Riksdagens snabbprotokoll

Protokoll 1997/98:111

Måndagen den 25 maj

Kl. 10.00 - 17.55

---

19.00 - 22.01

Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor

------------------------------------------------------------------

1 § Avsägelse

Talmannen meddelade att Helena Nilsson (c) an-
hållit om att bli entledigad från uppdraget som leda-
mot av riksdagen fr.o.m. den 1 september 1998.

Kammaren biföll denna avsägelse.

2 § Meddelande om onsdagen den 27 maj

Talmannen meddelade att onsdagen den 27 maj
skulle granskningsdebatten avbrytas omkring
kl. 14.00 för votering av de ärenden som slutdebatte-
rats vid arbetsplenum denna dag, måndagen den
25 maj.

3 § Meddelande om frågestund

Talmannen meddelade att vid frågestunden tors-
dagen den 28 maj kl. 14.00 skulle följande statsråd
närvara:
Statsminister Göran Persson, utbildningsminister
Carl Tham, inrikesminister Jörgen Andersson, mil-
jöminister Anna Lindh, statsrådet Maj-Inger Kling-
vall, statsrådet Leif Pagrotsky, statsrådet Thomas
Östros och statsrådet Ulrica Messing.

4 § Anmälan om inkomna faktapromemorior
om förslag från Europeiska kommissionen

Talmannen meddelade att följande faktaprome-
morior om förslag från Europeiska kommissionen
inkommit och delats ut till kammarens ledamöter:
Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv
om ändring av direktiv om avsiktlig utsättning i
miljön av genetiskt modifierade organismer
KOM (98) 85
Meddelande från kommissionen till rådet och Euro-
paparlamentet om Europeiska gemenskapens
strategi för biologisk mångfald KOM (98) 42

5 § Hänvisning av ärenden till utskott

Föredrogs och hänvisades
Propositioner
1997/98:165 till arbetsmarknadsutskottet
1997/98:167 till trafikutskottet

Skrivelse
1997/98:75 till konstitutionsutskottet

6 § Riktlinjer för Sveriges arbete med jord-
bruks- och livsmedelspolitiken inom Europeiska
unionen

Föredrogs
Jordbruksutskottets betänkande 1997/98:JoU23
Riktlinjer för Sveriges arbete med jordbruks- och
livsmedelspolitiken inom Europeiska unionen
(prop. 1997/98:142)

Anf. 1 CARL G NILSSON (m):
Fru talman! Äta bör man annars dör man, brukar
vi säga ibland. Och vad vi skall diktera här denna
morgon är just denna livsviktiga fråga hur vi skall
försäkra oss om tillgång på livsmedel, och hur vi vill
att dessa livsmedel skall produceras, och var vi vill att
dessa produkter skall odlas och framställas, och om
och i så fall hur mycket vi politiker skall lägga oss i
hur och var denna produktion skall ske.
När vi i Sverige ansökte om medlemskap i Euro-
peiska unionen vågar jag påstå att det inte i första
hand var för att involveras av unionens jordbrukspo-
litik som ny medlem. Vi hade då - som vi kan erinra
oss - ganska nyligen i bred politisk enighet fattat
beslut om en stegvis avreglering av svensk jordbruks-
politik, och detta beslut gillades i stort sett av alla
inblandade parter.
Nej, beslutet om att söka medlemskap grundade
sig i första hand på andra självklara övergripande
motiv. Ett utvidgat internationellt samarbete är den
bästa garanten för en hållbar fred länder emellan.
EU:s gemensamma jordbrukspolitik har från bör-
jan motiverats med att tillförsäkra unionens medlem-
mar tillgång till livsmedel, men också med att kunna
garantera producenterna - bönderna - en skälig lev-
nadsstandard. Det första målet har med råge uppnåtts.
Dagens effektiva jordbruk inom EU har kapacitet att
producera betydligt mera livsmedel än vad vi med-
lemmar, dess invånare, behöver.
Överskottssituationen och en samtidig vilja från
unionen att värna jordbruksnäringen ur regionalpoli-
tiska aspekter och sociala aspekter har lett fram till
dagens situation med stora kostnader för den gemen-
samma budgeten och med en stor byråkratisk apparat.
Fru talman! Det är därför vi står här i dag. Hur
skall EU:s jordbrukspolitik utformas i framtiden och
hur kan och skall Sverige påverka denna process?
Och hur skall Sverige ställa sig till de förslag som på
ganska kort sikt är aktuella i EU-kommissionens för-
slag Agenda 2000?
Den proposition, nr 142, som ligger till grund för
det utskottsbetänkande som vi skall behandla i dag
brister, tycker jag, i en helhetssyn. Propositionen
behandlar mål och medel på lång sikt, men utan att
analysera vad förslagen i Agenda 2000 kommer att
innebära, om de genomförs.
Enligt min mening måste det naturligtvis gå till så
att vi nu först ägnar oss åt förslagen i Agenda 2000
och påverkar dessa i den riktning som vi tycker är
lämpligt. När vi vet resultatet någongång i slutet av
1999 är det dags att gå vidare i reformarbetet. Då har
vi här i riksdagen ett bättre utgångsläge för mera
konkreta diskussioner vad gäller den fortsatta refor-
meringen av unionens gemensamma jordbrukspolitik.
Regeringen har alldeles nyligen tillsatt en parla-
mentarisk referensgrupp i och för arbetet med jord-
brukspolitiken i Agendan. Det tycker vi är bra. Men
vi förutsätter att regeringen verkligen menar allvar
med att vilja lyssna till andra partier i ärendet. Doku-
ment som jag har läst från Utrikesdepartementet - och
som för övrigt just nu behandlas av utrikesministrarna
i Allmänna rådet - kan tolkas som att man redan har
tagit ställning. Jag hoppas på en kommentar om detta
från någon regeringen närstående.
Jag tror att det finns ett brett politiskt stöd för en
reformering av EU:s jordbrukspolitik. Från moderat
håll kommer vi att stödja en avreglering, en mark-
nadsanpassning och en förenkling. Svenskt jordbruk
har inget att frukta för en sådan utveckling, förutsatt
att vi svenska politiker inte reser nationella hinder.
En gemensam jordbrukspolitik med öppna gränser
och fri handel inom unionen kräver naturligtvis något
så när gemensamma villkor för produktionen. De
kostnadsnackdelar som svenskt jordbruk för närva-
rande har - klart påvisade genom den s.k. Björkska
utredningen - måste snarast undanröjas. De höga
dieselskatterna, elskatterna och avgifterna på handels-
gödsel utgör en mycket stor negativ konkurrensbe-
lastning. Jag yrkar bifall till vår moderata reservation
nr 6 om konkurrensnackdelar. Vi står naturligtvis
också bakom våra övriga reservationer, men jag yrkar
bifall bara till en av dem.
Med en gemensam jordbrukspolitik borde det
också vara självklart med en gemensam valuta. Jord-
bruksprodukter kommer i fortsättningen att prissättas i
euro. Utgående ersättningar och stöd kommer att
utbetalas i euro. Det säger sig självt att de länder som
omfattas av jordbrukspolitiken, men som står utanför
valutasamarbetet, får större kostnader i jämförelse
med EMU-länderna. Följdriktigt har också vårt
svenska LRF, Lantbrukarnas riksförbund, klart uttalat
att Sverige snarast borde ingå i EMU-samarbetet.
Fru talman! Låt mig ändå något kommentera för-
slagen i Agenda 2000. Jag har redan sagt att vi stöder
tanken på en reformering av CAP, och jag kan tilläg-
ga att förslagen i Agendan är steg i rätt riktning.
Ambitionen att stärka näringens internationella kon-
kurrenskraft är viktig. EU måste ha kvar både primär-
produktion och livsmedelsindustri efter en reform. Då
kan vi och hela unionen dra nytta av den öppnade
världsmarknad som förhoppningsvis blir följden av
WTO-förhandlingar.
En viktig utgångspunkt är också att unionens
livsmedelsförsörjning inte riskeras. Därför måste
avreglering och marknadsanpassning ske i ungefär
samma takt inom övriga större producentområden.
Om en snabb och ensidig avreglering genomförs inom
vår union torde det vara uppenbart att andra världsde-
lars jordbrukare och livsmedelsindustrier blir de enda
vinnarna.
Förutsättningarna att bedriva jordbruk inom Euro-
peiska unionen är mycket olika beträffande klimat-
och odlingsförhållanden. I reformarbetet måste större
hänsyn tas till detta än vad som är fallet i nu liggande
förslag. Det är viktigt att Sverige inte missgynnas.
Regeringen måste alltså med kraft hävda svenska
intressen inom livsmedelssektorn i Agendaförhand-
lingarna.
För övrigt kan man väl tyvärr konstatera att flera
av de liggande förslagen inte är ägnade att precis
förenkla CAP:s regelverk. Kopplingen mellan stödut-
betalningar och miljökrav är ett sådant exempel.
Administrationen blir komplicerad, och ambitionen,
som jag tror att många har, att avveckla marknads-
ordningar blir naturligtvis ännu svårare om den
kopplas samman med miljölagstiftningen.
Förslaget om modulering och ett tak för utbetal-
ningar komplicerar också hanteringen, samtidigt som
förslaget kommer att bromsa effektiviseringen av
näringen. För vår del vill vi avvisa dessa förslag. Jag
skulle gärna vilja höra jordbruksministerns och/eller
Inge Carlssons åsikter om och syn på detta.
Fru talman! Sammanfattningsvis kan ges både ros
och ris till förslagen i Agenda 2000, och säkert kom-
mer inte allt att kännas igen efter mangling i unionens
rådsförsamlingar. Låt mig bara hoppas att Sveriges
regering i dessa förhandlingar lever upp till sina stolta
regeringsförklaringar att jordbruket är en framtidsnä-
ring.
Det finns för övrigt en hel del att göra på hemma-
plan för att leva upp till dessa förklaringar. Jag har
nämnt dieselskatt, elskatt, handelsgödselavgift, och låt
mig påminna om hemmagjorda, fullständigt sanslöst
krångliga regler för miljöstöd. Jag läste häromdagen
att avdelningschefen Hans Andersson på Statens jord-
bruksverk ställde frågan om inte dessa regler redan
har passerat gränsen för vad som över huvud taget går
att administrera.
Jag kan också ta exemplet med den svenska han-
teringen av mjölkkvoterna. Resultatet av den hante-
ringen förskräcker. De som vill köpa kvoter får inte
köpa, och de som vill sälja får inte sälja. Snälla rege-
ringen, fundera en gång till på den frågan! Listan kan
alltså göras ganska lång på åtgärder som vi nationellt
kan besluta om till båtnad för jordbruk och livsme-
delsindustri.
Men som sagt, i dag gäller det inriktningen av
EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Det är min för-
hoppning att det samarbete som nu startar genom
referensgruppen/departementet skall bli meningsfullt
men också kunna mynna ut i ett enigt svenskt uppträ-
dande i kommande förhandlingar. Det skulle i så fall
naturligtvis stärka Sveriges ställning. Tack, fru tal-
man!

Anf. 2 LENNART BRUNANDER (c):
Fru talman! Vi börjar denna vecka med att disku-
tera en av de grundläggande förutsättningarna för att
vi skall kunna leva på den här jorden, att vi har nå-
gonting att äta. Carl G Nilsson började ju sitt anfö-
rande med att säga att äta bör man, annars dör man.
Vi kan ju litet skämtsamt tala om det här i Sverige,
men för många människor i världen är det blodigt
allvar att varje dag veta att de faktiskt har någonting
att äta. För många innebär det att de inte har det. Det
borde också stämma oss till en viss eftertanke att även
vi med vårt överflöd har ett ansvar för det här.
EU:s jordbrukspolitik i den tappning som den nu
presenteras och de resonemang som ofta hörs från
framför allt regeringen, och även Carl G Nilsson var
inne på det, går ut på att man skall marknadsanpassa
och avreglera. Det låter sig ju lätt sägas, men det
viktiga är vad man menar med det. Detta med att
marknadsanpassa är naturligtvis bra och nödvändigt,
och det skall vi naturligtvis göra. Men vi måste veta
vad det är vi ger oss in på, därför att marknaden löser
inte problemen åt oss. Marknaden klarar inte av att
ställa de krav på miljö, djurtillsyn, djurskydd, hälsa
och annat som vi vill att den skall göra. Det innebär
att vi inte bara kan ha en ren marknad om inte mark-
naden klarar att hantera detta, och det kommer den
inte att göra.
Jag tycker att det är ganska välgörande att se att
man i det förslag till Agenda 2000 som EU-
kommissionen har gjort ungefär säger: Marknaden
klarar inte av det här. Vi måste se till att marknaden
agerar på rätt sätt.
Samma sak är det med avregleringen. Vi skall
naturligtvis avreglera och minska krånglet. Jag kan
inte påstå att det förslag som nu finns till Agen-
da 2000 vid första påseendet ser ut som om det skulle
leda till mindre krångel, för det innehåller en rad nya
saker som skulle kunna bli ganska krångliga om de
hanteras på fel sätt. Men till detta återkommer jag.
Vad jag menar och vill ha sagt är att det vidlyftiga
talet om marknadsanpassning och avreglering måste
kläs med betydligt mer för att vi skall kunna veta vad
det innebär, för annars kommer det inte att bli bra. Vi
skall göra saker och ting enklare, men det innebär inte
att vi inte skall ställa krav. För Sverige är det viktigt
att veta vilken jordbrukspolitik EU kommer att föra
och naturligtvis också hur vi kommer att hantera den
här hemma i Sverige.
För Sverige är jordbruket viktigt på många olika
sätt. Det är betydligt viktigare än vad vi ibland före-
ställer oss. Vi talar inte om jordbruket som så viktigt
ur ekonomisk synvinkel, eftersom vi i första hand
producerar för den svenska marknaden. Det är ingen
exportindustri, och det har inte varit det. Vi håller på
att etablera oss på exportmarknaderna utanför de
svenska gränserna, framför allt då inom EU. Vi är
fortfarande inte långt komna där, men den produktion
som sker för den svenska marknaden är ju precis lika
viktig. Om vi inte hade den skulle vi ju få exportera
andra saker för att kunna köpa de livsmedel som vi
har.
Det är också väldigt viktigt för sysselsättningen att
vi har livsmedelsindustri och jordbruksproduktion i
Sverige. Jag har sett någon siffra på att jordbruk,
livsmedelsindustri och de näringar som finns kring
detta sysselsätter en bit över 300 000 människor i
Sverige, och det är många människor. Det är inte
många näringsgrenar som kan presentera motsvarande
siffra. Så även ur den synpunkten är det viktigt att vi
ser till att vi har produktion här i Sverige.
Jag läste i Världsnaturfondens tidning hur viktigt
jordbruket är för turismen, alltså de öppna landska-
pen, naturmiljöerna och kulturlandskapet. Det ger
också arbetstillfällen i andra näringar som är viktiga
och som vi vill expandera i. Det förutsätter ett aktivt
jordbruk, för det är ju bara ett aktivt jordbruk som kan
hålla de här landskapen uppe.
Vi har också i Sverige en livsmedelskvalitet som
är hög. Vi har den ambitionen från en massa olika
synpunkter, att livsmedlen är näringsriktiga, att de
inte innehåller skadliga substanser, mediciner osv.
Detta är någonting som vi vill överföra på den europe-
iska jordbrukspolitiken, och det finns tendenser i
Agenda 2000 som pekar åt det hållet. Men jag är
alldeles övertygad om att detta inte är någonting som
kommer att göras av sig självt. Det är viktigt att Sve-
rige är hårt engagerat i de här frågorna för att det hela
skall fungera.
Jordbruket är, som jag sade, också viktigt ur mil-
jösynpunkt, inte bara för landskapsbilden. Det finns
också mycket annat som skulle kunna göras med
jordbruksprodukter, därför att det är ju därur de
kretsloppsanpassade produkterna kan komma. Också
på den punkten krävs det ett engagemang från Sverige
för att vi skall komma rätt i arbetet i EU.
Agenda 2000 har anslag i den riktningen. Det talas
om miljö, och det talas om hälsa. Det talas om att vi
skall ha ett jordbruk i alla delar av Europa, att det
också skall finnas möjlighet att producera i de svaga
områdena. Detta är en bra och riktig utgångspunkt för
arbetet. Sedan är det, som jag sade, en mängd olika
saker som kommer in i de nya förslagen som gör att
detta kan bli krångligt. Vi har i Sverige redan krånglat
till mycket av det som finns på ett litet onödigt sätt.
Det måste vi naturligtvis ändra på, nu när vi skall rulla
EU:s jordbrukspolitik och den svenska jordbrukspoli-
tiken ett nytt varv inpå år 2000.
Det är alltså viktigt att Sverige är aktivt och att
den svenska rösten hörs i Europa. Då blir man litet
bekymrad när man hör den svenska debatten och de
uttalanden som görs från den svenska regeringen.
Man pratar ju i huvudsak om att vi skall avreglera. Vi
skall ta bort marknadsregleringen. Vi skall minska på
de ersättningar som finns - man använder inte ordet
"ersättningar" utan i allmänhet ordet "stöd".
Då glömmer man bort en väsentlig sak. I EU:s
jordbrukspolitik är en stor del av de ersättningar som
betalas ut ersättningar för ett sänkt pris. Därför inne-
bär EU:s jordbrukspolitik i dag lägre kostnader för
konsumenten och lägre pris på produkterna till bon-
den. I stället får bonden en ersättning.
Det här kan vi naturligtvis inte ta bort utan vidare.
Vi måste också se till att bonden har något att leva av.
Det är en sak som står ganska klart utskriven i Agen-
da 2000; att man syftar till att ge jordbruket en rimlig
inkomst. Jag tror att det är väsentligt om vi skall kun-
na nå alla de här andra målen.
Vad det handlar om i det här sammanhanget är
inte bara att försvara det svenska jordbruket med de
traditioner och det brukningssätt som vi har. Jag tror
också att det handlar om att försvara Europas sätt att
se på jordbruksproduktion och livsmedelsproduktion.
Det handlar om att ta hänsyn till miljön och till dju-
ren. Det handlar om att ha en kvalitet och om att inte
låta marknadskrafterna styra det här helt och hållet.
Det är den diskussionen vi får i WTO-rundan som
kommer så småningom när jordbruksfrågorna kom-
mer in där. Då är det viktigt att EU kan hävda det sätt
att producera livsmedel som vi har och också att det
inte bara är de allra bästa markerna som kan komma i
fråga utan att vi har en produktion i hela Sverige och
hela EU.
För den sakens skull krävs det en kraftig marke-
ring från Europa när det gäller Agenda 2000. Då blir
jag, som jag sade, orolig när den svenska regeringen i
huvudsak pratar litet löst om avreglering. På det sättet
ställer den sig litet vid sidan av den diskussion som
pågår inom EU om de här frågorna, alltså om Agen-
da 2000 och om vad som skall ske fram till år 2006.
Fram till år 2006 innebär ju det förslag som ligger
framme att man sänker priserna. Man ökar ersättning-
arna till bonden något för att fortfarande kunna ha en
lönsamhet. Det innebär inte att man tar bort så där
väldigt mycket av de här marknadsregleringarna. Det
innebär inte att man minskar ersättningarna till bon-
den. Snarare ökar man dem, och man ökar budget-
påkänningen. Det är nödvändigt för att klara det här.
Det är först därefter som vi kan se en annan ut-
veckling, och den diskussionen får vi ju ta då - eller
rättare sagt när vi har lagt fast förslaget för den när-
maste tiden. Då får vi ta den diskussion som krävs för
att så småningom rulla det här ytterligare ett varv.
Här kommer ju också utvidgningen av EU in. Men
jag skulle vilja säga att man något överdriver betydel-
sen av jordbrukssystemet i det här sammanhanget. Det
är alldeles självklart att en utvidgad marknad kräver
mer kostnader och att det jordbruk som finns där,
eftersom det ju är förhållandevis större i de här län-
derna än i Europa i övrigt, kommer att vara en be-
lastning. Men det är ingen avgörande belastning. Det
finns ju beräkningar som visar att det är en ganska
liten del av det som EU trots allt hanterar.
Sedan är det naturligtvis viktigt att vi i Sverige ser
till att vi inte belastar jordbruket med kostnader som
Europa i övrigt inte har. Det går naturligtvis inte att
inom en och samma marknad spela med alltför olika
förutsättningar. Därför är den utredning som rege-
ringen med Centerns medverkan tillsatte för att titta
på det här och som också har kommit med förslag,
den s.k. Björkska utredningen, viktig att genomföra,
och det så snart som möjligt.
Det ligger litet vid sidan av den här debatten, men
det är en väldigt viktig del i det hela. Jag tror att det
är viktigt att vi har en realistisk syn på jordbruket,
livsmedelsindustrin och allting som rör sig kring det.
Vi får inte förkasta det här, för det är viktiga kompo-
nenter i den svenska näringspolitiken. Det är viktigt
för livsmedelsförsörjningen i Sverige, för ansvaret för
livsmedelsförsörjningen i världen och för att vi skall
ha bra och riktiga livsmedel.
Det finns en viss misstämning ute bland bönderna
i dag eftersom man känner att man inte har det stöd
som man rimligtvis borde kunna påräkna. Därför är
det i dag viktigt att det kommer positiva besked till
bonden.
Den jordbrukspolitik som vi skall skapa inom EU
bör bli enklare. Det skall inte bli så mycket byråkra-
tiska system. De miljö-, hälso- och djurskyddskrav
som vi har i Sverige bör bli gällande även i andra
länder så att man också där får en likhet. De svenska
kostnaderna bör anpassas så att vi kan konkurrera på
lika villkor. Som jag sade är det också viktigt att
bonden och de som arbetar inom livsmedelsindustrin
ges den erkänsla som de faktiskt är förtjänta av.
Fru talman! Med det som jag har sagt här vill jag
yrka bifall till reservationerna 7 och 9.

Anf. 3 MAGGI MIKAELSSON (v):
Fru talman! Det är litet intressant att lyssna till de
två partier som har pratat här förut och till deras pro-
blem med att de både vill ha kvar kakan och samtidigt
äta upp den. De vill ha avreglering, men inte så att det
drabbar svenska bönder.
Det är en jättesvår uppgift som vi har tagit på oss
när det gäller jordens livsmedelsförsörjning. Vad det
handlar om är ju att se till att jordens befolkning får
tillräckligt med mat. Så enkelt, men ändå så svårt, är
det. För det är ju som flera har sagt innan; utan mat
dör vi. Och trots att livsmedelsproduktionen har ökat
under de senaste decennierna har ju dagens jordbruk
såsom det bedrivs globalt sett inte klarat av att trygga
varken en uthållig eller en tillräcklig livsmedelsför-
sörjning på global nivå.
Här i i-länderna dör vi av vällevnadssjukdomar.
Vi äter ihjäl oss. Men i tredje världen dör man av
svält. De senaste bilderna på TV, från Sudan, har väl
inte undgått någon. Det är hemskt, tycker jag, när man
ser sådana bilder. Därför kommer befolkningsökning-
en tillsammans med hoten mot de biologiska försörj-
ningssystemen att bli den allra största utmaningen
under 2000-talet.
Vi kan också konstatera att det livsmönster som vi
i västvärlden har inte håller i ett globalt perspektiv. Vi
måste alltså ställa om dagens livsmedelsproduktion
och utnyttja naturresurserna så att de blir långsiktigt
hållbara. Det är inte lätt. Det är lätt att säga det, men
mycket svårare att se till att det blir så. EU:s jord-
brukspolitik skall vara ett bidrag till detta, men man
kan verkligen ifrågasätta hur det ser ut i dag. Där är vi
nog ganska överens, tror jag.
Om man tittar på hur EU:s jordbrukspolitik har
påverkar det svenska jordbruket så är det en ganska
splittrad bild. Å ena sidan har vi fått mer pengar till
jordbruket, och det är positivt. Vi har också fått sär-
skilda medel för miljöåtgärder som vi inte hade före
medlemskapet.
Å andra sidan har vi fått ett regelverk som är väl-
digt detaljerat och väldigt styrt av centrala direktiv. Vi
har fått hot mot djurskyddet. Det var svårt att upprätt-
hålla den hårda svenska djurskyddslagstiftningen. Vi
har fått ökade problem med djursjukdomar. Vi har fått
kraftigt ökade transporter av livsmedel och av levande
djur, och det kan ju inte vara en bra utveckling. Vi har
också fått en snedfördelning när det gäller hur det
svenska jordbruksstödet används.
Det här visar tydligt att det finns stora behov av
förändring. Då måste man fråga sig: Klarar regering-
ens proposition av att visa vägen mot en ny inriktning
av jordbruket inom EU? De är faktiskt svårt att med
utgångspunkt från propositionen svara på det. Den är
ju väldigt övergripande och ganska okontroversiell.
Jag tror att de flesta ställer upp på de allmänna be-
dömningar som regeringen gör. Det gör att vi i riks-
dagen får svårt att delta ordentligt i processen. Det
tycker jag faktiskt är något av en brist.
Regeringen redovisar tre motiv för att vi skall ha
en gemensam jordbrukspolitik inom EU. Det första
motivet är att det är en förutsättning för att den inre
marknaden skall fungera. Men det tycker jag är ett
bakvänt sätt att resonera. Den inre marknaden skall ju
inte vara ett självändamål. Matens betydelse innebär
ju att man måste kunna ställa både hälsomässiga och
miljömässiga krav på produktion och förädling i alla
led. Det kan betyda att man kan ha behov av att ställa
olika krav i olika länder. Det gör att man måste kunna
ställa nationella krav som måste vara viktigare än de
krav som ställs på den inre marknaden. Vi har t.ex. de
svenska kraven på salmonellakontroll, och vi har en
hårdare djurskyddslagstiftning som vi nu ser hotas
litet grand av det gemensamma regelverket. Vi har
nyligen fått en förhandsavisering om att vårt förbud
mot avel på belgisk blå kanske inte kan gå igenom.
Detta tycker jag inte är ett hållbart argument för en
gemensam politik.
Det andra motivet är effektivitetsskäl. Jag tror att
regeringen är ganska ensam om att anse att gemen-
samma regler inom EU:s jordbrukspolitik skall mins-
ka behovet av kontroll mellan länderna och att admi-
nistrationen skall minska eller har minskat. I verklig-
heten är det så att behovet av att till varje pris upp-
rätthålla denna inre marknad skapar en ständigt väx-
ande flora av regler som blir alltmer detaljerade.
Dessutom är det stora problem med både korruption
och fusk. Och det är verkliga problem. Och man
måste tillföra stora resurser på motåtgärder, och detta
har hittills inte fungerat särskilt bra.
Det tredje motivet, att vi genom en gemensam
jordbrukspolitik inom EU skall ha större möjligheter
att ställa höga gemensamma krav på främst miljö-,
djurskydds- och livsmedelsområdena, är litet mer
komplicerat att analysera. Det är bra att Sverige har
möjlighet att driva på att det ställs höga gemensamma
krav inom, så att vi kan förbättra de sämsta förhållan-
dena. Det skulle i så fall vara ett skäl för en gemen-
sam jordbrukspolitik. Men om en sådan samtidigt
innebär att det i praktiken blir svårt att driva stränga
nationella krav och att de länder som går före hela
tiden riskerar att ifrågasättas för brott mot varornas
fria rörlighet, då kan man fundera över om Sverige
har vunnit så mycket på denna gemensamma jord-
brukspolitik.
En brist i propositionen tycker jag är att regering-
en inte redovisar de nackdelar som faktiskt finns med
en gemensam marknad av EU:s storlek, t.ex. när det
gäller risker för spridning av smitta och djursjukdo-
mar, bl.a. när det gäller de ökande transporterna av
levande djur. Just när det gäller salmonellasmittat kött
har vi ju sett hur svårt det är att i praktiken ha stränga-
re krav på livsmedel i ett land när marknaden är öp-
pen och gränskontroller är förbjudna. Därför anser vi
i Vänsterpartiet att frågan om behovet av en gemen-
sam politik på jordbruksområdet inte kan vila på EU-
fördragens grundkoncept utan att utgångspunkten
måste vara om de mål som ställs upp och de medel
som föreslås kräver en gemensam politik. Därför har
vi krävt att regeringen skall analysera vilka delar som
bör lyftas ur den gemensamma politiken och i stället
ligga på nationell nivå. Regeringen bör också ta ini-
tiativ till en diskussion inom EU om vad som menas
med en hållbar jordbrukspolitik, så att man får en
ordentlig diskussion om detta, eftersom det i framti-
den kommer att bli en viktig konkurrensfördel om
man klarar av att lösa detta problem.
När man skall diskutera hur en ny jordbrukspolitik
skall se ut, delar vi i grunden regeringens bedömning
att man måste förändra den europeiska jordbrukspoli-
tiken. Men den omställningen får inte ske till priset av
att man måste lägga ned jordbruksproduktion i vissa
delar av unionen. Vi tycker att det är viktigt att man
använder den tillgängliga jordbruksmarken och att
man även behåller lokaliseringen av primärproduktion
och livsmedelsförsörjning på nuvarande nivå. Det är
också viktigt att jordbruket är ekologiskt uthålligt och
att det finns ett försörjningsmål. Det har litet grand
försvunnit i diskussionen om nödvändigheten av av-
reglering, export och annat.
Särskilt i ett läge då stora delar av det svenska
jordbruket, framför allt små- och medelstora jordbruk
med mjölk- och animalieproduktion, har lönsamhets-
problem måste omställningen ske med inriktningen att
man skall utnyttja de fördelar som finns i den svenska
livsmedelsproduktionen.
Det är bra att den svenska regeringen är pådrivan-
de i omställningen. Men det får inte ske på bekostnad
av svenskt jordbruk och svensk livsmedelsproduktion.
Vi delar också i stort sett regeringens övergripan-
de mål för jordbruks- och livsmedelspolitiken såsom
de uttrycks i propositionen. Det är också bra att rege-
ringen har lagt till förslaget om att jordbrukspolitiken
skall bidra till global livsmedelssäkerhet.
Men när vi i utredningen Komicap gick igenom
dessa frågor hade vi också några delmål som vi tycker
är viktiga att lyfta fram. Vi sade att jordbrukspolitiken
skall bedrivas på ett sådant sätt att den syftar till att
produktion, förädling och distribution skall bedrivas
på ett sådant sätt att den biologiska mångfalden beva-
ras och främjas, att kulturmiljöer bevaras, att ett vari-
erat odlingslandskap främjas, att miljöbelastningen
minimeras, att animalieproduktionen sker med högt
ställda djurskyddskrav, att en regional balans och en
levande landsbygd främjas och att ett internationellt
konkurrenskraftigt jordbruk inom EU främjas.
Jag tycker att det var bra att vi var överens om
dessa delmål i KomiCAP-utredningen. Men jag sak-
nar dem faktiskt i regeringens proposition. Det gör att
dessa övergripande mål blir mycket svagare än vad de
annars skulle ha varit.
Beträffande kravet på ett brett och varierat utbud
av säkra livsmedel till skäliga priser, anser jag inte att
det finns något självklart samband mellan att man tar
bort och avreglerar gränsskyddet och ett brett och
varierat utbud.
Det finns också en naiv syn i propositionen på
konsumenternas makt. Det är självklart mycket bra att
konsumentperspektivet lyfts fram. Det är också viktigt
med ökad kunskap i konsumentledet. Men livsmedels-
industrin och stora delar av primärproduktionen do-
mineras i dag av stora transnationella bolag. Konsu-
menterna är i själva verket mycket mer i händerna på
det internationella kapitalet som också har den här
kontrollen över livsmedelsproduktionen. Det är inte
konsumenterna som har frågat efter genmodifierade
livsmedel eller kött från djur som behandlas med
hormoner och antibiotika. Det är inte heller konsu-
menterna som har efterfrågat livsmedel med allergi-
och cancerframkallande tillsatser. Detta säger jag bara
därför att det visar hur svårt det är att både ha en
avreglerad marknad och en stor tilltro till konsumen-
ternas krav. Det är inte lätt att klara ut detta.
Mot bakgrund av detta har vi krävt att det tills
man har säkra livsmedel skall vara möjligt för ett
enskilt land att temporärt eller permanent införa
gränskontroller för att kontrollera att de bestämmelser
som man har fastställt efterlevs. Detta har vi redovisat
i reservation 3 som jag yrkar bifall till.
När det gäller djurhänsynen inom jordbrukspoliti-
ken räcker det inte att man har skrivit in detta litet
bättre i Amsterdamfördraget. Problemet är att man
inte tar hänsyn till djurskyddsaspekterna inom EU:s
skilda marknadsordningar. Detta finns utvecklat i en
gemensam reservation från Vänsterpartiet och Miljö-
partiet.
Inte heller när det gäller en hållbar jordbruks- och
livsmedelsproduktion kan man säga att bara det fak-
tum att man tar bort EU:s marknadsordningar löser
alla problem. Det finns ingen automatisk koppling
mellan konkurrenskraftiga företag och en avreglerad
jordbrukspolitik å ena sidan och en hållbar jordbruks-
och livsmedelsproduktion å den andra sidan.
Utgångspunkten för livsmedelsproduktionen måste
ju i första hand vara att tillgodose konsumenternas
behov av säkra livsmedel, dvs. försörjningsmålet.
Jag tycker att man saknar insikt i att stora delar av
livsmedelsproduktionen kan och bör produceras för
en regional marknad. Det finns ju inget egenvärde i
att transportera livsmedel kors och tvärs genom Euro-
pa. Man kan lätt få intrycket att den fria handeln är
överordnad den regionala försörjningen av livsmedel.
Det tycker vi inte är riktigt rätt. Vi har utvecklat detta
i reservation 19 som jag också yrkar bifall till.
Slutligen vill jag kortfattat säga något om Agen-
da 2000. Den har ju inte varit föremål för diskussion i
propositionen. Därför har jag utelämnat den i mitt
anförande. Men vi har ett yrkande, nämligen att vi
tycker att regeringen borde återkomma med skrivelser
årligen om hur arbetet går inom ramen för EU:s jord-
brukspolitik. Detta har vi inte fått stöd för. Jag skulle
vilja ställa en fråga till Inge Carlsson men kanske
också till jordbruksministern om det inte är ett ganska
rimligt krav att regeringen årligen presenterar en
skrivelse i vilken den redovisar vad som har hänt,
eftersom det är så svårt i dagens system att få en or-
dentlig uppföljning och inblick i vad som händer
inom EU:s jordbrukspolitik.

Anf. 4 LENNART BRUNANDER (c) re-
plik:
Fru talman! Maggi Mikaelsson hade uppenbarli-
gen litet bekymmer med det resonemang om avregle-
ring som jag förde. Det kanske inte är så konstigt
eftersom det är krångligt i sig. Vad jag försökte säga
var att väldigt många använder just avreglering på
olika sätt och menar helt olika saker. Om man skall
tala om avreglering i det mer nationalekonomiska
perspektivet innebär det minskade politiska beslut och
en ökad betydelse för marknadens styrsystem. Det är
en sak för sig.
Man använder sig ofta av detta också när man ta-
lar om att man skall minska byråkratin och regelver-
ken och göra regelverken enklare. Även där är det
fråga om en avreglering men det rör sig om två helt
olika saker. Det ena utesluter dock inte det andra, utan
man kan driva detta med en avreglering i det nationa-
lekonomiska perspektivet samtidigt som byråkratin
minskas i regelverken.
Vad jag velat säga är att jag inte tror att markna-
den klarar alla mål som vi har satt upp. Jag är alltså
inte för en absolut avreglering men minskat krångel
måste det bli.

Anf. 5 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:
Fru talman! Faktum är att det nog finns många be-
röringspunkter mellan Centerns och Vänsterpartiets
syn på jordbrukets utveckling. Det finns dock en
viktig skillnad. När man i Centern talar om avregle-
ring säger man alltid att det inte skall ske nu och att
det inte skall ske på ett sådant sätt att bönderna drab-
bas av det. Det skall alltså ske någon gång i framti-
den. Vi däremot har vågat ta diskussionen. Vi inser att
det behövs en förändring av jordbrukspolitiken i ett
EU-perspektiv. EU har ju ett så genomreglerat system
vad gäller jordbrukspolitiken. Detta kommer själv-
klart också att drabba svenska bönder.
Den inriktning som vi i Vänsterpartiet vill se
handlar om att få en annan fördelning inom Sverige så
att jordbruket i hela landet kan gynnas. Det gäller
också de små och medelstora jordbruken. Därmed
skulle en motsvarande utveckling gynnas inom EU.
På det sättet skulle en mängd nya jobb skapas. Det
mycket avregleringsvänliga, kanske marknadseko-
nomiska, synsätt som Centern omhuldar i andra sam-
manhang innebär dock ett hot mot den sortens jord-
bruk som vi vill företräda.

Anf. 6 LENNART BRUNANDER (c) re-
plik:
Fru talman! Vilken politik vi från marknadssyn-
punkt för är nog något som vi själva vill forma. Det
bestäms alltså inte av vad Vänsterpartiet anser att vi
skall göra. Centerns politik på det området präglas av
en viss skepsis till att marknaden klarar alla de mål
som vi sätter upp. Marknadskrafterna är viktiga och
nyttiga men man skall inte styras av dem.
När det gäller den jordbrukspolitik som vi här ta-
lar om skall vi se till att ett system skapas som blir bra
för det som vi jobbar med. Det gäller alltså att över-
allt i Sverige, ja, i hela Europa, kunna bedriva jord-
bruk. För detta behövs rimliga förutsättningar. Då får
inte de förändringar som sker gå för snabbt, utan man
måste få tid på sig. Jag tror att framlagda förslag i
Agenda 2000 skapar förutsättningar för det om vi
bara får det att fungera på ett bra sätt. Det finns ju
saker som måste ändras. Vi i referensgruppen skall se
till att det görs.
Om jag hörde rätt sade Maggi Mikaelsson litet se-
nare i sitt anförande här från talarstolen samma sak
som hon beskyller mig för att säga, nämligen att de
svenska bönderna inte skall drabbas. Maggi Mikaels-
son säger ju ungefär så här: Vi skall göra förändringar
av EU:s jordbrukspolitik men det får inte innebära att
vi inte odlar den svenska åkerjorden. Det är väl unge-
fär samma sak.

Anf. 7 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:
Fru talman! Jag har alls inte för avsikt att försöka
styra Centerns syn på marknadspolitiken. Den saken
får ni själva klara av.
Vad det handlar om är att EU:s jordbrukspolitik
kommer att vara en omöjlighet i framtiden. Vi måste
alltså förändra den. Då är frågan hur vi skall förändra
den. Ett sätt är att vi minskar på stöden. Vidare måste
vi förändra fördelningen av stöden och avveckla
marknadsordningarna. Det handlar alltså om de för-
delningspolitiskt mest orättvisa stöden eftersom de i
första hand går till de stora spannmålsproducenterna.
Det är inte en riktig fördelningspolitik.
Den fördelning som vi i Vänsterpartiet vill se -
jag tror faktiskt att det finns flera beröringspunkter
och att det snarare är en fråga om tid när det gäller
sättet att genomföra detta - handlar om att vi skall
utveckla jordbruksnäringen både i Sverige och i övri-
ga EU. I framtiden kommer vi att behöva all jord-
bruksmark för livsmedelsproduktion. Det land eller
den grupp av länder som snabbast klarar av en om-
ställning för att få ett hållbart jordbruk kommer att ha
en stor konkurrensfördel i ett internationellt perspek-
tiv och kunna visa vägen för hur en global livsmedels-
försörjning på lång sikt kan tryggas.

Anf. 8 GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Det är mycket viktiga frågor som vi
diskuterar här denna måndagsmorgon. Egentligen
skulle det vara intressant om kammaren var full av
människor som lyssnade på vad som sägs i dessa
livsviktiga frågor.
Matproduktionen berör ju inte bara oss, utan den
berör hela världen. Vad vi här gör berör också värl-
den. Vårt ansvar är viktigt i ett internationellt sam-
manhang. Vi kan ju se att hotet mot produktionen av
mat i världen består. På många ställen finns det inte
längre färskt vatten och på många ställen kan man se
att grundvattnet sjunker på grund av en alltför intensiv
konstbevattning. På andra ställen kan man se att jor-
den urlakas, eller saltas. Det gör att möjligheterna till
skördar minskar. Denna fråga är alltså på intet sätt
löst internationellt sett. Många människor svälter, som
tidigare sagts här.
Vi kan också se att en hel del bönder i många fat-
tiga länder köps upp av stora internationella företag,
ofta kemikalieföretag, som man kontraktsodlar för. I
vissa fall handlar det om genmanipulerade livsmedel.
Detta hotar inte bara bondens självständighet utan
också den biologiska mångfald som ofta är en förut-
sättning för att man skall klara av att få säkra skördar.
Det gäller många olika områden. Vi kan ju se att även
tidigare försök att på ett enkelt sätt lösa dessa svåra
frågor har visat på att det här inte är möjligt. Även här
tror jag att en mångfald måste till för att vi i framtiden
skall kunna få säkra livsmedel för alla människor.
Jag går nu över till den svenska situationen. I
Sverige finns det många bönder som är mycket be-
svikna på medlemskapet i EU. Man hade fått löften
om att detta skulle innebära ökad lönsamhet. Man
skulle få mera i bidrag och det skulle finnas möjlighe-
ter till export. Mockbönderna gick ju efter EU-
folkomröstningen ut och sade att det var de som hade
sett till att Sverige kom med i EU.
I dag är glädjen inte lika stor som då. Man kan se
att lönsamheten har sjunkit rejält, framför allt för dem
som producerar mjölk och kött. Det är många som i
dag lägger av med produktionen därför att de på
grund av för liten lönsamhet inte klarar av att fortsätta
med den. Detta gäller framför allt små och medelstora
gårdar. Denna utveckling i Sverige är verkligen be-
klaglig och måste vändas.
Det här med export var inte så lätt. Alla människor
tycks tro att maten i det egna landet är den absolut
bästa maten. Det är svårt att slå sig in på livsmedels-
försäljningsområdet i andra länder. Även de svenska
bönderna har fått betala ett pris för galna ko-sjukan.
Också här har människor slutat äta nötkött därför att
galna ko-sjukan har skrämt dem för den produktion
som i dag finns - för den storskaliga produktionen,
som också har en baksida.
Finns det då något glädjande i vad som har skett?
Ja, vi kan se att efterfrågan på ekologiskt odlade livs-
medel, Kravlivsmedel, hela tiden ökar. Vi kan också
se att det finns en lönsamhet som är bättre i den pro-
duktionsformen jämfört med hur det är i det konven-
tionella lantbruket. Detta är glädjande. Det är förvå-
nande att inte fler bönder i dag ställer om till ekolo-
gisk produktion. Man har ju tidigare sagt att man skall
ställa om i den takt som efterfrågan ökar. Nu ökar
efterfrågan faktiskt mer än tillgången. Jag håller inte
för uteslutet att det inte dröjer så länge förrän vi får se
en import till Sverige av ekologiskt odlade livsmedel
från andra länder, t.ex. från Danmark. Där satsar man
betydligt mera på detta, framför allt i marknadsfö-
ringspengar, än vad svenska staten gör.
Vi i Miljöpartiet tycker att det här är bra och me-
nar att det ekologiskt långsiktigt hållbara också måste
vara det ekonomiskt lönsamma. Så är det också i dag i
Sverige. Jag var med när man i en LRF-debatt gjorde
jämförelser. De konventionella bönderna påstod att de
tjänade 11 kr i timmen. De ekologiska bönderna an-
såg att de tjänade 27 kr i timmen. Det är inga höga
krontal men det visar att det finns en större ekonomisk
bärkraft i det ekologiska lantbruket.
Detta är viktigt också för den biologiska mångfal-
den, som vi kan se håller på att slås ut. Jag har gång
på gång tagit upp den frågan i olika debatter. De arter
som är beroende av åkerlandskapet tycks i dag, är jag
på vippen att säga, gå döden till mötes - Gud förbju-
de! I varje fall minskar de dramatiskt i antal. I dag har
vi bara kvar hälften av tofsviporna och stararna -
jämfört med hur det var för 20 år sedan. En fjärdedel
av alla lärkor är nu borta. På många områden är det
fråga om ännu större minskningar. Detta beror natur-
ligtvis på någonting. En ekologisk lantbrukare brukar
säga att det dröjer ett par år. Sedan kommer mångfal-
den tillbaka.
Jag tror att det är helt klart att det handlar om gif-
ter i jordbruket, att man slår sönder ekologiska nä-
ringsvävar. Det innebär att t.ex. insekter försvinner,
och då finns det inte så mycket kvar för fåglar att föda
upp sina ungar på.
Vad vi kan se i Sverige i dag är att många bönder
är mycket besvikna. Det tar sig uttryck i t.ex. en LRF-
kampanj, som bedrivs i dag och där man talar om att
svenska bönder har en ryggsäck. Det är en mycket
sorglig diskussion. Jag tror att det blir oerhört svårt
för det svenska konventionella lantbruket att behålla
sin trovärdighet om man å ena sidan säger sig vara på
väg mot ett av världens renaste lantbruk och å andra
sidan vill ta bort miljöavgifter på bekämpningsmedel,
konstgödsel och diesel. Att bevara den trovärdigheten
blir ett konststycke som nog ingen klarar av.
När det gäller stöden kan jag säga att de numera
utnyttjas till fullo i statsbudgeten men inte i verklighe-
ten. Av de areal-, djur- och miljöstöd som finns är det
1,3 miljarder som aldrig plockas ut, som inte "hittar
hem" till bönderna. Det är ett stort problem, som jag
anser att LRF och bönderna borde ta tag i. Det kan till
en del bero på att reglerna är så krångliga, men det
kan också finnas andra anledningar.
Jag hade önskat att Björks utredning hade tittat på
detta. Differensen mellan hur mycket som plockas ut
och vad som anslås i budgeten är betydligt större än
det andra man diskuterar, nämligen miljöavgifterna på
konstgödsel, bekämpningsmedel och diesel.
Jag tror att vi i Sveriges riksdag är överens om att
vi måste hitta en förändring av EU:s gemensamma
jordbrukspolitik. Just det faktum att man inte utnyttjar
hela den möjlighet som finns i det svenska stödet
visar att det är krångligt och komplicerat. Jag avundas
inte bönderna när de skall försöka ta sig igenom re-
gelverket inte bara för miljöstödet utan även för kul-
turmiljöstödet. Det är nästintill omöjligt att hitta rätt i
den snårskogen. Jag tror alltså att vi är överens om att
det behövs en förenkling.
Världsnaturfonden, WWF, har lagt fram ett för-
slag om hur det svenska miljöstödet skulle kunna
förändras. Om man räknar på Björks utredning kan
man se att det finns 26 000 heltidsanställda bönder
och 51 000 som jobbar upp till deltid. Om man räknar
om det till heltider kan man se att den svenske ge-
nomsnittsbonden får ungefär 16 500 kr i månaden i
ersättning eller stöd från den gemensamma potten,
som är dels från EU, dels nationella pengar. Det är en
ganska hög siffra. Det är ungefär vad en lärare i Sve-
rige har i lön i dag. Men de här pengarna kommer ju
att hanteras på ett annat sätt, eftersom de skall in i
rörelsen.
Tyvärr fördelas inte stöden rakt av, utan det är
framför allt de stora spannmålsgårdarna, med mycket
spannmål, som får den största delen av stöden. Det
innebär att de små och medelstora gårdarna, framför
allt med kött- och mjölkproduktion, inte alls får den
del av stöden som de skulle behöva. Vi kan också se
att det är de gårdarna som har de största lönsamhets-
problemen.
Det är också mycket märkligt att tänka sig ett sys-
tem där det finns ett garanterat minimipris för alla
varor som produceras. Det är egentligen den enda
sektorn där man kan tänka sig detta. Skulle ni kunna
tänka er att Volvo hade ett interventionspris för Vol-
vobilar, dvs. att om priset sjunker på marknaden ga-
ranterar staten ett lägsta pris? Det ter sig litet märk-
ligt. Samtidigt är det så här det är i jordbrukssektorn.
Det är också underligt när vi ser att med export-
stöd får många jordbrukare i Baltikum mycket svårt
att komma i gång med ett nationellt lantbruk, därför
att med exportstöd kan bönder från EU sälja sina
produkter så billigt att ingen bonde i Baltikum kan
konkurrera med det. Det är också en mycket underlig
baksida av EU:s jordbrukspolitik.
Vad vill då Miljöpartiet? Ja, för oss finns det ett
par ledstjärnor. Först och främst vill vi avbyråkratise-
ra EU:s jordbrukspolitik. Det är befängt när Jord-
bruksverket ökar antalet anställda från 250 före EU-
inträdet till 600 i dag. Den byråkratiseringen vill
ingen ha, och vi måste driva på så att EU avbyråkrati-
seras. Det kan inte vara nödvändigt med denna
snårskog av regler, denna kontroll med stämplar
framlänges och baklänges på dokument som skall
fraktas hit och dit. Det måste gå att hitta ett enklare
system.
Djur- och miljöaspekterna är naturligtvis oerhört
viktiga för oss. I den förändring som skall till måste vi
sätta miljö- och djurskydd i första rummet, se till att
vi får ett långsiktigt hållbart lantbruk, se till att spara
vår miljö men också se till att vi får ett djurskydd värt
namnet. Det som sker i dag med ökande transporter
av djur är inte acceptabelt. Djur som föds i norra
Europa fraktas till Mellaneuropa och slaktas i södra
Europa. Det kan vi inte acceptera.
För oss är det också mycket viktigt att den reform
som så småningom kommer till gör det möjligt att
bedriva jordbruk i hela Sverige. Det är inte allom
givet att vi i Sverige, i utkanten av EU, med ett helt
annat klimat än de flesta andra länder, kommer att
kunna driva jordbruk om vi inte har det för ögonen
hela tiden. Det kommer alltid att krävas en speciell
typ av stöd för att man skall kunna bedriva jordbruket
i norra Sverige eller att stöden omfördelas på ett så-
dant sätt att vi kan se till att den här produktionen
finns kvar.
Vi menar också att marknaden aldrig kommer att
lösa de här problemen i sig. Marknaden tar inga mil-
jöhänsyn. Marknaden kan inte lösa djurskyddsfrågor-
na. Marknaden kan vara ganska rå. En total avregle-
ring, där WTO driver fram sådana regler att vi får en
import av t.ex. amerikanska livsmedel i stor utsträck-
ning, skulle kunna sänka miljökraven och djurskydds-
kraven rejält inom EU, t.o.m. långt under vad som i
dag gäller i EU. I vissa fall är djurskyddskraven näst-
intill obefintliga i många andra länder. Det får inte bli
så att vi avreglerar på ett sådant sätt att den som har
de lägsta kraven blir norm. Det gäller alltså att se till
att miljökrav och djurskyddskrav finns kvar även i
den internationella handeln och inte ses som handels-
hinder.
Vi menar från Miljöpartiets sida att ett jordbruk
som är beroende av konstgödsel och bekämpnings-
medel och kanske i viss mån genteknik inte är lång-
siktigt hållbart. Det leder in i en återvändsgränd och
ger oss inte säkra livsmedel för framtiden.
Förutsättningen för att vi långsiktigt skall ha säkra
livsmedel är att vi har ett jordbruk baserat på vad
naturen klarar av, ett ekologiskt lantbruk, som ser till
att vi har levande jordar även för framtiden och ser till
att vi inte använder de gifter som vi använder i dag.
Det är gifter som naturligtvis inte bara dödar det som
de skall döda utan också har effekter på andra levande
organismer.
Vi kan också se att det intensiva jordbruket, det
storskaliga jordbruket, har baksidor. Galna ko-sjukan
är en sådan baksida, men även EHEC, som nu kom-
mer, kan vara en annan sådan baksida. Om man driver
djur och även växter för hårt klarar man inte av det.
Om man har ett lönsamhetskrav som innebär att det
enda man kan ta ut det på är just miljö och djur,
kommer inte djuren och miljön att klara av det utan
att ta skada. Vi menar att ett sådant lantbruk inte är
långsiktigt ekologiskt hållbart.
Till detta betänkande har vi en mängd reservatio-
ner, och jag tänker kommentera några av dem.
Vi har diskuterat djurskyddet här i riksdagens
kammare många gånger. Vi menar att om det skall bli
något tryck på det måste djurskyddet föras in i Rom-
fördraget. I artikel 39 borde det stå att djurskyddet
skall tillförsäkras alla, även lantbrukets djur. Vi har
där reservation 4, som jag yrkar bifall till.
Vi har en motion där vi tar upp en sak som kanske
kommer litet utanför ämnet, men eftersom den har
behandlats i detta betänkande vill jag kommentera
den. I Sverige har vi ett mål att 10 % av produktionen
skall vara ekologiskt odlat. Det får inte vara ett slut-
mål, utan det skall vara ett delmål. Vi anser att det
ekologiska lantbruket inte skall bli en nisch utan skall
vara någonting som finns i landet.
Även äggproduktionen bör vara ekologisk. Vi har
därför velat få in ett delmål som säger att 10 % av
antalet värphöns i landet skall klara kraven för eko-
logisk äggproduktion år 2000. Jag är förvånad över
att målet bara skall gälla växtodlingen. Vi har inte fått
gehör för det här och har därför en reservation, som vi
naturligtvis står bakom men som jag inte yrkar bifall
till.
Jag vill yrka bifall till reservation 20, där vi tar
upp det sätt på vilket vi vill utveckla EU:s jordbruks-
politik. Vi är glada att vi får en grupp där vi kan dis-
kutera Agenda 2000, som vi menar inte löser många
av de problem som vi vill lösa, framför allt inte byrå-
kratiseringen.
Men den innehåller ändå vissa delar som vi tycker
är bra. Det är bra att man t.ex. kan få koppla mil-
jökrav till de normala stöden. Vi tycker heller inte att
det är helt fel att sätta ett tak för hur mycket bidrag
man skall kunna få ut för att därmed kunna ha råd
med en omfördelning till små och medelstora gårdar.
Det finns en mängd detaljer i Agenda 2000 som
jag inte kommer att gå in på. Jag hoppas att vi i den
lilla gruppen kan diskutera dem vidare. Jag menar att
en avreglering i sig inte har ett egenvärde. Man måste
se på vilket lantbruk en sådan avreglering skapar för
framtiden.

Anf. 9 CARL G NILSSON (m) replik:
Fru talman! Jag har två korta frågor till Gudrun
Lindvall. Hon gav en intressant uppgift om att en
konventionell bonde tjänar 11 kr i timmen under det
att en ekologisk odlare tjänar 27 kr i timmen. Efter-
som den ekologiska odlingen har betydande stöd
utöver konventionell odling är min första fråga: Vad
blir Gudrun Lindvalls budgetmässiga slutsats av de
uppgifterna?
För det andra skulle jag vilja fråga: Vad är det för
konstigt i, när vi nu har ett system - som vi kan tycka
olika saker om - som innebär att vi ersätter odling av
t.ex. spannmål och kompenserar den odlingens låga
pris med en arealersättning, att den som har fler hek-
tar än den som har färre får mer ersättning? En bonde
som har 300 hektar med ett arealstöd på 3 000 kr får
t.ex. 900 000 kr under det att den som har 30 hektar
får 90 000 kr. Vad är det för konstigt i det systemet?
Vad blir följden för dessa odlare med ett system som
sätter ett tak för stöden så att vi på det sättet tvingar
eller stimulerar en uppdelning av rationella enheter?

Anf. 10 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Låt mig först säga att uppgiften om
11 kr respektive 27 kr i timmen kan jag inte på något
vis gå i god för. Det är en uppgift som de bönder jag
samtalade med på en träff som LRF anordnade tog
fram. Om det är siffror som på något sätt är generella
för hela landet kan jag inte alls bedöma. Jag vet inte
ens hur man har räknat fram de siffrorna. Men vi
menar att det är helt riktigt att ge det stöd som i dag
ges till ekologisk odling.
Såvitt jag förstår handlar det i det här speciella
fallet om att de mjölkproducenter i mitt område som
bedriver ekologiskt jordbruk har förhandlat sig till ett
betydligt högre mjölkpris av Arla än vad de konven-
tionella producenterna har gjort. Det är en fråga om
förhandling och förhandlingsduglighet. Här har de
ekologiska lantbrukarna satt en press på Arla och fått
tillbaka den 25-öring man talar om i konventionell
mjölkproduktion på ett helt annat sätt. Man har visat
att det är tillgång och efterfrågan som gäller, och man
har krävt ett högre mjölkpris och fått det.
Man blir litet förvånad i debatten i dag. De sjun-
kande priser som finns för t.ex. köttproducenter är
något mycket märkligt i ett land där producenterna
säljer sina produkter till de egna organisationerna.
Man tycker att de egna organisationerna i det läget
verkligen skall göra allt för att hålla priset uppe så att
bönderna inte tvingas försöka få tillbaka pengar via
dieselskatt, konstgödsel, bekämpningsmedel, osv.
Jag tycker att de egna organisationerna beter sig
mycket märkligt. Å ena sidan har man ägare som har
dålig lönsamhet, och å andra sidan pressar man priset
för de egna ägarna genom att importera kött utifrån.
Jag har mycket svårt att förstå det. Jag skulle önska
att det fanns fler bönder som hade mycket svårt att
förstå det och slog näven i bordet och sade: Nu får det
vara slut på det sättet som kooperationen behandlar
oss.
När det gäller kompensation för arealstöden vet vi
alla som är här att den prissänkning som skulle vara
en följd av att Sverige gick in i EU inte kom. Den
prissänkningen hade vi innan, nämligen när vi avreg-
lerade. Det är egentligen ingen kompensation för en
prissänkning i Sverige. Det är en myt.

Anf. 11 CARL G NILSSON (m) replik:
Fru talman! Det är tyvärr ganska vanligt här i
kammaren att Gudrun Lindvall kastar ur sig uppgifter
från riksdagens talarstol, t.ex. dessa ekonomiska
uppgifter eller uppgifter om fåglars utrotning, som
hon sedan när hon blir mer pressad inte kan verifiera
varifrån de kommer eller som hon inte vågar påstå att
de är riktiga.
Jag har stor respekt för såväl KRAV-odling som
de konsumenter som efterfrågar KRAV-odling. Gud-
run Lindvall sade här från talarstolen att efterfrågan
på KRAV-odlade produkter i dag är större än till-
gången. Vi måste väl dra några slutsatser av det. Då
har vi ett system som på något sätt inte fungerar. Vi
har ett stödsystem som vi borde se över vad gäller
ekologisk odling och konventionell odling.

Anf. 12 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag sade mycket tydligt från talarsto-
len att jag fått dessa uppgifter från bönder på ett möte.
Jag har inte på något vis anfört något annat. Vad
gäller de siffror som jag brukar anföra när det gäller
biologisk mångfald kan jag garantera att de är absolut
helt riktiga. De baserar sig på tre undersökningar - en
dansk, en engelsk och en svensk.
När vi gick med i EU sade man att genom att man
gav arealstöd för spannmål skulle priset sjunka på
foder för dem som hade mjölk- och köttdjur. Så har
inte skett. Det är också ett av skälen till att man i dag
har svårt med lönsamheten i de grenarna, dvs. mjölk-
och köttdjursproduktionen.
När det gäller tillgången på ekologiska produkter
respektive efterfrågan slaktas det inte alls i den om-
fattning som det går att sälja. Det går t.ex. inte att få
tag på ekologiskt producerat fläsk i dag i butiker. Det
beror helt enkelt på att det inte finns något fläsk att få
tag på för butikerna. Det är för få som har ställt om
sin fläskproduktion till ekologisk produktion. Det
finns också ett stort underskott på ekologiskt produce-
rat kött. Butikerna kan sälja betydligt mer än det går
att få fram.
Det finns i dag många ekologiska producenter som
börjat diskutera om de verkligen skall gå via de kon-
ventionella organisationerna eller om de på nytt skall
skapa sina egna organisationer. Det intressanta är om
man har organisationer där man satsar. Det gäller t.ex.
ett mejeri i Skåne, där man har anställt en person just
för att bara jobba med den ekologiska mjölkproduk-
tionen. Då finns det helt plötsligt många bönder som
ställer om. Där är det inget problem alls med avsätt-
ning av produkterna, dvs. KRAV-mjölken.
KRAV-mjölk exporteras till England. Det expor-
teras också ekologiskt producerat fläsk till England,
av det lilla som finns. Det intressanta är att det finns
en stor marknad som efterfrågar ekologiska produk-
ter. Tyvärr tycks de svenska bönderna inte inse det,
utan man öppnar i stället för bönder i andra länder.
Jag tror man missar ett tåg här.

Anf. 13 DAN ERICSSON (kd):
Fru talman! Dagens betänkande behandlar ett re-
geringsförslag som innebär att svensk politik i EU
skall vara att EG:s marknadsordningar inom jord-
brukspolitiken i rask takt skall tas bort. Detta är en
felaktig politik, och från kristdemokraternas sida
avvisar vi en sådan kategorisk inriktning av reformar-
betet.
Vi vill peka på en alternativ inriktning med mål-
sättningen att åkermarken skall bevaras för ett aktivt
brukande i livsmedelsproduktionens tjänst och att
såväl Sverige som nation som EU som region skall ha
en hög självförsörjningsgrad av baslivsmedel. En
sådan politik innebär också att jordbrukssektorn skall
finnas kvar som den nödvändiga basnäringen i en
levande landsbygd. Det ger förutsättningar för syssel-
sättning och boende i hela landet.
Det är också en förutsättning för vår livsmedelsin-
dustri och för att vi skall kunna upprätthålla den för-
hållandevis höga sysselsättning som vi har i dag inom
just livsmedelsindustrin. Detta är ett faktum som jag
tycker glöms bort alltför mycket i debatten. Skall vi
ha kvar den inhemska livsmedelsindustrin är det helt
beroende av att vi också har en inhemsk jordbruks-
produktion.
Världens starka befolkningstillväxt innebär att od-
lingsbar åkermark redan om några årtionden kan vara
en bristvara. Därtill kan läggas effekterna av en tillta-
gande växthuseffekt, problem med jordförstöring och
sinande vattentillgångar. Ur ett globalt perspektiv är
det mot bakgrund av detta långsiktigt nödvändigt att
åkermarken i Sverige och i Europa finns tillgänglig
för livsmedelsproduktion. Därför är det också nöd-
vändigt att miljöaspekter vägs in vid reformeringen av
jordbrukspolitiken så att en övergång till miljövänliga
och mer ekologiskt riktiga brukningsmetoder främjas.
Konsekvenserna av detta är att en minskad intensitet i
jordbruksproduktionen kräver en bibehållen bruk-
ningsareal.
En central fråga för EU måste vara att aktivt bidra
till fattigdomsbekämpning och ökad livsmedelssäker-
het i tredje världen. EU:s gemensamma jordbrukspo-
litik, CAP, kan vara ett instrument i det arbetet. EU
måste också inom övriga internationella forum såsom
WTO, Världsbanken och IMF, medverka till att ta
fram en övergripande strategi för hur de fattigaste
ländernas inflytande över livsmedelssäkerheten skall
stärkas. En omställning av det europeiska jordbruket
till mer miljövänliga brukningsmetoder och ekologisk
produktion innebär ju ett minskat tärande på ändliga
resurser. Det är nödvändigt också ur solidaritetssyn-
punkt med tredje världen. EU skall enligt kristdemo-
kraternas uppfattning också bistå u-länder med upp-
byggnad och utveckling av ekologisk produktion där
så är möjligt. De övergripande målen om fattigdoms-
bekämpning och social utveckling skall stå i centrum
också i handelsrelationerna. Det är rätt så självklart.
Det finns en teori om att sänkta livsmedelspriser
kommer att gynna u-ländernas livsmedelsproduktion.
Teorin kan till en del vara riktig. Den kan gälla i vissa
länder. Men dessvärre kan sänkta livsmedelspriser
också leda till ökade bekymmer för de allra fattigaste
folken. Sambanden är inte säkra och tydliga. Det
krävs en betydligt mer omfattande analys av meka-
nismerna och en inriktning med försiktig förändring
av den globala jordbrukspolitiken för att inte oönska-
de, och för delar av världsbefolkningen förödande,
effekter skall uppstå. Effekterna av en mer miljövän-
lig och ekologiskt inriktad jordbruksproduktion i
Europa måste också vägas in i detta resonemang.
Skulle en radikal reformering av CAP genomföras
- något som regeringen har förespråkat och föresprå-
kar - skulle hundratusentals lantbrukare inom hela
EU-området tvingas upphöra med sin näringsverk-
samhet. För Sverige kan det handla om att en tredje-
del av svensk åkermark avvecklas och att 10 000
helårsarbeten försvinner från sektorn - detta enligt en
expertgrupp som fanns i utredningen av reformering-
en av den gemensamma jordbrukspolitiken. Detta
skulle i sin tur leda till en dramatisk avfolkning av
landsbygden och därmed vikande möjligheter för
utkomster från en rad binäringar som är beroende av
jordbruket som primärproduktion. Detta är en utveck-
ling som går i direkt felaktig riktning i förhållande till
den devis som vi har slagit fast om att hela Sverige
skall leva.
Jag skall rikta en fråga till både Inge Carlsson och
jordbruksministern. Ni har ju sett underlagen för en
sådan här utveckling och att det kan bli på det här
sättet. Tycker ni verkligen att vi skall ha det så här?
Skall vi lägga ned en tredjedel av svensk åkermark
och plocka bort ett antal tusen arbetstillfällen i pri-
märproduktionen?
Att EU har en gemensam jordbrukspolitik visar på
ett tydligt sätt betydelsen av livsmedelsproduktionen.
Det är det synsätt man har haft och har inom EU -
livsmedelsproduktionen är viktig. Men det är också
helt nödvändigt att lika ekonomiska villkor gäller för
jordbrukare inom EU-området. En harmonisering av
avgifter och skatter på jordbruksområdet är nödvän-
dig för att svenska jordbrukare skall kunna konkurrera
med jordbrukare i andra EU-länder på lika villkor.
Det handlar bl.a. om energibeskattningen, dieselskat-
ten och avgifter på gödselmedel. Vi kristdemokrater
menar att de förslag som presenterats på detta område
i den s.k. Björkska utredningen omgående måste
omsättas i politiska beslut.
Vi kristdemokrater har för vår del i samband med
vårbudgetpropositionen lagt fram ett förslag om en
skattelättnad för jordbruket på sammanlagt en halv
miljard kronor. Detta ser vi som ett första steg mot att
skapa rättvisare konkurrensvillkor.
I betänkandet har kristdemokraternas motion följts
upp i en reservation, nämligen reservation 6. Detta
innebär också ett antagande av vår motion på områ-
det. Det har redan yrkats bifall till reservationen, och
jag instämmer i det bifallsyrkandet. Jag ser också
stora möjligheter till samsyn med reservanterna,
Centern och Folkpartiet, i reservation 7. Det är egent-
ligen inte så mycket som skiljer oss åt. Men jag yrkar
alltså bifall till reservation 6, som också Moderaterna
står bakom.
Fru talman! I det här sammanhanget vill jag säga
att det känns tillfredsställande att jag inte behöver
göra några egna motionsyrkanden den här gången. Jag
kan konstatera att kristdemokraternas motion har
följts upp i utskottet i olika reservationer. Vi har ju
inte möjlighet att göra egna yrkanden i utskottet, och
därför känns det roligt i dag att bara kunna yrka bifall
till diverse reservationer från andra partier. De har
alltså delvis tagit till sig kristdemokraternas politik,
och det känns väldigt kul.
Den gemensamma jordbrukspolitiken bör refor-
meras med utgångspunkt i 1992 års reform av CAP. I
enlighet med vad som kommer att uppnås i komman-
de förhandlingar och i WTO-rundor bör det europeis-
ka jordbruket anpassas till internationella, mer mark-
nadsmässiga förhållanden. Förändringar av stödnivåer
måste ske i takt med andra WTO-länder och med
hänsyn till den internationella konkurrenskraften. Det
innebär en stegvis anpassning i takt med andras an-
passningar.
Det är nödvändigt att de ersättningsformer och
regleringar som tillämpas inom det framtida CAP,
inklusive Östeuropa, kan säkra livsmedelssäkerheten
och ge rimliga inkomstnivåer hos lantbrukarna inom
Europa utan att inverka negativt på u-ländernas livs-
medelssäkerhet. Konsekvensanalyser med avseende
på de här aspekterna kommer att behöva utarbetas
kontinuerligt. Jag hyser i den här delen sympati också
med reservation 16 i betänkandet.
Inför kommande WTO-runda måste Sverige och
EU driva mer bestämda krav utifrån de miljö- och
djurskyddskrav som ställs på svenskt och europeiskt
jordbruk. Det krävs en mer offensiv hållning. Det
gäller att se till de svenska och europeiska intressena
vad gäller jordbruksproduktionen och dess inriktning
mot ett mer ekologiskt uthålligt jordbruk. Man måste
också ta hänsyn till miljöaspekter och hållningen till
animalieproduktion.
I betänkandet har dessa tankar fått stöd av flera
partier, som står bakom reservation 22 vilken jag
yrkar bifall till. Djurskyddsfrågorna behandlas också i
en del andra reservationer. Jag hyser stark sympati i
detta avseende också med reservation 4.
Från kristdemokraternas sida menar vi att ut-
gångspunkterna för EU:s gemensamma jordbrukspo-
litik skall vara följande:
För det första kan inte livsmedelsproduktion jäm-
ställas med annan näringsverksamhet. Mot bakgrun-
den av den nuvarande ordningen inom EU kommer
säkerligen ett särskilt ersättnings- och regelsystem att
finnas inom överskådlig tid. Reformeringen av EU:s
jordbrukspolitik måste ske på ett sådan sätt att lika
konkurrensvillkor för jordbrukare i olika EU-länder
upprätthålls. Likvärdiga regler och principer bör gälla
med möjlighet till lokal variation beroende på bl.a.
klimatförhållanden.
För det andra menar vi kristdemokrater att den ge-
nerella jordbruksersättningen bör ges ut i form av
direktersättningar som arealersättningar på all åker-
mark inklusive vall. Miljöbetingade ersättningar för
att hålla landskapen öppna, främja den biologiska
mångfalden och bevara kulturmiljöer skall finnas,
liksom särskilda regionalpolitiska ersättningar som är
betingade av olika regioners förutsättningar för livs-
medelsproduktion.
För det tredje skall jordbruken producera biolo-
giskt fullvärdiga livsmedel. Målsättningen att svenskt
jordbruk skall ställas om till 10 % ekologisk odling
till år 2000 bör omsättas i tydliga mål för det gemen-
samma europeiska jordbruket. Tydliga målsättningar
för omställning av jordbruksproduktion till mer mil-
jövänliga metoder och till ekologisk produktion bör
fastställas på europeisk nivå.
För det fjärde skall man för att stimulera den
ekologiska odlingen ge kompensation för ett minskat
tärande på råvaruresurser, mindre miljöbelastning
med positiva effekter på bl.a. bevarande av biologisk
mångfald i odlingslandskapet och ambitionen att
producera biologiskt fullvärdiga livsmedel.
För det femte skall svenska miljö- och djur-
skyddsnormer vara miniminorm för det europeiska
jordbruket. Sverige bör i EU med kraft verka för en
harmonisering av miljöavgifter på kemiska bekämp-
ningsmedel och handelsgödsel samt för likvärdiga
villkor för animalieproduktionen.
För det sjätte är det en viktig konsumentupplys-
ning var livsmedlen har producerats och under vilka
former. Ett gemensamt märkningssystem avseende
såväl ursprung som produktionsmetod skall eftersträ-
vas.
Jag kan konstatera att det i betänkandet finns en
reservation som följer upp denna inriktning. Det är
reservation 9, som Centerpartiet står bakom och som
jag yrkar bifall till.
Jag tackar Centerpartiet för att partiet på ett nog-
grant sätt har följt upp Kristdemokraternas förslag om
reformeringen av EU.
Central- och Östeuropas åkermarker skall inte ses
som ett problem, utan som en tillgång att användas i
den gemensamma livsmedelsproduktionen. Argumen-
tet att den gemensamma jordbrukspolitiken är kost-
sam måste ses i ljuset av att EU:s samlade kostnader
för jordbrukspolitiken uppgår till 0,6 % av ländernas
samlade BNP. Det är alltså inte speciellt mycket. Att
klara en integrering av de central- och östeuropeiska
länderna med deras jordbruk kan i denna belysning
inte anses vara något oöverstigligt problem.
Den europeiska gemenskapens utvidgning österut
innebär att den gemensamma jordbrukspolitiken
kommer att omfattas av fler länder. För att omvälv-
ningarna av jordbruket i de kommande EU-länderna
inte skall bli för dramatiska bör särskilda övergångs-
åtgärder tillskapas som möjliggör en försiktig in-
slussning av denna jordbruksproduktion. Dessa över-
gångsregler skall som utgångspunkt ha de principer
som jag diskuterade tidigare.
Det innebär att omställningen till ett ekologiskt
hållbart jordbruk betonas starkt. Särskilda stimulan-
sersättningar i syfte att få en övergång till miljövänli-
ga och ekologiska brukningsmetoder i nytillträdande
östeuropeiska länder bör övervägas. Också i denna
del har Centerpartiet backat upp våra uppfattningar
som finns samlade i reservation 24.
Den proposition som detta betänkande bygger på
presenterades strax före det att EU-kommissionen
lade fram sitt förslag i Agenda 2000 om reformering-
en av den gemensamma jordbrukspolitiken.
Fru talman! Som väl är har kommissionen inte
lyssnat på de propåer som den svenska regeringen
tidigare skickat om en snabb reformering av CAP.
Däremot innebär deras förslag att svenskt lantbruk
skulle kunna tappa ett antal hundra miljoner i ersätt-
ningar. Förslaget är så utformat att Sverige missgyn-
nas i förhållande till andra länder. Det måste nu ligga
i regeringens intresse att se till att rättvisa skapas så
att inte svenska lantbrukare får sämre konkurrensför-
hållanden gentemot andra länder i den gemensamma
jordbrukspolitik som skall gälla framöver.
Också i denna del har Centerpartiet i utskottet följt
upp vårt motionskrav. Därför yrkar jag bifall till re-
servation 12.
Fru talman! Jag har en del positivt att komma med
också. Vi ser positivt på regeringens beslut att inrätta
en särskild parlamentarisk referensgrupp som, vad jag
förstår, skall kunna följa förhandlingsarbetet och ge
synpunkter på detta under resans gång. Det tillgodoser
det krav på en parlamentarisk insyn i det fortsatta
förhandlingsarbetet som vi ställde i motionen.
Fru talman! Jag ryckte åt mig Dagens Nyheter när
jag gick till kammaren. Där hittade jag en intressant
artikel med bäring på dagens debatt. Den handlar om
bidragsbyråkratin i jordbruket. Det står så här:
"Reglerna kring utbetalningarna av EU:s stöd till det
svenska jordbruket är onödigt krångliga. Det tycker
landets bönder och får medhåll av Riksrevisionsver-
ket."
Sedan står det: "RRV konstaterar 'att EU:s regler i
vissa fall synes onödigt krångliga men att de största
administrativa problemen för Jordbruksverket och
länsstyrelserna berodde på de av Sverige utformade
miljöstöden'."
Fru talman! Det inte så att detta med jordbruksby-
råkratin, blanketter och allt det som vi har hört Gud-
run Lindvall beskriva på ett bra sätt är EU:s fel i alla
delar. Det är faktiskt hemmagjorda problem. Det är
regeringen som bär ansvaret för det. Det är regeringen
som ger instruktioner om hur man skall utforma olika
stöd för det svenska jordbruket. Det är Jordbruksver-
ket som följer upp detta och utformar blanketterna.
Jag skulle kunna fråga Inge Carlsson och rege-
ringen vad ni avser att göra. Nu har ju Riksrevi-
sionsverket tydligt sagt att detta är ett hemmagjort
problem skapat av regeringen. Kommer ni mycket
snabbt och kraftfullt att rensa i byråkratin? Det är den
signalen som är nödvändig att ge till Jordbruksverket.

