
<br><div class="sidhuvud_publikation">Riksdagens snabbprotokoll</div>
<div class="sidhuvud_beteckning">Protokoll 1997/98:102</div>
<div class="sidhuvud_datum">Onsdagen den 6 maj</div>
<div class="sidhuvud_klockslag">Kl. 10.00 - 17.58</div>
<hr class="sidhuvud_linje">
<pre>19.00 - 22.16</pre><pre>Det justerade protokollet beräknas utkomma om 3 veckor</pre><pre></pre><pre>---------------------------------------------------------------------</pre><pre>
1 §  Anmälan om inkommen faktapromemoria
om förslag från Europeiska kommissionen</pre><pre>Tredje vice talmannen meddelade att följande
faktapromemoria inkommit och delats ut till kamma-
rens ledamöter:
Meddelande från kommissionen till rådet och Euro-
paparlamentet: Demokratisering, rättsstat, respekt
för mänskliga rättigheter och god förvaltning i of-
fentlig verksamhet: Utmaningar för partnerskapet
mellan Europeiska unionen och AVS-länderna
KOM (98) 146</pre><pre>2 §  Hänvisning av ärenden till utskott</pre><pre>Föredrogs och hänvisades
Förslag
1997/98:RR10 till finansutskottet</pre><pre>3 §  Förnyad bordläggning</pre><pre>Föredrogs men bordlades åter
Trafikutskottets betänkande 1997/98:TU5</pre><pre>4 §  Regional tillväxt - för arbete och välfärd</pre><pre>Föredrogs
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1997/98:AU11
Regional tillväxt - för arbete och välfärd (prop.
1997/98:62 och förs. 1997/98:RR8)</pre><pre>Anf.  1  PATRIK NORINDER (m):
Herr talman! God morgon! Och god morgon, öv-
riga ledamöter här i kammaren! Vi skall i dag behand-
la 360 förslag inom regionalpolitiken. 347 yrkanden
har framförts i motioner av olika slag, från partimo-
tioner till enskilda yrkanden. Regeringen står endast
för 13 relativt uddlösa förslag genom propositionen
Regional tillväxt - för arbete och välfärd, som omfat-
tar drygt 300 sidor. Man skulle utan överdrift kunna
påstå att regeringens mångordighet vida överstiger
dess handlingskraft.
Ett förslag har ett enigt arbetsmarknadsutskott fört
fram, nämligen ett förslag om en parlamentarisk ut-
redning. Resterande yrkanden avslås av utskottet. Av
alla idéer och tankar som ligger bakom motionerna
har ingen fallit arbetsmarknadsutskottets majoritet på
läppen. Det finns tydligen inga förslag från de olika
riksdagspartierna eller enskilda ledamöter som kan
accepteras av regeringens företrädare i arbetsmark-
nadsutskottet.
Med detta som bakgrund kanske kammarens so-
cialdemokratiska ledamöter kan förstå oppositionens
starka och berättigade krav på att man genomför en
bred utredning för att få till stånd en förändring i de
svaga regionerna. Där går flyttlassen i en strid ström -
från inland till kust, från land till stad. Detta är inte
beroende på att människor vill flytta, utan på att förut-
sättningarna för att stanna kvar har försämrats genom
socialdemokratisk politik. När arbetstillfällena för-
svinner, när servicen urholkas och när välfärden för-
sämras tvingas människor att flytta.
Allt färre återkommer till sina hemregioner, efter-
som de nya och framtidsinriktade arbetstillfällena inte
fått fäste där. Den bidragspolitik som skulle erbjuda
människor arbete har visat sig inte fungera. I stället
för att bygder har utvecklats har de avvecklats. De
företagsinriktade stöden, det höga skattetrycket och
ett dåligt företagsklimat har i stort sett gjort att de nya
framtidsjobben inte kommit till stånd i den utsträck-
ning som skulle ha kunnat ske med en annan politik.
Det skulle vara en politik för företag och företagare,
som vi moderater förordar. Nej, i stället har bidragen
konserverat befintliga strukturer, och de nya, kun-
skapsintensiva arbetena har i stort uteblivit.
Den utveckling som sker i de svaga regionerna,
där företag upphör, stagnerar eller flyttar, kan jämfö-
ras med utvecklingen i Sverige i stort. Sverige halkar
efter alltmer, inte på grund av att vi skulle ha sämre
förutsättningar än andra länder, utan för att en social-
demokratiskt ledd regering inte förmår ta itu med
grundläggande strukturförändringar. Företag flyttar
utomlands, och produktionen förläggs där förutsätt-
ningarna och kompetensen är bättre.
Samma sak sker inom landet. Är produktionsskat-
terna för höga, infrastrukturen dåligt utbyggd, kompe-
tenskraven inte tillgodosedda eller de allmänna villko-
ren för företagande inte tillräckligt gott, så påverkar
detta i första hand de regioner där marginalerna redan
är små.
Det stora antalet regler och lagar som styr företa-
gande i Sverige måste minska. I betänkandet Bättre
och enklare regler, från Småföretagardelegationen
visar man att det går att förenkla krånglet och byrå-
kratin för företag. Några exempel är enklare registre-
ringar, enklare självdeklarationer för företag, lättna-
der i uppgiftslämnandet, m.m. Vi ställer oss bakom
förslagen och avser att genomföra dem vid ett rege-
ringsskifte.
Skall Sverige klara välståndet är det ett oeftergiv-
ligt krav att fler kan ges möjlighet att arbeta i företa-
gen. Går inte detta kommer de ekonomiska och socia-
la problem som vårt land brottas med att förstärkas.
Den socialdemokratiska regeringen har gruvligt
misslyckats med förutsättningarna för ökat antal ar-
betstillfällen.
Jag beklagar att utredningen med parlamentariskt
inflytande, som det heter i betänkandet, inte har
kommit till stånd tidigare. Jag välkomnar dock att
Kjell Ericsson och Centern nu har anslutit sig till den
övriga oppositionen, om än sent. Hade Centern slutit
upp redan för något år sedan hade vi i dag förhopp-
ningsvis sluppit att debattera denna urvattnade soppa
till regionalpolitik och i stället haft en regionalpolitik
värd namnet.
Min förhoppning är att vi får till stånd en utred-
ning som bl.a. grundligt analyserar orsakerna till att
vissa regioner har en svag utveckling. Det finns
mycket material redan nu om företagsutveckling, om
de regionala stödens effekter, om demografiska för-
hållanden, om infrastrukturens betydelse, om den nya
informationstekniken och dess förutsättningar, om den
ekonomiska tillväxten och om EU:s regionalpolitik.
Med säkerhet kommer dock mycket att materialet att
behöva uppdateras.
Att dagens regionalpolitik inte fungerar visar med
tydlighet utvecklingen i framför allt skogslänen. I
utredningsarbetet kommer det att behövas stor öppen-
het för nya lösningar, och det är nödvändigt att man
släpper låsningar till en politik som inte är giltig i en
ny tid av globalisering och en galopperande utveck-
ling av ny informationsteknik. Utredningen är ett
angeläget arbete, som förhoppningsvis kommer att
leda till att de tillväxtmöjligheter som otvetydigt finns
i de nu svaga regionerna tas till vara.
När regeringen presenterade sin regionalpolitiska
proposition var den allmänna uppfattningen att den
var en stor besvikelse. Som så ofta i regeringens age-
rande hade betydande förväntningar byggts upp i
stora delar av landet på grund av utfästelser. Det var
löften som regeringen inte förmår leva upp till.
Den som läser sammanfattningen i arbetsmark-
nadsutskottets betänkande slås av hur fattig på idéer
regeringen är när det gäller att åstadkomma en regio-
nal tillväxt. Titeln på propositionen är Regional till-
växt - för arbete och välfärd. Men de förslag som
förs fram är endast smärre justeringar av den nu förda
politiken, som inte har gett och inte kommer att ge
vare sig tillväxt eller mer arbete i svaga regioner.
Regeringens yrkanden kommer inte att få flyttlassen
att vända.
Ett första skäl till detta är att andra åtgärder som
regeringen redan vidtagit har så starka negativa regio-
nala effekter att de svårligen kan motverkas med
regionalpolitiska åtgärder. Hit hör bl.a. försämringar-
na av företagsklimatet, chockhöjningen av produk-
tionsskatten på el, den beslutade kärnkraftsavveck-
lingen och höjningen av skatten på bensin och diesel.
Ett andra skäl är att regeringen i grunden förordar
en fortsättning på den bidragspolitik som hittills visat
sig ge så dåliga resultat. Bidragen grupperas om där
de i stället borde ha ersatts med sänkta skatter.
Herr talman! Vi har i vår motion förordat en mål-
medveten omläggning av regionalpolitiken i fem led.
Det första ledet är ett undanröjande av de regio-
nalt mest skadliga förändringarna som genomförts de
senaste åren. T.ex. bör skatten på bensin sänkas med
25 öre och kärnkraftsavvecklingen avbrytas. Produk-
tionsskatten på el bör på sikt tas bort, något som även
sju socialdemokratiska kommunalråd i Bergslagslä-
nen har instämt i genom en debattartikel i Dagens
Nyheter: "Den nya elskatten leder till ökad arbetslös-
het", skriver de. Det är bara att instämma. Lägg därtill
vad den förtida kärnkraftsavvecklingen kommer att
innebära för många kommuner med elintensiv verk-
samhet.
Det andra ledet avser väsentliga förbättringar av
företagsklimatet. Det har särskild betydelse i mer
utsatta regioner där marginalerna är minst och finan-
sieringsmöjligheterna sämre. Utan företagare - inga
företag. Utan företag - inga arbetstillfällen.
Det tredje ledet tar sikte på betydelsen av god in-
formationsteknisk infrastruktur i hela landet.
Det fjärde ledet utgörs av bättre villkor för en in-
dividualiserad utbildning på distans.
Slutligen är det femte ledet inriktat på att undanrö-
ja bristen på arbetskraft. En kraftig utbyggnad av
kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning föreslås
där regionalt betingade brister bör vara en utgångs-
punkt vid utbyggnad i en första etapp. Arbetsmarkna-
den bör inriktas mot kvalificerad yrkesutbildning för
att möta behoven.
Inget av dessa förslag tilltalar regeringspartiet utan
avstyrks rakt av.
Herr talman! Trots de minst sagt fattiga dokument
som propositionen och betänkandet utgör finns det
anledning att göra några kommentarer.
Vad gäller infrastruktur för kommunikationer
finns inga förslag till beslut utan endast allmänt prat
om att åtgärder vidtas kontinuerligt. Detta kan vara
värt att notera. De förslag som regeringen tar upp är
redan i stor utsträckning tillgodosedda i Vägverkets
vägplan och i Banverkets stomnätsplan. Och det som
kallas åtgärder är ofta i realiteten tandlösa ofinansie-
rade förslag.
Herr talman! Jag har tidigare något berört de regi-
onalpolitiska stöden. Vad gäller transportbidraget och
nedsättningen av socialavgifter har vi accepterat re-
geringens förslag. Möjligen skulle det kunna bifogas
några funderingar kring transportstödet. Regeringen
har tagit bort 100-kilosgränsen och ersatt den med en
gräns på 20 kilo. Tyvärr löser inte detta helt småska-
lighetens problem som många gånger har en hög
förädlingsgrad. Inom hantverk och småskalig livsme-
delsproduktion levereras ofta varorna till kunder med
höga fraktkostnader, vilket allvarligt försämrar pro-
duktionsmöjligheterna. Detta kan vara något att tänka
på för den kommande utredningen.
Vi har konsekvent vänt oss mot de selektiva före-
tagsstöden och gör det nu också. Vid ett flertal tillfäl-
len har vi påpekat att nyttan av dessa inte uppväger
nackdelarna. I stället anser vi att bidrag skall växlas
mot skattesänkningar och förbättrade villkor för före-
tagen. Vi har stöd för detta av såväl företagarnas
organisationer som forskningen.
När vi anser att de selektiva företagsstöden, som
innefattar regionalt utvecklingsbidrag och sysselsätt-
ningsbidrag, inte fyller en långsiktig sysselsättnings-
höjande funktion bortfaller även med dem behovet av
indelning i nationella stödområden. Kvar skulle vara
EU:s målområden samt områden för transportstöd och
nedsättning av socialavgifter.
Herr talman! Då jag inser att vi inte får majoritet
för vårt yrkande om borttagande av de nationella
stödområdena 1 och 2 samt tillfälliga stödområden,
vill jag meddela att vi kommer att stödja den gemen-
samma reservationen 62. Jag anser att det i dag inte
finns någon anledning att överlåta rätten att besluta
om de långsiktiga stödområdena 1 och 2 från riksda-
gen till regeringen om stödområdesindelningen består.
I vår motion A20 har vi tagit upp jordbrukets och
livsmedelsindustrins roll för att arbetstillfällen och
produktion av bra livsmedel skall kunna bibehållas.
Grunden för en livsmedelsproduktion och en levande
landsbygd är att livsmedelsproduktionen får konkur-
rensneutrala villkor mot övriga EU och får en allmänt
sund företagspolitik som innebär sänkta skatter och
avgifter och minskad byråkrati. Vi anser det därför
viktigt att kostnadssänkningarna enligt landshövding
Gunnar Björks förslag genomförs.
Regeringen hotar nu med nya pålagor, som vi
motsätter oss. Jordbruksministern har talat om skatt
på jordbruksmark. Miljöministern har aviserat att
skatt på skog. s.k. skogsvårdsavgift, kan komma att
införas. Höjd elskatt samt höjda avgifter på bekämp-
ningsmedel diskuteras också. Detta är förslag som vi
inte kan acceptera.
Herr talman! Vi har även fört fram ett förslag om
att Glesbygdsverket och Folkrörelserådet Hela Sveri-
ge skall leva läggs samman under NUTEK och har sin
verksamhet i Östersund. På detta sätt anser vi att
glesbygdens frågor skulle stärkas.
I samband med regeringens proposition om regio-
nalpolitik behandlar vi även revisorernas förslag an-
gående regionalpolitiskt stöd efter EU-medlemskapet.
Jag har inte för avsikt att närmare gå in på det, men vi
tillstyrker revisorernas förslag.
Utskottet har också bl.a. behandlat regeringens
förslag om regional näringspolitik och tillstyrkt en
försöksverksamhet med de arbetsmarknadspolitiska
medlen. Jag konstaterar att regeringen ger sig själv
underbetyg vad gäller arbetsmarknadspolitiken. Re-
geringen inser tydligen att volymmålen inte har bi-
dragit till att medverka till en ökad sysselsättning. Vi
har hela tiden påpekat detta förhållande.
I stället för försök som försenar en reformering av
arbetsmarknadsåtgärder förespråkar vi ett helt annat
synsätt. Målet bör vara att förmedla jobb, inte att sätta
upp volymmål för åtgärder.
För att åstadkomma detta anser vi att de arbets-
marknadspolitiska insatserna bör fokuseras på ar-
betsmarknadsutbildning och lärlingsutbildning för
unga arbetslösa. Detta skall göras tillsammans med en
effektiv arbetsförmedling.
Herr talman! Jag har uppehållit mig vid några frå-
gor i betänkandet. Naturligtvis står jag bakom samtli-
ga moderata reservationer. För tids vinnande yrkar jag
dock endast bifall till reservation 1 som gäller mål
och riktlinjer för regionalpolitiken.
Jag har även meddelat att den moderata gruppen
kommer att stödja reservation 62 och därmed avstyrka
utskottets förslag att regeringen övertar riksdagens
beslutanderätt om vilka områden som skall ingå i
stödområdena 1 och 2.</pre><pre>Anf.  2  KJELL ERICSSON (c):
Herr talman! Det här är ett mycket viktigt betän-
kande, som handlar om regeringens proposition om
regionalpolitik, riksdagens revisorers förslag samt en
mängd motioner i anslutning till propositionen och
från den allmänna motionstiden.
I betänkandet behandlas många olika områden.
Det innehåller dessutom 130 reservationer. Tiden för
handläggningen i utskottet var mycket kort. I annat
fall kanske man skulle ha processat bort en del av
reservationerna, men nu är de många.
Som vi alla har kunnat bevittna har urbaniseringen
pågått ganska länge. Människor har flyttat från lands-
bygden in till de stora städerna. Under några få perio-
der har urbaniseringen dock bromsats upp. Men under
de senaste två tre åren har utflyttningen från gles- och
landsbygden ånyo tagit fart. Bara under det senaste
året minskade skogslänens befolkning med ca 14 000
personer. Flyttningen skedde framför allt till de stora
tillväxtcentrumen.
Det är naturligtvis allvarligt med en utglesning av
områden som redan tidigare var glesa. Bostäder töms,
skolor töms, daghem likaså. Det är ett slöseri med
samhällsresurser. Samtidigt måste det byggas bostä-
der, skolor, daghem, vägar och annan infrastruktur i
de områden som får inflyttning. Alla skulle tjäna på
en bättre regional balans. Det är alltså samhällseko-
nomiskt lönsamt med en riktig regionalpolitik.
Orsakerna till utflyttningen är naturligtvis flera.
Men en stor orsak är självfallet den stora arbetslöshe-
ten under senare år och svårigheterna för människor
att få arbete på hemorten.
En annan orsak är att ungdomar söker sig till ut-
bildning. En tredje är den bristande infrastrukturen i
övrigt. Därför behöver man vidta åtgärder som ger
människor möjlighet att bo och leva i hela det här
landet.
Man kan fråga sig om den tidigare regionalpoliti-
ken inte varit verkningsfull. En del påstår att den har
varit helt verkningslös. Jag tycker att en del av den
bedrivna regionalpolitiken har varit till stor nytta. Den
lilla regionalpolitiken har omfattat ca 3,7 miljarder.
Sett i förhållande till hela statsbudgeten är det ingen
stor summa. Jag såg en uppgift i morse om de regio-
nalpolitiska medlens fördelning. Jag vet inte riktigt
hur man räknat fram den, men det är inte det viktigas-
te. Det viktiga är hur hela statsbudgetens fördelning
ser ut och var pengarna finns koncentrerade. Då ser
bilden helt annorlunda ut.
De åtgärder som vidtagits inom den lilla regional-
politiken har varit bl.a. stimulans till företag som
startats eller expanderat i regionalpolitiskt prioritera-
de områden. Det har också varit projketmedel för
insatser i glesbygd. Jag vill påstå att detta i det stora
hela har varit riktiga satsningar. Många företag har
etablerat sig och expanderat i dessa områden tack
vare den stimulans som detta har inneburit. Om dessa
stöd inte hade funnits hade det sett mycket värre ut i
olika bygder än vad det nu gör. Därför vill jag säga att
den förda regionalpolitiken har varit bra i vissa styck-
en, men den har varit långt ifrån tillräcklig.
Det som framför allt har varit bristfälligt är den
stora regionalpolitiken, dvs. satsningen på infrastruk-
tur såsom kommunikationer, utbildning, forskning
m.m. Den satsningen har inte varit tillräcklig. Statliga
myndigheters och statliga företags neddragningar på
sina verksamheter har också förvärrat situationen. Det
gäller även de näringspolitiska insatserna i övrigt.
Därför var det med stor förväntan som jag såg
fram emot regeringens proposition om regionalpoliti-
ken. Nu ligger den på kammarens bord efter utskottets
behandling. Inriktning och ansats är någorlunda, men
de är långt ifrån tillräckliga. Ambitionerna borde ha
varit mycket större. Sedan finns det vissa delar som
jag anser vara rent dåliga, men dem skall jag åter-
komma till.
Det finns många reservationer till detta betänkan-
de. Jag skall inte ta upp alla men ändå beröra några av
dem som Centern står bakom. Och jag vill då börja
med frågan om mål och riktlinjer för regionalpoliti-
ken.
Att hela Sverige skall leva måste vara ledstjärnan
för en politik som syftar till regional rättvisa och
utveckling. För att nå detta måste man sätta upp kon-
kreta mål. Likvärdig service måste finnas tillgänglig i
hela landet.
Lika förutsättningar måste tillskapas så att män
och kvinnor, barn och ungdomar kan och vill leva och
bo på landsbygden. Människors inflytande över sitt
lokalsamhälle måste också bli större.
Nuvarande sektorspolitik måste brytas och sam-
ordningen måste öka på alla nivåer. Som det varit
hittills har de statliga verken och myndigheterna age-
rat strikt utifrån sina verk utan att ta nödvändiga regi-
onalpolitiska hänsyn. Därför måste det bli en åt-
stramning så att verk och myndigheter verkligen tar
sitt ansvar.
Eftersom den kommunala servicen är oerhört vik-
tig är det också nödvändigt att den kommunala skat-
teutjämningen revideras så att det blir någorlunda
likvärdiga möjligheter till en bra kommunal service i
hela landet. Det gäller allt ifrån vård och omsorg till
utbildning och det kulturella utbudet. Det förstärk-
ningar som har gjorts av statsbidragen till kommuner-
na har varit nödvändiga, men det behövs ändå en viss
förändring av skatteutjämningssystemet. Det gäller
bl.a. faktorer såsom individ- och familjeomsorg, kol-
lektivtrafik och befolkningsminskning.
En annan övergripande fråga är hur vårt företa-
garklimat ser ut. Där är det väsentligt att den privata
sektorn får stabila och gynnsamma villkor. Detta
gäller näringslivet i allmänhet, men de små och me-
delstora företagen i synnerhet. Det är fem områden
som jag ser som särskilt viktiga i detta avseende:
främjandet av det personliga ägandet, minskningen av
byråkratin, sänkningen av skatter och avgifter, främ-
jandet av  kunskap och kompetens samt en bättre
riskkapitalförsörjning.
Här måste understrykas att det måste till en atti-
tydförändring så att fler människor ser det som natur-
ligt att starta företag. Entreprenören är och skall vara
väl ansedd i samhället. Det måste vara tillåtet att tjäna
pengar. Det måste vara tillåtet att lyckas. Det finns i
dag en attityd att om du vinner miljoner på Bingolotto
så blir du en hjälte. Det är inte lika acceptabelt att
tjäna pengar som företagare. Här måste det till en
attitydförändring.
Företagsbeskattningen måste reformeras så att det
blir lättare att bygga upp ett eget kapital. Fåmansbo-
lagsreglerna måste förbättras. Åtgärder måste vidtas
för att underlätta för att få fler företag i tjänstesektorn,
och här vill jag att även de hushållsnära tjänsterna
beaktas. Vi vill också införa en möjlighet till skatte-
fritt sparande för att starta eget. Dessutom vill vi från
Centern anslå ytterligare 500 miljoner till bl.a. småfö-
retagsutveckling.
Arbetslöshetsförsäkringen måste utformas så att
den inte missgynnar deltidsarbetande, eftersom del-
tidsarbete många gånger är det enda arbete som står
till buds på mindre orter. Regelverket för företagen
måste också förenklas. Där tycker jag att Småföreta-
gardelegationens förslag i stort sett är mycket bra, och
jag hoppas att så många förslag som möjligt av dessa
kommer att genomföras.
Kommunikationsfrågorna i deras vidaste mening
är oerhört viktiga för regionalpolitiken. Vägar, järn-
vägar, flyg och IT är alla mycket väsentliga. Proposi-
tionen berör en del av detta, men den innehåller få
konkreta förslag.
Man säger t.ex. att riksväg 45 skall rustas upp,
men man nöjer sig med att detta skall gälla från Da-
lagränsen. Det finns också mycket stora behov söder
om denna gräns. Grusvägnätet är synnerligen under-
måligt, inte minst i norra Dalsland och i alla de sju
skogslänen. Här krävs det en mycket stor och mål-
medveten satsning om man någonsin skall komma till
rätta med dessa vägar.
Under den senaste vintern har det varit bedrövligt.
Tjällossningen kom på vissa ställen både i februari
och i april. Och det har förekommit att bilar har måst
bärgas för att de fastnat i tjälskador på allmän väg.
Självfallet är det bristfälliga vägnätet till stort men för
de boende utefter dessa vägar. Och vad de dåliga
vägarna betyder för skogsnäringen är lätt att förstå. Vi
från Centern vill att det skall upprättas en tioårig plan
för att man skall kunna hårdbelägga vägar med mer än
150 dygnsfordon.
Beträffande kommuniaktionsområdet måste jag
även beröra vikten av att utbyggnaden att IT, tele och
data sker över hela landet och med samma anslut-
ningsavgifter var man är bor någonstans.
När det gäller utbildningens betydelse för den re-
gionala utvecklingen kan denna inte nog understrykas.
Inte sällan är utbildningsnivån lägre på glesbygden.
Detta gör också att det är svårare för företagen att
rekrytera kompetent personal.
Därför tycker jag att det är positivt att det föreslås
1 500 platser för distansundervisningen, men det är ett
för litet antal. Av de 15 000 högskoleplatser som ännu
inte är fördelade borde faktiskt huvudparten av dessa
platser gå till distansundervisning. Det bör också ingå
i högskolans ansvar att anordna utlokaliserad utbild-
ning. Därför bör resursdelningssystemet ses över så
att distansutbildningen underlättas.
När det sedan gäller den statliga verksamheten är
det viktigt att den kan fördelas över landet. De statliga
arbetstillfällena är viktiga och breddar också den
lokala arbetsmarknaden. Som det har varit under de
senaste åren är det de statliga arbetsplatserna som
ligger mest perifert som har rationaliserats bort. Vi
från Centern anser att staten borde ha en kraftfull plan
över hur man kan utlokalisera statliga verksamheter.
Alla verk och myndigheter borde ha i uppdrag att
förlägga åtminstone 10 % av sina verksamheter till
stödområden.
Beträffande beslutanderätten angående långsiktiga
stödområden anser jag och de andra som har skrivit
under reservation nr 62 att denna även framdeles skall
ligga på riksdagen.
Den långsiktiga stödområdesindelningen är en
fråga av sådan vikt att den inte enbart skall avgöras
mellan regeringen och EU-organ, utan riksdagen bör
även framgent bestämma vilka områden som skall
ingå i stödområde 1 och 2. Det är bra att Patrik
Norinder nu har anslutit sig till denna uppfattning.
Turistnäringen är en näring som har en stor bety-
delse och stora utvecklingsmöjligheter i regionalpoli-
tiskt prioriterade områden. Här finns en rad åtgärder
som kan vidtas. En åtgärd är att möjliggöra för de små
företagen att få tillgång till en relevant utbildning. En
annan är att samordningen mellan olika aktörer och
myndigheter måste förbättras.
Marknadsföringen måste underlättas, och då vill
jag nämna svårigheterna med att få skylta om sin
verksamhet. Vi ger för närvarande stimulans till att
starta verksamheter på landsbygden och ofta inom
turistnäringen. Men när man sedan skall sätta upp en
skylt för att tala om var verksamheten är belägen är
det mycket svårt att få Vägverkets tillstånd. Detta
borde ju vara en enkel fråga att lösa, men än så länge
har det varit svårt.
Turistnäringen är viktig även som underlag för en
kommersiell service för landsbygden. För att man
skall kunna få en bra utveckling på landsbygden är det
väsentligt att det finns bra både kommunal och kom-
mersiell service. Lanthandel är härvidlag oerhört
viktig. Genom att butiken även kan vara ombud för
apotek, olika spel, bank, post och turistinformation
kan den utgöra en landsbygdens servicecentral.
Runt omkring i våra bygder har det bildats många
byalag, sockenråd och bygdekommittéer. Dessa arbe-
tar ihop med kommuner, länsstyrelser, Folkrörelserå-
det och Glesbygdsverket, och de gör ett mycket bra
jobb. Med det underifrånsperspektiv som det här
arbetet bedrivs gör att det är blir en stor delaktighet
för många. Detta bör ytterligare stimuleras på olika
sätt.
För att inte minst de unga skall trivas på lands-
bygden måste det finnas tillgång till både nöjen och
kultur. Här utför hembygdsföreningar, bygdegårdsfö-
reningar, idrottsföreningar, kyrkor och frikyrkor ett
stort arbete med att anordna olika fritidsaktiviteter.
Föreningslivet förtjänar stort beröm för sitt arbete och
det bör också stödjas och stimuleras.
För att landsbygden skall kunna utvecklas är det
även väsentligt att de areella näringarna får möjlighet
att både överleva och utvecklas. I dag är inte konkur-
rensförhållandena med våra grannländer likvärdiga.
Detta framgår med stor tydlighet av landshövding
Gunnar Björks utredning. Därför är det nödvändigt att
skatten på el och eldningsolja sänks, att det görs in-
satser för forskning och utveckling. En större stimu-
lans till exportsatsningar är nödvändig och att man på
sikt ser över beskattningen av gödselmedel och diesel.
Jag vill också beröra förslaget att höja socialavgif-
terna för jord- och skogsbruk samt trädgårdsskötsel.
Det är för mig fullkomligt obegripligt hur majoriteten
kan höja skatten för den här kategorin av näringsliv,
hur man kan ställa sig bakom ett sådant förslag och
höja avgifter för dem som redan har det svårt. Man
skriver att insatserna bör koncentreras till de näringar
som förväntas expandera.
När det gäller Norrlands inland är det oerhört vä-
sentligt att alla verksamheter får möjlighet att överle-
va. Jord- och skogsbruken finns där, men de lever
oerhört farligt och tål inte ytterligare åderlåtningar för
då kommer de att slås ut. Vad händer med turistnä-
ringen och andra tjänsteföretag om Norrlands inland
växer igen? Per-Ola Eriksson kommer litet längre
fram i debatten att ytterligare belysa det negativa med
förslaget. Det finns en fempartireservation som går
emot förslaget, och jag hoppas att många ansluter sig
till denna reservation.
Jag vill också i korthet kommentera EU:s struktur-
fonder. Det är viktigt att man redan under innevaran-
de programperiod förenklar hanteringen av struktur-
fondsmedlen. I dag är den mycket krånglig, och det är
det många som vittnar om.
Inför kommande programperiod vill jag framhålla
att vi från Centern anser det nödvändigt att de geo-
grafiska områden som i dag omfattas av mål 2, mål 5b
och mål 6 även framdeles skall ingå i de nya målom-
rådena. Det är viktigt att resurserna går till de områ-
den som är i störst behov av dem. Regeringen måste i
förhandlingar med EU kräva att Sverige skall ha
minst samma geografiska målområden som man har i
dag.
Herr talman! Det finns mycket att säga om detta
betänkande, men tiden medger inte mer.
Det är verkligen viktigt att vi tar regionalpolitiken
på allvar och vidtar åtgärder så att det finns möjlighe-
ter att bo, arbeta och leva i hela vårt land. Jag står
självfallet bakom samtliga reservationer som Centern
står bakom i betänkandet, men jag nöjer mig med att
yrka bifall till reservationerna 2, 24, 54, 62, 68 och
96.</pre><pre>Anf.  3  ELVER JONSSON (fp):
Herr talman! Få politikområden har varit föremål
för så vackra ord och höga mål men också grusade
förhoppningar som just regionalpolitiken. Trots att
regeringen rubricerar sin regionalpolitiska proposition
Regional tillväxt - för arbete och välfärd, konstateras
att det i många avseenden är fråga om på stället
marsch och i andra sammanhang en kraftig tillbaka-
gång.
Regeringen är ett halvår försenad med sin propo-
sition. Den trängdes in i vårens slutspurt, vilket gjorde
utskottsarbetet så pressat att den produkt som utskot-
tet presterar, precis som propositionen, känns mycket
ofullgången. Antalet reservationer, 130 stycken, hade
säkerligen kunnat vara färre om beredningstiden varit
rimligare. Propositionen är, trots omfång och ord-
mängd, bara ett hopplock som inte löser svåra regio-
nalpolitiska problem.
Utskottet begär enhälligt en förutsättningslös
översyn och utredning av hela regionalpolitiken. Det
är så viktigt anser utskottet, både socialdemokrater
och oppositionsföreträdare, att det bör ske i parlamen-
tarisk hägn och med parlamentariskt inflytande. Där-
med tillgodoses ett flerårigt folkpartistiskt krav om att
se över regionalpolitiken utifrån nya förutsättningar.
Jag har flera gånger i regionalpolitiska debatter
påstått att regionalpolitik är svårt, bl.a. därför att det
inte finns något facit. Alla länder kämpar, mer eller
mindre, med regionalpolitiska problem. Målet för
regionalpolitiken är ju att ge den en enskilde medbor-
garen frihet att välja arbete och bostadsort och att det
kan ske under goda kulturella och miljöpolitiska för-
hållanden.
Från Folkpartiets sida har vi under många år för-
sökt att driva på för en förändring av regionalpoliti-
ken, så att olika bygders och regioners unika förut-
sättningar ges en rättmätig chans. Under 1960- och
1970-talen dominerade ju framför allt lokaliserings-
politiken. Regional balans skulle åstadkommas genom
centrala beslut som avgjorde framtiden för starkt
problemdrabbade regioner. Det fanns en övertro, ofta
socialistiskt präglad, på att man genom myndigheters
beslut kunde planera fram sysselsättning.
Den förändring som vi förespråkar är en övergång
till mobiliseringspolitik där regionalpolitiska mål
uppnås genom att man satsar på människor och deras
förmåga till skapande. Tyngdpunkten måste ligga på
decentralisering av både verksamhet och beslut. Ny-
etableringar, småföretag, lokal samverkan och gene-
rella regler underlättar nyföretagande och lokal till-
växt.
Det sägs i propositionen att Sverige har en eko-
nomisk utveckling som är beroende av processer och
politik på en internationell nivå. Man slår fast en
ovedersäglig sanning, att nationell och regional före-
tagsmiljö spelar en stor roll för näringslivets förut-
sättningar att utvecklas. Vidare sägs att "endast vid en
hög nationell, ekonomisk tillväxt ökar också syssel-
sättningen i de svagare regionerna".
Utifrån dessa klara och raka sanningar konstaterar
regeringen att det har varit ett stort bortfall av ar-
betstillfällen i de svaga regionerna. Det har bl.a. varit
en nedgång i handel och kommunikation samt bortfall
av arbetstillfällen inom vård och omsorg. En sektor
som socialdemokraterna sagt sig främst värna om,
dvs. den offentliga, har inte minst i regionalpolitiskt
utsatta områden fått ta kraftiga smällar de senaste
åren.
Man kan ifrågasätta den sakligt sett tveksamma,
men elegant formulerade, meningen i propositionen,
där man talar om att en viss återhämtning sker. Stor-
stadslänen är tillsammans med några enstaka län de
enda som nu expanderar, medan i princip samtliga
län, särskilt skogslänen, har en utomordentligt svår
åderlåtning av såväl befolkning som arbetstillfällen.
Detta kan ses i ett perspektiv med en arbetslöshet som
under detta decennium har ökat dramatiskt. Fram till
år 1997 var ökningen cirka åtta procentenheter. Den
fortsatta försvagningen i en god konjunktur är närmast
förödande för de regionalpolitiskt svaga områdena.
En rak beskrivning av läget skulle kunna vara: Tap-
pen är ryckt ur tunnans botten.
Den grupp som drabbats hårdast av neddragning-
arna på vård- och omsorgssidan är kvinnorna. Denna
arbetslöshet har ökat katastrofalt, men också för ung-
domarna har det varit  utomordentligt svårt. I stödom-
råde 1 var arbetslösheten över 20 %, dvs. att mer än
var femte ungdom var arbetslös. Ungdomsarbetslös-
heten där var nästan dubbelt så hög som i landet i
övrigt. I den mån det skett en återhämtning har det
varit i storstadsområdena. Jag tror, herr talman, att vi
alltför sent har insett svårigheterna att hålla syssel-
sättnings- och befolkningstal uppe i regionalpolitiskt
utsatta områden. Därför är det att beklaga att social-
demokraterna fram till nu har avvisat en ordentlig
genomlysning av situationen när det gäller regional-
politiken och dess förändrade förutsättningar.
Ett uttunnat befolkningsunderlag med stigande ål-
derskurvor rakt över i de regionalpolitiska områdena
har dramatiskt förändrat situationen. I propositionen
talas ju också om trendbrott mot "en väsentligt mer
ogynnsam befolkningsutveckling som skett under
perioden 1995-1997". Yngre människor har flyttat ut,
kvinnor i större utsträckning än männen. Regeringen
konstaterar uppgivet att de långsiktiga regionalpoli-
tiska problemen består och att summan av dem är "ett
allvarligt hot mot en balanserad regional utveckling".
Min synpunkt på regeringens regionalpolitik är
inte att det saknas vilja. Den är säkerligen uppriktig.
Men socialdemokraterna är fast i den byråkratiska och
politiska överambitionen att styra. Man har försvårat
de allmänna förutsättningarna genom att lägga bördor
och hinder på framför allt småföretagen, som är en
väsentlig grupp när det gäller att åstadkomma tillväxt
i näringspolitiskt svaga områden. Det räcker inte att
regeringen via NUTEK har delat in Sverige i 108
lokala arbetsmarknadsregioner för att göra jämförel-
ser och statistiska övningar. Regeringens svaghet i
regionalpolitiken ligger i att tyngdpunkten läggs vid
statistik och analys i stället för att underlätta de ope-
rativa och de vardagsnära frågorna för näringslivets
utveckling.
Jag har, herr talman, upprepat ett antal kriterier för
att en region skall fungera - ett antal K-
förutsättningar:
Kreativitet - samhällets regelsystem skall stimule-
ra till nyföretagande och näringslivets utveckling.
Kunskap - eftergymnasialt utbud inom räckhåll
och pendlingsavstånd.
Kommunikation - det skall vara lätt att ta sig tur
och retur från en ort.
Kvinnor - en arbetsmarknad som ger jobb på nära
håll.
Kapital - tillgängligt för alla företagsformer, sär-
skilt småföretagen.
Kultur - ett utbud av lokal, levande kultur.
Kommunicera - höga staket mellan verk och
myndigheter bryts ned.
Med dessa sju K i inbördes harmoni och aktiv
stimulans finns förutsättningar för levande och funge-
rande regioner. Regeringens proposition sitter dock
alltför mycket fast i traditionellt och stelt tänkande,
som gör att man inte kommer loss i en ny och stark
regionalpolitik.
I det 300 sidor tjocka betänkandet är det inte möj-
ligt att kommentera varje enskild del. När det gäller
mål och riktlinjer för regionalpolitiken pekar vi på
regionalpolitikens förutsättningar, där varje region
och bygd får visa och tillämpa sin styrka och möjlig-
het. Den lokala mobiliseringen måste ges utrymme.
Politiken måste underlätta särskilt för små- och
nyföretagande.
Produktionsskatter med höjda elkostnader skapar
en betydande osäkerhet om villkoren för investering i
industriell verksamhet också i landets norra delar.
I reservation 7 efterlyser vi ett gott företagsklimat
i hela landet. Vi måste få en politik som skapar förut-
sättningar för att små företag vill och kan bli större.
Förenklade regler, särskilt för småföretagen, är omgå-
ende av nöden. Sänkt skatt på arbete ger en tillväxt av
den viktiga tjänstesektorn, som i vårt land är alltför
liten.
Småföretagardelegationens förslag skulle kunna
genomföras i allt väsentligt. De tillväxthinder som nu
finns för de små och växande företagen ute i regio-
nerna måste undanröjas.
Kommunikationsfrågorna är oerhört viktiga när
det handlar om stora avstånd och glesbygder. En
förbättring längs Norra stambanan med anslutningar
till Arlanda flygplats är av oerhört vital betydelse för
de företag och boplatser som ligger fjärran från de
internationella kontaktnäten.
Vi har i reservation 25 uppmärksammat de spe-
ciellt stora problem som finns i Norrlands inland och
som sträcker sig långt söderut - långt ned till land-
skapet Dalsland i Västra Götalands län. Man måste
åstadkomma en erforderlig förbättring av vägstandar-
den i dessa områden så att näringslivets hinder under
långa tjällossningstider undanröjs.
Det är viktigt att helhetssyn och tvärsektoriella
avvägningar präglar de omstruktureringar som är
oundgängliga. Statliga och regionala myndigheter
måste ta ett regionalpolitiskt ansvar. Trots en sådan
allmän uppmaning iakttas detta alltför sällan. Riksda-
gen bör ge tydliga riktlinjer för hur statlig service ute i
landet skall organiseras. Det är inte minst viktigt var
domstolar och andra myndigheter placeras. De måste
finnas nära människor, och då är centralisering ingen
bra lösning. Därför behöver vårt påpekande i reserva-
tion 55 uppmärksammas.
Regeringen vill få friheten att besluta om stödom-
rådesindelningen. Med tanke på den vikt som dessa
områden praktiskt och politiskt har är det inte rimligt
att riksdagen avhänder sig detta instrument. Regering-
en har blivit alltför bländad av vinkarna från EU om
att det hela skall vara strömlinjeformat. Vi reservanter
menar att riksdagens inflytande tjänar regionalpoliti-
ken bäst. Därför bör reservation 62 bifallas. Det är en
reservation där fem av sex oppositionspartier deltar.
Det sjätte partiet, Moderaterna, ser nu också ut att
ansluta sig.
Också i reservation 68 har fem oppositionspartier
pekat på det orimliga i att regeringen kapar stödet i
form av nedsättning av socialavgifter inom jord- och
skogsbruk. Också trädgårdsskötsel åker med. Jakt och
fiske får samma smäll, och för säkerhets skull sopar
man också bort det som i lagen rubriceras som "annan
personlig serviceverksamhet". Det är mycket märkligt
att på detta sätt peka ut några näringsgrenar som regi-
onalpolitiskt har en oerhört stor betydelse. Det påpe-
kade ju också Kjell Ericsson. Regeringens försvar, att
detta enbart berör regionalområde 1, undanröjer inte
vår starkt kritiska invändning. Också här har Modera-
terna möjlighet att stödja en reservation som skulle
möjliggöra bättre villkor för små företagsenheter, som
ofta är så vitala för de svagaste områdena i landet.
Socialdemokraterna i regering och utskott har över-
gett det allra minsta. Det är att undergräva regional-
politiken. Tala om fel signaler!
Regionalpolitik är inte bara insatser i landets norra
och inre delar. Också skärgården är regionalpolitiskt
utsatt. Även där gäller det att undanröja hinder och
stimulera samordning. Den lokala mobiliseringen
måste få sin chans. Men det är också viktigt att de
statliga verken inser sitt regionalpolitiska ansvar. När
t.ex. Sjöfartsverket vill spara några få miljoner får
sådana indragningar katastrofala följder på Söderarm,
Sandhamn och Landsort i Stockholms yttre skärgård.
I reservationerna 84, 85 och 90 har vi visat vilka
konsekvenserna kan bli om man underskattar och
missköter villkoren för skärgården och skärgårdsbe-
folkningen. Regeringen bör ta budskapet till sig.
I reservationerna om samordning om målområden
och återflöde av medel har det pekats på att andelen
EG-stöd bör bli större under kommande programperi-
od. Detta är någonting som också revisorerna har tagit
fasta på. Vi tycker över lag inom oppositionen att
regeringen och Socialdemokraterna tar alltför lätt på
tunga påpekanden från riksdagen egna revisorer.
Resurscentrum för kvinnor har i reservation 111
fått stöd från tre partier i utskottet. Vi menar att regi-
onala resurscentrum på länsnivå bör permanentas och
vidareutvecklas genom att särskilda medel avsätts
även på länsnivå.
En fråga av särskild tyngd för kvinnliga blivande
småföretagare är svårigheterna att få startkapital, t.ex.
på den öppna kreditmarknaden. Riskkapital bör
komma till mer användning och därigenom till större
nytta för den regionala utvecklingen. I förlängningen
är ju detta ett led i ett vardagligt praktiskt jämställd-
hetsarbete.
Vi har i reservation 119 pekat på att förmögen-
hetsskatt och beskattning av arbete måste sänkas, och
sparande uppmuntras. Skatt på arbete på den nivå den
har i dagens Sverige är hämmande, och får negativa
följder. Därför bör en justering ske. Folkpartiet har i
sitt budgetalternativ avsatt stora medel för en lägre
arbetskraftskostnad. Detta är någonting som skulle
gynna näringslivet i stort, och inte minst näringslivet i
det regionalpolitiska området.
Folkpartiet föreslår tillsammans med Centern och
Kristdemokraterna en friare användning av arbets-
marknadspolitiska medel. En sådan är god på många
håll. Vi har fått detta till livs både genom utskottsbe-
sök och på annat sätt. Vi vill att man nu går vidare,
och inte bara passivt avvaktar. Detta har vi påtalat i
reservation 123.
Onödig och tung byråkrati behöver tuktas både i
vårt land och inom EU. Hanteringen av bl.a. jord-
bruksstöd förskräcker.
Sammantaget finns det anledning att uppmärk-
samma regeringen på en rad brister i den nu aktuella
regionalpolitiken. Den proposition som har hastats
fram utan föregående parlamentarisk beredning visar
just de brister man kunde befara. Dröjsmålet med
propositionen har säkerligen sin grund i den beslut-
svånda som regeringen ofta brottas med. Den regiona-
la obalansen har närmast accelererat under det halvår
som propositionen har dröjt. Därför är det viktigt att
regionalpolitiken får en sådan utformning att regiona-
la skillnader kan utjämnas.
Herr talman! Regionalpolitik är svårt. Det säger
jag än en gång. Men det hindrar inte att vi måste ha en
förändringsberedskap som tar hänsyn till förändrade
förhållanden. Vi får inte sitta fast i gamla förlegade
tankesätt. Nytänkande måste ges konstruktivt utrym-
me, så att de förutsättningar som behövs i näringsli-
vet, särskilt i regionalpolitiskt utsatta områden, får sin
möjlighet att utvecklas och växa.
Herr talman! Med det som jag nu har sagt vill jag
yrka bifall till reservationerna 3, 7, 8, 25, 62, 68 och
119.</pre><pre>Anf.  4  HANS ANDERSSON (v):
Herr talman! Regionalpolitik är svårt, sade Elver
Jonsson. Det kan jag hålla med om. Det borde vara
särskilt svårt för Elver Jonsson, som skall driva mer
och bättre regionalpolitik med mindre pengar. Jag
återkommer litet grand till det sedan.
Herr talman! Låt mig från början säga att jag står
bakom samtliga reservationer som Vänsterpartiet har
undertecknat, men också reservation 45, där Vänster-
partiet ramlade bort i den allmänna hanteringen i
utskottet. Reservationen handlar om möjlighet att
avskriva studiemedelsskulder, och i den bifalles ett
motionsyrkande från Vänsterpartiet.
Jag yrkar bifall till reservationerna 4, 13, 67, 107
och 124. Jag nöjer mig med dem.
Låt mig först konstatera att utflyttningsmönstret,
de regionala obalanserna och arbetslöshetens fördel-
ning är katastrofala ur regional synpunkt. Jag tror att
alla är medvetna om detta - var man än bor och vilket
parti man än tillhör. För Vänsterpartiets del är detta
en fråga om långsiktiga strukturella misstag. Vi har
tidigare pekat på att saneringspolitiken entydigt har
slagit mot regionalt utsatta områden. Vi har pekat på
att avreglering av statliga myndigheters verksamhet
kan ha medfört vissa fördelar i vissa delar av landet,
men entydigt har inneburit nackdelar för regionalt
utsatta områden.
Marknadsutsättning på flera områden, avreglering
inom post och tele, EU-anpassning på många områ-
den, omläggning av skatteutjämningen kommuner
emellan och statsbidragssystemets konstruktion till
kommuner och landsting - allt missgynnar områden
med svag befolkningsutveckling och hög arbetslöshet.
Man kan ju fundera över vad det innebär med ett
betänkande som har 130 reservationer. Innebär det att
det finns så kolossalt många förslag från regeringen,
så att det finns så många andra alternativa uppfatt-
ningar om hur man skulle kunna lägga ut förslagen?
Nej, det gör det inte. Det finns väldigt få förslag. På
många områden finns det inga förslag alls - det gäller
t.ex. landsbygds- och glesbygdsområdena - trots att
statens egna myndigheter har väckt utomordentligt bra
förslag och gjort välgrundade analyser som har
kommit politikerna till del. Det är på det sättet be-
klämmande. Men å andra sidan kan man säga att 130
reservationer inte är något vidare gott betyg för det
politiska systemet. Hur kan det bli så? Jag tror att det
beror på att detta är ett svårt område, som Elver Jons-
son sade. Det är dels ett eget sakområde med egna
anslag, dels också ett perspektiv på politiken - hur
helhetspolitiken klarar att fördela resurser, skapa
utvecklingskraft och skaffa infrastruktur, som är en
förutsättning för utveckling. Det gör att det finns en
tråkig egenskap i den regionalpolitiska diskussionen,
nämligen att det blir allmänna önskelistor. Det finns
mycket i denna proposition som innebär att man helt
enkelt bara går in på t.ex. kommunikationsområdet,
tidigarelägger något beslut som redan är fattat eller
rycker ut någon detalj. Sedan kommer en störtsjö med
motioner inom det området, men någon seriös och
saklig behandling sker ju naturligtvis inte av kommu-
nikationsfrågorna med anledning av den regionalpoli-
tiska propositionen.
Vänsterpartiets huvuduppfattning är att staten har
ett övergripande ansvar när det gäller att fördela ut-
vecklingsresurser. Staten har ett övergripande ansvar
när det gäller att se till att samhällsservice finns i hela
landet på likvärdiga villkor. Och statens ansvar är
mycket stort när det gäller att skaffa förutsättningar
för utvecklingskraft i olika delar av landet. Vi har
sedan länge velat ha en omläggning av regionalpoliti-
ken som hade inneburit mer beslutskraft och mer
resurser ut i regionerna, länen och kommunerna och
låtit färre beslut fattas på statlig nivå. Vi hade velat ha
mindre av passivt driftstöd i olika regionalpolitiska
stödformer och mer av stöd till infrastrukturella förut-
sättningar för regional utvecklingskraft. Och vi står
kvar vid den uppfattningen, och det är en grundbult i
våra synpunkter när det gäller mål och inriktning.
Låt mig först slå fast att den utredning som aldrig
kom till, vilket jag verkligen beklagar, ser jag fram
emot, eftersom jag förutsätter att den kommer som
den parlamentariska utredning som Vänsterpartiet har
krävt i flera år och som finns fastnaglad som förstayr-
kande i vår partimotion. Jag gläder mig åt att utskottet
på s. 18 har tagit flera av våra formuleringar i vilka
det talas om att nuvarande regionalpolitiska problem
framstår som oförändrade. En betydande befolk-
ningsminskning har ägt rum i de prioriterade regio-
nerna. Vi behöver en strategi för regional balans som
vidare bör utarbetas. Vi måste ha en bred inriktning.
Vad jag menar är att vad utskottet i klartext säger är
att propositionen inte räckte till. Propositionen var för
tunnsådd på förslag. Det krävs ett rejält grepp, och för
det behövs det en samlad parlamentarisk utredning.
Jag är glad att vi till slut har landat vid den ståndpunk-
ten, men det är ju litet bedrövligt att det kommer efter
det att regeringen har lagt fram sitt förslag.
En viktig punkt för oss har handlat om jämställd-
heten. Frågor om resurscentrum - nationella och
sådana som finns ute i regionerna - tycker jag inte har
blivit bra lösta i propositionen. Vi kräver nu som
tidigare mer resurser på central nivå - 10 miljoner
kronor. Och vi kräver att man öronmärker en del av
de regionalpolitiska medlen ut till länen för regionala
resurscentrum. Det är en för liten kraftsamling på
kvinnors deltagande i regionalpolitiken, trots att kvin-
norna ofta är motorerna ute i bygderna. Det är ofta
kvinnor som man möter med de framåtsyftande idéer-
na och med det verkliga engagemanget i deltagandet
när man är ute i regionalt utsatta områden.
Jämställdhetsexperterna på många länsstyrelser
har det kämpigt. I några fall har de fått halvera sina
insatser på sitt eget område och dela det med andra
områden. Vi menar att jämställdhetsexperter skall
finnas i varje län. Vi tycker inte att det är övermaga
av riksdagen att slå fast detta. Vi ser att det finns stora
olikheter länen emellan när det gäller kvinnors delta-
gande, både i myndigheter och i regionalt projektarbe-
te. Jämtland tillhör i vanlig ordning de bästa när det
gäller kvinnor och regionalpolitik, och det gläder mig.
Men många andra län ligger mycket sämre till. Jag
tror att Blekinge hör till de sämre.
Vi anser att man skall använda de regionala stöden
som en hävstång för att öka jämställdhetsarbetet och
kvinnors deltagande. Det kan man göra genom att
kräva godkända jämställdhetsplaner och strategier för
att få in ett jämställt tänkande när man fördelar peng-
ar. Jag återkommer till det. Det är en metod som jag
tycker att man bör använda när det gäller miljösyn-
punkter och kvalitetstänkande i företagens arbete.
Vi har i reservation 4 om mål och inriktning också
betonat vikten av att det finns resurser. Vi har under
de närmaste åren föreslagit 800 miljoner, och om tre
år ytterligare 1 miljard kronor för regionala utveck-
lingsinsatser i första hand för att förstärka den in-
frastruktur som är grunden för en god företagsutveck-
ling, alltså näringspolitiska insatser som innebär ut-
vecklingskraft snarare än passivt bidragsstöd till in-
dustrier som i dag finns inom området.
Låt mig på denna punkt rikta frågan till både Mo-
deraterna och Folkpartiet: Hur har ni tänkt driva den-
na aktiva regionala politik, när er politik i själva ver-
ket innebär sänkta anslag för den regionalpolitik som
specifikt skulle stödja utarmade regioner? Ni vill
sänka skatten generellt, och Moderaterna säger att det
är särskilt viktigt att sänka den för låg- och medelin-
komsttagare för att i nästa mening säga att all värns-
katt skall avskaffas. Men det är ju trots allt en skatt
som drabbar höginkomsttagarna. Detta är ju något
som avlövar det offentliga systemet - kommuner och
landsting men även det statliga systemet. Att tala om
att man vill ha mer insatser och bättre resurser för att i
nästa andetag föreslå minskad resurstilldelning till
regionalpolitik, tycker jag är hyckleri och dubbelmo-
ral.
Vänsterpartiet menar att regionalt kapital är avgö-
rande. I dag finns det för stora resurser i storstäderna
som om de skulle vara intresserade kan fördelas över
landet. Vi menar att det är oerhört viktigt att regionalt
kapital finns i utsatta regioner. Norrlandsfonden har
gjort god nytta. Vi menar, för att ta några exempel, att
man till skogslänen bör återföra en del av vatten-
kraftsvinsterna. I fråga om detta har vi en gemensam
reservation med Centerpartiet. Ett exempel på att
utvidga det regionala kapitalet är att skapa regionala
börser för småföretagsutveckling. NUTEK har
kommit med flera förslag åt det hållet. Men regering-
en har inte nappat. Vi har själva föreslagit en bergs-
lagsfond. Bergslagen är som näringspolitiskt område
ett oerhört utsatt område och omfattar sex län. Och
det finns ett starkt behov av att öka riskkapitalet för
att förnya näringslivet i den del av landet som var
industrins vagga, men som i dag naturligtvis är in-
dustriellt ganska ålderdomligt. Utvecklingen av be-
fintlig industri i detta område innebär normalt färre
sysselsättningstillfällen. 200 miljoner kronor till en
bergslagfond är ett av våra förslag.
Vi är positiva till tillväxtavtalen. Själva idén att
man samordnat kan utnyttja mer av statliga resurser
och att lägga besluten på den nivå där besluten bör
ligga i regionerna, tycker vi är bra. Vi föreslog detta
redan 1994 när vi väckte vår motion med anledning
av Börje Hörnlunds regionalpolitiska proposition. Vi
föreslog försöksverksamhet. Vi är mycket positiva till
att i enlighet med regionala strategier utveckla en
möjlighet att samordna statligt kapital och fatta regio-
nala beslut. Men om det skall vara möjligt måste det
också ha demokratisk legitimitet, därav förslaget som
finns i en av våra reservationer angående länsparla-
ment.
Vi måste skapa demokratiska institutioner ute i
landet som kan backa upp de regionala besluten om
utvecklingskapital.
Friare arbetsmarknadspolitiska medel är något
som vi har krävt under lång tid. Jag kan inte begripa,
och jag skulle vilja fråga Berit Andnor vad det är som
gör att fyra av skogslänen skall få tillgång till en litet
friare form när samtliga skogslän och i stort sett
samtliga län i Sverige har bett om det. Det viktiga är
ju att upprätthålla de arbetsmarknadspolitiska mål-
sättningarna och kriterierna och att sedan låta friheten
vara så stor som möjligt när det gäller att utnyttja de
resurser som ställs till arbetsmarknadsmyndigheternas
förfogande.
Glesbygds- och landsbygdsutveckling är kanske
den största besvikelsen. Det har kommit en räcka av
förslag från Folkrörelserådet och inte minst från
Glesbygdsverket i en utomordentlig underlagsrapport,
ihop med Konsumentverket när det handlar om servi-
cefrågor. Varför finns det då inga konkreta förslag i
regeringens proposition? Vi har i vår motion lämnat
en lång lista. Vi fick ju också vara någorlunda realis-
tiska när regeringen var passiv, så vi sade: Okej,låt
oss nu få till stånd den utredning vi har begärt. Och så
har vi lagt fram ett 30-tal förslag på vad det kan inne-
bära. Låt mig säga att vi har haft en hel del nytta av
Glesbygdsverkets utredning.
Lägsta stödformer för samhällsservice är en
mycket viktig fråga. Det gäller att hitta former för det.
Ökat lokalt inflytande och initiativrätt när det gäl-
ler planfrågor för byar och kommundelar är också
mycket viktigt.
En fråga som vi tog upp förra gången och som vi
har tagit upp i år igen är möjligheten att få en del av
sina studielån avskrivna. Det är oerhört viktigt.
När det gäller kommunikationsfrågor har vi lyft
fram en serie frågor som handlar om ost-
västförbindelser. Vi har tagit upp Sälenbanan till
Malung-Sälen, som är ett stort turistområde. Vi har
tagit upp frågor om Barentsregionens kommnunika-
tionsplanering. Vi har tagit upp Gotland. Vi har tagit
upp frågor om bil-tågkombinationer. Vi har tagit upp
frågor om Norrlandsvägar och grusvägar.
När det gäller utbildningssidan vill vi återigen
lyfta fram - vilket vi har gjort så ofta - de små och
medelstora högskolornas behov av fasta forskningsre-
surser. Vi anser att det som regeringen säger är
mycket bra, men det är på för låg nivå. Vi har talat om
en fördubbling när det gäller volymen av platser. Vi
ifrågasätter också att redan i det här skedet tala om att
Härnösand bör vara centrum.
När det handlar om EU och stödområdesreglerna
vill vi bibehålla så mycket inflytande som möjligt på
riksdagens bord. Vi vägrar att erkänna att EU skall få
hindra oss att ge regionalpolitiskt stöd till de områden
som vi här i Sverige anser behöver det. Det finns nu
ett flertal sådana beslut där regeringen har tvingats till
förordningsändringar som t.ex. drabbar industriella
omställningsområden på flera håll i landet.
När det gäller frågan om socialavgifter är vår in-
ställning att den bör utredas. Det är delvis ett passivt
driftstöd vars effekter kan ifrågasättas. Regeringen
vill analysera frågan nu. Det är mycket bra. Men
varför då gå före och särskilt skjuta på de branscher
som har stora lönsamhetsproblem och skjuta på de
riktigt små personerna i glesbygden?
Låt mig till sist säga att frågan om regionalt ut-
vecklingsstöd bör användas mer offensivt. Kräv kvali-
tetssäkrade program inom företagen, kräv miljösäkra-
de program inom företagen och kräv jämställdhets-
planer när man delar ut pengar för att understödja en
framtida utveckling. På det sättet kan vi få en offensiv
näringsutveckling. Jag menar också att vi bör öppna
en bredare möjlighet för att stödja tjänsteföretagen.
Fru talman! Jag har redan yrkat bifall till reserva-
tionerna 4, 13, 67, 107 och 124. Jag står naturligtvis
bakom samtliga Vänsterpartiets reservationer.</pre><pre>Anf.  5  PATRIK NORINDER (m) replik:
Fru talman! När Hans Andersson frågar Elver
Jonsson och mig om hur vi vill driva aktiv närings-
politik känns det nog litet grälsjukt från Hans Anders-
sons sida. Han vet så väl vår politik och vad vi står
för. Han vet väl att vi anser att de regionalpolitiska
stöden inte fyller någon större funktion. Han har själv
varit inne på det.
Vi vill växla dem mot sänkta skatter och skapa
betydligt bättre förutsättningar för näringslivet. De
medel som finns inom det regionalpolitiska anslaget
är relativt små anslag. Det är de som Hans Andersson
har hängt upp sig på. De fyller ingen större funktion.
Vi har sett hur företag får stöd, sedan flyttar till ett
annat stödområde och får nya stöd där. Det ger ingen
långsiktig sysselsättningseffekt.
Den politik vi står för är i stället att skapa bra
förutsättningar för företagen. Vi vill se till att vi inte
får någon förtida kärnkraftsavveckling, något som är
speciellt viktigt för skogslänen. Elproduktion och
elkostnader är något av det viktigaste för att hålla i
gång den tunga industri och den sysselsättning som
finns där.
Vi skapar också bättre förutsättningar på andra
områden. Vi sänker bensin- och dieselskatter, vilket
gynnar skogslänen. Det här känner Hans Andersson
mycket väl till.</pre><pre>Anf.  6  HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Dessvärre känner jag mycket väl till
den moderata ekonomiska politiken och den moderata
näringspolitiken. Den innebär, precis som Patrik
Norinder säger, att man inte skall ha någon selektiv
inriktning på politiken.
Vår uppfattning är precis tvärtom. Vi skall ha bra
infrastruktur i stort för företagandet. Men vi måste ur
regional synpunkt vara väldigt selektiva för att släcka
ut avståndsproblem, för att ha riktade insatser för de
regioner som av tradition släpar efter utbildnings-
mässigt och för att förnya näringslivet i de regioner
där det har varit helt baserat på skogsråvara eller
mineraler.
Då räcker det inte med att sänka skatten tvärs
över. Det är ju en politik som gör att vi får mindre
resurser för att driva en selektiv politik. Följdriktigt
minskar också moderaterna i sina förslag anslagen till
regionalpolitik med 0,6, med 0,8 och med 1,1 miljar-
der kronor under de närmaste tre åren. Det går väl
inte att säga att det blir bättre resurser till regionerna
med en sådan politik. Det blir ju sämre resurser, Pat-
rik Norinder!</pre><pre>Anf.  7  PATRIK NORINDER (m) replik:
Fru talman! Att vår syn skiljer sig åt är kanske inte
så konstigt. Vi står för olika värderingar. Vi modera-
ter står på företagarnas sida. Jag vet inte om Hans
Andersson anser att det är viktigt för att ha en bra
privat företagsamhet här i Sverige.
De selektiva sänkningar vi gör använder vi till att
generellt sänka skatter och förbättra företagens vill-
kor. Speciellt i de svaga regionerna är det viktigt att
det är bra förutsättningar för företagsamheten. Där har
man det marginellt svårast.
Generella insatser ger en större effekt än om man
selektivt går in och ger stöd till vissa företag. Då får
man konkurrenssnedvridning, och man får ingen
långsiktig effekt. Det är det vi har reagerat mot. Där-
för har vi tagit bort de selektiva bidragen ur det regio-
nalpolitiska stödet.
