Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1997/98:115

Fredagen den 29 maj

Kl. 09.00 - 19.33

---

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

------------------------------------------------------------

1 § Meddelande om tisdagen den 2 juni

Talmannen meddelade att arbetsplenum tisdagen
den 2 juni skulle inledas kl. 10.00 med trafikutskottets
betänkande TU10. Votering av tidigare slutdebattera-
de ärenden samt trafikutskottets betänkande TU10
beräknades inte äga rum före kl. 12.00.

2 § Meddelande om torsdagen den 4 juni

Talmannen meddelade att vid frågestunden tors-
dagen den 14 maj kl. 14.00 skulle följande statsråd
närvara:
Justitieminister Laila Freivalds, socialminister
Margot Wallström, finansminister Erik Åsbrink,
kommunikationsminister Ines Uusmann, kulturminis-
ter Marita Ulvskog, jordbruksminister Annika Åhn-
berg och statsrådet Lars Engqvist.
Talmannen meddelade vidare att efter frågestun-
den omkring kl. 15.00 skulle socialminister Margot
Wallström lämna information om regeringens skrivel-
se En samlad narkotikapolitisk strategi, samt om det
särskilda mötet i FN:s generalförsamling den 8-
10 juni 1998 om narkotika.

3 § Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Trafikutskottets betänkande 1997/98:TU10
Justitieutskottets betänkanden 1997/98:JuU21 och
JuU20
Lagutskottets betänkande 1997/98:LU27
Utrikesutskottets betänkande 1997/98:UU16
Näringsutskottets betänkande 1997/98:NU15
Konstitutionsutskottets betänkanden 1997/98:KU20
och KU27

4 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som
slutdebatterats den 28 juni

JuU13 Kvinnofrid
Mom. 3 (kvinnofridsbrottet)
Yrkanden:
1. utskottet
2. res. 1 (fp)
3. under överläggningen framställt yrk. (kd)
Förberedande votering:
20 för res. 1
55 för yrk.
211 avstod
63 frånvarande
Kammaren biträdde yrk.
Huvudvotering:
189 för utskottet
81 för yrk.
18 avstod
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 137 s, 1 m, 21 c, 1 fp, 16 v, 13 mp
För yrk.: 71 m, 10 kd
Avstod: 18 fp
Frånvarande: 24 s, 8 m, 6 c, 7 fp, 6 v, 5 mp, 5 kd

Mom. 7 (översyn av bestämmelserna om sexualbrott)
1. utskottet
2. res. 4 (c, fp, mp)
Votering:
236 för utskottet
52 för res. 4
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 136 s, 73 m, 1 c, 16 v, 10 kd
För res. 4: 20 c, 19 fp, 13 mp
Frånvarande: 25 s, 7 m, 6 c, 7 fp, 6 v, 5 mp, 5 kd
Catherine Persson (s) anmälde att hon avsett att rösta
ja men markerats som frånvarande.

Mom. 12 (kravet på dubbel straffbarhet vid köns-
stympning)
1. utskottet
2. res. 6 (c, v)
Votering:
248 för utskottet
41 för res. 6
60 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 137 s, 73 m, 17 fp, 1 v, 10 mp, 10 kd
För res. 6: 21 c, 2 fp, 15 v, 3 mp
Frånvarande: 24 s, 7 m, 6 c, 7 fp, 6 v, 5 mp, 5 kd
Kenneth Kvist (v) anmälde att han avsett att rösta nej
men markerats ha röstat ja.

Mom. 16 (förbud mot köp av sexuella tjänster)
1. utskottet
2. res. 10 (m, fp)
3. res. 11 (kd)
Förberedande votering:
91 för res. 10
13 för res. 11
184 avstod
61 frånvarande
Kammaren biträdde res. 10.
Huvudvotering:
181 för utskottet
92 för res. 10
13 avstod
63 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 133 s, 19 c, 2 fp, 15 v, 12 mp
För res. 10: 1 s, 73 m, 1 c, 16 fp, 1 v
Avstod: 1 s, 1 fp, 1 mp, 10 kd
Frånvarande: 26 s, 7 m, 7 c, 7 fp, 6 v, 5 mp, 5 kd

Mom. 22 (forskningsprojekt inom EU om prostitu-
tion)
1. utskottet
2. res. 17 (mp)
Votering:
259 för utskottet
28 för res. 17
62 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 137 s, 72 m, 21 c, 18 fp, 1 v, 10 kd
För res. 17: 1 fp, 14 v, 13 mp
Frånvarande: 24 s, 8 m, 6 c, 7 fp, 7 v, 5 mp, 5 kd

Mom. 27 (utvidgade möjligheter till uppehållstillstånd
i anknytningsfall)
1. utskottet
2. res. 22 (v)
Votering:
252 för utskottet
18 för res. 22
19 avstod
60 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 137 s, 73 m, 20 c, 1 fp, 11 mp, 10 kd
För res. 22: 16 v, 2 mp
Avstod: 1 c, 18 fp
Frånvarande: 24 s, 7 m, 6 c, 7 fp, 6 v, 5 mp, 5 kd
Ann-Kristin Føsker (fp) anmälde att hon avsett att
avstå från att rösta men markerats ha röstat ja.

Mom. 32 (socialtjänstlagen)
1. utskottet
2. res. 26 (v, mp, kd)
Votering:
166 för utskottet
39 för res. 26
83 avstod
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 137 s, 2 m, 9 c, 18 fp
För res. 26: 16 v, 13 mp, 10 kd
Avstod: 71 m, 12 c
Frånvarande: 24 s, 7 m, 6 c, 8 fp, 6 v, 5 mp, 5 kd
Annika Jonsell (m) och Sivert Carlsson (c) anmälde
att de avsett att avstå från att rösta men markerats ha
röstat ja.

Mom. 33 (utsatta flickor)
1. utskottet
2. res. 27 (v, mp)
Votering:
256 för utskottet
32 för res. 27
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 137 s, 73 m, 21 c, 15 fp, 10 kd
För res. 27: 3 fp, 16 v, 13 mp
Frånvarande: 24 s, 7 m, 6 c, 8 fp, 6 v, 5 mp, 5 kd

Mom. 40 (vårdgaranti)
1. utskottet
2. res. 30 (fp, mp)
Votering:
256 för utskottet
32 för res. 30
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 137 s, 73 m, 21 c, 15 v, 10 kd
För res. 30: 19 fp, 13 mp
Frånvarande: 24 s, 7 m, 6 c, 7 fp, 7 v, 5 mp, 5 kd

Mom. 48 (besöksförbud)
1. utskottet
2. res. 43 (fp)
Votering:
141 för utskottet
18 för res. 43
126 avstod
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 136 s, 2 c, 3 v
För res. 43: 18 fp
Avstod: 73 m, 19 c, 12 v, 13 mp, 9 kd
Frånvarande: 25 s, 7 m, 6 c, 8 fp, 7 v, 5 mp, 6 kd

Mom. 49 (myndighetssamverkan)
1. utskottet
2. res. 46 (c)
Votering:
247 för utskottet
23 för res. 46
19 avstod
60 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 137 s, 72 m, 16 v, 12 mp, 10 kd
För res. 46: 1 m, 21 c, 1 mp
Avstod: 19 fp
Frånvarande: 24 s, 7 m, 6 c, 7 fp, 6 v, 5 mp, 5 kd

Mom. 56 (informationsinsatser)
1. utskottet
2. res. 54 (v)
Votering:
271 för utskottet
17 för res. 54
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 137 s, 72 m, 21 c, 19 fp, 12 mp, 10 kd
För res. 54: 16 v, 1 mp
Frånvarande: 24 s, 8 m, 6 c, 7 fp, 6 v, 5 mp, 5 kd

Mom. 62 (forskning kring de bakomliggande orsaker-
na till våld i nära relationer)
1. utskottet
2. res. 60 (m)
Votering:
213 för utskottet
76 för res. 60
60 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 137 s, 21 c, 16 fp, 16 v, 13 mp, 10 kd
För res. 60: 73 m, 3 fp
Frånvarande: 24 s, 7 m, 6 c, 7 fp, 6 v, 5 mp, 5 kd

Mom. 63 (kartläggning av sambandet mellan vålds-
pornografi och våld mot kvinnor)
1. utskottet
2. res. 61 (c, fp, v, mp, kd)
Votering:
211 för utskottet
78 för res. 61
60 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 137 s, 73 m, 1 c
För res. 61: 20 c, 19 fp, 16 v, 13 mp, 10 kd
Frånvarande: 24 s, 7 m, 6 c, 7 fp, 6 v, 5 mp, 5 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

KU24 En ny Europadomstol
Kammaren biföll utskottets hemställan.

FiU25 Statlig fastighetsförvaltning och lokalför-
sörjning, m.m.
Mom. 1 (modell för hyressättningen)
1. utskottet
2. res. 1 (m, v, mp)
Votering:
187 för utskottet
100 för res. 1
62 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 136 s, 20 c, 19 fp, 2 v, 10 kd
För res. 1: 73 m, 14 v, 13 mp
Frånvarande: 25 s, 7 m, 7 c, 7 fp, 6 v, 5 mp, 5 kd

Mom. 2 (sänkt avkastningskrav på ändamålsfastighet)
1. utskottet
2. res. 2 (fp, kd)
Votering:
168 för utskottet
41 för res. 2
78 avstod
62 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 137 s, 19 c, 10 v, 2 mp
För res. 2: 1 c, 19 fp, 11 mp, 10 kd
Avstod: 72 m, 6 v
Frånvarande: 24 s, 8 m, 7 c, 7 fp, 6 v, 5 mp, 5 kd

Mom. 5 (ägande av Specialfastigheter Sverige AB och
Civitas Holding AB)
1. utskottet
2. res. 6 (m, fp, mp, kd)
Votering:
161 för utskottet
115 för res. 6
11 avstod
62 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 137 s, 20 c, 4 v
För res. 6: 73 m, 19 fp, 13 mp, 10 kd
Avstod: 11 v
Frånvarande: 24 s, 7 m, 7 c, 7 fp, 7 v, 5 mp, 5 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

FiU29 Förvaltningen av statsskulden
Kammaren biföll utskottets hemställan.

SkU29 Gruppregistrering i mervärdesskattesys-
temet, m.m.
1. utskottet
2. res. (m, c, fp, kd)
Votering:
164 för utskottet
119 för res.
66 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 136 s, 16 v, 12 mp
För res.: 71 m, 21 c, 18 fp, 9 kd
Frånvarande: 25 s, 9 m, 6 c, 8 fp, 6 v, 6 mp, 6 kd

JuU23 Immunitet och privilegier för kommissio-
nen för skydd av Östersjöns marina miljö
Kammaren biföll utskottets hemställan.

LU26 Aktiebolagets organisation, m.m.
Mom. 2 (beredning av styrelseval)
1. utskottet
2. res. 1 (c, fp)
Votering:
248 för utskottet
41 för res. 1
60 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 137 s, 72 m, 16 v, 13 mp, 10 kd
För res. 1: 1 m, 21 c, 19 fp
Frånvarande: 24 s, 7 m, 6 c, 7 fp, 6 v, 5 mp, 5 kd

Mom. 5 (styrelsens sammansättning m.m.)
1. utskottet
2. res. 3 (v)
Votering:
270 för utskottet
17 för res. 3
1 avstod
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 137 s, 73 m, 21 c, 18 fp, 1 v, 10 mp, 10
kd
För res. 3: 15 v, 2 mp
Avstod: 1 fp
Frånvarande: 24 s, 7 m, 6 c, 7 fp, 6 v, 6 mp, 5 kd

Mom. 6 (ställföreträdarjäv)
1. utskottet
2. res. 4 (m, fp, mp)
Votering:
184 för utskottet
104 för res. 4
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 137 s, 1 m, 20 c, 16 v, 10 kd
För res. 4: 72 m, 19 fp, 13 mp
Frånvarande: 24 s, 7 m, 7 c, 7 fp, 6 v, 5 mp, 5 kd

Mom. 23 (revisors skyldigheter vid brottsmisstanke)
1. utskottet
2. res. 18 (m)
Votering:
215 för utskottet
72 för res. 18
62 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 136 s, 21 c, 19 fp, 16 v, 13 mp, 10 kd
För res. 18: 72 m
Frånvarande: 25 s, 8 m, 6 c, 7 fp, 6 v, 5 mp, 5 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

KrU17 Folkbildning
Mom. 2 (arbetslösa som en prioriterad grupp)
1. utskottet
2. res. 2 (m, kd)
Votering:
206 för utskottet
83 för res. 2
60 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 137 s, 21 c, 19 fp, 16 v, 13 mp
För res. 2: 73 m, 10 kd
Frånvarande: 24 s, 7 m, 6 c, 7 fp, 6 v, 5 mp, 5 kd

Mom. 8 (forskning om folkbildning)
1. utskottet
2. res. 4 (mp)
Votering:
276 för utskottet
13 för res. 4
60 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 137 s, 73 m, 21 c, 19 fp, 16 v, 10 kd
För res. 4: 13 mp
Frånvarande: 24 s, 7 m, 6 c, 7 fp, 6 v, 5 mp, 5 kd

Mom. 9 (ändrade grunder för Folkbildningsrådets
fördelning av statsbidrag till folkhögskolan)
1. utskottet
2. res. 5 (v, mp)
Votering:
260 för utskottet
29 för res. 5
60 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 137 s, 73 m, 21 c, 19 fp, 10 kd
För res. 5: 16 v, 13 mp
Frånvarande: 24 s, 7 m, 6 c, 7 fp, 6 v, 5 mp, 5 kd

Mom. 19 (nya resurser för folkbildningens kulturupp-
drag)
1. utskottet
2. res. 10 (v)
Votering:
261 för utskottet
16 för res. 10
11 avstod
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 137 s, 73 m, 21 c, 19 fp, 1 mp, 10 kd
För res. 10: 16 v
Avstod: 11 mp
Frånvarande: 24 s, 7 m, 6 c, 7 fp, 6 v, 6 mp, 5 kd

Mom. 21 (omfördelning av medel inom kunskapslyf-
tet)
1. utskottet
2. res. 12 (v)
Votering:
259 för utskottet
16 för res. 12
13 avstod
61 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 137 s, 72 m, 21 c, 19 fp, 10 kd
För res. 12: 16 v
Avstod: 13 mp
Frånvarande: 24 s, 8 m, 6 c, 7 fp, 6 v, 5 mp, 5 kd

Mom. 23 (folkmusik och folkdans)
1. utskottet
2. res. 13 (mp)
Votering:
263 för utskottet
14 för res. 13
10 avstod
62 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 136 s, 72 m, 21 c, 19 fp, 5 v, 10 kd
För res. 13: 1 v, 13 mp
Avstod: 10 v
Frånvarande: 25 s, 8 m, 6 c, 7 fp, 6 v, 5 mp, 5 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Meddelande om samlad votering

Talmannen meddelade att trafikutskottets betän-
kanden TU11 och TU12, utrikesutskottets betänkan-
den UU19 och UU20 samt skatteutskottets betänkan-
den SkU27 och SkU26 skulle avgöras i ett samman-
hang efter avslutad debatt.

5 § Ny körkortslag m.m.

Föredrogs
Trafikutskottets betänkande 1997/98:TU11
Ny körkortslag m.m. (prop. 1997/98:124)

Anf. 1 BIRGITTA WISTRAND (m):
Fru talman! Så har det hänt igen. Regeringen får
vika. Regeringen behöver ändra förslag som man har
lagt fram. Denna gång handlar det om trafikfrågor.
Denna gång handlar det om möjligheter för ungdomar
att köra moped och träna sig i att vara trafikanter.
I den proposition som regeringen lade fram före-
slog man nämligen att åldern skulle höjas till 16 år
och att det skulle krävas körkort. Men nu har några
socialdemokratiska ledamöter i trafikutskottet lagt
fram en motion med likalydande förslag som vi andra
redan har avgivit, så nu får vi en majoritet kring vår
uppfattning att vi skall be regeringen att komma till-
baka med ett förändrat förslag, som innebär att man
får köra moped från 15 år efter en viss utbildning och
att det skall finnas ett mopedkörkort. Vi har också
enats om att det måste ske skyndsamt så att reglerna
kan träda i kraft i början av nästa år.
Körkort är en viktig fråga för väldigt många. I
Sverige har nära 5,5 miljoner människor körkort i
dag, och de rattar runt med de ungefär 4 miljoner
bilar som landet står till tjänst med. Motorcyklar,
traktorer och skotrar kräver också sina förarbevis och
kort.
Vi har fått två exempel ganska nyligen på hur vik-
tiga körkorten är. Den första händelsen inträffade i
somras. Det var då Vägverket med anledning av be-
sluten om nollvisionen tyckte att säkerheten för upp-
körning inte var tillräckligt bra på vissa platser och
ville minska antalet uppkörningsplatser med nästan
hälften. Detta skapade en folkstorm utan like.
Efter diskussioner med Vägverket bl.a. i trafikut-
skottet och i massmedierna fick verket ändra försla-
get. Nu blir det alltså möjligt att köra upp på de stäl-
len som det har varit möjligt att köra upp på tidigare.
En annan diskussion utbröt när 104-åringen - nu-
mera 105-åringen - krockade på Klara strand. Man
började diskutera om man verkligen skall få köra bil
när man är 104 eller 105 år. Denna fråga tycker jag
också är intressant. Alltfler människor kommer att
köra bil allt äldre och allt längre.
Jag vill hävda att det är oerhört betydelsefullt för
människor att ha körkort och ha möjlighet att köra bil.
Vi kommer att få ta ställning till frågor om hur länge
man får köra bil och på vilket sätt detta skall kunna
regleras så att trafiksäkerheten inte äventyras.
Därför är det intressant att Vägverket i sin natio-
nella plan om vägtransportsystemet för 1997 faktiskt
inte tar upp frågan om körkortets betydelse när det
gäller säkerhetsfrågorna. I Norge har man forskat
ganska mycket kring detta. Jag tror att det skulle vara
intressant för Vägverket att ta del av det. Där visar
man nämligen bl.a. att det i första hand faktiskt är
förare i yngre åldrar som är inblandade i olyckor.
Trots att de äldre har blivit alltfler står de för en väl-
digt liten andel av olyckorna. Det ser man även om
man tittar på gruppen över 75 år.
Körkortet är viktigt för individen och för friheten.
Därför kan man kanske tänka sig att det i en framtid
blir mer vanligt med s.k. begränsade körkort, vilket ju
redan finns i blygsam skala. Man får t.ex. bara köra i
dagsljus eller i lågtrafik och på en viss sträcka. Jag
tror att sådana förslag är bättre än att beröva männi-
skor sina körkort.
I § 3 i den nya körkortslagen står det ingenting om
dessa frågor, men i en framtid tror jag att 85-
plussarna kommer att finnas med.
Fru talman! Körkorten är inte viktiga bara för de
äldre. De är också viktiga för de yngre. En studie som
nyligen gjordes på kulturgeografiska institutionen i
Göteborg visar att sambandet mellan körkort och jobb
är oerhört stort. Här kan vi se hur lågkonjunkturen har
påverkat möjligheterna för våra 18-åringar att ta kör-
kort. Redan 1990 gick botten ur för deras del. På ett
enda år minskade andelen 18-åringar som tog körkort
från varannan till var tredje. Sedan har det fortsatt
nedåt.
Minskningen gäller inte bara de allra yngsta, utan
det gäller också 20-24-åringarna. 1996 hade 71 % av
dem körkort, medan det 1989 var 82 %.
Om vi tittar på vem som har arbete och körkort
kan vi se att hälften av alla 18-24-åringar arbetade
heltid för tio år sedan. Nu, tio år senare, är det bara
30 % som arbetar heltid. Körkorts- och bilinnehaven
har gått ned med över 13 %.
Detta gäller inte bara i glesbygd. Det gäller fram-
för allt i storstad. Skillnaden ökar också mellan kvin-
nor och män. Det är allt färre kvinnor som tar körkort
i förhållande till antalet män.
Ser man på detta ur ett frihetsperspektiv, som jag
gärna vill göra, ser man att det betyder att dagens
ungdomar har mindre möjligheter att röra sig fritt,
särskilt när det gäller längre sträckor, än vad ungdo-
mar hade för tio år sedan. Jag tycker att det är bety-
delsefullt att man ser att dessa frågor också hänger
samman med arbetslösheten och våra möjligheter att
ge våra ungdomar jobb. Även här tycker jag att det är
viktigt att diskutera att de pålagor som regeringen
lägger på den enskilde också hindrar ungdomar att ta
körkort. Därför är det viktigt att bli av med pålagorna
och sänka skatterna. Då får ungdomar möjligheter att
ta sina körkort.
Vi vill naturligtvis också hindra regeringen från att
försvåra för ungdomarna att ta körkort. Vi tycker t.ex.
att det skall vara fortsatt möjligt att ta körkort på egen
hand på det sätt som har varit möjligt tidigare. Det
gäller också de körkortsingripanden som regeringen
nu föreslår. Vi tror inte att regeringen har klart för sig
att det upplevs som en oerhört stor inskränkning i
friheten att bli fråntagen körkortet. Man vill t.ex.
minska fristen från tre till två dagar när det gäller
rätten att köra efter ett omhändertagande av körkortet.
Vi vill ligga kvar vid tre dagar.
Jag vill därför yrka bifall till vår reservation nr 1.
Jag stöder självfallet våra reservationer 2, 4 och 5,
men jag begär inte votering om dem.
Däremot vill jag avsluta mitt anförande där jag
började. Regeringen lyckades som sagt inte på alla
punkter göra det svårare för svenskarna att ta körkort.
Nu kan våra 15-åriga ungdomar få rätt att köra den
nya EU-mopeden. Vi moderater tyckte att det var fel
att ställa samma behörighetskrav när det gäller denna
moped som när det gäller moped klass 1. Vi tror att
det nya mopedkörkortet kan vara ett första steg mot
att lära sig trafikregler och säkerhet, som våra ung-
domar behöver i framtiden.
Därför ser vi fram emot ett nytt förslag från rege-
ringen om behörighetsålder och om utbildningen när
det gäller ett nytt mopedkörkort.

Anf. 2 SIVERT CARLSSON (c):
Fru talman! Jag skall av tidsskäl begränsa mig till
två avsnitt i betänkandet. Det är ett betänkande som
innehåller såväl förändringar föranledda av omstruk-
tureringar i författningen som ett antal skärpningar
som jag i huvudsak tycker är väl motiverade. Det
gäller också den föreslagna försöksverksamheten med
villkorlig körkortsåterkallelse.
Fru talman! Regeringen har, som vi nyss hört, i
propositionen om ny körkortslag föreslagit föränd-
ringar när det gäller åldersgränser och behörighets-
krav för att få köra moped. Dessa fordon föreslås
indelas i två klasser med bl.a. krav på 25 kilometer i
timmen för klass 2 och 45 kilometer i timmen för
klass 1 som högsta hastighet. För klass 2 föreslår
regeringen i propositionen bestämmelser motsvarande
dagens. För klass 1 föreslås krav på körkort och en
lägsta åldersgräns på 16 år.
Det är i sammanhanget värt att notera att det inte
finns några EU-bestämmelser som reglerar behörighe-
ten att köra den s.k. EU-mopeden. Dessa behörighets-
krav bestämmer vi själva. Mot den bakgrunden är
regeringens förslag om körkort och 16-årsgräns oför-
klarligt.
Jag menar att det verkar såväl överdrivet som föga
genomtänkt att kräva körkort motsvarande motorcykel
för att få köra en moped som bara marginellt avviker
från dagens mopeder. För många ungdomar innebär
mopeden dessutom en valfrihet och en trafikinskol-
ning för kommande körkort.
Vi menar alltså från Centerns sida att 15-
årsgränsen bör gälla även för EU-mopeden, men att
en viss utbildning - dock inte körkortsutbildning -
bör genomgås för att få köra EU-mopeden. Denna
utbildning bör kunna anordnas av skolan, studieför-
bunden eller andra frivilligorganisationer.
Flera andra partier har, som vi vet, motionerat om
liknande krav. Därför är det, fru talman, glädjande att
ett enigt utskott nu - efter ett antal turer och sedan
socialdemokraterna retirerat och också funnit för gott
att ansluta sig till oppositionens förslag - lägger fram
ett betänkande som i denna del väl rimmar med cen-
terförslaget. Utskottet förutsätter dessutom att de nya
reglerna om EU-mopeden träder i kraft under det
första halvåret 1999.
Fru talman! Med anledning av propositionen om
ny körkortslag återkommer Centern till frågan om
behörighetskrav för att köra terrängskoter. Vi menar
att det bör ställas krav på såväl utbildning som någon
form av godkänt prov för att få köra detta fordon.
Dock tycker vi att det förefaller något ologiskt att
kräva traktorkörkort för att köra skoter. Eftersom
skotrar mig veterligt enbart undantagsvis framförs på
allmän väg torde det finnas skäl att ha ett enklare
förfarande än krav på traktorkörkort.
Nu säger utskottet - det är inte ovanligt - att frå-
gan bereds, men fram till dess att jag verkligen ser ett
regeringsförslag om annan förarlicens än traktorkör-
kort för skoterkörning vill jag medverka till att hålla
frågan levande. Därför yrkar jag, fru talman, avslut-
ningsvis bifall till motion nr 3 i detta betänkande.

Anf. 3 LENNART FREMLING (fp):
Fru talman! I dag har vi en lång talarlista med
många viktiga frågor. Vi som diskuterar dagens första
ärende måste då känna ansvar för att även senare
ärenden under dagen hinner diskuteras. Därför skall
jag fatta mig kort.
Vi inom Folkpartiet anser att man borde ha för-
enklat lagstiftningen i körkortslagen i enlighet med
förslagen från Körkortsutredningen. Vi är därför
kritiska mot regeringen för att man avstått från att ta
ett tydligt samlat grepp i den aktuella propositionen.
Vi är också kritiska till det snabba ikraftträdandet.
Vi ansåg att lagen borde träda i kraft först den 1 janu-
ari 1999. Tiden mellan beslutet här i riksdagen och
ikraftträdandet blir annars alldeles för kort. Nu är den
frågan kopplad till yrkestrafiklagstiftningen, som
riksdagen nyligen har beslutat om, och därför har vi
inget särskilt yrkande om detta. Men jag vill ändå
markera det, eftersom det är ett generellt problem i
riksdagen att vi ganska ofta fattar beslut som får gil-
tighet alltför snabbt.
Vi från Folkpartiets sida har också uppmärksam-
mat problemet med att födelseland anges på körkor-
ten. Där har vi fått en behandling i utskottet där ut-
skottet delar vår uppfattning om att man skall driva
förhandlingar inom EU för att förändra den här ord-
ningen så att körkortshavarens födelseland inte skall
behöva anges på körkortet. Motionsyrkandet har alltså
blivit tillgodosett, och vi är nöjda med det.
Slutligen vill jag anknyta till den debatt som hölls
i går under rubriken Kvinnofrid. Vi inom Folkpartiet
menar att det bör övervägas om man inte skall kunna
återkalla körkortet för gärningsmän som begår våld
mot nära anhöriga.
Fru talman! Vår inställning till de detaljfrågor som
behandlas i betänkandet framgår tydligt av betänkan-
det. Jag behöver därför inte ytterligare ta kammarens
tid i anspråk.

Anf. 4 KARL-ERIK PERSSON (v):
Fru talman! Jag tänkte ta upp det avsnitt som
handlar om återkallande av körkort. Nu föreslås det
att man kan få köra i ytterligare två dagar mot tidigare
tre. Motiveringen till det, sades det i utskottet, är att
om man mister sitt körkort i Norrland så skall man
kunna köra hem sin bil, även om man kommer från
t.ex. Skåne. Det skulle man klara på de 48 timmar
som det här gäller.
Jag tycker faktiskt att detta är en okynnesändring.
Det visar att Kommunikationsdepartementet inte är
bekant med verkligheten utanför de egna väggarna.
Detta kommer att innebära stora problem för den som
är åkare och har en lastbil eller eventuellt två. Mister
han körkortet för exempelvis fortkörning blir han av
med sitt körkort i en månads tid, om han inte kör
alldeles för fort. Det innebär att han skall försöka få
tag i en chaufför och ta reda på vilka kunskaper den
personen har på två dagar. Det är inte det lättaste.
Jag tycker att det skulle kunna fortsätta att vara tre
dagar som det har varit förut. Det finns alltså ingen-
ting i trafikutskottets betänkande eller i regeringens
proposition som säger att man gör det här av trafiksä-
kerhetsskäl. Om det vore på det viset skulle man ju
kunna visa vilken skillnad det gör från trafiksäker-
hetssynpunkt om man får köra i två dagar eller i tre
dagar utan sitt ordinarie körkort.
Många talar i andra sammanhang om vikten av
gynnsamma villkor för småföretagen - det är de som
skall avhjälpa arbetslösheten. 60 % av verksamheten
inom åkerinäringen bedrivs i småföretag. Det är dem
man försvårar för om man genomför förslaget - stora
åkerier klarar det med all säkerhet. Men små åkare
eller taxiägare är tvungna att köra nästan dygnet runt
för att det över huvud taget skall gå ihop, och genom
det här förslaget försämrar man med ett enda penn-
drag deras villkor utan någon som helst motivering.
Utskottet skriver längst upp på s. 21 i betänkande:
"Utskottet finner den frist som regeringen föreslår väl
avvägd." Jag vill då fråga utskottets talesman: Vad
var det för fel på den förra fristen? Var inte den väl
avvägd? Vad är skillnaden mellan två och tre dagar?
Ja, det är naturligtvis 24 timmar - det vet jag också -
men jag hoppas att jag inte får det svaret utan ett
verkligt svar på varför man vill genomföra den här
förändringen. Det går inte att läsa ut av propositionen,
och det går inte att läsa ut av betänkandet.
Fru talman! Jag tycker att det här förslaget skall
tillbakavisas. Det finns faktiskt en möjlighet att göra
det, nämligen om Miljöpartiet röstar för reservation 5
under mom. 17, där jag tillsammans med de borgerli-
ga partierna föreslår att riksdagen avvisar förslaget,
eftersom det inte har någonting med trafiksäkerhet att
göra. På det sättet skulle vi kanske få regeringen att
tänka om och titta på den verklighet som finns utanför
kanslihuset, både i det här fallet och andra gånger.
Det bör vi göra om vi menar någonting med att vi vill
skydda de små i samhället.
Det här förslaget har som sagt inte har något med
trafiksäkerhet att göra. Andra brott där man drar kör-
kortet direkt på platsen är mycket grövre. Den här
lagstiftningen kommer i stort sett bara att användas
mot fortkörning. Det rör sig om att man mister kör-
kortet en à två månader, upp till tre månader, och
detta drabbar åkerinäringens småföretagare, som för
det mesta kör själva och blir avbytta eller också har
två bilar och kör den ena själv och har chaufför för
den andra.
Fru talman! Med det här yrkar jag bifall till reser-
vation nr 5 under mom. 17.

Anf. 5 LENA SANDLIN (s):
Fru talman! I dag debatterar vi alltså en ny kör-
kortslag. Vår ambition är att renodla körkortslagen
och göra den mer lättillgänglig. Under årens lopp har
författningar ändrats och kompletterats. Det har gjorts
i en sådan omfattning att regelverket har blivit svår-
tillgängligt. Och i vissa fall har det skapat tillämp-
ningsproblem.
Den nya körkortslagen skall innehålla för den en-
skilde och utifrån trafiksäkerhetssynpunkt de mest
betydelsefulla bestämmelserna om körkort, körkort-
stillstånd och traktorkort. Det innebär att vissa delar
flyttas från körkortslagen. Det gäller reglerna om
taxiförarbehörighet, som flyttas över till yrkestrafikla-
gen. Och det gäller trafikskoleverksamheten, som
föreslås regleras i en helt ny lag om trafikskolor.
Den nya körkortslagen innehåller inte bara om-
struktureringar utan också vissa förändringar när det
gäller sakinnehållet. En justering som görs är att det i
framtiden skall krävas körkortstillstånd vid all form
av övningskörning. Tidigare har det inte krävts kör-
kortstillstånd vid övningskörning i trafikskola, gym-
nasieskola, komvux eller inom Försvarsmakten. Men
nu föreslås alltså en förändring så att det alltid krävs
körkortstillstånd vid övningskörning.
En annan förändring är att mer fokus sätts på den
person som övervakar övningskörningen. Vid all
privat övningskörning skall det i framtiden krävas att
den som övervakar övningskörningen är godkänd
handledare. Den som har fyllt 16 år får sedan några år
tillbaka övningsköra privat, under förutsättning att det
sker under uppsikt av en person som är godkänd som
handledare för den som övningskör. Detta har tidigare
inte gällt den som har fyllt 17 år och 6 månader, utan
då har detta krav upphört. Här vill vi alltså göra en
förändring. Framöver skall alla som har uppsikt över
privat övningskörning vara en godkänd handledare.
För att bli godkänd som handledare krävs det att man
har fyllt 24 år, att man har haft körkort sedan 5 år
tillbaka och naturligtvis att man har ett körkort med
behörighet för det fordon som övningskörningen
avser.
Fru talman! Genom vårt medlemskap i EU skall vi
i Sverige anpassa och harmonisera definitionen av
begreppet moped. Inom EU har man delat in mope-
derna i två klasser, moped klass I, som inte får köras
fortare än 45 kilometer i timmen, och moped klass II,
som inte får köras fortare än 25 kilometer i timmen.
Detta skall vi i Sverige alltså anpassa oss till. Vi har
dock fått dispens när det gäller vår moped som får
köras i 30 kilometer i timmen. Vår 30-moppe kommer
att få säljas fram till år 2003, och sedan får dessa
mopeder finnas kvar under sin livslängd.
EU säger ingenting om behörighetskrav och lik-
nande, utan varje enskilt land får fatta beslut om detta.
Regeringen har föreslagit att behörighetskravet för
moped klass I skall vara 16 år samt körkort och för
moped klass II 15 år.
Fru talman! I ett första skede är vi i utskottet be-
redda att bifalla detta förslag från regeringen. Men vi
är rörande överens i utskottet - utskottet är enigt - om
att vi vill vidga tillgängligheten ytterligare för moped
klass I. Därför har vi efter bifall till en socialdemo-
kratisk motion, T53, gett regeringen i uppdrag att
snarast möjligt återkomma till riksdagen med förslag
dels om en behörighetsålder på 15 år, dels om en
obligatorisk utbildning och behörighetsbevis för att få
framföra denna moped. Från utskottets sida menar vi
att denna utbildning bör kunna ske inom ramen för
skolan, inom studieförbunden, inom frivilligorganisa-
tionerna, inom branschen eller vid en körskola.
Vår bedömning är att dessa nya regler skall kunna
träda i kraft under första halvåret 1999. Fram till dess
att de nya reglerna kan tas i bruk, under en övergång-
speriod, menar vi att regeringens förslag är bra, efter-
som det innebär att vi vidgar behörigheten från A1,
som är lätt motorcykel, till att i stället ge alla former
av körkort behörighet till framförande av den nya EU-
mopeden.
Moped klass I är en moped som kommer i många
modeller, men kanske framför allt i form av skotrar.
Det gör att tillgängligheten ökar för den kategori
människor som kan komma att använda denna moped
för att fylla ett transportbehov, både i städerna och ute
på landsbygden. Den nya mopeden kommer inte bara
att attrahera motorintresserade ungdomar. Vi tror att
denna nya moped kan föra med sig flera olika positiva
effekter, t.ex. färre bilar i stadskärnorna, mindre par-
keringsproblem och minskade luftföroreningar.
Dessutom menar vi att trafiksäkerheten kan ta ett steg
framåt, eftersom vi framöver kommer att kräva att alla
som skall köra EU-mopeden skall genomgå en obliga-
torisk utbildning för att få framföra detta fordon.
Fru talman! En annan EU-anpassning handlar om
att körkortsbehörigheten för tung lastbil och buss
begränsas att gälla på så sätt att körkortshavaren var
tionde år från 45 års ålder på nytt måste visa att hon
eller han uppfyller de medicinska kraven för behörig-
heten.
Vi har i dag också att ta ställning till en försöks-
verksamhet på fem år med villkorlig körkortsåterkal-
lelse. Det handlar om att personer som har gjort sig
skyldiga till trafikonykterhetsbrott efter alkoholförtä-
ring kan ansöka om att delta i denna försöksverksam-
het om de bor i Västerbottens, Stockholms eller Ös-
tergötlands län. Den enskilde kommer själv att få stå
för de kostnader som uppstår i och med att han eller
hon går in i denna försöksverksamhet. Försöksverk-
samheten innebär att körkortsåterkallelse i vissa fall
ersätts med krav på att föraren endast kör personbil
försedd med alkolås. En person kan genom ett särskilt
avtal på två år förbinda sig att köra endast en per-
sonbil försedd med alkolås, att genomgå regelbundna
läkarundersökningar och att uppfylla vissa andra krav
som också kommer att ställas.
Fru talman! I detta betänkande föreslår vi också
att moped klass I och terrängskotrar skall omfattas av
straffbestämmelser om olovlig körning. I betänkandet
tar vi i utskottet också tillfället i akt att ge en mycket
tydlig signal till regeringen om hur vi vill att behörig-
hetsreglerna för terrängskotrar skall utformas i fram-
tiden. Vi förutsätter att regeringen återkommer till
riksdagen med ett förslag om förarlicens i stället för
traktorkort.
Regeringen uppdrog i regleringsbrev för 1997 till
Vägverket att efter samråd med Statens naturvårds-
verk och berörda snöskoterorganisationer redovisa ett
förslag till utformning av en särskild förarlicens för
förare av terrängskoter. Vägverket lämnade sitt för-
slag till regeringen i december 1997, och den här
frågan bereds för närvarande inom Kommunikations-
departementet. Vi i utskottet har, som sagt, i detta
betänkande gett en mycket tydlig signal till regeringen
om hur vi vill att detta förslag skall se ut.
Fru talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till
hemställan i betänkandet och avslag på samtliga mo-
tioner.

Anf. 6 SIVERT CARLSSON (c) replik:
Fru talman! Jag har några små funderingar. Jag
hoppas att Lena Sandlin verkligen menar vad hon
säger när hon säger att vi är rörande överens om ut-
formningen beträffande EU-mopeden. Vad regeringen
tyckte vet vi. Och vad Lena Sandlin och ordföranden i
utskottet framförde i en motortidning för inte så länge
sedan vet vi också. Jag hoppas att det inte bara är
fråga om en omvändelse under galgen utan att de
verkligen tänker och tycker samma sak.
Beträffande traktorkörkorten för skotrarna fram-
härdar jag i att en förutsättning är ingen handling. När
jag ser förutsättningen överförd i ord skall jag tacka
och ta emot.

Anf. 7 GÖTE JONSSON (m):
Fru talman! Jag har begärt ordet med anledning av
en motion som jag har skrivit tillsammans med Ulf
Melin. Det gäller körkortsproven.
Det har framförts väldigt mycket kritik mot ut-
formningen av körkortsproven. Två år i rad har det
varit ca 100 000 elever som har underkänts. Provens
utformning har diskuterats i många sammanhang.
Även körskolorna och körskollärarna är mycket kri-
tiska det sätt på vilket Vägverket har utformat dessa
prov.
Jag satte mig ned och analyserade innehållet i
provet litet grand. Även om det i och för sig är hem-
ligt kan man få ut en del av detta. Jag fann att många
av frågorna var omöjliga att svara på. Låt mig bara ta
upp ett exempel som lyder ungefär så här:
Du kör med bilen och ser att du är på väg upp mot
ett backkrön. Vad är det som kan möta dig bakom
backkrönet? Kan det vara ett rådjur eller ett barn som
springer ut på vägen? Kan det vara någon som kör ut
från en sidoväg? Kan det vara på det sättet att det
kommer ett mötande fordon på fel sida av vägen?
Vi som är ute och kör och passerar ett backkrön
vet ju att i princip alla dessa situationer kan inträffa,
om man inte vet i förväg vad som döljer sig bakom
backkrönet. Men så är ingalunda svaret på frågan. Här
är det bara en situation som är rätt svar. Svarar man ja
när det gäller någon av de andra situationerna får jag
man fel. Till på köpet vet man inte vad som är rätt
eller fel. Det finns ingen möjlighet att få besked i
efterhand om det.
Fru talman! Det här handlar ofta om ungdomar
som inte har någon stark ekonomi. De skall ta sina
körkort för dyra pengar. Sedan hamnar de i en situa-
tion med sådana här frågeformulär som är rena rama
bingospelet. En stor del av svenska folket ägnar sig åt
bingospel på lördagskvällen. Men det skall sannerli-
gen inte vara på det sättet när ungdomar eller andra
skall avlägga förarprov för att få köra bil.
Utskottet säger nu att Vägverket håller på att se
över detta. Man säger också att Vägverket behöver
tiden ända fram till årsskiftet för detta. Jag tycker att
det är utomordentligt anmärkningsvärt för det första
att ett statligt verk utformar den här typen av prov
som är fullständigt stolliga och för det andra att det -
efter så långvarig kritik - skall behöva ta ända fram
till 1999 innan Vägverket är berett att se över regler-
na.
Fru talman! Jag har inget yrkande. Men jag kom-
mer med otålighet att se fram emot hur Vägverket
justerar sina stolligheter. Om man inte kommer till
rätta med detta måste det väl vara bättre att bilskolor-
nas riksorganisation får utforma frågorna. Det måste
finnas en relevans mellan utbildning, kunnande och de
frågor som ställs efter det att man har gått igenom en
utbildning och skall avlägga examen.
Fru talman! Jag tycker att det är beklagligt att så
många skall behöva drabbas ytterligare ett halvår av
de dumheter som finns i dessa prov.

Anf. 8 LENA SANDLIN (s):
Fru talman! Detta är en oerhört angelägen fråga.
Vi tycker naturligtvis alla att det är viktigt att de som
genomgår ett teoriprov skall förstå frågorna. De skall
vara så pass klart utformade att var och en kan förstå
innebörden och ge ett korrekt svar. Vi är medvetna
om att det har varit problem med körkortsproven.
Men jag vill erinra om att Vägverket har tillsatt en
arbetsgrupp som nu jobbar med de här frågorna. I den
arbetsgruppen ingår det ju inte bara representanter för
Vägverket. Det finns också representanter för tra-
fikskolorna och framför allt - vilket är någonting nytt
- representanter för ungdomarna. Man kan här reso-
nera om hur man vill att språket skall vara utformat
och hur frågorna skall formuleras.
Jag tycker precis som Göte Jonsson att det är oer-
hört angeläget att dessa prov är utformade på ett bra
sätt, och jag ser fram emot resultatet av den sittande
utredningen.

Anf. 9 GÖTE JONSSON (m):
Fru talman! Jag tar Lena Sandlin på orden, att ut-
skottets ledamöter och talesman har samma uppfatt-
ning som jag.
Jag vill än en gång beklaga att det skall behöva ta
så lång tid att rätta till dumheter, även om det är flera
som är inblandade. Men jag förutsätter att utskottet
mycket noga följer resultatet av denna förändring. Jag
kommer att göra det, och efter att ha hört utskottets
talesman uttala sig förutsätter jag att vi är eniga på det
här punkten, att det skall finnas rimlighet i sådana här
frågeställningar.

Anf. 10 LENA SANDLIN (s):
Fru talman! Naturligtvis skall det finnas rimlighet
i sådana här prov.
En sak i Göte Jonssons anförande håller jag inte
med om. Jag tycker att det är vikigt att det är en
myndighet som gör frågorna i ett teoriprov. Jag tycker
alltså inte som Göte Jonsson att det skall vara tra-
fikskolorna som ensamma skall ansvara för det. Ett
mycket bra sätt är det samarbete som finns i dag mel-
lan Vägverket och representanter för trafikskolorna
och från ungdomsgenerationen i den tillsatta arbets-
gruppen.

Anf. 11 GÖTE JONSSON (m):
Fru talman! Jag har inget emot att det är en myn-
dighet som utformar frågorna, förutsatt att myndighe-
ten är kapabel att på ett vettigt sätt formulera dem.
Om inte myndigheten är det, då är det bättre att någon
annan som har större kunskaper får göra det.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 12 §.)

6 § Lag om vilotid för sjömän m.m.

Föredrogs
Trafikutskottets betänkande 1997/98:TU12
Lag om vilotid för sjömän m.m. (prop. 1997/98:128)

Anf. 12 KARL-ERIK PERSSON (v):
Fru talman! Det finns en reservation till detta be-
tänkande, och den är undertecknad av mig själv och
Miljöpartiets Elisa Abascal Reyes.
Här har regeringen lyckats med konststycket att
köra över tre fackliga organisationer. Alla tre har
avvisat detta förslag i ett remissyttrande till regering-
en. Jag har varit i kontakt med vissa av dessa fackliga
organisationer och man säger att man mer eller mind-
re hade fått uppgifter från Kommunikationsdeparte-
mentet om att denna lagstiftning inte skulle komma
till stånd. De ser nu med förvåning på att så inte blir
fallet. Man säger att de fackliga organisationernas
påverkan på båtarnas bemanning har varit av stor vikt
och det samförstånd som har rått mellan redarna och
de fackliga organisationerna har också varit av stor
vikt.
Att Sjöfartsverket som myndighet har en avgöran-
de roll när det gäller sjösäkerheten och bemanningen
har ju varit känt, så det är egentligen inget nytt. Men
här får de fackliga organisationerna inte vara med och
påverka, utan man låter en myndighet vara den som
beslutar i frågan om hur säkerhetsbemanningen skall
se ut. Tidigare kallades det minimibemanning, men nu
har man ändrat benämningen.
Att en socialdemokratisk regering kör över tre
fackliga organisationer är sensationellt. Socialdemo-
kraterna har alltid sagt att partiet har bestått av två
grenar: den fackliga grenen och den socialdemokra-
tiska grenen. Här lyckas man med konststycket att
köra över tre fackliga organisationer som har en avvi-
kande mening när det gäller denna lagstiftning.
Det rör sig om en lagstiftning som egentligen ald-
rig borde ha kommit till. I hela detta betänkande finns
det ingen som helst grund för att den skulle ha
kommit till stånd. Allting har tidigare fungerat bra,
och jag betraktar detta som en klåfingrighet från re-
geringen. Det är fråga om en markering mot sjöfartens
organisationer som det inte finns någon relevans för.
Jag tycker att det är en konstig situation.
Fru talman! Med det anförda yrkar jag bifall till
den reservation som är fogad till detta betänkande.

Anf. 13 HÅKAN STRÖMBERG (s):
Fru talman! Jag skall försöka följa exemplet från
föregående ärende. Jag skall vara mycket kortfattad
och inte utnyttja den tid som är anmäld. Jag vill bara
peka på en sak med anledning av att Karl-Erik Pers-
son säger att vi kör över tre fackliga organisationer.
Det gör vi inte, Karl-Erik Persson!
Vi säger också att det skall vara ett samrådsförfa-
rande. Men det här gäller en punkt. Det gäller de rent
sjösäkerhetsmässiga bedömningarna. Det måste vara
den myndighet som utfärdar sjösäkerhetsbestämmel-
serna som också fastställer bemanningsplanerna. Det
är helt klart att det ibland, i den konkurrensmässiga
tid som råder inom sjöfarten, kan vara så att man
tummar på bemanningsreglerna av rent ekonomiska
skäl. Då måste det vara myndigheten som fäller avgö-
randet. Därför, fru talman, vill jag yrka bifall till ut-
skottets hemställan och avslag på reservationen.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 12 §.)

7 § Exportkontroll av vissa strategiska produk-
ter

Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande 1997/98:UU19
Exportkontroll av vissa strategiska produkter (prop.
1997/98:68)

Anf. 14 LARS HJERTÉN (m):
Fru talman! Det här betänkandet gäller alltså ex-
portkontroll av vissa strategiska produkter. När det
gäller vapenexportkontroll i stort har EU:s utrikesmi-
nistrar nyligen kommit överens om en gemensam
uppförandekod. Det är givetvis mycket bra. Det kan
ju inte vara lämpligt att olika länder konkurrerar på
den här marknaden med mindre krav på vad man
exporterar och var, alltså till vilka länder, man expor-
terar. Den frågan får vi säkert anledning att återkom-
ma till senare.
Vi moderater har noggrant studerat förslaget till
lag om strategiska produkter. Vi har funnit att vi inte
kan acceptera utformningen av vissa bestämmelser
som gäller underrättelseskyldighet för exportörer i
vissa fall. Vi anser inte att den föreslagna lagregeln
bör genomföras. Vi motiverar vårt ställningstagande i
reservation nr 1, som jag nu yrkar bifall till.
Den europeiska konventionen angående skydd för
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna, det som vi kallar för Europakonventionen,
införlivades med svensk rätt vid EU-inträdet den
1 januari 1995. Samtidigt kompletterades regerings-
formen med en bestämmelse om att lagar och före-
skrifter i Sverige inte får meddelas i strid med Euro-
pakonventionen.
Det är på den här punkten som vi nu reagerar un-
der hänvisning till artikel 6 i Europakonventionen.
Den säger att den som är misstänkt för brott inte skall
behöva bidra till utredningen eller bevisningen i målet
genom att göra medgivanden eller tillhandahålla be-
lastande material. Detta skall i stället en åklagare
syssla med. Det är åklagaren, och inte den misstänkte,
som skall bevisa skulden. Den tilltalade behöver alltså
inte medverka i åklagarens arbete på det här stadiet.
I regeringens förslag, som ju också är utskottsma-
joritetens förslag, införs en bestämmelse som innebär
att en exportör som känner till att hans produkter i ett
särskilt fall är avsedda att användas som delar av,
eller komponenter i, krigsmateriel som förts ut ur
landet utan föreskrivet tillstånd, eller som har expor-
terats i strid mot ett tillstånd, genast skall underrätta
Inspektionen för strategiska produkter om detta. Det
är den inspektion som förkortas ISP.
Samma tveksamhet som vi uttrycker har vi också
funnit hos flera tunga remissinstanser. Riksåklagaren
anför t.ex. att förslaget torde strida mot just artikel 6 i
Europakonventionen. Skälet till detta är att exportö-
ren kan straffas om han inte upplyser ISP om egna,
tidigare begångna brott. Rikspolisstyrelsen är en an-
nan myndighet som uttrycker kritik på den här punk-
ten, och Lagrådet uttrycker också stor tveksamhet.
Man säger att det måste vara mycket svårt att i efter-
hand bevisa vad en exportör egentligen känner till.
Det får väl närmast, fru talman, anses som en
självklarhet att den som åtalas för brott mot den före-
slagna nya lagregeln kommer att åberopa Europakon-
ventionen till sitt försvar. De svenska rättsinstanser
som i praktiken skall tillämpa den föreslagna lagstift-
ningen är ju tveksamma, som jag har nämnt, till om
den här underrättelseskyldigheten är förenlig med
konventionskraven.
Detta medför att det är ovisst om det aktuella lag-
förslaget över huvud taget kommer att få effekt. Vi
menar att en lagregel som har så dåliga förutsättningar
att få genomslag i det svenska rättslivet både skapar
osäkerhet och minskar respekten för lagarna. Det är
därför den föreslagna lagregeln inte skall genomföras
enligt vår uppfattning.

Anf. 15 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Jag skall fatta mig mycket kort. Jag
skall bara konstatera att vi från Vänsterpartiets sida är
mycket nöjda med att riksdagen genom det här betän-
kandet, och genom det förslag där vi tillmötesgår
regeringens proposition, klart anger att det behövs en
exportkontroll av vissa strategiska produkter och att
den lag som finns om strategiska produkter skall arbe-
tas om.
Det är väldigt angeläget att detta görs eftersom vi
vet att det finns uppenbara problem. Man har från
olika företag inte informerat och inte begärt tillstånd
på det sätt som klart och tydligt borde framgå att det
skall gälla. Det behövs alltså en utökning och en pre-
cisering av lagen på det sätt som föreslås här.
Men jag vill tillägga att jag tycker att det är förvå-
nande att man från majoritetens sida inte dessutom
vill underlätta tullens arbete genom att inrätta ett
register över svensk krigsmateriel. Det skulle kunna
vara ett bra komplement för att underlätta arbetet om
man hade en förteckning över konkreta exempel på
smuggling eller vidareexport där det borde har varit
tillståndsplikt för denna typ av materiel.
Det är inte bindande. Det är inte så att de företag
som har gjort detta därmed är dömda, och att man
utgår från att de alltid i all framtid skall göra det. Men
det skulle vara en extra kontroll, och det skulle under-
lätta tullens arbete. Jag har därför som sagt svårt att se
varför majoriteten inte kan se fördelarna med det
förslag som vi från Vänsterpartiet och Miljöpartiet
gemensamt har kommit med.
Jag vill därför, fru talman, yrka bifall till reserva-
tion 2, som handlar om ett register över svenskt
krigsmateriel. Det är Vänsterpartiets och Miljöpartiets
gemensamma förslag i den här frågan.

Anf. 16 BIRGER SCHLAUG (mp):
Fru talman! Jag står uppsatt för tio minuters tale-
tid, och talmannen har uppmanat oss att vara tysta -
inte precis tysta, men att vara så snabba som möjligt.
Jag tänker inte prata i tio minuter, däremot vill jag
härifrån talarstolen markera att jag tycker att det är
tveksamt att talmannen uppmanar folkvalda att snabba
på för att vi skall få sommarlov.
Jag tycker att det här i grunden är en väldigt bra
proposition. Det är sällan jag får säga något sådant
när det gäller vapenexport, men nu skall jag göra det.
Betänkandet handlar alltså om exportkontroll av
materiel som kan vara komplement till utsmugglade
vapen - eller till vapen som exporteras vidare i strid
mot lämnat tillstånd. Det handlar alltså om reservdelar
och annat som skall skickas till smugglade vapen.
Vi har ju sett skrämmande exempel på hur stora
svenska krigsmaterielföretag ägnar sig åt va-
pensmuggling. När Ingvar Bratt avslöjade Bofors var
det, förutom att vara en modig handling fylld av väl-
digt mycket civilkurage, första steget på en vandring
som alltmer visat hur hyckleriet varit, och förmodli-
gen även är, en av grundbultarna i vapenexporten
världen över. Så är det i Sverige på samma sätt som i
andra länder - kanske mer i andra länder.
I Sverige skakades det politiska och militära etab-
lissemanget av Boforsaffären, som ju innefattade att
Bofors smugglade luftvärnsroboten Robot 70 via
Singapore till Dubai och Bahrain i Mellanöstern. I
december 1989 fälldes tre Boforsdirektörer av Stock-
holms tingsrätt.
Flera år senare, i början av 1994, hade sedan Bo-
fors mage att söka tillstånd för att leverera reservdelar
och reparationsmateriel till de utsmugglade robotarna.
Maken till fräckhet kan man ju tycka inte borde fin-
nas. Men det fanns det.
Regeringen hade tidigare givit klartecken för ex-
port av reservdelar till smugglade eller vidareexporte-
rade vapen till både Thailand och Oman. Regeringen
godkände så småningom att Bofors utförde servicear-
beten och levererade reservdelar till smugglade vapen
till Dubai och Bahrain. Detta är ju mycket märkligt.
Så lyckades vi då med många goda krafter att få i
gång en debatt kring detta, och så småningom har Leif
Pagrotsky mycket förtjänstfullt sagt att smugglade
vapen skall ha en kort livslängd. Det är utmärkt, tyck-
er jag.
Då kommer frågan vilka reservdelar som skall om-
fattas av den nya lagen. ISP, Inspektionen för strate-
giska produkter, ville att lagen bara skulle gälla pro-
dukter för vilka det fanns fällande domar från början,
dvs. till robotarna i Dubai och Bahrain och inga and-
ra. Men det som föreslogs i en UD-promemoria, att
det skulle finnas tillstånd för export av komponenter
till vapen som "förts ut ur landet eller vidareexporte-
rats utan tillstånd enligt lagen om krigsmateriel" var
en skärpning mot vad ISP egentligen ansåg. För sä-
kerhets skull vill jag ha ett förtydligande från utskot-
tets företrädare i den här debatten. Möjligtvis kan det
vara en viss oklarhet i betänkandet.
I propositionen skrivs följande: Regleringen skall
avse komponenter till krigsmateriel som har förts ut
ur landet utan föreskrivet tillstånd eller som har vida-
reexporterats utan tillstånd enligt lagen om krigsma-
teriel. Enligt propositionens text skall detta tillämpas
på följande sätt: Om viss krigsmateriel finns utom-
lands är det möjligt att kontrollera om tillstånd har
funnits för exporten och till vem krigsmaterielen har
exporterats i enlighet med tillståndet. Vidare står det:
Då bör ISP självt kunna kontrollera och konstatera
om tillståndet har givits till export av den aktuella
krigsmaterielen.
Detta måste rimligen tolkas på följande sätt.
För det första: Någon vill exportera reservdelar till
vapen som är tillverkade i Sverige.
För det andra: Om det finns utförseltillstånd för
vapnet till landet i fråga krävs inte tillstånd. Om det
inte finns något sådant tillstånd för export eller vida-
reexport till landet i fråga, måste företaget ansöka om
tillstånd för export av reservdelarna.
Är det detta som gäller? Delar utskottsmajoriteten
den uppfattning som jag nu gav uttryck för? Det räck-
er med ett ja eller nej, så behöver vi inte debattera
frågan så mycket mer.
Jag yrkar bifall till reservation 2.
Nästa punkt är hur man skall veta om krigsmate-
riel olovligt hamnar i ett land och var det finns. Vi vill
från Miljöpartiets sida - även Vänsterpartiet har an-
slutit sig till detta - ha en lista över alla kända fall där
krigsmateriel befinner sig i ett land i strid mot till-
stånd. Annars blir lagen svårare att hantera.
Svenska Freds har sammanställt en sådan lista som
bygger på uppgifter från polis- och tullutredningar.
Sammanställningen visar att det finns svenska vapen i
ett 50-tal länder där de inte borde finnas. Självfallet
borde nu ISP och tullen upprätta en mer omfattande
förteckning som kan underlätta arbetet med den nya
lagen.
Utskottet anser att en sådan förteckning inte skulle
kunna bli heltäckande. Det är också ett av huvudskä-
len för avslag. Men jag tror att det förhåller sig så att
man är litet rädd för en sådan här offentlig lista från
en myndighet. Listan skulle bli så pinsam att man inte
skulle vilja kännas vid den. Man vill inte ha svart på
vitt hur frågorna har hanterats - man vill inte rensa sin
egen historia. Det kanske är detta det handlar om.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 2.

Anf. 17 TALMANNEN:
Jag vill framhålla att jag naturligtvis inte har upp-
manat ledamöterna att vara tysta eller att snabba på
debatten för att vi, som Birger Schlaug säger, skall få
sommarlov. Däremot har jag på ett vänligt sätt fram-
hållit att det ligger i ledamöternas intresse och händer
att avgöra vid vilken tidpunkt denna och andra vote-
ringar skall äga rum. Det sker med anledning av att ett
stort antal ledamöter har frågat när voteringen kom-
mer att äga rum. Jag har diskuterat denna fråga med
gruppledarna och kvittningsmännen, och vi är överens
om att försöka samarbeta. Bakgrunden är också att vi
under senare tid vid många tillfällen inte har kunnat
hålla tiderna, eftersom många talare kraftigt har över-
skridit den anmälda och överenskomna talartiden och
vi därför haft svårigheter att ha tillräckligt antal leda-
möter närvarande vid voteringarna.
Självfallet står det således Birger Schlaug och alla
andra fritt att tala den tid som de anser sig behöva,
både i denna fråga och i följande frågor. Men jag
hoppas ändå att vi kan vara överens om att samarbeta
för att kunna planera riksdagsarbetet på ett vettigt sätt.