Anf. 14 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag blir litet orolig när kd säger att
man vill ha ett jordbruk på lika villkor. Jag tror inte
att Sverige, med de vintrar vi har, klarar av speciellt
lika villkor med Danmark. Det kommer alltid att
krävas kompensation för vintern här. Jag skulle vilja
höra hur kd resonerar.
Ni säger att ni vill ha gemensamma skatter på
handelsgödsel och bekämpningsmedel. Såvitt jag kan
se skulle det innebära att man skulle minska de mil-
jöskatter som finns i Sverige i dag. Vilka effekter tror
Dan Ericsson att det får i det svenska lantbruket?
Menar Dan Ericsson att vi i Sverige skall införa en
jordbruksmarksskatt liknande den som man har i
Danmark? Den kostar det danska lantbruket ungefär
700 miljoner. Är det också ett område där Dan Erics-
son vill ha lika villkor?
I den här debatten säger LRF att man anser att
man skall ha samma villkor som industrin när det
gäller elskatten. Därför vill man ta bort 14 öre per
kilowattimme. Industrin har ju också dieselskatt.
Innebär detta att Dan Ericsson anser att det skall vara
samma förhållanden på elsidan och på dieselsidan för
jordbruk och industri? I så fall undrar jag om kd i sin
budget har tagit bort de 4 ½ miljard som detta handlar
om för hela industrin när det gäller dieselskatten.

Anf. 15 DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag tycker att det är en självklarhet att
vi skall harmonisera olika skatter och avgifter inom
EU. Det är på det sättet vi kan skapa lika konkur-
rensvillkor. Det är bara att konstatera att Gunnar
Björk i sin utredning mycket tydligt redovisar de
nackdelar Sverige har i det avseendet. Det handlar om
energiskatten, elbeskattningen, dieselskatten och
gödselmedelavgiften. Vi menar att vi måste gå mot en
harmonisering. Vad gäller elskatten har vi i flera år
krävt att vi skall jämställa lantbruksföretag med till-
verkningsföretag. Det är alltså en skattelättnad där på
360 miljoner.
Det bästa är om vi kan få upp gödselmedelavgif-
ten i övriga EU så att andra EU-länder faktiskt tar ut
avgifter. Vårt första krav är att den här miljöavgiften
skall gå tillbaka till jordbruket och komma jordbruket
till godo så att man kan arbeta målmedvetet med att få
ett miljövänligare jordbruk. Det måste ju vara inrikt-
ningen. Så gör man ju i Danmark. Det är mycket
märkligt att vi i Sverige inte har det som princip. Det
är det kravet vi har drivit.

Anf. 16 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag förstår att jag inte får svar på min
frågor. Gunnar Björk jämför inte alls jordbruk och
jordbruk i alla lägen. Ibland jämför han industri och
jordbruk och ibland jordbruk och jordbruk. Jag skulle
vilja säga att det här är en beställningsutredning som
definitivt inte tittar på detta i det stora hela. Jag måste
tolka svaret så att kd vill införa en jordbruksmarks-
skatt i Sverige för att harmonisera med Danmark. Det
förvånar mig.
Det förvånar mig också att kd säger att man skall
harmonisera skatter och avgifter. Det måste betyda att
kd anser att vi skall ha samma elpris i Sverige som i
Danmark för att bönderna i Sverige inte skall gynnas
på bekostnad av bönderna i Danmark. Det är nämli-
gen så att om man tittar på hela elpriset, vilket natur-
ligtvis är det intressanta för dem som betalar el, är det
danska elpriset betydligt högre än det svenska. Ut-
redningen petar ut en liten del av elpriset, men det är
ju hela elpriset som är intressant. Svenska bönder har
alltså ett betydligt billigare elpris än de danska bön-
derna. Vi i Miljöpartiet är inte alls intresserade av att
höja elpriset för de svenska bönderna för att kunna
harmonisera med Danmark. Jag måste säga att det
finns oerhört mycket här som haltar.
Det förvånar mig att inte fler partier tar upp det
faktum att det anslås 1,3 miljarder i den svenska
statsbudgeten varje år som inte plockas ut av lantbru-
ket. Det är faktiskt betydligt mer än de här andra
skatterna. Hur kommer det sig att den delen inte är
intressant? Om man vill se till att det svenska lantbru-
ket får en så god lönsamhet som möjligt, måste det ju
vara intressant att plocka hem pengar. Anser inte Dan
Ericsson att det är intressant att det skiljer 1,3 miljar-
der mellan vad man skulle kunna ta och vad man
faktiskt tar ut?
Björks utredning kräver en betydligt längre debatt
än detta. Det är en utredning som jag skulle vilja
klassa som rent dålig.

Anf. 17 DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Detta med en jordbruksmarksskatt är
fria fantasier från Gudrun Lindvalls sida. Det är de-
finitivt inte aktuellt i det här sammanhanget.
Om Gudrun Lindvall och hennes parti skulle få
sköta energipolitiken skulle inte bara de svenska lant-
bruksföretagen slås ut på grund av elprishöjningarna
utan även många andra företag, inte minst den elin-
tensiva industrin.
Jag svarade inte på frågan om dieselbeskattningen
i mitt förra inlägg. Där kan vi fundera på om det är
rimligt att en åkare från t.ex. Holland tankar med sig
1 000 liter, för det pris som gäller där, och kör på
svenska vägar utan att betala någonting för det. Sedan
tar han kanske inhemska transporter i Sverige mellan
olika delar av vårt land för att så småningom åka
tillbaka utan att betala någonting för det miljöslitage
som åstadkoms och för slitaget på våra vägar.
Vi lever i en internationell värld. Vi lever i en in-
ternationell konkurrens. Då kan vi inte bara stirra oss
blinda och säga: Det här är jättebra för den svenska
miljön. Så här skall vi reglera, så här skall skatter och
avgifter vara för svenska företag. Effekten blir ju att
man smutsar ned från andra länder. Dieselskatten är
ett lysande exempel på detta.
Sedan kan man diskutera nivån. Vi vet att detta
slår hårt på lantbruksföretagen. Därför vill vi börja
fasa ned detta.
Sedan bör vi på europeisk nivå få en harmonise-
ring också där. Gudrun Lindvalls parti vill inte ens ha
ett fungerande samarbete. Man vill inte ha EU. Men
det är ju genom EU vi kan få en samordning så att vi
inte får sådana här konstiga effekter där andra länder
förstör när vi vill driva en bra miljöpolitik.
Det är bättre att vi har gemensamma nivåer. Det är
det bästa sättet för vårt land och för miljön.

Anf. 18 INGE CARLSSON (s):
Fru talman! I det här betänkandet, JoU23, behand-
las regeringens proposition 1997/98:142 om riktlinjer
för Sveriges arbete med jordbruks- och livsmedels-
politiken inom Europeiska unionen.
I det aktuella ärendet har vi behandlat 42 motion-
syrkanden, och till betänkandet fogas 25 reservationer
och 2 särskilda yttranden.
Trots de många reservationerna tror jag att vi har
stora möjligheter att ena oss när det gäller det fortsat-
ta arbetet med Agenda 2000. Det är en förutsättning
för att uppnå förändringar som måste till både på kort
och på lång sikt inom den gemensamma jordbruks-
politiken. Detta är den socialdemokratiska ambitio-
nen, och om vi lyckas stärker vi Sveriges och jord-
bruksministerns position i det kommande förhand-
lingsarbetet om reformering av EU:s gemensamma
jordbrukspolitik.
I denna proposition har vi behandlat mål och me-
del på lång sikt. Att den gemensamma jordbrukspoli-
tiken måste förändras är vi överens om. I propositio-
nen konstaterar regeringen att det även i framtiden
behövs en gemensam politik på jordbruks- och livs-
medelsområdet inom EU. Det motiveras av framför
allt tre skäl.
En gemensam politik med likartade konkurrens-
villkor är en förutsättning för den inre marknaden för
jordbruksprodukter inom EU. Det är EU-
kommissionens uppgift att bevaka att nationellt ut-
formade åtgärder inte snedvrider konkurrensen på
denna marknad.
En gemensam jordbruks- och livsmedelspolitik
motiveras också av effektivitetsskäl. Gemensamma
regler underlättar kontrollen av hur väl medlemslän-
derna följer principerna för en fri och gemensam
marknad, vilket således minskar administrationen och
kostnaderna.
Slutligen ger en gemensam politik Sverige större
möjligheter att driva höga gemensamma krav på
främst miljö-, djurskydds- och livsmedelsområdena.
Regeringen förslår också tre övergripande mål för
jordbruks- och livmedelspolitiken inom EU. I målen
förutsätts att jordbruks- och livsmedelsföretagens
produktion skall styras av konsumentefterfrågan.
Vidare skall produktionen vara långsiktigt hållbar från
både ekologiska och ekonomiska utgångspunkter. EU
skall också medverka till global livsmedelssäkerhet,
bl.a. genom att hävda frihandelns principer även på
livsmedelsområdet.
För att nå dessa tre övergripande mål krävs åtgär-
der som främjar bl.a. miljöanpassade brukningsmeto-
der, djurhänsyn, landsbygdsutveckling och regional
utveckling.
Regeringen föreslår att marknadsordningarna i den
gemensamma jordbrukspolitiken avvecklas. Det är
dock inte så, som Dan Ericsson påstår, att detta skall
ske i rask takt. I framtiden bör därför politiken bygga
på riktade insatser för att stärka miljövärden, lands-
bygdsutveckling och vissa regionala mål. En ny jord-
brukspolitik och livsmedelspolitik bör medföra lägre
samhällsekonomiska kostnader och på sikt lägre bud-
getkostnader. En reform av den gemensamma jord-
brukspolitiken enligt dessa riktlinjer kommer att un-
derlätta för de central- och östeuropeiska länderna att
bli medlemmar i EU.
Det jag nu har redovisat är alltså regeringens
övergripande riktlinjer och mål och medel på lång sikt
som i stort överensstämmer med betänkandet från
Komicapkommittén för reformering av EU:s gemen-
samma jordbrukspolitik. Vi som hittills har debatterat
den här frågan här i dag var med i kommittén.
I flera motioner kritiseras regeringen för att man i
denna proposition inte har arbetat in detaljförslagen
från Agenda 2000. Det finns flera skäl till detta ställ-
ningstagande.
För det första visste ingen när kommissionen
skulle lägga fram förslag till Agenda 2000. Nu vet vi
att det antogs den 18 mars 1998.
För det andra vill jordbruksministern ha ett sam-
råd med alla partier i riksdagen innan de svenska
positionerna läggs fast. Samrådsarbetet har påbörjats,
och referensgruppen har i dag också fått en kallelse
till nästa sammanträde.
Jag tycker att det här är ganska unikt. Många av
oss har ju varit med ganska länge, men jag har hittills
aldrig varit med om att en minister i en sådan här
viktig fråga ser till att alla partier får vara med i refe-
rensgruppen innan de svenska positionerna läggs
fram. Jag tycker att det är något som vi skall vara
glada för. Maggi Mikaelsson sade att det är svårt att
delta i arbetet, att man vill ha en årlig skrivelse. Men
jag tycker faktiskt att vi har fått vara med, i Komicap-
kommissionen och nu i referensgruppen. Det tycker
jag är unikt, och jag tycker att det är ett bra initiativ
som vår jordbruksminister har tagit.
Fru talman! Jag skall gå över till att kommentera
några av de 25 reservationerna.
I reservation 1 av Maggi Mikaelsson framgår det
bl.a. att regeringen bör analysera vilka delar av den
gemensamma jordbrukspolitiken som kan beslutas på
nationell nivå.
Det här är ju en fråga som vi får anledning att dis-
kutera närmare i referensgruppen. Men en viktig del i
de nya förslagen är det nationella inflytandet över
stödsystemets utformning. Det gäller fördelningen av
ca 30 % av direktstöden till mjölk och nötkött. Det
gäller också regional- och miljöstöden.
Dessa stöd ger medlemsländerna möjlighet att an-
passa stödsystemet efter sina egna önskemål, vilket ju
är en fördel. Risken är emellertid att en del länder kan
ägna sig mycket åt sina särintressen som då tar över
den gemensamma nyttan. Risk föreligger också för att
administrationen kan öka.
Jag vill säga till Maggi Mikaelsson att de frågor
hon tar upp i reservationen är viktiga, och jag tycker
att vi skall kunna lösa dem i referensgruppen.
I reservation 2 av Gudrun Lindvall, Miljöpartiet,
och i reservation 8 av Göte Jonsson m.fl. anförs att
den svenska regeringen skall driva kraven på refor-
mering av CAP på ett sådant sätt att byråkrati och
krångel och även det inhemska regelverket minskar.
Dan Ericsson tog också upp det här.
Nu är det ju så att de förändringar av EU:s jord-
brukspolitik som föreslås - att de generella stöden
sänks och att miljö- regionalpolitiken ges större tyngd
- är nödvändiga och steg i rätt riktning. Ett viktigt
svenskt önskemål om att förenkla tycks ha fått en
mera undanskymd roll. Snarare verkar direktstöden
med några undantag bli mer komplicerade och medfö-
ra ökad administration.
Men även om Sveriges möjligheter kanske är små
tycker jag att det är viktigt att vi försöker komma
fram med förslag om förenklingar. Jag tror att det
skulle uppskattas i EU.
En viktig del i de nya förslagen är det nationella
inflytandet över stödsystemets utformning. Det gäller
exempelvis de nationella kuverten samt regional- och
miljöstöden. Det ger medlemsländerna möjlighet att
anpassa stödsystemet efter sina egna önskemål.
Jag kan hålla med Dan Ericsson om att vi måste
vara litet självkritiska. När det gäller de nationella
tillämpningarna har Sverige hittills knappast varit
något föredöme i fråga om enkelhet, inte minst vad
gäller miljöstöden. Vi har i år 13 miljöstöd i vårt land,
och det kan enligt de nya förslagen bli fler.
Men vår jordbruksminister har tillsatt en utredning
om dessa olika stöd. I direktiven skriver jordbruks-
ministern att det är viktigt att vi får en större enkelhet.
Arbetet med detta är alltså på gång. Det som Dan
Ericsson läste upp från Dagens Nyheter har vi vetat
om långt innan man från Dagens Nyheter kände till
det.
Ni har yrkat bifall till reservationerna 6 från Mo-
deraterna och 7 från Centerpartiet, och ni har även fått
Dan Ericsson att yrka bifall till reservation nr 6, som
handlar om den Björkska utredningen. Denna har
diskuterats ett antal gånger, och jag tycker att reser-
vationerna i den delen är litet onödiga.
Jordbruksministern besvarade den 13 februari i år
en interpellation och anförde då att utredarens förslag
beträffande energiskatterna kommer att behandlas
inom ramen för den översyn av energiskattesystemet
som pågår inom Finansdepartementet. För övrigt är
hela den Björkska utredningen ute på remiss. Vi delar
åsikten att vårt land skall ha system likartade dem
som gäller i våra grannländer. Det är en utgångspunkt
som vi vill ha för vårt arbete.
Ett stort antal reservationer handlar om en ny
jordbruks- och livsmedelspolitik, om Agenda 2000
och om samråd. Vi kommer att fördjupa oss i Agenda
2000, och till det arbetet är ni inbjudna. Jag har därför
inte för avsikt att gå igenom den frågan särskilt
mycket. Förmodligen kommer jordbruksministern att
ta upp en större diskussion i den delen. Också reser-
vationerna om samråd är sedan en tid tillbaka över-
spelade i och med att referensgruppen väntas komma i
gång.
Jag fick några frågor, bl.a. från Carl G Nilsson,
om hur jag ser på de bidragstak som nu har föresla-
gits. Det är riktigt att kommissionens förslag innehål-
ler tankar om minskning av bidragen till de större
företagen. Det här är naturligtvis en möjlig väg. Om
det räcker vet jag inte, men det är en möjlig väg att
stödja små jordbrukare.
Å andra sidan kan de här bidragstaken innebära att
näringen här hemma och ute i Europa inte utvecklas
till den framtidsbransch som den har möjlighet att bli
och som vi socialdemokrater vill att den skall vara.
Jag vill därför till Carl G Nilsson säga att jag tycker
att den här frågan är litet komplicerad.
Jag har svarat på Dan Ericssons fråga om ett
borttagande i rask takt av marknadsordningarna. Jag
vill än en gång påpeka att vi från svensk sida natur-
ligtvis kommer att skynda på den här processen, pre-
cis som vår nuvarande jordbruksminister och även
den tidigare jordbruksministern har gjort när det gäl-
ler synen på djurskyddet inom EU.
Jag vill med detta, fru talman, yrka bifall till jord-
bruksutskottets hemställan och avslag på samtliga
reservationer.

Anf. 19 CARL G NILSSON (m) replik:
Fru talman! Jag vill tacka för de två ståndpunkter-
na från Inge Carlsson, för det första för den angående
den s.k. Björkska utredningen. Jag tolkar Inge Carls-
sons förklaring så att man är beredd att se till att vi
skall få till stånd en konkurrenslikställighet mellan
svenska producenter och producenterna inom det
övriga EU. Det går då bra att i budgetarbetet rösta för
moderata förslag med den inriktningen.
För det andra tolkar jag Inge Carlssons resone-
mang om bidragstak så att Sverige inte kommer att
stödja sådana förslag när de blir föremål för resone-
mang i gemenskapen.
I frågan om referensgruppen sade jag i mitt inled-
ningsanförande att jag tyckte att det var bra att en
sådan tillsatts. Inge Carlsson underströk detta och
sade att det är unikt att en sådan tillsätts innan vi
lägger fast de svenska positionerna. Det är emellertid
så att EU:s utrikesministrar sammanträder just i denna
stund, och en punkt på deras möte är Agenda 2000.
Av den annoterade dagordningen framgår att utri-
kesministrarna förväntas redogöra för respektive
medlemslands övergripande ståndpunkter.
Information om förslagens innehåll och svenska
positioner framgår av den till riksdagen nyligen över-
lämnade faktapromemorian. Den promemorian är
mycket detaljrik, och som jag antydde i mitt inled-
ningsanförande befarar jag, Inge Carlsson, att vi i den
referensgruppen redan är överkörda. Vi kan erinra oss
att vi faktiskt också var det en gång i tiden i CAP-
kommittén. Jag hoppas att Inge Carlsson har rätt och
att jag har fel.

Anf. 20 INGE CARLSSON (s) replik:
Fru talman! När det för det första gäller bidragsta-
ket anförde jag att det finns både för- och nackdelar
med det. Jag tog inte ställning till hur vi skall ha det.
Inte heller Socialdemokraterna har tagit ställning till
det.
Det här är en stor och viktig fråga, som skall dis-
kuteras i referensgruppen, och vi får då höra vilka
åsikter också ni har om detta. Jag angav bara två olika
synpunkter på frågan.
Bidragstaken kan också leda till att stora företag
börjar dela upp sig i mindre bolag, och då blir idén
med bidragstak förfuskad. Det finns alltså kryphål i
detta sammanhang.
Vad gäller Björks utredning vill jag säga att för-
slagen måste finansieras. Jag är varken minister eller
partiordförande och kan inte gå ut på gator och torg
och säga att vi nu skall sänka t.ex. fastighetsskatten
med 25 miljarder under den kommande perioden utan
att ange någon finansiering. Den Björkska utredning-
en är ute på remiss, och man skall i remissvaren ange
hur förslagen skall finansieras. Vår grundinställning
är att förhållandena skall vara likartade med dem som
gäller i de av våra grannländer som är med i EU. Det
är det svar som jag kan ge i detta avseende.

Anf. 21 CARL G NILSSON (m) replik:
Fru talman! Vi har i våra budgetförslag fullt ut fi-
nansierat våra förslag om sänkning av energiskatterna.
Alla vi som jobbar med de här frågorna i Sveriges
riksdag har sedan flera år tillbaka känt till problemen
med det svenska jordbrukets konkurrenskraft. Det
finns faktiskt en risk för att medan gräset växer dör
kon. Det är dåligt ställt med det svenska jordbrukets
intäkter och lönsamhet. Det är fara i dröjsmål, så vi
behöver se till att konkurrenskraften förbättras innan
det är för sent. Så det brådskar, Inge Carlsson!

Anf. 22 INGE CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Det är klart att det brådskar, men vi
kan inte ta ställning och fatta beslut innan vi har fått
in remissyttrandena. Det är intressant att höra att
moderaterna har finansierat alla sina löften, men vi
vet hur mycket ni lånade under den förra mandatperi-
oden. Den socialdemokratiska politiken utgår från att
utgifter och inkomster skall harmoniseras. Vi vill inte
som ni låna upp stora pengar.
Det är klart att det finns stora skillnader som
Björk inte har tagit med i sin utredning. De svenska
jordbrukarnas avräkningspriser ligger bra mycket
högre än de danska jordbrukarnas. Det speciella
skattesystem som man har för jordbrukarna i Dan-
mark tycker vi inte är särskilt bra. Vad jag menar är
att det svenska jordbruket skall ha likvärdiga möjlig-
heter.

Anf. 23 LENNART BRUNANDER (c) re-
plik:
Fru talman! I sitt anförande sade Inge Carlsson att
han tyckte att det borde finnas bra förutsättningar för
att vi skall kunna enas om de ansträngningar vi skall
göra när det gäller att förändra EU:s jordbrukspolitik.
Det låter väldigt bra om det är på det sättet. Jag hop-
pas det. Men vi blir något irriterade när representanter
för regeringen åker ned till Bryssel och ganska klart
talar om vad Sverige tycker i denna fråga. Det är
naturligtvis svårt att komma och säga något annat
sedan. Det finns en stor risk för att vi målar in oss i ett
hörn och att ingen lyssnar på oss sedan. Det skulle
vara det allra sämsta.
Inge Carlsson sade att det är ganska unikt att ha en
referensgrupp. Unikt är det ju inte. Också i förhand-
lingarna med EU inför inträdet var oppositionen med
och fick lägga fram synpunkter, så att vi skulle ha en
svensk linje emot EU. Jag tycker att det är att följa
upp det sättet att arbeta.
Jag har några frågor till Inge Carlsson. Inge Carls-
son säger att marknadsregleringarna skall bort och att
ersättningarna till jordbruket skall minska. Så säger
Inge Carlsson att det inte skall ske så fort. Men disku-
terar vi nu Agenda 2000, eller gör vi det inte? Är det
någonting som kommer efter år 2006? Skall dessa
saker hända i och med förslagen kring Agenda 2000,
eller kommer det först senare?
Det sägs i propositionen och i betänkandet, och
Inge Carlsson säger det också, att det svenska jord-
bruket och EU:s jordbruk innebär samhällsekonomis-
ka kostnader. Jag reagerar mot det. Vi är helt överens
om att det kostar budgetpengar, för det gör det ju.
Men jag håller inte med om att det skulle vara en
samhällsekonomisk kostnad att ha ett jordbruk. Jag
skulle vilja ha en beskrivning av det från Inge Carls-
son.

Anf. 24 INGE CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Vårt arbete i Komicap förlängdes. Om
vi hade klarat av det tidigare hade jordbruksministern
naturligtvis kunnat ha vårt arbete som underlag när
hon presenterade våra synpunkter. Nu var det inte så.
Man var tvungen att lägga fram sina synpunkter strax
innan vi var klara. Men det stora jobb vi lade ned där
är inte bortspelat. Ni har tagit upp det arbetet i en del
reservationer. Det kommer med nu när vi diskuterar
helhetsbilden av hur EU skall reformeras på kort sikt.
Det är det som det handlar om. I dag har vi både re-
geringens proposition, Komicap och Agenda 2000
som underlag.
Jag tror, Lennart Brunander, att det skulle vara en
väldig styrka för Sverige och för vår jordbruksminis-
ter om vi kunde ena oss. Det är klart att en del detaljer
skiljer sig åt, men jag tyckte att vi var väldigt eniga
när vi arbetade med Komicap. Det fanns en del nyan-
ser.
Lennart Brunander frågar när marknadsstöden
skall tas bort. Vi har inte angivit något årtal. Men vi
ser det som en fördel för jordbruksnäringen i framti-
den att man inte skall behöva ha alla dessa stödsys-
tem. Jag tror inte ens att jordbruksministern har an-
givit något årtal, men det är viktigt att vi i Sverige är
pådrivande. Det kommer vi att fortsätta att vara. Vi
vill se denna näring som vilken näring som helst.

Anf. 25 LENNART BRUNANDER (c) re-
plik:
Fru talman! Det är ganska viktigt, Inge Carlsson,
att göra klart vad det är man pratar om. Pratar man
om den period som omfattas av Agenda 2000, eller
gäller det en period därefter? I Agenda 2000 görs ju
vissa förändringar av marknadsregleringarna - dock
icke så stora. Ersättningarna ökar - de minskar inte -
därför att man kompenserar för förändringarna av
marknadsregleringarna.
Som jag ser det finns det ett motiv att ändra på
detta, men det måste ske på ett sådant sätt att man kan
behålla en lönsamhet i jordbruket och att det är möj-
ligt att bedriva jordbruk i Europa på ett europeiskt
sätt, så att man inte tar över det mer vårdslösa sätt att
bedriva jordbruk och livsmedelsproduktion som finns
på andra håll. Då kan man naturligtvis sälja till låga
priser.
När vi får en förhandling i WTO som skapar en
annan balans på världsmarknaden tror jag också att
det finns möjlighet att göra förändringar, men då är
det inte så aktuellt att diskutera i Agenda 2000-
sammanhanget.
Jag vill också ha en förklaring till påståendet att
jordbruket är en samhällsekonomisk kostnad.

Anf. 26 INGE CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Agenda 2000-förslaget är ett förslag i
rätt riktning. Det är klart att vi socialdemokrater
skulle velat ha enklare regler, mer av konsumentpers-
pektiv och miljö- och djurhänsyn och mindre mark-
nadsstöd.
Man måste väl ändå kunna säga att jordbruket är
en samhällskostnad när vi betalar maten både genom
våra skatter och i affären. Då har samhället en kost-
nad. Även om privatpersonerna har sin kostnad får
samhället ge stora bidrag. Det är möjligt att det är en
politik som kan vara i ett antal år till, men i längden
skall jordbrukarna få ersättning för det de producerar
direkt av kunderna. Det är så som jag ser det hela. Att
våra skatter behöver betala en sådan här näring håller
inte i en framtid.

Anf. 27 DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Inge Carlsson gjorde ett hedervärt
försök att svara på mina två frågor. Ändå kvarstår
några frågetecken.
Nu säger Inge Carlsson att man inte skall avveckla
marknadsordningarna i rask takt. Det är ett välkom-
met besked. Men i nästa andetag säger Inge Carlsson
att man skall skynda på. Min fråga gäller distinktio-
nen mellan dessa uttryck. Vad är skillnaden? Det är
möjligt att jordbruksministern får reda ut detta litet
tydligare i sitt anförande.
Min konkreta fråga var ju om Inge Carlsson är be-
redd att föra en politik - om man nu skyndar på av-
skaffandet av marknadsordningarna - som innebär att
vi slår ut en tredjedel av den svenska åkermarken och
ungefär 10 000 årsarbeten. Det är det som det handlar
om, om vi skall ha en forcerad avveckling av EG:s
marknadsordningar.
Jag frågade också om byråkratin och papperna.
Det är bra att Sverige driver frågan om att minska
byråkratin i EU. Men problemet är ju det som jag
redovisade. Vi har faktiskt skapat ett hemmagjort
problem. Inge Carlsson säger: Allt vad göras skall är
redan gjort. Man har vetat om det som står i Dagens
Nyheter i dag länge. Varför låter man det då fortgå?
Jag vill bara för att belysa detta citera ur Dagens
Nyheter i dag. Det handlar om en lantbrukare som
heter Ingemar Wahlström. Det står så här:
"Wahlström ville värna det mest värdefulla: en häll-
ristning och några gravkullar. Men för att erhålla
kulturmiljöstöd var han tvungen att inordna hela sitt
lantbruk i det krångliga regelsystemet och bland annat
rensa ut alla hallonbackar. Då fick det vara.
För att få stöd att främja biologisk mångfald kräv-
de reglerna att Wahlströms kor skulle beta alltför hårt
i markerna. Det passade inte hans ekologiska djur-
hållning, där varsamt bete är ett alternativ till kon-
ventionella preparat - - -."
Skall detta bara fortgå? Det är nuet det handlar
om. Det är faktiskt nu som lantbruksföretag läggs ned
på grund av denna byråkrati. Bara på mjölksidan
riskerar vi att förlora 1 000 mjölkbönder på ett år. Det
är bråttom, Inge Carlsson. Vad gör ni för att ändra
detta?

Anf. 28 INGE CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag sade att vi har vetat om att det
finns krångel. Jag sade också att det även är ett in-
hemskt problem. Vi politiker har inte beslutat om att
det skall vara så här krångligt. Mycket ligger på Jord-
bruksverket. Det finns en stark kritik mot Jordbruks-
verket. Av det skälet såg jordbruksministern för en tid
sedan till att det blir en utredning kring stöden. Allt är
inte frid och fröjd. Vi får avvakta och se hur det blir
när utredningen kommer. Jag tycker också att detta är
en fråga där ni själva kan bidra genom att försöka att
komma med bättre exempel.
Dan Ericsson har ett antal gånger sagt att vi skall
ta bort marknadsordningarna i rask takt. Det är inte
så. Vi socialdemokrater vill inte ha en total avregle-
ring av jordbruket. Det är då vi riskerar att jordbruka-
re med mindre jordbruk slås ut. Vi måste också ha
politiska förslag och beslut om hur vi skall kunna
behålla det öppna och vackra odlingslandskapet och
se till att jordbrukare med mindre jordbruk kan klara
sig i glesbygd. Vi måste samtidigt ha politiska beslut
om landsbygdsutvecklingen, osv. Vi kan inte avregle-
ra totalt. Marknaden kan aldrig lösa miljöproblemen,
osv. Det vet Dan Ericsson, och det vet alla andra
också.
Jordbruksministern kommer kanske med en ver-
sion om tidpunkten. Vi får väl se. Jag avvaktar.

Anf. 29 DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Det krävs uppenbart att jordbruksmi-
nistern reder ut det här med i vilken takt detta skall
ske. Det skulle alltså inte ske i rask takt men skynd-
samt - jag förstår fortfarande inte skillnaden. Nu kom
det dessutom ett nytt begrepp igen: Nu skulle det inte
vara en total avreglering. Det kan också tolkas på
många sätt. Jordbruksministern får nog ta detta.
Till sist vill jag ta upp detta med byråkratin och
blanketterna. Vi har ju fått en EU-negativ opinion i
vårt land. Jag tror att mycket av det beror på att man
uppfattar detta som centralstyrt. Det är mycket blan-
ketter och mycket svårigheter. EU har hamnat i van-
rykte på grund av byråkratin. Men det stora bekymret
är ju att detta faktiskt inte är EU:s fel. Till dels kan
det finnas berättigad kritik mot EU, men det är ju
svenska regler som har omsatts. Det är det som skapar
problemen.
Jag såg i fredags en löpsedel från Expressen som
sade: EU dödar våra kor. Vad handlade det om? Jo,
det handlade om de nya djurskyddsbestämmelser som
träder i kraft den 1 januari 1999, närmare bestämt
båsplatsmåtten, som vi har diskuterat tidigare. Det är
alltså svenska regler som träder i kraft, men i mass-
medierna blåses det upp som att det är EU:s fel. Det
är klart att det blir en EU-negativ opinion.
Det är därför det är så viktigt att ni går till hand-
ling och rensar i det här. Jordbruksverket säger också
att man gör detta på direktiv från regeringen. Det är
regeringens jordbrukspolitik som har lett till denna
byråkrati; det kan ni inte springa ifrån genom att säga
att det är Jordbruksverket som gör det här. Det är ni
som måste agera! Senfärdigheten på detta område har
varit förödande, både opinionsmässigt - genom att
man skyller på EU när det är Sveriges fel - och rent
praktiskt för de enskilda lantbrukare som inte längre
bryr sig om att söka stöd, inte orkar med alla blanket-
ter utan lägger ned sin verksamhet. Det är förödande
för Sverige över huvud taget.

Anf. 30 INGE CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tycker att Dan Ericsson ger en fel-
aktig bild. Det är inte så att det bara gäller svenskt
jordbruk. Vi tillhör ju EU, och inom EU har vi en
gemensam jordbrukspolitik. Den följer vi naturligtvis
upp med nationella beslut, men i grunden är det EU:s
jordbrukspolitik vi följer.
Visst kan jag erkänna - det gör väl alla - att vi vill
ha bort så mycket krångel och administration som
möjligt. Det är ungefär som vid deklarationen: En del
har förenklad deklaration och behöver bara skriva
under med sitt namn. Så långt tror jag inte att vi
kommer när det gäller jordbruket - inte så länge vi
har alla dessa marknadsordningar. Vi måste komma
bort ifrån dem om vi skall kunna få bort en massa
regler m.m. Det är den inriktning jag tycker att vi
skall jobba efter.

Anf. 31 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:
Fru talman! Först, Inge Carlsson, vill jag ta upp
detta med referensgrupp eller årlig skrivelse. Det är
faktiskt två helt olika saker. Det är jättebra med en
referensgrupp där vi har möjlighet att sitta och disku-
tera frågorna. Vi är ju nu med i EU, som är ett helt
nytt politiskt system som är annorlunda än den svens-
ka traditionen. Vi har ett system som bygger på för-
handlingar, samtal och uppgörelser, och man kanske
inte alltid kan lägga fast taktiken direkt i riksdagen.
Det betyder också att riksdagens roll har förändrats.
Vi har tyckt att det är rimligt att man följer upp rege-
ringens agerande genom en årlig skrivelse som redo-
visas för riksdagen och där vi har motionsrätt. Då
kunde vi en gång per år få en ordentlig offentlig de-
batt om EU:s jordbrukspolitik. Det tycker jag är vik-
tigt. Detta är något helt annat än att vi sitter med i en
referensgrupp. Dessa två kompletterar varandra - de
utesluter inte varandra.
När det gäller frågan om en gemensam politik
tyckte jag att det lät positivt, kanske som en liten
öppning, att det behövs diskussioner om vad som
skall vara gemensamt. Vi kan ta som exempel förbu-
det mot vissa uppfödningsmetoder, där Sverige kan-
ske åker på pumpen, så att säga, när det gäller belgisk
blå. Denna ras vill ju vi förbjuda av etiska skäl, därför
att vi tycker att detta är ett onormalt sätt att avla fram
ett djur på. Detta borde vara något man fattar beslut
om på nationell nivå.
Jag funderar också kring det regeringen säger om
att en gemensam politik är nödvändig eftersom den
leder till ett minskat behov av kontroll. Hittills har vi
inte sett det. Det kunde vara intressant att höra om
Inge Carlsson har någon uppfattning om när denna
minskade kontroll i så fall skulle kunna tänkas träda i
kraft. Erfarenheten talar ju emot detta, tycker jag.
Hur skall detta ske? Här behövs det också en dis-
kussion om vilken typ av kontroll vi skall fatta beslut
om på nationell nivå. Vänsterpartiet säger i sin reser-
vation att när det gäller sådant som vi har fått igenom
i förhandlingar, t.ex. salmonellan, borde vi kunna ha
rätt att ha nationell gränskontroll så länge regeln i
fråga inte fungerar.

Anf. 32 INGE CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag tror att vi i jordbruksutskottet till-
hör ett av de utskott som är mest välinformerade.
Ideligen kommer jordbruksministern och hennes
medarbetare till oss med information och talar om
sina positioner när det gäller olika förslag som skall
diskuteras i EU. Likaså är ju EU-nämnden till för att
ta emot sådan övergripande information. Om det
sedan behövs ytterligare information genom en årlig
skrivelse har jag svårt att säga. Om vi följer det här på
ett riktigt sätt, som vi gör i jordbruksutskottet, tycker
jag att vi är mycket välinformerade.
När det gäller minskningen av kontrollen tycker
jag att det är självklart att när vi får mer av gemen-
samma regler inom EU:s jordbrukspolitik måste kon-
trollen i samma mån försvinna. För ett antal år sedan
förekom det ett oerhört stort fusk, ungefär motsvaran-
de 10 miljarder ecu. Nu har man med olika gemen-
samma regler kommit bort från mycket av detta fus-
kande, och därmed behövs det inte så stor kontroll.
Jag tycker att det är en viktig väg att gå här.
När det sedan gäller uppfödning av belgisk blå
osv. tycker jag också att det är viktigt att inte varje
nation skall hålla på och bestämma utan att man har
en entydig politik inom EU.

Anf. 33 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:
Fru talman! Jag vill återigen koppla till diskussio-
nen om huruvida jordbruksutskottet är välinformerat
eller inte. Visst får vi mycket information, och det
tycker jag är bra. Jag sade också att jag tycker att det
är bra med en referensgrupp. Men det är någonting
helt annat än att få en offentlig debatt och diskussion i
Sveriges riksdag om de här viktiga frågorna. Det är
den distinktionen jag inte tycker att man har sett från
utskottets sida i det krav som vi har fört fram. Det är
viktigt att EU-opinionen i Sverige baseras på fakta, att
det inte blir felaktigheter och hänvisningar till fel
saker. Ett sätt är att vi får en ordentlig debatt om de
här frågorna i det offentliga forum som Sveriges riks-
dag utgör. Det är därför jag har drivit kravet på en
skrivelse. Jag hoppas att en sådan kan komma i alla
fall, att vårt replikskifte inte låser detta så att det inte
blir möjligt.
Inge Carlsson säger att med mer gemensamma
regler behövs det mindre kontroll. Det måste ändå
vara en fråga om vilka regler man skall ha och hur
långt man skall gå. Man behöver ju hela tiden en
kontroll av att reglerna efterlevs. Kontrollen finns ju,
och ju krångligare och mer detaljerat det är - det tror
jag att vi är överens om - desto mer kontroll behövs
det. Det är bl.a. därför, vilket Gudrun Lindvall påpe-
kade i sitt anförande, vi har fått en så stark ökning av
antalet personer som jobbar på Jordbruksverket. Det
är för att leva upp till det här behovet av kontroll, och
det beror just på att vi har fått en massa gemensamma
regler.

Anf. 34 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag de-
lar Inge Carlssons uppfattning att målet naturligtvis
måste vara att lantbruket kan leva på de priser som
kan tas ut i affären. Jag tror att många lantbrukare i
dag känner att dagens system, där maten betalas dels
via priset i affären, dels via stöd och ersättningar, inte
är tillfredsställande. Man tycker att det känns fel.
Det finns dock en sak som förvånar mig litet grand
och som jag skulle vilja fråga Inge Carlsson om. Han
säger att vi skall ha gemensamma krav när det gäller
miljö- och djurskydd. Jag tycker att detta stämmer
ganska illa med vad vi har hört i miljödebatten. Mil-
jöministern brukar där hävda att regeringen anser att
Sverige skall ha rätt att gå före. Skall vi inte ha rätt att
gå före på jordbrukssidan när det gäller miljö- och
djurskyddet? Jag tycker att detta känns mycket under-
ligt, inte minst med tanke på att Skatteväxlings-
kommittén har visat att ett sätt att komma till rätta
med miljöproblemen är att ha miljöskatter. Som jag
har förstått det är ett av skälen till att vi har miljöav-
gifter på handelsgödsel och bekämpningsmedel att vi
har ett miljösyfte med det: Vi vill ha höga skatter på
handelsgödsel och bekämpningsmedel för att minska
användningen.
Jag har också förstått att skälet till att vi har skatt
på diesel till stor del är att vi genom en miljöskatt vill
minska användningen. Med Inge Carlssons resone-
mang, att vi skall ha gemensamma regler, blir det
fullkomligt omöjligt att gå före i miljöpolitiken på det
här området.
Jag skulle vilja ha några kommentarer om detta.
Menar Inge Carlsson att regeringen härmed har ändrat
sig när det gäller att gå före på miljöområdet? Anser
inte Inge Carlsson att ekonomiska styrmedel i fort-
sättningen är styrmedel som vi skall kunna använda i
Sverige?

Anf. 35 INGE CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Jag kanske var litet otydlig. Jag vill att
EU:s regler skall vara gemensamma. Men de reglerna
är minimiregler, och det är av det skälet som vi i
Sverige har gått långt före när det gäller miljö, djur-
skydd och skatter på bekämpningsmedel och annat.
Vi socialdemokrater har inte ändrat uppfattning.
Men vi vill naturligtvis driva de här frågorna mycket
hårdare. Det är bra att det finns en miniminivå, men vi
har med våra jordbruksministrar ett antal år försökt att
få EU att anta strängare miljökrav och djurskydds-
krav. Det är ett arbete som vi inte har gett upp. Vi
försöker att påverka de andra länderna att höja de här
kraven. Vi har inte gett avkall på vår syn på miljö och
djurskydd m.m.

Anf. 36 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag får tacka för svaret. Det betyder
att det är minimikrav ni vill ha. På jordbruksområdet
är det här problem. Vi kan se att de gemensamma
regler för transporter som vi har fått faktiskt för
svenskt vidkommande innebar att det blev sämre. De
regler vi hade om transport av högdräktiga respektive
nyförlösta djur finns inte kvar längre, annat än på
frivillig nivå.
I och med att jordbrukspolitiken är harmoniserad
innebär det att så fort någonting beslutas i EU finns
det stor risk att vi från svensk sida måste backa. Jag
oroar mig mycket för att det skulle komma gemen-
samma regler när det gäller djurskyddet, för jag är
övertygad om att de i första vändan inte skulle vara
lika skarpa som de svenska reglerna är.
När det gäller djurskyddsreglerna anser jag och
Miljöpartiet absolut att det måste vara minimiregler.
Jag anser också att Sverige borde fortsätta att gå före.
Det finns mycket kvar att göra.
Det sägs att lönsamheten är dålig i det svenska
jordbruket. Det är utan tvivel så. Ett av problemen
beror inte på stöden. De 10 miljarder som betalats ut
efter EU-inträdet har naturligtvis betytt någonting för
det svenska jordbruket. Det som gör att det svenska
jordbruket i dag får en allt sämre lönsamhet är att
priserna sjunker.
Jag skulle vilja höra med Inge Carlsson om han
tycker att det faktum att priserna sjunker är ett skäl för
att vi skall minska miljöskatterna till jordbruket. Skall
vi lösa sjunkande priser i jordbruket genom att ta bort
miljöskatterna på diesel, handelsgödsel och bekämp-
ningsmedel? Är inte sjunkande priser någonting som
inte skall kompenseras av staten, utan som måste
lösas på annat sätt? Den Björkska utredningen handlar
egentligen om detta, på vilket sätt den svenska staten
kan kompensera bönderna för sjunkande priser. Jag
skulle vilja ha några kommentarer om detta.
När det gäller konsumentefterfrågan vill jag säga
att vi konsumenter aldrig kan välja bort maten, vi
måste äta.

Anf. 37 INGE CARLSSON (s) replik:
Fru talman! Att priserna har sjunkit har en rad oli-
ka orsaker i vårt land. Vi sänkte bl.a. matmomsen för
några år sedan. I och med att det har varit kriser både
i England och på andra håll har köttpriserna kunnat
sänkas. Vi tänker inte finansiera de här sänkningarna
av priserna genom att ta bort olika miljöskatter, det
vore oss främmande.
Jordbruksprodukterna köps ju ofta upp av LRF-
anslutna mer eller mindre egna företag. Det är väl där
som priserna får höjas, eller också måste man bli mer
effektiv för att på det sättet kunna höja priserna.
Jag tycker också att man i Sverige borde se över
de olika mellanleden litet. Det har vi talat om ett antal
gånger. Jag tror att det finns mycket att hämta där.
Sedan säger Gudrun Lindvall att djurtransporterna
har blivit försämrade i EU. Det tycker jag inte stäm-
mer. Det här var ju en fråga som bl.a. Margareta
Winberg, som då var jordbruksminister, drev till en
bättre tingens ordning inom EU. Vi hade ju stränga
regler tidigare, men nu har andra länder tagit efter.
Det tycker jag faktiskt är en fördel.

Anf. 38 Jordbruksminister ANNIKA
ÅHNBERG (s):
Fru talman! Jag har med stort intresse följt debat-
ten här i kammaren med anledning av regeringens
proposition om riktlinjer för Sveriges arbete med
jordbruks- och livsmedelspolitiken inom Europeiska
unionen och med anledning av jordbruksutskottets
betänkande.
Det första jag konstaterar är att av reservationerna
och diskussionen här att döma finns det inget samlat
annorlunda alternativ än det som regeringen föresprå-
kar. Det finns t.ex. ingen partiövergripande gemensam
reservation mot de förslag som regeringen har lagt
fram.
Jag konstaterar också att det egentligen inte heller
i de enskilda reservationerna från partierna finns nå-
got alternativ till det som regeringen föreslår. Där-
emot finns förstås mycket kritik av regeringens för-
slag. Men något alternativ till hur man i stället skulle
vilja formulera jordbrukspolitiken går inte att utröna.
Särskilt tydligt blir det kanske när diskussionen går
över på de mer näraliggande förslagen i Agenda 2000.
Gärna en jordbrukspolitisk reform, men inte nu, inte
här och inte för oss, tycks vara den samlande parollen.
Den är faktiskt inte särskilt användbar i det praktiska
politiska arbetet.
I det långsiktiga arbetet är regeringens förslag att
vi måste arbeta för en fortsatt gemensam jordbruks-
och livsmedelspolitik. Den kan och bör se mycket
annorlunda ut än den befintliga jordbrukspolitiken
inom Europeiska unionen gör. Den bör också lägga
större tonvikt vid andra aspekter, t.ex. restriktioner.
Vår jordbrukspolitik i Sverige är inte enbart en fråga
om ekonomiska stöd eller ersättningar till olika pro-
duktionsgrenar, det är i lika hög grad en fråga om att
t.ex. skydda miljön mot negativ påverkan, vilket vi
gör genom t.ex. skatter, avgifter eller olika typer av
restriktioner. Den dimensionen behöver utvecklas
betydligt mer inom den gemensamma jordbrukspoliti-
ken, som i dag behandlar jordbrukspolitik i en enligt
min och regeringens uppfattning alltför begränsad
mening.
Låt mig säga, fru talman, att jag inte är direkt för-
vånad över att det inte finns en livlig debatt i form av
tydliga alternativ när det gäller den långsiktiga politi-
ken. Syftet med regeringens proposition har inte varit
att söka konfrontation. Syftet har, i enlighet med den
tradition vi har utvecklat när det gäller jordbrukspoli-
tik, varit att söka det som det kan finnas en betydande
enighet kring. En sådan betydande enighet har präglat
formandet av de långsiktiga målen för jordbrukspoli-
tiken tidigare. Det har sitt värde på det nationella
planet. Men framför allt har det kanske sitt värde i de
internationella diskussionerna att det finns en grund-
läggande gemensam inställning.
Låt mig däremot säga att jag tycker att det är vik-
tigt att vi inser att vi inte kan dra slutsatsen av detta
att frågorna skulle var oproblematiska eller att man
inom denna enighet kan inrymma allt det man vill ha.
Jag får ibland en känsla av att reservanterna som
företräder olika förslag gör det litet enkelt för sig.
Man vill så att säga vara alla goda gåvors givare utan
att behöva säga några som helst obehagligheter till
dem som är berörda. Det är naturligtvis till dels den
politiska oppositionens privilegium att kunna förhålla
sig så, särskilt om man tänker sig att man skall bli
kvar i oppositionsställning. Men det bekymrar mig
litet, därför att jag tycker att reservationerna från
partierna präglas av oförenliga ambitioner ibland, inte
mellan politiska partier, utan inom de politiska parti-
erna.
Tydligast kommer detta till uttryck när vi diskute-
rar Agenda 2000. De förslagen är enligt regeringen
steg i rätt riktning. Alternativet till en reform över
huvud taget, till det kommissionen föreslår i Agen-
da 2000, är inte en oförändrad situation. Det finns
ibland felsynen i debatten att om vi inte förändrar
någonting skulle inte ett stort antal jordbruksföretag i
vårt land eller i andra länder slås ut. Då skulle verk-
ligheten fortsätta att se ut på ett givet sätt. Så är det
inte.
Vi ger en riktig björnkram inte bara till Sveriges
jordbruk utan också till hela unionens jordbruk genom
att fortsätta bedriva jordbrukspolitiken så som den har
bedrivits hittills. Den har gått från att uppfylla de mål
som ursprungligen ställdes upp till att inte alls mot-
svara de mål som vi i dag har anledning att sätta upp
för jordbrukspolitiken. När vi ser oss omkring i verk-
ligheten kan vi konstatera att nedläggningen av små
jordbruksföretag i t.ex. glesbygdsregioner fortsätter.
Trots att vi har en jordbrukspolitik där det avsätts
stora resurser för att motverka denna utveckling lyck-
as vi inte. Det är viktigt att ha klart för sig att en oför-
ändrad jordbrukspolitik inte är ett konstruktivt alter-
nativ om man menar att jordbruket är en framtidsnä-
ring och att livsmedelsproduktionen borde kunna
utvecklas i positiv mening.
Det har kommit kritik i debatten från t.ex. Carl G
Nilsson, där Lennart Brunander instämde, om att vi
arbetar bakvänt, dvs. att vi först vill ha en diskussion
om de långsiktiga målen och sedan gripa oss an det
konkreta reformarbetet.
Jag förstår inte den kritiken. För mig är det själv-
klart att som en bakgrund för det konkreta, dagliga
arbetet behöver vi det långsiktiga perspektivet. Därför
har dagens beslut en stor betydelse för det fortsatta
konkreta reformarbetet.
Det senaste övergripande, t.o.m. genomgripande,
jordbrukspolitiska beslutet i Sveriges riksdag fattades
1990 och inledde den svenska omställningen. Mot
bakgrund av hur verkligheten sedan dess har föränd-
rats, inte enbart men bl.a. genom Sveriges medlem-
skap i Europeiska unionen, är det för mig självklart
att det fortsatta arbetet med jordbrukspolitiken behö-
ver förankras i riksdagsbeslut.
Två regeringar med olika politisk hemvist har
ställt sig bakom de idéer som föreslogs 1990 och även
förlängningen av dem i och med vårt medlemskap i
Europeiska unionen - inställningen till den gemen-
samma jordbrukspolitiken som följer av vårt eget
omställningsbeslut. Men det är nödvändigt med ett
tydligt besked om vad man vill på lång sikt.
Mot bakgrund av att det trots allt finns en stark
gemensam inställning till de långsiktiga ambitionerna,
såsom de kom till uttryck 1990, är jag förvånad över
diskussionen att regeringen i sitt konkreta arbete
skulle föregripa nödvändigt riksdagsagerande. Själv-
fallet kan inte allt konkret arbete upphöra i avvaktan
på ett konkret riksdagsbeslut. Under pågående re-
formdiskussion inom Europeiska unionen kan inte just
Sveriges regering säga att man tyvärr inte kan ha en
uppfattning i viktiga frågor för Sverige därför att man
inte har någon uppfattning om vad Sveriges riksdag
tycker. Det är dessutom inte heller sant. Även före
detta beslut finns det väl grundade skäl att se att det
finns en klar uppfattning om var Sveriges riksdag står
i dessa frågor.
Vår utrikesminister föredrar i dag ståndpunkter
som jag själv också föredragit för EU-nämnden och
fått förankrade där. Det är uppfattningar som också
har presenterats för jordbruksutskottet. Det är inte
oväntade eller nya perspektiv.
Jag menar att det är precis så det skall gå till. I
EU-nämnden skall de svenska positionerna förankras.
Vi har föreslagit att det skall tillsättas en särskild
referensgrupp för att kunna diskutera de mer detalje-
rade delarna i kommissionens förslag i Agenda 2000.
Det är inte bara kommissionens förslag utan givetvis
också hur processen går vidare. Hur bemöts förslagen
av de andra medlemsländerna? Vad kan man se att det
finns för möjligheter? Hur kommer de att förändras?
Vi vet med all säkerhet att förslagen inte går ograve-
rade genom beslutsprocessen. De kommer att påver-
kas och förändras. Naturligtvis är det av största bety-
delse att vi i den diskussionen kan ha ett starkt stöd i
den referensgrupp som regeringen har föreslagit och
som nu har tillsatts.
Jag har svårt att förstå Maggi Mikaelssons kritik
över att hon inte getts möjlighet att delta i processen.
Enligt min uppfattning finns det goda möjligheter för
Vänsterpartiet att delta. Att man sedan valt att ännu så
länge inte skicka en representant till referensgruppen
får partiet självt stå för.
Låt mig ge ett konkret exempel när det gäller
Agenda 2000. Jag har förstått att det har uppskattats
av riksdagens partier att regeringen har agerat kraft-
fullt angående det konkreta förslaget om majsensila-
ge. Vi väntade inte på att riksdagen skulle fatta ett
beslut i just den frågan, utan vi utgick från att rege-
ringen hade mandat att företräda en, som vi uppfatta-
de, gemensam svensk ståndpunkt i frågan.
Om man vill att regeringen skall hålla sig tillbaka
och inte delta i reformdiskussionen i vissa avseenden,
måste man acceptera att det inte går över huvud taget.
Det är en gentemot utövarna av Sveriges jordbruk
oansvarig hållning. Det skulle - om något - försämra
möjligheterna, ur svenskt perspektiv, att få ett bra
jordbrukspolitiskt beslut.
Jag förstår inte oron över att det skulle gå så
snabbt. Det är inte min erfarenhet att snabba och
överilade beslut är den överhängande faran när det
gäller vårt gemensamma samarbete inom den europe-
iska unionen. Det gäller definitivt inte den jordbruks-
politiska reformen.
Jag noterar, t.ex., att Moderata samlingspartiet
ofta hyllar Nya Zeeland för att införa snabba och
resoluta reformer för stora delar av den offentliga
sektorn. Men Moderaterna har inte alls tagit till sig
vad landet har gjort för jordbrukssektorn. Den dras-
tiska nedgången i antalet jordbrukare och jordbruks-
företag på Nya Zeeland, och som var en av de befara-
de riskerna, har inte blivit av. Däremot har det blivit
en ändrad inriktning på jordbruket. Det visade sig att
farhågorna för jordbrukets utveckling var betydligt
övervärderade.
En konkret fråga som har tagits upp, och som är
en konkret del i Agenda 2000-förslaget, är takfrågan:
Skall det vara en övre gräns för stöden? Det är en i
sammanhanget liten fråga som får stor uppmärksam-
het. Det beror på att frågan rör vid en principiellt
viktig kärna. Vi vet att 80 % av det totala jordbruks-
stödet i dag går till 20 % av de största jordbruksföre-
tagen.
Det konkreta förslaget löser inte det problemet.
Den relationen kommer i stort sett att kvarstå oföränd-
rad. Det är ett av argumenten till att känna en viss
tveksamhet till ett förslag som ytterligare komplicerar
politiken utan att egentligen lösa det problem det
avser att bemöta. Det är ett av skälen till att vara tvek-
sam till förslaget.
Om man är emot förslaget om ett tak, måste man
finna en annan finansiering. Förslaget minskar utgif-
terna för jordbrukspolitiken. Vill man inte acceptera
den minskningen av utgifter, har man ett ansvar att
söka en annan form.
Denna frågan hör till de saker vi bör diskutera i re-
ferensgruppen innan vi tar definitiv ställning.
Alla är överens om att krånglet skall bort - särskilt
det inhemska krånglet. Jag delar också den uppfatt-
ningen. Men det tar tid. Många av ersättningspro-
grammen läggs upp som femåriga program. Om ett
sådant program ändras under en pågående program-
period ökar snarare än minskar krånglet eftersom man
skapar olika regler för nytillträdda och senare tillträd-
da jordbrukare.
Vi har gjort de förenklingar vi tyckte var möjliga
att göra inom ramen för pågående program. Det är
min fasta övertygelse att när vi går in i nästa pro-
gramperiod skall vi göra det med ett betydligt enklare
system i de delar där vi själva beslutar om regelver-
ket.
Riksrevisionsverkets rapport som kom redan förra
året har diskuterats i dag. Rapporten har lett till att
arbetet fortsätter för att se över hela stödordningen.
Det var bara en del som Riksrevisionsverket hade
arbetat med.
Arbete pågår dessutom inom två olika utredningar
för att just åstadkomma ett sammanhållet men ändå
betydligt enklare förslag för hur vi skall administrera
jordbrukspolitiken. Det gäller dels miljöstöden, dels
jordbrukspolitiken generellt, även de stöd som utgår
med automatik.
Låt mig återigen säga att vi självfallet måste ha en
strävan att minska onödigt krångel. Men vi måste
också inse att ett visst krångel faktiskt är nödvändigt
därför att vi ändå betalar ut många miljarder kronor
varje år i ersättningar och stöd till den här sektorn.
Det är ett rimligt anspråk från samhället i övrigt att
man vet att det finns regelverk och att det finns en
kontroll av att de regelverken följs.
Jag delar uppfattningen som har framförts, att
jordbruket är viktigt och att det är en framtidsnäring.
Jag tycker inte heller att det kan råda någon tveksam-
het om det. Jag tycker att de politiska signalerna har
varit tydliga, och inte bara signalerna i form av ord
utan också i form av handling. Vi har nu byggt ut vårt
miljöersättningsprogram till den fulla nivån. Det är en
tydlig signal om någon. Vi har också tillsatt den ut-
redning som kallas den Björkska utredningen. Dess
förslag är ute på remiss.
Diskussionen här speglar att det inte är alldeles så
entydigt hur man ser på förslagen. Det kan finnas
delade meningar om dem. Därför är det enligt min
uppfattning mycket viktigt att remissomgången får
fortgå och att olika synpunkter kan komma in innan vi
slutgiltigt går till att fatta beslut kring utredningens
förslag. Låt mig understryka det som också flera and-
ra ministrar har sagt här, att man självfallet inte tillsät-
ter en sådan utredning med ett sådant uppdrag om
man inte har avsikt att också följa upp förslagen med
konkreta åtgärder.
Låt mig vidare understryka det som framgick re-
dan av direktiven till utredningen, att det är en viktig
strävan för oss att se till att konkurrensvillkoren för
Sveriges jordbruk är rimliga i jämförelse med andra
länder. Jag tror inte att de någonsin kan bli hundra-
procentigt likadana. Det finns alltför mycket länder
och regioner emellan som skiljer, men konkurrens-
villkoren måste vara rimliga så att vår livsmedelspro-
duktion med alla dess kvaliteter kan hävda sig.
Det är många frågor som tagits upp här i dag, och
det är svårt att hinna gå in på dem alla. Låt mig säga
när det gäller ett sådant enormt område som egentli-
gen förtjänar en egen lång diskussion, den globala
livsmedelssäkerheten, att vi har utöver det som Komi-
capkommittén föreslog tillfört en sådan ambition i
vårt förslag till långsiktiga mål, mot bakgrund av att
det är så oerhört viktigt, att vi kan vara med och bidra
till att de globala livsmedelsfrågorna får en lösning.
Vi vet att många hundra miljoner människor i vår
värld inte har tillgång till mat. Det är fruktansvärt. Det
är en av de största uppgifter som mänskligheten har
att lösa detta problem.
Låt mig också säga att en reform i meningen en
avreglering bl.a. av det skälet är absolut nödvändig
därför att jordbrukspolitiken, såsom den nu ser ut i
den europeiska unionen, som den har sett ut och fort-
farande ser ut i många andra i-länder bidrar till att
hålla tillbaka jordbruks- och livsmedelsproduktion i
de länder i världen som mest av allt skulle behöva
utveckla den. Därför är vårt reformarbete också ett av
de aktiva bidragen till att skapa en bättre förutsättning
för en global livsmedelssäkerhet.
Bakom t.ex. Maggi Mikaelssons anförande skym-
tar hela tiden fram att hon och Vänsterpartiet menar
att det skulle ha varit bättre om vi över huvud taget
hade hållit oss utanför den europeiska unionen, om vi
stängde gränserna om oss och skötte oss själva här
hemma. Jag delar naturligtvis inte alls den uppfatt-
ningen. Ett konkret exempel som tas på någonting
som skulle visa att det skulle ha varit bättre för oss är
vårt arbete när det gäller belgisk blå. Vi måste fråga
oss vad vi vill med vårt förbud mot att avla på djur
som har genetiska defekter. Vi vill åstadkomma ett
bättre djurskydd. Men det kan inte rimligen vara så att
vi med vår icke-användning av detta djur tycker att vi
har nått det målet, om vi bara här hemma kan få slip-
pa att äta det här köttet. Om vi verkligen vill någon-
ting med vår djurskyddsambition måste målet vara att
kunna påverka också de andra länder som är med-
lemmar i den europeiska unionen. Då har det ett oer-
hört stort värde att vi nu får tillfälle att föra en aktiv
debatt med alla de andra medlemsländerna.
När det gäller den svenska situationen är jag inte
oroad, oavsett hur domstolsutslaget en gång kommer
att bli. Jag har naturligtvis en mycket stark förhopp-
ning att det kommer att gå vår väg. Men oavsett hur
det kommer att gå är inställningen mot avel med ge-
netiska defekter i vårt land i dag ännu starkare än vad
den någonsin har varit tidigare. Vi är dessutom på väg
att få en ökad förståelse för det. Jag tror att alternati-
vet att stå utanför är inte det som förbättrar våra möj-
ligheter till att arbeta för djurskydd.
Vi kan också konstatera att vi inte nått helt ända
vägen fram när det gäller fördragstexterna, men vi har
ändå i Amsterdamfördraget fått en protokollsanteck-
ning som tar upp frågan om att det är viktigt att djur-
hållningen sker på en etiskt acceptabel nivå. Självfal-
let måste vi fortsätta utifrån den förbättrade styrke-
positionen för att komma ännu längre.
Salmonella tycker jag är ett exempel på att vi har
haft framgång, därför att vi kan konstatera att impor-
ten av salmonellasmittat kött har upphört. Vi kan
också konstatera att vi har fått ett ökat intresse för vår
inställning till möjligheten att producera salmonella-
fritt dels bland konsumenter, vilket är en oerhört stark
drivkraft, dels bland producenter i andra EU-länder.
Jag måste få ställa motfrågan till Maggi Mikaelsson:
Om den europeiska unionen har svårt att med sina
högre krav på t.ex. förbud mot tillväxthormoner häv-
da sig i hela världen och om Sverige ibland har svårt
att hävda sig inom den europeiska unionen, hur skulle
vi kunna hävda oss på alldeles egen hand, ensamma
gentemot hela resten av världen? Det tror i varje fall
inte jag skulle vara möjligt. Jag tror att vi måste inse
att omvärlden faktiskt existerar; den kan inte tänkas
bort. Gamla tiders gränsskydd skulle inte skydda oss
för den typen av problem som vi står inför i dag.
Fru talman! Låt mig avslutningsvis få säga att vårt
grundläggande problem när det gäller jordbrukspoli-
tiken är ambitionen att göra två saker samtidigt. Ingen
annanstans har vi en så tydlig ambition. Vårt grund-
läggande dilemma är att vi vill stötta det jordbruk som
är internationellt konkurrenskraftigt, som skulle klara
sig på en avreglerad marknad och som dessutom be-
höver en avreglerad marknad för att över huvud taget
kunna få avsättning för sina produkter. Samtidigt vill
vi skydda och bevara det jordbruk och den livsme-
delsproduktion som äger rum, kanske inte framför allt
därför att de ger ett stort bidrag till folkhushållet utan
därför att de bevarar kvaliteter, t.ex. biologisk mång-
fald, och därför att det sker i delar av landet där jord-
bruket är en viktig del för att över huvud taget bevara
landsbygden levande. Det är det här grundläggande
dilemmat som komplicerar allting för oss och som gör
att det faktiskt inte är särskilt enkelt att besvara frågor
som hur stor produktion vi egentligen "skall" ha i
Sverige. Den har, sett över ett litet längre tidspers-
pektiv, varierat ganska stort.
Hur skall vi välja mellan olika ambitioner, t.ex.
djurskydd och biologisk mångfald? Det som Dan
Ericsson tidigare läste upp var ett exempel på att för
att få den biologiska mångfalden på betade arealer,
för att få en del av de rara arterna, måste man ha ett
mycket hårt bete. Då kommer kanske djurskyddet i
kläm. Det vill man inte ha av djurskyddsskäl. Man vill
inte tvinga djuren att beta så hårt. Det är ett exempel
på motsättning. Det finns många sådana.
Slutligen, fru talman, vill jag säga att ingen av da-
gens talare till min förvåning sagt någonting om kon-
sumenters kostnader för livsmedel. Vi har kunnat
konstatera att kostnaderna för konsumenterna har
sjunkit under senare år, bl.a. som en konsekvens av
vårt medlemskap i den europeiska unionen och det
ökade konkurrenstryck som tillgången till den gemen-
samma inre marknaden betyder. Enligt min uppfatt-
ning är det positivt. Jag tror att det behövs ständigt en
sådan press i livsmedels- och jordbruksproduktionen.
Jag har svårt att se hur man skulle åstadkomma den
om man nu skulle välja att slå in på avgränsning och
ökade gränsskydd igen. Det skulle vara intressant att
höra om det finns någon bland talarna som har någon
uppfattning om konsumentperspektivet på jordbruks-
och livsmedelspolitiken. För regeringens del är det en
mycket viktig aspekt. En jordbruksminister i Sverige
är inte bara jordbrukets minister utan också konsu-
menternas jordbruksminister.
Trots det som jag nu har anfört på de områden där
det finns skilda syner uppfattar jag att det finns en
grundläggande gemensam inställning när det gäller de
långsiktiga målen för jordbrukspolitiken, och det
gläder mig mycket. I det dagliga arbetet kommer vi
att få diskutera många mindre skillnader, och det
samarbetet ser jag också fram emot.

