
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 1997/98:12</div>
<div class="sidhuvud_datum">Onsdagen den 8 oktober</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 9.00 - 18.02</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>19.00 - 20.59</pre><pre>Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor</pre><pre>
----------------------------------------------------------------------</pre><pre>1 §  Partiledardebatt</pre><pre>Anf.  1  CARL BILDT (m):
Fru talman! Ledamöter av kammaren, statsminis-
tern, representanter för regeringen och andra! Det var
ett bra tag sedan jag hade möjlighet att stå i denna
talarstol. Andra uppdrag har som bekant under några
år fört mig bort från Sverige och till problem i Europa
som har varit och fortfarande är av en helt annan
dignitet än det vi har att hantera i våra diskussioner i
denna kammare. Men det var alltid självklart för mig
- inte alltid för dem på pressläktaren, läste jag i tid-
ningarna - att jag skulle återvända hit.
Uppgiften att bygga fred och försoning i Bosnien,
Balkan och sydöstra Europa är på intet sätt avslutad.
Att bygga fred och reparera det som krig har förstört
är en uppgift som kräver långt mer av tid, långt mer
av tålamod än vad jag tror att de flesta av oss inser
och än vad jag också själv en gång insåg. Jag lämnade
stafettpinnen till min efterträdare, och jag vet att
framgången för fredssträvandena där ytterst kommer
att vara en funktion av framgången för arbetet att
bygga en starkare freds-, en starkare samarbets- och
en starkare säkerhetsordning i Europa i dess helhet. I
det arbetet måste enligt min mening Sverige vara
berett att spela en aktiv, en pådrivande och jag vill
säga en passionerad roll. Ingenting är viktigare för
freden för alla människor i framtidens Europa än att
vi kan bygga ett långt starkare, långt bredare och långt
bättre europeiskt samarbete än det vi har i dag.
Här i Sverige, i denna riksdag, handlar mycket av
vår diskussion, har jag noterat, om det som var, och
det är långt ifrån oviktigt. Men jag har ändå slagits av
hur litet det egentligen handlar om det som skall
komma i framtiden, om olika förutsättningar och
möjligheter och vad vi tillsammans kan göra för att
Sverige skall bli bättre och få ge en bättre framtid för
alla och envar i det land som är vårt.
I dag är det 841 dagar kvar till dess att vi går över
från året 1999 till året 2000, en stark symbol för en ny
tid. Det är verkligen en ny tid med till stor del nya
förutsättningar, nya möjligheter och nya utmaningar.
Inte så att allt är förändrat men i alla fall tillräckligt
för att det måste dominera diskussionen om vägar
framåt för vårt land i en värld som öppnas upp för
frihet, för demokrati, för den fria handeln och de fria
ekonomierna, som omvandlas genom den snabba
vetenskapliga och teknologiska utvecklingen, infor-
mationstekniken, bioteknologins alla nya möjligheter
att ge så många fler människor ett värdigt liv under år
som kommer. Och samtidigt har vi problemen: de
etniska och kulturella konflikternas brutalitet - det
kan vi ibland se mitt inne i vårt eget samhälle - ris-
kerna för nya delningslinjer mellan nationer och mel-
lan individer, globala utmaningar för vår miljö, inte
minst genom riskerna för vår atmosfär och vårt kli-
mat.
Diskussionen om politikens ansvar och roll håller
på att förändras. Alltför länge dominerades debatten,
tyckte jag, av dem som sade att ju mer av politik ett
samhälle styrs av, desto bättre. Därefter kom den
naturliga motkraften i dem som hävdade att ju mindre
av politik, desto bättre förutsättningar. Jag tror att
bägge hade fel. Det totalt kollektiviserade samhället
kvävde människan, kvävde friheten och orsakade
outsägliga tragedier i vår del av världen i detta år-
hundrade. Men ett samhälle utan politiskt ansvarsta-
gande klarar inte av att skapa förutsättningarna för
den förnyelse som nu är så viktig när vi går in i en ny
tid. Kanske är vi på väg mot en ny balanspunkt i den
debatten. Det tror jag, och det påverkar också vår
debatt och våra uppgifter.
Vi måste försöka blicka in i den nya tid som
kommer och ge politiken den inriktning som skapar så
bra förutsättningar som möjligt för individer, familjer,
företag, för alla, stabilitet och förutsättningar för att
de själva skall kunna forma sin framtid. Det finns
mycket att göra. Mycket har blivit bättre i Sverige
under 1990-talet. Annat har inte blivit det. När jag
reser runt i Sverige möter jag alltför många som inte
tycker att det finns någon riktig framtidsvision, någon
riktig framtidsvilja, några riktiga möjligheter. Det har
vi gemensamt en skyldighet att försöka ändra på.
Det avgörande samhällsproblem som vi alla måste
försöka att angripa är den låga sysselsättningen. Näs-
tan var tredje svensk i arbetsför ålder har inte ett
riktigt jobb, en fast anknytning till arbetsmarknaden.
Även de mesta optimistiska prognoser - vi hoppas
alla att de slår in - ger en sysselsättning vid slutet av
1990-talet som är väsentligt lägre än vid 1990-talets
början. Arbetslösheten kommer under denna mandat-
periods sista år enligt regeringens finansplan inte att
vara en enda liten tiondels procent lägre än vad den
var det första året av denna mandatperiod. Det var
inte så någon av oss ville ha det.
Nu går konjunkturen upp. Det är bra. Vi får hop-
pas att den blir stark. Men det är inget skäl att lägga
ned politiken därför att ingen konjunkturuppgång
allena kommer att vara tillräcklig för ge oss de ca
500 000, en halv miljon, nya riktiga jobb runt om i
vårt land som vi behöver för att vi skall kunna säga att
arbetslösheten icke längre är ett samhällsproblem. Det
är dit vi måste sikta. Det kan finnas delmål på vägen,
det är alls inte fel, men vi måste hela tiden ha blicken
fäst på det vi faktiskt vill nå. Det är avgörande för vår
framtida välfärd att vi når dit därför att välfärd kom-
mer ur arbete. Får vi inte arbete åt alla kommer vi i
längden heller aldrig att kunna ge välfärd åt alla. Om
allt färre människor skall försörja alltfler människor
kommer det hela förr eller senare att brista, och det
vill vi inte vara med om.
Det är inte enkelt att nå dit. Det kan ta tid. Jag har
talat om mitten på kommande decennium. Nu vet
ingen av oss hur den internationella ekonomin i detalj
kommer att utvecklas, men ett är säkert: Ju länge vi
dröjer med att ge politiken en tydlig inriktning mot
detta mål, desto längre dröjer det också innan vi fak-
tiskt kommer fram.
Vi kommer aldrig att kunna skapa förutsättningar-
na för nya riktiga jobb och tryggare välfärd om vi inte
skapar bättre förutsättningar för företagande och före-
tagsamhet.
Vill vi ha - och det tror jag att vi alla vill - en väl-
färd i Europatopp, så måste vi ha en sysselsättning i
Europatopp, och då måste vi ha ett företagandeklimat
i Europatopp. Det är enkelt sagt, men det är inte alltid
så enkelt gjort.
Alltfler säger nu att sänkta skatter är en förutsätt-
ning för nya jobb. Och detta att sänkta skatter förbätt-
rar förutsättningarna för nya jobb, har jag noterat,
förenar nu så gott som varje nationell, internationell,
oberoende bedömare av svensk ekonomi med på ett
eller annat sätt huvuddelen av partierna här i riksda-
gen. Det finns ju förvisso olika uppfattningar om både
storleksordning och utformning, och konstigt vore det
väl annars. Men det finns ändå en nästan remarkabel
enighet om denna nödvändiga inriktning av förnyel-
sen för att ge de nya jobben som skall säkra framti-
dens välfärd.
Jag har ju föreslagit - och statsministern och jag
har haft en liten brevväxling till Ulf Dahlstens from-
ma, antar jag - att vi skulle kunna titta på möjlighe-
terna att gå tillbaka till det vi alla vad gäller inkomst-
skatten lovade i början på 1990-talet, att de allra
flesta bara skulle behöva betala 30 % av sin inkomst i
skatt, att ingen skulle behöva betala mer än hälften av
en inkomstökning i skatt. Då, när de löftena utställdes
och förklarades vara giltiga för nästan ett århundrade,
var det ingen som inte ansåg att det var fullt förenligt
med offentliga åtaganden av all den kvalitet och all
den omfattning som man från olika utgångspunkter i
denna riksdag ansåg vara en självklarhet. Jag tror
fortfarande att det vore en styrka för Sverige om detta
skulle vara möjligt, därför att det skulle ge ett klart
besked till medborgare och till företag om vad som
gäller i dag och, ännu viktigare, vad som gäller i mor-
gon.
Jag har märkt att många har reagerat mot vad man
uppfattar som rätt eller fel om en politik som har varit
ganska mycket hit och dit och upp och ned och som
därmed kommit att, vilket säkert inte varit viljan men
ofta effekten, skapa otrygghet och osäkerhet vad gäl-
ler framtidens förutsättningar hos många familjer
likväl som hos företag. Det behövs också sänkta
skatter och förbättrade förutsättningar för företag och
kapitalbildning. Att inte göra det är i grunden orättvist
mot dem som då kanske berövas möjligheten till ett
nytt jobb i framtiden. Företagandeklimatet är avgö-
rande. Det handlar om stabiliteten i de långsiktiga
förutsättningarna, det handlar om skatten och det
handlar om en förnyad och flexibel arbetsrätt i en mer
dynamisk ekonomi.
Det går heller aldrig att bortse från den alldeles
grundläggande betydelsen av de europeiska samman-
hangen. Vårt medlemskap i den europeiska unionen
och de möjligheter och krav som detta innebär är av
mycket stor betydelse. Här måste vi, tycker jag, snart
skaffa oss en strategi som är mer detaljerad och mer
tydlig för hur vi skall gå vidare under de kommande
åren, därför att utan en sådan blir ju vår strategi för
nya riktiga jobb och därmed tryggandet av välfärden
haltande och ofullständig, och det vill i grunden ing-
en.
Det är vår uppfattning, som bekant, att Sverige
skulle vara berett att redan från början ta steget in i
det europeiska valutasamarbetet fullt ut. Det är för
mig ingen tvekan om att det vore bra, och jag och vi
kommer att fortsätta att hävda den ståndpunkten så
länge det är möjligt. Jag känner ju till regeringens
ståndpunkt och jag känner till majoritetsförhållandena
i denna kammare. Jag vet att regeringen nu, av skäl
som den har redovisat, inte vill utnyttja den möjlighet
som Sverige har. Jag noterar också att regeringen inte
har stängt några dörrar för framtiden, och det är i och
för sig mycket bra.
Jag tror att utvecklingen här kommer att gå snab-
bare fram - det handlar inte minst om ekonomin - än
vad många i dag tror. Därför tror jag att det är viktigt
att vi får en nationell strategi för hur denna viktiga
framtidsfråga för våra möjligheter till nya jobb och
våra möjligheter också till inflytande i största allmän-
het i Europa skall hanteras. Vi kan inte bara vänta.
Därför skulle jag vilja att vi prövade möjligheten att
efter den nationella debatt och de ställningstaganden
från olika håll som är nödvändiga underställa svenska
folket frågan om vårt fulla deltagande i den europeis-
ka valutaunionen för prövning i samband med att vi
går till val till Europaparlamentet i juni 1999. Det
öppnar för en bred debatt i denna viktiga framtidsfrå-
ga. Det skapar förutsättningarna för Sverige att gå in i
det nya seklet fullt ut som en medlem i hela det euro-
peiska samarbetet. Det skapar förutsättningar för att
Sverige, när vi blir ordförande i det europeiska sam-
arbetet, fullt ut kan ha inflytande på varje del av hur
detta samarbete utvecklas. Det skapar också klart
bättre förutsättningar för vår ekonomi, för företagan-
de, för möjligheter till nya jobb och tryggad välfärd.
Faktiskt är få frågor viktigare än denna när vi nu skall
diskutera framtidens förutsättningar för jobb, för
välfärd, för trygghet och för stabilitet för alla och
envar i detta land.
(Applåder)</pre><pre>Anf.  2  OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Jag vill börja med att rikta en väl-
komsthälsning till Carl Bildt, som är hemma igen
efter att ha haft att hantera ett viktigt internationellt
uppdrag. Vi har alla, tror jag, med spänning följt det
arbetet. Det är också självklart att det inte var avslutat
när Carl Bildt lämnade Bosnien, men vi hoppas att det
skall drivas vidare i samma anda.
Jobbet här hemma var inte heller avslutat, om man
säger så. För att återknyta till den senaste partiledar-
debatten, eller i varje fall den särskilda debatten som
ägde rum när Carl Bildt lämnade kammaren för Bos-
nien, skall jag citera direkt ur protokollet vad Carl
Bildt sade då: "Vi har sett räntan gå i taket, och vi har
sett kronan gå i botten under de senaste veckorna på
ett sätt som gör att det finns anledning att tala om en
katastrofkurs för den svenska ekonomin." Det var den
5 april 1995.
Det har hänt en del sedan dess. Sverige står nu in-
för nya möjligheter. För första gången på 30 år kan vi
se an en konjunkturuppgång utan att den har föregåtts
av devalveringar eller expansion, för den delen, i den
offentliga sektorn. Det är uppenbart vad handlings-
kraftiga majoriteter betyder för ett lands förmåga att
skapa förutsättningar för hållbar tillväxt och utveck-
ling.
Sverige står nu inför möjligheten att skapa nya
jobb utan att låna, att genomföra det ekologiska lyftet
och utveckla företagandet, att fullfölja det stora kun-
skapslyftet i hela landet, att låta människor känna
ökad trygghet i vård, omsorg och på ålderns höst, att
utveckla hela Sverige samt att ge  handlingsfrihet att
starkt stå utanför EMU, den europeiska valutaunio-
nen.
Politik är ju inte bara prat eller program. Det är
också ansvar och handling, och handling ljuger inte.
Vi har som parti ställt upp under hela 90-talet. Vi har
genomfört mycket, och vi har därför en viss trovär-
dighet när vi säger att vi kan genomföra mer. Sverige
har sanerat sina offentliga finanser. Vi har nått målet,
men det återstår självklart mycket mer att göra. Nu
öppnar sig de offensiva möjligheterna.
För det första: Insatserna skall nu maximalt inrik-
tas på att skapa nya jobb. Vi vet alla att detta inte är
något som vi som politiker kan kommendera fram. Vi
kan skapa förutsättningar i den privata sektorn. Vi kan
ge bidrag till kommunerna, och det gör vi. Vi kan
naturligtvis själva som arbetsgivare bestämma över
den statliga sektorn.
Jag sade att Sverige kan stå starkt utanför EMU.
Vi ser nämligen betydande risker med EMU-
projektet. EMU försvårar kraftigt östutvidgningen av
EU, och därmed hotas fredsprojektet EU. Med kon-
troll över den ekonomiska politiken ökar Sveriges
möjligheter att stå utanför EMU utan marknadsbe-
straffning - det som många experter för inte så länge
sedan varnade för. Genom en politik för sunda finan-
ser skapas den handlingsfrihet som vi eftersträvar för
Sverige att ej bli EMU-medlem. För att minska sår-
barheten måste vi reducera statsskulden.
Det är klart att jag inte har någon anledning att
annat än välkomna Carl Bildts uttalande om att
svenska folket bör vara med i den här beslutsproces-
sen. En folkomröstning är, som vi ser det, nödvändig i
just den frågan, eftersom den egentligen är större än
frågan om EU-medlemskapet.
Det finns emellertid en del som vill springa ifrån
notan. Det är denna generation som åsamkat landet
både statsskuld och miljöskuld. Vi har att ta ansvaret
för detta - inte skjuta över problemen på kommande
generationer. Dagens ungdomar har rätt att kräva
detta av oss. Detta borde för övrigt vara god icke-
socialistisk politik.
Vi har nu en omfattande skattedebatt. Det är näs-
tan så att man befarar att folk springer omkull varand-
ra i ivern att hålla skattesänkningsanföranden från
denna och andra talarstolar. Och självklart: Vi har nu
skapat grunden för att skatterna skall kunna sänkas -
men med förnuft. Grunden är sunda statsfinanser.
Sänkta skatter skall främja nya jobb, genom sänkta
arbetsgivaravgifter riktade till mindre och medelstora
företag, skattelättnader för fåmansbolagen och på sikt
avskaffad förmögenhetsskatt, som håller tillbaka
kapitalflykt från Sverige.
Problemet i Sverige är inte att de som tjänar
50 000 kr i månaden har det knapert, utan problemet
är att alltför många med lägre inkomster inte kan leva
på sin lön utan sliter på marginalen eller tvingas till
det sociala. Därför skall låg- och medelinkomsttagare
få sänkt skatt, klart och tydligt, genom höjt grundav-
drag, inte osäkert i en dimhöljd framtid med en teknik
som aviserar att man inte riktigt vet vad effekterna
kommer att bli. Dessutom anser vi att fastighetsskat-
ten skall sänkas och orimligheterna i fastighetstaxe-
ringen - som är den verkliga boven i boskattedramat
- undanröjas snarast.
För det andra skall det ekologiska lyftet få Sverige
att växa. Konsumtion som skadar miljön måste suc-
cessivt minskas. För att bygga kretsloppssamhället
krävs åtgärder för att minska miljöskulden och ut-
veckla producentansvaret. Också där handlar det om
att ta ansvar. Skatter växlas - upp för den som förore-
nar miljön och ned för den som arbetar. Omställning-
en av energisystemet skall fullföljas demokratiskt.
Varför gick vi annars ut och frågade det svenska fol-
ket 1980?
Vi ligger bland de lägsta i energipriser i Europa,
och så kommer det att fortsätta att vara. Energibe-
skattningen skall ge goda förutsättningar för den
svenska industrins internationella konkurrenskraft.
Beskattningen skall ge drivkraft för företag och hus-
håll att ställa om till förnybara energislag, som inte
skall beskattas alls.
För det tredje måste Sverige investera för det
framtida kunskapssamhället. Vi har varit pådrivande
för den expansion av högskoleutbildningen som nu
sker över hela landet. Nu föreslår vi att en ny gymna-
sieexamen införs, för att underlätta för den internatio-
naliserade arbetsmarknaden, för att ta igen tidigare
misslyckanden och för att öka flexibiliteten i gymna-
sieskolan.
Men det är viktigt att i utbildningssamhällets byg-
gande gå vidare från den grund man har, inte ständigt
återkomma med smärre eller större förändringar som
skapar oro i skolan. Lärare, elever och föräldrar skall
tillsammans med kommunerna sköta skolan - inte
staten. Ansvar och finansiering skall dessutom ligga
på samma ställe. Det är en gammal god och sund
regel. Inte blev det heller bättre trygghet i Sverige när
polisen förstatligades. Det är därför som vi är mot-
ståndare till ett sådant förslag.
För det fjärde: Centerpartiet vill ge den lokala ni-
vån nyckeln till skapandet av framtidens samhälle. Då
ökar människors inflytande och personliga ansvar.
Resurserna utnyttjas effektivt, därför att man har
överblick. Man vet vad man talar om, och man vet
vad man gör. Därför tillskjuts nu i flera omgångar
pengar till kommuner och landsting, för satsningar på
skolan, vården och omsorgen. Vi föreslår ett nytt
familjepolitiskt stöd, med större valfrihet. Det behövs
vidare en reform för ökad grundtrygghet, omfattande
familjestödet, ett nytt studiestöd samt en ny arbetslivs-
och ohälsorelaterad försäkring. Detta finns i våra
partimotioner, väckta under de gångna veckorna med
sikte på den kommande valperioden.
Det krävs vidare ett större politiskt ansvar för att
vända den negativa befolkningsutvecklingen i stora
delar av vårt land. Vi väntar naturligtvis på en regio-
nalpolitisk proposition så småningom från regeringen.
Det är smart att inte tvinga folk att flytta. Det river
upp nätverk och skapar otrygghet. Det skapar ofta
överhettning, inte minst i den här regionen. Det såg vi
1989, och vi kommer alla ihåg följderna så småning-
om. Valfrihet bör råda även på det här området.
Decentralisering av statlig verksamhet måste öka i
stället för att statliga myndigheter och verk ständigt
sparar i periferin, i ytterkanterna. En nationell strategi
för decentralisering av centrala offentliga funktioner
bör läggas fast. I det nya samhället borde det väl
också vara självklart med enhetstaxa för ISDN-
anslutning eller motsvarande. Alla skall ju ha samma
tillgång till IT-samhällets tillväxt.
Avgörande för Sveriges ekonomiska slagkraft är,
förutom fast kurs i den ekonomiska politiken, en
lönebildning som inte överskrider samhällsekonomins
ramar. Ansvaret vilar på arbetsmarknadens parter,
men Centerpartiet förordar dessutom förändrade spel-
regler för att motverka konflikter.
Fru talman! Sverige står inför nya möjligheter, sa-
de jag inledningsvis. Varför?
Jo, halvårsskiftet 1994 bedömdes det statliga lå-
nebehovet till 230 miljarder kronor. Det antydde i
varje fall att fyrklöverregeringens arbete med att sane-
ra Sveriges ekonomi inte var klart. Vi lånade till var
tredje a-kassekrona, var tredje vårdnadsbidragskrona,
var tredje krona till försvaret och var tredje krona till
handikappreformen. Det givetvis en i längden ohåll-
bar situation.
Jag talade i valrörelsen 1994 om behovet av na-
tionell samling för att reda ut Sveriges ekonomiska
problem. Det var få i andra partier som lyssnade den
gången, men behovet fanns där och blev än tydligare
efter den s.k. vänstersvängen hösten/vintern 1994-
1995. Sverige behövde samling, samarbete och sta-
bilitet för att komma ur krisen. Vi ställde upp - när
det blåste snålt.
Därför är det med ödmjukhet som Centerpartiet nu
kan konstatera att Sveriges ekonomi utvecklats mer
positivt än någon bedömare kunnat hoppas, de senaste
två och ett halvt åren. Därför står Sverige inför nya
möjligheter.
Räntorna har halverats - det betyder mångmil-
jardbelopp i vinst för det näringsliv som vi enligt
vissa partiledare lämnat i sticket - för att inte tala om
människors bolån.
Räntegapet gentemot Tyskland har minskat dra-
matiskt, trots EMU-förespråkarnas profetior om mot-
satsen. Statsskulden har stabiliserats som andel av
bruttonationalprodukten långt tidigare än vid då trod-
de, och den skall nu betas av. Det statliga lånebehovet
har eliminerats, och arbetslösheten börjar sjunka.
Det finns slängar i politiken som man ibland kan-
ske inte behöver bry sig om. Men till den som känner
igen sig säger jag att vi inte har borstat Göran Persson
på ryggen eller suttit i hans knä, även om det kanske
skulle finnas utrymme. Om det hade hjälpt Sveriges
ekonomi så hade jag varit beredd att göra det också.
Men det har inte behövts och än mindre krävts.
Låt oss gå två och ett halvt år tillbaka i tiden till
den 5 april 1995. Jag läste upp ett inledande citat,
men det fanns fler. Det paket som vi sydde ihop nat-
ten till den 5 april och levererade i den särskilda de-
batt som Moderaterna hade krävt kommenterades
bl.a. av Carl Bildt som sade: "Det är en lösning som
med all sannolikhet är svagare än vad Sverige behö-
ver." Observera att han sade med all sannolikhet.
Sedan åkte Carl Bildt till Bosnien.
Lars Leijonborg sade: "Jag är skeptisk."
Johan Lönnroth sade: "Det behövs i dag inte fler
sparpaket." Det var fenomenalt i sig.
Nu skall jag inte använda min debattid till citat
och återblick. Men jag vill understryka vad jag själv
sade denna morgon den 5 april 1995:
"Låt mig deklarera för Centerpartiets räkning att
vi tänker stå fast och hålla ut tills vi är uppe ur det här
marknadsdiket."
Nu är vi där. Vi höll ut. Nu ser vi de positiva re-
sultaten och de nya möjligheterna.
(Applåder)</pre><pre>Anf.  3  LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Jag söker alla tillfällen att instämma
med Olof Johansson. Därför vill jag instämma med
hans inledande ord till Carl Bildt. Det finns anledning
att hälsa Carl Bildt välkommen och tacka för hans
insatser i Bosnien. Jag tackar också för att Olof Jo-
hansson citerade mitt yttrande från april 1995, då jag
sade: "Jag är skeptisk." Jag tycker att det var mycket
välavvägt. Det som sedan har skett har givit mig rätt.
Socialdemokraterna har inför valet nästa år valt en
valuppläggning som bygger på att beskriva Sveriges
läge i mycket ljusa färger. När Göran Persson om en
stund kommer upp i talarstolen kommer vi på nytt att
få detta bekräftat.
Historiskt sett är detta inte en självklar valupp-
läggning. Göran Perssons företrädare som socialde-
mokratiska ledare har visat stor skicklighet att så att
säga gå i opposition när det har dragit ihop sig till val.
Valrörelserna har under efterkrigstiden från Social-
demokraternas sida ofta använts för att begära mandat
för någon reform som skulle åtgärda ett stort sam-
hällsproblem. Men den här gången är det förnöjsam-
heten, för att inte säga skrytsamheten, som upphöjts
till valstrategi. Genom att hävda att alla problem som
har funnits varit de borgerligas fel och att alla pro-
blem nu är lösta tack vare socialdemokratiska insatser
skall förtroendet upprättas och förlorad terräng åter-
tas.
Jag tror att detta av två skäl är farligt. För det
första riskerar det som behöver göras att inte bli gjort.
Hur skall några förändringar under det närmaste året
kunna motiveras när allt är så bra? För det andra
skapar det en växande klyfta mellan människorna och
politikerna, eftersom människor inte alls känner igen
sig i det lyckorike som skildras.
Visst är Sverige nu inne i en konjunkturuppgång.
Men många års erfarenheter från svenska konjunktur-
cykler säger att den blir svagare och kortare än den
skulle kunna bli om svensk ekonomi hade varit i an-
norlunda och bättre skick. Nästa konjunkturnedgång,
som naturligtvis kommer - det är barnsligt när Soci-
aldemokraterna låter som om vi nu har gått in i en
evig högkonjunktur - blir djupare och längre än den
skulle behövt bli, därför att vi, eller rättare sagt de
som har makten, låter bli att ta itu med våra problem.
Jag syftar på företagsklimatet som kan bli mycket
bättre. Jag syftar på skattetrycket. Det måste pressas
ned. Carl Bildts anslutning till skattereformen är väl-
kommen om den förenas med en ansvarsfull finansie-
ring. Jag syftar på lönebildningen, som måste fås att
fungera bättre. Jag syftar på flera regleringar på ar-
betsmarknaden. Om fler skulle kunna få jobb finns det
väl all anledning att ompröva sådana regleringar. Jag
syftar på de arbetsmarknader som omöjliggjorts i
Sverige på grund av höga s.k. skattekilar, t.ex. skatta-
de och försäkrade hushållstjänster. De nya jobbsekto-
rerna måste öppnas.
Men när det gäller dessa frågor och nya jobb hän-
der ingenting. När budgetpropositionen lades fram
ställdes från vänster till höger samma fråga: Var är
åtgärderna för de nya jobben? Bilden har faktiskt varit
densamma under hela mandatperioden. Regeringen är
handlingsförlamad när det gäller att formulera en
politik som stimulerar till nya jobb. Det sägs i tid-
ningen att det nu finns en majoritet i denna kammare
för att stimulera till nya jobb genom lägre skatter på
något sätt. Men regeringen blockerar alla åtgärder.
Jag skulle gärna vilja be Göran Person kommente-
ra ett av våra många förslag. Vad är det för fel på
tanken att sänka arbetsgivaravgifterna? Är det inte rätt
uppenbart att den snabbaste åtgärden att snabbt få
fram nya jobb är att göra det billigare att anställa?
Det som nu gäller för Socialdemokraterna tycks i
stället vara kreativ bokföring och allt intensivare
propaganda. För ändamålet har också en partiman vid
namn Bosse Ringholm engagerats. Han har gjorts till
generaldirektör i AMS. I stället för att skicka ut AMS-
statistiken på vanligt sätt skriver han debattartiklar.
Budskapet i går var att 70 000 färre är arbetslösa
nu än förra året. Men senare när siffrorna hade kunnat
analyseras kom det fram i Aktuellt i TV att bara
12 000 av dessa 70 000 har fått riktiga jobb. Resten
var resultat av det s.k. kunskapslyftet, förtidspensio-
neringar och andra grepp av det slaget.
TCO-ekonomerna skrev i sin senaste rapport nå-
got om att AMS genom sitt sätt att presentera statistik
drar löje över verket, och generaldirektörens artikel är
ett nytt exempel.
Det finns inslag i den arbetsmarknadspolitik som
nu förs som bygger på en obehaglig människosyn.
Människor över en viss ålder skall känna att de inte
längre behövs. Andra skall känna att de är utbytbara.
Människor förnekas den självklara rätten att försörja
sig själva och bidra till vårt gemensamma välstånd så
länge de vill och kan. Den brutala verkligheten slår
igenom i brutala ord - föremål för åtgärd, ett värdigt
slut. Det senaste ordet i AMS-vokabulären är avak-
tualiserad. Människor som man inte kan avregistrera
men inte längre tänker befatta sig med säger man att
man avaktualiserar. Hur känns det för en människa att
bli avaktualiserad?
Följande fakta är hämtade ur finansplanen: Arbets-
lösheten blir i år den högsta i Sveriges moderna his-
toria. Den genomsnittliga arbetslösheten under perio-
den 1994-1998 kommer att ligga klart över motsva-
rande siffra för perioden 1991-1994.
Inte ens, som Carl Bildt var inne på, efter tre års
högkonjunktur år 2000 når regeringen i sina progno-
ser upp till den sysselsättning som rådde i landet un-
der de borgerliga åren. Jag tror att människor kommer
ihåg att ni 1994 kom till makten framför allt på löftet
att minska arbetslösheten, men ni har höjt den. Hos
fler än en av de avaktualiserade har säkert tanken dykt
upp att möjligheten finns i Sverige att avkunna just
den domen över den regering som administrerar mas-
sarbetslösheten. I september 1998 kan vi alltså
stämpla på akten för regeringen Persson: Avaktualise-
rad.
Som folkpartister alltid har gjort intresserar också
vi oss mycket för skolan och vården. Här är klyftan
bråddjup mellan Göran Perssons rosenröda skildring
och den verklighet som möter de berörda. Kristeck-
nen i den svenska skolan är många. Det gäller inte
minst det av Göran Persson reformerade gymnasiet. I
en tid då vi verkligen skulle ha behövt en framgångs-
rik gymnasieskola, som förenar det bästa i läro-
verkstraditionen med ambitionen att nå alla, är det
helt andra rapporter som kommer fram. Uppemot
hälften av eleverna på vissa program har betyget Icke
godkänt i svenska, engelska och matematik. Det in-
dividuella programmet, som Göran Persson gång på
gång då han var skolminister sade bara skulle vara en
lösning som togs till i absoluta undantagsfall, är nu
det tredje största programmet i landet.
Också grundskolan har problem. Var femte elev
som lämnar den visar sig i test i praktiken inte kunna
läsa eller skriva sammanhängande meningar. Färre än
hälften av dem kan skriva en uppsats med något så
när flytande språk.
Den skräck som socialdemokraterna ofta visat för
ordentliga utvärderingar i skolan har lett till att skolan
alldeles för länge fått förfalla. Tillsammans med
oförmågan att säkra välfärdens ekonomiska bas har
detta skapat mycket stora problem i skolan.
Självfallet känner skolans folk stor frustration när
man tar del av sådant som en facklig organisation,
Lärarnas Riksförbund, i dag annonserar om. Av det
vackra talet om extrapengar till kommunerna kommer
mycket litet - i 99 kommuner ingenting, såvitt jag
förstår - att hamna i skolan. Jag vill inte säga att
bristen på resurser är skolans enda eller ens största
problem. Men jag vill nämna det, därför att jag ofta
möter människor i skolor som säger: På kvällen såg
jag Göran Persson sitta i TV och säga att skolan
skulle få mera pengar, men när jag kom till jobbet
dagen därpå kom det besked om att ytterligare två
speciallärare är uppsagda.
Sådan är verkligheten, och det är det som skapar
uppgivenhet.
Elever, lärare och föräldrar måste få känna att
politiker tar deras problem på allvar. Vi har lagt fram
konkreta förslag: Sluta säga upp speciallärare så att de
svagaste eleverna kan få den hjälp som de behöver!
Satsa på att göra läraryrket attraktivare! Gör om gym-
nasiereformen så att elevernas egen intresseinriktning
får mycket större chans att slå igenom! Satsa på bra
läromedel och datorer!
Jag besöker ofta vårdhem och sjukhus. Också där
möter jag, tyvärr, mycket entydiga signaler: Persona-
len är utbränd. Allt mindre tid ägnas åt varje patient,
och misstron mot politiker växer hos både personal
och patienter. Vårdköerna växer också. 13 000 perso-
ner har nu väntat längre än tre månader, och köerna
fortsätter att växa. Av en sammanställning som kom
häromdagen framgår t.ex. att kötiden för en prosta-
taoperation vid Sahlgrenska Sjukhuset i Göteborg är
84 veckor - alltså mer än ett och ett halvt år, nästan
två år. För att få åderbråck opererat i Kungälv får man
vänta i 143 veckor, alltså mer än två år.
Var har vi hamnat när vi som tror oss vara ett ci-
viliserat samhälle inte kan ge våra sjuka och gamla en
värdig vård? Fortfarande sägs personal upp. Härom-
dagen var jag på akutmottagningen på Södersjukhu-
set. Där hade 27 personer fått gå i veckan, trots stän-
digt växande behov.
Ett socialdemokratiskt vallöfte var att uppsägning-
ar i kommuner och landsting skulle upphöra, men
sedan valet har 74 000 personer fått sluta i offentlig
sektor, de allra flesta av dem i vården.
Vi har konkreta förslag även på vårdområdet. Gö-
ran Persson får gärna kommentera dem också. Vad är
det för fel på tanken att införa vårdgarantin och göra
den ännu bättre än tidigare? Vad är det för fel i att
aktivera pengar från sjukförsäkringen som nu används
till passiva sjukskrivningar för att "operera bort"
operationsköer?
Naturligtvis inser jag realismen i det som Carl
Bildt sade om EMU. Vi har hela tiden sagt att svenska
folket måste få ta ställning till EMU-frågan i ett val
eller i en folkomröstning. Vi har inte kunnat förstå
vad det är för fel på just 1998 års val i det samman-
hanget. I det som Carl Bildt sade ligger att han ger
upp ambitionen att vara med i EMU från början. Än-
då är jag beredd att instämma i det han sade, att det är
lämpligt att ställa in sig på en folkomröstning om
EMU 1999. Även om Folkpartiet och Moderaterna
tillsammans skulle få 51 % av rösterna i valet nästa år
är det självfallet problem med att fatta ett beslut om
anslutning, om de övriga 49 procenten kan hävda att
frågan inte stod på dagordningen.
Sverige skall vara ordförande i EU år 2001. I god
tid dessförinnan bör naturligtvis vår relation till EMU
vara utklarad. Därför skulle det skingra mycken
oklarhet om det uttalades att Sverige siktar på en
folkomröstning relativt tidigt under mandatperioden,
t.ex. så att vi kan inträda i valutaunionen vid millen-
niumskiftet.
Fru talman! Det är precis tre år sedan den social-
demokratiska regeringen tillträdde. Om ett år har det
varit val. Det är dags att göra ett kort bokslut över
regeringen Persson. För mig lyder det kort och gott så
här: Jobben färre. Vårdköerna längre. Skolan i kris.
Betyget kan bara bli ett: Icke godkänt.
(Applåder)</pre><pre>Anf.  4  JOHAN LÖNNROTH (v):
Fru talman! Jag träffar ganska ofta arbetslösa unga
människor som säger att de inte tänker rösta i nästa
val. De tror inte på politiken. Om den här debatten
kan få några av dem att ändra sig har den gjort nytta,
oavsett hur den i övrigt går.
Vi i Vänstern har två grundidéer om hur fler skall
komma i jobb: Flytta pengar från dem som lägger
dem på hög till dem som använder pengarna till att
köpa och investera i något nyttigt! Flytta arbetstid
från dem som jobbar övertid och heltid till dem som
jobbar deltid och till dem som är arbetslösa! Alla
människor och allas arbete behövs. Det är det vikti-
gaste för oss.
Vi är kritiska till mycket av socialdemokraternas
politik, men vi är eniga på en mycket viktig punkt.
Det gäller s-kongressens beslut att fler i arbete är
viktigare än överskott i budgeten. Visst är vi eniga om
det, Göran Persson.
Vi kan prata om framtiden, Carl Bildt. Varför är ni
så rädda för att tala om de stora framtidsfrågorna?
Varför är ni så rädda för omställningen av energisys-
temet? Varför är ni så rädda för den stora framtidsre-
formen, omfördelningen av arbetstiderna? Varför är
ni så rädda för de möjligheter som den nya informa-
tionstekniken ger?
Carl Bildt har tidigare från talarstolen talat om
Karl Marx och produktivkrafterna. Inser inte Carl
Bildt vilka möjligheter dessa ger för oss att ställa om
till ett kretsloppssamhälle, att ge alla arbete? Ni
bromsar och säger nej.
Det är bra att arbetslösheten har börjat minska,
och det är bra att skola, vård och omsorg får mera
pengar. Men det räcker inte. Enligt regeringens egna
bedömningar kommer faktiskt färre att arbeta i kom-
muner och landsting år 2000 jämfört med förra året,
om ingenting görs. Det betyder bl.a. att det är stor risk
att arbetslösheten för kvinnor kommer att öka. Det
måste fram mera pengar till vård, skola och omsorg.
Sverige är ett rikt land. De privata förmögenheter-
na är större än någonsin i historien och antalet miljo-
närer har fördubblats. Men alla är inte rika. Under 90-
talet har de som har haft lägst inkomster tappat nära
en tredjedel av sina inkomster. Alltfler har inte råd att
hämta ut sin medicin på apoteket. Många har inte råd
att gå till tandläkaren, och det är många som inte
klarar hyran. Vi förstår inte den eviga debatten om att
sänka eller höja skatter i största allmänhet. Det vi
borde diskutera är en rejäl omfördelning av skatte-
bördan. Vi lägger fram sådana förslag. Det är bra
också för den effektiva efterfrågan att ta från de rika
och ge till dem som har litet. Jag brukar inte vilja
använda mig av min utbildning i ekonomi, men jag
undrar om Carl Bildt har förstått detta med effektiv
efterfrågan - köpkraft - eftersom han lägger fram
sådana förslag som han gör.
Carl Bildt vill sänka skatterna med väldiga belopp
och ge mer pengar till försvaret. Lars Leijonborg
säger många kloka saker om skolan, och jag kan in-
stämma i det mesta som han sade. Han vill också
införa pappamånad, och vi är överens också om det.
Vi kommer snart att få höra Alf Svensson vilja ge
mera pengar till vården och idrotten. Det är litet grand
som en familj där pappa vill ha mera pengar för sig
själv och sönerna vill ha högre veckopeng. Får de
bilda regering är mitt tips att de kommer att tillfreds-
ställa varandra alla tre. Resultatet blir mindre pengar
till hushållskassan och de kommer att leva på krita.
Det blir kaos i finanserna, högre räntor och större
arbetslöshet.
Olof Johansson sade nyss att sunda finanser är god
icke-socialistisk politik. Medierna utmålar ofta dem
som vill ha en stark offentlig budget som högerinrik-
tade. Detta måste väl ändå vara en mycket grov miss-
uppfattning, Olof Johansson. Det är alltid under hö-
gerns ledning som de offentliga finanserna raseras.
Sunda offentliga finanser är vänsterpolitik. Har inte
Olof Johansson förstått det vid det här laget?
Nu skall skatten sänkas för alla som tjänar mycket,
med ca 5 000 kr om året för oss som deltar i den här
debatten. Varför är då inte Carl Bildt nöjd? Han an-
griper egenavgifterna för att de slår hårdast mot dem
som har lägst inkomster, och vi är överens på den
punkten. Men såvitt jag har förstått har inte Carl Bildt
släppt tanken att det skall införas mer än 9 % ege-
navgifter i det nya pensionssystemet.
Moderaterna talar vackert om barnfamiljerna, men
det handlar om egna barn och andras ungar. Barn-
familjer i rika områden, där moderaterna samlar mer
än halva väljaropinionen, får en rejäl skattesänkning
och de får mera till sina privata skolor. Men barn i
stadsdelar som Rinkeby i Stockholm, Bergsjön i Gö-
teborg och Rosengård i Malmö får lägre barnbidrag
och mindre pengar till skolorna. Blir det högerpolitik
igen, blir motsättningarna i samhället ännu starkare.
Högern säger att man både kan sänka skatterna
och rädda välfärden. Men den moderate gruppledaren
i Göteborg Johnny Magnusson uttalade sig ironiskt i
en tidningsintervju i somras om den egna rikspoliti-
ken. Jag citerar: "Det låter så vackert."
En del trodde att vi skulle få se en ny Carl Bildt,
och det låter litet nytt, det är riktigt. Men jag kan inte
se att han har lyckats ändra på Tobissons eller Hök-
marks högerlinje. Man kan inte leva hur länge som
helst i blåa luftslott, Carl Bildt.
Det är viktigt, Carl Bildt, att bygga fred, och jag
respekterar det arbete som han och andra har utfört i
Bosnien. Men fred kräver i längden minskade klyftor,
inte bara på hemmaplan utan också i världen. Väns-
tern är för internationell solidaritet. Vår kritik mot EU
är internationalistisk. Men vi kan inte tycka att det är
solidariskt att minska hjälpen till de allra fattigaste
och samtidigt öka stödet till de stora jordägarna i
Europa.
Vi vill inte att Sverige skall vara med i en fram-
växande superstat. Vi vill ha en folkomröstning om
det nya EU-fördraget. Men vi arbetar ändå i det sys-
tem som Sverige är med i. Min partivän Marianne
Eriksson har i EU-parlamentet fått igenom det mesta
av det som hon ville åstadkomma i sin rapport om
våld mot kvinnor.
Det var ett bra besked, Carl Bildt, om EMU och
folkomröstning. Jag vill fråga er alla fem partier som
nu har kommit överens om att ändra grundlagen och
riksbankens ställning så att högerpolitiken i stora
delar inskrivs i den svenska lagstiftningen. Varför kan
ni inte vänta med den ändringen tills folket har fällt
sitt utslag i den folkomröstning som vi nu alla tycks
vara överens om?
Det finns förståsigpåare som sagt att debatten i
dag och valet om ett år blir en envig mellan Bildt och
Persson. Om de får rätt kan jag förstå de unga männi-
skor som är tveksamma till att rösta. Det får inte bli
som i alltfler länder. I USA går man inte längre med i
politiska partier. Valrörelsen handlar om att två TV-
ansikten bekämpar varandra med väldiga reklamappa-
rater bakom sig som är stödda av olika delar av stor-
finansen. I sak är skillnaden i politiken liten. Båda
satsar på den röststarka övre medelklassen. Mer än
halva befolkningen struntar i att rösta.
Men demokratin i Sverige är inte och får inte bli
som i USA. När Industriförbundets Bo Berggren
säger att regeringen inte får samarbeta med vänstern
visar han upp just den maktens arrogans som hotar
den svenska folrörelsedemokratin. Det vore välgöran-
de om mina medebattörer kunde ta avstånd från den
sortens försök att styra svensk politik. Hade vänster-
svängen, som Olof Johansson uttryckte det, inte hänt
hösten 1994 hade statsfinanserna fortfarande varit i
kaos och räntorna hade varit höga.
Jag sade 1995 att det inte behövdes fler sparpaket.
Det är riktigt, Olof Johansson. Men ni har ju bekräftat
det här i dag. Den uppgörelse som ni har gjort inför
årets budgetförslag innebär just att ni i princip tar
tillbaka de sparpaket som ni då lade fram. Jag tycker
att också jag har fått bekräftat det som jag då sade.
Vi måste bryta storfinansens makt, vidga demo-
kratin i samhället och på arbetsplatserna. Då kan vi
styra bort från klassamhällets våld och omoral. Män-
niskor är inte födda rädda, inte födda med en kniv i
handen. Människor tar ansvar om de har makt över
sina egna liv och om de behandlas jämlikt.
Det kräver inte bara att det blir slut på småfifflet
med kontokort och mutmiddagar i politiken, utan
också att de som redan har mycket slutar upp med att
ge varandra fallskärmar och gratisoptioner.
Vår idé om ett nytt samhälle bygger på solidarite-
ten - på tanken att alla behövs. I den moderna pro-
duktionen är värdet av det som finns i den arbetande
och tänkande människans huvud alltmer värt. Det
fysiska kapitalet blir allt mindre värt. Mer makt för
dem som arbetar och tänker och mindre makt för lata
kapitalister skapar engagemang och stärker demokra-
tin. Om människan får makt över sitt eget liv tar hon
ansvar. Vi är beredda att ta vår del av det ansvaret.
(Applåder)</pre><pre>Anf.  5  MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Fru talman! I måndags var det den internationella
barndagen. Det borde stämma till eftertanke av två
skäl, dels barns situation i världen, dels barnens si-
tuation i Sverige.
Det är alltid barnen som drabbas först och hårdast.
I ett land som Nordkorea är det barnen som drabbas
hårdast av svälten. När ett land drabbas av krig är det
barnen som drabbas först och hårdast. När ett land
som Sverige skall sanera sin ekonomi gör man bespa-
ringar som drabbar barnen.
Låt oss slå fast en sak: Varje barn som dör och
varje barn som far illa är ett konkret bevis på att det
politiska ledarskapet i världen har misslyckats. Det
har misslyckats med sin viktigaste uppgift att föra en
politik som ställer barnen i centrum.
När herrarna här i kammaren har beskrivit dagslä-
get handlar det mycket om konjunkturer, företagskli-
mat och skatter. Men, Carl Bildt, framtiden tillhör
barnen. De kräver en trygg barndom och en god mil-
jö. Carl Bildt, jag tvivlar på att barnen inte kommer
att drabbas om moderaterna genomför en skattesänk-
ning med 36 miljarder. Det blir de svaga som får ta
den smällen.
Fru talman! Statsministern sade i regeringsförkla-
ringen vid riksdagens öppnande att regeringen nu
skall satsa ordentligt på att få människor att känna sig
delaktiga i samhället, inte minst barnen.
Utanförskap är ett stort hot mot det svenska sam-
hället i dag. I regeringsförklaringen talas det dock om
att allas kraft skall tas till vara. Så blev det inte. Över
en halv miljon människor står utanför arbetsmarkna-
den - en halv miljon som vill vara med. Men rege-
ringen lägger inte ens fram ett förslag om arbetstids-
förkortning, som skulle kunna leda till att fler männi-
skor fick plats på arbetsmarknaden.
Miljöpartiet menar att en arbetstidsförkortning be-
hövs. Det skulle öka livskvaliteten i samhället. Det
skulle komma barnen - som tillhör framtiden - till
godo. Vi behöver ge dem trygghet.
På samma sätt som det skall finnas miljöredovis-
ningar i budgeten, anser Miljöpartiet att det borde
införas en redovisning av hur barnen påverkas av de
politiska besluten.
De besparingar som gjorts för att få ordning på
ekonomin har slagit mycket hårt mot barnen. Larm-
rapporter kommer från skolan om för stora klasser,
från barnomsorgen om för många barn och för litet
personal och från äldreomsorgen om gamla som man
inte hinner hjälpa. Det är inte längre ett socialt håll-
bart samhälle. Alltfler känner utanförskap. Alltfler
känner hopplösheten.
Det är inte pengarna som saknas, Göran Persson,
utan det är initiativen om hur pengarna skall fördelas.
Det är inte brist på pengar, utan det är fördelningen
som är bristfällig.
Jag måste fråga statsministern: Vilket hot är det
som gör att regeringen ser det som nödvändigt att nu
köpa JAS-plan för över 30 miljarder, varav
8 miljarder skall betalas ut redan nästa år? Ni har ju
bara råd att ge 4 miljarder till kommunerna, som
blöder, där barnen far illa och därifrån vi får ständiga
larmrapporter. Ni lägger 8 miljarder på JAS-plan.
Vilka hot ser statsministern i dagens samhälle?
Vi menar att de sociala hoten är de stora hoten i
dag, inte de militära hoten. Vi menar att det är det
socialt trygga samhället vi måste bygga i dag, så att vi
minskar utanförskapet. Vi behöver inte militär upp-
rustning.
Vi står inför ett nytt sekel som kräver nya lösning-
ar. Miljöpartiets mål är ett ekologiskt och socialt
hållbart samhälle. Våra medel är en solidarisk för-
delningspolitik och en grundtrygghet för alla med
utrymme för frihet och kreativitet.
Trots Göran Perssons positiva ord i regeringsför-
klaringen om att Sverige klarar krisen, vill åtminstone
jag höja ett varningens finger. I budgetsaneringens
spår följer konsekvenser av den nedskärning som
gjorts och kommer att göras för att minska budgetun-
derskottet. Tvärtemot vad som sägs i FN:s barnkon-
vention drabbas barnen först och hårdast. Barnen har
fått betala det högsta priset för budgetsaneringen.
Fru talman! En sanering som kommit på skam, till
barnens nackdel, är allergisaneringen. Det har vi sett i
budgeten. När Miljöpartiet samarbetade med rege-
ringen i början av mandatperioden var en av våra
stora framgångar att vi lyckades få regeringen att ge
nästan 2 miljarder kronor till allergisanering av skolor
och daghem. Trots att många barn fortfarande har
dåliga arbetsmiljöer blev det ingen fortsättning på den
satsningen när Centern gick över och började samar-
beta med regeringen.
Jag är litet förvånad över att Olof Johansson för en
stund sedan här talade om konsumentkrav och inte
tänkte på barnen och allergisaneringen. I dag, när vi
vet att ungefär hälften av barnen drabbas av allergi av
något slag, borde det vara en självklarhet att sanera
deras arbetsmiljöer så att de åtminstone inte ökade
riskerna ytterligare.
Efter Görans Perssons tal om ett ekologiskt sam-
hälle var det säkert många som hoppades på föränd-
ringar. Nu kommer de stora förhoppningarna på
skam. Miljöskulden fortsätter att öka och vältras över
på våra barn och barnbarn.
Vi i Miljöpartiet vill satsa på en politik som byg-
ger på ett samhälle i social och ekologisk balans.
Därför tar vi pengar från vägbyggen och från det
militära och satsar dem i stället på barnen, skolan,
vården och miljön. Vi menar att de här satsningarna
leder till en rättvisare fördelning och ett ekologiskt
och socialt hållbart samhälle.
Vi tycker också att höjningen av barnbidraget bör
komma dem till del som verkligen behöver den. Där-
för föreslår vi att barnbidraget höjs till 1 100 kr per
barn och i stället beskattas. Det skulle ge en rättvis
fördelning, och det skulle ge mest till de svaga.
Miljöpartiet vill också dela på jobben genom att
nu genomföra 35 timmars arbetsvecka. Det skulle ge
fler möjlighet att få komma i arbete. Inom Miljöpar-
tiet vill vi också skatteväxla - vi vill ha sänkt skatt på
arbete och höjd skatt på energi och råvaror. I och med
detta kan man skapa det trygga, miljövänliga och
långsiktigt hållbara samhället.
Fru talman! Den kanske helt avgörande framtids-
frågan för barnen är hur vi i den vuxna generationen
förvaltar och tar hand om deras sociala och ekologis-
ka miljö. När det gäller miljön har Göran Persson
trots sina vackra ord föreslagit - ja, vad då? Mindre
pengar till Naturvårdsverket, mindre pengar till miljö-
sanering, mindre pengar till kalkning av sjöar m.m.
Fortfarande bedriver alltså regeringen en politik som
ökar samhällets miljöskuld och flyttar över den till
kommande generationer.
Ett aktuellt exempel på miljökris, som jag hoppas
har fått oss alla att känna den förtvivlan man känner
när miljön riskerar att förstöras helt, är den vi nu kan
se i tunnelbygget vid Hallandsåsen. Tonvis med ke-
mikalier pumpas ut, och det finns inga miljökon-
sekvensbeskrivningar. Katastrofen är ett faktum. Hur
kan det vara möjligt, Göran Persson, att vi i Sverige
inte har ett bättre miljöskydd och en bättre miljölag-
stiftning än så här?
Medan de stora miljökatastroferna ger stora rubri-
ker når katastroferna för de små människorna sällan ut
i debatten. En fritidspedagog berättade häromdagen
för mig om en autistisk pojke. Han hade tidigare fått
gå i grannkommunens särskolefritis. Men kommunen
skulle spara, och i stället tvingades han nu att integre-
ras på ett vanligt fritis. Han skulle få assistenthjälp,
men det är bara det att assistenten oftast tvingas vika-
riera i skolan på grund av lärarbrist. Pojken mår då-
ligt, och hans utveckling har hämmats. Återigen är det
de svaga i samhället som drabbas. I detta fall gäller
det ett barn - en annan gång kan det vara en sjuk eller
en äldre människa.
Barnen utgör vårt framtida kapital. Jag talade in-
ledningsvis om den internationella barndagen. Jag
påstår nu att vi kanske skall se den som en symbol för
bristerna i världens politiska ledarskap - Sverige
inkluderat. För visst är det något sjukt när vi har en
internationell barndag en gång om året i stället för en
politik som utgår från barnens behov varje dag året
om. Beror detta kanske på att - som någon har uttryck
det - 101 barn inte skriver till DN Debatt och hotar
med att flytta ut ur Sverige om de inte får igenom sina
krav?
Bästa kolleger! Är det inte på tiden att vi samlas
kring frågan om hur vi skall göra Sverige förtjänt av
sina barn? Det vore en rimlig början på en social och
ekologisk omställning.
(Applåder)</pre><pre>Anf.  6  ALF SVENSSON (kd):
Fru talman! Om jag förstått saken rätt så har Sve-
rige nu att se fram mot en ca 11 månaders match
mellan Göran Persson och Carl Bildt. Det kanske
skall bli intressant att följa den, vem vet? Jag är ju
helt på det klara med att en del av oss, till vilka jag
själv räknar mig, går något slags förmatcher här innan
huvudbataljen snart börjar.
I boxningssammanhang talar man ofta om att
fightern har en stark höger eller en stark vänster. Som
om det gjorde så förfärligt stor skillnad för den som
drabbas!
När Carl Bildt skall låta sin höger tala så gäller:
Sänkta skatter. När Göran Persson skall låta sin
vänster tala så gäller: Höjda bidrag.
Det är klart att statsministern från sin ringhörna
också kommer att "jabba", tror jag det heter, i sin
välkända dramaturgiska stil. Han kommer att retoriskt
fråga hur kristdemokrater och folkpartister skall kun-
na regera ihop med moderater, som skall sänka skatter
och rasera välfärd. Det skall också bli intressant att se
var Göran Persson i dag placerar Centerpartiet.
Fru talman! På den tiden då vi i vår familj uppbar
barnbidrag, så fick vi för tre barn 1 500 kr per månad.
Det var ett mycket välkommet bidrag! Två saker kan
man emellertid med bestämdhet påstå:
För det första: Det fanns de som bättre hade be-
hövt detta bidrag än vad vi gjorde. Jodå, jag vet
mycket väl att barnbidraget skall utjämna den eko-
nomiska situationen mellan vuxna med barn och vux-
na utan barn. Men mitt påstående att barnbidraget är
mer angeläget ekonomiskt sett för vissa än för andra
kan ju omöjligt bestridas. Under krisår är det förstås
mer rimligt att påpeka detta. Det är också, tycker vi
kristdemokrater, mer angeläget att stötta dem som
verkligen behöver barnbidrag än dem som klarar sig
utan.
För det andra: För min fru och mig hade det varit
helt egalt, alltså helt ointressant, om vi fått de där
1 500 kronorna i form av bidrag eller genom skatte-
sänkning.
Det kan nog inte vara helt fel, som det numera
brukar uttryckas, att erinra om detta innan matchen
drar i gång här om några minuter.
Visst vet jag att man per omgående kan invända
att alla inte betalar skatt och sålunda inte skulle kunna
nås av en skattesänkning. Men, fru talman, det tycker
jag är ett ganska dåligt argument i skattelandet Sveri-
ge, där vi brukar mäkta med de märkligaste administ-
rativa och byråkratiska förvecklingar. Har man inte så
hög lön att det räcker till sänkt skatt blir ju mellan-
skillnaden, precis som i dag, ett kontant bidrag. Svå-
rare än så är det inte.
Vad jag vill ha sagt - och jag skulle kunna ta
många fler exempel än just barnbidraget - är förstås
detta: Man skall nog inte omåttligt överdriva skillna-
derna mellan att bli träffad av en höger eller av en
vänster.
I söndags samspråkade jag med en förtvivlad
mormor. Hennes barnbarn, en flicka på 15 år, var
intagen på sjukhus. Flickan vägrade äta, hon vägrade
gå i skolan och, för att använda mormoderns ord: Hon
vill inte leva. Det var ett telefonsamtal som till 90 %,
eller kanske mer, handlade om att lyssna. Föräldrarna
hade skilts. Flickan ville helst bo hos pappan, men
tyckte så synd om mamman att hon bodde hos henne.
Pappan hade börjat dricka alkohol, och nu var dotter-
dottern inlagd.
Fru talman! Jag fick det här samtalet samtidigt
som jag satt vid datorn och plitade på det här talet.
Det blev för mig som jag är övertygad om att det hade
blivit för precis alla andra av er i den situationen;
tankarna fladdrade i väg via egna barn och relationer.
Den förtvivlade mormorsrösten jagade funderingarna
långt bort från både vänster och höger och budgetta-
beller, långt bort från både bidrag och skattesänk-
ningar.
Jag berättar inte detta för att moralisera. Jag vet att
det finns nödvändiga skilsmässor. Jag vet att flickan
kanske hade mått ännu sämre psykiskt och fysiskt om
föräldrarna inte hade skilts. Jag vill bara ha sagt att
det finns värden som inte regleras vare sig med bidrag
eller skatter. Det hjälper inte en människa om hon
vinner hela världen men förlorar sig själv.
Tänk på hur många som passiviseras och hur
många människor som berörs i en sådan här situation,
mamman, pappan, flickan, mormodern, skolpersonal
och vårdpersonal! Hur mycken förtvivlan finns inte
här, och bakom denna förtvivlan döljer sig hisnande
utgifter.
Kan det vara så att vårt samhälle skenar för fort,
att vi kanske inte hinner med, att vi tror att något slags
marxistisk eller nyliberal idé är det som kan ordna
upp allt och att allt kan ordnas via krontal upp eller
skatteprocent ned? Så är det faktiskt inte.
Därmed inte sagt att vi för en hundradels sekund
skall bortse från penningens oerhörda betydelse. Men
om vi tror att båda skenorna på livets spår är krasst
materialistiska, är risken stor för urspårning. Innerst
inne vet vi ju allihop att det immateriella spelar en
omätbart stor roll för varje individs välfärd.
Man frågar sig om vi politiker kan göra något i en
sådan situation som den jag nyss nämnde med den
förtvivlade 15-åriga flickan. Kanske vore det klokare
att fundera över om vi gjort vad vi kunnat för att hon
inte skulle hamna i den.
Svenskarna skiljer sig mest i Europa. Över hälften
av alla äktenskap slutar med att parterna går åt var sitt
håll, berättade tidningarna för en vecka sedan.
15-åringen som inte ville gå i skolan hade ingen
hemma när hon skulle ge sig i väg på morgnarna. Då
var mamman redan på jobbet. Hon började klockan
sex, fick jag veta.
Gör vi - observera att jag inte kastar detta på nå-
got parti, utan jag säger vi - verkligen vad vi kan med
våra lagförslag, våra bidragsnormer och våra skatteta-
beller för att stärka den trohet som affärslivet, arbets-
marknaden, skatteväsendet, skolan och hemmen, och
därmed hela samhället, generellt sett aldrig klarar sig
utan? Gör vi verkligen vad vi kan för att skaffa fram
den tid till gemenskap mellan barn och föräldrar som
är en god förutsättning, om vi verkligen vill ha väl-
färd?
För tre år sedan ägde den fasansfulla Estoniaka-
tastrofen rum. I tre år har vi allihop intresserat oss för
detta, och vi har matats med ständiga nyheter om
bogvisir och gångjärnssvetsar. Och fattas bara annat!
Men handen på hjärtat, har vi inte haft en benägenhet
att fly undan människornas vånda och ångest? Har vi
inte brytt oss för litet om de existentiella ropen från
tusentals svenskar under de gångna tre åren?
Om ett par veckor har jag förmånen att tala på
SPES, en organisation som arbetar för att förebygga
självmord. Varje år tar bortemot 2 000 svenskar sina
liv. 20 000 gör allvarliga försök. 200 000 går och bär
på allvarliga planer att göra så.
Ca 600 människor omkommer i trafiken varje år.
Vi har ett trafiksäkerhetsverk, och vi har en ständigt
pågående debatt om trafiksäkerheten. Och visst skall
vi ha det, men jämför vårt engagemang för bil- och
motorcykelolyckor med vårt engagemang för de
många fler som upplever livet hopplöst och omöjligt
att leva. Det är enklare att tala om hastigheters effek-
ter på trafiksäkerheten än om möjligheter att pressa
tillbaka vårt lands vanligaste dödsorsak i åldern 15-
44 år.
Fru talman! Bakom varje skattedebatt som jag och
andra är indragna i, bakom varje bidragsnivå som jag
och andra pläderar för, finns människan, den bräckli-
ga människan. Och jag tycker att hon hittills fått för
litet utrymme i våra debatter.
Fru talman! Låt mig presentera några av Kristde-
mokraternas önskemål som de framgår i våra helt
nyligen inlämnade motioner. Vi kristdemokrater har
förstås motionerat om vårdgarantin, om att den bör
utökas och om hur orimligt det är att människor får
vänta i operationsköer. Under hela det kommande året
skall vi i hundratals och åter hundratals sammanhang
tala om vården och kräva mer resurser till vården. Vi
skall tala om just vårdgarantin. Men det måtte väl
också vara nödvändigt att tala om en värdighetsga-
ranti!
