Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1997/98:113

Onsdagen den 27 maj

Kl. 9.00 - 17.58

---

19.00 - 23.02

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

----------------------------------------------------------------------

1 § Aktuell debatt: Sjukvården

Anf. 1 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Det har aldrig tidigare hänt att alla
partiledare från oppositionen har anmält sig till en
aktuell debatt. Den unika talarlistan borde bli den
första tankeställaren för statsrådet Margot Wallström i
denna debatt. Efter fyra års socialdemokratiska ansvar
för vården är läget så alarmerande att vårdkrisen vid
sidan av arbetslösheten är på väg att bli valets största
fråga. Den vikt partierna lägger vid den här debatten
är naturligtvis en spegling av den djupa oro som finns
i vårt folk över utvecklingen i vården.
Det var bara några år sedan många bedömare an-
såg att Sverige hade världens bästa sjukvård. Det hör
man sällan längre. Nu sviktar många länkar i vårdked-
jan.
En grundtanke i vår vårdpolitik var och är en bra
primärvård med husläkare, men ni avskaffade huslä-
karlagen när ni kom till makten. När man nu ringer till
en husläkarmottagning här i staden tutar det nästan
alltid upptaget. Med hjälp av telefonkö kan man få
besked från en sekreterare om att första möjliga tid-
punkt att komma är om tre veckor. Det är inte mycket
tröst för en förälder som har ett barn som har 40 gra-
ders feber.
En annan viktig princip för oss var rätt till opera-
tion i tid. Ni avskaffade vårdgarantin. Nu är opera-
tionsköerna ofta mycket långa, och de fortsätter att
växa. Jämfört med i höstas får en patient i Stockholm
med urininkontinens vänta i 29 veckor i stället för i
tre veckor. I Jämtland har väntetiden för en höftledso-
peration vuxit från 52 veckor till 60 veckor på samma
tid.
I går skulle statsrådet ge besked om den socialde-
mokratiska politiken inför landstingsförbundet. Det
kom inget besked. Det har ökat förväntningarna inför
dagens debatt.

Anf. 2 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Jag vill börja med att välkomna den
här debatten. Hälso- och sjukvården är en central del
av välfärden och därför en av de frågor som intresse-
rar och angår medborgarna allra mest. Jag hoppas att
vi skall kunna genomföra en nyanserad och intellek-
tuellt hederlig debatt. Diskussionen om äldreomsor-
gen visade hur svårt det kan vara, men vi kan väl i alla
fall lova varandra att försöka.
Vårt land har under de senaste åren genomgått den
värsta ekonomiska krisen på ett halvsekel. Sjukvården
har också drabbats, liksom alla andra samhällssekto-
rer. Det var nödvändigt att hålla kostnaderna i balans
med intäkterna. En välfärd på lånade pengar är omöj-
lig. Vi ser i dag den absurda följden av dåliga statsfi-
nanser. Räntorna på statsskulden motsvarar vad vi
totalt spenderar på sjukvården. De pengarna hade
kunnat användas bättre.
Den tuffa saneringspolitiken har alltså varit nöd-
vändig. Den har inte, vilket är viktigt att se i dag, varit
förgäves. Vi har fått ordning på statens finanser. Det
politiska manöverutrymmet ökar. Kommuner och
landsting får höjda statsbidrag. Det ger nya möjlighe-
ter, och det kan bidra till att återge framtidstro till
vårdens hårt ansträngda personal, inte minst.
För att kunna föra en seriös debatt om hälso- och
sjukvården får man bemöda sig om att måla upp hela
bilden. I den bilden ingår förstås en tillbakablick på
den ekonomiska kris jag nyss nämnt, för vi kan ju inte
låtsas som om den inte funnits. Dagens problem är
förstås också viktiga att identifiera, liksom utmaning-
arna inför framtiden. Styrkorna i svensk hälso- och
sjukvård måste ingå i bilden. Vi kan faktiskt berömma
oss av framgångar på viktiga områden.
Litet efter är väl ändå Lars Leijonborg. I går sade
Andres Käärik, som är Folkpartiets gruppledare i
Stockholms läns landsting, att vi i förhållande till dess
pris har världens bästa sjukvård. Inget annat land är i
alla fall bättre. Problemen som finns handlar om de
översta fem procenten av vården, sade Andres Käärik.
Ni skall kanske börja med att själva komma överens
om bilden.
Medellivslängden är sedan länge bland de allra
högsta i världen, och den har ökat ytterligare. En av
orsakerna är nya, effektivare operationsmetoder.
Nästan alla barn som väger ett till ett och ett halvt kilo
vid födseln klarar sig i dag. 1973 dog hälften. Can-
cerdödligheten har sjunkit. Gamla operationsmetoder
har ersatts med titthålskirurgi, vilket ger kortare tid på
sjukhus och snabbare tillfrisknande. Ofta varar sjuk-
husvistelsen bara över dagen. Vi är tvåa i världen på
att utnyttja dagkirurgi.
Det utförs fler operationer och behandlingar i dag
än bara för några år sedan, trots den ekonomiska
åtstramningen. Vi har fler läkare och sjuksköterskor i
Sverige än någonsin tidigare. Patienterna är också i
stor utsträckning nöjda med vården. Enligt en färsk
undersökning ger svenska patienter medicinsk be-
handling, bemötande och information betyget 4 på en
femgradig skala.
Forskartätheten är hög. Vi har största andelen dis-
puterade läkare i världen. Den skattefinansierade
sjukvården är relativt billig och har mycket hög pro-
duktivitet.
Hur ser då problemen och utmaningarna ut? För
det första handlar det om att klara personalförsörj-
ningen på sikt. De som arbetar i vården vittnar ofta
om att vårdyrket, trots att de känner sig pressade, är
fantastiskt. Nu gäller det att göra arbete i vård och
omsorg lockande för nästa generation unga kvinnor
och män. Denna fråga arbetar regeringen aktivt med.
Det finns mycket att göra när det gäller arbetsorgani-
sation och utvecklingsmöjligheter i yrket. Hierarkier-
na måste rivas och revirtänkandet upplösas. Det är jag
övertygad om.
För det andra handlar det om den medicinska ut-
vecklingen. Det är i och för sig glädjande att alltfler
sjukdomar kan behandlas, men när priset mångdubb-
las får vi problem. Prioriteringsdiskussioner kommer
att bli vanligare, föreställer jag mig. Avgränsningar
mellan nödvändig sjukvård och sådant som kanske är
önskvärt men knappast något som samhället skall
bekosta måste diskuteras.
För det tredje handlar det om vården av de äldre.
Läkarförsörjningen i äldreomsorgen och forskning
och kompetensutveckling i äldresjukvården är två
viktiga saker att garantera och få att fungera. Samver-
kan mellan kommuner och landsting är en annan.
Genom ökade statsbidrag och i den aktuella äldrepro-
positionen har regeringen uppmärksammat och tagit
itu med dessa problem.
För det fjärde handlar det om de alltför långa
väntetiderna i vården. Alla som råkar ut för olyckor
och svåra sjukdomar tas omedelbart om hand, men
det är förstås till ringa tröst för dem som får vänta
alltför länge på planerade operationer eller annan
behandling. Långa väntetider orsakar lidande och
onödiga kostnader.
Det skall inte råda något tvivel om att väntetiderna
skall minskas. Det är en huvudpunkt i den socialde-
mokratiska sjukvårdspolitiken. Regeringen har därför
låtit de ökade statsbidragen till landstingen åtföljas av
en tydlig beställning, nämligen att väntetiderna skall
minska. Samtliga landsting vidtar åtgärder för att
minska väntetiderna. Landstingsförbundet bedriver
framgångsrikt projektet Genombrott, som på många
platser nu effektivt förbättrar vårdkedjan och kortar
köerna.
Det är ett rimligt mål att all vård och behandling
skall ges inom högst tre månader i varje landsting, så
som har föreslagits av en enig hälso- och sjukvårdsut-
redning. Men ingen seriös sjukvårdspolitiker kan
garantera att det kan ske i hela landet från kommande
årsskifte - inte Lars Leijonborg och inte Henrik
Hammar. Det är fler som har uttalat att vi inte kan
garantera att det blir verklighet i hela landet fr.o.m.
årsskiftet.
Det är inte okomplicerat att genomföra. En sådan
generell behandlingsgaranti innebär ett utökat åtagan-
de. Det får inte medföra att vården av äldre, döende
och kroniskt sjuka trängs undan. Det har vi beslutat
om i det beslut om prioriteringar i hälso- och sjukvår-
den som en enig riksdag nyligen fattat. Socialdemo-
kraterna är beredda att parallellt med att stärka patien-
tens ställning och säkra vårdens kvalitet snarast klar-
göra förutsättningarna för en generell behandlingsga-
ranti.
Utöver åtgärderna för att minska väntetiderna åtar
sig de socialdemokratiskt styrda landstingen att införa
fritt vårdval i hela landet. Det är ett tydligt besked.
Detta är inte bara ett tjusigt begrepp, utan det är att
ange en metod för hur vi skall ta oss an det här: Mer
resurser och fritt vårdval i hela landet.
Det betyder att i de fall där väntetiderna beräknas
överstiga tre månader skall patienten ha rätt att vända
sig till vårdgivare i annat landsting eller till en privat
vårdgivare med vårdavtal med något landsting. På så
vis får alla samma tillgång till vården, och de samlade
sjukvårdsresurserna kan användas bättre. Samtidigt
får patienterna ökade möjligheter. Landstingen kom-
mer nu så fort det över huvud taget är möjligt att fatta
beslut om det fria vårdvalet. Senast vid årsskiftet bör
det här vara avklarat i hela landet.
Det borde finnas grund för en politisk samsyn vid
analysen av sjukvårdsbehoven i framtiden och nöd-
vändigheten av resurstillskott till vården. Jag tror
också att det handlar mycket om att återställa förtro-
endet hos dem som skall göra jobbet ute i vården. De
skall känna att de kan lita på politikerna, att vi visar
en realistisk politik.
Som jag nu ser det är det bara Moderaterna som
avviker fullständigt. Jag hoppas att den här debatten
kan ge besked. Hur skall sjukvården kunna prestera
mer med mindre resurser som ni föreslår? Hur?

Anf. 3 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Jag skulle vilja återföra denna debatt
till verkligheten. Jag har mycket nära kontakt med
Folkpartiets landstingspolitiker med Andres Käärik i
spetsen, så jag tror att det är svårt att hitta någon
skillnad mellan oss.
Nyckelorden i det Andres Käärik sade i går var ju
"i förhållande till sitt pris". Nu betalar ju Sverige
lägre andel av sin BNP till sjukvård än nästan alla
andra jämförbara länder. Och vår BNP är den lägsta i
EU förutom Portugal, Spanien och Grekland. Vad
Andres Käärik säger är att de som är kvar i vården
efter att 80 000 har sagts upp sedan 1994 gör ett fan-
tastiskt arbete och att de är mycket bra i förhållande
till sina förutsättningar. Men det förändrar inte det
faktum att svensk vård har försämrats de senaste åren
och att den har mycket stora problem.
Jag tror att alla vi som deltar i den här debatten får
många brev och nödrop om situationen. Det var en
man som skrev till mig för ett par veckor sedan, och
han skickade med det brev han just hade fått från
ögonkliniken i den närbelägna staden. Brevet började
med orden: Du är uppsatt på vår väntelista för under-
sökning och eventuell operation. Väntetiden är för
närvarande ca 24 månader.
Hur känns det när man har starr, när man känner
att ens syn försämras och att man får allt svårare att
klara sig, att få beskedet: Jo, vi kan ta emot dig - om
två år.
Jag läste en debattartikel av ett socialdemokratiskt
landstingsråd där han kritiserade oss för att vi i en
annons hade skrivit att personer som får vänta på
starroperation kan bli nästan blinda. Så allvarligt är
det inte, sade han. Visst har vi långa vårdköer, men
blind blir man inte. Är det ett rättvisande uttryck för
socialdemokratiska ambitioner i välfärdspolitiken att
man under två års tid skall få sämre och sämre syn
utan att få behandling?
Varför har det blivit på det här sättet? Jag tror att
det förvisso handlar om resurser. Det är ett annat
sådant här verklighetspåpekande som jag måste göra
på grund av Margot Wallströms inlägg. Ni tillför inte
ökade resurser. Ni lägger tillbaka en del av det ni
tagit. Detta är enormt viktigt. Man har stora problem,
och man säger att de skall lösas. Vi skall tillföra extra
resurser. Men då är ju inte det någon lösning om det
inte är extra resurser. Då kan man inte tro att de
pengarna hjälper.
Margot Wallström sade: Vi har haft en mycket
klar beställning när vi har skickat med de här pengar-
na. Köerna skall kortas. Precis de orden använde
statsrådet i en debatt med Bo Könberg här i kamma-
ren för ett år sedan. Då gav hon beskedet: Vi ger mer
pengar och vi har en klar beställning. Köerna skall
kortas. Men massor av köer är ju längre nu än de var
då!
Ett fel som ni har gjort är att ni har avskaffat vård-
garantin. Jag såg att statsrådet på TV i går fick frågan
om inte det förslag som ni antydde då kan leda till att
mindre ambitiösa landsting minskar sina insatser och
tänker att patienterna väl får åka någon annanstans.
Nej, sade Margot Wallström, jag tror att det här sys-
temet utgör en sådan press på landstinget att de tar itu
med detta.
Men det var just det som var en av poängerna med
vårdgarantin. Jag kan ställa den enkla frågan till Mar-
got Wallström: Ångrar statsrådet i dag att ni avskaffa-
de vårdgarantin?
Vår politik är att patienten skall vara i centrum -
inte i väntrum. Poängen med vårdgarantin var att den
gav patienterna en maktmöjlighet: Jag är inte bara ett
nummer i kön, ett vårdfall. Om jag inte får det jag har
rätt till efter att ha betalat skatt i hela mitt liv, kan jag
ställa krav på landstinget. Men den rätten togs bort.
Ett annat mycket allvarligt fel ni har gjort är att ni
har avbrutit det försök som vi startade med nära sam-
verkan mellan försäkringskassan och vårdgivarna. Det
skulle kunna tillföra de resurser som behövs för att
beta av vårdgivarna.
Ytterligare ett mycket allvarligt fel är att ni har
behandlat de privata vårdgivarna illa. En sak som
Margot Wallström sade i går var att får man inte vård
i tid skall man kunna gå till en privat vårdgivare med
vårdavtal. Men det är det som är ett stort problem.
Era landstingspolitiker har ju slutit vårdavtal med
färre och färre privata vårdgivare. Det visar en utred-
ning som heter Samverkansdelegationen. Den har nu
remissbehandlats, och i remissvaren kan man se vad
socialdemokratiska landstingspolitiker egentligen
tycker om privata vårdgivare.
Alla förslag om rättvisare behandling för privata
vårdgivare avstyrks av de socialdemokratiska lands-
tingspolitikerna. Problemet är att det ju är de som
skall genomföra det som Margot Wallström nu lovar.
Ibland när jag lyssnar på Margot Wallström känner
jag att: jo, jag tror nog på henne. Men problemet är att
det bland hennes partivänner i landstingen finns
många traditionalister och betonghäckar. Det är de
som gör att vi inte kan lita på Margot Wallströms
vårdbesked.
(Applåder)

Anf. 4 CARL BILDT (m):
Fru talman! I dag står så åter samtliga partiledare
och diskuterar ett problem som upprör och bekymrar
många människor - alla partiledare utom en. Förra
gången som samma sak inträffade ledde det inom
loppet av bara några dagar till en spektakulär helom-
vändning från regeringens sida. Det som var alldeles
fel en onsdag blev alldeles rätt en påföljande tisdag.
Inför denna debatt har det funnits litet tecken på
samma sak, att socialdemokraterna skulle svänga,
anpassa sig, göra ett nytt maskeradnummer. Mindre
än fyra månader före valet ser man ju tydliga tecken
på att ministären Persson har upphört att regera och i
stället börjat att retirera. Det är tydligen så valet skall
klaras.
Det vi hörde från Margot Wallström i Karlstad i
går - eller läste i texten, för att vara alldeles sannings-
enlig - och det som vi har hört i dag är ju mer ett
maskeradnummer. Det är mer rök än reträtt än så
länge. Det är en vårdgaranti utan garanti - vad det nu
skall vara för någonting.
Alla vi - och jag vill inte alls påstå att det bara är
jag - som rest och mött människor ute i verkligheten
utanför detta hus under det senaste året har mött för-
tvivlan hos dem som sett vårdköerna växa under dessa
år.
Lilla Andreas har ljumskbråck. Hans pappa stod
på ett av mina möten och sade att han hade fått be-
skedet att hans lille son skulle få vänta två år på en
operation. Det enda råd han hade fått var att han
måste vara i närheten av sjukhus med sin son hela
denna tid därför att det kunde inträffa någonting som
man snabbt behövde göra något åt. Han hade fått
beskedet att det kunde göras på det privata Sophia-
hemmet, men då fick han betala själv. Han sade: Jag
har betalt skatt i alla år - mycket skatt. Varför kan jag
inte då få den vård som min son behöver nu?
Visst hade han rätt. Nu hoppas jag att Andreas får
vård. Men han får vård genom den uppmärksamhet
som han fick, och inte därför att han var en medbor-
gare bland andra som hade rätt till detta.
Under dessa socialdemokratiska år har vårdköerna
i praktiskt taget hela landet ökat, och ökat kraftigt.
Det är verkligheten. Att de ökat är en logisk följd av
den politik som förts. När vårdgarantin och valfrihe-
ten avskaffades och allt lades i landstingsplanerarnas
händer var det uppenbart att detta skulle inträffa.
Jag påstår inte att Margot Wallström vill ha köer.
Men jag påstår alldeles bestämt att hennes och Soci-
aldemokraternas politik ger köer.
I slutet av 80-talet och början av 90-talet var det vi
moderater som i debatt efter debatt pekade på vård-
köerna och krävde vårdgarantin. Inte förrän strax före
valet 1991 - märk parallellen - tvingades Socialde-
mokraterna till halvreträtt. Men det krävdes en bor-
gerlig regering för att införa vårdgarantin och för att
kapa de plågsamma köerna.
Vårdgarantin är inte främst en fråga om pengar.
Köer sparar inte pengar, varken för individer, lands-
ting eller för samhället i stort. Det är en farlig myt att
tro att man sparar pengar genom att låta människor stå
i vårdköer. Vårdgarantin är allra främst en fråga om
valfrihet. Den som vill ha vård och behöver den skall
fritt kunna vända sig dit där vården faktiskt står att få.
En person skall kunna veta att den skatt som han eller
hon har betalt sörjer för att han eller hon också får
den vård som behövs.
Detta - valfrihet - är Socialdemokraterna emot.
Det är deras motstånd mot valfriheten som leder till
deras accepterande av köer. Det är deras ovilja att
acceptera verklig valfrihet också för läkare och sjuk-
sköterskor som vill ge vård i andra former som gör att
de alltid på ett eller annat sätt hamnar i system som
ger långa köer. De vill slå vakt om landstingens mo-
nopol så långt det över huvud taget går, men alla vet
att monopol alltid leder till köer och att det riskerar
att bli både sämre och dyrare.
De borgerliga partierna är eniga om att återinföra
vårdgarantin och ta bort köerna. Vi är eniga om att
göra det så fort som det bara är möjligt. Det kan leda
till kostnader, och gör det säkert i ett övergångsskede.
Men jag tror att de är långt mer begränsade än de
skrämselsiffror vi ser i debatten. Förra gången var vi
beredda att betala det. Det kommer vi självfallet att
göra nu också. I förlängningen är ett system utan köer
både billigare och bättre. Det är enkelt att konstatera
att under den förra mandatperioden hade vi lägre skatt
och kortare köer. Denna mandatperiod har vi fått
högre skatt och längre köer.
Det som behövs nu är inte ett maskeradnummer. I
går sade Margot Wallström att socialdemokratiska
landsting skall ordna detta genom att göra som social-
demokratiska landsting nu gör. Hon nämnde Stock-
holms läns landsting som ett konkret exempel. Men
då tror jag inte att Margot Wallström riktigt vet hur
situationen ser ut i landets största och rikaste region.
Det var här i det socialdemokratiskt styrda Stockholm
som lilla Andreas inte fick vård. Det är här i Stock-
holm som man säger att man har gjort det som Margot
Wallström vill göra i hela landet. Det var här i Stock-
holm som Andreas inte fick vård. Det kan aldrig vara
mönster och modell för en rimlig politik.
(Applåder)

Anf. 5 OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Det är bra att den här debatten äger
rum i dag, inte bara därför att det är val snart utan
därför att det här är en fråga som angår många männi-
skor. Alla kräver av oss att vi skall sköta vår del av
ansvaret för detta.
Det vi som individer inte klarar av på egen hand
vill vi ha hjälp med. Sjukvård är ett typexempel på
detta. I ett anständigt och civiliserat samhälle, ett
välfärdssamhälle, är detta självklart - det borde i alla
fall vara det.
De enskilda människornas behov, olika som de är,
måste avgöra insatserna. Därför måste sjukvården
utgå från patienten, individen. Den måste vara gemen-
samt finansierad för att vara rättvis. Men det innebär
också, Margot Wallström, att man inte får bygga
barriärer mot de resurser av annat slag som också kan
användas. Det viktiga är hur vi gemensamt och soli-
dariskt finansierar det med mycket låga kostnader för
den enskilde. I annat fall klarar vi inte rättvisan.
Därför har det varit självklart för Centerpartiet att
medverka till nya resurser till vården i takt med att
ekonomin har sanerats. Jag har självfallet respekt för
de argumenten. Det är inte att delta i en auktion att
föreslå ökade resurser till vården som en del cyniker
har sagt. Det är att prioritera och tydliggöra att sjuk-
vården och äldreomsorgen är ett prioriterat område.
Det är att försöka leva upp till rättmätiga medborgar-
krav efter förmåga.
Jag tycker inte att de som har lägre ambitionsnivå-
er skall komma undan så lätt i den här debatten. Det
handlar om att dra ned på någonting för att öka här,
t.ex. försvaret eller andra områden, om det är knappt
med resurser - och det är det.
För att minska behoven har vi som individer an-
svar för vår livsstil. Det är också viktigt. Vi får inte
falla till föga för de strömningar som finns i samhället
när det gäller t.ex. missbruk och ett övermått av alko-
holkonsumtion. Det är därför vi har varit motståndare
till att sänka skatter som har en hälsobefrämjande
verkan. Vi tror inte att det är så enkelt och att man
bara skall ge efter för smugglingstendenser och annat.
Det handlar om ett mycket bredare perspektiv. Det
handlar om information och krav på den enskilde att
skärpa sig. Det är så man skapar minskade behov och
förebygger behoven i sjukvården. Det är ett gemen-
samt ansvar för individen och politikerna. Det är
självfallet en viktig samhällsuppgift att arbeta före-
byggande i kampen mot alkoholen och drogerna.
Som individer har vi också en skyldighet att ställa
upp på rehabilitering, att komma tillbaka och att själ-
va vilja ta vår del av det ansvaret. Negativa sociala
förhållanden, t.ex. arbetslöshet, dåliga arbetsplatser
och stress, måste motverkas i det här arbetet.
Sedan vet vi alla att en allt äldre befolkning kräver
mer än annars. Alltså måste vården och sjukvården
prioriteras framför andra områden. Resurskraven ökar
helt enkelt, och annat måste stå tillbaka. Våra nyckel-
ord är närhet, att kunna få tillgång till vård, att kunna
vara nära sina anhöriga och sina vänner, att känna
trygghet också i den svåra situation då man drabbas
av sjukdom. Det vet vi alla som har nära anhöriga och
vänner som vi har följt till sjukhuset genom åren. En
del har kommit tillbaka, andra har inte gjort det.
Det är oerhört viktigt att vi ställer upp i den lilla
gemenskapen när människor blir sjuka. Där har alla
ett ansvar. Det kan inte bara samhället lösa. Och till
sist, som sagt, rättvisan, som jag har berört tidigare.
Låt mig säga att som politiker har vi ett huvud-
ansvar för resurserna och deras användning och för-
delning, för organisationen och för personalen. Låt
mig sluta där.
Vår sjukvårdspersonal, vår vårdpersonal i det här
landet, är för liten i förhållande till de växande beho-
ven. Vi skall erkänna det. Vi skall också erkänna att
det handlar om att ge dem utvecklingsmöjligheter. I
går kom en vän hem och ville ha en utskrift för att
söka jobb i Norge.
Det är klart att vi måste se till att prioritera också
detta att den personal vi har känner att den har vårt
stöd. I annat fall riskerar vi att våra åtgärder blir
verkningslösa.

Anf. 6 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Jag tror att jag vill ta fasta på det
Margot Wallström sade om intellektuell hederlighet i
debatten. Jag tycker också att det skulle vara välgö-
rande.
Samtliga som nu har pratat har talat om att det
skall bli bra. Det skall vara vårdfrihet, man skall kun-
na välja fritt. Det skall vara vård utan köer. Det är
naturligtvis väldigt bra om det kunde vara så. Jag tror
inte att det är någon som tror att köerna förbättrar
vården. Det skall också vara mer pengar, det skall
vara resurstillskott.
Men det är faktiskt så att samtliga partier som har
debatterat och som kommer att debattera, samtliga
borgerliga partier och den socialdemokratiska rege-
ringen, har i den här kammaren fattat ett beslut om en
lag som tvingar kommuner och landsting att ha bud-
getbalans år 2000.
Den här lagen omöjliggör att de pengar som man
nu talar om, i termer av extra resurser eller Persson-
pengar eller vad man nu vill kalla det för, kommer
inte att kunna gå till just vården. Landstingssektorn
har finansiella underskott, vilket betyder att det fattas
pengar. Man skall göra pensionsavsättningar och man
har andra budgethål att stoppa i. Dit går naturligtvis
pengarna för de landstingspolitiker som anser att det
är nödvändigt att uppfylla lagen om budgetbalans,
precis som det ser ut i kommunerna.
Det går inte att öronmärka pengar till vården och
omsorgen med mindre att man upphäver lagen om
budgetbalans. Jag hoppas att både Margot Wallström
och de borgerliga partiledarna känner till att det är på
det sättet.
Därför vill jag fråga er alla nu: Är ni beredda att
upphäva lagen om budgetbalans för att tillgodose det
mycket berättigade kravet på extraresurser till vår-
den? På något annat sätt är det inte möjligt.
Jag tycker att en intellektuell hederlighet i politi-
ken kräver att detta sägs klart ut, och det krävs att ni
samtliga partier och partiledare tar ställning. Det går
inte att ge dubbla budskap, att stå här och tala glättat
om mer pengar till vården när ni samtidigt vet att man
ute i landsting och kommuner är förhindrad att föra de
pengarna just dit där de bäst behövs.
Det är hyckleri att komma med tal om vårdgaran-
tier och garantera fri vård i olika landsting när ni vet
att detta inte är möjligt så länge som kommuner och
landsting är bundna till händer och fötter och framför
allt till plånböckerna vad gäller kravet på budgetba-
lans.
Det är falskt, och det är osant, och det är intellek-
tuellt ohederligt att föra en debatt på det viset. Jag vill
väldigt gärna ha en hederlighet, en intellektuell he-
derlig debatt i den här mycket viktiga frågan. Därför
avkräver jag er samtliga svar: Kommer ni att upphäva
kravet på budgetbalans i kommuner och landsting?
Annars får ni faktiskt vara så hederliga att ni talar om
att det ni säger här i dag inte kommer att bli verklig-
het - möjligen på några ställen, men det är i så fall ett
fåtal.
Det är riktigt att vi alla berörs av den här frågan.
Jag tror att vi alla får brev från förtvivlade människor,
från sjuka som har hamnat i kö, från anhöriga som ser
hur nära och kära går under, från människor som inte
får den vård de behöver och från personal som far
illa.
Jag läste i en Göteborgstidning i går, tror jag att
det var, om en företagsläkare som uttalade sig så här:
En hel generation är förlorad i sjukvården. De
brann för vården och nu är de utbrända. Resten jobbar
på och är trötta på alla besparingar och omorganisa-
tioner. Personalen kommer inte bara hit för kroppsliga
besvär och förslitningsskador utan för själslig smärta.
Nedskärningspolitik och förändringar har kanske varit
nödvändiga. Men har vi någonsin tittat på vad som är
humant och rimligt?
Det frågar sig denna kvinna inom företagshälso-
vården. De fackliga representanterna talar om precis
samma sak.
Jag tror att vi skulle kunna vara överens om att sä-
ga att den bästa garantin för att vi skall få en männi-
skovärdig vård är att vi också har en personal som är
nöjd och kan göra det jobb som de brinner för att
göra.
Det måste innebära ökade löner. Det kan inte vara
den orimligheten att man i Sverige som sjuksköterska
tjänar 16 000 kr i månaden, medan man i Norge tjänar
20 500 kr. Vi ser vilka effekter det får. Det krävs att
den personal som finns har möjlighet att arbeta i en
takt som är rimlig där man också kan leva upp till sina
egna ofta mycket höga ambitioner. Det krävs att vi
minskar stressen. Det krävs att vi lägger om organisa-
tioner och scheman. Det krävs att vi inför en kortare
arbetstid.
Allt det här kommer naturligtvis att kosta pengar.
Allt det här kommer naturligtvis att kräva att den
andel av ekonomin som skall gå till den gemensamma
sektorn som vi alla värnar måste få öka - nu och på
sikt. Därför måste vi ta bort balanskravet. Därför
måste vi se på den gemensamma sektorn som en till-
växtsektor. Därför måste vi också se att vi nu och i
framtiden, under kommande år måste tillföra mer
pengar. Vi gör det i Vänsterpartiet - 5 miljarder.
Kalla det gärna Schymanpengar.

Anf. 7 MARIANNE SAMUELSSON (mp):
Fru talman! Jag tänkte knyta an till varför denna
debatt uppstår, varför krisen finns i vården och hur
det ser ut i dag.
Det finns en bakgrund där jag tycker att Folkpar-
tiet har ett stort ansvar för vad som har hänt. Det är
1990 års skattereform, som Folkpartiet tillsammans
med Socialdemokraterna drev igenom. Man talade då
om att dynamiska effekter skulle göra att statskassan
fick mer pengar. Men de dynamiska effekterna upp-
stod aldrig. Vi fick ett kraftfullt underskott, vilket
sedan naturligtvis innebar att det fanns en skuld som
på något sätt skulle klaras av. Därav kraftfulla ned-
dragningar inom vård och omsorg.
50 000 vårdplatser har försvunnit under 90-talet.
Därtill kommer de 30 000 som försvann i samband
med ädelreformen.
Jag har också sett på vad som har hänt vad gäller
personalen inom offentlig sektor sedan socialdemo-
kraterna tog över regeringsmakten 1994 och fått be-
skedet att 106 000 personer har försvunnit från of-
fentlig sektor sedan 1994. Det är klart att väldigt
många av dem har försvunnit just från vården. Detta
får naturligtvis konsekvenser för hur mycket man
klarar av och orkar med. Jag tycker att det är viktigt
att ha den bilden framför sig när man diskuterar var-
för det blivit som det blivit.
Det skulle också vara intressant att i den här de-
batten få reda på vad vårdgarantin skall innebära den
här gången. Förra gången gällde den för tio diagnoser.
För övriga sjukdomar gällde den inte. Det är oerhört
svårt att ställa sjukdomar mot varandra och säga att
den ena sjukdomen är värd en vårdgaranti medan den
andra inte är det.
Jag skulle önska att vi i den här debatten kunde få
en klarhet på denna punkt. Det låter väldigt fint att vi
skall ha en vårdgaranti och att alla skall ha möjlighet
att få den vård som de behöver. Det borde vara själv-
klart, men då måste man också långsiktigt planera för
det. Inte bara jag tycker att Socialdemokraterna,
Folkpartiet och Moderaterna har ett stort ansvar för
den ryckighet som förekommit under senare år och
som har förorsakat dagens situation.
Det är väldigt gulligt att höra Carl Bildt med em-
pati tala om lille Andreas, men det är kanske inte lika
roligt för lille Andreas att få reda på konsekvenserna
av de kraftiga skattesänkningar som moderaterna vill
genomföra och vilka möjligheter han därefter har att
få den vård han behöver.
I den vårdgaranti som vi har haft har man inte
brytt sig om alla sjukdomar. En grupp som ständigt
har fått köa är kvinnor och barn. Kvinnor och barn har
inte varit prioriterade grupper att satsa på. Någonting
som saknas och som borde komma till stånd är en
ordentlig statistik över alla dem som står i vårdköer.
Köerna för operationer inom kvinnosjukvården är
i socialministerns hemlandsting Värmland åtminstone
ett år långa. Även för enkla operationer på barn, t.ex.
bråckoperationer, finns det mycket långa köer. Vi
måste fundera över om kvinnor och barn alltid skall
vara närmast osynliga och vara de som kommer sist.
Nog är det så att kvinnor och barn är sorgligt lågpri-
oriterade inom vården.
Med hjälp av en nationell vårdköstatistik som vi-
sar ålder och kön på dem som köar skulle vi kunna
beskriva behoven och kanske planera betydligt bättre
för framtiden. För den som i dag inte får den vård som
vi borde ha rätt till i vårt samhälle hjälper det natur-
ligtvis inte att få en statistik som visar att flera är i
samma belägenhet. Vi måste också se till att ha en
vård som fungerar, så att människor får möjligheter
till vård.
Jag har läst socialministerns gårdagstal, och jag
saknade i det två viktiga inslag. Det ena som saknades
var den förebyggande vården.
Jag tror att den förebyggande vården är oerhört
viktig för att vi över huvud taget skall klara att till-
handahålla vård åt alla. Den förebyggande vården är
det bästa sättet att spara och leder till mindre behov
av vård. Sjukdomar kan förebyggas inte minst genom
minskning av stress osv.
Det andra som saknades gällde friheten att välja
alternativ vård. Det är märkligt att man t.ex. inte kan
få uppsöka en naprapat, om man har en dålig rygg,
utan i stället skall ställa sig i en vårdkö och få värk-
tabletter, trots att man blir betydligt bättre om man
kan få gå till naprapaten. Den alternativa vården
måste naturligtvis få komma in.
Jag skulle vilja höra vilken syn socialministerna
har på dessa två frågor.
(Applåder)

Anf. 8 ALF SVENSSON (kd):
Fru talman! Vi kan väl allihop vara överens om att
det självklart vore klokare att betala för en operation
som kostar mindre än vad väntetiden för operationen
kostar för försäkringskassan. I dag betalar försäk-
ringskassan vida mer pengar till en patient än vad
operationen sedan kostar. Är inte detta ett systemfel,
vet inte jag när det ordet skall användas.
Jag har läst en artikel av Klas Eklund som handlar
om köandet. Där står det:
Miljarder går förlorade i köerna. Köer tyder på att
ekonomin inte fungerar effektivt. Ju längre köer, desto
större ineffektivitet. Köandet är ett nationalekono-
miskt slöseri som inte gör någon glad.
Om någon vill ställa sig upp och protestera mot
detta, så gör det! Det är klart att vi måste komma åt
detta. Kostnaderna för köerna skall vi använda för
operationer.
Det är ändå så, Margot Wallström, att statsråd på
sista tiden har rest runt som något slags gårdfarihand-
lare och strött ut valgodis än här och än där, på det
ena området efter det andra. Men på det här området
knyter ni till säcken.
Om det var något som man kunde vara bergfast
övertygad om när man gick till den här lokalen i mor-
se, var det att också Margot Wallström skulle dra
följande mantra: "Vi övertog en ekonomi, och när vi
väl får balans ..." Eller som det här också har sagts: "I
takt med att ekonomin saneras ..."
Detta argument duger inte här. För det första har
ni regerat i fyra år. Tänk om ni i valrörelsen 1994
hade sagt: Vi kommer inte att kunna förbättra vården,
utan vi skall i stället ta bort garantin, och vi kan ing-
enting göra under fyra år! Då hade ni inte kunnat ta
bort garantin, för då hade ni aldrig fått regeringsmak-
ten.
Det går inte att använda det här argumentet, efter-
som de människor som vi talar om här i dag skall
prioriteras framför allt annat. Ser vi inte till att männi-
skor slipper stå i operationsköer i åratal, vad kan vi då
satsa på i stället som ter sig rimligt? Det är ju inte
bilar som står och väntar på att bli besiktigade. Det är
ju inte heller människor som väntar på en materiell
fördel.
Vi har alla - annars lever vi inte i verkligheten -
mött dem som våndas inför en operation. Vi är ofta
sådana att vi fruktar det värsta inför en operation. Det
är människor i den situationen som vi talar om.
Jag skulle precis som andra här kunna räkna upp
fall på fall som gjort mig svarslös. Man berättar att
det i mitt hemlandsting, där Landstingsförbundets
ordförande sitter, är 1 800 personer som köat mer än
tre månader. För en starroperation behöver man vänta
16 månader.
Jag förstår ärligt talat inte riktigt logiken i de re-
sonemang som här förs från en del håll, där man sä-
ger: "när vi fått ekonomin i balans", "när vi kommit
till rätta med ekonomin" osv. Jag menar att man där-
med har sagt att ingenting kan göras på något område.
Det är också det som har skett.
Det gäller de sjuka och de svaga, människor som
lider, som har värk och som har ångest. Då skall vi
envisas med att ha divergerande uppfattningar om
detta. Vi kastar ut pengar på att betala de människor
som står i kö, med värk, vånda och ångest, i stället för
att sätta upp ett mål som odiskutabelt skulle skärpa
vården. Jag förstår inte hur han eller hon som inte tror
det resonerar.
Göran Persson säger gång på gång: Vi skall satsa
på vård, skola och omsorg. Vad blir det av det? Köer-
na växer, och människor berättar att de får besked att
de får vänta 24 månader eller 16 månader. Tre måna-
der låter inte så mycket, men det är 90 dagar! Här
borde vi ta oss samman.
Sedan vill jag vända mig till Carl Bildt. Han får ha
en viss förståelse för att man inte kan göra helt om hur
många gånger som helst. Jag har aldrig hört någon så
sällsam förklaring som att det var Carl Bildts tal un-
der ett par minuter på ett lastbilsflak som fick till
stånd sänkningen av fastighetsskatten.
Kanske det går att under de kommande två minu-
terna - jag kan gott vara litet ironisk på den här
punkten - skärpa tonen ytterligare så att det blir helt
om hos Erik Åsbrink och Göran Persson i eftermid-
dag. Det är inte rimligt att vi inte skaffar fram pengar
till detta. Det är inte rimligt. Jag vill vädja om detta.
Jag tror inte att ett enda parti vill ha köer. Jag tror
inte att en enda politiker i detta hus önskar att någon
skall ha värk, vånda eller ångest. Men på något sätt
har vi låst oss fast. Då går fru Schyman upp i talarsto-
len och håller ett mycket märkligt ekonomiskt anfö-
rande, men det hinner jag inte bemöta.
(Applåder)

Anf. 9 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Nej, det är säkert så. Ingen vill ha kö-
er, och ingen vill ha lidande. Någon skall göra jobbet.
Det är precis som de säger i Norge, där de var tvung-
na att ändra sig när det gäller vårdgarantin. Det står i
tidningen: "Men sjukhusköerna behandlas inte bort
med hjälp av en garanti. Bara ökade resurser till vår-
den ger möjligheter att klara det, suckar Olav Slåtter-
brekk, avdelningsdirektör på hälsodepartementet i
Oslo."
Det räcker inte med att Carl Bildt står och säger:
Vårdgaranti skall vi ha! Tänk om det i vissa fall är så
att man inte har specialistläkare nog eller kirurger
som kan klara av det? Vi vet att det tar väldigt lång
tid att utbilda sådana. Är det inte då en god idé att se
till att vi kan införa ett fritt vårdval och utnyttja sjuk-
husresurserna och vårdresurserna på bästa sätt? Ni har
ju själva föreslagit detta, och nu kan ni inte riktigt
bestämma er om det som vi säger från socialdemo-
kratiskt håll är bra eller dåligt.
Jag har jobbat med vårdfrågorna under hela man-
datperioden. Vi har i de socialdemokratiskt styrda
landstingen infört fri sjukvård för barn under den här
perioden. Samtliga landsting arbetar hårt med den här
frågan och ser till att åstadkomma förbättringar när
det gäller väntetider och köer. Ni tar exempel om
starr. Vårdgarantin garanterade bara att man fick
operera ena ögat. Den behandling som Andreas be-
hövde ingick inte i den gamla vårdgarantin.
Vårdgarantin avskaffade sig själv eftersom den till
slut inte hade någon legitimitet hos sjukvårdspersona-
len. Varför skall den tro er när ni säger: Bara vi utta-
lar ordet vårdgaranti blir det resultat? Det ser inte ut
så i vården, och ni blir inte trovärdiga. Det är först om
man vidtar ett batteri med åtgärder som man kan nå
resultat, och det är därför vi gör det.
Vi rör oss inte bara med de tjusiga begreppen. Vi
använder resurserna bättre och skapar ett fritt vårdval
där patienter kan gå till ett ställe där man inte har så
långa väntetider och där det finns utbildade duktiga
kirurger som kan utföra vissa speciella operationer.
Genom att de på vissa håll kan välja en privat vårdgi-
vare med vårdavtal kan vi utnyttja resurserna effekti-
vare. Genom att man jobbar med projekt av typen
Genombrott, där man arbetar systematiskt med att se
till att vårdkedjan fungerar bättre kan vi se till att
korta väntetiderna.
Men väntetider och köer handlar också om att vi
kan åstadkomma mer. Vi opererar ju i dag 104-
åringar för starr! Eller som en överläkare sade till
mig: Jag har i min kö de som är i mycket akut behov
av en ny höftled för att kunna fungera i sitt arbete. De
är ändå ett fåtal. De som försäkringskassan betalar för
är en minoritet. De allra flesta som står i köerna är
gamla människor. Där är det inte aktuellt att återvän-
da till ett arbetsliv. Det fungerar inte riktigt på det
sättet. Samtidigt har jag i kön 86-åringar som vill
kunna gå i skogen som förut. De vill också ha en
operation, eftersom vi i dag kan åstadkomma det.
Det är sjukhusutvecklingen och vårdutvecklingen i
ett nötskal. Det är klart att det då också blir köer. Jag
vill tillbakavisa påståendet att svensk vård generellt
har försämrats de senaste åren. Det är faktiskt inte
sant. Vi har fått ökade väntetider, och vi har på många
håll en försämrad omvårdnad. Men jag vill påstå att
vårdkvaliteten och den medicinska omsorgen har
blivit bättre. Det är också viktigt att framhålla.
Sedan hinner jag inte kommentera det mycket
märkliga påståendet från Gudrun Schyman. Är det
okej att man skall låna pengar eller skära ned mer för
att få ordning på sina finanser? Det kan väl inte vara
lösningen, eller att rakt av höja skatten? Det kan väl
inte vara framtidsmelodin.
(Applåder)

Anf. 10 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! I den sista frågan som togs upp befin-
ner jag mig mittemellan Margot Wallström och Gud-
run Schyman. Det har sagts att man skall vara intel-
lektuellt hederlig. I själva verklighetsbeskrivningen
har Gudrun Schyman helt rätt. Extrapengarna leder i
huvudsak till att balanskravet möjligen uppnås. Man
kan inte också hävda att extrapengarna löser alla
kvalitetsfrågor. Men i själva slutsatsen håller jag med
Margot Wallström. Det kan inte vara någon lösning
att man skall låna till vård.
Vi måste ge de förutsättningar ekonomiskt och
strukturellt som krävs för att vi skall lösa dessa pro-
blem. Både jag och Alf Svensson har varit inne på en
strukturförändring som skulle tillåta försäkringskassan
att köpa operationer för att korta vårdköer. Det kan
inte vara en ideologisk fråga. Det är en finansdepar-
temental synpunkt att pengar som har anslagits till ett
ändamål inte får användas till ett annat. Men det kan
inte vara socialdemokratisk politik att det är bättre att
betala för att människor lider än att betala för att
människor skall bli friska.
Jag tog tidigare upp ett meddelande som sjukvår-
den i Karlstad i Värmland har skickat ut och där man
inte bara säger att vårdköerna blir långa. För ungefär
ett år sedan meddelade klinikchefen på ortopedklini-
ken i Karlstad att man helt enkelt ställde in planerade
operationer därför att man inte hade råd att genomföra
dem. Det brevet slutar med ett stycke som lyder så
här: Det finns enligt valfrihetsprincipen möjlighet att
bli opererad på andra sjukhus inom och utom lands-
tinget på likvärdig nivå. Är du intresserad av detta får
du själv ta kontakt med lämpligt sjukhus.
Detta var för ett år sedan, men nu var det en nyhet
i går. Det var ingen nyhet som ni kom med. Detta
finns på många håll. Men poängen är att era lands-
tingspolitiker inte tror på det här. Människor informe-
ras inte om sina rättigheter. Just ett landstingsråd i
Värmland sade i Landstingsförbundets tidning: Skönt
att slippa behandlingsgarantin! - när det för några
veckor sedan stod klart att ni inte tänker genomföra
den. Har man den inställningen växer köerna.

Margot Wallström har jobbat hela mandatperio-
den, och resultatet är längre köer på alla diagnoser
utom en. Det är just kvinnosjukdomarna, Marianne
Samuelsson, som drabbas - livmoderframfall och
urininkontinens har helt orimliga vårdtider.
Vi måste ha nya resurser genom försäkringssam-
verkan. Vi måste ha en ny struktur. Ingenting tyder på
att de som nu sitter vid makten i landstingen och i
regeringen är redo för det.

Anf. 11 CARL BILDT (m):
Fru talman! Det lät som om Margot Wallström
försvarade ett system med köer som princip. Jag tror
inte att det var hennes mening, men det lät av talet
som att hon sade: "Det blir köer, vi måste acceptera
köer. Vi kan inte göra någonting åt det. Så här är det.
Det är den medicinska utvecklingen." Det är fel. Vi
skall inte acceptera köerna.
Det går så tydligt att visa att vi de facto hade lägre
skatt och kortare köer under perioden av borgerligt
styre. Det som ni har åstadkommit och administrerat
är högre skatt och längre köer. Anledningen är inte
nödvändigtvis att ni ville ha längre köer - det håller
jag med om - utan att ni förnekade valfriheten. Ni
skär bort möjligheter till vård och flexibilitet, som
annars skulle finnas.
Ljumskbråck omfattades av vår vårdgaranti. Lilla
Andreas hade fått en bättre vård. Så var det.
Det som behövs nu är ett batteri av åtgärder. Det
håller jag med om. Vi måste vara beredda att ge val-
friheten, vara beredda att öka flexibiliteten i organi-
sationen. Lyssna på läkarna, lyssna på sjuksköter-
skorna! De säger att det är stelheten i organisationen
som leder till många av problemen. Ändrar vi på det
kan vi få bättre vård till resurser motsvarande dem vi
har i dag.
Margot Wallström frågade vad vi tyckte om det de
föreslagit. Det är otillräckligt, eftersom det inte accep-
terar valfriheten, och därmed ger det köer. Det på-
minner mig mycket om det som Gertrud Sigurdsen
argumenterade för i denna talarstol i slutet på 80-talet
och början på 90-talet. I stället för att ha regionala
köer skulle vi slå ihop alla, så då blev det socialde-
mokratiska alternativet en rikskö i stället för en regio-
nalkö. Det är en annan kö, men risken finns fortfaran-
de att det är en kö.
Alf Svensson! Jag vet inte om det hjälper, men låt
mig försöka. Till den frånvarande: Gör något! Accep-
tera vårdgarantin! Kapa köerna! Ändra systemet! Tror
ni han hörde?
(Applåder)

Anf. 12 OLOF JOHANSSON (c):
Fru talman! Låt mig göra en koppling till den frå-
ga som Alf Svensson tog upp. Med insyn i be-
slutsprocessen kan jag säga att det finns en benägen-
het att överdriva utanförstående krafters insatser.
Självfallet handlar resursfrågan om prioriteringar.
Jag har försökt säga det. Vi måste kunna säga att det
här har vi råd med och det här har vi inte råd med.
Sjukvården skall prioriteras, men det räcker inte.
Margot Wallström har kanske ägnat för litet tid av sitt
tal åt det förebyggande. Jag väntar mig mer på den
punkten.
Självfallet skall vi samordna resurser, dvs. köpa
bort köer med pengar som annars går till köande. Det
borde vara självklart, och det är självklart. Det är bra
att ni säger det tydligt. Det skall finnas ett fritt vårdval
över landstingsgränserna, för det är naturligtvis en
styggelse för människor som känner sig vara i ett
underläge att de inte har möjlighet att få komma nå-
gon annanstans där kön inte är lika lång. Det accepte-
ras inte av patienterna.
Då kommer jag till vårdgarantin. Vad handlar den
om egentligen? Jo, den handlar om att makten för-
skjuts från det politiska systemet till patienterna, så att
de har mer kraft att säga att de har rätt till vården.
Jag håller med Margot Wallström om att detta
självfallet kräver mer resurser. Det är den svåra
kombinationen vi måste försöka åstadkomma. Instru-
menten i den rikspolitiska debatten om sjukvården
måste förstärkas. Vårdgarantin är ett sätt att förstärka
den rikspolitiska möjligheten till påverkan. Det är den
möjligheten vi måste använda. Ett svar vore bra.

Anf. 13 GUDRUN SCHYMAN (v):
Fru talman! Det gläder mig att Lars Leijonborg
har intellektuell kapacitet att förstå vad jag säger och
att vi också är överens om att balanskravet för många
landsting med finansiella underskott får den effekten
att de tvingas avsätta medel till t.ex. pensionsavsätt-
ningar i stället för att använda samma pengar till vår-
den.
Det är alltså inte, Margot Wallström, fråga om att
låna pengar till vården, utan det är fråga om att ge
landsting och kommuner möjligheter att göra de nöd-
vändiga prioriteringarna, dvs. att använda de pengar
som finns till just vård och omsorg och inte någonting
annat. Den typen av politiska beslut, att skjuta fram
balanskrav just för att förhindra att t.ex. pensionsav-
sättningar undantränger nödvändig vård och omsorg,
har Margot Wallström själv tidigare varit med om att
fatta i en socialdemokratisk regering. Det här kan inte
vara någon nyhet, och det kan inte vara något kons-
tigt. Det handlar om att inse att detta i dagens läge
vore det enda rimliga om det skall finnas någon tro-
värdighet i regeringens vackra tal om hur de nu futtiga
4 miljarderna skall användas för att åtgärda alla bris-
ter som finns. Det är inte trovärdigt för er att tala om
ökade resurser, så länge ni inte genomför den här
förändringen i balanskraven för kommuner och
landsting. Det kan inte vara omöjligt att förstå.
På sikt behövs det naturligtvis mer pengar. Ande-
len av BNP som går till vården har ju krympt, medan
behoven har ökat. Andelen personal inom landsting
och kommuner har krympt dramatiskt, och behoven
har ökat. Så kan det naturligtvis inte se ut om vi skall
ha en vård som utgår från att vi vill tillfredsställa
människors behov av ett värdigt liv i alla åldrar. Då
måste vi tillföra mer pengar, nu och i framtiden.

Anf. 14 MARIANNE
SAMUELSSON (mp):
Fru talman! Javisst behöver vi någon form av ga-
ranti för att människor i vårt land skall kunna få den
vård de behöver, men för att klara detta behöver vi
också mer vårdpersonal. När man träffar dem som
jobbar inom vården är det vanligaste klagomålet just
att det är så få kvar på jobbet och att det är så tungt
och jobbigt att de inte hinner med.
Varför har det blivit så? Jo, kommunerna och
landstingen har tvingats spara, och det har de gjort
genom att sparka personal, som sedan betalas av sta-
ten via arbetsmarknadsstöd och annat. I dag sägs det
att arbetslösheten kostar 155 miljarder per år. Jag kan
inte förstå varför vi inte kan samordna kassorna och i
större utsträckning använda pengarna till det vi behö-
ver få gjort i det här landet. Då vore det väl ypperligt
bra att i stället för att betala människor för att ingen-
ting göra betala dem för att göra de nödvändiga jobb
som behöver göras i det här landet. Det skulle alla må
mycket bättre av.
Jag kan ta ett exempel. Häromdagen blev jag
uppringd av en diabetiker som sade: Jag är blind och
rullstolsbunden. Tidigare kom nattpatrullen och
hjälpte mig med min spruta på morgonen, eftersom
jag inte kan se. Men kommunen drog in nattpatrullen.
Nu säger de att jag måste åka till vårdcentralen.
Varje morgon börjar hon alltså med att ta taxi till
vårdcentralen, och där får hon vänta tills man har tid
att ge henne sprutan. Hon kommer hem vid 10-tiden
för att äta sin frukost.
Det här tycker jag inte är acceptabelt. Alltihop be-
ror på att vi har sparat på fel sätt. Vi har sparat på
personalen och i stället lagt kostnaderna på arbetslös-
heten.
Det här ser jag som en nödvändighet, på samma
sätt som vi samordnar kassorna när det gäller försäk-
ringskostnaderna. Det är dyrt att låta människor gå
sjukskrivna i stället för att se till att de blir opererade.
Använd de pengarna där de behövs, nämligen i vår-
den! Det skulle gå att göra hemskt mycket mer om vi
bara lärde oss att samordna på ett bättre sätt.

Anf. 15 ALF SVENSSON (kd):
Fru talman! Äras den som äras bör, naturligtvis.
Olof Johansson tog upp det här med innanförstående
krafters insatser. Att jag nämnde Carl Bildt där be-
rodde på att både herr statsministern och herr fi-
nansministern gjorde det. Sedan är det alltid litet svårt
att veta om Olof Johansson är innanförstående eller
utanförstående. Men är det nu så att Olof Johansson
fortfarande är innanförstående tyr jag mig gärna till
honom. Jag förväntar mig då naturligtvis att han i
denna fråga får igenom det han tydligen fick igenom,
och skall äras för, när det gäller fastighetsskatten.
Sedan vet vi alla, fru talman, att om vi själva, vår
familj eller någon oss närstående är i behov av sjuk-
vård eller operation finns det inget vi prioriterar så
mycket som det - ingenting! Vi förväntar oss att ge-
nast komma till och få den bästa tänkbara vård. Så är
det med oss alla. Därför blir den här debatten så säll-
samt konstig. Det är nu som vi försöker hitta alla
möjliga hinder att resa och gör vårt yttersta för att
visa att den här typen av önskemål inte låter sig villfa-
ras. Ändå vet vi att oberoende av varje partigräns är
vi på den här punkten - som individer, som familjer,
som hushåll - rörande överens.
Sedan är det möjligt att jag missförstod Gudrun
Schyman. Vi får väl göra upp det vid sidan om så att
jag också kan framstå som intellektuellt hederlig - jag
uthärdar inte att enbart Lars Leijonborg får det epite-
tet. Men det är klart att man ute i landstingen nu och
då prioriterar märkligt. Om man går igenom landsting
efter landsting kan man se att det satsas miljoner än
här och än där som inte går till att korta köer och ge
människor deras självklara rätt till operationer eller
vård.

Anf. 16 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Jag vill att detta skall bli sagt under
den här debatten: De som särskilt behöver vår upp-
märksamhet och vårt stöd samt att vi garanterar dem
rätten till vård och behandling är de som är psykiskt
sjuka. Det är de som är döende. Det är de äldre stro-
ke-patienter vi har. Det är de som behöver rehabilite-
ring. Det är de kroniskt sjuka, som i dag inte alltid får
det stöd och den hjälp som de behöver.
Då måste vi se till att vi inte skapar system som
snedvrider prioriteringar och gör att vi fokuserar på
fel saker. Det finns en sådan risk med hela den här
debatten om köer. Carl Bildt kanske blir besviken nu,
men jag kan säga så här: Han kommer aldrig någonsin
- och inte något annat av de partier som finns här
heller - att kunna garantera att det inte finns några
köer i hälso- och sjukvården. En kö uppstår i samma
ögonblick som man kan operera en ny åkomma. Jag
är säker på att man med ny medicinsk teknik ständigt
kommer att kunna utföra nya ingrepp, och då ställer
sig människor i kö.
Det vi nu pratar om - och det är viktigt att vara
intellektuellt hederlig - handlar om väntetiderna. Hur
snabbt kan vi garantera att det blir resurser, att det
finns läkare som kan operera och att det finns hälso-
och sjukvårdspersonal som kan ta hand om oss? Vi
måste faktiskt göra en sådan skillnad.
Jag tyckte - tyvärr - att här kom Carl Bildt, fyra
månader före valet, och gjorde ett hokuspokustrick -
som om han, som han sade här, skulle kunna få allting
att ändra sig, eller som om det skulle bli en vårdga-
ranti bara därför att man säger ordet som en sorts
besvärjelse.
Det är naturligtvis så att vi med en rad åtgärder
och på realistiska vägar måste se till att förbättra
tillgängligheten i vården. Vi tillför resurser genom de
ökade statsbidragen. Vi förbättrar organisation och
metoder vid sjukhusens kliniker. Vi lägger mer på det
förebyggande, eftersom det är helt riktigt vad som
sagts här: Vi behöver en förstärkt primärvård.
Vi ökar också patientens valfrihet och utnyttjar
landets sjukvårdsresurser bättre genom att införa ett
fritt vårdval. Det nya är att detta skall gälla hela lan-
det. Samtliga landsting har anslutit sig och kommer
nu att fatta beslut om detta. Det innefattar både den
offentliga vården och privat vård. Då utgår vi ifrån att
det gäller dem som har vårdavtal, för det är så vi kan
garantera både kvaliteten och att man inte tar ut över-
priser för det man utför.
Vi skall inte ha hokuspokuspolitik. Vi skall ha ett
seriöst sätt att ta oss an det här. Sanningen är ju att
moderaterna påstår att man med mindre resurser - för
ni vill ju dessutom sänka skatten i kommuner och
landsting - skall utföra mer.
Hela debatten om vårdgarantin visar hur absurt det
blir när vi börjar diskutera de här diagnoserna. Det
finns ju bara en rimlig lösning, och det är att det skall
omfatta allt. En eventuell vårdgaranti måste omfatta
alla diagnoser, inte utesluta barnsjukvården som fallet
var med den tidigare vårdgarantin. Den blev obsolet.
Den blev föråldrad. Därför måste vi ha någonting
nytt. Men vi måste också se till att ge hälso- och sjuk-
vården resurser och möjligheter att leva upp till detta
och arbeta så att det blir verklighet.
Samtliga landsting arbetar med den här frågan just
nu. De måste dessutom ta itu med andra hinder än
pengarna. De måste se till att det finns specialister. De
måste se till att utnyttja bättre metoder. Förvisso be-
höver vi också se till att få bättre patientinformation.
Det kommer vi att besluta om i morgon i Dagma-
röverenskommelsen mellan regeringen och lands-
tingsförbunden.
Med alla dessa insatser sammantaget skall vi se till
att korta väntetiderna i vården.

Anf. 17 LARS LEIJONBORG (fp):
Fru talman! Det är riktigt att det finns många and-
ra problem i vården än vårdköer. Jag är dock inte
säker på att det är ett argument som talar till Margot
Wallströms fördel i den här debatten.
Jag tror att det som har skapat en sådan oerhört
frustration ute i vården är att människor minns att ni
kom till makten 1994 på löftet att stoppa uppsägning-
arna i vården. Jag har många exempel och bevis på att
ni sade det. Därefter har 80 000 fått sluta i vården i
kommuner och landsting.
När ni nu tillför extra pengar går inte dessa i prak-
tiken till förbättringar utan stoppas i svarta hål. En del
kommuner använder dem inte alls i äldreomsorgen
eller i skolan. Både i Boxholm och i Piteå har man
lagt pengarna på brandkåren. Landstingsförbundets
ordförande har nämnts här, och i hans landsting,
Landstinget i Jönköpings län, läggs pengarna på en
musikteater. Det är klart att det är detta som skapar
klyftan. Man hör Margot Wallström säga i TV att det
här skall gå till vården, och sedan används det till
något helt annat.
Genom att upphäva husläkarlagen och på så vis
slå sönder vårdkedjan, genom att avbryta FINSAM-
försöket, genom att avskaffa vårdgarantin och genom
att behandla privata vårdgivare på ett orättvist sätt,
såsom Samverkansutredningen visar, har ni på fyra
viktiga strukturpunkter försämrat förutsättningarna för
vården.
Det är det som gör att vi nu kan konstatera att på
område efter område inom vården växer problemen.
Margot Wallström sade i något sammanhang att
det inte är trovärdigt att lova på det sätt som t.ex.
Folkpartiet gör. Låt oss se i september vem som har
mest trovärdig vårdpolitik.
(Applåder)

Anf. 18 Socialminister MARGOT
WALLSTRÖM (s):
Fru talman! Om det bara handlade om att lova
skulle jag vara den första som gick ut och bara lovade
och lovade och använde en rad tjusiga uttryck. Men
det handlar ju om att kunna genomföra politiken i
verkligheten. Det handlar om att kunna se patienterna
och medborgarna i ögonen sedan.
Om ni säger redan nu att ni inte kan garantera att
en sådan här generell behandlingsgaranti för all upp-
tänklig vård och behandling gäller redan från kom-
mande årsskifte, har ni ju redan där svikit, tycker jag.
Ni säger att det kanske inte är så, att man får lösa det
så småningom, men en garanti skall väl vara en ga-
ranti. Den skall betyda någonting för den som är
mottagare av ett sådant garantibevis. Det är det vikti-
ga för mig.
Nu vet vi att tillväxten och de ökade statsbidragen
till landstingen börjar ge resultat. Nära hälften av
landstingen räknar med att kunna öka hälso- och
sjukvårdens resurser de närmaste åren. För dem som
har en mycket tuff ekonomisk situation blir neddrag-
ningarna mindre än planerat och man kan stoppa upp
en neddragning. Det är förvisso också väldigt viktigt.
En lång period av kostnadsminskningar närmar sig sitt
slut. Så beskriver landstingen själva utvecklingen
under den närmaste tiden.
Inte minst med en åldrande befolkning vet vi att vi
behöver tillföra hälso- och sjukvården mer resurser.
Det är viktigt att vi också politiskt hittar de allianser-
na för att kunna bli trovärdiga och för att hälso- och
sjukvårdspersonalen skall orka och känna att de kan
återfå litet framtidstro. Det är det som det är illa be-
vänt med just nu. Efter alla dessa organisationsför-
ändringar och neddragningar har man svårt att känna
framtidstro. Det är också därför som en del faktiskt
åker till Norge.
Får jag till sist bara göra en kort kommentar, och
jag kan hänvisa till Expressen som granskade argu-
menten om att så mycket av landstingens utgifter
skulle gå till annat än vård. I själva verket är det en-
dast någon procent av landstingens konsumtion som
går till det uppräknade. Det var allt från länsbiokonsu-
lenter till jag vet inte vad. Det är en procent som kan
diskuteras, men den löser inte sjukvårdskrisen. Ge-
nom att ge sken av att det finns tiotals miljarder som
används till nöjen abdikerar man - i det här fallet var
det moderaterna - från diskussionen. Det är synd. Vi
behöver en ordentlig diskussion om hur sjukvården
skall organiseras i framtiden.

Överläggningen var härmed avslutad.

2 § Granskning av statsrådens tjänsteutövning
och regeringsärendenas handläggning

Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1997/98:KU25
Granskning av statsrådens tjänsteutövning och rege-
ringsärendenas handläggning
Inledning (allmänna synpunkter)

Anf. 19 BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! En av riksdagens viktigaste uppgifter
är dess kontrollerande makt. Det finns många olika
inslag i den. Det finns möjlighet till misstroendeför-
klaring mot regeringen eller mot en enskild minister.
Det finns möjlighet att ställa frågor till statsråden.
Riksdagens revisorer kontrollerar mycket, bl.a. hur
reformer genomförs eller inte genomförs. Justitieom-
budsmannen utses av riksdagen på förslag av konsti-
tutionsutskottet.
Konstitutionsutskottets roll inom kontrollmakten
är främst dess granskning av statsråd och hur rege-
ringsärendena handläggs. Den senare frågan har vi
ofta uppe på höstarna numera, medan frågan om en-
skilda statsråds agerande vanligtvis diskuteras som
nu, i maj.
Konstitutionsutskottet är ingen domstol. Den be-
står av aktiva riksdagsledamöter från olika partier.
För dem gäller bl.a. den allmänmänskliga bristen att
det är lättare att se grandet i grannens öga än bjälken i
det egna. Eller mer konkret, det är lättare att finna fel
hos andra partiers ministrar, och det är lättare att finna
förmildrande omständigheter hos egna ministrar. KU
har på senare år försökt att dämpa sådana utslag. Men
det är nog extra svårt i maj månad ett valår, dvs. som i
år.
En reflexion från en relativt ny ordförande i kon-
stitutionsutskottet är att det vore värdefullt om rege-
ringspartiet vore mer kritiskt och oppositionens före-
trädare något mindre kritiska. Det är bättre med en
enig, något dämpad kritik än voteringar längs block-
gränserna.
Konstitutionsutskottets roll är en granskande roll.
Men som all vettig granskning är den främst till för att
förebygga, för att förhindra fel, i det här fallet miss-
bruk av makt. Existensen av KU:s granskning skall
tillsammans med mycket annat i ett öppet och demo-
kratiskt samhälle bidra till att rikets högsta damer och
herrar, statsråden, sköter sig.
En av mina företrädare lär, halvt på skämt, halvt
på allvar, ha föreslagit att varje statsrådsrum skulle
förses med en skylt där det stod: Konstitutionsutskot-
tet ser dig!
Inget statsråd skall med lätt sinne öppna kuvertet
från KU med begäran om svar, än mindre gå med lätta
steg till en utfrågning i konstitutionsutskottet. Men i
första hand handlar det inte om straff och offentlig
vanära, utan som jag sagt framför allt om att förebyg-
ga att statsråd hoppar över skaklarna.
Ibland kan KU t.o.m. vara mer än förebyggande,
nämligen utvecklande och förtydligande. Ett gott
exempel i år är ställningstagandet till ett par anmäl-
ningar som rör Sveriges förhållande till EU. Jag skall
återkomma till dem.
I år liksom tidigare år rör anmälningarna, som i år
är ca 30 stycken, många mycket olika frågeställning-
ar. De rör bl.a. om ett statsråd gett korrekta uppgifter
vid tidigare utfrågningar i KU, om ett statsråd gett
riksdagen tillräckligt med information när hans depar-
tements budget skulle antas, om en minister sett till att
ärenden beretts tillräckligt, om en annan minister
borde ha tagit med sig sin statssekreterare, som också
är styrelseordförande i ett bolag, till en s.k. allmän
beredning med regeringen, om en minister får ta emot
pistoler som gåva eller om en annan minister får låna
semesterhus billigt, om en minister gjort rätt i att
hemligstämpla utländskt religiöst material på ett sätt
som inte skulle ha gått med motsvarande svenskt
material och om denna och tidigare regeringar vårdat
grundlagsförbudet mot åsiktsregistrering i relation till
säkerhetspolisen, m.m.
KU är riksdagens äldsta utskott. Det uppfanns nå-
got sekel före demokratins genombrott. Det har över-
levt demokratins införande och alla andra stora sam-
hällsförändringar under nästan två sekel. Det är ovan-
ligt i ett parlamentariskt system. Många trodde nog på
20-talet att KU:s roll skulle försvinna i och med att vi
införde demokrati och fullständig parlamentarism.
Men många saker har hänt, inte minst utfrågningen
av statsråden, som infördes 1988. Den har av många
beskrivits som den kanske största förändringen under
1900-talet i relationen mellan riksdag-KU och rege-
ringen, dvs. att statsråden skulle kunna komma till
utskotten, inklusive konstitutionsutskottet, och höras.
För många medborgare är nog KU identiskt just
med den muntliga utfrågningen. Det är något speciellt
med själva utfrågningssituationen. Många av oss
minns också det dramatiska genombrottet för dessa
sommaren för tio år sedan i en mycket dramatisk
fråga. Men KU är inte identiskt med de muntliga
utfrågningarna, även om det är en mycket viktig del.
Under våren har denna delvisa missuppfattning kan-
ske t.o.m. förstärkts genom den diskussion som förts
om ett visst av de ca 30 aktuella anmälningar som
skulle föranleda muntliga frågor utöver de skriftliga.
Om detta kan man förstås i varje enskilt fall ha olika
åsikter.
Men det kan vara bra att veta att det i år är ungefär
var tredje anmälan som lett fram till muntlig utfråg-
ning. Det är inte heller så att ett statsråd är garanterad
att slippa kritik i granskningsbetänkandet bara för att
han eller hon slipper en kallelse till muntlig utfråg-
ning. Vi har ett sådant exempel i år.
Fru talman! Jag skulle i denna min inledning
översiktligt vilja nämna några av årets anmälningar
och de frågor de rest. Några frågor har vi enats om.
Några andra har vi olika meningar om.
Det gäller statsrådet Göran Perssons uppgifter om
skolans kommunalisering vid en tidigare utfrågning.
Det gäller två EU-ärenden som lett till enighet om
kritiska och utvecklande synpunkter. Det gäller två
anmälningar som rör säpo och eventuell åsiktsregist-
rering. Det gäller regeringens hemligstämpling av det
s.k. scientologmaterialet, och det gäller gåvor och
förmåner till statsråd, framför allt statsministerns lån
av ett semesterhus i Spanien.
Jag börjar med frågan om uppgifter i tidigare ut-
frågningar. Det är för KU:s granskning av allra största
vikt att det ges korrekta uppgifter. I den allmänna
debatten, och ibland inom utskotten, dyker upp dis-
kussionen om att införa ed i konstitutionsutskottet.
För min del tycker jag det inte vore en bra åtgärd. I
det aktuella fallet har det varit tydliga skillnader mel-
lan vad som sagts i en tidigare utfrågning i KU och
vad som skrivits i en bok som gavs ut nu i höstas.
Man har inom KU inte lyckats enas på denna punkt.
Enbart Folkpartiet och Moderaterna har funnit anled-
ning att kritiskt beröra detta. Jag återkommer till den-
na fråga under den speciella punkt som rör detta.
Flera anmälningar rör Sveriges medlemskap i den
europeiska unionen. EU är ett fredsprojekt. Men det
är också ett projekt för att kunna hantera frågor som
löses bäst på europeisk nivå. Utgångspunkten måste
självfallet - i alla fall för en liberal - vara närhets-
principen, dvs. frågor skall avgöras så nära medbor-
garna som möjligt. Men vissa frågor avgörs bäst på
europeisk nivå.
Detta betyder också att för vårt land viktiga beslut,
ibland lagar som skall gälla även i Sverige, nu antas
på europeisk nivå i samarbete med de andra 14 demo-
kratier som i dag utgör unionen. Det är viktigt att
svenska folket och den svenska riksdagen får starkast
möjliga inflytande på dessa beslut.
I två av årets fem anmälningar med anknytning till
Europafrågan har ett enigt konstitutionsutskott funnit
anledning att kritisera berörda ministrar. En av an-
mälningarna gäller att miljöminister Anna Lindh inte
sett till att riksdagens jordbruksutskott, trots klara
regler vad gäller utskottens rätt till information, inte
fått en begärd redovisning av en EU-studie om hur
Sverige har genomfört vissa EU-direktiv. Det är vär-
defullt att KU slår fast att reglerna måste tillämpas.
Den andra anmälningen gäller den viktiga frågan
om ett statsråd i EU-samarbetet har att följa den ma-
joritetsuppfattning som framkommit i riksdagens EU-
nämnd. Anmälan rör statsrådet Leif Pagrotsky och ett
föreslaget samarbete om turistpolitik. Ett enigt konsti-
tutionsutskott erinrar om ett tidigare uttalande som
utskottet gjort om relationen mellan EU-nämnden och
statsrådens agerande när de träffar sina kolleger på
europeisk nivå. Utskottet gör bedömningen att det
måste finnas mycket goda skäl för regeringen att göra
en avvikelse från vad EU-nämnden gett uttryck för i
samrådet och konstaterar för sin del att sådana skäl
inte förelegat i det aktuella fallet. Det är ett principi-
ellt viktigt ställningstagande.
De två ärendena där KU är enigt är goda exempel
på att KU inte bara kan kritisera utan ge vägledning
inför framtiden. Om liknande ärenden som dessa två
inte dyker upp i framtiden har årets KU-granskning
inneburit en väsentlig insats för att öka riksdagens
kunskaper och inflytande på den svenska EU-
politiken.
Två av årets anmälningar gäller Säkerhetspolisen.
De är viktiga frågor. Vi har sedan slutet på 60-talet i
lag och sedan slutet av 70-talet i grundlag förbud mot
att registrera någon enbart på grund av politiska åsik-
ter.
Den ena anmälan gäller vilka direktiv som olika
regeringar har gett till Säkerhetspolisen och om de är i
överensstämmelse med grundlagarnas stadganden.
Den andra anmälan gäller huruvida svenska regering-
ar vilselett Europadomstolen i den s.k. Leanderaffä-
ren.
Det är enligt min mening beklagligt att inte en
majoritet, gärna hela KU, ställt sig bakom den kritik
som framförts i reservationerna i dessa två ärenden.
Jag skall återkomma till dem senare i dag.
Ett uppmärksammat ärende gäller det s.k. sciento-
logmaterialet. Det förekommer, enligt min uppfatt-
ning, flera missuppfattningar om vad den frågan
egentligen handlar om. Själva anmälan gäller om
statsrådet Freivalds gjort rätt i att hemligstämpla ma-
terialet. Vad problemet egentligen handlar om är en
målkonflikt mellan två mycket viktiga principer. Den
ena är den för Sverige nästan unika offentlighetsprin-
cipen. Den skapades för ett par sekler sedan, uppfattas
av alla som oerhört väsentlig för den svenska demo-
kratin och vars principer vi försöker sprida internatio-
nellt - inte minst inom den europeiska unionen. Den
andra principen är frågan om upphovsrätten, dvs.
människors rätt att själva få utnyttja och dra fördel av
vad de skapat inom konst, kultur eller på annat sätt.
Sverige har på området ingått internationella för-
pliktelser. Vi har tillsammans med andra frivilligt
diskuterat hur det skall vara med upphovsrätten. Des-
sa två principer kolliderar.
Ett annat land - USA - har pekat på att det i vårt
land just nu förekommer att scientologmaterialet, som
de själva vill ha hand om, har lämnats in på svenska
myndigheter och därmed, i enlighet med våra regler,
har blivit offentligt.
Med hänvisning till de svenska internationella
förpliktelserna har regeringen valt att hemligstämpla
materialet. Kammarrätten har delat den bedömningen.
Regeringsrätten kommer att ta ställning till den frå-
gan.
Om Regeringsrätten gör samma bedömning som
den underliggande rätten, uppstår den intressanta
frågan om det skall vara olika regler för utrikes mate-
rial och för inrikes material. Det kan finnas olika
lösningar på konflikten. Någon riktigt bra tror jag inte
finns. Regeringen tillsatte för någon månad sedan en
utredning som avser att belysa bl.a. den frågan.
Reservanterna har betraktat det hela som påtryck-
ningar och kritiserat regeringen på den punkten. Vi
får återkomma till den frågan. Man kan undra hur de
hade sett på frågan om det inte hade varit världens
mäktigaste supermakt utan Danmark, Belgien eller
Irland som hade velat slå vakt om sina medborgares
upphovsrätt.
KU har inte hemligstämplat scientologmaterialet.
KU har för sin del redovisat på ett klarare sätt än vad
som hittills har varit möjligt vad konflikten egentligen
gäller - för den som vill ta del av KU:s betänkande.
Vi har för vår del offentliggjort det material vi har
haft, med undantag av den svenska regeringens be-
dömning av den svenska förhandlingspositionen.
Fru talman! Utskottets namn är konstitutionsut-
skottet. Det har ibland i debatten, t.o.m. av erfarna
KU-ledamöter, hävdats att KU enbart skall ägna sig åt
s.k. konstitutionell kritik - förmodligen något slags
brott mot grundlagarna. Det bör alltså bara vara så-
dant som kan tas upp till behandling och föranleda
kritik - om jag har förstått argumentet rätt.
Diskussionerna i år gällde närmast anmälningar
om gåvor eller förmåner som statsråd mottagit. Två
av anmälningarna som behandlas i årets betänkande
gäller sådana frågor. En anmälan från socialdemokra-
tiska ledamöter gäller gåva av pistoler till ett statsråd i
den förra regeringen. En annan anmälan från en folk-
partiledamot gäller ett statsråds lån av ett semesterhus
där förmånens värde varit avsevärt större än den gåva
som statsrådet sedermera gett en av husägaren om-
tyckt stiftelse som tecken på uppskattning av huslånet.
Dessa anmälningar gäller egentligen om det finns
behov av regler för statsråd som går utöver vad
grundlagen och brottsbalken stadgar. Svaret på den
principiella frågan har egentligen redan getts av olika
regeringar under 90-talet, där de i skrifter och pro-
memorior hävdat att regeringsledamöter bör iaktta
betydande säkerhetsavstånd i frågor som rör gåvor
och förmåner.
Detta har naturligtvis ytterst att göra med vikten
av allmänhetens förtroende för dem som styr landet.
Det måste alltid finnas skrivna och även oskrivna
regler som statsråd bör följa. Det finns handlingar
som befinner sig mellan det helt lovvärda och det som
är straffbart.
I anmälningsärendet som gäller statsministerns lån
av ett semesterhus i Spanien sommaren 1997 tycker vi
från Folkpartiets sida att det finns anledning till kritik.
Det är med förvåning som vi noterar att vi är ensam-
ma om att framföra denna kritik. I debatten under den
punkten kommer Anders Johnson att utveckla våra
synpunkter på det aktuella ärendet.
Fru talman! Som framgått är det många olika frå-
gor. En redovisning av alla de trettiotal ärenden som i
dag behandlas skulle ha gett en ännu bredare bild.
Dagens debatt kommer att beröra fler frågor utöver
dem jag nämnt i denna inledning. Margitta Edgren,
Anders Johnson och jag kommer i de enskilda ären-
dena att mer i detalj redovisa Folkpartiets synpunkt.
Jag yrkar på godkännande av utskottets anmälan i
de frågor där vi från Folkpartiet liberalernas sida inte
anmält några reservationer. Vi står naturligtvis bakom
alla de reservationer som bär vårt namn. Men för tids
vinnande i samband med omröstningen begränsar jag
mig till att yrka bifall till reservation nr 1 om statsrå-
det Göran Perssons uppgifter i konstitutionsutskottet
om kommunaliseringen och reservation nr 16 om
regeringens handläggning av Leandermålet inför
Europadomstolen.