Anf. 39 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:
Fru talman! Trots allt det som ministern sade i sitt
anförande och som man kan uppfatta som kritik mot
Vänsterpartiet är vi överens om många av målen. Men
det är en sak som Annika Åhnberg sade i slutet av sitt
anförande som oroar mig, och det är att regeringen
uppenbarligen är på väg att ge upp kraven på att Sve-
rige skall gå före i fråga om djurskydds- och mil-
jökrav, och det oroar mig. Det resonemang som mi-
nistern förde, att vi för att vi i EU skall kunna driva
kraven och för att EU skall kunna driva dem på
världsnivå, måste vi i Sverige vara beredda att backa.
Det var så jag tolkade det som ministern sade. Detta
innebär ett avsteg från det som regeringen tidigare har
sagt.
Annars håller jag med om att det inte finns någon
väg bakåt när det gäller jordbruket. Vi måste se
framåt och utveckla det. Vänsterpartiet är för ett öp-
pet och internationellt samarbete. Det vi vill diskutera
är villkoren för att vi skall kunna delta i det samarbe-
tet.
Vi i Vänsterpartiet har också krävt att när de över-
enskommelser som Sverige har gjort med andra län-
der inte stämmer skall man kunna ha en nationell
kontroll över detta.
Jag vill ställa en fråga till ministern om konsu-
mentmålet. Det är inte så lätt att veta hur man skall
lösa dessa frågor, men det är möjligt att ministern kan
ge mig ett svar. Hur skall man kunna förena konsu-
menternas krav när man samtidigt har en ökad tran-
snationell makt över produktionens alla led med de
negativa effekter som detta har visat sig ha? Hur skall
man kunna förena detta? Och hur skall man kunna
förena kravet på att vi skall kunna gå före med våra
miljökrav med tanke på de ökade kraven på frihan-
del? Detta är svåra frågor, men jag tycker att minis-
tern gör det litet lätt för sig genom att bara påstå att
Vänsterpartiet verkar för stängda gränser.

Anf. 40 Jordbruksminister ANNIKA
ÅHNBERG (s):
Fru talman! Jag blir inte riktigt klok på vad Väns-
terpartiet egentligen tycker. Nu säger Maggi Mikaels-
son att man inser att det inte finns någon väg tillbaka
och att man är för en öppen och fri konkurrens. Sam-
tidigt har partiet en reservation som bygger på att
livsmedelsproduktionen skall baseras på regional
självförsörjning. Jag förstår faktiskt inte hur man får
dessa två olika delar att gå ihop.
När det gäller Sveriges roll i den europeiska unio-
nen är det självfallet min och regeringens ambition att
vi skall fortsätta att gå före i de delar där vi har nå-
gonting att gå före med. Det är ju inte så att vi alltid
är först och bäst. Vi har faktiskt en hel del att lära av
andra länder.
Jag tog upp salmonella som ett exempel. Det är
just en sådan fråga där vi har fått möjlighet att ha ett
avvikande regelverk som i och för sig är ett intrång i
den inre marknadens regler. Men vi har tyckt att den
ambitionen är så viktig för oss att vi inte vill ge upp. I
praktiken hävdar vi också det regelverket, och det har
vi gjort med sådan kraft att alla andra medlemsländer
och även kommissionen har förstått att vi menar all-
var.
Andra exempel på områden där vi har någonting
att gå före med är antibiotika och djurtransporter. Där
viker vi oss inte i vår ambition.
Hur man förenar konsumenternas krav? Ja, jag
tror att man gör det genom hela det batteri av åtgärder
som står till förfogande, t.ex. genom ett aktivt arbete
för höjda miniminivåer, inte bara inom den europeis-
ka unionen. Det är inte minst viktigt att vi lyckas med
detta när det gäller GATT- och WTO-sammanhang
och när det gäller de krav som uppstår när man har en
öppen och större marknad med en press nedåt på
kostnader och priser. Man förenar kraven genom den
kombinationen.

Anf. 41 MAGGI MIKAELSSON (v) replik:
Fru talman! Om man tittar på hur det ser ut på
global nivå kan man producera till lägst priser där
man använder oetiska produktionsmetoder. Om man
inte kan ställa stränga krav och sätta gränser för vilka
regler som man skall ha på både nationell nivå och
EU-nivå kommer det att leda till att det blir de sämsta
villkoren som styr.
Tyvärr har inte ministern släckt min oro när det
gäller att man har gett upp i fråga om att driva sina
krav där det är möjligt. Låt oss ta rasen belgisk blå
som ett exempel. Oavsett vad EG-domstolen kommer
fram till, kan Sverige ställa högre nationella krav på
uppföljningsmetoder eller är det ministerns mening att
man skall backa och i stället driva frågan på EU-nivå
eller på WTO-nivå, om det inte går att komma fram
någon annanstans? Det kunde vara intressant att få
den frågan utredd.
Beträffande synen på en öppen och fri konkurrens
tillåter inte repliktiden mig att gå in i debatt, utan jag
vill hänvisa ministern till att läsa vår motion. Där
framgår det klart och tydligt vad vi menar.
Avslutningsvis vill jag säga angående referens-
gruppen tycker jag inte att ministern skall rikta kritik
mot att inte alla partier var representerade vid det
första sammanträdet. Ministern, som har suttit i riks-
dagen, borde veta att man inte skickar en kallelse som
kommer fram dagen innan sammanträdet skall hållas.

Anf. 42 Jordbruksminister ANNIKA
ÅHNBERG (s):
Fru talman! Jag har läst Vänsterpartiets motion,
men jag kan inte påstå att det blev vare sig klarare
eller tydligare vad politiken syftar till. Förvirringen
blev i det närmaste total.
När det gäller rasen belgisk blå eller andra frågor
där vi från Sverige har högre krav är det självfallet
min uppfattning att vi skall hävda de positionerna,
och det gör vi också med all kraft. Det är en sak som
förvånar mig med EU-motståndare i allmänhet och
kanske vänsterpartister i synnerhet, och det är att man
ständigt målar upp fasor och faror med EU-
samarbetet, men man är alltid en bit in i framtiden.
När vi diskuterade EES-avtalet var det EES-avtalet
som skulle leda till katastrof. När vi diskuterade
medlemskapet var det medlemskapet som skulle leda
till katastrof. När vi diskuterar den ekonomiska och
monetära unionen är det den som förväntas leda till
katastrof.
När vi i verkligheten lyckas få gehör för våra upp-
fattningar och därmed åstadkommer någonting som är
mycket större än en svensk nationell reglering, då
förtigs detta alltid av Vänsterpartiet. Det är beklagligt,
för det leder inte till en konstruktiv eller realistisk
diskussion om våra möjligheter att inom den gemen-
samma unionen hävda våra ståndpunkter.
Återigen när det gäller rasen belgisk blå: Det finns
självfallet många möjligheter för oss att hävda vår
position, och det kommer vi att göra oavsett EG-
domstolens utslag. Men vi har ännu inte sett detta
utslag så det finns ingen anledning för oss att redan i
förväg ge upp våra förhoppningar om hur utslaget
skall bli.

Anf. 43 LENNART BRUNANDER (c) re-
plik:
Fru talman! När det gäller den nyss förda debatten
om EU och EU:s förträfflighet och Sveriges möjlighe-
ter är det viktigt att vi nyttjar våra möjligheter att
påverka EU:s jordbrukspolitik i rätt riktning. Där
kommer konsumentperspektivet in i bilden. Vi skall
inte använda olika typer av kemikalier, mediciner och
annat i foder som sedan övergår i maten. Vi skall ha
etiska vettiga system att hantera djuren på. Det gäller
också miljöpåverkan när vi producerar. Hela detta
batteri är viktigt ur konsumentperspektiv, och det är
viktigt att vi i Sverige är pådrivande i det här sam-
manhanget.
I ett längre perspektiv är det viktigt att vi som
medlemmar i EU har ett skydd mot dessa idéer gen-
temot världen i övrigt i de kommande WTO-
förhandlingarna. Jordbruksministern talade om avreg-
lerad marknad. Om man skall ha en sådan måste det
finnas ett skydd för alla dessa områden. Man måste ha
möjligheter och rätt att ställa krav när man handlar
med livsmedel utan att utsättas för beskyllningar att
vara protektionist, vilket ju så ofta är fallet. Hur klarar
regeringen den avvägningen?
Det borde finnas möjligheter att komma överens,
men då krävs det ju att man sätter sig ned och diskute-
rar ordentligt. Det hoppas jag att vi kan göra i refe-
rensgruppen.

Anf. 44 Jordbruksminister ANNIKA
ÅHNBERG (s):
Fru talman! Jag delar uppfattningen att det är vik-
tigt att vi utnyttjar vår position i den europeiska unio-
nen i olika sammanhang för att driva på utvecklingen
i den riktning som vi i Sverige finner önskvärd. Det är
just därför som jag tycker att det är så märkligt att så
ofta möta kravet på att regeringen skall förhålla sig
passiv i de pågående reformdiskussionerna kring
jordbrukspolitiken. Tvärtom är det så att vi i den
diskussionen har möjlighet att hävda det som uppen-
barligen är mycket väl förankrade gemensamma upp-
fattningar i Sverige, nämligen att en fortsatt och ut-
vidgad reform är nödvändig.
Konsumenters krav är en oerhört viktig del av dis-
kussionen. Naturligtvis får man för olika konkreta
frågor ha olika strategi eller taktik, men det grundläg-
gande är ändå att det är viktigt att ha så höga gemen-
samma minimikrav som möjligt och att utifrån dem
använda de möjligheter som faktiskt finns i EU-
systemet just för att gå före och hävda en längre gå-
ende uppfattning och få förankring för den. EU-
samarbetet är fyllt av exempel på att länder agerar just
på det sättet och också når framgång med det.
Det behövs alltså en kombination av hög nivå när
det gäller de gemensamma kraven, en möjlighet att gå
före och, sist men inte minst, regler som på markna-
den tillgodoser konsumenters olika krav på informa-
tion och upplysning. Vi menar nämligen ganska ofta
olika saker när vi som konsumenter talar om hög
kvalitet. Allt kan inte vara fastlagt i gemensam lag-
stiftning. En del måste också lämnas till frivilliga
märkningssystem.

Anf. 45 LENNART BRUNANDER (c) re-
plik:
Fru talman! När det gäller det sistnämnda, att man
skall lämna till konsumenten att avgöra vad som är
bra och vad som inte är bra, vill jag hävda att det ändå
måste finnas vissa grundläggande regler, t.ex. för
nyttjande av antibiotika, mediciner och annat och att
vi inte skall ha mat som innehåller salmonella etc.
Inge Carlsson sade tidigare att det rimliga vore
och att den socialdemokratiska linjen är att bonden
skall kunna leva på de priser som man kan ta ut för
produkterna. Det är en ganska intressant upplysning,
eftersom man enligt min bedömning inte kan göra det
med de priser som är i dag. Det är därför som det
finns ersättningar. Men samtidigt säger man från
regeringens sida att ersättningarna skall bort. Då
måste man också klart säga att priserna också måste
stiga, vilket innebär ökade kostnader för konsumen-
terna. Det tycker jag att man också måste tala om i så
fall, därför att annars går inte resonemanget ihop.
När det gäller vår kritik mot att regeringen har
gjort vissa saker säger Annika Åhnberg att man inte
får vara passiv utan måste agera. Att regeringen age-
rar för att värna svenska djurskyddsregler och de
regler som vi har när det gäller hantering av mat är
naturligtvis alldeles riktigt. Vad vi är kritiska mot är
att regeringen litet vidlyftigt och utan att precisera vad
det handlar om går ut och talar om att nu skall vi
avreglera, att det som EU gör inte räcker, utan vi skall
avreglera. Då blir beskedet kanske ett annat än vad
man egentligen avsåg.

Anf. 46 Jordbruksminister ANNIKA
ÅHNBERG (s):
Fru talman! Det sista är intressant. Jag måste då
ställa frågan: Tycker Lennart Brunander att det som
kommissionen gör räcker? Kommer det att leda till
goda förutsättningar för europeisk jordbruks- och
livsmedelsproduktion och även för svensk livsme-
delsproduktion som är en del i denna? Det skulle vara
intressant att någon gång få höra inte bara kritik mot
uppfattningen från oss som är för en reform, utan
också få höra litet mer om hur de som inte vill ha en
fortsatt reform tänker sig det hela. Hur ser de förmo-
dade lysande framtidsutsikterna ut då?
När det gäller hela den komplicerade frågan om
vad bonden tjänar på sitt jordbruk tror jag att det
leder tanken fel att tro att detta är en diskussion fram-
för allt eller t.o.m. enbart om hur de olika stöd- och
ersättningsordningarna är utformade. Den tiden borde
vara förbi när vi politiskt försöker reglera fram hur
prissättningen skall ske på marknaden. Den tiden
borde verkligen inledas när prissättningen på markna-
den sker utifrån de kvaliteter som produceras så att
hög kvalitet premieras mer än låg kvalitet. Det som
jag tycker är ett problem med det europeiska jordbru-
ket och den europeiska livsmedelsproduktionen i dag
är att det som Lennart Brunander har talat om, det
europeiska sättet, egentligen inte finns. Här produce-
ras ibland livsmedel av hög kvalitet. Men det produ-
ceras också ett förfärande antal gånger livsmedel med
låg kvalitet, och de värderas genom politiken och
stödordningarna lika högt som livsmedel med den
höga kvaliteten. Detta är någonting som vi måste
ändra på, så att de bönder som producerar livsmedel
med hög kvalitet får en rimlig ersättning på markna-
den.
Låt mig till sist säga att det när det gäller livsme-
delssäkerhet finns grundläggande regler. Detta är
inget oreglerat område, tvärtom. Självfallet skall vi ha
en ambition. Det viktigaste är att konsumenterna skall
kunna känna sig trygga och säkra med sina livsmedel.

Anf. 47 CARL G NILSSON (m) replik:
Fru talman! Enligt min uppfattning är tidspers-
pektivet i Agenda 2000 tillräckligt långt för att det
skall rymmas under dagens rubrik. I agendan talas det
om en 6-8-årsperiod. Då uppstår frågan på vilket sätt
de svenska positionerna skall förankras här i riksda-
gen. Ministern säger att en regering naturligtvis skall
kunna agera. Det är väl riktigt att en regering både
skall och kan göra det.
Jag skulle vilja återge ett par rader ur den fak-
tapromemoria som vår utrikesminister just i dag före-
drar inför Allmänna rådet. Man säger att Sveriges
position är att Sverige förespråkar genomgripande
marknadsanpassade reformer i jordbrukspolitiken, att
prisnivå och gränsskydd sänks, exportbidrag avskaf-
fas samt att kvoter och andra produktionsbegräns-
ningar slopas. Förslagen är inte tillräckligt långtgåen-
de. Det sägs vidare att Sverige anser att arealstödet
skall vara lika oberoende av val av gröda. Vad gäller
mjölksektorn bör priserna sänkas mer än vad som
föreslås och en avveckling av mjölkkvoterna påbörjas
redan år 2000.
Det finns mycket i detta som säkert kan diskuteras
och som inte är fel, men jag tycker att det är litet
konstigt att regeringen ger sken av att vilja diskutera
de här frågorna med den parlamentariska referens-
gruppen när man ändå så pass detaljrikt och konkret
lägger fram de svenska positionerna i dag i det all-
männa rådet. Det finns möjligen anledning att fråga:
Delar Jordbruksdepartementet dessa relativt detalje-
rade positioner, och vad kommer de att innebära för
svenskt jordbruk? Vad kommer t.ex. förslaget om lika
arealstöd oberoende av val av gröda att innebära för
oljeproduktionen? Vad kommer en avveckling av
mjölkkvoterna år 2000 att innebära?

Anf. 48 Jordbruksminister ANNIKA
ÅHNBERG (s):
Fru talman! Jag är litet förvånad över den här dis-
kussionen. Om vi nu skall öva oss i att citera, låt mig
då citera ur den moderata reservationen nr 8 till be-
tänkandet, där Moderata samlingspartiet uppenbarli-
gen tycker att Sverige skall verka för en avreglerad
och förenklad jordbrukspolitik. Litet längre fram i
reservationen säger man: "Om avregleringar och
liberaliseringar sker i ungefär samma takt i samtliga
större producentområden finns enligt vår mening
ingen större risk för att EU:s produktion drastiskt
skulle minska." Men sanningen är ju den att den eu-
ropeiska unionen är på efterkälken. Det finns ingen
som helst förutsättning för att vi skall kunna göra vår
avreglering i samma takt som andra eftersom vi ligger
långt efter. Men om vi vill kunna hävda det europeis-
ka jordbruket måste vi faktiskt skynda oss på för att
komma ifatt andra länder.
Den promemoria som Carl G Nilsson citerar ur
och t.ex. vårt förslag om att avveckla mjölkkvotssys-
temet innehåller ju positioner som är förankrade i EU-
nämnden i Sveriges riksdag. Jag kan inte riktigt förstå
resonemanget om att regeringen mot bakgrund av
detta på något sätt skulle köra över eller gå förbi
riksdagsarbetet. Vi följer alla de regler som finns, och
vi gör det därför att det är viktigt att ha positionerna
förankrade i Sveriges riksdag. Men när det gäller den
referensgrupp som vi tillsätter finns det ju en oerhörd
mängd konkretiseringar och detaljeringar av de här
förslagen som gruppen har anledning att fördjupa
diskussionen kring. Om Carl G Nilsson tror att man i
referensgruppen skall börja om från början och utgå
från att inga positioner finns, tror jag nog tyvärr att
Carl G Nilsson har missuppfattat avsikten med denna
grupp.

Anf. 49 CARL G NILSSON (m) replik:
Fru talman! Vad jag menar är att det som vi nu
diskuterar i kammaren i Sveriges riksdag är de posi-
tioner som vi skall inta i de fortsatta förhandlingarna.
Det är därför litet olyckligt att det framförs så detalje-
rade positioner redan innan vi har fattat besluten. Jag
har sagt det i EU-nämnden, och jag har sagt det här,
att många av synpunkterna är bra. Men det finns ock-
så detaljer i positionerna som vi icke har analyserat
effekterna av för svenskt jordbruk och som jag tror
kommer att ge mycket dramatiska effekter. Detta
borde vi först diskutera gemensamt, och det var det
som jag trodde att vi skulle göra i denna referens-
grupp.
Sedan var det en fråga som kom upp allra sist,
nämligen det här om konsumenterna och priserna på
jordbruksprodukter. Jag tycker att det är väldigt bra
om jordbruksministern ofta går ut och talar om vad
effekterna av svenskt medlemskap har blivit vad gäl-
ler livsmedelspriserna. För det är precis så som det
sades: De har sjunkit. Ofta har vi tyvärr problem att
förklara sambanden mellan de stöd som betalas ut
som går via skattsedeln och jordbrukspriserna. Här
har alltså jordbruksministern en viktig uppgift - att
pedagogiskt förklara sambandet mellan skatternas
användande och livsmedelspriserna i Sverige.

Anf. 50 Jordbruksminister ANNIKA
ÅHNBERG (s):
Fru talman! Låt mig säga att jag tycker att den här
diskussionen om vad som skall diskuteras i referens-
gruppen och om vad regeringen kan göra mot bak-
grund av den vanliga förankringsprocessen är litet
obegriplig för mig. Ibland får jag en känsla av att det
här handlar om att den politiska oppositionens uppgift
på något sätt alltid är att vara emot den sittande rege-
ringen. Det här är det halmstrå som de drunknande
griper efter när de inte riktigt kan, vill eller vågar säga
vad det är i jordbrukspolitiken som de inte håller med
om.
Då ägnar man sig i stället åt den här formdiskus-
sionen; att saker och ting görs i fel ordning. Det här
kan vara intressant, för det kanske kan vara så att den
enighet som vi upplever på det övergripande planet
helt enkelt inte finns när vi kommer in på de konkreta
diskussionerna. Då vore det betydligt mer givande,
och det skulle föra diskussionen betydligt mer framåt,
om man någon gång kunde få reda på vad det är som
t.ex. Carl G Nilsson inte tycker om i jordbrukspoliti-
ken. Vad är det som han har att invända mot i sak?
Vad är det som regeringen inte får säga?
Då skulle vi kanske kunna få en intressant diskus-
sion. Men just detta att låtsas att man är för allting -
man är för reformer, men man är också för bevarandet
av den befintliga jordbrukspolitiken - det går liksom
inte riktigt ihop.

Anf. 51 DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag skall inte gnöla om referensgrup-
pen. Tvärtom, jag kommer gärna när ministern kallar
och jag har möjlighet att vara med.
Jag tänkte också inledningsvis säga några positiva
saker. Det var bra att ministern underströk att vi skall
ha en fortsatt gemensam jordbrukspolitik. Det tror jag
är centralt; att vi inte går in på några andra spår. Det
var också bra att vi skall ha mer av gemensamma tag
vad gäller miljöfrågorna och djurskyddet i EU-
arbetet. Där tycker jag också att regeringen har jobbat
på ett bra sätt.
Sedan var det ett par saker som jag ändå vill ta en
diskussion om. Det var när ministern sade att alterna-
tiven till regeringens politik, en reform av CAP,
egentligen inte är ett alternativ för de svenska lant-
brukarna. Det kommer att bli en nedläggning oavsett
vad som händer. På den punkten håller jag inte med.
Det handlar faktiskt om det här med lika konkur-
rensvillkor. Ministern signalerade ju ändå att vi skall
ha rimliga villkor i förhållande till omvärlden. Men
det är ju det vi inte har i dag. Det är en orsak till att vi
har de här nedläggningarna.
Sedan har ju faktiskt regeringen i sin regionalpoli-
tiska proposition sagt att lantbruks- och skogsnäring-
en inte är en framtidsbransch. Man höjer socialavgif-
terna i stödområden. Det är klart att det är en annan
signal jämfört med vad som annars sägs. Det är den
typ av signaler som jag tror är till nackdel för jord-
bruket.
Sedan har vi självklart det här med byråkratin och
det här med båspallsmåttet. Det är sådant som ändå
blir tunga bördor för lantbrukare att bära och som slår
ut dem. Det är på de punkterna som vi borde förändra
så att vi inte får den här utslagningen.
Men så till min fråga: Jag hade ju en diskussion
med Inge Carlsson. Det gällde det här med "rask
takt", eller att skynda på. När vi har hört Carl G Nils-
sons uppräkning som gällde regeringens position
måste jag ändå fråga: Är inte detta i rask takt ett
borttagande av EG:s marknadsordningar? Eller hur
ligger det till? Skall ni skynda på? Jag skulle vilja ha
ett klarläggande på den punkten, för jag tycker inte att
jag fick det i det tidigare replikskiftet.

Anf. 52 Jordbruksminister ANNIKA
ÅHNBERG (s):
Fru talman! Låt mig säga något om förslagen i
Agenda 2000 och hur vi ser på takten i reformproces-
sen. Min bedömning efter de inledande diskussioner-
na är nog att det finns ett betydande motstånd mot en
omfattande reform. Min bedömning är att de förslag
som kommissionen lägger fram vad gäller föränd-
ringstakten över tiden innebär en ambitionsnivå som
vi kan ställa oss bakom.
Men - och här kommer tillägget - jag vill då gär-
na se detta som en fas 1 i ett reformarbete som måste
få sin fortsättning. Det kan inte vara så att man tror att
den europeiska unionens gemensamma jordbrukspo-
litik i och med de förändringsförslag som här föreslås
har nått en optimal utformning. Om man tror det
skulle jag vilja säga att det är en farlig uppfattning
som kan få förödande konsekvenser för den framtida
jordbruks- och livsmedelsproduktionen. I många
avseenden måste reformarbetet därefter fortsätta i en
andra fas, där man ger ytterligare tyngd åt konsument-
och miljökrav, inbegripet t.ex. djurskyddskrav, och
där man ytterligare sänker prisnivåer i syfte att möj-
liggöra för en export.
Hur man sedan skall kompensera detta med olika
typer av stödåtgärder blir ju beroende av i vilken takt
man genomför de här sänkningarna. Det kan man
omöjligt stå i Sveriges riksdag och ha en färdig upp-
fattning om redan nu.
Sedan finns det vissa delar där vi menar att det bör
finnas tydligare beslut redan nu. Det gäller t.ex.
mjölkkvoterna. Det måste stå klart och tydligt att
detta system skall avvecklas så att bönder vet vad de
har att rikta in sig på i framtiden.

Anf. 53 DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Min slutsats av den repliken, och tidi-
gare Inge Carlssons, är att jag ändå hade ganska rätt i
mitt anförande när jag talade om att detta är rask takt
vad gäller avvecklandet av EG:s marknadsordningar.
Det är på den punkten vi skiljer oss. Vi menar att vi
inte kan driva en politik som innebär att vi med öppna
ögon slår ut stora delar av svensk åkermark och
många av dem som arbetar i primärproduktionen. Där
skiljer vi oss åt.
Sedan var det ett par andra saker som jag också
skulle vilja säga. Det gäller bl.a. det här med konsu-
mentperspektivet. Ministern undrar varför inte det har
varit uppe. Det är mycket man skulle vilja hinna med,
men min uppfattning är att konsumenterna faktiskt
också efterfrågar svenska livsmedelsprodukter. Man
efterfrågar att vi har ett öppet landskap i Sverige, och
att vi har förutsättningar för fortsatt jordbruksproduk-
tion i hela landet.
Den delen av konsumentintresset tycker jag dock
inte att regeringen alltför ofta väger in när man disku-
terar detta. Konsumentintresset brukar för det mesta
bara handla om prisbilden. Jag tror att frågan är litet
mer komplex än så och att vi måste väga in de andra
delarna också. Det är enligt vår uppfattning en orsak
till att vi skall bedriva en jordbrukspolitik som inne-
bär att vi har förutsättningar för jordbruksproduktion i
hela landet.
En annan del som vi inte heller hann med i dag är
att diskutera just den här globala livsmedelssäkerhe-
ten. Jag försökte i mitt anförande ändå peka på att det
kanske inte är så enkelt. Jag tyckte att ministern gjor-
de det litet för enkelt för sig när hon sade att bara vi
sänker priserna inom EU-området kommer det att
lyfta u-länderna. Problematiken är ju litet vidare än
så. Jag tar gärna den diskussionen i annat samman-
hang, när vi hinner med. Men jag vill framföra en
undran till ministern: Finns det utrymme där för en
nyans i diskussionen? Eller är det bara rakt på som
ministerns säger - sänker vi i EU så kommer det att
leda till förbättringar i tredje världen? Jag är inte lika
tvärsäker.

Anf. 54 Jordbruksminister ANNIKA
ÅHNBERG (s):
Fru talman! Det är om vi fortsätter med den be-
fintliga jordbrukspolitiken, eller inte förmår förändra
den i tillräcklig omfattning, som vi med öppna ögon
slår ut livsmedelsproduktionen här hemma och i res-
ten i Europa. Vi måste ju ha klart för oss att så länge
vi producerar ett överskott måste vi också finna möj-
ligheter att avsätta detta överskott. Det måste göras
inom ramen för det regelverk som länder har kommit
överens om globalt. Det går alltså inte att göra det i
brott mot de regler som den europeiska unionen har
varit med om att fatta beslut om inom ramen för
GATT-avtal och WTO.
Kommissionen gör ju t.ex. analysen att en bety-
dande del av arealen i Europa inte kommer att behö-
vas om europeiskt jordbruk bara skall producera för
hemmamarknaden i framtiden. Det blir vi hänvisade
till om vi inte lyckas genomföra en reform. Det bety-
der alltså att man mycket aktivt skulle driva på ut-
slagningen av europeiskt jordbruk.
Det tycker inte jag är en bra idé. Europeiskt jord-
bruk och livsmedelsproduktion skall kunna hävda sig
genom hög kvalitet på den internationella marknaden.
Det finns, och kommer att finnas, en ökad efterfrågan
på hög kvalitet.
Jag tycker att det är viktigt att man tar till vara det
konsumentintresse som finns av en regional fördel-
ning, av miljöanpassning, av biologisk mångfald och
av en hög grad av djurskydd. Det är precis därför som
vi från regeringen mycket aktivt förespråkar att man
även i framtiden skall ha ersättningar från samhället
till jordbruket. Det är precis det som jordbrukspoliti-
ken är till för.

Anf. 55 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag vill ställa samma frågor till jord-
bruksministern som jag ställde till Inge Carlsson. Vi
kan se att lönsamheten i svenskt jordbruk minskar,
framför allt på kött där priset till producenten sjunker.
Därför kräver man att de svenska miljöavgifterna på
handelsgödsel och bekämpningsmedel och skatten på
diesel skall tas bort. Jag skulle vilja höra om jord-
bruksministern delar min uppfattning att priset till
producenten inte skall kompenseras genom att man tar
bort miljöskatter utan att miljöskatter har ett värde i
sig, nämligen att fungera som ekonomiska styrmedel.
Jag vill också veta vad ministern har för syn på det
som Skatteväxlingskommittén kom fram till, nämligen
att Sverige i allt större utsträckning skall använda sig
just av ekonomiska styrmedel, bl.a. för att komma till
rätta med miljöproblem. Står regeringen fast vid den
linjen?
Sedan skulle jag också vilja höra om inte jord-
bruksministern liksom Miljöpartiet anser att de djur-
skyddskrav som eventuellt skall vara gemensamma
inom EU ändå inte skall vara minimikrav. Faktum är
ju att innan transportdirektivet kom, dvs. gemensam-
ma regler när det gäller transporter, hade Sverige
bestämmelser om att man inte fick transportera hög-
dräktiga eller nyförlösta hondjur. Men det kravet finns
inte med i direktivet. I och med att bestämmelserna är
harmoniserade innebär det att dessa regler, såvitt jag
har förstått av veterinären, numera finns endast som
en frivillig överenskommelse. Vore det inte bättre att
djurskyddskraven vore minimikrav, på samma sätt
som vi brukar hävda att det skall vara minimikrav på
miljöområdet?

Anf. 56 Jordbruksminister ANNIKA
ÅHNBERG (s):
Fru talman! Jag delar uppfattningen att det skall
vara minimikrav. Man kan säga att djurskyddsområ-
det över huvud taget inte i någon större utsträckning
är reglerat inom den europeiska unionen. Det pågår
just nu arbete med ett direktiv för mer grundläggande
basnivåer när det gäller regler, inte bara på de begrän-
sade områden som hittills har reglerats utan mer gene-
rellt när det gäller djurhållning. Vi välkomnar ett
sådant arbete.
Annars är det framför allt slaktregler och trans-
portregler som har tagits upp i gemensam ordning.
Jag delar uppfattningen att det bör vara minimikrav
och att det bör finnas möjligheter för länder att ha
längre gående krav än dessa gemensamma nivåer.
Jag menar att miljöskatter och miljöavgifter na-
turligtvis skall avgöras utifrån de effekter som de har
när det gäller miljöanpassning. Därför måste vi regel-
bundet utvärdera om de leder till de goda miljöeffek-
ter som vi har avsett och om de fyller sin funktion.
Det måste vara den huvudsakliga bedömningen när
det gäller miljöbefogade skatter och avgifter. Men å
andra sidan går det naturligtvis inte att helt bortse från
att det finns en konkurrens från verksamheter i andra
länder. Den konkurrensen finns där alldeles oavsett
om Sverige är medlem i den europeiska unionen eller
inte. Det måste också finnas någon sorts total rimlig-
hetsnivå, så att vi verkligen utnyttjar det handlingsut-
rymme som förvisso finns på den nationella nivån och
utnyttjar det på ett optimalt sätt.
Jag vill också säga något om köttkrisen. Oavsett
om Sverige hade varit medlem i den europeiska unio-
nen eller inte så hade BSE-krisen drabbat hela kött-
sektorn i form av drastiskt sänkta priser.

Anf. 57 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag vet inte riktigt hur jag skall tolka
svaret. Skall jag tolka svaret som att ministern anser
att det är riktigt att vi i Sverige skall kunna gå före
genom att använda miljöskatter om vi anser att det
kommer att gynna våra mål, nämligen att få en bättre
miljö, även om det nu råkar vara fråga om jordbruket?
Det skulle jag vilja veta. Eller anser ministern att vi
skall harmonisera skatterna? I så fall finns det skatter
också i andra länder som vi inte har i Sverige, och då
måste vi veta om regeringen anser att vi skall införa
t.ex. en skatt på jordbruksmark som finns i Danmark.
Jag skulle också vilja höra litet grand om diskus-
sionen om belgisk blå. Jag har ju ställt en fråga om
det, och jag fick ett svar på den som inte var riktigt
upplysande. Ministern säger nu att Sverige kommer
att ha möjligheter att hävda sin ståndpunkt oavsett vad
EG-domstolen kommer fram till. Det skulle vara
mycket intressant att höra på vilket sätt som Sverige
skulle kunna hävda sin ståndpunkt oavsett vad EG-
domstolen kommer fram till, och på vilket sätt den
skulle få genomslag i verkligheten. Betyder det att det
skulle bli ett stopp för import av t.ex. sperma? Jag tror
inte alls att det kommer att finnas någon avel av ren-
rasig belgisk blå i Sverige. Det är inte det som är
intressant för köttproducenterna. Det intressanta för
dem är att med hjälp av belgisk blå få en korsning-
produkt som växer ännu bättre. När det gäller just
detta med korsningskalvar vet vi att vi får något som
brukar kallas för heterosiseffekten. Om man har två
föräldrar som är ganska långt ifrån varandra genetiskt
får man en hög effekt. Jag tror att det egentligen är på
det sättet som man kommer att använda belgisk blå,
nämligen genom import av sperma. På vilka sätt kan
Sverige se till att detta inte sker, även om EG-
domstolens utslag blir att vi inte får ha särregler?

Anf. 58 Jordbruksminister ANNIKA
ÅHNBERG (s):
Fru talman! Låt mig när det gäller skatte- och av-
giftsfrågan säga att jag tyckte att jag uttryckte mig
ganska enkelt, och jag vet inte om jag kan göra det så
mycket enklare än så. Det är min bedömning att det
finns ett utrymme för skillnader mellan länder när det
gäller skatter och avgifter. Det faktum att vi lever i en
gemensam värld och att den tekniska utvecklingen har
gjort att vi kan frakta varor och tjänster mellan var-
andra på ett enkelt sätt har inte lett till att alla måste
bete sig exakt likadant i alla olika processer. Det finns
ett utrymme för skillnader. Allt när det gäller produk-
tionsvillkor och konkurrensvillkor avgörs inte om
skatter och avgifter är likadana.
Däremot är det naturligtvis på det sättet att vi inte
kan bortse från att det också finns konkurrensaspek-
ter. Vi kan inte tro att vi ensamma kan sätta precis
vilka nivåer eller utforma vilka skatter eller avgifter
som helst utan att det får konsekvenser när det gäller
att t.ex. produktion förskjuts från en plats till en an-
nan. Det betyder inte att man inte kan ha skatter och
avgifter. Men man måste väga in dessa faktorer i de
beslut som man fattar. Det handlar helt enkelt om att
inse att vi lever i en gemensam värld men att den
gemensamma världen ger ett enskilt land goda möj-
ligheter att agera utifrån de politiska beslut som man
fattar i t.ex. de nationella parlamenten.
När det gäller belgisk blå fick Gudrun Lindvall
inget svar på sin fråga om vad vi skall göra om dom-
stolen fattar ett negativt beslut. Det får hon inte nu
heller, eftersom det inte finns någon anledning att
innan domstolsbeslutet är fattat agera som om vi tog
för givet att det skulle gå oss emot. Jag får utgå från
att inte heller Gudrun Lindvall utgår från att vi har ett
nederlag att se fram emot. Det gör jag för min del
inte. Därför är jag inte beredd att nu offentligt disku-
tera vad som skulle bli konsekvensen av ett sådant
utslag.

Anf. 59 EVA ERIKSSON (fp):
Fru talman! Den debatt som vi har haft i dag om
Sveriges riktlinjer för jordbruks- och livsmedelspoli-
tiken är ju en av de viktigaste EU-frågorna som vi har
att diskutera i denna kammare. EU:s jordbrukspolitik
har ju inte förändrats särskilt mycket sedan den for-
mulerades 1957. Trots att det har blivit fler medlem-
mar under den tiden har man för att göra anpassningar
till de nya medlemmarna och de nya kraven egentli-
gen bara sett till att skapa några nya regleringar. Det
är väldigt sällan som något har tagits bort från EU:s
mål och riktlinjer för jordbrukspolitiken.
Resultatet av det har ju blivit, vilket många här i
dag har påpekat, en snårig djungel av svåröverskådli-
ga regler som jag menar har skadat jordbruket och
livsmedelsnäringen.
När nu EU står inför ytterligare expansion är det
absolut nödvändigt att göra förändringar. Det finns
möjlighet att göra förändringar i EU:s jordbrukspoli-
tik. De brister som finns i EU:s jordbrukspolitik måste
rättas till, målen måste ändras, och regelverket måste
förenklas. Folkpartiet är för en gemensam jordbruks-
politik, men visionen - riktlinjer och målet för framti-
den - måste vara att vi även på detta område skall ha
en friare marknad.
Lennart Brunander, självklart skall denna marknad
vara tuktad med djurskydd, miljökrav och krav på
bevarande av änglamarken. Det är jag inte ett dugg
orolig för. Jag är helt övertygad om att om Sverige tar
ledningen i detta arbete, kommer vi med starkt ledar-
skap i EU att kunna förändra jordbrukspolitiken i rätt
riktning.
Samarbetet i EU måste hela tiden förnyas för att
motsvara tidens krav och människors vardag. Det
handlar väldigt mycket om att ge legitimitet åt EU och
EU:s arbete, där vi nu är en aktiv medlem. I den här
debatten kan man börja undra om vi verkligen är
medlem i EU men så är faktiskt fallet.
För att reformarbetet skall kunna ta fart är det
viktigt att bejaka samarbetet inom EU. Men en av de
viktigaste uppgifterna som EU nu står inför är ut-
vidgningen. De nya demokratierna skall bli medlem-
mar i den europeiska gemenskapen - Polen, Ungern,
Tjeckien, Estland, Slovenien och Cypern. Det är vik-
tigt att inför det arbetet förändra jordbrukspolitiken.
Förutom konsumentaspekten, som är ett av huvudskä-
len, handlar det också om det långsiktigt hållbara
jordbruket, såväl ekonomiskt som ekologiskt, och om
att jordbrukspolitiken är en bra bas för att globalt
driva livsmedelsfrågorna. Det är också viktigt att
ändra reglerna så att de inte försvårar utvidgningen
mot de nya demokratierna.
Jag menar att de som är tveksamma i den här frå-
gan, som ifrågasätter, som vill ha litet regleringar kvar
och som inte vill gå hela vägen, är demokratins död-
grävare och att de hotar utvecklingen i de nya demo-
kratierna i Östeuropa. Något sådant vill inte vi i Folk-
partiet ställa upp på.
Det är väsentligt att kvoter, regleringar och om-
ständlig administration tas bort och att man underlät-
tar för jordbruket inför en ny utvidgning. Det är vik-
tigt att vi ger klara signaler, att de nya medlemmarna
får klara riktlinjer så att man vet vad man skall anpas-
sa det nya samhället till; detta för att undvika att man
nu, när man håller på och reformerar och bygger upp
demokratin och ekonomin, anpassar sin näring till det
gamla systemet. Någon har uttryckt det i termer om
att forcera detta. Jag skulle vilja säga att det är viktigt
att slå fast vilka visioner och planer EU har för den
gemensamma jordbrukspolitiken.
En del har under tidens gång i debatten - i dag har
Dan Ericsson litet grand berört det - varit inne på att
man under en övergångsperiod, eller t.o.m. perma-
nent, skulle ha förmånligare regler för Västeuropas
relativt rika jordbrukare än för Östeuropas fattigare
jordbrukare. Den lösningen kan Folkpartiet inte för-
svara - det är också att vara med och försvara den
demokratiska utvecklingen i de nya demokratiska
länderna.
För att nå en ökad tydlighet och som ett led i strä-
van att återvinna medborgarnas förtroende måste
dagens snåriga regelsystem och enorma byråkrati
inom EU:s jordbrukspolitik undanröjas. EU:s egna
siffror visar att den enorma byråkratin slukar 10 % av
jordbruksbudgeten, vilket naturligtvis skapar en för-
ståelig irritation och illegitimitet vad gäller hela sys-
temet och hela EU:s jordbrukspolitik.
Jordbrukspolitiskt finns det en passus om att en
tillfredsställande inkomstnivå för bonden är ett viktigt
motiv för den gemensamma politiken. Detta klarar
inte EU av. Trots detta går 80 % av det som utbetalas,
som jordbruksministern tidigare påpekade, till 20 %
av bönderna. Detta är helt oacceptabelt. Bara detta är
ett skäl till att reformera jordbrukspolitiken!
Fru talman! Vi i Folkpartiet anser att en reform är
absolut nödvändig. Det känns bra att jordbruksminis-
tern så klart har slagit fast att vi nu är på den vägen.
Vi i Folkpartiet är beredda på att aktivt delta i arbetet
med att reformera EU:s jordbrukspolitik.

Anf. 60 DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag hade inte räknat med att jag skulle
behöva begära replik men jag måste gå upp och säga
att jag inte riktigt känner igen Eva Eriksson. Det hon
nyss sade var väldigt annorlunda jämfört med en del
budskap som vi tidigare hört - nu skulle minsann hela
jordbruket säljas ut på en gång. Det är ungefärligen
kontentan av hennes budskap men det är väl ändå inte
riktigt Folkpartiets politik.
Eva Eriksson hade också med ett vanställt citat av
vad jag har sagt i debatten. Jag har sagt, och det finns
en reservation i det sammanhanget, att jag tror att det
är nödvändigt med övergångsregler nu när det öst-
och centraleuropeiska jordbruket skall slussas in i EU.
Detta tror jag kommer att bli verklighet. Att, som Eva
Eriksson gör, bygga upp en motsättning mellan EU:s
jordbrukspolitik och möjligheten till en östutvidgning
är faktiskt att skada EU-tanken. Om det skulle få
fotfäste i debatten ute på kontinenten att vi skall föra
en politik som innebär att stora delar av jordbruket
skall läggas ned, skall inte Eva Eriksson tro att det
blir ett stöd för östutvidgningen.
Det centrala med EU är ju att vi får en utvidgning
österut för att därmed befästa demokratierna och få en
ökad samhörighet i hela Europa. På det sättet minskas
riskerna för konfrontation och krig. Men att undergrä-
va den inställningen tycker jag är ett litet hot. Jag vill
inte gå så långt att jag talar om demokratins dödgrä-
vare, som Eva Eriksson gjorde. Man skall nog vara
litet försiktig när denna fråga hanteras; detta för att
inte underblåsa stämningar som vi inte vill ha i den
här debatten.

Anf. 61 EVA ERIKSSON (fp) replik:
Fru talman! Dan Ericsson har för vana att miss-
förstå mig. Jag har aldrig någonsin i någon debatt sagt
att man skall sälja ut jordbruket. Det säger jag inte nu
heller. Vad jag har sagt är att det är nödvändigt att
reformera jordbruket inom EU så att jordbruket blir
lönsamt. EU:s jordbrukspolitik klarar inte det i dag.
Dan Ericsson har flera gånger påtalat problemen med
EU:s jordbrukspolitik.
Dan Ericsson talar om övergångsregler. Vad är det
för övergångsregler? Skall vi ha A- och B-lag bland
EU-länderna? Är det vad Dan Ericsson vill ha?
Jag tror inte som Dan Ericsson, nämligen att om
detta med att jag tycker att de nya demokratierna fullt
ut skall delta i EU:s jordbrukspolitik skulle få fotfäste
ute på kontinenten, på något sätt skulle hindra de nya
demokratierna att bli medlemmar i EU. Om de där-
emot inte får den möjligheten kommer de att ha stora
ekonomiska problem. Jag menar att det kommer att
hota den demokratiska utvecklingen i de nya demo-
kratiska länderna. Det är vad jag har sagt, och det står
jag fast vid.

Anf. 62 DAN ERICSSON (kd) replik:
Fru talman! Jag brukar väl inte så ofta begära re-
plik på Eva Eriksson, för vi brukar i stora stycken
vara överens. Det rör sig nog inte om något missförs-
tånd från min sida. Eva Eriksson sade faktiskt att vi
skall avskaffa marknadsordningarna. Det skulle vara
ett sätt att hjälpa de öst- och centraleuropeiska län-
derna in i EU. Men om det inte finns någon jord-
brukspolitik att ansluta sig till förstår jag inte riktigt
logiken i sammanhanget. I nästa steg säger ju Eva
Eriksson att man fullt ut skall ta del av EU:s jord-
brukspolitik. Det hela hänger inte riktigt ihop. Jag
hoppas att det var ett något överilat inlägg.
Det är ju så, och det vet vi från den debatt som
varit, att EU:s jordbrukspolitik används som ett skäl
till att just säga nej till utvidgningen österut. Det går
inte, menar man. Man bygger upp en mängd problem
och svårigheter, och detta är ett väldigt stort hinder
för östutvidgningen. Risken finns att detta får fotfäste
hos opinionen ute på kontinenten. Om man i stora
jordbrukarländer som t.ex. Tyskland och Frankrike
uppfattar att vi inte längre kommer att ha någon ge-
mensam jordbrukspolitik just på grund av östutvidg-
ningen, blir det ett hot mot utvidgningssträvandena
och mot ett säkrande av demokratierna i Europa.

Anf. 63 EVA ERIKSSON (fp) replik:
Fru talman! Återigen vänder Dan Ericsson på ar-
gumenten. Jag har inte sagt att det omedelbart skall
avregleras vad gäller jordbrukspolitiken. Jag har i
stället sagt att Folkpartiet är för en gemensam jord-
brukspolitik men att visionen och riktlinjerna ändå
måste vara att vi skall gå mot en friare marknad, som
är tuktad med de stöd och annat som behövs för att vi
skall ha en bra jordbrukspolitik.
Även om man ute på kontinenten säger att avreg-
leringar och förändringar av jordbrukspolitiken är ett
hot mot Östeuropas demokratisering och utveckling
behöver väl inte vi i Sveriges riksdag i vår jordbruks-
politiska debatt om riktlinjerna anamma det. Natur-
ligtvis skall vi ha den inriktning som vi tror på. Vi
skall driva en kraftfull jordbrukspolitik och visa på att
det finns en annan väg att gå.
När Dan Ericsson tidigare citerade ur en tidning
glömde han en viktig del. Sist i den artikel som han
citerade står det: Andra stödformer måste definitivt
bort på sikt. De snedvrider produktionen genom att
stimulera en destruktiv bidragsoptimering. Bonden
odlar grödor i första hand för att det ger bidrag och
inte för att det efterfrågas av marknaden. Det är att
hota de nya demokratierna, de nya länderna, som
också har en viktig jordbruksproduktion att bygga sin
framtid på. Det stärker inte konsumenten eller miljön i
framtiden.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 27 maj.)

7 § Ändringar i fiskelagen, m.m.

Föredrogs
Jordbruksutskottets betänkande 1997/98:JoU24
Ändringar i fiskelagen, m.m. (prop. 1997/98:139)

Anf. 64 GUDRUN LINDVALL (mp):
Fru talman! Vi skall nu behandla ett betänkande
som är resultatet av en regeringsproposition som
handlar om ett krav från EU. Kravet denna gång
handlar om att vi skall öppna de svenska fiskevattnen
även för utländska medborgare, dvs. de medborgare
som finns i EU, och att de skall ha lika rättigheter som
svenska medborgare att fiska i de här vattnen. Det
innebär att vi måste ändra tre paragrafer i den svenska
fiskelagen.
Från Miljöpartiets sida har vi skrivit en motion
med anledning av den här propositionen som tyvärr
har resulterat i reservationer till betänkandet. Vi går
emot den här förändringen.
Tittar vi på fiskresurserna kan vi se att de i dag på
många ställen är på väg att utarmas. Därför har man i
många fall infört kvoter för hur mycket som får fiskas.
Vi kan se att fisket är stört i många internationella
hav. Det finns också en stor konkurrens mellan natio-
ner som vill fiska.
Eftersom det här redan till viss del redan finns i de
svenska vattnen anser vi att det är oerhört angeläget
att se till att svenska fiskare har tillgång till det fiske
som Sverige har, oavsett om det gäller arter med
kvoter eller andra arter.
Vi anser också att fisket är en mycket viktig regi-
onalpolitisk fråga. Mycket av det kustnära fiske som
bedrivs ger möjlighet för människor att bo kvar på
små orter efter kusten, och det är därför oerhört vik-
tigt att bevara. Vi kan också se att det kustnära fisket
ofta bedrivs på ett annat sätt än det storskaliga fisket,
med "effektivare" redskap, som tyvärr också tar arter
som inte alls bör tas och som ofta är mycket okänsliga
och skrapar botten ren från allt.
I FN:s havsrättskonvention av år 1982 slås fast att
folkrättsligt har varje nation möjlighet att se till att
varje lands medborgare har rätt till landets fiskevat-
ten. Det är mycket märkligt att dessa krav nu kommer
från EU. Det går emot FN-konventionen. Vi menar att
Sverige borde hävda FN:s havsrättskonvention och
säga till EU att vi vill ha kvar fisket för de svenska
medborgarna. Fisket bör i det här fallet jämställas
med jordbruket - där skulle vi ju inte drömma om att
den svenska mjölkkvoten används av några andra än
de som bedriver verksamhet i Sverige. Det är alltså
skälet för oss att gå emot förslaget från regeringen.
Vi yrkar i första hand avslag på ändringen i 13 och
30 §§ i fiskelagen. Detta utvecklas i reservation 1,
som jag yrkar bifall till.
Om man nu skall göra den här förändringen anser
vi att det är angeläget att se till att de fiskare som då
kommer att fiska på svenska fiskevatten har så stark
anknytning till Sverige som möjligt. Här har den
svenska regeringen inte utnyttjat de möjligheter som
finns. Det står klart uttryckt i propositionen att det
skulle vara möjligt att knyta kraven på vilka som får
fiska till att de som fiskar skall varaktigt bidra till
landets socialförsäkringssystem. Om man nu vill göra
denna förändring i 30 §, vilket vi inte vill, bör man
lägga till "och besättningen varaktigt bidrar till lan-
dets socialförsäkringssystem". Det skulle i alla fall ge
dem som bor i Sverige möjligheten att i första hand ha
tillgång till detta fiske.
Jag är mycket förvånad dels över att jag under ut-
skottsbehandlingen inte har fått majoritet för denna
självklara förändring av regeringens förslag, dels över
att det har varit omöjligt att få ett svar från regering-
ens företrädare i utskottet varför man inte vill göra
detta tillägg, när det uppenbarligen är tillåtet inom de
ramar som EU sätter.
Om reservation 1 inte går igenom yrkar jag bifall
till reservation 2.
Vi menar att detta förslag är mycket olyckligt. Det
kan leda dels till att det kustnära fisket slås ut, dels till
att de fiskare som finns i Sverige i dag och fiskar på
de kvoter som Sverige har inte har möjlighet att be-
driva sin näring i framtiden. I det här fallet finns det
alltså internationella konventioner som innebär att
Sverige skulle kunna hävda att vi inte vill inordna oss
under EU:s krav.
Det skulle också vara mycket intressant att se vad
som händer om Sverige hävdar en egen linje och det
överklagas i EG-domstolen, att se hur EU tolkar FN:s
havsrättskonvention, som klart säger att det är en del
av folkrätten att hävda fisket för det egna landets
medborgare.
Detta stämmer också mycket illa med det som ja-
sidan sade inför EU-folkomröstningen om att EU var
ett samarbetsprojekt mellan fria stater. Om EU är ett
samarbetsprojekt mellan fria stater är det fullkomligt
självklart att FN:s havsrättskonvention gäller och
därmed ger oss möjlighet att säga nej till att öppna
fisket i Sverige även för utländska medborgare.
Jag hoppas få klarlagt varför regeringen inte vill
knyta fisket närmare till de svenska fiskarna, när man
i alla fall skulle kunna göra det genom att kräva att
"besättningen varaktigt bidrar till landets socialför-
säkringssystem". Det känns tyvärr som att den svens-
ka regeringen säljer ut det svenska fisket på EU:s
altare, vilket jag anser vara totalt olämpligt.
Från Miljöpartiets sida yrkar vi alltså i första hand
avslag på förslaget.

Anf. 65 KAJ LARSSON (s):
Fru talman! I jordbruksutskottets betänkande nr 24
tas upp ändringar i fiskelagen. Det är tre förändringar.
Det är för det första att satellitbaserade kontrollsystem
skall införas, för det andra att det bosättningskrav som
vi i dag har för att få yrkesfiskelicens skall upphöra
och för det tredje att utländska myndigheters inspek-
törer får möjlighet att vid allvarliga överträdelser mot
avtalet föra ett svenskt fiskefartyg till hamn. Det är de
tre förändringar som vi skall diskutera.
Det borde ha varit en större enighet om detta, där-
för att det är självklara saker som vi måste införa.
När det gäller det satellitbaserade kontrollsystemet
var vi i och för sig emot detta när det togs i EU. Men
majoriteten har beslutat att det skall införas, och vi
måste rätta oss efter detta. Oavsett vad vi tycker om
systemet måste vi genomföra det. Anledningen till att
vi var emot det i EU var att vi ansåg att systemet var
av sådan beskaffenhet att det kostar mer än vad vi får
ut av det.
Man kan följa ett fartyg och se var det befinner sig
men kan inte se om det bedriver s.k. olagligt fiske.
Man kan inte se om fartyget fiskar, men man kan se
hur det förflyttar sig. Detta rör fartyg över 24 meter
som fiskar på det s.k. fria havet och också fartyg som
fångar fisk för tillverkning av fiskmjöl och fiskolja.
Man har räknat med att totalt mellan 30 och 50 fartyg
i Sverige kommer att beröras av systemet. Driftskost-
naderna är beräknade till 20 000-25 000 kr per fartyg.
Här har vi fått en diskussion och en oro från nä-
ringen och också från oppositionen om vem som skall
stå för kostnaderna. Regeringen har i förra veckan
beslutat att tilldela ytterligare 4,65 miljoner till Fis-
keriverket att användas till detta ändamål. Man säger
också att näringen inte skall drabbas, och det är rätt
viktigt.
Vi har i dag ett bosättningskrav för att man skall
kunna få en yrkesfiskeslicens. Grundprincipen för den
gemensamma fiskeripolitiken är att alla medlemslän-
ders fiskefartyg har lika tillträde till fiskevattnen och
fiskeresurserna. EG-fördragets bestämmelse om bl.a.
den fria etableringsrätten och domstolens uttalande
innebär att bosättningskravet inte kan finnas kvar i
Sverige.
I stället kan man ersätta det kravet med andra krav
för att fisket skall kunna bedrivas och ha anknytning
till svensk fiskerinäring. Det skall vara en sådan reell
anknytning som domstolen har angivit. I de föreskrif-
ter som skall utarbetas till lagsbestämmelserna kan
t.ex. - jag säger t.ex. - tas upp att 50 % av fångstvär-
det landas i Sverige, att hälften av fiskefärderna utgår
från svensk hamn och att hälften av besättningen skall
vara bosatt i Sverige. Det finns också möjlighet till
andra åberopanden i detta.
Gudrun Lindvall sade när hon var uppe i talarsto-
len att hon väntar sig ett svar när det gäller hennes
krav att fiskarna skulle bidra till socialförsäkringen.
Det är väl riktigt att vi inte svarade i utskottet. För att
kunna bedriva ett fiske i Sverige är det inte bara yr-
kesfiskelicens som fordras, utan man skall också ha
ett fartygstillstånd.
För att få ett fartygstillstånd i Sverige måste farty-
get registreras i Stockholms tingsrätt. Det gäller alla
båtar över 5 meter. Det innebär att för att få ett till-
stånd skall de båtarna vara registrerade i Sverige, och
då fiskar man under svensk flagg. Fiskar man under
svensk flagg åtar man sig också att följa de bestäm-
melser och lagar som finns i Sverige. Därmed tycker
jag att det är onödigt att åberopa just socialförsäk-
ringen. Det blir en automatik i detta.
Fru talman! Den andra delen gäller att föra svens-
ka båtar till hamn vid överträdelser. Jag tycker inte att
det är så mycket att orda om. Där är vi också helt
överens. Jag yrkar med andra ord bifall till utskottets
hemställan i betänkandet.

Anf. 66 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag vill börja med att säga att Miljö-
partiet naturligtvis står bakom också reservation 4,
men jag kommer för tids vinnande inte att yrka bifall
till den.
Det resonemang som Kaj Larsson för är mycket
intressant. Såvitt jag förstår är syftet med förändring-
en att det skall bli möjligt för andra länders medbor-
gare att fiska i Sverige. Det kan vi vara överens om.
EG-domstolen har prövat den här typen av fall och
kommit fram till vissa krav som man kan ställa för att
detta skall vara möjligt.
Jag ställer mig mycket tveksam till att man skulle
kunna nationellt hävda ett sådant krav som innebär att
fartyget måste registreras i Sverige och att det skulle
accepteras i EG-domstolen när många av de andra
liknande krav som finns inte accepteras. Varför har vi
i så fall inte skrivit in det i lagen?
Däremot har EG-domstolen själv sagt att ett av de
krav man kan ställa är just kopplingen till ett lands
socialförsäkringssystem. Men det står också mycket
klart och tydligt att man inte får har krav på viss na-
tionalitet eller bosättning i landet som förutsättning
för registreringen av ett fartyg.
Jag undrar om inte det Kaj Larsson säger strider
mot dessa bestämmelser om det man inte får göra. Det
får inte finnas krav på viss nationalitet eller bosättning
för att registrera fartyg. Menar Kaj Larsson att detta
innebär att en fiskare från Tyskland måste registrera
sitt fartyg också i Sverige? Om man kräver registre-
ring av fartyget bara i Sverige gör man någonting som
verkar tvärtemot vad EG-domstolen säger.
Jag menar att det för att vi på något sätt skall kun-
na bibehålla fisket för de svenska fiskarna hade varit
bra att skriva in att fiskarna skall bidra till socialför-
säkringssystemet. Jag skulle vilja få ytterligare kom-
mentarer till det. Det Kaj Larsson säger gör mig ännu
mer förvånad och förvirrad. Jag undrar om det är krav
som verkligen skulle vara möjligt att ställa.

Anf. 67 KAJ LARSSON (s) replik:
Fru talman! Vi har i dag den bestämmelsen att det
för att man skall kunna bedriva ett yrkesfiske i saltvat-
ten - det gäller alltså saltvatten - fordras att fartyget
är registrerat. Annars får man inget fartygstillstånd.
Registreringen sker i Stockholms tingsrätt.
Vi kan ta det exempel som Gudrun Lindvall
nämnde om en tysk yrkesfiskare som kommer hit och
vill bedriva fiske på svenska vatten. Då fordras det
först och främst att han skall ha ett fartygstillstånd. Då
måste han registrera fartyget i Stockholms tingsrätt.
Detta har EU inte opponerat sig mot. Denna be-
stämmelse har vi haft och tänker fortsätta att ha.

Anf. 68 GUDRUN LINDVALL (mp) re-
plik:
Fru talman! I så fall är det här ett spel för galleri-
erna, Kaj Larsson. Har vi så stränga krav för att man
skall få yrkesfiskelicens att man egentligen inte kan få
det om man inte bara har sitt fartyg registrerat i Sveri-
ge borde socialdemokraterna ha kunnat underlåta att
föreslå dessa förändringar i 13 § och 30 §. De för-
ändringarna har ju till syfte att öppna fisket i den
svenska ekonomiska zonen även för utländska med-
borgare. Det är precis det som EU har som syfte med
direktivet.
Detta är någonting som jag känner att vi får åter-
komma till i frågor och interpellationer. Det tycks
vara en viss förvirring. Det hade kanske varit bra om
Kaj Larsson i utskottet gått in i en diskussion så att vi
kunnat diskutera igenom detta ordentligt. Det som
sägs i propositionen och det som Kaj Larsson säger
stämmer inte med varandra. Jag vet inte vem som har
rätt; om propositionens text har rätt eller om Kaj
Larsson har rätt.
Uppenbarligen finns det här mycket som behöver
diskuteras. Jag avser att återkomma i frågan. Jag yrkar
ändå bifall till reservationerna 1 och 2. Det känns som
att propositionen inte är genomtänkt, genomarbetad,
och inte heller Kaj Larssons repliksvar.

Anf. 69 KAJ LARSSON (s) replik:
Fru talman! Det är två saker som vi diskuterar,
Gudrun Lindvall. Det gäller för det första yrkesfiske-
licens. Där har vi i dag kravet på bosättning i Sverige.
Det har EU sagt att man inte får ha, och därför måste
vi ändra detta. Vi stryker bosättningskravet. I stället
skall man i föreskrifterna kunna införa andra kriterier
för att kunna få yrkesfiskelicens.
Den andra saken gäller fartygstillstånd. Det be-
handlar vi inte alls i dag. Den bestämmelsen har vi i
Sverige. Det är ingen som har opponerat sig mot
detta. För att kunna bedriva ett yrkesfiske i svenska
vatten fordras det att man har ett svenskregistrerat
fartyg. I annat fall får man inte ett fartygstillstånd.