Det är statistiskt och konkret enkelt att tala om att
ingen skall behöva vänta på en operation mer än tre
månader. Det borde vara självklart. Men hur skall det
gå med de senildementa då, de tiotusentals och åter
tiotusentals senildementa som inte blir föremål för
diagnos? De hörs inte och de röstar kanske inte 1998,
men de har ett okränkbart värde. Hur skall det gå med
de tiotusentals och åter tiotusentals åldringar som i
dag är undernärda och inte får i sig tillräckligt med
vätska och som under resten av sin levnad inte kom-
mer i kontakt med någon enda geriatriker, någon enda
som bäst förstår sig på åldrandets problem och sjuk-
domsbilder? Var finns värdigheten? Den frågan måste
vi ställa oss.
Skulle det månne inte vara så att om vi brydde oss
mer om den oglamourösa vården och aktiverade oss
mer för att uppfylla ett större mått av värdighet, skulle
trivseln generellt öka ute i samhället och klimatet
skulle bli varmare och mjukare? Jag tror att insikten
om att vi förr eller senare är mycket beroende av
varandra skulle öka.
Fru talman! Arbetslösheten är vårt största sam-
hällsproblem - det är vi alla överens om - dels för att
den drabbar oss psykiskt, dels för att den håller på att
äta upp de resurser som är nödvändiga för att upprätt-
hålla välfärdssamhället. Det är i själva verket på sikt
ingen utgift att vidta åtgärder så att näringslivet får
luft under vingarna. Det är ekonomiskt oförsvarligt att
låta bli. Det krävs sänkta arbetsgivaravifter. Det ford-
ras moderniserad arbetsrättslagstiftning, och tjänste-
sektorn måste öppnas. När regeringsledamöter ropar
pigsamhälle och blockerar varje förslag för att öppna
tjänstesektorn och få fram nya jobb låser man i själva
verket många vid att förbli arbetslöshetens pigor och
drängar.
Jag tror att folk i allmänhet vill göra rätt för sig.
Den viljan måste stöttas och uppmuntras. Det sker
knappast om låg- och medelinkomsttagare skall lägga
så stor del av sina inkomster i skatt att de ständigt
måste jaga bidrag. Vi förespråkar en skattesänkning
genom att egenavgifterna sänks med två procentenhe-
ter. Det gynnar just hushåll med låga inkomster, och
det gynnar kommunerna.
Fastighetskatten måste också sänkas. Folk kan ju
inte såga brädor ur huset och leverera till Skatteverket
som likvid för fastighetsskatten. Att inte regeringen
skäms för att jaga människor från gård och grund.
Fastighetsskatten måste sänkas tillbaka till 1,5-
procentsnivån!
Fru talman! Det existerar en i det närmaste ohäm-
mad kreativitet när det gäller att skaffa fram idéer för
att få arbetstillfällen. Vi har AMU, ALU, OTA, API,
och tidigare hade vi RAS och GAS. Vi talar om Kal-
marmodell, om generationsväxling, om starta-eget-
bidrag, om jobbsökaraktiviteter och om individuellt
anställningsstöd. Ja, jag har säkert glömt åtskilligt i
uppräkningen. Det finns som sagt inga gränser för
uppfinningsrikedomen.
Alla konstruktioner, om än aldrig så knepiga, om-
huldas och sjösätts, bara det inte handlar om att själv
ge vård och omsorg om de egna i den yngsta genera-
tionen.
Ursäkta, herr statsminister, men detta är ju i det
närmaste huvudlöst! Vi vet, varenda en av oss, att det
är en absolut ofrånkomlig arbetsuppgift att ge små-
barn vård och omsorg, och den arbetsuppgiften värde-
ras enbart om någon annan än föräldrarna står för den.
Ge upp era förmyndarfasoner på detta område! Släpp
loss valfriheten! Föräldrar vet vad de vill, och de har
rätt, självklar rätt, att få sitt val av barnomsorg respek-
terat.
Fru talman! Pensionärerna har, som vi alla vet,
ingen förhandlingsrätt. Genom ett enkelt beslut har vi
berövat pensionärerna vad de rättmätigt förväntat sig i
pension. Därför är det viktigt att nu återställa värde-
säkringen av pensionerna, och dessutom återgå till
den beräkningsgrund som gällde före krisuppgörelsen.
De ekonomiskt sämst ställda pensionärerna måste
därutöver få förbättringar när det gäller själva pen-
sionsbeloppet men också beträffande hyresbidragen,
och för alla äldre måste medicinkostnaderna sänkas.
Fru talman! Jag vill också erinra om hur det ser ut
i dagens skola. 20 000 elever lämnar varje år skolan
utan att kunna läsa, skriva och räkna på ett tillfreds-
ställande sätt. För några dagar sedan läste jag i en av
morgontidningarna att hälften av niorna i Rinkeby
underkänns i svenska.
Det är utmärkt att vi i Sverige satsar på högskole-
utbildning. Men om massor av barn slås ut redan i
grundskolan så kan vi vara säkra på att få framtida
spänningar i samhället. Då skapas orsaker till en ar-
betslöshet som vi svårligen kommer att kunna rå på.
Och då kan vi orda så högt vi vill om högskolesats-
ningar, det kommer inte att beröra de många som slås
ut redan i grundskolan.
Det måste till en grundskole- och gymnasierenäs-
sans i Sverige. Det handlar om resurser i kronor och
ören, men om ofantligt mycket mer!
Fru talman! Under den senaste veckan har det rått
en viss uppståndelse runt tunnelbygget under Hal-
landsåsen. Och fattas bara annat! Man frågar sig hur
det kan vara möjligt att Banverket och Skanska lever
kvar i en så uråldrig föreställning att det går att kleta
tätningsmassa ut i naturen utan att veta vad denna
massa innehåller. I ett och samma TV-program fick vi
veta att denna massa bryts ned av naturen. Jo visst, ja.
Men att den är cancerogen talades det tyst om. Vi får
aldrig kalla det utveckling att ta död på våra livsbe-
tingelser. Det är ju vanvett. Vi får aldrig orda om
ekonomisk tillväxt när den sker på bekostnad av hälsa
och livsmiljöer.
Det är förvånande att läsa regeringens finansplan
och budgetkapitel om man samtidigt erinrar sig allt
statsministertal om ett ekologiskt hållbart samhälle.
Regeringen sänker ju miljöanslag på miljöanslag och
sväljer tydligen utan att blinka att koldioxidutsläppen
ökar, och detta samtidigt som Världsnaturfonden
varnar jordens nationer inklusive Sverige för att man
inte minskar sina koldioxidutsläpp.
Fru talman! Det här skulle då ha varit en av vad
jag kallade förmatcherna. Jag hoppas att det har gått
fram att jag varken slagit med höger- eller vänsternä-
ve. Annars har vi ju i mitten favören att klara av att
använda båda. Jag har i synnerhet velat peka på di-
mensioner som jag är övertygad om framtiden kom-
mer att lyfta in i den här kammaren. Jag tror att vi
mycket mer måste aktivera oss i vår opinionsbildning,
i vårt tänkande och i våra förslag och yrkanden för ett
mjukare och varmare samhälle, för ett Sverige som i
alla avseenden gör livet lättare att leva.
Men, fru talman, förmatchen är över, och matchen
kan börja!
(Applåder)</pre><pre>Anf.  7  Statsminister GÖRAN
PERSSON (s):
Fru talman! Till Alf Svensson vill jag säga: Det
dystra med förmatcher är ju att den som går förmat-
chen antingen är på väg uppåt i boxningskarriären
eller på väg ut. Vilken kategori Alf Svensson tillhör
får han själv bedöma.
Annars sade Alf Svensson något som jag tyckte
var bra, och det var mycket annat i hans anförande
som var bra. Han sade att vi för ofta glömmer bort det
immateriella, hur människan mår och de sociala nät-
verk vi lever i. Det finns många som är ensamma, det
finns många som har det svårt, och det är ytterst dem
som våra beslut naturligtvis avser att stödja. Det är vi
helt överens om. Men när det gäller vägen dit, hur
man gör, skiljer vi oss åt.
Det är ju så politik fungerar. Vi behöver inte ifrå-
gasätta varandras avsikter, de är säkert de bästa. Där-
emot är det så att vi ibland föreslår lösningar som
kanske inte är de riktiga och rätta. Det gäller rege-
ringen, och det gäller oppositionen. Men när man
diskuterar är det ändock viktigt att man ger en riktig
bild av hur verkligheten ser ut, att man anger i vilken
riktning landet går och om vi får bättre eller sämre
förutsättningar att hantera de problem vi ser.
Där, menar jag, kan vi i den här partiledardebatten
för första gången på många, många år samlas utifrån
en verklighet där vi nu får bättre förutsättningar att
stödja de människor som har det svårt och besvärligt.
Det har inte varit en lätt vandring att komma så långt,
men vi är här nu.
När man lyssnar på inläggen bekräftas också den
beskrivningen. Det är ingen hejd på vad vi nu har råd
till i Sverige. Alla vill så väldigt mycket. En del skall
sänka skatten med 70, 80, kanske 100 miljarder kro-
nor. Andra skall dra på sig nya utgifter, inte i riktigt i
samma storleksordning men i aktningsvärda tal. Och
allt skall göras nu, när det har vänt i ekonomin.
Jag vill bara varna för en sak. Nu tar vi inte ut nå-
gonting i förskott. Nu genomför vi förslagen och
betalar för dem samtidigt - med egna pengar, inte
med lånade. Nu ser vi till att det företagsklimat som
har blivit så pass mycket bättre de senaste åren kan
behållas.
När Carl Bildt - välkommen tillbaka till riksda-
gen! - i ett för övrigt intressant anförande sade att
företagsklimatet kunde bli bättre och räknade upp
exempel på vad ett gott företagsklimat krävde, glöm-
de han av någon outgrundlig anledning det basala.
Han glömde inte skatter och lagar i Europaklass, det
nämnde han. Men han glömde det basala: statsfinan-
ser, offentliga finanser, inte bara i Europaklass utan i
världsklass.
För vi vet ju vad som händer när alla de löften
som nu har ställts ut från talarstolen i dag, när alla de
ambitioner som här har presenterats, skall smälta
samman i en regering som inte orkar hålla ihop, sätta
saker och ting främst, prioritera. Vi vet ju att då växer
underskotten, då stiger räntorna och då faller kronan.
Då minskar investeringarna, då stiger arbetslösheten
och då försvinner förtroendet för Sverige utomlands.
Ingen skall inbilla mig eller någon annan att vi har
drabbats av de motgångar i Sverige som vi har haft på
grund av högre makters ingrepp, utan det är självför-
vållat.
Man kan dela skulden på många sätt. Men en sak
är säker: Skulle vi nu, med återvunnen styrka, släppa
loss alla goda gåvors givare igen, då kan de som just
har fått villalånet halverat i kostnad räkna med att
räntorna stiger igen. Då kan de som börjat slå sig in
på Europamarknaden med nya produkter räkna med
att den del av deras företags underlag som är hem-
mamarknaden försvinner igen. Då kan alla småföretag
som finns i Sverige och säljer till hushållen räkna med
att deras kunder försvinner igen.
Vi skall nu inte äventyra det vi i samarbete med
Centerpartiet har uppnått. Sverige står återigen starkt.
Det går åt rätt håll. Nu skall vi se till så att de står
längst fram i kön som har burit de tyngsta bördorna
under de år av statsfinansiell sanering som vi har gått
igenom. Det blir politisk strid om det nu är så att de
pengar som finns att fördela skall riktas till dem som
har det bäst ställt genom stora skattesänkningskam-
panjer. Det kommer vi aldrig att gå med på. Först står
skolan, vården av barn och gamla och omsorgen om
de äldre på ålderdomshemmen. Det står först tillsam-
mans med att klara syssselsättningen, jobben, i inte
minst kommunerna och landstingen. Då är jag glad
för det stöd som uttrycks här i debatten från, framför
allt tycker jag, Vänsterpartiet och Folkpartiet, som
talar mycket väl om vikten av att hålla uppe syssel-
sättning i kommuner och landsting. Det gäller ju vård,
skola och omsorg. Jag hoppas också att det är något
som åtminstone Folkpartiet orkar stå för, så att vi inte
återigen ser en situation där det viker sig för starkare
krafter längre högerut.
Vi är glada för att det har vänt. Men det är klart att
ibland får man en känsla av "surt sa räven". När man
lyssnar på Lars Leijonborg, är det ju inte utan att man
faktiskt tycker att det skulle sitta bra om Lars Leijon-
borg ändå uttryckte uppfattningen att det känns litet
lättare nu när det går åt rätt håll för Sverige. Varför
denna dysterhet när det går så bra för landet, när vil-
lapriserna är på väg uppåt, när småföretagarna skickar
de mest positiva signalerna någonsin, när den tioåriga
räntan slår alla rekord i bottenläge och när arbetslös-
heten faller? Varför inte säga att det här är bra för
Sverige?
Visst, Socialdemokraterna har haft ansvaret för
den här perioden. Vi får säkert en del av detta som en
fördel för det socialdemokratiska partiet. Men lägg
det åt sidan, Lars Leijonborg, och se till landets bästa!
Det är väl skönt ändå att det vänder? Jag varnar Lars
Leijonborg och andra dysterkvistar som försöker att
förringa vändningen på arbetsmarknaden och tala om
att det här är statistiska finter."Fusk" sade någon
tidigare moderat minister i ett TV-program i går kväll.
"Fiffel" tror jag också att han nämnde som uttryck för
detta. Jag känner igen det där. Det var precis samma
sak som ni sade när vi sade att det hade vänt i den
statsfinansiella utvecklingen. Det skulle heller inte
fungera. Ni har fått fel där. Ni kommer att få fel också
när det gäller arbetslösheten och sysselsättningen. Det
har vänt för Sverige. Kanske är det rent av så att den
underliggande utvecklingen är något starkare än vi
själva har beskrivit den som. Var glada, men ta också
ansvar för att den nya situationen inte används på ett
sådant sätt att vi återigen halkar in i gamla bekymmer.
Sverige är ju ett land som trots dessa framgångar
har stora brister. Jag måste säga att jag återigen blir
väldigt förvånad när jag hör någon säga att man vet
hur vi skall lägga upp vår valrörelse nästa år. Herre
gud, sådant avgör man ju inte förrän någon gång in på
valåret! Socialdemokratin är i opposition till orättvi-
sor, till bestående orättvisor i samhället. Vi kommer
inte att ge oss så länge vi har ungar i skolan och barn
på dagis som inte har det bra. Det vore löjligt att påstå
något annat än att detta ytterst är en fråga om de re-
surser vi är beredda att ställa till verksamheternas
förfogande. Vi vill tillföra mer pengar, riktiga pengar,
egna pengar - inte lånade pengar.
Vi tycker inte att det vi ser i vården är bra. Där
fattas det också resurser. Vi vill tillföra egna pengar,
inte lånade pengar. Vi vet också att många äldre inte
har en bra situation i äldreomsorgen. Där behövs det
också insatser. Det behövs hemsamariter, vårdbiträ-
den, terapiverksamhet och allt sådant som gör dagen
litet lättare att leva för alla de äldre. Vi vet det. Vi har
alltid stått för den politiken, och vi kommer att fortsät-
ta att driva den här frågan. Vi kommer att använda de
pengar vi nu får över till detta först. Här finns också
barnfamiljerna. Vi höjer barnbidragen. Det blir fri
sjukvård för barn och ungdomar under 20 år. Vi får
de här satsningarna på skolan. Barnen är framtiden.
Vi vet också att många pensionärer har det uselt
ställt ekonomiskt och skulle behöva ha ett handtag för
sin egen del vad gäller ekonomin. Det känner vi till.
Allt det här är sådant som plågar oss. Allt detta vill vi
rätta till. Allt detta vill vi först använda pengarna till
innan vi börjar basunera ut stora löften om skatte-
sänkningar. Det är ett viktigt besked från socialdemo-
kratin. Det är en klassisk socialdemokratisk linje som
jag är stolt över att få företräda.
Vi kan nu göra det här i ett läge då vi återigen har
greppet om de egna beslutet eftersom vi har fått ord-
ning på landet ekonomi. Det här är naturligtvis något
som kommer att dominera det kommande årets val-
diskussion. Det är säkert så, för här skiljer vi ut oss.
Det är ju ett stort parti som finns längst ut på hö-
gerkanten, Moderaterna, som också här i dag säger
sig vilja samarbeta i svensk politik. Men för att kunna
samarbeta i svensk politik måste man faktiskt stå
bakom det välfärdssamhälle som finns uppbyggt och
etablerat. Lyssnar man på de två partier som normalt
ingår i Moderaternas krets av samarbetspartier, Krist-
demokraterna och Folkpartiet, är de passionerade i sitt
försvar för välfärdssamhället. Det är sant. Stödet för
välfärdssamhället går ju långt in i den borgerliga
valmanskåren. Centerpartister, kristdemokrater, folk-
partister, socialdemokrater, vänsterpartister och mil-
jöpartister står ju bakom den samhällsmodellen. De
som skiljer ut sig är moderaterna.
Man lägger nu återigen fram en motion som är av
det slaget att man riktar udden mot alla de reformer
varom det har stått strid när de genomfördes. Det är a-
kassan, det är arbetsskadeförsäkringen, det är sjukför-
säkringen, det är bidragen till kommunerna - ja vi kan
räkna upp allt det som vi anser vara ett uttryck för
välfärdssamhället. Och omkring detta har det stått
strid. Vi har vunnit den striden. Socialdemokratin har
vunnit den striden. Vi har ett folkflertal bakom upp-
fattningen att detta är ett gott samhälle. Moderaterna
har förlorat den striden gång efter annan. Det gäller
Systemskiftesvalet 1985 och när man slängdes ut
1994. Nu kommer man tillbaka, men nu är det inget
systemskifte man förespråkar. Nu är det i stället en
retorik som bärs av löften om stora skattesänkningar.
Det är ju så att för Moderaterna har det aldrig varit
svårt att ta ut skatt, åtminstone inte av vanligt folk.
Tittar på resultatet av föregående mandatperiod, var
det ju kraftiga skattehöjningar på inkomster och sam-
tidigt kraftiga skattesänkningar på kapital. Så skatten
som sådan var inte problemet. Vad Moderaterna har
haft problem med är ju att ni inte har gillat den sam-
hällsmodell som socialdemokratin har byggt, väl-
färdssamhället. Det är det ni vill åt. Men ni kommer
inte åt det i öppen debatt om välfärdssamhället. Enda
möjligheten att komma åt det är att underminera ge-
nom att förstöra de offentliga finanserna. Det är så
strategin ser ut.
Nu kommer ni tillbaka och lägger fram dessa om-
fattande förslag om skattesänkningar. Som en kon-
sekvens av detta finns en lista på besparingar. Alla
moderata riksdagsledamöter som sitter här: Gå ut till
svenska folket och fråga människor om de vill ha
ytterligare besparingar i vården, skolan och omsorgen.
Fråga dem om de tycker att ersättningen från a-kassan
är för hög och för generös. Ni kommer att se att ni
möts av en ganska kompakt majoritet svenskar som
tycker att besparingarna i välfärden har gått för långt.
Det räcker nu.
Den debatten kanske ni inte vill ta. Men den de-
batten kommer ni att få ta under det kommande året
fram till valet. Det är här den stora skiljelinjen går i
svensk politik, dvs. mellan dem som står bakom det
välfärdssamhälle som ibland kallas för den svenska
modellen, ibland för den skandinaviska modellen och
nu allt oftare för den nordeuropeiska modellen, eller
dem som vill ha en annan utveckling, dvs. mer av
klyftor och spänningar i samhället därför att det antas
driva på tillväxt och utveckling. Det är så fronten ser
ut.
Det är mot den bakgrunden som de motioner som
nu har väckts inför riksdagens behandling är goda
uttryck för var skiljelinjen går. Jag ser fram emot den
kraftmätningen. Det är ingen boxningsmatch. Det är
inget slarvigt, larvigt, påhittat, konstruerat i form av
motsättningar - som en del vill göra gällande. Det är
den gamla, tydliga gränsen som går i svensk politik,
dvs. mellan dem som vill satsa på välfärdssamhället
och dem som motsätter sig detta. Det är en tung och
svår debatt för många. Men det är en viktig debatt att
föra.
Då får väl de som gärna reducerar detta till ett
slags boxningsmatch försöka att så småningom välja
sida. Det är svårt att stödja grundtanken bakom väl-
färdssamhället och samtidigt skicka ut signalen att
man vill regeringssamarbeta med dem som är emot
idéen som sådan. Det är Kristdemokraternas och
Folkpartiets bekymmer. Hur det löses återstår väl att
se.
Annars är det en fantastisk framtid som ligger
framför oss. Det är få tillfällen då vi så optimistiskt
har kunnat se framåt och peka på alla möjligheter som
väntar. Det är fred, avspänning i vår del av världen,
det är samarbete som gäller internationellt. Inte minst
i vårt eget närområde är det en bättre situation än på
många år. Östersjön är på väg att bli ett uttryck för en
region i Europa som kan komma att växa sig starkast.
Det mellanfolkliga samarbetet kan komma att utveck-
las bäst. Det är vår möjlighet. Det ligger framför oss.
Där skall Sverige vara en pådrivande kraft.
Vi skall också vara en pådrivande kraft när det
gäller utvidgningen av EU. Europasamarbetet är ett
fredsprojekt. Europasamarbetet har nu möjligheten att
ta nästa stora kliv in i 2000-talet i en vidgad gemen-
skap. Vi vill att våra baltiska vänner skall bli med-
lemmar i unionen. Vi vill att polackerna skall komma
med. Vi vill ha goda relationer med ryssarna.
Hur utvidningsprocessen skall bedrivas återstår att
se. Det är viktigt att man inte inför den processen
skapar intrycket av att Sverige vacklar, byter uppfatt-
ning, inte orkar hålla en linje utan på grund av att
någon stor stat någonstans i Europa har åsikten att ett
visst upplägg skall gälla, skall Sverige direkt anpassa
sig. Det är farligt, och det är kortsiktigt. Det är dumt.
Vi står för en gemensam förhandlingsstart. Vi står
enigt bakom det i landet. Vi ser att Europaparlamentet
är på väg att ta ställning för en gemensam förhand-
lingsstart. Jag är glad över att de konservativa där
orkar fullfölja den linjen och att de svenska modera-
terna som finns i den konservativa gruppen orkar
fullfölja den linjen. Vi skall ha goda relationer med
våra baltiska grannar. Det är en av våra viktigaste
uppgifter att se till att de kommer in i EU. Då får vi
inte börja den processen med att vackla och skicka ut
dubbla signaler.
Jag ser framför mig en enorm utveckling inom IT-
samhället. Vi vet att den nya tekniken kommer att
innebära förutsättningar som vi i dag inte ens kan
beskriva eller gissa oss till. Det kommer. Vi vet att det
i sin tur kräver att alltfler har goda kunskaper, att
alltfler får möjligheter att ta till sig den nya tekniken.
Jag är övertygad om att när vi ser på Sverige inför
2000-talet, kommer en ambition att överskugga alla
andra. För att kunna hävda oss internationellt i ett
Europaperspektiv och för att kunna ta vara på ny
teknik kommer en enda sak att stå i centrum mer än
något annat, nämligen vår förmåga att höja den
svenska befolkningens kompetens och kunnande.
Regeringen gör en jättesatsning på utbyggnad av
högskolan. 60 000 fler studenter under några år. Det
är naturligtvis starka krav på bibehållen kvalitet.
Vi har introducerat kunskapslyftet. Det är inte ba-
ra i högskolans värld som kunskaper och bildning
skall förmedlas. Det finns fortfarande i vårt land
många människor som inte ännu har fått sin grundsko-
leutbildning, och de har många år kvar i arbetslivet.
Det finns ännu fler som inte har fått sin gymnasieut-
bildning. De har många år kvar i arbetslivet. Låt dem
få chansen inför ett nytt sekel att känna att de också är
med, att de också behövs. Vi vet ju att det är på det
viset.
Kunskapslyftet har blivit något som har tagits
emot långt utöver vad vi väntade oss. Inte därför att vi
har haft flitiga människor som har aktiverat studiedel-
tagare, utan därför att det har funnits ett djupt känt
behov hos många att nu ta chansen att skaffa sig egen
kompetens och bildning inför sekelskiftet. Jag tycker
att det är trist att det finns de som föreslår att denna
viktiga utbildningssatsning kraftigt skall reduceras.
Jag tar gärna en debatt om grundskolan. Men det
är i första hand resursfrågor. Vi motsätter oss bestämt
de idéer om skolpeng som nu förs fram - en nationell
skolpeng. Det är inte något annat än ett gigantiskt
centralstyrt projekt med en byråkrati i släptåg som
kommer att ha utomordentligt små möjligheter att
göra de skillnader skolor och individer emellan som
behövs i samhället, där alla människor skall mötas
utifrån sina egna förutsättningar. För mig är det full-
ständigt obegripligt hur Moderata samlingspartiet kan
hamna i ett projekt av denna storskaliga, centralistiska
karaktär i en tid då det är individen som skall stå i
centrum. Det skulle vara intressant att höra partileda-
ren, oppositionsledaren, utveckla hur detta praktiskt
skall gå till, dvs. hur skolpengen skall utformas. Jag
har ju som tidigare skolminister praktisk erfarenhet
från området.
När man följer den allmänna diskussionen finns
det omkring de ekologiska frågorna något slags tvek-
samhet. Jag förstår miljöpartisternas kritik för att det
inte går tillräckligt fort fram. Den kritiken träffar, och
jag känner av den. Men det finns de som på något sätt
tror att de frågorna är kopplade till energiomställning-
en. Bara inte kärnkraften behöver avvecklas - som det
står i en motion - behöver vi heller inte ägna oss åt
den ekologiska omställningen.
Men den ekologiska omställningen är något annat.
Det är mer än en energiomställning. Det är ett sätt att
ta till vara ett djupt känt behov hos många människor
att få nya produkter gjorda på ett nytt sätt, stimulera
ny forskning, ny teknik, nytt kunnande - det som
driver en ekonomi inför ett sekelskifte. Det är det det
handlar om.
Det ekologiskt uthålliga samhällsbygget kommer
att vara ett av de ben som Sverige kommer att vila på
när vi kliver över in i ett nytt sekel. Här har vi det
framför oss i ett nötskal: den lovande internationella
utvecklingen, IT-samhället, kunskapssamhället med
en kraftig satsning på högskolan och det ekologiskt
uthålliga, med en energiomställning som under alla
omständigheter kommer. Detta är vad det handlar om.
Nu har vi möjligheter att ta oss an uppgiften. Nu
skall vi göra det. Vi samarbetar gärna, men vi döljer
inte de skillnader som finns. Samarbetet får aldrig
syfta till att dölja att vi har olika uppfattningar om
grundläggande företeelser i svensk politik.
Jag är glad för att man nu vill samarbeta. Det har
varit ensamt under några år. Olof Johansson har varit
en trogen och hårt arbetande vän när det gäller sane-
ringen av de svenska finanserna. För det har han fått
mycket påskrivet. För landets skull är det nog svårt att
överskatta vad Olof Johanssons insats har betytt. För
det vill jag rikta ett varmt tack.
Nu, när det har vänt, vill andra vara med. Väl-
komna! Villkoret är att den svenska välfärdsmodellen
inte överges, att alliansfrihet och neutralitet respekte-
ras och att vi inte återigen halkar ned i ett budgetmo-
ras.
Låt mig slutligen säga att jag är glad för den de-
klaration som oppositionsledaren gjorde inledningsvis
om att han vill underställa EMU-frågan svenska fol-
ket. Det är bra att ni har kommit så långt att den frå-
gan också ser ut att kunna lösas i brett samförstånd.
Om det sker i en folkomröstning eller på annat sätt
kan diskuteras, men jag tycker att det är välkommet
att svenska folket skall avgöra frågan. Att vi skjuter
frågan en bit framåt tycker jag också är välkommet.
Det har varit regeringens linje hela tiden. Nu har vi
uppenbarligen fått uppslutning omkring detta. Det är
jag glad för.
Vi skall inte glömma bort att det som nu gör att vi
har möjlighet att diskutera ett svenskt EMU-
medlemskap är att vi har ordning på de gemensamma
finanserna. En gång i tiden var detta en fjärran möj-
lighet. Nu är vi där, men det är folket som avgör. Låt
oss diskutera under vilka former det skall ske.
(Applåder)</pre><pre>Anf.  8  CARL BILDT (m) replik:
Herr talman! Herr statsminister! Får jag börja med
att säga - det är inte avsett som klagomål - att tiden
och debattordningen gör det litet svårt för mig att gå
in i alla de diskussioner jag skulle vilja föra. Jag
skulle vilja diskutera med Johan Lönnroth om infor-
mationsteknologin, med Marianne Samuelsson om
barnen, med Olof Johansson om vissa avseenden av
historien - inte om tunnlar och broar, Olle, för det
finns annat - med Alf Svensson, som sade mycket
förnuftigt och var mycket tänkvärd och med Lars
Leijonborg om skolan. Jag skulle också vilja ägna
mig åt det som statsministern sade.
Han sade någonting i början som jag tyckte var
bra. Han sade att de ekonomiska problem som Sveri-
ge har haft under 70-talet, 80-talet och 90-talet i allt
väsentligt har varit hemmagjorda. Det har varit tuffare
under vissa tider på grund av omvärlden. Det har varit
lättare under andra tider på grund av omvärlden. Men
det är alldeles tydligt att det under 70-talet, 80-talet
och 90-talet - tydligast under 90-talet - inte har fun-
gerat riktigt bra. Vi har haft en lägre tillväxt. Vi har
fått högre arbetslöshet. Vi har fått lägre sysselsättning
än de flesta andra länder. Därför måste vi förnya
politiken, förnya våra olika insatser och förnya
mycket av samhället i en ny tid.
Nu går konjunkturen uppåt. Jag tillhör dem som
hoppas att statsministerns mest optimistiska prognoser
är riktiga, för det vore självfallet bra. Vi har gjort
bestående landvinningar, hoppas jag. Trovärdigheten
i låginflationspolitiken, som var väldigt omstridd för
ett antal år sedan, och förändringarna i Riksbankens
ställning har skapat förutsättningar för att hänga med.
Räntorna har gått ned. Vi måste säkra detta, enligt
min mening, så snabbt som möjligt genom det fulla
medlemskapet i den europeiska valutaunionen. Om vi
kan skapa förutsättningar för att vara med och gå in i
valutaunionen när det nya seklet börjar är det en be-
stående nationell landvinning. Jag håller med stats-
ministern om att vi kan diskutera de exakta formerna
för ställningstagandet i juni 1999. Om vi har en tids-
plan och en målsättning skapar vi bättre förutsättning-
ar för Sveriges utveckling.
Vi skiljer oss åt litet, tror jag - någon ordning får
det vara - när det gäller företagandeklimatet. Så länge
vi har en sysselsättning som är lägre än på mycket
länge och en situation där allt färre skall försörja
alltfler är företagandeklimatet inte tillräckligt bra. Det
kommer att gå litet bättre i högkonjunktur och lite
sämre i lågkonjunktur, men det kommer ändå inte att
gå. Nästan alla säger nu att det måste till förändringar
och förbättringar av skattesystemet och skattesänk-
ningar. Det vi var överens om i början på 90-talet -
30-50 - var bra. Det var ett löfte då. Varför skulle det
inte kunna vara ett löfte i dag? Det är alldeles uppen-
bart att vi måste förbättra klimatet om vi skall få fram
en halv miljon nya jobb. Det är ett vägval.
Regeringen vill nu höja bidragen, men inte till al-
la. Änkorna får mindre. De handikappade får mindre,
men de starka organisationernas människor skall få
mera i bidrag. Vi vill inte höja bidrag. Vi låter dem
ligga där de är. Vi utnyttjar möjligheterna till att sän-
ka skatter för alla. Det gäller främst för barnfamiljer-
na, Marianne Samuelsson, men också för företagen
och på sparandet och kapitalbildningen. Gör vi inte
det får vi inte fram de nya jobben. Får vi inte fram de
nya jobben får vi ingen välfärd, och då klarar vi inte
av att finansiera vare sig det som vi som individer och
familjer behöver eller det som det offentliga - stat,
landsting och kommun - har att svara för.
Där finns en skillnad. Jag tror inte att högre skatter
och högre bidrag är Sveriges framtidsväg. Jag tycker
att 70-, 80- och 90-talets erfarenheter visar detta. Jag
tror att mera dynamik, lägre skatter, ett bättre företa-
gandeklimat och mera frihet för enskilda företag fak-
tiskt är framtidsvägen. Det skall vi diskutera. Jag tror
att det vore bra om vi kunde uppnå enighet om ett och
annat där.
(Applåder)</pre><pre>Anf.  9  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Herr talman! Det är klart att företagsklimatet alltid
kan blir bättre. Det kom en prognos från småföreta-
garna i går. De beskriver nu utvecklingen mer hopp-
fullt än någonsin. De har fulla orderböcker, bra ex-
port, nyanställningsbehov, nästintill fullt kapacitetsut-
nyttjande och en framtidstro därför att deras konsu-
menter har kommit tillbaka. Detta är företagsklimatet,
Carl Bildt. Det är klart att det kan jämföras med den
period då Carl Bildt försökte sig på att etablera ett
företagsklimat i landet. Jag skall inte upprepa det. Jag
tror att svenska folket kommer ihåg. Men det är vik-
tigt att erinra om den sitsen.
När sedan Carl Bildt i sin andra del av repliken
går loss i de stora skattesänkarvisionerna är vi på väg
in i moraset igen. Han orkar inte precisera hur skatte-
sänkningarna skall betalas här i talarstolen. Det är den
andra sidan. Ni skriver exempelvis i er motion att ni
skall effektivisera verksamheterna i kommunerna för
att få utrymme för en kronas kommunalskattesänk-
ning. Hur går det till, Carl Bildt? Berätta för oss som
har vänt och vridit på kommunala skattekronor genom
åren.
Vi kan ta en annan fråga. Efter 300 dagars arbets-
löshet är man utstämplad i Moderaternas Sverige. Vi
får väl se då, sade Carl Bildt häromkvällen. Så kan
man inte säga, så kan man inte svara om man gör
anspråk på att använda de pengarna för att sänka
skatter.
Visst, gärna ett samarbete, men inte som syfte att
dölja att Moderaterna nu återigen är på väg in i en
situation där ni lovar stora och skarpa skattesänkning-
ar, men där ni inte orkar precisera besparingarna. Då
får vi det företagsklimat som rådde en gång i tiden
med Bildt, Wibble och Per Westerberg: 50 000 kon-
kurser, urusel kronkurs, hög inflation, växande arbets-
löshet, utstampat förtroende i omvärlden. Det går
tillbaka till den hårda centrala frågan om den förmåga
man besitter att hantera de offentliga finanserna.
När skattesänkningarna nu är så klara, Carl Bildt,
hur ser inkomstförstärkningarna ut? Berätta hur man
effektiviserar i kommunerna så att man sparar 9 mil-
jarder kronor, som skattesänkningen kostar. Berätta
vad som händer den arbetslöse efter 300 dagar!
(Applåder)</pre><pre>Anf.  10  CARL BILDT (m) replik:
Herr talman! Statsministern förefaller nöjd med
företagandeklimatet och hänvisar till konjunkturupp-
gången. Jag tycker också att konjunkturuppgången är
bra. Men Sveriges problem är inte konjunkturella.
Sveriges problem har varit och är till stor del struktu-
rella.
Om statsministern vill ha reda på hur företagan-
deklimatet bedöms är väl det bästa att fråga företa-
garna själva. Anser de att det är idealiskt? Anser de
att det finns förutsättningar för de hundratusentals nya
riktiga jobb som vi måste ha för att kunna säkra väl-
färdens finansiering eller anser de det inte? Vi vet alla
svaret. Vi vet att alla ekonomer, nationella och inter-
nationella - det kan finns något enstaka undantag,
notera den reservationen - rekommenderar oss att nu
gå en väg i den ekonomiska politiken som i huvudsak
åtskilliga här förordar. Det innebär sänkta skatter,
förbättrade företagandeförutsättningar för att ge nya
jobb och därmed säkra finansieringen av välfärden.
Välfärden säkras, som finansministern väl vet,
framför allt av tillväxten i ekonomin. Har vi inte en
utveckling av skattekraft kan man höja skatterna hur
mycket som helst, men det kommer inte att hjälpa.
Det som kan säkra finansieringen under komman-
de år är just att vi får bukt med arbetslösheten, på sikt
får upp sysselsättningen rejält och gör människor som
i dag är bidragstagare - de vill inte vara det - till
löntagare. Det kräver insatser med inriktning mot det
nya decenniets mitt.
Detta kräver så klart att vi avstår från en del. Vi
lovar inte höjda bidrag till alla. Så är det. Det finns
grupper som vi lovar att inte skära ned bidragen för,
de handikappade. Men generellt sett kommer bi-
dragsnivåerna inte att öka.
Det finns också konkreta besparingar. För mig är
det mycket lättare att argumentera för att vi alla beta-
lar en extra karensdag än det är att argumentera för att
vi skall ta från de handikappade eller från änkorna.
Det gör vi. De pengarna använder vi för att förbättra
möjligheterna för familjer att leva på sin lön. Det är
en viktig del i ett samhälle som kallar sig ett välfärds-
samhälle. De pengarna använder vi för att förbättra
förutsättningarna för företagsamheten och nya jobb, a-
kassan, bortre parentesen.
Intressantare vore det om regeringen redovisade
en politik. Jag begriper inte riktigt vilken politik ni
har för ögonblicket. Men det som Erik Åsbrink har
skrivit i finansplanen, ja, inte bara Erik Åsbrink, det
är väl hela regeringen, är i grunden det som vi också
säger. Det här är en omställningsförsäkring, det är
ingen medborgarlön. Det kommer ett stopp vid en
viss tidpunkt, ett år blir ungefär 300 dagar. Därefter
skall det finnas ett nytt jobb.
Vi kan inte ha ett samhälle där vi accepterar att
människor går från bidrag till bidrag i det oändliga.
Det vill inte Göran Persson ha, det vill inte Erik Ås-
brink ha och det vill inte jag ha. Jag vill ha ett samhäl-
le där bidraget är en nödvändighet ibland för att hjäl-
pa. Vi får aldrig svikta när det gäller de sjuka, de
arbetslösa eller vilka det nu är, men sedan skall det
finnas ett jobb. Sedan skall möjligheten att leva på sin
lön finnas. Det skall finnas möjlighet till den värdig-
het som det faktiskt innebär att kunna leva på sin egen
lön, att kunna leva på sin pension, att inte tvingas
söka bidrag. Där hoppas jag att vi skall kunna få en
dialog om de förutsättningar - stabila skatter - som vi
lovade löntagarna, bättre förutsättningar för företa-
gandet för att få upp jobben och därmed säkra välfär-
den. Det vore en tillgång för Sverige.
(Applåder)</pre><pre>Anf.  11  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Herr talman! Jag tror att det var litet av den gamle
Carl Bildt vi såg här. Jag ställde några mycket enkla
frågor som jag inte fick svar på. Han försökte litet
halvhjärtat i slutet av sitt anförande om a-kassan. De
skulle naturligtvis ha jobb. Ja, det vill vi alla. Men det
var inte frågan. Frågan gällde om de inte hade ett
jobb. Om arbetslösheten, som Carl Bildt själv sade
häromdagen, inte är noll procent - det tror varken han
eller jag att den blir, även om vi vill tillbaka till full
sysselsättning - hur skall man då försörja dessa män-
niskor?
De pengarna som skulle ha använts för deras för-
sörjning tar Bildt i anspråk för att sänka skatter på
exempelvis kapitalsidan. Det är här det ligger. 9 mil-
jarder till på kommunerna i skattesänkningskrav, inte
ett ord om hur det skall gå till. Det skall effektivise-
ras, säger man. 9 miljarder kronor, det är enkelt ut-
tryckt 25 000 lärare. Det är effektivisering, det vill jag
lova. Är det detta ni skall åstadkomma med er natio-
nella skolpeng?
Svara på de här frågorna! Utan svar på dessa frå-
gor drar moderaterna in sig själva och Sveriges riks-
dag i en diskussion om det ekonomiska moraset igen.
För det var precis som Carl Bildt sade, det är vi över-
ens om, inte så mycket utanförstående krafter som
ordnade till våra bekymmer. Det fanns ett visst inslag
av detta, men det var framför allt eget tillkortakom-
mande, oförmåga.
En sådan olycka var att vi lovade skattesänkningar
i Sverige. Jag skall inte säga vilken regering det var.
Vi genomförde en del av dem och ökade samtidigt
utgifterna. Det var det som knäckte företagsklimatet.
Det var det som drev räntorna i höjden. Det var det
som drev fram konkurserna. Den politiken, Carl Bildt,
blev underkänd av svenska folket i allmänt val och av
marknaden till 500 %.
Det jag varnar för är att när oppositionsledaren
talar vitt och brett om nya skattesänkningar, utan att
ens kunna precisera det elementäraste i sin egen par-
timotion, flyter han ovanpå på ett sådant sätt att det
snabbt skapar en politisk situation som kan resultera i
minskat förtroende för landet. Om nu Carl Bildt inte
kan svara på frågorna, se då till att någon annan mo-
derat kliver fram och ger besked om hur de stora
besparingarna på kommuner och landsting skall ge-
nomföras. Klarar ni inte den debatten, skall ni heller
inte lova ut stora skattesänkningar. Det slutar bara
med att ni sätter svenska hushåll i ränteeländet igen,
och att ni sätter svenska småföretag i nya konkurser.
(Applåder)</pre><pre>Anf.  12  OLOF JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Det var inte min avsikt att köra ut
alla moderater. Jag ber så mycket om ursäkt.
Sanering av ekonomin är ett trist ämne. Det låter
trist, och det är trist, i synnerhet om man måste göra
det som man inte vill göra för att kunna få fast mark
under fötterna. Det är det som är problemet. Därför
vill vi alla orientera oss närmare de enskilda männi-
skorna. Det är för deras skull som det är viktigt att vi
klarar uppgiften att skapa trygghet i ekonomin så att
vi inte blir ständigt marknadsbestraffade. Jag vill inte
rikta anklagelser åt något håll för att vilja bli det, men
det är en viktig summering i den här debatten att de
som inte tar det ansvaret, inte bara i ord utan också i
handling, riskerar att bli bestraffade.
Jag tyckte att jag hörde att Bildt sade att han inte
ville diskutera broar med mig, och jag kan förstå
honom. Då diskuterar jag tunnlar med statsministern i
stället.
Det finns dessutom ett samband. Det är litet pin-
samt att behöva påpeka det, men de som ville ha bron
längst där nere var aldrig riktigt tydliga när de talade
om vilka anläggningar som skulle krävas på fasta land
för att det skulle bli ett användbart projekt. Det var en
citytunnel, som inte fanns, och det var en tunnel ge-
nom Hallandsåsen, som skulle till för att Norge skulle
få hyfsade förbindelser med kontinenten etc.
Nu sitter vi där med borren i smeten. Det är ing-
enting att skämta om. Detta är gigantomanins övertro
på sig själv. Det krävs, uppriktigt sagt, mycket allvar-
liga tag för att miljökonsekvensbeskrivningar skall bli
verklighet, och de som inte genomför dem skall straf-
fas. Det här är inte något jippo för Skanska eller Ban-
verket, utan det handlar om vanliga människors situa-
tion och rätt att kräva ett samhälle som fungerar.
Jag vill mot den bakgrunden ställa frågan till
statsministern om det inte är dags att leverera en mil-
jöbalk värd namnet som sätter blåslampan på dem
som inte är beredda att ta sitt ansvar. Det krävs, ty-
värr, straff för dem som överträder den, och det skall
vara kännbara straff. Det skall inte i fortsättningen
vara så, enligt det allmänna talesättet, att miljöbrott
inte är något brott. Om inte någonting annat går fram
och blir tydligt måste väl ekonomiska sanktioner som
är kännbara gå fram. Om vi är överens om den saken
är det en bra början.
Nu börjar ekumeniken sprida sig här när det gäller
EMU. Det är bra. Vi har ju länge drivit krav på en
folkomröstning.
För säkerhets skull begärde jag in den bok som jag
har här, dvs. propositionen om Sveriges medlemskap i
EU. Grundlagsfrågan är ju inne. Jag skall bara citera
ur propositionen:
"Om Sverige beslutar sig för ett deltagande i
EMU:s tredje fas följer att beslut om utgivning av
sedlar och mynt samt frågan om lagligt betalningsme-
del överförs till den europeiska centralbanken. Detta
kräver också ändringar i bestämmelserna i regerings-
formen om sedelutgivningsrätten."
Detta ställde alla partier upp på från början. Gäller
det fortfarande?</pre><pre>Anf.  13  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Fru talman! Förlåt! Herr talman!</pre><pre>Anf.  14  FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Tack, fru Persson!
(Applåder)</pre><pre>Anf.  15  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Herr talman! Det där har talmannen grunnat på
länge.
Olof Johansson tar upp två viktiga frågor. Den
första frågan är hela Öresundsbroprojektet. Jag håller
med honom om att det inte var färdigt och inte redo-
visat fullt ut, utan stora investeringar måste till i Mal-
möregionen för att det skall bli bra trafiklösningar.
Det har vi plussat på, och det kan komma att behövas
mer - vad vet jag?
Den andra frågan är att det som händer i Hal-
landsåsen är oförsvarligt. Jag kan bara dela Olof Jo-
hanssons upprördhet. Jag vet att det kl. 11.30 i dag
hålls en presskonferens i Malmö, där man från de
ansvarigas sida, dvs. Skanska och Banverket, kommer
att meddela hur man avser att förfara med den här
frågan. Där finns det inslag som Olof Johansson efter-
lyser, nämligen att någon måste ställas till ansvar för
dessa fruktansvärda misstag och på så sätt ta de per-
sonliga konsekvenserna av misslyckandet. Det kan
ske t.o.m. utan en miljöbalk. Sedan hoppas jag, precis
som Olof Johansson, att vi ganska kvickt kommer till
riksdagen med miljöbalken.
När det sedan gäller frågan om sedelutgivnings-
monopolet och förutsättningarna för EMU-
medlemskap, om det skall ändras i grundlag eller
icke, är vår analys den att det inte krävs någon sådan
grundlagsändring. Det är vår bedömning. Men vi vill
att auktoritativa juridiska instanser skall bekräfta
detta. När vi nu går med propositionen om EMU till
Lagrådet redovisas just den bedömningen, och vi får
se vad Lagrådet säger. Om man följer den juridiska
sakkunskap som tidigare har uttalat sig kommer man
att säga att det inte är en grundlagsfråga, men säkra
kan vi inte vara förrän vi har fått prövningen.
Olof Johansson citerar naturligtvis rätt ur boken;
det var så som frågan uppfattades och beskrevs i sam-
band med Sveriges EU-medlemskap. Men nu har vi
den här ordningen, efter en omfattande utredning och
ett omfattande analysarbete. Vi får alltså se. För min
del känner jag ingen prestige i frågan, utan det är
sanningen som söks; där kanske Lagrådet kan ge viss
hjälp på traven.</pre><pre>Anf.  16  OLOF JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Det är bra att vi är överens om att
rättssamhället skall fungera också på miljöområdet.
När det gäller EMU är inte grundlagar bara till för
jurister att tolka, utan grundlagar är till för folkets
trygghet, för hur ett land styrs. Det är riktigt att det
som fyrpartiregeringen konstaterade i den här boken,
som skrevs under den perioden, och som en enhällig
riksdag sedan instämde i var ett politiskt besked. Vi
ansåg alla i Sveriges riksdag att sedelutgivningsrätten
och det monopolet var en grundlagsfråga. Vi tyckte
att det var en stor fråga och inte bara en juridisk
tolkning.
Vår uppfattning är att det är rätt mot svenska fol-
ket, när detta har meddelats före EU-medlemskapet,
att vi inte svajar när den större frågan om EMU kom-
mer upp. Vi sade det innan svenska folket gick till
folkomröstning om EU, och då borde vi alla som
politiska partier kunna ställa upp på det också i fort-
sättningen.</pre><pre>Anf.  17  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Herr talman! Jag kan följa Olof Johansson väldigt
långt i hans resonemang, och jag har inga svårigheter
med detta. För min del och för socialdemokratins del
har det varit viktigt att göra klart att ett eventuellt
medlemskap i EMU inte skall komma plötsligt och
kuppartat, utan det skall vara underställt svenska
folket för prövning i ett allmänt val eller i en folkom-
röstning. Det är vår linje. Det är det som garanterar
tryggheten och säkerheten, inte hur man formellt
tolkar grundlagen i det här avseendet.
Jag tror att vi som hävdar att frågan skall under-
ställas folket försvagar vår position om vi bygger det
ställningstagandet på en tolkning av grundlagen som
visar sig vara felaktig.</pre><pre>Anf.  18  LARS LEIJONBORG (fp):
Herr talman! Statsministern sade så här: Social-
demokraterna har vunnit striden om välfärden. Detta
sägs om en period där Sverige har gått från full sys-
selsättning till massarbetslöshet, där vi nu ser nya
klassklyftor i vården, där människor inte har råd att
sköta om sina tänder och där man ser vårdköer på två
år.
Göran Persson åberopade ett par valresultat, 1985
och 1994. Det är ett väldigt egendomligt perspektiv.
Sanningen är den att välfärdssamhället på 90-talet har
utmanats på ett mer grundläggande sätt än någon av
oss hade kunnat tro för några år sedan. Därför tar jag
väldigt lätt på när Göran Persson säger att man måste
vara med och skapa resurser till välfärden, för det är i
själva verket det som är min huvudkritik mot den
nuvarande kursen. Den skapar inte de resurser som är
en förutsättning för fortsatt välfärdspolitik.
Jag vill rekommendera en skrift till statsministern
som är utgiven av Socialdepartementet och som heter:
Välfärdsprojektet. Välfärden och samhällsekonomin.
Där beskrivs precis att det enda säkra sättet att garan-
tera välfärden också i framtiden är att öka den privata
sysselsättningen. Det är därför vi har dragit slutsatsen
att det trots moderaternas förslag på välfärdsområdet,
av vilka vi står främmande inför många, ändå ur väl-
färdens synpunkt förmodligen är bättre att söka sam-
verkan med moderaterna. De har mer än ni förstått
vad som krävs för att skapa nya resurser.
Göran Persson kommenterade inte mina förslag
till att förändra strukturen i den svenska ekonomin.
Men han har en ledamot i sitt verkställande utskott
som heter Mona Sahlin. Hon föreslog i en intervju i
Dagens Industri häromdagen lägre skatter, sänkta
arbetsgivaravgifter, förändringar i arbetsrätten. Kan
inte Göran Persson i alla fall kommentera Mona Sah-
lins uppslag för att få ett bättre företagsklimat här i
landet?
Jag läste Göran Perssons tal vid avslutningen av
de europeiska socialdemokraternas möte i Malmö i
juni. Det var väldigt lovande upptakt. Inom parentes
sagt: När man lyssnade på Carl Bildt på TV härom-
kvällen och läser det här talet kan man tro att ledarna
för de största partierna har drabbats av stamning, för
Göran Persson sade så här: Handling, handling, hand-
ling nu mot arbetslösheten. Det egendomliga med
detta tal var att sedan det var sagt kom inte ett enda
konkret förslag till handling mot arbetslösheten mer
än att Östeuropa skulle släppas in i EU, vilket i och
för sig är en viktig sak. Just för välfärdens skull, för
att vi skall kunna lita på välfärdens institutioner i
framtiden, tala om för oss vilka nya förslag ni har för
att få fart på jobben och säkra tillväxten också i fram-
tiden.</pre><pre>Anf.  19  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Herr talman! Jag tror att Leijonborg återigen sätter
sig i ett bekymmersamt läge. Tillväxten i ekonomin är
stark. Vi är på väg in i en situation där vi tack vare de
åtgärder vi har vidtagit har lagt grunden för en stark
återhämtning. Jobben kommer. Det som hotade job-
ben var det jag pekade på alldeles nyss, att vi skulle
ramla tillbaka i det statsfinansiella moras som vi haft
under några perioder i Sverige.
Lars Leijonborg åberopar antalet privata jobb som
behövs. Gå in i statistiken och titta på perioden 1976-
1996, och ni kommer att se att 500 000 jobb försvann
i privat sektor under de nio år vi hade en folkpartistisk
finansminister. Under de andra åren skapades 230 000
jobb i privat sektor. Tänk på det, Leijonborg! Den
folkpartistiska finansministern och hennes företrädare
fick expediera det moras som låg i den beskrivning av
ekonomisk politik som oppositionsledaren nyss stod
för: skarpa skattesänkningar och flummiga finansie-
ringar. Där står ni med allt ert välfärdsengagemang,
tätt knutna till högern. I den skuggan tvinar den libe-
rala plantan, det vet vi.</pre><pre>Anf.  20  LARS LEIJONBORG (fp) replik:
Herr talman! Jag läste ett inlägg på socialdemokra-
ternas databas av en ung man som heter Max och som
sitter i Studentförbundets styrelse. Jag vill inte alls
försvåra hans fortsatta karriär inom socialdemokratin,
men han säger inget annat än vad jag brukar säga, han
säger det bara på ett mera mustigt sätt. Jag skulle vilja
återge vad han skrev häromdagen: Vi kommer att få
så fett med däng om vi tjatar om att borgarna blåser
på underskotten. Det finns tillräckligt med idiotiska
motioner och reservationer från socialdemokratiskt
håll under perioden 1991-1994, att om de hade ge-
nomförts skulle vår statsminister ha utsetts av IMF
och inte av oss själva.
Jag tror att denne unge Max har hamnat ganska
rätt i sin analys.
Det är ett väldigt ointellektuellt förhållningssätt
statsministern har till Sveriges moderna ekonomiska
historia när han gör den där typen av uthuggna statis-
tiska jämförelser. Ja, det tillkom en hel del privata
jobb i Sverige under överhettningen i slutet på 80-
talet. Men vi vet alla att det var i låneekonomins Sve-
rige. Det var överhettade jobb, det var jobb som mer
var uttryck för problem än för lösningar.
Genomgående är det så med de inlägg statsminis-
tern gör här att han polemiserar mot andra idéer. Jag
noterade att han på skolområdet hade en sak att säga,
nämligen att man inte skulle ha en nationell skolpeng.
Det kan jag i och för sig hålla med om. Jag tror inte
det är lösningen nu heller. Men det var ju Göran Pers-
son som genomförde kommunaliseringen av skolan
och som rimligen måste ha funderat på vilka problem
det har fört med sig. Det är den verklighet vi nu ser.
Vilka konkreta förslag har socialdemokratin för sko-
lan i den verkligheten? Inga alls, såvitt jag har kunnat
höra här i dag.
Inga nya förslag om jobben, inte någon kommen-
tar till Mona Sahlins uppslag, inte någon kommentar
till vad Folkpartiet och flera andra partier här i riks-
dagen tror på. När det gäller jobb och tillväxt litar
Göran Persson väldigt mycket på vad som skall kom-
ma. Jag är också övertygad om att Sverige är på väg
upp i konjunkturen. Jag gläder mig åt det, därför att
det för enskilda människor kan bli någon liten lättnad,
åtminstone tillfällig lättnad. Men de siffror som har
kommit än så länge för de första kvartalen 1997 är
inte så översvallande goda som man kan tro när man
lyssnar på statsministern. Jag kan också sträcka mig
så långt att jag säger att alla regeringar på 90-talet har
bidragit till att en del strukturproblem har lösts. Där-
för kommer förmodligen den uppgång vi nu är inne i
att bli något större än de vi såg exempelvis i slutet på
80-talet.
Men fortfarande är jag fullständigt övertygad om
min grundtes, att om vi hade gripit oss an de mer
grundläggande strukturproblemen - lönebildningen,
företagsklimatet och det rekordhöga skattetrycket -
hade vi kunnat få ut mycket, mycket mer av den hög-
konjunktur som vi nu ser framför oss.
(Applåder)</pre><pre>Anf.  21  JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Jag har förstått att statsministern inte
har mycket taletid kvar. Jag vill inte gärna tvingas att
svara på mina egna frågor, så jag skall försöka att
ställa dem på ett sådant sätt att statsministern i princip
skall kunna svara ja eller nej.
Först är det den fråga som jag ställde redan i mitt
inledningsanförande, om vi är överens när det gäller
det beslut som s-kongressen fattade om att sysselsätt-
ningsmålet är överordnat målet om ett framtida över-
skott i budgeten. Anledningen till att jag vill ha en
bekräftelse med ett enkelt ja är att skrivningarna i
budgetpropositionen inte är alldeles glasklara på
denna punkt. Så frågan är alltså: Ja eller nej? Vi är
överens, förutsätter jag, om att detta beslut innebär att
sysselsättningsmålet är överordnat.
Min andra fråga handlar om EMU. Vi har ju fått
en del glädjande besked i dag. Vårt gamla förslag, att
vi skall ha en folkomröstning, verkar det finnas stöd
för. Jag har försökt att lyssna mycket noga på vad
statsministern har sagt. Jag skulle nu vilja ställa frå-
gan: Betyder den debatt som vi har hört här tidigare
att även socialdemokratin i dag säger ja till att vi skall
ha en folkomröstning om EMU?
Sedan säger Göran Persson att de som har burit de
tyngsta bördorna under den senaste tiden skall stå
längst fram i kön. På den punkten är vi definitivt
överens. Jag redogjorde ju för att under 90-talet har
de med lägst inkomster tappat 30 % av sina realin-
komster. Det måste väl rimligen vara dessa grupper
som har burit de tyngsta bördorna. Vi har ett helt
batteri med olika förslag - billiga förslag, som hand-
lar om tandvårdsförsäkringen, om pensionärerna med
de lägsta inkomsterna och om bostadsbidragen samt
också om ungdomslönerna, som nu verkar bli extremt
låga enligt det nya förslag som ligger på riksdagens
bord.
Det är mot den bakgrunden jag vill fråga om det
verkligen kan vara så att den skattesänkning, som alla
vi får som ligger i höga inkomstlägen, på i storleks-
ordningen 5 000 kronor om året verkligen är att sätta
dem som har burit de tyngsta bördorna längst fram i
kön? Min fråga är alltså - ja eller nej - om statsminis-
tern kan tänka sig att byta ut den skattesänkningen
mot någonting annat som verkligen går till dem som
borde stå längst fram i kön.
Till sist vill jag också fråga om de saker som har
hänt när det gäller maktkoncentration, nu senast affä-
ren mellan S-E-Banken och Trygg-Hansa, är någon-
ting som oroar statsministern inför den demokratiut-
redning som nu skall tillsättas och om också frågan
om den ekonomiska maktkoncentrationen skall be-
handlas i utredningen.
Detta var fyra frågor. Alla kan besvaras med ett ja
eller ett nej.</pre><pre>Anf.  22  Statsminister GÖRAN PERSSON (s)
replik:
Herr talman! Sysselsättning, överskottsmål: Vi har
alltid sysselsättningsmålet överordnat och har alltid
haft. Men för att klara det krävs ett varaktigt överskott
i ekonomin. Svårare än så är det inte. De är förenliga
och kommer att vara förenliga.
Folkomröstning om EMU eller inte: Vi har i vårt
kongressbeslut, som ligger till grund för den proposi-
tion som vi går med till riksdagen, sagt att frågan skall
underställas svenska folket för prövning. Det kan vara
en folkomröstning, det kan vara ett riksdagsbeslut
efter ett riksdagsval, när saken har varit uppe, eller
t.o.m. ett extra val. Jag är inte i dag beredd att binda
mig för vilken form vi skall använda. Däremot kan jag
med glädje konstatera att vi nu har rört oss i den rikt-
ningen i Sveriges riksdag att det tycks vara enighet
om att frågan skall underställas svenska folket. Det
tycker jag är bra.
Det är naturligtvis inte rätt att säga att de som får
värnskatten avskaffad har det sämst ställt. Det vore
dumt att påstå. Men en annan del av saneringspoliti-
ken bygger också på att givna besked skall infrias,
och värnskatten går ut av sig själv den sista december
1998. Därefter är det ett nytt läge, och det läget har vi
tolkat på så sätt att vi behåller ett högre steg i den
statliga skatteskalan från inkomster på omkring
30 000 kronor per månad. Beskedet är detsamma till
den gruppen som det har varit till andra grupper, som
under saneringsperioden har fått tillbaka sina förmå-
ner. Men den beskrivning som Lönnroth gör är själv-
fallet ingenting som kan tas till utgångspunkt för ett
sådant resonemang som jag förde alldeles nyss. Men
det är ett givet besked och det skall hållas.
Slutligen den sista frågan om Demokratiutred-
ningen. Nej, jag är inte lycklig över den koncentration
som sker. Jag sade det också i en kommentar till affä-
ren. Vi har nu haft en lång period av strukturaffärer av
det här slaget. Konsumenterna riskerar att komma i
kläm, och det måste man faktiskt peka på. Konkur-
rensmyndigheterna får pröva det hela. Jag tror inte att
det i direktiven till Demokratiutredningen finns under-
lag för att just granska den här typen av frågor.</pre><pre>Anf.  23  JOHAN LÖNNROTH (v) replik:
Herr talman! Jag skall inte ställa några fler frågor.
Jag skall bara läsa några rader innantill ur budgetpro-
positionen: Målen för dessa år gäller vid den tillväxt
som kalkylerades i vårpropositionen. Om tillväxten av
konjunkturmässiga skäl väsentligt skulle avvika från
denna kan motsvarande avvikelse i måluppfyllanden
tolereras.
Jag ber om ursäkt för alla dem som till äventyrs
tycker att detta är en ganska snårig text och för alla
dem som inte har läst hela texten. Men jag skulle nog
ändå vilja påstå att texten kräver sin tolkning, så jag
får väl uttala önskemålet om ett klarläggande om på
vad sätt det tydliga beslut som fattades på s-
kongressen nu kommer att fullföljas i den ekonomiska
politik som vi ser i framtiden.
Sedan konstaterar jag bara att jag tolkar svaret så,
när det gäller sänkt skatt för höginkomsttagare, att
statsministern i och för sig är överens med mig om att
det finns mer angelägna ändamål att använda de
knappa pengarna till. Det finns grupper som har burit
mycket tyngre bördor och som skulle behöva dessa
pengar. Men man har givit detta gamla löfte om att ta
bort värnskatten eller åtminstone att mildra den. Då
vill jag bara uttala förhoppningen att vi skall ha en
rejäl debatt i arbetarrörelsen om detta. Jag är för-
hoppningsfull när det gäller att vi i Vänsterpartiet har
en mycket stark opinion bakom oss när vi säger att det
måste finnas mycket mer angelägna sätt att stärka
ekonomin för dem som har burit de tyngsta bördorna
än att sänka skatten med 5 000 kronor för oss som
tjänar allra mest.</pre><pre>Anf.  24  MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Herr talman! Jag hoppas att statsministern har spa-
rat några sekunder, så att jag kan få svar på några av
mina frågor som han inte har besvarat. Det är en
ganska orimlig debattordning om partier som kommer
i slutet av debatten inte har möjlighet att få några svar
på sina frågor. Jag fick inte heller i början svar på
mina frågor.
