Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 5 mars 1998
Prop.
1997/98:90
Göran Persson
Laila Freivalds
(Miljödepartementet)
Det finns utanför miljöbalken ett stort antal lagar som reglerar verksam-
heter som påverkar miljön. Dessa lagars innehåll måste i större eller
mindre utsträckning anpassas till miljöbalken. I propositionen föreslås
således ändringar i de lagar som berörs av den tidigare till riksdagen
överlämnade propositionen om miljöbalk. Ett femtiotal lagar behandlas,
bl.a. plan- och bygglagen (1987:10), väglagen (1971:948), lagen
(1995:1649) om byggande av järnväg, luftfartslagen (1957:297), ellagen
(1997:857) och minerallagen (1991:45).
Av propositionen framgår bl.a. att miljöbalken gäller för verksamheter
som omfattas av lagar som inte arbetas in i miljöbalken. Miljöbalken och
dessa lagar gäller parallellt. I några fall föreslås att ingripande inte skall
kunna ske med stöd av miljöbalken i frågor som har reglerats i en annan
lag. I andra fall förtydligas att reglerna i miljöbalken gäller oavsett regle-
ringen i den andra lagen.
Eftersom miljöbalken gäller parallellt med andra lagar finns det sällan
något behov av genomgripande ändringar för att åstadkomma att miljö-
hänsyn tas i tillräcklig omfattning. Lagarna måste dock ändras på en del
punkter för att bli tillräckligt anpassade till miljöbalken. Bland förslagen
i propositionen kan nämnas att miljöbalkens hänsynsregler skall tilläm-
pas vid tillståndsprövning och liknande prövning enligt andra lagar.
Tillstånd enligt olika lagar skall normalt inte fa ges för ny verksamhet
som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Vid överträdelse
av en sådan norm skall vidare villkoren i ett redan meddelat tillstånd
kunna ändras. Dessutom skall normalt miljöbalkens regler om miljökon-
1 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 90
sekvensbeskrivningar tillämpas när sådana beskrivningar upprättas enligt
andra lagar.
I propositionen föreslås vidare ändringar i lagen (1994:1596) om fri-
villig miljöstyrning och miljörevision. Ändringarna krävs för att en för-
söksverksamhet med registrering av sektorer utanför industrin enligt
EG:s förordning om miljöstyrning och miljörevision skall kunna inledas i
Sverige.
Samtliga lagändringar föreslås träda i kraft samtidigt med miljöbalken,
dvs. den 1 januari 1999.
Prop. 1997/98:90
Prop. 1997/98:90
1 Förslag till riksdagsbeslut.................................................................9
2 Lagtext.............................................................................................11
2.1 Förslag till lag om ändring i jordabalken..........................11
2.2 Förslag till lag om ändring i miljöbalken.........................14
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1919:426) om
flottning i allmän flottled..................................................15
2.4 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370).........................................................................17
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1929:405) med
vissa föreskrifter angående tillämpningen här i
riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av
den 11 maj 1929................................................................19
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1947:576) om
statlig inkomstskatt...........................................................30
2.7 Förslag till lag om ändring i luftfartslagen (1957:297).... 32
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:627) om vissa
åtgärder for utnyttjande av vattenkraft vid krig m.m........35
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1966:314) om
kontinentalsockeln............................................................42
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1970:244) om
allmänna vatten- och avloppsanläggningar.......................48
2.11 Förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen
(1970:988).........................................................................49
2.12 Förslag till lag om ändring i väglagen (1971:948)...........54
2.13 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:850) med
anledning av gränsälvsöverenskommelsen den 16
september 1971 mellan Sverige och Finland....................62
2.14 Förslag till lag om ändring i ledningsrättslagen
(1973:1144).......................................................................63
2.15 Förslag till lag om ändring i anläggningslagen
(1973:1149).......................................................................64
2.16 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1150) om
förvaltning av samfalligheter............................................65
2.17 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1151) om
införande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen
(1973:1150) om förvaltning av samfalligheter.................68
2.18 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:839) om
Statens va-nämnd..............................................................70
2.19 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:997) om
vattenförbund....................................................................71
2.20 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:439) om
kommunal energiplanering...............................................74
2.21 Förslag till lag om ändring i lagen (1978:160) om vissa
rörledningar.......................................................................75
2.22 Förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen
(1979:429).........................................................................78
2.23 Förslag till lag om ändring i fastighetstaxeringslagen
(1979:1152).......................................................................80
2.24 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:307) om
skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för
rättegångskostnader..........................................................82
2.25 Förslag till lag om ändring i lagen (1980:424) om
åtgärder mot förorening från fartyg..................................83
2.26 Förslag till lag om ändring i lagen (1981:1354) om
allmänna värmesystem......................................................84
2.27 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:188) om
preskription av skattefordringar m.m...............................85
2.28 Förslag till lag om ändring i lagen (1983:293) om
inrättande, utvidgning och avlysning av allmän
farled och allmän hamn.....................................................86
2.29 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:3) om
kärnteknisk verksamhet....................................................88
2.30 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:410) om skatt på
bekämpningsmedel...........................................................89
2.31 Förslag till lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa
torvfyndigheter.................................................................90
2.32 Förslag till lag om ändring i räddningstjänstlagen
(1986:1102).......................................................................94
2.33 Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen
(1987:10)...........................................................................95
2.34 Förslag till lag om ändring i jaktlagen (1987:259).........105
2.35 Förslag till lag om ändring i strålskyddslagen
(1988:220).......................................................................106
2.36 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:868) om
brandfarliga och explosiva varor....................................109
2.37 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m...........................................................111
2.38 Förslag till lag om ändring i prisregleringslagen
(1989:978).......................................................................112
2.39 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:663) om
ersättningsfonder.............................................................113
2.40 Förslag till lag om ändring i minerallagen (1991:45).....114
2.41 Förslag till lag om ändring i kyrkolagen (1992:300)......119
2.42 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1140) om
Sveriges ekonomiska zon...............................................121
2.43 Förslag till lag om ändring i fiskelagen (1993:787).......125
2.44 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om
skatt på energi.................................................................127
2.45 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:9) om
ändring i årsredovisningslagen (1995:1554)..................128
2.46 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1649) om
byggande av järnväg.......................................................129
2.47 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1667) om
skatt på naturgrus............................................................135
2.48 Förslag till lag om ändring i vapenlagen (1996:67)........137
Prop. 1997/98:90
2.49 Förslag till lag om ändring i elberedskapslagen
(1997:288)....................................................................... 138
2.50 Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857)............ 139
2.51 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1596) om
frivillig miljöstyrning och miljörevision........................141
3 Ärendet och dess beredning..........................................................142
4 Förhållandet mellan miljöbalken och andra lagar.........................143
4.1 Propositionen om miljöbalk............................................143
4.2 Förhållandet mellan miljöbalken och andra lagar...........147
5 Närmare om anpassningen av andra lagar till miljöbalken...........152
6 Plan-och bygglagen (1987:10).....................................................156
6.1 Plan- och bygglagens förhållande till miljöbalken.........156
6.2 Plan- och bygglagens anpassning till miljöbalken..........159
6.2.1 Miljökvalitetsnormer....................................160
6.2.2 Miljökonsekvensbeskrivningar.....................165
6.2.3 Bygglovsplikt för grundvattentäkter.............167
6.2.4 Särskilda skydds- och bevarandeområden.... 168
6.2.5 Statens roll vid planläggning........................169
7 Väglagen (1971:948).....................................................................172
7.1 Väglagens förhållande till miljöbalken...........................172
7.2 Väglagens anpassning till miljöbalken............... 174
8 Lagen (1995:1649) om byggande av j ämväg................................182
8.1 Banlagens förhållande till milj öbalken...........................182
8.2 Banlagens anpassning till miljöbalken...........................184
9 Luftfartslagen (1957:297).............................................................190
9.1 Luftfartslagens förhållande till miljöbalken...................190
9.2 Luftfartslagens anpassning till miljöbalken....................192
10 Lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av
allmän farled och allmän hamn.....................................................197
10.1 Farledslagens förhållande till miljöbalken......................197
10.2 Farledslagens anpassningen till miljöbalken..................199
11 Ellagen (1997:857)........................................................................203
11.1 Ellagens förhållande till miljöbalken..............................203
11.2 Ellagens anpassning till miljöbalken..............................204
12 Lagen (1978:160) om vissa rörledningar......................................209
12.1 Rörledningslagens förhållande till miljöbalken..............209
12.2 Rörledningslagens anpassning till milj öbalken..............211
13 Minerallagen (1991:45).................................................................214
13.1 Minerallagens förhållande till miljöbalken.....................214
13.2 Minerallagens anpassning till miljöbalken.....................217
14 Lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.................................222
14.1 Torvlagens förhållande till miljöbalken..........................222
14.2 Torvlagens anpassning till miljöbalken..........................225
Prop. 1997/98:90
Lagen (1966:314) om kontinentalsockeln.....................................229
15.1 Kontinentalsockellagens forhållande till miljöbalken ....229
15.2 Kontinentalsockellagens anpassning till miljöbalken 233
Lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon........................236
16.1 Förhållandet mellan lagen om Sveriges ekonomiska
zon och miljöbalken........................................................236
16.2 Anpassningen av lagen om Sveriges ekonomiska
zon till miljöbalken.........................................................239
Skogsvårdslagen (1979:429).........................................................241
17.1 Skogsvårdslagens förhållande till miljöbalken...............241
17.2 Skogsvårdslagens anpassning till miljöbalken...............245
Jordabalken....................................................................................252
18.1 Jordabalkens förhållande till miljöbalken.......................252
18.2 Naturvårdsavtal...............................................................253
Lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet.................................264
19.1 Kämtekniklagens förhållande till miljöbalken...............264
19.2 Kämtekniklagens anpassning till miljöbalken................267
Strålskyddslagen (1988:220).........................................................272
20.1 Strålskyddslagens förhållande till miljöbalken...............272
20.2 Strålskyddslagens anpassningen till miljöbalken...........276
Fiskelagen (1993:787)...................................................................279
21.1 Fiskelagens anpassning till miljöbalken.........................279
Lagen (1977:439) om kommunal energiplanering........................281
Lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor...............282
Lagen (1995:1667) om skatt på naturgrus....................................284
Kommunalskattelagen (1928:370)................................................284
Lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa
säkerhet för rättegångskostnader...................................................285
Lagen (1976:997) om vattenförbund.............................................286
Lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled...........................287
Miljöbalken...................................................................................288
Övriga lagar...................................................................................289
30.1 Lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående
tillämpningen här i riket av svensk-norska
vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929.................290
30.2 Lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt.....................290
30.3 Lagen (1962:627) om vissa åtgärder för utnyttjande
av vattenkraft vid krig m.m............................................291
30.4 Lagen (1970:244) om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar.......................................................291
30.5 Fastighetsbildningslagen (1970:988)..............................292
Prop. 1997/98:90
30.6 Lagen (1971:850) med anledning av
gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971
mellan Sverige och Finland............................................293
30.7 Ledningsrättslagen (1973:1144).....................................293
30.8 Anläggningslagen (1973:1149)......................................293
30.9 Lagen (1973:1150) om förvaltning av samfalligheter....294
30.10 Lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen
(1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av
samfålligheter.................................................................294
30.11 Lagen (1976:839) om statens va-nämnd.........................295
30.12 Fastighetstaxeringslagen (1979:1152)............................295
30.13 Lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening
från fartyg.......................................................................295
30.14 Lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem..............296
30.15 Lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar
m.m.................................................................................296
30.16 Lagen (1984:410) om skatt på bekämpningsmedel........297
30.17 Räddningstjänstlagen (1986:1102).................................298
30.18 Jaktlagen (1987:259)......................................................298
30.19 Lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.......................299
30.20 Prisregleringslagen (1989:978).......................................299
30.21 Lagen (1990:663) om ersättningsfonder.........................299
30.22 Kyrkolagen (1992:300)...................................................300
30.23 Lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på
byggnadsverk, m.m.........................................................300
30.24 Lagen (1994:1776) om skatt på energi...........................301
30.25 Årsredovisningslagen (1995:1554).................................301
30.26 Vapenlagen (1996:67).....................................................301
30.27 Elberedskapslagen (1997:288)........................................302
30.28 Lagen (1994:1596) om frivillig miljöstyrning och
miljörevision..................................................................>302
30.28.1 EG:s förordning om miljöstyrning och
miljörevision.................................................302
30.28.2 Försöksverksamhet med tillämpning av EG:s
förordning om miljöstyrning och miljö-
revision på andra sektorer än industrin.........303
31 Ekonomiska konsekvenser av förslagen.......................................304
32 Författningskommentar.................................................................305
32.1 Plan- och bygglagen (1987:10).......................................305
32.2 Väglagen (1971:948)......................................................312
32.3 Lagen (1995:1649) om byggande av järnväg.................321
32.4 Luftfartslagen (1957:297)...............................................326
32.5 Lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och
avlysning av allmän farled och allmän hamn.................329
32.6 Ellagen (1997:857).........................................................331
32.7 Lagen (1978:160) om vissa rörledningar........................333
32.8 Minerallagen (1991:45)..................................................336
32.9 Lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter...................340
Prop. 1997/98:90
32.10 Lagen (1966:314) om kontinentalsockeln......................344 Prop. 1997/98:90
32.11 Lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon..........350
32.12 Skogsvårdslagen (1979:429)..........................................353
32.13 Jordabalken.....................................................................356
32.14 Lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet..................358
32.15 Strålskyddslagen (1988:220)..........................................359
32.16 Fiskelagen (1993:787)....................................................361
32.17 Lagen (1995:1667) om skatt på naturgrus......................362
32.18 Miljöbalken.....................................................................363
32.19 Lagen (1994:1596) om frivillig miljöstyrning och
miljörevision...................................................................364
Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet (SOU 1997:32)
Följdlagstiftning till miljöbalken....................................366
Bilaga 2 Lagrådsremissens lagförslag...........................................367
Bilaga 3 Lagrådets yttrande .........................................................499
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde
den 5 mars 1998............................................................................514
Rättsdatablad.................................................................................515
Prop. 1997/98:90
Regeringen föreslår att riksdagen
antar regeringens förslag till lag om ändring i
1. miljöbalken,
2. jordabalken,
3. lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled,
4. kommunalskattelagen (1928:370),
5. lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i
riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929,
6. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,
7. luftfartslagen (1957:297),
8. lagen (1962:627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid
krig m.m.,
9. lagen (1966:314) om kontinentalsockeln,
10. lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
11. fastighetsbildningslagen (1970:988),
12. väglagen (1971:948),
13. lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskommelsen den
16 september 1971 mellan Sverige och Finland,
14. ledningsrättslagen (1973:1144),
15. anläggningslagen (1973:1149),
16. lagen (1973:1150) om förvaltning av samfalligheter,
17. lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149)
och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter,
18. lagen (1976:839) om Statens va-nämnd,
19. lagen (1976:997) om vattenförbund,
20. lagen (1977:439) om kommunal energiplanering,
21. lagen (1978:160) om vissa rörledningar,
22. skogsvårdslagen (1979:429),
23. fastighetstaxeringslagen (1979:1152),
24. lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa
säkerhet för rättegångskostnader,
25. lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg,
26. lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem,
27. lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m.,
28. lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän
farled och allmän hamn,
29. lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,
30. lagen (1984:410) om skatt på bekämpningsmedel,
31. lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter,
32. räddningstjänstlagen (1986:1102),
33. plan- och bygglagen (1987:10),
34. jaktlagen (1987:259),
35. strålskyddslagen (1988:220),
36. lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor,
37. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,
38. prisregleringslagen (1989:978),
39. lagen (1990:663) om ersättningsfonder,
40. minerallagen (1991:45),
41. kyrkolagen (1992:300),
42. lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon,
43. fiskelagen (1993:787),
44. lagen (1994:1776) om skatt på energi,
45. lagen (1998:9) om ändring i årsredovisningslagen (1995:1554),
46. lagen (1995:1649) om byggande av järnväg,
47. lagen (1995:1667) om skatt på naturgrus,
48. vapenlagen (1996:67),
48. elberedskapslagen (1997:288),
50. ellagen (1997:857), och
51. lagen (1994:1596) om frivillig miljöstyrning och miljörevision.
Prop. 1997/98:90
1C
Prop. 1997/98:90
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 6 §, 3 kap. 3 §, 7 kap. 3 § och 9 kap.
33 § jordabalken1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Har fastighet blivit skild från
angränsande vattenområde genom
att stranden förskjutits, har fastig-
hetens ägare rätt att nyttja området
mellan fastigheten och vattnet
under förutsättning att området är
av ringa omfattning och att dess
ägare icke lider skada eller olä-
genhet av betydelse. Fastighetens
ägare har därvid samma rätt som
enligt 2 kap. 6 § vattenlagen
(1983:291) tillkommer strandäga-
re.
6§2
Har fastighet blivit skild från
angränsande vattenområde genom
att stranden förskjutits, har fastig-
hetens ägare rätt att nyttja området
mellan fastigheten och vattnet
under förutsättning att området är
av ringa omfattning och att dess
ägare icke lider skada eller olä-
genhet av betydelse. Fastighetens
ägare har därvid samma rätt som
enligt 2 kap. 7 £ lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vatten-
verksamhet tillkommer strandäga-
re.
Den som ämnar utföra eller låta
utföra grävning eller liknande
arbete på sin mark skall vidta varje
skyddsåtgärd som kan anses nöd-
vändig för att förebygga skada på
angränsande mark. Bestämmelser
om ersättning för skador till följd
av grävning eller liknande arbete
finns i miljöskadelagen
(1986:225).
Medför skyddsåtgärd uppen-
barligen högre kostnad än den
skada som åtgärden avser att före-
§3
Den som ämnar utföra eller låta
utföra grävning eller liknande
arbete på sin mark skall vidta varje
skyddsåtgärd som kan anses nöd-
vändig för att förebygga skada på
angränsande mark. Bestämmelser
om ersättning för skador till följd
av grävning eller liknande arbete
finns i 32 kap. miljöbalken.
Medför skyddsåtgärd uppen-
barligen högre kostnad än den
skada som åtgärden avser att före-
1 Balken omtryckt 1971:1209.
2 Senaste lydelse 1983:657.
3 Senaste lydelse 1992:1209.
11
|
bygga, får åtgärden underlåtas. |
bygga, får åtgärden underlåtas. Prop. 1997/98:90 |
böljar. arbetet börjar.
Är byggnad eller annan anläggning som hör till angränsande mark, till
följd av vårdslöshet vid uppförandet eller brist i underhållet, av sådan
beskaffenhet att särskild skyddsåtgärd är nödvändig för att förebygga
skada med anledning av arbete som inte sträcks nedanför vanligt källar-
djup, skall åtgärden bekostas av den angränsande markens ägare. Om
anläggningen hör till en tomträtt, skall åtgärden i stället bekostas av
tomträttshavaren.
3§
Av fastighetsägaren åt annan upplåten rätt att avverka skog på fastig-
heten eller att tillgodogöra sig andra alster av fastigheten eller dennas
naturtillgångar eller att jaga eller fiska på fastigheten är att anse som
nyttjanderätt, även om med rättigheten icke är förenad rätt att i övrigt
|
nyttja fastigheten. |
Vad fastighetsägaren enligt en |
33 §4
|
Har jordägaren utgivit ersättning |
Har jordägaren utgivit ersättning |
4 Senaste lydelse 1997:617.
12
ske inom ett år från det företaget Prop. 1997/98:90
fullbordades.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Vad som stadgas om naturvårdsavtal i 7 kap. 3 § andra stycket skall
inte gälla i fråga om avtal som har ingåtts före denna lags ikraftträdande.
13
Härigenom föreskrivs att det i miljöbalken1 skall införas en ny para-
graf, 1 kap. 7 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7§
I fråga om renhållning inom vis-
sa vägområden och angränsande
områden gäller 26 § väglagen
(1971:948).
I fråga om framförande av luft-
fartyg i överljudsfart och luftfar-
tygs miljövärdighet gäller 1 kap.