Anf. 70 CARL G NILSSON (m):
Fru talman! När EU-kommissionen lade fram för-
slaget om ett satellitövervakningssystem för yrkesfis-
kefartyg var vi från moderat håll mycket kritiska och
hävdade att Sverige borde motsätta sig ett sådant
förslag. Så skedde också, och det var bra. Men vi har
ändå fått detta system genomfört.
Jag vill nu här uttrycka min tillfredsställelse över
att de motioner som har väckts i ärendet har blivit till
fullo bifallna så till vida att de kostnader detta system
innebär icke kommer att drabba näringen. Det tycker
vi är bra. Vi är alltså belåtna med att ha fått ett bifall.
Vad som möjligen bör sägas i sammanhanget är
att det finns all anledning att följa detta system och
hur det kommer att fungera i fortsättningen. Det är
precis som Kaj Larsson sade från talarstolen. Syste-
met kan endast registrera vilken position de olika
fartygen har och inte någonting om hur fisket bedrivs.
Vi hävdade då, och Sverige har hävdat tidigare, att
ett effektivt båtburet och hamnbaserat övervaknings-
system är mest effektivt. Därför måste vi hela tiden
följa upp hur systemet fungerar.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 27 maj)

8 § Sverige i Förenta nationerna

Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande 1997/98:UU11
Sverige i Förenta nationerna (skr. 1997/98:69)

Anf. 71 LARS HJERTÉN (m):
Fru talman! Förenta nationerna är den viktigaste
världsomspännande organisationen. Det har därför
alltid känts naturligt för oss svenskar att vara engage-
rade i FN:s arbete. Sverige kom med som medlem i
FN i en andra omgång. FN bildades efter andra
världskriget av de länder som bekämpade nazismen
och centralmakterna.
Att vi svenskar har varit engagerade betyder inte
att vi har sympatiserat med allt som har skett i FN.
Ibland har vi ställt oss frågande. Det kalla kriget för-
des också i FN, på ett sätt som ofta blockerade hela
organisationen.
Jag läste för ett tag sedan ett referat från en debatt
mellan Sovjetunionen och FN:s ledning. Den fördes
för länge sedan - jag tror att det var 1960. Sovjet
företräddes av Nikita Chrustjov, och FN av dåvarande
generalsekreteraren svensken Dag Hammarskjöld. Vi
har ingen nytta av ett FN som leds av en sådan gene-
ralsekreterare som Hammarskjöld, dundrade
Chrustjov. Men Hammarskjöld svarade att han för-
stod det, eftersom FN i första hand var till för de
många små nationerna - inte för stormakterna.
Jag tror att vi i dag inser nödvändigheten av att
också stora nationer engagerar sig i FN:s arbete. Tidi-
gare blockerades ofta arbetet av ständiga veton -
främst från Sovjetunionen. Så är det inte längre, och
det är bra. Utan USA:s medverkan kan FN i dag inte
vara särskilt starkt när det gäller större ingripanden
för fred och säkerhet.
Fru talman! Vi moderater har i vår motion U27
pekat på fyra huvudpunkter för FN som vi ser som
mycket väsentliga.
För det första: Säkerhetsrådets arbete med att upp-
rätthålla internationell fred och säkerhet. För detta
behövs en ledningsförmåga som klarar av att fatta
snabba beslut och inte minst genomföra dem.
För det andra: Den internationella rätten är
grundläggande. De mänskliga rättigheterna måste
efterlevas. Vi stöder tanken på en permanent interna-
tionell domstol för brottmål. När jag ett antal gånger
nu har lyssnat till Hans Corell i FN har jag mer och
mer förstått betydelsen av att FN verkligen arbetar för
folkrätten - för alla folk i alla länder.
För det tredje: Hela FN-organisationen måste ses
över för att trimmas i effektivitet. Det gäller både ute
på fältet och i New York. Detta är också en huvud-
punkt i det pågående reformarbetet.
För det fjärde: FN har en viktig uppgift i att främja
den snabba tillväxt som är nödvändig för att inom
rimlig tid utrota fattigdomen i u-länderna. Vi modera-
ter har också i andra sammanhang hävdat betydelsen
av att snabbt utrota fattigdomen. Det skall vara ett
övergripande mål i svensk biståndspolitik. Ett snabbt
utrotande av fattigdomen kräver en snabb tillväxt.
Våra fyra punkter står inte i strid med FN:s stadga.
De är dessutom i linje med det reformarbete som
pågår under generalsekreterare Koffi Annans ledning.
Där föreslås att FN skall fokusera verksamheten kring
fyra kärnområden, nämligen fred och säkerhet, hu-
manitära frågor, ekonomiska och sociala frågor samt
utvecklingsarbete.
Utskottsmajoriteten delar inte Moderaternas upp-
fattning att FN skall arbeta för en snabb tillväxt för att
inom rimlig tid utrota fattigdomen i u-länderna. Vi har
därför reserverat oss. Jag yrkar bifall till reservation
nr 1 angående FN:s övergripande uppgifter.
Sverige är ett av de länder som fullgöra sina skyl-
digheter mot FN. Sverige betalar sina årliga avgifter,
och gör det i tid. När FN ber oss i Sverige delta i
olika operationer ställer vi som regel upp. Det finns
en lång tradition i vårt land av att göra det som krävs
av oss, och gärna litet till.
I utskottets betänkande sägs att Sverige och andra
nordiska länder svarar för en oproportionerligt stor
andel av de frivilliga bidragen till FN:s utvecklingsar-
bete. Utskottet skriver också att skevheten förstärks
av att Sverige har en låg andel av FN:s upphandling,
och att rekryteringen av svenskar till FN i många fall
är otillräcklig. Jag påtalade just det förhållandet i en
motion till förra riksmötet. Den fick en positiv skriv-
ning i utskottet. Detta blev också riksdagens beslut.
Jag tror att det nu är dags att gå från ord till handling,
och i varje fall ge svenska medborgare och företag
möjlighet att inom FN-systemet ha samma chanser
som företag och individer från andra medlemsländer.
Fru talman! Vi moderater tror inte på att FN skall
införa något slags beskattningsrätt. Det är de enskilda
länderna som har den rätten. FN skall också i framti-
den finansieras genom avgifter från medlemsländerna.
Det gäller att se till att länderna fullgör sina skyldig-
heter och betalar avgifterna och att de också gör det i
tid.
Vi anser att majoritetens skrivning om att förut-
sättningslöst utreda transaktionsskatter och avgifter på
internationella flygbiljetter är helt fel. Sådana skatter
och avgifter skulle drabba de fattiga länderna särskilt
hårt. Det kan rimligtvis inte ligga i FN:s intresse. Det
är därför vi moderater i betänkandet yrkar avslag på
den motion, U29 yrkande 1, där detta föreslås. Vi har
följt upp detta med en reservation, men jag nöjer mig
här och nu med att än en gång yrka bifall till vår re-
servation nr 1.

Anf. 72 HELENA NILSSON (c):
Fru talman! Regeringens skrivelse om Sverige i
FN ger riksdagen en möjlighet att debattera förutsätt-
ningarna för FN-arbetet. Sedan Sverige blev medlem
av säkerhetsrådet för snart ett och ett halvt år sedan
har utrikesutskottet regelbundna föredragningar från
UD om det vardagliga arbetet i säkerhetsrådet. Detta
är en information som jag tycker är mycket värdefull
för att kunna diskutera och fråga hur det vardagliga
arbetet påverkas och av vad. Men skrivelsen som vi
nu behandlar ger oss ju också möjlighet att debattera i
kammaren.
Från Centerpartiets sida har vi under en lång följd
av år motionerat om att FN bör inrätta ett exekutivor-
gan för miljöfrågor, och sedan konferensen i Rio 1992
även ett FN-råd om hållbar utveckling. Anledningen
är att miljöfrågorna är gränsöverskridande. De ingår
sedan länge i de överhängande hoten mot överlevna-
den på jorden. Kampen om naturresurserna är också
på många håll i världen ett reellt konflikthot.
Trots att insikten finns om miljöproblemens allt
större roll i den globala överlevnadsstrategin har
arbetet med att sätta kraft bakom orden ännu inte
slutförts. Jag vill ändå vara optimist i dag. Jag ser
fram emot att det när FN i höst presenterar sin omor-
ganisation kommer att finnas med ett förslag med
innebörden att någon form av organ inrättas som får
makt att handla i miljöfrågor och i arbetet för hållbar
utveckling.
Fru talman! Jag är så optimistisk att jag inte har
reserverat mig på den här punkten. Det har ju annars
varit en regel för Centerpartiet, eftersom detta inte har
fått gehör i utskottets majoritet tidigare. Hösten får
som sagt avgöra om jag får lov att vara optimist i dag.
I skrivelsen beskriver regeringen framgångar som
FN har haft under de senaste åren, men den tar också
på ett mycket ärligt sätt upp de motgångar och svårig-
heter som också FN möter i olika situationer runt om i
världen. Svårigheten att agera i t.ex. Algeriet tas upp.
I Algeriet sker, som vi alla känner till, återkommande
mord och övergrepp på civila. Hela familjer mördas.
Barn, unga och gamla - inga skonas.
Det är klart att rapporter som dessa från Algeriet
och andra ställen runt om i världen där sådant sker
väcker en vrede bland världssamfundets medborgare.
Varför kan ingen stoppa detta? Vad gör FN? Men jag
tycker att det återigen måste upprepas att FN inte blir
starkare än vad medlemsländerna tillåter FN att vara.
Det gäller både möjligheter att agera och ekonomiska
förutsättningar att kunna agera.
Sverige bidrar på många sätt för att göra FN
starkt. Sverige deltar i uppbyggnaden av en snabbin-
satsstyrka, den s.k. SHIRBRIG, som skall kunna delta
i fredsbevarande arbete. I utskottets betänkande re-
dovisas att regeringen har gett Försvarsmakten i upp-
drag att se hur den svenska enhet som nu byggs upp
för uppdraget att kunna ingå i den här snabbinsats-
styrkan skall kunna utökas om det skulle uppstå be-
hov. Därmed har också Centerpartiet fått svar på ett
yrkande i motionen i samband med denna skrivelse.
I skrivelsen och betänkandet finns också omnämnt
det svenska initiativet att kunna använda civilpoliser i
framtida fredsfrämjande operationer. Det är ett initia-
tiv som vi i Centerpartiet välkomnar. Svenska poliser
kan komma att spela precis samma roll och få samma
internationella uppskattning som de svenska FN-
soldater som har deltagit i fredsfrämjande operationer
under snart 30 år har fått. Det står också i skrivelsen
hur många som har varit tjänst. Därför är det mycket
roligt och välkommet att svenska civilpoliser kan
delta i detta arbete.
Fru talman! Centerpartiet har i olika motioner i
samband med den här skrivelsen och under den all-
männa motionstiden fört fram vikten av att få ung-
domsrepresentanter i den svenska delegationen till
FN:s generalförsamling. Detta krav har inte fått gehör
i utskottet. Jag tror att det är mycket oklokt av utskot-
tets majoritet, fru talman. Förutsättningarna för att FN
skall stå starkt i framtiden är att ungdomar tidigt
kommer i kontakt med FN:s vardagsarbete samt att de
får delta och se hur FN:s generalförsamling jobbar.
Med detta vill jag yrka bifall till reservation 8.

Anf. 73 KARL-GÖRAN
BIÖRSMARK (fp):
Fru talman! Regeringen har visat stor aktivitet den
här våren. Det är bra. Det har den även gjort på det
utrikespolitiska området där många skrivelser och
propositioner har presenterats. Jag såg att vi vid något
tillfälle hade inte mindre än tolv betänkanden att bolla
med i utrikesutskottet. Det har bl.a. varit den skrivelse
som vi diskuterar i dag. Det är vidare Östeuropa, som
vi kommer till, Afrikaskrivelsen, demokrati och MR i
utvecklingssamarbetet, MR i utrikespolitiken, det
nordiska samarbetet, exportkontroll, EU osv. Pressen
på utskottet har varit ganska hård. Risken är att det
blir någon sorts demokratiskt underskott i hela pro-
cessen när så mycket material skall processas på så
kort tid.
I det sammanhanget vill jag gärna inleda med att
tacka utrikesutskottets kansli som har gjort ett fantas-
tiskt arbete och fortfarande har en hel del kvar att
göra i det här massiva arbetet.
Varför gör inte FN något åt Sudan, Rwanda, Bu-
rundi, Algeriet, aidsproblematiken, vattenfrågorna
och miljön? Det är frågor som jag ofta möter när jag
är ute på olika möten. Varför gör inte FN något?
Varför går inte FN in och ställer till rätta? Svaret är
väl bl.a. att FN gör väldigt mycket. FN uträttar
mycket redan i dag. Ett heroiskt och uppoffrande
arbete görs av många FN-arbetare ute i världen. Det
är osjälviskt och sker under mycket tuffa förhållan-
den.
Men å andra sidan är FN inte starkare än sin sva-
gaste länk. Och FN har tyvärr många svaga länkar i
sin sammanhållande kedja. Risken är stor att kedjan
brister. En sådan svag länk är bl.a. FN:s ekonomi. Om
alla medlemsländer betalade in sina årsavgifter till
FN, sin egen förening, skulle mycket av dagens svåra
ekonomiska situation för FN klaras av. Men när bara
ett trettiotal av medlemsländerna uppfyller sina för-
pliktelser är det klart att det blir näst intill omöjligt att
uträtta det som man är satt att genomföra. Det mandat
som FN har blir under sådana omständigheter omöj-
ligt på grund av pengabrist. Därför blir också för-
väntningarna på FN ibland orealistiska.
När katastrofsituationer och outhärdligt grymma
bilder i form av svältande barn eller våldsamma krigs-
scener växer fram på våra TV-skärmar - i dagarna
kan vi se bilder från Sudan t.ex. - är det många som
förtvivlat frågar: Var är FN?
Men många har nog inte riktigt klart för sig vilka
svåra omständigheter FN arbetar under. Därför är det
viktigt med en bred information om vad FN är och
vad FN uträttar under små omständigheter, för att
förväntningarna skall vara realistiska.
När man läser regeringens skrivelse och de motio-
ner som har lämnats in med anledning av den, finner
man att samstämmigheten är stor i Sverige när det
gäller FN. När Sverige en gång i tiden, precis som
Lars Hjertén var inne på, anslöts sig till FN gjorde
man det inte i första omgången. Sverige tvekade på
grund av neutraliteten och andra sådana politiska
inställningar. Men så småningom valde vi att gå in,
vilket Schweiz med samma argumentation inte gjorde.
Folkpartiets motion till den här skrivelsen börjar
med orden: Sveriges aktiva medlemskap i FN utgör
ryggraden för svensk utrikespolitik.
Regeringen avslutar sin FN-skrivelse bl.a. med
orden: Redogörelsen visar att engagemanget i FN är
och förblir en grundpelare i Sveriges utrikespolitik.
Det visar samsynen. Formuleringar av den typen
återfinns i andra partiers motioner också. Det är
glädjande att vi har den samsynen i Sverige. Det
känns bra.
Jag berörde litet FN:s ekonomi. Problemet där är
ju USA som är det land som skall betala den största
avgiften till FN. 25 % av FN:s budget kommer från
USA. Men USA släpar efter med en skuld på 10 mil-
jarder svenska kronor. Det är kombinerat med att man
fördröjer inbetalningar från många andra länder. Då
blir situationen svår för FN. Någon förbättring är
tydligen inte att vänta som det ser ut i dag. Det finns
vissa signaler från USA om att man skall betala, men
man ställer också ganska hårda krav. Vi vet inte vad
som kommer att hända i kongressen.
USA säger sig göra detta för att åstadkomma en
effektivisering av FN. Visst är det riktigt att det finns
organisatoriska brister och alltför stor ineffektivitet i
FN-byråkratin. Det måste åtgärdas.
Från svensk sida har detta påpekats i olika sam-
manhang, och Ingvar Carlssons kommission för glo-
balt samarbete, Vårt globala grannskap, ger exempel
på vad som måste göras. Men detta kan inte åstad-
kommas genom nedskärningar. I stället bör man i
dialog med USA - och det försöker man - åstad-
komma effektiviseringar med förbättrad ekonomi.
Det är dock inte bara USA som sviker. Även tra-
ditionellt FN-vänliga länder börjar sända ut fel signa-
ler och har gjort så en längre tid genom att skära i
biståndsbudgetarna. Här utgör Sverige inte något
undantag. De kraftiga nedskärningar som har gjorts
under senare år av den här regeringen får naturligtvis
också effekt på bidrag från svensk sida till FN-
organisationen.
Under senare tid har Sverige liksom EU och FN
stått handlingsförlamade inför de upprepade massak-
rerna i Bosnien, Rwanda, Burundi, Demokratiska
republiken Kongo, Algeriet osv. Utvecklingen går
mot allt färre väpnade konflikter mellan nationer till
ett ökande antal inomstatliga konflikter. Detta ställer
nya krav på FN och skapar förändrade förutsättningar
för insatserna.
Folkpartiet har i sin motion tagit upp det här. Vi
menar att FN nu måste gå in i en seriös diskussion om
hur FN kan agera i interna konflikter inom länders
gränser. Vi har yrkat på att man skall ta upp den tråd
som Carlsson-Ramphal-rapporten har tagit upp. Där
ger man förslag på hur man skulle kunna ta upp detta i
FN för att ändra stadgan så att möjlighet finns att
agera kraftfullare i interna konflikter. Jag tänkte på
det senast i går när jag såg ett inslag från Sudan. Det
är en intern konflikt som får rulla på år ut och år in,
och man kan gömma sig bakom detta att det är en
intern konflikt.
Här måste vi bryta ny mark. Det finns i betänkan-
det som vi här diskuterar en reservation från Folkpar-
tiet. Det är reservation 4, FN:s agerande i interna
konflikter. Jg yrkar bifall till den.
Avslutningsvis vill jag bara säga ett ord om de
FN-konferenser som har ägt rum under 90-talet. Det
har ju varit åtskilliga sådana: miljökonferensen i Rio,
befolkningskonferensen i Kairo, sociala toppmötet i
Köpenhamn, kvinnokonferensen i Peking, habitatkon-
ferensen i Istanbul.
Ur dessa konferenser har det kommit mycket bra
skrivningar och material, och många vackra ord sägs.
Jag menar att det nu är dags att gå från ord till hand-
ling. Det är dags att förverkliga det som 90-talets FN-
konferenser har lyft fram, som länderna har åtagit sig
att genomföra och som FN därmed också har ett stort
ansvar för. Men FN är som sagt inte starkare än dess
medlemmar. För att det inte skall stanna vid vackra
ord på fina papper måste det till ekonomiska resurser
och det måste till en vilja att gå från ord till handling.

Anf. 74 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! När riksdagen i dag debatterar betän-
kandet som gäller regeringens och Sveriges agerande
i FN kan man undra över varför det behövs en sär-
skild skrivelse, ett särskilt betänkande och en särskild
debatt om de här frågorna eftersom det glädjande nog
råder väldigt stor enighet och uppslutning bakom
regeringens politik bland riksdagens partier i de flesta
avseenden.
Jag vill understryka att jag ser det som väldigt
betydelsefullt att vi har den här typen av skrivelse,
betänkande och arbete som ligger bakom och som
leder fram till debatt och beslut här i riksdagen, där
alla partier har möjlighet att lämna bidrag och syn-
punkter. Sällan rör det frågor där det finns avgörande
skillnader mellan partierna. Snarare vill vi utveckla
olika delar och lyfta fram frågor som inte är tillräck-
ligt belysta.
Men eftersom vi alla betraktar FN-frågorna som
frågor av sådan betydelse vill jag instämma i det be-
klagande som Karl-Göran Biörsmark gjorde sig till
tolk för. Det gäller det demokratiska underskott som
faktiskt uppstår i riksdagen när man från regeringens
sida kommer med så många skrivelser och propositio-
ner på en gång. Det gör att det blir svårt för oss att
lägga ned den tid och tankemöda på det här området
som vi skulle vilja. Det gäller också andra områden
som blir lidande av att vi inte har tillräckligt med tid.
Det blir särskilt intressant i den belysning som ut-
skottet och riksdagen har fått genom en avhandling
och utvärdering som nyligen publicerades vid Lunds
universitet. En forskare har tittat på hur riksdagen och
folkrörelserna har möjlighet att delta i och påverka
regeringens FN-politik. Det visade sig att den påver-
kan som riksdagen och riksdagsledamöterna stod för
var rätt marginell. Vårt inflytande var mycket begrän-
sat, och linjerna var i stort sett redan lagda av rege-
ringen.
Det beklagar jag. När det gäller den svenska poli-
tiken, som vi står bakom, skall man inte se den som
begränsad till regeringens politik. Det är i stället Sve-
riges och svenska folkets politik, vilja och engage-
mang i FN som skall drivas. Där behöver alla partiers
och alla folkrörelsers engagemang och kunnande tas
till vara.
Därför har vi från Vänsterpartiet med förvåning
sett att i den här skrivelsen finns det inte med någon
form av utvärdering, diskussion eller redovisning av
hur folkrörelserna arbetar med FN-frågorna. Vi har
efterlyst det även i tidigare motioner som har behand-
lat FN-arbetet. Det är glädjande att vi kan se att man
från utskottets sida från samtliga partier har varit
överens om att det måste lyftas fram.
Vi har pekat på detta inte därför att vi tror att re-
geringen inte är intresserad av folkrörelsernas med-
verkan. Det har vi fått klart för oss och sett i prakti-
ken. Men vi menar att det behöver lyftas fram. Man
behöver diskutera vad som görs i dag, vad som skulle
kunna göras bättre och hur ännu fler folkrörelser och
enskilda människor faktiskt skulle kunna vara med i
ett konkret FN-arbete.
På en punkt skiljer vi oss åt. Helena Nilsson har
varit inne på det, och där finns det en gemensam re-
servation från Centerpartiet, Miljöpartiet och Väns-
terpartiet. Det gäller ungdomsrepresentation i FN-
delegationen. Vid vissa delegationer har man utsett
ungdomsrepresentant, men det är inte någon regel
eller något tvång att regeringen så skall göra. Om vi
från riksdagen och folkrörelserna i huvudsak var
representerade av ungdomar mellan 15 och 25 år
skulle vi kanske inte behöva driva på på den här
punkten. Men nu vet vi alla att medelåldern på FN-
delegater från riksdagen knappast ligger på 22, 23 år.
Den ligger snarare på minst det dubbla. Det gör det
nödvändigt att särskilt peka ut ungdomsrepresentation
som något väsentligt. Ungdomar kommer med andra
erfarenheter och de kan också sprida budskap och
viktiga frågor till grupper som vi i etablerade partier
kanske inte når på samma sätt. Jag yrkar därför bifall
till reservation 8 om ungdomsrepresentation.
Jag vill också peka på några andra frågor. Det
gäller jämställdheten och barns rättigheter. Vi vet att
FN har varit trögt. Sverige driver på i de frågorna, och
det är väsentligt. Det gäller likaså reformeringen av
FN-systemet och säkerhetsrådet. Där har vi nu bättre
insyn och bättre möjlighet att påverka. Det gäller
också hur säkerhetsrådet skall se ut i framtiden och
hur man skall arbeta med de ekonomiska och sociala
frågorna inom FN. När det gäller de projekt som
regeringen har inom nordiskt samarbete skall vi för-
hoppningsvis komma till något resultat inom en inte
alltför avlägsen tid.
Jag vill peka på några andra, kontroversiella, frå-
gor. Den ena är att Folkpartiet har tagit upp valfrågor
och menar att deltagandet i val borde stärkas, vilket
borde bli en ny målsättning inom FN. Vi tycker från
Vänsterpartiets och flera andra partiers sida natur-
ligtvis att detta är mycket angelägna och viktiga frå-
gor, men att höja dem till ett av FN:s mål känner jag
mig åtminstone på det här stadiet tveksam till.
Detsamma gäller frågan om ändring av FN-
stadgan för att FN skall kunna agera i interna konflik-
ter. Vi delar säkert alla K-G Biörsmarks oro över att
FN i dag inte ingriper så kraftfullt som vi önskar i
interna konflikter. Som jag ser det är det dock knap-
past en stadgeändring som behövs. Det råder i dag en
bristande politisk vilja från inblandade parter. Jag
önskar att Sveriges röst i säkerhetsrådet i vissa fall
skulle vara litet högre. Vi skall inte i förväg backa
därför att vi inte tror att det går att få gehör om vi tar
upp interna konflikter i Colombia eller Algeriet. Jag
menar att vi inte skall dra oss för detta men att vi
knappast löser denna fråga genom en stadgeändring.
Fru talman! Det finns många generella och även
konkreta frågor inom FN som är värda att lyfta fram.
Jag vill avslutningsvis peka på en mycket konkret och
näraliggande fråga som för mig och för Vänsterpartiet
känns angelägen. Det gäller situationen i Västra Saha-
ra.
Jag hade i förra veckan möjlighet att besöka inte
Västra Sahara, som fortfarande är ockuperat av Ma-
rocko, men flyktingläger i södra Algeriet, där en stor
del av befolkningen från Västra Sahara i dag lever
och har levt i mer än 20 år. Det här är en fråga som
FN under många år har hanterat väldigt valhänt och
där man inte på något sätt har kunnat skönja någon
ljusning på problemet.
Västra Sahara är ockuperat av Marocko sedan
Spanien lämnade det som koloni 1974. Sedan dess har
FN på olika sätt försökt lösa problemet. Man kom
fram till principlösningar 1988 och 1990, och 1991
bestämdes om folkomröstning och fredsavtal, men det
har inte hänt någonting förrän FN bytte generalsekre-
terare och Kofi Annan utsåg en särskild representant.
Då tog man från FN:s sida på ett helt nytt sätt upp
frågan.
Sedan hösten 1997 föreligger en överenskommel-
se från Houston där parterna har förbundit sig att
genomföra en folkomröstning som, om planerna hål-
ler, skall äga rum i december 1998.
Västra Sahara är Afrikas sista koloni, det sista
koloniala område som blir självständigt. De år som
området har varit ockuperat har inneburit mycket av
besvikelse och av lidande. FN har liksom naturligtvis
parterna en del försyndelser på området, men nu finns
faktiskt chansen för FN att visa sin styrka, både vad
gäller den identifieringsprocess som nu pågår och vad
gäller genomförandet av folkomröstningen på ett
korrekt sätt. Yttrandefrihet och lokalers tillgänglighet
måste säkras och informationen skötas under den tid
som föregår folkomröstningen.
Det är också av stor betydelse att man skickar or-
dentligt med valobservatörer. Sverige har, såvitt jag
har förstått, givit ett halvt löfte om att ställa sig väl-
villigt, om vårt land blir tillfrågat om detta.
Det är alltså av stor betydelse att FN genomför
folkomröstningen på ett mycket gediget sätt. Man kan
också säga att Västra Sahara i detta avseende har helt
andra förutsättningar än många andra områden. Det är
ett relativt litet land, av halva Sveriges storlek. Det är
ännu inte klart hur stor befolkningen är, men det rör
sig enligt olika beräkningar om mellan 200 000 och
300 000 människor. Det bör alltså finnas väldigt goda
förutsättningar för FN att se till att det här genomförs.
Vidare, fru talman, gäller det inte bara att genom-
föra en folkomröstning och att se till att den går bra
till. Det gäller också att med lärdomar som man har
från tidigare kolonier ge det gedigna stöd som behövs
för att bygga upp ett självständigt land för människor
som har tvingats leva i ett ockuperat land eller på
flykt under så många år. Där kan FN och Sverige via
FN men också som direkt involverat land ge allt det
stöd som kommer att behövas för att se till att landet
får sin självständighet liksom att det kan byggas upp
till en demokratisk stat, där utvecklingen skall kunna
gå framåt.

Anf. 75 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Eva Zetterberg berörde två områden
där vi inte har riktigt samma syn på hur arbetet skall
bedrivas. Jag skulle gärna vilja kommentera dem litet
grand.
Det första gällde valfrågor inom FN, vilket vi har
utvecklat i reservation 2. Generalsekreteraren har nu
lyft fram fyra områden: fred och säkerhet, humanitära
frågor, ekonomiska och sociala frågor samt utveck-
lingsarbete.
Med den grundsyn som Folkpartiet har när det
gäller utvecklingsarbetet, nämligen att det inte blir
någon uthållig utveckling utan demokrati, menar vi att
demokrati är en grundplattform för arbetet och bör så
vara även när det gäller de mål som FN skall arbeta
för. Vi vill därför höja statusen och aktiviteten i det
konkreta arbetet med demokratifrågor, valövervak-
ning och praktiska saker, i stort sett i stil med det som
Idea arbetar med i Sverige men med mera begränsad
inriktning. Detta skall FN arbeta aktivt för.
Den andra punkt som Eva Zetterberg tog upp var
frågan om en stadgeändring gällande interna konflik-
ter. Vi har den synen att det inte kommer att ske något
reellt förrän man tar tag i detta, precis som det före-
språkas i Carlsson-Ramphal-rapporten.
När det gäller valfrågor uttryckte sig Eva Zetter-
berg så att hon är tveksam till att på det här stadiet
stödja reservationen. Det är möjligt att vi vid ett
kommande tillfälle, i samband med ett annat betän-
kande, kan få stöd från Eva Zetterberg och Vänster-
partiet.

Anf. 76 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Jag delar helt K-G Biörsmarks syn på
hur viktiga demokratifrågorna är, också i diskussionen
och främjandet av frågor som gäller social utveckling,
fred och säkerhet i världen, men om de skall skrivas
in som ett ytterligare mål är jag tveksam till. Jag skall
inte föregripa vad som kommer i ett kommande be-
tänkande. Det hinner nog hända mycket innan dess,
K-G Biörsmark, så det återstår att se.
I frågan om att ändra FN-stadgan vill jag inte tvär-
säkert hävda att det inte är nödvändigt. Vi känner alla
frustrationen över att det som vi vill skall hända inte
händer i dag, men jag inser också att vilken stadga vi
än har i världen, blir tyvärr ingenting gjort om det inte
finns en vilja från världens länder att ingripa och att
agera.

Anf. 77 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Eva Zetterberg säger att hon delar
grundsynen på demokratiarbetet, att det skall lyftas
upp, att det är viktigt osv. Det är bra att vi har kommit
så långt att vi är överens på den punkten. Sedan kan
man orda om huruvida det skall lyftas upp mer i FN-
sammanhang, bli ett mål osv. Jag menar att det är en
viktig signal och en viktig ledning för dem som arbe-
tar inom FN-familjen. Det är en målsättning, och det
är bra att man har den plattformen att arbeta utifrån.
Det tydliggör det hela.
När det sedan gäller att ändra FN-stadgan håller jag
med om att om inte den politiska viljan finns och om
det inte finns någon vilja över huvud taget, händer det
ingenting. Men det resonemanget kan man föra om
alla stadgar. Finns inte viljan att följa upp det som står
i stadgan, händer ingenting. En stadga är en grund att
arbeta från som visar vilken inriktning man skall ha
och vad man vill åstadkomma. Det ligger då fast i
dokumenten. Precis som jag sade i mitt anförande
finns det en massa fina formuleringar på detta områ-
de. Men det är klart att allt står och faller med den
politiska viljan. Man kan skriva hur tjusiga program
och hur tjusiga stadgar som helst, men jag tror att det
är viktigt att detta finns med som en inriktning i stad-
gan.

Anf. 78 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp):
Fru talman! FN är förutsättningen för att vi skall
kunna förebygga konflikter. De nya hoten mot vår
gemensamma säkerhet i världen beror inte på arméer
och vapen utan på klyftorna mellan fattiga och rika,
befolkningstillväxt, livsmedelsbrist, krympande natur-
resurser och förstöring av miljö och natur. Vi har ofta
talat om detta i kammaren.
De nya inslagen i hotbilden fordrar ett nytt säker-
hetspolitiskt tänkande, där konfliktförebyggande
insatser har en avgörande betydelse för fredens upp-
rätthållande. Det är problem som annars riskerar att
sluta i väpnade konflikter, men som man kan tackla
framgångsrikt i samarbete med andra länder. Här är
FN det naturliga och det enda forumet.
När jag läser dessa rader tycker jag att de känns
väldigt levande för mig. Men om jag hade läst dem
för mer än ett och ett halvt år sedan, innan jag hade
varit i FN och sett hur FN arbetar, har jag en känsla
av att de hade verkat väldigt abstrakta och orealistis-
ka. Det hade verkat vara en samling ord som inte alls
gav mig känslan av att beskriva ett praktiskt arbete
och mycket aktiva handlingar.
Det kunde vara inledning till en beskrivning av
krisen i Irak. På gränsen till ett krig med många in-
blandade lyckades FN ändå bevara freden. I en artikel
från det tillfället - Irakkrisen - läste jag om FN:s
oförmåga att hantera Irakkrisen. Så här stod det i en
svensk tidning: Klarar inte FN att hantera en kris i
vilken det är en part med såväl folkrätten som segra-
rens rätt på sin sida kommer dess auktoritet att redu-
ceras kraftigt. Organisationer som inte ens förmår att
bevaka sina egna intressen förtjänar inte bättre.
Det är märkligt så olika man kan se på en händel-
se. Personligen litar jag mer på en organisation som
förmår offra en del av sina egna intressen och t.o.m.
sin status för fredens skull, om ingen blir lidande mer
än organisationen själv, förstås. Dessutom tror jag att
journalisten som skrev detta hade glömt att FN:s
styrka, vilket många redan har sagt, beror på med-
lemmarnas engagemang, styrka och vilja.
Jag skall nu tala om vad som står i vår motion. För
att främja freden och kunna göra snabba insatser när
konflikter uppstår bygger man nu inom FN upp en
multinationell fredsstyrka vid namn SHIRBRIG. Den
skall snabbt kunna ställas till FN:s förfogande. Det
skall inte behöva ta mer än högst 30 dagar efter ett
nationellt beslut. Sverige deltar i den. Miljöpartiet
kräver, liksom vid IFOR- och SFOR-insatserna, att
alla insatser som görs med denna styrka måste göras i
FN-regi för att Sverige skall kunna delta. Varje insats
skall betraktas som unik och fordra nya överväganden
och beslut i Sveriges riksdag.
I vår motion har vi också ett yrkande om att FN
bör få agera i ett lands interna konflikter när konflik-
terna påverkar grannars säkerhet och den nationella
säkerheten över huvud taget. Det är flera här i dag
som har talat om det, och just om Algeriet, som är ett
exempel på ett land där mänskliga rättigheter kränks
oavbrutet och väpnade konflikter pågår. Vi menar att
det är viktigt att FN kan ingripa även när organisatio-
ner som EU, OAU och ASEAN - dvs. Organisation
of African Unity och Association of Southeastasian
Nations - redan är inblandade i konflikt och där posi-
tionerna är låsta. Samma sak gäller interna konflikter i
ett land, där FN ofta hindras att agera därför att lan-
dets integritet åberopas av de makthavande. Vi vet att
lokala väpnade konflikter och inbördeskrig kan få
förödande resultat i ett land och skada dess civilbe-
folkning för åratal.
I FN-stadgan står det om att förebygga och undan-
röja hot mot freden och om att undertrycka angrepps-
handlingar och andra fredsbrott, men det gäller alltså
inte lokala konflikter. Det är märkligt, eftersom det
sker en kränkning av mänskliga rättigheter. I konven-
tionerna för de mänskliga rättigheterna slås den en-
skildes rätt både till frihet och personlig säkerhet
tydligt fast. Rättighetsförklaringen kom till 1946,
medan de fruktansvärda kränkningarna av mänskliga
rättigheter i andra världskriget fortfarande fanns i
medlemsstaternas minne. Man talar just om rätt till
liv, till frihet och till personlig säkerhet. Det står ing-
enting alls om vilket land det gäller. Vad beträffar
Algeriet kan man säga att det gällde intern säkerhet i
ett land, och man kan kanske också säga att det gällde
bilateral säkerhet. Det är inte säkert att Algeriets
grannar känner sig så trygga när sådana konflikter
pågår i Algeriet.
Internationella säkerhetssträvanden drabbades av
ett svårt slag mot avspänning och nedrustning när
Indien gjorde tre kärnvapenprov på rad, följda av
Pakistans uttalande om att man också där ämnar
provspränga. Vapenupprustningen, eller kapprust-
ningen, har startat igen.
Det finns två viktiga rena överlevnadsfrågor som
måste få ett svar redan i vår generation. Båda två är
med i vår motion. Det handlar om hur vi tacklar
energi och miljö. Att få det ekologiska kretsloppet -
miljön - att fungera är en stor utmaning för hela
mänskligheten. Vi måste ha en överlevnadsmiljö för
människor, djur och växter, och vi måste ha energi.
Av de alternativa energierna är det solenergin som är
lättast tillgänglig för oss. Det är också den största
källan, som räcker många generationer framåt.
Man stöder inte i Sverige med något större intres-
se utveckling och produktion av solenergi. Utskottets
negativa svar på vår motion om att lämna förslag om
att inom FN inrätta en solenergikommission är därför
inte så förvånande. Man svarar att solenergi ännu inte
blivit kommersiellt gångbar och att det behövs mer
forskning. Man kan därför inte föreslå någonting
sådant. Men jag menar att det faktiskt finns teknik för
solenergi, också inom vårt land. Det är bara det att
den icke är lönsam, vilket de flesta miljövänliga pro-
dukter inte är förrän de börjar göras i större mängder.
Vi tyckte i Miljöpartiet att FN var ett lämpligt forum
när det gällde att lägga förslag om att inrätta en sole-
nergikommission. Solen är ju en energi som finns i
hela världen, och den är gratis.
En annan viktig internationell fråga är frågan om
den globala vattenförsörjningen. Grundvattnet -
dricksvattnet - förnyas inte längre i den takt som vi
använder det - inte heller i vårt eget land. Att ta itu
med världens vattenkonsumtionsmönster och vårt
vattenbehov är ett konfliktförebyggande arbete. Det
visar historien. Brist på vatten betyder brist på mat,
och brist på mat betyder revolutioner och konflikter.
År 2025 kommer 48 länder, eller tre miljarder männi-
skor, att lida stor brist på vatten, vilket betyder att vi
måste ha en annan hushållning. Vi måste starta ett
systemskifte vad gäller vatten redan i nästa genera-
tion.
Till sist vill jag ta upp en bagatell som kanske än-
då har stor betydelse därför att det goda exemplets
makt är viktig. Det gäller något som vi har talat om i
samband med Agenda 21, dvs. att starta från grunden
och från gräsrotsnivå. När man är i FN förskräcks
man över slöseriet med engångsartiklar - koppar,
tallrikar, glas och bestick - som varje dag blir till ett
stort sopberg.
Vi skulle önska att en ändring av FN:s konsum-
tionsmönster i det fallet kunde ingå i de nya reformer-
na i FN. Jag förstår mycket väl att detta inte är en
fråga för säkerhetsrådet eller för generalsekreteraren,
men det måste finnas andra instanser att vända sig till.
Jag skulle vilja fråga ordföranden för FN-föreningen i
Sverige om man inte skulle kunna göra någonting från
det hållet.
Jag yrkar bifall till reservationerna 5 och 6 samt
till reservation 8, som rör Centerns motion om ung-
domsrepresentation i FN. Två motioner som jag trod-
de skulle komma upp i dag kommer inte upp förrän
den 3 juni. Det är vår motion om miljödomstol och
vår motion om att en god miljö är en mänsklig rättig-
het.

Anf. 79 VIOLA FURUBJELKE (s):
Fru talman! Det är väldigt tillfredsställande att vi
får en FN-skrivelse hit till kammaren och att riksda-
gen på så sätt får möjlighet att debattera FN-frågor.
Det kom tydligt till uttryck i en debatt här i kammaren
för ett par år sedan att det fanns ett sådant önskemål.
Regeringen har lyhört hörsammat detta och har nu för
andra året i rad givit oss en FN-skrivelse. Jag ser
ingen anledning att FN-frågorna, som i likhet med vad
många här har sagt är en grundbult i svensk utrikes-
politik, skulle behandlas annorlunda än t.ex. Euro-
parådsfrågor eller nordiska frågor. FN-frågorna är
oerhört viktiga, och det är bra att vi får diskutera dem
här.
Det är dock klart att FN-frågorna inte uppvisar
samma spektrum av olika åsikter och samma oenighet
som en del andra frågor kanske gör inom utrikespoli-
tiken. Det finns ett grundmurat stöd för en hög svensk
FN-profil och för den politik som Sverige för i FN.
Jag tror nog att jag kan säga att alla som har varit FN-
delegater med rätta känner en väldig stolthet över att
vara svenskar när vi är i FN, och vi får också del av
det goda rykte som svensk FN-politik med rätta har
fått under en lång följd av aktiva år i FN.
Det finns ändå ett starkt engagemang, som tar sig
uttryck i motioner och reservationer. Dessa är kanske
mest ett uttryck för en frustration över att man vill
mer. Man vill att FN skall vara bättre. Man vill att
Sverige skall förmå mer. Jag har full förståelse för
detta. Jag känner samma frustration själv. Samtidigt
måste man dock gå tillbaka till förutsättningarna, inte
ha för stora och orealistiska krav på organisationen
utan försöka att med små steg, och kanske någon gång
lyckligtvis ett stort, förbättra organisationen.
En del sådana frågor har kommit till uttryck från
talarstolen här. Det gäller t.ex. att valfrågor borde
vara en av FN:s huvuduppgifter, att vattenfrågor
skulle vara en annan av FN:s huvuduppgifter samt att
det borde vara möjligt för FN att agera i interna kon-
flikter.
Kofi Annan, FN:s generalsekreterare, har mycket
framgångsrikt försökt att stärka FN. Han har lagt fast,
såsom flera har sagt här, fyra kärnområden som FN
bör ägna sig åt. Det är naturligtvis fred och säkerhet,
det är humanitära frågor, det är sociala och ekono-
miska frågor och det är utvecklingsfrågor. Alla dessa
frågor är naturligtvis nedlagda i FN-stadgan och har
sitt ursprung där. Tvärsektoriellt, över alla de här
frågorna, skall frågan om mänskliga rättigheter gälla.
Den skall genomsyra allt. I år talar vi särskilt mycket
om mänskliga rättigheter med anledning av att den
allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter firar
50-årsjubileum. Vi har anledning att göra det även
åren framöver. Nästa år har vi två jubileum: Konven-
tionen mot all diskriminering av kvinnor och barn-
konventionen firar 20 respektive 10 år. Jag är överty-
gad om att det normsystem som FN står för kommer
att få stor uppmärksamhet, inte bara här utan för-
hoppningsvis i hela världen, under de kommande
åren.
Sverige invaldes ju i säkerhetsrådet och har suttit
där sedan den 1 januari förra året. Vi har haft stora
förväntningar på att Sverige skulle kunna åstadkomma
en hel del utifrån det program som man gick till val
på. Tyvärr måste man inse att en plats i säkerhetsrådet
innebär att man är väldigt ockuperad av de dagsak-
tuella frågorna. Kanske är det egentligen först när
man har lämnat den här stolen som man med full
kraft, med kunskap och insikt om hur säkerhetsrådet
fungerar, kan försöka reformera såväl säkerhetsrådet
som FN:s utåtriktade arbete. Det har inte saknats
initiativ och försök från regeringen i den vägen under
denna period. Alltför ofta har dock dagsaktuella frå-
gor i stället trängt sig på, och man har fått ägna tid
och kraft åt att försöka hantera de akuta frågorna. Det
krävs ju ett visst mått av framförhållning om man
skall ändra kursen och börja arbeta konfliktförebyg-
gande i stället för att låta sig överrumplas av krig och
konflikter.
När det gäller de meningsskiljaktigheter som har
kommit till uttryck här och som finns i reservationer-
na skall jag hastigt gå igenom vad som skiljer majori-
teten från några av partierna i vissa frågor.
Lars Hjertén berörde moderaternas motion. Här är
det framför allt synen på vad som skulle kunna åstad-
komma en reducering av fattigdomen i världen som
skiljer oss åt. Lars Hjertén säger att utrikesutskottets
majoritet inte delar uppfattningen att man skall främja
en snabb tillväxt. Det är naturligtvis inte det som är
huvudfrågan. Moderaterna skriver i sin reservation att
endast genom att frigöra de här krafterna i u-världen
kan man bekämpa fattigdomen. Vi menar att tillväxt
självklart är nödvändigt och bra, men det är minst lika
viktigt att man har ett demokratiskt system, att man
har en politik som gynnar folkflertalet och att fördel-
ningen blir rättvis. Vi har sett i vissa länder, t.ex.
Indonesien och Malaysia, att enbart snabb tillväxt inte
utrotar fattigdomen, med tydliga bevis på att man inte
lyckas om man struntar i demokratifrågorna och inte
är lyhörd för folkens behov. Därför har vi inte tillgo-
dosett moderaternas motion med ett bifall utan av-
styrkt den.
Det handlar också om synen på Världsbanken och
IMF. Vi tycker visst att de är oerhört viktiga och att
den utveckling som sker inom Världsbanken är gläd-
jande. Men fortfarande saknas den representativitet
som man skulle önska av de organ som handhar de
ekonomiska frågorna för världssamfundet.
I sin reservation hyllar moderaterna också globali-
seringen och den globala frihandeln. Naturligtvis är
frihandel och möjlighet till marknader för utveck-
lingsländerna oerhört betydelsefullt. Men sanningen
är ändå att väldigt många av de fattigaste länderna
inte har del av den globala marknaden, och det hand-
lar om att släppa in dem här. Det är ingen välsignelse
för dem att vissa länder växer sig starka medan klyf-
tan till de fattiga ökar.
Någon har beskrivit globaliseringen som den våg
som skulle lyfta alla båtarna på floden. Lustjakterna
och kryssarna for snabbt i väg. Några av småbåtarna
kom långt efter, och några sjönk därför att de inte
orkade med. Så är det med globaliseringen av eko-
nomin och handeln: Det måste till särskilda ansträng-
ningar för att lyfta de fattigaste ekonomierna.
Vi har inte heller delat moderaternas uppfattning
att Sverige skall diktera nya kärnområden för FN.
Några av dem som man har angett stämmer överens
med majoriteten; det är vi fullt medvetna om. Men
man blandar ganska friskt och gör enligt min mening
medel till mål. FN:s interna reformering är ett medel
för en effektivare FN-verksamhet. Den kan inte vara
ett mål i sig.
Folkpartiet tar upp valfrågor och interna konflik-
ter. Vi har här på samma vis tyckt att valfrågorna inte
bör lyftas upp till ett särskilt kärnområde, ett huvud-
tema för FN. Det är inte detsamma som att FN inte
skall syssla med detta. FN gör det, och FN har faktiskt
haft observatörer i mer än 70 val. Det finns en enhet i
sekretariatet som sysslar med det här och även har
viss samordnande funktion.
Synen på val kan också skilja litet grand. När K-G
Biörsmark replikerade talade han om demokrati. Det
är en väldig skillnad. Val är en liten del i en demo-
krati. Men att alltför snabbt i en demokratiseringspro-
cess släppa ett val över huvudet på folk kanske inte är
den rätta metoden. Det krävs bra förarbete och gott
underarbete. Valet skall komma som ett resultat av att
människor är beredda att välja sina företrädare. Sedan
skall det ske. Därefter måste man hålla demokratin i
gång genom många andra metoder än enbart valfrå-
gorna. Vi tycker att det är för snävt och att det inte är
en tillräckligt stor fråga för att vara ett kärnområde.
Internationella transaktionsskatter har moderaterna
reserverat sig emot. Man säger att det är olämpligt att
FN skall ta ut skatt. Jag vill gärna fråga Lars Hjertén:
Vad är det som gör att detta är högst olämpligt, när
det är gemensamma åtaganden? Vi pratar inte enbart
om Tobinskatten, utan nämner i betänkandet flera
olika varianter. På ett eller annat sätt måste FN finan-
siera inte bara den reguljära verksamheten och den
fredsbevarande utan också de tillkommande behov
som vi ser väller över FN. Där skulle FN gärna kunna
göra någonting och skulle vara ett bra verktyg för att
åstadkomma utveckling, men där saknas resurserna.
FN behöver bygga upp fonder för oförutsedd och
planerad verksamhet.
Till den viktiga frågan om interna konflikter. Det
skiljer sig inte i synen på hur FN borde agera. Vi
tycker alla att FN borde kunna agera i interna konflik-
ter, men vi inser naturligtvis också att det är en omöj-
lighet så länge inte den politiska viljan finns. Eva
Zetterberg har framfört det som är majoritetens syn i
frågan, nämligen att enbart genom att ändra orden på
ett papper åstadkommer vi inte någonting. Om det
bara var processen som ledde fram till en annan for-
mulering som ändrade något skulle världen inte se ut
som den gör, för FN-stadgan är full av vackra formu-
leringar som tyvärr inte efterlevs. Men det är ändå ett
viktigt verktyg för oss.
Jag tror att man bör hantera den här frågan precis
som man har gjort med andra viktiga FN-frågor. Man
måste påverka, försöka ändra attityder och få en
praxis att utvecklas, och sedan får man ändra FN-
stadgan efter hand. Så gjorde man när det gällde
fredsbevarande operationer under Dag Hammar-
skjöld, och jag tror att det är den enda framgångsrika
vägen. Annars skulle all energi i FN absorberas av en
diskussion om formfrågor och hur orden på papperet
skulle se ut. Jag är också rädd att en försvagad FN-
stadga skulle kunna bli ett resultat.
Till Miljöpartiet och SHIRBRIG. Här tror jag att
det föreligger ett missförstånd. I statuterna till
SHIRBRIG sägs det tydligt att de bara skall kunna
användas under FN-stadgans kap. 6. Enligt vår lag-
stiftning behöver inte regeringen komma till riksdagen
och fråga om man får sätta in fredsbevarande trupp
under kap. 6. Jag vill höra med Bodil Francke Ohls-
son om hon anser att detta skall vara en ändring. Skall
den då gälla generellt, att varje gång som vi skall
skicka fredsbevarande trupp efter FN:s förfrågan skall
det avgöras av riksdagen? Om inte tror jag att vi
egentligen är överens, därför att statuterna säger,
under kap. 7 i FN-stadgan, att detta inte skall ske med
tvångsmedel.
Vattenfrågorna är oerhört viktiga. De ingår i det
bredare säkerhetsbegrepp som säkerhetsrådet har att
arbeta med. Men att, som motionärerna och reservan-
terna vill, göra detta till en av de stående frågorna på
säkerhetsrådets dagordning tror vi inte på. När vatten-
frågorna är del av en konflikt skall de självfallet an-
gripas, precis på den grunden, att det är knappa vat-
tenresurser som är orsaken. Ofta är konflikterna mer
komplexa än så. Vi har emellertid inte velat göra detta
till en huvudfråga för FN.
Frågan om ungdomsdelegat i FN-delegationen har
tagits upp. I den svenska FN-delegationen deltar lön-
tagarorganisationerna, arbetsgivarorganisationerna
och en folkrörelserepresentant. Folkrörelserepresen-
tanten utses i ett nomineringsförfarande bland alla
föreningar och organisationer som går under folkrö-
relsebenämningen. Under de senaste sex åren har
ungdomsorganisationen LSU respektive Peace Quest
blivit antagen som representant. I övrigt har det varit
handikapporganisationer, Svenska kyrkans organisa-
tioner, fredshögskolan och IKFF, Kvinnor för fred.
Var och en av dessa skulle med rätta kunna kräva en
egen delegat. Jag tror att det är viktigt att man tar vara
på ungdomars intresse, men att särbehandla dem och
öronmärka en plats i delegationen skulle göra organi-
sationen stor och otymplig och skulle innebära krav
av samma slag från andra.
Fru talman! Det här var några, möjligen litet spre-
tiga, uppfattningar om FN:s viktiga arbete. De baserar
sig på de åsiktsskillnader som har kommit fram i
utskottet. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och
avslag på samtliga reservationer.

Anf. 80 LARS HJERTÉN (m) replik:
Fru talman! Jag vill börja med att instämma, jag
tycker att det är viktigt att man har en FN-skrivelse
varje år. Däremot har det blivit litet för mycket av det
goda. Vi har haft väldigt många skrivelser att ta ställ-
ning till. Det blir många betänkanden, som ofta är
överlappande och behandlar samma frågor. Man vet
inte riktigt vilken motion man skall skriva när man har
skrivit en exakt likadan till ett tidigare betänkande.
Jag tror att en kommande regering, vem det nu är som
sitter i regeringsställning, får titta närmare på detta
och se till att man inte ger oss riksdagsledamöter en
omöjlig uppgift när det gäller att behandla de ärenden
som vi får på vårt bord. Det är snudd på det i dag,
tycker jag.
Vår första reservation handlar om en snabb fattig-
domsbekämpning. Det är vad vi säger när det gäller
biståndspolitiken som ett övergripande mål. Den
förutsätter faktiskt en snabb tillväxt. Det kan inte vara
något mål att ha en långsam tillväxt eller ingen till-
växt alls. Man får nästan den uppfattningen när man
lyssnar till Viola Furubjelke. Utan tillväxt finns det ju
ingenting att fördela. Vi skriver i vår reservation:
"Endast genom att frigöra de välståndsskapande
krafterna i u-länderna kan dessa tack vare växande
resurser utrota fattigdomen." Välståndsskapande
krafter är inte någonting som kan utnyttjas enbart av
en ensam diktator i en diktatur. De måste ju komma
hela folket till del.
Den globala frihandeln tror vi är oerhört viktig. Vi
kommer så småningom förmodligen att diskutera ett
MAI-avtal där man just släpper in u-länderna i frihan-
delssamarbetet med de rikare länderna.
Vi vill inte diktera nya kärnområden. Vi talar om
viktiga huvuduppgifter. Man kan diskutera vad som är
mål och medel. Men tittar man närmare på FN:s re-
formarbete finner man att de tar upp samma proble-
matik, vad som är mål och medel. Jag tycker att vi
ligger väldigt nära Kofi Annans synpunkter när det
gäller reformer av FN.

Anf. 81 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Fru talman! Låt mig först säga - många talare har
också noterat detta - att utrikesutskottet har varit
oerhört arbetstyngt under den här våren. Jag har ingen
anledning att på något sätt försvara den ärendemängd
som kom på utskottets bord i mitten på mars. Det har
varit besvärligt för oss alla.
Icke desto mindre tycker jag att vi har åstad-
kommit bra produkter. Den fråga som Lars Hjertén nu
diskuterar har blivit väl genomarbetad, nämligen
skillnaden mellan majoriteten och moderaterna när
det gäller synen på fattigdomsbekämpningen.
Jag sade från talarstolen, Lars Hjertén, att tillväxt
är oerhört väsentligt. Men enbart tillväxt kan inte ge
en välståndsökning för de breda massorna. Den måste
kombineras med en fördelningspolitik som gynnar
folkflertalet och en demokratisk utveckling i landet.
Vi är överens om att fattigdom inte bara är en fråga
om resurser. Fattigdom är också avsaknad av utbild-
ning, avsaknad av kunskap, kränkningar av mänskliga
rättigheter och begränsningar i det dagliga livet.
Moderaternas motion handlar om en mer allmänt
restriktiv hållning till FN. Det har jag tyckt mig höra
när Förenta staterna har angripit FN. I motionen står
det att FN skall ägna sig åt vissa saker och inte något
annat. Världsbanken skall ta över vissa uppgifter.
Man trycker hårt på effektivisering och att onödig
byråkrati skall upphöra. Självfallet skall onödig byrå-
krati upphöra. Men jag menar att FN i dag är en
slimmad organisation. Enligt Carlsson-Ramphal-
rapporten bör FN reformeras utan alltför kraftiga
nedskärningar.

Anf. 82 LARS HJERTÉN (m) replik:
Fru talman! Världsbanken har redan tagit över en
del uppgifter som FN hade tidigare. Jag tänker t.ex.
på lån till fattiga länder. Det fungerar hyggligt.
Viola Furubjelke berörde den reservation som
gäller att vi inte vill utreda frågan om nya skatter och
avgifter, dvs. transaktionsskatter. Vi nämner just
Tobinskatten, och vi nämner avgifter på internationel-
la flygbiljetter. Det är två förhållanden som direkt
skulle slå mot de fattiga länderna. De är i stort behov
av privat kapital.
Låt oss titta på vad som kommer att betalas ut i år.
Man har internationellt räknat med att det till fattiga
länder och medelinkomstländer - samtliga u-länder
och östländerna - blir 220 miljarder USD. Om det
läggs skatt på detta, skulle dessa länder betala hela
biståndet till FN. Vi har i vår motion nämnt att Viet-
nam skulle få betala hela vårt bistånd till det landet i
skatt.
Däremot drabbas inte vi av en sådan skatt. En så-
dan skatt får inte tas ut på EU-länder. Det kan inte
vara rimligt att ha en sådan fördelningspolitik på
avgifter till FN. Skatt på flygbiljetterna skulle göra
det svårt att ha en internationell flygtrafik från de
länder som inte har pengar till flygbiljetter. Vi skulle
klara det, men knappast de.

Anf. 83 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Fru talman! Jag skall inte gå in på de räkneexem-
pel som Lars Hjertén anför.
FN har större behov än det som de reguljära avgif-
terna i dag ger möjlighet till - även om de skulle
betalas fullt och i tid. Uppgifterna för FN är mycket
större. Förväntningarna på FN är större.
I Carlsson-Ramphal-kommissionen talar man om
möjligheterna att bygga upp fonder för att FN snabbt
skall kunna agera i katastrofer och kriser. FN skall
inte behöva vara beroende av vissa länders välvilja
och andras ovilja för att kunna genomföra saker
snabbt och utan dröjsmål.
Sedan är det frågan vad avgiften skall tas ut på.
Det har talats om radiovågor, en tioöring på varje
flygbiljett och valutatransaktioner. Jag läste för en tid
sedan en bok om globaliseringen. Jag slogs då av
några siffror som jag kan få roa Lars Hjertén med.
År 1971 var de globala valutatransaktionerna över
gränserna 18 miljarder USD per dag. 90 % av dessa
gick till handel och investeringar och 10 % till speku-
lation. År 1995 var de globala transaktionerna över
gränserna 1 500 miljarder USD per dag. 90 % av
dessa angavs vara för spekulation. 10 % täcker all
världens handel och investeringar.
Siffrorna visar att det har varit en enorm explo-
sionsartad ökning, men samtidigt visar de att endast
14 % av världens folk nås av globaliseringseffekterna.
Triadländerna handlar till 85 % med varandra. En stor
del av världens fattiga länder står utanför. De kunde
få del av handeln om de kunde få del av - 1 % -
skatten på transaktionerna.

Anf. 84 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Reservation 2 rör valfrågor. Viola Fu-
rubjelke säger att demokrati och val inte är samma
sak. Försök att tänka bort det ena utan det andra! Det
låter litet filosofiskt att de inte skulle vara samma sak.
Det fungerar knappast med demokrati utan fria och
rättvisa val.
Vidare säger Viola Furubjelke att förarbetet för
val är viktigt. Javisst! Förarbetet och hela den kultur
som demokratin skapar för fria och rättvisa val är
grundbulten. Det är därför vi tycker att valfrågor är så
viktiga.
Men enligt Viola Furubjelke är valfrågorna ett för
snävt område för att vara ett mål. Det är där vi har
helt olika uppfattning. Vi tycker inte att valfrågorna,
fria och rättvisa val, är ett för snävt område.
Sedan var det de interna konflikterna. Viola Fu-
rubjelke säger att det inte åstadkommes någonting
enbart genom att ändra några ord på ett papper. Det är
den debatten jag hade med Eva Zetterberg för en
stund sedan. Jag håller med om att vi inte åstadkom-
mer någonting på det sättet. Däremot lyfter vi fram ett
viktigt problem, och vi försöker hitta redskapen -
precis det som lyfts fram i Carlsson-Ramphal-
rapporten. Där pekas på nödvändigheten av att ändra i
stadgan så att det blir möjligt.

Anf. 85 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Fru talman! Om demokrati kan finnas utan val och
val äga rum utan demokrati är naturligtvis en filoso-
fisk fråga.
Jag menar att demokrati är ett större begrepp. Val
är ett inte oviktigt element i en demokrati - ett helt
ovärderligt instrument för att manifestera demokratin.
Men vi ser länder där det har varit val och där demo-
kratin ändå inte har fått fullt spelrum. Så nog finns det
många exempel i världen att enbart val inte ger demo-
krati.
Det var min utgångspunkt. Demokratifrågorna är
självklart något som måste genomsyra FN:s arbete.
Jag menar att så sker under de huvudområden Kofi
Annan har angett. Fred och säkerhet är ett sådant.
Ekonomisk och social utveckling är också ett område
där demokratiaspekterna kommer in.
Sedan var det frågan om stadgeändring för att
kunna agera i interna konflikter. Jag menar inte enbart
att ord på ett papper inte ändrar på något i realiteten.
Det finns också en risk att situationen förvärras vid en
stadgeändring. Den politiska viljan finns inte i dag,
tyvärr, som gör det möjligt för FN att agera i alla
interna konflikter. Någon gång har det gått när den
politiska vilja har funnits. Det kommer att gå även
framgent - när den politiska viljan finns. Stadgeänd-
ring i sig skulle absorbera energi, och formfrågorna
skulle bli viktigare.

Anf. 86 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Inte enbart val ger demokrati. Det be-
ror naturligtvis på hur valet genomförs. Jag talar om
demokratiska, fria och rättvisa val. Det kan finnas
manipulerade val, och det kan finnas enpartisystem
med val. Det är inte fråga om ett fritt, demokratiskt
val. Jag menar att FN skall ha det som ett viktigt mål.
Vi kommer inte att se likadant på denna fråga.
Sedan var det frågan om att ändra i stadgan och de
interna konflikterna. Jag vill lyfta fram följande ur
Carlsson-Ramphal-rapporten. Den är på engelska, så
jag har gjort en översättning som jag hoppas är kor-
rekt.
FN-stadgan borde revideras för att tillåta säker-
hetsrådet att genomföra aktioner i inomstatliga kon-
flikter men endast om människors säkerhet är allvar-
ligt hotad så att en internationell reaktion på humani-
tetens grund erfordras.
Det är detta det gäller: att kunna gå in i Algeriet,
Sudan eller vad det nu kan vara för land och ha FN-
stadgan i ryggen. Jag hade tillfälle att samtala över en
lunch med ambassadör Hans Dahlgren, som för resten
var sekreterare vid denna rapport. Jag tog upp frågan
med honom hur han ser på detta. Är det någonting att
driva? Han står fortfarande fast vid att detta är en
viktig del. Han menar på att FN skall arbeta med
detta. Han tycker att det var ett bra förslag. Han hade
själv varit sekreterare i kommissionen.

Anf. 87 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Fru talman! Hans Dahlgren var huvudsekreterare i
Carlsson-Ramphal-kommissionen. Därför är den
officiella svenska översättningen sådan som han har
godkänt och som jag också haft anledning att diskute-
ra med honom. Här framgår tydligt att man kan tänka
sig en revidering av FN-stadgan för att FN skall ges
möjlighet att intervenera i interna konflikter, men
först efter ett reformerat säkerhetsråds bedömning att
människors säkerhet kränks så grovt och så extremt
att det krävs en internationell reaktion på humanitära
grunder. Här säger man "efter ett reformerat säker-
hetsråds bedömning". Man anser alltså inte att säker-
hetsrådet i dag är så representativt att den politiska
viljan där kan tänkas finnas.
Med de förändringar som föreslås i säkerhetsrådet
och när de har trätt i kraft hoppas jag verkligen att
man har kommit så långt i attitydförändringen att man
kan kodifiera praxis och förändra FN-stadgan. Det är
min uppfattning att det måste göras i rätt tid. Just nu
finns inte den politiska viljan, varken för att interve-
nera i vissa konflikter eller för att förändra stadgan.
Vi skulle bara få en skendebatt som skulle ta energi
från andra viktiga frågor i FN. Men i sakfrågan, Karl-
Göran Biörsmark, är vi helt överens. FN måste på ett
eller annat sätt ges en styrka, och den politiska viljan
måste manifesteras på ett sådant sätt. FN:s normsys-
tem måste slå igenom i FN:s agerande så att FN kan
intervenera när mänskliga rättigheter kränks grovt och
extremt, precis som Carlsson-Ramphal-
kommissionen beskriver. Men förutsättningarna för
det måste föreligga först.

Anf. 88 BODIL FRANCKE OHLSSON (mp)
replik:
Fru talman! Vad gäller SHIRBRIG för vi fram
samma krav som vi hade för IFOR-styrkan och
SFOR-styrkan, att varje gång som styrkan skall sam-
las, vid varje ny begäran om en ny insats, måste det
hela föregås av ett riksdagsbeslut.
Det andra är det jag frågade Viola Furubjelke om
och som står i vår motion. I själva skrivelsen talar
man om, när det talas om kommande reformer i FN,
att man under hösten kommer att fatta beslut om en ny
personalpolitik och om hur miljöfrågorna och en
hållbar utveckling skall hanteras i FN:s verksamhet.
Det står också att FN är en internationell arbetsplats
som måste vara ett gott exempel. Då undrade vi - det
finns ett yrkande om detta - med anledning av den
stora mängd engångsmaterial som används i FN och
det sopberg som finns om man inte kan göra någon-
ting. Vi har faktiskt haft aktioner i svenska parlamen-
tet om detta. Finns det inte någon instans som via vår
egen representation i FN skulle kunna föra fram
önskningar om just sådana här saker? Det skulle vara
större tyngd i det än om man ber en FN-förening att
komma in med en sådan begäran.

Anf. 89 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Fru talman! Först SHIRBRIG. Jag förstår att
Bodil Francke Ohlsson vill ha en ändring i den svens-
ka lagstiftningen så att även frågan om en vanlig
fredsbevarande trupp skall beslutas av riksdagen. Vi
måste ändå tillbakavisa det därför att vi har en smidig
organisation i dag som innebär att fredsbevarande
trupp under kapitel 6, dvs. icke tvångsåtgärder, kan
sättas in efter regeringens beslut. Det gör det mycket
snabbare, och Sverige kan svara fortare. Den här
styrkan skiljer sig inte från den mer än att den är bätt-
re förberedd och att den finns tillgänglig. Annars skall
den arbeta som en traditionell fredsbevarande styrka.
Frågan om sopberget i FN är inte någonting att fö-
ra fram som en FN-fråga. Det är möjligt att folkrörel-
serna kan göra detta, men här i riksdagen vill jag inte
gå in på de frågorna. Jag tror att man vid sidan av det
officiella systemet väl skulle kunna föra fram sådana
frågor och få gehör för det. Jag tror rent av att jag har
hört sägas att det finns något slags miljöpolicy för FN,
men jag vågar inte vara alltför tvärsäker på den frågan
här.

Anf. 90 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Jag håller med Viola Furubjelke om
att de andra folkrörelserepresentanter som finns med i
FN-delegationen är väl så viktiga som varje parla-
mentsparti eller en ungdomsrepresentation. Men jag
tycker att vårt yrkande på det här området kvarstår
därför att man i dag, som det fungerar i praktiken, inte
garanterat kan få FN-delegater under 50 år. Jag ser att
man via en destinerad plats till ungdomsorganisatio-
nerna kan garantera att det finns en ungdomsrepresen-
tation, som har en annan ingång och förhoppningsvis
också andra möjligheter att få ut frågorna i andra
kretsar än vad många andra får. Därför vidhåller jag
vårt yrkande om ungdomsrepresentation och yrkar
bifall till det.
Jag vill fråga Viola Furubjelke utifrån den allmän-
na frågan om Västra Sahara där jag vet att Viola Fu-
rubjelke och många andra i vårt utskott och riksdagen
som helhet har haft ett stort engagemang och lagt ned
ett stort arbete omkring: Hur ser Viola Furubjelke och
majoriteten på de insatser Sverige kan och vill göra
via FN - där förefaller det vara vissa problem vad
gäller avtal att äntligen få i väg dem som skall åstad-
komma minröjning - utan att för den skull lägga sig i
avtalsfrågor? Hur kan vi från riksdagen skicka en
signal? Hur väsentligt är det att Sverige nu via i första
hand FN ställer upp med civilpoliser, minröjning och
framöver även med andra insatser?

Anf. 91 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Fru talman! Jag delar Eva Zetterbergs uppfattning
att det är oerhört viktigt att ungdomarna engagerar sig
i FN-arbetet. Jag tycker också att det bör finnas en
större flora av åtgärder och insatser. Jag tycker att det
skulle finnas fler praktikplatser för ungdomar i FN-
systemet, där de kunde få en mera långsiktig och litet
djupare kunskap om hur FN-systemet fungerar. Men
vår parlamentarikerdelegation har reducerats på sena-
re år, och vi har fortfarande samma inslag av folkrö-
relser: arbetsgivarorganisationer, löntagarorganisatio-
ner och NGO. Ungdomsorganisationerna är väl till-
godosedda i urvalet. Det kommer sedan an på partier-
na att försöka skicka litet yngre ledamöter. Vi har från
vårt parti gjort så, och vi har på det sättet breddat
kunskaper om FN. Bollen går till partiorganisationer-
na. Skicka de unga ledamöterna, det är de som är
framtiden och som skall föra FN:s talan framöver.
Västra Sahara är också en väldigt viktig fråga. Låt
mig bara säga att jag blev väldigt upprörd när jag på
TV-nyheterna i går fick höra att den svenska insatsen
eventuellt kan försenas på grund av ett gräl om finan-
siering av styrkorna eller en oenighet kring ersätt-
ningen. Det är inte värdigt svensk FN-politik att ett
långvarigt engagemang på det här sättet skall devalve-
ras.
Jag lägger inte någon skuld på någon part. Jag
känner inte förutsättningarna. Men jag tycker att frå-
gan borde ha lösts för länge sedan och på ett långt
smidigare sätt.

Anf. 92 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Vad gäller ungdomsrepresentation
hoppas naturligtvis jag och Vänsterpartiet att efter
nästa val ha möjligheter att skicka fler representanter
till FN än vad vi har gjort tidigare. Jag lovar att vi
skall bevaka det. Men det är lättare om man har möj-
lighet att skicka några fler än bara en representant.
Jag vidhåller vårt krav. Det behövs regelmässigt ses
till att ungdomsorganisationerna är representerade,
bortsett från partirepresentationen.
Vad gäller Västsahara hoppas jag Viola Furubjel-
ke och vi andra kan göra påtryckningar för att se till
att insatserna kan bli av. Det är inte värdigt Sverige
att inte ha löst frågorna på ett så pass sent stadium.
Fru talman! Vad gäller finansieringsfrågorna, som
jag inte hann in på i mitt inlägg, vill jag skicka med
följande. Där tycker vi från utskottets majoritet till
skillnad från Moderaterna att det är viktigt och bra att
man utreder alternativa och nya finansieringsformer
för FN, inte i motsatsställning till att få in de ordinarie
medlemsavgifterna, utan för att få in nya pengar.
När vi nu talar om att utskottet har fått ny infor-
mation från regeringen om vad som pågår vill jag till
Viola Furubjelke säga: Det har vi hört under ett antal
år. Det går inte särskilt fort fram på detta område.
Min förhoppning är, och det vill jag skicka med, att
det skall bli litet fart på utredningen så att det äntligen
kan bli konkreta resultat. Min förhoppning är att man
skall stärka FN:s finanser.