Anf. 20 KURT OVE JOHANSSON (s):
Fru talman! Årets granskningsbetänkande blir det
23:e och sista som jag som riksdagsledamot är delak-
tig i. Jämfört med de betänkanden som KU tidigare
lagt på riksdagens bord är årets upplaga förhållande-
vis okontroversiell. Det betyder inte att det på något
sätt är ett ointressant dokument.
KU:s arbete har när det gäller granskningen av re-
geringen radikalt förändrats sedan jag 1973 för första
gången blev ledamot av riksdagen och suppleant i
dess förnämsta och äldsta utskott. Det skulle emeller-
tid föra för långt att i dagens debatt försöka beskriva
den här utvecklingen, hur intressant den än må vara.
Min avsikt är att göra det i en annan form och vid en
annan tidpunkt.
Låt mig dock få konstatera att den utveckling som
ägt rum i hög grad medverkat till att göra arbetet i KU
mera spännande. Från att ha varit ett granskningsbe-
tänkande på några få sidor har det vuxit till volymer
på hundratals sidor. Då omfattade granskningen näs-
tan uteslutande administrativa ärenden, och debatten i
riksdagen var över på någon timme. I dag utgör de
s.k. administrativa ärendena bara en mindre del av
granskningen, och redovisningen och diskussionen i
kammaren kan numera ta en hel dag i anspråk.
Med tillkomsten av de öppna utskottsutfrågning-
arna har KU blivit något av ett begrepp hos det
svenska folket. Det är nog ingen överdrift att påstå att
KU är riksdagens mest kända utskott. Allmänheten
har genom KU:s offentliga utfrågningar fått en bättre
inblick i regeringsarbetet och handläggningen av
viktiga frågor.
Från början var de här utfrågningarna av statsrå-
den och berörda personer kanske aningen slätstrukna,
men med tiden har många statsråd fått erfara att KU
kan man inte leka med. En ordentlig örfil från KU kan
föra med sig att det blir svårt att sitta kvar i regering-
en. Under årens lopp har många statsråd fått svettas,
vill jag påstå, ganska ordentligt inför utskottet och
lämnat utfrågningarna både tilltufsade och ganska
skakiga. KU:s granskning är inget spel för galleriet.
Enligt min uppfattning är årets granskningsbetän-
kande ett av de bättre som KU presterat. Vi har lyck-
ats hålla den s.k. gråzonen, dvs. skiljelinjen mellan
juridik och politik, mycket smal. Det har varit ett
slags trend under de två tre senaste åren - en utveck-
ling som bör ses som mycket tillfredsställande. KU:s
granskning bör, enligt mitt sätt att se, vara strikt
konstitutionell. Utskottets anseende som gransk-
ningsutskott står och faller med hur man lyckas med
detta. Jag medger gärna att gränsdragningen mellan
juridik och politik ibland inte är helt lätt att göra.
I våra debatter sägs det ofta att makt korrumperar.
Man kan tycka att det är en litet sliten klyscha, och
helt sann är den inte heller. I regeringsformens inle-
dande artikel stadgas det uttryckligen att all makt
utgår från folket. Från denna utgångspunkt vore det
absurt att hävda att makt korrumperar. Det hindrar
inte att det ändå kan ligga mycket sanning i uttrycks-
sättet.
I slutna samhällen är korrumperade makthavare
snarare regel än undantag. Risken för upptäckt och
straff minskar i odemokratiska organisationer och
system ju högre upp man befinner sig i hierarkin. Det
har vi sett många exempel på runt om i världen.
I ett öppet samhälle som det svenska är förhållan-
det det motsatta. Där kommer allt fuffens som makt-
havarna har för sig förr eller senare upp till ytan.
Skandalerna har duggat ganska tätt i Sverige under
senare år. Vi har ett ganska finmaskigt nätverk, där
olika delar oberoende av varandra synar makten och
myndighetsutövningen i sömmarna. Riksrevisionsver-
ket, Riksdagens revisorer och JO-ämbetet är väsentli-
ga delar av detta nätverk. En öppen och effektiv
granskning av makten och dess utövare är en av de
viktigaste grundbultarna i en levande demokrati.
En viktig förutsättning för en effektiv granskning
av makthavarna och deras ämbetsutövning är också
mångfalden i våra medier. Den i det svenska folkdju-
pet väl förankrade offentlighetsprincipen i kombina-
tion med seriösa, orädda och grävande journalister är
också en god garanti mot maktmissbruk. De kan vän-
da ut och in på vad som sker i maktens korridorer på
olika nivåer. Napoleon visste nog vad han talade om
när han sade: Jag fruktar tre kritiska tidningar mer än
tusen bajonetter.
KU:s unika uppgift som granskare av regerings-
makten är givetvis även den en omistlig del av den
demokratiska kontrollen. Det mödosamma arbete som
utskottet lägger ned i sin årliga granskning har stor
betydelse för allmänhetens insyn i regeringsarbetet
och för den demokratiska processen. Den som säger
någonting annat talar mot bättre vetande. Att en mind-
re seriös kvällstidning hävdar att KU sviker sin upp-
gift som granskare därför att dess redaktion inte kan
skilja på konstitutionell och politisk granskning är
någonting som vi lugnt kan leva med.
KU:s granskningsarbete måste dock, enligt min
mening, bli effektivare än vad det har varit det här
året. KU måste ha modet att sortera bort de frågor
som väckts av andra skäl än konstitutionella. Utskot-
tets ordförande har naturligtvis ett särskilt ansvar för
att arbetet bedrivs på ett sådant sätt. Var och en som
tar del av vårt betänkande finner att det finns sådana
frågor som har tagit dyrbar granskningstid i anspråk.
Mitt råd är: Kom överens och försök lösa det här
problemet inför nästa års granskning! Utskottets tro-
värdighet kommer att tjäna på detta.
Enligt min mening - och där är vi ganska överens
i utskottet - är inte KU:s väsentligaste uppgift att
nagla fast ett syndande statsråd vid väggen och visa
upp vederbörande som ett avskräckande exempel. Bo
Könberg var inne på detta. Viktigare är att bidra till
att för framtiden skapa en bättre handläggning av
frågorna inom Regeringskansliet där det då är sakligt
motiverat. Då är det otvetydigt fråga om konstitutio-
nell granskning.
Ta t.ex. frågan om handläggningen av ny tand-
vårdstaxa. Bo Könberg var också inne på det ärendet.
Det finns naturligtvis redovisat i vårt betänkande och
gäller en för sent utkommen förordning. Det kan
naturligtvis finnas olika förklaringar till detta, såväl
tekniska som andra, men visst kan det här ha varit
möjligt att uttala sig kritiskt mot det berörda statsrå-
det. I stället har KU mera konstruktivt valt, eftersom
det är ett mera generellt problem, att göra regeringen
uppmärksam på att den måste skärpa sig när det gäller
att utkomma med författningar i god tid innan de skall
träda i kraft.
Medierna kanske tycker att det här är tråkigt, men
det är bra för utskottets trovärdighet. Journalister vill
ju gärna att blod skall flyta i sammanhang som detta,
och visst finns det anrättningar i vårt betänkande
också för dem som är litet mera blodtörstiga.
Fru talman! Vad sägs om en liten förrätt med
konstitutionell råbiff? Det kanske skulle kunna smaka.
Ärendet gäller en rapport som Miljödepartementet
inte ville redovisa för jordbruksutskottet. Principiellt
sett håller jag med Bo Könberg om att det är en gans-
ka intressant granskningsfråga. Här konstaterar ut-
skottet med hänvisning till 4 kap. 10 § i riksdagsord-
ningen att regeringen är skyldig att lämna information
i EU-frågor när utskotten på sina sakområden begär
detta. Några sekretess- eller lämplighetsskäl för att
inte göra detta finns inte. På den här punkten gör KU
en litet vassare skrivning än i det förra ärendet som
jag var inne på - tillräckligt skarp, enligt min mening,
för att inte samma sak skall hända igen.
Ett annat intressant KU-ärende - Bo Könberg var
också inne på det - är regeringens manöverutrymme i
Bryssel kontra riksdagens EU-nämnd. EU-nämnden
inrättades i samband med att Sverige blev medlem i
den europeiska unionen. Nämndens uppgift är att vara
ett rådgivande organ mellan riksdag och regering.
Den äger inte ett riksdagsutskotts status och kan sägas
vara litet grand av en hybrid i vår riksdagsorganisa-
tion. Som samrådande organ mellan riksdagen och
regeringen fyller nämnden en viktig politisk uppgift i
EU-arbetet.
Det aktuella fallet gällde handläggningen av en
fråga i EU om turistsamarbete. KU har tidigare uttalat
att man kan utgå ifrån att regeringen inte kommer att
företräda en ståndpunkt som står i strid med vad
nämnden vid samrådet har gett uttryck för. Detta
uttalande har emellertid inte varit reservationslöst.
KU har också pekat på att situationer kan uppstå då
regeringen kan, och kanske t.o.m., bör avvika från det
som nämnden har rekommenderat. Regeringen bör då
- precis som Bo Könberg sade - ha goda skäl för att
göra en sådan avvikelse. Om inte, riskerar regeringen
naturligtvis politisk kritik.
Rent konstitutionellt är dock saken helt klar: Det
är regeringen som företräder Sverige vid ministerrå-
dets möten. Ett uttalande från ett riksdagsorgan kan
inte bli bindande för hela riksdagen. Ett sådant utta-
lande saknar helt enkelt konstitutionell betydelse.
Med nuvarande grundlagsreglering är det inte möjligt
att till något eller några av riksdagens organ delegera
uppgiften att fatta för regeringen bindande beslut. I
det aktuella fallet kan således inte någon konstitutio-
nell kritik riktas mot vare sig regeringen eller det
enskilda statsrådet.
Vissa frågor med anknytning till rikets säkerhet
har tagit en stor del av utskottets granskningstid i
anspråk. Det kan därför vara litet svårt även för mig
att i ett inledningsanförande helt förbigå frågan om
säkerhetspolisen. Eftersom ämnet kommer att diskute-
ras mera ingående senare i dag skall jag i detta sam-
manhang bara ytligt beröra frågan.
Fru talman! Låt mig då redan från början slå fast
behovet av en svensk säkerhetspolis. Vårt land behö-
ver alltjämt en säkerhetspolis med uppgift att medver-
ka i försvaret av vår demokrati och vårt statsskick.
Säpo är i dag inte detsamma som det var för några
tiotal år sedan. I dag ägnar säpo sitt intresse åt framför
allt de högerextremistiska grupperna. De nynazistiska
grupperna bedöms som de allra allvarligaste. Knap-
past någon har invändningar mot att säpo gör detta.
Det är möjligen bara de totalt historielösa som protes-
terar.
Under det kalla krigets dagar var det också helt
nödvändigt att hålla uppsikt på de hot som kom från
de extrema vänsterorganisationerna. Bara de som är
historielösa kan kritisera den dåtida regeringen för att
den lät Säkerhetspolisen göra detta. Dessa extrema
grupper på vänsterkanten predikade ju våldet som ett
politiskt medel och var därmed ett uttryckligt hot mot
vår demokrati.
För den som har följt den här frågan kan det knap-
past heller vara någon överraskning att det har varit
fullt lagligt att i vissa extrema fall registrera politiska
åsikter - dock inte enbart på politisk grund - även
efter det att riksdagen införde ett generellt förbud mot
åsiktsregistrering. Flera omfattande utredningar som
har gjorts under senare år och som arbetar i dag ger
alltjämt stöd för uppfattningen att Säkerhetspolisens
arbete har skett, och sker, inom ramen för vad vår
författning tillåter. Det pågår nu ett intensivt arbete på
grundval av bl.a. ett riksdagsbeslut om att man så
långt möjligt skall öka öppenheten och rättssäkerheten
för det nödvändiga säpoarbetet.
Att som reservanterna inom ramen för ett KU:s
granskningsinstitut driva kravet på en kommission är
en direkt - enligt mitt sätt att se det - felaktig väg att
gå. Gör man det har man nog tyvärr inte helt klart för
sig vad man sysslar med. Det är snarare en fråga för
den allmänna motionstiden och bör inte blandas ihop
med den konstitutionella granskningen.
Fru talman! Jag har på senare tid ofta fått frågan
vad jag kommer att sakna mest när jag lämnar riksda-
gen. Rent spontant har jag svarat: Anders Björck. Det
är min gamle trätobroder sedan mer än 20 år tillbaka.
Jag har under 20 år haft förmånen att åka till riksda-
gen närhelst jag har velat för att få ett politiskt stimu-
lerande gräl med Anders Björck. Jag kommer att
sakna detta. Att ta en dust med Anders tillhör inte det
allra lättaste. Det är en utmaning, men det ger alltid en
adrenalinkick. En debatt med Anders är ett vilt även-
tyr som nästan alltid bjuder på överraskningar - det
skall man komma ihåg.
Anders Björck tar alltid tacksamt emot en kastad
handske. Han är kunnig, påläst, lagom fräck och inte
så litet munvig. Man kan aldrig vara riktigt säker på
att man går segrande ur striden. Anders Björck är en
härlig fighter som jag under årens lopp har lärt mig att
uppskatta väldigt mycket. Han har en verkligt god
egenskap: Han står för en överenskommelse även i
blåsväder. Och så kan jag avslöja något som kanske
inte så många vet: Han har humor också, och det kan
ju behövas i hans parti.
Jag lämnar riksdagen, Anders, men jag kommer
att följa dina förehavanden mycket noga. Får jag
chansen kommer jag att ge dig ett nålstick i all vän-
skaplighet. Ta det gärna som ett hot!

Anf. 21 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Jag tänker inte replikera på de delar
som rörde vice ordförandes honorering av Anders
Björck, utan det gäller ett par andra delar.
I bägge fallen rör det sådant som utskottets vice
ordförande brukar tala om som konstitutionell kritik
och inte konstitutionell kritik. Jag tror att det finns
anledning att försöka att reda ut begreppen.
Det ena fallet rör att vi har enats om att konstatera
att när det gäller statsrådet Pagrotsky - trots att det
krävs mycket goda skäl för att avvika från vad EU-
nämndens majoritet har sagt - fanns det inte sådana
skäl. Kurt Ove Johansson anser inte detta vara konsti-
tutionell kritik. Jag väcker inte frågan bara för att
märka ord utan för att detta är ett viktigt ställningta-
gande som riksdagens grundlagsutskott har gjort på
den här punkten. Det ställningstagandet kan tolkas
som det vill, men vi bägge två hoppas att det skall ha
betydelse för framtiden och för hur statsrådet agerar i
förhållande till EU-nämnden. Sedan känner vi båda
väl till vad som står i den svenska grundlagen.
Det andra fallet där ordet konstitutionell kritik
togs upp av Kurt Ove Johansson var det som jag själv
snuddade vid, nämligen frågan om gåvor till och
förmåner för statsråden, om det skall ingå i KU:s
uppdrag ha att synpunkter på. Jag beklagar att majori-
teten inte har gått längre i fråga om att ha synpunkter
på detta, men man har ändå pekat på de regler och
promemorior som finns om gåvor och förmåner. In-
nan vi skiljs åt i dag vill jag bara klara ut om ifall
Kurt Ove Johansson verkligen menar att detta inte bör
finnas på KU:s bord över huvud taget.

Anf. 22 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! När det gäller ärendet om turism-
samarbete är vi - som också framgår av vårt betän-
kande - ganska eniga. Vi är eniga om att ett riksdags-
organ naturligtvis inte kan binda en regering i dessa
sammanhang. Men självfallet håller jag med om -
precis som Bo Könberg har gett uttryck för - att det
är viktigt att konstitutionsutskottet slår fast de teser
som vi var ense om när EU-nämnden inrättades. Jag
tror också att regeringen är väldigt lyhörd för detta.
Precis som jag sade i mitt inledningsanförande måste
den regering som trampar vid sidan av alltid räkna
med att få politisk kritik. Däremot är det, precis som
jag sade, helt klart att man inte kan rikta någon konsti-
tutionell kritik i detta sammanhang.
I den sista frågan är det ett riktigt iakttagande från
Bo Könbergs sida, att det var de frågorna som jag
syftade på. Detta är kanske inte helt lätt. Jag sade i
mitt anförande att det ibland kan vara svårt att avgöra
var gränsen går mellan politik och juridik. Jag skulle
möjligen vilja formulera mig på det sättet att när nu
utskottet ändå så småningom gör en utvärdering,
tycker jag att man skall titta på de fall där man möjli-
gen kan diskutera huruvida KU skall ägna alltför stor
uppmärksamhet åt frågor där man kan ifrågasätta och
diskutera huruvida frågorna har konstitutionell
granskningsbetydelse eller inte. Jag tror att det hade
varit värdefullt.

Anf. 23 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Det gläder mig att vi är överens om
vikten av de ställningstaganden som vi har gjort när vi
efter ett gott och bra samråd i EU-nämnden har för-
sökt att klara ut vad riksdagen förväntar sig av stats-
råden. Vi i riksdagen har hittills inte kunnat komma
överens om att göra sådana bestämmelser i grundlag
och annat att man kan tala om konstitutionella be-
stämmelser i den inskränkta meningen.
Den andra frågan, hur stor roll frågan om anmäl-
ningar av t.ex. gåvor och förmåner skall spela, kan vi
förvisso ha en djup diskussion om. Det är väl alldeles
uppenbart att detta inte kan vara KU:s viktigaste
uppgift, förvisso inte. Att jag tog upp frågan nu var
därför att jag fick intrycket av det som Kurt Ove Jo-
hansson sade och kanske också av några offentliga
inlägg av honom att han ibland har varit snubblande
nära tankegången att vi inte alls skulle syssla med den
frågan. Därför tycker jag att det trots allt är bra att en
bred majoritet i KU, som inte har velat gå så långt
som folkpartiet i kritiken av statsministerns lån av
semesterhus, ändå upprepar de regler som finns från
Etikkommitténs sida och sedan fortsätter med att tala
om att skälet för restriktiviteten är att allmänhetens
förtroende för regeringens ledamöter annars kan rub-
bas. Detta tycker jag är väl så viktigt som ett eventu-
ellt ordklyveri om ordet konstitutionell skall användas
eller inte. Så länge vi är överens om att frågorna hör
hemma i konstitutionsutskottet är det bra. Sedan kan
vi alltid diskutera hur mycket plats de skall ta.

Anf. 24 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Jag tror ändå att det skulle kunna ha
sitt värde om konstitutionsutskottet vid sin utvärde-
ring tittade litet närmare på den här typen av frågor.
Vi har ju haft samma problematik förut, det skall
erkännas. Det här är alltså inget nytt. När man har
varit med så länge som jag har varit torde det inte
vara svårt att i våra handlingar hitta ärenden som har
tagits upp till granskning, vilka rent konstitutionellt
kanske inte borde ha funnits med. Det är viktigt att vi
gör KU:s granskningsarbete så effektivt som möjligt.
Man skall inte slösa med den dyrbara granskningsti-
den på frågor som har ett tveksamt intresse ur konsti-
tutionell synpunkt utan använda den goda tiden till att
tränga in i de frågor som verkligen har stor betydelse
rent konstitutionellt.
Jag skall inte utveckla frågan om gåvorna ytterli-
gare eftersom vi kommer tillbaka till frågan senare på
dagordningen.
Jag påminner mig emellertid, herr talman, att jag i
mitt inledningsanförande glömde att yrka på godkän-
nande av uskottets anmälan, vilket jag nu gör, och
avslag på samtliga reservationer.

Anf. 25 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m):
Herr talman! Jag ber att få börja med att tacka
Kurt Ove Johansson för de vänliga orden. Jag hade
själv tänkt säga några vänliga ord och återkommer i
avslutningen av mitt anförande till Kurt Ove Johans-
son och hans insatser i konstitutionsutskottet under nu
två decennier.
Herr talman! Det här är sista granskningen under
den innevarande mandatperioden. Mot den bakgrun-
den är det väl inte så konstigt om man blickar litet
tillbaka och ser om det finns några erfarenheter under
de här åren.
Vad regeringarna Carlsson och Persson än har
åstadkommit, har de i varje fall slagit hål på en myt,
nämligen att enpartiregeringar generellt sett skulle
vara bättre på effektivt regeringsarbete än koalitions-
regeringar.
Det finns, herr talman, ingenting i de senaste årens
KU-betänkanden som tyder på att t.ex. handlägg-
ningstiderna har blivit kortare, att antalet handläggare
anställda i Regeringskansliet har blivit färre, att beslu-
ten har blivit klarare formulerade och sjabblet mindre
om regeringen består av ett parti i stället för t.ex. fyra.
Jag påstår inte att koalitionsregeringar generellt
skulle vara bättre på något sätt, men man kan nog
konstatera att koalitionsregeringar faktiskt rent konsti-
tutionellt och tekniskt har sina fördelar. Att flera par-
tier ingår i en besluts- och beredningsprocess gör att
den blir noggrannare. Samordningskanslierna blir en
kontrollerande och enande instans. Balanserande
krafter är inbyggda i systemet.
Herr talman! Det finns förvisso en rad nackdelar.
Ingen vet det bättre än herr ordföranden och jag, som
har suttit i en sådan regering. Men det leder till att en
hel del av det som en enpartiregering ställer till med
faktiskt knappast kan ske i en koalitionsregering.
Jag har velat fästa uppmärksamheten på detta, där-
för att det framställs ofta i den allmänna debatten just
som att en enpartiregering är ett under av kraft och
effektivitet. Läget just nu i riksdagen, med starkt
försenade propositioner som kommer fram på vårt
bord de sista dagarna av vårsessionen, tyder ju inte
precis på att effektiviteten skulle ha varit så särskilt
stor.
Man kan konstatera att de här årens och även årets
granskning har kännetecknats av de vanliga tre s:en:
svågerpolitik, sjabbel och senfärdighet. Utnämnings-
politiken har kännetecknats av att regeringsformens
bestämmelse om förtjänst och skicklighet som enda
grund för utnämning i stället har blivit politisk för-
tjänst och politisk fingerfärdighet. Redovisningen av
försvarets ekonomiska problem har sjabblats bort
inför riksdagen. Senfärdighet vad gäller utseende av
verksledningar ledde till att Banverket under en lång
tid stod utan ledning. Det bidrog, herr talman, i sin tur
till att den olyckliga handläggningen av giftspridning-
en i samband med tunnelbygget under Hallandsåsen
inte kunde bemästras.
Årets granskningslista innehåller många fler ären-
den som faller under något av de tre s:en svågerpoli-
tik, sjabbel och senfärdighet. Det finns ett mönster. I
detta mönster ingår - jag vill inte bara kritisera den
nuvarande regeringen för detta, långt därifrån - att
riksdagen ibland har satts på undantag. Det skall väl
medges att vi under en lång tid har haft en förskjut-
ning av makten från riksdagen till regeringen, Rege-
ringskansliet och byråkratin. Jag understryker: Den
nuvarande regeringen är naturligtvis inte ensam skyl-
dig till detta. Men den har faktiskt förstärkt den trend
som vi här i riksdagen borde göra vårt bästa för att
stävja.
Regeringskansliet har ju nu också formellt blivit
en enda myndighet. Propositionerna har blivit mer
försenade, till förfång för riksdagens möjligheter att
göra en självständig och grundlig prövning av dem.
Förslag till riksdagen offentliggörs i ökande utsträck-
ning på parti- och fackförbundskongresser. Jag upp-
repar: Så har det alltid varit. Men någon ökning av
respekten för riksdagen har i varje fall inte skett sedan
1994.
Man kan då möjligtvis säga att riksdagen har sig
själv att skylla. Riksdagen är Sveriges lagstiftande
församling. Riksdagen lyder inte under regeringen.
Det förhåller sig faktiskt tvärtom. Är riksdagen miss-
nöjd med sina arbetsformer och med relationerna till
regeringen, går det faktiskt att rätta till det. Riksdagen
har all makt i världen att ordna upp den saken. Riks-
dagen kan inte skylla ifrån sig om den är missnöjd
med samspelet med regeringen. Den förfogar över
alla nödvändiga medel för att få ordning på torpet.
Riksdagen har, enligt min mening, inte alltid häv-
dat sina och därmed sina uppdragsgivares, svenska
folket, intressen på ett effektivt sätt.
Förvisso har reformer genomförts, och många av
dem har varit bra. Men mycket återstår ännu. Skulden
för detta är dock inte olika regeringars. Ingen står
över riksdagen utom svenska folket, och det kommer
normalt bara in vart fjärde år. Är det något fel så är
det vi i den här salen som har oss själva att skylla.
Herr talman! Det svenska EU-medlemskapet bör-
jar nu märkas i granskningsbetänkandet. På den
punkten riktas kritik från utskottets sida för hand-
läggning av information till riksdagen. Jag tror att
detta är en fråga som kommande konstitutionsutskott
kommer att få en hel del att göra med. Förhållandena
är oklara - de är inte bra. Och det är viktigt att konsti-
tutionsutskottet tar som en framtida uppgift att se till
att riksdagen inte kommer på undantag i EU-
processen. Jag har en stark känsla av att detta kommer
att bli en stor uppgift för KU i framtiden.
Utskottets arbete har under den här gransknings-
rundan i icke obetydlig omfattning handlat om sekre-
tessfrågor. Det är ett bombsäkert och tacksamt sätt att
väcka uppmärksamhet. Rop på öppenhet och insyn
låter alltid bra, och är det för det mesta också. Men
också här finns det gränser, som Kurt Ove Johansson
pekade på tidigare. Man måste sätta in saker i deras
rätta historiska sammanhang.
Det finns de som i dag gärna förtiger tidigare to-
talitära strömningar i svensk politik. De finns dessvär-
re där fortfarande på visst håll. Det gäller terroristdåd
och annat som vi har drabbats av. Vissa saker måste
tyvärr omgäldas av sekretess helt enkelt därför att
man annars avstår från skydd. Vi har under senare
decennier varit med om händelser som vi kanske
kunde ha undvikit om vi inte hade varit så godtrogna,
om vi hade tagit hot på allvar och om vi hade varit
mer förutseende.
En del av turerna kring sekretessfrågorna och ut-
skottets hantering av dem känns igen från tidigare.
Detta är egentligen inte någon ny problematik. Det är
inte särskilt modigt att kräva att sekretesstämpeln
skall bort i alla möjliga och omöjliga sammanhang.
Det krävs faktiskt mer civilkurage för att sätta lång-
siktiga säkerhetsintressen före kortsiktiga utspel. Men
just i sådana situationer skiljs agnarna från vetet på ett
sätt som för den insiktsfulle ger ett tillräckligt besked.
Herr talman! Det finns en benägenhet att tro att
frånvaron av en spektakulär skandal, det fjärde s:et i
ingredienserna, innebär att konstitutionsutskottets
granskning skulle vara mindre intressant. Jag håller
inte med. De stora affärerna drar ibland till sig upp-
märksamheten i sådan grad att de gärna skymmer det
som ger ett sammanfattande betyg på en regerings sätt
att sköta sitt ämbete.
Herr talman! Under 20 år har Kurt Ove Johansson
deltagit i konstitutionsutskottets granskningsarbete.
Han har därigenom varit, och är, en av de mest erfar-
na ledamöterna. Han har fått uppleva en fantastisk
utveckling - från den tämligen traditionella och inte
särskilt noggranna granskningen på några sammanträ-
den, några timmars debatt i kammaren och några
dussin sidor till dagens mycket omfattande och ge-
nomträngande granskningsarbete. Han har i hög grad
bidragit till denna utveckling.
Kurt Ove Johansson har visat att han har en stor
integritet. Han tillhör dem som ibland har vågat säga
saker som jag vet inte alltid har uppskattas inom hans
eget parti och av hans egen partiledning. Det är na-
turligtvis sådana ledamöter som kan påverka utveck-
lingen på ett positivt sätt.
Herr talman! Jag noterar att jag under våren har
blivit beskylld för att göra upp litet för ofta med Kurt
Ove Johansson. Herr talman! Jag vill meddela att
detta är sant. Jag vill också meddela att jag inte skäms
ett dugg för det. Det har nämligen ibland varit nöd-
vändigt för att kunna skapa breda majoriteter och
komma vidare med uppgörelser. Ibland har jag bekla-
gat att inte fler har kunnat delta i uppgörelserna för att
hantera såväl utskottets arbete som arbetet i övriga
sammanhang, de materiella sakfrågorna, på ett vettigt
sätt.
Kurt Ove Johansson har haft fördelen att han har
kunnat skilja på person och sak. Vi har ofta varit arga
på honom. Herr talman! Jag har varit särskilt arg på
honom ganska många gånger. Men det har inte påver-
kat respekten för hans kunnande och möjligheterna att
göra någonting konstruktivt. Han har haft en egenskap
som jag har uppskattat, nämligen att han har vågat
fatta även obekväma beslut som har varit nödvändiga
för den långsiktiga respekten för och stabiliteten i
utskottets verksamhet.
Herr talman! Det kommer att bli svårt att ersätta
Kurt Ove Johansson. Jag har uppskattat honom så
mycket att jag hoppas att han icke kommer att bli
ersatt. Ett bättre betyg, herr talman, har jag svårt att
ge.

Anf. 26 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Det är inte så lätt att ta en replik efter
de senaste varma orden som Anders Björck har riktat
till mig. Jag är naturligtvis mycket glad för dem -
alldeles uppriktigt glad.
Däremot fanns det åtminstone i inledningen av
Anders Björcks anförande något som gjorde att jag
hajade till. Anders Björck kom in på en fråga som
utskottet inte har granskat, nämligen effektiviteten hos
en regering som består av ett parti och en regering
som består av fyra olika partier. Han drar slutsatsen
att en fyrpartiregering är lika effektiv som en enparti-
regering. Det kanske finns sådana exempel, men de
erfarenheter vi har i Sverige tyder inte på det.
Det kan man se när det t.ex. gäller att skapa bud-
getbalans. Det var fyra partier i den regering som
skapade en enorm obalans i den svenska ekonomin
därför att man hade svårt att samordna sitt regerings-
arbete. Partierna ville gärna bjuda över varandra, och
sedan gick det som det gick. Och det var inte första
gången - det var likadant mellan 1976 och 1982. Det
finns också andra exempel på att en fyrpartiregering
har visat att den inte har varit så särskilt effektiv.
Vad man än kan säga om den regering som sitter
nu måste man väl ändå medge att det verkligen tyder
på hög effektivitet och en bra prestationsförmåga att
den har kunnat återupprätta ekonomisk balans under
de år som har gått sedan den trädde till. Det kan ingen
ta ifrån den sittande regeringen.

Anf. 27 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m) replik:
Herr talman! Det är ju skönt att vi omedelbart är
oense igen efter de vänliga orden.
Jag tycker att de här årens granskning faktiskt har
gett en del fakta i målet när det gäller detta. I mitt
inledningsanförande sade jag att det är en myt som
gärna odlas i medierna, bland politiker och bland
statsvetare att just en enpartiregering kännetecknas av
en särskild effektivitet. Många har gått på den myten.
Vi behöver inte ta in de skilda politiska bedömningar
som Kurt Ove Johansson och jag har, men jag är inte
alls säker på att regeringen har lyckats så bra med att
sanera budgetunderskottet som här hävdas.
Jag frågar mig: Har det blivit färre anställda i Re-
geringskansliet? Svaret är nej. Har det blivit färre
politiskt sakkunniga? Svaret är nej. Har det blivit
färre anmälningar av kritik från KU? Svaret är nej.
Har det blivit färre förseningar av propositioner och
aviserade lagförslag? Svaret är nej.
Herr talman! Rent tekniskt - och det är det enda
jag har uttalat mig om eftersom vi får respektera att vi
har olika uppfattningar i de politiska sakfrågorna -
finns det ingenting som tyder på att regeringsarbetet
blir snabbare och bättre bara för att det är fråga om en
enpartiregering. Vi har tvärtom kunnat konstatera att
vakanser i viktiga statliga ämbetsverk har uppstått och
varat under ett halvår trots att vi har haft en enpartire-
gering som till på köpet dessutom har internrekryterat,
dvs. anställt folk med socialdemokratisk partibok. Det
finns ingenting som tyder på att enpartiregeringar är
effektivare än koalitionsregeringar.

Anf. 28 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik:
Herr talman! De utnämningar som Anders Björck
är inne på kommer upp i ett särskilt sammanhang. Jag
skall därför inte bemöta honom på den punkten.
Men jag tycker ändå att frågan om effektiviteten i
enpartiregeringar och i flerpartiregeringar som Anders
Björck har tagit upp är en oerhört intressant fråga,
även om konstitutionsutskottet inte i sin granskning
har hanterat just det ärendet. Jag tycker ändå inte att
Anders Björcks synpunkter får stå oemotsagda. Jag
har, precis som Anders Björck sade, väldigt lång
erfarenhet av riksdagsarbete, och jag kommer ihåg
alla turer som gällde Öresundsbron. På den tiden
fanns det ett kommunalråd i Malmö som hette Joakim
Ollén och som dessutom var moderat. Varje torsdag
när regeringen skulle fatta beslut om Öresundsbron
ordnade han med ärtsoppa på Stortorget i Malmö för
att fira regeringens beslut om att Öresundsbron skulle
komma till stånd. Men dessa beslut fattades aldrig.
Jag var på Stortorget i Malmö vid tre tillfällen, men
jag fick inte någon ärtsoppa beroende på ineffektivitet
i den då sittande regeringen som egentligen inte kun-
de åstadkomma ett beslut på grund av att det var en
fyrpartiregering i vilken det ingick partier som inte
ville att Öresundsbron skulle byggas. Så nog finns det
många praktiska exempel, Anders Björck, på att fler-
partiregeringar är ineffektivare än regeringar som
består av ledamöter från ett parti. Det är lättare att
komma överens i en enpartiregering än i en fyrparti-
regering.

Anf. 29 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m) replik:
Herr talman! Först ber jag på den tidigare borger-
liga koalitionsregeringens vägnar att få beklaga att
Kurt Ove Johansson inte fick någon ärtsoppa. Detta
skall naturligtvis vid lämpligt tillfälle kompenseras.
Jag skall gärna stå för kostnaden själv. Det är bara för
Kurt Ove Johansson att anmäla besök på lämpligt
ställe så skall detta naturligtvis ordnas på ett snabbt
och effektivt sätt.
Problemet med bron, som vi kanske inte skall gå
in på här, var ju att vi faktiskt hade ett socialdemo-
kratiskt beslut och en socialdemokratisk handläggning
av ärendet som den borgerliga regeringen fick överta.
Det fanns där ett antal ouppklarade saker från en
tidigare socialdemokratisk kommunikationsminister.
Vi trodde ju att saken var klar. Men det visade sig att
det återstod en hel del, både när det gällde juridik och
teknikaliteter och även när det gällde limnologiska
frågor.
Mitt enkla budskap, herr talman, är faktiskt att det
inte finns någonting som generellt och otvetydigt
bevisar, med den erfarenhet som vi har från de senaste
decenniernas granskningar, att enpartiregeringar alltid
är effektivare och att koalitionsregeringar alltid är
ineffektivare. Kurt Ove Johansson må hitta exempel
åt båda hållen, men jag talar nu faktiskt om den gene-
rella utvecklingen på detta område.
Jag tycker att det är viktigt att konstitutionsutskot-
tet i fortsättningen också tar in och bevakar dessa
aspekter. Vi har naturligtvis en benägenhet i utskottet
- jag har också självfallet bidragit till detta - att göra
vad vi kan för att hitta konstitutionella och formella
fel. Det är en viktig uppgift för utskottet. Men jag tror
att det i framtiden är minst lika viktigt, herr talman,
att effektivitetsfrågorna kommer i förgrunden.

Anf. 30 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Herr talman! Av demokratiska skäl tycker jag att
konstitutionsutskottet skulle verka för att stärka rege-
ringens makt och för att öka statsrådens frihet. Stats-
råden måste ha rätt att styra och ta fullt ansvar för sitt
fögderi. Folket utkräver ansvar vid allmänna val. En
stark regeringsmakt som folket påverkar genom att
regeringen under hela mandatperioden vet att den kan
bli avsatt av folket skapar en demokratisk klarhet.
När tjänstemän i ämbetsverken eller bankmän i
Riksbanken skall styra den offentliga sektorn minskar
folkets inflytande. Värderingar påverkar oss alla.
Värst är det när vi tror att vi är opolitiska. Det är t.ex.
också en politisk åsikt att anse att folket inte skall ha
rätt att bestämma över vilken ekonomisk och social
modell som skall främjas och att det finns en objektiv
sanning när det gäller hur ett samhälle bäst utformas.
Konstitutionsutskottet återkommer ofta till ut-
nämningspolitiken. Självfallet skall, som det står i vår
grundlag, sakliga skäl avgöra vem som får ett allmänt
uppdrag, och personerna måste vara skickliga och
kompetenta. Men om regeringen effektivt skall kunna
vidta de åtgärder som den har gått till val på har den
mycket starka sakliga skäl att utse personer som fak-
tiskt tycker att dessa åtgärder är riktiga och gärna
arbetar för att förverkliga dem. Jag rekommenderar
ingalunda ett amerikanskt s.k. spoil-system, där var-
enda chefstjänsteman på alla nivåer byts ut vid rege-
ringsskifte. Det passar inte i ett flerpartisystem. Men
jag tycker att det är naturligt att utnämningsmakten
verkligen handlar om makt och betyder mer än att
automatiskt utse den som har de bästa meriterna enligt
några kriterier som kan vara helt irrelevanta för syftet.
Herr talman! Till skillnad från alla andra länder,
tror jag, möjligen med undantag av Finland, är minis-
terstyre inte tillåtet i Sverige. När statsrådens tjäns-
teutövning granskas, undersöker konstitutionsutskottet
noga om myndigheterna har fått vara självständiga
från ingripande av statsrådet. En myndighet är skyldig
att lyda regeringsbeslut, men det ansvariga statsrådet
måste gå balansgång för att inte styra ämbetsverket
och därmed råka illa ut i konstitutionsutskottet. Det är
inte lätt för någon att veta vad som gäller. I samband
med finansieringen av Citytunneln i Malmö t.ex.
avgick Banverkets dåvarande chef därför att hon
trodde att hon hade ett större ansvar än hon hade.
Frågan om detta system med förbud mot minister-
styre verkligen hör hemma i vår tid kan verkliga resas.
Regeringen kommer att få riksdagen med sig på kon-
staterandet i proposition 136 om förvaltningen, att
EU-medlemskapet gör en viss uppluckring nödvän-
dig. Det är ju tjänstemännen som förhandlar och i de
flesta fall i praktiken fattar beslut för Sverige i EU:s
hundratals arbetsgrupper. De företräder alltså Sverige
och inte ett självständigt ämbetsverk i dessa samman-
hang.
Herr talman! Jag återkommer till denna fråga när
kammaren skall behandla proposition 136 och andra
frågor i detta betänkande.

Anf. 31 KENNETH KVIST (v):
Herr talman! Man skulle efter de inlägg som har
gjorts kunna säga att denna debatt karakteriseras av
att vänligheten inte har några gränser. Men jag vill
också gärna delta i den allmänna vänligheten. Jag kan
instämma i många av de positiva ord som har sagts
både om Kurt Ove Johansson, som vi säkert vet läm-
nar riksdagen och konstitutionsutskottet. Hur det blir
med oss andra är litet mer osäkert. Jag kan också
instämma i det som han har harangerat tillbaka när det
gäller t.ex. förste vice talmannen som verkar i konsti-
tutionsutskottet.
Även i år får jag som förste talare säga att konsti-
tutionsutskottets granskningsarbete, som är ganska
omfattande och ganska minutiöst, inte hade varit
möjligt om inte konstitutionsutskottet hade ett kansli
som på ett mycket oförvitligt sätt och med mycket
stor flit genomför mycket av det konkreta arbetet för
ledamöternas räkning. Detta bör än en gång vara sagt
i denna den allmänna vänlighetens introduktion.
Kanske kunde en nyansskillnad skönjas i Kurt
Ove Johanssons spår. Det gäller KU:s nyvalde ordfö-
rande, som ju fick träda till mitt i granskningsarbetet
och som, tycker jag, på ett mycket öppet och resone-
rande sätt har lett det här svåra arbetet. Det är nog inte
så lätt att som ny ledamot i konstitutionsutskottet
komma in i denna mycket speciella uppgift.
Nu får vi lämna vänligheterna åt sidan och övergå
till det i annan mening substantiella.
I en handbok om det svenska statsskicket har för-
fattaren och statsvetaren Torbjörn Larsson skrivit om
KU:s granskning:
"Det vanliga mönstret vid denna granskning är att
oppositionen vill framföra kritik mot några av rege-
ringens statsråd, medan regeringssidans ledamöter
inte finner någon anledning till kritik."
Författaren menar alltså att den här granskningen
genomförs med tydliga politiska förtecken. Många
gånger när KU:s granskningar diskuteras andas dessa
diskussioner att mycket av det hela är politiskt, att det
på något sätt är förutsägbart - att regeringspartiers
företrädare alltid tenderar att vilja fria, medan oppo-
sitionens företrädare alltid tenderar att gå hårdare
fram i kritiken.
På sätt och vis vore det väl märkligt om det var på
ett annat sätt. Regeringen har en makt som riksdagen
skall granska. Det ligger väl i sakens natur att det är
oppositionspartierna som hårdast vill utsätta rege-
ringsmakten för granskning. Man kan också säga att
regeringspartiet är regeringens främsta parlamentaris-
ka underlag i en parlamentarisk demokrati. Det är
klart att det på sätt och vis är en del av regeringsmak-
ten och således en del av den makt som granskar.
Men detta är egentligen inte något märkligt som KU:s
granskningsinstitut behöver kritiseras för.
Jag tror att vi kan säga att det i detta land finns en
betydande rättssäkerhet. I vår rätt kännetecknas sys-
temet nästan alltid av att parter har olika företrädare,
exempelvis försvarare och åklagare. Jag tror dock att
alla handlar i ansvar för rättssäkerheten. I huvudsak
kan det nog sägas också om det arbete som bedrivs i
konstitutionsutskottet.
Ibland blir man kanske, som i år, litet besviken
över att det inte är fråga om en så fantastiskt tydlig
eller dramatisk kritik av enskilda statsråd. Men målet
med granskningen är, som framhållits tidigare i dag,
inte bara att åstadkomma kritik av enskilda statsråd
utan att också peka ut problem som finns i regerings-
utövandet och maktutövandet. Kanske handlar det om
problem i lagar, förordningar, regler eller principer
för hur makten hanteras.
Man kan alltså även säga att detta med att det
finns få punkter med mycket skarp kritik visar att det
svenska systemet är hyggligt. Det är ganska sunt.
Detta kan vi nog säga utan att därför hänge oss åt
illusioner om att det inte skulle finnas maktcirklar där
man håller varandra om ryggen, att det finns politiska
cirklar, ämbetsmannacirklar osv. som nog borde dras
fram i ljuset och där det kan vara svårt att hitta de
rätta angreppspunkterna. Sådant här finns säkert.
Ibland snuddar vi vid det vid KU:s granskningar. Men
huvudintrycket måste man väl ändå säga är - jag
tillhör ju ett parti som ännu inte varit i regeringsställ-
ning - att regeringsmakten, oavsett regering, utövas
med en hygglig, en god, respekt för lagarna. Det är
ganska gott att kunna säga det, tycker jag.
Anders Björck tog i sitt inlägg upp en viktig och
svår fråga som KU i framtiden måste ägna stor om-
sorg i sitt granskningsarbete och det kan också kom-
ma motioner eller andra förslag i sak som KU måste
behandla. Jag avser då den relativa förskjutning av
makt från riksdagen som äger rum. Det är nog delvis
så som Anders Björck säger, nämligen att riksdagen
kanske frivilligt och ibland litet lättvindigt ger upp
och inte försvarar den makt som riksdagen rätteligen
borde ha. Även en del andra beslut i vår tid påverkar
riksdagens makt. EU-medlemskapet är väl en sådan
stor sak som har inträffat och som innebär att makt
går från riksdagen till regeringen. Det må gälla lag-
stiftning, förberedelser till lagstiftning osv.
Regeringen skaffar sig vidare ramar genom att
lägga fram propositioner med förslag som har en
ganska vid ramkaraktär. Regeringen kan alltså fylla
allmänna principer med ett konkret innehåll och göra
så att man får en stor summa pengar som regeringen
kan handha och fördela litet grand efter eget skön.
Detta är också ett sätt att urholka riksdagens inflytan-
de över landets styrelse.
I det ärende som vi i dag behandlar - jag åter-
kommer senare till de konkreta frågorna - finns det
emellertid två frågor som avviker från det vanliga.
Den ena gäller granskningen av vad som brukar kallas
för scientologimaterialet. Den andra gäller gransk-
ningen av regeringens hemliga direktiv till Säkerhets-
polisen. Det säregna med de här ärendena är att en del
av materialet är belagt med tystnadsplikt också för
KU:s ledamöter. Det är ett beslut som vi har tagit i
KU och ett beslut som ibland har ifrågasatts. Men i
synnerhet när det gäller säpo har KU vid två tillfällen
enhälligt beslutat om att tystnadsplikt varit nödvän-
digt.
Det har riktats kritik mot mig som anmälare för att
jag har accepterat tystnadsplikt men jag har inte sett
det som min eller KU:s uppgift att egentligen riva den
barriären. Jag menar att varje grävande i säpoärendet
- jag skall senare återkomma till det och i detalj ut-
veckla det - visar att det krävs en ordentlig utvädring
av det osunda system som finns i en sanningskom-
mission. Denna kommission kan inte bara se rege-
ringens agerande gentemot olika säpofrågor - vare sig
det gäller de hemligstämplade direktiven eller det
gäller ett konkret agerande, som i Leanderfallet, som
vi också skall diskutera här i dag - utan också ta upp
Säkerhetspolisens arbete i hela dess vidd.
Jag tycker att behandlingen av det här ärendet ger
vid handen att en sådan kommission är nödvändig, en
kommission som också kan överblicka konsekvenser-
na av frisläppandet av material. Dess uppgift är fram-
för allt att se till att så mycket som möjligt sprids till
allmänheten. Vi får återkomma till de här frågorna.
När det gäller granskningsarbetet i övrigt vill jag
säga att vi vid förra granskningen hade uppe ett ären-
de som konstitutionsutskottet så att säga släppte vida-
re för vidare utredning därför att det var svårt, som
man uttryckte det, att ringa in en specifikt konstitutio-
nell vinkel på det. Det var regeringens hantering av
kronförsvaret. Den vidare diskussionen i ärendet har
enligt min mening visat att det fanns tydliga begrän-
sade konstitutionella aspekter som KU nu borde ha
tagit itu med och behandla. Detta har en majoritet inte
kunnat vinnas för, varför det finns all anledning att
återkomma också i den frågan.
Herr talman! Som slutsats kan vi nog säga att det
här granskningsarbetet i stort skett i god endräkt. Det
finns dock reservationer, och jag yrkar bifall till dem
där mitt namn står. I övrigt får man säga att andan i
utskottet varit och arbetet präglats av att från ömse
håll försöka ge och ta, lyssna på varandras argument.
Eftersom det är socialdemokraternas gruppledares
sista debatt i granskningsfrågan vill jag säga att Kurt
Ove Johansson och vice gruppledaren Catarina Rön-
nung mycket förtjänstfullt bidragit till den öppna och
konstruktiva atmosfär som varit, även om våra me-
ningar ibland gått brett isär. Det vill jag rikta ett sär-
skilt tack för.

Anf. 32 PETER ERIKSSON (mp):
Herr talman! Vi har återigen gått igenom en om-
gång av granskningar av regeringen. Konstitutionsut-
skottet lägger ungefär halva sin tid på att granska
regeringen. Vi kommer med ett betänkande varje vår.
Ett digert betänkande blev det också i år. Det är
många ärenden, som flera talare har varit inne på. Jag
tycker att det är några ärenden som är värda uppmärk-
samhet och som är intressanta både för dagens situa-
tion och för framtiden.
Jag tycker att konstitutionsutskottet kanske
främsta uppgift är att vara någon form av vakthund
för öppenhet och mot maktmissbruk. Det är granska-
rens uppgift. Jag tycker också, som t.ex. Anders
Björck var inne på, att konstitutionsutskottet har en
viktig funktion i att vakta riksdagens intressen gente-
mot regeringen. Många gånger har jag känt mig litet
besviken på att riksdagens majoritet så enkelt och lätt
har gått med på att minska sin egen roll och sina möj-
ligheter att påverka och överlåtit så mycket åt rege-
ringen, trots att funnits goda möjligheter för riksdagen
att agera och goda skäl för det också.
Jag tycker att konstitutionsutskottet i sin gransk-
ning fungerar men kan också bli betydligt bättre.
Många har sagt att det faktum att vi ganska sällan
kommer överens om hård kritik mot regeringen är ett
stort problem. Jag ser det inte som ett stort problem.
Jag ser själva utredningen, arbetet att ta fram material,
fråga ut ministrar, ställa frågor till regeringen och
genomföra själva granskningen som en huvuduppgift.
Det är vägen som är mödan värd snarare än att kom-
ma överens om en liten krumelur på slutet, även om
den krumeluren ibland kan vara nog så viktig för att
påverka och förändra för framtiden. I några fall har vi
även i år lyckats komma överens. I några fall har det
varit viktigt, t.ex. när det gäller att bevaka riksdagens
intressen i EU-nämnden. Kurt Ove Johansson ville
påpeka att EU-nämnden inte har den konstitutionella
styrka som ett vanligt riksdagsutskott har. Därför kan
man inte ta lika starkt på det som sagts där. Jag menar
att det visar att det finns en svaghet i den organisation
som vi har byggt upp. Riksdagen har blivit rådgivare,
och riksdagens organ, EU-nämnden, är för svagt. Det
kan inte riktigt binda upp regeringen på ett sätt som
visar att faktiskt folkstyret fungerar. Det måste ändras
på ett eller annat sätt, som jag ser det.
KU kan bli bättre. Vi kan göra bättre utredningar,
även om många är bra redan nu. Jag tycker att vi kan
göra bättre utfrågningar. Vi är alla ibland litet för
dåliga på att ställa de rätta frågorna till ministrarna
när vi frågar ut dem. Jag tycker, liksom Kurt Ove
Johansson, att vi kunde bli litet effektivare i arbetet.
Ett problem som ibland uppstår under granskning-
en är när t.ex. de stora partierna, Socialdemokraterna
och Moderaterna, blir överens lite grand under täcket.
Det försvårar en genomlysning och en ordentlig
granskning. Vi har några sådana ärenden i år. Det
gäller t.ex. frågan om scientologbibeln, kronförsvaret
och regeringens direktiv till säpo.
Den s.k. scientologbibeln är en fråga där jag tyck-
er att ju mer man tittar på den, desto allvarligare
framstår den. Argumenten för att regeringen plötsligt
sades göra rätt när den kovände och inte längre till-
lämpade svensk grundlag utan hemligstämplade ett
material som kommit in till en myndighet. Det skulle
vara att svensk offentlighetsprincip bryter mot inter-
nationell upphovsrätt. Det är, tycker jag, ett helt fel-
aktigt sätt att tolka svensk grundlag. Svensk grundlag
skall tillämpas oavsett om man i något fall har en
konflikt mellan upphovsrätten och offentlighetsprin-
cipen. Svenska medborgare skall behandlas på samma
sätt som utländska medborgare i det här avseendet i
Sverige. I Sverige skall svensk lag tillämpas. Skulle
det vara så, vilket ingen ännu inte har kunnat visa, att
det finns en klar konflikt mellan upphovsrätten och
offentlighetsprincipen skall regeringen inte börja med
skilda tillämpningar för svenska och utländska med-
borgare. Då skall man reagera genom att förändra.
Antingen får man säga att man gjorde ett misstag
när man skrev på internationella konventioner som
bryter mot svensk grundlag, och så får man hoppa av
dem, eller så får man ändra i grundlagen. Sedan kan
man också ändra tillämpningen. Men det är åt fanders
att efter påtryckningar från andra länder börja ändra
tillämpningen av svensk grundlag. Vi har ända sedan
andra världskriget varit överens i Sverige om att det
inte får gå till så. Men nu ändras konsensuslinjen om
att offentlighetsprincipen skall gälla i Sverige oavsett
vad andra tycker. Jag tycker att det är bedrövligt.
Kanske ännu mer bedrövligt är det att KU:s ma-
joritet har fått stora skälvan i denna fråga och tappat
greppet om situationen. Man har i stället för att göra
en seriös och självständig bedömning helt övergått till
att göra som regeringen säger. Det är helt oaccepta-
belt att det organ som granskar regeringen i stället i
praktiken tar order. Det är helt oaccceptabelt att det
organ som skall vakta på öppenhet och grundlagar i
stället tar till hemligstämpel och tystnadsplikt utan att
det finns tillstymmelse till skäl för detta. I stället för
att granska skyddar man en sjuk sak. När argumenten
tryter tar man till tystnadsplikt för att hindra en öppen
debatt. Tyvärr måste jag säga att det är en skam för
Sveriges riksdag att det får gå till på det sättet.
En annan viktig fråga som vi har behandlat i
konstitutionsutskottet under våren är regeringens
hemliga direktiv till säpo, där man möjliggör en
åsiktsregistrering av svenska medborgare. Jag tycker
att det i detta fall finns ovanligt stora skäl för att göra
en ordentlig granskning och genomlysning. Det är en
fråga som berör väldigt många människor - tusentals
människor i Sverige - som har blivit inte bara regist-
rerade utan på olika sätt förföljda av den svenska
staten med regeringarnas uttryckliga godkännande
ända från mitten av 70-talet fram till i dag.
I många fall har det kanske varit vettigt och rim-
ligt. Det är, som Kurt Ove Johansson och Anders
Björck har sagt tidigare, antagligen nödvändigt att vi
har en säkerhetspolis. Det finns de som vi behöver
bevaka, men det har gällt långt ifrån alla. Jag kommer
att gå in på det litet mer senare.
Naturligtvis försvårar de hemligstämplingar som
gjorts och den tystnadsplikt som införts i detta ärende
också en offentlig debatt, men man kan ha en större
förståelse för att denna fråga faktiskt omgärdas av
sekretess. Här finns det skäl för det, även om jag
tycker att en stor del av materialet borde bli offent-
liggjort. De skälen väger också tungt. En öppen debatt
skulle kunna minska de sår som finns i det svenska
samhället och reda ut några av de problem som har
skapats under decennier.
KU:s granskning stöder kravet att en sannings-
kommission eller s.k. Lundkommission borde genom-
föras. Det vi har sett talar entydigt för detta.
Jag har personligen tyckt att man kunde offentlig-
göra regeringens hemliga direktiv åtminstone när det
gäller kriterierna för vilka människor som kan regist-
reras och också de äldre listor på organisationer som
finns i de hemliga direktiven. Detta har majoriteten
inte gått med på. Jag tycker att det är väldigt synd,
därför att öppenhet är effektivt. Skall vi har en bra
och stark fungerande demokrati där det finns förtro-
ende mellan det politiska systemet å en a sidan och
medborgarna å den andra måste vi försöka våga tala
om verkligheten som den är. I detta fall skulle det inte
skada Sverige.
Regeringen har också sagt att man tänker avskaffa
systemet med hemliga direktiv. Mitt förslag är därför
att man skall gå medborgarna till mötes snarare än att
fortsätta att hemligstämpla och styra Sverige genom
tystnadsplikt.
Jag kommer in på en rad andra frågor senare un-
der debatten. Jag går in litet mer i detalj på de frågor
som jag tycker är viktigast, t.ex. om scientologmate-
rialet och regeringens direktiv till säpo. Jag kan redan
nu säga att jag yrkar bifall till reservation nr 2, 3, 4, 5
och 14. Jag är med på några till, men jag tycker att det
kan räcka med att ta fram de frågor som jag ser som
de viktigaste.
Jag vill också säga ett par korta ord till Kurt Ove
Johansson, som skall avgå. Jag har inte känt honom i
flera decennier här i utskottet, för jag har inte varit
med så länge. Jag tycker att han är en buffel och be-
tonghäck på många sätt, men innerst inne har han
ändå ett gott hjärta, och han är en bra kamrat. Jag
gillar Kurt Ove skarpt.

Anf. 33 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Jag regerade litet grand när Peter
Eriksson pratade om att moderater och socialdemo-
krater spelar under täcket när det gäller de viktiga
frågorna om Säkerhetspolisen. Jag tycker inte att detta
kan få stå oemotsagt.
Det är ingen nyhet att moderater, socialdemokrater
och även centerpartister har en gemensam syn när det
gäller Sveriges säkerhetsintressen. Jag kan erinra om
att det inte var så länge sedan som det arrangerades en
särskild debatt här i riksdagen om säpos register. Det
var den 20 november förra året. De olika partierna
redovisade då sina ståndpunkter. Av den redovisning-
en framgår det tydligt och klart att såväl moderater
som socialdemokrater som centerpartister har en
gemensam syn när det gäller denna typ av frågor.
Att kalla det för spel under täcket förefaller mig
väldigt konstigt. Vi har öppet från dessa partiers sida
redovisat var vi står i dessa sammanhang. Något spel
under täcket har det under inga omständigheter varit.
Det måste väl också vara tillåtet för stora partier att ha
gemensamma ståndpunkter i vissa sammanhang utan
att det i sig skulle vara något konstigt.
De frågor som Peter Eriksson nu i så hög grad var
inne på kommer upp på dagordningen på nytt i en
särskild debatt. Därför ser jag det som litet svårt att
utan vidare börja nagga den debatten i kanten. Jag
tycker att det vore fel. Det är bättre att ta den redo-
visningen vid ett och samma tillfälle när ärendet
kommer upp på dagordningen.
Jag vill som sagt tillbakavisa påståendena om att
det skulle vara något hysch-hysch när det gäller soci-
aldemokraternas, moderaternas och centerpartisternas
gemensamma inställning till Säkerhetspolisens förut-
sättningar att arbeta.

Anf. 34 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! När jag sade att man spelar under
täcket avsåg jag i första hand - det sade jag också -
frågorna om scientologbibeln och kronförsvaret. När
det gäller kronförsvaret var, som jag ser det, både den
dåvarande borgerliga regeringen och den socialdemo-
kratiska oppositionen inblandade. Man försöker fort-
farande försvåra en riktigt bra granskning av vad som
hände. Var det så att vissa aktörer på marknaden fick
bättre förutsättningar än andra för att bevaka sina
ekonomiska intressen? Det är det vi som har reserva-
tioner på området reagerar mot; att inte ens KU kan
göra en ordentlig granskning här.
När det gäller scientologibibeln tror jag att jag har
förklarat tillräckligt för att försvara min ståndpunkt.

Anf. 35 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik:
Herr talman! Jag har ju i andra sammanhang för-
klarat vad jag tycker om den ståndpunkt som Peter
Eriksson har haft när det gäller synen på de frågor där
konstitutionsutskottet har bestämt om sekretess och
tystnadsplikt. Peter Eriksson säger att man borde göra
det här offentligt. Det har han rätt att hävda. Men vi
måste ju också som partier kunna ha en ståndpunkt
där vi säger att det här vore att skada Sveriges intres-
sen.
Jag menar att det inte är någon tillfällighet att de
här sakerna har varit belagda med både tystnadsplikt
och sekretess i Regeringskansliet. Jag tycker inte att
det är så konstigt att konstitutionsutskottet när det tar
ställning till de här frågorna hamnar på en likadan
ståndpunkt som man har gjort exempelvis i Rege-
ringskansliet när man har bedömt vikten av de skriv-
ningar som finns.
Det är inget konstigt i detta. Det är klart att Peter
Eriksson har rätt att vara missnöjd med att en ut-
skottsmajoritet tycker som den gör. Han har rätt att ge
uttryck för detta. Men Peter Eriksson säger att det här
skulle vara något slags försök till smussel från de
politiska partier som står för den här uppfattningen.
Man skulle inte vilja ha en öppen debatt om viktiga
frågor. Jag kan inte acceptera att det opåtalat skall få
kastas ut här i riksdagen och att man skall låta det stå
oemotsagt. Det är ju inte så.
Det spelar ingen roll om det gäller scientologibi-
beln eller vad det nu gäller. Det finns inga partier i
konstitutionsutskottet som har försökt smussla under
täcket. I den granskning som vi har gjort har vi ju, var
och en på sitt sätt, lagt fram våra ståndpunkter. Det är
inget smussel. Det är en öppen redovisning av var de
olika politiska partierna står.

Anf. 36 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! När det gäller det här s.k. scientolo-
giärendet är det ju inte bara så att konstitutionsutskot-
tets majoritet stöder regeringens hållning om att hem-
ligstämpla själva materialet, det som har varit ute hos
myndigheterna. Man väljer inte bara att hemligstämp-
la, utan man beslutar också om tystnadsplikt när det
gäller skälen för detta.
Eftersom skälen inte har ett dugg att göra med ri-
kets säkerhet eller så, tycker jag att det är ett uppen-
bart övergrepp när majoriteten gör på det sättet. Man
tar till beslut som omöjliggör en öppen, ordentlig,
offentlig debatt, men man har egentligen inget lagligt
stöd för att göra det.
Det är ett övergrepp mot konstitutionen och mot
de lagar som finns på området. Det är verkligen att
smussla under täcket att agera på det sättet. I stället
för att driva en offentlig debatt i en känslig fråga
väljer man att besluta om tystnadsplikt och förhindra
debatt, trots att frågan inte har ett dugg med rikets
säkerhet att göra.

Anf. 37 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! På en av de punkter som Peter Eriks-
son tar upp som rör frågan om vad som behöver vara
sekretessbelagt eller inte har vi, som Peter Eriksson
vet, i långa stycken varit överens. Det rör sig om
frågan om att de kriterier som har ingått i de hemliga
föreskrifterna till säkerhetspolisen borde ha kunnat
offentliggöras. Där har vi blivit nedröstade i konstitu-
tionsutskottet.
Men på den andra punkt som Peter Eriksson tar
upp, den som rör det s.k. scientologimaterialet, tycker
jag att han har haft mycket märkliga inlägg i den
hittillsvarande diskussionen. I sitt första inlägg, sitt
huvudinlägg, säger han att det inte har kunnat visas att
det finns någon konflikt mellan den svenska offentlig-
hetsprincipen och upphovsrätten på den här punkten.
Jag tror att Peter Eriksson är den ende som har
tittat på det här ärendet som har landat på den be-
dömningen. Man kan förvisso landa på olika bedöm-
ningar när det gäller hur detta skall hanteras, vilken
princip som skall väga över och om det var rimligt av
regeringen att använda utrikessekretessen.
Men hur man kan hävda i en debatt, efter att i flera
år ha varit ledamot i konstitutionsutskottet, att det inte
finns någon konflikt på den här punkten, det förstår
jag inte. Det blir inte bättre av att han då beskyller
andra för att ha utsatts för stora skälvan bara för att de
har gjort en annan bedömning och insett att det finns
en konflikt på den här punkten.
Det vore därför intressant om Peter Eriksson ville
utveckla på vilket sätt det inte är en konflikt om man
lämnar in upphovsrättsskyddat material till en myn-
dighet - som i det här fallet exempelvis inte har ett
dugg med saken att göra - och att det upphovsrättsli-
ga skyddet förstås inte finns fullt ut. Det är möjligt att
vi får fortsätta att leva med den här konflikten. Det är
också möjligt att vi kan hitta en lösning på den. Men
man kommer ingenstans, Peter Eriksson, genom att
förneka den.

Anf. 38 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag menar att det i det här fallet inte
är någon som har kunnat visa att det finns en konflikt
i den meningen att vi bryter mot internationell rätt
genom att tillämpa svensk grundlag och offentliggöra
det material som har kommit in. Det finns olika me-
ningar om det. Men konstitutionsutskottet har inte
genomfört en sådan granskning och utredning av
sakfrågan som har kunnat visa att så är fallet. Det är
inte så att svensk grundlag bryter mot internationell
rätt på det här området och att vi därför har två lagar
som står mot varandra helt och hållet.
Vad t.ex. Bernkonventionen säger är att man skall
bedöma alla medborgare lika, både svenska och ut-
ländska. Det måste i det här fallet innebära att svensk
rätt kan tillämpas utan att vi bryter mot Bernkonven-
tionen. Den som hävdar något annat får väl förelägga
bevis för detta. Men jag tycker inte att det finns någon
som har kunnat göra det än så länge. Trots att Sciento-
logikyrkan har använt mängder av advokater för att
kunna bevisa sin ståndpunkt är det framför allt ameri-
kanska påtryckningar som har gjort att den svenska
regeringen har ändrat ståndpunkt. Det är inte, menar
jag, att det skulle vara fel att tillämpa svensk grund-
lag.