Anf. 18 NILS T SVENSSON (s):
Fru talman! I det här betänkandet behandlas rege-
ringens proposition om exportkontroll av vissa stra-
tegiska produkter.
I propositionen föreslås det att i lagstiftningen om
strategiska produkter skall föras in ett krav på ex-
porttillstånd för produkter som används eller kan vara
avsedda att användas som delar i krigsmateriel som
olovligen har förts ut ur landet eller som har vidare-
exporterats i strid mot lämnat tillstånd.
Det föreslås också att det införs en skyldighet för
exportörer att underrätta Inspektionen för strategiska
produkter, ISP, om en tilltänkt export av produkter
som i det enskilda fallet är avsedda att användas som
delar i sådan krigsmateriel.
Vidare föreslås också av redaktionella skäl en helt
ny lag om strategiska produkter. Detta föranleder
förslag till följdändringar i annan lagstiftning. Den
nya lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den
1 juli 1998.
Utrikesutskottet har tidigare haft anledning att be-
handla frågan om följdleveranser till tidigare smugg-
lad svensk krigsmateriel. I fjol var denna fråga före-
mål för utskottets bedömning. Utskottet välkomnade
då att regeringen hade inlett ett arbete som syftade till
åtgärder på detta område. En skärpning av till-
ståndsplikten, underströk utskottet, skulle i väsentlig
mån förbättra kontrollen av denna typ av affärer och
minska incitamentet att köpa krigsmateriel på illegal
väg.
Det är mot denna bakgrund som utskottet med till-
fredsställelse kan konstatera att regeringen presenterar
ett förslag som syftar till en sådan skärpt reglering.
Alla partier har också uttalat sin tillfredsställelse över
att denna lag nu träder i kraft.
Trots den exportkontroll som finns kan det före-
komma att krigsmateriel förs ut ur landet utan före-
skrivet tillstånd eller att den vidareexporteras i strid
mot ett tillstånd. Situationen kan sedan uppkomma att
den som har krigsmaterielen behöver delar eller kom-
ponenter för att kunna använda, utveckla eller vid-
makthålla materielen i fråga. För den som då har
sådan krigsmateriel ligger det nära till hands att köpa
de produkter som behövs från tillverkaren eller en
underleverantör till denna.
Om export av sådana delar eller komponenter inte
omfattas av vår krigsmateriellagstiftning, av EG:s
förordningar eller av reglerna i den svenska lagstift-
ningen om strategiska produkter finns det inte någon
möjlighet att förhindra export av produkterna i fråga.
Detta är inte tillfredsställande. Strategiska produkter
omfattas av EG-rättens regler om varors fria rörlighet.
EG har en exklusiv kompetens att också meddela
föreskrifter om export till tredje land på detta område.
Man har i rådet beslutat om en förordning om upprät-
tande av en gemenskapsordning för kontroll av export
av varor med dubbla användningsområden. Men i
enlighet med artikel 5 i rådsförordningen är det möj-
ligt för medlemsstaterna att behålla eller införa ex-
porttillstånd även för andra produkter än sådana som
regleras av denna rådsförordning.
Regeringens förslag syftar alltså till att möjliggöra
kontroll av export av delar eller komponenter till
sådan krigsmateriel som tidigare har förts ut ur Sveri-
ge utan föreskrivet tillstånd, eller som har vidareex-
porterats i strid mot ett tillstånd. Lagtekniskt har man
valt att föreslå en generell tillståndsplikt för sådan
export. Ett alternativ till detta hade varit att helt för-
bjuda den.
I reservationen om exportörernas underrättelse-
skyldighet menar man från Moderaternas och även
Folkpartiets sida att lagen står i strid med artikel 6 i
Europakonventionen. I denna artikel i den europeiska
konventionen om skydd för de mänskliga rättigheter-
na och de grundläggande friheterna finns bl.a. be-
stämmelser om vilka rättigheter enskilda har som har
blivit anklagade för brott.
När det gäller den nu föreslagna underrättelse-
skyldigheten är situationen enligt utskottsmajoriteten
en helt annan. En exportör som själv varit inblandad i
en otillåten export eller vidareexport av krigsmaterial
kan ju avstå från att leverera delar och komponenter
till den aktuella materielen. Genom att avstå från
exporten slipper man också underrätta ISP. Som lag-
förslaget har utformats tillskapas inte någon ovillkor-
lig skyldighet att tillhandahålla belastande materiel. I
de fall en exportör genom tidigare agerande gjort sig
skyldig till brott kan man framgent genom att agera
med beaktande av lagen undvika att en uppgiftsskyl-
dighet inträder. Någon konflikt med artikel 6 i Euro-
pakonventionen bör därför inte uppkomma med an-
ledning av denna nya lagstiftning.
Den andra reservationen handlar om att man vill
upprätta ett register över olovligt exporterad krigsma-
teriel. Syftet med den nya lagstiftningen är att för-
hindra kompletteringsleveranser till tidigare olovligt
utförd svensk krigsmateriel. Utskottet skriver att man
förutsätter att ISP på det sätt som avses i lagstiftning-
en vidareförmedlar till exportföretagen information
som har bäring på de här aktuella frågorna. Utskottet
ser därför inte något skäl att förespråka att man upp-
rättar en lista över tidigare smugglad svensk materiel.
Det förefaller också vara svårt att på förhand
hämta in sådan information som gör att en lista blir
heltäckande och tillförlitlig. Med den utformning som
tillståndskravet har skulle en sådan lista inte heller bli
ensamt avgörande för tillståndsgivningen. Prövningen
av framtida leveranser kommer att utgå från omstän-
digheterna i det enskilda fallet. Också av detta skäl är
det enligt utskottets mening mindre praktiskt att ge-
nom att upprätta en formell lista på förhand ange att
vissa länder är mindre sannolika som mottagare av
svenska leveranser.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och av-
slag på de två reservationerna.

Anf. 19 LARS HJERTÉN (m):
Fru talman! Om man avstår från export kan man
inte fällas för något som man över huvud taget inte
har gjort. Vad vi behandlar i vår reservation är fall där
man genomför en affär men ändå inte kan fällas, ef-
tersom det enligt mycket tunga remissinstanser står i
strid med Europakonventionen. Den som misstänks
för brott skall själv tillhandahålla belastande material
och bevismaterial i stort. Det är poängen med vår
reservation. Det är självklart, som vi säger, att den
som åtalas och ställs till ansvar för ett sådant brott
direkt kommer att hänvisa till Europakonventionen.
Det gör att den här paragrafen förmodligen blir väl-
digt svår att tillämpa i praktiken. Den står i lagen,
men den kommer inte att kunna tillämpas. Det är det
som vi tycker är tveksamt. Därför avstyrker vi försla-
get i vår reservation.

Anf. 20 NILS T SVENSSON (s):
Fru talman! Om Lars Hjertén läser vidare i Lagrå-
dets yttrande kan han se att man säger att man allmänt
sett ser det som helt olämpligt. Och litet längre fram
står det att några allvarliga betänkligheter mot denna
bakgrund knappast kan riktas mot utformningen av
bestämmelserna. Lagrådet är inte helt klart i sin upp-
fattning i denna fråga.
Det är bra att även moderaterna tycker att den här
lagstiftningen är behövlig och välkomnar den.

Anf. 21 LARS HJERTÉN (m):
Fru talman! Det är riktigt att Lagrådet i sista hand
inte har någonting att erinra men säger ändå att det
kan bli mycket svårt att finna bevis och bedöma vad
exportören känt till. Det kan vara mycket svårt att
bevisa.
Jag tror att detta är min sista debatt med Nils T
Svensson i denna kammare, och jag vill väldigt gärna
tacka för ett bra samarbete, även om vi inte alltid har
samma uppfattning, inte ens i denna fråga. Nils T
Svensson är en mycket erfaren, kunnig och humoris-
tisk politiker. Att kunna även se de roliga sidorna
ibland i ett tungt material är inte så dumt. Det behövs
fler politiker av den kalibern.

Anf. 22 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Det är glädjande att vi är helt överens
om behovet av att införa denna lagstiftning och att
förtydliga lagstiftarens uppfattning på dessa punkter.
Jag vill ändå fråga Nils T Svensson om han inte
ser att det skulle underlätta tullens arbete att ha en
lista över exempel på företag som brutit mot reglerna,
även om man inte, som utskottsmajoriteten skriver,
kan ge en heltäckande bild men ändå kunna underlätta
tullens arbete. Finns det inga sådana fördelar?

Anf. 23 NILS T SVENSSON (s):
Fru talman! Det kan synas sympatiskt med den ar-
gumentering som Eva Zetterberg har. Som vi skriver i
betänkandet är det inte helt lätt att upprätta någon
sådan lista. Vi har angett ett antal skäl för detta. Vi
tycker från utskottsmajoritetens sida att de är ganska
hållbara.
Nu har Eva Zetterberg, Birger Schlaug och jag det
gemensamt att vi tillhör Exportkontrollrådet, så vi är
väl bekanta med hur ärendena hanteras. Jag tror inte
att detta behöver skapa några större problem, utan vi
skall nog få information och kunna handlägga ärende-
na på ett bra sätt.

Anf. 24 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! Det finns en dubbelhet i utskottsma-
joriteten skrivning. Å ena sidan anger man att utskot-
tet förutsätter att Inspektionen för strategiska produk-
ter på sätt som avses i lagstiftningen till svenska ex-
portföretag vidareförmedlar information som har
bäring på här aktuella frågor. Å andra sidan säger man
att utskottet inte ser skäl att förespråka upprättande av
en sådan lista. Det betyder att utskottet å ena sidan
lämnar fria händer till ISP och å den andra säger att
man inte skall agera på ett visst sätt. Varför denna
dubbelhet?

Anf. 25 NILS T SVENSSON (s):
Fru talman! Man brukar säga när en ny lag träder i
kraft att man får avvakta någon tid för att se hur den
fungerar. Nu är inte den här typen av ärenden så fre-
kventa, som tur är, så vi kanske inte skall överdrama-
tisera frågan. Vi får väl avvakta och se. Förändras
förutsättningarna får man ta itu med det på nytt.

Anf. 26 BIRGER SCHLAUG (mp):
Fru talman! Jag skulle vilja fylla på litet grand här.
Huvudargumentet mot att inte upprätta en förteckning
är att det inte är helt lätt att fixa till det. Det kan bli
ihåligheter i det, man kanske missar något. Men är det
inte något annat som ligger bakom? Jag skulle vilja
höra Nils T Svenssons uppfattning om det. Är det inte
helt enkelt rädslan att se en sådan här lista? Den visar
att vapenexporten i sig är en väldigt svår och krånglig
fråga men ganska mycket hyckleri i sig.
Jag skulle också vilja höra om Nils T Svensson
har tittat på Svenska Freds lista över femtiotalet län-
der där svenska vapen finns men där sådana inte bor-
de finnas. Hur ser Nils T Svensson på det?
Jag ställer en väldigt konkret fråga. Jag tror att
Nils T Svensson kan svara ja på den, så det är inga
större problem, men jag skulle vilja att han gör det här
i kammaren. Kan man tolka den nya lagen på följande
sätt? Någon vill exportera reservdelar till vapen som
är tillverkade i Sverige. Om det finns utförseltillstånd
för vapnen till landet i fråga krävs inte tillstånd. Om
det inte finns något tillstånd för export eller vidareex-
port till landet i fråga måste företagen ansöka om
export av reservdelarna. Är det så också Nils T
Svensson tolkar den?

Anf. 27 NILS T SVENSSON (s):
Fru talman! Jag har till Birger Schlaug samma
svar som till Eva Zetterberg angående listan. Miljö-
partiet har den åsikten att krigsmaterielexport över
huvud taget inte skall få förekomma. Det är en åsikt
man kan respektera. Skälen bakom och komplikatio-
ner som inträder med ett sådant ställningstagande är
en annan fråga. Den grundinställningen leder till att
man på alla sätt vill undvika att export förekommer.
Vi gick igenom propositionen noggrant i utskottet.
Det gjordes inte då några invändningar från Miljö-
partiets sida. Jag utgår från att vi tillgodosett det som
Birger Schlaug ställer sin frågan om. Det är litet svårt
att omedelbart ha något svar på hans konkreta fråga.
Men jag utgår som sagt ifrån att vi vid behandlingen
har tillgodosett det eftersom det inte funnits anledning
för Miljöpartiet att reservera sig i det sammanhanget.

Anf. 28 BIRGER SCHLAUG (mp):
Fru talman! Jag vill bara ha ett förtydligande. När
texterna nu har lagts fram har det uppkommit vissa
frågor och vissa tvivel som jag skulle vilja att utskot-
tets företrädare klargjorde.
Vi tar det en gång till. För det första: Om någon
vill exportera reservdelar till vapen som är tillverkade
i Sverige. För det andra: Om det finns utförseltillstånd
för vapnen till landet i fråga så krävs inte tillstånd.
Där är vi överens. För det tredje: Om det inte finns
något tillstånd för export eller vidareexport till landet
i fråga måste företaget ansöka om export av reservde-
larna eller dylikt. Är det så man skall tolka det, ja
eller nej?
Det är fullt riktigt, Nils T Svensson, att Miljöpar-
tiet tycker att det väldigt svårt att hantera vapenex-
portfrågan på ett sätt som åtminstone inte leder till att
vi kommer att leva i hyckleriets gränszoner, och där-
för vill vi avveckla vapenexporten. Det har inte med
den här frågan att göra. Jag skulle vilja ställa en annan
konkret fråga: Hur ser Nils T Svensson på Svenska
Freds lista över 50 länder där svenska vapen finns där
de inte borde finnas?

Anf. 29 NILS T SVENSSON (s):
Fru talman! Att det finns vapen och materiel som
är utsmugglade känner vi till. Det är just därför som
den här lagstiftningen har kommit till för att eliminera
alla risker för att man skall kunna komma över kom-
ponenter, reservdelar och annat till dessa vapensystem
som olovligen finns utomlands.
Jag tycker att det är bra. Jag tror att vi är överens
om att täppa till den lucka som finns i lagstiftningen.
Syftet med lagstiftningen är just att täppa till en brist.
Därom tycks alla partier vara överens. Om det uppstår
situationer när denna lagstiftning har varit i kraft får
man återkomma och rätta till det som är fel och till-
godose det som är grundsyftet med den nya lagen.
Den frågan får vi i så fall återkomma till.
Fru talman! Låt mig få sluta med att tacka Lars
Hjertén och kollegerna i utskottet för många års sam-
arbete. Det har varit trevligt och intressant. Det är
viktiga frågor som utrikesutskottet hanterar. Jag öns-
kar mina kolleger lycka till i det framtida arbetet.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 12 §)

8 § Verksamheten i Europeiska unionen under
1997

Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande 1997/98:UU20
Verksamheten i Europeiska unionen under 1997 (skr.
1997/98:60)

Anf. 30 HELENA NILSSON (c):
Fru talman! Samarbetet inom EU under 1997
präglades av regeringskonferensens förhandlingar och
slutförande i juni 1997 i det s.k. Amsterdamfördraget.
Där fattades nya viktiga beslut för att bl.a. öka öppen-
heten inom unionen, effektivisera den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken och mycket annat. Vi
har debatterat det vid flera tillfällen i denna kammare.
Under 1997 inleddes också utvidgningsprocessen
med samtliga kandidatländer. Enligt Centerpartiet är
det en stor framgång att det just blev samtliga kandi-
datländer.
I detta betänkande UU:20 vill jag bara kort beröra
strategin för den förhandlingsprocess som nu satts
igång om EU:s jordbruks- och strukturfonder. Enligt
Centerpartiet spelar dessa fonder en strategiskt viktig
roll för att få regioner inom unionen att överleva,
känna framtidstro, få växtkraft och t.o.m. blomstra.
Vi är oroade över regeringens förhållningssätt och
strategi vad gäller strukturfondernas framtid. Vi har
på olika sätt uppmärksammat detta och kommer att
fortsätta att göra det i det kommande arbetet. Vi är
kritiska till att regeringen vill minska budgeten för
fonderna, inte minst mot bakgrund av att det skulle
kunna äventyra utvidgningsprocessen. Centerpartiet är
också kritiskt till den indelning av de områden i Sve-
rige som skall kunna få del av EU:s stöd när det gäller
regionalpolitiken som regeringen diskuterar i olika
sammanhang.
Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till reserva-
tion nr 9.

Anf. 31 KARL-GÖRAN
BIÖRSMARK (fp):
Fru talman! Envist, enträget och uthålligt byggs
det nya Europa. Vi ser nu på verksamheten under
1997. Fred, frihet, demokrati och säkerhet är alltjämt
och kommer så att förbli det centrala för Europas
invånare.
Visst har vägen varit knagglig och ibland fylld av
hinder under de decennier det gemensamma Europa-
arbetet pågått. Utvecklingen har ofta gått via två steg
framåt och ett steg bakåt, men det har gått framåt. Vi
gläds åt resultatet av folkomröstningen i Danmark
som ägde rum i går.
I detta betänkande tas tre folkpartiyrkanden upp.
Det gäller östutvidgningen, subsidiaritetsprincipen
samt att arbeta för att få något EU-organ placerat i
Sverige. Det är gamla kända folkpartiståndpunkter. Vi
har i betänkandet en reservation nr 1 som just gäller
subsidiaritetsprincipen, och jag yrkar bifall till den
reservationen.
Sedan vill jag göra ett påpekande. Det gäller re-
servation nr 12 om det multilaterala investeringsavta-
let, där Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Kristdemokra-
terna står som undertecknare. Folkpartiet har i tidiga-
re betänkanden stått bakom motsvarande reservation.
Jag yrkar därför bifall till den, och Folkpartiet kom-
mer alltså att stödja reservation nr 12.
(forts. 10 §)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 10.56 på förslag av tal-
mannen att ajournera förhandlingarna till kl. 11.00 då
statsrådet Leif Pagrotsky skulle lämna information om
WTO:s andra ministermöte i Genève.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 11.00.

9 § Information från regeringen om WTO:s
andra ministermöte i Genève den 18-20 maj
1998

Anf. 32 Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Herr talman! Vi är övertygade om att existensen
av GATT och nu WTO som ett regelbaserat system
utgör fundamentet för en fortsatt utveckling. Så sade
Nelson Mandela vid WTO:s andra ministerkonferens
som ägde rum i förra veckan, den 18-20 maj i Genè-
ve. Den svenska regeringen delar denna uppfattning.
Fortsatt utveckling av WTO:s regelverk utgör det
bästa sättet att säkerställa att världshandeln gagnar
alla länder. Det är små länder och u-länder som gyn-
nas bäst av ett sådant regelsystem. Mandela talade
också om vikten av att u-länder ges möjlighet att
anpassa sig till detta regelverk och att i-länder öppnar
sina marknader för import av produkter som u-länder
har möjlighet att exportera. Detta var någonting som
även jag framförde i mitt anförande.
WTO:s mål är att verka för ökat välstånd. Medlet
för att nå dit är öppna marknader, inte minst för pro-
dukter inom t.ex. jordbruks- och tekoområdena som
är de viktigaste exportprodukterna för många u-
länder. För att i-länderna skall kunna vara trovärdiga i
WTO måste vi göra mer för att förbättra möjligheter-
na för u-länderna att exportera. Vi måste öka tillträdet
till EU:s marknader även för det som vissa kallar för
känsliga varor.
Såväl konsumenterna som industrin, både i Sveri-
ge och i andra länder, behöver import för att få till-
gång till bättre och billigare varor. Tullar bör gene-
rellt tas bort på industrivaruområdet. Ett första steg
vore att omedelbart ta bort tullarna på produkter från
de minst utvecklade länderna.
Vi måste inom handelspolitiken vara trovärdiga
gentemot den breda allmänheten. WTO ensamt har
inte lösningen på alla problem. Därmed är det inte
sagt att vi inom WTO inte skall kunna diskutera sam-
bandet mellan handelspolitik och t.ex. arbetsrätt,
korruption eller miljö. Detta är en diskussion som vi
främst måste föra på hemmaplan med våra konsumen-
ter och väljare. WTO är ingen överstatlig organisation
som kan eller skall göra detta åt oss. Jag menar dock
att även WTO måste bli mer öppet och snabbare göra
dokument tillgängliga för allmänheten. Dessa frågor
kräver även en positiv dialog mellan samtliga WTO:s
medlemsländer. WTO är en konsensusorganisation,
där samtliga medlemsländer måste vara med om det
skall bli beslut.
Jag har nämnt några av de frågor som jag särskilt
poängterade i Genève i förra veckan, nämligen vikten
av ett regelbaserat handelssystem, WTO:s uppgift att
öppna marknader och u-ländernas rätt att få tillgång
till öppna marknader samt deras rätt att få hjälp att
tillämpa WTO:s regelverk.
Men jag har också talat om vikten av arbetstagar-
nas rättigheter. ILO kommer bl.a. att om någon vecka
behandla en deklaration om grundläggande rättigheter
för arbetstagare. Jag sade att svenska regeringen stö-
der ILO:s arbete. Andra, inklusive president Clinton,
gjorde samma sak. Handelsministrarna gav redan vid
WTO:s ministerkonferens i Singapore 1996 sitt stöd
för ILO:s arbete vad gäller grundläggande arbetsvill-
kor.
Jag har också talat om vikten av att miljöarbetet
lyfts fram i WTO. På detta område har EU sökt driva
på, dock utan att ännu lyckas nå särskilt långt på
grund av motstånd inom u-landsgruppen. Jag pekade
också på att alla länder borde ansluta sig till OECD:s
konvention mot mutor. Korruption är, utöver den
skatt på fattigdom och den allmänna omoral som den
innebär, ett allvarligt handelshinder som snedvrider
konkurrensen.
En annan central fråga är utvecklingen av Internet.
Inga särskilda handelshinder drabbar i dag Internet.
Näthandel är tullfri i alla länder. Vid konferensen
beslutades att WTO skyndsamt skulle se igenom
regelverket mot denna bakgrund. Samtidigt deklare-
rade vi att tullar inte skulle införas på Internet. Detta
är självfallet en syn som Sverige stöder.
Herr talman! WTO står nu inför en stor utmaning.
Det viktigaste som årets ministermöte beslutade om
var att inleda förberedelsearbetet för de beslut som
kommer att fattas vid nästa ministerkonferens som
kommer att äga rum i USA i slutet av nästa år. Det har
betydelse att den äger rum i USA. Det kommer för-
hoppningsvis att ge den amerikanska administrationen
bättre möjlighet att få igenom mandat för dessa för-
handlingar och därmed bidra till ett lyckat resultat för
konferensen. Vi är många som har varit oroliga för
USA:s bristande engagemang i WTO och i handels-
politiken. USA:s roll är viktig när det gäller att driva
på handelsliberaliseringar, och EU behöver USA:s
fulla stöd i detta arbete.
Vid nästa ministermöte kommer beslut att fattas
om att inleda nya förhandlingar inom WTO. Proces-
sen med att förbereda dessa beslut har nu inletts ge-
nom resultatet av årets konferens. Inom EU är vi
eniga om att en ny omfattande förhandling om han-
delsliberalisering bör inledas år 2000. Alla frågor
kommer att ligga på bordet inför dessa beslut. Det
gäller särskilt nya förhandlingar på jordbruks- och
tjänstehandelsområdet, men jag menar att även tullar
på industrivaror skall ingå liksom andra frågor, som
investeringar och miljö.
Ett viktigt mål för mig är att dessa förhandlingar
inte som under Uruguayrundan pågår i sju åtta år.
Frågor som är mogna för beslut måste kunna antas så
tidigt som möjligt för att liberaliseringen av världs-
handeln till förmån för alla - konsumenter och produ-
center, u-länder och i-länder - skall kunna fortsätta.
Inför dessa beslut avser jag att återkomma till
riksdagen.

Anf. 33 LENA KLEVENÅS (s):
Herr talman! President Mandela sade också, fritt
översatt, i sitt tal att grundarna av de internationella
handelsavtalen för 50 år sedan väl aldrig hade kunnat
föreställa sig att så mycket fattigdom, hemlöshet och
arbetslöshet skulle kunna finnas i världen som det gör
nu. Inte heller hade de kunnat föreställa sig att exploa-
teringen av naturresurserna och den enorma tillväxten
i handeln skulle resultera i ett sådant vidgande gap
mellan rika och fattiga och att skuldbördan för fattiga
nationer skulle vara så stor.
President Mandela tycker att det är bra med ge-
mensamma regler, och det tycker naturligtvis de fatti-
ga länderna också. Men nu inför millennieskiftet
borde vi kunna göra de här gemensamma reglerna
litet mer rättvisa.
Enligt president Mandela gynnar de här reglerna
alltför få människor och orättvisorna består. De är inte
anpassade efter u-ländernas verklighet. Om man för-
svarar rådande strukturer kommer man att misslyckas.
De konkurrensfördelar som u-länderna har fått har de
inte så mycket glädje av på grund av alla undantag.
Därför är det naturligtvis bra om de här undantagen
kan försvinna och tullfriheten kan införas för varor
från u-länderna.
Jag har en viss förståelse för de afrikanska han-
delsministrarnas protester mot att vi i de rika länderna
hela tiden vill införa nya saker som t.ex. arbetsvillkor,
även om de är mycket berättigade, när vi inte ordent-
ligt tar itu med de grundläggande fattigdomsproble-
men. 570 miljoner människor i de 48 minst utveckla-
de länderna, de s.k. MUL-länderna, har en andel av
världshandeln som bara är 0,4 %. Det uppfattas t.o.m.
ibland som ett hot av USA och andra länder mot väl-
ståndet i de rika länderna att dessa 570 miljoner
människor skulle få bättre handelsvillkor.
Jag vill ställa en fråga till handelsministern. Vilka
verkliga förslag finns det för att göra handelspolitiken
mer rättvis så att de människor som lever på mindre
än en dollar om dagen också någon gång kan få nytta
av att världshandeln blir alltmer globaliserad och av
att vi sysslar alltmer med handel? Det måste ju också
gynna alla, annars har vi ju ingen framtid som mänsk-
lighet.

Anf. 34 Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Herr talman! Jag tror att det är första gången jag
kan säga att jag håller med om vartenda ord Lena
Klevenås säger. Klyftorna har vuxit i världen. Fattig-
domen har vuxit på ett sätt som ingen kunde förutse
när GATT började för 50 år sedan.
Uppgiften för oss som sysslar med handelspolitik i
dag måste ju vara att se till att denna utveckling bryts.
Det viktigaste vi i de rika länderna, i EU och i Sverige
kan göra är att bli generösare i handelsförhandlingar-
na på de varuområden där de fattiga länderna kan
exportera. Det handlar om mat och kläder i första
hand. Där har vi skyddat oss själva och våra egna
producenter alldeles för länge och i alldeles för hög
grad. Där tycker jag att vi skall skärpa oss.
Det andra som vi skall göra, och som Sverige dri-
ver mycket aktivt, är att kräva total tullfrihet och
tillträde till våra marknader för allt som de allra fatti-
gaste länderna klarar av att producera och sälja. Jag
tycker att det är orimligt att de, med denna ytterst
marginella produktionsförmåga, skulle utgöra ett hot
mot sysselsättningen i Europa eller Nordamerika. Vi
har alldeles för stränga krav på dem. Vi måste ha
rättvisare regler mellan rika och fattiga länder. Detta
är viktiga element för att öka den rättvisan.

Anf. 35 LENA KLEVENÅS (s):
Herr talman! Det är naturligtvis bra med rättvisa
regler, men jag tycker inte att det är nog i det här
fallet. Om det skall bli en rättvis konkurrens och en
rättvis handel i världen måste de länder som vi har
missgynnat så länge genom de internationella reglerna
kunna få privilegier. Jag brukar jämföra med golf
ibland. När man tävlar där har man handikapp om
man är nybörjare. Det finns ju många exempel på att
de länder i Sydostasien som har klättrat upp litet på
välfärdsstegen i början skyddade sina industrier och
sin inhemska produktion så att de kom över en viss
tröskel.
Jag är orolig för att de här reglerna, om de nu blir
på lika villkor, inte räcker för de här fattiga länderna.
De måste ha fördelar. Diskuteras det några förslag
som kan göra att klyftorna kan minska?

Anf. 36 Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Herr talman! Ingen föreslår att u-länderna skall
avkrävas total tullfrihet omedelbart och att de skall
öppna sina marknader. Lika villkor innebär inte att
tullfrihet hos oss också skall innebära tullfrihet hos
dem. Jag tycker att vi skall acceptera tullfrihet för
produkter från de allra fattigaste länderna utan att vi
skall kräva motsvarande tullfrihet hos dem. Jag re-
spekterar deras vilja att ha långa övergångstider så att
deras industrier och andra branscher kan förbereda sig
för konkurrensen. Det är orimligt och naivt att tänka
sig att detta skall gå över en natt. Där tycker jag också
att vi skall ha en generös inställning till de fattigaste
länderna.
Jag vill dock varna för en övertro på att tullar lö-
ser problemen. Alltför många u-länder har alltför
länge trott att tullarna gör att de kan låta bli att ut-
veckla sina ekonomier. Så har det t.ex. varit i Syd-
amerika. När konkurrensen börjar ta fart, som nu i
t.ex. Mercosurområdet, inleds en snabb teknisk ut-
veckling. Isoleringar är inte svaret på detta, utan det
är utveckling. Jag ser gärna att de får fortsätta att
skydda sina utvecklande industrier under den tid detta
pågår.

Anf. 37 CARINA HÄGG (s):
Herr talman! Jag har lyssnat på den här mycket
intressanta informationen från statsrådet. Då slås man
av att man får alldeles för litet information och att det
finns alldeles för litet debatt i samhället om dessa
handelsfrågor. Nu har vi det här tillfället och då gäller
det att begränsa sig. Det finns ju väldigt mycket som
man skulle kunna ställa frågor om och vilja fördjupa
sig i.
Jag vill ta upp den elektroniska handeln. Det är en
framtidssektor, och det är mycket viktigt att reglerna
blir så fördelaktiga som möjligt för alla parter. Jag
förstod att man inte har några planer på att införa
tullar. Det ligger ju både i näringens och konsumen-
ternas intresse på många olika sätt. Men samtidigt är
ju tullinkomsterna viktiga och väsentliga på andra sätt
för Sverige som land. Är det inte så att det genom det
här ställningstagandet kan uppstå ojämlika konkur-
renssituationer beroende på var företaget ligger, dvs.
om det finns inom ett lands gränser eller utomlands?
Det är viktigt att man tänker på konkurrensneutralite-
ten mellan olika företag så att det inte uppstår olika
förutsättningar beroende på var man geografiskt finns
placerad.
Jag skulle vilja ha ytterligare förtydliganden om
vad det här innebär för inhemska företag i förhållande
till sådana som verkar utifrån in mot den svenska
marknaden.

Anf. 38 Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Herr talman! Detta var en av de frågor som väckte
mest uppmärksamhet under vårt möte i förra veckan
beroende på att mycket som kringgärdar den här bran-
schen väcker allmänt intresse i dag till skillnad från
det mesta andra som sker inom handelspolitiken.
Faktum är att i dag finns inget land som har särskilda
tullar på handel över Internet. Det vi försöker åstad-
komma är att hindra uppkomsten av nya speciella
skatter, tullar och regler som bromsar just den här
handeln men inte annan handel. Det skall vara lika
regler.
Om jag väljer att köpa en grammofonskiva över
nätet eller över disk i butiken tycker jag skall behand-
las lika, inte bättre och inte sämre. Det är detta det
handlar om. Vi har enats om att inte införa några
speciella extratullar på Internethandel. Det låter revo-
lutionärt och långtgående, men faktum är att inget
land planerar att införa sådana. Jag frågade många
kolleger, det var kanske 100 handelsministrar där, om
de kände till någon som övervägde detta. Ingen kunde
berätta för mig att det fanns ett land där man överväg-
de detta.
Nu ger vi tydliga besked till branschen och kon-
sumenterna om att det långsiktigt kommer att vara på
det här sättet. Man kan räkna med att det förblir så.
Men det gäller också att göra klart att detta inte inne-
bär särskilda skatteprivilegier eller särskilda förmåner
som gör att man genom att handla på det här sättet
slipper de tullar och skatter som finns inom annan
handel. Det är mycket viktigt. Det är också svaret på
frågan för de länder, som faktiskt är rätt många, där
tullarna har stor statsfinansiell betydelse. Lyckas vi
uppnå neutralitet innebär det ju också att tullinkoms-
terna blir oförändrade.

Anf. 39 CARINA HÄGG (s):
Herr talman! För den enskilde konsumenten som
sitter hemma och väljer att handla över Internet har
inte riksgränserna, och inte ens EU-gränserna, någon
betydelse. De syns ju inte. Man köper en vara där man
får den till bästa pris och bästa kvalitet och på ett
smidigt sätt. Detta är en handel som kommer att växa.
Men det finns ju en fara med att man gör detta så
regelfritt inkomstmässigt. Det kan ju ha bärighet på
momsintäkter för Sverige som land. Jag skulle vilja få
det förtydligat. Statsrådet närmade sig den frågeställ-
ningen, men inte så att jag riktigt förstod hur det
skulle förhålla sig till momsen i Sverige.

Anf. 40 Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Herr talman! Det är sant, jag begränsade mitt svar
till just tullar och sådant som handelsministrar är mer
intresserade av. Men den princip som jag redovisade,
att det skall vara samma regler, innebär att det skall
vara samma moms om jag köper en skiva på det ena
sättet som på det andra sättet. Det kräver ett samarbe-
te mellan skattemyndigheterna över gränserna. Det
kräver också, om t.ex. royaltyinkomster skall betalas
till artisten och till skivbolaget, att det samarbetas
mellan länderna så att det inte blir fusk. Det samarbe-
tet måste de initiera. Det pågår och det förbereds, och
jag är rätt säker på att det kommer att gå ganska bra.
Det kommer alltid att finnas länder som försöker
skapa skattefria öar på det här området som på bank-
marknaden. Det är vår uppgift som civiliserade länder
att tillsammans försöka hitta en god ordning som gör
att vi inte stjäl varandras skatteunderlag.

Anf. 41 BIRGER SCHLAUG (mp):
Herr talman! Statsrådet pratar om vikten av en li-
beraliserad världshandel, om att vi skall få bättre och
billigare varor och om att vi skall vara trovärdiga
gentemot den breda allmänheten.
Jag tycker att det finns många fördelar med fri-
handel. Jag och mitt parti är motståndare till kvoter
och till tullar som princip.
Däremot är vi emot miljödumpning. Jag skulle
vilja höra hur statsrådet i internationella sammanhang
driver miljöfrågorna. Han sade att miljöarbetet skärps.
Men vilken linje för han egentligen när det gäller
länders rätt att ställa hårdare krav?
Låt oss ta ett exempel. Om vi i Sverige förbjuder
stråförkortningsmedel i jordbruket av miljö- och häl-
soskäl, tycker statsrådet då att det är rimligt som
princip att vi skall importera spannmål från länder där
man har använt stråförkortningsmedel - i Norge,
Danmark eller Ungern - och på så sätt få billigare
spannmål? Det innebär ju att vi i realiteten driver
något slags miljödumpning. Jag skulle vilja veta hur
statsrådet ser på det här.
Anser statsrådet - och driver Sverige det - att ett
land skall kunna ställa miljökrav även på produktio-
nen? Om vi själva förbjuder någonting därför att vi är
övertygade om att detta är farligt, skall vi då importe-
ra produkter där man har använt sådana insatsmedel
som vi själva anser är farliga?

Anf. 42 Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Herr talman! Sveriges linje är baserad på synen att
vi gemensamt skall diskutera oss fram till regler som
är lika för alla, som vi kan följa och där vi kan ha en
effektiv efterlevnad. Men skall det vara gemensamt
innebär det att det måste kompromissas. Vi bedriver
ett opinionsbildningsarbete i den här branschen för att
få bredare stöd för att öka möjligheterna att beakta
miljöfaktorer i handelspolitiken.
Hittills har det varit nästan omöjligt på grund av u-
ländernas motstånd. De ser det här som den rika värl-
dens försök att hitta på nya trix för att skydda sina
marknader och breda ut sig för att tillgodose sina
protektionistiska intressen. Det finns en mycket stark
misstänksamhet från tredje världen mot USA:s och
EU:s krav på det här området.
Jag noterar att på WTO-mötet var det fler talare
än någonsin tidigare som uttryckte sitt stöd för att
man också inom ramen för handelspolitiken måste
diskutera miljöfrågor, liksom frågor om arbetsrätt och
annat. Det är ett stort framsteg. Men ensamma klarar
vi det inte om vi samtidigt har respekt för principen
att vi skall ha gemensamma regler som vi är överens
om och som vi följer. Här har vi kompromissat.
Det andra vi gör är att vi är hårt drivande i för-
handlingarna om ett multilateralt investeringsskydds-
avtal. Det skall vara en förbudsklausul mot mil-
jödumpning mellan regeringar. Regeringarna skall
skriva ihop sig i en kartell för att stå emot företagens
krav på underbud mellan de olika regeringarna. Vi
spelas ut mot varandra med krav på att vi skall ge
undantag från miljöklausulerna.
Vi har hyggliga odds för framgång på den punkten
om MAI-förhandlingen i stort kan gå i mål, vilket i
dag förefaller mycket osäkert.

Anf. 43 BIRGER SCHLAUG (mp):
Herr talman! Problemet är ju att även inom EU
vill man inte genomföra att ett land går före och sä-
ger: Förbjuder vi det här skall vi inte heller importera
t.ex. spannmål där man har använt stråförkortnings-
medel. Inte ens inom EU gillar man den modellen.
Gemensamma regler vore bra. Det vore bra om
alla länder kunde komma överens om vissa saker.
Men nu är det ju inte på det sättet. Och det är då jag
ställer frågan: Driver Sverige att enskilda länder skall
ha rätt att ställa samma krav på hur importerade pro-
dukter är producerade som på hur varan tillverkas
inom det egna landet? Gör vi inte det säger vi: Vi
skall ha billiga och kanske t.o.m. bra varor, och de får
gärna tillverkas på ett sätt som skadar miljön och
människor i andra länder.
Det här är egentligen en djup solidaritetsfråga, och
det är själva grunden för miljödumpning.

Anf. 44 Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Herr talman! När jag säger att vi tycker att vi skall
diskutera mer miljöfrågor också inom ramen för han-
delspolitiken är det just sådant här det handlar om.
Hittills har det varit tvärstopp. Diskussionen har
knappt kunnat börja förrän många har sagt: Stopp, det
här är det ingen mening med.
Eftersom besluten måste fattas i enighet har det
inte varit fruktbart att föra diskussionen så långt att
den har kunnat bli konkret. Det har varit uppenbart
från start att det har varit en meningslös väg.
Jag tror att detta nu är på väg att ändras. Det var
många goda tecken på detta, inte minst Nelson Man-
delas mycket framsynta inlägg. Trots att han represen-
terar ett u-land som traditionellt har stått på den andra
sidan pratar han som en självklarhet om att vi måste
diskutera kopplingen mellan handel och miljö. Det
handlar ju precis om detta: Hur tas varorna fram som
sedan förs fram på marknaden?
Hittills har det visat sig, i de domslut som har
blivit i de paneler som löser tvister, att det sätt som
varor produceras på inte har kunnat åberopas när det
har gällt diskussioner om import till USA, t.ex. ton-
fisk. Men jag ser framför mig att vi kommer att kunna
göra framsteg på det här området. Men som i alla
stora internationella sammanhang tar det tid.

Anf. 45 GÖRAN LENNMARKER (m):
Herr talman! Tullar och annan protektionism är en
av de absolut viktigaste orsakerna till massfattigdom i
världen. Det förhindrar mycket utveckling, det för-
hindrar mycket välståndsskapande. Fram till nu har i
huvudsak östländer och u-länder avskärmat sig själva
från världsmarknaden och har inte velat ha särskilt
mycket ekonomiskt utbyte över gränserna. Nu ändras
den bilden, och vi ser en öppning och en möjlighet att
skapa en genuin världsmarknad för första gången i
världshistorien.
Då finns det anledning till oro på den andra sidan.
I i-länder ser man nu en framväxande protektionistisk
opinion där man med olika förevändningar vill införa
hinder för världshandeln. Min fråga till statsrådet blir
då: Vad gör nu den svenska regeringen för att i den
opinionsbildning som är så viktig se till att man inte
under olika förevändningar försöker begränsa handeln
från u-länder till i-länder? Det är ju normalt vackra
motiveringar man har för att införa sådana förbud
eller hinder.

Anf. 46 Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Herr talman! Jag har fördelen att vara handelsmi-
nister i ett land där uppslutningen bakom grundidén
om frihandel är ganska stark. Det har den effekten att
det blir ganska begränsat med debatt och ett ganska
begränsat allmänt intresse för politiken i fråga.
Mitt problem gäller i hög grad opinionsbildningen
i andra länder. Min opinionsbildning där är begränsad
till att jag kan försöka påverka kolleger. Men jag har
inte för vana att lägga mig i fransk, spansk eller por-
tugisisk inrikespolitik. Det är ofta där frontlinjerna
går när det gäller Europas skydd mot import av t.ex.
textilprodukter från u-länderna.
Men på den svenska arenan gör jag så gott jag
kan, hur långt det nu räcker, för att sprida förståelse
för att frihandel inte bara innebär att vi får fler jobb
därför att vi öppnar nya marknader. Det innebär också
att vi skall släppa in produkter från andra länder och
kanske acceptera att en och annan bransch inte lämpar
sig lika väl i Sverige som den gör i t.ex. ett u-land.
Den information jag lämnar i dag är ju ett uttryck
för en vilja från regeringen att sätta handelsfrågorna
mer i fokus i den allmänna debatten. Jag noterar, av
det stora intresset från riksdagens ledamöter, att det är
en syn som har en bredare spridning än bara till oss i
regeringen. Och det är jag väldigt glad för.

Anf. 47 GÖRAN LENNMARKER (m):
Herr talman! Det stämmer att vi har en lång fri-
handelstradition i Sverige, och den har vi all anled-
ning att slå vakt om. Med anledning av det som stats-
rådet sade vill jag dock anföra två saker.
Den ena är vikten av att observera att många av de
debatter som rör mänskliga rättigheter, miljöfrågor,
arbetsmiljöfrågor, arbetsrätt etc. ofta har till syfte att
hindra handeln. Man vill under allehanda vackra
motiveringar få åtgärder för att bringa ned handeln.
Det är viktigt att observera detta i debatten.
Den andra saken är att det som fransmännen tyck-
er om världshandeln faktiskt inte är fransk inrikespo-
litik, utan det gäller Europeiska unionens gemensam-
ma politik. Statsrådet kan alltså med fullt förtroende
och med fullt stöd kasta sig in i denna debatt och ha
en ståndpunkt som omfattar såväl Sverige och Frank-
rike som ett antal andra länder som har en gemensam
position i dessa frågor.
Det är därvidlag väldigt viktigt att den svenska
rösten hörs, så att inte den protektionism som vi mär-
ker inom vissa EU-länder får göra sig bred. Man
måste ta upp den fighten, och det måste ske tidigt.

Anf. 48 Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Herr talman! Jag skall kanske förtydliga mig en
liten smula. Jag känner inga principiella hinder för att
delta i den franska handelspolitiska debatten, men jag
måste i all ödmjukhet konstatera att intresset i Frank-
rike för vad jag tycker är ganska litet. Däremot kan
jag debattera med min franske kollega i Bryssel och i
bästa fall påverka honom. Det gäller dock inte bara
honom. Jag tycker inte att vi skall peka ut just Frank-
rike.
Men också Göran Lennmarker, som har åsikter i
de här frågorna, har frihet att ta upp en debatt med
partivänner, med medborgare och med den allmänna
opinionen också i andra länder. Det är precis så som
Göran Lennmarker säger, att vi gemensamt är med-
borgare i en europeisk union, vars gemensamma poli-
tik vi tillsammans har ansvar för. När vi fattar beslut i
Bryssel om sådant här krävs dock enighet. Opinionen
i ett land kan hindra oss från att göra framsteg som vi
tycker är viktiga.

Anf. 49 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Jag välkomnar den här informationen
i riksdagen. Jag måste för egen del tillstå att det, kan-
ske på grund av tidigare ouppmärksamhet, blev en
glad överraskning för mig när jag kom till kammaren
att vi skulle få den här informationen. Det är just den
typ av information som vi från riksdagens ledamöter
ofta efterlyser.
Som statsrådet väl vet har vi varit mycket kritiska
i andra handelsfrågor. Jag tänker specifikt på det
multilaterala investeringsavtalet, MAI. Jag undrar
utifrån den korta anspelning på den diskussion om
MAI som förts i det här sammanhanget på WTO:s
möte: Hur fördes den diskussionen? Man har framfört
synpunkten att fortsättningen av diskussionen om
MAI skulle äga rum inom ramen för WTO i stället för
i OECD.
Vi vet att detta ligger på is och att det kommer att
ta tid. Leif Pagrotsky har i andra sammanhang pekat
på de ståndpunkter som Sverige driver. Också vi från
riksdagen har mycket tydligt och klart angett vilka
intressen som bör styra detta.
Jag vill alltså veta hur MAI behandlades på
WTO:s möte. Var MAI uppe på dagordningen? Fanns
det synpunkter och krav på MAI, och i vilken mån
stödde Sverige kravet på uppförande av detta på
WTO:s dagordning i stället?

Anf. 50 Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Herr talman! Innan MAI-förhandlingarna inleddes
i OECD hade de varit uppe på dagordningen hos
WTO:s föregångare GATT men inte kommit någon
vart utan avvisats. Det var ett av skälen till att OECD
och dess medlemsländer tog initiativet till att för egen
del inleda förhandlingar.
Den svenska positionen är väl känd. Vi vill se ett
så brett avtal som möjligt. Vi vill se en så bred upp-
slutning som möjligt kring alla handelsförhandlingar,
och det gäller inte bara för investeringar utan också
för tjänster och varuhandel. Vi vill att så många län-
der som möjligt deltar i förhandlingsarbetet, så att
avtalet kan spegla många länders intressen och behov.
Men just nu pågår inte någon diskussion om att
börja investeringsskyddsförhandlingar i WTO, utan
vad som just nu pågår är en allmän diskussion om
huruvida vi om ett par år skall börja med en stor och
bred runda, som omfattar allting, eller om vi inte skall
det. Vi har nu bestämt att vi skall börja förbereda oss
för det. Under det kommande året skall det arbetet ta
sig uttryck i att vi på nästa möte om ett år skall be-
stämma en dagordning för det. Jag föreställer mig att
frågan om MAI skall ingå eller inte då kommer upp
till behandling.
Enligt det material som jag ännu har hunnit ta del
av var det inget av de 132 länder som angav sina
nationella positioner i Genève som krävde att WTO
skulle ta upp den här frågan nu. Men även om det blir
framgångsrikt i OECD, vilket vi inte kan vara säkra
på vid det här laget, är det i alla fall min förhoppning
men också min prognos att det kommer en fortsätt-
ning i WTO.

Anf. 51 EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Min fråga gällde huruvida Sverige
via Leif Pagrotsky förde fram åsikten att dessa frågor
så snart som möjligt bör återfinnas på WTO:s dag-
ordning och i första hand borde avhandlas där.

Anf. 52 Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Herr talman! Jag hade tre minuter till förfogande
för att i mitt inlägg avhandla alla världshandelns frå-
gor. Jag valde att prioritera dem som jag just nämnt:
handel och arbetsvillkor, handel och miljö, öppenhe-
ten i förhandlingarna, korruptionsfrågan, elektronisk
handel, vikten av ett regelbaserat system som är lika
för alla och ett par frågor till. Som var och en förstår
klarade jag inte att göra någon heltäckande redovis-
ning. Detta var min prioritering. Jag kunde ha gjort
det på ett annat sätt, men detta är vad jag valde.

Anf. 53 KARL-GÖRAN
BIÖRSMARK (fp):
Herr talman! Jag har två frågor. Den ena är den
som Eva Zetterberg nyss berörde, och jag kanske
något kan få fortsätta den diskussionen.
Statsrådet hade bara tre minuter till förfogande för
att lyfta fram frågorna, och det är inte mycket. Hur
tänker statsrådet då i fortsättningen driva den svenska
ståndpunkten för att vidga kretsen kring MAI och
diskussionen med utvecklingsländer som kan komma
in i processen? Det finns ju framöver tid för att verka
för detta.
Den andra frågan är korruptionen, som statsrådet
tog upp. Korruptionen i världshandeln är ju stor, hur
stor vet vi väl inte - vi ser kanske egentligen bara
toppen av ett isberg. Min fråga är: Vilka konkreta
förslag och vilka effektiva instrument diskuteras för
att komma till rätta med korruptionen inom världs-
handeln? Vilka synpunkter hade statsrådet på detta i
sitt inlägg?

Anf. 54 Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Herr talman! Vad först gäller frågan om MAI: Det
som vi omedelbart gör i frågan om att vidga kretsen är
att vi arbetar för att de förhandlingar som bedrivs i
OECD och de diskussioner och analyser som görs
skall vidgas. Fler länder skall vara välkomna till och
bli intresserade av att följa diskussionerna och att
delta i dem.
Vi har nått framgång i detta arbete. Vi har genom-
fört särskilda diskussioner i Latinamerika och i andra
delar av världen. Alltfler länder följer förhandlingarna
som observatörer, lämnar synpunkter och bildar sig
egna uppfattningar.
Under de allra senaste dagarna har jag här i
Stockholm diskuterat just detta med mina kolleger
från Sydafrika och från Argentina, som har varit på
besök här. Det finns ett starkt växande intresse för
detta.
Inom parentes kan jag nämna att jag i måndags
undertecknade ett bilateralt investeringsskyddsavtal -
det skulle kanske kunna kallas ett BAI - med Sydafri-
kas regering, vilket i stort liknar det som vi diskuterar
i Paris. Det visades från sydafrikansk sida en stark
önskan om detta, och man var mycket glad över resul-
tatet. Vi genomförde detta vid en ceremoni i Stock-
holm i måndags.
Vi riktar oss, som sagt, till länder som är intresse-
rade och som vill delta. De baltiska länderna är andra
exempel på detta. De länder som har hindrat den här
diskussionen i WTO når vi dock inte på det här viset,
utan det får bli nästa steg.
Låt mig vad gäller korruption säga att vi i OECD
har skrivit under en konvention om detta. Den har
underskrivits av OECD-medlemmarna och fem ytter-
ligare länder, bl.a. Argentina. Den innebär att det
skall göras till ett brott att muta också utländska
tjänstemän, inte bara inhemska. Jag vädjade i mitt
anförande om att alla närvarande länder skulle ansluta
sig till den ganska modesta konvention som vi har
förhandlat oss fram till i OECD. Vi framförde att
detta bör ingå i nästa förhandling i WTO.

Anf. 55 KARL-GÖRAN
BIÖRSMARK (fp):
Herr talman! Jag får tacka för svaret. Jag önskar
statsrådet framgång med att få med de andra i arbetet
när det gäller korruptionen. Det är ett massivt jobb
framöver.

Anf. 56 Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Herr talman! Arbetet är ingalunda avslutat i och
med det som är gjort i Paris. Det är en bra början. Det
ökar möjligheterna att bekämpa korruptionen. Ju fler
länder som ansluter sig, desto bättre är det. Men det
återstår väldigt många andra saker att göra.
Jag använder mig av det vi diskuterade för en
stund sedan, dvs. den internationella opinionsbild-
ningen i ett internationellt forum. Jag har skrivit en
artikel i Herald Tribune där jag linjerar upp hur jag
tycker att det fortsatta arbetet skall bedrivas. Jag tyck-
er bl.a. att vi skall använda oss av NGO:er, icke-
statliga organisationer. Det finns på det här området
en mycket bra sådan, som heter Transparence Inter-
national, med säte i Berlin. Det är ett arbete som jag
gärna lyfter fram i det här sammanhanget.

Anf. 57 INGA-BRITT JOHANSSON (s):
Herr talman! En kritik som riktades mot det förra
WTO-avtalet gällde bristen på konsumentskydd i
avtalet. Jag skulle vilja fråga statsrådet i vad mån de
här frågorna tas upp den här gången. Om en fri mark-
nad skall fungera krävs det att konsumenterna också
känner en viss säkerhet i marknaden - en fråga som
blir än viktigare i och med den ökade Internethandeln.
Det gäller rätten till reklamationer, garantier, skyddet
vid betalningar och annat, som kommer att bli högak-
tuellt. Jag tror att frihandeln kan komma att få sig en
ordentlig knäck om de här frågorna inte kan lösas.
Vi ser också när det gäller de olika synpunkterna
på konsumentskyddet hur exempelvis USA har agerat
när det gäller hormonrester i kött, genmodifierade
produkter och liknande. Jag hoppas att Sverige an-
vänder sin erfarenhet och kunskap när det gäller kon-
sumentskyddet och för in dem i WTO-
förhandlingarna också.

Anf. 58 Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Herr talman! I diskussionerna i Genève var denna
typ av frågor inte särskilt vanligt förekommande.
Diskussionen gällde, som jag sade, en mer allmän
färdriktning och vilken sorts frågor vi skulle ta upp i
nästa förhandling i mer allmänna termer. Många tala-
re lyfte fram just dessa tydliga förhållanden som Inga-
Britt Johansson pekar på, att om man skall ha fria
marknader och fri rörlighet av varor och tjänster
måste man ha någorlunda likartade regler för konsu-
mentskydd liksom för konkurrens och annat. Hittills
har man lyckats enas om regler som gör att man kan
ingripa med importförbud mot varor som är hälsofar-
liga. Det är det vi i EU har åberopat när vi har sagt
nej till hormonbehandlat kött från USA, dvs. att
hälsoriskerna inte är tillräckligt klarlagda. USA god-
känner inte våra argument, och det finns en mekanism
för att lösa sådana tvister. Vi har här ett jätteproblem i
förhållande till USA. Det är ett av våra stora problem,
jämte attityden till Kuba och några andra saker.
Här ser jag framför mig att vi i nästa förhandling
skall kunna gå vidare med de här reglerna, precisera
dem och förtydliga dem, att vi skall skapa tydligare
och klarare regler, som konsumenterna kan känna
förtroende för. Jag tycker inte att de är tillräckligt bra
i dag.

Anf. 59 INGA-BRITT JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag tror att säkerheten när det gäller
garantier, reklamationer och liknande är minst lika
viktig. Vi vet ju av erfarenhet, redan nu med den
begränsade handeln, att människor med mindre kun-
skaper och mindre insikt utsätter sig för jätterisker
genom att det är så lätt att beställa via Internet. De
första tecknen såg vi i handeln via TV-shopen, när det
exempelvis hände att lätt utvecklingsstörda med en
hygglig ekonomi, som klarade de ekonomiska pröv-
ningarna, förköpte sig på mängder av varor. Där kun-
de ingen i princip ingripa, då det inte fanns några
regler. Det här blir ännu allvarligare, med alltmer
gränslös Internethandel.

Anf. 60 Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Herr talman! Jag har ingen annan åsikt. Jag kan
bara instämma.
När nu Internethandeln kommer och den är allde-
les ny, kommer vi att upptäcka massor av områden
där vår gamla lagstiftning är otillräcklig. Det är därför
som det är så viktigt att vart och ett av våra länder
men också gemensamt, t.ex. i WTO, noggrant följer
detta och analyserar alla de erfarenheter som vi vin-
ner, så att vi snabbt kan gripa in och göra någonting.
Därför beslutade vi också i WTO att där skall bedri-
vas ett analysarbete, så att vi står rustade att vid nästa
möte kunna fatta sådana beslut som visar sig lämpli-
ga.

Anf. 61 BERNDT EKHOLM (s):
Herr talman! Det är väldigt bra att Sverige jobbar
aktivt med miljöfrågan i WTO-sammanhanget. Det
behövs ett mycket långsiktigt arbete. Det svenska
engagemanget bara när det gäller miljöfrågan har
pågått i närmare tio år. Man ser alltså hur svårt det är
att ta sig fram.
Statsrådet säger nu att det är u-länderna som utgör
ett hinder. Jag är inte alls förvånad. Det finns många
skäl till det, men ett skäl är det sätt på vilket de blev
behandlade efter Riomötet 1992. Där ställdes det ut
en massa löften om stöd av olika slag till u-länderna,
som i mycket ringa utsträckning har infriats. Det leder
självfallet till att man sätter hårt mot hårt på olika sätt.
Hur försöker Sverige luckra upp det motstånd som
finns till u-länderna? Vad bjuder vi på i förhandling-
arna?

Anf. 62 Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Herr talman! Tack för den frågan, Berndt Ekholm!
Det ger mig chansen att ta upp en tråd som Göran
Lennmarker också hade men som jag inte hade tid att
kommentera då.
Jag tror att bakom u-ländernas motstånd inte lig-
ger att de är mindre intresserade av miljön - vilket de
i och för sig i ett eller annat fall kan vara. De ser pro-
tektionistiska syften och motiv bakom i-ländernas
engagemang i de här frågorna. De noterar ju vad
gäller t.ex. arbetsrättsfrågor att i-ländernas intresse är
koncentrerat till arbetsförhållandena i sådana bran-
scher som exporterar till Europa och Nordamerika.
Arbetsförhållandena i andra branscher är våra länder
mindre intresserade av. Därför har länder som Sverige
och de andra nordiska länderna, som har trovärdighet
i fråga om att vilja släppa in u-ländernas varor på sina
marknader, som har en frihandelstradition och som
inte misstänks vara ute i protektionistiska syften, en
särskild roll att spela för att driva opinion i de här
frågorna. Vi misstänks nämligen inte för att vara ute i
protektionistiska syften.
Men vi måste också driva opinion bland andra i-
länder för att skapa förtroende hos u-länderna, genom
att agera framsynt vad gäller tillträde till vår egen
marknad.
Jag tror att det är fråga om en balans mellan vad vi
kan uppnå på miljö- och arbetsrättssidan och vad vi
själva erbjuder på områden av stor betydelse för u-
länderna. Om vi inte erbjuder en sådan balanserad
framgångsväg kommer de aldrig ur sitt motstånd och
sin misstänksamhet att vi bara är ute efter att trycka
ned de få företag som klarar av att konkurrera på våra
marknader.

Anf. 63 BERNDT EKHOLM (s):
Herr talman! Jag delar statsrådets uppfattning till
hundra procent i den frågan. Jag knöt medvetet an till
Riomötet, med tanke på de löften som utställdes där,
exempelvis om teknologiöverföring, om hantering av
bioteknik, om uppfyllelse av alla konventioner och
om bistånd. När man då ser att länderna inte lever upp
till dessa löften underlättas inte kommunikationen på
andra områden med u-länderna. Varför skulle de
bjuda på någonting när vi inte håller de löften vi re-
dan har ingått?
Finns det inte då anledning för Sverige att driva de
här frågorna om teknologiöverföring, bistånd och
andra frågor kopplat också till handelsorganisationen,
som en del, parallellt med den andra sidan, som Pag-
rotsky tog upp?

Anf. 64 Statsrådet LEIF PAGROTSKY (s):
Herr talman! Det viktigaste elementet i det som
Berndt Ekholm pekar på, den teknologiöverföring
som är nödvändig för att klara klimatmål, miljöför-
bättring och annat, måste ske inom ramen för bistån-
det. Det viktigaste för de här ländernas ekonomiska
utveckling, deras förmåga att höja sig ur fattigdomen,
är att de kan sälja det de lär sig att producera.
Därför är vi som är handelspolitiskt aktiva nyckel-
personer för u-länderna. Det är inte bara biståndsmi-
nistrarna utan också handelsministrarna som sitter på
viktiga instrument för deras ekonomiska utveckling.
Jag tror att det finns en ökad samsyn om att vi genom
vårt agerande som handelsministrar i väldigt hög grad
påverkar miljöfrågor, arbetsrättsfrågor, frågor om
korruption och, framför allt, ekonomisk utveckling i
stort i u-länderna. Det manifesterades kanske tydliga-
re än någonsin vid WTO:s 50-årsjubileum förra veck-
an, inte minst genom de mycket framstående ledare
från tredje världen som var närvarande.

Anf. 65 FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Därmed är informationen från regeringen om
WTO:s andra ministermöte avslutad, och jag tackar
statsrådet Leif Pagrotsky.