Anf. 93 VIOLA FURUBJELKE (s) replik:
Fru talman! Frågan om FN:s finansiering har levt
under många år. Den fick ett nytt inslag när Carlsson-
Ramphal-kommissionen genom sin rapport förde in
frågan om en global finansiering för FN:s verksamhet.
Det är naturligtvis inte helt lätt att gå igenom och se
effekterna av de olika förslagen. Men man arbetar
med frågan i FN och även i den svenska regeringen
för att se vilka effekterna är och vad som är värt att
framföra som seriösa förslag. Man vill självfallet
också undersöka var man kan få stöd och för vilka
frågor man kan få stöd.
Jag kan hålla med Eva Zetterberg. Också jag är
otålig. Jag vet att FN väl behöver en solid finansie-
ring. Det skulle ge FN möjlighet att agera på ett be-
tydligt kraftfullare sätt om man kunde lösa finansie-
ringen med en global avgift som ett tillskott till de
reguljära avgifterna för FN:s verksamhet.
Fru talman! Eva Zetterberg tog upp frågan om
folkrörelsesamarbetet och att regeringen i sin skrivel-
se kanske borde ha skrivit några rader om detta. Det
håller jag med om. Det gör också utskottsmajoriteten.
Vi hoppas att regeringen till nästa skrivelse också
skall redogöra litet grand för hur det folkliga samarbe-
tet för FN fungerar. Utan det skulle inte FN-
samarbetet fungera så bra. Det är en förutsättning för
att regeringen skall stå stark i FN. Jag vet att det finns
ett omfattande sådant samarbete som det är värt att
skriva några rader om.

Anf. 94 INGRID NÄSLUND (kd):
Fru talman! Jag skall inte alltför mycket förlänga
debatten. Vi kristdemokrater har inte några reserva-
tioner när det gäller detta betänkande utan vi har ställt
upp bakom majoritetstexterna. Men det är några frå-
gor som jag ändå känner att jag gärna vill lyfta.
När det gäller frågan om nedrustning tror jag att vi
allesammans här i kammaren blev chockade när Indi-
en gjorde sina kärnvapentester härförleden. Vi kanske
inte kan säga att vi blev helt överraskade. Det har på
något sätt funnits i bakgrunden som ett hot att så
skulle ske.
Vid ett tidigare tillfälle skrev vi från vårt partis
sida en kommittémotion där vi tog upp frågan om
kärnvapennedrustning och där vi hade ett förslag om
att Sverige, som nu har säte i säkerhetsrådet, skulle
försöka få upp frågan om kärnvapenmakternas ned-
rustning, och inte bara deras nedrustning utan också
deras avrustning av sina kärnvapen.
Jag kan inte exakt komma ihåg - och jag har inte
hunnit med allt det arbete som vi här har hört talas om
som vi har på vårt bord att ta fram - det exakta svar
som vi fick. Men det gick mer eller mindre ut på att
detta inte var någonting som kärnvapenmakterna ville
ha diskuterat i säkerhetsrådet.
Det är bestickande att just de permanenta med-
lemmarna är de som är kärnvapenmakter. Vi kan
förstå att det kanske inte ligger i deras intresse att i
det här sammanhanget diskutera frågan. Ändå har den
oerhört stor betydelse för världsfreden, som just är
säkerhetsrådets stora ansvar. Därför menar vi att frå-
gan trots allt borde komma upp också i säkerhetsrå-
det.
Det finns andra forum för att diskutera den här
frågan. Det är ju inte så att kärnvapenmakterna inte
har nedrustat. Men ändå vet vi att det är just det fak-
tum att det finns kärnvapenmakter och att de har
kärnvapen kvar som gör att andra stater, såsom Indi-
en, anser att de på något sätt har ett försvar för att de
också vill komma in i klubben. Det är trots allt är den
mäktiga klubben, de länder som sitter som permanen-
ta medlemmar i säkerhetsrådet.
Därför menar jag att de permanenta medlemmarna
i säkerhetsrådet på något sätt måste ta ett större ansvar
när det gäller den här frågan för att vi inte skall få fler
stater som liksom Indien vill och försöker att komma
in i den här klubben som vi vill skall försvinna. Jag
tror att vi allesammans är överens om att vi vill att
kärnvapenmakterna skall fortsätta sin nedrustning. Jag
har sagt att det finns andra forum för den debatten.
Men på något sätt tror jag ändå att de länder som inte
är permanenta medlemmar måste ta på sitt ansvar att
föra upp den här frågan också i säkerhetsrådet.
Sedan skulle jag också vilja säga några ord om de
humanitära katastroferna. Karl-Göran Biörsmark
berörde Sudan och det inslag vi såg på TV i går om
katastrofen i Sudan. Jag kan inte låta bli att göra re-
flexionen - och detta inte enbart med anledning av
Sudan utan också när jag tänker på debatten här i dag
- att insatserna ofta kommer för sent. FN har ett oer-
hört stort ansvar. Kofi Annan har tagit upp att detta på
ett ännu mer utmärkande sätt skall vara ett av de hu-
vudområden som FN skall ta ansvar för, dvs. den
humanitära situationen i världen.
Inte bara i Sudan utan också i t.ex. Nordkorea
upplever vi att insatserna kommer för sent. Hundratu-
sentals människor, kanske miljontals, hinner att dö
innan de får hjälp. Man kan inte låta bli att ställa sig
frågan: Kan inte FN göra mer för att komma in på ett
tidigare stadium? Jag vet att det ytterst är regimernas
skuld. Men vi andra står ändå inte utan skuld. Där
skulle jag vilja att vi ytterligare med frenesi drev
frågan i FN att komma in på ett tidigare stadium.
Det är många här som har tagit upp de interna
konflikterna. Jag skall inte säga alltför mycket om det.
Det är en väldigt svår fråga hur man bäst skall gå till
väga för att FN och säkerhetsrådet skall kunna ingripa
mer i de interna konflikterna än vad man hittills har
gjort när de mänskliga rättigheterna förtrampas på ett
flagrant sätt.
Jag tror att vi allesammans har upplevt våndan in-
för vad som hände i Rwanda, vad som händer i Bu-
rundi och vad som hände i Kivu. Vi såg tusentals,
tiotusentals, hundratusentals människor förlora sina
liv i dessa humanitära katastrofer. Nu har vi Sudan
och Nordkorea inför våra ögon.
I Sudan är det också interna konflikter, och vi har
också talat om Algeriet. Vi upplever allesammans att
vi skulle vilja att säkerhetsrådet kunde agera mer
kraftfullt.
Vi kristdemokrater har inte ställt upp på Folkpar-
tiets reservation. Jag vet inte om det är en stadgeänd-
ring som måste till, men på något sätt måste detta bli
mer effektivt. Det måste kunna fungera på ett bättre
sätt än vad det har gjort hitintills.
Vi har hört här att den politiska viljan inte finns.
Men då måste det finnas stater som är pådrivande -
kanske ännu mer pådrivande än de är i dag! Jag skulle
önska att Sverige tog på sig att ännu mer vara en
pådrivande part i de här frågorna. Vi får inte låta
människor förgås i de interna och humanitära kata-
stroferna.

Anf. 95 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Jag fick uppleva den glöd med vilken
Ingrid Näslund talade för att vi måste göra någonting,
att Sverige skall gå före, driva på, vara aktivt osv.
Men hon tvekar att skriva under reservationen. Jag
hoppas att mina inlägg skall bli droppen som urholkar
stenen så att vi framöver kan få se fler partier som
även ställer sig bakom en sådan här viljeyttring i skrift
i form av en reservation. Så småningom kanske vi
t.o.m. får en majoritet för att driva detta i FN.
Precis som jag har sagt tidigare menar jag nämli-
gen - jag kanske blir litet tjatig men jag vill ändå
poängtera detta - att några måste gå före. Några
måste visa färdriktningen, och dra med sig andra som
är mer tveksamma. Jag kan förstå tveksamheten, men
jag tycker att jag har ganska mycket på fötterna - inte
minst eftersom jag har vår ambassadör i FN med på
vagnen. Så välkommen nästa gång!

Anf. 96 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Fru talman! Det som jag har varit tveksam till är
om en stadgeändring skulle förändra så mycket när
det gäller den politiska viljan. Vi är dock helt överens
om att vi skall driva frågan. Situationen är inte till-
fredsställande i dag - det är vi också helt överens om.

Anf. 97 VIOLA FURUBJELKE (s):
Fru talman! Jag blev också väldigt glad över den
nyansering med vilken Ingrid Näslund angriper frågan
om stadgeändring för att kunna agera i interna kon-
flikter.
För att man skall kunna åstadkomma något fram-
gångsrikt måste minst två kriterier vara uppfyllda,
nämligen tajmning och relevans. Saker måste alltså
ske när det finns en fruktbar jordmån att lyckas och
slå rot i. De måste också vara relevanta. Relevansen
finns här - vi ser otaliga interna konflikter. Men
tajmningen är inte den rätta.
När ett reformerat säkerhetsråd har tagit plats och
när representativiteten i FN är bättre kommer också
den politiska viljan att se annorlunda ut.
Det är inte så lätt som man gör gällande från op-
positionen ibland att FN om det bara fanns en politisk
vilja också skulle kunna agera i interna angelägenhe-
ter och konflikter. Om man gräver litet under ytan och
kommer förbi slagordspolitiken skall man finna att
interna konflikter är ytterligt komplicerade. Parterna i
de här konflikterna är inte särskilt väldefinierade. Se
bara på situationen i Algeriet! Hur skulle FN agera
om man skulle gå in där? Jag har haft anledning att
brottas med frågan, och jag måste säga att det skulle
vara oerhört svårt för FN att agera i en intern konflikt
som denna. Konturerna och parternas agerande är
diffusa, och inte så precisa. Terrorister definierar sig
inte som en armé eller en befrielseorganisation.

Anf. 98 INGRID NÄSLUND (kd):
Fru talman! Jag skall inte vidare ta upp frågan om
stadgeändring. Där har jag sagt vad jag har att säga.
Jag skall i stället nämna något om de interna
konflikterna. Jag håller med Viola Furubjelke om att
det är oerhört svårt att veta när man skall göra någon-
ting, hur man skall göra det och om det över huvud
taget är möjligt ibland. Jag har full förståelse för den
svårigheten.
Men när det gäller den politiska viljan och att på-
verka den tror jag att man inte alltid bara kan se på
tajmning och relevans. Ibland måste det faktiskt också
finnas en part som vågar och orkar gå in med glöd
och driva en fråga. Slaveriet skulle aldrig ha upphävts
om man hade väntat på tajmning, och jag tror att
ungefär samma sak gäller för dödsstraffet i dag. Det
måste finnas människor och stater som tar tag i detta
och med glöd driver en fråga även om den politiska
viljan inte finns till dess att den finns.

Anf. 99 VIOLA FURUBJELKE (s):
Fru talman! Jag håller fullständigt med Ingrid
Näslund. Det behöver finnas eldsjälar som kan ge
uttryck för den oro och de ambitioner som människor
känner. Jag hoppas och vet också att vår egen rege-
ring gör detta. Man talar mycket om de här frågorna i
säkerhetsrådet. Men självfallet vill man inte driva
fram ett säkert nederlag i en omröstningsfråga. Det
kan ju få effekter för lång tid framöver. Man får i
stället agera pragmatiskt och inte glömma målet utan
ha det för ögonen hela tiden. Så snart ett tillfälle öpp-
nar sig där man kan ha framgång i sådana här frågor
får man naturligtvis agera.
Det viktiga är att man agerar. Det viktigaste är
egentligen inte att man skriver om stadgan. Men den
bör naturligtvis reformeras när det reformerade age-
randet har inträtt.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 27 maj.)

9 § Sveriges utvecklingssamarbete med Cen-
tral- och Östeuropa

Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande 1997/98:UU12
Sveriges utvecklingssamarbete med Central- och
Östeuropa (prop. 1997/98:70)

Anf. 100 LARS HJERTÉN (m):
Fru talman! På tio år har hela Central- och Östeu-
ropa förändrats i grunden. Kommunistiska diktaturer
har försvunnit och i stor utsträckning ersatts med
demokratier, även om många demokratier fortfarande
är bräckliga och ofullständiga.
När vi tidigare hade kontakt med de baltiska län-
derna, Estland, Lettland och Litauen, och deras be-
folkning fick det ofta bli genom deras exilorganisatio-
ner. Inte sällan betraktades detta som en smula sus-
pekt. Deras länder var ju i alla fall delstater i det väl-
diga Sovjetimperiet, och Sverige hade dessutom god-
känt införlivandet av dessa länder och därmed även
ockupationen.
Vi var många som deltog i möten för Baltikums
frihet. Vi organiserade möten och bestämde att de
skulle pågå ända till dess att Estland, Lettland och
Litauen var självständiga. De möten som beskrevs
mest i massmedierna var de här i Stockholm, men det
hölls regelbundna möten även i mina hemtrakter, t.ex.
i Skara och Skövde. Där träffade vi personer som
hade sina rötter i Baltikum men som först nu började
hoppas på att deras hemländer skulle bli fria.
Under många år har jag varit med och tagit emot
studenter från Jagellonska universitetet i Krakow på
den folkhögskola som jag har ansvar för. Detta var
det universitet där nazisterna mördade hela lärarkåren
vid ockupationen av Polen 1939. Efter nazismens fall
och andra världskrigets slut blev det ingen demokrati i
Polen. Så sent som för tio år sedan berättade en av
våra kvinnliga elever därifrån att hennes kamrater -
och jag tror också hon själv - hade blivit häktade och
mycket illa behandlade, t.o.m. misshandlade, av ett
enda skäl. Polisen hade hittat ett porträtt av prästen
Papijuosko i en av flickornas plånböcker. Det var den
präst som misshandlades till döds av de polska myn-
digheternas lakejer.
Fru talman! Jag har velat berätta det här för att
påminna om att vi under några få år har fått uppleva
en fantastisk omvälvning i vår omedelbara närhet.
Sverige medverkar nu till att bygga upp ett fritt och
demokratiskt Central- och Östeuropa. Det är givetvis
mycket glädjande.
De nya demokratierna strävar efter att integreras i
Europa. De är alla med i Europarådet, som särskilt
betonar mänskliga rättigheter. Genom Europaavtalen
är tio länder associerade till EU, och de planerar gi-
vetvis ett framtida medlemskap. Fem länder inleder
nu medlemsförhandlingar med EU. Med Ryssland och
Ukraina har EU partnerskaps- och samarbetsavtal.
Även Partnerskap för fred täcker nästan alla län-
der. Nato har samarbetsavtal med Ryssland och Uk-
raina. Nato och EU är ändå det viktigaste för att ga-
rantera säkerhet och fullständig integration i Europa.
Baltikum och Polen får stöd för att upprätta ett re-
gelverk för marknadsekonomi och rättsstatens institu-
tioner. Vi ser det som särskilt viktigt att stärka den
civila kompetensen inom ekonomi och juridik. Vi ser
satsningen på handelshögskolan i Riga som en viktig
pionjärinsats som bör följas av en satsning på ju-
ristutbildning.
Handels- och näringslivskontakter är också
mycket betydelsefulla rent allmänt. Ett stort bekym-
mer och ett hinder är ju en tung och svårgenomträng-
lig byråkrati. Den är i mångt och mycket ett arv från
kommunisttiden. Dessutom finns det korruption. Det
ligger givetvis i Sveriges intresse att bekämpa allt
detta i våra kontakter med de här länderna.
Fru talman! När det gäller säkerhetssamarbetet
uppnås den största tryggheten för Baltikums del ge-
nom medlemskap i en alleuropeisk säkerhetsordning
som kan garantera säkerheten också för små länder
som inte klarar detta av egen kraft. Det handlar om
länder som också har erfarenhet av att vara lekbollar i
händerna på aggressiva grannstater.
Därför är det naturligt att man nu önskar medlem-
skap i Nato. Det sammansatta utrikes- och försvarsut-
skottet skrev i sitt senaste betänkande som också är
citerat i vårt betänkande att "en utvidgning som äger
rum under dessa förutsättningar och därmed integrerar
ett antal demokratier i Central- och Östeuropa kom-
mer att kunna bidra till att öka den politiska stabilite-
ten i Europa". Med orden "under dessa förutsättning-
ar" menas att man tar hänsyn till den politiska och
säkerhetspolitiska utvecklingen i hela Europa, dvs.
även i Ryssland. I vårt betänkande tilläggs att utskot-
tet delar denna bedömning.
Att bara konstatera detta och sedan sitta med ar-
marna i kors är dock inte särskilt djärvt. Vi tycker att
statsministern har uttryckt Sveriges linje på ett ut-
märkt sätt redan i ett uttalande 1996, vilket vi stöder.
Vi anser alltså, precis som Göran Persson uttryckte
det för ett par år sedan, att Sverige skall främja Est-
lands, Lettlands och Litauens ambitioner att bli med-
lemmar i Nato, vilket framgår av reservation nr 4.
Fru talman! Jag såg nyligen ett reportage från en
stad på Kolahalvön. Det var en medelstor stad. Alla
som intervjuades gav samma bild av den sociala si-
tuationen. De som hade arbete hade en hygglig lev-
nadsstandard, medan de som var arbetslösa eller pen-
sionärer i stort sett saknade allt. Hela det sociala
trygghetssystemet var fortfarande knutet till arbets-
platsen, precis som under kommunisttiden. Det var ett
grymt system, och det är ett grymt system i den mån
det fortfarande förekommer. Hela det sociala skydds-
nätet saknades för samhällets svaga, för dem som
verkligen skulle behövt det. Handikappade, mentalt
störda, missbrukare och andra som inte kunde arbeta
fick en omänsklig behandling eftersom de inte bidrog
till produktionen.
Det måste självfallet ligga i sakens natur att så fort
som möjligt göra sig av med ett socialt system som är
så grymt och som slår så blint. Trots det kan man
fortfarande höra att man skall skynda långsamt och
under ett övergångsskede fortsätta med delar av det
gamla systemet, t.ex. att ge subventioner till statliga
företag och kolchoser. Vi tror inte att detta är en lös-
ning. Det förhindrar i stället ett positiv lösning.
En övergång till marknadsekonomins sociala
trygghetssystem med generella socialförsäkringar bör
ske så snabbt som möjligt. Vi välkomnar därför rege-
ringens skrivning om att stödja övergången till en
social marknadsekonomi. Vi menar att stöd till det
offentliga bör inriktas på att stärka individen och
familjen och de sociala och civila nätverken kring
dessa.
Fru talman! Jag reste för en del år sedan i
gränstrakterna mellan det gamla Tjeckoslovakien -
det existerade på den tiden - Polen och f.d. DDR. Jag
såg en närmast total miljöförstörelse. Förbättringar på
miljöområdet bör ges fortsatt mycket hög prioritet.
Kärnkraften är värt ett särskilt kapitel eftersom det
är en fråga som engagerar oss också. När utskottet
tidigare i år besökte Litauen träffade vi EU:s Ritt
Bjerregård där. Hon var där för att studera miljö och
energi. Hon uttalade sig för en stängning av kärn-
kraftverket i Ignalina. Detta är alltså EU:s officiella
linje. Jag tycker att det är litet märkligt att vi stänger
betydligt säkrare kärnkraftverk i Sverige medan kraft-
verk av Tjernobyltyp i vår omedelbara närhet drivs
vidare.
Ett land utgör ett särskilt problem, nämligen Vit-
ryssland. Landets president verkar inte ha något som
helst intresse av att förankra ett demokratiskt system i
landet - tvärtom. Vi tycker att det är viktigt att Sveri-
ge gör insatser för att främja mänskliga rättigheter och
demokrati och stödja de krafter som kämpar för detta
i Vitryssland. Vi bör ta kontakt med dessa krafter så
att de får uppleva att det verkligen finns folk utanför
det egna landet som stöder deras strävanden mot
demokrati.
Vi anser också att den svenska närvaron bör stär-
kas genom att man inrättar en ambassad i Minsk.
Detta önskemål framförs i ett särskilt yttrande som är
fogat till betänkandet. Fem partier har skrivit under.
Vi för vår del har också avsatt medel för detta.
Vi moderater tycker att det är bra att medlen i den
s.k. Östersjömiljarden nu blir föremål för riksdagens
ordinarie budgetbehandling. Tidigare fanns ju peng-
arna hos Statsrådsberedningen, och riksdagen saknade
verklig insyn. Vi har tidigare framfört önskemål om
en ändring i den här riktningen. Vi tycker att det är
utmärkt att riksdagens insyn och kontroll nu ökar.
Vi är ändå inte helt nöjda eftersom Näringsdepar-
tementet nu får ansvar för medlen. Vi har tidigare
framfört vår önskan om att stödet till Central- och
Östeuropa skall ges en samlad koordinering och led-
ning under Utrikesdepartementet. Vi tycker inte att
det är bra att stödet fortfarande är splittrat. Vi ser
givetvis fram mot en förändring även här. Dessa syn-
punkter för vi fram i reservation nr 1, vilken jag av-
slutningsvis yrkar bifall till.

Anf. 101 KARL-GÖRAN
BIÖRSMARK (fp):
Fru talman! Jag har lovat att gå runt här i riksda-
gen om några timmar med några ungdomar från Lett-
land. Jag skall berätta litet grand om hur riksdagen
arbetar och hur det fungerar här i Sverige.
De här ungdomarna är i dag 25-30 år. För tio år
sedan var de alltså tonåringar. Hur ser de då på Sveri-
ges roll, vårt östbistånd och våra relationer? Jag har
haft tillfälle att prata litet med dem under förmidda-
gen och ställt de här frågorna. Jag frågade dem hur de
ser på utvecklingen under de här åren om de går till-
baka till när de var 15-20 år.
Först tog vi upp detta med biståndet. De menade
att det är så viktigt med ett moraliskt stöd. Hotet från
Ryssland finns hela tiden i bakgrunden. De apostrofe-
rade statsminister Göran Persson och välkomnade
hans uttalande, precis som Lars Hjertén gjorde för en
stund sedan. Det är den typen av stöd de önskar se.
De lyfte fram att det är viktigt med kommun-
samarbetet - vänortssamarbetet. Det är konkret och
klart. Där får de veta mer om hur saker och ting fun-
gerar. Det blir en sorts kunskapsutbyte. Svenska insti-
tutet är också ett begrepp för ungdomarna. Det arbetar
ju där borta, och det har de lärt känna.
Man kan jämföra hur det var 1988 och 1998 för
dessa ungdomar. De sade: Vi kan väl ta litet på plus-
sidan och litet på minussidan.
På plussidan finns att den personliga friheten har
ökat väsentligt. De tog också upp det fria ordet, press-
friheten, öppna gränser och att vara i världen. Det
kunde de inte förut. En sade: Fria händer - att kunna
skapa själv.
Men de lyfte ett varningens finger och sade att de
som är över 50 år har det svårare. Passiviteten sitter i
hjärnan, som någon sade. De har svårare att bryta sig
loss och bryta ny mark som ungdomarna gör. Det är
lättare för dem. En sade att en stat inte bara består av
ungdomar. Många äldre är totalt låsta.
På minussidan tog de upp detta med att staten inte
kan hjälpa alla äldre som man tyckte sig kunna göra
tidigare. De äldre försöker överleva, men är inte med i
utvecklingsprocessen. De står utanför. Därför är det
svårt att få med hela samhället i utvecklingen. Det går
en klyfta mellan de yngre och de äldre.
De sade att 1998, när de gick i skolan, var man
inte med om någon utformning, politiskt och socialt.
Det fanns inte något sådant engagemang, ingen analys
av samhället. Det var som någon då sade: Du kan
ändå ingenting göra. Du kan inte åstadkomma något. I
dag är det helt annorlunda. Man ser och är med i vad
som händer. Man är med i en process.
En sak som de beklagade var att kulturens stora
betydelse har åsidosatts. Det fanns mer pengar tidiga-
re för kulturarbete. Kulturarbetet stod högre. Nu är
det först ekonomisk utveckling som gäller, och kultur-
frågorna blir en andraplansfråga. Men som någon
sade: Utan kultur kan man inte skapa ett bra land.
De välkomnar det EU-medlemskap som de ser
framför sig, likaså Natomedlemskap. Ungdomarna vet
mer än de äldre om vad EU betyder och vad EU står
för. Det finns speciella Europaveckor, och ungdomar-
na är mycket aktiva där.
De menar också på att det är bra för lagstiftningen
och integrationen att man har en dialog med EU. Vi
måste pressa på detta på något sätt, menar de, för att
få i gång en diskussion och dialog. Ta t.ex. det här
med dödsstraffet. Det är bra att vi är så tydliga när det
gäller dödsstraffet. Det finns en kraftig majoritet mot
att man skall ta bort dödsstraffet, alltså en majoritet
för dödsstraff, i många av de baltiska länderna. De här
ungdomarna menar att det är bra att vi är så tydliga
och att det finns krav från EU när det gäller mänskliga
rättigheter och dödsstraff.
De fyra målen för samarbetet fortsätter att gälla,
vilket Folkpartiet ställer sig bakom. Från utvärdering-
en av samarbetet vill vi särskilt lyfta fram två aspek-
ter.
Det gäller stödet för demokratisk utveckling. Be-
hovet av fortsatta och intensifierade insatser för att
stödja utvecklingen på rättsområdet är stort. Det är
väsentligt såväl för invånarna i våra nya demokratiska
grannstater, som har levt under ett system där rättssys-
temet har tjänat det kommunistiska maktsystemet och
där den enskilde varit nästintill rättslös, som för den
ekonomiska utvecklingen för vilken fungerande rätts-
system är en viktig förutsättning för att företag och
investeringar skall ge stabila och förutsägbara villkor.
Men det gäller också utvecklingen på det sociala
området. Där är utvecklingen värre än befarat. Det
drabbar särskilt kvinnorna och barnen. Inte minst i
Ryssland är den sociala misären stor. Skakande skild-
ringar når oss t.ex. om Kaliningradområdet, bara
några mil över Östersjön. Nästan hälften av alla barn i
Ryssland lever i familjer med mindre än 500 kr i
månadsinkomst. Då kan man lätt föreställa sig att det
är många som har det mycket värre än dessa. Den
dramatiskt sjunkande medellivslängden för män un-
derstryker också allvaret i den sociala utvecklingen.
Situationen i Vitryssland är oroväckande och
svårbedömbar. I den mån vi kan stödja utvecklingen
mot mer demokrati, pluralism och rättstrygghet är
detta angeläget. Inom ramen för samarbetet med
Central- och Östeuropa bör vi ha en beredskap för
mer omfattande samarbete med Vitryssland, där förut-
sättningarna för detta kan komma att förändras i posi-
tiv riktning.
Jag fick i min hand häromdagen särskilda anvis-
ningar och riktlinjer för Sidas stöd till utvecklings-
samarbetet mellan enskilda organisationer i Sverige
och i Vitryssland. Jag tror att enskilda organisationer
även här kan göra ett bra arbete genom att knyta
samman kontakterna mellan enskilda organisationer i
Sverige och i Vitryssland. Det står att Sida har be-
dömt det som särskilt viktigt att utveckla samarbetet
mellan svenska och vitryska enskilda organisationer i
syfte att stärka det civila samhället och främja demo-
kratiseringsprocessen i Vitryssland. Där kan vi säkert
vara med och göra en insats.
Jag fick också i dag i min brevlåda ett pressmed-
delande. Det står: Miljöminister Anna Lindh inviger i
dag det nya reningsverket i Liepaja i Lettland. Det är
också bara några mil härifrån. Reningsverket i Liepaja
beräknas bl.a. minska kväveutsläppen med drygt 200
ton per år och fosforutsläppen med drygt 70 ton per
år. Det är några konkreta exempel på vad östbiståndet
åstadkommer i dag.
I reservation 4 i betänkandet tar vi tillsammans
med moderaterna upp Natos utvidgning. Jag vill gärna
citera några rader:
"Den största tryggheten uppnås för Baltikums del
genom ett medlemskap i en alleuropeisk säkerhets-
ordning som kan garantera säkerheten också för små
länder, som har svårt att försvara sig av egen kraft. En
sådan kraftfull säkerhetsordning kan uppnås genom
ett medlemskap i Nato."
Det är rader som de ungdomar som jag började
med att referera till gillar.
Jag vill slutligen bara ställa en fråga till Eva Zet-
terberg och Bodil Francke Ohlsson, som står bakom
reservation 2. Den gäller en fortsatt europeisk integ-
ration. Med tanke på den bakgrund ni har i EU-
sammanhang och på att ni vill gå ur EU kan jag förstå
vissa texter. Ändå blir jag litet förvånad när ni i er
reservation skriver på det här sättet:
"En aspekt som inte kan betonas nog är att det
måste vara människorna i de berörda länderna som i
en väl förankrad demokratisk process fäller avgöran-
det om ett eventuellt medlemskap i EU."
Naturligtvis är det så. Det är just den processen
som vi är inne i. Det är den processen som de baltiska
staterna och andra länder som söker medlemskap i EU
är inne i.
Vidare skriver man:
"För att inte styra opinionen i länderna är det ock-
så viktigt att olika hjälpinsatser frikopplas från själva
EU-medlemskapsansökan, dvs. att ett medlemskap
inte ses som en förutsättning för stöd."
Jag skulle vilja veta vad ni menar med det. Vem
förutsätter att östbiståndet och stödet vi ger är kopplat
till att man måste bli EU-medlem? Jag förstår inte
riktigt den tanken.
Jag yrkar bifall till reservation 4.

Anf. 102 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! När riksdagen i dag debatterar ett be-
tänkande som gäller samarbetet med Central- och
Östeuropa hör det rätt nära samman med ett ärende
som riksdagen debatterade tidigare i dag, nämligen
det som gällde frågan om Sveriges arbete med jord-
bruks- och livsmedelspolitiken inom Europeiska
unionen. Det finns ett klart samband eftersom en
reformering av jordbrukspolitiken i EU är en förut-
sättning för östutvidgningen och för att de länder som
är intresserade av medlemskap i Europeiska unionen
faktiskt skall kunna få det.
Därmed kommer jag osökt över till den fråga som
K-G Biörsmark ställde till mig och till Miljöpartiet,
nämligen hur vi ser på frågan om integrationen i Eu-
ropa och villkoren för bistånd till och integration av
öst- och centraleuropeiska länder. Jag kan för Väns-
terpartiets del klart säga att vi ser att det finns en risk
med att intresset för de öst- och centraleuropeiska
länderna på något sätt bygger på att de självklart skall
vilja bli medlemmar i Europeiska unionen. I vissa
partiers ögon är medlemskapet i Nato lika önskvärt
som medlemskapet i EU.
Som jag ser det ligger saken inte till så. Dessa
länder skall självklart kunna ansöka om att och på
egna meriter och egna bedömningar kunna bli med-
lemmar både i EU och i Nato, men det är definitivt
inget som vi i Vänsterpartiet - definitivt till skillnad
mot Moderaterna - anser att vi skall styra. Sveriges
uppgift måste i stället vara att tillhandhålla all till-
gänglig information och att bidra med de erfarenheter
som vi själva har, både vad gäller utveckling av de-
mokratin och av sakpolitiken på en rad områden och
vad gäller Sveriges ansökan om medlemskap i Euro-
peiska unionen.
Från de partier som är kritiska till svenskt med-
lemskap i EU har vi kanske en känsla av att man från
svensk sida undanhåller vissa negativa informationer
om hur Sverige fungerar som medlemsland i EU. Det
är inte helt utan anledning som vi tar upp den frågan.
Vi menar att biståndet från Sverige och från övri-
ga EU-länder måste bygga på en vilja att stödja de
nya demokratierna utifrån deras egna behov, inte
utifrån att det skall leda fram till ett EU-medlemskap.
Vi kommer därmed fram till reservation nr 3, där
vi har tagit upp frågan om säkerhetspolitiken. Det har
hittills bedrivits en viss gåvoverksamhet från svensk
militär sida, där begagnad försvarsmateriel har
skänkts till framför allt de baltiska länderna. Man har
också diskuterat ett försvarssamarbete och överföring
av svenska kunskaper.
Jag ställer mig väldigt kritisk till att Sverige gör
så. Vi menar att Sverige genom biståndet och genom
politiska kontakter på alla tänkbara sätt skall bidra till
att bygga upp demokratiska samhällssystem, dock inte
på försvarsområdet. Det är knappast så som utveck-
lingen i de här länderna kan stärkas. Det kan inte ske
genom tankar om att det behövs ett utvidgat och mer
effektivt försvar i respektive land.
Snarare gäller det att inse att det viktigaste medlet
för att uppnå säkerhet i våra dagar inte är ett militärt
försvar. Det sker i stället genom goda relationer till
grannländer liksom genom ökad handel och utvidgade
kontakter. Det borde vara ett väsentligt bidrag som
Sverige kan ge i stället för försvarsmateriel i olika
former.
Jag vill särskilt understryka, vilket inte finns med i
det här ärendet, att vår kritik inte gäller deltagandet i
BALTBAT, som är en internationell styrka med del-
tagande från de baltiska ländernas sida. Jag menar
inte att det bistånd som vi skall lämna skall bestå av
att bygga upp regelrätta försvarsmakter.
Vad det däremot handlar om är att Sverige genom
sitt bistånd skall kunna bidra på de områden där vi
faktiskt har kunskaper och erfarenheter. Detta har
lyfts fram i skrivelsen, och vi har även påpekat det i
utskottets betänkande. Detta är naturligtvis tillämpligt
på miljöområdet, på det ekonomiska området och när
det gäller att utveckla demokratin, folkrörelser osv.
Jag vill särskilt peka på behovet av sociala insat-
ser. Jag tycker att insatserna därvidlag från svensk
sida under lång tid har dominerats av teknisk hjälp
eller bistånd på handelsområdet. Lars Hjertén pekade
på handelshögskolan i Riga och på den juristutbild-
ning som skall anordnas där. Detta är mycket bra,
men de sociala frågorna har länge varit i skymundan.
Utskottet besökte nyligen Lettland, och vi hade
där tillfälle att själva se vilka stora behov som finns
på det här området och hur viktigt det faktiskt är att vi
går in där. Jag tycker därför att det är glädjande att
man där kommit fram till ett samarbete med social-
högskolor i Ryssland. På en rad sådana områden bör
Sverige agera.
Jag vill, fru talman, understryka hur viktigt det är
att vi fortsätter att ge bistånd till olika frivilliga orga-
nisationer, bl.a. kyrkliga organisationer, som gör ett
viktigt arbete. Låt mig återgå till Lettland, där Fräls-
ningsarmén arbetar med övergivna hemlösa barn. Jag
menar att det är ännu viktigare att Sverige där bidrar
genom att bygga upp myndigheter som tar ett övergri-
pande ansvar, så att vi inte överlåter hela den sociala
problematiken till frivilliga organisationer. De skall
finnas där och få allt stöd, men det måste vara ett
komplement till det ansvar som myndigheter skall
utveckla.
Jag vill också peka på jämställdhetsområdet.
Vänsterpartiet anser att jämställdhet bör vara ett nytt
delmål. Jag har förstått att invändningen från majori-
teten och från regeringens sida tidigare har varit att
jämställdhetssynen skall genomsyra allt utvecklings-
samarbete och att jämställdhet därför inte behöver
ställas upp som ett särskilt mål.
Ja visst, också vi tycker att den skall genomsyra
allt, men därutöver behövs det också som ett särskilt
mål, eftersom vi kan se att problemet i många öst- och
centraleuropeiska länder är att kvinnor under de be-
gränsade villkor som tidigare fanns kanske ändå hade
större möjligheter än vad de i dag har. Kvinnors rät-
tigheter och kvinnors position har där trängts undan.
Vi tror därför att det är väsentligt att man lyfter fram
jämställdhetsmålet.
Man kan då naturligtvis också diskutera att, som
Kristdemokraterna och Miljöpartiet har gjort, lyfta
fram också de sociala frågorna och göra dem till ett
nytt delmål. Jag delar i allt väsentligt det som står i
den reservation som de här partierna har avgivit om
hur betydelsefullt det sociala området är. Däremot
undrar jag om man skall befrämja det genom att ha
det som ett särskilt mål. Det känns inte som någon
större oenighet, utan det är mer fråga om vilka former
vi skall välja.
Fru talman! Till slut vill jag också peka på hur
viktigt det är med Vitryssland, som andra talare har
varit inne på. Vår idé är att ha Vitryssland som pro-
gramland. Jag inser att det är svårt med tanke på det
politiska läget där men vill betona den stora betydel-
sen av en ambassad i Minsk och av att på alla tänkba-
ra sätt öka kontaktnätet med frivilliga organisationer
och myndigheter där det fungerar.
Jag vill också peka på sysselsättningsfrågorna i
Sverige. Jag har svårt att förstå inställningen på detta
område och vill gärna ställa en fråga till Pierre Schori.
Vänsterpartiet hävdar att det primära målet är att
befrämja sysselsättningen i de öst- och centraleurope-
iska länderna, men det kan inte vara något negativt
om vi samtidigt får en ökad sysselsättning i Sverige
på grund av sådana projekt. Därför menar vi att man
borde göra en utvärdering av hur de här svenska in-
satserna har påverkat sysselsättningen i Sverige, na-
turligtvis med tanke på att jämbördiga projekt som
jämförs och där även sysselsättningen får fördelar av
detta bör kunna gå före.
Jag förstår inte tveksamheten från majoritetens
sida och vill gärna höra Pierre Schoris svar på frågan
varför man inte skall göra en sådan utvärdering. Den
behöver inte vara omfattande.
Också vänortssystemet måste utvecklas och be-
främjas på olika sätt.
Fru talman! Jag står bakom alla reservationer och
särskilda yttranden där Vänsterpartiet finns med, men
jag yrkar bifall endast till reservation 6, som handlar
om utvärdering av sysselsättningsaspekterna i Sveri-
ge.

Anf. 103 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Jag skulle vilja fortsätta den här dis-
kussionen om det som står i Eva Zetterbergs och
Bodil Francke Ohlssons reservation nr 2. Där skriver
ni bl.a.:
"Utskottet anser att Sveriges roll, när förhandling-
arna nu inleds med ansökarländerna, är att bevaka
östländernas intressen, så att inget lands regering,
kanske i iver att snabbt kunna ansluta sig till unionen,
förhandlar bort folkviljan eller landets egenart och
utvecklingsmöjlighet".
Detta låter sig ju sägas, men det är inte helt enkelt.
Vi har ju i många olika sammanhang en syn som vi
vill få genomförd, även i EU-sammanhang. Bl.a. vill
jag peka på frågan om dödsstraffet. Vi vet att det
finns en kraftig majoritet i folkdjupet i de här berörda
länderna och även i parlamenten för att behålla döds-
straffet. Vi pressar dock på och försöker med diskus-
sion och upplysning få till stånd en förändring av
inställningen.
Är det fel? Det framgår av det som här sägs att det
skulle vara fel politik som vi i så fall för.
Jag vill också kommentera påståendet att vi skulle
vara med och styra länderna in i Nato. Det är natur-
ligtvis deras eget val. Vad vi gör är att vi ger vår
muntliga support för detta. Vi tycker att det är bra om
det är så att de vill det. Det är ingenting som vi styr
dessa länder att göra. Det kan vi naturligtvis inte göra.
Det är deras egen säkerhetspolitiska bedömning.
Jag måste också fråga om det som sades om att vi
undanhåller negativ information om EU. Hur gör vi
det?

Anf. 104 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Vi är helt överens om att vi tack och
lov inte kan styra. Det är naturligtvis länderna själva
som avgör frågan om medlemskap i EU och i Nato.
Vad jag och Miljöpartiet, som får gå in och svara
på den frågan så småningom, vill lyfta fram är att det
är en oerhört positiv information som förmedlas när
det kommer representation från dessa länder till Sve-
rige eller i de kontakter vi har. Jag får en väldigt tyd-
lig känsla av att man aktivt lägger fram alla fördelar
men väldigt litet om nackdelarna.
Jag förstod inte riktigt det som K-G Biörsmark sa-
de om dödsstraffet. Sverige som land, vi som indivi-
der och organisationerna kämpar i alla sammanhang
mot dödsstraffet. Det är väl självklart att vi också
inom EU-kretsen måste hävda vår negativa inställning
till dödsstraffet och försöka informera om orsakerna
till att vi gör det. Jag förstår inte riktigt var i samman-
hanget det kommer in. Det finns en opinion i dessa
länder. Vi skall naturligtvis tala om varför vi har
avskaffat dödsstraffet och varför det åtminstone inte
finns någon partipolitisk opinion i vårt land för att
återinföra det.

Anf. 105 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Först vill jag ta upp det som sades om
information om EU. Hur man gör beror på vilken
grundinställning man har. Jag är säker på att Eva
Zetterberg med sin bakgrund och sin syn på EU för
fram och lägger tyngdpunkten på negativa saker. Vi
har hört mycket om allt det negativa kring EU från
Miljöpartiet och Vänsterpartiet i kammaren. Det finns
alla möjligheter att göra det i en öppen dialog.
Att vi som är för EU lyfter fram de positiva saker-
na är ganska naturligt. Här finns en dialog. Här finns
olika uppfattningar. Dem skall vi meddela. Men det
jag reagerade på var att Eva Zetterberg i sitt anföran-
de sade att vi aktivt skulle vara med och undanhålla
information.
Sedan går jag till frågan om dödsstraffet. Jag lyfter
fram det jag säger i förhållande till vad ni skriver i er
reservation. Ni skriver att Sveriges roll är att bevaka
östländernas intressen så att inget lands regering,
kanske i iver att snabbt kunna ansluta sig till unionen,
förhandlar bort folkviljan. Det betyder i sak att ni inte
vill att de skall förhandla bort folkviljan. Folket i
dessa länder är för dödsstraff. Vi menar att man skall
pressa på och försöka informera.
Jag har varit med i diskussioner i olika samman-
hang där det har framgått att politiker är beredda att
försöka att fatta beslut i parlamentet emot dödsstraff
även om de vet att folket är för dödsstraff. Är det fel
att resonera så? Det är det jag frågar om.

Anf. 106 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Detta blir allt krångligare att reda ut,
K-G Biörsmark. Det är självklart att man måste in-
formera om skälen till att dödsstraff är det sämsta
tänkbara alternativet. Med tanke på t.ex. EU:s och
Europarådets sätt att fungera och de regler och mål de
har är det självklart att vi som är medlemmar där
måste visa vilka kriterier som gäller.
Jag vet inte om jag tycker att det är något bra ex-
empel på vad man kan förhandla bort. Det finns en
politisk vilja i flera av dessa länder att snabbt bli
medlemmar. Man bortser från att följden av att man
tvingas in i ekonomiska krav för att fylla vissa kriteri-
er exempelvis kan bli försämrade sociala villkor och
ökade sociala klyftor. Det är snarast på det området
jag tror att det kan bli aktuellt. Man ökar sociala
klyftor på folks bekostnad för att kunna komma in
snabbt. Jag menar att Sverige har en uppgift i att peka
på de negativa konsekvenser som det får till följd.
Det finns en vilja att snabbt komma in. Jag menar
att både vi som röstade nej till medlemskap i EU och
de som röstade ja från svensk sida har en skyldighet
gentemot dem vi träffar att peka både på positiva och
negativa erfarenheter med medlemskapet, för att
människorna i respektive land själva skall kunna
avgöra om de vill bli medlemmar eller inte. Jag utgår
från att Folkpartiet och andra partier på samma sätt
som vi pekar på för- och nackdelar.

Anf. 107 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp):
Fru talman! Jag får börja med det som K-G Bi-
örsmark har frågat om, eftersom det är aktuellt.
Vad gäller det som sades om att vi inte skall styra
in länder i EU vill jag säga att vi från mitt parti gi-
vetvis varken tycker att vi skall styra eller övertala
någon att gå in i ett EU som vi själva är kritiska mot, i
synnerhet eftersom vi har vissa erfarenheter i vårt eget
land. Väldigt många människor ansåg att de fick en
oerhört glättad och vacker bild av vad medlemskapet
innebär. Det visade om inte annat de mätningar som
gjordes efter ett halvår, då en majoritet av befolkning-
en ångrade att de hade röstat ja till EU.
När vi nu talar om förhandlingar kan jag säga att
det har pratats mycket om att Danmark var väldigt
skickligt när det gällde att förhandla och skaffa sig
undantag. Det är klart att ett land som väldigt gärna
vill komma in i EU också skall veta att man kan göra
så.
Jag förstod inte riktigt det som sades om döds-
straffet. För ett tag sedan skrev jag en motion om de
undantag som har lämnats i vissa MR-konventioner.
Det gäller speciellt länder där de mänskliga rättighe-
terna förtrycks. I det fall som vi talar om tror jag att
man hade fått vissa undantag när det gällde hur kvin-
nor skall behandlas. De undantagen var heller inte
tidsbegränsade.
Jag är naturligtvis väldigt emot det. Jag tycker att
frågan om dödsstraff är en fråga om mänskliga rättig-
heter, som man absolut inte kan ta med i förhandling-
arna. Man skall inte kunna förhandla sig till att få ha
kvar dödsstraff, eftersom dödsstraffet faktiskt är ett
brott mot respekten för livet och för mänskliga rättig-
heter.
Det sägs i regeringens proposition att närmare
90 % av det svenska utvecklingssamarbetet med dessa
länder redan nu uppskattas vara mer eller mindre
inriktat på att underlätta ett framtida EU-medlemskap
och att den framtida utmaningen innebär att i ännu
högre grad fokusera på det som är relevant i ett EU-
perspektiv. Det är det som har varit grunden till min
inställning att det inte får finnas någon sådan koppling
mellan medlemsansökan och det utvecklingsbistånd
som vi ger. Det får man vara väldigt försiktig med.
Jag tror också att det har med ländernas önskan att
komma in att göra. Det finns kanske inte så mycket
bistånd att välja mellan. Om det nu skall vara ett part-
nerskap är det detta som man har tänkt sig, och det
innebär att ett framtida EU-medlemskap underlättas.
Vad gäller grannlandssamarbetet är vi väldigt
positiva till de fyra målen om säkerhetsgemenskap,
demokratins kultur, socialt hållbar ekonomisk om-
vandling samt miljömässigt hållbar utveckling. De är
fina och väl avvägda. Vad gäller innehållet och viss
strategi skiljer vi oss dock på ett par punkter från
regeringens förslag. Det gäller bl.a. skapandet av en
säkerhetsgemenskap, vilket jag tänker prata litet
grand om nu.
Man talar i propositionen om främjandet av en sä-
kerhetsgemenskap i en miljö där olika verksamheter
samverkar. Man nämner EU, eftersom flera länder är
kandidatländer, man nämner PFF och Nato. PFF
bildades redan 1994. Tre år efteråt bildades EAPR,
Euroatlantiska partnerskapsrådet, som skulle stärka
den politiska dimensionen och bli ett fördjupat PFF-
samarbete. PFF hade från början som mål att samord-
na och öva medlemsstaterna för insatser i fredsbeva-
rande verksamheter samt för krishanteringsinsatser,
räddningstjänst, beredskapsplanering, olyckor vid
kärnkraftverk, oljeutsläpp, transporter av farligt gods
och dessutom civilförsvar. Det fördjupade PFF-
samarbetet hade dock en glidning, vilken i praktiken
betydde ett tätare samarbete med Nato.
I regeringens proposition talas också om en upp-
byggnad av den säkerhetspolitiska kompetensen i
Estland, Lettland och Litauen. Där nämner man
OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i
Europa, en organisation som länge har arbetat med
förebyggande åtgärder, krishantering och även med
insatser i konflikter. Det är en liten organisation som
är mycket flexibel och som arbetar med krishantering
ute på fältet, dvs. konkreta konflikthanteringsinsatser,
för närvarande i tolv länder. Ryssland har t.ex. länge
velat göra OSSE till det viktigaste säkerhetsfrämjande
instrumentet. Jag kan förstå det, ty OSSE har ett väl-
digt brett säkerhetsbegrepp. I verksamheten tar man
också upp MR, demokrati, ekonomi och miljö - även
om just miljödimensionen från min synpunkt inte har
fått någon större betydelse i krishanteringsinsatserna.
OSSE är inte knutet till Nato och är enligt FN-
stadgan en regional organisation, vilket innebär att
den får komplettera FN-insatser och också kan överta
vissa uppgifter som FN har haft. Därmed menar vi att
OSSE borde vara den lämpligaste organisationen när
det gäller säkerhetsfrämjande insatser för att behålla
gränssamarbetet i Central- och Östeuropa säkerhets-
politiskt stabilt. Det är alltså ett alternativ till PFF och
EAPR.
PFF har numera breddat sitt övningsinnehåll. För-
ra sommaren deltog både svenskt jaktflyg och svenska
ubåtar i övningarna inom ramen för det breddade
PFF-samarbetet. Miljöpartiet menar att Östersjöregi-
onen, i stället för att vara en övningsplats på det här
sättet, skulle kunna bli en vapenfri zon. Detta skulle
vara ett bra sätt att skapa en naturlig säkerhetsgemen-
skap och en trygghet grannar emellan.
I motionen framhåller Miljöpartiet också att öst-
ländernas närmande till väst ger möjlighet att lösa
vissa problem men också hotar att skapa nya. Det
gäller miljö- och energifrågorna, vilka vi måste lösa.
Fokus har länge legat på insatser för att åstadkomma
en renare Östersjö. Miljöpartiet menar att liksom man
inom säkerhetspolitiken talar om konfliktförebyggan-
de åtgärder måste man inom miljöpolitiken i vårt
utvecklingssamarbete tala om miljöskadeförebyggan-
de åtgärder. Man skall alltså inte vänta tills skadorna
är där innan man gör någonting, ty då är man för sent
ute. Vi vet ofta vad det är för skador som uppkom-
mer. Med en ekonomisk tillväxt - det vet vi också här
i landet - kommer också nya och fler föroreningar,
t.ex. genom ökade transporter, ökad energianvändning
och ökande avfallsmängder. Dem måste man tackla. I
de länder där vi går in på det här sättet kan vi också
göra det.
Vi får nämligen akta oss så att inte våra grannar i
öst genom vårt utvecklingssamarbete och handelsut-
byte får våra miljöproblem, de skador och problem
som vi själva anstränger oss för att åtgärda i Sverige.
Det är märkligt hur rika länders dåliga konsum-
tionsmönster - det ser man överallt i världen - har en
otrolig förmåga att smitta av sig, eftersom man inte
ser nackdelarna till en början. Man ser bara hur stan-
darden stiger. I ett land kanske man köper fler och fler
bilar, men man har ingen aning om att luftförorening-
arna från trafiken också ökar. Det är vårt ansvar att se
till detta när vi går in i sådant här samarbete.
Jag är väldigt glad att OSSE har öppnat ett kontor
i Vitryssland. Jag har varit där och haft mycket med
Vitryssland att göra, och jag vet att ett sådant kontor
verkligen är ett andningshål för de medborgare vars
handlings- och yttrandefrihet blir mindre nästan dag
för dag. Detta visar också OSSE:s stora användbarhet.
Jag vill också framhålla demokratibiståndet via de
politiska partierna, som också har precis samma ver-
kan i de här länderna.
Sveriges utvecklingssamarbete är i dag viktigt för
våra grannar och samarbetsländer. I förlängningen är
det dock också till vår egen direkta nytta. Jag tycker
att det hade varit intressant med den utvärdering av
hur svenska insatser påverkar sysselsättningen i Sve-
rige som vi talar om i en reservation. Jag tror att en
sådan vore väldigt värdefull för det fortsatta samarbe-
tet för alla inblandade parter.
Till sist vill jag bara helt kort framhålla att vi
måste ha fokus på de sociala problemen. Jag stöder
reservationen om delmål, eftersom jag tycker att det
behövs väldigt snabba insatser. Ett land med stora
klyftor mellan rik och fattig kan också bli en säker-
hetsrisk, något som det har talats om ganska mycket
när det gäller Ryssland och länderna i öst. Hela situa-
tionen i våra grannländer präglas ju av sociala och
ekonomiska problem. Var man än har varit i dessa
länder har man fått veta att löner inte betalas ut.
Människor berättar att de inte har haft pengar till mat
på flera månader utan lånar av grannar osv. och klarar
sig på ett sätt som man inte riktigt förstår. Den sociala
grundtryggheten - vård och omsorg - saknas också.
Här behövs allt tänkbart stöd. Äldre och barn är spe-
ciellt utsatta. Många svälter. Sjukdomsfrekvensen och
dödligheten ökar. När det går så här dåligt föds det
naturligtvis också färre och färre barn.
Jag yrkar bifall till reservationerna 2 och 3.

Anf. 108 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Jag begärde replik med anledning av
reservation 2. Det är möjligt att vi talar förbi varandra
här. Ni får rätta mig om jag läser reservationen felak-
tigt.
I reservationens sista stycke skriver Miljöpartiet
att man anser att Sveriges roll, när förhandlingarna nu
inleds med ansökarländerna, är att bevaka östländer-
nas intressen så att inget lands regering, kanske i iver
att snabbt kunna ansluta sig till unionen, förhandlar
bort folkviljan. Då frågar jag: Om nu folkviljan är för
dödsstraff, vilket den är, vore det då fel av regering-
arna att förhandla bort det och säga att man inför
förbud mot dödsstraff? Det är ju vad reservationen
innebär.

Anf. 109 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag måste säga att jag inte riktigt för-
står hur K-G Biörsmark ser på detta. Det är ju en
fråga om mänskliga rättigheter.
Om man ser på hur EU och vi har arbetat mot län-
der som har dödsstraff, där det verkligen brister i
respekt för mänskliga rättigheter, tycker jag att det är
fullständigt uteslutet att man av denna skrivning
skulle få fram att man kan behålla sitt dödsstraff om
man vill. Jag kan inte se det, om det är det Karl-Göran
Biörsmark är ute efter.

Anf. 110 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Jag förstår nu att vi talar förbi varand-
ra.
Det är precis detta jag menar att vi inte skall göra.
Ni skriver att en regering inte skall förhandla bort
folkviljan. Folkviljan i de baltiska staterna är att be-
hålla dödsstraffet. Då menar jag att en regering skulle
kunna förhandla bort detta och genomföra förbud mot
dödsstraff i sitt land. Men då säger ni att det får den
inte göra, den skall inte förhandla bort folkviljan.

Anf. 111 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag beklagar ordet folkvilja. Det är fel
ord i sammanhanget. Det är givet att man inte kan få
ha dödsstraffet kvar. Är det detta det hänger på?

Anf. 112 INGRID NÄSLUND (kd):
Fru talman! Jag skulle först bara litet grand vilja
kommentera de insatser som görs för att förbereda de
baltiska staterna för EU-inträdet. Det är flera av oss
som varit inblandade på olika sätt, t.ex. via EU-
nämnden. Jag var själv vid ett tillfälle tillsammans
med Berit Löfstedt, EU-nämndens ordförande, och
Karin Falkmer i Lettland, där vi träffade politiker för
att just tala om det här ämnet. Men jag kan försäkra
att vi försökte att vara allsidiga.
Inte minst varnade vi faktiskt för att försöka att
skönmåla alltför mycket för människor i allmänhet,
därför att det då lätt kan bli besvikelser. Jag tror nog
att man i kontakterna i alla fall mellan parlamentari-
ker - och jag betvivlar inte heller att det har varit på
samma sätt när det gäller regeringens och ministrars
kontakter - också har talat om de svårigheter som kan
finnas och framför allt att det är viktigt att man är så
realistisk som möjligt när man framställer vad som
kan förväntas. Den risken finns säkert för de här län-
derna, som så oförbehållsamt har uttryckt sin önskan
att bli medlemmar både i EU och i Nato, att man
kanske förväntar sig att alltför många problem skall
lösas genom detta.
När det är sagt vill jag påpeka att jag tror att det är
mycket positivt för dessa länder att så snart som möj-
ligt bli medlemmar i EU. Därför är det viktigt att
hjälpa dem att bereda marken på ett riktigt sätt.
I mångt och mycket är vi överens med utskottsma-
joriteten om det samarbete som vi har med länderna
österöver. Vi tycker att det är oerhört stimulerande att
på olika plan få tillfälle att träffa människor i de här
länderna, att som parlamentariker, som partier och
som utskott få tillfälle att samtala om de gemensamma
intressen som vi har och känna att vi har en stor sam-
hörighet med många av dessa länder.
Sedan har jag tänkt koncentrera mig på det som
kommer fram i vårt yrkande i reservation 5, framför
allt på bakgrunden till den reservationen. I regering-
ens proposition kommer det fram att den sociala si-
tuationen inte alls är vad man har anledning att önska
sig i många av de här länderna. Man påpekar där,
vilket jag håller med om, att det främst är genom
ekonomisk tillväxt och genom en möjlighet för män-
niskorna själva att påverka sina liv som levnadsstan-
darden kan höjas. Man kan kanske väga detta litet mot
den debatt som förekom här tidigare när vi talade om
fattigdomens bekämpande. Här påpekar man faktiskt
att den ekonomiska tillväxten har mycket stor bety-
delse. Det har sagts att man vill stödja en socialt håll-
bar ekonomisk omvandling. Vi har dock tyckt att man
skulle behöva ett mål där man särskilt talar om den
sociala utvecklingen och hur viktig den är.
Den skildring som man ger av försämringen av
levnadsvillkoren, som tog sin början redan under 80-
talet, men som förvärrades under 90-talet, är faktiskt
skrämmande. För tidig död för mer än en miljon
människor, minskat invånarantal i samtliga samar-
betsländer på grund av minskad nativitet, som inte
talar om så stora förhoppningar inför framtiden. In-
komstklyftor och fattigdom har ökat betydligt sedan
omvandlingen inleddes. I Estland, Lettland, Litauen,
Ryssland och Ukraina anses omkring en tredjedel av
invånarna fattiga enligt UNDP.
När utskottet var i Lettland häromsistens uppgav
doktor Olaf Spruvers, som är chef för Lettlands natio-
nella institut för mänskliga rättigheter, att så många
som 60 % av Lettlands befolkning lever under fattig-
domsgränsen. Jag vet att det finns olika mått för att
mäta detta, men så allvarligt såg han på situationen.
Det är mycket som behöver ändras. Pensionssys-
temet behöver moderniseras och förbättras, påpekar
man i propositionen. Det är stora folkhälsoproblem.
Dålig kost, hög konsumtion av alkohol och tobak har
en negativ inverkan på folkhälsan. Hjärt- och kärl-
sjukdomar, lungcancer och diabetes blir allt vanligare.
Även gamla infektionssjukdomar, som tuberkulos, har
fördubblats i Ryssland och Lettland sedan 1991.
Mödradödligheten i samband med förlossningar
har ökat i de baltiska länderna. Antalet aborter växer
oroväckande. I Ryssland är antalet aborter t.o.m.
dubbelt så stort som antalet födslar. Barnens situation
har försämrats under senare år. Det påpekar man
också i propositionen. Det gäller inte minst barn på
institutioner, men även barn med funktionshinder är
utsatta, liksom flyktingbarn och barn vars föräldrar
hör till minoriteter.
Man påstår att en miljon barn i Ryssland bor på
institutioner. Enligt en rapport från Unicef har antalet
barn på institution ökat med 75 % i Estland de senaste
åren och med 35-40 % i Ryssland och Lettland. Jag
vill särskilt påpeka förhållandet i Estland, därför att
om jag minns rätt säger man i propositionen att med
Estland kan vårt samarbete mer och mer övergå till ett
vanligt samarbete och kanske inte så mycket ha en
understödjande funktion som den vi har med samar-
betsländer av typen utvecklingsländer. Det är alltså
skrämmande fakta som man lyfter fram också i pro-
positionen.
Regeringen tänker också öka samarbetet genom
stöd till institutionsutbyggnad inom hälso- och sjuk-
vård såväl som inom social omsorg. Det är vi mycket
glada för. Men i remissvaren på Sidas skrivelse om
behov av fortsatt svenskt stöd framhåller man behovet
av utökat stöd på det sociala området. Nästan alla
remissinstanser stöder skrivelsens förslag om ett nytt
femte huvudmål för främjande av social trygghet.
Men detta avvisas av regeringen. Det är detta nya
delmål som vi har tagit fasta på och som vi gärna
skulle vilja se, därför att vi tycker att det som man
tidigare har sagt, att man skall stödja en ekonomisk
omvandling som är socialt hållbar, egentligen inte
riktigt har skett. Vi har misslyckats med det under den
period som har gått.
En ekonomisk omvandling har kommit i gång,
men det har varit ett alltför högt socialt pris enligt vårt
sätt att se.
Vi tycker att det är glädjande att regeringen tydli-
gare lyfter fram vikten av att sociala framsteg sker i
takt med den ekonomiska utvecklingen.
I en kristdemokratisk kommittémotion som väck-
tes under den allmänna motionstiden klargjorde vi
speciellt barnens utsatta situation i vårt närområde. Vi
föreslog åtgärder för att ge stöd till sådana insatser i
våra grannländer. Vi menar att det faktum att många
barn inte går i skolan kan undergräva den demokratis-
ka utvecklingen, vilket är ett av huvudmålen för vårt
utvecklingssamarbete. Vi noterar att regeringen nu
talar om utökat stöd, t.ex. till uppbyggnad av institu-
tioner och övergripande system- och organisationsut-
veckling. Man nämner särskilt att barnens situation
skall ägnas ökad uppmärksamhet.
Vi tycker inte att propositionen är tillräckligt kon-
kret beträffande hur en socialt hållbar ekonomisk
omvandling skall stödjas. Vi måste tyvärr konstatera
att det återstår mycket när det gäller den sociala ut-
vecklingen. I vissa avseenden går det fortfarande åt
fel håll. En hel del insatser har gjorts, inte minst från
olika kyrkor och enskilda organisationer. Även om
det rör sig om begränsade förbättringar för ett fåtal är
det mycket betydelsefullt för dem som har fått ta del
av stödet. Det är viktigt att denna typ av insatser
uppmuntras, får spridning och kan fortsätta i ökad
utsträckning.
För att hjälpen skall nå ut på bredare basis och
inte förbli små isolerade öar, vill vi understryka vik-
ten av att den kunskapsöverföring och de systemför-
bättringar som förmedlas från svenskt håll får fortsätta
att utvecklas.
Kristdemokraterna menar att det sociala stödet
måste intensifieras och konkretiseras under en över-
gångsperiod om inte alltför stora värden skall gå för-
lorade. Barnen är framtiden och deras betydelse för
ett lands utveckling kan inte överskattas. Jag har tidi-
gare sagt att dagens försummade barn blir lätt framti-
dens förlorade barn. Det vill jag gärna upprepa.
Kristdemokraterna anser att samarbetsländerna
måste få stöd och hjälp att komma i gång omedelbart i
fråga om utbildning, alla barns skolgång, hjälp till
barn på institutioner, hjälp för att förhindra att så
många barn hamnar på institution, hälso- och sjukvård
och stöd till barn som är utsatta. Även för vuxna som
befinner sig i ett utsatt läge är det angeläget att de
sociala framstegen inte dröjer för länge. Vi har t.ex.
hört om pensionärernas situation.
Utvecklingen av det mänskliga kapitalet måste gå
hand i hand med den ekonomiska omvandlingen -
eller helst ligga något före, om inte de ekonomiska
framstegen skall stoppas upp. Även i Asien under-
stryks vikten av att den sociala utvecklingen måste gå
framåt för att ekonomin skall kunna stabiliseras igen
med hjälp av det enorma ekonomiska stöd som nu
sätts in från världssamfundet. Om området försum-
mas, kommer dessa kostnader att synas efter en tid.
Den önskvärda utvecklingen på det sociala områ-
det måste konkretiseras i landstrategierna för samar-
betsländerna. De olika problemen som orsakar
mycket lidande, som också är ett hinder för en fram-
gångsrik ekonomisk omvandling, måste identifieras
och preciseras i varje särskilt samarbetsland tillsam-
mans med landets myndigheter och forskare. Sedan
måste ett åtgärdsprogram utarbetas tillsammans med
samarbetsländerna så konkret att resultatet kan utvär-
deras. Det bör handla om mer övergripande kun-
skapsöverföring med en institutionsuppbyggnad som
det redan talas om. Detta är enligt vår mening inte
tillräckligt i dagens läge. Åtgärder som är mer direkt
inriktade på att hjälpa barn och vuxna i utsatt läge att
förändra sin livssituation måste tillgripas för att få fart
på utvecklingen.
Vi vill lyfta fram det arbete som redan utförs av
föreningar och kyrkor, kommuner, vänorter och läns-
styrelser. Det har också skett i propositionen. Vi me-
nar att det arbetet måste ytterligare breddas och
många fler bli aktiva för att samarbeta med olika
partner i samarbetsländerna. Därför anser vi det vä-
sentlig att informationen från Sida om de problem
som identifierats bör göras lättillgänglig för kommu-
ner, länsstyrelser och olika organisationer.
Vi tror att viljan att hjälpa och engagera sig per-
sonligen är mycket stor, om det finns praktiska möj-
ligheter och om man får reda på hur fakta ligger till.
Vi är övertygade om att en konkretisering och infor-
mation om hjälpbehoven i vårt närområde skulle vara
mycket positivt för biståndsviljan i allmänhet. Om så
många människor som möjligt i vårt land får tillfälle
att knyta personliga kontakter med människor i våra
grannländer, bidrar det till det civila samhällets fram-
växt och styrka i dessa länder. Det är också utveck-
lande för medborgarna i vårt eget land.
Därför anser Kristdemokraterna att det finns fog
för det nya femte huvudmålet för främjande av social
trygghet som har föreslagits i utvärderingen om Sve-
riges samarbete med Öst- och Centraleuropa.
Vi håller med om att möjligheterna till social ut-
veckling hänger nära samman med den ekonomiska
omvandlingen. Vi tror att situationen i samarbetslän-
derna är så allvarlig att den sociala tryggheten behö-
ver fokuseras mer än vad som har skett hittills. Om
inte den sociala utvecklingen får positiva förtecken,
riskerar även den ekonomiska omvandlingen att stop-
pas upp - förutom att alltför många människor fortsatt
far illa.
Vi är övertygade om att brett upplagda, välplane-
rade och snabba insatser på det sociala området - i
synnerhet när det gäller barnen - är nödvändiga om
inte själva den demokratiska utvecklingen skall
äventyras.
Enligt vår mening måste detta prioriteras, och där-
för menar vi att den prioriteringen klart skall uttryckas
i ett nytt huvudmål för främjande av social trygghet.
Vi menar att precis som det har skett på miljöom-
rådet skall hot spots identifieras på det mänskliga
området, dvs. saker som oundgängligen - omedelbart
- måste åtgärdas. Det skall tas fram i nära samarbete
med varje berört land.
Vi tycker att Sida, med de miljoner som finns till
förfogande för informationsverksamhet, skall kon-
centrera sig på att ge informationen till så många som
möjligt.
Jag yrkar bifall till reservation 5.