Jag vill här peka på kvinnorna, som alltid har varit
en arbetsmarknadsreserv i vårt land. Det är oftast de
som först får gå från jobben, som först får ta del-
tidsjobben osv. Nu ökar enligt AMS-rapporten antalet
timanställningar, och jag misstänker starkt att det är
kvinnorna som får stå för den ökningen, genom att de
inte får några fasta jobb.
Vi har sett hur man har dragit ned på den offentli-
ga sektorn. I regeringens budgetproposition finns
statistik som säger att 140 000 personer har fått gå
ifrån kommuner och landsting de senaste åren. Efter-
som jag själv kommer ifrån vårdsektorn och under
många år har jobbat i vården, träffar jag ganska ofta
kvinnor som tidigare hade jobb i vården men som nu
är arbetslösa. Den reaktion som jag får från dem, herr
statsminister, riktar sig mot det orimliga i att de har
blivit av med sitt jobb med en del av ersättningen kvar
samtidigt som de ser hur deras kolleger går på knäna
på grund av sin höga arbetsbelastning.
Det är ett märkligt förhållande att våra gemen-
samma skattepengar används för att flytta människor
från vård och omsorg. Samtliga partiledare utom, tror
jag, Carl Bildt har talat om vården och omsorgen som
något viktigt att värna om. Jag tycker att det är helt
oförsvarbart att vi med våra gemensamma skattepeng-
ar i dag betalar duktig och utbildad arbetskraft för att
inget göra samtidigt som vi sliter ut människor som är
kvar inom vård och omsorg.
Hur kan detta vara samhällsekonomiskt försvar-
bart, statsministern? Jag skulle gärna vilja ha ett svar
på den frågan. Det kan inte vara rimligt att skattebeta-
larna, de som har kvar sina jobb, skall betala för ar-
betslösheten samtidigt som de faktiskt inte kan få den
vård och omsorg som de behöver. De kan inte få
daghemsplats för sina barn, men samtidigt går mycket
duktiga och utbildade barnskötare utan jobb.
Jag kan inte få det här att gå ihop. Jag tycker att
det är en skam att vi skall ha det så i vårt land. Det
borde vara en självklarhet att vi först och främst an-
vänder våra gemensamma resurser till det som vi
behöver ha gjort, och det är att våra barn får en bra
omsorg och en bra skola och att våra äldre får en bra
omsorg. Vi skall inte som nu betala människor för att
inte göra någonting. Man har dessutom väldigt dåligt
betalt när man står utanför arbetsmarknaden.
Jag skulle också gärna ha velat få statsministerns
prioriteringslista utifrån det beslut som togs i somras
om ytterligare satsningar på JAS-planet. Ca 30 mil-
jarder skall nu användas till JAS-planet samtidigt som
statsministern säger att det inte finns några reella hot.
Det finns faktiskt ett reellt hot, som det inte skulle
kosta 30 miljarder att möta, och det är hotet mot våra
barn på grund av dagens brist på barnomsorg.
(Applåder)</pre><pre>Anf.  25  ALF SVENSSON (kd) replik:
Herr talman! Jag vill i all vänlighet säga att jag
tycker att vi på något sätt måste ordna att det blir
replikskiften. Det känns något meningslöst att kalla
det här för replikskifte samtidigt som vi inte kan få
svar på en enda fråga. Det här kan väl snarare kallas
monologturordning. Vi får kanske i annat fall be
Bengt Göransson ta in det här i Demokratiutredning-
en.
Jag försökte här spegla den bild som fanns och
finns, att det i dag skulle genomföras en huvudmatch
mellan Persson och Bildt. Jag är absolut inte kapabel
att bedöma den. Hur det gått får vi se i morgontid-
ningarna. Persson kunde inte låta bli att dänga till med
att de som står för förmatcherna antingen är på väg
upp eller på väg ned. Det skulle jag inte ha sagt, om
jag hade varit statsminister, för det finns bara en väg
för statsministern, och det är vägen ned. Påvar ut-
nämns icke i det här landet.
Man försöker här dra upp en väldig skillnad. Först
får skolan, vården och omsorgen sitt, säger Göran
Persson. Det har vi ingenting emot - det är bra. Men
helhetsbilden är ju den att man först tog från skolan,
vården och omsorgen för att nu ge tillbaka litet grand.
Det är inte ens kommunicerande kärl mellan det som
man tog och det som man ger tillbaka, för man har
ännu inte givit tillbaka så mycket som man har tagit.
Vi tycks dock vara överens om förutsättningen att
näringslivet måste få luft under vingarna. Jag såg att
Göran Persson stod och nickade när Lars Leijonborg
gick igenom detta. Vad vi egentligen borde diskutera
är då hur vi gör för att näringslivet bäst och mest skall
få luft under vingarna, så att vi kan fortsätta att säga
att vården, skolan och omsorgen skall få sina resurser.
Jag får inget svar, men jag kan ändå inte låta bli
att än en gång understryka något som jag tycker är
orimligt. Vi talar här om ALU, OTA och KPI - ja,
man kan dänga till med nästan vilka bokstavskombi-
nationer som helst. Jag tror inte att ni skulle reagera
om jag lade in några extra sådana. När det handlar om
att själv ge vården och omsorgen till eget barn är det
stopp. Vi kan generationsväxla e.d., men det här tole-
reras inte, trots att vi vet att en majoritet av föräldrar-
na vill ha den här möjligheten.
Det är ju också bara de som själva vill det, inga
andra, som det gäller. Det är för mig fullständigt obe-
gripligt att man i demokratins Sverige, här i parlamen-
tet, inte kan enas om att låta föräldrarna välja den
omsorgsform som de själva vill ha och göra den
praktiskt och faktiskt möjlig.
Men det får ju ändå vara måtta på kraven. Göran
Persson sade så här: Gå ut och fråga om svenska
folket vill ha försämringar i a-kassan! Begär inte för
mycket av oss! Inte gjorde ni själva detta när ni sänkte
a-kasseersättningen.
Jag mötte just i Sundsvall en familjeförsörjare, en
fyrbarnspappa som var mycket irriterad. Odell stod
vid sidan av och lyssnade på det hela. En av döttrarna
skulle få nya glasögon, men man hade inte pengar till
dem. Hur gör man då, sade han till oss. Vi försökte
litet stapplande tala om att barnbidraget nu skall hö-
jas. Hans ordval skall jag inte använda här, för det var
inte riktigt mitt eget, men han sade: Vi vill väl först
leva på våra löner!
Att sådana stämningar finns kan vi inte bortse från
här i kammaren. Det är inte orimligt att folk hyser den
här typen av åsikter.</pre><pre>Anf.  26  CARL BILDT (m):
Herr talman! Boxningsmatch är väl en opassande
beteckning. Det är väl snarare racerlopp som gäller
beslutet.
Jag tycker att man skall ordna den här talarlistan
litet bättre. Det verkar nu upplagt för att bara åstad-
komma tuppfäktning mellan statsministern och mig.
Jag tror att både statsministern och jag har ett intresse
av att föra debatten litet vidare.
Dock skall jag kortfattat säga följande. Skolpeng-
en är till för att man skall åstadkomma valfrihet för
barnen och för föräldrarna. Det är inga tekniska svå-
righeter att åstadkomma detta. Däremot är det en del
politiska problem som måste överkommas.
Vi sänker inte de statliga kommunbidragen, men
vi höjer dem inte heller. Vi står på samma ståndpunkt
som statsministern hade för en månad och en dag
sedan. Om det raserar välfärden så var vi åtminstone
tidigare i tämligen gott sällskap på den punkten.
Beträffande Baltikum tycker jag att det är viktigt
att vi försöker säkra Estland, Lettland och Litauen
medlemskap så snabbt som möjligt. Jag tror inte att
det gynnas av att vi binder dem vid Rumänien och
Bulgarien. De klarar sig bättre på individuell merite-
ring.
Valutaunionen är oerhört viktig och avgörande för
våra framtida möjligheter när det gäller ekonomin.
Det förslag som jag har är ett ställningstagande i juni
1999. Då måste vi börja arbeta för detta ja nu. Det
kommer att ha en positiv förtroendeeffekt på svensk
ekonomi i många viktiga hänseenden också under
perioden fram till dess. Det ger möjligheter för Sveri-
ge att gå in i det nya årtusendet, inte halvdant utan
med huvudet högt, och med bättre både ekonomiska
och politiska förutsättningar.</pre><pre>Anf.  27  MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Herr talman! Carl Bildt vill att jag hellre skall de-
battera via e-mail med honom än i denna kammare.
Men jag tycker att denna kammare är ett mycket vik-
tigt samtalsforum. Det är väl tyvärr på det sättet att
Carl Bildt nu också har förbrukat sin tid. Det är ett
dilemma att vi kan se att Carl Bildt, som var statsmi-
nister när mycket av denna budgetproblematik upp-
stod, och Göran Persson, som sedan alltid har skyllt
på att han ärvde dessa problem, har svårt att spara. Ett
gott råd till båda herrarna är att de skall lära sig att
spara, så att de får mer tid över och förmodligen även
mer pengar över för att göra viktiga saker.
Jag vill ta upp den tråd som Carl Bildt tidigare tog
upp i sitt anförande, nämligen att en sänkning av
skatterna skulle gälla alla. Det är dock på det sättet,
om jag har läst på rätt, att det innebär en större sänk-
ning av skatterna för dem som är rika och en mindre
sänkning av skatterna för dem som är fattiga. Dess-
utom innebär det ett mycket stort bortfall i ekonomin,
vilket förmodligen drabbar dem som är allra fattigast,
dvs. de människor som är beroende av att få någon
form av bidrag och de som vi solidariskt borde ställa
upp för i detta land, de som är utan jobb och de som
av olika anledningar inte kan få sin ekonomi att gå
ihop.
Jag tror att Carl Bildts stora besparingsiver i fråga
om skatterna kommer att innebära att vi kommer att få
se ett tudelat samhälle med en grupp som bara blir
rikare och rikare och en grupp som blir fattigare och
fattigare.
Carl Bildt får väldigt gärna återkomma med ett e-
mail om hur han skall åstadkomma en rättvis fördel-
ningspolitik. Jag tror att han har alldeles för liten
erfarenhet av hur det är för de människor som har det
svårt i dag.
En annan fråga som jag vill ta upp är EMU-
frågan, som vi inte hann ta upp med statsministern.
Carl Bildt nämnde i sitt anförande att han kunde tänka
sig en folkomröstning. Det är då intressant att fundera
över när man skall ha en folkomröstning i denna frå-
ga. Det talades om grundlagen och grundlagsändring-
ar. Om svenska folket verkligen skall kunna påverka i
EMU-frågan, då måste denna folkomröstning förläg-
gas till den ordinarie valdagen, eftersom det är då som
svenska folket har möjlighet att säga ifrån, annars
riskerar man att det blir som på en curlingbana, dvs.
att det blir lätt att ta sig fram och in i EMU-
medlemskapet. Vi får återkomma till denna debatt vid
ett senare tillfälle.</pre><pre>Anf.  28  OLOF JOHANSSON (c):
Herr talman! Jag har egentligen inte så mycket att
bemöta från den debatt som har förts, åtminstone inte
sådant som har riktats mot Centerpartiet. Johan Lönn-
roth missförstod en sak som jag gärna vill klara ut.
Jag sade i mitt inledande anförande, med tanke på
dem som vill skjuta över problemen till kommande
generationer vare sig det gäller statsskuld eller miljö-
skuld, att det faktum att man rättar mun efter mat-
säcken och skapar balans i ekonomin borde vara god
icke-socialistisk politik. Observera att jag sade borde
vara. Alla håller sig inte alltid inom dessa ramar. Vi
har försökt att göra det. Det har varit vägledande för
den sanering av statsfinanserna som vi har ägnat oss
åt under hela 90-talet. En del har stigit av på halva
vägen.
Jag inledde också med att säga att Sverige står in-
för nya möjligheter om vi kan hålla fast vid de fram-
gångar som vi har nått med kontroll över utgifter och
inkomster i statens finanser. Dessa nya möjligheter
måste användas till att motsvara förväntningar som
människor har rätt att ställa på politiken. Ibland när
man sanerar en ekonomi tvingas man göra saker som
man inte vill. Därför är det naturligt, tvärtemot vad en
del har sagt här, att rätta till det som man tvingades
göra av ekonomiska skäl men inte önskade i det långa
perspektivet.
Den inriktning som vi förordar när det gäller dessa
möjligheter gäller självklart jobben, hur nya, fler och
uthålliga jobb kan växa fram. Vårt svar är att man
skall satsa på det gröna som växer, det ekologiska
lyftet, och att man skall sänka skatten med förnuft,
gärna riktat på arbete, att man skall satsa på utbild-
ning och på de många små och medelstora företagen,
ofta serviceföretagen och tjänsteföretagen, över hela
landet.
Vi anser också att man skall stärka välfärden. Att
få känna trygghet vid sjukdom och på ålderns höst är
en självklarhet i ett civiliserat samhälle. Det är inte
någon brist på arbetsuppgifter i den delen. Vårt svar
är att man skall se till att pengarna räcker för att upp-
rätthålla kvalitet i vård och omsorg. Nu finns det ett
visst sådant utrymme utan att man lånar.
Det handlar också om hur våld och kriminalitet
skall motas och hur myndigheter och rättsvårdande
organ bättre skall klara sina uppgifter. Vårt svar är att
man skall effektivisera polisen och att man inte skall
centralisera allt inom rättsväsendet. Vi tror inte att det
är ett sätt att skapa en folklig förankring.
Det gäller också hur tilltagande splittring och öka-
de klyftor mellan invandrade nya svenskar och inföd-
da svenskar skall bekämpas. Vårt svar är att det vikti-
gaste är de nya jobben, att ingen diskrimineras och att
ingen ställs utanför utan att alla behövs. Ökade klyftor
mellan dessa grupper måste bekämpas.
Det handlar också om att påverka människors vär-
deringar. Där har vi alla ett ansvar för att bekämpa
rasism och främlingsfientlighet.
Det handlar om samhällsservice som skall förbätt-
ras och om hotande centralisering och nedläggning
som skall mötas. Vårt svar är att man skall decentrali-
sera statlig verksamhet och att man skall se till att god
utbildning och goda kommunikationer kommer alla
till del. Till detta kommer att man skall bota bristande
förtroende för det politiska systemet. Politiker som
skor sig på det offentligas bekostnad är inte värda
förtroende. Fallskärmsmentaliteten måste rensas ut
varhelst den finns. Det gäller att leva som man lär. Så
tar vi till vara Sveriges nya möjligheter inför nästa
valperiod, inför nästa årtusende och inför framtiden.</pre><pre>Anf.  29  MARIANNE SAMUELSSON (mp)
replik:
Herr talman! Jag har några frågor till Olof Johans-
son, som ju haft möjlighet att påverka regeringspoliti-
ken en del. Därför är det intressant att höra vad han
har satsat på.
Först gäller det en sak som Olof Johansson själv
tog upp i sitt inledningsanförande, nämligen EMU-
medlemskapet. Såvitt jag förstår är Olof Johansson
mycket kritisk till att Sverige blir medlemmar i EMU.
Tänker Olof Johansson arbeta för att vi får en EMU-
folkomröstning på valdagen eller tänker Olof Johans-
son acceptera en grundlagsändring och eventuellt en
rådgivande folkomröstning i frågan? Eller är EMU-
frågan så viktig för er i Centerpartiet att ni också
kommer att driva den som en fråga om folkomröst-
ning på valdagen?
Sedan gäller det miljön. Varför gjorde Olof Jo-
hansson inte något för att se till att saneringsbidraget
fullföljdes när det gällde allergisaneringen av skolor
och daghem? Olof Johansson var ju medveten om att
det fanns ett sådant bidrag, liksom om behovet av
allergisanering för våra barns arbetsmiljö.
Slutligen undrar jag: Vad har Olof Johansson gjort
när det gäller kvinnorna och arbetsmarknadspoliti-
ken? Jag har just tittat i ett häfte från NUTEK om
regionalpolitiskt finansiellt stöd. I stort sett noll och
inget av det stödet har gått till kvinnorna. Däremot har
det satsats ganska mycket på de manliga företagarna,
vilket visar att man, om man vill ha en ekonomi i
balans, skall satsa på kvinnorna. De är uppenbarligen
inte så dyra i drift. Vad gör alltså Olof Johansson för
jämställdheten i regeringssamarbetet?</pre><pre>Anf.  30  OLOF JOHANSSON (c) replik:
Herr talman! Alla åtgärder som vi har föreslagit
för att skapa bättre förutsättningar för jobb gäller alla.
Dessutom satsar vi på kvinnligt företagande. De an-
slagen har höjts.
När det gäller EMU kan Marianne Samuelsson lita
på oss. Vi står för att folket skall vara med. Det är en
självklarhet att EMU-frågan blir en stor fråga i
1998 års valrörelse. Vårt svar är alltså nej till EMU i
dess nuvarande utformning.
Allergisaneringen och satsningen på kommunerna
finns med i vårt budgetalternativ. Kommunerna får
själva bestämma.</pre><pre>Anf.  31  LARS LEIJONBORG (fp):
Herr talman! Olof Johansson har ingen taletid
kvar. Jag vill ändå skicka med några ord på vägen till
honom. Jag tänkte göra det utifrån det faktum att
Anders Ljunggren i dag har suttit på regeringssidan
här i salen. Nu har han gått över till andra sidan igen.
Det talas ju om nya samarbetsmönster i politiken.
Olof Johanssons vice ordförande Andreas Carlgren
har talat om en norsk situation i Sverige - eller något
sådant. Gunnar Hedlund sade ju till Bertil Ohlin: Man
kan inte gå från en regering till en annan utan ka-
renstid.
Själv har jag inget emot om Centern mycket
snabbt rör sig i riktning mot ett icke-socialistiskt sam-
arbete, men jag vill ta tillfället i akt och understryka
att det är gärningarna som räknas. Ni måste visa att ni
på ett antal konkreta punkter är beredda att ta strid för
ett bättre företagsklimat och för välfärdsreformer på
olika områden.
Sammanfattningsvis: Centern är välkommen i ett
icke-socialistiskt samarbete, men det är gärningarna
som räknas!</pre><pre>Anf.  32  JOHAN LÖNNROTH (v):
Herr talman! Jag kan tydligen stå och mässa en
stund utan att bli motsagd. Carl Bildt, vi får väl fort-
sätta dialogen via e-mail. Jag skulle vilja att Carl
Bildt funderade inte bara på informationstekniken
utan också på de egna ekonomiska teorierna. I er
motion räknar ni ju med dynamiska effekter, dvs. att
era skattesänkningar skall få tillväxteffekter. Vi har
erfarenheter i det avseendet. I samband med skattere-
formen visade det sig ju att det inte blev några dyna-
miska effekter av nämnda slag. När många rika män-
niskor fick en skattesänkning resonerade de snarare
enligt följande: Nu behöver jag inte arbeta lika
mycket. Man valde således mera fritid. Att däremot
ge mera pengar till dem som har litet kan få effekt, för
då ökar man efterfrågan och får fart på ekonomin.
Fundera på det!
Olof Johansson och jag var med på ett mycket in-
tressant möte om EMU i ABF-huset här i Stockholm.
Då kom just frågan om en grundlagsändring upp. Jag
tolkar nog Olof Johansson så att han egentligen borde
säga nej till fempartiöverenskommelsen om en
grundlagsändring beträffande Riksbanken, om nu
beskedet är att det inte blir en grundlagsändring när
det gäller sedelutgivningsrätten. Också det får vi nog
fortsätta att diskutera vid ett annat tillfälle.
Till sist vänder jag mig till Alf Svensson, som har
några minuters taletid kvar. Med honom skulle jag
litet grand vilja tala om äktenskapet - kanske räcker
det inte med två minuters taletid för det.
Alf Svensson och jag umgås nog i litet olika kret-
sar. Min erfarenhet är att orsaken till alla äktenskap
som jag sett spricka i min omgivning i stor utsträck-
ning är att kvinnorna inte har orkat bära dubbla bör-
dor och att männen inte har orkat ta sin del av ansva-
ret för hemarbetet. Det har väldigt mycket varit fråga
om det.
Alf Svensson sade att vi skall göra allt för att få tid
för gemenskap. Ert förslag är vårdnadsbidraget. Jag
uppfattar det nog ändå så - jag hoppas att det inte är
illvilligt - att den sorts gemenskap som Alf Svensson
tänker sig är en gemenskap som är grundad på den
gamla sortens könsrelationer. I Bibeln står det att
mannen skall vara sin kvinnas huvud, eller något i den
stilen. Just den formuleringen tar Alf Svensson säkert
avstånd från, men jag kan inte låta bli att tolka in i
den kristdemokratiska inställningen att det är den
sortens gemenskap som Alf Svensson talar om.
Vårt förslag är sextimmarsdagen. Delat förvärvs-
arbete och hemarbete tror vi är grunden för en god
och jämlik gemenskap mellan man och kvinna. När vi
får ett sådant system kommer jag att ha en mycket
starkare tro på långt fler äktenskap/relationer. Jag är
dock inte så angelägen om att det skall vara just de
kristligt äktenskapliga formerna. För övrigt agerade
jag häromdagen för första gången i mitt liv präst. Det
var mycket intressant. Det var en så kallad borgerlig
vigsel.
Sextimmarsdagen är bästa grunden för den ge-
menskap som Alf Svensson vill ha.</pre><pre>Anf.  33  MARIANNE
SAMUELSSON (mp):
Herr talman! Carl Bildt lovade just att han skulle
sända ett e-mail om sina besparingar. Det skall bli
intressant att se vilka grupper som får bära dessa
skattesänkningar. Blir det skolan, barnomsorgen eller
äldreomsorgen? Det skall bli intressant att få ett svar
på den frågan.
I och med Carl Bildts inlägg i EMU-frågan har det
blivit ett intressant politiskt läge i riksdagen. Det
verkar som det är ganska många som tycker att det är
det svenska folket som skall få avgöra EMU-frågan.
Det går kanske att få en majoritet i riksdagen för en
sådan folkomröstning på valdagen.
Avslutningsvis vill jag bara säga att jag tror på
framtiden. Jag tror på våra barn. Jag tror på ett soli-
dariskt fördelat och rättvist styrt samhälle. Jag tror på
att vi tillsammans skall kunna åstadkomma en hållbar
utveckling som bygger på en grön miljö och en grön
politik.
(Applåder)</pre><pre>Anf.  34  ALF SVENSSON (kd):
Herr talman! Till den borgerlige prästen Lönnroth
vill jag ändå säga: Så komplicerade frågor kan vi inte
avhandla nu här, eftersom det strax är dags för mig att
säga amen.
Vad jag är ute efter är mer av trohet och hederlig-
het i samhället, i affärsuppgörelser och människor
emellan. Det gäller vare sig det handlar om äktenskap,
samboförhållanden och vad det nu än är fråga om. Det
finns för litet av den moraliska kvaliteten.
Det jag pläderar för, Johan Lönnroth, är att de
som vill ge vård och omsorg åt sina egna barn skall ha
den faktiska möjligheten att göra det. Det kallar jag
valfrihet. Jag kan inte tro annat än att med den ut-
veckling som Vänsterpartiet har genomgått kommer
också ni att snart omfatta den ståndpunkten. Det är
den enda rimliga i varje demokrati.
Sedan kan jag inte låta bli att ge litet information -
även om någon kanske tycker att jag lägger lök på
laxen. Här har det talats om sänkningar och höjningar,
avdrag hit och avdrag dit. Ja, den största neddrag-
ningen på vården har vänsterpartister, miljöpartister
och socialdemokrater bestått stockholmarna med när
de tog bort 3 miljarder. I morse hörde jag Hulth säga i
TV att man skall pruta ytterligare 2 % utöver det som
man hittills har prutat. Det var varken moderater,
folkpartister eller kristdemokrater stod bakom detta
utan det var Lönnroth, Persson och Samuelsson.
Amen.</pre><pre>Anf.  35  JOHAN LÖNNROTH (v):
Herr talman! Det är riktigt att efter att våra förslag
om mer resurser till skola, vård och omsorg blev
nedröstade i riksdagen av bl.a. Alf Svensson har vi
tagit det mycket tunga ansvaret i några av landets
större kommuner för att klara den ekonomi som inte
räcker till. Det har varit tufft, det kan jag försäkra Alf
Svensson. Men vi har gjort så gott vi har kunnat och
vi står för det.
När det gäller hederlighet i politiken har ju Alf
Svensson varit en av dem som har tagit upp frågan om
moral. Det är bra att han gör det. Men man hör
mycket sällan Alf Svensson tala om den stora omora-
len i samhället. Visst finns det politiker som fifflat
med kontokort, porrklubbar osv., och det finns många
som kanske småfifflar med skatten, men den stora
omoralen är faktiskt de rikas omoral, t.ex. optionerna,
fallskärmsavtalen. Jag talade om maktens arrogans.
Bo Berggren gick ju ut och sade att Carlsson - som
då var statsminister - inte skulle samarbeta med
Schyman. Man anser sig kunna tala om för oss folk-
valda hur vi skall bete oss och vilka vi skall samarbeta
med. Den sortens moral skulle jag gärna vilja höra Alf
Svensson tala mera om vid något tillfälle.
Jag inledde mitt första anförande med att tala om
de ungdomar som jag träffar och som säger att de inte
tänker gå och rösta. Om nu någon av dem har lyssnat
på den här debatten är jag inte så säker på att de har
ändrat sig. Det är nog svårt för oss att nå alla de ung-
domar som upplever att de samtal som vi för här inte
berör deras vardagliga liv. Det är någonting som vi
djupt får tänka på så att vi inte gör valdebatten till den
boxningsmatch som Alf Svensson talade om. Vi
måste få den att verkligen handla om människors
vardag. Det är en oerhört stor gemensam uppgift för
oss alla att få demokratin att fungera.</pre><pre>Partiledardebatten var härmed avslutad.</pre><pre>2 §  Justering av protokoll</pre><pre>Justerades protokollet för den 2 oktober.</pre><pre>3 §  Hänvisning av ärenden till utskott</pre><pre>Föredrogs och hänvisades
Motioner
1997/98:Jo10-Jo18 till jordbruksutskottet
1997/98:So1och So2 till socialutskottet
1997/98:Ub1-Ub13 till utbildningsutskottet
1997/98:Sk14 till skatteutskottet
1997/98:Sf1-Sf12 till socialförsäkringsutskottet
1997/98:A3-A7 till arbetsmarknadsutskottet
1997/98:Fö1 till försvarsutskottet
1997/98:Jo19 och Jo20 till jordbruksutskottet
1997/98:T1-T4 till trafikutskottet
1997/98:Sf13 och Sf14 till socialförsäkringsutskottet</pre><pre>4 §  Förnyad bordläggning</pre><pre>Föredrogs men bordlades åter
Justitieutskottets betänkande 1997/98:JuU3
Trafikutskottets betänkanden 1997/98:TU2-TU4
Jordbruksutskottets betänkanden 1997/98:JoU3-JoU6
Meddelande om samlad votering</pre><pre>Förste vice talmannen meddelade att utrikesutskot-
tets betänkanden UU5 och UU6 samt socialutskottets
betänkanden SoU2, SoU3 och SoU4 skulle avgöras i
ett sammanhang efter avslutad debatt.</pre><pre>5 §  Partnerskaps- och samarbetsavtal med
Ryssland</pre><pre>Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande 1997/98:UU5
Partnerskaps- och samarbetsavtal med Ryssland
(prop. 1996/97:177)</pre><pre>Anf.  36  BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp):
Herr talman! Det gäller utrikesutskottets betän-
kande Partnerskaps- och samarbetsavtal angående
samarbete mellan å ena sidan EG:s medlemsländer
och å andra sidan Ryssland. Avtalet slöts redan den
24 juni 1994. Det var alltså innan Sverige kom med i
EU. Avtalet i dag är alltså ett anpassningsprotokoll,
dvs. Sverige ansluts till ett redan fungerande avtal
tillsammans med Österrike och Finland som också är
nya medlemmar.
Till betänkandet finns ett särskilt yttrande av
Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Det lyder så här:
"Bifaller riksdagen regeringens förslag i proposi-
tion 1996/97:176 inleder Sverige avvecklingen av
kärnkraften den 1 januari 1998. Den svenska avveck-
lingen är då en följd av en folkomröstning och grun-
dad på åsikter om kärnkraftens risker och skadlighet
för människor och miljö. En stor del av Sveriges
befolkning delar också den åsikt som Sveriges förut-
varande statsminister givit uttryck för, nämligen att
kärnkraft inte hör hemma i ett civiliserat samhälle.
Miljöpartiet och Vänsterpartiet anser därför att Sveri-
ge vid ratificeringen av partnerskaps- och samar-
betsavtalet med Ryssland bör avge en förklaring till
avtalet med innebörden att man beklagar att avtalet
innehåller bestämmelser om handel med kärnmaterial.
Eftersom Sverige för egen del ej avser fortsätta an-
vändningen av kärnkraftsenergi bör i förklaringen
anges att man godtar avtalet men med det påpekandet
att alla bestämmelser om kärnkraft och aktivt hand-
lande med kärnmaterial i praktiken ej får tillämplighet
för Sveriges del."
Det här betänkandet justerades den 18 september.
Om det hade justerats två dagar senare hade det fun-
nits ytterligare ett särskilt yttrande till detta avtal från
Miljöpartiet. Innan jag kommer fram till vad jag tror
skulle ha stått i det yttrandet, vill jag läsa upp artikel 2
avdelning 1 i Partnerskaps- och samarbetsavtal med
Ryssland:
Respekten för demokratiska principer och mänsk-
liga rättigheter, enligt definitionen särskilt i Helsing-
forsslutakten och i Parisstadgan för ett nytt Europa,
ligger till grund för parternas inrikes- och utrikespoli-
tik och utgör en viktig beståndsdel av partnerskapet
och detta avtal.
Om man tvekar om vad mänskliga rättigheter in-
nebär, är det bara att gå till de två FN-konventionerna
om mänskliga rättigheter som kom 1966. Den ena
handlar om medborgerliga och politiska rättigheter,
och där står det att mänskliga rättigheter bl.a. betyder
rätt till personlig säkerhet och rörelsefrihet, tanke-,
samvets- och religionsfrihet, åsikts- och yttrandefri-
het, likhet inför lagen och minoritetsskydd.
Dagen efter att man i utrikesutskottet var klar med
betänkandet om avtalet antog det ryska parlamentet en
ny lag, som begränsar den religionsfrihet som finns i
den ryska konstitutionen. Även om det ursprungliga
lagförslaget mildrades, kvarstår att de accepterade
religionerna är begränsade till kristendom - tidigare
stod det ortodoxin, dvs. den grekisk-ortodoxa kyrkan
- judendom, islam och buddism.
Detta menar vi strider mot artikel 2 avdelning 1,
att mänskliga rättigheter skall utgöra en grund för
avtalet. Respekt för mänskliga rättigheter innefattar
religionsfrihet.
I Miljöpartiet anser vi att man i Sverige vid ratifi-
ceringen av avtalet bör göra ett tillägg om det mot-
satsförhållande som finns mellan vad som faktiskt står
i avtalet om mänskliga rättigheter, som ju Ryssland
har undertecknat, och vad som står i den nya religi-
onslagen i Ryssland.
Allt oftare i världen förföljs och trakasseras män-
niskor inte bara för sina politiska åsikters skull utan
också för sin tros och religions skull. Religiöst för-
tryck är farligt i och med att det inte alltid uppmärk-
sammas på samma sätt som kränkningar av mänskliga
rättigheter. Det religiösa förtrycket är ofta inte lika
tydligt och våldsamt när det börjar. Jag menar att man
måste uppmärksamma alla tendenser som kan eller
riskerar att utvecklas åt det hållet.</pre><pre>Anf.  37  INGRID NÄSLUND (kd):
Herr talman! Det är möjligt att jag kan behöva yt-
terligare någon minut till mitt förfogande. Jag tänker
ta upp den sista punkten som Bodil Francke Ohlsson
nämnde, dvs. den ryska religionslagen.
Som det påpekades justerade utrikesutskottet be-
tänkandet innan president Jeltsin den 26 september
satte sitt namn under förslaget till rysk religionslag.
Jag vill redan från början säga att det råder en miss-
uppfattning om att det kompromissförslag som lades
fram av president Jeltsin skulle vara mildare i förhål-
lande till det förslag som duman ville ha från början.
Det ligger faktiskt inte till på det sättet. På flera
punkter har lagförslaget, genom agerandet i president
Jeltsins närmaste krets, blivit mycket starkare, och det
går mer emot religionsfriheten.
Det man kan vända sig mot i det lagförslag som
gick igenom i den ryska lagstiftande församlingen och
som senare undertecknades av president Jeltsin, är att
det är djupt diskriminerande. Dessutom går det emot
den ryska konstitutionen. Vi har alla haft anledning att
hysa stora förhoppningar om en demokratisk utveck-
ling i Ryssland, även om den på vissa håll varit
stapplande. Det antogs en ny konstitution 1993.
I betänkandet står: "Utvecklingen i Ryssland är av
central betydelse för det europeiska integrationsarbe-
tet och framväxten av nya säkerhetsstrukturer. Fullföl-
jandet av det ryska demokratiska och ekonomiska
reformarbetet är den enskilt viktigaste faktorn för
framväxten av att nytt samarbets- och säkerhetsmöns-
ter i Europa."
Jag håller fullständigt med om detta. Därför är det
så viktigt att vi nu i den process som skall följa på att
Sveriges riksdag antar detta partnerskaps- och samar-
betsavtal också använder processen till att få Ryssland
att upphäva eller radikalt förändra denna religionslag.
De religiösa delas in i fem kategorier, och det är,
som jag sade, starkt diskriminerande. Den stora vin-
naren är den ortodoxa kyrkan som har alla rättigheter
i kraft av sin traditionella ställning. Sedan kommer de
övriga religionerna med en lång historia i Ryssland,
islam, buddhism och judendom, som placeras i en
andra kategori.
I nästa kategori återfinns de organisationer som
kan bevisa att de varit registrerade i minst 15 år. I den
fjärde kategorin finns församlingar, kyrkor och reli-
giösa organisationer som är yngre en 15 år men dock
registrerade. Dessa måste nu registrera om sig varje år
för att över huvud taget få några rättigheter. Redan nu
kan registreringen vara en mycket komplicerad pro-
cedur som tar större delen av ett år. Det skulle innebä-
ra att dessa organisationer blir tvungna att underkasta
sig en onödig byråkrati som tar mycket av deras tid.
Vad som kommer att hända med nybyggda kyrkor
är oklart. Detsamma gäller de lutherska och katolska
kyrkor som inte hunnits restaurerats sedan sovjettiden.
För den femte kategorin, de organisationer som
inte varit registrerade, gäller ytterligare restriktioner.
Utländska organisationer blir totalförbjudna. Många
församlingar kommer inte att få äga sina kyrkor. De
kommer inte att få hyra offentliga lokaler. De kommer
inte att få producera, publicera, anskaffa eller impor-
tera religiös litteratur. De kommer inte att få inrätta
institutioner för undervisning, t.ex. teologiska högsko-
lor där de utbildar sina egna pastorer. De får inte vara
värdar för ett utländskt besök, och de får inte heller
hålla gudstjänster på offentliga institutioner som
fängelser och sjukhus.
Ett partnerskaps- och samarbetsavtal mellan EU
och Ryssland undertecknades, som vi redan har hört,
den 24 juni 1994. För Sveriges och övriga nya med-
lemmars del har ett anpassningsprotokoll till avtalet
upprättats, eftersom vi inte var medlemmar när avtalet
undertecknades. Alla EU-medlemmar och Ryssland
måste ratificera avtal och anslutningsprotokoll. Det är
en lång procedur, och det kommer därför att dröja
innan avtalet träder i kraft. Alla skall ha undertecknat
avtalet, och det kan ta ett par år. Detta gäller också
anslutningsprotokollet som vi nu antar.
Sverige har för sin del tagit initiativ till en förkla-
ring om provisorisk tillämpning av protokollet.
Kommissionen inom EU har i avvaktan på att avtalet
skall träda i kraft ingått ett interimsavtal med Ryss-
land. Partnerskaps- och samarbetsavtalet tillämpas än
så länge provisoriskt, och det gäller den handelspoli-
tiska delen.
I partnerskaps- och samarbetsavtalet finns en
människorättsklausul, artikel 2, som klart och tydligt
stadgar att EU-länderna och Ryssland skall respektera
de demokratiska principerna och de grundläggande
mänskliga fri- och rättigheterna till vilka religionsfri-
heten hör. I artikeln sägs att detta skall ske enligt
Helsingforsslutakten och Parisstadgan.
I deklarationen från ESK:s, numera OSSE, topp-
möte i Helsingfors, som skrevs under den 10 juni
1992, förkastar toppmötet religiös diskriminering i
varje form.
I samma paragraf påpekas att det fortfarande är
mycket som återstår för att bygga demokratiska och
pluralistiska samhällen där mångfald fullt ut respekte-
ras i praktiken. Vi vet att det kan bli problem i prakti-
ken när det gäller respekten för människor från andra
kulturer. Detta har vi fått erfarenhet av i kampen mot
främlingsfientlighet och rasism. Så mycket viktigare
är det därför att inte lagar stiftas som kan ge underlag
för diskriminering i praktiken. Lagarna måste i stället
motverka allt förtryck av de mänskliga rättigheterna
och all diskriminering.
Det verkligt allvarliga med den ryska religionsla-
gen är att den uppmuntrar till diskriminering genom
att dela in kyrkor och religiösa organisationer som
tillhör olika religioner i olika grupper. En del av dessa
har alla privilegier och andra fråntas i praktiken alla
rättigheter att utöva sin religion. Detta är i religions-
frihetsperspektiv helt oacceptabelt.
I dokumentet från Helsingfors påpekas att arvet
från det förflutna fortfarande är starkt. Detta äger
verkligen sin giltighet i Ryssland. Det får rent påtagli-
ga och praktiska konsekvenser beträffande 15-
årsregeln i religionslagen. De församlingar som hän-
synslöst förföljdes under Sovjettiden och vars ledare i
vissa fall satt flera tiotals år i fängelse för sin tros
skull kunde endast överleva genom att gå under jor-
den. Nu drabbas de hårt av att de på grund av denna
förföljelse inte var registrerade under Sovjettiden. För
dem torde spöket från det förflutna vara högst levan-
de.
Från EU:s sida skulle man kunnat ha agera betyd-
ligt kraftfullare än vad man gjort för att förhindra att
president Jeltsin skrev under avtalet, vilket naturligt-
vis hade varit det bästa. Nu förväntas en större med-
vetenhet från EU:s sida, och ett mer aktivt och resul-
tatinriktat agerande inom partnerskaps- och samar-
betsavtalets ram. Den politiska dialog som ingår i
avtalet måste ge stöd åt de pågående ryska politiska
och ekonomiska förändringarna.
Till de politiska förändringarna hör också att få en
religionslag som är acceptabel ur västerländsk syn-
punkt. Dialogen inom partnerskaps- och samarbetsav-
talets ram skall på högsta nivå föras mellan ordföran-
dena i ministerrådet och kommissionen och Rysslands
president två gånger om året. På ministernivå skall
den föras i samarbetsrådet två gånger om året och
likaså på hög tjänstemannanivå. Den skall också föras
genom diplomatiska kanaler samt på parlamentarisk
nivå i den parlamentariska samarbetskommittén.
Detta borde ge rikligt med tillfällen att påpeka att
EU finner lagen oacceptabel, och att den därför måste
upphävas eller radikalt förändras för att stå i överens-
stämmelse med Rysslands egen konstitution och med
de bindande överenskommelser som ligger till grund
för avtalet.
Om EU skall vara trovärdigt beträffande viljan
och förmågan att vara en garant för upprätthållandet
av mänskliga rättigheter i Europa måste EU agera nu.
Det är helt oacceptabelt att Rysslands regering och
lagstiftande församling så flagrant bryter mot sin egen
konstitution att de stiftar en lag som kraftigt begränsar
religionsfriheten. Det är inte heller godtagbart att
Ryssland sätter sig över den klausul om respekten för
mänskliga rättigheter som finns i partnerskaps- och
samarbetsavtalet.
Detta gäller naturligtvis också det som man beslu-
tat om inom Europarådet och de konventioner inom
FN om mänskliga rättigheter som Bodil Francke
Ohlsson hänvisade till. Över huvud taget bryter lagen
mot alla konventioner på olika nivåer om mänskliga
rättigheter. Jag har i en motion hävdat att vi skall
verka på alla dessa olika områden och inom alla dessa
olika institutioner för att komma åt den här lagen. Nu
gäller detta speciellt inom partnerskaps- och samar-
betsavtalets ram, eftersom det är det som står på
agendan i dag.
Denna fråga måste den svenska regeringen nu med
kraft driva inom EU. Den måste använda allt inflytan-
de den är mäktig för att driva processen framåt. Om
EU lyckas förändra den uppkomna situationen kom-
mer det att ha stor betydelse för EU:s trovärdighet
inför utvidgningen österut. Klarar inte EU av att nu
befästa respekten för de mänskliga rättigheterna, som
har en avgörande betydelse för behandlingen av
människor med olika religion, olika etnisk tillhörighet
och minoriteter av olika slag, finns det risk för att
problemen i Europa kommer att växa sig allt större.
Risken är att flera länder kommer att återfalla i ett
gammalt, icke önskvärt beteende.</pre><pre>Anf.  38  TONE TINGSGÅRD (s):
Herr talman! Jag yrkar bifall till utrikesutskottets
hemställan i betänkande nr 5.
Samtidigt vill jag uttrycka en tillfredsställelse över
att Sverige även på detta sätt, som EU-medlem, kan
bidra till den politiska, ekonomiska och sociala ut-
vecklingen i Ryssland.
Detta avtal är ett i en rad av avtal mellan de euro-
peiska gemenskaperna och omvärlden. Just detta avtal
syftar inte till associering eller medlemskap, men väl
till att öppna möjligheter för att på sikt etablera ett
frihandelsområde mellan gemenskaperna och Ryss-
land. Vi är alltså i verkligheten så långt ifrån den
befarade EU-muren som man kan komma.
För Sveriges del torde avtalen dessutom kunna in-
nebära ytterligare stabilisering som stöd för ökande
bilateral handel och bilateralt samarbete. Det är
mycket välkommet.
Vad gäller situationen för mänskliga rättigheter i
Ryssland tror jag att vi alla är medvetna om att det
finns mycket övrigt att önska. Detta hindrar inte att
Ryssland inte är det enda land som Sverige samarbe-
tar med som är i den situationen. Det hindrar inte att
Ryssland ingår i en mängd organisationer som också
har deklarationen om mänskliga rättigheter som grund
för sitt arbete. Det gäller FN, OSSE, Europarådet osv.
Vi i Sverige ställer upp på detta beroende på att vi
tror mycket mer på samarbete och påverkan därige-
nom än på isolering. I någon mån är detta också ett
uttryck för respekt för den mycket svåra politiska
situation Ryssland befinner sig i efter Sovjetunionens
fall.
Riksdagen har i dag att ta ställning inte bara till
protokollet över partnerskaps- och samarbetsavtalet
utan också till den provisoriska tillämpningen av detta
protokoll. Vi socialdemokrater anser att det är ange-
läget att så snart som möjligt få detta avtal till stånd.
Detta är möjligen något som de som står bakom det
särskilda yttrandet inte har behövt bry sig så mycket
om. Innehållet i det särskilda yttrandet är nämligen
sådant att om det skulle behöva prövas skulle det
förmodligen syfta till någon sorts avsteg från Sveriges
sida, vilket skulle kunna försena avtalet. Det är något
man kanske kan kosta på sig när man är i opposition,
och kanske dessutom inte vill ha något avtal med EU,
men som vi socialdemokrater naturligtvis inte kan
ställa oss bakom.
Herr talman! Jag yrkar alltså bifall till utskottets
hemställan i betänkandet.</pre><pre>Anf.  39  INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Herr talman! Jag vill bara påpeka att vi kristde-
mokrater i och med att vi inte har någon reservation
också ställt oss bakom att riksdagen godkänner avta-
let. På den punkten har vi alltså ingen avvikande
mening.
Däremot har jag här velat påpeka att det är oerhört
viktigt att Sverige utnyttjar de politiska samtal och
den pådrivande procedur som kan äga rum inom EU
och i de bilaterala samtalen med Ryssland.
Så mycket viktigare är detta med tanke på att
Ryssland har den position som landet har. Även om
inte landet längre räknas som en supermakt är Ryss-
land absolut en av våra stormakter. Ryssland är en av
de fem permanenta medlemmarna i FN:s säkerhets-
råd, vilket medför ett oerhört stort ansvar inför alla
världens länder när det gäller att upprätthålla fred och
säkerhet. Jag är av den övertygelsen - och jag tror att
det är många som håller med mig - att fred och säker-
het i världen ytterst bygger på att de mänskliga rättig-
heterna respekteras inom de olika staterna. Detta har
en oerhört stor betydelse för att fred och säkerhet
skall upprätthållas.
Ibland hör vi från tredje världen att mänskliga rät-
tigheter inte är individuella, utan att det är kollektivet
som räknas.
Ryssland har ett stort ansvar att hävda den syn på
de mänskliga rättigheterna som vi är överens om i FN,
men som ändå diskuteras länder emellan även inom
FN:s ram. De har ett ansvar därför att de sitter i sä-
kerhetsrådet.
Om EU och Sverige nu accepterar denna lag utan
att göra mycket kraftiga invändningar tar vi på oss ett
stort ansvar för att man inte skall ta de mänskliga
rättigheterna på allvar.</pre><pre>Anf.  40  TONE TINGSGÅRD (s) replik:
Herr talman! Jag är alldeles övertygad om att alla
här i kammaren skulle instämma med Ingrid Näslund i
hennes plädering för de mänskliga rättigheterna. Det
råder inget tvivel om det.</pre><pre>Anf.  41  GÖRAN LENNMARKER (m):
Herr talman! Eftersom det har blivit en debatt i
den här frågan vill jag göra en markering även å Mo-
derata samlingspartiets vägnar. Vi välkomnar detta
avtal. Vi tillstyrker det. Vi tycker att det är ett viktigt
steg i arbetet med att inlemma Ryssland i den värde-
gemenskap och de samarbetsstrukturer som vi sedan
länge har i Europa.
Det här avtalet är ju ytterligare ett steg mot att
Ryssland skall få samma krav på sig som precis alla
andra länder. Det är det alldeles centrala. Vi skall
ställa precis samma krav på Ryssland som vi gör på
andra länder, och vi skall vara tydliga i detta. Vi skall
vara mycket tydliga i att ha samma spelregler för
Ryssland som vi har för andra europeiska länder.
Därför främjar vi ju också de krafter inom Ryssland
självt som står för demokrati och mänskliga rättighe-
ter. Det är ju också, som också har påpekats tidigare,
en viktig del i bygget av den europeiska säkerheten.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 9 §.)</pre><pre>6 §  Partnerskaps- och samarbetsavtal med
Moldova</pre><pre>Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande 1997/98:UU6
Partnerskaps- och samarbetsavtal med Moldova
(prop. 1996/97:178)</pre><pre>Förste vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut fattades efter 9 §.)</pre><pre>7 §  Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor</pre><pre>Föredrogs
Socialutskottets betänkande 1997/98:SoU2
Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor</pre><pre>Anf.  42  LEIF CARLSON (m):
Herr talman! Utskottet har här behandlat ett stort
antal motioner som rör vitt skilda aspekter på sjuk-
vården.
Köerna växer. I TV kan vi se hur gamla damer
inte blir opererade inom anständig tid och därigenom
tvingas till onödigt lidande. På andra håll låter man
patienter med grå starr gå till blindhet före operation.
De kan då aldrig återfå full synförmåga. Det är inhu-
mant, och det kostar samhället stora pengar i form av
ett ökat omsorgsbehov. Ändå säger man att det görs
av sparskäl. Det visar att ett vårdsystem byggt på
landsting med vårdmonopol som både finansierar och
producerar vård inte förmår ge människorna den vård
som de borde vara garanterade. Det förmår inte tillva-
rata resurserna i vården. Medborgaren som patient
kommer i kläm. Medborgaren som skattebetalare
kommer i kläm, och personalen saknar såväl riktiga
företrädare som en riktig arbetsmarknad.
När de offentliga finanserna är svaga visar sig
landstingssystemets svagheter ytterligare. Landstingen
är begränsade till geografiska områden med olika
storlek på skattebas och befolkningsförhållanden. De
saknar alltså den nödvändiga helhetssynen när det
gäller statsfinanserna och kan inte bedöma sjukvår-
dens alternativkostnader. Ett minimikrav på ett sjuk-
vårdssystem som är skattefinansierat är därför att det
är nationellt.
Herr talman! För att alla människor skall garante-
ras en god hälso- och sjukvård krävs förändringar.
Det är inte bara vi som har problem, utan även många
andra länder, och olika lösningar kan diskuteras. Vi
anser att en obligatorisk hälsoförsäkring som omfattar
alla oavsett betalningsförmåga är en väg att lösa pro-
blemen inom vården. Med en försäkringsmodell av-
skiljs produktionen av vård från finansiering och
beställning. Med en allmän hälsoförsäkring som in-
kluderar den statliga ersättningen till huvudmännen,
läkemedelsförsäkringen, huvuddelen av landstings-
skatten samt kostnaderna för sjukpenning och förtids-
pension i de delar som relaterar till rehabilitering kan
de offentliga resurserna utnyttjas optimalt, eftersom
avvägningar mellan t.ex. olika former av vård, sjuk-
skrivning och förtidspensionering kan göras i ett mer
sammanhållet perspektiv och i ett sammanhang.
Bara här frigörs stora belopp. Det har försöks-
verksamhet som FINSAM visat. Men för att tillgodo-
göra sig detta långsiktigt behövs det riktiga incitament
i organisationen. Landstingen kan bara beordra fram
samordning, och då ebbar den ut efter hand.
Konkurrensutsättning av producenter kan leda till
ytterligare effektivt resursutnyttjande och därmed
kortare köer och mindre lidande. Patienten får valfri-
het och en reellt stärkt ställning, och personalen får en
riktig arbetsmarknad.
Herr talman! Det är en stor omläggning. Jag vill
inte underskatta svårigheterna vid en övergång. Som
jag har sagt har ingen i världen nyckeln till ett perfekt
sjukvårdssystem. Därför är vi öppna för aktivare
försöksverksamheter där vården utgår från patienten.
Det kan vara lämpligt att man försöker med en modi-
fierad modell av en hälsoförsäkring, t.ex. i Stock-
holms läns landsting som vi har föreslagit i en motion.
En obligatorisk sjukvårdsavgift skulle då ersätta
landstingsskatten men liksom den vara inkomstrelate-
rad samt oberoende av ålder eller risk.
Genom sina tilläggsdirektiv har HSU 2000 varit
förhindrad att utreda alternativa finansierings- och
produktionsformer. Med tanke på de problem som
finns i vården finns det kanske skäl för en större öp-
penhet att utreda alternativa finansieringsvägar.
Ett sätt vore att pröva ett medicinskt sparkonto in-
om den öppna vården. Ett sådant går mycket väl att
kombinera med en allmän hälsoförsäkring. Förslaget
om ett medicinskt sparkonto innebär att alla medbor-
gare avsätter t.ex. 3 % av lönesumman skattefritt till
att bygga upp ett individuellt konto till ett givet tak.
När patienten blir sjuk används pengarna från kontot
till att betala den öppna vården, såväl sjukvårdande
behandling som diagnostik. Jag skall inte trötta kam-
maren med de tekniska detaljerna. Låt mig bara säga
att i verkligheten skulle ett medicinskt sparkonto
fungera som ett högkostnadsskydd. Det stora fördelen
är att patientens ställning i vården stärks och att pati-
enten själv kan styra över kostnaderna.
Herr talman! Att stärka patientens reella ställning
och öka valfriheten är mycket angeläget. Jag har där-
för stor sympati för andra former som kan öka patien-
tens valmöjligheter och inflytande. Det gäller t.ex.
barnhälsovårdspeng och mödravårdspeng enligt Folk-
partiets förslag. Detta bör kunna prövas, och vi behö-
ver pröva alternativ.
Herr talman! Inom det stora sjukvårdsfältet finns
det sjukvård som drar till sig forskare och vårdperso-
nal. Där drivs utbildningen och utvecklingen på. Men
tyvärr finns det risk för att de sjukdomsgrupper som
inte är så glamourösa, de som ger ett långvarigt kro-
niskt lidande och inte är botbara, kommer på undan-
tag. Reumatologiska sjukdomar är t.ex. en sjukdoms-
grupp där det behövs ökad utbildning och fortbildning
för läkare och vårdpersonal.
Det finns naturligtvis många andra grupper som
kan komma på undantag, men jag tror att man särskilt
skall observera att vi av historiska skäl och av okun-
skap om skillnader mellan könen, men inte på grund
av någon medveten särbehandling, har utgått från att
resultat som man funnit vid forskning på män varit
tillämpliga på kvinnor utan justeringarna. Kvinnor
söker sjukvård oftare än män och inte sällan för andra
symtom. Kvinnor beskriver också sina symtom på ett
annat sätt än män, vilket kan leda till att kvinnors
sjukdomar underdiagnosticeras.
Inom den medicinska forskning finns i dag en
ganska liten kunskap om de faktorer som skiljer mäns
och kvinnors hälsa. Därför finns det skäl att arbeta
aktivt för att minska skillnaderna mellan hur män och
kvinnor behandlas och bemöts i vården. De kan t.ex.
ske genom de kvalitetsrevisioner som görs. Där kan
man se över det här förhållande. Det behövs mer
forskning rörande sjukdomars förlopp och behandling
hos män och kvinnor, liksom hur kommunikationerna
fungerar ur ett könsperspektiv och hur de påverkar
behandling och behandlingsresultat.
Herr talman! Låt mig nu gå över till något helt an-
nat. Abortlagen trädde i kraft 1975. Samhället har
sedan dess genomgått en rad förändringar, inte minst
på det medicinska området. Den alltmer utvecklade
prenatalvården i kombination med framsteg inom
fosterdiagnostiken har skärpt det etiska dilemmat som
abortlagen försöker hantera. Även på det kulturella
området har stora förändringar som påverkar männi-
skors ställningstaganden skett under den senaste tju-
goårsperioden.
Alla lagar präglas ju av de förhållanden som rådde
då de kodifierades. Det är därför rimligt att efter ett
antal år ta sig en titt på om de i dag speglar vad vi
ville med lagarna eller om förändringar i kunnande
och samhällsstruktur gör att tillämpningen har börjat
avvika från vad vi tänkt oss. Det behövs en bred upp-
följning av abortlagens tillämpning.
Herr talman! I detta betänkande slänger vi oss från
område till område. Vi har många gånger debatterat
försöksverksamheten med utdelning av rena sprutor
till narkotikamissbrukare i Malmö och Lund. En för-
söksverksamhet kan inte pågå hur länge som helst,
speciellt inte om den går emot den ledande principen
om ett narkotikafritt samhälle. Det kan tas som intäkt
för stöd till den ökade propagandan för en narkotika-
liberal politik. Vi kan se i vår omvärld hur sådana
synsätt gör sig breda. Man kan inte göra en politik
trovärdig som förbjuder narkotika om man samtidigt
ger ut verktygen för dess användning gratis.
De farhågor som uttalas om att ett avbrytande av
projektet skulle leda till ökad kriminalitet är just
samma argument som används av dem som vill för-
svara en legalisering av narkotikaanvändningen. Hur
behjärtansvärd tanken bakom än var, hur mycket
positiva effekter man än kan påvisa i enskildheter, är
principen ändå fel. Det går inte att förena riksdagens
beslut om ett totalförbud mot all icke-medicinsk han-
tering av narkotika med en verksamhet som den i
Malmö och Lund. Riksdagen måste, fru talman, visa
respekt för sin egen principiella politik. Det är därför
hög tid att regeringen nu avbryter försöksverksamhe-
ten.
Fru talman! Till sist: Vi står givetvis bakom alla
våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag
bara bifall till reservation 1 under mom. 1.</pre><pre>Anf.  43  KERSTIN WARNERBRING (c):
Fru talman! Jag tänker nu beröra tre av de delom-
råden som det här betänkandet om hälso- och sjuk-
vårdsfrågor behandlar, nämligen finansiering och
organisation, folkhälsoarbetet och personalens kom-
petens och utbildning. Det är områden som vi i Cen-
terpartiet har ägnat alldeles särskilt mycket uppmärk-
samhet i de motioner som nu behandlas i det här be-
tänkandet.
Centerpartiet anser att alla människor skall omfat-
tas av den generella välfärden och att det är allas vårt
gemensamma ansvar att solidariskt och efter bästa
förmåga finansiera den. Detta gäller i allra högsta
grad sjukvården, som har en grundläggande betydelse
för välfärden. Det finns också ett mycket starkt folk-
ligt stöd för att sjukvården skall finansieras genom
skatter och med avgifter.
Erfarenheterna från inte minst USA visar att för-
säkringslösningar ger såväl höga kostnader som dålig
och ojämlikt fördelad sjukvård. Ett systemskifte i
finansieringen, så som Leif Carlson just har beskrivit
det, löser inga av sjukvårdens problem men riskerar
uppenbart att skapa nya. Patientens ställning i vården
skall stärkas, det är jag fullständigt överens med Leif
Carlson om. Och det har också riksdagen beslutat
under förra året. Men det finns betydligt bättre och
enklare sätt att åstadkomma detta på.
Fru talman! Låt mig först och främst slå fast att en
av grundförutsättningarna för ett fortsatt välfärdssam-
hälle med en god hälso- och sjukvård är en god eko-
nomi. Därför har Centerpartiet under två år lagt ned
mycket arbete och tagit ett mycket stort ansvar för att
få ordning på statens finanser. Den nödvändiga sane-
ringen har inneburit svåra ekonomiska påfrestningar
inte bara för den enskilde, utan den har också krävt
stora besparingar hos kommuner och landsting. En del
av det förbättrade statsfinansiella utrymmet måste nu
användas till förstärkning av landstingens och kom-
munernas ekonomi. Tillsammans med regeringen har
vi därför föreslagit ett resurstillskott för 1997 på
4 miljarder och för åren 1998-2000 ytterligare
8 miljarder årligen. Detta anser vi vara absolut nöd-
vändigt för att vi skall klara kvaliteten inom vården
och omsorgen.
Men samtidigt som ekonomin behöver förstärkas
måste förnyelse- och utvecklingsarbetet inom vården
fortsätta. Genom effektivisering inom administratio-
nen, med nya organisationsstrukturer och användning
av informationsteknologin kan kostnader minska så
att resurser kan frigöras till förebyggande insatser och
till kostnadsökningar på grund av en ökad andel äldre.
Med den enskilde människans behov i centrum är det
viktigt att åstadkomma det för både den enskilde och
alla skattebetalare mest effektiva resursutnyttjandet.
Då måste det också handla om samverkan över sek-
torsgränser och andra gränser.
Centerpartiet anser att det behövs en vägledare i
vårdkedjan. Många människor upplever att de slussas
mellan olika vårdgivare utan att någon tar hel-
hetsansvaret.
Den lokala, nära sjukvården är den viktiga. Det är
den lokala vården som skall ha till uppgift att ytterst
säkra att alla får den bästa vård som tänkas kan, oav-
sett var man bor eller vem man är. Den nära vården,
oftast vårdcentralen, skall vara den närmaste omgiv-
ningens medicinska centrum. Den lokala nära nivån i
vården måste enligt vår uppfattning stärkas. Där
måste också vägledaren finnas. Det kan vara distrikts-
läkaren eller någon annan i vårdteamet som i prakti-
ken är vägledare, men distriktsläkaren skall vara yt-
terst ansvarig för att patienten får behandling och
rehabilitering och att det sker på rätt nivå.
Fru talman! Sverige har under en följd av år kun-
nat uppvisa en förbättrad hälsa hos befolkningen.
Men, tyvärr - den utvecklingen har brutits. Återigen
kan man se hur hälsoklyftan växer mellan olika soci-
algrupper, mellan män och kvinnor och bland barn
och ungdomar. Många ofta samverkande faktorer
påverkar människors hälsa: arbetsförhållanden, boen-
de, trafikmiljö, sociala faktorer, tobak, alkohol, dro-
ger, kostvanor m.m. Landstingens och kommunernas
insatser är därför inte tillräckliga, utan en samlad
hälsopolitik kräver insatser från många olika sektorer
i samhället. Vi menar att man också mycket bättre
måste ta till vara de insatser som folkrörelserna och
de ideella organisationerna står för. Deras insatser
måste tas tillvara inte minst då det gäller att bygga
upp individens egen kompetens att förebygga ohälsa
genom bra kost, bra boendemiljö och sund livsstil.
Vården börjar ju trots allt egentligen i hemmet.
Omstruktureringar och sparbeting har skapat en
betydande press på personalen inom sjukvården.
Många vittnar om den negativa stress som vårdan-
ställda ofta upplever. Trots detta har vården klarat att
upprätthålla människors förtroende och tillit, vilket
får tillskrivas den kunniga och kompetenta personal
som bär upp dagens vård. Inom de kommande 10-15
åren går en mycket stor del av denna kompetenta
personal i pension. Detta leder naturligtvis till stora
problem, speciellt två problem. Det ena är akut
peronalbrist. Det andra är att en stor andel personal
med lång erfarenhet och hög kompetens på mycket
kort tid försvinner.
Det utökade ekonomiska utrymme som saneringen
av statsbudgeten banar väg för måste därför också
användas för att stärka vårdpersonalens kompetens
och utvecklingsmöjligheter. Inte minst krävs aktiva
insatser för att stimulera unga att inte bara utbilda sig,
utan att också välja vården som yrke. Centerpartiet
har i sin motion beskrivit den typ av trainee-
utbildning som finns i det privata näringslivet. Vi
menar att den typen också borde kunna användas för
att förebygga den kommande kompetensbristen hos
sjukvårdspersonal.