Vår politik kommer att ge en mycket bättre effekt
över hela landet, inte bara i storstadsregionerna utan
framför allt i de svaga regionerna. Vi skapar bättre
förutsättningar för människor att bo kvar i de regio-
nerna. Det skapar naturligtvis också ett bättre under-
lag för att hålla en välfärd och en service i svaga regi-
oner.</pre><pre>Anf.  8  HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Det var inte mycket att svara på. Jag
gratulerar Patrik Norinder för att han tror på sin poli-
tik. Men det han säger gör att han egentligen borde
tänka efter.
Den generella politiken vore mycket bättre för de
utsatta områdena. Det är ju ett alldeles orimligt ställ-
ningstagande. Den generella politiken spär ju ut re-
sursanvändningen fullständigt. Om jag vill stödja
områden med svaga tillväxtförutsättningar, låg be-
folkningstäthet, stora avstånd och ensidigt näringsliv
måste jag göra mycket välriktade insatser. Annars blir
det ju nästan ingenting, utan det mesta av pengarna
går till Stockholm, Göteborg och Malmö.
Även om moderaterna tror på sin egen allmänna
moderata politik, måste de vara klara över att om man
särskilt vill gynna de områden som har mycket stora
svårigheter - av många olika skäl: geografiska, kli-
matmässiga, befolkningsmässiga, historiska och nä-
ringsstrukturella - måste man också vara beredd att
föra en selektiv politik.
Det slår mig att moderaterna ständigt har varit
väldigt passiva när det gällt att bygga ut regionala
högskolor. Man har fått dra dem fram till att över
huvud taget acceptera detta. Jag tycker att ni är väl-
digt njugga när det gäller att stödja det som jag talade
varmt för, nämligen jämställdhet och resurscentrum
för kvinnor. Ni har över huvud taget varit väldigt
njugga när det gäller att göra särskilda insatser för
utsatta regioner.
Därför är jag inte förvånad över att finna att ni i
det tabellverk där ni redovisar er politik satsar mindre
pengar till utsatta regioner. Det var egentligen bara
det som jag kort ville konstatera, och jag får det be-
kräftat av Patrik Norinder.</pre><pre>Anf.  9  ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Totalt sett är det stora pengar som
strömmar genom de regionalpolitiska kanalerna, ofta
oklart hur. Det sägs i dag t.o.m. att frågan hur detta
faller ut är så känslig att regeringen har valt att inte
redovisa det.
Också när det gäller den lilla regionalpolitiken
handlar det om pengar. Totalt sett berör regionalpoli-
tiken kanske var tionde budgetkrona.
Nu ropar Hans Andersson förskräckt ut i kamma-
ren: Men ni från Folkpartiet vill ju ha mindre pengar!
Ja, det gäller på ett visst anslag, men vi vill framför
allt ha andra pengar. Det som vi vill undvika är påla-
gor och tyngande insatser. Vi vill, som jag sade i mitt
anförande, behålla de nedsatta socialavgifterna i
Norrland för jord- och skogsbruk, trädgårdsskötsel,
jakt och fiske samt annan personlig serviceverksam-
het. Det är för övrigt en tanke som Hans Andersson
har anslutit sig till, och det skall han hållas räkning
för.
Men därtill kommer att vi tycker att det är viktigt
med en utbyggd tjänstesektor, som får nedsatta ar-
betsgivaravgifter, lägre arbetskraftskostnader och en
faktiskt bättre chans till riskvilligt kapital, och att vi
allmänt underlättar för företagandet. Det gäller i hög
grad också för det kvinnliga företagandet. Statliga
myndigheter bör ta ett större regionalpolitiskt ansvar.
Detta är viktiga och rent av bärande inslag i Folk-
partiets regionalpolitik.</pre><pre>Anf.  10  HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jo, det låter sig sägas, men låt mig
ställa två frågor till Elver Jonsson och därmed bereda
Elver Jonsson taletid för att utveckla Folkpartiets
politik.
För det första: Vilka pengar är det som försvin-
ner? De flesta av oss som intresserar sig för regional-
politik finner att kostymen är för liten. Några av parti-
erna har också lagt på mera pengar. Det är ändå fråga
om väldigt litet pengar för att ge regional utveck-
lingskraft ute i länen. Vi har väl lagt på mest. Center-
partiet har lagt på en hel del och de andra partierna
litet grand. Vad är det för något som skall bort för att
ge den aktuella miljarden? Det är ju ungefär 30 % av
anslaget som försvinner.
För det andra: När vi nu har lagt fram en serie av
förslag som handlar om regionalt riskkapital dels i
form av en Bergslagsfond, dels i form av småföre-
tagarbörser - ett flertal förslag som ligger mycket
nära sådant som NUTEK ett flertal gånger har fört
fram - varför får vi då inget stöd från Folkpartiet, om
nu intresset är så stort för att skaffa fram regionalt
riskkapital till näringslivet?</pre><pre>Anf.  11  ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Hans Andersson och jag är helt över-
ens om att regeringen har misslyckats med att reda ut
regionalpolitiken. Det är det som gör att hela utskottet
enigt säger att regionalpolitiken måste genomlysas
och ses över.
Men Hans Andersson är fixerad vid ett, som jag
menar, socialistiskt tänkesätt, som ofta stannar vid
höga skatter, anslag och bidrag. Ett svar till Hans
Andersson är att jag pekade på sju viktiga k:n för att
få en fungerande regionalpolitik. I flera av de avseen-
dena driver ju Hans Andersson samma tankar, och det
är att hälsa med tillfredsställelse.
Det är också viktigt att vi får ett annat mönster i
regionalpolitiken, där hinder undanröjs och där det
sätts in stimulanser för att främja företagande, inte
minst småföretagande. I många av de berörda områ-
dena kan det inte bli något annat än just småföretag,
men varje arbetsplats är oerhört viktig i en utsatt
bygd. Jag är, fru talman, rätt övertygad om att den
utredning om de regionalpolitiska insatserna som nu
skall sättas i gång kommer att finna ett nytt och mera
konstruktivt mönster. Vi är från Folkpartiets sida
beredda att backa upp ett sådant.</pre><pre>Anf.  12  HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Jag skall fatta mig kort. Det som Elver
Jonsson nu sade var, välvilligt tolkat, att Folkpartiet
är berett att stödja positiva förslag till regional till-
växt, dvs. egentligen Vänsterpartiets politik i regiona-
la frågor. Men då måste det få kosta litet grand. An-
nars blir det en dyster stämning i den utredning där
några representanter för våra partier tillsammans
kommer att sitta.
Jag har ingenting att invända mot det som Elver
Jonsson sade sist, om de sju k:na etc. Det är bara det
att dessa k:n inte är gratis. Det finns inga gratismålti-
der. Skall vi höja kompetensen får vi en kostnad för
investeringar i högskolor och distansundervisning.
Skall vi ha bättre kommunikationer - och det är dyrt,
Elver Jonsson, om det är fråga om långa avstånd -
kostar också de investeringar som görs i järnvägar,
vägar eller vad det nu handlar om.
Därför är det viktigt att man vågar ta ansvar för
sin politik, så att det inte bara blir munväder. Det
måste också kunna bli siffror i ett tabellverk som
uttrycker hur partierna vill fördela budgetmedlen. Jag
är då tillbaka vid det som jag inledde mitt anförande
med, nämligen att regional politik inte bara handlar
om den lilla bäck av regionalpolitiska medel som
skall fördelas utan också om det grundläggande per-
spektiv i vilket vi är beredda att fördela resurser.
Folkpartiet är berett att fördela ungefär 30 % lägre
resurser i det regionala perspektivet än vad regeringen
är. Vi är beredda att fördela ytterligare ungefär 30 %
resurser, av omsorg om de sju k:na och av omsorg om
Sveriges utsatta regioner. Men efter en utredning skall
vi nog ha klarat ut den här frågan även för Elver Jons-
son.</pre><pre>Anf.  13  BARBRO JOHANSSON (mp):
Fru talman! Efter det att regeringen nu äntligen
har presenterat en regionalpolitisk proposition, som vi
länge har väntat på, har vi fått ett betänkande till vil-
ket det har fogats 130 reservationer. Man kan undra
varför det har blivit så att oppositionen på detta sätt
lägger fram alla sina yrkanden. Är det kanske i besvi-
kelse över att regeringen inte nådde ända fram, något
som vi i oppositionen och med oss många människor
ute i landet hade önskat och som Glesbygdsverket
skriver i sin rapport om förnyelsens landskap?
I DN redovisas i dag en lista över hur de regional-
politiska stöden har fördelats. Man hade kanske också
i propositionen tänkt skriva att det skall beslutas mer
regionalt och inte så mycket centralt, men det finns
inte med i propositionen.
Fru talman! Sverige har under de senaste åren i
flera avseenden blivit mer ojämlikt. Regionalpolitiskt
har många skillnader förstärkts. Arbetslösheten har
slagit avsevärt hårdare mot vissa regioner än mot
andra. Skillnaden i arbetslöshetsnivå mellan den norra
delen och de sydligare delarna av Sverige är minst
lika stor som när regionalpolitiken en gång infördes.
Fru talman! Det är oftast de mest produktiva och
exportinriktade delarna av landet som är i behov av en
aktiv och stark regionalpolitik. En viktig orsak härtill
är att de enorma vinster som skapas exempelvis i
Norrlands inland sällan återinvesteras inom regioner-
na utan i stället förs till statskassan och till huvudkon-
tor i andra delar av landet. 20 % av vattenkraften
produceras t.ex. i Jämtland. Vi i Miljöpartiet vill att
en del av vinsterna från vattenkraften återförs till de
regioner där kraftverken finns. Jag yrkar därför bifall
till reservation nr 14 vid betänkandet.
Glesbygden betraktas ofta som improduktiv och
som en kostsam börda för de glesbefolkade delarna av
landet. Detta stämmer inte. Miljöpartiet de gröna
anser att landsbygd och glesbygd är en betydelsefull
resurs bl.a. i utvecklingen mot ett långsiktigt hållbart
samhälle enligt Agenda 21.
Fru talman! Den regionalisering som nu pågår
med stark koncentration till vissa områden kan öka
klyftorna ytterligare på grund av att andra områden är
svagare och saknar egen kraft och dynamik för att
åstadkomma en egen slagkraftig region i Europa.
Sverige har tidigare haft mindre regionala klyftor än
t.ex. länder i Sydeuropa genom sin generösa social-
politik och den generella välfärdspolitiken. Men den
införda skatteutjämningen har nu slagit hårdare mot
norra Sverige.
Miljöpartiet vill ha en levande landsbygd. Men det
är också viktigt att tala om den gröna staden när det
gäller regionalpolitiken. Vi vill också se stad och land
som kommunicerande kärl. Staden kan inte ensam bli
bärkraftig. Landsbygden måste leverera bioenergi,
mat och kanske även rekreation till storstaden. Men
flödet av resurser in till staden måste också resultera i
ett flöde tillbaka till landsbygden. Annars fungerar
inte kretsloppet som det måste göra i ett ekologiskt
uthålligt samhälle.
Fru talman! Propositionen saknar skrivningar om
hur en omställning till ett ekologiskt och uthålligt
samhälle skall ske. Självklart borde den regionalpoli-
tiska propositionen innehålla en diskussion om bety-
delsen av en levande landsbygd för att kunna förverk-
liga målet om ett samhälle baserat på förnyelsebara
naturresurser. De miljömässiga målen biologisk
mångfald, beten som hävdar våra öppna landskap,
ängs- och hagmarker kan inte klaras utan att man
sammanväver regionalpolitik och miljöpolitik. I pro-
positionen säger man nu att dessa frågor skall studeras
speciellt.
Vi i Miljöpartiet vill ha en ekonomisk och ekolo-
gisk balans i varje region. Vi vill att regionerna skall
bli allt mindre beroende av regionalekonomiskt stöd,
vilket skall vara baserat på principen hjälp till själv-
hjälp. Vi vill föra ned beslutsfattandet till det lokala
planet och stärka den sociala ekonomin bl.a. genom
byautvecklingsgrupper och glesbygdsinitiativ. Vi vill
att miljöaspekterna skall vävas in så att regionalpoli-
tiken bidrar till målet om en ekologiskt hållbar eko-
nomi.
Vi vill ha en förbättrad infrastruktur genom att
satsa på ett upprustat järnvägsnät i kombination med
bättre småvägar och införa en landsomfattande en-
hetstaxa för telefon och IT. Vi vill så långt som möj-
ligt tillämpa principen om samband mellan boende
och brukande. Regionens invånare skall kunna äga
sina egna naturresurser eller produktionstillgångar.
Vid avreglering måste de regionalpolitiska aspekterna
beaktas genom lagstiftning så att en tillfredsställande
försörjning kan upprätthållas i alla delar av landet. En
stark offentlig verksamhet är också av betydelse för
befolkningssvaga delar av landet.
När det gäller lokalisering av statlig verksamhet
måste man ta regionalpolitiska aspekter i beaktande.
Staten drar ibland sin egen hand från landsbygden
genom att flytta statlig verksamhet och låter inte ens
kontoren vara kvar. Det kan man bl.a. se i fallet med
fiskforskningsanläggningen i Kälarne i Jämtland. Man
lägger ned verksamheten, och det betyder minskat
antal arbetstillfällen. Vi vill ha en grundtrygghet som
skall vara likadan i hela landet. Härmed vill jag yrka
bifall till reservation nr 5 till betänkandet.
Fru talman! Det pågår nu under 90-talet en stor
avfolkning i stora delar av landet, som många har talat
om. Under 1997 fanns det ändå fem kommuner i de
nordliga sju skogslänen som ökade sin befolkning
med sammanlagt 1 000 invånare. Hela 80 kommuner
minskade sin befolkning med nästan 15 000 personer.
Nästan samtliga kommuner i Sverige utanför residen-
sorterna och förortskommunerna förlorade i skatte-
kraft och befolkning. Samtidigt flyttade 52 000 perso-
ner till Stockholms län. Detta är den högsta siffran
sedan 1970-talet.
Sammanlagt har fler människor än hela Malmöhus
befolkning flyttat till huvudstadsregionen sedan ar-
betsmarknadskrisen slog till för sju år sedan. I stort
sett är det unga människor som flyttar till Stockholm.
Storstäderna lockar. Men man måste också betona att
storstadsregionerna har hårda villkor. Det leder ofta
till ökade problem med hälsa, miljö och buller. Gles-
bygdens sociala skyddsnät finns ofta inte i storstäder-
na. Anonymitet, trängsel och stressproblem uppstår.
Den viktigaste åtgärden för att förhindra detta är
att öka möjligheterna till utbildning utanför storstads-
regionen. Här sker satsningar på regionala högskolor.
Det har gett bra resultat, och det är väldigt viktigt.
Utbildning över grundskolan betyder ofta att man
måste flytta till storstäderna. Det är viktigt att utbild-
ningen utvecklas i större delen av landet.
Om denna utveckling får fortsätta kommer de so-
ciala, miljömässiga och samhällsekonomiska kostna-
derna av stora folkomflyttningar bli mycket stora och
belasta samtliga medborgare på ett negativt sätt. Mil-
jöpartiet anser att människor i hela Sverige måste ha
möjligheter att leva och försörja sig. Det ställer krav
på aktiva insatser inom många politikområden. Staten
har ett viktigt ansvar. Men det är också viktigt att
politiken formas så nära människorna som möjligt.
Om självtilliten skall öka krävs en ökad decentralise-
ring av besluten till regionala organ.
Fru talman! För att rädda sin hembygd och för att
gemensamt skapa jobb har byautvecklingsrörelsen
bildats. Miljöpartiet anser att det är mycket viktigt att
en nedifrånrörelse får verka för att människor skall
kunna bo kvar i sin bygd och hejda avfolkningen.
Byautvecklingsrörelsen växer mycket starkt. Det är då
viktigt att insatser görs för att underlätta och stärka
rörelsen. Vi i Miljöpartiet föreslår i vårt svar på rege-
ringens vårbudget, i vår s.k. gröna lunta, mer pengar
till byautvecklingsrörelsen. En annan betydelsefull
satsning är att ägandet av företagen skall få en ökad
lokal anknytning. En möjlighet att nå detta är att sti-
mulera framväxten av regionala börser som skall göra
det möjligt att styra pengarna så att de gör nytta på
lokal basis.
Fru talman! Nedskärningarna inom den offentliga
sektorn har under 90-talet drabbat landsbygd och
glesbygd väldigt hårt. I vår budget satsar därför Mil-
jöpartiet en och en halv miljard mer än regeringen
1998. De berörda kommunerna dras ofta med växan-
de bostadsöverskott och ett mindre utnyttjande av
infrastrukturen. Det leder till stora ekonomiska pro-
blem för kommunerna.
En faktor som Miljöpartiet vill peka på som viktig
för att människor skall kunna bo kvar i sin by är möj-
ligheterna att leva på en liten skogsfastighet. De möj-
ligheterna har beskurits. Marklagstiftningen, jordför-
värvslagen, är inriktad på att få stora bärande enheter
vilket öppnar för spekulationsförvärv. Härvid sker
ofta en hänsynslös avverkning. Möjligheterna att
förädla på sin egen fastighet tas bort vid en omarron-
dering.
I norr är ofta fastigheterna små. De möjligheter
som förr fanns att t.ex. reparera sin egen fastighet med
eget virke har tagits bort. Detta kanske var den enda
ekonomiska möjligheten för dessa småbrukande enhe-
ter att klara sig. Här tycker vi att lagen måste ses över
så att inte de möjligheter som finns att försörja sig i
glesbygden försvinner. Här vill jag yrka bifall till
reservation nr 53 till betänkandet. Även Glesbygds-
verket har i sin rapport tagit upp att jordförvärvslagen
behöver ses över.
Fru talman! Miljöpartiet säger nej till nedsättning
av sociala avgifter bl.a. inom jordbruk och skogsbruk.
Här har Folkpartiet, Vänstern, Kristdemokraterna,
Centern och Miljöpartiet enats i en gemensam reser-
vation. Vi säger också nej till transportbidraget för
oförädlade råvaror. Därav också en gemensam reser-
vation. Vi stöder reservation nr 68 och 69 i betänkan-
det. Vi vill dock inte att transportbidraget i trans-
portzon 1 upphör. Det omfattar kommuner med
mycket stor arbetslöshet och stor utflyttning. Det
förvånar att regeringen vill slopa det bidraget.
Jag vill påpeka att Ewa Larsson kommer att tala
om de kulturfrågor som vi har med i vår motion. Eva
Goës kommer att ta upp frågan om mikrostöd, resur-
scentrum för kvinnor och kvinnouniversitet.
Fru talman! Jag vill yrka bifall till reservation 125
till betänkandet. Den handlar om en friare användning
av arbetsmarknadspolitiska medel. Miljöpartiet tycker
att alla län som vill ta del av möjligheterna att använ-
da arbetsmarknadspolitikens medel friare bör få göra
det. Vi vet också att många kommuner i landet står i
kö för att få utnyttja den möjligheten. Bl.a. har man i
Göteborgsregionen ansökt om detta.
Vidare vill vi att det skall bli möjligt att över hela
Sverige genomföra friårsprojekt. Detta har vi lagt
fram i flera motioner.
Genom en friare användning av arbetsmarknads-
politiska medel kan det bli möjligt att i hela landet
genomföra den typ av friårsprojekt som inleddes
år 1996 i Trelleborg men då förutsätter vi att regel-
verket ändras. En arbetslös som går in i stället för en
tjänstledig skall kunna göra det med avtalsenlig lön.
Vi har sett att detta ger riktiga jobb - många bl.a. i
Trelleborg inom det privata näringslivet. Många av de
ungdomar som på det sättet gått in och fått arbete, i
stället för att en arbetslös fått jobb, har kunnat få
fortsatt anställning. Den här åtgärden ger dessutom
inga undanträngningseffekter och innebär inte heller
några inlåsningsmekanismer.
I korthet innebär detta att en person kan ta tjänst-
ledigt med 85 % ersättning från a-kassan, medan en
arbetslös övertar jobbet med avtalsenlig lön. Vi yrkar
att detta skall bli möjligt i hela landet. I våra grann-
länder Danmark och Finland har man detta system,
och man menar att detta är ett mycket stort och bra
projekt.
Fru talman! Riksdagens revisorer har lämnat för-
slag angående EG:s strukturfonder. Vi tycker att deras
analys är bra men vill att Sverige bör få möjlighet att
värdera behoven efter en nationell måttstock.
Vi i Miljöpartiet tycker att regeringen bör verka
för ett enklare ansökningsförfarande. Små organisa-
tioner och föreningar har inte samma möjligheter att
söka stöd som större offentliga aktörer har.
Dessutom tycker vi att våra nationella särdrag
måste behållas. Därför bör våra nationella regional-
politiska insatser få vara kvar. Således bör inte en
samordning komma till stånd där EU bestämmer vill-
koren för de geografiska områdena.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 100
i betänkandet men vill påpeka att jag givetvis står
bakom alla Miljöpartiets reservationer i betänkandet.</pre><pre>Anf.  14  ULF BJÖRKLUND (kd):
Fru talman! Regionalpolitikens uppgift är att bidra
till livsviktiga och livskraftiga regioner i hela landet.
Det kräver en aktiv generell regionalpolitik där nä-
ringsliv och offentlig sektor i glesbygd kompenseras
för långa avstånd, små lokala marknader, brist på
utbildad personal, sämre kringservice etc. En medve-
ten och effektiv regionalpolitik måste utformas som
kan stoppa flyttlassen och hindra de negativa följder
för olika landsdelar som avfolkning medför och där-
med lägga en bättre grund för en positiv utveckling i
hela landet.
Tyvärr har regionalpolitiska frågor under senare år
alltmer kommit i skymundan i den politiska debatten;
detta trots en kraftig omvälvning då flyttlassen gått
allt tätare från glesbygdsområden till storstäder.
Flyttlassen fortsätter att rulla. Bara i mitt hemlän
Dalarna har antalet masar och kullor minskat med
omkring 6 000 personer under de senaste tre åren och
med drygt 500 under första kvartalet i år. Avsaknaden
av regionalpolitiska hänsynstaganden har varit tydlig
när den socialdemokratiska regeringen tillsammans
med Centerpartiet genomfört en hårdhänt besparings-
politik.
Vi kristdemokrater har konsekvent avvisat dessa
besparingar. Det gäller även de besparingar som fått
oönskade effekter på det jordbrukspolitiska området.
Med dessa senare års dystra resultat som utgångs-
läge var det med spänning som vi, alltför länge, tving-
ades invänta den regionalpolitiska proposition som vi
nu har på bordet. De vackra proklamationerna från
arbetsmarknadsminister Anders Sundström och Cen-
terns Per-Ola Eriksson, bl.a. på lansbygdsriksdagen i
Avesta 1996, blev det inte mycket av. Inte heller finns
det så mycket nytt att hämta i den här propositionen
trots att ytterligare en landsbygdsriksdag har passerat.
Förhoppningen var ju att man nu verkligen skulle ta
radikala tag när det gäller de regionalpolitiska frågor-
na.
Utan att en parlamentarisk utredning gavs möjlig-
het att genomlysa hela det regionalpolitiska fältet
kommer så propositionen med den ambitiösa titeln
Regional tillväxt - för arbete och välfärd. Redan i
arbetsmarknadsutskottets betänkande om regional-
politiken hösten 1996 stod följande att läsa:
"Sammanfattningsvis anser utskottet det vara na-
turligt med en översyn för det fall att stora föränd-
ringar av den nationella regionalpolitiken är påkalla-
de. Det kan likaledes vara lämpligt att en sådan ge-
nomförs inom ramen för en parlamentarisk utred-
ning." Av detta blev intet!
Propositionen lades fram utan att denna tydliga
markering från utskottet följdes. Vilket resultat kan
man då förvänta sig av ett sådant agerande? I dag vet
vi svaret. Någonting nytt måste nu fram. Ingen är
enligt betänkandet riktigt nöjd med propositionen.
Inte mindre än 360 motionsyrkanden och 130 reser-
vationer har fogats till betänkandet. Det blev ett
misslyckande.
I ett tillkännagivande till regeringen anser nu ut-
skottet att en utredning med parlamentariskt inflytan-
de bör tillsättas för att studera effekterna av dagens
regionalpolitik och för att utarbeta en strategi för
regional balans. Utredningsarbetet skall ha en bred
inriktning och innefatta glesbygds- och landsbygds-
frågor. Äntligen!
Fru talman! Centerpartiet har hittills i stor ut-
sträckning varit parhäst till Socialdemokraterna. Man
har talat vackert men handlat litet otydligt. Nu märks
det att man ser framåt med nya självständigare ögon.
Efter att tidigare ha sparat på regionalpolitikens om-
råde satsas det nu betydligt mer än tidigare utöver
regeringens satsningar.
Välkommen tillbaka i gänget, Kjell Ericsson! Ge-
mensamt kan vi kämpa för en ljusare framtid för
landsbygdens folk. Tillsammans har vi dessutom ett
antal reservationer i det här betänkandet. För övrigt är
det intressant att notera att de tre mittenpartierna står
för ett stort antal gemensamma reservationer. Ibland
finns också Miljöpartiet med.
Socialdemokraterna måste, för att ge några exem-
pel, ta hjälp av Moderaterna för att lyckas få bort de
nedsatta socialavgifterna på 8 % inom jord- och
skogsbruket i stödområdena. Likaså hjälper Modera-
terna regeringen med att plocka bort transportstödets
zon 1-bidrag från företag i stödområdena. Detta är
ingenting annat än att gå på tvärs mot företagande i
glesbygden, att inte acceptera att någorlunda lika
villkor skall gälla i hela landet. Man tycks vara för-
blindad i en sorts storstadstänkande. Vi går med skär-
pa emot detta feltänkande. Det gör vi i fempartireser-
vationen nr 68 och i trepartireservationen nr 69.
Trots att antalet jordbruk dramatiskt har minskat
under de senaste decennierna utgör just jord- och
skogsbruken en betydande del av småföretagen i
glesbygd och på landsbygden. Basen för sysselsätt-
ning och boende på landsbygden är fortfarande kon-
kurrenskraftiga jordbruks- och livsmedelsföretag.
Skatter, som ur konkurrenssynvinkel slår hårt mot
dessa företag, måste bort. Ett exempel på detta är den
orättfärdiga el- och dieselskatten, som är högre än i
våra konkurrentländer. Detta tar vi tillsammans med
Folkpartiet upp i reservation nr 114.
Vi kristdemokrater kommer också att verka för att
förslagen i betänkandet En livsmedelsstrategi för
Sverige omsätts i politiska beslut.
Ur regionalpolitisk synvinkel utgör också en livs-
kraftig fiskenäring en viktig förutsättning för en le-
vande skärgård och glesbygd. Vi behöver formulera
en nationell skärgårdspolitik genom en vidareutveck-
ling av det strategiska handlingsprogram som utarbe-
tats av Glesbygdsverket. Det bör även inrymma en
vidgning av skärgårdsbegreppet inom EU så att kom-
mande strukturprogram kan omfatta hela skärgården.
Skärgårdspolitiken tar vi tillsammans med Centerpar-
tiet upp i reservation nr 83.
Den statliga sektorspolitiken måste ta regionalpo-
litiska hänsyn. Det måste finnas med i de statliga
instruktionerna till de olika sektorernas verksamheter
att man skall sträva efter en helhetssyn där de regiona-
la faktorerna vägs in i beslutsfattandet. För att under-
lätta detta beslutsfattande bör regionalpolitiska kon-
sekvensanalyser upprättas innan beslut tas som påtag-
ligt kan komma att förändra förutsättningarna i områ-
den som är beroende av en aktiv regionalpolitik.
När det gäller stödområdesfrågorna anser vi att
riksdagen även fortsättningsvis måste avgöra vilka
områden som skall ingå i långsiktiga stödområden.
Den frågan är av så stor vikt att det inte är rimligt att
riksdagen överlämnar den att avgöras i förhandling
mellan regeringen och EU-organ. Detta trycker vi på i
reservation nr 62 tillsammans med Folkpartiet, Miljö-
partiet, Vänsterpartiet och Centern. Glädjande är att
också Moderaterna nu vill vara med.
En framgångsrik ekonomisk politik för hela landet
får positiva konsekvenser även för den regionala
utvecklingen. Nya arbetstillfällen på landsbygd och i
glesbygd måste i huvudsak tillkomma inom småföre-
tagen. Det är viktigt att villkoren för ny- och småföre-
tagande är gynnsamma. Helt nödvändigt är nu - och
det var också budskapet från årets landsbygdsriksdag
- att förenkla regelverket för nyföretagande.
Mycket talar för att turismen är en av de viktigaste
framtida näringarna för landsbygd och glesbygd.
Landsbygdsturismen bygger på ett lokalt engage-
mang. Naturen, kulturen och människorna är de
främsta resurserna för en utvecklad turism.
För att möjliggöra en positiv utveckling är också
fungerande transporter helt avgörande. Vägarnas
standard betyder mycket. De små turistanläggningarna
ligger ofta vid sidan av de stora vägarna. Tjälskador
kan ställa till med stora problem för dem som skall
färdas på vägen.
Järnvägstransporter är det klart miljövänligaste
alternativet. De behöver byggas ut. Det finns mycket
som talar för att järnvägskapaciteten måste anpassas
till variationer i säsongerna. Kombinationer med
utökade godstransporter på järnväg skapar ofta också
goda förutsättningar för person- och turisttrafik.
Dessutom är det viktigt att påpeka att resan i sig
kan utgöra en lika viktig upplevelse som själva resmå-
let. En resa längs Inlandsbanan är ett sådant exempel.
En satsning på förmånliga resepaket av olika kon-
struktion till ett rimligt pris kan underlätta för turist-
näringen i vårt lands glesbygder.
Fru talman! Nyligen erhöll Inlandskommunernas
ekonomiska förening, IEF, Turistrådets och tu-
ristjournalisternas pris för bästa turistbroschyr i sam-
band med TUR 98-mässan i Göteborg. Att IEF fått
detta pris flera år i rad visar på ett mycket unikt och
positivt samarbete som etablerats mellan kommunerna
ända från Vänern i söder till Gällivare i norr med
Inlandsbanan och Inlandsvägen som sammanhållande
band. Det är viktigt att riksdag och regering uppmunt-
rar denna typ av samarbete som så tydligt bidrar till
att skapa nya möjligheter och ny framtidstro i det
svenska inlandet.
Ett särskilt regionalpolitiskt stöd för utveckling av
Inlandsbanans turistiska potential borde ligga helt i
linje med en policy för att stödja utvecklingsbara
projekt i ett typiskt landsbygds- och glesbygdsområ-
de. Likaså skulle en satsning på en vidareutbyggnad
av Västerdalsbanan fram till Sälenfjällen, Skandinavi-
ens största vintersportområde, vara en positiv injek-
tion för hela näringslivet i Västerdalarna.
När vi talar om den yttersta glesbygden vill vi
också uppmärksamma samernas betydelse för en
levande glesbygd. Rennäringen och andra samiska
näringsgrenar behöver stärkas och utvecklas. Ett ut-
vecklat samiskt näringsliv innebär de facto att nya
arbetstillfällen kan skapas i den yttersta glesbygden
med större social trygghet och förbättrad möjlighet
för samebyarna att överleva som följd.
Vidare anser vi att det är önskvärt att kommunerna
får ökat ansvar och inflytande över det regionalpoli-
tiska stödet i samarbete med länsstyrelserna och
Glesbygdsverket, som har det övergripande ansvaret
för samordning av insatserna för glesbygdens utveck-
ling. En viktig förutsättning är att kommuner och
regioner har väl utvecklade landsbygdsprogram ut-
formade nedifrån och upp. Det är viktigt med grupper
som på ett positivt sätt arbetar med att formulera mål
och program för sin bygd på olika platser runt om i
landet.
Det gäller att satsa på småföretagande i männi-
skors hembygd med ett enkelt regelsystem utan onö-
digt krångel. Det kan handla om småskalig teknik
med kombinationssysselsättningar inom jord- och
skogsbruk och kanske inom det lokala fisket. Det kan
också handla om små, effektiva sågar, snickerier för
vidareförädling, slakterier, mejerier, kvarnar och
bagerier. Tjänstesamhället måste få en ny chans - inte
minst på landsbygden. Kanske behöver vi också hitta
möjligheter till en ny egnahemsrörelse på landsbyg-
den.
Tätorter och större städer behöver lands- och
glesbygden. De behöver en glesbygd där människor
bygger sin existens på mångfald och förser tätortsbe-
folkningen med upplevelser i alla former; från tradi-
tionell turism till att kanske tillhandahålla plats och
tillfälle för tystnad, ro och eftertanke.
På sikt kan förhoppningsvis resultaten mätas i
minskad tillförsel av material och energi utifrån, i
minskad arbetslöshet, bättre hälsa, bättre ekonomi och
ökad livskvalitet med en känsla av gemenskap, mål
och mening i livet, med tillit och framtidstro.
Fru talman! Vi kristdemokrater ser fram mot den
parlamentariska utredning som nu skall tillsättas för
att bli startskott till en ny, positiv, långsiktig och ut-
hållig regionalpolitik och utveckling av landsbygden.
Vi vill att hela Sverige skall leva.
Naturligtvis står vi bakom alla våra yrkanden och
reservationer, men jag nöjer mig här med att yrka
bifall till reservationerna nr 6, 8, 62, 68, 83 och 114.</pre><pre>Anf.  15  BERIT ANDNOR (s):
Fru talman! Förutsättningarna för att bedriva en
effektiv närings- och regionalpolitik har förändrats.
Konkurrensen hårdnar till följd av en tilltagande in-
ternationell ekonomisk integration. Den tekniska
utvecklingen går allt snabbare. Avstånden krymper
och vi har en allt större rörlighet av varor, tjänster,
kapital och arbetskraft.
Vi ser också att nya verksamhetsområden växer
fram och ger förändrade behov av forskning, utbild-
ning, kompetensutveckling, nätverk, kommunikatio-
ner, stöd och utvecklingsinsatser. Dessa förändrade
förutsättningar för produktion av varor och tjänster
gör att vi hela tiden måste utveckla och anpassa de
insatser som vi gör från samhällets sida för att stimu-
lera förutsättningarna för tillväxt och arbete.
När de nya arbetstillfällena nu växer fram och till-
växten kommer, skall detta komma hela landet till
godo med de nya förutsättningar som växer fram då
möjligheterna att leva och bo i hela landet förbättras.
Men det förutsätter ett väl fungerande välfärdssamhäl-
le, en god service och en väl utbyggd infrastruktur.
Den regionalpolitiska propositionen, som vi be-
handlar här i dag i vårt betänkande, ger enligt min
uppfattning en god grund för oss att ta ytterligare steg
framåt för att förbättra den regionala balansen i lan-
det.
Sverige har under 90-talet genomgått oerhört dra-
matiska förändringar. Arbetslösheten steg till nivåer
som vi inte haft sedan 30-talet. Vi hade stora budge-
tunderskott som i sin tur också ökade statsskulden år
efter år. Våra investeringar var på rekordlåga nivåer.
Det fanns inget förtroende för vår ekonomi, och det
resulterade som vi vet i att räntorna rakade i höjden.
Vi hade under några år en negativ tillväxt i vårt land.
När övriga länder inom OECD hade en tillväxt på
i snitt 5,7 % under åren 1992-94 minskade tillväxten i
Sverige med 0,4 %. Jämfört med dessa andra OECD-
länder tappade vi 6,2 % i vår BNP-tillväxt. Under de
senaste åren ser vi däremot att tillväxten ökar. Den
har ökat med 10 %. Det innebär att vi nu långsamt tar
igen den eftersläpning gentemot andra OECD-länder
som skedde under början av 90-talet.
Välfärdssystemet och möjligheterna att ha en regi-
onal utjämning förutsätter att vi har en ekonomisk
tillväxt. Den skada som Sverige åsamkades under
åren i början på 90-talet, då vi inte hade någon till-
växt, kan aldrig överskattas. Den här negativa utveck-
lingen slog naturligtvis särskilt hårt mot regioner som
redan tidigare hade det tufft.
Efter en mycket framgångsrik budgetsanering har
ekonomin stabiliserats. Vi har gynnsamma villkor för
tillväxt och sysselsättning. Vi har låg inflation, låg
ränta och en stabil valuta. Detta gynnar investeringar
och bidrar till att stärka företagens konkurrenskraft i
hela landet.
Utbyggnaden av våra välfärdssystem har bidragit
till att minska regionala skillnader. Genom den om-
fattning som den offentliga sektorn kommit att få har
vi kunnat skapa arbetstillfällen i hela landet. Likaså
har transfereringarna till hushållen bidragit till att
upprätthålla konsumtionen. Offentliga tjänster kan
efterfrågas efter behov och oberoende av inkomster.
Sammantaget bidrar den offentliga sektorn inte bara
till att skapa ett jämlikt samhälle utan också till att
minska skillnader mellan olika regioner när det gäller
sysselsättning, arbetslöshetssiffror och inkomstnivåer.
Det mycket framgångsrika och mycket nödvändi-
ga saneringsarbete som genomförts de senaste åren
har visat hur viktigt det är att ha ordning på ekonomin
och hur viktigt det är att vi har en ekonomi i balans
för att också kunna upprätthålla en regional balans.
Det övergripande målet för regionalpolitiken är att
skapa uthållig tillväxt, rättvisa och välfärd så att lik-
värdiga levnadsvillkor kan skapas för medborgare i
hela landet. Regionalpolitiken bidrar till att vi får ett
effektivare utnyttjande av det samhällskapital som vi
har. Vi får en jämnare fördelning av välfärden och
ökad valfrihet för enskilda individer när det gäller
arbete och boende.
De regionalpolitiska insatserna behöver förstärkas,
framför allt inom det som vi kallar den stora regional-
politiken. Det syftar till att skapa goda förutsättningar
i hela landet för att vi skall få ett långsiktigt väl funge-
rande näringsliv. Det kräver också särskilda insatser i
de mest utsatta regionerna av vårt land för att under-
lätta expansion och nyetablering och också för att
underlätta en nödvändig strukturomvandling.
Utöver tillväxt och sund ekonomi, som ju är en av
de viktigaste grunderna för en framgångsrik politik
för regional balans, är det också viktigt att skapa en
helhetssyn och en förbättrad samordning mellan de
olika politikområdena. De resurser som finns måste
samordnas på ett bättre sätt. Det regionalpolitiska
perspektivet måste genomsyra allt beslutsfattande på
ett bättre sätt. Därför hälsar jag med stor tillfredsstäl-
lelse att regeringen nu kommer att precisera kraven på
regionalpolitiska hänsyn i myndigheternas arbete.
Eftersom de olika politikområdena påverkar var-
andra, går in i varandra och samverkar med varandra
måste det ske en bättre sektorssamordning på alla
nivåer, såväl på central och regional som på lokal
nivå.
De nya krav som utvecklingen ställer, och som jag
refererade till inledningsvis, ställer också krav på att
vi får en bättre dialog mellan de olika nivåerna i sam-
hället. Det räcker inte med en sektorssamordning,
utan vi måste också se till att de olika beslutsnivåerna
samverkar. Den nya regionala näringspolitiken har sin
grund i detta förhållningssätt. De regionala tillväxtav-
talen, som länen och regionerna nu erbjuds att sluta,
ger stora möjligheter att använda de mycket betydan-
de resurser som varje län eller region tilldelas varje år
på ett bättre sätt för regionerna. Det gör det möjligt att
stimulera tillväxt och sysselsättning på ett mer effek-
tivt sätt än tidigare.
Genom ett partnerskap skall man arbeta fram ut-
vecklingsstrategier. Där kan det växa fram åtgärder
som är bättre anpassade efter varje regions specifika
förutsättningar. Jag tror att vi därmed också får ett
både bättre och effektivare resursutnyttjande. I det
sammanhanget finns det också möjligheter för de
olika länen att komma med förslag till de olika för-
bättringar och förenklingar i regelsystem och medels-
användning som man skulle önska. Det är ju en fan-
tastisk möjlighet som våra län och regioner nu er-
bjuds. Jag tror att det kommer att bli oerhört positivt
och att vi kommer att få se bättre förutsättningar för
fler och växande företag och fler jobb.
Det innebär också att vi samtidigt stärker det loka-
la och regionala inflytandet och att vi får ett bättre
underifrånperspektiv i beslutsfattandet. Ett sådant
planeringssätt och arbetssätt ger oss också bättre
möjlighet att stärka kvinnors ställning och integrera
ett jämställdhetsperspektiv även inom regionalpoliti-
ken och i de tillväxtavtal som växer fram.
I det här sammanhanget är det också viktigt att
poängtera det lokala mobiliseringsarbete som pågår
över hela landet. Det är ju en oerhört viktig resurs i
det regionala arbetet. Den lokala initiativkraft som
finns inom byautvecklingsrörelsen och inom nykoope-
rationen är oerhört viktig och måste tas till vara och
stöttas. Jag tror också att detta kan komma att spela en
oerhört viktig roll i utarbetandet av de regionala ut-
vecklingsstrategierna.
Folkrörelserådet Hela Sverige skall leva kommer
att ges större resurser så att de kan utveckla sin verk-
samhet och stötta det lokala arbete som pågår. Likaså
kommer Skärgårdarnas riksförbund att få resurser för
att fördjupa samverkan mellan organisationer i skär-
gården.
Småföretagens utveckling är viktig för att skapa
ny sysselsättning i glesbygd och landsbygd. Det finns
en rad förslag som redovisas i det här betänkande. Jag
skall bara nämna några.
Det gäller ALMI:s utökade möjligheter att ge lå-
negarantier och möjligheten att erbjuda lån med för-
delaktiga villkor till unga företagare. Norrlandsfonden
får ett kapitaltillskott på 200 miljoner. Utbudet av
riskkapital stärks genom att länsstyrelserna får möj-
lighet att använda en del av de regionalpolitiska an-
slagen till s.k. såddkapital. I den nyligen presenterade
vårbudgeten finns det också en rad förslag som syftar
till att stimulera småföretagens arbete. Jag vill särskilt
nämna Småföretagsdelegationens arbete. Det pågår en
beredning av de här förslagen i Regeringskansliet och
man kommer att återkomma till riksdagen.
En annan mycket viktig faktor för den regionala
utvecklingen är att vi har en väl utbyggd infrastruktur
i hela landet. Grundläggande service i form av vägar,
järnvägar, flyg, post och telekommunikationer skall
finnas i hela landet på likvärdiga villkor. Det är också
viktigt att vi vid prioritering mellan olika infrastruk-
turprojekt väger in de regionalpolitiska aspekterna.
I den regionalpolitiska propositionen och i betän-
kandet redogörs för en rad olika förslag som står att
finna i en del särpropositioner. De har också en stor
betydelse för näringslivets utveckling och den regio-
nala utvecklingen. Det innebär att det finns redovisat
en rad åtgärder som tidigareläggs. Det gäller snabb-
tågsanpassning mellan Stockholm och Östersund, som
har nämnts här tidigare. Det gäller förbättringar av
underhåll och bärighetssatsningar på vägnätet, riksväg
45, stöd till kommunala flygplatser och särskilda
insatser i Norrbotten när det gäller flyget på Kallax
och en ny flygplats i Pajala. Det finns också redovisat
insatser inom kulturområdet.
Som jag varit inne på tidigare kommer morgonda-
gens arbetsmarknad att kräva mer kunskap och kom-
petens. Återkommande utbildning, många gånger på
mycket kvalificerad nivå, kommer att få ökad betydel-
se.
Om några år minskar ungdomskullarna, och det
blir färre ungdomar på arbetsmarknaden. De äldre blir
fler. De som har en utbildning som ligger långt tillba-
ka i tiden och som själva är ganska gamla blir fler på
arbetsmarknaden.
Samtidigt ser vi att den tekniska utvecklingen går
allt snabbare. Den teknik vi har är integrerad i vårt
arbete på ett helt annat sätt än tidigare. Det spelar
egentligen ingen roll vilken typ av arbete vi har.
Tekniken är integrerad och byts ut allt snabbare.
Tillgängligheten till utbildning på alla nivåer i
hela landet är en viktig faktor för att stimulera tillväxt,
fler företag och fler jobb. De stora regionala olikheter
som finns i utbildningsnivå måste motverkas.
Det är detta som är bakgrunden till den stora
satsning som vi just nu är mitt uppe i med kunskaps-
lyftet men som också gäller satsningen på våra hög-
skolor, där det sker en kraftig utbyggnad. I den här
propositionen redovisas att 1 500 platser avsätts sär-
skilt för distansutbildning och för decentraliserad
utbildning framför allt inom stödområde 1. Medel
satsas också särskilt för att bygga upp ett distansut-
bildningscentrum i Härnösand, just för att utveckla
pedagogiken, tekniken och läromedel för distansut-
bildning.
Som nämnts tidigare spelar naturligtvis EG:s
strukturfonder en stor roll för regionalpolitiken. Fon-
derna har inneburit ett betydande tillskott för utveck-
lingen av de regionalpolitiskt prioriterade områdena.
Just nu pågår förhandlingar om hur detta kommer att
se ut för nästa period.
Vi delar den uppfattning som regeringen ger ut-
tryck för, dvs. att det bör ske en koncentration av
insatserna till de ekonomiskt och socialt sett mest
eftersatta regionerna. Strävan bör vara att inom en
minskad totalbudget öka återflödet till Sverige. Det är
också viktigt med en effektivisering, en förenkling
och en decentralisering i samband med att vi går in i
en ny programperiod och får möjlighet att bygga upp
ett nytt system. Det är också viktigt att förbättra sam-
bandet mellan den nationella regionalpolitiken och
EG:s regional- och strukturpolitik.
Riksdagens revisorer har tagit upp en del synpunk-
ter som också förs fram och är väl tillgodosedda i
propositionen. Vi hänvisar till dem i utskottets betän-
kande.
De regionala obalanser som vi ser gör att behovet
av regionalpolitiska insatser är fortsatt stort. De åt-
gärder som vi ser vidtas inom den s.k. lilla regional-
politiken och syftar till att underlätta för näringslivet
inom regionalpolitiskt prioriterade områden. De har
bidragit till ökad sysselsättning och tillväxt. Det är ett
begränsat anslag, och det kan enbart vara ett stöd på
marginalen. Men det är ändock ett oerhört viktigt
stöd.
De regionalpolitiska resurserna skall koncentreras
till de mest utsatta regionerna. Vi måste ha ett system
som innebär att vi har stödområden som vi inte för-
ändrar för ofta utan är stabila.
Vi föreslår att stödområdenas avgränsning skall
beslutas av regeringen. Men vi anser också att det är
viktigt att riksdagen fastslår de principer som skall
ligga till grund för denna avgränsning.
Det föreslås också vissa förändringar i den lilla
regionalpolitiken när det gäller nedsatta socialavgifter
och transportstödet.
Som också har sagts tidigare görs det ett tillkän-
nagivande om en utredning med ett parlamentariskt
inflytande. Det är viktigt att se över de effekter som
dagens regionalpolitik ger. Det är också viktigt att
titta framåt och fundera kring hur en strategi för regi-
onal balans skall utarbetas. Det skall vara en bred
inriktning på utredningen. Den skall också omfatta
gles- och landsbygdsfrågor.
Jag vill slutligen kommentera den s.k. hemliga
listan som DN i dag tar upp. Det finns ingen hemlig
lista. Det redovisas klart och tydligt i det uppdrag som
NUTEK har fått av regeringen. Det är naturligt att
statens insatser per invånare är litet högre i de delar
av landet som är glesare befolkat. Vi lever i ett stort
land där de norra delarna är glest befolkade. Kostna-
derna för en väg eller järnväg blir betydligt mycket
högre per invånare i ett glesbefolkat län än i ett tätbe-
folkat län. Ett annat exempel är t.ex. Botniabanan.
Kostnaderna för den per invånare i Västenorrlands län
blir naturligtvis mycket högre än för kostnaderna för
Mälardalsbanorna utslagna på befolkningen i Mälar-
dalen. Det är ett barockt sätt att mäta på. Det ger
felaktig information. Jag är bekymrad över att en
seriös tidning som Dagens Nyheter ägnar sig åt att
sprida s.k. nyheter som inte har någon som helst rele-
vans. Det är oerhört bekymmersamt. Det är inte till
gagn för en bra debatt om de mycket allvarliga frågor
som avser den regionala balansen i vårt land.
Sedan några kommentarer kring reservationerna.
Det är många reservationer fogade till betänkandet.
Enligt min uppfattning speglar de egentligen inte
någon större kritik gentemot majoritetens förslag.
Trots att det går att få det intrycket, finns det inte
någon uppsjö av goda idéer och uppslag som vi säger
nej till.
Två partier skiljer ut sig på oppositionens sida,
nämligen Moderaterna och Folkpartiet. Deras förslag
till åtgärder för regional utjämning innebär omfattan-
de nedskärningar av anslagen inom regionalpolitikens
område. Det visade man i höstas när det gäller bud-
getpropositionen, och man återkommer nu i samband
med vårpropositionen.
Med ord som modernisering, använt av Modera-
terna, och mobiliseringspolitik, använt av Folkpartiet,
döljer sig förslag om nedskärningar som skulle vara
förödande för Norrlands inland. Det hjälper inte med
nyspråk. Det går inte att dölja den politik som ligger
bakom dessa ord.
De ökade regionala obalanserna som vi har sett de
senaste åren kräver kraftfulla insatser inom en rad
olika områden. Den regionalpolitiska propositionen
och detta betänkande gör inte anspråk på att vara ett
slutligt steg i det som kommer att krävas framöver.
Det är ett steg. Det är ett viktigt steg. Det är ett avgö-
rande steg.
Vi kan konstatera att det mycket framgångsrika
arbetet med att sanera landets ekonomi har varit oer-
hört verkningsfullt. Det finns en ökad tillväxt, och
sysselsättningen går uppåt. Detta är så oerhört viktigt
och har avgörande betydelse för förutsättningarna att
bedriva ett effektivt arbete för en regionalt balanserad
utveckling.
De förslag vi har att behandla i dag är ett av de
viktiga steg som måste tas för att skapa bättre regional
balans och rättvisa och för att hela landet skall få del
av tillväxten och utvecklingen.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i betän-
kande AU11 och avslag på samtliga reservationer.</pre><pre>Anf.  16  PATRIK NORINDER (m) replik:
Fru talman! Berit Andnor står här och säger att
den socialdemokratiska politiken har varit så fram-
gångsrik. Jag måste då fråga Berit Andnor vad hon
anser om politiken t.ex. i Norrbotten eller Gävleborgs
län, där befolkningen fortfarande minskar och där
sysselsättningen under det första kvartalet har minskat
ytterligare. Är det en framgångsrik politik? Under
1997 minskade befolkningen i skogslänen med
13 700 personer. Är det vad Berit Andnor menar med
en framgångsrik regionalpolitik?
Jämför vi Sverige med andra länder, vilket görs i
t.ex. OECD:s lista, har Sverige halkat efter ytterligare
i välståndsligan. Vi har under den socialdemokratiska
perioden gått ned från 17:e till 18:e plats. Är det vad
Berit Andnor menar med en framgångsrik politik?
Vi har haft den här regionalpolitiken under många
år. Vi har haft stödsystemen och bidragssystemen, och
de har visat sig vara helt verkningslösa. Fortfarande
har sysselsättningen minskat i de svaga regionerna.
Någonting måste göras för att förändra den här situa-
tionen. De pengar som finns i de regionalpolitiska
stöden hjälper inte de utsatta länen att få en bättre
sysselsättningsutveckling. Det är bara bättre villkor
för företagsamheten som kan lösa problemen. Sänkta
skatter skapar bättre villkor för människor att bo i de
här områdena. Det är inte stöd och bidrag som gör att
sysselsättningen och befolkningstillväxten kommer att
vända.</pre><pre>Anf.  17  BERIT ANDNOR (s) replik:
Fru talman! Ja, det har i verklig mening varit en
framgångsrik politik som vi har fört under åren sedan
vi kom tillbaka till makten, från 1994 till 1997. Det vi
har sett under de år som har gått är konsekvenserna av
den politik som fördes av den borgerliga regeringen i
början av 90-talet. Det var oerhört dramatiska för-
ändringar som vårt land gick igenom, med den oer-
hört höga arbetslösheten, det stora budgetunderskottet
och den ökade statsskulden. Detta fick naturligtvis
konsekvenser för hela landet, men framför allt för de
delar av vårt land som är mest känsliga för dessa stora
förändringar. Det är de konsekvenserna som vi har
sett resultatet av under de år som har gått.
Det vi har gjort nu är att lägga en god grund för att
bedriva en framgångsrik regionalpolitik. Vi har nu
sanerat ekonomin. Det finns goda förutsättningar för
företagen att växa i hela vårt land, men framför allt i
våra mest utsatta delar.
Till skillnad från Patrik Norinder vill vi satsa på
en framgångsrik regionalpolitik. Det alternativ som
Patrik Norinder pratar om är att halvera de regional-
politiska anslagen. Hur kan det bli bättre förutsätt-
ningar för företag att utvecklas och att skapa fler jobb
om man halverar det mycket lilla anslag som finns
just för riktade insatser för att förbättra förutsättning-
arna för näringslivet i de mest utsatta delarna i vårt
land?
Vad leder skattesänkningar till, Patrik Norinder?
Jo, de förslag som Moderaterna nu lägger fram är
exakt samma förslag som man lade fram inför valet
1991, som man så oturligt vann. Det handlar ju om
ofinansierade skattesänkningar, som leder till ökade
budgetunderskott och ger oerhört stora och dramatis-
ka försämringar för de utsatta delarna av landet.</pre><pre>Anf.  18  PATRIK NORINDER (m) replik:
Fru talman! Jag vet inte om Berit Andnor har då-
ligt minne eller är dåligt påläst på historien. Berit
Andnors tidräkning börjar 1991, och allt innan dess är
tydligen bara ett svart hål. Jag kan då påminna Berit
Andnor om att de problem vi hade i början av 90-talet
grundlades redan under 70- och 80-talet, med den
politik som Socialdemokraterna varit med om att
genomföra. Det var där problemen uppstod. Under
mitten på 90-talet, 1994 och 1995, vände kurvorna
igen efter att den borgerliga regeringen kommit till
makten. Sysselsättningen ökade, och även befolk-
ningen ökade, i t.ex. Norrbotten och mitt hemlän
Gävleborgs län. Nu har befolkningen minskat igen,
och jag kan inte få det till att det här är en god politik,
som Berit Andnor säger.
Berit Andnor försöker göra en stor sak av att vi
halverar de regionalpolitiska stöden. Det är ju en
försvinnande liten del som går till regionalpolitiska
medel. Vi anser att man får en bättre effekt av att
använda de här pengarna genom att sänka skatter och
skapa bättre företagsvillkor. Det ger en större och
bredare effekt för framför allt, som jag har sagt, de
svaga regionerna, för de regioner där företagen har de
sämsta marginalerna. Det är där vi måste se till att det
är bra villkor, så att vi får företag som kan skapa jobb
och ger underlag för en god välfärd.
Er politik har misslyckats. Erkänn det!</pre><pre>Anf.  19  BERIT ANDNOR (s) replik:
Fru talman! Jag undrar vem det är som lider av
minnesförlust. Det är nog Patrik Norinder, enligt min
uppfattning.
Det som hände i början på 90-talet var en följd av
mycket allvarliga och svåra missgrepp från den bor-
gerliga regeringen, som inte klarade av att regera det
här landet på ett för landet bra sätt. Det var idel fel-
grepp. Det ledde till ökade budgetunderskott, till att
statsskulden ökade dramatiskt och till att arbetslöshe-
ten ökade dramatiskt. Detta fick naturligtvis konsek-
venser för hela landet, men speciellt för de mest utsat-
ta delarna av vårt land.
Det som är viktigt för att få ett fungerande nä-
ringsliv och företag som växer och skapar fler jobb är
att vi har en ekonomi som är i balans, att vi har en
stabilitet, att vi har en låg inflation och låga räntor,
som kan stimulera till investeringar och till framväx-
ten av nya företag och nya jobb. Detta är oerhört
viktigt.
Ni klarade inte av det. Erkänn det, Patrik Norin-
der! Försök komma ihåg hur det var i början på 90-
talet. Vi lyckas göra det. Vi skapar goda allmänna,
generella förutsättningar.
Det är också viktigt att slå fast att de skattesänk-
ningar som Patrik Norinder pratar om icke går att
finansiera med en halvering av det lilla anslaget till
regionalpolitiska insatser. Det är fråga om helt andra
resurser när det gäller att finansiera en skattesänkning.
Det krävs särskilda insatser, därför att det är skillnad
på att driva företag i Norrlands inland och att göra det
i Stockholms innerstad.
Det är detta som Moderaterna inte inser. Modera-
terna vill inte ha en regionalpolitik. Säg det rakt ut!
Det är ju det era förslag syftar till, dvs. att avskaffa en
fungerande regionalpolitik. Er politik i övrigt syftar ju
inte till att utjämna skillnader vare sig mellan männi-
skor eller mellan regioner.</pre><pre>Anf.  20  KJELL ERICSSON (c) replik:
Fru talman! Jag kan börja med att hålla med Berit
Andnor om vikten av att ha en ekonomi i balans. Det
är väsentligt.
Jag håller också med om kritiken mot sättet att
räkna fram den s.k. hemliga listan. Den stämmer inte
med verkligheten. Det är också viktigt att man ser på
hur den totala statsbudgetens fördelning är för att få
andra siffror och ett annat läge.
När det gäller att vi skall ha en uthållig tillväxt i
hela landet rimmar det illa med de förslag som finns i
detta betänkande. Ett sådant förslag är att man vill
höja socialavgifterna för jord- och skogsbruk och
trädgårdsnäring i Norrlands inland. Jag förstår inte
vitsen med att göra detta. Om man vill att Norrlands
inland skall överleva måste det väl gälla alla närings-
grenar. Eller skall man slå ut en viss näringsgren? Det
blir ju följden. De har en mycket svår situation i dag,
och det här kan bli det som välter lasset för dem och
innebär att de måste upphöra med sin verksamhet. Jag
tror att det skulle vara en stor förlust för Norrlands
inland om jordbruket där slår igen. Om det växer igen
är det inte heller så roligt för andra näringar att kom-
ma dit. Jag förstår inte varför man gör på detta sätt.
En annan väldigt viktig fråga är de regionala hög-
skolorna. Det har poängterats här i dag. De kan funge-
ra som turbomotorer ute i sina regioner. Jag är per-
sonligen glad över att Högskolan i Karlstad nu så
småningom kommer att bli universitet. Jag hoppas att
fler högskolor blir det, så att de fungerar som de tur-
bomotorer som de kan vara.
Distansundervisningen är då otroligt viktig, och att
det går att få ut den till alla kommundelar. De 1 500
platserna är i och för sig en bra början, men det är
alldeles för litet. Vi har nu 15 000 platser som ännu
icke är fördelade, och jag tycker att det vore rätt att
fördela huvudparten av dem till distansundervisning
och att hjälpa till att utlokalisera utbildning till olika
kommundelar, så att man får den kompetens som
behövs. Det finns alltså många saker att göra här.
När det gäller de statliga verksamheterna vet vi
från den utredning som Lars Eric Ericsson gjorde,
REKO-STAT, att de stora förlusterna har skett ute i
periferin. Det var 24 % där, och bara 6 % i de stora
tillväxtcentrumen. Det gör att man måste göra mycket
mer där. Vad har ni för svar på det?</pre><pre>Anf.  21  BERIT ANDNOR (s) replik:
Fru talman! Jag noterar också att vi är överens om
vikten av att ha en ekonomi som är stabil och i balans
och att det är förutsättningen - grunden - för att över
huvud taget kunna diskutera goda förutsättningar för
näringslivets utveckling, och också för välfärdssam-
hällets möjligheter att fungera på ett bra och utjäm-
nande sätt. Det är oerhört viktigt att slå fast att det
finns en god överensstämmelse mellan de flesta parti-
er i denna riksdag om detta.
Kjell Ericsson tar upp jord- och skogsbruket. Det
är viktigt att sätta de nedsatta socialavgifterna i rela-
tion till det mycket betydande stöd som faktiskt utgår
till denna bransch genom vårt EU-medlemskap, men
också genom betydande nationella insatser. Jag tycker
att det är viktigt att vi ser det ur den synvinkeln också.
Det är ju på det sättet, som Kjell Ericsson mycket
väl vet, att det gjordes en förändring för några år
sedan. Syftet bakom de nedsatta socialavgifterna var
att stimulera den typ av företagande som kan vara
lokaliserat precis var som helst i landet att dra sig till
dessa mer prioriterade områden.
När det gäller de branscher som Kjell Ericsson nu
pratar om är förhållandena inte desamma. Denna typ
av stöd kan ha starka konserverande inslag i sig. Det
är en av anledningarna till förslaget till förändringar.
En annan är att det helt enkelt finns anledning att se
till att vi klarar att hålla oss till de ramar som finns när
det gäller anslaget.
Högskolorna är naturligtvis oerhört viktiga. Där
går det att göra mer, men det är vad vi orkar med och
klarar av rent ekonomiskt i detta skede. Jag förutsätter
att det kommer att ske en fortlöpande utveckling.
Högskolorna kommer att decentralisera sin utbildning
i större utsträckning. Det gäller också distansutbild-
ning.</pre><pre>Anf.  22  KJELL ERICSSON (c) replik:
Fru talman! Det är bara att konstatera att vi inte är
överens när det gäller socialavgifterna. Jag tycker att
det är helt fel att man misskrediterar en bransch som
är så oerhört viktig för att Norrlands inland skall
kunna hållas levande i framtiden.
När det gäller statlig verksamhet vill jag säga att
det i ett antal betänkanden har stått att vi nu verkligen
skall se till så att man tar sitt regionalpolitiska ansvar.
Det gjorde det 1990 och 1994. Men ändock har man
inte gjort det. Nu skall vi ställa större krav och preci-
sera dem. Men hur tänker ni precisera dem, så att man
verkligen tar det ansvaret? Dessa arbetstillfällen är
mycket viktiga ute i glesbygden.
Jag vill också ta upp frågan om kommunikationer.
Det finns mycket att säga om det. En viktig del som
jag tror att vi är överens om är att vi satsar på IT, tele
och datorer över hela landet. Hela landet måste få
tillgång till den nya tekniken.
Det som i dag varierar är anslutningskostnaderna,
som är mycket stora och som skiljer sig åt betydligt
mellan olika ställen. Vad kan vi göra åt det? Har
socialdemokraterna ett förslag till hur man skall kun-
na få samma kostnad var än man bor i landet? I annat
fall har man inte samma förutsättningar. Skall man
kunna bruka den nya tekniken måste man också få
möjlighet att göra det.
Jag vill också beröra frågan om friare användning
av arbetsmarknadsmedel. Jag tycker att det är bra att
de fyra länen kommer med, men jag förstår inte varför
man inte kan få göra så på flera ställen. Egentligen
skulle det gälla i hela landet, eller i varje fall i alla
skogslän. Jag tror att man kan bruka pengarna mycket
mera effektivt om man kan bruka den kreativitet och
uppfinningsrikedom som finns ute i varje kommun
och i varje region. Då hade man själv fått fatta beslut
om pengarna. Varför kan vi inte utvidga verksamhe-
ten från att bara gälla fyra län?</pre><pre>Anf.  23  BERIT ANDNOR (s) replik:
Fru talman! Vi är helt överens när det gäller vikten
av att vi har en fungerande statlig verksamhet över
hela landet. Vi är också överens om de konsekvenser
som vi har sett av de organisatoriska förändringar som
har skett under senare år. Jag vill bara påminna om att
dessa naturligtvis är en konsekvens av behovet av att
rationalisera verksamheten även på den statliga sidan.