2 a § och 3 kap. 1 § luftfartslagen
(1957:297).
I fråga om framdragande och
begagnande av rörledning gäller i
vissa fall 23 § lagen (1978:160)
om vissa rörledningar.
Prop. 1997/98:90
Prop. 1997/98:45.
14
Härigenom föreskrivs att 7 och 13 §§ lagen (1919:426) om flottning i
allmän flottled skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:90
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
7§>
Om någon i strid mot lag eller givna föreskrifter utför anläggning eller
annan anordning i en allmän flottled skall han själv stå för den skada
som flottningen orsakar på anordningen. Utför någon anläggning eller
anordning i en allmän flottled utan att begära och invänta skyddsbe-
stämmelser enligt andra stycket, skall han själv stå för den skada som
flottningen orsakar under tiden.
Menar någon som utfört eller
avser att utföra vattenföretag där
en allmän flottled finns, att sär-
skilda anläggningar eller åtgärder
till skydd mot skada eller intrång
till följd av flottningen bör bekos-
tas av de flottande, far han väcka
talan mot flottningsföreningen hos
vattendomstolen rörande bestäm-
melser om erforderliga skyddsan-
ordningar. I fråga om en sådan
talan gäller bestämmelserna i
vattenlagen (1983:291) om stäm-
ningsmål.
Menar någon som utövat eller
avser att utöva vattenverksamhet
där en allmän flottled finns, att
särskilda anläggningar eller åtgär-
der till skydd mot skada eller
intrång till följd av flottningen bör
bekostas av de flottande, far han
väcka talan mot flottningsföre-
ningen hos miljödomstolen röran-
de bestämmelser om erforderliga
skyddsanordningar. I fråga om en
sådan talan gäller fortfarande
bestämmelserna i vattenlagen
(1983:291) om stämningsmål.
13 §2
Finnes flottningsskada bliva så stadigvarande, att värdet därå kan ge-
nom uppskattning på förhand utrönas, skall, om ersättningstagaren
påstår det, ersättningen på förhand bestämmas att utgå vare sig i årlig
avgift under hela den tid flottning kommer att fortgå eller ock på en gång,
allt efter ty skäligt prövas. Ej må, ändå att parterna må vara ense om
visst belopp, ersättningen bestämmas
skäligt.
Bestämmelserna om betalning
av ersättning samt länsstyrelsens
befattning med nedsatta ersätt-
ningsmedel i 16 kap. vattenlagen
(1983:291) skall tillämpas också i
fråga om ersättning för flottnings-
skada som på förhand har bestämts
att utgå på en gång. I beslutet om
ill högre belopp än som kan anses
Bestämmelserna om betalning
av ersättning samt länsstyrelsens
befattning med nedsatta ersätt-
ningsmedel i 16 kap. vattenlagen
(1983:291) skall fortfarande till-
lämpas i fråga om ersättning för
flottningsskada som på förhand
har bestämts att utgå på en gång. I
1 Senaste lydelse 1983:649.
2 Senaste lydelse 1983:649.
15
ersättning skall skiljemännen ange beslutet om ersättning skall skil-
om nedsättning av ersättningsbe- jemännen ange om nedsättning av
loppet skall ske. ersättningsbeloppet skall ske.
Ett beslut varigenom ersättning bestäms på förhand gäller, sedan det
har vunnit laga kraft, även mot framtida ägare och innehavare av fastig-
heter som berörs av beslutet.
Har genom beslut enligt denna
lag eller enligt 9 kap. 3 § andra
stycket vattenlagen (1983:291)
eller motsvarande äldre bestäm-
melser ersättning för skada eller
intrång fastställts att utgå med
årliga belopp, utgör den omstän-
digheten att beslutet härom har
vunnit laga kraft inte hinder för
vattendomstolen att i samband
med beslut om nya eller ändrade
anordningar eller föreskrifter för
flottleden, eller senare efter talan i
den ordning som enligt vattenla-
gen gäller för stämningsmål, med-
dela sådana ändrade bestämmelser
om ersättningen och sättet för
betalning som föranleds av de
ändrade förhållandena.
Har genom beslut enligt denna
lag eller enligt 9 kap. 3 § andra
stycket vattenlagen (1983:291)
eller motsvarande äldre bestäm-
melser ersättning för skada eller
intrång fastställts att utgå med
årliga belopp, utgör den omstän-
digheten att beslutet härom har
vunnit laga kraft inte hinder för
miljödomstolen att i samband med
beslut om nya eller ändrade anord-
ningar eller föreskrifter för flottle-
den, eller senare efter talan i den
ordning som enligt vattenlagen
gäller för stämningsmål, meddela
sådana ändrade bestämmelser om
ersättningen och sättet för betal-
ning som föranleds av de ändrade
förhållandena.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
16
Härigenom föreskrivs att 20 § kommunalskattelagen (1928:370) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 §'
Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla
omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och
bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde
(bruttointäkt) som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret.
Avdrag far inte göras för:
den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, så-
som vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller
därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;
kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och svampar
eller kottar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är
skattefria enligt 19 §;
värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts
av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den skattskyldiges
barn som ej fyllt 16 år;
ränta på den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans för-
värvsverksamhet;
svenska allmänna skatter;
kapitalavbetalning på skuld;
ränta enligt 8 kap. 1 § studiestödslagen (1973:349), 52, 52 a och 55 §§
lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 5 kap. 12 § lagen
(1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter, 31 § tullagen
(1994:1550), 60 § fordonsskattelagen (1988:327), 36 § lagen
(1996:1030) om underhållsstöd och 19 kap. 2 och 4-9 §§ skattebetal-
ningslagen (1997:483) samt dröjsmålsavgift beräknad enligt lagen
(1997:484) om dröjsmålsavgift;
avgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift;
avgift enligt 10 kap. plan- och bygglagen (1987:10);
avgift enligt 10 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529);
avgift enligt 8 kap. 5 § arbetsmiljölagen (1977:1160);
avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673);
avgift enligt 21 § insiderlagen (1990:1342);
avgift enligt 22 § tredje stycket lagen (1993:737) om bostadsbidrag;
skadestånd, som grundas på lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet eller annan lag som gäller förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetstagare, när skadeståndet avser annat än ekonomisk skada;
företagsbot enligt 36 kap. brottsbalken;
straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken;
Prop. 1997/98:90
Senaste lydelse 1997:851.
17
skatteavdrag for vilket arbetsgivare är betalningsskyldig enligt skatte-
betalningslagen (1997:483);
avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;
kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig
parkering;
överforbrukningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268);
miljösanktionsavgift enligt 30
kap. miljöbalken;
vattenföroreningsavgift enligt vattenföroreningsavgift enligt
lagen (1980:424) om åtgärder mot lagen (1980:424) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg; förorening från fartyg;
avgift enligt 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela före-
skrifter om in- eller utförsel av varor;
lagringsavgift enligt lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja
och kol eller lagen (1985:635) om försörjningsberedskap på naturgasom-
rådet;
avgift enligt 18 § lagen (1902:71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar;
avgift enligt 10 kap. 5 § lagen (1994:1776) om skatt på energi;
ingående skatt enligt mervärdesskattelagen (1994:200) for vilken det
finns rätt till avdrag enligt 8 kap. eller rätt till återbetalning enligt 10 kap.
nämnda lag;
avgift enligt 11 kap. 16 § och 13 kap. 6 a § aktiebolagslagen
(1975:1385).
Prop. 1997/98:90
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
18
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1929:405) med
vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket
av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11
maj 1929
Härigenom föreskrivs att lagen (1929:405) med vissa föreskrifter an-
gående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventio-
nen av den 11 maj 19291 skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:90
Nuvarande lydelse
Ansökan i mål, som jämlikt
konventionen anhängiggöres vid
vattendomstol, skall ingivas i ett
exemplar utöver det antal, som för
varje särskilt fall eljest finnes
föreskrivet.
Skall enligt art. 14 av konven-
tionen ansökan vara åtföljd av
förklaring, som avses där, och är
sådan förklaring ej bilagd ansök-
ningen, skall den avvisas. Görs
ansökan om förordnande av för-
rättningsman till förrättning enligt
12 kap. vattenlagen (1983:291),
får i fall, som nu nämnts, förord-
nande ej meddelas med mindre
sådan förklaring föreligger. Vad
som nu sagts skall dock icke äga
tillämpning i fråga om ansökan av
norska staten.
Föreslagen lydelse
1§
Ansökan i mål eller ärende, som
jämlikt konventionen anhängig-
göres vid miljödomstol eller läns-
styrelse, skall ingivas i ett exem-
plar utöver det antal, som för varje
särskilt fall eljest finnes föreskri-
vet.
Skall enligt art. 14 av konven-
tionen ansökan vara åtföljd av
förklaring, som avses där, och är
sådan förklaring ej bilagd ansök-
ningen, skall den avvisas. Vad
som nu sagts skall dock icke äga
tillämpning i fråga om ansökan av
norska staten.
Vad i vattenlagen (1983:291)
stadgas om ansökans innehåll skall
äga tillämpning jämväl i fråga om
företagets verkningar i Norge;
dock erfordras ej uppgift å där
belägna fastigheter, som beröras
av företaget, eller å ägare eller
nyttjanderättshavare till sådan
fastighet eller å de ersättningsbe-
lopp, som böra utgå till ägare eller
arman för skada å egendom i Nor-
ge-
2§
Vad i miljöbalken och lagen
(0000) med särskilda bestämmel-
ser om vattenverksamhet stadgas
om ansökans innehåll skall äga
tillämpning jämväl i fråga om
verksamhetens verkningar i Nor-
ge; dock erfordras ej uppgift å där
belägna fastigheter, som beröras
av verksamheten, eller å ägare
eller nyttjanderättshavare till sådan
fastighet eller å de ersättningsbe-
lopp, som böra utgå till ägare eller
Lagen omtryckt 1983:1010.
19
I kungörelse, som utfärdas om
ansökningen, skall i vad angår
företagets verkningar i Norge
allenast intagas uppgift å det vat-
tenområde, som där kan komma
att röna inverkan av företaget.
annan for skada å egendom i Prop. 1997/98:90
Norge.