Fru talman! Jag står självklart bakom reservation 4
under både mom. 3 och 4, och reservationerna 7 och
27, men för tids vinnande yrkar jag bara bifall till
reservation 4 under mom. 3.</pre><pre>Anf.  44  KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! I det här betänkandet behandlas mo-
tioner om hälso- och sjukvård från den allmänna mo-
tionstiden 1996, alltså motioner väckta för bra precis
ett år sedan. Inom hälso- och sjukvården sker en
mycket snabb utveckling och förändring. Medicinska
framsteg görs. Nya arbetsformer införs. Strukturför-
ändringar genomförs. Så det här känns, fru talman,
litet grand som att prata om den snö som föll i fjol.
Naturligtvis är det så att problemen inte är lösta. Det
återstår många problem. Det här betänkandet tar upp
många olika frågor. Alla förslag som vi har lagt fram
kan jag inte beröra nu, utan jag kommer att koncentre-
ra mig på några av dem.
En av de viktigaste frågorna är hur finansieringen
av hälso- och sjukvården skall ske. Människors förut-
sättningar för att växa och använda de livschanser
som står dem till buds avgörs i stor utsträckning av
deras hälsa och ohälsa. Sjukdom eller handikapp som
plötsligt drabbar eller sakta smyger sig på med åren,
utgör stora begränsningar av friheten och är en källa
till lidande. Arbetet för att förebygga ohälsa och lind-
ra och bota sjukdom samt för att underlätta för handi-
kappade är därför en central politisk uppgift. Alla
människor har rätt till sjukvård efter behov.
Detta uppnås, anser Folkpartiet, bäst om sjukvår-
den är solidariskt finansierad. Avgifter kan förekom-
ma, men dessa skall vara på en skälig nivå så att de
inte utestänger grupper av människor från att söka
vård på grund av otillräckliga ekonomiska resurser.
Med en solidariskt finansierad sjukvård uppnås bäst
målsättningen att alla individer skall behandlas med
samma hänsyn och respekt.
Fru talman! Vården måste få ta betydande resurser
i anspråk. Att det finns en väl utbyggd sjukvård är inte
bara en nödvändighet för dem som är sjuka. Det är
också en viktig trygghetsfaktor för alla andra. Folk-
partiet vill prioritera vården på många sätt. Vår priori-
tering av en politik för fler jobb genom företagande
har som en grundläggande motivering att kampen mot
arbetslösheten är nödvändig för att klara välfärden.
Därför har vi också sagt nej till stora generella skatte-
sänkningar. I stället prioriterar vi vården.
Primärvården är basen i all hälso- och sjukvård.
Tillgängligheten har ökat. Den tidigare husläkarlagen
gjorde det möjligt för människor att själva välja sin
husläkare, och väldigt många gjorde det. Sedan den
socialdemokratiska regeringen upphävde husläkarla-
gen har antalet husläkare minskat, och det har blivit
svårare att rekrytera nya. Om inte primärvårdens roll
som basen i sjukvården skall gå förlorad, måste en
satsning ske på fler allmänläkarspecialister och på att
rekrytera andra specialister till primärvården. Belast-
ningen på primärvården blir för stor om varje läkare
tvingas ta emot för många patienter.
Distriktssköterskan är lika väl som läkaren en
central person inom primärvården. Den utbildning
hon har gör att hon har en stor bredd och kan utföra
vitt skilda arbetsuppgifter både på mottagningen och i
patientens hem, både för barn och gamla.
Fru talman! För de människor som ofta måste
vistas på sjukhus är läkarkontinuiteten viktig. Men det
är också viktigt att patienten får sin egen sjuksköter-
ska från inskrivning till utskrivning på sjukhus. Det
innebär ett mindre antal personer inblandade i vården
runt patienten. Sammanhållna vårdkedjor är också
viktiga för patientgrupper som är i behov av olika
insatser inom sjukvården. En patientorienterad sjuk-
vård står för ett synsätt där kompetensen förs till pati-
enten i stället för tvärtom.
Många svårt sjuka människor vill vårdas i sitt eget
hem. I många landsting finns i dag en kvalificerad
hemsjukvård. Om landstingen och kommunerna sam-
arbetar kring detta kan stora mänskliga och ekono-
miska vinster uppnås. Folkpartiet anser att hemsjuk-
vården måste byggas ut i hela landet så att alla som
vill skall kunna få vårdas hemma.
Undersökningar visar att kvinnor ofta behandlas
annorlunda än män som patienter i sjukvården. Detta
har Leif Carlson nyligen berört. Vi delar den uppfatt-
ningen. Vi har den också i vår motion. Här är det
angeläget att vi får till mer forskning. Det gäller även
forskning kring kommunikationen mellan läkare och
patient och hur denna påverkar behandling och be-
handlingsresultat.
En speciellt svag grupp i vårt samhälle är de svårt
psykiskt sjuka. Det är därför viktigt att utvärderingen
av psykiatrireformen följs noggrant. Fler problem
inom psykiatrin behöver uppmärksammas. För unga
människor som drabbas av psykoser är det viktigt att
psykosförloppet stoppas och hävs så fort som möjligt
för att undvika ett livslångt lidande. En förutsättning
för att det skall ske är att vården är lättillgänglig för
såväl patienter som anhöriga. Därför delar vi bedöm-
ningen att en utredning bör tillsättas som ser över
patientens behov av rätt diagnostik på ett tidigt stadi-
um. En sådan utredning skulle enligt Folkpartiets
åsikt även kunna se över behovet av en rättighetslag-
stiftning för vissa kategorier av människor med psy-
kiska sjukdomar liknande den för människor med
funktionshinder.
Fru talman! Leif Carlson föreslog att man skulle
avbryta försöksverksamheten med utdelning av rena
sprutor. Vi delar inte hans åsikt. Vårt skäl till att för-
svara försöksverksamheten är att det finns en mycket
hiv-preventiv mening med att man har den. Vi har
aldrig motiverat detta med att det skulle minska kri-
minaliteten. Det här är ett sätt att se till att människor
som har ett svårt missbruk inte också skall drabbas av
en hiv-infektion. Vi har också, på grund av att den här
frågan är ganska infekterad - om man får säga så - i
Sverige, föreslagit att man tillsätter en internationell
utvärderingsgrupp som ser över den här försöksverk-
samheten.
Fru talman! Även om vi i Sverige har en mycket
bra sjukvård, också i jämförelse med många andra
likvärdiga länder, finns det naturligtvis fortfarande
brister. En del har jag tagit upp. Ekonomin sätter vissa
begränsningar, men vi anser att vården måste få mer
resurser. Med en bekämpning av arbetslösheten som
ger fler i arbete och fler som betalar skatt, tillkommer
resurser. Men det räcker inte. Andra resurser måste
också tillföras - åtminstone inom den närmaste tiden.
Men det finns fortfarande vinster att göra med kloka
effektiviseringar som kombineras med ett medvetet
kvalitetsarbete. En faktor bakom lyckade rationalise-
ringar är personalens deltagande och engagemang.
Ingen förändring blir hållbar i längden om den inte
kan samla stöd hos dem som skall leva med den.
Resurshushållningen måste bli en integrerad del av
den medicinska professionen och yrkesetiken.
Fru talman! Jag står naturligtvis bakom Folkparti-
ets samtliga reservationer, men jag yrkar här bifall till
reservation 2 under mom. 1.</pre><pre>Anf.  45  LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Jag tänkte bara litet kommentera det
här med sprutförsöket. Ett försök måste ju ha någon
form av tidsbegränsning. Det här har hållit på i många
år. Speciellt ett sådant här försök som går emot den
politik som vi har varit eniga om, nämligen att all
befattning med narkotika som inte är medicinsk är
förbjuden, måste mycket snabbare komma till utvär-
dering. Man ger ju faktiskt gratis ut verktygen för att
använda narkotika, något som är kriminellt. Det är en
kontradiktion som inte blir förenlig om man inte kan
påvisa något väldigt speciellt.
Här gäller det som sagt ett försök att stoppa smitt-
spridning. Det ställs inga krav på att de som är med i
försöket skall sluta med narkotika. Det sker mycket
riktigt också i mycket liten utsträckning. Det före-
kommer en handel där dessa verktyg blir en handel-
svara som finansierar inköp av knark.
Skall vi ha en trovärdighet för att vi faktiskt inte
vill falla i knarkliberala fällor och sälla oss till dem
som vill göra knarket fritt i landet, måste vi nog fak-
tiskt försöka att hålla tungan rätt i mun. Då måste vi
säga: Vi har ett krav, och det är att man slutar med
narkotika. Vi kan inte dela ut redskap för att använda
narkotika.
Nu kommer det rätt snart en utvärdering igen. Vi
får väl se vad den visar. Men jag menar att principen
för riksdagen måste vara att en sådan här hantering
inte är förenlig med vår narkotikapolitik.</pre><pre>Anf.  46  KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Folkpartiet står naturligtvis bakom att
vi skall ha ett narkotikafritt samhälle. Försöksverk-
samheten syftar till - som också Leif Carlson höll
med om - att se till att människor inte drabbas av
ytterligare en olycka. Det kan bara vara en mycket
liten andel av sprutorna som används som handelsvara
för inköp av narkotika - om det över huvud taget
förekommer - eftersom 90 % av sprutorna lämnas
tillbaks.
Men för att få en ordentlig utvärdering av försöks-
verksamheten, vore det bra om Moderaterna ställer
upp på vårt förslag om att inrätta en internationell
grupp för utvärdering av försöksverksamheten, så att
vi äntligen får en ordentlig utvärdering av vad verk-
samheten har gett.</pre><pre>Anf.  47  LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Det har gjorts diverse utvärderingar
som alla har fallit på att de inte har varit bra. Det har
varit svårt att dra slutsatser från dem.
Nu har det kommit en ny. Jag har pratat med dem
som arbetar med projektet. De framhåller att det är
fortfarande oerhört svårt. Jag kan ge ett exempel: När
en av de ansvariga sade att tio hade blivit fria från
narkotikaberoende, sade en annan att det rörde sig om
200 per år. De kunde sedan inte ena sig om det var tio
på tio år eller 200 om året. Det här visar hur detta
flyter omkring i en flumdimma. Det är inte lyckligt.
Jag har i och för sig inget emot att det sedan skall
göras en internationell utvärdering av alla utvärde-
ringar som har gjorts. Men jag tror att vi har tillräck-
ligt på fötterna för att säga att detta skall avslutas nu.</pre><pre>Anf.  48  KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Det är bra att Leif Carlson instämmer
i vårt krav om att inrätta den internationella utvärde-
ringsgruppen. Det har blivit en infekterad fråga med
alla de utvärderingar som har gjorts i Sverige. Därför
vore det bra med en utvärderingsgrupp, så att vi verk-
ligen kan få veta vad verksamheten har givit. Det är
väl bara att välkomna detta och hoppas att vi får den
internationella utvärderingen av försöksverksamheten.</pre><pre>Anf.  49  STIG SANDSTRÖM (v):
Fru talman! När jag har lyssnat på mina tre tidiga-
re meddebattörer, har jag fått känslan av att valrörel-
sen har börjat. Det var inte så mycket som hörde till
betänkandet, men många ideologiska proklamationer.
Det är väl inte fel. Men själv har jag inte påbörjat
valrörelsen, så jag tänker hålla mig till betänkandet.
Bara en liten kommentar. Jag kan inte låta bli.
Det var välgörande att höra Kerstin Warnerbring
och Kerstin Heinemann ta avstånd från Leif Carlsons
finansieringsförslag, dvs. den gamla moderata käpp-
hästen om obligatorisk hälsoförsäkring som skall
frigöra stora belopp. Hur nu det skall gå till? Men det
vill väl till att vara stark i tron i politiken.
I vilket fall som helst skall jag hålla mig till betän-
kandet.
Betänkandet innehåller ett tillkännagivande om att
vi vill ge regeringen i uppdrag att se över kostnaderna
för preventivmedel och preventivmedelsrådgivning.
Jag tycker att det är ett bra tillkännagivande. Samti-
digt tänker jag yrka bifall till reservation 26 som
handlar om s.k. dagen-efter-piller. Utskottet har tyvärr
avstyrkt reservationen. Jag tycker att utskottet där
skulle kunnat göra samma tillkännagivande.
Vi vill ge Socialstyrelsen i uppdrag att utreda
möjligheterna för landets ungdomsmottagningar att
gratis förmedla s.k. dagen-efter-piller. Användningen
av dessa utgör inte en abort, eftersom ingen med
säkerhet kan avgöra i ett så tidigt skede om en gra-
viditet föreligger eller ej. Vi anser att metoden är att
föredra framför abort. Men kunskaperna om metoden
är inte tillräckligt kända i dag. Många unga kvinnor
får kännedom om dagen-efter-piller först när de
kommer för att göra ett graviditetstest. Många unga
flickor har i dag inte råd att  sedan de fått recept
hämta ut dessa piller på apoteket. Det bästa vore,
enligt vår mening, att dagen-efter-piller kunde delas
ut gratis i samband med besök på ungdomsmottag-
ning. Jag hoppas att man även har det i åtanke när
regeringen ges uppdraget.
Vi har också ett ytterligare antal reservationer som
jag vill kort kommentera. Vi har åter tagit upp vikten
av att folkhälsofrågorna prioriteras. Vi har också fått
visst gehör från utskottet. Det är vi tacksamma för.
Men vi menar att det går att gå några steg längre.
Vi skulle kunna göra målinriktade insatser för att
förebygga stora folksjukdomar som cancer, allergier,
diabetes, reumatism och psykisk ohälsa. Vi bör kunna
utveckla metoder för det. Vi borde också kunna ta
fram levnadsnivåundersökningar. Över huvud taget är
det många partier i kammaren som har saknat kon-
sekvensanalyser från regeringens sida. Hur har ned-
skärningar slagit? Vad är det som har hänt i det
svenska samhället? Hur mår folk i dag? Det får vi inte
reda på. Vi har inget vidare underlag i frågorna.
Personligen anser jag att tiden är mogen för att
tillsätta en folkhälsominister. Under de senaste 20
åren har det faktiskt hänt en hel del i kommuner och
landsting. De har utvecklat arbetstillfällen som rör
folkhälsa, folkhälsoråd har inrättats mellan kommuner
och landsting. Det är en väldig aktivitet på basnivå.
Däremot är det sämre på central politisk nivå.
Att jag tar upp denna fråga utgör inte någon kritik
mot Margot Wallström. Jag tycker att hon gör ett bra
jobb. Men hon har ett för stort område. För att ta till
vara det intresse som finns i Folkhälsosverige behövs
det också politiska mottagare. En annan fördel med
ett statsråd med folkhälsofrågor som specialitet vore
att vi kunde få en bättre genomlysning av olika poli-
tiska beslut ur folkhälsosynpunkt.
I en annan reservation utvecklar vi personal- och
utbildningsfrågorna. Kerstin Warnerbring tog också
upp dem. Jag vet inte om mina meddebattörer har
noterat det senaste trendordet i sjukvårdsdebatten,
nämligen kunskapsstyrning. Om ni inte har hört det
tidigare, kommer ni att få göra det mycket framöver.
Vi välkomnar begreppet. Vi tycker att det är föredra
framför tidigare modeller, s.k. köp-och-sälj, ekono-
miska incitament och allt vad man har hittat på. Sjuk-
vården handlar faktiskt om kunskapsproduktion - en
av de viktigaste angelägenheterna.
Jag vill påstå att man under de senaste fem åren
har haft ett felaktigt synsätt på sjukvården. Man har
bara sett den tärande sidan. Den har fått dominera
alltför länge. Resultatet har blivit - precis som Kerstin
Warnerbring tog upp - neddragningar, uttunning av
kompetens och en alltför hög medelålder.
Vi måste vända på detta och återupprätta vårdens
status. Återkommande utbildning och nyrekrytering är
ett måste. För ett tiotal år sedan fanns det massor med
utbildningar i landstingsvärlden. Då hade landstingen
råd att skicka personalen på vidareutbildning. Det har
nästan försvunnit i dag. I dag får man betala själv och
ta ledigt om man vill utveckla sig.
Avslutningsvis vill jag ta upp en liten fråga om
avgifter. Det är ett stort problem. Många partier har
nämnt det i betänkandet också. Utskottet hänvisar till
pågående utredningar. Men vi måste snart komma till
skott i frågorna. Det är inte rimligt att människor
tvingas avstå från tandvård, mediciner och läkarvård
för att avgifterna är för höga.
Jag noterar att utskottet avstyrker vårt förslag för
kostnadsfri sjukvård för barn och ungdomar. Nu ver-
kar det problemet att lösas ändå tack vare Landstings-
förbundets initiativ. Jag tycker att det hade varit bra
om utskottet hade varit mer positivt i den frågan.
Det finns en del reservationer från andra partier
som jag också kan tänka mig att stödja om det blir
votering. Ett sådant exempel är reservation 16 om
kvinnlig könsstympning, men det kan också finnas
andra.</pre><pre>Anf.  50  KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Stig Sandström sade att han tyckte att
det var välgörande att jag tog avstånd från Modera-
ternas förslag om organisation och finansiering av
hälso- och sjukvården. Jag vill tala om för Stig Sand-
ström att det jag gjorde var att redovisa Folkpartiets
förslag till finansiering av hälso- och sjukvården. Det
är en åsikt som vi alltid har haft och som vi fortfaran-
de har. Det jag sade var inte i första hand riktat mot
Moderaterna. Syftet var att tala om att vi står fast vid
det vi har tyckt förut. Jag antar att det egentligen inte
var någon nyhet för Stig Sandström.</pre><pre>Anf.  51  STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Fru talman! Jag kan väl ändå få tacka för beske-
det? Det är ganska tydligt att det blir svårt att sy ihop
den kommande regeringen, om ni skulle komma i den
situationen.
Jag noterar också att Leif Carlson gjorde en tak-
tisk reträtt från det han sade i tidigare anföranden. Nu
sade han att han nöjde sig med försöksverksamhet.
Det tycker jag är värt att notera.</pre><pre>Anf.  52  ANDRE VICE TALMANNEN:
Detta är ett replikskifte mellan Kerstin Heinemann
och Stig Sandström. Kerstin Heinemann får säga
några avslutande ord.</pre><pre>Anf.  53  KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Om Stig Sandström har tvivlat på att
Folkpartiet står för den solidariskt finansierade sjuk-
vård som vi alltid har stått för är det bra att han i dag
fick ett klart besked på den punkten. Då har jag gjort
någon nytta i dag.</pre><pre>Anf.  54  THOMAS JULIN (mp):
Fru talman! Detta betänkande innehåller många
viktiga och bra förslag från samtliga partier. Även om
jag bara yrkar bifall till en reservation står jag bakom
alla mina reservationer i detta betänkande.
Fru talman! I reservation 10 tar vi upp en fråga
som engagerat många. Det är personalfrågan inom
landstinget. Det handlar om alla neddragningar som
skett och alla avskedanden inom vård och omsorg. Vi
anser att det är ett samhällsslöseri att förpassa så
många människor med så stort kunnande och så stor
kompetens till arbetslöshetskön i stället för att låta
dem göra nytta i kommuner och i landstingens bas-
verksamhet.
Även om verksamheterna har förändras och blivit
effektivare är det bättre att ha en stor personaltäthet
och ge en god omvårdnad än att betala för människor
som ingenting gör. De mår dåligt av att ingenting göra
och tappar kompetens. Det är det verkliga sam-
hällsslöseriet. Det är arbetslösheten som vi inte har
råd med. Däremot måste vi alltid ha råd med vård och
god omsorg utan köer.
Som jag tidigare har nämnt, och som jag säkert
kommer att upprepa, tycker jag att det är en stor brist
att regeringen inte gjort en tydlig redovisning av vad
samhället sparat på neddragningarna inom dessa två
sektorer - kommuner och landsting. Utöver det att
omvårdnaden minskar och köerna ökar slits också
personalen mycket hårt. Den slits ned på förtid. Det
blir följden av en reducerad personalstyrka som skall
hinna mycket mer än tidigare och i bland får jobba för
två. Att personalen far illa måste vi också betala på
något sätt.
Här måste regeringen tänka om. De extra pengar
som kommuner och landsting får de kommande åren
räcker inte heller långt, fast man har gjort en stor affär
av dem. När vi besökte Landstingsförbundet fick vi
beskrivet för oss att de inte ens täcker kostnaderna för
egenavgifterna. På grund av egenavgifterna tappar
landstingen mycket pengar.
I verkligheten måste man gå mycket längre, och se
till att landstingen får de resurser de behöver. Jag vill
passa på att säga att Miljöpartiet som flera andra
partier tycker att det är viktigt att vården betalas med
skattemedel. Den skall vara solidariskt betald.
I en av Miljöpartiets motioner, som behandlats i
utskottet, tar vi upp frågan om högkostnadsskyddet.
Vi anser att tandvården på sikt skall infogas i hög-
kostnadsskyddet, som skall vara gemensamt för både
läkarvård och tandvård. Vi anser att regeringen bör
fundera på detta och komma med ett förslag. Det är
svårt att förstå varför man skall skilja på tandhälsa
och övrig hälsovård. Om inte annat borde frågan
utredas.
Tyvärr är de förändringar i tandvårdsförsäkringen
som redan skett när det gäller kostnaden för tandvår-
den ett steg i fel riktning. Jag är rädd för att vi om
några år kommer att få en försämrad tandhälsa, spe-
ciellt bland alla dem som lever på marginalen eller
där under. Det är rätt många i dag. Jag har för mig att
det enligt uppgifter vi tidigare fått handlar om ändå
upp till 23 %. I ett samhälle med en solidarisk för-
delningspolitik får det aldrig synas på tandhälsan hur
det är ställt med ekonomin.
Ett annat motiv till att knyta ihop hälso- och sjuk-
vården med tandvården är alla de patienter som blivit
sjuka på grund av sina amalgamfyllningar. Vi tycker
att det är viktigt att man kopplar ihop hälso- och sjuk-
vård och tandvård av den anledningen.
Så skulle jag vilja säga några ord om fria sprutor.
Jag delar faktiskt Moderaternas ståndpunkt. Jag har
svårt att förstå att man kan bedriva ett försöksprojekt
under så lång tid. Vi måste också ställa oss frågan var
alla sprutor tar vägen. Även om vi vill skydda denna
grupp narkomaner från smitta utsätter vi en stor grupp
i samhället för smitta om sprutorna är på driven.
Jag känner till ett sjukhus där det kom in en
mamma med en liten pojke som hade lekt doktor med
en sådan spruta. Mamman var väldigt skärrad innan
hon fick något vettigt besked.
Slutligen skulle jag vilja säga några ord om gen-
teknik. I gentekniken finns det både det som är bra
och det som är skrämmande. Det som är bra är att
människor med svåra sjukdomar kan se en möjlighet
till bot genom upptäckter som kan leda till nya medi-
ciner. Andra kan se en skrämmande framtid där gen-
tekniken används på ett sätt som vi dag aldrig skulle
kunna tänka oss. Möjligheten är att foster kommer att
kunna sorteras bort med genteknikens hjälp på grund
av att de har gener som kan medföra allvarliga framti-
da sjukdomar. I det perspektivet hade jag kanske varit
bland dem som hade sållats bort.
I Miljöpartiet anser vi därför att regeringen skall
tillsätta en utredning med syfte att närmare granska
riskerna och om eller hur gentekniken kan användas i
sådana syften. Lagstiftningen måste ses över när det
gäller gentekniken och dess konsekvenser. Det är
också nödvändigt med lagstiftning som förbjuder att
information om människors gener får sökas, efterfrå-
gas eller användas vid anställning, vid försäkringsä-
rende m.m. I morse berättade de på nyheterna att
försäkringsbolag redan ligger i startgroparna och vill
titta på folks gener.
Genetisk information om foster skall inte heller få
sökas eller utlämnas utan att de blivande föräldrarna
har givit sitt samtycke. Vi anser att detta är mycket
viktiga frågor. Jag yrkar bifall till reservation 28.</pre><pre>Anf.  55  TUVE SKÅNBERG (kd):
Fru talman! Jag vill börja mitt anförande med att
yrka bifall till reservation 13. Självfallet står vi krist-
demokrater bakom alla våra reservationer, men jag
nöjer mig med att yrka bifall till denna för att vinna
tid.
Ingenting kan vara viktigare än att man får den
vård och omsorg som man behöver när man drabbas
av sjukdom eller svaghet. Många är vi som upplevt
hur livet på ett ögonblick förändrats, och hur det har
lett till andra prioriteringar. Också för den friske är
vård och omsorg en väsentlig fråga om trygghet.
Trygghet är att veta att det finns hjälp på nära håll om
man plötsligt skulle drabbas av en olyckshändelse
eller en sjukdom. För närstående är det av avgörande
betydelse att det finns god vård och omsorg och att
såväl den sjuke som de närstående behandlas med
förståelse och respekt. Ett vänligt bemötande kan
aldrig överskattas och är för många en förutsättning
för ett lyckat behandlingsresultat. För oss kristdemo-
krater är vård och omsorg en huvudfråga. Vi har alltid
satt vård och omsorg främst, och vi kommer alltid att
göra det.
Vi vill bygga ett samhälle som i stället för den in-
dividuella kampen för tillvaron betonar ett gemensamt
arbete och ansvarstagande för människovärdet. Alla
människors absoluta lika och unika värde måste alltid
vara vägledande inom vården. Inte minst inom det
medicinsk-etiska området måste den kristna männi-
skosynen vara vägledande för de politiska ställnings-
tagandena. Den friska, starka och lyckliga människan
som ideal och norm riskerar i själva verket att bli ett
hot mot människovärdet. Även den som lever med
kronisk sjukdom eller en svår funktionsnedsättning
har samma värde, samma rätt till livskvalitet, samma
självklara rätt att få allt tänkbart stöd av samhället för
att uppnå detta.
Nu menar vi kristdemokrater att smärtgränsen är
nådd. Det går inte att spara mer inom vården utan att
vårdkvaliteten försämras eller att viktiga vårdformer
raseras. I det direkta omvårdnadsarbetet finns redan i
dag stora brister. Många sjuka känner att vårdpersona-
len är stressad, och många sängliggande patienter får
vänta länge innan vården kommer. För den sjuke är
det påfrestande att vänta på hjälp med t.ex. toalettbe-
sök. Att vara sängliggande betyder ofta att man är helt
utlämnad till vårdpersonalen.
Nyligen fick vi larmrapporter om att människor
dör av undernäring på våra sjukhus. Enligt en kart-
läggning som Socialstyrelsen har gjort dog minst 57
åldringar på svenska sjuk- och ålderdomshem under
1995. Orsaken var förvisso inte att det saknades mat
till patienterna, utan att det saknades tid att hjälpa
dem att få i sig maten. Detta är mer än skrämmande,
och det är särskilt allvarligt eftersom det gäller en
grupp som inte själv har någon möjlighet att hävda sin
rätt. Vårdpersonalen gör sitt bästa, men den hinner
helt enkelt inte med. De är för få. Många anställda
vågar inte protestera. De är rädda om sina jobb.
Vi står framöver inför en ännu större utmaning,
eftersom antalet äldre ökar dramatiskt. Det kommer
att krävas betydligt mer resurser. Senare tids forsk-
ning kring åldrandet visar att 90 % av svenskarna i
framtiden kommer att dö en långsam död på något
ålderdomshem. Det enda som kan göra vården mer
human och minimera risken för undernäring och an-
nan vanvård är mer personal i vårdande uppgifter.
Den socialdemokratiska regeringen har sedan till-
trädet 1994 skurit ned kommunernas och därmed i
synnerhet vårdens resurser med drygt 20 miljarder.
Denna brutala nedskärning har vi kristdemokrater
kritiserat kraftfullt. Vi har i vårt budgetalternativ
avsatt betydligt mer pengar till vården. Det är därför
naturligtvis glädjande att se att socialdemokraterna
tagit intryck, insett att det finns ett stort resursbehov
och avsatt mer pengar till kommuner och landsting.
Vi anser dock att det behövs mer resurser för att sä-
kerställa en god vård för alla. Därför satsar vi drygt
1,2 miljarder mer än regeringen på utgiftsområdet
Hälsovård, sjukvård och social omsorg. Ännu viktiga-
re är att vi skapar utrymme för kommuner och lands-
ting att förbättra vård och omsorg genom de satsning-
ar som redovisas i vår finansplan.
Jag går vidare till det som är direkt föranlett av
våra reservationer till betänkandet. När det gäller
kvalitetssäkring anser vi att ett ackrediteringssystem
bör införas på nationell eller regional nivå. Ett sådant
system innebär att en vårdproducent, privat eller of-
fentlig, måste vara kvalitetsgodkänd för att få verka
för landstingets pengar. Systemet skulle fungera som
en form av konsumentupplysning till patienterna.
Arbetet med ett effektivt kvalitetssäkringssystem för
hälso- och sjukvården måste enligt vår mening inten-
sifieras.
Vi kristdemokrater anser också att det bör tillsät-
tas lokala och regionala samarbetsorgan för att ut-
veckla samarbetsformer som sätter patienten i cent-
rum. Ur flera aspekter är det positivt och utvecklande
att det finns flera olika huvudmän på den s.k. vård-
marknaden. Vi tror att det skapar en bättre vårdkvali-
tet och ger incitament för utveckling. Det borde vara
en självklarhet att de olika aktörerna visar förmåga att
samarbeta kring temat patienten/vårdtagaren i cent-
rum.
Vi anser vidare att närsjukvården skall prioriteras.
De små akutsjukhusen och deras tillgänglighet anser
vi bör värnas.
Slutligen menar vi att det är mycket tveksamt med
uppdelningen i länsdelssjukhus, länssjukhus och regi-
onsjukhus och ifrågasätter den uppdelningen.
När det gäller patientavgifter konstaterar vi krist-
demokrater att det har skett en kostnadsökning för den
enskilde såväl för läkarbesök som för mediciner. Det
kan vid ett enda sjukdomstillfälle sammanlagt bli
mycket höga kostnader. Eftersom många i dag har en
bekymmersam ekonomisk situation anser vi kristde-
mokrater att det bör införas ett kreditsystem, så att
ingen behöver avstå från vård på grund av att man
saknar pengar.
Vidare till frågan om lobotomi. Man skulle kunna
säga att regeringen hittills har tystat ned frågan om
ersättning till personer som utsatts för lobotomi under
1940- och 1950-talen.
Lobotomi tillämpades som behandlingsmetod in-
om psykiatrin för att dämpa ångesttillstånd hos patien-
ter. Det går till så att läkaren skär av nervbanor mel-
lan pannloben och centrala delar av hjärnan. Resulta-
tet är ofta, som vi vet, en personlighetsförändring.
Patienten blir känslomässigt avtrubbad.
Den senaste tidens debatt om tvångssteriliseringar
har tvingat regeringen att agera snabbt i frågan om
ersättning. En utredning skall nu behandla frågan om
ekonomisk upprättelse för personer som tvångssterili-
serats. Nu är frågan om inte människor som med
tvång har utsatts för lobotomi också skulle kunna få
rätt till ersättning. De är många. Författaren Sven
Lindqvist har uppskattat antalet lobotomipatienter till
3 300. Siffran är osäker. Ur ett inspektionsprotokoll
från 1948 kan man utläsa att det enbart detta år utför-
des 112 lobotomeringar under 10 månader. Enbart vid
Sidsjöns sjukhus anges att ca 500 har lobotomerats
under 40- och 50-talet. Men Lindqvists uppskattning
kan hålla ganska väl.
Socialminister Margot Wallström har tidigare gett
besked om att lobotomin utfördes med tidigare gäl-
lande kunskaper. Hon påpekar att ingen ersättning
skall utgå om skadorna inte bevisligen orsakats upp-
såtligen eller genom vårdslöshet. Det är också en linje
som majoriteten i riksdagens socialutskott har följt.
Socialministern har också påpekat att det krävs en
ansökan om skadestånd inom tio år från det att den
skadegörande handlingen utfördes.
Vi kristdemokrater tycker nog att det sättet att re-
sonera är ologiskt. Precis som med de tvångssterilise-
rade har ju de lobotomerade tvingats till en operation
mot sin vilja. De har åtminstone inte förstått vad in-
greppet skulle innebära.
Även om skadeståndsskyldighet inte föreligger
kan regeringen i enskilda fall besluta om ersättning av
nåd, när särskilda omständigheter föreligger. Här tror
vi kristdemokrater att lobotomifallen skulle passa väl
in, eftersom lobotomin faktiskt redan då den infördes
kritiserades och ifrågasattes av sin samtid som ett
människoovärdigt ingrepp.
I Norge är situationen sådan att ungefär 2 500 per-
soner har lobotomerats, och 500 är i livet i dag. År
1996 beslutade man att de som efter andra världskri-
get hade blivit utsatta för detta ingrepp och fortfaran-
de var i livet skulle få en engångsersättning på
100 000 norska kronor. Det är över 400 personer som
nu har fått den här ersättningen.
Vi kristdemokrater menar att Sverige skall agera
på samma sätt. Vi tror att regeringen här bör ta ett
initiativ.
När det gäller abortförebyggande arbete och fos-
terdiagnostik är vi i utskottet överens om att aborter är
ett etiskt dilemma. Vi kristdemokrater, tillsammans
med miljöpartisterna, anser att förändringar i abortta-
len bör kartläggas och analyseras. Vi delar också
bedömningen att det är viktigt att studera hur det
förebyggande arbetet kan bedrivas när kommuner och
landsting tvingas göra neddragningar.
Vi anser att riksdagen bör begära förslag av rege-
ringen i syfte att minska antalet aborter betydligt mer
än vad som har skett.
Det förebyggande arbetet måste, enligt vår me-
ning, präglas av en djup och bred information av
välutbildad personal. Det krävs omfattande sexualun-
dervisning, som beaktar alla sidor i denna svåra pro-
blematik. Alla problem är inte lösta med att flickor
använder p-piller. Det är ytterst angeläget att samhäl-
let gör allt för att nedbringa antalet aborter.
Att genomgå en abort är alltid förenat med stora
problem. För kvinnan är det en medicinsk risk, men
det är också en psykisk påfrestning, som senare i livet
kan ge svåra men.
Vi kristdemokrater menar att mannens roll och
hans ansvarstagande måste betonas mer. Vi har fått en
eller två generationer av män som sviker.
Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen har ett
uppdrag att kartlägga och analysera förändringen i
aborttal och samband med förebyggande insatser. Vi
kristdemokrater efterlyser att detta uppdrag redovisas.
Moderaterna har också väckt en motion om abort-
förebyggande arbete och fosterdiagnostik där man
påpekar att framstegen inom fosterdiagnostiken har
skärpt det etiska dilemma som abortlagen försöker
hantera. Man menar vidare att på det kulturella områ-
det har stora förändringar som påverkar människors
ställningstagande skett under den senaste tjugoårspe-
rioden. Därför menar moderaterna att utskottet skulle
ha tagit ställning för att det behövs en bred uppfölj-
ning av abortlagens tillämpning. Vi delar den upp-
fattningen.
Om det skulle bli votering kommer vi naturligtvis
att i första hand stödja vår egen reservation, men om
den faller stöder vi moderaternas reservation.</pre><pre>Anf.  56  CATHERINE PERSSON (s):
Fru talman! Betänkandet SoU2, Vissa hälso- och
sjukvårdsfrågor, omfattar totalt ca 140 motionsyrkan-
den. Det berör en rad olika områden, från stora, över-
gripande områden som sjukvårdens finansiering och
organisation till små, avgränsade ämnen. Utskottsbe-
handlingen har inneburit att det har funnits enighet i
flera av frågorna, och det har avgivits ett tillkännagi-
vande och ett trettiotal reservationer. Jag kommer att
beröra en del av områdena.
Jag vill börja med den fråga som lett till förslag
om tillkännagivande. Utskottet har behandlat en s-
motion om behovet av lagändring gällande preven-
tivmedel. Motionärerna tar upp det olyckliga i att
kostnaden för olika preventivmedel är olika. Utskottet
anser att regeringen på lämpligt sätt bör överväga
författningsregleringen på området och konsekven-
serna av denna samt komma med förslag till riksdagen
på hur en utjämning av patienternas kostnader i detta
sammanhang kan ske. Ett enigt utskott anser att riks-
dagen bör ge regeringen detta till känna.
Så går jag över till det avsnitt som omfattar sjuk-
vårdens finansiering, organisation och inriktning.
Avsnittet innehåller också frågor som kvalitet, vård-
nivå och folkhälsofrågor.
Hälso- och sjukvården betyder mycket för alla
människor, både när man är frisk och när man är sjuk.
Hälso- och sjukvården är av grundläggande betydelse
för välfärden och människors trygghet. Likaså är
folkhälsoarbete viktigt för att det skall vara möjligt att
nå hälso- och sjukvårdens mål.
Det synes ju vara så att alla partier är överens om
detta. Dessvärre bekräftas inte detta när jag läser
moderaternas motioner och reservation. Moderaterna
är ju det parti som tydligast avviker. Moderaterna
föreslår en försäkringslösning som skulle innebära
förändrad finansiering och styrning av sjukvården.
Med en sådan lösning som Moderaterna förespråkar
anser jag det inte vara möjligt att, som vi socialdemo-
krater vill, uppnå en god hälso- och sjukvård åt alla
människor.
Vi socialdemokrater vill ha en god hälso- och
sjukvård, som inte tar ställning till människors status
vad gäller ekonomi och hälsa. Det är ju så att valet av
modell för att finansiera sjukvården är totalt avgöran-
de för om vi skall kunna erbjuda en väl tillgänglig
kvalitativ vård och omsorg till alla människor, och då
menar jag verkligen alla.
Moderaternas system skulle inte kunna garantera
vård till alla på lika villkor. Moderaternas system
skulle premiera de friska och straffa de sjuka. Nej, det
vill vi inte ha. Låt oss därför värna en solidarisk,
skattefinansierad och rättvist fördelad sjukvård.
I flera motioner tas upp frågor som kvalitet, vård-
nivå och folkhälsofrågor. Det är viktigt att människor
har närhet till god bassjukvård, som flera partier ock-
så har talat om. Här fyller primärvården en stor funk-
tion, och den är den naturliga basen i sjukvårdssyste-
met. Alla patienter har i dag rätt till en fast läkarkon-
takt enligt hälso- och sjukvårdslagen. Det är också
viktigt att människor vid behov har tillgång till hög-
specialiserad sjukvård av god kvalitet om så skulle
behövas. För att göra detta möjligt är det angeläget att
vårdinsatserna sker på rätt nivå, så att det blir kost-
nadseffektivt.
En snabb medicin-teknisk utveckling ställer krav,
samtidigt som det ger nya möjligheter. Det pågår i
dag ett omfattande arbete i kommuner och landsting
för att förändra och förbättra sjukvårdsstrukturen. En
fortsatt strukturomvandling är nödvändig för att man
skall kunna använda de samlade resurserna på ett
effektivare sätt. Det är också angeläget, som Centern
har framfört, att samverkan mellan olika vårdgivare
blir bättre. För att underlätta detta fattade riksdagen i
våras beslut om ett effektivare utnyttjande på rehabili-
terings- och samverkansområdet, och det aviseras
också ytterligare förslag i budgetpropositionen för att
ta fler steg på detta område.
Enligt Socialstyrelsens folkhälsorapport 1997
framgår att svenska folkets hälsa har förbättrats. Det
är glädjande. Samtidigt finns det tecken på ökande
folkhälsoproblem. Folkhälsoarbetet är därför ett pri-
oriterat område. Det är viktigt att här följa utveckling-
en. Detta görs också av sjukvårdshuvudmännen och
ansvariga myndigheter.
Jag delar i huvudsak bedömningen i de motioner
som berör folkhälsofrågorna. Samtidigt kan jag också
konstatera att väldigt mycket är på gång inom det här
området. Det pågår arbete i statliga kommittéer. Bl.a.
kan nämnas den tillsatta parlamentariska kommitté
som har till uppgift att utarbeta förslag till nationella
mål för hälsoutvecklingen. Kommittén skall också
särskilt analysera och lämna förslag vad avser att
minska hälsoskillnader mellan olika grupper i be-
folkningen.
Grunden för en god hälsa byggs givetvis med
hjälp av flera olika samverkande faktorer. Saneringen
av den svenska ekonomin har inneburit svåra påfrest-
ningar för en del människor. Men en ekonomi i balans
är en nödvändig förutsättning för att man skall kunna
arbeta för en jämlikare folkhälsa.
När jag berör saneringen av den svenska ekono-
min är det naturligt att glida över till kvaliteten i sjuk-
vården. För att bibehålla kvalitet eller t.o.m. kunna
öka kvaliteten har kommuner och landsting tillförts
ökade statsbidrag under 1997. Det kommer också att
tillföras ytterligare resurser de närmaste åren. Sane-
ringen av den svenska ekonomin har gjort detta möj-
ligt. Det kommer givetvis att innebära bättre möjlig-
heter för kommuner och landsting att bedriva en god
kvalitativ sjukvård.
En del motioner berör personal- och utbildnings-
frågor i sjukvården. Det är viktigt att vi har intresse-
rad och kompetent personal. Regeringen föreslår i
budgetpropositionen att kvalitets- och kompetensut-
veckling skall ges hög prioritet i syfte att långsiktigt
trygga en hälso- och sjukvård av just god kvalitet
liksom en kompetent personal. En del pengar är också
öronmärkta för detta.
I en motion föreslås en utredning om psykiatrin.
Psykiatrireformen trädde i kraft den 1 januari 1995.
Socialstyrelsen har redan i uppdrag att följa reformen
och att rapportera till regeringen. I den senaste års-
rapporten konstateras att det krävs ytterligare några år
för att tydligt kunna avläsa reformens effekter. Man
anser dock att reformen är på rätt väg och att det i de
allra flesta kommuner görs intensiva insatser men att
reformen i sin helhet försenas. Möjligheterna att ge-
nomföra reformen ökar i och med det ökade statsbi-
draget till kommunerna. Socialministern har också här
uttalat att hon har för avsikt att följa reformen mycket
noga.
Inom kort väntas slutbetänkande från kommittén
om vård och stöd till barn och ungdomar med psykis-
ka problem och från kommittén med uppgift att ut-
värdera lagen om psykiatrisk tvångsvård och lagen
om rättspsykiatrisk vård.
Några motioner berör bemötande i sjukvården.
Här är också en del arbete på gång. Bemötandeutred-
ningen har tidigare avlämnat ett betänkande som
remissbehandlats. Socialdepartementet arbetar med
ett genderprogram för social välfärd. Ett genderpers-
pektiv skall ingå i all verksamhet. Förslag och verk-
samheter skall analyseras utifrån båda könens behov
och förutsättningar i syfte att höja kvaliteten och ef-
fektiviteten.
Fru talman! Jag yrkar slutligen bifall till utskottets
hemställan och avslag på de reservationer som fram-
förts.</pre><pre>Anf.  57  LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Catherine Persson talar om solidarisk
finansiering och skattefinansiering och ser dem som
synonyma begrepp. Det är andra talare som gjort det
också. Jag tror att alla som ägnat sig åt vårddebatter
vet att det inte är på det sättet. Solidarisk finansiering
kan ske på flera olika sätt. Det har inte någon bärighet
att säga så.
Vad gäller påståendet att man i vårt system inte
skulle få solidarisk sjukvård skulle jag vilja påstå att
det är tvärtom. I det system som vi föreslår följer
pengarna patienten. Patienten kan alltså gå till vilken
vårdgivare han vill och få ett ingrepp utfört. Han har
en vårdgaranti.
Det är två saker som utmärker landstingssystemet.
Det ena är att patienten inte har någon valfrihet, den
är beskuren, systemet har en myndighetsstruktur. Det
andra är det som landstingssystemet är rätt bra på,
nämligen kostnadskontroll genom ransonering, dvs.
att skapa köer. Det är landstingssystemet bra på. På
det sättet suboptimerar det systemet resurserna i sam-
hället som skulle gå till vård. Det kan inte vara rimligt
och tanken bakom en bra vård att man, för att spara
8 000-10 000 kr som en starroperation kostar, väntar
56 veckor med att utföra den, när kostnaden för om-
sorg för den som inte ser långt överstiger detta. När
man dessutom opereras så sent kommer man aldrig att
se ordentligt, dvs. att man behöver vård även efteråt.
Det kan knappast sägas vara en solidarisk vård att den
som betalat skatt hela sitt liv för att få vård inte får det
när han behöver det utan möjligen får vård genom
privata besparingar och genom att betala för sin vård
ytterligare en gång.</pre><pre>Anf.  58  CATHERINE PERSSON (s) replik:
Fru talman! Leif Carlson talar om en försäkrings-
lösning. Enligt min mening är det bara att föra pengar
till dem som är friska och välbeställda. Om man är
sjuk når man taket i det system som Leif Carlson
föreslår. Är man frisk får man pengar tillbaka. Det
urholkar systemet. Dessutom säger Leif Carlson att vi
skall tillföra pengar till dem som nått taket men behö-
ver ytterligare sjukvård. Då undrar jag: Hur har mode-
raterna tänkt lösa frågan om resurserna i sjukvården
samtidigt som ni föreslår skattesänkningar i stor om-
fattning? Det ger inte utrymme för de operationer som
Leif Carlson talar om.</pre><pre>Anf.  59  LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Jag tror att Catherine Persson blandar
ihop två saker. Den obligatoriska hälsoförsäkringen
har alla del av. Vad jag dessutom talade om var ytter-
ligare finansieringsvägar. Det finns en lösning för att
ytterligare öka patientens valfrihet i öppen vård, näm-
ligen ett medicinskt sparkonto som gör patienten
mycket starkare, han kan själv styra hur han vill an-
vända pengarna. Dessa två kan förenas. Det utmär-
kande för båda är att alla får vård när de behöver det
till skillnad för det system som vi har i dag.
Vad gäller pengar till vården kan vi konstatera att
vi i dag har köer. Vi har ett landstingssystem som
använder bara ungefär 70 % av de pengar man tar ut
till sjukvård. Resten används till annat, och det är
förtjänta saker. Men gäller det att prioritera mellan en
gammal dam som håller på att bli blind och en bio-
konsulent prioriterar jag att åtgärda den gamla da-
mens problem. Där tror jag att det finns rätt mycket
pengar att hämta. Dessutom vet vi från t.ex. HSU att
det finns väldigt mycket pengar som ligger i vården
som landstingssystemet på grund av sin monopolka-
raktär inte förmår aktivera och som gör att vård kostar
långt mer än vad den skulle behöva göra om det var
en verksamhet där det fanns positiva incitament, be-
löningar, effektivitetsincitament såsom det finns i en
vård som producenterna konkurrerar inom och där
patienten kan påverka genom sitt val.</pre><pre>Anf.  60  CATHERINE PERSSON (s) replik:
Fru talman! Jag delar Leif Carlsons uppfattning på
ett område, och det är att det kan göras fortsatta ef-
fektiviseringar och omstruktureringar inom sjukvår-
den till följd av den omfattande medicinsk-tekniska
utvecklingen. Men valfrihet kontra närhet och till-
gänglighet måste man fundera över.
Med det sätt att finansiera sjukvården som mode-
raterna föreslår dränerar man systemet på pengar. Är
man frisk får man pengar tillbaka. Det är tacksamt för
den som är frisk. Men de sjuka straffas, och de friska
premieras. Det blir en dubbelbelastning för dem som
är sjuka. Kanske tycker Leif Carlson att det i slutet av
året skall komma: Grattis för att du inte har varit sjuk,
här kommer friskåterbäringen. Ett sådant system vill
jag inte ha.</pre><pre>Anf.  61  TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Catherine Persson kan naturligtvis
inte på tio minuter ta upp alla frågor. Därför vill jag
lyfta fram ett par frågor som jag nämnde i mitt anfö-
rande, först och främst frågan om lobotomi. Kan
Catherine Persson se det rimliga och riktiga i att följa
Norges modell, att i efterhand ersätta de över 400 som
tvingats att genomgå en sådan operation? Vore det
någonting som den socialdemokratiska gruppen till-
sammans med majoriteten skulle kunna tänka sig att
stödja?</pre><pre>Anf.  62  CATHERINE PERSSON (s) replik:
Fru talman! Nej, tvärtom. Den parallell som Tuve
Skånberg gör med tvångssteriliseringarna anser jag
inte vara riktig, de är inte jämförbara. Tvångssterili-
seringarna skedde mot människornas vilja eller på
andra människors initiativ.
I fråga om lobotomi har regeringen fattat ett be-
slut. Jag ser ingen anledning att i den frågan ha en
annan uppfattning.</pre><pre>Anf.  63  TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Jag vill inte medge att det ligger en
skillnad mellan lobotomering och tvångssterilisering,
som ju får mycket långtgående verkningar för genera-
tioner - rättare sagt för generationer som aldrig kom-
mer att födas. Likväl är den personlighetsförändring
som en lobotomering innebär en grav händelse.
Motionären Dan Ericsson kommer alldeles strax
att hålla sitt anförande. Jag lämnar till honom att följa
upp den här frågan och vill gärna lyssna till Catherine
Perssons åsikter om abortproblematiken. Över 30 000
aborter genomförs årligen. Det är alltså en tredjedel
av alla graviditeter som resulterar i en abort. Det är ett
stort etiskt dilemma som vi som lagstiftande försam-
ling har att hantera. Hur vill utskottets majoritet med
socialdemokraterna och Catherine Persson i spetsen
hantera den problematiken? Hur ämnar man få ned
antalet aborter så att det inte längre handlar om en
tredjedel av alla graviditeter?</pre><pre>Anf.  64  CATHERINE PERSSON (s) replik:
Fru talman! Jag delar den uppfattning som flera i
kammaren har, att det är viktigt med ett omfattande
folkhälsoarbete. Det är många olika samverkande
faktorer som är avgörande för att kvinnorna och män-
nen skall kunna ta ansvar för sina liv. Däremot måste
jag ställa frågan tillbaka: Är det abortlagstiftningen i
sig som Tuve Skånberg ifrågasätter, som ju brukar
vara ett populärt inslag från kd-håll?</pre><pre>Anf.  65  KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Catherine Persson sade om vårt för-
slag om en utredning inom psykiatrin att frågan har
utretts, utreds och att socialministern följer frågan
noggrant. Jag är inte lika säker som Catherine Persson
på att socialministern eller utredningarna tar upp de
frågor som vi berör, nämligen patientens behov av rätt
diagnostik på tidigt stadium och att man tittar över
behovet av en rättighetslagstiftning för vissa kategori-
er av svårt psykiskt sjuka jämfört med den som vi har
på handikappsidan. Det vore bra om jag hade fel. Det
skulle vara bra om Catherine Persson kunde tala om
vilka utredningar det är och vilka initiativ socialminis-
tern har tagit på dessa två områden.</pre><pre>Anf.  66  CATHERINE PERSSON (s) replik:
Fru talman! En uppföljning av psykiatrireformen
är det som i huvudsak kommer att ske i dag. Men jag
skulle vilja bolla tillbaka frågan, därför att det som
Kerstin Heinemann föreslår är ju en utökad lagstift-
ning. Det skulle då innebära ökade kostnader. Hur
tänker Kerstin Heinemann finansiera det?</pre><pre>Anf.  67  KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Det kanske vore bra om utskottets ta-
lesman läste reservationen. Vi har inte föreslagit en
utökad lagstiftning, utan vi har begärt en utredning
som ser över behovet av en rättighetslagstiftning för
svårt psykiskt sjuka. Om det sedan visar sig att det
finns ett stort behov, tar vi ställning till finansiering-
en. Vi vill nog först se utredningen, men vi kan tydli-
gen inte ens få en sådan.</pre><pre>Anf.  68  CATHERINE PERSSON (s) replik:
Fru talman! Det genomfördes en psykiatrireform
för några år sedan. Effektueringen av den pågår som
bäst nu. Jag tycker att vi i det här skedet måste avvak-
ta och se vad som händer och på vilket sätt vi kan ge
bättre vård till dem som är psykiskt sjuka. I dagsläget
anser jag inte att det är nödvändigt med den utredning
som Kerstin Heinemann efterfrågar.</pre><pre>Anf.  69  DAN ERICSSON (kd):
Fru talman! Som redan har nämnts i debatten har
jag en motion som behandlas i det här betänkandet
angående ersättning till lobotomerade. Jag skall inte
förlänga debatten genom att argumentera ytterligare,
för det har Tuve Skånberg gjort i den här frågan. Men
efter att ha lyssnat litet på vad utskottets majoritetsfö-
reträdare har svarat vill jag följa upp med några frå-
geställningar till, alltså frågor till Catherine Persson.
Har inte situationen i frågan om ersättningar för av
staten tidigare sanktionerade felaktigheter nu kommit
i ett litet annorlunda läge?
Socialministern har ju gett besked om att de som
utsattes för tvångssterilisering kan få skadestånd i och
med att hela steriliseringslagen kan ses som ett över-
grepp. Så löd formuleringen. Vad skall man då säga
om det som hände under 40- och 50-talen vad gäller
lobotomi? Kan inte också detta ses som ett över-
grepp?
Jag menar att denna fråga har kommit i ett litet
annorlunda läge nu. Jag skulle därför önska att man
visade litet större öppenhet från utskottsmajoritetens
sida och att man inte bara kort hänvisade till att man
inte har någon annan uppfattning än regeringen. Det
är inte någon direkt argumentation från utskottsma-
joriteten.
Det andra är att man i Norge har haft en motsva-
rande situation. Där har regeringen kommit fram till
en annan slutsats än den svenska regeringen. Därför
skulle det vara intressant att höra utskottsmajoritetens
företrädare förklara vad skillnaden är mellan Norge
och Sverige i denna fråga. Det är alltså omkring 400
personer som har fått ersättning på grund av att man i
Norge fattade beslut om detta förra sommaren. Vore
det inte rimligt att se närmare på detta,  undersöka
grunden för det norska beslutet och se om det är rim-
ligt att vi här i Sverige prövar frågan på motsvarande
sätt?
Mina två frågor är alltså: Har vi inte fått ett litet
annorlunda läge nu när det gäller synen på lagstift-
ningen, som kan ses som ett övergrepp? Varför kan vi
i så fall inte ha samma synsätt som i Norge?
Fru talman! Motionen har nu backats upp av två
partier i utskottet. Det föranleder mig att yrka bifall
till reservation 21, som behandlar denna fråga.</pre><pre>Anf.  70  CATHERINE PERSSON (s):
Fru talman! Jag kan bara säga att jag naturligtvis
beklagar det lidande som de här människorna har fått
utstå och kanske fortfarande utstår. Samtidigt kan jag
säga att jag har träffat människor som har lidit av
mycket svår ångest. Naturligtvis måste det sättas i
relation till det som gjordes på 40- och 50-talen. Det
som gjordes på 40- och 50-talen var i enlighet med
den dåtida vetenskapen och den beprövade erfarenhet
som då låg till grund. I övrigt har jag inga kommenta-
rer utöver vad jag har sagt tidigare.</pre><pre>Anf.  71  DAN ERICSSON (kd):
Fru talman! Jag tycker att det är litet beklagligt att
utskottsmajoriteten inte kan argumentera för sin sak
och inte svarar på de faktiskt rätt hovsamma fråge-
ställningarna.
Socialministern har framfört att när man från sta-
tens sida ser på ett handlingssätt som kan ses som ett
övergrepp i ett fall, är man beredd att agera. Men när
vi har en motsvarande situation vad gäller en annan
typ av behandling, är man inte beredd att agera. Det
principiella måste ju ändå diskuteras:  Vad är det som
är rätt i det ena fallet, men fel i det andra fallet? Jag
har inte hört någon riktig argumentation i frågan.
Min andra fråga är: Har inte utskottsmajoriteten
tittat närmare på den norska situationen och hur man
har handlat och argumenterat där? Det måste väl ändå
finnas en tanke bakom den norska statens agerande.
Det kanske finns något att ta fasta på där. Jag önskar
att utskottet inför den kommande diskussionen om
detta sätter sig mer in i hur man har agerat i Norge
och försöker se om det inte kan vara rimligt att vi här
i Sverige gör på motsvarande sätt.</pre><pre>Anf.  72  CATHERINE PERSSON (s):
Fru talman! Det är viktigt att komma ihåg att
tvångssteriliseringen alltid har ansetts som ett över-
grepp. Det skedde alltså sterilisering med tvång mot
dessa människors vilja. Men när lobotomeringarna
utfördes trodde man att det var det bästa man kunde
göra för patienterna. Det är en mycket viktig skillnad
att komma ihåg.</pre><pre>Anf.  73  DAN ERICSSON (kd):
Fru talman! Jag tycker fortfarande inte att argu-
mentationen är så där alldeles glasklar och tydlig.
Tvångssterilisering har alltid setts som ett över-
grepp. Ja, men man har nu kommit fram till att det var
fel att göra tvångssteriliseringar. Men hur ser vi på
lobotomin i dag och det som skedde på 40- och 50-
talen? Var inte det också fråga om övergrepp? Vi kan
då konstatera att det var fel. Men varför skall vi inte
göra rätt mot de människor som drabbades av detta?
Det är det som den här diskussionen handlar om.
Jag tycker faktiskt att utskottet måste gå mer på
djupet med detta och utveckla sin argumentation för
varför man inte skall utge ersättning eller, i bästa fall,
faktiskt komma fram till att det som man har kommit
fram till i Norge kanske inte är så fel, att vi kanske
borde göra likadant här i Sverige för att visa att vi inte
ställer upp på en politik som innebär att man nedvär-
derar människovärdet. Det var nämligen det som
lobotomiingreppen handlade om på 40- och 50-talen.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 9 §.)</pre><pre>8 §  Redovisning för fördelningen av medel från
Allmänna arvsfonden under budgetåret 1995/96</pre><pre>Föredrogs
Socialutskottets betänkande 1997/98:SoU3
Redovisning för fördelningen av medel från Allmänna
arvsfonden under budgetåret 1995/96 (skr.
1996/97:125)</pre><pre>Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut fattades efter 9 §.)</pre><pre>9 §  Vissa frågor om personlig assistans</pre><pre>Föredrogs
Socialutskottets betänkande 1997/98:SoU4
Vissa frågor om personlig assistans (prop.
1996/97:146)</pre><pre>Anf.  74  LEIF CARLSON (m):
Fru talman! Att få bestämma själv vad man vill
och kan göra, att få välja vem man vill ha hjälp av när
man måste ha hjälp är något väsentligt och något som
länge var omöjligt för de svårt funktionshandikappa-
de. När därför lagen om stöd och service till vissa
funktionshindrade kom var det ett stort steg framåt.
Lagen har gett tiotusentals personer en helt ny möj-
lighet att leva ett normalt liv och ta del av olika verk-
samheter. Införandet av LSS och LASS är den största
och viktigaste handikappreformen i Sverige, och det
är självklart att det tar sin tid innan en så stor reform
funnit sina former och säkra slutsatser kan dras om
vad som eventuellt har blivit mindre bra. Reformen
måste få tid att verka några år innan en utvärdering
kan göras.
Ständiga förslag till besparingar inom handi-
kappområdet leder till onödig oro för de människor
som är direkt berörda av reformen. Tyvärr har också
oron visat sig vara i hög grad berättigad. Trots att vi
här i riksdagen har uttalat att s.k. påputtning, dvs.
motivationsstimulerande hjälp som många behöver
för att kunna leva utanför institution, skall ingå i det
som är assistansberättigat, har Regeringsrätten den 4
juni i år fastslagit att sådant handikapp inte berättigar
till assistans. Många ställs nu utanför.
Fru talman! De som är hårt drabbade av funk-
tionshinder skall - ja, de måste - kunna känna trygg-
het och tilltro till att systemet är hållfast. De föränd-
ringar som regeringen nu föreslår i propositionen
skapar ytterligare oro, eftersom de är steg mot en
kommunalisering av handikappolitiken. En av huvud-
tankarna med reformen var att begränsa antalet hu-
vudmän för att de handikappade inte skulle hamna i
en karusell av hänvisningar och detta-är-inte-mitt-
bord-resonemang.
Därför är det olyckligt att splittra upp ansvaret för
assistansersättningen. Det innebär ett hot mot den
enskildes rätt att påverka formerna för sin egen assi-
stans. Den enskildes valfrihet och rätt att bestämma
över sitt liv sätts på undantag. Oundvikligt kommer
kommunerna att styra över assistansverksamheten till
det offentliga.
Skall försäkringskassan avgöra rätten till assistans
och sedan bara skicka räkningen på de första 20 tim-
marna till kommunen, kommer det att uppstå ett tryck
att använda de kommunala assistenterna i stället för
den assistent den funktionshindrade skulle vilja välja
själv. Enskilda och kooperativ manövreras ut. Vi har
massor av personliga vittnesbörd och uppgifter från
kooperativ om att så redan är fallet. Oron är mycket
stor i denna grupp.
I små kommuner, med få gravt funktionshindrade,
kommer det i sådana här fall tydligt fram i budgeten
hur mycket en enskild individ kostar, vilket är starkt
integritetskränkande. Då det är en slump var den
handikappade råkar bo eller vill bosätta sig och då det
kostar så mycket pengar, är det egentligen en själv-
klarhet att denna kostnad bör tas nationellt.
Dessutom, fru talman, passar regeringen här på att
vältra över kostnader på kommunerna. För de ca
1 200 miljoner kronor som de här timmarna beräknas
kosta får kommunerna endast 800 miljoner kronor i
kompensation. Resten skall tas ur det extra statsbidra-
get. Det är ett sätt att kringgå finansieringsprincipen,
vilket i slutändan kommer att drabba den funktions-
handikappade.
Fru talman! Vad gäller schabloniseringen av er-
sättningen har vi tidigare sagt och står fast vid att den
måste anstå tills man vid en senare, ordentlig utvär-
dering kan göra en korrekt bedömning. Man skall inte
som nu bara yxa till ett belopp. De allmänna råd som
Riksförsäkringsverket nu utgivit i denna fråga visar
att vi som avvisade schabloniseringen hade rätt. Val-
friheten tycks enligt dessa råd bli en chimär. Den
assistansberättigade kan inte välja ett fristående alter-
nativ, eftersom ersättningen inte täcker kostnaderna.
Särskilda behov och särskilda kostnader beaktas
inte, trots att riksdagen har gjort det i flera uttalanden.
Jag tror att samtliga partier har uttalat hur väsentligt
det är att dessa speciella kostnader beaktas. Det har
inte haft någon effekt. Även här styrs det alltså mot ett
kommunalt monopol.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1, vil-
ket innebär avslag på propositionen i dess helhet.</pre><pre>Anf.  75  KERSTIN HEINEMANN (fp):
Fru talman! Stödformen statlig assistansersättning
infördes den 1 januari 1994. Den innebar en möjlighet
till ett radikalt bättre liv för de svårast funktionshind-
rade. Det kan uttryckas så som i ett av de många brev
som jag har fått: "Ni i Sveriges riksdag tog 1994 ett
härligt och underbart beslut om personlig assistans för
människor i min situation och jag trodde knappt att
det var sant."