Som vi har sagt tidigare är det oerhört viktigt att
det görs regionalpolitiska analyser innan man gör
sådana här förändringar. Jag tycker ändå att det är
viktigt att slå fast att regeringen i det förslag som vi
behandlar nu klart uttalar att man kommer att ändra
de föreskrifter - regleringsbrev eller förordningar -
som finns för våra myndigheter, så att vi den vägen
kan tvinga in dem i detta regionalpolitiska hänsynsta-
gande. Då kommer vi ifrån sektorstänkandet. Vi
måste se på helheten och på vilka konsekvenser åt-
gärder kan få på andra viktiga områden i samhället.
Det är inte lätt. Det känner Kjell Ericsson till. Det
kan vara en av förklaringarna till att trollformeln -
medlet som tvingar fram samverkanslösningar - inte
är så enkel att få fram.
När det gäller kommunikationer och IT är det bara
att instämma i det som Kjell Ericsson säger. Det är
oerhört viktigt att vi har väl fungerande infrastruktur i
hela landet, särskilt när det gäller den nya teknik som
växer fram. Det får inte vara stora olikheter och
ojämlikheter mellan olika delar av vårt land.
När det gäller de kostnader som är relaterade till
detta vill jag säga att det såvitt jag vet pågår ett arbete
i syfte att försöka hitta lösningar så att vi kan utjämna
kostnaderna mellan olika delar av vårt land.
När det gäller den friare användningen av de ar-
betsmarknadspolitiska medlen vill jag säga att jag tror
att det är viktigt att vi nu låter försöksverksamheten
ha sin gång, så att vi kan dra rätt slutsatser av det
arbete som pågår.</pre><pre>Anf.  24  ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! När det gäller de specifika anslag
som Berit Andnor tar upp hänvisar jag till det svar
som jag gav till Hans Andersson. När man ser på ett
regionalpolitiskt saldo är det inte bara enskilda an-
slagsposter det handlar om. Det gäller också att und-
vika pålagor.
Sedan var Berit Andnor bekymrad över att inte ba-
ra Folkpartiet utan också Moderaterna föreslår redu-
cering av ett anslag. Eftersom Berit Andnor så hårt
kritiserar det vill jag fråga varför hon, i detta fall
tillsammans med moderaterna, inte vill behålla de
nedsatta socialavgifterna för jordbrukare där uppe. De
gäller skogsbrukare, de som odlar vinbär i trädgårds-
skötselnäringen i Norrbotten, jägarna eller fiskarna.
Vad är det som gör att socialdemokraterna tycker att
dessa skall få en faktisk skattehöjning? Det tycker jag
skulle vara intressant att få besked om.
Sedan skall Berit Andnor hållas räkning för att
hon ändå säger att ekonomisk tillväxt är viktigt inte
bara för välfärdssystemens säkring utan också för att
regionala skillnader skall kunna utjämnas. Det är
viktigt att det sägs. Men jag tycker kanske att det är
litet onödigt att nostalgiskt se i backspegeln och tala
om hur förskräckligt det var under förra mandatperio-
den. Man får inte helt glömma bort att vi då hade den
värsta lågkonjunkturen i modern tid efter ett ekono-
miskt vildsint 80-tal. Industrinedgången var den
största i modern tid. Socialdemokraterna sade nej till
varje besparing när den regeringen försökte restaurera
ekonomin.
Nu säger Berit Andnor att vi långsamt tar tag i si-
tuationen igen och bygger upp landet, med den skill-
naden att man nu i allt väsentligt har oppositionens
stöd. Jag tror att vi skall göra en riktig beskrivning.
Sedan får vi ledsamt nog konstatera att vi har en säm-
re sysselsättning i dag i skogslänen än för bara ett par
tre år sedan.</pre><pre>Anf.  25  BERIT ANDNOR (s) replik:
Fru talman! Vi kan inte bortse, Elver Jonsson,
ifrån den historia som påverkar förutsättningar för
människors möjligheter att leva och bo i hela landet.
Jag skulle göra mig skyldig till en stor felaktighet. Jag
tycker att Elver Jonsson gör det när han så tydligt vill
bortse ifrån vad som hände under åren i början på 90-
talet. Det är ju konsekvenserna av den politiken och
det som hände då som vi ser i dag.
Vi skall nu vända utvecklingen. Vi har gjort det
genom att sanera ekonomin och skapa bättre förut-
sättningar för företagande och fler jobb i detta land.
Det tar naturligtvis litet tid att rätta till situationen.
Men det stora raset i OECD:s s.k. välståndsliga sked-
de i början på 90-talet, när den regering som Elver
Jonsson då stödde satt vid makten. Det är ett faktum.
Det kan vi inte bortse ifrån.
Folkpartiet skriver nu i sin motion om mobilise-
ringspolitik och står samtidigt för en politik som in-
nebär att man halverar de anslag som riktas direkt till
de mest utsatta regionerna i vårt land. Det rimmar litet
illa och litet falskt, Elver Jonsson. Hur kan det bli en
bättre mobiliseringspolitik? Vem är det som skall
bedriva den, och med vilka resurser skall det ske i
sådana fall? Det är ett oerhört litet anslag för de här
riktade åtgärderna.
Det är det jag vill ta upp, Elver Jonsson. Det hjäl-
per inte att stå här och prata om mobiliseringspolitik
om man sedan i handling står för en helt annan poli-
tik, som direkt motverkar en positiv regional utveck-
ling.</pre><pre>Anf.  26  ELVER JONSSON (fp) replik:
Fru talman! Jag ber bara att få svar på den fråga
jag reste och som Berit Andnor inte berör. Vad är det
som gör att man vill genomföra en faktisk skattehöj-
ning för småjordbrukare i Norrlands inland, för fiska-
re, för trädgårdsskötare och för jägare och kombina-
tionssysselsatta? Jag vet inte om det rättfärdigas av att
man gör detta med moderatstöd, men det får Berit
Andnor förklara.
Berit Andnor säger också att man inte kan bortse
från vad som hände. Nej, fru talman, det är helt rik-
tigt, men då gäller det också att beskrivningen är
riktig. Vi hade den värsta lågkonjunkturen i modern
tid. Det är riktigt att industrisysselsättningen gick ned,
och den nedgången startade hösten 1990, då social-
demokraterna satt vid styret. Den nedgången fortsatte
sedan flera år framåt.
Det tragiska, både för landet i stort och för
skogslän och regionalpolitiskt utsatta områden, är att
sysselsättningen nu är lägre än någonsin. Den har
rutschat utför särskilt i de regionalpolitiskt svaga
områdena. Befolkningsutvecklingen går åt fel håll.
Flyttlassen rullar fortare än någonsin. Detta måste vi
få hejd på. Låt oss hoppas att den utredning vi ändå är
överens om snabbt tar tag i det här. Det behövs en
regionalpolitisk vändning.</pre><pre>Anf.  27  BERIT ANDNOR (s) replik:
Fru talman! Jag noterar att Elver Jonsson blir mig
svaret skyldig på den fråga jag ställde, nämligen hur
det blir en bra mobiliseringspolitik med mindre resur-
ser. Den ekvationen går inte riktigt ihop. Det hjälper
inte att här hålla väldigt vidlyftiga tal om vikten av en
regional balans, när man sedan i handling står för en
helt annan politik.
Jag tror sedan att det är viktigt att komma ihåg vad
syftet med de nedsatta socialavgifterna var, nämligen
att stimulera företagarna i de regionalpolitiskt priori-
terade områdena i fråga om företagande som i stort
sett kan bedrivas precis var som helst i detta land. Det
handlade inte om sådana branscher som jord- och
skogsbruk. Det är också viktigt att se helheten i dessa
stöd, nämligen att betydande anslag går till utveck-
lingen av just jord- och skogsbruket, framför allt i
Norrlands inland. Man måste se helheten.
Det är, Elver Jonsson, viktigt att ha historien och
de slutsatser man kan dra av den med sig när vi nu
diskuterar framtiden. Det som förvånar mig mest är
att moderater och folkpartister fortfarande argumente-
rar på i stort sett samma sätt som man gjorde i början
av 90-talet, en argumentation som också låg till grund
för den politik som fördes. Det handlar om att fortsät-
ta med ofinansierade skattesänkningar, samtidigt som
man ägnar sig åt stora utgiftsökningar. Det går liksom
inte ihop, Elver Jonsson. På den punkten återstår det
en del att förklara.</pre><pre>Anf.  28  HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Låt mig först med beklagande konsta-
tera att näringsministern inte är här. Det här var utan-
nonserat som en stor regionalpolitisk proposition,
men det är med förlov sagt inte mycket till riksdags-
beslut. Det tror jag att också Berit Andnor håller med
mig om.
Det finns i propositionen en filosofi som vi upp-
skattar, ett underifrånperspektiv, idén om tillväxtavtal.
Det finns en utvecklingsidé. Detta är något vi har
krävt tidigare, och vi tycker att det är bra. Men det är
inte mycket till en regionalpolitisk proposition i ett
läge då sysselsättningen har minskat, klyftorna ökar
och vi har en stark avflyttning från regionalpolitiskt
utsatta områden. Min uppfattning är att texten kring
utredningsuppdraget visar på att Berit Andnor, liksom
hela utskottet, menar att det finns väldigt mycket
övrigt att önska. Låt mig bara väcka några frågor.
Först frågan om friare arbetsmarknadspolitiska re-
surser. Enligt vår uppfattning, som vi också har fram-
fört i motionen, borde man ta bort volymkravet, häva
en del detaljregleringar och ge alla län samma förut-
sättningar att bedriva en effektiv arbetsmarknadspoli-
tik grundad på de av riksdagen uppsatta målen. Min
fråga är: Varför väljer man ut fyra av alla de län som
har önskat få en friare användning?
En annan fråga, som vi har utvecklat i reservation
67, är varför man inte försöker baka in mycket mer av
miljöstyrning, jämställdhetsstyrning och kvalitets-
styrning i de bidragsregler man ger till näringslivet för
att få en framåtsyftande och offensiv näringspolitik
med hjälp av de här stödformerna.</pre><pre>Anf.  29  BERIT ANDNOR (s) replik:
Fru talman! Som jag sade i mitt inledningsanfö-
rande finns det inom regionalpolitikens område, om vi
ser det i ett litet större perspektiv, en rad olika politi-
kområden som är oerhört viktiga och avgörande för
att vi skall ha möjlighet att bedriva en politik som är
regionalt utjämnande. Det gör att det kan vara svårt
att i en proposition behandla alla de förslag som är
viktiga för en positiv regional utveckling. Det är en
förklaring. Det som finns redovisat i propositionen är
en rad olika förslag inom andra politikområden, en
rad olika åtgärder där beslut kommer att fattas i annan
ordning.
Det som är viktigt ändå, och som slås fast i pro-
positionen, är att vi, med början i de regionala tillväx-
tavtalen, försöker att utveckla samordning och sam-
verkan mellan de olika sektorerna. Det handlar om att
det, med ett underifrånperspektiv, lokalt och regionalt
långsamt växer fram utvecklingsstrategier som inne-
bär att man ser till helheten och också försöker titta på
de starka och kanske också svaga sidor som finns i de
olika regionerna. Utifrån det försöker man sedan
skaffa sig en strategi för vilka insatser som är viktiga i
de olika länen. Jag tror att det här är oerhört viktigt,
kanske den viktigaste delen i propositionen.
Hans Anderson tar också upp arbetsmarknadspo-
litiken och de s.k. frizonerna. Det är oerhört viktigt att
arbetsmarknadspolitiken över huvud taget utvecklas
och kanske går mot ytterligare förenkling och effek-
tivisering. Samtidigt är det viktigt att verksamheten
kan pågå i de här försöksområdena, för att vi skall
kunna dra rätt slutsatser och besluta om åtgärder
framöver.</pre><pre>Anf.  30  HANS ANDERSSON (v) replik:
Fru talman! Det är en dåraktig politik att ha kvar
ett rigitt arbetsmarknadspolitiskt system som är cent-
ralstyrt och sedan godkänna godtyckliga frizoner,
frilän och frikommuner. Det kan inte vara rätt metod.
Här borde man i stället ha tagit ett systematiskt grepp.
Det finns också förslag på detta.
I övrigt kommer Berit Andnor med mer allmänt
filosofiska synpunkter, som jag till en del kan in-
stämma i. Men det är så oerhört litet konkretion i
propositionen.
Jag vill gärna ta upp en annan synpunkt, som
handlar om inflytande. Det finns reservationer där
man för fram att vi från riksdagen inte bör lämna ifrån
oss besluten om stödområdena. Vi har framfört väl-
digt stark kritik av den beslutskraft som EU har över
oss när det gäller vilka områden vi får göra regional-
politiska satsningar på.
I kap. 10, ett litet avslutande kapitel i propositio-
nen, pratar man om ett program för regional närings-
politik. Även där är det som att man har lyft beslut-
skraften från länen och riksdagen till regeringen. Man
talar just om det bemyndigande om 500 miljoner
kronor som man skaffade sig för att kunna genomföra
ett program för regional näringspolitik. Nu finns det
en särskild ledningsgrupp på departementet för att
planera detta program. Man redovisar så att 100 mil-
joner nu har förbrukats på flygplatsen i Kallax, på
kulturvisionen och litet annat.
Det här är en väldigt farlig utveckling. Man lyfter
bort det regionalpolitiska jobbet från dem som, också
i enlighet med regeringens synsätt, borde göra det,
nämligen regionerna. I övrigt borde det väl göras här,
i riksdagen, där vi har att göra de avgörande priorite-
ringarna. Det finns en tendens hos regeringen - jag
skulle vilja att Berit Andnor kommenterade detta - att
vilja frigöra medel för att ändå ha ett handlingsut-
rymme som regering, eftersom man inte anser sig
kunna genomföra större anslag för regionalpolitiken.
Jag menar att detta sker på bekostnad av riksdagen
och de berörda länen.</pre><pre>Anf.  31  BERIT ANDNOR (s) replik:
Fru talman! Låt mig först säga att de försök med
friare användning av de arbetsmarknadspolitiska
medlen som nu föreslås, och som det tidigare har
beslutats om när det gäller Skåne, på intet sätt står i
motsatsställning till att utveckla arbetsmarknadspoli-
tiken efter de lokala och regionala förhållandena. Jag
tror att också Hans Andersson är mycket väl medve-
ten om att det pågår en process mot ett ökat besluts-
fattande på lokal och regional nivå. Detta är en pro-
cess som är på gång och kommer att fortsätta.
Det som jag tycker är viktigt är att vi strävar efter
en förenkling av de regler som omger arbetsmark-
nadspolitiken, samtidigt - och här tror jag också att vi
är överens - som vi bevarar ett nationellt bestämman-
de när det gäller utformningen av arbetsmarknadspo-
litiken. Detta är oerhört viktigt.
När det i övrigt gäller regeringens respektive riks-
dagens inflytande i fråga om stödområden tycker jag
att det också är viktigt att se att det förslag som vi nu
diskuterar, dvs. förändringen av beslutanderätten i
fråga om stödområdenas avgränsning, egentligen
handlar om sådant som Hans Andersson mycket väl
vet att vi har haft diskussioner om, nämligen huruvida
den och den kommunen skall ligga här eller där. Det
tycker jag är ett felaktigt sätt att diskutera, och det tror
jag att Hans Andersson också tycker. Det som är
viktigare, och som vi också slår fast i betänkandet, är
att vi i riksdagen lägger fast de principer som skall
ligga till grund för indelningen i stödområden.
Sedan är det också viktigt, vilket också poängte-
ras, att vi har en stabilitet i stödområdena, att det inte
sker förändringar för ofta utan att de ligger fast under
längre tid.
Jag tycker alltså att det är viktigt att vi lägger fast
principerna i riksdagen, men sedan skall vi enligt min
uppfattning överlåta till regeringen att fastställa de
exakta gränserna, dvs. vilken församling som skall
ligga på den ena eller den andra sidan gränsen.</pre><pre>Anf.  32  BARBRO JOHANSSON (mp) re-
plik:
Fru talman! Jag vill också ta upp de friare arbets-
marknadspolitiska medlen. Berit Andnor talar om att
det gäller att skapa arbetstillfällen i hela landet. Jag
tycker att det är viktigt att det här blir verklighet, och
då kan man ta vara på den möjlighet som bl.a. vi för
fram i vår motion, nämligen att den friare använd-
ningen skall kunna ges i hela landet. Vi vet att en
mängd kommuner står och väntar på det här. T.ex.
står nu Göteborgsregionen sist i raden av dem som
har begärt detta. Jag vet inte om Berit Andnors svar
till Hans Andersson är till fyllest här.
Vidare när det gäller den friare användningen för
vi fram att vi vill att man skall kunna genomföra ett
friår. Det försök som gjorts i Trelleborg, vilket har
förts fram vid många tillfällen, har i utvärderingar
bara fått positiva omdömen. Alla är nöjda med försö-
ket. Detta har också visat sig i Danmark och Finland.
I båda dessa länder förlängs de här perioderna. Om
regeringen skall genomföra friåret måste man dock
ändra på regelverket.
Anser Berit Andnor att det här är ett bra sätt att få
fram fler arbetstillfällen? Vi kanske t.o.m. kan halvera
arbetslösheten så småningom om vi genomför detta.</pre><pre>Anf.  33  BERIT ANDNOR (s) replik:
Fru talman! När det gäller den s.k. friare använd-
ningen av de arbetsmarknadspolitiska medlen tycker
jag att det är viktigt att slå fast att vi behöver mer
erfarenhet och kunskap om hur arbetet kommer att
ske ute i de olika länen och regionerna. De regioner
som nu är utsedda att vara försöksområden ser litet
olika ut, och jag tror att vi kommer att få värdefulla
erfarenheter från dessa olika län och regioner. Dessa
erfarenheter är viktiga att ta med sig när vi eventuellt
skall gå vidare i fråga om hur vi skall använda de
arbetsmarknadspolitiska medlen.
Som jag sade till Hans Andersson är det dock en-
ligt min uppfattning inte någon motsatsställning mel-
lan de frizons- eller frilänsförsök som nu skall pågå
och strävan efter att utveckla arbetsmarknadspolitiken
i dess helhet när det gäller att hitta system för att få en
förenkling och en effektivisering av användningen av
de arbetsmarknadspolitiska medlen. Vad det handlar
om är att hitta skärningspunkten mellan att öka det
lokala och regionala inflytandet och att ha en nationell
arbetsmarknadspolitik, något som jag tror att både jag
och Barbro Johansson tycker är viktigt.
När det gäller Trelleborgsmodellen och det förslag
som Miljöpartiet nu kommer med och också tidigare
har kommit med är vi just nu inte beredda att tillstyr-
ka den typen av försöksverksamhet.</pre><pre>Anf.  34  BARBRO JOHANSSON (mp) re-
plik:
Fru talman! Det är väldigt synd att Berit Andnor
säger att man inte kan tillstyrka en sådan här försöks-
verksamhet.
Jag tycker inte att det behövs några nya försök
med olika län. Jag tycker att man nu har så pass
mycket erfarenhet att det som verkligen behövs är
handling för att arbetslösheten skall gå ned i hela
landet, vilket är viktigt.
Jag vill också passa på att åter ta upp en fråga som
jag känner väldigt mycket för, nämligen att det be-
hövs en översyn av marklagstiftningen för att folk
skall kunna behålla sina arbeten ute i landsbygden.
Människor som har små skogsfastigheter norröver,
t.ex. i Dalarna, är väldigt upprörda och oroliga för att
de inte skall kunna försörja sig på sin lilla fastighet.
Om man har ett hot om omarrondering över sig vågar
man inte fortsätta med sin verksamhet. Man kanske
t.ex. har en träförädling av något slag. Om vi skall få i
gång ekonomin där uppe är det viktigt att man kan
förädla sina trävaror inom den region där man bor. Vi
har ju pratat om det här med strukturfonder, och pro-
jektidéer som har med förädling att göra ligger i träda
därför att den nationella lagstiftningen hindrar en från
att genomföra detta. Man vågar inte genomföra de
projektidéer man har, eftersom man är rädd att skogs-
fastigheten skall omarronderas till större enheter.</pre><pre>Anf.  35  BERIT ANDNOR (s) replik:
Herr talman! När det gäller utformningen av ar-
betsmarknadspolitiken är det oerhört viktigt att den
förändras och utvecklas i riktning mot större förenk-
ling och effektivisering. Vi ser också att regeringen, i
och med det beslut som fattades före jul, har gjort en
betydande omläggning i fråga om arbetsmarknads-
politikens inriktning. Det sker nu en betydande sats-
ning när det gäller arbetsmarknadsutbildningen och en
betydande neddragning när det gäller ALU- och API-
verksamheten. Det sker alltså en fortlöpande utveck-
ling, och jag är ganska övertygad om att vi kommer
att få se en rad förslag till förändringar i samband med
budgetpropositionen.
När det gäller jordförvärvslagstiftningen, som
Barbro Johansson tar upp, följs tillämpningen av
denna kontinuerligt av Jordbruksdepartementet. Detta
är en fråga som har varit uppe till behandling tidigare
i riksdagen, och den har också behandlats av jord-
bruksutskottet. Vi har gott förtroende för att Jord-
bruksdepartementet följer upp den här frågan och att
man återkommer till riksdagen i den mån det skulle
finnas behov av förändringar när det gäller den här
lagstiftningen.</pre><pre>Anf.  36  LENNART ROHDIN (fp):
Herr talman! Det är ingen tillfällighet att rubriken
på den regionalpolitiska proposition är just "Regional
tillväxt - för arbete och välfärd". Det är arbete och
arbetstillfällen som skapar förutsättningar för välfärd i
hela vårt land.
Den "lilla" regionalpolitiken är ett viktigt instru-
ment, men det råder numera bred enighet om att sta-
tens åtgärder på en rad andra områden, den "stora"
regionalpolitiken, många gånger är viktigare. Och
allra viktigast är naturligtvis vilken politik för arbete
och företagande som förs. Om den går fel kan regio-
nalpolitiken bara putsa i kanten.
Och ingenstans är det i dag så tydligt att den åter-
ställarpolitik som regeringen med Vänsterns stöd
genomförde efter valet 1994 och därefter har förvaltat
tillsammans med Centern slagit så fel som just i de
delar av landet som berörs av den traditionella regio-
nalpolitiken. Där har vi färre människor i jobb än när
socialdemokraterna tog över makten för fyra år sedan.
Då är facit inte mer välfärd utan mindre välfärd.
Herr talman! Det röda Gävleborg blöder. Det är
inte bara så att jag kan mitt eget hemlän bättre, Gäv-
leborg är faktiskt det mest tydliga exemplet. Och jag
tänker i dag tala om hur det är i verkligheten och inte i
allmänna termer. Trots långvarigt socialdemokratiskt
maktinnehav i kommuner och landsting hör Gävle-
borg alltjämt till de största förlorarna vad gäller ar-
betslöshet och befolkningsminskning, särskilt när
socialdemokraterna styr landet.
Utvecklingen är mycket klar sedan valet 1994.
Redan 1990, mer än ett år innan den borgerliga rege-
ringen, Berit Andnor, började utvecklingen vända allt
kraftigare nedåt i Gävleborg med alltfler konkurser
och alltfler arbetslösa. Gävleborg låg tidigt i botten.
Hösten 1994 var förvisso arbetslösheten alltjämt hög,
men den hade börjat sjunka på allvar, och Gävleborg
låg inte längre i botten. I dag, fyra år senare, är färre
gävleborgare i jobb, och länet ligger åter i botten. Inte
ens med två socialdemokratiska statsråd - finansmi-
nistern och biträdande arbetsmarknadsministern - i
topp på riksdagsvalssedeln för Gävleborg i höst tycks
denna utveckling kunna vända.
I SCB:s senaste kvartalsredovisning ligger Gävle-
borg också i botten, förstås. Jämfört med när rege-
ringen tog över i oktober 1994 är nästan 15 000 färre
gävleborgare i arbete. Här kan varken den lilla eller
den stora regionalpolitiken kompensera vad en före-
tagarfientlig politik ställt till. Av dem är det nästan
10 000 färre kvinnor i arbete i Gävleborg än när so-
cialdemokraterna tog över för fyra år sedan. Ingen-
stans i landet är det lika illa. Och så är det i Gävle-
borg, där biträdande arbetsmarknadsministern, tillika
jämställdhetsministern, står på årets valsedel. Det är
vare sig mer välfärd eller mer jämställdhet - det är
mindre, mycket mindre.
Gävleborg ligger sämst till också i regeringens eg-
na tillväxtprognoser för den framtida sysselsättningen
i landet, de prognoser som regeringen själv redovisar
i sin proposition.
Det är bara i regeringens mest optimistiska syssel-
sättningsprognos, dvs. om Sverige de kommande 20
åren får en ekonomisk tillväxt klart högre än jämför-
bara OECD-länder, som Gävleborg klarar sig något så
när jämfört med andra län. Och de senaste 20 åren har
Sverige legat klart under genomsnittet. I alla andra
tillväxtprognoser, även de där tillväxten jämfört med
senare år stigit till genomsnittet för OECD-länderna,
hamnar Gävleborg sist i den socialdemokratiska re-
geringens prognos.
I sin proposition försöker regeringen ge sken av
handlingskraft också vad gäller Gävleborg. Vad som
döljer sig bakom retoriken är fortfarande höljt i dun-
kel. Näringsministern tycks såvitt jag ser, eller snarare
inte ser, vara höljd i samma dunkel i dag. Några nya
ekonomiska resurser redovisas inte, de finns nog inte.
Det räcker därför inte att regeringen vill låta länet på
försök få använda de traditionella arbetmarknadspoli-
tiska medlen friare. Nu krävs rejäla lättnader för
främst de små företagen när det gäller att anställa
framför allt ungdomar på nya jobb.
En ny regering i valet i höst, som sänker skatten
på företagande och moderniserar arbetsliv och arbets-
rätt, kan ge småföretagare - gamla och nya - fram-
tidstro att våga anställa nya människor i nya jobb. Så
som de började göra 1994, som en följd av det för-
bättrade företagarklimat som den borgerliga regering-
en under stort motstånd från socialdemokraterna lade
grunden för. Dessa reformer revs snabbt upp av den
nya regeringen, och arbetslösheten rakade åter i skyn
- allra mest i Gävleborg.
Herr talman! Jag vet inte hur många gånger jag
har stått här i talarstolen den här mandatperioden och
sagt samma sak. När massarbetslösheten växer fast
måste varje sten vändas i strävan att hitta åtgärder
som kan bryta utvecklingen och skapa nya jobb och
arbetstillfällen. Då står all ideologisk dogmatism och
byråkratisk stelbenthet i vägen för nya möjligheter.
Då finns inte en åtgärd, utan ett batteri som var och en
kan ge sin pusselbit när det gäller att lösa sysselsätt-
ningsproblemet. Var finns det socialdemokratiska
omtänkandet?
Våren 1997 gick Folkpartiet i Gävleborg ut i en
enkät till småföretagare i länet. I enkäten ställdes
frågan om hur de såg på möjligheten att anställa nya
människor, särskilt ungdomar. Svaren var nedslående.
Man hänvisade bl.a. till de direkt småföretagarfientli-
ga följderna av de sjuklöneförändringar som drivits
igenom i riksdagen.
På samma sätt ansågs återställaren inom arbetsrät-
ten slå hårt mot just småföretagare. Av enkäten fram-
gick dock klart att nya möjligheter att anställa exem-
pelvis ungdomar skulle öppnas om t.ex. arbetsgivar-
avgiften slopades.
För att pröva effekterna av en sådan åtgärd, och i
avvaktan på generellt sänkta arbetsgivaravgifter inom
tjänstesektorn vid en borgerlig regering, föreslog jag i
en motion i höstas att en försöksverksamhet med
avskaffad arbetsgivaravgift för ungdomar skulle prö-
vas i ett hårt arbetslöshetsdrabbat län, t.ex. Gävle-
borg. Arbetsgivaravgiften skulle avskaffas för ung-
dom mellan 18 och 24 år som nyanställs.
I utskottets betänkande sade sig utskottet inte vara
främmande för geografiska och tidsmässiga försök,
men var då inte berett att tillstyrka motionen. Mot
bakgrund av den fortsatt höga ungdomsarbetslösheten
bl.a. i Gävleborg tycker jag att det vore hög tid att nu
pröva det här förslaget. Arbetslösa ungdomar har inte
råd med att det inte prövas. Varför inte göra t.ex.
Gävleborgs län till ett frilän för nya jobb för ungdo-
mar?
Herr talman! Gävleborgs län är en region med en
förhållandevis svag företagartradition. Trösklarna för
en nyföretagarvåg är därför högre än på många andra
håll. Det handlar väldigt mycket om de signaler som
statsmakterna ger människor.
Det är därför helt fel signal när regeringen föreslår
att man skall ta bort de nedsatta sociala avgifterna i
Norrlands inland. Det är inte politikerna som avgör
var nya jobb kommer att skapas i Norrlands inland.
Nya jobb är lika välkomna inom varje sektor.
Likaså bör riksdagen även fortsättningsvis be-
stämma vilka områden som skall ingå i de regional-
politiska stödområdena. Det är däremot sedan länge
dags att se över den nuvarande stödområdesindel-
ningen bl.a. mot bakgrund av de strukturellt långsikti-
ga problem som inte minst flera av kommunerna i mitt
län med åtskilliga år av tillfällig inplacering i stödom-
rådet har.
Herr talman! I måndags ordnades en hearing om
tågets framtid i Ljusdal. Snabba och tillgängliga
kommunikationer - järnvägar, vägar, flyg - är av
största betydelse för att stödja näringslivsutvecklingen
i södra Norrland och särskilt dess inland. För länets
långsiktiga utveckling är snabba och tillgängliga
kommunikationer med Uppsala, Arlanda och Stock-
holmsregionen vitala. Kortare restider till Syd-, Väst-
och Mellansverige minskar nackdelarna med det
fysiska avståndet till landets centralare regioner.
En tidigareläggning av snabbtågsanpassningen
hela vägen mellan Stockholm och Östersund vore
därför ytterst välkommen. Kortare restider innebär ett
viktigt stöd, särskilt till näringslivet i kommunerna
längs Norra stambanan. Men snabbtåg, som bara i
ilfart kör fjällturister från Stockholmsområdet till
Storlien, utan att stanna på vägen genom södra Norr-
lands inland, är inget regionalpolitiskt stöd, även om
det står så i en regionalpolitisk proposition. Det ger
inte fler jobb i Gävleborg, förmodligen ännu färre.
Det är därför viktigt att regeringen ger SJ entydigt
och långsiktigt besked om att köra snabbtåg på
sträckan och att tågen skall stanna t.ex. i Gävle, Boll-
näs, Ljusdal och Ånge, liksom också att tågen längs
Norra stambanan skall trafikera Arlandabanan. Här
finns Gävleborgsmotioner från nästan alla partier. Här
finns en utskottsreservation från Folkpartiet och Cen-
terpartiet. Det vore intressant att höra om övriga de-
battdeltagare från länet - och de är ju många i dag -
känner sig lugnade över de bristande beskeden från
kommunikationsministern här i kammaren de senaste
veckorna.
Persontrafik på tåg med god tillgänglighet är en
viktig förutsättning för många kommuners och deras
invånares framtid - inte minst där flyg inte finns som
alternativ. Förändringar av tidtabell och turtäthet är
därför en viktig uppgift, där det krävs ett nära samråd
mellan SJ och berörda kommuner. Tilltron till SJ i det
avseendet påverkas av ständiga förändringar som sker
utan tillräckligt samråd med berörda kommuner.
Vid tidtabellsomläggningen den 5 januari i år hade
t.ex. nattågsförbindelsen till Göteborg/Malmö upphört
för Bollnäs och Ljusdal, trots att nattåget fortsatte att
passera de här stationerna.
Vid ett tillfälligt sammanträffande mellan ett
kommunalråd och SJ:s generaldirektör ändrade den-
ne, alltså generaldirektören, den nya ordningen på
stående fot. Vilket beslut som var mest genomtänkt,
den nya tidtabellen eller stundens ingivelse hos gene-
raldirektören, är fortfarande inte känt.
Herr talman! Detta är bara ett exempel på att riks-
dagen måste ge mer tydliga riktlinjer för hur den
statliga servicen i landet skall organiseras. Fortsatt
centralisering av statliga myndigheter är inte den enda
lösningen på kraven på effektivitet i verksamheten -
det är bara lösningen sedd i ett perspektiv uppifrån.
Riksdagen måste klargöra att det handlar om att också
se det i ett perspektiv underifrån. Då kan tingsrätter,
skatte- och kronofogdemyndigheter och andra statliga
myndigheter, liksom polisen, få fortsätta att finnas
nära människorna.
Slutligen - kultur är också regionalpolitik. Ett le-
vande och kreativt kulturliv har på många håll i lan-
dets glesare befolkade delar visat sig vara ett viktigt
inslag i den lokala mobiliseringen. Regionalpolitiska
stödmedel måste därför kunna användas till att stödja
också den kulturella infrastrukturen, t.ex. länsmusi-
ken.
Herr talman! Jag står givetvis bakom alla reserva-
tioner från Folkpartiet men begränsar mig till att yrka
bifall till reservationerna 20, 55 och 127.</pre><pre>Anf.  37  SIRI DANNAEUS (fp):
Herr talman! Jag kommer i mitt anförande att ta
upp tre vitt skilda problem i regionalpolitiken. Det
ena är finansieringsproblem för kvinnor som vill
starta eget. Det andra handlar om snabbtågstrafiken.
Det tredje handlar om regionala problem i ett län som
inte borde ha den sortens problem.
Regionalpolitikens huvuduppgift är att ge alla i
Sverige samma möjlighet till utveckling oberoende av
var man bor. Målet för politiken borde vara att satsa
på den enskilda människan och hennes förmåga att
själv skapa sin tillvaro. Den viktigaste politiska insat-
sen är naturligtvis då att ge företagande och företaga-
re bättre villkor. Lägre arbetsgivaravgifter, slopad
dubbelbeskattning på riskkapital och enklare regler är
några exempel på det.
Att skaffa fram kapital för att starta ett nytt företag
eller expandera är problematiskt, kanske inte så
mycket för de stora företagen som för de små. Kvin-
nor, som ofta visar sig vara mer försiktiga än män, har
svårare att få ett mindre lån på kanske några tiotals
tusen kronor än män som vill låna en miljon.
NUTEK:s s.k. såddfinansiering är ett sätt att stödja
och stimulera etablering av små företag i teknikbran-
schen. Tyvärr har NUTEK:s anslag till den verksam-
heten skurits ned, och bättre möjligheter till den sor-
tens finansiering vore önskvärt och nödvändigt. Vi i
Folkpartiet tycker att kvinnor som är företagare eller
som vill starta företag och är i behov av kapital sär-
skilt skall uppmärksammas vid s.k. såddfinansiering.
Herr talman! Min andra fråga gäller snabbtågen
X 2000. Nog är det märkligt att hela Sveriges järnväg
inte längre står till medborgarnas förfogande fullt ut! I
mellersta Sörmland, Flen och Katrineholm, stannar
visserligen en del tåg, men många rusar snabbt förbi.
Man kan kanske förstå att tågen inte kan stanna
överallt - då skulle de ju inte vara snabbtåg längre.
Men nu till det märkliga: En del snabbtåg stannar
men utan att det står i tidtabellen. På frågan varför
svarar SJ att man inte vill ha pendlare ombord. Man
vill inte att de skall ta dessa tåg. En annan märklig sak
är att det går ett sent kvällståg helt tomt från Stock-
holm förbi Flen och Katrineholm. Det går tomt till
Norrköping för att starta därifrån på morgonen, med
resenärer.
Jag vet naturligtvis att riksdagen inte skall lägga
sig i hur SJ konstruerar sina tidtabeller. Men å andra
sidan är svenska folket ägare och måste få sina syn-
punkter framförda. Jag har nu talat för sörmlänning-
arnas räkning, som trots att de inte bor i glesbygd har
problem med kommunikationerna. Jag vet att liknan-
de problem finns på fler ställen i vårt land.
Herr talman! Den tredje frågan gäller en friare an-
vändning av de arbetsmarknadspolitiska medlen. Vi i
Folkpartier tycker att de län som så önskar skall få bli
s.k. frilän. Sörmland, som ligger mitt i en av de mest
expansiva regionerna i landet, borde rimligtvis ha en
stor utvecklingspotential. Tyvärr visar NUTEK:s tre
olika tillväxtscenarier för framtiden det motsatta.
Sörmland ligger längst ned på skalan i samtliga tre
scenarion. Orsakerna är naturligtvis främst den dåliga
sysselsättningsutvecklingen.
Därför behövs det krafttag av okonventionell art.
Varje region har sina unika möjligheter, och de kan
bäst tas till vara genom lokala initiativ. Styrning skall
inte komma från centralt håll utan lämnas över till de
lokala aktörerna.
Det som vi sörmlänningar länge anat och påstått
har vi i dag också kunnat läsa om i tidningen. Vi kan
se att vi får alltför litet resurser till länet för att kunna
klara av den låga sysselsättningen och höja den i
Sörmland väldigt låga utbildningsnivån.
Trots att Sörmland sedan länge är styrt av social-
demokrater och trots att vår statsminister kommer från
Vingåker, har man inte lyckats föra fram Sörmlands
besvärliga läge eller fått någon ändring till stånd. Men
vi jobbar oförtrutet vidare i länet och hoppas att vi till
sist skall få förståelse.
Herr talman! Jag står naturligtvis bakom alla
Folkpartiets reservationer och yrkar dessutom bifall
till reservation 117 och 123.</pre><pre>Anf.  38  STEN TOLGFORS (m):
Herr talman! Socialdemokraterna har de senaste
åren vidtagit en rad åtgärder som försämrat glesbyg-
dens möjligheter och som driver på utflyttningen från
landsbygd och mindre städer. Man har bedrivit en ren
flyttlasspolitik. I mitt län förlorar alla kommuner utom
två invånare.
Höjningen av bensinskatten fördyrar pendling, lik-
som höjningen av gränsen för reseavdrag. Den förtida
avvecklingen av kärnkraften äventyrar många jobb i
redan utsatta delar av Sverige, t.ex. Bergslagen. Sla-
get mot försvarsindustrin drabbar företrädesvis mind-
re orter som Karlskoga, som dessutom drabbas dub-
belt i och med kärnkraftsavvecklingen. Redan höga
skatter till stat och kommun har höjts, vilket fördyrar
boende och företagande.
De ekonomiska problem som en gång började ses
i glesbygden har efter hand flyttat in till större städer
och t.o.m. till residensstäder. Vi ser också begynnan-
de tecken i Stockholm, där vart femte tillfrågat före-
tag räknar med att flytta utomlands under de kom-
mande fem åren. Det är en femdubbling sedan 1993.
Den gamla devisen "Hela Sverige skall leva"
måste kompletteras med en annan, nämligen: Sverige
skall leva. När företags staber och huvudkontor - och
för den delen också myndigheter - lämnar länen,
försvinner köpare av privata tjänster. Därmed minskar
skattekraften och den kommunala ekonomin urholkas.
Det gör att beskattningen av dem som bor kvar ökar.
Det blir en ond cirkel. Kvar av storföretagen blir i
många fall bara rena produktionsanläggningar. De är
självfallet viktiga, då de ger många människor arbete,
men de är inte samma tillväxtmotorer som de mer
kunskapsdrivande funktionerna. Utan fler jobb med
stort kunskapsinnehåll kan inte den lokala skattekraf-
ten hållas uppe, och de kommunala ekonomierna
kommer därmed att fortsätta att urholkas.
Socialdemokraterna har skapat ett Sverige som
befinner sig i strukturell kris. Det sägs ofta i debatter-
na att vi genomgår en strukturomvandling, men det
stämmer inte. Kanske kan man säga att vi snarare ser
en halv strukturomvandling. Vi förlorar de gamla
arbetsplatserna, men alltför få nya kan komma i stäl-
let.
Herr talman! Regeringens regionalpolitiska pro-
position kommer inte ens i närheten av att kompense-
ra de direkta försämringar för glesbygden som rege-
ringen tagit initiativ till de senaste åren. Regionalpo-
litiken måste därför fortsättningsvis inriktas på att dels
undanröja de socialdemokratiska slagen mot glesbyg-
den, dels stärka skattekraften lokalt genom bästa
tänkbara förutsättningar för företagande.
Bristerna i förutsättningarna för företagande drab-
bar glesbygden i särskilt hög grad, där sten läggs på
en redan tung börda. Inga regionalpolitiska åtgärder i
världen kan kompensera ett bristfälligt näringsklimat.
Framför allt är det de små företagens förutsättningar
som är eftersatta. Fram till 1995 ökade antalet egenfö-
retagare i landet, för att sedan börja minska. Enligt
ekonomen Stefan Fölster minskade antalet företagare
med 39 000 mellan 1995 och 1997.
Konkurrenskraften styrs av förvärvade komparati-
va fördelar.  Förr var konkurrenskraften styrd av var
skogen och gruvorna fanns. I dag styrs den av var
kunskapen och den rätta attityden finns. Detta gäller
för länder, regioner och städer. Sverige som land
fortsätter att förlora i konkurrenskraft. Sedan 1993 har
Sverige rasat från 9:e till 17:e plats i det ansedda
institutet IMD:s konkurrenskraftsundersökningar. I år
har vi passerats av Taiwan och halkat ned från 16:e
till 17:e plats.
Internationaliseringen gör att världsekonomin som
helhet fungerar effektivare. Genom informationstek-
niken är vi för första gången någonsin på väg att se en
teoretiskt fullt fungerande marknadsekonomi. Hindren
för information om varor och produktionsförutsätt-
ningar minskar, och rörligheten för kapital är total.
Om en viss stad eller del av Sveriges land vinner
eller förlorar på internationalisering beror på hur väl
man lyckas förvärva och bibehålla konkurrensförde-
lar. Ingen region eller inget land är på förhand vinnare
eller förlorare. Ingenting är givet, utan det ligger i
våra egna händer. Det är nödvändigt för varje region
och stad att finna och förvärva specifika komparativa
fördelar. Det finns inte ett och samma näringsklimat i
hela landet, utan det finns över 280 olika. Det finns
inte en enda nivå på Sveriges konkurrenskraft. Den
varierar från kommun till kommun.
Därför måste kommunpolitiken inriktas på att
stärka den lokala skattekraften genom bästa tänkbara
förutsättningar för företagande och kunskapsutveck-
ling. Därigenom kan flyttlasspolitiken på sikt stoppas.
Många av de faktorer som påverkar kommunernas
långsiktiga konkurrenskraft och därmed också fram-
tidsmöjligheter bestäms lokalt. Den kommunala skat-
tesatsen, skolans kvalitet och samarbete med närings-
livet, kommunikationer, förekomsten av snedvridande
offentlig konkurrens med privata företag och inte
minst de lokala politikernas och tjänstemännens för-
ståelse för företagandets villkor är exempel på detta.
Det paradoxala i de senaste årens internationalisering
i ekonomin är alltså att den lokala politiken vuxit i
betydelse.
Att byta namn på bidrag eller skapa nya regionala
delegationer, tillväxtavtal eller att fördela pengar
enligt annorlunda modeller än tidigare ger ingen växt-
kraft alls för framtiden. Det leder tvärtom tanken fel -
till slutsatsen att staten kan reglera fram tillväxt där
staten så önskar och planerar.
Herr talman! Informationstekniken kan kompense-
ra för avstånd och ge bättre förutsättningar för företa-
gande och kunskapsinhämtning på mindre orter. Den
regionala ekonomiska tillväxten i de regioner som har
en stor infokomsektor är dubbelt så hög som i de
delar av landet som har minst infokomsektor. Det har
en direkt bäring på kommunernas skattekraft.
Det finns ett tydligt samband mellan investering-
arna i informationsteknik och tillväxt i ekonomi och i
sysselsättning. USA ligger i topp vad gäller investe-
ringar i informationsteknik - 12 % av de totala inves-
teringarna - och ligger också i topp i sysselsättnings-
tillväxt, som uppgår till nära 3 ½ %. USA som är så
kritiserat av regeringen för så mycket är det land i
världen som har bäst fungerande ekonomi, störst
ekonomisk frihet och bäst förmåga att producera nya
arbetstillfällen. Informationsteknik och kommunika-
tion är numera den starkaste motorn för tillväxt och
sysselsättning i ekonomin. Den fysiska infrastrukturen
är fortfarande viktig, men inte längre viktigast. Det är
oerhört viktigt att politiker på alla nivåer lär sig att
förstå den nya ekonomins villkor och agera utefter
dessa nya villkor. IT har passerat den fysiska in-
frastrukturen som en tillväxtfaktor nummer ett.
År 1995 kom 25 % av de nya jobben i Sverige i
företag inom det samlade IT-området. Året före stod
branschen för 16 % av de nya arbetstillfällena. Tre
gånger fler svenskar arbetar i dag inom infokomsek-
torn än i fordonsindustrin. De anställda i infokom-
branschen är nära en kvarts miljon, vilket motsvarar
hälften av de anställda i pappers-, stål- och verkstads-
industriföretagen. De berörda företagen inom info-
komsektorn omsätter motsvarande hälften av vad de
gamla basnäringarna omsätter. Det är en ny spelplan.
Jag skriver mer om detta i min motion A19, som
behandlas i dagens betänkande.
När Sverige måste ta steget in i IT-samhället blir
regeringens svar statlig styrning, ungefär som om
uppgiften handlade om att bygga ett visst antal mil ny
väg. Regeringens IT-satsningar riskerar att bli ett
informationsteknikens svar på Stålverk 80. I stället är
statens uppgift att tillse att hela landet får tillgång till
bredbandsteknik genom att upphandla tjänsten bred-
band i de delar där underlaget är för svagt för kom-
mersiella satsningar, om det visar sig finnas sådana.
Alltså gäller det att ge förutsättningar för lokal ut-
veckling, inte att styra hur den skall se ut.
Utmaningen för att hela Sverige skall leva är att
skapa bästa möjliga förutsättningar för företagande i
landet som helhet och i samtliga dess delar. Det är
tråkigt att behöva konstatera att Sverige står svagare
nu än när socialdemokraterna tog över. Man bär an-
svaret. I riksdagen är man i majoritetsställning ihop
med samarbetspartner, i landstingen utom i ett och i
en stor del av landets kommuner. Det är dags för
socialdemokraterna att ta företagarnas förutsättningar
på allvar. Det är bara det som kan vara en livskraftig
regionalpolitik för framtiden.</pre><pre>Anf.  39  PER-OLA ERIKSSON (c):
Herr talman! Först och främst vill jag instämma i
Kjell Ericssons anförande tidigare i dag. Han redo-
gjorde på ett föredömligt sätt för Centerpartiets syn på
de regionala utvecklingsfrågorna. Jag instämmer
också i Kjell Ericssons yrkande om bifall till ett antal
av de reservationer som Centern står bakom i detta
betänkande.
Sverige koncentreras. Så kan man kortfattat säga
om den utveckling som pågått under en lång följd av
år i Sverige. Om man roar sig med att titta tillbaka
och titta på statistik och utveckling finner man att
befolkningen i Sverige sedan 1975 fram till i fjol
ökade med 640 000 människor. Men hur är ökningen
fördelad över landet? Ett antal län och regioner har i
dag lägre befolkningstal är för drygt 20 år sedan.
Enbart i Stockholms län har befolkningsökningen
uppgått sedan 1975 till drygt 270 000 personer eller
42 % av hela den befolkningsökning som vi har fått i
Sverige. Om man lägger därtill de två övriga tidigare
storstadslänen, Göteborgs och gamla Malmöhus län,
finner man att tre län under tiden från 1975 till 1997
fått 68 % av Sveriges totala folkökning, medan andra
regioner har fått stå tillbaka.
Det här är inte bra vare sig för storstäderna eller
för de områden som har drabbats. Jag tycker att frå-
gorna om regional utveckling måste engagera hela
Sverige, såväl människor som bor i storstadsområden
som de som bor i mera glesbefolkade områden. Det är
ganska betecknande för den här debatten om regional
utveckling i kammaren att det är förvånansvärt glest
på Stockholmbänken. Man visar då att de frågorna
inte är särskilt angelägna. Jag tycker det är synd. Vi
borde se ett engagemang kring de regionala utveck-
lingsfrågorna även från människor som företräder
storstäderna, för det är till gagn för hela landet att vi
får en bättre regional balans.
Landsbygden blir glesare och åldersstrukturen blir
alltmer ogynnsam. Jag tvekar inte att säga att i de
mest utsatta områdena i Sverige präglas många byar
av de äldre. Det bor mest äldre människor där. För att
inte dessa byar och samhället skall dö ut krävs det en
befolkningsökning, befolkningsinflyttning och en
ökad ekonomisk aktivitet så att dessa byar, samhällen
och regioner kan utvecklas. För det behövs det en mer
kraftfull politik som inte bara blir ett konto på Nä-
ringsdepartementet som kallas Regionalpolitik. Det
måste också på sektor efter sektor tas regionalpolitis-
ka hänsyn. Bara det att man får en friare användning
av arbetsmarknadspolitiska medel - ett krav som
Centerpartiet m.fl. har drivit - vore ett sätt att flytta
makten från de centrala verken ut till regionerna. Jag
beklagar att de län - t.ex. det län som jag represente-
rar, Norrbottens län - inte har hörsammats i sin väd-
jan om att få använda de arbetsmarknadspolitiska
medlen något friare.
Det behövs också långsiktiga beslut, inte kortsik-
tiga lösningar. Ett sådant långsiktigt beslut har varit
det beslut som riksdagen fattade i början av 90-talet
om lägre arbetsgivaravgifter i Norrlands inland. Det
var från början tänkt att gälla i en tioårsperiod. Nu har
inte denna tioårsperiod gått till ända, men nu skall
beslutet ändras. Beslutet från början av 90-talet var ett
tydligt uttryck för den långsiktighet som måste prägla
regionalpolitiska stöd och reformer av skilda slag.
I början av 90-talet visste företagen vad som
skulle gälla under de närmaste tio åren. Det är en
styrka för näringslivet, för enskilda företag, för en-
skilda företagare och berörda regioner att veta vad
som gäller, inte bara idag, i morgon eller nästa vecka
utan ett antal år framåt i tiden.
Jordbruk, skogsbruk, fiske och företag inriktade
på personlig service är viktigt för Norrlands inland.
Marknaden i den delen av landet är mycket begränsad
på grund av det låga antalet invånare som bor där.
Men nu föreslår socialdemokraterna med stöd av
moderaterna att detta tioåriga beslut skall upphävas.
För vissa näringar - som är något av ryggraden i den
här delen av landet - skall man höja arbetsgivaravgif-
terna med åtta procentenheter. Jag tycker, herr talman,
att det är förvånansvärt. Och motiveringen i utskottets
betänkande är minst sagt anmärkningsvärd. Jag skulle
kunna använda kraftfullare ord, men jag nöjer mig så
långt.
Man uttalar: "Nedsättning av socialavgifter bör
koncentreras till de delar av näringslivet som kan
förväntas expandera, som industri och tjänsteföretag
med vidareförädling av varor och tjänster". Med den
motiveringen har vi i ett utskottsbetänkande fått en av
de mest cyniska motiveringar för ett riksdagsbeslut
som jag under mina snart 16 år i riksdagen har sett.
Man lyfter ut den del av näringslivet i Norrlands in-
land som är så viktig för att människorna skall kunna
bo kvar där.
Jag vill ställa en rak fråga till dem som ställt sig
bakom detta: Vet ni vad det betyder? Vet ni vad det
kommer att få för konsekvenser för berörda regioner?
Det kan hända att ni vet det, men ni bryr er kanske
inte om de sämst ställda regionerna. Jag har många
gånger haft anledning att rikta både beröm till olika
partier för deras agerande vid olika svåra beslut. Men
när socialdemokraterna tillsammans med moderaterna
är med om att höja arbetsgivaravgifterna med åtta
procentenheter finns det anledning att rikta stark kri-
tik. Ert agerande är cyniskt och vittnar om ett totalt
ointresse för den verkliga glesbygden.
Sedan säger ni att det skall satsas på expanderande
näringar, det är dessa som man skall prioritera. Men
de expanderande näringarna klarar sig kanske utan
sänkta arbetsgivaravgifter. Det är de näringar och
bygder som har det svårt som man skall stötta, det är
inte dem som skall beskattas ytterligare.
Jag vill också ha ett svar på frågan: Vad är det
som skall expandera i dessa bygder, om inte basnä-
ringarna? Jordbruket, skogsbruket och en del annan
lokal serviceverksamhet kommer att ha framtiden för
sig. Vad ni gör med ert uttalande är att ni sätter en
stämpel: Denna bygd hör inte framtiden till. Jag tyck-
er att ni borde skämmas.
Jag har statsministerord på att lantbruk är en
framtidsnäring. Jag måste då fråga: Gäller icke denna
högtidliga deklaration för hela landet eller skall den
bara omfatta vissa delar? Hur är det på den punkten,
Berit Andnor? Eller är den stolta deklarationen om att
lantbruket är en framtidsnäring förbehållen södra
Sverige? För att klara sysselsättningen, lantbruket i
Norrlands inland, livsmedelsindustrin och livsme-
delsarbetarnas framtid behöver vi också en levande
primärnäring.
När det sedan gäller sysselsättningen undrar jag
hur man bedömer att detta riksdagsbeslut om att höja
arbetsgivaravgifterna - om det nu blir riksdagens
beslut, än så länge är det bara ett förslag i ett betän-
kande från arbetsmarknadsutskottet - kommer att leda
till att arbetslösheten kommer att öka i Norrlands
inland. Har man gjort någon uppskattning? Har vi för
liten arbetslöshet i den delen av landet? Står det för få
människor i kö för ett arbete? Eller känns det angelä-
get att ytterligare beskatta den del av landet så att fler
människor får stå i kö för ett arbete? Berit Andnor
kanske kan svara på frågan hur hon bedömer att ar-
betslösheten kommer att öka.
Detta kommer också att drabba kvinnorna. Många
kvinnor i Norrlands inland har startat företag med
inriktning på personlig service. Många kvinnor har
också startat företag baserade på produkter som
kommer från de areella näringarna. Nu vänder ni
dessa glesbygdens kvinnor och företagare ryggen.
Moderater brukar vanligtvis tala om skattesänk-
ningar, kanske mer än något annat parti. Men här
medverkar man aktivt till att höja skatten. Patrik
Norinder, Olle Lindström, Ulla Löfgren och Ola Sun-
dell på Norrlandsbänken brukar vanligtvis skriva
artiklar och göra ett och annat uttalande om vikten av
att ha låga arbetsgivaravgifter. Jag har förstått det och
läst dessa artiklar. Då måste jag ställa frågan: Gäller
inte detta den mest utpräglade glesbygden? Eller är
det så att man där skall ha höga arbetsgivaravgifter?
Är det dessa människor som skall beskattas? Nej,
Patrik Norinder m.fl., ni talar i en sak, men i konkret
handling går ni motsatt väg. Ni är avslöjade. Ni vill
att man skall sänka skatten för högavlönade, för stora
aktieägare och för dem som har det bäst ställt, men
för glesbygdens företag - jord- och skogsbruket,
fisket och den typen av verksamhet i Norrlands inland
- vill ni nu ha högre arbetsgivaravgifter.
Herr talman! Jag vill rikta en uppmaning till dem
som hade för avsikt att stödja majoriteten. Tänk om,
innan det är för sent! Tänk om, innan ni trycker på ja-
knappen i dag! Om ni fullföljer detta skapar ni en stor
besvikelse i denna del av landet, men det är inte bara
där som det kommer att bli högre arbetsgivaravgifter.
Det kan också få återverkningar på andra områden. Ta
inte den risken!</pre><pre>Anf.  40  PATRIK NORINDER (m) replik:
Herr talman! Låt mig först notera att socialdemo-
kraternas företrädare Berit Andnor inte har begärt
replik på ett sådant hårt angrepp som Per-Ola Eriks-
son gjorde. Jag vet inte riktigt vad det innebär.</pre><pre>Anf.  41  TREDJE VICE TALMANNEN:
Repliken gäller enbart Per-Ola Eriksson.</pre><pre>Anf.  42  PATRIK NORINDER (m) replik:
Herr talman! Per-Ola Eriksson vet mycket väl att
vi försöker att se till helheten i vår politik, att vi har
en sammanhållen politik. Under årens lopp har vi
alltid hävdat att skatter och avgifter skall sänkas så att
människor kan leva på sin lön. Vi vill komma ifrån
bidragsberoendet.
Att socialdemokraterna nu tar detta initiativ till att
ta bort ett företagsstöd ligger i linje med vår politik.
Men skillnaden mellan socialdemokraternas och vår
politik är att vi samtidigt förbättrar villkoren för jord-
och skogsbruket. Vi stöder den Björkska utredningen,
och vi sänker avgifter för jordbruket.
Jag vet inte varför Per-Ola Eriksson gick så hårt
fram här. En orsak kan vara att han har litet dåligt
samvete för alla de beslut som han har deltagit i till-
sammans med socialdemokraterna. Han har varit med
och höjt skatt på diesel för traktorer och skogsmaski-
ner med i storleksordningen 500 miljoner kronor. Han
har höjt avdragsgränsen för eldragning, han har höjt
bensinskatten och arbetsgivareavgifterna. Han har
varit med på en riktig skattehöjarfest. Är det därför
Per-Ola Eriksson nu går så hårt åt de 88 miljonerna
som detta rör sig om?
Vi har, som sagt, i vår politik en sammanhållen
syn på detta och ser till att företagarna får bättre vill-
kor. Det är inte stöd och bidrag som jord- och skogs-
bruket och företagarna i de svaga regionerna behöver,
utan de behöver bättre villkor för företagsamhet, Per-
Ola Eriksson.</pre><pre>Anf.  43  PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Jag tycker att Patrik Norinder blan-
dar bort korten, och det kanske jag också skulle göra
om jag vore i hans kläder. Jag tror inte att Patrik
Norinder har det så lätt i dag, när han skall vara med
och höja arbetsgivareavgifterna. Han blandar in sane-
ringsprogrammet, som har varit nödvändigt för att få
Sverige på fötter. I saneringsprogrammet har ingått ett
antal skattehöjningar men framför allt besparingar.
Patrik Norinder säger att han ser till helheten i
politiken. Men nog haltar väl den där helheten ganska
betydligt, därför att vad ni tänker göra är att höja
arbetsgivareavgifter i den del av landet som har den
högsta arbetslösheten, de längsta avstånden, det kal-
laste klimatet, den lägsta befolkningsandelen och ett
fåtal företag.
Sedan säger Patrik Norinder att det inte är bi-
dragsberoende han vill ha utan ett sparande. Men ni
har ju lagt fram förslag om sänkta arbetsgivareavgifter
i andra sammanhang. Jag vill då fråga: Är det att
räkna som bidrag att ha lägre arbetsgivareavgifter?
När ni har föreslagit lägre arbetsgivareavgifter i andra
verksamheter, har det då varit fråga om att skapa ett
bidragsberoende? Menar Patrik Norinder på fullt
allvar att lägre arbetsgivareavgifter är att skapa ett
bidragsberoende? I så fall är det en helt ny definition
av lägre skatt på arbete. Patrik Norinder sitter trångt
till i dag. Jag avundas honom inte.</pre><pre>Anf.  44  PATRIK NORINDER (m) replik:
Herr talman! Per Ola Eriksson, jag vet inte vem
som sitter trängst till av oss två här.
När det gäller definitionen av sänkningen av soci-
alavgifterna säger Riksdagens revisorer - och dem
skall vi kunna lita på - att sänkning av socialavgifter
är ett företagsstöd. När vi tar bort en del företagsstöd,
ligger det i linje med vår politik. Det är ju för mycket
speciella områden och verksamheter som stöden har
införts. Den politik som vi har förordat ser till att
jord- och skogsbrukarna och företagarna över huvud
taget i de svagare regionerna får bättre villkor. De får
bättre ekonomiska förutsättningar. De får möjligheter
att klara sina företag - möjligheter som Per-Ola
Eriksson har varit med om att försämra för företag-
samheten.
Jag var uppe i Norrbotten för någon vecka sedan.
Där har befolkningsmängden och sysselsättningsgra-
den minskat, trots stora bidrag från staten och trots att
det har förts en politik som Per-Ola Eriksson har stött
under lång tid.
Vi vill ha en helt annan politik, en politik för före-
tagare och företagsamhet. Utan företagare har vi inga
företag, och utan företag har vi heller inga arbetstaga-
re. Tänk på det, Per-Ola Eriksson!</pre><pre>Anf.  45  PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Herr talman! Patrik Norinder har svårt att förklara
sig, därför att det som var rätt hösten 1991 när det
gällde att sänka arbetsgivareavgifterna i Norrlands
inland har 1998 blivit fel. Vad är det som har inträf-
fat? Ni var ju med på detta 1991. Dessutom var ni ute
i bygderna och försökte ta åt er äran av att arbetsgiva-
reavgifterna sänktes. Men det var då det. Nu skall ni
höja dem.
Ni har råd med stora skattesänkningar, som ni ny-
ligen har presenterat i en budgetmotion, för de grup-
per i samhället som har de högsta inkomsterna, de
bästa villkoren och som kanske bor något mer cent-
ralt. Men ni har inte råd med 90 miljoner i lägre ar-
betsgivareavgifter till företag i Norrlands inland.
Ni skulle ha varit konsekventa, men ni väljer ut
vissa företag som inte skall få sänkningarna. Sedan
talar ni om, också tillsammans med regeringspartiet,
att lantbruket skall vara en framtidsnäring. Patrik
Norinder, det här håller inte.
En röst på Moderaterna, herr talman, är en röst på
högre arbetsgivareavgifter i Norrlands inland. Det är
ett mycket tydligt besked.
(forts. 6 §)</pre><pre>5 §  Beslut rörande utskottsbetänkanden som
slutdebatterats den 29 april</pre><pre>JoU26 Vissa miljöfrågor
Mom. 1 (miljöpolitikens inriktning m.m.)
1. utskottet
2. res. 2 (m)
3. res. 3 (c)
Förberedande votering:
74 för res. 2
20 för res. 3
192 avstod
63 frånvarande
Kammaren biträdde res. 2.
Huvudvotering:
155 för utskottet
77 för res. 2
61 avstod
56 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  139 s, 1 c, 14 fp, 1 v
För res. 2:     70 m, 7 fp
Avstod: 1 s, 19 c, 16 v, 16 mp, 9 kd
Frånvarande:    21 s, 10 m, 7 c, 5 fp, 5 v, 2 mp, 6 kd</pre><pre>Mom. 5 (Agenda 21-forum m.m.)
1. utskottet
2. res. 7 (v)
Votering:
244 för utskottet
33 för res. 7
18 avstod
54 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  140 s, 70 m, 2 c, 23 fp, 9 kd
För res. 7:     17 v, 16 mp
Avstod: 18 c
Frånvarande:    21 s, 10 m, 7 c, 3 fp, 5 v, 2 mp, 6 kd</pre><pre>Mom. 9 (klimatfrågor)
Yrkanden:
1. utskottet
2. res. 11 (c, v, mp)
3. utskottets hemställan med den ändring som föran-
leddes av bifall till mot. Jo757 (kd)
Förberedande votering:
53 för res. 11
9 för mot.