10 § (forts. från 8 §) Verksamheten i Europeiska
unionen under 1997 (forts. UU20)

Anf. 66 BENGT HURTIG (v):
Herr talman! Jag skall försöka hålla ett kortare an-
förande än vad jag har noterat.
Det sägs i betänkandet att skrivelsen fyller en vik-
tig funktion, och det håller jag med om. Det är ju
därför riksdagen har skrivit in i riksdagsordningen att
vi skall ha en sådan här skrivelse varje år. Vi tycker
inom vårt parti att riksdagen borde använda ännu mer
av sin makt för att styra regeringens beteende när det
gäller EU-politiken. Vi har i vår motion och i andra
sammanhang diskuterat en rad förslag för att stärka
riksdagens inflytande på EU-politiken. Detta kommer
att behandlas i andra sammanhang.
I det här betänkandet behandlas i första hand vårt
krav på den s.k. sexveckorsregeln, som vi anser skall
gälla allt material av väsentlig betydelse i såväl första
som andra och tredje pelaren. I betänkandet ser det ut
som om vårt krav gällde bara tredje pelaren. Man kan
undra om inte utskottet läser motionerna. Yrkandet
besvaras med motiveringen att regeln att förslag från
kommissionen skall delges de nationella parlamenten
sex veckor före beslut i ministerrådet gäller även i
tredje pelaren. Det är främst inom ministerrådets egen
organisation som åtgärder skall vidtas om vi skulle få
gehör för vårt förslag att även andra förslag än de som
kommer från kommissionen skall komma till parla-
menten sex veckor i förväg.
Vi har nyligen i samband med behandlingen av
Amsterdamavtalet fått det här förslaget avslaget, så vi
nöjer oss den här gången med ett särskilt yttrande.
Vi har velat att utredningen om folkstyret i Sveri-
ge skulle ta tag i frågan om lobbyismen. Utskottets
skrivningar på den punkten är ganska bra, ganska
optimistiska, och man tror att det här kommer att ske.
I texten hänvisas det till Europaparlamentets rapport
om lobbyismen och de ordningsregler som antagits i
fjol.
De ordningsreglerna innebär att lobbyister regist-
reras när de ansöker om passerkort som de har för
längre tid, kanske ett år. Ledamöterna skall inte få ta
emot hur stora gåvor som helst - jag tror att gränsen
går vid 1 000 ecu. Moralen skall vara hög, som även
utskottet påpekar. Däremot finns inga krav på att
lobbyisternas inlagor till EU:s institutioner skall dia-
rieföras och göras tillgängliga för alla, inte heller att
man skall ange t.ex. i förslag som kommissionen
väcker vilka inlagor från lobbyintressen som funnits
med i beredningsmaterialet. Reglerna i USA för lob-
byister är betydligt strängare än de vi har inom EU,
och kontrollen är också skarpare. Här finns alltså en
hel del att göra.
På s. 7 i betänkandet formulerar utskottet mening-
en "En grundläggande princip för samarbetet är att
beslut skall fattas så nära medborgarna som möjligt".
Det här är något vi ofta hör. Det är, tycker jag, ett
exempel på det nya Orwellska demokratispråk som
växer fram i EU-politiken. Det står t.ex. inte att en
grundläggande princip är att makten skall utgå från
folket. Det står inte heller att folkstyret är en grund-
läggande princip. Det som står är att besluten skall
fattas så nära medborgarna som möjligt, men vem som
fattar besluten nämns inte. En sådan här formulering
kan ju t.ex. också Saddam Hussein i Irak använda sig
av genom att säga att han fattar besluten nära folket.
Det här är som jag ser det ett uttryck för en själv-
utnämnd elitistisk uppfattning om att beslut skall
fattas på ett sådant sätt att folk nästan känner att de
själva har fattat besluten, utan att de egentligen har
haft möjlighet att göra det. Vi har numera också en
strömning bland statsbyråkrater och forskare som
hävdar just att politiken skulle må väl av att tas om
hand av s.k. kompetenta medborgare i stället för av
folkvalda politiker. Den 4 mars när vi debatterade
Riksbankens ställning var t.o.m. en ledamot, Carl B
Hamilton, här i kammaren inne på liknande tanke-
gångar. Efter 76 år av folkstyre har vi alltså nått dit-
hän att det förs en debatt som går ut på att makten hos
en viss del av aristokratin skall stärkas. Nu är det inte
längre den jordägande aristokratin utan den välmerite-
rade byråkratiska aristokratin som Gud i sin vishet har
välsignat.
Nu säger kanske någon att det som avses med att
"fatta beslut nära medborgarna" är subsidiariteten.
Det som inte kan beslutas i familjen skall beslutas av
kommunen, det som inte kan beslutas i kommunen
skall beslutas av regering och riksdag, och det som
inte regering och riksdag kan besluta om skall beslu-
tas av EU. I Amsterdamfördraget finns emellertid inte
ett endaste exempel på att något som hittills har beslu-
tats på för hög nivå skall kunna flyttas över till en
lägre. I själva verket handlar det fortfarande om att
lyfta upp beslutsmakten från nationell nivå till EU-
nivå. Själva uttrycket "det gemensamt uppnådda re-
gelverket", l'acquis communautaire, speglar just
strävan att bygga ett regelverk som till slut skapar den
fullständiga politiska unionen.
I betänkandet konstateras också att Sveriges andel
av EU:s finansiering kommer att öka de närmaste åren
på grund av de regelförändringar som görs. Nästa år
är också infasningsrabatten slut. I den information
som UD gick ut med våren 1994 hette det att netto-
flödet till EU de första åren skulle bli litet. År 1995
skulle vi bidra med ungefär 400 miljoner kronor net-
to, och återflödet skulle vara 13,7 miljarder. Vad blev
det? I den redovisning som vi fick i EU-nämnden i
höstas blev det i praktiken 1,1 miljard i stället för
13,7. År 1996 skulle Sverige bidra netto med 1,4
miljarder. Det blev i praktiken 6,3. Förra året, 1997,
blev det 8 miljarder i stället för som utlovats 6 miljar-
der. Under de tre första åren har Sverige alltså bi-
dragit med ungefär 16 miljarder mer än vad Utrikes-
departementet trodde 1994.
I betänkandet redovisas att det inte finns statistik
för hela EU-budgeten som är avläsbar och som visar
hur ett enskilt land drabbas. Kommissionen har tydli-
gen gjort en rapport om det här. Givetvis måste det gå
att upprätta sådan statistik om man är intresserad.
Även om det kan finnas felmarginaler måste man
kunna komma ganska nära. Det är märkligt att en
enskild EU-parlamentariker med relativt enkla medel
har kunnat göra en analys som t.o.m. är nedbruten på
kommunnivå och som han själv anser ha 80-90 %
träffsäkerhet.
Sverige är ett av de länder som orimligt nog bidrar
mest till EU:s gemensamma budget, trots sin ringa
befolkning. Danmark, som ligger betydligt högre i
den s.k. välfärdsligan mätt i köpkraftsrelaterad BNI
per capita, är nettobidragstagare från EU på grund av
jordbruksstödet. Jag tycker att det är ett steg framåt
att utskottet slår fast att regeringen bör eftersträva en
rimligare bördefördelning.
I de kostnader för EU-medlemskapet som redovi-
sas finns inte kostnaderna för vår egen inhemska
administration och reseverksamhet med. I det här
avseendet borde det gå att lägga samman åtminstone
vad myndigheterna måste kosta på sig. Vi har nämnt
detta i reservation 5.
Om regionalpolitiken sägs på s. 55 att regering
och riksdag har mycket begränsade möjligheter att
påverka den nationella stödområdesindelningen. Vi
har också exempel på hur kommissionen stoppat
transportstöd och utbetalningar till områden man
redan godkänt därför att också stödens utformning
skulle godkännas. Var finns nu alla förkämpar för
regionalpolitiken, som blivit snuvade på makten över
denna politik? I EU-anpassningens anda ligger man
nu lågt.
Vi tycker det vore rimligt att uppdra åt regeringen
att försöka få till stånd att man ändrar de här reglerna
och verkligen tillämpar subsidiaritetsprincipen. Var
finns löftet om att beslutet skall fattas nära folket? Vi
har en reservation, nr 8, om det här problemet.
Vi har också en reservation om observatörskapet i
Västeuropeiska unionen. Det börjar nog bli dags att
skärpa upp den debatten ytterligare en gång. När
riksdagen i rasande fart under hösten 1990 gav rege-
ringen klartecken för att söka medlemskap i EU var
det med det kända förbehållet att neutralitetspolitiken
skulle bevaras. Efter bara några månader stod det
klart att det inte blev något neutralitetsförbehåll i
ansökan. I stället fick man, tillsammans med de andra
alliansfria staterna, förklara sin lojalitet mot fördra-
gets skrivning om säkerhetspolitiken.
Regering och riksdag har ändå fortsatt att hävda
att alliansfriheten består. Men hur skall man kunna ha
ambitionen att bygga en superstat, en politisk union i
Europa, med alla de gamla kolonialländerna inblan-
dade utan att dessa kräver en gemensam armé och en
gemensam försvarspolitik? Frankrike och Belgien har
sedan början av 60-talet för sina intressens skull inva-
derat i Afrika bortåt 20 gånger.
I Tyskland konstaterade man 1992 att en upprust-
ning av Bundeswehr måste ske därför att man skulle
säkra flödena av resurser till just Tyskland. Man for-
mulerade sig som att "upprätthållandet av den fria
världshandeln och den obehindrade tillgången på
marknader och råvaror i hela världen" skulle vara ett
av syftena med upprustningen av Bundeswehr.
Vi har nu fått ett uppseendeväckande dokument i
Europaparlamentet. Det är ett betänkande av Leo
Tindemans, som är f.d. försvarsminister i Belgien.
Han säger bl.a. så här i sina slutsatser i betänkandet:
"Frågan om neutralitet och alliansfrihet förefaller i
detta sammanhang" - dvs. i EU-sammanhanget -
"förlegad. För staterna i fråga rör det sig inte längre
om att avstå från att ta ställning för det ena eller andra
blocket, eftersom dessa har försvunnit. Det rör sig inte
heller om att delta i en militärallians, eftersom Euro-
peiska unionen, som sådan, inte har som främsta
ambition att bli någon sådan. Som vi har sett utgör
VEU en integrerad del av Europeiska unionens ut-
veckling och kommer en dag att införlivas med den.
Vad Nato beträffar, blir den alltmer en politisk och
militär organisation med uppgift att upprätthålla re-
spekten för de värden som även är Europeiska unio-
nens, vilket den dagligen visar i f.d. Jugoslavien.
Följaktligen är det följande fråga som reser sig för de
neutrala och alliansfria staterna: kan man avstå då
Europeiska unionens grundläggande värden hånas? I
detta fall ställs frågan om de neutrala och alliansfria
staternas deltagande i en gemensam säkerhets- och
försvarspolitik i andra termer, vilket de själva håller
på att erkänna eftersom de accepterat att Amsterdam-
fördraget omfattar Petersbergsinsatser."
Han slår också fast en rad andra synpunkter. Han
säger att denna försvarspolitik bör bygga på principen
att EU vid behov skall kunna handla oavhängigt och
för att skydda sina intressen och värden. Målet med
den gemensamma försvarspolitiken sägs vara att kun-
na skydda alla aspekter av unionens intresse, inklusi-
ve försäljningssäkerheten, när de diplomatiska in-
strumenten inte räcker till. Det var just det jag nämn-
de tidigare i samband med Bundeswehr.
Naturligtvis är också det territoriella försvaret en
central tanke. Detta menar han måste bli en del av
EU:s försvarspolitik.
Det här visar, tycker jag, att de neutrala och alli-
ansfria staterna kommer att sättas under press fram-
över. Vi tror att det nu borde vara läge för Sverige att
aktualisera att man inte ställer upp på den här politi-
ken.
Jag yrkar bifall till reservationerna 5, 7 och 10.

Anf. 67 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Jag måste faktiskt begära replik, ef-
tersom den bild som Bengt Hurtig målar upp är så
dyster. Han målar upp en framtid mest av elände.
Det jag kanske reagerade mest på var det nästan
absurda resonemanget när det gäller subsidiaritets-
principen och de formuleringar som finns om att be-
slut skall fattas så nära människorna som möjligt. Jag
menar att Bengt Hurtig förvränger hela resonemanget.
Han menar att t.o.m. Saddam Hussein skulle kunna
ställa upp på detta. Men, Bengt Hurtig, EU består ju
av demokratier med folkvalda representanter. Vi har
byggt upp ett system med representativ demokrati. Nu
menar Bengt Hurtig att Folkpartiet, närmare bestämt
Carl B Hamilton, skulle ha ställt upp på resonemanget
om att det är en elit som skall väljas fram, att det är en
aristokrati som skall styra. Alla som verkar inom den
här politiska sfären är ju folkvalda representanter.
Därför blir det, enligt mitt sätt att se, helt absurt när
man gör sådana paralleller att t.o.m. Saddam Hussein
skulle kunna ställa upp på subsidiaritetsprincipen.

Anf. 68 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Ja, vad är innebörden av att beslut
skall fattas nära folket? Det kan innebära litet vad
som helst. Det kan betyda att folket uppfattar att be-
slutet gynnar dess intressen, att folket kan identifiera
sig med det. Men det säger ingenting klart om vem
som skall fatta beslutet. Det är ju det som är grundbul-
ten i hela folkstyrets princip: att det är folkets valda
företrädare som har initiativrätten och beslutsmakten.
Vi vet att det inte är så i unionen. Där ligger mo-
nopolet på initiativrätt hos kommissionen.
Det vi diskuterade den 4 mars var att flytta be-
slutsmakten när det gällde viktiga delar av den eko-
nomiska politiken till Riksbankens direktion. Carl B
Hamilton använde då formuleringen att han trodde att
det var i folkets intresse att denna makt flyttades till
Riksbankens direktion och gjordes mera oberoende av
de politiker som av opportunistiska skäl lyssnar till
folket i valrörelser osv. Jag har inte den exakta formu-
leringen framför mig, men detta är vad den gick ut på.
Det här känner allmänheten mycket väl av. Det är
ju kommissionen som fattar beslut om viktiga delar av
regionalpolitiken. Det går inte att förneka, och det
säger utskottet självt.
Vi har också infört ett helt annat system när det
gäller politiska frågor. Vi har haft fallet med System-
bolaget, där det faktiskt är domare som har avgjort
vad vi skall ha för socialpolitik i Sverige. Nu råkade
det gå rätt den gången, men nästa gång vet vi inte hur
det går.

Anf. 69 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Det var hovsamt att Bengt Hurtig to-
nade ned sig litet i repliken jämfört med när han stod i
talarstolen. Jag hörde inget av parallellen till Saddam
Hussein längre.
Så var det frågan om att fatta beslut på rätt nivå.
Vi har byggt upp ett system med kommunvalda före-
trädare i våra kommunfullmäktige som representerar
folket. Det är inte en elit eller aristokrati. I landstinget
är det samma sak. Besluten sker naturligtvis inte på
stormöten där alla deltar - en gammal kommunistisk
tanke, vad vet jag. Vi har riksdagen med representan-
ter. Det är ingen elit eller aristokrati. Det är represen-
tanter som kan bytas ut den 20 september.
Jag kan hålla med om att det finns demokratiska
tillkortakommanden i EU. Det är därför som Folkpar-
tiet vill arbeta för att ge mer makt åt parlamentet.
Men återigen: Bengt Hurtig borde ta tillbaka att
närhetsprincipen och subsidiaritetsprincipen, såsom
de har formulerats i betänkandet, skulle vara ord som
kan läggas i Saddam Husseins mun.

Anf. 70 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Det är svårt att få något grepp om
vad en formulering som att beslut skall fattas nära
folket innebär i stasrättslig mening. Alla diktatorer i
världen kan också använda den typen av uttryck. Det
avgörande är vem som har den yttersta makten.
Karl-Göran Biörsmark vet lika väl som jag att om
det blir en ändrad majoritet i Sverige, innebär det inte
att det går att ändra fördragets inriktning inom EU-
lagstiftningen. Det måste i så fall ske en likartad poli-
tisk utveckling i hela unionen.
Problemet är att det inte finns europeiska partier
på alla områden. Det finns ingen gemensam kultur,
inget gemensamt språk, inga gemensamma medier.
Dessa synpunkter och analyser har förts fram av
forskare på olika håll i världen. De pekar på det be-
svärande demokratiska underskottet och bristerna i
den demokratiska beslutsprocessen som Europeiska
unionen lider av. Det är det vi diskuterar här - inte
kommuner och landsting. Där har vi självklart en
representativ demokrati.

Anf. 71 BIRGER SCHLAUG (mp):
Herr talman och alla ni som sitter på läktaren och
ni som tittar på TV! Den här debatten handlar om EU.
Regeringen skall lägga fram en skrivelse varje år som
behandlar EU-frågan. Jag tycker att det är märkligt att
det inte finns en stavelse, inte ett ord, inte en mening,
inte en antydan om det som är problemet, nämligen
att demokratin eroderar. Makten flyttas allt längre
bort. Det är det stora problemet.
K-G Biörsmark, folkpartist, sade litet euforiskt att
det går framåt. Men åt vilket håll? Statsministern har
sagt något liknande, nämligen att EU är som en gam-
mal bensindriven bil. Det går framåt. Det stånkar och
stönar. Men framåt går det.
Låt oss ta liknelsen med den gamla förbrännings-
motorn och den gamla bensindrivna bilen. Bilen gör
av med mycket naturresurser, det är dålig teknik och
mycket skit släpps ut i avgasröret. Den gamla bensin-
drivna bilen och EU är en bra bild.
Herr talman! Medlemskapet i EU kostar Sverige
ungefär 20 miljarder kronor per år brutto, ca 10-11
netto. Det innebär att en tvåbarnsfamilj betalar unge-
fär 8 000 kr per år för medlemskapet. Det är pengar
som tas från offentliga sektorn.
Vad får vi? Vi får en jordbrukspolitik som ingen
vill ha. Det bör observeras noggrant i skrivelsen. Vi
får en centralbyråkrati utan motstycke. Vi förhindras
att gå före och ställa hårdare miljökrav när det gäller
produkter. Vi kan inte ens själva besluta om huruvida
vi skall förbjuda monstertjuren belgisk blå eller inte.
Det är en märklig symbol för hela EU-medlemskapet.
Detta innebär naturligtvis att demokratin eroderar.
Människors delaktighet minskar. Det är det som är det
stora problemet med EU.
Detta beror inte på att EU i sig är fult, skamligt
eller att samarbete är fult. Det beror på att EU-
konceptet är byggt på det sämsta från högern och det
sämsta från vänstern - frihet för kapital och en gigan-
tisk centralbyråkrati. Detta har man lyckats smeta
ihop ett koncept kring. Det är det som är EU i dag,
och det är negativt.
Om detta finns naturligtvis ingenting i regeringens
skrivelse och inte heller i utskottsmajoritetens betän-
kande.
Kärnan är att demokratin eroderar sakta men sä-
kert.
Jag skall ta upp tre frågor med anknytning till våra
reservationer. Jag yrkar bifall till reservationerna 4, 7,
10 och 12.
Jag menar att det är orimligt att miljöfrågorna in-
om EU behandlas så att EU alltid får miljörörelsen
emot sig. Miljörörelsen är ingen ond kraft. Miljörö-
relsen har både kunskap och kompetens. Lik förbaskat
är man ilsken över de beslut EU fattar i miljöfrågor.
Miljögarantin har försämrats, inte förbättrats.
Miljögarantin blir genom Amsterdamfördraget - EU:s
nya grundlag - försämrad. En riktig miljögaranti
måste innebära att varje land ges rätten att gå före och
ställa hårdare miljökrav, precis på samma sätt som
Kalifornien och andra amerikanska delstater har rätten
att gå före och ställa hårdare miljökrav. Hade Kali-
fornien legat i EU, hade vi inte ens haft katalytisk
avgasrening i dag. Kalifornien har rätt att ställa krav
på att gräsklippare och trädgårdsmaskiner från år
2000 inte skall drivas med fossila bränslen. Hade
Kalifornien legat i EU hade man inte fått igenom detta
krav. Det märkliga är att majoriteten i Sveriges riks-
dag tycker att detta är helt okej. Det är helt rimligt.
Om det skall bli teknisk utveckling och utveckling
på miljöområdet, måste länder och regioner ges rätten
att få gå före och ställa hårdare miljökrav. Det är en
nästan suspekt nonchalans från riksdagsmajoritetens
sida att inte inse detta. Det är det som skapar dynamik
i miljöarbetet. Att då behöva konstatera att USA är ett
mönster i sammanhanget är pinsamt.
Nu får miljökrav på produkter inte hindra den fria
rörligheten på den inre marknaden. Det är en överre-
gel. Man skall vetenskapligt bevisa behovet av en
åtgärd. Vad menas med vetenskapligt bevisa? Det
innebär liken på borden. Då får man möjligtvis för-
bjuda någonting. Det är dåliga principer. Samtidigt
ställer sig Sveriges riksdag bakom försiktighetsprinci-
pen. Hur hänger det ihop? Inte ett ord i regeringens
skrivelse och inte ett ord i utskottets betänkande.
För att få utnyttja miljögarantin måste problemet
vara specifikt för det enskilda landet. Vi skulle alltså
kunna förbjuda belgisk blå - monstertjuren - under
förutsättning att vi svenskar mår sämre av att se på
den än holländare och belgare. Det skall vetenskapligt
bevisas, och det är inte lätt.
En annan av våra reservationer tar upp frågan om
offentlig upphandling. Det är en av de viktigare sa-
kerna för att få i gång en dynamisk utveckling på
miljöområdet. I den offentliga upphandlingen - kom-
muner, landsting och stat - skall man kunna gå före
och ställa hårdare miljökrav på produkterna, men
även ställa krav på att de skall vara närproducerade.
Det är viktigt, dels för att minska transporterna och
därmed mängden utsläpp, dels för att hålla i gång ett
lokalt näringsliv.
Jag har en reservation i denna fråga, som natur-
ligtvis avstyrks av majoriteten i utskottet.
Däremot vill jag ge Folkpartiet en eloge för att
man ställer upp på vår reservation 17, som betonar
vikten av debatt om det nya MAI-avtalet. Det är
strongt av Folkpartiet på den borgerliga sidan att våga
ta upp denna debatt. Det är utmärkt.
MAI-avtalet är en globaliseringens ekonomiska
grundlag. I början lade regeringen locket på, och ett
antal organisationer som skrev till regeringen om
avtalet fick minst sagt oförskämda svar från han-
delsminister Leif Pagrotsky. Enligt ministern skulle
Sverige om man agerade som de som motsatte sig
avtalet - kristna organisationer, fackliga organisatio-
ner, solidaritetsrörelser, miljörörelser osv. - hamna i
en situation som Albanien och Nordkorea.
Det har blivit bättre. Men jag tycker att reserva-
tion nr 17 är viktig. Vi skall ställa krav på regeringen
att hålla debatten levande, att man hela tiden återför
frågorna till riksdagen så att alla goda krafter kan se
till att MAI-avtalet inte blir så uruselt som det var
tänkt från början.

Anf. 72 INGA-BRITT JOHANSSON (s):
Herr talman! Jag förstår att både Birger Schlaug
och Bengt Hurtig låter litet bittra i dag. De kan natur-
ligtvis inte på det sätt som vi andra gör glädjas åt
folkomröstningen i Danmark, vars resultat vi fick reda
på i går kväll. Det visar att även medborgarna i ett
land med väldigt lång erfarenhet av EU tycker att
Amsterdamfördraget är okej.
Jag funderade också över en annan sak. Jag var
inte hemma vid det tillfälle då debatten om Amster-
damfördraget genomfördes här i riksdagen. Jag läste
protokollet i går kväll. Det var ganska intressant att
konstatera att jag läste det mesta av dagens anförande
från Birger Schlaug i Amsterdamdiskussionsprotokol-
let i går kväll. Det visar också det som vi antydde i
utskottet. Dagens debatt handlar egentligen inte helt
och hållet om regeringens skrivelse om vad som hän-
de i EU under 1997, utan den är en fortsättning på
Miljöpartiets och Vänsterpartiets önskan att föra
Sverige ut ur EU. Argumenten är desamma. Något
nytt har inte tillkommit.
Det är inte särskilt populärt med långa debatter på
fredagarna. Det vet vi alla. Jag skall försöka att väl-
digt kort kommentera de reservationer som det har
yrkats bifall till.
Den första handlar om att Folkpartiet vill ha en
kompetenskatalog som utifrån närhetsprincipen skall
klara ut på vilken nivå besluten skall fattas. För närva-
rande finns substansen när det gäller frågan om var
inom EU besluten skall fattas i de olika delarna av
fördraget. Vi tror nog att det är där som den skall
finnas. Vi tror att det är en omöjlighet att skapa en
katalog där man i varje detaljfråga kan se vilka nivåer
besluten skall fattas på.
Däremot finns det ingen oenighet om att besluten
skall fattas på så låg nivå som möjligt. Där är vi över-
ens. Men vi är inte överens om att exempelvis beslut
om ekonomiska styrmedel skall fattas inom EU.
Miljöpartiet kräver att miljöhänsyn tas vid offent-
lig upphandling. Man har en reservation. Som framgår
av utskottets betänkande har regeringen tillsatt en
utredning som skall se över vilka hänsyn som kan
krävas vid den offentliga upphandlingen. Naturligtvis
kommer miljökraven att finnas med där. Kravet på att
varor skall vara närproducerade vid varje upphandling
ställer jag mig litet frågande till. I diskussionen med
Leif Pagrotsky för bara en liten stund sedan framhölls
också nödvändigheten av en handel som innebär att vi
får bättre tillgång till varor och tjänster. Det står i
direkt motsatsställning till kravet att varor skall vara
närproducerade. Naturligtvis skall man i den offentli-
ga upphandlingen köpa de varor som är de bästa och
billigaste. Då är även miljöhänsynen inräknad.
Både Miljöpartiet och Vänsterpartiet vet vad det
beror på att Sverige inte har tagit tillbaka en så stor
del av kostnaderna för EU-medlemskapet som man
hade räknat med från början. Det beror på att vi har
haft en hård budgetsanering i Sverige, som har gjort
att vi inte har kunnat utnyttja de möjligheterna fullt ut.
Jag som Europavän tycker att denna ekonomiska
debatt är väldigt konstig. EU är för mig inte en fråga
om plus och minus i pengar. EU är för mig en fråga
om att Sverige skall kunna delta i ett europeiskt sam-
arbete som är större än de 15 länder som finns med
nu. Jag vill ha dit många fler, men just nu är vi 15.
Om Sverige, som är ett förhållandevis rikt land, får
betala en högre nettokostnad än vad andra länder gör
är det okej för min del. Det är den internationella
tanken som har styrt mitt parti när det gäller önskan
om att delta i EU-gemenskapen - inte att vi skall få
tillbaka vartenda öre som medlemskapet kostar.
Miljöpartiet och Vänstern anser inte att miljöfrå-
gorna har fått den behandling som de borde ha fått i
EG-fördraget. Vi anser att det faktum att man skriver
in i grundfördraget att alla områden skall genomsyras
av miljöfrågorna är en stor framgång. På alla politi-
kområden skall man i fortsättningen ta miljöhänsyn.
Det måste vara det som är det viktiga.
Vi har egentligen inte ännu sett artikel 100 A i
EG-fördraget ordentligt prövad. Jag tycker att rege-
ringen har lyckats med de målsättningar som riksda-
gen skickade med under förhandlingarna under förra
året.
Detsamma gäller den nationella regionalpolitiken.
Det var hårda förhandlingar när vi gick med som EU-
medlemmar när det gällde regionalpolitiken. Vi tyckte
då att vi hade lyckats väldigt bra. Det var också det
underlag som fanns med i folkomröstningen, där man
godkände regeringens förhandling i det fallet.
Givetvis måste även strukturfonder och andra åt-
gärder förändras i samband med en utvidgning. Det
tror jag att vi alla inser. Givetvis måste arbetet ske på
ett sådant sätt att stödet dras in när man har lyft en
landsdel via olika strukturåtgärder. Man kan inte
fortsätta att dela ut stöd i all evighet bara därför att
man en gång fån början har ansett att just den landsde-
len behöver stöd.
Jag kan berätta att jag kom hem ifrån Lissabon i
förrgår. Portugiserna visade många exempel på att ett
ställe hade fått stöd för länge, när andra delar av lan-
det skulle ha behövt det bättre. Det visar på att det
behövs förändringar inom denna typ av stöd. Det blir
ännu viktigare ju fler länder som kommer med.
Att vi vill att kostnaderna skall minska är väl
ganska naturligt. Man har kommit överens om ett tak
på 1,27 %, om jag inte minns fel.
Så har vi frågan om VEU igen. Att Sverige är ob-
servatör i VEU skulle innebära att vi släpper vår alli-
ansfrihet och att vi inte är neutrala. Vid det senaste
parlamentariska VEU-mötet deltog 27 länder. T.o.m.
Schweiz var närvarande och talade på mötet. Det var
alltså 27 europeiska länder som träffades för att disku-
tera den kommande europeiska säkerhetspolitiken.
Vänstern och Miljöpartiet anser att vi skall avstå från
att delta som observatörer där. Det vore väl ganska
knepigt. Vi skulle alltså avstå från att framföra svens-
ka synpunkter och försöka påverka den politik som
bedrivs inom VEU därför att vår närvaro på något sätt
skulle innebära att vi godkände att Europa helt plöts-
ligt var en gemensam försvarsorganisation! Detta är ju
rent nonsens!
Jag har lämnat ett förslag till VEU:s politiska
kommitté, där jag har föreslagit att man i stället skall
se till att fler parlamentariker får möjlighet att delta i
arbetet för att se vad som händer där. Det kommer att
godkännas, och jag hoppas att jag får se även Miljö-
partiet där i fortsättningen. Vänsterpartiet har deltagit
som suppleant.
MAI-avtalet har diskuterats här i flera omgångar.
Regeringen har lovat information om hur förhandling-
arna fortskrider. Man har också lovat att det skall ske
en oberoende utvärdering av avtalet. Sist men inte
minst är det faktiskt riksdagen som beslutar. Jag tyck-
er att man ofta glömmer bort det faktum att det är
riksdagen som har sista ordet i alla de här frågorna.
Det är inte någon elit eller aristokrati som bestämmer.
Men för en jänta från Jämtland, dotter till en stenarbe-
tare, med sexårig folkskola och bakgrund som sjö-
man, sömmerska, städerska och piga är det ju väldigt
trevligt att bli kallad aristokrat, Bengt Hurtig.
Slutligen, herr talman, detta är sista gången jag
står i kammarens talarstol, efter 16 år här i riksdagen.
Det har naturligtvis varit ett oerhört stort privilegium
att få vara riksdagsledamot. Jag vill tacka alla mina
kamrater i det senaste utskottet, utrikesutskottet, där
jag inte har suttit så lång tid, och även i de tidigare
utskotten. Jag vill också tacka talmannen och de bi-
trädande talmännen för deras sätt att leda verksamhe-
ten, och inte minst all den fantastiska personal som
står till vårt förfogande i Riksdagshuset och som så
generöst och vänligt hjälper oss till rätta i alla våra
vardagliga bestyr.

Anf. 73 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Resultatet av folkomröstningen i
Danmark var väl inte direkt oväntat. Det beredde mig
inte någon större överraskning, men jag tycker ändå
inte att man skall jubla och slå sig för bröstet när
45 % av befolkningen efter så många decennier av
medlemskap röstar emot ett avtal där Danmark har en
lång rad undantag. Det är ju ganska märkligt att situa-
tionen fortfarande är den. Det hänger ihop med att en
stor del av befolkningen inte upplever att beslutspro-
cessen inom EU har den demokratiska kvalitet som de
önskar.
Den här debatten kommer att fortsätta - det är jag
fullständigt övertygad om - att bölja fram och tillbaka
i alla europeiska länder. Miljörörelsen, konsumentrö-
relsen och fackföreningsrörelsen kommer att fundera
över varför de inte får igenom sina förslag. De kom-
mer att ta reda på hur beslutssystemet fungerar, och
då kommer de att bli kritiska.
När det gäller MAI-avtalet säger Inga-Britt Jo-
hansson att det skall riksdagen ändå slutgiltigt ta
ställning till. Det är naturligtvis sant. Men det vi ville
här var att det skall ske ett samarbete mellan rege-
ringen och riksdagen i själva beredningsprocessen, så
att vi har ett inflytande över vilka uppgörelser som
träffas när det här nya avtalet börjar bli klart. Annars
får vi ju bara ta hela paketet - take it or leave it, heter
det ju.
Intrycket är att regeringens ursprungliga tanke var
att det skulle gå till på det viset. Nu har man för-
hoppningsvis ändrat sig. Vi får väl se fram mot den
diskussion om MAI-avtalet som kommer.

Anf. 74 INGA-BRITT JOHANSSON (s)
replik:
Herr talman! Jag är också övertygad om att debat-
ten om EU kommer att fortsätta inte bara i Sverige
utan i alla länder, och det är väl det som är meningen
med levande demokrati, på samma sätt som vi inför
ett val har debatt om hur Sverige skall styras. Jag
tycker faktiskt inte att 54-55 % för Amsterdamför-
draget är en låg siffra. Verksamheten inom EU måste
ju förändras och gå vidare. Alla vi som är medborgare
i de länder som deltar i det här arbetet måste hjälpa
till att föra EU framåt, och det gör ju också
NGO:erna. Bengt Hurtig vet ju mycket väl vilket
inflytande de har - man får inte kalla deras verksam-
het för lobbyverksamhet - i EU:s parlament, med alla
intergrupper som finns där. Jag hoppas att svenska
folket deltar i högre grad i EU-arbetet. Jag tycker att
det är ganska svårt att samla människor till en bredare
debatt. Det handlar om enstaka frågor som blommar
upp ibland, men den breda debatten om vad vi vill
med EU är ganska svår att föra. Kan vi hjälpas åt att
dra den framåt är mycket vunnet.

Anf. 75 BENGT HURTIG (v) replik:
Herr talman! Vi är överens om att vi skulle behöva
ha en bredare och mer omfattande debatt. Vi hade
faktiskt lagt fram ett förslag om att svenska NGO:er
skulle få söka pengar för att bedriva upplysningsarbe-
te i EU, men majoriteten avslog i realiteten det. Detta
är en skillnad jämfört med Danmark, där man har
kunnat åstadkomma en finansiering av frivilligorgani-
sationernas upplysningsarbete.

Anf. 76 INGA-BRITT JOHANSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Det där är inte sant, Bengt Hurtig.
De pengar som finns till förfogande för EU-
information i Utrikesdepartementets budget kan sökas
av vem som helst. Man behöver inte tillhöra ja-sidan
för att ansöka om dem - det går lika bra från andra
hållet.

Anf. 77 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Herr talman! Inga-Britt Johansson började med att
säga att vi som är kritiska till EU skulle vara bittra.
Inte ett dyft! Åtminstone jag är fylld av lust och till-
försikt inför valet, där vi skall driva EU-frågor så att
det står härliga till - det lovar jag! Jag är dessutom
ganska övertygad om att de 60 % som enligt opini-
onsmätningarna i dag skulle rösta nej till ett svenskt
medlemskap kommer att bli ännu fler.
Sedan till hyckleriet! Vi skulle vilja ha debatt, sä-
ger Inga-Britt. Men det vill ni ju inte ha. Hade ni velat
ha debatt hade ni sagt ja till en folkomröstning om
Amsterdamfördraget. Då hade vi fått debatt. Men ni
vågade inte ta debatten för ni trodde att svenska folket
skulle rösta "fel", som ni menar.
Så till det litet lustiga angrepp som Inga-Britt Jo-
hansson gjorde på Miljöpartiet. Du beskrev vår reser-
vation om rätten att styra till närproduktion vid of-
fentlig upphandling så, att "vid varje upphandling
skall man handla nära". Nej, det är inte det vi tycker.
Vi tycker att det skall finnas rätt till lokal närupp-
handling. Rätten skall finnas - inte tvånget. Jag ber att
Inga-Britt Johansson tar tillbaka det eller förklarar
varför hon inte tycker att kommuner och landsting
skall ha den rätten.
När det gäller pengarna tycker Inga-Britt att det
väl inte är så konstigt. Vi har ju haft så dålig ekonomi
att vi inte har haft råd att ta hem mer pengar från EU.
Det var ju intressant. Vi kanske har dålig ekonomi
just därför att offentliga sektorn har fått punga ut med
20 miljarder kronor. När vi skulle spara på barnbidra-
get skulle vi spara 2,7 miljarder, på a-kassa, föräldra-
försäkring och sjukförsäkring 5-7 miljarder och på
kommuner 5-7 miljarder. Om man lägger ihop det så
räcker det inte ens till medlemsavgiften till EU.

Anf. 78 INGA-BRITT JOHANSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Vi har inte den blekaste aning om
hur vår budget hade sett ut om vi hade stått utanför
EU. Det handlar ju inte bara om medlemsavgifterna
och om vad vi tar hem. Vad jag syftade på var det
faktum att vi till att börja med inte utnyttjade alla
möjligheter till att få tillbaka miljöstödspengar, efter-
som vi inte kunde lägga till det som vi själva behövde
göra nationellt.
När det gäller närupphandlingen har jag möjligen
missuppfattat reservationen. Faktum kvarstår, nämli-
gen att det finns en utredning tillsatt som skall se vilka
krav som man skall ställa vid offentlig upphandling
för att bäst tillgodose de olika kraven.
För Birger Schlaug handlar debatten om EU bara
om folkomröstning. För mig handlar debatten om EU,
en ständigt närvarande debatt, om hur vi skall verka
för att utveckla EU, vad vi vill använda medlemskapet
till. Det är inte bara fråga om en pajkastningsdebatt i
samband med en folkomröstning som det blev förra
gången. Bl.a. Birger Schlaug talade om alla hemskhe-
ter som skulle ske med svenska folket när vi blev
medlemmar i EU. Men de har såvitt jag vet inte inträf-
fat.

Anf. 79 BIRGER SCHLAUG (mp) replik:
Herr talman! Vi kan väl konstatera att de flesta i
Sverige känner sig ganska lurade på alla de löften
som människor på ja-sidan gav.
Beträffande närproduktion är det riktigt att det
finns en utredning som ser över upphandling osv.
Men det innebär ju inte att om man tycker att det är
positivt att man skall kunna ta hänsyn till dessa frågor
vid upphandlingen att riksdagen också ger några sig-
naler om detta. Men det har man inte gjort. Och det
beror ju på att bl.a. Socialdemokraterna alltid har
varit motståndare till detta, vilket är mycket tragiskt.
Det har tagits upp många andra gånger i riksdagen
som Inga-Britt Johansson vet.
Jag fick inget riktigt svar från Inga-Britt Johans-
son om hur hon ser på miljögarantin. Anser Inga-Britt
Johansson att det är rimligt med en miljögaranti där
inte varje enskilt land har rätten att gå före och ställa
hårdare miljökrav på produkter? Inga-Britt Johansson
sade i sin replik att miljöfrågorna skall genomsyra alla
beslut. Men så är det ju inte. Vi får ju inte ens behålla
de förbud som vi har mot kemikalier. På Naturvårds-
verket finns det långa listor på vad man skulle vilja
göra och vilja föreslå men som man inte får föreslå på
grund av EU:s lagstiftning. Detta är väl ändå ett di-
lemma? Kan inte Inga-Britt Johansson erkänna att det
är ett visst dilemma? Hon behöver inte säga att det är
så hemskt illa som jag säger, men det vore så sympa-
tiskt om någon från Socialdemokraterna kunde säga
att det är ett stort dilemma, eller åtminstone ett litet
dilemma.

Anf. 80 INGA-BRITT JOHANSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Om man har tillsatt en utredning
tycker jag inte att riksdagen skall tala om vilka resul-
tat som den utredningen skall komma fram till. Ut-
redningen om kraven vid offentlig upphandling skall
titta på vilka krav som man skall kunna ställa.
Jag tycker att det är viktigast att miljöfrågorna be-
handlas på bredden inom EU och att de behandlas
inom alla politikområden. Självklart skulle jag önska
att vi skulle kunna gå före och ställa högre krav i en
del frågor. Men vi vet också att vi inte är världsmästa-
re i alla frågor. Det finns andra länder som har mot-
svarande önskemål som vi sätter oss emot. Och när
det är fråga om mellanstatligt samarbete måste man
kunna komma överens på ett eller annat sätt. Då inne-
bär det att vi ibland får ge oss i en del frågor. När det
gäller våra hjärtefrågor får vi se till att vi skaffar oss
det underlag som behövs för att vi skall kunna få
igenom dem. Det gäller t.ex. miljögarantin. Jag liter i
det fallet på våra forskare och våra myndigheter så att
vi kan välja ut de frågor som vi anser är viktigast och
sedan driva dem.

Anf. 81 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Herr talman! Inga-Britt Johansson tog i sitt anfö-
rande upp det som vi skriver i reservation 1 och som
rör närhetsprincipen. Vi talar där bl.a. om en kompe-
tenskatalog. Inga-Britt Johansson menar att det är
omöjligt att göra en sådan katalog. Jag kan hålla med
om att det är ett svårt uppdrag och att vi antagligen
aldrig kommer att nå ända fram i det arbetet. Men jag
tror att det är viktigt, eftersom det stämmer till efter-
tanke och aktivitet just på det här området som är så
viktigt och som människor uppfattar som klåfingrig-
het från EU:s sida. Det gäller dels naturligtvis den
enskildes beslutsnivå, dels det som vi har varit inne på
här tidigare, nämligen vad kommunen, regionen och
staten skall kunna bestämma över. Jag tror att det är
en viktig diskussion och att det är viktigt att vi kan
rensa luften där och få fram någon form av kompe-
tenskatalog. Jag tror att det skulle berika EU:s arbete.
Det är därför som vi också driver den frågan hårt.

Anf. 82 GÖRAN LENNMARKER (m):
Herr talman! Utskottsmajoritetens talan har i den-
na debatt förts av Inga-Britt Johansson. Jag finner
ingen anledning att komplettera vad hon har fört fram.
Hon har väl försvarat och förklarat det ställningsta-
gande som vi har gjort inom utrikesutskottet när det
gäller verksamhetsberättelsen för den europeiska
unionen.
Jag vill ta detta tillfälle i akt och framföra ett tack
till Inga-Britt Johansson som har varit en mycket
engagerad och god deltagare i utrikesutskottets arbete,
där jag har träffat på henne, men även i andra sam-
manhang. Jag skulle vilja säga att hon är urexemplet
på en god europé, flickan från Jämtland som på olika
vägar har gått fram i livet och sedan engagerat sig
mycket starkt för Europas sak på många olika sätt, i
EFTA, i EES-samarbetet, dvs. viktiga byggstenar på
vägen fram till det EU-medlemskap som vi nu har och
den vidare utvidgningen av den europeiska unionen,
som jag vet är en fråga som hon känner mycket starkt
för. Hon har också suttit i Europaparlamentet och
varit verksam i Europarådet, en annan grundbyggsten
för mänskliga rättigheter i Europa. Hon har även varit
observatör i Västeuropeiska unionen.
Det som hon själv sade om hur det gemensamma
Europa byggs av medborgare från olika delar med
olika bakgrund och som tillsammans besjälas av vil-
jan att bygga en fredlig världsdel i frihet är intressant.
Jag vill tacka Inga-Britt Johansson och önskar
henne lycka till i den fortsatta karriären.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 12 §.)

11 § Förenklad avdragsrätt för pensionskost-
nader

Föredrogs
Skatteutskottets betänkande 1997/98:SkU27
Förenklad avdragsrätt för pensionskostnader (prop.
1997/98:146)

Anf. 83 CARL ERIK HEDLUND (m):
Herr talman! Jag hade inte tänkt tala så mycket om
förslaget om förenklad avdragsrätt för pensionskost-
nader som ju är rubriken på skatteutskottets betän-
kande 27. Det är en bra förenklingsåtgärd som med
några förändringar som utskottet har gjort har blivit
ännu bättre.
I betänkandet behandlas också ett antal motioner som
syftar till att förenkla för småföretagen i deras verk-
samhet. Det gäller både på skatteområdet och på
andra väsentliga områden. De avstyrks av utskottsma-
joriteten, som säger att den i och för sig är sympatiskt
inställd till att göra förenklingar och förbättringar men
tycker att det måste utredas ordentligt. Herr talman!
Man tycker att det är underligt att det skall vara så lätt
att göra förändringar när det gäller att försvåra för
företagandet. Det har vi under denna fyraårsperioden
fått flera exempel på. Jag kan bara erinra om förläng-
ningen av momsperioden och sedan de förändringar
som kom efter det. Det har varit fram och tillbaka
med sjuklöneperioden. Det finns flera liknande exem-
pel.
Det är alltså svårt att genomföra förändringar och
förenklingar när det är till företagens bästa. Då skall
det utredas. Och när utredningen är färdig tillsätter
man en ny utredning.
Ett exempel är Småföretagardelegationen som
lämnade inte mindre än 26 olika förslag. Regeringen
har då litet motvilligt sagt att man kan tänka sig att
genomföra fyra av dessa förslag. Men vi moderater
anser att det var vettiga förslag och att vi ställer oss
bakom alla 26. Det är viktigt att sätta i gång med
förenklingsarbetet om småföretag och företag i all-
mänhet skall kunna blomstra, växa, skapa tillväxt,
sysselsättning och ökat välstånd.
Socialdemokraterna förstår nog inte innerst inne
hur företagandet fungerar och hur företagare tänker.
Trots många undervisande inlägg från oppositionen
har man inte tagit till sig detta.
Det finns en utomordentlig reservation som jag
härmed yrkar bifall till, och det är reservation nr 1.

Anf. 84 ROLF KENNERYD (c):
Herr talman! Alla på den politiska arenan säger
sig vara överens om småföretagens viktiga roll för en
gynnsam utveckling i Sverige. Det är dock obestridli-
gen så att det finns olika ambitioner för att ge förut-
sättningar för att detta skall kunna ske. Den lägsta
ambitionen finns hos de socialistiska partierna.
Det är ändå viktigt att säga att det har hänt en del
positivt även under senare år. Utöver den sänkta rän-
tenivån, som är en nödvändig grund för ett gott före-
tagsklimat, vill jag nämna tre exempel.
Vi har under den här perioden fått en kraftigt lind-
rad dubbelbeskattning för de onoterade företagen.
Arbetsgivaravgifterna har sänkts, speciellt för de små
företagen. Arbetsrättslagstiftningen har reformerats -
i och för sig otillräckligt, men det har ändå inneburit
en lättnad för de små företagen.
Jag tvekar inte att påstå att ingendera av dessa tre
åtgärder hade kommit till stånd utan Centerpartiets
aktiva press på regeringspartiet. Det innebär inte att vi
är nöjda med det uppnådda resultatet. Vi är beredda
att även fortsättningsvis medverka till väsentliga för-
bättringar på småföretagsområdet framöver, och vi är
öppna för samarbete med alla krafter som har denna
ambition.
Avslutningsvis vill jag yrka bifall till reservation
nr 2.

Anf. 85 CARL ERIK HEDLUND (m) re-
plik:
Herr talman! Jag vill bara tacka för Rolf Ken-
neryds redogörelse. Vi kan räkna med att vi efter
höstens val kommer att få stöd för de förslag som vi
inom Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna
har lagt fram på olika områden. Välkommen!

Anf. 86 ROLF KENNERYD (c) replik:
Herr talman! En kort kvittering av denna artighet:
Förutsättningen är ju att vi tillsammans kan bilda den
majoritet som är nödvändig. Vårt agerande under den
period som vi nu är inne i har medverkat till att skapa
majoriteter även på det här området.

Anf. 87 ISA HALVARSSON (fp):
Herr talman! I detta betänkande Förenklad av-
dragsrätt för pensionskostnader har man behandlat en
del motioner från den allmänna motionstiden som vi
från olika partier väckte i början på hösten med krav
på förenklingar för småföretag och enskilda närings-
idkare. Tidigare i år hade regeringen i sin proposi-
tionsförteckning aviserat att det skulle komma en
sådan proposition. Nu har inte regeringen lagt fram
någon sådan, om det beror på bristande vilja eller på
bristande förmåga låter jag vara osagt, men för lan-
dets småföretagare är det mycket beklagligt.
Man talar om detta med att sätta press, och jag
tycker att regeringen har haft en press på sig att för-
enkla och ta bort mycket av krånglet. Pressen har
kommit från enskilda näringsidkare, från olika partier
och däribland Folkpartiet samt från olika näringslivs-
organisationer. Men det har som sagt inte hänt nå-
gonting på den fronten. Det beklagar vi verkligen.
Om en liten företagare som inte har någon som
helst finansiering utifrån och som har sitt kontor
hemma inte klarar att själv deklarera är det faktiskt
något fel. Man skall ju inte behandla en liten närings-
idkare som har t.ex. ett litet tjänsteföretag på samma
sätt som man behandlar ett stort tillverkningsföretag.
Det är från den utgångspunkten som kraven på för-
enklingar när det gäller både redovisning och dekla-
rationer har ställts. Man borde också ta fram andra
och enklare blanketter.
Vi behöver faktiskt fler arbetstillfällen i detta land
och fler småföretagare, och då skall vi inte försvåra
för dem utan vi skall underlätta och visa att vi sätter
stort värde på det arbete som de utför.
Med det anförda yrkar jag bifall till reservation nr
1.

Anf. 88 HOLGER GUSTAFSSON (kd):
Herr talman! Också jag vill ta tillfället i akt och
hälsa Rolf Kenneryd välkommen. Det gläder mig och
många andra att attraktiviteten när det gäller kampen
för småföretagarna ter sig så pass intressant att Rolf
Kenneryd ansluter sig helhjärtat. Han har ju länge haft
ett hjärta för detta, och jag är glad att det förstärks.
Debatten här i dag handlar just om småföretagarna
och deras villkor. Det är ju inte för inte som vi från
den borgerliga sidan återkommer med vår besvikelse
över regeringens passivitet på det här området. Man
vill inte förbättra arbetsvillkoren för småföretagen
tillräckligt mycket. Det tas visserligen små steg, och
det hälsar vi med glädje, men de är alltför små. Den
låga räntan är en viktig förutsättning - inte tu tal om
det - men det räcker inte. Det måste bli mindre ad-
ministration och regelmässigt enklare för de små
företagen än vad det nu är - jag talar då om enmans-
och fåmansföretag som har alltför mycket krångel i
dag.
En yrkesman eller yrkeskvinna som vill starta en
ny verksamhet måste i praktiken vara både ekonom
och jurist för att själv kunna klara att sköta företaget,
och det tycker inte jag är rimligt.
Detta är naturligtvis inte enbart socialdemokrater-
nas och regeringens fel. Vi som har tagit del i politi-
ken har alla ett ansvar här. Men det är socialdemokra-
terna och en socialdemokratisk regering som nu rege-
rar. Därför vänder vi oss emot er ovilja att göra nå-
gonting i detta sammanhang. Det är faktiskt ni som
har verkställighetsansvaret.
Jag vet att socialdemokraterna av ideologiska skäl
motarbetar ensamföretagare och småföretagare som
inte till en början kan skapa så många arbetstillfällen.
Men jag tycker att det är en knepig hållning. Ni borde
också inse att varje ensamföretagare minskar belast-
ningen på a-kassor och annan arbetslöshetsersättning i
samhället. Vi skulle kunna underlätta för dem av två
skäl: dels för att de själva skall kunna försörja sig och
lämna plats till någon annan, dels för att de skall kun-
na växa till i framtiden och skapa många arbetstillfäl-
len. Därför borde vi göra insatser för att underlätta
deras start.
De pengar som frigörs från statskassan kan fak-
tiskt användas till skola, vård och omsorg. Det borde
ha varit skäl nog för att ta tag i den här frågan.
Riksdagen bör enligt vår reservation, den som vi
deltar i, kräva att regeringen kommer med förslag om
starkt förenklad småföretagarmodell. Då menar jag en
förenklad redovisning med mer schablonmässiga
administrativa system och avgifter. Det finns en lång
rad exempel på detta i den reservation som jag här-
med ber att få yrka bifall till, alltså reservation nr 1.
Det finns många saker att ta tag i, men det är fram-
för allt inställningen, viljan att undanröja passiviteten,
som gör att vi yttrar oss här i dag och passar på att ta
detta tillfälle. Jag hoppas att regeringens partipolitiska
företrädare också kan lämna litet öppenhet för en
större aktivitet i det här sammanhanget.

Anf. 89 LARS U GRANBERG (s):
Fru talman! Låt mig så här inledningsvis yrka av-
slag på reservationerna och bifall till hemställan be-
tänkandet. Låt mig också lägga till att vi, som de
flesta tagit upp, i mångt och mycket är överens, skat-
teutskottets socialdemokrater och reservanterna, om
de krav som väcks i de reservationer som vi nu be-
handlar.
Men vi anser att det behövs mer tid för att man på
ett tillräckligt genomlyst sätt skall kunna ställning till
en helhetsbild av vad som bör göras. Många utred-
ningar fortgår. Vi vill avvakta resultaten. Jag tycker
att det här är oansvarigt när utredningarna håller på. I
betänkandet har vi bl.a. Förmånsrättskommitténs
arbete som fortgår. Då tycker jag att det skulle vara
oansvarigt av regeringen att lägga fram ett förslag i de
här frågorna. Därför tycker jag också att man kan
vänta och se vad som kommer fram i utredningarna.
I de flesta av reservationerna nämns en reforme-
ring av småföretagens deklarations- och redovisnings-
förfarande. Där håller vi med. Det är ett intressant
uppslag som bör prövas mer ingående. Därför är det
också bra att regeringen nu givit Förenklingsutred-
ningen i uppdrag att ta en titt på ett sådant upplägg.
Vi vill invänta den utredningen och se vad den kom-
mer fram till.
Också när det gäller konsekvensanalysen i fråga
om regelförändringar som berör de mindre företagen
delar vi i princip uppfattningen att reformförslag, och
i synnerhet mer genomgripande sådana, bör vara väl
beredda. Konsekvenserna och effekterna av föränd-
ringarna på relevanta områden bör i princip vara
belysta innan beslut fattas om genomförande av en
reform. I vårpropositionen ställde sig regeringen
bakom allmän återhållsamhet just i den här frågan.
Frågor om reglerna för sjukpenning är också uppe
i reservationerna. De har just utretts av IBIS-
utredningen, en översyn av inkomstbegreppet inom
bidrags- och socialförsäkringssystemet. Här har man
lagt fram ett betänkande. Sedermera har bara AGRA-
utredningen, som arbetar med frågor som rör hög-
kostnadsskyddet mot sjuklönekostnaderna, enbart lagt
fram ett delbetänkande. Därför vill vi även här ha
klart för oss var utredningen kommer att landa i
slutändan.
Så är det också med andra frågor som tas upp i re-
servationerna. Man tog upp Förmånsrättskommittén.
Även här vill vi vänta på resultat för att kunna fatta ett
så bra beslut som möjligt för företagen.
När det gäller företagen och a-kassan är syftet
med nya lagen, den är ju ganska fräsch och ny, att
underlätta kontrollen och minska konkurrenssned-
vridningen, bl.a. genom att förhindra att arbetslöshet-
sersättningen blir en inkomstutfyllnad för mindre
lönsamma företag.
Som alla hör handlar det om en massa utrednings-
arbete som fortfarande pågår. Därför kommer vi med
all säkerhet att få möjlighet att återkomma med ytter-
ligare debatter rörande förenklingar för företagen och
företagandet - då med betydligt bättre grund att fatta
beslut på. Det är viktigt.
Sedan har jag några reflexioner över Moderater-
nas syn på att vi skulle ha en bristande vilja att ge-
nomföra förenklingar för företagen. Låt mig bara
nämna skattekontot, där Moderata samlingspartiet
röstade mot. Om man går ut i verkligheten och lyssnar
av vad företagen säger om skattekontot i dag, är de
allra flesta väldigt nöjda. Det är en bra förenkling. Vi
har kvittningsrätten. Vi har sänkningen av skatterna
för små och medelstora företag tillsammans med
Centerpartiet. Vi har gjort en hel del. Men det behö-
ver inte betyda att man skall springa i väg när utred-
ningarna håller på och skall sammanfatta sina resultat.

Anf. 90 CARL ERIK HEDLUND (m) re-
plik:
Fru talman! Lars U Granberg redovisar ett antal
utredningar som pågår, som maler sakta fram och som
så småningom kommer att komma fram med ett resul-
tat som man skall ställning till. Men det finns faktiskt
utredningar som är avslutade, och som dessutom
regeringen i den propositionsförteckning som vi fick i
början av året angav att man räknade med att komma
med en proposition om till vårriksdagen. Det gällde
förenklade skattesystem för de mindre företagen. Men
det har man uppenbarligen inte hunnit med.
Däremot har vi hunnit med att ha två aviseringar
där vi med retroaktiv lagstiftning har förändrat inte
minst för just småföretagare. Det visar, tycker jag,
skillnaden i attityden. Det går väldigt fort när man
skall göra försämringar, och det tar väldigt lång tid
när det gäller förenklingar.
När det gäller skattekontot, som vi i och för sig
inte skall debattera nu men som Lars U Granberg tog
upp, lever vi uppenbarligen i två olika världar. Jag var
i veckan på Företagarförbundets årsmöte. En av de
mest kritiska synpunkter som kom fram där rör just
den praktiska utformningen av skattekontot. Skatte-
kontot i sig är en bra idé. Det var utformningen, med
betalningstider och liknande, som vi opponerade mot.
Det är ett stort problem, framför allt för de små före-
tagen.
Och så till detta, Lars U Granberg, med att
"springa i väg". Nej, man skall inte springa i väg.
Men man kan i alla fall resa sig upp från stolen och
göra någonting i stället för att med snigelfart genom-
föra de förändringar som förenklar för småföretagen.
Vi måste ha en ny attityd från alla. Det räcker inte att
bara säga att man månar om småföretagen. Man måste
göra det i handling också. Det är handling som räk-
nas.

Anf. 91 LARS U GRANBERG (s) replik:
Fru talman! Att leva i skilda världar - när jag hör
moderaterna kan jag t.o.m. tro att vi lever i olika
länder med tanke på deras syn på vad vi har gjort och
på vad som ligger i utredningar och kommer längre
fram.
Man kan exempelvis ta en titt på Moderaternas
meritlista under den förra mandatperioden. Det kan-
ske är ett litet otäckt ämne att ta upp. Jag har en arti-
kel från Dagens Nyheter. Där påpekar Anne Wibble
att den röra som rådde med budgetunderskott och
allting sådant var något som var långsiktigt gynnsamt
för Sverige. I denna artikel står det också om, och det
är artikelförfattaren som säger det: den brist på öd-
mjukhet då man hade en politik som inte klarade av
mötet med verkligheten.
Möjligtvis är det den verkligheten Carl Erik Hed-
lund befinner sig i när han är ute och får infallsvinklar
om skattekontots godhet eller grymhet.

Anf. 92 CARL ERIK HEDLUND (m) re-
plik:
Fru talman! Detta yttrande från Lars U Granberg
har jag svårt att ta till mig, dvs. vad den ekonomiska
politiken och den finansiella kris som inte bara drab-
bade Sverige utan hela Europa och större delen av
världen har att göra med villkoren för småföretagan-
det.
Om Lars U Granberg i stället hade refererat vad
den borgerliga regeringen gjorde för att underlätta för
de stora men framför allt för de små företagen på en
rad olika områden, skulle han ha kunnat komma fram
till en annan slutsats. Företagarklimatet förbättrades
under denna period, trots den allmänna lågkonjunktu-
ren. Antalet sysselsatta ökade under 1994 och fortsat-
te att öka tills den socialdemokratiska regeringen
gjorde kraftiga återställare just på företagsområdet,
och vi har fortfarande en sysselsättningsnivå som är
nere på 1974 års nivå.
Vi vill se till att småföretagen inte bara får en
klapp på axeln, utan att de skall få förutsättningar att
utvecklas, bli större och kunna anställa fler och att vi
får välstånd i det här landet i stället. Bort med köerna!
Fler företag!

Anf. 93 LARS U GRANBERG (s) replik:
Fru talman! Carl Erik Hedlund håller alltså inte
med om det som Anne Wibble sade. I artikeln, som är
skriven i november 1992, står det att det förmodligen
inte var tanken att den enda vägens politik skulle leda
till 160 nya miljarder i budgetunderskott, 21 000
konkurser, kreditförluster i banksystemet på ytterliga-
re 60 miljarder. Ändå hävdar finansminister Anne
Wibble utan att darra på rösten att regeringen, till
skillnad från en rad ansvarslösa förslagsställare, kan
bedöma vad som är långsiktig gynnsamt för Sverige.
Carl Erik Hedlund säger att det har väl ingenting med
företagsklimatet att göra. Ursäkta mig, men om en
finansminister har inställningen att de här siffrorna är
långsiktigt goda för Sverige, påverkar det indirekt
företagsklimatet.

Anf. 94 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Fru talman! Lars U Granberg läser upp några
spridda rader som vi över huvud taget inte kan se. De
lösryckta raderna har då ingenting med Anne Wibbles
syn på ett gott företagsklimat att göra, kan jag försäk-
ra.
Liksom Carl Erik Hedlund har jag hört att många
haft stora problem med skattekontot. Det har också
visat sig att vår kritik var riktig, att det genomfördes
för fort. Regeringen har ju fått göra förändringar som
vi har beslutat här i riksdagen, och det var ju bra att
man reagerade snabbt.
Det är synd att man inte har reagerat lika snabbt
när det gäller att ta fram ett förenklat redovisnings-
och deklarationsförfarande, för det borde man ha gett
högsta prioritet. Det kan Lars U Granberg inte gärna
påstå att regeringen har gjort.

Anf. 95 LARS U GRANBERG (s) replik:
Fru talman! Jag kan hålla med om att visst hade
det varit bra om det hade gått snabbare, och visst hade
det varit bra om vi hade kunnat presentera ett färdigt
förslag rörande förmånsrätterna. Det tror jag att före-
tagarna skulle vara intresserade av. Jag tror också att
de skulle vara intresserade av att få klarhet i sjukför-
säkringsdelen och i det som Isa Halvarsson tar upp,
visst. Men alla som sitter i denna kammare har för-
modligen också varit inblandade i utredningsarbete
och vet vad som kan ske under resans gång i en ut-
redning. Man kan stöta på finansieringsproblem, allra
helst nu när de flesta utredningar också skall finansie-
ra sina förslag. Det kanske är litet skillnad mot hur det
var förr i det här huset.

