en bit in i programmet på en trädocka
stämplar ett okej. Sedan säger trädockan: "ma-ma".
Det där "ma-ma" upprepar trädockan varje gång man
tittar på den. Och det är på något sätt med trädockan
som med Thomas Östros. Han säger: Sänka aldrig
skatten, för då går vården, omsorgen och skolan åt
skogen - "ma-ma".
Man undrar om Thomas Östros aldrig själv ställer
sig frågor av mer moraliskt slag när det gäller skatten.
Vad är det t.ex. för moral och rättfärdighet i att de
med allra lägst inkomster precis innan de knuffas ut
från arbetsmarknaden och blir bidragstagare skall
betala mer än 60 % av lönekostnaden i skatt?
Man undrar om Thomas Östros någonsin ställer
sig frågan var moralen egentligen ligger i att bara de
som kan flytta sina inkomster någon annanstans kan få
lägre skatt medan de som skall gå och träla i Sverige
alltid tvingas jobba med den skatt som Thomas Östros
väljer att taxera ut.
Man undrar om skatteministern någonsin ställer
sig frågan var det rättfärdiga ligger i att man begär att
folk skall spara på barnen. De skall spara på fritiden.
De skall spara på maten. De skall spara på kläderna.
Men statsrådet själv kan aldrig någonsin säga: Jag
skall spara på skatten, som utgör den allra största
kostnadsposten i varje enskild familjs hushållsbudget.
Det är som sagt som om skatteministern kom från
en annan värld. Gudskelov är det bara fyra månader
till den dag då Sverige kan få en skatteminister med
litet mer etik, moral och känsla för det pastorat som
han är ansvarig för.
Fru talman! Den sista debatten under en mandat-
period skall ju både vara summerande och framåt-
blickande. Den skall vara summerande i den mening-
en att det regeringen åstadkommit granskas och vär-
deras. Den skall vara framåtblickande genom att de
alternativ som väljarna har att ta ställning till tydlig-
görs.
I vartenda socialdemokratiskt uttalande de senaste
månaderna har det funnits ett gemensamt drag, nämli-
gen: Nu har det vänt. Arbetslösheten sjunker, jobben
blir fler. Det underförstådda är att regeringen har
klarat skivan mot alla odds. Arbetslöshetens dyster-
kvistar har fått fel - hurra, hurra, hurra vad vi är bra!
Låt oss, fru talman, bara för en stund lägga valrö-
relseretoriken åt sidan för att i stället granska hur
verkligheten ser ut. Det här, fru talman, är Sverige
våren 1998 utan förskönande omskrivningar.
För det första är det färre människor som arbetar i
dag än när socialdemokraterna tog över regeringsmak-
ten hösten 1994. Det är t.o.m. färre som jobbar i dag
än då Göran Persson och Margareta Winberg fick
ansvaret för jobben våren 1996.
För det andra sjunker inte arbetslösheten trots en
god internationell konjunktur. Summan av öppet
arbetslösa, arbetslösa i åtgärder och arbetslösa i kun-
skapslyftet är praktiskt taget konstant månad för må-
nad och år för år.
För det tredje kommer den samlade arbetslösheten
mätt med öppet arbetslösa, arbetslösa i åtgärder och
arbetslösa i kunskapslyftet att bli hög också under
kommande år. Inte ens regeringen själv tror att arbets-
lösheten kommer att understiga 10 % vid sekelskiftet.
10 %, fru talman, på toppen av en högkonjunktur -
det är mer än Sverige någonsin drabbats av i modern
tid.
För det fjärde har arbetsmarknadspolitiken med
alla rimliga mått mätt misslyckats. Inte ett enda av de
socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiska hugskot-
ten har ens nått upp till regeringens egna ambitioner.
Den s.k. generationsväxlingen, som enligt de stora
planerna skulle omfatta 10 000 personer, har valts av
80 - för att exemplifiera.
Margareta Winberg kommer nog inte att saknas
när också hon om bara några månader kan hängas upp
i gamla statsråds porträttgalleri.
För det femte har enligt uppgifter i dagens tid-
ningar, närmare bestämt i Dagens Industri, bara 2 000
platser tillskapats inom ramen för regeringens IT-
satsning mot planerade 10 000. Och detta sker på ett
område där efterfrågan på kompetenta medarbetare
bevisligen är stor. Av alla förslag som regeringen har
lagt fram under de senaste åren är detta det som Mo-
deraterna faktiskt har applåderat. Men inte ens det har
Socialdemokraterna klarat att ro i land.
För det sjätte har regeringens inriktning på att
snygga till statistiken för de öppet arbetslösa lett till
mycken meningslöshet och ineffektivitet. Massåtgär-
der med liten effekt har fått ersätta kvalitet som skulle
ha kunnat ge arbetslösa arbete.
Vi arbetar inte längre som arbetsförmedlare utan
som sysselsättningskonsulter med arbetsmarknads-
politiska åtgärder, sade en platsförmedlare i en av
regeringens egna utredningar.
Trots alla manipulationer finns det likväl ingen
utanför regeringens krets av valmegafoner som tror att
den öppna arbetslösheten kommer att halveras till
sekelskiftet som Socialdemokraterna lovat.
För det sjunde har masspolitiken inte bara varit
smärtsam för de arbetslösa och för arbetsmarknads-
politiken utan också dyrbar för stat och kommun.
Bara förra året kostade ALU och API skattebetalarna
över 12 miljarder kronor alldeles i onödan genom
undanträngning av riktiga jobb på den riktiga arbets-
marknaden. För varje hundratal ALU- och API-
bidragsjobb som tillkom försvann 80 vanliga jobb
som inte krävde bidrag.
För det åttonde fortsätter Sverige att halka efter. I
den goda konjunktur hela Europa i dag befinner sig i
växer jobben i Sverige långsammare än genomsnittet i
EU, säger EU-kommissionen i sin vårprognos.
För det nionde minskar antalet företagare, dvs. de
som åtminstone enligt den socialdemokratiska valre-
toriken skall skapa de nya jobben. I dag har Sverige
20 000 färre företagare jämfört med situationen vid
det förra regeringsskiftet.
För det tionde pekar arbetslöshets- och sysselsätt-
ningsutvecklingen under de senaste fyra åren hän mot
nya rekord i fråga om förlorade jobb i nästa lågkon-
junktur. Med en motsvarande uppgång i arbetslöshe-
ten som vid en mer normal konjunkturnedgång, som
den på 1980-talet, löper Sverige en överhängande risk
att om ett par år ha en arbetslöshet som överstiger
15 %.
Så ser, fru talman, resultatet ut av fyra socialde-
mokratiska regeringsår. Det var också år som före-
gicks av löften om att arbetslösheten redan 1995
skulle ha pressats tillbaka under 5 %, om bara Social-
demokraterna vann valet. Unga, hette det också i
valrörelsen 1994, skulle inte behöva gå arbetslösa i
mer än 100 dagar. Vi har facit också i fråga om dessa
båda vallöften.
För det första var arbetslösheten 1995 7,7 %, inte
under 5 %. I början av 1996 inleddes till råga på allt
en ny uppgång av arbetslösheten. Inte ens i dag tre år
senare har det socialdemokratiska vallöftet uppfyllts.
För det andra väntar också ungdomarna på att se
de socialdemokratiska utfästelserna om jobb efter 100
dagar infriade. För ett par månader sedan var det
299 665 unga som hittills fått se det som Socialdemo-
kraterna lovade för att vinna valet gå upp i rök.
Ingenting, fru talman, i de yttre villkor som Sveri-
ge alltid påverkas av kan skyllas för de senaste årens
sysselsättingsdebacle - tvärtom. När Socialdemokra-
terna övertog regeringsmakten 1994 var Sverige på
rätt väg. Jobben blev fler. Arbetslösheten sjönk. Åren
sedan 1994 har dessutom präglats av en uppåtgående
internationell konjunktur. Det är förutsättningar som
Socialdemokraterna har fuskat bort.
Sverige hade i år kunnat se annorlunda ut.
Inom den europeiska unionen är det bara i Sveri-
ge, Österrike och Tyskland som antalet jobb har
minskat sedan 1994. Om Sverige hade haft samma
sysselsättningsutveckling som Finland och Danmark,
hade vi i dag haft 200 000 fler jobb. Med samma
sysselsättningsutveckling som Irland hade Sverige nu
haft över 500 000 nya jobb i stället för motsvarande
arbetslöshet.
Om Socialdemokraternas egna prognoser slagit in
hade Sverige 1998 haft 210 000 fler jobb än 1994.
Och om den positiva trend som Socialdemokraterna
ärvde hösten 1994 hade upprätthållits, hade de riktiga
jobben i dag varit minst 150 000 fler.
150 000 fler riktiga jobb, fru talman, hade gett
150 000 fler människor trygghet. Men det hade också
inneburit att 150 000 fler än vad som nu blivit fallet
fått chansen att bidra till att skapa Sveriges välstånd.
Bara i år hade vårt land därigenom blivit mer än
50 miljarder kronor rikare. Staten, kommunerna och
landstingen hade vunnit nästan 30 miljarder kronor i
bättre finanser genom att arbetslösa som får bidrag
blivit löntagare och skattebetalare.
30 miljarder kronor är långt mycket mer än alla
s.k. Perssonpengar sammantagna. Dessutom skulle
dessa 30 miljarder ha varit nyskapade, inte bara om-
skyfflade skattepengar.
Så ser alltså facit ut av fyra år med Socialdemo-
kraterna. Enkelt uttryckt har socialdemokratin inte
klarat jobben. Därför förtjänar regeringen inte nytt
förtroende efter höstens val.
Erfarenheten är den bästa utgångspunkten när
politiken för framtiden skall läggas ut.
Ingenting tyder dessvärre på att Socialdemokra-
terna har lärt sig något av vikt av de senaste årens
missgrepp. Ett omotiverat självförhärligande har
trängt undan varje ansats till nytänkande eller ens
eftertanke. Borta är t.o.m. den tidigare, i vart fall
retoriska, tilltron till att det bara är genom växande
småföretag som jobben kan bli fler.
När statsminister Göran Persson för någon vecka
sedan talade på Landstingsförbundets kongress hette
det att 75 % av alla nytillträdande unga skulle bli
offentliganställda om Socialdemokraterna fick be-
stämma - 75 %.
Är det vad regeringen nu har att erbjuda? Och är
det vad unga vill göra? Och vem har man tänkt sig
skall betala den skattetrycksökning som det Perssons-
ka vallöftet i praktiken medför? Dessutom är det
enligt ungdomsbarometern 1997 bara 16 % av alla
unga människor som kan tänka sig att jobba inom den
offentliga sektorn. Varför skulle inte ungdomarna
kunna få chansen att jobba i tjänste- och industriföre-
tag? Varför skulle inte alla de nyttiga ting som i dag
utförs i offentlig verksamhet också få chansen att
utföras på den del av arbetsmarknaden dit ungdomar-
na först och främst säger sig vilja gå?
Moderaternas erbjudande är ett annat än ett full-
följande eller t.o.m. en förstärkning av en politik som
redan har misslyckats. Arbetslösheten som samhälls-
problem skall utrotas genom att fler får möjlighet att
arbeta i företag som växer.
Sverige behöver en halv miljon nya jobb netto i
företagen. 300 000 av dessa tror vi oss kunna klara
redan under den kommande mandatperioden.
För att detta skall lyckas krävs det emellertid att
politiken kompromisslöst koncentreras till ambitionen
att skapa sådana förutsättningar för företagsexpansion
att hundratusentals företagare bokstavligen kan över-
tygas om att det är rätt och ansvarsfullt att expandera.
Om politiken inte kan bidra till en sådan överty-
gelse kommer Sveriges kräftgång att fortsätta. Jobb
kan aldrig kommenderas fram.
En politik, fru talman, för fler jobb genom mer fö-
retagande måste vara sammanhållen och omfatta
många områden:
lägre skatt på arbete och företagande,
sänkt skatt på hushållstjänster,
modernisering av arbetsmarknadslagarna,
en effektiv arbetsmarknadspolitik,
mindre företagskrångel,
en skola som ger alla förutsättningar att ge sitt
bästa i arbetsliv och annorstädes,
svenskt deltagande i EMU och
en säker energiförsörjning genom att kärnkraften
används.
För ett par timmar sedan presenterade regeringens
egen småföretagardelegation sin slutrapport. En över-
syn av arbetsrätten, en reformering av semesterlagen
och en lång rad andra angelägna förändringar i syfte
att göra det lättare för småföretagen att expandera
ingår i delegationens förslag. Hittills har regeringen i
huvudsak skjutit delegationens idéer ifrån sig trots att
delegationen t.o.m. leds av en betrodd socialdemo-
kratisk kommunalman.
Näringsminister Anders Sundström lät inte ens
bläcket i betänkandet torka innan han stötte bort det.
De förslagen är helt uteslutna att genomföra, sade
Anders Sundström enligt TT. Vad var det han talade
om? Jo, den finansiering som Småföretagardelegatio-
nen lagt till grund för sitt förslag, i vilket bl.a. ingick
att vi inte skulle behöva lika mycket arbetsmarknads-
politik eller företagsstöd när Sverige fick ett vettigare
klimat för företagandet.
Anders Sundströms nej är en dum örfil gentemot
de rådgivare som han uttryckligen bett skulle ge re-
geringen råd om en bättre framtid för småföretagen.
Är det så det skall fortsätta? Om det är så, vad är i så
fall vitsen med att ens fråga småföretagarna om råd?
Den väg som Moderaterna erbjuder är växtens och
förnyelsens väg. Den sätter målet att Sverige ånyo
skall upp till en position bland världens allra mest
framgångsrika länder. Runt hörnet finns en framtid
som lovar mer än världen någonsin tidigare upplevt.
Globaliseringen, marknadsekonomins genombrott
som hela världens dominerande ordning och den
breda introduktionen av informationstekniken öppnar
möjligheter för ett välstånd som erbjuds alla som vill
komma med på resan.
De nya möjligheterna erbjuds alltså alla men krä-
ver likväl egna ställningstaganden av varje land. Län-
der som inte vill utvecklas kommer att få åse hur den
nya tidens möjligheter går någon annanstans. Det är
vad Sverige just nu drabbas av, och det är inte en bra
väg för Sverige att möta det nya seklet.
Sverige skall, fru talman, ha de högsta av ambitio-
ner. Här skall ingen dömas till arbetslöshet. Här skall
inte en stagnerad ekonomi undergräva tryggheten. Här
skall människors bästa ambitioner tas till vara.
Förändringen och förnyelsen är den nya trygghe-
ten. Moderaterna är beredda att leda Sverige på den
vägen.

Anf. 153 ELVING ANDERSSON (c):
Fru talman! Så här i slutet av en mandatperiod
finns det anledning att summera den gångna mandat-
perioden. Men enligt min mening finns det kanske
ännu större anledning att blicka framåt mot komman-
de mandatperiod.
För egen del tycker jag att man i dagens debatt ti-
digare här i mångt och mycket har koncentrerat sig på
att summera vad som har hänt och på att försöka
klarlägga historiska samband och skulder. Jag ämnar i
stället lägga tyngdpunkten på att blicka framåt.
Oavsett vad resultatet av valet i höst blir vet vi att
sysselsättningsfrågan kommer att vara en av de abso-
lut viktigaste frågorna - för att inte säga den allra
viktigaste frågan - inför den kommande mandatperio-
den och åren framöver.
Arbetslöshet är ett misslyckande och ett slöseri
med resurser, både ekonomiska och mänskliga. Det
blir också en mycket stor social påfrestning för de
människor som tvingas leva i arbetslöshet.
Det finns dock anledning till en viss opitimism in-
för framtiden. Den viktigaste grunden för att få fart på
tillväxten av nya jobb är att det är ordning och reda på
statens finanser. Det har uppnåtts under mandatperio-
den och har bl.a. lett till att vi nu har jämförelsevis
mycket låga räntor. Låga räntor är i sig en viktig för-
utsättning för investeringar för både enskilda och
företag. Den låga räntenivån gör det väsentligt lättare
för t.ex. ett mindre företag att räkna hem en investe-
ring och en expansion som leder till utveckling av
verksamheten och till nya jobb.
Det går bra för Sverige, sägs det. Det är onekligen
sant. Gigantiska budgetunderskott har förbytts i över-
skott. Handelsbalansen fortsätter att utvecklas posi-
tivt. Inflationen är låg. Räntan är låg. Kronan är stark.
Sysselsättningen ökar och arbetslösheten minskar.
Antalet nyanmälda lediga jobb ökar och antalet varsel
minskar. Med många mått mätt är det alltså sant att
det, som man säger, går bra för Sverige.
Om man däremot ställer frågan om det går bra för
hela Sverige blir svaret dessvärre nej. Den tillväxt i
ekonomi och sysselsättning som vi i dag har går,
tyvärr, stora delar av vårt land förbi. De regionala
obalanserna förstärks just nu. Flyttlassen rullar i
snabb takt från mycket stora delar av vårt land in till
några få starka tillväxtregioner. Detta är en mycket
olycklig utveckling för alla.
Folkomflyttning och centralisering har inga vinna-
re, bara förlorare. Problem uppstår i avfolkningsbyg-
derna lika väl som på koncentrationsorterna. Rege-
ringens bristande ambition och förmåga inom det
regionalpolitiska området är förödande för mycket
stora delar av vårt land.
Som nation har vi inte råd att avstå från den till-
växtkraft som finns på den svenska landsbygden och
på de mindre orterna. Tillväxten kan inte bli hållbar
om inte hela vårt land får del av den.
Den stora potentialen för nya jobb finns i de små
och medelstora företagen och i nyföretagandet. Våra
stora exportindustrier är på många sätt viktiga för
Sverige men det är inte där som svaret finns på frågan
om hur vi skall åstadkomma full sysselsättning. Det
svaret finns i stället hos småföretagen. Det är därför
av utomordentligt stor vikt att våra små företag får
goda betingelser att växa, liksom att förutsättningarna
att starta nya företag är goda. Per-Ola Eriksson har
tidigare i debatten i dag redovisat våra förslag på
detta område. Jag skall inte upprepa dem men i kort-
het kan man säga att det handlar om ytterligare sänk-
ningar av arbetsgivaravgifterna riktade till de mindre
företagen och om regelförenklingar och minskad
byråkrati.
Inte minst omställningen av vårt energisystem ger
utrymme för många nya företag och många nya jobb.
Kunskap och kompetens är nyckelbegrepp på ar-
betsmarknaden i dag. Kompetens blir ett allt viktigare
konkurrensmedel både för det enskilda företaget och
för Sverige som nation. Kunskap och kompetens
framstår alltmer som en färskvara. Ny kunskap till-
kommer och gammal kunskap blir omodern. Därför
blir frågorna om kunskaps- och kompetensutveckling
i arbetslivet alltmer centrala. En fungerande och kon-
tinuerlig kompetensutveckling måste bygga på sam-
verkan mellan tre parter: den anställde, arbetsgivaren
och samhället. Modellerna kan se litet olika ut men
måste ändå bygga på denna trepartssamverkan. För
Centerns del förespråkar vi en modell med kompe-
tenskonton där både den anställde och arbetsgivaren
gör avsättningar och där statens roll är att skattemäs-
sigt gynna den typen av avsättningar.
Eftersom kompetens och kunskap alltmer blir en
färskvara är det mycket angeläget att vi snabbt får
fram bra system för lärande i arbetslivet. Nu finns det
ju en arbetsgrupp som består av parterna på arbets-
marknaden och som leds av statssekreteraren på Ar-
betsmarknadsdepartementet. Det är i och för sig bra.
Det är dock tre saker som jag i det här sammanhanget
vill understryka.
1. Det brådskar. Arbetet måste gå snabbt. Vi måste
snart finna systemen för kompetensutveckling i
arbetslivet.
2. Det finns mellan 350 000 och 400 000 egenföre-
tagare i vårt land som också måste komma att om-
fattas av ett system för kompetensutveckling.
3. Inom den offentliga sektorn är behoven av kompe-
tensutveckling minst lika stora som i den privata
sektorn. Det behövs ett kunskapslyft för den of-
fentliga sektorn. Inte minst gäller detta inom de
prioriterade områdena vård, omsorg och utbild-
ning.
Jag skulle gärna vilja ha en kommentar från ar-
betsmarknadsministern till dessa punkter när det gäl-
ler kunskap och kompetensutveckling.
På arbetsmarknadspolitikens område är vi på väg
in i en ganska paradoxal situation. Att samtidigt ha
massarbetslöshet och arbetskraftsbrist är för de flesta
en ekvation som är svår att få att gå ihop. Inom alltfler
yrkesområden rapporteras i dag svårigheter att rekry-
tera lämplig arbetskraft på många håll i landet. Det
gäller inte längre bara yrken som kräver långa aka-
demiska utbildningar som civilingenjörer och civil-
ekonomer utan också t.ex. yrkesarbetare inom verk-
stadsindustrin som svetsare och olika yrkesgrupper
inom vårdsektorn. Detta är ett misslyckande för både
arbetsmarknadspolitiken och för utbildningspolitiken.
Alltför länge och tyvärr fortfarande har tyngdpunkten
i arbetsmarknadspolitiken i alltför stor utsträckning
handlat om kvantitet uttryckt i s.k. volymmål och
alltför litet om kvalitet. Politiken måste därför föränd-
ras på så sätt att kvalitet skall prioriteras före kvanti-
tet. Tyngdpunkten måste ligga på yrkesinriktad ar-
betsmarknadsutbildning.
Vi måste också i betydligt större utsträckning än
hittills decentralisera arbetsmarknadspolitiken. En del
steg har tagits med bl.a. inrättande av arbetsförmed-
lingsnämnder i varje kommun, men på väldigt många
håll känner ledamöterna i dessa nämnder att deras
handlingsutrymme är alltför kringskuret. Fortfarande
finns alltför mycket av centralt fastställda detaljbe-
stämmelser. Förutsättningarna ser helt olika ut på
olika håll i landet, och därför måste också arbets-
marknadspolitiken se olika ut. På den lokala nivån
måste kommunen, arbetsförmedlingen, det lokala
näringslivet och fackliga organisationer tillsammans
utforma de arbetsmarknadspolitiska insatserna till den
egna kommunens och den egna regionens förutsätt-
ningar och behov.
Många län och kommuner ansöker om att bli för-
söksområden eller frizoner. Detta visar väl om något
att man vill ha ett större lokalt inflytande. Regeringen
inser väl också att alla centrala detaljregler verkar
hämmande på de lokala initiativen. Regeringen har
därför beviljat ganska många län och kommuner en
ökad lokal frihet. Vad jag inte kan förstå är varför inte
hela landet skall få dessa möjligheter.
Vi bör göra hela Sverige till en frizon inom ar-
betsmarknadspolitikens område.
Jag vill alltså sätta upp två ledord för den framtida
arbetsmarknadspolitiken, nämligen kvalitet och de-
centralisering.
Det är också av största vikt att olika skatte- och
bidragssystem samverkar och samordnas så att inci-
tamenten att ta lediga arbeten ökar. För en arbetslös
med skaplig a-kasseersättning lönar det sig många
gånger inte att ta ett erbjudet jobb. A-
kasseersättningen försvinner, hyresbidraget kanske
minskar, man får kostnader för barnomsorg, man får
kostnader för resor till och från jobbet osv. Totalkal-
kylen blir därför i många falla negativ, och intresset
för att ta ett erbjudet jobb blir därför många gånger
begränsat.
Vi har från centerns sida krävt en utredning av hur
dessa olika system kan samordnas så att de ekonomis-
ka incitamenten för att ta lediga jobb ökar. Det måste
alltid löna sig att jobba. Aktivt arbete måste alltid
löna sig före passivt bidragsmottagande.
Fru talman! Att skapa förutsättningar för tillväxt
och nya jobb är en av de största utmaningarna inför
den nya mandatperioden. Med Centerns ekonomiska
politik, Centerns skatte-, närings-, regional- och jord-
brukspolitik, Centerns miljö- och energipolitik och
med Centerns arbetsmarknadspolitik där kvalitet
prioriteras före kvantitet, där en decentralisering ge-
nomförs och där det alltid lönar sig att arbeta kan
Sverige återigen bli en nation i arbete.