I kungörelse, som utfärdas om
ansökningen, skall i vad angår
verksamhetens verkningar i Norge
allenast intagas uppgift å det vat-
tenområde, som där kan komma
att röna inverkan av verksamheten.
Vattendomstolen skall, så snart
kungörelse utfärdats om ansök-
ningen, översända ett exemplar av
ansökningshandlingarna jämte
kungörelsen till utrikesdeparte-
mentet for att tillställas vederbö-
rande norska myndighet. Sedan
den förberedande skriftväxlingen
avslutats, far fortsatt behandling
av målet icke äga rum, innan det
från utrikesdepartementet kommit
underrättelse som avses i 4 eller
5§-
Skall frågan behandlas vid för-
rättning enligt 12 kap. vattenlagen
(1983:291), skall förrättnings-
mannen, så snart sammanträde
med sakägarna utsatts, till utri-
kesdepartementet översända av-
skrift av ansökningshandlingarna
jämte uppgift om tid och plats för
sammanträdet. Innan underrättel-
se, som nyss nämnts, kommit för-
rättningsmannen till handa får det
ej meddelas slutligt utlåtande
angående företaget.
Finner vattendomstolen eller
forrättningsmannen med hänsyn
till omfattningen och beskaffen-
heten av den utredning, som ytter-
ligare behövs, att frågan bör be-
handlas av kommission, far fram-
ställning om detta sändas till utri-
kesdepartementet, varefter rege-
ringen meddelar beslut i anledning
av framställningen.
3§
Miljödomstolen eller läns-
styrelsen skall, så snart kungörelse
utfärdats om ansökningen, över-
sända ett exemplar av ansök-
ningshandlingarna jämte kungörel-
sen till Utrikesdepartementet för
att tillställas vederbörande norska
myndighet. Sedan den förberedan-
de skriftväxlingen avslutats, far
fortsatt behandling av målet eller
ärendet icke äga rum, innan det
från Utrikesdepartementet kommit
underrättelse som avses i 4 eller
5§-
Finner miljödomstolen eller
länsstyrelsen med hänsyn till
omfattningen och beskaffenheten
av den utredning, som ytterligare
behövs, att frågan bör behandlas
av kommission, far framställning
om detta sändas till Utrikesdepar-
tementet, varefter regeringen med-
delar beslut i anledning av fram-
ställningen.
20
Har till utrikesdepartementet
inkommit meddelande, att sam-
tycke å norsk sida ej erfordras eller
att samtycke givits utan att därför
uppställts villkor, skall underrät-
telse därom meddelas vattendom-
stolen eller förrättningsmannen.
Har samtycke vägrats, skall be-
sked därom meddelas vatten-
domstolen eller förrättnings-
mannen; och varde ansökningen
av vattendomstolen eller förrätt-
ningsmannen avslagen.
Om det för samtycke, som givits
på norsk sida, uppställts särskilda
villkor, ankommer det på rege-
ringen att besluta huruvida rege-
ringen vill förbehålla sig pröv-
ningen av fråga, som avses i andra
punkten av art. 20 i konventionen.
Sedan den prövning som kan
föranledas av detta ägt rum, skall
underrättelse om regeringens
beslut samt de från norsk sida
meddelade villkoren tillställas
vattendomstolen eller förrätt-
ningsmannen för den vidare pröv-
ning, som med iakttagande av
nämnda beslut och villkor erford-
ras för målets avgörande.
Får regeringen enligt första
stycket förbehålla sig prövningen
av en viss fråga och är företaget av
sådan beskaffenhet att på grund av
en bestämmelse i vattenlagen
(1983:291) en fråga angående
företaget kunnat prövas av rege-
ringen, skall den prövning, som
sålunda i särskilda hänseenden kan
ankomma på regeringen, företas i
ett sammanhang.
Stadgandet i art. 7 av konven-
tionen om meddelande av tillstånd
för bestämd tid skall icke äga
4§
Har till Utrikesdepartementet
inkommit meddelande, att sam-
tycke å norsk sida ej erfordras eller
att samtycke givits utan att därför
uppställts villkor, skall underrät-
telse därom meddelas miljödom-
stolen eller länsstyrelsen.
Har samtycke vägrats, skall be-
sked därom meddelas miljö-
domstolen eller länsstyrelsen; och
varde ansökningen av miljödom-
stolen eller länsstyrelsen avsla-
gen.
5§
Om det för samtycke, som givits
på norsk sida, uppställts särskilda
villkor, ankommer det på rege-
ringen att besluta huruvida rege-
ringen vill förbehålla sig pröv-
ningen av fråga, som avses i andra
punkten av art. 20 i konventionen.
Sedan den prövning som kan
föranledas av detta ägt rum, skall
underrättelse om regeringens
beslut samt de från norsk sida
meddelade villkoren tillställas
miljödomstolen eller länsstyrelsen
för den vidare prövning, som med
iakttagande av nämnda beslut och
villkor erfordras för målets eller
ärendets avgörande.
Får regeringen enligt första
stycket förbehålla sig prövningen
av en viss fråga och är verksam-
heten av sådan beskaffenhet att på
grund av en bestämmelse i miljö-
balken en fråga angående verk-
samheten kunnat prövas av rege-
ringen, skall den prövning, som
sålunda i särskilda hänseenden kan
ankomma på regeringen, företas i
ett sammanhang.
6§
Stadgandet i art. 7 av konven-
tionen om meddelande av tillstånd
för bestämd tid skall icke äga
21
Prop. 1997/98:90
tillämpning i vad angår strömfall
eller fast egendom eller intresse
här i riket, för vars räkning företa-
get skall verkställas.
Meddelas tillstånd för bestämd
tid, skall i fråga om strömfall eller
fast egendom eller intresse, som
berörs därav, bestämmelserna i
15 kap. 3 § vattenlagen
(1983:291) om omprövning icke
gälla. Tiden för tillståndet får icke
sättas längre än till 60 år från det
kalenderår, under vilket företaget
enligt därom meddelad bestäm-
melse skall ha fullbordats.
tillämpning i vad angår strömfall
eller fast egendom eller intresse
här i riket, för vars räkning verk-
samheten skall verkställas.
Meddelas tillstånd för bestämd
tid, skall i fråga om strömfall eller
fast egendom eller intresse, som
berörs därav, bestämmelserna i
24 kap. 5 § miljöbalken om om-
prövning icke gälla. Tiden för
tillståndet får icke sättas längre än
till 60 år från det kalenderår, under
vilket verksamheten enligt därom
meddelad bestämmelse skall ha
fullbordats.
Prop. 1997/98:90
Om kungörelse eller annat med-
delande, som enligt vattenlagen
(1983:291) skall införas i ortstid-
ning, rör sakägare i Norge, skall
ett exemplar av kungörelsen eller
meddelandet översändas till utri-
kesdepartementet för att jämlikt
art. 15 i konventionen tillställas
vederbörande norska myndighet.
Vattenlagens bestämmelser om
underrättelse samt om delgivning
av kungörelse eller annat med-
delande skall gälla även vad angår
sakägare i Norge.
7§
Om kungörelse eller annat med-
delande, som enligt miljöbalken
skall införas i ortstidning, rör
sakägare i Norge, skall ett exem-
plar av kungörelsen eller med-
delandet översändas till Utrikes-
departementet för att jämlikt art.
15 i konventionen tillställas veder-
börande norska myndighet.
Bestämmelserna i miljöbalken
och lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksam-
het om underrättelse samt om
delgivning av kungörelse eller
annat meddelande skall gälla även
vad angår sakägare i Norge.
8§
Förklaring, som avses i art. 14 av konventionen, meddelas av regering-
en.
Den, som vill erhålla sådan för-
klaring, har att till vattendomstolen
ingiva ansökan därom. I ansök-
ningen skola så fullständigt som
möjligt uppgivas företagets be-
skaffenhet, omfattning och verk-
ningar med angivande av det vat-
tenområde, som av företaget kan
komma att beröras. Vattendom-
stolen översänder med eget yttran-
de ansökningen till utrikesdepar-
tementet.
Den, som vill erhålla sådan för-
klaring, har att till miljödomstolen
eller länsstyrelsen ingiva ansökan
därom. I ansökningen skola så
fullständigt som möjligt uppgivas
verksamhetens beskaffenhet, om-
fattning och verkningar med an-
givande av det vattenområde, som
av verksamheten kan komma att
beröras. Miljödomstolen eller
länsstyrelsen översänder med eget
yttrande ansökningen till Utrikes-
22
departementet.
Prop. 1997/98:90
Då ansökan angående ett fore-
tag, vilken ingivits till myndig-
het i Norge, inkommit till Utrikes-
departementet, skall den jämte
tillhörande bilagor sändas till
vattendomstolen. Vad som nu
sagts skall även gälla i fråga om
upplysningar som avses i tredje
punkten av art. 15 i konventionen.
Sedan de i första stycket avsed-
da handlingarna inkommit till
vattendomstolen skall domstolen
genast utfärda kungörelse om
ansökan. Kungörelsen skall inne-
hålla dels uppgift om företagets
beskaffenhet och omfattning samt
de verkningar, som därav kan
väntas uppkomma inom svenskt
område, dels underrättelse om vad
sakägare, som vill hos norsk myn-
dighet framställa erinran i anled-
ning av företaget, har att iaktta
samt om att erinringar i anledning
av ansökan skall inom en viss, i
kungörelsen utsatt tid insändas till
vattendomstolen. Kungörelsen
skall innehålla tillkännagivande att
ett exemplar av ansökningshand-
lingarna finns tillgängligt på vat-
tendomstolens kansli eller på
annan lämplig plats som vatten-
domstolen bestämmer. Genom
vattendomstolens försorg skall
kungörelsen så snart det kan ske
införas i ortstidning. Ett exemplar
av kungörelsen skall dessutom
sändas till Utrikesdepartementet,
Kammarkollegiet, Fiskeriverket,
länsstyrelsen och andra statliga
myndigheter vilkas verksamhet
kan beröras av ansökan samt till
berörda kommuner.