233 avstod
54 frånvarande
Kammaren biträdde res. 11.
Huvudvotering:
137 för utskottet
62 för res. 11
95 avstod
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  137 s
För res. 11:    20 c, 17 v, 16 mp, 9 kd
Avstod: 2 s, 70 m, 23 fp
Frånvarande:    22 s, 10 m, 7 c, 3 fp, 5 v, 2 mp, 6 kd</pre><pre>Mom. 12 (Östersjöns miljö)
1. utskottet
2. res. 14 (mp)
Votering:
238 för utskottet
16 för res. 14
40 avstod
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  139 s, 69 m, 7 c, 23 fp
För res. 14:    16 mp
Avstod: 1 m, 13 c, 17 v, 9 kd
Frånvarande:    22 s, 10 m, 7 c, 3 fp, 5 v, 2 mp, 6 kd</pre><pre>Mom. 13 (oljeletning i Skagerrak m.m.)
1. utskottet
2. res. 15 (mp)
Votering:
262 för utskottet
17 för res. 15
16 avstod
54 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  140 s, 70 m, 20 c, 23 fp, 9 kd
För res. 15:    1 v, 16 mp
Avstod: 16 v
Frånvarande:    21 s, 10 m, 7 c, 3 fp, 5 v, 2 mp, 6 kd</pre><pre>Mom. 25 (Esbjergdeklarationen)
1. utskottet
2. res. 24 (v, mp)
Votering:
262 för utskottet
33 för res. 24
54 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  140 s, 70 m, 20 c, 23 fp, 9 kd
För res. 24:    17 v, 16 mp
Frånvarande:    21 s, 10 m, 7 c, 3 fp, 5 v, 2 mp, 6 kd</pre><pre>Mom. 31 (gränsöverskridande transporter av avfall
m.m.)
1. utskottet
2. res. 27 (mp)
Votering:
268 för utskottet
16 för res. 27
9 avstod
56 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  140 s, 69 m, 20 c, 22 fp, 17 v
För res. 27:    16 mp
Avstod: 9 kd
Frånvarande:    21 s, 11 m, 7 c, 4 fp, 5 v, 2 mp, 6 kd</pre><pre>Mom. 39 (majoritetsbeslut inom EU)
Yrkanden:
1. utskottet
2. mot. K715 yrk. 5 (kd)
Votering:
230 för utskottet
29 för mot.
33 avstod
57 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  140 s, 68 m, 19 c, 3 fp
För mot.:       20 fp, 9 kd
Avstod: 17 v, 16 mp
Frånvarande:    21 s, 12 m, 8 c, 3 fp, 5 v, 2 mp, 6 kd</pre><pre>Mom. 40 (kemikaliestrategi i EU)
1. utskottet
2. res. 34 (v, mp)
Votering:
261 för utskottet
33 för res. 34
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  139 s, 70 m, 20 c, 23 fp, 9 kd
För res. 34:    17 v, 16 mp
Frånvarande:    22 s, 10 m, 7 c, 3 fp, 5 v, 2 mp, 6 kd</pre><pre>Mom. 55 (biologisk mångfald i jordbruket m.m.)
1. utskottet
2. res. 41 (v, mp)
Votering:
259 för utskottet
34 för res. 41
1 avstod
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  140 s, 68 m, 19 c, 23 fp, 9 kd
För res. 41:    1 m, 17 v, 16 mp
Avstod: 1 c
Frånvarande:    21 s, 11 m, 7 c, 3 fp, 5 v, 2 mp, 6 kd
Lennart Hedquist (m) anmälde att han avsett att rösta
ja men markerats ha röstat nej.</pre><pre>Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>JoU22 Ändringar i foderlagen, m.m.
Mom. 3 (förslaget om ändring av 4 § lagen
[1985:295] om foder)
1. utskottet
2. res. 1 (v, mp)
Votering:
261 för utskottet
33 för res. 1
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  140 s, 70 m, 20 c, 22 fp, 9 kd
För res. 1:     17 v, 16 mp
Frånvarande:    21 s, 10 m, 7 c, 4 fp, 5 v, 2 mp, 6 kd
Lennart Hedquist (m) anmälde att han avsett att rösta
ja men markerats ha röstat nej.</pre><pre>Mom. 4 (förslaget om ändring av 13 § lagen
[1985:295] om foder)
Kammaren hade att ta ställning till utskottets förslag
om ändring av 13 § lagen om foder. Ändringsförsla-
get innefattade överlåtelse av myndighetsutövning till
EG:s insitutioner.
För bifall härtill krävdes att riksdagens beslut fattades
antingen med tre fjärdedels majoritet eller i den ord-
ning som gäller för stiftande av grundlag.
Av förslaget framgick att lagen önskades bli antagen i
ett enda beslut. För bifall härtill krävdes således att
minst tre fjärdedelar av de röstande förenade sig om
beslutet. Beslut fattades genom omröstning med ome-
delbar rösträkning.
Votering:
260 för bifall
31 för avslag
1 avstod
57 frånvarande
Tredje vice talmannen konstaterade att minst tre fjär-
delar av de röstande hade röstat ja och kammaren
hade bifallit utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För bifall:     140 s, 70 m, 18 c, 22 fp, 1 v, 9 kd
För avslag:     2 c, 14 v, 15 mp
Avstod: 1 v
Frånvarande:    21 s, 10 m, 7 c, 4 fp, 6 v, 3 mp, 6 kd
Ragnhild Pohanka (mp) anmälde att hon avsett att
rösta nej men markerats som frånvarande.</pre><pre>Mom. 7 (avgifter)
1. utskottet
2. res. 4 (c, v)
Votering:
192 för utskottet
47 för res. 4
54 avstod
56 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  140 s, 15 m, 2 c, 23 fp, 12 mp
För res. 4:     18 c, 17 v, 3 mp, 9 kd
Avstod: 54 m
Frånvarande:    21 s, 11 m, 7 c, 3 fp, 5 v, 3 mp, 6 kd
Lennart Hedquist (m) anmälde att han avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja.
Per-Ola Eriksson (c) anmälde att han avsett att rösta
nej men maerkerats ha röstat ja.</pre><pre>Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>FiU17 Avveckling av allemanssparreglerna
Mom. 1
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>Mom. 2 (reglering av förbud mot uttagsavgifter)
1. utskottet
2. res. (v)
Votering:
278 för utskottet
17 för res.
54 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  140 s, 70 m, 20 c, 23 fp, 16 mp, 9 kd
För res.:       17 v
Frånvarande:    21 s, 10 m, 7 c, 3 fp, 5 v, 2 mp, 6 kd</pre><pre>FiU18 Riksdagens revisorers åtsredovisning för
1997
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>FiU19 Riksbankens förvaltning år 1997
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>FiU21 Förstärkt tillsyn över börser
Mom. 1 (börsmedlemskap)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
Votering:
196 för utskottet
70 för res. 1
29 avstod
54 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  140 s, 20 c, 2 fp, 17 v, 16 mp, 1 kd
För res. 1:     70 m
Avstod: 21 fp, 8 kd
Frånvarande:    21 s, 10 m, 7 c, 3 fp, 5 v, 2 mp, 6 kd
Göran Hägglund (kd) anmälde att han avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja.</pre><pre>Mom. 2 (förbud att inregistrera eller notera börsens
egna aktier)
1. utskottet
2. res. 3 (v)
Votering:
276 för utskottet
17 för res. 3
1 avstod
55 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  140 s, 70 m, 20 c, 22 fp, 15 mp, 9 kd
För res. 3:     17 v
Avstod: 1 mp
Frånvarande:    21 s, 10 m, 7 c, 4 fp, 5 v, 2 mp, 6 kd</pre><pre>Mom. 3
Kammaren biföll utskottets hemställan.</pre><pre>6 §  (forts. från 4 §) Regional tillväxt  - för arbe-
te och välfärd (forts. AU11)</pre><pre>Anf.  46  LENNART ROHDIN (fp) replik:
Fru talman! Det är roligt att få tala inför en så här
stor publik. Det var det inte under debatten.
Jag välkomnar naturligtvis att åtminstone en av de
två norrbottningar som har hört till arkitekterna bak-
om de gångna årens politik när det gäller arbete och
tillväxt deltar i dagens debatt. Det hade varit ännu
bättre om det hade varit två, men det är ju inte Per-
Ola Erikssons fel.
Den politiken tror jag att Per-Ola Eriksson i dag
hade tillfälle att höra regeringspartiets talesman, Berit
Andnor, lovsjunga som en stor framgång.
Jag vill då fråga Per-Ola Eriksson om han också
ser det som en stor framgång för den förda politiken
att - som jag sade i mitt anförande - det i dag faktiskt
är 10 000 färre kvinnor som har jobb i jämställd-
hetsministerns hemlän än när Börje Hörnlund för fyra
år sedan lämnade över ansvaret för arbetsmarknads-
och regionalpolitiken.</pre><pre>Anf.  47  PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Fru talman! Jag vill till Lennart Rohdin säga att
jag beklagar att jag inte hade möjlighet att höra hans
anförande. Jag var upptagen av andra aktiviteter här i
huset. Men jag skall med stort intresse läsa protokol-
let.
Det är bra att Lennart Rohdin kämpar för sitt län.
Jag kan inte de exakta siffrorna för olika län vad gäl-
ler sysselsättningsutvecklingen. Jag vet inte hur det är
i Gävleborgs län i detalj. Men under de senaste åren
har Sverige gått från en ekonomi i svår obalans till en
ekonomi i balans och numera överskott i de offentliga
finanserna. Det är förstås en mycket stor framgång.
Det har krävts uppoffringar av många. Jag beklagar
att det parti som Lennart Rohdin representerar inte
har varit med och tagit det ansvaret för att få Sverige
på grön kvist igen.
Sedan kan det vara så att många av de besparingar
som vi har varit tvingade till har slagit hårt mot olika
grupper. Det vet vi. Det kan ju tänkas att kvinnors
sysselsättning i Gävleborgs län har varit mindre god.
Jag skall läsa på statistiken, men jag har inte något
exakt svar. Säkert kan Lennart Rohdin bättre redogöra
för hur det är med hemmasiffrorna.
Sammantaget vill jag ändå säga att utan budgetsa-
nering och utan en politik för lägre räntor, låg infla-
tion och fasthet i ekonomin skulle nog Gävleborgs län
ha stått sig väldigt mycket sämre i dag än vad länet nu
gör. Länet har nu goda möjligheter tack vare att finan-
serna är sundare. Det kommer också långsiktigt kvin-
norna i Lennart Rohdins län till del.</pre><pre>Anf.  48  LENNART ROHDIN (fp) replik:
Fru talman! I mitt anförande pekade jag på att
SCB:s kvartalsrapport från första kvartalet 1998 visar
att över praktiskt taget hela landet och framför allt i
samtliga Norrlandslän är i dag betydligt färre männi-
skor sysselsatta än för fyra år sedan när Börje Hörn-
lund lämnade över ansvaret för den förda politiken
när det gäller arbete och regional utveckling.
Allra mest påtagligt är detta när det gäller kvin-
norna. I mitt anförande pekade jag på att i Gävleborgs
län, där jämställdhetsministern står överst på riks-
dagslistan i höst, är läget allra sämst för kvinnorna.
Jag tycker därför att det är litet konstigt att man
kan se det som en stor framgång för den förda politi-
ken att det är färre jobb nu än det var när Centerpar-
tiet och Folkpartiet tillsammans verkade för fler jobb i
det här landet.
Jag tror i och för sig att Per-Ola Eriksson innerst
inne håller med mig om detta. Jag tror kanske t.o.m.
att han är mer bekymrad än vad regeringspartiets
företrädare var över hur illa de gångna fyra åren har
slagit mot kvinnors sysselsättning i hela Norrland.</pre><pre>Anf.  49  PER-OLA ERIKSSON (c) replik:
Fru talman! Jag börjar förstå att Lennart Rohdin är
ute efter att jag skall sätta betyg på honom och Ulrica
Messing. Jag tänker inte gå i den fällan. Jag skall inte
betygsätta vare sig den ena eller den andra. Om Len-
nart Rohdin känner behov av att föra debatt med den
minister som har ansvar för jämställdhetsfrågor finns
det rikliga möjligheter i andra sammanhang. Får jag
bara säga att jag har mycket stort förtroende för Ul-
rica Messing som person och som politiker.
Sedan skall vi komma ihåg att 90-talet har inne-
burit betydande besparingar i ekonomin. I vissa delar
av landet har det kanske slagit hårt beroende på att
kommuner och landsting har tvingats spara. Det har
varit obalans i kommunernas ekonomi. Besparingarna
har självfallet slagit hårt mot skolan, vården och om-
sorgen, där väldigt många kvinnor också arbetar.
Det är just mot den bakgrunden, när vi ser att det
finns pengar, som vi har satsat kraftiga resurser sedan
1997. Vi fortsätter under 1998 och bygger vidare
under 1999 och 2000. Och det är bra.
Jag är också glad över att konstatera att Folkpar-
tiet till sist hamnade rätt i frågan och gav Centern och
Socialdemokraterna stöd för de satsningar som görs
på kommuner och landsting.
Jag läste ett uttalande för en tid sedan från ledaren
för det parti som Lennart Rohdin representerar.
När vi gick ut och sade att vi ville ge mera pengar
till vården, skolan och omsorgen var Lars Leijonborg
tveksam till om det behövdes mera pengar. Man har
nu kommit på bättre tankar och biträder dessa medel.
Jag tycker att det är bra. Om Lennart Rohdin inte tror
mig, kan han läsa en tidning som varje vecka kommer
i våra fack, Nu, som har partibeteckningen m. Där
finns ett uttalande från Lars Leijonborg om att han har
kommit på bättre tankar. Det gör att vi nu också kan
värna om kvinnornas sysselsättning.</pre><pre>Anf.  50  BENGT HURTIG (v):
Fru talman! Under de senaste åren har skogslänen
förlorat ungefär 31 000 invånare. Under det föregåen-
de året rörde det sig om ungefär 13 000 invånare. Det
är klart att det här är en kris för regionalpolitiken. Jag
tycker inte heller att den på något sätt är förvånande. I
början av 90-talet gjordes rätt stora satsningar på
storstadsområdena för att dessa skulle bli starka regi-
oner i konkurrens med Europeiska unionens motsva-
rande regioner. Det storsatsades på E 4, E 6 och E 3,
på Öresundsbro, Dennispaket, Adelsohnpaket,
snabbtåg, forskning, högskolor, kultur osv. I stort sett
rörde det sig om ungefär 100 miljarder kronor.
Det är klart att detta har gett bättre förutsättningar
för dessa storstadsområden, som man har hoppats
skulle bli drivkrafter för en tillväxt som skulle komma
också andra landsdelar till godo. Så har dock inte
blivit fallet, utan det har i stället gått bakåt.
Om vi ser på de regionala obalanserna i delar av
Europa där man inte har satsat på regionalpolitik på
det sätt som de nordiska länderna gjort sedan början
av 60-talet, finner vi att de regionala obalanserna där
är ofantligt mycket större. Om vi delar upp Europa i
regioner om ungefär en miljon invånare, visar det sig
att de svagaste regionerna har en BNP per capita som
är ungefär en tredjedel eller en fjärdedel av de rikaste
regionernas. I Sverige är motsvarande skillnad 10-
15 %.
Mot den bakgrunden kan man säga att satsningar-
na på offentlig verksamhet och regionalpolitik har
varit relativt framgångsrika, även om det nu har före-
kommit bakslag.
Inför folkomröstningen 1994 om EU-
medlemskapet basunerades det i Riksskatteverkets
broschyr ut att vi skulle fortsätta med vår egen regio-
nalpolitik och att Sverige dessutom skulle få 13 mil-
jarder kronor extra i regionalstöd under den första
perioden. När vi nu läser vad som står på s. 62-63 i
betänkandet låter det annorlunda. Nu bestäms stö-
dområdesindelningen av EG-kommissionens regler,
och det framhålls att riksdag och regering har mycket
begränsade möjligheter att påverka detta.
Dessutom har, på grund av olika trögheter, det
verkliga återflödet av pengar blivit långt mindre än
vad man lovade det svenska folket före folkomröst-
ningen. Enligt den redovisning som vi har fått i EU-
nämnden rör det sig om totalt 15-16 miljarder lägre
återflöde än vad man hade utlovat från början.
Kommissionen bestämmer inte bara stödområden
utan också vilken typ av stöd som kan godkännas och
vilka stödnivåer som är acceptabla. Trots att Sverige
före EU-medlemskapet i EU-anpassningens anda
krympte regionalpolitiken, tycks det nu inte räcka. Jag
har därför svårt att förstå utskottsmajoritetens flata
accepterande av denna strävan att detaljreglera den
nationella regionalpolitiken. Självfallet måste Sverige
under hänvisning till subsidiaritetsprincipen kunna
föreslå att beslutsmakten blir mer nationell. Inte är det
väl tänkt att EU:s lagstiftning skall vara oförändrad i
evighet?
Vi bör också beakta att kritiken från EU:s egen
revisionsrätt och Riksdagens revisorer av struktur-
fondsverksamheten är tämligen hård.
När det gäller yrkandena från flera motionärer om
återföring av en del av avkastningen från vatten-
kraftsvinster är utskottsmajoritetens huvudargument
att förslagen tidigare avvisats. Någon sakargumenta-
tion förs inte. Resurserna till regionalpolitiken skall
tas ur de samlade resurserna, heter det.
De bygdemedel som tillför Norrbottens län ca 50
miljoner kronor per år regleras sedan lång tid tillbaka
av vattenlagen. Staten har accepterat principen att
man har rätt till viss ersättning för de förluster som
vattenkraftsutbyggnaden har medfört i vissa områden.
Det är länge sedan reglerna för bygdemedel senast
sågs över, och riksdagen kunde här ha tagit ett initia-
tiv, men utskottet väljer att inte ens argumentera.
Enligt rapporterna från skogsvårdsstyrelserna och
den särskilda utvärdering som gjorts av skogspoliti-
ken är det uppenbart att skogsvårdsåtgärder som röj-
ning och förstagallring kraftigt har minskat i privat-
skogsbruket. Också skogsodling och upprustning av
restskogsarealer har minskat. Detta beror på att såda-
na åtgärders lönsamhet faller ut kanske först efter
flera generationer. Det innebär också att man i framti-
den kommer att ha en låg timmerandel, glesa skogar
och dålig lönsamhet. Därmed kan också miljömålen
drabbas.
Jag föreslår därför i motion A45 att arbetsmark-
nadsmedel skulle kunna användas i större utsträckning
inom skogsvården i samfinansiering med privata
intressen för att få upp skogsvården till en rimlig nivå.
Utskottet avfärdar detta bara med att sådant redan kan
förekomma, men det går ju inte på grund av de vo-
lymmål som anges i dagens arbetsmarknadspolitik.
Eftersom Norrbottens län inte haft nog med ar-
betsplatser för att nå upp till dessa volymmål, har man
i själva verket fått skicka tillbaka ca 350 miljoner
kronor av arbetsmarknadsmedel som skulle ha kunnat
användas till sysselsättningsbidrag inom skogsvården.
Också här hade det funnits utrymme för ett ställnings-
tagande från utskottet för att markera att man måste få
till stånd en effektivare användning av dessa medel.
Det är alldeles uppenbart att i en öppen marknad-
sekonomi som den som vi nu genom den inre mark-
naden är en del av skapar ett tryck som kan ge ökade
regionala obalanser. År 1985, när beslutet om den
inre marknaden fattades, konstaterade den regional-
politiskt ansvarige i EU, Peter Schmidhuber, följande:
"Skapandet av den inre marknaden med bortta-
gande av fysiska tekniska och skattemässiga barriärer
som ännu existerar mellan länderna kommer tveklöst
att ge upphov till dynamiska effekter som stimulerar
tillväxt, men också hotar regioner som inte kan svara
med tillräcklig kraft."
Jag tycker att detta är en utmärkt formulering, som
innebär att regionalpolitiken måste intensifieras. Det
bästa med propositionen och betänkandet är kanske
att vi förhoppningsvis får en ordentlig utredning om
den framtida regionalpolitiken.</pre><pre>Anf.  51  EWA LARSSON (mp):
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservation 48 under mom. 27.
Per-Ola Eriksson efterlyste människor från stor-
städerna här i debatten, och jag kan tala om att det nu
står en stockholmare i talarstolen och pratar om regi-
onalpolitik. Tidigare har vi haft ett huvudanförande
av en göteborgare, och efter mig kommer en norr-
ländska.
Fru talman! I propositionen Regional tillväxt - för
arbete och välfärd ges en vision om kulturell utveck-
ling och ökad tillgänglighet. Bra! Äntligen ett erkän-
nande av att kultur är en betydelsefull faktor för regi-
onal utveckling. Som Miljöpartiet ser det är också
kulturpolitik en del av arbetet för ett bättre samhälle.
Det gäller utbildning, fritid, vård, boende och arbete.
Kulturpolitik inverkar självfallet även på planering
och utformning av den fysiska miljön, landskapsvård,
miljövård och kulturvård. Nu betonar regeringen att
en rik och stimulerande kulturmiljö och ett rikt kul-
turutbud är viktiga konkurrensmedel för en regions
attraktion. Detta är, fru talman, musik i våra öron.
Många småföretag har direkt anknytning till kul-
tursektorn. Exempelvis skulle en kraftfull satsning
inom byggnadsvården innebära arbete för projektörer,
byggnadsarbetare, antikvarier, byggfirmor, entrepre-
nörer. Kunskap om ett miljöriktigt förhållningssätt
inom byggsektorn skulle få en chans att utvecklas.
Områden att prioritera där en satsning kan få av-
görande betydelse för ett samhälles fortlevnad är
fäbodar, samisk bebyggelse, vissa gamla industrimil-
jöer, fiskelägen och jordbruksbyggnader som t.ex.
gamla smedjor och lador. Men det finns så mycket
mer. Gammal kunskap behöver integreras med vårt
nya sätt att leva med miljöriktiga och estetiskt förank-
rade nya och gamla former.
Fru talman! Var finns då förslaget till sysselsätt-
ningsfrämjande åtgärder inom detta område? Vi kan
inte se det. 1 miljon av utskottets 50 miljoner skulle
ge arbete med att fantastiskt mervärde i kringeffekter,
ökad kunskap, skönhet och glädje över hela landet.
Riksantikvarieämbetet har ett program som kostar
omkring 700 miljoner. Satsa åtminstone den summan.
Vackra ord bör följas av kronor och ören.
I propositionen lyfter regeringen fram lokala och
regionala utvecklingsprojekt för teater, dans, musik,
litteratur och bildkonstnärer. Regeringen lyfter också
fram museiområdet som ett exempel på att stärka den
regionala utvecklingen. Dessa projekt skall skapa
förutsättningar för en bärkraftig kulturell infrastruk-
tur. Det är bra! säger Miljöpartiet. Men vi vill också i
sammanhanget påpeka det olämpliga i att förändra
bidragssystemet så att statligt stöd dras in till förmån
för projekt som beslutas på central nivå. Det kallar vi
centralisering.
Kunskaper om konstnärer och konstutövandet
finns främst lokalt i län och region. Det är också lo-
kalt som samarbetsprojekt skall utvecklas. Vi vill
också påtala det klart olämpliga i att dra in pengar
från landets länsmusik. Det leder också till centralise-
ring och tvingar frilansande musiker till huvudstaden,
Göteborg och Malmö. Det är en tvärtompolitik mot
stipulerad intention.
Fru talman! Miljöpartiet vill tilldela skolan dess
rättmätiga roll som vår i särklass största kulturinstitu-
tion. Kommunala musikskolor och kulturskolor har en
avgörande betydelse för om barn får möjlighet att
spela ett instrument, spela teater, dansa, m.m. Denna
möjlighet måste ges oavsett var de bor i landet. Då vi
i dag talar om integration i samhället vill Miljöpartiet
framhålla att sång, musik och dans inte bara är gräns-
överskridande i vårt inre utan även bär med sig ett
överskridande av gränser när det gäller vår etniska
bakgrund, ålder och kön.
Den som nu inte förstår vad jag menar tycker jag
skall besöka Berwaldhallen i kväll där det är premiär
på ett unikt folkmusiksamarbete. En del säger, fru
talman, att de arbetar för fred med ett EU-projekt som
försvaras med polis och taggtråd. Folket tycks vara
dess fiende. En del arbetar med fred tillsammans med
folket och de olika folkens musiktraditioner. De ska-
par tillsammans delaktighet i honnörsord. Gissa vilket
projekt jag tror har bestående värde för framtiden!
Folkmusikfesten drar sedan vidare till Skarpnäck,
Tensta, Falun, Siljan och på en mängd ställen över
hela landet under sommaren. Det går bara inte att
missa.
Fru talman! I dag anses musik vara den konstform
som når flest människor. Som nummer två kommer
film. Miljöpartiet vill framhålla vikten av att vi i Sve-
rige utvidgar möjligheterna för fler att göra egen film.
Genom att göra det möjligt för oberoende filmare att
utvecklas kan vi öka grunden för en produktion av
svensk kvalitetsfilm. Miljöpartiet föreslår också att en
oberoende utvecklingsfond bildas i syfte att öka kom-
petens och filmtradition i hela landet.</pre><pre>Anf.  52  AGNETA BRENDT (s):
Fru talman! För ett tiotal år sedan myntades be-
greppet: Hela Sverige skall leva! För mig som kom-
mer från ett län som drabbats hårt av bl.a. strukturra-
tionalisering inom den tunga basindustrin, vilken lett
till arbetslöshet och utflyttning, känns det därför
mycket tillfredsställande att konstatera att regeringen i
sin proposition understryker att regionalpolitiken i
fortsättningen måste bedrivas med än större kraft för
att stödja utvecklingen i de regioner som är särskilt
utsatta och ge dem förutsättningar för utveckling och
tillväxt som är mer likvärdig de i andra regioner.
Det handlar med andra ord om att verkligen satsa
på att hela Sverige skall leva. Jag hoppas naturligtvis
att det skall leda till att de ungdomar som i dag växer
upp i mitt hemlän skall kunna resa ut i Sverige och
Europa och även till andra delar av världen för att
utbilda sig och skaffa sig erfarenheter, men att de
sedan om de så önskar skall kunna återvända till hem-
orten för att arbeta på samma sätt som vi i min gene-
ration hade möjlighet att göra.
Satsningar på infrastrukturområdet har alltid haft
stor betydelse för regionalpolitiken. De satsningar
som görs från regeringens sida är positiva liksom
satsningarna på utbildningsområdet och glesbygds-
och landsbygdspolitiken. Det är dessutom med stor
tillfredsställelse jag kan konstatera att bl.a. vårt län
ges möjlighet att bedriva försöksverksamhet med
friare användning av arbetsmarknadspolitiska medel.
Infrastruktursatsningar på vägar och järnvägar är
positiva för oss som bor i de glesare befolkade delar-
na av landet. E 4:an, som går längs kusten genom vårt
län, är pulsådern för trafiken till Norrland. På några
ställen finns mycket besvärliga flaskhalsar som leder
till köbildning, farliga omkörningar och alltför ofta
svåra trafikolyckor med dödsfall som följd.
En mycket besvärlig sträcka har varit förbifarten i
vårt nordliga grannlän Västernorrland. Det är därför
positivt att regeringen tidigarelägger förberedelsear-
betet för en ny förbifart vid Sundsvall. För närvarande
pågår ombyggnad av sträckan Söderhamn-Enånger
vilken beräknas blir klar år 1999 eller tidigt under år
2000.
Kvar att åtgärda blir då sträckan Enånger-
Hudiksvall där ombyggnaden i Vägverkets nationella
plan beräknas påbörjas år 2002. Vi anser att även
detta projekt borde tidigareläggas så att det startar år
2000, vilket skulle innebära att hela sträckan åtgärda-
des i ett sammanhang. En i sin helhet ny- och om-
byggd E 4 utefter södra Norrlandskusten har stor
betydelse både för regional balans och för trafiksä-
kerheten. Den nya förbifarten vid Sundsvall skulle på
ett naturligt sätt falla in och fullständiga E 4:ans nöd-
vändiga standardhöjning.
Andra flaskhalsar längs E 4:an finns på sträckan
Hedeby-Uppsala. De innebär ökad miljöbelastning,
minskad trafiksäkerhet och förlängda transporttider.
Ombyggnaden av sträckan bör ha hög prioritet liksom
utbyggnaden av dubbelspår på Ostkustbanan mellan
Gamla Uppsala och Gävle. Gävleborg, som är ett
mellanlän, behöver alla möjliga infrastrukturåtgärder
för att trafiken norröver skall flyta på ett bra sätt. En
bra infrastruktur kommer också att innebära att den
tillgängliga arbetsmarknaden ökar för människorna i
vårt län.
Regeringen aviserar även en tidigareläggning av
snabbtågsförbindelsen mellan Stockholm och Öster-
sund. Det är ett utmärkt och efterlängtat förslag vad
gäller vårt län men på en punkt råder det oklarhet. Det
handlar då om vilken sträckning som snabbtågsför-
bindelsen mellan Gävle och Östersund skall ha. När
vi studerat Banverkets förslag till snabbtågsanpass-
ning på sträckan Stockholm-Östersund har vi tolkat
det så att det är sträckningen Stockholm-Gävle-
Bollnäs-Ljusdal-Ånge-Östersund som avses.
När SJ yttrade sig till Banverket betonades ange-
lägenheten av att snabbtågsanpassningen sker över
Bollnäs och Ljusdal. Men senare har SJ aviserat att
man vill köra snabbtåget på sträckan Stockholm-
Östersund via Sundsvall. En sådan sträckning skulle
gå stick i stäv med andan i propositionen. Det handlar
ju där om en regional tillväxt för inlandskommunerna
och för utsatta delar av vårt land. Den förbättring av
utvecklingsmöjligheterna för våra inlandskommuner
Bollnäs och Ljusdal som skulle bli följden av snabb-
tågsutbyggnaden - om denna beslutas enligt Banver-
kets förslag - raseras om avsikten är att köra tåget via
Sundsvall. Vi menar därför att riksdagen tydligt bör
markera att snabbtågsförbindelsen på sträckan Stock-
holm-Östersund skall gå via Norra stambanan.
Vidare är det mycket positivt att regeringen avser
att avsätta 1 500 högskoleplatser för distansutbildning
och decentraliserad utbildning, främst inom stödom-
råde 1 och på långt avstånd från universitet och hög-
skola. Det gäller då också IT-baserad distansunder-
visning inom områden som är särskilt angelägna ur
regionalpolitisk synvinkel och där utbildningen inte
kan väntas komma till stånd på annat sätt. Decentrali-
serad utbildning och distansutbildning är av mycket
stor betydelse för ett län som vårt.
Fru talman! Regeringens satsning på kunskapslyf-
tet har varit mycket framgångsrik och har bl.a. lett till
att kvinnor som friställts i kommuner och landsting
har påbörjat en vidareutbildning för att ha möjlighet
att konkurrera på den framtida arbetsmarknaden.
Problemet för dessa kvinnor är att de, efter att ha läst
in gymnasiekompetens på hemorten, inte har möjlig-
het att fortsätta med högskolestudier eftersom deras
familjeförhållanden ofta gör det omöjligt att flytta.
T.o.m. den traditionella distansutbildningen kan vara
problematisk att genomföra. Med dagens teknik är det
nu möjligt, för att nå de stora grupperna ortsbundna
vuxna i framför allt glesbygd, att flytta högskolan till
studenterna - inte tvärtom.
I början av 1990-talet inleddes ett försök bland
kommunerna i Hälsingland för att ge utbildning via
videokonferenser. I dag ingår ett femtiotal kommuner
- det gäller då i stort sett hela landet - i samarbetet.
Vi har kunnat konstatera att distansutbildningar för-
lagda till lokala studiemiljöer når nya målgrupper som
traditionellt inte påbörjar högskolestudier. För två
tredjedelar av de studerande har studiecentrum varit
inkörsporten till högre studier. Det har, som jag tidi-
gare sagt, gällt ortsbundna vuxna, yrkesarbetande som
behövt höja sin kompetens, kvinnor och unga männi-
skor som kommer från hem som saknar högskoletra-
dition och som det i allmänhet varit svårt att rekrytera
till traditionell högskoleutbildning.
Vi förutsätter att ytterligare resurser, i form av
högskoleplatser avsatta för distansutbildning, på sikt
också kommer vårt län till del så att vi i samverkan
med Delegationen för IT-baserad distansutbildning
och Utvecklingscentrum i Härnösand kan vidareut-
veckla modeller för behovsanpassad distansutbild-
ning.
Fru talman! Jag yrkar bifall till hemställan i ar-
betsmarknadsutskottets betänkande och till regering-
ens förslag om regionalpolitiska satsningar som
kommer att innebära att näringslivet i alla delar av
Sverige får möjlighet till en positiv utveckling.</pre><pre>I detta anförande instämde Axel Andersson (s).</pre><pre>Anf.  53  LENNART ROHDIN (fp) replik:
Fru talman! Agneta Brendt tog bl.a. upp frågan
om den påskyndade snabbtågsförbindelsen Stock-
holm-Östersund. Jag konstaterar att vi är rörande
överens i den frågan. Två, kanske rent av tre, av oss
här på länsbänken har i olika debatter med kommuni-
kationsministern försökt att få ett entydigt besked från
regeringen i den frågan men det har inte gått att få ett
sådant besked. På t.ex. frågan om detta med att
snabbtåget skall stanna i Gävleborgs län fick vi för
någon vecka sedan svaret: Ett snabbtåg som stannar
för ofta är inget snabbtåg. Detta är väl något illavars-
lande.
Nu säger Agneta Brendt, i likhet med många andra
motionärer på Gävleborgsbänken, att det är önskvärt
att få ett klart uttalande från riksdagens sida om att
den här snabbtågsförbindelsen skall gå längs Norra
stambanan och att snabbtågen skall stanna på lämpli-
ga ställen, bl.a. i Gävleborgs län. På den punkten
säger utskottsbetänkandet ingenting. Däremot finns
det i utskottets betänkande en reservation från Kjell
Ericsson och Elver Jonsson som är väldigt tydlig på
den punkten. Jag inbjuder därför Agneta Brendt och
övriga på Gävleborgsbänken att senare i dag när det
blir dags för votering ansluta sig till nämnda reserva-
tion.</pre><pre>Anf.  54  BERTIL PERSSON (m):
Fru talman! Först några kommentarer.
Det är alldeles uppenbart att ingen i denna kam-
mare har läst Storstadsutredningen. Då hade man
nämligen vetat att de allra största problemen, den allra
största utsattheten och den allra största arbetslösheten
inte finns i Norrlands inland, utan i Stockholms, Gö-
teborgs och Malmös utsatta förorter. Detta ger debat-
ten en viss relief.
Man går också ifrån själva grundproblemet, näm-
ligen att vi befinner oss i det nya Fattigsverige. I EU
är det bara Spanien, Portugal och Grekland som har
ett lägre välstånd än vi i Sverige. Vi har ramlat ned till
artonde plats i OECD:s välfärdsliga. Sådant sker
naturligtvis inte utan att det får konsekvenser.
Sedan 1970 har Sverige halkat efter rejält när det
gäller spetskompetensen. Svenska produkter har i
dagens situation ett alldeles för lågt kompetensinne-
håll och för lågt förädlingsvärde. På världsmarknaden
konkurrerar vi med låga priser och därmed med låga
löner och, i slutändan, med arbetslöshet.
Det var emellertid inte för att säga detta som jag
begärde ordet. I stället ville jag ta upp en annan form
av regionalpolitik som av utskottet har lagts in i det
här betänkandet. I reservation 108 tas nämligen frågan
om Öresundsregionen upp. Öresundsregionen är en
sammanhängande region delad av en nationsgräns,
vilket skapar påtagliga problem.
De olika delarna av Öresundsregionen samman-
vävs alltmer. Om två år står bron mellan Malmö och
Köpenhamn färdig, och planeringen för en tågtunnel
mellan Helsinborg och Helsingör har redan börjat. I
den här regionen bor sammantaget över nationsgrän-
sen 3,2 miljoner människor. Här växer nu fram ett
Öresundsuniversitet med tre, snart fyra, lokalisationer,
130 000 studenter och en utveckling som blir alltmer
virtuell. Vi håller på att få en gemensam storflygplats
och vi håller på att skapa nya industriområden på
ömse sidor om fästena på Köpenhamn-Malmö-bron.
Vi skapar en integrerad kollektivtrafik där tågen går
från Simrishamn till Helsingör och från Helsingborg
till Köge.
Här kommer det naturligtvis att uppstå helt nya
möjligheter att skapa Europas femte K-region, vilket
vore bra för hela landet. Men här finns det också
behov av möjligheter att skapa planeringsorgan som
med kraft kan ta fatt i den fysiska planeringen för hela
regionen och för trafikplaneringen för regionen och
som kan ordna med exempelvis fritt sökande till sko-
lor, förskolor och sjukvård tvärs över nationsgränsen.
Jag har inga färdiga lösningar, fru talman. Jag har
därför inte heller något yrkande. Men jag tycker ändå
att det är viktigt att den här frågan väcks. Den kom-
mer att bli alltmer aktuell under de kommande åren.</pre><pre>Anf.  55  SVEN BERGSTRÖM (c):
Fru talman! Det går snabbt undan här på eftermid-
dagen.
Dagens debatt om regionalpolitiken handlar ju i
grunden om huruvida Sveriges riksdag och regering
skall förmå leva upp till de stolta deklarationer som
företrädare för alla partier i passande sammanhang
använder sig av om att hela Sverige skall leva och
utvecklas.
Från Centerpartiets sida har Kjell Ericsson och
Per-Ola Eriksson utvecklat argumentationen för par-
tiets synpunkt i de här frågorna. Jag vill börja med att
instämma i deras tidigare anföranden.
Flera andra talare i dagens debatt har tagit upp den
mycket allvarliga situation som stora delar av vårt
land befinner sig i när det gäller arbetslöshet och
utflyttning. Det är ett fåtal län som under senare år har
tagit hand om befolkningsökningen medan stora delar
av Sverige blöder.
När Bertil Persson nu som moderatföreträdare ta-
lade om att storstäder också har problem, noterade jag
att moderaterna försöker att sitta på alla stolar samti-
digt. Tidigare i dag hade vi ju lyssnat på Patrik
Norinder som talade väl om regionalpolitiken och om
behovet av att samhället tar ansvar för att hela Sverige
skall kunna leva - inklusive Norrlands inland.
Det är naturligtvis alltid roligare och lättare att
tala om framtiden, om vad man vill göra, om vilka
visioner man har för att utveckla samhället. Men det
är tyvärr också nödvändigt att först ta till sig den
sanna, om än aldrig så smärtsamma, bilden av hur
verkligheten och utvecklingstendenserna ser ut. Då är
det dessvärre så att många län och landsdelar nu har
en situation som är likartad med, för att inte säga
värre än, de mest dystra åren på 60-talet. Det var då
AMS i Norrland uppfattades som en förkortning av
uttrycket "Alla måste söderut".
Det här har belysts av många talare i dag. I årets
första nummer av Norrländsk Tidskrift belystes det
här på ett väldigt tydligt sätt. Man konstaterar där att
Norrlandslänen är de län som främst har drabbats av
den utflyttningsvåg som vi har sett under 90-talet på
samma sätt som under 60-talet.
Norrländsk Tidskrift konstaterar att det på fem år
har blivit nästan 20 000 färre norrlänningar. Det är,
som någon tidigare konstaterat, två tre storstadsområ-
den som tagit hand om befolkningsökningen.
Därmed inte sagt att det inte också finns problem i
storstadsområdena. Det finns det självklart. Det skall
vi ta till oss. Men det är inte samma typ av undersys-
selsättning. Det är mer av sociala svårigheter, social
misär, som finns i förortsområdena.
Det är fel, tycker jag, att ställa upp en motsättning
mellan storstadsutveckling och landsbygdsutveckling.
Det är egentligen två sidor av samma mynt. En stark
befolkningskoncentration i storstäderna ger ju pro-
blem i miljön. Det behövs nya vägar. Det kommer till
nya, stora, snabbt uppbyggda förortsområden som inte
förmår att ta hand om människor på ett sätt som är
acceptabelt.
Sedan har vi den andra sidan av myntet i de delar
av landet som dräneras på människor och företag. Där
har vi outnyttjade resurser. Det är egentligen en
enorm kapitalförstöring som de landsdelarna utsätts
för. Det drabbar naturligtvis hela folkhushållet. Det är
skolor som inte används, affärer som inte används och
det är vägar och annan infrastruktur som inte kommer
till användning. Alla borde ändå tycka att detta är
angelägna frågor.
Jag skulle vilja anknyta till det som Patrik Norin-
der sade som företrädare som Moderaterna. Jag tror
inte att det finns en enda moderat kvar i kammaren
som kan svara. Man kanske inte är så intresserade av
frågan när det kommer till kritan. Men det är beteck-
nande att Moderaterna nu när det gäller just möjlighe-
terna att stötta upp företagsamheten i Norrlands in-
land, går armkrok med Socialdemokraterna för att ta
bort den reducering av arbetsgivaravgiften som har
gällt i Norrlands inland tidigare.
Man är alltså beredd att höja arbetsgivaravgifterna
- det parti som annars talar om vikten av att sänka
skatter och avgifter. Nu ger man Socialdemokraterna
stöd för att höja arbetsgivaravgifterna. Det drabbar
Norrlands inland och företagsamheten där.
Det vore intressant att höra litet mer utvecklat från
Moderaternas sida och gärna från Patrik Norinder -
han är ju partiföreträdare i den här frågan - hur man
kan motivera denna skattehöjning. För det är en
skattehöjning när man höjer arbetsgivaravgifterna
igen på det här sättet.
Detta med Gävleborgs situation har en del talare
tidigare här i dag tagit upp. Lennart Rohdin från
Folkpartiet hade många goda exempel på hur Gävle-
borgs län är väldigt hårt drabbat av arbetslöshet och
befolkningsutflyttning. Bara under det senaste året
minskade befolkningen i Gävleborgs län med mer än
2 000 personer.
Då är det självklart viktigt att vidta motåtgärder.
Det som jag och många andra har lyft fram i motioner
och interpellationer här i kammaren, är t.ex. bra in-
frastruktur. Det handlar om vägar - länsvägar, enskil-
da vägar, järnvägar och annat - som måste hålla god
standard. Det är många här i kammaren som tidigare i
dag har berört de här frågorna. Men jag tar upp dem i
alla fall. Det finns en del oklarheter som står kvar.
De gäller t.ex. E 4:an som nu byggs ut längs
Norrlandskusten. Det vore naturligtvis väldigt klokt
att göra det här sammanhållet på ett bra sätt så att det
inte blir flaskhalsar kvar. Därför har jag och flera med
mig motionerat om att fullfölja E 4-bygget i de delar
där det finns flaskhalsar kvar, t.ex. genom Hälsing-
land och på sträckan Enånger-Hudiksvall, som riske-
rar att bli kvar några år till som en flaskhals på E 4:an.
När det gäller järnvägen har vi den bit som Agneta
Brendt som den senaste av talarna här var inne på.
Det gäller sträckan mellan Uppsala och Gävle. Där är
det angeläget att snarast möjligt få till dubbelspår.
Annars blir det en flaskhals både för Ostkustbanan
och för Norra stambanan.
Det som jag ändå skulle vilja understryka särskilt
är den ambition att få i gång snabbtågstrafiken på
Norra stambanan som flera talare har varit inne på.
Det har vi vid ett flertal tillfällen haft interpellations-
debatter med kommunikationsminister Ines Uusmann
om här i kammaren utan att få några rejäla besked.
Det vore väldigt värdefullt att få det i dag när vi pra-
tar om regionalpolitiken här i kammaren.
Det vore ju oerhört förödmjukande - provoceran-
de - mot Gävleborgs län och befolkningen i länet om
man rustar banan och sätter i gång snabbtågstrafiken
inom några år men inte stannar på de stora stationer
man passerar - typ Bollnäs och Ljusdal - som är
belägna längs Norra stambanan.
Det vore värdefullt att få ett besked av någon före-
trädare för Socialdemokraterna, åtminstone någon
länsföreträdare. Agneta Brendt talade ju t.ex. väl om
detta. Hur kommer man att rösta i dag? Det finns en
reservation nr 20 från Centerpartiet och Folkpartiet
där vi tar fasta på det här. Det finns naturligtvis alla
möjligheter att rösta på den motionen för Agneta
Brendt och andra som talar väl i de här frågorna.
Men jag är rädd för att man när sanningens minut
kommer - och det är sanningens minut i dag när
kammaren tar upp de här frågorna - ändå inte röstar
för de här frågorna.
Slutligen, fru talman, vill jag säga några ord om
vikten av ett bra företagsklimat. Företagarna i länet,
Gävleborgs län, har på ett positivt sätt försökt att
penetrera den här frågan och komma med konkreta
förslag om hur man kan skapa ett bättre företagskli-
mat för att säkra arbete och utveckling i Gävleborgs
län.
Regeringen går nu ett litet steg på vägen i den
proposition som man har lagt fram. Man talar om
möjligheter till s.k. frizonsförsök eller försöksområ-
den. Jag tycker att det finns skäl, och det har jag ut-
vecklat i en motion till riksdagen, att gå betydligt
längre för att avreglera och ta bort onödig byråkrati
och bestämmelser som hämmar företagarnas utveck-
ling.
Det vore värdefullt, tycker jag, om riksdagen kun-
de samla sig till att gå några steg ytterligare på den
här vägen för att stödja ett bra företagsklimat, kanske
i synnerhet i de områden av landet som är hårdast
drabbade av arbetslöshet.
Jag ser att min taletid rinner i väg. Jag skulle ha
sagt några ord om distansutbildningen också - där har
Centerpartiet i sin motion krävt att flera distansut-
bildningsmöjligheter skall komma till stånd - men för
tids vinnande gör jag inte det nu.
Fru talman! Slutligen yrkar jag bifall till reserva-
tion nr 20 om Norra stambanan och tågförbindelsen
Stockholm-Östersund.</pre><pre>Anf.  56  MAGGI MIKAELSSON (v):
Fru talman! Jag vill börja med att instämma i
Vänsterpartiets företrädare Hans Anderssons och
Bengt Hurtigs tidigare anföranden. Jag har gått upp i
debatten därför att jag har skrivit en motion som i
första hand handlar om utvecklingen av Västerbottens
län med utgångspunkt i regeringens proposition.
Jag skulle vilja börja med att litet grand kommen-
tera de uppgifter som DN har redovisat i dag. Där ser
det ut som om Västerbottens län skulle gynnas av det
regionalpolitiska stödet.
För det första kan man tycka att det är märkligt att
Stockholm över huvud taget nämns som ett län som
får del av regionala satsningar. Det är ju den mest
centrala regionen i Sverige. Det visar ju att de siffror
som redovisas i tidningsartikeln bara säger en liten del
av sanningen, dessutom en missvisande och inte sär-
skilt relevant del eftersom siffrorna redovisar alla
resurser som satsas som har regional betydelse. På så
sätt har anslaget till Umeå universitet kommit att
redovisas som ett regionalpolitiskt stöd, och det är ju
litet märkligt.
Som jag har redovisat i min motion är Västerbot-
tens län mycket komplext med mycket stora inomre-
gionala skillnader. Vi utgör 13 % av Sveriges yta men
har knappt 3 % av befolkningen. Av de 15 kommuner
som vi har i länet har 5 kommuner mindre än 4 000
invånare. Vi har en kommun, Sorsele kommun, som i
länsstyrelsens befolkningsstatistik redovisas ha noll
invånare per kvadratkilometer eftersom det är så få
som bor där. Samtidigt expanderar Umeåregionen
väldigt mycket. Umeå kommun har över 100 000
invånare. Den är störst i Norrland. Samtidigt har vi
landets minsta kommun, Bjurholm, med 2 820 invå-
nare vid det senaste årsskiftet. Det säger sig självt att
varje investering blir stor i kronor räknat per invånare
om man skall slå ut det i en sådan kommun eller i ett
sådant län.
För det andra saknar man i tidningsartikeln en re-
dovisning av EU-medlemskapets regionala kostnader.
Detta är litet intressant eftersom EU-parlamentarikern
Sören Wibe just i dag har presenterat en rapport där
han har gått igenom konsekvenserna och effekterna ur
regional synvinkel. Han konstaterar att typiska gles-
bygdslän har hamnat i botten av listan över hur det
regionalpolitiska stödet och de andra stöden från EU
slår.
För Västerbottens del betyder det att vi har förlo-
rat en miljard kronor under de senaste tre åren. Det är
ju ganska stora siffror.
I sitt material har han inte heller tagit med den
delfinansiering av stöden som krävs. Kommuner och
landsting måste satsa pengar för att få del av de regio-
nala medlen.
Detta betyder att den s.k. stora regionalpolitiken,
dvs. satsningarna inom offentlig verksamhet, urhol-
kas. Det har vi sett flera exempel på. Jag kan dra
många paralleller och exempel från min egen kom-
mun, Vännäs, som har förlorat väldigt mycket på
grund av EU-medlemskapet. Det är närmare bestämt
27 miljoner. Det är ganska mycket för en liten kom-
mun.
För det tredje tar man inte heller upp de national-
inkomster som genereras i Norrlandslänen. Sven
Bergström var inne litet grand på vad Norrlandsför-
bundet har tagit upp. Jag kan bara komplettera och
säga att den här synen på Norrlandslänen eller gles-
bygden som stödberoende bottnar i en felsyn. Den
kan möjligen bero på okunskap, men den kan också
vara avsiktlig. Årtionden av exploatering har genere-
rat miljardinkomster till landet. Jag har några exempel
som kan belysa det.
Västerbottens län svarar för 20 % av landets totala
vattenkraftsproduktion - ca 10 % av den totala elpro-
duktionen. Det har vi bl.a. tagit upp i reservation
nr 13 som handlar om återföring av vinster från vat-
tenkraften. När det gäller gruvdrift och mineralhante-
ring svarar Västerbottens län tillsammans med Norr-
botten för 99 % av svensk mineralproduktion till ett
värde av ca 15 miljarder kronor. Om man tar ett ännu
vidare grepp sker drygt 45 % av produktionen av
massa och papper i de sju Norrlandslänen. Det som
man ibland litet föraktfullt kallar stöd, dvs. regional-
politik, är ju egentligen en återbetalning till regionen
för de värden som har skapats där.
Fru talman! Sammantaget har de andra Norr-
landslänen och även Västerbottens län, som jag har
tagit upp i min motion, mycket bra förutsättningar
bara man har en helhetsyn på politiken och ser till att
man kompenserar för de värden som skapas så att
man får en rättvis fördelning inom Sverige och inom
olika regioner.</pre><pre>Anf.  57  ÅKE GUSTAVSSON (s):
Fru talman! Det är en rad åtgärder som diskuteras
i anslutning till frågan om att stimulera en regional
och lokal utveckling. Det berör de flesta politikområ-
den. Det är väl uppenbart att för att samhället i olika
skepnader med framgång skall kunna möta struktur-
omvandlingen krävs en genomarbetad strategi. Det
krävs flexibilitet, hög åtgärdsberedskap och samarbe-
te över sektorsgränser.
Jag skall något beröra situationen för kommunerna
på det småländska höglandet, dvs. Aneby, Eksjö,
Nässjö, Sävsjö, Tranås och Vetlanda kommuner. De
befinner sig i en situation där de har utvecklat ett nära
samarbete. Bakgrunden till samarbetet är den struk-
turomvandling som höglandet genomgår. Den om-
vandlingen har i sin tur fått arbetslöshet och befolk-
ningsminskning liksom en föråldring av befolkningen
som följd.
Jönköpings län som helhet är ur sysselsättnings-
synpunkt ett framgångsrikt län. Samtidigt är det ett
delat län i den meningen att till följd av strukturom-
vandlingen på det småländska höglandet är problemen
i den delen av länet betydligt större.
Nu arbetar kommunerna utifrån en gemensam vi-
sion där man försöker få fram styrmedel för att nå
uppställda mål inom sex olika områden. Det gäller
kommunikation, näringsliv och marknadsföring, kul-
tur, utbildning, miljö och en intern kommunal sam-
verkan.
Det område som jag annars sysslar mest med är ju
kulturfrågorna. Jag vill i det sammanhanget under-
stryka att det faktiskt är viktigt att arbeta för att stödja
kultur i hela landet. Arbetet med Hela Sverige skall
leva är oerhört väsentligt och bärs upp av åtskilliga
tusentals eldsjälar. Dessa betyder oerhört mycket för
att glesbygder och områden med vikande befolk-
ningsunderlag skall kunna stå emot en negativ ut-
veckling.
Trots detta minskade exempelvis befolkningen på
det småländska höglandet förra året med ungefär
1 000 personer. Utbildningsnivån är i förhållande till
riket i övrigt låg när det gäller såväl gymnasieutbilda-
de personer som personer som har genomgått en ef-
tergymnasial utbildning. Under namnet Högskolan på
höglandet sker ett metodiskt arbete för att komma till
rätta med detta. Man arbetar med att få till stånd en
virtuell högskola som bygger på distansutbildning
med modern kommunikationsteknik. Det innebär att
man kan befinna sig på sin bostadsort och arbetsplats
även under den tid som högskoleutbildningen genom-
förs. Det är en angelägen uppgift för kommunerna att
finna effektiva former för denna utbildning.
Artikeln i Dagens Nyheter har ju diskuterats
mycket. Bl.a. tog Berit Andnor upp den i debatten
tidigare i dag.
Hon konstaterade att det är naturligt att siffrorna
är olika, särskilt som Sverige är ett stort land och är
glest befolkat i den norra delen. Jag kan instämma i
den utgångspunkten. Men samtidigt har vi t.ex. Jön-
köpings län. Länet har drygt 300 000 invånare och får
per capita lägst belopp. Men länet är inte så glesbe-
folkat. Per invånare blir det 5 900 kr. Stockholm -
som ingen kan beskylla för att vara en av de mest
glesbefolkade områdena i landet - får enligt samma
beräkning 5 300 kr per invånare - eller 9,3 miljarder
mot 1,8 miljarder för Jönköpings län.
Jag är inte en av dem som tycker att det är viktigt
att diskutera om detta har varit hemligt eller inte. Jag
tror inte att det är så. Dessa siffror finns säkert till-
gängliga på olika håll. Berit Andnor hänvisar bl.a. till
NUTEK:s arbete. Men det är viktigt att diskutera hur
balansen ser ut totalt sett mellan de olika delarna av
landet i fråga om de regionalt nedbrytningsbara med-
len. Dessa siffror bör vara en alarmklocka för riksda-
gen.
Jag tror inte att Norrlandslänen får för mycket.
Men jag tror att vi skall diskutera hur vi skall ha det
med de satsningar som sker i Stockholmsområdet i
relation till de satsningar som sker t.ex. i Jönköpings
län. Jag tror inte att de regionalpolitiska problemen är
större i Stockholm än vad de är i Jönköpings län och
definitivt inte på det småländska höglandet.
Jag har i en motion föreslagit att det småländska
höglandet bör kunna tas med i försöksverksamheten.
Det skall bli en mer flexibel användning av arbets-
marknadsmedel. Jag har gjort det med hänvisning till
vad arbetsmarknadsutskottet så sent som i höstas sade
i ett uttalande om vidgad flexibilitet. Det vore också
en poäng att en del av ett län skulle kunna arbeta så.
Då skulle det gå att mäta effekterna för verksamheten
i länet i övrigt. Jag beklagar att arbetsmarknadsutskot-
tet inte nu har valt att tillstyrka de utmärkta förslagen
i motionen.</pre><pre>Anf.  58  INGER LUNDBERG (s):
Fru talman! Sverige fick nyligen två nya storlän. I
västra Götaland och Skåne har det varit naturligt med
de speciella förutsättningar som finns där. Men det är
samtidigt viktigt med en analys av erfarenheter på gott
och ont som sker med de nya länsbildningarna. Sam-
tidigt sker det en regionalisering av myndigheter och
statliga bolag. Det är en utveckling som bottnar i
behovet av samarbete över större områden än det
enskilda länet. Det beror också på behovet av expert-
kompetens hos varje enskild myndighet eller statligt
bolag.
I mycket är regionaliseringen av statliga myndig-
heter både nödvändig och bra. Men det är allvarligt
att den har skett utan att en ordentlig analys har gjorts
över hur den kommer att påverka den regionala ut-
vecklingen i hela landet.
Tidigare var det självklart att statliga myndigheter
och bolag skulle ha gemensamma områden där det var
lätt att samverka. Länet var bas. I dag har varje myn-
dighet självt tagit ansvar för sin indelning. Tullen har
en indelning. Skattemyndigheterna har en annan.
Åklagarmyndigheten har en tredje som går på tvärsen
mot de andra två. Vad betyder det för samarbetet
mellan myndigheter som har gemensamma uppgifter
och gemensamt ansvar på många områden?
Det är likadant på kommunikationsområdet. Ban-
verkets regionindelning stämmer t.ex. inte med Väg-
verkets. Vilken helhetssyn på samsspel mellan vägar,
järnvägar, flyg och andra transportmedel leder det
till?
I den motion som vi från de mellansvenska länen
har väckt kräver vi en analys av konsekvenserna av
regionindelningen. Det är viktigt. Det behövs för en
tydligare helhetssyn på den statliga verksamheten. Då
behövs ett förhållningssätt som bygger på regional
balans. Det är viktigt att inte fördelningen av t.ex.
regionhuvudcentrum bli slumpvis utan att den verkli-
gen är del av en helhetssyn, där staten har som ambi-
tion att fördela regioncentrum på ett rättvist sätt som
bidrar till tillväxt och stabilitet i hela landet.
Vi kräver därför en analys av effekterna av regio-
naliseringen av myndigheterna och bolagen. Utskottet
är nu inte berett att ställa sig bakom en analys. Det är
synd. Ändå är jag övertygad om att en översyn måste
göras snart. Det är därför jag vill ta tillfället i akt att
använda talarstolen för att argumentera för detta och
peka på den synnerligen anarkistiska utvecklingen av
myndigheternas organisation.
På sikt kan Sverige inte ha en statlig organisation
som inte ger de bästa förutsättningarna för samarbete
och utveckling av olika regioner. Varje enskild myn-
dighet, varje statligt bolag, måste ingå i ett samman-
hang som bidrar till starkast möjliga utveckling för
hela landet och bästa tänkbara möjlighet till samarbe-
te mellan myndigheterna. Det har vi inte i dag. Det
måste också vara överblickbart och enkelt för både
enskilda företag och organisationer som vänder sig till
den statliga verksamheten.
Det andra kravet vi ställer i motionen är ett stöd
för regional samverkan där storlän inte behöver vara
slutmålet för hela landet. Där har utskottet gjort en
positiv skrivning. Det är bra. Vi vill slå vakt om länen
i Mellansverige. Sverige behöver en decentraliserad
organisation. Starka residensstäder är viktiga motkraf-
ter mot de tendenser till koncentration som pågår i
näringslivet. En rejäl tillväxt i Västmanland, i Örebro,
i Sörmland och i Östergötland måste backas upp av
kvalificerat statlig verksamhet på länsnivå. Samtidigt
behövs det i dag samarbete mellan länen.
Det är mycket som har förändrats. För vissa upp-
gifter är länet för litet. Det gäller den kvalificerade
sjukvården. Det gäller samarbete med andra regioner
inom EU. Det kan också gälla områden som turism
och kultur. Därför är det viktigt att storlänet inte blir
den enda vägen för att bygga och samverka mellan län
och mindre regioner.
Fru talman! Sverige måste hitta en modell för
samverkan mellan län i en region som förenar det fina
i självständiga län och en decentraliserad organisation
med regionalt och lokalt självbestämmande och an-
svar. Det krävs därtill, fru talman, en insikt hos samt-
liga statliga myndigheter och bolag om att den statliga
verksamheten är viktig inte bara för regioncentrum
men också för de mindre städerna och samhällen som
t.ex. Lindesberg, Karlskoga.
Om vi urholkar statlig verksamhet på sådana orter
finns det en risk att det inte bara drabbar den statliga
verksamheten utan att det också för med sig olika
typer av privat verksamhet, t.ex. revisionsbyråer,
advokatbyråer eller andra former av kvalificerade
näringar. Utskottet gör här viktiga markeringar. Det är
angeläget att samtliga statliga myndigheter och bolag
lyssnar, och staten har faktiskt en viktig roll att spela
för den regionala utvecklingen. Inte minst den statliga
basverksamheten kan vara avgörande för stora delar
av landets möjligheter att växa och leva vidare.</pre><pre>Anf.  59  HANS STENBERG (s):
Fru talman! Den regionalpolitiska proposition som
vi debatterar i dag innehåller många bra förslag som
är nödvändiga och viktiga för att få en positiv utveck-
ling i alla landets regioner. Tyvärr finns det också i
propositionen ett förslag om ändrade regler för trans-
portbidraget, som faktiskt riskerar att få negativa
konsekvenser för vissa sågverksföretag i inlandet.
Den gräns som nu införs på 30 000 kubikmeter
per år för oförädlade trävaror i transportbidragszon 2
och 4 innebär att vissa sågverk i inlandet får kraftigt
minskat transportbidrag om produktionen bedöms
som oförädlad. Det är, som alla vet, NUTEK som
sedan skall göra bedömningen om produktionen be-
döms som förädlad eller oförädlad.
Vi tycker att regeringens förslag till zonindelning
är i stort sett bra, men det riskerar att få svåra oförut-
sedda konsekvenser för vissa inlandssågverk. Därför
har vi i motion A51 föreslagit vissa justeringar av
reglerna - detta för att eliminera de här effekterna för
de företag som har råkat hamna på fel sida av grän-
sen.
Regeringen och utskottet föreslår också föränd-
ringar i zonindelningen genom att man tillför zon 5 ett
antal nya församlingar. I vår motion föreslår vi att
ytterligare förändringar görs så att även Burträsk,
Jörn, Kalvträsk och Fällfors församlingar i Skellefteå
kommun tillförs zon 5, att Vännäs kommun också
tillförs zon 5 samt att Ånge kommun tillförs zon 3.
De här förändringarna är marginella i förhållande
till den totala kostnaden för transportstödet. Vi före-
slår dessa förändringar för att rätta till den, som vi
anser, totalt felaktiga fördelningen i förslaget.
Fru talman! Jag yrkar bifall till motion A51.</pre><pre>Anf.  60  LISBETH STAAF-
IGELSTRÖM (s):
Fru talman! Närings- och regionalpolitikens upp-
gift är bl.a. att ge alla regioner möjligheter att utveck-
las på bästa sätt utifrån de egna förutsättningarna.
Därför är det viktigt att stödet från samhället anpassas
så att det förstärker de resurser och de krafter som
finns lokalt och regionalt. Men det är också viktigt att
på ett positivt sätt nyttja de möjligheter som finns i
regionernas närområden.
Situationen i Värmland är fortfarande bekymmer-
sam. Länets befolkning minskar, och basindustrierna
fortsätter att strukturrationalisera, med minskad sys-
selsättning som följd. Karlstadsregionen är länets
kraftcentrum, med ca 44 % av länets befolkning.