Anf. 96 ISA HALVARSSON (fp) replik:
Fru talman! Kan då Lars U Granberg tala om för
mig vilka finansieringsproblem det har varit i pen-
sionsförfarandet och när det gäller dessa enskilda
företagare?

Anf. 97 LARS U GRANBERG (s) replik:
Fru talman! Det var inte det jag syftade på, utan
jag tog upp att det vore bra för företagarna att få svar
från en massa utredningar. Jag tog bl.a. upp Förmåns-
rättskommitténs utredning, som innehåller en finansi-
eringsdel.
Svaret på Isa Halvarssons fråga är att vi också
tycker att det kunde ha gått snabbare med detta. Vi ser
fram emot resultatutredningens förslag.
Vi får säkert anledning att återkomma till de här
diskussionerna längre fram.

Anf. 98 PER ROSENGREN (v):
Fru talman! Betänkandet handlar alltså om förenk-
lad avdragsrätt för pensionskostnader. Ingen talare har
över huvud taget berört det som egentligen är huvud-
texten i betänkandet, utan alla har diskuterat de för-
enklingsregler som vi nu debatterar för tredje gången
på ganska kort tid. För två veckor sedan hade vi en
identisk reservation om förenklingar som då avslogs.
Jag måste säga att jag blir litet betänksam när jag ser
hur vi behandlar ärenden och hur ofta samma reser-
vationer återkommer och sedan blir avslagna. Skill-
naden denna gång är att Centern också har en reser-
vation som går åt samma håll.
För att börja just med Centerns reservation har
faktiskt Rolf Kenneryd en poäng i sin reservation.
Han säger att det verkar litet märkligt att man skickar
tillbaka frågan till samma utredare som en gång redan
har yttrat sig i negativ riktning. Det är ju det som
regeringen har gjort i sin vårproposition.
Rolf Kenneryd säger att skiljegränsen går mellan
de socialistiska partierna och de övriga partierna när
det gäller förenklingar för småföretag. Jag vill då
påminna Rolf Kenneryd om vad Centerpartiet har
varit med om under den gångna mandatperioden när
det gäller momsen och när det gäller arbetsgivarinträ-
det. Han säger också: Vi har minskat dubbelbeskatt-
ningen radikalt och hjälpt de allra minsta företagen.
Men de allra minsta företagen fick ju betala en del av
dubbelbeskattningen för aktiebolagen i och med att ni
minskade möjligheten att göra avsättningar till perio-
diseringsfonden från 25 % till 20 %. Nu har regering-
en kommit tillbaka och höjt den till 25 % för handels-
bolag och enskilda firmor, men det var faktiskt ni som
åsamkade de allra minsta företagen ökade kostnader i
det sammanhanget. Jag välkomnar också Centern upp
på vagnen när det gäller ett mer aktivt arbete för för-
enklingar för de allra minsta företagen, men jag tycker
att Rolf Kenneryd gör litet våld på sanningen.
Sedan över till reservation 1. Det var någon här
som sade att i ett enmansföretag måste man vara både
ekonom och jurist. Ja, det blir ju så med de föränd-
ringar som infördes 1993 under den borgerliga rege-
ringen, som faktiskt införde såväl räntefördelning som
N6-blankett och expansionsmedelsreformer. Det var
faktiskt då som det allra krångligaste tillkom.
Innan skattereformen genomfördes kunde de flesta
småföretagare och jordbrukare upprätta sina deklara-
tioner själva, men efter skattereformen och framför
allt efter den borgerliga regeringens försvårande om-
intetgjordes den möjligheten. Det finns i dag ingen
möjlighet för de allra minsta företagen att upprätta
sina deklarationer själva, och för att klara av att fylla i
en N6-blankett bör man nästan vara mer än ekonom.
Vi har under denna mandatperiod i många sam-
manhang arbetat aktivt för att genomföra förändringar
och förbättringar. Det var faktiskt vårt kompromiss-
förslag när det gäller momsinbetalningarna som gick
igenom. Vi insåg att vi var tvingade att göra någon-
ting och lade då fram ett förslag som vi förstod skulle
kunna rädda situationen.
Vi har också lagt fram konkreta förslag om att de
allra minsta företagen skall slippa arbetsgivarinträdet,
alltså företag med högst tio anställda, och ytterligare
ett antal förslag. Vi har inte ställt oss bakom alla de
26 punkterna som småföretagsdelegationen har före-
slagit, men vi står bakom en stor del av dem. En del
bör man kanske utvärdera ytterligare. Vi vet också att
det nu sitter utredningar som arbetar med detta.
Carl Erik Hedlund undrade varför det var så svårt
att göra förändringar till det bättre när man så snabbt
gör förändringar till det sämre. Jag håller med om att
ni gjorde väldigt snabba förändringar till det sämre
utan att över huvud taget utvärdera hur expansions-
medlen, införande av N 6-blankett, positiv och nega-
tiv räntefördelning osv. skulle slå. Det gjorde ni oer-
hört snabbt utan att riktigt förstå vad ni gjorde. Nu har
ni förstått det efter den kritik som bl.a. vi har riktat.
Folkpartiet var det första att svänga om från de för-
slag som det en gång stod bakom. Det tycker jag är
positivt och bra.
Det kanske är så att det är betydligt lättare att vara
i opposition och skrika och gapa och reservera sig för
tredje och fjärde gången i exakt samma fråga. När ni
själva satte i regeringsställning gjorde ni inte några
förenklingar eller förbättringar, utan det var precis
tvärtom.
Jag har bifogat ett särskilt yttrande där jag redogör
för våra synpunkter. Vi ämnar återkomma. Efter valet
kanske vi kan söka allianser för att få igenom riktiga
och vettiga förändringar. När utredningarna ligger på
bordet kan ni vara så säkra att vi kommer att ställa
upp på de förbättringar som vi anser är lämpliga i
sammanhanget.

Anf. 99 ROLF KENNERYD (c):
Fru talman! Låt mig, utan att gå in i någon gräl-
sjuk detaljdebatt, be Per Rosengren att observera att
jag påpekade att vi från Centerpartiets sida genom en
konstruktiv dialog med regeringspartiet gjort det
möjligt att uppnå majoritet i kammaren för ett antal
för småföretagen viktiga åtgärder. Jag vill också peka
på att detta inte innebär att vi i alla delar varit nöjda.
Jag vill citera Per Rosengren - det är ett språkbruk
som jag annars inte skulle ägna mig åt. Han säger att
"det är betydligt lättare att vara i opposition och skri-
ka och gapa". Så är det förvisso.

Anf. 100 PER ROSENGREN (v):
Fru talman! Det stämmer, och jag står fast vid det.
Vad jag åsyftar är att man från vissa partier återkom-
mer med samma reservation för tredje gången inom
en väldigt kort tid.
Så åter till sakförhållandet. Ni säger att ni genom-
fört många förbättringar. Men ni låg bakom fyra
veckors sjukskrivningsperiod. Det tog väldigt lång tid
innan ni ändrade det. Ni låg bakom de försämrade
momsinbetalningsreglerna. Det tog väldigt lång tid
innan ni insåg att vi hade rätt där. Ni begränsade
möjligheten för de allra minsta företagen, enskilda
firmor och handelsbolag, att göra 25 % avsättningar
till periodiseringsfonder. Ni ändrade det till 20 % för
att gynna aktiebolagen. När det gäller de allra minsta
aktiebolagen gick ni inte med på att ge någon lättnad
vid dubbelbeskattningen. Ni undantog 10 basbelopp
på lönebeloppet. Det tycker jag är ett väldigt underligt
sätt om man säger sig stödja de allra minsta företagen.

Anf. 101 ROLF KENNERYD (c):
Fru talman! Jag får hänvisa till min tidigare replik.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut fattades efter 12 §.)

12 § Beskattning av personaloptioner

Föredrogs
Skatteutskottets betänkande 1997/98:SkU26
Beskattning av personaloptioner (prop. 1997/98:133)

Andre vice talmannen meddelade att ingen talare
var anmäld.
Beslut

TU11 Ny körkortslag m.m.
Mom. 1 (krav på godkänd handledare vid all privat
övningskörning)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
202 för utskottet
67 för res. 1
80 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 129 s, 20 c, 18 fp, 16 v, 11 mp, 8 kd
För res. 1: 67 m
Frånvarande: 32 s, 13 m, 7 c, 8 fp, 6 v, 7 mp, 7 kd

Mom. 14 (behörighet att köra terrängskoter)
1. utskottet
2. res. 3 (c)
Votering:
250 för utskottet
19 för res. 3
80 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 130 s, 67 m, 18 fp, 16 v, 11 mp, 8 kd
För res. 3: 19 c
Frånvarande: 31 s, 13 m, 8 c, 8 fp, 6 v, 7 mp, 7 kd

Mom. 17 (tillåtelse att fortsätta köra efter omhänder-
tagande av körkort)
1. utskottet
2. res. 5 (m, c, fp, v)
Votering:
147 för utskottet
121 för res. 5
3 avstod
78 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 130 s, 1 c, 11 mp, 5 kd
För res. 5: 68 m, 19 c, 18 fp, 16 v
Avstod: 3 kd
Frånvarande: 31 s, 12 m, 7 c, 8 fp, 6 v, 7 mp, 7 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

TU12 Lag om vilotid för sjömän m.m.
Mom. 3 (lag om ändring i fartygssäkerhetslagen)
1. utskottet
2. res. (mp)
Votering:
243 för utskottet
27 för res.
79 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 131 s, 68 m, 19 c, 17 fp, 8 kd
För res.: 16 v, 11 mp
Frånvarande: 30 s, 12 m, 8 c, 9 fp, 6 v, 7 mp, 7 kd

UU19 Exportkontroll av vissa strategiska produk-
ter
Mom. 4 (exportörernas underrättelseskyldighet)
1. utskottet
2. res. 1 (m, fp)
Votering:
187 för utskottet
85 för res. 1
77 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 131 s, 20 c, 1 fp, 16 v, 11 mp, 8 kd
För res. 1: 68 m, 17 fp
Frånvarande: 30 s, 12 m, 7 c, 8 fp, 6 v, 7 mp, 7 kd
Torsten Gavelin (fp) anmälde att han avsett att rösta
nej men markerats ha röstat ja.

Mom. 6 (ett register över svensk krigsmateriel)
1. utskottet
2. res. 2 (v, mp)
Votering:
242 för utskottet
28 för res. 2
79 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 131 s, 65 m, 20 c, 18 fp, 8 kd
För res. 2: 2 m, 15 v, 11 mp
Frånvarande: 30 s, 13 m, 7 c, 8 fp, 7 v, 7 mp, 7 kd
Lennart Hedqvist och Gustaf von Essen (båda m)
anmälde att de avsett att rösta ja men markerats ha
röstat nej.

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

UU20 Verksamheten i Europeiska unionen under
1997
Mom. 4 (unionens respektive medlemsstaternas befo-
genheter)
1. utskottet
2. res. 1 (fp, kd)
Votering:
243 för utskottet
26 för res. 1
80 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 130 s, 67 m, 20 c, 16 v, 10 mp
För res. 1: 18 fp, 8 kd
Frånvarande: 31 s, 13 m, 7 c, 8 fp, 6 v, 8 mp, 7 kd

Mom. 14 (miljöhänsyn vid offentlig upphandling)
1. utskottet
2. res. 4 (mp)
Votering:
260 för utskottet
13 för res. 4
76 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 131 s, 69 m, 19 c, 18 fp, 15 v, 8 kd
För res. 4: 1 c, 1 v, 11 mp
Frånvarande: 30 s, 11 m, 7 c, 8 fp, 6 v, 7 mp, 7 kd

Mom. 15 (Sveriges kostnader för EU-medlemskapet)
1. utskottet
2. res. 5 (v, mp)
Votering:
244 för utskottet
28 för res. 5
77 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 131 s, 67 m, 20 c, 18 fp, 8 kd
För res. 5: 1 s, 16 v, 11 mp
Frånvarande: 29 s, 13 m, 7 c, 8 fp, 6 v, 7 mp, 7 kd

Mom. 18 (miljöfrågorna i EG-fördraget)
1. utskottet
2. res. 7 (v, mp)
Votering:
246 för utskottet
27 för res. 7
76 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 131 s, 69 m, 20 c, 18 fp, 8 kd
För res. 7: 16 v, 11 mp
Frånvarande: 30 s, 11 m, 7 c, 8 fp, 6 v, 7 mp, 7 kd

Mom. 21 (unionens regional- och strukturpolitik)
1. utskottet
2. res. 9 (c, kd)
Votering:
246 för utskottet
27 för res. 9
76 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 132 s, 69 m, 1 c, 18 fp, 16 v, 10 mp
För res. 9: 19 c, 8 kd
Frånvarande: 29 s, 11 m, 7 c, 8 fp, 6 v, 8 mp, 7 kd

Mom. 23 (VEU:s roll och Sveriges relation till VEU)
1. utskottet
2. res. 10 (v, mp)
Votering:
246 för utskottet
28 för res. 10
75 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 131 s, 69 m, 20 c, 18 fp, 8 kd
För res. 10: 1 s, 16 v, 11 mp
Frånvarande: 29 s, 11 m, 7 c, 8 fp, 6 v, 7 mp, 7 kd

Mom. 27 (multilateralt investeringsavtal [MAI])
1. utskottet
2. res. 12 (v, mp, kd)
Votering:
215 för utskottet
51 för res. 12
1 avstod
82 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 127 s, 66 m, 19 c, 3 fp
För res. 12: 1 s, 1 c, 15 fp, 16 v, 11 mp, 7 kd
Avstod: 1 kd
Frånvarande: 33 s, 14 m, 7 c, 8 fp, 6 v, 7 mp, 7 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

SkU27 Förenklad avdragsrätt för pensionskostna-
der
Mom. 1
Kammaren biföll utskottets hemställan.

Mom. 2 (förenklingar för småföretag och enskilda
näringsidkare)
1. utskottet
2. res. 1 (m, fp, kd)
3. res. 2 (c)
Förberedande votering:
95 för res. 1
22 för res. 2
156 avstod
76 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
159 för utskottet
93 för res. 1
18 avstod
79 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 132 s, 1 c, 16 v, 10 mp
För res. 1: 67 m, 1 c, 18 fp, 7 kd
Avstod: 18 c
Frånvarande: 29 s, 13 m, 7 c, 8 fp, 6 v, 8 mp, 8 kd

SkU26 Beskattning av personaloptioner
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Beslut om uppskjuten votering

På förslag av andre vice talmannen medgav kam-
maren att återstående ärenden på dagens föredrag-
ningslista fick avgöras i ett sammanhang vid arbets-
plenum tisdagen den 2 juni.

13 § (forts från prot. 113) Försvarsmaktens eko-
nomi och verksamhet för år 1998 m.m. (forts
FöU11)

Anf. 102 ANDERS SVÄRD (c):
Fru talman! Först skall jag be att få säga ett varmt
tack till Arne Andersson som har för avsikt att lämna
riksdagen. Jag vill tacka för det sätt på vilket han har
lett utskottets arbete. Humor och entusiasm har varit
två viktiga egenskaper som har gjort arbetet lätt och
trevligt. Tack Arne!
Fru talman! Försvarsmakten brottas med ekono-
miska problem. En beskrivning av hur kunskaperna
om problemens omfattning växt fram under förra året
finns i regeringens proposition och i utskottets betän-
kande. Var och en kan ta del av det så sparar vi tid.
Om vi inte gör någonting kommer de ekonomiska
problemen att växa och växa. Fem procents fel på
femårsperioden, som Håkan Juholt nämnde i sitt anfö-
rande, kan synas ganska harmlöst. Men eftersom det
totalt handlar om mycket stora belopp blir det samla-
de underskottet ändå alldeles oacceptabelt stort efter
några år.
I onsdags diskuterade vi här kammaren hur vi
skall klara sjukvården i vårt land. Pengar är även i det
sammanhanget en av de viktigare resurserna. Därför
måste vi helt enkelt kräva av alla myndigheter, själv-
fallet också försvaret, att hålla sin inom givna eko-
nomiska ramar. Försvarsmakten förtjänar självfallet
kritik för bristerna i sin planering. Kostnaderna för
förbandsdriften har t.ex. regelmässigt underskattats.
Riksdagen måste kunna utgå ifrån att beslutsunderlag
från myndigheterna är korrekta, kontrollerade och
efterlevda.
Regeringen föreslår i propositionen åtgärder för
att uppnå balans i ekonomin. Åtgärderna berör bl.a.
pliktutbildning, materialanskaffning och frivilligverk-
samhet. Ändringar i det övergripande målet för För-
svarsmaktens beredskap föreslås också, vilket bl.a.
medför att vissa delar av krigsorganisationen kan
komma att få lägre beredskap än det s.k. ettårsmålet
som gäller i dag.
Jag anser att regeringens redogörelse visar på sto-
ra brister i systemen för att såväl styra som följa upp
Försvarsmaktens verksamhet. Det måste naturligtvis
åtgärdas. Det innebär att Försvarsmaktens ledning och
förvaltning successivt måste reformeras för att komma
till rätta med dessa ständigt återkommande obalanser i
planeringen. Likaså måste statsmakterna skärpa upp-
följningen av Försvarsmaktens verksamhet för att
medverka till en nödvändig effektivisering.
Det ärende vi nu debatterar gäller alltså vilka åt-
gärder som är nödvändiga för att under det här bud-
getåret få balans mellan de ekonomiska resurserna
och verksamheten i försvaret. Det kan vi göra utan att
ompröva 1996 års försvarsbeslut förutom vad gäller
beredskapskravet som jag nyss nämnde. En prövning
av försvarsbeslutet skall däremot ske i och med kon-
trollstationen 1999.
Den säkerhetspolitiska kontrollstation som är pla-
nerad har som syfte att göra en prövning av bl.a. det
säkerhetspolitiska läget. Meningen är att se hur den
aktuella situationen påverkar behovet, omfattningen
och utvecklingen av totalförsvaret. Genom arbete med
Försvarsberedningens rapport, som är mycket bety-
delsefull för kontrollstationen, tar samtliga riksdags-
partier del i förberedelserna. Det finns starka skäl för
att senarelägga den säkerhetspolitiska kontrollstatio-
nen till 1999.
Kontrollstationen är alltså bestämd i försvarsbe-
slutet redan i december 1996. Att i förväg tala om vad
som blir resultatet av kontrollstationen, vilket reser-
vanterna förordar i reservation nr 1, innebär att man
låser sig för tidigt. Underlaget för den säkerhetspoli-
tiska kontrollstationen 1999 måste vara brett. Det
skall innehålla alternativa handlingsvägar. Kontroll-
stationsarbetet, och då i första hand bedömningen av
det aktuella säkerhetspolitiska läget, är det som skall
utgöra grund för vad som blir resultatet. Den sakpoli-
tiska debatten får vi ta när vi har det nödvändiga un-
derlaget.
De akuta ekonomiska problemen inom försvaret
skall påverka den här processen så litet som möjligt.
Målet måste vara att skapa ekonomiska förutsättning-
ar för att kunna möta de verkliga behoven. Det finns
självfallet alltid en risk för att det blir tvärtom. Till-
sammans måste vi göra allt för att motverka ett sådant
resultat.
Anslagsförordningens effekter och tillämpning har
vållat mycken huvudbry. Det pågår nu en analys i
Regeringskansliet om konsekvenserna av tillämpning-
en av anslagsförordningen. Den analysen är alldeles
nödvändig. Verksamhetsneutralitet är en viktig förut-
sättning. Om det inte går att snabbt, tydligt och en
gång för alla reda ut de här begreppen får vi hitta ett
annat system som alla kan begripa, åtminstone de i
riksdag, regeringen och myndigheter som har ansvaret
för att ekonomin är under kontroll.
Fru talman! Moderaterna säger i reservation nr 3
om ändring av mål för Försvarsmaktens beredskap att
ett beslut av den dignitet som nu föreslås riksdagen
borde varit avsevärt bättre förberett. Hur skall man
kunna förbereda det? Menar Moderaterna att rege-
ringen och utskottets majoritet skulle ha förutsett att
Försvarsmakten inte skulle hålla sig inom de givna
budgetramarna?
Moderaterna säger också att förändringarna i be-
redskapen som föreslås innebär en oprövad föränd-
ring i tillämpningen av anpassningsprincipen. Så är
inte fallet. Däremot kan man konstatera, som också
görs i propositionen, att det är bra att det säkerhets-
politiska läget har fortsatt att förbättras. Däremot kan
man inte, och skall inte heller, dra några slutliga väx-
lar på det säkerhetspolitiska läget förrän i kontrollsta-
tionen. Den verkliga prövningen angående behovet av
Försvarsmaktens beredskap skall ske i samband med
kontrollstationsarbetet som inletts och där beslut skall
fattas våren 1999.
I reservation 6 yrkar fem partier på ett totalt inves-
teringsstopp med hänvisning till att man skall vänta in
ett nytt försvarsbeslut. Jag menar att ett totalt investe-
ringsstopp inte är realistiskt. Däremot är en sänkning
av gränsen för investeringar som skall underställas
regeringens prövning från 20 till 10 miljoner högst
rimlig. Det är viktigt att regeringen genom en sådan
sänkt beloppsgräns för investeringsobjekt ökar sin
uppmärksamhet kring hur olika försvarsbeslut genom-
förs. Reservanterna menar att det föreligger risk för
att nyinvesteringar sker i en struktur som man snart
kommer att lämna. Det finns alltid en fara att man
investerar fel. Men därifrån till att införa ett totalt
investeringsstopp är steget långt.
Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemstäl-
lan och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 103 ANNIKA NORDGREN (mp) re-
plik:
Fru talman! Anders Svärd sade i sitt anförande att
om vi inte gör någonting kommer problemen att växa
och växa. Det håller jag naturligtvis med om. Proble-
met är att problemen växer dag för dag.
I den här repliken tänker jag inrikta mig på nya
investeringar som har sin utgångspunkt i försvarsbe-
slutet som Anders Svärd och regeringspartiet fattade
1996. Jag vill ta ett konkret exempel.
Jag tror mig veta att Anders Svärd har besökt den
flygburna signal- och radarspaningsverksamheten på
Malmen. Den skall flyttas till Uppsala enligt inrikt-
ningen i försvarsbeslutet. Det innebär merkostnader
på 200 miljoner.
Många partier, och t.o.m. regeringen och Anders
Svärd, pratar nu om någon form av ny inriktning av
beslutet redan 1999. Hur menar då Anders Svärd att
en sådan merkostnad kan motiveras när vi inte vet om
den här inriktningen håller ens fram till nästa vår?
Vad hade Anders Svärd för intryck när han besök-
te verksamheten på Malmen? Kommer Centerpartiet
att medverka till att de 200 miljoner kronorna inte
eventuellt kommer att slängas i sjön? Kommer Anders
Svärd att medverka till att förhindra flyttningen?

Anf. 104 ANDERS SVÄRD (c) replik:
Fru talman! Annika Nordgren och jag och många
andra har lyssnat till synpunkter från Linköping och
Malmen. Och det är ju så att om man lyssnar på en
part och det finns olika intressen kan man få olika
svar beroende på vem man lyssnar på.
Låt oss i det här fallet titta på alla faktorer som
påverkade varför man fattade det beslut som Annika
Nordgren pratar om och som skall genomföras, näm-
ligen flyttningen till Uppsala. Om man tar in alla
faktorer - behovet av investeringar i Uppsala respek-
tive Malmen och möjligheten till samordningar av de
olika verksamheterna - är det faktiskt ett antal miljo-
ner billigare att genomföra det beslut som är fattat än
att låta verksamheten ligga kvar i Malmen. På den
punkten finns det såvitt jag kan förstå ingen som helst
tvekan.
Men om man lyssnar på en sida får man alltid den
mening sig till dels som man tror och hoppas är hela
sanningen. Men det behöver inte vara så, Annika
Nordgren. Man måste lyssna på alla. Det är det som
är demokrati.

Anf. 105 ANNIKA NORDGREN (mp) re-
plik:
Fru talman! Det kan tyckas som om de 200 miljo-
nerna är litet pengar i sammanhanget. Jag tog det som
ett exempel av tyvärr många sådana här investeringar
som görs nu utifrån ett beslut som en riksdagsmajori-
tet bestående av Centerpartiet och Socialdemokrater-
na fattade i december 1996.
Anders Svärd säger att det var många faktorer som
påverkade det här. Vi tar då återigen den flygburna
radar- och signalspaningen som exempel. Men de
olika faktorerna kan ju komma att ändras i det nya
försvarsbeslutet 1999. Det är precis det som är pro-
blemet med det här. Många av nyinvesteringarna kan
komma att förändras, i alla fall de olika faktorer som
ger den här inriktningen.
Anders Svärd talade förut i sitt anförande om be-
hovet av olika handlingsvägar inför kontrollstationen
1999. Vi vet faktiskt inte vad de handlingsvägarna
resulterar i. Då tycker jag att det är fullt rimligt att
Anders Svärd och kammaren stöder t.ex. reservation
7, som handlar just om signal- och radarspaningen,
eller varför inte reservation 6 som många partier står
bakom där man kräver ett investeringsstopp. Det här
går inte att försvara för skattebetalarna, Anders Svärd.

Anf. 106 ANDERS SVÄRD (c) replik:
Fru talman! Jag tror att det möjligen är lättare att
förklara för skattebetalarna än för Annika Nordgren.
Hon har ju bestämt sig i den här frågan.
Åter till sakfrågan. Jag menar att det är orealis-
tiskt, i en 40-miljardersverksamhet som totalförsvaret
handlar om, att tala om ett totalt investeringsstopp ens
för ett eller två år. Över huvud taget är begreppet inte
användbart.
Sedan är det faktiskt så - och det tycker jag att
Annika Nordgren borde känna till - att den årliga
samlade besparingen av att genomföra det beslut som
riksdagen har fattat ligger någonstans mellan 6 och 8
miljoner - per år! Redan 1999 inträffar en vinst i det
här systemet på drygt 6 miljoner kronor. Jag menar att
de årliga kostnaderna är det avgörande.
Ibland är det så - och förhoppningsvis skall det
vara så ofta - att investeringar är till för effektivise-
ringar och för att få fram bättre verksamhet och mer
effekt för pengarna. Det här är ett sådant exempel.
Som sagt var, det trodde jag att Annika Nordgren
kände till. Men nu gör hon det.

Anf. 107 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! Med hänsyn till den lika vänliga som
lysande inledningen till Anders Svärds anförande
tänkte jag inte replikera på honom. Man är ju som
bekant mutbar. Dessutom är eftergiften i mitt fall inte
stor. Eftersom försvarsministern och Anders Svärd
förmodligen har samma politik kan jag framföra det
om en liten stund till försvarsministern. Men låt mig
ändå säga att polemiken med Annika Nordgren ändå
var bra dum. Hon har ju rätt.

Anf. 108 ANDERS SVÄRD (c) replik:
Fru talman! För att kammarens tid skall sparas
skall jag inte upprepa argumenten. Samma argument
skall komma Arne Andersson till del som Annika
Nordgren nyss har fått.
Som sagt var: Det handlar om att genomföra en
del av detta totalförsvarsbeslut som innebär en bespa-
ring. Jag kan gärna erkänna att jag en gång tillhörde
dem som var mycket tveksamma i den här frågan. Låt
mig säga det. Därför har jag försökt så gott jag kan
med hjälp av den expertis som finns att tillgå att ta
fram siffrorna.
När det faktiskt visar sig att driftkostnaderna blir
6-8 miljoner kronor billigare per år är det en väsent-
lig besparing i en trängd ekonomi. Och då bör man
genomföra investeringarna, eftersom de inte direkt
belastar försvarsbudgeten och eftersom det i dag, tack
var ett förtjänstfullt saneringsarbete på det ekonomis-
ka området där Centerpartiet kraftfullt har deltagit,
finns pengar för att göra investeringar utan att låna av
andra.

Anf. 109 Försvarsminister BJÖRN VON
SYDOW (s):
Fru talman! Det är en stor ära för mig att få vara
med i den andra delen av vår diskussion om vårt be-
tänkande.
Jag vill börja med att också från regeringen gärna
framföra ett varmt tack av uppskattning till det ord-
förandeskap som Arne Andersson nu lämnar. Det har
verkligen funnits möjlighet till diskussion och till det
samförstånd som bör vara möjligt i en demokrati som
vill slå vakt om sitt folkliga försvar. Jag vill också
gärna säga att det har varit en stor glädje att få ha
sådana kritiska granskare som Jan Jennehag och An-
nika Nordgren i försvarsutskottet från regeringens
utgångspunkter.
Fru talman! Bakgrunden till dagens debatt är väl-
känd för alla - Försvarsmaktens ekonomiska svårig-
heter, de s.k. svarta hålen. Den 18 december i fjol
redovisade jag de uppdrag som regeringen givit till
Försvarsmakten för att bringa ordning i myndighetens
planering och ekonomi. Redovisningen av detta har
sedan legat till grund för regeringens proposition.
Den innehöll åtgärder som leder till att ekonomin
och planeringen kan komma i fas igen. Tyvärr måste
jag konstatera att de åtgärder som krävs innebär gans-
ka tuffa tag och inte önskvärda ingrepp i verksamhe-
ten, men som vi i regeringen ändå kände oss tvingade
att vidta.
Jag vill i detta sammanhang upprepa vad jag sade
den 18 december. Totalförsvarsbeslutet 1996 gäller
fortfarande, liksom den ekonomiska ramen som där
slogs fast. Om inte det säkerhetspolitiska läget kräver
annat så får Försvaret inte kosta mer. Det är också
min och regeringens absoluta vilja att hålla fast vid de
viktiga principerna som fastställdes i det senaste för-
svarsbeslutet. Jag tänker då på anpassning, helhetssyn,
folkförsvarstanken och försvarets internationella
verksamhet.
I regeringens proposition finns en enda "kläm" till
riksdagen, med innebörden att Försvarsmaktens be-
redskap skall medge att utvalda delar av organisatio-
nen - i stället för som nu huvuddelen - inom ett år
efter beslut skall ha uppnått full krigsduglighet. Re-
geringen och jag gör bedömningen - mot bakgrund av
Försvarsmaktens ekonomiska obalanser - att det är
det mest framsynta sättet att återskapa balansen mel-
lan verksamhet och utgifter i Försvarsmakten.
Det säkerhetspolitiska läget just nu är gynnsamt.
Detta visar inte minst försvarsberedningens delrapport
från den 20 februari. Det gör att vi inte behöver ta
några större risker genom att göra avkall på försvarets
operativa förmåga i närtid men samtidigt behålla
handlingsberedskapen längre fram. Detta konstaterar
också utskottet i sitt betänkande. Utskottet delar re-
geringens syn att vår säkerhetspolitiska situation har
förbättrats och att angreppshoten ter sig mer avlägsna
samt att detta i motsvarande grad har minskat behovet
av hög krigsduglighet och beredskap i nutid.
När jag läser utskottets betänkande är det ett par
saker som jag vill kommentera.
För det första: När det gäller försvarsindustrin
kommer regeringen i budgetpropositionen för 1999
att redovisa vilka eventuella försvarsindustriella kon-
sekvenser som regeringens förslag till ändrade inves-
teringsplaner och bemyndiganden får och informera
om läget inför kontrollstationen. Vi kommer också att
redovisa tillgängliga resultat av regeringsuppdrag som
gäller försvarsindustrin.
För det andra: Utskottet har i sitt betänkande på-
pekat att Försvarsmakten måste stärka sin roll som
arbetsgivare, i likhet med vad Riksrevisionsverket
sagt. Inom Regeringskansliet bereder Försvarsdepar-
tementet och Finansdepartementet frågan. Vi kommer
att återkomma till riksdagen med en redovisning om
eventuella åtgärder som kan bli nödvändiga. Jag vill
dock påpeka att jag i dagsläget inte avser att föreslå
att Försvarsmakten fråntas sitt arbetsgivaransvar.
Fru talman! I det senaste försvarsbeslutet fördes
anpassningsdoktrinen in som en förutsättning, ett
grundelement, för totalförsvarets framtida utformning.
Anpassningen var och är det instrument vilket vi skall
använda för att skapa ett flexibelt totalförsvar som väl
står upp mot förutsättningarna för vår säkerhet.
Anpassning är en dynamisk syn på beredskap,
ökning eller minskning av försvarsförmåga och
ominriktning. Förmåga till anpassning är en central
fråga i totalförsvarets planering, styrning och utform-
ning. Anpassningsförmågan utgör grunden för den
handlingsfrihet som vi eftersträvar. Anpassning till
förändrade förutsättningar kan ske genom att åtgärder
vidtas i hela spektrumet från kort till lång sikt.
I det korta perspektivet måste beredskap och för-
svarsförmåga kunna höjas snabbt. Höjningen skall
kunna ske i definierade steg och vara verkställd inom
ett år. Förmågan till förvarning och analys av om-
världsläget måste säkerställa att åtgärder för att höja
beredskapen och öka försvarsförmågan kan påbörjas i
tid. Fru talman! Jag vet också att man inom Försvar-
smakten har konkreta operativa planer som väl be-
skriver denna möjlighet.
En säkerhetspolitisk förändring kan ofta tänkas
ställa krav på snabb anpassning i vissa avseenden och
samtidigt mer långsiktiga i andra. De kortsiktiga be-
redskapsåtgärder som vidtas för att snabbt höja den
befintliga krigsorganisationens förmåga bör avvägas
mot behovet av att i ett sådant läge också stärka den
långsiktiga försvarsförmågan.
För att skapa tilltro till anpassningsprincipen som
styrande för försvarets dimensionering och utform-
ning anser jag att det är angeläget att utarbeta planer
som på medellång sikt visar hur försvarsförmågan kan
öka för att möta uppkommande hot. Det är angeläget
att en planering med olika målbilder kan skapas. De
skall visa vilken organisation som i stort kan bli
krigsduglig på cirka fem år.
Jag kan försäkra riksdagen att på det här området
arbetar både Försvarsdepartementet och Försvarsmak-
ten intensivt med att utveckla ett bra planeringsin-
strument. Målbilderna utgör ju underlag för utfor-
mandet av dagens organisation, men de utgör samti-
digt en viktig planeringsgrund för en eventuell omin-
riktning med hänsyn till omvärldsutvecklingen.
För att utforma en kommande krigsorganisation
och de produktionsresurser som behöver disponeras
bör en av målbilderna för ökning av försvarsförmågan
kunna vara att möta en omvärldsutveckling med
iståndsatta styrkor. Tillväxten skall i så fall kunna ske
genom en ökning av befintliga förbands storlek, för-
tätning med kvalificerad materiel, modifiering av
materiel samt genom att nya förband aktiveras som
krigsförband.
Jag anser inte att det är meningsfullt att ha fast-
ställda anpassningsmålbilder och planer som omfattar
längre tid än cirka fem år. Ett motiv är att en längre
anpassningsperiod måste baseras på successivt fattade
beslut bl.a. beroende på att vår strategi och styrke-
uppbyggnad behöver justeras efter hand som ny in-
formation blir tillgänglig.
Fru talman! I försvarsbeslutet 1996 beslutade
riksdagen att en utvärdering av det säkerhetspolitiska
läget skall ske med jämna mellanrum. Riksdagen
valde att införa återkommande säkerhetspolitiska
kontrollstationer, där en fortlöpande politisk prövning
skulle ske av det säkerhetspolitiska läget och dess
konsekvenser för totalförsvarets beredskap, omfatt-
ning, utveckling och förnyelse.
Nästa år kommer vi att genomföra en kontrollsta-
tion - helt i enlighet med intentionerna i försvarsbe-
slutet. Kontrollstationen och Försvarsmaktens eko-
nomiska obalanser är två skilda processer. Hur vi
skall utforma vårt försvar för de framtida hoten och
riskerna får inte bli ett slagträ i den ekonomiska de-
batten. Kontrollstationen skall bygga på grundliga
säkerhetspolitiska analyser.
I det sammanhanget måste Försvarsberedningens
viktiga arbete nämnas. Den kommer vid årsskiftet att
lämna sin slutrapport, som sedan skall ligga till grund
för regeringens bedömningar vid kontrollstationen.
Regeringen har för en tid sedan givit ett antal utred-
ningsuppdrag till delar av totalförsvarets myndigheter.
Dessa uppdrag syftar till att ta fram ett fördjupat un-
derlag inför den gedigna översyn som sker vid kon-
trollstationen.
Utgångspunkten är förändringarna i det säkerhets-
politiska läget. Vilka dessa är framgår av Försvarsbe-
redningens delrapport. Vad som skall utredas är i
grunden vilken alternativ försvarsorganisation, militär
och civil, som vi bör inleda en utveckling mot.
Den modifiering av försvarsorganisationen som
eftersträvas i alternativen skall lägga minskad vikt vid
beredskap och förmåga att möta angrepp de närmaste
åren och ökad vikt vid förmåga till internationell
verksamhet och att kunna bidra till förmågan att möta
nya typer av hot. Vi måste dock ta hänsyn till de allt-
jämt kvarstående behoven att långsiktigt kunna anpas-
sa försvarsförmågan till nya villkor.
För att få fram dessa uppdrag, formulera dem
m.m. har det bedrivits ett intensivt arbete inom För-
svarsdepartementet och i Försvarsberedningens sekre-
tariat. Jag anser att vi med formuleringen av dessa
uppdrag ställt de rätta och relevanta frågorna för den
grundliga översyn som vi har framför oss i samband
med kontrollstationsarbetet. I Försvarsdepartementet
kommer vi, parallellt och i samarbete med myndighe-
terna, att bedriva ett arbete såväl i linjeorganisationen
som i ett antal särskilda arbetsgrupper för att på bästa
sätt förbereda kontrollstationen.
Tiden är knapp, och det är strategiskt viktigt med
en bra underbyggd kontrollstation. Jag kommer därför
att ytterligare stärka departementets analyskapacitet
med bl.a. forskare och militär kompetens. De kommer
i första hand att placeras i Försvarsberedningens sek-
retariat.
Det finns ytterligare två frågor som är viktiga för
helheten inför nästa år. Den första är underrättelse-
tjänsten, och vi kommer att få Underrättelseutred-
ningens slutbetänkande under senare delen i år. Den
andra frågan är plikten, som i första hand behandlas
inom ramen för den parlamentariska pliktutredningen.
Den har två år på sig, och det kommer därför inte att
vara möjligt för oss att ta ställning till alla pliktfrågor
i kontrollstationen. Min förhoppning är dock att det
skall vara möjligt att i varje fall belysa en del princi-
piella frågor redan då.
Fru talman! Det framtida kriget vet vi inte mycket
om, men troligen kommer det att ställa andra krav på
försvaret än de traditionella. Kanske måste vi skaffa
oss en beredskap för hackers-krig i framtiden. Det är
en dimension av en möjlig utveckling. En annan är
samhällets motståndskraft. Jag upplever att det i dag
finns en brist i kunskapen och medvetenheten om hur
man klarar påfrestningar, små och stora, i samhället.
Många män och ett mindre antal kvinnor har ge-
nom åren fått utbildning i hur man uppträder i sådana
situationer. Men de har blivit färre och färre. Det
måste vi motverka. Vi måste stärka kunskapen om hur
vi skall agera vid svåra påfrestningar. Därmed reage-
rar vi mer rationellt, och bidrar till den samlade värn-
kraften i landet.
Vi måste för att vara rustade att möta det framtida
kriget eller den krigsliknande situationen förbereda
oss genom ett flexibelt och anpassningsbart försvar
och genom hög kompetens och hög nivå på både
materiel och viss personal. Slutligen måste vi på stor
bredd i samhället skapa krishanteringsförmåga.

Anf. 110 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! Tack för de vänliga inledande orden.
Jag kan inte tillämpa samma taktik som den som gäll-
de Anders Svärd. Då missar jag nämligen möjligheten
att få utbyta några tankar om det som vi talar om.
Försvarsministern överraskade mig kanske litet
med att tala om anpassningen. Det förde vi ju på tal
härom kvällen. Han talade nu om att den är ett dyna-
miskt instrument i det skede som man ser framför sig.
Var attan ligger dynamiken i att vänta med någonting
till dess att det brinner i knutarna? Det är väl ändå
inte särskilt dynamiskt. Vi måste nog bli överens,
försvarsministern, om att anpassningen kan vara ett
instrument i den rådande situationen att hala sig fram
med - men dynamik är det sannerligen inte. Med mitt
synsätt är detta ett risktagande. Skall jag vara mycket
vänlig kan jag säga att det möjligen är ett risktagande
under kontrollerade former. Bättre är det inte!
Försvarsministern säger vidare att han och hög-
kvarteret, om jag minns rätt, arbetar på en plan för att
få grepp om hur anpassningen skall komma att funge-
ra, hur vi skall kunna använda den och hur den skall
sättas in så att den verkligen fungerar när den behövs.
Det är ju bra. Men hur oändligt mycket bättre skulle
det inte ha varit om vi hade haft en plan för hur det
hela skall fungera innan vi tar detta förnäma instru-
ment i bruk!
Med hänsyn till de frågor jag ställde häromdagen
inser jag att jag kanske inte kan få mer svar på det här
än så. Jag är ändå tacksam.
Möjligen skulle jag kunna be försvarsministern
återkomma till hur det ligger till med att man inte
övar med det nya förnäma materiel man har. Det var
en fråga jag ställde mot slutet av mitt anförande.
Återkommer försvarsministern till detta vore jag
mycket tacksam.

Anf. 111 Försvarsminister BJÖRN VON
SYDOW (s):
Fru talman! Jag hade Arne Anderssons fråga från
slutet av hans anförande i minnet. Jag anser att vi i
verkligheten har en mycket omfattande materiell för-
nyelse. Det är positivt. Jag uppfattar det som att Arne
Andersson också menar det.
Men jag kan inte förneka att förnyelsen blev om-
fattande under 1988 och 1989. Den gick så långt att
det var nödvändigt att dra ned den för att över huvud
taget kunna möjliggöra grundutbildning, officersut-
bildningar på i stort sett opåverkad nivå och - i viss
begränsad mån - genomförande av repetitionsutbild-
ningar. Jag kan alltså medge att omfattningen av ma-
terieltillförseln blev så stor att det delvis har gått ut
över repetitionsutbildningarna.
Jag anser dock att det var ett acceptabelt, ehuru
icke önskvärt, förhållande i ljuset av den säkerhets-
politiska situationen. Jag vill nämna att jag vid av-
vägningen lade stor vikt vid att officersutbildningen
och skolsystemet för denna i allt väsentligt inte skulle
drabbas. Den utgör nämligen den kanske mest funda-
mentala grunden för den mänskliga faktorns förmåga i
vårt försvar på längre sikt.

Anf. 112 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! Jag kan med betydande uppriktighet
säga tack för det här inlägget. Det rymmer mycket av
förståelse för de något kritiska synpunkter som kom-
mer fram från bl.a. Moderata samlingspartiet. Det
tyder på att vi ändå inte pekar alldeles rakt ut i luften,
utan att det faktiskt är på det sättet som vi har sagt.
För att travestera ett gammalt och kanske slitet ut-
tryck kan man säga: en sådan materielförnyelse till
och vi är totalt förlorade. Kan vi inte öva vare sig de
värnpliktiga eller officerskåren på förbandsövningar
är faktiskt väldigt litet vunnet med den materiella
förnyelsen. Låt oss, försvarsministern, försöka komma
fram till en sådan balans i den krympande organisa-
tion vi har så att detta också kan fullföljas.
Jag har också en mycket kort fråga. Det har inte
nått mig - men det beror säkert på mig själv - hur
försvarsministern finansierar de där tillkommande
pengarna för minröjarfolket, som det fattades beslut
om häromdagen. Jag har hört Perssonpengar, Mes-
singpengar och många andra konstiga pengar ramla ut
under åren. Hur skulle det vara om försvarsministern
så här i slutet av perioden krönte sin krona med litet
von Sydowpengar - låt vara i denna futtiga form? Det
skulle ändå tyda på att den som fattar beslutet om den
större pengen också säger att han tar ansvar för det
hela. Vi skulle inte behöva krympa utbildningen med
någon dag eller vecka i fortsättningen för att betala
det som är rimligt för de här människorna.
Avslutningsvis borde det vara möjligt att vi i varje
fall avseende de nordiska länderna när vi är ute ge-
mensamt i allt väsentligt har så lika ersättning till våra
soldater - både officerare och värnpliktiga - som
möjligt. Den jämförelsen skall inte kunna göras och
användas mot oss. Det skall inte vara trubbel innan vi
kommer i väg.
Fru talman! Jag är medveten om att jag drog över
tiden. Jag förstår att tillgivenheten för den här sista
minuten är skänkt den gamle. För nu är det slut!

Anf. 113 Försvarsminister BJÖRN VON
SYDOW (s):
Fru talman! När jag lägger upp hur vi arbetar med
anpassningsdoktrinen och anpassningstänkandet me-
nar jag att det är ett viktigt intellektuellt framsteg vi
håller på att göra.
Emellertid går verkligheten delvis före doktrinen.
Förra sommaren hade jag tillfälle att för regeringen få
föredra anskaffningen av tredje delserien av JAS
Gripen. I det anskaffningsbeslutet ligger en mycket
stor del som är ett forsknings- och utvecklingssystem.
Det har just den egenheten att regering och riksdag
någon gång år 200X kan fatta beslut om att gradera
upp Gripensystemet på mycket långtgående vis. Det
är ett exempel på att vi i långa stycken har en an-
passningspolitik. Vad jag syftar till är att skärpa vår
medvetenhet om vad den innebär.
Jag vill också kort nämna något om det som Arne
Andersson tog upp om minröjningsmissionen till
Västsahara. Den har finansierats med bidrag från
fredsfrämjande anslag under Utrikesdepartementet,
fredsfrämjande anslag genom Försvarsdepartementet
och biståndsanslag under Utrikesdepartementet. När
det visade sig att Försvarsmakten menade att resurser
utöver det som varit Försvarsmaktens förslag till
regeringen behövde tillföras har man bestämt att detta
kommer att finansieras på följande sätt: Regeringen
kommer till riksdagen att föreslå en omföring av me-
del från anslaget A 1 från Försvarsmakten till anslaget
A 2.

Anf. 114 ÅKE CARNERÖ (kd) replik:
Fru talman! Jag tänkte fortsätta där vår värderade
ordförande Arne Andersson började. Det gäller an-
passningsdoktrinen. Den är precis som försvarsminis-
tern sade mycket central för vår försvarspolitik.
En konkret fråga till ministern skulle kunna lyda:
Vilka åtgärder kommer ministern att vidta för att
planeringen av systemet med anpassning inte skall
kullkastas genom ständiga förändringar? Ett svar
skulle kunna bli att det naturligtvis måste vara flexi-
belt. Ja, det kan inte låsa mot en enda målbild, men
det måste ändå vara någon form av långsiktighet i
själva systemet, så att det kan bli en ordentlig demo-
kratisk kontroll av anpassningen och vad den innebär.
De åtgärder som nu föreslås leder oavvisligen till
att det behövs ytterligare resurser efter det att För-
svarsbeslut 96 har sjösatts. De som skall planera för
anpassningen och konkret - så konkret det nu går -
hantera de här åtgärderna inom Försvarsmakten måste
ju leva i en värld som är någorlunda långsiktig.
Hur skall vi alltså kunna hantera den här anpass-
ningsdoktrinen utifrån förändrade spelregler, sådana
förändringar som har inträffat och naturligtvis kom-
mer att inträffa? Vi måste som jag ser det sjösätta
själva systemet.

Anf. 115 Försvarsminister BJÖRN VON
SYDOW (s):
Fru talman! Debatten får inte ge intryck av att det
saknas mycket långsiktiga strukturer i försvaret. Det
vi nu har är ett antal vapenbärande system, som kom-
mer att kunna fortleva i flera årtionden. De har en
mycket lång giltighet. Ett exempel på det är självfallet
JAS Gripen. Det är ett luftförsvarssystem som redan i
dag har och längre fram skall kunna ha så hög effekt
att det verkar krigsavhållande.
Man kan inte åta sig sådana stora system utan
långvariga bindningar. Det gör att jag anser att den
reservation som flera av riksdagspartierna står bakom
om ett s.k. investeringsstopp på ett genuint sätt verkar
hindrande på en grundkomponent i vårt försvar, näm-
ligen introduktionen av JAS Gripen. Det är att sätta in
ett stopp för de kringbyggnader som behövs för den
planmässiga tillförseln och förnyelsen av vårt luftför-
svar, och detta är ett exempel på hur en anpassning-
sprincip inte bör tillämpas.

Anf. 116 ÅKE CARNERÖ (kd) replik:
Fru talman! Det är naturligtvis viktigt att det inom
totalförsvaret och framför allt Försvarsmakten finns
en tilltro till anpassningsdoktrinen. När man nu mins-
kar beredskapsförmågan kan det leda till minskad
motivation för alla dem som arbetar inom Försvar-
smakten, dvs. personalen. Som försvarsministern sade
kan vi snabbt behöva öka vår förmåga - det kan ju
trots allt ske saker i vår omvärld som gör att vi måste
öka vår förmåga. Det är därför väldigt viktigt att det
finns kunskap och färdighet, att den kan bevaras och
att den framför allt kan leva vidare, så att vi inte sak-
nar någon form av kompetens den dag det behövs. Vi
behöver alltså ha ett system för anpassning som är lätt
mätbart. Jag tänker då inte enbart på en typ av vapen-
system utan hela systemet med anpassningsdoktrinen.
Hur skall vi alltså kunna behålla trovärdighet och
motivation hos personalen?

Anf. 117 Försvarsminister BJÖRN VON
SYDOW (s):
Fru talman! En organisation av det slag som en
försvarsmakt är, ett totalförsvar, har en viktig punkt i
människors tilltro. En organisation som utbildar och
övar men som lyckligtvis, kanske generation efter
generation, inte träder i verksamhet är något mycket
speciellt - om detta fordras en medvetenhet.
Jag anser inte att anpassningsdoktrin och tillämp-
ning av beslut skadar den mänskliga moral som be-
hövs inom organisationen. Jag har ändå ansett det
betydelsefullt - och det är därför jag har engagerat
mig gång på gång - att visa att användningen av det
svenska totalförsvarets resurser, inte minst Försvar-
smakten, i internationella missioner spelar just den
roll som ett tidigare skarpare beredskapsläge kunde
skapa hos många av Försvarsmaktens och totalförsva-
rets frivilliga och pliktiga. Det finns ett element av att
omsorg om den internationella säkerheten går hand i
hand med omsorgen om moralen och framtidstron i
vårt eget totalförsvar.

Anf. 118 ANNIKA NORDGREN (mp) re-
plik:
Fru talman! I onsdags, när vi inledde den här de-
batten, kallade jag regeringens proposition för lappa-
och-laga-åtgärder, och jag sade att jag saknade en
helhetssyn på de åtgärder som vidtas.
En sådan sak är pliktfrågan. Det är inte trovärdigt
att å ena sidan i besparingssyfte 1998 kalla in 3 500
färre pliktiga, å andra sidan tala om plikten som fun-
damentalt viktig för folkförankringen och dessutom
lägga tilläggsdirektiv till Pliktutredningen där det slås
fast att man endast i undantagsfall skall skriva in
pliktiga i utbildningsreserven. Hur går detta ihop? För
mig gör det inte det. Det är inte trovärdigt.
Låt mig koncentrera mig litet grand på framtiden.
Miljöpartiet saknar en vital och nyskapande debatt om
försvars- och säkerhetspolitiska frågor i det här lan-
det. Det är ofta samma personer som debatter. Hur
duktiga och framstående de än är efterlyser jag andra
infallsvinklar än de traditionellt militära. Frågan är
hur vi kommer till rätta med det inför kontrollstatio-
nen. Försvarsministern pratar om en komplettering till
utredningsuppdragen, om forskare och militär kompe-
tens till beredningen. Varför inte skicka ut beredning-
ens säkerhetspolitiska rapport på remiss till icke-
traditionella försvars- och säkerhetspolitiska debattö-
rer och tänkare i Sverige, för att få in ett annat per-
spektiv? Ett sådant skulle kunna vara viktigt för att vi
inte bara, som jag tror att Folkpartiet uttryckte det i
sin partimotion, skall titta i backspeglarna, utan i
stället titta i en kikare utan det traditionella militära
rastret framför. Jag tycker att det här är viktigt, och
jag undrar hur försvarsministern ser på det.

Anf. 119 Försvarsminister BJÖRN VON
SYDOW (s):
Fru talman! Jag kan gärna säga att jag tyckte det
var besvärligt att fatta beslut om inskränkningar i
tillämpningen av värnplikten under innevarande år,
när vi fann att detta var nödvändigt. Det är en dålig
logik att å ena sidan, som jag och regeringen, vara
starkt engagerad för att de flesta faktiskt skall ha
möjlighet att göra sin plikt och att å andra sidan
tvingas fatta det här beslutet. Det skedde därför att det
var svårt att genomföra andra åtgärder för att undvika
ett budgetöverdrag i Försvarsmakten, åtgärder som
skulle ha drabbat andra delar och med svårare kon-
sekvenser.
I slutändan handlade det för min del i hög grad om
en avvägning av vad som var viktigast - att vidmakt-
hålla officersutbildningen med alla dess påbyggnads-
skolor eller att låta bli att inkalla ca 3 600 värnplikti-
ga. Jag gjorde då prioriteringen att det var viktigare
för framtiden att upprätthålla officerskårens profes-
sionella förmåga än att nu, i den lugna säkerhetspoli-
tiska situation som vi befinner oss i, genomföra inkal-
lelsen av de 3 600 pliktiga.
Jag anser att Pliktutredningen har en viktig uppgift
i att å ena sidan se till att de flesta, för att inte säga i
princip alla, skall kunna genomföra en militär eller
civil utbildning, å andra sidan hitta former som gör
detta möjligt, sett utifrån den anpassningsdoktrin där
nuets beredskap kan få stå tillbaka något i förhållande
till framtiden. Jag hoppas att Pliktutredningen kan
hjälpa oss med att finna den avvägningen.

Anf. 120 ANNIKA NORDGREN (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker fortfarande inte att det är
trovärdigt att ta med den ena handen och ge med den
andra och samtidigt påstå att allting är lika viktigt.
Jag tycker inte att just inskränkningar är det som
är besvärligt. Sådana tycker jag gott och väl att man
kan göra. Miljöpartiet har helt andra utgångspunkter
när det gäller pliktfrågan. Det som är besvärligt är att
man säger att man vill utbilda så många som möjligt
eftersom det är bra för folkförankringen. Jag vill påstå
att det viktigaste för folkförankringen är vad man
utbildas för, att det känns relevant, att man får moti-
vation och att man får meriter av det man gör medan
man utbildas - inte att så många som möjligt pressas
igenom.
Jag tycker att det är viktigt med en helhetssyn in-
för kontrollstationen. Försvarsministern pratade förut
om underrättelsetjänsten och Pliktutredningen som två
viktiga hörnstenar. Vi har också ledningssystemet.
Här har försvarsutskottet ett antal gånger påpekat att
det måste utredas skyndsamt och med ett parlamenta-
riskt inflytande så att även det kan vara en av grun-
derna inför kontrollstationen - eller det nya försvars-
beslutet, eller vad vi nu vill kalla det.
En annan sak jag vill lyfta upp, med anledning av
vad jag sade tidigare, är de icke-militära bedömning-
arna, dvs. det nytänkande som jag efterlyser. Ett led
här skulle kunna vara att få in andra säkerhets- och
försvarspolitiska debattörer och tänkare i detta arbete
och inte bara, som försvarsministern säger, knyta t.ex.
militär kompetens till Försvarsberedningen. Jag tror
att vi måste släppa många gamla föreställningar och
många gamla backspeglar och titta på hur framtiden
artar sig, inte minst ur ett totalförsvarsperspektiv, med
de nya hot som vi måste inte bara inventera utan ock-
så reagera på.

Anf. 121 Försvarsminister BJÖRN VON
SYDOW (s):
Fru talman! Jag är tacksam över att Annika Nord-
gren pekade på ledningssystemet. Jag avser att se till
att det blir en parlamentariskt ledd beredning av hur
vi skall ha ledningen av vårt land, både dess försvar-
smakt och dess totalförsvar, under höjd beredskap och
krig. Det är en komplex fråga, och jag tror att det
kommer att ta sin tid. Försvarsdepartementet håller
dock på med ett förberedande arbete som skall göra
det möjligt för riksdagens företrädare att på ett viktigt
sätt delta i framväxten av ett modernt ledningssystem
i vårt land.
När det sedan gäller de värnpliktigas känslor av
motivation kan jag säga så här: Om det är någonting
jag möter ute på våra förband är det att de värnplikti-
ga är mycket positiva till sin tjänstgöring. Jag möter
både enskilda individer och företrädare för de värn-
pliktiga som gång på gång ger den saken till känna.
Plikten har alltså ett omfattande stöd, särskilt när man
kan erbjuda bra utbildningar. Jag har också till min
stora glädje sett att det finns en modern, innovativ
debatt och faktiskt även försöksverksamhet inom både
det militära och det civila försvaret som jag tror
kommer att göra utbildningarna mer meningsfulla och
dessutom effektivare än vad de kanske har varit under
tidigare förlopp.
Låt mig också säga att jag är öppen för att För-
svarsberedningen låter andra typer av debattörer,
kanske framför allt forskare och samhällsvetare, få
arbeta med de säkerhets- och försvarspolitiska fråge-
ställningarna. Vi hade för en tid sedan ett seminarium
i Försvarsberedningen då jag hade mycket intressant
att lyssna på. Jag förstod också av forskarna att de
gärna står till förfogande för den typen av expertrap-
porter, och jag hoppas att vi skall kunna hitta en form
för det under den kommande arbetsperioden. Tack!

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 2 juni.)

14 § Förändrad styrning av Försvarsmakten,
m.m.

Föredrogs
Försvarsutskottets betänkande 1997/98:FöU10
Förändrad styrning av Försvarsmakten, m.m. (prop.
1997/98:83)

Anf. 122 HENRIK LANDERHOLM (m):
Fru talman! Egentligen är det ju skräp att vi står
här och träter om något som jag tror att vi i huvudsak
är överens om. Utskottet ger i dagens betänkande
regeringen bakläxa i en hel del avseenden. Betänkan-
det om förändrad styrning av Försvarsmakten beskri-
ver i första hand vad som saknas i regeringens förslag,
inte förtjänsterna med det. Att sedan utskottets majori-
tet landar på bifall beror nog mera på att man är just
den majoritet som utgör regeringsunderlaget. Något
sakligt skäl att ge regeringen i det närmaste carte
blanche för att återkomma med förslag i ärendet är
svårt att hitta.
Regeringens förslag är nämligen inte mycket till
förslag. Ett första utkast eller en idéskiss är en bättre
beskrivning av det man har lagt fram för riksdagen.
En skrivelse till riksdagen där man redovisade sina
högst preliminära tankar eller bara en föredragning i
försvarsutskottet hade nog varit mer på sin plats i
detta tidiga skede.
Vad regeringen berättar om styrningen av För-
svarsmakten är tämligen luddigt. Det löser inte i sig
de avgörande problemen i relationen mellan riksdag
och regering å ena sidan och Försvarsmakten å den
andra, och inte heller de som finns mellan riksdag och
regering.
Styrningen av Försvarsmakten är ingen enkel frå-
ga. Just därför är det allvarligt att regeringen lägger
fram en proposition som är så uppenbart ofärdig.
Ingen kan säga emot de till hälften tänkta tankar som
där presenteras, men ingen kan heller med säkerhet
säga vare sig hur det blir eller om det blir ett bättre
fungerande besluts- och därmed styrsystem.
Vad innehåller då regeringens förslag? Jo, en för-
ändring av nuvarande programstyrning till en styrning
av Försvarsmaktens verksamhetsområden. Ett enigt
utskott har tidigare på moderat initiativ ifrågasatt just
styrningen i programtermer, detta trots att program-
men tillkom för att man skulle kunna styra Försvar-
smaktens verksamhet mer i krigsförbandstermer i
stället för att som förr styra t.ex. utbildning och mate-
rielanskaffning försvarsgrensvis.
Jag förutsätter att styrningen i krigsförbandstermer
skall fortsätta. Utskottet förutsätter enigt att riksdagen
skall fatta beslut om det militära försvarets krigsor-
ganisatoriska utveckling. Hur detta skall kombineras
med styrningen i verksamhetsområden vet ännu ingen.
Att riksdagen bär ansvaret att besluta om vilka uppgif-
ter och vilken ambitionsnivå i olika avseenden som
det militära försvaret skall ha är självklart. Hur detta
skall gå till har dock inte regeringen gjort klart i den
här propositionen.
Ytterligare en punkt är att utskottet förutsätter att
styrningen av grundorganisationen skall kunna ske
som förut. Inte heller här är kopplingen till verksam-
hetsområdena klargjord. Och hur skall effektiviteten i
grundorganisationen styras och utvärderas i det nya
systemet? Inte heller det står klart.
Utskottet har - och detta är kanske det viktigaste -
nu för andra gången efterlyst en närmare redovisning
av de operativa principerna, en värdering av Försvar-
smaktens styrka och svagheter samt ett därpå baserat
förslag till vilka operativa försvarsförmågor i olika
avseenden som bör prioriteras högre respektive lägre.
Hur detta glapp skall hanteras i en förändrad styrning
av Försvarsmakten finns heller inte med i regeringens
förslag.
I ett läge där ingen är på det klara med vad som
faktiskt kommer att bli resultatet av riksdagens beslut
borde majoriteten tänka efter ännu en gång. Varför
inte i stället ge regeringen en ordentlig bakläxa också
formellt? Reellt är den ju redan given med alla de
tillägg och påpekanden som vi har gjort i betänkandet.
Varför inte låta riksdagen ta ställning till ett samman-
hållet förslag som inte bara presenterar en del av de
avsedda förändringarna utan en helhet?
I en fyrpartireservation läggs avsevärd tyngd vid
just detta rimliga krav. Det borde vara en självklarhet
att riksdagen vet vad den fattar beslut om.
Att det skulle vara så bråttom att förändra styr-
ningen av Försvarsmakten att det absolut måste ske
redan i samband med höstens budgetproposition kan
nog ingen annan förstå än den som sökt ett sista
halmstrå bland de fåtaliga argumenten.
Borde inte det rimliga vara att vänta tills det före-
ligger ett sammanhållet förslag - ett förslag som tar
hänsyn, och där vi har säkerställt att dessa hänsyn tas,
till alla de tillägg och synpunkter som riksdagen
kommer att klubba när detta ärende avgörs? Borde
inte det rimliga vara att börja implementera ett system
först när man vet vad det innehåller? Vore det inte
dessutom extra rimligt att sätta ett sådant nytt styr-
ningssystem i sjön i samband med den ominriktning
av försvaret som kommer under våren 1999, oavsett
om vi kallar det försvarsbeslut eller inte?
Fru talman! Det är en högst rimlig begäran att
riksdagen skall få veta vad den fattar beslut om. I
dagens ärende kan ingen hävda att så är fallet. Därför
bör utskottets och därmed också regeringens förslag
avslås till förmån för ett uppdrag till regeringen att
återkomma när frågan är färdigberedd. Först då kom-
mer riksdagen att veta vad den fattar beslut om.
Jag inskränker mig för tids vinnande till att yrka
bifall till fyrpartireservationen, reservation 2 till för-
svarsutskottets betänkanden nr 10. Jag står dock själv-
fallet i lika stor utsträckning bakom reservation 1,
som substantiellt redan diskuterats i föregående ären-
de.