Anf. 154 ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Först en kort deklaration. Folkpartiet
hävdar att främsta försvarslinjen mot arbetslöshet går
via nya riktiga jobb och genom att sådana tillkommer.
Vi pläderar också för sänkta skatter på arbete, en sund
lönebildning under parternas ansvar, en vidgad och
öppnad tjänstesektor, mindre krångel och enklare
redovisning för de små företagen och en modern
arbetsmarknad som är mer dynamisk och flexibel men
med en tydlig anställningstrygghet i konceptet.
Vi vill öka rörligheten på arbetsmarknaden, främst
den yrkesmässiga. Men den regionala obalansen leder
till att vi behöver vara observanta på att geografisk
rörlighet inte bara får gå åt ett håll, dvs. som nu enbart
mot storstadsområdena med en fortsatt utarmning av
stora landsbygdsdelar, främst i Norrlands inland.
Symtomatiskt var att detta var vi helt ense om när
arbetsmarknadsutskottet antog det regionalpolitiska
förslaget. Bläcket hade knappt torkat i propositionen
förrän riksdagen konstaterade att en fullständig ge-
nomlysning och utredning av de regionalpolitiska
insatserna är nödvändiga - och detta omedelbart.
Fru talman! Efter en snart fullbordad mandatperi-
od med socialdemokratiskt styre är det dags att sum-
mera, eller om man så vill, sätta betyg på den förda
politiken.
Det kan vara intressant att se i backspegeln vilket
vägval man gjorde. För oppositionens del är det inte
fel att syna resultatet.
Den kraftiga industrinedgången under 80-talet och
den accelererande arbetslösheten från hösten 1990
satte full fart. Hösten 1993 lade den förra borgerliga
regeringen fram en proposition om åtgärder för ung-
domar och långtidsarbetslösa. Den socialdemokratis-
ka oppositionen med partiordföranden Ingvar Carls-
son i spetsen, med nuvarande finansutskottets ordfö-
rande Jan Bergqvist, förre finansministern Allan Lars-
son, nuvarande partisekreteraren, då uskottsordföran-
de i arbetsmarknadsutskottet Ingela Thalén och leda-
moten av riksdagen Göran Persson lade fram en
långtgående partimotion om en förbättrad ordning på
arbetsmarknaden.
Intressant var att se vad man tog upp där. Man
började med att säga att det är angeläget att förhindra
att det sägs upp ytterligare 28 000 kommunalanställ-
da. Självfallet är det ett viktigt påpekande, eftersom
dessa motionärer nu i regeringsställning under denna
period sagt upp ungefär två och en halv gånger så
många, dvs. att bortåt 80 000 anställda i socialdemo-
kratiskt styrda landsting har fått sitt avsked, särskilt
många inom vårdsektorn.
Den förra regeringen lade fram och genomförde
en allmän och obligatorisk a-kassa i statlig regi. Detta
ville dåvarande oppositionen förhindra, och man sade
uttryckligen i motionen att det gällde att förhindra att
man "bröt sönder" arbetslöshetsförsäkringen. Också
detta är intressant med tanke på att a-kassan under
den regeringsperiod som nu strax är till ända föränd-
rats genom regeringens propositioner tio gånger på
drygt tre år. Tala om att bryta sönder med tanke på att
a-kassans slutgiltiga status och position fortfarande
inte är avgjord.
Ett tredje viktigt krav var en betydande ökning av
intäkter i en breddad skattebas byggd på fler i arbete.
Här har säkerligen en tidigare finansminister haft sitt
finger med i spelet. Det är så sant som det är sagt.
Problemet är bara att detta inte fått sin chans under
nuvarande regeringsperiod.
En fjärde kritikpunkt är att man gått till hårt an-
grepp mot en prognos i dåvarande Finansdepartemen-
tet, som 1993 förutspådde att man 1998 skulle kunna
ha en samlad arbetslöshet kring 10-11 %. Ett högt,
men det visade sig ett realistiskt, antagande då vi så
sent som för några dagar sedan kunde konstatera att
det reella utanförskapet på arbetsmarknaden i dag
ligger runt 12 %. Ambitionen måste höjas kraftigt,
sade de socialdemokratiska motionsskrivarna, för
annars riskerar vi en utslagning och dessutom får vi
inte ordning på finanserna. En annan viktig punkt i
kritiken var underkännandet av ungdomspraktiken
och att man tog i anspråk reformen arbetslivsutveck-
ling, ALU.
Att använda arbetsmarknadspolitiska åtgärder i en
lågkonjunktur är begripligt. Men att i en - som nu -
god konjunktur dra på full gas när det gäller t.ex.
ALU av samma kritiserande socialdemokrater ter sig i
en sådan bedömning helt obegripligt.
Nåväl, aptiten på såväl regeringsmakten som allt-
mer positiva bedömningar av sin egen förmåga bara
man kom i regeringsställning går att avläsa mot vad
man sedan påstår i sina reservationer. I november
1993 angav man 6,4 % som en rimlig arbetslöshets-
siffra. I partimotionen i januari 1994 - också här med
partiordföranden i spetsen - bedömde man att den
öppna arbetslösheten skulle kunna dra sig ned mot
5 % under kommande budgetår. I mars 1994, då ar-
betsmarknadsutskottet skrev sitt betänkande, var man
ännu tydligare. Ordföranden i utskottet, Ingela
Thalén, med god assistans av nuvarande ordföranden
Johnny Ahlqvist och den blivande nye AMS-
ordföranden Berit Andnor, skrev att arbetslösheten
kunde pressas ned till 5 %.
Två månader senare då finansutskottet skrev sitt
betänkande sade den socialdemokratiska oppositionen
med ledamoten Göran Persson som första namn: "Det
är viktigt med ett utökat EU-samarbete i avsikt att
bekämpa arbetslösheten." Vidare sade han: "Inget
annat är så verkningsfullt för att sanera statsfinanserna
som att skapa arbetstillfällen. Det minskar beroendet
av både a-kassa och andra offentliga inkomster." Så
sant som det är sagt, men alltför litet hågkommet då
dessa opponenter kom i regeringsställning.
I reservationen sades också att det var viktigt att få
personer med rätt kompetents. Detta upprepades två
gånger i betänkandet och två gånger sade man också
att den öppna arbetslösheten då beräknades - dvs. ett
kvartal före valet - att komma ned till under 5 %
redan under 1995.
Fru talman! Ambitionen var det självfallet inget
fel på. Men när vi nu upplever en måttlig efterfrågan
på utbildad arbetskraft skapar det genast flaskhalsar.
Är inte detta ett tecken på att arbetsmarknadspolitiken
är illa skött? Det hurtiga antagandet att arbetslösheten
snabbt skulle vara under 5 % ligger fortfarande långt
fram i fjärran.
Från sakliga utgångspunkter kan man ju resa frå-
gan: Hur kunde det bli så här? Socialdemokraterna
ville ju så väl, och för egen del har jag aldrig betvivlat
nuvarande regering och dåvarande opposition i deras
vilja att öka sysselsättningen och pressa ned arbets-
lösheten. Men jag tror, fru talman, att det var några
saker som gjorde att det hela gick snett.
Det ställdes i utsikt en rad återställare. Att återstäl-
la på en ny modern och förändrad arbetsmarknad med
gammaldags 70-talsmetoder var på förhand dömt att
misslyckas. Dessutom lät man sig hårt dirigeras av
LO, någonting som det förra statsrådet Bengt Norling
så sent som i går bekräftade i en nyutkommen bok.
På återställarfärden stötte man mot flera blindskär.
Vänsteroppositionen hade inget hållbart recept. En
styrbordssväng mot mitten var ändå en tydlig förbätt-
ring, men stödet i form av ett alltför vankelmodigt
centerparti "räckte inte ända fram".
Nuvarande regerings upprepade löfte om ung-
domsgaranti om högst 100 dagars arbetslöshet har
spruckit varje gång, och inte ens detta år har stolta
deklarationer från kanslihuset kunnat förhindra att en
tredjedel av de unga som har sökt sommarjobb har
gått miste om den möjligheten. Hur ser det då ut? Ja,
sysselsättningen är på väg att öka något medan antalet
företagare har minskat med 7 000. Jämfört med tiden
före regeringsskiftet är sysselsättningen praktiskt taget
oförändrad. Under den socialdemokratiska regering-
ens tre år och åtta månader har det inte tillkommit ett
enda nytt jobb netto! Ändå övertog denna regering
läget när sysselsättningen var på starkt uppåtgående.
Den fortsatte uppåt av bara farten under den första
tiden efter regimskiftet. Men när den socialdemokra-
tiska politiken började att få effekt, då minskade ock-
så antalet arbetstillfällen. Jämfört med maj 1995, i
stort sett när uppgörelsen med Centerpartiet träffades,
uppgår nu antalet sysselsatta till 63 000 personer
färre.
Att sysselsättningen har ökat något under den se-
naste månaden är rimligt, eftersom konjunkturen klart
har förbättrats. Vid tiden för regimskiftet vid motsva-
rande tid och motsvarande konjunkturläge ökade
sysselsättningen med över 2 000 personer i veckan.
Men andelen av befolkningen i verksamhet är ju stil-
lastående.
Den sysselsättningsökning som regeringen stor-
ordigt har talat om och som har skett i näringslivet
inträffade under det första året efter regimskiftet.
Statsminister Persson har talat om att öka antalet nya
företag med 100 000 under de kommande tre åren.
Det är dock svårt att se hur detta kan ske. Hittills i år
har antalet företagare minskat. Nedgången i antalet
företagare har pågått en längre tid, dvs. sedan rege-
ringens politik började få full effekt.
Jag påstod vidare att sysselsättningen i kommu-
nerna har minskat under denna regering trots alla
vallöften om motsatsen. Det är en del av förklaringen
till en sämre utveckling för inte minst den kvinnliga
sysselsättningen. Det är tragiskt att konstatera att
antalet arbetande inom vård och omsorg ligger lägre
än tidigare. Däremot är antalet byråkrater, anställda
inom det som kallas offentlig förvaltning m.m., oför-
ändrat. Det kan möjligen vara regeringens priorite-
ring, men det är dagens verklighet.
I partiledardebatten under våren 1994 sade den
socialdemokratiska oppositionsledaren och blivande
statsministern: "Vi vill stoppa de meningslösa varslen
av sjuksköterskor, barnskötare och hemtjänstassisten-
ter. Det är inte rimligt att skicka ut dem i öppen ar-
betslöshet." Sedan dess har över 70 000 sänts ut i den
arbetslöshet som socialdemokraterna då varnade för.
Tala om dubbla budskap!
Professorn i nationalekonomi och tidigare ordfö-
rande för regeringens EMU-utredning Lars Calmfors
anser i ett debattinlägg under rubriken "Politisk re-
trätt" att socialdemokraterna har tonat ned kampen
mot arbetslösheten i syfte att upprätthålla partipolitisk
enighet. Han hävdar att socialdemokraterna under de
senaste 15 åren genomfört mycket av det som de
borgerliga ekonomerna rekommenderat, men alltför
sent och med stora skadeverkningar som följd.
Fru talman! När jag nu har haft så kritiska syn-
punkter på den förda regeringspolitiken krävs det ju
att jag också redovisar vad Folkpartiet vill se för att
man skall komma ur den svåra kris som vi befinner
oss i. Den engelske premiärministern Tony Blair var
här i går. Det var tre saker som han särskilt nämnde
som viktiga att ta itu med. Det var i första hand fler
jobb, en begränsad brottslighet och en ökad livskvali-
tet. Dessa hör ihop i ett gott socialt rättssamhälle.
Folkpartiet har länge haft den uppfattningen att
främsta försvarslinjen mot hög arbetslöshet måste gå
via fler nya riktiga jobb. Vi har pläderat för att man
behöver öka med minst 300 000 nya jobb under den
kommande mandatperioden.
Det ifrågasattes visserligen av finansutskottets
ordförande under förmiddagen om det var möjligt
samtidigt som han själv talade om en arbetslöshet
kring 3-4 %, dvs. uppemot en halv miljon nya ar-
betstillfällen. Vi är på samma färdriktning när det
gäller vad som krävs, även om Jan Bergqvist just nu
har bjudit över oss. Det är alltså viktigt att vi får fler
människor i arbete om vi skall komma till rätta med
en rad andra saker.
Att bara tala om den öppna arbetslösheten frestar
lätt till "statistikpolitik". Ett mål för sysselsättningen,
dvs. nya jobb, ligger i linje med vad människor efter-
frågar. Det är jobb som de vill ha. Det innebär också
att vi måste komma bort från den åtgärdsfrossa som
regeringen har ägnat sig alltför länge åt. Men inte ens
i vårpropositionen hade regeringen någon klar dekla-
ration om hur det skall gå till. Men jag noterar ändå
värdet i att regeringen har instämt i utskottets be-
dömning om att begränsa de många åtgärdsinsatserna
som inte bara förvirrar arbetssökande utan faktiskt
också de som har att handlägga dessa mer än 20 åt-
gärder.
Viktigt är att arbetsmarknadspolitiken inriktas på
de strukturella problem som har med bl.a. skatter,
företagsklimat och lönebildning att göra. Vi förordar
och har i vårt budgetalternativ rejält sänkta skatter på
arbete i avsikt att öka antalet anställningar. Arbetsgi-
varavgifterna i tjänstesektorn måste sänkas och en
skattereduktion måste införas där också hushållsarbe-
te inkluderas. Den fördubblade sjuklöneperioden som
regeringen införde med centerstöd och som har gällt
till för bara några veckor sedan har varit ett hårt slag
mot möjligheterna att nyanställa för egenföretagare
och småföretagare. Folkpartiet vill vara en garant för
att ett sådant hugskott inte får fäste i praktisk politik.
Arbetet med regelförenklingar, framför allt för
småföretagare, måste omedelbart inledas. Den flexi-
bilitet som gavs - med tydlig anställningstrygghet -
under den förra regeringen bör åter komma till heders.
Viktigt är att provanställningar kan ske samt att vi får
en bättre fungerande lönebildning och ett ökat finan-
siellt ansvar för a-kassans finansiering och för att
uppnå rätt hantering av lönerörelserna från arbets-
marknadens parter.
Vår uppfattning är att arbetslöshetsförsäkringen
bör vara allmän, obligatorisk och tidsbegränsad, dvs.
fullt i enlighet med riksdagens och arbetsmarknadsut-
skottets tidigare uttalande om att arbetslöshetsförsäk-
ringen är en omställningsförsäkring och inte något
slags allmänt folkbidrag.
Jag vill ställa några frågor till arbetsmarknadsmi-
nistern. Hur kunde det gå så snett med arbetslösheten
när ambitionen var så hög inför den period som snart
skall avslutas? Hur kunde nedrustningen bli så kraftig
när det fanns en tydlig socialdemokratisk vilja att
upprätthålla aktiviteten inom vård och omsorg?
Hur kom det sig att ungdomsgarantin alltför ofta
blev löftesfantasi, eller att man nu på sommarjobben
får nobben?
Ja, det är många frågor som reser sig i en gransk-
ning av den förda regeringspolitiken. Min synpunkt är
att det inte har brustit i ambition och god vilja, men
väl i förmåga. Det är låsta dogmer som har gjort att
politiken inte har orkat fullfölja de ambitioner som
det i denna kammare finns en bred enighet bakom.

Anf. 155 HANS ANDERSSON (v):
Fru talman! Det är en bekymmersam dag, tycker
jag. Jag vet inte hur många debatter vi har haft om
sysselsättning och arbetslöshet under den här mandat-
perioden. Jag tvingas konstatera att läget egentligen är
oförändrat väldigt allvarligt. Jag har en känsla av att
inte bara regeringen i en mängd olika uttalanden, utan
också många människor i vårt land, nu faktiskt har
vant sig vid massarbetslösheten - det som vi så många
har varnat för här i talarstolen år ut och år in.
Det borde vara våldsamma demonstrationer. Det
borde vara kraftfulla krav på jobb åt alla. Men i stället
tycker jag att människor har blivit rädda. Jag ser hur
sysselsättningen viker. Man är glad för det lilla.
Mycket i arbetslivet lämnar mycket i övrigt att önska.
Bland politiker handlar det väldigt mycket om att
skylla ifrån sig, skylla på någon annan, pajkastning.
Det är väldigt mycket slagord och enkla lösningar.
Moderaterna excellerar väl i de enkla lösningarna.
Det är så enkelt ibland att man måste repetera orden.
Jobben, jobben, jobben, säger Carl Bildt och tror att
nu blev det nästan statsmannaord. Och sänk skatten,
det är receptet för allt. Det är inte trovärdigt, och jag
tror att alla vet om det.
Jag skall litet grand kommentera den reservation
och den artikel som partiledarna på den borgerliga
kanten har skrivit ihop sig om. Det imponerar faktiskt
inte. Men innan dess vill jag också titta litet grand på
läget i dag och därmed vända mig till Margareta Win-
berg och regeringen.
Statistiken är inte rolig. Det är alldeles för få i ar-
bete, alldeles för få sysselsatta. Det dallrar litet upp
och litet ned, men det går väldigt dåligt framåt. Sär-
skilt illa är det på den offentliga sektorn, där politiker
faktiskt har ett visst inflytande.
Arbetskraften minskar. Förvärvsfrekvensen har
nått de lägsta nivåerna på mycket länge. Kvinnoför-
värvsfrekvensen är nere i 71,5 %. Då, Margareta
Winberg, mäter man ju mot arbetskraften som också
minskar. Sysselsättningsgraden för kvinnor i dag
ligger på 68 % ungefär. Det är ju en hemsk siffra! Det
måste vara mycket långt från det mål som Margareta
Winberg, i skepnad av Kvinnoförbundets ordförande
för några år sedan, ens kunde drömma om.
Obalanstalet ligger på 10,5 % ungefär. Men rege-
ringen själv, eller snarare regeringens experter, säger
i kommentarerna till senaste AKU att i den internatio-
nella statistiken räknar man ju bland de arbetslösa
med heltidsstuderande som samtidigt aktivt söker
arbete. Då skulle de 6,6 procenten för april i AKU gå
upp till 9,1 %. Med detta ihop med åtgärdsantalet
landar jag på 13,1 %, vilket är exakt samma läge som
vi hade förra året vid den här tiden.
Nu kan man om man vill ta detta till utgångspunkt
för att gnälla, eller kanske hellre skälla ut regeringen,
och säga: Ni är värdelösa. Ni får gå. Margareta Win-
berg får gå nu i september. Det är Unckels medicin.
Men då måste man ju syna vad Unckel har att sä-
ga. Vad är det som har hänt? Den offentliga syssel-
sättningen har inte ökat. Kommunerna har fortsatt att
minska år efter år. Finns det något förslag i den mode-
rata politiken som skulle ha gett något mer jobb nå-
gonstans i någon kommun eller i något landsting?
Tvärtom, och det vet Per Unckel.
Förutom de totala sifferuppgifterna kan man ju
titta på vad det är för jobb som finns. Det är någon-
ting som regering och borgerlig opposition talar allde-
les för litet om. Antalet fasta jobb minskar, och de
minskar rejält. De har minskat med 680 000 under 90-
talet. Antalet korta jobb har ökat med 100 000. Det är
framför allt ungdomar, invandrare och unga kvinnor -
ungefär en fjärdedel av de unga LO-kvinnorna - som
har de jobben. Det är osäkra jobb: Jag får litet infly-
tande och dålig komptensutveckling. Jag vet inte om
jag skall jobba nästa vecka eller inte, om jag har
springvik - och de ökar.
Jag tycker att politiker i de flesta partier ägnar all-
deles för litet intresse åt vad jobbet egentligen skall
vara för en människa och för en familj. Det skall
skapa trygghet, försörjningsmöjligheter men också
inflytande över den stora del av tiden som åtgår till
jobb.
Arbetsmarknadsdepartementet skickar ibland ut
konstiga papper. Ibland skriver Margareta Winberg
veckobrev, och ibland är det information. Arbetslös-
heten sjunker kraftigt! Nu ger vi topplistan över de
kommuner där den sjunker mest. Jag läser intresserat
om Hagfors och Dorotea. Jag känner till de här kom-
munerna rätt så bra. I Smedjebacken, som är min
grannkommun, minskar arbetslösheten med 3,7 %,
och Margareta Winberg säger i uttalandet: Jag gläder
mig åt att glesbygden inte släpar efter i orter som
tidigare har haft det svårt. Nu ljusnar det mest.
Låt oss titta på Smedjebacken, som under ett år
har tappat 250 invånare av 12 000. Det är i princip
bara unga människor, nästan bara kvinnor, i arbets-
kraften. Jag kollade i dag sista kvartalet. Det var 69
som fick gå. Man har ordnat litet kommunal syssel-
sättning för en del ungdomar. Sedan har vi kunskaps-
lyftet - mycket bra - där det framför allt är kvinnor
som går. Men kommunen anställer inte fler. Lands-
tinget anställer inte fler. Fundia vid Stora valsverket
anställer inte fler. Det finns några få jobb på småföre-
tagssidan. Läget i Smedjebacken är inget att glädja sig
åt, kära Margareta Winberg. Det säger också AMS,
som har klart för sig att läget kommer att förvärras
och att klyftorna kommer att öka regionalt 1998, 1999
eller 2000.
Nu kan inte Margareta Winberg göra allt åt det
här. Vad jag menar är att det är en så konstig infor-
mation som jag hela tiden får från departementet. Det
är som om det vore valtal på gatan. Men den här in-
formationen kom ju i april och maj.
Likadant finns det en topplista när det gäller kvin-
norna: Nu är det fina fisken, och situationen blir bätt-
re för kvinnor på arbetsmarknaden. Men sysselsätt-
ningen sjunker ju, och det noterar t.o.m. regeringens
egna experter. Arbetskraften minskar särskilt mycket.
Det är rena raset för kvinnor. Korttidsarbetsmarkna-
den är vad som gäller.
Jag är alltså besviken på regeringens sätt att hante-
ra mycket allvarliga och strukturellt viktiga frågor.
Det talar inte för den ambition som man har rätt att
kräva med de stolta traditioner, rena Meidnertraditio-
ner, som vi har i den svenska arbetarrörelsen.
Det går inte att säga att det går bra för Sverige.
Det gör det inte med ökande klyftor. Det gör det inte
med ökade orättvisor. Det gör det inte med minskad
sysselsättning.
I dag har vi möjligheter. Saneringsprogrammet har
lyckats. I dag förutser vi budgetöverskott. Varför då
spara i EMU-processens anda och amortera ned
statsskulden i ett läge med massarbetslöshet och
mycket ledig kapacitet i landet? Det är fel politik,
Margareta Winberg, och jag tror att arbetsmark-
nadsministern egentligen vet det.
Ni moderater, kristdemokrater och folkpartister
skriver en artikel som slutar nästan komiskt: Det här
blir 300 000 jobb. Är ni inte brända på de 400 000
jobben som har valsat runt i något decennium eller
två? Vad har ni att komma med? Sänk skatten förstås!
Jag ber om ursäkt. Det är ju självklart patentlösning-
en. Det finns inte någon argumentation om på vilket
sätt det skulle ge fler jobb i det här fallet. Jag är öp-
pen för en diskussion om skattetrycket i vissa sekto-
rer, t.ex. på tjänstesektorn, eller i alla fall delar av
den, där även ni vill delta. Men menar ni också att ni
vill sänka skatten i den kommunala tjänstesektorn?
Eller är inte de kommunala omsorgsjobben, service-
jobben, skoljobben riktigt riktiga? Om detta har vi
lagt fram förslag. Men vi har också reserverat 4 mil-
jarder på den privata sidan till tjänstesektorn, men
inte till pigor.
Mindre krångel, säger man. Javisst, det är väl alla
överens om. Vi får se nu vad den nya kommissionen
kommer fram till. Det tror jag inte skall bli några
problem.
Modern arbetsmarknad, som det så vackert heter,
är flexibilitet och att ta bort arbetsrätten i moderater-
nas tappning. Men det är svårt att få med kd och
Folkpartiet,och därför står det praktiskt taget ingen-
ting under punkten.
Eurons möjligheter, talas det om. Man skall få re-
dovisa i bokföringen med euro. Jag tackar för de jobb
som skapas därmed, Per Unckel.
Förnuftig energipolitik vill man ha. Vi har inga
dyra priser. Vi har en elmarknad som är nordisk, snart
europeisk. Det finns ingen elbrist. Jag ser inte ett
jobb.
Spjutspets inom IT, säger man. Det tycker ju alla.
Det enda konkreta ni säger där är att ni omedelbart
vill sälja Telia. Jag tackar. Hur många jobb blir det?
Och så avslutar ni: Därmed tror vi oss skapa
300 000 nya jobb.
Per Unckel är en god retoriker. Det är väl inte all-
tid han har så mycket sakinnehåll. Men jag tror inte
att artikeln, om Per Unckel hade skrivit den, hade
varit så fullständigt innehållslös som den nu har blivit.
Det är, för att återknyta till vad jag sade först, illa.
Det skapar ett politikerförakt när man behandlar den
värsta sjukdomen vi har i vårt samhälle på det här
sättet, med enkla lösningar.
Vi har inte enkla lösningar. Lars Bäckström och
Per Rosengren har gått igenom en bred palett med
politik som vi för fram. Huvudingredienserna är för-
nyelse och tillväxt i näringslivet, miljöomställning,
kompetenslyft, småföretagssatsningar. Men det är
också satsningar på den offentliga sektorn, riktade
bidrag till den offentliga sektorn som gynnar perso-
naltillväxt. Fler händer - färre liggsår, bättre skola,
mindre klasser.
När det gäller omfördelning vill vi lyfta socialför-
säkringens och a-kassans nivåer till 85 %. Kan vi få
stöd för det, för övrigt, Margareta Winberg?
Vi vill ha en skatteomfördelning. Vi vill inte ha
kvar de orättvisa egenavgifterna. Det är en rejäl skat-
tehöjning för låginkomsttagarna, Per Unckel, som vi,
ihop med regeringen, har kommit fram till.
Vi vill ha en arbetsmarknadspolitik där vi tar bort
volymmål och detaljregleringar men också frizoner.
Det lät på Elving Andersson som om hela Sverige
skall bli en frizon. Hela Sverige skall leva, brukar
Centern säga. Så kan man väl inte uttrycka sig? Vi
skall ha ett bra regelverk som ger decentralisering,
frihetsgrader och effektiv arbetsmarknadspolitik i hela
Sverige. Varför bara i några få län, Margareta Win-
berg?
Och så vill vi ha ett sysselsättningsmål som
kompletterar målet att halvera arbetslösheten. Därför
har vi satsat rejält i den här budgeten på de utgiftsom-
råden som handlar om a-kassa och om arbetsmark-
nadspolitik.
Förklara för mig återigen hur ni i de borgerliga
partierna kan sänka utgifterna med 10-15 miljarder
kronor per år under de närmaste åren på det här om-
rådet, och ändå går det bra.
Miljöpartiet har faktiskt varit mycket försiktigare i
år. Det tycker jag är bra. Man gör rejäla sänkningar
om några år. Det beror på att de, precis som vi, inser
att man måste fördela om arbetstiderna och att man
skall ha en plan och en lagstiftning om en arbetstids-
förkortning. 35-timmarsvecka genomförs under nästa
mandatperiod. Det kommer att kräva betydande om-
fördelningar skattemässigt för att de som är lågin-
komsttagare och även deras arbetsgivare skall ha råd
med det.
Fru talman! Låt mig ägna de sista minuterna av
mitt anförande åt arbetslivsfrågorna, som ju ligger
inom ramen för den här budgeten. Jag tycker att det
kanske är ett område där regeringen har misskött sig
mer än på de flesta områden. Jag kan räkna dit a-
kassan, alltså trygghetssystemet för de arbetslösa.
Det finns en utredning om deltidsarbetslösa kvin-
nor. Det har pågått år efter år. Massor av kvinnor har
försäkrats ut. Varför fatta ett dåligt beslut först och
sedan utreda? Ni kan väl åtminstone göra som med
den bortre parentesen, fatta ett dåligt beslut först och
sedan dra sig tillbaka och ge Vänsterpartiet rätt.
När det gäller frågan om uthyrning av arbetskraft
finns det en utredning. Regeringen vill inte göra nå-
gonting.
Så har vi frågan om arbetsrätten. Vi befinner oss i
ett läge där hela arbetsmarknaden görs om, där den
korta arbetsmarknaden ständigt ökar kraftigt, där
mängder med människor har några veckors jobb,
några månaders jobb men ingen fast anställning.
När det gäller frågor om arbetsrätten föreslår vi en
skärpning av tryggheten och inflytandet för löntagar-
na. Vi vill hitta nya lösningar som skapar flexibilitet
för både arbetsgivare och arbetstagare. Då säger ni:
Arbetsrätten ligger där den ligger i dag. Den ligger
bra till. Ni har en finfin överenskommelse med Cen-
terpartiet, som naturligtvis inte har givit ett jobb. I den
finns ytterligare en form av korttidsanställning som
praktiskt taget inte används.
Ni måste inse att arbetsrätten måste utvecklas och
moderniseras, men inte på det borgerliga sättet med
avreglering, Per Unckel. Det skapar inga jobb. Det
skapar otrygghet, klassklyftor och maktlöshet hos
löntagarna. Men ni måste vara med och utveckla
arbetsrätten.
Arbetstidslagen är också en viktig arbetsrättsfråga.
Det handlar om inflytande över hur man förlägger
arbetstiden. Den skulle vi få i vår. Vad hände med
den? Den försvann. Efter valet då? Den frågan är ju
oerhört viktig för att få flexibla arbetstidslösningar.
Kompetensutveckling har jag motionerat om i fem
år. Det har varit olika system: avdrag på arbetsgivar-
avgifterna, skattelindringar, vinstdispositioner, fram-
tidsfonder, konton. Jag vet inte alla modeller vi har
använt oss av. Och det är det fler partier som har
gjort.
Nu sitter det en arbetsgrupp i de yttersta dagarna
under Sture Nordh, som jag i och för sig har förtroen-
de för i flera avseenden.
Jag förutsätter att det kommer ett förslag, och jag
förutsätter att det inte bara är ett milt förslag där vi
säger: Varsågod, ni kan få litet pengar om ni gör nå-
got. Jag förutsätter att det är ett förslag som riktar
kompetensutvecklingsresurser till dem som mest
behöver dem, att det handlar om rejäla insatser och att
arbetsgivarna får vara med och betala en rejäl del av
detta. Det ingår i att ha människor anställda att se till
att investera i de framtida behoven. Annars kommer
ytterligare människor som har gjort sitt att få gå och
landar i a-kassa. Det är inte värdigt ett välfärdssam-
hälle.
Företagshälsovården har förfallit på väldigt många
håll. Förra mandatperioden stod jag tillsammans med
socialdemokrater här i riksdagen och krävde lagstift-
ning och att det hände någonting. Vi använde hårda
ord mot Börje Hörnlund. Det har inte hänt någonting.
Men det finns någon liten utredning.
På varje punkt är det likadant. Låt mig ytterligare
lyfta fram frågan om den korta arbetsmarknaden, de
korta jobben. Det gör att kompetensfrågor, inflytande-
frågor och trygghetsfrågor skall stå i centrum. Det gör
att arbetsmarknadspolitik och arbetslivspolitik skall ta
varandra i hand. Och det skall inte ske på moderater-
nas vis, att man avreglerar och tar bort inflytande och
trygghet. Det skall tvärtom innebära att alltmer kom-
petent personal får alltmer att säga till om och har en
allt större trygghet.
Jag tror att om vi får den diskussionen får vi en
diskussion som löntagare och arbetslösa känner igen
och förstår sig på. I så fall skall vi också kunna ta en
rejäl ideologisk drabbning till valet, mellan de partier
som vill skala ned budgeten på arbetsmarknads- och
arbetslivsområdet och de partier som vill främja sys-
selsättning genom att också främja trygghet och infly-
tande för löntagarna.
Jag yrkar inte på något, utan instämmer i de yr-
kanden på reservationer som Lars Bäckström och Per
Rosengren tidigare har gjort.

Anf. 156 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Hans Anderssons undringar är värda
ett svar även om jag inte har förhoppningen om att här
och nu kunna övertyga honom om att han skall skriva
under ett borgerligt regeringsprogram.
Tre kommentarer har jag emellertid. Den första är
att Hans Andersson inte anser att det är trovärdigt att
hävda att sänkt skatt leder till fler jobb och att han
inte förstår hur detta kan hänga samman.
Jodå, det förstår Hans Andersson visst. Hans An-
dersson är inte mindre insiktsfull i dessa frågor än att
han inser att om jobben kostar mindre så blir de fler.
Det är väl rimligtvis detta som är skälet till att också
Hans Andersson ser motiv för att skatten på vissa
tjänster inte skall vara så hög som i dag. Han inser att
om den är så hög som i dag är det svårt för människor
att med beskattade pengar köpa de tjänster de anser
sig ha behov av.
Dessutom vet ju Hans Andersson, för att exempli-
fiera med de förkättrade hushållstjänsterna, att livs
levande försök har utförts som visar att människor är
beredda att efterfråga sådana tjänster om de genom
lägre skatter får ett lägre pris. Så visst blir det, fru
talman, flera jobb om skatten är lägre.
Min andra kommentar har att göra med Hans An-
derssons undringar kring den offentliga sektorn: sjuk-
vården, omsorgen och skapandet av nya resurser. När
moderaterna skapar nya resurser säger vi oss att de
skapas först och främst genom att företag växer och
att människor i dessa företag får möjlighet att bidra.
Som jag sade i mitt anförande skulle vi i dag i
Sverige ha 50 miljarder kronor mer att dela på om vi
hade fått de arbeten i privata företag som vi var på
väg att få vid det förra regeringsskiftet. Stat och
kommun hade förbättrat sina finanser med 30 miljar-
der.
Det är pengar som vi hade kunnat bestämma hur
vi skulle kunnat använda bl.a. till att skapa de nya
tjänster i offentlig verksamhet som säkerligen är väl
så motiverade och som Hans Andersson efterfrågar.

Anf. 157 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Det finns inte de enkla samband som
Per Unckel talar om när det gäller skatt och jobb.
Men i vissa fall och på vissa marknader är det riktigt
att lönekostnader har en mycket stor betydelse för
antal jobb i den branschen, på den marknaden och i
det företaget. Det gäller specifikt på tjänstesidan, där
det inte är så lättrationaliserat. En stråkkvartett skulle
både Per Unckel och jag vilja att den spelades av fyra
och inte av tre.
Det är klart att om det är jättebilligt skulle många
köpa tjänster i hushållssektorn. Men våra behov i dag
när det gäller jobb och hjälp i hushållen för de äldre,
för de handikappade och för sjuka människor är
oändligt stort. Vi måste prioritera. Jag har ingenting
emot att göra riktade sänkningar. Det var vad jag
sade. Men då skall vi diskutera till vilka de skall rik-
tas. Är det så moderaterna skall höja produktiviteten i
ett modernt kunskapssamhälle, att vi skall få 100 000
pigor, eller vad ni brukar säga, tror jag faktiskt att ni
har bitit er i svansen.
Det talas om sambandet mellan skatt och jobb.
Tittar jag i Europa finns inte alls det sambandet.
Danskarna ligger bra till, hyfsat i förhållande till and-
ra länder i EU, och de har en relativt hög skatt. Vi kan
titta på Spanien. Spanjorerna ligger inte så bra till,
fastän de har mycket lägre skatt. Så kan vi titta på
land efter land.
Det finns också skillnader. USA har en bättre sys-
selsättningsutveckling. Låt oss vara noggranna när vi
diskuterar den. Titta på demografin så skall Per
Unckel se att ungefär 70 % av sysselsättningsökning-
en beror på tillväxt av den aktiva befolkningen i ar-
betskraften.
Dessutom är jag inte beredd att vara nöjd med att
jobb skapas. Det skall vara jobb som jag kan försörja
mig på. Det skall vara jobb som är del av en sam-
hällsutveckling där välfärd skapas och där klyftor inte
onödigtvis skapas. Det finns mycket att säga om detta.
Den enkla lösningen är: Sänk skatten, så ordnar vi
jobben! Never, Per Unckel! Ni försökte förra mandat-
perioden. Vi har aldrig tappat så många jobb som då.

Anf. 158 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Får jag i fråga om klyftor bara påmin-
na om att det inte finns några klyftor som är djupare
än dem som går mellan människor som inte får arbeta
och de som finns på den riktiga arbetsmarknaden. I
detta hänseende är Sverige i dag ett delat samhälle.
Det finner vi moderater oss inte i. Sverige skall slutas
igen genom att fler får möjlighet att arbeta.
Vad jag hävdar är att lägre skatt leder till fler arbe-
ten än högre skatt. Det finns starka empiriska belägg
för denna tes, bl.a. från den hushållssektor som Hans
Andersson tidigare har talat om. Däremot hävdar jag
inte att lägre skatt är den enda nödvändiga åtgärden
för att jobben skall bli fler.
Jag räknade i mitt anförande upp en säker energi-
försörjning. Hans Andersson vill visserligen inte
behålla kärnkraften utan skrota alltihop. Det blir sä-
kerligen rivningsjobb, men inga nya konstruktiva
arbeten. Svenskt deltagande i EMU är ett accepteran-
de av Småföretagardelegationens förslag om enklare
regler för företagandet, för att bara nämna ytterligare
någon åtgärd. Allt detta måste genomföras om Sveri-
ge skall få den sysselsättningsökning som välståndet
kräver.
Hans Andersson är inte dummare än att han inser
att något steg i den riktningen måste ändå Sverige ta.
Jag skulle välkomna om Hans Andersson också i en
offentlig debatt kunde lägga undan en del av de
blockeringar som han behäftas med så fort han kom-
mer upp i talarstolen och som litet tar överhanden
över den klokskap som jag tror att Hans Andersson
innerst inne faktiskt besitter.