Anf. 113 URBAN AHLIN (s):
Fru talman! För endast tio år sedan var Östersjön
en vallgrav i kalla krigets onaturliga uppdelning av
Europa i öst och väst. Det var en vallgrav som för-
hindrade människor att mötas och som hindrade ung-
domar att söka sig nya vägar. Det var en vallgrav som
förhindrade ett fritt flöde av information, tankar och
idéer.
När man i dag ser på all den verksamhet som be-
drivs över denna en gång så förhatliga vallgrav är det
svårt att förstå att allt som skett har skett på mindre än
tio år. Många tusen svenskar är i dag involverade i
samarbetet med våra östliga grannländer. Det är oer-
hört glädjande att så många berörs av detta som i dag
har blivit ett naturligt inslag i föreningars, kyrkors,
kommuners, landstings och politiska partiers verk-
samhet. Detta, om något, är ett bevis på att samarbetet
har brett folkligt stöd och engagemang.
Det svenska utvecklingssamarbetet med Central-
och Östeuropa inleddes 1989. Sverige har t.o.m. 1998
avsatt ca 6 ½ miljard kronor till samarbetet. Inräknas
det svenska bidraget till EU:s samarbetsprogram,
Phare och Tacis, uppgår det totala stödet till närmare
7,7 miljarder kronor.
Vi behandlar i dag utrikesutskottets betänkande
över regeringens proposition Att utveckla ett grann-
landssamarbete. Där ges riktlinjerna för det fortsatta
samarbetet med Central- och Östeuropa: Regeringen
avsätter 800 miljoner kronor per år i tre år genom
Utrikesdepartementet. Det blir också en ny Öster-
sjömiljard som löper över fem år med 200 miljoner
per år, som avser näringslivsinsatser i Östersjöregio-
nen och som kanaliseras via Näringsdepartementet.
Samma mål som tidigare för östsamarbetet behålls
men inriktningen är nu framför allt på att underlätta
EU:s utvidgning och särskilt bidra till att Estland,
Lettland, Litauen och Polen blir medlemmar i Europe-
iska unionen. Betydelsen av att integrera Ryssland
och Ukraina närmare i europeiska samarbetsstrukturer
betonas också. Utöver detta lägger regeringen en ökad
vikt vid de sociala frågorna.
Utvidgningen av EU är motorn i skapandet av ett
Europa med gemensam säkerhet, dvs. ett Europa med
respekt för minoriteter, demokrati och mänskliga
rättigheter - ett Europa där välståndet delas av alla,
inte bara av några få.
Efter en första fas av stöd främst till de baltiska
staternas frigörelse och en andra fas av stöd till upp-
byggnad av demokratiska och marknadsekonomiska
samhällsinstitutioner, står vi nu inför en ny fas i sam-
arbetet, EU-utvidgningen och den vidare Europain-
tegrationen.
Förhandlingar om medlemskap i EU för de första
kandidatländerna kommer att startas under detta år,
och det finns samtidigt ett starkt ryskt och ukrainskt
intresse av att delta i ett brett europeiskt samarbete.
Utöver omfattande investeringar och institutionsupp-
byggande föreslår regeringen att även i fortsättningen
bidra med integrationsstöd till samtliga kandidatlän-
der. Stödet ges i form av personutbyten, seminarier,
studiebesök och expertrådgivning, där Sverige delar
med sig av sina egna erfarenheter av sina förberedel-
ser inför vårt medlemskap i Europeiska unionen.
Fru talman! Flera motionärer har beskrivit den oro
vi alla känner över barnens situation i de forna kom-
munistländerna. Utskottet delar motionärernas syn att
särskilt framhålla vikten av att barnens behov upp-
märksammas i samarbetet. Sverige bidrar med stöd
till upprättandet av fungerande socialförsäkringssys-
tem och hälsovård i flera av länderna. Stöd har också
givits till projekt för handikappade barn genom att
utveckla alternativ till institutionsvård bl.a. i Litauen
och Ryssland. Utskottet förutsatte när vi debatterade
östsamarbetet förra året att barnens situation skulle
ägnas större uppmärksamhet i den särproposition som
regeringen planerade att lägga fram våren 1998. Det
är just den proposition som vi i dag behandlar, och vi
kan med glädje se att i propositionen betonas särskilt
de sociala frågorna och då främst barnens situation.
Central- och Östeuropa har under 1990-talet haft
stora ekonomiska och demokratiska framgångar.
Samtidigt har dock många människors sociala situa-
tion försämrats under omvandlingsprocessen. För att
stödja en socialt hållbar ekonomisk omvandling skall
samarbetet på det sociala området utökas. För att
förbättra barnens situation i Ryssland planeras t.ex. ett
omfattande samarbetsprojekt med 1 000 ryska social-
arbetare. I dag kan vi med facit i hand hävda - och
det gäller för alla våra samarbetsländer - att ekono-
misk tillväxt är viktig för att höja befolkningens lev-
nadsnivå, men det räcker inte. Ekonomisk utveckling
måste kompletteras med en politik som syftar till en
fördelning av välfärden. I Sverige har vi goda erfa-
renheter av en bra fördelningspolitik, erfarenheter
som vi naturligtvis gärna delar med oss av.
Utbildning och livslångt lärande är, liksom i Väst-
europa och resten av världen, nyckeln till att klara
framtidens omställningsproblem. En riktad satsning
på barn är förmodligen ett av de mest kostnadseffek-
tiva sätten att långsiktigt höja människors levnadsnivå
och åstadkomma en rättvisare fördelning. Alltför stora
klyftor, både inom och mellan länder, leder till kon-
flikter och instabilitet. För att fördjupa demokratins
kultur skall det genomföras uppbyggnad och stärkan-
de av det civila samhället i samarbetsländerna. Sam-
arbete som genomförs av enskilda organisationer, och
folkrörelser skall få fortsatt stöd. Fördjupade insatser
på rättsområdet skall prioriteras i Estland, Lettland
och Litauen som ett led i förberedelserna för ett EU-
medlemskap.
Språk- och integrationsstödet till de rysktalande
befolkningarna i Estland och Lettland skall utökas
och breddas. Det svenska utvecklingssamarbetet med
Central- och Östeuropa skall bidra till ökad jämställd-
het i samarbetsländerna. Det är viktigt att ta hänsyn
till hur stödinsatserna påverkar kvinnor och män på
olika sätt. Alla insatser skall därför analyseras ur ett
könsperspektiv. Särskilda insatser skall genomföras
för att främja kvinnors deltagande i de politiska för-
samlingarna och för att stärka kvinnornas situation på
arbetsmarknaden. Låt oss också medge att vårt sam-
arbete hittills inte i tillräcklig grad genomsyrats av
detta förhållningssätt. Utskottet menar att det är vik-
tigt att samarbetet i framtiden nu verkligen blir ett
stöd för jämställdheten i våra grannländer.
Fru talman! De gånger vi tidigare har debatterat
detta ärende i kammaren har det varje gång gjorts en
liten ornitologisk utsvävning. Vi har talat om blåkrå-
kor och svarta storkar. Jag tänker fullfölja den tradi-
tionen, och jag har sparat den bästa fågeln till sist.
Just i dagarna, i slutet på maj och början av juni,
kommer en sen flyttfågel att slå sig ned här i Sverige,
en fågel med ett välklingande namn åtminstone för en
socialdemokrats öra, nämligen rosenfinken - en fågel
som för bara något tiotal år sedan var ovanlig i Sveri-
ge men som på senare tid expanderat västerut från
sina häckningsplatser i östra Europa. Tack vare denna
fågels västliga expansion har vi i Sverige nu glädjen
av att se den lilla rosenröda fågeln. Rosenfinken, som
således tidigt trotsade de nationella gränserna, har en
sång som passar sig väldigt lämpligt i detta samman-
hang (Härmande av fågelsång): Pleased to meet you.
Det är den viktigaste delen i vårt samarbete att männi-
skor möts och kan som rosenfinken hälsa varandra
välkomna med pleased to meet you.
Med detta ornitologiska äventyr vill jag tillstyrka
utskottets hemställan och yrka avslag på samtliga
reservationer.

Anf. 114 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Fru talman! Jag påpekade redan i mitt anförande
att jag med glädje konstaterar att man nu ägnar be-
tydligt mer utrymme åt de sociala frågorna. Jag kan
faktiskt se att man nästan ordagrant tagit med det som
jag framförde i förra årets debatt, att det faktum att
barnen förvägras skolgång i en del av länderna kan ha
en mycket menlig påverkan på den demokratiska
utvecklingen.
Jag är alltså glad över det man nu kommer att gö-
ra, men jag tror att det behöver göras ännu mer. Jag
skulle vilja efterlysa att man ännu mer systematiskt
och tillsammans med länderna själva kartlade hur det
ligger till i de olika länderna och vilka behov som
finns samt att vi såg till att det verkligen blir känne-
dom om detta i alla vänorter, kommuner och länssty-
relser och bland dem som på olika sätt ägnar sig åt
samverkan när det gäller stöd till dessa länder. Jag
tror att det finns ett mycket stort intresse om man får
reda på hur det ligger till. Många kan inte ana att så
mycket i ett land som t.ex. Estland, där man kan peka
på stora ekonomiska framgångar, försummats på den
sociala sidan. Tänk bara på siffran att andelen barn på
institutioner ökat med 75 % sedan början av 90-talet.
Detta är förfärande, och vi bör reagera. Vi måste göra
mer på det här området om vi inte skall få se allvarli-
ga konsekvenser framöver.

Anf. 115 URBAN AHLIN (s) replik:
Fru talman! Min första debatt som nybliven riks-
dagsledamot handlade just om samarbetet med Öst-
och Centraleuropa. Ett ord som nämndes i debatten
var chockterapi. De borgerliga företrädarna i den
debatten menade att det behövdes mer chock och
mindre terapi. Omvandlingsprocessen och den eko-
nomiska omställningen var så oerhört viktiga att den
sociala misär som skulle kunna uppstå var ett nöd-
vändigt pris att betala. I dag kan vi höra politiker från
alla de borgerliga partierna i debatten betona vikten
av att vi gör ett socialt arbete i dessa länder. När jag
förde den debatten skulle vi misstänkliggöras för att
vi längtade tillbaka till gamla strukturer i Öst- och
Centraleuropa. Så kritiserades vi när vi påtalade ris-
ken för att denna chock som skulle till också skulle få
social betydelse i dessa länder.
Jag gläds över att Ingrid Näslund är nöjd med den
text som är skriven. När vi hade den här debatten
förra året var mitt svar till Ingrid Näslund att rege-
ringen arbetar med detta och kommer att i en särpro-
position redovisa ett stärkt stöd för det sociala arbetet.
De frågor som Ingrid Näslund tar upp, att göra en
kartläggning, se på behoven och informera, kommer
naturligtvis att ingå i det arbetet.

Anf. 116 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Fru talman! Någon debatt har i alla fall inte jag
fört med Urban Ahlin om att man skulle ha chockte-
rapi. Jag har aldrig varit för att främja någon typ av
utveckling på människors bekostnad. Det får stå för
andra som eventuellt framfört något sådant.
Jag har inte sagt att jag är helt nöjd med skriv-
ningarna, men jag är nöjd med att det går åt rätt håll
och att man på ett mycket tydligare sätt i propositio-
nen tar fram de sociala frågorna och inser att någon-
ting måste göras, inte minst för barnens situation.
Men som jag påpekat tidigare menar jag att man
måste vara ännu mer konkret.
Varför inte, precis som man har gjort på miljöns
område, verkligen sätta sig ned och göra ordentliga
listor över vad som behöver göras och sedan se till att
man tar itu med detta? Det kan vi inte göra ensamma.
Det är någonting som vi behöver verka för inom vårt
eget land. Vi har också den nordiska dimensionen, där
vi vet att saker och ting är på gång, och där man
skulle kunna göra mycket mer. EU-länderna kan na-
turligtvis också ta ansvar. Vi kan ta ansvar för olika
länder.
Det är bra att man vill göra en insats i Ryssland.
Jag har påpekat att hundratusen barn per årskull där
inte går i skolan. Men vi får inte glömma sådana län-
der som Estland och att föra fram dessa frågor hos
dem. Annars är jag rädd för att det kommer att hämma
sig i längden också på den ekonomiska utvecklingen.

Anf. 117 URBAN AHLIN (s) replik:
Fru talman! Ett av målen i vårt grannlandssamar-
bete är att främja en socialt hållbar ekonomisk ut-
veckling. Det är ett väldigt bra mål. Det visar på att
dessa faktorer kompletterar kompletterar varandra.
Det måste till en social utveckling, och det måste
också till en ekonomisk utveckling. De tar inte ut
varandra, utan de kompletterar varandra.
Det arbetet försöker vi främja så att det blir en
ekonomisk utveckling och också en socialt hållbar
ekonomisk utveckling. Men då måste det också till en
god fördelningspolitik i dessa länder. Det är svårare
för oss att styra de nationella parlamentens politiska
beslut. Jag välkomnar Ingrid Näslunds intresse i dessa
frågor och hoppas att hon påverkar sina partikamrater
på andra sidan att bedriva en god fördelningspolitik
som också kommer dessa grupper till del.
När det sedan gäller de konkreta kraven kan jag
hålla med Ingrid Näslund om att samarbetet skall
konkretiseras. Det gäller också jämställdhetsarbetet,
som ännu inte har varit till fyllest i grannlandssamar-
betet. Där önskar jag också betydligt mer konkreta
åtgärder.

Anf. 118 HELENA NILSSON (c):
Fru talman! Sveriges utvecklingssamarbete med
Central- och Östeuropa går, som vi har hört många
tala om här i dag, in i en ny treårsperiod. Vi har hållit
på med detta sedan 1989. De mål som slogs fast 1995
gäller alltjämt, och de är fortsatt mycket viktiga.
Jag står helt bakom utrikesutskottets betänkande.
Jag vill bara mycket kort ta tillfället i akt att beröra
vikten av att vi på alla sätt här i Sverige stöder och
underlättar de baltiska ländernas arbete för att bli
medlemmar i EU. Det är enligt Centerpartiets mening
de viktigaste insatserna för att stödja demokratin och
freden i denna region.
Det sker just genom att involvera dessa länder och
knyta dem närmare Europa i ett ekonomiskt samarbe-
te och i det gemensamma utrikes- och säkerhetspoli-
tiska samarbetet och genom rättssamarbetet. Detta gör
vi dels genom utvecklingssamarbetet, dels på andra
sätt. Jag tycker att det är fortsatt viktigt att framhålla
att Sveriges agerande med många partier i riksdagen
bakom en gemensam förhandlingsstart för kandidat-
länderna var oerhört viktigt, inte minst för Lettland
och Litauen.
Många talare före mig har uppmärksammat arbetet
att stödja en socialt hållbar ekonomisk omvandling,
som det står talat om i propositionen och i betänkan-
det, och också en miljömässigt hållbar utveckling. Att
det just nu är viktigt med ett fokus på det sociala
samarbetet kan jag inte nog understryka. Precis som
det står i propositionen är erfarenheterna sedan år
1989 mycket nedslående när de gäller den sociala och
hälsomässiga situationen.
Som läkare tittar vi på medellivslängden när vi
talar om hur det ser ut i ett samhälle. Medellivsläng-
den har sänkts dramatiskt i dessa länder. Det är en
mycket tydligt nedåtgående kurva från 1989. Vi kan
också se att spädbarnsdödligheten ökar och att möd-
radödligheten ökar. Det är viktigt att fokusera kring
detta sociala och hälsoinriktade arbete. För mig är det
också viktigt att poängtera att man skall arbeta med
hela befolkningen och inte väljer ut vissa grupper som
har gjorts i reservationer från Miljöpartiet och Krist-
demokraterna.
Jag har av och till kontakter med mina tidigare
kolleger. I februari månad berättade de om ett besök
som gynekologer från Gävle hade gjort i Riga. De
besökte en barnbördsklinik. Man hade i medeltal
3 600 förlossningar om året. De gick runt och tittade,
och det var väldigt modernt. Man hade tillgång till
den allra nyaste utrustningen när det gäller att kontrol-
lera graviditeter och förlossningar.
Sedan gick de in och tittade i barnsalarna. Längst
inne i en barnsal som var avskild från övriga barnsalar
låg tio små barn i sängarna. De frågade varför man
hade ett separerat rum för dessa barn. Det var barn
som hade föräldrar som inte kunde ta hand om dem.
Därför är det oerhört viktigt att vi också satsar på
familjerna, både mödrar och fäder, så att de kan ta
hand om sina barn när de föds. Som vi hört tidigare
lever 60 % av befolkningen i Lettland under fattig-
domsgränsen.
Jag vill gå ytterligare ett steg när det gäller varför
detta är viktigt. Att utjämna de sociala klyftorna har
också en säkerhetspolitiskt betydelse sett i det breda
säkerhetspolitiska perspektivet. Om man inte utjäm-
nar de sociala skillnaderna leder det till spänningar.
Det finns många andra typer av spänningar i dessa
länder med olika befolkningsgrupper. Om man då
också får inkomstklyftor och sociala spänningar kan
det leda till direkta konflikter vilket, som inte minst
Ingrid Näslund har varit inne på, är en fara för den
demokratiska utvecklingen.
Det halva utskott som var i Lettland i mars månad
såg det. Vi kom in i en oerhört spänd situation. Man
hade haft en demonstration av pensionärer som på ett
eller annat sätt ledde till våld, eller påstått våld. Det
ledde till en spänd situation mellan Ryssland och
Lettland. Den var påtaglig när vi satt och åt vår måltid
på den svenska ambassaden. Den unge vice talmannen
som satt vid samma bord som jag själv fick mitt under
måltiden ett telefonsamtal som han gick ut och tog.
När han kom tillbaka sade han med ett mycket spänt
ansiktsuttryck: Det är en mycket allvarlig situation för
vårt land just nu. Jag har fått meddelande från en bank
att den ryska motsvarande banken hotat med att frysa
alla tillgångar.
När man vet att Lettland i mycket lever på en
transitekonomi är det klart att det blir en spänd situa-
tion. Därför tycker jag, fru talman, att det är oerhört
viktigt och positivt att regeringen så hårt betonar att
man i arbetet med att utvecklingssamarbetet också
fokuserar och koncentrerar sig på det sociala området.
Många har varit inne på, men det kan inte nog un-
derstrykas, att vi i det utvecklingssamarbete som sker
i Sverige också involverar partier, organisationer,
kommuner och landsting och stärker det vänorts-
samarbete som har vuxit fram och som också blir en
del i att säkra freden och säkerheten runt Östersjön.

Anf. 119 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Fru talman! För att det inte skall råda något miss-
förstånd vill jag kommentera en sak som Helena Nils-
son sade. Hon menade att det är viktigt att alla grup-
per får hjälp. Det vill jag hålla med om. Det vi krist-
demokrater har gjort är att vi speciellt har pekat på
barnens situation. De blir utsatta på ett särskilt sätt,
eftersom de inte har förmåga att hjälpa sig själva.
Vi säger också i reservationen att det gäller stöd
till vuxna människor men inte minst till stora grupper
av utsatta barn som far mycket illa. När vi talar om
t.ex. barn på institution eller barn som inte går i sko-
lan är det vuxna i deras omgivning som inte har för-
mått att ge dem det de behöver. Jag är helt införstådd
med att också dessa grupper måste ha hjälp för att
barnen skall få det bättre. Där är vi helt överens.

Anf. 120 HELENA NILSSON (c) replik:
Fru talman! Det råder inga djupa meningsskiljak-
tigheter, utan det är fråga om ett förhållningssätt till
hur man kan jobba med de här frågorna. Annars hade
motfrågan från Ingrid Näslund kunnat vara: Varför
har ni inte stött vår reservation? Därför tycker jag det
fanns anledning att peka på att vi ser på litet olika sätt
på hur vi med utvecklingssamarbetet skall nå samma
resultat.

Anf. 121 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Toppmötet i Visby 1996 blev upptak-
ten till ett vitaliserat Östersjösamarbete på alla nivåer.
Östersjöregionen har ju alla förutsättningar för att bli
en av de starkast växande regionerna i Europa under
de kommande åren. Polen och de baltiska staterna
visar upp en imponerande växtkraft som leder mot
medlemskap i den europeiska unionen. I S:t Peters-
burgsregionen ser vi nu för första gången på länge
tillväxtsiffror efter år av tillbakagång.
Det andra Östersjötoppmötet i Riga i januari i år
byggde vidare på denna utveckling. Vart vi än reser i
Sverige ser vi hur kontakterna med våra grannländer
runt Östersjön blomstrar. Över 200 kommuner är
engagerade i vänortssamarbete. Som har sagts här
finns det också organisationer, folkrörelser och kyrkor
som ger en fast förankring i vardagen åt detta samar-
bete. Det handlar om allt från avloppsrening till kul-
turutbyte, demokratiprojekt och barnomsorg.
Målet är att utvecklingssamarbetet med våra östli-
ga grannar så småningom skall övergå i ett liknande
grannlandssamarbete som det vi har med våra nordis-
ka vänner. Vi är inte där ännu - men på god väg. Det
gäller t.ex. Estland och Polen. Detta är ett nytt skede,
och det präglar naturligtvis inriktningen på hela vårt
fortsatta samarbete. Nästa år gör regeringen Persson,
om den får fortsatt förtroende, en särskild satsning för
att vidareutveckla samarbetet just med Polen. Då
kommer det att handla om aktiviteter på alla möjliga
områden; ekonomi, politik, handel och kultur. Vårt
mål blir också att sprida kunskap om Sverige i Polen
och stärka våra förbindelser där.
Som också har sagts här är vi nu inne i den tredje
fasen av vårt samarbete. Vi inriktar oss framför allt på
att underlätta de baltiska ländernas och Polens med-
lemskap i Europeiska unionen.
EU:s utvidgning med länderna i Central- och Öst-
europa är den viktigaste faktorn för att lägga grunden
för en bestående fred och för välstånd i Europa. En
hållbar säkerhet i dagens Europa främjas främst ge-
nom icke-militära medel - i Jean Monnets anda av
civilt samarbete snarare än i André Maginots av mili-
tärt befästningsbygge. Vårt mål är en fullständig eu-
ropeisk gemenskap och ett enat demokratiskt Europa.
Regeringen lägger med sin nya proposition fast
riktlinjerna och omfattningen av samarbetet. Det rör
sig om ca 1 miljard kronor per år. Vi behåller målen
för vårt reguljära samarbete, men vi lägger accenterna
litet annorlunda än tidigare. Det handlar alltså om att
bl.a. underlätta EU-utvidgningen.
Inget kandidatland i dag uppfyller kriterierna för
medlemskap i unionen. Men det är en viktig politisk
markering att processen inleds gemensamt för alla
ansökarländerna. Det var precis så som Sverige ville
ha det, och det var en framgång för oss. Vi vill inte ha
några nya skiljelinjer i Europa. Kraven för medlem-
skap är höga - det vet vi - och vägen dit är besvärlig.
Därför vill vi aktivt dela med oss av våra erfarenheter
och satsa målmedvetet och stort på förmedlemskap-
sinsatser. Redan i dag går ungefär 90 % av vårt sam-
arbete i den riktningen. Till Bodil Francke Ohlsson
vill jag gärna säga att detta inte på något sätt är villko-
rat för medlemskap. Det vore ju tokigt. Låt oss snara-
re se det som ett slags modernisering och europeise-
ring av samhället.
Som en pendang till detta kan jag berätta att vid
invigningen av flyktingförläggningen i Rukla i Litau-
en fick den svenska ambassadören som enda utländ-
ska ambassadör i förra veckan ta emot ett diplom från
den litauiska regeringen för Sveriges hjälp vid upp-
byggandet av en modern flyktingmottagning i landet.
En viktig aspekt av närmandet till EU och till en har-
monisering av Europa i stort är ju att länderna skriver
under Genèvekonventionen och att de har en funge-
rande migrationspolitisk rättsordning. Genom det
samarbete som vi har utvecklat på det området har vi
också kunnat avskaffa visumtvånget mellan de baltis-
ka länderna och Sverige.
Fru talman! Vi ser nu ett genuint ryskt intresse av
att delta i en bred europeisk samverkan. Genom EU:s
partnerskapsavtal har relationerna med Ryssland fått
en fast grund att stå på. Där kommer också Östersjö-
och Barentssamarbetet in i bilden. Vi ser hur ett nytt
demokratiskt Ryssland växer fram, men med stora
umbäranden. Både Ryssland och omvärlden har allt
att vinna på att den demokratiska utvecklingen fortsät-
ter, att den ryska ekonomin börjar växa och att resul-
taten fördelas rättvist. Nu är den ryska ekonomin
förhållandevis stabil, efter flera års turbulens. Men
statsfinanserna är i oordning. Skatter betalas inte in,
och det gör i sin tur att löner inte kan betalas ut. De
sociala klyftorna ökar, och man kan spåra en djup
samhällsstress i den ökade dödligheten i reformernas
kölvatten. Tio år efter perestrojkan lever många
människor sämre än under sovjettiden. Det föreligger
en risk för ett slags postkommunistiskt trauma där
demokratin och marknadsekonomin orättvist blir
syndabockar för de försämrade levnadsvillkoren och
den sociala misären.
Vi vet att människor som känner trygghet i sin
vardag vågar möta förändringar utan rädsla. Därför är
den sociala sammanhållningen viktig för ett samhälle.
Den medverkar till ekonomisk stabilitet och tillväxt.
Man kan säga att social rättvisa är produktiv. En för-
utsättning för att reformprocessen skall bli fram-
gångsrik är att de sociala reformerna utgör en integre-
rad del av den ekonomiska politiken. Det är därför vi
är skeptiska till det extra delmålet. Det skall vara en
integrerad del av den ekonomiska politiken.
Under Jeltsins besök i Sverige i december åtog vi
oss att utbilda 1 000 ryska företagsledare. Vid mitt
besök i Ryssland i februari föreslog jag att vi också
skulle matcha detta med 1 000 ryska socialarbetare.
Det föll ryssarna på läppen. De har nämligen mycket
stora sociala behov, men få resurser.
Vid Jeltsins besök framfördes även från svensk
sida ett förslag om stöd till deltagande av ryska offi-
cerare i en stabsofficerskurs vid PFF-centret i Alm-
näs. Detta gjordes framför allt för att förbereda ryska
officerare för att kunna delta i fredsfrämjande opera-
tioner. De gällde bl.a. att lära sig engelska, men också
att kunna umgås på vanligt sätt. Jag säger detta därför
att en kurs genomfördes nu i helgen inom vårt samar-
bete. Det var första gången som Ryssland deltog i så
stor omfattning och med så tydligt engagemang i en
PFF-kurs. Och det var i Sverige!
Fru talman! Det andra projektet som jag vill näm-
na här är av ett helt annat slag. I och med de baltiska
ländernas självständighet i augusti 1991 kom gränsen
mellan Estland och Ryssland att dras mitt i Narvaflo-
den. Tvillingstäderna Narva och Ivangorod hamnade
på var sin sida om gränsen. Under de år som har gått
sedan dess har det kärvat mycket i det vanligtvis icke-
kärvande samarbetet. Dricksvatten levereras t.ex. från
Narva, och den ryska sidan har haft svårt att avsätta
hårdvaluta för betalningen. Helt nyligen tog de svens-
ka och finska utrikesdepartementen initiativ till att
bjuda in kommun- och länsledningarna i Narva och
Ivangorod till Haparanda och Torneå. Skeptiska ester
och skeptiska ryssar kom dit. Men de fick höra om
fördelarna med samarbete, om hur man vann pengar
genom att samköra fjärrvärme mellan Haparanda och
Torneå och om vattenrening. T.o.m. brandkårens
stegbil utnyttjade man gemensamt! När sedan kom-
munalrådet Bengt Westman i Haparanda berättade att
det befintliga Tornedalsrådet direkt kunde gå in i de
EU-finansierade s.k. Interreg-pengarna tappade gäs-
terna plötsligt sin tvekan och bjöd in till ett nytt möte
i Narva om några månader.
Plötsligt blev förebilden i Haparanda-Torneå sä-
kerhetspolitik. Stabiliteten och förtroendet i vårt nä-
rområde fick en skjuts framåt. Där har vi ett konkret
uttryck för den typ av samarbete vi vill främja i Jean
Monnets anda och inte i Maginots.
Ukraina och Vitryssland har nämnts här. Det är
riktigt att regeringen avser att utöka samarbetet med
Ukraina framför allt inom den sociala sektorn. Bar-
nens situation kommer att sättas i fokus. Vi måste
också ha en utökad beredskap för Vitryssland när de
politiska förutsättningarna finns. När det gäller detta
med ambassadbygge och sådant vill jag gärna säga att
det inte vore lämpligt att göra detta nu. De flesta
ambassader avlyssnas. Jag kan säga det om ni inte
sprider det vidare. Däremot skall vi fortsätta att redan
i dag ge ett stöd till demokratiskt sinnade och reform-
vänliga krafter, och det gör vi också.
De sociala frågorna får fortsatt ökad tyngd. Det
socialekonomiska omvandlingsstödet har hela perio-
den legat på över 50 % av satsningarna. Jag menar att
det numera är viktigt att ge ökat stöd. Vi kan se vad
som har hänt. Jag måste hålla med Urban Ahlin i vad
han sade apropå chockterapi och sådant. Tidigare
talade vi om att vi ville sätta de sociala frågorna i
fokus mitt bland minkar, ubåtar och chockterapier.
Välkommen ombord Inger Näslund! Jag vet att hon
har hjärtat på rätta stället.
Ekonomisk tillväxt är viktig för att höja levnads-
standarden, men det räcker inte. Det finns människor
av kött och blod bakom alla siffror. Det krävs en aktiv
fördelnings- och socialpolitik. En riktad satsning på
barn är förmodligen ett av de mest kostnadseffektiva
sätten att långsiktigt höja människornas levnadsnivå
och åstadkomma en rättvisare fördelning. Vi märker
nu att det finns ett starkt intresse, inte minst i Ryss-
land, för våra sociala reformer och för att vi också, i
kristider hos oss med mindre resurser, har varit
tvungna att effektivisera våra sociala försäkringssys-
tem. Det är de oerhört intresserade av.
Fru talman! Till slut vill jag säga så här: Förr
handlade våra relationer med t.ex. Ryssland enbart
om att räkna missiler och divisioner, om kriget i Af-
ghanistan, om mänskliga rättigheter och ubåtar. Nu
handlar våra relationer i hela regionen om fredlig
grannsamverkan till ömsesidig nytta.
Den socialdemokratiska regeringen vill ta vara på
de möjligheter som samarbetet kring Östersjön ger,
och jag märker ett brett stöd för det här i riksdagen.
Vi vill se ett ansvarsfullt utnyttjande av regionens rika
resurser. Vi vill att norra Europa utvecklas i växelver-
kan med andra delar av Europa och världen.

Anf. 122 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag har två frågor. Den ena gäller des-
sa 90 % av det svenska utvecklingssamarbetet som är
inriktat på att underlätta framtida EU-medlemskap.
Jag undrar om ministern menar att det inte på något
sätt är insnävat så att viktiga delar är borttagna ur
biståndet jämfört med det sätt som vi brukar bedriva
bistånd i andra länder. Täcker det ungefär samma
saker som det hade gjort om det inte hade varit inrik-
tat på att underlätta framtida EU-medlemskap?
Min andra fråga gäller Vitryssland. När jag var i
Vitryssland såg jag barnen i Tjernobylområdet. Då
undrade jag hur länge en katastrof egentligen varar.
Katastrofhjälp kan man ju ge när någonting händer
akut, men det finns ju katastrofer som aldrig tar slut.
De människor som en gång har drabbats av den blir
lidande i åratal. Trots att det inte skall bli någon am-
bassad skulle man väl kunna göra några insatser just
för barnen i Vitryssland, speciellt barnen i Tjernoby-
lområdet som verkligen far illa. Det görs väldigt litet
för dem.

Anf. 123 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Jag menade vad jag sade om satsning-
en på EU-anpassningen. Den är inte villkorad. Det
vore absurt.
Det görs självfallet insatser för barnen från Tjer-
nobyl. De skall kunna fortsätta.

Anf. 124 LARS HJERTÉN (m) replik:
Fru talman! Jag har två frågor. Vi i det här utskot-
tet är eniga i betänkandet om att social marknadseko-
nomi skall gälla i samarbetet med Central- och Östeu-
ropa. Jag talade i mitt inledningsanförande, då stats-
rådet inte hade kommit, om att det är nödvändigt med
heltäckande socialförsäkringar som omfattar alla
medborgare i de här länderna, precis som vi har i
Sverige.
Det kan väl inte vara det enda skälet att en even-
tuell ambassad i Minsk skulle vara avlyssnad. Jag tror
att det behövs en svensk representation i ett sådant
land mer än i många andra mycket stabila nationer,
och det behövs snart. Jag skulle vilja fråga när stats-
rådet tror att vi kan inrätta en ambassad i Minsk.

Anf. 125 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Jag hörde Lars Hjerténs anförande
utan att vara här. Det är en god egenskap som man har
ibland, fru talman.
Det finns många skäl som talar emot att upprätta
en ambassad i Minsk just nu. Men Vitryssland är ett
viktigt land. Vi måste ha beredskap att göra det när
det är lämpligt. Det är ett väldigt viktigt land. Det är
en viktig del för Europas säkerhet och för vårt samar-
bete i stort. Jag nämnde ett skäl till varför det inte var
lämpligt just nu. Det finns även andra i dagsläget.
Vad skall vi prioritera? Vi sätter ju inte upp så många
nya ambassader av ekonomiska skäl just nu. Luxem-
burg var en sådan. Vi har kanske Slovenien i faggorna
också. Men vi skall ha beredskap för Minsk. Det
beror inte på njugghet utan på en övergripande be-
dömning att det inte är läge för detta just nu.

Anf. 126 LARS HJERTÉN (m) replik:
Fru talman! I det särskilda yttrande som behandlar
de här frågorna är fem politiska partier som är repre-
senterade i riksdagen måna om att det skall bli en
svensk representation i Minsk.

Anf. 127 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Det som Pierre Schori framförde här
var ju okontroversiellt. Det kändes bra att lyssna till.
Det var välkommet, inte minst att Pierre Schori är så
tydlig och nästan hyllar EU-utvidgningen med vackra
ord. Det gläder mig. Det är ett fredsprojekt som är
viktigt. Detta att vi satsar på enskilda organisationer
och det utbyte med Vitryssland som nu är på gång ger
bra kontaktmöjligheter.
Jag skulle dock vilja ställa en fråga till Pierre
Schori om en av reservationerna här. Den rör Na-
toutvidgningen. Jag skulle vilja höra Pierre Schoris
inställning till detta. I reservation 4 finns det en
skrivning som lyder så här: "Den största tryggheten
uppnås för Baltikums del genom ett medlemskap i en
alleuropeisk säkerhetsordning som kan garantera
säkerheten också för små länder, som har svårt att
försvara sig av egen kraft. En sådan kraftfull säker-
hetsordning kan uppnås genom ett medlemskap i
Nato. Ett baltiskt medlemskap i Nato blir därför en
viktig del i arbetet att dels utveckla goda relationer
mellan Baltikum och Ryssland, dels djupare integrera
Ryssland i ett samarbete med västvärlden. Sverige bör
därför främja Estlands, Lettlands och Litauens ambi-
tion att bli medlemmar i Nato."
Jag skulle vilja höra om Pierre Schori kan skriva
under dessa formuleringar.

Anf. 128 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Det gör jag inte.

Anf. 129 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Då skulle jag vilja veta varför.

Anf. 130 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! I mitt anförande har jag utvecklat vad
jag anser vara de bästa grunderna för en hållbar sä-
kerhet i Europa i dagens läge. Det är det civila gräns-
överskridande samarbetet som väver samman folk och
nationer i fredligt samarbete. Det är den bästa grun-
den för långsiktig fred och säkerhet och för stabilitet
och framsteg. Det är Jean Monnets anda.
Att fortsätta att tänka i Natotermer är för mig litet
förlegat, även om jag har den största respekt och
förståelse för att länder som har legat under Sovjet-
diktaturen ser detta som quick fix, det snabbaste sättet
att få säkerhet. Men för vår del, som ickevarande
medlemmar i Nato, är det inte vår baby. Vi satsar på
det långsiktiga, fredliga, mellanstatliga, mellanfolkli-
ga samarbetet. Där ser vi EU som den viktigaste
grunden och byggstenen för säkerhet. Där har Nato
också en viktig roll - det förändrade nya Nato som nu
växer fram och som söker sin nya roll. Vi satsar också
stenhårt på Östersjöregionen och på det samarbetet.
Räcker inte det? Måste vi också skriva under Na-
toambitioner, som Folkpartiet och Moderaterna har?

Anf. 131 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Det är med tillfredsställelse jag ser att
den sociala dimensionen får ökad betydelse. Flera av
oss har även lyft fram just barnens situation, och det
är det som regeringen vill prioritera. Jag vill också
konstatera att i dag är det okontroversiellt, men det
var det inte när vi började att ta upp de frågorna.
Precis som Inger Näslund påpekade var det helt andra
typer av bistånd som dominerade.
Jag tror också att det är viktigt att påpeka att bar-
nen är en viktig utgångspunkt. En rad andra sociala
problem, t.ex. drogproblem, alkohol- och narkoti-
kaproblem, ökad rökning etc., är sådana som kan
kanaliseras genom att man riktar sig direkt till barn.
Jag vill fråga Pierre Schori om Vitryssland. Jag
kan förstå tveksamheten i dag. Men det argument om
avlyssning som Pierre Schori nämnde förstår jag inte
riktigt. Det måste väl ändå vara så på fler håll i värl-
den att ambassaden är eller åtminstone har varit av-
lyssnad, och det har inte stoppat en ambassad. Det
ekonomiska är på en annan måte. Men det här med
eventuell avlyssning kan ändå inte vara ett sakargu-
ment.
Sedan vill jag fråga om jämställdhetsmålet. Varför
kan inte Pierre Schori se det som ett ytterligare mål,
inte bara som ett övergripande mål, just för att peka ut
hur viktigt det är med jämställdhetsfrågor? Vi vet att
kvinnor i flera av dessa länder har tappat terräng.
Till sist: Jag fick inte något svar på frågan om ut-
värdering av sysselsättningsaspekterna i Sverige av
det svenska samarbetet med Öst- och Centraleuropa.
Hur ser Pierre Schori på det?

Anf. 132 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Ibland räcker inte tiden till för alla
frågor.
Jämställdheten genomsyrar och är ett särskilt del-
mål i utvecklingssamarbetet med länder utanför Euro-
pa. Det beror på att man där mycket tydligare kan se -
även om det är tydligt också i Central- och Östeuropa
- hur kvinnorna bär upp samhällsutvecklingen i jord-
bruket genom hårt fysiskt arbete och på andra sätt.
Därför har vi också infogat det för att bryta barriärer
och för att stödja den utveckling som de bär på.
I samarbetet med Central- och Östeuropa har vi
fått vara litet mer sofistikerade än att lägga in det som
ett mål, även om vi säger att jämställdhetsarbetet skall
löpa som en röd tråd i samarbetet. Vi har också pro-
ducerat en manual för detta på olika språk som vi har
spritt till våra ambassader och samarbetspartner. Vi
har arrangerat en rad ledarskapsutbildningar för
kvinnliga chefer och offentlig förvaltning. Det har
varit kvinnor-kan-mässor, och det har varit litauiska
kvinnliga journalister. Det är väldigt segt, måste jag
säga.
Man måste nog välja andra metoder än vad vi har
rent allmänt när vi arbetar exempelvis med Afrika.
Men det är segt, och demokratin har fått mycket av ett
manligt ansikte i Central- och Östeuropa - tyvärr. Det
gör att vi naturligtvis måste hänga i, och vi kan nog,
som Urban Ahlin sade, kanske göra ännu mer. Men
det löper som en röd tråd, och jag kan garantera Eva
Zetterberg att jag är omgiven av mycket goda krafter
som hela tiden vakar över detta i departementet om
jag själv skulle fela.
Så till sysselsättningen. För att tillfredsställa Eva
Zetterbergs merkantila intressen kan jag säga att åter-
flödet av vårt Central- och Östeuropasamarbete är
nästan hundraprocentigt. Det ger naturligtvis syssel-
sättning i Sverige, och det är klart att vi kan räkna ut
vad det innebär. Det finns alltså ett hundraprocentigt
återflöde, och det finns ett vänortssamarbete, som
bara det också skapar mycket sysselsättning i Sverige.
Slutligen har vi den nya Östersjömiljarden, om 200
miljoner per år i fem år, som uteslutande är inriktad
på näringslivsinsatser och sysselsättningsskapande
åtgärder.

Anf. 133 EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Om Pierre Schori vill tillfredsställa
mitt merkantila intresse får han gärna gå litet vidare.
Jag kräver inte något hundraprocentigt återflöde till
Sverige. Kravet handlar inte om det. Det handlar om
att se vilka effekter projekten har för den svenska
sysselsättningen och om att, när man jämför olika
projekt, naturligtvis också kunna ta viss hänsyn till
det. Det kan ju ändå inte vara något ont, tvärtom. Alla
vill vi öka sysselsättningen i Sverige.
Vad gäller jämställdheten är det naturligtvis helt
andra förutsättningar i Öst- och Centraleuropa än i
Afrika. Men Pierre Schori tog själv upp hur de sociala
klyftorna har ökat, hur levnadsstandarden har minskat
i Öst- och Centraleuropa. Det är också många som
vittnar om hur kvinnor har fått en försämrad position
gentemot män. Därför finns det all anledning att lyfta
upp detta och att - mer eller mindre sofistikerat - ha
med det som ett klart delmål.
Sedan har vi kvar frågan om ambassaden i Minsk,
Pierre Schori.

Anf. 134 INGRID NÄSLUND (kd) replik:
Fru talman! Jag är verkligen glad över det över-
väldigande gehör som motionen om barnens sociala
utveckling i de här länderna har rönt. Skillnaden från
förra året är faktiskt enorm, och man kan inte annat än
glädja sig åt att vi så samstämmigt nu är klara över att
någonting måste ske på det här området och över
huvud taget på det sociala området.
Vi har hävdat att man här skulle behöva ett nytt
huvudmål för samarbetet. Anledningen till det är
framför allt att vi tycker att man inte tidigare har fäst
tillräckligt stor vikt vid detta, även om man har haft
som mål att den ekonomiska omvandlingen skall vara
socialt hållbar och att det är en sådan omvandling
man skall stödja.
Men jag är inte någon formalist. Även om vi står
kvar vid vårt krav kan jag inse att det förhoppningsvis
kan betyda samma sak och leda till samma resultat.
Men nu vill jag kunna se resultat när vi träffas om ett
år och granskar vad som har hänt på det här området.
Jag vill verkligen se att det blir ökade insatser.
Jag är också glad över att man har talat så mycket
om vänortssamarbete och kommunsamarbete. Jag
tycker att det var ett väldigt intressant exempel från
Haparanda, som gällde Narva och grannstaden. Jag
skulle bara vilja veta en sak, och det är hur Pierre
Schori ser på Sidas insatser när det gäller information
för att stimulera fler svenskar att ta del i det här arbe-
tet på alla olika nivåer. Jag vet att många redan gör
det, men jag är säker på att många fler är villiga att
göra det om man får tillräcklig information.

Anf. 135 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Vi slogs hårt för att inskriva, som en
av riktlinjerna för Central- och Östeuropasamarbetet,
en socialt hållbar ekonomisk omvandling. Jag kände
då inget starkt stöd från kd. Men Inger Näslund var
kanske inte närvarande när vi fick slåss mot kolleger-
na på den borgerliga kanten om detta.
Det var ju trevligt att det var en motion om barn i
fjol. Men för oss har barnen funnits tidigare också.
Det räcker ju med att läsa Bibeln, och det finns i Ko-
ranen också: Låt barnen komma till oss. Det har styrt
vårt samarbete i högsta grad.
När det gäller information från Sida om vänorts-
samarbete vill jag säga att jag alltsedan det år då jag
blev statsråd deltagit i en lång rad av konferenser om
vänortsamarbete, i de baltiska staterna, i Ryssland och
senast i Polen samt på många håll i Sverige. Det är
liksom ingen hejd på vänortssamarbetet. Intresset är
oerhört högt och behöver nästan inte stimuleras.

Anf. 136 INGRID NÄSLUND (kd):
Fru talman! Intresset för barnen föddes inte förra
året. Jag talade om att det var då som vi framförde de
motionskrav om barnen i Östeuropa som nu har fått
en sådan anslutning. I övrigt har vi från Kristdemokra-
terna intresserat oss för barnens situation både i vårt
land och på annat håll under hela den tid som partiet
har existerat. Också Bibeln har då betytt mycket för
inspirationen, och det är roligt att den gör det även för
Pierre Schori.
När det gäller Sidas information menar jag att det
är väldigt bra att man har konferenser i de baltiska
staterna och även här i Sverige, men det som jag här
talar om är att väcka ett ytterligare intresse hos en
bred allmänhet i Sverige. Även om det görs mycket,
är det fråga om öar i hela det stora sociala samman-
hang som finns och med tanke på de oerhörda behov
som har lyfts fram för våra ögon. Än är alltså mycket
ogjort, och jag skulle vilja se att mer av information
nådde ut till en bred allmänhet.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 27 maj.)

10 § En förnyad svensk Afrikapolitik inför
2000-talet

Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande 1997/98:UU14
En förnyad svensk Afrikapolitik inför 2000-talet (skr.
1997/98:122)

Kammaren biföll talmannens hemställan om att
ärendet fick avgöras efter endast en bordläggning.

Anf. 137 INGER KOCH (m):
Fru talman! En stor del av Afrikas befolkning le-
ver i absolut fattigdom. Människorna får somna
hungriga. Sjukdom, ohälsa och för tidig död är det
normala i vardagen. I gårdagens TV-Rapport påmin-
des vi t.ex. om att 50 000 människor i södra Sudan
riskerar att svälta ihjäl. Också många andra har tidiga-
re tagit upp detta i samband med att vi debatterade FN
och FN:s roll.
Men Afrika har resurser att föda alla dem som bor
där. Det finns ingen biologisk eller fysisk orsak till
denna misär. Torka, översvämningar och naturkatast-
rofer kan förklara kortvariga eller geografiskt avgrän-
sade problem. Krig, kriser och etniska motsättningar
är förklaringar i vissa länder.
Vanstyre är dock huvudorsaken till att fortfarande
200-300 miljoner människor inte får tillräckligt att
äta varje dag. Utvecklingen hämmas av statsmakter
som förvägrar sina medborgare friheten att utvecklas.
Diskriminering på grund av ras, kön, ålder, tro eller
ursprung skapar stora utvecklingshinder på många
håll. Erfarenheten visar entydigt att sådana hinder kan
undanröjas om människor tillåts utveckla företagsam-
het och arbetsvilja.
På många håll i Afrika har fattigdomen tyvärr
ökat. De stora förväntningarna i samband med själv-
ständigheten byttes i besvikelse och förtvivlan.
Denna negativa utveckling måste brytas. Det är
inte afrikanerna det är fel på utan på den förda politi-
ken. Den afrikanske socialismen och de föreställning-
ar denna bygger på har haft särskilt allvarliga konsek-
venser. Det handlar om länder som länge var beroen-
de av en främmande statsmakt på andra sidan haven.
Underkastelse och beroende av beslut utifrån och
uppifrån kom att genomsyra samhällena.
Varje folk måste få utvecklas av egen kraft. Ar-
betsvilja och skaparkraft måste frigöras och de goda
dygderna belönas. Flit, sparsamhet och företagande är
de goda borgerliga dygder utan vilka inget samhälle
kan utvecklas. Uppgiften för de afrikanska länderna är
nu att drastiskt reducera statsmaktens förlamande roll.
Huvuddelen av samhällsutvecklingen måste ske i det
civila samhället och i företagsamheten.
Det finns stor anledning till optimism när det gäl-
ler möjligheterna att utrota fattigdomen, men då måste
huvuddelen av de svenska insatserna koncentreras till
Afrika söder om Sahara och länderna på Afrikas horn.
Det är där fattigdomen är som störst och födelsetalen
är högst.
Statsmakten måste koncentrera sig på de kär-
nuppgifter som endsast den kan utföra. En viktig
uppgift är att se till att alla barn och ungdomar, även
alla flickor, får en grundläggande utbildning. All
erfarenhet visar att utan detta kan inte fattigdomen
avvecklas på bred front. En grundläggande hälsovård
som når ut till alla har också hög prioritet. Sådana
satsningar ger också snabba resultat, eftersom den
utbredda sjukdomen och ohälsan är ett stort hinder för
utvecklingen.
En annan viktig uppgift förutan vilken inget annat
kan fungera gäller rättsstaten. Mänskliga rättigheter
måste respekteras. Lagar måste finnas och följas.
Diskriminering på grund av kön, ålder, ursprung,
handikapp, religion eller politiska åsikter får inte
förekomma. Det måste finnas system för att förhindra
och bestraffa brott. Staten själv får inte begå brott
genom övergrepp eller korruption.
Världsmarknaden växer i betydelse och omfattar
alltfler länder på jordens alla kontinenter. Även län-
derna i Afrika kan integreras i världsmarknaden och
därmed radikalt förbättra förutsättningarna för en
snabb utrotning av fattigdomen.
Den europeiska unionen och Sverige har ett ansvar
för att bistå Afrika i att utrota fattigdomen och för att
främja en snabb utveckling som kan ge en god lev-
nadsstandard för de afrikanska ländernas medborgare.
En av de viktigaste uppgifterna är att främja ett öppet
handelssystem och att snabbt ge dessa länder tillgång
till en ökad världsmarknad. Därigenom kan också
svaga länder integreras i världsekonomin med de
viktiga impulser till utveckling som detta för med sig.
Vi moderater har vid flera tillfällen poängterat att
frihandeln är ett av de viktigaste bidrag som i-världen
kan ge till utvecklingsländernas ansträngningar för att
förbättre medborgarnas levnadsstandard.
Det öppna internationella handelssystemet och
dess institutioner, främst WTO, IMF och Världsban-
ken, måste stödjas. Frihandel skall värnas och öppen
eller dold protektionism motarbetas.
Sverige bör spela en mer aktiv roll i utformningen
av EU:s bistånd inför nästa Loméförhandling.
FN och dess specialorgan har viktiga uppgifter för
att främja internationellt samordnade insatser på ut-
vecklingsområdet. Mathjälp vid svältkatastrofer,
omhändertagande av flyktingar, samordnat utrotande
av sjukdomar och gemensam normsättning är exempel
på detta.
En särskilt viktig roll har Bretton Woods-
institutionerna när det gäller att utforma utvecklings-
strategier och ge u-länderna stöd och hjälp för att
skapa en hållbar ekonomisk utveckling.
Bistånd vid katastrofer är ofta av livsavgörande
betydelse. En bättre samordning mellan de olika bi-
ståndsgivarna, så att den gemensamma insatsen får
den bästa effekten, är nödvändig. Ökad beredskap till
snabba insatser, bättre samordning och planering för
avveckling när insatserna inte längre behövs är en
väsentlig del av katastrofbiståndet. Särskild varsamhet
bör iakttas med långvarigt livsmedelsbistånd, så att
inte landets egen produktionsförmåga slås ut.
Fria och frivilliga organisationer gör goda insat-
ser, särskilt vad gäller kunskapsöverföring. Det är bra
att regeringen i sin skrivelse uppmärksammat de
många insatser som görs av dessa organisationer.
Personligt engagemang, egna arbetsinsatser och lokal
erfarenhet gör att ett sådant bistånd har en större be-
tydelse än den formella ekonomiska volymen. Genom
dessa organisationer når vi direkt ut till de behövande
befolkningarna utan att gå omvägar över statsappara-
ten. De har också ofta det folkliga stöd här hemma
som är viktigt för biståndsviljan. En större del av
insatserna bör därför slussas denna väg.
Samtidigt är det viktigt att de fria organisationerna
verkligen behåller sin karaktär. Kravet på egeninsat-
ser måste finnas kvar, så att organisationerna inte
riskerar att omvandlas till en förtäckt statsfinansierad
biståndsbyråkrati. För traditionella ideellt präglade
organisationer är detta normalt inget problem. Det
vore däremot olyckligt om särskilda organisationer
bildades i syfte att leva på statliga biståndsmedel.
Skuldavskrivningar är befogade i lägen där en
demokratisering har skett och en ny utvecklingsvänlig
regim har tagit över efter tidigare förtryck och ut-
vecklingshinder. Vid sådana systemskiften kan en ny
utvecklingsinriktning slippa bära på alltför kraftiga
bördor av det förgångnas misstag.
Men skuldavskrivning kan vara problematisk. Den
kan ge utrymme för en ny upplåning som snarare kan
riskera att förstärka utvecklingshindren. Kraftig upp-
låning kan vara befogad i ett skede med omfattande
investeringar. Huvuddelen av en sådan upplåning bör
dock ske privat på kommersiella villkor, och inte av
statsmakten. Undantag får dock göras för den typ av
satsningar på infrastruktur som statsmakten måste
svara för.
Biståndet till statsmakten bör behandlas med sär-
skilt stor varsamhet. Vi moderater har tidigare sagt att
de uthålliga biståndsflödena till ett u-lands statsmakt
inte bör överstiga 10 % av BNP. Inom denna ram
ryms både satsningar på en grundutbildning och på en
grundläggande hälsovård för alla. Den samlade of-
fentliga konsumtionen i ett fattigt u-land under stark
tillväxt ligger erfarenhetsmässigt just kring 10 %.
Kunskapsutbyte bör kunna ske också med andra
länder än enbart Sverige. För många u-länder finns
det större erfarenhet att hämta från andra framgångs-
rika u-länder. Vi anser att ett triangelsamarbete mel-
lan Sverige, ett afrikanskt land och framgångsrika f.d.
u-länder som t.ex. Taiwan bör prövas.
Särskilda insatser kan också behövas när det gäller
hiv/aids. I vissa regioner kan detta närmast vara att
betrakta som ett preventivt katastrofbistånd. Sverige,
EU och resten av den utvecklade världen har här ett
stort ansvar.
Vi anser att systemet med landramar bör avveck-
las till förmån för avtalsbundet samarbete. Avtalen
bör innehålla strikta villkor när det gäller korruption,
redovisning och effektivitet. Det får inte hända att
bistånd i praktiken gynnar korruption genom släpp-
hänt hanterande. Från vissa håll kommer alarmerande
rapporter om just detta, inte minst vad det gäller im-
portstödet.
Noggranna rapporter om läget för mänskliga rät-
tigheter och demokrati i Sveriges samarbetsländer är
något som vi moderater länge krävt. Dessa rapporter
bör utarbetas årligen och redovisas i samband med
beslut om biståndssamarbete eller senast i samband
med att budgetpropositionen avlämnas. Bistånd får
inte utbetalas till statsmakter som grovt och systema-
tiskt kränker mänskliga rättigheter och utövar förtryck
mot sina medborgare. Enskilda organisationer får i
sådana länder vara förmedlare av vårt bistånd.
Bistånd skall vara effektivt. S.k. utgiftsmål, där
måluppfyllelsen består i att anslagna medel utbetalas,
leder sällan till detta. Utgiftsmål frestar också till att
fylla ramanslagen med irrelevanta eller för biståndet
artfrämmande inslag. Själva biståndets idé - hjälp till
självhjälp - innebär också att biståndet successivt
skall fasas ut när fattigdomen utrotas. Det övergripan-
de målet skall vara att utrota fattigdomen.
Det gäller att i stället skapa effektmål, t.ex. ett
minskat antal fattiga, antalet flickor som fått grund-
läggande utbildning eller antalet hushåll som fått rent
vatten. Man skall kunna mäta vad man gör. Världs-
banken och UNDP övergår nu till sådana mål. Vi
vidhåller i detta sammanhang vårt mångåriga krav på
ett från Sida fristående utvärderingsinstitut.
Fru talman! Utrikesdepartementet har det sam-
manhållna ansvaret för relationerna till samarbetslän-
derna och till internationella organisationer och bör
därför svara för den centrala funktionen för utveck-
lingsarbetet.
För all framgångsrik verksamhet krävs förtrogen-
het med de villkor under vilka verksamheten sker. Att
i en i-landsmiljö bestämma inriktningen på biståndet
är erfarenhetsmässigt svårt. Därför anser vi att en
särskild utvecklingsenhet med inriktning på fattig-
domsavveckling, mänskliga rättigheter och demokra-
tiutveckling förläggs till södra Afrika, där huvuddelen
av de svenska biståndsinsatserna sker. Därigenom kan
verksamheten utformas i den afrikanska miljön.
Vi anser också att det programinriktade biståndet
successivt bör koncentreras på Afrika, medan bistånd
till andra delar av världen främst bör ske genom det
multilaterala systemet och via EU. Den statliga egen-
regiverksamheten i biståndsarbetet bör ersättas av
projektupphandling. Därmed undviks en fast och
oflexibel statlig biståndsbyråkrati.
UD måste inom ramen för en ny organisation ta ett
mer övergripande ansvar för den långsiktiga utveck-
lingen av den samlade politiken gentemot de enskilda
länderna. Det gäller såväl själva utvecklingssamarbe-
tet som den lokala uppföljningen. Ambassadernas roll
i sammanhanget behöver utredas inom ramen för en
totalöversyn av våra utlandsmyndigheters struktur och
arbetssätt. En effektiv extern revision av såväl UD:s
som Sidas verksamhet och ekonomi är också nöd-
vändig utöver den interna controllerverksamhet som
nu förekommer.
Samverkan mellan biståndsgivarna är dålig. För
svensk del handlar det om samverkan med Bretton
Woods-institutionerna, med EU:s biståndsorgan, med
de olika FN-organen och med de andra nordiska län-
dernas biståndsmyndigheter. Sverige bör därför sna-
rast ta initiativ till en bättre samverkan och ett gemen-
samt planeringsorgan, kanske i Världsbankens regi.
För de enskilda mottagarländerna måste det kännas
som en befrielse att ha en eller ett par avtalsparter att
förhandla med - inte hundratalet.
Detta, fru talman, är moderaternas förslag till för-
bättringar när det gäller en förnyad Afrikapolitik inför
2000-talet. Jag yrkar bifall till reservation nr 1, men
stöder naturligtvis alla övriga reservationer där mode-
rata namn förekommer.
(forts.)
Ajournering

Kammaren beslutade kl. 17.55 att ajournera för-
handlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar

Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.

10 § (forts.) En förnyad svensk Afrikapolitik
inför 2000-talet (UU14)

Anf. 138 KARL-GÖRAN
BIÖRSMARK (fp):
Fru talman! Statsrådet Pierre Schori är inte här
just nu, men jag förstod av hans tidigare inlägg att han
ändå lyssnar. Jag tänkte därför vända mig till statsrå-
det. Han har verkligen satt utrikesutskottet i arbete
den här våren. Det här är det tredje betänkande vi
diskuterar; det kommer två till efteråt och ytterligare
två i veckan. Det blir sju betänkanden. Många av de
skrivelser och propositioner som statsrådet har pre-
senterat är mycket bra, och vi välkomnar dem. Det är
bra texter och det är bra förslag, så det är inte det jag
gnäller på. Det är mera att det har varit litet kämpigt
att hålla allt flytande, så att säga.
Med det sagt skall jag komma in på det betänkan-
de vi nu diskuterar, UU14, En förnyad svensk Afrika-
politik inför 2000-talet.
"Förfärliga mänskliga tragedier har drabbat Afrika
under det senaste decenniet. Varken FN, världssam-
fundet eller Afrikas ledare kan avsäga sig ansvaret för
krigen. Visst har historien betydelse, men allt fler
afrikaner erkänner att de måste se bortom kolonialis-
men för att finna lösningar på sina konflikter. Den tid
är förbi då ansvaret för att nå förändring kunde skju-
tas över på andra."
Dessa ord inleder en debattartikel som generalsek-
reterare Kofi Annan skrev i Dagens Nyheter den
7 maj i år. Jag tänkte ta hans ord som utgångspunkt
för mitt anförande om Afrika. Jag tycker nämligen att
det han för fram i sin artikel - afrikanernas egen roll
och eget ansvar för situationen i Afrika - är mycket
bra tankar som ligger i linje med det betänkande vi
diskuterar i dag.
Väldigt länge har man, precis som Kofi Annan sä-
ger, skyllt på kolonialismen. Och visst - kolonialis-
men har gjort mycket ont i Afrika. Man drog i Europa
upp kartlinjer och gränser. Man tog linjaler, följde
longituder och latituder och brydde sig inte ett dugg
om hur man delade på människor och folk och förde
ihop folk som inte hörde ihop. Detta har naturligtvis
varit Afrikas gissel i decennier: att man delat på
människor, fört ihop folkslag som inte har någon
gemensam tradition och inget gemensamt språk. Detta
har varit en kräftsvulst i det afrikanska samhället, och
det lever fortfarande kvar i dag.
Första gången jag upptäckte detta i realiteten var
på 60-talet, när jag själv arbetade i Afrika. Jag mötte
då lärare som ville diskutera demokrati. De visste inte
vad demokrati var. Vi satt vid lägereldarna ute i bu-
shen och diskuterade, och jag försökte ge en bild av
vad svensk demokrati är, vad allmän rösträtt är och
vad det betyder att kunna stå och tala på torget och
säga vad man önskar. Det var en omöjlighet. Det var
förbjudet. Det var en diktaturstat. Jag fick ibland åka
till polisstationen och försöka tala ut mina lärare där-
för att de hade spritt pamfletter - politiska pamfletter.
Det fanns en demokratidröm, och man trodde att
man var framme vid den drömmen när förändringens
vind, självständigheten, svepte över Afrika. Man
trodde att nu är vi framme. Men det blev ett bakslag.
Den ena staten efter den andra som hade nått sin
självständighet och där kolonialländerna hade dragit
sig tillbaka blev enpartistater - diktaturstater. Jag kan
räkna upp nästan alla - Tanzania, Kenya, Zambia,
Moçambique, ja, vad du vill. Det blev ett val, men
inget mer. Och problemet fanns kvar.
Jag tror att det mycket berodde på att det var en
stor nesa att förlora ett val. Man vågade inte gå ut och
möta folket i ett fritt val. Man var rädd att man skulle
förlora makten. Men jag tror inte att det bara var fråga
om att förlora inflytande och makt, utan det var också
att man förlorade ansiktet. Det ingick liksom inte i
den afrikanska traditionen att först stå som en hyllad
ledare och sedan gå tillbaka och bli en som inte längre
var ledare.
Jag tycker att oppositionens roll är viktig att in-
plantera, inte minst när man diskuterar Afrika. Jag
tycker att det har ett fint symbolvärde när man byter
stafettpinne efter ett presidentval i USA. Den avgåen-
de presidenten finns på podiet, den som har förlorat
finns på podiet och den tillträdande presidenten finns
på podiet, och så svärs eden. Det är en symbolisk
handling, men den visar också att man accepterar
valnederlaget. Stafettpinnen går vidare till en annan,
och förloraren får chansen om fyra år igen. Detta
måste genomsyra en demokrati, och det har det inte
gjort i Afrika. Oppositionens roll är alltså otroligt
viktig.
Just detta tar Kofi Annan upp i sin artikel. Han
skriver: "- - - mer än tre decennier efter det att de
afrikanska länderna fått sin självständighet erkänner
allt fler afrikaner att kontinenten måste se bortom sitt
koloniala förgångna för att finna orsakerna till och
lösningarna på dagens konflikter.
I alltför många fall har det självständiga styret ka-
raktäriserats av en 'vinnaren tar allt'-politik, där en
valseger har inneburit total kontroll över nationens
rikedomar och resurser."
Jag tror som sagt att detta har varit ett gissel, och
är så fortfarande i många fall.
När vi nu diskuterar betänkandet, den proposition
som ligger till grund för detta och den utredning,
Partnerskap med Afrika, som man kan säga var ur-
sprungstexten till betänkandet är det ett nytt tänkande
som skall komma in i bilden. Det skall inte vara bi-
stånd till någon, utan det skall vara partnerskap och
samarbete med någon. Detta presenteras kanske som
en nyhet, men jag tycker egentligen inte att det är
någon sådan. Detta har förekommit hela tiden, fast på
olika plan. Enskilda organisationer av olika kulörer
har arbetat just efter dessa metoder - med part-
nerskap, med en partner i det andra landet och med ett
fruktbart utbyte. Det är detta som nu kommer att ge-
nomsyra även den här delen av biståndspolitiken -
eller utvecklingssamarbetet, som vi hellre vill säga.
Det gäller att arbeta med delaktighet med en jämbör-
dig part.
Att tala om en jämbördig part är kanske ändå litet
felaktigt. Den ene parten sitter ju på pengarna och den
andre parten är beroende av dessa pengar, så redan
där har man ett ojämlikt förhållande. Men det gäller
att presentera och diskutera utvecklingsproblemen
och på något sätt lägga dem i mottagarens knä. Sedan
kan man ge support och stöd på olika sätt finansiellt.
Därför välkomnar jag verkligen de tankegångar
som finns i propositionen och i betänkandet.
Det finns dock några reservationer, och jag vill
kort nämna en av dem, nämligen reservation nr 6 som
rör MAI-avtalet. MAI-avtalet, det multilaterala avtalet
om investeringar, går så som det har hanterats litet på
tvärs med hela partnerskapstanken. Här har de rika
länderna, OECD-länderna, förhandlat om ett investe-
ringsavtal man skulle ingå i utan att ta med de länder,
framför allt utvecklingsländer, som skulle vara före-
mål för dessa investeringar. Det har man missat, tyck-
er jag och många med mig. Man har så att säga inte
dragit in de parterna i processen. Det är en tankestäl-
lare för regeringen och har blivit så också, såvitt jag
förstår, därför att det som sagt går litet på tvärs med
hela det här betänkandet om partnerskap.
Men det finns tid att rätta till detta. Vi har i den
här reservationen tagit upp just önskemål om att det
skall bli ett öppnare förhållande när man diskuterar
detta, och jag tror att det är på gång.
Jag yrkar bifall till reservation nr 6.
Jag sade att partnerskapet bygger på jämbördiga
parter, men det är inte riktigt sant. Här vill jag slutli-
gen nämna pengarna. Det är klart att den signal som
har gått ut, att vi skär i biståndet, att vi har gett upp
enprocentsmålet och att vi nu ligger på 0,7 % har varit
en signal från den rika världen som inte är bra. Det är
inte bara Sverige som har gjort detta, utan även
många andra länder. Inger Koch kallade enprocents-
målet för ett utgiftsmål. Jag tycker att det är fel be-
teckning. Det är inte ett utgiftsmål. Det är inte så att
man måste pumpa ut de här pengarna. Tanken är att vi
i den här delen av världen sitter på så stora resurser
att vi borde kunna ha råd med 1 % av bruttonational-
inkomsten och behålla 99 % själva. Men det hade vi
inte. Vi måste ha 99,3 och 0,7 hade vi råd med, trodde
vi. Det tror jag är fel politik.