9§2
Då ansökan angående en verk-
samhet, vilken ingivits till myn-
dighet i Norge, inkommit till Utri-
kesdepartementet, skall den jämte
tillhörande bilagor sändas till
miljödomstolen eller länsstyrelsen.
Vad som nu sagts skall även gälla
i fråga om upplysningar som avses
i tredje punkten av art. 15 i kon-
ventionen.
Sedan de i första stycket avsed-
da handlingarna inkommit till
miljödomstolen eller länsstyrelsen
skall denna genast utfarda kungö-
relse om ansökan. Kungörelsen
skall innehålla dels uppgift om
verksamhetens beskaffenhet och
omfattning samt de verkningar,
som därav kan väntas uppkomma
inom svenskt område, dels under-
rättelse om vad sakägare, som vill
hos norsk myndighet framställa
erinran i anledning av verksamhe-
ten, har att iaktta samt om att
erinringar i anledning av ansökan
skall inom en viss, i kungörelsen
utsatt tid insändas till miljödom-
stolen eller länsstyrelsen. Kungö-
relsen skall innehålla tillkännagi-
vande att ett exemplar av ansök-
ningshandlingarna finns tillgäng-
ligt på miljödomstolens eller läns-
styrelsens kansli eller på annan
lämplig plats som miljödomstolen
eller länsstyrelsen bestämmer.
Genom miljödomstolens eller
länsstyrelsens försorg skall kungö-
relsen så snart det kan ske införas i
ortstidning. Ett exemplar av kun-
görelsen skall dessutom sändas till
Utrikesdepartementet, Kammar-
kollegiet, Fiskeriverket, länsstyrel-
sen och andra statliga myndigheter
vilkas verksamhet kan beröras av
2 Senaste lydelse 1993:1417.
23
ansökan samt till berörda kommu-
ner.
Om det sedan kungörelse utfärdats från myndighet i Norge kommer
underrättelse om frågans fortsatta behandling där, skall också ett sådant
Prop. 1997/98:90
meddelande kungöras på sätt som nu
Är företaget av beskaffenhet, att
någon menlig inverkan därav här i
riket uppenbarligen icke är att
motse, erfordras ej kungörelse,
som ovan nämnts.
10
Kan företaget antagas bliva till
men för allmänna intressen såsom
samfärdsel eller flottning eller
fiske av någon betydenhet eller för
vattenreglerings- eller torrlägg-
ningsföretag, som redan verkställts
eller med sannolikhet kan motses,
åligger vattendomstolen att in-
hämta yttrande från myndighet,
som i sådant hänseende har att
bevaka det allmännas rätt, även-
som från styrelse eller syssloman
för företag, som av frågan beröres.
Yttrande skall avgivas inom den
tid för erinringars framställande,
som bestämts i kungörelsen.
Sedan den enligt 9 § utsatta ti-
den för erinringars insändande
utgått, skall vattendomstolen till
regeringen avge yttrande huruvida
enligt art. 12 av konventionen
samtycke till företaget på svensk
sida kan anses erforderligt samt
huruvida till följd av omfattningen
och beskaffenheten av den utred-
ning, som ytterligare behövs,
frågan angående företaget bör
behandlas av kommission. Om det
med hänsyn till utredningens
fullständighet kan ske, bör vatten-
domstolen också meddela huruvida
enligt domstolen samtycke bör
lämnas och för sådant fall avge
förslag till de villkor, som därför
har angetts.
Är verksamheten av beskaffen-
het, att någon menlig inverkan
därav här i riket uppenbarligen
icke är att motse, erfordras ej
kungörelse, som ovan nämnts.
§
Kan verksamheten antagas bliva
till men för allmänna intressen
såsom samfärdsel eller flottning
eller fiske av någon betydenhet
eller för vattenreglering eller
torrläggning, som redan verk-
ställts eller med sannolikhet kan
motses, åligger miljödomstolen
eller länsstyrelsen att inhämta
yttrande från myndighet, som i
sådant hänseende har att bevaka
det allmännas rätt, ävensom från
styrelse eller syssloman för verk-
samhet, som av frågan beröres.
Yttrande skall avgivas inom den
tid för erinringars framställande,
som bestämts i kungörelsen.
1 §
Sedan den enligt 9 § utsatta ti-
den för erinringars insändande
utgått, skall miljödomstolen eller
länsstyrelsen till regeringen avge
yttrande huruvida enligt art. 12 av
konventionen samtycke till verk-
samheten på svensk sida kan
anses erforderligt samt huruvida
till följd av omfattningen och
beskaffenheten av den utredning,
som ytterligare behövs, frågan
angående verksamheten bör be-
handlas av kommission. Om det
med hänsyn till utredningens
fullständighet kan ske, bör miljö-
domstolen eller länsstyrelsen
också meddela huruvida samtycke
bör lämnas och för sådant fall avge
24
bör uppställas. Yttrandet skall
åtföljas av samtliga till ärendet
hörande handlingar. Avskrift av
regeringens beslut i ärendet skall
tillställas vattendomstolen.
förslag till de villkor, som därför
bör uppställas. Yttrandet skall
åtföljas av samtliga till ärendet
hörande handlingar. Avskrift av
regeringens beslut i ärendet skall
tillställas miljödomstolen eller
länsstyrelsen.
Prop. 1997/98:90
Yttrande som avses i 8 eller 11 §
avges av vattendomstolens ordfö-
rande. Om frågans beskaffenhet
påkallar det, skall han samråda
med den tekniske ledamoten och
nämndemännen. Erfordras särskild
undersökning, far ordföranden
uppdra åt den tekniske ledamoten
att med eller utan biträde av
nämndeman verkställa sådan.
Kostnaden för undersökningen o<
och dylikt betalas av statsmedel.
13 §
I fråga om företag, som skall
verkställas för svenska statens
räkning, äger regeringen förordna,
att frågan om samtycke till företa-
get skall behandlas i annan ord-
ning än här ovan i 9-12 §§ är
föreskriven. Stadgandet i 9 § skall
dock jämväl för sådant fall gälla i
vad därmed avses att bereda sa-
kägare kännedom om ansökningen
och dess behandling samt om vad
de hava att iakttaga, därest de vilja
hos norsk myndighet framställa
erinran i anledning av företaget.
Förklaring som avses i art. 22 av
konventionen, meddelas av vat-
tendomstol. Ansökan om sådan
förklaring inges till vattendomsto-
len i tre exemplar. Görs ansökan
efter utgången av den i art. 22
stadgade tiden, skall den avvisas
av vattendomstolen.
!§
När miljödomstolen skall yttra
sig enligt 8 eller 11 § avges ytt-
randet av domstolens ordförande.
Om frågans beskaffenhet påkallar
det, skall han samråda med mil-
jörådet och de sakkunniga leda-
möterna. Erfordras särskild un-
dersökning, far ordföranden
uppdra'åt miljörådet att med eller
utan biträde av sakkunnig leda-
mot verkställa sådan.
utgifter i anledning av kungörelser
I fråga om verksamhet, som
skall verkställas för svenska sta-
tens räkning, äger regeringen
förordna, att frågan om samtycke
till verksamheten skall behandlas i
annan ordning än här ovan i 9-
12 §§ är föreskriven. Stadgandet i
9 § skall dock jämväl för sådant
fall gälla i vad därmed avses att
bereda sakägare kännedom om
ansökningen och dess behandling
samt om vad de hava att iakttaga,
därest de vilja hos norsk myndig-
het framställa erinran i anledning
av verksamheten.
14 §
Förklaring som avses i art. 22 av
konventionen, meddelas av miljö-
domstol. Ansökan om sådan för-
klaring inges till miljödomstolen i
tre exemplar. Görs ansökan efter
utgången av den i art. 22 stadgade
tiden, skall den avvisas av miljö-
domstolen.
25
I samband med förklaring, som
nämnts i första stycket, skall också
prövning äga rum av fråga som
avses i art. 3 mom. 2 eller art. 6
och är av beskaffenhet att besked
däri skolat enligt vattenlagen
(1983:291) tas upp i medgivande
till företaget.
Har ansökningshandlingarna ej
ingivits i föreskrivet antal exemp-
lar eller finner vattendomstolen
flera exemplar vara erforderliga
eller innehåller icke handlingarna
behövliga upplysningar för be-
handlingen av en fråga, som avses
i denna paragraf, får vattendom-
stolen förelägga sökanden att inom
viss tid fullständiga vad som så-
lunda brister vid äventyr, om det
försummas, att ansökningen kan
förklaras förfallen.
15
Angående behandlingen av frå-
ga, som avses i 14 §, skall i till-
lämpliga delar gälla vad som är
föreskrivet beträffande ansök-
ningsmål i vattenlagen
(1983:291).
16
Då förklaring som avses i 14 §
har meddelats och vunnit laga
kraft, skall inskrivning ske i vat-
tenboken av de förhållanden som
är av vikt för kännedom om de
rättigheter och skyldigheter här i
riket, vilka för framtiden är för-
enade med företaget.
17
Ansökan eller ärende, som avses
i 8, 9 eller 14 §, tas upp av den
vattendomstol, inom vilkens om-
råde den inverkan på vattenför-
hållandena, som det är fråga om,
uppkommer.
I samband med förklaring, som
nämnts i första stycket, skall också
prövning äga rum av fråga som
avses i art. 3 mom. 2 eller art. 6
och är av beskaffenhet att besked
däri skolat enligt miljöbalken tas
upp i medgivande till verksamhe-
ten.
Har ansökningshandlingarna ej
ingivits i föreskrivet antal exem-
plar eller finner miljödomstolen
flera exemplar vara erforderliga
eller innehåller icke handlingarna
behövliga upplysningar för be-
handlingen av en fråga, som avses
i denna paragraf, far miljödomsto-
len förelägga sökanden att inom
viss tid fullständiga vad som så-
lunda brister vid äventyr, om det
försummas, att ansökningen kan
förklaras förfallen.
§
Angående behandlingen av frå-
ga, som avses i 14 §, skall i till-
lämpliga delar gälla vad som är
föreskrivit beträffande ansök-
ningsmål i miljöbalken.