Anf. 39 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Nu glider Peter Eriksson. Nu är det
inte längre fråga om huruvida det finns en konflikt
eller inte mellan upphovsrätten som sådan och vår
offentlighetsprincip. Nu gäller frågan om det är rim-
ligt att göra den här avvägningen i samband med
utrikessekretessen.
Den anmälan som KU har granskat har ju gällt om
regeringen har haft den här möjligheten. En majoritet
av KU har landat på detta. Jag tycker t.o.m. att man
inser detta mellan raderna i reservationen. Jag tror att
den här diskussionen förvirras kraftigt - inte bara av
de inlägg som Peter Eriksson gör, utan också av att
det är USA som är inblandat och av att det här är en
religiös organisation, eller sekt, som många känner
stor tveksamhet inför. Det skymmer vad frågan
egentligen handlar om.
Därför nämnde jag i mitt inledande anförande i
dag frågan om Peter Eriksson hade reagerat likadant
om det inte hade varit den enda kvarvarande super-
makten det var fråga om utan exempelvis Danmark
eller Belgien. Man kan göra det ännu mer konkret.
Om det gällde en dansk läskedrycksfirma vars recept
lämnats in eller en belgisk journalists nyhetsbrev som
han levde på att sälja dyrt till storföretag runt om i
världen som på det här viset kunde lämnas ut, läsas
och t.o.m. fås kopior på till ett lågt pris - vore det
alldeles samma fråga då?
Åtminstone kunde Peter Eriksson inte då blåsa
upp det här till att det rör sig om stora skälvan och att
alla som tycker annorlunda än han är rädda.

Anf. 40 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Nu tycker jag att Bo Könberg visar
hur felaktigt den här frågan har behandlats. Jag menar
att om det t.ex. hade varit en dansk läskedrycksfirma
vars hemliga recept hade lämnats in till Sveriges riks-
dag, då hade inte det här varit aktuellt. Det finns lagar
i Sverige som räcker för att deras hemliga recept,
alltså företagshemligheter, skall bevaras.
Nu gäller det här en kyrka, eller en sekt. Då blir
faktiskt behandlingen enligt svensk lag en annan. Det
är det som gör skillnaden här. Jag är helt övertygad
om att om det här hade varit någon sekt eller kyrka
från Lettland eller Danmark så hade vi över huvud
taget inte diskuterat det här i dag. Det beror på att det
är amerikanska påtryckningar som gör att regeringen
väljer att falla undan. Det är det jag tycker är allvar-
ligt. Svensk grundlag borde gälla lika för alla.
Det är väldigt tragiskt att regeringen väljer att vika
undan och att KU följer med husbondens röst i stället
för att göra en självständig bedömning av sakfrågan.

Anf. 41 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Peter Eriksson och jag har kommit
till likartade slutsatser i de båda sakfrågor som han
berörde i inledningen om de allmänna synpunkterna.
Vi står ju under samma reservationer. Vi får anled-
ning att ytterligare återkomma i sakfrågorna.
Men det är två saker som jag vill kommunicera
med Peter Eriksson om. Den ena gäller detta när mo-
derater och socialdemokrater kommer till samma
ståndpunkt. Jag tror inte att man skall använda en så
allmän jargong kring detta som Peter Eriksson gör.
Samtidigt inser jag att när de två storleksmässigt do-
minerande partierna i svensk politik kommer till
samma ståndpunkt kan de med stöd av ytterligare
röster skaffa sig en blockerande majoritet i KU. Jag
tycker inte att detta har utnyttjats på ett otillbörligt
sätt mer än i det fallet när man inte vågade läsa den
akt som vi hade begärt vid granskningen, nämligen
regeringens hemliga direktiv till säpo.
Vi har inga delade meningar om att öppenheten
skall vara stor, men samtidigt måste man också er-
känna att det finns tillfällen när man inte går ut och
pratar. Det förhållandet har ju gällt i säpoärendet.
Detta att KU, inklusive Peter Eriksson och underteck-
nad, vid första sammanträdet enhälligt var för tyst-
nadsplikt gjorde att vi fick en utomordentligt öppen
redovisning av direktiven vid en andra utfrågning av
statssekreteraren. Då var också samtliga överens om
tystnadsplikten. Jag tycker att om man vid två tillfäl-
len har varit ense om tystnadsplikt blir det konstigt att
sedan svänga på klacken för massmedial uppmärk-
samhet.

Anf. 42 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag tycker att Kenneth Kvist brukar
vara ganska eftertänksam och tänka på vad han säger,
men den här gången är han faktiskt helt fel ute.
Att man under granskningsarbetet är överens om
att t.ex. hemligstämpla eller i starkt sekretessbelagda
frågor besluta om tystnadsplikt är en sak. Men när
utskottet skall ta ställning till vad som skall stå i be-
tänkandet måste man göra en slutlig bedömning när
man vet vad som har kommit fram. Det är någonting
som vi ofta gör.
I båda de här fallen har konstitutionsutskottet be-
slutat om att ändra både tystnadsplikten och hemlig-
stämpeln. I scientologiärendet har en stor del av rege-
ringens hemliga PM lyfts ut och förts in i betänkande.
I säpofrågan har några mindre frågor förts in och där
har man lyft bort tystnadsplikten. Det är ju alla över-
ens om. De beslut som vi fattade under arbetets gång
och de beslut man fattar när man slutligt skall redovi-
sa betänkandet i text gäller ju inte samma sak. Det vet
ju Kenneth Kvist fuller väl. Detta är ett ganska dåligt
skäl till att han skall stå kvar och rädda sitt skinn
därför att han inte riktigt har vågat säga vad han bor-
de.

Anf. 43 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Det ingår inte i mina vanor att inte
våga säga vad jag vill säga. Men man måste ju slå
vakt om KU:s trovärdighet.
En företrädare för regeringen läser ur kvalificerat
hemligt material för KU, och KU är enhälligt om att
tystnadsplikt skall råda. Därefter kallar KU dit repre-
sentanten för regeringen ytterligare en gång. Repre-
sentanten går dit under förutsättningen att inför denna
församling kan man tryggt yppa det som finns att
yppa när det gäller de kvalificerade hemligheterna.
Man får återigen gensvaret att KU accepterar att det
är tystnadsplikt kring detta. Sedan kommer KU långt
efteråt och ändrar ståndpunkt kring detta. Jag menar
att det inte är bra för KU på lång sikt om vi hanterar
saker på detta sätt.
Men vi har inga delade meningar om att den
snuskiga historien med åsiktsregistrering som har
förekommit i landet skall vädras ut. Den skall offent-
liggöras, men den skall offentliggöras av en sannings-
kommission som måste ha det uppdraget och den
avsikten. Frågan skall belysas i hela sin vidd, inklusi-
ve säpos verksamhet, som KU ju inte granskar.

Anf. 44 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag menar att det är en självklarhet
att KU till syvende och sist måste göra en självständig
bedömning i alla sådana här frågor. Det kan handla
om hemligstämpling, sekretess eller tystnadsplikt. Det
måste man göra, och inte bara för att jag tycker det,
utan det är faktiskt en lagstadgad skyldighet för varje
myndighet att göra på det sättet.
KU, som har ett alldeles särskilt ansvar att värna
öppenhet, offentlighet och en offentlig debatt, måste
också ta det särskilt allvarligt. Jag tycker att vi gång
på gång har visat att KU faktiskt kan göra en själv-
ständig bedömning. Nu lyckades KU inte den här
gången. Jag tycker att man föll offer för husbonden
när man, speciellt i scientologiärendet, valde både
tystnadsplikt och hemligstämpel i stället för att of-
fentliggöra materialet.
Det är kanske det som gnager Kenneth Kvist att
han var med litet för länge i det här spelet.

Anf. 45 MICHAEL STJERNSTRÖM (kd):
Herr talman! Kristdemokraterna har ingen ordina-
rie ledamot i KU och har därför inte kunnat delta fullt
ut i granskningsarbetet. Jag vill dock här i kammaren
mycket kortfattat redogöra för våra ställningstaganden
och ge en röstförklaring till hur vi kommer att ställa
oss till de kommande omröstningarna och reservatio-
nerna.
Först gäller det försvarsministern och Försvar-
smaktens ekonomiska problem. Där har Kristdemo-
kraterna den uppfattningen att riksdagen vid tidpunk-
ten för behandlingen av budgetpropositionen för 1998
inte hade vare sig tillräcklig eller rättvisande infor-
mation inför sitt beslut. Försvarsministern borde ha
drivit frågan om besked från Försvarsmakten om
obalansernas storlek och de bakomliggande orsakerna
så att den informationen hade funnits tillgänglig när
riksdagen fattade sitt beslut den 5 december 1997.
Därför kommer vi att yrka bifall till reservation 2.
Sedan gäller det kommunikationsministerns
tjänsteutövning i samband med byggandet av tunneln
genom Hallandsåsen. Kristdemokraterna har den
uppfattningen att vakansen på ca ½ år när det gäller
besättningen av tjänsten som generaldirektör och chef
för Banverket inte är acceptabel. Vidare tycker vi att
det är anmärkningsvärt att kommunikationsministern
inte tog något initiativ för att skaffa sig kunskap om
miljöaspekterna kring tunnelbygget och inte heller
hade något samråd med miljöministern.
Jag har läst i handlingarna att enligt kommunika-
tionsministern har regeringen inget ansvar för infö-
randet av ny teknik eller miljökatastrofer av det här
slaget. Enligt vår uppfattning är denna tolkning av
ansvarsförhållandena inte rimlig. Därför kommer vi
att yrka bifall till reservation nr 10.
När det sedan gäller regeringens föreskrifter om
säpos register har Kristdemokraterna den uppfattning-
en att frågan om huruvida åsiktsregistrering har före-
kommit, och i så fall i vilken omfattning, bör bli fö-
remål för en undersökning av en särskild oberoende
kommission enligt norsk modell. Det har vi framfört
tidigare.
När det gäller regeringens handläggning av målet
Leander mot Sverige har vi uppfattningen att det som
fanns registrerat i registret när det gällde Leander var
så pass harmlösa uppgifter att det kan ifrågasättas om
det är rimligt att regeringen hösten 1984 valde att föra
processen mot Leander i stället för att försöka nå en
uppgörelse med Torsten Leander. Som det skrivs i
reservationen borde det vara en självklarhet att rege-
ringen alltid måste sträva efter att se till att de organ
som man är inblandad i och skall ge information till
får en korrekt och fullständig information, även om
informationen talar emot den ståndpunkt som rege-
ringen intar i processen.
Därför yrkar vi bifall till reservationerna 14 och
16.
Statsrådet Göran Perssons uppgifter vid utfrågningen
om skolans kommunalisering år 1990 (avsnitt 1.1)

Anf. 46 BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! 1989 var det en stor politisk strids-
fråga i vårt land huruvida lärarna skulle kommunalise-
ras eller inte. Vi hade en ny skolminister som hette
Göran Persson. Han hade en mycket bestämd upp-
fattning i den frågan. Han önskade en kommunalise-
ring av lärarna.
Under det året, som var ett år när det skulle slutas
avtal, tillkom det från Statens avtalsverk två olika
avtalsbud till lärarna, ett med kommunalisering och
ett utan. Man kan konstatera att det var avsevärt mer
pengar i budet med kommunalisering. Man skulle
t.o.m. kunna karakterisera budet som var utfärdat
under förutsättning att det inte blev en kommunalise-
ring mera som ett skambud.
Vad som hände var att ett av de två stora lärar-
facken svängde, från att ha varit negativt till kommu-
naliseringen till att bli positivt.
Det förekom under det året tidningsuppgifter, och
det förekom anmälningar till konstitutionsutskottet.
Det blev en muntlig utfrågning våren 1990. Det gällde
påståenden och misstankar om att regeringen via
skolministern skulle ha ingripit i avtalsförhandlingar-
na genom att se till att det erbjöds högre lönehöjning-
ar om facket svängde och accepterade kommunalise-
ringen av lärarna än om man inte gjorde det. Under ett
par timmar värjde sig den dåvarande skolministern
mot frågor i konstitutionsutskottet med den innebör-
den.
Skolministern fick inte kritik av en majoritet av
utskottet den gången. Det fanns en reservation från
Folkpartiet och Moderaterna och en annan från Cen-
tern som kritiserade honom. Sedan fick han också i
själva sakärendet under hösten kritik från Vänsterpar-
tiet genom dess dåvarande företrädare, Ylva Johans-
son, och också av Miljöpartiet.
Sedan, herr talman, gick det sju och ett halvt år,
och så utkom det en bok, skriven av den förre skol-
ministern. Han hade nu avancerat och blivit statsmi-
nister. I boken berättas det i närmast skrytsamma
ordalag om en genomtänkt strategi år 1989, och nam-
net byteshandel är ett självvalt ord av författaren. Det
är en strategi som förbluffande mycket liknar det som
kritikerna misstänkte 1989-1990.
Det här är förstås allvarligt. För var och en som
läser de två dokumenten, den skriftliga utskriften från
1990 års utfrågning och boken Den som är satt i skuld
är icke fri, eller som läser igenom protokollen från
årets utfrågning med statsministern ser att det är två
vitt skilda beskrivningar som ges.
Under årets utfrågning hävdade statsministern att
bägge är sanna men att boken är litet mer fri och litet
mer skönlitterär. Det är förstås så att man som statsråd
har avsevärt större frihet när man skriver böcker än
när man muntligen utfrågas av riksdagens konstitu-
tionsutskott.
Men, herr talman, skillnaden är alltför stor. Det
finns gott om citat - behövs det skall jag läsa upp ett
antal av dem - som visar skillnaden mellan 1990 års
version och 1997 års version.
Det man kan säga om 1997 års version, förutom
att den förstås är litet mer skönlitterär än vad en ut-
frågning kan bli, är att den stämmer så mycket bättre
med vad kritikerna hävdade år 1990 i bokform än
med vad skolministern då hävdade.
Det är beklagligt i största allmänhet att det är så-
dana skillnader mellan versioner givna av en ledande
svensk politiker vid två olika tillfällen om ett och
samma händelseförlopp.
Men det är också beklagligt för KU:s avskräckan-
de uppgift att det i år faktiskt enbart är Folkpartiet och
Moderaterna som tydligt har pekat på diskrepansen
mellan de två versionerna och på att den senaste ver-
sionen, bokversionen, stämmer så väl med vad kriti-
kerna hävdade då.

Anf. 47 INGER RENÉ (m):
Herr talman! I slutet av april för precis en månad
sedan hade vi en utfrågning av statsministern som
bl.a. handlade om skillnaden i utsagor från dåvarande
skolministern Göran Persson och nuvarande statsmi-
nistern Göran Persson angående avtalsförhandlingar-
na på skolans område 1989.
På ett olyckligt sätt blandades frågan om kommu-
nalisering av skolan ihop med löneförhandlingarna.
Vår fråga i KU handlar och handlade inte om kom-
munaliseringen i sig, utan om huruvida fackförbunden
hade fått löften om statliga pengar om de accepterade
kommunaliseringen och om Göran Perssons roll un-
der den här tiden. För att vara alldeles tydlig handlade
det om frågan om dåvarande skolministern Göran
Persson och dagens statsminister Göran Persson har
kongruenta utsagor vid KU:s utfrågning 1990 respek-
tive i boken som kom ut 1998.
För mig och många andra som läst boken står det
klart att den blygsamma återhållsamhet om sin egen
roll som Göran Persson visar 1990 i protokollen står i
bjärt kontrast till den huvudroll som Göran Persson
spelar åtta år senare i boken. Där ser man framför sig
fixaren som "hade fräckheten att blanda sig i en lö-
nerörelse", som "kontaktar de båda lärarorganisatio-
nerna och möts av ett stort intresse för tanken på en
byteshandel mellan löner och kommunalisering" eller
som kontrar viss kritik med att det bara är rimligt att
regeringsmakten också påverkar organisationerna.
I boken möter vi en aktiv minister som kontaktar
de båda fackförbunden och möts av ett stort intresse
när det gäller denna byteshandel och det sockrande av
lönepotten som detta gav upphov till.
I utfrågningen 1990 möter vi en återhållsam
skolminister som, om jag får citera Kurt Ove Johans-
son, spelar rollen av "någon slags tillbakadragen
centerhalv".
Jag tycker att det är alldeles uppenbart att det
finns två versioner, dels när det gäller utfrågningen i
KU 1990, dels i statsministerns bok. Jag yrkar i likhet
med Bo Könberg bifall till reservation 1. Jag står
naturligtvis bakom de sex reservationer som modera-
terna har antecknat sig på, men yrkar bara bifall till
nr 1.

Anf. 48 BARBRO HIETALA
NORDLUND (s):
Herr talman! I början av februari i år lämnade Bo
Könberg in sin granskningsanmälan i den här frågan. I
den efterföljande mediedebatten var tonläget ganska
uppskruvat. Göran Persson anklagades ömsom för att
ha ljugit inför KU i 1990 års utfrågning, ömsom för
att ha vilselett KU vid det tillfället. Nu, 1998, ankla-
gas han för att han slingrar sig.
KU:s granskningsuppgift var enligt anmälan att
mot bakgrund av uppgifter i Göran Perssons bok Den
som är satt i skuld är icke fri granska om de uppgifter
som gavs av den dåvarande skolministern Göran
Persson vid utfrågningen 1990 var korrekta. Det av-
snitt i boken som föranleder granskningen rubriceras
Hur kommunerna tog över skolan. Formuleringarna i
den delen av boken är citerade och upplästa otaliga
gånger.
I KU:s granskning av ärendet och kanske främst i
den utfrågning som vi hade den 28 april i år var hu-
vudfrågan, herr talman: Stämmer bokens version med
de besked som konstitutionsutskottet fick 1990?
Den två timmar långa utfrågningen med statsmi-
nister Göran Persson finns redovisad som bilaga till
KU:s betänkande på s. 136-156. Vid granskningen
har vi gått igenom KU:s behandling av frågan 1990,
ärendets bakgrund och de relationer som då gällde
mellan de aktuella departementen, Arbetsgivarverket
och lärarfacket. Vi har ingående läst åtminstone det
aktuella avsnittet i Göran Perssons bok. Vi har tagit
del av den promemoria som Statsrådsberedningen har
upprättat i ärendet, och, herr talman, vi har, som tidi-
gare sagts, ställt direkta frågor till statsministern.
Utskottsmajoriteten konstaterar att statsministern
har vitsordat de sakuppgifter han lämnade 1990. I sak
finner vi ingen motsättning mellan dessa uppgifter
och innehållet i boken. Statsministern själv säger att
det som skulle kunna tolkas som skillnader i det här
hänseendet beror på att han i boken lämnat en friare,
mindre detaljerad och nyanserad bild av 1989 års
förlopp.
I utfrågningen säger Göran Persson vidare bl.a.:
"Boken har aldrig haft som syfte att kasta något
ljus över diskussionen i alla dess konstitutionella
delar."
Herr talman! Statsministern svarar vidare så här:
"Jag beskriver vad som har sagts - - - utifrån ett mer
politiskt litterärt förhållningssätt." "Boken är mer en
beskrivning av politiska processer, av hur det går till
och hur jag ser på frågan hur man gör politik."
Sammantaget, herr talman, finner utskottet ingen
anledning att ifrågasätta dåvarande skolministerns
eller den nuvarande statsministerns, dvs. Göran Pers-
sons uppgifter, varken de som lämnades 1990 eller de
som har lämnats i årets granskning. Jag yrkar avslag
på reservationen.

Anf. 49 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Barbro Hietala Nordlund talar om
hur pass ingående man har granskat det hela och be-
rättar om hur noggrant man har läst de olika versio-
nerna. Jag tror henne förstås när hon säger att hon har
gjort det. Däremot är det närmast obegripligt att hon
då kan landa på den slutsats som hon drar.
Det krävs nog ett väldigt stort mått av förståelse
och överseende och en förlåtande attityd, möjligen
under påverkan av vilket år vi befinner oss i och hur
många månader det är kvar till september, för att
kunna hävda något annat än att det är två olika ver-
sioner och att det inte handlar om att det i det ena
fallet är litet friare, litet mera skönlitterärt och litet
mindre detaljerat.
Som jag försökte visa i mitt anförande i denna del
av debatten är det i grunden fråga om två olika sce-
narier. Det formulerades rätt väl av utskottets vice
ordförande i utfrågningarna. I den ena versionen får vi
bilden av den blyga violen, som knappt ens har rört
vid frågan utan bara har en önskan att det skulle gå på
ett visst vis. I bokversionen beskrivs strategen som
tänker ut hur det skall vara, som enligt ett citat som
har lästs upp många gånger kontaktar organisationer-
na, erbjuder dem byteshandel, får signalen tillbaka att
åtminstone en av dem är intresserad av denna bytes-
handel osv.
Jag vill bara upprepa, herr talman, det beklagande
jag känner inför att KU:s majoritet på den här punkten
inte känt ett större intresse och ett större ansvar för att
verkligen se till att det är helt korrekta uppgifter som
ges i KU. Om det är helt korrekta uppgifter som ges
till KU är det förstås inte så bra för politikens eller för
KU:s anseende, om det sedan ges offentliga beskriv-
ningar som är helt motsatta av en person som påstår
att de är identiska.

Anf. 50 BARBRO HIETALA
NORDLUND (s) replik:
Herr talman! Jag ger precis som statsministern Bo
Könberg rätt i att det handlar om två olika produkter.
Det handlar om ett protokoll om 40 sidor från 1990,
och det handlar om 4-5 sidor i en bok. Det är två
olika produkter, och jag har litet svårt att förstå varför
det skall vara omöjligt för Folkpartiet att i det här
läget acceptera det litterära anslaget eller att Göran
Persson som författare tar sig den frihet som annars
varje författare i vårt land får ta sig litterärt sett.
Göran Persson beskriver oerhört tydligt skillnaden
mellan en KU-utfrågning och ett författarskap. I re-
servationen bortses det helt från vad granskningen
faktiskt gav besked om. Det bortses helt från svaren i
utskottsutfrågningen. Jag tycker faktiskt att det är litet
beklagligt att det i reservationens slutkläm bara vid-
hålls att bokens version stämmer bättre med reservan-
ternas bild av 1989 års avtalsrörelse. Det är litet un-
derligt att granskningsprocessen inte har lett fram till
någonting annat än ett ganska oreflekterat upprepande
av en gammal reservation.

Anf. 51 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Det var inte riktigt så. Den märkliga
ingrediensen i bokversionen, förutom att den förstås
är mera skönlitterär än en KU-utfrågning, var att den
stämde så väldigt väl med vad kritikerna sade den
gången. Det var förstås därför som jag läste de här
sidorna med ständigt stigande häpnad. Man beskriver
precis i detalj hur strategin formades och genomför-
des, och det stämmer väl överens.
Nej, det är inte så, Barbro Hietala Nordlund, att vi
har några invändningar mot att framstående politiker i
vårt land då och då skriver ned några av sina tankar
och erfarenheter på ett litterärt sätt, men det är be-
klagligt om det verkar vara på tvärs mot vad man har
sagt i konstitutionsutskottet några år tidigare.

Anf. 52 INGER RENÉ (m) replik:
Herr talman! Barbro Hietala Nordlund sade att
syftet med boken inte var att kasta ljus över det som
hade förevarit nästan tio år tidigare. Det är väl allde-
les klart, för om det är någonting som har kastats över
detta är det ett mörker, som gör oss som har läst bo-
ken och läst KU-utfrågningen 1990 tämligen konfun-
derade.
Statsministern sade dessutom under årets utfråg-
ning att det inte var något fel på hans minneskapaci-
tet, men det är fråga om alldeles kolossalt olika utsa-
gor. Jag vet inte om jag skall säga att statsministern
agerar som en blyg viol utan jag håller mig hellre till
Kurt Ove Johanssons bild från boken av den drivande
centern eller till uttrycket en centerhalv från utfråg-
ningen 1990. Jag kan inte gå i god för att detta stäm-
mer i fotbollsvärlden, utan jag får lita på dem som
säger att det är så.
Det ges av skol- respektive statsministern två olika
bilder och utsagor med åtta års mellanrum. Det kan
inte vara rimligt att vi skall godta detta.

Anf. 53 BARBRO HIETALA
NORDLUND (s) replik:
Herr talman! När jag tittar i det protokoll som har
upprättats efter vår utfrågning tycker jag att Inger
René ganska klurigt beskrivit vad det handlade om.
Hon säger så här i inledningen av en fråga som hon
ställer:
"På s. 157 i statsministerns bok för statsministern
ett samtal med, som jag uppfattar det, sig själv, inte
med Avtalsverket eller någon annan part."
Detta är intressant när man betraktar boken. Vad
statsministern beskriver är en process före, under och
även efter det som hände 1989 och 1990. Han redo-
gör inte på något ställe i boken för de konstitutionella
delarna i sitt resonemang. Han för ett inre samtal med
sig själv. Han beskriver det arbete i opinionsbildande
syfte som han lade ned under hela den här tiden inför
avtalsförhandlingarna. Han beskriver också mycket
stringent och tydligt hur han skiljer mellan vad som är
hans uppgift och vad som är Arbetsgivarverkets upp-
gift. Han redogör mycket tydligt för att det icke före-
kom någon sammanblandning däremellan.

Anf. 54 INGER RENÉ (m) replik:
Herr talman! Tack för komplimangen, Barbro Hie-
tala Nordlund! Det är ju också så, om man fortsätter
att läsa i utfrågningen, att det handlar om den påver-
kan som statsministern utövade på t.ex. fackförening-
arna.
I Statsrådsberedningens papper som vi har fått i
det här ärendet står det mycket tydligt att statsminis-
tern ansåg att Avtalsverkets bud var så högt att i det
budet platsade också en möjlighet att få in det som
han på andra ställen kallar för sockrandet, så att man
kunde köpa över lärarna till tanken på en kommunali-
sering.
Jag har aldrig i andra löneförhandlingar hört talas
om att Avtalsverket lägger ett bud som inte bara täck-
er den lönepott som är aktuell utan också ligger 5 %
över så att man kan få ett utrymme för den här typen
av förhandlingar. Det ser ut som en tanke som inte
precis kommer från luften utan har varit i påse innan
den blev klar.

Anf. 55 BARBRO HIETALA
NORDLUND (s) replik:
Herr talman! Lösryckt och vantolkat i sitt sam-
manhang blir det som Inger René har redogjort för.
Det handlade om att skolministern i sin skolpolitiska
idé hade alldeles klart för sig att lärarlönerna vid det
tillfället var för låga och att det var problem med
huvudmannaskapsfrågan. Det handlade också om
undervisningskyldigheten för lärare och fortbildning-
en.
Det var en lång rad skolfrågor som var aktuella
och på tapeten. Detta ingick i ett helt paket av reso-
nemang som föregick förhandlingarna. Det är alldeles
solklart att det ligger på en skolministers ansvar att
koppla ett helhetsgrepp i sin opinionsbildning och i
sitt arbete.
Försvarsministern och Försvarsmaktens ekonomiska
problem (avsnitt 1.2)

Anf. 56 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m):
Herr talman! Försvarsplanering är förvisso ett
problematiskt område. Decenniers erfarenhet ger vid
handen att det ibland är svårt att träffa rätt. Det beror
på att försvarsmateriel ofta handlar om högteknologi.
Det är nästan alltid en blandning av svenska och ut-
ländska komponenter. Det handlar om livslängd på
materiel som kan vara tre till fyra decennier och
mycket annat som komplicerar möjligheterna att träffa
rätt. Jag brukar peka på att den första Viggenflyg-
ningen ägde rum år 1967. Planet skall flyga minst till
år 2010. Det vittnar om vilken enorm spännvidd det
handlar om när det gäller modern försvarsmateriel.
Det är inte så konstigt att det ibland blir svårighe-
ter med planeringen. Men det är faktiskt inte så att
planeringsmissarna skulle vara ovanligt stora just på
den militära sidan. Det är en myt. Den intresserade
kan bara erinra sig kostnaderna för civila kommunala
bostadsprojekt, för att ta ett exempel. De har som alla
vet en benägenhet att våldsamt avvika från vad som
en gång planerades och beslutades. Med tanke på
försvarsmaterielens komplexitet kan man faktiskt rent
empiriskt visa att man på militärt håll ofta har träffat
förvånansvärt rätt.
Vi vet också att militära beslut påverkas av poli-
tiska faktorer. Lokalpolitiska hänsyn tar ibland över
rationella ekonomiska och militära överväganden.
Sådant blir dyrt. Det finns en prislapp varje gång
riksdagen går in och ändrar i planeringen. Driver man
arbetsmarknadspolitik med försvarsbudgeten, som då
och då är brukligt, blir naturligtvis planeringsmissarna
stora. Men det är då inte militärens fel. Detta är
grundläggande fakta för var och en som har sysslat
med eller är intresserad av militär planering.
Den nuvarande regeringen har dock haft företräda-
re som har tjoat vilt om s.k. svarta hål. Trots att man
har beslagits med att ha fått fel av kompetenta opoli-
tiska myndigheter har man fortsatt att anklaga borger-
liga statsråd för både det ena och andra vad gäller
försvarsekonomi. Detta har man gjort trots att man
har beslagits med att ha helt och hållet fel.
Nu visar det sig att den socialdemokratiska rege-
ringen inte har haft ett tillräckligt fast grepp om för-
svarsekonomin. Som jag tidigare har sagt är det en
komplicerad materia. Vi har visat förståelse från mo-
derat håll för de svårigheter som herrar Peterson och
von Sydow, liksom en rad företrädare, har haft att
kämpa med.
Men vad vi inte kan acceptera är att information
till riksdagen och allmänheten har varit så dålig. Ut-
skottets utfrågningar i ärendet visar klart att tillräckli-
ga kunskaper har funnits om de avvikelser som har
konstaterats från gällande planering och att man inte
har kunnat hantera och föra vidare den informationen
till riksdagen.
Det intressanta är att den nuvarande försvarsminis-
tern använder precis samma teknik som sin socialde-
mokratiske föregångare. Han skyller ifrån sig. Den
information som han har fått, menar han, fick han inte
i formellt korrekt form. När larmet gick var det inte i
form av en vacker tjänsteskrivelse från överbefälhava-
ren, och då kunde minsann försvarsministern inte
agera.
Herr talman! Det är precis samma linje som Thage
G Peterson använde i Arbogaaffären. Det fanns in-
formation. Men eftersom den inte hade överbringats
till försvarsminister Peterson på ett formellt, korrekt,
oantastligt och, förmodar jag, högtidligt sätt ville han
inte agera. Formen var alltså där liksom i den här
frågan viktigare än innehållet. Det är som att man ser
någon drunkna och underlåter att ingripa förrän man
har fått ett korrekt skriftligt meddelande från polisen
eller räddningstjänsten.
Man skyller på riksdagens försvarsutskott. Men
det är inte korrekt. När sådana avvikelser rapporteras,
konstateras och uppdagas och informationen finns på
ett otvetydigt sätt hos försvarsministern är det hans
skyldighet att se till att informationen kommer vidare
till dem som har att fatta de avgörande besluten, näm-
ligen riksdagen, och det riksdagsutskott, nämligen
försvarsutskottet, som har att hantera informationen
vidare till kammaren.
Såvitt jag kan förstå har man från försvarsminis-
terns sida inte haft ett tillräckligt grepp om plane-
ringsfrågorna. Att vi sedan år 1994 haft så många
incidenter, bråk och slagsmål på just Försvarsdepar-
tementet tycks inte vara någon tillfällighet. De interiö-
rer och affärer som KU har fått ta del av visar att man
från departementsledningens sida inte har haft det
grepp om verksamheten som vi faktiskt har rätt att
kräva.
Det må vara trevliga och hyggliga personer det
handlar om. Men jag har, herr talman, undan för un-
dan fått en känsla av att de har hamnat på fel plats i
livet.

Anf. 57 PETER ERIKSSON (mp):
Herr talman! Jag vill inte yttra mig om huruvida
vissa har hamnat på fel plats i livet. Jag hoppas att de
i stället kan bättra sig.
I övrigt kan jag hålla med om väldigt mycket av
det Anders Björck sade. Den information vi fått och
den granskning som vi har gjort i konstitutionsutskot-
tet om de s.k. svarta hålen i försvarsbudgeten som
uppdagades under 1997 visade att Försvarsdeparte-
mentet och försvarsministern inte alls har skött sin
uppgift med det ansvar som måste anses åligga för-
svarsministern. Det handlar om att föra vidare infor-
mation och att agera för att förhindra att vi fattar
beslut på helt felaktiga grunder här i riksdagen.
Det var till syvende och sist vad som hände. Den
5 december i fjol fattade riksdagen beslut som bygger
på uppenbart felaktig grund. Det handlade inte om
småsummor utan om i storleksordningen 10 miljarder
under den planperiod som diskuterades. Detta hade
lätt kunnat undvikas. Redan tidigt under de första
månaderna av 1997 framkom att den ekonomi som
man planerade för och som man hade överenskommit
om tidigare inte skulle vara möjlig att hålla.
När budgetpropositionen i början på hösten dela-
des till överbefälhavaren var det helt klart. Överbefäl-
havaren varnade försvarsministern i hårda ordalag för
att anta den budget som låg i det skick den var. Det
måste till förändringar för att man skall kunna uppfyl-
la försvarsbeslutet. Trots det här väljer departementet
och försvarsministern att inte göra någonting, att bara
låta saken bero.
I oktober får regeringen ytterligare information,
som den här gången är mer detaljerad och mer exakt.
Man hamnar på ett belopp i storleksordningen 10
miljarder kronor, vilket sedan har visat sig vara rik-
tigt. Men inte ens det räcker för att ministern skall
agera. När konstitutionsutskottet frågar ut honom
åberopar han att det här inte överlämnades på ett
formellt riktigt sätt, och därför kan han inte ta ställ-
ning, därför kan han inte agera.
Försvarsministern passar ansvaret vidare till för-
svarsutskottet, och det är ju helt orimligt. Försvars-
ministern menar att försvarsutskottet, som har fyra
tjänstemän, skall ta hand om hela 40-
miljardersbudgeten och göra omfördelningar i den,
trots att det finns en flerpartiöverenskommelse. Så
fungerar inte det system som vi har byggt upp i Sveri-
ge. För att det skulle fungera skulle vi behöva ha
gigantiska utskott, som verkligen kan gå in i alla de-
taljer och göra förändringar.
Så länge departementet håller på sina siffror och
inte ger några signaler om att det är fel måste riksda-
gen utgå från att siffermaterialet i underlaget är det
som vi skall använda och utgå från, även om det
kommer signaler från myndigheterna om att det inte
alls står rätt till.
Den 5 december, när riksdagsdebatten ägde rum,
var försvarsministerns linje fortfarande att det här inte
skulle behöva ändras, trots att han helt klart var med-
veten om att den linjen i längden är vansinnig.
Försvarsministern måste få ordentlig kritik för det
här agerandet. Det går inte att gömma sig bakom
formella skäl. Det går inte att i alla lägen passa ansva-
ret vidare. Vi måste kunna utkräva ett ansvar. Person-
ligen tycker jag att man kan ge honom en chans till,
men ansvaret måste ändå utkrävas på något sätt. Jag
är besviken över att inte konstitutionsutskottets ma-
joritet orkar stå för att det ansvaret skall ligga tydligt
på Försvarsdepartementet och försvarsministern. I
stället går man nu indirekt med på att lägga ansvaret
på utskottet i riksdagen. Om den linjen skall bli för-
härskande innebär det väldigt stora förändringar i
framtiden.
Jag har en liten sak till. Jag sade tidigare att jag
ville yrka bifall till reservation 14. Jag menade nr 15.

Anf. 58 FRANK LASSEN (s):
Herr talman! Det känns litet speciellt för en rela-
tivt ny riksdagsman att delta i en debatt kring för-
svarsfrågor tillsammans med Anders Björck. Jag har
under den här tiden förstått att det bara har funnits ett
historiskt tillfälle då rätt man var på rätt plats, och det
var när Anders Björck var försvarsminister.
I reservationerna hävdas det att försvarsministern
skulle ha agerat passivt, och man säger att han har
skyllt ifrån sig. Efter att ha lyssnat och läst protokol-
len kan jag inte komma fram till den tolkningen, att
han skulle skylla ifrån sig. Jag kan heller inte dela
uppfattningen att han skulle ha agerat passivt. Jag
skall för kammaren försöka belysa det genom att
beskriva vad som hände under en ungefärlig tiomåna-
dersperiod förra året.
Någon gång i februari-mars kom det en rapport
från försvaret där man talade om en obalans på 300-
500 miljoner kronor.
Den 24 april ålägger regeringen Försvarsmakten
att löpande och senast den 1 juni rapportera om oba-
lansen och åtgärder, och därefter skall man lämna
kvartals- och delårsrapporter för att regeringen skall
få in den informationen.
Den 29 maj kommer Försvarsmakten med den
första rapporten. Man säger då att obalansen på 300-
500 miljoner kvarstår och att den bedöms som kort-
siktigt hanterbar.
Den 15 augusti kommer nästa delårsrapport. I den
finns samma uppgifter, nämligen att det rör sig om
300-500 miljoner kronor.
Den 4 september ber regeringen Försvarsmakten
att förklara hur obalansen har uppkommit.
Den 5 september yttrar sig Försvarsmakten över
proppen och säger att den tidigare obalansen på 500
miljoner kronor kvarstår men att man bedömer att
beslut som har fattats av statsmakterna ökar på oba-
lansen med ytterligare 1,3 miljarder. De 500 miljo-
nerna plus de 1,3 miljarderna skapar därmed en ny
obalans, inte på 1,8 miljarder utan på 1,6 miljarder.
Den 11 september lägger regeringen fram prop-
pen.
Den 8 oktober informerar ÖB regeringen om en
bedömning av att obalansen blir 9,9 miljarder. Samma
information ger han 13 dagar senare till försvarsut-
skottet.
Samma dag som ÖB lämnar rapporten till för-
svarsutskott om en obalans på 9,9 miljarder kommer
en tredje kvartalsrapport från Försvarsmakten. Där
talar man om en obalans på mellan 635 och 835 mil-
joner.
Man kan ha en viss förståelse för att försvarsmi-
nistern känner osäkerhet över de sifferrapporter han
får, som spretar så pass mycket. Han har också vid-
tagit åtgärden att tillsätta en för departement och
försvarsmakt gemensam arbetsgrupp, som skall försö-
ka komma fram till ett likartat sätt att få fram ett sif-
fermaterial. Den gruppen jobbar tillsammans och har
under den tiden nio stycken sammankomster.
Den 20 november säger utskottet ja till proppen.
Samtidigt fattar försvarsministern beslut om att pro-
jektet Sirius skall skjutas upp, för att på så sätt minska
den uppkomna obalansen. Vid det tillfället bedömdes
obalansen vara mellan 1 och 2 miljarder om året, dvs.
någonstans mellan 5 och 10 miljarder.
Den 5 december kommer proppen till riksdagen. I
det läget har försvarsministern fått en ny rapport från
Försvarsmakten, som talar om en obalans på ca 10
miljarder. ÖB är samtidigt på utlandsresa. Försvars-
ministern väljer då att inte köra över ÖB och hänvisa
till rapporten och säga att så ser det ut, utan han vill
avvakta tills ÖB kommer tillbaka för att, som han
säger, få den formella beskrivningen av situationen.
Man kan naturligtvis tycka att det är en onödig for-
malitet som försvarsministern efterlyser, men samti-
digt har informationen om att det finns en stor obalans
funnits med. Å andra sidan hade det kunnat kritiseras
om försvarsministern hade valt att lägga fram ett
siffermaterial medan ÖB var utomlands. Det kanske
skulle upplevas som att han körde över ÖB.
Det är också viktigt att veta att försvarsministern
aviserade att återkomma med anledning av det här
problemet och att han också har vidtagit åtgärder för
att försöka få en bättre styrning i budgetarbetet. Riks-
dagen har ju också antagit en proposition som handlar
om styrningen av Försvarsmakten.
Jag menar att den här bilden visar en besvärlig
process. Som Anders Björck har sagt är det inte allde-
les enkelt. Men det som har inträffat under den här
tiomånadersperioden, med gemensamma arbetsgrup-
per, med en framarbetad propp om en ny budgetor-
ganisation och med vidtagna sparåtgärder, stämmer
knappast in på beskrivningen av försvarsministern
som passiv.
Jag yrkar avslag på reservationen och yrkar på
godkännande av utskottets anmälan.

Anf. 59 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m) replik:
Herr talman! Peter Eriksson visade ju att det hade
förekommit varningar från överbefälhavaren. Peter
Eriksson visade att överbefälhavaren faktiskt hade
avstyrkt att det här förslaget lades till grund för ett
beslut. Jag har ingenting att tillägga till det Peter
Eriksson sade i detta avseende. Varningar framfördes
i olika sammanhang. När det då, herr talman, rör sig
om ett belopp på 10 miljarder kronor spelar det fak-
tiskt ingen roll om varningarna kommer i den ena
eller andra formen. Självklart skall då det ansvariga
statsrådet - nu råkade det vara försvarsministern - när
han får denna typ av information reagera så snabbt
som möjligt. Man kan då inte vänta på att det skall
ske i en formellt traditionell ordning.
Det är lätt häpnadsväckande att höra att eftersom
ÖB var på utlandsresa ville försvarsministern inte
köra över honom. Vad är nu detta för någonting? Det
finns telefoner! På min tid som försvarsminister, som
Frank Lassen var vänlig nog att hänvisa till, reste vi
inte en kilometer utanför landet utan att ha med
kryptotelefon. En försvarsminister som inte vet att det
går att ringa till överbefälhavaren även om denne är
utomlands har nog hamnat på fel plats i livet.

Anf. 60 FRANK LASSEN (s) replik:
Herr talman! När Anders Björck vidhåller att för-
svarsministern inte reagerade då han fick vetskap om
obalansen måste jag upprepa för Anders Björck vad
som de facto inträffade under fjolåret. Faktum är att
man redan den 24 april begärde att få en löpande
rapportering om obalansen och om dess orsaker.
Faktum är att det den 21 oktober förelåg två olika
uppgifter från Försvarsmaktens sida om obalansen -
dels ÖB:s redogörelse till försvarsutskottet om 9,9
miljarder, dels Försvarsmaktens rapport samma dag
till Försvarsdepartementet där man talar om 635-835
miljoner. Jag måste säga att det måste ha varit svårt
för en försvarsminister att hantera de här uppgifterna
och säga att den ena var rätt och den andra fel.
Det är naturligtvis viktigt att försöka få fram ett
material som alla så småningom kan ställa sig bakom
och uppleva som korrekt. Jag tycker också att det då
är rimligt att man talar om att det finns en obalans och
att man avser att återkomma 1998.

Anf. 61 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m) replik:
Fru talman! Vi är alltså överens om att informa-
tionen fanns. Den varierade något, men det var ingen
som helst tvekan, fru talman, om sakinnehållet i in-
formationen: att en mycket betydande obalans höll på
att uppstå. Överbefälhavaren varnade också skriftligt
för att lägga fram det förslag som försvarsministern
gjorde.
Det korrekta i detta läge hade naturligtvis varit att
informera försvarsutskott och riksdag - inte minst
skulle kammaren ha fått reda på det innan man fattade
beslutet - om att här föreligger klar risk för en mycket
betydande obalans, 10 miljarder kronor. Det är svårt,
skulle man ha sagt, att nu kvantifiera detta exakt då
uppgifterna varierar, men när det gäller nivån och
inriktningen råder det ingen diskussion om att någon-
ting djupt olyckligt håller på att hända. Det skulle
man faktiskt ha kunnat göra.
Vad det i grunden handlar om är emellertid - som
jag sade i mitt inledande anförande, fru talman - att
det under de senaste åren inte har varit annat än stän-
diga slagsmål. Det är väl bra med försvarsministrar
som är litet stridslystna, men det bör rikta sig åt rätt
håll. Det har varit bråk vid ett antal tillfällen med
överbefälhavaren, så att statsministern har tvingats
lämna förtroendeförklaringar. Det har varit bråk med
arméchefen. Det har varit bråk med flygvapenchefen.
Man skulle då tro att detta hårda regemente från
socialdemokratiska statsråd och försvarsministrar
skulle leda till att det blev en perfekt tingens ordning
när det gäller rapportering och annat. Men det har i
själva verket, fru talman, blivit precis tvärtom. Trots
alla bråk och slagsmål - eller kanske just därför att
det har saknats förtroende - har man hamnat i ett läge
där riksdagen ytterst sattes i en besvärlig situation och
fattade ett beslut på ett felaktigt underlag.

Anf. 62 FRANK LASSEN (s) replik:
Fru talman! Under de sista sex veckorna fram till
riksdagens beslut om propositionen den 5 december
förekom det tre stycken olika uppgifter från Försvar-
smakten om underskottets storlek. Det förekom en
uppgift om 9,9 miljarder, en uppgift om 635-835
miljoner och en uppgift om 1-2 miljarder per år. Det
var vad som fanns under de sista sex veckorna. Detta
föranledde, precis som Anders Björck efterlyser, att
försvarsministern i kammaren framförde att under-
skottet eller obalansen var större än 300-500 miljoner
kronor men att det i det läget var svårt att avgöra hur
mycket större och vad som var orsaken och att han
därför avsåg att återkomma 1998.

Anf. 63 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m):
Fru talman! Jag upprepar: Det korrekta är natur-
ligtvis att se till att den samlade informationen når
utskott respektive riksdag med de förbehåll som då
finns, nämligen att siffrorna är divergerande men att
det utan tvekan kommer att handla om ett icke obe-
tydligt underskott. Hade man gjort det hade riksdagen
varit medveten om, fru talman, att det beslut man
fattade var ett beslut som skulle kunna komma att
korrigeras av verkligheten.
Men vi kommer aldrig ifrån ansvaret. Överbefäl-
havaren avrådde skriftligen försvarsministern och
regeringen från att lägga fram detta förslag för riksda-
gen. Försvarsministern och regeringen gjorde det
ändå. Då menar jag att om det är någonting som är
klockrent ansvarsmässigt så är det att regering och
försvarsminister faktiskt får ta på sig ansvaret för att
det gick fel.
Jag upprepar, fru talman, att jag inte här har kriti-
serat att det uppstår sådana här planeringsproblem
och obalanser. Jag vet, fru talman, hur svårt det är -
och det gäller inte bara försvarsplanering - att under
projekts eller försvarsplaners löptid, som kan vara
väldigt långa, träffa absolut rätt. Men det är viktigt att
tala om vilka osäkerheter som finns.

Anf. 64 FRANK LASSEN (s) replik:
Fru talman! Det är ju så, Anders Björck, att den
löpande information som försvarsministern och depar-
tementet hade var samma information som även ut-
skottet fick. Samma information som ÖB lämnade till
försvarsministern lämnade han den 21 oktober också
till försvarsutskottet. Men problemet var ju att siffror-
na, även de sista sex veckorna, varierade så pass kraf-
tigt.
Jag anser att det är helt riktigt när försvarsminis-
tern inför riksdagsbehandlingen gör ställningstagandet
att obalansen är klart större än 300-500 miljoner men
att det är svårt att ange exakt var den ligger. Jag tyck-
er också att det är självklart att försvarsministern har
det fulla ansvaret för vad som har hänt. Jag anser
också att han har hanterat det på ett sådant sätt att han
faktiskt är värd beröm för det.

Anf. 65 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m) replik:
Fru talman! Om man skall få beröm för plane-
ringsmissar på 10 miljarder kronor kan jag bara kon-
statera att Frank Lassens syn skiljer sig från min.

Anf. 66 FRANK LASSEN (s) replik:
Fru talman! Han skall ha beröm för att han, när
Försvarsmaktens bedömning under några månader
ändrades från 300 miljoner till 9,9 miljarder, faktiskt
vidtog åtgärder för att försöka komma till rätta med
det här.

Anf. 67 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m) replik:
Fru talman! Problemet var ju att man inte kom till
rätta med problemet, att överbefälhavaren avstyrkte
det här förslaget och att riksdagen fattade ett beslut i
blindo.
Vissa frågor med anknytning till EU

Anf. 68 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Fru talman! EU-medlemskapet innebär att riksda-
gen förlorar lagstiftningsmakt till regeringen och dess
byråkrater och diplomater, som i sin tur har att rätta
sig efter vad andra länders representanter beslutar
skall gälla i vårt land.
Konstitutionsutskottet strävar efter att i någon mån
kompensera denna förlust av makt genom ändring i
riksdagsordningen, som ålägger riksdagens fackut-
skott att sätta sig in i EU-ärendena på ett så tidigt
stadium att man kan påverka våra statsråd och, kanske
mer relevant, de tjänstemän som företräder Sverige i
EU:s hundratals arbetsgrupper.
EU-nämnden kommer in i slutskedet, några dagar
innan ärendena skall avgöras i ministerrådet.
Nu upplever vi en period då praxis utvecklas för
hur dessa regler i RO skall tolkas. KU slår fast att det
är riksdagen som ovillkorligen har rätt att kräva med-
verkan från regeringens sida. Enligt 4 kap. 10 § riks-
dagsordningen är regeringen skyldig att lämna infor-
mation i EU-frågor inom respektive utskotts ämnes-
område om utskottet begär det. Det är just preliminära
rapporter och första utkast, dvs. sådant material som
regeringen ännu inte har tagit ställning till, som är
viktiga för att riksdagen skall kunna påverka. Det
duger inte, som Anna Lindhs företrädare enligt jord-
bruksutskottets protokoll och även enligt en PM från
departementet sade, att regeringen i detta skede inte
önskar informera utskottet. Inga hemligstämplar eller
åsikter från EU:s eller regeringens tjänstemän får
hindra ett utskott från att få den information man
önskar.
KU ser allvarligt på att Anna Lindh försökte un-
danhålla jordbruksutskottet en rapport om Sveriges
tillämpning av EU:s miljöregler, därför att man ännu
inte tagit ställning till den på departementet. Så fort
utskottet begär information skall den ovillkorligen
lämnas. KU konstaterar enhälligt - det här är kanske
den allvarligaste kritiken vi riktar mot någon i hela
det här betänkandet - att regeringen genom ansvarigt
statsråd brustit i detta avseende.
Här får vi nu ett klart prejudikat. KU:s granskning
har redan medfört att Anna Lindh förklarat att hon i
framtiden kommer att tillgodose utskottets önskemål.
Det blir förhoppningsvis en god vana som rimligen
kommer att följas också av andra statsråd.
Fru talman! Hur skall svenska folket kunna sätta
sig in i EU-frågorna, så att demokratin kan fungera?
Det är en nästan hopplös uppgift. Inte ens vi särskilt
intresserade, som har som arbete att sätta oss in i de
här frågorna och som har tillgång till allt material, har
lätt att hänga med i det maktspel som utspelas på
kontinenten.
Riksdagen anslog 8,8 miljoner kronor år 1997 till
Europainformation för en saklig och bred informa-
tionsverksamhet om regeringens politik. Inför Ams-
terdamfördraget redovisade regeringen för en bred
publik det man tyckte var lyckade förhandlingsresultat
i en populärt hållen broschyr som kallades för Jag är
nyfiken EU och i reklamsnuttar i TV.
Jag anser faktiskt att det är rätt naturligt att rege-
ringen vill betona det man är nöjd med och helst
undviker att ta upp mer kontroversiella frågor. Rege-
ringen hade ju godkänt och skrivit under Amsterdam-
fördraget. Nu skulle det ratificeras av riksdagen, och
regeringen hade naturligtvis ett stort intresse av att
inte underkännas av riksdagen.
Denna reklamkampanj går emellertid över alla
gränser av anständighet. Där står rena felaktigheter
och vantolkningar av fördraget, som gör det omöjligt
att få en korrekt bild. Jag tycker att det är svårbegrip-
ligt att utskottets majoritet anser att medlen till Euro-
painformation använts på det sätt som riksdagen av-
sett, och jag har reserverat mig mot detta.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 3.
I vårpropositionen, som just har avlämnats till
riksdagen, aviseras nu 20 miljoner kronor som Fi-
nansdepartementet skall använda för att informera
folket om EMU. Vi har alltså att vänta en ren propa-
gandadrive för att övertyga folket om det som fi-
nansministern önskar, nämligen att avskaffa kronan
och Riksbanken. Och den propagandadriven kan vara
precis lika populistisk som broschyren Jag är nyfiken
EU utan att KU reagerar. Det är viktigt att veta detta.
Vi måste lära oss att genomskåda propagandan.
För att demokratin skall ha en chans måste också
andra få utrymme och resurser, så att de kan under-
bygga argument som belyser EU-frågorna på ett annat
sätt. Utrikesministern meddelade under vår utfrågning
att också EU-kritiska ideella föreningar, folkrörelser
och stiftelser redan i vår kommer att kunna söka kam-
panjmedel för EU-information. I ett frågesvar till mig
säger hon att medel skall kunna sökas två gånger per
år och att man efter det första årets erfarenhet får
utvärdera hur stora resurser som bör avsättas till pro-
jektbidragen.
Det kommer emellertid inte att gå att få några
pengar för basstöd till organisationer. Det innebär att
redan resursstarka organisationer får ett övertag. Men
eftersom undran inför EU och längtan efter en friare
relation till EU-länderna växer sig allt starkare och
alltfler börjar inse hur viktigt det är att försvara och
förstärka demokratin har jag ett visst hopp om att det
nu med hjälp av dessa projektmedel kommer att gå att
få fram väl underbyggt material som breddar EU-
debatten.

Anf. 69 KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Dagens debatt inleddes mycket vän-
ligt när olika ledamöter harangerade varandra för
gjorda insatser, eftersom det är den sista gransknings-
debatten den här valperioden. Jag får väl också denna
gång inleda mitt inlägg på det sättet. Det är ju Birgit-
ta Hambræus sista granskningsdebatt. Det är desto
lättare att harangera henne som jag i denna debatt är
helt överens med allt det hon yttrade. Men jag vill
samtidigt lägga till att hon har varit en färgstark,
oförvitlig och oväldig representant för Centerpartiet.
Hon har varit ett föredöme för mig i det arbete vi
gjort tillsammans under de år jag har suttit i KU. Det
vill jag tacka för, även om vi naturligtvis inte alltid
intar samma ståndpunkt, vilket olika partiers represen-
tanter inte alltid kan göra.
När det gäller de här ärendena är det utomordent-
ligt bra att vi har fått ett enhälligt utskott att slå fast att
regeringen tidigt skall informera riksdagen om vad
som tilldrar sig och att regeringen måste hörsamma de
krav på information som riksdagen och riksdagens
utskott begär av regeringen i EU-frågorna. Det är ett
utomordentligt viktigt konstaterande som KU gör. Det
är bara att instämma i det Birgitta Hambræus säger,
att vi får hoppas att det länder till efterrättelse av
samtliga statsråd i framtiden.
Det är också viktigt hur EU-informationen sker.
Att regeringsmedel används för ensidig politisk pro-
paganda, i stil med Jag är nyfiken EU - någonting
som egentligen partistödet borde användas till - är
klandervärt enligt vårt sätt att se. Därför har vi också
en gemensam reservation. Även om regeringen natur-
ligtvis vill plädera för sin politik och vad den har
uppnått för resultat är det också viktigt att den vinn-
lägger sig om att i alla avseenden ha saklig och kor-
rekt information. Jag delar också den oro som Birgitta
Hambræus uttalar inför vad som komma skall när man
nu skall börja informera om EMU-projektet.
Med detta kan jag egentligen bara instämma i det
föregående talare sagt, fru talman. För tids vinnande
instämmer jag också i yrkandet om bifall till reserva-
tionen i fråga.

Anf. 70 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Jag måste också instämma i det Ken-
neth Kvist sade om Birgitta Hambraeus. De allra
viktigaste politikerna i Sverige och i många andra
länder är de som vågar gå mot strömmen - även mot
det egna partiet. Det är jobbigt. Man får ibland
mycket stryk. Birgitta Hambraeus har gjort en stor
insats i svensk politik. Hon har framför allt jobbat
hårt med kärnkraftsfrågorna och EU-frågorna och har
varit en självständig röst för en bra politik i Sverige.
Hon kan känna när hon slutar att hon har gjort en
insats för Sverige.
I frågan om granskning av regeringens EU-politik
upprör mig en av de tre punkterna ordentligt. Det
gäller regeringens propagandakampanj för Amster-
damfördraget. Jag kan litet grand tänka mig in i situa-
tionen om Sveriges regering innan riksdagen fattat
beslut i frågan hade gått ut i en bred politisk propa-
gandakampanj för en avveckling av kärnkraften i
Sverige. Det skulle vara broschyrer riktade till svens-
ka folket, med TV-inslag som hänvisar till hur man
får tag på broschyrerna, med helsidesannonser i alla
Sveriges tidningar. Då hade inte Moderaterna och
Folkpartiet varit särskilt tysta. Det kan jag försäkra.
Då hade det tagit hus i "h-e". Även svenska industrin
hade blivit förgrymmad och antagligen svarat med en
ännu värre kampanj. Det hade blivit en ordentlig
batalj. Regeringen har ju försökt att påverka via Sve-
riges television. Det går också att tänka sig om Mode-
raterna skulle vilja privatisera skolan och skulle dra i
gång en stor kampanj innan besluten fattats i Sveriges
riksdag.
Så får det inte gå till. Så driver inte en regering på
ett demokratiskt sätt fram ett bra beslut. Det skall vara
en offentlig, öppen debatt. Sedan när beslutet har
fattats i riksdagen kan man informera och tala om
varför saker och ting är si och så. Innan beslutet är
fattat skall inte skattebetalarnas pengar gå till en en-
sidig propagandakampanj för den ena inställningen.
Det är en självklar demokratisk sanning.
Eftersom makten i Sverige är överens i EU-
frågorna går det att göra så. Det är bara det det hela
handlar om. Eftersom makten är överens går det att
bete sig på ett fullständigt demokratiskt vidrigt sätt.
Det finns saker som är felaktiga i broschyren Jag
är nyfiken EU. Men det är inte något huvudargument
för mig. Det kan ju bli fel på ett eller annat sätt. Hu-
vudargumentet är att det är fråga om ett ensidigt ma-
terial. Ett uppslag i början visar att "EU blir öppnare
och en medborgarnas union" och "EU får större möj-
ligheter att ingripa effektivt när kriser blossar upp"
och "EU kan inleda utvidgningen mot öster och sö-
der".
Man skulle kunna säga precis tvärtom. Just detta
fördrag försvårar utvidgningen av EU. EU blir fort-
sättningsvis en sluten union med hårdare gränser mot
yttervärlden. EU militariseras genom Amsterdamför-
draget. Det hade varit en riktig beskrivning. I bro-
schyren står det att något annat var syftet med Ams-
terdamfördraget - EU:s nya grundlag.
Det är så propaganda formuleras. Det är till det
skattebetalarnas pengar går. En majoritet av svenska
folket är kritiskt mot det EU som finns i dag. Makten
använder sig av alla tillgängliga medel att köra över
det kritiska folket och den lilla minoritet som finns i
riksdagen som är emot EU. Det är bedrövligt, men så
är det.
Konstitutionsutskottet borde ha haft den integritet
som krävs för att tala om att så får det inte gå till. I det
här fallet får politiken ta över det goda omdömet.
I frågan om att miljöministern inte ville redovisa
en konsultrapport till jordbruksutskottet är jag över-
ens med utskottet i dess helhet. Det var felaktigt. Jag
är nöjd med att KU i den frågan har hävdat riksdagens
integritet. Här kommer en ändring att ske. Jag tror att
Anna Lindh och Miljödepartementet är medvetna om
att det skedde ett misstag. Det kommer säkerligen inte
att upprepas.

Anf. 71 AXEL ANDERSSON (s):
Fru talman! Liksom Peter Eriksson skall jag börja
med att göra reklam för den broschyr som UD och
regeringen har utgivit - Jag är nyfiken EU. Tvärtemot
Peter Eriksson och de tidigare två talarna tycker jag
att det är en utmärkt informationstidskrift som det är
inte mer än rätt att regeringen har utgivit.
De starka ord som Birgitta Hambraeus, Kenneth
Kvist och Peter Eriksson använt för att beskriva inne-
hållet i broschyren talar mer för den grundmurade
inställning som vi alla vet att dessa tre har när det
gäller EU än själva sakfrågan, nämligen att informera
om Amsterdamfördraget.
Fru talman! För tids vinnande skall jag inte ta upp
alla fem anmälningar som har behandlats under
blocket EU i KU:s betänkande. Jag skall ägna mig åt
den del av blocket där det finns en reservation, nämli-
gen nr 3 som handlar just om regeringens informa-
tionsinsatser. De starka orden återfinns också i reser-
vationen. Det är ord som klandervärt, partiskt, ten-
dentiöst, fara, fasa osv. Men man borde titta på vad
anmälan innehåller och hur den svarar mot broschy-
ren.
Jag sade tidigare att anmälaren Bengt Hurtig från
Vänsterpartiet liksom de tre reservanterna under flera
år har utmärkt sig som hängivna motståndare till det
Europasamarbete som kommer till uttryck i EU och
där vi är medlemmar. Utan att blinka skriver reservan-
terna under på anmälarens påstående att broschyren är
behäftad med grova sakfel och dessutom partisk osv.
Det har vi hört Birgitta Hambraeus, Kenneth Kvist
och Peter Eriksson upprepa i talarstolen.
Fru talman! Regeringens avsikt med broschyren
var att ge en kortfattad beskrivning av de förändringar
som medlemsländerna de facto kommit överens om i
Amsterdamfördraget. Det blev förbättringar från det
tidigare fördraget när det gäller öppenheten och steg
på vägen för att närma sig ett medborgarnas Europa.
Jag hör också till kritikerna av hur EU fungerar.
Men tvärtemot de som tidigare talat i ämnet, ser jag
möjligheten att förändra det gemensamma Europa till
något bättre för medborgarna. Det är inte konstruktivt
att enbart hänge sig åt negationer när man pratar EU.
Utskottets majoritet delar min uppfattning och an-
ser att regeringen klarat informationsuppgiften väl. Vi
avvisar Hurtigs anmälan och därmed reservationen.
Reservanterna plockar fram den stora kanonen.
Utan att redovisa sakskälen talar man i svepande
ordalag om ensidig och partisk beskrivning. Underla-
get får man leta efter, och det finner man i Bengt
Hurtigs anmälan. Låt mig kort granska motiven för
anmälan, fru talman.
Bengt Hurtig är en noggrann person. Jag lärde
känna honom under vår korta tid i EU-parlamentet
som en man som inte lämnar någonting åt slumpen.
Det har han inte gjort här heller. Han har plockat fram
tre avsnitt i informationen om Amsterdamfördraget
där han tycker att regeringen vilseför allmänheten och
att det är en ensidig propaganda, som flera har sagt.
Den första punkten gäller det speciella asylproto-
koll för EU-medborgare som finns i fördraget. Anmä-
laren menar att det strider mot Genèvekonventionen.
Han anser sig också ha stöd för sin uppfattning hos
UNHCR.
Men asylprotokollet innebär inte någon nytolkning
av Genèvekonventionen, utan den tolkning som vi har
gäller. Det är tvärtom så att skyddet av de mänskliga
rättigheterna inom EU stärks av förslagen i Amster-
damfördraget.
UNHCR:s kritik går ut på att asylprotokollet inne-
bär en begränsning av tillämpningen av konventionen.
Det stämmer inte. Vi i Sverige, liksom andra länder,
kommer även i fortsättningen att pröva alla asylan-
sökningar individuellt. Skillnaden är bara att vi anmä-
ler till rådet när vi gör det.
Det andra motivet som Bengt Hurtig anför gäller
den nordiska passunionen, som han menar påverkas
negativt och hotas av de nya reglerna i Amsterdam-
fördraget. Alla nordiska länder har skrivit under an-
tingen anslutnings- eller samarbetsavtal om deltagan-
de i Schengen. Danmark och Norge har, liksom vi,
redan ratificerat sina avtal.
Fru talman! Den nordiska passunionen skall na-
turligtvis behållas. Det är inte bara en svensk eller en
nordisk åsikt, utan det är också Europeiska rådets
uttalade ståndpunkt i slutsatserna från Amsterdamför-
draget. Därmed faller också punkten 2 i argumenta-
tionen.
Det tredje motivet som anförs i anmälan mot utri-
kesminister Lena Hjelm-Wallén för grovt osaklig,
felaktig och tendentiös information om Amsterdam-
fördraget rör offentlighetsprincipen.
I fördraget har medlemsländerna enats om att infö-
ra den grundläggande princip som vi i Sverige har
tillämpat sedan mycket lång tid tillbaka, dvs. att
handlingar som huvudregel skall vara offentliga i
stället för tvärtom. Om detta inte ger fog för att i
broschyren beskriva förslaget så att det liknar den
ordning vi har i Sverige, finns det inte mycket här i
världen som liknar någonting annat.
Jag har nu granskat de motiv som reservation nr 3
är uppbyggd på. Med förlov sagt tycker jag att reser-
vanterna har dåligt på fötterna. Det är en sak att köra
med negationer och försöka övertyga, men det är en
annan sak att komma fram med hållbara argument.
KU:s majoritet har inte påverkats av reservanternas
militanta attityd när det gäller den här frågan. Vi
finner ingen som helst grund för kritik. Vi tycker att
informationsbroschyren Jag är nyfiken EU är väl värd
att ta del av. Den är kortfattad och rak, och den inne-
håller inte de sakfel som flera så frankt har påstått.
Jag väntar med spänning på att få reda på var dessa
sakfel finns.
Fru talman! Jag yrkar på godkännande av konsti-
tutionsutskottets anmälan och avslag på reservationen.
Låt mig till sist, eftersom jag också hör till dem
som lämnar riksdagen vid vårens utgång, få tacka
kamraterna i KU för att jag har fått vara med där
några år och lära mig mycket, t.ex. att skilja på sak
och person. Jag har full respekt för de tre ledamöter
som jag går i polemik med i den här speciella sakfrå-
gan. Alla tre har en mycket tung arbetsbörda i KU; de
skall ju hänga med i och kunna alla frågor. Vi som
tillhör större partier har ju förmånen att arbeta med ett
begränsat antal frågor. Jag har full respekt för deras
slit. Det är inte alltid som sådant uppskattas, men om
man någon gång får tillfälle att säga det även till poli-
tiska motståndare skall man göra det.
Jag vill speciellt rikta ett tack till Birgitta Ham-
braeus, som jag uppskattar för det oväld med vilket
hon driver sina åsikter i riksdagen. Vi borde ha fler
som Birgitta Hambraeus i riksdagen.

Anf. 72 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Fru talman! Det blir ett väldigt klappande på var-
andras ryggar i dagens debatt. Om det finns någon
socialdemokrat som verkligen är en EU-entusiast
måste det vara Axel Andersson. EU-vännerna förlorar
en stark anhängare när han försvinner från riksdagen.
När det gäller broschyren tycker jag att Axel An-
dersson har varit litet väl vänlig mot regeringen. Han
påstod t.ex. att det i vår reservation står någonting om
"fasa". Jag vet inte att vi skulle ha förfasat oss i reser-
vationen. Det kanske var något annat han råkade läsa.
När det gäller asylfrågan finns den upptagen i bro-
schyren Jag är nyfiken EU, och den finns med i
Amsterdamfördraget. I det protokollet står det tydligt
att man utgår från att det är uppenbart fel om någon
från ett EU-land söker asyl i ett annat EU-land. Det är
det som är anledningen till att den internationella
flyktingmyndigheten UNHCR har reagerat väldigt
starkt.
När regeringen beskriver det så att ingenting har
hänt är det uppenbart fel. Regeringen anser att den
tolkning man skall göra av det här är ungefär den-
samma som tidigare. Det är möjligt att det går att
tolka det på det sättet, men det är inte så alla tolkar
det. Om man skall göra en någorlunda opartisk be-
skrivning måste man också redovisa att det finns
andra, mycket seriösa bedömare som har satt sig in i
frågan och som tycker att det är åt fanders. Det är ett
steg på vägen mot att i praktiken rasera tillämpningen
av internationella flyktingavtal.
Jag hinner inte gå in på fler frågor just nu, men jag
får kanske möjlighet att ta upp dem sedan.

Anf. 73 AXEL ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Peter Eriksson och jag har en sak ge-
mensamt, och det är att vi är ganska mångordiga. Det
borde nog vara så även i det svenska parlamentet, som
det är i det av somliga avskydda Europaparlamentet,
att talartiden var 30 sekunder. Då fick man säga det
som var väsentligt och skala bort resten.
En fråga som Peter Eriksson tog upp var asylpro-
tokollet. Det är ganska teoretiskt, därför att det gäller
asylfrågan inom EU-familjen. Rent teoretiskt torde
det knappast förekomma, och om det förekommer är
det i ytterst få fall.
Jag vill hävda min uppfattning, fru talman, att
flyktingarnas situation och de mänskliga rättigheterna
för dem inte har försämrats genom detta asylproto-
koll.

Anf. 74 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Fru talman! Det här asylprotokollet kom till på
spanskt initiativ. Det visade sig att folk från Spanien
sökte och fick flyktingstatus i Belgien. Det reagerade
Spanien mot, därför att man ville inte låta medborgare
få asyl i andra EU-länder. Resultatet för Belgiens del
var att man skrev in att man inte ställde upp på det
här. Det borde också Sverige ha gjort om man hade
haft större internationell respekt för mänskliga rättig-
heter och flyktingfrågor.
Men det finns också andra frågor. Jag tänkte ta
upp frågan om miljögarantin. Regeringen skriver i
broschyren att man har uppnått stora förbättringar.
Om man tittar noga på vad som har överenskommits
rör det sig om stora försämringar. Det har blivit ett
tungt argument för nej-sidan inför folkomröstningen i
Danmark, att det har skett så stora försämringar när
det gäller miljögarantin. Detta är ett entydigt exempel
på att regeringen väljer en ensidig, partisk information
i stället för redovisa olika tolkningar som är möjliga
att göra.

Anf. 75 AXEL ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Till skillnad från Peter Eriksson tror
jag på det europeiska samarbetet. Men jag är inte så
till den grad blåögd att jag säger att det är perfekt som
det är. Men för varje revidering av traktaten sker det
förbättringar. I Sverige och i flera andra länder tycker
vi att man skulle ha kunnat komma mycket längre på
många - kanske på alla - områden. Men det handlar
om 15 medlemsländer med olika förutsättningar, med
olika politiska traditioner och med olika gamla demo-
kratier. Vi får ha respekt för att det finns olika syn-
punkter på hastigheten och takten i reformarbetet.
Det stora värdet ligger i att vi hela tiden närmar
oss varandra i en fredlig endräkt, låt vara med politis-
ka debatter, men det blir allt längre till svärdet i Eu-
ropa. Och om inte hela förtjänsten är EU:s, så är EU
en stor bidragande orsak. Och detta, fru talman, glöms
ofta bort när vi debatterar detaljer och med svenska
ögon försöker att se ett EU som svenskt perfekt. Detta
är en utopi och låt oss sträva efter den. Men de poli-
tiska realiteterna är annorlunda.

Anf. 76 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! I de allmänna vänligheterna mot av-
gående ledamöter vill också jag framföra en sådan
vänlighet till Axel Andersson.
Axel Andersson förvånar mig dock i detta ett av
sina sista anföranden i riksdagen. Han säger att också
han är en kritiker av EU. Det har jag aldrig märkt.
Han har dock andra förtjänster, men dem får vi ta upp
vid ett annat tillfälle.
Amsterdamfördraget innebär ökade steg mot
överstatlighet, ökade steg in i EU som en sorts över-
stat, ökade steg mot en elitisering och avdemokratise-
ring av Europa. Men detta skildras naturligtvis inte på
något sätt i regeringens broschyr. Den är en propa-
gandaskrift som vill framställa hela bygget i en sorts
rosa skimmer. Det gäller också det som sägs om att
man inför en liknande ordning som den svenska of-
fentlighetsprincipen. Visst är det bra att Sverige har
fått in något litet av detta tänkande i EU, men det som
införs i EU - både när det gäller Amsterdamfördraget
och i praktiken - ligger utomordentligt långt ifrån den
offentlighetsprincip som vi i princip och med läppar-
na bekänner oss till.
Jag är helt enig med både Peter Eriksson och
Birgitta Hambraeus. Detta är en propagandabroschyr,
och det är en propaganda som regeringen skulle ha
avhållit sig ifrån i det läge som rådde när broschyren
gavs ut.