Anf. 159 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag får tacka för den kommentaren.
Men jag tror att Per Unckel menar att den sitter väl-
digt långt inne. Jag tror ändå att kärnkraftsavveck-
lingen kommer att skapa jobb. Det skapar inte det
desperata fasthållandet i en gammal teknik som
egentligen inte ger speciellt mycket jobb.
Nu sade Per Unckel något som moderat han inte
vågade säga i DN-artikeln, nämligen om deltagandet i
EMU. Min uppfattning är att det snarast kommer att
försvaga sysselsättningsutvecklingen, och jag har
väldigt många ekonomer med mig om det.
Sambandet mellan skatt och antal jobb är inte en-
kelt. Men det finns varken empiriska klara belägg
eller teoretiska belägg - låt oss gärna diskutera det på
något offentligt seminarium - att det är som Per
Unckel säger. Men det är heller inte så att motsatsen
är lätt att hävda.
Men skatten används ju inte till att betala Marga-
reta Winbergs fina kläder. Den används till att få jobb
i välfärdssektorn. Med Per Unckels politik avlövas
med tiotals miljarder efter tiotals miljarder den of-
fentliga sektorn, inte minst på kommunsidan. Det
kommer att leda till att oerhört många jobb förstörs.
Det är en prioritering som jag inte kan acceptera.
I övrigt borde vi kunna finna varandra något bättre
än vad vi normalt gör när det handlar om närings-
livstillväxt och företagsutveckling. Det gäller moder-
nisering, att vi förnyar våra branscher i det svenska
näringslivet, höjer kompetensen, utvecklar teknik,
förbättrar exporten och underlättar för mindre företag.
Det gäller entreprenörandan. Men låt den besjälas
av någon känsla av att jag som människa verkligen är
med och gör nytta, inte bara att jag plockar åt mig
pengar. Varför har ni som enda lösning att jag skall
befrias från att man tar ut skatt av mig, om jag nu
tjänar väldigt mycket pengar? Varför är ni så emot att
alla andra som arbetar som inte är ägare skall ha ett
inflytande, ägarmässigt eller arbetsrättsligt?
Ni är på fel spår. Ni är i fel sekel. Och ni kommer
att vara ännu mer i fel sekel när vi går in i nästa, Per
Unckel!

Anf. 160 BARBRO JOHANSSON (mp):
Fru talman! Detta är arbetsmarknadsutskottets
sista debatt den här fyraåriga mandatperioden. Jag vill
därför börja med att tacka utskottet och speciellt vår
kanslipersonal, som nu inte är här i kammaren, för
den tid vi har haft. Det är ett hårt arbete i arbetsmark-
nadsutskottet. Det är klart att den svåra arbetslösheten
har tvingat fram beslut, och det ofta i en rasande fart.
Jag undrar ibland om de alltid har varit så väl över-
vägda.
Fru talman! Fortfarande är arbetslösheten mycket
stor. Jag tycker att den är oacceptabelt stor. Jag är
tyvärr inte lika imponerad av de sjunkande arbetslös-
hetssiffrorna som regeringen presenterar. Det känns
som om de inte är helt stabila. Om det verkligen var
så att så många fler hade kommit i arbete och fått jobb
hade situationen varit annorlunda.
Arbetslöshetssiffrorna har ökat från 2,9 % år 1990
till 12,3 % år 1997. Det har varit en otrolig arbetslös-
hetsökning. Då får man också betänka att deltagandet
av arbetskraften i procent av befolkningen har sjunkit
under denna tid. Annars hade arbetslösheten kanske
varit ännu högre. Det har sjunkit från 84 % år 1990
till 76 % år 1997. Det är många som avstår från att
söka jobb därför att de inte tror att det finns några. De
tycker att det inte är någon idé, och då skapas en
latent arbetslöshet. Även kunskapslyftet har natur-
ligtvis bidragit till att siffrorna går ned.
Konjunkturinstitutet bedömer att den öppna ar-
betslösheten år 2001 skall vara 5,8 %, medan rege-
ringen säger 4,0 % år 2001. Regeringens bedömning
är betydligt mer optimistisk än vad Konjunkturinstitu-
tets. Konjunkturinstitutet säger att det kommer att bli
en sysselsättningsökning med 100 000 jobb, medan
regeringen säger 200 000 jobb.
Regeringen kan inte neka till att just kunskapslyf-
tet med 100 000-150 000 deltagare har hjälpt till att
minska siffrorna. Visst är det bra att människor som
tidigare inte har kunnat utbilda sig nu får chans att
göra det. Men jag tycker att de skall ingå i statistiken
så att man inte missleder människor.
Visst unnar jag regeringen att glädja sig åt ljuset i
tunneln. Men att läget är så ljust som regeringen på-
står är en sanning med modifikation. Att dribbla med
ord är inte heller rätt. Vi talar nu om obalanstalet i
stället för om total arbetslöshet. I massmedierna talar
man om arbetslöshet när det är den öppna arbetslöshe-
ten man menar. Det förvirrar människor, och man får
ingen riktig uppfattning om hur stor arbetslösheten
egentligen är.
Nej, jag tycker att man skall lägga fram klara be-
sked. Låt oss i stället hjälpas åt att komma till rätta
med lösningarna på arbetslöshetsproblemet. Läget är
ändå tillräckligt besvärligt som det är.
I ett pressmedelande från AMS som kom i dag står
det att 6 % är arbetslösa nu. Det är överskriften. Med
det menar man öppet arbetslösa. Då tycker jag att man
skall säga det också.
En följd av den höga arbetslösheten är att de som
har jobb har drabbats av en väldigt stor press på sina
arbeten. Därför vill jag ta upp detta i dag. De som har
arbete jobbar alltmer och betalar alltmer för dem som
inte har arbete. Många känner sig inlåsta på sina ar-
betsplatser.
Fru talman! Så många som 25-30 % känner att de
inte är nöjda med det jobb de har nu. De skulle vilja
byta, men de vågar inte säga något utan förblir tysta.
De går och tiger på sin arbetsplats av rädsla för att bli
arbetslösa.
Läkare slår nu larm om bl.a. ökad stress och ut-
brändhet på så stora företag som exempelvis Volvo.
Övertid, tidspress och oro för övertalighet ligger
bakom. I en undersökning gjord av TCO anser över
hälften att det är risk för att bli arbetslös om man är
för kritisk på jobbet.
Vad är det då för kritik som man inte vågar kom-
ma med? Det som är farligt är att det är större konkur-
rens på arbetsmarknaden nu. Folk har blivit mer rädda
på grund av den ekonomiska kris vi har haft. Arbets-
givarna behöver inte vara rädda om sin personal läng-
re eftersom det är mycket lätt att få tag i personal.
Cheferna tål mindre kritik i dag.
Kunde man sänka arbetslösheten så kanske pres-
sen också på dem som nu har jobb minskar.
Vi i Miljöpartiet har i ett flertal motioner och
framföranden här i riksdagen framfört kravet på en
arbetstidsförkortning och att vi därigenom delar på de
jobb som finns. Detta är väl känt, men jag kan ändå
inte låta bli att tala om det eftersom arbetstidsför-
kortningen är en bärande del i Miljöpartiets politik för
att få fler i arbete.
I dagens läge på arbetsmarknaden skulle en kraftig
arbetstidsförkortning bidra till en sänkning av arbets-
lösheten. Kortare arbetstider ger dessutom ökad liv-
skvalitet genom mer tid för barn och familj, färre
arbetsskador och en förbättrad hälsa.
Vi i Miljöpartiet vill säga detta i ett kontrakt mel-
lan staten och parterna på arbetsmarknaden. Vi har i
en rapport tagit upp hur vi vill genomföra en arbets-
tidsförkortning. Besparingarna för samhället skulle
uppgå till drygt 20 miljarder kronor netto, som vi
skulle vilja använda till att sänka egenavgifterna med
2-3 procentenheter och höja grundavdraget. De som
jobbar heltid och har de lägsta lönerna på arbetsmark-
naden skulle då inte i realiteten få någon sänkt lön.
Fru talman! Vi tycker att regeringens tillväxtanta-
ganden är orealistiskt höga. Dessutom har sambandet
mellan tillväxt och sysselsättning försvagats kraftigt
genom den starka produktivitetsutvecklingen, den s.k.
jobless growth. Med Miljöpartiets förslag, bl.a. det
om arbetstidsförkortningen, skulle man komma ned
till 3 % öppen arbetslöshet och mindre än 5 % total
arbetslöshet till år 2002.
Med en sänkning av normalarbetstiden till 35
timmar i veckan skulle 200 000 nya jobb kunna ska-
pas.
Fru talman! I det avtal som bilmekanikerna slöt nu
uteblev arbetstidsförkortningen, vilket flera av de här
15 000 bilmekanikerna som inte fick arbetstidsför-
kortning är mycket besvikna på. De anförde bl.a. att
de fick en minskad livskvalitet. Flera var ensamma
pappor, som hade litet tid för sina barn. De tyckte att
de hade kunnat utnyttja arbetstidsförkortningen till
detta om de hade fått den. Arbetsgivarna däremot
ville ensidigt förlägga arbetstiden till oregelbundna
tider. Detta stoppade en arbetstidsförkortning.
Fru talman! Vi är på väg in i en helt ny arbets-
marknad. Vi kan se i den prognos som AMS har
kommit med i dag att antalet tillfälligt anställda och
timanställda har ökat väldigt. Vi vet också att överti-
den ökar markant. Cirka en tredjedel av de yrkesverk-
samma arbetar övertid minst en gång i veckan. Ar-
betstakten har ökat under de senaste fem åren. En
internationell jämförelse gjord av OECD visar att
Sverige ligger mycket högt. Människor förväntas i
dag utföra mer arbete än vad som hinns med på ordi-
narie arbetstid. De får lov att ta till övertid eller ta
med arbetet hem utan att registrera eller få extra betalt
för det. Detta ökar också.
Vi kan vara på väg in i någonting som man kan
kalla för ett 24-timmarssamhälle, där individen helt
glöms bort.
Nej, låt oss dela med oss av vårt arbete så att de
som är arbetslösa också kan få känna sig behövda.
Detta kommer naturligtvis samhället i stort att tjäna
på.
Fru talman! Alla de som döljer sig i statistiken är
ofrivilligt arbetslösa, medan övertidsberget växer för
dem som har jobb. Under 1997 arbetade de anställda i
vårt land i genomsnitt 2,7 miljoner timmar övertid per
vecka. Den övertid som arbetades under hela året
motsvarar ca 90 000 arbetstillfällen. Att det så små-
ningom kan komma en begränsning av övertidstaket
till 100 timmar välkomnar vi i Miljöpartiet. Vi har ju
också föreslagit det i många motioner. Vi hoppas
verkligen på detta.
Takten, pressen och de ekonomiska villkoren i ar-
betslivet gör att vi jobbar även när vi är sjuka. Männi-
skor har inte råd att vara hemma när de är sjuka. Den
här "sjuknärvaron" motsvarar ca 130 000 arbetstillfäl-
len.
Sammantaget, fru talman, skulle alltså en rättvisa-
re fördelning av arbetstiden kunna göra mycket för en
minskad arbetslöshet. Vi vill se en kortare arbetstid
med en ömsesidig flexibilitet i arbetet. Arbetsgivare
och arbetstagare bör kunna mötas över en flexibilitet
och en förkortad arbetstid. Det ser Miljöpartiet som
en framtid.
Fru talman! Småföretagarna är utnämnda till att
vara hjältar. En stor del av de nya jobben skall ju
komma just i små och medelstora företag.
Jag har nu under helgen varit i Västergötland på
ett av Sveriges vackraste berg, nämligen Kinnekulle.
Där breder just nu ramslöken ut sig, och flera orkidéer
står i blom. På Kinnekulle finns flera småföretagare.
Bygden har kvar sin historiska karaktär, och småföre-
tagarna betyder mycket för bygden. Men det är svårt
för dessa små företag att klara sig. Det gäller speciellt
två systrar som driver en tygaffär uppe på Kinnekulle.
Dessa systrar betyder mycket för bygden genom sin
stora kunskap bl.a. om bygden. De arbetar mycket
ideellt för att hålla liv i bygden.
Det jag vill säga är att vi skall vara rädda om de
företag som finns i Sverige, och inte bara satsa på
nya. Det gäller att uppehålla dem som finns. Krångli-
ga regler förorsakar mycket möda. Det är viktigt att
förenkla för småföretagen så att de kan uppmuntras
att fortsätta. Som det nu är sätts många käppar i hju-
let.
Att många småföretagare i dag dras med ekono-
miska problem beror naturligtvis i hög grad på att den
inhemska efterfrågan kollapsat under 90-talets krisår.
Bilverkstäder, snickerier, närbutiker m.fl. småföretag
som betjänar hemmamarknaden har alla fått känna av
detta. Om riksdagen kunde lägga om sin ekonomiska
politik i en mer expansiv riktning skulle det hjälpa
småföretagen.
Alla är betjänta av rättvisa spelregler. Vi i Miljö-
partiet föreslår enklare regler, och välkomnar Småfö-
retagardelegationen som i dag presenterat sin rapport.
Vi vill också se en skatteväxling för att företagen skall
få bättre chans att med lägre arbetsgivaravgift anställa
människor och för att underlätta att ta steg mot det
ekologiskt hållbara samhälle där fler jobb kommer att
skapas.
Jag vill tacka fru talman för de här fyra åren. Tack
så mycket! Det har varit trevligt.
Jag står bakom alla de reservationer som Miljö-
partiet har till betänkandet, men jag yrkar inte bifall
till någon just nu.

Anf. 161 DAN ERICSSON (kd):
Fru talman! En lång dags finansdebatt går nu mot
sitt slut. Huvudtemat har varit hur vi skall få männi-
skor i arbete för att därmed säkra vårt välfärdssamhäl-
le. Alternativen är i huvudsak två. Det första är rege-
ringen och dess varierande stödpartier, Centern,
Vänstern och Miljöpartiet, som inte har något särskilt
recept utan flyter med så gott det går i hopp om att
den internationella konjunkturuppgången skall ge nya
jobb. De beslut på det näringspolitiska och arbet-
marknadspolitiska området som regeringen åstad-
kommit har under hela denna mandatperiod haft mot-
satt effekt. De har inneburit en dämpning av syssel-
sättningen och en inlåsning i åtgärder. Det har varit
åtgärder som det ofta ändrats och schackrats med.
Som ett tydligt alternativ till den här låt-gå-
politiken formar nu oppositionen, och däribland
Kristdemokraterna, en allians för arbete som kan
skapa förutsättningar för alla att få ett arbete. Därmed
blir det en garant för fortsatt välfärd i Sverige.
Det är mellan dessa alternativ valet står, dvs.
mellan en politik för åtgärder och en politik för regul-
jära arbetstillfällen.
Hur skall vi då sätta fart på företagandet och un-
derlätta nyanställningar? Det finns ett antal punkter
som vi har lagt fram under den här mandatperioden.
Jag kan upprepa några av dem.
Vi har föreslagit en sänkt skatt inom tjänstesek-
torn. Våra förslag, som syftar till att göra en svart
sektor vit och nettobeskatta hemtjänster, kan på kort
tid ge många nya arbetstillfällen inom tjänstesektorn.
Det handlar bl.a. om breddade och förbättrade ROT-
avdrag för underhålls- och reparationsarbeten.
Det handlar om minskad byråkrati för företagare
och förenklingar av regelverket. Småföretagardelega-
tionens förslag, som kom i dag, behöver omsättas i en
regeringsproposition snarast möjligt.
Det måste bli lättare att erhålla F-skattsedel för att
få i gång nya företag.
Vidare vill vi avskaffa den förtida momsinbetal-
ningen.
Arbetsgivaravgifterna måste sänkas. Det innebär
sänkta kostnader för arbetskraft.
En flexiblare arbetsrätt skulle underlätta ungdo-
mars, invandrares och andra arbetstagares inträde på
arbetsmarknaden.
En förutsebar energipolitik och energibeskattning
skulle ge långsiktiga spelregler för de företag som vill
investera i Sverige.
Jag vill peka på några ytterligare områden där
politiken bör läggas om för att fler skall få möjlighet
att få jobb.
En skatteväxling mellan arbetskraftskostnader och
kostnader för miljöbelastande verksamhet har diskute-
rats tidigare under dagen. Vi menar att en sådan bör
genomföras. Förutom sänkta arbetskraftskostnader
innebär det en skatteväxling som gör att vi får nya
arbetstillfällen kopplade till kretsloppssamhället. Det
handlar t.ex. om återvinningsindustri, ny och småska-
lig energiproduktion med inhemska och förnybara
energikällor. Vi vill ju att detta skall växa fram.
Fru talman! På just den här punkten noterade jag
vad Thomas Östros sade om energiskatterna. Nu är
han inte här, men jag blev litet oroad när han sade att
vi hade det skattetryck som var lämpligt just på ener-
gisidan. Det är alltså ett motsatt budskap till det som
näringsministern tidigare sagt, nämligen att produk-
tionsskatten på el måste sänkas för att vi skall kunna
klara vår elintensiva industri. Det handlar ju faktiskt
om väldigt många jobb, både i den direkta industrin
och bland alla de underleverantörer som är beroende
av denna industri. Budskapet i dag var alltså att vi har
ett lagom skattetryck vad gäller energin. Min upp-
fattning är att vi inte har det, fru talman. Vi måste
sänka det för den elintensiva industrins skull.
I stället för flyttlasspolitik bör regeringen anlägga
en regionalpolitisk helhetssyn på närings- och arbets-
marknadspolitiken. Aktiva arbetsmarknads- och regi-
onalpolitiska åtgärder som tillförsäkrar de lokala
områdena och regionerna möjlighet till fortsatt syssel-
sättning är nödvändiga om hela Sverige skall leva. I
den delen kan jag instämma i det Elving Andersson
sade här tidigare. Det är bara synd, fru talman, att han
under den här mandatperioden har stött en politik som
har lett till det ökade antalet flyttlass - något som han
nu beklagar. Men det är bra, Elving Andersson. Nu
skall vi stå upp för att hela Sverige skall leva, även
regionerna och kommunerna. Vi skall driva en regio-
nalpolitik som stöttar detta.
Jordbrukspolitiken är också synnerligen väsentlig
ur arbetsmarknadssynpunkt. Det måste bli lika kon-
kurrensvillkor för svenska lantbrukare i förhållande
till omvärlden. Det är också viktigt för sysselsättning-
en inte bara i primärproduktionen, jordbruket, utan
också i livsmedelsindustrin. Det är där vi nu håller på
att tappa jobb. Här måste det bli en omläggning
mycket snabbt. Det finns en ganska stark front på
detta område. Jag hoppas att regeringen tar till sig det
och gör något mycket snabbare än vad man har avise-
rat. Vi har ju en utredning på området, den Björkska
utredningen, som klart visar att vi tappar jobb om vi
inte snabbt förbättrar konkurrenssituationen för
svenska företagare. Arbetsmarknadsministern, som ju
tidigare sysslat med jordbruk, vet ju detta mycket väl.
Jag hoppas att hon diskuterar det med sin kollega
jordbruksministern i regeringen.
Också arbetsmarknadspolitiken måste reformeras.
I dag är just arbetsmarknadsområdet ett av de mest
genomreglerade samhällsområdena. Stela regelsystem
kring alla olika åtgärder har skapat brist på flexibilitet
och rent av gett rigiditet. Den här detaljregleringen
måste ersättas med generella, enkla system med stor
flexibilitet.
Fru talman! Vi menar att arbetsmarknadspolitiken
också måste utgå ifrån det vi kallar subsidiaritets-
principen, dvs. den måste föras ned till lägsta möjliga
effektiva nivå. Då krävs det en genomgripande ned-
flyttning av ansvar och resurser till den lokala nivån.
Kommun, arbetsförmedling och försäkringskassa bör
gemensamt ansvara för genomförandet av arbets-
marknadspolitiken såväl praktiskt som ekonomiskt.
De statliga resurser som nu finns för åtgärder bör
flytta med i en sådan decentralisering av verksamhe-
ten. Företag, fackföreningar, utbildningsinstitutioner
och ideella organisationer bör givetvis involveras i det
lokala arbetet mot arbetslösheten.
Fru talman! Det här var några tankar om ett poli-
tiskt alternativ till den regeringspolitik som har be-
drivits under flera år och som vi inte vet vad den
kommer att innebära om den drivs vidare efter hös-
tens val. Det vi har sett av den nuvarande regeringen
och det tänkta kommande alternativet är ju en mängd
löften och en politik som inte har gett det man önskat.
LO-tidningen beskrev det så här i början på året: I
medeltal var 558 000 personer, 13,1 % av arbetskraf-
ten, öppet arbetslösa eller sysselsatta i arbetsmark-
nadspolitiska åtgärder under 1997.
Det är i och för sig en procentenhet färre än under
1996, men sysselsättningen minskade med ungefär
lika mycket.
Vidare skrev LO-tidningen: Förbättringen på ar-
betsmarknaden beror främst på politiskt beslutade
åtgärder, inte på att fler fått arbete. Regeringens ut-
bildningssatsning kunskapslyftet och särskilda åtgär-
der för att förtidspensionera äldre arbetslösa har put-
sat siffrorna. En annan orsak är att antal långtidssjuka
ökade kraftigt i fjol. De långtidssjuka räknas inte in
arbetskraften och räknas därmed inte som arbetslösa.
Så långt LO-tidningen om den kamouflerade ar-
betslöshetsstatistiken. Det är alltså inte jag själv som
säger detta, utan det är en tidning som står regeringen
nära som beskriver situationen.
Hur ser då dagsläget ut. Det här är ju några måna-
der sedan. Jo, i dag är det en öppen arbetslöshet på
nära 7 %, antalet människor i åtgärder motsvarar
ca 4 % och sedan finns 3 % i kunskapslyftet. I inter-
nationell statistik redovisas dessa som arbetslösa.
Sammantaget är det alltså 14 %. Det är en sämre
siffra än när den socialdemokratiska regeringen tog
makten 1994. Det är resultatet av fyra års experimen-
terande - som jag ser det - med fram-och-tillbaka-
politik.
Jag vill ta upp ett ganska tydligt exempel här i de-
batten. Nästan hälften av Malmös vuxna befolkning
saknar ett riktigt jobb. Av stadens 153 000 invånare
mellan 16 och 65 år har bara 56 % arbete inom den
privata eller offentliga sektorn. Det visar en gransk-
ning som Sydsvenska Dagbladet har gjort. Den bruta-
la sanningen om Malmö är att den ena halvan av be-
folkningen försörjer den andra. Det är alltså ett citat
ur den här undersökningen.
Enligt kommunens egen statistik är nu bara 60 %
av befolkningen sysselsatt. Resten är öppet arbetslösa,
förtidspensionerade, i AMS-utbildning, studenter,
hemmafruar eller människor som helt enkelt inte
ansett det lönt att söka jobb. Det ligger en fruktans-
värd dramatik i det ras Malmö sett medger Ilmar
Reepalu, kommunstyrelsens socialdemokratiska ord-
förande i Malmö.
Detta, fru talman, är landets tredje största stad.
Vad är det som pågår? Vad är det som händer i vårt
samhälle? Hans Andersson tog i inledningen av sitt
anförande upp detta. Är det en tillvänjning, är det så
att man ute bland folket accepterar att vi de facto
redan har tvåtredjedelssamhället här? Detta är något
vi inte kan acceptera, fru talman.
Jag har under den här mandatperioden, faktiskt vid
åtskilliga tillfällen, uppmanat regeringen att försöka få
till någon form av rundabordssamtal eller en över-
läggning där vi gemensamt kunde se på hur vi kan
lyfta Sverige, hur vi skall få tillväxt, hur vi skall
främja företagande, hur vi skall förändra arbetsmark-
nadspolitiken så att den blir ett stöd för tillväxten.
Detta har avvisats hela tiden.
Nu står vi där. Det blir så oerhört tydligt, så oer-
hört krasst genom de här siffrorna att vi har tvåtredje-
delssamhället här. Det är förödande. Fru talman!
Oavsett vilken regering som kommer till efter höstens
val tror jag att det är oerhört angeläget att man sätter
sig ned och analyserar denna bistra verklighet, att man
försöker finna varandra i den tydliga ambitionen att vi
inte kan acceptera det här. Sedan kan vi ha olika för-
slag till lösningar, men vi måste nog faktiskt sträva
efter en mer samlad bild av hur vi skall ta oss ur detta.
Det får inte vara så som Hans Andersson säger, att
detta är något vi nu accepterar.
Fru talman! Jag måste ändå avslutningsvis peka på
några av de misslyckanden, löften och utfästelser som
har haglat från den socialdemokratiska regeringen
under den här perioden, både tidigare från Anders
Sundström, när han var arbetsmarknadsminister, och
nu senare från Margareta Winberg.
Det har handlat om RAS, det riktade anställnings-
stödet som skulle ge 110 000 jobb, men där resultatet
blev drygt 20 000.
Hundradagarsgarantin för ungdomar har redan
varit uppe i debatten flera gånger. 300 000 misslyck-
anden, fru talman, det tror jag nästan är snudd på
rekord i misslyckanden i förhållande till utställda
vallöften. 300 000 löftesbrott.
Man har infört en kommunal ungdomsgaranti, som
skulle ge 10 000 ungdomar jobb. Resultatet är 2 200.
Det handlar om 55-plus, dvs. OTA, resursarbeten,
som givit ett fåtal jobb i förhållande till utfästelserna.
De arbetslösa, fru talman, vill inte ha den typen av
åtgärder. Det får jag höra ute på fältet varje gång jag
har debatter och andra sammanträffanden med arbets-
lösa. Detta är ingenting man vill ha. Man vill ha regul-
jära jobb.
Generationsväxlingen har enligt utskottets betän-
kande gett 59 jobb - 59 jobb! Det var ett stort slag-
nummer. Per Unckel sade att det handlade om 10 000
jobb. 59 jobb har det blivit.
Redan förra sommaren garanterades alla gymna-
sieungdomar feriearbeten. Resultatet förra sommaren
var att feriearbetslösheten var högre, och resultatet
denna sommar är inte mycket bättre. Dessutom får
ungdomar som sysselsätts enligt SSU slavlöner. Det
är faktiskt regeringens eget ungdomsförbund som
dömer ut regeringens ungdomspolitik. Man kallar det
slavlöner, de löner de får som ändå lyckas få ett ferie-
arbete.
De ständiga förändringarna av villkoren i a-kassan
ställer till väldiga problem, nu senast gäller det den
sommar som ligger framför oss. Också detta har be-
skrivits tidigare i debatten. I det här sammanhanget
kanske arbetsmarknadsministern kan ge ett hopp till
många av dem som trott att de skulle få en arbetslös-
hetsförsäkring under sommaren men som nu upptäck-
er att de genom regeringens olika schackranden och
ändringar av a-kassan kommer att ställas utanför. I
bästa fall får de ett utbildningsbidrag på 103 kr om
dagen. Det klarar man sig inte på. Det innebär att
många avbryter sina utbildningar. Jag vore tacksam
om arbetsmarknadsministern på denna punkt kunde ge
ett besked, ett positivt besked som gör att många av
dem som nu känner sig utsatta, frågande och som inte
vet hur de skall hantera sin situation kan känna sig
lugnare.
Fru talman! Jag skulle kunna ägna resten av mitt
anförande åt en fortsatt uppräkning av misslyckanden,
men det får räcka nu. Jag tror att också alla de arbets-
lösa tycker att det får räcka nu. De har fått nog av en
regering som misslyckas med huvuduppdraget, att få
fart på sysselsättningen. Grundproblemet är fortfaran-
de att regeringen inte har förstått att utan tillväxtåt-
gärder och företagsfrämjande insatser kommer det
inte fram fler arbetstillfällen. Det går inte att kompen-
sera med arbetsmarknadspolitik. Den socialdemokra-
tiska arbetsmarknadspolitiken, som enligt tidningen
Kommun-Aktuellt är "ett reservat för arbetslösa", har
nått vägs ände.
Nu är det dags att välja, att välja en fortsatt politik
för åtgärder och arbetslöshet eller en politik för sys-
selsättning och välfärd. Jag, fru talman, väljer det
senare.

Anf. 162 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Det finns ett antal punkter där Dan
Andersson och jag delar kritiken mot den här rege-
ringen. Jag tror däremot inte att vi är överens i kriti-
ken mot den förra regeringen - då hörde jag aldrig av
Dan Andersson.
Dan Andersson - förlåt mig, jag menar Dan Erics-
son. Dan Ericsson representerar något väldigt egen-
domligt. Han säger alltid: Kan vi inte sätta oss vid ett
runt bord, alla tillsammans, och göra upp?! Det låter
som smek, smek, smek, men egentligen menar han att
vi alla är fähundar och gör allting fel. Sedan citerar
han alla otrevligheter han kan komma på - smisk,
smisk, smisk! Är han en snäll gubbe, en elak gubbe
eller en ful gubbe? Vad skall jag tro? Så kan man inte
bete sig i politiken, och egentligen ingen annanstans
heller, Dan Ericsson!
Lågkvalitativa åtgärder: Ja, jag har riktat skarp
kritik mot regeringen för att man avvek från vad man
tänkte sig i tillväxtpropositionen och gick tillbaka till
just det som ni var med om att bygga upp. Minns Dan
Ericsson hur många vi hade i sådana här åtgärder, i
ungdomspraktik och ALU? Sammanlagt var det
141 000 år 1993. Det var riktigt dåliga grejer!
Å andra sidan kan man försvara det. Vad är ut-
märkande för många av de länder inom EU som styrs
av kristdemokrater - men också de som styrs av soci-
aldemokrater? Jo, att 60, 70 eller 80 % av de arbets-
lösa är långtidsarbetslösa och har varit det i mer än
sex månader och att upp till 40, 50 eller 60 % har
varit arbetslösa i mer än tolv månader. Det beror på
att man i dessa länder har saknat åtgärder av något
slag. Vad tycker Dan Ericsson om Tyskland, vad
tycker Dan Ericsson om Nederländerna, om Italien,
för att ta de länder som ligger väldigt illa till vad
gäller de siffrorna?
Säg något om de verkliga problemen, om produk-
tivitetsfrågor, om strukturfrågor, om Malmö. Titta på
sysselsättningsgraden hos människor med utländsk
bakgrund. Sysselsättningsgraden bland utländska
medborgare i Sverige i dag ligger på 33 %, bland
kvinnor 27 %. Det är inte lätt att lösa de problemen.
Regeringen borde ha gjort bättre. Men stå inte bara
och gnäll, Dan Ericsson! Åtminstone blir det då inte
någon vidare spisning kring något runt bord.