Anf. 123 ANNIKA NORDGREN (mp):
Fru talman! Regeringens proposition, som ligger
till grund för betänkandet vi diskuterar i dag, motsva-
rar inte de krav man både kan och bör ställa på rege-
ringen. Försvarsutskottet har vid upprepade tillfällen
uttalat sig om behovet av ett mera omfattande be-
slutsunderlag om bl.a. försvarets operativa förmåga
och dess prioriteringar, målstyrning och resultatredo-
visning samt för riksdagens ställningstagande till
utveckling och anskaffning av försvarsmateriel.
Det betänkande vi diskuterade alldeles nyss är ett
alldeles utmärkt pedagogiskt exempel på behovet av
det vi diskuterar just nu, nämligen ökad möjlighet för
riksdagen att faktiskt styra.
Faktum är att fyra av riksdagens partier i en ge-
mensam reservation uttrycker att propositionen endast
kan ses som ett första utkast. Inriktningen är inte fel i
princip, måhända, men osäkerheten om var den kom-
mer att landa gör att det är omöjligt att säga okej nu.
Saken blir inte bättre av att propositionen är nästan
omöjlig att förstå. Det är litet spridda funderingar,
som säkert är välvilliga, men som knappast är möjliga
att ta ställning till.
Den viktigaste frågan som jag inte tycker att rege-
ringen kommer till rätta med i propositionen är glap-
pet mellan den säkerhetspolitiska analysen, den mili-
tärstrategiska bedömningen och förslagen till den
militära krigsorganisationen. Det har utskottet konsta-
terat i ett tidigare betänkande om styrning och upp-
följning av totalförsvaret.
Utskottet ansåg att det behövs en redovisning för
riksdagen om hur och efter vilka principer försvaret är
tänkt att föras och varför krigsorganisationen blir
utformad på det sätt regeringen föreslår.
Utskottet efterlyste en närmare redovisning av de
operativa principerna, en värdering av Försvarsmak-
tens styrka och svagheter samt därpå baserat förslag
till vilka operativa försvarsförmågor i olika avseenden
som bör prioriteras högre respektive lägre.
Utskottet uttalade också att statsmakternas beslut
grundas på ett underlag där Försvarsmaktens olika
operativa förmågor och kostnader för dessa vägs mot
de uppsatta säkerhets- och försvarspolitiska målen.
Vad skriver regeringen i propositionen om detta?
Återigen, tämligen luddiga resonemang. För att illust-
rera vad jag menar med luddiga resonemang tänkte
jag återge några små stycken.
Regeringen skriver att kraven på förmåga är svåra
att omsätta till exakta kvantitativa termer i form av
antal förband av olika typer. Vidare kan kraven på
förmåga i stället ses som den verbala kopplingen
mellan de fyra huvuduppgifterna och den krigsorgani-
sation som riksdagen angett i försvarsbeslutet.
Förklara det den som kan!
Vad betyder detta, och vad blir effekterna av det-
ta? Jag hoppas att Håkan Juholt, som företräder rege-
ringspartiet, och Anders Svärd, som står bakom pro-
positionen, kan redogöra för det i kammaren senare i
dag.
Några konkreta förslag eller redovisningar som
möter det som försvarsutskottet har efterlyst finns inte
i regeringens proposition. Den av utskottet efterlysta
värderingen av Försvarsmaktens styrka och svagheter
och förslagen på vilka operativa försvarsförmågor
som behöver prioriteras högre eller lägre tas inte alls
upp i propositionen.
När det gäller högkvarterets nya organisation, har
Miljöpartiet ett flertal gånger påtalat de risker för en
minskad pluralistisk försvarsdebatt, toppstyrning
m.m. som högkvarterets nya organisation innebär. Jag
kommer därför inte att gå in på den frågan i den här
debatten, förutom att jag noterat att regeringen i pro-
positionen skriver att högkvarterets nya organisation
medför behov av förändringar i Försvarsdepartemen-
tets arbete och att en förändrad styrning av Försvar-
smakten förstärker detta behov. Jag tycker att det
hade varit smakfullt av regeringen att redovisa vad
man hade tänkt sig och hur man ämnar uppfylla det
som försvarsutskottet uttalat när det gäller behovet av
att stärka departementet och att säkra möjligheterna
för insyn och styrning av Försvarsmakten.
I försvarsutskottets betänkande om styrning och
uppföljning av totalförsvaret tog utskottet upp frågan
om utveckling och anskaffning av försvarsmateriel.
Utskottet konstaterar att man vid flera tidigare tillfäl-
len anfört att regeringen vill ha ett inflytande när det
gäller anskaffning av viktigare materielobjekt. Utskot-
tet konstaterar att nu gällande ordning inte har med-
fört att riksdagens insyn och inflytande har förbättrats
jämfört med tidigare. Ett antal yrkanden från bl.a.
Miljöpartiet när det gäller just dessa frågor förvänta-
des bli tillgodosedda. Jag kan nu konstatera att så
absolut inte är fallet.
Just materielfrågorna måste ses i skenet av vad vi
nyss diskuterade, nämligen att regeringen har före-
slagit besparingar på det området, vilket Miljöpartiet
absolut välkomnar, men utan att redovisa det för-
svarsutskottet har efterlyst. Hur påverkar detta? Vad
får det för effekter?
Sammantaget anser jag att regeringen bör åter-
komma till riksdagen med en proposition som mot-
svarar de krav som försvarsutskottet vid upprepade
tillfällen har ställt. Jag kan därför inte bifalla rege-
ringens hemställan vad gäller inriktningen av en för-
ändrad styrning av försvarsmakten, även om delar av
propositionen går i rätt riktning.
En proposition måste skrivas så att den är begrip-
lig även för dem som inte har författat den.

Anf. 124 ÅKE CARNERÖ (kd):
Fru talman! Den säkerhetspolitiska kontrollstatio-
nen som riksdagen beslutade om hösten 1995 kommer
att genomföras 1999. Då kommer bl.a. att behandlas
vilka konsekvenser det säkerhetspolitiska läget får för
totalförsvarets utformning, omfattning och utveckling.
Kristdemokraterna har inget att invända mot en
senareläggning av kontrollstationen. Däremot hävdar
vi att de ekonomiska problem som Försvarsmakten
har drabbats av tydligt talar för att ett underlag för ett
nytt försvarsbeslut bör utarbetas. Detta har vi redan
utförligt behandlat i kammaren.
Fru talman! Propositionen vi behandlar nu talar
om förändrad styrning av Försvarsmakten. Regering-
en menar att förslaget innebär en förbättring av stats-
makternas möjlighet till insyn i och kontroll av För-
svarsmaktens verksamhet.
Regeringen anför att det saknas ett styrningsled
mellan de övergripande säkerhets- och försvarspoli-
tiska målen och de operativa målen å ena sidan och
beställning av krigsorganisationen å den andra sidan.
Till detta kommer att grundorganisationen, där krigs-
organisationen produceras, inte heller har tydliga mål
och resultatkrav.
Detta behandlade försvarsutskottet den 12 mars
1997, och utskottet upprepar att det är nödvändigt att
riksdagen får en sådan redovisning för att kunna ta
ställning till Försvarsmaktens uppgift, förmåga samt
till krigsorganisationens utformning och beredskap.
En slutsats av arbetet med att förbättra styrningen
av Försvarsmakten har varit att den nuvarande styr-
ningen bör kompletteras och ersättas med styrning i
termer av förmågor, produktivitet och kostnadsramar.
Regeringen skriver att för närvarande finns inte denna
möjlighet och att man avser att fördela resurserna på
Försvarsmaktens faktiska verksamhet i sex olika om-
råden: Förbandsverksamhet, beredskap, incidentinsat-
ser, stöd till samhället, internationella insatser och
utveckling och investeringar. För varje område skall
tydliga verksamhetsmål anges.
Fru talman! Jag har tidigare när vi debatterat
styrningsfrågor betonat att för att förbättra möjlighe-
terna till uppföljning och kontroll, särskilt i fråga om
anpassning på kort och lång sikt, måste Försvarsmak-
tens förmåga analyseras kontinuerligt. Detta ställer
krav på kompetens och resurser hos regering och
riksdag. Ju tydligare verksamhetsmål våra myndighe-
ter får desto lättare kan riksdagen följa och utvärdera
den löpande verksamheten.
Fru talman! Utskottets majoritet menar att ett nytt
system för styrning bör tas fram skyndsamt och pre-
senteras vid budgetpropositionen för år 1999. Krist-
demokraterna menar att regeringen bör återkomma
med ett fullständigt förslag efter att ha analyserat och
anammat de synpunkter som framkommer i detta
betänkande. Jag yrkar bifall till reservation nr 2.
Eftersom det ytterst ankommer på riksdagen att
besluta om vilka uppgifter och vilken ambitionsnivå
som det militära försvaret skall ha, kommer riksdagen
varje år i budgetprövningen att få ta ställning till vil-
ken nivå som skall gälla. Detta bör, som jag ser det,
även leda till att riksdagens beslut blir tydligare att
utgå från. Genom kontrollstationerna och nya styr-
ningsprinciper får vi en mer flexibel försvarsplane-
ring. Det viktiga är dock att långsiktigheten i plane-
ringen bibehålls.

Anf. 125 HÅKAN JUHOLT (s):
Fru talman! Styrningen av Försvarsmakten är ett
med regelbundenhet återkommande tema i den för-
svarspolitiska debatten. Problem och brister har iden-
tifierats i olika omgångar. Tydligast beskrivs detta
kanske i UTFÖR-utredningen, som i sitt betänkande
Vem styr försvaret? visade på styrningsglappet mellan
de högtidligt formulerade uppgifterna och dimensio-
neringen av krigsorganisationen. Utredningen visade
med klargörande tydlighet på riksdags och regerings
svårigheter att sätta myndighetens uppgifter i relation
till exempelvis avvägningen mellan olika förbandsty-
per.
Grundorganisationen, där produktionen av krigs-
organisationen sker, har inte heller tydliga mål och
krav på resultat.
Försvarsutskottet har vid ett flertal tillfällen uttalat
sig i frågan, bl.a. i FöU4 från förra året, då ett enigt
utskott ville aktualisera frågan om den nuvarande
programindelningen inom Försvarsmakten verkligen
är ändamålsenlig sett ur ett riksdagsperspektiv.
Vi konstaterade i utskottet också att vi inte var
främmande för en annan indelning av Försvarsmak-
tens verksamhet och resurser - en indelning som
bättre skulle beskriva myndighetens uppgifter och
statsmakternas krav på dess förmåga i olika avseen-
den.
Nu står vi här i kammaren med ett sådant förslag
från regeringen. Det är ett förslag som innebär att vi
lämnar den föråldrade styrningen genom program och
ersätter den med en styrning i verksamhetsområden.
Förslaget är en del av den förvaltningsmässiga refor-
mering som Försvarsmakten måste genomgå.
Med den nya modellen blir det enklare att jämföra
produktionen med de uppsatta målen. Vi kommer att
bättre kunna identifiera styrningsglappen och därmed
också öka vår förmåga att täppa till de svårhanterliga
glapp som uppstår mellan den militärstrategiska be-
dömningen och krigsorganisationens utformning.
Av utskottets betänkande framgår det att fyra par-
tier har anfört reservationer. Mot bakgrund av vad
som går att utläsa av partiernas motioner är dock inte
något parti uttalat motståndare till den föreslagna
förändringen. Moderaterna formulerar det vänligt som
att regeringens förslag inte bör avvisas. Partiet vill,
precis som Henrik Landerholm redogjorde för från
talarstolen, se ytterligare förslag. Folkpartiet tycker å
sin sida att det är för tidigt att ta ställning till om re-
geringens förslag är tillräckliga.
Men i fyrpartireservationen är de fyra partierna
angelägna om att klargöra att det inte finns något att
invända mot de principer som regeringen redovisar.
En samlad opposition tycker således att regeringen
går i rätt riktning. Det är inget dåligt uttalande med
tanke på att vi ändå står mitt uppe i en infekterad
valrörelse.
Förslaget om ny styrning av Försvarsmakten och
det tidigare behandlade ärendet om Försvarsmaktens
högre ledning är två betydelsefulla steg bort från den
föråldrade indelningen av verksamheten i försvars-
grenar. I den nya organisationen arbetar myndigheten
utifrån ansvar för krigsorganisationens operativa
förmåga, krigsförband och grundorganisation - inte
utifrån försvarsgrenar.
Med den nu föreslagna styrningen kommer rege-
ringen att fördela resurserna på Försvarsmaktens
faktiska verksamheter i fred, vid staber, förband och
skolor. Verksamheten delas in i sex olika verksam-
hetsområden som riksdagen fastställer inriktningen
av. Det är förbandsverksamhet, beredskap, incidentin-
satser, stöd till samhället, internationella insatser samt
utveckling och investeringar.
Denna indelning kommer att tydliggöra den fak-
tiskt bedrivna verksamheten på ett betydligt bättre sätt
än vad den nuvarande programstyrningen klarat av.
En klar fördel är också att statsmakterna på detta sätt
ges en reell möjlighet att göra avvägningar mellan
vidmakthållande, insatser och förnyelse och mellan
nutid och framtid.
En positiv mereffekt är att de olika verksamhets-
områdena hålls åtskilda från varandra, vilket natur-
ligtvis också ökar insynen.
Fru talman! Utskottsmajoriteten tycker att detta är
en ganska hygglig proposition. Den löser inte alla
problem. Den ger heller inte alla svar. Utskottet kon-
staterar att regeringen inte har lämnat ett samlat och
heltäckande förslag till nytt system för insyn, styrning,
uppföljning och utvärdering av Försvarsmakten. Re-
geringen har å sin sida också anmält att ytterligare
överväganden återstår. Ett fortsatt utvecklingsarbete
skall till. Processen går vidare.
Landerholm ger uttryck för långbänkarnas strategi,
där viktiga och principiellt och i sak riktiga föränd-
ringar inte kan genomföras om inte allt genomförs på
en gång. Frågan är om detta gyllene tillfälle någonsin
inträffar.
Med den nu förslagna styrningen av myndigheter
får riksdagen möjlighet att ta ställning bl.a. till enskil-
da materialprojekt och ledningssystemet. Det blir
resultatet av propositionen och utskottets skrivningar.
Riksdagen skall följa fler projekt. Frågor om investe-
ringar som är fundamentala för försvarspolitiken skall
avgöras i riksdagen för bemyndigande. Det är också
en självklarhet att riksdagen vet vad den beslutar om,
som Landerholm sade tidigare.
Med den föreslagna styrningen blir det också lät-
tare för riksdagen att avgöra huruvida man skall köpa
eller möjligen hyra materiel.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i ut-
skottets betänkande.

Anf. 126 HENRIK LANDERHOLM (m) re-
plik:
Fru talman! Håkan Juholt höll inledningsvis en så
låg profil i sitt anförande att det dröjde länge innan
jag fann anledning att begära replik.
Han pläderar med en sällsam envetenhet kring det
cirkelresonemang som går ut på att styrningen i verk-
samhetsområden tillgodoser de krav som försvarsut-
skottet har satt upp. Varför gör de det? Jo, därför att
de tillgodoser de krav som försvarsutskottet har satt
upp.
Jag skulle vilja passa på att ställa några frågor som
har tagits upp såväl i utskottets betänkande som i den
reservation som fyra partier har avgivit.
Hur kommer styrningen att gå till i krigsför-
bandstermer i framtiden? Hur tillgodoser styrning i
verksamhetsområden möjligheterna att göra en rejäl
utvärdering av produktivitet och effektivitet i
grundorganisationen? Den sista och kanske viktigaste
frågan ställer jag egentligen bara därför att Håkan
Juholt tog upp ämnet. Påverkas det glapp som finns
mellan de säkerhetspolitiska målen och de egenskaper
förbanden de facto har över huvud taget av övergång-
en till styrning i verksamhetsområden? Detta operati-
va glapp har många av oss identifierat. Hur påverkas
detta glapp av det förslag som regeringen har lagt
fram på riksdagens bord, som utskottsmajoriteten
tycker att vi skall fatta beslut om?
Det var några frågor. De var kanske inte så enkla,
men jag skulle ändock uppskatta ett försök till svar.

Anf. 127 HÅKAN JUHOLT (s) replik:
Fru talman! Den önskan skall självfallet tillfreds-
ställas.
Det blir, som jag påpekade i mitt anförande, möj-
ligt för riksdagen att följa och besluta om avgörande
materielprojekt. Det blir dessutom riksdagens uppgift.
I det konkreta exemplet blir det alltså möjligt för
riksdagen att avgöra huruvida man skall köpa eller
hyra materiel.
Denna proposition förhindrar inte att vi även i
framtiden kan få uppleva ett styrningsglapp mellan de
fastlagda uppgifterna och dimensioneringen av krigs-
organisationer. Men med den nya styrningen kommer
myndigheten att arbeta utifrån ansvar för krigsorgani-
sationens operativa förmåga - krigsförband och
grundorganisation - och inte utifrån försvarsgrenarna.
Varje år kan verksamheten inom de sex verksam-
hetsområdena återrapporteras som ett årligt produk-
tionsresultat. Man kan också återrapportera hur detta
har utvecklat krigsorganisationen. Därmed kan vi
direkt avläsa till vilken grad man har utnyttjat sin
förmåga.
Om denna förändrade styrning inte förbättrar det
nuvarande styrningsglappet vet jag med all respekt,
fru talman, inte riktigt vad som kan begäras.

Anf. 128 HENRIK LANDERHOLM (m) re-
plik:
Fru talman! Håkan Juholt hade ett väl förberett
svar. Det hade varit ännu bättre om det hade varit ett
väl förberett svar på de frågor som jag ställde. Det
exempel han tog upp berörde materielförsörjningen.
Det var en fråga som jag över huvud taget inte berör-
de i min replik.
Vad jag frågade om var hur riksdagen även fort-
sättningsvis skall styra Försvarsmaktens utveckling i
krigsförbandstermer. Det var min första fråga. Den
har jag inte fått något svar på.
Min andra fråga rörde grundorganisationen. Den
skall jag inte ta upp igen, för den berörde Håkan Ju-
holt även om svaret inte kan betraktas som tillfreds-
ställande.
Den tredje frågan rör styrningsglappet, dvs. de
operativa principerna och hur förbanden skall vara
utformade. Jag kan ingenstans i regeringens proposi-
tion och inte heller av det svar som Håkan Juholt har
givit här i dag utläsa att styrningen i verksamhetsom-
råden på något sätt skulle påverka förutsättningarna
för att minska detta styrningsglapp.
Låt oss inte träta i onödan. I min ungdom ägnade
jag mig åt att köra stridsvagnar. I pansartrupperna
sade vi att stridsvagnsofficerarna hade en tendens att
göra saker och ting fort men fel.
I det här fallet är det nog snarare regeringen som
genom att lägga fram den här litet onödiga proposi-
tionen drar på sig onödig eld, onödig kritik, för ett
ofärdigt förslag. Jag menar att det inte är försvarbart
för riksdagen att fatta beslut på det här underlaget,
eftersom vi inte heller under utskottsbehandlingen har
blivit mer på det klara med vad detta faktiskt handlar
om och eftersom riksdagen när vi fattar det här beslu-
tet de facto inte vet hur slutresultatet kommer att bli.
Det är anledningen till vår tveksamhet. Mina frågor
till Håkan Juholt kvarstår.

Anf. 129 HÅKAN JUHOLT (s):
Fru talman! En väl förberedd fråga förtjänar också
ett väl förberett svar. Som jag sade i mitt inlednings-
anförande konstaterar riksdagen, precis som regering-
en, att detta icke är ett färdigt avgörande; det är inget
slutgiltigt resultat. Regeringen har meddelat utskottet
och även riksdagen att man återkommer, att processen
pågår, men en samlad opposition har ju skrivit under
på att det är principiella steg i rätt riktning. Det är väl
inte så illa det, herr Landerholm, när vi nu befinner
oss inför slutspurten i en valrörelse?
Moderaterna säger alltså att detta är små steg i rätt
riktning, som den socialdemokratiska regeringen tar
tillsammans med Centern. Jag är ganska tacksam för
det berömmet. Det är inte alltid man upplever det.
Men moderaterna är inte fullt nöjda med storleken på
stegen. På den punkten kan jag bara konstatera att det
tror jag aldrig att herr Landerholm kommer att bli.

Anf. 130 ANDERS SVÄRD (c):
Fru talman! Jag vill bara göra några helt korta
kommentarer till de reservationer som är fogade till
utskottets betänkande. Den första gäller reservationen
angående den säkerhetspolitiska kontrollstationen.
Det finns, som jag sade med anledning av ett tidi-
gare betänkande, goda skäl att flytta fram kontrollsta-
tionen några månader, till början av 1999. Att i dag
föra en debatt om huruvida resultatet av kontrollsta-
tionsarbetet skall benämnas ominriktning av 1996 års
beslut eller ett nytt försvarsbeslut är ganska menings-
löst. När vi har resultatet kan vi diskutera benäm-
ningsfrågan.
Även när det gäller styrningen av Försvarsmakten
finns det en reservation i utskottsutlåtandet. Reservan-
terna vill se ett "fullständigt förslag" innan de tar
ställning - detta trots att man inte har något att invän-
da, som Håkan Juholt just sade, mot de principer som
regeringen redovisar och som majoriteten har ställt
sig bakom. Enligt min mening är grundfelet i det
synsättet att ett sådant läge aldrig uppkommer.
Verkligheten, bl.a. i form av omvärldsförändring-
ar, styr vi inte om vi än skulle bli aldrig så eniga.
Utvecklingen på detta område går dessutom så snabbt
att det måste handla om ett successivt reformarbete.
Vi måste alltså våga fatta beslut och också självfallet
vara beredda till omprövning av dessa beslut.
Vi kan inte stoppa utvecklingen för att i lugn och
ro planera framtiden. Det ligger snarare en fara i att
behålla gamla strukturer, särskilt om de inte längre
fungerar. Det krävs litet mod - det skadar aldrig! Jag
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 2 juni.)

15 § Läroplan för förskolan

Föredrogs
Utbildningsutskottets betänkande 1997/98:UbU16
Läroplan för förskolan (prop. 1997/98:93)

Anf. 131 CATHARINA ELMSÄTER-
SVÄRD (m):
Fru talman! Behövs det en statlig förordning för
arbetet inom barnomsorgen, och vad skall den i så fall
leda till? Behövs det en läroplan för att säkra den
pedagogiska utvecklingen för barn mellan ett och fem
år? Eller är det ett sätt att på traditionellt socialdemo-
kratiskt vis minska föräldrars ansvar och inflytande
över barnen? - Det här är frågor som vi kan och
måste ställa oss inför det ärende vi skall diskutera i
dag.
Det är första gången som förskolans pedagogiska
verksamhet tas in i det statliga regelverket. Hittills har
statens styrning av förskolan främst handlat om råd
och rekommendationer; kommunerna har själva givits
friheten att utforma riktlinjer för verksamheten. Syftet
med läroplanen sägs vara att skapa bättre förutsätt-
ningar för en hög och jämn kvalitet och underlätta
integrationen mellan förskolan och skolan.
Det är självklart att varje förälder, och förmodli-
gen allmänheten i stort, önskar barnomsorg och skola
av hög kvalitet. Men frågan är om vi verkligen vill att
barn från ett års ålder skall inlemmas i ett mer eller
mindre enhetligt system av regler vars syfte är att
underlätta integrationen med den obligatoriska grund-
skolan. Får små barn en bättre uppväxt om statens
ansvar och befogenheter ökar, på bekostnad av föräld-
rarnas?
Svensk familjepolitik har byggts utifrån de ratio-
nella och materiella mål där den sociala ingenjör-
skonsten, med makarna Myrdal i spetsen, varit tongi-
vande. Föräldrarna har ifrågasatts och givits allt sämre
förutsättningar att ta sitt föräldraansvar.
Familjepolitiken har inriktats på att alla barn helst
bör gå i en offentligt anordnad barnomsorg. Otaliga är
de debatter där allt ifrån hemmavarande föräldrar till
dagmammor och alternativa lösningar har ifrågasatts
och motarbetats. Det sena 70-talets alternativrörelser
var en verklig befrielse. Äntligen vågade många kräva
och starta alternativ barnomsorg till gagn för barnen
och för föräldrarna.
I dag finns vissa valmöjligheter för småbarnsför-
äldrar, trots att den socialdemokratiska regeringen
försämrat villkoren för alternativen.
Familjen som den viktigaste institutionen för barns
fostran och utveckling måste stärkas. Erfarenheterna
visar att ingenting är så betydelsefullt för barns socia-
la, emotionella och intellektuella utveckling som
starka sociala familjeband och föräldrar som kan och
orkar ta sitt föräldraansvar.
Erfarenheterna visar dessutom att barn är olika
och har olika behov. Risken med likriktade eller allt-
för enhetliga lösningar vad gäller barnomsorg och
skola, är att många barn hamnar vid sidan av - utan
det stöd och den speciella stimulans som det enskilda
barnet behöver.
Det finns inslag i det socialdemokratiska förslaget
som genomsyras av en ambition att se till att alla barn
placeras på dagis, och helst ett kommunalt sådant.
Förordningen gäller inte enskilt drivna daghem, famil-
jedaghem eller andra alternativ. Risken är uppenbar
att det tolkas som om dessa vore sämre än de som
arbetar enligt statens regler.
Därtill kommer att socialdemokratiska politiker
redan har antytt att kommunerna bör ställa krav på de
fristående alternativen att arbeta efter läroplanen. Vart
tar utvecklingen, kreativiteten och friheten vägen då?
Det är mot bakgrund av dessa frågor som vi mode-
rater inte vill ha en statlig läroplan för förskolan. Vi
menar att föräldrarnas önskemål och kunskaper om de
egna barnens behov måste få komma till uttryck när
det gäller valet av barnomsorg. Vi anser att det i
första hand måste vara föräldrarna som skall ställa
kraven på god kvalitet genom att kunna välja barnom-
sorg. Det är orimligt och omänskligt att mer eller
mindre kräva att var och en skall lämna sina barn till
en statligt reglerad verksamhet från ett års ålder.
Ett sätt att säkra hög kvalitet i den offentliga barn-
omsorgen är att se till att den personal som ansvarar
för verksamheten har en gedigen utbildning. Jag repe-
terar för statsrådet Ylva Johansson: den som ansvarar
för verksamheten har gedigen utbildning. När det
gäller mindre barns utveckling och inlärning är det
förskollärarna som har en sådan utbildning.
Vi anser att förskollärarna bör ha det professionel-
la ansvaret för förskolans pedagogiska verksamhet.
Men regeringen låter sig nöjas med att de statliga
reglerna gäller som direktiv åt arbetslaget. Förskollä-
rarnas utbildning tillerkänns uppenbarligen inget
värde. Därmed är det stor risk för att de mindre bar-
nens förmåga till inlärning inte tas till vara och att det
skolförberedande arbetet blir mindre meningsfullt. I
ett längre perspektiv är det en förödande konsekvens
och ett kunskapsförakt.
Men det är inte bara barnomsorgens pedagogiska
kvalitet som riskeras. Alla vi som har eller har haft
barn inom barnomsorgen vet att det inte bara handlar
om pedagogisk verksamhet. Barnomsorgen är ju ock-
så barnens vardag när mamma och pappa måste arbeta
- att barnen bara får vara, att de kan leka fritt eller att
de har någon att tycka om, vilket också är viktigt. Och
omsorgen är minst lika viktig i detta avseende. Risken
med statliga läroplaner är att den fria leken och var-
dagen beskärs på bekostnad av planering och peda-
gogisk verksamhet.
Vår slutsats är att föräldrar måste ges möjlighet att
välja barnomsorg och inriktning inom den. Barn och
deras familjer är olika. Det i sig är en garanti för höga
krav på kvalitet i barnomsorgen. Föräldrarnas intresse
och engagemang för att ge barnen en stimulerande
uppväxt skall inte underskattas.
Vikten av att barns nyfikenhet och förmåga att lära
tas till vara och betydelsen av förståelsen för grund-
läggande normer och värden leder inte till krav på att
alla barn måste gå i förskola från ett eller tre års ålder.
Det finns en risk, som vi ser det, att en läroplan
kommer att lägga en hämsko över verksamheternas
utveckling. Den skall ju ligga till grund för kommu-
nernas tillståndsgivning och tillsynsutövning. Det kan
ju ge snäva utgångspunkter när kommunerna skall ge
sitt tillstånd för alternativt driven barnomsorg.
Frågan är om de verksamheter som i dag drivs i
enskild regi skulle få möjlighet till det om en läroplan
alltid skall ligga till grund för verksamheten. Och vem
vinner på det när utvecklingen begränsas?
Fru talman! Jag har bara ett enda yrkande, nämli-
gen yrkandet under mom. 2, dvs. vår reservation 1,
som innebär att vi yrkar avslag på förslaget att införa
en läroplan i förskolan.

Anf. 132 MARIE WILÉN (c):
Fru talman! Centerpartiets utgångspunkt är att
barnens uppfostran och lärande i unga år huvudsakli-
gen är familjens ansvar. Det vill jag inledningsvis slå
fast.
Förskoleverksamheten i olika former är för många
barn ett viktigt komplement till föräldrarnas omsorg i
hemmet. Och det är av största vikt att barnen har en
meningsfull verksamhet då de är i förskolan. Vi ser
positivt på att regeringen i propositionen tydliggör det
värdefulla pedagogiska arbete som utförs i många
daghem och förskolor. Särskilt viktig kommer läro-
planen att bli för de något äldre barnen, där också
andelen som deltar i förskoleverksamhet är större.
Låt mig också slå fast att Centerpartiet anser att en
läroplan för förskolan inte får betraktas som ett första
steg mot en obligatorisk verksamhet för barn från vare
sig ett eller tre års ålder. Vi anser också att en läro-
plan för förskolan inte får innebära att andra omsorgs-
former än dagis inte kan vara lika värdefulla eller
t.o.m. bättre för de barnfamiljer som väljer sådana.
Så till förslaget, eller rättare sagt icke-förslaget,
om förskollärarnas roll. Förskolläraren fyller en viktig
funktion i förskoleverksamheten. Personal med hög-
skoleutbildning för pedagogisk verksamhet med barn
kan ta till vara barns egna nyfikenhet och lek för en
pedagogisk uppgift. Vi anser det faktiskt vara ganska
beklämmande att regeringen frångår kommitténs
förslag att inte införa särskilda riktlinjer till förskollä-
raren utan i stället inför riktlinjer för arbetslaget.
Självfallet spelar alla personalkategorier en viktig
uppgift i förskolan, och det skall finnas olika perso-
nalgrupper representerade i verksamheten och i ar-
betslaget. Särskilt för mindre barn spelar omvårdna-
den en stor roll.
Vi anser dock att förskolan, om man menar allvar
med att förtydliga det pedagogiska arbetet, också
måste ha pedagogiskt högskoleutbildad personal. Det
bör därför finnas krav på att det i förskoleverksamhe-
ten finns förskollärare, något som också bör återspeg-
las i läroplanen med särskilda riktlinjer för förskollä-
rare.
Reaktionerna på regeringens förslag har också
varit starka. Många av oss har fått många brev. Det är
nog det ärende som jag under mina år har fått mest
brev om. Jag skall referera ett.
Lärare från Lärarhögskolan i Stockholm skriver
bl.a. följande:
I regeringens förslag framkommer inte alls synen
att utbildning är något som leder till kompetens. Re-
geringen lyfter fram SKAF:s remissvar som menar att
barnskötare och förskollärare har olika kompetens
som inte är liktydigt med högre och lägre utbildning.
Det visar på en klart utbildningsfientlig hållning.
Vidare skriver de:
Vi lärare har mångårig erfarenhet av att vidare-
utbilda barnskötare till förskollärare. Samtliga säger
att de efter utbildningen ser barnen på ett helt annat
sätt än tidigare. Regeringens proposition är en kränk-
ning för alla utbildade förskollärare, studenter i ut-
bildningen och lärarutbildare.
Centerpartiet delar till stor del de åsikter som finns
i breven.
Jag tycker inte att vare sig regeringen eller ut-
skottsmajoriteten ger någon riktigt bra förklaring till
varför den har lagt fram sitt förslag. Jag hoppas att vi
får det i dag.
Tyvärr verkar det finnas kommuner - jag utgår
från att det är enstaka kommuner - som tänker använ-
da regeringens förslag på ett felaktigt sätt.
Jag har fått elektronisk post från en medborgare i
Vingåker som säger att kommunen där har sagt upp
ett tiotal förskollärare till den 15 juni i år och att man
kommer att flytta förskollärare från dagis till försko-
leklasser.
Jag utgår från att detta inte var regeringens avsikt
med förslaget.
Familjedaghem och öppna förskolor skall inte om-
fattas av läroplanen. Vi instämmer i regeringens be-
dömning så långt att läroplanen inte obligatoriskt bör
gälla för dessa. Kompetensen i verksamheten bör
dock vara avgörande för tillämpningen av läroplanen,
inte vilken form som man valt för verksamheten.
Såväl familjedaghem som öppna förskolor som upp-
fyller läroplanens krav bör erbjudas möjligheten att
ansluta sig till läroplanen. Vi anser att regeringen
borde få i uppdrag att utforma ett regelverk som möj-
liggör det. Och jag skulle också vilja att statsrådet
eller utskottsmajoritetens företrädare talar om varför
detta krav avstyrks.
Fru talman! Jag yrkar härmed bifall till reservation
6. Vi står givetvis bakom samtliga våra reservationer,
men för tids vinnande avstår jag från att yrka bifall till
dessa.

Anf. 133 OLA STRÖM (fp):
Fru talman! De debatter som vi i dag för om ut-
bildningsutskottets betänkanden blir mina sista som
riksdagsledamot. Jag skall därför kortfattat passa på
att tacka mina kompisar i utbildningsutskottet. Ni är
jättebra allihop, och det har verkligen varit ett nöje att
få sitta i utbildningsutskottet.
Nu när man skall sluta med politik kan det vara
skönt att - när man sitter hemma vid köksbordet och
kanske är arg över en del tokigheter som ni kommer
att besluta i framtiden - veta att det ändå har gjorts
med gott hjärta och att det också kan finnas en god
tanke bakom tokigheterna. Så har det i alla fall varit
hittills. Ni är jättebra. Det har varit ett nöje att få
arbeta ihop med er.
Så till dagens ärende. Jag tror att Folkpartiet mer
än något annat parti har varit engagerat i frågor som
tidigare rörde barnomsorgen och som i dag rör försko-
lan. Vi har kämpat, väntat, talat och längtat efter det
betänkande och den proposition som vi behandlar i
dag.
När Barnomsorg och skola-kommittén kom med
sina två betänkanden tyckte vi att det såg väldigt bra
ut. Den representant från Folkpartiet som satt med i
den utredningen var väldigt nöjd med att ha fått ige-
nom i stort sett alla de krav som vi tyckte var viktigast
när det gällde förskolan.
Med detta som bakgrund blev vi faktiskt litet
snopna och besvikna över den här propositionen. Vi
hade kunnat ha en glädjens dag i dag och skålat i
champagne. Nu känns det mer som att det är läge för
avslagen sockerdricka. Det blev inte riktigt så bra som
vi trodde. Det är några punkter där vi har väldigt svårt
att förstå varför majoriteten har landat på det som
man har landat på.
Marie Wilén talade om alla de brev som vi har
fått. Jag tror sällan att jag som politiker har fått så
många brev. Det visar att detta är en fråga som enga-
gerar väldigt många i vårt samhälle och inte bara de
som arbetar inom förskolan. Det skulle ta för lång tid
att läsa upp alla, men det är ett brev som sammanfal-
ler väldigt väl med den uppfattning som vi har i Folk-
partiet, så jag tänkte låta brevskrivaren göra sig till
talesman för det som vi i Folkpartiet tycker är kons-
tigt. Det är Marie i Vällingby som skriver så här:
"Det är med förfäran som vi läser Ylva Johans-
sons ändrade förslag till den nya läroplanen i försko-
lan. I det första förslaget hade förskollärarna specifikt
ansvar för att läroplanen följdes. Ändringen innebär
att det gemensamma ansvaret läggs på hela arbetsla-
get oavsett utbildning.
Med en bakgrund som barnskötare och flera års
arbete inom förskolan och numera studerande till
förskollärare tycker vi oss ha en viss insikt. Som
barnskötare på en avdelning med ca 20 barn med
olika bakgrund kände vi oss ofta otillräckliga. Vi hade
inte tillräckligt med kunskaper för att bemöta barn
med olika behov av stöd.
För att kunna göra ett bra arbete i förskolan be-
hövs en tydlig och kompetent ledare som kan inspire-
ra och driva verksamheten framåt. Om alla i ett ar-
betslag skall ha lika mycket ansvar för verksamheten i
förskolan hamnar vi genast på minsta gemensamma
nämnare. Vem gagnar det?"
Så skriver Marie i Vällingby. Jag vidarebefordrar
den frågan: Vem gagnar det att man nu ger ansvaret
till hela arbetslaget och inte till dem som har den
utbildning och kompetens som behövs för att leda en
bra pedagogisk verksamhet i förskolan? Vad är det
för fel med att låta förskollärarna som har högskole-
utbildning också få ta det ansvar som de är utbildade
för? Det har jag väldigt svårt att förstå, och detta har
Folkpartiet en helt annan uppfattning om.
När förskolan får ett större pedagogiskt ansvar än
tidigare är det kanske ännu viktigare att det är utbil-
dad personal som har huvudansvaret för verksamhe-
ten. Efter tre år i högskolan har man ju den kompetens
som behövs för att lära och utveckla barn. Det är en
kompetens och en yrkeskår som är värdefull och som
vi borde ta mycket mer på allvar än vad som fram-
kommer om majoriteten får sin vilja igenom i det här
betänkandet.
För Folkpartiet är det lika viktigt att ingen obehö-
rig personal skall ha pedagogiskt ansvar inom försko-
lan som det är att ingen obehörig grundskollärare
skall undervisa inom grundskolan. Folkpartiets mål är
att all personal med pedagogiskt ansvar inom försko-
lan skall vara högskoleutbildad. Det är också viktigt
att de barnskötare som i dag arbetar inom förskola ges
möjlighet till vidareutbildning till förskollärare. Det
var den ena punkten.
Den andra punkten som vi är oerhört kritiska emot
i det här betänkandet gäller målen för förskolan. För
att en läroplan skall få effekt måste det finnas indivi-
duellt uppsatta mål för vad barn skall uppnå i skolan.
Vi saknar detta i betänkandet. För både elever och
lärare är det viktigt att det finns klara mål för verk-
samheten. Det bör vara två typer av mål, anser vi: ett
mål som anger inriktningen på förskolans pedagogis-
ka verksamhet och samtidigt uttrycker en önskad
kvalitetsutveckling - det brukar kallas mål att sträva
mot - och det andra målet skall utgå från det enskilda
barnets förutsättningar och med hänsyn till detta ut-
trycka vad barnet skall ha uppnått när det lämnar
förskolan - det brukar kallas mål att uppnå.
För oss liberaler är det självklart att människor
som arbetar inom skolan har mål med verksamheten
och ansvar för att de uppfylls. Detta bör även gälla för
den pedagogiska verksamheten inom förskolan.
Att inte ha klart uppställda mål eller något resulta-
tansvar för verksamheten inom just förskola visar
vilken liten tilltro majoriteten har till små barns möj-
ligheter till lärande och till deras högskoleutbildade
lärares kompetens. Jag tycker att det är litet märkligt
att det bara är Folkpartiet och Miljöpartiet som har
denna uppfattning.
Den tredje punkten - som är oerhört viktig - bott-
nar i den uppfattningen att den utvidgade pedagogiska
inriktningen på förskolan är så viktig därför att det ger
alla barn en likvärdig chans i livet. Utbildning och
kunskap blir alltmer viktigt i arbetslivet och i vuxen
ålder. Vi vet att mekanismerna för vilka som kommer
att klara att skaffa sig den utbildningen och vilka som
inte gör det grundläggs väldigt tidigt. Därför är det
viktigt att detta verkligen kommer alla barn till del.
Därför vill vi att samtliga barn från tre års ålder skall
erbjudas plats inom en barnomsorg med tydlig peda-
gogisk inriktning.
I många kommuner förlorar barn till arbetslösa sin
plats inom barnomsorgen. Men med ökad pedagogisk
inriktning inom förskolan är det extra viktigt att alla
barn får denna möjlighet att utvecklas. Jag, som har
varit kommunalråd, vet att det ofta kan vara ekono-
miska skäl som gör att man inte har denna utbyggnad
i alla kommuner. Men jag tycker ändå att detta är en
så oerhört viktig rättvisereform att regeringen borde
överväga - om det är en resursfråga - att se till att
detta verkligen blir möjligt i alla kommuner. Det är en
oerhört viktig rättvisefråga.
Jag vill kort kommentera det som Catharina Elm-
säter-Svärd för moderaternas räkning och Marie
Wilén för Centerpartiets räkning var inne på. Jag
tänker inte söka någon debatt, men när Catharina
Elmsäter-Svärd beskriver den pedagogiska verksam-
heten inom förskolan, då känner jag att vi nog inte har
riktigt samma bild av vad pedagogisk verksamhet
innebär. Det som Cathrina Elmsäter-Svärd beskriver
är egentligen inte kritik av pedagogik i förskolan, utan
det är kritik av dålig pedagogik i förskolan. Det är
alldeles givet att det inte finns något motsatsförhål-
lande mellan en djupare pedagogisk inriktning i för-
skolan och att barnen leker och har det trevligt och
tryggt, snarare tvärtom. Den moderna pedagogiken
går ut just på detta. Men det blir kanske mer en debatt
om verklighetsbild. Jag hoppas verkligen att min litet
mer optimistiska syn är den som bäst överensstämmer
med verkligheten.
Sedan är jag kanske litet mer bekymrad över detta
att ett införande av läroplan på något sätt skulle göra
det svårare för alternativ till den kommunala försko-
lan att hävda sig. Jag kan inte riktigt se att det skulle
behöva att vara så. Om det vore så, då vore det ett
bekymmer. Jag är naturligtvis väldigt angelägen om
att föräldrarna skall ha total valfrihet när det gäller
vilken form av förskola som de önskar till sina barn.
Men det står ju alla fritt - även för de förskolor som
inte är kommunala - att ansluta sig till denna läroplan
eller till någon annan inriktning. Vi måste väl tro på
föräldrarnas förmåga och förnuft när det gäller att
själva välja vad de vill. Jag hoppas att dessa farhågor
inte besannas. Men det är någonting som verkligen
måste bevakas i framtiden.
Fru talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till
reservation nr 13 under mom. 21.

I detta anförande instämde Lennart Rohdin (fp).

Anf. 134 BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Fru talman! Jag vill börja med att tacka Ola Ström
för arbetsgemenskapen i utskottet. Jag tycker att du
har varit en verklig tillgång i det arbetet.
Det skall handla om förskolan i dag. Jag tycker att
förskolan har ett oerhört ansvarsfullt och betydelse-
fullt uppdrag. Det handlar ju om pedagogisk verk-
samhet för barn från ett t.o.m. fem års ålder. Det är en
av de mest intensiva perioderna i en människas liv, då
kroppen, känslolivet och de sociala och kognitiva
förmågorna växer och utvecklas.
I Vänsterpartiet tycker vi att det är bra att vi nu får
en läroplan för förskolan som tydliggör de pedagogis-
ka målen men som också betonar leken och det fria
lärandet och skapandet. Just förståelsen för barns lek
var ett av fundamenten i Fröbels pedagogik. Jag tror
att han sade ungefär så här: Leken är det kommande
livets hjärteblad.
Det tycker jag är så fint. För det är genom leken
som barnen utvecklas - socialt, känslomässigt, moto-
riskt och intellektuellt. Och jag tror att det är viktigt
att barn har rätt att få vara just barn. Därför är tanken
på en småbarnsskola där barnen alltför tidigt tvingas
in i av vuxna bestämda inlärningssituationer för mig
avskräckande. Vi menar att förskolan inte får
"skolifieras" i negativ bemärkelse.
Vi skulle gärna se att mycket av den pedagogik
som används i förskolan i dag, och som utgår från
barnet och barnets intresse, fick ökad betydelse även i
grundskolan - och varför inte även i gymnasieskolan?
Enligt mitt sätt att se bygger pedagogiken i förskolan
just på respekt för barnet. Det handlar om att se bar-
net och att ha tilltro till barnets egen förmåga, nyfi-
kenhet och lust att lära.
Jag vill här också säga att vi tycker att det är bra
att BOSK-kommitténs förslag om uppnåendemål inte
finns med i det betänkande som vi nu skall ta ställning
till. Om man skall uppnå mål måste man säga: Du har
uppnått och du har inte uppnått målen. I det ligger ett
slags godkänt/icke godkänt.
Jag tycker att det är viktigt att markera att rege-
ringen i stället har poängterat att det inte är det en-
skilda barnet som skall uppnå ett bestämt mål. Målen
skall i stället rikta sig till, och ställa krav på, verk-
samheten.
Barn har en oerhört stor inlärningskapacitet om lä-
randet får ske på barnets egna villkor. Om barnet
alltför tidigt tvingas in i skolans inlärningsmetoder
riskerar det att hämmas i sin utveckling, vilket kan
försämra den framtida inlärningskapaciteten.
Något som det har debatterats mycket och skrivits
mycket om är det här med arbetslaget och förskollä-
rarnas ställning. Jag tror att det var Marie Wilén som
efterlyste motiven för det här ställningstagandet. Jag
skall försöka redogöra för det för Vänsterpartiets del.
Arbetslaget har en tradition i förskolan. Redan
Barnstugeutredningen menar att de anställda i försko-
lan borde arbeta i arbetslag och genom sitt demokra-
tiska samarbete utgöra en god förebild för barnen. Det
tycker jag är viktigt.
Arbetslagets princip går ju ut på att personalen
gemensamt diskuterar sig fram till hur man skall för-
dela arbetet med tanke på vilka arbetsmoment som är
aktuella, hur arbetstiden är förlagd och hur barnens
aktivitetsutbud skall organiseras.
Arbetslagsidén har också, skulle jag vilja hävda,
utvecklats till att bli en viktig grund för det som vi
kallar för förskolepedagogiken, alltså förhållningssät-
tet i förskolan, som jag tycker är ett bra förhållnings-
sätt. Den har också varit en förutsättning för det ål-
dersintegrerade arbetet.
Jag tror också att arbetslagsidén, tanken om ar-
betslaget och de erfarenheter som har gjorts i försko-
lan, har påverkat grundskolan. Man kan inte i försko-
lan skilja på omvårdnad, omsorg, lek, arbete och
inlärning. Det är integrerat i det pedagogiska arbetet.
Inlärning och utveckling sker hela tiden och överallt -
inte bara i tillrättalagda inlärningssituationer.
Har man det synsättet är även omvårdnaden och
omsorgen av barnen av stor pedagogisk betydelse. Då
går det inte att särskilja det pedagogiska arbetet från
omsorgen och omvårdnaden. Det viktigaste är att
utveckla barnens trygga identitet och ge dem en
känsla av tillit både till andra människor och till sin
egen förmåga.
Läroplanen skall ju i första hand handla om bar-
nens behov. Jag är rädd för att den här debatten om
förskollärarnas roll i arbetslaget faktiskt har lett till att
personalgrupperna inom förskolan har ställts mot
varandra. Det tycker jag är väldigt olyckligt, för det
här är två kvinnogrupper som har gjort ett oerhört bra
arbete och som båda behövs i förskolan. Den utveck-
lingen är definitivt inte bra för vare sig barnen eller
personalen.
Vi menar alltså att barnskötare och förskollärare
har olika men viktiga pedagogiska kompetenser. Vi
tycker också att det är naturligt att alla som arbetar i
förskolan i framtiden skall ha någon typ av högskole-
utbildning. Men riktigt hur den här utbildningen skall
se ut, vilket innehåll den skall ha, tror vi faktiskt att
det är litet för tidigt att egentligen fastställa.
Man måste också fundera på hur man skall kunna
vidareutveckla den särskilda kompetens som barnskö-
tarna besitter, alltså omsorgspedagogiken, som jag
skulle vilja kalla den. Det finns intressanta försök,
bl.a. vid universitetet i Linköping, där man just har
byggt upp en högskoleutbildning som grundar sig på
barnskötarnas särskilda kompetens. Med det här vill
jag inte säga att jag underskattar förskollärarnas bety-
delse, och inte heller deras profession. Jag tycker att
det är fullständigt naturligt och nödvändigt att de
finns med i arbetslaget. Men läroplanen skall rikta sig
till hela laget och inte till en viss grupp.
Hur den här framtida utbildningen skall se ut är
det som i alla fall jag har uppfattat att Lärarutbild-
ningskommittén skall se över. Då måste man fundera
över hur hela skolans struktur har förändrats och
kommer att förändras. Nu har vi en förskola för barn
från ett till fem år. Vi har förskoleklass för sexåringar.
Vi har en nioårig grundskola, och vi har en treårig -
på sätt och vis obligatoriskt - gymnasieskola. Det är
ju så många som går i den ändå.
Vi kommer att få en obligatorisk skolstart vid sex
års ålder. Vi är på väg att se en helhet över de här 13
åren. Då är det väldigt viktigt att vi funderar på hur
lärarutbildningen, utbildningen av den här personalen,
skall se ut. Det gäller flexibilitet, kompetens, bredd
osv. Det är inte självklart att vi skall skiva korven på
samma sätt som vi alltid har gjort.
Något annat som har varit viktigt för oss är att titta
på barn som är i svårigheter. Där har vi markerat att
gruppstorleken är oerhört viktig för barnen. Barn som
har behov av särskilt stöd behöver vistas i mindre
grupper. Vi tycker att man borde dra lärdom av
forskningsresultaten, som klart och entydigt visar att
om det blir mer än en tredjedel av barnen som har
behov av särskilt stöd i samma grupp, kantrar model-
linlärningen till det negativa.
Vi tycker också, när vi pratar om arbetslaget, att
det till arbetslaget skall knytas barnpsykolog och
annan personal som har speciella kunskaper. Det är
viktigt att personalen kan få den psykologhandledning
som behövs - särskilt när det gäller arbetet med barn
med och i svårigheter.
Dessutom blev jag och, tror jag, flera andra av ut-
skottets ledamöter, mycket imponerade av vad vi såg
av Reggio Emilias pedagogiska filosofi vid utskottets
besök där. Där ser man barnet som aktivt, kompetent
och medforskande. Man jobbar projektinriktat och
tematiskt. Man dokumenterar hela tiden det pedago-
giska arbetet, och man har en reflekterande, medfors-
kande hållning hos dem som arbetar.
Man släpper också in kulturarbetare, det som man
kallar för artistas, som har intresse av att bidra till
barns utveckling och lärande. Det ser jag som ett
oerhört viktigt pedagogiskt komplement som också
bör får större utrymme i den svenska förskolan.
Jag vill återigen säga att vi tycker att förskolans
sätt att arbeta är positivt. Vi tror att skolan skulle må
bra av att få in mer av förskolans kultur. Vi ser ingen
anledning till att förskolan nu måste ta över skolans
hierarkiska och ganska splittrade arbetsorganisation.
Vi tycker att det behövs fler personalkategorier även i
skolan. I det konkreta arbetet varierar ju arbetsför-
delningen mellan olika personalgrupper, men det är
av stor vikt att målen följs upp av alla som arbetar
inom förskolan. Det kräver en gemensam pedagogisk
grundsyn och gemensamma utgångspunkter. För att
detta skall blir möjligt krävs att samarbetet ges en
reell chans att utvecklas och att personalen får tid för
planering och möten.
Vi tycker också att målen för förskoleverksamhe-
ten skall kunna utvärderas lokalt i varje kommun. För
att underlätta samverkan mellan förskoleklasserna och
skolan vill vi att även förskolans arbete skall ingå i
den kommunala skolplanen.
Nu ser jag att min talartid snart är slut, men jag
måste få ta upp en sak till.
Vi har i flera motioner föreslagit att lagstiftningen
skall ändras så att alla barn, också barn till arbetslösa,
kan garanteras plats i förskolan så att de får samma
möjligheter till individuell utveckling som andra barn.
Detta har vi också med i våra reservationer till betän-
kandet.
Jag vill bara ställa frågan till Marie Wilén om hon
verkligen ställer upp på det litet fördömande och
hårda när hon säger att majoriteten i det här fallet
skulle ha en utbildningsfientlig hållning och att det
skulle vara fråga om en avsiktlig kränkning av för-
skollärarna. Det tycker jag var väldigt hårt. Jag tror
inte att hon menade det egentligen.
När det gäller Vingåker, där man nu avskedar för-
skollärare, läste jag i lärarnas tidning från den 20 maj
att den personalkategori som ökar inom förskolan är
förskollärarna. Barnskötarna minskar däremot i antal.

Anf. 135 MARIE WILÉN (c) replik:
Fru talman! Jag läste upp ett citat, Britt-Marie Da-
nestig, i vilket uttrycken om utbildningsfientlig håll-
ning och kränkning mot utbildad förskollärare fanns
med. Så upplevde man det i det här brevet. Jag sade
också att vi till viss del delar reaktionerna.
Det är viktigt att värdera utbildning, och förskollä-
rarna har de facto en längre utbildning. Vi tycker att
det är viktigt att värdera utbildning även i förskole-
sammanhang. Med det förslag som man har lagt fram,
som frångår kommitténs förslag, gör man en annan
värdering av vikten av en längre utbildning. Man
värderar ju ned utbildningen i förhållande till kommit-
téns förslag.

Anf. 136 BRITT-MARIE DANESTIG (v)
replik:
Fru talman! Först måste jag passa på att yrka bifall
till Vänsterpartiets reservation nr 3 under mom. 13.
På grund av tidsbrist glömde jag att göra det.
Jag uppfattade att Marie Wilén sade att hon ställde
sig bakom det här yttrandet. Det var det som förvåna-
de mig litet grand, eftersom jag tycker att det var
ganska tendensiöst.
Vi i Vänsterpartiet har i en reservation klart mar-
kerat att vi på sikt gärna ser att all personal i arbetsla-
get har en högskolekompetens. Men vad vi har varit
väldigt försiktiga med att säga är hur den kompeten-
sen skall se ut, därför att förhållandena ser så annor-
lunda ut och vi är inne i ett väldigt dynamiskt föränd-
ringsskede när det gäller hela skolan. Då menar jag
förskolan, förskoleklassen, grundskolan och även
gymnasieskolan. Jag tror att det är av vikt att vi för-
mår att se till helheterna.