Detta beslut har sedan dess varit utsatt för för-
sämringar från den socialdemokratiska regeringen
med bistånd från Centerpartiet, först genom bespa-
ringar på 215 miljoner kronor, sedan genom ändring-
en i socialtjänstlagen och senast i den proposition som
vi behandlar just nu. Från Folkpartiet har vi avvisat
alla dessa angrepp på handikappreformen. Vi är med-
vetna om att kostnaderna är större än vad man beräk-
nade när reformen infördes, men vi har också varit
beredda att göra sådana omprioriteringar att vi har
kunnat gå emot de försämringar som hitintills genom-
förts.
Fru talman! I det förslag som nu föreligger finns
två olika inslag: dels en schablonisering av timersätt-
ningen till 164 kr per timme, dels ett betalningsansvar
för kommunerna för de första 20 timmarna. Vi avvisar
båda förslagen.
En schablonisering strider mot principen att assi-
stansersättningen är en individuell rättighet. Visserli-
gen anger regeringen att om särskilda skäl föreligger,
kan schablonen få överskridas, men med en schablon
riskerar de största, dyraste och mest komplicerade
behoven att bli underkompenserade samtidigt som de
mycket mindre och enklare behoven kan bli över-
kompenserade.
En schablonisering riskerar också att försvåra för
många brukarkollektiv och i en del fall rent av slå ut
dem som inte kommer att få kostnadstäckning med
schabloniseringen. Den kan också att komma att in-
nebära att rätten att välja personlig assistent in-
skränks, vilket är en omistlig del av den ursprungliga
handikappreformen.
Att kommunerna skall ta över betalningsansvaret
för de första 20 timmarna är ännu ett steg mot en
kommunalisering av handikappreformen. Före den
var de funktionshindrade utlämnade till kommunernas
välvilja. Socialtjänsten var den som bestämde den
enskildes behov av assistans eller annan hjälp.
Förhållandet före handikappreformen beskrivs
mycket bra i slutet av det brev som jag tidigare cite-
rade: "Med mycket vänlig hälsning från en som har
lämnat kommunens omsorg, servicehuset, vårdetablis-
semanget, överförmynderiet, personalmöten och kaf-
ferumsskvaller om mitt privatliv. Och numera lever på
landet, med personlig assistans." Kan det uttryckas
bättre?
Fru talman! Det är inte nog med att regeringen
lägger fram dessa förslag till försämringar för de
svårast funktionshindrade. Jag måste också konstatera
att det är besynnerligt att de läggs fram just nu. Rege-
ringen har ju själv tillsatt en grupp av representanter
från bl.a. handikapprörelsen som skall se över handi-
kappreformen. De försämringar som nu görs föregri-
per ju dessutom den här gruppens arbete.
Under den här mandatperioden har det före-
kommit väldigt mycket av återställare och återställare
av återställare. Jag skulle i dag vilja uppmana Social-
demokraterna och Centern att göra en riktigt bra åter-
ställare genom att liksom jag yrka avslag på den här
propositionen.</pre><pre>Anf.  76  STIG SANDSTRÖM (v):
Fru talman! Jag vill för en gångs skull helt in-
stämma i Leif Carlsons anförande och även i Kerstin
Heinemanns anförande. Jag har inga avvikande åsik-
ter.
Jag vill bara helt kort säga att jag tycker att vi
politiker måste ta ansvar i den här frågan. Det är fak-
tiskt fråga om att skyffla över litet grand på kommu-
nerna eller att fly en aning. Detta är fjärde gången på
ganska kort tid som den här reformen blir föremål för
attack.
Jag behöver inte upprepa tidigare framförda ar-
gument utan kan nöja mig med att i första hand yrka
avslag på propositionen, i andra hand yrka bifall till
reservation 3.</pre><pre>Anf.  77  THOMAS JULIN (mp):
Fru talman! Alla de återkommande förändringarna
av assistansen till funktionshindrade gör att de funk-
tionshindrade får leva i en ständig oro. Om de för-
ändringar som beslutats hade gjorts för att förbättra, i
samråd med de funktionshindrade och deras organi-
sationer, hade det varit en sak, men nu möts varje
regeringsförslag med oro och protester. Man har inte
lyssnat.
Assistansreformen har betytt mycket för den här
gruppen, och de berörda har svårt att tänka sig en
återgång till någonting som är sämre. De har givit
uttryck för att de slåss för sina liv. Så viktig är den här
frågan.
Det finns en stark oro att regeringen driver assi-
stansreformen mot en kommunalisering. Vi känner
också den oron. Därför yrkar vi avslag på propositio-
nen. Vi anser att det är olyckligt att ha två huvudmän
som är med och agerar i denna fråga. Vi anser att det
bör vara en huvudman och att den huvudmannen skall
vara staten. Det är också dessa krav som de handi-
kappade och deras organisationer ställer.
I stället för att hela tiden komma med förslag och
krångla till den här reformen för de funktionshindrade
borde man sätta sig ned och försöka åstadkomma
lösningar som göra det enklare för dem att vara sina
egna arbetsgivare och göra det enklare för deras ko-
operativ att jobba. Nu upplever de i stället nya regler
och nya förändringar, och allt är jobbigt och svårt,
bl.a. med blanketter.
Det är också viktigt att man har ett system där den
enskilde har rätt att välja sin egen assistent. Det är ju
det viktigaste i detta sammanhang. Man får inte
krångla till detta ännu mer.
Vi anser också att denna schablonisering bör av-
skaffas. Den måste ses som ett misstag. Och misstag
måste man ändra på. Syftet med schabloniseringen var
att spara pengar. Och frågan är om man verkligen
sparar några pengar med detta. Vi har inte kunnat se
det.
Vi har även varit i kontakt med Socialdepartemen-
tet och bett att få dess beräkningar på var man gör
besparingar. Vi har tittat på dessa beräkningar, i form
av ett handskrivet A4-papper, men vi har inte kunnat
se att detta skulle leda till några besparingar. Däremot
vet vi att detta har slagit mycket orättvist. Det har de
assistansberättigade själva redovisat vid sammanträ-
den som vi har haft och där samtliga partier har varit
representerade. Det visade sig att vissa har fått
mycket mer, och andra har fått mycket mindre. Det är
de som har små behov som har fått mer än de behö-
ver, och de som har stora behov har fått mindre än
tidigare. Om man säger att man gör besparingar och
ger mycket extra till dem som inte har något behov så
är det klart att dessa pengar skall tas någonstans ifrån,
och då är det den andra gruppen som skadas.
En annan sak som jag vill säga när det gäller assi-
stansreformen är att dessa grupper väldigt ofta får
höra och veta att de kostar oerhört mycket pengar och
att denna reform kostar många miljarder. Men jag
tycker att man skulle redovisa merkostnaden. Dessa
grupper är ju mycket svårt handikappade och de har
ju kostat väldigt mycket även tidigare. Det som kan
vara intressant att få reda på är därför merkostnaden i
stället för att ständigt få höra hur dyra dessa männi-
skor är för samhället.
Jag yrkar bifall till reservationerna 1 och 3.</pre><pre>Anf.  78  TUVE SKÅNBERG (kd):
Fru talman! Också vi kristdemokrater yrkar avslag
på propositionen i dess helhet.
Jag studerade idéhistoria. Då fick jag en definition
av vad ett kulturellt högtstående samhälle är, och den
har fastnat i minnet. En måttstock för att mäta ett
samhälles kvalitet och kultur är hur det samhället
behandlar de människor som är svagast, de som minst
kan ta vara på sig själva.
Om majoritetens förslag går igenom, med en av-
veckling av handikappreformen, innebär det att vårt
land kliver ett stycke i fel riktning när det handlar om
kultur och livskvalitet för oss i vårt land. Det är all-
varligt.
Jag kommer så väl ihåg den agitation som vi krist-
demokrater bemöttes med i valet 1994. Det talades
om blåkopior och högerpolitik. Det talades om att vi
hade suttit i högerns knä. Och man frågade vart soli-
dariteten hade tagit vägen. Nu vill inte jag svara med
samma mynt. Men går det att kalla det som majorite-
ten nu gör för solidariskt? Och hur definierar ni i så
fall solidaritet?
I en debatt som avslutades för bara ett par timmar
sedan stod statsministern själv i denna talarstol och
sade att de som drabbats hårdast skulle ställas längst
fram i kön. Är ni i majoriteten, så här kort tid efteråt,
beredda att låta de människor som har drabbats hår-
dast i livet med funktionsnedsättningar att ställas
längst bak i kön? Jag saknar ord för den bristande
solidaritet som detta innebär när man inte har kunnat
visa att det görs några besparingar och när man dess-
utom skickar assistenterna ut i arbetslöshet. Dessa
assistenter är människor som tar ett ofta mycket lågav-
lönat arbete. Man lyckas alltså göra två försämringar
på en gång. Man försämrar för dem som går ut i ar-
betslöshet och för dem som har funktionshinder. Detta
är beklämmande.</pre><pre>Anf.  79  HANS KARLSSON (s):
Fru talman! Jag måste börja mitt anförande med
att göra ett par tillrättalägganden.
För det första: Just nu skall vi behandla frågan om
att kommunerna skall ha ett betalningsansvar för de
första 20 timmarna. Vi kommer nu inte att behandla
frågan om en schablonisering. Den frågan fattade
riksdagen beslut om före sommaruppehållet.
För det andra: Jag måste också tillrättavisa Tuve
Skånberg. Det handlar inte om någon av avveckling.
Jag har respekt för att människor har olika uppfatt-
ningar om hur vi löser samhällsproblem. Men att stå i
denna talarstol som representant för Kristdemokrater-
na och kasta ur sig lögnaktiga påståenden är inte vär-
digt en riksdagsledamot.
Fru talman! I vårt betänkande behandlas regering-
ens proposition Vissa frågor om personlig assistans
jämte elva motionsyrkanden som har väckts med
anledning av propositionen. Till betänkandet har
också tre reservationer fogats.
I regeringens proposition föreslås att kommunerna
finansierar de 20 första timmarna av personlig assi-
stans för alla som får assistansersättning. Försäkrings-
kassan skall som hittills fatta beslut om rätt till assi-
stansersättning. Kommunerna kommer sedan att debi-
teras för dessa timmar och den assistansersättning
som har betalats. På detta sätt används försäkrings-
kassornas erfarenhet när det gäller att bedöma beho-
vet av personlig assistans. Som hittills skall försäk-
ringskassorna samråda med kommunens socialtjänst
vid bedömningen av den enskildes assistansbehov.
Med anledning av det förändrade finansierings-
ansvaret är det viktigt att notera att det inte sker nå-
gon förändring beträffande huvudmannaskapet. Det är
inte fråga om någon kommunalisering och inte heller
något steg i den riktningen. För att ytterligare under-
stryka detta vill jag hänvisa till protokollet från en
interpellationsdebatt som socialministern deltog i i går
eftermiddag i denna kammare, där hon väldigt tydligt
talade om att det inte finns någon som helst ambition
inom det socialdemokratiska partiet eller i regeringen
att ta steg i riktning mot en kommunalisering utan att
det enbart handlar om att hitta former för en effektiv
användning av resurserna och ett bra stöd för dem
som är funktionshindrade.
Fru talman! Den 1 januari 1994 genomfördes den
reform som av många svårt funktionshindrade betrak-
tas som den mest genomgripande och mest betydelse-
fulla som hittills genomförts för att öka jämlikheten
och ta viktiga steg på vägen till full delaktighet för
funktionshindrade. Den här reformen genomfördes av
den borgerliga regeringen efter en utredning som
startats på initiativ av en tidigare socialdemokratisk
regering och dess biträdande socialminister Bengt
Lindqvist, numera verksam som FN-rapportör i han-
dikappfrågor.
Om man skall rikta någon kritik mot genomföran-
det så är det att reformen inte var finansierad fullt ut,
något som den tillträdande socialdemokratiska rege-
ringen och en ny riksdagsmajoritet har fått ta ansvar
för och reda ut. Det första hela budgetåret 1994/95
fanns 2,5 miljarder kronor anslagna, och kostnaden
blev 3,3 miljarder kronor.
Parallellt med de ekonomiska bekymren med att
täcka upp en underfinansierad reform hade den soci-
aldemokratiska regeringen och riksdaggruppen att
lösa detta med det allmänna ekonomiska moras som
regeringen Bildt lämnade efter sig. Jag är övertygad -
åtminstone var jag det innan jag lyssnade till Tuve
Skånberg - om att alla i denna kammare är införståd-
da med det problem som det handlar om: att å ena
sidan minska statens kostnader och å andra sidan fylla
på rejält med pengar till en del av statens budget. Vi
har klarat detta. Det har inte blivit en minskning med
en enda krona vad gäller den här reformen. I stället
har det skett en ökning. I dag är det närmast fråga om
en fördubbling.
Fru talman, kammarens ledamöter och åhörare!
Jag är oerhört stolt över att vi har klarat detta, trots de
utomordentligt svåra ekonomiska förhållanden som
rått under de här åren. Vi har dessutom visat att vi
även fortsättningsvis skall klara den här reformen. Vi
har gått från de 2,5 miljarder kronorna 1994/95 till att
i 1998 års budget anvisa drygt 4 miljarder kronor. Till
detta skall läggas de 800 miljoner kronor som över-
förs till kommunerna för att klara de första 20 tim-
marna. Som jag nyss sade handlar det i realiteten
nästan om en fördubbling under fyra år.
För 1999 anvisar vi 4,9 miljarder kronor. För jäm-
förelsens skull skall de 800 miljoner kronorna läggas
till. För år 2000 handlar det om 5,8 miljarder kronor.
Detta om något är ett uttryck för hur angeläget vi
anser att det vara med personlig assistans för svårt
funktionshindrade. Vi kommer alltså även fortsätt-
ningsvis att ta ansvar för denna reform. Vi kommer
också att ta ett ekonomiskt ansvar och inte ge oss in
på lättsinniga lösningar som innebär att vi på sikt
hotar inte bara den här reformen utan hela välfärden.
Fru talman! Beträffande motiveringen för att nu
föra över 20 timmars finansieringsansvar på kommu-
nen handlar det om den gränsdragningsproblematik
som ingen av socialutskottets ledamöter torde ha
kunnat missa under de här åren. Det har ju varit vik-
tigt för kommunen respektive staten att antalet timmar
hamnat på en viss nivå för att någon annan skall beta-
la. Det här är inte uttryck för illvilja från någon parts
sida, utan faktum är att man i ett utsatt ekonomiskt
läge naturligtvis gärna ser att någon annans konto
belastas än det som man själv har ansvar för.
Jag tycker att det är riksdagens ansvar att se till att
man kommer till rätta med den typen av brister i lag-
stiftningen, så att vi får en effektiv reform där resur-
serna går till stöd till människor som har funktions-
hinder i stället för att användas i en ändlös diskussion
om vem som skall betala för vad.
Bedömningen av om en person är i behov av 19
eller 21 timmars assistans per vecka kan inte alltid
göras utifrån objektiva kriterier. Att då ha ett regel-
verk som innebär stora ekonomiska konsekvenser för
den ena eller den andra finansiären vid den ena eller
den andra bedömningen är inte tillrådligt. Dessutom
är det kontraproduktivt. Därför är den nu föreslagna
förändringen bra. Den kan antas leda till färre diskus-
sioner om antalet timmar och till mera ansträngningar
för ge funktionshindrade bra stöd och service.
Den ordning som nu föreslås - dvs. att kommu-
nerna har finansieringsansvaret för de 20 första tim-
marna, medan Försäkringskassan har att bedöma
behovet - bygger i stor utsträckning på en kombina-
tion av Handikapputredningens förslag om kommu-
nalt ansvar för de 20 första timmarna och  beaktandet
av remissinstansernas kritik mot att reformen har två
huvudmän. Därför vidhåller vi den ordning som har
gällt under den här tiden, dvs. att reformen har en
huvudman, nämligen staten. Genom att göra den för-
ändring som vi nu föreslår elimineras riskerna för
trätor om tjugotimmarsgränsen; detta utan att ta bort
nyttan med att kommunen, som har basansvaret för
stöd- och serviceinsatser, finns med som en intressent
i verksamheten.
Fru talman! Jag yrkar härmed bifall till hemställan
i betänkandet i dess helhet och avslag på samtliga
reservationer.</pre><pre>Anf.  80  TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Med kännedom om Hans Karlssons
goda hjärta och sociala engagemang förstår jag att
min och mina meddebattörers kritik kändes. Jag har
dock inte påstått att beslutet i dag innebär att den
personliga assistansen avskaffas. Jag talade om en
avveckling, om en inriktning mot en försämring - en
process där det successivt blir allt sämre och där det
avvecklas. Nej, jag tror inte att Socialdemokraterna
vare sig vill eller är i färd med att helt avskaffa den
personliga assistansen. Men försämringen är av sådant
slag att de med funktionsnedsättningar skadas så hårt
att man faktiskt kan tala om en avveckling. De friheter
tas bort som de handikappade hittills har haft. Åtmins-
tone blir det kraftigt beskärda friheter.
Jag respekterar Hans Karlssons stora engagemang.
Fortfarande är dock följande fråga obesvarad: Hur
kan man göra en sådan här sak? Statsministern säger
ju att de som har burit den tyngsta bördan skall ställas
längst fram. Nu ställs de ju längst bak!</pre><pre>Anf.  81  HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Tuve Skånbergs inlägg förringar inte
hans tidigare angrepp mot mig och socialdemokratin,
liksom mot Centern. Jag tycker fortfarande att Tuve
Skånberg skall skämmas för sitt förra inlägg.
Det finns inte en sanning, Tuve Skånberg! När det
gäller det som hänt under de här åren, det som har
gjorts i fråga om reformen med den statliga assistan-
sersättningen, handlar det om att se till att vi i ett
utomordentligt svårt ekonomiskt läge inte skall hamna
i den situation som Tuve Skånberg beskriver. Om vi
inte hade fått ordning på den ekonomiska utveckling-
en skulle det inte ha spelat någon roll vilken regering
och vilken riksdagsmajoritet som var rådande. Då
hade det nämligen inte funnits några pengar motsva-
rande behoven.
Vad som har inträffat på det här området - jag
trodde att det skulle räcka med att säga detta en gång,
men jag skall upprepa det - är att vi har gått från ett
läge 1994/95 med ett anslag om 2,5 miljarder kronor
till ett läge med ett anslag som jag för jämförelsens
skull vill säga kommer att vara 6,6 miljarder kronor
år 2000. Att då tala om besparingar eller om en av-
veckling är inte särskilt relevant.
Jag har respekt för om ledamöter och partier i
denna kammare tycker att vi skall lägga mera pengar
på den här reformen. Det skulle jag också gärna göra
om det fanns pengar. Det finns emellertid fler önske-
mål också inom handikapprörelsen. Det finns ju fler
grupper inom handikapprörelsen än dem som har
personlig assistans, men jag kan medge att de tillhör
dem som har de största behoven. Vi kan inte bortse
från detta och försöka vinna billiga politiska poäng på
enkla trick.</pre><pre>Anf.  82  TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Hans Karlsson ber mig skämmas. Ja,
om jag uttrycker mig dåligt skäms jag. Om jag ut-
trycker något som han uppfattar som ett avskaffande
av reformen när jag i stället avser en successiv av-
veckling, har jag anledning att skämmas. Men här
skäms Hans Karlsson, därför att han realpolitiskt inte
vill genomföra det här beslutet. Han vet att detta
drabbar svaga människor. Han är, precis som jag är,
ledsen över att majoriteten inte har kunnat få fram de
pengar som t.ex. vi i vårt budgetförslag anvisar för
denna del av samhället - dvs. till sjukvård och handi-
kappade, alltså till kommuner och landsting.
Det är ett budgetförslag som innebär svåra priori-
teringar. I den här delen har det varit avvägningar när
det gäller matmoms och en andra karensdag. Det är
naturligtvis tufft, det inser vi. Men då kan vi också
säga att vi inte vill vara delaktiga i försämringen för
de funktionsnedsatta.</pre><pre>Anf.  83  HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Tuve Skånberg, vi måste ju se på vad
som faktiskt har inträffat under dessa år. Just nu har
aldrig så många haft personlig assistans. De som har
personlig assistans har aldrig haft så många timmar
som nu. Om vi skall diskutera den här reformen måste
vi göra det utifrån det utgångsläget och inte utifrån en
falsk beskrivning såsom Tuve Skånberg gör. Han
säger att det handlar om en avveckling. Vi utvecklar
reformen dag för dag och vecka för vecka. Om det
sedan inte sker tillräckligt snabbt och tillräckligt
mycket enligt kristdemokraterna har jag respekt för
den kritiken. Men då skall vi diskutera den frågan och
inte använda sådana termer som avveckling. Det är
osanning.</pre><pre>Anf.  84  LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Det här är inte ett steg mot kommuna-
lisering, enligt Hans Karlsson, eftersom det inte har
sagts så. Självfallet är verkligheten inte så enkel. Det
finns en verklighetens dynamik som oavsett vad som
händer leder till vissa konsekvenser. Det är självklart
att om man för över kostnadsansvaret för de första 20
timmarna på kommunerna kommer detta att påverka
kommunerna och deras agerande. Kommunernas
inflytande över reformen kommer att förändras.
När Försäkringskassan skickar räkning för dessa
timmar till kommunen kommer man där - och det är
vad de små stegens tyranni leder till - att vidta åtgär-
der för att värna sin position, dvs. man kommer att
främja kommunala assistenter i stället för den som
den enskilde själv hade valt om han eller hon hade
haft möjlighet.
Man kan säga hur många gånger som helst att det
inte skall bli så. Men om man gör vissa saker sker det
en obeveklig process, eftersom kommunerna ser till
sin egen verksamhet. Detta innebär en kommunalise-
ring. Dessutom förstärks denna process genom att
reformen är underfinansierad gentemot kommunerna.
De kommer att få ett tryck på sig att verkligen föra
över verksamheten till kommunal assistans eftersom
det fattas 400 miljoner i den ersättning som de får
från staten.</pre><pre>Anf.  85  HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag uppskattar Leif Carlsons inlägg,
inte därför att vi tycker lika utan därför att det har en
bäring på det faktiska läget som vi har att diskutera.
Jag har respekt för att det finns en oro, inte minst
bland de assistansberättigade. Dessvärre har den oron
tillåtits öka dramatiskt, eftersom man understundom
har fått en beskrivning av det som sker som inte är
korrekt.
Beträffande den här reformen måste vi se på det
som faktiskt händer, Leif Carlson. Kommunerna skall
betala de första 20 timmarna. De skall inte styra och
ställa när det gäller vilken form av assistans som är
lämplig eller vilka personer som skall jobba. Därför
är jag inte orolig för att det skulle innebära att man
styr över från kooperativ och privata organisationer
till den kommunala verksamheten. Den viktigaste
garanten här är just de assistansberättigade själva. De
kommer inte att acceptera att någon står med en pek-
pinne och talar om vilka som skall utföra assistansen.
De kommer att protestera å det vildaste om någon ger
sig på att försöka att göra någonting i den riktningen.
Det är alldeles riktigt att kommunerna ersätts med
två tredjedelar av den faktiska kostnaden. Men i rätt-
visans namn skall det också sägas att det har skett en
del övervältringar från kommunerna till denna reform.
Så har en del kommuner gjort mer eller mindre av-
siktligt beroende på vilken kommun det rör sig om. På
det här sättet har man kunnat lätta på trycket på sin
egen ekonomi och i större utsträckning i stället
skickat notan till staten.</pre><pre>Anf.  86  LEIF CARLSON (m) replik:
Fru talman! Jag är avundsjuk på Hans Karlssons
klockartro på att bara för att man säger att det inte blir
kommunaliserat så blir det inte på det sättet och på att
de handikappade i så fall kan ändra på det. Därför vill
jag peka på ett par saker i reformen som Hans Karls-
son har sagt ungefär detsamma om.
Hans Karlsson sade att påputtning - dvs.  motiva-
tionsstimulerande - skulle ingå i assistansberäkning.
Nu säger Regeringsrätten att så skall det inte vara och
de handikappade kan inte göra någonting åt saken.
Det har alltså inte någon betydelse vad man säger utan
det har betydelse vad man gör. Det finns en obeveklig
logik i handlingen som leder till andra handlingar.
Detsamma gäller schabloniseringen. Det sades här
att särskilda kostnader skulle räknas in. Nu går Riks-
försäkringsverket ut och gör klart att de inte skall
räknas in och att schabloniseringen inte täcker dessa
kostnader. Man måste skilja på det som är retorik och
de handlingar som man gör och som obevekligen
leder till någonting.
Fru talman! Slutligen vill jag säga att jag har en
utomordentligt stor respekt för Hans Karlssons enga-
gemang i denna fråga och för hans vilja att det hela
skall bli bra. Jag kan bara beklaga att Hans Karlsson i
det här fallet har farit vill.</pre><pre>Anf.  87  HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tror inte att jag har farit vill, Leif
Carlson. Men det finns naturligtvis saker och ting
under resans gång som man kan ha åsikter om och
som inte är bra. Det vet Leif Carlson att vi tycker,
både inom socialdemokratin och inom Centern som
också har varit med och skapat majoritet. Detta med
påputtning utgör ju en del. Vi är djupt missnöjda med
den hanteringen.
Nu har vi anordnat en utfrågning den 28 oktober
då alla dessa frågor och problem skall upp på bordet.
Jag är inte främmande för att med utgångspunkt från
det som kommer fram under den utfrågningen ta ini-
tiativ för att eliminera en del saker som inte har blivit
så som vi tyckte i utskottet och som denna riksdag
senare ställde sig bakom.</pre><pre>Anf.  88  THOMAS JULIN (mp) replik:
Fru talman! Jag vill ta upp frågan om kostnaden
för reformen. Hans Karlsson sade att fram till 2000-
talet kommer den att kosta 5,8 miljarder. Då åter-
kommer jag till det som jag sade, nämligen att refor-
men ju har kostat tidigare också. Det vore bättre att
redovisa merkostnaden. Det handlar om 7 300 funk-
tionshindrade och det finns mellan 10 000 och 30 000
assistenter - jag har hört litet olika siffror. Trots allt
har en del institutioner avlastats och det har skapats
10 000-30 000 arbetstillfällen. Det vore bra om man
kunde få en redovisning av vad själva merkostnaden
för reformen blir.</pre><pre>Anf.  89  HANS KARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag vet att Thomas Julin inte tycker
om att prata om kostnaden. Jag kan ha respekt för att
man tycker att det är besvärligt när kostnaderna för
olika samhällsåtaganden lyfts fram. Men om vi har att
hantera en budget på i storleksordningen 700 miljar-
der som skall fördelas på olika områden vore det
djupt oansvarigt att inte våga titta på vad den här
reformen faktiskt kostar.
Svaret på frågan om hur mycket som är merkost-
nad är att beloppet ligger i närheten av kostnaden för
personlig assistans. Det är klart att man kan räkna bort
en del både i kommunerna och i landstingen. Jag har
inte något sådant sifferunderlag, men merparten av de
ekonomiska resurser som används för personlig assi-
stans har tillkommit utöver de tidigare kostnaderna
för handikappomsorgen.
Thomas Julin får botanisera ytterligare om han vill
ha exakt besked om hur stor merkostnaden är. Jag är
inte säker på att det ens går att få fram de uppgifterna.</pre><pre>Anf.  90  THOMAS JULIN (mp) replik:
Herr talman! Jag är inte alls rädd för att diskutera
kostnaderna - jag har ju just tagit upp frågan därför
att jag tycker att den är viktig att diskutera. Jag tycker
faktiskt att man skall kunna redovisa en merkostnad.
Det är inte ointressant, åtminstone inte för mig. I
diskussioner med flera handikapporganisationer har
jag hört att också de tycker att merkostnaden är in-
tressant att diskutera.</pre><pre>Anf.  91  HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag har respekt för att Thomas Julin
och andra vill veta vilken merkostnaden blir, och jag
försökte översiktligt beskriva vad det handlar om. Det
fanns tidigare en del kostader i kommunerna och
landstingen som man naturligtvis skulle kunna dra
bort från kostnaderna för den här reformen. Men jag
tror att merparten av vad reformen kostar faktiskt kan
läggas till de kostnader som fanns för handikappom-
sorgen tidigare. Det är så nära ett svar som jag kan ge
Thomas Julin.</pre><pre>Anf.  92  KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag vill ta upp oron för kommunali-
seringen. Bland många handikappade är oron stor,
och flera saker har kunnat få en att tro att utveckling-
en går tillbaka.
I propositionen står att hänsyn tas till den enskilde
personens önskemål, att det är vanligt att önskemålen
uppfylls och att personen får en personlig assistent.
Men samtidigt sägs i propositionen att kommunerna
bör stimuleras att bygga upp alternativ till personlig
assistans.
Jag förstår att Hans Karlsson inte vill ha en kom-
munalisering, men jag undrar om han ändå inte har en
stor förståelse för den oro som många känner? De vill
inte tillbaka till att hemtjänsten bestämmer när de
skall gå på toaletten, när de skall äta osv. Är inte
meningen om att stimulera kommunerna att bygga
upp alternativ till personlig assistent väldigt olycklig?</pre><pre>Anf.  93  HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag kan säga samma sak till Kerstin
Heinemann som jag har sagt tidigare: Jag har respekt
för oron. Sedan kan man diskutera om den har spätts
på ytterligare. Det kan vi kanske göra en annan gång.
Jag kan också hålla med Kerstin Heinemann om
att formuleringen kan ge anledning till oro. Därför är
det viktigt att än en gång inför denna kammare få
deklarera att vi socialdemokrater i socialutskottet, och
därmed också riksdagsgruppen, inte kommer att med-
verka till någon kommunalisering.
Jag kan dessutom hänvisa till socialministerns in-
terpellationsdebatt i går eftermiddag här i kammaren.
Där deklarerade hon att det inte heller finns någon
som helst ambition i regeringen i den riktningen.
Ambitionen är att göra reformen stabil och uthållig,
innehållsmässigt och ekonomiskt. Sedan får vi hjälpas
åt att undanröja en del blindskär som kanske kan
finnas på den resan.</pre><pre>Anf.  94  KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag vill tacka Hans Karlsson för det
han har sagt här och som jag har all anledning att tro
att han kommer att stå för. Det är också viktigt att vi
allihop försöker undanröja dessa hinder och hjälpas åt
att hålla ögonen på de små saker som sakta kan leda
till något vi inte vill att de skall leda till .</pre><pre>Anf.  95  STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag har en liten kommentar till kost-
naderna. Jag tror inte att vi skall överdriva deras
storlek, eftersom pengarna ju faktiskt går tillbaka till
det ekonomiska kretsloppet. Det är inte alla pengar vi
lägger ut som gör det.
Jag vill ändå ställa en konkret fråga. Vi vet att det
handlar om stora kostnader för den enskilde. Men hur
blir det om en kommun har få assistentberättigade och
en annan kommun har många? Ser Hans Karlsson
något problem i detta?</pre><pre>Anf.  96  HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Ja, jag ser ett problem i detta, Stig
Sandström. Därför måste vi också vara vaksamma på
hur kostnaderna fördelas mellan olika kommuner. När
det gäller LSS i dess helhet är ambitionen att vi, för-
hoppningsvis till 1999 års budget, skall kunna tillföra
en nyckel till att fördela kostnaderna mellan kommu-
nerna på ett solidariskt sätt.
Det är klart att det kan slå olika mellan kommuner
och därmed innebära stora bekymmer för små kom-
muner. Men vi skall som sagt hålla ögonen på det här
och se till så att de problem som Stig Sandström befa-
rar inte uppstår.
Jag vill samtidigt passa på att säga att vi har en del
kunskap om den här typen av situationer som vi hit-
tills har hanterat på andra områden. Jag tror att vi
kommer att kunna hantera situationen också här.
Grundmotivet för förändringen är ju att det skall bli
tydligt och klart och att man inte skall behöva använ-
da tid och resurser till att träta om vem som skall
betala för vad.</pre><pre>Anf.  97  STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Min fråga föranleddes delvis av ka-
raktären på verksamheten. Ofta handlar det om en
kooperativ gemenskap. Ett gäng ungdomar bildar en
sammanslutning och anställer assistenter. Det kan bli
litet olika i olika kommuner och en ojämn fördelning.
Hans Karlsson var ju inte heller riktigt nöjd med hur
kommunerna hanterade detta tidigare, så jag undrar
om det kommunala betalningsansvaret egentligen är
så lyckat. Vore det inte bättre att behålla det statliga
ansvaret helt, som vi föreslår?</pre><pre>Anf.  98  HANS KARLSSON (s) replik:
Herr talman! Jag trodde, Stig Sandström, att vi var
på det klara med att detta inte är någon förändring av
huvudmannaskapet. Det är en förändring av betal-
ningsansvaret för att eliminera en situation där tid och
resurser används till att träta om vem som skall betala.
I stället vill vi använda tid och resurser till att göra
reformen så bra som möjligt.
Nya problem kan naturligtvis infinna sig såväl i
den här reformen som i alla andra, och de får vi lösa
när vi dyker på dem. Jag tycker inte att vi har skäl att
måla upp några olyckor i förväg, utan vi får lösa pro-
blemen när de är en realitet.</pre><pre>Anf.  99  ROLAND LARSSON (c):
Herr talman! Lagen som ger svårt handikappade
rätt att få personlig assistent har varit en mycket viktig
och angelägen reform. Det bekräftas också av att detta
faktiskt är den enda nya kostnadskrävande reform
som har genomförts under den ekonomiska krisen och
som inte - trots vad som påstås - varit föremål för
några besparingar.
Centern står bakom denna reform och medverkade
ju i regeringen när den genomfördes. Den här refor-
men har betytt oerhört mycket för de handikappades
möjligheter till ett gott liv och personligt självför-
verkligande. Den har gett den enskilde en frihet och
en valfrihet som inte annars hade varit möjlig.
Ett problem som i dessa tider inte går att blunda
för är kostnaderna blivit mer än dubbelt så höga som
vi från början räknade med. Det beror framför allt på
att antalet beviljade assistenttimmar i genomsnitt har
blivit mycket större än vad som förutsågs.
För oss i Centerpartiet har det varit viktigt att detta
inte skulle få gå ut över någons rätt att få assistent
eller möjlighet att själv bestämma över vem man vill
ha som assistent eller hur man vill anordna sin admi-
nistration och arbetsledning. Detta har inte varit möj-
ligt med mindre än att tillskjuta ytterligare resurser
vid samtliga tillfällen då det visat sig att kostnaderna
blivit högre än väntat. Centern har därför medverkat
till att göra de här anslagshöjningarna vid varje tillfäl-
le.
Det förslag som nu föreligger är ett led i att få en
renodling av finansieringen som skall ge effektivitet
åt verksamheten så att resurserna används på rätt sätt
och kommer de handikappade till nytta i största möj-
liga utsträckning. Det har tidigare fungerat så att
kommunerna har betalat för alla som har haft ett be-
hov motsvarande under 20 timmar, medan staten har
betalat för alla som har haft ett behov motsvarande
över 20 timmar. Detta har naturligtvis lett till gräns-
dragningsproblem. Det har varit angeläget för kom-
munerna att komma över den magiska gränsen, och
det har varit angeläget för försäkringskassorna att
komma under den. Detta har inte varit någon fruktsam
diskussion som har lett till något positivt, utan det har
endast varit en diskussion om finansieringen.
Det som nu görs för att få en renodling av kost-
nadsansvaret är alltså bra. Kommunerna skall nu
betala för alla, upp till 20 timmar, och staten betalar
för alla därutöver. Det innebär att man får bort gräns-
dragningsproblemet, men det innebär förvisso inte
någon kommunalisering. Det handlar om en ansvars-
fördelning när det gäller kostnaderna. Och viktigast
av allt: Det drabbar inte någon enskild assistentberät-
tigad. De enskilda assistentberättigade personerna
kommer inte på något sätt att ha problem med detta.
Detta är en fråga mellan staten och kommunerna, som
också har reglerats dem emellan.
Inom Centern ställer vi inte upp på någon kom-
munalisering - det har vi sagt från början. Det kom-
mer heller inte att bli aktuellt. Jag menar att påståen-
den om att detta är en väg in mot kommunalisering
med förlov sagt, herr talman, är kvalificerat struntprat.
Jag skall säga några ord om den diskussion som
dykt upp i sammanhanget, men som inte har med
dagens ärende i sig att göra. Den tas dock upp i ett par
motioner. Det gäller schabloniseringen av timkostna-
den. Schablonen är inget tak, utan ett sätt att förenkla
hanteringen. Schablonen förhindrar ingen att själv
välja sin assistent eller assistentsamordnare. Den ger
heller inte mindre för den som har särskilda behov.
Observera att jag säger särskilda, och inte synnerliga
behov som någon sade i något sammanhang. Den som
kan visa att han eller hon har högre kostnader för sin
assistent eller assistentsamordning har rätt att få upp
till 184 kr. Det är viktigt att hålla isär de här sakerna.
I detta ingår självfallet också rätten till förhöjd er-
sättning om man har stort behov av sin assistent på
obekväm tid.
Herr talman! Jag tycker att det har blivit rätt
mycket övertoner i denna debatt. Man blir ibland litet
skrämd när man får telefonsamtal med påståenden om
vad vi i riksdagen håller på att göra som man inte på
något sätt känner igen från det som vi har tagit ställ-
ning till. En del hänger ihop med att försäkringskas-
sornas hantering av de här frågorna har varit litet
hankig ibland. Regeringens förslag gick ju inte ige-
nom i ett av de här besluten, utan utskottet och riks-
dagen ändrade det så pass mycket att egentligen inga
av de förändringar som regeringen föreslagit gick
igenom. Men detta innebar att försäkringskassorna
under en tid tillämpade det förslag som regeringen
lagt fram, och inte det beslut som riksdagen hade
fattat.
Det var naturligtvis inte bra, men det är inget mo-
tiv för att man sedan i den politiska debatten skall ta
till övertoner. Ibland funderar jag på om de som deltar
i debatten alltid vet vad det handlar om. Annars måste
det vara ett sätt att försöka förleda människor till att
tro att saker och ting är på något annat sätt än de
egentligen är.
Jag tycker att det är viktigt att vi tar vårt ansvar
för att informera de människor som berörs av detta.
Det är en grupp som vi verkligen har anledning att
vara rädda om och som vi även i detta avseende bör
vara försiktiga med. Det är vårt ansvar.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan i betän-
kandet.</pre><pre>Anf.  100  KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Herr talman! Vi har just hört att det egentligen inte
har skett några besparingar eller försämringar i handi-
kappreformen.
Jag är litet grand förvånad. Jag skulle kunna rada
upp flera exempel, men jag nöjer mig med ett enda.
Jag vill fråga Roland Larsson om han inte tycker att
det är en försämring att rätten för barn och ungdomar
till personlig assistans när de vistas i daglig kommu-
nal verksamhet som t.ex. skolan och barnomsorgen
drastiskt har minskat. Här är det kanske samma sak
som när det gäller schablonen - man skall återigen
ställas inför en prövning om ifall man är berättigad till
denna extra bit. Är inte det en försämring, Roland
Larsson?</pre><pre>Anf.  101  ROLAND LARSSON (c) replik:
Herr talman! På den punkten har det skett en för-
ändring så till vida att det ansvar som åligger kommu-
nerna också här har renodlats för den tid under vilken
de ungdomar som går i skolan eller deltar i en utbild-
ning vistas där. Från riksdagens sida har tydligt och
klart sagts att när det gäller assistans vid dessa tillfäl-
len bör man eftersträva att samma person är assistent
när kommunen är huvudman som när försäkringskas-
san betalar assistenten. Det behöver inte vara någon
försämring, såvida inte de som handlägger de här
frågorna gör det till en försämring. Men det finns
ingen anledning att säga att riksdagsbeslutet i frågan
behöver innebära någon försämring.</pre><pre>Anf.  102  KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag måste ändå konstatera att det är
en försämring, eftersom man fråntas en rätt och tving-
as begära en omprövning. Det är väl en försämring för
den enskilde, som måste leva i oro ett tag till innan
han eller hon får besked? Man måste väl också ändå
börja fundera på om inte detta är ett litet steg mot en
kommunalisering, trots det som Roland Larsson sä-
ger.</pre><pre>Anf.  103  ROLAND LARSSON (c) replik:
Herr talman! Frågan om kommunalisering åter-
kommer som en jojo varenda gång detta diskuteras.
Det är ganska uppenbart att det inte finns någon ma-
joritet i Sveriges riksdag för en kommunalisering -
det borde ni märka här också. Diskussionen borde
alltså kunna upphöra i och med detta. När såväl So-
cialdemokraterna som övriga partier och nu även
Centerpartiet säger att de inte ställer upp på en kom-
munalisering är risken lika med noll, eller hur? Därför
tror jag att vi kan lämna den diskussionen bakom oss.
Den har ingen aktualitet.</pre><pre>Anf.  104  LEIF CARLSON (m) replik:
Herr talman! Det kanske börjar bli tjatigt att åter-
komma till kommunaliseringen. Men oavsett vad
Roland Larsson säger är det faktiskt så att om man
vidtar vissa åtgärder så får detta vissa konsekvenser.
Som gammal kommunalman vet Roland Larsson
mycket väl att om man beter sig på ett sätt mot kom-
munerna så kommer kommunerna att agera på ett sätt
för att freda sitt område. Detta är vad som händer här
- det hela styrs mot en minskad valfrihet därför att det
med kommunernas snäva synsätt blir bättre att ha en
kommunal assistent. Man får säga vad man vill, men
det är ett steg mot kommunalisering.
Tyvärr tycks det inte alltid hjälpa vad vi än säger
här i riksdagen. Se bara hur man behandlat påputt-
ningen från Regeringsrätten och schabloniseringen,
som Roland Larsson tog upp här, och som innebär att
man kan få upp till 184 kr om man har särskilda skäl!
Det var vad vi sade i riksdagen, men nu har Riksför-
säkringsverket gått ut med allmänna råd där det inte
är på det sättet.
I dag finns ett antal privata kooperativ som har
sagt upp alla sina assistenter för att försöka ställa om
till lägre kostnader, vilket de egentligen inte klarar
utan som kommer att innebär att assistenterna får
lägre lön. Detta sker enbart därför att man inte tar
hänsyn till särskilda kostnader, som riksdagen sagt att
man skulle göra. Det är alltså handlingarna som räk-
nas, och tyvärr inte välmenande tal!</pre><pre>Anf.  105  ROLAND LARSSON (c) replik:
Herr talman! Jag delar Leif Carlsons uppfattning
att detta håller på att bli tjatigt.
Det är ju snarare så att det har blivit tvärtom. I
praktiken var det så tidigare att de första 20 timmarna
beviljades av kommunen. Det var kommunen som
svarade för dem, medan staten och försäkringskassan
svarade för de timmar som låg däröver. Det nya sys-
temet innebär att försäkringskassan beviljar detta
redan från första timmen även om kommunerna beta-
lar för de första timmarna. Egentligen går detta alltså
mera från en kommunalisering än mot en kommunali-
sering.
Däremot, Leif Carlson, är jag betydligt mer rädd
för den del av verksamheten som bedrivs med kom-
munerna som huvudman. Där föreligger det utan
tvekan en sammanblandning hos kommunerna mellan
vad som kommunal hemtjänst och vad som assistent-
verksamhet. Det finns all anledning för dem som har
tillsynsansvar för detta att se till att det inte fortsätter.
Assistentverksamhet är till sin karaktär en helt annan
verksamhet än hemtjänst. Därför bör de hållas åtskil-
da. Det har också riksdagen sagt i sitt betänkande.</pre><pre>Anf.  106  LEIF CARLSON (m) replik:
Herr talman! Jag har ingen skild mening om det
sista. Detta är ett problem. Det visar kanske ytterliga-
re på just problemet att när man påverkar kommuner-
na på ett sätt, agerar de fullt riktigt utifrån sina snäva
synpunkter, och det går ut över den enskilde. Det-
samma gäller om de får en räkning från försäkrings-
kassan som bara är att betala. Då kommer de att agera
och försöka se till sitt eget hus, och då kommer den
enskilde i kläm.</pre><pre>Anf.  107  ROLAND LARSSON (c) replik:
Herr talman! Jag kan hålla med om att det hade
varit bra om man inte hade skapat den här problemet
redan från början, Leif Carlson, när man gick in i det
här systemet med att skilja de första 20 timmarna från
de övriga. Men när problemet redan har uppstått är
den här lösningen trots allt bättre än den som var
tidigare. Det är så man måste se detta. Den lösningen
var inte bra. Den här är något bättre, men det hindrar
inte att det hade varit ännu bättre om staten hade haft
ett helhetsansvar redan från början.
Nu är det inte så, och jag förmodar att det inte
heller kan bli så om moderaterna så småningom
kommer att dra in ytterligare pengar från kommuner-
na och från dessa verksamheter.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut</pre><pre>UU5 Partnerskaps- och samarbetsavtal med
Ryssland
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>UU6 Partnerskaps- och samarbetsavtal med Mol-
dova
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>SoU2 Vissa hälso- och sjukvårdsfrågor
Mom. 1 (hälso- och sjukvårdens finansiering)
1. utskottet
2. res. 1 i motsvarande del  (m)
3. res. 2 i motsvarande del  (fp)
Förberedande votering:
72 för res. 1
22 för res. 2
210 avstod
45 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
214 för utskottet
71 för res. 1
21 avstod
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  145 s, 24 c, 16 v, 16 mp, 13 kd
För res. 1:     71 m
Avstod: 20 fp, 1 v
Frånvarande:    16 s, 9 m, 3 c, 6 fp, 5 v, 2 mp, 2 kd</pre><pre>Mom. 3 (vårdkedjor)
1. utskottet
2. res. 4 i motsvarande del (c)
Votering:
161 för utskottet
25 för res. 4
119 avstod
44 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  145 s, 1 fp, 15 mp
För res. 4:     24 c, 1 kd
Avstod: 71 m, 19 fp, 17 v, 12 kd
Frånvarande:    16 s, 9 m, 3 c, 6 fp, 5 v, 3 mp, 2 kd</pre><pre>Mom. 6 (patientavgifter)
1. utskottet
2. res. 13 (kd)
Votering:
192 för utskottet
13 för res. 13
104 avstod
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  146 s, 6 m, 24 c, 16 mp
För res. 13:    13 kd
Avstod: 1 s, 66 m, 20 fp, 17 v
Frånvarande:    14 s, 8 m, 3 c, 6 fp, 5 v, 2 mp, 2 kd</pre><pre>Mom. 17 (lobotomi)
1. utskottet
2. res. 21 (mp, kd)
Votering:
276 för utskottet
30 för res. 21
3 avstod
40 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  147 s, 70 m, 23 c, 20 fp, 16 v
För res. 21:    1 c, 16 mp, 13 kd
Avstod: 2 m, 1 v
Frånvarande:    14 s, 8 m, 3 c, 6 fp, 5 v, 2 mp, 2 kd</pre><pre>Mom. 21 (dagen-efter-piller)
1. utskottet
2. res. 26 (v)
Votering:
289 för utskottet
18 för res. 26
1 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  146 s, 72 m, 24 c, 20 fp, 14 mp, 13 kd
För res. 26:    17 v, 1 mp
Avstod: 1 mp
Frånvarande:    15 s, 8 m, 3 c, 6 fp, 5 v, 2 mp, 2 kd</pre><pre>Mom. 23 (genteknik)
1. utskottet
2. res. 28 (mp)
Votering:
290 för utskottet
18 för res. 28
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  146 s, 72 m, 24 c, 20 fp, 15 v, 13 kd
För res. 28:    2 v, 16 mp
Frånvarande:    15 s, 8 m, 3 c, 6 fp, 5 v, 2 mp, 2 kd</pre><pre>Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>SoU3 Redovisning för fördelningen av medel från
Allmänna arvsfonden under budgetåret 1995/96
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>SoU4 Vissa frågor om personlig assistans
Mom. 1 (avslag på propositionen m.m.)
1. utskottet
2. res. 1 (m, fp, v, mp, kd)
Votering:
166 för utskottet
140 för res. 1
43 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  145 s, 21 c
För res. 1:     72 m, 2 c, 20 fp, 17 v, 16 mp, 13 kd
Frånvarande:    16 s, 8 m, 4 c, 6 fp, 5 v, 2 mp, 2 kd</pre><pre>Mom. 3 (schabloniseringen av assistansersättningen)
1. utskottet
2. res. 3 (v, mp)
Votering:
179 för utskottet
33 för res. 3
96 avstod
41 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  146 s, 24 c, 9 fp
För res. 3:     17 v, 16 mp
Avstod: 72 m, 11 fp, 13 kd
Frånvarande:    15 s, 8 m, 3 c, 6 fp, 5 v, 2 mp, 2 kd</pre><pre>Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Beslut om uppskjuten votering</pre><pre>På förslag av tredje vice talmannen medgav kam-
maren att återstående ärenden på dagens föredrag-
ningslista fick avgöras i ett sammanhang vid morgon-
dagens arbetsplenum.</pre><pre>10 §  Avveckling av specialsjukhus och vård-
hem</pre><pre>Föredrogs
Socialutskottets betänkande 1997/98:SoU5
Avveckling av specialsjukhus och vårdhem (prop.
1996/97:156)</pre><pre>Anf.  108  LEIF CARLSON (m):
Herr talman! Vi är alla beroende av hur vi bor.
Det är oerhört viktigt, och det är kanske ännu viktiga-
re för dem som inte själva kan bemästra sin situation
fullt ut utan behöver hjälp. Det var anledningen till att
vi vid tidigare behandling om nedläggning av vård-
hem lade fast att de som erbjöd en bättre boendeform
och hjälpform än vad landstingen då kunde erbjuda
skulle få finnas kvar om man plötsligt tvingades till
nedläggningar. Det för oss viktiga var att man erbjöd
den behövande något bättre - inte bara ett eget boen-
de utan också kvalitet. Det gäller fortfarande. Förvis-
so var alltför många vårdhem alltför stora och hade
för dålig standard. Att dessa har ersatts är bra. Av-
vecklingen av specialsjukhus och vårdhem bör också
fortsätta. Men något slutgiltigt datum för avveckling
kan av naturliga skäl inte fastställas om man skall
kunna garantera ett bättre alternativ. Vårdbehov är
individuella. Det är viktigt. Det är den enskildes be-
hov som skall tillgodoses och inte myndigheters och
politikers behov av enhetliga lösningar.
Herr talman! Det är av avgörande betydelse att
avveckling kan ske på ett sådant sätt att samtliga som
är intagna får det bättre efter utskrivningen från insti-
tutionerna. Varje enskild individ måste erbjudas ett
fullgott alternativ till institutionsboendet. I det nya
boendet måste den sociala kontakten och den gemen-
skap som funnits inom den gamla omsorgsformen
bibehållas. För många människor är ett litet vårdhem
där de har bott i många år ett hem. Där är de trygga.
Där har de sociala relationer. Man måste ta hänsyn till
detta och inte forcera fram nedläggningar och flytt-
ningar.
I Socialstyrelsens rapport Sjukvården i Sverige
1995 uppges att bristen på olika vårdformer inom den
offentliga vården är ett problem. Det gäller rimligen
inte bara de äldre. Detsamma gäller givetvis också om
man tvingas att placera utvecklingsstörda i vårdfor-
mer som i brist på individuellt anpassade alternativ
inte kan anses som fullgoda. Det har varit och är en
ekonomisk fråga hur snabbt alternativa vårdformer
kan skapas. Men det är också en fråga om organisa-
tion och vilja att tillvarata privata alternativ som kan
erbjuda individuella lösningar. Det anförs också i
Socialstyrelsens rapport att problemen kan minska om
man i högre grad utnyttjar olika typer av vårdorgani-
sationer och en väl utbyggd hemvård anpassad till
individuella behov. Det anser jag självklart också
måste gälla den utvecklingsstördes situation i framti-
den.
Socialstyrelsen har också konstaterat att det finns
en risk för att de nya boendeformer som kommunerna
skapar för dem som funnits på institutioner alltför
mycket påminner om den traditionella ordningen
inom psykiatrin. Därför är enligt min mening fortfa-
rande små, väl fungerande vårdhem - oftast i privat
regi - ett alternativ. De minskar problemet med bris-
ten på olika vårdformer, och de bör behållas till dess
att bättre, eller åtminstone likvärdiga, alternativ kan
erbjudas. När detta kan ske fullt ut kan man i dag inte
avgöra.
Det är få som det i dag inte är planerat för, bara ett
par hundra. Men för dem är framtiden oviss om man
hetsar fram en avveckling. Socialstyrelsen påpekar
också att takten är låg när det gäller att skapa ett gott
boende för dem som bor på institutioner och att re-
spekten för integriteten kan brista. Allt det här sam-
mantaget gör att vi anser att det är högst olämpligt att
nu fastställa en tidpunkt då avvecklingen av special-
sjukhus och vårdhem skall vara slutförd.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen in-
nebärande avslag på propositionen.</pre><pre>Anf.  109  ROLAND LARSSON (c):
Herr talman! Centern delar uppfattningen att de
specialsjukhus och vårdhem som fortfarande finns
kvar för utvecklingsstörda skall avvecklas. Vi har inte
lämnat den grunduppfattningen utan står kvar vid den.
De här institutionerna är föråldrade. De fyller ofta inte
moderna kvalitetskrav, och de har dessutom inte de
kvaliteter som man kan kräva av ett modernt boende
på många sätt.
Samtidigt finns det ofta, som Leif Carlson sade,
små privata vårdhem som fungerar bra. De har de
kvaliteter som ett enskilt boende har. Samtidigt har de
litet mer av den ombonade trygghet som trots allt i
vissa fall har funnits i institutionerna. Det har varit
många människor som har skrivits ut från dessa som
har hamnat i en sådan situation att de varit ensamma,
övergivna och mått dåligt i största allmänhet. Det är
inte bra. Det är inte bra att det inte har funnits möjlig-
heter att möta den här utskrivningen med andra insat-
ser. Därför är det bra om man inte går för snabbt fram
när det gäller att nu komma vidare.
De människor som på det här sättet kommer ut
och får en otryggare tillvaro än den de har haft tidiga-
re, har ju rätt att få inte bara självständighet utan
också trygghet. Det måste också vara det som är ut-
gångspunkten för utvecklingsarbetet. Trygghet måste
ingå som en överordnad del i den här planeringen. Jag
tycker också att tryggheten måste vara överordnad ett
absolut slutdatum för att avvecklingen skall vara klar.
Det måste vara viktigare att man har lyckats uppnå de
kvaliteter i alternativen som man har rätt att kräva
innan alla skrivs ut från institutionerna. Därför yrkar
jag bifall till reservation 1 som innebär ett avslag på
propositionen.</pre><pre>Anf.  110  THOMAS JULIN (mp):
Herr talman! I Miljöpartiet delar vi åsikten att de
här specialsjukhusen och vårdhemmen måste avskaf-
fas. Det tillhör en förgången tid att ha kvar den här
formen av anstaltsvård för utvecklingsstörda. Vi vet
att det här är ett önskemål från handikapporganisatio-
ner och att det länge har funnits på dagordningen.
Ändå deltar vi i avslagsyrkandet. Vi tycker att det i
det här fallet är olämpligt att spika en tidpunkt för
avvecklingen. Det viktiga är ju att den här gruppen
handikappade får ett bättre boende och ett bättre liv.
Att sätta ett datum för detta är olyckligt. Det kan få
till effekt att man kan avvakta utsatt datum eller att
man skyndar på och tvingar fram ett boende som
ingen önskar.
För att ingen skall hamna mellan stolarna anser vi
också att Socialstyrelsen skall ges ett särskilt uppdrag
att anordna den här avvecklingen för att möjliggöra en
så smärtfri och bra avveckling av specialsjukhus och
vårdhem som möjligt.
Jag yrkar bifall till reservation 1.</pre><pre>Anf.  111  HANS KARLSSON (s):
Herr talman! I socialutskottets betänkande SoU5
behandlas regeringens proposition om avveckling av
specialsjukhus och vårdhem. Fram till den 1 juli
1986, då lagen om särskilda omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda trädde i kraft, var boende på vård-
hem och specialsjukhus en betydande del av insatser-
na för utvecklingsstörda personer. Den 1 januari 1994
ersattes omsorgslagen av LSS lagen om stöd och
service till vissa funktionshindrade. Människor med
utvecklingsstörning blev nu äntligen jämställda med-
borgare. Stödet till människor med funktionshinder
skulle fortsättningsvis ges av kommunerna och inte av
landstingen.
I den lag som stipulerade införandet av LSS slogs
fast att vårdhemmen och specialsjukhusen skulle
avvecklas. Landsting och kommuner fick i uppdrag att
till Socialstyrelsen lämna in en avvecklingsplan senast
i december 1994.
Det vi nu har att besluta om är att fullfölja det som
tidigare avsetts och angetts i riksdagsbeslut och upp-
drag till Socialstyrelsen. Det är viktigt att nu fullfölja
det som tidigare sagts i detta avseende. Det steg som
vi nu tar är ett fullföljande av den utveckling i norma-
liserande riktning som riksdagen tidigare tagit ställ-
ning till. Alla funktionshindrade skall utifrån sina
förutsättningar bli delaktiga i samhället.
Herr talman! Jag har stor respekt för den oro som
ibland kommer till uttryck i samband med diskussio-
ner om avveckling av institutioner. Det är inte utan
komplikationer, och det måste vi alla vara medvetna
om. Men om samhället hade varit räddhågset hela
tiden, hade många funktionshindrade bott kvar i dessa
institutioner där utvecklingsmöjligheter och männi-
skovärde har sina klara begränsningar. Jag tycker att
de nödvändiga öppningar i lagstiftningen som kan
begäras också finns där. Det är möjligt att ta hänsyn
till enskilda människors situation utan att göra avsteg
från tidigare beslut. Alla tidigare erfarenheter visar att
det är viktigt att fastställa ett datum när avvecklingen
skall vara genomförd. Det blir inte bättre för att vi
avstår från att fatta detta beslut.
Herr talman! Min uppgift är att argumentera för
utskottsmajoritetens ställningstagande. Jag skall fort-
sätta den argumentationen genom att läsa ett stycke ur
Åkes Bok. Det handlar om Åke Johansson, som
många av oss har träffat. Många av oss har också läst
boken. Men det som där sägs tål att upprepas. Det
innehåller en dimension som vi inte alltid kommer
ihåg när vi skall ta ställning i viktiga frågor - männi-
skan som berörs av besluten.
Det avsnitt jag skall läsa ur heter Sinnesslöanstal-
ten.
"Det finns resor man aldrig glömmer. Den här re-
san till Vancouver som jag just nu gör, den kanske jag
glömmer en dag. I varje fall kommer detaljerna att
suddas ut. Men den där resan från barnsanatoriet till
Heberg, en resa på en mil ungefär, den var den svåras-
te resan i hela mitt liv. Jag minns varenda detalj. Sys-
ter Lisas hårda grepp om min näve, knastret av grus
under skorna på väg till bilen. Att få åka bil kunde väl
vara roligt för en nioårig statarunge, men var det inte.
Klumpen i halsen, var kom den ifrån? Varför brände
det så i ögonen, varför bankade hjärtat så hårt?
Evighetsresa. Jag reste bort ifrån min underbara
mamma, hon med de mjuka varma händerna, hon som
av ingenting såg till att vi hade vad vi behövde! Och
pappa, som alltid hade något roligt att berätta, helst
om hästar, som han älskade allra mest. Och som lät
oss skolbarn åka efter hästen när han hade mjölkrun-
dan och vi inte orkade gå hela den långa skolvägen!
Flickorna, mina systrar! Det här måste vara en ond
dröm. Jag har ju redan skolkamrater, har ju gått i
första och andra klass, även om jag fick börja ett år
senare än mina jämngamla. Jag hade ju så eländigt
svårt för att gå, och skolvägen var lång, fyra kilometer
i vardera riktningen. Jag skulle vänta till jag var åtta
år för att systern Inga skulle börja då. Vi skulle ha
sällskap till skolan, hon skulle hjälpa mig om jag fick
problem.
Jag vill ju tillbaka till min egen skola, börja i trean
nu när jag är frisk från min tbc, som inte var så all-
varlig. Men syster Lisa pratar om ett skolhem, ett
ställe där jag ska bo alla dagar och alla nätter, långt
hemifrån och tillsammans med andra skolhemsbarn
som jag inte känner.
Gode Gud, varför hjälper du mig inte ut ur denna
onda dröm! Jag vill inte, vill inte, vill inte, INTE
INTE INTE!!
Så är vi där. Sinnesslöanstalten Hallagården står
det med stora bokstäver över huvudingången, men jag
ser det inte denna första svåra dag. Jag ser ingenting,
för ögonen är alldeles fulla av våta stora heta tårar.
Men jag gör så de inte trillar ut ur ögonen, de ligger
därinnanför och bränner, bränner.
- Välkommen, Åke, säger en iskall röst och en
ännu iskallare hand griper hårt om min.
Sedan hör jag bara hur dörren slås igen och låses
bakom mig. INLÅST!"
Med dessa rader ur Åkes Bok vill jag yrka bifall
till hemställan i sin helhet och avslag på reservatio-
nerna.</pre><pre>Anf.  112  BARBRO WESTERHOLM (fp):
Herr talman! Det är litet svårt att komma efter
Hans Karlsson. Åkes Bok griper verkligen tag i en.
När jag på detta papper ser vad jag har skrivit att jag
skall säga, är det nästan litet av karbonpapper mellan
det Hans Karlsson har sagt och det jag kommer att
säga. Men jag kommer att säga det ändå.
Vi i Folkpartiet välkomnar nu att regeringen före-
lagt riksdagen denna proposition om en avveckling av
specialsjukhus och vårdhem. Redan i samband med
införandet av LSS under förra regeringen, med Bengt
Westerberg som socialminister, beslöt riksdagen att
vårdhemmen och specialsjukhusen skulle avvecklas.
Men man avstod då från att ange ett datum. Man ville
inte förorsaka problem för de boende att det inte
skulle finnas bra alternativ. Vi hade ju sett i andra
sammanhang, t.ex. förändringarna inom psykiatrin,
vad som kan hända om marken inte har förberetts.
Man gav i stället ett uppdrag till Socialstyrelsen att se
över området och avge en rapport till regeringen om
en slutlig tidpunkt för avvecklingen.