Anf. 139 EVA ZETTERBERG (v):
Fru talman! "Det finns en osynlig skugga som vi-
lar över allt bistånd. Och det är att västvärlden inte
vill förlora kontrollen. Man talar fagert om
'mottagaransvar' och 'partnership'. Men lyser man
igenom orden så hittar man ändå de kontrollerande
strukturerna. Fortfarande hänger en osynlig kedja runt
Afrikas hals. I den europeiska överklassens medve-
tande är Afrika fortfarande underlägset: en koloni-
kontinent."
Så hårt uttalar sig författaren Henning Mankell i
Södra Afrika-nytt när han, som lever större delen av
året i Moçambique, får frågan vilka insatser han anser
vara mest betydelsefulla i Moçambique och hur man
skall se på frågan om partnerskap. Det är hårda ord.
Vi är ändå många som har följt processen från bi-
stånd, från det att Sverige ensidigt har diskuterat hur
man skall kunna hjälpa länder, till att försöka etablera
ett mer jämbördigt förhållande. Partnerskapsidén har
förankrats genom seminarium, genom många kontak-
ter med afrikaner, där man först diskuterat en utred-
ning innan det resulterat i den skrivelse som vi nu
behandlar.
Jag tror att det är helt klart att vi från riksdagens
sida, alla partier, stöder tanken på att utveckla part-
nerskapet, samtidigt som vi ser komplikationerna;
vem har pengarna? Den som har pengarna har för det
mesta avgörandet.
Vi diskuterar partnerskap och hur Sverige har lagt
fram en policy för Afrikaarbetet. Det är mycket bra att
man inte längre begränsar sig till rena biståndsfrågor,
eftersom vi alla vet att ett partnerskap och den framti-
da Afrikapolitiken från svensk sida inte alls bara
berör biståndet.
Det här är den första skrivelse vi fått som behand-
lar politiken för våra relationer till en viss kontinent.
Vi vet att det har aviserats en skrivelse som handlar
om förhållandet till Asien. Jag ser naturligtvis också
fram emot motsvarande vad gäller Latinamerika.
I det här betänkandet diskuterar vi Sveriges Afri-
kapolitik. Flera av oss tycker faktiskt att det saknas en
del i skrivelsen och i betänkandet. K-G Biörsmark har
varit inne på några av de frågorna. Jag vill bara has-
tigt nämna enprocentsmålet. Vi i de partier som anser
att det skall finnas ett enprocentsmål upprepar envist
att det är möjligt att uppnå det inom ett par års tid. Vi
har lagt fram förslag om hur det skall kunna gå till på
ett par års sikt. Vi tycker att det regeringen presterat
hittills genom att avisera en höjning till 0,72 % eller
eventuellt 0,73 % är rätt pinsamt för Sverige, särskilt
med tanke på hur ekonomin har förbättrats och att
andra typer av förbättringar för människor i Sverige
har utlovats. Men höjningen på biståndet är mycket
blygsam.
Men som jag sade handlar det inte bara om bi-
stånd. Det handlar i högsta grad om olika former av
handelsavtal och hur man skall befrämja investering-
arna. MAI-avtalet har här i riksdagen varit föremål för
flera debatter, och det kommer sannolikt att bli det för
ännu fler, eftersom det avtal som var på gång tack och
lov inte gick igenom. Det hade varit mycket märkligt
och skrämmande om det avtal som förelåg hade gått
igenom. Det är viktigt att ett avtal kommer till stånd,
men att det blir på villkor som faktiskt befrämjar de
fattiga länderna, som gör att deras inflytande över sin
egen situation och eventuella investeringar också ökar
och ger möjlighet till ett verkligt inflytande.
En annan fråga som finns med i det här betänkan-
det gäller de stora skulder och bristen på skuldav-
skrivningar som i högsta grad har präglat Afrika som
kontinent. De flesta länderna har under lång tid verk-
ligen lidit under oket av stora skulder. I flera länder -
jag kan bara nämna Tanzania som ett sådant exempel,
som utskottet besökte i augusti 1996 - går en stor del
av statens inkomster till att betala skulder. Om man
jämför med kostnaderna för utbildning och hälsovård
ser man att betalningen av skulderna tar mer. Det kan
knappast vara rimligt.
I betänkandet diskuteras också strukturanpass-
ningsåtgärderna, som vi vet också har vållat stora
problem i Afrika. Det är nödvändigt med stora poli-
tiska förändringar och att reformer genomförs. Men
det sätt som strukturanpassningsåtgärderna har ge-
nomförts på har på många håll i Afrika varit mycket
destruktiva. Det är först på senare tid som man från
Världsbankens, IMF:s, sida har börjat inse att man
inte kan genomdriva dem på det sättet, definitivt inte
utan att diskutera och ha ett samarbete, ett part-
nerskap, om vilka reformer som skall genomföras.
Jag vill också peka på något som gäller biståndet
som har förvånat mig och Vänsterpartiet mycket. Det
är att Guinea Bissau, som är ett av världens absolut
fattigaste länder, där Sverige under många år har varit
engagerat i bistånd, nu så att säga tonas ned. Man
tonar ut biståndet till Guinea Bissau. Det tycker jag är
mycket beklagligt, eftersom behoven finns kvar. Det
är helt klart att Sverige har en positiv roll att spela i
landet. Det går stick i stäv med idéerna om att motar-
beta och minska fattigdomen. Guinea Bissau är ett
utmärkt exempel på ett land där fattigdomen bör
minska och där det skulle ha stor betydelse.
Något som inte har lyfts fram tillräckligt i vare sig
skrivelsen eller betänkandet är att över huvud taget
stärka relationerna mellan Afrika och Sverige. Där
pekas på vänortssamarbete. Men frågan är inte ut-
vecklad i betänkandet och definitivt inte i skrivelsen
från regeringen.
Det ärende som behandlades innan detta ärende
om Afrikapolitiken gällde Öst- och Centraleuropa och
samarbetet mellan Sverige och länderna i den regio-
nen. Pierre Schori talade om att det samarbetet inte
behövde stimuleras ytterligare eftersom det är så
blomstrande. Men samarbetet med Afrika behöver
stimuleras. Det vänortssamarbete som finns är oerhört
befrämjande. Ungdomar, idrottsorganisationer och
kulturella organisationer får kontakt med varandra
och lär av varandra. Det har stor betydelse att det inte
är fråga om att vi kommer till de afrikanska länderna
och skall lära ut vårt kunnande - en ensidig process.
Vi har oerhört mycket att lära och ta till oss.
Det sker en hel del på det området. Helt nyligen
hade Folkens museum en oerhört fin utställning om
Saharas grottfolk. Den typen av handlingar betyder
mycket, dvs. att visa upp vad Afrika har att lära oss av
historia och kultur och inte bara visa Afrika som en
kontinent där människor svälter och lider ont.
Det finns mycket att säga om det kulturella utby-
tet. Jag vill återigen citera Henning Mankell: "Jag
talar alltså om nödvändigheten att ge ett kraftfullt och
villkorslöst stöd till utbyggnad av olika intellektuella
centra i ett land som Moçambique. Det handlar natur-
ligtvis om allt från stöd till ABC-böcker som till Uni-
versitetet. Men lika mycket om att skapa grogrund för
framväxten av egna intellektuella forskningscentra.
Där afrikanerna kan ställa frågorna själva och ha
resurser att söka sig fram till de rätta - egna - svaren.
Där de dessutom kan utveckla sina egna metoder."
Henning Mankell pekar på att partnerskapet inte
bara kan innebära bistånd för utbildning, hälsa och
handel. Det handlar i allra högsta grad om att stärka
de kulturella banden.
K-G Biörsmark citerade en artikel som Kofi An-
nan har skrivit i Dagens Nyheter. Det finns en annan
intressant skrift som Kofi Annan är författare till. Det
är en rapport som lades fram i säkerhetsrådet i april.
Den handlar om orsakerna till konflikter och hur man
skall befrämja en varaktig fred och hållbar utveckling
i Afrika. Jag tror att en hel del av det som återges i
artikeln i Dagens Nyheter är hämtad ur den rapporten.
K-G Biörsmark pekade på de problem som Kofi
Annan ville lyfta fram och hur ansvaret skall fördelas.
Jag tror att vi har mycket att lära av rapporten där
Kofi Annan pekar på hur vi skall gå vidare och vem
som skall ta ansvar för vad. Han har där delat upp
ansvaret. Jag delger ur den rapporten. Han visar på tre
områden där Afrika självt måste ta ansvar.
För det första måste Afrika demonstrera sin vilja
att förlita sig på politiska snarare än militära lösningar
på problem.
För det andra måste Afrika ha viljan att regera på
ett bra sätt på allvar - good governance. Respekt för
mänskliga rättigheter, lag och rättssäkerhet måste
förmedlas. Demokratiseringen måste stärkas. Genom-
skinlighet och kapacitet i den offentliga administra-
tionen måste befrämjas.
För det tredje måste Afrika agera och lyssna till de
olika reformer som behövs för att befrämja ekono-
misk tillväxt. Det är Afrika som bär ansvaret för sin
egen utveckling.
Kofi Annan går sedan vidare till vad det interna-
tionella samfundet kan göra och vad FN gör. Han har
även där klara och konkreta förslag. Han pekar där på
den politiska viljan att agera och hur nödvändigt det
är att investera för att få fram resurser. Han pekar på
att det behövs nya fonder för olika investeringar och
hur världen inte har gett de resurser som behövs till
Afrika. Han talar om skuldavskrivningar. Han pekar
på betydelsen av att säkerhetsrådet vartannat år åter-
kommer till att diskutera vilka ansträngningar som har
gjorts och vilka nödvändiga handlingar som krävs
framöver.
Därför är det av största vikt att rapporten finns
med i vårt fortsatta arbete för att se just hur vi skall
kunna stödja att afrikanerna tar eget ansvar men också
vad andra organisationer och länder kan bidra till.
Jag vill avsluta med vad Kofi Annan avslutar sin
rapport med. Han säger att tiden för länge sedan har
passerat när någon kunde åberopa okunnighet om vad
som händer i Afrika eller vad som krävs för att uppnå
framgång. Tiden har också passerat när ansvaret för
att åstadkomma förändringar skulle kunna skiftas över
till andra axlar. Det är ett ansvar som vi alla måste
möta. FN står redo att spela sin roll. Det måste även
världen och Afrika göra.
De orden bör vara vägledande, inte bara för be-
handlingen av det här betänkandet, utan över huvud
taget för svensk Afrikapolitik framöver.
Fru talman! K-G Biörsmark har redan yrkat bifall
till reservation 6 om MAI-avtalet som vi står bakom.
Jag står naturligtvis bakom de reservationer och sär-
skilda yttranden där Vänsterpartiet är med, men jag
yrkar också bifall till reservation 4 som handlar om
policyansvar vad gäller Världsbanken. Sverige bör ha
ett sammanhållet ansvar, och det skall ligga på UD -
inte Finansdepartementet.

Anf. 140 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp):
Fru talman! När man läser skrivelsen En förnyad
svensk Afrikapolitik får man ett starkt intryck av att
man verkligen vill förändra sitt bistånd med hjälp av
ett partnerskap. Man vill göra ett gott arbete i demo-
kratisk anda. Man vill ha en ny attityd till arbetet och
till människorna som deltar i utvecklingssamarbetet.
Man vill ha ett partnerskap med lika inflytande för
båda, där båda är jämlika.
Här kan jag inte låta bli att fråga mig om vårt land
är en bra förebild för vår partner. Vi menar att vi
måste granska vår egen samhällsutveckling noga, vår
livsstil och vårt konsumtionsmönster. Vi landar i att
det är vårt partnerland som borde bli vår förebild.
FN:s senaste rapport om mänsklig utveckling talar
ett dystert språk om Afrika. Av de 15 länder som
hamnar längst ned i statistiken finns 14 i Afrika. I
Burkina Faso - som ligger på femte plats från slutet -
är medellivslängden inte mer än 47 ½ år och läskun-
nigheten inte mer än 18 %. Medan den ekonomiska
tillväxten under de senaste tio åren har ökat i ett fler-
tal utvecklingsländer, framför allt i Asien, är den i
Afrika lägre än vad den var i början av 1980-talet.
En mycket dålig prisutveckling på afrikanska rå-
varor och en i det närmaste obetalbar skuldbörda är
bakomliggande orsaker. Den dåliga ekonomin och de
obetalda skulderna har lett till att ekonomiska åt-
stramningsprogram har genomförts med prisökningar,
devalveringar, privatiseringar och en minskad offent-
lig sektor. För de allra fattigaste länderna innebär en
minskad offentlig sektor att levnadskostnaderna har
höjts, samtidigt som samhällets sociala omsorg mins-
kar.
Enligt skrivelsen betyder partnerskap inte enbart
relationer mellan regeringar och statliga organ. Ett
viktigt element i politiken är att främja handel och
investeringar mellan Sverige och Afrika, och svenskt
näringsliv har mycket att vinna på ökad export och
import, på större investeringar och på att utnyttja den
potential som finns på många afrikanska marknader.
Detta står skrivet i inledningskapitlet. I avslutnings-
kapitlet talar man om ökad ekonomisk integration och
att ett allt snabbare och mer välutvecklat varuutbyte
mellan länder på sikt kan skapa nya marknader. I dag
utgör Afrika en liten marknad, men investeringar på
senare tid, som Volvos i Botswana och Telias i Ugan-
da, åskådliggör att det finns nya möjligheter.
Miljöpartiet har här i kammaren ofta talat om en
rättvis handel och rättvisa handelsavtal. Många av oss
känner säkert till den rättvisemärkning som finns på
kaffe och te i svenska livsmedelsaffärer. Dessa pro-
dukter marknadsförs i många länder av kyrkans or-
ganisationer. Nu börjar också andra företag visa in-
tresse för produkter av det här slaget. Mercedes-Benz
köper t.ex. rättvisemärkta nackkuddar från Amazonas
till sina bilar. I Amazonas tillverkar man sådana av
kokosfibrer och naturgummi. Det talas om att både
Scania och Volvo är intresserade av denna sorts han-
del. Volvo finns ju också i Afrika, så man kanske
kunde tänka sig något liknande där.
Afrika har i många år varit ett biståndsområde för
Sverige. Det är alldeles givet att näringslivet har stor
betydelse om man skall lösa fattigdomsproblemet. I
regeringens skrivelse om den nya Afrikapolitiken är
det ändå den vanliga, konventionella tillväxten som
man hoppas kunna fördubbla. Miljöpartiet menar att
man som utgångspunkt för det nya partnerskapet
skulle ha bemödat sig om en ny, en förändrad utveck-
lingsmodell.
Afrikanska länder är inte så fast i ett konsumtions-
samhälle av den modell som vi har i västländerna och
som vi nu själva gör det bästa för att förändra så att
det skall bli litet bättre och litet mer uthärdligt. Om vi
inte är försiktiga finns risken att våra part-
nerskapsländer tvingas överge ett samhälle som till
stor del fortfarande är ett kretsloppssamhälle för att i
stället få något som ger kortsiktiga ekonomiska och
materiella fördelar. Detta kan komma att sluta hårt,
kanske genom att deras naturresurser utarmas, natur-
resurser som ännu i rätt hög grad är outnyttjade och
orörda.
Om man inte ser upp kanske samarbetspartnern
blir beroende av fossila bränslen, vilket tidigare inte
har varit fallet, eller blir beroende av konstgödsel och
bekämpningsmedelsimport. Detta är inte rätt. Sådant
har skapat problem i Europa - vi behöver bara se på
vilka problem vi har fått i Östersjöområdet. Även
stora delar av USA har problem av det här slaget.
Det hade varit intressant om man gjort något för-
sök t.ex. med rättvis handel i något afrikanskt land i
ett samhälle av lämplig storlek. Det finns flera model-
ler för detta. Jag skall här nämna en, som kommer
från Sydamerika. Jag refererar här vad som har skri-
vits om hur man lägger upp ett sådant här koncept.
Grundprincipen är direkt handel med primärpro-
ducenten. Vissa produkter, t.ex. te, odlas på plantager,
och teplockare är alltid arbetskraft som är beroende
av plantageägarens villkor. Detsamma gäller även
varor som bomull, såsom ekobomull av olika slag.
Det finns arbetskraft i de lokala industrierna i ur-
sprungslandet. I det här fallet har Efta ingått avtal
med både ägaren och representanter för arbetarna, och
arbetarna har garanterats inflytande över sina arbets-
förhållanden och en rad saker som vi är vana vid här i
Sverige men som man inte är van vid där.
Vid handel med rättvisa villkor är priset på pro-
dukterna den kritiska frågan. Priset på produkter från
tredje världen sätts ofta på helt andra marknader än i
ursprungslandet, och de har knappast något att göra
med produktionskostnader. De har heller inget att
göra med bondens levnadsvillkor eller sociala förhål-
landen, vilket en handel med rättvisa villkor vill ta
hänsyn till. Världsmarknadspriserna är minimipriser.
De är föremål för spekulationer, ändras på ett nyck-
fullt sätt och förhindrar en långsiktig planering från
producentens sida.
Inom rörelsen för rättvis handel försöker man all-
tid betala producenten rätt pris. Priset baserar sig på
en genomsnittlig produktionskostnad och levnadsom-
kostnad i respektive land. Dessutom skall vissa inves-
teringar och produktionsförbättringar ingå i minimi-
priset. Ovanpå minimipriset finns ett merpris för
ekologisk odling. Minst 60 % av det pris som man har
bestämt i god tid i förväg betalas i förskott, och man
upprättar ett långsiktigt avtal på minst ett år i taget.
Att sätta pris är alltså svårt, eftersom det alltid
måste bygga på en marknadsacceptans. Ett rättvist
pris, hur rättvist det än är, hjälper inte producenten
om det är så högt att ingen köper varan. Allt bygger
till stor del på hur informerad konsumenten är om
produktens ekologiska och sociala innehåll.
Den lilla skrivelse jag har slutar med konstateran-
det: Vi måste lära konsumenterna att känna den bittra
smaken av exploatering när de väljer livsmedel som
är för billiga i stället för att välja ett rättvist livsmedel
oavsett priset.
I regeringens skrivelse nämns också att Världs-
banken har gjort många felsatsningar i Afrika. Sats-
ningarna gjordes i staternas egen regi. De var orealis-
tiska, de var storskaliga, och de präglades av bankens
övertag över de fattiga låntagande länderna. Länderna
blev svårt skuldsatta, något som vi redan har hört här i
dag. Skuldsanering är därför ett måste.
Hinder för utvecklingen är den stora fattigdomen.
Detta framkom tydligt när regeringens fattigdoms-
skrivelse debatterades i kammaren för ett tag sedan.
Ett annat hinder är den osäkra politiska situationen.
Svälten i Sudan, som vi också har talat om i dag,
förstärkt av kriget, omöjliggör satsningar och utveck-
ling i landet över huvud taget, eftersom den primära
produktionen, dvs. jordbruket, har fått grödorna för-
störda av kringströvande militära styrkor. Det värsta
lidandet drabbar barn, som svälter. Också detta har
nämnts här i dag. I många fall är det bara en humani-
tär insats som gäller.
Regeringens nya Afrikapolitik är förändrad vad
gäller demokratisk inriktning, mänsklig hänsyn, jäm-
ställdhet och en fokusering på den sociala delen av
samhället, på omsorg, på vård, på institutioner och på
utbildning. Det man menar med partnerskap är att det
skall vara en relation som baseras på jämlikhet och
ömsesidighet, men helt nytt är detta inte. Det verkar
som om Sverige har varit på väg dit länge, och för oss
som har sett en del av det svenska biståndet verkar det
inte nytt.
Vad gäller själva basen, det grundläggande inne-
hållet och metoderna, hade jag önskat att Riokonfe-
rensens idéer om kretsloppssamhället hade fått större
genomslagskraft, att kretsloppssamhällets nödvändig-
het hade fått styra utvecklingssamarbetet och att en
radikal modell för ett sådant samhälle hade fått bli
grund för åtminstone något av de projekt som vi nu
startar. Jag hade önskat ett projekt som inte liknar det
västerländska konsumtionssamhället med dess svåra
miljöproblem, som vi ju hela tiden försöker komma
till rätta med. Det borde inte vara konstigare att starta
ett projekt av det slaget än vad det en gång var att
starta de första ekobyarna i Sverige.
Jag yrkar bifall till reservation 8. Jag vill också
uttala mitt stöd för reservationen om MAI-avtalet. Jag
hoppas att det inte är fråga om en bordläggning utan
att det verkligen är fråga om en återremiss för en
ordentlig omarbetning, så att inte investeraren får det
starka skydd som han nu har i avtalet. Det är ett skydd
som är mycket starkare än det som mottagarlandet
och dess arbetstagare har, de som i sin tur verkligen
behöver skydd mot storföretag och internationella
investerare, som inte alltid har ett vackert samvete.

Anf. 141 INGRID NÄSLUND (kd):
Fru talman! Jag skall först be att få yrka bifall till
reservationerna 3 och 5. Vi står också bakom reser-
vationerna 4 och 6, men det har redan tidigare yrkats
bifall till dessa.
Under några år har nyhetsrapporteringen från Af-
rika innehållit många element av katastrof, folkmord,
konflikter, krig och förödelse, vilket har orsakat sorg
och nedslagenhet i alla Afrikavänners hjärtan. Medan
världshandeln har ökat med över 100 % och u-
ländernas utrikeshandel med 129 % under tidsperio-
den 1980-1994, har Afrikas handel under samma
period minskat med 7 %. Siffrorna för Afrikas andel
av världshandeln men också av utrikeshandeln har
minskat under de senaste decennierna.
Det finns olika förklaringar till dessa siffror. Man
kan tala om diskriminering av utrikeshandeln, en
högre grad av protektionism än i resten av världen
men också om handelshinder på i-landsmarknaderna.
Naturligtvis har också dessa krig, katastrofer och den
förödelse som jag talat om, parat med bristande för-
måga från de styrande att utnyttja de möjligheter som
stått till buds samt korruption och egennytta från de
inhemska regeringarnas sida, spelat stor roll för en
negativ utveckling.
Efter delvis förlorade decennier i flera afrikanska
länder finns det nu tecken på en utveckling som sakta
börjar gå i rätt riktning. Därför är det helt rätt att
omvärlden försöker att stärka de positiva tendenserna.
I givarsamhället i stort är nu partnerskap det stora
inneordet. Det är inte bara i Sverige vi tagit in det
ordet. Jag vill inte på något sätt ironisera över det
nyvaknade och kanske också något yrvakna intresset
för just begreppet partnerskap. Det kanske ändå kan
äga sitt intresse att påminna om att till stor del aktua-
liserades det innehåll begreppet partnerskap har redan
på 60-talet, när de organisationer som sedan länge
arbetat i afrikanska länder med utvecklingssamarbete
i form av katastrofhjälp, skolarbete och sjukvård
insåg att när länderna höll på att frigöra sig från ko-
lonialmakten gällde det också att kunna samarbeta på
ett nytt sätt. Karl-Göran Biörsmark tog upp den här
sidan.
Jag kom själv till Zaïre precis i den vevan, ett år
efter Uhurufriheten i Zaïre. Det alla talade om var att
man nu måste samarbeta på ett annat sätt så att man
tog gemensamt ansvar. Man stod också inför det fak-
tum att kanske skulle de svenska och andra nordiska
medarbetarna få finna sig i att de inte längre kunde
stanna kvar. Det var en oerhört orolig tid. Man ville
inte att det arbete som hade utförts skulle spolieras
utan skulle få fortsätta med oförminskad kraft. Det här
borde man säkert ha insett tidigare. Men det här var
redan på 60-talet, alltså ungefär då vi började utveck-
la svenskt bistånd i statlig regi, som man tog upp
vikten av detta samarbete.
Många kyrkor och ideella organisationer insåg i
och med utvecklingen mot självständiga afrikanska
stater att det enda möjliga och säkra för att garantera
att det arbete som påbörjats i svensk eller nordisk regi
skulle vara att det lades under afrikanskt ledarskap i
samarbete med svenska medarbetare. Denna utveck-
ling var mycket tydlig. Till att börja med arbetade
man sida vid sida i ledarfunktioner för att mer och
mer överlämna ledarskap till afrikaner och låta svens-
kar ha en rådgivande funktion vid sidan om. Detta
visade sig mycket betydelsefullt när medarbetarna
periodvis var tvungna att lämna de länder där de arbe-
tat i många år på grund av de oroligheter som pågick.
Att detta inte har fungerat lika bra på det statliga
området utan först nu aktualiseras över hela linjen kan
säkert förklaras med att de gemensamma värderingar
mellan regeringarna har saknats, därför att vi har haft
att göra med stater som inte haft en utvecklad demo-
krati. När det däremot gäller medarbetare, både in-
födda och svenska som arbetade intimt tillsammans i
t.ex. kyrkligt, humanitärt och socialt arbete, utveckla-
des de gemensamma värderingarna samtidigt med att
arbetet växte fram. Men vi välkomnar att man så
mycket nu betonar partnerskapets betydelse. Det är
oerhört viktigt för att vi skall kunna utföra ett riktigt
gott utvecklingsarbete tillsammans.
Vi har även i vår motion på den här skrivelsen
tagit upp biståndsnivån. Vi välkomnar de slutsatser
som dras i skrivelserna, att den positiva utvecklingen i
Afrika inte får leda till att biståndet från omvärlden
trappas ned. Man påpekar att Afrika söder om Sahara
fortfarande är oerhört fattigt och att fattigdomen
egentligen ökar. Man påpekar att det absolut inte
skulle gå för sig att vi nu lämnade Afrika åt sitt öde.
Den insikten välkomnar vi verkligen.
Vi delar också slutsatsen i skrivelsen att de länder
som inte uppnått FN:s biståndsmål på 0,7 % av natio-
nens BNI och som nu sänker sin biståndsnivå trots
detta egentligen agerar helt irrationellt. Men vi tving-
as än en gång konstatera att regeringen skönmålar den
egna politiken. I skrivelsen heter det att efter en tid av
nedskärningar ökar Sverige återigen biståndet. Det är
anmärkningsvärt att man nu i klarspråk talar om de
nedskärningar som gjorts. Men vi vill ändå understry-
ka att när man nu börjar öka biståndet gör man det
från en väldigt låg nivå historiskt sett. Dessutom har
vi påpekat i vår reservation tillsammans med andra
partier att det faktiskt är så att skall man vara riktigt
korrekt har vi inte riktigt kommit upp till 0,7 % därför
att vi talar om 0,7 % av BNI men FN talar om 0,7 %
av BNP. När man jämför dessa siffror - jag har siffror
som går tillbaka till 1963 - har det under de senaste
åren rört sig om en skillnad på ungefär 500 miljoner.
Vi har ordat mycket om enprocentsmålet tidigare.
En del har tyckt att det kanske inte hör hemma i sam-
band med den här skrivelsen, men vi tycker att det gör
det därför att så mycket av vårt bistånd går till Afrika.
Nu säger man visserligen att man vill öka biståndet
till Afrika, men det gör man på bekostnad av andra
delar av världen. Vi vet ännu inte vilka. Men vi för
vår del menar att det inte skall ske på bekostnad av
andra delar av världen därför att vi vill öka vår bi-
ståndsinsats betydligt mer än vad regeringen och
utskottsmajoriteten vill göra. Man vill bara öka med
0,02 % först till år 2000 och sedan med 0,03 % år
2001. Vi menar att det med den takten tar alldeles för
lång tid. Nu skall jag inte orda mer om det, för vi har
tagit upp detta många gånger. Men det har stor bety-
delse eftersom vi talar om en av de fattigaste konti-
nenterna.
Vi skulle också i detta sammanhang vilja påpeka
att vi fortfarande vidhåller vår uppfattning att det
behövs ett oberoende sekretariat för analys och utvär-
dering. Jag skall inte gå in på några detaljer där. Fakta
om vad vi tycker om detta är mycket väl kända.
Vi menar också att detta har betydelse t.ex. när det
gäller vårt samarbete med regionala organisationer.
Vi kristdemokrater har påpekat att Sverige ger ganska
generöst till dessa organisationer i Afrika utan att vi
egentligen har sett riktigt ordentligt på deras redovis-
ning. Också detta är ett skäl för att vi behöver detta
oberoende sekretariat för analys och utvärdering.
Vi har redan hört om ansvaret gentemot Världs-
banken av ett par talare. Vi kristdemokrater vill un-
derstryka att vi tycker att det är Utrikesdepartementet
som skall fortsätta att ha det finansiella ansvaret och
därför också policyansvaret gentemot Världsbanken,
IMF och regionala banker. Det har den största kompe-
tensen när det gäller dessa frågor. Därför tycker vi att
det är naturligt att så sker.
Vi kristdemokrater har också ställt upp på den re-
servation som finns när det gäller MAI-avtalet. Det
rimmar mycket illa med partnerskapsidén att behandla
ett avtal på det sätt som man hitintills har gjort. Nu är
vi glada för att ikraftträdandet har uppskjutits och att
man tar mer tid på sig att försöka komma överens. Vi
hoppas att det blir så också med utvecklingsländerna.
Annars är de i en sits där de får välja mellan att skriva
på någonting som de kanske inte tycker är bra för
deras egen del eller att helt stå utanför avtalet. Det är
för deras del inte någon lätt sits.
Vi kristdemokrater har också i vår motion lyft
fram vikten av att handel och investeringar får vara ett
verksamt medel för Afrikas framgång. Där menar vi
att småföretagsverksamheten måste få mer stöd. Det
har vuxit upp en informell marknad. Den är helt avgö-
rande för många afrikaners existens och möjligheter
till ett drägligt liv. Denna informella sektor är den
som kommer att drabbas mest vid avregleringar i
ekonomin. Därför är det viktigt att den sektorn inte
missgynnas av en handelsreglering.
Det är viktigt att genom bistånd och investeringar
stödja regional och lokal handel under mer organise-
rade former. Vi har länge hävdat att det är en nöd-
vändighet att göra så. Vi är glada att regeringen har
svängt och nu starkt pläderar för en ökad inriktning på
handel vid sidan av ett reguljärt bistånd och ett mer
utvecklat samarbete mellan svenska näringslivet och
staten. En underlättande faktor för en kraftfull ut-
veckling av handelsrelationerna med de afrikanska
länderna är den integration av Sidas kontor och UD:s
ambassader som fyrpartiregeringen beslutade om år
1993.
Vi menar också att det är viktigt att stödja den typ
av verksamhet som är särskilt inriktad på kvinnor.
Ungefär 80 % av Afrikas livsmedelsproducenter är
kvinnor. Vid sidan av detta har de också ansvaret för
att fostra barnen och ta hand om hemmet. Men deras
inflytande på samhällsutvecklingen har hitintills varit
mycket begränsad. Ett av skälen till detta är att de inte
har någon egen social och ekonomisk plattform. De
har svårt att fullfölja sin utbildning och att engagera
sig i arbetslivet.
Därför har vi föreslagit att man borde ha något
liknande i Afrika som man med framgång har prövat i
Bangladesh, dvs. något i stil med Grameen Bank, som
ger krediter till fattiga människor och som särskilt har
vänt sig till kvinnor. Drygt 90 % av det projektets
låntagare är kvinnor. Det har betytt mycket för att
förbättra deras levnadssituation och ge dem säkrare
inkomster. Vi skulle med glädje se att man kunde
starta något liknande projekt i Afrika.
Jag har också än en gång lyft fram den stora sjö-
regionen som ett exempel på vad man skulle kunna
göra för att främja en utveckling av det civila samhäl-
let och för att bedriva ett freds- och försoningsarbete
på bred nivå i de lokala samhällena. Jag tror också att
en sådan modell skulle kunna användas kanske också
i Rwanda i Kivu och i andra närliggande stater där
den behöver användas.
Det är riktigt att vi redan har ett arbete i Burundi.
Men även där, ungefär som jag sade när det gällde
politiken österöver, är det fläckvis. Det skulle kunna
nå ut till praktiskt taget alla kommuner om man an-
vänder sig av de kanaler som finns. Då skulle det
behövas en strukturerad insats under sakkunnig led-
ning. Där skulle man verkligen kunna utveckla ett
partnerskap.

Anf. 142 CARINA HÄGG (s):
Fru talman! I kammaren här i dag står utrikespoli-
tiken i fokus från många olika utgångspunkter, och så
även i utrikesutskottets betänkande 1997/98:UU14 En
förnyad svensk Afrikapolitik inför 2000-talet.
Jag vill först yrka bifall till de ställningstaganden
som utrikesutskottets majoritet ställt sig bakom men
också avslag på de yrkanden som vi har valt att inte
stödja.
Utrikesutskottet har tagit fasta på att detta är en
skrivelse man har haft anledning att behandla till-
sammans med de motioner som väckts med anledning
av regeringens skrivelse. Det leder fram till att vi inte
nu i beslutsform tar ställning till andra förslag som har
uppkommit på annat sätt därutöver. Inte heller anser
vi att det åligger riksdagen att fördela arbetet inom
regeringen.
Det är också viktigt att redan inledningsvis marke-
ra den stora samsyn om den framtida Afrikapolitiken
som framgått både av motionernas innehåll och utri-
kesutskottets behandling samt de inledande anföran-
dena hittills. Mycket i motionerna handlar om att man
vill förtydliga, få en mer utförlig beskrivning eller
kanske endast betona att man delar majoritetens syn
på hur man kan stödja afrikanskt ledda förhandlings-
processer mot fördjupad demokrati och uthållig eko-
nomisk tillväxt med inriktning på fattiga människors
situation, utveckla partnerskap mellan Afrika och
omvärlden och stärka det långsiktiga utbytet mellan
Sverige och Afrika.
Vi lägger härmed grunden för en bredare och mer
sammanhållen politik gentemot Afrika. Detta betän-
kande slår fast att Sveriges politik gentemot Afrika
syftar till ett mer jämbördigt förhållande - ett part-
nerskap - och dessa resonerande formuleringar präg-
lar betänkandet. På samma sätt vill vi att våra relatio-
ner med Afrika skall präglas av detta synsätt.
Även om det inte var motivet bakom detta arbete
med att ta fram denna policy konstaterar man snabbt
att ett tydliggörande av vår Afrikapolitik även kom-
mer att vara ett starkt stöd när Sverige driver sin linje
i FN och inom EU, t.ex. med Loméförhandlingarna,
eller inom WTO när vi driver kravet om nolltullar för
MUL-länderna.
Vi vill även i detta sammanhang påminna om att
stora-sjö-området var identifierat som ett prioriterat
område för Sverige i FN:s säkerhetsråd. Sveriges roll
i Förenta nationerna har debatterats tidigare här i
kammaren, och jag hänvisar i övrigt till den debatten.
FN:s generalsekreterare Kofi Annan skrev nyligen
i en artikel att FN är redo att spela en roll. Det måste
också världssamfundet vara, och det måste också
Afrika vara. Det sista sades med kritisk adress till
Afrikas ledare. Vidare sade han att afrikanerna inte
längre kan skylla problemen på kolonialismen.
Artikeln byggde på den rapport som den 24 april
med välkomnande togs emot av FN:s säkerhetsråd.
Rapporten handlar om bakgrunden till konflikterna i
Afrika och hur de bäst skall kunna lösas. Den rappor-
ten har redan satt sina spår i debatten på mer än en
kontinent.
Det finns en befogad kritik, som många talare ti-
digare har tagit upp här i dag, mot delar av det afri-
kanska ledarskapet. Men vi skall även ha med i bilden
de stora uppoffringar som bidrog till befrielsen av
Zimbabwe, Namibia, Sydafrika och Moçambique,
med alla fasor under inbördeskriget. Det finns exem-
pel på många goda ledare från olika delar av Afrika.
Det räcker med att säga Nelson Mandela.
Men det är alltför sällan ett för afrikanerna gott
ledarskap har fått omvärldens stöd. Ibland har ledar-
skapet direkt underminerats. Kongo-Brazzaville är ett
sentida tragiskt exempel på detta.
Betänkandet har föregåtts av ett långt förarbete
där alla partier företrädda i riksdagen har haft möjlig-
het att påverka innehållet. Nog så viktigt är att det har
funnits en stor lyhördhet för afrikanska ledare såväl
inom politiken som i det civila samhället. Många som
deltagit kommer från den nya generationens ledare.
Det är även väl värt att nämna att påfallande många
också har varit kvinnor. Jag skall ge exempel på två
ledare: Angela L Ofori-Atta från Ghana och Josph
Diescho från Sydafrika var en man och en kvinna som
berikade både mina och andras kunskaper om Afrika.
Fru talman! Då jag tillsammans med två nordiska
kolleger nyligen varit i ett av Afrikas mest konflikt-
drabbade områden kan jag inte avhålla mig från att
också komma in något på de erfarenheterna. Vi reste
till Stora Sjöområdet, till ett Kigali med en sådan
påtaglig spänning i luften att den även slog igenom
bilrutorna när vi passerade mellan bostadshusen.
Promenader var uteslutna. Vidare for vi via ett mili-
tärtätt Goma över det vackra landskapet med
Kivusjön in i Burundi. När planet landat i utkanten av
huvudstaden Bujumbura och jag går mot ankomsthal-
len ser jag genast spår av anfallet mot flygplatsen i
februari. Det är spår i form av splittrat glas i entrédör-
ren, likt ett sår i en för övrigt välhållen anläggning.
Skottlossningen som jag fortfarande kan se spår av
vittnar i blixtbelysning om landets situation. Men
glassplittret får mig också att tänka på en intervju med
FN:s generalsekreterare Koffi Annan.
Koffi Annan berättade att han aldrig glömmer en
lektion han fick som 17-åring i den lilla gymnasiesko-
lan i hemlandet Ghana. Hans lärare höll upp ett stort
vitt papper med en liten, liten prick och frågade: Vad
ser du?
En svart punkt, svarade den unge Koffi.
Du ser en svart punkt, fast i princip hela papperet
är vitt. Gå inte ut i livet med den livssynen, unge man!
sade läraren.
Koffi Annan lyssnade och lärde något som han
menade sedan har präglat hela hans syn på tillvaron.
Och visst är det lättare för mig att se glassplittret i
entrédörren än allt det väl fungerande runt omkring,
på samma sätt som den unge Koffi Annan såg den
svarta punkten i stället för allt det vita, positiva runt
omkring. Jag är väl medveten om att Afrika som kon-
tinent har gigantiska problem. Men den vars blick
fastnar på problemen kan inte samtidigt se det positi-
va, och finner då inte heller de nödvändiga byggste-
narna till en bättre framtid. En afrikansk politik måste
ha sin förankring i den afrikanska verkligheten.
Fru talman! Sedan 1970 har mer än 30 krig utspe-
lats bara på Afrikas kontinent. Det stora flertalet av
dessa har varit inbördeskrig. 14 av Afrikas 53 länder
drabbades av väpnade konflikter enbart under 1996.
Dessa stod för mer än hälften av alla krigsrelaterade
dödsfall i hela världen. De resulterade även i många
handikapp samt mer än 8 miljoner flyktingar. Det
motsvarar hela Sveriges befolkning.
I Bujumbura kunde jag lugnt sitt och njuta av en
läcker avokado med vinäger och fundera över de
positiva steg framåt politikerna nu hade tagit där, och
vilka ytterligare öppningar man kunde skymta. Men i
samma stund vet jag också att människor svälter ihjäl
endast en mil utanför Bujumbura, och att det två mil
utanför staden, uppe bland de gröna kullarna, fortfa-
rande pågår väpnade sammanstötningar. I några pro-
vinser är uppemot 70 % av befolkningen internflyk-
tingar, boende i olika läger. Och de djävulska minor-
na ligger även där ute och väntar på sina oskyldiga
offer.
Bilden av Afrika är för många t.o.m. för mångfa-
setterad för att passa in i ett pressmeddelande, och
även i ett betänkande som här. Komplexiteten gör att
man tvingas till ett visst mått av generalisering. Va-
riationerna inom och mellan de afrikanska länderna är
så svåra att fånga och få fram att bilden, som oftast
blir dyster, kan vara ett reellt hinder för kontakter
inom t.ex. handelsområdet.
Kd stöder med sin motion det pågående samarbete
som Sverige driver för ett försoningsarbete på det
lokala planet i Stora Sjöområdet. Då kd även tar upp
samarbetet kring vattendrag som Zambezifloden bör
det nämnas att det redan finns ett samarbete i form av
riktat stöd till Karisjön genom Zambezi River Aut-
hority. Zambezi River Action Pan finns, men jag kan
utöver detta kort informera om att det även finns ett
biståndsstött samarbete mellan länderna kring Tanga-
nyikasjön med utgångspunkt i fisket. Man skall inte
utfiska sjön.
Det är i Burundi vi tydligast har kunnat bedriva ett
fredsfrämjande arbete i den här regionen. Men Sveri-
ge är även aktivt inne i Rwanda genom Sida, Rädd-
ningsverket m.m.
När det gäller Kongo och Kinshasa är det dystra
signaler som kommer ut. När Mobuto efter 32 år vid
makten drog sig tillbaka till Marocko för att söka den
sista vilan drogs en suck av lättnad.
Nu har det gått ett år. Det är fortfarande svårt att
finna något att glädja sig åt. Inte heller grannländerna
tycks imponerade av president Kabilas insatser. Av de
16 inbjudna statsöverhuvudena var det nämligen bara
Robert Mugabe från Zimbabwe och Ange-Felix Pa-
tasse från Centralafrikanska republiken som fanns på
plats vid firandet förra helgen. I stället vet vi att stri-
derna mellan regeringstrupper och rebeller i Go-
maområdet tog ny fart samma helg. Det kan hända att
detta är symboliskt, då Goma också var den stad där
Kabila startade den offensiv som ledde fram till mak-
ten.
De rikedomar Kongos berg gömmer har lockat
många, alltför många, utan att det har kommit folket
till del. Inte heller har Västafrikas oljetillgångar
främst kommit folket till del. Att människorna i Afri-
ka - vilket framkom vid mina samtal under förra
veckan där nere - ser på slagorden trade, not aid med
en viss ironi är förklarligt. Ibland liknar det mer nyko-
lonialism än handel.
Men en ökad handel är nödvändig att åstadkom-
ma. Inget land har varaktigt kunnat reducera fattig-
domen utan en långvarigt hög ekonomisk tillväxt.
Relationerna mellan välstånd och fördelning har dock
som bekant en tendens att alltför sällan få rätt balans.
I statistiken över världshandelns totala utveckling
försvinner Afrika nedåt i tabellerna. Men om vi i
stället tittar på den afrikanska utrikeshandeln ser vi att
denna ändå har fördubblats i värde under det senaste
decenniet. Skall man peka ut ett stort handelshinder är
det den utbredda protektionismen. Uganda lyfts fram
som förebild, och Sydafrikas näringsliv har en sär-
ställning.
Flera partier har passat på tillfället att hänga på
motioner som berör MAI-avtalet för att få ytterligare
en chans att tycka till om MAI innan midsommar. Att
det skulle komma något slutligt ställningstagande i ett
läge när förhandlingarna tagit paus är det väl ingen
som på allvar räknat med.
Moderaterna skriver i sin motion om att länder
inte kan absorbera investeringskapital och att det
finns ett motsatsförhållande mellan bistånd och privat
investeringskapital. Moderaterna skriver detta glöms-
ka av att alla länder knappast får del av några inves-
teringar.
Moderaterna vill också låsa fast sig vid siffror,
t.ex. att biståndet inte skall överstiga 10 % av BNP.
Det kan inte majoriteten ställa sig bakom. Det vi ser
här är spåren efter moderat inrikespolitik som också
ringlar ned mot Afrika, vilket är föga förvånande.
Fru talman! Under perioden 1987-1997 organise-
rade 22 afrikanska stater för första gången nationella
val med någon form av konkurrens. Den demokrati-
sering som skett i södra Afrika har också utrikesut-
skottet under innevarande mandatperiod kunnat stude-
ra på plats genom besök i Tanzania, Moçambique,
Sydafrika, Namibia, Angola och Swaziland. I Swazi-
land grubblar man väl fortfarande på förändringarna i
landets konstitution.
Men demokrati är inget nytt i Afrika - inte ens i
den av oss allmänt omfattande tappningen. Frihetsi-
dealet var inte någon främmande tanke i Afrikas tra-
ditionella samhälle. Demokratibegreppet var centralt i
den frigörelsekamp som ledde till dagens självständi-
ga stater. Att det var makt åt folket som stod i för-
grunden var logiskt i den dåvarande politiska situatio-
nen. Man prioriterade frigörelse snarare än frihet. Mot
bakgrund av detta finns det ett mer kollektivt levnads-
sätt och en livssyn som lägger stor vikt vid storfamil-
jen och ibland även klanen. När statsmaktens legitimi-
tet är svag tenderar också andra strukturer att bli än
mer framträdande.
Det vi däremot fortfarande har otillräckliga - ja,
förvånande litet - kunskaper om är de traditionella
afrikanska styrsystemen. Jag saknar tillgänglig littera-
tur på området. På en del håll är de traditionella styr-
systemen utplånade, men i de områden där de fortfa-
rande betyder något för människors vardagsliv borde
vi ha större kunskap. Här kan partnerskapet underlätta
arbetet med att knyta samman de ibland två parallella
systemen - det traditionella och det officiellt rådande
- till en demokratisk helhet.
För att åstadkomma ett effektivt bistånd måste vi
förstå och känna till de strukturella, kulturella, sociala
och religiösa förhållanden som styr kvinnors och
mäns roller. Vi har slagit fast att bristande jämställd-
het, liksom för övrigt korruption, är ett utvecklings-
hinder.
Att kvinnans ställning av tradition kan skifta på-
tagligt inte bara mellan utan också inom länder kunde
utskottet lära sig under sin resa i Moçambique. Men
generellt är kvinnors möjlighet till lån, ägande av
mark och utbildning försummade områden.
Det finns en skrivning i betänkandet som jag sär-
skilt välkomnar. Det är den del som handlar om stöd
till informella strukturer, den sfär där flertalet kvinnor
rör sig. Flera motioner har också tagit upp skuldav-
skrivning osv. Men jag ser att talartiden är ute, så jag
får väl återkomma till resten under replikerna.
Jag vill bara avsluta med att säga att mitt helhets-
intryck av både förarbetet och det arbete vi har be-
drivit i utskottet och här i dag är att det finns väldigt
mycket hopp och optimism i det här betänkandet.
Trots den ofta dystra situationen är detta ett positivt
avstamp till någonting nytt.

Anf. 143 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Det är riktigt som Carina Hägg sade
att alltför länge har bilden av Afrika dominerats av
svält och underutveckling, krig och katastrofer. Så har
det varit i Sudan där svälten och inbördeskriget har
skapat en humanitär katastrof, i Somalia där staten har
fallit sönder i inre stridigheter och i de återkommande
kriserna i Rwanda och Burundi. Det är dödens Afrika
vi ser, präglat av det förflutnas demoner.
Men samtidigt ser vi också ett nytt Afrika växa
fram. Det är livet i Afrika vi ser med förhoppningar
om en framtid med frihet och framsteg. Vi som har
besökt Sydafrika har där sett hur det demokratiska
samhället håller på att bildas efter apartheid. Stödet
till kampen mot kolonialism och apartheid är Sveriges
största, längsta och mest framgångsrika solidariska
engagemang. Som en tydligt gest för den solidariteten
ställde ju också Nelson Mandela sin första utomafri-
kanska resa just till Sverige.
Vårt engagemang för Sydafrika finns kvar. Vi ar-
betar nu för att stödja uppbyggnaden av det nya de-
mokratiska Sydafrika. I höst kommer statsminister
Persson, om socialdemokratin får fortsatt förtroende,
att bjuda in en delegation från det svenska samhället
med ett brett deltagande från svenskt näringsliv, folk-
rörelser, akademiska institutioner och kulturliv för att
i Sydafrika och södra Afrika dra i gång en nysatsning.
Den skall bygga på våra nära relationer under antia-
partheidåren. Den skall dessutom utveckla vår förmå-
ga att på bred front göra gemensam sak inför ett nytt
århundrade.
Vid besök i Uganda, Tanzania, Sydafrika, Mo-
çambique, Egypten och Etiopien har jag själv sett hur
ett nytt Afrika börjar ta form. Under 1990-talet har
många länder påbörjat en demokratiseringsprocess.
Av alla stater som hade enpartisystem eller militärsty-
re 1990 har tre fjärdedelar hållit allmänna val i någon
form under senare år.
Men de nya demokratierna är bräckliga och behö-
ver fortsätta att utvecklas för att en demokratisk kultur
skall få fäste. Demokrati kräver demokrater, och de-
mokrater föds inte över en natt. Utvecklingen av de-
mokrati har tagit lång tid i Europa, och det kommer
att ta lång tid i Afrika.
En ny generation afrikaner tar själva ansvar för
utvecklingen ur fattigdom till välstånd och demokrati.
De nya ledarna sätter ekonomisk utveckling och so-
cial sammanhållning högt på den politiska dagord-
ningen. Den ekonomiska reformpolitiken har börjat
bära frukt i en rad länder.
Det är självfallet hos afrikanerna själva som det
tyngsta ansvaret för att skapa ett nytt Afrika vilar.
Men samtidigt får detta inte innebära att vi lämnar
vårt engagemang och, som några säger, låter Afrika
lösa sina egna problem. Demokrati kräver också ut-
veckling. Tomma magar och tomma sinnen är ingen
hållbar grund för demokrati. Det är vår uppgift att ge
materiellt och moraliskt stöd åt en politik som leder
till en positiv utveckling i Afrika.
Regeringens skrivelse till riksdagen om Afrika-
politiken syftar till att möta förändringen i Afrika och
i världen med ett modernt, effektivt och rättfärdigt
samarbete mellan Sverige och Afrika. Det är viktigt
att undvika att Afrika lämnas på efterkälken i globali-
seringsprocessen. De ökade privata kapitalflödena har
hittills gått Afrika förbi. Ändå har 1990-talet i viss
mån inneburit en ekonomisk återhämtning för Afrika
efter 1980-talets förlorade decennium då realinkoms-
terna minskade med 2 % per invånare och år. Mellan
1996 och 1997 uppgick den ekonomiska tillväxten i
Afrika till i genomsnitt 5 %. I flera länder var den
betydligt högre.
Men fortsatta ekonomiska och sociala reformer är
nödvändiga, annars riskerar Afrikas eftersläpning i
världsekonomin att bli permanent. I en gemensam
ansträngning kan marginaliseringen av Afrika där-
emot vändas till ömsesidigt utbyte.
Regeringen föreslår med sin skrivelse en ny poli-
tik som syftar till att stödja afrikanskt ledda föränd-
ringsprocesser mot fördjupad demokrati och uthållig
ekonomisk tillväxt med särskild inriktning på fattiga
människors situation. Vidare föreslår regeringen att
utveckla partnerskap mellan Afrika och omvärlden
och att stärka det långsiktiga utbytet mellan Afrika
och Sverige.
Vi vet att fred och demokrati, ekonomisk och so-
cial utveckling är ömsesidigt förstärkande. Vi föreslår
åtgärder för att stödja de processer i Afrika mot för-
djupad demokrati som pågår såväl inom offentlig
verksamhet som inom det civila samhället och som
leder till större öppenhet, pluralism och överbryggan-
de av motsättningar.
Vi kommer att medverka aktivt för att stärka den
afrikanska kapaciteten när det gäller förebyggande
och hantering av våldsamma konflikter i Afrika. Här
har den afrikanska samarbetsorganisationen OAU,
liksom regionala organisationer som SADC, en viktig
uppgift.
Fru talman! Vi vill se partnerskap som ett förhåll-
ningssätt i ett kontraktsbundet samarbete som bygger
på en gemensam värdegrund och ömsesidigt förtroen-
de. För att uppnå detta behövs en uppförandekod som
båda parter respekterar. Gemensamma och tydligt
formulerade mål, förpliktelser och ansvar ingår i
partnerskapet. Vår strävan är att uppnå ökad jämlikhet
och ömsesidig respekt i relationen. Vi måste komma
bort från den ojämlika relation mellan givare och
mottagare som har ett drag av kolonialism.
Partnerskapet kan alltså ses som ett slags ömsesi-
dig konditionalitet. Den gemensamma värdegrund
som det vilar på bör utgöras av de konventioner som
nästan alla länder har undertecknat. Där denna värde-
grund för samarbete saknas kan en partnerskapsrela-
tion icke utvecklas. Det nya tänkandet har fått ge-
nomslag i ett land som Zambia. Eftersom utveckling-
en där går i fel riktning och ingångna avtal inte re-
spekteras, avvaktar vi nu med att ingå ett nytt lång-
siktigt samarbetsavtal.
Vi vill att dialogen med de afrikanska länderna
breddas till andra områden än utvecklingssamarbetet.
Detta betyder att stödelementet i kontakterna på sikt
tonas ned och ersätts av relationer som lever och
utvecklas av egen kraft. Vi vill stärka kontakterna
mellan de svenska och afrikanska samhällena. Därför
kommer regelbundna samråd om Afrikafrågor att
hållas med enskilda organisationer, fackföreningsrö-
relsen, kyrkliga samfund och andra relevanta organi-
sationer, t.ex. för afrikanska invandrare. Möjligheter-
na att stimulera ett ökat samarbete inom områdena
kultur, utbildning, forskning, expertutbyte, turism och
idrott kommer att ses över.
Sverige och de afrikanska länderna har dessutom
ett vidgat handels- och investeringsutbyte som ömse-
sidigt mål. Vi skall mer effektivt utnyttja resurser
inom de statliga myndigheterna, utrikesrepresentatio-
nen, och näringslivet för att främja ökad handel och
investeringar. Men att tro att ökat handelsutbyte i ett
slag kan ersätta bistånd är naivt - om inte värre. Ofta
döljer sig bakom sådana slagord en ovilja att engagera
sig.
Målet för Sveriges utvecklingssamarbete är att bi-
ståndet en dag inte skall behövas. Men de politiska
och ekonomiska förändringsprocesserna i dag motive-
rar ett ökat biståndsflöde.
Vi kommer därför att öka biståndet. Sverige
kommer att fokusera också i fortsättningen på att höja
de fattigas levnadsnivå och bidra till att de afrikanska
länderna kan mobilisera egen kapacitet och egna
resurser för en hållbar utveckling.
Fru talman! I västvärldens ekonomiska framgång
har kunskapsutveckling varit avgörande. Därför vill vi
också bidra till ett kunskapslyft i de fattiga länderna.
Behovet av forskare i utvecklingsländerna är oer-
hört stort, och Sveriges bidrag till att höja den kompe-
tensen är viktig. Regeringen kommer därför att lanse-
ra en ny och utökad stipendieverksamhet av hög
kvalitet riktad till både kvinnliga och manliga forska-
re, främst - men inte bara - i låginkomstländerna.
Syftet är att främja kunskapsutveckling och interna-
tionell förståelse med ömsesidigt utbyte och nytta.
Afrika söder om Sahara består av 48 stater med
olika kulturer, historia och politisk utveckling. Mot-
satta trender pågår samtidigt på olika håll på konti-
nenten. Vår Afrikapolitik kan därför aldrig bli en
enhetlig formel.
En förutsättning för att vår förnyade Afrikapolitik
skall kunna realiseras är att de ambitioner som ut-
trycks samtidigt delas av stora delar av det svenska
samhället: av folkrörelser, idrottsföreningar, kulturut-
övare, akademiska institutioner, företag och näringsli-
vets organisationer, liksom av enskilda människor.
Det är bara genom ett brett deltagande som ett ökat
utbyte mellan de svenska och afrikanska samhällena
kan förverkligas. Ett sådant brett deltagande fanns
under vårt stöd till kampen mot kolonialism och
apartheid. Det var det som gjorde att kampen blev
framgångsrik. Nu är denna breda medverkan lika
viktig för att stödja framväxten av det nya Afrika.

Anf. 144 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Egentligen får man anstränga sig och
tänja på replikrätten när man skall ta replik på Pierre
Schori.
Jag kan skriva under på allt som Pierre Schori har
fört fram här, så egentligen skulle det kunna vara ett
instämmande. Men jag skall ändå drista mig till att ta
upp två saker. Det ena har Pierre Schori berört, det
andra inte.
Det som Pierre Schori inte berörde är en reserva-
tion som finns fogad till betänkandet. Det är reserva-
tion 6, som rör det s.k. MAI-avtalet. Pierre Schori är
väl medveten om den kritik som finns när det gäller
processandet av MAI-avtalet.
Jag skulle vilja fråga Pierre Schori: Hur stämmer
upplägget med regeringens agerande när det gäller
MAI-avtalet och arbetet med partnerskapstanken som
vi i dag diskuterar? Kritiken går ju ut på att man inte
har involverat de länder som borde vara involverade,
som borde vara med som partner i det hela.
Den andra frågan berörde Pierre Schori litet
grand. Det gäller pengarna. Pierre Schori talade här
mycket väl om vikten av att öka biståndet och andelen
av biståndet - biståndsflödet, som Pierre Schori sade.
Ändå har de kraftigaste nedskärningarna i budget-
sammanhang just skett i biståndet under den sittande
regeringen. Hur går det egentligen ihop?

Anf. 145 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Jag förstår att Karl-Göran Biörsmark
anstränger sig. Men han lyckas, liksom Ingrid Näs-
lund, att komma tillbaka till biståndsnivån.
Jag får säga att de ambitioner som kd och Folk-
partiet har måste väl ändå vara en from förhoppning
när man har moderaterna med i båten. Är det inte litet
av skrymteri att angripa regeringen när vi nu som
nästan enda land i världen börjar att sakta höja bi-
ståndet - det redan höga, i världsklass stående bistån-
det, som angrips av moderaterna därför att de vill
skära ned och sänka skatterna i Sverige i stället. Är
det då inte litet av skrymteri att rikta in sin kritik mot
regeringen och inte säga ett ord om kollegerna, mode-
raterna, som man vill bilda regering med?

Anf. 146 ANDRE VICE TALMANNEN:
Replikskiftet gäller Karl-Göran Biörsmark.

Anf. 147 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! När det gäller MAI är det självfallet
inte hanterat som vi skulle ha hanterat det inom det
partnerskap som vi vill upprätta. Däremot har Sverige
liksom Norge inom MAI-förhandlingarna drivit att
man skall göra utredningar när det gäller konsekven-
ser för miljön, låginkomstländerna och kanske också
kulturen.

Anf. 148 KARL-GÖRAN BIÖRSMARK (fp)
replik:
Fru talman! Låt mig börja med det sista, MAI.
Statsrådet säger att det inte har hanterats som det
borde. Det är ett erkännande av att det kommer att bli
en ändring därvidlag och att det är på gång en annan
tingens ordning. Det tackar vi för.
Det första som statsrådet tog upp, om biståndets
storlek och enprocentsmålet, förstod jag inte riktigt.
Problemet under den borgerliga tiden var inte att
upprätthålla det. Moderaterna har inte varit proble-
met.
Om socialdemokraterna hade velat finna en part-
ner här i riksdagen för att höja biståndet finns det
flera partier som hade ställt upp: Folkpartiet, Vänster-
partiet, kd, Miljöpartiet. Men man valde Centern och
ett tyst moderatparti.
Jag kryper inte alls bakom någonting. Det gick bra
under den borgerliga tiden med Alf Svensson som
biståndsminister. Ansvaret ligger på statsrådet att ta
en annan samarbetspartner här i riksdagen. Då hade vi
fått majoritet.

Anf. 149 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Eftersom det kanske är sista gången
som vi diskuterar biståndsnivån i kammaren före valet
- vi har ju diskuterat den flera gånger förut - vill jag
ändå säga två saker.
Den socialdemokratiska regeringen fick ta över ett
verkligt konkursbo ekonomiskt sett. Vi fick dra i gång
en hårdhänt saneringspolitik där alla svenska medbor-
gare fick medverka. Det gick också ut över biståndet,
liksom över pensioner, a-kassa och annat. Konkurs-
boet var ett verk av flera av de partier som Karl-
Göran Biörsmark nämnde.
Nu när vi har fått ordning på ekonomin vill vi
också höja biståndet. Och det är inte litet. Det är
½ miljard per år de första åren. Det blir 1 miljard
extra år 2000. Det om det.
När det gäller moderaterna: Har Karl-Göran Bi-
örsmark tittat på moderaternas motioner när det gäller
flyktingpolitik och bistånd?

Anf. 150 ANDRE VICE TALMANNEN:
Det är fortfarande Karl-Göran Biörsmark som
repliken gäller.

Anf. 151 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Jag uppfattade att han talade om mo-
deraterna, men okej.

Anf. 152 INGER KOCH (m) replik:
Fru talman! Det finns mycket positivt i Afrika. Jag
håller med statsrådet om att Afrika har alla möjlighe-
ter att utvecklas om vi bara hjälper det.
Samtidigt får vi också erkänna att det är här de
stora problemen finns, framför allt i Afrika söder om
Sahara. Det är här som fattigdomen ökar, som antalet
barn ligger på mer än sex barn per kvinna och som
aids skördar sina flesta offer. Och det är här som vi
alla är överens om att våra insatser behövs allra mest.
Det är här vi behöver kraftsamla.
Därför skulle jag vilja fråga statsrådet om det för-
slag som vi har lagt fram med tanke på att det i rege-
ringens skrivelse sägs att man skall stödja afrikanskt
ledda förändringsprocesser mot fördjupad demokrati
och uthållig ekonomisk tillväxt med särskild inrikt-
ning på fattiga människors situation.
Vore det inte bra om denna nya politik som vi
välkomnar kunde utformas i Afrika? Vore det inte bra
att flytta den avdelning på Sida som sysslar med den
här utvecklingen till Afrika? Vi behöver finnas på
plats hela tiden. Jag tror att det är oerhört viktigt att vi
är där. Jag tror att detta skulle vara ett lyft för hela
partnerskapstanken. Hur ser Pierre Schori på det?

Anf. 153 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Jag tycker att Inger Koch går väl långt
i regionalpolitisk satsning. Är det riktigt uppfattat att
Inger Koch vill att en del av Utrikesdepartementet,
den del som sysslar med Afrika, skall flyttas till Afri-
ka?

Anf. 154 INGER KOCH (m) replik:
Fru talman! Låt mig svara på det. Detta har vi i
flera år föreslagit i våra motioner, så det kan nog inte
vara någon nyhet. Det är beklagligt att det är en nyhet
för statsrådet, men jag tror att alla andra här i kamma-
ren har uppfattat att det är precis detta som vi vill
göra.

Anf. 155 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Låt mig då än en gång bemöta denna
barocka idé. Vi har, som bekant, biståndskompetent
personal placerad på våra ganska många ambassader i
Afrika. Vissa ambassader är i själva verket stora bi-
ståndskontor, med all den kapacitet och kunskap som
behövs för detta. Vi behöver också här hemma en del
människor som bedömer Afrika i ett helhetsperspek-
tiv, i kontakt med internationella organisationer osv.
Jag tror således att det vore litet av utarmning att
göra på det sätt som föreslås här. Det har därför också
med rätta avvisats av utskottet.

Anf. 156 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Först vill jag säga att jag instämmer i
allt det som sagts om Afrikas möjligheter liksom i
väldigt mycket annat som har sagts här tidigare. Jag
vill bara kommentera några saker.
Jag kan dock dessförinnan inte avhålla mig från att
påstå att kvinnor är nyckeln till utveckling. Jag tror att
det påståendet är sant på många områden men alldeles
särskilt när det gäller Afrika, så många starka kvinnor
som där finns, för att inte tala om allt det arbete som
dessa kvinnor gör i Afrika. Utan dem skulle inte
mycket åstadkommas, med tanke på hur litet arbete
många av männen gör.
Jag tycker att det är viktigt att vi aldrig glömmer
jämställdhetsmålet i allt vårt samarbete med Afrika.
Jag tror att kvinnorna där i mycket större utsträckning
har en nyckelposition än på många andra ställen. Där
finns dock inte så många kvinnor i ledande positioner.
Det är synd, och det är nog en del av Afrikas olycka.
Jag skall dock inte kommentera det mera.
Jag skall bli mycket kortfattad i detta inlägg, även
om man kan tala länge om den komplexa och fascine-
rande världsdel som Afrika är. Jag har tillsammans
med Erik Arthur Egervärn väckt en motion där han-
deln tas upp ur litet olika aspekter, bl.a. med tanke på
MAI-avtalet. Jag ställer mig bakom reservation nr 6,
där ungefär samma inriktning som den vi har när det
gäller MAI-avtalet redovisas.
Vi berör i motionen också en annan fråga, men ty-
värr utan någon kläm, och därför har den inte blivit
behandlad i utskottet. Jag har dock under hand funde-
rat en hel del på den. Den handlar om situationen för
jordbruket och för småbrukarna i många länder i
Afrika.
Vi tycker att det är mycket viktigt att frågor som
äganderätten, rätten att bruka jorden för livsme-
delsproduktion och att få ut rimliga priser för produk-
terna säkras och att detta skall prioriteras i det nya
samarbetet med Afrikas länder. Det finns exempel på
stora brister i dessa avseenden, när det gäller prisbil-
den, möjligheterna att använda jorden osv.
Jag vill fråga statsrådet Pierre Schori vilken syn
regeringen har på detta och om det är något som re-
geringen kan tänka sig att lyfta upp i det fortsatta
samarbetet. Det är inte något som lyfts fram särskilt
mycket vare sig i skrivelsen eller i betänkandet, men
jag menar att det har avgörande betydelse för livsme-
delsproduktionen, för exporten från Afrikas länder
och för att hindra inströmningen av fattiga människor
till städernas slum m.m. Jag vill gärna få en kommen-
tar till den frågan.
Jag kan inte heller låta bli att något litet kommen-
tera Västsahara. Jag besökte i förra veckan Polisario i
samband med att organisationen firade sitt 25-
årsjubileum. Jag gjorde besöket tillsammans med Eva
Zetterberg, som jag vet har tagit upp denna fråga
tidigare i dag.
Man har där tillbringat mer än 20 år i flyktinglä-
ger, i ett av de mest ogästvänliga områdena i världen.
Det verkar nu som om den sedan länge efterlängtade
folkomröstningen skall bli av, inte i december som
har sagts men förhoppningsvis ett par månader senare.
Registreringen inför folkomröstningen pågår för fullt
och på ett mycket seriöst sätt, vilket vi kunde se när vi
var där. Det sker under FN:s kontroll.
Vi hoppas verkligen att det blir en lösning. Det är
inte så lätt, men vi hoppas verkligen på en sådan och
att västsaharierna når självständighet. Det är natur-
ligtvis viktigt att inse att det är i just det ögonblicket
som det verkliga arbetet för folket börjar. Jag är inte
så säker på att alla där insåg att det är så. En del gjor-
de det nog, men kanske inte alla. Man tror att det här
skall gå lätt, men så är det nog inte.
Till de problemen lär vi få återkomma i diskussio-
ner här i kammaren. Nu är det de akuta problemen
som måste klaras. Ett av dem är det som vi har hört
efter det att vi kom hem från vår resa, att den svenska
minröjningsaktionen nu riskerar att fördröjas, gå om
intet eller vad som nu kommer att hända. Det är na-
turligtvis inte acceptabelt. Den situationen måste
klaras upp. Sverige har ställt upp oerhört starkt för
Polisario under alla år, och vi kan nu naturligtvis inte
svika.
Jag vill fråga statsrådet vad regeringen ämnar göra
och hur den här situationen skall klaras. Minorna
måste röjas, och Sverige bör ställa upp för detta.

Anf. 157 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Småföretagsutveckling ingår som en
viktig komponent i det svenska utvecklingssamarbetet
i många länder. Sida har en bred verksamhet för att
stödja näringslivsutveckling i form av kompetensut-
veckling, affärsutveckling, kapitalförsörjning och
exportfrämjande. I det sammanhanget är det svenska
näringslivet en viktig resursbas.
Jag vill också säga att den utbildning som ges i
lantmäteri är oerhört viktig för att fastställa ägande-
rättsfrågor både i Afrika och t.ex. i Ryssland.
När det gäller Västsahara är vi nu inne i ett
mycket aktivt skede. I juni förväntas många saker ske.
Det finns en del utestående frågor som just nu disku-
teras i säkerhetsrådet, bl.a. frågan om utväxlingen av
krigsfångar och sådant som hör till detta. Vi står dock
fullt bakom Houstonformeln, som har utarbetats av
bl.a. James Baker, och arbetar aktivt inom FN.
Också när det gäller den svenska minröjningsstyr-
kan pågår det ett mycket aktivt arbete inom Rege-
ringskansliet, framför allt inom Försvarsdepartemen-
tet.

Anf. 158 MARIANNE ANDERSSON (c)
replik:
Fru talman! Tack så mycket för det svaret. Jag
förstår att det inte är så lätt för Pierre Schori att gå in i
detaljer i den senare frågan, eftersom den ligger på ett
annat departement. Jag vill ändå ta upp den, eftersom
det är viktigt att vi utnyttjar alla möjligheter att lösa
den.
Jag kan efter att ha varit i klimatet där nere tycka
att det är klart att det är värt litet pengar att röja minor
där. Det kan inte vara något enkelt uppdrag. Men det
är en annan sak. Jag hoppas att problemet löses.
När det sedan gäller frågan om småbruket talade
Pierre Schori ganska mycket om småföretag, och det
är oerhört viktigt. Vi ställer oss bakom allt som görs
för utveckling av småföretagen i alla de här länderna.
Just när det gäller jordbruket är det viktigt att karteller
och sådant inte får stå i vägen för småbruken, ägande-
rätten, prisbildning och sådant. Då kan man få så
dåligt betalt för sina produkter att det inte är någon
idé att producera.
Det är viktigt att regeringen tar upp sådana saker i
allt samarbete med länder som har olika typer av
hinder för jordbrukets utveckling. Det finns ju möj-
ligheter. Jag vill skicka med biståndsministern att han
bör ta upp detta i alla sammanhang där man diskuterar
och samarbetar med de olika länderna.