Anf. 137 GUNNAR GOUDE (mp):
Fru talman! Barnomsorgen har byggts ut i rask
takt i slutet av 80-talet och i början av 90-talet. Bar-
nens rätt till god omsorg och likvärdiga utvecklings-
möjligheter i förskoleverksamheten skall garanteras.
Detta arbete har fått vänta. Rätten bör preciseras i
skollag och läroplan. Det är ett krav som Miljöpartiet
har ställt länge nu. Självfallet ser vi med glädje att
riksdagen har fått ett förslag från regeringen om en
läroplan för förskolan.
Vad förväntar vi oss då av en sådan läroplan? Vil-
ka av barnens rättigheter är så centrala att de skall
anges i skollag och läroplan? Vilka skyldigheter för
samhälle och förskolor skall skrivas in i lag och läro-
plan?
En huvudfråga är naturligtvis var ansvaret för
verksamheten skall ligga och vilka krav som skall
ställas på dem som skall utföra arbetet. Sådana krav
finns väl specificerade för grundskolan: rektors an-
svar, kommunens ansvar, lärarnas ansvar och krav på
kompetens hos lärarna. Skolverkets ansvar är specifi-
cerat, ofta med angivande av de viktigaste an-
svarsuppgifterna vad gäller ekonomi, pedagogiskt
arbete, elevens situation, tillsyn osv.
När det så gäller motsvarande garantier för försko-
lan är det nästan tomt i läroplansförslaget. I regering-
ens förslag finns bara några allmänna ord om ansvar
för ett ospecificerat arbetslag, och det är naturligtvis
helt oacceptabelt. Man kan få intrycket att regeringen
blandat ihop ansvar och verksamhetsformer. Det är
alldeles riktigt att arbetslaget är en vanlig arbetsform i
förskolan. Det är en bra arbetsform. Men hur skall
man kunna utkräva ansvar av ett arbetslag? Vem
vänder man sig till? Kan jag få tala med den som är
ansvarig för barnens säkerhet vid förskolan? Skall det
vara en talkör som svarar?
Nej, detta duger inte. Det måste arbetas om av re-
geringen. Kompetenskrav på personal skall fastläggas,
och förskollärarens ansvar för den pedagogiska verk-
samheten måste tydligt skrivas in. Dessutom skall det
naturligtvis finnas en person som har det övergripan-
de ansvaret vid en förskola. Kommunens ansvar måste
tydligt anges när det gäller tillsyn, säkerhet, uppfölj-
ning osv. Skolverkets uppgift skall också tydligt an-
ges.
Att varken ansvar eller kompetenskrav anges i
skollag och läroplan ligger knappast i linje med tan-
ken att kvalitetssäkra förskoleverksamheten. Från
Miljöpartiets sida kräver vi att regeringen utarbetar
avsnittet om ansvar och kompetens så att det innebär
verklig säkerhet, inte bara vaga förhoppningar om
säkerhet.
I detta sammanhang vill jag också ta upp frågan
om vilka barn som skall ha rätt att delta i förskole-
verksamheten. Alla är överens om att det är olyckligt
att vissa grupper stängs ute, t.ex. barn till arbetslösa.
Hälften av landets kommuner har på eget initiativ
tagit bort denna orättvisa. Det finns inget annat skäl
än det ekonomiska för att inte kräva att alla kommu-
ner ger den möjligheten. Det är enligt vår bedömning
redan nu ekonomiskt möjligt att ge alla barn - alltså
även barn till arbetslösa - rätt till plats i förskolan
fr.o.m. tre års ålder, vilket vi också föreslår i vår mo-
tion.
Så några ord om läroplanens innehåll. Jag måste
säga att förväntningarna blev stora och positiva när
jag läste betänkandet från BOSK, Barnomsorg- och
skolakommittén. Det fångade upp mycket av det bästa
i god förskolepedagogik vad gäller både mål och
metod. Regeringen inleder avsnittet om läroplanens
innehåll med att betona lekens och omsorgens centra-
la plats i förskolepedagogiken liksom fokuseringen på
barns utveckling och mognad. Men man orkar inte
följa upp ansatsen utan slirar i stället över på omfat-
tande beskrivningar av kunskapsbegreppet och hur det
skall manifesteras i form av kunskap inom språk,
matematik, naturkunskap, kultur osv. Här hamnar det
individuella utvecklingsperspektiv som skall genom-
syra hela förskolepedagogiken i bakgrunden - det
som BOSK lade så stor vikt vid.
Det handlar om synen på barnens utveckling i en
rad olika avseenden: olika pedagogiska inslag i verk-
samheten som stimulerar barns motoriska, sociala,
språkliga, emotionella och kognitiva utveckling. Var-
för har man i regeringens förslag inte mer betonat
dessa aspekter?
Utvecklings- och mognadsaspekterna kommer i
skymundan delvis på grund av att regeringen har
närmat sig förskolans verksamhet från fel håll. Man
har utgått från grundskoleperspektivet och gått bakåt,
i stället för att starta med barnets födelse och gå
framåt. Hade man gjort detta hade t.ex. de minsta
barnens behov, 1-3-åringarna, fått en mer framträ-
dande plats. Man hade t.ex. inte glömt sådana centrala
delar som potträning, motorisk-perceptuell utveckling
och kognitiv utveckling hos små barn, små barns
rättighet till nära kroppskontakt med vuxna etc., så-
dant som naturligtvis skall utgöra viktiga delar i en
läroplan för förskolan.
I detta sammanhang kan man också ställa frågan
om det var klokt att regeringen inte följde kommitténs
förslag att införa, inte bara mål att sträva mot utan
också mål att uppnå. Och det gäller då inte bara
potträning.
Krav på att personalen verkligen följer varje barns
utveckling, t.ex. genom regelbundet återkommande
observationer, måste ingå i läroplanen. Förskollärare
har i sin utbildning fått kunskap om och träning i
observationsteknik.
Från Miljöpartiets sida önskar vi att regeringen
vid det fortsatta arbetet med läroplanen tar upp
mycket mer av det som så väl framförts av BOSK.
Som förslaget nu utformats ser vi en risk för den sko-
lifiering av förskoleverksamheten som vi tidigare
varnat för. Det får inte bli så att grundskolepedagogi-
ken tränger ned i förskolan. Vinsterna är i stället att
hämta genom att förskolepdagogiken får spridning
uppåt i grundskolans första årsklasser.
Det finns flera inslag i förskolans verksamhet som
är så viktiga att de bör garanteras och därmed också
bör ha en plats i läroplanen. Jag tänkte bara nämna
några. Listan kan göras lång, men det mesta står na-
turligtvis utförligt beskrivet i BOSK.
Samverkan mellan föräldrar och förskola måste
tydliggöras. Utvecklingssamtal som finns inskrivet i
grundskolans läroplan skall naturligtvis också finnas
inskrivet i läroplanen för förskolan, t.ex. att man
måste ha utvecklingssamtal med föräldrar minst två
gånger per termin.
Inskolningen är en mycket viktig del som är bort-
glömd. När barnen första gången skall lämna hemmet,
lämna mamma eller pappa och vistas på en helt
främmande plats med nya vuxna måste omställningen
ske med stor omsorg och försiktighet. Personalen
skall få tid att hantera själva inskolningen på det sätt
som de har fått lära sig inom utbildningen.
Personalens tid för planering måste anges. Tre
timmar i veckan t.ex. för veckoplaneringen måste
kunna avsättas. Det bör stå inskrivet i läroplanen.
Minst två planeringsdagar per termin är en annan
viktig sak för att förskolan skall fungera bra. Fort-
bildning för personalen bör skrivas in.
Varje förskola bör också ha sin egen arbetsplan,
precis som grundskolan har. Förskolans mål och verk-
samhetsplan kan få plats i kommunens skolplan, pre-
cis som det som gäller för grundskolan.
Förskolorna är små enheter. De har ingen möjlig-
het att själva hålla sig med specialkunskap. T.ex.
speciallärare för barn med speciella behov av stöd för
språkutvecklingen, förskolepsykolog, barnläkare är
naturligtvis specialister som förskolan bör har tillgång
till. Det bör skrivas in att det åligger kommunerna att
centralt ordna att sådana resurser ställs till förfogande.
Som en sista punkt på listan kan jag nämna det
som alltid glöms bort, nämligen de fristående försko-
lorna i det här fallet och deras tillståndsgivning. Det
är fortfarande oklart om t.ex. en Waldorfskola som
vill starta en förskola i anslutning till sin grundskola
kan göra det eller inte. Kommunen har alltså rätt att
säga nej. Vi föreslår att det skall vara en fullständig
automatik i den frågan, så att det bara är att starta en
sådan förskola om man redan har en grundskola.
Slutligen vill jag ta upp en önskan som är svår att
stipulera i lag eller läroplan men som bör uttryckas
som ett mål att sträva mot: att könsfördelningen mel-
lan förskollärare och barnskötare skall vara så jämn
som möjligt. Barnens vuxenkontakt får inte bli enkö-
nad. Underskottet på män i förskolan är alarmerande,
och åtgärder bör vidtas för att få en bättre tingens
ordning. Det handlar om barnens utveckling av den
egna identiteten och utveckling av naturliga emotio-
nella förhållningssätt till det egna och det andra könet.
Relationer till vuxna män och kvinnor är viktiga för
såväl pojkar som flickor. Detta är av sådan betydelse
att det motiverar en framskjuten plats i läroplanen.
Fru talman! Jag står självfallet bakom Miljöparti-
ets samtliga motioner i ärendet men för tids vinnande
yrkar jag bifall endast till reservation 9 under mom.
14 och 30.

Anf. 138 INGER DAVIDSON (kd):
Fru talman! Jag skall börja med att tacka Ola för
gott samarbete och kamratskap. Jag önskar dig lycka
till i det du skall göra när du slutar i riksdagen.
En 1-åring har ofta just lärt sig att gå men inte
med egna ord uttrycka vad hon tycker och tänker.
Hon börjar upptäcka omvärlden men än så länge helt
på egna villkor. Hon har redan under sitt första år lärt
sig ofantligt mycket utan att ha varit föremål för nå-
gon strukturerad läroprocess. Hon är helt beroende av
omsorg och omvårdnad av vuxna, i första hand sina
föräldrar, för att över huvud taget klara sig. Det är
också de som känner sitt barn bäst och kan avgöra
vilken omvårdnad det behöver. 1-åringens behov är
inte desamma som 2-, 3-, 4- eller 5-åringens. Under
den här perioden av livet händer oerhört mycket med
barnet. Behovet av omvårdnad och närhet som är det
allt överskuggande under den första tiden övergår
gradvis i behov av stimulans, gruppkontakt och en
mer strukturerad inlärning. De individuella skillna-
derna mellan barn är stora i den här utvecklingsfasen.
I regeringens förslag till läroplan för förskolan är den
största bristen att det utvecklingspsykologiska pers-
pektivet saknas helt. 1-åringen omfattas av samma
läroplan som den 5-åring som kanske otåligt väntar på
att få börja i förskoleklassen. För mig är det helt
verklighetsfrämmande.
Regeringen slår tydligt fast att den anser att det är
bäst för alla barn att omfattas av den kommunala
förskolan med sin utbildningsinriktning.
"Familjepolitik blir utbildningspolitik" löd den stolta
rubriken i ett nyhetsbrev från Utbildningsdepartemen-
tet nyligen. Är det så självklart att heldagsomsorg i
kommunal förskola är det bästa för alla barns utveck-
ling de första levnadsåren, som regeringen gör gällan-
de? Föräldrarna anser det definitivt inte och inte vi
kristdemokrater heller. Det är en kollektivistisk sam-
hällssyn som vi inte bör ta med oss in i 2000-talet.
Tvärtom visar både svensk och internationell forsk-
ning att föräldrakontakten under de första åren är
mycket viktig också för barnets neurologiska utveck-
ling och därmed också för barnets kapacitet att lära.
Under den här tiden är just närheten och anknytningen
till föräldrarna viktigt. En sådan närhet kan inte upp-
nås lika effektivt inom förskolan. Förskollärare och
barnskötare har en annan relation till barnen, och
gruppstorleken gör att det inte går att erbjuda en nära
och personlig social relation med varje barn. I dag går
enligt Barnombudsmannen 60 % av 1- och 2-
åringarna i grupper med mer än 16 barn - en helt
oacceptabelt hög nivå.
Samtidigt har det skett en kvalitetsutveckling av
familjedaghemmen, föräldrar som väljer att vara
hemma med sina små barn får på många håll ett vik-
tigt stöd genom de öppna förskolornas verksamhet,
och fler föräldrar väljer kooperativa eller privata
omsorgsformer för sina barn. I stället för att ensidigt
framhålla en viss typ av omsorg som den som gynnar
alla 1-5-åringars utveckling bäst talar allt för att vi i
stället bör vara öppna för olika barnomsorgsalternativ
och satsa på hög kvalitet inom alla de olika alternati-
ven. Framför allt måste vi en gång för alla slå fast att
det är föräldrarnas självklara rätt att välja barnom-
sorgsform för sina barn. De får det i teorin men inte i
praktiken.
Som förslaget är utformat kan föräldrar knappast
uppfatta regeringens förslag på något annat sätt än att
man gör klokt i att så tidigt som möjligt placera sitt
barn i kommunens förskola. Annars är risken stor att
det kommer efter i utvecklingen och klarar sig sämre i
skolan. Det som förstärker bilden av att det är enhet-
lighet och inte mångfald som eftersträvas är att famil-
jedaghem, öppna förskolor och enskilda förskolor inte
skall omfattas av läroplanen.
Av 100 1-5-åringar går 30 varken i förskola eller i
familjedaghem. 12 går i enskilda förskolor och 13 i
familjedaghem. Det innebär att bara 45 av 100 1-5-
åringar som det ser ut i dag kommer att omfattas av
läroplanen. De föräldrar med sammanlagt 92 000 barn
som i dag av olika anledningar aktivt valt familjedag-
hem därför att det passar deras behov bäst och de
många dagbarnvårdare som driver en sådan verksam-
het får nu veta att den visserligen kan stå för andra
kvaliteter än förskolan men att verksamhetsformen
gör att den inte kan omfattas av samma måldokument.
Osynliggörandet av familjedaghemmen fortsätter.
Det gäller också den öppna förskolan, som betraktas
som något slags lyx som man både kan ha och mista.
Vi delar inte den synen. Det går inte att komma ifrån
känslan att regeringen anser att det handlar om A- och
B-lag i stället för att se de olika verksamhetsformerna
som komplement till varandra. De har olika inriktning
och tillfredsställer delvis olika behov, men är minst
lika positiva för barnens utveckling. Kommunen har
ansvar också för att de barn som vistas i familjedag-
hem, går på öppen förskola eller i förskola som drivs i
egen regi får en verksamhet med hög kvalitet.
Själva ordet läroplan för tankarna till en små-
barnsskola av ett slag som vi inte har valt som modell
i Sverige. I praktiken innebär emellertid övergången
till en läroplan att den verksamhet och de målsätt-
ningar som i dag redan finns inom barnomsorgen
kodifieras. Men det innebär ändå en kvalitetsstämpel
på verksamheten, och därför bör också familjedaghem
och öppen förskola omfattas.
Vi anser att läroplanen bara skall formulera över-
gripande mål med en gemensam, tydlig värdegrund
som omfattar både offentliga och privata förskolor,
familjedaghem och öppna förskolor. Den kan sedan
kompletteras med riktlinjer som varierar utifrån de
olika verksamhetsformernas utformning och inrikt-
ning. Det skulle visa att staten inte prioriterar någon
barnomsorg framför en annan, och det är en mycket
viktig markering.
Fru talman! Som flera andra talare har varit inne
på innehåller läroplanen riktlinjer för alla som arbetar
i förskolan och för förskolans arbetslag, som består av
både förskollärare och barnskötare. Det påpekas vis-
serligen att förskolläraren vanligtvis är den som är
ansvarig för förskolans ledning. Men riktlinjerna till
arbetslaget ger intrycket av att ansvaret är utspritt på
alla.
Vi kristdemokrater anser att det tydligt skall fram-
gå av läroplanen att barnskötarna med sin omsorgspe-
dagogiska kompetens är nödvändiga och fyller en
mycket viktig funktion för att de mål som har lagts
fast i läroplanen skall kunna uppnås i förskolan, men
förskollärarna skall ha det pedagogiska ansvaret för
att de uppnås. Det behöver inte utesluta ett demokra-
tiskt arbetssätt. Om ansvarsförhållandena är otydliga
kan heller inte ansvar utkrävas. Det är här som den
viktiga punkten ligger. Hur har regeringen tänkt sig
att lösa det?
Slutligen vill jag också ta upp frågan om barn till
arbetslösa föräldrar skall ha rätt till barnomsorg. Det
är i dag kommunen som avgör det. Ofta lägger man
då fast generella regler som innebär att man antingen
inte har rätt till någon barnomsorg alls eller att alla
har rätt till ett visst antal timmar per vecka eller per
dag. Vi anser inte att man bör ha generella regler för
barn till arbetslösa. Beroende på omständigheterna
kan behoven variera både för barnen och föräldrarna.
Därför måste det enskilda barnets och de enskilda
föräldrarnas behov vara utgångspunkten när beslutet
fattas. Det innebär att kommunen måste ha möjlighet
att ordna både heldagsomsorg och korttidsomsorg om
det finns behov av det. För många föräldrar kan en
tids arbetslöshet också ses som en möjlighet att få mer
tid med barnen. Det kanske är den enda ljuspunkten i
en sådan situation. Låt dem få känna att det inte är
negativt för barnen.
Jag yrkar bifall till reservation 4 under mom. 3
och 4 och reservation 6 under mom. 6.

Anf. 139 EVA JOHANSSON (s):
Fru talman! Det är nu några år sedan vi hörde ro-
pen skalla om daghem åt alla. Det beror inte på att
behovet av bra barnomsorg är mindre, utan att vi nu
har nått en punkt där vi har så gott som full behov-
stäckning. De flesta kommuner kan erbjuda plats för
de som vill ha det och behöver det inom några måna-
der. Det ser jag som en seger för alla oss som i åratal
har stridit för barns rätt till en trygg, rolig och stimu-
lerande uppväxt och för föräldrars rätt att slippa välja
mellan barn och familj och förvärvsarbete.
Nu är det dags att ta nästa steg i form av en läro-
plan för förskolan. Vi är så gott som ense om att det
behövs en läroplan. Jag tycker att det är väldigt bra.
Den är nu bara moderaterna som ställer sig utanför.
Jag delar i hög grad Ola Ströms förundran över
Catharina Elmsäter-Svärds inlägg här för en stund
sedan.
Avsikten är att göra förskolans pedagogiska roll
tydligare och skapa bättre förutsättningar för en hög
och jämn kvalitet över hela landet. Steget från försko-
lan till förskoleklass och därifrån till skolan skall
kännas viktiga för varje barn. Varje barn har rätt att
känna att nu börjar någonting nytt och spännande.
Men samtidigt skall varje barn också ha rätt att känna
att de olika verksamheterna arbetar mot samma mål
och har samma syn på barnen och deras behov.
Läroplanerna skall på det här sättet länka i varand-
ra så att de gemensamma målen blir tydliga. Också av
det skälet är det bra att vi får en läroplan också för
förskolan. Det gör dess roll tydligare. Det är bra att
läroplanen i allt väsentligt bygger på samma grunder
som läroplanerna för övriga skolformer. Barns läran-
de och utveckling skall ses i ett långsiktigt perspektiv,
och grunden läggs i förskolan.
Det är också viktigt att betona att förskolan där-
med inte skall förändras i sin funktion. Den förälder
som arbetar eller studerar eller av annan anledning
behöver stöd i sin omsorg och fostran av barnen skall
naturligtvis kunna få det. Den pedagogik och de ar-
betsformer som har utvecklats inom förskolan bygger
på goda kunskaper om barns utveckling och är där-
med av utomordentligt stort värde. Det är alltså inte
tal om att göra förskolan mer lik den traditionella
skolan i sina arbetsformer. Barnen skall erbjudas en
lärorik och utvecklande miljö där inte minst leken
fortsatt är ett viktigt inslag. Jag instämmer i att det
snarare är skolan som skulle behövas "förskolefieras"
en del.
Förskolans läroplan kommer att inledas med en
redovisning av den värdegrund som verksamheten
skall bygga på. Vi känner den från de övriga läropla-
nerna, och vi känner den också från samhället i övrigt.
Det senare tycker jag är viktigt att betona. Det är de
värden som är gemensamma för hela vårt samhälle
som också skall prägla förskolan och skolan.
Det handlar om att låta barnen utvecklas till öpp-
na, solidariska och toleranta människor med respekt
för varandra, människors lika värde och vår gemen-
samma miljö. Det handlar om att motverka traditio-
nella könsroller och att ge pojkar och flickor lika
möjligheter att utveckla intressen och förmåga. Det
handlar om att utvecklas till demokratiska samhälls-
medborgare som känner lust både att påverka och att
ta ansvar.
Utgångspunkten för arbetet skall vara principen
om alla människors lika värde. Våld, mobbning och
rasism har på ett otäckt sätt demonstrerat vårt gemen-
samma tillkortakommande när det gäller att för barn
och unga i stället visa på respekt, tolerans och gemen-
skap som alternativa mönster för vår samlevnad.
Läroplanen kommer att stryka under att alla som
arbetar i förskolan skall hävda dessa grundläggande
värden och ta avstånd från uppfattningar och agerande
som strider emot dem. Det kräver kompetens, inte
minst det som brukar kallas för social kompetens. Det
är inte alldeles givet att man kan läsa sig till det i
böcker. Med det här uppdraget till all förskolans per-
sonal följer också behovet av att de anställda tillsam-
mans får tillfälle att reflektera över begreppens inne-
börd och i svåra situationer också få tillgång till
handledning.
Fru talman! Till det som har diskuterats mycket i
denna fråga hör till vem läroplanen skall rikta sina
krav. Det är ju så vi skall se den. Vi har valt att rikta
dem dels till alla som arbetar i förskolan, dels till
arbetslaget. Jag menar att vi därmed tar till vara den
goda tradition som har utvecklats inom förskolan att
arbeta i lag oberoende av utbildningsbakgrund och
olika yrkesbeteckningar. Det har varit av stort värde
för förskolan att människor med olika bakgrund och
erfarenheter har samverkat för att nå gemensamma
mål. Det breddar förskolans kompetens, och det är i
sig en bra illustration till hur målen i läroplanen kan
nås genom samarbete. Det är också en bra förebild för
barnen.
Det betyder lika litet nu som tidigare att yrkesi-
dentiteterna skall suddas ut. Tvärtom är det av stort
värde att personal med olika kompetens och erfaren-
hetsbakgrund finns med i arbetslaget. Det breddar de
resurser som kommer barnen till del, och det utveck-
lar förskolans arbete.
Detta minskar inte heller kravet på kompetens hos
personalen. Läroplanen förutsätter tvärtom hög pro-
fessionalism och att vi utgår från att kommunerna
liksom tidigare är angelägna om att personalen är
välutbildad för att klara högt uppsatta mål. Vi anser
inte att det finns någon anledning att ytterligare regle-
ra detta vare sig när det gäller personalens samman-
sättning eller formerna för förskolans ledning. Kom-
munerna är huvudmän för verksamheten och har det
allra största intresse av att den fungerar bra. Jag har
litet svårt att förstå varför så många av er centralt vill
styra hur organisationen ser ut på den enskilda försko-
lan.
Jag har redan tidigare berört innehållet i läropla-
nen i den del som behandlar värdegrunden. Omsorg,
lek och lärande har också ett stort utrymme. Det byg-
ger i sin helhet på förskolepedagogik som har utveck-
lats och där leken spelar stor roll. Det handlar om att
släppa loss och öva fantasin och om samarbete, inle-
velse- och kommunikationsförmåga. Det gäller att
träna den sociala kompetensen. Förskolan skall präg-
las av det faktum att alla barn vill lära sig, vill utveck-
las och vill växa. Uppgiften för förskolan är att stödja
den viljan och ge barnen bra redskap.
Språket tillhör det allra viktigaste. Den som äger
ett rikt språk har verktyg för att hantera t.ex. konflik-
ter, där annars andra medel kommer till användning.
Det kan vara okvädesord, hot och i det yttersta - våld.
Förskolan skall uppmuntra barnen i deras utveck-
ling - inte så att ungarna sätts på skolbänken vid en
given ålder, utan när det enskilda barnet själv börjar
intressera sig för bokstäverna och siffrorna. Förskolan
har visat sig vara mycket bra på den sortens indivi-
dualiserad verksamhet. Läroplanen ser jag som en
ytterligare uppmuntran i den riktningen.
Förskolan skall hjälpa barn att upptäcka och förstå
omvärlden. Den skall ge insikter om naturen, kulturen
och samhället och förmåga att sätta in sig själv och
andra i det sammanhanget.
Läroplanen betonar också barnens rätt till infly-
tande och vikten av god samverkan mellan förskolan
och hemmen.
Det skulle vara intressant att få reda på vad det är i
läroplanen som skulle kunna hämma den pedagogiska
utvecklingen i förskolan. Moderaterna gör ju ett så-
dant hisnande antagande. Eftersom ingen väl vill
medverka till det borde de åtminstone redovisa beve-
kelsegrunderna för detta antagande så att det gick att
pröva.
Fru talman! Läroplanen föreslås gälla för den
kommunala förskolan. Den skall också vara vägle-
dande, utan att i varje detalj vara bindande, för famil-
jedaghemmen. Särskilt gäller det de delar som be-
handlar värdegrunden. Jag tycker att det är viktigt att i
detta läge säga att det är i privata familjers hem som
sådan här verksamhet bedrivs, och att det sätter sina
gränser.
Självfallet är det ingenting som hindrar att också
andra tillämpar läroplanen i de delar som passar.
Tvärtom är det både naturligt och önskvärt. Självfallet
står det varje kommun fritt att för sin verksamhet i
familjedaghem och öppna förskolor precisera kraven
ytterligare på dem som anställs.
Med detta har jag kommenterat många av de re-
servationer som finns till betänkandet. Jag yrkar bifall
till utbildningsutskottets hemställan i betänkandet och
avslag på reservationerna.
Till sist vill jag också rikta ett tack till Ola Ström.
Du har i hög grad bidragit både till den trevnad som
du nämnde i utskottet och till att vi - mestadels i varje
fall - har kunnat fatta riktigt kloka beslut. Tack för
det, och lycka till med det du skall ägna dig åt i fram-
tiden!

Anf. 140 CATHARINA ELMSÄTER-
SVÄRD (m) replik:
Fru talman! Vi hörde Eva Johansson tala om att
den pedagogiska rollen skall tydliggöras, och hur
stegen från förskola till förskoleklass till den obliga-
toriska skolan skall kännas spännande. Det låter i och
för sig lovvärt. Och sedan kommer det: grunden läggs
i förskolan.
Det är här skillnaden ligger. Vi har hört att föräld-
rar med barn i åldern 1-5 år kan ha olika uppfattning-
ar om vad man vill göra med sina barn. Vill man ha
dem på dagis, oavsett driftsform, vill man ha dem hos
dagmamma eller skall de vara hemma? Här måste
föräldrarnas roll få stärkas betydligt mycket mer.
Den signal som ges innebär nämligen att i stort
sett skall barnen behöva gå i en förskola för att kunna
ha de rätta förutsättningarna för att klara av den obli-
gatoriska skolan. Den här signalen ser vi moderater
som ett problem.
Eva Johansson tar upp frågan om varför utveck-
lingen skulle hämmas. Vi kan titta på hur det går i
dag, och vem det är som ger tillstånd till alternativa
daghem. Det är kommunerna. Läroplanen skall inte
gälla enskilt drivna daghem, men däremot skall den
ligga till grund vid kommunernas tillstånds- och till-
synsutövande. Då befarar vi att det återigen kommer
in någon form av kommunalt godtycke. Vad är det
som säger att en alternativ verksamhet skulle tillåtas
att starta om de som ger tillståndet hos kommunen
inte tycker att den passar dem och deras syfte?
Det måste finnas möjligheter till alternativ, och
föräldrarna måste ges mycket större möjlighet att
känna att det som de väljer är det som är rätt.

Anf. 141 EVA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Jag lade märke till en sak i Catharina
Elmsäter-Svärds inledningsanförande. Gång på gång
kom hon tillbaka till påståenden om att vi med den
här läroplanen skulle kräva - och nu citerar jag nästan
ordagrant - att alla skall lämna sina barn till statlig
barnomsorg från ett års ålder. Det fanns flera sådana
påståenden.
Det finns naturligtvis ingenting i detta som säger
något sådant. Vem har krävt det, Catharina Elmsäter-
Svärd? Var litet försiktigt med orden! Det finns näm-
ligen de som läser protokollen, och det som sägs här
skall vara korrekt.
Jag har väldigt svårt att förstå vad det skulle vara
för problematiskt och hämmande med att utveckla
förskolan pedagogisk och att se till att vi har en hög
och jämn kvalitet över hela landet. Det är väl bra! Det
finns ingenting i det här förslaget som inskränker
föräldrars rätt att välja andra alternativ. Det finns
ingenting i förslaget som hindrar vare sig privata
alternativ, familjedaghem eller öppna förskolor att
arbeta i läroplanens anda. Tvärtom skulle det som jag
sade vara både bra, naturligt och önskvärt.
Att på samma sätt som i ett daghem eller en kom-
munal förskola gå in och föreskriva hur verksamhet
skall bedrivas i en enskild familjs hem tycker vi är att
gå litet väl långt. Då trampar man in på den personli-
ga integriteten. Eftersom Catharina Elmsäter-Svärd
inte ens tycker att det skall finnas en läroplan borde
det inte vara något större bekymmer att också inse att
den har sina begränsningar när det gäller just de här
alternativen.

Anf. 142 CATHARINA ELMSÄTER-
SVÄRD (m) replik:
Fru talman! Tyvärr visar oftast erfarenheterna att
teori och praktik inte alltid går ihop.
Den signal som går ut till föräldrarna när det gäl-
ler läroplanen för förskolan innebär att för att kunna
klara av den obligatoriska skolan läggs den bästa
grunden genom att barnen får gå i förskola. Likadant
sägs det att läroplanen skall ligga till grund för det
kommunalt eller offentligt drivna daghemmet. Precis
som Eva Johansson var inne på förstår jag också att
man inte kan göra detta för enskilt drivna verksamhe-
ter. Nej, det är tur det.
Det finns fortfarande en skillnad mellan förskolan,
som tillhör barnomsorgen, och grundskolan. Det är att
vi har skolplikt. Vi har än så länge inte barnom-
sorgsplikt. Det är ju en väsentlig skillnad. Om vi har
skolplikt i grundskolan, kräver det att vi har en läro-
plan för att det skall vara likvärdigt i hela landet för
alla barn som är inskrivna.
Det finns ju så oändligt många olika alternativ av
barnomsorg. Föräldrarna måste ges möjlighet att
välja. Säger man att läroplanen skall gälla för offent-
ligt drivna daghem och att den skall ligga till grund
när man ger tillstånd eller utövar tillsyn skickar det ut
signaler.
Dagmammor och familjedaghem känner också en
oro för vad detta innebär för dem. Och vad innebär
det för enskilda verksamheter? Nedvärderas de?
Familjerna känner kanske också att det är lika bra att
barnet går i ett kommunalt daghem för att få de rätta
förutsättningarna för skolan. Man vill ju inte vara en
sämre förälder än andra.
Då tycker jag att man har missat en viktig poäng.

Anf. 143 EVA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Det finns någonting mycket inkonsek-
vent i Moderaternas reservation nr 1. Först yrkar de
avslag på förslaget att införa en läroplan för försko-
lan. Sedan beklagar de sig över att den inte skall gälla
för all barnomsorgsverksamhet. De säger att vi riske-
rar att få ett A- och B-lag.
Som jag sade finns det ingenting som hindrar att
all barnomsorg som bedrivs, oberoende av i vilken
form det sker, tar till sig de delar av läroplanen för
den kommunala förskolan som de tycker är bra och
utvecklande. Jag tror också att det kommer att bli på
det sättet, eftersom det finns mycket som är bra här
som bygger på precis samma tankar som den läroplan
bygger på som Catharina Elmsäter-Svärds partivän
var med och förde fram till beslut under den förra
mandatperioden. Jag kan inte se att det är så stor
skillnad här.
Jag återkommer också till det konstaterande jag
gjorde, nämligen att Catharina Elmsäter-Svärd tydli-
gen vill göra gällande att detta skulle innebära något
slags tvång för föräldrar att utnyttja barnomsorgen.
Hon sade att det är omänskligt att kräva att alla skall
lämna sina barn till en statlig barnomsorg från ett års
ålder. Det är naturligtvis helt uppåt väggarna att påstå
att det här förslaget skulle innebära detta. Jag tycker
att det vore klädsamt om Catharina Elmsäter-Svärd
tog tillbaka de orden.

Anf. 144 OLA STRÖM (fp) replik:
Fru talman! Nu har jag lyssnat på representanterna
för Vänsterpartiet och Socialdemokraterna och sär-
skilt koncentrerat mig på det som jag och Folkpartiet
tycker är det mest konstiga i det här betänkandet,
nämligen ansvarsfrågan i förskolan. Jag upprepar min
fråga. Vad är det för fel att ge förskollärarna ansvar
för den verksamhet de är utbildade att ta ansvar för?
För mig är det obegripligt att man inte erkänner
förskollärarnas kompetens och ger dem detta ansvar.
Jag kan förstå att många av dem blir väldigt upprörda.
De jobbar i en verksamhet som ofta är utsatt för be-
sparingar, de har en medioker lön och nu känner de
att deras kunskap nedvärderas. Men det finns kanske
något bra svar på detta som jag hittills inte har uppfat-
tat i debatten, Eva Johansson.

Anf. 145 EVA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Jag skall ge ett kort svar. Det är na-
turligtvis inget fel att ge förskollärare ansvar för att nå
målen i läroplanen, lika litet som det vore fel att ge
andra personalgrupper i förskolan detta ansvar. Det är
en gemensam uppgift. Det är så den här läroplanen
fungerar.

Anf. 146 OLA STRÖM (fp) replik:
Fru talman! Med den logik som Eva Johansson
framför nu, kan man alltså förvänta sig att det kom-
mer förslag t.ex. i sjukvården om att det tydliga an-
svar som sjuksköterskorna har gentemot den verk-
samhet som undersköterskorna bedriver kan tas bort.
De jobbar ju också i arbetslag gemensamt. Ingen
skulle ju komma på en så befängd idé. Varför är det
möjligt just inom förskolan? Jag kan verkligen inte
förstå det.
Det är alldeles självklart bra att man arbetar i ar-
betslag, men det har ju inte alls med saken att göra.
Detta är en viktig ansvarsfråga. Den är viktig för
verksamheten, men jag tycker också att den är viktig
för att höja statusen hos förskollärarna. Detta är ju en
grupp som har en oerhört viktig funktion i vårt sam-
hälle. De tar hand om barnen i deras viktigaste ut-
vecklingsfas. Det är klart att man skall erkänna deras
kompetens och förmåga att ta ansvar för den verk-
samhet de är utbildade att sköta.

Anf. 147 MARIE WILÉN (c) replik:
Fru talman! Jag instämmer i många av Ola Ströms
åsikter och skall därför inte upprepa dem. Men jag
skulle ändå vilja ställa en fråga till Eva Johansson
som gäller familjedaghemmen och de öppna försko-
lorna och deras möjligheter att ansluta sig till läropla-
nen. Vi instämmer i att den inte behöver vara obliga-
torisk, men vi tycker att man skulle kunna erbjuda
möjligheten att ansluta sig till den.
Jag har försökt att lyssna på Eva Johansson för att
få veta av vilket skäl man inte ens skulle kunna erbju-
da dem möjligheten att ansluta sig. Jag har kommit
fram till att svaret är att en del av verksamheten, och
särskilt den i familjedaghem, bedrivs i familjens hem,
och det sätter sina gränser. Jag tycker att det vore
intressant att få höra vilka gränser det sätter som
skulle göra att man inte kan få möjlighet att ansluta
sig till läroplanen.

Anf. 148 EVA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Som jag sade in min inledning finns
det ingenting som hindrar att andra barnomsorgsfor-
mer än den kommunala förskolan arbetar i enlighet
med de riktlinjer som finns i läroplanen. Så är det
självfallet inte. Men när det handlar om att man skall
kunna göra kontroller och komma in i förskolan kan
det i en familjs hem kollidera med den integritet vi väl
ändå vill värna i de här sammanhangen.
Jag tror att det är en styrka för varje annan barn-
omsorgsform, för varje familjedaghem, öppen försko-
la eller alternativ form av förskola, att kunna säga att
man arbetar efter de riktlinjer som finns i läroplanen
för den kommunala förskolan. Det finns inte heller
något som hindrar att en kommun, som ju anställer
folk i den öppna förskolan och familjedaghemmen
och är arbetsgivare, ytterligare preciserar kraven.

Anf. 149 MARIE WILÉN (c) replik:
Fru talman! Jag hör vad Eva Johansson säger.
Men jag tycker ändå att det är konstigt att man inte
öppnar för detta. Eva Johansson hänvisar till att man
då måste göra kontroller. Vi säger att om det är så att
man vill ansluta sig till läroplanen skulle man erbju-
das den möjligheten. Det är bara det vi begär. Jag
tycker att det borde vara möjligt att jobba fram ett
sådant förslag.

Anf. 150 EVA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Detta torde inte kräva något beslut här
i kammaren.

Anf. 151 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Sverige har ju en relativt hög skolp-
liktsålder. Med jämna mellanrum brukar det i debat-
ten dyka upp krav på att man skall sänka skolpliktsål-
dern. Man skulle börja skolan tidigare så att barn
kunde lära sig fortare och bli klara snabbare. Det
verkar som om man skulle kunna lära sig mer eller
fortare om man kunde börja skolan tidigare. Jag me-
nar att det är en total felsyn. Barns lärande börjar ju
inte i skolan utan långt tidigare. Det är bl.a. tack vare
att vi har en förskola av mycket hög kvalitet som vi
har så bra resultat i den svenska skolan vid en inter-
nationell jämförelse. Jag tror att just därför att försko-
lan har utvecklats utifrån ett annat perspektiv än sko-
lan har man kunnat bidra på ett sådant bra sätt till
grunden för barns lärande och utveckling.
Regeringens politik syftar dels till att stärka och
utveckla förskolans pedagogiska roll, dels till att
äntligen ge förskolan dess rättmätiga plats som den
första byggstenen i utbildningssystemet.
En hög kvalitet i förskolan förutsätter dels att det
finns tillräckligt med resurser för att hålla en hög
kvalitet i förskolan, dels att det finns ett medvetet
pedagogiskt arbete inom förskolan. Nu har vi äntligen
möjlighet att satsa nya resurser till skolan som skall
gå bl.a. till förskolan och barnomsorgen. Nu skall det
tydliggöras att förskolan har ett pedagogiskt uppdrag.
Förskolan omfattar ju också ett omsorgsperspek-
tiv. Förskolepedagogiken inrymmer och omfattar
detta omsorgsperspektiv. Det har hittills varit en
ganska viktig skillnad gentemot skolan. Det har ofta
uttryckts i förskolan som hela barnet hela dagen. Jag
vill gärna att den skillnaden gentemot skolan på sikt
skall minska, så att också skolan skall omfatta mer av
ett sådant helhetsperspektiv på barnet.
Förskolan har en mycket stor betydelse för barns
språkutveckling. Språkutvecklingen är kanske ett av
de viktigaste exemplen på att en bra förskola är en
mycket viktig grund för ett fortsatt lärande. Vi vet att
stimulans och stöd för barns språkutveckling skapar
viktiga förutsättningar för läs- och skrivutvecklingen
senare i skolan. Vi vet också att man genom att stimu-
lera barns språkutveckling på ett medvetet sätt kan
förhindra och förebygga läs- och skrivsvårigheter
senare.
Därför är det viktigt att förskolan präglas av ett
medvetet arbete med barns språkutveckling för att ge
barn tilltro till den egna språkliga förmågan och ge
barn chansen att se sig själva som blivande läsande
och skrivande individer.
Skola och förskola har ju utvecklats ur skilda per-
spektiv och ur olika traditioner. Man kan litet förenk-
lat säga att skolan är gammal och tung, framför allt på
grund av sin plikt, medan förskolan ju är ung, mycket
yngre än skolan, och lättare eftersom det inte är en
obligatorisk verksamhet.
Därför är mötet mellan skola och förskola inte ett
oproblematiskt möte. Det är skilda perspektiv och
skilda erfarenheter som möts. Men det är också olika
traditioner som möts och olika perspektiv. Därför är
det viktigt att det mötet sker på sådana villkor att både
förskolans och skolans fördelar kan tas till vara. Det
är min övertygelse att skolan och förskolan har
mycket att lära av varandra.
Jag blir litet orolig ibland när man märker en
rädsla eller fördomar från respektive verksamhet
gentemot varandra. Det finns fördomar i skolan om att
förskolans verksamhet skulle vara av mindre betydel-
se än skolan, som att det egentligen är först i skolan
som barns lärande börjar. Och det finns fördomar och
rädsla i förskolan för att skolan skall "ta" barnen.
Man vill skydda barnen från skolan så länge som
möjligt.
Jag tror att det är viktigt att både skolan och för-
skolan utifrån sina olika perspektiv och med sina
olika erfarenheter kan mötas för att berika verksamhe-
terna och höja kvaliteten i de respektive verksamhe-
terna.
Jag tror att skolan har mycket att lära av förskolan.
Det gäller t.ex. arbete i arbetslag där ju förskolan har
kommit väsentligt längre, ja alltid har arbetat i arbets-
lag, medan det i skolan fortfarande är en begynnande
utveckling med arbete i arbetslag.
Skolan kan också lära av förskolans föräldrakon-
takter och samarbetet med hemmet som många gånger
sker på ett mer naturligt sätt i förskolan än vad det
kanske gör i skolan. Skolan bör lära av förskolans
helhetsperspektiv - hela barnet hela dagen. Skolan
kan lära av förskolans flexibilitet och möjlighet att
anpassa verksamheten utifrån barns skilda behov och
att förändra den utifrån förändrade behov.
Men förskolan har också en del att lära av skolan.
Jag menar att förskolan bör anamma ett mer medvetet
pedagogiskt förhållningssätt, ett mer långsiktigt per-
spektiv i det pedagogiska arbetet. Man bör se sig som
en naturlig del av ett livslångt lärande.
Förskolan kan också lära en del av skolan i vanan
att dokumentera barnets lärande och utveckling och
göra det till en naturlig del av verksamheten. Försko-
lan bör lära sig av skolan att se sig själv som en viktig
del av utbildningssystemet med samma självklarhet
som skolan ser sig som en viktig och grundläggande
del av utbildningssystemet.
Regeringens syfte med att stärka förskolans peda-
gogiska roll och ge förskolan sin rättmätiga plats i
utbildningssystemet har uttryckts genom att vi har
flyttat över ansvaret för förskolan från Socialdeparte-
mentet till Utbildningsdepartementet, att vi har ändrat
den ansvariga myndigheten från Socialstyrelsen till
Skolverket, att vi har fört in lagstiftningen om barn-
omsorgen och förskolan i skollagen från socialtjänst-
lagen.
Men det viktigaste steget är det som vi nu snart
skall ta, att förskolan för första gången någonsin får
en egen läroplan. Det är ett historiskt beslut för för-
skolan, och det är ett viktigt erkännande av förskolans
betydelse. För första gången någonsin får förskolan en
egen läroplan med samma dignitet som den läroplan
som gäller för skolan.
Det är en mycket viktig fråga om läroplanen som
vi socialdemokrater har arbetat långsiktigt med. Det
är en rad olika delar i de reformer vi genomför för att
stärka förskolans roll. En statlig förordning ger nu
tyngd åt en jämn och hög kvalitet i förskolan och
tydliggör förskolans pedagogiska uppdrag.
Det här beslutet att ha en egen läroplan för försko-
lan är en mycket stor tillfredsställelse för mig. Vi
kommer sedan att ha tre läroplaner för utbildningssys-
temet för barn och unga - tre läroplaner som följer på
varandra, som har en gemensam syn på barns lärande
och utveckling, men som ändå skiljer sig åt för att inte
göra våld på de olika verksamheternas särart: en lä-
roplan för förskolan, med sin särart, en läroplan för
grundskola, förskoleklass och fritis, med sin speciella
profil, och en läroplan för gymnasieskolan och vux-
enutbildningen, med sin särart. Samtliga läroplaner
följer en gemensam syn och har många likheter men
också olikheter.
Jag kan inte avhålla mig, fru talman, från att ändå
kommentera någonting av det som har sagts i debatten
tidigare. Moderaterna hävdar nu helt förvånande
ståndpunkten att en läroplan leder till att föräldrarnas
ansvar minskar och att man förhindrar pedagogisk
utveckling. Det har man framfört i debattartiklar i
tidningar, och det säger nu också Catharina Elmsäter-
Svärd här i debatten.
Jag skulle vilja fråga Catharina Elmsäter-Svärd
om moderaterna har samma syn på läroplanen för
skolan. Är det så att läroplanen för skolan förhindrar
föräldrarna från att ta sitt ansvar och försvårar en
pedagogisk utveckling av skolan? Vad är det annars
som är så annorlunda med läroplanen för förskolan
som tycks ha den effekten?
Så till Folkpartiet och Ola Ström. Nu säger Ola
Ström här i talarstolen att Folkpartiet länge har käm-
pat för en läroplan för förskolan. Jaså? Hur kan det då
komma sig att när Folkpartiets dåvarande partiledare
hade ansvar för verksamheten fördes det inte fram,
vare sig i regeringsförklaringar eller i praktisk politik,
något behov av att stärka kvaliteten i förskolan, av att
ge förskolan en egen läroplan eller av att ge förskollä-
rarna ett särskilt ansvar.
Hur kan det då komma sig att Folkpartiet inte i
motioner i riksdagen eller på annat sätt har krävt en
särskild läroplan för förskolan eller en särskild regle-
ring av förskolans kvalitet? Det var ju t.o.m. så att när
man antog förskolans pedagogiska program, som är
de riktlinjer som vägleder verksamheten i dag, var
man i Folkpartiet mycket tveksam till de riktlinjerna.
Jag tycker att det är litet patetiskt att nu höra
Folkpartiet säga att man länge har kämpat för den
läroplan som vi nu föreslår. Men jag är glad att Folk-
partiet ansluter sig till behovet av en läroplan i försko-
lan.
Svensk förskola har ju en hög kvalitet. Det är en
utveckling som har skett under kommunalt och enskilt
huvudmannaskap och tack vare en kunnig och enga-
gerad personal. Vi har i dag en högre andel förskollä-
rare i förskolan än någonsin tidigare. 60 % har för-
skollärarutbildning. Detta är en viktig förutsättning
som möjliggör att vi nu kan införa en läroplan med så
högt ställda kvalitativa och pedagogiska krav.
Kvaliteten i förskolan har till stor del utvecklats
med staten på åskådarplats. Det är viktigt för oss i
riksdag och regering att komma ihåg det och att re-
spektera den höga prioritet av kvalitet och kompetens
i förskolan som kommunerna faktiskt har visat.
Jag anser att ledarskapet i förskolan har mycket
stor betydelse. Jag kan inte se att ledarskapet i försko-
lan på något avgörande sätt skulle skilja sig från le-
darskapet i skolan när det gäller betydelse och vikt.
Jag anser att förskollärarna med sin höga kompe-
tens har en avgörande roll för att det skall bli möjligt
att nå läroplanens mål. I många förskolor har också
förskollärarna ett särskilt ansvar för verksamheten.
När vi nu tar steget att införa en läroplan för för-
skolan skärper och tydliggör vi de krav som staten
ställer på kvalitet och pedagogisk profession i försko-
lan. Det kallas målstyrning och har mött stor uppslut-
ning i den här kammaren när det har gällt skolan. Jag
tror inte att det är genom ökad statlig reglering som vi
höjer kvaliteten utan genom att vi på ett bättre vis
sätter upp höga mål och överlåter åt kommunerna och
huvudmännen för verksamheten att utforma arbetet så
att man kan nå de här höga målen.
Min bedömning är den att den läroplan som vi
presenterar leder till högre krav på personalens kom-
petens och utbildning än en förskola utan läroplan.
Avslutningsvis, fru talman, vill jag säga att kun-
skapssamhället är ett aktivt val. Det förutsätter en
tydlig politisk prioritering av utbildning, av hela ut-
bildningssystemet. Jag vill att förskolan skall inklude-
ras i begreppen kunskapssamhälle, livslångt lärande
och utbildning. Förskolans läroplan, den första nå-
gonsin, som regeringen kommer att besluta om den
11 juni, efter det att kammaren har ställt sig bakom
propositionen, är ett historiskt och avgörande steg för
förskolans status, kvalitet och utveckling.

Anf. 152 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag glömde att framföra ett tack till
Ola Ström, som skall lämna oss här. Vi har haft
många glada debatter och har olika åsikter i en mängd
frågor, men det har varit stimulerande, och jag kom-
mer att sakna de debatterna. Lycka till i fortsättning-
en!
Jag vill till skolministern ställa två frågor, som
också är de stora frågorna i det här förslaget. Den ena
är varför man har frångått Barnomsorg- och skola-
kommitténs hela inriktning när det gäller läroplans-
formuleringen. I den hade man en helt annan fokuse-
ring på barnens naturliga utveckling och mognad och
en mycket mindre uttalad koppling till grundskole-
verksamheten. Den var kompetent, och jag tycker att
den fångade väldigt mycket av det som är bra i för-
skolan.
Detta ser man inte i det nu aktuella förslaget, utan
det har fallit bort. Min fråga är: Varför? Jag kan förstå
att det finns flera skäl till det, men det skulle vara
intressant att höra vilka de är.
Min andra fråga gäller ansvarskraven. Varför
tycker man när det gäller grundskolan att ansvaret
skall skrivas ut väldigt tydligt? Där har ju regeringen
kommit med en lång rad bra förslag, ända ned till
krav på att rektor skall vara ansvarig för åtgärdspro-
gram för enskilda elever, på individnivå. Detta kon-
trasterar mot det som gäller förskolan, där man inte
har någon som helst beskrivning av var ansvaret lig-
ger. Varför har det blivit på det sättet?

Anf. 153 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Låt mig först säga att regeringens syn
på barns utveckling och lärande och på mognadspro-
cessen inte skiljer sig från Barnomsorg- och skola-
kommitténs. Jag tror att Gunnar Goude efter det att
regeringen har antagit förordningen kommer att se att
den synen stämmer överens med den som presenteras
i Barnomsorg- och skolakommittén.
Frågan gäller inte vad som är viktigt i förskolan
utan vad som skall regleras av staten och vad som
skall styras av huvudmännen ute i verksamheten. Det
är min övertygelse att det är ett bra sätt att styra verk-
samheten att ställa höga krav på den kvalitet och de
resultat som man skall uppnå i verksamheten. Men
man skall också ha respekt för att utveckling kräver
en viss frihet i utformningen av arbetet för att nå des-
sa mål.
Jag tycker också att det är anständigt att staten -
som så länge har befunnit sig på åskådarplats jämfört
med förskolehuvudmännens mycket skarpa priorite-
ring av hög kompetens hos personalen och av hög
kvalitet i förskolan - kan förutsätta att huvudmännen
också i fortsättningen har en sådan prioritering av hög
kompetens i förskolan, utan att staten reglerar hur den
kompetensen skall fördelas på dem som ingår i arbets-
lagen.

Anf. 154 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Först och främst är jag naturligtvis
glad över att det slutgiltiga förslaget och den slutgilti-
ga formuleringen kommer att ligga betydligt närmare
det som Barnomsorg- och skolakommittén har före-
slagit. Det är bra, men jag tycker inte att jag fick nå-
got bra svar på frågan "Varför?"
Det är väl inte så att grundskolan har misskött
förtroendet så till den milda grad att man där måste
skriva in en lång rad av regler som innebär en kvali-
tetssäkring, medan förskolan skulle vara så utomor-
dentligt väl rustad att sådana inte behövs där. Själv-
klart behövs de.
Jag tycker nog med tanke på att det gäller små
barn - i en ålder som är mycket kinkig i sådana här
hänseenden - är oerhört viktigt att man har en kvali-
tetssäkring. Det är kanske viktigare i förskolan än på
något annat ställe i utbildningssystemet.
Eftersom jag inte fått ett riktigt svar gissar jag att
det kanske var litet bråttom inför valet. Kanske skulle
man längre fram vilja utarbeta det här litet mera. Det
kan inför valet vara ett bra budskap att man vill arbeta
vidare på det här och specificera det ytterligare.
Men jag ser i förslaget också tendenser till att man
knyter sig närmare grundskolan än vad Barnomsorg-
och skolakommittén föreslog. Skolministern säger
t.ex. att barnen skall se sig som blivande läsande och
skrivande. Det anförs i propositionen att förberedelser
för grundskolan skall ha en viktig plats. Inte enbart
detta skall gälla, men det finns där. Jag blir litet
misstänksam och rädd för att det här kan utvecklas till
att få en dominerande plats. Jag tror t.ex. inte att barn
skall se sig som blivande läsande och skrivande.

Anf. 155 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Den utveckling som skolan har ge-
nomgått de senaste tio åren har inneburit en väldigt
tydlig förändring, där vi har gått bort ifrån regelstyr-
ning och gått över till målstyrning. Vi arbetar nu ak-
tivt med att finna sätt för kvalitetssäkring och kvali-
tetsutveckling, där man inte går den, som jag tror,
felaktiga vägen över ökad statlig regelstyrning men på
andra sätt skärper statens ansvar och statens krav på
verksamheten. Jag tycker att vi måste ha det i minnet
när vi nu lägger fram en läroplan också för förskolan.
Jag skulle vilja fråga Gunnar Goude om han tror
att man kan nå den kvalitet och tillgodose de krav
som beskrivs i läroplanen för förskolan utan att an-
vända sig av högskoleutbildade pedagoger. Jag tror
att det blir mycket svårt att klara den nivån om man
inte gör det.
Fru talman! Jag tror faktiskt att vi skiljer oss en
smula i synen på förskolans roll för barns fortsatta
lärande. Jag menar att förskolan redan i dag har en
oerhört stor betydelse för barns lärande och utveck-
ling. Det är den betydelsen som jag vill ge större
tyngd och uppmärksamhet än vad den hittills har fått.
Jag tycker att det är självklart att barn i förskolan
har rätt att få sin språkutveckling stimulerad på ett
sådant sätt att de utvecklar en tilltro till sin egen
språkliga förmåga, blir bra på att kommunicera och
uttrycka sina egna åsikter och känner förväntan inför
att få lära sig att läsa och skriva. De bör få se det som
naturligt att de senare kommer att tillhöra de läsandes
och skrivandes krets.
Jag tycker att detta är en viktig uppgift för försko-
lan. Det är ju inte så att förskollärarna är till för sko-
lan. Förskolan är till för barns lärande och utveckling,
och detta sker både i förskolan och i grundskolan.

Anf. 156 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Läroplanen för förskolan och försko-
lan skall ses som ett första steg i utbildningssystemet.
Vi som är kritiska till inriktningen mot en enda om-
sorgsform är det därför att vi menar att den blir sty-
rande. Jag vet inte om någon annan har sagt att den
blir tvingande - det har inte jag gjort - men att den
blir styrande är helt självklart. När det kommer upp-
ifrån att det här är den form av verksamhet för barn
som t.ex. stimulerar språkutvecklingen så att barnet
uppmuntras att läsa och skriva, som Ylva Johansson
nu uttryckte det, hur skall då en stackars enkel, vanlig
förälder kunna tro att hon eller han duger lika bra för
den här språkstimulansen?
Jag måste inom parentes berätta om hur jag själv
upplevde detta i början av 70-talet, när jag fick mitt
första barn. Ropen skallade då om daghem åt alla. Vi
fick ingen dagisplats. Min son var ändå oerhört väl
språkutvecklad, vilket ledde till att jag vid flera tillfäl-
len, hos doktorn, på barnavårdscentralen, osv. fick
kommentaren: Det märks att det här är en liten dagis-
pojke! Det var alltså en självklarhet att språkutveck-
ling sker bäst på dagis. I min sons fall var det en
gammal dam som satt och övade språkramsor till-
sammans med honom, och det betydde mycket.
Lika litet som jag kan generalisera och säga att
alla barn skall tas om hand av en äldre dam som läser
ramsor för att de skall få en bra språkutveckling, lika
litet kan vi säga att alla barn får den bästa språkut-
vecklingen inom förskolan. Det här blir styrande, det
går inte att komma ifrån. Därför borde läroplanen få
omfatta olika barnomsorgsformer, inklusive familje-
daghem och öppen förskola.

Anf. 157 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Jag tror att Inger Davidson har miss-
uppfattat mig en smula. Jag vill inte ha en enda form
av barnomsorg. Jag vill inte att all förskoleverksamhet
skall se likadan ut. Jag vill att föräldrarna också fort-
sättningsvis skall välja den form som passar det en-
skilda barnet bäst. Jag tror nämligen att föräldrarna är
de som är bäst lämpade att göra den bedömningen av
vilken verksamhet som passar det egna barnet bäst.
Det tycker jag är en viktig princip.
Jag förutsätter, det tror jag att alla föräldrar gör,
att om föräldrarna själva t.ex. väljer att vara hemma
med sina barn arbetar de med sina barn på det sätt
som man tror är bäst för barnet vad gäller språkut-
veckling, social utveckling och annan utveckling. Om
man väljer att låta barnen gå i förskolan, vilket ju
väldigt många gör, måste man kunna lita på att också
förskolan på ett tydligt sätt arbetar med barns
språkutveckling, med barns sociala utveckling, med
en trygg omsorg och med att utveckla barns självtillit.
För att ha förtroendet att lämna sitt barn till förskolan
måste man kunna lita på att förskolan upprätthåller
och når en hög kvalitet. Det är därför vi behöver en
statlig förordning för förskolan, för att tydliggöra de
kvalitativa kraven.
Det är absolut inte aktuellt med någon statlig för-
ordning om hur föräldrar på bästa sätt skall stimulera
och stödja sina barns språkutveckling och övriga
utveckling. Det klarar föräldrarna bra ändå. Av sam-
ma skäl skall vi heller inte ha någon statlig förordning
som styr verksamheten i människors privata hem, där
man som dagbarnvårdare tar emot andras barn. De
krav man vill ställa på verksamheten kan vara högre
än de som staten reglerar.

Anf. 158 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Jag vidhåller att valet blir omöjligt om
man får så tydliga signaler om att alla barn mår bäst
av att vara i den kommunala förskolan, helst från ett
års ålder. Det är det jag vänder mig mot. Att jag inte
säger nej till läroplanen för förskolan beror just på att
jag menar att alla barn som finns där skall ha högsta
tänkbara kvalitet, och då skall man också kunna göra
utvärderingar av att kvaliteten är god. Men det skall
också vara möjligt i andra barnomsorgsformer, om
föräldrar skall kunna känna sig lika trygga med dem.
Jag undrar vem som sätter gränserna när det
handlar t.ex. om integritet i familjedaghemmen. Dag-
barnvårdarna gör det definitivt inte själva. Deras
organisation har innan det här förslaget till läroplan
kom till tagit fram ett eget förslag till läroplan för just
familjedaghemmen. De efterlyser själva en möjlighet
att få komma in i den kvalitetsgranskning som det
innebär att finnas med i läroplanen.
Hindret finns alltså inte där, utan på något sätt är
det en markering från regeringen. Man säger att den
barnomsorg som man har läroplan för är den bästa.
Den ingår i utbildningssystemet, där kommer ditt barn
att få den språkutveckling och den sociala kompetens
som det behöver. Använd de andra omsorgsformerna
om du har lust, men då skall du inte heller vara så
säker på att det går så bra för ditt barn.

Anf. 159 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Jag tror att Inger Davidson gör miss-
taget att något sammanblanda läroplan med allmänna
råd. Det är ändå skillnad på en statlig förordning och
allmänna råd för hur verksamheten skall utformas.
Läroplanen är ingen recension av olika barnomsorgs-
former. Läroplanen är de mål som staten i en förord-
ning ställer upp för verksamheten. Jag tror inte alls att
Inger Davidson behöver vara orolig för att det kom-
mer att uppfattas på det sätt hon är rädd att det uppfat-
tas. T.ex. tror jag inte att människor i allmänhet tror
att kvaliteten i fristående skolor är lägre än kvaliteten
i kommunala skolor bara därför att läroplanen inte
gäller i fristående skolor.
Inget hindrar att t.ex. en enskilt driven förskola
eller ett familjedaghem själv talar om att man följer
läroplanen eller att man anser sig nå de målen eller att
kommunen ställer upp de nivåerna. Staten skall ändå
inte ha en förordning som styr all offentligt finansie-
rad barnomsorg.

Anf. 160 OLA STRÖM (fp) replik:
Fru talman! Jag vet inte hur intressant det är om
skolministern och jag skall käbbla om vem som har
kämpat längst för ett fördjupat pedagogiskt innehåll i
förskolan, framför allt om det går tillbaka till en tid då
skolministern själv var ledamot för Vänsterpartiet
kommunisterna, då jag inte riktigt var med.
Det jag kan konstatera är ändå att Folkpartiet un-
der den mandatperiod då jag själv har varit riksdags-
ledamot flera gånger har fått avslag på motionsförslag
om ett måldokument för den pedagogiska verksamhe-
ten i förskolan. Detta kom inte till Barnomsorg- och
skolakommittén förrän det blev ett tilläggsdirektiv, så
jag hoppas att vi har varit enträgna med detta och att
det spelat en viss roll.
Min fråga gäller det som jag har tjatat en del om i
dag, att regeringen och utskottsmajoriteten, socialde-
mokraterna och Vänsterpartiet, inte vill ge förskollä-
rarna ansvar för den verksamhet som de har utbild-
ning för. Med den logiken borde vi rimligtvis kunna
se fram emot regeringsförslag om att ansvaret för
sjuksköterskor och undersköterskor tas bort och läggs
på arbetslaget. Det vore ju helt orimligt. Varför är det
som är orimligt i sjukvården fullt rimligt inom försko-
lan?

Anf. 161 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Det är intressant att man inom Folk-
partiet nu försöker framställa sig själv som en stark
förespråkare för en läroplan för förskolan. Detta är
inte något som Folkpartiet har drivit tidigare. Det är
klart att vi skall ha mål för den pedagogiska verksam-
heten i förskolan. Det är ingen nyhet, utan det har vi
haft i många år. Det är inget specifikt. Det är inte det
som skiljer ut förskolan från tidigare. Också de tidiga-
re målen var man inom Folkpartiet tveksam till när de
infördes. Det är ändå viktigt att påpeka detta.
Jag skulle vilja ställa en motfråga till Ola Ström.
Tror Ola Ström att man kan uppnå de höga krav på
pedagogiskt innehåll och kvalitet i förskolan som
ställs upp i läroplanen utan att använda sig av högsko-
leutbildade pedagoger?

Anf. 162 OLA STRÖM (fp) replik:
Fru talman! Nu tappade jag nästan ordet. Jag är
inte säker på att jag förstod poängen med statsrådets
fråga, men den kanske kommer att framgå. Vi försö-
ker slåss för att vi skall få ännu mer av högskoleutbil-
dad personal i förskolan, så att vi på sikt helst bara
skall ha förskollärare i förskolan och att de som i dag
är barnskötare skall få möjlighet att vidareutbilda sig.
Mitt svar på frågan måste väl därför bli ja.
Jag vill naturligtvis också ha svar på min fråga,
varför inte förskollärarna kan få ansvaret för den
verksamhet som de är utbildade att ta ansvar för.

Anf. 163 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Förskollärarna har ett mycket stort an-
svar för verksamheten i förskolan i dag. Jag sade i
mitt inledningsanförande att faktum är att 60 % av
dem som arbetar i förskolan i dag är förskollärare. Vi
har i dag en större andel förskollärare än vi någonsin
tidigare har haft i svensk förskola. Det är en förut-
sättning för att regeringen har kunnat lägga fram för-
slag om en läroplan på en så pass hög nivå och med så
höga krav på pedagogiskt innehåll och kvalitet som vi
nu gör. Det finns ett klart samband mellan krav på
kvalitet och pedagogisk verksamhet i förskolan och
personalens kompetens och utbildning. Men den fråga
som Ola Ström försöker göra till en mycket intressant
fråga är: Skall detta regleras av staten? Är det staten
som skall reglera hur olika ansvarsuppgifter och hur
arbetet skall fördelas inom förskolan, eller tilltror vi
förskolans huvudmän och förskolan själv att kunna
göra denna uppdelning? Tycker vi inte att den verk-
samhet och den utveckling som vi har sett under de
senaste åren tyder på att förskolans huvudmän faktiskt
tar mycket allvarligt på frågan om kvalitet och perso-
nalens kompetens och utbildningsnivå?