Anf. 163 DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Hans Andersson funderar på om jag
är snäll eller om jag är en elak gubbe. Hans Anders-
son är en riktig tomtegubben, det vet vi. I det betän-
kande vi har framför oss på bänken kan vi läsa att han
vill ösa på, expandera. Hans Andersson och Vänster-
partiet drar på med -32 miljarder på ett bräde. Det
kan man ju göra om man är en tomtegubbe.
Jag försöker nog inte direkt att smeka, men jag har
under ett antal år i denna kammare försökt vädja. Jag
kan erkänna att vi har brister i vår politik. Då kanske
också regeringen skulle kunna erkänna sina brister, så
att vi tillsammans kunde sätta oss ned och finna en
väg ur det. När vi skall summera den här mandatperi-
oden, Hans Andersson, är det kanske rättvist att re-
dovisa vad som har hänt i förhållande till vad social-
demokraterna sade i valrörelsen 1994 och vad man
har sagt under de här åren i regeringsställning. Vi har
facit nu. Det handlar inte så mycket om att slå, Hans
Andersson, det handlar om att redovisa fakta. Men jag
nämnde också de alarmerande siffrorna från Malmö
och det som Hans Andersson själv tog upp, att det
verkar som att vi börjar acceptera den här situationen.
Så får det inte bli. Oavsett vilken regering som kom-
mer till under hösten måste vi sätta oss ned och kom-
ma överens om att detta måste vändas.

Anf. 164 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Låt mig klara ut att det inte handlar
om några 32 miljarder. Det handlar om 10 respektive
20 respektive 30 miljarder under tre år, vilket är ett
budgetutrymme som vi tillsammans med regeringen
ser. Man kan göra olika saker av det. Vi tror att man
skall satsa pengarna på sysselsättning.
Jag sade också att vi ofta delar kritik. Vi har ge-
nom årens lopp haft en del gemensamma reservatio-
ner. Men det märkvärdiga är, tycker jag, att när vi då
vid dagens slut skall summera det hela blir det för
mycket gnäll och för litet analys. Det blir inte en
redovisning av de verkliga problemen. De kunde
annars synas om man just gjorde en del internationella
jämförelser. Men det betyder inte att jag inte är kritisk
mot regeringen. Jag är rasande kritisk, och jag har
visat det gång efter gång. Men jag har försökt att
därvid vara väldigt konkret.
Men med tanke på att kd i stället för att landa vid
runda bordet landar i jollen efter Per Unckels segel-
båt, och egentligen bara har sänkt skatt som lösning,
tycker jag att det i väldigt hög grad saknar trovärdig-
het med den sociala ambition som man i och för sig
ofta kan märka inte bara hos Dan Andersson, som jag
av misstag råkade säga, utan även, det vill jag faktiskt
understryka, hos Dan Ericsson.

Anf. 165 DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Nu när Hans Andersson börjar recen-
sera denna artikel, som om jag inte minns fel publice-
rades i går, kan jag konstatera att hans analys av arti-
keln är något annorlunda än statsministerns. Statsmi-
nistern sade ju att det som var nytt med denna artikel
var att Carl Bildt hade vikt sig. Det är något annor-
lunda än att som Hans Andersson säga att vi har satt
oss i jollen som leds av moderaterna.
Om man skall skapa ett samarbete för att få fart på
vårt land, på tillväxten och företagandet, gäller det att
hitta de partier som faktiskt står för en sådan politik.
Jag redovisade i mitt anförande några av punkterna
för detta.
Om Hans Andersson vill ansluta sig till det så är
det oerhört bra. Jag vet ju från utskottsdiskussionerna
genom de här åren att Hans Andersson har en väldigt
bra analys av situationen.
Det är möjligt, fru talman, att jag inte är riktigt li-
ka duktig på den analysen. Men jag har ändå kommit
fram till slutsatsen att det är genom tillväxt, företa-
gande och sysselsättning som vi skall vända de pro-
blem som vårt land har. I den delen har ju faktiskt
också Hans Andersson samma uppfattning. Låt oss
därför samlas kring åtminstone det.
Sedan måste jag ändå avsluta med att säga att jag
lyssnade på replikskiftet tidigare. Där hemföll Hans
Andersson åt att kalla ett antal arbetstillfällen för
100 000 pigor. Är det inte litet dåligt, Hans Anders-
son? Alla de som sköter om Hans Anderssons rum här
i Riksdagshuset - varför skall man kalla dem pigor?
Varför denna nedvärdering? Varför denna klassreto-
rik av sämsta möjliga slag?

Anf. 166 BARBRO JOHANSSON (mp) re-
plik:
Fru talman! Dan Ericsson sade i sitt anförande här
bl.a. att det saknas förslag från flera partier, bl.a. från
Miljöpartiet, om hur man skall komma till rätta med
arbetslösheten. Jag tycker att det är konstigt att Dan
Ericsson påstår detta, för jag kommer inte ihåg några
direkta förslag från Dan Ericsson heller.
Vi har ju lagt fram en hel del förslag. Bl.a. har vi,
som jag sade i talarstolen, lagt fram förslag om ar-
betstidsförkortning. Det ger 200 000 nya jobb. Vi har
också lagt fram förslag om skatteväxling. Det är en
viktig åtgärd, tycker vi. Också Dan Ericsson talar om
en skatteväxling. Men vi vill finansiera det på ett
annat sätt än han. Vi har också lagt fram förslag om
friår. Där ser vi också att en mängd jobb skulle kunna
komma till; ca 90 000.

Anf. 167 DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Jo, det är riktigt att Miljöpartiet fak-
tiskt har förslag som ligger i linje med kristdemokra-
ternas, t.ex. det här med friår. Sabbatsårsfrågan har vi
faktiskt drivit under flera år. Dessvärre kommer aldrig
regeringen till avslut heller i denna fråga.
Men det var kanske inte i första hand ett angrepp
på Miljöpartiets arbetsmarknadspolitik. Problemet för
Barbro Johansson är ju den egna partiledningen i
Miljöpartiet. Den har klart deklarerat att man hör till
den vänstra sidan av politiken. Jag beklagar det, för
jag tror att det kanske hade kunnat finnas goda förut-
sättningar för Miljöpartiet att ta sig in på mittfältet i
politiken. Men som jag uppfattar positioneringen nu
har man lagt sig på vänstersidan. Därmed utgör man
indirekt ett stöd också till regeringspolitiken.

Anf. 168 BARBRO JOHANSSON (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag vet inte om detta är rätta tillfället
att diskutera vilken sida man står på. Vi har väl inte
helt tagit ställning till huruvida vi ligger i mittfältet.
Det tycker jag inte är rätt tid att diskutera nu.
Men jag tackar ändå för de här fyra åren i utskot-
tet!

Anf. 169 DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Då tolkar jag det uttalandet som väl-
digt positivt, som att Miljöpartiet vill hålla sig till det
politiska mittfältet. Därmed har kanske förutsättning-
arna ökat för att vi skall få en annan konstellation i
Regeringskansliet efter valet.

Anf. 170 ELVING ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Dan Ericsson gjorde en retorisk sal-
tomortal, som jag dessutom tycker var ohederlig, i sitt
anförande. Det var det som gjorde att jag kände mig
tvungen att begära ordet. Han försökte hävda att
Centern är ansvarigt för och har medverkat till att de
regionala obalanserna nu ökar. Samtidigt försökte han
göra sig själv och kristdemokraterna till någon sorts
regionernas förespråkare.
Jag kan bara tolka det som att det regionalpolitis-
ka arbetet har gått Dan Ericsson helt förbi under den
gångna mandatperioden. Han har inget sett, han har
inget hört och han har inget förstått.
Centern har under alla år stått på barrikaderna för
att alla regioner i vårt land skall få en positiv utveck-
ling och för att de skall kunna utvecklas. Tyvärr har
Dan Ericsson och kristdemokraterna lyst med sin
frånvaro på de här barrikaderna.

Anf. 171 DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Detta var ju nästan litet komiskt. Om
det är några som har stått för saltomortaler i det här
avseendet är det ju Centerpartiet. De har faktiskt
stöttat de socialdemokratiska budgetarna, som har
inneburit nedskärningar på regionalpolitiken, under
ett antal år. Sedan kan man nu i de yttersta av dagar
försöka ta avstånd från detta. Jag beskrev bara den
faktiska verkligheten. Det var inte mer med det.
Sedan till detta att vi skulle ha lyst med vår från-
varo när det gäller regionalpolitiken, landsbygdsfrå-
gorna eller jordbrukspolitiken. Då måste jag säga att
Elving Andersson inte har förmåga att uppfatta
mycket ljus i tillvaron.

Anf. 172 ELVING ANDERSSON (c) re-
plik:
Fru talman! Jo, fru talman, jag uppfattar skeendet
väldigt väl, och det är som jag säger. När det gäller
regionalpolitiken har dessvärre Dan Ericsson och
kristdemokraterna på ett intensivt sätt lyst med sin
frånvaro. Och jag tycker, fru talman, att en politiker
som tillhör ett parti som säger sig bl.a. vilja värna om
etik och moral i politiken borde hålla sig för god för
den här typen av osaklig argumentering i en desperat
jakt på billiga debattpoänger.

Anf. 173 DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag vet inte vem det är som börjar bli
litet desperat nu. Det är i alla fall inte kristdemokra-
terna. Vi har stått för vår politik under hela denna
mandatperiod - till skillnad från Elving Andersson,
som har tvingats inordna sig i ledet under den social-
demokratiska regeringspolitiken. Den har inneburit
kraftfulla försämringar i regionalpolitiken, för landets
bönder och för landsbygden. Det kan vi ju utläsa av
statistiken.
Jag behöver inte kritisera detta. Jag konstatera ba-
ra fakta. Så är det. Vi har stått för ett alternativ hela
perioden. Vi kommer att stå för det också i valrörel-
sen. Om vi får möjlighet att bilda regering kommer vi
också att föra den politiken i regeringsställning.

Anf. 174 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Fru talman! Också jag vill göra en liten reflexion
och tillbakablick eftersom det här är denna mandat-
periods sista debatt på området.
När den socialdemokratiska regeringen tog över
1994 tog vi också över ett tungt arv. Vi tog nämligen
över det största budgetunderskottet, den största skuld-
sättningen, i vårt lands historia. Och vi tog över en
massarbetslöshet av aldrig tidigare skådad omfattning.
Det var arvet efter tre år med regeringen Bildt.
Jag hade kanske trott att det i den här debatten nå-
got skulle kunna framskymta litet mer borgerlig för-
siktighet och möjligen litet självkritik - men icke då.
Det är precis som tidigare på gränsen till arrogans och
självgodhet.
Vi gjorde en stor budgetsanering, och det är klart
att en budgetsanering av det slaget - 127 miljarder -
egentligen är ganska oförenlig med en effektiv kamp
mot arbetslösheten. Det innebar nämligen både skat-
tehöjningar och åtstramning. Och åtstramning höjer ju
faktiskt arbetslösheten. Vi var medvetna om det, men
vi siktade det andra mer övergripande målet i framti-
den. Den saneringen gjordes mycket snabbt. Det är
inte något annat land som i modern tid har gjort en
sådan sanering så fort och av så stor omfattning. Och
nu kan vi ändå se resultatet.
Om man tittar på resultatet och statistiken tycker
jag att det skulle finnas en viss anledning till opti-
mism - men inte. Det är möjligen av förklarliga skäl
Elving Andersson, eftersom Centern mycket aktivt har
bidragit till denna sanering, som är optimistisk och ser
med en viss tilltro på framtiden. Men annars är det
från vänster till höger bara elände.
Låt mig då försöka om inte vända på er eländesbe-
skrivning och er pessimism ändå försöka att ge, åt-
minstone för protokollet, en annan bild. Låt mig jäm-
föra april 1994 med april 1998. I april 1994 fanns det
386 000 öppet arbetslösa i Sverige. Motsvarande
siffra i april i år var 246 000. Det är alltså en minsk-
ning med 139 687. Det är väl ändå bra att vi har färre
öppet arbetslösa, Per Unckel och alla ni andra?
Ja, men ni gömmer dem säkert i åtgärder, får jag
säkert höra. Nja, inte riktigt. 1994 var 270 000 perso-
ner föremål för åtgärder. Det var under borgerlig tid.
Det var den högsta siffran någonsin. Vare sig förr
eller senare har det funnits så många. I år var det
193 000. Det är alltså 77 000 färre.
Då tittar vi på andra grupper. De långtidsarbetslö-
sa är ett mycket stort problem, inte minst inom olika
EU-länder. Också i fråga om dessa har vi gått från
120 000 till 54 000. Det är mer än en halvering. I dag
har vi kvar 65 779.
Man kan se på andra resultat. Det är resultat som
ni gärna talar om. Vi förlorade under den borgerliga
tiden 450 000 jobb. Och vi har, inte mycket men
ändå, ökat sysselsättningen sedan 1994 med ca
27 000. Jag medger att det är ett litet tal, men det är
dock ett plus. Det har tillkommit många nya jobb i
den privata sektorn - 87 000. Ni förlorade 316 000.
Nu ökar också sysselsättningen i den offentliga sek-
torn. Minskningen i den offentliga sektorn sedan 1994
har ju tyvärr ätit upp den ökning som har skett i den
privata sektorn.
Man kan se på andra resultat, t.ex. de utländska
investeringarna i Sverige. Ni hade under ett par år 27
miljarder. Vi hade under ett par år 68 miljarder. Vi
hörde i dag Thomas Östros berätta att den svenska
industrin nu räknar med att satsa 69 miljarder under
1998, och det är 10 % mer än 1997. Det är väl bra?
Tycker inte Per Unckel att det är bra att det satsas och
att det finns en framtidstro?
På grund av att det numera finns förtroende för
den svenska ekonomiska politiken har räntan fallit
kraftigt. Under er tid höjdes den. Under vår tid har
den fallit, och den har fallit med ungefär 3,5 % mellan
1994 och 1998. Jag talar då inte om räntan utan om
ränteskillnaden. Vi brukar ju mäta ränteskillnaden
mot olika länder. Ränteskillnaden mot t.ex. Tyskland
har fallit så mycket, och nu är det bara 15 punkters
skillnad. Det betyder ju mycket för vanligt folk. Det
betyder mycket för företagare att det blir billigare att
låna och billigare att investera. Men det blir också
billigare för en person som skall sätta om sitt lån och
som har en villa värd 500 000 kr. Den personen beta-
lade 3 737 kr 1994. I dag är summan 1 800 kr. Det är
alltså mer än en halvering av räntekostnaden.
I dag kunde vi också läsa ett TT-meddelande från
SCB att den privata och den offentliga konsumtionen
nu ökar. Den offentliga konsumtionen ökar för första
gången sedan 1993.
Allt detta görs naturligtvis därför att det finns ett
ökat förtroende för den förda politiken.
Vi kan mäta resultat på andra sätt. Det talas om
företagsklimat. Företagsskatten har redan diskuterats,
där vi är bäst, om man så vill, eller i varje fall lägst.
Det är väl bra att företagen slipper betala så mycket
skatt. Jämfört med Tyskland och USA ligger vi
mycket lägre.
Vi kan jämföra elkostnaden, som tycks vara ett
stort nummer i det nya programmet för de tre borger-
liga partierna. För ett medelstort företag i Tyskland
eller USA kostar elen dubbelt så mycket som i Sveri-
ge.
Vi kan titta på produktivitetsökningen som i Sve-
rige ligger väsentligt högre än i Tyskland och USA.
Jag tycker att det finns anledning att vara något
muntrare denna dag när vi diskuterar detta för sista
gången inför valet - men icke.
När regeringen ser detta är det klart att vi lägger
om politiken på arbetsmarknadens område. Vi har
gjort det under ett antal år. Vi började 1996 då riks-
dagen extrainkallades och då vi påbörjade decentrali-
seringen av arbetsmarknadspolitiken. Då tvingades vi
också ha en hög volym på åtgärderna, eftersom det
då, precis som 1994, stod rätt still och stampade. Vi
såg inte de många nya jobben komma, och därför var
vi tvingade att ha en hög nivå på åtgärderna. 1997
vände det, och då vred vi om politiken. Då tog vi ned
volymtalen, och då satsade vi mer på kvalitet än på
kvantitet, därför att vi såg att de nya jobben kom, vi
såg vad som behövdes, och det behövdes framför allt
arbetsmarknadsutbildning. Vi mötte därmed den efter-
frågan på vissa typer av yrken som vi såg skulle
komma. Men vi såg också att det nu fanns en kompe-
tensklyfta mellan de nya jobb som vi såg komma och
de arbetslösa som fanns. Det fungerar ju så att om
man har varit arbetslös ett tag har man brister i sin
kompetens, och därför var det så viktigt med tillska-
pandet av de 2 extra miljarderna för att vi skulle kun-
na utbilda svetsare, IT-tekniker, kylmontörer osv.
inom arbetsmarknadspolitikens ram. Det är också det
som nu sker.
Vad som också sker nu är en annan satsning på
framtiden, nämligen kunskapslyftet, det kunskapslyft
som hånats och som anklagats för att vara en statistisk
manipulering eller som ett sätt att gömma de arbetslö-
sa.
Samma uttryck har ju använts mot den aktiva ar-
betsmarknadspolitiken och mot vissa av dessa åtgär-
der. Men vi får inte glömma att det inte är något nytt
påfund. Det var ungefär 100 000 fler under Carl
Bildts tid. Det är väldigt konstigt att man från visst
håll har denna syn, från högerfalangen här, eftersom
också högerregeringar inom EU, som jag jobbar en
hel del med, har en helt annan syn på den aktiva ar-
betsmarknadspolitiken. Länder som Tyskland och
Spanien, som uppenbarligen styrs av högern, försöker
nu att göra som vi har kommit överens om i riktlinjer-
na, nämligen att dubbelt så många personer inom fem
år skall vara föremål för någon form av åtgärd, skall
vara aktiva i stället för passiva. Det är ju detta som
det handlar om. Åtgärderna är ju till för att motverka
passivitet. Åtgärderna är ju inte i stället för jobb. Men
i Sverige tänker ni bort och glömmer detta, som hö-
gern i Tyskland och Spanien nu kopierar.
Vi har hört mycket om alternativet i dag. Jag har
den tidning här där det står: Tillsammans kan vi skapa
300 000 jobb. Då blir man litet nyfiken och tänker:
Oj, är det något nytänkande? Är det något visionärt?
Är det något som bär in i 2000-talet? Men man blir
rätt så besviken.
Det handlar om mindre krångel för företag. Men,
Per Unckel, det är något som redan pågår. Det har vi
debatterat tidigare i denna kammare och det har rege-
ringen lagt fram förslag om.
Det handlar om att IT skall vara en spjutspets. Ja,
Sverige ligger i fronten när det gäller informations-
teknik. Vi har också olika typer av program, så detta
är ingenting nytt.
Det handlar om pigavdragen. Det nya är att det
inte längre skall bli 100 000 jobb. Där tog väl Folk-
partiet i litet för mycket. Nu gäller det tiotusentals
jobb. Detta är dock inget nytt, utan det här är gam-
malt.
Det handlar om att informera om euron. Det är
också något som vi har lovat att göra efter valet, så
det är ingenting nytt.
Det handlar om att behålla kärnkraften. Också det
känner vi igen.
Det handlar, förstås, om en arbetsmarknadspolitik
som skall vara mera flexibel, dvs. mera otrygg. Det är
samma gamla krav som Moderaterna tidigare här har
fört fram.
Det handlar slutligen om det som alltid kommer
fram och som löser alla problem, nämligen skatte-
sänkningar. Det är ju den trollformel som använts
sedan 1991 och som då kunde åstadkomma allt och
som uppenbarligen kan göra det nu också. Jag frågar:
Vari består det nya? Ni tre partier - Moderaterna,
Folkpartiet och Kristdemokraterna - har ju stått här
och talat om detta. Men vad är det nya? Vilka är de
stora nya tankarna inför 2000-talet?
Vi står på tröskeln till ett nytt sekel. Vi står inför
en arbetsmarknad i förändring, något som Hans An-
dersson har beskrivit och som vi kan känna oro inför
men som vi på något sätt måste hantera och förhålla
oss till.
Vi står inför ett 2000-tal med brist på personal,
inte minst inom den offentliga sektorn. Hur skall vi
klara det? Hur skall vi klara en nyrekrytering av hund-
ratusentals människor till den offentliga sektorn? Hur
skall vi klara att kvaliteten stärks? Hur skall vi kunna
omorganisera det hela? Hur skall det ledas i framti-
den?
Vi står inför en arbetsmarknad där vi skall kombi-
nera, åtminstone om man får tro EU, flexibilitet och
trygghet. Hur skall det gå till? Det är väl en spännan-
de uppgift att se om det är möjligt att göra det.
Ni talar inte om de nya jobben och de nya sekto-
rerna - upplevelsesektorn, musikbranschen, de kvali-
tativa tjänsterna, multimedierna osv., dvs. det som
man kan skönja i framtiden. Ni talar inte heller sär-
skilt mycket, i varje fall inte Per Unckel, om den
arbetsmarknad som kräver så mycket mer av kompe-
tens och kunskap av alla, om man nu vill det. Om
man inte vill att en grupp skall släpa efter och att
klyftorna och lönespridningen skall öka, måste alla få
chansen till kompetens och utveckling, både som
arbetslösa och i arbetslivet.
Ni talar inte om den arbetsmarknad som skall bi-
dra till språnget in i det ekologiska samhället, krets-
loppssamhället, där vi kan se alltfler gröna jobb som
en hävstång in i framtiden. Vad svarar ni då i er arti-
kel på allt detta spännande och utmanande? Jo, ni
svarar ungefär så här - litet slarvigt uttryckt: Vi skall
städa. Vi skall krångla mindre. Vi skall sänka skatter-
na.
Jag funderar själv på om en borgerlig idétorka kan
illustreras bättre än så. Det är alltså samma gamla
politik. Skillnaden nu är att det är ett högerparti till, i
denna kammare representerat av Dan Ericsson.
Per Unckel sade att erfarenhet är den bästa kun-
skapen. Men ni tycks ha glömt allt och ingenting lärt.
Det finns också ett antal frågor som ni inte redovi-
sar. Det handlar då om pengar till kommunerna, och
där har ni helt olika uppfattning. Det handlar om
kommunalskatterna, och där har ni helt olika uppfatt-
ning. Det handlar om a-kassan - om 75 % eller 80 %,
om 300 dagar eller ingen parentes. Också där finns
det olika uppfattningar. Det handlar om arbetsrätten
och en total avreglering, som Moderaterna vill. Det
handlar om mera flexibilitet, som Kristdemokraterna
vill. Vad menas med det? Och Elver Jonsson, vad
menas med en anpassning till de mindre företagen?
Vad tycker ni tillsammans? Svara ni tre som har varit
med om det här programmet!
Jag tror att det blir så som det blev sist, nämligen
att i en regering skall alla partier ha något. Alla skall
kunna visa upp något resultat. Samtidigt skall skatter-
na sänkas. Det här går inte ihop. Erfarenhet är den
bästa kunskapen, Per Unckel! Använd erfarenheten -
byt politik!

Anf. 175 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Arbetsmarknadsministern gjorde ett
försök att vara visionär men vi har ju facit. Resultatet
av vad den visionära arbetsmarknadsministern har
bidragit med under de två senaste åren känner vi till.
Ingenting när det gäller hennes egna ambitioner har
ens varit i närheten av att uppfyllas. Den typen av
visioner tror jag att Sverige klarar sig utan.
Arbetsmarknadsministern citerar mig alldeles rätt:
Erfarenhet är en god kunskap när man stampar vidare.
Hon glömmer emellertid att redovisa erfarenheterna
av vart den borgerliga politiken faktiskt ledde när det
gäller antalet jobb. Socialdemokraterna ärvde inte en
arbetsmarknad där arbetslösheten ökade. Man ärvde
inte en arbetsmarknad där sysselsättningen minskade.
Arbetslösheten gick tvärtom ned och sysselsättningen
upp när vi skiftade regering 1994. Men ett och ett
halvt år senare lyckades Socialdemokraterna efter
omläggningen av skatte-, arbetsmarknads- och arbets-
rättspolitiken knäcka den goda sysselsättningsutveck-
lingen så att det återigen gick ned. Inte heller nu, efter
ytterligare två år vid regeringsmakten, har ni lyckats
komma upp ens till den sysselsättningsnivå som ni för
fyra år sedan ärvde av oss. Mycket tydligare kan väl
inte misslyckandet skrivas i eldskrift.
Vi säger att vi gärna vill dra erfarenheter av det
som fick Sverige att växa under den tiden. Vi såg att
Sverige växte när skatterna sänktes. Vi såg att Sverige
växte när det blev lättare att starta företag. Vi såg att
företagen anställde fler när det blev lättare att anställa.
Men vi såg också hur Sverige började krympa igen
när denna politik efter regeringsskiftet vändes i sin
motsats. Ja, Margareta Winberg, vi skall lära av erfa-
renheterna och bygga Sverige på fast grund.
Vi skall inte göra som ni har gjort och tro att bud-
getsanering är oförenligt med att skapa fler jobb.
Tvärtom kan en riktig budgetsanering bara göras
genom att arbetena blir fler. Det finns ingenting som
är så socialt otillständigt och som är så ekonomiskt
dumdristigt som att upprätthålla en hög arbetslöshet.
Margareta Winberg sade i sitt anförande att det
går så bra - nu sjunker den öppna arbetslösheten och
antalet människor som är föremål för åtgärder mins-
kar. Men hon glömmer de 100 000 människor som
skulle ha varit arbetslösa om inte kunskapslyftet hade
införts. Jag diskuterar inte nu kunskapslyftet i sak, fru
talman, men om vi skall redovisa huruvida Sverige
går bra eller dåligt måste arbetsmarknadsministern
åtminstone lära sig att få statistiken rätt. Hur skall hon
annars kunna orientera sig i de politiska slutsatserna?

Anf. 176 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Fru talman! Om vi skall försöka oss på en analys
av vad som hände när det blev en uppgång i antalet
jobb, Per Unckel, så handlade det om att devalvering-
en gjorde exportindustrin mycket lönsam. Den deval-
veringen försökte ni i det längsta hålla emot.
Saneringen skall bygga på fast grund. Ja, men ni
försökte inte ens. Vad ni gjorde under er tid var att ni,
på grund av att ni var fyra partier och alla skulle ha
något - alla skulle kunna gå ut till sina väljare och
tala om vad de hade fått, och samtidigt skulle ni sänka
skatterna - tvingades låna till de reformer som ni hade
lovat väljarna och som ni var tvungna att visa upp
inför valet 1994. Det är sanningen. Men det går inte
att bedriva saneringspolitik om man samtidigt skall
låna pengar till reformer.
Skatterna sänktes och därmed gick det bättre. Nej,
det blev inte bättre. Skatterna sänktes men ni lånade
till det. Det var ju det som var problemet. 240 miljar-
der kronor i budgetunderskott och en statsskuld som
gick rakt upp var ju arvet, Per Unckel! Ni orkade inte
göra det som vi sedan tvingades till, nämligen genom-
föra den budgetsanering som i och för sig var nöd-
vändig.
Sedan säger Per Unckel återigen att jag glömmer
kunskapslyftet.
Jag tycker att det är ett väldigt märkligt resone-
mang. Varför tar inte Per Unckel med de andra ock-
så? Varför tar han inte med de 300 000 studenterna
och säger: Ni glömmer studenterna? De är inte heller i
jobb eller står till arbetsmarknadens förfogande i
statistiken. Men det är medvetet som han glömmer
studenterna. Det är fint att gå på universitet och hög-
skolor. Men när de som har den sämsta utbildningen,
de som är arbetslösa och längst ned på klasstrappan
skall få ett år för att möjligen få en treårig gymnasie-
kompetens handlar det om att gömma, glömma eller
fiffla med statistiken. Vi tycker inte att det är fult med
kunskapslyftet. Därför tycker vi att de skall ha den här
andra chansen i livet, vilket ni inte vill. Det vet Per
Unckel. Per Unckel vet hur ni har röstat i de omgång-
arna. Men ta gärna med studenterna också, för i så fall
blir siffrorna ännu sämre. Det vill inte ni moderater
göra, för det passar inte er ideologi.

Anf. 177 PER UNCKEL (m) replik:
Fru talman! Vi tar inte med studenterna av det
enkla skälet att det inte är något krav att vara arbets-
lös för att få läsa på universitetet. Poängen med kun-
skapslyftet var att dessa människor annars hade varit
arbetslösa. Jag säger ingenting om kunskapslyftet i
sig, men en arbetsmarknadsminister som inte ens kan
räkna rätt på statistiken riskerar att gå alldeles vill när
det gäller slutsatserna om vad arbetsmarknadsminis-
tern borde göra åt det nuvarande tillståndet.
Det är detta, fru talman, som är det bekymmer-
samma i regeringens syn på arbetslösheten. Hurra-
vad-vi-är-duktiga-attityden leder till slutsatsen att den
som är så vanvettigt duktig naturligtvis inte behöver
göra någonting mera. Om det visar sig att den samla-
de arbetslösheten på toppen av en högkonjunktur
likväl kommer att överstiga 10 % är det varje rege-
rings förbaskade skyldighet att göra någonting åt det.
Det man borde göra är först och främst att säkerställa
att de företag som ni talar om i retoriken men glöm-
mer i praktiken får chansen att växa.
Ni måste sluta med det som Anders Sundström
gjorde så fort som Småföretagardelegationens förslag
presenterades i dag, nämligen hugga huvudet av för-
slaget. Hur tror ni att hundratusentals småföretagare
som tillfrågats om sin syn på småföretagsamhetens
framtid tycker och tänker när den ansvariga ministern
sekunderna efter det att han har mottagit förslaget
säger: Det där kan jag inte acceptera? Begriper ni inte
att de småföretagare som vi vill skall växa tappar
sugen, tappar lusten, orken och entusiasmen och där-
med tappar hela Sverige sysselsättning.
Det är denna brist på insikt hos den nuvarande re-
geringen om företagsamhetens villkor, om tillväxtens
förutsättningar och trygghetens allra yttersta villkor
som är den allvarligaste bristen när socialdemokratin
möter väljarna. Det är därför ni faktiskt inte förtjänar
väljarnas förtroende. Det är därför ni skall gå och
ersättas med en regering som begriper vad tillväxten
egentligen handlar om.