Utvecklingen i den här regionen har emellertid inte
vägt upp den negativa utvecklingen i övriga länet, och
arbetslösheten är fortfarande för hög. Kraven på ett
aktivt förnyelse- och utvecklingsarbete är därför allt-
jämt mycket stora.
Positivt är att det finns en stark vilja att ta tag i
situationen och en insikt om att länet självt måste
driva utvecklingsfrågor. I detta arbete har sedan lång
tid utvecklats ett mycket gott samarbetsklimat, en
"Värmlandsanda". Från Värmlands sida är vi mycket
nöjda med att vi får möjligheter att ingå i försöks-
verksamheten med friare användning av arbetsmark-
nadspolitiska medel. Genom ett aktivt arbete med
samordning av olika insatser och ett gott samar-
betsklimat skall vi använda denna möjlighet på bästa
sätt för att skapa tillväxt, få fler arbetstillfällen och
framtidstro i vårt län.
Några av de möjligheter som Värmland har kunnat
dra nytta av är den starka expansion som sker på
andra sidan gränsen, och det finns sedan ett flertal år
ett gränsregionalt samarbetsområde, ARKO, som har
tagit sitt namn från de två städerna i gränsområdet -
Arvika och Kongsvinger. I detta samarbete deltar fyra
svenska kommuner och sju norska. I regionen bor ca
120 000 människor. ARKO-samarbetet har kontor i
Morokulien, mitt på riksgränsen mellan Norge och
Sverige, och har såväl norsk som svensk adress och
telefon. Där finns numera också ett gemensamt
svensk-norskt arbetsförmedlingskontor.
Det finns problem inom området i form av arbets-
löshet och utflyttning, men det finns också en styrka,
som främst ligger i en gemensam kulturell och histo-
risk bakgrund och samhörighet. Det finns en utveck-
lingsbar industristruktur - trä, gjuteri, plast och glas.
Det finns också tillgång till stabil arbetskraft, gemen-
sam arbetsmarknad, utvecklad vidareförädling av
jordbruksprodukter och stor genomfartstrafik. Det
finns också stora möjligheter att utveckla turismen.
För att bättre kunna ta till vara den tillväxtmöjlig-
het som finns i Värmland och med tanke på ett närma-
re samarbete med bl.a. Norge anser vi att det finns ett
behov av ett nordiskt transportstödssystem som möj-
liggör integration mellan öst-västliga marknader. I
avvaktan på ett sådant nordiskt transportstödssystem
anser vi att det är viktigt att det nuvarande transport-
bidraget behålls. Under 1997 utbetalades transportbi-
drag med nästan 7 miljoner kronor i Värmland -
pengar som är mycket viktiga för vårt läns utveckling.
Fru talman! I reservation nr 69 tas frågan om be-
varande av nuvarande transportbidrag upp. Då detta
ligger i linje med vad vi har motionerat om kommer
vi socialdemokrater på Värmlandsbänken vid en vo-
tering att rösta för denna reservation.</pre><pre>Anf.  61  SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Jag vill bara ge ett litet tips till Hans
Stenberg och den senaste talaren. Det finns en reser-
vation nr 69 som de som har synpunkter på trans-
portbidraget lätt kan rösta på när det blir votering här
i kammaren.</pre><pre>Anf.  62  ROLF DAHLBERG (m):
Fru talman! Gävleborgs län är, som bekant, ett län
som officiellt tillhör Norrland. Men tittar man i
backspegeln och ser hur de statliga insatserna på olika
områden har fördelats kan man konstatera att det
sydligaste Norrlandslänet ständigt har varit det som
har blivit styvmoderligt behandlat.
Detta kan tyckas litet underligt, med tanke på att
just Gävleborgs län under en mansålder har domine-
rats av Socialdemokraterna i såväl kommuner som
landsting och länsstyrelser. Det är få län där Social-
demokraterna är så starka som i Gävleborgs län. Men
när det har gällt att tillvarata länets intressen i olika
sammanhang har man alltså inte lyckats så bra.
Under 1990-talet har länet förlorat bägge sina sto-
ra militära anläggningar, regementet I 14 i Gävle och
F 15 i Söderhamn. Det är två exempel på hur ett och
samma län hårt har drabbats av beslut som har fattats i
riksdag och regering.
Gävleborgs län är sedan gammalt ett län som do-
mineras av tung basindustri. Som vi alla vet är basin-
dustriernas utveckling från arbetsplatssynpunkt inte
speciellt bra. Man rationaliserar, men man får inte
fram nya arbetstillfällen.
Vad länet behöver är ett stort antal nya små och
medelstora företag inom olika branscher som kan ge
jobb till unga och kanske framför allt kvinnor.
När det gäller kommunikationerna inom länet har
Patrik Norinder och jag i en motion pekat på ett par
viktiga åtgärder som borde komma till stånd snabbare
än vad regeringen föreslår. Det gäller först E 4:an.
E 4:an norr om Uppsala är som vi bedömer det egent-
ligen en undermålig viktig trafikled. Sträckan mellan
Uppsala och Älvkarleby måste snabbare än vad rege-
ringen hittills har tänkt sig byggas om så att den får
den standard som man där kan begära. Det skulle
betyda mycket för vårt län, som har mycket kontakter
söderut.
Inom länet har vi nu en ombyggnation mellan Sö-
derhamn och Enånger, och den är efterlängtad. Men
då sparar man den sista biten från Enånger fram till
Hudiksvall och tänker avbryta byggandet när man
kommer till Enånger. Man skall återkomma om ytter-
ligare några år. Detta tycker vi inte är acceptabelt. Det
är orationellt, och det måste också vara fördyrande att
göra på det sättet. Den sträckan bör, tycker vi, byggas
i ett sammanhang.
När det gäller tågförbindelserna har vi noterat att
vi skall få snabbtågsanpassad trafik senast 2002. Men
det har kommit synpunkter från SJ om att man even-
tuellt tänker lägga sträckan Gävle-Östersund via
Sundsvall. Vi kan säga att man på det viset utarmar
vårt län från Gävle och upp till Ljusdal på järnvägs-
trafik. Det anser vi är fel. Snabbtågstrafiken Gävle-
Östersund skall gå över den s.k. Atlantbanan. Det har
vi velat ge regeringen till känna i motionen.
Likaså anser vi att man snabbt bör se till att dub-
belspåret på den korta biten från Älvkarleby till Bo-
mansberget söder om Gävle byggs ett par år tidigare
än vad som har angivits i planerna.
Slutligen, fru talman, vill jag påpeka att högskolan
i Gävle är oerhört viktig för regionen. Regeringen har,
tycker vi, varit njugg och snål när det har gällt att
tilldela högskolan nya platser. Nu skall regeringen
bereda förslaget om att ta fram 15 000 nya platser
som skall tillsättas år 2000. Vi anser att det är oerhört
viktigt att Gävle högskola då får en större andel av de
platserna än vad man fick 1997 och 1998.
Vi kan konstatera att behovet av högskoleutbild-
ning i länet är större än på de flesta anda håll i landet.
Vi har en liten andel högskoleutbildade. Vi har också
en låg övergångsfrekvens från gymnasium till högsko-
la. Därför är det viktigt att det kommer platser på
högskolan i Gävle när nya platser nu skall fördelas.
Fru talman! Jag har inget yrkande utöver det som
Patrik Norinder tidigare har framfört, som jag också
ställer mig bakom.</pre><pre>Anf.  63  SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Det är lätt att instämma i allt det som
Rolf Dahlberg sade om vikten av att få en bättre in-
frastruktur och förbättra utbildning och företagsklimat
och annat i Gävleborg. Men bekymret är att Rolf
Dahlberg är en av många här i kammaren som talar
väl, men inte kommer att rösta för allt det han talar
för.
Han berörde bl.a. en motion av Patrik Norinder
och Rolf Dahlberg där man just förordar att Norra
stambanan skall användas, att snabbtågstrafiken skall
gå där och att tågen skall stanna där. Det finns en
konkret reservation i utskottsbetänkandet - nr 20 av
Elver Jonsson och Kjell Ericsson - där det under-
stryks just att det bör klarläggas att tågtrafiken mellan
Stockholm och Östersund skall ske längs Norra stam-
banan via bl.a. Ljusdal och Bollnäs.
När man talar varmt för detta är det rimligt att
faktiskt yrka bifall till det i utskottet och inte bara låta
det vara en läpparnas bekännelse i retoriken.</pre><pre>Anf.  64  ROLF DAHLBERG (m) replik:
Fru talman! I betänkandet behandlas en oerhörd
mängd motionsyrkanden av olika slag. Jag kan här
konstatera att vi i den motion som Patrik Norinder
och jag har skrivit och som behandlas i betänkandet
ger regeringen till känna de synpunkter som vi har
framfört. Jag utgår från att regeringen i sina övervä-
ganden tar hänsyn även till de motionsyrkanden som
nu mera formellt blir avslagna av kammaren, vilket
praktiskt taget alla motionsyrkanden blir. Jag hoppas
att Sven Bergström och jag har framgång i våra ge-
mensamma strävanden.</pre><pre>Anf.  65  SVEN BERGSTRÖM (c) replik:
Fru talman! Det är klart att jag tror att signalen till
regeringen blir tydligare om var och en av oss röstar
på de förslag som vi faktiskt tycker är rimliga, som vi
själva har fört fram i motioner och på andra sätt och
som vi talar för från riksdagens talarstol. Om man
säger en sak i retoriken men i praktiken röstar helt
annorlunda när det kommer till avgörande i kamma-
ren blir det inte riktigt trovärdigt. Därför inbjuder jag
Rolf Dahlberg och Patrik Norinder och alla andra på
Gävleborgsbänken att faktiskt rösta så som de säger
från talarstolen och på andra sätt. De kan rösta bl.a.
på reservation nr 20 av Elver Jonsson och Kjell Erics-
son i utskottets betänkande.</pre><pre>Anf.  66  OWE HELLBERG (v):
Fru talman! Hela Sverige skall leva, säger riksda-
gen till och från i käcka uttalanden, men verkligheten
talar ett annat språk. 90-talet har inneburit kraftiga
försämringar av offentlig service och nedskärningar i
offentlig sektor. Flyttlassen är lika stora som på 60-
talet. Bara fem län hade befolkningstillväxt 1997, och
resten går mer eller mindre kräftgång.
Den kraftiga befolkningsomflyttningen gynnar
egentligen ingen. Den skapar problem både hos till-
växtregionerna runt våra storstäder, med ökade klas-
sklyftor och en ökad segregation, och i utflyttningslä-
nen, med tomma lägenheter och en ökad belastning på
de skattebetalare som blir kvar för kostnader inom
framför allt äldrevården. Det är ett resursslöseri med
byggda bostäder och annan infrastruktur.
Trots detta är statsbidragen till kommuner och
landsting generellt per innevånare lika för alla oavsett
regionala förutsättningar. Detta måste utredas och
ändras på.
Nu skall riksdagen komma med förslag för att
vända utvecklingen - en rad förslag som vid närmare
betraktelse mest innehåller ord och mindre handling.
Tillskottet av medel är marginellt, samtidigt som
mångmiljardbelopp i vårbudgeten utfästs för satsning-
ar på motorvägsbyggen i Stockholm och Göteborg.
Detta rimmar illa med tankarna på att hela Sverige
skall leva.
Infrastruktursatsningar som regionalpolitiskt in-
strument är betydligt viktigare på annat håll för ut-
vecklingen av det regionala näringslivet. I mitt län,
Gävleborg, är det av yttersta vikt att få till dubbel-
spårsutbyggnaden mellan Gävle och Uppsala. Nu
fattas delen Älvkarleby-Bomansberget. Denna del är
gemensam för Ostkustbanan och stambanan och ska-
par ett flaskhalsproblem för trafiken på dessa båda
banor.
Snabbtåg, vanliga tåg och dessutom en nödvändig
utbyggnad av regionaltrafiken mellan Gävle och Upp-
sala, som de båda länen vill starta redan år 2000, går
inte utan denna dubbelspårsutbyggnad. Det försvårar
pendlandet och gör det svårare att behålla invånare i
Gävleborgs län.
Varför skall satsningar i Stockholm och Göteborg
få företräde genom speciella överenskommelser, me-
dan andra väntar och står i kö?
Utbyggnaden av snabbtågsförbindelsen mellan
Stockholm och Östersund via Bollnäs och Ljusdal
skall tidigareläggas. Banverket satsar 140 miljoner på
anpassningen, men problemet är att SJ inte ger några
som helst garantier för att de tänker köra på denna
sträcka när den blir klar. Detta måste vara rent van-
sinne. Det visar vilken dålig styrning staten har av
sina affärsdrivande verk. Visserligen har SJ lönsam-
hetskrav på sig, men en samordning mellan statliga
investeringar och användningen av dem måste vara ett
krav för att sådana här projekt skall få genomföras.
Det måste här till garantier från regering och riksdag
om att snabbtågsbanan skall trafikeras av SJ när den
är utbyggd.
Därför, fru talman, yrkar jag bifall till reservatio-
nerna 20 och 21 i enlighet med min motion A44.
Utbildningsfrågorna är mycket viktiga för Gävle-
borgs län, ett av länen med låg utbildningsnivå. Stora
avstånd gör att många drar sig för utbildning. Därför
har en satsning gjorts på distansutbildning, med lyckat
resultat. Flera av länets kommuner finns med i nät-
verket NITUS. Regeringen vill satsa ytterligare på
distansutbildning, men endast till stödområde 1 och
under speciella förutsättningar. Högskolan i Gävle-
borg kan utöka antalet distansutbildningsplatser med
300 per år de närmaste åren, vilket nu inte kommer att
ske. Det är också viktigt att de medel som ställs till
förfogande för distansutbildning hamnar hos bestäl-
larna i berörda kommuner. Det ger ett underifrånpers-
pektiv och tillgodoser de behov som finns i regionen.
Till sist, fru talman, några ord om de s.k. regionala
tillväxtavtalen och kompetensråden. Regional tillväxt
måste ske med ett underifrånperspektiv som ledstjär-
na. I de län som inte är försökslän måste en knytning
ske till kommuner och landsting i den process som
länsstyrelsen förutsätts vara samordnare för. Utan
folklig eller politisk förankring är risken stor att ge-
nomförandet av tillväxtavtalen misslyckas. Man måste
få alla berörda att dra åt samma håll. Kommuner och
landsting måste därför vara med på vagnen och del-
aktiga i processen. Det kräver också att de politiska
företrädarna har en stark ställning vid utarbetandet av
tillväxtavtalen.
Förslaget om kompetensråd har ett ovanifrånpers-
pektiv, som bör ifrågasättas. Hur detta skall organise-
ras bör i stället bestämmas regionalt.
Tack, fru talman!</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
Beslut</pre><pre>AU11 Regional tillväxt för arbete och välfärd
Mom. 1 (mål och riktlinjer för regionalpolitiken)
1. utskottet
2. res. 1 (m)
3. res. 2 (c)
4. res. 3 (fp)
5. res. 4 (v)
6. res. 5 (mp)
7. res. 6 (kd)
Förberedande votering 1
14 för res. 5
9 för res. 6
260 avstod
66 frånvarande
Kammaren biträdde res. 5
Förberedande votering 2:
18 för res. 4
14 för res. 5
251 avstod
66 frånvarande
Kammaren biträdde res. 4.
Förberedande votering 3:
19 för res. 3
16 för res. 4
248 avstod
66 frånvarande
Kammaren biträdde res. 3.
Förberedande votering 4:
20 för res. 2
21 för res. 3
242 avstod
66 frånvarande
Kammaren biträdde res. 3.
Förberedande votering 5:
67 för res. 1
20 för res. 3
195 avstod
67 frånvarande
Kammaren biträdde res. 1.
Huvudvotering:
137 för utskottet
67 för res. 1
78 avstod
67 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  137 s
För res. 1:     67 m
Avstod: 20 c, 20 fp, 15 v, 14 mp, 9 kd
Frånvarande:    24 s, 13 m, 7 c, 6 fp, 7 v, 4 mp, 6 kd</pre><pre>Mom. 3 (mål och riktlinjer för den regionala närings-
politiken)
1. utskottet
2. res. 7 (m, fp, kd)
Votering:
187 för utskottet
98 för res. 7
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  137 s, 20 c, 16 v, 14 mp
För res. 7:     68 m, 21 fp, 9 kd
Frånvarande:    24 s, 12 m, 7 c, 5 fp, 6 v, 4 mp, 6 kd</pre><pre>Mom. 4 (regelförenkling)
1. utskottet
2. res. 8 (m, fp, kd)
Votering:
167 för utskottet
95 för res. 8
22 avstod
65 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  137 s, 16 v, 14 mp
För res. 8:     65 m, 21 fp, 9 kd
Avstod: 2 m, 20 c
Frånvarande:    24 s, 13 m, 7 c, 5 fp, 6 v, 4 mp, 6 kd
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) anmälde att hon
avsett att rösta nej men markerats ha avstått från att
rösta.</pre><pre>Mom. 7 (återförande av vinster från vattenkraftspro-
duktion, m.m.)
1. utskottet
2. res. 13 (c, v)
3. res. 14 (mp)
Förberedande votering:
36 för res. 13
15 för res. 14
232 avstod
66 frånvarande
Kammaren biträdde res. 13.
Huvudvotering:
225 för utskottet
36 för res. 13
24 avstod
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  137 s, 67 m, 20 fp, 1 v
För res. 13:    1 m, 20 c, 15 v
Avstod: 1 fp, 14 mp, 9 kd
Frånvarande:    24 s, 12 m, 7 c, 5 fp, 6 v, 4 mp, 6 kd</pre><pre>Mom. 11 (tågförbindelsen Stockholm-Östersund)
1. utskottet
2. res. 20 (c, fp)
Votering:
226 för utskottet
52 för res. 20
3 avstod
68 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  131 s, 66 m, 11 v, 11 mp, 7 kd
För res. 20:    5 s, 2 m, 20 c, 20 fp, 4 v, 1 mp
Avstod: 1 s, 1 fp, 1 kd
Frånvarande:    24 s, 12 m, 7 c, 5 fp, 7 v, 6 mp, 7 kd
Thomas Julin (mp) anmälde att han avsett att rösta nej
men markerats ha rösta ja.</pre><pre>Mom. 12 (dubbelspår)
1. utskottet
2. res. 21 (v)
Votering:
257 för utskottet
26 för res. 21
66 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  131 s, 67 m, 19 c, 19 fp, 12 mp, 9 kd
För res. 21:    6 s, 1 c, 1 fp, 16 v, 2 mp
Frånvarande:    24 s, 13 m, 7 c, 6 fp, 6 v, 4 mp, 6 kd</pre><pre>Mom. 14 (vägar m.m.)
1. utskottet
2. res. 24 (c, v)
3. res. 25 (fp)
Förberedande votering:
Kammaren biträdde res. 24 genom acklamation.
Huvudvotering:
206 för utskottet
37 för res. 24
38 avstod
68 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  136 s, 61 m, 9 kd
För res. 24:    20 c, 1 fp, 16 v
Avstod: 4 m, 20 fp, 14 mp
Frånvarande:    25 s, 15 m, 7 c, 5 fp, 6 v, 4 mp, 6 kd
Carl G Nilsson (m) anmälde att han avsett att rösta ja
men markerats ha avstått från att rösta.</pre><pre>Mom. 27 (kulturfrågor)
1. utskottet
2. res. 48 (mp)
Votering:
241 för utskottet
14 för res. 48
30 avstod
64 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  137 s, 68 m, 20 c, 16 v
För res. 48:    14 mp
Avstod: 21 fp, 9 kd
Frånvarande:    24 s, 12 m, 7 c, 5 fp, 6 v, 4 mp, 6 kd</pre><pre>Mom. 30 (jordförvärvslagstiftning m.m.)
1. utskottet
2. res. 53 (mp)
Votering:
248 för utskottet
14 för res. 53
21 avstod
66 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  137 s, 66 m, 21 fp, 15 v, 9 kd
För res. 53:    14 mp
Avstod: 20 c, 1 v
Frånvarande:    24 s, 14 m, 7 c, 5 fp, 6 v, 4 mp, 6 kd</pre><pre>Mom. 31 (organisatoriska förändringar i statlig verk-
samhet)
1. utskottet
2. res. 54 (c, kd)
3. res. 55 (fp)
Förberedande votering:
Kammaren biträdde res. 54 med acklamation.
Huvudvotering:
220 för utskottet
29 för res. 54
35 avstod
65 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  137 s, 67 m, 16 v
För res. 54:    20 c, 9 kd
Avstod: 21 fp, 14 mp
Frånvarande:    24 s, 13 m, 7 c, 5 fp, 6 v, 4 mp, 6 kd</pre><pre>Mom. 34 (beslutanderätten om långsiktiga stödområ-
den)
1. utskottet
2. res. 62 (c, fp, v, mp, kd)
Votering:
136 för utskottet
148 för res. 62
1 avstod
64 frånvarande
Kammaren biföll res. 62.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  136 s
För res. 62:    1 s, 67 m, 20 c, 21 fp, 16 v, 14 mp, 9 kd
Avstod: 1 m
Frånvarande:    24 s, 12 m, 7 c, 5 fp, 6 v, 4 mp, 6 kd
Tom Heyman (m) anmälde att han avsett att rösta nej
men markerats ha avstått från att rösta.</pre><pre>Mom. 38 (utveckling av det regionala utvecklingsstö-
det m.m.)
1. utskottet
2. res. 67 (v)
Votering:
233 för utskottet
29 för res. 67
18 avstod
69 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  135 s, 67 m, 1 c, 21 fp, 9 kd
För res. 67:    15 v, 14 mp
Avstod: 18 c
Frånvarande:    26 s, 13 m, 8 c, 5 fp, 7 v, 4 mp, 6 kd</pre><pre>Mom. 41 (nedsatta socialavgifter i jord- och skogs-
bruk m.m.)
1. utskottet
2. res. 68 (c, fp, v, mp, kd)
Votering:
196 för utskottet
81 för res. 68
2 avstod
70 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  137 s, 59 m
För res. 68:    4 m, 18 c, 21 fp, 16 v, 14 mp, 8 kd
Avstod: 2 m
Frånvarande:    24 s, 15 m, 9 c, 5 fp, 6 v, 4 mp, 7 kd
Henrik Landerholm (m) anmälde att han avsett att
rösta ja men markerats som frånvarande.</pre><pre>Mom. 44 (ytterligare förändringar i zonindelningen)
Yrkanden:
1. utskottet
2.utskottets hemställan med den ändring som föran-
leddes av bifall till mot. A51 (s)
Votering:
Kammaren biföll utskottets hemställan genom upp-
resning.</pre><pre>Mom. 52 (skärgårdspolitikens inriktning)
1. utskottet
2. res. 83 (c, kd)
Votering:
164 för utskottet
30 för res. 83
80 avstod
75 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  133 s, 3 m, 16 v, 12 mp
För res. 83:    19 c, 2 mp, 9 kd
Avstod: 60 m, 20 fp
Frånvarande:    28 s, 17 m, 8 c, 6 fp, 6 v, 4 mp, 6 kd</pre><pre>Mom. 60 (nuvarande mål 2 och 5b)
1. utskottet
2. res. 96 (c, kd)
Votering:
253 för utskottet
28 för res. 96
68 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  135 s, 67 m, 21 fp, 16 v, 14 mp
För res. 96:    19 c, 9 kd
Frånvarande:    26 s, 13 m, 8 c, 5 fp, 6 v, 4 mp, 6 kd</pre><pre>Mom. 62 (samordning av målområden m.m.)
1. utskottet
2. res. 100 (mp)
Votering:
172 för utskottet
16 för res. 100
92 avstod
69 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  137 s, 1 m, 16 c, 16 v, 2 kd
För res. 100:   2 c, 13 mp, 1 kd
Avstod: 66 m, 21 fp, 5 kd
Frånvarande:    24 s, 13 m, 9 c, 5 fp, 6 v, 5 mp, 7 kd
Gullan Lindblad (m) anmälde att hon avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat ja.
Eva Thede (mp) anmälde att hon avsett att rösta nej
men markerats som frånvarande.
Ingrid Näslund (kd) anmälde att hon avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat nej.</pre><pre>Mom. 67 (satsningar i Bergslagen)
1. utskottet
2. res. 107 (v)
Votering:
265 för utskottet
17 för res. 107
1 avstod
66 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  137 s, 67 m, 19 c, 21 fp, 13 mp, 8 kd
För res. 107:   16 v, 1 kd
Avstod: 1 mp
Frånvarande:    24 s, 13 m, 8 c, 5 fp, 6 v, 4 mp, 6 kd</pre><pre>Mom. 71 (livsmedelsindustri och jordbruk)
1. utskottet
2. res. 114 (fp, kd)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.</pre><pre>Mom. 72 (såddfinansiering)
1. utskottet
2. res. 117 (fp, mp)
Kammaren biföll utskottets hemställan med acklama-
tion.</pre><pre>Mom. 73 (riskkapitalförsörjning)
1. utskottet
2. res. 119 (m, fp, kd)
Votering:
142 för utskottet
99 för res. 119
41 avstod
67 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  137 s, 5 c
För res. 119:   68 m, 21 fp, 1 v, 9 kd
Avstod: 14 c, 14 v, 13 mp
Frånvarande:    24 s, 12 m, 8 c, 5 fp, 7 v, 5 mp, 6 kd
Ingrid Burman (v) anmälde att hon avsett att avstå
från att rösta men markerats ha röstat nej.</pre><pre>Mom. 74 (friare användning av arbetsmarknadspoli-
tiska medel m.m.)
1. utskottet
2. res. 123 (c, fp, kd)
3. res. 124 (v)
4. res. 125 (mp)
Förberedande votering 1:
21 för res. 124
14 för res. 125
248 avstod
66 frånvarande
Kammaren biträdde res. 124.
Förberedande votering:
Res. 123 biträddes genom uppresning.
Huvudvotering:
139 för utskottet
61 för res. 123
83 avstod
66 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  137 s, 1 m, 1 c
För res. 123:   18 c, 20 fp, 14 v, 9 kd
Avstod: 67 m, 2 v, 14 mp
Frånvarande:    24 s, 12 m, 8 c, 6 fp, 6 v, 4 mp, 6 kd</pre><pre>Mom. 75 (frizonsförsök m.m.)
1. utskottet
2. res. 127 (fp)
Votering:
163 för utskottet
21 för res. 127
98 avstod
67 frånvarande
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Partivis fördelning av rösterna:
För utskottet:  136 s, 18 c, 9 kd
För res. 127:   21 fp
Avstod: 68 m, 16 v, 14 mp
Frånvarande:    25 s, 12 m, 9 c, 5 fp, 6 v, 4 mp, 6 kd</pre><pre>Övriga moment
Kammaren biföll utskottets hemställan.
Beslut om uppskjuten votering</pre><pre>Kammaren beslutade på förslag av andre vice tal-
mannen att återstående ärenden på dagens föredrag-
ningslista fick avgöras i ett sammanhang vid arbets-
plenum torsdagen den 7 maj.</pre><pre>7 §  Föräldraledighetsdirektivets genomförande
i Sverige</pre><pre>Föredrogs
Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1997/98:AU13
Föräldraledighetsdirektivets genomförande i Sverige
(prop. 1997/98:81)</pre><pre>Anf.  67  TUVE SKÅNBERG (kd):
Fru talman! Vi går nu över till att debattera föräld-
raledighetsdirektivets genomförande i Sverige. Det
gäller införandet av en ny lag i vilken arbetstagare
medges rätt till ledighet från arbetet av trängande
familjeskäl, som sjukdom eller olycksfall, som gör
arbetstagarens omedelbara närvaro nödvändig.
I stort sett tycker också vi kristdemokrater att detta
är ett mycket bra förslag, men vi har - som det kan
tyckas - marginella men ändå viktiga förslag, som
utskottsmajoriteten inte har beaktat och som jag där-
för vill fästa kammarens uppmärksamhet på.
Vad avser föräldraledighet gör regeringen och ut-
skottsmajoriteten bedömningen att Sverige uppfyller
direktivets krav på föräldraledighet i föräldraledig-
hetslagen. För närvarande har föräldrar rätt till ledig-
het för vård av barn till dess att barnet är 18 månader.
Vi kristdemokrater menar dock att Sverige borde
lagfästa en rätt till föräldraledighet i tre år. Under de
allra första levnadsåren är barnets behov av trygghet
och närhet störst. Då sker identifikationen med om-
världen, och då grundläggs i bästa fall tilliten till och
respekten för andra människor. Då grundläggs den
etik och moral som kommer att prägla individen. För
att den processen skall fungera bra behöver barnet i
första hand omges av ett fåtal personer dessa första
viktiga år. Föräldrarna och familjen blir den viktigaste
och mest självklara och naturliga lilla gemenskapen
för barnet.
Det är oerhört angeläget att de föräldrar som så
önskar skall ha rätt att vara hemma under dessa första
år. Vidare är det viktigt att barnen får en väl funge-
rande vardagskontakt med båda föräldrarna. Vi krist-
demokrater menar därför att det är eftersträvansvärt
att föräldrarna utnyttjar möjligheten att dela på föräld-
raledigheten, så att också pappan tidigt får en chans
till en nära relation med sitt barn. Det är bra för bar-
nen, för föräldrarna och för jämställdheten i föräld-
rarnas relation. När barnen sedan växer upp och
kommer i tonåren har man grundlagt en god kontakt
också mellan pappan och barnet, något som då betalar
sig.
I propositionen och i betänkandet föreslås bl.a. att
rätt till ledighet av trängande familjeskäl skall lagfäs-
tas. Lagen föreskriver att en arbetstagare har rätt till
ledighet av trängande familjeskäl som har samband
med sjukdom eller olycksfall. Vi kristdemokrater har
tidigare motionerat i denna fråga om rätt till ledighet
för vård av anhörig, och vi anser sålunda att detta är
ett välkommet förslag. En anhörigs roll i en svår si-
tuation kan aldrig överskattas. Den anhörige kan
skapa trygghet och närhet.
När svårare situationer uppstår, som vid sjukdom
eller olycksfall i familjen, blir allt annat mindre vik-
tigt. För den som drabbas är möjligheten till vård och
omsorg och en nära kontakt med anhöriga en huvud-
fråga. Även för den anhörige är det av stor vikt att få
vara delaktig, men för att kunna vara närvarande och
utgöra den stora trygghetsfaktor som en närstående
kan vara krävs det rätt till ledighet. Vi kristdemokra-
ter menar därför att det är ett viktigt förslag som re-
geringen nu har tagit åt sig och lagt fram.
Under senare år har det blivit möjligt för alltfler
svårt sjuka som så önskar att vårdas i sin egen hem-
miljö. Det är mycket positivt. Strukturförändringarna
har också skett i sjukvården, vilket bl.a. inneburit att
antalet vårdplatser reducerats kraftigt. Det betyder att
allt större vårdinsatser måste utföras i hemmet av
vårdpersonal.
Nu vet jag att anhöriga har en stor vilja att hjälpa
till i vården, och den insats som utförs av anhöriga är i
verkligheten en förutsättning för att den sjuke skall
kunna vara hemma. Därför menar vi att en viss er-
sättning bör utgå. Rätten till tjänstledighet innebär
också att samhället ger ett erkännande av rollen som
anhörig, och det är viktigt.
Vi kristdemokrater anser att det skall finnas möj-
lighet till ledighet på deltid, om den enskilde så öns-
kar. Många upplever att det är viktigt både att hålla
kontakt med arbetsplatsen och att delta aktivt i en
närståendes svåra situation. Då måste det också finnas
möjlighet till en sådan lösning.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationen.</pre><pre>Anf.  68  LAILA BJURLING (s):
Fru talman! Som framgår av rubriken på regering-
ens proposition handlar det här ärendet om att i Sve-
rige införa ett direktiv om föräldraledighet. Det är ett
direktiv som syftar till att underlätta för föräldrarna att
kunna förena arbetsliv och familjeliv. Direktivet inne-
håller två delar.
Den första delen innebär att en arbetstagare skall
ha en individuell rätt till minst tre månaders ledighet
från sitt arbete med anledning av ett barns födelse
eller vid adoption. Den delen uppfyller Sverige med
råge eftersom vi har en föräldraledighetslag som ger
varje förälder rätt till 18 månaders ledighet för vård
av barn.
Den andra delen i direktivet handlar om rätt till
ledighet från arbetet av trängande familjeskäl när
arbetstagarens omedelbara närvaro är absolut nöd-
vändig. Ytterst handlar det naturligtvis om en tolk-
ningsfråga när närvaron är absolut nödvändig. Rege-
ringen har tolkat ordalydelsen så, att det är fråga om
en akut situation där familjemedlemmens närvaro
behövs omedelbart i ett akut skede men inte för att
vårda den sjuke under en längre tid. Utskottet delar
regeringens uppfattning i den frågan.
I Sverige har vi sedan länge en lag som ger föräld-
rar rätt till ledighet för tillfällig vård av barn under 12
års ålder. Den lagen gäller vid barnets sjukdom men
också under ordinarie vårdares sjukdom och ett antal
andra situationer där förälderns närvaro kan behövas.
Vi har dessutom en lag som ger rätt till ledighet för
vård av svårt sjuk närstående. Meningen med den
lagen är att ge möjlighet till vård av en närstående
t.ex. vid livets slutskede men också vid en hastigt
uppkommen svår sjukdom som hjärtinfarkt, hjärnin-
farkt eller liknande.
Regeringen gör ändå den bedömningen att det
finns ett glapp mellan den svenska lagstiftningen och
direktivet framför allt när det gäller barn över 12 år
och anhöriga som inte är svårt sjuka. Det kan kanske
handla om att min man råkar ut för en trafikolycka
och hamnar på sjukhus utan att för den skull vara
svårt sjuk eller kanske att min tonåring behöver stöd
av mamma eller pappa inför en enklare operation. Det
glappet vill regeringen täppa till genom att införa en
ny lag om rätt till ledighet just på grund av trängande
familjeskäl vid sjukdom eller olycksfall som gör ar-
betstagarens omedelbara närvaro absolut nödvändig.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag.
I det här sammanhanget vill jag understryka att di-
rektivet inte handlar om ersättning under ledigheten.
Det handlar endast om rätten till ledighet från arbetet.
Det är samma sak med förslaget till ny lag. Den regle-
rar endast rätten till ledighet. Den ger ingen rätt till
ekonomisk ersättning.
Kristdemokraterna har avlämnat en reservation där
de yrkar på rätt till ledighet på hel- eller deltid för
vård av anhörig i hemmet. Utskottet konstaterar att
den rätten redan finns i den lagstiftning som vi har - i
de flesta fall enligt närståendevårdslagen - och att en
utökningen utöver vad den nu föreslagna lagen inne-
bär inte är aktuell. Jag yrkar därför bifall till utskottets
förslag.</pre><pre>Anf.  69  TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Låt mig börja med att konstatera att
jag och Laila Bjurling är överens om huvudinrikt-
ningen vartåt lagstiftningen utvecklas, och jag väl-
komnar den utvecklingen. För att spara kammarens
tid, eftersom behandlingen av det föregående ärendet
var så långvarigt, vill jag inrikta mig på en av de
frågor som vår reservation och vår motion tar upp.
Det gäller den utveckling som vi kristdemokrater
önskar att man skall få vara föräldraledig i så mycket
som tre år och inte i ett och ett halvt år som i dag. Jag
skulle vara glad om Laila Bjurling ville säga att det är
en riktning som också hon skulle välkomna när de
resurser som regeringen avsätter medger det. I så fall
skulle jag tycka att det var ett fall framåt i frågan.</pre><pre>Anf.  70  LAILA BJURLING (s) replik:
Fru talman! Den lagstiftning som vi talar om i dag
hänför sig helt till det föräldradirektiv som antagits av
EU. I det direktivet talar man om tre månaders föräld-
raledighet. Det är det vi har att ta ställning till, och det
är vad utskottet har tagit ställning till. Frågan är: Be-
höver vi göra någonting för att ändra i vår lagstiftning
utifrån de tre månadernas föräldraledighet som direk-
tivet talar om? Vi har gjort den bedömningen att vi
inte behöver det eftersom vi redan nu har en 18 må-
naders ledighet i Sverige.
Den andra lagstiftningen vill inte Tuve Skånberg
tala om i dag. Men vi kan konstatera att det vid förra
tillfället vi diskuterade ledighetslagstiftning handlade
om ledighet för att starta eget. Då var man mycket
bekymrad från Kristdemokraterna över de konsekven-
ser det kan få på en arbetsmarknad när människor får
vara lediga för länge från sina jobb. Gäller inte det
också i föräldraledighetsfallet? Nu vill ni utöka ledig-
heten utöver de 18 månader vi har till tre år för varje
förälder, om jag förstod Tuve Skånberg rätt.</pre><pre>Anf.  71  TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Vi tror att det skulle vara mycket vik-
tigt för föräldrar att ha möjlighet att vara tillsammans
med sina barn. Det gäller mannen eller kvinnan, eller
för den delen någon annan som de själva väljer. Man
skall ha möjligheten att välja under de tre första åren.
Den moderna barnpsykologin visar hur oerhört form-
bara barnen är under dessa år. Vi vill därför ge föräld-
rarna en större möjlighet att välja.
Jag fick inget svar av Laila Bjurling om det var en
önskvärd utveckling när resurserna så medgav. Skall
jag tolka det uteblivna svaret som att hon inte håller
med om att detta är en positiv utveckling?</pre><pre>Anf.  72  LAILA BJURLING (s) replik:
Fru talman! I Sverige har vi valt en linje där för-
äldrarna kan kombinera att vara småbarnsförälder och
att ändå behålla sin plats på arbetsmarknaden. Är man
borta för länge från arbetsmarknaden kan det leda till
komplikationer. Vi har ingen som helst avsikt att i
nuläget utöka den tid som föräldraledigheten varar.
Däremot kan det finnas andra önskemål om förlängd
ersättningstid eller liknande om det skulle visa sig
möjligt i framtiden. Det har vi ett principönskemål
om.
De bestämmelser som finns i dag reglerar båda
föräldrarnas rätt att vara ledig i 18 månader. Dess-
utom kan man efter den tiden välja att lägga all den
tid man har föräldrapenning. Det kan bli en ganska
lång tid sammanlagt. Det är inte aktuellt för oss att
utöka den tiden. Det är ett klart besked, Tuve Skån-
berg.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 7 maj.)</pre><pre>8 §  Närradion m.m.</pre><pre>Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1997/98:KU28
Närradion m.m. (prop. 1997/98:77)</pre><pre>Anf.  73  OLA KARLSSON  (m):
Fru talman! KU:s betänkande 28 om närradio
m.m. är ett glädjande undantag från en regel som nu
har gällt under ganska många år. Det är en regel som
har sagt att det bara är borgerliga regeringar som har
stått för liberaliseringar och avregleringar av eterme-
dierna medan socialdemokratiska regeringar och
utskottsmajoriteter har stått för en stopp-och-
förbudspolitik i etern.
Denna proposition innehåller faktiskt förslag om
avregleringar och förenklingar, och den kommer från
en socialdemokratisk regering, även om förslaget
bottnar i den lokalradiokommitté som var satt för
några år sedan och behandlade både privat lokalradio
och närradiofrågor. Här sker nu i enlighet med
kommitténs förslag ett antal förbättringar och förenk-
lingar för närradiosändarna.
Tillståndshavarkretsen utökas. För att få sända
närradio var man tidigare tvungen att ha en förening
som var bildad för ett annat ändamål än att sända
radio. Nu öppnas möjligheten att bilda en förening
enbart med syftet att sända radio och att en sådan
förening kan få tillstånd, och det är positivt.
Det blir en avsevärt mycket enklare hantering av
sändningstider där handläggningen överlåts i första
hand på de enskilda föreningarna och sändarna som
får komma överens sinsemellan och där Radio- och
TV-verket bara fattar beslut när man är oense inom
sändningsområdet. Avgifterna tas också bort, vilket
leder till kraftigt minskad administration och gör att
närradioföreningarna kan koncentrera sig på det de
vill göra, att sända radio, och ägna mindre tid åt byrå-
krati och papper.
Regeringen och utskottet kunde dock ha gett större
möjligheter till undantag från det riksförbud som
innebär att ett program inte får sändas i mer än ett
sändningsområde. Det skulle ha ökat möjligheterna att
sända ett material som är av regionalt och lokalt in-
tresse i fler än ett område, t.ex. sådant material som
den mycket framgångsrika närradiostationen i Karl-
stad sänder och sysslar med.
Med detta yrkar jag bifall till den reservation som
är fogad till betänkandet och som innebär att det
skulle bli större möjligheter att sända regionalt och
lokalt material i fler än ett område.</pre><pre>Anf.  74  NIKOS PAPADOPOULOS (s):
Fru talman! En lakonisk sammanfattning av när-
radions försöksverksamhet visar att närradion startade
1979 och att hela verksamheten stabiliserades i janu-
ari 1986.
Intentionen var att närradion skulle bli ett språkrör
för de lokala föreningarna. Föreningarna i varje
kommun skulle kunna ha denna möjlighet, om de ville
ha den. För närvarande sänder ca 1 100 tillståndsha-
vare ljudradioprogram. Under de senaste åren har
antalet tillståndshavare kraftigt minskat. Denna
minskning beror bl.a. på att flera tillståndshavare har
övergått till att sända kommersiellt. Det finns sänd-
ningar på ca 150 platser i Sverige.
Den 28 september 1995 överlämnade regeringen
direktiven till en kommitté med syftet att kommittén
skulle lämna ett förslag till ändrade regler om lokala
radiosändningar. Kommittén skulle undersöka och
finna vägar för att förverkliga närradions mångfald
och lokala förankring samt utveckla närradion till en
livskraftig radio med lokal anknytning och demokra-
tisk förankring.
Lokal- och närradiokommittén avlämnade sitt be-
tänkande i november 1996. Betänkandet har remiss-
behandlats, och regeringens förslag till förändringar i
reglerna om närradion bygger på Lokal- och närradi-
okommitténs förslag.
Fru talman! I två motioner från den allmänna mo-
tionstiden tar man upp frågan om "bestämmelserna
om sändningstider". Dessa motioner är K704 av Hå-
kan Holmberg (fp), och K331 - yrkande 3 - av Eva
Flyborg m.fl. (fp). I båda motionerna tar man som ett
exempel upp hur Radio Islam i Stockholm under en
lång tid har kunnat utöka sin sändningstid; detta på
grund av de andra föreningarnas passivitet att använ-
da sina tider. På så sätt har Radio Islam kunnat sprida
sin nazistiska propaganda under flera timmar per
vecka.
Som motionärerna mycket riktigt påpekar över-
ensstämmer inte Radio Islams sändningar med närra-
dions intentioner. Med det nya förslaget har risken
eliminerats att rasistiska budskap kan sändas genom
närradion eller utnyttjas på andras sändningstider.
Enligt propositionen måste tillståndshavarna lämna
upplysningar om sändningstider när de blir tillfråga-
de.
I motionerna K30 av Fanny Rizell m.fl. (kd), och
K32 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c), betonas att det
måste bli enklare att få tillgång till flera sändnings-
möjligheter för närradion. Motionärernas förslag kan
inte genomföras i dag av följande enkla skäl: "Någon
större efterfrågan på flera sändningsmöjligheter i en
kommun har hittills inte visats." Finns det synnerliga
skäl skall man dock kunna tillåta sändningar till
sändningsområden som är större än en kommun.
Fru talman! I motion K615 av Marianne Anders-
son och Kjell Ericsson (c), som väcktes under den
allmänna motionstiden, föreslås att en försöksverk-
samhet inleds med regionala närradiosändningar i
Värmland med beteckningen kunskapsradio. Detta
jämförs med Radio Solsta i Karlstad, vars syfte är att
fler människor skall få tillgång till kulturell, politisk
och ekonomiskt intressant information. Därför kan
man säga att programmet har karaktären av folkbild-
ning och är ett led i både kunskapslyft och livslångt
lärande. Så sägs det i motionen.
Ett motsvarande förslag framförs i motion K29 av
Isa Halvarsson (fp), i motion K28 av Gullan Lindblad
och Göthe Knutson (m), i motion K31 av Lisbeth
Staaf-Igelström m.fl. (s) samt i motion K32 av Ing-
britt Irhammar m.fl. (c). I alla motioner föreslås att
dispens skall kunna ges för ett större antal timmar per
månad för att sända närradio inom ett län med samma
motivering.
Regeringens förslag om förbud mot sändning av
centralproducerat programmaterial i närradion behålls
i princip. Det nuvarande undantaget från förbudet
utvidgas till att gälla tio timmar per månad för sänd-
ningar som främjar kunskap och bildning eller som
utgör upptagningar av lokala kulturella tillställningar.
Detta förslag kommer att utvärderas efter två år.
Utvärderingen kan visa hur sändningsinnehavarna
använder de nya reglerna och de tillåtna tio timmarna
för rikssändningar.
Fru talman! På grundval av detta yrkar jag avslag
på samtliga motioner samt bifall till regeringens pro-
position.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 7 maj.)</pre><pre>9 §  Fri- och rättighetsfrågor</pre><pre>Föredrogs
Konstitutionsutskottets betänkande 1997/98:KU32
Fri- och rättighetsfrågor</pre><pre>Anf.  75  BO KÖNBERG (fp):
Fru talman! Vi skall nu diskutera ett antal motio-
ner som har anknytning till fri- och rättighetsområdet.
Utskottet har avstyrkt samtliga motioner. När vi se-
nast diskuterade ett KU-betänkande, vilket bl.a.
handlade om kommunal demokrati, kunde jag göra
samma konstaterande, dvs. att utskottet hade avstyrkt
samtliga motioner. Jag dristade mig då att också på-
minna om att socialdemokraterna hade instämt i alla
avstyrkandena och att man uppenbarligen ansåg att
det stod väl till på området eftersom inga motioner
behövde tillstyrkas. Flera av de socialdemokratiska
talarna uppfattade det som att jag raljerade med soci-
aldemokraternas inställning till samhällsfrågor. Jag
löper förstås en viss risk när jag nu påminner om att
det även i det här ärendet tycks vara så att det är väl
beställt på områdena i fråga men jag tar risken att bli
beskylld för att raljera.
Jag yrkar bifall till två av de reservationer som
finns fogade till betänkandet och som vi i Folkpartiet
står bakom - dock står jag förstås bakom alla reser-
vationer som vi i Folkpartiet har undertecknat. Det
gäller reservation 4, som handlar om hets mot homo-
sexuella och som Folkpartiet, Vänsterpartiet och
Miljöpartiet har avlämnat. Vidare gäller det reserva-
tion 6, som handlar om åsiktsregistrering och som
nyss nämnda partier står bakom.
Fri- och rättighetsfrågorna har diskuterats under
en lång tid i vårt land och kanske allra häftigast under
1970-talet, då det under en lång fas fördes en debatt
om huruvida det behövdes ytterligare ett skydd i
grundlagen, utöver det allmänna skydd mot övergrepp
som, förstås, demokratin kan anses utgöra. Den dis-
kussionen, får man väl ändå säga, landade i att vi fick
en bred enighet, inte minst i anslutning till Rättighets-
skyddsutredningen, om att se till att det blev en
skärpning av de regler i grundlagen som hade att göra
med hur vi begränsar fri- och rättigheter. Lagpröv-
ningens roll reglerades för första gången. Ett visst
skydd mot retroaktiv skattelagstiftning infördes, och
sättet att stifta grundlag ändrades så att det skulle bli
svårare att ändra i grundlagarna m.m.
Det har även skett förändringar under 90-talet i
samband med den fri- och rättighetskommitté som
1993 avlämnade ett betänkande under ledning av
Petri. Vi har också beslutat att i svensk lagstiftning
inkorporera den Europarådskonvention om de
mänskliga rättigheterna som Sverige sedan länge har
stått bakom och skrivit på. Då är frågan om det finns
anledning att gå vidare. Några av de frågor som det
finns anledning att gå vidare med behandlas i dagens
betänkande.
Jag tänkte, fru talman, i all korthet nämna de fyra
huvudområden som berörs i dagens betänkande. Jag
tänkte börja med frågan om åsiktsregistreringen. Det
finns ett par motioner som tar upp just den frågan och
yrkar på att vi skall få till stånd en kommission. Den
skulle få i uppdrag att på ungefär samma vis som har
skett i Norge gå igenom hur vi i Sverige har hanterat
den här svåra frågan. Det handlar om hur man i en
demokrati skall skydda sig mot dem som vill omstörta
demokratin med våld utan att träda grundlagsförbud
mot att registrera människor enbart på grund av poli-
tisk åsikt förnär.
Tyvärr har det gått som det har gjort hittills under
det gångna riksdagsåret vad gäller det här förslaget.
Det har inte gått att få någon majoritet i riksdagen.
Regeringen kommer var och varannan månad med
nya förslag och nya grupper som skall utreda den här
frågan. Det gör man i akt och mening för att komma
bort från frågan om att få en sammanhängande ge-
nomlysning i form av en kommission som sysslar med
detta och som får speciella befogenheter att lyfta
tystnadsplikter och höra personer som har något att
redovisa på ett mer effektivt sätt.
Sedan har man fortsatt att sprida ut det här på ett
antal områden, och tyvärr har en majoritet i konstitu-
tionsutskottet instämt i detta. Jag vill som jag nämnde,
fru talman, yrka bifall till den reservation som har att
göra med de här två motionerna, alltså reservation
nr 6. Enligt den skall det uttalas att vi bör få till stånd
en sådan här kommission. Jag får väl erkänna att jag
inte har så stor förhoppning om att just under denna
debatt omvända exempelvis socialdemokrater och
moderater till insikten om behovet av en sådan här
kommission. Vi kommer att återkomma till frågan i
andra sammanhang om det blir så illa att vi förlorar i
dag.
Ett annat ämnesområde som är uppe i betänkandet
och som har diskuterats många gånger genom årens
lopp är frågan om huruvida vi skall ha ett skydd för
den negativa föreningsfriheten, dvs. rätten att inte
behöva tillhöra en förening. Vi har förstås sedan länge
ett skydd i vår demokrati för att man har rätt att sluta
sig samman i olika organisationer för att främja in-
tressen. Det kan vara politiska, religiösa, kulturella
eller fackliga intressen. Men vi har egentligen aldrig
på riktigt haft ett lagskydd mot tvånget att tillhöra en
organisation.
Frågan har som sagt var diskuterats ett antal gång-
er. Det som nu, tycker jag, sedan några år tillbaka gör
att saken hamnat i ett delvis annat läge, är att den
europeiska domstolen tolkar Europarådskonventio-
nens bestämmelser om föreningsfrihet som att den
även gäller den negativa föreningsfriheten. Då är
frågan om vi skall fortsätta med ett läge där utslaget
från domstolen om tolkningen av Europarådskonven-
tionen, som ju som sagt numera är en del av svensk
lagstiftning, skall vara det som reglerar frågan i Sve-
rige eller om vi skall ta itu med det här och klargöra
vilka förhållanden som gäller i vårt land.
Vi har för vår del anslutit oss till en motion som
har lagts fram från moderat håll. Det betyder inte att
vi ansluter oss till varje ord och varje resonemang i
texten. Men vi har anslutit oss till yrkandet om att det
bör ske en grundlagsreglering av frågan om den ne-
gativa föreningsfriheten.
En tredje fråga som belyses i betänkandet och i
olika motionsförslag är frågan om organisationers
brottslighet. Där har vi ju i Sverige gång på gång gjort
den bedömningen att vi inte skall hantera problem
som har att göra med organisationers brottslighet av
olika slag genom att i huvudsak förbjuda organisatio-
nerna som sådana. Det är beteenden av olika slag som
kan förbjudas. Framför allt hade vi för några år sedan
debatten om rasistiska organisationer och om det var
rimligt att förbjuda dessa.
Denna fråga är nu uppe bl.a. på grund av diskus-
sioner på europeisk nivå. Det finns olika rekommen-
dationer i fråga om rent kriminella organisationer och
om hur det är med aktiv medverkan i dessa organisa-
tioner, hur det skall hanteras juridiskt. Där har man
från svenskt håll i samband med de europeiska dis-
kussionerna markerat att en sådan kriminalisering
måste ta sin utgångspunkt i hur vi brukar hantera
frågorna i vårt land. Hittills har man från svenskt
juridiskt håll bedömt att den senaste gemensamma
ståndpunkten i frågan är sådan att det går att hantera
det här med vanlig svensk teknik på området.
Jag tycker för min del, och utskottet har väl också
gjort den bedömningen, att det här är relativt väl av-
vägt. Vi ser fram emot de förslag som kan komma för
att uppfylla dessa kriterier.
Den fjärde och sista fråga som jag tänkte ta upp i
dag är frågan om hur vi skall kunna använda lagstift-
ningsmakten för att skydda homosexuella mot hets
och diskriminering. Även den frågan har diskuterats
länge, bl.a. utförligt i förra årets debatt med anknyt-
ning till fri- och rättighetsfrågorna. Tyvärr gick det då
inte att få gehör för att vi borde ändra i lagstiftningen
så att också de homosexuella skyddas mot de grupper
- ofta nazistiska eller fascistiska - som ger sig på dem
på samma vis som de ger sig på människor som är
judar eller som är misshagliga för dem på något annat
vis.
Vi tycker från Folkpartiets sida att det finns alla
skäl i världen att se till att frågan regleras i samband
med hets mot folkgrupp. Vi har också ställt oss bak-
om en annan reservation, men jag nöjer mig i den här
debatten med att peka på möjligheten för alla som vill
att ansluta sig till den reservation som innebär att vi i
lagen om hets mot folkgrupp skulle kunna ta in även
de homosexuella.
Jag hoppas att vi kan få en debatt, och gärna en
anslutning, från socialdemokratiskt håll. Jag ser fram
emot att höra hur Catarina Rönnung skall argumentera
för att man inte skall göra det här ställningstagandet i
dag och skicka med det till den utredning som är på
gång.
Fru talman! Jag yrkar som sagt bifall till två av re-
servationerna, men jag står också bakom de övriga
som vi har lagt fram.</pre><pre>Anf.  76  BIRGER HAGÅRD (m):
Fru talman! Fri- och rättighetsfrågorna är, det kan
man utan vidare konstatera, något av en demokratis
livsnerv. De rör de allra väsentligaste förutsättningar-
na för att en demokrati över huvud taget skall kunna
fungera.
För en konstitutionell demokrati är det alldeles gi-
vet att det är nödvändigt att sätta upp gränser för
makten. Makt kan missbrukas. Det har vi en rad ex-
empel på från historien. Vi skulle i det sammanhanget
också kunna visa exempel från vårt eget land. Det
finns alltid en risk för att olika gruppintressen kan
göra sig breda. För den sakens skull är det nödvändigt
att i förväg staka ut gränserna för hur man skall agera
i olika situationer.
Vi kan konstatera att det finns två olika områden
som man lägger tyngdpunkten på. Vi drar upp våra
ställningstaganden från litet olika synvinklar. Jag
skulle vilja säga att det för socialdemokratin alltid har
varit angeläget att slå vakt om kollektivet, om staten.
Det har fått gå före hänsynen till den enskilda männi-
skan. För oss på den andra kanten har det däremot
varit angeläget att slå vakt om individens rättigheter.
Man kan säga att det är det som konstituerar en rätts-
stat.
Vi inom Moderata samlingspartiet har oförtrutet
arbetat, och arbetar fortfarande, för att slå vakt om
vad vi anser vara några av fundamenten, nämligen
demokratin, rättsstaten och vår författning.
Det finns något som är genomgående här. Bo
Könberg tog upp det. Han sade att vid tidigare tillfäl-
len har socialdemokraterna avslagit alla motioner.
Han trodde inte särskilt mycket på framgång i dag
heller.
Detta är inget nytt. Det är så det alltid har varit.
Socialdemokraterna har alltid varit tröga när det har
gällt att anamma nya idéer. De är alltid negativa till en
början. Det blir fråga om utdragna kompromisser och
sedan ett starkt opinionstryck. Men då får vi så små-
ningom också med oss socialdemokraterna i en del av
de här sammanhangen.
Vi kan se att fri- och rättighetskatalogen inte är
något som har gamla anor i vårt land. I vår gamla
författning, 1809 års författning, var det egentligen
bara den gamla 16 § i 1809 års regeringsform. Den
kunde i sin tur sägas ha sina anor tillbaka till medelti-
den, till de medeltida kungaförsäkringarna. Det var
egentligen det enda som fanns av garanti för fri- och
rättigheter.
Initiativet togs sedan från moderat sida till det som
så småningom blev fri- och rättighetsreformen 1976.
Därefter kunde vi driva på och få igenom nya land-
vinningar. Lagprövningsrätten är inskriven i rege-
ringsformen sedan 1980. Vi uppnådde en förlängd
valperiod och också i alla fall början till ett personval.
Yttrandefrihetsgrundlagen har sett dagens ljus. Vi
kunde också glädja oss åt att mediemonopolet avskaf-
fades 1993.
Ett annat stort mål som vi hade satt upp var att få
Europakonventionen för de mänskliga fri- och rättig-
heterna inkorporerad med den svenska lagstiftningen.
Så har skett. Vi kan också se att rätten till ersättningar
vid expropriationer preciserades vid de senaste
grundlagsändringarna.
Det har alltså hänt en hel del. Stegvis har vi kun-
nat bygga upp ett allt säkrare skydd för den enskilda
medborgaren. Men det betyder inte att det är bra som
det är. Det är mycket som återstår att göra. Det gäller
att än starkare förhindra kränkningar av den enskildes
rätt från statens sida.
Under senare tid har vi kunnat se hur vi i flera oli-
ka fall har haft en lagstiftning som har varit tveksam
från grundlagssynpunkt och från rättssynpunkt. Låt
mig ta några exempel. Stiftelselagen mot de fria
forskningsstiftelserna var ganska skandalös i hela sin
uppläggning. Den förtida avvecklingen av kärnkraft-
verket i Barsebäck är inte heller ett arbete som kan
sägas leva upp till de krav som man har rätt att ställa i
de här sammanhangen. Det dråpslag som drabbade
landets änkor i och med att folkpensionsdelen skulle
räknas av mot annan inkomst var ett avtalsbrott. So-
cialdemokraterna och Centern svek också en överens-
kommelse med de andra partierna som hade tio år på
nacken.
Vi kan naturligtvis också säga att fastighetsskatten
i sin nuvarande otillständiga utformning har blivit ett
exempel som påminner om en retroaktiv skattelag-
stiftning. Ägarna till de fastigheter som nu drabbas
kunde på intet sätt förutse att de så småningom kanske
t.o.m. skulle tvingas bort från gård och grund till följd
av denna skattebelastning.
Det gäller alltså att skydda minoriteter på olika
sätt. Hur skall man göra det? Det finns två klassiska
exempel som brukar användas. Det ena är skydd ge-
nom folkomröstningar, dvs. möjligheter till folkom-
röstningar i olika sammanhang. Vi har den danska
modellen. Det har vi diskuterat tidigare i år i kamma-
ren. Också det finns med i vår stora partimotion om
medborgarrätt och demokrati.
Ett annat sätt att gå till väga är att använda sig av
kvalificerade majoriteter, i synnerhet när det gäller
begränsningar av fri- och rättigheter för de enskilda
medborgarna. Ett av de krav som vi ställer i dag är att
man närmare bör utreda kravet på en kvalificerad
majoritet vid just begränsningar av fri- och rättigheter.
I dag har vi en möjlighet för tio ledamöter att kräva
att en sådan begränsning skall vila i tolv månader.
Men detta är enligt vårt förmenande inte tillräckligt.
Här skulle man kunna resa krav just på kvalificerad
majoritet. Om den sedan skall vara två tredjedelar, tre
fjärdedelar eller hur man nu vill ha det tål att diskute-
ra. Men det är en sak som borde utredas närmare.
Bo Könberg har redan talat om kraven på ett
grundlagsskydd för den negativa föreningsfriheten.
Det behöver jag alltså inte gå närmare in på.
Men det finns naturligtvis andra områden där det
behöver göras insatser, där vi behöver en grundlag-
stiftning för att kunna garantera medborgarna vad som
brukar kallas för fasta spelregler i det vardagliga livet.
Här gäller det att värna om avtalsfriheten. Det är en
av de mekanismer som är utslagsgivande för att vår
demokrati skall kunna fungera. Det gäller att få ett
skydd mot generalklausuler och annan lagstiftning
som man inte kan förutse i förväg. Det gäller att för-
stärka skyddet mot en retroaktiv skattelagstiftning.
Över huvud taget handlar det om att åstadkomma ett
starkare skydd för de enskilda medborgarnas rättssä-
kerhet.
Fru talman! Detta är något som vi inte kommer
ifrån. Vi finns nu också med i Europeiska unionen
som har hunnit längre än Sverige när det gäller skyd-
det för de enskilda medborgarna. Där kan vi haka på,
men vi skall kanske inte nöja oss med att hänvisa till
Europakonventionens regler. I många av de här fallen
skall vi också kunna införliva detta med 2 kap. i vår
regeringsform.
Fru talman! Mot den här bakgrunden yrkar jag bi-
fall till reservationerna 2 och 5. Reservation 5 handlar
framför allt om kravet på ett skydd för den negativa
föreningsfriheten. I reservation 2 tar vi upp kontentan
av de krav som finns i vår partimotion om medborgar-
rätt och demokrati i de moment som behandlas i det
här betänkandet.</pre><pre>Anf.  77  KENNETH KVIST (v):
Fru talman! Kampen för demokrati har gjort
många framsteg i vårt land. Men kampen för demo-
krati måste ständigt leva vidare. De demokratiska fri-
och rättigheterna är inte vunna en gång för alla. De är
inte vunna för alla grupper. De utsätts för hot och
påverkas av samhällsutvecklingen. En tid av ökade
sociala klyftor betyder också ökade demokratiska
klyftor. När ekonomisk maktskillnad växer i samhället
ökar också politisk maktskillnad.
De demokratiska fri- och rättigheterna gäller for-
mellt lika för alla men huruvida man kan utnyttja sina
rättigheter och fylla dem med ett innehåll beror i
många fall på ens sociala ställning och ekonomiska
styrka. Det finns flera exempel på det i vårt fri- och
rättighetskapitel. Man har t.ex. stärkt skyddet för den
privata äganderätten. Då avses inte ägandet av per-
sonliga tillhörigheter utan framför allt kapitaltillgång-
ar. Men ägandet av kapitaltillgångar ger ju samtidigt
makt över andra. Det ger makt över arbetsplatser och
samhällslivets utveckling och därmed makt över and-
ra. Det betyder ju att man med ett starkt skydd för
äganderätten i grundlagen också cementerar en demo-
kratisk ojämlikhet.
Lockouträtten har t.ex. snarare ett starkare skydd i
vår regeringsform än vad strejkrätten har. Det är nå-
got som många länder med en samhällsstruktur som
vår har observerat. De har inget grundlagsskydd för
lockouträtten eftersom de som har strejkrätt, dvs. de
arbetande, socialt sett har en betydligt svagare ställ-
ning i samhället än ägarna av kapitalet.
Låt oss sedan gå över till bestämda grupper i sam-
hället. De är ju också utsatta. Det finns fortfarande
diskriminerande lagstiftning mot t.ex. homosexuella.