Anf. 164 MARIE WILÉN (c) replik:
Fru talman! Jag lyssnade på statsrådet igen som
talade sig mycket varm för vikten av att ha många
förskollärare i förskoleverksamheten. Det tycker vi
alla är viktigt. Men ändå är regeringens slutsats att
riktlinjerna skall vända sig till arbetslaget och inte till
förskolläraren. Jag får inte detta att gå ihop. Men jag
har lyssnat på argumenten ett tag, och som jag uppfat-
tar det får vi inget svar på detta. Vi är många som står
bakom reservation 6 därför att vi anser att riktlinjerna
skall vända sig till förskollärarna och att de därmed
har huvudansvaret. Men vi noterar att regeringen inte
har den inriktningen.

Anf. 165 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Jag har flera gånger sagt att jag tror
att förskollärarna har en mycket stor betydelse för att
möjliggöra att man når de höga kraven. Jag menar att
vi stärker förskollärarnas profession och status genom
att ställa så höga krav på pedagogiskt innehåll och
kvalitet i förskolan som vi gör i förslaget till läroplan.
Men jag vill inte ha enbart förskollärare i förskolan.
Jag tror att det är bra att det finns olika kompetenser
som kan mötas i ett arbetslag mot samma bakgrund
som jag anser att det också är bra i skolan. Vi har ju
genomfört förändringar som möjliggör för arbetslag
med grundskollärare, förskollärare, fritidspedagoger
att samverka i arbetslag i grundskolan. Jag tycker att
det är en bra utveckling. Jag vill fortsätta att ha arbets-
lag också i förskolan. Och jag vill inte se enbart en
kompetensnivå i förskolan. Jag tror att vi behöver
flera. Men det är viktigt att den samlade kompetens-
nivån hos personalen i förskolan är mycket hög, an-
nars blir det inte möjligt att ställa så höga krav på
kvaliteten och på det pedagogiska innehållet som vi
gör i förslaget till läroplan. Det är också en av orsa-
kerna till att vi inte på samma sätt kan ställa krav på
familjedaghemmen där 3 % av dagbarnvårdarna har
förskollärarutbildning. Då är det självklart andra
förutsättningar där än i förskolan där 60 % har för-
skollärarutbildning.

Anf. 166 MARIE WILÉN (c) replik:
Fru talman! Jag skall avslutningsvis säga att vi
också vill ha olika kompetenser. Och det har vi hela
tiden sagt. Vi tycker att det är viktigt att man arbetar i
arbetslag. Men det är en tydlig skillnad mellan oss. Vi
tycker att riktlinjerna skall vända sig till förskollära-
ren som skall vara huvudansvarig. Regeringen har
dragit en annan slutsats, och det är fortfarande ganska
oförklarligt.

Anf. 167 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! I Centerpartiet har man på ett sätt lagt
sig på en ytterkant, eftersom man också föreslår en
lagändring, där man vill reglera behörigheten för den
som skall arbeta i förskolan och på det viset också
kraftigt öka regleringen av förskolan i lagstiftningen.
Då är det naturligtvis naturligt att man följer upp det
med regleringar även i läroplanen.
Jag tror i stället att vi skall öka kraven på försko-
lan och öka möjligheterna att utveckla kvaliteten i
förskolan. Vi skall stärka förskolans pedagogiska roll.
Vi skall ge den dess rättmätiga plats som den första
byggstenen i utbildningssystemet. Men jag är inte
säker på att den vägen mest framgångsrikt går över
ökad statlig reglering.

Anf. 168 CATHARINA ELMSÄTER-
SVÄRD (m) replik:
Fru talman! Ni får ursäkta min oförskämdhet, men
jag måste faktiskt inledningsvis få upplysa skolminis-
tern om att läroplanen för grundskolan faktiskt gäller i
enskilt drivna skolor, annars får de inte tillstånd att
driva skolan över huvud taget. Men detta kanske inte
är så konstigt. Jag fick tidigare nämligen en fråga från
skolministern om en läroplan för skolan försvårar
utvecklingen och om det är annorlunda med en läro-
plan för förskolan. Jag vet inte om skolministern inte
ser någon skillnad i frivillig verksamhet och i obliga-
torisk verksamhet, men vi gör det. Det kanske är en
freudiansk feltanke att ni kanske redan har kommit så
långt att förskolan skall bli obligatorisk.
När jag lyssnar på vad skolministern nu talade om
inledningsvis handlade det om att man skall utveckla
den pedagogiska rollen och att förskolan är den första
byggstenen i hela detta lärande. Hon sade sedan: Hela
barnet hela dagen. Detta skulle vara ett erkännande av
förskolan. Då kommer återigen signalen till föräldrar
med barn i åldern ett till fem år: Förskolan är den
första byggstenen för att klara den obligatoriska sko-
lan och helst den kommunala där det finns en läro-
plan. Det skall inte vara någon läroplan i de andra,
eftersom vi där inte kan kontrollera allt ända in i det
privata vardagsrummet. Nej, tack för det. Men här
visar skolministern föräldrarna var skillnaden skall
vara.
Vad jag inte begriper är att skolministern säger att
detta är ett erkännande av förskolan. Men varför kan
man inte erkänna förskollärarna? Tror skolministern
att man med den inställningen får fler som vill bli
förskollärare?

Anf. 169 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Jag tror att vi får fler som vill bli för-
skollärare och att de känner sin status uppvärderad av
att förskolan blir en byggsten i utbildningssystemet
och av att vi erkänner förskolans roll och att förskolan
för första gången någonsin får en egen läroplan. Jag
tror att det har stor betydelse för statusen i yrket och
att också arbeta som förskollärare.
Catharina Elmsäter-Svärd företräder ett parti som
inte vill göra denna uppgradering av förskolan. Det
blir därför litet märkligt när man samtidigt säger att
man vill reglera förskollärarna i den läroplan som
man egentligen inte vill ha.
Men jag skall svara på Catharina Elmsäter-Svärds
fråga om de fristående skolorna. Det är så att läropla-
nen för grundskolan inte gäller i de fristående skolor-
na, eftersom det är en statlig förordning. Däremot
ligger den till grund för den kvalitetsbedömning som
görs när Skolverket skall bedöma om en fristående
skola kan anses leva upp till samma kvalitetskrav som
grundskolan. I praktiken innebär det därmed, menar
jag, att man i de fristående skolorna över lag håller
samma kvalitet som man gör i den kommunala skolan.
Men formellt gäller läroplanen inte de fristående
skolorna. Den ligger till grund för tillståndsgivning
och kvalitetsbedömning.
Jag menar att vi skall ha ett motsvarande system
för enskilt driven barnomsorg, enskilt driven försko-
leverksamhet. Jag menar att vi skall ställa i princip
samma krav på kvaliteten i den enskilt drivna försko-
lan. Men jag menar också att man skall ha samma
frihet som en fristående grundskola att utforma verk-
samheten. Därför skall läroplanen ligga till grund för
den kvalitetsbedömning och tillståndsgivning som det
ju för förskolans del är kommunen som ansvarar för
på motsvarande sätt som Skolverket gör när det gäller
fristående skolor.

Anf. 170 CATHARINA ELMSÄTER-
SVÄRD (m) replik:
Fru talman! Nu börjar jag förstå litet grand hur
Socialdemokraterna tänker sig det hela. Det har hit-
tills inte varit lätt, och jag har inte velat tro så illa om
förslaget som jag faktiskt tycker att det börjar låta.
Läroplanen ligger till grund för grundskolan. Det
är riktigt, eftersom vi har skolplikt. När det gäller
läroplanen skall den gälla för de offentligt drivna
daghemmen men inte för de enskilt drivna. Däremot
kommer den att ligga till grund vid tillståndsgivning-
en och vid tillsynen. Glöm inte bort att skillnaden i
dag för enskilt drivna daghem är att det är kommu-
nerna som ger tillstånd. Och det är Skolverket som
ger skolan tillstånd.
Detta blir litet knepigt, eftersom skolministern sa-
de att vi, när vi talar om läroplanen, skall ställa oss
frågan vad som skall regleras av staten.
Sedan säger hon: Utveckling kräver respekt för
viss frihet. Och vad menas med viss frihet? Är det det
som alternativen skall få stå för? Är det det som sig-
nalen skall vara till dagmammor, att det är de som
utgör en form av viss frihet när det gäller utveckling?
Håller skolministern med om det som Eva Johansson
sade i sitt tidigare inlägg, att det är en styrka för famil-
jedaghem och enskilt drivna daghem att kunna säga
att de arbetar efter läroplanen? Skall alla fristående
alternativ rätta in sig i ledet efter den läroplan som ni
skickar ut signaler om till föräldrar som innebär att
de, om de väljer en sådan verksamhet, får det bästa
för sina barn?

Anf. 171 Statsrådet YLVA
JOHANSSON (s):
Fru talman! Det är en ganska svårbegriplig argu-
mentering som Catharina Elmsäter-Svärd använder
sig av. Jag undrar om det verkligen är så illa tänkt i
Moderata samlingspartiet eller om det är Catharina
Elmsäter-Svärd som har svårt att uttrycka vad hon
egentligen vill.
Jag skall försöka att svara på frågorna. Det krävs
en viss frihet för att man skall kunna ha en utveckling
av verksamheten. Därför tycker jag att det är en bra
princip att gå från regelstyrning till målstyrning. Det
har jag tyckt när det har gällt skolan, och jag har
samma grundläggande syn när det gäller styrningen av
förskolan. Därför är det viktigt att lägga ned ett stort
arbete och en stor dignitet i arbetet på att ställa upp
bra och tydliga mål av hög kvalitet och att lägga ned
resurser på kvalitetsutveckling, uppföljning och kvali-
tetssäkring av verksamheten. Däremot är jag mer
tveksam till att gå vägen över reglering.
Jag anser inte att all offentligt finansierad barnom-
sorg skall styras av läroplanen. Det är viktigt - som
också Inger Davidson på ett vältaligt sätt pekade på -
att det är föräldrarna som måste göra valet av var
barnen skall gå. Jag tror att föräldrarna är de som på
bästa sätt kan bedöma sitt barns behov.
Många väljer förskolan, kommunalt driven eller i
enskild regi. Andra väljer familjedaghem. En stor
grupp väljer andra lösningar. Det är viktigt att föräld-
rarna har möjlighet att göra dessa val.
Sedan kan den som vill följa läroplanen. Det är ju
upp till den enskilda verksamheten eller till familje-
daghemmen att göra det i så stor utsträckning som
man själv vill. Kommunen kan också ställa upp kvali-
tativa krav som är desamma som kraven i läroplanen.
Men den statliga förordningens status är sådan att den
gäller i de kommunalt drivna förskolorna. I praktiken
kommer motsvarande krav att ställas i de enskilt driv-
na förskolorna på ett motsvarande sätt som när det
gäller fristående grundskolor, men inte med formule-
ringen "gälla".

Anf. 172 LENNART ROHDIN (fp):
Fru talman! Jag vill börja med att instämma i re-
servation nr 6 när det gäller det pedagogiska ansvaret
för den pedagogiskt utbildade personalen, som är ett
väldigt viktigt krav för att kvaliteten på förskolorna
skall kunna höjas.
Jag tänkte dock ägna mig åt att tala om den reser-
vation som Annika Nordgren från Miljöpartiet och jag
gemensamt har avgett. Den handlar om att man skall
vidta åtgärder för att få fler män yrkesverksamma i
förskolan.
I går eftermiddag hade vi en mycket engagerad
debatt om regeringens förslag när det gäller kvinno-
frid. Jag är inte säker på att det var någon mera här än
jag som deltog i den debatten. Det var en väldigt
engagerad och bra debatt. Det enda som man kan
beklaga är att den behövdes över huvud taget.
Det är ju fruktansvärt att kvinnor i Sverige i dag
skall behöva gå omkring och vara rädda att utsättas
för både våld och kränkande attityder. I dag är vi
tillbaka i den grå vardagen. Då är dessa frågor inte
lika engagerande.
I vardagsverkligheten i våra skolor möter framför
allt flickor men också kvinnliga lärare indirekt och
direkt en kränkande behandling och ett kränkande
språkbruk som jag tror att de flesta av oss som har
skoltiden bakom oss har väldigt svårt att förstå, om vi
inte får höra våra egna barn berätta.
Jag har förstått att detta inte alls gäller bara
värstingskolor eller värstingklasser utan att det här är
den vanliga vardagen i de flesta av skolorna. Det är
skrämmande för att det har en nedbrytande effekt på
många av dem som går i skolan, framför allt på flick-
or. Det innebär ett vanställande av de attityder som
skapas och främjas i skolan.
Det som också skrämmer mig är att detta har en
väldigt avtrubbande effekt. Mina egna tonårsdöttrar -
12 och 15 år - beskriver det här som att det är sådant
som händer varje dag. De menar säkert inte så illa.
Mycket sällan orkar, vill eller kan lärarna ta itu med
det här. Jag kan tänka mig att det kan vara särskilt
svårt och jobbigt för de kvinnliga lärarna som ju utgör
majoriteten, och en mycket stor majoritet ju lägre ned
man kommer i åldrarna.
I vår motion pekar Annika Nordgren och jag på att
det inte är de starka och trygga pojkarna som ägnar
sig åt detta. Det är framför allt svaga, otrygga och
osäkra pojkar som ägnar sig åt denna kränkande be-
handling.
Nå, vad säger då utskottet? Ja, man hänvisar till
att man i ett tidigare betänkande under den här perio-
den har behandlat liknande frågor - betänkande nr 15
- som att få fler män att arbeta inom barnomsorgen.
Utskottet avstyrker med samma motiveringar de nu
aktuella yrkandena.
Vad sade man då i utbildningsutskottets betänkan-
de nr 15? Jo, där hänvisade man till olika betänkan-
den från Barnomsorg- och skolakommittén. Utskottet
konstaterar: Båda ärendena bereds för närvarande
inom Regeringskansliet, och mot bakgrund av det som
redovisats nu avstyrks motionsyrkandena.
Nu har vi propositionen här. Utskottet avstyrker
samma yrkanden med hänvisning till att man hävdade
förra gången att ärendet var under beredning. Jag har
svårt att uppleva detta som ett engagerat intresse från
utbildningsutskottet för dessa frågor.
I någon rad hänvisar man till Lärarutbildnings-
kommittén som har fått i uppdrag av regeringen att
titta på vad man kan göra för att i framtiden få fler
män att söka sig till förskolan. Men det är ju nu som
många män som har sökt sig till förskolan lämnar den.
De finns inte kvar. De är inte aktuella när det gäller
att verka för att fler män skall söka sig till skolan och
förskolan i framtiden. Jag är övertygad om att det
kommer att visa sig vara svårare att nyrekrytera män
än att behålla dem som en gång faktiskt medvetet har
valt att söka sig till förskolan.
Skolministern, statsrådet Johansson, har mycket
vällovligt tidigare - i höstas - tillsatt en snabbutred-
ning mot bakgrund av de fruktansvärda händelserna i
Karlstad för att se vad man kan göra för att förhindra
att direkt olämpliga människor - kanske främst
olämpliga män - söker sig till förskolan. Men jag
tycker att det är minst lika viktigt att omedelbart vidta
åtgärder för att se till att de många män som av olika
skäl drar sig för att fortsätta i förskolan kan känna att
de är välkomna och att det finns anledning för dem att
vara kvar.
Som jag ser det är det nu det behövs krafttag. Jag
tycker ändå att det skulle vara att visa en viss respekt
för den debatt som vi förde under eftermiddagen i går
att utbildningsutskottet tog de här frågorna på litet
större allvar.
Jag yrkar således bifall till reservation 9 under
mom. 25.

I detta anförande instämde Annika Nordgren och
Gunnar Goude (båda mp).

Anf. 173 CHRISTINA AXELSSON (s):
Fru talman! Att erövra omvärlden. Att erövra om
världen. Att erövra om världen. Ja, hur vi än läser de
fyra orden ger det olika tolkningar i sammanhanget.
Men alla är lika viktiga till innebörden. Att få erövra
omvärlden är något som vi önskar alla våra barn.
Nyfikenhet, äventyrslust och prova-på-anda känne-
tecknar barns önskan att få erövra världen och göra
den till sin.
Barn behöver hjälp och stöd i sina erövringssträ-
vanden såväl inom förskoleverksamheten som i hem-
met. Det är därför mycket glädjande att vi nu inför en
läroplan i förskolan som skall ange förskolans värde-
grund och uppdrag samt mål och riktlinjer.
Det är också mycket glädjande att regeringen fö-
reslår att läroplanen vänder sig till alla som arbetar i
förskolan samt till arbetslaget, och inte bara till alla
som arbetar i förskolan och förskollärarna, som var
Barnomsorg- och skolakommitténs förslag.
Vad som på detta sätt lyfts fram i regeringens pro-
position är just barnens behov av omsorg och barn-
skötarnas omsorgspedagogiska kompetens. I försko-
lan arbetar sedan länge barnskötare, förskollärare och
ibland också fritidspedagoger tillsammans. Under
årens lopp har yrkesidentiteterna utvecklats i samver-
kan. Tillsammans har personalen utvecklat förskole-
pedagogiken.
Detta med att grupperna har olika kompetens är
också viktigt när man ser till vidareutbildningen i
framtiden. Det är inte längre självklart att förskollä-
rarutbildningen är den väg som barnskötarna vill gå
när de vill öka på sin utbildning. Många har uttryckt
att de inte vill byta yrke för att få vidareutbildning. De
vill ha det i sitt nuvarande yrke. Det håller därför
också på att byggas upp en ny högskoleutbildning
som grundar sig på det som är barnskötarnas särskilda
kompetens - omsorgspedagogiken.
Med hänvisning till det som jag har sagt känns det
naturligt att läroplanen riktar sig till hela arbetslaget
och inte bara till en yrkeskategori. Men det känns lika
angeläget att så många barn som möjligt får del av
den nya läroplanen. Jag tycker därför att det är ange-
läget att även familjedaghemmen skall omfattas av
läroplanen som en förordning.
Alla familjer kan inte välja omsorgsform. De som
arbetar på obekväma tider eller som bor ensligt har
oftast inte tillgång till förskolor. Därför är det viktigt
att de olika verksamhetsformerna till innehållet blir
jämförbara. Att familjedaghemmets verksamhet be-
drivs i dagbarnvårdarens egna hem behöver inte bety-
da att verksamheten inte kan regleras, kontrolleras
eller utvärderas.
Verksamheten i många familjehem är redan i dag
reglerad av kommunernas egna barnomsorgsplaner
eller program. På flera platser har man infört metoder
så att familjedaghemmens verksamhet både kontrolle-
ras och utvärderas.
Om det finns juridiska betänkligheter rörande
detta hoppas jag att vi i den föreslagna utredningen
om en översyn av skollagstiftningen tar upp även
detta ämne, så att de båda verksamhetsformerna,
förskola och familjedaghem, på sikt ges samma status.
Fru talman! Jag har inget yrkande utan en vädjan.
Det är att man i översynen av skollagstiftningen också
ser över huruvida familjedaghemsverksamheten skall
kunna regleras av läroplanen på samma sätt som för-
skolan.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 2 juni.)

16 § Vissa FoU-frågor m.m.

Föredrogs
Utbildningsutskottets betänkande 1997/98:UbU17
Vissa FoU-frågor m.m. (prop. 1997/98:114)

Anf. 174 BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Riksdagen skall i det här ärendet ta
ställning till två konkreta förslag. Det ena rör medel
för inrättandet av en kommitté för forsknings- och
utvecklingsinsatser i Öresundsregionen. Det andra
gäller medel för ett tekniskt forskningsinstitut i Göte-
borg.
Därtill finns det i propositionen en del s.k. be-
dömningar och kommentarer från regeringen. Jag
avstår inledningsvis från att kommentera dem med
hänvisning till kammarens arbetsbelastning. Av den
moderata motionen framgår emellertid att vi har vissa
synpunkter och invändningar också i de frågorna.
När det gäller samarbetet i Öresundsregionen rå-
der bred enighet om de möjligheter som ligger i detta.
Problemet med regeringens förslag är att Carl Tham
kommer med jästen efter degen. Regeringen föreslår
nämligen pengar för tillskapande av en kommitté som
skall syssla med sådant som redan pågår.
Redan 1997 gick elva universitet och högskolor
samman i ett samarbete som kallas Öresundsuniversi-
tetet. Det här nätverket omfattar de berörda universi-
teten och högskolorna i regionen utom några danska
konstnärliga akademier. Samarbetet sker på parternas
initiativ och villkor. Det växer, om man får säga så,
underifrån.
Vi moderater ser mycket positivt på det här sam-
arbetet. Vi tycker att det är rimligt att man stöder dess
utveckling. Jag tror att det är betydelsefullt för regio-
nen och att det är betydelsefullt för forskning och
utveckling generellt - både när det gäller vårt land
och andra länder.
Men den här socialdemokratiska regeringen kan ju
inte låta bli att på traditionellt vis komma med förslag
om en politiskt formaliserad kommitté med tillhöran-
de byråkrati i form av ett eget sekretariat. Vi modera-
ter ifrågasätter faktiskt om det är kommunalpolitiker
och representanter för arbetsmarknadens parter i nå-
gon form av kommitté som bäst kan fatta beslut som
för verksamheten framåt.
Vi tror mer på det här Öresundsuniversitetet. Vi
tror på det frivilliga samarbete som har växt fram. Vi
menar att det är det som skall stödjas, inte kvävas
eller hamna i konkurrens med en sådan här politiserad
kommitté. Det är bakgrunden till vår reservation i den
delen.
Vi moderater följer också upp vårt tidigare ställ-
ningstagande när det gäller medel till ett tekniskt
institut i Göteborg, som skall drivas genom att man
bildar ett helägt, statligt aktiebolag. Det här är en
fråga som var uppe förra året, men regeringen kom-
mer nu med en konkretisering.
Syftet med det tekniska institutet sägs vara att
skapa förutsättningar för ett nära och förtroendefullt
samarbete med främst de mindre och medelstora
företagen. Jag tillåter mig att påstå att huvudskälet till
det här förslaget från den socialdemokratiska rege-
ringen är att ni är sura över att fristående Chalmers
tekniska högskola lyckas över alla förväntningar.
Vill man, och det kan finnas skäl för det, särskilt
stödja verksamhet med den inriktning som man säger
att det här institutet skall få, är det naturliga att an-
vända befintliga strukturer när den typ av verksamhet
som man vill ha ligger i linje med deras kompetens.
Utbildningsministern framhåller vidare i proposi-
tionen att man på sikt vill se näringslivet som majori-
tetsägare i företaget. Jag kan förstå det. Fler fristående
aktörer som erbjuder uppdragsforskning etc. är natur-
ligtvis väldigt bra. Det är något som vi moderater har
stridit många gånger för i den här kammaren.
Frågan är emellertid varför inte näringslivet redan
knackat på dörren i Göteborg för att ta det här ansva-
ret. Vår bedömning är att det beror på att behovet inte
är särskilt uppenbart. Därför har vi reserverat oss i
den delen.
Fru talman! Jag vill med tanke på tiden yrka bifall
bara till reservation 1.

Anf. 175 GUNNAR GOUDE (mp):
Fru talman! Det här betänkandet behandlar några
olika regeringsförslag av litet olika slag. Här finns
förslaget om inrättande av ett nytt kunskapscentrum
för utbildning, forskning och folkbildningsarbete om
folkmord. Detta centrum skall ligga vid Uppsala uni-
versitet. Huvudmotivet har varit behovet av att sprida
kunskap om Förintelsen.
Under samma rubrik föreslår regeringen medel för
motsvarande forskning vid Centrum för invandrar-
forskning vid Stockholms universitet. Detta är ett bra
förslag i en angelägen fråga, och Miljöpartiet står
självfallet bakom förslaget.
Regeringen återkommer i ärendet om Göteborgs
tekniska forskningsinstitut och föreslår att riksdagen
godkänner att institutets verksamhet sker i form av ett
aktiebolag. Förslaget motiveras bl.a. av att det skulle
underlätta samverkan med näringslivet. Såvitt jag kan
se är aktiebolagsformen lämplig, och vi tillstyrker
förslaget. Däremot vill vi att regeringen i ägardirekti-
ven skriver in krav på verksamhetens inriktning med
speciella etiska hänsyn och prioritering av utveckling
av miljöanpassade produkter och största möjliga mil-
jöhänsyn i produktionen.
Detta ligger helt i linje med vad som också note-
rats i utskottets betänkande, nämligen att statsminis-
tern i regeringsförklaringen den 16 september 1997
bl.a. utlovade att arbetet för att ställa om Sverige till
ekologisk hållbarhet skall fortsätta med målet att till
nästa generation kunna lämna över ett samhälle där de
stora miljöproblemen är lösta.
Ett tekniskt forskningsinstitut i Göteborg, som i
ägardirektiven återspeglar en sådan målsättning, vore
ett naturligt steg på den vägen. En önskan om en
sådan formulering av ägardirektiven framförs i reser-
vation 3 under mom. 2, vilken jag härmed yrkar bifall
till.
Regeringen tar upp frågor kring de nya högskolor-
na i Malmö respektive på Gotland. När det gäller
Malmö högskola gör regeringen bedömningen att
verksamheten vid odontologiska fakulteten vid Lunds
universitet bör överföras till Malmö högskola. Då
fakulteten, som det står i propositionen, själv önskat
en sådan omorganisation förefaller bedömningen vara
rimlig. Den odontologiska fakulteten tillsammans med
lärarutbildningen, vårdhögskoleutbildningen samt
vissa tekniska och konstnärliga utbildningar ger den
nya högskolan en något brokig karaktär, där i varje
fall samordningsvinsterna är mycket små. Det tolkas
av regeringen så, att man med de föreslagna åtgärder-
na har "skapat en bred och differentierad grund för
den fortsatta högskoleverksamheten i Malmö". Denna
analys av fördelarna med den nya högskolan förefal-
ler, milt uttryckt, vara något konstruerad.
Regeringen meddelar också sin avsikt att inrätta
en högskola på Gotland den 1 juli 1998. Medel för
verksamheten skall anslås i budgeten 1999. Fördelar-
na med en högskola på Gotland är ur regional syn-
punkt uppenbara, vilket också Miljöpartiet tidigare
har konstaterat.
Vid inrättandet av små och medelstora högskolor
kan man som regel göra bedömningen i varje enskilt
fall att det är en fördel för regionen att ha en högsko-
la. En förutsättning måste emellertid vara att under-
visningen i varje enskilt fall kan hålla hög kvalitet och
den successivt utbyggda forskningsverksamheten
likaså. Utbyggnaden av högskolor måste därför, ut-
över den lokala ortens behov, också ta hänsyn till
vilka resurser som finns inom landet i form av kvalifi-
cerade lärare och forskare. Det vore också en fördel
om högskolornas olika inriktningar var utformade så
att de väl täckte landets behov av olika utbildningar
och på ett optimalt sätt utnyttjade tillgängliga forsk-
ningskompetenser och forskningsmedel.
Miljöpartiet stöder tanken att utbildningar och
specialiseringar får en regional spridning. Däremot
finner vi det inte lämpligt att göra så omfattande
satsningar utan en övergripande analys av vare sig
behov eller resurstillgångar inom landet. Vi föreslår
därför att regeringen snarast återkommer med en
landsövergripande analys av tillgängliga resurser och
behov inom utbildning och forskning i syfte att få ett
underlag för en mer realistisk och välmotiverad ut-
veckling av högre utbildning och forskning i Sverige.
Så över till en annan fråga. Regeringen vill till-
sammans med Danmark inrätta en kommitté för
forsknings- och utvecklingsinsatser i Öresundsregio-
nen. Som framgår av propositionen finns redan en
samverkan mellan de fem stora universiteten i regio-
nen i form av ett organiserat nätverk. En rad andra
samverkansformer finns mellan universitet och hög-
skolor inom regionen.
De för Öresundsområdet specifika problemen
hanteras också av flera olika myndigheter, råd och
sammanslutningar. Det finns inget skäl att tro att
ytterligare en aktör, dessutom i form av en utifrån
organiserad kommitté som saknar naturlig förankring
i redan pågående verksamheter, skulle innebära någon
kvalitetsvinst. Risken för en snedstyrning av de redan
knappa resurserna för den fria forskningen är uppen-
bar. Varför de berörda universiteten inte skall kunna
sköta denna typ av samverkan på eget initiativ och av
egen kraft är svårt att förstå.
Miljöpartiet står alltså bakom avslagsyrkandet till
regeringens förslag om inrättandet av denna Öre-
sundskommitté.

Anf. 176 BENGT SILFVERSTRAND (s):
Fru talman! Detta betänkande bygger på regering-
ens proposition om nya högskolor i Malmö och på
Gotland, medel för tekniskt forskningsinstitut i Göte-
borg, inrättandet av en svensk-dansk kommitté för
forsknings- och utvecklingsinsatser i Öresundsregio-
nen, utbildningsinsatser inom vård- och omsorgsom-
rådet samt initiativ på lokalförsörjningsområdet. Ett
enigt utskott ställer sig bakom regeringens förslag om
inrättande av ett nytt kunskapscentrum vid Uppsala
universitet i syfte att vidga och fördjupa insatserna
vad gäller utbildning, forskning och folkbildningsar-
bete om folkmord som t.ex. Förintelsen.
Jag skall begränsa mitt inlägg till att kommentera
tre reservationer och några moderatmotioner kring
dessa som fogats till betänkandet.
Moderaterna motsätter sig i reservation nr 1 att en
svensk-dansk kommitté för forsknings- och utveck-
lingsinsatser i Öresundsregionen inrättas. Motivering-
en att det redan finns ett akademiskt samarbete mellan
universitet och högskolor i regionen är minst sagt
krystad och illustrerar på nytt moderaternas ambiva-
lens, för att inte säga trauma, vad gäller inställningen
till högskolan som motor för den regionala utveck-
lingen. I offentliga anföranden kallas regionala hög-
skolor för bygdehögskolor. I partimotioner talas om
splittrade forskningsresurser. I en kommittémotion till
den proposition vi nu behandlar krävs att medicinska
fakulteten vid Lunds universitet inte överförs till
Malmö högskola - något som över huvud taget inte
övervägs. Slutligen föreslås i en annan moderatmo-
tion, signerad Jan Backman, att den kommitté som nu
skall inrättas skall utreda förutsättningarna för en
högskolesatsning i Helsingör-Helsingborgsområdet.
Moderaterna i allmänhet och, i det här fallet, Jan
Backman i synnerhet tycks dåligt följa med i vad som
händer på hemmaplan. Man har tydligen inte hört
talas om att den högskolefilial under Lunds universitet
som redan finns i Helsingborg är under stark upp-
byggnad. Den kommer om några år att ha uppemot
2 000 högskoleplatser. Förra fredagen redogjorde vi
på en presskonferens i Helsingborg för att de nytill-
kommande 900 platserna för Lunds universitet skall
fördelas med tyngdpunkten på Helsingborg - en mar-
kering som kommer att framgå av höstens budgetpro-
position.
Det akademiska nätverk som fem av de största
universiteten i regionen har organiserat och som redan
beviljats medel av den svenska regeringen står natur-
ligtvis inte i någon som helst motsatsställning till den
svensk-danska kommitté som nu är på väg att bildas.
Tvärtom borde det väl även för moderaterna stå klart
att ett samarbete av det här slaget befrämjas av att
såväl arbetsmarknadens parter som offentliga aktörer
ingår i ett nätverk som har till uppgift att flytta fram
Öresundsregionens positioner vad gäller forskning
och utveckling.
Moderaterna reserverar sig också mot att ett tek-
niskt forskningsinstitut med inriktning på mikroelek-
tronikbaserade system kommer till stånd i Göteborg.
Bortser vi från det märkliga i att man reserverar sig
mot något som riksdagen redan i december 1997
godkände är moderaternas invändningar i övrigt också
långsökta. Att ett forskningsinstitut skulle vara obe-
hövligt bara därför att det finns viss forskning på detta
område på Chalmers är en synnerligen märklig in-
vändning. Vad det handlar om är ju ett nationellt och
fristående institut efter en modell som moderaterna i
andra sammanhang brukar hänvisa till. Jag tänker
t.ex. på Frauenhoferinstituten i Tyskland.
Det institut som det nu är fråga om är ett komple-
ment till andra existerande satsningar vid industri-
forskningsinstitut och vid universitet och högskolor.
Det skall bl.a. ägna sig åt uppdragsforskning, med
särskild inriktning på att kunna tillgodose de behov
som vi vet finns hos mindre och medelstora företag.
Men det skall också kunna ta emot uppdrag att ut-
veckla nya produkter och processer från idé till färdig
prototyp.
De förbehåll till en i övrigt positiv grundinställ-
ning till ett tekniskt forskningsinstitut som Miljöpar-
tiet reser i reservation 3 är lättare att förstå. Institutets
personsammansättning och de markeringar som enligt
vad jag erfarit på organisationskommitténs initiativ
kommer att införas i ett framtidsinriktat policydoku-
ment för institutet borgar för att såväl miljöinriktning
som krav på etik och kvalitet kommer att vara vägle-
dande för institutets verksamhet.
Fru talman! Jag yrkar avslag på de tre reservatio-
nerna och bifall till utskottets hemställan på samtliga
punkter.

Anf. 177 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Bengt Silfverstrand tycker att det är
krystat att vi moderater inte vill ha en onödig kommit-
té. Jag tycker att det är en litet märklig inställning att
försöka göra det till ett debattämne när man egentli-
gen inte har mycket att säga.
Sanningen är den att ni socialdemokrater med ert
förslag vill lägga pengar på en kommitté där man
skall tillsätta kommunalpolitiker och representanter
från olika håll. De skall få litet byråkrati i form av ett
sekretariat.
Vår enkla synpunkt är att de där pengarna kanske
de samarbetande lärosätena kunde använda bättre för
att få ut mer av den verksamhet som redan pågår. Det
är inte krystat utan snarast en fundering hur man får ut
mesta möjliga av resurserna. Jag tror att vi har nog
med samarbetskommittér och annat med politiska
förtecken. Jag tycker att det vore bättre för forskning
och utveckling i det här området att stimulera de
krafter som på eget initiativ har byggt upp ett samar-
bete.
Sedan ligger det - jag tror att Bengt Silfverstrand
hörde det själv när han höll sitt anförande - en kon-
flikt här. Å ena sidan talar man om behovet av upp-
dragsforskning och å andra sidan inte ha några som
vill ta ansvaret, utan man tvingas att göra ett helstat-
ligt aktiebolag. Det är helt enkelt så att detta är ett
påhitt som man nu skall försöka sätta i sjön. Efterfrå-
gan har inte funnits. Det beror på att man i Göteborgs-
regionen har en hel del av den här typen av verksam-
heter som kan utvecklas med denna inriktning på ett
bra sätt - därav vår invändning.

Anf. 178 BENGT SILFVERSTRAND (s)
replik:
Fru talman! Jag noterar först att Beatrice Ask inte
hade någon kommentar till de motsägelser som präg-
lar hela moderaternas högskolepolitik och också när
det gäller de regionala satsningarna.
Vad sedan gäller själva samarbetet var det väl känt
för regeringen när det här sattes i gång på akademisk
basis att det skulle bli sådant här samarbete. Nu visa-
de det sig att det finns ett intresse därutöver på både
den svenska och den danska sidan att vidga och för-
djupa detta samarbete. Det finns ett starkt intresse
från näringslivets sida för att något sådant här skall
komma till stånd. Det här med forskning och utveck-
ling är nog så viktigt och väsentligt. Det är viktigt att
en region kan utnyttja den dynamik som redan finns,
beroende inte minst på de satsningar på infrastruktur
och annat som också pågår i området, och att man
också har ett vidare samhällsinflytande genom att
andra aktörer har möjligheter att vara med och påver-
ka. Det är som sagt representanter för näringslivet och
företrädare för kommuner med i kommittén.
Skall vi uppfatta detta på det sättet att när det gäl-
ler samarbetet om forskning och utveckling får det
inte vara några andra än akademiker med i de sam-
manhangen? Det är precis samma inställning som
moderaterna har i fråga om sammansättningen av
forskningsstiftelser och styrelsesammansättning på
universitet och högskolor.
Jag vill i all stillsamhet erinra Beatrice Ask om
vad som hände efter det borgerliga regeringstillträdet
1994. Man kastade helt enkelt ut alla samhällsföreträ-
dare. Man har tydligen den uppfattningen på moderat
håll att det bara skall vara företrädare för den akade-
miska sfären. Det är mycket förvånansvärt att Miljö-
partiet på denna punkt har slutit upp kring den mode-
rata - jag skulle vilja säga - förlegade ståndpunkten.

Anf. 179 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Bengt Silfverstrand är känd för att ta
ut svängarna ordentligt. Det är klart att vi kunde dis-
kutera hela högskolepolitiken, men jag tror att kam-
maren skulle uppskatta om vi höll oss till betänkandet
just denna dag. Det är intressant att det är näringslivet
som efterfrågar just kommittén, det var ju så Bengt
Silfverstrand sade. I propositionen på s. 7 finns det en
uppställning över vilka som skall ingå. Det finns inte
någon människa från näringslivet. Det finns två repre-
sentanter för arbetsmarknadens parter. Sedan är det
kommunpolitiker och företrädare för de två stora
kommunerna samt två forskare från varje håll. Det är
minsann inget brett spektrum som kan vara efterfrågat
av näringslivet.
Det här är bara ett politiskt initiativ för att visa
handlingskraft. Vi har tyckt att det är onödigt efter-
som det finns ett befintligt samarbete som fungerar
väl och växer. Vi tycker att de begränsade resurser
man ända har borde läggas på det som gäller där.

Anf. 180 BENGT SILFVERSTRAND (s)
replik:
Fru talman! Jag har definitivt inte tagit upp hela
högskolepolitiken utan de motioner som väckts med
anledning av regeringens proposition och som vi
behandlat. Jag noterar att det är en mycket märklig
högskolepolitik som moderaterna bedriver. Man har
en uppfattning från centralt håll som innebär att vi
inte skall satsa på mindre enheter och en annan upp-
fattning ute i regionerna, där företrädare för kommu-
nerna i allt högre grad ställer krav på att forskning
och högre utbildning skall utvecklas ute i regionerna.
Det är också väldigt märkligt att moderata företrä-
dare inte vet vad som pågår i den mycket dynamiska
Helsingborgsregionen, att man där nu gör ytterligare
en sådan storsatsning som moderaterna har varit emot
och t.ex. är emot när de gäller Malmö högskola.
Vad gäller näringslivets intresse för de här frågor-
na är det riktigt att det finns två representanter för
arbetsmarknadens parter. Arbetsmarknadens parter
måtte väl ändå var dels arbetsgivarna, företagsamhe-
ten, dels arbetstagarnas representanter. Det vore väl
synnerligen konstigt om inte dessa grupperingars
företrädare skulle vara med när vi nu bygger vidare på
en mycket lovande utveckling i den här regionen. Det
verkar som att moderaterna tycker att det bara är den
akademiska världen, inte arbetslivets företrädare och
inte kommunerna på båda sidorna av Öresund, som
skall vara med i det här arbetet. Där har vi en diamet-
ralt motsatt uppfattning. Vi tycker från socialdemo-
kratisk sida att högskolesatsningar och satsning på
forskning och utveckling är angelägna för hela sam-
hället och alla medborgargrupper.

Anf. 181 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag har tre små frågor till Bengt Sil-
fverstrand. Vi är tydligen överens om tolkningen av
hur Göteborgs tekniska forskningsinstitut i den nya
aktiebolagsformen skall arbeta, med inriktning på
bl.a. miljöanpassade produkter och miljöhänsyn all-
mänt i verksamheten. Vi är också överens om att det
är bra att staten när man går in och tar initiativ också
ser till att verksamheten får en sådan riktning att den
gagnar samhället i stort.
Min första fråga är: Kan inte Bengt Silfverstrand
tänka sig att man skriver in en sådan rekommendation
i ägardirektiven? Det är väl ett ovanligt bra sätt att få
garanti för att det verkligen sker som nu Bengt Sil-
fverstrand säger.
Den andra frågan gäller en landsomfattande ut-
redning av resurserna när det gäller forskning och
utbildning i landet. Den har vi inte sett. Det finns ett
starkt behov av det. Det växer allteftersom nya hög-
skolor och utbildningar inrättas utan att man får någon
sådan redovisning. Är det inte hög tid att man får det?
Vi har begärt det i en motion. Hur ställer sig Social-
demokraterna till att ta reda på läget innan man går
vidare med planeringen?
Den tredje frågan gäller den inställning Miljöpar-
tiet har till Öresundskommittén. Vi har ingenting mot
att näringslivet och den offentliga sektorn knyts till
verksamheten. Det är naturligtvis fullt möjligt att göra
det genom de nätverk som redan finns mellan uni-
versitet och högskolor, i synnerhet som de har det
uttalat som en tredje uppgift. Det finns inget skäl att
klampa in, i varje fall inte av det skälet. Jag ser inga
andra skäl heller. Min fråga blir: Vad finns det för
annat skäl till att man inte skall låta universitet och
högskolor sköta detta själva?

Anf. 182 BENGT SILFVERSTRAND (s)
replik:
Fru talman! Jag skall ge korta svar. Först och
främst är det viktigt att intentionerna uppfylls när det
gäller vad det tekniska institutet skall syssla med. Vi
tycker inte från socialdemokratiskt håll att det är
lämpligt med några detaljdirektiv. Gunnar Goude
talar om att riksdagen skall fastställa sådana direktiv.
Jag har klart och tydligt angett och antytt till Gunnar
Goude att man har de ambitionerna. I det policydo-
kument som kommer att finnas för detta institut kom-
mer de syften och de målsättningar som Miljöpartiet
har att tillgodoses. Det var den ena punkten.
Det görs ständigt analyser av kvalitet på olika sätt
när det gäller den högre utbildningen och forskningen.
Vi har organ och instrument för detta. Därför finns det
inte någon ytterligare anledning på detta stadium att
regeringen skall gå in och skriva ett recept på hur det
skall gå till. Jag tycker att det finns tillräckligt mycket
av utvärderingar som pågår inom universitetsvärlden
själv. Vi har sedan möjlighet att göra bedömningar
från den politiska horisonten i regering och riksdag.
Att föra in ytterligare ett sådant moment skulle vara
överflödigt och onödigt detaljerat.
När det gäller den sista punkten förstår jag inte
riktigt Gunnar Goudes fråga. Jag har redan besvarat
den i så fall. Det befintliga nätverkssamarbetet är
förvisso ett akademiskt samarbete. Det skall anknytas
till den tredje uppgiften att man kopplar in företrädare
för näringslivet i förekommande fall. Vad det nu är
fråga om är att man redan på detta stadium är inne i
ett avgörande skede för utvecklingen i den här regio-
nen med tanke på vad som händer med brobyggande
och infrastruktursatsningar.
Det är väl ändå rimligt att man skall ha ett vidare
demokratiskt inflytande och insyn i den här verksam-
heten. Jag tycker att Miljöpartiets inställning är syn-
nerligen märklig. Jag förstår inte att det är fel att
koppla in arbetslivet och andra samhällsaktörer.

Anf. 183 GUNNAR GOUDE (mp):
Fru talman! Det skall bli ett lika kort, eller långt,
svar från min sida. När det gäller policydokument för
aktiebolag tycker jag att ägardirektiv är en bra form
för en sådan central inriktning som det här är fråga
om. Jag tycker inte att det finns några skäl att inte ta
steget fullt ut och skriva in det i ägardirektiven.
När det gäller utredningarna håller jag inte med
Bengt Silfverstrand att det finns så väldigt många bra
sådana. Var finns de utredningarna? Var finns t.ex. de
utredningar som visar på hur fördelningen av utbild-
ningar inom de olika områdena är tänkt på de olika
högskolorna? Hur ser det ut med fördelningen av
olika forskningsinsatser inom olika områden, och hur
är de motiverade när det gäller de regionala place-
ringarna, osv.? Där saknas det faktiskt information.
Det vore spännande att få fram det.
Hur många forskarutbildade lärare har vi t.ex. för
närvarande? Det är det bara 30 % av lärarna vid hög-
skolorna som har egen forskarutbildning, har det visat
sig i efterhand. Det kanske hade varit bra att veta det
litet i förhand. Man borde kanske ha lugnat sig med
en del av utbyggnaden till dess man hade kompetens
personal, osv.
I fråga om den tredje punkten skiljer vi miljöpar-
tister oss från socialdemokraterna när det gäller sam-
verkansformer. Vi i Miljöpartiet tror att samverkan
blir mycket mer effektiv när den växer fram under-
ifrån utifrån ett naturligt behov hos människor som är
engagerade i frågorna än när man uppifrån skall
klämma på en samverkansorganisation, i synnerhet
som den börjar konkurrera med den redan befintliga
som klarar uppgifterna lika bra.

Anf. 184 BENGT SILFVERSTRAND (s)
replik:
Fru talman! Jag vill inte utesluta, Gunnar Goude,
att man aldrig från den politiska sfären skall kunna
göra den landsövergripande analys som Gunnar Gou-
de eftersträvar. Nu pågår det en utveckling på det här
området. Efterfrågan när det gäller både utbildnings-
platser och forskningsresurser är faktiskt större från
de olika enheterna fördelat över hela landet än vad
tillgången är. Det visar att man väl fyller funktionen
både vad gäller utbildningskvalitet och vad gäller
forskning.
Det finns alltså ett behov. Problemet för oss är att
samhällsekonomin tidigare inte varit så stark att vi har
kunnat uppfylla alla de stora anspråk som förekom-
mer, men den blir bara bättre dag för dag. Det är
också märkligt att Gunnar Goude talar om ett upp-
ifrånperspektiv när man sätter in demokratiskt valda
företrädare på den lägsta nivån för att de skall kunna
få insyn och på medborgarnas uppdrag visa ett ännu
större intresse än vad man tidigare har gjort och ta
ännu större aktiv del i denna dynamiska utveckling
som sker på forskningsområdet.
Det är definitivt inget uppifrånperspektiv att man
plockar in arbetsmarknadens parter. Det är väl i allra
högsta grad ett nedifrånperspektiv, ett demokratiskt
perspektiv.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 2 juni.)

17 § Läroplan för det obligatoriska skolväsen-
det, förskoleklassen och fritidshemmet, m.m.

Föredrogs
Utbildningsutskottets betänkande 1997/98:UbU18
Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, försko-
leklassen och fritidshemmet, m.m. (prop.
1997/98:94)

Anf. 185 BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Låt mig inledningsvis säga att den
proposition som ligger till grund för betänkandet
skapade en del förvåning när den kom hit till riksda-
gen. Regeringen hade aviserat en proposition om
kvaliteten i skolan, men det blev inte ens en tumme.
Något senare samlade skolministern ihop sig och
skrev en debattartikel om kvalitet, och det finns några
rader om det i vårpropositionen.
I det föreliggande förslaget finns det egentligen
inte något som handlar om kvalitet. Det präglas väl-
digt mycket av den idéfattigdom som kännetecknar
socialdemokratisk utbildningspolitik av i dag. Efter-
som vi de närmaste dagarna kommer att se hur många
elever lämnar skolan med uppenbara kunskapsbrister
hade det naturligtvis varit bra mycket trevligare om vi
här i dag hade fått diskutera hur vi skall stärka kvalite-
ten i skolan och nå bättre resultat.
I den proposition vi skall behandla föreslås att lä-
roplanen skall gälla för det obligatoriska skolväsendet
och föreskoleklassen. Läroplanens struktur och in-
riktning skall i huvudsak bestå.
Dessutom föreslår regeringen en försöksverksam-
het med avskaffad timplan i ett begränsat antal kom-
muner och en översyn av skollagstiftningen. Man
föreslår också vissa ändringar avseende behörighet till
nationella och specialutformade program i gymnasie-
skolan.
Det ökade utrymmet för lokala bedömningar om
hur skolan skall arbeta och införandet av flexibel
skolstart har inneburit att vi har fått olika modeller för
de yngre barnens skolförberedelse och de första skol-
åren ute i kommunerna. Vi moderater tycker att den
utvecklingen är bra och positiv. Det är viktigt att ta
vara på barns inlärningsförmåga tidigt och att pröva
olika lösningar för att bättre än hittills arbeta utifrån
barns olika behov och förutsättningar. Vi moderater
tycker att det normala skall vara att barnen börjar
skolan vid sex års ålder.
Riksdagen har emellertid ganska nyligen beslutat
att i stället inrätta förskoleklasser som egen skolform.
Förslaget att mål och riktlinjer för sexårsverksamhe-
ten skall tas in i läroplanen ligger i linje också med
Moderaternas uppfattning. Det är skälet till att vi
tillstyrker propositionen i den delen. Det är inte så
märkligt. Man kan ha de här två olika uppfattningar-
na, och det stämmer i alla fall.
För oss moderater, som anser att föräldrar har hu-
vudansvaret för sina barn, är det viktigt att i regelver-
ken markera den principiella skillnad som måste fin-
nas mellan frivillig och obligatorisk verksamhet. Vi
kommer aldrig att acceptera en politik som innebär att
politiker tar ifrån föräldrar mer och mer utrymme för
egna bedömningar och eget ansvar för barnen. Erfa-
renheterna av den utveckling vi har haft i en sådan
riktning är förödande.
Därför är det väldigt bra att regeringen i den här
propositionen föreslår att läroplanen inte skall gälla
skolbarnsomsorgen. Jag vill gärna understryka det,
eftersom svaret på frågan om hur fritis bäst utformas
naturligtvis måste få bestämmas av barn, personal och
föräldrar. Det är lika självklart som att inte statligt
reglera vad barn som inte går på fritis skall göra när
de är lediga. Det är uppenbart att tänkandet i den här
propositionen skiljer sig från det som gällde i den
proposition vi diskuterade tidigare om läroplan för
förskolan. Det är en mycket intressant skillnad som
kanske visar på att det är litet olika grupperingar som
har tänkt fram de olika förslagen. Vi moderater tycker
att just den här propositionen, där man markerar skill-
naderna mellan det obligatoriska och det frivilliga, är
väldigt sympatisk.
Vi moderater har stor respekt för lärares, fritidsle-
dares och andras yrkeskompetens. Därför tycker vi att
det är viktigt med stort utrymme för lokala bedöm-
ningar. Det gäller också skolans tidsanvändning. Den
socialdemokratiska politiken har hittills haft uppenba-
ra svårigheter att acceptera den ökade frihet som
skolorna har fått. Det finns alltid skäl för att ge olika
ämnen mer tid. Men jag är övertygad om att det är
lokalt som man bäst bedömer hur skolan skall hushål-
la med den begränsade resurs som tiden utgör för att
nå alla kursplanernas mål. Därför anser vi moderater
också att det är nu är dags att avskaffa timplanen. Det
är logiskt med den målstyrning som vi i dag har för
skolan.
Däremot tycker vi att staten måste värna elevernas
rätt och ställa krav på utrymme för elevernas val. Det
är så lätt för vuxna att styra upp elevernas tid till
100 %. Men anser man - och det gör vi moderater -
att eleverna skall kunna påverka sin utbildning också
vad gäller studiernas innehåll, och att varje elev skall
lära sig att ta ansvar för sitt eget skolarbete behöver
de egen tid. Det bör man markera i de statliga be-
stämmelserna. Detta gör att vi moderater tycker att
man skall avskaffa timplanen. Det är en skillnad i
förhållande till regeringens förslag om försöksverk-
samhet.
När det gäller elever med behov av särskilt stöd
delar vi den oro som regeringen uttrycker vad gäller
de senaste årens utveckling. Men allmänt prat räcker
faktiskt inte. Det är ni socialdemokrater som bär an-
svaret i flertalet kommuner där man under de senaste
åren har dragit ned på stödet till elever med särskilda
behov. Bara i den här kommunen - huvudstadskom-
munen - har socialdemokraterna i skön förening med
några andra lyckats med konststycket att på ett enda
år nästan halvera antalet elever som får särskilt stöd.
Det tycker jag är en mycket dramatisk och oroande
utveckling.
Jag beklagar att skolministern inte har tagit tillfäl-
let att agera konkret för de här eleverna, trots välta-
ligheten som finns i dokumenten. Ett enkelt grepp
som regeringen nu tar på gymnasienivån är att säga att
de nationella proven skall vara obligatoriska. Vad
finns det egentligen för skäl för att inte göra samma
sak i grundskolan?
En annan viktigt insats vore naturligtvis att tidigt
kräva bättre information och uppföljning av den en-
skilde elevens utveckling. Skriftliga omdömen som
komplement till utvecklingssamtalen behövs. Majori-
teten föreslår att rektor skall vara skyldig att upprätta
åtgärdsprogram för elever som behöver särskilda
stödåtgärder. Men om man menar allvar med detta -
och det tycker jag att man borde göra - måste den
enskildes kunskaper testas kontinuerligt. Både eleven
och föräldrarna måste naturligtvis få veta resultaten.
Detta är en central punkt i det som är skolornas kvali-
tetsarbete. Det är just kring detta som jag önskar att
det hade funnits synpunkter i propositionen utöver
dem som nu finns.
Jag beklagar verkligen att socialdemokraterna inte
ens när det gäller de elever som de nu vill ha åt-
gärdsprogram för inser vikten av att man tar reda på
hur det går och mäter den enskilde elevens utveckling
i olika avseenden. Man måste också tillse att föräldrar
och elev kontinuerligt och tidigt får veta vilken be-
dömning skolan gör. Det är ju det som är grunden för
att vi skall slippa släppa ut tusentals elever med otill-
räckliga kunskaper.
Jag yrkar bifall till den moderata reservationen nr
1.
Till sist vill jag också passa på att från talarstolen
tacka Ola och Marie, som båda har fört sina sista
debatter i dag. Marie har hunnit gå, och jag tror inte
att någon nämnde det här tidigare. Jag behöver inte
berätta att vi har trevligt i utbildningsutskottet efter-
som alla andra har gjort det. Men jag ser fram emot
fortsatt samarbete i olika sammanhang.

Anf. 186 ANDREAS CARLGREN (c):
Fru talman! Från Centerpartiets sida brukar vi
gång på gång säga att den viktiga uppgiften nu är att
skapa en skola i världsklass eftersom de utmaningar
som ligger framför oss i samhället är så stora. Vi vet
också att de som nu kommer att växa upp som skol-
barn i den svenska skolan kommer att behöva en helt
annan och mycket bättre kunskapsbakgrund än vad vi
tidigare har kunnat nöja oss med.
Nu skall vi behandla ett förslag till läroplan för
den obligatoriska skolan. Den kommer också att om-
fatta förskoleklassen. Det tycker vi i Centerpartiet är
bra. Däremot är vi besvikna över att man har utarbetat
ett förslag som ändå inte riktigt går hela vägen fram.
Redan när vi behandlade måldokumentet om barnom-
sorg och förskola för sexåringar sade vi att den verk-
samheten borde leda till en tioårig grundskola. Av det
har regeringen inte gjort särskilt mycket, och det
tycker vi är dåligt.
Vi i Centerpartiet menar att det inte längre finns
skäl att skilja sexårsverksamheten från det övriga
obligatoriska skolväsendet. Vi vill se en översyn av
skollagen så att den också får gälla att förskoleväsen-
det skall integreras i det obligatoriska skolväsendet
när det gäller sexårsverksamheten. Då skulle vi få en
skolstart vid sex års ålder och en skola som omfattar
tio år.
Vi i Centerpartiet har tillsammans med Folkpartiet
reserverat oss i utbildningsutskottet på den punkten.
Jag yrkar bifall till reservation 5.
Vi ser detta som en del i att också utveckla skolan
så att vi sätter kunskapen och inte tiden i centrum. För
den enskilde personen, individen och eleven kan tiden
variera. Men riktvärdet skall vara tio år och en skol-
start vid sex års ålder.
Därför vill vi också gå vidare och avskaffa
timplanen. Samtidigt som vi gör det vill vi att skolans
kunskapsmål skall bli tydligare. Det måste bli lättare
för kommunerna - och det måste också ställas större
krav på dem - att göra en uppföljning och en utvär-
dering mot mer tydligt formulerade kunskapsmål.
Vi menar också att avvecklingen av timplanen
skulle kompletteras med att man i grundskoleförord-
ningen ställer krav på individuella studieplaner för
varje elev. I dag finns den möjligheten, men vi vill
ställa det kravet så att man verkligen anpassar under-
visningen efter varje elev.
Regeringen säger ju också i propositionen att man
nu skall göra en översyn av skollagen. Vi har några
punkter som vi har nämnt i vår motion som vi tycker
är mycket viktiga när vi nu skall se över skollagen.
Den första är att vi vill låta skolans åtagande bli
ännu tydligare. Grundskolan har inte fullföljt sitt
uppdrag förrän alla elever är godkända. Vi menar att
skollagen skall formuleras helt och hållet med ut-
gångspunkt från det. Det skall också betyda att vi
lämnar en gammal tid där vi har ett fixerat antal skol-
år som varje elev skall gå för att i stället låta det vara
just kunskapen som står i centrum. När kunskapsmålet
är uppnått har också grundskolan fullföljt sitt åtagan-
de.
Vi vill också att översynen av skollagen skall stär-
ka skolornas självstyre. Hela utvecklingen under
senare år har ju inneburit en stark decentralisering
som vi i Centerpartiet välkomnar. Men vi vill gå vida-
re och decentralisera beslutsfattandet tydligt till sko-
lan och på det sättet se till att stärka självstyret. Också
i den delen borde en översyn av skollagen ha det
ökade lokala självstyret som utgångspunkt.
Den tredje delen vi vill ta upp i en skollagsöver-
syn är att klargöra skolledningens befogenheter. I en
skola där kunskapsmålet formuleras starkare och
tydligare måste också ansvarsförhållandena bli mer
tydliga samtidigt som befogenheterna att uppnå målen
måste bli större. Det betyder att skolledningarna
måste ha större möjligheter att verkligen fullfölja de
mål som vi sätter upp för skolan, samtidigt som an-
svaret också skall göras mer tydligt. Jag har sett skol-
ledningar som har fått ta ansvar - och även lämna
skolan - för att man inte har fullföljt budgeten. Men
det brukar inte inträffa att en rektor får ta motsvaran-
de ansvar för att eleverna inte når sina kunskapsmål i
skolan. Där måste det bli en ändring.
Ett ytterligare krav som vi vill ställa på en översyn
av skollagen är att man skall ställa större krav på
utvärderingen i kommunerna och nationellt. Vi i
Centerpartiet har välkomnat utvecklingen mot att det
lokala inflytandet över skolan stärks. Men skall vi
kunna behålla den utvecklingen och fortsätta den,
krävs det också att vi blir bättre när det gäller utvär-
deringen. Där måste staten ställa mycket tydliga krav
på kommunerna att utföra en utvärdering. Vi menar
också att man bör utarbeta former och utvärde-
ringsinstrument som gör det möjligt att jämföra olika
kommuner och olika skolor med varandra. Vi har för
den skull också talat för att ett kvalitetsinstitut bör
inrättas. Det skall arbeta fristående, dvs. inte ha Skol-
verkets myndighetsroll, och se till att utvärderings-
formerna blir bättre. Det krävs en skollag som fullt ut
ser över hur utvärderingen skall gå till och fördelar
ansvarsförhållandena i skolväsendet.
En ytterligare punkt som vi vill ta upp gäller att
avgränsa föräldrainflytande och det professionella
ansvaret för skolan. Centerpartiet har mycket starkt
stått bakom utvecklingen mot att nu inrätta lokala
styrelser på skolorna där föräldrarna kan ha majoritet
och få en viktig roll på skolan. Vi välkomnar det och
vill på sikt att det skall gälla på alla skolor. Men vi
menar samtidigt att befogenheterna för de här styrel-
serna måste klargöras tydligare än i den nuvarande
försöksverksamheten så att det blir tydligt också vad
som är skolledningens och lärarnas professionella
ansvar och vilket utrymme man har för sin uppgift. På
det sättet skulle en översyn av skollagen kunna inne-
bära att vi också lyfter skolan mot målet att skapa en
skola i världsklass.
Till sist vill jag passa på att tacka Ola Ström och
Marie Wilén som i dag har uppträtt i sina sista riks-
dagsdebatter. Det har varit roligt och inspirerande att
arbeta tillsammans med er i utbildningsutskottet. Och
även om det säkert blir i andra former framöver, ser
jag fram emot att fortsätta att hålla kontakten med er.
Ett stort tack!