Anf. 178 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Fru talman! Jag hör aldrig Per Unckel kommente-
ra detta faktum att det aldrig har funnits så många i
åtgärder. Volymtalet har aldrig varit så högt som när
Carl Bildt var statsminister, 270 000 i april 1994. Vi
kritiserade det inte då, därför att vi förstod att det var
nödvändigt i en situation när det stod still. Men ni
kommenterade aldrig heller att det var 77 000 fler i
åtgärder, som ni tycker förhatliga åtgärder, under er
tid än i dag. Vi tar ned åtgärdsvolymen när det går
bättre för Sverige därför att vi då inte behöver ha
massåtgärder, då behöver vi inte ha kvantiteter utan
kan satsa på kvalitet. Det är precis det som vi gör.
Får jag fråga en sak, Per Unckel: Är det inte bra
att räntan i dag har halverats? Är det inte någonting
viktigt och bra för företagandet? Jag inbillade mig att
om man är företagare och skall låna pengar då är det
av visst intresse om räntan är 6 eller 11 % eller kan-
ske litet högre. Per Unckel har tyvärr ingen mer re-
plik, men det finns en massa obesvarade frågor. t.ex.
den om a-kassan, 75 %, 300 dagar och 200 dagar som
något slags grundersättning. Det är någonting som de
arbetslösa är oerhört intresserade av att veta. De vill
ha besked innan valet.

Anf. 179 ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag fick inget svar av arbetsmark-
nadsministern vad som gjorde att nedrustningen av
offentlig sektor har fortsatt och slagit särskilt hårt mot
vården och detta i en god konjunktur. Jag fick heller
inte något svar på varför ungdomsgarantin och som-
marjobben hade slagit så fel.
Nu efterlyser arbetsmarknadsministern ömsom
mästrande, ömsom vädjande kommentar till att arbets-
lösheten går ned. Visst är det mycket bra, men vi har
sagt att det inte räcker att vi med åtgärder pressar ned
den i en god konjunktur. Det stora problemet är att
det saknas nya riktiga jobb. Så säger Margareta Win-
berg att det måste finnas litet självkritik, detta riktat
till företrädare för oppositionspartierna som om vi
stod här som 1994. Det är ändå den regeringspolitik
som Margareta Winberg medverkat till som nu står
under prövning. Margareta Winberg kan självfallet
erinra sig när det osade svavel här för fyra år sedan
när socialdemokrater från Skåne och Jämtland faktiskt
hade hårda ord att säga om vår centerpartistiska ar-
betsmarknadsminister, trots att han gjorde en jättein-
sats i den svåra arbetslöshet som vi då hade. I april
1994 hade vi den högsta åtgärdssiffran. Det var riktigt
i en svår konjunktur. Men att det görs en stor åt-
gärdsinsats i en bra konjunktur är mera bekymmer-
samt.
Sedan säger Margareta Winberg: Något muntrare
kan vi väl ändå säga. Låt mig säga: Visst behövs det
uppmuntran när det ser ut så det gör. Jag tror att en
del av uppmuntran kan vara att socialdemokraterna
håller på att tänka om. Men jag tror att vi behöver
passera ett val innan detta politiska mod infinner sig,
t.ex. med en större öppenhet mot en vidgad tjänste-
sektor eller mot sänkt skatt på arbete.

Anf. 180 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Fru talman! Jag trodde att jag på ett klargörande
sätt sade varför vi tvingades göra det vi gjorde under
de första år vi regerade. Det berodde på saneringen.
Det går inte att bedriva en expansiv politik och sam-
tidigt ha en restriktiv ekonomisk politik. Det går inte
ihop. Därmed kan man inte heller fullt ut bekämpa
arbetslösheten. Vad vi nu ser är mer pengar till vår-
den, omsorgen och skolan -
4 + 8 + 4 + 4 + 4 miljarder. Det här tycks vara nå-
gonting som Folkpartiet tycker är bra särskilt med
tanke på engagemanget för de här sektorerna och
kvinnornas sysselsättning. Men ni skall ju regera med
moderaterna, och de är inte riktigt med på noterna.
Känns inte det besvärande, Elver Jonsson? Storleks-
mässigt är ni inte störst.
Ungdomsgarantin: Vi vet att över 200 kommuner
har tecknat sig för ungdomsgarantin. Vi vet också att
när vi tog över fanns det nästan 40 000 långtidsarbets-
lösa unga under 25 år. I dag är siffran 6 000, och det
är 6 000 för mycket. Jag hoppas att de kommuner som
nu går in i ungdomsgarantin skall se till att också
dessa 6 000 försvinner.
Det är intressant att höra olika företrädare be-
skärma sig över sommarjobben. Vad gjorde ni åt
sommarjobben? Gjorde ni någonting under er rege-
ringstid åt det? Nej, det gjorde ni inte. Vi började i
fjol. Då blev det med liten informationsinsats 12 000
fler sommarjobb. I år säger åtta av tio kommuner att
de har fler sommarjobb än i fjol. Så med de insatser
som vi har gjort blev det fler i fjol än 1996, och i år
blir det fler jämfört med 1997.

Anf. 181 ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Fortfarande görs det jämförelser av
den förra perioden, då vi hade den svåraste långkon-
junkturen i modern tid, med den här perioden då det
varit en hygglig, för att inte säga, bra konjunktur.
Nu säger Margareta Winberg att det är bra med
mer pengar till vården. Det säger vi från Folkpartiets
sida, men vi beklagar att det inte kom på en mer re-
guljär väg, nämligen genom en starkare tillväxt. Då vi
hade fått ett inflöde av skattepengar genom att skatte-
basen hade vidgats.
Det är vårt stora bekymmer att skattebasen smal-
nar av och att alltfler skall försörjas av allt färre.
Sedan frågade arbetsmarknadsministern: Är det
inte besvärande att regera tillsammans med andra
partier som har andra meningar? Tja, det är inte så
märkvärdigt. Det kommer vi att få dras med allihop.
Inget parti lär väl få någon egen majoritet.
Margareta Winberg talade om den 75-procentiga
a-kassenivån. Då vill jag bara litet diskret erinra om
att det var en uppgörelse mellan socialdemokrater och
moderater. Så vi är inte främmande någon för att
umgås med andra partier.
Margareta Winberg talade också om storleken.
Den saknar väl egentligen betydelse. Det rör sig inte i
första hand om mandattalen utan det är den politiska
tyngdpunkten som räknas, och den kommer att ligga -
oavsett vilken regering vi får - i det politiska mittfäl-
tet. Där befinner sig Folkpartiet, och det gör att vi har
ett politiskt hyggligt manöverutrymme. Vi hävdar
både tillväxtens betydelse och det sociala ansvaret. I
den meningen är vi inte ängsliga för att se i backspe-
geln. Vi är inte heller ängsliga att jobba utifrån det
program som vi nu har lagt fast.

Anf. 182 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Fru talman! Jag hävdar fortfarande att det måste
kännas besvärande. Moderaterna vill ju inte fullt ut gå
med på att satsa de pengar till vård, skola och omsorg
som Folkpartiet uppenbarligen är med på, även om ni
vill öronmärka dem.
Moderaterna vill också kraftigt sänka kommunal-
skatten, en sänkning med 18 miljarder och det mot-
svarar 60 000 jobb. Min fråga till Elver Jonsson blir:
Tror Elver Jonsson att det blir bättre vård, skola och
omsorg med 60 000 färre anställda i dessa sektorer?
Följdfrågan blir då: Vem tror Elver Jonsson att det är
som då får gå? Är det kvinnorna, som ni omhuldar så
mycket, eller är det männen? Svaret är för mig ganska
givet, att det är kvinnorna som tvingas gå.
Det är detta som gör det så intressant. Jag tror att
många offentliganställda är väldigt intresserade av att
få veta vad Folkpartiet anser. Är det inte en konflikt
att gå ut så hårt tillsammans med ett parti som egent-
ligen vill ha ett annat system? Det är ju det som är
motivet för moderaterna. De vill inte ha någon gene-
rell välfärd. I det fallet är Folkpartiet och socialdemo-
kraterna mycket närmare varandra när det gäller en
offentligt finansierad generell välfärdspolitik som är
solidariskt fördelad.
Men så är det ju inte för moderaterna. De vill ha
ett annat system. De vill ha ett system där man skall
efterfråga och där de som har mest pengar skall kunna
betala för litet bättre och litet finare vård. För att
kunna genomföra det måste skatterna sänkas kraftigt
så att det blir mer i plånboken för den enskilde. Där-
med kan den enskilde bestämma mer bland privatise-
rade verksamheter - precis som man diskuterade på
80-talet. Men den tiden är över nu. Det är bara mode-
raterna i Sverige och de eventuella partier som tänker
regera tillsammans med moderaterna som tror på
detta.
Över hela Europa sveper det en annan vind. Det
måste kännas besvärande att tvingas att ta ställning i
denna konflikt, för det är väl ändå en konflikt?

Anf. 183 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag uppfattade att Margareta Winberg
tyckte att jag borde kunna vara muntrare. Jag sade i
mitt anförande att det fanns skäl att inte vara så mun-
ter i de politiska församlingarna med tanke på den
massarbetslöshet som råder.
När man ser på arbetskraftsstatistiken - syssel-
sättningsstatistiken - blir man inte munter. Särskilt
munter blir man inte när man tittar på kvinnornas
situation. Förvärvsfrekvensen för kvinnorna är nere
på 71 ½ %. I en kommentar till AKU säger regering-
ens egen tjänsteman: Minskningen av antalet personer
i arbetskraften under april - vilket är de senaste siffror
om jag har här - berör enbart kvinnorna. De fasta
anställningarna minskar medan de tillfälliga ökar. För
männen ökade tillsvidareanställningarna. För kvin-
norna innebär det en drastisk minskning, och det är en
minskning som vi har sett under hela våren. Så här är
det på område efter område. Jag tog upp den korta
arbetsmarknaden. 25 % av LO-kvinnorna har korta
anställningar. Det är framför allt kvinnorna som drab-
bas av den bortre parantesen som ni införde när det
gällde deltids-a-kassa.
Jag tycker faktiskt att Margareta Winberg skall
tänka sig för väldigt noga innan hon är alltför munter
när vi talar om arbetslöshet, sysselsättning och arbets-
kraft.
Det faktum att det inte går bättre när det gäller
sysselsättningen talar väl för att man får göra drastis-
ka ingrepp i fråga om övertidsuttaget. Inget händer.
Var har vi planen för arbetstidsförkortningen? Den
borde väl komma är man ser att trots att produktionen
i näringslivet ökar så mycket, ökar inte sysselsättning-
en som den skall.
För att inte tala om hur man ser på budgetöver-
skottet! Skall det användas till sänkning av fastighets-
skatten för folk som har det verkligt bra? Eller skall
det användas för att höja a-kassan till 85 % och för att
sätta in sysselsättningsåtgärder i näringslivet och i den
offentliga sektorn?

Anf. 184 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Fru talman! Jag blir något häpen när Hans An-
dersson tar upp fastighetsskatten och skattesänkningar
över huvud taget. Om jag har förstått saken rätt var
också Vänsterpartiet pådrivande när det gällde att
göra någonting åt fastighetsskatten. Om jag läste
Dagens Nyheter rätt försökte Vänsterpartiets repre-
sentant i skatteutskottet - men han misslyckades tack
vare Centerpartiet - få till en majoritet mot regering-
en. Han uttalade att skattesänkningar skulle vara vid
handen. Det är inte riktigt det som vi ser står för dör-
ren nu.
Om vi ser på den senaste AKU:n ökade arbets-
kraftsdeltagandet för första gången på länge. Ökning-
en uppgår till 39 000, och det är kvinnorna som står
för den ökningen - 47 000. Men för männen går det
ned. Sysselsättningen ökar totalt, och det handlar om
både män och kvinnor. För första gången på länge är
det nu en statistiskt säkerställd uppgång i den offent-
liga sektorn, inom vård och omsorg. Man förhindrar
inte bara uppsägningar, utan nu nyanställer man.
Det är också intressant att se på hur kvinnor och
män beter sig när de blir arbetslösa. De beter sig helt
olika. Kvinnor skapar nätverk, bildar kooperativ eller
utbildar sig - en kraftig majoritet av kunskapslyftet
utgörs av kvinnor. Männen, särskilt på landsbygd och
i glesbygd, väntar på att det skall hända någonting.
Trots att jag ser att det är fråga om korta jobb och
tillfälliga påhugg för kvinnor är jag inte lika orolig för
kvinnorna som jag är för männen. Männen har inte
kraft att ta sig ur arbetslösheten på samma sätt som
kvinnorna har.

Anf. 185 HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag kan hålla med om att det finns ett
stort problem i det manliga mönstret på arbetsmark-
naden. Men jag vidhåller att vi under en lång tid har
haft en mycket besvärande situation för kvinnor. Det
kan vi avläsa på kvinnors förvärvsfrekvens och sysse-
sättningsgrad.
Jag ställde tidigare ett antal frågor, bl.a. om
Smedjebacken - för att ta ett konkret exempel. Ar-
betsmarknadsdepartementet skickar ut glada depe-
scher om att det nu går uppåt, därför att arbetslöshe-
ten i sig minskar. Men i Smedjebacken kan man se att
det i första hand handlar om att människor flyttar, och
det gäller i en mycket stor del av glesbygden. Jag
skulle vilja höra hur Margareta Winberg ser på det
förhållandet, att läget är dramatiskt i en stor del av
glesbygden.
Den stora fråga som jag försökte att resa i mitt an-
förande var arbetslivssfrågorna. Är det inte dags att
koppla ihop arbetsmarknadspolitiken med arbetslivs-
frågorna? Är det inte så att regeringen måste ur den
passivitet som den har befunnit sig i under hela man-
datperioden? Det är inte en enda fråga som är löst.
När det gäller frågan om arbetsrätten säger regeringen
att det inte finns något att göra. Det låter helt vansin-
nigt med tanke på den nya arbetsmarknad som vi nu
lever i.
Hur är det med arbetstidslagstiftningen och infly-
tandet över arbetstiderna? Det händer ingenting. Hur
går det med kompetensutvecklingen? Kommer rege-
ringen att ställa krav och att avisera förslag som inne-
bär att man faktiskt garanteras en betydande del kom-
petensutveckling inom ramen för sitt reguljära arbete
och att arbetsgivarna skall stå för en hel del av fioler-
na när det gäller finansieringen?
Det är en typ av fråga som jag åtminstone skulle
vilja ha en hint om innan vi bryter för sommaren. Jag
lovar att vi från Vänsterpartiet kommer tillbaka i
samtliga dessa frågor med konkreta förslag och med
mycket nerv i diskussionen.

Anf. 186 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Fru talman! I en situation med mycket hög arbets-
löshet tenderar debatten att fokuseras nästan enbart på
det. Det må vara rätt eller fel, men så är fallet.
När vi nu ser att det ändå sker någonting, att ar-
betslösheten minskar och jobben kommer, om än i
alltför långsam takt - om det kan vi nog vara överens
- kan vi också fokusera på andra områden. Arbets-
livsfrågorna är ett sådant område. Det kan t.ex. handla
om arbetsorganisation, tystnad på jobbet, mobbning
på jobbet. Men det kan också handla om de konstiga
tjänsterna framför allt inom den offentliga sektorn,
som inte kommer att attrahera eller kunna locka per-
soner en bit in på 2000-talet, då det kommer att behö-
vas så många nyrekryteringar. Människor kommer
inte att vilja arbeta där, därför att det är ingen som
kan försörja sig på 58,72 %, dessutom med dålig lön
på heltid redan från början.
När det gäller det sistnämnda vill jag säga att
Margot Wallström och jag har fått ett uppdrag att
jobba med under ett år. Vi skall försöka skapa en
struktur där heltid blir norm. Det blir ett spännande
arbete, som jag ser mycket fram emot. Vi skall börja
arbetet redan i sommar. Vi förbereder också en ar-
betslivsproposition, som skall komma i höst, med
innehåll av det slag som jag har nämnt här.
När det gäller kompetensutveckling för de perso-
ner som har arbete är, som Hans Andersson vet, grup-
pen i gång. Jag hoppas, tror och förutser att gruppen
skall kunna lämna ett förslag i sommar. Det är tre
parter som skall bli överens. Därför kan jag inte uttala
mig mer bestämt än så. Det är naturligtvis ett ansvar
framför allt för arbetsgivarna att se till att människor
under deras anställningstid får kontinuerlig utbild-
ning. Men det behövs litet smörjmedel både från
arbetstagarnas sida och från statens sida, och det är
det som vi nu diskuterar.

Anf. 187 BARBRO JOHANSSON (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag hör nu att arbetsmarknadsminis-
tern tar upp detta med tystnad på jobbet, som jag
ägnade en del av mitt anförande åt, och att det skall
komma en arbetslivsproposition som vi kan vänta till
hösten. Det är bra.
Margareta Winberg tog upp att det behöver skapas
nya gröna jobb i kretsloppssamhället. Jag undrar då
hur arbetsmarknadsministern vill göra. Varför inte
öppna sig för en skatteväxling som vi i Miljöpartiet
föreslår? Vi vill finansiera en skatteväxling genom
höjda energiskatter och höjda skatter på miljöstörande
utsläpp och därmed en sänkning av skatten på arbete.
Vi vill sänka arbetsgivareavgiften de närmaste tre
åren med 7-8 miljarder. Det ger nya gröna jobb, och
det styr samhället i en ekologisk inriktning, som ar-
betsmarknadsministern också var inne på. När även
EU föreslog en liknande skatteväxling sade den
svenska regeringen nej, vilket var att gå emot ett
ekologiskt arbete för ett hållbart samhälle.
Jag vill också ta upp frågan om arbetstidsförkort-
ning, som även Hans Andersson nämnde. Det är nå-
gonting som vi har tjatat om i fyra år här. Margareta
Winberg är öppen för det ibland och ibland inte. Jag
undrar om det kommer något förslag om en arbets-
tidsförkortning. Jag ser arbetstidsförkortningen i fö-
rening med en skatteväxling, som vi i Miljöpartiet
föreslår, som det absolut viktigaste för att få fram nya
jobb.
Sedan har jag en liten fråga. Jag har sett avigsi-
dorna med resursarbete, hur människor faktiskt utnytt-
jas för att utföra vanliga jobb med mindre betalt.
Människor blir först avskedade men får sedan komma
tillbaka som resursarbetare. Skall detta verkligen
fortsätta? Miljöpartiet är med på en reservation till-
sammans med tre andra partier om att detta skall
avskaffas.

Anf. 188 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Fru talman! När det gäller skatteväxlingen har vi
faktiskt tagit en del steg i den riktningen. Det som är
problemet med alla miljöskatter är bara att de inte
bygger på att vi skall få in pengar, utan de bygger på
att det miljöfarliga skall avskaffas, och i takt med att
de avskaffas så minskar ju skattebasen. Det gör att det
är en något osäker skattebas. Men det betyder inte att
vi inte skall använda oss av den. Självfallet är de
ekonomiska styrmedlen viktiga. Vi får också tänka på
att vi inte kan gå i en alldeles egen takt här, därför att
vi har en konkurrenssituation att ta hänsyn till. Det
kan ibland vara en ganska knepig balansgång att be-
skatta på ett sådant sätt att verksamheten ändå blir
kvar i Sverige och inte flyttar till något annat land
som har en lägre sådan skattesats.
När det sedan gäller resursarbeten känner jag inte
igen det som Barbro Johansson beskriver. Om man
tittar på de olika typer av åtgärder som finns, vill jag
hävda att resursarbetena hör till dem som är de bästa
kvalitativt. Det är de fackliga företrädarnas uppgift att
se till att man inte skall kunna bli avskedad en dag
och nästa dag komma tillbaka som resursarbetare. Det
är naturligtvis helt fel. Men resursarbeten är, som jag
ser det, en bra metod att använda i avvaktan på att de
nya och många miljarder som vi nu har anslagit och
kommer att anslå till vården, skolan och omsorgen får
full kraft, dvs. tills man kan anställa på vanligt sätt
fullt ut. Under den tiden kan resursarbetare vara en
bra avlastning för personalen och kan höja kvaliteten
för de sjuka, för de gamla och för barnen.

Anf. 189 BARBRO JOHANSSON (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag vill påminna om att jag också frå-
gade hur arbetet med arbetstidsförkortning fortsätter
och om vi så småningom kommer att närma oss en
arbetstidsförkortning. Som jag sagt tidigare är det ju
varannan damernas som skall gälla, vilket även Soci-
aldemokratiska kvinnoförbundet har drivit så länge.
Det kanske kan få genomslag någon gång, speciellt
när vi har en kvinnlig arbetsmarknadsminister.
Jag tackar för svaret på frågan om skatteväxling.
Det kanske kommer att bli en öppning för en skatte-
växling så småningom, hoppas jag.
Vad som inte har tagits upp i dag är detta med fri-
året, som Margareta Winberg har varit inne på och
även Sture Nordh litet grand. Man kanske kan hoppas
på att det kommer att bli någonting av detta i framti-
den.
I dagarna sjunger flera ungdomar en strof i en
känd studentsång: Den ljusnande framtid är vår. Jag
hoppas för våra ungdomars skull att framtiden blir
ljus, Margareta Winberg, och undrar vad man skall
göra för att den verkligen skall bli så ljus? Jag hoppas
att den blir bättre.
Därmed vill jag från utskottets sida tacka Marga-
reta Winberg för den här tiden och för debatterna. Jag
har verkligen uppskattat att arbetsmarknadsministern
ställer upp på våra debatter. Det tycker jag är väldigt
fint.
Jag skall läsa boken Jobbigt, som vi fick.

Anf. 190 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Fru talman! Jag vill också tacka Barbro Johansson
för den här tiden.
Vi har ju diskuterat arbetstiden många gånger, och
det finns inget nytt att säga i frågan. Vi har ett beslut
från vår kongress om att arbetstiderna skall minskas. I
första hand skall det ske genom överläggningar mel-
lan parterna. Om det inte leder till något bra resultat,
är vi inte främmande för lagstiftning. Så har det ut-
tryckts.
Övertiden kommer det sannolikt att hända någon-
ting med senare i höst om vi får fortsätta, naturligtvis
beroende på valet.
Friåret är fortfarande en lockande tanke för
många. Men i nuvarande konjunktur med svårigheter
inom många branscher att hitta kvalificerat folk är ju
inte friåret det som ligger först. Det handlar alltså om
att undandra arbetskraft. Det kan man syssla med när
arbetslösheten är väldigt hög och det inte finns så
många nya jobb. Men i en situation när arbetslösheten
sjunker och de nya jobben blir fler och fler är friår-
stanken inte helt konjunkturpolitiskt riktig.
Slutligen strofen den ljusnande framtid är vår: Jag
är ganska övertygad om att de studenter som nu går ut
och som utbildar sig under några år kommer en bit in
på 2000-talet att ha en ganska stor arbetsmarknad att
välja på. Så i den bemärkelsen tror jag att det som de
sjunger faktiskt kommer att slå in.

Anf. 191 DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! I ett sammanhang i sitt anförande sade
Margareta Winberg: om inte klyftorna skall öka. Men,
fru talman, klyftorna finns ju redan.
Jag hänvisade i mitt anförande till Ilmar Reepalu,
kommunstyrelsens ordförande i Malmö och socialde-
mokrat. Han sade att det ligger en fruktansvärd dra-
matik i det ras Malmö har sett. Där är alltså bara 60 %
av befolkningen sysselsatt.
Ser inte Margareta Winberg det här enorma be-
kymret? Ligger det någonting i vad Hans Andersson
sade om att vi håller på att vänja oss vid en sådan här
oacceptabel situation?
I sin förlängning kommer detta att skada tilltron
till det parlamentariska demokratiska systemet på ett
allvarligt sätt. Detta är en verklig utmaning att konsta-
tera att klyftorna redan finns här. Frågan är vad Mar-
gareta Winberg har för kommentar till det.
Sedan ett par ytterligare kommentarer. Kunskaps-
lyftet tycker vi är bra. Men vi tycker inte att man skall
försöka dölja att många har varit arbetslösa. I interna-
tionell statistik redovisas det som arbetslösa.
Det är alldeles utmärkt om man får ett kompetens-
lyft. Problemet är om man inte får jobb när man har
genomfört detta lyft. Det är det vi pekar på. Vi måste
ju också se till att vi får fram jobben, så att man får ett
arbete när man har gått igenom kompetenslyftet.
Ministern sade också att vi för en arbetsmark-
nadspolitik som skulle bli mer otrygg. Men hur kan
den bli det om den leder till att fler får fotfäste på
arbetsmarknaden? Det mest otrygga i dag är väl om
man inte har ett jobb. Vi syftar till att få fler i arbete
och till att reformera arbetsmarknadspolitiken.
Sedan hade jag också en fråga om a-kassan och de
som nu står där frågande inför sommaren. Det skulle
vara intressant om ministern kunde ha ett besked på
den punkten. Jag tror att det är väldigt många som
skulle uppskatta det.

Anf. 192 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Fru talman! Ja, jag ser de ökande klyftorna i t.ex.
Malmö. Det bekymrar mig oerhört. Där handlar det
om personer som har varit långtidsarbetslösa. Det är
personer som, när nu jobben kommer, inte kan ta dem
därför att de har dåligt självförtroende, de har fel
utbildning om de ens har någon och de kan dålig
svenska. För de personerna är den traditionella aktiva
arbetsmarknadspolitiken viktig och bra. Det är på den
vägen man måste fortsätta.
Jag skulle vilja fråga tillbaka: Tror Dan Ericsson
att klyftorna blir mindre om man sänker skatterna?
Tror inte Dan Ericsson ändå att den offentliga sek-
torn, som är skattefinansierad och kräver rätt så höga
skatter, har en jämlik och utjämnande effekt? Hur blir
det då om man skall regera ihop med ett parti som så
kraftigt vill sänka skatterna just inom kommuner och
landsting, med motsvarande 60 000 jobb? Det kan väl
inte minska klyftorna i samhället?
Inte heller minskar väl klyftorna om arbetsrätten
blir mer flexibel, dvs. om det blir otryggare att gå till
jobbet, om man blir otryggare i sin anställning. Mins-
kar det klyftorna, Dan Ericsson? Jag tror inte det. Jag
tycker att ni skulle ta er en ordentlig funderare på
vilket sällskap ni är i. Sällskapet vill inte ha minskade
klyftor, utan sällskapet har en politik som leder till
ökade klyftor.
Jag vill också gärna svara på frågan. De studenter
det rör sig om är mellan 500 och700 stycken. Det är
alltså inte fler än så. Men för de personerna har det
här i många fall varit mycket olyckligt. Därför kom-
mer regeringen på torsdag att fatta ett beslut som
innebär att de som nu har ramlat mellan stolarna
kommer att kunna få en praktik av något slag med
motsvarande utbildningsbidrag för att inte vara utan
pengar i sommar.

Anf. 193 DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Det var ju i alla fall ett besked. Om
jag hörde rätt handlar det fortfarande om utbild-
ningsbidrag, 103 kr om dagen. Är det ett annat ut-
bildningsbidrag kan ministern ta upp det i sin nästa
replik. Men jag tycker att det är utmärkt om man nu
gör någonting åt dem som i dag känner bekymmer.
Det är väl ändå så, fru talman, att klyftorna blir
mindre om fler kommer i arbete. Det är det som är
den stora klyftan i dag. Vår politik syftar till att fler
skall få arbete. Därför har vi ett batteri med förslag
som vi vill genomföra snarast möjligt. På det sättet
minskar vi klyftorna i samhället.
Ministern sade i sitt anförande att hon tyckte att
jag stod för ytterligare ett högerparti. Sedan försökte
hon utmåla alla skillnader mellan oss och moderater-
na. Ministern får bestämma sig.
Och vad gäller det här med högerparti: Vem var
det som sänkte ersättningen från a-kassan till 75 %
tillsammans med moderaterna? Jo, det var faktiskt
arbetsmarknadsministern. Tillhör hon därmed ett
högerparti? Det var faktiskt ministern som inför valet
1994 sade att ersättningen från a-kassan skulle höjas.
Sedan, i regeringsställning, sänkte man den tillsam-
mans med högerpartiet.
Den typen av schabloner, vad som är högerparti
eller inte, kan vi resonera mycket om. Vi står för en
mittfältspolitik, för en kristdemokratisk politik. Det är
våra förslag som gäller.
Avslutningsvis, fru talman, vill jag önska minis-
tern, debattdeltagare och utskottets ordförande Johnny
Ahlqvist en god sommar. Han gladde säkert många
genom att inte uppta tid för kammaren.

Anf. 194 Arbetsmarknadsminister
MARGARETA WINBERG (s):
Fru talman! Jag skulle också vilja svara på några
andra kommentarer som Dan Ericsson gjorde i sitt
inlägg. Dan Ericsson påstod några saker, t.ex. att
sysselsättningen minskar. Det är inte riktigt. Jag har
den senaste AKU:n här. Som jag sade tidigare ökar
både arbetskraftsdeltagandet och sysselsättningen för
både kvinnor och män i både offentlig och privat
tjänst.
Jag vill också svara på frågan om utbildningsbi-
dragen. Vi förbereder alltså ett förslag som ger ett
utbildningsbidrag motsvarande a-kassa. Om man har
uppfyllt villkoren får man motsvarande sin a-
kasseersättning. Men det krävs en motprestation för
att få det. Allra helst skall ju studenter naturligtvis
arbeta på sommaren. Det är ju det naturliga. Men vi
vet att alla inte kan få ett arbete, och då är det här en
lösning det här året.
Vi sänkte inte a-kasseersättningen till 75 % för att
vi tyckte att det var en lämplig nivå. Vi gjorde det
därför att det var ett led i saneringsarbetet. Så fort
saneringen var nästan färdig återställde vi den till
80 % därför att vi tyckte att det var rimligt att ha den
där. Ibland får man faktiskt se till det mer långsiktiga
syftet med en åtgärd.
Vad ni nu är i färd med är ju att vilja regera i hop
med ett parti som har som ideologi en låg a-
kasseersättning, som har som ideologi att det skall
svida litet i skinnet när man är arbetslös därför att
man då hellre tar ett jobb.
Det är en ideologi som jag inte delar. Därför står
jag inte heller bakom sådana tankar på att a-
kasseersättningen skall vara 75 % eller på att man
bara skall kunna få ersättning i 300 dagar och sedan
något slags grundbelopp. Men det är väl någonting
som ni och moderaterna får klara ut.
Återigen: Betänk sällskapet!