Anf. 77 AXEL ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! När det gäller Kenneth Kvists stora
förvåning över att jag kallar mig för EU-kritiker visar
bara det abonnemang som de negativa EU-kritikerna
- här har tre av dem talat - har på det ordet. Jag tyck-
er att det är mera konstruktivt att vara en positiv EU-
kritiker. Det skiljer sig mellan oss. Kenneth Kvist är i
många avseenden en mycket hedervärd, hygglig och
kunnig person, men han har råkat ut för ett slags
black-out i fråga om Europasamarbetet. Han ser inte
den roll som vi aktivt kan spela i ett gemensamt fram-
tida Europa på många politiska områden.
Det ligger ingen fara i att samarbeta, Kenneth
Kvist, om man tror på det som man vill genomföra, är
beredd att vara litet ödmjuk, erkänner att också andra
har goda idéer och om man är beredd att oglamoröst
steg för steg arbeta för att minimera och för att så
småningom helt ta bort riskerna för blodiga konflik-
ter. På det viset kan man lösa konflikterna på det
oglamorösa sätt som jag här har beskrivit.
Kenneth Kvist talade om det överstatliga Europa
och Europas förenta stater. Det är ju ingen okänd
uppfattning hos någon av er tre som har deltagit i den
här debatten med mig. Men för mig är en överstatlig-
het av mindre betydelse. Men för att kunna uträtta
något måste vi kunna samarbeta överstatligt, och då
skall vi göra det.
Det är 15 medlemsländer i EU, och Sverige är en
av de nyaste medlemmarna. Men ingen kan inbilla
mig att de övriga 14 medlemsländerna som är med i
familjen skall ha gett upp sin nationella suveränitet.
Detta vore ju ett faktum, om Kenneth Kvist hade rätt.

Anf. 78 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Den positiva EU-kritikern Andersson
tappar bort ämnet som är granskning huruvida rege-
ringen på ett otillbörligt sätt har använt statens medel
för att bedriva ensidig propaganda eller inte och ägnar
sig åt en allmän lovsång av EU. Dessutom sätter han
EU lika med samarbete. Det är ingen fara med att
samarbeta, säger han. Nej, det är väldigt bra att sam-
arbeta, men att samarbeta till ett pris av att man över-
lämnar makt till en administrativ och politisk elit från
folket och de folkvalda institutionerna i de enskilda
länderna och därmed urgröpa demokratin, det är ett
utomordentligt negativt samarbete. Annars är det bra
med ett europeiskt samarbete. Så var det sagt. Där är
vi eniga.
Här gäller frågan granskningen av regeringen. Re-
geringen har uppenbarligen - precis som Axel An-
dersson - i sin EU-positivism låtit tanken flyga i väg.
Det är helt tillåtet att Axel Andersson gör det, men att
regeringen gör det i ett ärende där man vill påverka
opinionen innan riksdagen har fattat slutgiltigt beslut
är en annan sak. Det är en felaktig handling av rege-
ringen och ett otillbörligt utnyttjande av sin position.

Anf. 79 AXEL ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Det var bra att Kenneth Kvist påmin-
de mig om att jag skall hålla mig till ämnet. Det
handlar om broschyren Jag är nyfiken EU. Jag har
inget nytt att tillföra annat än att understryka att jag
tycker - och det är allvarligt och seriöst menat - att
regeringen är skyldig att på ett begripligt sätt informe-
ra om resultatet och utfallet av regeringskonferensen
och det som senare blev Amsterdamfördraget.
Jag instämmer inte i den svartmålning som Ken-
neth Kvist gör sig till tolk för och som har utmynnat i
de invektiv som jag inte skall upprepa här. Det vore
helt fel av regeringen att inte informera. Kenneth
Kvist och jag kommer förmodligen aldrig att hamna
på samma linje i det här fallet, men jag tycker att EU,
trots alla sina brister, ändå är det instrument som vi
kan använda.
Jag beklagar att åtminstone två hela partier och
delar av andra partier ställer sig bakom Kenneth
Kvists uppfattning: Vi är de tveksamma européerna.
Låt oss ändra på det epitetet. Låt oss delta aktivt till-
sammans med andra. De är inte sämre än vi.

Anf. 80 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) re-
plik:
Fru talman! Jag tror att det är en ganska allmän-
mänsklig erfarenhet att man ser olika på och gör ett
urval av verklighetens oändliga mångfald, beroende
på vilka värderingar man har i en viss fråga. Har man
gått in för att det är bra att vi är med i EU och att vi
skall fortsätta att arbeta oss in i en allt närmare fede-
ration, ser man verkligheten på ett visst sätt, medan
andra ser den på ett annat sätt. Det är alltid mycket
lättare att upptäcka andras fördomar än sina egna, så
vi har nog alla anledning att vara självkritiska.
När det gäller den här frågan har KU faktiskt
granskat hela Amsterdamfördraget. Vi yttrade oss till
utrikesutskottet och tog upp många frågor. Mitt kvar-
dröjande minne från den granskningen är hur osäkra
vi var. Vårt fantastiska kansli kunde inte riktigt tala
om för oss hur det egentligen skulle komma att slå.
Det är vaga förändringar som kommer att gälla i Sve-
rige. Vi vet inte riktigt vet vad de kommer att innebä-
ra, t.ex. när det gäller den civilrättsliga processen.
Kommer man att ha möjlighet, om man i skrift har
förolämpat ett stort företag någonstans, att enligt
svensk sed få en tryckfrihetsprocess, eller blir det en
civilrättslig process med kanske hundramiljonersska-
destånd? Vi kunde inte riktigt säga hur det skulle bli.
Detta är ett exempel. Här har regeringen valt att ta
upp vissa delar men har helt tagit bort alla frågetecken
i broschyren - alltså är den ensidig.

Anf. 81 AXEL ANDERSSON (s) replik:
Fru talman! Jag skall den här gången försöka fatta
mig kort.
Jag ger Birgitta Hambraeus rätt i att Amsterdam-
fördraget inte är någon slutlig och tydlig produkt. Till
stora delar är det ett överenskommet ramverk som
sedan skall fyllas med detaljer i fortsatta förhandling-
ar. Det är därför som tolkningarna kan bli som de har
blivit i debatten här i dag och på andra håll. Ramarna
håller ihop fördraget. Det har av praktiska skäl natur-
ligtvis inte varit möjligt att bli överens om alla kom-
matecken och detaljer i fördraget. Jag ger Birgitta
Hambraeus rätt i det.
När vi nu är medlemmar i EU hoppas jag och tror,
trots våra motsättningar, att Birgitta Hambraeus och
Centerpartiet är beredda att använda detta redskap
konstruktivt.

Anf. 82 BIRGITTA HAMBRAEUS (c) re-
plik:
Fru talman! Jag vill ge Axel Andersson rätt i att vi
skall vara konstruktiva. Vi skall gilla läget, och uti-
från det skall vi se vad vi kan göra. Jag kommer per-
sonligen att arbeta för att försöka återta så mycket
frihet som möjligt till Sverige med bibehållande av ett
förtroendefullt samarbete med EU.
Låt mig avsluta min replik till Axel Andersson
med att betyga den respekt jag känner för honom som
en verkligt engagerad och ärlig person som hårt käm-
par för det han tror på. Som han sade kan vi verkligen
respektera varandra fast vi har olika åsikter. Jag kän-
ner mig rörd och stolt över de ord som har riktats till
mig i dag från olika håll. Tack Axel, och tack ni andra
också!

Anf. 83 BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Det är med tanke på de väldigt olika
uppfattningarna i själva sakfrågan om hur samarbetet i
Europa skall bedrivas eller inte bedrivas, som just nu
har kommit till uttryck, utomordentligt glädjande att
vi har kunnat nå en bred enighet i ett par viktiga frå-
gor om den svenska riksdagens inflytande över vad
som händer och sker inom EU och därmed i vårt land.
Jag uppehöll mig en del vid detta redan i mitt inled-
ningsanförande i dag och pekade framför allt på det
som vi har kommit fram till i ett par av de fem an-
mälningar som finns under den här punkten.
Jag skulle ändå, fru talman, vilja säga några ord
ytterligare om dessa viktiga frågor. Enligt min upp-
fattning har vi ännu inte i vårt land dragit alla konsek-
venser vad gäller riksdagens arbete, relationen till
regeringen m.m. av att vi nu är medlemmar i den
europeiska unionen. Jag tycker att detta kommer klart
till uttryck i exempelvis den redogörelse som finns i
dagens betänkande och i det som KU har sagt i några
tidigare sammanhang. Där kan man tydligt se konflik-
ten mellan å ena sida grundlagens och regeringsfor-
mens gamla stadganden om att internationella frågor
tillhör regeringsmakten och å andra sidan det faktum
att vi numera tillsammans med 14 andra demokratier
då och då fattar beslut som leder till att lagar antas
och blir giltiga i vårt land.
Vi har hittills löst den här frågan - jag säger löst
med citationstecken runt ordet - genom att vi har
inrättat en EU-nämnd som skall vara rådgivande och
som statsråden är tvingade att besöka innan de åker
till Bryssel eller andra europeiska orter för att träffa
de andra 14 kollegerna. Vi har bibehållit grundlagens
ansvarsfördelning mellan riksdag och regering. Sam-
tidigt har vi gjort uttalanden på temat att vi förväntar
oss att regeringen följer vad som har sagts i samrådet i
EU-nämnden. Det går väl kanske, fru talman, att leva
med detta ett tag till. Jag uppfattar att vad vi nu gör i
dagens betänkande är att vi ytterligare spikar fast att
det skall vara i undantagsfall och med mycket goda
skäl, för att citera dagens betänkande, som en rege-
ringsrepresentant skall kunna avvika från vad en ma-
joritet i riksdagens EU-nämnd har sagt. Det är klart
att varje gång som ett enigt konstitutionsutskott säger
detta får det ökad tyngd, även om det inte skrivs in i
den svenska regeringsformen nu eller kanske ens
inom några år.
I den sakliga debatten, som har handlat om hur
pass mycket svängrum ett statsråd skall kunna ha, har
det förstås sagts en hel del klokt på bägge sidor. De
som i likhet med mig själv och det parti jag tillhör är
mycket angelägna om att riksdagen skall ha ett tungt
inflytande vad gäller att i praktiken kontrollera det
som handlar om lagstiftning som berör svenska med-
borgare har pekat på den principiella sidan. De som
har velat betona den andra sidan, regeringens sväng-
rum, har förstås pekat på att det alltid är så att den
som skall förhandla behöver ett förhandlingsmandat
och att de som ger honom eller henne uppdraget är
kloka nog att inse att man inte på varje kommatecken
eller semikolon kan tala om vad man måste slåss för
in i sista minuten. Samtidigt har man förstås också
pekat på att det kan dyka upp nya omständigheter i
förhandlingar av den typ som det kan vara fråga om,
att några av de andra 14 länderna kan komma fram till
en annan ståndpunkt eller en variant på denna.
Jag vill stryka under att det är viktigt att detta
svängrum framför allt finns när EU-nämnden formule-
rar sina ståndpunkter. Den klokskapen skall finnas
hos partierna i EU-nämnden att man inser att man
både skall ge ett gott och tydligt råd men också ha
utrymme för svängrum.
Fru talman! Jag hade förmånen att under några år
sitta med i EU-nämnden, de tre första åren som
nämnden fanns. Vid ett tillfälle hände det sig att när
statsrådet i fråga, nämligen Mats Hellström, kom på
plats upptäckte han att läget var litet annorlunda än
vad han hade trott på fredagen när han träffade EU-
nämnden. Därför kontaktade han EU-nämndens
gruppledare för att berätta om de nya omständigheter-
na och redovisa sin bedömning. Han fick också
mycket riktigt signaler om att det låg en hel del klok-
skap i det som statsrådet nu tänkte sig.
I det konkreta fallet har vi i konstitutionsutskottet
konstaterat att de här mycket goda skälen inte fanns.
De komplikationer som finns när man samarbetar med
andra länder var väl förutsedda och hade t.o.m. disku-
terats på nämndens sammanträde. Det fanns alltså
ingen anledning, konstaterar konstitutionsutskottet,
för ministern att avvika från detta.
Fru talman! Detta tillsammans med den tydliga
signal som vi sänder i det anmälningsärende som
gäller statsrådet Anna Lindh, och som handlar om hur
mycket information som riksdagens utskott har rätt
till, tror jag är ett par steg på vägen till att skapa en
bättre tingens ordning vad gäller den svenska riksda-
gens kontroll av den politik som skall föras i samarbe-
te med de andra europeiska länderna. Jag tror att vi
har anledning, både från utskottets sida och från riks-
dagens sida senare i kväll när ställning tas, att vara
nöjda med detta eniga ställningstagande som har
gjorts från partier med de mest skilda uppfattningar
om värdet av det europeiska samarbetet.

Anf. 84 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Det är riktigt som Bo Könberg säger;
på den punkt som han först tar upp och som gäller hur
regeringen skall följa EU-nämnden har konstitutions-
utskottet enhälligt gjort ett viktigt påpekande eller
uttalande. Det skall alltså föreligga starka eller goda
skäl för regeringen om den skall göra en avvikelse
från en rekommendation i EU-nämnden.
Dock kan man för framtiden dra slutsatsen att det
är oklarheten i EU-nämndens regelverk på den här
punkten som gör att regeringen kan göra litet grand
som den vill, inom väldigt vida ramar. För framtiden
borde slutsatsen av granskningen vara att man ser
över regelverket för EU-nämnden och ser till att
nämnden verkligen blir en instans som kan tala om
vilka riktlinjer regeringen skall arbeta efter i före-
kommande fall. Då får vi också en tydlighet både när
det gäller hur vi kan granska och kritisera regeringen i
dess förhållande till EU-nämnden och när det gäller
att hävda riksdagens inflytande i EU-arbetet.

Anf. 85 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Kenneth Kvist tar upp just den aspekt
som jag själv pekade på. Den handlar om den dubbel-
het som finns i de konstateranden som riksdagen och
konstitutionsutskottet hittills har gjort när det gäller
att se över sättet att arbeta i vårt land med inflytandet
över besluten på europeisk nivå.
För min personliga del tror jag att det är alldeles
klart att vi under kommande år har all anledning att se
över de här bestämmelserna. Jag har dock gjort den
bedömning som jag redovisade alldeles nyss, nämli-
gen att det som vi nu gör i KU:s betänkande är ett steg
åt rätt håll. Det markerande som konstitutionsutskottet
och förmodligen riksdagen senare i dag gör har stor
betydelse för vårt sätt att se på det hela. Jag tror,
Kenneth Kvist, att det kommer att vara avsevärt svå-
rare för något statsråd i framtiden att göra avvikelser
utan dessa, som utskottet säger, mycket goda skäl.
(forts.)

3 § Beslut rörande utskottsbetänkanden som
slutdebatterats den 25 maj

JoU23 Riktlinjer för Sveriges arbete med jord-
bruks- och livsmedelspolitiken inom Europeiska
unionen
Mom. 2 (nationell livsmedelskontroll m.m.)
1. utskottet
2. res. 3 (v)
Votering:
268 för utskottet
33 för res. 3
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s, 70 m, 20 c, 25 fp, 1 mp, 11 kd
För res. 3: 1 c, 18 v, 14 mp
Frånvarande: 20 s, 10 m, 6 c, 1 fp, 4 v, 3 mp, 4 kd
Bodil Francke Ohlson (mp) anmälde att hon avsett att
rösta nej men markerats ha röstat ja.

Mom. 3 (djurskydd och ändring av Romfördraget)
1. utskottet
2. res. 4 (v, mp)
Votering:
257 för utskottet
34 för res. 4
12 avstod
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 142 s, 71 m, 20 c, 24 fp
För res. 4: 1 fp, 18 v, 15 mp
Avstod: 1 c, 11 kd
Frånvarande: 19 s, 9 m, 6 c, 1 fp, 4 v, 3 mp, 4 kd

Mom. 5 (lika konkurrensvillkor)
1. utskottet
2. res. 6 (m)
3. res. 7 (c, fp)
Förberedande votering:
83 för res. 6
45 för res. 7
174 avstod
47 frånvarande
Kammaren biträdde res. 6.
Huvudvotering:
176 för utskottet
82 för res. 6
45 avstod
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 142 s, 1 fp, 18 v, 15 mp
För res. 6: 71 m, 11 kd
Avstod: 21 c, 24 fp
Frånvarande: 19 s, 9 m, 6 c, 1 fp, 4 v, 3 mp, 4 kd

Mom. 6 (en ny jordbruks- och livsmedelspolitik)
1. utskottet
2. res. 9 (c)
Votering:
166 för utskottet
32 för res. 9
102 avstod
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 140 s, 1 m, 24 fp, 1 v
För res. 9: 21 c, 11 kd
Avstod: 2 s, 69 m, 1 fp, 15 v, 15 mp
Frånvarande: 19 s, 10 m, 6 c, 1 fp, 6 v, 3 mp, 4 kd

Mom. 8 (Agenda 2000 på kort sikt)
1. utskottet
2. res. 12 (c)
Votering:
167 för utskottet
32 för res. 12
102 avstod
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 142 s, 24 fp, 1 v
För res. 12: 21 c, 11 kd
Avstod: 71 m, 16 v, 15 mp
Frånvarande: 19 s, 9 m, 6 c, 2 fp, 5 v, 3 mp, 4 kd

Mom. 14 (hållbar jordbruks- och livsmedelsproduk-
tion)
1. utskottet
2. res. 19 (v)
3. res. 20 (mp)
Förberedande votering:
23 för res. 19
14 för res. 20
265 avstod
47 frånvarande
Kammaren biträdde res. 19
Huvudvotering:
231 för utskottet
18 för res. 19
51 avstod
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 142 s, 68 m, 9 c, 1 fp, 11 kd
För res. 19: 18 v
Avstod: 2 m, 10 c, 24 fp, 15 mp
Frånvarande: 19 s, 10 m, 8 c, 1 fp, 4 v, 3 mp, 4 kd

Mom. 15 (miljö- och djurskyddskraven i kommande
WTO-runda)
1. utskottet
2. res. 22 (c, v, mp)
Votering:
173 för utskottet
64 för res. 22
61 avstod
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s, 7 m, 25 fp
För res. 22: 21 c, 18 v, 14 mp, 11 kd
Avstod: 61 m
Frånvarande: 20 s, 12 m, 6 c, 1 fp, 4 v, 4 mp, 4 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

JoU24 Ändringar i fiskelagen, m.m.
Mom. 3 (13 och 30 §§ fiskelagen)
1. utskottet
2. res. 1 (v, mp)
Votering:
266 för utskottet
33 för res. 1
1 avstod
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s, 69 m, 20 c, 25 fp, 11 kd
För res. 1: 18 v, 15 mp
Avstod: 1 m
Frånvarande: 20 s, 10 m, 7 c, 1 fp, 4 v, 3 mp, 4 kd
My Persson anmälde att hon avsett att rösta ja men
markerats ha avstått från att rösta.

Mom. 4 (ändrad lydelse av 30 § fiskelagen)
1. utskottet
2. res. 2 (v, mp)
Votering:
270 för utskottet
33 för res. 2
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 142 s, 71 m, 21 c, 25 fp, 11 kd
För res. 2: 18 v, 15 mp
Frånvarande: 19 s, 9 m, 6 c, 1 fp, 4 v, 3 mp, 4 kd

Mom. 6 (33 § fiskelagen)
Under detta moment föreslogs antagande av en la-
gändring som innefattar överlåtelse av myndighets-
utövning till utländska myndigheters inspektörer.
För bifall härtill krävdes att riksdagens beslut fattades
antingen med tre fjärdedels majoritet eller i den ord-
ning som gäller för stiftande av grundlag.
Av förslaget framgick att lagändringen önskades bli
antagen i ett enda beslut.
För bifall härtill krävdes således att minst tre fjärde-
delar av de röstande förenade sig om beslutet. Beslut
fattades genom omröstning med omedelbar rösträk-
ning.
Votering:
279 för bifall
19 för avslag
1 avstod
50 frånvarande
Andre vice talmannen konstaterade att minst tre fjär-
dedelar av de röstande hade röstat ja och kammaren
hade således bifallit utskottets hemställan.
För bifall: 141 s, 71 m, 19 c, 25 fp, 12 v, 11 kd
För avslag: 4 v, 15 mp
Avstod: 1 s
Frånvarande: 19 s, 9 m, 8 c, 1 fp, 6 v, 3 mp, 4 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

UU11 Sverige i Förenta nationerna
Mom. 1 (FN:s övergripande uppgifter)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
228 för utskottet
71 för res. 1
50 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s, 21 c, 24 fp, 16 v, 15 mp, 11 kd
För res. 1: 71 m
Frånvarande: 20 s, 9 m, 6 c, 2 fp, 6 v, 3 mp, 4 kd

Mom. 6 (FN:s agerande i interna konflikter)
1. utskottet
2. res. 4 (fp)
Votering:
276 för utskottet
25 för res. 4
1 avstod
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 142 s, 70 m, 21 c, 18 v, 14 mp, 11 kd
För res. 4: 25 fp
Avstod: 1 m
Frånvarande: 19 s, 9 m, 6 c, 1 fp, 4 v, 4 mp, 4 kd

Mom. 7 (snabbinsatsstyrkan SHIRBRIG)
1. utskottet
2. res. 5 (v, mp)
Votering:
269 för utskottet
33 för res. 5
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 142 s, 70 m, 21 c, 25 fp, 11 kd
För res. 5: 18 v, 15 mp
Frånvarande: 19 s, 10 m, 6 c, 1 fp, 4 v, 3 mp, 4 kd

Mom. 11 (säkerhetsrådet och vattenförsörjningsfrå-
gor)
1. utskottet
2. res. 6 (mp)
Votering:
286 för utskottet
16 för res. 6
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s, 71 m, 20 c, 25 fp, 18 v, 11 kd
För res. 6: 1 c, 15 mp
Frånvarande: 20 s, 9 m, 6 c, 1 fp, 4 v, 3 mp, 4 kd

Mom. 14 (insyn och delaktighet i FN:s arbete)
1. utskottet
2. res. 8 (c, v, mp)
Votering:
247 för utskottet
53 för res. 8
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s, 70 m, 25 fp, 11 kd
För res. 8: 20 c, 18 v, 15 mp
Frånvarande: 20 s, 10 m, 7 c, 1 fp, 4 v, 3 mp, 4 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

UU12 Sveriges utvecklingssamarbete med Central-
och Östeuropa
Mom. 2 (samarbetets organisation)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
228 för utskottet
70 för res. 1
51 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s, 21 c, 24 fp, 17 v, 14 mp, 11 kd
För res. 1: 70 m
Frånvarande: 20 s, 10 m, 6 c, 2 fp, 5 v, 4 mp, 4 kd

Mom. 3 (en fortsatt europeisk integration)
1. utskottet
2. res. 2 (v, mp)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.

Mom. 5 (skapandet av en säkerhetsgemenskap)
1. utskottet
2. res. 3 (v, mp)
Votering:
269 för utskottet
33 för res. 3
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 142 s, 70 m, 21 c, 25 fp, 11 kd
För res. 3: 18 v, 15 mp
Frånvarande: 19 s, 10 m, 6 c, 1 fp, 4 v, 3 mp, 4 kd

Mom. 6 (Natos utvidgning)
1. utskottet
2. res. 4 (m, fp)
Votering:
208 för utskottet
93 för res. 4
1 avstod
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 142 s, 1 m, 21 c, 18 v, 15 mp, 11 kd
För res. 4: 69 m, 24 fp
Avstod: 1 fp
Frånvarande: 19 s, 10 m, 6 c, 1 fp, 4 v, 3 mp, 4 kd

Mom. 11 (ett nytt delmål för samarbetet)
1. utskottet
2. res. 5 (mp, kd)
Votering:
257 för utskottet
27 för res. 5
16 avstod
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 140 s, 71 m, 20 c, 24 fp, 2 v
För res. 5: 1 fp, 15 mp, 11 kd
Avstod: 16 v
Frånvarande: 21 s, 9 m, 7 c, 1 fp, 4 v, 3 mp, 4 kd
Catherine Persson (s) anmälde att hon avsett att rösta
ja men markerats som frånvarande.

Mom. 16 (sysselsättningsfrågorna)
1. utskottet
2. res. 6 (v, mp)
Votering:
270 för utskottet
33 för res. 6
46 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 142 s, 71 m, 21 c, 25 fp, 11 kd
För res. 6: 18 v, 15 mp
Frånvarande: 19 s, 9 m, 6 c, 1 fp, 4 v, 3 mp, 4 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

UU14 En förnyad svensk Afrikapolitik inför 2000-
talet
Mom. 2 (övergripande ställningstaganden för part-
nerskap med afrikanska länder)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
230 för utskottet
70 för res. 1
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 140 s, 1 m, 21 c, 25 fp, 18 v, 14 mp, 11
kd
För res. 1: 70 m
Frånvarande: 21 s, 9 m, 6 c, 1 fp, 4 v, 4 mp, 4 kd

Mom. 4 (ett oberoende sekretariat för analys och
utvärdering)
1. utskottet
2. res. 3 (m, fp, kd)
Votering:
195 för utskottet
106 för res. 3
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s, 21 c, 18 v, 15 mp
För res. 3: 70 m, 25 fp, 11 kd
Frånvarande: 20 s, 10 m, 6 c, 1 fp, 4 v, 3 mp, 4 kd

Mom. 15 (policyansvar gentemot Världsbanken m.m.)
1. utskottet
2. res. 4 (v, mp, kd)
Votering:
256 för utskottet
43 för res. 4
1 avstod
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 140 s, 70 m, 21 c, 25 fp
För res. 4: 18 v, 14 mp, 11 kd
Avstod: 1 mp
Frånvarande: 21 s, 10 m, 6 c, 1 fp, 4 v, 3 mp, 4 kd

Mom. 16 (enprocentsmålet)
1. utskottet
2. res. 5 (fp, v, mp, kd)
Votering:
181 för utskottet
71 för res. 5
49 avstod
48 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 140 s, 21 m, 20 c
För res. 5: 1 s, 1 c, 25 fp, 18 v, 15 mp, 11 kd
Avstod: 49 m
Frånvarande: 20 s, 10 m, 6 c, 1 fp, 4 v, 3 mp, 4 kd

Mom. 21 (MAI-avtalet)
1. utskottet
2. res. 6 (fp, v, mp, kd)
Votering:
226 för utskottet
73 för res. 6
1 avstod
49 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 141 s, 70 m, 15 c
För res. 6: 1 s, 5 c, 24 fp, 17 v, 15 mp, 11 kd
Avstod: 1 v
Frånvarande: 19 s, 10 m, 7 c, 2 fp, 4 v, 3 mp, 4 kd

Mom. 24 (nya miljöproblem)
1. utskottet
2. res. 8 (mp)
Votering:
287 för utskottet
15 för res. 8
47 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 142 s, 71 m, 21 c, 25 fp, 17 v, 11 kd
För res. 8: 15 mp
Frånvarande: 19 s, 9 m, 6 c, 1 fp, 5 v, 3 mp, 4 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

UU18 Nordiskt samarbete 1997
Mom. 4 (deltagande vid Nordiska rådets session,
utskottens roll m.m.)
1. utskottet
2. res. (m)
Votering:
205 för utskottet
91 för res.
53 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet: 139 s, 1 m, 21 c, 2 fp, 18 v, 14 mp, 10
kd
För res.: 68 m, 23 fp
Frånvarande: 22 s, 11 m, 6 c, 1 fp, 4 v, 4 mp, 5 kd

Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.

UU24 Ändring i lagen (1996:95) om vissa interna-
tionella sanktioner
Kammaren biföll utskottets hemställan.

4 § Anmälan om inkommen faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen

Talmannen meddelade att följande faktaprome-
moria om förslag från Europeiska kommissionen
inkommit och delats ut till kammarens ledamöter:
Kommissionens rekommendation om allmänna rikt-
linjer för medlemsstaternas och gemenskapens
ekonomiska politik, utarbetad i enlighet med För-
draget om upprättandet av Europeiska gemenska-
pen

5§ Förnyad bordläggning

Föredrogs men bordlades åter
Justitieutskottets betänkande 1997/98:JuU13
Konstitutionsutskottets betänkande 1997/98:KU24
Finansutskottets betänkanden 1997/98:FiU25 och
FiU29
Skatteutskottets betänkande 1997/98:SkU29
Justitieutskottets betänkande 1997/98:JuU23
Lagutskottets betänkande 1997/98:LU26
Kulturutskottets betänkande 1997/98:KrU17
Utbildningsutskottets betänkanden 1997/98:UbU16-
UbU20

6 § (forts. från 2 §) Granskning av statsrådens
tjänsteutövning och regeringsärendenas hand-
läggning (forts. KU25)
Näringsminister Anders Sundströms handläggning av
frågan om tillstånd för anläggande av likströmskabel
mellan Sverige och Polen (avsnitt 3.4)

Anf. 86 MARGITTA EDGREN (fp):
Fru talman! Denna fråga gäller jävsaspekterna.
Folkpartiet deltar i reservationen 4. Vi yrkar dock inte
bifall, men vi står naturligtvis bakom reservationen.
Bo Könberg har redan för tids vinnande yrkat bifall
till bara två av reservationerna.
Folkpartiet har reserverat sig mot att majoriteten
inte tar konsekvenserna av sin bedömning i detta
ärende. Man glider undan kunskapen om att Anders
Sundström mot alla regler faktiskt har använt sig av
en av sina tjänstemän i ett ärende där tjänstemannen
var jävig. Majoriteten hänvisar till tidigare uttalanden,
som innebär att man skall ta upp jävsfrågorna riktigt
ordentligt nästa år.
Men faktum är att konstitutionsutskottet redan i
1985/86 års granskningsdebatt klargjorde att ministrar
inte borde använda de tjänstemän som har uppdrag i
hel- eller halvstatliga bolag i diskussioner, debatter
eller förhandlingar när deras bolag kan tänkas vara
inblandade - detta för att inte ens snudda vid misstan-
ken om jäv.
Samma bedömning upprepades året därpå i den
granskning som gjordes då.
Vid utfrågningen av Anders Sundström berättade
han själv att han varit mycket noga med att undvika
jävssituationer. Trots det har alltså Lars Rekke, som i
maj 1997 tillträdde som ordförande i Vattenfall, del-
tagit i samtal bl.a. om effekterna för fisket med tjäns-
temän från Jordbruksdepartementet och under rege-
ringssammanträden. Detta gällde fram till oktober
samma år, då en ny ansvarig tjänsteman på samma
höga nivå hade ersatt Rekke.
Det är klart att det är den enskilde tjänstemannen
som själv skall ta ställning till om han eller hon är
jävig, men ministern kan inte bortse från sitt ansvar
som överordnad för organisationen.
Jag citerar ur majoritetens bedömning: "Utskottet
finner dock anledning att ånyo framhålla vikten av att
förvaltningslagens jävsregler iakttas vid beredningen
av ärenden i Regeringskansliet. Som utskottet tidigare
uttalat bör en departementstjänsteman, som är styrel-
seledamot i ett hel- eller halvstatligt bolag, inte delta i
ett ärende som rör bolaget, oavsett ärendets beskaf-
fenhet."
Detta skall jämföras med det som jag nu pläderat
för, dvs. texten i reservationen 4: "Enligt utskottets
mening har en sådan försiktighet inte fullt ut iakttagits
när statssekreterare Lars Rekke, tillika styrelseordfö-
rande - - -, har givits i uppdrag att bistå näringsmi-
nistern vid föredragningen inför regeringens beslut.
Utskottet anser att Rekkes deltagande vid regerings-
sammanträdet inte har varit av sådant slag att frågan
om opartiskhet uppenbarligen saknat betydelse. Mot
denna bakgrund delar utskottet inte Anders Sund-
ströms bedömning att man kunnat bortse från jäv i
detta fall."
Med andra ord anser Folkpartiet i detta fall att
Lars Rekkes deltagande vid regeringssammanträdet
inte var lämpligt och att Anders Sundström borde
insett det, när nu Lars Rekke själv inte gjorde det.

Anf. 87 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Jag vill till att börja med hälsa David,
som har kommit upp på läktaren, välkommen. Det
tycker jag är väldigt trevligt.
I detta ärende är det Miljöpartiet som har anmält
Anders Sundström för handläggningen av frågan om
Polenkabeln. Utgångspunkten är egentligen frågan om
vilka olika roller en regering har. Det är naturligtvis
dels att styra landet, dels att fungera som ägare till ett
antal olika myndigheter. Man har också en tredje roll.
Man skall vara en myndighet.
När det gäller frågan om Polenkabeln skulle rege-
ringen fungera som myndighet i stället för domstol,
kan man säga. Man skall fatta beslut om ett konces-
sionstillstånd. De som sökte tillstånd var statliga före-
tag - Vattenfall och Svenska kraftnät. Den främste
företrädaren för ett av de statliga företag som sökte
tillstånd av regeringen som myndighet - styrelseord-
föranden i Vattenfall - var samtidigt högste ansvarige
tjänsteman i departementet. Det var Lars Rekke i
detta fall. En statssekreterare i departementet är alltså
styrelseordförande i ett ansökande företag när rege-
ringen skall agera som myndighet i stället för dom-
stol.
Lars Rekke har också på flera sätt varit med i frå-
gans handläggning under den tid som ärendet behand-
lats. En annan tjänsteman på departementet - Heden -
var styrelseledamot i Svenska kraftnät under denna
period. Jag tycker verkligen att det är intressant att det
fungerar på detta sätt. Rekke var t.o.m med när rege-
ringen fattade beslut. Han fanns med som sakkunnig
när ärendet skulle föredras och fick lämna sakupp-
lysningar i frågan.
Jag har också anmält att vi borde göra en generell
översyn av jävsfrågorna för högre tjänstemän. Utskot-
tet har sagt att man skall göra det nästa år. Det har den
här gången varit litet grand av majoritetens rädd-
ningsplanka. Man har kunnat luta sig mot det i stället
för att ta ställning i sakfrågan, vilket jag tycker hade
varit viktigt. Det gäller att säga ifrån. Man kan inte
sätta sig i hur många roller som helst. Naturligtvis har
en minister ett ansvar för vilka han tillsätter i olika
bolag och för att de tjänstemännen inte är de som
skall handlägga frågor om tillstånd när regeringen
skall fungera som myndighet.
Under behandlingens gång i konstitutionsutskottet
har jag från vissa hört argumentet: Om man gjorde
som Peter Eriksson tycker här skulle det bli väldigt
stora förändringar i Sverige. Det här är ju ett problem
inom många områden. Det är antagligen sant. Sverige
är till stor del ett korporativistiskt land, menar jag.
Staten och många stora företag går hand i hand.
Människor flyttas från departement till företag. Det
här är någonting som i själva verket är väldigt allvar-
ligt och som det borde göras något ordentligt åt.
Majoriteten reagerar snarare på ett annat sätt -
eftersom det här problemet finns på många ställen,
dvs. är generellt, kan vi inte göra någonting åt det.
Således är det något som vi skall försöka strunta i
eller åtminstone överlåta på framtiden. Det tycker jag
är synd.
Det finns också annat i samband med Polenkabeln
som det är värt att diskutera och kritisera. Anders
Sundström kallar ju upp politiska företrädare från
Karlshamn innan behandlingen i Karlshamn är färdig
och innan Miljö- och hälsoskyddsnämnden är färdig
med sina beslut. De här politiska företrädarna säger
senare i lokala Blekingemedier att det är politiska
påtryckningar som Anders Sundström har idkat. Det
är också något som jag tycker att man skall tänka på.
Det visar ju att det inte riktigt fungerar som det skall.
I reservationen är jag mera hovsam än som kanske
egentligen är nödvändigt men jag tyckte att det var
bra att vi kunde bli flera som delade kritiken. Det är
bra att också Folkpartiet stöder reservationen. Det är
bara synd att vi i dag inte kan få till stånd en majoritet
som ordentligt kan säga ifrån, som kan säga att man
faktiskt måste komma till rätta med de här korporati-
vistiska tendenserna - det är något som i längden inte
kan få fortsätta.
Ett alternativ är naturligtvis att ta ifrån regeringen
det myndighetsansvar som man har. Det kan gälla
t.ex. tillståndsgivning i centrala miljöärenden. Jag har
ingenting emot en sådan förändring, som ju också är
ett stort ingrepp. Oavsett vilken åtgärd som tas till för
att få bort det, som jag tycker, väldigt dåliga system
som finns inom flera departement i Sverige - alltså
detta med att man sitter på många stolar - är det nöd-
vändigt att åtminstone komma överens om att göra
något. Jag hoppas att konstitutionsutskottet nästa år
går till botten med frågan och kräver ordentliga för-
ändringar.

Anf. 88 MATS BERGLIND (s):
Fru talman! Jag delar den uppfattning som de fö-
regående talarna uttryckt om vikten av att vi är noga
med den här jävsproblematiken utifrån regeringens
sätt att sköta sitt åliggande när höga tjänstemän är
inblandade i statliga företag. Det här är ingenting nytt
som har dykt upp, tvärtom. Detta har nämligen disku-
terats ett flertal gånger men sakfrågan är så viktig att
det naturligtvis är tvunget att ha den under uppsikt
också framöver.
När det gäller Lars Rekkes engagemang som ord-
förande i Vattenfalls styrelse tycker jag att det mycket
tydligt klarlagts att man i dessa fall har varit noga
med att inte hamna i en jävssituation. Det är inte nå-
got nytt att en hög statstjänsteman på ett departement
sitter med i Vattenfalls styrelse. Så har det varit, oav-
sett partipolitisk färg, i regeringarna under senare år.
Man har haft samma inställning, dvs. att det är lämp-
ligt att ha någon som sitter med i Vattenfalls styrelse.
Att nu Lars Rekke är ordförande i Vattenfalls styrelse
innebär inte någon skillnad i fråga om jävssituationen.
Från styrelseledamot till ordförande skall samma sak
gälla.
När Anders Sundström på utfrågningen fick frågan
om hur han såg på jävssituationen var han mycket
tydlig. Han sade att han var mycket medveten om
detta redan från början. Det fanns skrivna regler, och
man hade också en ordentlig genomgång om hur det
här skulle hanteras. Det var ingenting som så att säga i
efterhand dök upp - alltså att här kan det bli konstigt
och kanske man innefattas i en jävssituation just när
det gäller Polenkabeln. Man var mycket om detta
redan från början och man var mycket noga med att
följa reglerna.
Det är dock litet olyckligt att man inte, Peter
Eriksson, lyssnar på de faktauppgifter som kommer
fram under de här utfrågningarna. Peter Eriksson sade
ju att Lars Rekke under regeringsbeslutet var med och
fattade beslut och att han var föredragande.
På s. 25 i del 3 av utskottets betänkande, Peter
Eriksson, finns mitt på sidan en fråga från Peter
Eriksson till Lars Rekke: "Du var alltså den tjänste-
man som var närvarande och drog ärendet när rege-
ringen beslutade den 17 juli. Stämmer det?" Lars
Rekke svarar: "Nej. Det är inte riktigt. Det var stats-
rådet Sundström som drog ärendet. Jag och Andreas
Zsiga var uppkallade för att svara på vissa sakfrågor
som kunde komma upp under Sundströms föredrag-
ning av ärendet. Jag föredrog inte detta ärende."
Ett mera klart och tydligt svar kan man knappast
få på en fråga. Samma fråga fick Anders Sundström
vid utfrågningen och han gav precis samma svar.
Ändå säger Peter Eriksson att Lars Rekke var före-
dragande och med vid beslutet. Men jag kan säga att
Lars Rekke över huvud taget inte var med vid själva
regeringsbeslutet. Enligt de uppgifter som vi i utskot-
tet har fått är inte någon tjänsteman med vid själva
regeringsbeslutet.
Jag tycker att det är synd att Peter Eriksson nu för-
söker måla en bild av att här har det helt klart och
tydligt begåtts en oegentlighet; detta trots att han
minst två gånger har ställt frågor och fått ett klart och
tydligt svar om att så inte är fallet.
Jag menar att den här debatten, och det är vi väl
alla överens om, inte förtjänar att sådana påståenden
görs. Det är viktigt att vi, om vi nu skall hålla en rak
rågång när det gäller de här jävsfrågorna, också är
ärliga mot dem som handhar detta och som försöker
sköta det här på ett riktigt och korrekt sätt. Den dagen
något går snett skall vi sakligt granska och eventuellt
komma med kritik. Men de som har varit mycket
medvetna om det här och som har skött detta på ett
korrekt sätt skall inte bli betraktade som lögnare. Det
tycker jag inte att den här frågan förtjänar.
När det sedan gäller Peter Erikssons inlägg om att
Anders Sundström på annat sätt har gjort olika på-
tryckningar och tagit upp frågan före beslut osv. tyck-
er jag att det även här tydligt framkom vid utfrågning-
en hur det förhöll sig. Anders Sundström var på ett
socialdemokratiskt partimöte där man var direkt be-
rörd av Polenkabeln. Att han tog upp den frågan och
argumenterade för skälen till att Polenkabeln skulle
dras är väl inte speciellt märkligt. Man kan inte koka
soppa på en spik, Peter Eriksson!

Anf. 89 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Fru talman! Jag vill bara markera att reservationen
som jag talar om för Folkpartiets räkning handlar om
jävsfrågorna. Vi har inte funnit att det finns någon
bakgrund till det Peter Eriksson tar upp i det material
som vi har fått hitintills.
Mats Berglind börjar sitt anförande med att tala
om att han delar uppfattningen om betydelsen av att
inte ens misstänkas för jäv. Då kan jag inte förstå att
han så hett försvarar det som Lars Rekke själv säger,
nämligen att han var med och lämnade sakupplys-
ningar i sitt eget koncessionsärende under ett beslu-
tande regeringssammanträde. Jag tycker att detta är
poängen i den här reservationen. Han var med. Tidi-
gare har konstitutionsutskottet sagt att man inte ens
får vara i närheten för att man inte skall kunna miss-
tänkas för jäv. Här tar alltså Anders Sundström med
sig Rekke för att lämna sakupplysningar vid ett beslu-
tande sammanträde.
Det finns en blind fläck hos Mats Berglind och
Socialdemokraterna som gör att de inte kan se att
detta är en jävssituation. Jag tycker att Mats Berglind
skulle kunna erkänna att den blinda fläcken finns. Allt
vad vi har fått fram visar att just här har det före-
kommit misstankar om jävssituationer.

Anf. 90 MATS BERGLIND (s) replik:
Herr talman! Den som gjorde underlaget för det
här beslutet var inte Lars Rekke. Det var Andreas
Zsiga.
När frågan om den här regeringsbehandlingen
kommer upp får jag väl göra likadant igen, dvs. jag
får väl läsa innantill för att klarlägga vad det var som
Lars Rekke var med och lämnade upplysningar om.
På fråga av Peter Eriksson, den gången också, om
vilka sakupplysningar som Lars Rekke lämnade under
regeringssammanträdet svarar han: Jag lämnade sa-
kupplysningar. Jag kan berätta vad det var för upp-
lysningar. Jag fick frågan om kabelns sträckning. Då
visade jag kartan. Den andra frågan jag fick var vad
Statens naturvårdsverk har sagt i ärendet. Då läste jag
upp det remissvaret. Vad har Fiskeriverket sagt i
ärendet? Då läste jag upp deras remissvar. Sista frå-
gan var vad det står i förslaget till beslut. Då läste jag
upp det, sedan gick jag ut.
Mera klart och tydligt kan väl detta ändå inte vara.
Han har svarat på frågor och läst innantill i remissvar.
Om det skall vara jäv, undrar jag vart vi är på väg.

Anf. 91 MARGITTA EDGREN (fp) replik:
Herr talman! Vi har tydligen olika uppfattningar
om vad jäv innebär. Han var närvarande. Han kunde
avlyssna debatten. Han blev också tillfrågad om sa-
kupplysningar under ärendets behandling. Han kan
alltså ha inhämtat upplysningar som han sedan kan ha
användning för i sin egenskap av ordförande i Vatten-
fall. Detta är en jävssituation. Det är den som är in-
tressant att diskutera, inte vem som gjorde underlaget
eller precis exakt vilka upplysningar han lämnade.
Han fanns med i rummet. Han kan alltså ha hört mer
än vad han egentligen borde ha hört för att kunna
fungera som en oberoende styrelseordförande i Vat-
tenfall.
Dessutom har han haft diskussioner med en stats-
sekreterare på Jordbruksdepartementet under den tid
han var ordförande i Vattenfall. Det står att det gällde
fisket, men det är ytterligare en jävssituation som
visar att Lars Rekke inte själv gjorde korrekta be-
dömningar. Jag menar att det återfaller på ministern
som borde ha tagit över och gjort de korrekta be-
dömningarna.

Anf. 92 MATS BERGLIND (s) replik:
Herr talman! Jag beklagar verkligen att Margitta
Edgren inte kommer att vara med i KU nästa mandat-
period när vi skall börja en ordentlig diskussion om
vad jäv är. Skall det vara Margitta Edgrens tolkning
som skall gälla innebär det att man inte kan vara hög
tjänsteman i ett departement och sitta i en styrelse.
Det är ju en sak. Det är upp till Margitta Edgren att ha
den åsikten. Men nu är det ju faktiskt tillåtet, och
detta har skötts på ett utomordentligt sätt.
Sedan säger Margitta Edgren att detta med att ta
fram underlaget inte var så viktigt. Det viktiga var att
man var närvarande. Då har vi helt olika åsikter om
vad det handlar om. Det handlar om att skriva fram ett
underlag till ett beslut och att sitta med och läsa upp
remissvar och sedan gå ut när beslutet fattas. Att dra
slutsatserna att det sedan på något sätt skulle ha på-
verkat hans ställning som ordförande i Vattenfall är ju
orimligt.

Anf. 93 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Vi har nog olika synpunkter på det
här med jävsfrågorna. Det verkar vara alldeles klart.
Jag tycker för min del att en tjänsteman på ett depar-
tement som sitter som styrelseledamot i ett statligt
företag absolut inte bör vara med i beredningen av ett
ärende där det företaget söker tillstånd. Det kan vara
miljötillstånd eller annat. Det är en definitiv stånd-
punkt. Jag har väldigt svårt att se att man skulle kunna
försvara någon annan hållning.
I det här ärendet har ju tjänstemannen t.o.m. varit
styrelseordförande, dvs. en av de absolut främsta
representanterna för företaget. Dessutom har han varit
med under föredragningen inför regeringsbeslutet och
lämnat sakupplysningar. Han har dessutom varit med
under beredningen innan. Jag tycker att det här är en
solklar jävssituation. Det är klart att man kan försöka
dribbla bort korten, men jag tycker att det är väldigt
svårt att se någonting annat än att det här har varit
frågan om en jävssituation som inte borde få uppstå.
Tyvärr är den här typen av jävssituationer ganska
vanliga för den svenska regeringen. Det är någonting
som jag tycker är bedrövligt och som vi måste komma
till rätta med.

Anf. 94 MATS BERGLIND (s) replik:
Herr talman! Jag har inga förhoppningar om att
jag på något sätt skall kunna övertyga Peter Eriksson
om att han har fel. Att dessutom upprepa samma ar-
gument som jag alldeles nyss har framfört i två repli-
ker till Margitta Edgren tycker jag är att slösa med
tiden i den här debatten.
Vi får väl hoppas att Peter Eriksson blir kvar i KU
nästa mandatperiod. Det viktiga är ju att reda ut vad
jävssituationer innebär och vad det är för regler som
skall gälla. Om man, som Peter Eriksson, anser att
man inte ens får finnas till och sitta som styrelseordfö-
rande i ett bolag är det klart att allt blir jäv. Om man
sköter detta korrekt, gör korrekta bedömningar och är
mycket medveten om vad det handlar om från början
tycker jag att detta definitivt inte innebär en jävssi-
tuation. Och det har ju en mycket bred majoritet ock-
så klarlagt.

Anf. 95 PETER ERIKSSON (mp):
Herr talman! Mats Berglind klarar inte riktigt att
säga precis som det var. Jag sade att man inte bör
finnas med i beredningen av ärendet. Det klarar han
inte att säga utan säger att man inte får finnas till. Om
han skulle upprepa vad jag har sagt faller hans egna
argument ganska platt. I stället försöker han hitta på
något annat som jag inte har sagt.
Men vi får väl som sagt föra debatten vidare nästa
år om det är så att Mats Berglind och jag sitter kvar i
konstitutionsutskottet. Det rådet ju allenast väljarna
över, och möjligen partiorganisationerna också.

Anf. 96 MATS BERGLIND (s):
Herr talman! Jag gör kanske likadant som Peter
Eriksson. Jag hårdrar kanske argumenten litet åt mitt
håll. Men med Peter Erikssons argument blir det en
orimlig diskussion. Det har ju klart framgått att Rekke
inte har varit med vid beredningen. Det var Andreas
Zsiga som skrev fram förslaget och skötte beredning-
en. Om det, på en regeringsberedning, är jäv att visa
en karta över var kabeln skall gå får vi det kinkigt i
framtiden, Peter Eriksson.

Anf. 97 PETER ERIKSSON (mp):
Herr talman! Nu gick Mats Berglind väldigt långt.
Det är helt solklart i det material och de utfrågningar
vi har gjort att Lars Rekke har varit med i beredning-
en. Det är helt solklart. Det går inte att komma ifrån
det på flera sätt. Jag skulle helst vilja att Mats
Berglind erkände det i stället för att låtsas som om
han inte har varit med. Det går ju att läsa innantill.

Anf. 98 MATS BERGLIND (s):
Herr talman! Det är bara att konstatera att det
finns en mycket bred majoritet i KU som inte gör den
bedömning som Peter Eriksson gör. Därmed tycker
jag att frågan ganska tydligt visar vilken ställning vi
har tagit i KU.

Anf. 99 PETER ERIKSSON (mp):
Herr talman! Jag håller inte med. KU:s majoritet
har inte sagt att Rekke inte var med i beredningen av
det här ärendet. Det står inte i det som utskottsmajori-
teten har skrivit, utan det är en tolkning som Mats
Berglind hittar på nu.
Regeringens beslut om sekretess beträffande vissa
handlingar rörande Scientologikyrkan (avsnitt 3.5)

Anf. 100 KENNETH KVIST (v):
Herr talman! Det ärende som vi nu diskuterar
skulle kunna tolkas som litet trivialt. Jag tror att ut-
skottsmajoritetens slutsats också kan låta som om det
vore ett ganska enkelt ärende.
Utskottsmajoriteten anser att regeringen har prö-
vat om det s.k. scientologmaterialet var en allmän
handling. Man har kommit på att ett utlämnande av
det skulle påverka Sveriges förhållande till främman-
de makt. Därmed har regeringen enligt sekretesslagen
hemligstämplat det hela. Det är alltså ett enkelt ärende
enligt utskottsmajoriteten. Regeringen har rätt att
tillämpa sekretesslagen och har så gjort. Och därmed
finns det ingen anledning till någon anmärkning, anser
utskottsmajoriteten.
Men nu är förhållandet inte så enkelt. Det där var
nog anmälaren, dvs. undertecknad, helt medveten om
när anmälan gjordes.
Förhållandet är följande. Ett material lämnades in
till Justitiedepartementet. Sedan begärdes det att man
skulle få se detta material. Materialet betraktades som
allmän handling och lämnades ut vid flera tillfällen.
Då inträder det att den svenska regeringen utsätts
för påverkan eller uppvaktningar från först enskilda
senatorer och andra personer i USA. Sedermera har
framkommit i TV-program att någon av de uppvak-
tande inte ens var medveten om att han hade uppvak-
tat den svenska regeringen i ärendet eftersom lobbyis-
ter fick honom att skriva under ett brev som skickades
i väg.
Den svenska regeringen börjar att få kalla fötter.
Efter ett par veckor ändrar man sin inställning. När
materialet sedan begärs ut, när människor begär att få
titta på det som allmän handling, så är det plötsligt en
hemligstämplad handling. Regeringen har alltså under
en tidsrymd av cirka två veckor bytt fot i en fråga och
ändrat sig från att se en handling som allmän till att se
den som en sekretessbelagd handling. Skälet till detta
fotbyte har varit att man har utsatts för påverkan från
annat land.
När min anmälan skrevs i ärendet framgick det av
pressuppgifter att denna påverkan kom från enskilda
senatorer och några organisationer. Vid KU:s
granskning har det framkommit att det också har varit
företrädare för myndigheter som har uppvaktat den
svenska regeringen i ärendet.
Vad man har anfört är att materialet skulle vara
skyddat av upphovsrätt och att den svenska offentlig-
hetsprincipen skulle stå i strid med upphovsrättsliga
avtal som Sverige har anslutit sig till när det gäller
internationell handel.
Det är egentligen mycket tveksamt om det före-
kommer en sådan motsättning. Det heter i de överens-
kommelser som Sverige har biträtt att man inte får
behandla utlänningar sämre än det egna landets med-
borgare. Det har i det här fallet Sverige inte gjort när
materialet var offentligt.
Däremot behandlar man ju svenska medborgare
sämre än utländska medborgare när detta material
hemligstämplas på grund av påtryckningar från utlan-
det. Det reser en första principiell fråga om Sverige
skall ha en sådan rättstillämpning att den diskrimine-
rar vårt eget lands medborgare i förhållande till
främmande länders medborgare när det gäller offent-
lighetsprincip och inlämnat material.
Ett lands oavhängighet är att det hävdar sin rätt att
besluta i egna angelägenheter. Det gäller också att
man hävdar rätten att på egna villkor slå vakt om
såväl sina medborgares rättigheter och intressen som
de grundlagar man förfogar över.
Sverige kan, och regeringen har naturligtvis rätt,
att med hänsyn till bl.a. internationella förhållanden,
förhållande till andra länder och landets egna säker-
hetsintressen göra bedömningar som gör att man
sekretessbelägger material. Detta sker regelmässigt.
Men det sker regelmässigt av en anledning, och det är
att Sverige självständigt kommer till ståndpunkten att
detta är till men för landets intressen. Det är det ingen
som kan ha några principiella invändningar emot. Så
är systemet uppbyggt. Regeringen driver utrikespoli-
tiken. Regeringen har rätt att självständigt göra en
bedömning av om ett frisläppande av ett material
skulle påverka landets intressen i internationella fo-
rum eller i relation till andra länder.
Men saken kommer ju i ett annat läge när detta
hemligstämplande av material och användande av
sekretessmöjligheten som finns i tryckfrihetsförord-
ningen föranleds direkt av påtryckningar från ett annat
land.
Regeringen har i strikt formell mening törhända
rätt att falla undan för sådana påtryckningar. Den har
ju rätt att tillämpa sekretesslagen. Men den fråga som
KU borde ha prövat och som jag tycker att majorite-
ten har lyssnat alltför dåligt på är: Hur skall Sverige i
ett sådant här fall värna den svenska grundlagens
grundprincip, nämligen offentlighetsprincipen? Sekre-
tessmöjligheterna, bl.a. utrikessekretessen, är ju en
sorts undantag från huvudregeln att handlingar i lan-
det skall vara offentliga.
Skall Sverige kunna pressas till undantag, där det
svenska beslutet inte tillkommer på grundval av den
svenska regeringens egen ursprungliga analys av
ärendets natur utan efter lobbying från ett annat lands
företrädare och till slut också utländsk myndighet?
Frågan är kanske komplicerad, och vi har i utskot-
tet kommit fram till helt olika slutsatser. Hävdandet
av vår trovärdighet, av vår nation, vaktslåendet om
vår suveränitet, gör att vi säger att vi tolkar våra lagar
inklusive offentlighetsprincipen efter eget huvud.
Inget annat land skall lägga sig i hur vi tolkar vår
offentlighetsprincip.
En minoritet i utskottet har kommit fram till denna
ståndpunkt, medan majoriteten menar att det bara
handlar om att regeringen har rätt att tillämpa sekre-
tesslagen och att man inte kan göra någon annan be-
dömning än den som regeringen har gjort. Det finns i
detta ärende dock en ytterst allvarlig problematik,
som rör frågan om landets självständighet.
Herr talman! Den här frågan gäller alltså egentli-
gen inte vilket land som har utsatt Sverige för på-
tryckning. Det är egentligen ovidkommande. Frågan
gäller inte heller från vem detta material, som först
förklarats som offentligt material och sedan blir hem-
ligstämplat, härrör, utan det handlar om den princi-
piella frågan hur regeringen har agerat för att slå vakt
om den svenska grundlagens principer.
Jag menar att regeringen här på ett allvarligt sätt
har brustit. Den har fallit till föga för påtryckningar
utifrån och ändrat ett ursprungligt, helt grundlagsen-
ligt beslut att offentligförklara visst inlämnat material.
Regeringen har sedan fallit undan för påtryckningar
utifrån och givit efter, satt in en undantagsparagraf
och hemligstämplat materialet. Det är denna princip-
fråga som den här anmälan avser. Den har inte något
att göra med vilken typ av material det är eller från
vilket land påtryckningarna har kommit.
Det gäller dock verkligen Sveriges trovärdighet,
att vi menar allvar med att slå vakt om den grundlag
som vi har och de viktiga och något unika utgångs-
punkter som vi har i offentlighetsprincipen.
Därför yrkar jag bifall till reservationen på den här
punkten.

Anf. 101 PETER ERIKSSON (mp):
Herr talman! Vi hade en liten diskussion i frågan
om scientologibibeln redan i dagens inledningsrunda.
Några timmar har nu förflutit, och debatten går nu ett
varv till. Jag tycker också att frågan är värd en sådan
ganska grundlig belysning.
Jag tycker att Kenneth Kvists anförande innebar
en bra genomgång av sakfrågan. Jag behöver därför
inte göra en grundläggande genomgång. Jag vill bara
gå tillbaka till vad som ursprungligen hänt i den här
frågan. Regeringen har tillämpat svensk grundlag och
offentlighetsprincip på precis samma sätt som alla
myndigheter som har fått det här materialet och låtit
det vara offentligt.
Det som sedan hänt är att man råkar ut för på-
tryckningar från ett land som inte är vilket land som
helst. Kenneth Kvist säger att det inte spelar någon
roll det här handlar om, men jag tror inte att det är
riktigt så enkelt. Om det hade gällt t.ex. Island eller
ännu hellre Botswana tror jag inte att det hade varit
riktigt samma sak. Då hade regeringen inte backat,
men den här gången gjorde regeringen det.
Man kan anta att regeringen var rädd för att ame-
rikanska påtryckningar kan få allvarliga konsekvenser
för Sverige, om det blir en ytterligare eskalering. Men
jag tror också att regeringen kraftigt har överreagerat.
Det handlar i sak om en amerikansk sekt, som har
gott om pengar. Den kan därför utöva påtryckningar
och har råd att i stor utsträckning köpa advokater som
kan tala för dess sak.
Jag tror att regeringen och konstitutionsutskottet
har tänkt fel. Man värnar inte den svenska grundlagen
eller Sverige som nation genom att agera strykhund.
Då får man inte respekt internationellt och värnar inte
den svenska offentlighetsprincipen och grundlagen.
Jag menar att det här är en väldigt allvarlig fråga
med tanke på att vi i Sverige har haft en känsla av
enighet om att offentlighetsprincipen är viktig, nå-
gonting som vi kan vara stolta över och som vi bör
värna och arbeta för internationellt. Den grunden
faller undan när regeringen plötsligt och efter ganska
enkla påtryckningar utan tunga sakskäl ändrar sin
tillämpning av offentlighetsprincip och tryckfrihets-
förordning.
Jag tycker också att nästa steg i den här historien
är väldigt tråkigt. Det gäller regeringens argument för
att hemligstämpla på detta mycket märkliga sätt. KU
väljer att fortsätta på samma väg, hemligstämplar
regeringens argument och inför tystnadsplikt för att
det inte skall gå att föra en ordentlig och genomlysan-
de saklig debatt.
Jag tycker att den diskussion som vi har haft i
konstitutionsutskottet har varit väldigt bristfällig. Vi
har inte tagit fram något ordentligt material som i sak
styrker att här skulle vara fråga om en akut konflikt
mellan å ena sidan offentlighetsprincipen och å andra
sidan upphovsrätten. Det har förts diskussioner där
man har argumenterat å ena sidan si, å andra sidan så.
En del ledamöter har tyckt på det ena sättet, och några
har tyckt på det andra sättet. Det har funnits en
mycket svag saklig grund för att agera som om det här
vore en fråga av högsta prioritet för rikets säkerhet.
KU har överreagerat när man har jobbat vidare
med frågan. Detta visas oerhört tydligt när man på
förfrågan från journalister t.o.m. under slutbehand-
lingen av ärendet väljer att hemligstämpla material
som man själv offentliggör i betänkandet.
Det visar vilken darrighet som hela frågan har be-
rörts av och att KU litet grand har tappat greppet om
situationen.
Nu har ytterligare journalister frågat efter samma
material, och nu har vi offentliggjort det som för
någon vecka sedan var hemligstämplat. Det är bara en
illustration över hur knackigt frågan har behandlats
och hur litet saken egentligen har stått i centrum på
grund av regeringens, enligt min bedömning, pin-
samma agerande. Den vill inte ha ut i offentligheten
hur man har agerat strykhund internationellt.
Jag yrkar bifall till reservation nr 5.

Anf. 102 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Jag tycker att Peter Eriksson gör en
viktig nyansering som jag gärna vill reagera på. Han
säger att det har viss betydelse vilket land det är.
Förmodligen har Peter Eriksson alldeles rätt i det.
Jag sade att det inte hade någon betydelse utifrån
anmälans synpunkt därför att det i debatten har an-
förts att anmälan skulle vara något uttryck för en
allmän antiamerikansk hållning eller liknande. Så är
inte fallet. Däremot är den litet principlösa hållningen
från den svenska regeringen när det gäller att hävda
den svenska grundlagen naturligtvis beroende av
vilket land det är.
Det har Peter Eriksson, herr talman, alldeles rätt i.
Det visar att det är den nakna makten som här har fått
tala. Stormakten har om inte slagit näven i bordet så
med lillfingret petat litet i bordsskivan, och då har
Sverige reagerat på ett sätt där man frångår grundla-
gens principer. Det är utomordentligt allvarligt. På
den punkten är Peter Eriksson och jag helt eniga.

Anf. 103 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Det är bra om vi är eniga här. Jag
glömde tidigare att säga att det är en huvuduppgift för
konstitutionsutskottet att värna den öppenhet som
garanteras i våra grundlagar. Det är här som jag tyck-
er att KU:s betänkande är en skam för Sveriges riks-
dag.

Anf. 104 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Jag delar Peter Erikssons uppfattning
när det gäller att KU skall värna öppenhet. Det har
varit ett litet stycke i den handling som fortfarande är
sekretessbelagd eftersom den kan visa, som utskottets
ordförande tidigare sade, Sveriges förhandlingsposi-
tion. Där anser jag i sak att sådana positioner inte bör
skrivas eventuell motpart på näsan. I övrigt tycker jag
att ärendet kunde varit betydligt öppnare och skötts
under betydligt större öppenhet än vad man har haft.
Jag delar i sak Peter Erikssons ståndpunkter.

Anf. 105 CATARINA RÖNNUNG (s):
Herr talman! Jag vill först tacka alla kamrater för
gott samarbete och intressanta meningsutbyten. Det
har varit en rolig tid för mig som KU-ledamot. Tack
även till ett mycket duktigt kansli.
Herr talman! Ett e-brev som kommit mig till han-
da ställer följande fråga: Är det sant att regeringen
kommer att lägga ett förslag till inskränkningar av
offentlighetsprincipen för att tillgodose en obskyr
grupp i USA och att den socialdemokratiska riks-
dagsgruppen stöder detta? Enligt Kalla Fakta i TV 4
är det så. Jag är så upprörd att jag knappt kan skriva.
Skall en svensk regering göra avkall på en medbor-
garrätt som vi haft i snart 300 år?
Jag känner det därför angeläget att få utreda vad
scientologiärendet egentligen handlar om. Om all-
männa handlingars offentlighet sägs i 2 kap. 1 § tryck-
frihetsförordningen: Till främjande av ett fritt me-
ningsutbyte och en allsidig upplysning skall varje
svensk medborgare ha rätt att ta del av allmänna
handlingar. I nästa paragraf sägs: Rätten att få ta del
av allmänna handlingar får begränsas om det är påkal-
lat med hänsyn till rikets förhållande till annan stat
eller mellanfolklig organisation.
Begränsningen måste anges i vanlig lag, i detta
fall 2 kap. 1 § sekretesslagen. Sekretess skall gälla för
en uppgift om den kan antas störa Sveriges mellan-
folkliga förbindelser eller på annat sätt skada landet.
Överenskommelse med annan stat ingås av regeringen
enligt regeringsformen. Regeringen sköter alltså re-
geringspolitiken. Den har tillämpat gällande rätt och
stött sig på TF och sekretesslagen, på mycket goda
grunder - det kunde KU, som hade tillgång till det
sekretessbelagda materialet, konstatera.
Den reservation som v och mp avgivit slår också
fast att regeringen inte bara har rätt utan även skyl-
dighet att tillämpa TF när det kan vara aktuellt. Då
utgår jag ifrån att de också menar 2 kap. 2 § som talar
om när man får inskränka tryckfriheten. När det är
aktuellt bestämmer således regeringen själv som an-
svarig för statens affärer med utlandet.
Sedan vänder de på klacken och ondgör sig över
att man inte lämnar ut allmän handling som om un-
dantag icke existerade. De säger också att regeringen
har frångått sin tidigare bedömning att lämna ut
handlingen, och det är riktigt. Regeringen har ändrat
sig. Att man först lämnade ut handlingen är lätt att
förstå.
Alla former av trosuppfattningar jag känner till är
måna om att sprida sitt budskap och få så många an-
hängare som möjligt. Missionsbefallningen i Bibeln
spelar här en roll när det gäller de flesta kristna kyr-
kor. Scientologikyrkan hävdar att dess skrift är upp-
hovsrättsskyddad. Scientologerna bestämmer själva
vem som skall få ta del av innehållet och vad det skall
kosta - en ansenlig summa pengar, om jag är rätt
underrättad. Att inte regeringstjänstemän till att börja
med hade kännedom om just detta problem i Sciento-
logikyrkan är inte speciellt konstigt.
Det är riktigt att USA talat om för den svenska re-
geringen att genom att lämna ut scientologimaterialet
bryter man mot internationella konventioner, Bern-
konventionen och Tripsavtalet, som man förpliktat sig
att uppfylla på immaterialrättsområdet. Vi ser det som
självklart att Sverige uppfyller de förpliktelser som
man åtagit sig. Det råkar i detta fall handla om Scien-
tologikyrkan men kunde lika väl ha handlat om vilket
annat upphovsrättsligt skyddat verk som helst, ett
opublicerat manuskript eller något annat i den rikt-
ningen.
Det är fel att påstå att regeringens handlande stri-
der mot offentlighetsprincipen och regeringsformen.
Regeringen skall iaktta rikets sannskyldiga nytta, som
det heter med en ålderdomlig formulering. Det anser
en majoritet att den har gjort i detta fall.
Att lagstiftningen är snårig och kan orsaka miss-
förstånd är också sant. Naturligtvis kan ett TV-
program i ämnet sätta myror i huvudet på människor.
Vad som är komplicerat är att myndigheter, i detta fall
riksdag och regering, är självständiga gentemot var-
andra och kan fatta olika beslut. Riksdagen lämnar ut
handlingen för läsning i riksdagen till dess att Rege-
ringsrätten, om den har en annan uppfattning i frågan,
meddelar dom.
Enligt nuvarande ordning skall allmänna hand-
lingar, oavsett om de är upphovsrättsskyddade eller
inte, lämnas ut såvida utrikessekretess inte tillämpas.
Det innebär att ett utländskt verk kan ha ett bättre
skydd än ett svenskt. Den ursprungliga avsikten med
att lämna ut offentliga handlingar från en myndighet
var att handlingen på något sätt skulle ha med den
berörda myndighetens agerande gentemot den enskil-
de att göra. Men en handling, vilken som helst, som
inte berör myndighetens kompetensområde blir med
nuvarande ordning tillgänglig och omfattas av offent-
lighetsprincipen. Det ter sig något egendomligt och
kan komma i konflikt med upphovsrättslagen. Inne-
börden i den är att upphovsrättsinnehavaren förfogar
över sitt verk och själv bestämmer om och när det
skall göras offentligt.
Regeringen gör därför en översyn av bestämmel-
serna om allmänna handlingars offentlighet. En sär-
skild kommitté skall undersöka om det finns behov av
att se över det lämpliga i att tillhandahålla en allmän
handling som omfattas av upphovsrätt.
Herr talman! Jag yrkar på godkännande av utskot-
tets anmälan.
(forts.)
Beslut om uppskjuten votering

På förslag av tredje vice talmannen medgav kam-
maren att pågående ärende samt återstående ärenden
på dagens föredragningslista fick avgöras vid mor-
gondagens arbetsplenum.
6 § (forts.) Granskning av statsrådens tjäns-
teutövning och regeringsärendenas handläggning
(forts. KU25)

Anf. 106 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Catarina Rönnung utgår från att
Sverige om vi skulle hävda offentlighetsprincipen
skulle bryta mot internationella avtal och upphovs-
rättsliga regler. Detta är något som många juridiska
experter starkt ifrågasätter och betvivlar. Jag anser,
herr talman, att fru Rönnung på något sätt köper den
amerikanska ståndpunkten gentemot Sverige utomor-
dentligt billigt och egentligen helt obesett.
De upphovsrättsliga avtalen säger att utländska
medborgare skall likabehandlas med svenska i dessa
avseenden. Det är precis vad som gällde i det ur-
sprungliga regeringsbeslutet, medan det andra, genom
att regeringen faller undan för USA:s påtryckningar,
faktiskt ger utländska medborgares upphovsrätt ett
starkare skydd än vad som gäller för svenska medbor-
gare. Därmed har Sverige de facto frångått de inter-
nationella konventioner som vi har skrivit under.
Den här utredningen kan leda till något utomor-
dentligt tragiskt, nämligen att lobbying från en sekt i
USA gör att den gamla svenska upphovsrätten riske-
rar urgröpas genom ett förment motsatsförhållande
mellan upphovsrätt och offentlighetsprincip.

Anf. 107 CATARINA RÖNNUNG (s) re-
plik:
Herr talman! Kenneth Kvist bör ta sig en fundera-
re på innebörden av vår svenska offentlighetsprincip.
Själva grundmeningen i den är ju att en handling som
rör en myndighet och en enskild person skall vara
offentlig, så att man skall kunna se hur en myndighet
har behandlat ett enskilt ärende. Anledningen till att
vi har en offentlighetsprincip är ju att myndighets-
utövningen i det här landet skall vara öppen och of-
fentlig, så att alla medborgare skall kunna ta del av
den.
I det här fallet vill jag påstå - vilket också rege-
ringen har uppmärksammat - att man på sätt och vis
åker snålskjuts på offentlighetsprincipen genom att till
myndigheten riksdagen och myndigheten regeringen
lämna in ett verk som är upphovsrättsskyddat i sitt
hemland. Då uppstår alltså komplikationer. Regering-
en räknar med att komplikationer också kan uppstå
om man lämnar in ett svenskt upphovsrättsskyddat
verk till en myndighet och det blir en offentlig hand-
ling. Enligt upphovsrätten har då inte upphovsrättsin-
nehavaren rätt till de inkomster han skulle kunna få
genom sitt verk.
Man måste verkligen fundera över vad som menas
med svensk offentlighetsprincip, penetrera den frågan
riktigt ordentligt, innan man kastar ur sig att det är en
skam för Sveriges riksdag att vi har gått med på rege-
ringens agerande i det här fallet. Dessutom har rege-
ringen alltid rätt att sekretessbelägga en handling om
det kan skada landets intresse - det behöver för den
skull inte handla om rikets säkerhet, som Peter Eriks-
son pratar om. Den rätten har regeringen, och den
rätten har regeringen tagit sig.