Vi menar att det är hög tid att se över hela det här fri-
och rättighetskapitlet. Det har reviderats några gång-
er. Det har byggts ut. I vissa avseenden har det för-
bättrats, och i vissa avseenden har det försämrats.
Man bör tillsätta en ny utredning som bör vidga,
skriva om och ta hänsyn till de sociala aspekter jag
har redogjort för. Därmed kan det bli ett vidgat rättig-
hetskapitel som t.ex. tar hänsyn till de anställdas si-
tuation på arbetsplatserna. Invändningen är att
grundlagen bara skall reglera förhållandet mellan det
offentliga och privata. Nu är inte grundlagen begrän-
sad bara till det. Till följd av de ökade sociala klyf-
torna vågar många anställda inte utnyttja sin grund-
lagsenliga yttrandefrihet. De är rädda att mista jobb,
rädda att förlora förväntade anställningar osv. Det
finns, enligt vår mening, påtagliga skäl att förstärka
grundlagsskyddet. Därmed yrkar jag bifall till reser-
vation 1. Vi i Vänsterpartiet yrkar om en utredning för
att förstärka grundlagsskyddet för fri- och rättigheter.
Frågan om diskriminering av homosexuella har
diskuterats många gånger. Sakta ger regeringen efter.
Vi menar att regeringen nu har en möjlighet att utom-
ordentligt tydligt markera mot de inskränkta fördoms-
fulla och kriminella element som angriper homosex-
uella människor och deras rätt till kärleksliv på deras
sätt.
Det är gott om det kommer ett regeringsförslag om
förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av
sexuell läggning. Det vore bra om regeringen tog
chansen att fullt ut föreslå ett sådant förbud i rege-
ringsformen. Därmed kan vi utmönstra all homosexfi-
entlig lagstiftning en gång för alla. Alla människor har
samma rättigheter och skyldigheter oavsett läggning i
det avseendet.
Vi menar att den utredning som skall tillsättas bör
ges uppgiften att lägga fram ett konkret lagförslag om
att de homosexuella skall skyddas av bestämmelsen
om hets mot folkgrupp. Detta är otvetydigt. Det har
Bo Könberg redan argumenterat för.
Fru talman! Birger Hagård talade om individens
rättigheter. Men samtidigt slår han och hans parti vakt
om den åsiktsregistrering som säkerhetspolisen har
utsatt många svenska medborgare för. Vi kommer att
få diskutera denna fråga ytterligare när konstitutions-
utskottet har sin granskningsdebatt. Vi har granskat en
del av denna verksamhet och det delvis hemliga re-
gelverk som regeringen har lagt till grund för detta.
Jag vill inte föregripa denna debatt. Men när man
granskar dessa frågor, ser man på vilka lösa boliner
människor hamnar i register. Sedan används dessa
register i enlighet med personalkontrollkungörelsen
för att människor inte skall få sökta anställningar eller
mister anställningar.
Vi vet att människor har varit utsatta för åsiktsre-
gistrering tidigare utan att de har haft några som helst
konspiratoriska avsikter mot det svenska samhället.
Men de har kanske burit fram obekväma åsikter. Vi
vet att det är många människor som borde få upprät-
telse på grund av en hantering som måste betecknas
som en skamfläck. Det nödvändiggör en ordentlig,
oberoende genomlysning av åsiktsregistreringen i hela
dess vidd av svenska medborgare.
Därför är det utomordentligt bra att Miljöpartiet
har väckt en motion och ställt kravet om att en obero-
ende kommission liknande den s.k. Lundkommissio-
nen i Norge skall tillsättas. Jag menar att det är nöd-
vändigt. De delvisa utredningar eller forskaranslag för
att titta på delar av verksamheten som har föreslagits
av regeringen döljer grundfakta.
Låt oss se på fallet Leander. Det var snickaren i
Karlskrona som inte fick ett arbete på ett museum
inom ett militärt område. Vad är det som läggs honom
till last? Beställandet av ett antal flygblad, ansökan
om medlemskap i organisation och efterhörande om
hur man kan få tag på en viss tidning. Detta skulle
vara tillräcklig grund för åsiktsregistrering och att
nekas ett sökt jobb. Därmed stämplas han som landets
fiende.
Den svenska statens försvar är att detta har med
Karlskrona och en sovjetisk ubåt att göra. Man har
inte ens begripit att den organisation som Leander
sökte medlemskap i, nämligen KFML, var i högsta
grad antisovjetisk därför att den var så prokinesisk.
Men inte ens nyansen upptäcktes i detta sammanhang.
Ni kan förstå vilket slarv, vilken inkompetens och
rättsosäkerhet som har präglat denna verksamhet.
Med denna begränsade politiska aktivitet kan man bli
ett fall för åsiktsregistrering, för personalkontrollkun-
görelsen, och får inte en sökt tjänst på grund av att
man är en säkerhetsrisk. Hur många tusentals andra
med högre politisk aktivitet finns i dessa register på
lika dåliga grunder?
Därför är det ett demokratiskt anständighetskrav
att detta vädras ut ordentligt en gång för alla. Tillsätt
en s.k. Lundkommission. Jag gläder mig åt att Folk-
partiet instämmer på den punkten.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 1
och 3 samt instämmer i Bo Könsbergs bifallsyrkande
för reservationerna 4 och 6.</pre><pre>Anf.  78  BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Fru talman! Kenneth Kvists anförande gav anled-
ning till några reflexioner.
Det är naturligtvis riktigt att demokratins fri- och
rättigheter inte är bundna en gång för alltid. Det till-
kommer varje generation att finna dem på nytt - som
Gunnar Heckscher brukade säga. Demokrati måste
vinnas av varje generation.
Sedan kommer Kenneth Kvist in på frågan om de
ökande sociala klyftorna. Visst finns det sådana. Om
man garanterar individen fri- och rättigheter och ger
ett utgångsläge för alla, kan man därigenom undvika
att hamna i en situation med dessa sociala klyftor -
framför allt om skattetrycket kan reduceras till rimliga
proportioner. Detta är världens högst beskattade land,
där i snitt två tredjedelar av en människas inkomster
tas i anspråk av det allmänna. Kan man reducera detta
och ge ett större utrymme för den enskilda människan
är det klart att det i stället kommer att leda till att man
minskar de sociala klyftorna.
Kenneth Kvist tog också upp några andra pro-
blem, som resonemangen om grundlagsskydd för de
homosexuella. Vi har motsatt oss detta, därför att vi
kan inte gå in och grundlagsskydda varje kategori. Jag
fick häromdagen E-post där man krävde grundlags-
skydd för handikappade. Det kanske ni andra också
har fått. Vi kan säkert räkna upp den ena kategorin
efter den andra. Däremot är det uppenbart att vi inte
kan tolerera någon form av diskriminering.
Registernämnden har nu fått i uppgift att titta på
åsiktsregistreringen. HSF, Humanistisk-
samhällsvetenskapliga forskningsrådet, skall också se
om man kan stimulera forskning, och Försvarets un-
derrättelsenämnd skall analysera förutsättningarna.
Jag måste allra sist säga att jag inte var förvånad
över att man under det varma krigets och sedan det
kalla krigets dagar registrerade stalinister, nazister
och kommunister av olika schatteringar. Jag tror att
det var välbehövligt att göra det, för att kunna garan-
tera demokratin för framtiden. Jag är inte särskilt
imponerad av dem som nu i efterhand försöker göra
gällande att de på något sätt skulle ha utsatts för slarv
eller inkompetens i sammanhanget.</pre><pre>Anf.  79  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Det är bra att Birger Hagård har talat
om ökade sociala skillnader. Men de sänkta skatternas
politik för de rika, som Moderaterna företräder, är
verkligen inte linjen för att jämna ut de klyftorna. Vi
behöver skatter och en fungerande offentlig sektor för
att jämna ut bl.a. de ekonomiska klyftorna.
När det gäller de homosexuella och de handikap-
pade bör de kategorierna ha ett grundlagsskydd, enligt
vår motion om förstärkning av fri- och rättigheter.
Varför? Jo, därför att det är just mot de grupperna
som fördomsfullheten och reaktionen, de åsikter som
är diskriminatoriska, just slår. Man anser att de homo-
sexuella och de handikappade, utöver vissa etniska
grupper, är mindervärdiga. Därför är det av utomor-
dentlig vikt att samhället kraftigt markerar och att det
framgår av regeringsformen att ingen, inte heller
homosexuella och handikappade, får diskrimineras.
All sådan lagstiftning skall bort.
När det gäller säpos åsiktsregistrering kan jag säga
så mycket som att den inte har varit förenlig med
rättstrygghet. Djupsinnigheten när man har betraktat
olika s.k. kommunistiska grupper har väl varit ungefär
som på skämtbilden där en polis slår en batong i hu-
vudet på en åskådare till en demonstration som säger:
"Jag är antikommunist." "Mig kvittar det vilken typ
av kommunist du är", säger polisen och fortsätter att
slå.</pre><pre>Anf.  80  BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Fru talman! Det senare kan jag väl förstå, av det
enkla skälet att det nog inte var så stor skillnad på
kineskommunister och rysskommunister. Det var
samma andas barn i många sammanhang. Jag tror att
vi kan lämna det.
I skattefrågan är det inte sänkningen för de högsta
inkomsttagarna, miljardärerna, som vi i första hand
månar om, utan det får Socialdemokraterna stå för.
Det är de utländska experterna och grupper av privi-
legierade som man gärna slår vakt om från regering-
ens sida. Däremot är det låginkomsttagarna och me-
delinkomsttagarna som drabbas hårt nu, och det är de
som utsätts för ökande sociala klyftor. Det är där som
insatserna framför allt behöver sättas in, om det här
landet inte skall ramla utför ännu mycket mer än vad
det redan har gjort.</pre><pre>Anf.  81  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Vi diskuterar egentligen inte social-
demokratisk skattepolitik nu. Det är missriktat att
anmärka på mig i det ämnet, eftersom jag är kritisk
mot dessa skattesänkningar för överklassen som finns
i Socialdemokraternas politik. Men framställ inte den
moderata politiken, med skattesänkningar som leder
till ökade sociala nedskärningar, som om den hade
någonting med jämlikhet att göra! Det är bara hyck-
leri och ett tomt röstfiske.</pre><pre>Anf.  82  PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Man kan fråga sig vilka åsikter män-
niskor får ha i en demokratisk rättsstat utan att bli
förföljda av staten. Det finns i nästan alla länder nå-
gonstans gränser för vilka åsikter som kan accepteras
och också föras till torgs. Men i väldigt många länder
som kallar sig demokratiska rättsstater finns det också
blinda fläckar, som har med den här saken att göra.
Det visar sig att demokratiska stater har förföljt grup-
per inom landet på ett sätt som är helt oacceptabelt.
Det har skett också i Sverige.
Det senaste året har vi haft en ganska intensiv de-
batt i det här landet kring just åsiktsregistrering. Det
har kommit fram på flera sätt att den åsiktsregistrering
som har bedrivits i Sverige knappast kan ha varit
förenlig med de stadganden som finns i grundlagen
om förbud mot just åsiktsregistrering. Den svenska
regeringen har t.o.m. erkänt det i ett fall, i Torsten
Leander-fallet, att man har gått för långt och också
varit villig att betala någon form av skadestånd.
Redan tidigt under den här debatten framgick det
att Norge visade vägen. I Norge fanns det en majoritet
i Stortinget som vågade ta beslut om att försöka göra
rent hus i den här frågan, att försöka gräva fram de
mörkerrester som fanns kvar från kalla kriget och
varma kriget, ända sedan andra världskriget, i det som
kan rubriceras som olika former av åsiktsregistrering
eller förföljelse av medborgarna utifrån vilka åsikter
som de har haft och drivit.
Det är bakgrunden till att vi i Miljöpartiet bestäm-
de oss för att skriva en motion om att också i Sverige
genomföra en sådan här s.k. Lundkommission, för att
få fram sanningen, för att få människor att under ed
berätta vad som har hänt, för att vi skall kunna ta
ställning till alla de historier som går och alla rykten
som sprids, för att vi skall kunna veta vad som verkli-
gen har hänt, för att få slut på ryktesspridningen,
kunna gå vidare och få bort den blinda fläcken från
den rättsstat som vi ändå påstår att Sverige är.
Tyvärr har behandlingen av den här motionen i
konstitutionsutskottet inte blivit så välvillig som jag
hade hoppats. Majoriteten av framför allt socialdemo-
krater och moderater men också centerpartister vill
fortsätta att mörka och gömma undan sanningen. Det
är uppenbart att de rykten och historier som går ändå
är bättre än att hela sanningen kommer fram. Det är
den bedömning som man uppenbarligen gör. Jag
tycker att den bedömningen är förskräckande.
Samtidigt med behandlingen av vår motion i
konstitutionsutskottet har vi påbörjat en granskning
som gäller åtminstone delar av den svenska åsiktsre-
gistrering och förföljelse av oliktänkande som har
skett utifrån statliga direktiv. Vi har börjat en sådan
granskning i KU. Det har handlat om de hemliga
direktiv som regeringen har utfärdat till säpo och som
ger säpo rätt att registrera, kontrollera och förfölja
medborgare i Sverige.
Jag skall inte, vilket inte heller tidigare talare
gjort, gå in på några detaljer om vad detta har lett till.
Vi skall alldeles snart justera det betänkandet i konsti-
tutionsutskottet. Jag kan bara säga att jag tycker att
den granskning vi har haft hittills har varit väldigt
begränsad. Det har rört sig om åren mellan mitten på
70-talet fram till i dag. Den har rört en liten del av den
åsiktsregistrering som vi har behandlat. Jag tycker
ändå att det är uppenbart att den svenska grundlagen
inte har räckt till för att stoppa en omfattande åsikts-
registrering. Det har skett en åsiktsregistrering i strid
med svensk grundlag i stor omfattning.
Det är väldigt tragiskt att konstatera, men det läg-
ger ännu större kraft bakom kravet på att vi faktiskt
skall göra en ordentlig heltäckande undersökning av
vad som har hänt under efterkrigstiden på detta områ-
de. Vi skall gräva fram allting, och vi skall göra det
genom en parlamentarisk oberoende kommission som
får mycket stora befogenheter.
Den skamfläck som finns på detta område måste
någon gång granskas. Vi måste försöka komma vida-
re. Jag har så svårt att förstå hur särskilt den svenska
socialdemokratin kan fortsätta att förhala och förhind-
ra insyn och stoppa en ordentlig granskning av detta
område. De som rimligtvis drabbas mest politiskt av
att frågan aldrig läggs åt sidan är ju socialdemokra-
terna själva.
Det gäller alltså en motion från Miljöpartiet som
vi har skrivit en reservation kring. Det är reservation
nr 6. Också Folkpartiet och Vänstern har stött den
reservationen, eller snarare kravet på en s.k. Lund-
kommission.
Det finns också en annan stor fråga i detta betän-
kande. Det gäller skyddet för homosexuella. Homo-
sexuella är en grupp som har varit förföljd under
århundraden. Det är en grupp som mycket tydligt
pekats ut av vissa som onaturlig, oacceptabel och
vidrig. Man har sagt att det är människor som inte hör
hemma hos oss. Den attityden får vi inte understödja.
Den systematiska hets som finns mot homosexuella
måste vi reagera mot i Sveriges riksdag.
Hetsen leder till våld. Om vi inte ger klart besked
om att hetsen är oacceptabel stöder vi indirekt också
våldet, därför att det är svårt att komma åt när det sker
i mörkret och människor springer undan. Vi måste
försöka alla vägar för att förhindra den förföljelse av
homosexuella som pågår än i dag här i Sverige av
framför allt nazistiska grupper.
Jag tycker att de argument som har anvisats för att
vi skall vänta och se och låta bli att genomföra en
utvidgning av lagen om hets mot folkgrupp har varit
väldigt tunna i ganska många år. Det är svårt att se var
den sakliga grunden för att förhindra en förändring
egentligen finns.
Jag tycker också att det är dags att införa ett för-
bud mot diskriminering mot homosexuella i grundla-
gen, och en lag mot diskriminering av homosexuella i
arbetslivet. Dessa förändringar skulle sammantaget
vara en rejäl markering för att få en förändring och ett
starkare skydd för de homosexuella.
Jag vill bara påminna om att en enhällig utredning
redan 1984, alltså för 14 år sedan, sade att det är dags
att införa ett lagskydd för de homosexuella när det
gäller lagen om hets mot folkgrupp. Ännu har ingen-
ting hänt. Det är pinsamt och svagt att det parlamen-
tariska systemet inte vågar eller orkar göra någonting
här.
Fru talman! Jag vill därför yrka bifall till reserva-
tionerna 3, 4 och 6.</pre><pre>Anf.  83  CATARINA RÖNNUNG (s):
Fru talman! Jag vill börja mitt anförande med att
belysa de homosexuellas situation. KU gör i detta
betänkande två vägledande uttalanden. Vi säger föl-
jande: "Det är enligt utskottet viktigt att samhället på
olika sätt söker motverka att homosexuella personer i
olika sammanhang diskrimineras." Vi säger också att
de homosexuella trots en ökad tolerans och vidsynthet
alltjämt är en utsatt grupp. Det finns alltså goda skäl
att i lagstiftningen ge de homosexuella ett särskilt
skydd.
Riksdagen - normgivaren - är, vill jag påstå, opi-
nionsbildare och föregångare när det gäller att jäm-
ställa homosexuella med befolkningen i övrigt. Jag
vågar påstå att människor i allmänhet har en mycket
mer fördomsfull inställning.
På en avgörande punkt diskrimineras fortfarande
homosexuella, och det gäller rätten att adoptera barn.
Inga vetenskapligt hållbara bevis finns om att barn till
homosexuella föräldrar får en sämre start i livet. De
blivande föräldrarnas sexuella läggning borde inte
utgöra en grund för generellt adoptionsförbud om
uppväxtförhållandena i övrigt är bra.
Detta ansåg den socialdemokratiska kongressen.
Detta är min åsikt. Riksdagen har nyligen beslutat att
utreda frågan. Regeringen har kallat en utredare som
lagt fram förslag om att en ny lag stiftas med förbud
mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell
läggning, och regeringen bereder nu förslaget.
Förolämpningar, förtal, hot och mycket grovt fy-
siskt våld mot homosexuella har ökat väsentligt i och
med att nynazistiska organisationer vuxit fram.
Den 1 juli 1994 trädde en bestämmelse i kraft som
innebär att det skall vara en försvårande omständighet
vid straffmätningen av alla typer av brott om motivet
för brottet varit att kränka någon på grund av hans
sexuella läggning.
Justitiedepartementet avser att under våren tillsätta
en utredning som skall se över lagstiftningen om hets
även mot homosexuella. I detta avseende, Bo Kön-
berg, tycker jag att er reservation är överflödig.
Aktivt deltagande i sammanslutningar som sysslar
med organiserad brottslighet kan också komma att
kriminaliseras enligt utredningsförslaget. Frågan ut-
reds. Vi får se var riksdagen hamnar i denna fråga.
Utskottet, och det är riktigt, har fram till nu ställt
sig avvaktande till att göra inskränkningar i TF och
YGL eftersom tryck- och yttrandefrihet har ett mycket
starkt grundlagsskydd i vårt land.
Om de unga våldsbenägna nynazister som ser ho-
mosexuella som sina naturliga fiender blir en beståen-
de företeelse i vårt för övrigt demokratiska samhälle
blir läget ett annat och allvarligare. Hittills har man
kunnat hoppas på att nynazismen skulle vara en över-
gående modenyck, kanske kopplad till viss musik.
Men så är måhända inte fallet.
Däremot är vi mot att i regeringsformen göra till-
lägget att en medborgare i lag eller annan föreskrift
inte skall missgynnas på grund av sexuell läggning.
Det vore en överloppsåtgärd eftersom regeringsfor-
men talar om för riksdagen vilken ram den skall agera
inom. Portalparagrafen, att den offentliga makten
skall utövas med respekt för alla människors lika
värde och den enskilda människans frihet och värdig-
het, är tillräcklig.
Som hela mitt anförande hittills velat visa har
riksdagens arbete de senaste åren gått ut på att stärka
de homosexuellas situation från partnerskap, som var
ett socialdemokratiskt initiativ - detta med tanke på
att vi i i debatten fått höra att det är vi som är bakåt-
strävarna - till vad som med säkerhet blir följden av
framtida riksdagsbeslut, förbud mot diskriminering i
arbetslivet och alla slag av hets och  tillåtelse att ad-
optera barn.
Carl Bildts motion om grundlagsskydd för avtals-
frihet, stärkt minoritetsskydd vid begränsningar av
medborgerliga rättigheter och en grundlagsfäst tolk-
ningsregel att den enskildes rätt går före statens vid
tillämpning av generalklausuler är motionskrav som
likt galten Särimner slaktas varje år och som återupp-
står under följande allmänna motionstid, för att åter
gå till slakt.
Starka skäl talar emot att en riksdagsminoritet kan
göra anspråk på att kontrollera det grundlagsenliga i
en majoritets handlande. Tolkningstvister och proce-
durfrågor, som vi nu är förskonade ifrån i Sveriges
riksdag, skulle bli följden. De positiva opinionsfrihe-
terna, yttrandefrihet, mötesfrihet osv., kan inskränkas
genom vanlig lag, men det krävs att fem sjättedelar av
riksdagen förenas om beslutet. Detta är väl om något
kvalificerad majoritet. Lagförslaget kan skjutas på i
tolv månader om minst tio ledamöter yrkar på detta.
En utökad lagrådsgranskning och en grundlagsfäst
lagprövningsrätt är ytterligare garantier för att viktiga
friheter inte inskränks utan tungt vägande skäl.
Europakonventionen om skydd för mänskliga rät-
tigheter, där rätten att tillhöra en fackförening är in-
skriven, är sedan 1995 svensk lag. Europadomstolen
har i en dom slagit fast rätten att inte tillhöra någon
organisation. Till grund för nyligen gjorda grund-
lagsändringar och införlivande av Europakonventio-
nen i svensk lag låg en överenskommelse mellan
partierna. Vänstern anser att äganderätten på bekost-
nad av miljö och de anställdas rättigheter fått ett för
starkt skydd. Utskottet är inte nu berett att föreslå en
ny utredning, men grundlagarna ses regelbundet över.
Vänstern har givetvis möjlighet att återkomma. Jag
håller med Kenneth Kvist om att kampen för demo-
kratin aldrig får avstanna.
Enligt regeringsformens 2 kapitel 3 § får inte
medborgare registreras endast på grund av politisk
åskådning utan eget samtycke. Regeringen har tillsatt
utredningar för att klarlägga om och hur sådan regist-
rering har ägt rum av civila och militära underrättel-
setjänster. Registernämnden skall undersöka hante-
ringen av personuppgifter i samband med personal-
kontroll och om personuppgifterna i Säpos register
har hanterats på ett rimligt sätt när det gäller anställ-
ningsförhållanden - detta apropå bl.a. fallet Leander.
Felaktigheter kan naturligtvis förekomma och bör
komma upp i ljuset. Humanistisk-
samhällsvetenskapliga forskningsrådet skulle under en
femårsperiod grundligt belysa hur den militära under-
rättelsetjänsten och säkerhetstjänsten skött sig under
en längre tidsperiod bakåt och hur de har uppträtt
gentemot både organisationer och enskilda. Försva-
rets underrättelsenämnd skall studera tillgången på
källmaterial, och personer verksamma inom underrät-
telseområdet skall få lämna uppgifter. Det är tre avgö-
rande moment till att komma sanningen på spåren och
för att få de felaktigheter och övertramp som måhända
har begåtts att komma upp i ljuset. Jag är den första
att tillstå att detta är behövligt i en rättsstat.
Utskottet slutar med att säga att man bör avvakta
vad dessa utredningar kommit fram till. Därför, fru
talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan.</pre><pre>Anf.  84  BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Det sägs att den största seger man kan
vinna är segern i motståndarnas hjärtan. Då man lyss-
nar på Catarina Rönnung, som nu lyfter fram allt det
som socialdemokraterna bekämpade på 70-talet när vi
hade den förra stora författningsdiskussionen, känns
det bra att de tagit till sig detta, inte bara gjort det som
en kompromiss utan känner starkt för det. Vi får väl
hoppas att det inte tar lika lång tid innan dagens för-
slag till ändringar tränger igenom och accepteras av
socialdemokraterna.
När det gäller den negativa föreningsfriheten har
Catarina Rönnung och jag samma verklighetsbild. I
fråga om den konvention som Sverige anslutit sig till
och som inkorporerats i svensk lagstiftning, alltså den
europeiska konventionen om fri- och rättigheter, har
Europadomstolen nu sagt att den omfattar negativ
föreningsfrihet. Då är min fråga till Catarina Rönnung
närmast: Varför inte se till att det finns med tydligt
och klart i svensk lag i stället för på denna väg där
man får hänvisa till domstolens tolkning av en para-
graf som faktiskt inte ens nämner den negativa före-
ningsfriheten?
Vad gäller hets mot folkgrupp är svaret från soci-
aldemokraternas sida att det skall utredas. Det vi har
sagt i reservation 4 är att riksdagen skall skicka med
en hälsning till den utredningen, nämligen att vi vill
ha ett lagförslag som gör att även homosexuella skyd-
das av bestämmelser om hets mot folkgrupp.
Till sist frågan om åsiktsregistrering. Där vi fick
en fyllig redovisning för alla de ställen där det nu
skall utredas. Min enda och enkla fråga är: Var är det
för fel med att ha det på ett ställe i en utredning med
god kompetens och goda befogenheter?</pre><pre>Anf.  85  CATARINA RÖNNUNG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag anser att domstolsutslaget är till-
räckligt för den negativa föreningsrätten. Det är väl
egentligen ingen som har ifrågasatt att det skulle vara
något konstigt med detta trots att det inte är inskrivet i
grundlagen.
Alltså skall hets mot folkgrupp utredas. Det kan
innebära att man får ändra i både tryckfrihets- och
yttrandefrihetsgrundlagen. Det är ett stort steg att ta
men kan vara behövligt med tanke på att nynazismen
har smugit sig in i vårt land där nynazisterna agerar på
ett helt oförsvarligt sätt.
Jag skulle vilja ställa en motfråga till Bo Könberg:
Vad är det för fel att man i tre av varandra oberoende
instanser utreder hur säkerhets- och underrättelse-
tjänsterna har arbetat under en längre tid? Vi får väl
se vad resultatet av utredningarna blir innan vi fördö-
mer det som är regeringens linje i denna fråga.</pre><pre>Anf.  86  BO KÖNBERG (fp) replik:
Fru talman! Det är inte ovanligt i politiska debat-
ter att frågor möts av motfrågor, men det var ovanligt
tydligt i det här fallet.
Felet med att välja den uppläggning man har gjort
från regeringens sida, att sprida ut det på en mängd
olika håll, är att det inte blir någon heltäckande redo-
visning. Det blir inte heller möjligt för forskarna an-
nat än på mycket långa omvägar att höra de männi-
skor som har någonting att berätta om den historia
som det är fråga om. Det är nog snarare den som har
valt att sprida ut det som har svarsbördan än de som
tycker att det borde finnas på ett ställe och där befo-
genheter både vad gäller att häva tystnadsplikter och
vad gäller att kräva ed skulle kunna finnas.
Jag noterar med viss tillfredsställelse att Catarina
Rönnung nu ändå säger att den negativa föreningsfri-
heten i Sverige gäller fullt ut. Det är bra. Vi andra, vi
och moderaterna, har den enkla uppfattningen att man
bör se till att detta syns tydligt i svensk lagstiftning.
Jag tycker att det är en rimlig princip, som vi liberaler
har hävdat på en mängd andra punkter, att den svens-
ka grundlagen skall vara så tydlig som möjligt.</pre><pre>Anf.  87  CATARINA RÖNNUNG (s) re-
plik:
Fru talman! När utredningarna är klara angående
underrättelsetjänsternas verksamhet och de övertramp
som jag antar har förekommit där är det regeringens
uppgift att sammanställa och för riksdagen lägga fram
en rapport om den sammanlagda bilden. Även om
Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet
skall ta tid på sig kan det ju alltid komma med delrap-
porter.</pre><pre>Anf.  88  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! När det gäller att skriva in ett skydd
mot diskriminering för de homosexuella i regerings-
formen anför Catarina Rönnung en portalparagraf om
att alla skall behandlas lika. Med det sättet att argu-
mentera skulle mycket av det som redan de facto står i
grundlagen inte behövas där, eftersom vi har denna
portalparagraf. Likväl står sådana saker som religi-
onsfrihet och annat inskrivet. Därför tycker jag att det
argumentet är otillräckligt. Det behövs uttryckliga och
preciserade beslut. Portal- eller målsättningsparagra-
fer i grundlagen har inte samma juridiska bärighet
som mera preciserade stadganden har.
När det gäller frågan om åsiktsregistrering är det
egentligen likadant: Sakta, steg för steg, pressas soci-
aldemokraterna åt rätt håll. Men också här måste det
vara en ordentligt oberoende kommission. Register-
nämnden, där den politiska representationen består av
just de två partier som är för politisk åsiktsregistre-
ring, är knappast en instans som väcker förtroende om
att vara så oberoende, objektiv och kritisk att den vill
dra upp den här verksamheten med rötterna.</pre><pre>Anf.  89  CATARINA RÖNNUNG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag försökte i mitt första inlägg att
tala om vad grundlagarna och regeringsformen skall
vara till för. De skall ge normgivaren, riksdagen,
spelregler att verka efter. Här har nu riksdagen under
ett antal år dels sett till att vi har fått en lag om part-
nerskap, dels sett till att tre väldigt viktiga utredningar
har kommit till - en om rätten att adoptera barn, en
om diskriminering i arbetslivet och en om diskrimi-
nering av och hets mot homosexuella. Riksdagen har
alltså uppfyllt vad regeringsformen skulle innehålla
om man skrev in att de homosexuella skulle ha ett
särskilt skydd. Detta behövs nu inte, eftersom riksda-
gen har gått före med exempel på att man faktiskt vill
agera för de homosexuellas situation.
Riksdagen är absolut opinionsbildare på den här
punkten. Det ställe i samhället där opinionsbildningen
behövs är ute bland vanliga människor, där fördomar-
na fortfarande är många och kan vara tröga att få bort.
Detta skulle kunna vara en viktig sak för oss riksdags-
ledamöter att vara ute och agitera för, i stället för att
vilja ha in en ändring i regeringsformen som jag be-
dömer skulle vara ett slag i luften i den här situatio-
nen.</pre><pre>Anf.  90  KENNETH KVIST (v) replik:
Fru talman! Jag delar inte Catarina Rönnungs nå-
got begränsade syn på grundlagarnas och regerings-
formens uppgifter. De är nog inte bara till för att sätta
gränser för normgivaren utan behandlar även hur
andra myndigheter skall fungera i samhället, för det
första rent tydligt och materiellt: regeringsmakten,
domstolarna osv. Men de är också i sig normgivande
och påverkande i fråga om de attityder som finns i
samhället. Det som står i grundlagarna får därigenom
en särskild tyngd, och därför är det av utomordentlig
vikt att de homosexuellas lika rättigheter också blir
grundlagsfästa.
Det är gott och väl att ni i delfrågor, om än under
ett visst motstånd, har retirerat och kommit till något
klokare ståndpunkter. Men den här frågan kommer
inte att vara färdig förrän den har fått sin definitiva
lösning.
När det sedan gäller Säkerhetspolisens åsiktsre-
gistrering, fru talman, får vi återkomma till den saken
när vi har KU:s granskningsdebatt. Men jag tycker att
argumentationen för att ha den här splittrade utred-
ningsbilden och därmed fortsätta att dölja delar av
sanningen är utomordentligt svag och egentligen
ovärdig en stark parlamentariker som fru Rönnung.</pre><pre>Anf.  91  CATARINA RÖNNUNG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker inte att vi skall underskatta
vårt eget arbete, vad riksdagen uttalar och vad konsti-
tutionsutskottet säger i sina motivuttalanden. Vi säger
att det är viktigt att samhället på alla sätt motverkar
att homosexuella personer diskrimineras. Det är väl
en vägledning för underlydande myndigheter att ta åt
sig. Vi säger att de homosexuella alltjämt är en utsatt
grupp, trots att toleransen har ökat i samhället, och att
det därför finns goda skäl att ge de homosexuella ett
bättre lagskydd. Det är riksdagen som står bakom de
här motivuttalandena, som jag tycker är starka och
tillräckliga.
När det sedan gäller Säkerhetspolisens göranden
och låtanden behöver det naturligtvis inte vara en
svaghet att de utreds med litet olika vinklingar på tre
olika ställen. Jag är väldigt benägen att tro att man i
en rättsstat aldrig i längden kan dölja sanningen om
missförhållanden som har ägt rum. Missförhållandena
kan ha sina skäl - de kan ha ägt rum under olika faser
av det kalla kriget. Därför är den historiska belys-
ningen av det här skeendet ytterligt intressant. Även
om man i nutid kan fördöma vad som har skett är en
historisk nyansering här på sin plats.</pre><pre>Anf.  92  PETER ERIKSSON (mp) replik:
Fru talman! I slutet av det förra replikskiftet sade
Catarina Rönnung att hon inte tror att det går att stop-
pa sanningen i längden. Det håller jag verkligen med
om. Jag tror inte att det går. Men socialdemokraterna
gör verkligen allt de kan för att stoppa sanningen så
länge som möjligt. Det är i alla fall mitt intryck.
När vi började den här debatten för över ett år se-
dan sade socialdemokraterna att det inte finns något
som helst behov av någon som helst utredning. All-
ting är utrett och färdiggranskat. Sanningen finns
redan ute. Den attityden höll man på ganska länge
med. Men det visade sig snart att det inte gick att
hålla den. Det var alltför uppenbart att det var alltför
mycket som var outrett. Sanningen fanns kvar i det
fördolda, mycket har inte kommit ut.
I nästa steg väljer socialdemokraterna att göra de-
lar av den granskning och utredning som alla kritiker
pekar på måste göras. Man tar några splittrade delar
som man vill utreda. De ligger som helt isolerade öar.
De olika utredningarna skall inte ha kontakt med
varandra, utan sedan skall regeringen själv, visar det
sig, kunna kontrollera och bestämma vad som skall
komma ut och sippra ned till de sanningstörstande
medborgarna.
Det här är ju åt fanders. Det är inte trovärdigt att
regeringen skall göra detta. Regeringen är själv insyl-
tad i det som har hänt. Det är därför som det behövs
en utredning som i stället utgår från riksdagen. Det
ger inte heller någon helhetsbild som människor kan
lita på i efterhand.</pre><pre>Anf.  93  CATARINA RÖNNUNG (s) re-
plik:
Fru talman! Vi måste naturligtvis avvakta resulta-
tet av de här utredningarna innan vi kan fördöma dem,
som Peter Eriksson gör. Bara för att en kommission
av Miljöpartiets modell inte har vunnit majoritetens
gehör behöver inte det alternativ som regeringen har
lagt fram vara av det undermåliga slag som Peter
Eriksson vill göra gällande.
Jag tror faktiskt bättre om regeringen än att den
vill dölja egna felsteg. Men när man genomlyser en
militär underrättelsetjänst och en säkerhetspolitisk
tjänst måste man vara aningen försiktig så att under-
rättelsetjänsten, som har kontakter med andra under-
rättelsetjänster, inte blir totalt genomlyst. Då kan man
lika gärna lägga ned underrättelsetjänsten i det här
landet.</pre><pre>Anf.  94  PETER ERIKSSON (mp) replik:
Fru talman! Det vi kräver är inte någon kommis-
sion av miljöpartistisk modell, utan av norsk modell.
Det är ett krav som inte bara Miljöpartiet, Folkpartiet
och Vänstern ställer. Just det kravet ställer väldigt
många människor runt om i Sverige.
Det är än så länge här i riksdagen tre partier som
inte ställer upp på detta. Jag tror att Kristdemokrater-
na också ställer upp mycket starkt på det. Men rege-
ringen kämpar emot allt vad den kan för att inte låta
sanningen komma fram. Det är det som är förödande,
menar jag, för människors syn på politiken och på
trovärdigheten för det politiska systemet i Sverige, att
man fortsätter att försöka gömma undan sanningen.
Sedan vill jag kort också beröra en punkt i dis-
kussionen om de homosexuella, diskrimineringen och
hetsen mot homosexuella. Där har Catarina Rönnung
två gånger i dag tagit som intäkt för att inte göra nå-
gonting att det finns starka fördomar bland människor
i Sverige mot homosexuella. Det är möjligt att det är
så. Men jag skulle vilja att hon visade att hon har
belägg för att det finns starkare fördomar bland män-
niskorna ute i Sverige än det gör här i riksdagen, t.ex.
bland socialdemokraterna. Finns det någon under-
sökning som visar att det verkligen är så?</pre><pre>Anf.  95  CATARINA RÖNNUNG (s) re-
plik:
Fru talman! Jag tycker att Peter Eriksson faller in i
vanlig sluggerstil i den sista debattomgången: Rege-
ringen gör allt vad den kan för att dölja sanningen
osv. Detta när man har tillsatt tre olika former av
utredningar. Det är faktiskt inte ett bra sätt att argu-
mentera på, anser jag.
Man kan bara se på vad riksdagen har beslutat de
senaste åren när det gäller de homosexuellas situation
för att begripa att regeringen har varit opinionsbildare
och föregångare i det här fallet. Man behöver inte gå
till några undersökningar för att veta att människor i
gemen är mycket tveksamma till adoption av barn i
partnerskap osv. Sådant är tyvärr läget.
Men alla goda opinionsbildare i riksdagen kan ju i
stället för att slugga mot varandra gå ut och tala för de
homosexuellas situation. Det kanske är att använda
tiden litet bättre.</pre><pre>Anf.  96  BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Fru talman! Det är riktigt, Catarina Rönnung, att
1976 års fri- och rättighetsreform, lagprövningsrättens
införande i regeringsformen, förlängd valperiod, in-
slag av personval, yttrandefrihetsgrundlagen, avskaf-
fandet av radio- och TV-monopolet och Europakon-
ventionens inkorporering är sådant som lett till för-
bättringar av vår svenska regeringsform. Vad har de
annars gemensamt? Jo, de har kommit till på moderat
initiativ och har motarbetats av socialdemokraterna i
början. Men så småningom har socialdemokraterna
gett med sig.
Nu har vi nya bra förslag som vi för fram. De
kommer naturligtvis att föras fram även i framtiden,
om än kanske i delvis förändrad form. Detta tycker
jag inte har så mycket med galten Särimner att göra.
Det föranleder mig snarare att tänka på den gamla
latinska sentensen: Gutta cavat lapidem, non vi sed
saepe cadendo - droppen urholkar stenen, ej genom
sin kraft, utan genom att falla ofta.</pre><pre>Anf.  97  CATARINA RÖNNUNG (s) re-
plik:
Fru talman! Det är fantastiskt att det är moderater-
na i denna kammare som åstadkommer allt vad gott
heter när det gäller att ändra i grundlagarna. Jag trod-
de att det skedde efter en utredning där man var ense,
att man hade en partiöverenskommelse och gjorde
upp.
Jag blev litet full i skratt när jag hörde Birger Ha-
gårds första inlägg, där han sade att det var modera-
terna som var pådrivare. Han gick igenom en hel
allmänpolitisk debatt. Det var socialdemokraterna
som tövade och inte gjorde så mycket.
Jag trodde att själva essensen i moderaternas poli-
tiska uppfattning var att skynda långsamt, att ha ge-
nomtänkta och noggranna lagändringar. Men nu är ni
någon sorts ny modern pusher på oss andra. Det är en
ny konservativ inriktning. Jag vet inte riktigt om den
är med sanningen överensstämmande, fru talman.</pre><pre>Anf.  98  BIRGER HAGÅRD (m) replik:
Fru talman! Jag skall inte ta upp tiden med att gå
igenom alla de här frågorna. Men jag kan inte minnas
att man har jublat på socialdemokratisk sida t.ex. över
tanken på en förlängd valperiod. Inte heller var man
från början särskilt förtjust i personvalet. Inte var man
förtjust i lagprövningsrätten. Inte var man särskilt
förtjust i de andra förslagen heller. Men sedan, det är
riktigt, går ni med på utredning. Okej, vi utreder till-
sammans. Vi kommer fram till kompromisser, och så
småningom resulterar det också i en ändring av den
grundlagsstiftning som vi har. Javisst, men ni är litet
tröga med att räcka ut handen. Jag hoppas att det skall
bättra sig.
(forts.)
Ajournering</pre><pre>Kammaren beslutade kl. 17.58 att ajournera för-
handlingarna till kl. 19.00 för middagsuppehåll.
Återupptagna förhandlingar</pre><pre>Förhandlingarna återupptogs kl. 19.00.</pre><pre>9 §  (forts.) Fri- och rättighetsfrågor (forts.
KU32)</pre><pre>Anf.  99  INGRID NÄSLUND (kd):
Herr talman! Jag skulle vilja ta upp ett krav som vi
har i motion K306. Jag vill yrka bifall till det kravet
på en utredning om rätten till liv. Det förekommer ett
liknande krav också i en annan motion, men där är det
mer direkt. Så jag håller mig till att yrka bifall till
denna motion.
Sedan vill jag också säga att vi stöder reservation
6 om åsiktsregistrering. Det skall jag däremot inte
dröja kvar vid eftersom många redan utförligt har talat
om det.
Regeringsformen 1 kap. 2 § innehåller en rad mål-
sättningsstadganden. De är inte till sin karaktär rätts-
ligt bindande föreskrifter som man kan använda som
utgångspunkt för rättsliga krav gentemot det allmän-
na.
Detta betyder inte att de är mindre viktiga. Det vä-
sentliga med de här skrivningarna är att ålägga det
allmänna att positivt verka för att den ifrågavarande
rättigheten skyddas, främjas och i största möjliga
utsträckning förverkligas. Man kan alltså säga att de
här stadgandena är utformade som ett slags värdeori-
entering och att de anger regeringsformens människo-
syn även om de inte har direkt rättsliga effekter. De
anger den ram som utgör grunden för samhällsbild-
ningen. På så sätt bidrar regeringsformen i etiköver-
föringen till medborgarna.
Rätten till mänskligt liv är av den karaktären att
det borde åligga det allmänna att positivt verka för att
den rättigheten skall skyddas, främjas och i största
möjliga utsträckning förverkligas.
Fri- och rättighetskommittén konstaterade i sitt
betänkande SOU 1993:40 att "den mest grundläggan-
de av de mänskliga rättigheterna är rätten till liv". Det
kan förefalla litet underligt att kommittén trots detta
avvisade tanken på att införa ett stadgande om detta i
den svenska grundlagen. Det skulle alltså inte finnas
utrymme i svensk grundlag för den viktigaste mänsk-
liga rättigheten.
Kommittén angav som enda skäl mot ett grund-
lagsstadgande att befintlig lagstiftning väl motsvarar
de krav som kan ställas i en rättsstat. Det kan man
kanske säga är ett intressant konstaterande, och man
kan fråga vilken lagstiftning det är som åsyftas.
Enligt kristdemokratiskt synsätt är inte de här
ståndpunkterna helt logiskt förenliga. Vi menar att en
direkt lagstiftning om rätten till liv rent allmänt inte
finns. Nu har vi införlivat konventioner där den är
uttryckt, men den finns inte direkt i den svenska
grundlagen. Vi menar att det vore väldigt viktigt att
rätten till liv, som är den mest grundläggande mänsk-
liga rättigheten, också finns med där.
Nu har ju också Europakonventionen införlivats,
och där framstår detta som en mycket viktig rättighet.
Det gör det också i FN:s universella förklaring om de
mänskliga rättigheterna, såväl som i FN:s internatio-
nella konvention om medborgerliga och politiska
rättigheter.
Det var faktiskt ett antal tunga remissinstanser
som stödde en grundlagsfäst rätt till liv. Det var några
remissinstanser som direkt tillstyrkte något av den
kristdemokratiska reservantens två alternativ. Det var
t.ex. Sveriges advokatsamfund, ärkebiskopen, Sveri-
ges Kristna Råd och Sveriges Frikyrkosamråd, Ka-
tolska Biskopsämbetet och Justitia et Pax. Även and-
ra, Svea hovrätt, Länsrätten i Stockholms län och
Kammarrätten, ville ha en utredning om hur man
skulle kunna utforma en sådan rättighet i grundlagen.
Men regeringens behandling av betänkandet ledde
inte till någon åtgärd på det här området.
Vi kristdemokrater menar ändå att den mest
grundläggande mänskliga rättigheten, nämligen rätten
till liv, bör ingå i regeringsformens värdeorientering.
Därför föreslår vi ett tillägg till regeringsformens
1 kap. 2 §. Där står nu:
"Den offentliga makten skall utövas med respekt
för alla människors lika värde och för den enskilda
människans frihet och värdighet."
Där vill vi föra in: "Den offentliga makten skall
utövas med respekt för människolivets okränkbarhet,
alla människors lika värde och för den enskilda män-
niskans frihet och värdighet."
Därför yrkar jag bifall till den här motionens krav.</pre><pre>Anf.  100  CATARINA RÖNNUNG (s):
Herr talman! Jag skall be att få yrka avslag på
motionen av den anledningen att Europakonventionen
sedan den 1 januari 1995 är svensk lag. Enligt kon-
ventionens artikel 2 punkt 1 skall envars rätt till liv
skyddas enligt lag. Det som skall göras är redan gjort.
Dessutom säger 2 kap. 4 § i regeringsformen att
dödsstraff inte får förekomma. Vi har skrivit på inter-
nationella konventioner där det också står att varje
människa har rätt till liv.
Det innebär alltså att det starkaste argumentet till
varför motionen skall avslås är att problemet är löst.
Europakonventionen är svensk lag sedan 1995.</pre><pre>Anf.  101  INGRID NÄSLUND (kd):
Herr talman! Jag vill påpeka att vi kristdemokrater
inte är de enda som anser att vi inte har löst proble-
met. Det var, som jag påpekade förut, flera tunga
remissinstanser som också ansåg att man borde utreda
detta ytterligare för att se hur man skall komma fram.
Sedan vill jag också påpeka att både Birger Ha-
gård och Bo Könberg också har velat införa saker i
vår grundlag som även finns i Europakonventionen.
Jag tycker att det är väldigt viktigt att denna rätt
blir oerhört stark. Jag vill nämna Holland där eutanasi
används. Det är något som jag tycker är mycket all-
varligt.
Det gäller alltså inte bara dödsstraff. Det gäller
också frågan om vi har en skyldighet att skydda en-
skildas liv. Jag vill att konstitutionsutskottet i fort-
sättningen skall tänka över det här.</pre><pre>Anf.  102  CATARINA RÖNNUNG (s):
Herr talman! Aktiv dödshjälp är förbjuden enligt
svensk lag. Det är litet orättvist att jämföra Holland
och eutanasi med vår svenska syn på detta.
Vad som är reglerat i regeringsformen är att
dödsstraff inte får förekomma. Jag har haft förmånen
att här i kammaren få rösta för att dödsstraff skall
förbjudas även i krigstid. Det vore ytterligare ett steg
framåt.</pre><pre>Anf.  103  INGRID NÄSLUND (kd):
Herr talman! När det gäller dödsstraff tror jag inte
att vi har olika åsikter. Vi är alla överens om att detta
är väldigt viktigt. Men jag tycker även där att det
skulle vara starkare om man i grundlagen tog upp den
absoluta rätten till liv.
Jag kan hålla med om att det är bra att dödsstraff
inte får förekomma, men vi vet att en opinion kan
svänga inom loppet av ett par år. Därför menar jag att
vi skall ta varning av vad som händer i andra länder
som har detta problem. Dock vill jag säga att det nog
är ganska svårt att svänga opinionen på denna punkt i
Sverige.
Jag anser att det är viktigt att vi värnar om livet.
Det är viktigt med tanke på hur orättvist det är med
rätten till livet.</pre><pre>Anf.  104  BO KÖNBERG (fp):
Herr talman! Jag ansluter mig till Catarina Rön-
nungs yrkande om avslag på den kristdemokratiska
motionen. Skälet till att jag begärde ordet var att mitt
namn nämndes i samband med ett annat ärende som
vi har diskuterat i dagens debatt. Jag tycker dock inte
att parallellen är fullständig, i den meningen att jag
själv i det föregående ärendet, som gällde den negati-
va föreningsfriheten, pekade på att det handlar om en
konvention på europeisk nivå som numera är inkorpo-
rerad och att det nya var domstolens tolkning av para-
grafen i fråga.
Det som har hänt är alltså att en artikel där den
negativa föreningsrätten inte nämns relativt nyligen
har tolkats som att den även avser denna. Jag tyckte
alltså att mycket i detta fall talade för att klargöra
detta i svensk lagstiftning. Jag har inte förespråkat att
allting som redan är inkorporerat också måste finnas i
den vanliga lagstiftningen.</pre><pre>Anf.  105  INGRID NÄSLUND (kd):
Herr talman! Jag kan helt hålla med om att paral-
lellen inte är fullständig, men många av de saker som
vi redan har uttryckt i vår grundlag förekommer i de
konventioner som vi har kompletterat med. Det är
alltså inte omöjligt att ha samma skrivning både i
grundlagen och i konventionerna.</pre><pre>Anf.  106  KENNETH KVIST (v):
Herr talman! Också jag ansluter mig till Catarina
Rönnungs yrkande om avslag på motionen. Det är
riktigt att den här skrivningen finns i de internationel-
la konventioner som vi har anslutit oss till, men man
anar under kristdemokraternas argumentation faktiskt
att abortmotståndarnas bockfot sticker fram dold
under detta krav.
Ingen kan hävda att svensk lagstiftning eller
svensk grundlag  inte värnar livet. Det gör den. Vad
ett sådant stadgande om en absolut rätt till liv som
man talar om egentligen innebär är ett införande av en
helt ny syn på den rätt till abort som finns i samhället.</pre><pre>Anf.  107  INGRID NÄSLUND (kd):
Herr talman! Vi har som en tänkbar lydelse före-
slagit "människolivets okränkbarhet". Det är precis
samma formulering som vi har när vi vänder oss till
lärarna och skolan och som de enligt läroplanen skall
tillämpa. Jag tror att vi allesammans måste ställa oss
bakom begreppet människolivets okränkbarhet.
Vad gäller konsekvenserna tycker jag att vi har
tagit upp abortfrågan på ett sådant sätt att Kenneth
Kvist inte behöver ha farhågor för hur vi skall driva
den. Vi har i motionen också mycket noga påpekat att
den aktuella målsättningen inte  kan användas för att
ställa krav på rättssamhället. Jag har nämnt flera olika
exempel. Även när vi kommer till abortfrågan är det
väldigt viktigt att vi har klart för oss att det rör sig om
ett människoliv, men däremot är det ibland så svåra
omständigheter att nöd bryter lag. Det är en annan
fråga.
Det är här fråga om människolivets okränkbarhet,
och något annat har vi inte föreslagit. Vi har föreslagit
en utredning om detta, där alla har möjlighet att säga
sitt.</pre><pre>Anf.  108  KENNETH KVIST (v):
Herr talman! Det är ju bra om det inte finns några
sådana bitankar, men jag fick när Ingrid Näslund gick
vidare den misstanke som jag framförde i mitt förra
korta inlägg. Jag är inte helt lugnad om kd:s avsikter
på den här punkten.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 7 maj.)</pre><pre>10 §  Behandlingen av långtidsdömda, m.m.</pre><pre>Föredrogs
Justitieutskottets betänkande 1997/98:JuU19
Behandlingen av långtidsdömda, m.m. (prop.
1997/98:95)</pre><pre>Anf.  109  GÖTHE KNUTSON (m):
Herr talman! Justitieutskottets betänkande JuU19
gäller behandlingen av långtidsdömda, m.m. I betän-
kandet finns i sedvanlig ordning en förteckning över
motioner. Vi moderater står för två partimotioner,
som alltså är undertecknade av Carl Bildt m.fl. Vi har
också en kommittémotion från vår justitiekommitté
med Gun Hellsvik som första namn. Det finns också
enskilda moderata motionärer som Maud Ekendahl,
Jeppe Johnsson, Elizabeth Nyström och Ola Karlsson.
På s. 26-34 i betänkandet finns det tolv moderata
reservationer. Det vore frestande att yrka bifall till
samtliga, men det gör jag inte, av tidsskäl, som vi
moderater mycket noga tar hänsyn till. Vi begränsar
oss till att yrka bifall till reservation nr 1 i betänkan-
det på s. 26, rubricerad "En ny lag om verkställighet
av fängelsestraff".
Vi har, herr talman, upprepade gånger föreslagit
att Fängelseutredningens förslag, som redovisas i
betänkandet SOU 1993:76, borde ersätta nuvarande
lag om kriminalvård. Så har dock inte skett, eftersom
denna vår framställan inte har bifallits av regerings-
partiet och en majoritet i riksdagen. Vi känner oss
därför åtminstone i dagsläget tvingade att begränsa
våra förslag till delreformer i den nuvarande lagstift-
ningen beträffande kriminalvården och dess anstalter.
Vi anser att regeringen snarast äntligen bör ta ett
samlat grepp om den viktiga frågan hur en ny verk-
ställighetslagstiftning bör utformas för att kunna möta
framtidens krav på kriminalvården. Mot den bakgrun-
den är det trots allt glädjande att regeringen nu före-
slår att det skall införas en särskild bestämmelse om
att kvinnor som avtjänar fängelsestraff normalt skall
placeras i anstalter eller på avdelningar för enbart
kvinnor. Detta förslag överensstämmer väl med de
krav som vi moderater har framfört bl.a. i en motion
av Gun Hellsvik.
Vi moderater delar däremot inte regeringens upp-
fattning vad gäller förslaget om att begränsa kriminal-
vårdens skyldigheter att underrätta målsägande om att
gärningsmännen vistas utanför anstalt. Förslaget från
regeringen innebär att underrättelsen skall fylla ett
verkligt behov, dvs. man skall inte meddela dem som
känner sig hotade med mindre än att man i anstalten
har gjort någon slags bedömning och kommit fram till
att det finns ett särskilt behov av det.
Vi moderater anser att den nuvarande underrättel-
seskyldigheten från kriminalvårdsanstalten till den
eller dem som kan känna sig hotade skall bestå. Vi
vill inte luckra upp kravet på att de som känner sig
hotade också skall känna den trygghet det innebär att
ha fått veta att vederbörande som utgör ett hot finns
ute i mer eller mindre frihet.
Vidare konstaterar vi moderater att regeringen inte
med ett ord berör det alltmer tilltagande våldet på
anstalterna och detta vålds bakomliggande orsaker,
vilket är förvånande. Av en färsk rapport från Krimi-
nalvårdsstyrelsen framgår det allt hårdare anstaltskli-
mat som hänger samman med narkotikans utbredda
användning på anstalterna. Jag konstaterar åter att
bruket av narkotika har fått en allt större omfattning
på kriminalvårdsanstalter. Detta är naturligtvis mycket
alarmerande och oroande.
För att förbättra de intagnas möjligheter att verkli-
gen utnyttja verkställighetstiden i anstalter på ett
meningsfullt sätt upprepar vi moderater våra förslag
om hur fängelserna kan och skall göras drogfria. Vi
anser att tiden nu är mogen för att överväga inten-
sivövervakning med elektronisk kontroll även vid
permissioner och frigång.
Vi moderater anser vidare att regeringen snarast
bör ta initiativ till en ny verkställighetslagstiftning. I
detta avseende vill jag hänvisa till den utförliga mo-
tion som vi väckt med anledning av den proposition
som nu ligger. Vi har också tidigare med hänvisning
bl.a. till den stora utredningen som jag har nämnt och
som kom 1993 framhållit betydelsen av att vi behöver
en ny verkställighetslagstiftning. Det var flera remiss-
instanser som tillstyrkte förslaget från den statliga
utredningen.
Vi reagerar naturligtvis mot den senfärdighet som
uppstår när man inte tar vara på den möjlighet som
föreligger och som regeringen sannskyldigt tycks vilja
glida förbi, dvs. den möjlighet man har att samla en
majoritet för att åstadkomma en lagstiftning som
ligger i tiden och som är av behovet påkallad. Vi
moderater finner det angeläget att regeringen snarast
tar ett samlat grepp om den här frågan. Inte minst
torde utvecklingen i riktning mot flera alternativa
påföljdsformer ställa nya krav på verkställighetsreg-
lerna.
Inriktningen på ett sådant reformarbete bör bl.a.
vara att de grundläggande principerna angående
straffverkställigheten som Fängelseutredningen lade
fast även beträffande verkställighet av ungdomsstraff
är en angelägenhet av stor vikt. Vi anser att lagstift-
ningen om ungdomsstraff bör utformas i anslutning
till arbetet med en ny verkställighetslag. Vi moderater
har också den uppfattningen att det är en stor peda-
gogisk poäng med att benämna en ny straffverkstäl-
lighetslagstiftning med ett namn som överensstämmer
med lagstiftningens syfte, nämligen att anvisa reglerna
för hur verkställigheten av fängelsestraff skall genom-
föras. Självfallet anser vi att regeringen skyndsamt
bör ta de initiativ som behövs.
Vi har i bl.a. den motion som väcktes med anled-
ning av propositionen ett betydande avsnitt som dis-
ciplinåtgärder även för livstidsdömda. Det borde vara
naturligt att också den livstidsdömda brottslingen på
något sätt skall avhållas från nya straffbara handling-
ar. Det skall inte vara som i dag att vederbörande inte
behöver riskera någonting även om han - och det är
som regel endast män - har gjort något som innebär
brott enligt den lagstiftning som gäller för alla andra,
även inne i fängelser.
Vi har i denna vår motion med anledning av pro-
positionen också ett avsnitt om kriminalvårdens un-
derrättelseskyldighet gentemot brottsoffer och att
denna underrättelseskyldighet inte får begränsas.
Herr talman! Vi har också noga understrukit kra-
vet att drogfria anstalter blir ett faktum i större ut-
sträckning. Det är alltför få platser tillgängliga för
dem som är drogfria. För den skull upprepar vi våra
krav på att möjligheterna till provtagning måste an-
vändas i fortsatt stor utsträckning. Personalen på
anstalternas olika avdelningar skall göra narkotika-
visitationer så ofta som möjligt, och dessa skall gi-
vetvis inte ske på regelbundna tider. Urinprov skall
vara ofta förekommande.
Vidare skall besök kunna kontrolleras så att var-
ken den intagne eller besökaren kan överlämna före-
mål till den andre eller ha fysisk kontakt. Har uppre-
par vi kravet på någon form av glasruta eller annat
genomskinligt material som kan appliceras där den
intagne får besök och det finns en risk för att besöka-
ren överlämnar narkotika.
Vidare kräver vi välutbildade narkotikahundar.
Sådana måste i större utsträckning anskaffas till våra
anstalter. Häromdagen fick jag i riksdagens justitieut-
skott av våra norska gäster som tillhör motsvarande
utskott i norska Stortinget veta, och det har säkert
flera andra också noterat, att Kriminalvårdsstyrelsens
generaldirektör Bertel Österdahl aviserat om fler
narkotikahundar till den svenska kriminalvården.
Dessutom bör regeringen kontinuerligt för riksda-
gen redovisa narkotikasituationen på landets fängel-
ser. Detta sistnämnda är ett krav från oss moderater.
Slutligen, herr talman, hoppas vi att Kriminal-
vårdsstyrelsens rapportering skall innebära att vi får
praktiskt taget löpande information, bl.a. om narkoti-
kaläget på fängelserna. Jag är övertygad om att med
de insatser som vi moderater föreslår kommer situa-
tionen att bli bättre. Man skall inte behöva riskera att
bli narkoman om man har gjort sig straffskyldig och
hamnar på ett fängelse där det inte finns utrymme för
icke-narkomaner.</pre><pre>Anf.  110  Andre vice talman GÖREL
THURDIN (c):
Herr talman! Detta betänkande handlar om en hel
del saker som berör intagna på våra kriminalvårdsan-
stalter men jag skall ägna mig åt en speciell sak. I och
för sig kan jag instämma med föregående talare; det
är nödvändigt t.ex. med narkotikafria anstalter. Vi i
Centerpartiet står bakom flera reservationer, bl.a. en
reservation på nämnda område. Vi har också en del
motionsyrkanden.
Jag vill inledningsvis yrka bifall till reservation
nr 15 under mom. 17. Det gäller barn med föräldrar i
anstalt. Det är den saken som jag tänker ägna några
minuter åt.
I dag när propositioner läggs fram och när förslag
presenteras ute i samhället, liksom när det gäller sta-
tistik och beskrivningar av hur samhället ser ut, är
barnen ofta osynliga. De finns inte med. De lyfts inte
fram och man fokuserar inte på barnens situation
under olika förhållanden. Man är i stället mycket
koncentrerad på den vuxnes speciella situation. Ju
mera jag har satt mig in i frågan om fångarnas barn -
om man får kalla dem så - desto mera har jag insett
vilka ofantliga tragedier som ligger bakom varje
fånge, varje intagen, som har barn - tragedier speci-
ellt kopplade till barnet men naturligtvis också till
andra anhöriga, och många gånger även till den intag-
ne själv.
I betänkandet hänvisas till att utredning pågår, vil-
ket är helt rätt. Utredningen skall vara avslutad den
1 december i år. Samtidigt vet vi att många barn un-
der tiden far illa. Varje år tas det in ganska många på
anstalt. Det är ungefär 14 000 personer som årligen
tas in på anstalt eller som hamnar i fängelse. Många
av dem har barn, ibland flera barn.
På något sätt måste vi lyfta den diskussionen.
Även om utredning pågår tror jag att det är viktigt att
göra det, för de här barnen går i skola t.ex. Det finns
ingen beredskap i skolan för att möta barn till fängs-
lade personer och för att ta tag i den här problemati-
ken i syfte att stötta också barnen. Barnen har ju inte
begått någon kriminell handling. De måste få de allra
bästa möjligheter att växa upp till personer som inte
bryter mot lagen. Många gånger uppstår, både i sam-
band med arresteringen och under fängelsetiden,
situationer som är sådana att barnet aldrig kan hämta
sig. I stället hamnar barnet i samma spår och känner
sig sviket av samhället.
Jag fick i dag tag på en bok, Fångarnas barn, som
journalisten Mie Melin har skrivit. Hon har varit i
kontakt med intagna pappor - det är väldigt mycket
det som det handlar om - som har berättat att även de
kan sakna sina barn och relationen till dessa. Men
kanske är det så att barnen ännu mera saknar en föräl-
der.
En arrestering kan gå till på följande vis, som en
mamma berättar: Det var fruktansvärt. Jag var hög-
gravid när polisen stormade in tidigt en morgon. Mina
två äldsta pojkar låg och sov. De tog allt; alla saker,
alla barnens kläder - allt. Jag fick inte behålla någon-
ting, inte ens mitt ofödda barns kläder.
Hos de barn som låg och sov och som vaknade
och upplevde detta sätter sådant här mycket djupa
spår. I vårt samhälle har vi ännu inte lärt oss att ta
särskild hänsyn till barn och att se hur vi kan undvika
den här sortens traumatiska upplevelser. Även väldigt
små barn kan fara oerhört illa av att pappan helt
plötsligt försvinner ur deras liv. Detta finns beskrivet i
boken. En flicka som är fyra år satt i sängen om
kvällarna och skrek och grät: Var är min pappa? Var
är min pappa? Det första året efter pappans försvin-
nande upprepades detta varenda kväll.