Anf. 195 LENNART HEDQUIST (m):
Fru talman! Den här debatten handlar ju också om
tilläggsbudgeten. Jag står självfallet bakom samtliga
moderata reservationer i tilläggsbudgeten, men för
tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationer-
na 18, 20 och 28.
I tilläggsbudgeten föreslår regeringen att kommu-
ner och landsting skall erhålla ett extra statsbidrag för
innevarande år, 1998, på 4 miljarder kronor. Försla-
gets innebörd är alltså att man i kommunernas redan
beslutade och löpande budget tillför medel till en
verksamhet vars omfattning och inriktning redan är
fastställd.
När vi talar om kommuner och landsting skall vi
vara medvetna om att det är organisationer som i
huvudsak - jag tror att det är 210 av de 284 kommu-
nerna - är socialdemokratiskt styrda. De är alltså
huvudsakligen styrda av socialdemokraterna som har
ansvaret för att servicen till medborgarna försämrats
under innevarande mandatperiod.
Om syftet med pengarna vore att förbättra syssel-
sättningen inom tjänstesektorn vet vi att åtgärden är
tämligen verkningslös. Men här är syftet uppenbarli-
gen ett annat. Man vill hålla den egna organisationens
förtroendevalda på gott humör samtidigt som man vill
få det att låta trovärdigt att problemen i offentlig
sektor är en fråga om ett litet extra statsbidrag.
Alla som insiktsfullt studerat detta närmare vet att
problemen i huvudsak handlar om strukturfel. Varför
skulle annars medborgarna i det land som betalar mest
för offentlig service få uppleva just de här bristerna?
Vad nu dessa extra skattepengar närmast kommer
att göra är att konservera en felaktigt bedriven verk-
samhet i offentliga monopol och därmed fördröja det
nödvändiga och viktiga förändringsarbetet i kommu-
ner och landsting. Eller också kommer pengarna att
gå rakt ned i de svarta hål som finns i inte minst
många av de socialdemokratiskt styrda kommunerna.
Vanliga medborgare känner dessutom i regel till
alltför många exempel på misshushållning för att de
skall tycka att det är rätt, om man nu har 4 miljarder
extra att spendera i tilläggsbudgeten, att låta de peng-
arna gå in i de kommunala budgetarna i stället för att
ge en skattereduktion till hushållen.
Låt oss göra tankeexperimentet att dessa 4 miljar-
der direkt under det löpande budgetåret i stället an-
vändes just för skattereduktion för hushållstjänster i
enlighet med det förslag som de borgerliga partierna
har lagt fram. Då hade vi fått en omedelbar stimulans
inom denna viktiga del av tjänstesektorn. Hushållen
kan dessutom fatta betydligt snabbare beslut än kom-
muner och landsting. Då hade fler riktiga jobb till-
kommit, och arbetslösheten sjunkit.
Det är den typen av åtgärder som dessutom skulle
kunna minska utgifterna i kommunerna och samtidigt
öka kommunernas skatteintäkter i och med att jobb
tillkommer. Höga skatter minskar däremot i praktiken
skattebasen genom att höga skatter förhindrar att nya
jobb tillkommer. Det är viktigt att komma ihåg att
kommunernas ekonomiska ställning den här mandat-
perioden påverkats främst av den mycket svaga ut-
vecklingen av kommunernas skatteintäkter.
Regeringens s.k. tillförsel av extra statsbidrag är
naturligtvis i första hand ett bevis för att man på något
sätt vill kompensera kommunsektorn för det dåliga
resultatet av regeringens ekonomiska politik. Det är
vad de socialdemokratiska kommunalråden ute i lan-
det fått erfara i sitt budgetarbete. Det var en positiv
ekonomisk utveckling i kommunerna när landet hade
en bra ekonomisk tillväxt år 1994 och 1995. Men den
utvecklingen kom snabbt av sig när socialdemokra-
terna genomförde sin skattechock på statssidan på ca
70 miljarder kronor, och därutöver skedde kommu-
nalskattehöjningar.
Fru talman! Det är dessutom intressant att notera
att socialdemokraterna i finansutskottet uppenbarligen
anser att skattehöjningar i storleksordningen 70 mil-
jarder kronor är att anse som synnerligen stora. Man
rubricerar nämligen skattesänkningar som vi modera-
ter förslagit och som ligger på en betydligt lägre nivå
såsom mycket stora. Det står på s. 64 i utskottsbetän-
kandet. Om man säger att vår summa är mycket stor
är den skattechock som socialdemokraterna har ge-
nomfört under den här mandatperioden synnerligen
stor.
Jag tror att det var ett oavsiktligt men senkommet
erkännande av vad den här mandatperioden och den
s.k. budgetsaneringen har kännetecknats av, nämligen
en skattechock som i praktiken har minskat inte minst
kommunernas skatteintäkter genom de följder den har
haft på olika områden i samhället.

Anf. 196 LISBET CALNER (s):
Fru talman! Jag tycker att det har varit riktigt ro-
ligt att förbereda sig inför att tala om tilläggsbudgeten
för 1998. Det har hänt en hel del positivt på den eko-
nomisk-politiska arenan hittills detta budgetår trots
att man i den allmänna debatten lätt kan få en annan
uppfattning. För att inte tala om alla dysterkvistar vi
har lyssnat till här i dag under den ekonomiska debat-
ten om budgeten för kommande år.
Politiken är som livet i övrigt. Framgångar, mot-
gångar och medgångar blandas. Politikernas uppgift
är naturligtvis att göra bedömningar av skeenden
utifrån sin ideologiska och politiska uppfattning och
tro. En talare började sitt anförande i morse med att
säga: Svensk ekonomi har gått i stå. Det kan varken
vara ideologi, politisk uppfattning eller tro. Jag upp-
fattar det mer som okunnighet eller illvilja.
Fru talman! Jag ämnar göra några reflexioner
kring det som hittills under detta år har varit positivt.
Det känns angeläget med tanke på de eländesbe-
skrivningar som har serverats här i kammaren i dag.
Efter att ha hört Lennart Hedquist förstår jag att ton-
gångarna inte kommer att bli så väldigt mycket annor-
lunda under den fortsatta debatten.
Häromveckan fanns det de som hävdade att det
går så bra för Sverige att det inte behövs någon ränte-
sänkning för att öka tillväxten. En SE-bankens tales-
man säger i en av förra veckans tidningar: Det finns
inget behov av att Riksbanken sänker reporäntan i det
här ekonomiska läget. Utvecklingen för Sverige ser
mycket ljus ut, och räntesänkningar riskerar att för-
svaga kronan.
Riksbanken sänkte styrräntan med en kvarts pro-
cent i torsdags, och enligt Ekot på kvällen hade kro-
nan stärkts gentemot dollarn. Sänkningen beror främst
på att inflationen förväntas bli rekordlåg de närmaste
åren. När Lennart Hedquist hörde till regeringspartiet
var det ingen som talade om rekordlåg inflation. Ett
av skälen var också att banken räknar med att löne-
ökningarna kommer att ligga kring 3-4 %.
I förra veckan höjde värderingsinstitutet Moody s
Sveriges kreditvärdighet. Det betyder att trovärdighe-
ten för den politik som den socialdemokratiska rege-
ringen för har ökat. I mars i år kunde vi läsa i OECD:s
Sverigerapport att de ekonomiska förhållandena i
Sverige har förbättrats remarkabelt i ett internationellt
perspektiv. Det är ett styrkebesked för svensk eko-
nomi att Riksbanken sänker reporäntan i en pågående
konjunkturuppgång. Det skrev Dagens Industri i fre-
dags.
Sverige är billigast i Europa för företagare. Det
läste jag i en oberoende utredning som KPMG
Bohlins i Kanada har gjort. Jag är överraskad, sade
den kanadensiske fiskeriministern på besök i Stock-
holm. Det är inte den bild som brukar förmedlas i
internationell press om Sverige. Frågan inställer sig
naturligtvis: Vem eller vilka är det som ger den felak-
tiga Sverigebilden i utlandet?
Vi vet alla att vi inte har lyckats lika bra när det
gäller jobben. Jag tycker att man kan erkänna det.
Men AMS spår en ljusning. Arbetslösheten sjunker
och sysselsättningen ökar, säger man i sin vårprognos.
Enligt den ökar sysselsättningen med 113 000 perso-
ner i år och nästa år. Det skulle innebära att över 4
miljoner personer kommer att ha ett jobb i slutet av
nästa år.
Arbetslösheten minskar således, och antalet jobb
är rekordstort. Jag upptäckte just, fru talman, att jag
det är andra gången jag använder ordet rekord. Vi
socialdemokrater, i många delar i samarbete med
Centern, har inte anträtt den enda vägen, som modera-
terna talade om under sin regeringsperiod 1991-1994.
Men jag tycker ändå att det verkar som att vi har
svängt in på rätt väg.
Kan vi inte tillsammans glädjas åt att alltfler
människor som vill ha ett jobb också har fått ett jobb
eller också kommer att få ett jobb? På förmiddagen
har det talats om sysselsättning, arbetslösa som grupp,
procentsatser, och det har gjorts beskyllningar om
ointresse för de arbetslösa.
Bakom dessa ord döljer sig människor av kött och
blod. Skall det vara så omöjligt att vi tillsammans
gläds med dem som fått ett jobb och med alla dem
som kommer att få ett jobb?
Sammanfattningsvis vill jag konstatera att ränte-
sänkningen var bra. Vi har fortfarande en något hög
realränta med tanke på den rekordlåga inflationen.
Många kurvor pekar åt rätt håll. Vi har låg inflation
som väntas hålla i sig till sommaren 2000, löneavtalen
sträcker sig över tre år, bytesbalansen förstärks, till-
växten är god, kronan stärks och optimismen hos
medborgarna växer.
Detta skapar möjligheter till fler jobb. Tillgången
på kapital är god. Produktiviteten i industrin är fort-
satt hög. Det finns arbetskraft, och det behövs inves-
teringar i Sverige som ger fler jobb. Riksbanken har
nu med penningpolitiken gett sitt bidrag till en ökad
tillväxt.
SCB:s undersökning om hushållen gjordes i maj
och den visar en ljusnande framtid - ett uttryck vi
gärna använder så här i studenttider - för hushållen.
Optimisterna blir fler och pessimisterna färre i de
svenska hushållen. Fler tror på förbättringar för såväl
landet som den egna ekonomin, och även på ökad
sysselsättning.
Den offentliga sektorns finanser har tillfrisknat.
Från i år kommer Sverige att ha balans i sin budget.
De allt starkare offentliga finanserna och den stigande
tillväxten innebär att vi nu har möjlighet att skapa
utrymme för förbättringar inom kärnverksamheterna i
den gemensamma sektorn - skolan, vården och om-
sorgen.
För att värna kvaliteten, Lennart Hedquist, inom
de här områdena tillförs kommunerna ytterligare
4 000 miljoner kronor per år t.o.m. 2001. Redan un-
der detta budgetår sker den första utbetalningen -
eller tillskottet om man vill uttrycka det på det viset.
Det är ju inte bara 4 miljarder kronor som vi har be-
slutat om. Vi har tidigare beslutat om 8 miljarder, så
tillskottet blir faktiskt 12 miljarder i år.
Det är många, Lennart Hedquist, som frågar efter
en bättre kommunal service och fler händer i vården.
Vi tänker på de enskilda människorna och inte på att
berika kommunsektorn. Vi vill berika servicen till de
enskilda människorna. Det innebär att de kommunala
statsbidragen tillsammans ökat med 72 miljarder
kronor sedan 1996 fram till 2001.
Det i sin tur innebär att budgeten för 1999, ut-
giftsområde 25 för kommunerna, nu innehåller en
större summa än räntekostnaden för statsskulden som
hittills under alltför många år varit den största posten.
Jag tycker att detta är glädjande. Det visar också
att vi socialdemokrater har lyckats i vårt uppsåt att
minska underskott, lån och räntebetalningar och i
stället använda pengarna till att bygga ut välfärden.
Vägen dit har varit besvärlig och bekymmersam för
många människor. Men nu är vi inne på den rätta
vägen, som jag sade. För mig är den rätta vägen att
föra en politik som skapar möjligheter för alla männi-
skor att färdas väl genom livet.
I går fattade riksdagen beslut om nationella mål
för äldrepolitiken. I tilläggsbudgeten föreslår rege-
ringen att 250 miljoner kronor skall anvisas för att
öka förutsättningarna för kommunerna att uppfylla
dessa mål. Av någon som jag tycker underlig anled-
ning motsätter sig Centern, Folkpartiet och Modera-
terna detta förslag. Jag tycker att det är bra om äldre
vid behov snabbt kan flytta till ett annat boende.
För att Samhall inte skall behöva minska syssel-
sättningen i jämförelse med 1997 tillför vi Samhall
100 miljoner kronor i tilläggsbudgeten.
Sjöfarten tillförs ytterligare 110 miljoner kronor
dels beroende på periodiseringseffekter, dels höjs
bidraget till kostnader för sociala avgifter från 29 000
till 45 000 kronor per kalenderår och årsarbetskraft
fr.o.m. den 1 juli i år.
Jag ser fram emot resultatet av den interdeparte-
mentala arbetsgrupp som skall tillsättas för att komma
med ett samlat förslag vad gäller sjöfarten och dess
möjligheter att konkurrera på den internationella
marknaden.
Riksdagen har tidigare fattat beslut om att be-
myndiga regeringen att under 1998 fatta beslut om
500 miljoner kronor under åren 1999, 2000 och 2001
till regionalpolitiska åtgärder. I tilläggsbudgeten för i
år begärde regeringen ytterligare 500 miljoner kronor
för detta ändamål.
Arbetsmarknadsutskottet anför i sitt yttrande till
finansutskottet att det är mycket angeläget att ta till
vara nuvarande högkonjunktur för att få till stånd
sysselsättningsskapande och tillväxtbefrämjande in-
vesteringar i främst regionalpolitiskt utsatta områden.
Medel för regionalpolitiska åtgärder används hu-
vudsakligen för att direkt stödja investeringar i småfö-
retag - det som vi ju alla säger att vi värnar - samt för
medfinansiering i projekt inom ramen för EU:s
strukturfonder. Nu när strukturfondsarbetet kan börja
ge utväxling i form av intressanta projekt för regio-
nerna är det viktigt att vi tar till vara den här möjlig-
heten. Det blir då ett återflöde på den avgift som
Sverige betalar till EU - allt enligt arbetsmarknadsut-
skottets yttrande.
Finansutskottets majoritet ansluter sig till förslaget
att bemyndiga regeringen att under 1998 fatta beslut
som innebär sammanlagda utgifter om högst 1 miljard
kronor under åren 1999, 2000 och 2001. Utskottet
förutsätter att bemyndigandet fördelas till länen enligt
gängse fördelningsprincip.
Trafikutskottets majoritet anser att byggandet av
Botniabanan är ett viktigt trafikpolitiskt järnvägspro-
jekt som bör genomföras. Vidare säger utskottet att
väl fungerande järnvägskommunikationer i Norrland
är en förutsättning för att näringslivet i norra Sverige
skall kunna konkurrera på den internationella mark-
naden. Finansutskottet tillstyrker den föreslagna fi-
nansieringen.
I dagens beslut är det bara Moderaterna som inte
tycker att Botniabanan skall börja byggas i år.
När det tidigare i dag talades om arbetsmarknaden
hörde jag någon talare säga att alltför många bara har
tillfälliga anställningar. Jag vill ställa en fråga till
Lennart Hedquist. Moderaterna vill ju ha en uppluck-
ring av arbetsrätten. De tre partiledarna lovar 300 000
nya jobb om de får regeringsmakten. De skrev i DN i
går att en politik för nya jobb är en politik som skapar
radikalt förbättrade villkor för företag och företagan-
de. Jag undrar om löntagarnas möjligheter att få en
bra lön, bra arbetsmiljö och en fast anställning är
något som en borgerlig regering över huvud taget
kommer att bry sig om - om nu olyckan skulle vara
framme. Själv anser jag att vi skall ha ett bra klimat
för företagsamma människor - oavsett om man är
löntagare eller företagare. Vad tycker Lennart Hed-
quist?
Är Socialdemokraterna redo att pressa tillbaka
skatten? Det var en fråga som ställdes här på förmid-
dagen. Jag vill erinra om att Socialdemokraterna i
samarbete med först Vänsterpartiet och sedan Center-
partiet pressat tillbaka de offentliga utgifterna med
mer än 250 miljarder kronor - det underskott som
regeringen 1991-1994 lämnade efter sig.
År 1993 var den offentliga sektorns utgifter i Sve-
rige 71 % av bruttonationalprodukten. År 1997 var
den offentliga sektorns utgifter 63,9 % av bruttonatio-
nalprodukten. Det var alltså en utgiftsminskning på
7 %. Jag har tagit siffrorna från Ekonomifakta.
Varför är det ingen som talar om detta? Man kan
ju inte börja med att sänka inkomsterna och sedan ta
utgifterna. Facit av en sådan politik har vi. Det var
den som fördes 1991-1994, och det vet ju alla hur det
gick - även om en del har väldigt svårt att minnas och
dra sig detta till minnes. Men det är också många som
har gott minne. Jag tänker så här: Visst är det bra med
ett gott minne, men jag tycker att det är väl så bra att
lämna ett efter sig.
Fyrpartiregeringens representanter har inte lyckats
med vare sig det ena eller det andra. Det måste vara
någon ordning på den ekonomiska politiken. Det är
bättre att göra rätt från början. Se till att vi har in-
komster! Sedan kan vi ta itu med utgifterna och hur
de skall fördelas.
Fru talman! Tillsammans med den ordinarie bud-
geten och den tilläggsbudget vi nu har att fatta beslut
om skapas goda möjligheter för en förbättrad vård,
skola och omsorg liksom förbättrade möjligheter till
fler jobb.
Därför, fru talman, yrkar jag bifall till finansut-
skottets hemställan i betänkande nr 27 och avslag på
samtliga reservationer.

Anf. 197 LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Det är självfallet så, Lisbet Calner, att
när ekonomiska indikatorer för vårt land är gynn-
samma finns det anledning att vara glad. Det är natur-
ligtvis väldigt bra att vi under de här åren, när den
internationella konjunkturen och den svenska kon-
junkturen har varit bättre, har fått se ett utslag på de
ekonomiska indikatorerna. Det är ett mycket känt
faktum hur oerhört konjunkturberoende Sverige, och
inte minst de svenska statsfinanserna, är.
Därför kan man möjligen vara litet förvånad över
att internationella bedömare tycks bli förvånade och
säga att det har varit en remarkabel förbättring. I en
uppåtgående konjunktur kommer nämligen denna s.k.
remarkabla förbättring. Det är bara det att risken är
påtaglig att det blir en remarkabel försämring för
Sverige om man inte rättar till de strukturfel i eko-
nomin som vi fortfarande har, och som socialdemo-
kraterna inte har tagit tillfället i akt att rätta till under
denna period.
Det är det som debatten om den ekonomiska poli-
tiken egentligen handlar om. Då får vi en situation
med en permanentning av en låg sysselsättning efter-
som vi inte har förmåga att skapa nya jobb. För dem
som skall vara ute på arbetsmarknaden är det allra
viktigaste att det hela tiden tillkommer nya riktiga
jobb, Lisbet Calner.
Om vi inte rättar till strukturfelen i ekonomin får
vi vidare en permanentning av låg tillväxt i förhållan-
de till de länder som vi har i vår europeiska omvärld.
Under den här perioden har vi haft en lägre ekono-
misk tillväxt än de länder vi vill jämföra oss med i
OECD.
Vi får en permanentning av ett högt skattetryck.
Vi tror hela tiden att vi skall lösa problem inom servi-
cenäringarna i offentliga monopol genom att bibehålla
detta höga skattetryck. Detta är en felaktig väg. Det är
därför det är felaktigt att ösa ytterligare 4 miljarder
kronor över kommunerna.

Anf. 198 LISBET CALNER (s) replik:
Fru talman! Jag skall inte förneka att vi har haft
goda förutsättningar, Lennart Hedquist. Med det gäl-
ler ju också att ta vara på de förutsättningarna med
den politik man för. Det tycker jag att den socialde-
mokratiska regeringen har gjort.
Vi var några stycken från finansutskottet som be-
sökte OECD i Paris. Vi upplevde ingen förvåning
över att vi hade uppnått den här remarkabla förbätt-
ringen i internationellt hänseende. Vad de menade var
naturligtvis det som Lennart Hedquist och alla andra
som deltog i fyrpartiregeringen har velat glömma,
nämligen att vi inte har ökat statsskulden i förhållande
till bruttonationalprodukten, att vi har klarat av bud-
getunderskottet, att vi har en låg inflation och att vi
har en väsentligt mycket lägre ränta. Det är det som är
den remarkabla återhämtningen med en socialdemo-
kratisk politik till skillnad från den moderata politiken
som fördes 1991-1994.
I dag har jag hört uttrycket riktiga jobb många
gånger, Lennart Hedquist. Vad är riktiga jobb? Jag
tänkte så här för mig själv: De riktiga jobb som finns,
är det de som utförs av kvinns?

Anf. 199 LENNART HEDQUIST (m) re-
plik:
Fru talman! Riktiga jobb tillkommer på en ar-
betsmarknad och inte genom arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Det är därför som det är så viktigt att vidta
sådana åtgärder att arbetsmarknaden kan bringas att
fungera och att vi får fram nya riktiga jobb, Lisbet
Calner.
I det avseendet tycker jag att det är symtomatiskt
att man nu tror att man kan förbättra situationen ge-
nom att ställa dessa 4 miljarder till kommuners och
landstings förfogande i stället för att se till att de kan
gå till en skattereduktion för hushållen så att hushål-
len kan se till att det skapas riktiga jobb genom t.ex.
det föreslagna systemet med hushållstjänster.
Jag tycker att tilläggsbudgeten i det hänseendet är
ett exempel på att Socialdemokraterna inte har förmå-
ga att rätta till felaktiga strukturer i vår ekonomi.

Anf. 200 LISBET CALNER (s) replik:
Fru talman! Jag tror inte att vi blir ense om vad
som är riktiga jobb, Lennart Hedquist. Jag skulle
möjligen kunna tänka mig att man pratar om reguljära
jobb. Men både riktiga och reguljära jobb kommer nu
när kommunerna börjar anställa människor i vården,
skolan och omsorgen för att de enskilda människorna
skall få ett bättre liv.

Anf. 201 MIKAEL ODENBERG (m):
Fru talman! Under den här mandatperioden har av
olika skäl energifrågan och energipolitiken varit alle-
städes närvarande i riksdagens arbete. Det finns na-
turligtvis inget skäl att göra ett undantag på denna
mandatperiods näst sista riksmötesdag. Nu är det ju
inte så konstigt att energipolitiken har stått i fokus för
mycket av den politiska debatten under den här man-
datperioden.
Lisbet Calner berömde sig nyss av att det var så
väldigt många som fått jobb. I själva verket är det ju,
som har redovisats tidigare under debatten i arbets-
marknadsrundan, så att fler människor än någonsin
står utanför den reguljära arbetsmarknaden. I en si-
tuation när fler människor än någonsin går utan ett
riktigt jobb skulle man ju kunna tycka att landets
politiska ledning skulle försöka att koncentrera alla
resurser på att skapa så goda förutsättningar som
möjligt för investeringar, företagande och sysselsätt-
ning.
Paradoxalt nog är det precis i det läget som lan-
dets politiska ledning, Socialdemokraterna, Centern
och Vänstern, väljer att inleda den största kapitalför-
störingen i modern tid. Till priset av enorma sam-
hällsekonomiska kostnader skall vi förtidsavveckla
kärnkraftverk i Sverige. Vi skall avyttra eller låta bli
att utnyttja produktionsresurser som står till det
svenska folkhushållets förfogande.
Av partitaktiska och maktpolitiska skäl väljer so-
cialdemokratin och Göran Persson att utmana inte
bara förnuftet och folkviljan, senast i dag manifeste-
rad med en ny opinionsundersökning, utan också den
borgerliga oppositionen i riksdagen, hela det svenska
näringslivet och en samlad fackföreningsrörelse med
Landsorganisationen, Metall och Pappers i spetsen.
Detta är anmärkningsvärt i sig. Jag tycker att det
är än mer anmärkningsvärt - och det har bäring på
dagens ärende tilläggsbudgeten - att den här nya
politiska vägen, denna destruktiva och extrema ener-
gipolitiska väg, har anträtts genom en serie beslut av
riksdagen totalt i blindo.
Det började i juni 1997 när riksdagen fattade sitt
energipolitiska principbeslut. Då beslutade riksdagen
i princip att förtidsavveckla svenska kärnkraftsreakto-
rer med början i Barsebäck med stöd av en avveck-
lingslag som vid den tidpunkten inte ens existerade i
sinnevärlden. Samtidigt införde vi statsbidrag till
oljeeldning och andra konstigheter.
Riksdagens energipolitiska beslut våren 1997 fat-
tades utan att regeringen för riksdagen hade redovisat
några som helst konsekvenser av den föreslagna poli-
tiken för energiförsörjningen, för samhällsekonomin,
för statsfinanserna och för miljön. Vi vet ju att man
får elda tre ton stenkol i minuten bara för att ersätta en
reaktor i Barsebäck. Man antydde inte några som
helst konsekvenser för utvecklingsmöjligheterna för
våra industribygder. Man talade inte om hur detta
skulle komma att påverka hushållens ekonomi. Man
antydde inte ens på något sätt konsekvenserna för det
kanske allra viktigaste, nämligen industriinvesteringar
och industrisysselsättning.
Hösten 1997 beslutade vi om en statsbudget. Trots
att ambitionen då var att vi redan under innevarande
budgetår skulle avveckla en reaktor i Barsebäck an-
tydde regeringen inte vad detta skulle komma att
kosta.
I december 1997 fattade vi ett riksdagsbeslut om
en avvecklingslag. Den avvecklingslagen tvingade
regeringen igenom riksdagen mot en mycket hård
kritik och opposition från Moderaterna, Folkpartiet
och Kristdemokraterna. Det är exempellöst i parla-
mentarisk historia. Vi ansåg att regeringens beredning
var så knapphändig och så bristfällig att propositionen
över huvud taget inte dög till att ligga till grund för ett
riksdagsbeslut. Men det struntade riksdagsmajoriteten
i. Man körde igenom avvecklingslagen.
Sedan har man på ett kraftfullt sätt desavouerats
av Regeringsrätten som i sitt inhibitionsbeslut har
ifrågasatt om det här landets regering är kompetent att
styra landet i enlighet med grundlagarna. Hur det
ärendet hanteras i slutändan vet vi inte. Hur den slut-
liga domen blir vet vi inte. Men inhibitionsbeslutet
från Regeringsrätten gav den borgerliga oppositionen
i riksdagen rätt. Detta beslut var inte berett på ett
tillfredsställande sätt. Det var inte klarlagt att denna
lagstiftning och regeringens efterföljande beslut står i
överensstämmelse med Europarätt, med EG-rätt och
med svensk grundlag. Inte heller vid denna tidpunkt
antydde man vad kostnaderna för den nya energipoli-
tiken skulle komma att bli.
Nu skriver vi juni 1998, och regeringen har fortfa-
rande inte mäktat med att tala om vad detta kommer
att innebära för samhällsekonomin, än mindre vad det
kommer att innebära för statsfinanserna. Man har
mage att komma till Sveriges riksdag och begära ett
anslag på 1 miljon kronor för avveckling av Barse-
bäck och därtill ett fullständigt obegränsat bemyndi-
gande att överskrida detta anslag med hur mycket som
helst och träffa vilken uppgörelse som helst med Syd-
kraft.
Då kan man naturligtvis som regeringen, liksom
en inställsam, lismande majoritet i finansutskottet,
säga att förhandlingstaktiska och förhandlingstekniska
motiv gör att man naturligtvis inte i statsbudgeten och
tilläggsbudgeten kan avslöja vad man tror att en förti-
da kärnkraftsavveckling i Barsebäck kostar. Jag beja-
kar det förhandlingstekniska alternativet, men slutsat-
sen av det är inte uppenbart att regeringen skall ha ett
obegränsat bemyndigande att ingå vilken överens-
kommelse som helst och att först i efterhand informe-
ra Sveriges folkvalda riksdag. Den logiska slutsatsen
är i stället att regeringen gör som vid varje annan stor
förhandling, att man träffar en uppgörelse villkorad av
riksdagens godkännande. Detta borde den socialde-
mokratiska majoriteten i finansutskottet haft ryggrad
att säga, även om regeringen råkar ha samma par-
tifärg. Det handlar nämligen om att försvara riksda-
gens intressen och riksdagens ställning gentemot
regeringen.
När regeringen begär det här obegränsade be-
myndigandet är det en begäran som står i uppenbar
strid med intentionerna bakom den nya budgetlagen.
Budgetlagen utgår från föreställningen att ramanslag
skall hållas och i nödfall kunna överskridas med
10 %. Större överskridanden förbehålls situationer
som med Erik Åsbrinks ord i propositionen om bud-
getlagen karakteriseras som nödsituationer, när en
snabb händelseutveckling tvingar regeringen att agera
utan att inhämta riksdagens godkännande. Man talar
om utgifter med anledning av katastrofer. Jag är i och
för sig fullt beredd att rubricera regeringens energi-
politik som katastrofal, men det var ju inte detta Erik
Åsbrink syftade på i förarbetena till budgetlagen.
Min uppfattning är att alla riksdagsledamöter oav-
sett partitillhörighet borde uppfatta den begäran om
bemyndigande som regeringen har riktat till riksdagen
som en utmaning mot folkstyret. Det är beklagligt att
den socialdemokratiska riksdagsmajoriteten uppen-
bart mot bättre vetande - det står mellan raderna i
betänkandet - är beredd att acceptera en sådan hante-
ringsordning.
Detta ställs, fru talman, i närmast brutal kontrast
gentemot hur det privata bolaget Sydkraft hanterar
frågan. Den verkställande ledningen och styrelsen i
Sydkraft tvekade inte en sekund att säga till aktie-
ägarna: Träffar vi en uppgörelse med staten kommer
vi självfallet att inkalla en bolagsstämma som får
godkänna detta. Vi förhandlar med staten, vi träffar en
villkorad uppgörelse, och sedan får en extra bolags-
stämma godkänna.
Sveriges regering gör tvärtom. Man vill ha en in
blanko-fullmakt från riksdagen, som över huvud taget
inte vidare skall befatta sig med denna fråga utan först
i efterhand, nästa riksmöte, någon gång i höst, infor-
meras om det ekonomiska utfallet av regeringens
göranden och låtanden och expeditionsvis anvisa de
tilläggsanslag som behövs.
Om man uttrycker detta med en liturgi som känns
hemtam i alla fall för en liten del av kammarens le-
damöter kan man formulera det så, att det internatio-
nella storkapitalet har visat prov på ett betydligt mer
demokratiskt sinnelag än vad Sveriges regering har
uppvisat gentemot folkets valda företrädare i denna
riksdag.
Jag tycker att det är beklagligt. Det är, fru talman,
särskilt beklagligt mot bakgrund av de uttryckliga
löften som näringsministern har gett till riksdagen.
Han sade vid ett KU-förhör den 6 november förra
året: Riksdagen kommer så småningom att få ta ställ-
ning till ersättningsbeloppet. Det visar sig nu att detta
inte är sant. Jag vet inte, fru talman, vilka uppförande-
regler som gäller i Sveriges riksdag. I Underhuset får
man aldrig säga att en minister eller en annan under-
husledamot ljuger, utan man får formulera det så att
"den ärade ledamoten från Leicester slarvade litet
med sanningen". Överför vi detta till svenska förhål-
landen nödgas jag mot bakgrund av vad näringsminis-
tern sade i konstitutionsutskottet konstatera att nä-
ringsministern beklagligtvis har slarvat litet grand
med sanningen. Det är tragiskt, och socialdemokra-
terna borde betänka den praxis man sätter när man
utnyttjar bemyndigandemakten i budgetlagen på det
sätt som här föreslås i finansutskottets betänkande.
Mot den här bakgrunden ber jag att få yrka bifall
till den av Moderaterna, Folkpartiet liberalerna och
Kristdemokraterna i betänkandet om tilläggsbudgeten
avgivna reservationen nr 20 under mom. 22. Bifall till
den reservationen innebär alltså att riksdagen avvisar
regeringens krav på ett bemyndigande att utan be-
gränsningar stänga Barsebäck.