Anf. 108 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Jag trodde att jag hade gjort större
intryck på Catarina Rönnung än att hon skall behöva
blanda ihop mig med Peter Eriksson. Jag får väl leva
med min besvikelse på den punkten. Det är inte jag
som har använt de där jättestarka ordvalörerna - jag
hushållar med dem, kanske något mer än nämnde
Eriksson, även om jag icke desto mindre i grunden
har samma inställning.
Visst skall man begrunda detta. Huvudmeningen
med offentlighetsprincipen är precis den Catarina
Rönnung nämner, herr talman. Detta har vi ju också i
utskottet haft tillfälle att diskutera, och på den punk-
ten är vi överens.
Likväl är det så, att om vi skall utreda och göra
något av detta skall vi göra det av egen vilja, egen
insikt, och icke därför att vi skall vara någon stor-
makt, vilken det än må vara, till lags. Det är detta som
principfrågan gäller. Har vi ett lagrum skall det för-
svaras. Det handlar om vår nationella oavhängighet
och inget mindre. Vi skall inte ledas när vi tillämpar
undantagsbestämmelser, som sekretessbestämmelser-
na trots allt är.

Anf. 109 CATARINA RÖNNUNG (s) re-
plik:
Herr talman! Kenneth Kvists senaste påstående
gör att debatten glider i väg väldigt. Nu utsätts vi för
påtryckningar av USA, nu går vi i en stormakts led-
band, nu har vi tappat vår egen självständiga förmåga
att göra bedömningar. Så är ju inte fallet. Det naturli-
ga umgänget alla länder emellan är ett diplomatiskt
umgänge, där länderna påpekar vissa saker för var-
andra.
Det är naturligtvis också en hederssak att Sverige
som ett avtalsingående land håller de avtal som man
har föresatt sig att hålla. Det är väl inte något egen-
domligt eller konstigt. Man behöver väl inte tycka att
man utsätts för påtryckningar från USA för att man
har blivit uppmärksammad på att man bryter mot
internationellt ingångna konventioner.
Det i sin tur kan leda till ytterligare förvecklingar i
framtiden, om Sverige inte är en pålitlig konventions-
partner. Nu råkar det här gälla Scientologikyrkan,
men det kan ju innebära att Sverige tappar mark i sitt
handelsutbyte i framtiden. Varför skall man riskera
det? Det är ju så dumt.
Här har offentlighetsprincipen lyfts fram som den
stora ursäkten för att Sverige skall agera självständigt,
men just inlämnandet av detta verk till en myndighet,
det som regeringen nu skall utreda, åker ju litet grand
snålskjuts på offentlighetsprincipen.
När två lagar kolliderar med varandra - offentlig-
hetsprincipen och upphovsrätten - är det naturligtvis
väldigt intressant att få utrett hur det skall förhålla sig
i framtiden. På så vis kan vi undvika att det blir ett
sådant mischmasch som det nu är, vilket kan leda till
sådana förvecklingar att människor inte begriper vad
det handlar om.

Anf. 110 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Catarina Rönnung säger tvärsäkert
att Sverige bryter mot Bernkonventionen. Jag menar
att vi i KU inte har sett någon utredning som visar att
det är på det sättet. Det här är regeringens argument,
kan man anföra. Skall vi då köpa det? Jag tycker att vi
måste göra en självständig bedömning. Det vi har
kommit fram till har inte visat att Sverige bryter mot
Bernkonventionen.
Även om det skulle vara så, och även om det
skulle vara så att Sverige för att uppfylla internatio-
nella konventioner borde ha hemligstämplat det här
materialet från början, är inte det samma sak som att
säga att regeringen har gjort rätt i det här fallet. Vi
måste ju agera på ett sätt som sätter svenska medbor-
gare i samma situation som utländska medborgare.
Skall vi tillämpa en svensk grundlag på ett annat sätt
än vi gjorde från början här skall vi ju först ändra
reglerna, ändra den svenska grundlagen. Om nu rege-
ringen har gått med på internationella konventioner
som bryter mot svensk grundlag skall ju det rättas till
innan man börjar tillämpa grundlagarna på ett annat
sätt.
Jag tycker att Rönnung och KU:s majoritet ger re-
geringen rätt att göra precis som den vill med till-
lämpningen av svensk grundlag. Om någon råkar
tycka annorlunda räcker det som argument för att
strunta i tryckfrihetsförordning och annat. Detta är
ingen rimlig hållning i längden.

Anf. 111 CATARINA RÖNNUNG (s) re-
plik:
Herr talman! Peter Eriksson debatterar som om of-
fentlighetsprincipen gällde oinskränkt. Detta är fel.
Det står i grundlagen att man får inskränka offentlig-
hetsprincipen om något är till skada för landet och om
det sammanfaller med att sekretesslagen säger samma
sak. Det finns redan en sådan bestämmelse, och den
bestämmelsen har regeringen använt sig av.
Dessutom är det enligt regeringsformen regering-
en som skall göra självständiga bedömningar av hur
landet skall agera i sina utrikeskontakter för att i alla
lägen gagna Sverige så mycket som möjligt. Detta kan
vara väldigt subtila bedömningar. Regeringen gör
dock en sådan bedömning - självständigt, enligt re-
geringsformen - och har rätt att göra det. I det här
fallet har man stött sig på den inskränkning i offent-
lighetsprincipen som tillåts om den sanktioneras av
utrikessekretessen.
Regeringen har konstitutionellt agerat helt korrekt.
Om sedan Peter Eriksson inte är nöjd med den be-
dömning som regeringen har gjort utan tror att vi är
utsatta för enorma påtryckningar, är strykhundar för
USA och allt vad han drar till med är ju det hans
politiska bedömning, som jag för övrigt inte delar.

Anf. 112 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Nej, jag har märkt att Catarina Rön-
nung inte riktigt delar min uppfattning på alla punkter.
Catarina Rönnung inledde sitt anförande med att
säga att hon hade fått e-post där man undrade om det
verkligen var riktigt att regeringen funderade på att
inskränka offentlighetsprincipen på grund av detta.
Det här skriver vi om i vårt betänkande på s. 88. Den
16 april beslutade regeringen att tillkalla en kommitté
för att kolla om man skulle behöva inskränka offent-
lighetsprincipen, bl.a. med utgångspunkt i det här med
Scientologikyrkan, som ju egentligen är bakgrunden.
Till syvende och sist är slutpunkten i den här frå-
gan att regeringens agerande inte har lett till att vi
värnar eller skyddar svensk grundlag och svensk
offentlighetsprincip. I stället har det lett till att vi
faktiskt begränsar dem. Därför är det oerhört svårt att
se vilka svenska intressen som regeringen egentligen
värnar. Rönnung säger att vi bryter mot internationell
rätt, men vad är det vi värnar? Är det inte tvärtom så
att regeringen offrar offentlighetsprincipen för att få
en bättre behandling av USA:s regering, som i sin tur
hoppas få den här sekten på sin sida?

Anf. 113 CATARINA RÖNNUNG (s) re-
plik:
Herr talman! Jag vill bara erinra Peter Eriksson
om att det inte är regeringen som ändrar några
grundlagar. Det är riksdagen som slutligen skall be-
döma om man skall ändra i grundlagen, renodla of-
fentlighetsprincipen och möjligtvis komma till slutsat-
sen att ett offentlighetsskyddat verk, utländskt eller
svenskt, som råkar lämnas in till en myndighet må-
hända inte skall omfattas av offentlighetsprincipen.
Detta skall riksdagen ta ställning till, kanske i två
omgångar med val emellan. Det är alltså inte rege-
ringen som avgör detta.

Anf. 114 JERRY MARTINGER (m):
Herr talman! Det ärende som nu debatteras hand-
lar inte om den s.k. scientologibibeln. Det handlar inte
heller om scientologirörelsen som sådan eller om vad
vi tycker om den rörelsen. När vi analyserar och be-
dömer regeringens beslut om utrikessekretess har vi
en skyldighet att se bakom hörnet, att se till följdef-
fekter, att se till konsekvenser. Nödvändigheten av
detta gör sig särskilt starkt gällande när det som i
detta fall ingår kontroversiella ingredienser. Det är då
vår förmåga att tänka klart, att göra de rätta priorite-
ringarna och att göra en intellektuellt hederlig analys
ställs på sin spets.
Kan vi låta bli att ryckas med av ovidkommande
hänsyn? Kan vi hitta och fokusera det väsentliga?
Detta är normalt ingen konst när man bedömer frågor
som saknar störande moment. Men det är just i ett fall
som detta, där bilden hela tiden störs av en mängd
sidofaktorer, som förmågan att sortera och plocka
fram det relevanta utsätts för stora prov.
Efter att ha lyssnat på det som hittills sagts av de
föregående talarna vill jag gärna bidra med en bak-
grund och några klargöranden.
Detta ärende handlar om ett antal för Sverige
mycket viktiga principer. Det handlar om den fortsatta
respekten för offentlighetsprincipen i Sverige och ute
i världen. Det handlar om hur Sverige upprätthåller
skydd för den privata äganderätten. Det handlar om
Sveriges internationella anseende.
Om vi här i Sveriges riksdag skulle göra en be-
dömning av detta ärende utifrån våra synpunkter på
scientologirörelsen skulle vi låta våra egna personliga
åsikter om en viss företeelse äventyra flera grundläg-
gande principer. Enligt min uppfattning vore detta
mycket olyckligt. Det är viktigt att ärendet avgörs ur
ett konstitutionellt perspektiv och med hänsyn till
svenska intressen och ingenting annat.
Hur börjar då historien som lett fram till att vi här
i riksdagen diskuterar regeringens beslut om utrikes-
sekretess? Internet är som bekant en starkt framväx-
ande företeelse som i stora stycken förändrat världen.
Informationen över Internet färdas blixtsnabbt och
ofta utan kontroll.

Detta har inneburit att en mängd nya problem-
ställningar formulerats. Hur skyddar man informatio-
nen över nätet, och hur skyddar man rättigheter på
nätet?
Under våren 1996 gjorde en person i Sverige vissa
av Scientologikyrkans skrifter tillgängliga på Internet.
Dessa skrifter var då och är fortfarande opublicerade
och upphovsrättsskyddade. Trots upprepade varningar
vägrade ifrågavarande person att ta bort det upphovs-
rättsligt skyddade materialet från nätet. Han ansåg
nämligen att han var moraliskt berättigad att bryta
mot lagen, vilket han också uttryckligen angav i skrift.
Detta ledde fram till ett rättsligt förfarande. Perso-
nen i fråga förbjöds av Stockholms tingsrätt och Svea
hovrätt att fortsätta med sina spridningsåtgärder. Så-
väl tingsrätten som hovrätten beslutade också att
sekretessbelägga det opublicerade och upphovsrätts-
ligt skyddade materialet. Trots domstolarnas beslut
fortsatte personen emellertid spridningen.
Det exemplar av Scientologimaterialet som hösten
1996 ingavs till riksdagen och som förorsakat så
mycket debatt var en direkt följd av domstolarnas
sekretessbeslut. Personen hade nämligen vid ett flertal
tillfällen uttalat sin strävan att sprida materialet i så
stor utsträckning som möjligt genom tillämpning av
offentlighetsprincipen. När detta stoppades i domsto-
larna övergick personen till andra aktiviteter i syfte att
kringgå domstolsbesluten.
Personen har även fortsatt att till domstolarna
skicka in mängder av dokument som innehållit opub-
licerat upphovsrättsligt skyddat material med anknyt-
ning till Scientologikyrkan. Han har t.o.m. begärt att
få ut kopior av det han själv lämnat in. Detta trots
domstolarnas sekretessbeslut som givetvis konsekvent
tillämpats på allt ytterligare material som givits in i
det pågående målet.
Den ifrågavarande personens agerande har haft
typiska rättshaveristiska kännetecken. I ett av Stock-
holms tingsrätts protokoll finns antecknat ett referat
från ett samtal mellan en rådman och personen i fråga,
varvid personen enligt protokollet uttalat att hans
syfte med en viss framställning om utfående av kopior
är att provocera rättsordningen som han anser vara
otillräcklig när det gäller främjandet av hans egna
syften.
Jag har ett exemplar av protokollet i min hand.
Herr talman! Hela detta ärende handlar om imma-
teriella rättigheter. Men vad är då en immateriell
rättighet? En immateriell rättighet går inte att ta på.
Den är likväl egendom som människor har äganderätt
till på samma sätt som till bilar, båtar och hus. En
immateriell rättighet är följaktligen privat egendom,
och det skydd som uppställts i vår rättsordning för all
typ av äganderätt är ett uttryck för respekt för ägande-
rätten och människors integritet. En immateriell rät-
tighet kan vara upphovsrätt, dvs. rätten till ett skrivet
verk. Det kan vara ett datorprogram eller något annat.
Men det kan också vara skydd för ett varumärke, en
firma, ett patent eller ett mönster.
Skyddet för immateriella rättigheter har i allt hög-
re grad blivit en global fråga. I takt med ökande han-
del över hela världen har upprätthållandet av skyddet
när det gäller immateriella rättigheter utvecklats till en
utomordentligt viktig beståndsdel inom ramen för det
regelverk som styr internationell handel. Lika litet
som ett företag investerar pengar i ett land där man
riskerar att bankkontot tas i anspråk av staten eller av
någon annan utan möjlighet att komma till rätta med
detta, lika litet är ett företag intresserat av att investe-
ra i ett land som accepterar att företagets immateriella
rättigheter ianspråktas på samma sätt.
Betydelsen av värdet på immateriella rättigheter
ökar explosionsartat. I många fall är ett företags exis-
tens helt baserat på värdet av dessa immateriella rät-
tigheter. Värdet på Coca-Cola som företag är givetvis
uteslutande relaterat till varumärket, inte till de ma-
skiner som producerar drycken. På samma sätt är
värdet av Microsoft helt avhängigt av upphovsrätten
till de datorprogram som framtas, inte till de maskiner
som används.
På ett övergripande plan brukar man säga att
mjukvaran får allt större betydelse på bekostnad av
hårdvaran. Det är människors intellektuella prestatio-
ner som är avgörande. Dessa prestationer utmynnar
ofta i immateriella värden såsom t.ex. upphovsrätt.
Det är då naturligt att allt större krav ställs på skyddet
för dessa värden och rättigheter.
Detta har lett fram till ett antal internationella
konventioner på området såsom Bernkonventionen
1971 och Agreement on Trade Related Aspects of
Intellectual Property Rights, TRIPs, 1994. Sverige är
anslutet till båda dessa konventioner. Enligt konven-
tionerna åtar sig konventionsanslutna länder att tillse
att ett tillräckligt skydd för immateriella rättigheter
upprätthålls i hemlandet. Det är just dessa konventio-
ner som är bakgrunden till de amerikanska reaktio-
nerna mot Sverige i det nu aktuella ärendet. Det
handlar inte i första hand om det förhållandet att upp-
hovsrättsbrott har begåtts i Sverige, utan om regelsys-
temet och verktygen för att komma till rätta med upp-
hovsrättsintrång.
I detta fall är den amerikanska kritiken inriktad på
att svenska myndigheter inte bara tillåter utan även
aktivt medverkar till upphovsrättsintrång genom kopi-
ering och tillhandahållande för allmänheten - detta
under den i och för sig skyddsvärda offentlighets-
principens hägn. För en utomstående framstår detta
självfallet som absurt och i klar strid mot Sveriges
åtaganden enligt Bernkonventionen och TRIPs-
avtalet.
Jag kan berätta att det är artiklarna 9, 39 och 41 i
TRIPs-avtalet och artiklarna 5 och 9 i Bernkonven-
tionen som Sverige anses bryta mot, eftersom den
svenska lagstiftningen tillåter att opublicerade och
upphovsrättsskyddade verk tillhandahålls allmänheten
genom myndigheters försorg och eftersom möjlighe-
ten till domstolsprövning saknas.
Det finns faktiskt inte något reellt eller ens åbero-
pat skäl i det aktuella fallet som vägts mot upphovs-
mannens rättigheter. Kopiering och utlämnande har
skett automatiskt och tycks enbart ha sin upprinnelse i
syftet att skapa förutsättningar för upphovsrättsin-
trång.
Hela förfarandet skulle faktiskt kunna jämföras
med att man hos Sveriges riksdag eller någon annan
myndighet kan få en nyckel till en viss persons hus
och när som helst få tillträde till denna persons privata
bostad, och detta helt utan någon särskild anledning.
Det är därför inte så konstigt att reaktionerna från
principiell utgångspunkt blir starka. Utifrån ett lik-
nande förhållningssätt skulle det lika gärna kunna röra
Coca-Colas eller något mindre bryggeris hemliga
recept som utan särskilt skäl ingivits till en myndig-
het. På samma sätt skulle en författares, t.ex. Astrid
Lindgrens eller Jan Guillous opublicerade manuskript
kunna inges till en myndighet för kopiering och
spridning utan att myndigheten ens hade något ärende
som rörde dessa skrifter.
I de senare fallen skulle utrikessekretess inte kun-
na tillämpas, eftersom det rör sig om svenska subjekt,
vilket naturligtvis gör problemet ännu mera påtagligt.
Med anledning av det som har sagts här tidigare i
dag vill jag passa på att tillägga att i enlighet med
allmänna rättsgrundsatser inom folkrätten anses det
faktiskt befogat att positivt särbehandla utländska
subjekt. Detta främst på grund av att utländska med-
borgare inte har möjlighet att påverka utformningen
av det svenska rättssystemet genom att delta i allmän-
na val. Det är bl.a. därför det behövs ett särskilt skydd
för utlänningar.
De amerikanska meningsyttringarna i detta ärende
har varit av olika slag. Såväl amerikanska kongress-
män och senatorer, som är ansvariga för immaterial-
rättsliga frågor, som en särskild myndighet som be-
nämns USTR, vilket står för United States Trade
Representative, har engagerat sig i saken. Det är svårt
att hitta en motsvarighet till USTR i Sverige, men
närmast kommer man att tänka på utrikeshandelsde-
partementet. USTR har samma status som ett depar-
tement inom regeringen, även om USTR formellt inte
är en del av Regeringskansliet. USTR har ett nära
samarbete med the Department of Commerce, dvs.
Handelsdepartementet, som främst sysslar med handel
inom USA, medan USTR är ansvarigt för internatio-
nella handelsfrågor. USTR sorterar direkt under pre-
sidenten. USTR tillkom som en konsekvens av en
särskild handelslag som antogs i USA på 1980-talet. I
denna handelslag regleras bl.a. skyddet för ameri-
kansk egendom i andra länder.
Amerikanska företag är naturligen involverade i
handel över hela världen, inte minst i länder som inte
har någon stark tradition av skydd för civila rättighe-
ter. Som exempel kan nämnas Kina, Brasilien, Chile
och Ryssland. Omfattande piratkopiering och andra
intrång i amerikanska företagsrättigheter i dessa län-
der har lett fram till en önskan och ett behov av utökat
skydd för amerikanska intressen. De frågeställningar
som det handlar om har först aktualiserats inom den
amerikanska musik- och filmindustrin - som ju är
världsledande.
När ett skydd utformas måste det givetvis vara ge-
nerellt och oberoende av vilka länder, företag eller
organisationer som har behov av att skydda sin egen-
dom. Piratkopiering är ett mycket stort problem inom
internationell handel. Den svenska regeringen har i
departementspromemorian Ds 1998:24 också konsta-
terat att piratkopiering och annat olovligt utnyttjande
av immateriella rättigheter är ett växande problem. I
USA tar man frågan på stort allvar.
USTR är ett organ som har till uppgift att bevaka
amerikanska intressen i andra länder och samtidigt
informera amerikanskt näringsliv om förhållandena i
utlandet när det gäller skyddet och respekten för im-
materiella rättigheter. Som ett led i sin bevakning
utger USTR varje år en särskild lista, populärt be-
nämnd Watch List. På den listan noteras länder som
av ett eller annat skäl inte anses hålla måttet när det
gäller skyddet för immateriella rättigheter. Efter en
placering på listan - som görs efter omfattande under-
sökningar - följer USTR upp utvecklingen och fattar
varje år ett nytt beslut i placeringsfrågan. Om det efter
det att en placering gjorts anses att ett land inte vid-
tagit rättelse kan en s.k. uppflyttning på listan ske. Det
är alltså frågan om ett slags prioriterad observations-
lista. Om en listplacering inte anses tillräcklig, är det
fullt möjligt att man från USA:s sida inleder ett sär-
skilt rättsligt förfarande i Genève.
Hela förfarandet är relaterat till frågan om huruvi-
da ett land uppfyller sina åtaganden enligt Bernkon-
ventionen och TRIPs-avtalet eller ej. Sverige är nu
sedan den 1 maj för andra året i rad placerat på Watch
List, eftersom USTR bl.a. konstaterat att svensk lag
tillåter att opublicerade upphovsrättsligt skyddade
dokument kopieras och lämnas ut av svenska myndig-
heter.
Härutöver kan jag nämna att företaget Microsoft
drabbats av omfattande piratkopiering i Sverige på
Karolinska institutet, varvid det visat sig att det sak-
nas tillräckligt effektiva rättsmedel för att ingripa mot
piratkopiering. Detta är ytterligare ett skäl till att
Sverige placerats på Watch List.
Man kan fråga sig varför just USA har ett sådant
speciellt förfarande som USTR och Watch List när
inga andra länder har det. Detta kan man givetvis
fundera över. Men faktum kvarstår att USA tillmäter
dessa frågor stor betydelse, och den amerikanska
administrationen ser som en av sina mest prioriterade
uppgifter att skydda det amerikanska näringslivets
intressen i andra länder. I botten finns faktiskt också
avtal som medlemsländerna förväntas följa.
USA har helt enkelt bestämt sig för att utifrån sitt
perspektiv övervaka efterlevnaden av avtalen. Det står
givetvis varje annat land fritt att också göra detta. Det
handlar helt enkelt om på vilket sätt ett land vill tillva-
rata sina medborgares intressen i världen.
Under de år som Watch List har varit i kraft har
USTR också kunnat konstatera att listan har varit ett
av de effektivaste instrumenten inom ramen för den
arsenal av instrument som finns i den amerikanska
handelspolitiken. Dessutom har USTR under ledning
av Charlene Barchefsky genom ett antal handelsöver-
enskommelser öppnat helt nya och blomstrande
marknader för amerikanska företag. Detta är i själva
verket ett viktigt skäl till Clintonadministrationens
popularitet - amerikanskt näringsliv blomstrar.
Vad USTR och Watch List ytterst handlar om är
politik och diplomati på den internationella arenan.
USA försöker helt enkelt få gehör för sina synpunkter
på sitt sätt, andra länder må välja andra sätt och pri-
oritera andra områden. Detta är inte särskilt egen-
domligt. All utrikespolitik och diplomati går ju ut på
att påverka i en eller annan form.
Herr talman! Det har i debatten i dag framhållits
att det är oacceptabelt att Sverige ger efter för vad
som kallas amerikanska påtryckningar. Det har me-
nats att vi inte skall tillåta USA att tala om för oss hur
vi skall tillämpa vår grundlag och vår offentlighets-
princip. Det har det inte heller varit fråga om. Jag vill
understryka att regeringen faktiskt har tillämpat
svensk lag genom att sekretessbelägga det s.k. scien-
tologimaterialet med hänvisning till 2 kap. 1 § sekre-
tesslagen. Såsom det lagrummet är utformat handlar
det om en diskretionär utrikesbedömning som lagli-
gen är förbehållen regeringen enligt regeringsformen.
Det handlar över huvud taget inte alls om att ge
efter för några påtryckningar. Vi är inte tvingade att
lyssna på de amerikanska synpunkterna. Vi kan lyss-
na, men vi kan också låta bli att lyssna. Sverige skall
emellertid ta ställning utifrån sin egna utgångspunk-
ter. Vi skall ta ställning utifrån svenska intressen, och
det är precis detta som en majoritet i konstitutionsut-
skottet har funnit att regeringen har gjort i det här
fallet.
Regeringen har inte fattat sitt beslut enbart på
grund av det förhållandet att USA har reagerat. Rege-
ringen har givetvis även gjort en bedömning av de
bakomliggande skälen till de amerikanska mening-
syttringarna. Det är då alldeles tydligt att Sverige har
ett problem när det gäller vissa internationella kon-
ventioner. Men det är upp till oss i Sverige om vi
skall hantera problemet eller inte. Det är upp till oss i
Sverige om vi vill kunna behålla respekten för vår
offentlighetsprincip och om vi skall kunna arbeta med
framgång för större öppenhet inom exempelvis Euro-
peiska unionen. Det är upp till oss i Sverige om vi
skall få hit fler utländska investeringar. Det är upp till
oss i Sverige om vi skall få fler arbetstillfällen.
Vi kan vara säkra på att om vi fortsätter att tilläm-
pa offentlighetsprincipen på det sätt som hittills skett
när det gäller vissa av våra myndigheter, kommer t.ex.
inget EU-land att lyssna på våra synpunkter när det
gäller förslag till ökad öppenhet inom EU. Man kan
livligt tänka sig att i många utlänningars ögon riskerar
offentlighetsprincipen att bli liktydig med en öppning
för oegentligheter, dvs. hur man kan komma runt
lagliga hinder att offentliggöra vissa dokument.
Utländska investerare behöver naturligtvis inte
förlägga sina investeringar till Sverige. Det finns
många andra länder att välja på. Men det är upp till
oss i Sverige om vi vill försöka locka hit t.ex. fler
amerikanska investeringar. Vi kommer inte att få fler
utländska företag att förlägga sina investeringar till
Sverige om de får klart för sig att skyddet för deras
värdefullaste tillgångar äventyras i vårt land.
Herr talman! I denna typ av ärenden skall vi na-
turligtvis i första hand analysera om regeringen
handlat på ett konstitutionellt riktigt sätt. Det har en
majoritet i KU funnit att regeringen har gjort. Men vi
får inte heller glömma bort allmänna svenska intres-
sen, dvs. försvaret av svensk ekonomi och svenska
rättstraditioner.
Det tycks vara vissa talare i kammaren som är be-
redda att åsidosätta sådana viktiga intressen för Sveri-
ge bara för att de inte tycker om USA eller scientolo-
girörelsen.

Anf. 115 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Det här ärendet har fått enorma di-
mensioner. Nu handlar det om jobben och ekonomin i
Sverige. Om det skall bli några utländska investering-
ar i landet. Det finns nästan ingen gräns för vilken
betydelse Scientologibibeln kan ha för svenska natio-
nen.
Hela Jerry Martingers resonemang bygger på en
enda sak, nämligen att det går att likställa sciento-
ligrörelsen med ett företag. Om det inte går, faller allt.
Då håller inte Coca-Cola-jämförelsen. Då håller inte
resonemanget om privata investeringar i Sverige. Då
håller inte det övriga heller.
Det är på denna punkt som många ledande jurister
i Sverige säger att det sker en felbedömning. Sciento-
logirörelsen är inte något företag. Det är en religiös
organisation. Det är därför tillämpningen av offentlig-
hetsprincipen har blivit sådan i Sverige. Hade det
varit fråga om Coca-Colas hemliga recept, hade det
inte blivit fråga om offentlighet. Det är min bedöm-
ning, och det är flera ledande jurister som har uttalat
sig i den riktningen.
Jag tycker att Jerry Martinger glömmer den
grundläggande frågan.

Anf. 116 JERRY MARTINGER (m) replik:
Herr talman! Jag har inte på något sätt likställt sci-
entologirörelsen med ett företag. Men däremot har jag
påpekat att såväl företag som exempelvis författare
har ett immaterialrättsligt skydd.

Anf. 117 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Det är från utgångspunkten att det
här är ett företag som man kan föra resonemanget
vidare om att vi också skulle förlora i en internationell
konflikt kring Bernkonventionen.
Vad Jerry Martinger har gjort här i talarstolen är
att redovisa scientologirörelsens mycket gedigna
argument för sin sak. Något annat är det just inte. Det
är inte tal om att det är viktigt att värna offentlighets-
principen. Jag tycker att man måste ha båda de frå-
gorna i åtanke om man skall få respekt för att konsti-
tutionsutskottet skall göra en totalbedömning i frågan.

Anf. 118 JERRY MARTINGER (m) replik:
Herr talman! Det är bl.a. för att vi skall få en in-
ternationell respekt för vår offentlighetsprincip som
jag har pratat så som jag har gjort. Jag menar att det
sätt på vilket offentlighetsprincipen har använts i det
här speciella ärendet gör att respekten för den mins-
kar.

Anf. 119 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Den långa föreläsning som Jerry
Martinger höll för oss var törhända ett försök till ett
effektivt försvarstal för USA och scientologirörelsens
ståndpunkter. Men kontentan av detta anförande är
när Martinger kommer fram till sina konklusioner.
Han säger att det är upp till Sverige att besluta om det
här. Sedan lägger han till en del saker som implicerar
vad som skulle hända om vi inte beslutar som USA
vill. Det är alltså upp till Sverige om vi skall få flera
utländska investeringar, om vi skall ha respekt i övri-
ga Europa, hos handelspartner, osv. Vad Martinger
säger är att Sverige skall dansa efter USA:s pipa, och
om vi inte gör det - vilket vi själva kan avgöra - går
det inte bra för oss.
Jag tror att Sverige kanske inte skall ha en sådan
attityd när det gäller vaktslåendet om sina grundlagar
och vaktslåendet om sin nationella suveränitet. Jag
tror att vi måste hävda vår rätt att göra självständiga
bedömningar. Det är det som detta ärende handlar
om.
Det framhålls i reservationen att regeringen i sig
har rätt att tillämpa sekretesslagstiftningen i det här
fallet och också har skyldighet att göra en bedömning
utifrån det. Men vad det handlar om är om regeringen
skall göra det på eget initiativ, i oträngt mål och efter
en självständig analys, eller om den först skall göra en
analys och sedan strax därpå, efter påtryckningar
utifrån, böja undan för dem och ändra sin ursprungli-
ga analys.

Anf. 120 JERRY MARTINGER (m) replik:
Herr talman! Nu pratar Kenneth Kvist på ett sätt
som han själv inledningsvis sade att man inte skulle
göra. Nu börjar han plötsligt tycka att det hela är så
otäckt, därför att det handlar om handel, andra aspek-
ter än de han själv har tänkt sig, USA osv.
Det är enligt min mening uppenbart att de svenska
reglerna om offentliga handlingar och sekretess behö-
ver ses över och harmoniseras. Regeringen har för
övrigt tillsatt en utredning i det avseendet.
Det finns ett grundläggande problem, och det ser
varken Kenneth Kvist eller Peter Eriksson. Det är den
brist på systemharmoni som finns i den svenska sekre-
tesslagen. Sekretessbestämmelserna gäller ju för varje
myndighet eller varje ärendetyp för sig.
Ett utmärkt exempel på det är den absurda situa-
tion som uppstod i Stockholms tingsrätt. Som jag
tidigare sade lämnades material in till Stockholms
tingsrätt, som är en mycket stor tingsrätt. Det som
lämnades in till den särskilda administrativa avdel-
ningen blev offentligt, men det som lämnades in till
den avdelning där det s.k. scientologimålet pågick
hemligstämplades. Det gjorde att om man bara gick
till rätt avdelning en trappa upp i huset fick man ut
handlingarna, men om man gick till den andra avdel-
ningen fick man inte ut handlingarna.
Här finns ett stort problem i den svenska lagen
som man måste försöka komma till rätta med.
Med den regeltillämpning som sker i dag skulle
människor från Sverige och hela världen kunna kom-
ma med busslaster av handlingar och lämna in dem
till svenska myndigheter, som skulle inregistrera och
tillhandahålla dem som offentlig handling. Det är
naturligtvis någonting som i mycket stor utsträckning
undergräver förtroendet för den svenska offentlig-
hetsprincipen. Det är självklart att man i utlandet
skrattar åt sådant.

Anf. 121 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Jag vill betona att anmälan inte är
intressant därför att den handlar om scientologirörel-
sen eller om USA. Den är intressant ur den principiel-
la aspekten: Var går gränserna när regeringen fattar
beslut som den har rätt att fatta, när den skall göra det
självständigt eller efter påtryckningar utifrån?
Jag kan hålla med om att det finns saker som tycks
vara förenade med dålig logik, i och med detta att
olika myndigheter har rätt att tillämpa offentlighets-
principen efter eget skön och det därmed kan bli olika
behandling. Jag är däremot inte alls säker på att jag
kommer till den slutsatsen - som jag möjligen anar
men som jag hoppas är felaktig - att det leder till en
inskränkning i offentlighetsprincipen. Visst kan det
finnas den typen av problem och den typen av skenbar
eller verklig brist på logik eller konsistens i
rättstillämpningen här. Det kanske också får utredas,
men inte i en för offentlighetsprincipen inskränkande
och menlig riktning.

Anf. 122 JERRY MARTINGER (m) replik:
Herr talman! Kenneth Kvist, och även Peter Eriks-
son i viss utsträckning, tyckte att det var konstigt att
jag pratade i ett vidare perspektiv, om handel osv. Det
gjorde faktiskt Catarina Rönning också för en stund
sedan. Jag tror att det är viktigt att man ser det här i
ett vidare perspektiv, för att förstå regeringens hand-
läggning av ärendet. Vi skall inte bara sitta och titta
på hur regeringen har handlagt ärendet, om den har
gjort vad den har rätt till eller inte, utan vi skall försö-
ka se bakom hörnet också. För att förstå hur regering-
en har resonerat måste man se saken i detta vidare
perspektiv, med allmänna konsekvenser för Sverige
osv.
Om man läser i den av mig tidigare åberopade de-
partementspromemorian finner man att regeringen
skriver så här:
"Frågan om ett effektivt skydd för de immateriella
ensamrätterna kan också ses i ett vidare perspektiv.
Indirekt kan brister i eller avsaknad av möjligheterna
att skydda rättigheterna bromsa utländska företags
vilja att investera i Sverige, särskilt kan detta gälla om
andra länder i vårt närområde har en sanktionsmöjlig-
het som inte finns i Sverige. Det är därför, från flera
utgångspunkter, av stort intresse för samhället att de
som innehar immateriella ensamrätter i Sverige också
har effektiva möjligheter att försvara sina rättigheter
här. Det är också ett viktigt inslag i den svenska in-
ställningen till intrång i de immateriella ensamrätterna
att näringslivet självt bör ingripa mot intrång och att
staten därvid bör tillhandahålla näringslivet effektiva
åtgärder för att komma till rätta med intrången."
Det är intressant att läsa det här, därför att då för-
står man i ännu högre grad hur regeringen har resone-
rat när den har sekretessbelagt scientologimaterialet.
Om varken Kenneth Kvist eller Peter Eriksson litar på
att jag har tänkt rätt när jag har försökt förstå rege-
ringen, kan de i alla fall tro mig nu, när jag läst in-
nantill i regeringens egen promemoria. Det är så här
man har tänkt.

Anf. 123 CARINA HÄGG (s):
Herr talman! Hur diskuterar man något som man
inte får diskutera? Det frågar man sig inför den här
debatten i dag i kammaren som gäller konstitutionsut-
skottets granskningsbetänkande i den delen som tar
upp den s.k. scientologbibeln.
Även om just ordet bibel inte är relevant i det här
sammanhanget väljer jag ändå att använda mig av den
benämningen då scientologbibeln i dag är ett etablerat
uttryckssätt. Det gör det också lättare att förstå vad
diskussionen handlar om.
Vi får gå omkring frågan som katten kring het gröt
med risk för att debatten blir obegriplig för alla dem
som försöker att följa denna spännande debatt. Men vi
får göra ett försök att hantera frågan utan att kliva
över hemligstämplarna. För att göra scientologfrågan
mer tillgänglig kommer jag därför att ge litet mer
allmänna reflexioner över rörelsen som bakgrundsin-
formation. Det är nog ganska nödvändigt, inte minst
efter Jerry Martingers inlägg här tidigare.
Detta handlar om en organisation som gömmer sig
bakom olika epitet. Det är inte lätt att veta om det är
en religion eller om det är ett företag. Eller är det
någonting mitt emellan? Men det är i alla fall en or-
ganisation som inte vill bli granskad, en organisation
som missbrukar juridiken, en organisation som har en
egen underrättelsetjänst, vilket vi kunde se i ett väl-
digt intressant TV-program nyligen.
Det är också viktigt att slå fast att regeringen inte
hade formell rätt att hemligstämpla scientologbibeln.
När regeringen fattade beslut om att hemligstämpla
den sade jag att det inte var särskilt modigt av rege-
ringen att göra så. Det omdömet står kvar.
Flera talare har här talat om de starka amerikanska
intressen som ligger bakom den här frågan och vilka
kontakter som har förekommit. Men det borde ändå
vara pinsamt för USA:s ambassad att behöva agera
springpojke åt scientologerna som i dag är fallet. Till
sitt försvar säger ambassaden att man ser på sciento-
logbibeln som på alla andra produkter, typ Coca-
Cola. Men det är inte jämförbara saker. Detta är två
helt skilda ting, och man agerar inte på samma sätt
från Coca-Cola som man gör från scientologerna. Jag
tycker att det finns en avsevärd skillnad mellan scien-
tologerna och Coca-Cola. Det är inte rättvist gentemot
ett företag som Coca-Cola att göra den jämförelsen.
Klokt nog har ambassaden i alla fall nyligen i en
kommentar till mig dementerat att man skulle komma
att driva rättsliga processer mot enskilda svenska
riksdagsledamöter med tilläget: "inte som det ser ut
för närvarande".
Lek med tanken att det skulle ske motsvarande
påtryckningar på amerikanska kongressledamöter!
Lek också med tanken att en annan organisation med
en ambassad på svensk mark i ryggen skulle kartlägga
svenska medborgare, inte minst riksdagsledamöter!
Vad skulle det då benämnas, underrättelseverksam-
het? Jag tycker faktiskt att det är dags att ställa den
frågan rakt ut.
I tidningen Arbetet den 14 maj 1998 fanns det
belägg i en insändare för att scientologerna försöker
att kartlägga mig, något som jag inte är ensam om att
ha upplevt mig vara utsatt för. Men eftersom saken
har den här karaktären är detta mycket svårare att leda
i bevis.
Det är väldigt oroande att det står i KU:s text att
man ger en öppning för att gå scientologerna till mö-
tes med lagstiftning. Det är skrämmande att så är
fallet. Även om vi nu har hört Catarina Rönnungs
förklaring känner jag mig inte lugnad så länge denna
koppling kvarstår.
Men vi skall kanske tacka regeringen för hemlig-
stämpeln. På så sätt har fokus hamnat på scientolo-
gerna och flera av oss har insett att rörelsen har
många frågetecken omkring sig. Även medierna har
granskat denna rörelse i och med att man samtidigt
granskade KU:s handläggning av det hela.
Herr talman! Att lära människor att välja sina le-
dare ger inte något bra resultat. Folkopinionen styrs
av människors reaktiva medvetande och är därmed
irrationellt. Detta uttalande är hämtat från de centrala
direktivet i scientologirörelsens medlemsorganisation.
Den som står bakom citatet är L Ron Hubbard, grun-
daren av scientologirörelsen.
På senare tid har rörelsen diskuterats livligt - och
inte bara här i riksdagen - inte minst i samband med
att en privatperson hösten 1996 lämnade in den s.k.
scientologbibeln till riskdagen. Därmed gjordes den
till offentlig handling. Sedan dess har medlemmar ur
scientologikyrkan ockuperat skriften genom att sitta
och läsa den i skift. På så sätt har de blockerat svens-
ka medborgares - inklusive riksdagsledamöters -
möjlighet att ta till sig informationen i skriften. Det är
synd, och det ger mig ytterligare vatten på min kvarn
när det gäller känslan av att scientologerna är en högst
odemokratisk organisation vars uppgift och ändamål
kan ifrågasättas.
Just detta att det väldigt mycket mera handlar om
en känsla än fakta gör att det är svårt att få fram ett
bra underlag. Det beror på att det är en sluten och
mycket välorganiserad rörelse. Insynen är minimal
och förgreningarna många, troligen långt fler än vad
vi har en aning om. Klart är i alla fall att det handlar
om ett nätverk inom många olika branscher och på
många olika nivåer i samhället. Jag vill ge några ex-
empel med tanke på den karaktär som frågan ändå
har.
Man har en länkrörelse som kallas Narconon. Man
jobbar inom rekryteringssektorn. Man gör personlig-
hetsundersökningar i en hel del företag. Man driver
barnomsorgsverksamhet och en skola. Man har
sminkföretag. Denna rörelse finns på så många olika
sektorer i vårt samhälle att det är väldigt svårt att ha
en överblick över det hela.
Jag tycker att vi måste våga värna de demokratiska
idealen och rättigheterna till insyn, nu kanske mer än
någonsin. Den möjligheten finns ju inte när det gäller
scientologirörelsen, och det oroar mig. Men jag tycker
att det är viktigt att Sveriges riksdag står upp och
försvarar grundlagarna mot antidemokratiska inslag.
Den här frågan har visat att fallet inte alltid är så att
man vågar stå upp och slåss för våra grundlagar mot
en organisation av den här typen och mot de påtryck-
ningar som jag antar att vi allihop har varit utsatta för.

Anf. 124 BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Det har varit en livlig debatt om den
s.k. scientologbibeln. Det har tagits upp mycket stora
och viktiga frågor. Det är ju inte ovanligt att stora och
viktiga frågor väcks av ett relativt litet ärende som
detta.
I min inledning och i mitt senare replikskifte med
Peter Eriksson har jag försökt att utveckla hur jag och
Folkpartiet har sett på den här frågan under konstitu-
tionsutskottets granskning. Jag tycker att man nu i
slutskedet kan konstatera att den synnerligen endi-
mensionella bild som Peter Eriksson och delvis Ken-
neth Kvist har försökt att ge av den här frågan inte är
en rimlig utgångspunkt för en seriös debatt.
När det sedan gäller frågan om vi kan föra debatt
eller inte - jag tänker då närmast på Carina Häggs
inlägg om hur mycket det är som är sekretessbelagt -
har KU gjort en insats genom att se till att så mycket
som möjligt av materialet är offentligt. Peter Eriksson
har helt rätt i att det var ett intermezzo under resans
gång där Peter Eriksson och jag stod på samma sida
för att se till att det blev större offentlighet. Men vi
har skilt oss på den punkten. Det har gällt huruvida
man skall ge offentlighet åt den svenska regeringens
bedömning och den svenska förhandlingspositionen.
Den debatten kan vi i och för sig föra, men det - och
då vänder jag mig återigen till Carina Hägg - är möj-
ligt att föra den här debatten om man vill föra den.
Det är möjligt att tränga in i frågan utan att man vet
exakt hur den svenska regeringens bedömer sin för-
handlingsposition, om det skulle bli en internationell
tvist om detta.
Kenneth Kvist m.fl. har uppehållit sig vid uttryck som
påtryckningar och annat, och det är väl ingen tvekan
om att det är världens enda kvarvarande supermakt
som har varit aktiv på den här punkten. Men i sig är
det inget konstigt om ett annat land har skrivit under
en konvention som också vi själva har skrivit under
påpekar sin uppfattning för Sverige. Oavsett om lan-
det är USA eller andra exempel som har nämnts i dag
som Danmark, Island eller Botswana har man faktiskt
rätt att påpeka detta, precis som Sverige har rätt att
påpeka det för ett land som har skrivit på en konven-
tion eller ett avtal med oss som de inte följer. Att hela
tiden tala om påtryckningar tror jag är ett sätt att
blockera en diskussion i stället för att kunna komma
längre fram i den.
Herr talman! Peter Eriksson förde ett kortare reso-
nemang som avbröts av replikreglerna. Det gällde
frågan om läskedrycker eller inte. Detta skulle jag
vilja fortsätta att diskutera med Peter Eriksson. Om
jag förstår hans argument rätt menar han att läske-
drycksrecept redan är skyddade i Sverige. Jag förmo-
dar att det underförstått ligger att han tycker att det är
en bra ordning att det finns skydd för läskedrycksre-
cept, men att det skall gälla en annan princip för
böcker, symfonier eller annat. Jag skulle vilja diskute-
ra bägge dessa frågor med Peter Eriksson i syfte att
vinna så mycket klarhet som möjligt i den här debat-
ten och bidra till att den blir så seriös och inträngande
som möjligt. Först och främst tror jag inte att det är
alldeles säkert att Peter Eriksson har rätt i att frågan
om läskedrycksrecept skulle hanteras på ett helt an-
norlunda sätt.
Vi har, herr talman, sedan början på 90-talet en
lagstiftning om företagshemligheter. Den gäller fram-
för allt i de fall där myndighet eller andra har anled-
ning att ta in material från företag. Det finns argument
för att ha den typen av lagstiftning som innebär att
det, om man skickar in uppgifter av olika slag, inte i
onödan skall behöva skada företaget, om det inte är
något brottsligt eller liknande som är inblandat i det
hela.
Vad som skulle hända i den exakta parallellen till
dagens diskussion, dvs. om någon lämnade in någon-
ting som inte alls har med myndigheten att göra till
tingsrätten i Stockholm, kronofogdemyndigheten på
Södermalm eller kommunalhuset i Falkenberg eller
vad det kan vara, är en fråga som inte alls är så utredd
som Peter Eriksson vill ge sken av. Jag tror att det
finns risk för att det blir precis samma sak i det fallet,
nämligen att tillgången till materialet är likartad med
den som initialt har varit när det gäller scientologima-
terialet. Detta är en juridisk teknisk fråga, och jag vill
gärna höra vad Peter Eriksson har för argument för
sin ståndpunkt.
Men principiellt viktigare för två parlamentariker
som Peter Eriksson och jag är förstås om det är en
rimlig ordning. Peter Eriksson talar ju på något vis
om den som ett försvar för sin ståndpunkt. Skulle
Peter Eriksson vilja ha det på det viset att den som
lämnar in ett läskedrycksrecept på något ställe i Sve-
rige där det inte hör hemma omedelbart skulle få
skydd för detta, medan det inte skulle vara skydd om
någon lämnar in någon annans nyskrivna symfoni,
bok eller dataprogram? Jag skulle i så fall gärna vilja
höra argumenten för den ståndpunkten.

Anf. 125 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Bo Könberg upprepar argumentet att
det bakom anmälan skulle ligga någon sorts antiame-
rikanism eller liknande. Så är det ju inte, utan frågan
handlar om hur regeringen hävdar grundlagen. Rege-
ringens rätt att använda sig av sekretesslagstiftningen
är inte satt i fråga, för den rätten har regeringen. Jag
har aldrig haft någon annan mening. Men här blir det
ju komplicerat eftersom denna rätt används som ett
svar på andras påpekanden. Jag ifrågasätter inte heller
USA:s rätt att påpeka saker för den svenska regering-
en, men frågan är om den svenska regeringen måste
darra på manschetten så fort det görs ett påpekande
därifrån.
Vad konstitutionsutskottet bör bedöma är hur
lättvindigt vi skall ge upp vårt försvar av grundlagen.
På sätt och vis har det väl kanske med USA att göra.
Det är väl så, som Jerry Martinger säger, att ingen
makt har USTR och Watchlist och ingen utnyttjar sin
stormaktsposition på det cyniska sätt som USA ofta
gör för att klämma åt andra länder, bl.a. i handelspo-
litiska sammanhang. Men det är en annan fråga och en
annan debatt. Det är inte detta vi granskar, utan det är
hur den svenska regeringen värnar Sveriges grundlag
det gäller.

Anf. 126 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Vi tycks vara överens, åtminstone
Kenneth Kvist, jag och större delen av utskottet, om
att regeringen inte har brutit mot de grundlagar som vi
har genom de beslut som man har fattat. Sedan kan
man förstås vara för eller emot själva beslutet.
Det var inte riktigt mitt syfte att stämpla Kenneth
Kvist som antiamerikan. Det är möjligt att han är det,
men det var inte mitt syfte att göra det. Jag ville bara
peka på att jag tror att en del av denna debatt faktiskt
har att göra med att det gäller USA i det konkreta
exempel som nu har dykt upp och inte någon dansk
läskedryck, något belgiskt nyhetsbrev eller annat. Det
gäller en rörelse som jag tror att många på goda grun-
der har anledning att känna sig kritiska mot. Jag tog
upp detta därför att Kenneth Kvist tidigare under
dagen har talat om påtryckningar och om att slå vakt
om vår suveränitet etc. Jag tror också att Kenneth
Kvist har talat om att det är en skam för KU, och det
har talats om stora skälvan som skulle ha drabbat oss.
Carina Hägg var inne på att vi alla är utsatta för på-
tryckningar. I så fall har de lyckats missa mig i alla
fall. Jag tror att hela den här bilden har att göra med
att det är en stormakt som det är fråga om.
Om Kenneth Kvist och jag nu är överens om att
det är fullt legitimt för USA, Botswana eller Sverige
att i ett annat land påpeka, om man nu har den upp-
fattningen, att det verkar som om landet har skrivit på
ett avtal och inte följer det, så får vi en mycket bättre
debatt.

Anf. 127 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! I det internationella umgänget har
väl staterna rätt att påpeka olika saker för varandra,
precis som Bo Könberg kan säga till mig att jag har
fel. Men jag har ju samtidigt rätt att hävda att Bo
Könbergs uppfattning att jag har fel är felaktig och
därmed stå fast vid min ursprungliga ståndpunkt. Det
är på den punkten som jag menar att den svenska
regeringen brister.
Det här ärendet blir ju litet speciellt för här har det
ju inte satts i fråga regeringens rätt att fatta ett beslut.
Detta beslut som regeringen har haft rätt att frångå
berör just själva försvaret av den svenska konstitutio-
nen. Det som den här debatten fokuserar på och som
vi kanske borde inrikta oss mer på är hur den svenska
konstitutionen skall försvaras och hur regeringen skall
uppträda för att värna vår grundlag. Det är i detta
avseende som vi reservanter menar att regeringen har
brustit. Regeringen måste kritiseras därför att den så
lättvindigt har fallit till föga för tillåtliga påpekanden
från andra länder.

Anf. 128 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Låt oss föra den debatten, och låt
mig få pröva samma fråga på Kenneth Kvist som jag
redan har ställt till Peter Eriksson. Det är en fråga som
jag är övertygad om att jag kommer att få svar på av
Peter Eriksson.
Det blir stå starka ord när man talar om att försva-
ra den svenska grundlagen, vår svenska regeringsform
osv. För att ta den konkreta frågan: Är det så att Ken-
neth Kvist tycker att det är en oerhört central del av
den svenska offentlighetsprincipen att ett inlämnat
läskedrycksrecept eller en nyskriven symfoni som
tillhör någon annan skall vara öppen för allmänheten?
Är det berättigade ord som har sagts i dag, att det vore
en oerhört tragisk utveckling etc.?

Anf. 129 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Det är några saker som Bo Könberg
har sagt som jag måste kommentera. Han säger att
man från USA:s sida har rätt att påpeka vad man
tycker, och så är det naturligtvis. Men jag tycker inte
att USA har stannat vid att bara göra påpekanden utan
det verkar vara betydligt mer. Skall man tro Jerry
Martinger handlar det om att man hotar med både det
ena och det andra.

Anf. 130 TREDJE VICE TALMANNEN:
Jag vill erinra om att repliken gäller Bo Könberg.

Anf. 131 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr taman! För min del är den här frågan kanske
extra känslig, eftersom jag tycker att offentlighets-
principen har urholkats under de senaste åren i flera
steg, bl.a. i samband med EU-medlemskapet. Om vi
nu får en urholkning också i det här avseendet tycker
jag att det är ett steg åt fel håll.
När det gäller jämförelsen med Coca-Cola gör jag
och flera ledande jurister bedömningen att jämförel-
sen inte håller, utan man borde från en svensk myn-
dighets sida ha agerat på ett annat sätt än vad man har
gjort i det här fallet.
Det tycker jag verkar vara en rimlig bedömning av
hur den svenska offentlighetsprincipen skall tolkas. I
det här fallet har det inte handlat om företagshemlig-
heter, utan om någonting helt annat. Då bör öppenhet
gälla.

Anf. 132 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Huruvida USA har gjort mer än på-
pekat kan man väl diskutera. Det som jag tycker har
förekommit i den allmänna debatten har varit diskus-
sioner om ifall man från amerikansk sida eventuellt
skulle använda sig av de internationella tvisteorgan
som har inrättats med svenskt stöd för att bygga under
sin ståndpunkt, eller försöka få rätt enligt sin egen
mening. Jag tänker på organen inom WTO. Det är
klart att man kan säga att det är ett hot om någon
säger att man vill gå till domstol om man inte blir
överens, men det är fullt legitimt för stater som tycker
att andra stater uppför sig fel. Därför har man inrättat
det civiliserade förfarande som en tvistelösning för-
stås innebär.
Jag försökte få svar från Peter Eriksson, och jag
fick det nu på en av de två frågor jag ställde. Den
handlade om hur det är i verkligheten med det här
läskedrycksreceptet. Vi har uppenbarligen olika bil-
der. Min bild är den jag gav uttryck för alldeles nyss i
talarstolen: Om man skulle lämna in ett dokument
med ett läskedrycksrecept från Pommac, Coca-Cola,
Carlsberg eller vad det nu kan vara till en myndighet
som inte har med saken att göra så tror jag att det
skulle bli samma problematik som den vi nu har ägnat
någon timme åt att diskutera.
Min andra fråga, om ifall Peter Eriksson tyckte att
detta är en rimlig ordning, fick jag inte svar på. Om
det nu är som Peter Eriksson tror, dvs. att man inte
kan göra så här med läskedrycksrecept, men att man
kan göra det med s.k. scientologbiblar, med nyskrivna
symfonier och tragedier osv. - är det då rimligt?
Tycker Peter Eriksson att han vill ha en sådan lag-
stiftning?

Anf. 133 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Bo Könberg! Om det visar sig att jag
har rätt i den här frågan - dvs. att svenska myndighe-
ter om de går efter lagen inte skulle agera på samma
sätt om det handlade om Coca-Colas företagshemlig-
heter - är Bo Könberg då i sin tur villig att ändra åsikt
i frågan? Jag uppfattar att Coca-Cola-argumentet har
varit bärande.
På den andra frågan, om ifall detta är en rimlig
ordning, är svaret ja. Jag tycker att det är rimligt. Det
är rimligt att vi har offentlighetsprincipen och öppen-
heten som utgångspunkt. I undantagsfall som t.ex.
företagshemligheter är det också rimligt att man kan
ha rätt att hålla dem hemliga även i Sverige.

Anf. 134 BO KÖNBERG (fp) replik:
Herr talman! Det som jag försöker få fram i det
här senaste replikskiftet är om Peter Eriksson har
några goda argument för uppfattningen att läske-
drycker, som förstås är en mycket viktig och värdefull
produkt, men inte självklart lika väsentlig för åtmins-
tone en del av mänskligheten som symfonier, romaner
osv., skall ha ett helt annat skydd än de senare. Det är
det som jag vill få utrett.
Jag har svårt att se Peter Erikssons argument. Jag
tror att det kan ha att göra litet grand med orden före-
tag och Coca-Cola. Det är möjligt att bilderna har lett
fel. Som Jerry Martinger har utrett - och i den delen
instämmer jag helt med honom - handlar upphovsrätt
och intellektuella rättigheter ju om saker som både
företag och individer kan ha. Det är inte så att före-
tagshemligheter bara är någonting som är förknippat
med aktiebolag, utan det kan också vara förknippat
med Astrid Lindgren, som jag påpekade. Det är den
poängen jag har velat få fram.

Anf. 135 JERRY MARTINGER (m) replik:
Herr talman! Eftersom jag blev apostroferad ännu
en gång av Kenneth Kvist vill jag göra en komplette-
ring.
Kenneth Kvist talar hela tiden om påtryckningar
från USA:s sida. Men vad det ytterst handlar om är
politik och diplomati på den internationella arenan.
USA har - och det är inget märkligt med detta - helt
enkelt försökt få gehör för sina synpunkter på sitt sätt.
Vi i Sverige må välja andra sätt att försöka få våra
synpunkter hörda. All utrikespolitik och diplomati går
ut på att påverka i en eller annan form. Sverige brukar
ju självt omhulda principen att man genom diploma-
tiska medel skall försöka åstadkomma förändringar i
olika avseenden.
Till föregående talare vill jag säga att det inte
heller är särskilt konstigt att den enskilde, i det här
fallet scientologerna, försöker förmå politiker att vidta
diplomatiska åtgärder. Det sker dagligen. I andra
sammanhang är det inte scientologer man hör talas
om, men det sker som sagt dagligen från alla möjliga
organisationer, föreningar osv. Jag är säker på att det
finns många ledamöter i Sveriges riksdag som skulle
vilja överföra sina hjärtefrågor till andra länder ge-
nom diplomatiska medel om detta vore möjligt. Sä-
kert har Kenneth Kvist själv flera sådana frågor.

Anf. 136 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Jag tycker att man flyr från själva
den principfråga som vi diskuterar. Det handlar inte
om försök att påverka eller att medborgare använder
vissa kanaler, utan det handlar om att Sveriges rege-
ring har fått ett material insänt och fattat ett beslut
enligt svensk grundlag. Sedan utsätts den för de här
försöken att påverka.
Som Jerry Martinger säger har USA sitt sätt att
påverka. Han har ju tidigare berättat om hur oerhört
mäktigt USA är, och vilken arsenal av hot landet kan
sätta i verket om man inte dansar efter dess pipa.
Därför är Jerry Martingers slutsats den att Sverige
naturligtvis måste dansa efter USA:s pipa, eftersom
USA har de här medlen att påverka.
Herr talman! Som jag sade i en tidigare replik för
länge sedan till Peter Eriksson är det klart att det har
en betydelse att det gäller USA. Inga andra länder
uppträder nämligen som någon sorts världspolis eller
övermakt över andra stater i omvärlden. Jag tror att
den svenska regeringen skulle ha agerat på ett helt
annorlunda sätt om det hade rört sig om något av de
många andra, fast mindre, länder som omnämnts i
sammanhanget. Då hade Sverige vågat stå upp för
sina principer och sin grundlag. Men i det här fallet
gör Sverige inte det. Det är det som jag menar är
klandervärt.

Anf. 137 JERRY MARTINGER (m) replik:
Herr talman! Kenneth Kvist säger att han tycker
att det är så konstigt att regeringen ändrade sig från
att först ha lämnat ut scientologihandlingarna till att
sedan sekretessbelägga dem.
Jag kan naturligtvis inte svara på vilka övervägan-
den som har legat bakom regeringens åtgärder eller
beslut i ärendet. Men jag kan mycket väl tänka mig att
regeringen inte från början var helt medveten om
handlingarnas karaktär. Scientologihandlingarna är
säkert inte så lätta att förstå sig på. Regeringen var
säkert inte från början införstådd med att det handlade
om upphovsrättsligt opublicerade handlingar innan
detta påtalades.

Anf. 138 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Jag har inte sagt att det är något
konstigt med att regeringen ändrar sig. Det är inte
särskilt mystiskt. Men den har ändrat sig därför att
den varit utsatt just för påverkan från ett annat land.
Vad jag har sagt är att förändringen av den svens-
ka hållningen är klandervärd därför att regeringen inte
har stått upp för de principer som finns i den svenska
regeringsformen och som gäller vår offentlighetsrätt.

Anf. 139 JERRY MARTINGER (m) replik:
Herr talman! Det jag menar är att det inte behöver
vara så att att regeringen blev medveten om problemet
först när de amerikanska kontakterna togs. Det kan
också förhålla sig på det sättet, att regeringen helt
enkelt inte omedelbart insåg att det handlade om
upphovsrättsligt opublicerade handlingar, men att
man gjorde detta litet senare oberoende av de ameri-
kanska påpekandena.. Det måste man nämligen bli
medveten om för att man skall kunna fatta ett beslut
enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen.
Det är ju ett väldigt stort ingripande, och det är
ingenting som man kan bedöma på en kafferast.

Anf. 140 CATARINA RÖNNUNG (s):
Herr talman! Jag tycker att detta har varit en
mycket intressant debatt. Det har börjat som ett gans-
ka enkelt granskningsärende, där jag tror att inte nå-
gon innerst inne inte anser att regeringen inte har
handlat riktigt. Men det är intressant att det här har
framskymtat att immateriella tillgångar - kunnande,
recept, idéer, alltså mjukvaran - som kapitaltillgång
kommer att öka enormt i värde i framtiden. Och jag
tror att vi bara står i början av en utveckling. Men
lagstiftningen har inte riktigt hunnit ifatt utvecklingen.
Det är därför som den här debatten har varit långdra-
gen och vi kanske onödigtvis har missförstått varand-
ra.
Vi skall slå vakt om offentlighetsprincipen. Men
jag tror att den i framtiden behöver renodlas bättre.
Det är viktigt att man stärker den upphovsrättsliga
lagstiftningen och håller internationella överenskom-
melser i en handelssituation som blir allt intensivare
och tätare och blir en global handelssituation där
dessa immateriella värdens betydelse kommer att öka
och där det kommer att krävas en mycket tydlig lag-
stiftning över hela världen och även i vårt land.

Anf. 141 KENNETH KVIST (v):
Herr talman! Jag kan dela Catarina Rönnungs upp-
fattning i ett avseende, nämligen att det är en debatt
som rör utomordentligt viktiga principer. Och jag tror
att denna granskning har varit nyttig. Jag skulle också
vilja säga att det av det material som vi har fått med
all önskvärd tydlighet framgår att regeringens medve-
tenhet om saken, dvs. om detta varit ett upphovsrätts-
ligt problem, uppstod efter inverkan, om jag får an-
vända detta ord, från ett annat land. Det kan nog
starkt ifrågasättas om det har med denna upphovsrätt
att göra, eftersom det i de internationella avtal som vi
har anslutit oss till sägs att det skall vara likabehand-
ling mellan medborgare i olika länder. Men här sär-
behandlar vi alltså utländska medborgare förmånliga-
re än de egna när det gäller denna sak.

Anf. 142 PETER ERIKSSON (mp):
Herr talman! Catarina Rönnung försökte göra nå-
got slags sammanfattning av denna debatt. Jag känner
bara att jag inte kan instämma i detta försök till sam-
manfattning. Jag menar nog att det finns andra aspek-
ter som gör att denna fråga är viktig, inte bara dessa
handelspolitiska och internationella frågor.
En annan sak som vi borde kunna vara överens om
däremot är att tillämpningen av svensk grundlag inte
skall ändras på det sätt som har gjorts i detta fall. Det
är något som jag skulle vilja att även Catarina Rön-
nung kunde instämma i.

Anf. 143 CATARINA RÖNNUNG (s):
Fru talman! Vi kanske inte skall låta denna debatt
dra ut ännu mer på tiden. Men jag har försökt förklara
att regeringen först och främst hade rätt att ändra sin
ståndpunkt och vad det kan ha berott på. Jerry Mar-
tinger har också varit inne på linjen att man för att
kunna sekretessbelägga något måste veta vad det
innehåller och veta vad Scientologikyrkans material
står för. Det går inte att säga att man har bytt fot och
sålt bort offentlighetsprincipen av den anledningen.
Jag tycker inte att det är riktigt hederligt att påstå
detta.

Anf. 144 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Jag tycker det, därför att Catarina
Rönnung m.fl. ju går så långt att de är beredda att
faktiskt ändra grundlagen utan att egentligen ha gjort
en ordentlig analys av om vi bryter mot internationel-
la konventioner och utan att ens säkert veta hur rätts-
läget är i grundfrågan.

Anf. 145 CATARINA RÖNNUNG (s):
Fru talman! Jag har aldrig påstått att jag här och
nu är beredd att ändra grundlagen. Men eftersom en
ny företeelse har kommit till som har ökat i betydelse
när det gäller materiell tillgång och lagstiftningen
släpar efter är det naturligt att man skärper och för-
bättrar lagstiftningen på det området. Om då den
lagstiftningen skulle komma i konflikt med den nuva-
rande offentlighetsprincipen får man utreda, bedöma
och fundera noga på om man eventuellt skall göra en
ändring. Men jag ser framför mig en spännande ut-
veckling där utvecklingen i sig kräver en annan eller
en bättre lagstiftning på ett område som inte har varit
så betydelsefullt tidigare.
Näringsminister Anders Sundströms beredning av
propositionerna om en uthållig energiförsörjning, om
kärnkraftens avveckling samt om en ny ellag (avsnitt
3.6)

Anf. 146 OLA KARLSSON (m):
Fru talman! När vi nu skall debattera Anders
Sundströms hantering av olika energipolitiska pro-
positioner, finns det anledning att beklaga att utskot-
tets hantering av detta ärende och ett flertal andra
ärenden i årets granskningsbetänkande har skett under
mycket bristande tid. Det har lett till att sakbehand-
lingen har varit bristfällig, till att vi inte i tillräcklig
omfattning har kunnat tränga in ordentligt i materialet
och till att vi inte heller har haft tid till ordentliga
sakdiskussioner.
Energiförsörjningen och kärnkraftsavvecklingen
har redan debatterats åtskilligt i denna kammare under
denna mandatperiod. Jag skall därför försöka kon-
centrera mig på de konstitutionella aspekterna och
själva beredningsförfarandet.
Avvecklingslagen är en lag som är unik till sin
omfattning. Den ger regeringen mycket stora befo-
genheter att med tvång ta enskild egendom i anspråk,
och det i en omfattning som är unik i svensk historia.
Inför en sådan lagstiftning och ett sådant berednings-
arbete bör vi ställa mycket höga krav, på både tydlig-
het och tillförlitlighet. Här är det alldeles uppenbart
att statsrådet Anders Sundström och Näringsdeparte-
mentet brustit grovt.
Inför konstitutionsutskottets hantering av avveck-
lingslagen i höstas genomdrev vi moderater ett antal
utfrågningar. Eftersom dessa utfrågningar inte är
refererade i årets granskningsbetänkande men berör
beredningen av avvecklingslagen, tänker jag citera en
del från dessa utfrågningar.
Vi genomförde först en utfrågning av tre ledande
jurister där Anders Björck ställde följande fråga:
"Kan vi som sitter i Sveriges riksdag och skall
fatta ett beslut när det sedan blir processer känna oss
lugna och trygga i att vi har gjort vad vi som besluts-
fattare kan göra, grundat på ett fullgott underlag?"
Professor Hans-Heinrich Vogel svarade:
"Jag kan utan några som helst förbehåll svara nej
på frågan. För egen del anser jag att EG-situationen är
mycket komplex. Underlaget man får i departe-
mentspromemorian, i propositionen, i Energikom-
missionens betänkanden och betänkandet om elmark-
naden räcker inte tillnärmelsevis för att man skall få
klarhet i den EG-rättsliga bedömningen."
Vidare frågade Anders Björck: "Regeringsformen
har ju ett stadgande om att yttranden skall inhämtas
etc. Vad är det som saknas i beredningen av ärendet?"
Professor Vogel svarade: "Det är det som jag ef-
terlyste i mitt inledningsanförande, nämligen underlag
om många saker. Det omöjliggör för mig personligen
att ta ställning till EG-frågorna.
Jag kan inte finna att Lagrådet haft tillgång till ex-
pertis på detta område. Ingenting sådant redovisas i
Lagrådets yttrande, och går man baklänges i kedjan är
situationen densamma. Som offentligt rättare ställer
jag mig naturligtvis frågan om 7 kap. 2 § regerings-
formen är uppfylld."
Anders Björck frågade då: "Är 7 kap. 2 § upp-
fylld?"
Professor Vogel svarade: "För att som professor
för en gångs skull säga någonting klart: Jag tycker
inte det."
Vi hade även statsrådet Anders Sundström på ut-
frågning. Han hade tagit med sig rättschefen från sitt
departement. Vi frågade om departementet hade tagit
några kontakter med några EU-myndigheter om det
här. Vi fick svaret att man inte hade gjort det.
Vidare frågade vi om det fanns några konsekven-
ser gentemot EG-rätten redovisade, förutom de två
ynka sidorna i propositionen. Vi fick svaret att det
fanns det inte.
Med detta kan man kanske liksom utskottsmajori-
teten låta sig nöja och säga att utskottets hantering
ändå visade att hanteringen var till fyllest i departe-
mentet. Man hade kunnat säga det med ganska gott
mod om det inte hade varit för det beslut som Rege-
ringsrätten för ett par veckor sedan fattade.
Med Regeringsrättens beslut om inhibition av re-
geringsbeslutet om att ställa av Barsebäck 1 visas
mycket tydligt att varken propositionen eller för den
delen riksdagsbehandlingen på ett tillfredsställande
sätt rett ut problematiken gentemot grundlag, Europa-
konvention och EG-rätt.
Regeringsrätten konstaterar att Regeringsrätten
anser att utgången i målet får bedömas som oviss.
Vidare säger man: "Det kan vidare inte uteslutas att
Regeringsrätten kan vara skyldig att inhämta för-
handsavgörande från EG-domstolen beträffande vissa
frågor". Detta visar tydligt, det är uppenbart, att be-
redningen av avvecklingslagen inte har varit tillfreds-
ställande.
De svenska kärnkraftsreaktorerna, fru talman, har
inbyggda dubbla säkerhetssystem som skall göra att
verksamheten kan pågå utan risker. Men Regerings-
rättens beslut i den här frågan visar att lagstiftnings-
processen, likt man gjorde i Tjernobyl, har kopplat
bort viktiga säkerhetssystem. Lagstiftningsprocessen
har löpt amok och vi har fått en närmast härdsmälte-
liknande situation när Regeringsrätten på detta uppse-
endeväckande sätt konstaterar att ett mycket stort
lagstiftningsarbete måste bedömas som ovisst om
Regeringsrätten upphäver regeringsbeslutet i rätt-
sprövningsprocessen.
Konstitutionsutskottet har också tidigare bl.a. i
betänkande 1994/95:KU13 påpekat att utskottet vid
ett flertal tillfällen framhållit vikten av att propositio-
nerna innehåller genomarbetade konsekvensanalyser.
Propositioners förslag utgör underlag för riksdagens
beslut. Om det krävs ytterligare upplysningar kan det
beredande utskottet visserligen komplettera underla-
get men på grund av tidsbrist kan oftast inte något
mera omfattande analys- och utredningsarbete göras.
Att en väl genomförd konsekvensanalys fanns med i
beslutsunderlaget underlättar också en efterkomman-
de uppföljning och utvärdering. Även vid utfrågning-
en av juristerna i KU tidigare konstaterade de att
bristen på konsekvensanalyser var slående. Jag vill
därför ställa ett antal frågor till Mats Berglind:
Tycker Mats Berglind att det är acceptabelt med
denna totala avsaknad av konsekvensbeskrivningar
och analyser i viktiga propositioner?
Är det inte rimligt, Mats Berglind, att riksdagen
ges information i form av miljökonsekvensbeskriv-
ningar och ekonomiska konsekvensanalyser?
Vad är skälet, Mats Berglind, till att det som KU
tidigare har varit enigt om att uttala, vikten av kon-
sekvensanalyser, inte skall gälla just här och nu?
Fru talman! Beredningen och hanteringen av pro-
positionerna om en uthållig energiförsörjning och om
kärnkraftens avveckling visar tydligt att det inte är
omsorgen om landets väl som stått främst, utan att det
som satts i högsätet är taktiserandet och maktspelet av
regeringen och Anders Sundström. Kostnaden för den
misslyckade energipolitiken får bäras av dem som
jobbar i elintensiv industri och av dem som bor i
eluppvärmda hus, liksom i form av skador på miljön.
Men kostnader uppstår också i form av en bristande
tilltro till lagstiftningen. När konsekvenserna för mil-
jön, ekonomin och grundläggande rättsprinciper inom
EG-rätten inte redovisas eller söks döljas för den
lagstiftande församlingen undergräver vi möjligheter-
na att fatta de viktiga och riktiga besluten.