Det är klart att den flickan är oerhört påverkad av
att en relation, som för henne var betydelsefull, av-
bröts. Ett barn kan inte förstå den typen av händelser.
Därför tycker jag att det är viktigt att vi ibland, även
om utredningar avvaktas, uttalar vissa saker väldigt
tydligt i våra beslut här i riksdagen och går före med
värderingar. Det handlar då om hur vi ser på hur sam-
hället bör uppföra sig t.ex. gentemot barn.
Det gäller exempelvis permissioner. Då ställs vi
inför en konflikt när det gäller detta med att vara
restriktiv med permissioner så att det inte blir återfall
och så att det inte sker otäcka saker igen. Samtidigt är
de barn som inte får träffa en förälder väldigt utsatta.
En permission kan ju innebära att barnet kan träffa
föräldern under ganska normala betingelser.
Det pågår försök ute på anstalterna. Försöken
gäller att skapa andra sorters miljöer än de små ut-
rymmen där man skall vistas i flera timmar och där
man skall trycka på en knapp när man skall gå på
toaletten. För ett barn är sådant kanske en väldigt
negativ upplevelse. Till slut vill inte barnet komma till
anstalten.
Hela tiden måste vi göra avvägningar i vårt sam-
hälle. Det kan vara fråga om nog så svåra avvägningar
men vi måste vara medvetna om saker och ting när
avvägningarna skall göras. Jag tycker att det är bra att
det utreds. Det är alldeles klart så. Det finns ett stort
behov av att frågan lyfts fram och att den diskuteras
ute i samhället eftersom det trots allt är så många barn
som berörs av detta. Dessutom är det viktigt att skapa
en beredskap för att möta de här barnen så att de inte
blir isolerade och fullständigt hamnar vid sidan av ett
vanligt liv. Annars kommer vi nämligen framgent att
möta de här barnen på ett annat sätt, i negativa for-
mer.
Mot den bakgrunden kände jag ett behov av att
lyfta fram just den här speciella frågan. Sett in i fram-
tiden tror jag att detta med hur vi gör med våra barn
väldigt mycket är avgörande för hur framtiden kom-
mer att te sig. Vi måste våga diskutera saker på ett
helt annat sätt. Det gäller också vuxna emellan. I dag
är vi i vårt samhälle rädda för att prata om döden. Ja,
vi är rädda för en mängd saker som faktiskt måste
diskuteras, också tillsammans med barn. Det gör att
det blir svåra situationer i skolan där vuxna inte vågar
prata med varandra och än mindre med de unga män-
niskorna eller med barnen.
Vi har ett ledarskap att utöva härifrån riksdagen,
oavsett vad det gäller. Därför är våra signaler väldigt
betydelsefulla. Jag anser att man kan signalera om
saker även om utredningar pågår. Värderingar och
synsätt skall vi stå fast vid och väldigt tydligt deklare-
ra härifrån, även om vi åberopar att vi kanske får
vänta på detaljerade förslag till dess att en utredning
har lagts fram, varit ute på remiss osv. och vi får en
proposition.</pre><pre>Anf.  111  ALICE ÅSTRÖM (v):
Herr talman! Jag skall inleda med att instämma i
precis vartenda ord som föregående talare sade. Det
är oerhört viktigt att de här barnens situation upp-
märksammas. Det är också därför jag står med på den
reservationen. Varje dag är det nya barn som blir
utsatta. Det är oerhört viktigt att vi som politiker, vi
som har det här som vårt ansvarsområde, är de som
lyfter fram det här och ser de här barnens situation.
Herr talman! Jag vill annars börja med att säga att
det här är ett väldigt positivt betänkande från justi-
tieutskottet - även om vi från Vänsterpartiet har en
del reservationer. De flesta av reservationerna kanske
handlar om att vi skulle vilja gå ett litet steg längre.
Men de förslag som majoriteten står för i betänkandet
är positiva. De innebär ett steg i rätt riktning.
Herr talman! En av de viktigare förändringarna i
det här betänkandet är förändringen för de långtids-
dömda. Det gäller att man skall fatta ett särskilt beslut
i varje enskilt fall. Detta beslut skall ange de särskilda
villkor som skall gälla för verkställigheten. Det blir en
individuell bedömning när det gäller anstaltsplacering
och permission.
Herr talman! I det system som finns i dag med 7 §
tredje stycket har man bara gjort bedömningen utifrån
strafftidens längd, alltså vilka inskränkningar den
dömde kommer att ha under strafftiden. Därför är det
oerhört positivt att man nu förändrar sin syn, att man
gör den individuella prövningen och inte bara kopplar
det här till strafftiden.
Det är oerhört viktigt att varje intern får den rätta
anstaltsplaceringen och de rätta restriktionerna - både
ur samhällsskyddsperspektiv och utifrån den enskilda
internens perspektiv och rättssäkerhetsperspektivet.
Vi från Vänsterpartiet ser det alltså som väldigt posi-
tivt att regeringen nu har kommit med en sådan för-
ändring.
Ytterligare en positiv förändring är den förstärk-
ning som man gör när det gäller kvinnors möjligheter
att bli placerade i en anstalt med bara kvinnor. FN-
konventionen stadgar att män och kvinnor skall hållas
åtskilda. Sverige har inte tidigare kunnat följa den. Nu
går man ett steg längre. Man säger att kvinnor inte
skall bli placerade i blandade anstalter. Det gör man
bl.a. utifrån att man vet att kvinnor i de här kategori-
erna och de här miljöerna oftast är utsatta för ett för-
tryck. Detta förtryck är mycket större än det som
kvinnor råkar ut för i det vanliga samhället. Kvinnor-
na har ofta själva varit utsatta för brott. De har levt i
miljöer där man blir misshandlad. De har själva varit
prostituerade, utnyttjade. Samtidig har de begått brott
som man blir dömd för.
Vi i Vänsterpartiet anser att regeringen borde ha
gått ett steg längre. I dag säger regeringen äntligen att
kvinnor blir utsatta för det här förtrycket, och att de
därför skall bli placerade på anstalter för kvinnor -
om kvinnan inte medger något annat. Men från
Vänsterpartiets sida anser vi att det borde vara en
omöjlighet att säga att om en kvinna medger det själv
kan hon få bli placerad på blandad anstalt även om vi
vet att hon blir utsatt för förtryck, även om vi vet att
det inte är en positiv situation för de här kvinnorna.
Det är att lägga ett oerhört stort ansvar på de här
kvinnorna att de själva får fatta detta beslut när vi vet
att det är en nedbrytande miljö och att det inte är
positivt för deras utveckling. Då anser vi i Vänster-
partiet att lagstiftningen i stället borde ha utgått från
att män och kvinnor inte skall placeras på samma
anstalt. Bara om det finns mycket särskilda skäl - när
kvinnan begär det själv och lämnar särskilda skäl som
kan prövas - skall man i undantagsfall kunna placera
kvinnor i blandad anstalt.
Ett exempel på sådana skäl kan vara något som
har med barnsituationen att göra. Kvinnor på anstalter
har nämligen oftast också ansvar för barn. Där kan det
finnas skäl att i vissa fall göra undantag för att under-
lätta kontakten med barnen osv. Men man hade be-
hövt gå ett steg längre.
Sedan, herr talman, är det också oerhört viktigt att
man ute på anstalterna får ett mer anpassat behand-
lingsinnehåll för kvinnorna. Det underlättas också av
att ju mer renodlade anstalter vi har, desto mer kan vi
utveckla de behandlingsmetoder som behövs. Även
om den här utvecklingen pågår skulle det vara lättare,
och också driva på utvecklingen mycket fortare, om
man hade de enskilda anstalterna.
Med det, herr talman, vill jag yrka bifall till reser-
vation 4.
Sedan, herr talman, vill jag också ta upp en fråga
som finns i det här betänkandet som handlar om vakt-
bolag inom kriminalvården. Det har tidigare skett
inom kriminalvården att man har använt sig av privata
vaktbolag. Det har även skett inom polisen vid något
tillfälle. Men justitiekanslern har sagt att det här inte
är i överensstämmelse med vår lagstiftning. Därför
kommer nu regeringen med en lagstiftning som gör
det möjligt att i vissa fall ta in privata vaktbolag till
bevakningsuppdrag inom kriminalvården.
Vi i Vänsterpartiet ser det som en mycket oroande
utveckling att man släpper in privata vinstintressen på
ett så viktigt område som den repressiva delen av
staten. Även om de privata vaktbolagen inte skall vara
inkopplade direkt i behandlingsarbetet utan bara ha
övervakningsuppdrag handlar det om att man ändå
öppnar för den möjligheten. Vi i Vänsterpartiet anser
att om man inom kriminalvården har problem att med
befintlig personal klara av den typ av övervaknings-
uppdrag och transportuppdrag som kan förekomma,
så är man nog underbemannad.
Vi yrkar avslag på förslaget om att öppna för den
här möjligheten. Med det yrkar jag bifall till reserva-
tion 10.
Vi i Vänsterpartiet har också en del andra reser-
vationer som vi givetvis står bakom. Vi kommer dock
inte att yrka bifall till dessa för tids vinnande och för
att kammaren inte skall behöva bli så pressad.
Jag vill bara avslutningsvis litet kort ta upp frågan
om narkotika inne på anstalterna. Precis som Modera-
terna - och även alla övriga partier i utskottet - anser
vi att det är oerhört viktigt att våra anstalter hålls
narkotikafria. Men vi känner också till de stora svå-
righeter som finns med att genomföra detta.
Från Moderaternas sida lyfter man hela tiden fram
de repressiva bitarna. Det gäller hur man kan öka
repressiviteten, hur man kan skärpa besökskontrollen,
visitationerna och sådana bitar. Det kan vara viktiga
instrument. Men vi från Vänsterpartiet anser också att
det är oerhört viktigt att man arbetar vidare med be-
handlingsmetoder för dem som är missbrukare inne på
anstalterna. Man måste också arbeta utifrån ett posi-
tivt synsätt.
Ibland måste jag säga att jag kan tycka att det är
ganska starkt att så många, med tanke på hur otroligt
många av dem som döms till fängelsestraff i dag som
är narkomaner, faktiskt under en så pressad situation
som strafftiden är lyckas hålla sig drogfria.
Det vore mer intressant om vi någon gång i utskot-
tet och i den här debatten också kunde diskutera vad
det är för effekter som gör att vissa människor klarar
av att hålla sig undan. Vad var det för insatser? Vad
var det för metoder man använde för att lyckas med
detta?
Det handlar om att utveckla de positiva metoderna
och inte bara stirra sig blind på de repressiva delarna.
Samtidigt måste vi ändå se till att vi har anstalter med
rättssäkerhet för internerna. Vi måste ha anstalter där
man inte har ett klimat som omöjliggör ett samarbete
mellan personalen och de intagna.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till hem-
ställan i resten av betänkandet.</pre><pre>Anf.  112  GÖTHE KNUTSON (m) replik:
Herr talman! Jag begärde replik med anledning av
det Alice Åström sade på slutet i sitt inlägg om nar-
kotikafria anstalter. Det är inte så att vi moderater inte
vill medverka till genomförandet av sådana åtgärder
som Alice Åström föreslår. När vi talar om behand-
lingsprogram bör det ju rimligen också inrymma den
här farsoten som drabbar de intagna på anstalterna där
det bokstavligen flyter omkring narkotika. Det är en
fruktansvärd situation, framför allt för dem som vill
komma undan detta hemska nedbrytande gift.
Jag kan inte ett ögonblick tänka mig att vi i Mode-
rata samlingspartiets riksdagsgrupp skulle vilja från-
hända kriminalvården de möjligheter som kan ges den
intagne att bli befriad från det som det är oerhört svårt
att skilja sig ifrån.
Eftersom Alice Åström nämnde rökningen vill jag
säga att där har vi politiker varit väldigt tafatta. Vi
hade ju en diskussion om rökning och rökavvänjning
här i kammaren för några veckor sedan. Jag tror fak-
tiskt att vi har bättre förutsättningar att göra insatser
av bestående värde på anstalterna i kriminalvården.</pre><pre>Anf.  113  ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag vill börja med att invända mot
Göthe Knutsons beskrivning av det oerhörda flödet av
narkotika inne på anstalterna där det kommer som
vågor och där man inte kan värja sig. Situationen på
väldigt många av våra anstalter är faktiskt mycket bra
i just det hänseendet att det finns litet narkotika. Där-
emot vet vi att vi periodvis och på olika anstalter
ibland har fått uppgångar i narkotikamissbruket. Det
är allvarligt, men jag tycker att det är viktigt att man
håller sig till en relativt sann verklighetsbeskrivning.
Jag är helt övertygad om att Moderaterna, precis
som vi i Vänsterpartiet, tycker att behandlingsinsat-
serna inne på anstalterna är oerhört viktiga. Men det
jag sade om Moderaterna var att ni i den här debatten
bara talade om urinprovstagning, narkotikahundar,
plexiglasskivor, kroppsvisitering och liknande. Jag
tror att det finns en fara i att ha en övertro på dessa
mycket repressiva metoder.
På Österåkeranstalten är det litet annorlunda efter-
som folk har sökt sig dit frivilligt. Där använder man
sig av den frivilliga urinprovstagningen. Det är villko-
ret för att man skall få vara där. Man får mycket goda
resultat där genom att man samarbetar och har möj-
lighet att arbeta på ett annat sätt. Jag tror att det är
oerhört viktigt att vi lyfter fram de positiva exemplen
och att vi ser att man lyckas med en stor grupp som
kommer in på anstalten som missbrukare och faktiskt
kommer ut drogfria. Vi skulle behöva analysera vad
dessa framsteg beror på i stället för att bara titta på
det som vi misslyckas med.</pre><pre>Anf.  114  GÖTHE KNUTSON (m) replik:
Herr talman! Tack för uppmärksamheten på det
här området, Alice Åström! Det är oerhört viktigt för
den intagne att få all tänkbar vettig hjälp för att kom-
ma undan narkotikabruket. Antingen det kallas last
eller någonting annat är det ett elände för envar. Jag
tror inte att det är så många - jag säger att jag tror för
jag kan inte veta det - narkomaner som inte skulle
vilja slita sig ur detta. Som många andra som sitter i
kammaren här har jag talat åtskilliga gånger med dem
som har skaffat sig ett beroende av narkotika - och
det har de skaffat sig själva.
Alice Åström nämnde Österåker. Det är naturligt-
vis bra att Österåker finns och att man har genomfört
dessa framgångsrika program där. Men det är ju fak-
tiskt så att man har tagit fram en gräddfil. Det är möj-
ligt att det är ett synnerligen olämpligt uttryckssätt av
mig. Det är de som verkligen har en hundraprocentig
motivation för att bli av med narkotikaberoendet som
får komma dit. Dessvärre är det emellertid så att på
somliga anstalter förekommer det mer narkotika som
bokstavligen flödar än på andra anstalter. Det går
etappvis eller i olika omgångar. Det är till stort be-
kymmer för personalen. Därför anser vi moderater att
vi är tvungna att ta till speciella åtgärder som glasski-
vor och vissa andra repressiva åtgärder.</pre><pre>Anf.  115  ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Man skall kanske inte säga gräddfil,
men det är ett uttryck som används ibland när det
gäller Österåker. På Österåker har man inte haft något
speciellt lätt klientel. Många gånger har det varit
människor som har varit inne i ett oerhört djupt
drogmissbruk under en mycket lång period. Men man
har faktiskt många gånger fått ett bättre resultat inne
på Österåkeranstalten än vad man har fått ute på be-
handlingshem. Det har funnits en metodutveckling på
Österåker. Man har varit mycket framgångsrika och
lyckats rehabilitera väldigt tunga missbrukare till ett
drogfritt liv.
Det är självklart att vi skall sträva efter att alla
anstalter skall vara narkotikafria. Men vi vet att det
har varit kö till Österåker under många år. Det är kö
ute på de anstalter där man kan söka sig till speciella
narkotikafria avdelningar där man får ta urinprov osv.
Samhället, staten och kriminalvården har inte ens
kunnat erbjuda dem som själva verkligen strävar efter
att bli drogfria den möjligheten. Då känns det inte
riktigt att använda sig av de repressiva metoderna.
Det är oerhört viktigt att vi strävar efter att få alla
narkotikafria och använder alla de positiva metoder
som vi kan hitta. Det är viktigt att vi inte bara tittar på
de repressiva sidorna utan faktiskt tittar på de lyckade
resultaten och använder oss av dem i fortsättningen.</pre><pre>Anf.  116  BIRTHE SÖRESTEDT (s):
Herr talman! Kriminalvården har genomgått ett
flertal förändringar sedan 1974 års kriminalvårdsre-
form infördes. Organisationen har effektiviserats,
beslut har decentraliserats och det har skett en ut-
veckling av verkställighetsinnehållet. Utbildning,
påverkans- och behandlingsprogram har fått en cen-
tral roll.
De huvudprinciperna i lagen om kriminalvård är
alltjämt giltiga. De tar sin utgångspunkt i att frihetsbe-
rövandet kan påverka skadligt och att åtgärder måste
sättas in för att motverka detta.
Tiden i anstalt skall främja den intagnes anpass-
ning till ett icke-kriminellt liv. Till huvudprincipen
hör också att det inte får innebära att samhällsskyddet
sätts åt sidan. Utvecklingen inom kriminalvården
innebär inga förändringar när det gäller den s.k. be-
handlingstanken och dess betydelse för verkställighe-
ten. Förberedelserna inför frigivning har också en
central roll för att den intagne skall avhålla sig från ett
kriminellt liv.
Det finns inte skäl att frångå dessa principer. Allt-
så skall kriminalvårdens verksamhet kännetecknas av
en human människosyn, god omvårdnad och ett aktivt
påverkansarbete med en hög grad av säkerhet, respekt
för den enskildes integritet och rättssäkerhet.
Fängelseutredningen hade till uppgift att utreda en
ny lagstiftning och fick blandade synpunkter. En del
av förslagen är inaktuella. I betänkandet tas upp en
del förändringar av kriminalvården i anstalt. Jag vill
belysa några av dem.
Jag börjar först med den särskilda klassificeringen
för särbehandling av långtidsdömda enligt 7 § tredje
stycket lagen om kriminalvård i anstalt, de s.k. sjutre-
orna. Denna paragraf skall avskaffas, och en mer
individuell bedömning skall införas. Den nuvarande
klassificeringen är trubbig och föga flexibel. Den har
alltsedan den infördes kritiserats av såväl de intagna
som av företrädare för anstalterna. Regeln har upp-
levts som orättvis och svårhanterad. I och med att
man inom kriminalvården har inrättat en särskild
utredningsavdelning, kan det göras en mer adekvat
bedömning i det enskilda fallet. De villkor som skall
gälla under verkställighet, placering och förflyttning
och vistelse utanför anstalten skall bli mer individuellt
anpassade och ge den intagne större möjlighet att
aktivt arbeta med sin situation. Samtidigt påverkas
den inre säkerheten på anstalten.
Bedömningarna skall utgå från en risk- och be-
hovsprofil, dvs. risken för återfall i brottslighet. Det
innebär att kravet på starkt samhällsskydd kvarstår.
Normalt skall kvinnor placeras på anstalter eller
avdelningar enbart för kvinnor. Så sker i regel. Det är
angeläget att det nu uttryckligt i lagen framgår att
kvinnor har en ovillkorlig rätt att avtjäna sitt straff
utan att komma i kontakt med män.
Eftersom det har funnits en begränsad tillgång på
platser för kvinnor vid frigång och för att komma nära
barn och familj har placering ibland skett på annat
sätt. Men ändringen i lagstiftningen kommer att stärka
den utbyggnad som kommer att ske av utslussnings-
platser och också utvecklingen av programverksamhet
för att tillgodose kvinnors behov. Riksdagen har vid
flera tillfällen uttalat att detta måste tillgodoses.
Vistelser utanför anstalter är ett viktigt led för att
underlätta rehabiliteringen. Det motverkar den skadli-
ga påverkan som fängelsestraff har. Permissioner för
att träffa anhöriga, frigång och fritidsaktiviteter med-
verkar till ett icke-kriminellt liv. De nuvarande reg-
lerna är en lämplig avvägning mellan olika intressen
som tar hänsyn till samhällsskyddet, men också den
intagnes behov skall beaktas.
Tillämpningen av reglerna fungerar för närvarande
tillfredsställande. 99 % av de permissioner som har
genomförts under 1997 har skett utan misskötsamhet.
Därför finns det inte behov av att strama upp permis-
sionsbestämmelserna. Det finns inget förslag till änd-
ring i lagstiftningen. I stället föreslås terminologin
ändras till de begrepp som används inom kriminal-
vården. Normalpermission och särskild permission
ersätter benämningen korttidspermission.
Det är också angeläget att placeringen utanför an-
stalt i enlighet med § 34 skall vara kvar för samma
ändamål som i dag. Det är ett viktigt institut för att ge
drogmissbrukare vård och behandling. Målet är att
utveckla verksamheten.
Det är viktigt för att nå resultat vid placering i be-
handlingshem att behandlingen fullföljs utan att av-
brytas. Myndigheterna bör vara ense om betalnings-
ansvaret. Det är dels problem med § 34-placeringar
men också vid kontraktsvård om hur de ekonomiska
problemen skall lösas. Nu tas dessa frågor upp i en
utredning för att få en slutlig lösning på de ekonomis-
ka problemen.
Vid några speciella tillfällen - som också Alice
Åström tog upp - har bevakningsföretag anlitats för
rutinmässiga bevakningsuppdrag. Det har inte funnits
något lagstöd för detta. Därför får det inte förekom-
ma. Nu ändras lagen så att det kan finnas möjlighet
till att vid alldeles speciella tillfällen anlita vaktbolag.
Det kan vara dygnet-runt-bevakning vid sjukhusvis-
telse eller om det under särskilda omständigheter på
häkten och anstalter behövs en minutbevakning.
Det är helt klart att detta bara får förekomma i all-
deles speciella fall och får inte gälla ordinära bevak-
ningsuppgifter. Det får inte heller ske någon behand-
lingskontakt med de intagna.
Kriminalvården har skyldighet att underrätta mål-
sägande, om målsägande så önskar, när den intagne
vistas utanför anstalten. De nuvarande reglerna har
medfört tillämpningsproblem. Detta har bl.a. upp-
märksammats av JO. Nu utvidgas underrättelseskyl-
digheten. Den skall avse alla fall där den intagne kan
vistas utanför anstalten utan bevakning. Men det skall
finnas vissa restriktiva undantag, dvs. om det finns
bevakning eller om det uppenbart är obehövligt att
underrätta målsäganden.
I anslutning till lagstiftningsförslagen har det i
motioner framförts krav och problem. Görel Thurdin
talade varmt om barnens situation. Det är problem
som har uppmärksammats. De måste diskuteras fram-
över. Små barn som finns tillsammans med föräldrar i
anstalt påverkas tidigt. Det är olämpligt att ha barn i
anstalten. Man måste utgå från barnens bästa.
Jag tycker att det framgår av utskottsbetänkandet
att problemen skall lösas för barnens bästa. Det kan
inte bara kriminalvården göra. Det måste ske i sam-
verkan med socialtjänst och andra myndigheter.
Det har kommit förslag i en utredning. Vi måste
invänta beredningen av de konkreta förslagen.
Jag vill säga till Görel Thurdin att jag tycker att
det är klart uttalat att vi måste lösa problemen utifrån
barnens bästa.
En annan fråga som aktualiseras är kampen mot
droger. Vi socialdemokrater sätter denna kamp högt.
Regeringen har också i budgetpropositionen klart
uttalat att kriminalvården skall verka för att häkten
och anstalter hålls fria från narkotika. Regeringen har
satt ett krav på kriminalvården att avrapportera vilka
åtgärder som vidtas.
En nyligen publicerad undersökning visar att det
på de allra flesta anstalter aldrig eller sällan före-
kommer narkotika. Jag vill därför säga till Göthe
Knutson att ingen riskerar att bli narkoman på anstalt.
Det är en myt, som Göthe Knutson gärna för vidare
varje gång vi här i kammaren diskuterar narkoti-
kaproblemen.
På några få anstalter förekommer det ofta narkoti-
ka, och det är naturligtvis ett problem. Nästan hälften
av de intagna har missbruksproblem, och vi skall vara
medvetna om att det är nästan ogörligt att helt stoppa
förekomsten så länge det finns en efterfrågan.
Jag skall citera Anders Backman, som är chef för
kriminalvårdsanstalten Kirseberg i Malmö. Han säger:
"Att påverka de intagna att välja bort drogerna är
nog det bästa sättet att komma åt problemet. Så länge
de vill ha narkotika kan de alltid på ett eller annat sätt
få tag i det."
Drogbekämpningen inom kriminalvården måste
ske med åtgärder av olika slag, precis som i samhället
i övrigt. Det gäller att differentiera de intagna, moti-
vera dem att delta i behandlingsprogram, se till att det
finns tillgång på platser för missbrukarvård, kontrolle-
ra genom urinprov och visitationer och ta initiativ till
särskilda projekt som vänder sig till dem som har
missbruksproblem. Dessutom behöver behandlings-
metoderna utvecklas.
Kriminalvården har i ett projekt kartlagt proble-
men med att bedöma omfattningen för att man skall
kunna följa upp åtgärder och förbättra metoderna för
att kunna ge en adekvat vård.
Under 1997 har insatserna ökat på narkotikaområ-
det. Antalet deltagare i narkotikarelaterade program
och andra behandlingsåtgärder har ökat. Antalet mo-
tivations- och behandlingsplatser för narkotikamiss-
brukare har också ökat.
I en rapport om våldet på anstalterna tar man upp
narkotikahanteringen och de problemen. En del för-
slag till åtgärder är under beredning inom kriminal-
vården. Utskottet är enigt om att det är angeläget att
detta följs upp och skyndas på. Det vill vi också ge
regeringen till känna.
Herr talman! Jag yrkar bifall till hemställan i jus-
titieutskottets betänkande och avslag på reservatio-
nerna.</pre><pre>Anf.  117  ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Jag kan hålla med om det mesta i
Birthe Sörestedts anförande och intentionerna med de
förändringar som har skett. Jag sade ju tidigare att jag
tyckte att det var väldigt positivt.
Jag vill ändå lyfta upp frågan om situationen för
kvinnorna och den förändring som görs i dag. Den
förändring som Vänsterpartiet vill ha tycker jag är
oerhört viktig. Då handlar det om att kvinnor har den
ovillkorliga rätten. Regeringens förslag är att en kvin-
na inte utan eget medgivande får placeras i en annan
anstalt.
Det vi från Vänsterpartiet hade velat se är i stället
att undantag kan medges om kvinnan själv begär det
och det finns starka skäl för en annan placering. Att
totalt förbjuda det tror vi också skulle vara en omöj-
lighet. Men med öppningen att man får placera kvin-
nan i en annan anstalt om hon ger sitt eget medgivan-
de utan att det finns särskilda skäl är att inte ta ett steg
längre, vilket vi behöver göra. Faktum är, precis som
Birthe Sörestedt sade, att man i dag följer detta i stor
utsträckning. Men vi behöver gå längre för att föränd-
ra situationen ännu mer.
Jag vill bara kort ta upp frågan om de privata
vaktbolagen. Det är bara i mycket särskilda fall som
de skall användas, och de skall inte användas i någon
större utsträckning. Då kan vi från Vänsterpartiets
sida inte förstå varför det skall vara så viktigt att göra
en förändring i lagstiftningen och därmed öppna möj-
ligheten för privata vaktbolag. Är det inte rimligare
att hålla statens repressiva del ren från privata
vinstintressen och att staten i de särskilda fallen tar på
sig kostnaderna för att detta skall klaras av inom kri-
minalvården?</pre><pre>Anf.  118  BIRTHE SÖRESTEDT (s) replik:
Herr talman! Vi menar att genom att kvinnor får
en lagstadgad rätt till platser som är skilda från män
stärks kvinnornas situation inom kriminalvården. Det
medverkar också till att det tas fram platser för kvin-
nor med bra program, som kanske blir delar av anstal-
ter. Därmed finns det möjlighet för kvinnor som vill
komma nära hemorten att också ta del av program-
verksamhet och vara placerade på ett önskvärt sätt.
När det gäller vaktbolagen är det tänkt att de skall
användas i väldigt speciella fall. Det har också varit i
väldigt speciella fall som de har använts tidigare. Det
har t.ex. varit när man inom sjukvården har behövt en
dygnsbevakning. Man kan då tänka sig att bevakning-
en i ett sådant fall görs av någon som inte är anställd
av kriminalvården. Likaså om man t.ex. skall ha be-
vakning av någon som har svalt narkotika kan detta
ske inom anstalter och häkten. Men det skall vara i
sådana fall när det inte krävs någon behandlingskon-
takt eller pågår ordinarie verksamhet.</pre><pre>Anf.  119  ALICE ÅSTRÖM (v) replik:
Herr talman! Vi från Vänsterpartiet anser nog att
även den här typen av icke direkta behandlingsinsat-
ser, utan när det gäller bevakning av någon som har
svalt narkotika, någon som är tvungen att ligga på
sjukhus m.m., är och bör ses som en ordinarie verk-
samhet vid en kriminalvårdsanstalt. Det är inga spe-
cifika situationer. Det är just möjligheten för de priva-
ta vaktbolagen som vi vänder oss emot, men där har
vi uppenbarligen skilda åsikter.
Herr talman! När det gäller frågan om kvinnor i
anstalt är skrivningen i regeringens förslag att en
kvinna normalt skall placeras i en anstalt som är av-
sedd för enbart kvinnor och att en kvinna inte utan
eget medgivande får placeras i en annan anstalt. Det
innebär inte nödvändigtvis att allt kommer att brytas
upp. Vi vet att kvinnor som lever i den kriminella
världen under det här förtrycket många gånger har
väldigt svårt att bryta sig loss.
När diskussionen har gällt att renodla till kvinno-
anstalter har vi fått protester från kvinnor som finns
på blandade anstalter som säger att de gärna vill vara
kvar i den miljön. Vi i Vänsterpartiet anser att man
inte bör ställa upp på det.
Med vårt förslag, att undantag kan medges om
kvinnan själv begär det och det finns starka skäl för
en annan placering, ser man till att ge de här kvinnor-
na skydd och möjlighet, även om de själva inte klarar
av att bryta upp från dessa mönster utan kanske ger
sitt medgivande till att placeras i en blandad anstalt.
Det är viktigt att vi ser hur strukturerna är i den här
världen och hur situationen är för dessa kvinnor som
lever i den kriminella världen. Om vi kan bidra till att
stärka möjligheterna att förändra det här tycker jag att
vi skall ta det ansvaret. Våra formuleringar öppnar
ändå för möjligheten att ta hänsyn till barn eller om
det skulle finnas speciella behandlingsprogram.</pre><pre>Anf.  120  BIRTHE SÖRESTEDT (s) replik:
Herr talman! Det finns inte så många kvinnor att
det finns underlag för att bygga upp anstalter och
avdelningar runt om i Sverige. Vi har tre anstalter -
Hinseberg, Färingsö och Ljustadalen - som är avde-
lade enbart för kvinnor. Sedan finns det anstalter där
man har avdelningar som är helt för kvinnor - Lin-
dome och Ystad.
Nu anser man att det är viktigt att man också på
andra platser skall kunna ha mindre avdelningar och
utslussningsavdelningar, där kvinnor kan få vara en
tid innan de lämnar anstalten.
Genom att kvinnor får en ovillkorlig rätt att vistas
på avdelningar fria från män tror vi att utvecklingen
mot fler platser av detta slag stärks.</pre><pre>Anf.  121  Andre vice talman GÖREL
THURDIN (c) replik:
Herr talman! Jag vill till Birthe Sörestedt säga att
den proposition som är framlagd är en positiv pro-
position. Det tycker vi i Centerpartiet också. Den för
flera frågor vidare.
Jag kan koppla det t.ex. till möjligheterna till
kontakt med barn. Man ger nu möjlighet till en indi-
viduell bedömning på ett helt annat sätt än tidigare.
Man ställer verkligen det kravet. Då kan man också
göra den bedömningen utifrån kopplingen till barn
som den intagna har. Det har hänt att man har placerat
intagna så långt ifrån barn som är så pass stora att de
har haft behov av kontakt att kontakten har varit
omöjlig att upprätthålla. Här har man möjligheter att
förbättra detta.
Vi bryter faktiskt mot barnkonventionen när vi
inte ger barnen dessa möjligheter i de fall det är till
barnens bästa. Barnkonventionen säger att barnet har
rätt till båda sina föräldrar. Om det blir ett avbrott i
familjeförhållandet har barnet rätt att upprätthålla en
personlig kontakt med den förälder som inte finns där
barnet bor. Vi bryter mot barnkonventionen om vi
inte i varje fall prövar möjligheterna.
Jag tror också att vi minskar möjligheten till re-
habilitering. Varje intagen behöver ett socialt nätverk
någon annanstans än i fängelset för att kunna komma
tillbaka till samhället. En kontakt med ett barn kan
också göra att den intagna är mer villig att ställa upp
på rehabiliteringsprogram när det gäller att vänja sig
av med narkotikaberoende, t.ex. Barnens inverkan
tror jag har mycket större betydelse än man har beak-
tat tidigare. Det är därför jag är så ivrig när det gäller
att lyfta fram denna fråga. Det har ekonomiska kon-
sekvenser, förutom sociala.</pre><pre>Anf.  122  BIRTHE SÖRESTEDT (s) replik:
Herr talman! Jag tror att vi är helt överens om att
vi måste tillgodose barnens bästa och att vi måste
arbeta med dessa problem.
Det finns motstridiga intressen. Inlåsningen och
slutenheten i kriminalvården motverkar naturligtvis
kontakterna med barn och med familj. Nu har man på
vissa håll försökt att underlätta besök av barn och
familj genom att man inrättar besökslägenheter. De
kan naturligtvis användas för vissa av de intagna.
En annan åtgärd har vidtagits för dem som är
långtidsdömda. De har ett behov av att träffa familjen.
Då placerar man dessa på Gruvberget, som är en plats
för semestervistelse för långtidsdömda intagna med
familj. De får möjlighet att träffas och umgås under
lättare former utanför anstaltsmiljön.
Det går bra för vissa långtidsdömda. Det är klart
att det finns svårigheter för en mindre grupp när det
gäller att tillgodose barnens behov av att träffa sina
föräldrar. Men problemen är uppmärksammade. Vi
måste hela tiden arbeta vidare på den inslagna vägen.</pre><pre>Anf.  123  Andre vice talman GÖREL
THURDIN (c) replik:
Herr talman! Jag uppfattar att vi har samma mål -
att försöka åstadkomma denna förändring. Det har
förts en diskussion om metodutveckling förut. Jag tror
att det handlar om det här också. Det gäller att utveck-
la ett synsätt och metoder, eftersom vi inte har jobbat
så väldigt mycket med just frågan om barns relationer
till föräldrar som sitter i fängelse.
AnnBritt Grünewald har berättat att de som sitter
på Österåker, t.ex. - det är män - har en sak gemen-
samt. De har flera saker gemensamt, men bl.a. en sak.
Det är att de har saknat en pappa under sin uppväxt -
en förebild.
Om man avbryter ett barns relation till sin pappa,
som man ju har gjort tidigare, kommer även detta
barn att sakna en  manlig förebild. Familjen blir ofta
isolerad. Mamman blir ofta isolerad från övriga sam-
hället tillsammans med barnen.
Jag tror att debatten för detta synsätt och detta
perspektiv vidare hela tiden. Man upptäcker mer och
mer att det också finns möjligheter. Jag tror att debat-
ten inom fängelserna, bland internerna, också kan
göra att det utvecklas en känsla av att det finns möj-
ligheter att hålla kvar relationer och komma ut och
faktiskt ha en familj. Avbrottet är inte fullständigt.
Det tror jag också möjliggör rehabilitering och att de
intagna kan komma tillbaka på ett helt annat sätt.
Jag ser fram emot den utredning som skall komma
den 1 december. Förhoppningsvis kommer det en
proposition på denna.</pre><pre>Anf.  124  GÖTHE KNUTSON (m) replik:
Herr talman! Jag vill som replik framhålla att vi
moderater anser att kraven på underrättelseskyldighe-
ten från fängelsernas sida gentemot målsägande inte
får blir mindre. När en person som sitter inne för
straffverkställighet skall släppas fri, mer eller mindre
på permission, skall de människor i omgivningen som
är utsatta för vederbörandes hot också få underrättelse
om det.
Vi motsätter oss inte bara av principiella skäl utan
också med tanke på människorna att man skall göra
någon gradering av skyddsbehovet för olika personer.
Det är detsamma som en gradering av de människor
som känner rädsla för den som utgjort ett hot och som
fortsatt utgör hot när vederbörande kommer ut i det
fria.
Birthe Sörestedt sade att det är en myt att man ris-
kerar att bli narkoman därest man sitter på fängelse.
Det är i vilket fall innebörden av det socialdemokra-
tiska försvaret för den uppluckring som nu är på gång.
Hälften har missbruksproblem, säger Birthe Sörestedt.
Då föreligger ju ett faktum som skriften på väggen.
Luckra inte upp möjligheterna att få veta vilka det är
som har problem med narkotikan.</pre><pre>Anf.  125  BIRTHE SÖRESTEDT (s) replik:
Herr talman! När det först gäller underrättelse-
skyldigheten vill jag säga att det var behövligt med en
nyansering för att få det att fungera. Det skall inte
vara så att en målsägare som är i behov av att bli
underrättad inte skall få underrättelsen. Det är bara
när det inte alls behövs som man skall underlåta att
underrätta målsägande.
Jag måste fråga Göthe Knutson: Vad har Göthe
Knutson för belägg för att påstå att den som aldrig
missbrukat blir missbrukare därför att man kommer in
på en anstalt? Jag ställer den frågan därför att en
majoritet av anstalterna faktiskt inte har några pro-
blem med droger eller mycket få. Man har kunnat,
allra helst i dag när det har varit ganska gott om plat-
ser inom anstaltsvården, differentiera de intagna. Jag
vill påstå att det är en myt att man blir missbrukare
därför att man blir intagen på en kriminalvårdsanstalt.
Sedan får jag väl poängtera att jag ser att Göthe
Knutson och moderaterna menar att man genom mer
straff, mer kontroll och mer visitation kommer till
rätta med problemen. Jag tror att insatser av helt annat
slag i många fall kan leda till att man kan lösa pro-
blemen.</pre><pre>Anf.  126  GÖTHE KNUTSON (m) replik:
Herr talman! Låt oss konstatera att problemen har
växt på anstalterna. Det är ett ökande våld. Vi har
dessvärre noterat flera mord på anstalter. Detta förkla-
ras av personal och ansvariga på anstalter med att
narkotikan har kommit in i större omfattning. Sedan
har det varit betydande nedskärningar, som vi känner
till. Birthe Sörestedt och jag som sitter i styrelsen för
Kriminalvårdsstyrelsen vet detta utomordentligt väl.
När Birthe Sörestedt efterlyser källor kan jag säga
att vi så lätt kan få veta hur läget är på olika anstalter.
Det har jag i alla fall tagit reda på. Personal på anstal-
ter över hela Sverige vittnar om att narkotikan alltfort
är ett problem och på vissa anstalter i större omfatt-
ning.
När det så gäller underrättelseskyldigheten kvar-
står det faktum att vi moderater inte vill ha någon
gradering av underrättelseskyldigheten. Vi anser att
det är det presumtiva offret som skall skyddas i varje
läge, inte minst när det är kriminalvården som tagit
över ansvaret för en person som tidigare har visat sig
vara allmänt farlig för omgivningen och i synnerhet
för de personer som känner sig hotade.</pre><pre>Anf.  127  BIRTHE SÖRESTEDT (s) replik:
Herr talman! Jag har inte förnekat att det finns
problem på vissa anstalter. Den socialdemokratiska
regeringen har gett kriminalvården i uppdrag att aktivt
verka för att anstalterna skall bli narkotikafria. Mål-
sättningen är helt klar. Där tror jag inte att vi skiljer
oss från varandra utan är helt överens. Vi kanske inte
har samma uppfattning om hur vi skall komma till
rätta med problemen. Jag tror att det behövs en rad
olika insatser, naturligtvis också kontroll, men inte
bara repressiva åtgärder. Som jag nämnde i fråga om
Kirsebergsanstalten måste man se till att det inte finns
några missbrukare som är intresserade av att få tag på
narkotika. Där måste insatser sättas in. Det pågår ett
särskilt berednings- och utvecklingsarbete för att
komma fram till bättre behandlingsmetoder och kunna
ge adekvat vård och göra adekvata placeringar.</pre><pre>Anf.  128  SIW PERSSON (fp):
Herr talman! Jag vill med detta mitt inlägg ge en
förklaring till varför Folkpartiet inte fanns med vid
justeringen av protokollet och varför vi inte är med på
några reservationer. Det berodde på sjukdom. Det är
därför jag vill ta litet tid i anspråk i dag och tala för
några av reservationerna som vi står bakom.
Först vill jag säga att vi i Folkpartiet tycker att det
är mycket bra att man i propositionen ändrar på denna
förhatliga 7 § för vissa långtidsdömda och att det blir
en individuell bedömning. Det finns ingenting som är
så destruktiv för någon, speciellt för dem som sitter
intagna, som att man känner att man är dömd ohörd.
Vad gäller placeringen av kvinnor på anstalt har
jag ena stunden varit för propositionen, andra för
Vänsterpartiets reservation. Jag har stannat för att
biträda propositionen i detta läge, men jag hoppas nu
verkligen att regeringen och speciellt Kriminalvårds-
styrelsen följer detta noggrant. Jag hoppas att Alice
Åström, jag och många till kan följa upp detta väldigt
noga. Vi kan ganska snabbt se om det verkligen blir
någonting av det. Det är väldigt viktigt att se till att
det blir hållplatser och att man slår larm om det inte
blir så som det var tänkt.
I propositionen tar man också upp sysselsättning
och annan verksamhet på anstalter. Jag brukar elakt
säga: Låt de intagna vika litet mindre bakplåtspapper
och låt dem i stället få lära sig att läsa, skriva och
räkna så att de får en bättre start tillbaka i livet. Det är
en tragedi att så fruktansvärt många av dem som sitter
inne har oerhörda läs- och skrivsvårigheter. Det är
den bästa starten tillbaka ut i det allmänna livet igen
att ge dem den undervisning som de av olika skäl inte
fick i den skola de en gång gick i.
Låt oss då titta på de olika reservationerna. Jag
vill först tala om för kammaren vilka reservationer vi
står bakom. Naturligtvis tycker Folkpartiet, precis
som andra som står bakom reservation 6, att det är
väldigt viktigt att man är restriktiv när det gäller
permissioner. Detta skall ingå i en allmän plan så att
man ser över, speciellt när det gäller återfallsförbryta-
re, om man kan använda intensivövervakning och
t.ex. elektronisk övervakning.
Beträffande reservation 11 om underrättelse till
målsägande vid fängelse tycker vi att det är oerhört
viktigt att den som en gång drabbats skall veta, om
hon eller han känner för det, när den person kommer
ut som en gång gjort vederbörande så illa. Det är
också extra viktigt med underrättelse till målsägande
vid rättspsykiatrisk vård. Det tas upp i reservation 12
som vi också står bakom.
Reservation 14 gäller rättspsykiatrisk vård i av-
vaktan på dom. Man kan fråga sig varför det så ofta
skall vara skillnad mellan offentliga och privata alter-
nativ i Sverige. Det är därför vi står bakom denna
reservation. Det skall inte spela någon roll om det är
rättspsykiatrisk vård i offentlig eller privat regi.
Sverige skrev under 1989 barnkonventionen och
var det första landet som har tittat på hur väl den
svenska lagstiftningen stämmer överens med barn-
konventionens intentioner. Tyvärr visar det sig att det
inte var så bra heller i Sverige när det gäller att ta till
vara barnens rättigheter ute i samhället. Extra besvär-
ligt är det för de barn som har föräldrar i anstalt. Vi
har här från Folkpartiet en vädjan, som jag är överty-
gad om att alla andra partier också har, att göra nå-
gonting. Här är det verkligen viktigt att jobba före-
byggande. Dessa barn har så hemskt mycket mer i
ryggsäcken genom att någon av deras föräldrar har
begått ett brott.
I reservation 17 står Folkpartiet bakom att det
skall vara hårdare kontroll mot narkotika. Vi måste på
olika sätt verkligen se till att man kontrollerar. I detta
sammanhang vill jag passa på att påpeka en sak. Se-
nast i dag läste jag i någon av morgontidningarna hur
dåligt man har lyckats att rehabilitera bl.a. dem som
använder rökheroin. Jag är övertygad att en av de
största orsakerna till att vi inte klarat av detta är att vi
först under de senaste åren genom uppfinningar börjat
kunna upptäcka de signalsystem som finns i vår hjär-
na och som visar att hjärnan har lärt sig minnesfunk-
tioner. Och man är inte lättjefull eller lat när man
återfaller, utan det är faktiskt inte så himla enkelt att
helt plötsligt bara sluta. Man måste vänja hjärnan vid
någonting annat.
Det är därför, herr talman, jag vill avsluta med att
yrka bifall till reservation 8, som gäller kostnads-
ansvaret för § 34-placering. Det kan inte nog under-
strykas hur viktigt det är att missbrukare får en ade-
kvat och vettig rehabilitering. Och det är inte bara så
som det står i reservationen, att det finns en risk att de
inte får den här rehabiliteringen på grund av att kom-
munen har dålig ekonomi - alltför ofta är det ett fak-
tum att så är fallet.
Nu pågår det i och för sig utredningar. Men för att
markera hur viktigt det är att detta går fort vill Folk-
partiet yrka bifall till reservation 8.</pre><pre>Anf.  129  BIRTHE SÖRESTEDT (s):
Herr talman! Det är alldeles ofrånkomligt att man
måste lösa problemet med det ekonomiska ansvaret
när det gäller § 34-placeringar. Man måste ha en
samverkan eller lägga ansvaret på en av myndigheter-
na. Men man måste samverka om att den planerade
behandlingen kan fullföljas; annars finns det ingen
mening med att påbörja en sådan.
Jag har kommenterat de flesta av de reservationer
som Siw Persson tog upp, men jag vill också poängte-
ra att regeringen inom en snar framtid tillsätter en
narkotikakommission. Denna kommer att ha som
uppgift, förutom att utvärdera de narkotikapolitiska
insatserna, just att se över metodutveckling m.m. för
att man skall kunna rehabilitera missbrukarna på ett
adekvat sätt.</pre><pre>Anf.  130  SIW PERSSON (fp):
Herr talman! Egentligen behöver det inte utredas
mycket mer när det gäller vikten av kostnadsansvar
och vikten av rehabilitering för missbrukare. Därför är
det en dålig del i propositionen att man inte har tagit
till medelsanvisningen så att man kan ta över det fulla
kostnadsansvaret här. Det är nämligen väldigt väl
sparade pengar långsiktigt.</pre><pre>Anf.  131  GÖTHE KNUTSON (m):
Herr talman! Det gäller alltså kostnadsansvaret för
§ 34-placering, reservation 8. Jag vill gärna läsa in-
nantill: "Vi anser att de missbrukare som påbörjat
missbruksbehandling inom kriminalvården bör ges
bättre möjligheter att fullfölja påbörjad behandlings-
plan. I annat fall riskerar de resurser som dittills lagts
ner på behandlingen att bli till ingen nytta."
Vidare konstaterar vi i reservationen att behand-
lingsmöjligheterna blir bättre om man kan låta detta
fortsätta och att en lösning skulle kunna vara att låta
kriminalvården ta över det ekonomiska ansvaret. Men
har man påbörjat en behandling skall den fullföljas.
Sedan utgår vi från att den också blir lyckad. Det bör
bli ett lyckat resultat. Det blir i alla fall ett misslyck-
ande om man avbryter en behandling i och med att
vederbörande släpps ut från anstalten.</pre><pre>Anf.  132  BIRTHE SÖRESTEDT (s):
Herr talman! Den som kommer ihåg Fängelseut-
redningen vet att man där lade fram förslaget att kri-
minalvården skulle ta över hela det ekonomiska an-
svaret. Detta fick dock ett blandat mottagande. Det är
därför man kanske bör penetrera den här frågan vida-
re, så att man slutligen kan lösa den en gång för alla.
Det är ju viktigt att en påbörjad behandling kan fort-
sätta och naturligtvis också att den kan få ett bra resul-
tat.</pre><pre>Anf.  133  GÖTHE KNUTSON (m):
Herr talman! Det finns ju omständigheter att
komma till rätta med. Inom landstinget diskuteras
redan, på grundval av motioner, att de som har
tilldömts sluten psykiatrisk vård skall placeras på
landstingens bekostnad. Man kan också vända på det:
Har i detta fall staten genom rättsvården tilldömt en
person ett visst omhändertagande bör också kostnads-
ansvaret ligga där. De här frågorna kan måhända
utredas tillsammans, men det viktiga är att den som
har fått en behandling också skall kunna fortsätta att
bli föremål för denna behandling och att den inte skall
avbrytas därför att vederbörande - visserligen till
lycka, men ändå - kommer ut ur fängelset.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 7 maj.)</pre><pre>11 §  Europa-Medelhavsinterimsavtal mellan
EG och PLO</pre><pre>Föredrogs
Utrikesutskottets betänkande 1997/98:UU10
Europa-Medelhavsinterimsavtal mellan EG och PLO
(skr. 1997/98:74)</pre><pre>Anf.  134  BERNDT EKHOLM (s):
Herr talman! Vi skall nu behandla en skrivelse
från regeringen som i och för sig inte kräver något
beslut av riksdagen men som ändå har föranlett en del
reflexion och några motioner. Det är en redogörelse,
för att vara alldeles exakt, för ett Europa-
Medelhavsinterimsavtal om associering samt om
handel och samarbete mellan Europeiska gemenska-
pen och den palestinska befrielseorganisationen PLO
för den palestinska myndigheten på Västbanken och i
Gaza.
I EU:s arbete för att väva samman länderna kring
Medelhavet finns det något som kallas för Barcelo-
naprocessen. I den processen ingår bl.a. att försöka
tillskapa s.k. associeringsavtal, något som vi för öv-
rigt har också med en del länder i Östeuropa, med
länderna kring Medelhavet - söder och öster om
Medelhavet, för att vara exakt. Dessa avtal syftar till
både förbättrade handelsmöjligheter genom bl.a.
tullfrihet, ett socialt samspel och en politisk dialog.
Det har förhandlats färdigt avtal när det gäller Ma-
rocko, Tunisien och Jordanien samt Israel. Nu gäller
det alltså ett avtal med PLO. De andra avtalen har
varit s.k. blandade avtal, dvs. de har gällt gemenskap-
skompetensen, medlemsländerna och den europeiska
kol- och stålgemenskapen, och har fordrat riksdags-
beslut för att ratificeras. Det gör inte det här avtalet,
eftersom det inte sträcker sig längre än gemenskap-
skompetensen. Det är alltså ett avtal mellan EG och
PLO.
Detta gör dock inte avtalet mindre viktigt. I sak är
det ett viktigt avtal, men jag skulle nog vilja påstå att
det politiskt är ännu viktigare. Det markerar nämligen
palestiniernas betydelse i den här regionen och även
deras rätt till självbestämmande. I den meningen är
det ett mycket viktigt avtal.
Jag skall be att få yrka bifall till utskottets förslag
att vi lägger regeringens skrivelse till handlingarna,
som det heter, i det riksdagsbeslut som följer i mor-
gon bitti.
Det finns inga reservationer till det här betänkan-
det, men det finns alltså några motioner. Jag skall
mycket kort kommentera dem.
Vänsterpartiet har ett första yrkande där man lyfter
fram ursprungsbeteckningar för olika produkter. Man
vill att importörer och konsumenter skall ha klart för
sig om produkter kommer från Israel, de palestinska
områdena och de av Israel ockuperade områdena.
Avtalet inrymmer i sig att en tydlig ursprungsan-
givelse skall fogas till de här produkterna i en särskild
handling. Produkten måste alltså bestå av i huvudsak
palestinskt innehåll för att den skall kunna säljas som
palestinsk. Likadant är det i princip med det litet mer
vittomfattande avtal som gäller Israel. På det sättet
kan man alltså veta varifrån produkten kommer.
Samtidigt sträcker sig kanske inte konsumenten så
långt att han eller hon letar i en massa papper för att
få besked, utan man ser på produkten.
Det finns inga krav i EU på att man skall märka
produkter. Det finns däremot en pågående diskussion
om märkning är rätt eller fel. Vi har den också i Sve-
rige. Mig veterligt finns det bara ett beslut om märk-
ning av produkter, och det gäller nötkött. Det skall
träda i kraft den 1 juli 1998, i år alltså.
Det finns inga krav på att en produkt som tas in till
EU skall vara märkt med ursprungsland. Det är nå-
gonting som konsumenterna måste driva mot importö-
rerna.
Samtidigt är det viktigt att tillägga att Parisproto-
kollet, som är fogat till interimsavtalet, egentligen
syftar till att man skall skapa en de facto-tullunion.
Det är inte säkert att tydliga ursprungsangivelser från
Palestina och Israel egentligen gynnar vare sig pales-
tinierna eller israelerna. Den här tullunionen, som kan
harmonisera ursprungsreglerna mellan EU-PLO och
EU-Israel, kan i det långa loppet på ett bättre sätt
gynna handeln för båda parter. Klara ursprungsbe-
teckningar har både sina för- och nackdelar. Det är
klart att märkning av produkter i och för sig vore bra,
men det faller inom ramen för en allmän EU-
diskussion.
Jag kanske när det gäller att närma sig Parisproto-
kollet skall säga att man från svensk sida fogat en
förklaring till avtalet som innebär att Sverige i kom-
mande förhandlingsomgångar vill medverka till att
driva ursprungsreglerna mot en harmonisering för att
underlätta handeln. Det är också meningen att det
skall bli ett riktigt associeringsavtal, inte bara ett
interimsavtal med PLO.
Det finns ett yrkande som handlar om att vi skall
öka kvoterna inom jordbruks- och fiskerinäringen.
Redan nu ingår i några artiklar i avtalet att man skall
arbeta i riktningen att liberalisera handeln så att kvo-
terna kommer att öka. Dessutom har Sverige fogat en
särskild förklaring till avtalet när det gäller jord-
bruksprodukter.
Det finns en diskussion om ockupationsmaktens
rätt att utnyttja arbetskraft och naturtillgångar. Det är
en mycket komplicerad fråga, som vi har försökt att
något reda ut. För man frågan till folkrättens nivå kan
man konstatera att själva bosättningarna och bosätt-
ningspolitiken otvivelaktigt är folkrättsstridiga. Det
råder inget tvivel om det. Däremot är det betydligt
mer oklart när det gäller handeln. Man kan inte utan
vidare hävda att handeln från bosättningarna skulle
vara det. Däremot torde utnyttjandet av ändliga natur-
resurser vara folkrättsstridigt och ett folkrättsbrott.
När det gäller utnyttjande av arbetskraft, som det
här motionsyrkandet också berör, är det helt beroende
på hur arbetskraften utnyttjas. Om det är under tvång
kan man möjligen hävda att det är regelvidrigt. Men
är det inte tvång kan man inte hävda det. Frågan är
väldigt komplicerad. Om man ser litet pragmatiskt
och praktiskt på den kan man väl säga att alltför
mycket petande i de juridiska detaljerna knappast är
något som gynnar palestinierna. Jag tror inte det.
Vi har också ett par yrkanden som handlar om
MR-frågor, och jag skall avsluta med dem. Ett yrkan-
de från Vänsterpartiet tar upp vikten av att markera i
MR-frågor också när det gäller Palestinas sätt att
sköta sina angelägenheter och inte minst avseende de
frivilliga organisationernas sätt att jobba. Den svenska
regeringen har vid ett antal tillfällen gjort markering-
ar, inte minst beträffande frivilligorganisationerna. De
är oerhört viktiga när det gäller att bygga demokrati
och stödja mänskliga rättigheter.
Även en miljöpartimotion tog upp MR-frågorna.
Jag låter mig nöja med detta. Det finns som sagt
inga reservationer att yrka avslag på. Detta var några
kommentarer till motionsyrkandena. I övrigt har jag
tillstyrkt att vi lägger den här skrivelsen till handling-
arna.</pre><pre>Anf.  135  GÖRAN LENNMARKER (m):
Herr talman! Berndt Ekholm har redogjort för be-
tänkandet. Jag behöver inte gå in på det. Jag instäm-
mer i den redogörelse han gjorde. Jag vill bara göra
några få reflexioner kring detta.
Den första är hur viktigt det är att EU stöder den
ekonomiska utvecklingen på Västbanken/Gaza. Det är
viktigt nu för att främja fredsprocessen, men det är
framför allt viktigt långsiktigt för att få en livskraftig
ekonomi i dessa områden. Här gör EU en viktig in-
sats. Det glöms lätt bort, förbises ofta i det mer dra-
matiska skeendet, men är exempel på en långsiktig
insats som betyder mycket.
Den andra iakttagelsen betonade också Berndt
Ekholm. Det här är ett led i en gemensam strategi från
EU:s sida, att främja samarbetet med länderna kring
Medelhavet, de länder som inte är med i EU och även
de länder varav många aldrig kommer att bli med-
lemmar i EU därför att de inte är europeiska länder.
Det är åtta arabiska länder, det är Israel och de tre på
europeisk sida, Malta, Cypern och Turkiet, som väl
förr eller senare alla tre kanske kommer att bli med-
lemmar i EU.
Det innebär ju att man stärker samarbetet mellan
Europa och de här länderna. Men framför allt stärker
det också samarbetet länderna sinsemellan. Det är en
väldigt viktig poäng att EU på det sättet inte bara
främjar samarbetet mellan Europa och andra länder,
utan också främjar samarbetet inom hela regionen.
Det som saknas för stabiliteten och inte minst freds-
strävandena i Mellanöstern är just bristen på samarbe-
te mellan de olika länderna. Naturligtvis gäller det
Israel och grannländerna i stor utsträckning, men
också de arabiska länderna sinsemellan.
Den tredje slutsatsen, herr talman, är bara att kon-
statera hur viktigt det är att vi faktiskt har ett EU som
främjar samarbetet i Europa, men som också främjar
samarbetet i Europas närområde, i Medelhavsområ-
det.
Med detta instämmer jag i Berndt Ekholms slut-
sats och yrkar bifall beträffande skrivelsen.</pre><pre>Anf.  136  EVA ZETTERBERG (v):
Herr talman! Som tidigare talare har varit inne på
är den här typen av avtal mellan EG och PLO av en
annan karaktär än de avtal som fästs mellan EU och
olika stater. I de fallen lägger vi stor vikt vid förhål-
landen för mänskliga rättigheter, sociala villkor m.m.
Man kan tycka att vi från partiernas sida inte skall
lägga in några sådana värderingar och över huvud
taget inte diskutera sociala och politiska villkor. Från
Vänsterpartiets sida, liksom såvitt jag har förstått från
Miljöpartiets sida, har vi ändå valt att göra det. Vi
menar att det är viktigt att i sammanhanget lyfta fram
några olika faktorer.
Vi ser från Vänsterpartiets sida att fredsförhand-
lingarna mellan Israel och palestinierna har gått i stå
och hur de problem som i dag finns har förvärrats
sedan Osloavtalet. Vi menar därför att de allmänna
politiska förhållandena bör uppmärksammas även i
den här typen av ekonomiska avtal. Ett avtal mellan
PLO, de palestinska områdena och EG kan förstärka
respektive försämra relationerna mellan PLO och
Israel i fredsförhandlingarna. Vi ser det därför som
oerhört betydelsefullt att genom den här typen av
avtal främja palestiniernas sak och framför allt främja
palestiniernas möjligheter att hävda sig ekonomiskt
och politiskt i de här förhandlingarna.
I de fredsförhandlingar som har pågått har frustra-
tionen från Europa, USA och många andra länder
varit uppenbar. Senast uttryckte USA:s utrikesminis-
ter Madeleine Albright hur hon närmast var på väg att
ge upp med premiärminister Netanyahu.
Därför har många frågat sig hur man skall gå till
väga när det inte har hjälpt med olika FN-resolutioner
där i stort sett samtliga FN:s medlemsländer har ut-
tryckt kritik mot Israel för bristande vilja till förhand-
lingar.
Man har då osökt tagit upp frågan om sanktioner i
någon form. Nu är det svårt att föreställa sig hur man
genom en total bojkott av israeliska produkter skulle
kunna nå framgång. Däremot har det uppkommit en
diskussion om möjligheten att bojkotta de produkter
som kommer från de av Israel ockuperade områdena.
Det är en extrem situation som råder när Israel ocku-
perar delar av Västbanken och Gaza genom bosätt-
ningar. Man är nu uppe i mer än 200 bosättningar på
Västbanken och Gaza, och det finns en total israelisk
befolkning på över 350 000 invånare.
Hur skall man då komma åt den här problematiken
med att Israel trots intensiva uppmaningar från världs-
samfundet och olika länder inte agerar och inte försö-
ker komma till förhandlingar? Man har diskuterat
möjligheten att bojkotta produkter från bosättnings-
områdena. Det är det som föranleder Vänsterpartiet
att ta upp frågan om ursprungsmärkning för att kunna
lyfta fram de produkterna.
Jag har förstått att den möjligheten finns. Men i
det här ärendet kan man kanske inte komma längre
just nu än till att ursprungsbeteckningarna finns. Jag
menar att frågan bör hållas öppen för att vi skall kun-
na se vad man kan göra framöver.
I en motion från kristdemokraterna tar man också
upp korruptionen i de palestinska områdena. Vi har
väl alla kunnat följa de uppenbara problem som finns
i det palestinska självstyret vad gäller både korruption
och frågan om hur de mänskliga rättigheterna behand-
las.
Därför är det välkommet att vi har kunskap om att
svenska biståndspengar i allra högsta grad granskas
när man stöder olika projekt. Man försöker med alla
medel se till att ha en fast kontroll av hur bi-
ståndspengar används. Man hjälper också till att byg-
ga upp institutioner som är demokratiska och som
skall kunna fungera framöver.
Vad gäller de mänskliga rättigheterna vet vi att
frivilliga organisationer spelar en stor roll. På den
punkten finns det uppenbara problem i de palestinska
områdena. Frivilliga organisationer har haft svårt att
hävda sin självständighet, svårt att fungera. Lagstift-
ning och de frivilliga organisationernas roll och exis-
tensberättigande har ifrågasatts.
Därför tror jag och Vänsterpartiet att det är av stor
vikt att regeringen i kontakter med de palestinska
myndigheterna understryker att vi är angelägna om att
de frivilliga organisationerna får verka fritt.
Fru talman! Utifrån det här ärendet, där vi vet hur
oerhört beroende man är i de palestinska områdena av
att få sälja sina produkter, kan det inte nog understry-
kas hur viktigt det är att vi får till stånd ett avtal. Jag
och Vänsterpartiet ställer oss bakom det. Även om vi
formellt inte skulle ha någon möjlighet att gå emot det
menar jag att det är viktigt att understryka att vi vill
att det kommer till stånd. Jag vill därför understryka
vikten av det.