Som Hans Karlsson sade har Socialstyrelsen nu
gjort det och föreslagit att det är dags att avveckla
institutionerna. Skälen är att det är nu få personer det
handlar om. Hemmen har rent allmänt en låg stan-
dard. Man satte slutdatum till 31 december 1999, men
att inskrivningen skall sluta i samband med denna
månads utgång. Det kvarvarande sjukhuset har endast
detta år på sig.
Det är klart att detta inte är helt problemfritt. Men
jag tycker att den proposition som har lagts fram
pekar på vad man skall tänka på och vad som skall
gälla för dem som kommer ifråga för ett förändrat
boende.
Man skriver om möjligheterna att få stanna i en
invand miljö. När det gäller de äldre kan man "döpa
om" boendet till särskilt boende för äldre. Det skrivs
om hur angeläget det är att utflyttningen sker varsamt,
att det skall tas hänsyn till den enskildes medbestäm-
mande om var denne vill bo i landet, om han vill bo
kvar i den kommun där han har bott i många år, eller
flytta någon annanstans där det finns anhöriga. Här
kan det kostnadsutjämningssystem som skall införas
bidra till att underlätta för dem som skall flytta.
Sedan understryks också Socialstyrelsens viktiga
roll när det gäller att följa förändringsarbetet. Vi i
Folkpartiet liberalerna är de första att känna starkt för
att man måste följa hur det går. Socialstyrelsen har ett
ansvar att larma om några problem skulle dyka upp.
Jag tycker med det är dags för det beslut vi har
framför oss här. Det är ett mänskligt beslut som tar
hänsyn till individerna det gäller. Beslutet är försett
med både hängslen, svångrem och säkerhetsnålar,
varför Folkpartiet liberalerna yrkar bifall till hemstäl-
lan i betänkandet.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 9 oktober.)</pre><pre>11 §  Handikappolitik</pre><pre>Föredrogs
Socialutskottets betänkande 1997/98:SoU6
Handikappolitik (skr. 1996/97:120)</pre><pre>Anf.  113  LISELOTTE WÅGÖ (m):
Herr talman! Socialutskottets betänkande nr 6
handlar om handikappolitik. Bakgrunden är den skri-
velse som kom från regeringen, 41 motionsyrkanden
som har väckts i anledning av skrivelsen och dess-
utom elva motionsyrkanden från allmänna motionsti-
den 1996 om olika handikappfrågor. Till betänkandet
är fogat 20 reservationer. Vi moderater står bakom
elva av de reservationerna.
Om jag för ett ögonblick, herr talman, skall återgå
till regeringens skrivelse kan jag säga att regeringen
där redogör för de försämringar - dock inte alla - som
man har genomfört de senaste två åren, men också för
vilka försämringar som man har för avsikt att genom-
föra.
Som jag nämnde har skrivelsen föranlett 41 mo-
tionsyrkanden, men det har dessvärre inte gjort några
större intryck på majoriteten i utskottet. Alla motion-
syrkanden avstyrks. Man har heller inte funnit anled-
ning att ta några initiativ med anledning av yrkande-
na.
Jag vill också nämna att den socialdemokratiska
regeringen i skrivelsen konstaterar följande: "Det
finns ett starkt stöd för de övergripande målen och
den allmänna inriktningen av handikappolitiken". Jag
vill göra kammarens ledamöter uppmärksamma på
den debatt vi har haft i kammaren tidigare i dag. Jag
och mitt parti kan inte, herr talman, dela den uppfatt-
ningen när vi nu ser resultaten av den förda politiken.
Vi tror inte heller att det skulle finnas något starkt
stöd för den allmänna inriktningen i handikappoliti-
ken.
Det är inte med glädje jag konstaterar detta i dag.
Tidigare har vi nämligen haft en bred uppslutning
kring handikappfrågorna, men tyvärr finns den inte
kvar. Det är mycket synd. Jag är den första att beklaga
att det är på detta sätt.
För oss moderater är det faktiskt obegripligt att
man med öppna ögon från regeringens sida föreslår
försämringar för de människor som kanske allra mest
behöver samhällets stöd. Det är därför vi avvisar alla
de försämringar som den socialdemokratiska rege-
ringen föreslagit och drivit igenom och som drabbat
de handikappade sedan hösten 1994.
Människor som har funktionshinder av olika slag
skall enligt vår mening även i tider av ekonomisk kris
garanteras trygghet och välfärd. Detta kan faktiskt
åstadkommas genom att man gör åtstramningar i
andra sektorer. Vi har anvisat vägar. Vi har talat om
karensdagar och en vettig procentnivå i sjukförsäk-
ringen som skall kombineras med skattesänkningar
riktade särskilt mot låg- och medelinkomsttagare. På
detta sätt skapar vi ett utrymme för att garantera att
man får en handikappreform värd namnet.
Vi anser att funktionshindrade människor precis
som andra människor skall ha möjlighet att påverka
sin egen situation, t.ex. när det gäller att välja vård-
personal och omsorgsform. Kommunaliseringen eller
det kommunala betalningsansvaret motverkar tyvärr
detta. Det har debatterats tidigare i dag. Vi har fått det
belyst.
Det kan finnas - jag säger inte att det är något
önskemål - en risk att vi går tillbaka till den tid då
antalet personer hos den funktionshindrade kunde
vara upp till så många som 30 under en mycket kort
period. Alla dessa människor handhar det mest privata
och det mest intima som rör den funktionshindrade.
Vi moderater tycker att detta är ovärdigt. Jag säger att
det kan bli så här, men jag hoppas att det inte blir så.
Riksdagen har dessvärre givit kommunerna verktyget
för att eventuellt återgå till denna ordning. Det är jag
den första att beklaga.
Ta inte ifrån handikappade människor deras fram-
tidsvision - den framtidsvision de fick under den bor-
gerliga regeringsperioden då ett antal kloka åtgärder
vidtogs för att mildra effekterna av ett funktionshinder
i det vardagliga livet. Om någon behöver framtidsvi-
sioner är det just denna grupp.
Jag har också fått brev från funktionshindrade. Jag
skall citera några rader ur ett brev från en rullstolsbu-
ren kvinna som beskriver sin reaktion i samband med
att vi fattade beslut om assistansersättningen i Sveri-
ges riksdag. Hon skriver: "Att ni har sett vår belägen-
het och sett till vår situation gjorde mig jättelättad.
Efter att länge ha levt på sparlåga och fått rätta mig
efter kommunens äldreomsorgsregler och oskrivna
ordningar bland personal så skulle jag nu själv ha
möjlighet att påverka min situation och vem som
skulle hjälpa mig."
Jag hoppas att denna framtidsvision kvarstår för
den 41-åriga kvinna det rör sig om även efter våra
beslut i dag.
Nog är det litet märkligt, herr talman, att regering-
en i sin skrivelse om handikappolitik inte med ett
enda ord berör t.ex. försämringarna i LSS och LASS
och nedskärningarna i stimulansbidragen till lands-
tingen. Tvärtom skriver regeringen följande: "De
handikappolitiska reformer som har genomförts under
de senare åren har i hög grad inriktats på att förbättra
det individuella stödet till personer med funktionshin-
der".
Herr talman! Det var en moderatledd regering som
inledde de reformer som beskrivs i regeringens skri-
velse. Det är den nuvarande socialdemokratiska rege-
ringen som försämrar dem. Så ser verkligheten ut. Jag
är inte glad att behöva konstatera det. Tvärtom är jag
djupt bekymrad över denna verklighet. Då har jag
ändå två än så länge friska ben att stå på. Jag klarar
mitt dagliga liv utan större inblandning av andra
människor. Jag har ett uppdrag att sköta. Jag har en
hygglig lön. Jag kan ta mig av och på tåg och flyg-
plan, tunnelbana och buss utan att behöva hjälp. Jag
kan tala, se och höra och förhoppningsvis också bli
förstådd. Jag kan äta och dricka själv, gå på toaletten
själv, sköta min hygien själv - ja, i stort sett leva ett
vanligt liv, om man nu kan tala om att leva ett vanligt
liv när man är ledamot av Sveriges riksdag.Ja, jag är
djupt bekymrad för de människor som inte har den
förmånen som jag har.
Men var så säker, många funktionshindrade är i
dag djupt oroliga och bekymrade. Finns det utrymme
för en framtidsvision och en framtidstro på ett bättre
liv i en tid när socialdemokraterna med en mycket
konsekvent politik, steg för steg försämrat situationen
för hundratusentals människor i detta land? Och detta
har man gjort mot en grupp i samhället som kanske
allra mest just behöver samhällets stöd.
Moderata samlingspartiet har - vid det här laget
borde det vara allmänt känt - avvisat samtliga de
försämringar som den socialdemokratiska regeringen
föreslagit och drivit igenom och som drabbat de
funktionshindrade sedan hösten 1994. Vi har försvarat
de funktionshindrades situation även i tider av mycket
ansträngd ekonomi. Vi har i praktisk handling menat
att vi menar allvar när vi säger att människor som
behöver det offentligas stöd och omsorg alltid skall
garanteras detta.
Herr talman! Det finns flera skäl till detta. Även
om behovet att sanera och finansiera statsfinanserna
fortfarande är stort kan vi aldrig acceptera att de per-
soner som har störst behov av den offentliga sektorn
alltid skall ta det största ansvaret. Till skillnad från
socialdemokraterna anser vi att det är människor som
har haft turen och förmånen, om man så vill, att inte
drabbas av ett funktionshinder som skall ta ett större
personligt ansvar. Jag upprepar att vi kan göra det
genom bl.a. karensdagar och bibehållen 75-procentig
ersättningsnivå i sjukförsäkringen, kombinerat med
skattesänkningar riktade särskilt mot låg- och medel-
inkomsttagare. Då skapar vi ett ekonomiskt utrymme
för att gå in och stötta den här gruppen. Då värnar vi
också omsorgen om framför allt våra funktionshind-
rade. Den uppfattning som jag gör mig till tolk för nu
har dessutom, såvitt jag har kunnat förstå, en djup
förankring ute i samhället.
Herr talman! Jag vill bara nämna ytterligare två
viktiga frågor som tas upp i betänkandet, nämligen
den yrkesinriktade rehabiliteringen och möjligheten
att få ett särskilt ekonomiskt stöd i boendet.
När det gäller rehabiliteringen vill vi framhålla att
det är mycket viktigt att man inte överger arbetslinjen
för personer med funktionshinder. Regeringen har
dessvärre vid ett par tillfällen dragit ned anslagen till
en yrkesinriktad rehabilitering, och en utebliven re-
habilitering kan snabbt leda till ett permanent funk-
tionshinder som kostar såväl mänskligt lidande som
ekonomiska resurser i socialförsäkringen.
Över huvud taget anser jag att man ganska snart
måste klargöra hur en arbetsmarknad skall se ut för de
personer som av olika skäl inte kan beredas arbete
inom den ordinarie arbetsmarknaden. Det brådskar
därför att andelen personer med funktionshinder som
står utanför arbetsmarknaden ökar mycket kraftigt,
och samhället har i dag icke resurser att erbjuda dem
ett arbete.
Till sist, herr talman, har vi det särskilda ekono-
miska stödet i boendet. Bostadstilläggen måste kon-
strueras så att ingen funktionshindrad person skall
behöva leva med den ständiga oron och pressen att
vara utlämnad till socialbidrag för att klara att betala
sin hyra. I det här fallet måste man ta hänsyn till den-
na grupps speciella behov och ingenting annat.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reserva-
tion 1 under mom. 1.</pre><pre>Anf.  114  KERSTIN HEINEMANN (fp):
Herr talman! Inledningsvis vill jag säga att Folk-
partiet anser att regeringens skrivelse om handikap-
politiken är ett mycket tunt dokument. Vi saknar en
övergripande strategi från regeringen. Det enda områ-
de som regeringen har profilerat sig på under den här
mandatperioden är försämringar och förändringar
inom handikappreformen. Vi har därför i vår motion
lyft fram områden där regeringens politik har uppen-
bara brister och rentav är skadliga för många funk-
tionshindrade.
Först och viktigast har vi föreslagit ett återställan-
de av handikappreformen. För bara en liten stund
sedan har majoriteten beslutat om ytterligare föränd-
ringar och försämringar i handikappreformen. Vår
motion stöds glädjande nog av Moderata samlings-
partiet, Miljöpartiet och Kristdemokraterna, och det
känns bra. Folkpartiet anser att ett återupprättande av
handikappreformen är det allra viktigaste just nu.
Handikappolitiken berör många områden. Rege-
ringen har föreslagit en utredning om tillgängligheten
i vardagsmiljön. Vi tycker inte att det behövs fler
utredningar, utan att arbetet i stället skall inriktas på
att avhjälpa mindre hinder i offentlig miljö. Enkla
åtgärder kan klaras snabbt, men för mer omfattande
krävs längre tid. Varje ansvarig myndighet måste
därför upprätta planer som anger i vilken takt och på
vilket sätt tillgänglighetsproblemet skall lösas. För det
behövs det ingen ny utredning.
Herr talman! Hjälpmedel är för många helt avgö-
rande för att t.ex. kunna äta, gå och arbeta. Kvaliteten
på hjälpmedelsförskrivningen är varierande. Det har
vi fått exempel på från bl.a. handikapporganisationer-
na. Det gäller att se till att den enskilde får rätt hjälp-
medel, men också att informera om hur de skall an-
vändas. Kvaliteten måste förbättras. Många gånger är
väntetiderna för att få hjälpmedel orimligt långa.
Folkpartiet föreslår därför att vårdgarantin skall utök-
as till att omfatta hjälpmedel som är medicinskt moti-
verade. De som är i behov av hjälpmedel skall få
snabb hjälp och komplicerade hjälpmedel senast inom
tre månader.
Herr talman! Att ha ett arbete är viktigt för alla
människor. För några behövs särskilda åtgärder, som
lönebidrag eller arbete inom Samhall. Samhall skall
ge arbetsmöjligheter till dem som har de svåraste
funktionshindren. Handledare för personer med funk-
tionshinder, s.k. job coach, måste införas som en
reguljär åtgärd och utnyttjas på bred front för att un-
derlätta för funktionshindrade att få arbete. Detta kan
utvecklas genom ett flexibelt utnyttjande av löne-
bidragen.
Det förekommer också en diskriminering av funk-
tionshindrade i arbetslivet. Handikappombudsmannen
har fått in många anmälningar. Därför behövs en
lagstiftning som skall gälla vid anställningar. Samma
regler mot diskriminering behövs också vid startande
av företag. Banker och andra långivare får inte försvå-
ra för enskilda att starta eller driva företag med hän-
visning till funktionshinder. Det behövs en lagstift-
ning mot diskriminering i arbetslivet. Lagstiftningen
måste kunna användas vid uppenbar diskriminering.
Vi anser också att handikappombudsmannen måste
ges rätt att väcka talan om någon diskrimineras på
grund av sitt funktionshinder.
Men det behövs också en lag som förbjuder dis-
kriminering av personer med funktionshinder, en lag
som skall likställas med lagen mot diskriminering på
grund av kön, hudfärg eller etnisk tillhörighet. Frågan
om en sådan här lag har dragits i långbänk av den
socialdemokratiska regeringen. Den senaste åtgärden
är att man har tillsatt en särskild utredare för att ännu
en gång utreda frågan om diskriminering i arbetslivet.
Det behövs en lagstiftning som förbjuder diskrimine-
ring, inte bara i arbetslivet utan i andra sammanhang
också. Det händer att t.ex. restaurangägare avvisar
funktionshindrade med hänvisning till att "de skulle
störa de andra gästerna". Det är uppenbart att rätts-
skyddet för människor med funktionshinder måste
stärkas i Sverige. Flera länder har redan säkrat dessa
rättigheter i diskrimineringslagar, t.ex. USA, Kanada,
Nya Zeeland, Australien och Sydafrika. Det är hög tid
att Sverige får en sådan lagstiftning.
De psykiskt funktionshindrade är en särskilt sårbar
grupp. Socialstyrelsen har i sin slutrapport om handi-
kappreformen anfört att gruppen psykiskt funktions-
hindrade har särskilda behov av kontaktman eller
någon form av personligt ombud som kan företräda
den enskildes intressen i kontakter med myndigheter-
na. En kontaktperson kan också vara ett sätt att få en
bättre samordning av vårdinsatserna. Därför anser vi i
Folkpartiet att kontaktpersoner/ombud bör erbjudas
alla personer med svåra psykiska sjukdomar. Detta
underlättar ett självständigt liv för dessa människor.
Herr talman! Vi har många fler förslag som be-
handlas i detta betänkande, och vi har ett stort antal
reservationer. Vi står naturligtvis bakom dem, men
jag yrkar nu bifall till reservationerna 6 och 16.</pre><pre>Anf.  115  STIG SANDSTRÖM (v):
Herr talman! Kerstin Heinemann tyckte att skri-
velsen från regeringen var tunn, och jag kan dela den
uppfattningen. Det framgår också av antalet reserva-
tioner. Moderaterna har ett flertal reservationer lik-
som Folkpartiet och även övriga partier. Jag tror att vi
i många stycken är överens. Jag skulle kunna instäm-
ma i många av de andra partiernas reservationer. Det
måtte vara ett tecken på att skrivelsen är tunn.
I en del av motionerna tar man upp diskrimine-
ringen i arbetslivet. Kerstin Heinemann tog upp det
mycket utförligt. Vi har också skrivit under reserva-
tion 13 om antidiskrimineringslag.
När det är tuffa tider, med besparingsprogram som
drabbar de sämst ställda i samhället, går det natur-
ligtvis också ut över de handikappade. Vi ser på ar-
betsmarknaden att risken ökar för ett elitsamhälle, att
de som inte platsar på arbetsmarknaden har svårare att
komma in där. Samhället hjälper inte heller till sär-
skilt mycket, om man ser till hur de här frågorna
hanteras.
Vi vill ha en antidiskrimineringslag. Vi tror att det
är dags för en sådan. Det är sådana områden som
samfärdsel, ekonomi, arbete, tillgång till varor och
tjänster, till ny teknik och teknikutveckling, till bostä-
der och bostadsstöd, till offentliga miljöer och även
till politiken, till maktens centrum. Vi vill då ha en lag
som innebär sanktioner och talesmöjlighet för en
handikappombudsman, som Kerstin Heinemann tog
upp.
Ingrid Burman kommer litet längre fram att ta upp
lönebidragssidan, och Owe Hellberg kommer att
behandla tillgängligheten. Därför uppehåller jag mig
inte vid de frågorna.
Jag vill passa på att ställa några frågor till Liselot-
te Wågö och Kerstin Heinemann.
Ni tar upp bl.a. hjälpmedelsgarantin. Det låter
väldigt bra, och det skulle jag också vilja vara med
på. Men vad innebär det? Skjuter ni till några pengar
till det i årets budget? Vi har t.ex. skjutit till ett antal
miljoner till Handikappinstitutet, för att de där skall få
möjlighet att följa med i den tekniska utvecklingen,
utveckla IT-program, osv.
Jag skulle gärna vilja ha svar på frågan: Vad inne-
bär det att man skall ha tillgång till komplicerade
hjälpmedel inom tre månader? Vad innebär
"komplicerade hjälpmedel"? Det är möjligt att ni har
mycket bra tankar, och jag vill då ta del av dem.
Jag skulle också vilja veta vad ni menar med att
den som står i kö till hjälpmedelscentralen, när det är
kö till utprovning, skall kunna vända sig till andra
organisationer. Vilka andra organisationer är det?
Vilka i samhället är det som kan hjälpmedel utöver
hjälpmedelscentralen, ordinatörerna på rehabilitering-
en på lasaretten och specialklinikerna?
Jag tycker också att Moderaternas IT-program är
intressant och bra i många stycken, och jag skulle
kunna ställa upp på det. Men det är en sak som för-
bryllar mig litet grand, och det är när ni säger att man
skall koncentrera sig på de synskadade och ta fram
hjälpmedel till dem. Jag kan hålla med om att datorer
är utmärkt anpassade för exempelvis blindskrift.
Språken är egentligen analoga, och det är helt perfekt.
Jag tycker att man skall satsa stenhårt på det. Men de
nya programmen och den nya tekniken passar även
för andra funktionshindrade. Det gäller bl.a. hörsel-
skadade, dyslektiker, människor med afasi och rörel-
sehindrade, som också får bättre möjligheter att ta sig
fram med olika hjälpmedel. Jag vill därför fråga var-
för ni begränsar er bara till synskadade. Det finns en
enorm utvecklingspotential på det här området.
Vi har nu under allmänna motionstiden väckt en
datamotion där vi specifikt tar upp de här frågorna.
Det innebär att vi skall följa Handikappinstitutets
program. Det nämner ni också i era motioner. Men vi
går så mycket längre. Vi tar upp själva kommunika-
tionen och relationerna, att lära upp och satsa speciellt
på äldre och funktionshindrade, skapa miljöer med en
kritisk massa, så att man kan ta till sig den nya tekni-
ken och Internet och kan kommunicera med offentlig
service osv.
Det var några frågor, och jag ser nu att jag kom-
mer att få svar på dem.</pre><pre>Anf.  116  KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Herr talman! Det är klart att vi skall hjälpa till så
att Stig Sandström får klarhet i sina funderingar.
Om jag börjar med hjälpmedelsgarantin, vet vi
också att det finns köer. Men man måste kunna hitta
ett bättre system för att se till att människor får dessa
hjälpmedel. Alla behöver dessutom inte komma till en
hjälpmedelscentral. Det finns också hjälpmedel inom
den kommunala biten. Det skall väl inte behöva dröja
alltför länge, utan man skall kunna lova människor att
få enkla hjälpmedel till sin bostad så fort de är i be-
hov av dem. Jag tycker inte att det är några stora
problem, och det gäller inte stora resurser. Dessa
hjälpmedel skall de ha i alla fall.
Anledningen till att vi har sagt att komplicerade
hjälpmedel skall erbjudas inom tre månader är att det
finns hjälpmedel som inte är standard och som måste
anpassas individuellt. Då kan man inte lova att de
skall komma dagen efter. Så enkelt tycker jag att det
är, och därför skulle Stig Sandström kunna ställa sig
bakom detta.</pre><pre>Anf.  117  STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Det var nästan som jag trodde, att de
andra organisationerna skulle vara kommunerna. De
har också hjälpmedel, men det är enklare hjälpmedel.
Kommunerna har inte den kunskap och den känne-
dom och kan inte göra den individuella anpassning
som ofta krävs med hjälpmedel.
Sedan hörde jag ingenting om att ni har skjutit till
pengar till det här. Så fort jag hör ordet garanti blir
jag intresserad av att veta om det finns några
"muskler" bakom eller om det bara är tomt prat. Hur
har ni tänkt er finansieringen? Det här kostar nämli-
gen pengar.</pre><pre>Anf.  118  KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Herr talman! Men det kostar ännu mer pengar om
människor skall ligga på lasarett på grund av att de
inte klarar sin dagliga tillvaro. De resurserna finns
alltså och kan omfördelas.
Det är väl ganska bra att kommunerna snabbt kan
ordna dessa hjälpmedel. Men det finns också andra
möjligheter, t.ex. hörapparater. Visst skulle man kun-
na se till att det finns andra än hörcentralerna på lasa-
retten som provar ut hörapparater, att det finns en
privat verksamhet där människor också kan göra en
kvalificerad utprovning av hörapparater, lika väl som
att de går till en optiker och får glasögon. Det skulle
också avlasta hörcentralerna och betyda att de långa
väntetiderna skulle minska.</pre><pre>Anf.  119  STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Det var bra att jag fick reda på fi-
nansieringen. Jag håller med om att det finns stora
samhällsekonomiska vinster att göra på hjälpmedels-
området. Det har samhället betalt för. Men vi måste
ändå ta fram reda pengar i en budget. Vinsterna kan
man göra först på sikt, och jag vill gärna se resurserna
också.
Det talades om komplicerade hjälpmedel och om
att man inte kan få fram en standard. Handikapprörel-
sen är orolig för att det skall bli en produktinriktning
på hjälpmedel och för att man skall söka och erbjuda
standardiserade produkter. I själva verket vet vi att
många av dessa hjälpmedel är högst individuella. Det
går t.ex. inte att standardisera en rullstol, utan det
måste finns kanske ett hundratal varianter. Jag har fått
några svar på frågorna jag ställde om detta. Tack.</pre><pre>Anf.  120  LISELOTTE WÅGÖ (m) replik:
Herr talman! Jag tycker att Kerstin Heinemann har
svarat ganska utförligt om hjälpmedelsgarantin. Jag
kan försäkra Stig Sandström att våra förslag är finan-
sierade till varje krona - pengarna till det här finns.
Precis som Kerstin Heinemann sade är det natur-
ligtvis viktigt att man får sitt hjälpmedel i tid. Vi kan
titta på vad som inträffade under den förra regering-
sperioden då vi fick vårdgarantin - vilken fart det
blev, vilken press den satte på sjukvården då och
vilka resultat man åstadkom. Jag är övertygad om att
en hjälpmedelsgaranti skulle kunna få samma resultat.
Jag går nu över till frågan om IT-programmen.
Stig Sandström frågade varför vi skriver att vi anser
att det är centralt att forskning och utveckling på IT-
området intensifieras med bl.a. de funktionshindrade i
allmänhet och de synskadade i synnerhet som särskilt
prioriterad grupp.
Vi säger att utvecklingen skall intensifieras i all-
mänhet, men självfallet är det viktigt att de synskada-
de redan i dag får del i den utvecklingen. Jag tycker
nästan att Stig Sandström svarade på frågan själv.
Man ligger alltså långt framme med IT just när det
gäller synskadade. Därför är det viktigt att utveck-
lingen går framåt så att de verkligen får del av de
landvinningar som gjorts på området.</pre><pre>Anf.  121  STIG SANDSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag tror inte att vi är särskilt oense,
men jag blev litet förvånad över att ni bara prioriterar
en grupp när det finns så många andra som kan dra
nytta av detta. I en motion kan det ju förstås hända att
man blir entusiastisk och lyfter fram en viss sak.
Naturligtvis bör man få fram hjälpmedel i tid. Jag
har själv suttit med i en hjälpmedelsdelegation i slutet
av 70-talet och början av 80-talet då vi hade gott om
pengar. Det fanns två flaskhalsar. Den ena var ordina-
tören, som kan ta fram och anpassa hjälpmedlen, och
det andra var pengar. Ofta har det i sjukvårdsvärlden
varit så att pengarna är slut i september eller oktober.
Då kan man inte få sin hörapparat utan måste vänta
till nästa period.
Jag har fått en hel del svar på frågorna om hjälp-
medelsgarantin. Men jag tycker inte att vi skall skapa
någon illusion av att bara en garanti hjälper - det vill
till pengar också. Det var det jag ville ha fram. Det är
bra om vi kan satsa mer på hjälpmedel och uppmärk-
samma de frågorna.</pre><pre>Anf.  122  LISELOTTE WÅGÖ (m) replik:
Herr talman! Jag tror att Stig Sandström och jag är
överens i stort, och jag kan bara beklaga att han inte
också skrev under reservationen.</pre><pre>Anf.  123  THOMAS JULIN (mp):
Herr talman! Detta betänkande innehåller många
bra och viktiga förslag. Jag börjar med att yrka bifall
till reservation 3, som handlar om tillgänglighet i
vardagsmiljön. Jag står också bakom samtliga de
reservationer till betänkandet från andra partier som
jag gett mitt stöd. Det gör jag utan att ha de ekono-
miska muskler som Stig Sandström efterlyser.
Det gäller hjälpmedelsgarantin, bilstödet, antidis-
krimineringslagen, handikappreformen och reserva-
tionen om psykiskt funktionshindrade och bostads-
tilläggen. Det är viljeyttringarna jag stöder och som
jag tycker är viktiga och bra.
Herr talman! Miljöpartiet har i flera tidigare mo-
tioner hävdat behovet av att undanröja hindren i sam-
hället för funktionshindrade personer. Handikappan-
passning skall vara en självklarhet, både vid nybygg-
nation och ombyggnation. Det gäller speciellt i of-
fentliga lokaler, affärslokaler, skolor, väntsalar och
sjukhus.
Handikapporganisationerna kräver åtgärder nu,
och det har de gjort i många år. Miljöpartiet delar
organisationernas åsikt att det inte finns någon anled-
ning att dröja längre med handikappanpassningarna.
Vi vill nu ha en lag som innebär att enkla hinder skall
åtgärdas och undanröjas. Ofta är det tidigare förbise-
enden som skapat dessa hinder.
Med tanke på att förändringar som gäller handi-
kappanpassningar sker långsamt - bl.a. beroende på
att nybyggnationen är så liten - är det viktigt med en
lagstiftning som i första hand inriktar sig på att skyn-
da på alla de enkla åtgärder man kan vidta. Detta
måste i första hand ske vid offentliga byggnationer
och med anpassningsåtgärder i sådana.
Vi ser också allergisanering som en anpassnings-
åtgärd. En väldigt stor del av befolkningen drabbas på
något sätt av allergier eller överkänslighet på grund av
sjuka inomhusmiljöer. Därför måste även fukt- och
mögelproblem åtgärdas för att man skall kunna skapa
tillgänglighet. Man glömmer ofta bort detta.
Herr talman! Vi anser också att det skall vara
praktiskt möjligt att göra hela bostadsbeståndet till-
gängligt för i princip alla. Men det finns många stäl-
len där detta inte är möjligt, även om man skall ha den
principen. Det gäller förändringar i gamla kulturmil-
jöer, där ingrepp skulle kräva stora åtgärder och kan-
ske göra mer skada än nytta.
En annan reservation jag stöder är den om en
hjälpmedelsgaranti. Det är viktigt att de som är bero-
ende av hjälpmedel kan få dem inom rimlig tid. Som
flera andra talare har sagt är det inte rimligt att man
kanske skall få vänta i flera månader på sina hjälpme-
del.
Vad gäller bilstödet är det viktigt att regeringen
kommer med förslag till ändrade regler. Det har blivit
en del pengar över på just bilstödskontot, och det
beror inte på att det inte finns något behov utan på att
reglerna gör det omöjligt för många handikappade att
utnyttja stödet. Ett av de få områden där Miljöpartiet
anser det motiverat med ett ökat bilåkande är just för
handikappgruppen.
Det är viktigt att man får en lag mot diskrimine-
ring av handikappade. Som Kerstin Heinemann sade
är det inte acceptabelt att man skall kunna stänga ute
handikappgrupper från restauranger bara för att de är
handikappade. Restaurangägarna måste klara av att
det kommer folk i rullstolar eller människor som är
handikappade på annat sätt, utan att uppfatta det som
att de skulle störa de övriga gästerna på restaurangen.
Därför är det viktigt att regeringen skyndsamt kom-
mer med ett förslag till lag mot diskriminering av
handikappade.
När de gäller de fysiskt funktionshindrades möj-
ligheter till hjälp och stöd enligt LSS delar vi i Miljö-
partiet uppfattningen att regeringen måste återkomma
med ett förslag som stärker dessa. Samråd bör ske
med gruppens intresseorganisationer, så att förslagen
blir bra från början.
Jag yrkar alltså bifall till reservation 3.</pre><pre>Anf.  124  CHATRINE PÅLSSON (kd):
Herr talman! Under de senaste åren har många
beslut fattats som gör livet lättare för de funktions-
hindrade. Det är mycket positivt. Det är dock viktigt
att följa upp hur besluten verkställs och vilka förbätt-
ringar det i realiteten blivit för de handikappade.
Jag skall börja med att återge en lägesbeskrivning
från hösten 1996 som Handikappombudsmannen
gjort. Den visar att mer än hälften av kommunerna
under hösten saknade anpassning för rullstolsburna i
bussar som går i ordinarie linjetrafik.
65 % av landets kommuner rådfrågar sällan eller
aldrig ett handikappråd eller en handikapporganisa-
tion i ett tidigt skede, innan ett beslut fattas som rör
rörelse- och funktionshindrade.
Mer än hälften av kommunerna saknar ett handi-
kappolitiskt program. Drygt en tredjedel av dessa
avser inte heller att utarbeta något sådant med tanke
på FN:s standardregler.
Undersökningen visar också att nästan var fjärde
lokal där kommunfullmäktige håller sina sammanträ-
den inte uppfyller minimala krav på tillgänglighet för
rörelsehindrade. Detta innebär i praktiken att många
funktionshindrade stängs ute från en central del av
den svenska folkdemokratin.
I mindre än var tionde kommun är det möjligt för
en person med hörselnedsättning att kommunicera
direkt med kommunens växel med hjälp av texttele-
fon.
Endast 35 % av kommunerna har genomfört en
minimal anpassning för rörelsehindrade av sina all-
männa bibliotek.
54 % av grundskolorna i landet saknar en minimal
anpassning för rörelsehindrade. Nästan var tionde
särskoleelev får sin undervisning utanför ordinarie
skollokaler.
Detta, herr talman, visar på att det finns väldigt
mycket att göra på det handikappolitiska området. Jag
tycker att det finns en samstämmighet i kammaren om
att man verkligen är mån om att det skall hända nå-
gonting.
Regeringens skrivelse om den samlade strategi
som finns saknar enligt min uppfattning väsentliga
avsnitt, som jag uppfattar som bortglömda. Jag tänker
på dem med osynliga funktionshinder. Jag tänker på
barn som drabbats av DAMP och som helt glömts
bort.
Det är oerhört viktigt att ett omfattande arbete
görs för att skapa ett samhälle som ser, bejakar och
inkluderar alla människor - även de som inte kan göra
sin röst hörd.
De psykiskt sjuka människorna har ett stort handi-
kapp, och de har det svårt i dag. Detta är en av de
mest bortglömda grupperna, och dessa människor
kanske är de som oftast känner sig i vägen. De kan
inte formulera sina behov eller kräva sina rättigheter,
och därför tycker jag att denna grupp måste lyftas
fram på ett alldeles speciellt sätt. Vi kristdemokrater
efterlyser alltså handlingskraftighet när det gäller den
här gruppen, så att också de här människorna skall bli
delaktiga i samhället.
Vi anser också att en antidiskrimineringslag måste
komma till stånd. Det är viktigt för att målen om ett
samhälle som har plats för alla verkligen skall kunna
realiseras och bli mer än vackra deklarationer. Det
måste finnas ett s.k. golv i en lag.
Ett exempel som visar att situationen på många
håll fortfarande är otillfredsställande är när de syn-
skadade i Örebro krävde att bussförarna skulle ropa ut
hållplatserna via högtalare. Då sade facket nej. Skälet
var att ett sådant krav skulle kunna leda till psykiska
påfrestningar för förare som talar dialekt.
Herr talman! Ibland kanske det verkar som att det
är de stora åtgärderna vi pläderar för i den här talar-
stolen. Jag tycker att det är viktigt att poängtera att det
ibland är de små sakerna som är så oerhört viktiga för
de funktionshindrade. De små justeringarna kan leda
till stora förbättringar, speciellt om flera små föränd-
ringar medverkar. Med god vilja kan man komma
långt, men det krävs ändå en lagstiftning som tydligt
pekar ut såväl färdriktningen som hastigheten.
Herr talman! Vi är alla överens om att vi måste
prioritera inom den budgetram vi har. Ingen av oss
vill medverka till att statsskulden blir större och att
våra barn och barnbarn skall behöva bära en orimlig
börda.
Men i samma andetag är det viktigt att säga att vi
inte skall lägga besparingar på den grupp människor
som har det allra svårast och tyngst. Det är en grupp
människor som behöver hjälp för att kunna leva ett
vanligt liv, som vi andra klarar av utan hjälp. Därför
har vi kristdemokrater motsatt oss besparingar inom
handikappolitikens område. Vi tycker att det är en
god etik att undanta dessa grupper från att bära
statsskulden. Vi som är friska och inte har dessa
funktionshinder och som orkar bära måste också göra
det.
Det är viktigt att de signaler vi sänder ut visar att
vi inte vill skapa en oro för alla dem som har det
svårast. Vi vet att de har oroats under de senaste åren.
När besparingsförslag kommer oroas väldigt många
och undrar: Hur skall det bli för mig?
Herr talman! Därför hoppas jag att vi i fortsätt-
ningen skall kunna låta de funktionshindrade känna
trygghet i vetskapen om att vi tillsammans kommer att
utveckla saker och göra dem bättre - inte avveckla
dem.
Jag yrkar bifall till reservationerna 16 och 19.
Självfallet står vi kristdemokrater bakom alla våra
reservationer, men av tidsskäl yrkar vi bifall endast
till dessa två.</pre><pre>Anf.  125  ELISEBEHT MARKSTRÖM (s):
Herr talman! Utgångspunkten för den svenska
handikappolitiken är alla människors lika värde. För
att begrepp som delaktighet och jämlikhet skall bli till
verklighet krävs en ökad tillgänglighet i vardagsmil-
jön samt möjligheter till eget boende, möjligheter att
ha ett arbete, att ta del av information osv. Detta till-
sammans med ett gott och vänligt bemötande och
frihet från diskriminering redogör regeringen för i
skrivelsen.
De senaste årens handikappreformer har i hög
grad varit inriktade på att förbättra det individuella
stödet. Det är nu dags att gå vidare för att åstadkom-
ma bättre tillgänglighet generellt, i olika verksamheter
och miljöer. Generella åtgärder har dessutom den
fördelen att de kommer även andra, som inte direkt
hör till gruppen funktionshindrade, till del.
I det sammanhanget är en ytterst viktig förändring
på gång, som får tjäna som en signal på ett förändrat
synsätt. Det gäller färdtjänst, som framöver i första
hand skall betraktas som en transportform i stället för
en form av bistånd.
För att stimulera och stödja utvecklingen på trafi-
kområdet fördelar regeringen 1,5 miljard kronor på
fem år.
Kommunerna har ett alldeles särskilt ansvar för
tillgängligheten i vardagsmiljön. Jag vill understryka
att kommunala åtgärdsprogram bör upprättas och ingå
i varje kommuns översiktsplan. Sådana program är
den mest effektiva metoden för att komma vidare och
undanröja praktiska och fysiska hinder.
Boverket får nu i uppdrag att samordna arbetet
med att utforma ett program för generellt ökad till-
gänglighet i kommunerna. Arbetet skall ske i nära
samråd med Handikappinstitutet, handikapporganisa-
tionerna och andra berörda. Goda exempel på hur det
effektivt går att förbättra tillgängligheten skall sedan
spridas. En del av tillgänglighetsprogrammet skall
inriktas på att hitta former för en integrerad anpass-
ning av trafiksystem och bebyggelse. För att underlät-
ta för handikapporganisationerna att medverka i ett
sådant arbete anslår regeringen särskilda medel ur
Allmänna arvsfonden. Skulle det visa sig att utveck-
lingen av tillgängligheten inte påskyndas bör en
tvingande lag övervägas. Det är också vad utskottet
skriver i sitt betänkande, herr talman.
Många funktionshindrade säger att de upplever
diskriminerande behandling. Det har ofta varit frågan
om sådant som att nekas inträde till olika publika
verksamheter. Sådana hinder strider mot värderingen
om alla människors lika värde. Därför skall diskrimi-
neringsförbudet i brottsbalken också komma att om-
fatta gruppen funktionshindrade.
Regeringen förväntas inom kort komma med för-
slag till riksdagen. Det gäller även frågan om diskri-
minering i arbetslivet. Det är regeringens ambition att
en sådan lag skall träda i kraft den 1 januari 1999.
Tillgänglighet handlar också om bemötande.
Funktionshindrade har ett alldeles särskilt behov att
bli bemötta på ett sådant sätt att det underlättar delak-
tighet och tillgänglighet. Regeringen har tillsatt en
särskild utredare med uppgift att bl.a. se över hur
kraven på valfrihet, inflytande och information re-
spekteras. Nästa sommar skall han föreslå åtgärder för
att avhjälpa eventuella brister och missförhållanden.
Den generella välfärden som en av grundstenarna i
handikappolitiken är oslagbar när det gäller att för-
bättra förhållanden för dem som har det största beho-
vet. Det innebär mindre av utpekande, och leder till
sammanhållning i stället för att grupp ställs mot
grupp.
Jag vill påstå att moderaternas hämningslösa
skattesänkarpolitik inte bådar gott på handikappområ-
det. Om skatterna skulle komma att sänkas med de
miljarder som moderaterna utlovar blir det inte
mycket kvar att fördela. För min egen kommun, Ny-
köping, är skillnaden mellan regeringens politik och
moderaternas förslag 66 miljoner kronor i reda pengar
år 2000. Det är lika mycket pengar som hela den
tekniska verksamheten kostar netto på ett år. Att ska-
pa utrymme för handikappolitiken genom fler karens-
dagar och 75-procentsnivå i sjukpenningen drabbar ju
omedelbart den grupp som man påstår sig vilja värna.
Jag vill passa på att något bemöta en del av det
som moderaterna tagit upp i sin motion och i reserva-
tioner.
För det första gäller det de projekt som påbörjats
på rehabiliterings- och habiliteringsområdet med hjälp
av de s.k. stimulansbidragen. Det är inte som modera-
terna skriver att redan påbörjade projekt fått avbrytas.
Det är precis tvärtom. De har getts möjlighet att full-
följas. Däremot startas inga nya projekt.
För det andra gäller det moderaternas antydningar
om att den enskildes rätt att själv välja sin egen assi-
stent på något sätt skulle äventyras i och med att
kommunerna nu skall bekosta de första 20 timmarna.
Jag tillbakavisar det påståendet med att säga att det
inte har gjorts några som helst ändringar i lagen i den
riktningen. Det finns inte heller några sådana förslag.
Den fördyring som detta för med sig för kommu-
nerna kompenseras genom ökade statliga anslag, dock
inte fullt ut, samt med de ytterligare 8 miljarder kro-
nor som tillförs kommunerna att användas till vården,
skolan och omsorgen under 1998.
När det sedan gäller handikappreformen och att
rätten till personlig assistans skall återställas, vill jag
först säga att skola och barnomsorg om något är ett
verksamhetsområde med klart uttalat kommunalt
ansvar. Det är rimligt att kommunerna ser till att verk-
samheterna utformas så att alla barn kan vistas där
och ta del av undervisningen. Det är väl det som är en
av poängerna med att tillgängligheten skall öka. Vi
skall ju bort från särlösningar.
Sedan ställer jag mig undrande inför vad det
egentligen är man avser när man hävdar att rätten till
personlig assistans skall återställas. Det hävdar ju
moderaterna här i gott sällskap. Vad är det som skall
återställas? Personkretsen är oförändrad. Möjligheten
att själv välja vem man vill ha till sin hjälp är orörd.
Anslaget är näst intill fördubblat sedan 1994. Det
genomsnittliga beviljade timantalet ökar, liksom anta-
let personer med stöd.
Socialutskottet kommer om 20 dagar att ha en he-
aring kring assistansersättningen för att klargöra hur
utvecklingen hittills sett ut. Visst känns det viktigt att
vi har en gemensam verklighetsbeskrivning över par-
tigränserna när vi diskuterar eventuella förändringar
på dessa viktiga områden framöver.
När det gäller de psykiskt funktionshindrade och
LSS, vill jag börja med att slå fast att de psykiskt
funktionshindrade i lagstiftningen inte är utestängda
från insatser. LSS utgår från behov och inte från dia-
gnos. Men det är klart att det är ett stort problem att
endast 1 300 personer med psykiska handikapp har
fått beslut om LSS-insatser och att det helt saknas
beslut i hälften av landets kommuner. Förklaringarna
är antagligen många.
En kan vara att gruppen inte nås av information
om möjligheterna, en annan att handläggare delvis
saknar kunskap om psykiska funktionshinder och en
tredje att så många som en tredjedel av kommunerna
ännu inte inventerat behoven hos de psykiskt funk-
tionshindrade.
Regeringen har tagit initiativ till att stimulera och
utveckla alternativa stöd- och boendeformer genom
att avsätta särskilda medel ur Allmänna arvsfonden.
Frivilligorganisationer har under våren inbjudits att
delta i det arbetet.
Herr talman! I betänkandet framgår att Socialsty-
relsen under nästa år kommer att lämna en rapport om
psykiatrireformen. Därför finns det anledning att
avvakta till dess innan riksdagen tar ställning till
eventuella förändringar. Det får också gälla för frågan
om personligt ombud. De tio försöksprojekt som är i
gång kommer sannolikt att visa på en bättre väg till
samordning av olika stödinsatser. Frågan om systemet
skall införas i full skala så som Psykiatriutredningen
föreslog bör så småningom bli föremål för nya över-
väganden.
Herr talman! Det är ingen hejd på moderaternas
optimism när de beskriver fördelarna med sitt förslag
om en s.k. hjälpmedelsgaranti. De ser det själva som
en fortsättning på den valfrihetsrevolution som de
anser sig ha påbörjat under den förra mandatperioden.
Det skall bli snabbare, billigare, bättre och räcka till
fler. Men när det kommer till hur det konkret skall
fungera får man läsa en, två, tre och t.o.m. flera gång-
er för att försöka förstå vad moderaterna egentligen
menar. Det finns t.ex. inte fastlagt någon kostnadsnivå
på garantin. Ett problem som moderaterna själva
pekar på är kostnadsskillnader på flera hundratusen-
tals kronor. Att sätta i sjön en reform som det inte
finns någon som helst kostnadsanalys av, låter som ett
vanskligt projekt.
Det är nog klokt att göra så som majoriteten i ut-
skottet kommit fram till, nämligen att avvakta de
försök som pågår. De funktionshindrade torde ha
störst behov av att hjälpmedlen blir rätt utprovade och
kommer att fungera snarare än någonting annat. Det
är inte i första hand en privatisering utan en effektivi-
sering som behövs. De begreppen går som bekant inte
alltid hand i hand, särskilt inte på områden där efter-
frågan är liten och marknaden smal.
Det stora antalet reservationer har berörts här. Jag
undrar om det möjligtvis kan bero på att vi närmar oss
ett valår snarare än att regeringens skrivelse och be-
rättelse över handikappolitiken skulle vara tunn.
Herr talman! Jag vill avsluta med att yrka bifall till
utskottets hemställan i betänkandet och avslag på
samtliga reservationer.</pre><pre>Anf.  126  LISELOTTE WÅGÖ (m) replik:
Herr talman! Elisebeht Markström har svårt att
förstå hur våra förslag till skattelättnader, nivåer i
socialförsäkringar och karensdagar skulle vara något
positivt för de handikappade. Jag kan förstå att Elise-
beht Markström har svårt att förstå det. Det är väl ett
alldeles nytt sätt att tänka på. Jag rekommenderar
Elisebeht Markström att kanske stava sig igenom
motionen en gång till. Då klarnar det kanske något.
Påståendet att projekt inte skulle ha avbrutits är
felaktigt. Det är eländigt att projekt har avbrutits, men
det är ännu värre att projekt inte har kunnat komma i
gång på grund av pengabrist.
Jag ser också, precis som Elisebeht Markström,
fram emot den hearing som utskottet skall ha om
några veckor. Det skall bli väldigt skönt att få klargö-
ra hur det ser ut på assistanssidan.
Jag vill avsluta med att fråga Elisebeht Markström
om hon delar regeringens uppfattning om att den nu
förda handikappolitiken bygger på principerna om full
delaktighet i samhällslivet, jämlika levnadsvillkor,
självbestämmande och tillgänglighet. Jag vill också
fråga om Elisebeht Markström är av den uppfattning-
en att den förda handikappolitiken har en bred för-
ankring i Sveriges riksdag.</pre><pre>Anf.  127  ELISEBEHT MARKSTRÖM (s)
replik:
Fru talman! Nej, Liselotte Wågö, jag tror inte att
det är något nytt sätt att tänka att ta från den ena be-
hövande gruppen och ge till den andra. Att ställa
grupp mot grupp är inte något nytt sätt att tänka - inte
för er. Vi tänker inte så.
Jag sade i mitt anförande att en generell välfärds-
politik är den bästa garantin för att de som har det
största behovet också får den hjälp och det stöd de
behöver. Då finns det ingen som helst anledning att
finansiera handikappolitiken med de sjukas och ar-
betsskadades dagliga ersättning. Vi har sagt att vi är
beredda att höja ersättningen. Vi anser nämligen att
det är befogat. Vi tänker inte använda de pengarna för
att finansiera handikappolitiken.
Enligt de uppgifter jag har fått från departementet
har inga projekt lagts ned av dem som har påbörjats.
Tvärtom har de fått fullföljas. Det kunde man åstad-
komma genom att skjuta till ytterligare pengar efter
den första vändan, när man sade att alla pengar skulle
bort. Det är de uppgifter jag har. Om Liselotte Wågö
har någon annan uppgift kan vi kanske jämföra dem
senare.
Jag anser nog att i grund och botten har regering-
ens handikappolitik en mycket bred anslutning, inte
bara här i riksdagen utan också hos svenska folket.
Det visar väl om inte annat alla dessa reformer och
särskilt assistansreformen som nu så ivrigt diskuteras,
inte minst bland de handikappade.</pre><pre>Anf.  128  LISELOTTE WÅGÖ (m) replik:
Fru talman! Jag vet faktiskt inte i vilken verklighet
Elisebeht Markström lever. Vi har haft en omröstning
här i kammaren för inte så väldigt länge sedan i en
viktig fråga, assistanstjänstgöringen. Titta på röstsiff-
rorna! Kallar Elisebeht Markström det för en bred
majoritet i Sveriges riksdag, en bred förankring i
handikappolitiken?
Vi tänker inte så, säger Elisebeht Markström. Vi
tänker inte så att vi skall ta från den ena gruppen och
ge till den andra.
Nej, hellre avstår man från viktiga insatser för den
grupp som kanske bäst av alla behöver samhällets
stöd. Jag tror att det är hög tid att tänka om. Den
generella välfärden är bra för alla, säger Elisebeht
Markström. Men det är bara det att i kärva tider räck-
er inte våra samlade resurser för att stötta de männi-
skor som kanske just i dessa dåliga tider bäst behöver
samhällets stöd.
Jag tycker att detta är en mycket märklig syn på
välfärdsfrågorna och inte minst på handikappolitiken.</pre><pre>Anf.  129  ELISEBEHT MARKSTRÖM (s)
replik:
Fru talman! Det är inte så länge sedan, bara dryga
timmen, vi voterade kring ärendet personlig assistans.
Det är alldeles riktigt.
Men lyssnade man till den debatten kunde man
konstatera att det fanns en hel del uppgifter i luften
om vad de förändringar som regeringen föreslår och
som riksdagen nu har fattat beslut om faktiskt innebär.
Det har ju inte inneburit några försämringar. Det har
inte skett några inskränkningar. Det är inte fråga om
någon kommunalisering. Alla de påståendena har
kommit på skam, och det visar väl detta att riksdagen
alldeles nyligen faktiskt röstade igenom förslaget från
regeringen vad gäller den personliga assistansen.
Så till frågan om pengar och om hur vi skall an-
vända dem. Det är klart att jag ändå är litet mallig
över att vi nu har pengar att lägga på handikappområ-
det, att vi kan förstärka på assistansområdet och att vi
kan göra det utan att behöva ta från de sjuka, de ar-
betslösa eller de arbetsskadade. Det är klart att jag är
glad för det. Jag är glad över att kunna säga att vi kan
göra det med egna pengar, inte lånade pengar. En
eller annan fjäder i hatten tycker jag att vi skall ha
också för det.</pre><pre>Anf.  130  KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Jag måste faktiskt svara Elisebeht
Markström. Jag känner mig litet kränkt när hon undrar
om det stora antalet reservationer möjligen kan bero
på att det är valår.
Vår motion och våra reservationer när det gäller
de här frågorna grundar sig på en övertygelse om att
det är viktiga frågor. Det är inte några frågor som vi
har skakat fram nu inför en valrörelse. Det har funnits
ett stort engagemang i vårt parti i många år, och jag
vill bara kort hänvisa till Bertil Ohlins engagemang på
40-talet, när han talade om det glömda Sverige.</pre><pre>Anf.  131  ELISEBEHT MARKSTRÖM (s)
replik:
Fru talman! Det var inte min mening att Kerstin
Heinemann skulle känna sig kränkt. Men inte är det
väl utan att tanken far genom huvudet att man på
grund av regeringens skrivelse över handikappoliti-
ken, som ju ändå är en berättelse över den verksamhet
som är i gång, lägger fram förslag och motioner som
över huvud taget inte är upptagna i skrivelsen.
Naturligtvis finns det på handikappområdet, som
är ett oerhört viktigt område, ett intresse hos oss alli-
hop att göra så gott vi någonsin kan. Det är vi helt
överens om. Men nog är det väl så att när vi diskute-
rar t.ex. - som jag sade alldeles nyss - den personliga
assistansen är övertonerna i debatten ganska höga,
och överbudspolitiken har just precis börjat.</pre><pre>Anf.  132  KERSTIN HEINEMANN (fp) re-
plik:
Fru talman! Om ordningen här i Sveriges riksdag
när regeringen lägger fram en skrivelse var den att vi
bara skulle tacka för skrivelsen och säga att den var
bra, om vi inte skulle få ha synpunkter på skrivelsen
och tala om vad vi tycker är dåligt och vad man borde
göra i stället, vore det enligt min mening att mer eller
mindre lägga munkavle på oss riksdagsledamöter. Vi
måste väl ändå ha en möjlighet att kommentera rege-
ringens skrivelse och tala om att vi tycker att den är
tunn. Vi måste kunna tala om vad vi skulle vilja göra i
stället utan att det för den skull talas om överbudspo-
litik inför en valrörelse.</pre><pre>Anf.  133  ELISEBEHT MARKSTRÖM (s)
replik:
Fru talman! Regeringens skrivelse är ju en berät-
telse över det som sker, och det är motionsrätt på
skrivelser. Så jag menar inte att man inte får motione-
ra. Men när det tidigare i kammaren talades om att det
var så oerhört många reservationer och motioner och
om att det skulle bero på att regeringens skrivelse är
så tunn, slog det mig att det kanske inte är så underligt
att man tar chansen att försöka profilera sig.
Kerstin Heinemann hade kanske kunnat ta tillfället
i akt att beskriva hur hjälpmedelsgarantin mera exakt
skall fungera, så att vi andra också hade haft möjlig-
het att förstå. Eller också kunde hon ha försökt be-
skriva utvecklingen vad gäller personlig assistans på
ett sätt som mer motsvarar verkligheten än vad vi har
hört här under dagen.</pre><pre>Anf.  134  KERSTIN WARNERBRING (c):
Fru talman! Handikappolitik berör många olika
områden. Jag tänker koncentrera mig på en övergri-
pande fråga som har mycket stor betydelse för alla
funktionshindrade nästan oavsett vilket hindret är. Det
området, den frågan, handlar om tillgången till var-
dagsmiljön.
Funktionshindrade skall vara likställda med alla
andra invånare i vårt land. Centerpartiet anser att det
målet så långt möjligt måste nås med generella insat-
ser utan en massa onödig behovsprövning och detalj-
styrning, men att dessa också måste kombineras med
individuella åtgärder för att förbättra personliga förut-
sättningar och skapa ett större oberoende. De generel-
la åtgärderna skall framför allt omfatta tillgänglighet
till bostäder och miljö, arbetsliv, kommunikationer,
samhällsinformation och medier och kultur. Samhället
måste vara tillgängligt för alla.
Inom dessa områden återstår fortfarande mycket
att göra för att funktionshindrade skall kunna verka i
samhället som alla andra invånare - detta trots att
handikapputredningen så klart för flera år sedan visa-
de på alla de brister som finns. Tillgänglighetsaspek-
terna måste därför få ökad uppmärksamhet i sam-
hällsplaneringen. I likhet med Kerstin Heinemann och
Folkpartiet anser jag och Centerpartiet inte att det
behövs fler utredningar. Nu måste vi gå från ord till
handling. I vår motion med anledning av regeringens
skrivelse kräver vi helt enkelt förändringar i plan- och
bygglagen som gör det möjligt att undanröja hindren i
vardagsmiljön.
Utskottet uttalar nu att ytterligare insatser behövs
för att förbättra tillgängligheten. Kommunerna måste
tillämpa plan- och bygglagen på ett sätt som bättre
tillvaratar de funktionshindrades rättigheter för att det
skall fungera. Samtidigt går utskottet vår väg och
uttalar att om de åtgärder som utskottet visar att man
kan ta till inte skulle visa sig tillräckliga, är utskottet
inte främmande för att överväga lagstiftning på områ-
det.
Fru talman! Jag kan konstatera att vi med vårt yr-
kande lyckats förmå utskottet att flytta fram positio-
nerna på ett mycket viktigt område som har en avgö-
rande betydelse för att samhället skall anpassas till
personer med funktionshinder.
Samtidigt vill jag också påpeka att socialtjänsten
redan har ett ansvar för att delta i samhällsplanering-
en. Men detta ansvar behöver stärkas. Det är viktigt
att ett socialt perspektiv förs in i planeringen som
komplement till den koncentration av tekniska och
ekonomiska frågor som handikappanpassningen har
tenderat att bli. Här måste man i mycket högre grad
tillvarata den kompetens som socialtjänsten besitter.
I vår motion konstaterar vi också att ansvaret för
handikappolitiken ligger på flera departement. Depar-
tementen behandlar självklart handikappfrågorna
olika beroende på vilka huvudfrågor de har. Man
prioriterar helt enkelt olika. Det här är naturligtvis
också olyckligt om vi skall kunna genomföra allt det
som måste genomföras för att samhället skall fungera
för alla. Därför menar vi i Centerpartiet att det är
nödvändigt att regeringen tar ett helhetsgrepp inom
detta område och utarbetar en plan för politikens
genomförande.
Regeringen tänker nu pröva frågan om inrättande
av en nationell samordningskommitté i handikappfrå-
gor. Detta skulle kunna vara ett utmärkt sätt att åstad-
komma det nödvändiga helhetsgrepp som vi i Center-
partiet talar om och lyfter fram. Jag vill därför, fru
talman, understryka vikten av att detta verkligen ock-
så blir gjort, att man verkligen åstadkommer den här
nationella samordningskommittén.
Fru talman! Jag yrkar därmed bifall till hemställan
i betänkandet.</pre><pre>Anf.  135  INGRID BURMAN (v):
Fru talman! Jag har med stort intresse tagit del av
socialutskottets betänkande i det här ärendet. Man
konstaterar att funktionshindrade skall kunna delta i
samhällslivet på samma sätt som människor som inte
har funktionshinder. Det är bra. Det är en mycket bra
målsättning. Men när jag kommer till avsnittet om
arbetsmarknaden och villkoren för de arbetshandi-
kappade på arbetsmarknaden blir det problem.
Då ser vi, och vi vet det också från SCB:s under-
sökningar, att endast 50 % av de funktionshindrade
finns på arbetsmarknaden. Resten finns placerade i
olika bidragssystem, och framför allt är de arbetslösa.
Vår slutsats av detta faktum är att det finns ett stort
behov av att öka insatserna på området. Det handlar
om att öka lönebidragsvolymen, och det handlar om
att öka resurserna till Samhall.
Om vi tittar bakåt kan vi se att de senaste åren har
antalet lönebidragsanställda minskat från ca 50 000
till att i augusti det här året vara nere på 45 500. Det
innebär att i stort sett var tionde funktionshindrad
under de senaste åren har fått lämna sin arbetsplats.
Med tanke på att alternativet till lönebidragsanställ-
ning är förtidspension eller försörjning via sjuk- eller
arbetsskadeförsäkring är behovet stort också rent
samhällsekonomiskt, vid sidan av diskrimineringen
och det mänskliga lidandet, att i stället tillåta aktivitet.
Man har sänkt lönebidragsnivåerna. Sänkningen
till 80 % innebar att 7 000 fick lämna sina anställ-
ningar. Nu har man höjt nivån igen för de allmännyt-
tiga organisationerna. Det tycker vi är bra. Men den
här höjningen måste slå igenom på hela arbetsmark-
naden. Lönebidraget skall vara anpassat till den an-
ställdes funktionshinder och inte med rigiditet ha ett
tak. Lägger man en övre gräns, innebär det att männi-
skor med svåra funktionshinder utestängs från stora
delar av arbetsmarknaden. Det är orättfärdigt.
Vi i Vänsterpartiet har lagt fram en annan motion,
en motion som inte behandlas i det här betänkandet.
Men jag vill lyfta fram några saker ur den som exem-
pel. Vi har sagt att vi utöver höjda tak och volymer
också vill införa ett särskilt rekryteringsbidrag som
gör att arbetsgivare vågar anställa människor med
svåra funktionshinder. Det här skall vara i högst ett år.
Sedan kan man förhandla om nivån på lönebidragsbi-
ten. Då vågar arbetsgivarna faktiskt anställa. Det är
viktigt.
I dag är högsta bidragsnivån för lönebidragen
13 700 kr. Det beloppet har legat stilla sedan 1992. Vi
menar att det här låga beloppet innebär att arbetshan-
dikappade har svårt att avancera och få nya arbets-
uppgifter. Om de får det får de i alla fall ingen högre
lön eftersom arbetsgivarna då måste betala 100 % av
löneökningen. Vi menar att det här taket måste höjas
och på sikt tas bort, så att hela arbetsmarknaden öpp-
nas för de funktionshindrade. Vi menar också att vi
skall ta tillbaka en bestämmelse i lönebidragsförord-
ningen som innebär att arbetsförmedlingar, när de
förhandlar om nivåerna, måste ta hänsyn till om en
nedsättning av nivån innebär risk för uppsägning.
Vi har också sagt att Samhall måste få mer resur-
ser. Antalet platser på Samhall har minskat med 2 700
de senaste åren. 2 700 funktionshindrade har förlorat
möjligheten till försörjning. Nu säger Samhall att om
man får 180 miljoner kronor kan man snabbt skapa
1 500 nya jobb. Då kan man lyfta folk från bidrag till
aktivitet. Vi tycker att det är viktigt.
Fru talman! Moderaterna säger att de inte har stått
bakom de nedskärningar som har drabbat de funk-
tionshandikappade. Men Moderaterna har stött varen-
da nedskärning när det gäller lönebidrag, minskade
anslag till Samhall. Jag tycker att det också skall sä-
gas i den här debatten.
Det är dags att gå från de vackra orden som betän-
kandet inleds med och omsätta dem i handling. Det är
viktigt med tillgången till arbetsmarknaden.