Anf. 202 LISBET CALNER (s) replik:
Fru talman! Tonen i debatten i dag har varit litet
aggressiv, men jag måste erkänna att Mikael Oden-
bergs anförande tar dagens pris. Jag beklagar att Mi-
kael Odenberg uppenbarligen inte fick prata av sig på
den särskilt anordnade debatten den 26 maj. Mikael
Odenberg höll då ungefär samma anförande. Anders
Sundström betecknade det som att Mikael Odenberg
alltid använder starka ord. Jag tycker inte att det var
ett tillräckligt starkt betyg över Mikael Odenbergs sätt
att uppträda. Det var starka ord blandade med invek-
tiv, skulle jag närmast vilja säga. Partitaktiska,
makttaktiska, lismande, ingen ryggrad bland social-
demokraterna i finansutskottet - det är inte så ofta vi
hör sådana beskyllningar här i kammaren. Jag förstår
att Mikael Odenberg är besviken över att han inte har
nått längre med sina idéer, eftersom han här håller
samma tal som han höll vid debatten den 26 maj.
Anders Sundström svarade på utfallet den 26 maj
med att säga:
Vi har nu en produktionsapparat som tål att vi
stänger av den första reaktorn. Det är faktiskt så att
Sverige över en klimat- och konjunkturcykel har ett
överskott av el som motsvarar den första Barsebäcks-
reaktorn. Det är därför vi nu kan börja. Det är inte
märkvärdigare än så.
Jag vill själv tillägga att vi faktiskt gör vårt energi-
system mindre sårbart genom att ställa om energisys-
temet för framtiden.
Vad gäller det bemyndigande som finansutskottets
majoritet vill ge regeringen ligger det naturligtvis i
riksdagens intresse att regeringen kan träffa en över-
enskommelse som är så fördelaktig som möjligt för
staten. Om priset vore satt i anslaget, som är offent-
ligt, hur skulle då förhandlingarna bli? Vilken är ut-
gångspunkten när man skall förhandla, Mikael Oden-
berg, om den ena parten redan är låst vid en summa?

Anf. 203 MIKAEL ODENBERG (m) re-
plik:
Fru talman! Jag får först tacka Lisbet Calner för
priset. Jag har aldrig förut fått något pris av Lisbet
Calner.
Det är möjligt att omdömena är hårda, men de är
tyvärr motiverade. Ni får det omdöme ni förtjänar.
Det framgick av Lisbet Calners replik att hon inte har
förstått det, men detta handlar inte om energipolitik
utan om riksdagens ställning. Det handlar inte om att
vi förordar att regeringen skall begära ett specificerat
anslag och avslöja sin förhandlingsposition i förtid.
Jag bejakade ju i talarstolen att jag kan förstå det
förhandlingstekniska motivet.
Det handlar inte om sårbara energisystem, utan det
handlar om att regeringen skall visa respekt för de
valda företrädarna för Sveriges folk och göra som
man gör i alla andra sammanhang: Förhandla med
motparten, villkora avtalet av riksdagens godkännan-
de och ge sedan de valda företrädarna för Sveriges
folk en möjlighet att diskutera och fatta beslut om den
uppgörelse som regeringen har träffat och om finansi-
eringen av den uppgörelsen.
Vad regeringen vill nu är att få ett carte blanche,
som gör att riksdagen över huvud taget inte kommer
att befatta sig med frågan, inte kommer att ha möjlig-
het att ta ställning till någonting, eftersom allting
redan är fullbordat och verkställt. Detta, menar jag, är
uttryck för en ringaktning för riksdagen, som dess-
utom är helt onödig, Lisbet Calner. Det är därför jag
tycker att ni borde ha haft ryggrad att protestera i
finansutskottet. Det hade inte varit några som helst
problem för regeringen att förhandla med Sydkraft
och träffa en uppgörelse som i sådana fall är villkorad
av riksdagens godkännande. Varför har ni inte gjort
det? Varför, Lisbet Calner?

Anf. 204 LISBET CALNER (s) replik:
Fru talman! Men, Mikael Odenberg, visst handlar
det om energipolitiken också. Det kan man väl inte
komma ifrån - även om Mikael Odenberg nu tar upp
det speciella bemyndigandet som regeringen skall få.
Vi säger så här i betänkandet: Näringsutskottet har
yttrat sig i frågan och anser det logiskt att med tanke
på tidigare beslut om bl.a. lag om kärnkraftens av-
veckling ge regeringen det föreslagna bemyndigandet.
Finansutskottets majoritet framhåller dock att
grundregeln alltid bör vara att behov av extra medel
som överstiger kreditgränsen i första hand skall begä-
ras på tilläggsbudget. Det gäller också i det nu aktuel-
la fallet, och det skulle vara önskvärt att riksdagen ges
möjlighet att fatta beslut om en sådan anslagsföränd-
ring aktualiseras. Utskottet har vid flera tillfällen
påpekat att det är viktigt med transparens i regering-
ens budgetförslag så att riksdagen kan fatta beslut på
ett fullgott beslutsunderlag.
I det aktuella fallet kan dock utskottets majoritet
ha viss förståelse för att det inte går att precisera an-
slaget. Finansutskottets majoritet anser att regeringens
begäran ligger inom ramen för såväl budgetlagens
bokstav som dess intentioner. Men man vill erinra om
att bemyndigandet att överskrida anslaget om ett
riksdagsbeslut inte hinner inväntas gäller budgetåret
1998. Därefter upphör beslutet att gälla.
Det är således inte så som motionärerna - eller i
det här fallet Mikael Odenberg - säger; att innebörden
av regeringens förslag är att riksdagen inte över hu-
vud taget kommer att beröras av ärendets vidare han-
tering. Det betraktar jag mer som konspirationsteorier
som Mikael Odenberg för till torgs.

Anf. 205 MIKAEL ODENBERG (m) re-
plik:
Fru talman! Men det är ju ingen konspirationsteo-
ri. Det framgår väldigt tydligt av förarbetena till bud-
getlagen. Där skriver man: Ett bemyndigande är såle-
des liktydigt med att anslag så småningom måste
anvisas. Därför är det naturligt att beslut om omfatt-
ningen av och ändamålet med ett bemyndigande prö-
vas lika noga som ett anslagsbeslut.
Så skriver Erik Åsbrink och Göran Persson i pro-
positionen om budgetlagen. Man konstaterar också
där att det naturligtvis är meningslöst att riksdagen i
efterhand expeditionsartat tvingas att anvisa tilläggs-
anslag för redan beslutade och verkställda utgifter.
Nu står Lisbet Calner och läser högt ur betänkan-
det. Det är med förlov sagt ganska meningslöst. Jag
har det framför mig, och jag kan läsa det själv. Men
varför drar inte Lisbet Calner slutsatsen av det hon
läser upp? Hon säger ju själv att det naturliga vore att
inte göra på det här sättet. Det är ju en kristidsbe-
stämmelse i budgetlagen som man utnyttjar här. Var-
för drar då inte Lisbet Calner slutsatsen av det som
står i betänkandet och avvisar det här bemyndigandet
så att regeringen tvingas komma till riksdagen med ett
villkorat avtal?
Min poäng, och orsaken till att jag gör åtskillnad
mellan formfrågan och energipolitiken, är att litet
tuffare tag mot regeringen, ett krav på regeringen att
komma till riksdagen, inte skulle förhindra er från att
verkställa er destruktiva och extrema energipolitik.
Det skulle gå alldeles utmärkt. Men ni skulle kunna
göra det under iakttagande av respekt för riksdagen i
stället för att på det sätt som nu sker begära fullstän-
digt obegränsade in blanko-fullmakter som i realiteten
innebär att riksdagen först i efterhand informeras om
redan verkställda beslut.
Därvidlag tycker jag att den socialdemokratiska
riksdagsmajoriteten, kanske mån om en situation då
man själv en gång är i opposition, borde ha visat mer
ryggrad i förhållande till regeringsmakten.

Anf. 206 BEATRICE ASK (m):
Fru talman! När riksdagen i dag debatterar riktlin-
jerna för den ekonomiska politiken och tilläggsbudge-
ten sker det i gränslandet mellan de sista dagarna på
vårterminen och de första sommarlovsdagarna för
tusentals barn och ungdomar. En del har fått betyg för
första gången. Andra lämnar skolan med avslutnings-
betyg. Men många - alltför många - får inget full-
ständigt betyg. De har inte nått sådana kunskaper som
krävs för nivån godkänt. Det heter inte Icke godkänd.
Det har socialdemokraterna tagit bort. Det heter ing-
enting. Men i sak är det oavsett benämning en olycka
att tusentals elever når otillräckliga resultat i skolan.
Utbildning är en investering för framtiden - både
när det gäller den enskilde och för Sverige. Det är de
kunskapsintensiva branscherna som växer, och det är
med kunskaper och kompetens som vi slåss i den
internationella konkurrensen. Tillkortakommanden
när det gäller skola och utbildning är därför väldigt
allvarliga.
Svensk skola och utbildning har många förtjänster,
men vi är inte världsbäst. Det borde vi vara. Orsaker-
na till våra tillkortakommanden är flera. Men ett pro-
blem är att flit och goda resultat inte värderas särskilt
högt. Att vara duktig är snarast ett problem på många
håll i utbildningssystemet. Enhetligheten och kollekti-
vets sammanhållning präglar fortfarande svensk skola.
OECD tog i sin Sverigerapport om den ekonomis-
ka utvecklingen upp just behovet av förändringar
inom utbildningspolitiken. Man påpekade bl.a. att de
svenska eleverna får färre antal undervisningstimmar
än elever i andra OECD-länder. Svenska elever når
goda resultat avseende läsförståelse, sade man. Men
man var förvånad över att många elever inte når upp
till godkänd förmåga.
Man konstaterade att svenska elever är genom-
snittliga när det gäller matematik och naturkunskap.
Man sade att genomsnittsåldern vid antagning till
högre utbildning är 24 år. Man konstaterade också att
det tar väldigt lång tid för svenska studenter inom den
högre utbildningen.
Kanske skall vi vara tacksamma för att OECD inte
tog upp antalet elever med ofullständiga betyg och att
man inte gjorde någon analys av det växande bekym-
ret med att rekrytera och behålla duktiga lärare. Jag
vågar påstå att socialdemokraterna givit skolan och
utbildningen nya problem i stället för att reda ut
gamla under den här mandatperioden. Man har kon-
sekvent rivit ned incitament för elever, lärare och
forskare att göra sitt allra bästa. Det står i strid med de
ambitioner som vi måste ha när det gäller Sveriges
utveckling.
Dessutom visar man alldeles för ofta ett direkt
förakt för kunskap och kompetens. Därmed under-
grävs förutsättningarna för den sociala rörlighet som
är viktig för varje människa oavsett bakgrund om man
skall kunna få en chans som är likvärdig alla andras i
livet.
Låt mig lista några exempel på vad som har hänt
under den här perioden. Majoriteten har försämrat
villkoren för att starta och driva fristående skolor.
Envetet hävdade man att det inte var syftet med beslu-
ten. Men man kan kväva en positiv utveckling genom
att göra det krångligt och orättvist och genom att
ersätta kvalitetskrav med politiskt tyckande. Social-
demokratiska kommunpolitiker tycker inte om
friskolor, och det märks.
I grundskolan har socialdemokraterna tagit bort
kravet på skolan att genomföra nationella prov och ge
skriftliga omdömen om elevernas kunskaper från
årskurs fem. Antalet betygssteg har minskats, och det
första betygstillfället har senarelagts. Utrymmet för
elevens val har minskats. På försök ger man i stället
chansen till elever att överta rektorernas jobb. Men att
själv bestämma mer över vad man vill studera och var
får man inte. Kan det bli mer bakvänt?
Socialdemokraterna har avskaffat möjligheten för
flertalet elever att tentera upp betygen under gymna-
sietiden. Den som vill ha ett bättre betyg uppmuntras
inte att skaffa sig kunskaper på fritiden, utan hänvisas
till komvux efter tre år. I stället för att uppmuntra flit
och studier tvingar man eleverna att taktisera. Det
kanske enda sättet att komma in på en önskad högsko-
leutbildning blir att maska - rejält.
Dessutom vidhåller man att alla oavsett förkun-
skaper och studieförmåga skall läsa många gemen-
samma kurser utformade för vidare studier på högsko-
lan - trots alla rapporter om att många hoppar av eller
misslyckas redan från början i gymnasiet. Principen
om att alla skall kunna läsa på högskolan direkt har
blivit viktigare än eleverna.
Man har ändrat reglerna för antagningen till hög-
skolan. Också dessa förändringar stimulerar taktise-
rande i stället för verkligt kunskapsinhämtande. Det
gäller att koncentrera sig på kurser som ger många
poäng, och de svåraste bör man undvika.
Men nu skall ju inte sjungande studenter inbilla
sig att det är särskilt enkelt att få en plats i alla fall.
De socialdemokratiska antagningsreglerna missgynnar
19-åringar alldeles särskilt mycket.
Reglerna för studiemedel lägger hinder för stude-
rande när det gäller feriearbeten, samtidigt som t.ex.
gymnasieskolans löften om arbetsplatsförlagd utbild-
ning sviks för 40 % av eleverna.
Vi har en skolminister som tycker att det är riktigt
att polisanmäla en 7-åring, men fel att diskutera betyg
i ordning och uppförande.
Att med detta i ryggsäcken påstå att utbildningens
väl och ve handlar om extra statsbidrag till kommu-
nerna, vilket vi fick höra i debatten tidigare i dag,
imponerar inte. Det är hur pengar används som är det
viktigaste, inte en och annan krona till i kommunernas
och i bästa fall skolornas budget. Jag är rätt stolt över
att med Skolverkets statistik som stöd kunna konstate-
ra att moderatstyrda kommuner satsar mer på lärare
och mindre undervisningsgrupper än socialdemokra-
tiskt styrda kommuner i mitt eget län. Socialdemokra-
terna har ibland en vidlyftigare budget, men då är det
administrationen som man har lagt mer pengar på,
inte undervisningen.
Till sist: finansminister Erik Åsbrink sade tidigare
i dag i debatten att vi, med anledning av alla ambitio-
ner om utveckling på det ekonomiska området, måste
fråga oss hur vi skall få en bättre utbildad befolkning.
Jag förstår att många socialdemokrater undrar, därför
att den förda utbildningspolitiken inte leder utveck-
lingen framåt. Nu menade Erik Åsbrink i första hand
förmodligen utbildning riktad till vuxna. Kunskapslyf-
tet är ett omfattande projekt, inte minst i budgeten.
Och det låter sig sägas att fler platser i högre utbild-
ning har tillkommit. Och det är bra. Men vuxnas ut-
bildning kommer aldrig att lösa våra problem om
grunden i utbildningssystemet eroderas.
Fru talman! Den socialdemokratiska utbildnings-
politiken duger inte om vi med kunskap och kompe-
tens skall bygga framtiden. Betyget på den förda
utbildningspolitiken måste bli Icke godkänd.
Vi moderater förordar en politik som sätter kun-
skaper och kompetens i centrum. Vi bejakar utveck-
ling och nytänkande, och vi respekterar individernas
olika önskemål och idéer. När det gäller vår politik
och våra förslag ber jag med hänsyn till kammarens
tid att få hänvisa till våra mer än 30 motioner och
hundratals hemställanspunkter på utbildningens om-
råde som vi lagt under de senaste åren samt de mode-
rata reservationerna också i detta ärende.

Anf. 207 JAN BJÖRKMAN (s):
Fru talman! Det är ingen överdrift att påstå att
utbildningsfrågorna under senare år har stått högt, för
att inte säga högst, på den politiska dagordningen.
Detta är både naturligt och bra.
För det första har det sin grund i det faktum att
nästan alla är överens om att det samhälls- och ar-
betsliv som vi nu har framför oss kommer att ställa
högre krav på kunskap och kompetens än det som vi
lämnar.
Det som hittills har känts tryggt och säkert för att
ta sig in på arbetsmarknaden räcker inte längre.
För det andra beror det naturligtvis på den stora
omställning som har gjorts av skolan under senare år,
alltifrån decentraliseringen till det reformarbete som
har pågått och som alltjämt pågår.
Här finns läroplan för förskola och förskoleklass,
implementering av ny läroplan och nytt betygssystem
för grundskolan och en ambitionshöjning för gymna-
sieskolan.
Kunskapslyftet som en satsning på vuxenutbild-
ning kommer att ha stor betydelse för Sverige som
nation och för de enskilda människorna långt in i
nästa sekel.
Vi har också påbörjat utbyggnaden av den kvalifi-
cerade eftergymnasiala utbildningen, den s.k. KY-
utbildningen och genomfört den kraftigaste expansio-
nen av högskolans grundutbildning någonsin.
Lärarutbildningen ses just nu över och förnyas,
och i dagarna har ett kompletterande uppdrag getts för
att även skolledarutbildningen skall ses över.
Till detta kommer att regeringen har aviserat ett
nytt studiestödssystem som är både nödvändigt och
efterlängtat.
För det tredje har skolan stått i fokus för de pro-
blem och de brister som kan konstateras och som
kräver en både seriös och en konstruktiv diskussion.
Riksdagen har ju också under våren anordnat en sär-
skild debatt om situationen i våra skolor.
Vi har i kammaren kunnat diskutera dessa svårig-
heter också utifrån t.ex. regeringens utvecklingsplan
för förskola, skola och vuxenutbildning. Debatten
genomfördes vid ungefär den här tiden under det förra
riksmötet.
Regeringen har dessutom följt upp den skrivelsen
med en proposition under våren som handlar om hur
gymnasieskolan kan stärkas ytterligare. Och denna får
riksdagen anledning att återkomma till under kom-
mande riksmöte.
I årets vårproposition har skolministern också pre-
senterat ett tiopunktsprogram för likvärdighet och
kvalitet i skolan. I programmet pekas på hur angeläget
det är att kommunerna redovisar hur de tänker uppnå
de nationella målen för skolan. Varje förälder skall
vid utvecklingssamtalen få redovisat hur eleven för-
håller sig till målen.
Vidare skall en Skolverkets inspektionsnämnd in-
rättas. Nämnden skall granska skolan på regeringens
uppdrag. Läraryrket skall utvecklas, och regeringen
har också under våren fördelat 75 miljoner kronor till
olika utvecklingsprojekt.
Ett IT-program för skolan har också presenterats
som ett led i detta tiopunktsprogram. Programmets
avsikt är att stärka IT som ett pedagogiskt verktyg,
vilket innebär att 1,5 miljarder kronor satsas på detta
ändamål under en treårsperiod. Inte mindre än 60 000
lärare kommer att erbjudas utbildning i att använda
datorn som ett professionellt och pedagogiskt verktyg.
Varje elev och lärare skall få en egen e-postadress,
och IT-stöd till elever med funktionshinder skall ut-
vecklas, för att bara nämna några av punkterna i tio-
punktsprogrammet.
Till dessa satsningar kommer som en viktig förut-
sättning en ökad satsning på kommunernas verksam-
het. Utöver tidigare gjorda insatser kommer nu beslut
om ytterligare statsbidrag till vård, omsorg och skola.
Med dessa beslut har sammanlagt 72 miljarder till-
förts skolan, vården och omsorgen under perioden
1997-2001.
Det är intressant att i detta sammanhang notera att
Moderaterna vid varje beslutstillfälle har sagt nej till
de ökade satsningarna på vård, omsorg och skola. Så
gör man också i det betänkande som vi nu behandlar.
Det är intressant att höra hur Beatrice Ask och
andra moderater kritiserar skolan för dess brister
samtidigt som de avvisar alla förslag till resursför-
stärkningar. För mig och för många andra i olika
partier i denna kammare är det naturligt att bejaka
ytterligare satsningar på skolan, men så är det inte för
Moderaterna.
Hur har Beatrice Ask tänkt sig att klara av denna
ekvation? Eller det kanske helt enkelt är så att det är
skattesänkarfolket inom Moderata samlingspartiet
som har dragit det längsta strået och skolföreträdarna
som har kommit till korta.
För mig och socialdemokratin är det klart att det
behövs nya resurser för att säkra kvaliteten i skolan
och se till att ytterligare prioriteringar görs för elever
med behov av särskilt stöd.
Fru talman! Vi har ju tidigare i denna kammare
kunnat se hur Moderaterna konsekvent har motsatt sig
satsningar på de mindre och medelstora högskolorna.
Ord som bygdehögskolor har nämnts från moderat
håll.
Hur viktiga högskolesatsningarna är kan jag tyd-
ligt se i mitt eget län där högskolan Karlskro-
na/Ronneby har bidragit positivt till utveckling och ny
sysselsättning. Det moderata motståndet har här varit
kompakt. Hade den moderata högskolepolitiken fått
gälla i mitt län, hade vi haft en betydligt sämre ut-
veckling än vi nu har, där sysselsättningen ökar och
arbetslösheten minskar.
Uttrycket bygdehögskolor fick för någon vecka
sedan följe med ytterligare ett omdöme av detta slag.
Beatrice Ask kallade i en debatt nyligen gymnasiesko-
lorna för dagis. Jag menar att denna typ av förklenan-
de omdömen inte gynnar verksamheten och definitivt
inte ger lärare och elever det stöd som de så väl behö-
ver i sitt tunga arbete.
En gymnasieskola som har genomgått större för-
ändringar på kort tid än någon annan skolform under
detta sekel förtjänar att få ett annat omdöme än att
kallas dagis. Det vore klädsamt om Beatrice Ask i dag
tog tillfället i akt att ta tillbaka denna liknelse mellan
gymnasieskolan och dagis.
Fru talman! Satsningar på utbildning är viktiga in-
vesteringar inför framtiden. Om Sverige skall hävda
sig internationellt är det väsentligt att man har en
utbildning av bra kvalitet. Därför är det viktigt att
inriktningen även framöver har denna prägel. Förelig-
gande vårproposition ser jag som ett tydligt led i
denna strävan.
Med det anförda yrkar jag bifall till hemställan i
betänkandet och avslag på reservationerna.

Anf. 208 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Först gäller det tiopunktsprogrammet
om kvalitetsinsatser. Det var väldigt spännande att
läsa om detta i propositionen. Tyvärr var den DN-
artikel som föregick propositionen mera innehållsrik.
Det som återstod av programmet var en del upprep-
ningar av krav som vi moderater har drivit men också
en och annan ny sak. Det handlade om en ny nämnd i
stället för att ha ett kvalitetsinstitut men det var inte
särskilt mycket att hänga i julgranen.
Detta med satsningar på högskolan tycker jag är
väldigt intressant. Socialdemokraterna envisas ju med
att påstå att vi skulle vara emot den här utbyggnaden
men det är inte sant. Skillnaden är att vi tycker att det
i stället för politiskt taktiserande mellan socialdemo-
krater och centerpartister som grund för fördelningen
av platser skall vara fasta kvalitetskriterier. Dessutom
skall man lyssna till studenternas val.
Jag har stor tilltro också till många av de mindre
högskolornas kvaliteter. Därför är jag inte rädd för en
sådan fördelning. Jag tror inte att man behöver Carl
Tham som beskyddare för att de här skolorna skall
växa. Där är jag helt övertygad. Men när det gäller
volymen och utbyggnadstakten skiljer vi oss inte åt.
Där är vi alltså överens.
Eftersom Jan Björkman har varit ansvarig för
Gymnasieutredningen måste jag helt kort få återkom-
ma till den. Jag har undrat en hel del över vad det är
för poäng, om vi nu vill att alla skall få en bättre ut-
bildning - och där tror jag att vi är överens - att sätta
ribban så högt att antalet avhopp och misslyckanden
ökar. Inte ens den mest elitistiske politiker skulle
komma på ett mer omänskligt utslagningssystem än
det som just nu är i farten. Varför vill inte ni social-
demokrater göra något åt problemet? Varför skall så
många slås ut och få sitt självförtroende knäckt redan
inledningsvis? Vi vet ju att ett livslångt lärande är
nödvändigt.

Anf. 209 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att Beatrice Asks argumen-
tation haltar litet grand. Å ena sidan kallar hon gym-
nasieskolan för dagis och uttalar sig förklenande om
den verksamheten. I nästa andetag säger Beatrice
Ask: Det är förskräckligt vad högt ni har satt ribban.
Ni har satt upp alldeles för höga kvalitetsmål för
gymnasieskolan.
Jag tycker att det vore bra om Beatrice Ask kunde
bestämma sig för vad som är hållningen här. Ännu
bättre vore det om hon tog tillbaka sitt uttalande om
gymnasieskolan som dagis.
I Beatrice Asks tidigare inlägg tyckte jag att hon
talade om kunskap och kompetens liksom om de nya
krav som ställs. Det är intressant att se hur det hänger
ihop med resonemanget om att sänka kunskapskraven
i gymnasieskolan och att göra ett slags light gymnasi-
um, liksom vilka jobb den gymnasieskolan leder till.
Vi är inte överens när det gäller högskolan och de
mindre högskolorna, Beatrice Ask! Jag var med i
denna kammare när vi röstade om utbyggnaden av
högskolan. När det gäller rätten att få inrätta egna
professurer vid de mindre högskolorna konstaterar jag
att Beatrice Ask, precis som hennes partivänner i
övrigt, har röstat nej. När det gäller utbyggnaden av
grundutbildningen har Beatrice Ask varnat för den
stora kvalitetsrisken med att bygga ut högskolans
grundutbildning på det sättet. När det gäller forsk-
ningen har ni aktivt motarbetat utbyggnaden av
forskningsverksamheten och detta med fasta forsk-
ningsresurser till de mindre högskolorna. När det
gäller högskolan i min valkrets har ni, som jag tidiga-
re nämnt, sagt nej till forskarskolan i teleinformatik.
Jag tycker att det finns alla skäl i världen att kon-
statera att vi inte är överens. Ni har ju aktivt motarbe-
tat varje steg i utbyggnaden av de mindre och medel-
stora högskolorna.

Anf. 210 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Vi kan träta hur länge som helst om vi
är överens eller inte när det gäller högskolan. Det är
klart att vi inte är överens i alla delar. Poängen är att
vi har samma utbyggnadstakt. Vi är överens om att
den högre utbildningen måste byggas ut. Men förut-
sättningen för att det skall vara en lyckad satsning,
oavsett vilken konstruktion som väljs på utbyggnaden,
är en solid grund - att fler får bra kunskaper att bygga
vidare på. Det är i det avseendet som jag inte begriper
hur Jan Björkman och andra socialdemokrater kan
försvara en grundskola som misslyckas i den ut-
sträckning som i dag är fallet, och framför allt en
gymnasieskola som har blivit så fyrkantig att elever
slås ut redan från början.
Hur skall man kunna reparera skadorna vad gäller
de här eleverna? Vad kommer någonsin att få dem att
känna tilltro till den egna förmågan att lära vidare? Är
det meningen att gymnasieskolan skall skicka ungdo-
mar direkt till komvux?
Jag menar att det är betydligt vettigare att lägga en
solid grund och att kanske kunna gå litet saktare fram
och göra det litet enklare från början för att sedan
kunna bygga på; detta i stället för att omedelbart slå ut
många elever.
Vad gäller det citat som Jan Björkman nämnde
skall jag i ärlighetens namn säga att jag inte har en
aning om när uttalandet i fråga kan ha gjorts. Därför
kan jag inte förklara andemeningen med det men det
verkar våldsamt lösryckt ur sitt sammanhang. Dock
finns det anledning att fundera över om vi inte med de
besparingar som har skett i socialdemokratisk regi
inom skolan, med bl.a. lärarlösa lektioner och mycket
annat elände som vi dagligen kan läsa om som följd, i
många stycken har fått en skola som mera är förvaring
och inte den aktiva utbildningsverksamhet som jag
tror att vi båda vill se. Om detta kan betecknas som
något vet jag inte. Det är i alla fall något som man
behöver fundera över, eller hur, Jan Björkman?

Anf. 211 JAN BJÖRKMAN (s) replik:
Fru talman! När det gäller uttalandet om dagis och
gymnasieskolan kan jag hjälpa Beatrice Ask på tra-
ven. I riksdagsprotokollet från den 29 maj står det:
"Vi kan inte ha eleverna i något slags dagis upp till
16-, 17- eller 18-årsåldern för att sedan skicka dem
till komvux - - -."
Det är intressant att höra Beatrice Ask så målande
beskriva bristerna i både grundskolan och gymnasie-
skolan och tala om besparingar och lärarlösa lektio-
ner. Ändå funderar hon inte ett ögonblick över kopp-
lingen till resurserna. När vi i riksdagsmajoriteten har
utökat resurserna till kommunerna har ju Moderaterna
sagt nej. Så var det 1997. Man sade nej 1998. Och i
det betänkande som vi nu hanterar säger man nej
beträffande år 1999 och år 2000.
Om Beatrice Ask på allvar vill ta itu med de här
bristerna och göra något åt dem skulle väl Beatrice
Ask säga: Vad bra att vi kan tillföra litet nya resurser.
Det gör hon dock inte. I stället väljer hon att stå hand-
fallen inför de brister som skolan i dag tampas med
och som vi nu, dessbättre, genom riksdagsmajorite-
tens beslut kan tillföra nya resurser så att man kan
jobba ytterligare med kvalitetsutvecklingen.
Om de här bristerna är så tydliga, varför vill man
då i kommun efter kommun sänka skatten? Det skulle
ju ytterligare rycka undan grunden för möjligheterna
att få en bra kvalitet i skolan i dag. Jag tycker att
moderaterna är svaret skyldiga på den fråga som jag
här har ställt. Man bör använda sommaruppehållet till
att hemma fundera över om man inte skall skaffa sig
ett alternativ till det tiopunktsprogram och de sats-
ningar som den socialdemokratiska regeringen nu
kommer med för att stärka skolan och utbildningen i
framtiden. Då kanske man inte kommer tillbaka lika
tomhänt till hösten som man i dag är i den här debat-
ten.