Vi kan fortsätta att kritisera palestinska myndighe-
ter och politiker för bristande respekt för mänskliga
rättigheter, korruption och en rad andra missförhål-
landen som faktiskt råder. Samtidigt vet vi att pales-
tiniernas situation försvåras av att ekonomin försäm-
ras och av möjligheterna att få de palestinska område-
na att fungera. Därför är ekonomin så viktig. Det finns
klara siffror på hur arbetslösheten har ökat på Väst-
banken och Gaza efter Osloavtalet och på hur BNP
har minskat. Det finns t.o.m. statistik över hur barnens
hälsa under de år som har gått i reda tal har försäm-
rats.
Det visar att nästan alla medel är tillåtna för att
komma i gång med ekonomin, för att se till att eko-
nomin fungerar, för att försäljning från de palestinska
områdena kommer i gång och för att flygplatsen i
Gaza kan öppnas. De möjligheter som Palestina har
att avsätta sina produkter och få till stånd arbetstillfäl-
len måste tas till vara. Jag tror att det är en viktig
utgångspunkt för att ge svenskt stöd till en ekono-
miskt lönsam verksamhet. Samtidigt skall vi natur-
ligtvis inte underlåta att ta upp övergrepp mot mänsk-
liga rättigheter eller problemet med att frivilliga or-
ganisationer inte tillåts fungera.</pre><pre>Anf.  137  BERNDT EKHOLM (s) replik:
Fru talman! Jag vill bara göra en kort kommentar.
Det gäller det här med sanktioner. Jag tror att man
skall vara ganska försiktig med att tänka sig att arbeta
med sanktionspolitik när det gäller handelsvaror och
Israel. Mitt intryck är nog att den vägen är ganska
riskabel. Sannolikheten för att man får en motsatt
effekt är nog ganska stor.
Jag tycker att i så fall skall det vara något för kon-
sumenterna. Om konsumenterna vill markera att de
föredrar palestinska produkter kan de göra det om
palestinierna märker sina produkter. Det borde ligga i
deras intresse att göra det. Då kan man ju föredra de
palestinska produkterna och på det sättet göra en
markering.
Men att Sverige som nation skall använda sig av
det instrumentet tror jag inte skulle vara konstruktivt i
det läge som vi befinner oss i nu.
Låt mig bara avsluta med det här med de produk-
ter som kommer från Israel och som är ursprungs-
märkta med ett intyg som skall följa med. De måste
till övervägande del vara israeliska. Innehållet i pro-
dukterna måste alltså vara israeliskt. Produkterna kan
då inte till övervägande del komma från de ockupera-
de områdena, utan de kommer från det som vi definie-
rar som det egentliga Israel. Det som ingår i de pales-
tinska produkterna kommer alltså från Västbanken
och Gaza, som vi definierar de områdena internatio-
nellt sett. Så där finns det en klar definition, om man
nu följer detta.
Nu vet vi att det fuskas en del med det, och det
skall man naturligtvis försöka åtgärda så långt det är
möjligt.</pre><pre>Anf.  138  EVA ZETTERBERG (v) replik:
Fru talman! Jag vet också svårigheterna med att
genomföra en meningsfull bojkott av produkter från
bosättningarna. En uppenbar komplikation, som vi har
velat ta upp i ett särskilt yttrande, är att palestinier
som inte kan få tillgång till arbetsmarknaden i Israel
på grund av avstängning indirekt tvingas att arbeta på
bosättningar för att över huvud taget klara försörj-
ningen. Det gör att även palestinierna i viss mån gyn-
nas av arbetstillfällen och export av produkter från
bosättningarna.
Men jag menar att samtidigt som det kanske är en
fråga huvudsakligen för konsumenterna måste man
ändå ha med en möjlighet till märkning och därmed
göra det möjligt för konsumenterna att välja. Even-
tuellt måste man också genomföra internationella
sanktioner gentemot produkter från bosättningarna
eftersom det är så uppenbart hur Israel gång på gång
bryter mot folkrätten när det gäller de ockuperade
områdena och hur man på andra sätt klart och tydligt
demonstrerar sin ovilja att komma till konkreta freds-
förhandlingar och se till att leva i fred med palestini-
erna.</pre><pre>Anf.  139  RAGNHILD POHANKA (mp):
Fru talman! Jag anser att mänskliga rättigheter
alltid är lika angelägna. Det står också när det gäller
vår flyktingpolitik att man alltid skall föra en sådan
handels-, utrikes- och biståndspolitik att man minskar
behoven av flykt och att man naturligtvis minskar
problemen. I det här fallet är alla politiska partier
överens.
Miljöpartiet har väckt en motion med anledning av
skrivelsen om Europa-Medelhavsinterimsavtalet, och
våra yrkanden har besvarats i utskottets betänkande,
men jag vill helt kort ta upp en del saker som vi i
Miljöpartiet tycker är viktiga.
Försörjningssituationen för stora delar av den pa-
lestinska befolkningen är, som vi alla känner till,
mycket svår. Arbetslösheten är hög på grund av den
israeliska ockupationen. På TV har man nyligen i en
serie inslag med anledning av Israels 50-årsfirande
visat under vilka fruktanvärda villkor palestinier lever
på ockuperat område. Att gå som daglönare på den
gård och den jord där man växt upp och som ens
tidigare generationer har haft i sin ägo måste vara
mycket svårt.
Avstängningarna, bristen på rörelsefrihet, kränk-
ningarna av mänskliga rättigheter och Israels kontroll
över naturresurserna i de ockuperade områdena med-
för försvårade försörjningsmöjligheter, så att palesti-
nierna tvingas att arbeta vid israeliska bosättningar.
Vi anser att de brott mot folkrätten som Israel be-
går genom att exempelvis etablera bosättningar i de
ockuperade områdena också bör påverka de han-
delsavtal som tecknas mellan Israel och omvärlden.
Bojkott är en sak, men att påverka handelsavtalen är
någonting annat, och det anser jag att vi bör göra.
Den palestinska ekonomin är, som vi alla känner
till, beroende av jordbruks- och fiskerinäringen. I
interimsavtalet har den palestinska parten erhållit
mindre förmånsvolymer för vissa jordbruksprodukter
än de som tidigare exporterades från Västbanken och
Gaza till EU med en israelisk ursprungsbeteckning.
De kvoter man tillåter är inte tillräckliga för att
gynna den ekonomiska utvecklingen. Det framgår av
artiklarna 11-14 i avtalet att handelsutbytet med jord-
bruks- och fiskeprodukter gradvis skall liberaliseras.
Vi anser att det är viktigt att påskynda denna ut-
veckling, dels för att bidra till en utveckling av eko-
nomin, dels och kanske framför allt för att gynna
fredsprocessen. En mera jämställd ekonomi med en
mera jämställd arbetsmarknad gynnar också fredspro-
cessen.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 7 maj.)</pre><pre>12 §  Färnebofjärdens nationalpark</pre><pre>Föredrogs
Jordbruksutskottets betänkande 1997/98:JoU28
Färnebofjärdens nationalpark (prop. 1997/98:91)</pre><pre>Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 7 maj.)</pre><pre>13 §  Pyrotekniska varor</pre><pre>Föredrogs
Näringsutskottets betänkande 1997/98:NU11
Pyrotekniska varor</pre><pre>Andre vice talmannen konstaterade att ingen talare
var anmäld.
(Beslut skulle fattas den 7 maj.)</pre><pre>14 §  Allmänna skolfrågor</pre><pre>Föredrogs
Utbildningsutskottets betänkande 1997/98:UbU9
Allmänna skolfrågor</pre><pre>Anf.  140  ULF MELIN (m):
Fru talman! Det här betänkandet innehåller litet av
varje, och jag skall inte beröra allting som behandlas i
det. Jag skall bara ta upp ett par frågor som vi från
vårt parti tycker är viktiga.
Sedan ett par år tillbaka har vi en målstyrd skola
och ett målstyrt och kursrelaterat betygssystem. Det
innebär att riksdag och regering via läroplaner, skol-
lag och kursplaner styr skolan. Detta tycker vi är bra,
och det skall utvecklas mer än vad som har skett hit-
intills.
Det som litet grand är problemet, som vi ser det,
är att utvärderingssystem, uppföljning och sådana
saker måste fungera i en målstyrd skola. Vi tycker att
detta fungerar ganska bra på den nationella nivån.
Däremot är detta inte fallet på den lokala nivån. Skol-
verket lade för några dagar sedan fram en rapport där
man visade att skolplanerna ute i kommunerna är
betydligt ambitiösare på papperet än i verkligheten.
Många kommuner bryr sig över huvud taget inte om
att kontrollera om målen för skolan uppfylls.
Man skriver vidare att målen kan vara ambitiösa
men att det i och med att kommunerna brister i upp-
följningen inte finns någon garanti för att själva skol-
verksamheten uppfyller målen. Detta innebär inte bara
att skolkvaliteten riskerar att vara dålig. Den riskerar
dessutom att vara mycket varierande kommuner
emellan, och så är det också.
Detta är något som man definitivt måste förbättra.
Det gäller att kommunerna följer upp sin egen verk-
samhet på ett betydligt bättre sätt än vad man hitintills
har gjort.
Men Skolverkets roll är både att fastställa betyg-
skriterier och skolplaner och att ge underlag till rege-
ringen för exempelvis läroplaner. Det är väl bra, men
skall Skolverket då också vara den myndighet som
sköter och är ansvarig för utvärdering och uppföljning
av skolan? Man utvärderar och granskar då egentligen
sig själv. Vi tycker inte om detta.
Låt i stället Skolverket vara en myndighet som har
uppgiften att, som jag tidigare sagt, arbeta fram kurs-
planer, läroplaner o.d. För utvärdering och uppfölj-
ning vill vi i stället ha ett  fristående kvalitetsinstitut,
som är helt oberoende av riksdag, regering och depar-
tement. Då kan man verkligen granska skolan och
kontrollera om skolan och kommunerna uppnår de
mål som riksdag, regering och kommuner har beslutat
ställa upp.
Att detta institut blir helt fristående tror vi är oer-
hört viktigt, om man skall kunna höja kvaliteten i den
svenska skolan. I vårpropositionen skriver regeringen
att man avser att inrätta en nationell inspektions-
nämnd inom Skolverket för att granska skolan. Vi
tycker att det är feltänkt, eftersom man då inom myn-
digheten skall granska sin egen verksamhet. Man kan
fundera över vilka resultat som kan komma ut av
detta.
Vi vill alltså ha ett helt fristående kvalitetsinstitut,
och de rapporter som kommer från det, instruktioner
osv. skall vara offentliga. Man skall också betygsätta
skolorna, så att elever och föräldrar kan se vilken
kvalitet den enskilda skolan har.
Det är också viktigt att kombinera detta med att
eleverna har ett fritt och aktivt skolval. Vi måste i vårt
land få en större pedagogisk mångfald och utveckla
rätten att välja skola, både bland offentliga skolor och
bland fristående skolor. Vi behöver också fler fristå-
ende skolor. Just därför är det också viktigt att de
fristående skolorna har en garanterad ersättning. Det
är viktigt att återinföra den lägsta garanterade ersätt-
ningsnivån, skolpengen.
Vad kan man göra för att ytterligare stärka kvalite-
ten i skolan? Regeringen talar väldigt mycket om de
extra miljarderna, de s.k. Perssonpengarna, som skall
räcka till allting. De sista fyra miljarderna, de absolut
viktigaste, som skall klara allting, skall också stärka
kvaliteten i skolan. Men de här pengarna går oftast
inte till skolan. Jag hörde t.ex. senast i går på Dagens
eko att någon kommun skulle stoppa in dem i ett
konkursmässigt kommunalt bostadsbolag.
Jag tror att man kan stärka kvaliteten i skolan bl.a.
genom att tidigare ge betyg och genom att ha nationel-
la prov. Det är egentligen ganska fantastiskt att rege-
ringen har tagit bort de obligatoriska nationella pro-
ven i årskurs 5 i grundskolan, samtidigt som man i
vårpropositionen bland de tio punkterna skall ha obli-
gatoriska nationella prov i gymnasiet. Jag undrar
varför man då inte skall ha nationella prov i årskurs 5
i grundskolan.
Man har vidare exempelvis minskat antalet be-
tygssteg. Man har tagit bort kravet att eleverna obliga-
toriskt skall få studieomdömen. Man har också mins-
kat elevernas valmöjligheter. Eleverna i gymnasiesko-
lan har exempelvis inga möjligheter att tentera upp
sina betyg, om de har betyget Godkänd eller högre.
Det räcker också att man är godkänd i 90 % av kur-
serna för att vara behörig till högskolan.
Sådana här åtgärder är enligt vår mening inte att
stärka kvaliteten utan är faktiskt att minska den i stäl-
let. Man måste definitivt, fru talman, låta skolorna ge
betyg tidigare i grundskolan och ha fler betygssteg.
Man skall också ha studieomdömen o.d. och en större
valfrihet. Elevens valmöjlighet skall bli större, och
man skall jobba mera för att utveckla både de offent-
liga och de fristående skolorna. På sikt tror jag också
att det är viktigt att varje skola skall kunna ha sin
egen styrelse och vara en självstyrande enhet. Jag tror
att man med dessa möjligheter både får ett större
föräldrainflytande och kan utveckla den enskilda
skolan bättre.
Ett tredje inslag som vi tycker är viktigt för att
höja kvaliteten i skolan är att stärka lärarrollen.
Vi måste ha fler karriärvägar i skolan. Den duktiga
pedagogen måste kunna vara kvar i skolan och i un-
dervisningen. Det gäller också att jobba för att vi får
fler lektorer i gymnasieskolan. Det är en mycket oro-
ande utveckling att vi får allt färre lektorer i gymna-
siet och att kvaliteten därmed sjunker. Det är också
viktigt att man inför en form av lärarcertifikat som
förslagsvis skall förnyas vart femte år. Det är sådana
saker som man måste jobba mycket mer med. Därmed
yrkar jag, fru talman, bifall till reservation 1 under
mom. 1.</pre><pre>Anf.  141  ERIK ARTHUR
EGERVÄRN (c):
Fru talman! Jag skall beröra några av de frågor där
Centerpartiet har reservationer i utbildningsutskottets
betänkande 9. Det gäller utvärdering och tillsyn, ele-
ver med funktionshinder, forskningsutbildade lärare
och rektorer och slutligen något mycket kort om fri-
stående skolor.
Beträffande utvärdering och tillsyn kan man kon-
statera att en decentraliserad skola ställer väldigt stora
krav på ständig utvärdering. Centerpartiet anser att
arbetet med utvärdering och kvalitetsutveckling görs
bäst lokalt. Därför vill vi vidareutveckla kommuner-
nas och skolornas eget ansvar för att kvaliteten är bra.
Vi är således skeptiska till att bygga upp en verk-
samhet med statliga utbildningsinspektörer och har
därför också avvisat det förslaget. Även om det inte
tas upp i detta betänkande har regeringen i vårpro-
positionen aviserat att gå vidare på denna väg och
förstärka verksamheten med en nationell inspektions-
nämnd.
Vi tycker att det är fel inriktning. Ansträngningar-
na bör i stället inriktas på att stärka och sätta press på
kommunernas och skolornas egen utvärdering, inte på
en ökad statlig direktkontroll av skolan. Det vore
kanske bättre att inspektera kommunerna än de en-
skilda skolorna.
I reservationen tar vi också upp att det är viktigt
att regelbundet ta reda på hur barnen själva upplever
skolan. Därför anser vi att den nationella utvärdering-
en av skolan skall omfatta en redovisning av elever-
nas egna upplevelser.
Nyckeln till allt lärande är att eleverna känner att
de har nytta av att gå i skolan. Så är det inte alltid i
dag. Många elever tror inte att de kommer att ha nytta
av sin utbildning. Sådana upplevelser leder inte till att
motivera eleverna att uppnå godkända resultat. Vi
måste ge eleverna en röst och fråga: Hur upplever ni
er situation? Då kan skolorna möta varje elev utifrån
dennes unika förutsättningar.
Detta arbete måste främst ske vid varje skola och i
varje klassrum. Men det måste också finnas former
som gör det möjligt att jämföra olika skolor och få en
nationell överblick över hur eleverna upplever skolan.
Utskottets resonemang är därför otillräckligt. För att
klara detta kan man inte nöja sig med enstaka under-
sökningar.
När det gäller elever med funktionshinder vill vi
kort framhålla vikten av att det i kommunernas
skolplaner skrivs in mycket tydliga mål för hur elever
med handikapp och funktionshinder kan ges likvärdig
skolgång som den för övriga elever.
Så till lärarna. Förhoppningsvis råder det en bred
enighet om att läraryrket måste uppvärderas. Det kan
ske genom en rad åtgärder. Jag är helt enig med Ulf
Melin i hans inlägg beträffande karriärtjänster. Vi vill
även satsa på forskartjänster, eller karriärtjänster, om
man så vill kalla det, inom skolan.
Vi anser att skolans tjänstestruktur skall utvecklas
så att den stimulerar lärarna att satsa mer på utveck-
lings- och förnyelsearbete. Det kan avse tjänster för
handledning av lärarkandidater, eget forskningsarbete
och deltagande i kvalificerat utvecklingsarbete i sko-
lorna.
Vi skulle även vilja pröva att återinrätta disputera-
de lektorat för lektorer som en möjlig karriärtjänst
inom gymnasieskolan. Utskottet pekar på att skolla-
gen innebär en strävan att anställa fler forskarutbilda-
de. Men från Centerpartiets sida menar vi att det inte
räcker. Ett viktigt steg för att klara detta är självfallet
också att slå vakt om statusen och återinföra behörig-
hetsreglerna i skollagen i detta avseende.
Avslutningsvis några få ord om fristående skolor,
som Centerpartiet skrivit utförligt om i vår kommit-
témotion. Vi anser att de fristående skolorna har en
mycket betydelsefull roll i det svenska skolväsendet.
Vi anser att de regler som gäller för fristående skolor
före den 1 januari 1997 skall gälla fortsättningsvis.
Detta har vi utvecklat i ett antal reservationer. Jag tar
här inte upp tid med att upprepa detta.
Slutligen yrkar jag, fru talman, bifall till reserva-
tion 2 under mom. 1 och reservation 9 under
mom. 21.</pre><pre>Anf.  142  SIRI DANNAEUS (fp):
Fru talman! Detta betänkande innehåller en mängd
skolfrågor av alla möjliga slag. Jag har tänkt att berö-
ra ett fåtal av dem. Det gäller lärarna, den individuali-
serade undervisningen och arbetsmiljön i skolan.
Vi i Folkpartiet tycker först och främst att man
måste lyfta fram lärarnas betydelse i skolan. Det är
mycket viktigt att deras arbete uppvärderas. För att
höja deras status är karriärmöjligheter och därmed
möjligheter till vidareutbildning nödvändig. Lektora-
ten i gymnasieskolan tillkom för att få fram en kvali-
ficerad lärargrupp med egen forskningserfarenhet.
Lektorerna är nästan försvunna i dagens skola. Därför
behövs det nya lektorer, dvs. disputerade lärare.
Lösningen till detta måste komma på två vägar.
Den ena är att forskningsresurser tillförs lärarhögsko-
lorna och att doktorandtjänsterna utökas. Dessutom
måste lärarutbildarna själva i större utsträckning ha
disputerat. Den andra vägen är att lärarkandidaterna
måste få möjlighet att räkna sitt huvudämne - didak-
tik, pedagogik, lärarkunskap eller vad man nu skall
kalla det för - som grund för att kunna fortsätta sina
studier som leder fram till en disputation. Det krävs
att forskningen får en inriktning just på didaktiken för
att utveckla de blivande lärarnas reflexion över kun-
skap och lärande.
Samverkan mellan högskolan och skolorna måste
på ett naturligt sätt utvecklas i samband med prakti-
ken. Det är till fromma både för forskningen på hög-
skolan och för lärarna ute i den vanliga skolan. Hög-
skolan behöver pröva sina nya idéer i verkligheten,
och de verksamma lärarna måste ges möjlighet att
delta i forskningsprojekten på högskolan.
Fru talman! I betänkandet tas också problematiken
om yrkeslärarna upp. Dagens yrkeslärare har i huvud-
sak fått sin utbildning för att undervisa på de tvååriga
yrkeslinjerna. Nuvarande utbildning ser annorlunda
ut, och därför krävs en kompletteringsutbildning med
60 högskolepoäng. Problemet är att 75 % av alla
yrkeslärare av den gamla kategorin inte har gymna-
siekompetens och alltså inte är behöriga att läsa på
högskolan. Hur tänkte ni här i riksdagen när de nya
programmen tillkom och gjordes treåriga? Hur skulle
rekryteringen av nya yrkeslärare klaras av då och i en
framtid?
Den andra delen av fortbildning som krävs för yr-
keslärarna är uppdatering av karaktärsämnet. I vissa
program sker en väldigt snabb utveckling medan
andra är mer statiska och tidlösa. Här krävs radikala
förändringar. Vi vill framhålla att vissa kategorier
yrkeslärare regelbundet skall vara ute i yrkeslivet för
att eleverna skall få en modern utbildning. I detta
sammanhang vill jag också nämna att de vanliga lä-
rarna i grundskolan och i gymnasiet behöver praktik
för att få en god inblick i arbets- och näringsliv. Spe-
ciellt gäller det naturligtvis lärarna i kärnämnen på
yrkesprogrammen.
Fru talman! Så till den individualiserade under-
visningen. I skolan borde det vara självklart att man
tar hänsyn till det faktum att alla elever är olika. De
har olika bakgrund, olika förutsättningar och olika
behov. Det handlar om pedagogik, arbetsformer och
attityder men också om resurser. Individualiseringen
är ett måste om lusten att lära skall kunna hållas le-
vande under hela skoltiden.
Vi lär oss olika fort. Därför är det följdriktigt att
timplanen avskaffas, något som vi i Folkpartiet länge
har föreslagit. Detta kom också Skolkommittén fram
till i sitt betänkande. Varför kunde man då inte ha
enats om detta i utskottet? Som det nu är kommer två
olika grupper i kläm - dels de mycket begåvade ele-
ver som hela tiden vill ha nya utmaningar, dels de
elever som har behov av särskilt stöd. Den första
kategorin klarar sig relativt bra med ganska små re-
surser men den andra kategorin har fått betydligt
sämre förutsättningar när resurser dragits ned. Det är
således nödvändigt att skolan nu får del av de extra
resurser som delas ut till kommunerna, just för de
svaga elevernas skull. Vi tycker alltså att det är väl-
digt viktigt att de pengar som nu kommer ut till kom-
munerna öronmärks för just skolan, liksom för vår-
den.
När det gäller elever med olika typer av funk-
tionshinder vill jag peka på att det också finns bety-
dande brister i de vanliga lärarnas kunskaper. Behovet
av kunskaper i specialpedagogik är tydligt. Här be-
hövs det fortbildning och en förändrad lärarutbild-
ning.
Fru talman! I de frågor som jag nu har berört
hänvisar utskottet till olika kommittéer och utredning-
ar. Lärarutbildningskommittén lägger fram sitt betän-
kande i februari 1999. Det innebär att vad som sägs
om praktiska åtgärder tidigast kommer att träda i kraft
i januari år 2000. Nog skulle väl utskottet redan nu ha
kunnat påverka och ha vågat uttala sitt stöd för att
visa hur riksdagen ser på de här olika frågeställning-
arna.
Till sist några ord om skolans arbetsmiljö. Här har
man under lång tid pekat på brister, och olika åtgärder
har vidtagits. Min erfarenhet är ändå att det mest
handlat om byten av mattor som har lagts med giftiga
lim och om byten av ventilationssystem som har kos-
tat oerhört mycket pengar. Vad skolorna nu har de
största problemen med är dock inte den fysiska mil-
jön, utan den psykosociala miljön: oro, buller, våld
och mobbning.
Häromdagen fick jag en skrift från Arbetslivsinsti-
tutet i min hand, Perspektiv på arbetslivet. Där står
det att elever lever farligt. 2 av 100 elever skadas
varje termin. Över hela landet  har 79 intresserade
skolor deltagit i undersökningen, dvs. omkring 30 000
elever. 1 094 skador inträffade under förra läsåret.
Det var till stora delar fråga om avsiktligt våld. 4 500
elever drabbas varje läsår av allvarligt våld från skol-
kamrater. Det framgår tydligt att detta sker i samband
med oorganiserade aktiviteter i skymundan. Det är
alltså dags att ta till kraftigare åtgärder. Jag kan därför
med tillfredsställelse notera att Skolverket i januari
fick ett uppdrag. Jag hoppas således att det när det
nya läsåret startar till hösten finns ett åtgärdsprogram
som gäller alla Sveriges skolor.
Jag står naturligtvis bakom Folkpartiets reserva-
tioner men yrkar bifall endast till reservation 7.</pre><pre>Anf.  143  BRITT-MARIE DANESTIG (v):
Fru talman! I den här debatten kommer jag att be-
röra endast några av de frågor som vi har motionerat
om och som tas upp i betänkandet. Flera av Vänster-
partiets utbildningspolitiska förslag kommer ju att
kunna diskuteras längre fram i vår, bl.a. i samband
med att vårpropositionen behandlas.
Utvärderingen och uppföljningen av skolan och
skolarbetet diskuteras alltmer. Det är viktigt att den
diskussionen förs. En likvärdig utbildning kräver att
arbetet med att bedöma, värdera och utveckla kvalite-
ten i skolan stärks på alla nivåer. På den nationella
nivån innebär det inte att vi skall ha en återgång till
detaljstyrning. Det kommunala huvudmannaskapet
skall enligt vår uppfattning bestå men ansvarsfördel-
ningen mellan de olika nivåerna och mellan aktörerna
måste bli klarare.
Skolverket har fått ett vidgat uppdrag. Exempelvis
skall ju alla kommuner granskas inom loppet av en
sjuårsperiod. I fokus skall bl.a. vara resurstilldelning-
en avseende elever med behov av särskilt stöd. Detta
är bra men vi menar att man inte kan vänta tills den
granskningen är genomförd och först då börja disku-
tera vilka åtgärder som skall vidtas, om det visar sig
att kommunerna exempelvis underlåter att ge behö-
vande elever särskilt stöd.
Vi måste redan nu ta upp frågan om inte någon
form av sanktioner måste finnas mot de kommuner
som inte uppfyller läroplanens mål. Risken är annars
stor att utvärderingar och inspektioner inte leder nå-
gon vart. Kvalitetsförbättringar kan utebli om det inte
finns något att sätta emot kommuner som trilskas. De
som blir lidande är barnen och ungdomarna.
Vi i Vänsterpartiet menar att en av grundbultarna i
skolarbetet är att eleverna har inflytande och medans-
var vad gäller skolans dagliga verksamhet. I styrdo-
kumentet för gymnasieskolan anges tydligt att elever-
na har rätt till inflytande över såväl undervisningens
uppläggning och innehåll som arbetsmiljön men elev-
demokratin är, tyvärr, inte särskilt djup eller utveck-
lad på många skolor. Vi menar att elevdemokrati är
något som man aktivt måste arbeta med ute på skolor-
na och att även resultatet av detta arbete måste redo-
visas och utvärderas. Demokrati är ju inte något som
en gång för alla är givet, utan demokratin måste hela
tiden återerövras, brukar vi säga. Det gäller i särskilt
hög grad skol- och elevdemokratin.
För att en elev skall kunna ha ansvar för sitt eget
lärande krävs det att samma elev också har inflytande
över skolarbetet. Vi i Vänsterpartiet föreslår därför att
varje skola i sin årliga redovisning till kommunen
skall rapportera hur elevernas inflytande över plane-
ringen av undervisningen utvecklats och ge exempel
på vilka elevaktiva arbetsformer som använts. Givet-
vis bör man också redovisa annat arbete som stärker
elevdemokratin.
Fru talman! Sett till frekvensen vad gäller elevers
övergång mellan grundskolan och gymnasiet har det
varit en ökning under de senaste åren. Nu är det fråga
om 98 %. Det innebär att gymnasiet är en skola för
alla.
Ca 10 % avbryter sina gymnasiestudier. En del av
de här eleverna går över till alternativa utbildningar,
t.ex. till folkhögskolan. I realiteten har vi alltså nume-
ra en tolvårig ungdomsskola som omfattar alla ung-
domar i en årskull. I och med de s.k. förskoleklasser-
na utökas tiden inom skolväsendet med ett trettonde
år.
Vi i Vänsterpartiet anser att det nu är dags att ta
konsekvenserna av detta och utforma en sammanhål-
len ungdomsskola som är mer anpassad till ungdo-
mars olika utvecklingsstadier. Undervisningen är i
dag inte alla gånger anpassad till elevernas intellek-
tuella utveckling. Begrepp som presenteras på grund-
skolenivå kräver många gånger förmåga till abstrakt
tänkande, något som många elever ännu inte kan
prestera.
I och med att alla elever nu kan sägas gå i tolvårig
skola är det inte i samma grad som tidigare nödvän-
digt att alla ämnesområden behandlas i grundskolan
på en för hög abstraktionsnivå för att sedan tas upp i
gymnasieskolan ännu en gång. Ett bra exempel på
detta är fysiken. I en sammanhållen ungdomsskola
skulle fysikstudierna kunna få vänta några år tills
eleverna är mogna att ta till sig undervisningen.
Tidigare i dag var jag på besök på S:t Görans
Gymnasium. Jag besökte ett individuellt program och
talade med ganska många elever som hade varierande,
eller kanske relativt negativa, erfarenheter av sin
skolgång, särskilt under de sista åren i grundskolan.
Nu trivdes de alldeles utmärkt, och de teoretiska stu-
dierna går mycket bra för de här eleverna. Vi pratade
om hur detta kunde komma sig. Eleverna sade att det
faktiskt är en mognadsfråga. De sade: Vi förstod inte
särskilt mycket i årskurs 8 och årskurs 9. Då ger man
upp och går inte till skolan; man skolkar. Men nu har
saker och ting satt sig och då är det roligt att läsa.
Gränserna mellan olika yrken är på väg att suddas
ut, och arbetslivet förändras i en allt snabbare takt.
Vad framtidens arbetsmarknad behöver är personer
med olika kombinationer av praktiskt yrkeskunnande,
baskunskaper, kommunikativa färdigheter, kreativ
förmåga och kunskaper i såväl allmänna ämnen som
yrkesämnen. Därtill krävs att man skall kunna analy-
sera, hantera och sovra informationsflöden och söka
ny kunskap eftersom kunskap föråldras mycket
snabbt.
Vi i Vänsterpartiet tycker att tiden nu är mogen att
utforma ungdomsskolan åt det här hållet. En praktisk
och yrkesorienterad start skulle kunna ske redan i
årskurs 8 eller 9. Valet mellan en teoretisk eller yrkes-
inriktad fortsatt utbildning skulle kunna ske därefter.
Vi menar att all utbildning skall vara arbetslivs-
förberedande, såväl de allmänna utbildningsvägarna
som de yrkesförberedande, och att alla utbildningsvä-
gar skall innehålla allmänna ämnen och ge grundläg-
gande behörighet för högre studier. Under utbildning-
en skall det finnas möjligheter för elever att ändra
inriktning från praktisk till teoretisk inriktning och
tvärtom.
Vi anser att en sådan reformering av ungdomssko-
lan dessutom är nödvändig för att bryta den sociala
snedrekryteringen till högre studier och könsuppdel-
ningen av arbetsmarknaden. Ju tidigare ungdomar
tvingas att välja definitiv inriktning på sin utbild-
ningsväg, desto traditionellare väljer de.
Avslutningsvis vill jag yrka bifall till den del av
reservationen som avser mom. 1 och 39, men jag står
naturligtvis bakom alla våra reservationer i betänkan-
det.</pre><pre>Anf.  144  GUNNAR GOUDE (mp):
Fru talman! Många av de motioner som vi diskute-
rar här i dag i kammaren rör skolans inre arbete.
Flertalet av dem återspeglar egentligen en och samma
sak; brister i skolan som har uppstått som en följd av
otillräckliga resurser. Skolorna har haft för små an-
slag.
Den stora nedskärningen av resurserna till skolan
gjordes under den borgerliga regeringen under den
förra mandatperioden. Då skulle svensk skola till-
sammans med hela den offentliga sektorn vandra det
som av moderaterna kallades för den enda vägen.
Nu hör vi inte talas så mycket om den enda vägen
längre. Man kan förstå varför. Den visade sig vara en
ganska slingrande stig. Den var kostsam och nedbry-
tande att vandra. Den ledde skolan i riktning mot vad
man skulle kunna kalla en sorts marknadsekonomins
vildmarker.
Skolan skulle betraktas som ett företag vars pro-
duktion skulle öka. Det skulle alltså vara fler elever
per anställd. Personal avskedades i stor skala enligt
principen sist in-först ut. Det kan vara ett av skälen
till att vi i Sverige har den högsta medelåldern på
lärarpersonal i världen enligt vad Lärarnas riksför-
bund nyligen har meddelat.
Nu står Folkpartiet och Moderaterna här i talarsto-
len och talar om behovet av lärare. De klagar över
våld i skolan. De säger att undervisningen skall indi-
vidualiseras. Det är svårt att göra detta när man har
för få lärare och för liten personal.
När så den socialdemokratiska regeringen tog över
visade det sig att man inte hade någon politik för att
bana ny väg. Man började i stället att traska samma
stig - den enda vägen - fast nu i motsatt riktning.
Kanske hade man förhoppningen att komma tillbaka
till den plats som man en gång befann sig på för nu-
mera mycket länge sedan.
Man höll fast vid gamla bidragsstrukturer, gamla
anslagsstrukturer. Kommunanslag, arbetslöshetser-
sättning, socialbidrag, pensioner, sjukvårdsersättning,
sjukkassa osv. var separata kanaler med vattentäta
skott emellan. Det var svårt att åstadkomma en sam-
ordning och ännu svårare att få en flexibilitet i det
systemet. Man klarade inte ens av att föra över pengar
från de statliga a-kassorna till kommunerna, så att
människor kunde få återgå till sina arbeten i bl.a.
skolan i stället för att få betalt för att gå arbetslösa.
Så har då svensk skola fått fortsätta att leva med
reducerad personal en mandatperiod till med alltför få
vuxna i skolan, för stora klasser, för få lärare, för få
speciallärare, skolpsykologer, kuratorer, skolvärdar
osv.
De här nedskärningarna gjordes dessutom samti-
digt som ansvaret decentraliserades ut till de enskilda
skolorna. Sambandet mellan kommun och skola för-
svagades. Skolverkets minskade resurser bidrog till
att sambandet mellan Skolverket och kommunerna
också försvagades. Det här ledde naturligtvis till att vi
fick en dålig tillsyn av verksamheterna i skolan. Vi
fick en dålig uppföljning och ett dåligt utvecklingsar-
bete. Skolorna fick inte den tillsyn, och inte heller det
stöd, som de så väl behövde.
De som har drabbats värst av de här nedskärning-
arna är elever med behov av särskilt stöd. Men det
finns naturligtvis många brister som har sin grund i
den här olyckliga lågprioriteringen av kommunal
verksamhet.
De motioner från hösten 1997 som vi nu har att
behandla är egentligen en provkarta på sådana här
brister som bör rättas till. Flertalet av problemen kan
få sin lösning om bara mer resurser når ut till skolor-
na. Nu har regeringen äntligen ökat de kommunala
anslagen. Redan i vårpropositionen annonserar rege-
ringen speciella åtgärder när det gäller ökad tillsyn
och kvalitetskontroll av verksamheterna ute i skolor-
na. Vi tycker att anslagen ändå är otillräckliga. Miljö-
partiet har föreslagit ytterligare pengar till kommu-
nerna samt en rad speciella åtgärder som därutöver
behövs. Jag kan nämna några av dem.
Den första gäller den förbättrade tillsynen. Det är
utmärkt att den nu kommer. Möjligen skulle vi vilja
säga att vi betonar tillsynen litet annorlunda än vad
regeringen gör. Det finns en tendens att sätta kun-
skapskontrollen i högsätet. Vi lägger större vikt vid
att andra mål i skollag och läroplan också skall upp-
fyllas. Det gäller krav på skolans demokratiska miljö,
andan på skolan, hanteringen av mobbning osv.
Men också krav på skolans fysiska miljö hör hit.
Varje kommun skall ha miljökriterier för lokaler som
används för förskola och skola. Varje skola skall ha
ett eget program mot mobbning osv. Det skall finnas
en tillsyn som garanterar att alla elever får den skola
som de har rätt till.
Vi föreslår också extra resurser till barn med be-
hov av speciellt stöd. Det gäller speciellt barn med
specifika läs- och skrivsvårigheter.
Det finns också skäl att ställa krav på att viktiga
bitar av undervisningen inte tappas bort i lärarbristens
och tidsbristens tider. Det gäller t.ex. undervisning om
alkohol, narkotika och tobak, s.k. ANT-undervisning.
Till samma kategori hör bevakningen av att jäm-
ställdhetsfrågan särskilt beaktas i undervisningen om
sex och samlevnad.
En annan fråga som aktualiseras i resursbristens
tider är sponsringen av läromedel. Vi tycker inte att
det är bra att företag eller organisationer förser sko-
lorna med gratis böcker som man skriver och ger ut i
egen regi. Lärarna skall kunna välja läromedel efter
kvalitet och inte efter vad som är gratis. Tydliga reg-
ler för sponsring behövs. Det är dessutom viktigt att
eleverna får behålla läroböckerna i vissa ämnen, t.ex.
svenska, matematik och engelska.
Slutligen skulle jag vilja ta upp en fråga som jag
tycker har fått för litet uppmärksamhet. Det är beho-
vet av särskilda resurser för elever med invandrarbak-
grund. Det gäller bl.a. resurser för undervisning i
modersmål/hemspråk och i svenska språket.
Men det finns också speciella behov som inte har
uppmärksammats tillräckligt. Det gäller t.ex. elever i
den här gruppen som har funktionshinder. Vi föreslår
inrättandet av hemspråksinternat för elever med funk-
tionshinder. Den här gruppen elever kan av ekono-
miska skäl knappast få sina behov tillgodosedda av
den enskilda kommunen. Jag vill att regeringen sär-
skilt uppmärksammar de här elevernas situation.
Jag yrkar endast bifall i fråga om den av motio-
nerna som har en mer övergripande karaktär, den som
handlar om krav på tillsyn och utvärdering, men jag
står självfallet bakom samtliga motioner som Miljö-
partiet har lagt i det här ärendet. Jag yrkar bifall till
reservation 4 under mom. 1.</pre><pre>Anf.  145  ULF MELIN (m) replik:
Fru talman! Jag vill göra ett par kommentarer till
det som Gunnar Goude sade. Först vill jag påpeka att
ett par saker som den borgerliga regeringen införde
var oerhört viktiga och långsiktiga. Man införde den
nya läroplanen och det nya betygssystemet. Detta är
mycket klart och tydligt. Bristen är, som jag sade i
mitt anförande, att kommunerna inte följer upp detta
fullt ut. Framför allt är man dåliga på utvärdering.
Sedan har vi detta med resurser. Jag tror att det är
farligt om man ständigt hamnar i en diskussion om att
man skall tillföra mer pengar. Det är inte alldeles
säkert, Gunnar Goude, att resultaten blir bättre då.
Det viktiga är att man har bra styrsystem och klara
riktlinjer. Sedan handlar det också väldigt mycket om
hur skolan organiserar sin verksamhet.
Om man gör internationella jämförelser kan man
se att vi har en hög andel vuxna i den svenska skolan.
I täten ligger faktiskt Norge, Danmark och Sverige.
Om man går tillbaka 17-18 år hade vi lika stor vuxen-
täthet i den svenska skolan som vi har i dag. Jag
kommer inte ihåg att man svartmålade så väldigt
mycket då och skrev om att skolan led brist på resur-
ser och att det mesta var värdelöst. Då var det ganska
bra.
Sedan tillät man att andelen vuxna ökade ganska
mycket på 80-talet därför att elevkullarna minskade.
Då ökade lärartätheten. Jag tror att det är viktigt att
man försöker ha litet nyans i den här diskussionen.
Jag vill sluta med att säga att jag tror lärarrollen är
en mycket viktig fråga att diskutera. Den måste vi
utveckla betydligt mer än vad vi har gjort.</pre><pre>Anf.  146  GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Den läroplan som infördes hade stora
förtjänster. Felet var att man införde den litet för
snabbt och att skolorna inte fick tid att förbereda sig
för omställningen till arbetet enligt den nya läropla-
nen. De bristerna får vi leva med i dag och försöka
rätta till i efterhand.
Det finns väldigt mycket att säga om betygssyste-
met. Jag kan bara kort säga att Miljöpartiet inte är
intresserat av det betygssystemet, bl.a. därför att vi
inte vet någonting om reliabiliteten i systemet, dvs.
med vilken noggrannhet det mäter den kunskap som
man tror sig mäta. Vi vet också att det prognostiska
värdet, dvs. möjligheterna att utifrån betygen säga
någonting om vederbörandes möjligheter till fram-
gång i yrke eller studier, är mycket lågt. Betygssyste-
met är i stort sett helt värdelöst som uttagsinstrument.
Vi har olika uppfattningar om betygssystemet som
pedagogiskt instrument. Vi tycker att det skall vara en
annan motivation för eleverna i skolan än att läsa för
att få bättre betyg. Intresse för ämnet och skolans
arbete är en bättre motivation enligt vårt sätt att se
det.
Moderaterna får väl stå för att de tycker att vuxen-
tätheten i skolan är lagom nu. Vi ser med oro att kö-
erna på de barnpsykiatriska klinikerna växer, att barn
med specifika läs- och skrivsvårigheter inte får hjälp
därför att speciallärare inte finns på skolan och att
skolpsykologer inte finns tillgängliga. De problem
som vi har i det moderna samhället i dag kan kanske
inte jämföras med den historiska beskrivning som Ulf
Melin ger av hur det var förr i tiden. Problemen i dag
kräver kanske litet andra lösningar. Vi tror att det
behövs en ökad vuxentäthet i skolan.</pre><pre>Anf.  147  TUVE SKÅNBERG (kd):
Fru talman! En sådan här debatt kan ju synas litet
grand tröstlös. Den har blivit uppskjuten och debatten
vill inte riktigt infinna sig även om det tände till litet
grand om betygen nu. Men jag tror ändå att det är
viktigt att oppositionspartierna får tillföra sin syn,
med stora eller små avvikelser från den gängse ord-
ningen, för att helheten skall göra vår gemensamma
skola bättre - den skola som alla och allas barn går i.
Därför känns det litet tröttande när man ser att alla
motioner avstyrks rakt över. Det speglar inte allt det
tänkande som sju partier, inklusive regeringspartiet,
ägnar sig åt och den angelägenhet som skolan har.
Den vanligaste motiveringen är att frågan behand-
lats tidigare och då avslagits, och därför är man inte
beredd att gå in i en diskussion. Tidigare hörde vi
många kloka synpunkter från Ulf Melin, Siri Dan-
naeus m.fl. som var och en skulle kunna ha varit värd
en egen mässa. Men nu får det bli nedslag, litet grand
styrt av vad som är dagsaktuellt och litet styrt av de
frågor som vi vill lyfta upp eftersom de annars glöms
bort eller faller undan.
Flera av oppositionspartierna, däribland Kristde-
mokraterna, har länge krävt en bättre utvärdering och
tillsyn av den kommunala skolan. Det är en viktig
förutsättning att den delen fungerar om ansvarsför-
delningen mellan staten och kommunen skall kunna
upprätthållas. Staten lägger fast målen och resultaten
som förväntas uppnås, och kommunen svarar för att
genomföra uppdraget. Kvittot på att det hela fungerar
får staten sedan via utvärdering och tillsyn.
När det gäller de fristående skolorna har staten
tagit på sig den rollen på ett tydligt sätt. De kommuna-
la skolorna har inte alls följts upp på motsvarande
sätt. Det har också Riksdagens revisorer påpekat i en
rapport som kom för ett par år sedan. Det här har som
sagt också vi kristdemokrater påpekat år efter år, men
vi har fått våra motioner avstyrka, precis som i det
betänkande vi behandlar i dag.
Har då regeringen och majoriteten i kammaren
inte alls tagit intryck av kritiken? Jo visst, det har den.
Men hur framkommer det? Jo, i en artikel på debatt-
sidan i Dagens Nyheter där skolministern presenterar
tio punkter för kvalitetshöjning av skolan. Där finns
nu ett klart förtydligande när det gäller utformningen
av tillsynen över den kommunala skolan. De gamla
inspektörerna som Socialdemokraterna avskaffade för
några år sedan kommer tillbaka, och de får nya vikti-
ga uppdrag enligt förslaget.
I min egen hemkommun fick jag som förälder sitta
i ett långt och ingående samtal med en sådan ny in-
spektör som mycket seriöst utvärderade verksamheten
i den skola där ett av mina barn går. Det var bra.
En nationell inspektionsnämnd föreslås inrättas.
Det är också bra. Jag ser det som ett svar på opposi-
tionens krav. Nu är det bara att hoppas att det kommer
från Dagens Nyheters sidor till riksdagen och beslut
här. Jag läste med förväntan utbildningsavsnittet i
vårpropositionen, med det var betydligt magrare när
det gällde de tio punkterna än debattartikeln i Dagens
Nyheter.
Jag går raskt vidare till ett annat exempel. Just nu
pågår ju en intensiv debatt om svenskarnas dryckes-
vanor. Smuggelspriten och hembränt flödar och ut-
manar det som har varit stommen i svensk alkohol-
politik och som vi kristdemokrater, och säkert de
flesta andra här i kammaren, stöder, nämligen pris-
politiken. Vi har ju alla tagit del av att regeringen
redan i vårpropositionen föreslår att skatten på alko-
hol inte längre skall höjas i takt med inflationen, vil-
ket kommer att leda till att alkoholen blir billigare
relativt sett. Samma sak gäller priset på cigaretter.
Vad har nu detta med skolpolitik att göra? Jo, om
priset på de här varorna och prissättningen som ett
återhållande redskap utmanas genom omvärlden och
EU-medlemskapet, innebär ju detta en utmaning som
måste mötas med att prisinstrumentet understöds,
motiveras och kompletteras med andra åtgärder. Här
tror jag att skolans uppgift är absolut oundgänglig.
Den gamla hederliga ANT-undervisningen i skolan
behöver fräschas upp och plockas fram igen. Det är ju
faktiskt så att den är nästan obefintlig på många håll i
dag.
Vi vet att den som kan skjuta upp alkoholdebuten
bara något år löper mindre risk för skador senare i
livet. Under den förra mandatperioden var professor
Jerzy Einhorn en av Kristdemokraternas ledamöter.
Jag kommer ihåg hur han med entusiasm i kammarens
talarstol och i olika diskussioner i riksdagssamman-
hang påpekade att bara veckors uppskjutande av to-
baksdebuten kunde innebära att sjukdomar senarela-
des eller undveks. ANT-undervisningen har kommit i
bakvatten och måste lyftas fram igen för att kunna ge
våra ungdomar bättre kvalitet i sitt vuxna liv.
Majoriteten anser i dag att riksdagen inte skall
trycka på med hjälp av ett tillkännnagivande till rege-
ringen när det gäller en utvärdering av ANT-
undervisning. Det hade varit ett sätt att skynda på en
förändring. Jag tycker att det är tråkigt att vi har för-
suttit den möjligheten.
Sex- och samlevnadsundervisningen är oerhört
viktig - om vi bara tittar något längre än väggarna i
denna sal. 52 % av alla ingångna äktenskap slutar i
skilsmässa. Då vet vi att det är tre gånger vanligare
med separation vid samboförhållanden. Vi vet att det
är oerhörda kostnader - beräknat till ca 2 miljoner
kronor per skilsmässa - och personligt lidande med
förkortat liv och försämrad livskvalitet som gör att
skilsmässorna borde förebyggas i stället för att efter-
behandlas.
Att förebygga skilsmässor, att stå upp för familjen,
att skapa goda förutsättningar för stabila familjer
skulle vara oerhört angeläget för skolan. Sex- och
samlevnadsundervisningen har en uppgift att fostra,
överföra värderingar, poängtera känslor, ansvarsta-
gande för det uppväxande släktet och förbereda våra
ungdomar för ett liv med hög livskvalitet.
Jag går vidare och säger några ord om de friståen-
de skolorna. Här var regeringen snabb med att för-
sämra villkoren för fristående skolor genom att för-
ändra bidragssystemet som gör det svårare för dessa
skolor att bedriva sin verksamhet långsiktigt och
tryggt.
Då var det inte tal om att vänta för att systemet
hade varit i kraft för kort tid. Det första steget i för-
sämringen genomfördes under första året. Det andra
ungefär ett år senare. Vi kristdemokrater anser fortfa-
rande att fristående skolor skall kunna drivas på sam-
ma långsiktiga villkor som kommunala skolor. De
skall inte behöva känna sig som ett B-lag som egent-
ligen inte är önskvärda utan lever på nåder.
Möjligheten att få välja skola för sina barn, kom-
munal eller fristående, som svarar mot de krav och
förväntningar som jag som förälder har på en bra
skola är grundläggande i ett demokratiskt samhälle.
Socialdemokraterna har under åren gjort allt för att
inskränka den möjligheten på olika sätt. Men så har
de fått ge sig en liten bit i taget. Återställarna när det
gäller bidragssystemen, fastställandet av ett minsta
antal elever, kommunernas utökade möjligheter att
påverka tillkomsten av nya friskolor m.m. är bevis för
den brist på förståelse för hela friskoletanken som
präglar socialdemokratin.
Nu hänvisar utskottsmajoriteten till att för kort tid
har gått för att genomföra några förändringar. En
händelse som ser ut som en tanke är att både den
kommitté som följer konsekvenserna av det nya re-
sursfördelningssystemet och Skolverkets uppdrag att
belysa effekterna ur valfrihetssynpunkt när det gäller
hur fristående skolor och kommuner tillgodoser beho-
ven hos särskilt stödkrävande elever kommer att re-
dovisas den 1 oktober. Det är inte en fråga som Soci-
aldemokraterna vill diskutera under valrörelsen. Frå-
gan skjuts under mattan, och då känns det skönt att
kunna hänvisa till utredningar.
Fru talman! Jag står bakom alla reservationer i
betänkandet. För vinnande av tid yrkar jag bifall bara
till reservation 5 under mom. 18.</pre><pre>Anf.  148  GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Jag begärde replik därför att Tuve
Skånberg tog upp friskolefrågorna. Det är litet intres-
sant att höra den beskrivning som vi nu får när vi vet
hur det blev. Enligt Friskolornas riksförbund har fler
friskolor än någonsin tidigare ansökt om att få starta
verksamhet. Vidare har de resurser som går till
friskolorna ökat markant. Det finns mer pengar i bud-
geten nu än med det tidigare förslaget. Det beror på
att friskolorna tidigare fick 75 % av vad skolorna i
kommunerna fick. Enligt nu gällande lagstiftning har
de samma rätt som de kommunala skolorna.
Det finns ingenting som tyder på att all den svart-
målning som skedde förut är någonting annat än en
falsk beskrivning av verkligheten. Utfallet visar att
friskolorna har fått den trygghet som Tuve Skånberg
efterlyser. Det är angeläget att åtminstone hålla sig till
de fakta som vi nu känner till.</pre><pre>Anf.  149  TUVE SKÅNBERG (kd) replik:
Fru talman! Den tån måste ha varit litet öm. Här
angriper jag Socialdemokraterna för generationer av
njugghet mot friskolorna. Upp reser sig inte en soci-
aldemokrat utan Gunnar Goude för Miljöpartiet. Ur-
säkta om jag trampade på en öm tå!
Låt oss konstatera att man vid ett besök på en
friskola där man hör hur de själva beskriver sin verk-
lighet, så finner man att den är mil från vad Gunnar
Goude beskriver.
Det kan hända att man med glasögon och förutfat-
tade meningar som rättfärdigar ett ställningstagande,
som man kanske ångrar efter några år, kan se verklig-
heten på det sätt som Gunnar Goude beskrev.
Den bild av verkligheten jag får när jag besöker
friskolor är att de hade det betydligt bättre under
fyrklöverregeringen och har blivit sämre behandlade
under den socialdemokratiska regeringen.</pre><pre>Anf.  150  GUNNAR GOUDE (mp) replik:
Fru talman! Det är svårt att veta vilken friskola
Tuve Skånberg har besökt. Men för friskolorna i
landet är bilden helt annorlunda. Jag vet inte om Tuve
Skånberg inte följer med i vad Friskolornas riksför-
bund rapporterar. De utför en kontinuerlig gransk-
ning. Det pågår en granskning av hur bidragen ser ut.
Bilden stämmer inte. Det beror på att budgeten för
en friskola var sämre tidigare. De ekonomiska villko-
ren har blivit bättre. Det som befarades när det gavs
möjligheter att starta nya friskolor har visat sig vara
totalt felaktiga. Ungefär 110 fristående skolor har sökt
anslag och fått tillstånd. Jag tror att två av dem har
fått avslag. Bilden är positiv.
Skälet till att jag försvarar detta är att Miljöpartiet
tog en stor del i utformningen av förslaget och stod
bakom det. Fristående skolor är för oss en hjärtefråga.
Vi tror på mångfald i skolsystemet. Vi ser också resul-
tatet av det arbetet. Det har gått ett stort steg framåt
för fristående skolor. Även kristdemokraterna skulle
kunna tala om att det har blivit så. Det kan inte vara
någon nackdel.</pre><pre>Anf.  151  INGEGERD WÄRNERSSON (s):
Fru talman! Först vill jag å Nalin Baksis vägnar be
om ursäkt för att hon med mycket kort varsel lämnat
återbud till denna debatt. Därför ersätter jag henne.
Jag tänker inte hålla ett anförande. Men jag tänker
bidra med två reflexioner då jag har lyssnat på kolle-
gerna i denna sena afton.
Den första reflexionen är att många har berört den
svåra balansgången mellan det kommunala ansvaret
och den statliga styrningen. Var sätter vi gränsen? När
det börjar gå illa, skall vi återta makten till riksdagen
för att rätta till? Hur länge kan man vänta ut att kom-
muner får göra misstag på vägen? När styr vi och när
styr vi inte? Egentligen kan vi med dessa problem
förena oss i ett riksdagsparti.
Jag och flera av er befinner oss då och då i full-
mäktigeförsamlingarna i våra kommuner. Debatterna
där är precis tvärtom. "Nu skall inte de däruppe styra
över oss. Vi vet själva hur vi skall klara av det." Då
förenar man sig många gånger i ett kommunparti mot
riksdagspartiet.
Det var den första reflexionen.
Den andra reflexionen är: När kommer vi att få
motioner som riktar sig mot oss, i det som också lig-
ger i vårt arbete att följa upp och utvärdera det vi gör
här i riksdagen, när vi tittar på våra egna beslut och
hur vi har hanterat dem vidare?
Fru talman! Det blev inget anförande, som sagt
var, utan endast två reflexioner. Med det vill jag yrka
bifall till utskottets hemställan och avslag på reserva-
tionerna.</pre><pre>Anf.  152  ELISA ABASCAL REYES (mp):
Fru talman! Låt mig först säga att jag avser att ef-
ter denna debatt kopiera snabbprotokollet, och särskilt
Ulf Melins inlägg om skolans resurser. Jag vill då
försäkra Ulf Melin att jag i varje skoldebatt som jag
kommer att delta i skall ta upp det ställningstagande
som han har framfört som moderat representant. Jag
tror inte att det kommer att gynna Ulf Melins parti.
Jag skall försöka fatta mig kort.
Jag har motionerat om att en särskild skola skall
inrättas där elever med funktionshinder och annat
modersmål än svenska skall kunna få god och kvalifi-
cerad hemspråksundervisning. Den skolan skulle
lämpligast drivas som ett internat.
Jag kommer fortsättningsvis att säga "hemspråk" i
stället för "modersmål", eftersom jag personligen
anser att det var fel att byta begreppsanvändning. Det
här ordet kommer främst att användas av elever, och
det är ett högtravande språkbruk för de flesta ungdo-
mar i vårt samhälle som rimmar illa med den legitimi-
tet man vill ge ämnet i övrigt. Dessutom tycker jag att
det är fel att lägga en tidig biologisk koppling till
språkbruket. Det borde i stället vara angelägnare att
betona den sociala kopplingen.
Utskottet har avstyrkt motionen med motiveringen
att det ankommer på kommunerna att erbjuda den
formen av undervisning. Vi vet att hemspråkslärarna i
dag ofta är de första som får gå när skolan skär ned i
lärarkåren. Hemspråkslärarna gör i dag på många håll
en enastående insats för att ge en kvalitativ undervis-
ning på de få timmar de har tillgängliga för varje elev.
I vissa skolor finns få utländska språk represente-
rade bland eleverna, och i andra kan det röra sig om
ett tjugotal språk.
Trots samordningen är det svårt att tillgodose ele-
vernas rätt till hemspråk, särskilt om de har ett funk-
tionshinder. Det är i många fall en övermäktig uppgift
för kommunerna.
Ungdomar med funktionshinder som påverkar
språket, dvs. tal och skrift, t.ex. talsvårigheter, hörsel-
skadade eller synskadade barn, är i behov av särskild
kvalificerad undervisning.
I gårdagens morgon-TV visades i en kanal ett in-
slag med en mor som kämpade för att hennes son som
hade Downs syndrom skulle få särskild  hjälp av
logoped för att utveckla talförmågan. Det kan tyckas
något extremt att motionera om rätten att lära sig
hemspråk i tal och skrift när det finns barn i samhället
som inte ens har möjlighet att få lära sig ett språk på
grund av bristande resurser.
Låt mig säga följande.
Sverige har gått igenom en ekonomisk kris, och
den här mandatperioden har präglats av ett politiskt
besparingsarbete som knappast gått någon politiker
eller annan medborgare obemärkt förbi. Nu slår sig
Socialdemokraterna för bröstet och säger att de har
tagit Sverige ur svackan. Den socialdemokratiska
valparollen, dvs. vård, skola och omsorg, har om-
sorgsfullt tjatats in på ett tidigt stadium i valrörelsen.
Låt oss då visa att vi när vi pratar om vård, skola
och omsorg också tar hänsyn till de elever som kanske
har det extra svårt, som har särskilda behov, som
kommunen kanske inte kan möta på ett adekvat sätt.
Självfallet skall sådana barn som nämndes i TV-
inslaget också ha stöd och hjälp.
Svenska medborgare talar i dag betydligt fler
språk än svenska. Utan att inkräkta på det kommunala
självstyret eller kommunens uppgifter i övrigt, skulle
jag se det som mycket positivt om den här formen av
skola som jag har motionerat om kan förverkligas.
Det skulle innebära ett utmärkt tillfälle till
hemspråksundervisning under längre eller kortare
perioder, som inriktade sig på att möta eleven utifrån
elevens förutsättningar med väldigt höga ambitioner.
Jag hoppas att det finns en politisk vilja i konkret
bemärkelse bakom valflosklerna.
Det andra område som jag skulle vilja nämna är
den del av en motion från Miljöpartiet som handlar
om sex och samlevnad. Utskottet verkar ha missupp-
fattat syftet med att bredda sex- och samlevnadsun-
dervisningen, att döma av den motionsbeskrivning
man har gjort. Det står där att motionärerna vill att
man skall kunna prata om relationer och känslor i sex-
och samlevnadsundervisningen. Det är självfallet inte
det som avses.
Det som avses är de ökade larmrapporter som
kommer om ätstörningar, anorexi, förvrängda kropp-
sideal, en lavinartad ökning av plastikoperationer, en
allt större acceptans av sexualiserat våld och sexuali-
serat förtryck, som t.ex. finns i pornografi. Ungdomar
konfronteras i dag med makt, exploatering, myter och
våld som är starkt kopplat till sexualiteten. Det är
dags att börja ta tag i de här mycket kontroversiella
ämnena, som i dag berör våra svenska ungdomar på
ett mycket konkret sätt.
Jag har flera gånger under detta år stått i talarsto-
len och pratat om just unga kvinnors situation och
behovet av att ta tag i dessa frågor på allvar i skolan
fr.o.m. nu. Det går inte längre att lunka på i samma
takt, utan vi måste bemöta denna situation med så
många ätstörningar och så många problem.
Det jag kallar ett ökat genusperspektiv i sex- och
samlevnadsundervisningen skulle helt enkelt kunna
översättas med att man borde få grundläggande kun-
skaper i allmän feministisk teori i sex- och samlev-
nadsundervisningen. Jag anser inte att det behöver stå
i strid med varandra att jämställdhetsperspektivet
skall genomsyra alla ämnen i skolan och att man tar
upp det särskilt i just detta sammanhang, där det pas-
sar så bra.</pre><pre>Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 7 maj.)</pre><pre>15 §  Anmälan om frågor för skriftliga svar</pre><pre>Anmäldes att följande frågor för skriftliga svar
framställts
den 5 maj</pre><pre>1997/98:706 av Birger Schlaug (mp) till jordbruks-
ministern
Kretsloppsprojekt i Dorotea
1997/98:707 av Göran Hägglund (kd) till inrikesmi-
nistern
Åldersgränser för unga
1997/98:708 av Bertil Persson (m) till miljöministern
Sophanteringen
1997/98:709 av Sten Tolgfors (m) till statsrådet Ylva
Johansson
Riktlinjer för polisanmälan av våld i skolan
1997/98:710 av Åke Carnerö (kd) till socialministern
Familjerådgivningen</pre><pre>Frågorna redovisas i bilaga som fogas till riksda-
gens snabbprotokoll tisdagen den 12 maj.</pre><pre>16 §  Anmälan om skriftliga svar på frågor</pre><pre>Anmäldes att följande skriftliga svar på frågor in-
kommit
den 6 maj</pre><pre>1997/98:675 av Eva Goës (mp) till miljöministern
Miljökostnaderna efter katastrofen i Tjernobyl
1997/98:679 av Eva Goës (mp) till kommunika-
tionsministern
Körkortsregler för handikappade
1997/98:680 av Gullan Lindblad (m) till socialminis-
tern
Privatvården
1997/98:684 av Eva Eriksson (fp) till miljöministern
Kärnbränslehantering
1997/98:690 av Eskil Erlandsson (c) till statsrådet
Thomas Östros
Marginalskatter på låga inkomster
1997/98:691 av Kenth Skårvik (fp) till statsrådet Ylva
Johansson
Den förberedande sjöbefälsutbildningen
1997/98:696 av Marie Engström (v) till socialminis-
tern
Brist på vårdpersonal
1997/98:697 av Margitta Edgren (fp) till socialminis-
tern
Anslag för vårdtjänst</pre><pre>Svaren redovisas i bilaga som fogas till riksdagens
snabbprotokoll tisdagen den 12 maj.</pre><pre>17 §  Kammaren åtskildes kl. 22.16.</pre><pre>
Förhandlingarna leddes
av tredje vice talmannen från sammanträdets början
t.o.m. 4 § anf. 4 (delvis),
av talmannen därefter t.o.m anf. 34 (delvis)
av tredje vice talmannen därefter t.o.m voteringen
kl. 13.36,
av andre vice talmannen därefter t.o.m. voteringen
kl. 15.32,
av talmannen därefter till ajourneringen kl. 17.58,
av tredje vice talmannen därefter t.o.m. 11 § anf. 136
(delvis) och
av andre vice talmannen därefter till sammanträdets
slut.</pre>