Fru talman! Det finns många reservationer som det
skulle vara angeläget att stödja i betänkandet. Men jag
nöjer mig med att yrka bifall till reservation 9, som
gäller en antidiskrimineringslag.</pre><pre>Anf.  136  LISELOTTE WÅGÖ (m) replik:
Fru talman! Jag vill gärna kommentera det Ingrid
Burman sade, nämligen att vi har stött neddragningar i
fråga om lönebidragen. Nu är detta inte mitt område,
och jag vet inte bevekelsegrunden som ligger bakom.
Men jag kan tala om så pass mycket att de åtgärderna
är inte riktade i huvudsak för att försämra för de han-
dikappade. Det är väl för att vi efterlyser ett annat
system, vi tycker kanske inte att lönebidragen är det
enda allenarådande för att lösa problemen när det
gäller handikappades möjligheter att över huvud taget
få arbete på den ordinarie arbetsmarknaden.
Ingrid Burman som kan dessa frågor utan och in-
nan känner väl till vad som har hänt på sista tiden. Det
står ett stort antal funktionshindrade människor utan-
för arbetsmarknaden, som inte heller i dag får tillgång
till Samhalls resurser och där vi inte vet vad vi skall
göra. Det är inte säkert att det är just lönebidraget
som är lösningen. Vi vill se en utredning på området.
Vi har också motionerat i frågan och sagt att det
måste skapas en hållbar lösning. Det är fullständigt
oacceptabelt att en så stor del av befolkningen med
funktionshandikapp av olika slag står utanför arbets-
marknaden och inte har möjlighet till egen försörj-
ning.</pre><pre>Anf.  137  INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Det är bra att vi delar målsättningen
att det är oacceptabelt att 50 000 funktionshindrade
står utanför arbetsmarknaden. Det är möjligt att Mo-
deraterna har visioner och målsättningar för hur man
skall lösa detta. Men faktum kvarstår att Moderaterna
har stött och deltagit i de beslut som de senaste åren
har inneburit att var tionde funktionshindrad har fått
lämna sin lönebidragsanställning och att nedskärning-
arna till Samhall har inneburit att platserna har mins-
kat med 2 700. Det innebär att Moderaterna har stått
bakom beslut som har varit direkt negativa för de
funktionshindrade. Det har inte funnits några alterna-
tiv som har presenterats i Moderaternas politik, annat
än i utredningar, som kanske på sikt skulle leda till
något annat system. Under tiden har besluten slagit
hårt mot de funktionshindrade.</pre><pre>Anf.  138  LISELOTTE WÅGÖ (m) replik:
Fru talman! Ingrid Burman gör det förfärligt en-
kelt för sig genom att påstå att vi har stött riksdagsma-
joritetens förslag på neddragningar i bidragen, dvs. att
det skulle vara något slags handikappsfientlig politik.
Det här är ett sådant jättestort problem. Det är inte
ett jättestort problem enbart i en lågkonjunktur, Ingrid
Burman. Det är också ett svårt dilemma i en högkon-
junktur. Det är över huvud taget svårt för människor
med funktionshinder att få fäste på den svenska ar-
betsmarknaden. Varför denna inställning till arbets-
handikappade finns kräver en djupgående analys. Det
kan vara människor med funktionshinder som kanske
inte har ett dugg funktionsnedsättning i sin arbetssi-
tuation, utan kanske gör en hundratioprocentig arbets-
insats, men får ändå inte ett arbete på den svenska
arbetsmarknaden.
Jag tror att man gör det enkelt för sig när man tror
att man kan lösa detta problem på endast ett enda sätt,
nämligen genom att återställa lönebidragen eller en
enda åtgärd. Jag är fullständigt övertygad om, att om
vi någonsin skall lösa detta stora problem krävs det ett
batteri av åtgärder. Av det skälet har vi sagt att frågan
måste utredas med skyndsamhet.</pre><pre>Anf.  139  INGRID BURMAN (v) replik:
Fru talman! Det finns redan i dag en rad analyser.
Det är säkert viktigt att ta fram fler. Det är säkert
också viktigt att hitta ytterligare redskap för hur vi
skall komma till rätta med de orättvisor vi ser i dag.
Det kan vi vara eniga om.
Men några av analyserna jag har tagit del av har
inneburit att neddragningar har skett på de trubbiga
redskap som samhället har tillgång till i dag. Det
innebär att de med de svåraste funktionshindren inte
kommer ut på arbetsmarknaden. Eftersom bidragsni-
våerna pressas ned och taken sätts väljs de med inte
så omfattande funktionshinder. I den stora orättvisan
uppstår det ytterligare en orättvisa.
Vi från Vänsterpartiets sida tycker inte att det är
acceptabelt. Vi skall använda de redskap vi har, lö-
nebidragsanställningar, Samhall. Dessutom skall nya
utvecklas.</pre><pre>Anf.  140  OWE HELLBERG (v):
Fru talman! Jag har tänkt att uppehålla mig vid
frågan om tillgängligheten i den byggda miljön. Det
är en fråga som regeringen inte har skött på något bra
sätt utan skjuter framför sig och drar i långbänk.
Frågan är grundligt utredd i Plan- och byggutred-
ningen, som föreslog att enkelt åtgärdade hinder i den
byggda miljön skulle vara utförda till år 2000. I lag-
rådsremissen, som sedan stoppades av dåvarande
finansminister Göran Persson, flyttades datumet fram
till år 2005.
Utskottet skriver om dyra kostnader för kommu-
nerna, men glömmer faktiskt andra slutsatser i utred-
ningen. Bl.a. konstateras att eftersom arbetslösheten
är så hög bland byggjobbare, är samhällskostnaderna
för att utföra arbetet med handikappanpassningen i
princip obetydlig. Ett annat viktigt konstaterande var
att om åtgärderna ingick i de regelbundna drifts- och
underhållsåtgärderna som ändå skall utföras i det
normala fastighets- och vägunderhållet, blir det hela
mycket billigare än om de skall utföras som särskilda
insatser.
Det finns alltså goda möjligheter att ta itu med
problemen. Men då måste staten ge kommunerna
tydliga signaler om vad som gäller. Förslaget i lag-
rådsremissen bör lagfästas så fort som möjligt.
Frågan behöver även lyftas fram i det kommunal-
politiska livet. Vänsterpartiet vill att kommunerna
skall upprätta obligatoriska boendeplaneringspro-
gram. Handikappfrågorna skall där naturligtvis ha en
central position. Programmen kan ingå som en del i
den revidering och diskussion som kommunerna ändå
skall ha i samband med översynen av de kommunala
översiktsplanerna. Det behövs ett starkare sektor-
sövergripande planarbete för att se helheten i våra
byggda miljöer.
Regeringens förslag om att gå vidare i något slags
pilotprojekt i samarbete med några frivilliga kommu-
ner är i och för sig ett bra initiativ. Men man skjuter
ändå upp det nödvändiga beslutet i frågan. Tyvärr är
det så att det är först när det slås fast i lag som alla
inser att de funktionshindrade har samma rätt som alla
andra att ta sig fram i den byggda miljön.
Chatrine Pålsson redogjorde förtjänstfullt för
handikappombudsmannens undersökning i våra
kommuner. Jag skulle vilja fylla på med några exem-
pel till. En av sexton kommuner har fasat trottoarkan-
terna vid samtliga övergångsställen. Mer än hälften av
kommunerna saknar handikappolitiskt program. En
tredjedel av kommunerna tar inte fram någon handi-
kappanpassad information - inte ens vid förfrågan.
Det ser alltså ganska dystert ut.
Regeringen är också inkonsekvent i sitt handlande
och agerar inte med en helhetssyn i handikappoliti-
ken. På kommunikationssidan avsätts medel för att
handikappanpassa kollektivtrafiken. Det är ju jättebra.
Ännu bättre skulle det vara om man som handikappad
kunde ta sig till och från den kollektivtrafik som man
som funktionshindrad så småningom skall kunna
utnyttja.
Kommunikationsdepartementet och Inrikesdepar-
tementet går tydligen i otakt i denna fråga. Det fram-
kom rätt tydligt vid den utfrågning i bostadsutskottet
som rörde frågor runt tillgängligheten i den byggda
miljön. Sedan maj 1995 har denna fråga förhalats. Det
var då regeringens proposition skulle ha presenterats
utifrån den lagrådsremiss som förelåg. Persson stop-
pade förslaget, och Jörgen Andersson fortsätter i den
andan. Han har satt hela bygg- och botadspolitiken i
karantän, så det är inte så konstigt.
Konstigt är dock att Sverige så aktivt drivit frågan
om standardregler för personer med funktionshinder i
FN. Dåvarande socialminister Ingela Thalén skriver
tillsammans med utrikesminister Lena Hjelm-Wallén i
förordet till den svenska utgåvan av FN:s standardreg-
ler så vackert att det finns en klar överensstämmelse
mellan innehållet i reglerna och den svenska handi-
kappolitiken, och att man aktivt kommer att verka för
att omsätta reglerna i praktisk handling.
Då återstår bara att säga följande: Upp till bevis!
Inför den föreslagna lagstiftningen snarast.
Härmed, fru talman, yrkar jag bifall till reservation
nr 3.</pre><pre>Anf.  141  INGRID BURMAN (v):
Fru talman! Jag vill enbart förtydliga mitt yrkande.
Jag blandade ihop två reservationer. Jag yrkar bifall
till reservation 13, som handlar om en antidiskrimi-
neringslag, och inget annat.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 9 oktober.)</pre><pre>12 §  Alkoholfrågor</pre><pre>Föredrogs
Socialutskottets betänkande 1997/98:SoU7
Alkoholfrågor</pre><pre>Anf.  142  ANNIKA JONSELL (m):
Fru talman! Dagens debatt gäller inte om alkoho-
len skadar eller inte. Det gör den. Det råder inte dela-
de meningar om detta. De som försöker påstå att de
som vill se en alternativ inriktning av alkoholpolitiken
inte tillräckligt förstår alkoholens skadeverkningar
förenklar debatten på ett sätt som absolut inte gagnar
arbetet för sunda alkoholvanor.
Det råder en bred enighet om att missbruket av al-
kohol är en av vår tids stora sociala problem och att
bekämpandet av detta därmed är en enormt viktig
uppgift. I Sverige är mellan 300 000 och 400 000
människor missbrukare. I deras närhet finns kanske en
miljon människor - anhöriga, barn, makar och föräld-
rar - vars liv faktiskt förstörs just på grund av detta
missbruk.
När jag har sagt detta vill jag säga att det inte går
att bedriva en trovärdig alkoholpolitik om man inte
tar fasta på att det är skillnad mellan bruk och miss-
bruk. Nyttjandet av alkohol är en mycket gammal del
av vår kultur. Alkohol har faktiskt, förutom de stän-
digt uppmärksammade negativa effekterna när det
gäller missbruk, också positiva effekter. Det är orea-
listiskt att tro att samhället mer eller mindre skulle
kunna göra sig fritt från alkohol.
Rätt brukade ger alkoholdrycker ökad livskvalitet
för många människor. De förhöjer både måltider och
andra tillfällen, såväl umgängesmässigt som smak-
mässigt. Ett måttligt drickande tycks enligt erkänd
internationell forskning också ha positiva medicinska
effekter.
Min poäng är att vi måste våga säga detta. Vi
måste också våga visa att det är en stor skillnad mel-
lan bruk och missbruk av alkohol, på precis samma
sätt som vi så självklart gör skillnad mellan å ena
sidan fullt normalt och å andra sidan sjukligt intag av
fett eller fullt normalt och missbrukarartat intag av
värktabletter.
Hos väldigt många svenska politiker - de allra
flesta, faktiskt - finns det en övertro på totalkonsum-
tionens betydelse. Fokuseringen på denna totalkon-
sumtion har gjort att det verkliga problemet - att det
finns en grupp på 10 % av befolkningen som faktiskt
konsumerar 50 % av all alkohol - inte uppmärksam-
mas ordentligt. Därför leder fixeringen vid alkoholens
totalkonsumtion till att man prioriterar fel och sätter
in fel åtgärder.
Vår uppfattning är att den stora majoriteten av
Sveriges befolkning är fullt kapabel att ta ansvar för
sin egen alkoholkonsumtion. Man kan göra det utan
särskilt många restriktioner och regler. Därför bör
detta också vara huvudregeln för alkoholpolitiken. Då
kan vi i stället inrikta alkoholpolitiken på opinions-
bildning och information och göra specialinriktade
insatser gentemot missbrukare.
Om man tittar på vad den svenska förbudslinjen
har inneburit ser man att den bara har visat sig ge
dåliga resultat. Det kan man konstatera när man ser att
andelen missbrukare i princip har varit konstant ge-
nom åren. Om de åtgärder som sätts in för att minska
alkoholkonsumtionen nästintill uppfattas som trakas-
serier av en stor del av befolkningen, som inte alls har
några problem med alkohol, är risken väldigt stor att
politiken blir kontraproduktiv. Liksom i andra sam-
manhang krävs det stöd och acceptans från en bred
opinion för att de olika regleringar som politiker hittar
på verkligen skall vara verkningsfulla.
En förbudslagstiftning leder kanske i vissa fall till
förändrade beteenden, men det är inte det viktiga. Det
viktiga är förändrade attityder. Om den som har stort
behov av alkohol på grund av förbud och regleringar
väljer att skaffa sig alkoholen via andra kanaler och
dricker t.ex. hembränd sprit eller smuggelsprit har vi
ändå inte uppnått någonting.
Vi vill alltså se en politik som inte förbjuder, inte
skuldbelägger och inte bedriver skrämselpropaganda.
Människor tycker att en politik som främjar förbuden,
restriktionerna och det byråkratiska krånglet är löjlig
och utan kontakt med verkligheten. För ungdomar
innebär den kanske t.o.m. att man dras till det för-
bjudna. I stället gäller det att på alla sätt som går
försöka mobilisera människors egen ansvarskänsla
både vad gäller dem själva och deras omgivning.
Ni har kanske märkt att jag så här långt kommen
har talat väldigt mycket om vår grundläggande och
övergripande syn på alkoholen och alkoholpolitiken
och inte särskilt mycket om våra konkreta ställnings-
taganden till de detaljförslag som finns i motioner
som behandlas i betänkandet. Det är högst medvetet.
Jag tror att våra enskilda ställningstaganden bara kan
förstås mot denna idémässiga bakgrund.
Just därför kommer jag också bara att yrka bifall
till vår reservation nr 1 - den som handlar just om
inriktningen av alkoholpolitiken. Jag gör det nu, fru
talman. Givetvis står vi också bakom de andra reser-
vationerna, vilka jag kort kommer att redogöra för
under de minuter jag har kvar.
En av våra övriga reservationer handlar just om att
det viktigaste instrumentet är opinionsbildning och
information. Inom många andra områden har det visat
sig att information och aktiv upplysning har varit
mycket effektivt. Ett bra exempel är den stora an-
tirökkampanj som bedrevs i slutet av 1970-talet. Vi
ser också bra effekter på många andra håll i världen
där man arbetar med att informera och upplysa om
alkoholen från ett mer positivt perspektiv, kombinerat
med liberaliseringar. Det främsta exemplet är det som
sker i den kanadensiska delstaten Québec. Det de gör
där har efterföljts i flera andra delstater, och även i
USA, med samma positiva konsekvenser.
Vi tycker också att Sverige som medlem i EU
skall delta i samarbetets alla delar, och att vi därför
inte fortsättningsvis bör begära permanenta undantag
för privatpersoners införselregler. På samma sätt
tycker vi, oavsett vilket beslut som EG-domstolen
kommer fram till om några veckor, att Systembolagets
detaljmonopol bör avvecklas till förmån för licensie-
rade butiker. Vi tycker också att åldern för alkoholin-
köp i systembolag eller licensierade butiker skall
sänkas till myndighetsåldern, den ålder som gäller för
alkoholinköp på restaurang i dag.
Våra övriga reservationer handlar om ett antal
detaljregleringar av framför allt utskänkning som vi
tycker är omoderna och byråkratiska och därför bör
utmönstras ur lagstiftningen.
Avslutningsvis vill jag säga att visst anser vi att
vissa regleringar behövs. Men för att vinna förståelse
för dessa regleringar måste vi politiker också avskaffa
de bestämmelser som bara uppfattas som byråkrati
och förbudsmentalitet och därför inte heller fyller
några alkoholpolitiska syften. Gör man inte det blir
konsekvensen en stor spricka mellan oss politiker och
dem som vi säger oss företräda.</pre><pre>Anf.  143  ROLAND LARSSON (c):
Fru talman! På i vart fall en punkt delar jag Anni-
ka Jonsells uppfattning. Det är viktigt att vi har en
alkoholpolitik som är utformad på sådant sätt att den
har legitimitet, dvs. att den i folks rättsmedvetande
uppfattas som verksam och effektiv och inte bara
något som är till för att möjligen tillfredsställa myn-
digheters intresse av att reglera. På den punkten tror
jag att det är viktigt att vi funderar en hel del över hur
vi skall göra framöver.
Att däremot sticka huvudet i sanden och blunda
för att alkoholkonsumtionen är ett stort och allvarligt
samhällsproblem skulle jag aldrig kunna göra. Detta
är naturligtvis ett konstaterande som vi trots allt på de
flesta håll är överens om. Att på något sätt försöka
avfärda eller vifta bort problemen med att det bara är
10 % av befolkningen som hamnar i den situationen
att de får problem med alkoholen är en väl nonchalant
inställning till problematiken.
Fru talman! EU-medlemskapet har på många sätt
förändrat förutsättningarna för att bedriva en effektiv
och bra alkoholpolitik. Vi behöver därför, precis som
jag sade inledningsvis, utveckla alkoholpolitiken så
att vi så att säga vässar de instrument vi själva förfo-
gar över. En del av de instrument som vi har använt
oss av tidigare, skatter, importrestriktioner, gränskon-
troll, m.fl. har blivit trubbigare än de har varit tidiga-
re. Desto viktigare är det att vi använder de instru-
ment vi har.
Målet för en sådan delvis förändrad alkoholpolitik
måste först och främst vara att få unga människor att
avstå från alkohol och droger. Det viktigaste för sam-
hället är att få unga människor att så länge som möj-
ligt avstå från att konsumera alkohol.
Vi måste verka för att de regler som i dag gäller
för alkohol och tobak i EU ändras. Man kan inte se på
alkohol som man ser på alla andra varor i ett kom-
mersiellt sammanhang när det gäller handel över
gränserna. Man måste inse att det här är en drog och
att den har sådana sociala och medicinska konsekven-
ser att den måste vara föremål för speciella restriktio-
ner.
Att kunna begränsa gränshandeln och hålla uppe
kontrollen är naturligtvis också viktigt. Gränshandeln
är ett av de stora och svåra problemen när det gäller
spridningen av alkohol.
Också alkoholreklamen har funnit nya vägar inom
ramen för EU och det internationella samarbetet.
Sverige betraktas på det här området som nästan litet
världsmästare på att kunna marknadsföra sina alko-
holprodukter. Det är väl ingen som har undgått att se
de "framgångar" som Vin- och Spritcentralen har
kunnat inhysta när det gäller Absolut vodka. Det
brukar framhållas som ett exempel på en ur mark-
nadssynpunkt mycket lyckad kampanj. Det ligger
naturligtvis en dubbelmoral i detta. Samtidigt som vi
försöker att inom vårt eget land förmå människor att
minska alkoholkonsumtionen, satsar vi stora pengar
på reklamkampanjer för att svenska statens företag
skall få sälja alkohol i andra länder. Därför är det
också viktigt att vi följer upp WHO:s etiska regler när
det gäller de här frågorna. Vi har förbundit oss att
göra det, och det är viktigt att vi lever upp till det.
Likaså är det viktigt att det lokala engagemanget
för det preventiva arbetet förstärks. Jag tror att det är
viktigt att det är på lokal nivå som man gör de här
insatserna och att det är där som vi skall bedriva en
effektiv alkoholpolitik. Det är i folkrörelserna och i
nykterhetsorganisationerna, men också i ungdomsor-
ganisationerna som vi med hjälp av bl.a. Folkhälso-
institutet måste försöka åstadkomma ett bättre förhål-
lande när det gäller ungdomens alkoholkonsumtion.
I det avseendet är folkölet något av en skamfläck,
kan man säga. Genom att vi gick ifrån de regler vi
tidigare hade, att man måste begära tillstånd för att få
sälja folköl, och i stället knöt denna försäljning till
tillståndet för att få sälja livsmedel har handeln med
folköl ökat i så måtto att det är betydligt fler som kan
sälja folköl i dag än som gjorde det tidigare. Det här
har också utnyttjats. Vid de kontroller som har gjorts
av nykterhetsorganisationernas ungdomsorganisatio-
ner har man funnit att det ibland går att släppa in både
12- och 13-åringar i butikerna för att köpa folköl.
Jag tycker att det vore angeläget att gå tillbaka till
de gamla reglerna och ställa krav på att man skulle
söka tillstånd för att få sälja folköl. På senare tid har
det t.o.m. nämnts att man skulle ta in den här försälj-
ningen i Systembolaget. Det hade man inte förut, men
det är en reaktion mot den här utvecklingen.
Alkoläsken är också ett problem som man inte kan
bortse från. Marknadsföringen av den, som har appel-
lerat till ungdomar, framför allt flickor, har varit
ganska skrupelfri, vill jag påstå. Därför tycker jag att
det är oerhört viktigt att man kan göra något åt den
här frågan. Jag är glad över att socialministern vid
flera tillfällen har visat sig så väldigt engagerad i den
här frågan och verkligen starkt framhållit vikten av att
man kan få bort den här produkten från marknaden.
Den har inget annat syfte än att lura unga människor
att dricka alkohol, och sådana produkter behöver vi
inte i vårt land.
Också den illegala tillverkningen och den illegala
försäljningen, som även Annika Jonsell var inne på, är
ett stort problem. Den vänder sig i hög grad till ung-
domar. Just därför är det viktigt att man på det här
området skärper bestämmelser och lagregler så att
man verkligen ordentligt kan sätta dit dem som lever
på att sälja hembränd sprit till ungdomar. Den värsta
typ av ungdomsförförelse man kan tänka sig är att
folk tillverkar och säljer sprit till ungdomar.
Slutligen har jag en kommentar apropå det som
Annika Jonsell sade. All forskning som hitintills har
bedrivits på det här området har bekräftat att totalkon-
sumtionens koppling till missbruket är absolut. Det
finns en absolut klar koppling mellan den totala kon-
sumtionen av alkohol och konsekvenserna i form av
missbruk och sjukdomar av olika slag. Därför kan
man inte bara säga att det här är en fix idé. Det är
bekräftat genom de utredningar som har gjorts på
olika sätt.
Fru talman! Det skulle kunna sägas mycket mer i
den här frågan, men vi får säkert fler tillfällen till det.
Jag yrkar bifall till reservationerna 2 och 16.</pre><pre>Anf.  144  ANNIKA JONSELL (m) replik:
Fru talman! Roland Larsson inledde med att för-
söka påstå att jag förringade problemet med alkoho-
len. Det var exakt det jag inte gjorde. Det var mycket
medvetet, eftersom jag vet att de som inte gillar vår
linje för att bekämpa alkoholproblem brukar försöka
använda den här oakademiska modellen. De säger
därmed att vi inte tycker att alkoholen är något pro-
blem.
Jag inledde just med att säga att alla är överens om
att alkoholmissbruket har mycket stora skadeverk-
ningar. Jag betonade just att det är ett stort socialt
problem i Sverige med alla dessa familjer vilkas liv
förstörs av missbruket, men att man måste göra skill-
nad på bruk och missbruk. Jag tycker inte att det kan
missuppfattas på det sättet att jag skulle ha förringat
alkoholproblemen.</pre><pre>Anf.  145  ROLAND LARSSON (c) replik:
Fru talman! Det är en icke så oväsentlig skillnad
mellan det Annika Jonsell säger och det jag säger. Det
Annika Jonsell säger är att hon inte förringar proble-
men med missbruket, medan jag säger att det finns ett
klart samband mellan bruket av alkohol och missbru-
ket. Det är alltså inte bara missbruket som är ett pro-
blem, utan missbruket är de facto en konsekvens av
ett alltför utvidgat användande av alkohol i stora
grupper.
Det är denna koppling mellan totalkonsumtionen
och problemen med missbruk som jag försöker göra.
Det är det som Moderaterna - i varje fall Annika
Jonsell - gång på gång försöker förneka att det finns,
trots att forskning på olika sätt stöttar detta. Jag har
inte hört någon forskare som har motsagt detta, utan
de flesta säger att det är på det viset.</pre><pre>Anf.  146  ANNIKA JONSELL (m) replik:
Fru talman! Jag hävdar för min del att forskningen
inte är entydig på den här punkten, dvs. att det skulle
finnas ett klart samband mellan totalkonsumtionen
och missbruket.
Jag uppfattade trots allt att Roland Larsson inled-
de just med att säga att jag förringade alkoholens
skadekonsekvenser. Jag hoppas att jag hörde fel, men
jag får läsa protokollet i efterhand.</pre><pre>Anf.  147  ROLAND LARSSON (c) replik:
Fru talman! Jag skulle vara väldigt glad om Anni-
ka Jonsell kunde ta fram materialet från de forskare
på det här området som påstår att det inte finns någon
sådan koppling. Det skulle vara intressant att ta del av
det, därför att jag har inte lyckats få ta del av det. Det
är möjligt att det finns sådan forskning, och jag skulle
i så fall gärna se hur den ser ut.</pre><pre>Anf.  148  BARBRO WESTERHOLM (fp):
Fru talman! Det känns litet egendomligt att debat-
tera ett betänkande som baseras på motioner väckta
under allmänna motionstiden för ett år sedan, när det
nu finns fräscha motioner med en del nyheter i som
kom in förra veckan. Jag hoppas att vi när vi skall
diskutera de motionerna inte plockar ut alkohol en-
bart, narkotika enbart eller tobak enbart, utan att vi får
en bred debatt kring beroendeproblemen. Mekanis-
men bakom beroendet av nikotin, av alkohol och av
narkotika är nämligen väldigt likartad. Det är en sig-
nalsubstans i hjärnan som väcker lustkänslor och vars
nivå ökar i hjärnan när man intar de här olika ämnena.
För mig blir det därför väldigt egendomligt när
Moderaterna, med Annika Jonsell, ser så olika på
åtgärder mot narkotika och åtgärder när det gäller
alkohol, alkoholberoende och alkoholmissbruk. De är
å ena sidan väldigt liberala när det gäller alkohol, men
när det gäller narkotika vänder de 180 grader åt andra
hållet.
Om jag då går över till detta betänkande, tycker vi
i Folkpartiet liberalerna att WHO-målet om 25 %
sänkning av konsumtionen, baserat just på totalkon-
sumtionsforskningen, skall ligga fast även om vi inte
klarar det till tidpunkten år 2000. Vi tycker att det är
viktigt att vara tydlig när det gäller detta mål. När
regeringen och andra försöker ludda till det och ta
bort det tydliga målet ger det en signal om att det här
med alkoholen nog inte är så farligt.
Vår uppfattning om en restriktiv alkoholpolitik in-
nebär ett bibehållet detaljhandelsmonopol, dvs. ett
starkt försvar för Systembolaget, och en hög skatt på
alkoholhaltiga drycker. Vi tycker att man inom EU
måste börja betrakta alkoholen som en hälsofråga och
inte som en jordbruksfråga.
Vi tycker att regeringen borde vara tydligare när
det gäller att använda den här Europadeklarationen,
som antogs 1995 av WHO:s europeiska konferens om
hälsa, samhälle och alkohol. Där anges tydligt hur
man kan utveckla nationella strategier och genomföra
dem.
En tydlighet på alla nivåer, att sända ut en signal i
samhället om nödvändigheten av en restriktiv alko-
holpolitik, är viktig i stort och i smått.
Frågan om alkoläsken har tagits upp här. Den är ju
ett verkligt bekymmer. Det sade vi redan förra året,
och det bekymret har inte minskat. Det visar att det
måste bli en ändring med Alkoholsortimentsnämnden.
Systembolaget måste kunna överklaga dess beslut.
Man har här i sitt godkännande av alkoläsken inte
tagit hänsyn till hälsoaspekten. Det är ju något som
Romfördraget ger en möjlighet till, men här har man
inte tagit hänsyn till detta.
En annan signal är hur vi ser på langning. Lang-
ning är inte acceptabelt. Det skall ingripas mot lang-
ning varhelst den inträffar, i synnerhet när det gäller
ungdomar. Vikten av en alkoholfri uppväxttid kan
inte nog understrykas.
Det för mig vidare till skolan och ANT-
undervisningen, som är så ojämnt genomförd här i
landet. Det går tillbaka till ett självbestämmande hos
skolorna och kommunerna som vi har värnat om, men
det är alltså ett självbestämmande som går de här
strävandena emot. Här skulle vi önska att Skolverket
kunde ha litet vassare tänder för att just följa upp den
här undervisningen och se till att alla elever verkligen
nås av den. Det räcker inte med att säga att det är en
temavecka. De barn som inte är närvarande under den
veckan, av olika skäl, nås inte av den. Det här är en
undervisning som skall komma igen i olika ämnen.
Det talas om mainstreaming, arbete mot beroende-
problematik, och det lämpar sig mycket väl att i sko-
lans olika ämnen använda just den tekniken.
Sedan har vi svartspriten. Där finns ett mång-
punktsprogram för hur man skall motarbeta den. Vad
jag tycker är extra viktigt är att gå ut till inte minst
ungdomarna och tala om att de inte vet vad som finns
i svartspriten. Det inträffade ett mycket tragiskt döds-
fall i vintras, när en pojke förgiftade sig till döds på
grund av oren sprit. Där måste också aktiviteterna
stärkas.
När det gäller kvinnliga missbrukare hade det varit
på sin plats med en tydligare text här. I årets motion
har vi lyft fram behovet av ett alkoholforskningsinsti-
tut, med en särskild tjänst för forskare som ägnar sig
åt just kvinnligt missbruk. Vad är det som är speciellt
med det? Hur skall man förebygga? Hur skall man
rehabilitera på bästa sätt? Det gäller inte samma sak
för kvinnor som för män - så mycket vet vi.
Vi behöver över huvud taget mer forskning kring
riskindivider. Mycken forskning talar nu för att miss-
brukarkarriären startar med tobaksbruk, och sedan
prövar man olika substanser. Att undersöka närmare
vad det är som gör att ungdomarna väljer just den
risken, och inte andra risker som kanske innebär
samma spänning men inte alls samma hälsofaror,
behöver det forskas vidare om.
Slutligen vill jag ta upp det här med Folkhälsoin-
stitutet. Man har tagit fram en nationell handlingsplan,
och det kan tyckas att man har mycket pengar för att
genomföra handlingsplanen. Men sättet på vilket man
får pengarna präglas av ryckighet. Plötsligt har man
mycket pengar, och sedan har man litet pengar. Det är
en otrygghet i arbetet. Man kan inte lägga upp en
långsiktig plan för sitt handlande. Detta måste vi
ändra på.
Fru talman! Det finns mycket mer som jag skulle
kunna lyfta fram, men det här var några av huvud-
punkterna.
Jag vill med detta yrka bifall till reservation 3,
som gäller mom. 1. I övrigt står vi naturligtvis bakom
våra övriga reservationer.
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 18.02 att ajournera för-
handlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.</pre><pre>12 §  (forts.) Alkoholfrågor (forts. SoU7)</pre><pre>Anf.  149  STIG SANDSTRÖM (v):
Herr talman! Vänsterpartiet står fast vid WHO:s
målsättning att minska totalkonsumtionen, även om
tidsfaktorn kanske måste justeras framåt något. Jag
uppmärksammade att Moderaterna verkar vara på väg
att överge WHO:s målsättning. Det är visserligen sant
som Annika Jonsell sade, att totalkonsumtionen är
ojämnt fördelad bland befolkningen. Men vi ser ingen
motsättning mellan detta och att försöka hålla nere
totalkonsumtionen. Det kan ju inte bli bättre av att
göra tvärtom.
Tyvärr ser vi hur makten över alkoholpolitiken
håller på att glida oss ur händerna här i Sveriges riks-
dag. Om ett par veckor sammanträder EU-domstolen
och fattar beslut som på ett avgörande sätt kan påver-
ka Sveriges framtida alkoholpolitik. Det gäller vår rätt
att upprätthålla försäljningsmonopolet. Vi har väl
gjort så gott vi har kunnat, både i riksdag och rege-
ring, för att påverka generaladvokaten och domstolen.
Men ödet ligger som sagt inte i våra händer.
Därför tänker jag bara helt kort ägna mig åt en re-
servation om en sak vi kan påverka. Jag yrkar bifall
till reservation 27, som handlar om teknisk sprit. Det
kan tyckas vara en liten rännil i alkoholfloden, men
det är kanske ändå en viktig bit.
Nyligen kom rapporten Svartsprit och ungdomar.
I den anförs att missbruket av teknisk sprit har ändrat
karaktär under de senaste åren. Sedan 1994 förekom-
mer grövre smuggling, stöld och rening av teknisk
sprit i stor skala. Häromveckan rapporterades om en
verksamhet med täckmantel som parfymeri, där man
köpt in stora mängder teknisk sprit och renat.
Vi vet att teknisk sprit är vanligt förekommande
inom livsmedelsindustrin i konfektyrtillverkning, t.ex.
praliner och choklad, men även inom stora delar av
delikatesshandeln, t.ex. sikrom i konjak och fikon i
konjak. Också i den kemisk-tekniska industrin an-
vänds stora mängder teknisk sprit som köps in till
oerhört billiga priser. Det händer att en del kommer
på avvägar.
Teknisk sprit finns också i kylarvätskor, glykol
osv. För ett halvår sedan gjordes ett stort beslag i
Skåne. En firma gav sig ut för att tillverka kylarväts-
ka, men det var bara en förtäckt spritfabrik.
Jag vill uppmärksamma den här frågan. Det är
ingen stor fråga, men vi kan påverka den, och den har
varit försummad. Vårt förslag är att höja skatten på
den tekniska spriten. Då kan vi få in litet pengar som
kan användas till alkoholförebyggande arbete, framför
allt bland ungdomar. Därför yrkar jag bifall till reser-
vationen. För övrigt nöjer jag mig med den argumen-
tationen. Jag instämmer i mycket av det som Roland
Larsson och Barbro Westerholm sade. Självfallet
ställer jag också upp bakom reservation 16 om folk-
ölet som Roland Larsson yrkade bifall till.</pre><pre>Anf.  150  THOMAS JULIN (mp):
Herr talman! Jag vill börja med att säga att Barbro
Westerholms förslag om en samlad debatt om alko-
hol, narkotika och tobak var ett bra förslag som jag
gärna stöder. Jag hoppas vi får igenom det framöver.
Alkoholfrågorna är mycket viktiga, och viktigast
av allt är att vi förhindrar alkoholanvändning bland
ungdomar. En av de viktigaste åtgärderna är att få
stopp på langningen. Det gäller alla former av alko-
holdrycker, men främst måste det gälla hemtillverkad
sprit och smuggelsprit. Man har ju dålig kontroll över
vad den innehåller. Olyckor med sådan sprit har
nämnts tidigare.
Den smugglade och hemtillverkade spriten är ju
många gånger väldigt billig och blir därför ungdo-
marnas alternativ. Det gör att de hamnar ännu mer i
riskzonen. Framför allt måste vi få en attitydföränd-
ring vad gäller langningen, så att man ser allvarligare
på langningsbrotten. I dag är det inte några som helst
problem för ungdomar att få tag på alkohol, och det är
äldre människor som tillverkar och tillhandahåller
den.
Ett annat viktigt led i att minska alkoholintresset
är att stoppa produkter som är till för att skapa ett
alkoholintresse, t.ex. alkoläsken. Det finns också
produkter som dykt upp i andra länder och som för-
modligen snart hittar till Sverige, t.ex.alkoglass och
alkogodis. Att sådant finns verkar mycket märkligt.
Det är också viktigt att vi skärper reglerna för
marknadsföring och ansvarsbestämmelserna när det
gäller otillåten marknadsföring. Vi anser att de som
inte följer gällande regelsystem skall riskera kännbara
bötesstraff. För att man skall kunna följa upp mark-
nadsföringen av alkohol och allt som har med alkohol
att göra, anser vi att det vore bra om Alkoholinspek-
tionen övertog ansvaret för tillsynen av marknadsfö-
ring av alkohol och att de reglerna förs in i alkoholla-
gen. Det är ju bättre att en myndighet har ett samlat
ansvar för alkoholfrågorna än att olika tillsynsmyn-
digheter ansvarar för olika delar.
Vi tycker också att det är viktigt att reklamförbu-
det utvidgas till att även omfatta reklam i facktidning-
ar. I dag kan man gå förbi reklamreglerna genom att
använda sig av facktidningar. Jag har tidigare påpekat
att man gör likadant med tobaksreklamen. Man kan nå
flera hundratusen personer med s.k. facktidningar.
Det är även hög tid att vi får bestämmelser för in-
direkt alkoholreklam, ungefär som de man diskuterar
för indirekt tobaksreklam. I Miljöpartiet är vi också
mycket kritiska till att det statliga vin- och spritaktie-
bolaget bedriver en så pass aggressiv och kraftfull
marknadsföring för sina produkter. I detta instämmer
jag med Roland Larsson. Detta sker ju dels utom-
lands, dels gentemot branschfolk inom landet. Det är
svårt att se hur man skall kunna minska alkoholkon-
sumtionen. Det är dock allas mål att den skall minska
med en viss procent fram till år 2000. Vi kan ju se vad
som har hänt under de senaste åren. Vi har fått öppna
gränser med ett väldigt stort inflöde, och förändringar
vad gäller folkölet som gjort att det nu är mycket
lättare att köpa folköl på många fler ställen. Många
nya produkter har också kommit.
Vi måste göra allt för att ungdomarna så länge
som möjligt avstår från alkohol. Därför är utbildning i
skolan viktig, som flera har sagt. Men jag tror även att
utbildning av utbildarna är viktig. Kvaliteten på sättet
att föra ut informationen till skoleleverna är nämligen
väldigt ojämn. Det gäller såväl alkohol och narkotika
som tobak.
Försäljningen av folköl har ökat markant - det är
vi alla medvetna om. Som jag ser det är folkölet bar-
nens inkörsport till starkare varor. Därför anser Mil-
jöpartiet att det åter skall krävas tillstånd för att sälja
folköl. Därmed skulle man kunna få en bättre kon-
troll, och möjlighet att stoppa ölförsäljningen i oseriö-
sa butiker. Butiksägarna är nog mer rädda för att bli
av med ett tillstånd än att få en åthutning eller ett
mindre bötesbelopp.
Det är viktigt att vi får en utvärdering av vad som
har hänt under de senaste åren på alkoholområdet. Det
gäller de öppna gränserna, serveringstillstånden, det
faktum att det blivit lättare att få tag på folköl samt
produkter som alkoläsken. Det är viktigt att vi får veta
hur de minskade tullkontrollerna och polisverksamhe-
ten vid gränserna har påverkat det hela.
Herr talman! Jag vill avsluta mitt anförande med
att uttala mitt stöd för Roland Larssons reservation,
som innebär att alkoholen skall vara med och ta en del
av kostnaderna för vård och övriga samhällskostna-
der. Det tycker jag är en god idé, som också Miljö-
partiet har fört fram tidigare: Det som orsakar ohälsa
skall också vara med och betala den.
Jag yrkar bifall till reservationerna 8 och 16.</pre><pre>Anf.  151  TUVE SKÅNBERG (kd):
Herr talman! Jag börjar med att yrka bifall till re-
servation 5. Kristdemokraterna står bakom många
reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bara
bifall till denna.
Det har förekommit många intressanta, viktiga och
tänkvärda synpunkter i debatten. Jag delar inte inten-
tionerna i det första anförandet, men väl i de andra.
Vilka motioner och reservationer man stöder är en
smaksak. Kristdemokraterna delar alltså den allmänna
trenden och den allmänna politiken som har kommit
till uttryck av tidigare debattörer, så när som i det
första anförandet.
Den folkhälsorapport som nyligen överlämnades
till regeringen visar att antalet ungdomar som dricker
mycket alkohol och som har prövat narkotika har ökat
under 90-talet. Det är mycket allvarligt. Vi får också
rapporter om att allt yngre ungdomar regelbundet
dricker alkohol och blir berusade. Vi kristdemokrater
anser att det fordras kraftfulla åtgärder för att vända
den här trenden. Sverige har skrivit under WHO:s mål
att sänka alkoholkonsumtionen med 25 % från 1980
fram till år 2000.
Jag använde en del tid förra veckan för att räkna
på hur mycket Sverige hade uppnått av detta mål. Det
visade sig att Sverige nådde till 10,7 % redan 1984,
dvs. efter bara fyra år. Men sedan har det stått och
stampat, och i princip har ingen förändring alls skett.
Det är inte tillfredsställande. Folkhälsoinstitutet ver-
kar ha gett upp ambitionen om att konsumtionen över
huvud taget skall kunna sänkas. Här måste riksdagen
ge en tydlig signal att den ställer sig bakom tanken att
alkoholkonsumtionen skall minskas. All seriös forsk-
ning visar att detta har en verkan.
Det har redan talats mycket om alkoläsken. Jag
kan bara konstatera att vi kristdemokrater aktivt har
agerat för att förbjuda den. Vi gläds åt att såväl bryg-
gerierna - åtminstone en del - som socialministern
uttalat sig för att få bort alkoläsken.
Alkoholen är vårt lands största medicinska och
sociala problem. Den är orsak till många sjukdomar
och skador genom direkt påverkan eller i de fall där
alkoholen blir en utlösande faktor för våld. I tre av
fyra våldsbrott är alkoholen den utlösande faktorn.
Detta betyder att man inte kan diskutera våldspreven-
tion utan att innefatta alkoholpolitiken. Trots detta
pratas det sällan öppet om alkoholproblem och miss-
bruk. Jag är därför glad över att få delta i den här
debatten. Annars finns det en ganska utbredd tystnad
på arbetsplatser, skolor osv. som kan leda till att ska-
dorna bagatelliseras. Det ingen pratar om, det finns
inte.
Verkligheten är att missbruket har en stor utbred-
ning i samhället. Var sjunde svensk man och var tju-
gonde svensk kvinna dricker i någon period av livet
så mycket att det allvarligt hotar deras hälsa. Upp-
skattningsvis finns det över 300 000 alkoholmissbru-
kare i Sverige. Det är inte bara missbrukaren som
drabbas, utan även familjen, barnen, arbetskamraterna
och vännerna. Runt varje alkoholmissbrukare finns
det vanligen fyra eller fem personer som är direkt
påverkade av drickandet.
Det har uppskattats att det finns minst 100 000
missbrukare som lever tillsammans med sina barn.
Barnen dras in i denna miljö. Det skulle kunna inne-
bära att 175 000-200 000 barn under 18 år lever i
familjer med missbruk. Det är självklart att dessa barn
drabbas hårt. I regel vågar de inte prata med någon
utomstående om förälderns missbruk. De vill skydda
föräldrarna, och det finns därför risk att skadorna blir
stora innan någon utanför hemmet upptäcker missbru-
ket.
Vi kristdemokrater är också väldigt oroade över
att alkoholdebuten sker allt längre ned i åldrarna. Vi
har uppgifter på att det numera inte är ovanligt att
debuten sker redan i 10-13-årsåldern. Alkoholfors-
karna säger att för varje år som man kan skjuta upp
alkoholdebuten finns det stora vinster att göra. Jag har
hört seriösa forskare tala om att t.o.m. veckor kan
göra skillnad för den livskvalitet och den hälsa barnen
får som vuxna. Barnen riskerar att bli alkoholister,
och på så sätt riskerar de skador i sin fysiska utveck-
ling. De får sämre förutsättningar i livet.
Det är också allvarligt att alkoholen är en inkör-
sport till narkotika, som har poängterats här. Det är
knappast någon som prövar på narkotika nykter. Allt
oftare ser vi också människor som är blandmissbruka-
re. De konsumerar vad som finns tillgängligt, bara det
blir en berusning. Resultatet blir ett okontrollerat
beteende som ofta slutar med våld eller annan krimi-
nalitet. För att driva en effektiv narkotikapolitik krävs
det att man ser sambandet och inkluderar alkoholen i
problembilden.
Sedan länge förs det statistik över totalkonsumtio-
nen i landet. Denna statistik har varit värdefull efter-
som resultatet har legat till grund för det förebyggan-
de arbetet. Under den senaste tiden har dock alltfler
blivit tveksamma till riktigheten i statistiken, som vi
har hört här i debatten. Dels smugglas det in stora
mängder illegal sprit från andra länder, dels har hem-
bränningen av allt att döma ökat dramatiskt. Svensken
konsumerar betydligt mer alkohol än vad som syns i
offentlig statistik. Därför anser vi kristdemokrater att
arbetet mot den illegala sprithanteringen måste inten-
sifieras.
Missbrukets orsaker skiftar - det vet vi. Därför
finns det behov av och utrymme för flera metoder och
synsätt för att komma till roten med problemet. Vi
kristdemokrater anser att det är särskilt viktigt att
utarbeta vårdprogram för olika grupper beroende på
deras alkoholmönster, deras grad av missbruk, deras
sociala livsföring och deras bakgrund. Det behövs
vårdinstitutioner, vilka tyvärr blir alltmer sällsynta i
dag, och öppenvårdsteam som inriktar sig på grupper
i riskzonen. Ett minimikrav i det alkoholförebyggande
arbetet är att på alla nivåer i samhället sträva efter
alkoholfria zoner. Det skall vara självklart att alkohol
inte hör ihop med jobbet, med uppväxttiden under 18
år, i trafiken och under graviditeten.
När det gäller det betänkande som vi har framför
oss vill jag säga några ord om den allmänna inrikt-
ningen av alkoholpolitiken.
Vi kristdemokrater tycker att det är viktigt att slå
vakt om Systembolagets detaljhandelsmonopol och
fortsatta införselrestriktioner på alkohol och tobak.
Skulle EG-domstolen finna att detaljhandelsmonopo-
let strider mot EG-rätten, menar vi att det viktigt att
åtgärder vidtas för att motverka en uppluckring av
alkoholpolitiken. Här måste alla goda krafter förenas.
Vi ser med oro på att ANT-undervisningen har
kommit på undantag i många skolor under de senaste
åren. Vi vet också att där det saknas lokala eldsjälar
erbjuds inte eleverna ANT-undervisning i samma
framgångsrika former och i samma omfattning som
under 80-talet. Därför bör Skolverket genom statliga
direktiv åläggas att förbättra skolornas ANT-
undervisning.
Skolorna har ju ett stort ansvar i det alkohol- och
drogförebyggande arbetet. Varje skola bör utveckla
handlingsprogram för elevarbetet med hälsofrågor där
ANT skall ges en framträdande roll. Det är viktigt att
skolorna använder det kommentar- och referensmate-
rial som Skolverket har utarbetat och att undervis-
ningen om riskerna med alkohol, narkotika och tobak
bedrivs kontinuerligt och inte bara enstaka gånger
genom sporadiskt återkommande kampanjer. Det
måste genomsyra undervisningen. Det finns ett ut-
märkt informationsmaterial. Det finns goda metoder
som bl.a. nykterhetsrörelsen och kyrkorna har utveck-
lat och som bör tas till vara i ANT-undervisningen.
Även blivande lärare, ungdomsledare, sociono-
mer, läkare och människor som kommer i kontakt
med ungdomar måste i sina respektive yrkesutbild-
ningar få gedigna kunskaper om alkohol och övriga
beroendeframkallande medel. Information om alkoho-
lens och andra drogers skadeverkningar bör också
ingå i den högre utbildningen för hälso- och sjuk-
vårdspersonal.
Vi kristdemokrater menar att ungdomarna måste
få del av den värderingen att de helt skall avstå från
alkohol under uppväxttiden. Det skall inte finnas
någon möjlighet att tveka om att vuxenvärldens signal
skall vara: När du växer upp skall det inte finnas
någon alkohol med i bilden.
Därför måste vi främja alkoholfria fritidsmiljöer
för ungdomar. Stat och kommun bör därför i samver-
kan med näringsliv och organisationer stödja alkohol-
fria träffpunkter för ungdomar. Jag vill redan nu kon-
statera att i den budget som vi så småningom skall
debattera har vi kristdemokrater avsatt ytterligare 20
miljoner kronor till ANT-undervisningen utöver re-
geringens förslag.
En liten mer speciell fråga som jag bara vill näm-
na i förbigående är tanken på varningstexter på alko-
holdrycker. Om alkohol skulle introduceras i dag
skulle den till att börja med inte komma på markna-
den eftersom skadeverkningarna är så stora. Det
skulle åtminstone - var den nu såldes någonstans -
finnas en varningstext på den. Det är närmast själv-
klart. Därför menar vi kristdemokrater att förpack-
ningar med alkoholdrycker skall förses med en var-
ningstext som adekvat och kortfattat upplyser om
riskerna med alkoholmissbruk, speciellt i samband
med graviditeter, uppväxttiden, trafiken och arbets-
platserna. Vi menar att Sverige aktivt bör verka för att
få fram sådana varningstexter inom EU. Det finns i
andra länder runt om i världen.
Som moderaterna ser vi också att det finns en in-
konsekvens när det gäller åldersgränserna, men vårt
förslag är att skjuta upp alkoholdebuten och minska
alkoholkonsumtionen bland ungdomarna genom att
åldersgränsen för servering av alkoholdrycker skall
höjas från nuvarande 18 år till 20 år.
Vi naiva politiker trodde ju att det inte var något
större problem med folkölet. Men vi har ju blivit
tagna ur den villfarelsen och inser nu alla, hoppas jag,
att folköl faktiskt har blivit ett problem i detaljhan-
deln. Därför måste tillsynen när det gäller folkölet i
detaljhandeln förbättras och effektiviseras. Vi tycker
att det är särskilt angeläget att kontrollen av ålders-
gränserna ökar. För att det skall kunna bli möjligt
krävs det naturligtvis att kommunerna kan finansiera
det. Därför bör de kunna ta ut en avgift för denna
tillsyn.
Vi anser att kommunernas riktlinjer för serve-
ringstillstånd måste ges ökad tyngd. Bl.a. bör kom-
munerna i sina riktlinjer ges rätt att begränsa antalet
permanenta serveringstillstånd inom kommunen ge-
nom att tidsbegränsa tillstånden, förslagsvis i tre år.
Vidare anser vi att alkohollagens regler om serve-
ringstillstånd måste ses över i syfte att begränsa anta-
let tillstånd. Ett ytterligare krav för att få ett serve-
ringstillstånd bör enligt vår mening vara att serve-
ringsstället inte ligger i anslutningen till eller i närhe-
ten av skolor, fritidsområden eller sportarenor.
Enligt förarbetena till alkohollagen skall alkohol-
politiska hänsyn ha företräde framför näringspolitiska
när man beviljar serveringstillstånd. Frågan om kom-
munerna har uppfyllt dessa intentioner måste utvärde-
ras.
Till sist några ord om den illegala alkoholhante-
ringen. Som tidigare debattörer ser vi hembränningen
som ett stort hot mot folkhälsan. Det beror inte bara
på att den hembrända spriten kan vara farligare än den
som köps på Systemet, utan också därför att den han-
teras utan några som helst restriktioner. Sverige riske-
rar att få en situation som liknar den vi hade i slutet på
1800-talet då husbehovsbränningen var accepterad
och ledde till förödande sociala konsekvenser. Även
här är det framför allt ungdomarna som är i riskzonen.
Som jag har sagt är all alkohol skadlig under upp-
växtåren. Det måste ju finnas - vad jag förstår av
debatten - en bred politisk enighet om att främja en
alkoholfri uppväxt. Därför anser vi att ett kraftfullt
åtgärdsprogram omedelbart måste sättas in för att
förebygga och stoppa hembränningen. Vi tror att
Folkhälsoinstitutet bör kunna få i uppdrag att utarbeta
ett sådant handlings- och informationsprogram för att
motarbeta hembränningen. I denna fråga, som i så
många andra, vill vi ge resurser till polisen för att
komma åt hembränningen.</pre><pre>Anf.  152  BARBRO WESTERHOLM (fp)
replik:
Herr talman! Det var intressant att Tuve Skånberg
tog upp sänkningen av alkoholkonsumtionen i början
av 80-talet. Den berodde på att den dåvarande soci-
alministern, med stöd av statsministern - och nu har
vi ju den nuvarande statsministern här i kammaren, så
detta kommer mycket lägligt - inledde ett samarbete
mellan de olika departementen och myndigheterna på
högsta nivå som syftade till alkoholfriare miljöer på
alla nivåer. Man gick själva ut som förebilder. Detta
genomsyrade också arbetet på den politiska nivån i
landsting och kommuner, och sedan gick man ut sko-
lor i alla läger.
Det är den ansatsen som jag tror att vi måste åter-
upprepa. Att det sedan stannade av berodde på att vi
hade val 1982. Då som nu när det blir regeringsskifte
blir det återställare. Den återställare som då inträffade
med avskaffandet av det här samordningsorganet och
det tvärsektoriella regeringssamarbetet ledde till att de
aktiviteter som då var så lyckosamma stannade av. Vi
ser resultaten av den återställaren i dag.</pre><pre>Anf.  153  RINALDO KARLSSON (s):
Herr talman! Detta betänkande handlar om alko-
holfrågor. Man skulle kunna tro att oenigheten är
ganska stor med anledning av alla de reservationer
som plötsligt har lagts fram. Sanningen är den att
skiljelinjen i alkoholpolitiken i det här landet går
mellan moderater och övriga partier. Jag vet inte vad
anledningen är till att det har lagts fram en sådan
mängd reservationer. Anledningen är kanske att det är
valår, om jag inte förolämpar någon genom att säga
det, som i det förra anförandet.
Men visst ser det litet konstigt ut att det nu skall
uttryckas en massa reservationer i frågor där vi har
haft gemensamma skrivningar och varit överens. Det
är t.o.m. så att skrivningarna i reservationerna inte
stärker upp majoritetens skrivningar utan är betydligt
sämre.
Som ansvarig representant för regeringspartiet har
jag många gånger tyckt, och tycker fortfarande, att det
ligger ett värde för svensk alkoholpolitik i att man har
gjort skrivningar där man har sökt en bred enighet,
inte minst i dag när vi ser att hotet även kommer uti-
från.
En stor majoritet i denna riksdag har många gång-
er slagit fast att målsättningen för svensk alkoholpoli-
tik är att begränsa skadeverkningarna av alkoholen.
Och det gäller väl än i dag.
Förutsättningarna har däremot ändrats med an-
ledning av anslutningen till EU. Jag behöver bara
nämna hotet mot försäljningsmonopolet och ändrade
regler för införsel. Prisinstrumentet har också försva-
gats på grund av ökad gränshandel.
Vi kommer inte att ge upp kampen för det vi tror
på, som bevisligen gett resultat om vi jämför oss med
övriga Europa. Jag tänker då närmast på de alkoholre-
laterade sjukdomarna.
Den arbetsgrupp som har tillsatts på europeisk ni-
vå har en stor uppgift. Man är överens i vissa delar,
t.ex. om att alkohol och trafik inte hör ihop, att arbete
och alkohol inte hör ihop och att man skall föra ett
alkoholfritt leverne när man är gravid.
Ett hot mot begränsningen av alkoholkonsumtio-
nen är också tillgången på den s.k. svartspriten.
Straffskalan för denna verksamhet måste skärpas, inte
minst därför att dessa individer tillhandahåller alkohol
till barn och ungdomar. När det gäller svartspriten
måste information ut till alla delar av samhället, inte
minst till skolorna. De borde ha ett stort ansvar.
Regeringen, liksom denna kammare, har tagit
detta på största allvar. Därför har man gett olika aktö-
rer i uppdrag att kartlägga omfattningen av svartspri-
ten. I arbetsgruppen ingår bl.a. Rikspolisstyrelsen,
Folkhälsoinstitutet och Generaltullstyrelsen. Arbets-
gruppens rapport håller just nu på att remissbehandlas
och bereds för närvarande i regeringskansliet.
Låt mig helt hastigt nämna några av reservationer-
na. Reservation 1, om alkoholpolitikens inriktning, är
moderaternas reservation. Den är, måste man säga,
klar och tydlig. De har en uppfattning som strider mot
alla andras uppfattning. En stor majoritet av de partier
som sitter i riksdagen, jag törs nästan säga alla partier,
har den uppfattningen att det är totalkonsumtionen
som är viktig att arbeta med.
Låt mig redan nu slå fast att Världshälsoorganisa-
tionen, WHO, står bakom denna modell. Den innebär
att ju fler som dricker, ju fler storkonsumenter det
finns, desto fler råkar illa ut när det gäller de alkohol-
relaterade sjukdomarna.
Jag vill påpeka att alla som i dag är storkonsumen-
ter har varit måttliga brukare. De har varit helt säkra
på att de själva skulle klara av sin situation. Att bara
inrikta åtgärderna på storkonsumenter, som den mo-
derata talesmannen här säger, skulle vara helt fel. Det
skulle vara att förlora stora delar av ungdomarna och
att riskera deras hälsa.
Moderaternas påstående att totalkonsumtionsmo-
dellen inte skulle ha stöd i alkoholforskningen är
också helt fel. Den har stöd både här hemma i Sverige
och internationellt. Den svenska alkoholpolitiken
bygger på en väl avvägd kombination av höga skatter,
restriktioner i form av monopolet, regler för servering
och öppethållande och åldersgräns för inköp. Det är
också viktigt att restriktioner för införsel från annat
land behålls.
När det gäller monopolets bevarande och restrik-
tioner i införsel från annat land lovade den moderata
regeringen i samband med EU-förhandlingarna att
detta inte skulle vara något problem. Nu är det ett
annat budskap som trumpetas ut här i kammaren. Vad
är det egentligen som gäller? Uppstår inte politiker-
förakt när man ändrar sig på så kort tid?
Reservationerna 6 och 7 av Folkpartiet och Miljö-
partiet gäller försäljning av alkoläsk. I den frågan har
vi precis samma uppfattning. Det är upprörande att se
att man nu är ute efter nya grupper som skall börja
konsumera alkohol, närmast unga flickor.
Socialministern har tagit upp frågan på EU-nivå,
eftersom Systembolagets hållning att vägra sälja stri-
der mot EU-reglerna. Jag litar på att socialministern
gör allt för att komma åt detta nya problem. Jag beto-
nar och upprepar: Eftersom socialministern har tagit
upp denna fråga på EU-nivå tycker vi att reservatio-
nen slår in öppna dörrar.
Reservation 14 från Moderaterna gäller 18-
årsgränsen för inköp av alkohol. Vi är helt överens
med många andra partier i denna kammare om att 18-
årsgränsen på Systembolaget fyller en uppgift när det
gäller att begränsa alkoholkonsumtionen och tillgång-
en på alkohol. Vi vet att om 18-åringar köper alkohol
på Systembolaget kommer den automatiskt att spridas
ned i åldrarna, eftersom de umgås också med dem
som är yngre.
Reservation 15 av kd handlar om höjd åldersgräns
för att dricka alkohol på krogen. Det tycker vi där-
emot är fel. Då skulle ungdomarna inte komma in på
dansställen utan bli utestängda. Skall man konsumera
alkohol på något sätt skall det ske på restauranger
som ändå har någon ordning. Det tror vi är ett sätt att
lära sig bemöta alkohol och umgås med den.
När det gäller reservationerna 16 och 17 av Cen-
terpartiet och Kristdemokraterna om försäljning av
folköl vill jag säga att vi också här är överens. Vår
uppfattning är att vi inte kan godta att alkohol säljs
utan större kontroll på bensinmackar och i speceriaf-
färer på kvällstid. Det är helt oacceptabelt att under-
åriga skall kunna skaffa sig alkoholhaltiga drycker på
detta sätt. Tillsynen måste förbättras och en avgift
måste till för finansieringen. Om man inte handskas
med denna försäljningen på ett ansvarsfullt sätt är
man inte berättigad att sälja dessa drycker. Även i
denna fråga är vi överens med regeringen. Frågan
bereds även i departementet.
Detta blev en kort och summarisk genomgång.
Men eftersom alla andra har varit så talträngda har jag
försökt begränsa mig. Härmed vill jag yrka avslag på
samtliga reservationer och bifall till betänkandet.</pre><pre>Anf.  154  BARBRO WESTERHOLM (fp)
replik:
Herr talman! Rinaldo Karlsson! Läser man reser-
vationerna mot texten i betänkandet ser man att de
ligger väldigt nära varandra, med undantag för mode-
raternas reservationer.
Jag tror inte att det handlar om att det är valår och
om att man vill profilera sig. Jag tror att det ligger en
annan psykologi i detta. Det här är en frustration från
oss alla över att orden som vi skriver inte lyfter från
papperet och omsätts i handling. Därför stryker vi
under på det här sättet. Jag vill upprepa att jag tycker
att det är bra att statsministern sitter här i kammaren
och hör den här debatten. Jag tror att den modell som
prövades omkring 1980 är värd att i modern tappning
upprepas. Låt vara att det var en borgerlig regering
med Moderaterna som satte i gång det arbetet. Men
jag tror på det.</pre><pre>Anf.  155  RINALDO KARLSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Det är inte så att jag tycker att det
som sägs är fel. Men jag tycker att man överbetonar
saker och ting som vi har varit helt överens om. Inte
minst med t.ex. Folkpartiet har vi varit överens om att
det är totalkonsumtionen som är det viktigaste. Den
skall vi nedbringa, och vi skall gå ut med information
till skolor och till samhället i övrigt.
Det är inte bara regeringen som inte har tagit det
här till sig. Skolan har inte heller gjort det. Skolan är
ju kommunaliserad och man bestämmer själv vad man
lägger på sina timmar. Så egentligen skall kritiken
riktas mot den.
De här frågorna är så pass allvarliga att jag tror att
budskapet inte skall gå till någon speciell, utan hela
samhället måste ställa upp och vara överens. Det tror
jag är väldigt viktigt. Därför tycker jag också att det
förut när vi har gått med på gemensamma skrivningar
har varit tyngd i alkoholpolitiken, inte minst när vi har
sett att Europa tränger på.</pre><pre>Anf.  156  ANNIKA JONSELL (m) replik:
Herr talman! Rinaldo Karlsson påstod att vi mode-
rater och jag själv hade sagt att man endast skulle
inrikta åtgärder på storkonsumenterna, och att det
skulle få förkastliga resultat. Det har jag inte sagt. Det
jag har sagt är att man skall inrikta åtgärder mot dem
som redan är missbrukare men ersätta många av de
regleringar och mycket av det förmynderi som vi har i
dag med information och opinionsbildning på en bred
linje. Detta skall man göra just för att förhindra att
fler missbrukar alkohol i stället för att bruka det på ett
riktigt sätt. Det är just det som man med så lyckat
resultat har gjort i bl.a. Quebec. Man har kombinerat
liberaliseringar med omfattande opinionsarbete.