Anf. 147 MATS BERGLIND (s):
Fru talman! Är det dags att göra en avveckling av
kärnkraften och att ha en ny inriktning på energipoli-
tiken? Den frågan har engagerat många och fått
många känslor i svall. Jag sticker inte under stol med
att jag personligen tycker att frågan är oerhört viktig.
Men det är klart att vi till sist kommer till ett läge där
vi måste ta oss en funderare. Skall vi börja avveckla
kärnkraften under sansade och säkra förhållanden,
eller skall vi vänta tills någonting händer och vi får en
folkopinion som verkligen kommer att kräva att något
händer nu, meddetsamma?
Jag skulle inte vilja vara den politiker som säger:
Jag vill inte ens påbörja avvecklingen. Domen skulle
bli hård den dagen olyckan var framme.
Det är precis den delen som har speglat hantering-
en i konstitutionsutskottet angående kärnkraftslagen -
inte utifrån hur beredning och lagförslag sett ut, utan
det har handlat om de partier som säger att de inte vill
avveckla kärnkraften och de som tycker att det är
dags att göra en första avveckling. Detta har präglat
debatten i konstitutionsutskottet, dock med andra
argument. Det tycker jag är litet sorgligt. Jag tycker
att vi skall hålla isär de här sakerna.
Jag har full respekt för att Ola Karlsson m.fl. tyck-
er att vi skall behålla kärnkraften och satsa på den.
Men nu finns det ett förslag från regeringen som stöds
av en majoritet i riksdagen. Därför tycker jag att man
ändå skall se till den delen, till hur det har sett ut vad
gäller själva hanteringen och underlaget för beslutet.
Ola Karlsson säger att det har varit tidspress, att
det har gått alldeles för fort i konstitutionsutskottet i
just den här frågan. Men jag har svårt att se att någon
annan fråga har diskuterats och gåtts igenom så noga
som denna. Ola Karlsson säger ju att vi har haft ett
flertal utfrågningar just om kärnkraftslagen.
Att Ola Karlsson, naturligtvis, passar på att ta
fram de svar och de synpunkter som är till stöd för
Ola Karlssons linje i den här frågan är inte märkvär-
digt. Men Ola Karlsson borde väl ändå vara ärlig och
säga att det inte var så enigt beträffande det som cite-
rades här. Det fanns olika synpunkter i dessa frågor,
och expertisen hade olika meningar. Jag tycker att det
är litet olyckligt att vi hamnat i det här läget. Skulle
jag vara riktigt ifrågasättande skulle jag nästan kunna
hävda att Ola Karlsson m.fl. med dessa ingående
diskussioner och utfrågningar mer är ute efter att
förhala beslutet än att reda ut sakfrågan. Men det är
bara en känsla jag har fått, så jag skall inte beskylla
Ola Karlsson för att så är fallet. En del av de argu-
ment som framför allt moderaterna använder sig av
när Lagrådet yttrade sig över regeringens kärnkraft-
spolitik och det inte passade in i moderaternas syn går
ut på att Lagrådet är ett skämt - seriöst arbetande
ämbetsmän som tar detta på allra största allvar. Ham-
nar man på den diskussionsnivån är det inga argument
i världen som hjälper.
Men, Ola Karlsson, vi får väl se framtiden an. Jag
tror inte att vi här i kväll kommer att klara av att reda
ut vem av oss som har rätt i denna fråga. Framtiden
får avgöra vem som har rätt.

Anf. 148 OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! För att börja med tidspressen och det
pressade tidsschemat menar jag att utrymmet i det
betänkande som vi nu debatterar definitivt inte varit
stort för att hantera det här ärendet.
Sedan har jag full respekt för att Mats Berglind
och hans partikamrater vill avveckla kärnkraften och
därmed förutsättningar för många av de tiotusentals
jobb som finns i den elintensiva industrin. Det må han
och hans partikamrater göra om de har majoritet för
det i riksdagen. Men vad jag begär är att det i så fall
sker med ett beredningsförfarande och ett lagstift-
ningsförfarande som inte tvingar regeringen till pin-
samma nederlag i regeringsrätten. Jag hade kunnat
förstå Mats Berglind om inte regeringsrättens dom
hade blivit som den blev. När regeringsrätten skriver
att den anser att utgången i målet får bedömas som
oviss, när regeringsrätten meddelar en inhibition i ett
så här mycket stort ärende och när regeringsrätten
konstaterar att det inte kan uteslutas att man är skyldig
att inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen,
tycker jag inte att det kan tyda på att beredningen har
varit så där rasande omfattande där man utrett dessa
frågor.
Hade man velat avveckla kärnkraften snabbt hade
man kunnat göra det genom de statliga reaktorerna.
Nu gör man det på ett sätt som väcker tvivel om re-
geringens förmåga att bereda lag och riksdagens för-
måga att stifta lag. Man gör det på ett sätt som leder
till långa domstolsprocesser. Det är inte bra!

Anf. 149 MATS BERGLIND (s) replik:
Fru talman! Ola Karlsson säger nu att det varit för
dåligt med tid till beredningen i konstitutionsutskottet
vid granskningen. Jag vill erinra om att konstitu-
tionsutskottet hade ett internat där vi under två ar-
betsdagar försökte gå igenom denna granskningsan-
mälan. Om inte Ola Karlsson är med och talar om vad
han tycker kan inte vi hjälpa det. Att sedan komma
efteråt och säga att vi fått för kort om tid är oför-
skämt. Vill man påverka skrivningar skall man vara
med på sammanträden.
Att regeringsrätten vill ta ytterligare tid på sig för
att granska ärendet ordentligt tycker jag inte är spe-
ciellt märkvärdigt. Vi får väl se vad utslaget blir så
småningom.

Anf. 150 OLA KARLSSON (m) replik:
Fru talman! Det finns ändå skäl att ställa frågan
till Mats Berglind: Tycker Mats Berglind att det är
bra att regeringsrätten beslutar om inhibition i den här
typen av ärenden? Tyder det på att propositionen och
lagen är väl beredda, eller tyder det på någonting
annat?
Sedan vill jag åter ställa den fråga som jag ställde
i mitt inledningsanförande: Vad är skälet till att man
inte behöver några konsekvensanalyser i det här fal-
let? Vad är skälet till att man går ifrån det som tidiga-
re ett enigt konstitutionsutskott har uttalat, nämligen
vikten av konsekvensanalyser så att man riktigt kan
bedöma konsekvenser av de lagar som riksdagen skall
stifta? Vad är skälet till att man går ifrån det? Vad är
skälet till att man inte vill ge riksdagen ett fullödigt
beslutsunderlag?

Anf. 151 MATS BERGLIND (s) replik:
Fru talman! Ola Karlsson har ställt den här frågan
vid utfrågningar, vid granskningsdebatter och kam-
mardebatter över de ekonomiska konsekvenserna av
kärnkraftsavvecklingen. Anders Sundström m.fl. har
gett samma svar varje gång: Det är en förhandlings-
politisk fråga att hitta den bästa möjliga ekonomiska
förhandlingslösningen med ägarna till Barsebäck. Hur
många gånger det än upprepas vägrar Ola Karlsson att
lyssna. Det är det svar som givits. Jag tycker att det är
viktigt för hanteringen av skattebetalarnas pengar att
försöka få en förhandlingslösning som är gynnsam-
mast möjlig för skattebetalarna.

Anf. 152 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Fru talman! Det är min sista kärnkraftsdebatt från
riksdagens talarstol.
Psykologin kring kärnkraftsfrågan i Sverige är
mycket intressant. Jag tror knappast att något annat
land med marknadsekonomi i hela världen fått en så
hård låsning till denna kommersiellt allt mindre in-
tressanta teknik. Jag har hållit på med frågan längre
än de flesta, men jag är övertygad om att det är fler än
jag som är utleda på den. När skall vi äntligen inse att
framtiden finns i elegantare mer högteknologiskt
spännande och samtidigt jordnära och praktiska lös-
ningar av energifrågan?
Vi har fått höra frågan ställas varför man inte tagit
fram konsekvensanalyser. Det är något märkligt med
Sverige, som är så låst och som dramatiserar frågan
om att avveckla en teknik som inte visar sig hålla vad
som lovades. Låt mig ge ett exempel. I New York
byggdes ett kärnkraftverk som heter Shoreham. Jag
var där relativt nyligen. När det var färdigt och man
hade provkört det fattades det ett politiskt beslut i
New Yorks stadsfullmäktige att det inte fick drivas.
Det var alldeles färdigt, ägdes av ett privat företag
som helt enkelt inte fick köra det. Företaget fick inte
tillstånd att driva det. Man går till domstol, och dom-
stolen säger att företaget skall ha ersättning. Staden
taxerar ut en del pengar på alla New York-borna. Jag
hade inte hört talas om att någon enda elintensiv gick
back. Jag var i New York vid det tillfället. Det var
mycket litet uppmärksamhet kring det. Man dramati-
serar inte det faktum att en del teknik inte är bra och
skall bort, särskilt när kraftverken börjar bli gamla
och slitna och man står inför att lägga ned hundratals
miljoner på att renovera. Det är nog bara Sverige som
klamrar sig fast.
Självfallet har det kommit in kommersiella intres-
sen av att få ut så mycket ersättning som möjligt från
staten. Därför är det extra upprörande att moderaterna
hela tiden dramatiserar det här och därmed ger ägaren
till ett gammalt skraltigt kärnkraftverk argument att få
mer och mer ersättning
KU har behandlat en anmälan där man vill att vi
ännu en gång skall granska om Anders Sundström har
berett propositionerna ordentlig om en uthållig ener-
giförsörjning och om lagen om kärnkraftens avveck-
ling.
Utskottets majoritet finner att detta verkligen har
skett. Det är inte första gången vi haft frågan uppe i
KU. Sällan har en fråga varit så genomtröskad av
utredningar. Berörda myndigheter har inte bara fått
lämna upplysningar i frågan, utan många av oss anser
t.o.m. att de fått stort utrymme att hårt driva en poli-
tisk åsikt som går emot regeringen, också myndighe-
terna.
Fru talman! Tillåt mig att göra en liten historik.
Redan 1973 beslöt riksdagen enhälligt att inte ställa
sig bakom planerna på 24 kärnkraftverksaggregat utan
att i stället ta fram ett nytt allsidigt beslutsunderlag
om kärnkraften, eftersom man måste lära sig mer om
dess risker. År 1975 hade svenska folket pluggat
energikunskap i särskilt statsunderstödda studiecirklar
och i rådslag. Riksdagen beslöt om energihushållning.
Folkrörelser mot kärnkraften bildades. Ett långt
socialdemokratiskt regeringsinnehav bröts därför att
tillräckligt många röstade på Centerpartiet, som stod
för kärnkraftsavveckling. Den ena energiutredningen
och energikommisionen efter den andra tillsattes och
arbetade. Det kostade en massa pengar. Det utreddes
och utreddes. Nog har den här frågan genomarbetats i
vårt land.
Turerna har varit många fram till folkomröstning-
en 1980. Då var det ingen som vågade stå för en
kärnkraftsvänlig linje och att man skulle utveckla
kärnkraften. Alla tre alternativen ville ha en avveck-
ling men i olika takt. Efter folkomröstningen uppre-
pade riksdagen varje år under hela 80-talet att vår
energipolitik skulle bygga på effektivisering, förnyba-
ra, helst inhemska energikällor, att endast 12 kärn-
kraftsaggregat skulle få drivas och att de skulle av-
vecklas med början på 90-talet inom en överblickbar
tidsperiod. Vi sade förut år 2010.
Det visar sig emellertid att varken myndigheter
eller de få storföretagare som officiellt anser sig re-
presentera näringslivet tar riksdagsbeslut om energi-
politik på allvar. Det måste till en lag. Nu har vi den-
na lag, godkänd som grundlagsenligt av Lagrådet.
Men motståndet fortsätter in absurdum med alltmer
ansträngd advokatyr.
Fru talman! Jag tror faktiskt att det är skadligt för
svenskt näringsliv att vi skiljer ut oss som de sista
kärnkraftsentusiasterna. Runt om i världen avvecklas
kärnkraftverk helt odramatiskt. Kärnkraftsindustrin
får inga nya beställningar i industriländerna. Fram-
tidsplanerna för kärnkraften revideras alltmer. Det är
min förhoppning att också våra storföretag tar upp
arbetet tillsammans med alla småföretag som redan är
på gång och äntligen börjar bygga framtidens förny-
bara energisystem.

Anf. 153 OLA KARLSSON (m):
Fru talman! Jag har all respekt för att Birgitta
Hambraeus vill avveckla kärnkraften och ersätta den
med eleganta kolkraftverk i Danmark och vedeldade
pannor. Jag har all respekt för att Birgitta Hambraeus
har lagt ned betydande kraft och arbete här i riksda-
gen för att arbeta för det som hon tror på.
Det jag tycker är bekymmersamt är att beredning-
en av avvecklingslagen är så uppenbart undermålig,
eftersom det visar sig att regeringsrätten bedömer
utgången av målet som oviss. Hade man velat avveck-
la kärnkraften borde man naturligtvis valt en linje där
man fullföljer ingångna förpliktelser gentemot EG-rätt
och Europakonventionen och där man följer grundla-
gens principer, dvs. de olika proportionalitetsprinci-
per, generalitetsprinciper och annat som vi har. Sedan
må vi tycka vad vi vill om kärnkraften som energikäl-
la.
Jag tycker ändå att en ledamot av konstitutionsut-
skottet skulle sträva efter en ordning där propositioner
bereds och lagar stiftas på ett sådant sätt att inte rege-
ringsrätten sedan konstaterar att utgången av målet är
ovisst och att man kanske måste gå till EG-domstolen
för att inhämta förhandsbesked. Ur konstitutionell
synpunkt borde vi klara den typen av arbete redan på
departementsnivå och på riksdagsnivå. Det är inte bra
för Sverige om viktiga lagar fälls i rättsprövning.
Regeringens utnämningspolitik

Anf. 154 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m):
Fru talman! Regeringens kamp mot arbetslösheten
har i praktiken var framgångsrik i ett enda avseende.
Det har varit när det gällt att skaffa jobb till partivän-
ner. Här har faktiskt, fru talman, regeringens arbets-
löshetsbekämpning haft vissa framgångar. Det måste
medges.
Jag beklagar naturligtvis att ingen representant för
regeringsbänken finns här och kan höra de vänliga
orden. När jag var medlem av en regering var det icke
helt ovanligt att statsråd i den regeringen visade re-
spekt för riksdagen genom att bevista dechargedebat-
ten. Jag var själv mycket noggrann med att göra detta.
Men nya tider och nya seder gör att respekten för
riksdagen från regeringens sida inte precis är rege-
ringen Perssons främsta kännetecken.
Fru talman! Nu handlar det inte om några vanliga
ALU-jobb som innehavare av socialdemokratisk
partibok har fått. Nej, bättre upp! Vill man bli delak-
tig av regeringens speciella kunskapslyft krävs det
alldeles speciella förutsättningar. I utrustningslistan
för att få ett statligt toppjobb ingår lämpligen en so-
cialdemokratisk partibok. Den bör kompletteras med
tjänstgöring inom rörelsen och väl visad lojalitet.
Man bör dessutom gärna känna något socialdemo-
kratiskt statsråd, helst naturligtvis statsministern. Det
hjälper också att tillhöra någon underrepresenterad
grupp i samhället. Men om inte dessa kriterier före-
ligger kan man faktiskt, fru talman, tillgripa metoden
att straffa ut sig. Om det går knackigt i det jobb man
har och man är partiboksinnehavare är man normalt
berättigad till något annat och bättre.
Olika socialdemokratiska statsministrar har haft
svårt att förklara dessa sakernas tillstånd. Förklaring-
arna till varför det blivit så många socialdemokrater
på toppjobb har ibland varit ganska kostliga, från ett
förnekande att uppenbara fakta till rena bortförkla-
ringar. Den bortförklaring som man nu tycks ha fast-
nat för är att det i och för sig finns för få moderater på
statliga toppjobb - statsminister Persson erkände detta
när han var i konstitutionsutskottet - men det beror på
att de frivilligt söker sig till näringslivet.
Han antydde t.o.m., fru talman, att de bästa mode-
raterna sökte sig till näringslivet. Analogt med det
resonemanget kan man konstatera följande. Med
tanke på den generositet som statsministern har visat
sina partivänner som fick andra jobb, och som alla,
vilket han underströk, var utomordentligt duktiga och
kompetenta, måste i princip bara tokstollarna vara
kvar i regering och riksdagsgrupp på det socialdemo-
kratiska hållet, om man skall följa statsministerns eget
resonemang.
Göran Persson menade när han besökte konstitu-
tionsutskottet att han minsann erbjudit icke mindre än
tre moderater statliga jobb. De hade tackat nej, och
därmed menade Göran Persson att han hade uppfyllt
all rättfärdighet. Detta är att mixtra med sanningen,
fru talman. Det görs under ett år hundratals utnäm-
ningar av regeringen. Inför årets KU-granskning visa-
de olika medier med all önskvärd tydlighet proportio-
nerna mellan utnämnda socialdemokrater och center-
partister å ena sidan och t.ex. moderater å den andra.
Ett särskilt allvarligt inslag i årets granskning är
att opolitiska departementsrådstjänster har besatts
med politiskt sakkunniga. Det är, tycker jag, direkt
utmanande. När det gäller utnämningar till landshöv-
ding, ambassadör, generaldirektör eller vad det nu kan
vara är de tidsbegränsade, normalt sex år. Man kan
faktiskt därefter underlåta att omförordna. Det händer
om vederbörande inte håller måttet. Men när det gäl-
ler departementsrådstjänster gäller någonting helt
annat. Då får man gå till Arbetsdomstolen för att få
bort någon.
Jag undrar, fru talman, vad Göran Persson och
Ingvar Carlsson hade sagt om regeringen Bildt 1991-
94 konsekvent hade tillsatt departementsrådstjänster
med politiskt sakkunniga, borgerliga kommunalråd
eller vad det nu kunde vara - och sedan vid regimskif-
tet 1994 bara konstaterat att dessa sitter så länge de
vill, att de har rätt att utföra de arbetsuppgifter de har
och att de i praktiken inte kan flyttas. Jag tror att det
hade blivit ett ohyggligt liv på statsministrarna Pers-
son och Carlsson.
Det finns naturligtvis, fru talman, ingen anledning
att ta upp kammarens tid med att räkna upp det stora
antal socialdemokrater som fått toppjobb under senare
år. Många av dem är säkert duktiga och kompetenta,
och jag tillhör inte dem som anser att politiker skall
vara uteslutna från statliga jobb. Men det skall vara
under förutsättning att det finns en kompetens, och det
utmanar alla matematiska sannolikhetskalkyler att
denna kompetens bara, eller nästan bara, finns repre-
senterad i ett enda parti.
Till årets granskningsbetänkande har fogats flera
reservationer som tar upp frågan om nuvarande sys-
tem för utnämningar är rimligt. Det är bra att vi får en
debatt om den saken. Det är en av de konstitutionella
frågor som har diskuterats allra minst under väldigt
lång tid. Dagens utnämningssystem, där regeringen
ensam förfogar över utnämningsmakten, kom till när
vi hade kungamakt och när det oftast var ämbetsman-
naregeringar. De statliga myndigheterna var få och
små. Det var måhända ett system som passade när
1809 års regeringsform kom till, men det är faktiskt
ett system som inte är självklart på 1990-talet när
läget är annorlunda.
Jag tycker att vi bör överväga om det nuvarande
systemet möter den moderna tidens krav. Är det rim-
ligt att ämbetsverk med kanske tusentals anställda,
som förfogar över miljarder och åter miljarder, får
ledningar där cheferna primärt är utnämnda på grund
av beprövad partipolitisk lojalitet? Ytterst drabbar
detta medborgarna i landet - inte bara de anställda i
verket utan medborgarna, som får sämre service och
som betalar mer för samhälleliga tjänster än vad de
skulle behöva om det blev effektivt.
Naturligtvis gäller denna kritik inte att det bara
skulle vara socialdemokrater som kanske inte passar
för den här typen av jobb. Det finns naturligtvis en
möjlighet att missbruka detta system för alla regering-
ar och för alla partier.
Jag tror att det är dags att fundera på om inte vissa
tjänster t.ex. skall sökas. Jag noterar att när det gäller
utnämningar till våra högsta domartjänster är nu en
översyn på gång, någonting som jag personligen har
efterlyst ganska länge.
Det är alltså möjligt att regeringen i framtiden för
vissa poster inte ensam skall disponera utnämnings-
makten. Här finns det olika system att fundera på. I
vissa länder skall kandidaten utfrågas av ett parlamen-
tariskt utskott och utnämningen konfirmeras av par-
lamentet. Det är en modell. Jag säger inte att jag före-
träder den, men jag visar vilka möjligheter som finns.
En annan möjlighet är att införa ett spoil system, dvs.
vissa tjänster disponeras av en sittande regering, och
vid ett regeringsskifte kan - jag understryker: kan -
den tillträdande regeringen fritt förfoga över dessa
tjänster. Ett sådant system innebär inte att man måste
göra sig av med alla innehavare av chefsposter. Man
kan dock göra det om man anser att det av politiska
eller andra skäl är lämpligt.
Fru talman! Man kan ha olika uppfattning om vil-
ket system som skall väljas för framtiden. Jag är dock
övertygad om att reformer är av nöden och att de
kommer att drivas fram. Det är dags att se över ut-
nämningsmakten så att vi får ett modernt system som
förser vårt land med myndighetschefer som utses i
första på grund av kompetens och inte på grund av
politisk profil.
Fru talman! Jag ber att få yrka på godkännande av
anmälan i reservation 7.

Anf. 155 MARGITTA EDGREN (fp):
Fru talman! Folkpartiet liberalerna har också en
reservation när det gäller utnämningspolitiken. Vi
lyfter fram det som statsministern själv medger, näm-
ligen bristen på balans mellan män och kvinnor vid
tillsättningen av statliga chefsposter. Vi menar att vid
en framtida översyn måste rekrytering av kompetenta
chefer av båda könen ingå som en av huvudfrågorna.
På samma sätt som ökningen av kvinnliga ledamö-
ter i riksdagen enligt Lena Wägneruds nyligen publi-
cerade avhandling har förändrat politiken och partier-
na kan fler kvinnliga chefer förändra den statliga
styrningen på ett för medborgarna positivt sätt. För
detta finns det olika hinder, inte minst strukturella.
Jag är övertygad om att dagens chefskap åtmins-
tone på två sätt innebär svårigheter för kvinnor. För
det första är det svårt att vara fullt godkänd som kvin-
na om man är kvinnlig chef och ledare. Det ligger
nära till hands att man sägs vara manhaftig, okvinnlig,
kall, självupptagen och egoistisk och ha ben i näsan -
allt dåliga kvinnliga egenskaper, enligt konstruktionen
av kvinnlighet. För det andra innebär kvinnliga ledare
ofta ett hot mot de manliga ledarnas självuppfattning.
Många av oss kommer väl ihåg mannen som inför
Vasaloppet i TV sade: Kan vi inte åtminstone få ha
Vasaloppet för oss själva? Vi behöver få känna att vi
är tuffa män som klarar det.
Eftersom kvinnliga sysslor generellt betraktas som
mindre värda och fler kvinnor inom ett yrke sänker
statusen blir det förstås också logiskt ur manlig syn-
punkt att försöka hålla undan kvinnor från chefsyrken.
Det skulle kanske annars bli svårt att hävda löner på
miljoner i månaden eller jättestora avgångsvederlag
även för dem som har blivit sparkade på grund av
oskicklighet.
Det märks inte minst i språket att detta är en man-
lig struktur: resultatenheter, målstyrning, coaching,
strategi, finansiella muskler osv. Det märks också på
de myter som finns runt chefskap och ledarskap vilka
hjältarna är. Tänk på Percy Barnevik, som för några
år sedan utnämndes till Europas mest respekterade
företagsledare! Hur ser den officiella bilden av honom
ut? Tuff, arbetar ständigt, dag och natt, ringer sina
medarbetare när som helst på dygnet, ställer enorma
krav på sig själv och på andra - allt enligt myten. Hur
det verkligen är vet i alla fall inte jag, men i det här
fallet är det myten som är intressant.
Vad vi också kan förstå av myten är att de enorma
kraven gäller rollen som chef - aldrig rollen som
make, far eller son. Chefskap, det är ett jobb för rikti-
ga karlar!
Jag och Folkpartiet menar i det här sammanhanget
att kvinnors möjligheter, eller brist på möjligheter, att
bli chefer och göra karriär inte är en kvinnofråga. Det
är ett organisationsproblem och i förlängningen ett
samhällsproblem.
Att endast 10 % av professorerna är kvinnor, att
6 % av cheferna i företag är kvinnor och att, enligt
den nyligen genomgångna diskussion vi har haft,
20 % av nytillsatta statliga chefer är kvinnor uppfattar
flertalet män inte som ett problem. De lever fortfaran-
de efter föreställningen att det är kompetens som
räknas och inte kön. Vad skulle hända, fru talman, om
män började se sig själva som män, dvs. som tillhöri-
ga könet man, och tvingades inse att de själva blivit
könskvoterade till sina chefskap?
Fru talman! En gång betydde kompetens utbild-
ning. När nu även kvinnor har lika kvalificerade ut-
bildningar har begreppet kompetens omdefinierats.
Nu gäller begreppet i stället att ingå i vissa nätverk,
att ha känsla för vad som rör sig i tiden, dvs. bland
män.
Det jag säger är, och det sade jag även till Göran
Persson i den utfrågningen, att det finns kvinnor som
är kompetenta och att det gäller att leta och identifie-
ra. Det gäller att förändra de strukturer som kvinnor
skall verka inom, som både män och kvinnor skall
verka inom.
Av det jag har sagt här, fru talman, framgår väl att
Folkpartiet har ett annat stuk på sin reservation i den-
na fråga än Moderaterna. Vi pekar på bristen på insikt
i att kompetenta kvinnor finns och att de vill vara
chefer. Men de vill vara det på sina villkor.

Anf. 156 KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Det är oerhört underhållande att höra
Anders Björck kåsera om tjänstetillsättningar år efter
år. Det ligger en del i det han säger. Men han landar
beklagligtvis i slutsatsen att det bland de högre stats-
tjänstemännen och funktionärerna i Sverige skulle
vara ett underskott på borgerliga och konservativa
personer. Varje blick på hur det ser ut i det fallet visar
snarare att det är en stark överrepresentation. Proble-
met ligger mer åt andra håll.
Anders Björck skär måhända också litet för tjocka
skivor när han kritiserar socialdemokratin. Jag skulle
tro att en studie av utnämningspolitiken under bor-
gerliga regeringar visar att kärleken till att nå köttgry-
torna inte har varit mindre då heller. Därvidlag är
etablissemangspartierna, om jag så får uttrycka mig,
kanske lika goda kålsupare.
Jag tycker dock att det finns riktiga drag i Anders
Björcks inlägg. Ännu riktigare drag finns det i Margit-
ta Edgrens inlägg. Vi har undertecknat samma reser-
vation.
Jag tycker nog att hela frågan om utnämningsmak-
ten är något förlegad. Den borde ses över. Här har vi
dock inte att granska framtiden och lägga fram förslag
om framtiden, utan vi skall undersöka hur utnäm-
ningsmakten praktiseras. Då är det anmärkningsvärt
att statsministern så tydligt i utfrågningen i år inför
utskottet betonar att det handlar om att vilja ha ut-
nämningsmakten därför att man skall kunna väga in
också andra faktorer vid sidan av förtjänst och skick-
lighet, som han uttryckte det. Det betyder ju att rege-
ringens syn på detta har ändrat sig från det ursprung-
ligen stadgade att det skall vara förtjänst och skicklig-
het till att man också skall kunna väga in andra fakto-
rer.
Någon form av oberoende nämnd eller liknande
som efter ett ansökningsförfarande antar personer till
chefsbefattningar skulle bara kunna gå efter erfaren-
heter och belagda kunskaper, insikter och belagd
lämplighet. Den skulle inte ha samma möjlighet att
som statsministern uttryckte det väga in andra fakto-
rer.
Det betyder att den här frågan bör ses över.
Statsministern vidgick ju själv att särskilt när det
gäller bristen på kvinnliga chefer är det angeläget med
en förändring och en uppryckning. Därav vår gemen-
samma reservation.
Det torde stå helt klart vid genomgången av de ut-
nämningar som har skett att det råder en obalans. Det
torde ostridigt vara så att utnämningarna följer vissa
politiska riktlinjer. Det är klart att man inte kan säga
att socialdemokraterna inte har utsett borgerliga poli-
tiker till ledande uppdrag i statsförvaltningen. Där-
emot, om fru talman ursäktar att vi kommer in på
partitillhörighet, har påfallande många centerpartister
den senaste tiden blivit utomordentligt kompetenta,
skickliga och lämpliga för höga poster. Så har det nog
inte varit när relationerna mellan regeringspartiet och
Centerpartiet har varit mer kylslagna. Det där vore ett
intressant ämne för någon statskunskapsstudent på 60-
poängsnivå att närmare analysera. Ett sådant studium
borde göras.
Jag menar att vi inte kan avge en konstitutionell
kritik av regeringen på den här punkten. Så långt går
inte heller den reservation som jag har undertecknat.
Regeringen har den rätt den har och den har levt upp
till den rätten. Men det finns ett problem med denna
rätt som gör att man nog har all anledning att tro att
människor inte behandlas efter någon sorts likhets-
princip eller lika möjlighetsprincip, beroende på poli-
tisk åsikt.
Inte minst visas det av att man inte ens går efter
storleken på partierna när det gäller tillsättningar.
Man har utsett folk från det minsta av riksdagens
partier. Sedan kommer två partier i storleksordning.
De har inte fått några tjänster över huvud taget. De
kanske inte är så intresserade av det heller, vad vet
jag. Sedan är det betydligt mer rikt representerat med
andra. Det är naturligtvis en händelse som ser ut som
en tanke. Det förekommer en sorts politisk åsiktsdis-
kriminering när det gäller tillsättandet av tjänster. Jag
tror nämligen inte att vare sig kompetens, skicklighet
eller förtjänst är så ojämlikt fördelat mellan riksda-
gens politiska partier.
Med det vill jag yrka på godkännande av anmälan
i den reservation som Folkpartiet och Vänsterpartiet
har gemensamt, fru talman.
(forts.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 17.58 att ajournera för-
handlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

6 § (forts.) Granskning av statsrådens tjäns-
teutövning och regeringsärendenas handläggning
(forts. KU25)

Anf. 157 PETER ERIKSSON (mp):
Herr talman och alla ni andra som lyssnar på de-
batten! Vi diskuterar KU:s granskning av regeringens
utnämningspolitik. Några talare har redan varit uppe i
frågan.
Jag tycker att det var intressant att lyssna på
statsminister Göran Persson i år. Även om jag bara
har varit med några få år kan det vara intressant att
jämföra med hur Ingvar Carlsson såg på frågorna. Det
är en förtjänst av Anders Björck att han är så enveten
och tar upp denna fråga år efter år. Det gör det möjligt
att jämföra.
Mitt intryck är att Ingvar Carlsson framhävde
starkt förtjänst och skicklighet som de enda klart
övervägande kriterierna för utnämningspolitiken. Men
Göran Persson hade en något annorlunda distinktion.
Han ville lyfta fram andra kriterier vid sidan av det
som grundlagen säger om förtjänst och skicklighet.
Jag vet inte om det beror på att Göran Persson är så
mycket ärligare än den förra statsministern eller om
det beror på att det har skett en förskjutning i själva
utnämningspolitiken. Men skillnaden är intressant.
Särskilt i diskussionen mellan Kenneth Kvist och
Göran Persson framkom det en positionsförskjutning.
Jag fick intrycket att Göran Persson inte riktigt vill
distansera sig från att det fanns andra tungt vägande
skäl som hade en mer politisk anknytning.
Detta är en av anledningarna till att jag kände ett
behov av att få reservera mig i frågan. Det var inte
bara intrycket att det just i år fanns många förtjänstful-
la centerpartister utan också den bild som Göran Pers-
son faktiskt gav.
Nu när det har kommit några ytterligare åhörare
till debatten kan jag berätta - utan att det blir en stats-
hemlighet - att jag tycker att Margitta Edgrens, Bo
Könbergs och Kenneth Kvists reservation är litet
bättre än den jag själv har skrivit i frågan. Det är inte
så ofta man kan säga så. Margitta Edgrens diskussion
i talarstolen visar att det fanns tyngd i att föra fram
jämställdhetsfrågan i utnämningspolitiken. Det hade
jag inte gjort i min reservation. Därför anser jag att
denna reservation är bättre. Om det blir votering, skall
jag rösta på den.

Anf. 158 MATS BERGLIND (s):
Herr talman! Då var vi tillbaka till en gammal
traditionell fråga. Jag har inte varit med i konstitu-
tionsutskottet så värst länge. Men ändå är det tredje
debatten som jag har med Anders Björck angående
utnämningspolitiken. Jag har ingenting emot den
debatten. Den kan vara på många sätt upplyftande.
Anders Björck har med sitt mera kåseri till inlägg
visat att han vill göra mer teater av detta än att disku-
tera sakfrågan. Men det är inte mitt problem. Det är
Anders Björcks problem.
Det finns all anledning att uppehålla oss litet
grand vid vilka regler som gäller i utnämningspoliti-
ken. Det är regeringen som har utnämningsmakten i
frågorna. Det är förtjänst och skicklighet som skall
råda.
Nu finns det många som diskuterar att det skall
vara en annan tingens ordning. Det skall vara ett annat
sätt som utnämningarna skall ske på. Det är fortfaran-
de ingen som har kommit med några bärande argu-
ment över vad det är som skulle bli bättre, vilka andra
kriterier som skall vägas in, hur det skall gå till osv.
Det blir samma diskussioner i alla fall. De som inte
tycker om det slutgiltiga beslutet kommer att fortsätta
att hävda ungefär samma gamla refräng som Anders
Björck har gjort, dvs. att det är andra kriterier än
förtjänst och skicklighet som har fått råda vid utnäm-
ningarna. Jag tror inte att vi kommer att komma bort
från den debatten. Den kommer att fortsätta - men på
ett annat sätt.
Peter Eriksson sade att han tyckte att Göran Pers-
son hade en annan infallsvinkel på frågorna än vad
Ingvar Carlsson hade. Man måste lyssna noga för att
komma fram till en sådan slutsats. Göran Persson
hade samma ingångsvinkel i år som Ingvar Carlsson
hade, nämligen att det avgörande är förtjänst och
skicklighet. Däremot gjorde Göran Persson en kom-
plettering och sade att när det finns fler att välja på
kan även andra aspekter vägas in. Här har vi konflik-
ten.
Göran Persson sade själv att för få kvinnor hade
utnämnts. Ett antal kvinnor har blivit utnämnda. Men
då har felet varit att de har varit centerpartister eller
haft annan politisk bakgrund.
Hur regeringen än vänder sig går det säkert att
hitta något fel - bara för att man själv anser att det
finns andra kandidater. Avvägningar och hänsyn gör
att vi hamnar på ruta 1 igen. Någon måste ta ansvar,
någon måste sköta utnämningarna och olika aspekter
måste vägas in. Det grundläggande och avgörande är
förtjänst och skicklighet.
Vi kommer in på Anders Björcks favorittema,
nämligen att för många socialdemokrater har blivit
utnämnda till vissa uppdrag. Låt oss vända på frågan:
Man får inte ha politisk bakgrund för att bli utnämnd
till vissa uppdrag. Då inser alla det rent horribla i ett
sådant resonemang. Anders Björck anser naturligtvis
att grundreceptet är att ingen med socialdemokratisk
bakgrund får utnämnas. Men det är väl bara Anders
Björck som ställer upp på den delen.
Hela tiden är det den här konflikten. Skall vi börja
med matematik, så att det skall utnämnas ett visst
antal centerpartister, moderater, miljöpartister osv.?
Då har vi gjort ett avgörande avsteg från grundprinci-
pen att det är förtjänst och skicklighet som skall råda.
Då blir det matematik i fråga om hur många tillsätt-
ningar som sker med politisk bakgrund. Jag tror inte
att det gynnar någon.
Nej, jag tror att man måste se det här utifrån verk-
lighetsperspektivet. Man kan naturligtvis ha olika
uppfattningar om vem som är mest lämpad för det
uppdrag som någon skall utses till. Jag tror att det
alltid kommer att vara på det sättet. Det avgörande
måste väl vara hur vederbörande har skött sitt upp-
drag efter utnämningen.
Göran Persson ställde en intressant fråga i det äm-
net: Har de som har en politisk bakgrund skött sitt
uppdrag sämre än andra som har blivit utnämnda? Det
är ett stort antal personer som varje år utnämns till
dessa uppdrag, och om några av dem inte motsvarar
de krav som ställs och kanske inte sköter sitt jobb på
ett helt bra sätt är det inte märkvärdigt i sig. Men är
det enbart de som har en politisk bakgrund som är
drabbade på det viset? Det finns inga belägg för det
och ingenting som talar för det. Det är det som jag
tycker måste vara det grundläggande.
Anders Björck säger att det är oerhört viktiga
uppdrag, stora förvaltningar, med miljarder i omsätt-
ning som skall fördelas osv. Ja, men indirekt blir det
ett påstående att det i dag inte fungerar på bästa sätt.
Då bör man ta en sakdebatt om det: Var fungerar det
inte? Var sköts det dåligt? Vad är det för fel? Man
bör ta den debatten i stället för detta allmänna utsme-
tande om att de verk och myndigheter där regeringen
har utnämningsmakten sköts på ett halvtaskigt sätt.
Det är förödande för själva sakdebatten och ganska
kränkande mot dem som har dessa uppdrag att mera
allmänt säga att det inte fungerar bra.
När det gäller min syn på hur det här sköts skall
jag passa på att citera ett stycke ur en tidning:
"Han var hela tiden socialdemokrat men skilde på
sina roller. Som lojal ämbetsman tjänade han olika
regeringar. Hans mera intensiva partipolitiska enga-
gemang kom relativt sent. År 1986 tydde allt på att
han skulle stanna i ämbetsmannavärlden för gott, då
han utnämndes till generaldirektör för Riksrevi-
sionsverket. Men han kom aldrig att tillträda den
befattningen. - - - Ingvar Carlsson kallade på" ho-
nom, "som sedan kom att inneha centrala befattningar
nära och i regeringen Carlsson."
Detta är skrivet av folkpartisten Jörgen Ullenhag i
Upsala Nya Tidning med anledning av att Odd Eng-
ström har gått bort.
"Som lojal ämbetsman tjänade han olika regering-
ar." Det kan väl inte uppfattas som ett partipolitiskt
försvar av en socialdemokrat, när det är en ledarskri-
bent i en folkpartitidning som skriver det.
Detta beskriver väldigt tydligt och bra, oavsett
partifärg, om det är socialdemokrater eller moderater,
just den tesen att man kan skilja på sina roller om man
tjänar som ämbetsman på det sätt som man skall göra.
Jag tror att det är mycket väsentligt att framhålla att
det är just så det fungerar.
Det pajaseri som Anders Björck håller på med är
någonting annat, ett annat spel, när det gäller vad
dessa personer verkligen uträttar.
Då kan man ställa sig frågan: Varför kör Anders
Björck med den här argumentationen? Som jag ser
det är argumenten ganska enkla.
Anders Björck tycker inte om socialdemokratiska
regeringar. Han tycker inte om en socialdemokratisk
regering som har sanerat statens ekonomi. Anders
Björck tycker inte om en socialdemokratisk regering
som har sett till att vi nu för tiden har låga räntor och
låg inflation. Han tycker inte om en socialdemokratisk
regering som nu kan se till att det blir mer resurser till
vård, omsorg och skola.
Finns det då någon som tror att Anders Björck
skulle tycka om en socialdemokratisk regerings ut-
nämningar? Nej, det finns det knappast. Och vilka
bevekelsegrunderna egentligen är för Anders Björck,
om det är den personliga besvikelsen eller mera den
populistiska argumentationen, tror jag inte att vi får
något svar på i den här debatten heller.

Anf. 159 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m) replik:
Herr talman! Mats Berglind sade att han hade varit
med om den här debatten förut. Jag kan bara konstate-
ra att detta icke kan vara sant. Herr talman! Det kan
absolut inte vara sant. Han har uppenbarligen inte
lyssnat och inte förstått någonting av vad saken gäller.
Om en ledamot av kammaren går upp i en debatt
när vi behandlar en viktig och seriös fråga och säger
att de andra debattörerna sysslar med pajaseri eller
teater, är det ett sätt att debattera som gör att jag fin-
ner det meningslöst att debattera vidare. Mats
Berglind har ju på Internet visat att hans omdöme inte
är särskilt bra, när han beskyller personer som har en
annan uppfattning för att vara berusade.
Jag tror inte att den här debatten leder någonstans,
herr talman.

Anf. 160 MATS BERGLIND (s) replik:
Herr talman! När man lyssnade ordentligt på An-
ders Björcks inlägg i debatten från början hörde man
att det inte var ett seriöst inlägg. Då tycker jag att man
skall tala om det. Han började prata om att det bara
finns ett område där en socialdemokratisk regering
har lyckats i arbetsmarknadspolitiken. Han sade att
det inte är inom AMS-program och sådant, utan att
det är att klara sina egna tillsättningar och sina egna
interna problem inom socialdemokratin.
När Anders Björck lägger sig på den nivån från
början finns det ingen som helst anledning för mig att
stå och skrapa med foten och låta bli att tala om vad
jag tycker om sådana inlägg. Det sade jag ärligt. Även
om jag kanske tog i står jag för det fortfarande.

Anf. 161 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag skall läsa ett kort stycke från ut-
frågningen med Göran Persson:
"Kenneth Kvist: Men om det nu bara är kompetens
och skicklighet och ingenting annat som är avgöran-
de, skulle väl ett ansökningsförfarande där människor
kan redogöra för sina betyg, erfarenheter och sin
belagda kunnighet vara nog - - -?
Göran Persson: I och för sig, men jag tycker inte
att den ordning som man har i dag på något sätt har
kringgått detta. Den ger möjligheten att också väga in
andra faktorer vid sidan av förtjänst och skicklighet.
Kenneth Kvist: Då vill regeringen ha denna makt
därför att den vill väga in andra faktorer än förtjänst
och skicklighet?
Göran Persson: Ja, men man skall inte göra avkall
på kravet på förtjänst och skicklighet. Det är väldigt
viktigt."
Det här är en nyansering, som skiljer sig en del
från det Ingvar Carlsson talade om när vi hade ut-
frågningar med honom.
Han påpekade att det bara var förtjänst och skick-
lighet som det handlade om. Det är ganska intressant.
Särskilt som Göran Persson inte ville utveckla vilka
de andra faktorerna var finns det anledning för konsti-
tutionsutskottet att fundera över hur dessa utnämning-
ar går till och vilka sakskäl som är de viktigaste. Vad
är det för skäl som är avgörande vid sidan av förtjänst
och skicklighet?

Anf. 162 MATS BERGLIND (s) replik:
Herr talman! Att Göran Persson utvecklade detta
litet mera än Ingvar Carlsson kan Peter Eriksson i och
för sig ha rätt i. Men båda två sade att det i grunden är
förtjänst och skicklighet som är avgörande. Därutöver
kan man väga in andra aspekter. Även om det blir
någon typ av annat förfarande måste man ändå ha den
möjligheten. Finns det kompetent folk att tillgå är det
rimligt, men det förändrar inte den här inställningen.

Anf. 163 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Skillnaden - som jag kommer ihåg
den - vid utfrågningen av Ingvar Carlsson var att han
sade att det bara var förtjänst och skicklighet som
räknades. Göran Persson nämnde jämställdhetsfrågan,
men han klargjorde också att det fanns helt andra
argument och sakskäl till de utnämningar som har
gjorts. Detta är någonting som det inte står någonting
om i vår författning, utan det är någonting som tydli-
gen är på väg att utvecklas vid sidan av författningen.
Det är möjligt att det är en bra utveckling, men i så
fall borde vi kanske ha litet bättre pejl på läget.

Anf. 164 MATS BERGLIND (s) replik:
Herr talman! Jag är rädd för att det blir litet
hårklyverier och vägande av ord. Bara för att Ingvar
Carlsson själv inte tog upp detta behöver väl inte det
betyda att han inte beaktade sådana aspekter som att
det kanske behövdes fler kvinnor i ledande positioner.
Men han sade väldigt tydligt att i grund och botten
skulle det avgörande vara förtjänst och skicklighet.
Det står båda fast vid, och det tycker jag är en riktig
princip.

Anf. 165 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Jag måste nämna den högt värderade
förste vice talmannen, trots att repliken inte riktar sig
till honom. Han har väckt denna fråga år efter år. Det
kan man naturligtvis se som Mats Berglind gör, som
att det är något slags elakt angrepp på socialdemokra-
terna eller som att Anders Björck bara är ute efter att
moderater skall få fler tjänster. Det kan hända att det
är så, men det finns faktiskt en kärna av berättigad
kritik och ifrågasättande av systemet med utnämning-
ar. På något sätt klargör Mats Berglind det i sin något
arga polemik mot Anders Björck.
Vi kan ju inte ha ett system där utnämningarna
matematiskt fördelas mellan olika partier. Men det är
onekligen väldigt märkligt, om det nu är förtjänst och
skicklighet som skall vägas in, att förtjänst och skick-
lighet för närvarande tycks vara så oändligt konstigt
fördelat mellan partierna. Det verkar vara främst
socialdemokrater och centerpartister som är förtjänta
och skickliga. Och när vi närmar oss tiden för den här
granskningsdebatten tillfrågas några moderater om de
är intresserade, kannske för att Anders Björck skall
hålla ett lägre tonläge. Det är en något märklig syn på
detta.
Det finns också politiska grupperingar och rörelser
ute i landet och även utanför riksdagspartierna där
människor aldrig kommer i fråga för uppdrag av den
här typen. Då kan man ana att det inte bara är för-
tjänst och skicklighet som vägs in utan också en god
portion av politiska åsikter.
Därför är det väldigt bra att den värderade förste
vice talmannen år eter år väcker denna fråga. Det
behöver verkligen diskuteras. Det borde nog tillsättas
en utredning som kunde hitta ett annorlunda system
för utnämningspolitik i det här landet.

Anf. 166 MATS BERGLIND (s) replik:
Herr talman! Jag började med att säga att jag inte
har någonting emot denna granskning och anmälan.
Jag har ingenting emot att man går igenom och reder
ut de utnämningar som har gjorts för att se om det har
varit någonting annat än förtjänst och skicklighet som
har legat till grund. Det kan vi ha för vana att granska
i KU i fortsättningen och vi kan ha som princip att
den frågan alltid skall vara med, inte mig emot. Jag
tror inte heller att någon annan har något emot det.
Det jag kanske blev litet småsur över var Anders
Björcks debattnivå ...

Anf. 167 TREDJE VICE TALMANNEN:
Men nu gällde inte repliken Anders Björck.

Anf. 168 MATS BERGLIND (s) replik:
Herr talman! Men eftersom Kenneth Kvist apost-
roferade förste vice talmannen, måste jag ändå få
förklara för honom att jag inte är arg på Anders
Björck och hans anmälan, utan det var debattekniken
som jag retade mig på.
Jag tycker fortfarande att vi kan ha den här frågan
under bevakning. Jag har inte ett dugg emot det.

Anf. 169 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Det gäller att se saken tydligt. Det är
klart att de som utses är förtjänta och skickliga perso-
ner. Man kan förutsätta att det finns förtjänta och
skickliga personer i alla rörelser och i alla politiska
partier - i varje fall i dem som är representerade i
riksdagen. Det är denna dubbelmoral som jag tycker
att Anders Björck med sina anmälningar så förtjänst-
fullt har riktat uppmärksamheten på. Om man bara går
efter förtjänst och skicklighet, hur kan det då komma
sig att det blir en så märklig koncentration av uppdra-
gen? Hur kan förtjänsten och skickligheten plötsligt
bli så mycket större i ett visst politiskt parti därför att
detta parti råkar ha haft en tids samarbete med rege-
ringspartiet?
Det är ju detta som får en att ana att det är andra
saker än förtjänst och skicklighet som vägs in, och det
tillstår också statsministern i utfrågningen. Skulle man
bara gå efter detta, skulle förmodligen partistruktur
eller organisationstillhörighet för de utnämna perso-
nerna se ut på ett annat sätt. För att komma ifrån den-
na dubbelmoraliska debatt vore det för framtiden
bättre att man såg över hela systemet med utnäm-
ningsmakt och kanske kom fram till att det vore bättre
med en mera oberoende instans. På det viset skulle
man slippa hela denna diskussion om att man bedriver
svågerpolitik och gynnar de egna genom utnämningar.

Anf. 170 MATS BERGLIND (s) replik:
Herr talman! Nu har Kenneth Kvist så att säga
samma ingångsläge. Bara för att man har utsett några
som är erkänt skickliga personer med partipolitisk
bakgrund till olika uppdrag uppstår det genast en
misstänksamhet om att det är någonting annat som
ligger till grund. Har man den utgångspunkten är det
klart att vi aldrig kommer ifrån den frågan. Men jag
tycker att man skall ha utgångspunkten att det rör sig
om skickliga personer med erfarenhet av politiskt
arbete som kommer att sköta sina uppdrag mycket bra
och som - som Jörgen Ullenhag skrev i sin ledare -
kommer att tjäna sitt ämbetsmannauppdrag lojalt med
den sittande regeringen, oavsett partifärg. Den in-
gångsvinkeln borde man ha och inte se spöken, Ken-
neth Kvist.

Anf. 171 MARGITTA EDGREN (fp) re-
plik:
Herr talman! Jag hade inte tänkt säga något, men
jag har en enda liten kort fråga: Tycker inte Mats
Berglind ändå att det är litet märkligt att förtjänst och
skicklighet är så bundet till manligt kön?

Anf. 172 MATS BERGLIND (s) replik:
Herr talman! Det var ju en av de frågor som Göran
Persson svarade på. Han tyckte själv att det vore
önskvärt med fler kvinnor. När då kvinnor utses till
ett uppdrag får de kritik för att de har en partipolitisk
bakgrund. Det är inte lätt att vara till lags alla gånger.

Anf. 173 MARGITTA EDGREN (fp) re-
plik:
Herr talman! Vad vill Mats Berglind göra åt att
förtjänst och skicklighet, vilket nu höjs så oerhört
mycket som det skall göra, är så bundet till manligt
kön?
Göran Persson har en insikt, men därifrån är det
ändå ett steg till handling. Det är det steget som jag
efterlyser.

Anf. 174 MATS BERGLIND (s) replik:
Herr talman! Det var precis det som Göran Pers-
son sade, att här måste vi mer noggrant se över varför
det blir på det här viset. Han sade ju själv att det är
mycket önskvärt att fler kvinnor hamnar i ledande
positioner och att de, när de gör det, inte skall beskyl-
las för att det har en politisk bakgrund eller har haft
ett politiskt arbete någon gång under sitt liv.
Jag tror att Margitta Edgren och jag är ganska
överens i sakfrågan, att vi behöver få in fler kvinnor.
När vi nu har en statsminister som är medveten om
problemet och besitter utnämningsmakten, kan
Margitta Edgren känna sig ganska nöjd och lugn.

Anf. 175 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m):
Herr talman! De reservationer som finns i år har
samtliga i stort sett en principiell inriktning. De klagar
faktiskt mycket litet på det som har varit men säger att
det är viktigt att vi tar upp en debatt om hur vi i fram-
tiden, herr talman, skall hantera dessa frågor som är
viktiga för alla medborgare.
Jag tycker att det är beklagligt att det på sina håll
inte verkar finnas något intresse att ta upp denna mer
allmänna debatt om hur vi bäst förser vårt land med
duktiga chefer och hur vi tar till vara de begåvningar
som finns i detta avseende - män eller kvinnor, bor-
gerliga eller socialdemokrater eller vilket parti de nu
kan tillhöra.
Herr talman! Jag har sagt det många gånger, men
det är väl säkrast att upprepa det igen: Jag tycker att
det är viktigt att vi utnyttjar alla de goda krafter som
finns. Jag har under min politiska verksamhet stött på
människor i alla i riksdagen representerade partier
som jag tycker skulle vara kvalificerade för att få en
del av de poster som nu i mycket stor utsträckning har
fördelats på ett alldeles speciellt sätt.
Jag upprepar: Det finns inom hela det politiska li-
vet duktiga människor i en rad partier som nu aldrig
får en chans att komma till, och det tycker jag är djupt
beklagligt. Jag är också ledsen över att det har gått
sådan prestige i de här frågorna. Det system som kom
till för flera hundra år sedan är möjligtvis inte i da-
gens moderna samhälle det system som i alla avseen-
den är bäst tjänat att se till att vi får fram duktiga
människor på vitala samhällsposter.
Kommunikationsminister Ines Uusmanns tjäns-
teutövning i samband med projektet att bygga en
tunnel genom Hallandsåsen (avsnitt 4.3)

Anf. 176 Förste vice talman ANDERS
BJÖRCK (m):
Herr talman! Det handlar här om en av de större
miljöskandalerna i modern tid. Tunnelprojektet ge-
nom Hallandsåsen kom faktiskt till av miljöskäl. Järn-
väg ansågs mer miljövänligt än bilism, och för att
attrahera resande med tåg skulle restiderna förkortas
genom en tunnel under Hallandsåsen. Så långt är allt
gott och väl.
Men komplikationer tillstötte. Nya tätningsmedel
kom till användning med miljöproblem som följd. Vi
känner alla händelseförloppet från medierna. Det
finns ingen anledning att ta upp kammarens tid med
att gå igenom detta. Om hur de tekniska problemen
har uppstått och hur de skall hanteras skall jag inte
orda vidare, därför att det ligger faktiskt utanför ut-
skottets granskning.
Vad det nu gäller är om kommunikationsminister
Ines Uusmann eller något annat statsråd har haft något
ansvar för det inträffade. I sin egenskap av kommuni-
kationsminister är hon politiskt ansvarig för Banver-
ket. Detta verk har i sin tur varit huvudansvarigt för
tunnelbygget på verksnivå.
Projektet var redan från början problemfyllt. Stora
tekniska svårigheter uppstod omedelbart, och såväl
entreprenör som borrningsmetod fick ändras. Det
fanns alltså på ett tidigt stadium, herr talman, klara
indikationer på att detta var ett ärende att hålla ögo-
nen på. Det fanns god tid och goda möjligheter att
informera sig och att föreslå regeringen och andra de
åtgärder som var av nöden.
Till saken hör att Ines Uusmann dessutom var
förtrogen med Banverkets ledning. Dess styrelseord-
förande Gerd Engman var socialdemokrat. Det var
också verkets generaldirektör Monica Andersson.
Samma partifärg hade självfallet också det för miljö-
frågor ansvariga statsrådet Anna Lindh.
När generaldirektör Monica Andersson lämnade
sin post efter en konflikt med regeringen tog det cirka
ett halvt år innan en ny generaldirektör tillsattes, för
övrigt också det en socialdemokrat.
Handläggningen och ansvaret ligger utan minsta
tvivel hos en grupp socialdemokrater. Det var inte
rimligt att under de problematiska förhållanden som
rådde vid tunnelbygget låta den viktiga posten som
generaldirektör stå vakant så länge. Det vittnar fak-
tiskt om brist på handlingskraft och administrativ
förmåga att inte snabbare kunna återbesätta tjänsten
som generaldirektör. Talet om att det behövdes extra
lång tid genom att Monica Anderssons avgång kom
överraskande håller faktiskt inte. Det handlade ju inte
om någon externrekrytering, eftersom en socialdemo-
krat ersattes med en annan socialdemokrat.
Dessutom, herr talman, vet vi att regeringen visst
kan snabba på med utnämningar när det passar. Vi har
under senare tid t.o.m. haft exempel på extra rege-
ringssammanträde dagen innan konstitutionsutskottet
frågade ut statsministern om utnämningspolitiken för
att kunna markera utnämningar som då ansågs vara
politiskt önskvärda för att få en viss optisk balans i
hela utnämningsproblematiken. Uppenbarligen gavs
miljöfrågorna med anknytning till Hallandsåsen inte
den prioritet som de borde ha haft. Resultatet känner
vi till.
Man kan diskutera hur långt ett statsråds ansvar
sträcker sig när det gäller byggprojekt och liknande.
Men att med tanke på att detta var en långvarig pro-
cess hävda att statsrådet helt saknade möjligheter att
ingripa och att statsrådet Uusmann i det här fallet var
helt utan ansvar, tycker jag faktiskt icke är rimligt.

Anf. 177 MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! I reservation 11 har folkpartiet kan-
ske en något annorlunda vinkling i den här frågan. Vi
kan i och för sig förstå att det tar tid att tillsätta en
sådan här befattning. Banverket finns dessutom på en
ort som ligger litet bort från Stockholm, där all kom-
petens finns. Så detta vill vi inte kritisera utan tvärtom
visa en viss förståelse för. Men tiden för vakansen,
som faktiskt var ganska lång, borde ha ökat insikten
om det egna ansvaret hos departementet och kommu-
nikationsministern.
Enligt folkpartiet är de svar som hon ger utskottet
tämligen anmärkningsvärda: Nej, hon har inte skaffat
egen kompetens om miljöfrågorna, bygget eller
sänkningen av grundvattnet, trots att hon bor i närhe-
ten och knappast kan ha undgått den pressbevakning
som har varit om bl.a. grundvattensänkningen. Nej,
hon har inte samrått med miljöministern, vilket enligt
vår uppfattning borde vara tämligen självklart då de
ju sitter i samma regering. Nej, hon anser inte att
regeringen eller hon själv har något ansvar för ny
teknik eller för miljöfrågorna. Kommunikationsminis-
tern säger dessutom att hon anser att myndigheten
Banverket har fungerat bra.
Jag säger här, som jag sade vid utfrågningen, att
detta banverk har gjort hårresande felbedömningar
vad gäller vattenuttag, val av den första entreprenö-
ren, val av teknik och tätningsmaterial.
I Dagens Nyheter i lördags finns t.o.m. en artikel
om att den första entreprenören visste redan 1994 att
man definitivt inte skulle använda Rhoca-Gil. I do-
kumentationen stod det nämligen tydligt att medlet
kunde orsaka nervskador och genetiska skador. Men
detta visste alltså inte Banverket. Kommunikations-
ministern tycker trots det att Banverket fungerar bra.
Jag menar och Folkpartiet anser att kommunika-
tionsministern har haft ett ansvar som hon inte har
tagit. Det bör Ines Uusmann få kritik för.
Dessutom måste vi alla som politiker fundera på
hur vi återställer det folkliga förtroendet för myndig-
heter och politiker. Ansvar måste tas både bakåt och
framåt. Jag tycker att Ines Uusmann bör lastas för att
hon inte har gjort det.

Anf. 178 PETER ERIKSSON (mp):
Herr talman! Vem är ansvarig? Vi har ett litet
märkligt system i Sverige där det allt som oftast när
det har hänt någonting slutar med att ingen är ansva-
rig. Vi har självständiga verk, men det är regeringen
som utser cheferna.
I det här fallet hade regeringen underlåtit att utse
chef och generaldirektör för Banverket i minst ett
halvår. Det fanns förstås en person som ändå var
högste chef, men när det inte finns någon generaldi-
rektör måste man nog ändå räkna med att ett litet
tyngre ansvar vilar på ministern. Eftersom vi har mi-
nistrar i Sverige som inte är så ansvariga anser minis-
tern i det här fallet att hon inte är ansvarig här heller.
Det är möjligt att det är precis så det är i Sverige -
ministrarna är inte ansvariga. De tycker litet grand
och beslutar en del, men ansvar för verksamheten har
någon annan. Detta tycker jag är en brist som vi borde
gå igenom mer djuplodande. Birgitta Hambraeus
gjorde tidigare i dag ett inlägg där hon menade att vi
borde göra regeringen direkt ansvarig inför folket.
Antagligen är det en nödvändig åtgärd framöver att
göra regeringen och ministrarna mer ansvariga än de
är i dag.
Det finns en märklig sak i miljöskandalen kring
Hallandsåsen. Det föregick faktiskt möten under vå-
ren 1997 mellan Banverket och departementet där
också kommunikationsministern var med. Där disku-
terades alla viktiga projekt, vad jag förstår, utom just
Hallandsåsen och problemen med att det läckte in
vatten och att grundvattnet sjönk. Trots att Banverket
hade stora problem i den här frågan, och trots att
Rhoca-Gil redan var inköpt som en del av en ny tek-
nik som man funderade på att använda verkar det som
att man inte diskuterade just den frågan. Alla andra
projekt av vikt diskuterades - men inte de kanske
största problemen och det allvarligaste och dyraste
projektet som medförde de största kostnadshöjningar-
na. Det är märkligt!
Nu pågår en juridisk process i frågan. Det är möj-
ligt att vi, när vi får ett slutbesked från den processen,
också får nya besked om vad som har förevarit under
den här våren. I det läget kan det vara så att konstitu-
tionsutskottet vill ta upp frågan igen. Jag tycker att det
är bra att vi också har fått majoriteten att skriva in
detta i betänkandet. Det är alltså inte säkert att den
här frågan är utagerad. Den kan komma upp igen -
särskilt med tanke på att kommunikationsministern
under utfrågningen med konstitutionsutskottet plöts-
ligt råkade säga att frågan var uppe under mötet med
Banverket. Sedan tog hon tillbaka det efteråt, men det
gör ju bara hela saken ännu mer märklig.
Vi vill från Miljöpartiets sida i första hand anmär-
ka på att regeringen under en lång period inte har
lyckats besätta Banverket med en ordentlig ledning.
Det är allvarligt, och det är något som konstitutionsut-
skottet också tidigare har pekat på. Så får det inte gå
till.
De andra frågorna, nämligen den om de motstridi-
ga uppgifterna från kommunikationsministern och den
om vad som egentligen har förevarit, får vi vänta med.
Vi får se om det kommer fram mer sanning kring dem
senare.

Anf. 179 CATARINA RÖNNUNG (s):
Herr talman! Året var 1991. Då beslutade riksda-
gen att dra en tunnel genom Hallandsåsen som ett led
i en utbyggnad av Västkustbanan.
Sydkraft hade 1989 av Banverket fått i uppdrag att
göra en förstudie av de tekniska förutsättningarna för
en tunnel. Byggandet av tunneln har varit en utdragen
och komplicerad historia. Problem med inträngande
grundvatten har funnits alltsedan projektet påbörja-
des. Det påpekade mycket riktigt Anders Björck. Man
kan fråga sig vad den tidigare kommunikationsminis-
tern gjorde åt detta inträngande vatten. Om nu Ines
Uusmann hade så stort ansvar borde också den före-
gående kommunikationsministern ha känt sitt ansvar.
Svårigheterna kulminerade när tätningsmedlet
Rhoca-Gil med det giftiga ämnet akrylamid läckte ut
och förorsakade allvarliga skador för de boende på
Hallandsåsen. Hela svenska folket känner medlidande
med och sympati för dem som drabbats.
Bekymren är inte över. Byggnadsnämnden i Bå-
stad gav på tisdagen Banverket bygglov för tätning
med betong, s.k. lining. Saneringen på åsens norrsida
drar ut på tiden, och beräknas ta ytterligare några
månader.
Låt oss för ett ögonblick sätta oss in i kommuni-
kationsminister Ines Uusmanns situation. Hon kände
naturligtvis till vilka miljöföreskrifter Banverket, dvs.
den statliga myndigheten, fått. Styrelsen har givetvis
det fulla ansvaret för löpande frågor. Banverket skulle
iaktta aktsamhet för att skydda naturvårdens, kul-
turmiljövårdens och friluftslivets intressen så långt
möjligt från påtaglig skada, hette det. Påverkan på yt-
och grundvatten skulle minimeras. Länsstyrelsen
skulle kontrollera att så skedde vad gällde grundvat-
ten, ytvatten och naturmiljö. Miljölagstiftningen
skulle självfallet följas.
Det är Vattendomstolen som skall pröva om till-
stånd skall ges för att leda bort inträngande grundvat-
ten. Så har skett två gånger. En förundersökning i en
miljödel och en arbetsmiljödel pågår efter anmälan av
Länsstyrelsen, som anser att Banverket lett bort mer
grundvatten än vad vattendomen tillåtit.
Naturligtvis kände Ines Uusmann till och läste
Banverkets årsredovisningar där grundvattenintrången
och därmed sammanhängande problem fanns upptag-
na. Hon visste också att Banverket hade ett stort an-
slagssparande och kunde betala den fördyring som
skulle uppstå med en betonginklädnad. Däremot hade
hon ingen kännedom om att ett giftigt tätningsmedel,
Rhoca-Gil, användes. När detta stod klart tillsatte hon
genast en kommission som noggrant skall redovisa
och utvärdera orsakerna till de skador och olägenheter
som har uppkommit. Det gäller skador på grund av
vatten och kemikalier på miljö, livsmedel och ar-
betsmiljö.
Har avsaknaden av ordinarie generaldirektör under
två perioder 1995 och 1997 haft någon påverkan på
tunnelprojektet? Ingenting tyder på detta. Banverket
har hela tiden haft en fungerande ledning. Att vakan-
ser har uppstått har berott på olyckliga omständighe-
ter. En generaldirektör flyttades till Vägverket med
kort varsel. En generaldirektör sade upp sig mycket
tvärt. Avgångarna hade inte kunnat förutses. Att re-
krytera en dugande generaldirektör är en grannlaga
uppgift, och rekryteringstiden har varit av normal
längd. Nu har Banverket fått en mycket dugande
kraft. Det krävs mer civilkurage för att få till stånd en
långsiktigt bra lösning än en kortsiktig, vilket Anders
Björck så riktig påpekade i sitt inledningsanförande
denna morgon.

Anf. 180 MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Catarina Rönnung, slås man ändå
inte i denna långa historia av hur ytterligt anmärk-
ningsvärt det är att den sedan fyra år tillbaka funge-
rande ministern uppger sig veta så litet? Det är nå-
gonting här som inte stämmer. Lika märkligt tycker
jag att det är att hon ställer sig helt bakom att Banver-
ket har fungerat bra, trots att Banverket på den tiden
man hade en chef inte informerade henne om tät-
ningsmedel osv., eftersom Banverket hade känt till
detta ända sedan 1994.
Folkpartiet har accepterat att det tar tid att rekryte-
ra. Det är okej. Men i gengäld borde kommunika-
tionsministern och departementet ha tagit ett större
och starkare grepp över vad som hände på Hallandså-
sen.

Anf. 181 CATARINA RÖNNUNG (s):
Herr talman! Vi slår i betänkandet fast att Banver-
ket hade en väl fungerande ledning. Och det går inte
att klargöra något samband med att Rhoca-Gil använ-
des. Det går alltså inte att bevisa att detta tätningsme-
del inte skulle ha använts om man hade haft en gene-
raldirektör, eftersom Banverkets styrelse inte kände
till att det var giftigt och eftersom Skanska inte heller
gjorde det. Och tyvärr kom detta olyckliga tätnings-
medel i bruk.

Anf. 182 MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Vi har olika uppfattningar om det.
Jag menar att det är klart belagt att Banverket sedan
1994 kände till Rhoca-Gils genetiska effekter på
människor och djur. Då tycker jag att det är märkligt
att Ines Uusmann inte var informerad om det.
Kommunikationsminister Ines Uusmanns hantering
av statens ägarroll i Posten AB (avsnitt 4.4)

Anf. 183 OLA KARLSSON (m):
Herr talman! Förvaltningen av och utövandet av
ägandet i de statliga företagen är en viktig uppgift för
regeringen. Konstitutionsutskottet har tidigare grans-
kat utövandet av statens ägande i vissa bolag, bl.a.
Nordbanken. Konstitutionsutskottet har i dessa tidiga-
re granskningar uttalat att det ligger i sakens natur,
särskilt i bolag med endast en eller ett fåtal aktieäga-
re, att det förekommer underhandskontakter mellan
staten som ägare och den direkta bolagsledningen.
Konstitutionsutskottet har vidare uttalat, bl.a. i
1994/95:KU30, att rutiner bör utvecklas som gör det
möjligt att följa viktigare händelseförlopp och att
granska vilka kontakter som förevarit mellan bo-
lagsbildningar och berörda departement i frågor av
större betydelse.
Detta var ett uttalande från ett enigt utskott.
Bakgrunden till årets granskning är den långa rad
av fällningar av Posten från Konkurrensverket, Tings-
rätten och Marknadsdomstolen. Det har framstått som
underligt att Posten har kunnat härja fritt i konkur-
renslagens utmarker utan att ägaren på något sätt
gripit in. En bolagsledning som använder betydande
både personella och ekonomiska resurser till att driva
ett stort antal rättsprocesser torde i ett normalt privat-
ägt bolag ha blivit utbytt eller ålagd att ägna sig åt
normal affärsverksamhet och att hålla sig inom lagens
råmärken. Att lägga så stora resurser i rättsprocesser
torde vara misshushållning även om det genererar litet
mer post och litet fler brev med mottagningsbevis.
Posten har under en lång tid agerat så att man har
ådragit sig ålägganden att vid vite upphöra med viss
verksamhet och där högre instans ofta fastställt Kon-
kurrensverkets beslut. Det gäller helkundsklausuler
och trohetsrabatter. Det gäller russinplockarärendena
och posttidningsmålen, där besluten har fattats i Kon-
kurrensverket. Det gäller helkundsklausuler och tro-
hetsrabatter samt zonprissättning, där beslut har fat-
tats i Tingsrätten. Och det gäller E-postärenden som
har fastställts i Marknadsdomstolen. Att ägaren staten
inte på något sätt har agerat mot detta tyder på en
betydande passivitet.
I årets granskning av utövandet av statens ägande
har det framkommit en rad förhållanden som framstår
som litet märkliga och underliga. Det har framkommit
att ägaren varit medveten om det stora antalet fäll-
ningar och ansett att det har varit olyckligt.
I ett frågesvar till Margitta Edgren i december
1995 svarade Ines Uusmann:
"Konkurrensverket har vid ett antal tillfällen an-
sett att Posten AB missbrukat sin dominerande ställ-
ning. Detta är givetvis något som från ägarens stånd-
punkt är olyckligt. Kommunikationsdepartementet har
och kommer även framdeles att ta upp konkurrensfrå-
gorna med Posten AB:s styrelse."
Konstitutionsutskottet ställde följande fråga: Har
Konkurrensverkets beslut givit anledning till några
åtgärder från kommunkationsministerns sida?
Statsrådets svar blir: "Nej. Konkurrensverkets be-
slut har därför inte givit anledning till åtgärder från
kommunikationsministerns sida."
I ena stunden har man kontakter, och i den andra
stunden har inget gjorts.
När vi i konstitutionsutskottet har ställt frågor om
hur kontakterna mellan Posten AB och departementet
har dokumenterats har vi fått svaret att det har de inte
alls. Möjligen kan man hitta svar i de privata dag-
böcker som statsrådet hänvisade till.
I utfrågningarna har det också framkommit att
man har närmast dagliga och veckovisa kontakter med
bolaget. Man har möten med bolagets ordförande
inför varje styrelsemöte och inför händelser av större
vikt, samtal med både ordförande och VD. Ingenting
har dock dokumenterats.
Detta ger anledning till några reflexioner. Fram
tonar bilden av ett postbolag som närmast direktstyrs
från departementet, där man inför varje styrelsemöte
går igenom dagordningen, och allt, bokstavligen allt,
dagligen och veckoligen stäms av mellan departement
och bolag. Det finns anledning att fråga om en sådan
styrning ger den självständighet och det ansvarsta-
gande som förväntas av ett aktiebolag och dess styrel-
se och som också förväntas av ett statligt ägt aktiebo-
lag och dess styrelse.
Fram tonar också bilden av att Postens agerande i
konkurrenslagens utmarker med de många fällningar-
na skett i största samförstånd med departementet. De
dagliga och veckoliga kontakterna kan tyda på att det
hela varit väl sanktionerat.
Å andra sidan ser vi kommunikationsministerns
svar, att hon inte har vidtagit några som helst åtgär-
der, trots att det hela betecknats som olyckligt att
Posten fällts.
Utskottet har haft påtagligt svårt att få klarhet, ef-
tersom dokumentation saknas om i stort sett alla kon-
takter, trots vad konstitutionsutskottet tidigare har
uttalat.
Det är förvånande att majoriteten i konstitutions-
utskottet inte varit intresserad av att följa upp tidigare
krav på dokumentation. Även om man inte delar re-
servanternas syn på passiviteten från statsrådets sida
borde det vara av stort och gemensamt intresse att det
blir möjligt för riksdagen att granska vad regeringen
faktiskt gör. Jag beklagar djupt att tiden och intresset
inte har medgett att majoriteten velat värna riksdagens
intressen bättre.