§
Då förklaring som avses i 14 §
har meddelats och vunnit laga
kraft, skall inskrivning ske i vat-
tenboken av de förhållanden som
är av vikt för kännedom om de
rättigheter och skyldigheter här i
riket, vilka för framtiden är för-
enade med verksamheten.
§
Ansökan eller ärende, som avses
i 8, 9 eller 14 §, tas upp av den
miljödomstol eller länsstyrelse,
inom vilkens område den inverkan
på vattenförhållandena, som det är
fråga om, uppkommer.
26
Prop. 1997/98:90
18 §
Vad som i vattenlagen
(1983:291) stadgas om skyldighet
att ta del i kostnaden för ett före-
tag eller att utge bidrag till detta
skall även tillämpas på företag,
som enligt konventionen verkställs
till förmån för strömfall eller fast
egendom eller intresse här i riket.
Hänsyn skall dock tas endast till
nytta, som här uppkommer genom
företaget.
Skall till följd av överenskom-
melse, som avses i art. 10 av kon-
ventionen, skyldighet att ta del i ett
företag åvila även fast egendom
eller intresse i Norge, skall vid
tillämpningen av denna paragraf
såsom kostnad för företaget anses
endast den del därav, som
enligt nämnda överenskommelse
faller på egendom eller intresse
här i riket.
19 §
Fråga om godkännande av över-
enskommelse, som avses i art. 10
av konventionen, prövas beträf-
fande företag, varom ansökan
göres här i riket, i samband med
tillstånd till företaget samt eljest i
den ordning, som i 14 och 15 §§ är
för där avsett fall föreskriven.
20 §
Är med vattenföretag enligt
vattenlagen (1983:291) förenad
skyldighet för tillståndshavaren att
erlägga bygdeavgift, skall vad som
sålunda stadgats lända till efter-
rättelse även i fråga om företag,
vartill tillstånd meddelas enligt
konventionen. Sådan skyldighet
far dock icke åläggas till förmån
för intressen utom riket. Vid be-
stämmande av antalet avgiftsen-
heter och inplacering i avgiftsklass
skall hänsyn endast tas till verk-
Vad som stadgas om skyldighet
att ta del i kostnaden för en verk-
samhet eller att utge bidrag till
denna skall även tillämpas på
verksamhet, som enligt konventio-
nen verkställs till förmån för
strömfall eller fast egendom eller
intresse här i riket. Hänsyn skall
dock tas endast till nytta, som här
uppkommer genom verksamheten.
Skall till följd av överenskom-
melse, som avses i art. 10 av kon-
ventionen, skyldighet att ta del i en
verksamhet åvila även fast egen-
dom eller intresse i Norge, skall
vid tillämpningen av denna para-
graf såsom kostnad för verksam-
heten anses endast den del därav,
som enligt nämnda överenskom-
melse faller på egendom eller
intresse här i riket.
Prop. 1997/98:90
Fråga om godkännande av över-
enskommelse, som avses i art. 10
av konventionen, prövas beträf-
fande verksamhet, varom ansökan
göres här i riket, i samband med
tillstånd till verksamheten samt
eljest i den ordning, som i 14 och
15 §§ är för där avsett fall före-
skriven.
Är med vattenverksamhet för-
enad skyldighet för tillståndshava-
ren att erlägga bygdeavgift enligt
lagen (0000) med särskilda be-
stämmelser om vattenverksamhet,
skall vad som sålunda stadgats
lända till efterrättelse även i fråga
om verksamhet, vartill tillstånd
meddelas enligt konventionen.
Sådan skyldighet far dock icke
åläggas till förmån för intressen
utom riket. Vid bestämmande av
antalet avgiftsenheter och inplace-
27
ningama här i riket.
ring i av giftsklass skall hänsyn Prop. 1997/98:90
endast tas till verkningarna här i
riket.
Avgift som avses i första stycket får, om det är skäligt med hänsyn till
avgiftsskyldighet som ålagts enligt art. 8 av konventionen eller andra
omständigheter, sättas lägre än vad som eljest är stadgat eller också helt
efterges.
21
Vad i 12 § är stadgat om yttran-
de, som där sägs, skall äga till-
lämpning jämväl i fråga om med-
delande av upplysning, varom
enligt art. 16 av konventionen
framställning inkommer till vat-
tendomstolen.
Vill myndighet här i riket in-
hämta upplysning, som avses i
nämnda artikel, skall framställning-
en därom insändas till utrikesde-
partementet för att tillställas veder-
börande norska myndighet.
22 §
Fråga om ställande av säkerhet,
som avses i art. 11 av konventio-
nen, prövas beträffande företag,
för vilket ansökan görs här i riket,
i samband med tillstånd till företa-
get samt eljest vid meddelande av
samtycke till företaget eller i den
ordning, som i 14 och 15 §§ är
föreskriven för där avsett fall.
Angående sådan säkerhet tillämpas
vad som är föreskrivet i 22 kap.
3 § vattenlagen (1983:291).
23 §
Föreläggande, varom stadgas i
art. 29 av konventionen, meddelas
av länsstyrelsen i det län, där
företaget verkställes eller den
flottled, varom fråga är, framgår
eller, om företaget verkställes i
Norge, inverkan å vattenförhållan-
dena till följd av företaget upp-
kommer.
Vad i 12 § är stadgat om yttran-
de, som där sägs, skall äga till-
lämpning jämväl i fråga om med-
delande av upplysning, varom
enligt art. 16 av konventionen
framställning inkommer till miljö-
domstolen eller länsstyrelsen.
Vill myndighet här i riket in-
hämta upplysning, som avses i
nämnda artikel, skall framställning-
en därom insändas till Utrikesde-
partementet för att tillställas veder-
börande norska myndighet.
Fråga om ställande av säkerhet,
som avses i art. 11 av konventio-
nen, prövas beträffande verksam-
het, för vilket ansökan görs här i
riket, i samband med tillstånd till
verksamheten samt eljest vid med-
delande av samtycke till verksam-
heten eller i den ordning, som i 14
och 15 §§ är föreskriven för där
avsett fall. Angående sådan säker-
het tillämpas vad som är föreskri-
vet i 9 kap. 3 § lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet.
Föreläggande, varom stadgas i
art. 29 av konventionen, meddelas
av länsstyrelsen i det län, där
verksamheten utövas eller den
flottled, varom fråga är, framgår
eller, om verksamheten utövas i
Norge, inverkan å vattenförhållan-
dena till följd av verksamheten
uppkommer.
28
Då ombud enligt nämnda artikel utsetts, skall underrättelse därom
jämte uppgift å ombudets namn och adress införas i en eller flera av
ortens tidningar samt i allmänna tidningarna. Sker ändring i förhållande,
som tidigare kungjorts, skall den på samma sätt offentliggöras. Uppgif-
ter, som nu nämnts, skola tillika upptagas i särskild, hos länsstyrelsen
tillgänglig förteckning.
Kostnad för kungörelse, som avses i denna paragraf, må uttagas i den
ordning, som angående lösen för expedition är föreskriven.
Prop. 1997/98:90
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Mål som före denna lags ikraftträdande har inletts hos en förrätt-
ningsman skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser.
29
Härigenom föreskrivs att 25 § 2 mom. lagen (1947:576) om statlig in-
komstskatt skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
25 § 2 mom.1
Med avyttring av fastighet likställs överföring av mark eller andel i
samfällighet genom fastighetsreglering enligt 5 kap. och uppdelning i
lotter genom klyvning enligt 11 kap. fastighetsbildningslagen
(1970:988), om överföringen eller uppdelningen sker mot ersättning helt
eller delvis i pengar, samt avstående av mark genom inlösen enligt 8 kap.
samma lag. Har den ersättning i pengar som en skattskyldig erhållit på
grund av en överföring enligt 5 kap. eller en uppdelning enligt 11 kap.
nämnda lag inte överstigit 5 000 kronor, är dock inte någon del av vins-
ten skattepliktig. Om ersättningen i pengar överstiger 5 000 kronor, skall
som skattepliktig inkomst tas upp så stor del av hela realisationsvinsten
som ersättningen i pengar, minskad med 5 000 kronor, utgör av det totala
vederlaget för överföringen eller uppdelningen, minskat med 5 000 kro-
nor, dock att den skattepliktiga inkomsten inte skall tas upp till högre
Prop. 1997/98:90
belopp än som motsvarar den del av
5 000 kronor.
Avyttring av fastighet anses vi-
dare föreligga när ägare av fastig-
het fått engångsersättning på grund
av allframtidsupplåtelse. Härmed
avses ersättning på grund av sådan
inskränkning i förfoganderätt till
fastigheten som skett enligt natur-
vårdslagen (1964:822) eller på
grund av motsvarande inskränk-
ningar enligt andra författningar
eller på grund av upplåtelse av
nyttjanderätt eller servitutsrätt till
fastigheten för obegränsad tid.
Engångsersättningen är i dessa fall
att betrakta som köpeskilling,
varvid så stor del av fastigheten
anses avyttrad som ersättningsbe-
loppet utgör av fastighetens hela
värde vid tiden för beslutet om
fastighetens hela värde vid tiden
för beslutet om inskränkningen i
förfoganderätten eller för upplåtel-
sen av nyttj anderätten eller servi-
ersättningen i pengar som överstiger
Avyttring av fastighet anses vi-
dare föreligga när ägare av fastig-
het fått engångsersättning på grund
av allframtidsupplåtelse. Härmed
avses ersättning på grund av sådan
inskränkning i förfoganderätt till
fastigheten som skett enligt miljö-
balken eller på grund av motsva-
rande inskränkningar enligt andra
författningar eller på grund av
upplåtelse av nyttjanderätt eller
servitutsrätt till fastigheten för
obegränsad tid. Engångsersätt-
ningen är i dessa fall att betrakta
som köpeskilling, varvid så stor
del av fastigheten anses avyttrad
som ersättningsbeloppet utgör av
fastighetens hela värde vid tiden
för beslutet om fastighetens hela
värde vid tiden för beslutet om
inskränkningen i förfoganderätten
eller för upplåtelsen av nyttjande-
rätten eller servitutsrätten.