Anf. 187 OLA STRÖM (fp):
Fru talman! Jag tänkte försöka fatta mig väldigt
kort. Jag tycker att många av de sakfrågor som vi har
reserverat oss för är sådant som vi har diskuterat vid
flera tillfällen tidigare här i kammaren.
Det som är problemet med den här propositionen
är inte det den innehåller utan det den inte innehåller.
Beatrice Ask och flera andra var ju inne på några
saker som jag också instämmer i.
En sak som jag tycker är särskilt allvarlig - och
det borde i synnerhet vara ett problem för regeringen
- är att ta upp lärarnas situation i skolan. Om det inte
händer något radikalt kommer vi under åren framöver
att ha oerhörda problem att rekrytera duktiga lärare
till skolan. Det är omöjligt att bedriva en bra skola om
vi saknar lärare eller om vi har lärare som kanske inte
riktigt har den kompetens som vi vill ha. Det är natur-
ligtvis en förutsättning. Här finns det mycket att göra.
Häromdagen kom det ett nytt avtal, och det är ju
glädjande. Men lönefrågan är inte det enda som är
viktigt för att höja läraryrkets status. Det handlar om
bättre karriärmöjligheter och förbättrad arbetsmiljö,
för att nämna några exempel. Jag hoppas verkligen att
det kommer ett initiativ snart. Detta är en minst sagt
akut fråga.
Sedan har vi det här med att göra grundskolan tio-
årig. Vi tycker att det steg som vi tog nyligen för att
inrätta förskoleklasserna var bra. För oss, och där
delar vi uppfattning med Centerpartiet, är det ett steg
mot en tioårig grundskola. Det vill vi ha inte i första
hand av det skäl som skolministern tog upp i förra
debatten, nämligen att vi tror att barnen och ungdo-
marna lär sig snabbare på något sätt, utan för att vi
tycker att det är viktigt att den omfattar och når alla
barn. Det är oerhört väsentligt att den är obligatorisk
med start vid sex års ålder av många skäl, men fram-
för allt därför att vi ser att de mekanismer som leder
till skiktningar och utslagning senare i livet grund-
läggs väldigt tidigt. Därför tror jag att det är bra om
fler barn tidigt omfattas av en obligatorisk skola.
Vi vill också avskaffa den centralt utformade
timplanen. Jag tycker att tiden nu borde vara mogen
att erkänna den professionalism som finns inom sko-
lan och att fullt ut efterleva den målstyrning som vi
tycker är rimlig.
Ingen skall heller få lämna grundskolan utan att
vara godkänd, framför allt i svenska, engelska och
matematik. Jag tror att många av de problem i gym-
nasieskolan som vi diskuterar i dag i grunden är pro-
blem som har uppkommit i grundskolan. Det måste
vara ett omistligt krav att det blir så. Som det ser ut i
dag är det ett svek mot barnen.
Som ett led i detta vill vi att barnen skall få betyg
från årskurs sex. Vi tycker att det är en viktig signal
till eleverna och föräldrarna om någonting håller på
att gå snett. Då kan man rätta till det i tid innan
grundskolan är avklarad. Samma sak gäller fler natio-
nella prov. Vi välkomnar den förändring som nu sker
på gymnasiet. När regeringen, helt enligt vår uppfatt-
ning, inför fler nationella prov borde det ju vara rim-
ligt att man också gör det i grundskolan. Vi måste
säkerställa kvaliteten och i tid få reda på om enskilda
elever eller enskilda skolor inte ligger bra till.
Avslutningsvis vill jag säga att det som oroar mig
mycket, kanske lika mycket som den förväntade bris-
ten på lärare, är de neddragningar som har skett i
stödet till barn med särskilda behov. Detta är ju en
grupp som redan är utsatt. Jag tror att det blir en oer-
hört stor humanitär och ekonomisk förlust om de här
barnen inte får hjälp i tid. Det är möjligt att det delvis
är en resursfråga. Det är det naturligtvis, men det är
också en prioriteringsfråga. Jag tycker nog att alla
kommunpolitiker inte sköter sig så bra som de skulle
kunna göra. Jag tycker att det är svårt att hitta något
annat behov i kommunerna som kan kännas mer ange-
läget än att ge de barn som är i behov av särskilt stöd
det stöd de såväl behöver.
Med det, fru talman, skulle jag vilja yrka bifall till
reservation 6 under mom. 7 och mom. 10.

Anf. 188 BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Fru talman! Även jag vill passa på att tacka Marie
Wilén för gott kamratskap under den här mandatperi-
oden. Även om hon inte är närvarande här kan hon
kanske läsa det i protokollet.
Jag skall bli mycket kortfattad därför att Vänster-
partiet helt står bakom regeringens förslag till gemen-
sam läroplan för den obligatoriska skolan, försko-
leklassen och fritidshemmet. Vi gör det därför att vi
menar att det är viktigt att lägga en helhetssyn på barn
och barns utveckling och att integrationen mellan de
olika verksamheterna är både naturlig och nödvändig
om man vill nå ett gott resultat.
Jag har tidigare i mitt anförande som gällde för-
skolan markerat hur viktigt vi anser det vara att den
pedagogik som används i förskolan, som har sin
grund i den utvecklingspsykologiska teoribildningen
och som utgår från barnet ooh barnets intresse borde
få genomslagskraft även långt upp i grundskolan.
Att vara i fas med omvärlden och möta kraven på
olika kompetenser och samtidigt utgå från barns inne-
boende utvecklingsmöjligheter och behov är den stora
uppgiften för dagens förskola och skola.
Det är ett område som jag tycker borde få större
uppmärksamhet än hittills i skolan. Det är att förbere-
da eleverna för att möta värderingsfrågor. Då menar
jag inte att det skulle vara skolans uppgift att servera
färdiga värderingar eller övertyga eleven om en viss
moral. Jag menar att skolan skall främja självständigt
tänkande och förmåga att analysera alternativ och
konsekvenser vid livets många valmöjligheter.
Utbildning ger kunskap, men det är vår förmåga
att prioritera och fatta beslut som avgör om våra kun-
skaper till slut bidrar till mänsklighetens utveckling
eller undergång.
Med de utgångspunkterna tycker jag att de för-
ändringar som nu föreslås i läroplanen är bra, som jag
tolkar dem.
Vi har endast en reservation i det här betänkandet.
Jag skall med några ord vidröra vad den handlar om.
Det gäller resurser till elever med behov av särskilt
stöd som vi ömmar för och har ömmat för.
Ett aktuellt och också allt vanligare problem i
många skolor är de stora undervisningsgrupperna. För
elever som har koncentrationssvårigheter, och de är
rätt många, är det oerhört betydelsefullt att undervis-
ningsgruppen inte är för stor. I stora grupper får de
här eleverna oftast mycket stora problem med sin
koncentration, och de uppträder i regel mycket oro-
ligt. För de här eleverna är det nödvändigt att ta reda
på vilka kvaliteter i verksamheten som har en positiv
inverkan på deras arbetssituation så att de får tillräck-
ligt stöd av någon med specialpedagogisk kompetens.
Det är det vår motion och också vår reservation
handlar om.
Därmed yrkar jag också bifall till reservation 9
under mom. 10.

Anf. 189 GUNNAR GOUDE (mp):
Fru talman! I propositionen aviserar regeringen
ändringar i läroplanen för det obligatoriska skolvä-
sendet samt att den nya läroplanen skall gälla även
förskoleklassen och tillämpas för fritidshemmet. Vi-
dare redovisar regeringen planer på en försöksverk-
samhet i vissa kommuner med grundskola utan fast-
ställd timplan och en översyn av skollagstiftningen.
Slutligen föreslår man ändringar i kommunens skyl-
dighet att erbjuda utbildning på nationella program i
gymnasieskolan.
Miljöpartiet kan i stort dela regeringens inställning
i förslagen. På några punkter ser vi dock olägenheter
med förslaget, och i något fall bedömer vi förslaget
som otillräckligt.
Först till huvudfrågan om den nya övergripande
läroplanen. Riksdagen har i år beslutat att försko-
leklass skall vara en skolform. Miljöpartiet avslog då
förslaget med motiveringen att länkningen av försko-
lan och barnomsorgen till grundskolan borde ske i ett
sammanhang där hela 1-6-årsverksamheten beaktades.
Vi vill alltså ha ett läroplansarbete för åldrarna 1
t.o.m. 6 som en sammanhållen helhet.
Vi varnade för risken att grundskolepedagogiken
skulle få en spridning ned i åldrarna med den väg som
regeringen och riksdagen har valt. En sammanlänk-
ning av förskola och grundskola borde i stället inne-
bära att värdefulla delar av förskolepdagogiken skall
komma grundskolans första årskurser till godo, med
ökat utrymme för lek och individualisering i grund-
skolepedagogiken som resultat.
I propositionen uttalas mål i denna riktning men
också i den motsatta. Vi ser en klar risk för en olyck-
lig skolifiering av sexårsverksamheten och att sex-
årsverksamheten i förskoleklassen blir ett steg mot en
sammanhållen tioårig grundskola, som alltså Miljö-
partiet inte vill ha. Det är angeläget att regeringen vid
utformningen av läroplanen lägger mycket stor vikt
vid att undvika en sådan utveckling.
I den här propositionen formuleras krav på en
tydlig ansvarsfördelning mellan kommun och skola,
betydelsen av att förbättra lärarnas arbetsmöjligheter
och vikten av att stärka elevinflytande och föräldrar-
nas medverkan.
Det här är bra. Tänk om regeringen hade varit lika
ansvarskännande när man skrev den förra propositio-
nen som handlade om förskolans läroplan där allt det
här saknas.
Flera av regeringens förslag handlar om det inre
arbetet i skolan. Under rubriken ny lärarroll betonas
kraven på lärarens kompetens utöver ämneskunskap
och undervisningsskicklighet. Lärarens ökade ansvar
för enskilda elevers situation kräver förmåga till ana-
lys och deltagande i elevernas problem och svårighe-
ter.
Några nyheter utöver vad som har framförts i en
rad tidigare propositioner i frågan finns inte i det här
avsnittet. Det som sägs är viktigt och riktigt och tål
säkert att upprepas. Det får ses som en deklaration av
sådant som alla är överens om och kan knappast möta
något motstånd från någon i riksdagen.
Tillsammans ger bedömningarna dock en hel-
hetsbild som är intressant och väl värd att uppmärk-
samma. Hela förslaget genomsyras av en strävan mot
en individualisering av undervisningen. Steget tas från
en skola för alla till en skola för envar. Det noterar vi
i Miljöpartiet med tillfredsställelse.
I propositionen finns ett utförligt avsnitt om läs-
och skrivsvårigheter. Det är bra och kan kanske ses
som ett efterlängtat tecken på att regeringen nu avser
att vidta åtgärder för att de elever som har läs- och
skrivsvårigheter också får effektivt stöd i skolan.
Trots att problemet länge varit känt har det inte
kommit några åtgärdsförslag från regeringen. Man
kan vad gäller många verksamheter hänvisa till att
önskvärda förbättringar får vänta tills landets ekonomi
har sanerats. Att barn med behov av speciellt stöd, där
den största gruppen är just barn med specifika läs-
och skrivsvårigheter, har fått vänta är mycket olyck-
ligt.
De ansatser som regeringen nu gör måste snabbt
leda till åtgärder i skolans verklighet, och en effektiv
uppföljning måste organiseras så att garantier ges för
att skolan verkligen genomför det som behövs. Sär-
skilda resurser för ändamålet bör anvisas. Detta har
Miljöpartiet krävt år efter år, och vi har också i Mil-
jöpartiets budgetmotion avsatt medel för ändamålet.
Det är faktiskt svårt att förstå varför inte socialdemo-
kraterna har kunnat göra sammalunda. Att lågpriorite-
ra barn med speciella behov av stöd är ingen bra
politik.
Regeringen diskuterar i propositionen vilka åtgär-
der som behöver vidtas och ger i stora stycken en bra
bild av möjligheterna. Dock ser vi en slapphet i be-
skrivningen av problemet när det gäller behovet av
diagnos inför val av vilken åtgärd som den enskilda
eleven behöver. Det finns många typer och grader av
läs- och skrivsvårigheter, från relativt enkla, mindre
brister till grava specifika läs- och skrivsvårigheter.
Det måste betonas att om ett barn visar påfallande
svårigheter med läsning och skrivning så skall perso-
nal med specialistkompetens kopplas in för en under-
sökning av orsakerna till svårigheterna.
Det är viktigt att veta om orsaken är att hänföra till
elevens allmänbegåvning, sociala situation, min-
neskapacitet, fonologiska utveckling, auditiva svårig-
heter, syndefekter eller annat, innan lämpliga åtgärder
kan sättas in. För sådana bedömningar krävs fack-
kompetens utöver vad läraren normalt har. Psykolo-
gens, logopedens och speciallärarens kompetens bör
utnyttjas på ett systematiskt och ändamålsenligt sätt.
Det kräver naturligtvis att skolan har tillgång till så-
dana resurser. Ansvaret för att hålla sådana resurser
för skolorna bör läggas på kommunens centrala led-
ning, ej på den enskilda skolan. Tillgången till resur-
serna skall gälla alla skolor, kommunala såväl som
fristående.
I anslutning till problemet med barn med speciella
behov av stöd kan regeringens förslag om ansvar för
åtgärdsprogram tas upp. Regeringen gör bedömningen
att ansvaret för att åtgärdsprogram skall utarbetas för
varje elev som behöver särskilda stödåtgärder skall
tydliggöras i grundskoleförordningen. Regeringen
föreslår att ansvaret skall läggas på rektor. Det är
mycket angeläget att enskilda åtgärdsprogram upprät-
tas och att ansvaret blir tydligt. Vi tillstyrker förslaget
och föreslår att det omedelbart skrivs in i grundskole-
förordningen samt att skrivningarna i skollagen, som
skall ses över inom en snar framtid, stärks på denna
punkt.
I en skola med individualiserad undervisning, stöd
efter behov och krav på individuella åtgärdsprogram
passar inte en fixerad timplan. Regeringens förslag
med en försöksverksamhet med skolor utan timplan är
bra. En flexibel timplan ger ökade möjligheter att
anpassa studietiden i olika avsnitt efter elevens olika
förutsättningar och intresse. Förslaget med försök i
några kommuner med en timplanefri skola är ett steg i
rätt riktning, och utvärderingen kan ge värdefulla
erfarenheter inför ett genomförande i full skala. Men
reformen brådskar, och under väntetiden bör skolorna
utnyttja redan nu existerande möjligheter till flexibla
timplaner.
Regeringen aviserar en översyn av skollagarna. De
nu gällande skollagarna återspeglar inte de olika ge-
nomgripande förändringar som sker i riktning mot en
helhetssyn på svenskt skolväsende. De bär i stället
spår av en serie successiva detaljändringar och behö-
ver få en enklare och mer sammanhållen struktur. Det
är bra att de omarbetas i detta syfte. Det vore en för-
del om arbetet med utformningen sker med en parla-
mentariskt sammansatt grupp eller referensgrupp i
syfte att få en så bred politisk uppslutning kring lag-
stiftningen som möjligt.
Fru talman! Jag står självfallet bakom Miljöparti-
ets samtliga motioner i ärendet, men för tids vinnande
yrkar jag bifall till endast reservation 2 under mom. 1
och 10.

Anf. 190 INGER DAVIDSON (kd):
Fru talman! Det här är det andra läroplansförslag
som vi skall ta ställning till i dag. Det förra var en helt
ny läroplan för förskolan, medan det här förslaget är
en utveckling av den läroplan som antogs 1994. Den-
na har tagits väl emot ute i skolorna, och vi kristde-
mokrater delar uppfattningen att den grundläggande
inriktningen och strukturen skall vara kvar.
Att avsnittet om normer och värden får en mer
framträdande plats är en mycket positiv förändring.
Att det låter sig göra tror jag är en direkt följd av att
värdegrundsavsnittet fick en så tydlig utformning i
Lpo 94 och att arbetet med att omsätta värdegrunden i
praktiken lett fram till att arbetet med normer och
värden ses som betydligt mer positivt i dag än det
gjorde för några år sedan.
Därför vill jag betona att det är viktigt att den tyd-
ligheten får finnas kvar. Jag känner mig inte helt lugn
med att någon förändring inte anmälts av det avsnittet,
särskilt inte med tanke på de betydligt luddigare for-
muleringar som finns i förslaget till läroplan för för-
skolan.
Vi föds inte med en given människosyn eller en
insikt om alla människors lika värde. Människovärdet
måste upprätthållas och försvaras, och det räcker inte
att göra det i högtidstal, utan det måste göras i varda-
gen och inte minst i skolan.
I Sverige har många generationers människosyn
påverkats av den människosyn som ger alla människor
ett lika stort värde och varje människa ett unikt och
okränkbart värde. Inspirationen har hämtats främst
från den kristna etiken men också i hög grad från
västerländskt humanistiskt tänkande. Hela vårt kultur-
arv vilar på den grunden, och den är en förutsättning
för demokratin. Att den kopplingen görs på ett tydligt
sätt i läroplanerna borde vara en självklarhet.
Jag hade tänkt att be Ylva Johansson att få hennes
ord på att värdegrundsavsnittet skall få behålla de
formuleringar som finns i dag när läroplanen omarbe-
tas, men jag kanske kan få Ingegerd Wärnerssons ord
på det i stället. Jag vill gärna säga att det smäller
precis lika högt för mig.
Fru talman! Efter hand som tiden går omsätts fler
och fler av oppositionens förslag till regeringsförslag.
Det är bara att tacka och ta emot. Skrivningarna när
det gäller baskunskapernas betydelse, framför allt i
läsning, skrivning och räkning, som grund för allt
annat lärande, är bra. Likaså är det ett steg på rätt väg
när en nationell provbank skall inrättas som stöd för
lärarnas arbete. Men varför inte gå hela vägen direkt
och införa obligatoriska prov också i årskurs 5?
Risken att lärarna bara skulle utgå från de resulta-
ten vid bedömningen av hur eleverna ligger till tror
jag är minimal. Vi måste lita mer på lärarnas profes-
sionalitet i både det och andra avseenden. Men att det
skulle underlätta utvärderingen av kvaliteten vid den
enskilda skolan och framför allt underlätta för eleven
och föräldrarna att få en bild av var eventuella brister
eller kunskapsluckor finns kan knappast någon tvivla
på. Ju förr de upptäcks, desto större blir möjligheten
att åtgärda dem.
Att dokumentera utvecklingssamtalen skriftligt är
också en åtgärd som skulle underlätta uppföljningen
och utvärderingen. Att från gång till gång kunna
stämma av hur det har gått sedan sist är egentligen en
förutsättning för att komma framåt. I dag finns möj-
ligheten för en förälder att begära skriftlig informa-
tion, men ansvaret skall inte läggas där. Vi anser att
alla skall få det utan särskild uppmaning.
Betänkandet har modifierats ordentligt i förhål-
lande till propositionen på en viktig punkt, och det
gäller hur barnets speciella läs- och skrivsvårigheter
skall behandlas. Det ensidiga betonandet av att det i
första hand är en pedagogisk fråga har kompletterats
med att dessa svårigheter också kan vara fysiologiskt
betingade och därför kan kräva speciella åtgärder,
som en aldrig så väl utformad pedagogik inte är till-
räcklig för.
Stödet för elever med dyslexi eller andra läs- och
skrivsvårigheter måste anpassas till varje elevs indivi-
duella behov. Det gäller självfallet också andra mer
eller mindre dolda handikapp, som t.ex. autism och
DAMP/ADHD. Insikten är viktig, men nu måste ock-
så stödet sättas in.
Skolornas möjlighet att hjälpa elever som har be-
hov av särskilt stöd har försämrats de två senaste åren.
Det har vi hört flera talare nämna, och det är Skolver-
ket som har tagit fram statistiken över detta. Det är en
mycket oroande utveckling, som tyvärr knappast
kommer att hjälpas av de höjda statsbidrag som ut-
skottsmajoriteten hänvisar till som lösningen på det
problemet.
Vi kristdemokrater anser att det är en nödvändig
satsning att öka statsbidragen, och vi har anvisat 2
miljarder mer än regeringen fram till år 2000. Men
jag inbillar mig inte att ens det kommer att vara till-
räckligt för alla kommuner. Jag menar att det är en
förskönande bild som regeringen ägnar sig åt när
olika företrädare reser omkring och ger sken av att allt
nu står väl till med ekonomin.
Statsbudgeten är i balans, men det har skett på
kommunernas bekostnad, och det kommer att ta
mycket lång tid att reparera. En av tre kommuner,
alltså nästan 100 kommuner, kommer enligt Kom-
munförbundet att tvingas till neddragningar av verk-
samheten även under 1999.
Jag har ett exempel på en kommun som har ett
sparbeting på drygt 12 miljoner inom skolans område
nästa år. Det har upprättats ett tjänstemannaförslag
som går ut på att lägga ned två skolor direkt och yt-
terligare en på sikt, att ta bort hela musik- och kultur-
skolan, att inte, som det var tänkt, återbesätta en och
en halv skolskötersketjänst och att stänga den öppna
förskolan.
Det är alltså inga små neddragningar som det
handlar om. Det är den krassa verklighet som många
kommunpolitiker står inför. Att då lyfta fram elever
med behov av särskilt stöd i diskussionen är inte så
enkelt som det låter i det här betänkandet.
Höjningen av egenavgifterna och de ökade soci-
albidragskostnaderna som en följd av förändringarna i
socialförsäkringssystemen har lett till djupa hål i
många kommunkassor, som det kommer att ta lång tid
att fylla igen. Det är oschyst att inte ha med också den
bilden av verkligheten utan bara lyfta fram statens
finanser när vi talar om skolans utvecklingsmöjlighe-
ter. Det räcker inte med statsbidragen för att komma
till rätta med de här, utan det behövs andra mot skolan
speciellt riktade åtgärder om det skall vara möjligt att
ge eleverna det stöd som de behöver.
Jag yrkar bifall till reservation 3 under mom. 4.
Jag vill med det också önska talmannen, mina kolle-
ger i utbildningsutskottet, kammarens personal och
den tappre åhöraren på läktaren glad pingst.

Anf. 191 INGEGERD WÄRNERSSON (s):
Fru talman! Mitt anförande i dag kommer att inle-
das med ett antal bilder från förskolans och skolans
värld.
Ett av de starkaste minnen som jag bär med mig
från förskolan är en samlingsstund för sexåringar.
Barnen håller på med olika aktiviteter när en flicka tar
en klocka och går runt i lokalerna och ringer med den
lilla klockan. Det är signalen till samling, och inom
tio minuter sitter 20 barn i ring på golvet. Samma
flicka lämnar ringen och kollar om det är snyggt i
korridoren och om man städat efter sig i smårummen.
Hon kallar på några av de andra för att få hjälp, och
till sist sätter hon sig själv. Sist av alla kommer frö-
ken.
Ett halvår senare börjar samma barn i skolan. Nu
skall barnen stå på led i korridoren, och det knuffas
och bråkas, och en irriterad lärare skall styra det hela.
Sedan kommer man in i klassrummet, och då skall
man stå bakom bänken. Till slut, när läraren har vän-
tat in alla, får man sitta.
Nästa bild kommer från ett studiebesök i Amster-
dam på en högstadieskola. Jag är nu i ett klassrum
med ungdomar i 16-årsåldern. Klassrummet skulle
kunna vara i vilken svensk högstadieskola som helst.
Det är full rulle och hög musik. Då kommer läraren,
och alla ungdomarna tar varsin stol och sätter sig i en
ring. Så småningom börjar samlingen.
Den sista bilden har jag fått berättad för mig av en
fritidspedagog, förskollärare och lärare. Berättelsen
handlade om en grupp med sex- och sjuåringar, som
skulle studera temat vatten. Samlingen startade med
att alla barn fick redovisa vad de visste om vatten.
Detta fyllde flera blädderblockspapper. Sedan fick de
fråga om allt de ville veta mer. Också det blev många
papper. Slutligen fick man komma med förslag på var
man kunde söka svar på alla sina frågor. Här fanns
förslag på allt från bibliotek och IT till prästen, som
ansågs vara en mycket klok man. När slutligen temat
vatten var redovisat blev det så många blädderblocks-
papper att de inte fick plats i rummet.
Varför har jag då valt att berätta om dessa bilder
just i dag? Jo, jag tycker att de är en utmärkt beskriv-
ning på vad detta betänkande handlar om, nämligen
att förskoletraditionen skall föras över in i grundsko-
lan. Skolans uppdrag skall vara att främja elevers
lärande. Att begrepp som lek, omsorg, barns eget
skapande, nyfikenhet och lust kommer att tillföras
läroplanen ser jag som en framgång i en helhetssyn på
barns utveckling.
Sedan många år finns det i de flesta kommuner
någon form av samarbete mellan förskolan och sko-
lan. Samarbetet har skett på många olika sätt. Det har
alltså funnits ett samarbete. Däremot vill jag påstå att
det har varit brister i kunskapen om vad de olika
verksamheterna verkligen innebär. Detta blev mycket
tydligt när riksdagen fattade beslut om en flexibel
skolstart. På många håll rapporterades det in kultur-
krockar, och ibland ifrågasattes från både skolans och
förskolans håll vad det egentligen var som försiggick.
I dag har man kommit bra mycket längre i såväl kun-
skapssyn som samarbete.
Av den kartläggning som SCB redovisade 1997
framgick att en integrerad verksamhet med sex-, sju-
och åttaåringar fanns i ett fyrtiotal kommuner och att
någon form av integrering med sexåringar fanns i
ytterligare ett sextiotal kommuner. Men mycket åter-
står ännu.
Det som beskrivs i min första bild, att läraren
fullständigt nonchalerar vad barnen lärt i skolan, är
försvunnet. Den bilden ville jag visa på som ett ex-
empel på gårdagens skola. Skolan nollställer inte
längre eleverna vid sju års ålder. I stället tar man till
vara det som barnen lärt sig i förskolan.
Min sista bild från en verksamhet med ett arbets-
lag av förskollärare, fritidspedagoger och lärare är det
goda exemplet, där olika yrkeskompetenser tillsam-
mans utvecklar den bästa pedagogiken. För mig är
detta framtidens skola.
Centern och Folkpartiet vill redan i dag införa en
tioårig grundskola. I min valfolder från 1994 ville
också jag införa tioårig grundskola med förskolepe-
dagogik det första året. Min grundinställning är alltså
precis densamma som Centerns och Folkpartiets. Jag
vill alltså ha en tioårig grundskola. Men trots det som
stod i min folder får jag backa, för jag tror inte att vi
är färdiga ännu. Det var trots allt inte mer än 40
kommuner som för ett år sedan verkligen hade en
integrerad verksamhet. Troligen är det fler i dag, men
det var 40 för ett år sedan.
Risken är alltså stor att det blir en skola även
första året, om inte förskolan får ett starkare fäste
inom skolan. Detta betänkande och det föregående
stärker processen med en verksamhetsmässig integra-
tion. Förskolans och fritidshemmens pedagogik skall
alltså inte bara finnas under det första året utan i lä-
roplanen i sin helhet.
Ett annat viktigt område i propositionen gäller
elever med behov av särskilt stöd. Betydelsen av stöd
och hjälp till elever med olika svårigheter har ständigt
påtalats av samtliga partier här i riksdagen. Läser man
kommunala skolplaner kan man konstatera att även
dessa prioriterar elever med behov av särskilt stöd.
Det är alltså inget fel på vare sig den politiska eller
den professionella ambitionen. Problemet är snarare,
som flera har påpekat, bristen på resurser och kompe-
tens.
Jag har under mitt arbete med Funkis-utredningen
lärt mig oerhört mycket om alla elever. Det jag fram-
för allt har lärt mig är att vi faktiskt inte har kunskap
om hur olika vi faktiskt är. Vi har ej heller kunskap
om hur vi skall möta människor som är olika. Därför
har vi inom Funkis-utredningen föreslagit en generell
kompetensutbildning för alla förskollärare och lärare i
förförståelse om elever med funktionshinder. Vi hop-
pas att detta snart skall kunna prioriteras av Skolver-
ket, även innan Funkis-utredningen blir en proposi-
tion. Det är också min förhoppning att den framtida
lärarutbildningen skall innehålla mycket mer av såväl
förförståelse som specialpedagogik för alla lärare.
Regeringens förslag att alla elever med läs- och
skrivsvårigheter skall ha rätt till ett åtgärdsprogram är
därför synnerligen välkommet.
Steget före åtgärdsprogram är dock utvecklings-
samtal. Även när det gäller utvecklingssamtal är for-
merna fortfarande i sitt vardande. Utvecklingssamtalet
skall vara ett samtal om elevens kunskapsutveckling
och sociala utveckling, ett samtal mellan lärare, elev
och förälder, inte en envägskommunikation, som det
tyvärr fortfarande är på en del håll.
En annan brist jag kan se i skolan i dag är att alla
elever inte blir sedda. Min bild från Amsterdam är ett
enkelt exempel på hur man varje dag kan se alla ele-
ver. I den klassen fanns det 28, men alla var sedda.
Jag fick de här ungdomarnas samtal med sin lärare
översatt, och det handlade om allt från studier till hur
mycket öl man druckit under helgen. Varje dag sågs
man, öga mot öga. Att bli sedd är också det första
krav man kan ställa som elev. Det är också det första
hindret mot mobbning och innebär att en grund läggs
för utvecklingssamtal och ett eventuellt åtgärdspro-
gram.
Centern och Moderaterna har reservationer angå-
ende individuella studieplaner. Att varje elev skall ha
en individuell studieplan är ett mycket bra förslag. På
så sätt skulle man också nå målet med individualise-
ring i dess rätta bemärkelse.
Utskottet gör i dag bedömningen att vi inte just nu
är beredda att införa detta för grundskolan. Indivi-
duella studieplaner skall finnas i gymnasiet, men
tyvärr förekommer det oerhört sparsamt. I första hand
bör detta genomföras där och utvärderas. Det finns
dock inget hinder för att man lokalt inför individuella
studieplaner även på grundskolan. Där man nu på
försök tänker avskaffa timplanen ser jag det som helt
naturligt, precis som Andreas Carlgren påpekade, att
avskaffandet av en timplan leder till införandet av en
individuell studieplan.
I och med dagens beslut kan vi konstatera två tyd-
liga linjer i svensk skolpolitik. Den ena är en helhets-
syn inom förskola och skola. Den andra är en tydlig
skillnad mellan moderat och socialdemokratisk poli-
tik.
Helhetssynen finns i den gemensamma värdegrun-
den från förskola till gymnasium - värdegrunden som
är den viktiga basen för elevernas utveckling i ett
alltmer flexibelt och mångkulturellt samhälle. Hel-
hetssynen kan också mötas i de olika begreppen som
återkommer i barnets möte med förskolan och skolan,
t.ex. i begreppet utvecklingssamtal. Detta ger en
trygghet för elev, förälder och lärare.
Inger Davidson frågade om jag kunde ge mitt ord
på att värdegrunden skulle bli densamma i framtiden.
Nu är jag inte minister och kan därför inte ge mitt ord
i den bemärkelsen. Men jag kommer att värna den,
och jag kommer att göra det även i kommittén för den
nya lärarutbildningen. Det ger jag Inger Davidson
mitt ord på.
Den politiska skiljelinjen är att Moderaterna säger
nej till läroplan för förskolan, nej till förskoleklass
plus nioårig grundskola och nej till ett likvärdigt
gymnasium för alla. Alla är därför inte delaktiga i
Moderaternas framtidsbild.
2000-talet benämns ofta som kunskapssamhället.
För att alla skall ges en god livskvalitet i framtidens
samhälle måste alla beredas möjlighet till delaktighet.
Vi är olika som människor, och vi behöver olika
vägar för att nå målet. Men ingen får stängas ute, alla
måste vara med i gemenskapen. Det är därför gläd-
jande att övriga partier i många avseenden delar So-
cialdemokraternas framtidssyn på förskola och skola.
Fru talman! Jag yrkar härmed avslag på samtliga
reservationer och bifall till hemställan i betänkandet.
Till sist men inte minst vill jag också framföra mitt
tack till Ola Ström och Marie Wilén som tyvärr inte
kommer att stanna kvar i riksdagen. Jag vill också
tacka för det goda kamratskapet och de fina idéerna
som de har kommit med till utbildningsutskottet.

Anf. 192 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Jag är glad över att Ingegerd Wär-
nersson höll sitt anförande nu, eftersom jag vaknade
till ordentligt och blev rosenrasande över påståendena
att Socialdemokraterna skulle stå för en helhetssyn till
skillnad från Moderaterna. När det gäller lärande och
kunskapssyn är vi, såvitt jag vet, ganska överens.
Däremot har vi litet olika syn på hur mycket politiker
skall tvinga människor att göra och inte och hur om-
fattande det politiska inflytandet skall vara i olika
verksamheter. Det leder till olika lösningar. Men det
kanske vi inte skall ta upp nu.
Jag tycker också att det är litet patetiskt att Inge-
gerd Wärnersson står och talar om att alla måste vara
med i gemenskapen när Socialdemokraterna är an-
svariga för en gymnasieskola som bara skickar ut
ungdomar i tomma intet med otillräckliga kunskaper.
Det är en skandal det som sker just nu, när ungdomar
slås ut och inte ges förutsättningar att klara av skolan.
Jag är alldeles övertygad om att grunden för att reda
ut detta är gedigen undervisning och en uppskattning
av lärarnas insatser.
Ingegerd Wärnersson var dessbättre klok nog att
nyansera den mycket negativa bild hon gav av skolan
i inledningen av sitt anförande där hon försökte påstå
att den skola som vi har i dag innebär att barn skall
ställas på led och stå och ha tråkigt bakom bänkarna
och det ena med det femte. Det är inte så, och det
skall inte vara så. Men jag tycker att det är viktigt att
säga att man både i förskolan och i grundskolan också
måste tillämpa disciplin. Jag vill gärna säga att de
lärare som ibland möjligen har en annan ordning än
den man kan ha på dagis kanske har det därför att de
brukar ha dubbelt så stora barngrupper. Det borde
även Ingegerd Wärnersson vara medveten om.
Jag vill något kommentera det som har sagts om
utvecklingssamtal i vardande. Hur många generatio-
ner skall gå till spillo medan man funderar över att
lära sig prata bättre med föräldrarna? Varför, Inge-
gerd Wärnersson, skall det vara så hopplöst omöjligt
att kunna få skriftliga komplement och omdömen om
hur barns utveckling ser ut så att samarbetet verkligen
kan fungera?

Anf. 193 INGEGERD WÄRNERSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag tycker att det vore bra om Beatri-
ce Ask lyssnade från början till slut. Den första bilden
jag gav, den gav jag för att beskriva att det inte är så i
dag. Men det var så tidigare. Och det bör Beatrice
Ask veta om hon har besökt skolan för 15-20 år se-
dan.
När det gäller vem som är patetisk i sina anföran-
den, så vill jag nog påstå att det är moderaterna. Vi i
de andra partierna eftersträvar en trygghet från det att
barnen är små till dess att de går ut gymnasieskolan.
Moderaterna talar om kunskap och betyg, men de
talar inte om hur de vill stärka barn. Barns utveckling
börjar vid 1-2 års ålder. Vissa barn måste ha en peda-
gogisk ledning för att kunna utvecklas och komma
ikapp andra barn. Den krävs tidigt.
Vi säger att alla barn skall kunna beredas möjlig-
het att gå i förskoleklass plus nio år. Vi vill ge alla
elever möjlighet att få högskolekompetens, dvs. att de
skall kunna gå in i högskolan genom att ha betyget
Gokänd från gymnasiet.
Moderaterna talar om att alla skall kunna, men de
ger dem inte ens möjlighet att få gå i en bra förskola
eller att få gå i en 10-årig grundskola eller att kunna
gå i gymnasium tillsammans. De ger dem inte heller
pengarna. De vill sänka skatterna, och de kommer
aldrig att kunna betala den framtidens skola som de så
patetiskt talar om.

Anf. 194 BEATRICE ASK (m) replik:
Fru talman! Skämt och skämt. Ni bär ansvaret för
mycket kraftiga neddragningar av stödet till barn med
särskilda behov. Ser man däremot på Skolverkets
siffror över hur kommunerna sköter sig är undervis-
ningen i moderatledda kommuner bättre i meningen
att de har färre elever och större vuxentäthet, och i
flertalet kommuner ger man också mer stöd till barn
med särskilda behov än vad som sker i motsvarande
kommuner med socialdemokratisk ledning.
När det gäller tryggheten vill jag erinra om att det
i den reservation som vi moderater har tillsammans
med Centern framgår att vi är för individuella studie-
planer. Vi har också i vår partimotion särskilt påpekat
att vi kanske tycker att detta borde prövas just för de
allra minsta barnen, så att man från början tar hänsyn
till de olikheter som finns hos barn och utgår från den
enskilda individen och eleven. Jag tror att det vore
väldigt viktigt för att skapa en grund.
Man måste emellertid ha fokus på varför vi har
skolor. Det är inte för att det skall var mysigt, det är
inte för att barn skall äta, och det är inte för att föräld-
rarna jobbar, utan det är därför att vi vet att bra skolor
med bra lärare ger kompetens och kunskaper. Vi kan
inte ha eleverna i något slags dagis upp till 16-, 17-
eller 18-årsåldern för att sedan skicka dem till
komvux för att de skall klara av högskolan, som vi nu
håller på med. Vi måste se till att skolan klarar sin
professionella uppgift med allt det andra som hör till.
Där har Socialdemokraterna misslyckats. Jag tycker
att det skall sägas i detta sammanhang med tanke på
de angrepp som gjordes mot mig.

Anf. 195 INGEGERD WÄRNERSSON (s)
replik:
Fru talman! Det mest lysande exemplet på en bor-
gerlig politik förs ju i Nacka, där övriga partier vill
resa misstroendevotum på grund av att det är så illa
ställt.
Jag besökte Nacka kommun för ett år sedan och
fick det verkligen vidimerat. Där hade jag aldrig velat
arbeta, vare sig som lärare eller rektor, med de förhål-
landen som rådde på den skolan och med de små
resurserna. Om det var ett bra exempel på en borger-
lig politik, då vill jag verkligen freda mig från den-
samma.
När det gäller helhetssynen kan man inte bara för-
vänta sig att barn skall kunna klara sina kunskaper om
man inte ger resurser och möjligheter. I dag när vi har
en väl utbyggd förskola, när vi har en 9-årig grund-
skola, och när alla elever går in på gymnasiet, då
kostar det mera.
Min fråga till Beatrice Ask är därför: Hur tänker
hon betala och ge möjlighet till alla dessa barns och
ungdomars skolgång?

Anf. 196 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Jag bor i Nacka. Jag sitter inte med i
kommunfullmäktige där och inte heller mitt parti finns
representerat där. Men jag kan inte underlåta att gå i
försvarsställning när det gäller den kommunen. Det är
en kommun som föräldrar i väldigt stor utsträckning
väljer att flytta till. Den bild av skolan i Nacka som
Ingegerd Wärnersson gav är inte sann. Det finns en-
staka exempel på att enstaka skolor inte fungerar
också i Nacka, men helhetsbilden är en helt annan.
Sedan vill jag tacka för det som Ingegerd Wär-
nersson sade om värdegrunden. Jag är glad att man
kommer att värna om de formuleringar som finns.
Många med Ingegerd Wärnersson har nog insett att de
faktiskt har betydelse, vilket de också har fått se i
verksamheten i skolorna.
När det gäller barn med behov av särskilt stöd sä-
ger Ingegerd Wärnersson att vi har inte kunskap om
vilket stöd som behövs. Det stämmer till viss del. Det
gäller vissa grupper av barn. Men det är inte hela
sanningen. På många håll finns det en väldigt stor
kunskap. Men sanningen är att verksamheterna hotas
därför att det inte finns pengar till dem. Det är det
som är det stora problemet.
Jag besökte nyligen en skola i södra Sverige som
var specialanpassad för barn med autism. Verksamhe-
ten har byggts upp under lång tid. Det finns en mång-
årig kompetens, och barnen utvecklas väldigt väl.
Men nu är verksamheten hotad av nedläggning därför
att kommunernas neddragningar under de senaste åren
har lett till att man inte ser sig ha någon möjlighet att
fortsätta med verksamheten.
Det är detta som är det stora problemet och som vi
måste försöka att hitta en gemensam lösning på. Jag
vill fråga Ingegerd Wärnersson om hon har något
förslag till en sådan lösning.

Anf. 197 INGEGERD WÄRNERSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag instämmer i stora delar av den be-
skrivning som Inger Davidson gjorde i sitt anförande
av hur situationen ser ut i kommunerna. Det är väldigt
olika bilder. I en del kommuner är ekonomin bra
medan den i andra kommuner är mycket dålig.
När det gäller synen på elever med stora behov
tror jag alla lärare behöver ha en förförståelse för
elever med funktionshinder och för hur man möter
dem socialt. Vi har läst i utredningen att många av
dessa elever säger att de får den bokliga bildningen
under sin skolgång, men ofta när de kommer till hög-
stadiet visar det sig att de saknar social kompetens
och den sociala upplevelsen av sig själva. Det är den
som vi gärna vill värna.
För att återkomma till kommunernas ekonomi
finns det alltså inga lätta vägar att gå. Det är som jag
sade i min beskrivning. Vi har en bra utbyggd försko-
la, eleverna kommer att gå längre i skolan och vi
kommer att leva längre. Detta medför då kostnader
som blir större och större för kommunerna. Därför
måste kommunerna få skatteintäkter, men i framtiden
måste de få statliga bidrag för att kunna bibehålla en
god kvalitet i verksamheterna. Det är jag övertygad
om. Det är nog den svåraste uppgift som vi har inför
2000-talet, att kunna uppfylla alla goda mål och am-
bitioner som både staten och kommunerna kan ha.
Min fråga till Inger Davidson, som värnar dessa
verksamheter, är: Hur kan hon tänka sig att samarbeta
i en borgerlig regering där moderaterna vill dra in så
mycket pengar från kommunerna?

Anf. 198 INGER DAVIDSON (kd) replik:
Fru talman! Det som jag vill ha sagt i den här de-
batten är att jag tycker att det är så oerhört förenklat
när man både i betänkandet och framför allt i den
politiska retoriken hänvisar till det lilla tillskottet av
statsbidrag som lösningen på alla problem. Vi måste
bli litet mer ärliga i debatterna och inte bara säga att
statsfinanserna är fixade och att ekonomin är bra, när
vi samtidigt vet - och det säger ju också Ingegerd
Wärnersson - att en tredjedel av kommunerna fortfa-
rande måste göra neddragningar inför 1999. Detta är
att lura folk, och jag mår väldigt dåligt av det. Jag
säger inte att jag har någon lösning på problemet, men
jag tror att det behövs helt andra strukturförändringar.
Framför allt måste vi komma till rätta med arbetslös-
heten, eftersom det är den som kostar så mycket.
Jag har nämnt ett par exempel på åtgärder som jag
tycker har varit felaktiga och som har dragit undan
väldigt mycket pengar för kommunerna, t.ex. ege-
navgiftshöjningarna och förändringarna i socialför-
säkringssystemen. Det har i stället lett till att socialbi-
dragskostnaderna har ökat och att kommunernas kost-
nader har skjutit i höjden någonting oerhört. Det kan
vi inte åtgärda med att vi skjuter till några miljarder.
Jag tycker att det är bra och jag stöder det, och vi vill,
som sagt, lägga till ännu mera. Men det räcker inte.
Därför får vi inte hänvisa till dem när oroliga föräld-
rar och oroliga väljare frågar oss vad som skall hända
med dessa verksamheter.

Anf. 199 INGEGERD WÄRNERSSON (s)
replik:
Fru talman! Jag tror inte att Inger Davidson här i
dag har hört mig säga på det sättet. Jag har aldrig
någonsin i något anförande påstått att Perssonpengar-
na skulle rädda situationen för elever med särskilda
behov. Det finns kanske andra som har sagt så, men
jag har inte gjort det. Jag vill tvärtom understryka -
och jag gjorde det senast i veckan i en debatt i Nykö-
ping - att jag är oroad för hur vi skall klara vår fram-
tid. Det kostar att bygga ut ett kunskapssamhälle, och
det blir kommunerna som får betala. När vi lever
längre, måste kommunerna betala. I dag kallas de
pengarna för Perssonpengar. Det kan vara fel benäm-
ning, men det jag sade i mitt anförande var att jag tror
att vi även i framtiden kommer att vara beroende av
statliga medel.
Sedan får man se över allting annat. Man kanske
återigen får se över detta med egenavgifter och funde-
ra om det var ett rätt sätt att hantera saken eller inte.
Eller tog det för mycket pengar från kommunerna?
som Inger Davidson påstod.
Jag har alltså stor respekt för frågan hur vi skall
lösa ekonomin för kommunerna. Det är därför som
jag inte förstår den moderata politiken, att man skall
sänka skatterna så mycket. Det hjälper ju inte att ge
den enskilde mer pengar i handen, eftersom helheten
kommer att kosta så mycket mer.
Jag hoppas att vi fler gånger kan diskutera hur vi
skall kunna lösa skolans ekonomi i det framtida pers-
pektivet.

Anf. 200 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag fick en association när Ingegerd
Wärnersson berättade om de vackra bilderna. Jag vill
inte alls förstöra dem utan jag behåller dem gärna som
visioner. Men det dök upp en bild framför mig som
jag tänkte förmedla vidare.
Det var en vinterdag i Uppsala, tidigt på morgo-
nen. Det var litet småkallt med gryningsljus och litet
grådaskigt. Jag gick ned Trädgårdsgatan mot Drott-
ninggatan och stannade i hörnet. Från vänster trädde
det fram en kvinna med ett barn vid handen. Barnet
var påbyltat med overall, grova skor, luva och tjocka
vantar.
Efter denna kvinna kom det två barn till, lika väl
inbyltade. Jag stannade upp och tittade. Sedan kom
det två till och ytterligare två. Jag räknade hur många
det var. Det blev åtta par barn. Till sist kom det ännu
en kvinna med ett barn i en glad färgad overall, om
jag minns rätt. Sammanlagt var det 18 barn och två
vuxna på promenad tidigt i ett kallt Uppsala.
Varför var de ute så tidigt på morgonen? Varför
inväntade de inte en litet senare tidpunkt, när solen
hade kommit litet högre? Jo, det skulle inte gå. Alla
som har jobbat på en förskola vet att två vuxna inte
kan klä på 18 barn i åldern 3-5 år. Man har fullt sjå
med att försöka att få iväg 18 barn som kommer på-
klädda. De kommer vid olika tider och en del får stå
utanför och vänta. Så tågar man i väg, och just som
man skall gå är det två stycken som är kissnödiga.
Detta är inte en bild av att barn mådde dåligt, men
av att det fanns för få vuxna. Jag för över bilden på
grundskolan och frågar mig: Hur blir det för vissa av
dessa barn när de sitter i en klass tillsammans med
25-30 kamrater och kanske har läs- och skrivsvårig-
heter och klassen bara har en lärare?
Min fråga när det gäller resurserna är: Varför har
inte socialdemokraterna lyckats få fram resurser för
stöd till barn med speciella behov? Behovet på den
här punkten är så tydligt.

Anf. 201 INGEGERD WÄRNERSSON (s)
replik:
Fru talman! När det gäller det här med resurserna,
pengarna, har vi ju redan pratat om hur situationen ser
ut i de olika kommunerna. Men även staten har ju haft
brist på pengar. Det är först nu, i och med de s.k.
Perssonpengarna, som vi kan rikta pengarna på det
sätt som vi säger. I de kommuner som kan prioritera
skall pengarna användas till elever med särskilda
behov.
Nu kan de ju inte användas på det sättet i alla
kommuner. Det finns ju kommuner som varit tvungna
att säga upp folk. Då har pengarna fått gå till dem. På
andra ställen har de kanske gått till att kompetensut-
bilda. I den bästa situationen har de kunnat rikta sig
till att meranställa specialpedagoger eller annan typ
av dylik personal.
Det är det som jag tycker är problemet. Själv
kommer jag från en välmående kommun där vi har låg
arbetslöshet, goda inkomster osv. Ändå ser jag ju att
vi på olika sätt måste förstärka den kommunala eko-
nomin för att vi skall kunna nå våra mål.
Sedan kan vi gå in på det här med arbetsformer
och arbetssätt och fundera på hur vi gör. Skall vi
fortsätta att arbeta i fasta klassgrupper eller skall vi
kunna gå in i flexibla grupper för att möta de här
eleverna?
Det finns en smärtgräns. Det Gunnar Goude be-
skrev är ju den absoluta smärtgränsen om det gäller
små barn och det är en situation där vi inte kan säga
att vi har en god kvalitet. Det går inte att säga något
mot det. Men vi kan inte i dag plocka fram mer peng-
ar att stödja kommunerna mer än vad vi har gjort från
regeringens sida.

Anf. 202 GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag är både glad och ledsen över att
höra svaret. Jag är glad för att jag har fått klartecken
från Ingegerd Wärnersson när det gäller intentionen.
Det behövs mer pengar. Pengar skall fram så fort vi
kan. Jag är ledsen för att jag får budskapet att vi inte
kan.
Det har varit en oförmåga, som jag tycker, hos den
socialdemokratiska regeringen. Man har inte lyckas
med det relativt enkla att föra över medel från a-
kassorna till kommunerna för att låta folk gå tillbaka
till arbetet igen, de som fick sparken under den förra
mandatperioden. I stället får de betalt för att gå arbets-
lösa. Det där är en tröghet i systemet som jag tycker
att regeringen borde ha klarat bättre.
Jag tycker också att man inte behöver anslå med-
len direkt som en total förstärkning till kommunerna. I
just det här fallet kan man öronmärka pengar och gå
in med särskilda medel för stöd t.ex. för barn med
specifika läs- och skrivsvårigheter. Då handlar det
inte om så stora summor.
Det där är misstag som är gjorda. Jag tror inte att
en borgerlig regeringspolitik, som jag ser den i bud-
getförslagen, skulle lösa de här problemen. Men jag
tycker också att jag ser en oförmåga hos socialdemo-
kraterna att hantera det här på ett bra sätt.

Anf. 203 BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Jag skall vid ett annat tillfälle ta
kammarens tid i anspråk för att försöka reda ut det här
med den ekonomiska politiken. Jag tror inte att vi
skall göra det vid den här sena timmen.
Emellertid tyckte jag att det var litet grovt att
hänga ut just Nacka kommun, eftersom jag särskilt
har studerat förhållandena i Nacka kommun när det
gäller skolverksamheten utifrån Skolverkets egna
rapporter. Nacka kommun är en av de kommuner i
Stockholms län som har lyckats förbättra elevernas
studieresultat ganska dramatiskt under de senaste
åren. Man får alltså betydligt bättre genomsnittsresul-
tat än man har haft tidigare.
Det är också så att när man har jämfört med de s-
styrda kommunerna i länet tillhör Nacka de kommu-
ner som ligger högt när det gäller vad man satsar på
undervisning i skolorna. Socialdemokratiska kommu-
ner har i några fall högre kostnader för skolverksam-
heten, men då satsas det på administration.
Om Nacka skulle nå samma lärartäthet som exem-
pelvis det socialdemokratiskt styrda Österåker, skulle
man tvingas avskeda mängder av lärare. Eftersom jag
inte har rapporten framför mig vågar jag inte nämna
siffran så att det blir fel i protokollet, men det skulle
nog vara ganska allvarligt.
Nacka är också en av de kommuner som de senas-
te åren har ökat anslagen för stöd till elever med sär-
skilda behov. Med detta vill jag säga att det centrala
när det gäller att åstadkomma bra resultat i skolverk-
samheten är en prioritering både på statlig och lokal
nivå.
Jag tycker också att det är intressant med det här
resonemanget att Ingegerd Wärnersson nu anser att
det i framtiden krävs ökade statliga insatser för finan-
sieringen av skolan. Hon är mycket välkommen till
anhängarna av ett sådant initiativ. Den skolpeng som
vi moderater driver handlar precis om detta. Staten
behöver ta ett ansvar för finansieringen av skolan.
Men då kan man inte skicka pengar litet hur som helst
som ingen ute i klassrum och verksamhet ser röken av
eftersom kommunerna använder dem till mycket an-
nat. Det tycker jag är synd.

Anf. 204 INGEGERD WÄRNERSSON (s):
Fru talman! Om man begär misstroendevotum i en
kommun måste det vara något som inte fungerar. Det
är det som har skett i Nacka.
Sedan gick Beatrice Ask in på jämförelserna mel-
lan moderat och borgerligt styrda kommuner och
socialdemokratiskt styrda kommuner. Då har jag en
fråga tillbaka: Hur kan det komma sig att så många
moderata skolpolitiker och kommunalråd när de i dag
planerar sin budget tänker använda de s.k. Persson-
pengarna när man från centralt håll säger nej till Pers-
sonpengarna - och dessutom vill sänka skatten?
Och varför är det så att vi t.o.m. på TV kan möta
moderata företrädare som säger att de inte skulle
kunna tänka sig att rösta på sitt eget parti centralt på
grund av de här skattesänkningarna?

Anf. 205 BEATRICE ASK (m):
Fru talman! Det där avhoppade kommunalrådet
som kritiserar Moderaterna tycker jag inte att vi be-
höver diskutera här i kammaren.
Vad gäller moderata skolpolitiker och hur man be-
räknar kommunala budgetar arbetar man ju utifrån de
förutsättningar som finns. Vi befinner oss tyvärr som
ett parti i opposition. Det är klart att det är litet svårt
att göra hypotetiska bedömningar i det kommunala
verksamhetsarbetet.
Jag har själv varit kommunalpolitiker och vet att
man tvingas att arbeta med de regler och beslut som
gäller intill dess att de är ändrade. Men det är ingen
tvekan om att skolverksamheten skulle vinna betydligt
på den politik som vi moderater vill föra. Det är också
det vi för till torgs i den här valrörelsen.

Anf. 206 INGEGERD WÄRNERSSON (s):
Fru talman! Jag har full förståelse om man lägger
sina budgetramar inför det år som gäller. Men då kan
jag inte förstå varför man även långsiktigt planerar
med de här Perssonpengarna och t.o.m. lägger fast
investeringar med stöd av Perssonpengar. Jag kan
räkna upp åtskilliga kommuner med borgerligt styre i
mitt Skåne som gör på det sättet.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 2 juni.)

18 § Riksbankens Jubileumsfonds verksamhet
under år 1997

Föredrogs
Utbildningsutskottets betänkande 1997/98:UbU19
Riksbankens Jubileumsfonds verksamhet under år
1997 (redog. 1997/98:RJ1 och 1997/98:RR6)

Anf. 207 GUNNAR GOUDE (mp):
Fru talman! Riksbankens Jubileumsfond finansie-
rar forskningsprojekt och har i sina direktiv inskrivet
att företräde skall ges åt forskningsområden vilkas
behov inte är så väl tillgodosedda på annat sätt. De
här direktiven kan rätt tolkade innebära att fonden har
en unik möjlighet att vara banbrytande inom svensk
forskning.
Riksbankens Jubileumsfond kan gå före i forsk-
ningsutvecklingen och stödja sådan forskning som
ännu ej etablerats bland andra anslagsgivande myn-
digheter och stiftelser. Det här har fonden också i
flera fall utnyttjat. Den har verkligen bidragit till stöd
för sådana banbrytande insatser.
Det är naturligt att fonden också är föregångare
när det gäller förvaltning av kapital genom t.ex. inne-
hav av aktier i svenska och utländska företag. Fonden
förvaltar mycket stora belopp. Miljöpartiet vill upp-
märksamma fonden på möjligheten att i placeringarna
av fondmedel ta etiska hänsyn och stödja företag med
god etik i fråga om produktion såväl som produktslag,
marknadsföring och försäljning. Det gäller sociala
hänsyn såväl som miljömässiga hänsyn.
Vi har uppfattningen att det här ligger väl i linje
med Riksbankens Jubileusmsfonds anda. Vi är med-
vetna om att styrelsen själv väljer sin investeringspo-
licy inom de regler som givits i stadgarna, men vi vill
här från riksdagens talarstol uttala en önskan att sty-
relsen uppmärksammar möjligheten. Vi har i en mo-
tion föreslagit att Jubileumsfonden framöver i sina
årsberättelser redovisar i vilken utsträckning och på
vilket sätt man gjort etiska bedömningar i placerings-
verksamheten.
En etisk medvetenhet i kapitalhanteringen ligger
helt i linje med fondens verksamhet och kan få stor
betydelse för andra likande investerares agerande i
framtiden.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 2 under
mom. 2.

Anf. 208 MAJLÉNE WESTERLUND
PANKE (s):
Fru talman! Stiftelsen Riksbankens Jubileums-
fond, som grundades 1962, utgör en mycket viktig del
av det svenska forskningsfinansieringssystemet. Dess
totala förmögenhet uppgick vid årsskiftet 1997/98 till
nästan 5,5 miljarder kronor. Av stiftelsens totala till-
gångar vid utgången av 1997 utgjorde andelen aktier
48 %. Enligt stiftelsens stadgar skall stiftelsens medel
förvaltas i syfte att upprätthålla en långsiktig an-
slagskapacitet för de forskningsändamål som fonden
skall stödja.
Den 29 maj 1997 fastställde styrelsen en place-
ringspolicy för stiftelsen. I denna anges att styrelsen
minst en gång varje räkenskapsår skall pröva om det
finns skäl att ändra i denna policy. Fondens praxis är
att man inte köper aktier i renodlad vapenindustri
eller i tobaksbolag.
Utskottet utgår från att Jubileumsfonden gör sina
placeringar på ett etiskt godtagbart sätt. Jag kan dela
uppfattningen att kapitalplacerare i princip även borde
uppställa etiska kriterier för sin verksamhet. Men
samtidigt måste framhållas att Stiftelsen Riksbankens
Jubileumsfond är just en stiftelse och som sådan en
självständig och självägande förmögenhet. Det inne-
bär att styrelsen för fonden inte kan beakta anvisning-
ar och påpekanden som kommer utifrån utan måste
följa stiftarens intentioner såsom de har utformats i
stiftelseförordnanden. Riksdagen kan därför inte ta
några initiativ i denna fråga.
Jag yrkar därför bifall till utskottets hemställan i
betänkandet och avslag på motionerna.
Jag vill till protokollet också rikta ett varmt tack
till Ola Ström och Marie Wilén för alla stimulerande
och lärorika åsiktsutbyten som vi har haft i utskottet.
Jag vill också önska de närvarande sista entusias-
terna en varm, skön och avkopplande pingsthelg.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 2 juni.)

19 § Uppskov med behandling av ärenden

Föredrogs
Utbildningsutskottets betänkande 1997/98:UbU20
Uppskov med behandling av ärenden

Talmannen konstaterade att ingen talare var an-
mäld.
(Beslut skulle fattas den 2 juni.)

20 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Motioner
med anledning av skr. 1997/98:147 Redogörelse för
den svenska krigsmaterielexporten år 1997
1997/98:U63 av Ingrid Näslund m.fl. (kd)
1997/98:U64 av Birger Schlaug m.fl. (mp)
1997/98:U65 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

Jordbruksutskottets betänkanden
1997/98:JoU20 Miljöbalk
1997/98:JoU25 Följdlagstiftning till miljöbalken
m.m.

Konstitutionsutskottets betänkande
1997/98:KU30 Regeringsformens egendomsskydd

Utrikesutskottets betänkanden
1997/98:UU15 Demokrati och mänskliga rättigheter i
Sveriges utvecklingssamarbete
1997/98:UU17 Mänskliga rättigheter i svensk utri-
kespolitik

21 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 28 maj

1997/98:799 av Dan Ericsson (kd) till socialministern
Textade tv-sändningar från riksdagen
1997/98:800 av Dan Ericsson (kd) till miljöministern
Sopningen av gatorna
1997/98:801 av Michael Hagberg (s) till justitiemi-
nistern
Fastighetsaktiebolaget Stenvalvet
1997/98:802 av Tone Tingsgård (s) till utrikesminis-
tern
Eritrea och Etiopien
1997/98:803 av Jan Backman (m) till kulturministern
Filmstödet
1997/98:804 av Roy Ottosson (mp) till finansminis-
tern
Arbetslösheten
1997/98:805 av Rolf Gunnarsson (m) till finansminis-
tern
Premiepensionsmyndigheten

den 29 maj

1997/98:806 av Tomas Eneroth (s) till arbetsmark-
nadsministern
Företagshälsovården
1997/98:807 av Eva Goës (mp) till näringsministern
Utredning om kärnsäkerhet
1997/98:808 av Eva Goës (mp) till näringsministern
Milleniumskiftet och kärnsäkerheten
1997/98:809 av Gudrun Lindvall (mp) till jord-
bruksministern
Hönsburar
1997/98:810 av Per Lager (mp) till miljöministern
Västerhavet

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 2 juni.

22 § Kammaren åtskildes kl. 19.33.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början till ajourne-
ringen kl. 10.56,
av förste vice talmannen därefter t.o.m. 11 § anf. 89
(delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 14 § anf. 125
(delvis),
av talmannen därefter t.o.m. 15 § anf. 157 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 17 § anf. 191
(delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.