Jag hävdar fortfarande att det inte finns entydiga
samband mellan totalkonsumtionen och antalet miss-
brukare. Det finns t.ex. forskare som har gjort långa
studier som visar att totalkonsumtionen av alkohol
kan minska samtidigt som antalet missbrukare faktiskt
ökar. Det motsäger ju väldigt klart den här modellen.
Samtidigt måste man ifrågasätta värdet av den
statistik på totalkonsumtionen som vi har i t.ex. Sve-
rige. Vi vet ju att de officiella siffrorna inte alls täcker
den stora konsumtion av smuggelsprit och hembränd
sprit som faktiskt ersätter vad som hade kunnat vara
laglig sprit.</pre><pre>Anf.  157  RINALDO KARLSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Jag hoppas att vi är överens om att vi
skall nedbringa alkoholkonsumtionen. Det fattar jag
det som att vi är överens om. Sedan beror det på hur
man skall göra det. Jag tror att man måste gå på alla
människor i Sverige. Man måste gå ut med informa-
tion. Man måste se till att man nedbringar konsumtio-
nen. Det går aldrig att komma ifrån att ju fler männi-
skor i det här landet som dricker, desto fler människor
blir storkonsumenter, desto fler människor missbrukar
och klarar inte av situationen. Jag tycker att det är litet
egoistiskt det där att man skall lämna människor åt sig
själva och bara koncentrera sig på vissa människor,
nämligen de som redan har råkat illa ut. Jag tycker att
det är fel. Ert tänkande är fel.
Ni beskyller ju ofta oss för att inte ha någon ve-
tenskap bakom våra ord, men så är det alltså inte.
Vetenskapen stöder oss, men den stöder inte er.</pre><pre>Anf.  158  ANNIKA JONSELL (m) replik:
Herr talman! Nej, vi är nog inte ens överens om att
det viktiga är att minska den totala konsumtionen. Det
viktigaste är att minska det antal människor som far
illa av alkoholen, dvs. de som missbrukar.
Om jag får göra en liten jämförelse, så talas det ju
ständigt om nya sorters missbruk. Ser man på vissa
TV-program och läser kvällstidningar så kommer det
ständigt upp nya missbruk. Det senaste är att man
säger att människor kan bli sexmissbrukare. Jag vet
inte som det är sant, men det sägs i alla fall så. Om
man gör en jämförelse så kan fråga sig: Hjälper det
dem som eventuellt är sexmissbrukare att herr och fru
Svensson tillämpar återhållsamhet i sitt normala sam-
liv? Eller hjälper det den som är alkoholmissbrukare
att de drar in vinflaskan under fredagskvällen om de
är normalkonsumenter? Jag hävdar att det inte gör
det.</pre><pre>Anf.  159  RINALDO KARLSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Jag måste säga att jag inte har någon
större erfarenhet på just det området, men jag skulle
kunna tänka mig att om alla avhöll sig skulle man
aldrig komma in i det missbruket heller. Nu tror jag
att det är litet grand att jämföra äpplen och päron.
Vi vet att det inte är olagligt att konsumera alko-
hol i det här landet. Många av oss tycker också att det
kan vara trevligt under vissa förhållanden. Men jag
vet inte hur man skall göra om man inriktar sig på
storkonsumenter. Då är man, menar jag, ute för sent.
Precis som jag sade i mitt anförande tror jag att män-
niskor börjar ganska måttligt. Sedan ökar de på. Då
har det gått för långt innan åtgärderna sätts in. Därför
måste man sätta in åtgärderna på en bredd i samhället.</pre><pre>Anf.  160  TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Herr talman! Rinaldo Karlsson hade gärna velat se
en demonstrerad enighet. Det är sant att det finns en
poäng i det. Tyd i stället de många reservationerna
som en kreativitet, en oro över det stillestånd som har
rått ända sedan 1984 och en önskan att få fram fler
idéer och föra fronten framåt! Det är inte så att jag
som reservant vill anklaga majoritetssidan för att
ingenting göra. Det handlar snarare om att skynda på
processen. Vi vet ju att den andra utvecklingen, att
man ingenting gör, skulle kunna att det utvecklas så
som i Danmark. Där ökar nu totalkonsumtionen i
stället för att minska, och det kan man redan nu avläsa
i att det är sämre folkhälsa och sämre livslängd.
Den debatt som nyss handlade om bruket och
missbruket av olika saker, bör ju belysas av att det i
var femte sjuksäng ligger någon som har en alkoholre-
laterad sjukdom. När sexualmissbruk kommer upp i
de kvantiteterna kan man börja tala om problem. Men
vad jag vet ligger inte många i sjuksängarna för att
herr och fru Andersson möjligen missbrukar en och
annan lördagskväll - om det nu är ett missbruk.
Det är väldigt viktigt att slå vakt om att just det
missbruk som rör ungdomar inte på något vis kan
tolereras från samhällets sida. Om Rinaldo Karlsson
ville utveckla och trycka på när det gäller detta med
att ungdomarna skall skonas under sin uppväxt så
vore jag tacksam.</pre><pre>Anf.  161  RINALDO KARLSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Ni får det att låta som om det betän-
kande vi nu behandlar är precis värdelöst, att det inte
har någon framåtriktning och att det inte säger någon-
ting. Den beskrivningen går jag inte med på. De här
reservationerna slår in öppna dörrar. Det tycker jag är
litet olyckligt. Visst finns det stridsfrågor vi kan ta
upp, vi kan ta upp rejäla frågor; fördelningspolitik
och liknande. Visst skall vi kriga på fronter som vi är
ovänner på. Men varför framställa det för svenska
folket som att vi inte är ganska överens om de här
frågorna? Här talar vi om vad regeringen egentligen
vill säga. Man har mycket på bordet. Man är i gång
och bereder frågor, och man kan sätta förslagen i sjön
nästan vilken dag som helst. Säg då inte att vi ingen-
ting gör!
Jag skulle ha respekterat om ni hade förstärkt be-
tänkandet, men ni har ju nästan bladdrat bort det.</pre><pre>Anf.  162  TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Herr talman! Engagemanget är att försöka föra
upp den här frågan och bli spetsigare och tydligare.
Vi vet ju vilket hot som EU-medlemskapet har inne-
burit för vår politik. Här behövs det att leden stärks.
Kan vi kristdemokrater bidra till det, gör vi det mer än
gärna.</pre><pre>Anf.  163  RINALDO KARLSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Jag efterlyser enighet i en allvarlig
fråga.</pre><pre>Anf.  164  STEN ANDERSSON (m):
Herr talman! Jag tycker att debatten här i dag har
varit litet avslagen. Jag har lyssnat i en timme. Den
glöd och det engagemang som har funnits tidigare år
har jag saknat i dag. Vad det beror på vet jag inte.
Man kanske anser att loppet är kört och att man efter
hand måste acceptera en liberalisering. Det kan vara
så.
Jag tror att alkohollagstiftningen är den lagstift-
ning som har minst respekt hos våra, alltså politiker-
nas, "arbetsgivare". Det finns väl ingen lagstiftning
som så många människor struntar i som just alkohol-
lagstiftningen. Rinaldo Karlsson pratade här om att
det var riksdagen mot moderaterna. Hade vi haft så
många väljare - det har vi inte än - som det antal som
finns i dag som är kritiska mot nuvarande alkoholpo-
litik, hade det varit gudi behagligt. Det kommer kan-
ske.
Det finns bevis för att den här politiken har miss-
lyckats. Jag läste häromåret om de problem som
fanns, och som finns, i nykterhetsrörelsen. Det finns
inga eller mycket få ungdomar som kommer in. Det är
människor som har varit med i princip från början.
Man sysslar i stort sett bara med kafferep, och man
har stora problem att finna intresse för sin verksam-
het. Det kan ju bero på att det är svårt att finna männi-
skor som känner sig motiverade och engagerade nog
att gå med i sådana organisationer.
Jag har väckt en motion om att slopa Systembola-
gets försäljningsmonopol. Det blev så klart blankt nej,
utom från mitt eget parti.
Herr talman! Jag bryr mig inte så mycket om det.
Jag har sett att under dessa 20 år har man mer och
mer gått mot en politik som gäller för alla andra civi-
liserade länder. Jag förstår inte varför ni fortsätter att
hålla fast vid den svenska modellen och kämpar som
den spanske riddaren Don Quijote som slogs mot
väderkvarnarna. Ni kommer att förlora. Om 5-10 år
kommer det att finnas vin, öl och sprit i ett betydligt
antal större butiker än i dag. Jag vågar sätta åtminsto-
ne ett halvt arvode på det.
Men trots detta har här presenterats förslag till nya
förbud. Uppfinningsrikedomen är hygglig. Men om
den uppfinningsrikedomen hade använts på något
annat område hade kanske något större problem kun-
nat lösas än de som jag i dag menar att ni har förstorat
i denna debatt. Det är också egendomligt att ju mindre
partierna blir, ju bättre är de på att presentera förslag
till nya förbud. Det börjar bli litet trångt i den hörnan.
Det kan inte vara så många nya röster man kan få tag i
baserat på det agerandet.
Vi måste göra det någon gång, men det är bättre
att göra det förr än senare: Jag anser att vi måste an-
passa oss till den politik som bedrivs i hela övriga
Europa - eller rättare sagt i hela västvärlden. Av vad
som har sagts av en del debattörer i dag kan man
misstänka att det saknas kulturell, social och indust-
riell verksamhet i övriga Europa eftersom det där
finns en alkoholpolitik som inte liknar Sveriges. Men
just de egenskaperna finns i stort mått i Europa utan-
för Sverige.
Jag har väckt motioner angående åldersgränsen i
många år. I fjol ansåg jag inte det lönt att tjafsa en
gång till. Men det går inte att försvara detta. Gå ut och
fråga myndiga medborgare som har fyllt 18 år som får
lov att göra precis allting utom att köpa en flaska
lättvin på Systembolaget. De kan komma in i Sveriges
riksdag. Här kommer säkert snart en artonåring in,
men han eller hon får inte lov att köpa en flaska lätt-
vin.
Jag undrar vilken planet Rinaldo Karlsson befin-
ner sig på. Han hävdade att om inköpsåldern på Sys-
tembolaget skulle sänkas till 18 år, skulle många
ungdomar få tag på sprit. Rinaldo Karlsson: Gå ut i
dag och fråga lärare, poliser och socialarbetare. De
kan prata i timmar om hur lätt det är för ungdomar i
dag, med nuvarande regler, att få tag i sprit. Jag tyck-
er att de som i dag har fyllt 18 år skall få utöva myn-
digheten ograverad.
Det har varit förslag till förbud mot alkoläsk, för-
bud mot reklam i TV om alkohol. Det kan bli problem
när utrikes kanaler sänder mot Sverige. Det lär man
inte kunna stoppa. Där står också något i reservatio-
nen om att det bara gäller svenska sändningar riktade
mot Sverige.
Om man vill skämta kan man nämna lättölsrekla-
men, som jag tycker är helt felaktig. Där framställs
människor som dricker lättöl som de mest spännande
individer som finns på jordklotet. Det är vackra och
muskulösa. Jag tror inte att det beror på lättölet.
Herr talman! Jag vet att den politik vi bedriver i
dag är misslyckad. Jag förstår inte varför vi med näb-
bar och klor skall hålla fast vid den.
Hembränning sker i Sverige i dag, och det är
mycket allvarligt. Den har ökat enormt under de se-
naste tio åren. Det kan man inte blunda för. I dag har
hembränning nämnts i en och annan bisats i debatten.
Det är ett enormt stort problem. Jag skall repetera de
kategorier jag nämnde för någon minut sedan: Fråga
polis, lärare och socialarbetare om vilka enorma pro-
blem de uppfattar att det i dag finns med hembrän-
ning. Det kan vi inte blunda för. Om vi gör det kom-
mer politikerföraktet att få rent monumentala mått.
Det finns problem med alkohol, och problem
kommer alltid att finnas med alkohol så länge alkohol
finns. Men jag tror att en stor del av de svenska pro-
blemen beror just på vår alkoholpolitik.
Det skulle vara en 25-procentig minskning av
konsumtionen fram till år 2000. Det är väl ingen som
tror på det längre. Tuve Skånberg sade att konsumtio-
nen hade minskat med 10 % under perioden 1980-
1984. Då räknade han med försäljningen på System-
bolaget. Men han glömde försäljningen som sker vid
sidan om. Jag hoppas att det var omedvetet. Annars
hade påståendet varit direkt vilseledande och ett bevis
på att Tuve Skånberg också hör till dem som inte är
riktigt förankrade i verkligheten.
Herr talman! Faktum är att om vi lägger samman
legala inköp och de minsta uppskattningarna av för-
säljning av hembränd sprit och de minsta uppskatt-
ningarna av insmugglad alkohol, ligger vi på en nivå
som utgör genomsnittet av konsumtionen i Europa.
Men här går vi och säger att försäljningen har
minskat på Systembolaget och skriker: "Hurra, vad vi
är duktiga. Konsumtionen har minskat." Det är abso-
lut ingen som kan tro på det.
Herr talman! Jag vill göra ett konstaterande och
ställa en fråga. Jag har läst reservation 29 av Center-
partiet och Miljöpartiet. Jag har gjort en tolkning, och
om jag har fel så vill jag gärna bli korrigerad. Hade
deras reservation erhållit majoritet i Sveriges riksdag
hade dagens priser på alkohol blivit ännu högre och
motivationen för hembränning och smuggling blivit
ännu större bland medborgarna. Om jag har fel, korri-
gera mig.
Min fråga: Här har vi pratat om att kontrollera
ditten och datten. Var skall ni ta dessa arméer av
poliser och kontrollmänniskor från som skall kontrol-
lera allt detta? Det har väl inte undgått ledamöterna
från Folkpartiet, Centerpartiet, Miljöpartiet och
Vänsterpartiet att polisen i dag har enorma problem i
fråga om prioritering. Skall allt detta också läggas på
dem? Jag hoppas att ni har ekonomiska resurser till att
betala allt detta. Polisen kan ju inte göra fler priorite-
ringar i nuvarande verksamhet än vad som redan görs.
Men det är faktiskt det ni föreslår, om ni inte kan tala
om hur och vem som skall betala det hela.</pre><pre>Anf.  165  ANNIKA JONSELL (m):
Herr talman! Jag ber så mycket om ursäkt för att
jag missade mitt replikskifte efter middagspausen. Jag
tyckte att den frågeställning Barbro Westerholm förde
fram var så intressant och t.o.m. häpnadsväckande att
jag är tvungen att ta upp den nu.
Barbro Westerholm frågade hur det kan komma
sig att vi moderater hade så helt olika uppfattning vad
gäller alkohol och narkotika.
Det är väl inte bara vi moderater som gör en väl-
digt klar principiell åtskillnad mellan narkotika och
alkohol? Trots att vi är långt mer liberala när det
gäller vår syn på alkoholen, vilket är uppenbart här, är
den principiella skillnaden att vi vill ha totalförbud
vad gäller narkotikabruk men tillåta alkoholbruk i
olika omfattning. Det tror jag att alla partier har ge-
mensamt. Jag har tack och lov inte hört att något parti
ens på lång sikt vill totalförbjuda alkoholen.
Därmed kan jag lika gärna bolla tillbaka frågan till
Barbro Westerholm. Varför gör Folkpartiet liberaler-
na denna skillnad?
Vi anser att alkoholen, även om den också kan
missbrukas, framför allt kan brukas på ett normalt sätt
i ett normalt samhälle. Det kan man inte göra med
narkotikan. Den leder till ett missbruk och till krimi-
nalitet.
För att göra exemplet övertydligt kan jag säga att
de allra flesta som deltar i denna debatt - det finns väl
något eller några undantag - nyttjar alkohol. För-
hoppningsvis nyttjar ingen narkotika. Det är skillna-
den. Det var den som Barbro Westerholm frågade
efter.</pre><pre>Anf.  166  BARBRO WESTERHOLM (fp):
Herr talman! Vi är överens om narkotikapolitiken
i denna riksdag, och det är bra. Vi behandlade ett
mycket starkt betänkande i våras.
Beroendemekanismerna bakom dessa olika medel
är så likartade, och vi vet inte vem som löper risk att
bli beroende och sedan utveckla ett missbruk. Vi vet
att ungdomar börjar med att testa tobak. Sedan går de
över till alkohol. Jag tror inte att många av de ungdo-
mar som för första gången missbrukar narkotika
skulle göra det på nykter kaluv. Många av dem gör
det just under alkoholpåverkan.
När man ser denna kedja och känner till Modera-
ternas strikta inställning till narkotikamissbruket för-
väntar man sig också en striktare inställning när det
gäller alkoholbruket, som hos många ungdomar är
inkörsporten till ett tyngre missbruk.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 9 oktober.)</pre><pre>13 §  Ändringar i lagen om rättegången i arbet-
stvister</pre><pre>Föredrogs
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1997/98:AU3
Ändringar i lagen om rättegången i arbetstvister
(prop. 1996/97:106)</pre><pre>Anf.  167  MARGARETA
ANDERSSON (c):
Herr talman! Först av allt vill jag säga att jag är
väldigt nöjd med att vi har fått bifall för vår motion
om att inte införa prövningstillstånd när det gäller mål
till Arbetsdomstolen. Rättssäkerheten kräver att mål
skall kunna avgöras i minst två instanser. Därför är
utskottets skrivning mycket tillfredsställande.
Däremot, herr talman, är jag inte riktigt lika nöjd
med det avslag som motionen om ledamöter i Arbets-
domstolen när det gäller könsdiskrimineringsmål har
mött.
Diskrimineringsmålen är av ett annat slag än de
vanliga AD-målen. Det är inte så mycket en arbetsgi-
vare-arbetstagarediskussion, utan det gäller olika
värderingar mellan män och kvinnor.
Dessa frågor är väldigt viktiga både för kvinnor
och män. Kvinnorna vill oftare än männen i samhället
ha en mer korrekt bedömning av de arbetsuppgifter de
har. Det gäller jämställdhetsfrågor och hur det hela
fungerar. Det innebär att dessa saker måste skötas på
ett annat sätt. Det kräver också en annan kunskap av
dem som skall döma i dessa mål. Det innebär att man
måste ha experter av andra slag än de som sitter med i
de vanliga målen, där det handlar om frågor mellan
arbetsgivare och arbetstagare.
Kvinnor och män bedömer också dessa frågor litet
olika. Det är bara att se på hur det gick i det uppmärk-
sammade barnmorskemålet i våras. De två kvinnliga
ledamöterna i domstolen hade en åsikt, medan män-
nen hade en annan. Det är därför viktigt att man har
en jämnare könsfördelning. Det är också viktigt att
det finns experter i dessa frågor.
Man kan trampa på ömma tår. De parter som har
gjort upp avtalen på arbetsmarknaden vill inte gärna
få påskrivet att de har gjort felaktiga bedömningar i
sina överenskommelser.
De organisationer som nominerar ledamöter till
Arbetsdomstolen har ett ansvar, men ett stort ansvar
faller också på regeringen. Den skall se till att det blir
jämvikt mellan män och kvinnor i Arbetsdomstolen.
När man utser vilka som skall tjänstgöra kan man
välja ledamöter på så sätt att det blir jämvikt.
Det är viktigt att vi får denna förändring. Det är
viktigt att vi får jämställdhetsexperter eller experter
på könsdiskrimineringsfrågor i Arbetsdomstolen. Det
är också viktigt att det blir en jämn sammansättning
av ledamöter.
Därför, herr talman, yrkar jag bifall till reservation
nr 1.</pre><pre>Anf.  168  INGRID BURMAN (v):
Herr talman! Liksom tidigare talare vill jag börja
med att säga att jag är nöjd med att utskottet har bi-
fallit vår motion när det gäller att avslå prövningstill-
stånd då tingsrättens domar skall föras upp till AD.
Det var ett bra beslut.
Sedan gäller det Arbetsdomstolens sammansätt-
ning. Själv har jag, när jag har läst bilagan till utgifts-
område 14 i statsbudgeten, konstaterat att regeringen
själv redovisar att inkomstskillnaderna i Sverige är
stora och att de dessvärre består. Kvinnor tjänar
mindre än män på alla nivåer oavsett vilken bransch
man arbetar i. Detta lönegap har varit konstant under
de senaste 15 åren. I någon bransch har det minskat. I
någon bransch har det ökat. Såvitt jag vet har alla i
samhället jobbat aktivt för att minska dessa lönegap,
men de består.
Vi tycker att det är viktigt att komma till rätta med
denna lönediskriminering. Det är många saker vi skall
göra. Vi skall bryta den könssegregerade arbetsmark-
naden. Vi skall ta fram värderingssystem. Mycket
arbete återstår att göra. Men i det arbetet har också
Arbetsdomstolen en roll.
JämO, som har att driva frågor om lönediskrimi-
nering, får varje år in tusentals ärenden. I en skrivelse
till regeringen 1996 pekade JämO på en rad problem
som man hade när det gällde att tillämpa jämställd-
hetslagen. Ett sådant problem var just Arbetsdomsto-
lens sammansättning i mål om könsdiskriminering.
Man såg att domstolen dominerades av män.
Jag vet att det ansvariga statsrådet efter denna
skrivelse har skrivit till arbetsmarknadens parter och
bett dem nominera fler kvinnor. Det är bra. Men den
förändringen lär dröja. Det beror på att man sitter i
flera år om man är utsedd att sitta i AD. Det dröjer
innan fler nomineras och kommer in.
Det räcker inte, vill vi påstå. Även om både kvin-
nor och män nomineras måste det till en regel som
säger att domstolens sammansättning, när den dömer i
dessa mål, skall vara blandad.
Tvister om könsdiskriminering skiljer sig från
andra mål. Det är, som tidigare talare sade, mycket
sällan ett klart arbetstagarintresse som står i kontrast
till ett arbetsgivarintresse. Skiljelinjen går i stället ofta
mellan manligt och kvinnligt.
Ibland upplever t.o.m. de som för målet att de har
blivit motarbetade av sitt fack. Det är själva kollekti-
vavtalet som man sätter i fokus. Där har både arbets-
givare och fack åstadkommit någonting gemensamt,
så det vill man gärna försvara.
För mig är det också självklart att kvinnor och
män har olika erfarenheter. Dem kan man ha hämtat i
arbetslivet eller på annat sätt. De erfarenheterna tar
man med sig. De ligger omedvetet eller medvetet till
grund för de bedömningar man gör.
Mot den bakgrunden är Arbetsdomstolens sam-
mansättning, med en kompakt manlig dominans bland
ledamöterna och dominans för ledamöter som repre-
senterar arbetsgivar- och arbetstagarintressen, inte
representativ i mål om könsdiskriminering. Slutsatsen
måste bli att den skall förändras. Vi har föreslagit en
domföringsregel i lagen om rättegång i arbetstvister
som skulle föreskriva just en jämn könsfördelning i
jämställdhetsmålen.
JämO har också pekat på att det krävs specialkun-
skap för att döma i jämställdhetsmål. Det är heller inte
ovanligt att sådan speciell kunskap krävs i den ord-
ning som vi har byggt upp vårt rättsväsende kring.
Det visar inte minst förekomsten av specialdomstolar
i Sverige.
Vi menar att Arbetsdomstolens sammansättning
skall förstärkas så att den vid köns- och diskrimine-
ringsmål utökas med två ledamöter som är experter på
diskrimineringsjuridik och jämställdhetsfrågor. Men
för att antalet ledamöter inte skall bli för stort tycker
vi att arbetsmarknadens parter i de här målen inte
skall företrädas av mer än en arbetsgivar- och en
arbetstagarpart.
Arbetsdomstolen har själv i en skrivelse till Ar-
betsmarknadsdepartementet föreslagit att löntagarga-
rantimål i sista hand skall avgöras av Arbetsdomsto-
len. Vänsterpartiet delar den uppfattningen. Många av
de här målen är till sin karaktär rent arbetsrättsliga
tvister. Då är det inte tillfredsställande att de förs till
högre instans som inte är arbetsdomstol. Nu lever vi i
ett system där det utvecklas arbetsrättslig praxis i två
system, så att säga. Vi tycker inte att det är bra. Jag
skall ärligt erkänna att det här är en svår fråga. De här
tvisterna har olika karaktär. Men vi tycker att just det
att Arbetsdomstolen har specialkompetens och att
lönegaranti innefattar både arbetstagare och kollekti-
vavtal gör det lämpligt att man för dem till Arbets-
domstolen. I det fallet delar vi både AD:s och LO:s
uppfattning.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 till
betänkandet.</pre><pre>Anf.  169  CHRISTER ERLANDSSON (s):
Herr talman! Jag vill med en gång ha sagt att jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.
Arbetsmarknadsutskottets betänkande angående
ändringar i lagen om rättegång i arbetstvister omfattar
fem sakområden:
1.  Krav på prövningstillstånd i arbetstvister.
2.  Ny sammansättning i Arbetsdomstolen.
3.  Arbetsdomstolens sammansättning i jämställd-
hetsmål.
4.  Instansordning för lönegarantimål.
5.  Gränsdragning mellan Arbetsdomstolen och tings-
rätterna.
Herr talman! Jag börjar med att belysa frågan om
prövningstillstånd i arbetstvister. Regeringen föreslog
i proposition att krav på prövningstillstånd skulle
införas i alla mål som överklagas från tingsrätt till
hovrätt. Denna proposition har återkallats av rege-
ringen den 28 maj i år.
I fråga om rättegången i Arbetsdomstolen, då en
tingsrättsdom har överklagats dit, tillämpas i huvud-
sak vad som gäller för rättegången i hovrätt. Att infö-
ra en särreglering med generellt prövningstillstånd för
endast de tingsrättsdomar som överklagas till Arbets-
domstolen kan därför enligt utskottets mening inte
komma i fråga.
Herr talman! Beträffande ny sammansättning i Ar-
betsdomstolen delar utskottet regeringens bedömning
att det framstår som en brist i dagens reglering att
intresseledamöter måste delta även vid avgörande i
frågor där det arbetsrättsliga inslaget är obetydligt.
Utskottet välkomnar därför regeringens förslag, som
innebär att de ofta hårt belastade intresseledamöterna
kan koncentrera sina insatser till arbetsrättsliga frågor
och att domstolen på ett smidigare sätt kan avgöra
frågor som inte är av arbetsrättslig karaktär.
Utskottet anser också, i likhet med regeringen, att
en riktig hantering av målen garanteras genom regeln
att om någon av ledamöterna bedömer att frågan bör
avgöras med deltagande av intresseledamöter skall
den meningen gälla.
Mot bakgrund av det sagda tillstyrker utskottet re-
geringens förslag om ny sammansättning.
Varför då dessa ändringar? Hela frågan väcktes av
Arbetsdomstolen själv, och förslaget till lagändring
kom till stånd därför att regeringen och arbetsmark-
nadsutskottet lyssnat till de synpunkter domstolen har
framfört. I dag får ordföranden ensam avgöra vissa
enklare rättegångsfrågor, medan mer komplicerade
rättegångsfrågor måste avgöras i en sammansättning
med arbetsgivar- och arbetstagarledamöter, dvs. in-
tresseledamöterna måste närvara.
När det gäller komplicerade rättegångsfrågor, av
juridisk-teknisk karaktär, är intresseledamöternas
erfarenheter inte av lika stort värde som annars. Vårt
förslag innebär därför följande:
- Det införs en ny sammansättning i Arbetsdomsto-
len bestående av tre juristdomare.
- Den nya sammansättningen skulle kunna användas
när mål avgörs utan huvudförhandling och vid an-
nan handläggning som inte sker vid huvudför-
handling.
Lagregleringen bör enligt utskottet kunna träda i
kraft redan den 1 december i år.
Herr talman! Beträffande Arbetsdomstolens sam-
mansättning i jämställdhetsmål har utskottet tidigare i
år, den 5 mars, i betänkandet Jämställdhetspolitiken
behandlat motionsförslag beträffande Arbetsdomsto-
lens sammansättning i jämställdhetsmål. Utskottet
anslöt sig då till regeringens ståndpunkt, att det är
angeläget med en jämn könsfördelning bland domarna
i Arbetsdomstolen likaväl som i övriga domstolar,
oavsett vilken måltyp som behandlas.
Utskottet var den 5 mars i år inte berett att förorda
särskilda regler för Arbetsdomstolen. Utjämningsför-
farandet borde, menade utskottet, på sikt leda till en
jämnare könsfördelning mellan ledamöterna, vilket i
sin tur förbättrar möjligheten att varje enskild sam-
mansättning kan bestå av ledamöter av båda könen.
När det gäller sammansättningen i Arbetsdomsto-
len har regeringen gjort förnyade ansträngningar för
att få en jämn könsfördelning. Vad gäller de ledamö-
ter regeringen själv utser råder det redan nu en jämn
könsfördelning. Problemet gäller Svenska Arbetsgi-
vareföreningen och Landsorganisationen. Regeringen
för diskussioner för att försöka förmå dessa att med-
verka till att vi får en bättre könssammansättning i
Arbetsdomstolen.
Utskottet tycker att det är viktigt med en jämn
sammansättning i alla frågor i Arbetsdomstolen, alltså
inte bara i utpräglade jämställdhetsfrågor. Utskottet
har ingen annan uppfattning nu än tidigare i år.
Herr talman! Beträffande instansordningen i löne-
garantimål finns det motioner om att lönegarantimål
skall handläggas av Arbetsdomstolen. Lönegarantimå-
len berör huvudsakligen inte arbetsrättsliga förhållan-
den som arbetstagarbegreppet. Frågorna om hand-
läggning av lönegarantimål är i stället intimt förknip-
pade med hur frågor om konkurser handläggs. Detta
talar för att behålla nuvarande ordning, vilket även
betonades av justitieutskottet då ett liknande motion-
syrkande prövades av 1995/96 års riksdag.
Herr talman! Beträffande gränsdragningen mellan
Arbetsdomstolen och tingsrätterna väger enligt utskot-
tets mening intresset av en enhetlig praxisbildning
tungt. Detta talar för att även de arbetstvister som
väcks i tingsrätt bör, om tingsrättens dom överklagas,
prövas av Arbetsdomstolen och inte av hovrätten.
Men Miljöpartiet vill tillsätta en utredning om
skillnaden mellan tingsrätt och arbetsdomstol.
AD finns för att klara enhetlighet när det gäller
praxis för tillämpning av arbetsrättslig lagstiftning.
Därför skall även arbetstvister som väcks i tingsrätt
prövas av AD och inte av hovrätten. Återigen - detta
handlar om kompetens och kunnande som svårligen
kan upprätthållas vid hovrätterna. Men vid en första
prövning kan mål prövas i tingsrätten, med den sam-
mansättning tingsrätter har.
Hovrätterna, som behandlar en lång rad olika mål
men en stor mängd brottmål, har en god kompetens i
sådana frågor, men antalet mål i arbetstvister räcker
inte till för att hovrättsdomarna skall kunna upprätt-
hålla kompetensen i sådana frågor.
Man kan säga att Miljöpartiet genom att väcka
frågan visar att de har likartade tankegångar som
Moderaterna, som vill slopa Arbetsdomstolen därför
att de inte ser den samhälleliga nyttan av en kompe-
tens som värnar svaga parter gentemot starka i så
speciella mål som de om arbetstvister - vare sig nu
den svagare parten är arbetstagaren eller arbetsgiva-
ren/småföretagaren.
Det saknas därför skäl att, som motionärerna öns-
kar, utreda förhållandet mellan de allmänna domsto-
larna och Arbetsdomstolen i berört hänseende.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till hem-
ställan i utskottets betänkande.</pre><pre>Anf.  170  MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Herr talman! Jag är ganska förvånad över utskot-
tets hantering av det här ärendet, som gäller experter
på diskrimineringsjuridik och jämställdhetsfrågor i
Arbetsdomstolen och som det finns motioner om. När
jag sammanträffar med jämställdhetsminister Ulrica
Messing upplever jag att hon är mycket angelägen om
att framstegen skall ske så fort som möjligt. Men
genom att i stort sett bara släppa frågan om experterna
gör man att det hela tar ännu längre tid. Det är visser-
ligen bra att det skall vara en jämn könsfördelning
bland ledamöterna i Arbetsdomstolen, men dessa
experter behövs. Även om det är kvinnor som är in-
tresseledamöter behövs det expertkunskaper på det
här området. Det är inte så många som har de kunska-
perna, utan domstolen behöver utökas med dessa
experter.</pre><pre>Anf.  171  CHRISTER ERLANDSSON (s)
replik:
Herr talman! Vi anser från vår sida att det är
mycket angeläget att vi får jämställdheten att genom-
syra alla domstolar i alla ärenden. I det fallet är vi
mycket angelägna. Det framförde vi också vid den
behandling vi hade här i kammaren den 5 mars, och vi
fortsätter att arbeta. Men vi tror också att vi kan
övertyga och på det sättet få det här att genomsyra
hela samhället. Även på det sätt som vi angav den 5
mars tror vi att vi skall lyckas. I annat fall kommer vi
givetvis att vidta nödvändiga åtgärder för att jäm-
ställdheten skall genomsyra alla områden i samhället.</pre><pre>Anf.  172  MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Herr talman! Jag hoppas att vi kommer att nå
framgångar på det här området, och det ganska
snabbt. Med bl.a. det domstolsutslag som vi fick i juni
i barnmorskemålet i Örebro ser det ganska dystert ut
just nu. Då tycker jag att man borde överväga frågan
om att tillfoga expertkunskap på det här området. Det
har ju hänt sedan vi diskuterade detta i mars månad.</pre><pre>Anf.  173  CHRISTER ERLANDSSON (s)
replik:
Herr talman! Vår uppfattning är att jämställdhet-
sperspektivet skall genomsyra allt i samhället. I den
här frågan har vi tydligt angivit det i utskottsbetän-
kandet, och vi angav det också tidigare. Vi har tydli-
gen olika syn på frågan hur vi skall gå till väga. Man
löser inte detta genom att kalla in några enstaka ex-
perter. Då har vi misslyckats när det gäller att jäm-
ställdheten skall genomsyra alla områden i samhället.
Därför vill vi försöka gå en annan väg för att nå jäm-
ställdheten.</pre><pre>Anf.  174  INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! Jag och Christer Erlandsson har det
gemensamt att vi tycker att det är viktigt med en jämn
könsfördelning i alla våra domstolar. Då har regering-
en gått till väga så att man ber om fler nomineringar.
Det är ju bra, men det kommer på intet sätt att garan-
tera att det blir jämställt eller likvärdigt mellan män
och kvinnor när man dömer i de målen. Vi vill försäk-
ra oss om detta, och därför vill vi ha in domförsre-
geln. Vad är det för farligt med det? Varför är det inte
möjligt som ett komplement i vår gemensamma strä-
van?
Jag blir mycket förvånad när jag läser betänkande-
texten och ser att utskottet över huvud taget inte för
någon diskussion om eller anger något argument för
att man föreslår avslag på motionerna om special-
kompetens vid Arbetsdomstolen i de här målen. Visst
är det trevligt om den specialkompetensen utvecklas
hos alla, men oj vad vi kommer att få vänta då!
På andra områden som man lägger tyngd och vikt
vid och där man ser att det krävs specialkompetens
inrättar man detta. Det är inte något märkvärdigt. Vad
vi här har att göra med är att titta på hur man värderar
löner, hur det går till och vilka normer som finns i
botten. Jag tror att det behövs specialistkunskap där.</pre><pre>Anf.  175  CHRISTER ERLANDSSON (s)
replik:
Herr talman! Vi har i princip samma grundsyn,
nämligen att jämställdheten skall genomsyra allt och
att jämställdhetsperspektivet skall råda. Däremot är
våra tillvägagångssätt olika. Men jag tycker också att
man skall väga in tyngdpunkten i det hela. Vi talar om
AD, och det måste då vara domstolsavgörandet i
sakfrågorna som är det viktiga.
För att jämställdhetsperspektivet skall få genom-
slag arbetar vi gentemot organisationerna. När det
gäller AD är det i första hand gentemot Svenska Ar-
betsgivareföreningen och gentemot LO, för att vi på
det sättet skall påverka dem och få dem att utse repre-
sentanter så att även intresseorganisationerna bidrar
till att göra Arbetsdomstolen jämställd. Vi tror att vi
har möjlighet att påverka. Vi tror på demokratin. Vi
tror att vi kommer att lyckas med Svenska Arbetsgi-
vareföreningen och LO i den här frågan.</pre><pre>Anf.  176  INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! Det är bra att man tror, men det är
ännu bättre när man gör saker. Arbetsdomstolen är i
sig en specialdomstol, som har att tolka arbetsrätt och
kollektivavtalstvister. Man säger att det är ett särskilt
kompetensområde. Till detta har nu kommit att målen
börjar strömma in när det gäller just lönediskrimine-
ring. Lönediskrimineringen är i regel befäst i kollekti-
vavtalen och ibland också i de normer som styr våra
arbetsrättslagar. Frågan är: Krävs det ett nytt kompe-
tensområde eller inte? Vår uppfattning är att detta
krävs.
Den lönebildning vi har i dag tar sin ansats i en
arbetsmarknad där männen dominerar. Jag skall ta ett
exempel som jag brukade använda på 70-talet. De
som sköter aporna på Skansen har högre lön än de
som vårdar våra barn på daghemmen. Värderingen
där är att det krävs specialkunskap när man vårdar
apor men inte när man vårdar barn.
Det här är ett väldigt stort och framför allt viktigt
område, som det krävs att vi nu tar tag i. Det var med
avsikt som jag lyfte fram regeringens egen statistik,
som visar att trots 15 års diskussioner med god vilja
och med tilltro händer det ingenting. Det gäller att
vässa redskapen. Ett sådant redskap är AD. Låt oss
inte bara tro, utan låt oss också göra någonting!</pre><pre>Anf.  177  CHRISTER ERLANDSSON (s)
replik:
Herr talman! När det gäller lönediskriminering är
det arbetsmarknadens parter som är involverade i
Arbetsdomstolen. Tillika har arbetsmarknadens parter
avtal som grund. De här avtalen har med lönebild-
ningen att göra, och de har också med jämställdhet-
sperspektivet att göra. Arbetsmarknadens parter har
inte begärt det som Vänsterpartiet efterlyser. I det
fallet arbetar vi med att få en mångfald när det gäller
jämställdheten även bland representanterna i Arbets-
domstolen, som jag tidigare har belyst. När det gäller
avtalen på arbetsmarknaden och lönebildningen är de
inte för diskriminering, utan de är tvärtom för jäm-
ställdhet. Det finns både i lag och reglerat i avtal på
arbetsmarknadens alla områden. I det fallet är det
återigen domstolsavgörandet som är grunden i det
hela. Därför fortsätter vi på den inslagna vägen. Vi
finner inget fel i det fallet, och därför yrkar jag åter-
igen bifall till utskottets hemställan i betänkandet.</pre><pre>Anf.  178  CHRISTEL ANDERBERG (m):
Herr talman! I morgon när kammaren skall gå till
votering i detta ärende kommer Moderata samlings-
partiet att lägga ned sina röster. Jag säger naturligtvis
detta bara som en röstförklaring, herr talman. Det var
inte avsett som någon pekpinne om vilken knapp herr
talman skall trycka på i morgon.
Anledningen till att vi avstår i voteringen är att
Moderata samlingspartiet i olika sammanhang - se-
nast i partimotionen 1996/97:A2, med anledning av
propositionen om en arbetsrätt för tillväxt - föresprå-
kat att Arbetsdomstolen skall upphöra från den 1
januari 1999 och dess funktioner överföras till de
allmänna domstolarna.
Vi motiverar förlaget bl.a. med att förutsebarheten
och rättssäkerheten därmed skulle öka i de arbets-
rättsliga tvisterna. Rent principiellt är vi motståndare
till alla specialdomstolar.
Enligt 1 kap. 9 § regeringsformen skall domstolar
i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt
iaktta saklighet och opartiskhet. Det ligger i sakens
natur att ledamöterna i en domstol som till en del är
sammansatt av företrädare för olika parter på arbets-
marknaden, s.k. intresseledamöter, inte är och inte
kan förväntas vara opartiska.
Moderata samlingspartiet ifrågasätter därför om
Arbetsdomstolen är förenlig med regeringsformen och
med Europakonventionen om de mänskliga rättighe-
terna. Under alla förhållanden är Arbetsdomstolen
oförenlig med den nuvarande och framtida arbets-
marknaden, sprungen som den är ur en helt annan tids
förhållanden.
Mot denna bakgrund anser vi oss sakna anledning
att nu ta ställning till de förändringar i Arbetsdomsto-
lens handläggningsordning som regeringen föreslår.
Trots detta kan jag, efter att ha lyssnat till debatten
här, inte avhålla mig från att göra vissa reflexioner
vad gäller frågan om Arbetsdomstolens sammansätt-
ning. Ledamöterna från Vänsterpartiet och Centern
försöker överträffa varandra i en oreflekterad välvilja
som kan få mycket negativa konsekvenser.
I en anständig demokrati skall det finnas en klar
rågång mellan den lagstiftande och den dömande
makten. Politiker skall inte gå in och peta i domsto-
larnas inre förhållanden, som t.ex. sammansättningen
i ett viss mål eller i en viss typ av mål. Kvotering hör
inte hemma i domstolsväsendet.
Behovet av sakkunskap i olika måltyper - och det
finns i oerhört många typer av mål - tillgodoses nor-
malt genom att man anlitar sakkunniga, ibland sak-
kunniga vittnen. Det tillgodoses inte genom att man
manipulerar med sammansättningen av domstolen.
Rättssäkerheten har mycket att vinna på att det förblir
på det sättet.
Att regeringen skall utse domarna i varje mål, som
Margareta Andersson förespråkar, är ett påstående
som sänder kalla kårar efter min ryggrad. Förmodli-
gen är jag inte ensam om den upplevelsen. Det är litet
av George Orwell över det hela. Politikerna skall in
och manipulera och se till att domstolarna hela tiden
levererar politiskt korrekta domslut, utifrån vad poli-
tikerna vid varje tillfälle tycker är lämpligt och rätt.
Diskrimineringsjuridik fanns inte som juridisk di-
sciplin när jag läste juridik. Det kanske finns nu, men
jag har en känsla av att de som ägnar sig åt diskrimi-
neringsjuridik framför allt återfinns hos Jämställd-
hetsombudsmannen. Tror Margareta Andersson eller
Ingrid Burman att båda parterna i en tvist skulle
komma till domstolen och känna sig övertygade om
att de skulle få en saklig och opartisk rättegång, om
några av ledamöterna var hämtade ifrån JämO:s kans-
li?
I den frågan kan jag, herr talman, yrka bifall till
utskottets skrivning.</pre><pre>Anf.  179  CHRISTER ERLANDSSON (s)
replik:
Herr talman! Moderaterna vill som sagt lägga ned
Arbetsdomstolen och även Marknadsdomstolen, som
t.ex. prövar tvister gällande konsumenters rätt gente-
mot näringsidkare. De vill lägga ned Konsumentom-
budsmannen, JämO och Diskrimineringsombudsman-
nen.
När det gäller detta, dvs. den enskilde anställde
mot arbetsgivaren, en konsument mot en dörrförsälja-
re, att flytta fram positioner för jämställdhet eller att
slåss mot diskriminering är moderaterna åtminstone
konsekventa: De vill inte ha den expertis och den
kunskap i rättsligt förfarande som behövs för att värna
den svaga mot den starka.
Moderaterna har alltid sagt nej till detta. Återigen
markeras skiljelinjen i politiken mellan moderaterna å
ena sidan och vi socialdemokrater å andra sidan.</pre><pre>Anf.  180  CHRISTEL ANDERBERG (m) re-
plik:
Herr talman! Om det finns något parti i Sveriges
riksdag som värnar om domstolsväsendets fria ställ-
ning så är det just Moderata samlingspartiet. Vi gör
det på grund av att domstolarna är garanten för den
enskildes rättssäkerhet.
Det är inte domstolen som sådan som skall ha
uppgiften att gynna de svaga. Vi skall se till att varje
part - om det nu är någon som befinner sig i underlä-
ge när han kommer till domstolen - får den juridiska
hjälp han behöver av juridiska ombud, försvarsadvo-
kater eller vad som behövs. Men domstolen skall inte
på förhand ställa sig på den ena eller andra partens
sida. Domstolen skall sakligt och opartiskt slita en
tvist och försöka komma fram till vem det är som har
rätt.
Det är en oförskämdhet mot Sveriges domarkår att
påstå att den inte skulle klara av de typer av mål som
Christer Erlandsson just räknade upp. Jag kan försäk-
ra att det i våra allmänna domstolar dagligen slits
tvister av minst lika hög svårighetsgrad som de som
nyss räknades upp.</pre><pre>Anf.  181  CHRISTER ERLANDSSON (s)
replik:
Herr talman! Moderaterna vill backa in i framti-
den. Det var bättre förr, utan arbetsrätt och arbets-
domstol. Vi socialdemokrater ser framåt, runt nästa
knut. Vad händer där? Då ser vi att Arbetsdomstolen
behövs på framtidens arbetsmarknad för arbetstagar-
nas skull - men också för småföretagarna.
Moderaterna hänvisar till en motion om arbetsrätt
som de lagt fram. De vill slopa arbetsrätten också, och
av det följer konsekvensen att det inte behövs någon
rättsinstans som kan pröva arbetsrättsliga ärenden.
Slopar vi konsumentlagen behövs inte Marknads-
domstolen. Slopar vi brottsbalken behövs inga tings-
rätter heller. Ja, skiljelinjen är klar mellan moderater-
na och oss socialdemokrater.</pre><pre>Anf.  182  CHRISTEL ANDERBERG (m) re-
plik:
Herr talman! Jag kan lugna Christer Erlandsson
med att vi moderater aldrig har förespråkat att man
skall slopa brottsbalken och därigenom slippa ifrån
tingsrätterna.
Det är rätt att vi moderater vill minska arbetsrät-
tens omfattning, men vi vill inte avskaffa den helt.
Oavsett om vi har den kvar i nuvarande omfattning
eller om vi drar ned den till grundläggande villkor på
arbetsmarknaden behövs det inte några specialdom-
stolar. De här frågorna är inte knepigare än att en
allmän domstol kan klara av dem. I alla de arbets-
rättsliga tvister där det inte finns kollektivavtal går ju
tvisterna redan i dag till allmän domstol för avgöran-
de.
Marknadsdomstolen behövs inte. Även de tvister-
na skulle kunna avgöras i allmän domstol. Vi modera-
ter är övertygade om att rättssäkerheten skulle ha
mycket att vinna på en sådan reform.</pre><pre>Anf.  183  INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! Vi vet redan att Moderaterna är emot
kvotering i alla former - det är ingen nyhet.
Jag tycker att Christel Anderberg säger två saker
när hon går vidare i sitt inlägg. Dels säger hon att
Arbetsdomstolen är intressesammansatt. Det säger jag
också. Så ser det ut. Dels frågar hon om någon tror att
en person skulle vara trygg om han eller hon kom till
Arbetsdomstolen och ett intresse skulle döma. Tror
Christel Anderberg att arbetstagarna känner sig trygga
när de kommer till domstolen och några av ledamö-
terna där är utsedda av SAF? Det är också en fråga.
Vänsterpartiet vill komplettera dessa ledamöter. Det
är en intressesammansättning.
Arbetsdomstolen sysslar mycket med avtal och
avtalstolkning. Det gäller avtalad rätt. Ett exempel är
löneavtal. I alla andra partier i riksdagen tror jag man
är överens om att det förekommer en utbredd lönedis-
kriminering i samhället. Vi är alla just nu upptagna
med att hitta redskapen för ett något så när neutralt
lönevärderingssystem som undanröjer denna könsdis-
kriminering. Det är en grannlaga uppgift, och den är
väldigt svår. Men jag upplever att alla partier utom
Moderaterna arbetar med den.
Åtminstone från Vänsterpartiets sida är vi ganska
angelägna om att komplettera den domstol som skall
döma i de här målen. Det gäller alltså den intresse-
sammansatta Arbetsdomstolen med den kunskap som
där finns och som vi värnar. Den behövs för att kom-
ma bort från ett lönediskrimerande samhälle. Jag vet
att Moderaterna inte har samma ambition, och därav
kanske denna blandning av äpplen och päron som
Christel Anderberg ägnar sig åt.</pre><pre>Anf.  184  CHRISTEL ANDERBERG (m) re-
plik:
Herr talman! Nej, jag tror inte alls att en arbetsta-
gare känner sig trygg när han eller hon kommer till
Arbetsdomstolen och skall bli dömd av ledamöter
från SAF. Det är ett alldeles utmärkt argument för
varför man inte skall ha partssammansatta domstolar
över huvud taget.
Vad gäller lönebildningen är jag mycket förvånad
över att Ingrid Burman som företrädare för Vänster-
partiet nu anser att den skall flyttas från arbetsmark-
nadens parter till domstol.
Vi kanske har lönediskriminering, men vad bott-
nar den i så fall i? Jo, i den svenska modellen och i
det förhållande att typiskt kvinnliga arbetsuppgifter
inom vård, skola och omsorg har blivit föremål för
offentliga monopol. Den enda monopolarbetsgivaren
på området har inte behövt erbjuda kvinnorna an-
ständiga löner eftersom de inte har haft någon annan
arbetsgivare att gå till.
Vi moderater tror alltså inte på Vänsterpartiets
modell med att lösa detta problem i Arbetsdomstolen
- och inte i någon annan domstol heller för den delen.
Vi tror att lösningen ligger i att man bryter upp de
offentliga monopolen, särskilt på de områden som jag
nämnde, så att även kvinnor får det som män alltid har
haft - nämligen en marknad att bjuda ut sina tjänster
på. Först då kan vi komma till rätta med kvinnors
lönebild, Ingrid Burman.</pre><pre>Anf.  185  INGRID BURMAN (v) replik:
Herr talman! Christel Anderberg vet mycket väl
att både jag och Vänsterpartiet värnar den fria för-
handlingsrätten. Vi sätter den i alla former mycket
högt.
Däremot finns det just nu en lönediskriminering i
samhället som går mellan könen och som är resultatet
av många saker - det anser vi vänsterpartister med vår
syn på samhället. Den är t.ex. resultatet av en köns-
segregerad arbetsmarknad. Detta måste vi arbeta med.
Jag tror inte på Christel Anderbergs modell, utan jag
tror att vi skall gå helt andra vägar. Vänsterpartiet har
nämligen helt andra visioner om det framtida samhäl-
let.
Det handlar också om att hitta ett neutralt köns-
värderingssystem. I det arbetet vet jag att de flesta
fackliga organisationerna också är aktiva. I jakten på
detta neutrala lönevärderingssystem finns det många
inblandade i dag utöver de fackliga organisationerna.
Man försöker också ta fram exempel och hitta model-
ler via JämO. Det är här som AD blir intressant. Kan
AD vara en hjälp i dessa tolkningar? Där finns ju
både SAF och de fackliga organisationerna. Men det
råder en manlig dominans, och man är inte expert på
värderingssystemen.
Vänsterpartiet tror att detta kan vara ett redskap,
men det skall inte ske på bekostnad av den fria för-
handlingsrätten. Allt detta vet Christel Anderberg.</pre><pre>Anf.  186  CHRISTEL ANDERBERG (m) re-
plik:
Herr talman! Jag trodde att vänsterpartisterna
skulle vara varma förespråkare för den fria avtalsrät-
ten. Därför blir jag så förvånad över de argument som
framförs här i dag.
Visst har vi en könssegregerad arbetsmarknad.
Men det har sin förklaring i den svenska modellen.
Det är den som har skapat förhållandet att typiskt
kvinnliga arbetsuppgifter har belagts med monopol.
Det finns inget utrymme för konkurrens, för några
egna initiativ eller för att starta egna företag. Det är
bara att gå till pappa landstinget och ta emot vad som
bjuds.
Jag är inte säker på att könssegregeringen i sig är
det stora problemet, även om det säkert är önskvärt att
de flesta arbetsplatser består av en någorlunda vettig
blandning av män och kvinnor. Om könssegregering-
en, som i Sverige, får till följd att kvinnor får mycket
dåliga löner är det monopolsituationen man skall titta
på i första hand.
Om man skulle vinna bifall med sina lönediskri-
mineringsmål - vem är det då som kommer att sitta på
svarandesidan i stort sett i vartenda mål? Jo, det är
staten, kommunerna och landstingen. Det är alltså den
offentliga sektorn som till 99 % kommer att bli in-
stämda av JämO på grund av påstådd lönediskrimine-
ring.
Om det nu är den offentliga sektorn som är den
stora boven i sammanhanget - borde inte vi då här i
Sveriges riksdag kunna hitta på några mindre fyrkan-
tiga och trubbiga instrument för att komma till rätta
med problemen än att kämpa för en av politiker styrd
sammansättning i Arbetsdomstolen?</pre><pre>Anf.  187  MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Herr talman! Jag framhärdar med att tycka att det
är ett bra förslag som har lagts fram.
Det handlar inte om parter i vanlig mening i de här
diskrimineringsmålen. Detta är ett nytt område, där
jag förmodar att även domarna behöver ökade kun-
skaper. Jag tycker att det är ganska vettigt att använda
dem som redan har de här kunskaperna, och som har
intresserat sig för och engagerat sig i frågorna.
I andra sammanhang drar man vissa mål till spe-
ciella domstolar. En diskussion om att minska antalet
tingsrätter har bl.a. gällt att man behöver mer utbild-
ning. Att inte utnyttja experterna på de här frågorna i
Arbetsdomstolen förefaller mig ganska ogenomtänkt.
Jag tycker att det här är ett sätt att utnyttja de re-
surser som finns.</pre><pre>Anf.  188  CHRISTEL ANDERBERG (m) re-
plik:
Herr talman! Margareta Andersson och Center-
partiet må gärna framhärda i de här påståendena, bara
de inte smittar av sig på övriga partier i riksdagen.
Jämställdhet må vara ganska nytt, men våra all-
männa domstolar har många nya områden som de
tvingas sätta sig in i. Och ofta har de ganska stor
framgång, tycker jag. Om jämställdhetsfrågorna
skulle vara så oerhört knepiga och komplicerade att
en normalt begåvad och välutbildad svensk domare
inte klarar av dem, kan man då inte införa sakkunska-
pen på det sätt som man brukar göra, nämligen genom
att höra utomstående experter som sakkunniga eller
som vittnen? Varför måste partsintressena föras in i
själva domstolen? Tycker verkligen Centerpartiet att
det är förenligt med god rättssäkerhet för alla parter
som processar?</pre><pre>Anf.  189  MARGARETA ANDERSSON (c)
replik:
Herr talman! Jag tycker fortfarande att det är vet-
tigt att använda de kunskaper som finns. Jag tror inte
att alla domare kan omfatta alla mål. Så omfattande är
faktiskt den svenska juridiken i dag. Jag tycker också
att det är ett bra sätt att hantera dessa frågor att man
har en arbetsdomstol som tar hand om arbetsrätten.
Det är ju ett mycket stort och mycket komplicerat
område.
Det är andra frågor, och jag anser att det är bättre
att anlita de experter som finns. På det viset utnyttjar
man resurserna på ett bättre sätt. Jag tycker att man
kan dela på detta.</pre><pre>Anf.  190  CHRISTEL ANDERBERG (m) re-
plik:
Herr talman! Detta är ett fascinerande resone-
mang. Arbetsrätten är ett så stort och så komplicerat
område att utbildade domare inte kan förväntas klara
av det. Men den lilla egenföretagaren eller den lilla
företagaren med tre anställda förväntas klara av alla
dessa 7 000 olika lagar och förordningar som styr
hans verksamhet. Var finns det någon rim och reson i
detta resonemang?</pre><pre>Anf.  191  KIA ANDREASSON (mp):
Herr talman! Miljöpartiet stöder reservation 1 un-
der mom. 3. Den begär att en jämn könsfördelning
införs i en domförhetsregel samt att AD i könsdis-
krimineringsmål bör utökas med två ledamöter som är
experter på diskrimineringsjuridik och jämställdhets-
frågor.
Christel Anderberg hoppades att det inte skulle
smitta på andra partier, men vi har haft den här åsik-
ten hela tiden. Sammansättningen av ledamöterna i
AD är, som vi har hört tidigare, inte representativ utan
består av en stor manlig dominans. Denna omständig-
het hamnar ju i fokus när det gäller mål om könsdis-
kriminering. JämO har reagerat och lagt fram just det
förslag som finns i reservationen.
Sådana här förslag måste tyvärr till. Christel An-
derberg nämnde tidigare diskrimineringsjuridik, men
det har ju varit och är fortfarande det manliga temat
som dominerar. Det är konservativt även i intresse-
sammansättningarna i Arbetsdomstolen. Därför måste
vi gå från ord till handling. Tyvärr är det så. Vi kan
inte vänta och se hela tiden. Det är ju det som föreslås
av utskottet.
Man säger att det är angeläget med en jämn köns-
fördelning. Man säger att det borde vara så, och att
det kommer att bli det på lång sikt. Men hur länge
skall vi vänta? Jag beklagar att inte alla kvinnor här i
riksdagen kunde ställa sig bakom detta. Vi måste göra
handlingskraftiga saker för att få en ändring till stånd.
Det kan ju inte vara riktigt att det år 1997 fortfarande
finns en så stor skillnad mellan kvinnor och män när
det gäller löner och synsättet på arbete - arbetsvärde-
ring.
Miljöpartiet anser i övrigt också att det finns en
anledning att utreda förhållandet mellan tingsrätt och
Arbetsdomstolen. Det är inte så att vi vill skrota Ar-
betsdomstolen, men det finns tvetydigheter som borde
utredas. Det finns principiella skillnader mellan de
mål som handläggs i tingsrätt som första instans och
de mål som Arbetsdomstolen prövar som första in-
stans. Frågan är då om nuvarande ordning när det
gäller de mål som prövas i tingsrätt som första in-
stans, t.ex. anställningsskyddstvister, och som sedan
kan överklagas till Arbetsdomstolen är tillfredsstäl-
lande. Det handlar om två helt skilda domstolar där
rättens sammansättning och kompetens skiljer sig åt.
Men vi återkommer i den frågan eftersom vi inte hade
en reservation den här gången.</pre><pre>Anf.  192  CHRISTEL ANDERBERG (m):
Herr talman! Det finns ju ett alternativ till, Kia
Andreasson. Det är att ni stöttar vårt förslag att vi
avskaffar Arbetsdomstolen, om det nu är ett så stort
problem med att de fackliga representanterna fortfa-
rande är män i stor utsträckning. De fackliga organi-
sationerna är verkligen ägnade att konservera miss-
förhållanden på arbetsmarknaden. Så långt kan vi vara
överens.
Jag kan inte exakt hur det ser ut i de allmänna
domstolarna i dag. Men jag vet att mer än hälften av
dem som söker sig till domarbanan nu är kvinnor. Om
man vill uppnå fler kvinnliga ledamöter i de olika
sammansättningarna i domstolarna, är det väl väldigt
bra att dessa mål förs över till allmän domstol. Där
har vi snart jämvikt, om vi inte redan har det. Inom
några år har vi förmodligen kvinnlig övervikt där.</pre><pre>Anf.  193  KIA ANDREASSON (mp):
Herr talman! Miljöpartiet tycker att det skulle vara
värdefullt med en utredning. I det här läget kan vi inte
säga att vi skall lägga ned Arbetsdomstolen som mo-
deraterna säger. Det är vi absolut inte beredda att
säga. Jag tror att det finns anledning att behålla Ar-
betsdomstolen, men det finns stora komplikationer i
dag. Det är inte helt tillfredsställande. Det var det vi
menade i vår motion.
Sedan är det glädjande, som Christel Anderberg
säger, att det blir fler kvinnor inom juridiken. Men det
finns fortfarande värderingar och praxis som är så
konserverade att det är svårt att se en snabb ändring
på den punkten även om det finns en ljusning. Det är
därför förslaget i reservationen behövs.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 9 oktober.)</pre><pre>14 §  Meddelande om information från rege-
ringen</pre><pre>Förste vice talmannen meddelade att torsdagen
den 9 oktober efter frågestunden omkring kl. 15.00
skulle statsminister Göran Persson lämna information
om aktuella närområdesfrågor.</pre><pre>15 §  Bordläggning</pre><pre>Anmäldes och bordlades
Propositioner
1997/98:10 Skattemyndigheternas medverkan i
brottsutredningar, m.m.
1997/98:31 Immunitet och privilegier för Europol</pre><pre>16 §  Anmälan om interpellationer</pre><pre>Anmäldes att följande interpellationer framställts
den 7 oktober</pre><pre>1997/98:13 av Siw Persson (fp) till justitieministern
Polisväsendet
den 8 oktober</pre><pre>1997/98:14 av Peter Eriksson (mp) till utrikesminis-
tern
Regeringens informationskampanj om Amsterdam-
fördraget</pre><pre>Interpellationerna redovisas i bilaga som fogas till
riksdagens snabbprotokoll tisdagen den 21 oktober.</pre><pre>17 §  Anmälan om fråga för skriftliga svar</pre><pre>Anmäldes att följande fråga för skriftliga svar
framställts
den 7 oktober</pre><pre>1997/98:37 av Rose-Marie Frebran (kd) till statsrådet
Leif Blomberg
En ny integrationsmyndighet</pre><pre>Frågan redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 21 oktober.</pre><pre>18 §  Anmälan om skriftliga svar på frågor</pre><pre>Anmäldes att följande skriftliga svar på frågor in-
kommit
den 8 oktober</pre><pre>1997/98:29 av Lilian Virgin (s) till finansministern
Sammanslagning av Svenska Penninglotteriet AB och
AB Tipstjänst
1997/98:30 av Bengt Kronblad (s) till statsrådet Maj-
Inger Klingvall
Utbetalningen av decemberpensionerna
1997/98:32 av Owe Hellberg (v) till inrikesministern
Lantmäteriverket
1997/98:34 av Eva Goës (mp) till näringsministern
Polenkabeln
1997/98:35 av Ola Karlsson (m) till inrikesministern
Kommunal näringsverksamhet</pre><pre>Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 21 oktober.</pre><pre>19 §  Kammaren åtskildes kl. 20.59.</pre><pre>
Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 7 §
anf. 42 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 9 § anf. 89
(delvis),
tredje vice talmannen därefter t.o.m. 11 § anf. 126
(delvis)
av talmannen därefter till ajourneringen kl. 16.02 och
av förste vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.</pre>