Senaste lydelse 1990:651.
30
tutsrätten.
Har den skattskyldige i samband med allframtidsupplåtelse fatt ersätt-
ning på grund av upplåtelse av avverkningsrätt skall ersättningen, om den
skattskyldige yrkar det, anses som engångsersättning på grund av all-
framtidsupplåtelsen. Har den skattskyldige i nu avsett fall fått ersättning
för avyttrade skogsprodukter, får 60 procent av ersättningen behandlas
som engångsersättning på grund av allframtidsupplåtelse. Vad som sägs i
detta stycke gäller dock endast om skatteplikt för ersättningen för av-
verkningsrätten eller skogsprodukterna inträtt under samma beskatt-
ningsår som ersättningen på grund av allframtidsupplåtelsen.
Från det sammanlagda beloppet av den eller de engångsersättningar
som den skattskyldige under ett beskattningsår har fått på grund av all-
framtidsupplåtelse är han berättigad till avdrag med 5 000 kronor, om
han inte visar att han haft avdragsgilla omkostnader till samma eller
högre belopp. Avdraget får dock inte överstiga det sammanlagda ersätt-
ningsbeloppet för upplåtelserna.
Prop. 1997/98:90
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999 och tillämpas på avyttringar
som har skett den 1 januari 1999 och senare. Äldre bestämmelser skall
tillämpas på avyttringar som har skett före ikraftträdandet.
31
Härigenom föreskrivs i fråga om luftfartslagen (1957:297)’
dels att 1 kap. 2 a §, 3 kap. 1 § och 6 kap. 5 och 8 §§ skall ha följande
lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 6 kap. 5 a §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2a§
Luftfartyg far inte inom svenskt område framföras med överljudsfart.
Om det finns synnerliga skäl, far regeringen eller den myndighet rege-
ringen bestämmer medge undantag från förbudet. I samband därmed far
anges på vilka villkor luftfarten far äga rum.
Ytterligare krav i fråga om
framförande av luftfartyg i över-
ljudsfart får inte ställas med stöd
av miljöbalken.
1§
Luftfartyg skall vara luftvärdiga och miljövärdiga när de används vid
luftfart.
Ett luftfartyg anses luftvärdigt, om det är konstruerat, byggt, utrustat
och hållet i stånd på ett sådant sätt
säkerhetens krav är uppfyllda.
Ett luftfartyg anses miljövärdigt,
om det är konstruerat, byggt,
utrustat och hållet i stånd på ett
sådant sätt att det inte orsakar
skada genom buller eller luftför-
orening eller genom annan liknan-
de störning.
samt har sådana flygegenskaper att
Ett luftfartyg anses miljövärdigt,
om det är konstruerat, byggt,
utrustat och hållet i stånd på ett
sådant sätt att det inte orsakar
skada genom buller eller luftför-
orening eller genom annan liknan-
de störning. Ytterligare krav i
fråga om luftfartygs miljövärdig-
het får inte ställas med stöd av
miljöbalken.
Lagen omtryckt 1986:166.
32
Prop. 1997/98:90
5§2
Tillstånd far beviljas bara om hinder inte möter av hänsyn till det all-
männa. Vid prövningen skall hänsyn, förutom till annat, tas till mark-
förhållandena, till störningar som kan uppkomma för omgivningen och
till totalförsvaret. Vidare skall hänsyn tas till sökandens tekniska och
ekonomiska förutsättningar att driva flygplatsen.
Avser prövningen inrättandet av en flygplats som skall kunna användas
under instrumentväderförhållanden (trafikflygplats), utbyggnad av en
flygplats till trafikflygplats eller ombyggnad av en trafikflygplats, skall
prövningen omfatta även investeringens lönsamhet och dess inverkan på
andra flygplatser i regionen.
Vid tillståndsprövning skall la-
gen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. tillämpas.
Tillstånd far inte meddelas i
Vid tillståndsprövning skall 3
och 4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap.
5 § miljöbalken tillämpas.
Tillstånd far inte meddelas i
strid mot en detaljplan eller områ-
desbestämmelser. Om syftet med
planen eller bestämmelserna inte
motverkas, far dock mindre avvi-
kelser göras.
strid mot en detaljplan eller områ-
desbestämmelser. Om syftet med
planen eller bestämmelserna inte
motverkas, får dock mindre avvi-
kelser göras.
5a§
En miljökonsekvensbeskrivning
skall ingå i en ansökan om till-
stånd.
Innan miljökonsekvensbeskriv-
ningen upprättas skall den som
avser att ansöka om tillstånd
samråda enligt 6 kap. 4 § första
stycket miljöbalken med Luftfarts-
verket, berörda länsstyrelser och
enskilda.
När det gäller förfarandet för
att upprätta miljökonsekvensbe-
skrivningen och kraven på denna
samt planer och planeringsun-
derlag skall 6 kap. 3 §, 4 § tredje
stycket, 5-8 §§ och 10-12 §§
miljöbalken tillämpas.
Innan ansökan om tillstånd prö-
vas skall miljökonsekvensbeskriv-
ningen godkännas av länsstyrel-
sen. Beslutet får inte överklagas.
Innehållet i miljökonsekvensbe-
skrivningen samt resultatet av
2 Senaste lydelse 1988:1572.
33
2 Riksdagen 1997/98. 1 samt. Nr 90
samråd och yttranden skall beak-
tas vid tillståndsprövningen.
När det förutom enligt detta ka-
pitel krävs tillstånd till flygplatsen
enligt miljöbalken gäller inte
andra-femte styckena. Då skall i
stället 6 kap. 3 §, 7 § och 9-12 §§
miljöbalken tillämpas.
Prop. 1997/98:90
Regeringen får föreskriva att det
krävs tillstånd för att inrätta och
driva även andra anläggningar för
luftfarten än allmänna flygplatser.
Frågor om tillstånd och om villko-
ren för detta prövas av regeringen
eller den myndighet regeringen
bestämmer.
Regeringen far föreskriva att det
krävs tillstånd för att inrätta och
driva även andra anläggningar för
luftfarten än allmänna flygplatser.
Frågor om tillstånd och om villko-
ren för detta prövas av regeringen
eller den myndighet regeringen
bestämmer. Därvid gäller be-
stämmelserna i 5 § första, tredje
och fjärde styckena samt 5 a §.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende om tillstånd skall handläggas och bedömas enligt äldre
bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande.
Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock till-
lämpas omedelbart.
34
Prop. 1997/98:90
Härigenom föreskrivs att 1-7, 9-12 och 15-19 §§ lagen (1962:627) om
vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m.m. skall ha föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1§
Är Sverige i krig, skall bestäm-
melserna i denna lag om medde-
lande av tillstånd till vissa företag
i vatten tillämpas.
Är Sverige i krigsfara eller rå-
der det sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av
Är Sverige i krig, skall bestäm-
melserna i denna lag om medde-
lande av tillstånd till viss vatten-
verksamhet tillämpas.
Är Sverige i krigsfara eller rå-
der det sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av
att det är krig utanför Sveriges
gränser eller av att Sverige har
varit i krig eller krigsfara, far
regeringen föreskriva att bestäm-
melserna i denna lag om medde-
lande av tillstånd till viss vatten-
verksamhet skall tillämpas.
att det är krig utanför Sveriges
gränser eller av att Sverige har
varit i krig eller krigsfara, får
regeringen föreskriva att bestäm-
melserna i denna lag om medde-
lande av tillstånd till vissa företag
i vatten skall tillämpas.
Föreskrift enligt andra stycket skall underställas riksdagens prövning
inom en månad från det den utfärdades. Sker inte underställning eller
godkänner riksdagen inte föreskriften inom två månader från det under-
ställningen skedde, upphör föreskriften att gälla.
För bättre utnyttjande av vatten-
kraft far, efter ansökan hos vatten-
domstolen enligt 13 kap. vattenla-
gen (1983:291), tillstånd enligt
denna lag lämnas till tillfällig
vattenreglering eller annat vatten-
företag, som avses i 1 kap. 3 §
första stycket 1 vattenlagen, eller
också ändrade bestämmelser med-
delas om innehållande eller tapp-
ning av vatten, om åtgärden prövas
ur allmän synpunkt medföra för-
delar, som överväger kostnaderna
samt skadorna och olägenheterna
av den.
För bättre utnyttjande av vatten-
kraft far, efter ansökan hos miljö-
domstolen enligt miljöbalken,
tillstånd enligt denna lag lämnas
till tillfällig vattenreglering eller
annan vattenverksamhet, som
avses i 11 kap. 2 § 1 miljöbalken,
eller också ändrade bestämmelser
meddelas om innehållande eller
tappning av vatten, om åtgärden
prövas ur allmän synpunkt medfö-
ra fördelar, som överväger kostna-
derna samt skadorna och olägen-
heterna av den.
1 Senaste lydelse 1994:1633.
2 Senaste lydelse 1983:653
35
Prop. 1997/98:90
3
Bestämmelserna i vattenlagen
(1983:291) skall tillämpas på
foretag enligt denna lag, om inte
annat föranleds av bestämmelserna
i det följande.
Tillstånd till företag enligt den-
na lag skall meddelas för viss tid,
högst tre år.
Sedan tiden för tillståndet el-
ler, om nytt tillstånd meddelats,
tiden därför gått till ända, skall
sökanden vidtaga de åtgärder, som
erfordras för att återställa förhål-
landena i lämpligt skick. Vatten-
domstolen har att i samband med
tillståndet meddela erforderliga
bestämmelser härom.
5
Bestämmelsen i 3 kap. 4 § vat-
tenlagen (1983:291) skall inte äga
tillämpning i fråga om företag
enligt denna lag.
6
Bestämmelserna i 7 kap. vat-
tenlagen (1983:291) om vatten-
reglering med tvångsdelaktighet
gäller inte regleringar, som avses i
denna lag. Är det uppenbart, att en
reglering är till nytta för annan
som tillgodogör vattenkraft, är
denne dock skyldig att i den mån
så kan anses skäligt bidra till kost-
naden för regleringen. I fråga om
talan om sådant bidrag tillämpas
vattenlagens bestämmelser om
stämningsmål.