Anf. 184 MARGITTA EDGREN (fp):
Herr talman! Bilden av mönstret av kontakter
mellan Posten och departementet nästan varje vecka
eller dag kontrasterar verkligen mot den brist på kon-
taktmönster som vi kunde redogöra för i samband
med förra ärendet - samma departement och Banver-
ket. Den iakktagelsen kunde jag inte låta bli att redo-
göra för.
I det här ärendet finns det inte mycket att tillägga
efter Ola Karlssons anförande. Vi står bakom samma
reservation. Jag vill bara kommentera att avreglering-
en av Posten skedde i januari 1994. Vid utfrågningen
våren 1998 hänvisade Ines Uusmann till detta fortfa-
rande som en ny situation. Jag menar att det ger ett
oseriöst intryck om Posten behöver så lång inkör-
ningstid. Inget privat företag skulle fyra år efter en
regeländring fortfarande ursäktas om det nya regel-
verket inte följdes.
Det är mycket märkligt att Ines Uusmann efter så
lång tid kan försvara Postens prövande av gränser. Att
ministern inte tog upp en diskussion om konkurrens-
frågorna, trots ett uttryckligt löfte i den frågedebatt
som Ola Karlsson hänvisade till, kan, menar vi, med
stort fog karakteriseras som Ines Uusmanns passivitet.

Anf. 185 FRANK LASSEN (s):
Herr talman! När jag kom i kontakt med anmälan
till KU höjde jag något på ögonbrynen. Det står där
att man vid 25 tillfällen systematiskt har handlat i
strid med Konkurrensverket.
De som har läst KU-anmälan och de som i dag lä-
ser reservationen har kanske svårt att se att det hand-
lar om samma ärende. När Ola Karlsson skrev sin
reservation tog han till storsläggan för att drämma till
Ines Uusmann men han slog sig själv på foten. Då
blev frågan hur detta ärende hade dokumenterats. Det
var nämligen inte så att man vid 25 tillfällen systema-
tiskt hade brutit mot konkurrensreglerna.
Av de 25 ärenden som Ola Karlsson tar upp i sin
anmälan är mer än hälften avgjorda eller initierade på
den tid då Mats Odell var kommunikationsminister. 1
ärende som Ola Karlsson nämner är inget ärende; det
handlar om en enkät. Kvar är 24 ärenden. 2 ärenden
är ett och samma ärende. Kvar är 23 ärenden. 4 ären-
den behandlar samma fråga. Kvar är 20 ärenden. 5
andra ärenden gäller samma fråga. Kvar är 16 ären-
den. 4 ärenden handlar om och hänger samman med
förhandsbeslut. Kvar är 12 ärenden. 4 ärenden föran-
leder ingen åtgärd. Kvar är 8 ärenden.
Av de 8 ärendena har man vid ett tillfälle blivit
fälld och fått betala böter. Det gäller då postorderhan-
teringen. Jag är litet osäker på var i tiden detta låg.
Det är mycket möjligt att det ärendet fanns på Mats
Odells tid. Jag hävdar dock inte det. Det handlar här
om 3,8 miljoner kronor. I övriga fall har man rättat
sig efter de utslag man fått.
När man ser det hela krympa ihop som tio små ne-
gerpojkar är det kanske inte så märkligt att man säger
att frågor av stor vikt, som hanteras mellan departe-
ment och företag och som bör vara väl dokumentera-
de, faktiskt inte är speciellt väl dokumenterade. Där
håller jag med reservanterna. Det är oerhört litet sagt i
texten i de frågorna. Men när man ser det på det här
sättet är det svårt att se att det gäller frågor av stor
dignitet för Postverket. Det kan förklara att dokumen-
tationen inte är så utförlig. Tack!
Vissa frågor med anknytning till rikets säkerhet
(avsnitt 5)

Anf. 186 BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Jag har flera gånger i denna kamma-
re - t.ex. så sent som i går, tror jag - konstaterat att
det, tyvärr, behövs en säkerhetspolis i vårt land som
kan hjälpa till med att hålla ögonen på personer som
kan förväntas eller som kan misstänkas för att vilja
omstörta vår samhällsordning med våld. Samtidigt har
jag pekat på att vi sedan slutet av 60-talet har haft en
lagreglering som förbjuder åsiktsregistrering och
sedan slutet av 70-talet en grundlagsreglering i samma
anda.
Till årets granskning har vi fått in två anmälningar
som rör Säkerhetspolisen. Den ena handlar om de
hemliga föreskrifter som regeringarna har utfärdat för
Säkerhetspolisen. Den andra handlar om den svenska
regeringens förhållande till Europadomstolen i det
s.k. Leandermålet.
Vårt arbete med frågan har varit litet speciellt,
med tanke på den karaktär som Säkerhetspolisens
arbete förstås har. De utfrågningar som vi haft har inte
varit offentliga. Vi har tagit in bl.a. den s.k. Lean-
derakten i det konkreta fallet.
Vi har haft en hel del diskussioner om sekretess-
frågorna. En majoritet i utskottet, till vilken Folkpar-
tiet inte hör, har tyckt att utskottet bara skall få del av
en muntlig redovisning av de hemliga föreskrifternas
innehåll. Min bedömning är att vi i utskottet, trots den
begränsningen, har fått information om vad som gäller
nu och vad som gällt under föregående år - man får
då gå tillbaka till början av 70-talet - samt om vilka
organisationer det är fråga om och på vilka grunder de
har registrerats.
Sedan några ord om Folkpartiets slutsats av den
här genomgången, och då vill jag betona att utskottet
inte har undersökt nämnda organisationer - vare sig
de nu aktuella eller tidigare organisationer. Vi har inte
gått igenom deras program och vi har inte gjort någon
bedömning av om Säkerhetspolisen haft rätt i att vilja
ha med de här organisationerna på listan eller inte.
Vi för vår del har tyckt att det vi tagit del av un-
derbygger vår tidigare framförda synpunkt, nämligen
att en oberoende kommission borde inkallas som har
speciella befogenheter och som skulle se över hela
frågan om den svenska säkerhetspolisen och dess
förhållande till åsiktsregistrering under efterkrigsti-
den. Vi har inte tyckt att vi fått ett sådant underlag att
det går att konstatera att man har brutit mot grund-
lagsförbudet på den här punkten. De här tankegångar-
na utvecklas i reservation 14 från Folkpartiet. I denna
säger vi bl.a. att om det inte blir så att en riksdagsma-
joritet eller regeringen ställer sig bakom detta med att
en oberoende kommission tillkallas bör KU fortsätta
med det här arbetet och göra den bedömning som vi
inte haft tid eller utrymme för att göra. Det handlar
alltså om att försöka bedöma om det varit rimligt eller
inte att ha de organisationer på listan som funnits med
där.
Den andra anmälan, herr talman, gäller alltså det
s.k. Leandermålet. Det handlar om på vilket sätt det
har varit rimligt för regeringarna att driva det här
målet i Europadomstolen och om man vilselett Euro-
padomstolen när det gäller vad de svenska registre-
ringarna av organisationer har handlat om.
Som framgår av betänkandet ställer sig hela kon-
stitutionsutskottet bakom bedömningen att det som
finns i Leanderakten är harmlösa uppgifter. Den be-
dömningen man då har att göra är om det var rätt att
driva målet till Europadomstolen så som gjorts. I
reservation 16 har vi från Folkpartiets sida och även
representanter för Vänsterpartiet och Miljöpartiet
utvecklat tanken att det var mycket tveksamt att driva
målet mot bakgrund av de harmlösa uppgifter som
fanns i materialet.
Herr talman! Vi har haft tillfälle att flera gånger i
denna kammare sedan november i fjol diskutera Sä-
kerhetspolisen och diskutera huruvida brott mot
åsiktsregistrering ägt rum och på vilket sätt vi skulle
reda ut frågan. Vi diskuterade det så sent som i går i
en interpellationsdebatt med justitieministern. Jag kan
för min del konstatera att de här frågorna kommer i
fortsättningen att förfölja oss i den svenska debatten
tills det sker en ordentlig genomgång av vår efter-
krigstidshistoria på denna punkt. Min förhoppning är
fortfarande, om än svag, att man kommer att tillsätta
en oberoende kommission. Gör man inte det kommer
vi från vår sida att verka för att KU gör den genom-
gång som vi av tidsmässiga skäl nu inte har kunnat
göra.

Anf. 187 KENNETH KVIST (v):
Herr talman! Åsiktsregistrering har ägt rum i Sve-
rige under ganska många år. Det fick en mera organi-
serad form på 30-talet. Det ägde rum på 40-, 50- och
60-talet. Det var relativt oreglerat och relativt god-
tyckligt. Mycket material har framkommit om hur
denna registrering har varit, vilken typ av uppgifter
som har lagts personer till last. Många exempel finns
på personer som genom denna statens åsiktsregistre-
ring och åsiktsförföljelse har åsamkats lidande på
olika sätt. Det krävs att hela den här historien grävs
upp med dess rötter, inte minst med tanke på att
många människor behöver en upprättelse därför att
de, trots att de är oskyldiga, egentligen behandlats
som misstänkta, som s.k. säkerhetsrisker, eller utsatts
för liknande anklagelser.
I slutet på 60-talet tillkom personalkontrollkungö-
relsen. Den innebar ett steg framåt därför att där an-
gavs att registrering enbart på grund av åsikt icke
längre skulle vara tillåten, detta enligt personalkon-
trollkungörelsens 2 §. Regeringen började på 70-talet
att ge ut dels öppna föreskrifter, dels hemliga före-
skrifter om hur denna skulle tillämpas. Första versio-
nen av de hemliga föreskrifterna tillkom 1973 och har
sedan vid några tillfällen reviderats.
I det här ärendet avser anmälan om dessa hemliga
föreskrifter står i överensstämmelse med det som i
mitten på 70-talet blev regeringsformens påbud i 2
kap. 3 § om förbud mot åsiktsregistrering, likalydande
med personalkontrollkungörelsen. Anmälan avser
alltså huruvida dessa hemliga föreskrifter tillåtit en
registrering som går ut över vad förbud mot åsiktsre-
gistrering anger eller om det har varit en registrering
som eljest strider mot vad som måste anses vara rim-
ligt i ett demokratiskt samhälle.
Vår debatt i dag kompliceras av att föreskrifterna
ansetts vara kvalificerat hemliga och att vi har ålagt
oss tystnadsplikt om det närmare innehållet. Något
allmänt om innehållet har redan varit ute i den all-
männa debatten och kan också nämnas. I de hemliga
föreskrifterna anges organisationer som varit föremål
för Säkerhetspolisens uppmärksamhet och också vissa
kvalifikationer som skall uppfyllas för att man i
kombination med organisationstillhörighet skall vara
registrerad. Då kan man säga, utan att nämna vad vare
sig kvalifikationer eller organisationer innebär, att
redan här tillstöter ett problem: Hur kan det ena
kombineras med det andra? Om en viss typ av politisk
eller till politik angränsande aktivitet skall i kombina-
tion med viss organisationstillhörighet anses utgöra en
grund för registrering, då inte bara åsiktsregistrering,
uppstår frågan: Hur vet man att den som deltar i viss
aktivitet har viss organisationstillhörighet? Naturligt-
vis kan det ske genom att man förhör vederbörande.
Det har i och för sig förekommit, vilket strider mot ett
annat grundlagsstadgande, att man faktiskt är skyddad
mot att gentemot det allmänna uppge sin övertygelse.
Man behöver alltså inte uppge sin övertygelse i reli-
giösa eller politiska frågor. Det är den ena möjlighe-
ten.
Den andra är att man har förteckningar över or-
ganisationers medlemmar och ser om de är aktiva. Så
för man ihop detta i ett åsiktsregister. Då har det re-
dan funnits ett s.k. åsiktsregister.
Man kan också analysera - vi har inte gjort det -
de olika organisationernas program och se vad de står
för, om det är organisationer som planlägger våld
eller andra övergrepp, antingen på konstitutionen,
samhället eller på människors demokratiska rättighe-
ter. Faktum är att organisationslistan upptar inte bara
organisationer med uttalade program och samhälls-
främjande program i olika riktningar utan också or-
ganisationer som har en betydligt mer löslig politisk
inriktning. I synnerhet gäller det institutioner under
70- och 80-talet.
Listan av kvalifikationer och olika aktiviteter som
man skall ha för sig upptar ett antal aktiviteter av
vilka några gäller handlingar som möjligtvis kan ses
som illegala, några som definitivt inte är illegala. När
dessa kombineras kan det bli så att en ytterligt liten
aktivitet som knappt har någon politisk anknytning
eller är en politiskt harmlös aktivitet kan ligga till
grund för en registrering, även om varje verksamhet
är förenlig med grundlagen. Man har rätt att tillhöra
organisationer, eftersom vi har organisationsfrihet i
landet. Man har rätt att utföra vissa aktiviteter därför
att organisationer har rätt att utföra vissa aktiviteter.
Enskilda har rätt ge uttryck för sina uppfattningar osv.
Detta kan i kombination leda till att människor regist-
reras.
Man skulle naturligtvis kunna exemplifiera detta
med många olika fall. Men en annan anmälan som
behandlas i det här betänkandet, nämligen den om
fallet Torsten Leander, räcker gott för att man skall
förstå arten och tyngden i den verksamhet som Säker-
hetspolisen har fått bedriva, och där vi utgår ifrån att
man har följt den instruktion som kommer från rege-
ringen.
Få anmärkningar mot Leander är från tiden efter
1973, när de första hemliga föreskrifterna kom. Men
dock är de flesta anteckningarna om Leander från
tiden efter det att personalkungörelsen trädde i kraft,
och där vi alltså hade ett åsiktsregistreringsförbud.
Leanderfallet har vi ingen tystnadsplikt om. Där är
sakerna möjliga att offentliggöra.
Vad som läggs denne person till last och som gör
att han inte kommer ifråga till en tjänst är sådana
saker som att han beställt flygblad. Han har ansökt om
medlemskap i ett politiskt parti. Han har haft sin bil
parkerad utanför en icke-partipolitisk organisations
årsmöte. Han har begärt adress till var man kan få tag
i en soldatfacktidning och få kontakt med en sådan
facklig organisation. Denna politiska aktivitet har
föranlett registrering. Det är vad som i huvudsak står i
säpos akt om Leander. Det har fått till konsekvens att
han enligt personalkontrollkungörelsen förvägrades
arbete.
Det säger sig självt när en aktivitet av denna stor-
leksordning får en sådan uppmärksamhet och för en
person får den konsekvensen att han utestängs från ett
arbete att det är tusentals människor som har haft en
aktivitet som har varit lika stor eller större, och be-
tydligt större än hos denne Leander. Hur har de be-
handlats? Det torde också stå klart att med de hemliga
direktiv som regeringen gett har de kunnat hamna i
register och registreras. De har kunnat avstängas från
arbeten enligt personalkontrollkungörelsen, osv.
Allt detta tyder på att regeringen har gett föreskrif-
ter som har kunnat användas på ett sätt som icke är
förenligt med vad som borde vara godtagbart i ett
demokratiskt samhälle. Det är därför som vi trots att
materialet är kvalificerat hemligt ändå har sett oss
nödsakade att reservera oss i den här frågan. Man
anar verkligen att det har begåtts inte bara ett utan
många övergrepp. Också Leanderfallets avslutning,
där regeringen genom att ge ett ex gratie-bidrag om
400 000 kr till Leander, visar att man verkligen er-
känner att staten behandlat honom på ett otillbörligt
sätt. Hur många andra fall finns det då inte?
Det är därför bra att vi har en reservation om hur
den svenska staten har bedrivit en rättslig affär kring
Leanderfallet. Det finns mycket att säga om hur Sve-
rige har bedrivit den rättegången. Det räcker egentli-
gen med att instämma i det som Bo Könberg har sagt
tidigare. Sverige borde ha sökt en uppgörelse på ett
tidigt stadium och inte drivit en process när de an-
teckningar som lades denne person till last var så
utomordentligt tunna och beskedliga. Vi måste där
instämma i en reservation som inte kan låta regering-
arna undgå kritik för detta. Det gäller också det övriga
materialet.
Herr talman! Allt pekar med entydighet på att de
utredningar som skall se över den militära utred-
ningstjänsten, de enskilda forskarinitiativ som rege-
ringen vill initiera är gott och väl, men det är otill-
räckligt. Det behövs en kommission som en gång för
alla tvättar rent i denna varböld i det svenska samhäl-
let som åsiktsregistrering. Den kan göra de avväg-
ningar som behövs. Det är klart att det behövs en
säkerhetspolis som slår vakt om demokratin och
människors demokratiska rättigheter. Men den har
icke alltid haft en sådan instruktion eller i sin praktik
fungerat på det sättet.
Därmed yrkar jag bifall till de båda reservationer
som jag har undertecknat, dvs. nr 15 och nr 16.

Anf. 188 PETER ERIKSSON (mp):
Herr talman! Då kommer vi till det kanske allvar-
ligaste ärendet i årets granskning. Det är ett ärende
som berör väldigt många människor väldigt nära och
där staten enligt min mening har begått stora över-
grepp.
Till att börja med skulle jag vilja säga några ord
om vad KU egentligen har granskat. Jag tycker att det
kan finnas skäl att tala om att KU:s granskning enbart
har berört en relativt begränsad del av säpos registre-
ring av svenska medborgare. Det handlar om den
registrering som har skett under tiden från år 1973
fram till i dag och under det s.k. åsiktsförbudet, med
regeringens hemliga direktiv på grund av detta. För-
utom det har säpo haft en betydande mängd uppgifter
att sköta utöver det som finns under den tillåtelse som
regeringen har gett genom de hemliga direktiven.
Innan år 1973 fanns det inga sådana klara regler,
åtminstone inte innan personalkontrollkungörelsen.
Vad innebär då det åsiktsregistreringsförbud som
vi har i Sverige i grundlagen i regeringsformens 2
kap. 3 §? Jag menar att innebörden av det är vad
regeringen skriver i sina öppna direktiv till Säkerhets-
polisen. Den definitionen har man varit ganska enig
om under lång tid i Sverige. De öppna direktiven
säger att säkerhetspolisen har en rätt att registrera
människor utifrån två grundläggande kriterier. Det
första är om man är med i eller sympatiserar med en
organisation som i sin program antagit att man vill
omvandla samhället med våld. Men det räcker inte.
Utöver detta måste också den enskilde individen
ha gjort någonting, varit med om någon åtgärd, som
gör att man kan anta att personen i fråga också är
beredd att göra någonting som har med våld att göra
för att förändra samhället.
De hemliga föreskrifterna handlar alltså om vilka
organisationer det är fråga om samt vilka åtgärder och
handlingar den enskilde individen skall ha begått för
att säpo skall ha rätt att utifrån dessa registrera honom
eller henne.
Man kan fundera över de organisationer som finns
på listorna från 1973 och fram till i dag. Har de verk-
ligen varit intresserade av och aktivt tänkt sig att
förändra samhället med våld? Vi har i utskottets arbe-
te egentligen inte gått in på en sådan detaljnivå. Mitt
intryck är dock att flera av organisationerna på listan
knappast kan sägas ha på allvar funderat i sådana
banor. Det har i flera fall, tror jag, mer handlat om
allmänt revolutionsromantiska funderingar - kanske
har man velat försvara revolutionen den dag den är
genomförd eller så. Detta har i princip räckt för att
komma med på den här listan.
Man kan också fundera över det andra kriteriet:
den enskilde individens handlingar. Om man tittar
noggrannare på de olika kriterierna där måste man
ifrågasätta om de verkligen är så skrivna att de inne-
bär att den enskilde individen är beredd att göra nå-
gonting sådant här. Jag ser det som uppenbart att
fr.o.m. 1981, då det under regeringen Fälldin blir en
utvidgning av kriterierna, faller själva grundtanken
om att den enskilde personen skall ha gjort någonting
för att kunna bli åsiktsregistrerad. Denna utvidgning,
menar jag, gör att det knappast längre går att försvara
systemet utifrån tanken att den enskilde individen
genom åtgärd eller handling skall ha visat sig beredd
att ta till våld på något sätt för att förändra samhället.
Man kan väldigt starkt ifrågasätta saker även före
1981. Det finns andra kriterier med implikationer som
man kan ifrågasätta. Men 1981 tycker jag att det blir
så pass stor skillnad mellan de öppna föreskrifterna å
ena sidan och de hemliga föreskrifterna å andra sidan
att systemet inte längre går ihop med grundlagens
åsiktsregistreringsförbud.
Man skall då komma ihåg att det här bara gäller
nyregistreringar. Har man en gång kommit upp på
listan och blivit registrerad av säpo har säpo stora
möjligheter att registrera allt möjligt som man företar
sig. Men rätten att nyregistrera finns nedtecknad i de
här olika kriterierna och hemliga direktiven.
Vad betyder det här? Vad innebär det för den en-
skilda människan, för de tusentals människor det
handlar om? Vi har i fallet Torsten Leander sett ett
bra exempel på vad det kan betyda. Trots att man inte
har gjort någonting som över huvud taget kan anses
vara i närheten av något som skulle vara ett brott eller
misstänkts vara ett brott har man som enskild individ
påverkats mycket allvarligt.
Min bedömning är återigen att tusentals människor
har varit utsatta för statlig förföljelse på olika sätt,
t.ex. på arbetsplatser och i fackföreningar. Säpo har
haft möjlighet att registrera och spionera i privatlivet
på ett sätt som är alldeles orimligt utifrån de förut-
sättningar som har gällt.
Jag kan hålla med Bo Könberg om att staten har
en viss rätt och kanske också skyldighet att övervaka
vissa personer. Men i det här systemet finns det så
stora möjligheter, en så extensiv rätt för Säkerhetspo-
lisen att registrera människor, att man måste anta att
en väldigt stor del av dem som har registrerats aldrig
har varit något problem, aldrig har utgjort någon risk
för samhället eller någon säkerhetsrisk över huvud
taget.
Ett problem i sammanhanget är att det har varit så
många olika regeringar inblandade. Det är inte längre
så lätt att säga vem som är ansvarig när alla regeringar
från 1973 och framåt har varit inblandade i detta. Om
man går längre tillbaka har det antagligen varit ännu
värre. Det gör också att det politiska system som vi
har i Sverige har väldigt svårt att tillgodogöra sig
vikten av att faktiskt göra rent hus och försöka få bort
den här varbölden, som Kenneth Kvist talade om.
Orsaken till att man än så länge säger nej till en
ökad offentlighet ligger säkerligen på det här området.
Det är många regeringar och partier inblandade. Det
är fortfarande känsligt. Det är så många ännu levande
människor som är berörda och drabbade av det som
har varit att den nuvarande socialdemokratiska rege-
ringen antagligen gör bedömningen att sanningen och
verkligheten är värre än att ryktena får fortsätta att
florera. Detta är tråkigt.
Jag tror att sanningen på litet sikt är bättre än ryk-
tena. Jag tror att den har större möjlighet att läka
såren i det svenska samhället efter de här frågorna och
återskapa ett ökat förtroende mellan det politiska
systemet och medborgarna.
En liten fundering man kan ha kring skälen till det
fortsatta hemlighållandet kan gälla fallet Torsten
Leander. Det är ju ett relativt begränsat fall. Han har,
vad jag förstår, inte varit med om så väldigt närgång-
en aktivitet från Säkerhetspolisen. Han har uppenbart
blivit drabbad i ett fall, men det finns säkerligen
många som har drabbats värre. Han fick från staten en
ersättning på 400 000 kr. Om tusen människor har
drabbats på ett likartat sätt handlar det om 400 miljo-
ner kronor. Om det är tiotusen handlar det om 4 mil-
jarder kronor. Detta är inga orimliga siffror. Det kan
alltså hända att man från statens sida också ser detta
som en dyr kostnad för att försöka få rätsida på de här
frågorna.
Men återigen: En sanningskommission, som tar ett
helhetsgrepp i stället för de nålsticksvisa, slumpmäs-
siga försök till belysning som regeringen i dag går in
för, vore någonting som kanske skulle kunna få det
svenska samhället att läka litet grand i det här avseen-
det. Jag tycker att exemplet Norge visar att det kan
fungera. Öppenhet, en rejäl undersökning, är bra.
Offentlighet är positivt - liksom det var i scientolog-
fallet, som vi diskuterade tidigare. Tänk om vi inte
hade haft den svenska offentlighetsprincipen! Då hade
denna belysning av scientologerna aldrig kommit till
stånd. Det hade väl varit en nackdel i sammanhanget
som vi inte diskuterade tidigare.
Jag yrkar på godkännande av anmälan i reserva-
tion 15.
Till syvende och sist menar jag att vi hade haft råd
att offentliggöra huvuddelen av det här materialet i
konstitutionsutskottet. Det hade stärkt Sveriges riks-
dag, och det hade stärkt förtroendet för det politiska
systemet.

Anf. 189 PÄR-AXEL SAHLBERG (s):
Herr talman! Det finns många både intressanta och
spännande frågor runt det som KU har granskat i år.
Det här är på sätt och vis en av de mer intressanta
frågorna. Den fråga som man passar från reservanter-
nas sida är ju den riktigt grundläggande frågan: Fanns
det och finns det några hot mot demokratin?
Det är intressant att höra att alla i olika samman-
hang i dagens debatt, till skillnad från förarbetena
inom konstitutionsutskottet, har sagt sig vara överens
om att det nog behövs en säkerhetspolis. Där finns
någon sorts gemensam grund i det här arbetet.
Den svåra frågan är hur man hanterar historiskt
material. Jag vet att man inte riktigt kan säga att det är
rimligt att varje tid döms efter sina förutsättningar.
Ändå får man inte glömma att en historierevision, när
vi går in i tidigare händelser med de värderingar och
den upplysning vi har i dag, blir ganska bekymmer-
sam. Det var egentligen det som skildrades i t.ex.
Orwells bok 1984, där man på olika sätt i en grym
framtidsstat gjorde om historien. Tyvärr finns det
exempel inte bara från litteraturens värld, utan detta
har varit verklighet.
I USA gick McCarthy-åren hårt fram mot allt som
luktade kommunism. Det var ingen hejd på hur små
associationer som krävdes för att på olika sätt förföl-
jas av de säkerhetssystemen. Jag träffade en man
hemma i Kungsbacka som faktiskt fostrats litet under
McCarthy-åren i USA. Han var så övertygad om de
konspiratoriska teorierna att kommunismen var på
frammarsch att han t.o.m. när vi talade om Kungs-
backa kommun anade en kommunistisk konspiration.
Så långt kan det alltså gå. Därför är det litet viktigt att
minnas att sådana perspektiv fanns under tider före
vår tid.
Vad ger då detta för slutsats? Det innebär inte alls
att man behöver vare sig gilla eller godkänna det som
har varit. Men man får inte glömma att varje tid måste
bedömas i sitt perspektiv. Det vi med de mest vällov-
liga syften gör när vi nu talar indignerat om detta är
faktiskt att vi ägnar oss åt en historierevision och
försöker lägga till rätta.
Det intressanta är dock att de här konspirationste-
orierna inte alls är döda. Jag har hört i flera av de
olika ämnen som vi har debatterat i dag att konspira-
tionsidéerna lever i KU:s sällskap. Så fort man talar
om sekretessen lockar det kanske fram aningar om
ugglor i mossen eller begravda hundar.
Det är intressant att inte några av reservanterna
har talat om de sex utredningar som faktiskt har auk-
toriserats i samband med de här frågorna: Den parla-
mentariska nämnden under Wennerströmsärendet,
Carl Lidboms utredning, Justitiekanslerns arbete,
Säpokommittén, Registerutredningen och nu Regis-
ternämnden som har att gå igenom de här frågorna.
De anmälningar som vi har fått in handlar bl.a. om
regeringens rätt att instruera genom förordning. Det är
intressant och kanske inte så konstigt att se hur frågan
glider under ett sådant här utredningsarbete.
När Kenneth Kvist anmälde Säkerhetspolisens
register pekar han i anmälan på att man skulle utreda
om de hemliga föreskrifterna stått i överensstämmelse
med gällande författningar eller eljest innehållit så-
dant som inte är godtagbart i ett demokratiskt samhäl-
le. Skulle KU vara riktigt konsekvent skulle man säga
att detta var frågan som ställdes. Utredningen har
sedan företagits, och svaret måste vara: Ja, det var i
överensstämmelse.
På samma sätt var Bo Könbergs anmälan om Le-
anderfallet så formulerad att den handlade om att
granska regeringens handläggning av målet Leander
visavi Sverige inför den europeiska domstolen för de
mänskliga rättigheterna i syfte att undersöka om nå-
gon eller några av regeringarna under 1980-talet vilse-
lett Europadomstolen i målet. Det var frågorna som
ställdes. Sedan glider anmälan och det som anmälaren
har chans att driva i KU till att delvis omfatta helt
andra frågor. Här tycker jag att förslaget om en
kommission efter norsk modell är en orimlig slutsats i
ett granskningsbetänkande från KU på basis av de
anmälningar som har formulerats.
Men även i övrigt tror jag att det föreligger en all-
deles för ljus bild av vad en kommission kan göra.
Man har flera gånger hört folk tala om att det här skall
utredas en gång för alla. Jag tror, i likhet med det
justitieminister Laila Freivalds framförde i samtalet i
går, att det inte finns en sådan trollformel att svinga
över historien. Debatten kommer att pågå. Utredning-
ar har gjorts, och nu startar stora forskningsprojekt.
Det tycker jag är ett seriöst sätt att ta i de här frågor-
na.
När det gäller den avgränsade delen som rörde
anmälningarna kunde svaret vara mycket kortare än
så här.

Anf. 190 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Pär-Axel Sahlberg försöker på något
sätt att smita ifrån frågan genom att hänvisa till ett
antal utredningar som vi som är reservanter och kri-
tiska inte har nämnt i just denna debatt. Det må vara
hur det vill med det, men jag menar att de utredning-
arna inte riktigt tillgodoser objektivitetskravet. Om
t.ex. en f.d. justitieminister utreder en verksamhet som
han själv har varit ansvarig för så motsvarar inte det
vad en kommission skulle kunna komma fram till.
Pär-Axel Sahlberg gör ett nummer av historiere-
visionen. Om Pär-Axel Sahlberg verkligen ansåg att
en inställning som gjorde användandet av ordet kom-
mun i Kungsbacka till en kommunistisk konspiration
var grunden för säpos verksamhet och statens politik
på den tiden finns det väl all anledning att granska
detta i sömmarna. Annars förstod jag inte riktigt var-
för han använde exemplet.
Det jag frågar efter är inte regeringens rätt att ut-
färda en förordning. Det handlar ju om innehållet i
denna förordning. Ponera nu, Pär-Axel Sahlberg - jag
säger ponera för att inte bryta mot tystnadsplikten -
att Säkerhetspolisen när den registrerade medlemmar
som var närvarande vid Folket i Bild Kulturfronts
årsmöte i Norrköping i början av 70-talet inte gick
emot regeringens instruktion. Man registrerade med-
lemmar på ett årsmöte i en organisation som hade som
mål att sprida folkets kultur och vara ett alternativ till
den kommersiella veckopressen. Det fanns inte ett
spår av våld eller annat i organisationens program.
Ponera nu att säpo där hade agerat i enlighet med
regeringens instruktioner! Tänk att detta skulle vara
någonting som skulle kunna accepteras i ett demokra-
tiskt samhälle!

Anf. 191 PÄR-AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Herr talman! Jag beklagar om jag var oklar i fråga
om historierevisionen. Det borde inte vara så svårt att
förstå att jag tog min utgångspunkt i tesen att man
måste bedöma varje tid utifrån sitt perspektiv. Ken-
neth Kvist försöker med moderna uppfattningar i
frågorna, och kanske delvis en nedtoning av de väns-
terextrema gruppernas vokabulär, dvs. mer ord än eld
i det som sades, göra en något omvänd historierevi-
sion. Om det fanns en tid där ordet kommun kunde
uppfattas som kommunistiskt subversivt, säger det
möjligen någonting mer om den enskilda människan,
som kanske var extremt udda, men det säger också
någonting om en annan tid.
Jag beklagar att Kenneth Kvist inte tog upp i sitt
inlägg frågan om huruvida regeringen agerade i över-
ensstämmelse med gällande författningar. Det arbetet
hade kunnat göras snabbt. Där är vi överens.
Eftersom vi är överens om att dessa regleringar
fanns inom ramen för kompetensen för regeringen har
man nu gått vidare och gjort ett huvudnummer av en
kommission som skall lösa alla dessa frågor. Det är
litet olyckligt i samband med en konstitutionell
granskning i konstitutionsutskottet. Historierevisionen
består i att vi försöker kliva in i en annan tidsepok
med de värderingar vi har i dag. Vi skall utvärdera
och med hjälp av forskningsprojekten se på vad detta
innebar. Men vi måste göra bedömningen utifrån den
tid som då var.

Anf. 192 KENNETH KVIST (v) replik:
Herr talman! Jag har inte riktigt klart för mig om
Pär-Axel Sahlberg låtsas vara enfaldig eller om det är
jag som inte riktigt förstår vad han vill ha sagt.
En anmälan till konstitutionsutskottet gäller inte
om regeringen har rätt eller inte rätt att lämna förord-
ningar till myndigheter. Det handlar naturligtvis om
ifall innehållet i denna förordning har varit i överens-
stämmelse med grundlagar och demokratiska princip-
er. Det är där det brister.
Det går inte att ha uppfattningen att kraven på att
det skall ske en grundlig utredning är detsamma som
en historieförfalskning, omskrivning av historien och
ett åsidosättande av hur samhället såg ut när det begav
sig och beger sig. Det handlar om att göra en rimlig,
riktig och objektiv behandling. Man undgår inte his-
torieförfalskning genom att försöka förtiga historien,
genom att försöka tysta ned, genom att försöka för-
sköna, genom att försöka föra åt sidan det som varit
och delvis är.
Det måste ske en analys. KU:s sak är att granska
om regeringens direktiv till sitt innehåll - det är det
som anmälan avser - har varit i överensstämmelse
med demokratiska principer och grundlagarna. En
vidare uppgift krävs för att granska hur säpo har age-
rat. Därför krävs det en sanningskommission. Tiden
arbetar för det. Ni kommer till slut att få ge upp ert
motstånd.

Anf. 193 PÄR-AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Herr talman! Kenneth Kvist frågar om jag låtsas
vara enfaldig - underförstått är det. Det är naturligtvis
en debatteknik som jag accepterar. Jag kan förstå att
han är litet upprörd över att jag har kritiserat den
dåliga kvaliteten på den aktuella anmälan. Den är vid
det här läget besvarad.
Det borde inte vara så svårt att förstå den fråga
som här debatteras, nämligen hur vi hanterar histori-
en. Jag anar att man tror att med hjälp av en sannings-
kommission löser man alla de problem som de tidiga-
re och nu sittande sex utredningarna inte har lyckats
lösa. Det är den bild man har av verkligheten.
Där ligger just historierevisionen. Där tror man i
dagens upplysta ljus att man kan kasta ljus i de
skuggrika dalar som har skapat denna oro och detta
elände som vi nu talar om. Jag tror inte att det funge-
rar så.
Jag började mitt anförande med en fråga: Fanns
det och finns det något hot mot demokratin? Ingen har
talat emot detta. Man är överens om behovet av en
säkerhetspolis eller någon likartad funktion. I dag står
det fortfarande i lagen att Rikspolisstyrelsen i Säker-
hetspolisens register får anteckna de uppgifter som
behövs för verksamheten.
Det kommer en helt annan dag, Kenneth Kvist, en
helt annan tid, när nya försök till historierevisionism
kommer att göras och Kenneth Kvist och jag kommer
att dömas för hur vi i vår enfald har tolkat tillvaron i
vår tid.

Anf. 194 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Jag har en fråga att ställa till Pär-
Axel Sahlberg. Vi har ett åsiktsregistreringsförbud i
grundlagen - i regeringsformen. Dessutom har rege-
ringen antagit öppna föreskrifter till Säkerhetspolisen
i frågan. Där framgår det att det finns en rätt att regist-
rera personer som är medlemmar i organisationer som
vill omvandla samhället med våld. Därutöver krävs att
medlem eller sympatisör till en sådan organisation
genom sina åtgärder har gett anledning till misstankar
att han kan vara beredd att delta i verksamhet som
innebär fara för rikets säkerhet eller som syftar till att
med våld förändra det demokratiska statsskicket.
De hemliga föreskrifter som vi har fått ta del av i
konstitutionsutskottet utgörs av åtta kriterier. Det är
en lista på organisationer. Kan Pär-Axel Sahlberg
med gott samvete lägga handen på hjärtat och säga att
det bara är en översättning av de öppna kriterierna
och att de ryms inom grundlagens förbud mot åsikts-
registrering? Eller håller Pär-Axel Sahlberg med oss
om att här ger regeringen utrymme för säpo till en
omfattande åsiktsregistrering utöver vad som ryms
inom grundlagen?

Anf. 195 PÄR-AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Herr talman! Det är precis som Peter Eriksson re-
dovisar. Återigen är Peter Eriksson nära den svåra
gräns som vi har satt upp för vårt arbete och ligger i
sakens natur, nämligen det öppna och det sekreta. Det
är alldeles klart att föreskrifterna såsom de har utveck-
lats är tydliga på punkten att minimera det som i and-
ra sammanhang kallas för guilt by association. Det
handlar om den egna gruppens ställning.
Jag sade tidigare att det inte alls är osannolikt att
man under åren då kommunistskräcken var som mest
utbredd hade svårt att förstå de vänsterextrema revo-
lutionära tongångarna och inte insåg att det var mer
munväder än hot.
Detta hindrar inte att den organisation man till-
hörde, och beroende på engagemangsgrad och övrigt
deltagande, faktiskt kunde leda till att förutsättningen
för en sådan anteckning blev möjlig. Det är inte säkert
att man med hjälp av den säkerhetsbedömningen vare
sig kunde eller skulle invänta att var och en var be-
väpnad eller militärutbildad.
Det handlar om, utifrån de förutsättningar som då
kunde vara rimliga, att göra en bedömning av risk och
hot. Där ser jag inte, som Peter Eriksson gör, några
stora bekymmer med den rätt som polisen har att
anteckna de uppgifter som behövs för verksamheten.

Anf. 196 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Herr talman! Det hedrar Pär-Axel Sahlberg or-
dentligt att han inte kan ställa sig här och säga att
regeringens hemliga direktiv stämmer överens med
det åsiktsregistreringsförbud vi har i Sverige. Han
drar på det och kommer med omsvep, och jag tycker
att det är bra. Men när jag går tillbaka till vad Pär-
Axel Sahlberg sade tidigare i sitt anförande, där han
talade om historierevision och att varje tid skall dö-
mas efter sina egna förutsättningar, tycker jag att hans
svar här är talande och tydligt.
Ge oss sanningen, så kan var och en göra sin be-
dömning! Det är det våra reservationer handlar om,
och det är det som också Socialdemokraterna borde
ställa upp på.

Anf. 197 PÄR-AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tackar gärna för de berömmande
orden, även om det kanske låg en liten judaskyss i
dem också. Men det kan jag både uthärda och accep-
tera.
Det som jag kallar historierevision handlar inte om
att vi skall acceptera saker och ting som har varit. Det
finns massor av saker i historien som vi ständigt be-
höver omvärdera. Men vi kan inte bedöma eller döma
utifrån de perspektiv som vi själva har. Det är närmast
den frågan som jag har velat aktualisera.
Peter Eriksson hör till dem som har varit allra
närmast att svara på min fråga om det fanns eller finns
några hot mot demokratin. Jag hörde Peter Eriksson
säga tidigt i dag att det är klart att vi måste ha en
säkerhetspolis. Därför har jag inte stressat Peter
Eriksson med den frågan, men det är den han måste
leva upp till att besvara. Det är den som gäller den
öppenhet som han nu frågar efter, för att vi skall kun-
na hantera det här framöver.
Vi avser inte att dölja historien, utan det finns ett
aktuellt behov av fortsatt kontroll på det här sättet.
Det är det som gör att vi har en restriktivitet när det
gäller de här frågorna. Men nu har regeringen före-
slagit att de hemliga föreskrifterna skall tas bort, så
det är återigen så att frågan är delvis fel väckt. Det är
synd att inte heller Peter Eriksson har talat om de sex
utredningar som har beskrivit detta. Jag skulle kunna
fråga om Peter Eriksson har läst vad JK, Carl Lidbom
och den parlamentariska nämnden i Wennerströmsä-
rendet har redogjort för i de öppna delarna. Den frå-
gan är adekvat efter den här debatten.

Anf. 198 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Jag tror inte att vi kan avsluta den här
debatten, eftersom Pär-Axel Sahlberg har redovisat
flera missuppfattningar om vad den handlar om. Han
har konstaterat flera gånger att vi alla skulle vara
överens om att det har visat sig att det inte fanns nå-
gon grund för den anmälan som Kenneth Kvist har
lämnat in. Med det menar han att regeringen har haft
rätt att utfärda dessa föreskrifter. Nej, det har inte
utskottet konstaterat. Jag tror inte ens att majoriteten
har gjort det, men det får man svara för själv.
Det är ju så, vilket har framgått i dag, att utskottet
egentligen bara har tagit del av direktiven, kriterierna
- hur många de än är - och vilka organisationer som
finns på den här listan. Jag har inte någon möjlighet -
jag tror inte heller att Pär-Axel Sahlberg har det - att
bedöma om det har varit rimligt att ha de organisatio-
ner på listan som har funnits där sedan 1973, dvs. om
de har uppfyllt de krav som har ställts, nämligen att de
har våld på sitt program.
Det är därför som man får välja antingen vägen att
bifalla de krav som har ställts i andra sammanhang
och i dessa reservationer om en oberoende kommis-
sion, eller vägen att KU självt får ge sig in i det gans-
ka mödosamma arbetet att bedöma några av de saker
som Pär-Axel Sahlberg har nämnt, dvs. om det här var
mera ord och om man då hade anledning att tro detta
eller inte. Det är uppenbart att det skulle kunna finnas
organisationer på dessa listor som inte hade våld på
sitt program. I så fall var bevisfrågan avklarad. Jag
tycker för min del att det är inte är klart utan att en
sådan här undersökning har gjorts.
Jag vill gärna ställa en fråga till Pär-Axel Sahl-
berg, och det gäller att vi för den här debatten litet
stympat. Peter Eriksson kritiserar exempelvis kriteri-
erna utan att någon utanför KU egentligen känner till
dem. Min fråga är: Om vi nu alla är överens om att de
skall vara försvunna om sju åtta månader, kan de då
verkligen vara kvalificerat hemliga i dag?

Anf. 199 PÄR-AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Bo Könberg, ordförande i konstitu-
tionsutskottet, anger som skäl för att vilja ha replik på
mig att jag har missförstått vad frågan gäller. Det är
möjligt att det är så - jag utesluter det inte alls. Det
intressanta är att ordföranden i konstitutionsutskottet
inte sätter den här diskussionen i samband med den
anmälan som vi har fått in, som jag redan har citerat
ur när det gäller de frågor som har ställts, nämligen
om det var möjligt att ta fram sådana föreskrifter som
vi här har debatterat. Jag sade att det inte kan vara
speciellt komplicerat att hävda att det var möjligt.
Sedan har det klargjorts i den här debatten och
även långt tidigare att man kan ha olika åsikter om
detta. Det är närmast på den punkten som jag har
tyckt att det varit angeläget att något diskutera den
historierevisionistiska synpunkten.
Jag tycker att Bo Könberg som ordförande i kon-
stitutionsutskottet måste vara den som, så långt han
bara orkar, håller det konstitutionella spåret i de här
frågorna. Om då formuleringen i anmälan inte är av
intresse kan man fråga sig vad som är av intresse. Om
slutsatsen inte innebär att vi har slutfört ett ärende när
vi har behandlat det, utan innebär att vi glider över på
en diskussion om huruvida en sanningskommission
skall till eller inte, måste man också fråga sig vad
konstitutionsutskottet innebär. Vi granskar inte säpo,
utan vi granskar regeringens arbete.

Anf. 200 BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Jag är rädd för att vi talar förbi var-
andra. Jag vet inte om det beror på ond vilja från
någon av oss eller om det beror på någonting annat.
Jag hoppas att jag och övriga i utskottet verkligen vill
hålla ordning på vad anmälningarna gäller, diskutera
dem och ta ställning till dem. Då säger Pär-Axel
Sahlberg till mig att det måste vara av intresse vilken
formulering frågan har. Ja, det är klart att det är. Men
det jag försöker säga till honom är att vi gemensamt -
Pär-Axel Sahlberg, jag och alla andra i utskottet - har
konstaterat att vi inte har gått igenom dessa organisa-
tioners program för att bedöma om det var rimligt av
regeringen och om det stämde med grundlagens för-
bud mot åsiktsregistrering att föra upp dem på den här
listan.
Flera av de utredningar som Pär-Axel Sahlberg
själv nu har åberopat ett antal gånger har konstaterat
att organisationer varit farligt nära gränsen för att
överträda grundlagsförbud. Vi har inte gjort den
granskningen, och vi har konstaterat det från alla håll.
Flera av dem som har röstat med Socialdemokraterna
i utskottet har också gjort konstaterandet att man inte
har gått igenom dessa organisationers program.
Jag fick inte något svar på min fråga om de hemli-
ga föreskrifter som kan tas bort den 1 januari nästa år,
dvs. om det skulle vara till stor skada för riket om de
blev offentliga nu i maj, när KU diskuterar frågan.

Anf. 201 PÄR-AXEL SAHLBERG (s) re-
plik:
Fru talman! Det är intressant att Bo Könberg lyfter
upp citatet från flera utredningar, nämligen "farligt
nära gränsen". Det är en ganska intressant formule-
ring. I det här sällskapet, bland reservanterna, råder
det ingen tvekan om att man är nära någon gräns; man
är milsvitt över den i argumenteringen här.
Det som har gjort det här till en komplicerad fråga
när det gäller balansgången mellan det som är öppet
och offentligt och det som ingår i de hemliga före-
skrifterna, är det som hänger samman med den
grundläggande frågan, dvs. att det råder total enighet
om att det i ett demokratiskt samhälle finns ett visst
behov av skydd. Att då avväpna hela den arsenal man
har för detta arbete, hur mycket man än tycker om den
eller ogillar den, är naturligtvis inte sakfrågan. Att så
relativisera det, som Bo Könberg gör, och fråga vad
det skulle göra om man tog bort den sju åtta månader
tidigare - vad är det för sorts beslutsfattande? Om vi
har ett system som gäller så har vi ju det tills vi har
fattat ett nytt beslut. Frågan är på väg upp i riksdagen,
så vi har all anledning att hantera den.
Det som är olyckligt är att man hakar på resone-
manget om kommissionsvågen.
Att inte relatera till de utredningar som har gjorts
och att så helt bortse från formuleringarna i de an-
mälningar som finns är ett olyckligt sätt att på politis-
ka grunder "glida" i granskningsarbetet. Det tror jag
inte gynnar KU.
Vi har tittat seriöst på frågan. Vi har inte löst alla
problem, men svaret är entydigt från KU: Det som
regeringen hade rätt att göra har regeringen gjort. Vi
granskar inte säpo i det här arbetet. Det är alldeles
klart.

Anf. 202 KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Pär-Axel Sahlberg framhärdar i sin
läsning av en anmälan som han dessutom recenserar
som vara av dålig kvalitet. Jag anser nog att det snara-
re är hans läsning av denna anmälan som håller låg
kvalitet. Han säger att anmälan avser om det var möj-
ligt att utfärda dessa förordningar. Det har han sagt
upprepade gånger bl.a. i polemik med utskottets ord-
förande.
Men jag skall återigen citera en mening ur anmä-
lan. Där begärs det "att KU granskar nämnda hemliga
föreskrifter utifrån om de har stått i överensstämmelse
med gällande författningar eller eljest innehållit så-
dant som icke är godtagbart i ett demokratiskt samhäl-
le". Det är alltså innehållet, icke formen, i förordning-
en som är ställt under granskning. Det tycks alltså inte
Pär-Axel Sahlberg riktigt vilja förstå. Jag har läst det
tydligt, och jag hoppas att det nu har gått fram. Det
var detta som föranledde min fråga om det var ett
avsiktligt missförstånd i ett tidigare inlägg.
Sedan frågade Pär-Axel Sahlberg: Fanns det och
finns det hot mot demokratin? Ja, det är därför som vi
är överens om att det behövs en säkerhetspolis. Det
finns tyvärr människor som med våld vill angripa
andra människor och deras demokratiska fri- och
rättigheter. Därför behövs det en sådan här verksam-
het. Därmed har man inte godkänt att allt det som står
i förordningarna avser organisationer eller människor
som är beredda att med våld trampa på demokratin
eller andra människors demokratiska rättigheter.
Visst förekommer det hot mot demokratin, men vi
måste granska detta vidare, det är helt klart.

Anf. 203 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Jag fick en fråga från Pär-Axel Sahl-
berg om jag hade läst de utredningar som tidigare har
gjorts, bl.a. av Carl Lidbom. I vårt eget material som
ligger till grund för detta betänkande står det väldigt
tydligt att vad Carl Lidbom kom fram till var bl.a. att
de hemliga föreskrifterna borde upphävas. Det var
1989 som Carl Lidbom kom fram till detta, det är
nästan tio år sedan. Detta var på grund av att de hem-
liga föreskrifterna gick så långt att man kom i närhe-
ten av åsiktsregistreringsförbudet. Man ansåg att
värdet av många av uppgifterna om de kontrollerades
aktiviteter var tveksamt. Registreringen av politiska
aktiviteter borde inskränkas till personer som genom
brottsligt beteende eller på annat påtagligt sätt visat
att de utgör en säkerhetsrisk. Det är faktiskt det som
vi diskuterar i dag igen. Det är min åsikt i dag att i det
fall att någon har visat att han eller hon har begått ett
brott eller på allvar är beredd att begå brott kan man
diskutera saken. Men problemet är att regeringens
föreskrifter går mycket längre än så. Det insåg Carl
Lidbom redan för tio år sedan, och det borde väl Pär-
Axel Sahlberg kunna tillstå i dag.

Anf. 204 PÄR-AXEL SAHLBERG (s):
Fru talman! Jag är glad för det som har sagts i de
två senaste inläggen. Det innebär ett klarläggande.
Peter Eriksson ställde sig bakom den recension som vi
har gjort av Carl Lidboms material när det gäller
uttrycket "vara i närheten av". Men i debatten har det
inte handlat om "i närheten av", eftersom det har varit
så solklart vilka övertramp som det har varit fråga om.
Därför har vi nu - möjligen sent, men ändå - efter
ett antal regeringsskiften ett förslag från regeringen
om att de hemliga föreskrifterna skall upphävas. Men
det är en väldig modifiering av samtalet när man säger
att det är en gränszon som vi här diskuterar. Jag ac-
cepterar att Peter Eriksson inte har läst Carl Lidboms
utredning utan bara den korta recension som finns i
vårt betänkande, och det är kanske alldeles tillräckligt
för den här debatten.

Anf. 205 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Jag läste upp detta därför att mitt in-
tryck var att Pär-Axel Sahlberg inte ens hade läst vårt
betänkande.

Anf. 206 ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag vill rikta uppmärksamheten på att det pågåen-
de ärendet har tagit åtskilligt längre tid i anspråk än
beräknat.
Kammarens tidsprogram för resten av veckan är
mycket ansträngt, och det är därför angeläget att alla
möjligheter att koncentrera debatten tillvaratas. Korta
inlägg är alltså välkomna.
Statsministerns lån av ett hus i Spanien (avsnitt 6.1)

Anf. 207 ANDERS JOHNSON (fp):
Fru talman! Då det gäller gåvor till politiker och
politiska partier avviker Sverige i två avseenden från
vad som är normalt i andra västländer:
För det första är lagstiftningen, som professor
Madeleine Leijonhufvud påvisat i en artikel i Juridisk
Tidskrift nr 4/1996-97, vad gäller gåvor och politisk
korruption ovanligt svag i Sverige. Det är därför som
en intresseorganisation utan problem kan betala tiotals
miljoner kronor för att finansiera valrörelsen för ett
regeringsparti - och dessutom ställa politiska krav på
regeringen för att bidragen skall utbetalas.
För det andra är den allmänna - eller kanske den
mediala - attityden till gåvor ibland närmast drako-
nisk. Det är därför som även de mest blygsamma
gåvor kan leda till mediedebatt om de uppmärksam-
mas.
Den förmån i form av semesterbostad i Spanien
som statsminister Göran Persson mottog 1997 var
emellertid långt ifrån ekonomiskt obetydlig. Värdet
kan uppskattas till åtminstone 25 000 kronor. Att det
inte rörde sig om en gåva i form av ett fysiskt föremål
utan om en tjänst saknar givetvis betydelse i ett etiskt
perspektiv.
Därför är det naturligt att KU har behandlat frågan
och undersökt omständigheterna kring denna förmån.
Även om lånet av lyxvillan inte hade direkt samband
med statsministerns tjänsteutövning, så saknar det inte
samband med det faktum att Göran Persson är stats-
minister. Det var knappast i rollen som före detta
kommunalråd i Katrineholm som lyxvillan ställdes till
hans förfogande. En statsminister är en statsminister,
även då han sover.
Folkpartiets slutsats av granskningen är att Göran
Persson borde ha visat större försiktighet i samband
med att han sökte natthärbärge för sig och sin familj.
Det ligger ju knappast något orimligt i tanken att man
i förväg tar reda på de ekonomiska villkoren för en
tjänst som man tänker utnyttja.
Även om något formellt fel inte har begåtts, är det
viktigt att regeringsledamöter - inklusive regerings-
chefen - iakttar ett betydande säkerhetsavstånd till
gränsen mellan tillbörliga och otillbörliga gåvor. Så
gjordes inte i detta fall.
Det viktigaste med KU:s granskningsarbete - en
verksamhet som nu har bedrivits i snart 200 år - är
oftast inte att komma åt ett enskilt statsråd, utan att
uppmärksamma problem och att skapa bättre förhål-
landen för framtiden.
Jag tror att det nu aktuella granskningsärendet kan
få en sådan effekt. Vi har gått igenom och diskuterat
de senaste regeringarnas etiska riktlinjer och jag tror
att granskningen kommer att bidra till att Regerings-
kansliets etikarbete får nya, friska impulser.
Låt mig avslutningsvis berätta något om ett helt
annat granskningsärende som behandlades t.o.m.
innan Kurt Ove Johansson och Anders Björck inledde
sina värdefulla insatser i konstitutionsutskottet. Det är
ett intressant exempel på att KU:s arbete ibland kan få
de mest oväntade effekter, i detta fall ett väsentligt
bidrag till den svenska litteraturhistorien.
Det hela börjar då professorn och skalden Erik
Gustaf Geijer inträder som Uppsala universitets re-
presentant i prästeståndet vid 1828/29 års riksdag.
Geijer blir snabbt engagerad i samtidens konstitutio-
nella frågor och han blir ledamot av konstitutionsut-
skottet.
Den 9 maj 1829 lämnar han in en granskningsan-
mälan mot statssekreteraren för inre ärenden M G
Dankwardt. Geijer anser att Dankwardt visar bristan-
de skicklighet i ämbetets utövning, men utskottet
förkastar Geijers anmälan.
Geijer hade redan tidigare känt missmod i riks-
dagsarbetet, och detta gör honom ännu mera ned-
stämd. På nätterna ligger han vaken och grubblar. På
dagarna längtar han hem till umgängeskretsen i Upp-
sala, inte minst till musiklivet i staden.
Under ett KU-sammanträde våren 1829 nedteck-
nar Geijer fyra rader på ett papper, där han uttrycker
sina känslor för riksdagsarbetet. Dessa rader kommer
sedan att bli en av de mest välkända delarna i den
svenska centrallyriken. Jag hoppas att åtminstone alla
i KU i fortsättningen skall tänka på KU:s gransk-
ningsarbete då vi hör Jussi Björling eller någon annan
sjunga eller deklamera Geijers dikt Tonerna som
lyder:

Tanke, vars strider blott natten ser!
Toner, hos eder om vila den ber.
Hjärta, som lider av dagens gny!
Toner, till eder, till er vill det fly.

Anf. 208 KURT OVE JOHANSSON (s):
Fru talman! Egentligen är det inte särskilt mycket
att tillägga i detta ärende utöver vad som redovisats i
betänkandet och i majoritetsskrivningen. Bakom ma-
joritetens uttalande står ju alla partier i utskottet med
undantag för Folkpartiet. Ärendets konstitutionella
vikt kan ju verkligen ifrågasättas. Sent omsider tycks
också Folkpartiets representanter i KU ha insett detta.
Reservationen utmynnar i att det bör utarbetas tydliga
normer som skulle kunna accepteras av alla regering-
ar, oavsett partifärg.
Som framgår av vårt betänkande finns det redan
en samsyn i dessa frågor. Det som skall göras är med
andra ord redan gjort. Regeringen har i en skrivelse
1996/97:56 utvecklat rutiner. Med hänvisning till
denna skrivning beslutade Justitiedepartementet att
Etikkommitténs promemoria skulle läggas ad acta.
Vi är naturligtvis alla överens om att regeringens
ledamöter, precis som sagts här och som sägs i Etik-
kommitténs promemoria, bör hålla ett betydande
säkerhetsavstånd till vad som är otillbörligt i de här
sammanhangen. Här bör kanske nämnas att Riksåkla-
garen vid sin prövning den 7 april i år beslutade av-
skriva en anmälan mot statsministern angående brott i
det aktuella fallet.
I Folkpartiets reservation medges också att förmå-
nen inte på något sätt haft samband med statsminis-
terns tjänsteutövning. Man tycks också dela de övriga
partiernas uppfattning i utskottet, att det inte kan
riktas någon konstitutionell kritik mot statsministern i
det här ärendet. Därmed menar jag att allt som bör
sägas i ärendet är sagt. Sakligt sett finns det, som jag
ser det, ingen anledning att ytterligare ta kammarens
tid i anspråk för diskussion i ärendet.

Anf. 209 ANDERS JOHNSON (fp) replik:
Herr talman! Jag skall fatta mig utomordentligt
kort. Jag vill bara gör helt klart att Folkpartiet anser
att det fanns anledning att rikta kritik därför att säker-
hetsavståndet mellan gränsen för otillbörliga och
tillbörliga gåvor inte var tillräckligt stort, men vi
säger att något formellt fel icke har begåtts.
Oavsett om det blir majoritetens eller Folkpartiets
linje i utskottet som vinner voteringen - det skall bli
spännande att se i morgon - har anmälan och gransk-
ningen fört frågan framåt. Jag tror att man har blivit
mer uppmärksam på att även tjänster kan utgöra otill-
börliga förmåner och att det blir en större försiktighet
i framtida regeringar, oavsett vilka som kommer att
sitta i dem.

Anf. 210 ANN-KRISTIN FØSKER (fp):
Fru talman! Jag vill inleda med att beklaga det
faktum att Sverige har en statsminister som har en
förmåga att fixa förmånliga semestrar just genom att
använda sig av sin position som statsminister. Tidiga-
re var det vingården Rabiega i Frankrike.
Att det sedan sker i strid mot de skrivna spelregler
som finns vad gäller gåvor och förmåner till statsrå-
den är givetvis anmärkningsvärt. Därför är det för
mig, som för så många andra medborgare i vårt land,
helt obegripligt att statsministern kan undgå kritik i
detta ärende.
Utskottets bedömning lyder som följer: "Det kan
inte hävdas att förmånen i fråga haft samband med
Göran Perssons tjänsteutövning. Någon kritik från
konstitutionella utgångspunkter kan därför inte riktas
mot statsminister Göran Persson i detta ärende."
Ja, det är utskottets bedömning - en bedömning
som dock inte delas av dess ordförande, vilket gläder
mig. I sin reservation framhåller ordföranden att
statsministern borde ha visat större försiktighet samt
att det är önskvärt att det utarbetas tydligare normer
för vad som är godtagbart och inte. Jag delar alltså
ordförandens åsikt vad gäller krav på större försiktig-
het, men jag står inte bakom denna reservation då jag
anser att reglerna är tydliga och att reservationen i
övrigt är för svag.
Vad gäller bedömningen om att förmånen inte haft
samband med statsministerns tjänsteutövning måste
jag ställa en fråga till vice ordföranden i konstitu-
tionsutskottet: Menar Kurt Ove Johansson på fullaste
allvar att Göran Persson som exempelvis grundskollä-
rare från Katrineholm eller som arbetare på Scania i
Katrineholm också hade fått denna förmån av den
spanske affärsmannen? Självklart var detta en gåva
till Göran Persson just därför att han är statsminister.
Om nu Kurt Ove Johansson dessutom anser att
Göran Perssons resa helt och hållet var en privat resa,
måste ju frågan ställas: Hur kunde han och hans fru då
få använda sig av försvarets flygplan för att ta sig till
Malaga på semester?
Redan när statsministern gav i uppdrag åt en
"underställd personal" - i det här fallet en UD-
tjänsteman - att ordna en semesterbostad på det sätt
som skedde, anser jag att statsministern begick ett fel.
Att en person i beroendeställning får ett sådant upp-
drag är definitivt inte bra. Att sedan statsministern
inte, innan han tackade ja till huslånet, tog reda på
kostnad, ägare m.m. är mycket märkligt, för nog
måste väl regeringens ledamöter, inklusive Göran
Persson, känna till att det är den enskilde själv som
har ansvaret att följa regelverket vad gäller gåvor och
förmåner.
Jag har läst regelverken framlänges och baklänges
många gånger, men ingenstans står det: Obs! Dessa
regler gäller ej Göran Persson. Däremot står det tyd-
ligt i regelverket om den enskildes ansvar. Det står
också: Förmåner är trevliga att få. Men när man får en
inbjudan eller någon annan förmån kan det finnas
anledning till en stunds eftertanke.
Detta måste statsministern fullständigt ha missat
och inte bara statsministern utan så gott som hela KU.
Skälet för denna restriktivitet som finns i etikreg-
lerna är att allmänhetens förtroende för regeringens
ledamöter annars kan rubbas. Jag vågar påstå att hela
detta ärende och hur det har hanterats inte bara har
rubbat förtroendet för statsministern utan även förtro-
endet för KU. KU:s förtroende har fått sig en redig
smäll. Om inte KU:s ledamöter skall granska att re-
geringens ledamöter följer de etikregler som finns -
ja, vem skall då göra det?
Eller är det ingen som skall granska om regeringen
bryter mot etik- och moralreglerna? Jag undrar vad
Ingela Thalén och Arne Kjörnsberg, som är satta att
arbeta fram ytterligare etik- och moralregler för soci-
aldemokrater efter allt som har hänt runt omkring i
vårt land, tycker om detta.
Om det i KU skall tas politiska hänsyn när statsråd
granskas har KU helt missuppfattat sin uppgift. Då är
det dags att lyfta bort granskningsansvaret från KU:s
bord. Det går inte att ha en grupp granskare som har
hållhakar på varandra. Det är nämligen något som
rubbar allmänhetens förtroende.
Dessutom anser jag att det är stora brister i de
uppgifter som finns i ärendet angående statsministerns
huslån i Spanien. Det kunde nog delvis ha avhjälpts
om det hade funnits vilja från utskottet att utreda
frågan ordentligt. Flera uppgifter som framkommit är
motsägelsefulla, och inte alls klara och tydliga, som
Kurt Ove Johansson försökt få dem att framstå.
Förmånen som uppskattas till åtminstone 25 000
kr enligt betänkandet kan man säkert utan att överdri-
va nästintill fördubbla. Marknadsvärdet för två veckor
handlar om runt 55 000-60 000 kr. Och observera att
det i etikreglerna står att det är just marknadsvärdet
som skall räknas, och inte vad det har kostat givaren.
Fru talman! I detta ärende finns mycket att fundera
över. Hur skall allmänheten kunna förstå att de skriv-
na etikregler som finns och som är så tydliga inte har
någon som helst betydelse när det gäller landets
statsminister, som faktiskt borde vara landets främsta
förebild vad gäller etik och moral? Hur skall allmän-
heten kunna förstå att gränsen mellan tillbörligt och
otillbörligt kan vara ett par hundra kronor för en van-
lig tjänsteman, medan det är helt okej att vår statsmi-
nister tar emot en gåva till ett värde av runt 55 000-
60 000 kr?
KU bör även inför framtiden fundera över om
granskningsärenden skall läggas på KU:s bord och
hanteras av bl.a. före detta statsråd eller blivande
lobbyister. För mig är svaret mycket bestämt: Låt
någon annan i framtiden ta hand om granskningsären-
dena! Då skulle säkert statsministern få ta emot den
kritik han så väl förtjänar för den gåva och förmån
som vi nu har diskuterat.
Regeringens eller enskilda statsråds hantering av
kronförsvaret 1992 (avsnitt 8)

Anf. 211 BIRGITTA HAMBRAEUS (c):
Fru talman! Jag skall först göra ett konstaterande.
Centerpartiets riksdagsgrupp ansluter sig till majorite-
tens uppfattning i den här frågan. Många vetenskapli-
ga undersökningar och utredningar kommer att belysa
detta dramatiska skede i vår ekonomiska historia.
Som utskottet säger kan det då komma fram uppgifter
som kan ge KU anledning att närmare granska förhål-
landen som har samband med kronförsvaret.
Själv kommer jag att rösta för godkännande av
anmälan i reservation 18. Vi borde redan nu kunna
rekommendera KU att i höst ge t.ex. Anne Wibble
och Bengt Dennis möjlighet att i ett KU-förhör lämna
sin version av vad som egentligen hände under den
dramatiska kulmen på valutakrisen 1992.
Det som ger KU anledning att ta upp frågan om
kronförsvaret är misstanken att otillbörlig hänsyn
tagits som strider mot den grundlagsfästa principen
om medborgarnas likabehandling.
Som utskottet konstaterar har dåvarande finans-
minister Anne Wibble enligt boken Stålbadet förkla-
rat försvaret av kronan bl.a. med att svenska storföre-
tag och banker hade stora lån i utländsk valuta sedan
staten genom en ny valutanorm 1989 överlåtit upplå-
ningen i utländsk valuta till svenska företag och pri-
vatpersoner. Hade valutakursen "brustit rätt upp och
ned" i augusti utan några politiska krispaket hade det
enligt Anne Wibble lett till katastrof. Principen om
likabehandling utesluter enligt utskottets mening inte
sådana ställningstaganden från rent samhällsekono-
miska utgångspunkter.
Det hade onekligen varit intressant att fråga Anne
Wibble om inte dessa statens finansiärer också tjänat
ordentligt på att låna billigt utomlands och låna ut
dyrt till staten om de inte hade försäkrat sig mot valu-
tarisken. Storföretag brukar väl göra det.
Vidare lär en hel del spekulation mot kronan ha
drivits just av samma storföretag som Anne Wibble
kanske skyddade. Men kommuner och småföretag,
som fick försäkringar av sina bankkontakter att kro-
nan skulle försvaras, drabbades hårt. Räntans höjder
drev många annars sunda företag i konkurs och acce-
lererade arbetslösheten.
Det är inte KU:s sak att granska Riksbankens roll.
Men det skulle kunna komma fram information i
samband med en sådan granskning som skulle ha
konstitutionella implikationer. Som utskottet påpekar
har Riksdagens revisorers kansli förklarat att en
eventuell undersökning i fråga om valutakrisen inte
skulle vara främmande för revisorernas verksamhet,
och att ett uppdrag kunde ges till utländska forskare.
Eftersom Sverige är ett litet land där alla känner alla
tror jag att t.ex. finländska och norska forskare skulle
kunna tillföra en ytterst värdefull kunskap. Jag har
lämnat förslag till en sådan granskning till Riksdagens
revisorer som det står de nyvalda revisorerna i höst
fritt att genomföra.
Fru talman! Till sist vill jag säga att mitt ivriga in-
tresse för denna fråga inte hänger ihop med en lust att
finna syndabockar. Vi är alla medskyldiga - vi som
var i politisk beslutsställning under 80-talet och
framåt. Det dramatiska kronförsvaret var kulmen på
en lång utveckling från mitten av 80-talet, då anpass-
ningen till en EU-ekonomi började med avreglering
av kapitalet, skatteomläggning och avskaffande av
inflationsekonomin.
Fastighetsspekulanterna byggde korthus, och ban-
kerna var som lössläppta kalvar på våren. Landet var i
kris, och samstämmigheten i riksdagen var kompakt.
Jag var själv med i Centerpartiets riksdagsgrupp och
hejade på. Vi hade konkurrensdevalverat flera gånger,
och nu skulle vi visa att vår krona var att lita på. Tan-
ken på hur väl det fungerar med en flytande valuta,
som vi har nu, kom åtminstone inte för mig. Alla ville
vi ställa upp för Sverige, och vi gick med på det ena
krispaketet efter det andra.
Men nu står det klart för de flesta att vi gjorde helt
fel. Vi hade fel i regering och riksdag. Banker och
storföretag handlade ansvarslöst. Det är viktigt att vi
lär oss av erfarenheten. Det är mitt motiv för att rösta
för godkännande av anmälan i reservation 18.

Anf. 212 KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Eftersom timmen är sen och debatten
har dragit ut på tiden skall jag hålla bara ett litet anfö-
rande.
Jag delar i väldigt mycket det som Birgitta Ham-
braeus säger. När KU först fick denna anmälan, för
över ett år sedan, förde vi en diskussion. Vi ansåg att
det behövdes en rad ganska breda undersökningar för
att man skulle ringa in kronförsvaret.
Men när diskussionerna har förts vidare har det
stått helt klart att det faktiskt finns ganska tydliga och
begränsade omständigheter som egentligen bara kan
och bör utredas av konstitutionsutskottet. Det är just
dessa som Birgitta Hambraeus tar upp i sitt inlägg.
Det gäller hur behandlingen av olika intressenter har
varit och om det har förekommit sådana tips från
regeringsledamöters sida till vissa kretsar inom fi-
nansvärlden att de har kunna hålla sig skadeslösa.
Jag tycker att det är beklagligt att vi inte har kun-
nat samla en majoritet av konstitutionsutskottet till att
göra en sådan begränsad och tydlig undersökning
redan denna gång. Men frågan får leva vidare, och
återkomma till nästa granskningstillfälle.

Anf. 213 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Inte heller jag har något ytterligare att
tillägga utöver det som Birgitta Hambraeus och Ken-
neth Kvist har sagt. Jag hoppas att Bengt-Ola Ryttar
kan säga några ytterligare ord, så räcker säkert det.