Anf. 212 PER WESTERBERG (m):
Fru talman! Debatten kring finansutskottets betän-
kanden 27 och 20 handlar ytterst om förutsättningarna
för att skapa fler arbetstillfällen och ökad tillväxt i
ekonomin. Tyvärr måste jag säga att kommunika-
tionspolitiken under mandatperioden inte i något
avseende har bidragit till att skapa de förutsättningar-
na.
Kommunikationspolitiken har lett till att man
frångått 1988 års kommunikationspolitiska beslut. Det
handlar inte längre om att varje trafikslag skall bära
sina kostnader. Det handlar inte längre om att de
lönsammaste investeringsprojekten skall genomföras
först. I stället har man överdrivit principerna för en
form av politisk kohandel, vad som skall byggas och
vad som skall investeras i, något som knappast är
ekonomiskt rationellt.
Vidare har man infört ett miljökrav i transportpo-
litiken som innebär att man skall försöka minska
transporterna för att förbättra miljön; detta samtidigt
som man skall avveckla Barsebäck.
Jag noterar att bara avvecklingen av Barsebäck
motsvarar nästan lika stora koldioxidutsläpp som hela
bilismen. Att då försöka minska transporterna för att
klara miljön är fel metod, detta i synnerhet som vi vet
att globaliseringen av näringslivets utveckling och
industrins försörjning innebär ökade transporter för
att ge arbetstillfällen i Sverige och därmed ökade
skatteintäkter och ökat välstånd i landet. I stället
måste vi möta miljöproblemen i transportnäringen
med ökad teknisk utveckling och kravställning. Det är
inte minskade transporter som är målet utan i stället
god miljö, ökad tillväxt och ökad sysselsättning.
Den metod som man dessutom vill använda för att
minska transporterna är höjda skatter på diesel och
bensin. För att använda miljöminister Anna Lindhs
uttalande skall man inte höja skatten i år före valet.
Därför är det lagt på utredning så att resultatet skall
komma någon gång i oktober. De tilltänkta koali-
tionsparterna kapptävlar dessutom om ännu högre
krav på höjda skatter på diesel och bensin och därmed
en orättfärdig fördelningspolitik i och med att vi vet,
precis som en lång rad internationella undersökningar
visat, att höjd skatt på diesel och bensin i praktiken
innebär att man träffar glesbygden, barnfamiljerna
och de grupper i samhället som har minst möjlighet
att möta ökade kostnader.
Ovanpå detta får vi den 1 juli i år ett s.k. fritt ca-
botage i Europa, något som vi står tämligen handfall-
na inför i Sverige i och med att fritt cabotage innebär
att utländska åkare kan konkurrera med svenska åkare
i Sverige med utländsk personal och utländska for-
donsskatter och utländska fordonspriser. Det innebär
redan betydande risker och även genomförande av
utflaggning, inte nu längre bara av sjöfartyg, utan
även av lastbils- och bussflottor till angränsande län-
der med lägre fordonsskatter, lägre bränsleskatter och
ibland även lägre personalskatter. Det innebär att vi
förlorar arbetstillfällen. Vi förlorar kompetens i trans-
portnäringen, som också gör att vi försämrar vårt
näringslivs konkurrenskraft. Vi förlorar skatteintäkter
utan att egentligen uppnå någonting annat än att
många gånger sämre renade bilar med värre avgasut-
släpp skall transportera svenska varor i svensk inri-
kestrafik.
Höjd skatt är ingen lösning. Det är snarast bara
frågan när den kommer, i vilken storleksordning den
är och vad det kommer att kosta i sysselsättning och
välfärd för stora och breda grupper i det svenska
samhället.
Vi talar om utflaggning av lastbilar och bussar till
utlandet, inte hela företagsgrupper som Stora och
liknande, och vi börjar se det även i sjöfartsnäringen,
där man försöker möta det med skattesubventioner i
stället för att ändra arbetslagar, införa internationella
register och ge samma möjlighet till likvärdig konkur-
rens som övrigt näringsliv har i Sverige. Det blir en
något bisarr transportpolitik när varje näring skall ha
sina subventioner om man har tillräckligt starkt fack.
När man däremot skulle flagga ut hela Ericssons till-
verkning från Norrköping till Skottland gick man inte
in med några om helst subventioner för att klara den
sysselsättningen. Uppenbarligen var facket inte till-
räckligt starkt.
Transportpolitiken och kommunikationspolitiken
har heller inte drivit på konkurrensutsättningen och
avregleringen tillräckligt. Det har gått långsamt med
avregleringarna för långväga busstrafik. Vi har note-
rat att bussar från Sundsvall som åker till Stockholm
först måste åka norrut till Timrå för att ta upp passa-
gerare för att sedan kunna åka vidare. Man har tving-
ats öka skatterna på buss för att kunna släppa regle-
ringarna på busstrafiken. Fullkomligt självklart är att
de som har lägre inkomster och sämre möjligheter har
större nytta av bussar. Det är samma sak med tåg och
flyg. Där finns det starka skäl för konkurrensfrämjan-
de inslag för att försöka få mer av folktåg och folkflyg
och inte bara affärståg och affärsflyg. Men det har
gått långsamt, och man har släpat fötterna efter sig.
Vi ser inga ingripanden mot posten, som slår
svenskt rekord i antalet olika brott mot konkurrensla-
gen. Närmare 100 ärenden ligger för avgörande i
konflikt med konkurrenslagstiftning. Det är skanda-
löst att statens egna företag är de som bryter mot
lagen mest när det gäller konkurrenslagstiftning.
Vi ser också hur Telia, en av de mest kvalificerade
operatörerna, inte kan få komma ut på marknaden och
konkurrera fullt ut, som fack och företagsledningen
kräver. Precis som de flesta säger tappar man både i
värde och i konkurrenskraft i och med att man inte får
komma ut och konkurrera på lika villkor. Då behöver
man ställa krav på att få nyttja den öppna riskkapital-
marknaden.
Facit av fyra år av socialdemokratisk kommunika-
tionspolitik, som borde ha varit att stödja sysselsätt-
ningen och tillväxten i ekonomin, är att den har blivit
transportfientlig. Politiseringen av beslutsfattande har
ökat. Det har gått trögt, och man har släpat benen
efter sig när det gäller avreglering och konkurrensut-
sättning och därmed effektivisering. Man har förlorat
möjligheter att utveckla Telia och ge ny sysselsättning
och att skapa ytterligare ett kompetenscentrum på
teleområdet i Sverige. Man har svikit sina vallöften
om kraftigt ökade satsningar på infrasstrukturen och i
stället gjort kraftiga nedskärningar av densamma.
Fru talman! Jag vill inte med detta säga att allt har
gått fel, men det mesta har inte blivit gjort. Svenska
folket får plikta för detta med färre jobb, sämre väl-
färd och därmed sämre utveckling, samtidigt som man
döljer fortsatta skattehöjningar som träffar svaga
grupper när det gäller diesel, bensin och fordon.
Fru talman! Med det anförda ber jag att få in-
stämma med de moderata reservationerna i finansut-
skottets betänkande.

Anf. 213 KARIN FALKMER (m):
Fru talman! Statsminister Göran Persson föresprå-
kade i en Ekointervju den 22 februari i år en s.k. sol-
nedgångsparagraf. Göran Persson menade i intervjun
att regler för företagen som inte använts skall upphöra
att gälla efter en viss tid.
I samband med behandlingen av näringsutskottets
betänkande nr 10 den 25 mars röstade de socialdemo-
kratiska ledamöterna i kammaren mot införandet av
en solnedgångsparagraf, samma förslag som statsmi-
nister Göran Persson själv offentligt uttalat sig för.
Göran Persson blev för ovanlighetens skull överkörd
av sina egna.
Fru talman! Under hela denna mandatperiod, i fy-
ra år, har regeringen hindrat och bromsat förslag till
bättre och enklare regler för företagen. Samtidigt har
olika företrädare för regeringen, likt vår statsminister,
vid upprepade tillfällen talat vackert om småföreta-
gens betydelse och vackert om vikten av att lätta på
den särskilt för de mindre företagen så betungande
regelbördan.
Det har under fyra år vuxit en djup avgrund mel-
lan de fagra orden och det som regeringen gjort i
handling. Regeringens trovärdighet har minskat i
samma takt som regelförenklingar ersatts med nya
betungande försämringar för företagen. Jag behöver
bara nämna momseländet och förlängningen av sjuk-
vårdsperioden för att alla skall förstå vad jag menar.

Fru talman! När vi nu om en stund voterar här i
kväll kommer det att handla om regeringens och so-
cialdemokraternas trovärdighet.
I en TV-intervju den 28 maj återupprepade stats-
minister Göran Persson sin önskan om en solned-
gångsregel.
I reservation nr 42 i betänkandet FiU20 föreslår
Moderata samlingspartiet, Folkpartiet och Kristdemo-
kraterna återigen åtgärder som syftar till att göra det
enklare att starta och driva företag, något som rege-
ringsföreträdare ofta har talat sig varma för. Bl.a.
föreslår vi återigen att en s.k. solnedgångsprincip
införs, en princip som innebär att regler som inte
använts på fem år skall ses över och avvecklas.
Detta är samma förslag om en solnedgångspara-
graf som statsminister Göran Persson så sent som för
en drygt vecka sedan upprepade i en TV-intervju.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 42 i
FiU:s betänkande nr 20, den reservation som innehål-
ler det solnedgångsförslag som Göran Persson själv
presenterat i massmedierna. Riksdagens ledamöter har
nu chansen att med kraft ställa sig bakom statsminis-
ter Göran Perssons vid flera tillfällen uttalade önske-
mål om en solnedgångsparagraf.

Anf. 214 LISBET CALNER (s) replik:
Fru talman! Solnedgångsparagraf låter väldigt
trevligt. I dagligt tal kallas det för krångel. Det har
sagts från flera av statsråden och från flera av de
socialdemokratiska representanterna i dag att det skall
vi naturligtvis försöka att undvika. Småföretagardele-
gationen har lagt fram sitt betänkande i dag, och re-
geringen kommer naturligtvis att ta detta under över-
vägande.
Jag vet inte om det är riktigt som Karin Falkmer
säger, att statsministern presenterade förslaget. Jag
såg själv inte inslaget, men jag vill minnas att det var
som svar på en fråga som han sade att han inte hade
någonting emot att införa någon form av solned-
gångsparagraf under förutsättning att det inte blir
problem med rättssäkerheten, brottsbekämpningen
och sådana saker. Vi har ingenting emot intentionen
och andemeningen i det som Karin Falkmer säger,
men därtill att rösta på den moderata reservationen i
dag, tror jag inte att vi socialdemokrater kommer att
göra.

Anf. 215 KARIN FALKMER (m) replik:
Fru talman! Det som gör mig så upprörd är just
skillnaden mellan vad socialdemokratiska företrädare
säger här i kammaren och vad regeringsföreträdare
säger när de är ute och talar i intervjuer eller på gator
och torg när det gäller de mindre företagen.
Nu säger Lisbet Calner att flera företrädare i dag
har framhållit viken av att göra det enklare för företa-
gen. Småföretagardelegationen lade fram 26 förslag i
december 1997. Företrädare i denna kammare har
förespeglat att det skulle komma många förslag i
samband med vårpropositionen. Besvikelsen hos
landets småföretagare blev mycket stor när det visade
sig att det i vårpropositionen saknades 22 av Småföre-
tagardelegationens förslag. Observera att det rör sig
om förslag som inte innebär några kostnader utan som
tämligen enkelt skulle kunna realiseras!
Solnedgångsparagrafen har statsminister Göran
Persson vid två tillfällen i massmedierna framhållit
som önskvärd. Vid ett tillfälle har den socialdemo-
kratiska riksdagsgruppen i denna kammare röstat
emot statsministerns önskemål. I kväll har ni möjlig-
het att stödja er egen partiledare och också att visa
svenska folket att det ligger någonting bakom alla de
fagra ord som socialdemokratiska företrädare använ-
der ute i samhällsdebatten.
Visa att ni menar någonting med det som ni säger!
Rösta med reservation nr 42!

Anf. 216 MAGNUS JOHANSSON (s):
Fru talman! Då vi i dag skall ta ställning till fi-
nansutskottets betänkande FiU20 gör vi det utifrån ett
mycket ljust perspektiv i allmänhet. Det var mycket
länge sedan framtidens såg så ljus ut som den gör just
nu. Man kan med tillförsikt se fram emot ett nytt
årtusende.
Dock finns det en liten del som jag skulle vilja
uppta kammarens sena timme med. Det handlar om
regeringens förslag om sänkt skatt på cigaretter. Skä-
let till detta anges vara att man på det viset vill försö-
ka att stoppa den ökade illegala införseln och försälj-
ningen samt därigenom säkerställa den skattebas som
tobaksskatten utgör. Frågan är dock om detta är rätt
sätt och om vi är beredda att betala det pris som en
sänkt skatt har genom ökad rökning och sämre folk-
hälsa.
Det förvånar mig vidare att regeringen i proposi-
tionen anför att vårt EU-medlemskap har inneburit
försämrade möjligheter att upprätthålla en effektiv
kontroll vid gränserna. Vi har under våren fattat en
rad beslut som har givit oss större möjligheter att
bekämpa gränsöverskridande brottslighet inom ramen
för just den europeiska unionen. Dessutom är det väl
inte främst från annat EU-land som smugglingen äger
rum. Jag vill nog hävda att EU-medlemskapet snarare
utökat våra möjligheter att bekämpa denna typ av
brottslighet.
Vad gäller huvudfrågan om man genom att sänka
priset kan minska den illegala införseln och försälj-
ningen visar väl andra exempel att det sambandet inte
är särskilt starkt.
Som exempel på detta kan anföras att i södra Eu-
ropa där priserna på tobak är de lägsta inom EU är ca
15 % smugglade cigaretter. Vidare har även Dan-
mark, som har ett tobakspris som anges som ett mål
av regeringen, lika stora problem med smugglingen
som Sverige har. Dessutom märkte tullen av en ökad
illegal införsel av bl.a. tobak redan innan höjningen
av tobaksskatten. Sammantaget leder detta mig till att
vi måste ha andra metoder att bekämpa ciga-
rettsmugglingen på än att sänka skatten.
Det är därför välkommet att tullen får ytterligare
resurser och ökade möjligheter till kontroll av bl.a.
punktskatter på tobak. Det är bra. Det är också bra att
regeringen har beslutat att tilldela Folkhälsoinstitutet
10 miljoner kronor till alkohol- och drogförebyggan-
de insatser bland barn och ungdom. Jag utgår självfal-
let ifrån att tobak i detta sammanhang betraktas som
en drog.
Fru talman! Men vi riskerar ju att sända dubbla
budskap, främst till ungdomar, när vi ena gången
inför en åldersgräns för inköp av tobak och anslår
medel till information om dess skadeverkningar bara
för att nästa gång tala om att det nu blir billigare att
röka. En grov uppskattning ger vid handen att den
sänkning av priset som regeringen föreslår leder till
att ytterligare 5 000, främst unga personer, börjar att
röka. Nu börjar 25 000 personer röka varje år, och det
tycker jag räcker gott.
Vi har i Sverige länge haft en hög beskattning på
bl.a. tobak - detta för att markera vår höga ambition
på folkhälsoområdet. Att priset har en stor betydelse
visar den undersökning som Folkhälsoinstitutet låtit
utföra. Den visar att efter höjningen av skatten förra
året har andelen rökare i Sverige minskat från 19 %
1996 till 16 % 1998. Man ser också att priset varit
den avgörande faktorn för att drygt 200 000 färre
röker dagligen.
Fru talman! Jag ser ingen anledning att uppta
kammarens tid med att yrka bifall till den motion som
jag och Karin Olsson har skrivit, utan vi nöjer oss
med att uttrycka vår tveksamhet till åtgärden av de
skäl som jag har anfört, och därför kommer vi att
avstå i omröstningen om sänkningen av tobaksskatten.

Anf. 217 ANDERS JOHNSON (fp):
Fru talman! Sveriges ekonomiska problem är inte
tillfälliga utan strukturella.
En viktig orsak till att vi under 30 år har halkat
efter i den ekonomiska utvecklingen heter Landsor-
ganisationen i Sverige. Bertil Jonsson formulerade
den 9 september 1996 uppgiften för Sveriges mäkti-
gaste intresseorganisation på följande sätt: "Vi säger
nej till allt tal om flexibilitet. Vi står i vägen. Vi står
kvar."
Dagens debatt har ju mycket handlat om skillna-
den mellan olika politiska partier. Jag tänker i mitt
anförande tala om den institution som mycket sätter
ramarna för regeringens politik och som till stora
delar finansierar regeringspartiets valrörelse.
I årets valrörelse bidrar LO med över 100 miljoner
kronor till Socialdemokraterna. Därtill kommer insat-
ser av hundratusentals funktionärer. LO:s valinsatser
är större än de resurser som alla andra partier förfogar
över tillsammans.
Socialdemokraternas beroende av LO:s ekono-
miska stöd sätter gränser för partiets politik. Under
den mandatperiod som nu går mot sitt slut har vi sett
rader av exempel på hur LO ställt sig i vägen för
angelägna ekonomiska reformer. Låt mig ge några
exempel:
Det första exemplet är arbetslöshetsförsäkringen,
som är mandatperiodens verkliga rysare med beslut,
uppskjutanden och upphävanden. I januari 1997 blir
det till slut som LO vill och Margareta Winberg sä-
ger: "Vi har fattat en överenskommelse mellan social-
demokraterna och LO som stärker den facklig-
politiska samverkan. Det är vi väldigt glada över."
Och Bertil Jonsson förklarar att regeringen med den
överenskommelsen köpte LO:s stöd i kärnkraftsfrå-
gan. Han säger: "Det är viktigare att skapa en a-kassa
enligt LO:s önskemål än att fortsätta bråka om kärn-
kraften. Folk vet ju ändå att LO egentligen vill ha den
kvar."
Det andra exemplet är arbetsrätten, som startar
med en återställare. Så vill LO nämligen ha det. Se-
dan kommer en utredning som LO saboterar. Sedan
kommer en medling som LO inte accepterar. Sedan
kommer några mycket blygsamma justeringar, som på
viktiga punkter ändå ger det centrala facket vetorätt.
Den 1 april - av alla dagar - i år säger Margareta
Winberg: "Med tanke på s-regeringens ideologiska
bindning till LO har jag mycket svårt se att vi skulle
kunna göra några nya förändringar av arbetsrätten."
Det tredje exemplet är arbetstiderna, där några
förslag aldrig läggs fram därför att LO inte accepterar
det. LO-tidningen skriver den 12 december 1997:
"LO har uppenbarligen fått ett slags vetorätt. LO och
socialdemokratiska partiet är överens om ett fackligt-
politiskt samarbete i valrörelsen. Det får inte störas av
en proposition om ny arbetstidslag som retar upp LO-
medlemmarna."
Det fjärde exemplet är lönebildningen, där utred-
ningsdirektiven helt utformas efter LO:s önskan, trots
protester från alla andra parter på arbetsmarknaden.
Det femte exemplet är skatterna, där mandatperio-
den startar med en återställare i LO:s anda.
Det sjätte exemplet är hushållstjänsterna, där nå-
got förslag aldrig läggs fram därför att LO inte accep-
terar det.
Fru talman! Det är så det viktigaste maktblocket i
svensk politik arbetar. Pengar, privilegier och perso-
ner flödar mellan partiets och LO:s ledningar. Sveri-
ges mäktigaste politiska parti är i händerna på den
mäktigaste intresseorganisationen, vars credo är att
säga nej till allt tal om flexibilitet, att stå i vägen, att
stå kvar.
Därmed står också svensk ekonomi kvar och
stampar. Den höga arbetslösheten finns kvar, därför
att LO står i vägen. Vi halkar ned i välståndsligan,
därför att LO vill att Sverige skall stå kvar.
I sina beryktade memoarer säger Göran Persson
att en socialdemokratisk politiker blir oerhört svag om
han kommer i konflikt med LO. Därför har Persson
som statsminister strömlinjeformat partiets politik
efter LO:s krav.
En som vet vad det handlar om är uppenbarligen
Socialdemokraternas informationschef och valstrateg
Karl-Petter Thorwaldson, som häromåret i LO-
tidningen sade att LO:s makt beror på Socialdemokra-
terna och Socialdemokraternas makt beror på LO.
Han sade vidare: "Låt oss se sanningen i vitögat.
Facklig-politisk samverkan är, när högtidstalen har
tystnat, ytterst en fråga om makt och maktutövning."
Fru talman! Om det åter skall bli fart på Sverige
måste väljarna i höst lyfta ut Socialdemokraterna ur
kanslihuset. Vi måste få en regering som vågar ge sig
på det hårda arbetet att systematiskt bryta ned det
stora maktblocket. LO skall inte längre få stå i vägen.
Till sist, fru talman, får inte en sådan här kväll ba-
ra vara en kväll med klagomål och kritik. Det måste
också vara en kväll för glädje. Jag vill därför uttrycka
min glädje över att ha fått vara med i denna kammare
under några månader.
Jag vill särskilt uttrycka ett tack till fru talman för
den fina slipsen, som jag i vederbörlig ordning har
utkvitterat i kammarfoajén.

Anf. 218 LISBET CALNER (s):
Fru talman! Jag fick just höra att Anders Johnson
har skrivit en bok om ämnet fackligt-politiskt samar-
bete.
Jag fann anförandet osakligt, osannolikt och
osmakligt.

Anf. 219 ANDERS JOHNSON (fp):
Fru talman! Jag skall bjuda Lisbet Calner på ett
exemplar av boken.
Vartenda påstående är naturligtvis belagt med
källa, därför att ett så här kontroversiellt ämne kan
icke behandlas utan att man kan belägga det med
källa. Ta bara ett av mina påståenden, att LO ger ett
större ekonomiskt stöd till Socialdemokraterna i årets
valrörelse, som är mer omfattande än vad alla andra
partier här i kammaren förfogar över tillsammans. Det
bygger ytterst på en uppgift från Socialdemokratiska
partistyrelsen, levererad till riksdagens utred-
ningstjänst. På punkt efter punkt kan jag belägga alla
citat. Jag tycker också att de är osmakliga.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 4 §.)

4 § Följdlagstiftning till det nya pensionssyste-
met

Föredrogs
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1997/98:SfU14
Följdlagstiftning till det nya pensionssystemet

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
Beslut

FiU27 Tilläggsbudget 1 för budgetåret 1998
Mom. 17 (bemyndigande om regionalpolitiska åtgär-
der)
1. utskottet
2. res. 18 (m, fp, v, mp, kd)
Votering:
170 för utskottet
112 för res. 18
3 avstod
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 137 s, 2 m, 22 c, 8 v, 1 mp
För res. 18: 61 m, 21 fp, 7 v, 14 mp, 9 kd
Avstod: 2 s, 1 v
Frånvarande: 22 s, 17 m, 5 c, 5 fp, 6 v, 3 mp, 6 kd

Mom. 22 (bemyndiganden om ersättning för avveck-
ling av en reaktor i Barsebäcksverket)
1. utskottet
2. res. 20 (m, fp, kd)
Votering:
201 för utskottet
105 för res. 20
1 avstod
42 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 144 s, 22 c, 1 fp, 19 v, 15 mp
För res. 20: 73 m, 21 fp, 11 kd
Avstod: 1 v
Frånvarande: 17 s, 7 m, 5 c, 4 fp, 2 v, 3 mp, 4 kd

Mom. 39 (sammanställning av anslag och utgiftsramar
på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret
1998)
1. utskottet
2. res. 28 (m)
3. res. 29 (c)
Förberedande votering:
74 för res. 28
23 för res. 29
209 avstod
43 frånvarande
Kammaren biträdde res. 28.
Huvudvotering:
141 för utskottet
73 för res. 28
92 avstod
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s
För res. 28: 73 m
Avstod: 2 s, 22 c, 22 fp, 20 v, 15 mp, 11 kd
Frånvarande: 18 s, 7 m, 5 c, 4 fp, 2 v, 3 mp, 4 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

FiU20 Riktlinjer för den ekonomiska politiken,
utgiftstak, m.m.
Mom. 1 (allmänna riktlinjer för den ekonomiska poli-
tiken)
1. utskottet
2. res. 1 (m, fp, kd)
3. res. 2 (c)
4. res. 3 (v)
5. res. 4 (mp)
Förberedande votering:
Kammaren biträdde res. 1 med acklamation.
Huvudvotering:
141 för utskottet
106 för res. 1
58 avstod
44 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s
För res. 1: 73 m, 22 fp, 11 kd
Avstod: 2 s, 21 c, 20 v, 15 mp
Frånvarande: 18 s, 7 m, 6 c, 4 fp, 2 v, 3 mp, 4 kd
Lisbet Calner (s) anmälde att hon avsett att rösta ja
men markerats ha avstått från att rösta.

Mom. 9, 10 och 11 (utgiftstak för staten m.m.)
1. utskottet
2. res. 26 (m)
3. res. 27 (c)
4. res. 28 (fp)
5. res. 29 (v)
6. res. 30 (mp)
7. res. 31 (kd)
Förberedande votering 1
15 för res. 30
13 för res. 31
278 avstod
43 frånvarande
Kammaren biträdde res. 30.
Förberedande votering 2:
21 för res. 29
16 för res. 30
268 avstod
44 frånvarande
Kammaren biträdde res. 29.
Förberedande votering 3:
23 för res. 28
21 för res. 29
262 avstod
43 frånvarande
Kammaren biträdde res. 28.
Förberedande votering 4:
24 för res. 27
23 för res. 28
259 avstod
43 frånvarande
Kammaren biträdde res. 27.
Förberedande votering 5:
76 för res. 26
22 för res. 27
206 avstod
45 frånvarande
Kammaren biträdde res. 26.
Huvudvotering:
143 för utskottet
73 för res. 26
90 avstod
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 143 s
För res. 26: 73 m
Avstod: 22 c, 22 fp, 20 v, 15 mp, 11 kd
Frånvarande: 18 s, 7 m, 5 c, 4 fp, 2 v, 3 mp, 4 kd

Mom. 13 (skattepolitikens allmänna inriktning)
1. utskottet
2. res. 32 (m)
3. res. 33 (c)
4. res. 34 (fp)
5. res. 36 (mp)
6. res. 37 (kd)
Förberedande votering 1:
16 för res. 36
17 för res. 37
272 avstod
44 frånvarande
Kammaren biträdde res. 37.
Förberedande votering 2:
24 för res. 34
13 för res. 37
268 avstod
44 frånvarande
Kammaren biträdde res. 34.
Förberedande votering 3:
24 för res. 33
24 för res. 34
255 avstod
46 frånvarande
Talmannen konstaterade att lika röstetal uppkommit.
Utgången skulle avgöras genom lottning.
Talmannen anmodade Åke Gustavsson (s) och Patrik
Norinder (m) att fungera som kontrollanter vid lott-
ningen samt Margitta Edgren (fp) att förrätta lottning-
en.
Den upptagna lottsedeln visade ett ja och kammaren
hade således antagit res. 33.
Förberedande votering 4:
75 för res. 32
22 för res. 33
209 avstod
43 frånvarande
Kammaren biträdde res. 32.
Huvudvotering:
142 för utskottet
73 för res. 32
91 avstod
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 142 s
För res. 32: 73 m
Avstod: 1 s, 22 c, 22 fp, 20 v, 15 mp, 11 kd
Frånvarande: 18 s, 7 m, 5 c, 4 fp, 2 v, 3 mp, 4 kd

Mom. 16 (särskilda småföretagaråtgärder)
1. utskottet
2. res. 42 (m, fp, kd)
Votering:
180 för utskottet
123 för res. 42
2 avstod
44 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 142 s, 4 c, 19 v, 15 mp
För res. 42: 73 m, 18 c, 22 fp, 10 kd
Avstod: 1 s, 1 kd
Frånvarande: 18 s, 7 m, 5 c, 4 fp, 3 v, 3 mp, 4 kd
Rigmor Ahlstedt och Birgitta Carlsson (båda c) an-
mälde att de avsett att rösta nej men markerats ha
röstat ja.

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

SfU14 Följdlagstiftning till det nya pensionssyste-
met
Kammaren biföll utskottets hemställan.

5 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Propositioner
1997/98:168 Godtrosförvärv
1997/98:179 Lag om förbud mot diskriminering i
arbetslivet av personer med funktionshinder
1997/98:180 Lag om förbud mot diskriminering i
arbetslivet på grund av sexuell läggning
1997/98:181 Ökade möjligheter att ingripa mot vissa
mc-klubbar, m.m.

Skrivelser
1997/98:161 Utvärdering av icke-finansiella ägare till
banker
1997/98:172 En narkotikapolitisk redogörelse

Motioner
med anledning av prop. 1997/98:165 Utveckling och
rättvisa - en politik för storstaden på 2000-talet
1997/98:A63 av Bertil Persson (m)
1997/98:A64 av Elver Jonsson m.fl. (fp)
1997/98:A65 av Barbro Johansson m.fl. (mp)
1997/98:A66 av Michael Stjernström m.fl. (kd)

med anledning av prop. 1997/98:167 Ändringar i
lagen (1993:599) om radiokommunikation, m.m.
1997/98:T59 av Per Westerberg m.fl. (m)

6 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 9 juni

1997/98:861 av Rolf Gunnarsson (m) till statsrådet
Thomas Östros
Namnfrågan för skattemyndigheten Gävle
1997/98:862 av Andreas Carlgren (c) till statsrådet
Ylva Johansson
Åtgärdsprogram för grundskolan
1997/98:863 av Andreas Carlgren (c) till statsrådet
Ylva Johansson
Individuella studieplaner

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll måndagen den 5 oktober.

7 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att följande skriftliga svar på frågor in-
kommit

den 9 juni

1997/98:796 av Per Bill (m) till statsrådet Leif Pag-
rotsky
Export av programvara som innehåller stöd för kryp-
tering
1997/98:797 av Roy Ottosson (mp) till jordbruksmi-
nistern
Utfiskning i Bottenhavet
1997/98:798 av Carina Hägg (s) till statsrådet Pierre
Schori
Barnarbete
1997/98:809 av Gudrun Lindvall (mp) till jord-
bruksministern
Hönsburar

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll den 5 oktober.

8 § Kammaren åtskildes kl. 21.52.

Förhandlingarna leddes
av tredje vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 3 § anf. 23 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. anf. 60 (delvis),
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 102 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 152 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m. anf. 177 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. anf. 213
(delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.