Anf. 159 ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Jag tycker att det är utmärkt att det
har kommit en regeringsskrivelse som aktualiserar,
som det är rubricerat, en förnyad svensk Afrikapolitik
inför nästa sekel. Det är också bra att utskottet har
gjort en rejäl genomgång och att vi här har fått en
ingående debatt.
Afrika har haft långa och tunga plågoperioder. Afrika
har tidvis glömts bort, och t.o.m. världssamfundet har
av och till vänt den afrikanska kontinenten ryggen.
Det är i det perspektivet viktigt att de här frågorna
aktualiserats. Det gäller en kontinent där man, som
det uttrycks i betänkandet, lever under fattigdoms-
gränsen. Inkomsterna är små, för att inte säga obe-
fintliga, samtidigt som man har en galopperande be-
folkningstillväxt. Nu har det lastats på ytterligare med
sjukdomar i form inte minst av aids och hiv, som gör
att man plågas hårt.
Fru talman! Jag tycker också att det är välgörande
att utskottet påpekar, och att regeringens skrivelse tar
upp, att det utvecklingssamarbete man har haft och
det man ser framöver har sina rötter i folkrörelsen, i
samfund och i enskilda organisationer. Man säger
också väldigt tydligt att de första biståndsprojekten
bedrevs av svenska missionärer i Afrika redan på
1800-talet. Genuina folkrörelser i Sverige var med
och drev fram det statliga biståndet, som formellt
inleddes i början på 50-talet.
Det noteras också att de kristna samfunden har
haft denna erfarenhet och varit med. Det gäller ka-
tastrofbistånd och samarbete med systerkyrkor på
denna kontinent. Jag läser i utskottsbetänkandet att
dessa insatser, som naturligtvis gjorts med en ideolo-
gisk avsikt, samtidigt ändå har haft stor betydelse för
sjukvården på landsbygden i många länder. Så säger
man att svenska kyrkor även bedriver utvecklings-
samarbete, vilket finansieras såväl med egna insamla-
de medel som genom Sida.
Detta, fru talman, hade man inte skrivit på 60- el-
ler 70-talen, för då fanns det ett slags komplex inför
ideologiska biståndsinsatser på frivillig basis och på
ideell grund.
En annan sak som jag gärna vill notera i mitt korta
inlägg är att det också finns en nordisk ambition i
biståndssamarbetet. Jag tycker att det är välgörande
att den får växa och utvecklas. Det gäller Nordiska
utvecklingsfonden, som nu beviljar krediter för pro-
jekt som främjar ekonomisk och social utveckling i u-
länderna. Jag tycker att det är värt att notera också
det.
Jag har av och till väckt några motioner om att vi
har haft en viss obalans i våra insatser och i våra
kontakter. Central- och Västafrika har varit på undan-
tag. Jag noterar med tillfredsställelse att regeringen
och utskottet har om inte tänkt om så valt en annan
inriktning, dvs. åt det håll som jag redan för ett par tre
år sedan önskade. Man koncentrerar sig starkare på de
fransktalande områdena. Man säger också att en sådan
förändring när det gäller resurserna skall koncentreras
på plats i regionen och inte bara fjärrstyras från vårt
land.
Till sist vill jag ta upp det jag har nämnt i motio-
nen om republiken Kongo-Brazzaville. Det är, som vi
uttryckte det i motionen, ett av de mindre länder som
vi inte skall bortse ifrån. Utskottet säger att det finns
många små länder, och det är i och för sig rätt. Ut-
skottet säger att det nu är en ickedemokratisk regim
där. Det är också ett riktigt konstaterande. Men jag
tror att vi ibland skulle fundera på om vi inte också
genom våra partner t.ex. inom EU som har ett kolo-
nialt förflutet litet hårdare skulle driva frågorna om
hur vi hjälper små länder i Afrika till en demokratisk
utveckling. Det ligger också i linje med vad regering-
en och utskottet har uttalat. Jag tror därför att man i
ett sådant perspektiv inte skall se det som lösryckt ur
sitt sammanhang, som utskottet säger. Det kan vara en
viktig bit i ett större mönster där små stater får stöd
utifrån i den process som är så viktig när det gäller
social och framför allt demokratisk utveckling.

Anf. 160 Statsrådet PIERRE SCHORI (s):
Fru talman! Jag vill med anledning av det Elver
Jonsson sade nämna ett annat land i Västafrika, näm-
ligen Nigeria, som vi inte har diskuterat här. Nigeria
är efter Sydafrika förmodligen det viktigaste och
största landet i regionen, men det verkar som om det
sitter hopplöst fast i något slags underutvecklande
diktatur.
I förra veckans biståndsministermöte i EU väckte
jag frågan om långsiktiga EU-insatser till stöd för
demokratin och det civila samhället i Nigeria. På den
vägen är det.
I övrigt kommer regeringen bilateralt att stärka sin
närvaro i Västafrika successivt. Vi medger att det
behövs.
Slutligen, fru talman, skulle jag vilja säga att kyr-
kornas insatser här är ovärderliga. Utan kyrkornas
insatser i Afrika, som vi har diskuterat här i dag,
skulle inte Afrikasolidariteten ha varit den som den
är.

Anf. 161 ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Det sista konstaterandet noterar jag
med stor respekt. Det stämmer också med det jag
sade. Ett sådant uttalande från regeringsbänk eller
utrikesutskottet hade förmodligen inte varit möjligt på
60- eller 70-talen, även om kyrkornas insatser redan
då hade en lång historia.
I övrigt tackar jag för statsrådets komplettering i
svaret.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 27 maj.)

11 § Nordiskt samarbete 1997

Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande 1997/98:UU18
Nordiskt samarbete 1997 (skr. 1997/98:73, redog.
1997/98:NR1)

Kammaren biföll talmannens hemställan om att
ärendet fick avgöras efter endast en bordläggning.

Anf. 162 INGER KOCH (m):
Fru talman! I utrikesutskottets betänkande om
nordiskt samarbete behandlas dels regeringens skri-
velse Nordiskt samarbete 1997, dels Nordiska rådets
svenska delegations berättelse angående verksamhe-
ten under 1997. Jag skall koncentrera mig på den
senare berättelsen, som redogör för det parlamentaris-
ka samarbetet.
Den nya inriktning och det förändrade arbetssätt
som Nordiska rådet sedan i januari 1996 arbetar efter
har vitaliserat organisationen.
Vi kan konstatera att utvecklingen i det nya integ-
rerade Europa efter Sovjetunionens upplösning går
mot ett alltmer utvecklat regionalt samarbete, där det
nordiska samarbetet och Nordiska rådet verkat som en
förebild. Ett exempel på detta är de tre baltiska län-
dernas samarbete inom Baltiska församlingens ram.
Vid OSSE:s konferens om regionala organ i Monaco i
höstas var också intresset stort för det nordiska sam-
arbetet och dess fortsatta utveckling inom Nordiska
rådets ram.
Vi moderater vill därför med fortsatta reformer av
Nordiska rådets arbetsformer göra rådet till en dyna-
misk och kraftfull församling med fokusering på ak-
tuella frågor med nordisk anknytning. Vi anser att en
förutsättning för att det nordiska samarbetet skall
lyckas i framtiden är att det förankras bättre än i dag i
de nationella parlamenten och att intresset för de
nordiska frågorna delas av en större krets parlamen-
tariker än de som i dag ingår i Nordiska rådet. Det
måste ständigt finnas en beredskap att ompröva, ef-
fektivisera och anpassa det nordiska samarbetets
innehåll och former inom en vidare europeisk ram.
Vi moderater vill ge det nordiska samarbetet en
helt ny dimension. Vi vill att man arbetar på ett helt
nytt sätt. Nordiska rådet bör enligt närhetsprincipen
enbart syssla med det som är relevant för det nordiska
samarbetet. Många Europafrågor, både i närområdet
och inom EU, liksom många nationella frågor har en
nordisk dimension. Därför bör de flesta nationella
parlamentariker och EU-parlamentariker från de nor-
diska länderna involveras. Vi vill skapa ett Nordens
politiska torg, där ledande parlamentariker och rege-
ringsledamöter under några dagar varje år samlas till
en bred diskussion om centrala frågor för Norden.
Europafrågorna har en självklar plats på Nordiska
rådets agenda, och Europautskottets uppgift är t.ex.
att samverka i frågor av betydelse inom EU och EES.
Där kan de nordiska länderna agera utifrån en grund-
läggande värdegemenskap och sammanfallande in-
tressen. Vi anser därför att det är naturligt att även
EU-parlamentarikerna ges en möjlighet att ingå som
valda ledamöter i de nationella delegationerna.
Vi vill skapa ett samarbetsorgan för riksdagsleda-
möter. Vi anser att Nordiska rådet skall främja ett
kontinuerligt samarbete mellan de nationella parla-
menten. Det kan ske genom att de traditionella utskot-
ten i de olika nordiska parlamenten samarbetar med
varandra.
Ordförandelandets utskott utövar då ett aktivt le-
darskap och ansvarar för den politiska agendan. Ett år
har t.ex. det svenska socialutskottet ansvarat för att
aktualisera frågor och sammankalla till möten med
motsvarande utskott i de andra länderna. Initiativen
tas i de nationella utskotten, och frågorna bereds av
dessa gemensamt. Förslag kan sedan lämnas till rådets
styrelse för beslut i Nordiska rådet. Ordförandelan-
dets utskottskansli har det administrativa ansvaret för
samarbetet inom sitt område under ett år.
Vi vill också, fru talman, skapa ett närmare sam-
arbete med parlamentariker från de baltiska länderna.
Vi anser därför att parlamentariker från de baltiska
länderna regelbundet bör bjudas in dels till Nordiska
rådets session, dels till relevanta utskottsmöten, detta
för att stärka samarbetet mellan Norden och de baltis-
ka staterna. Vid behov kan en del av den årliga ses-
sionen av Nordiska rådet ägnas åt en särskild baltisk
samarbetssession, men de baltiska parlamentarikerna
skall också vara välkomna att delta under hela mötet.
Utskotten avgör själva om baltisk närvaro är önskvärd
vid ett visst sammanträde. Den baltiska församlingens
juridiska utskott har t.ex. uttryckt ett önskemål om ett
gemensamt möte med Nordiska rådets närområdesut-
skott för att diskutera gemensamma problem när det
gäller den organiserade kriminaliteten i våra närområ-
den. Detta kan vara en första början.
Fru talman! Jag har med detta förmedlat den vi-
sion som vi moderater har om ett framtida nordiskt
samarbete, ett samarbete som kan bli en angelägenhet
för alla parlamentariker och inte enbart för vissa ut-
valda. Men för att detta skall kunna ske och bli verk-
lighet måste vi faktiskt handla nu, inte bara tala om
det.
Utrikesutskottet har positivt besvarat flera av våra
förslag men avstyrkt möjligheten att nominera de
nationella EU-parlamentarikerna som ledamöter även
till Nordiska rådet. Jag yrkar därför bifall till reserva-
tion 1 och i övrigt bifall till hemställan i utrikesutskot-
tets betänkande.

Anf. 163 ELVER JONSSON (fp):
Fru talman! Det nordiska samarbetet bedrivs på
flera nivåer och i många former. Det har en djup
folklig förankring, baserad på mer än 600 år av realt
folkligt samarbete. Detta ger en unik legitimitet. Den
nu snart 50 år gamla formella samverkan inom Nor-
diska rådets ram har lett till att nordiskt samarbete är
en del av vårt nationella samhällsliv.
I utredningen Nordisk nytta slogs fast att allt sam-
arbete inom Norden skall vara till gagn för länderna
men också för de enskilda människorna.
Det betänkande vi nu behandlar ger både en god
överblick och en bred provkarta över det formella och
det reella nordiska samarbetet. Jag tror, fru talman, att
det är viktigt att vi parlamentariker ser vår roll som
idégivare och pådrivare. Allt samarbete går inte gnis-
selfritt, och det finns många hinder och trösklar som
man behöver forcera.
Samarbetsministern och regeringen skall hållas
räkning för att man kommer med en så pass gedigen
skrivelse som man gör. Med detta följer man upp det
som inleddes förra året, nämligen att till riksdagen
rapportera vad regeringen inom det nordiska minister-
rådets ram har haft för sig under gånget verksamhets-
år.
Även om vi har frågor som särskiljer de nordiska
länderna från varandra har vår nordiska historia och
vår nordiska kultur gett en samhörighet mellan folken
som är starkare än det som särskiljer. Nordiskt samar-
bete kan vid en ytlig betraktelse se ut att vara mycket
disparat. Det handlar om en geografiskt väldigt stora
yta där huvuddelen är glest bebyggd, mycket stora
klimatskillnader, olika politiska traditioner osv.
Dessutom sker det nordiska samarbetet i en snabbt
föränderlig tillvaro när det gäller ekonomi och politik,
kultur och välfärd, arbete och handel - för att nu
nämna några viktiga samarbetsprogram.
Jag noterar med tillfredsställelse att det önskemål
som jag själv har uttalat här i kammaren om särskilt
stöd till information också har lett till att informa-
tionsbutiken Arena Norden här i Stockholm har fått
ett särskilt stöd. Nordisk politik är så viktig att vi inte
skall undanhålla en seriös och vittförgrenad informa-
tion. Detta kanske är särskilt viktigt då det europeiska
är ett allt starkare inslag också i svensk och nordisk
politik. Därför är min förhoppning att det också ges
möjlighet för samarbetsministern att engagera sig
tidsmässigt på ett sätt som gör att frågorna kan beva-
kas. I det förgångna har vi ju sett exempel på att nor-
diskt samarbete inte alltid har prioriterats, och det har
snabbt blivit tecken på stagnation. Ta detta som ett
glatt hejarop att inte spara några ansträngningar då det
gäller att utveckla det nordiska samarbetet! Jag är
medveten om att statsrådet har andra viktiga uppgif-
ter, men just därför är det viktigt att också detta
kommer med i trängseln av uppgifter.
Jag tror för egen del att svenska och nordiska in-
satser för t.ex. fredsarbete ut mot framför allt tredje
världen - där bistånd och utveckling, handel och
tekniska framsteg är mer angeläget än någonsin - är
viktigare än t.ex. vår egen export av materiel som kan
både skada och döda; detta sagt med tanke på det
ansvarsområde som statsrådet har inom regeringen.
I regeringens skrivelse tas utvecklingen i Nordens
närområde upp. Man pekar bl.a. på de omvälvande
förändringarna i länderna på andra sidan Östersjön.
Detta har också varit en av utgångspunkterna för
reformeringen av det nordiska samarbetet. Inte minst
de tre baltiska länderna har stått i centrum för Nordis-
ka rådets intresse, men också en utbyggnad av samar-
betet med nordvästra Ryssland, Barentsområdet och
Arktis.
I det sammanhanget har jag återkommit till frågan
om att en viktig del här är vårt eget västerhav. Samar-
betsministern sade i ett svar här i vintras att han har
detta i åtanke, och jag vill återigen påminna om frå-
gan. Det är viktigt att västerhavet och Skagerrak hålls
rent och i ekologisk balans så att fiske, turism och
kustboende inte störs. Vi har en mycket frekvent
kustsjöfart och närsjöfart mot både Danmark och
Norge, och det ger stora påfrestningar på havsmiljön.
Signaler av och till om att det fanns planer på olje-
borrning i Skagerrak gjorde oss alla bekymrade.
En av de frågor där Sverige vill bidra till att föra
arbetet vidare inom Norden är en ökad språkförståel-
se. Rapporten Det umistelige anmäler en ambition att
utveckla formerna för ett ökat TV-samarbete, bl.a. för
att prioritera kultur, utbildning och forskning. Det
finns dock en betydande risk att detta kan komma av
sig. Det vi har sett hittills är att det har blivit något av
en teknisk debatt om formerna för sändningen.
Vi parlamentariker har i olika sammanhang tagit
upp frågan om ett bredare ansvarstagande med län-
dernas flyktingministrar. Vi har också aktualiserat
hållningen från Nordenutskottet senast, då det slogs
fast att det skall vara en både generös och human
flyktingpolitik. Från ministerrådets sida har utlovats
tätare samverkan i dessa frågor, och enligt regering-
ens skrivelse har samrådsgruppen för flyktingfrågor,
NSHS, haft fler möten än vad som har hållits tidigare.
Det är bra. Flyktingfrågorna är en gemensam angelä-
genhet för alla i-länder, och dit hör alla nordiska län-
der.
Sedan är det intressant att konstatera den oerhörda
förändring som de säkerhetspolitiska frågorna har
genomgått. Också i Nordiska rådet och dess samman-
hang kan vi nu diskutera sådana frågor som för bara
ett fåtal år sedan var tabubelagda. På bara några år har
det uppstått en öppenhet som vi tidigare trodde var
helt omöjlig. Vi kan nu med f.d. Sovjetrepubliker,
Ryssland själv, tyskar och polacker samt representan-
ter för EU och Nato diskutera gemensamma säker-
hetsfrågor för denna del av Europa inom Nordiska
rådets ram.
Jag har för egen del i gott minne när en tung norsk
parlamentariker avbröt ett debattinlägg i Nordiska
rådet då en finsk socialdemokrat och en norsk høyre-
man diskuterade den sovjetiska hotbilden för Norden.
Det väckte stor uppmärksamhet då, i mitten av 80-
talet, att Nordiska rådet kunde ta till orda i frågor som
man stadgemässigt hade fört åt sidan.
Jag tror, fru talman, att det är viktigt att vi utveck-
lar de samtal som nu pågår. Historien visar att den
mänskliga särarten behöver ett faktiskt, fysiskt me-
ningsutbyte kring alla frågor. Jag tror att det är så
enkelt att när grannar, enskilda och länder, samtalar
med varandra, gör arbetsutbyten och har en aktiv
handel och ett folkligt förankrat vardagsumgänge
undanröjs de allra flesta orsaker till varför människor
och folk råkar i konflikt med varandra.
Jag vill ställa några frågor till samarbetsministern.
Alla frågorna har det gemensamt att de är gränsöver-
skridande.
Min första fråga gäller flyktingsituationen och det
gemensamma och delade ansvaret i Norden för män-
niskor på flykt som når våra länder. I skrivelsen från
regeringen framgår inte hur långt man har kommit i
det parlamentariska önskemålet om att få en bredare
och mer rättvis fördelning av flyktingströmmen sam-
tidigt som den skall ha en human och generös inrikt-
ning. Det skulle vara intressant med en kommentar
från samarbetsministern i den frågan.
Min andra fråga gäller Schengenavtalet, som skall
ge fri rörlighet för människor inom vår del av Europa.
Det har ju talats om en särlösning för de två nordiska
länder som inte tillhör EU. Förre statsministern Ingvar
Carlsson svarade på en direkt fråga från mig att Norge
och Island skall tillförsäkras en nordisk inre passfrihet
som väl lever upp till dagens situation. Jag ser det
som mycket angeläget att så sker, inte minst med
tanke på att Sverige har EU:s längsta gräns, dvs.
landgränsen mot Norge. Det är viktigt att en smidig
gränsövergång kan upprätthållas. Min fråga blir om
andra Schengenländer har synpunkter som gör att
detta kommer att försvåras.
Det tredje spörsmålet är något som jag har åter-
vänt till flera gånger, nämligen de som bor och arbetar
i skilda länder, det vi brukar kalla för gränsgångare.
Nu har vi inte minst från Sverige en kraftig ström av
arbetskraft inom sjukvård och byggnation till Os-
loområdet. Men fortfarande uppstår det problem kring
gränsgångares både skattevillkor och möjligheter att
färdas med egna fordon på grund av komplicerade
tullbestämmelser. Min fråga gäller om gränsgångares
möjligheter att vara delaktiga i en fri arbetsmarknad i
Norden kan upprätthållas tillfredsställande.
Den fjärde frågan gäller TV-samarbetet. Jag kände
mig i mitt anförande orolig för att det skulle bli en
teknisk-ekonomisk fråga som hindrade nordbor, sär-
skilt i våra gränstrakter, att ta del av våra grannlän-
ders utbud. Nu sägs det i rapporten och i utskottsbe-
tänkandet att Sveriges television har inlett digitala
satellitsändningar i syfte att förbättra möjligheterna att
ta emot sändningarna. Det sägs vidare att det skall bli
så enkelt att det inte föreligger några tekniska hinder
för tittarna att själva välja utbud. Men det sägs ingen-
ting om att detta skulle medföra en kraftig kostnads-
ökning för den enskilde mottagaren. Det skulle vara
välgörande om statsrådet kunde ge besked om läget
och hur diskussionen förs för närvarande.
Den femte och sista frågan gäller vårt gemensam-
ma uppträdande i Norden. Vid den stora miljökonfe-
rensen i Göteborg för några veckor sedan uttryckte
regeringens företrädare hur viktigt det var med ett
enhetligt nordiskt uppträdande i miljöfrågorna. Detta
skulle öka slagkraften och påverka frågorna positivt.
Mitt spörsmål blir då om samarbetsministern ser det
på samma sätt som när det gäller t.ex. det monetära
samarbetet. Är det angeläget med ett gemensamt
uppträdande av de tre nordiska EU-länderna, och görs
det några ansträngningar för att få en synkronisering
och därmed en ökad slagkraft i en nordisk hållning
när det gäller det inre europeiska samarbetet?
Till sist vill jag bara säga att jag tror att vi skall ta
väl vara på många av de fördelar vi har, bl.a. att vi har
en grundläggande gemensam värdering när det gäller
t.ex. välfärdsfrågor, när det gäller vikten av att ha en
hög sysselsättning och att hårt bekämpa arbetslöshet.
Att alltfler människor kommer i arbete är en nödvän-
dig förutsättning för att upprätthålla en nordisk väl-
färdsmodell. I dag går nästan ett par miljoner nordbor
utan arbete. Och i den nordiska rapport som arbets-
marknadsministern upprättade för någon månad sedan
var man särskilt pessimistisk när det gällde syssel-
sättningen i Sverige. Fortfarande ligger ju den på en
alltför hög nivå.
Fru talman! Välfärdsfrågorna är angelägna för alla
medborgare. Genom Nordiska rådet har vi möjlighe-
ter att stärka välfärden i hela Norden.

Anf. 164 AGNETA BRENDT (s):
Fru talman! Det nordiska samarbetet har gamla
anor. Redan i seklets början visade de nordiska län-
derna en framsynt och pragmatisk inställning till
framför allt konfliktlösning. Jag tänker då på hur man
löste problemet med Ålands ställning i Norden och
den svensk-norska unionsupplösningen. Efter andra
världskriget skapades inom Föreningen Nordens ram
ett väl utvecklat vänortssamarbete mellan kommuner i
de nordiska länderna, ett samarbete som i dag i många
fall har utsträckts också till de baltiska staterna.
Det handlar alltså om ett samarbete som bedrivits
och bedrivs på regeringsnivå och i samarbete med
parlamentariker. Men det handlar också i hög grad om
ett samarbete på lokal nivå med bred folklig förank-
ring.
Det betänkande vi nu behandlar handlar dels om
det nordiska samarbetet under 1997 mellan de nordis-
ka ländernas regeringar, dels om en redogörelse till
riksdagen som behandlar Nordiska rådets svenska
delegations berättelse angående verksamheten under
1997. Dessutom behandlas ett antal motioner som
väckts med anledning av de här skrivelserna samt
vissa motioner från allmänna motionstiden.
Regeringen har följt upp och slutfört 1995 års re-
formarbete i syfte att förnya och rationalisera samar-
betet. Sverige har fortsatt att verka för att effektivisera
den verksamhet som finansieras över nordiska minis-
terrådets budget. Utvecklingen i Nordens närområde
och de omvälvande förändringarna i länderna på
andra sidan Östersjön var en av utgångspunkterna för
reformeringen av det nordiska samarbetet. Huvudmål-
sättningen är att främja den demokratiska utveckling-
en och övergången till marknadsekonomi i dessa
länder.
Som ordförandeland under 1998 kommer Sverige
att föra vidare ett antal initiativ som tagits av Norge
som ordförande under 1997. Det gäller t.ex. gemen-
samma åtgärder för barn och unga, särskilt inom om-
rådena kultur, utbildning och forskning, samt genom-
förande av ett nordiskt ministermöte kring IT-frågor.
Tyngdpunkten inom kultursamarbetet ligger på sam-
arbete inom Norden, och samarbetet bygger på den
värdegemenskap som finns mellan de nordiska län-
derna och som manifesteras i den kulturella och
språkliga gemenskapen.
Fru talman! De nordiska länderna lägger stor vikt
vid att hantera regionala och globala miljöproblem
genom att delta och påverka den internationella mil-
jöpolitiken, särskilt den europeiska miljöpolitiken,
genom EU. Samarbetet inom miljösektorn har som
utgångspunkt målsättningarna i den nordiska miljö-
strategin som är fastlagd till år 2000. Särskild vikt
läggs vid att nordiska prioriteringar reflekteras i EU:s
miljöhandlingsprogram.
För första gången i Nordisk rådets 45-åriga histo-
ria diskuterades säkerhetspolitiska frågor vid en två-
dagarskonferens i Helsingfors under 1997. Det kalla
krigets slut har gjort det möjligt för de nordiska län-
derna att samarbeta kring försvars- och säkerhetspoli-
tiska frågor med helt nya förutsättningar. Kärnan i
detta samarbete utgörs framför allt av verksamhet
inom det fredsfrämjande området.
Vad gäller de baltiska staterna stöder de nordiska
länderna på olika sätt upprättandet av för en stat nor-
mala säkerhetsfunktioner. Det gäller t.ex. uppbyggan-
de av försvar, gränsbevakning och andra säkerhets-
funktioner.
Anita Johansson kommer att gå närmare in på
Nordiska rådets verksamhet. Jag begränsar mig därför
till att kommentera den motion som ligger till grund
för den moderata reservation som fogats till betän-
kandet.
Motionärerna yrkar bl.a. att deltagarkretsen vid
Nordiska rådets session skall kunna utökas med leda-
möter från Europaparlamentet. Det reformarbete som
pågått under senare år har inneburit en ny inriktning
på verksamheten, nya arbetsformer och ny organisa-
tion. Den utvecklingen beskrivs också i redogörelsen
från rådet. Den nya rådsorganisationen har öppnat för
nya mötesformer, s.k. temamöten, där andra
rådsmedlemmar och regeringsrepresentanter kan delta
i debatten. Vid temasessionen om Europafrågor kunde
Europaparlamentariker, Europarådsparlamentariker,
parlamentariker från de nordiska parlamentens EU-
organ och andra parlamentsutskott utan att ha plats i
rådet delta i debatten. Även vid andra konferenser har
andra än rådets ledamöter haft möjlighet att delta.
Fru talman! Nordiska rådets nya konstitution är
beslutad och genomförd sedan den 1 januari 1996.
Innan några förändringar genomförs bör erfarenheter
av den nya organisationen avvaktas. Innan en sådan
utvärdering har kunnat ske menar vi att det inte är
påkallat att diskutera några mer genomgripande för-
ändringar av rådets verksamhet. Jag förutsätter att
principen om nordisk nytta kommer att vara vägle-
dande i rådets fortsatta reformarbete.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i betän-
kandet och avslag på den moderata reservationen.

Anf. 165 INGER KOCH (m) replik:
Fru talman! Agneta Brendt sade att Europaparla-
mentarikerna hade möjlighet att delta i debatten och
att delta i de konferenser som hade ordnats. Det är
alldeles riktigt. Så har också skett. Men det är en
väldig skillnad mellan att kunna delta i en konferens
och att sitta med i den beslutande församlingen, att
vara med och fatta beslut i de olika utskotten, att vara
med och se till att den samordning som vi så väl be-
höver i det europeiska samarbetet, i det nordiska
samarbetet också sker på plats i utskotten.
Det är det vi eftersträvar. Vi vill ha en större krets
av parlamentariker som också sysslar med nordiska
frågor. Nordiska frågor har en central roll också i
Europaparlamentet.
Vi tycker att det är synd att utskottets majoritet
inte vill tänka framåt, utan att man återigen fastnar i
en struktur som inte leder fram till en dynamik i Nor-
diska rådet i framtiden.
Vi måste tänka framåt, och vi måste göra det nu.

Anf. 166 AGNETA BRENDT (s) replik:
Fru talman! Det är naturligtvis viktigt att man är
öppen för förändringar. Man bör också utvärdera de
förändringar som har skett innan man vidtar ytterliga-
re förändringar. Av den anledningen har vi i utskotts-
majoriteten ansett att den nya organisationen bör få
verka under en tid innan nya förändringar vidtas.

Anf. 167 INGER KOCH (m) replik:
Fru talman! Jag kan förstå att man resonerade så
förra året, då organisationen inte hade varit i kraft så
många år. Nu har den varit i kraft i två och ett halvt
år, och den utvecklas på sitt sätt ständigt. Då borde
man kunna ge den möjligheten att utvecklas struktu-
rellt.
Nu finns det ett stort behov av ökade parlamenta-
riska kontakter. De nationella utskotten skulle ha
möjlighet att sammanträda tillsammans och besluta
om nordiska frågor. Det är i parlamentet som de
slutgiltiga besluten fattas. Då vore det väldigt bra om
de nationella utskotten kunde samlas på nordisk basis.

Anf. 168 MARIANNE ANDERSSON (c):
Fru talman! Jag började konkret att arbeta med
nordiska frågor som medlem i Nordiska rådet 1991.
Det var i inledningen till de stora förändringarna. Det
var mycket spännande. Statsministrarna tog initiativ
till nyordning. Utrikespolitiken kunde börja diskute-
ras. Samarbetet med Baltikum inleddes, och informa-
tionskontor inrättades i de baltiska länderna. Nysats-
ningen på kultur var ett omdiskuterat projekt, och det
var en kraftfull markering att kulturen är kittet i det
nordiska samarbetet.
Våra nordiska länder har sedan dess gått olika vä-
gar på flera områden - främst när det gäller EU-
medlemskapet och även EMU.
Vi vet att det finns olikheter när det gäller nä-
ringslivsstruktur och en mängd andra saker. Men -
och detta är viktigt - det finns mer som förenar än
skiljer oss. Det är det geografiska läget, språkgemen-
skapen, vår gemensamma historia som är sammanflä-
tad på många olika sätt och liknande syn på sociala
frågor. Många traditioner liknar varandra. Vi har en
unik folkbildningstradition som förtjänar att spridas
till andra delar av världen - inte minst till Östeuropa
och utvecklingsländerna. Det är också vår syn på
demokrati och mänskliga rättigheter m.m.
Vi är nog alla överens om att det är viktigt att i
fortsättningen slå vakt om det nordiska samarbetet.
Det finns hela tiden risker för att annat internationellt
samarbete tar överhanden, att de nordiska länderna
glömmer Norden i EU-arbetet, att det anglosaxiska
inflytandet tar överhanden tillsammans med inflytan-
det från USA. Våra språk kanske får en underordnad
betydelse - vi börjar tala engelska.
Jag och många andra menar att det folkliga sam-
arbetet, utbytet mellan människor, ungdomssamarbe-
tet, är så oerhört viktigt. Det är själva grunden. Utan
en folklig förankring av den nordiska dimensionen når
vi inte så långt på andra områden heller. Det är där en
stor del av resurserna för nordiskt samarbete skall
läggas. Dessutom skall samarbete inom alla de områ-
den där det går att uppnå synergieffekter, s.k. nordisk
nytta, naturligtvis också stimuleras.
Det har hänt oerhört mycket de senaste åren. Bl.a.
har hela organisationen inom Nordiska rådet föränd-
rats. Det gäller t.ex. utskottsorganisationen.
Jag tror att det är bra att bygga vidare på den or-
ganisation som nu finns. Jag vet inte om det är den
absolut optimala samarbetsformen. Men det är viktigt
att bygga vidare. Vi skall inte bara omorganisera oss.
Min erfarenhet av det nordiska samarbetet är att par-
lamentarikerna bara diskuterar organisationen och
litet innehåll. Det är farligt för det nordiska samarbe-
tet. Det gäller att diskutera frågor.
Därför tror jag inte på någon ny stor omorganisa-
tion. Jag tror på en utveckling och vitalisering av det
nordiska samarbetet och självklart en vitalisering av
det parlamentariska samarbetet.
Sverige har som ordförandeland ett stort ansvar.
Prioriterade områden är arbete och ekologisk hållbar-
het. De är förvisso mycket viktiga områden. Men vi
får inte glömma det folkliga, barn och ungdomar och
kulturen. Det gäller speciellt nu när Stockholm är
kulturhuvudstad. Vi borde ha haft en del mer intres-
santa nordiska projekt under kulturåret. Vi borde ha
haft bättre initiativförmåga.
Skrivelsen tar upp många viktiga områden som
Sverige prioriterar och vill bygga vidare på. Det
handlar om språkförståelsen och TV-samarbetet - den
gamla frågan där vi inte har kommit särskilt långt. Nu
finns det inga tekniska hinder. Problemet är kostnader
och att få plats i och betala för den digitala världen.
Det handlar om människorna verkligen vill.
Nu har det gått lång tid där vi i Sverige inte har
kunnat se på våra grannländers TV-program. Finns
det egentligen någon önskan att göra det? Det stora
problemet i dag är att få fram ett intresse för det nor-
diska då det finns mycket annat som trängs om upp-
märksamheten. Det är bra att frågan drivs. Den får
inte dö ut.
Det är bra med ett nytt handlingsprogram för kul-
tursamarbetet. Det är viktigt att arbeta med de frågor-
na hela tiden. Andra intressanta frågor är en analys av
välfärdssamhället och hur det passar in i den nya
tiden. Konsumentpolitiken är en annan fråga.
Jag kan instämma i en del av det som Elver Jons-
son sade alldeles nyss om det krångel som finns mel-
lan våra länder och som vi borde kunna avskaffa.
Frågan har utretts och diskuterats. Ändå finns det en
del sådant. Vi borde kunna handla och få bort en del
av krånglet.
En annan viktig fråga är arbetet mot rasism och
främlingsfientlighet. Jag är inte så säker på att det är
lätt att få fram bra nordiska projekt. Mycket skall nog
ligga på en lokal nivå. Det är viktigt att ha detta som
en profilfråga och inte låta frågorna vila. Det är mer
som en symbol än konkret arbete. Men det är bra om
någon kommer på ett bra projekt.
En annan fråga är minoriteternas ställning. För
några år sedan fick samerna status som observatörer i
Nordiska rådet. Jag vet inte hur de nu blir delaktiga i
den nya organisationen. De har väl ingen utskotts-
plats? Jag har en känsla av att de försvunnit bort och
inte är så delaktiga som i den gamla organisationen.
De har tappat litet grand.
Jag tror att tiden är inne att låta samerna bli full-
värdiga medlemmar i Nordiska rådet. Jag tycker att vi
kan diskutera frågan. Det finns en mängd hinder, men
om man verkligen vill är jag säker på att det går. Jag
skulle vilja ha en kommentar till hur statsrådet ser på
den frågan.
I övrigt yrkar jag bifall till hemställan i betänkan-
det.

Anf. 169 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp):
Fru talman! Om man pratar politik med vänner
från andra världsdelar, t.ex. Asien, kommer de ofta in
på förhållandet mellan den nordiska länderna. Hur
kan det komma sig, undrar vännerna, att ni i Norden
som så ofta har varit i krig med varandra under hund-
ratals år helt enkelt har slutat med det? När man talar
med skandinaver verkar alla tycka att det skulle vara
fullständigt omöjligt att på nytt börja slåss och gå i
krig med en nordisk granne.
En av orsakerna är gissningsvis språket, som re-
dan har nämnts här. Det underlättar kontakter och
studier och gör att man klarar sig bra på en arbetsplats
i något av de nordiska länderna. En annan orsak är
säkert ett starkt och ihärdigt samarbete mellan de
nordiska länderna och deras regeringar och också
mellan de nordiska frivilligorganisationerna. Samar-
betet i Norden tangerar också i högsta grad Östersjö-
samarbetet, även om det finns nordiska länder som är
placerade vid andra vatten. Trots detta är samarbetet
om miljöfrågor nödvändigt.
Det nordiska gemensamma arbetet har också en
lång historia, visserligen med avbrott för krig förr i
tiden, men ändå med en ganska bred folklig förank-
ring. I och med EU-inträdet har vissa nordiska länders
politik ändrats på de områden där EU tagit över beslu-
ten, och det är därför extra viktigt att värna om det
samarbete som vi kan genomföra utan förändringar.
Miljöpartiet har i sin motion med anledning av re-
geringens skrivelse detta år, liksom förra året, yrkan-
den som berör nödvändigheten av ett ekologiskt och
miljömässigt hållbart samhälle. Förra året framhöll vi
att planerna för en nordisk gasledning låste fast län-
derna i en fortsatt import av miljöförstörande fossila
bränslen. Vi menade då, liksom vi skriver i motionen i
år, att man bör satsa på bioenergi, energieffektivise-
ringar, sol- och vindkraft, dvs. satsningar som ryms
inom det ekologiskt hållbara kretsloppssamhället.
I regeringens skrivelse verkar energi- och miljö-
frågorna ha fått en starkare ställning än tidigare. Detta
inger hopp om ett förstärkt nordiskt samarbete på ett
av de viktigaste områdena för samhällsekonomin och
miljön. Delvis hänger detta samman med att det under
året har förts en mer aktiv dialog mellan Nordiska
ministerrådet och Nordiska rådet om miljöfrågorna
och att Nordiska rådet har fokuserat miljöfrågorna
genom en särskild arbetsgrupp, som behandlade mil-
jöräkenskaper för energi och vars rapport låg till
grund för rådets rekommendation nr 6.
I denna rekommenderas de nordiska regeringarna
att etablera en nordisk miljöräkenskap för energi som
ett instrument för att uppnå miljövinster och att opti-
malt utnyttja ländernas energikällor. På så vis minskar
man alltså miljöskadliga utsläpp. Vidare rekommen-
derades regeringarna att utvidga satsningarna på för-
nybara energikällor och understödja övergången till
bärkraftiga energikällor, bl.a. genom att utreda åtgär-
der för att reducera subsidier och andra regler som
favoriserar bruk av energikällor som inte är förnybara
och som förorenar.
Miljöpartiets motion handlar om en förstärkning
av detta samarbete på energi- och miljöområdet.
Nordiska ministerrådet har tagit initiativ till en ut-
redning om det nordiska elsamarbetets och elproduk-
tionens påverkan på klimat och miljö. Resultatet skall
vara klart till hösten 1998.
Miljöpartiet menar att utslagsgivande för en för-
bättring av miljön är att såväl konferenser som utred-
ningars och arbetsgruppers direkta rekommendationer
resulterar i konkreta insatser och samarbete. Det finns
många aktörer inom det här området, och man bör
samla ihop de rekommendationer som finns. Miljö-
partiet vill särskilt betona den av Nordiska rådet till-
satta arbetsgrupp som sätter fokus på miljöfrågorna. I
arbetsgruppens rapport talas det ytterligare om en
utvidgad satsning på förnybara energikällor.
Det är viktigt att de nordiska regeringarna samar-
betar också om styrmedlen på energi- och miljöområ-
det och att man särskilt beaktar kraven på minskad
energikonsumtion och på miljövänlig energiproduk-
tion.

Anf. 170 INGRID NÄSLUND (kd):
Fru talman! Vi har hört många fina inlägg om det
nordiska samarbetet, och jag skall verkligen försöka
att vara kortfattad och bara lyfta fram några saker som
hitintills inte har sagts.
När det gäller Europautskottet, där jag är med, har
det utvecklats ett arbete i form av väldigt breda konfe-
renser som haft en intressant uppläggning. Modera-
terna har här lagt fram ett förslag om att EU-
parlamentariker också skulle kunna vara ledamöter i
Nordiska rådet. Jag vet inte om jag riktigt ställer upp
på den tanken. Däremot har det redan utvecklats ett
gott samarbete, på så sätt att EU-parlamentariker har
inbjudits t.ex. till Europautskottets olika konferenser
och seminariedagar. EU-parlamentarikerna har där
deltagit i debatten på precis samma villkor som vi
andra. Det de inte kan vara med om är de möten vi
har i plenum, men egentligen tror jag inte att det vik-
tigaste arbetet i Nordiska rådet försiggår där, utan det
sker snarare när de olika utskotten samlas. I det sam-
manhanget har vi alltså möjlighet att inbjuda EU-
parlamentariker.
Marianne Andersson tog upp möjligheten till ett
närmare samarbete för samernas del. Det tycker jag i
så fall skulle vara mer befogat, eftersom de är en del
av Norden men på ett väldigt speciellt sätt i och med
att de är en minoritetsbefolkning som sträcker sig
över flera olika nordiska länder. Det kanske skulle
kunna finnas en sådan flexibilitet att de kunde vara
fullvärdiga medlemmar. Det kunde också vara ett gott
exempel när vi uppmanar länder i vårt närområde att
bättre ta vara på sina minoriteter och ge dem full-
ständiga rättigheter.
Jag kommer här att lyfta fram litet olika saker. Jag
ser med tillfredsställelse att den kommitté som har
sysslat med finska språkets ställning som ett minori-
tetsspråk betraktar finskan som ett minoritetsspråk.
Jag vet att det skulle glädja våra finska vänner väldigt
mycket om finskan i framtiden verkligen kunde bli ett
minoritetsspråk i vårt land. Jag tror också att det be-
tyder mycket för dem som talar svenska i Finland.
Sedan vill jag ta upp en fråga som jag har lyft
fram vid ett par tillfällen. De svenska ministrarna vill
under det svenska ordförandeskapet lyfta fram två
breda initiativ i det nordiska samarbetet. Det gäller ett
samarbete för ökad sysselsättning och en ekologiskt
hållbar region. Det är en bra ambition, som ingen av
oss har något emot. Sedan räknar man upp en rad
olika insatser och områden där man vill få till stånd
ett utökat samarbete. Bl.a. nämner man en vidgad
nordisk samverkan i närområdet för att bidra till att
främja demokrati, stabilitet, ekologisk, ekonomisk
och social utveckling för hela den region som omfat-
tar Norden, Östersjön, Barents och Arktis.
I det sammanhanget skulle jag vilja lyfta fram en
fråga som jag redan har nämnt ett par gånger. Jag tror
att vi i Norden skulle ha speciella förutsättningar att
påverka både Ryssland och de baltiska staterna i re-
sonemangen kring religionsfrihet. Jag har tagit upp
denna fråga i samband med ett annat betänkande, där
utskottet behandlade de mänskliga rättigheterna. Jag
tycker att frågan platsar också här, eftersom jag har
efterlyst en nordisk samverkan för att försöka främja
den här frågan. Jag tror att vi har speciella förutsätt-
ningar på det här området, eftersom vi i de nordiska
länderna i det här sammanhanget har haft en större
mångfald än vad man har haft i de flesta andra delarna
av Europa.
Vi har haft det under ett väldigt stort samförstånd
och en stor tolerans i våra länder. Därför hoppas jag
att Sverige under sitt ordförandeskap skall kunna föra
fram den här frågan i ministerrådet.

Anf. 171 Statsrådet LEIF
PAGROTSKY (s):
Fru talman! Jag har med intresse tagit del av utri-
kesutskottets behandling av regeringsskrivelsen om
nordiskt samarbete 1997. Jag kan med glädje konsta-
tera att det råder en hög grad av samsyn mellan riks-
dagen och regeringen om det nordiska samarbetet.
Därför kan jag i dag, när nästan halva tiden av Sveri-
ges ordförandeskap i det nordiska regeringssamarbe-
tet har gått, ta tillfället i akt och lämna en delårsrap-
port med några exempel för att informera om hur
arbetet utvecklats under det första halvåret.
Det nordiska samarbetet skall ge resultat som
märks i vardagen för den enskilde nordbon, företag
och organisationer. De vardagsnära frågorna handlar i
stor utsträckning om att bevara och utveckla den
öppenhet som vi har i Norden sedan många decennier
på arbetsmarknaden, genom lika behandling av de
sociala skyddsnäten, i resandet över varandras grän-
ser, för företagandet.
De nordiska systemen för att främja och underlätta
rörlighet grundlades för över 40 år sedan, innan resten
av Europa hade kommit på begreppet inre marknad
och innan någon annan än befolkningen i övre Mosel-
dalen hade hört talat om Schengen. Systemen har
successivt byggts på, utvecklats och anpassats till
förändrade förutsättningar. Men den vardagliga till-
lämpningen av systemen är inte alltid glasklar. Det
måste vara lätt att röra sig mellan de nordiska länder-
na. Privatpersoner som flyttar mellan de nordiska
länderna i samband med utbildning, arbete eller resor
får ibland problem med t.ex. skatter, pensioner och
försäkringar. Sådana vardagsbekymmer kan vara
tecken på att systemen inte fungerar som de skall. Det
skall vi göra någonting åt.
Vi har i Norden särskilda förutsättningar att gå fö-
re, att visa vägen, att bygga vidare på den höga grad
av integration vi redan uppnått och att därmed i ett
högre tempo än resten av Europa förverkliga en inre
marknad som gagnar enskilda och företag. Att under-
lätta vardagen för arbete, bosättning, resande och
företagande är därför ett centralt tema i regeringens
nordiska arbete.
Låt mig ta några exempel. Den kanske viktigaste
enskilda nordiska samarbetsfrågan just nu är de nor-
diska ländernas anslutning till Schengensamarbetet.
Det har Elver Jonsson ställt en fråga till mig om.
Passfriheten inom Norden är för alla nordiska med-
borgare en omistlig och självklar del av vardagen.
Något alternativ till att bevara nordisk passfrihet inom
ramen för ett vidare Europasamarbete kan egentligen
inte tänkas. Utan det nordiska passfrihetsområdet blir
den fria rörligheten för personer i ett större Europa
inte fullödig. EU:s medlemmar har i Amsterdamför-
draget förbundit sig att finna en praktisk lösning.
Europeiska rådet har uttalat att alla nödvändiga åtgär-
der skall vidtas för att avtalen med Norge och Island
skall kunna träda i kraft samtidigt med Amsterdam-
fördraget.
Fru talman! Det finns alltså ingen anledning för
Norden att avvakta förverkligandet av EU:s inre
marknad. Men kvar finns irrationella hinder, inte
minst i handeln inom Norden som det är viktigt att
undanröja. På svensk sida har vi genomfört en kart-
läggning av handelshindren mellan länderna som visar
att det finns en rad konkreta förenklingar att ta itu
med. Detta är vi nu i färd med.
Det nordiska näringslivets nära samarbete är ett
tydligt bevis på dynamiken i vår del av Europa. Före-
tagsförvärven och det korsvisa ägandet växer i bety-
delse medan nationsgränserna minskar. I och med
samgåendet mellan Nordbanken och Merita Bank i
Finland kan kunderna i banken nu överföra pengar
mellan Sverige och Finland lika fort, lika enkelt och
lika billigt som inom vart och ett av våra två länder.
Jag frågar mig: Varför inte gå vidare på den inslagna
vägen och göra detta lika enkelt för kunder i andra
nordiska länder? Varför inte i andra banker? Varför
skall det vara dyrare, krångligare och ta längre tid att
skicka en hundralapp mellan Helsingör och Helsing-
borg än mellan Helsingborg och Rovaniemi? Inga
tekniska eller juridiska hinder står i vägen för en bätt-
re ordning, bara konservatism och intresset av att
tjäna några extra räntedagar på konsumenternas be-
kostnad.
Jag vill här också nämna den satsning som rege-
ringen föreslår i vårpropositionen för att under tre år
bl.a. stimulera den elektroniska handelns utveckling
inom Norden och för att underlätta för små och me-
delstora företag att använda IT-tekniken i sina export-
verksamheter. Nordisk enighet råder om att förstärka
och utveckla detta samarbete. Det är återigen ett fält
där Norden har anledning att försöka gå före, att visa
vägen och att ta vara på de konkurrensfördelar som vi
kan få på köpet.
Ytterligare ett exempel på vårt arbete med var-
dagsfrågorna är den samverkan vi nu inlett med dans-
ka regeringen för att tillvarata de framtida utveck-
lingsmöjligheterna i Öresundsregionen i samband
med att Öresundsbron står klar om några år. Rege-
ringarna är överens om att gemensamt analysera hin-
der och möjligheter som finns för företagande, arbete,
studier och bosättning inom regionen. För att avslöja
brister i rörlighetssystemen och ge nordborna vägle-
dande information inrättas nu i dagarna en försöks-
verksamhet men en nordisk servicetelefon, som Elver
Jonsson också nämnde i sitt anförande. Servicefunk-
tionen, som är placerad hos Föreningen Nordens
informationsbutik Arena Norden här i Stockholm
innebär att nordbor kan ringa gratis för att få hjälp
med problem som de möter i vardagen.
Fru talman! Nordisk integration och närhet har
emellertid andra perspektiv än rent gränsnära. Vi har
en lång tradition av institutionell samverkan att bygga
vidare. Det är smart att försöka lösa samhällsuppgifter
gemensamt i stället för fem gånger om i varje land för
sig. En nordisk arbetsgrupp under ledning av Tony
Hagström tillsätts nu med uppgift att klarlägga var
våra myndigheter skulle kunna samverka mer till nytta
för alla parter.
Nordisk närhet främjas också av ökade möjlighe-
ter att se TV-sändningar från andra nordiska länder.
Många är de diskussioner och utredningar som ägnas
detta ämne. Även om vi nått en bit med bilaterala
dellösningar, ökad gemensam produktion och utbyte
av program kunde resultaten vara bättre. Det råder väl
knappast någon tvekan om TV:s genomslagskraft för
att öka nordisk språkförståelse och kunskaper om
varandra. Därför är det löftesrikt att visionen om
grannlands-TV:n nu äntligen kan komma att förverk-
ligas genom den digitala sändningstekniken. De nor-
diska public service-bolagen tillsammans med de
större kabel-TV-operatörerna har markerat en ambi-
tion att enas om en gemensam teknisk specifikation
för distribution av digital-TV i Norden. Det kan öpp-
na vägen för större utbud och tillgänglighet i nordiskt
TV-utbyte. Jag hoppas att operatörerna tar det ansva-
ret och den chansen.
Fru talman! Utrikespolitiskt har nordisk samver-
kan efter det kalla kriget alltmer inriktats på de nya
demokratierna i våra närområden. Det är en gemen-
sam nordisk angelägenhet att bidra till säkerhet, sta-
bilitet och en gynnsam utveckling för hela den region
som omfattar Norden, Östersjön, Barents och Arktis. I
år avsätts inte mindre än en femtedel av den nordiska
budgeten, ungefär 150 miljoner kronor, till insatser i
närområdena.
Vårt geografiska läge är också en tillgång i arbetet
för jobben och miljön. Norden ligger i en av Europas
snabbast växande regioner. Men angränsande områ-
den runt Östersjön, Barents och Arktis har Norden en
utomordentlig utvecklingspotential. Tillsammans har
vi en unik möjlighet att skapa en framtid med tillväxt,
välfärd, säkerhet och bra miljö.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag konstatera att
under senare år utrikes- och inrikesfrågor allt oftare
går i varandra. Det gäller Europasamarbetet men
också i hög grad det nordiska samarbetet. Det har
integrerats i vardagen i en sådan omfattning att många
människor inte ens uppfattar de inomnordiska relatio-
nerna som utrikespolitik. Kort och gott: Nordisk sam-
verkan är god politik för medborgarna.
Därmed tror jag också att jag har behandlat en stor
del av de frågor som Elver Jonsson, Ingrid Näslund
och Marianne Andersson ställde. Jag kanske kan
återkomma till några av dem i eventuella repliker.

Anf. 172 BODIL FRANCKE
OHLSSON (mp) replik:
Fru talman! Jag vill ställa en fråga om samerna,
som är ursprungsbefolkning och minoritetsbefolkning
i flera nordiska länder. Jag har förut väckt motioner
om att samerna skall bli fullvärdiga medlemmar i
Nordiska rådet. Det har varit ett klart nej alla gånger-
na. Jag undrar om det är ett klart nej också nu eller
om man har börjat tänka på något annat sätt i fråga
om samerna.

Anf. 173 Statsrådet LEIF
PAGROTSKY (s):
Fru talman! Som nordisk samarbetsminister är
mitt jobb att samordna regeringarnas samarbete under
det år som vi har ordförandeskapet. Den fråga som
Bodil Francke Ohlsson väcker gäller samarbetet mel-
lan parlamentarikerna i de nordiska länderna. Jag
tycker inte att det vore riktigt korrekt av mig att peka
finger åt parlamentarikerna om hur de skall organisera
sitt samarbete.
Jag har full respekt för de beslutsmekanismer som
råder i de olika länderna inklusive här i denna kam-
mare. Jag tänker inte för min del lägga mig i den
beslutsprocessen. Vad gäller samarbetet mellan rege-
ringarna tycker jag att det fungerar väl vad gäller
representativitet för Nordens olika regioner och folk-
grupper. Men hur parlamentarikerna väljer sitt samar-
bete är upp till dem.

Anf. 174 ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Samarbetsministern höll ett fint anfö-
rande här som var lika diplomatiskt i tonen som utri-
kesutskottets självt. När han nu ger sitt vittnesbörd
över första halvåret som ordförandeland skall jag väl
inte grumla glädjen. Det är självklart att Arena Nor-
den-projektet är viktigt. Det är bra att det har fått
fortsätta.
Sedan smög statsrådet ändå in att allt inte fungerar
så bra. Det må gälla skatter eller pensioner. Han pe-
kade på att det finns en hel del att putsa på i kanterna.
Statstrådet säger att när det nu är så enkelt att med
Nordbanken och dess finska partner skicka pengar
billigt borde vi väl kunna gå vidare.
Så skulle väl en gammal brevbärare säga. Men gå
inte över svenska postverket. Jag tycker att vi har
fläckat postverkets goodwill, detta statsägda företag
som hade sitt enhetsporto, som nu har upphört, där
postanvisningsavgiften är så dyr att den överstiger en
nordisk föreningsavgift och där kostnaden för ett
nordisk bokpaket är så stor att det är idé att köpa
böckerna på plats. Jag tror att vi har en hel del att titta
på när det gäller kultursamarbetet och annat.
Nu säger statsrådet i ett annat sammanhang att
operatörerna väl tar sitt ansvar. Det är möjligt. Men
operatörer bör bevakas, särskilt som jag hoppas att vi
bägge hyllar en långtgående marknadsekonomisk
frihet. Det finns i detta ett politiskt ansvar av social
karaktär där det kulturella ansvaret inte får skjutas åt
sidan.
Sedan hoppade statsrådet över en fråga. Det gäller
detta med gemensamt uppträdande. Jag åberopade
Göteborgssvaret beträffande gemensamt nordiskt
miljösamarbete och uppträdande gentemot Europa.
Finns det samma ambition när det gäller monetära
aktiviteter i Norden gentemot EU?

Anf. 175 Statsrådet LEIF
PAGROTSKY (s):
Fru talman! Jag tänker inte lägga mig i om ban-
kerna väljer den ena eller andra metoden för att ta
några räntedagar av sina kunder. Det borde markna-
den klara av själv. Jag vill bara peka på att en bank
har gått före i den nordiska förbrödringen och visat på
vilka möjligheter som finns och vilka möjligheter som
de andra bankerna därmed väljer bort. Jag tycker att
det skulle se bra ut om andra följde efter, andra länder
och andra banker, nu när vi vet att det fungerar.
Jag tycker att det vore kul om fler ville använda
sina röster i olika bankstyrelser och som kunder och
opinionsbildare runt om i landet att sätta press också
på de andra så att vi kan se resultat. Man skulle då
snart kunna skicka en peng från Helsingborg till Hel-
singör, t.ex. till de handlare som man har gynnat där
när man har varit utan växel, på samma enkla och
lättillgängliga sätt som man kan göra till norra Fin-
land från Helsingborg.
Det var en exkurs om Posten. Låt mig bara påmin-
na om att bolagiseringen och momsbeläggningen, och
därmed momsbeläggningen av portot, ägde rum under
en tidigare regering. Om jag minns rätt röstade den
socialdemokratiska gruppen nej till det förslaget. Det
kanske var klokt om man funderar på det så här i
efterhand, åtminstone om man lyssnar på Elver Jons-
son.
Till sist till frågan om gemensamt uppträdande
vad gäller miljöfrågorna. Det tycker jag är ett mycket
bra förslag. Det är ett av de bättre områdena för nor-
diskt gemensamt uppträdande i EU. Jag ser framför
mig att det kommer att vara en av de frågor där vi
kommer att ha en gemensam tonart under de tre nor-
diska ordförandeperioderna i EU - år 1999, 2001 och
2002.
Med en gemensam tonart under tre år mellan tre
olika ordförandeskap kan jag väl tänka mig att vi
kommer att kunna flytta fram positionerna ganska
rejält i Europa till förmån för gemensamma nordiska
värderingar.

Anf. 176 ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Samarbetsministern är fortfarande lika
diskret. Jag kan ändå läsa fram att med det sista han
säger om en gemensam ton under en treårsperiod kan
vi ändå se litet av ljuset i tunneln, för att nu citera litet
bevingade ord. Men då är det viktigt att vi är på sam-
ma oktav så att det inte blir för stora differenser i den
delen.
Sedan skulle det var spännande att höra om stats-
rådet tycker att bolagiseringen av Posten var ett så-
dant missgrepp att det kommer att väckas förslag från
regeringen om att göra en annan ordning.
Det hela visar väl ändå på att mycket är bra i det
nordiska samarbetet, men det finns en del praktiska
saker att se över. Där har självfallet samarbetsminis-
tern ett stort ansvar. Men det skall inte underhållas att
också vi som parlamentariker har anledning att vara,
som jag sade i mitt inlägg, både idégivare och pådri-
vare i det som har klart folklig och enskild karaktär.
För att ett nordiskt samarbete skall få den legitimi-
tet som vi tycker att det har och som vi påstår finns
gäller det att vardagssamarbetet och det gränsöver-
skridande fungerar. Det är mycket som är bra, men en
del återstår ändå.

Anf. 177 ANITA JOHANSSON (s):
Fru talman! Först som sist; det nordiska samarbe-
tet är en viktig och angelägen politisk uppgift, och
dess betydelse ökar. Ett faktum som inte minst fram-
går av de handlingar som ligger på riksdagens bord i
dag.
De handlingar som ligger till grund för utrikesut-
skottets betänkande - regeringens skrivelse och Nor-
diska rådets svenska delegations berättelse angående
verksamheten 1997 - är en både bra och innehållsrik
katalog på det nordiska samarbetets bredd och bety-
delse.
Fru talman! Jag känner faktiskt stor stolthet över
att ha spelat en roll i denna verksamhet, som egentli-
gen drivs med förhållandevis små medel.
Jag vill också en dag som denna uttrycka stor upp-
skattning över det svenska nordiska ordförandeska-
pets prioriteringar. De är helt riktiga. De är politiskt
viktiga, vardagsnära och inriktade på den nordiska
nyttan, som vi sätter i centrum för det nordiska sam-
arbetet.
Det känns särskilt bra att jobben också står högt
upp också på det nordiska samarbetets dagordning.
Här har vi socialdemokrater drivit på hårt.
Samarbetsprogrammet på det arbetsmarknadspoli-
tiska området fram till år 2000, där särskilt ungdoms-
och långtidsarbetslösheten lyfts fram, är ett viktigt
uttryck för en stark nordisk ambition. Visst är det
varje enskild nations yttersta ansvar att sätta sitt folk i
arbete, men genom en aktiv nordisk samverkan och
koordinerade insatser kan det nationella arbetet för
ökad tillväxt främjas.
Ett faktum är att länder i samverkan kan göra mer
än ett enskilt land, vilket också betonas i riktlinjerna
för förnyelsen av Nordiska rådets arbete.
Den nya ordningen med att det numera till sessio-
nen skall avlämnas en sysselsättningsredogörelse är
mycket viktig just för att sätta strålkastarna på jobben.
Men här känns det också viktigt med en ännu hårdare
betoning på strategin inför framtiden.
Jag skulle också vilja gå vidare och se ett årligt
nordiskt toppmöte om jobben. Ty en sådan dimension
har frågorna om jobben att det motiverar ett årligt
toppmöte, där teman och framtidsinriktade studier kan
variera år från år.
Det nordiska samarbetet har reformerats rejält.
Även om jag tycker att det är något för tidigt att dra
definitiva slutsatser, kan jag inte se annat än att det
mesta har gjorts ganska rätt. Vi har blivit tydligare,
konkretare och mer resultatinriktade i Nordiska rådet.
Det är helt riktigt med koncentrationen på de tre pe-
larna, nämligen samarbetet inom Norden, Norden och
Europa och Norden och dess närområden.
Partipolitiseringen har skapat en ökad dynamik,
även om jag också vill betona värdet av samsyn och
konsensus i det nordiska samarbetet - precis som vi
värdesätter det i annat samarbete, nationellt och inter-
nationellt.
Fru talman! Jag skall nämna några ord om kon-
trollkommittén. Jag tycker att vi nu börjar finna våra
arbetsformer som ordförande. Våra viktigaste uppgif-
ter är naturligtvis kontrolluppgifter. För 1998 har vi
beslutat att göra en analys av de multilaterala och de
nordiska insatserna i Lettland så att de är koordinera-
de på ett riktigt sätt. Vi har stannat för att analysera
sektorerna hälsa och miljö. Målet är att vi skall lägga
fram en rapport till sessionen senare i höst.
Några kritiska synpunkter har jag dock. Parlamen-
tarikersidan har gjort sin del i reformprocessen. Då är
det väl inte för mycket begärt att regeringssidan också
utvecklar sin organisation. Den är inte så väl ägnad
för att driva bredare politiska frågor. I praktiken är
det en verksamhet där tjänstemannakommittéerna styr
och ställer. Självfallet håller de på sina områden och
agerar så att verksamheter körs vidare med utgångs-
punkt från att det skall vara som vanligt. Det är be-
kvämt, men det utvecklar inte den nordiska nyttan.
Vi har mellan ministrar och parlamentariker varit
överens om att det behövs en översyn av Helsingfors-
avtalet. Det togs upp för några år sedan i det finska
ordförandeprogrammet. Men ingenting har hänt. Både
Finland och Norge passade. Jag utgår från att det
inom ramen för det svenska ordförandeskapet kan tas
nya initiativ så att denna välbehövliga översyn kom-
mer i gång.
Nu gäller det att gå vidare. Vi har stora och vikti-
ga uppgifter framför oss. Det handlar om fortsatt
kamp för jobben. Det handlar om Norden som hem-
mamarknad. Det handlar om den nordiska välfärds-
modellen och hur den kan utvecklas och stärkas. Det
handlar om värnet om rättvisa och trygghet. Det
handlar om framtiden, med IT-utveckling och kon-
struktiv samverkan i forskning och utbildning. Det
handlar om att tillvarata det mångkulturella Norden,
och motverka intolerans och andra onda krafter. Det
handlar om det nordiska kultursamarbetet där det
folkliga engagemanget understöds. Det handlar om
gemensamma åtgärder för barn och ungdom. Det
handlar om att stärka samarbetet och vårt engagemang
i vårt närområde. Det handlar särskilt om en fortsatt
målmedveten politik för att göra Norden och dess
närområden till en ekologiskt hållbar region. Det
handlar om ett aktivt Norden i det europeiska och
globala perspektivet.
Fru talman! När nordisk facklig och politisk arbe-
tarrörelse samlas till kongress i nästa vecka i Hau-
gesund i Norge är globaliseringen det övergripande
temat. Vi socialdemokrater kommer också i rådsarbe-
tet att framöver ta initiativ på temat Norden i det
globala perspektivet.
När jag och den socialdemokratiska gruppen ser
de närmaste åren framför oss, med sikte på sekelskif-
tet och tiden däromkring, känner vi stor tillförsikt för
Nordiska rådets arbete. Det står fullkomligt klart att
det nordiska samarbetet inte bara har en roll, utan en
mycket viktig roll i framtiden.

Anf. 178 ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Det är lätt att instämma i många av de
honnörsord som Anita Johansson här redovisade för
kammaren. Hon började med att säga att hon kände
stolthet därför att socialdemokraterna hade drivit på
hårt. Det stämmer säkert till en del, men tyvärr har de
också drivit på hårt när det gäller att pruta på den rätt
försiktiga budget som Nordiska rådet håller sig med.
En liten enkel jämförelse som jag har nämnt någon
gång är att den insats Sverige lägger i EU-samarbetet
- inom parentes sagt ett EU-samarbete som jag starkt
gillar - är 50-60 gånger större än den slant som läggs
till det nordiska samarbete som är nedprutat på soci-
aldemokratiskt initiativ.
Jag tror att det är viktigt att påminna om att arbets-
lösheten är ett gissel också i Norden. Två miljoner
människor står utanför arbetsmarknaden. Det kan vi
inte vara nöjda med. Här behöver insatser göras.
Fru talman! För min del tror jag inte att det räcker
med toppmöten eller härliga partikongresser, där man
visserligen talar om globalisering och annat. Man
behöver kanske i stället mer titta mot basen och fråga
sig hur det går för den enskilde arbetstagaren och den
presumtive småföretagaren. Där tror jag att vi skall
göra insatser i vår samverkan.

Anf. 179 ANITA JOHANSSON (s) replik:
Fru talman! Jag kan hålla med Elver Jonsson om
att det var smärtsamt att pruta på Nordiska rådets
budget. Jag håller också med honom om att det inte är
så mycket pengar vi har att fördela när det gäller
nordiskt samarbete. Där kan vi gemensamt jobba
vidare. Vi var tvungna att skära ned budgeten - det
vet vi alla. Det är en gammal vev som dras i den här
kammaren. Jag tänker därför inte återkomma till det
som gång på gång har sagts här. Vi kanske gemen-
samt kan jobba för att budgeten i framtiden skall bli
större för Nordiska rådet.
Arbetslösheten är hög, och den är en mycket vik-
tig fråga. Det är därför som jag gång på gång har tagit
upp frågan, både vid sessionen och här hemma i
kammaren. Därför tycker jag att det är viktigt att vi nu
till sessionen får en redogörelse för arbetslösheten.
Det är en fråga som jag har varit med och drivit gans-
ka hårt. Jag tror att det är viktigt att vi årligen får en
redogörelse från ministerrådet om hur det ser ut med
arbetslösheten, så att vi alla kan fästa blicken på den-
na onda företeelse.

Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 27 maj).

12 § Ändring i lagen (1996:95) om vissa inter-
nationella sanktioner

Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande 1997/98:UU24
Ändring i lagen (1996:95) om vissa internationella
sanktioner

Kammaren biföll talmannens hemställan om att
ärendet fick avgöras efter endast en bordläggning.

Talmannen konstaterade att ingen talare önskade
ordet.
(Beslut skulle fattas den 27 maj).

13 § Bordläggning

Anmäldes och bordlades
Propositioner
1997/98:118 Ändringar i årsredovisningslagarna
1997/98:158 Uppföljning av skogspolitiken
1997/98:159 Genomförande av Europaparlamentets
och rådets direktiv om gemensamma regler för
den inre marknaden för el, m.m.
1997/98:160 Kontoföring av finansiella instrument
och kostnadsinformation till fondandelsägare
1997/98:162 Höjning av Sveriges kvot i Internationel-
la valutafonden, m.m.
1997/98:164 Ändringar i lagen (1988:1385) om Sve-
riges riksbank
1997/98:166 Ny associationsrätt för bankaktiebolag,
m.m.
1997/98:169 Gymnasieskola i utveckling - kvalitet
och likvärdighet
1997/98:170 Ändringar i lagen om offentlig upp-
handling, m.m.
1997/98:173 Verkställighet och återvändande - en del
av asylprocessen
1997/98:174 Sveriges tillträde till Förenta nationernas
fördrag om fullständigt förbud mot kärnspräng-
ningar
1997/98:175 Sveriges tillträde till konventionen om
förbud mot användning, lagring, produktion och
överföring av antipersonella minor (truppminor)
samt om deras förstöring
1997/98:177 Ny lag om åtgärder mot etnisk diskrimi-
nering i arbetslivet
1997/98:178 Medborgarskap och identitet

Skrivelse
1997/98:171 Filmavtalet

Motioner
med anledning av förs. 1997/98:RR10 Riksdagens
revisorers förslag angående offentlig upphandling
1997/98:Fi69 av Jan Backman (m)
1997/98:Fi70 av Lars Tobisson m.fl. (m)
1997/98:Fi71 av Carl B Hamilton m.fl. (fp)

Konstitutionsutskottets betänkande
1997/98:KU25 Granskning av statsrådens tjäns-
teutövning och regeringsärendenas handläggning

Försvarsutskottets betänkanden
1997/98:FöU10 Förändrad styrning av Försvarsmak-
ten, m.m
1997/98:FöU11 Försvarsmaktens ekonomi och verk-
samhet år 1998 m.m.

14 § Anmälan om frågor för skriftliga svar

Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts

den 25 maj

1997/98:785 av Lennart Fridén (m) till kommunika-
tionsministern
Portot för postförskott
1997/98:786 av Chatrine Pålsson (kd) till socialmi-
nistern
Självmord bland unga

Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 2 juni.

15 § Anmälan om skriftliga svar på frågor

Anmäldes att följande skriftliga svar på frågor in-
kommit

den 25 maj

1997/98:736 av Rolf Gunnarsson (m) till justitiemi-
nistern
Polissituationen i Dalarna

Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 2 juni.

16 § Kammaren åtskildes kl. 22.01.

Förhandlingarna leddes
av talmannen från sammanträdets början t.o.m. 6 §
anf. 29 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 8 § anf. 72
(delvis),
av talmannen därefter t.o.m. 9 § anf. 102 (delvis),
av andre vice talmannen därefter t.o.m. 11 § anf. 163
(delvis) och
av talmannen därefter till sammanträdets slut.