Anf. 214 KURT OVE JOHANSSON (s):
Fru talman! Jag tror att det också här finns en
samsyn mellan partierna i konstitutionsutskottet när
det gäller kronförsvaret, att det är en intressant fråga.
Vad vi egentligen möjligen är oense om är när det
skulle vara lämpligt för konstitutionsutskottet att ge
sig i kast med en sådan fråga.
Det är, precis som har sagts här, andra gången som
frågan presenteras för riksdagen. Förra året kom vi ju
fram till att konstitutionsutskottet skulle ta kontakter
med en del andra riksdagsorgan i denna fråga. Det har
vårt kansli gjort. Man har haft kontakter med Riksda-
gens revisorer, man har haft kontakter med finansut-
skottet, och man har haft kontakter med statsveten-
skapliga institutioner. Vad vi kan konstatera i år är att
det finns ett stort intresse för dessa frågor också i
andra sammanhang. Det finns doktorsavhandlingar
som berör dessa områden. Det finns dessutom en rad
ekonomer som i uppsatser och i andra sammanhang
har försökt tränga in och beskriva frågan. Vi vet
dessutom också att det på olika håll förekommer
forskning.
Jag håller naturligtvis med de som säger att det
finns konstitutionella aspekter som är intressanta, t.ex.
vilka kontakter som regeringen hade under 1992 då
krisen var. Naturligtvis är det också intressant ur
konstitutionell synpunkt att försöka få fram vilken
beredskap som regeringar har mot denna typ av situa-
tioner.
Jag vill emellertid än en gång understryka att jag
inte tror att det är så mycket i sak som skiljer oss åt
utan att det snarare är när det är en lämplig tidpunkt
för konstitutionsutskottet att ta sig an frågan som
möjligen kan vara skiljande.
Jag vill bara för fullständighetens skull nämna att
en utredning om folkstyret i Sverige tillsattes i sep-
tember 1997. Det är också uppenbart på det sättet att
den på ett eller annat sätt också kommer att kunna
beröra dessa frågor. Majoritetens bedömning är väl att
vi ytterligare kan avvakta innan ett slutgiltigt ställ-
ningstagande görs av hur den här frågan skall tacklas.
I reservationen framgår det klart och tydligt att
även reservanterna menar att denna fråga skall hållas
vid liv, som Kenneth Kvist sade. Och man antyder
faktiskt i reservationen att det sannolikt kommer att
komma en ny anmälan till det konstitutionsutskott
som kommer att jobba hösten efter valet. Det är alltså,
såvitt jag förstår, ingen risk för att frågan på något sätt
suddas ut eller dör ut, utan den finns aktuell och le-
vande.
Med det som utgångspunkt tycker jag nog att vi
kan leva med denna situation och inse att vi har litet
olika uppfattningar om själva hanteringen och när den
rätta tiden är mogen.

Anf. 215 PETER ERIKSON (mp) replik:
Fru talman! I stället för att hålla något anförande
får jag replikera Kurt Ove Johansson.
Jag tycker att Kurt Ove Johansson på ett mycket
tydligt sätt visade vad jag nämnde i mitt inledningsan-
förande och som Kurt Ove Johansson och jag påbör-
jade en replikdiskussion om i dag vid halvtolvtiden
eller tolvtiden. Då sade jag att när företrädare för
borgerliga regeringar och Socialdemokraterna är
överens så händer det att de spelar under täcket och
förhindrar och försvårar en granskning. Och detta
tycker jag är ett typexempel. Här har ni lyckats skjuta
upp en ordentlig granskning under två år på grund av
att ni har gemensamma intressen. Och vi i de mindre
partierna som har stått litet utanför regeringsmakten
under de senaste perioderna får ta skeden i vacker
hand, så att säga. Men man får väl hoppas att det
kommande konstitutionsutskottet har litet mera tåga i
sig och vågar granska även dessa känsliga frågor.

Anf. 216 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag konstaterar att Peter Eriksson
möjligen på grund av den sena timmen pratar litet
grand i nattmössan, därför att det inte är fråga om att
vi från socialdemokratiskt håll eller från den övriga
utskottsmajoritetens sida spelar under täcket. Jag har
ju haft anledning att understryka detta tidigare för
Peter Eriksson. Men hans minne tycks inte vara sär-
skilt väl utvecklat.
Vad det här är fråga om är att vi har gjort en sak-
lig bedömning av läget. Och vi har ansett att det inte
kan vara rimligt att nu gå in och göra den konstitutio-
nella granskningen förrän vi har ytterligare fakta som
är nödvändiga för att den skall bli bra genomförd.
Jag kan bara än en gång konstatera att vad som
skiljer oss åt inte så mycket är själva sakfrågan utan
när tiden skulle vara mogen för att göra en sådan
insats från konstitutionsutskottets sida. Man kan t.ex.
inte utesluta att ett kommande konstitutionsutskott
kanske redan till hösten kommer till den ståndpunk-
ten. Det får det nya konstitutionsutskottet avgöra.
Men det finns alltså en majoritet som på goda grunder
har kommit fram till den slutsats som gäller nu. Jag
tycker alltså att det är litet onödigt av Peter Eriksson
att börja föra tal om spel under täcket. Det finns alltså
ingenting sådant i dessa sammanhang. Jag tycker inte
att det är särskilt värdigt en utskottsledamot i konsti-
tutionsutskottet att diskutera utifrån dessa utgångs-
punkter.

Anf. 217 PETER ERIKSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag kan säga så här i stället:
Jag håller med Kurt Ove Johansson om att tiden
ännu inte verkar vara mogen. Kurt Ove Johansson har
ju sagt det flera gånger i debatten. Det är fortfarande
för känsligt för Socialdemokraterna, för Folkpartiet,
för Centern och för Moderaterna att ta fram hur detta i
själva verket gick till. Det behöver ju inte vara så att
ni spelar under täcket. Ni talar ju ganska öppet om att
tiden inte är mogen. Det är fortfarande för jobbigt att
göra en ordentlig granskning.

Anf. 218 KURT OVE JOHANSSON (s) re-
plik:
Fru talman! Jag skall gärna ge Peter Eriksson ett
bättre betyg för denna replik än för den förra.

Anf. 219 KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Det finns ett ordspråk jag en gång
hörde och som löd:
För lata svin är marken alltid frusen.
Men det skulle jag inte vilja säga när det gäller
Kurt Ove Johansson som jag tidigare har förärat. Jag
får väl i stället säga:
För mätta lejon är bytet alltid osmakligt.
Med detta menas att tidpunkten inte är lämplig
just nu. Det är en viktig fråga, men tidpunkten är inte
riktigt lämplig, och vi får återkomma, och det ena och
det andra skall göras.
Jag tror att vi, när vi har diskuterat Bengt-Ola
Ryttars förtjänstfulla och påpassliga anmälan mer än
vad vi hade tid med förra gången vi behandlade den i
konstitutionsutskottet, faktiskt har kunnat ringa in en
ganska precis konstitutionell frågeställning som är så
avgränsad och tydlig att det egentligen bara är konsti-
tutionsutskottet som på allvar och rejält kan gå till
botten med den, och det borde konstitutionsutskottet
nu ha gjort. Men eftersom det inte är gjort till i dag är
det inte mycket mer att göra åt saken än att återkom-
ma till frågan om möjlighet ges för oss som är här i
kammaren vid nästa granskningstillfälle.

Anf. 220 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Fru talman! Det är intressant att konstatera att
konstitutionsutskottet har ett visst intresse för frågan.
Men det är samtidigt en besvikelse att göra nästa
konstaterande, nämligen att konstitutionsutskottet inte
känner sig moget att ge sig på frågan. Men det har
ändå gått sex år sedan detta skedde. Anne Wibble har
lämnat politiken, vilket borde göra det hela litet enk-
lare att hantera.
Anledningarna till att jag tycker att det är så oer-
hört viktigt att vi verkligen får reda på vad som hände
är flera. Det här kostade oerhört mycket pengar för
staten och, inte minst, för samhället. Det finns beräk-
ningar som säger att själva växelkursförlusten i Riks-
banken ligger någonstans mellan 25 och 95 miljarder
kronor. Det kan variera beroende på att det i stor
utsträckning handlade om terminsköp, som är litet
svårberäkneliga om man inte har hela faktaunderlaget.
Den stora kostnaden ligger naturligtvis i samhällseko-
nomin - på alla företag som gick i konkurs och på alla
människor som förlorade sina jobb. Vi borde veta
varför det blev så.
Detta är ett dunderfiasko för den ekonomiska po-
litik och den valuta- och penningpolitik som då till-
lämpades - ett historiskt dunderfiasko. Ju förr vi får
reda på hur det här skedde och vad som var fel, desto
snarare kan vi dra slutsatser och tillämpa det hela i
dagens verklighet.
Jag delar Birgitta Hambraeus uppfattning att det
primärt inte är fråga om att ställa enskilda personer
till ansvar. Frågan är oerhört mycket större än så. Man
kan fråga sig varför KU duckar. Jag kan göra samma
påpekande som Birgitta Hambraeus, nämligen att vi
alla var medskyldiga. Jag satt också i riksdagen under
de aktuella åren och begrep icke bättre, utan jag var
också med på vagnen. Vi får erkänna det och redovisa
varför det blev som det blev. Vi får också lära oss av
detta.
Det finns även en annan aspekt här och det är att
den hårdvalutapolitik som vi då försökte etablera i
Sverige var en åtgärd för att närma Sverige till EU.
Det var en första trevare för att vi skulle bli EU-
medlemmar. En trolig slutsats av en ordentlig inven-
tering av vad som hände 1992 är att det blir ganska
tydligt att EMU är ett oerhört högriskprojekt. Om vi
hade fortsatt med att försvara kronan, vilket näringsliv
skulle vi då ha haft kvar efter några månader? Det
skulle ha varit ganska glest i de leden.
Jag bygger KU-anmälan på otillbörlighet och på
bristerna i likabehandlingen. Detta kan litet grand
vara en filosofisk fråga. Jag tror inte att regeringsföre-
trädare aktivt så att säga olikbehandlade människorna
men det var den faktiska effekten. Det är nämligen ett
faktum att valutabankerna, de stora affärsbankerna, i
Sverige hade kunskap om det här. Det är ju de som i
normalfallet hanterar 90 % av alla valutaaffärer. Där
finns alltså kunskapen exakt i det ögonblick då det
hela händer. Det i sig leder till olika behandling. Ban-
kerna kunde då informera de kunder som det var av
intresse för bankerna att de skyddade sig. Bankernas
stora vinst i sammanhanget var kanske inte att de
tjänade på kronans fall och på kursförändringen, utan
den stora vinsten var att de kunde hjälpa företag där
det fanns nödlidande krediter på ett sådant sätt att
man minskade sina kreditförluster. Det har gjorts
påståenden om att S-E-Banken överlevde just tack
vare detta. Luxonen är ett tydligt exempel. En kon-
kurs i Luxonen skulle direkt ha slagit mot bankerna.
Det fanns då ett stort svenskt rederi som förlorade
300 miljoner kronor på kronans fall. Det var ingen
tillfällighet att det företaget inte blev informerat. En
chef för ett konkurrerande rederi satt nämligen med i
styrelsen för den bank som hade hand om det rederi
som gick i konkurs.
Vidare finns det uppgifter - jag vet inte om de är
sanna - om att statsministern tio minuter innan USA-
bankerna öppnade den 19 november 1992 fick ett
telefonsamtal. Frågan ställdes: Skall vi inte släppa
kronan? Han sade nej. Då fanns det 50 miljarder
kronor i utländsk valuta i Riksbanken. Man brände de
här 50 miljarderna också innan man slängde in hand-
duken.
Sista veckan före kronans fall köpte Riksbanken
för 158 miljarder kronor. Man socialiserade alltså
kursförlusterna för en utvald skara företag; med detta
inte sagt att det är regeringen som valde ut dessa
företag. De är i varje fall utvalda; det blev olika be-
handling.
Fru talman! I en demokrati måste vi veta vad vi
har gjort. Vi måste kunna ställas till ansvar. Vi måste
lära oss av misstagen. Jag tänker återkomma i frågan.
KU skall inte få slumra på sina lagrar. Därmed yrkar
jag bifall till reservation 18.

Anf. 221 KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Jag var kritisk mot Kurt Ove Johans-
son för att man inte har tagit upp en begränsad konsti-
tutionell fråga som utmönstrade sig i samband med
den här saken. Jag måste också till Bengt-Ola Ryttar
få säga att jag i mångt och mycket instämmer i hans
allmänna analyser kring valutakrisen osv. Det är inte
fråga om något annat. Men KU:s uppdrag är inte att
granska vår skuld i största allmänhet eller huruvida
banker har tipsat kunder etc. KU:s granskning avser
regeringsärendenas beredning och statsrådens tjäns-
teutövning. Med nödvändighet måste en sådan av-
gränsning göras. Det är alltså KU:s granskningsupp-
gift. Det andra, och där kan jag nog hålla med Kurt
Ove Johansson, är nog mer allmänna forskningsupp-
gifter. Det finns dock i detta avgränsade konstitutio-
nella frågor som avser hur regeringarna har handlagt
frågorna och de är utomordentligt viktiga. De är också
ganska avgränsade, och KU borde ha kunnat ägna sig
åt dem men KU är inte ett allmänt utredningsinstitut.

Anf. 222 BENGT-OLA RYTTAR (s):
Fru talman! Jag är medveten om de här distinktio-
nerna men för att vi verkligen skall få fart på forsk-
ningsinsatserna tror jag att KU måste gå först och
göra klarlägganden. Det tror jag blir en högst påtaglig
stimulans.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 28 maj.)

7 § Försvarsmaktens ekonomi och verksamhet
år 1998 m.m.

Föredrogs
Försvarsutskottets betänkande 1997/98:FöU11
Försvarsmaktens ekonomi och verksamhet år 1998
m.m.(prop. 1997/98:84)

Anf. 223 ARNE ANDERSSON (m):
Fru talman! Det är möjligen att beklaga att vi just
då visaren slår över till 22.00 startar ett ärende som
förmodligen skall pågå två och en halv timme, men
detta råder vi inte över.
Det betänkande från försvarsutskottet som vi nu
har på bordet handlar i huvudsak om ekonomi och
verksamhet för året 1998. Propositionen, som betän-
kandet bygger på, är i olika avseenden ett tunt doku-
ment. Det tar upp, som regeringen säger, allvarliga
problem som uppstått i Försvarsmaktens ekonomi och
verksamhet. Meningen måste rimligen vara att vi på
detta sätt årsvis och med detta dokument i någon grad
skall få balans mellan ekonomi och ambitioner. Om
möjligheten och metoderna för att lyckas med detta
har partierna föga överraskande litet olika mening.
Det har tagit sig uttryck i nio reservationer och några
särskilda yttranden. Jag nöjer mig med, fru talman, att
för Moderata samlingspartiets del yrka bifall till re-
servation 1. Det betyder givetvis inte att vi på något
vis att vi ser de efterföljande som mindre viktiga men
väl att vi kan bespara kammaren från att ta dem till
omröstning.
Reservation 1 har samlat fem partier i utskottet,
alltså riksdagens partier utom socialdemokraterna och
Centern. Vi fäster där uppmärksamheten på behovet
av ett nytt och genomgripande försvarsbeslut nästa år.
Att regeringspartiet och Centern motsätter sig detta
tycker vi uppriktigt sagt är något tennsoldatsaktigt och
litet obegripligt. Det kan finnas förklaringar till detta,
och jag tänker inte närmare spåna i vad det kan bero
på, men rimligt hade varit att vi hade kommit fram till
ett tillkännagivande i detta avseende. Jag utesluter
också att regeringspartiet och Centern är nöjda med
den nuvarande situationen. Då kan det möjligen vara
på det sättet att man av prestigeskäl inte tycker att
man skall kalla det för ett nytt försvarsbeslut. Men det
är kanske ändå så att man är beredd i regeringen att gå
till botten med de problem som nu finns. Skulle man
mot den bakgrunden ändå vara beredd att göra det må
man kalla det för vad man vill. Den eftergiften gör vi
gärna. Vi kan kalla det vad som helst.
Det kan, försvarsministern, rimligen inte vara så
att man tycker att den nuvarande ordningen, att riks-
dagen varje halvår återkommer och reparerar det som
gick snett vid det senaste halvårsbeslutet, är bra. Den
slutsatsen kan jag omöjligen dra. För den skull hyser
jag en viss förhoppning om att både dragvagnen och
släpvagnen faktiskt redovisar här i kväll vad det är för
vilja att något stelbent hålla kvar vid det gamla beslu-
tet och kalla det bra.
Det är en lika bred uppslutning kring reservation
6, där fem partier redovisar det man betraktar som det
obegripliga och rent av oansvariga i att vi på många
platser i landet fortsätter investeringsverksamhet på
mark och byggnader, medan vi ser det ett och halvt år
gamla försvarsbeslutet mer eller mindre vittra sönder.
Risken för kapitalförstöring är just nu större än nå-
gonsin inom försvarssektorn. Det tycker socialdemo-
krater och centerpartister naturligtvis också men
skulle också kunna erkänna.
Jag sade inledningsvis att propositionen i olika av-
seenden var ett tunt dokument. Den är i ett annat
avseende ett erbarmligt avslöjande dokument. Av de
över 19 textsidorna ägnas över hälften, kanske två
tredjedelar, åt ansvarsfrågan. Detta är enligt min me-
ning en närmast genant del av regeringens proposi-
tion.
Vi hade en debatt om detta den 18 december i fjol
i kammaren, en frisk sådan om jag minns rätt. Jag
förstår nu att avseende friskheten hade den inte
mycket fördel med sig. Jag kan inte se att försvars-
ministern förstått vad vi då talade om. För den skull
upprepar jag mig. Det är naturligtvis illa om för-
svarsministern har fått ett bristfälligt underlag från
Försvarsmakten. Därom råder inga delade meningar.
Men vad som klart framgår av propositionen är att
försvarsministern inte tycks vilja veta av att det i
förhållande till riksdagen enbart är han, ingen annan,
som har ansvaret för att riksdagen fick ett dåligt be-
slutsunderlag för beslutet i december 1997. I stället
för att över många sidor polemisera med överbefälha-
varen borde han för detta be riksdagen och svenska
folket, om inte på japanskt industrimannavis gråtande
och hängande över pulpeten, så hederligt om ursäkt
för att det gick så dåligt. Det måste vara tråkigt för
försvarsministern. Då skall man ha så mycket man-
namod att man erkänner och inte håller på med en
slutövning med överbefälhavaren. Det är tråkigt nog,
försvarsministern. Här grälar vi tjänstevägen. Om
försvarsministern grälar på ÖB må det vara. Det angår
inte oss. Vi har umgänge med försvarsministern och
ingen annan.
För att ytterligare lägga i dagen att försvarsminis-
tern inte riktigt förstått vem som är förfördelad i den-
na bedrövliga historia vill jag påminna kammarens
ledamöter om den - jag vill inte säga en ryggdunk-
ning, för det vet jag ingenting om - förtroendeförkla-
ring som skedde mellan ÖB och försvarsministern,
likaså den 18 december. Jag frågar mig: På vilken
grund, och vad hade det med saken att göra att herrar-
na betygade varandra förtroende vid det tillfället?
Herrarnas egen gemenskap hade naturligtvis relevans
i detta sammanhang. Men det var gentemot riksdagen
som försvarsministern och i andra hand ÖB hade
skadat sitt anseende. Det har vi ännu inte gjort någon
eftergift för. Den tycks inte heller kunna komma un-
der kvällen, för jag är rädd för att försvarsministern
inte får ordet innan kammaren bryter. Det tycker jag
är tråkigt.
Slutligen i denna del: Tydligare än som nu skett
kan det inte dokumenteras att Försvarsdepartementets
kompetens inte var tillräcklig för att genomskåda att
det var ett bristfälligt underlag som lämnades. För-
svarsdepartementet är ett mycket stort departement.
Att ni skickade detta vidare måste rimligen vara yt-
terligare ett belägg för att ni inte förstod bättre då. Det
är rimligt att tala om det för oss. Erkänn det utan
omskrivning såväl i ansvarsfrågan som i fråga om
kompetensbristen.
Vi moderater uttrycker reservationsvis oro också
beträffande anslagsförordningen. Försvarsmakten har
inte råd med tekniska och ekonomiska bortfall. För
den skull uttrycker vi att förändringar i fortsättningen
skall ske på ett verksamhetsneutralt sätt.
Vi uttrycker i reservation 3 oförståelse för att den
inriktning av försvaret som riksdagen beslutade den 5
december så lätt som nu tycks kunna ske skall kunna
ändras.
Detta för mig fram till de dubier jag hyser avseen-
de anpassningsdoktrinen. Man kan inte bortse från att
anpassningsdoktrinen i grunden har brister. Vad ga-
ranterar att beslut fattas i rätt tid vad anbelangar en
påbörjan av upprustning? Naturligtvis förstärks denna
svaghet ju längre anpassningstid vi tillåter. Ett år, ja
kanske, men därutöver är det för vårt land ett säker-
hetspolitiskt vågspel. Det har försvarsministern med
de förslag som lades fram för ett halvår sedan inlett.
I det nu föreliggande konceptet finns det fler och
allvarligare invändningar att göra. Var finns en analys
som beskriver den under gränsen för krigsmaktens
volym för att en anpassning skall vara trovärdig?
Någonstans finns en analys som berättar något om
det. Var finns den analys avseende vår inhemska
materielindustris betydelse och omfattning för att
anpassningsdoktrinen skall var trovärdig? Jag har inte
sett någon sådan. Finns den? På vilket sätt kan det
göras trovärdigt att vi ur en liten försvarsmakt kan
producera en officerskår som i sin tur garanterar tro-
värdighet i anpassningsdoktrinen? Alla dessa frågor är
obesvarade. Härav följer att den neddragning som har
sökt styrka i anpassningsdoktrinen är en bluff.
Det ligger i detta sammanhang snubblande nära att
syna ståndpunkter som försvarsministern gett uttryck
för i en intervju i söndagens Svenska Dagbladet. Det
kanske inte tiden medger, men jag vill ändå peka på
någonting. Försvarsministern uttrycker stor glädje -
den kan jag dela med honom - över den betydande
stora materielförnyelse som vi ser. Den är om jag
förstod försvarsministern rätt i internationell jämfö-
relse mycket fördelaktig.
Men, försvarsministern, varför inte med ett enda
ord uttrycka oro för att den nya fina materiel som
kommer i olika avseende ställs i bodarna och läggs på
hyllorna därför att vi inte har råd att använda den? Så
pass mycket balans mellan anskaffning och möjlighet
att nyttja den, att öva med den, måste vara ett minimi-
krav. De värnpliktiga utbildas inte på materielen.
Officerarna övas inte i krigsförbandsövningar. Be-
kymrar det, eller bekymrar det inte, försvarsminis-
tern? Säg gärna någonting om detta.
Fru talman! Vid 11 minuter och 58 sekunder är
mina tolv minuters talartid nästan till ända. Det är,
möjligen bortsett från någon replikväxling om någon
dag, mitt sista anförande i kammaren. När jag nu efter
28 år varav de sista 11 åren som ordförande för-
svarsutskottet tackar för mig vänder jag mig självfal-
let till mina vänner i försvarsutskottet, alla goda vän-
ner runt bordet. Vi kan gräla mycket, men vi har
mycket mer gemensamt. Jag vänder mig också till
utskottets kansli. Ja, fru talman, jag vänder mig till
kammaren och alla de goda vänner i alla partier som
jag har haft förmånen att vinna under åren. Det har
varit kul det här! Att ha fått gräla med er har varit
särskilt kul, också med herr försvarsministern! Tack
så mycket!
(Applåder)

Anf. 224 LENNART ROHDIN (fp):
Fru talman! De konstitutionella aspekterna på hur
regeringen skött frågan om 1996 års försvarsbeslut
har behandlats tidigare i dag här i kammaren. För en
dryg vecka sedan återvände dåvarande indonesiske
presidenten Suharto till Indonesien. Likt försvarsmi-
nistern och överbefälhavaren - inte de indonesiska -
förklarade han att han avsåg att sitta kvar och reda
upp det ekonomiska och politiska kaos som 30 års
styre under hans ledning lett Indonesien till.
Det var president Suhartos sätt att ta ansvar för
den situation som uppstått. Den doktrin som introdu-
cerades på den gemensamma presskonferensen på
Rosenbad den 18 december, dvs. att man tar ansvar
genom att sitta kvar, visade sig vara svårare att expor-
tera till Indonesien än svenska luftvärnskanoner. Su-
harto tvingade avgå några dagar senare. I Sverige
sitter både försvarsministern och överbefälhavaren
kvar.
I stället fick ett antal militära befälhavare löpa
gatlopp i medierna utan att någonsin vara formellt
ställda till ansvar. Ett beslut som sedan länge befunnit
sig i den s.k. pipelinen, att avskaffa de s.k. vapengren-
scheferna, fick framstå som ett sätt att utkräva ansvar
av högre makthavare för ett fullständigt oacceptabelt
handhavande av 1996 års försvarsbeslut. Det var
fullständigt oacceptabelt också enligt regeringspartiets
talesmän och taleskvinnor i försvarsutskottet.
Just genom att det inte var något formellt an-
svarsutkrävande kunde ingen av de utpekade gå i
svaromål och försvara sig, i något fall dessutom näs-
tan utan att vederbörande hunnit tillträda sin befatt-
ning förrän försvarsbeslutet 1996 redan var i hamn.
Det var, fru talman, varken snyggt eller att ta sitt
ansvar.
Jag vill ändå ta tillfället att påpeka det helt oaccep-
tabla i att försvarsministern i debatten den 5 december
i höstas inte var beredd att ge riksdagen mer informa-
tion om problemen med 1996 års försvarsbeslut, trots
att det redan dagen därpå framgick genom medieutta-
landen av chefstjänstemän i departementet att väsent-
ligt mer information fanns i departementet.
Eftersom jag inte vill tro att försvarsministern ville
dölja information som han hade för riksdagen kan jag
bara dra den slutsatsen att försvarsministern inte var
helt informerad om eller helt införstådd med innebör-
den av den information som förelåg i departementet.
Hänvisning till att överbefälhavaren inte var i landet
kan bara tolkas som att försvarsministern inte i tid
insåg allvaret. Det var desto mer anmärkningsvärt
som överbefälhavaren till departementet flera måna-
der tidigare avrått från att bara gå vidare i budgetpro-
cessen för 1998, något som riksdagen inte informera-
des om.
Fru talman! 1996 års försvarsbeslut har havererat.
Det står i dag klart för alla, även om jag kan inse att
det kan vara svårt att tillstå i öppen debatt. Det kan
därför kanske tyckas onödigt att fortsätta den debat-
ten. Våren 1999 kommer vi att få ett i väsentliga av-
seende helt nytt försvarsbeslut alldeles oavsett ut-
gången av höstens riksdagsval.
Ett nytt försvarsbeslut innan ens halva femårsperi-
oden löpt ut är kanske inte ens i ett nutidshistoriskt
perspektiv något nytt. Det handlar emellertid om både
att det antagna försvarsbeslutet vilade på förlegat
försvarstänkande med föga framåtblickande i den nya
säkerhetspolitiska verklighet vi är på väg in i med den
nya seklet och att man inte ens från början klarade av
att hålla sig inom de tänkta försvarsekonomiska ra-
marna. Redan inom några månader visade sig under-
skottet börja skena.
Ansvaret för 1996 års försvarsbeslut vilar på de
två partier som utgjordes dess parlamentariska majori-
tet. Jag skall gärna medge att det ministeriella ansva-
ret för detta beslut i allt väsentligt ligger på en annan
försvarsminister än dagens, en försvarsminister som
visade sig alldeles osedvanligt oförmögen att inse att
historien ligger bakom oss och att vi sedan år 1989
med full fart är på väg in i en ny verklighet.
Det är kanske därför litet beklagligt att det av
denna regerings statsråd som i många andra avseende
visat sig mest öppen för framtidens utmaningar satts
att vårda Thages och Olles försvarsnostalgiska över-
enskommelse. Då hjälper det föga att samtidigt ha
medverkat till ett osedvanligt snabbt omtänkande i
övrigt i det officiella säkerhetspolitiska tänkandet. Det
är bara att hoppas att åtminstone det får genomslag i
1999 års försvarsbeslut.
Fru talman! Den parlamentariska majoriteten bak-
om 1996 års försvarsbeslut består den här mandatpe-
rioden ut. Det är därför bara logiskt att de besparings-
beslut som det svarta hålet tvingar fram fattas i linje
med de prioriteringar som ligger bakom beslutet. Inga
sådana beslut har heller lagts fram för riksdagens
ställningstagande av regeringen. Det innebär en fort-
satt prioritering av kvantitet på den kvalitativa förny-
elsens bekostnad. Inte minst på det försvarsindustriel-
la området kan det få varaktigt allvarliga konsekven-
ser även om det bara handlar om besparingar i inneva-
rande års försvarsbudget.
Direktiven till den pliktutredning som nyligen på-
börjat sitt arbete ger emellertid anledning till oro. Har
vi råd att utbilda alla vapenföra unga män, om än
nästan enbart fiktivt, för att upprätthålla skenet av
allmän värnplikt också innebär att alla unga män bör
ha trampat en kaserngård alldeles oavsett om de be-
hövs för en uppgift i den krigsorganisation som skall
möta ett framtida hot som tycks alltmer avlägset? Har
vi råd att avstå från att skapa förutsättningar för fram-
tida materiell och personell kvalitativ förnyelse? Ja,
då har vi anledning att fråga oss om inte de ekono-
miska resurserna skulle göra större nytta inom t.ex.
vård eller skola.
Nej, är det något vi inte har råd med, eller snarare
borde ha råd att avstå ifrån, är det att utbilda tusentals
värnpliktiga som aldrig kommer att fylla en menings-
full funktion i en framtida krigsorganisation. Detta är
ett otillbörligt ingrepp i den enskilde individens frihet
utan de nödvändiga förutsättningar som måste före-
ligga för en samhälleligt tvingande pliktlagstiftning.
Fru talman! Det enda förslag regeringen föreläg-
ger riksdagen till beslut är en förändring av kraven på
beredskap inom Försvarsmakten. Det sker med en
hänvisning till Försvarsberedningens delrapport från
februari och dess slutsatser om ett fortsatt mycket
fördelaktigt säkerhetspolitiskt läge för vårt land. Detta
torde dock inte räcka för att bryta ut just denna del för
ett snabbt beslut i riksdagen bara ett år före den avise-
rade kontrollstationen nästa vår. Nej, det torde bara
vara ett alibi för att över huvud taget lägga fram en
proposition som i övrigt inte innehåller något annat än
ett försvarstal för regeringens sätt att hantera frågan
om det framväxande svarta hålet. Det framlagda för-
slaget borde med fördel ha kunnat invänta kontroll-
stationen.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 4 men
står självfallet bakom samtliga övriga reservationer
till utskottets betänkande som vi har skrivit under.
Fru talman! Såvitt jag förstod av det föregående
inlägget var det här den sista debatten som utskottets
ordförande Arne Andersson deltar i innan han om inte
med ålderns rätt så åtminstone efter synnerligen väl
förrättat värv lämnar riksdagen. Det kanske inte an-
kommer på en juniorledamot som undertecknad, men
eftersom jag nu råkar stå här vill jag ändå ta tillfället i
akt att framföra min stora respekt och uppskattning
för det sätt på vilket Arne Andersson lett försvarsut-
skottets arbete under de fyra år som jag har haft för-
månen att få delta. Andra kan säkerligen vidga pers-
pektivet, men jag vill ändå vittna om ett arbete som
präglats av stor öppenhet, värme och respekt - även,
och kanske inte minst, för mycket mindre erfarna
ledamöter av utskottet än ordföranden. Det har också
skett under en mandatperiod när förutsättningarna för
utskottets arbete kanske inte varit de allra bästa, något
som dock utskottet inte har rått för i särskilt stor ut-
sträckning.
Det är aldrig en persons verk hur en grupp sam-
verkar, men jag tycker att det är ett utomordentligt
gott betyg åt utskottets ordförande att arbetet i utskot-
tet över partigränserna kunnat ske i former som gjort
att bl.a. jag känt mig som en del av en gemenskap
betydligt utöver det vanliga i det här huset.

Anf. 225 JAN JENNEHAG (v):
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 5, även
om jag givetvis står bakom övriga reservationer som
jag har undertecknat.
I hopp om att redan denna afton få avnjuta för-
svarsministerns anförande nöjer jag mig med detta
vad gäller den försvarspolitiska delen av den här
debatten. I likhet med Arne Andersson håller jag nu
nämligen mitt sista planerade anförande i kammaren,
icke blott för mandatperioden utan även för komman-
de tid. Visserligen vet man aldrig vad man hittar på
när man blir ännu äldre, men sådana är i alla fall pla-
nerna.
Jag vill gärna återgälda Arne Anderssons ord på
något vis. Det är med speciell värme jag vänder mig
till honom. Vi har oftast tyckt olika om det mesta.
Under många debatter har jag uppfattat att Arne har
huggit på det mesta som jag har sagt. Ibland har det
varit helt blank krok; ibland har den varit agnad med
något fett och välsmakande. Men det har präglats av
humor och omtanke om varandra som personer. Detta
har jag uppskattat. Jag vill rikta ett tack till Arne.
Jag vill också rikta ett tack till övriga kamrater i
utskottet. För att ingen skall känna sig förfördelad
skall jag vända mig till Annika. Då har jag täckt ex-
tremerna - åldersmässigt, skönhetsmässigt och
åsiktsmässigt. Sven Lundberg ingår i det här, så han
behöver inte vara ledsen.
Jag vill tacka kansliet för dess tjänstvillighet,
kunnighet och glada humör vid många tillfällen när vi
ledamöter har ställt till det för er. Jag vill också tacka
fru talmannen - inte bara nu sittande talman utan
också övriga talmän - samt givetvis kammarens och
riksdagens övriga personal. Det här har varit en ut-
omordentligt stimulerande tid, och jag lämnar den
med glada minnen.

Anf. 226 ANNIKA NORDGREN (mp):
Fru talman! Jag hade tänkt suga på karamellen
med försvarsutskottet ända till fredag kväll. För min
del tänker jag inte säga så många ord om min egen
insats under de här åren. Däremot vill jag rikta mig
till mina kamrater i utskottet en liten stund, framför
allt Arne Andersson och Jan Jennehag som inte skall
gå upp i debatten på fredag.
Jag har också trivts bra i försvarsutskottet. Mycket
av det beror på Arne Andersson. Jag brukar i den
offentliga debatten få frågan hur det har varit att arbe-
ta i försvarsutskottet när man är så ung, miljöpartist
och dessutom kvinna som inte ens har gjort lumpen.
Då brukar jag säga att vår ordförande har skapat ett
väldigt gott arbetsklimat och gjort att jag verkligen
känt att människor har lyssnat på mig. Det är jag
väldigt glad och stolt över. Det vill jag rikta till Arne
Andersson personligen.
För att gå tillbaka till själva anförandet och det vi
debatterar i kväll vill jag först yrka bifall till reserva-
tion 7. Jag står bakom alla andra reservationer som
Miljöpartiet har skrivit under.
Det märkliga med detta betänkande är att det bara
behandlar ett förslag från regeringen, nämligen att
riksdagen skall godkänna förslaget till ändring av
övergripande mål för Försvarsmakten vad avser be-
redskapen. Det innebär att alla andra förändringar
som tas upp i betänkandet - pliktfrågorna, materielan-
skaffningen, frivilligverksamheten osv. - har för-
svarsutskottet och riksdagen egentligen inte någon
möjlighet att besluta någonting om. Detta tar rege-
ringen och myndigheten hand om.
Det här säger en hel del om hur litet det trots allt
är, sett till det hela, som försvarsutskottet egentligen
kan påverka. Det är också någonting som vi skall
debattera på fredag, dvs. riksdagens möjligheter att
styra Försvarsmakten.
Det försvarsbeslut som fattades i december 1996
var tänkt att gälla de närmaste fem åren. Det föll dock
samman med ett pladask på rekordtid, såsom både
Arne Andersson och Lennart Rohdin har tagit upp i
sina anföranden. För tids vinnande kan jag instämma i
deras beskrivning av hur historien har gått till konsti-
tutionellt. KU har också debatterat den här frågan
under dagen. Sammantaget kan Miljöpartiet konstate-
ra att både ÖB och försvarsministern ytterst bär an-
svaret för den uppkomna situationen.
Det är inte de besparingar som nu måste göras
som Miljöpartiet är emot. Tvärtom har vi i många
olika sammanhang, inte minst i polemik mot företrä-
dare för andra partier, under hela den här mandatperi-
oden sagt att vi vill skära mer pengar från det militära
försvaret. Vad vi vänder oss mot från Miljöpartiets
sida är sättet det sker på. De åtgärder som regeringen
föreslår för att "rädda" 1998 års budget är en räcka
panikåtgärder som sammantaget inte leder till ett
nödvändigt helhetsgrepp på försvarsekonomin. Resul-
tatet blir i stället ett mycket ineffektivt utnyttjande av
försvarets resurser - med andra ord: ett stort slöseri
med skattepengar.
Ett exempel: Regeringen vill kalla in 3 500 färre
totalförsvarspliktiga 1998 och 1999. Trots detta skri-
ver regeringen i propositionen om totalförsvarsplik-
tens vikt för folkförankringen. Det rimmar illa med de
åtgärder man vill vidta.
Om man verkligen hade ansett att plikttjänstgö-
ringen var en sådan fundamental del av folkförank-
ringen och att det demokratiska folkförsvaret i stort
sett står och faller med att så många som möjligt kal-
las in till plikttjänstgöring hade man rimligtvis undan-
tagit detta område från besparingar. Här rimmar alltså
teori och praktik illa.
Just nu tittar Pliktutredningen närmare på totalför-
svarsplikten. I de nuvarande direktiven ingår inte att
utreda en avskaffad plikttjänstgöring. Det tycker
Miljöpartiet att det borde ha gjort. Dessutom har man
gett ett tilläggsdirektiv som säger att man endast i
undantagsfall skall skriva in ungdomar i utbildnings-
reserven. Det är inte bra. Då går man ett stort steg
tillbaka, och det rimmar återigen absolut inte med de
åtgärder man ämnar vidta, att färre skall kallas in.
En annan sak är att regeringen föreslår att materie-
lanskaffningen minskas och senareläggs med litet
drygt 1 miljard kronor under 1998. Det gäller enbart
ej redan beställda projekt. Alla projekt som är beslu-
tade och där en beställning föreligger är undantagna.
Det menar jag och Miljöpartiet att man måste titta
närmare på och t.ex. omförhandla för att skapa hand-
lingsfrihet inför det nya försvarsbeslutet, kontrollsta-
tionen, ominriktningen eller vad vi väljer att kalla det
som skall ske våren 1999. Ett bra exempel, om man
nu skall prata om nytänkande och nya grepp i totalför-
svaret, är att titta på JAS delserie 3, vars ram nu upp-
går till över 70 miljarder kronor - helt ofattbart.
Miljöpartiets uppfattning är att alla nyinvestering-
ar och flyttningar av verksamhet som är en följd av
Försvarsbeslut 96 skall stoppas i avvaktan på ett nytt
helhetsgrepp 1999. Risken är annars, precis som Arne
Andersson sade tidigare, att man bygger in sig i nyin-
vesteringar som man riskerar att lämna efter ett kort
tag. Det är ett enormt slöseri med skattepengar, som
inte alls är försvarbart.
Ett av de mest uppmärksammade förslagen till
nyinvesteringar som redovisades i Försvarsbeslut 96
var flyttningen av den flygburna signal- och radar-
spaningen samt flyttningen av flygtransporterna från
Malmen till Uppsala. Detta leder till nyinvesteringar
på ca 200 miljoner kronor. Med andra ord återigen ett
slöseri med skattemedel. Det vill Miljöpartiet till-
sammans med Folkpartiet och kd stoppa.
Andra nyinvesteringar som är på gång har att göra
med helikopterdivisionen på Sävö. Miljöpartiet anser
att omorganisationen skall stoppas så att ett samhälls-
ekonomiskt helhetsgrepp baserat på en uppdelning av
Division Syd i två divisioner kan tas i samband med
nästa försvarsbeslut. Det här står också kd, fp och v
bakom i en reservation.
I särskilda yttranden tar Miljöpartiet upp två för-
slag på områden som man borde titta närmare på när
det gäller besparingar. Det gäller de olika förmåner
för de anställda som florerar inom Försvarsmakten,
varav många är mycket uppseendeväckande. Det har
försvarsministern och jag diskuterat tidigare i en in-
terpellationsdebatt. Regeringen har fredat området
Internationell verksamhet från besparingar. Det kan
tyckas rimligt med tanke på de huvuduppgifter För-
svarsmakten har, men här kan vi enligt Miljöpartiets
mening hitta personal i Natostaber och PFF-
verksamheten. Där borde man kunna spara pengar.
Sammantaget, fru talman, kan Miljöpartiet till-
sammans med fyra andra partier i riksdagen konstate-
ra att det är uppenbart att det inte i ytterligare fyra år
går att lappa och laga ett försvarsbeslut som är fattat
på felaktiga grunder. Det är nödvändigt med en
ominriktning av försvaret redan 1999. Det har vi
skrivit en reservation om. Vi behöver ett nytt grepp
som gör att man kan dra konsekvenserna av den sä-
kerhetspolitiska situation som råder, ett försvarsbeslut
som inte tar sin utgångspunkt i betraktelser från dåtid,
utan som filas fram genom en bred remissomgång till
bl.a. organisationer med andra infallsvinklar än de
traditionellt militära. Därför bör regeringen se till att
förutsättningar skapas för en sådan ominriktning ge-
nom att tillräckliga underlag har arbetats fram på de
olika myndigheterna.
Slutligen, för att vinna tid åt kammaren, fru tal-
man, vill jag i denna debatt peka på att osäkerheterna
i planeringen ligger kvar vad gäller åren 1999 och
2001. Mot det kan man använda argumentet att den
här debatten inte handlar om det, men jag tycker ändå
att vi skall lyfta fram den frågan. Hur de här osäkerhe-
terna skall lösas antyder inte försvarsministern på
något sätt i propositionen, vilket är ytterligare ett
argument för att ett nytt försvarsbeslut, eller vad man
vill kalla det, är berättigat. Jag undrar hur ministern
ser på detta.
En annan fråga jag vill skicka med som inte tas
upp i propositionen, men som jag tycker är mycket
allvarlig, är år 2000-problematiken. Man undrar hur
mycket det skall kosta för totalförsvaret, men kanske
framför allt för det militära försvaret, att gå igenom
sina datasystem, styr- och reglerteknik osv. inför
2000-skiftet. Det är någonting som borde kosta redan
nu egentligen, med tanke på att det är långsiktiga
åtgärder som måste vidtas, som också tar tid, om vi
skall säkra att det inte händer någonting som vare sig
försvarsministern, jag eller någon annan vill uppleva.
Det är också någonting som har uppmärksammats på
senare tid.
Det var några korta frågor, fru talman.

Anf. 227 ÅKE CARNERÖ (kd):
Fru talman! Tyvärr är det inte unikt att kammaren
debatterar ekonomiska problem i Försvarsmakten. Det
är snarare regel än undantag. Det visar att systemet
med att styra och följa upp Försvarsmaktens verk-
samhet har brister och att Försvarsmaktens förvalt-
ning i fred måste reformeras om det skall gå att kom-
ma till rätta med återkommande obalanser. Liksom på
andra samhällsområden visar det sig även här att
stabila spelregler är nödvändiga, åtminstone för en
försvarsbeslutsperiod i taget. Riksdagen måste också
kunna lita på att uppgifterna i regeringens beslutsun-
derlag är korrekta.
Det kvarstår en grundläggande osäkerhet och svår-
förutsägbarhet om den säkerhetspolitiska utveckling-
en på längre sikt. Så har det beskrivits i den säker-
hetspolitiska rapporten från Försvarsberedningen.
Det militära försvarets verksamhet, planering och
utveckling måste därför även i fortsättningen präglas
av att uppgiften att försvara landet mot väpnade an-
grepp är det yttersta motivet för det militära försvarets
existens.
Fru talman! När nu den andra stora omstrukture-
ringen under 1990-talet av Försvarsmakten äger rum
samtidigt som ett ekonomiskt underskott på över 10
miljarder skall täckas under innevarande försvarsbe-
slutsperiod bör ett underlag för ett nytt försvarsbeslut
utarbetas i stället för att genom besparingar lappa,
laga, stoppa och senarelägga olika projekt. Anpass-
nings- och återtagningsdoktrinen från Försvarsbeslut
96, som bygger på att full krigsduglighet skall uppnås
inom tolv månader vid ett försämrat säkerhetspolitiskt
läge, sätts annars ur spel. Till detta kommer att det
inte går att bortse från risken att Försvarsmaktens
långsiktiga styrka urgröps. Så väsentliga omställning-
ar i försvarsinriktningen kräver både noggrann utred-
ning och demokratisk förankring.
Ett försvarsbeslut ger möjlighet att utifrån om-
världsutvecklingen och det vidgade säkerhetsbegrep-
pet lägga en ny grund för försvarspolitiken. I stället
för att nu drastiskt sänka beredskapskraven, reducera
materielanskaffningen och hemvärns- och frivillig-
verksamheten bör därför ett nytt försvarsbeslut med
en tydlig målbild föreläggas riksdagen. Kontrollsta-
tion 99 bör därför bli en avstamp för en ny försvars-
politisk inriktning utifrån ett folkförsvar med största
möjliga handlingsfrihet inför framtida hot.
Konsekvenserna av de föreslagna förändringarna
skapar otrygghet för de totalförsvarspliktiga, den
anställda personalen och personal inom svensk för-
svarsindustri och kan på sikt leda till minskat förtro-
ende för försvaret. Inte minst gäller detta alla de med-
borgare som på frivillig bas, med frivilliga arbetsin-
satser, stöder försvaret.
Efter det kalla krigets slut har vi en annorlunda
hotbild. Flera olika säkerhetsstrukturer har tillkommit
i Europa med inriktning på ökat samarbete. Vi måste
därför finna de bästa lösningarna för att behålla vår
fred och frihet och för att kunna möta morgondagens
utmaningar utan gårdagens låsningar. Detta måste
beaktas och talar för ett helhetsgrepp vad gäller för-
svarspolitiken.
Bifall till reservation nr 1!
Fru talman! I Försvarsbeslut 96 beslöts att För-
svarsmaktens beredskap skall medge att organisatio-
nens huvuddel inom ett år efter beslut har uppnått full
krigsduglighet. Nu föreslår regeringen att utvalda
delar av organisationen inom ett år skall ha uppnått
full krigsduglighet. Förmågan till anpassning skall
kvarstå.
Kristdemokraterna har tidigare påtalat de svaghe-
ter som anpassningsdoktrinen innebär. Den grundläg-
gande frågan är om vår demokrati är kapabel att fatta
nödvändiga beslut om en höjning av vår krigsduglig-
het och tillväxt i tid och i tillräcklig omfattning. En
kedja bestående av uttydning och tolkning av förvar-
ningssignaler, nödvändiga politiska beslut, planering,
igångsättning och resursuppbyggnad får inte brista för
att en återtagning skall kunna säkerställas.
Effekterna av de aktuella besparingarna skärper
kraven på framförhållning i beslutsfattandet. Befäl-
skårens kompetens måste bevaras och tydliga kvali-
tetskrav på förbanden måste ställas för att kunna vid-
makthålla en trovärdig anpassningsförmåga. Motiva-
tionen hos de försvarsanställda måste upprätthållas.
Kunskap och färdighet som ingen eller få har eller har
haft omöjliggör en långsiktig anpassning.
En grundläggande förutsättning för vår säkerhets-
politik är att Försvarsmaktens operativa förmåga
bibehålls på en sådan nivå att ingripanden mot varje
form av kränkning av vårt territorium ej går ned.
Försvarets förmåga till anpassning är en central
fråga för svensk försvarspolitik, och eftersom syste-
met med att skapa en långsiktig anpassningsförmåga
inte är uppbyggt ännu måste alla reduktioner av denna
förmåga noggrant analyseras.
Fru talman! Regeringen har bestämt att alla inves-
teringar avseende mark, anläggningar och lokaler som
överstiger 20 miljoner kronor skall underställas rege-
ringens prövning. För att öka kontrollen över dessa
investeringar avser regeringen att ändra denna gräns
till 10 miljoner kronor.
I riksdagens beslut om Sveriges totalförsvar 1998
fanns ett antal beslut om flyttningar och omstrukture-
ringar av verksamhet med därtill hörande investering-
ar. Det gäller bl.a. helikopterverksamheten samt den
flygburna signal- och radarspaningen i fred.
Kristdemokraterna föreslår därför att en noggrann
översyn görs av de investeringar som planeras inom
Försvarsmakten för att finna alternativa besparingar
till de nu föreslagna. Vi bör undvika långsiktiga
bindningar som kan försämra förutsättningarna för ett
bra beslut 1999.
Ett konkret exempel nämns i vår motion. Det
handlar om den flygburna signal- och radarspaningen
som skall lokaliseras till Uppsala. Detta innebär inves-
teringskostnader på ca 200 miljoner kronor. På Mal-
men i Linköping finns redan nödvändiga och ända-
målsenliga lokaler, trafikledning, banor, personal
m.m. Beslutet att flytta signal- och radarspaningen till
Uppsala bör därför enligt vår mening omprövas.
Kristdemokraterna står bakom reservationerna 6, 7
och 8. Jag yrkar bifall till endast nr 8.
Fru talman! Svensk säkerhetspolitik bygger på en
hög materiell försörjningsgrad, och riksdagen betona-
de i försvarsbeslutet 1996 att säkerställandet av För-
svarsmaktens långsiktiga materielförsörjning och
vidmakthållandet av nuvarande system utgör en viktig
del av försvarspolitiken.
Kristdemokraterna menar att det är väsentligt att
reduceringen av materielanskaffningen inte ger lång-
siktiga negativa konsekvenser för den inhemska kom-
petensen. Vi måste upprätthålla en hög nivå på ut-
vecklingsverksamheten för att bibehålla nödvändig
kompetens i ett tillväxtläge och för att svensk för-
svarsindustri skall betraktas som en attraktiv samar-
betspartner i den omstruktureringsfas som den europe-
iska försvarsindustrin befinner sig i. Försvarsindustrin
får även ökad betydelse för det civila samhället efter-
som dess spetsteknologier ger spridningseffekter vid
utveckling av civila produkter, vilket även näringsut-
skottet påpekat i sitt yttrande.
För att försvarsindustrin skall få möjlighet att an-
passa sig till förändrade förutsättningar utifrån För-
svarsmaktens behov bör en nationell försvarsindust-
riell strategi utarbetas som anger prioriterade utveck-
lingsvägar. Försvarsutskottet gör samma bedömning
som näringsutskottet att regeringen i höst bör åter-
komma med en samlad redovisning om försvarsin-
dustrin. Denna bör då kunna bilda underlag för den
försvarsindustriella strategi som Kristdemokraterna
efterlyst.
Fru talman! Utskottsmajoriteten delar regeringens
bedömning att hemvärns- och frivilligverksamheten
bör genomföras för att uppnå de mål som riksdagen
har beslutat, men föreslår ändå att verksamheten bör
kunna reduceras med ca 10 miljoner kronor.
Kristdemokraterna har vid flera tillfällen betonat
de frivilliga försvarsorganisationernas stora betydelse
för försvaret, försvarsviljan och totalförsvarets för-
ankring i samhället. Eftersom de frivilliga är organise-
rade i många föreningar runt om i landet utgör de en
värdefull bas för olika anpassningsåtgärder samtidigt
som de är en lätt gripbar resurs att tillgå vid olyckor
och andra akuta störningar i vårt sårbara, fredstida
samhälle.
En viktig del av det frivilliga försvaret är Hem-
värnet, som genom sin förankring har en mycket god
kännedom om lokala förhållanden. Hemvärnsförban-
den finns över hela landet dygnet om, året runt och
utgör en betydande del av territorialförsvaret, som
med kort mobiliseringstid bl.a. skall ytövervaka och
skydda mot sabotage. Hemvärnet är en levande orga-
nisation som stärker samhällets förmåga att motstå
svåra påfrestningar.
I försvarsbeslutet 1996 erinrades om det mål på
125 000 personer för Hemvärnets utveckling som
uppställdes i försvarsbeslutet 1992. Grunden i de
båda försvarsbesluten måste därför fullföljas så att
inte Hemvärnets framtid äventyras.
Kristdemokraterna menar därför att hemvärns- och
frivilligverksamheten helt skall undantas från bespa-
ringar för att denna samhällsnyttiga resurs skall förbli
vital, bedrivas med kontinuitet och fortsatt engage-
mang samt kunna växa. Vi har därför reserverat oss
här, men jag yrkar inte bifall till den reservationen.
Fru talman! Som avslutning vill även jag tacka
Arne Andersson för att ha svingat klubban i försvarut-
skottet med den äran och tacka även Jan Jennehag för
många gemytliga samtal.

Anf. 228 HÅKAN JUHOLT (s):
Fru talman! Vad är ominriktning? Vad är ny in-
riktning? Vad innebär en modifiering av gällande
inriktning?
Någonstans mitt i skärningspunkten för svaren på
dessa tre frågor tror jag att vi finner en klarhet som
inte saknar betydelse i dagens debatt.
Vad är skillnaden mellan dessa tre begrepp, och
till hur stor del kan de ha samma innebörd?
På Lucianatten 1996 var fem riksdagspartier be-
svikna. Riksdagen hade gått dem emot och klubbat ett
försvarsbeslut som i väsentliga delar innebar en
ominriktning av det svenska totalförsvaret. Det var en
ominriktning som välkomnades av några av de ledsna
partierna, men dessa hade i vissa delar önskat ännu
mer i den nya riktningen. Samtidigt innebar beslutet
en ominriktning som var fullkomligt oacceptabel för
riksdagens största oppositionsparti.
I dag diskuterar vi Försvarsmaktens ekonomi för
innevarande år och åtgärder för att bringa den i ba-
lans. Många talare har dock även uppehållit sig vid
andra perspektiv, och jag skall kortfattat också göra
det.
Först tillbaka till ominriktningen Lucianatten
1996.
Det finns tre viktiga principer som är värda att
lyfta fram från det beslutet. För det första skulle flex-
ibilitet och förmåga till anpassning efter skiftande
hotbilder styra försvarets utformning. Det var en lo-
gisk följd av det kalla krigets slut och att gamla kon-
fliktscenarier mist sin relevans. Vi kunde inte längre
planera för en bestämd hotsituation. Det var ett för-
svarspolitiskt nytänkande.
Anpassning är försvarets förmåga att ställa om för
att möta nya hot. Bärande för detta nytänkande var
avstämningar i återkommande säkerhetspolitiska
kontrollstationer.
För det andra utgick försvarsbeslutet från det vid-
gade säkerhetsbegreppet. Vi klargjorde att säkerhets-
politik i vår tid inte enbart handlar om militära an-
greppshot utan också civila hot och risker. Även detta
var ett nytänkande som i realiteten innebar en omin-
riktning av vårt försvar.
Den tredje principen var internationaliseringen.
Stöd åt fredsfrämjande och humanitär verksamhet
blev vid sidan av de traditionella uppgifterna en hu-
vuduppgift för det militära försvaret.
Dessa tre principer gav försvaret en ny inriktning.
Tillsammans innebar de en nödvändig ominriktning.
Kammarens protokoll, moderata skrifter och tid-
ningsintervjuer ger en god bild av hur de ledande
moderata försvarspolitikerna såg på denna förändring.
Utan att ge sken av att ha gjort en vetenskaplig under-
sökning ser jag vid en snabb överblick att ordet
"trams" torde vara det som använts mest flitigt när
Moderaterna beskrivit denna förändring av vårt för-
svar. De internationella insatserna avfärdas hånfullt
"som ett solidaritersarbete utan betydelse för vår egen
säkerhet".
Det är en ominriktning bort från dessa förändring-
ar som Moderaterna nu strider för att få till. Självklart
använder man varje tillfälle till detta.
Det är mot den bakgrunden man bäst kan betygsät-
ta fempartireservationen. Moderaterna protesterar
tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som
båda vill ha mer av just det som Moderaterna vill se
mindre av. Samtidigt vill Miljöpartiet och Vänstern
lägga mer resurser på just det Moderaterna tycker är
onödigt.
Vän av ordning måste fråga sig om det är en
ominriktning bort från den förändring, den ominrikt-
ning jag nyss beskrivit, som Vänstern och Miljöpartiet
eftersträvar med reservationen tillsammans med Mo-
deraterna. Moderaterna kan på den punkten inte
misstolkas. De skriver klart ut i sin partimotion att
man kräver en ominriktning av försvaret redan år
1999. All verksamhet skall omprövas.
Det ligger naturligtvis i de fem partiernas egna in-
tresse att blanda ihop de två processer som pågår
samtidigt. Men att ge efter för dessa krav vore oklokt.
I dag debatterar vi åtgärder för att bringa ordning i
myndighetens ekonomi innevarande år. Om ett drygt
halvår är försvarsberedningen färdig med sin rapport,
och efter ytterligare några månader blir det en riks-
dagsbehandling av den säkerhetspolitiska kontrollsta-
tionen. Att i dag rusa i väg och omforma försvaret, att
ge försvaret en helt ny inriktning utan att först göra en
säkerhetspolitisk bedömning, vore inget annat än en
osedvanligt oförsvarlig handling. Att, som Modera-
terna kräver, helt omforma försvaret på grund av
budgetproblem, som på en femårsperiod ligger i stor-
leksordningen 5 %, är naturligtvis inte rimligt. Att
föregripa den säkerhetspolitiska bedömningen och på
grund av myndighetens felplaneringar gå ifrån
grundläggande principer vore enligt mitt sätt att se det
ovärdigt en riksdagsbehandling.
Kontrollstationen får visa om det finns skäl att
modifiera den inriktning av säkerhets- och försvars-
politiken som gjordes i samband med 1995 och 1996
års försvarsbeslut.
Fru talman! Det går undan här. Jag har gjort en del
omstruktureringar, för det finns säkert många andra
som vill ta tillfället i akt att säga några ord under
kvällen. Framför allt kan det vara betydligt intressan-
tare att ta del av.
Jag vill framför allt instämma i mycket av det som
står i den moderata partimotionen. Svarta hål är inte
något nytt. Det förhåller sig precis som Moderaterna
skriver i sin partimotion: "Försvarsmakten har vid
upprepade tillfällen underskattat kostnaderna för
planerad verksamhet under de senaste femton åren."
Det är också viktigt att instämma i vad Modera-
terna understryker i sin partimotion, nämligen "att det
är självklart att statsmakterna måste kunna utgå ifrån
att myndigheternas underlag är korrekta och noga
kontrollerade".
I början av oktober fick försvarsutskottet en
muntlig föredragning om obalansen, som då väntades
uppgå till 9,9 miljarder. Senare samma månad lämna-
de Försvarsmakten en kvartalsrapport till regeringen,
och då beräknades obalansen till 635-835 miljoner
kronor per år, dvs. totalt knappt 3 miljarder. Differen-
sen samma månad i budskapen till utskottet och rege-
ringen var över 6 miljarder. Det är helt uppenbart att
myndigheten höftade och inte kunde presentera exak-
ta siffror.
I december inkom ÖB med en skrivelse till rege-
ringen som uppskattade obalansen till 10,6 miljarder
kronor. Samma månad beslutade regeringen om att
extraordinära åtgärder måste vidtas för att bringa
ordning i myndighetens planering.
Det riksdagen har att ta ställning till är Försvar-
smaktens och regeringens förslag om ändrade krav på
beredskap. Utskottet ställer sig bakom det förslaget.
I sak är det endast Moderaterna som avvisar för-
slaget om sänkt beredskap. Folkpartiet yrkar avslag
men argumenterar inte utan vill i stället att detta skall
prövas i kontrollstationen.
Moderaterna anför det närmast obegripliga argu-
mentet att "detta är en oprövad förändring av till-
lämpningen av anpassningsprincipen". Att vara utta-
lad motståndare till allt som inte är prövat torde vara
värdekonservatism i sin ståtligaste prakt.
Övriga partier delar regeringens syn på att vår sä-
kerhetspolitiska situation har förbättrats och att an-
greppshoten är mer avlägsna. Därför har också beho-
vet av krigsduglighet i krigsorganisationen och kravet
på beredskap minskat.
Utskottsmajoriteten konstaterar att det ärende vi
nu behandlar gäller vilka åtgärder som behövs för att
innevarande budgetår komma i ekonomisk balans.
Utskottet delar bedömningen att de föreslagna juste-
ringarna i myndighetens planering inte motiverar en
total omprövning av 1996 års försvarsbeslut. Vi kon-
staterar att det försvarsbeslutet i sig innebar en flex-
ibilitet som möjliggör ny inriktning om detta anses
säkerhetspolitiskt motiverat.
Denna etappindelning, med ett system med kon-
trollstationer, inenbär en flexiblare rytm i försvarspla-
neringen - en planering som på så sätt med nödvän-
dighet utvecklas bort från att vara bunden till femårs-
perioder.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i ut-
skottets betänkande.
Jag vill också ta tillfället i akt att från Socialde-
mokraternas sida tacka ordföranden Arne Andersson
för det sätt på vilket han har fört ordförandeskapet i
utskottet - skickligt, med spänst och en befriande
humor. Det har varit trevligt att vara ledamot i utskot-
tet under Arne Anderssons ledning. Det har, som
Arne Andersson säger, varit ganska roligt också.
Tack för detta, Arne!

Anf. 229 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! Jag vill säga till den glade mannen
Håkan Juholt: Hoppa hellre mer snett och i galen
tunna än att börja åberopa det förträffliga med beslu-
tet från Luciadagen 1976! Det är ett av de värre sned-
språng som jag har hört talas om i fråga om försvars-
politisk debatt. Det var den gången som allting gick
snett, allting gick fullkomligt åt november.
Då hade vi tre saker att ta ställning till. Vi hade en
ekonomisk ram. Vi hade ett inriktningsbeslut i mycket
vid mening. Vi hade en säkerhetspolitisk del. Den
säkerhetspolitiska delen skulle behandlas vidare i den
särskilda beredning som sysslade med just detta,
praktiskt taget på heltid. Den delen hade något lägre
relevans när den kom tillbaka ett år senare. Inrikt-
ningsbeslutet innehöll ingenting som inte återkom den
6 december, för ett och ett halvt år sedan.
Vad stod då kvar? Jo, det var när tunnan stod rik-
tigt upp och ned. Det var när vi ett år före allting
annat bestämde vilken ekonomisk ram vi skulle ha.
Tidigare har det varit möjligt att rimligt maskera
sådana fadäser genom att vi har fattat beslutet vid ett
och samma tillfälle. Men här tog vi beslutet ett år i
förväg - för att vara säkra på att det skulle bli riktigt
dumt.
Håkan Juholt utgjuter sig över att det inte är möj-
ligt att pytsa ut mera pengar - uttrycket kanske inte
var just det, men det handlade om det. Har Håkan
Juholt någon gång hört talas om Perssonpengar och
andra regeringsledamöters pengar? De har sannerli-
gen inte varit omskrivna i budgetar någonstans. Hur är
det med de stackars människor som skall röja minor
när ni sitter och filar på både antalet och pengen?

Anf. 230 HÅKAN JUHOLT (s) replik:
Fru talman! Jag gjorde mitt yttersta för att ytterli-
gare någon skulle kunna få säga någonting från talar-
stolen. Det tillfället tog Arne Andersson.
Jag sade inte att det är omöjligt att pytsa ut mer
pengar. Vad jag sade var att försvarsbeslutet 1996
innebar en viktig ominriktning av det svenska försva-
ret. Jag beskrev också på vilket sätt detta var en
ominriktning. Den ominriktningen har Arne Anders-
son och Moderaterna aldrig någonsin uppskattat.
Vad sedan gäller detta med pengarna kan jag inte
se att det från Arne Anderssons parti finns någon
önskan om att anslå mer pengar till Försvarsmakten
vid detta tillfälle. Däremot har man gjort en liten
notering om att det finns möjlighet om detta skulle
visa sig vara nödvändigt. Men pengarna har vi inte
sett än.

Anf. 231 ARNE ANDERSSON (m) replik:
Fru talman! Vid närmare betraktelse - vilket Hå-
kan Juholt kanske också kostar på sig när han går hem
och lägger sig i kväll - kan man konstatera att med
hänsyn till att vi vill ha ett nytt försvarsbeslut inom ett
år, är det faktiskt inte fråga om att det behövs några
nya pengar den här gången. Nu reparerar vi ingenting
med det förslag som regeringen har lagt fram. Det
spelar uppriktigt sagt ingen roll om vi hade lagt in
mera pengar. Det hade inte hjälpt på ett flertal punk-
ter.
Vi står vid ett försvarsbeslut som är i söndervitt-
ring. Det kommer att vara så fram till nästa år, om
man gör någonting då.
Jag tror uppriktigt sagt att ni kommer att ta i or-
dentligt, försvarsministern. Ni kommer att kalla det
någonting annat än just försvarsbeslut. Om vi är över-
ens om det kommer det att bli ganska bra, t.o.m. efter
mig här.

Anf. 232 ANDRE VICE TALMANNEN:
Repliken gällde Håkan Juholt.

Anf. 233 HÅKAN JUHOLT (s) replik:
Fru talman! Ordens värde riskerar att devalveras
när man talar om totalt sönderfall om en överplane-
ring som omfattar ungefär 5 % av verksamheten. Det
är nog en definition av sönderfall som Arne Anders-
son och den moderata riksdagsgruppen torde vara
totalt ensamma om. Moderaterna och Arne Andersson
gillade aldrig 1996 års försvarsbeslut. De tyckte inte
om ominriktningen, och därför kräver de ett nytt be-
slut så snabbt som möjligt. Det är fullt logiskt.

Anf. 234 LENNART ROHDIN (fp) replik:
Fru talman! Man kanske skall ursäkta Håkan Ju-
holt med den sena timmen. Annars är det en beprövad
taktik att skicka in någon som går fram som en bär-
särk så att lagledaren framstår som ganska sansad när
han kommer senare.
Det här anförandet var verkligen att koka soppa på
en spik. Håkan Juholt försöker framställa 1996 års
försvarsbeslut som en omriktning. Han talar om an-
passning. Men snälla Håkan Juholt! Anpassningen var
att göra dygd av en mycket snöd ekonomisk verklig-
het. Vi hade inte råd med mera, så som det såg ut i det
svenska samhället. Det var inte fråga om något nytän-
kande när det gäller försvarspolitiken.
Håkan Juholt talar om ett vidgat säkerhetsbegrepp.
Var det fullständigt nytt för Socialdemokraterna? Det
moderna samhällets ökade sårbarhet och känslighet
när det gäller försörjning och kommunikationer och
liknande, situationen i vår nära omvärld - om det var
något nytt för Socialdemokraterna är det kanske ännu
mera anmärkningsvärt.
Dessutom kan man fråga sig: Var kom genomsla-
get i praktiken inför 1996 års försvarsbeslut? Interna-
tionella fredsbevarande insatser - det var bara en
verbal anpassning till den anpassning som den social-
demokratiska regeringen var tvungen att göra ett år
tidigare, efter det att samma försvarsminister i ett års
tid hade slingrat sig från att på något sätt bli inblan-
dad i den nya säkerhetspolitiska struktur som höll på
att skapas i Europa, men där till slut Socialdemokra-
terna fick krypa till korset. 1996 års försvarsbeslut ett
år senare var bara en verbal anpassning till detta. Det
var inget nytänkande och ingen omriktning av den
svenska försvarspolitiken. Det var en anpassning till
den snöda verklighet som rådde.

Anf. 235 HÅKAN JUHOLT (s) replik:
Fru talman! Om nytänkandet sammanfaller med
den verklighet som råder, borde det inte vara en be-
lastning.
Lennart Rohdin har i den reservation som han har
presterat i frågan hängt upp sig på att det är en allde-
les för snäv satsning på kvalitet och materialanskaff-
ning. Jag vill då konstatera att 53 % av anslaget avser
materialanskaffning. Den skriftliga kritik som har
kommit från Folkpartiet väljer Rohdin att inte kom-
mentera, när han nu har tillfälle att göra det.

Anf. 236 LENNART ROHDIN (fp) replik:
Fru talman! Jag konstaterade redan i mitt hu-
vudanförande, liksom övriga partier gör i reservation
1, att den parlamentariska majoriteten består denna
mandatperiod ut. Därför finns det inga förslag. Det
finns inte heller något underlag från Försvarsmakten
för att kunna fatta ett nytt försvarsbeslut, eftersom
oppositionen inte har kunnat begära in något sådant.
Det har inte regeringen medgett.
Vad vi konstaterar är att försvarsbeslutet, som
Socialdemokraterna och Centern konstruerade, redan
nu har havererat. Även om den parlamentariska ma-
joriteten skulle bestå efter höstens val, tror jag att alla
vi fem partier som står bakom reservation 1 med stor
tillförsikt ser fram emot de nya försvarsbeslut som
ändå måste komma.

Anf. 237 HÅKAN JUHOLT (s) replik:
Fru talman! Jag höll på att ställa en fråga till Len-
nart Rohdin när jag precis kom på att jag inte alls
skulle göra det. Jag konstaterar bara att den kritik som
framförs i Folkpartiets reservation är att materialan-
skaffningen och kvaliteten får stå tillbaka. Enligt de
uppgifter som jag har tagit fram är den del av budge-
ten som avser materialanskaffning 53 %. Då kan man
undra var gränsen skulle gå för att det skulle vara
tillfredsställande, men det kan ges tillfälle att diskute-
ra detta vid ett annat tillfälle.

Anf. 238 ANDRE VICE TALMANNEN:
Vi beklagar från presidiet att vi inte hinner fullföl-
ja denna debatt, speciellt då försvarsministern är här.
Eftersom vi inte har någon talman efter kl. 23.00
måste vi avsluta sammanträdet för i dag.
(forts. prot. 114)

8 § Beslut om fortsatt ärendebehandling

Kammaren beslutade att ärendebehandlingen
skulle fortsättas vid arbetsplenum torsdagen den
28 maj.

9 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Trafikutskottets betänkanden
1997/98:TU11 Ny körkortslag m.m.
1997/98:TU12 Lag om vilotid för sjömän m.m.

Utrikesutskottets betänkanden
1997/98:UU19 Exportkontroll av vissa strategiska
produkter
1997/98:UU20 Verksamheten i Europeiska unionen
under 1997

Skatteutskottets betänkanden
1997/98:SkU27 Förenklad avdragsrätt för pensions-
kostnader
1997/98:SkU26 Beskattning av personaloptioner

10 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 27 maj

1997/98:790 av Elisebeht Markström (s) till social-
ministern
Tatuering m.m.
1997/98:791 av Chatrine Pålsson (kd) till socialmi-
nistern
Demenssjuka

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 2 juni.

11 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att följande skriftliga svar på frågor in-
kommit

den 27 maj

1997/98:757 av Marianne Samuelsson (mp) till nä-
ringsministern
Miljöansvar av storföretag
1997/98:758 av Roland Larsson (c) till socialminis-
tern
Medicintillverkning
1997/98:759 av Ola Karlsson (m) till kulturministern
Digital TV i marknätet
1997/98:761 av Ulf Björklund (kd) till inrikesminis-
tern
Mål för boendepolitiken
1997/98:762 av Lars Hjertén (m) till utbildningsmi-
nistern
Information om kunskapslyftet
1997/98:763 av Ulla Hoffmann (v) till statsrådet
Pierre Schori
Dublinkonventionen
1997/98:764 av Carina Hägg (s) till socialministern
Transplantationer
1997/98:766 av Lennart Fridén (m) till statsrådet
Thomas Östros
Skatt på ideellt arbete
1997/98:767 av Eva Björne (m) till arbetsmarknads-
ministern
Volymmakt i arbetsmarknadspolitiken
1997/98:768 av Lennart Fremling (fp) till socialmi-
nistern
Mediciner för MG-sjuka
1997/98:769 av Chatrine Pålsson (kd) till socialmi-
nistern
Etableringsmöjligheter för sjukgymnaster
1997/98:770 av Margitta Edgren (fp) till utbild-
ningsministern
Jämställdhetsarbetet i den högre utbildningen
1997/98:771 av Lennart Fridén (m) till utbildnings-
ministern
Den humanistiska forskningen
1997/98:774 av Ragnhild Pohanka (mp) till statsrådet
Thomas Östros
Utredning av skuldsatta grupper
1997/98:778 av Eva Goës (mp) till miljöministern
Insektsgifter
1997/98:781 av Gudrun Lindvall (mp) till jord-
bruksministern
Märkning av burägg
1997/98:782 av Gudrun Lindvall (mp) till jord-
bruksministern
Skäktning
1997/98:783 av Gudrun Lindvall (mp) till jord-
bruksministern
Slakt genom skäktning

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 2 juni.

12 § Kammaren åtskildes kl. 23.02.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 2 §
anf. 22 (delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 60
(delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 6 § anf. 89
(delvis),
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 141
(delvis),
av andre vice talmannen därefter till ajourneringen
kl. 17.58,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. anf. 196
(delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.