§3
Bestämmelserna i miljöbalken
och lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksam-
het skall tillämpas på vattenverk-
samhet enligt denna lag, om inte
annat föranleds av bestämmelserna
i det följande.
§
Tillstånd till vattenverksamhet
enligt denna lag skall meddelas för
viss tid, högst tre år.
Sedan tiden för tillståndet el-
ler, om nytt tillstånd meddelats,
tiden därför gått till ända, skall
sökanden vidtaga de åtgärder, som
erfordras för att återställa förhål-
landena i lämpligt skick. Miljö-
domstolen har att i samband med
tillståndet meddela erfordeliga
bestämmelser härom.
§4
Bestämmelsen i 11 kap. 6 §
första stycket miljöbalken skall
inte äga tillämpning i fråga om
vattenverksamhet enligt denna lag.
§5
Bestämmelserna i 5 kap. lagen
(0000) med särskilda bestämmel-
ser om vattenverksamhet angående
vattenreglering med tvångsdelak-
tighet gäller inte regleringar, som
avses i denna lag. Är det uppen-
bart, att en reglering är till nytta
för annan som tillgodogör vatten-
kraft, är denne dock skyldig att i
den mån så kan anses skäligt bidra
till kostnaden för regleringen. I
fråga om talan om sådant bidrag
tillämpas bestämmelserna om
5 Senaste lydelse 1983:653.
4 Senaste lydelse 1983:653.
5 Senaste lydelse 1983:653.
36
I fråga om förvaltningen av ett
vattenregleringsföretag med flera
deltagare gäller vad som i lagen
(1973:1150) om förvaltning av
samfalligheter är stadgat om sam-
falligheter enligt vattenlagen.
I stället för bestämmelserna i
11 kap. 1 och 2 §§ vattenlagen
(1983:291) gäller vid tillämpning
av denna lag i fråga om vattenfö-
retag som där avses bestämmel-
serna i 11 kap. 3 § vattenlagen.
Bestämmelserna i 11 kap.
7—11 §§ och 13 kap. 19 § andra
stycket vattenlagen skall inte gälla
i fråga om företag enligt denna
lag.
9
Vid meddelande av tillstånd till
företag enligt denna lag far vatten-
domstolen, om det behövs för att
undvika dröjsmål med företaget,
skjuta upp frågan om de före-
skrifter, som erfordras angående
ersättning, avgifter eller annat.
Därvid tillämpas 13 kap. 49 §
andra — femte styckena vattenla-
gen (1983:291).
1(
Ersättning, som bestämmes i
penningar, må fastställas att utgå
för år eller del av år, så länge
företaget äger bestånd. Har till-
stånd till företaget tagits i anspråk,
skall sådan ersättning utgå för hela
den tid därefter, för vilken tillstån-
det meddelats, om ej vattendom-
stämningsmål i lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vatten-
verksamhet.
I fråga om förvaltningen av en
vattenreglering med flera deltaga-
re gäller vad som i lagen
(1973:1150) om förvaltning av
samfalligheter är stadgat om sam-
falligheter enligt lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vatten-
verksamhet.
§6
I stället för bestämmelserna i
17 kap. 1 § miljöbalken gäller vid
tillämpning av denna lag i fråga
om vattenverksamhet som där
avses bestämmelserna i 17 kap.
3 § miljöbalken.
Bestämmelserna i 6 kap. 4-5 §§
miljöbalken skall inte gälla i fråga
om vattenverksamhet enligt denna
lag.
Prop. 1997/98:90
§7
Vid meddelande av tillstånd till
vattenverksamhet enligt denna lag
far miljödomstolen, om det behövs
för att undvika dröjsmål med
verksamheten, skjuta upp frågan
om de föreskrifter, som erfordras
angående ersättning, avgifter eller
annat. Därvid tillämpas 22 kap.
27 § andra — femte stycket miljö-
balken.
>§
Ersättning, som bestämmes i
penningar, må fastställas att utgå
för år eller del av år, så länge
verksamheten pågår. Har tillstånd
till företaget tagits i anspråk, skall
sådan ersättning utgå för hela den
tid därefter, för vilken tillståndet
meddelats, om ej miljödomstolen
6 Senaste lydelse 1983:653.
7 Senaste lydelse 1983:653.
37
stolen förordnar annorlunda.
När skäl äro därtill, må vatten-
domstolen höja eller sänka ersätt-
ning, som fastställts att utgå för år
eller del av år, eller meddela nya
eller ändrade bestämmelser om
vidtagande av åtgärder, som kunna
erfordras för tillgodoseende av
allmän eller enskild rätt.
11
Vattendomstols beslut, vari-
genom meddelats bestämmelser
om skyldighet att förebygga eller
avhjälpa skada eller olägenhet till
följd av företag enligt denna lag
eller att utgiva ersättning därför,
skall, såframt tillståndet till före-
taget tagits i anspråk, gå i verk-
ställighet som om det vunnit laga
kraft, där ej annorlunda förordnas.
Belopp, som i enlighet med
vattendomstolens beslut nedsatts
hos länsstyrelsen eller guldits i
annan ordning, må ej återkrävas.
12
Anspråk på ersättning för skada,
förlust eller intrång som inte förut-
setts av vattendomstolen skall, för
att fa tas upp till prövning, anmä-
las till vattendomstolen inom fem
år eller den längre tid, högst tolv
år, som vattendomstolen kan ha
föreskrivit, räknat från det tiden
för tillståndet eller, om nytt till-
stånd meddelats, tiden därför gått
till ända. Efterföljes företag enligt
denna lag av foretag, vartill till-
stånd meddelas enligt vattenlagen
(1983:291), far anspråk med an-
ledning av det förra företaget
framställas inom den tid, som
gäller för det senare företaget
enligt 15 kap. 17 § tredje stycket
vattenlagen. Anmälan om ersätt-
förordnar annorlunda.
När skäl äro därtill, må miljö-
domstolen höja eller sänka ersätt-
ning, som fastställts att utgå för år
eller del av år, eller meddela nya
eller ändrade bestämmelser om
vidtagande av åtgärder, som kunna
erfordras för tillgodoseende av
allmän eller enskild rätt.
§
Miljödomstols beslut, varigenom
meddelats bestämmelser om skyl-
dighet att förebygga eller avhjälpa
skada eller olägenhet till följd av
vattenverksamhet enligt denna lag
eller att utgiva ersättning därför,
skall, såframt tillståndet till verk-
samheten tagits i anspråk, gå i
verkställighet som om det vunnit
laga kraft, där ej annorlunda för-
ordnas.
Belopp, som i enlighet med
miljödomstolens beslut nedsatts
hos länsstyrelsen eller guldits i
annan ordning, må ej återkrävas.
§8
Anspråk på ersättning för skada,
förlust eller intrång som inte förut-
setts av miljödomstolen skall, för
att fa tas upp till prövning, anmä-
las till miljödomstolen inom fem år
eller den längre tid, högst tolv år,
som miljödomstolen kan ha före-
skrivit, räknat från det tiden för
tillståndet eller, om nytt tillstånd
meddelats, tiden därför gått till
ända. Efterföljes vattenverksamhet
enligt denna lag av vattenverk-
samhet, vartill tillstånd meddelas
enligt miljöbalken, far anspråk
med anledning av den förra verk-
samheten framställas inom den tid,
som gäller för den senare verk-
samheten enligt 24 kap. 13 § tredje
eller fjärde stycket miljöbalken.
Prop. 1997/98:90
8 Senaste lydelse 1983:653
38
ningsanspråk skall vara skriftlig
och den skall ges in till vattendom-
stolen i två exemplar. Vattendom-
stolen skall i domen erinra om vad
skadelidande har att iaktta.
Anmälan om ersättningsanspråk Prop. 1997/98:90
skall vara skriftlig och den skall
ges in till miljödomstolen i två
exemplar. Miljödomstolen skall i
domen erinra om vad skadelidande
har att iaktta.
15 §9
Bestämmelserna i 4 kap. 5 §
andra och tredje styckena vatten-
lagen (1983:291) hindrar inte att
ansökan om tillstånd till åtgärder
enligt denna lag tas upp till pröv-
ning.
Bestämmelserna i 17 § andra
och tredje stycket lagen (0000) om
införande av miljöbalken hindrar
inte att ansökan om tillstånd till
åtgärder enligt denna lag tas upp
till prövning.
16
I mål enligt denna lag skall ett
exemplar av ansökningshandling-
arna jämte kungörelsen av vatten-
domstolen tillställas länsstyrelsen i
det län, inom vilket företaget
huvudsakligen skall verkställas.
Vid tillämpning i mål, varom nu
är fråga, av bestämmelserna i
13 kap. 29 och 37 §§ vattenlagen
(1983:291) får i brådskande fall
de i dessa lagrum angivna frister-
na begränsas. Parterna skall dock
beredas skäligt rådrum.
§'°
I mål enligt denna lag skall ett
exemplar av ansökningshandling-
arna jämte kungörelsen av miljö-
domstolen tillställas länsstyrelsen i
det län, inom vilket vattenverk-
samheten huvudsakligen skall
utövas.
Vid tillämpning i mål, varom nu
är fråga, av bestämmelsen i
22 kap. 17 § miljöbalken får i
brådskande fall den i detta lagrum
angivna fristen begränsas. Parterna
skall dock beredas skäligt rådrum.
17 §
I mål enligt denna lag far på be-
gäran av sökanden vattendom-
stolen utan huvudförhandling i
brådskande fall medge att åtgärder
för vattenföretaget vidtas, innan
frågan om sådana åtgärder slutli-
gen avgörs. Är fråga om åtgärd,
som omfattar vidlyftigare arbete,
eller är avsevärt intrång på allmän
eller enskild rätt att befara därav,
får förordnande meddelas endast
om riket är i krig.
I mål enligt denna lag far på be-
gäran av sökanden miljödomsto-
len utan huvudförhandling i bråds-
kande fall medge att åtgärder för
vattenföretaget vidtas, innan frå-
gan om sådana åtgärder slutligen
avgörs. Är fråga om åtgärd, som
omfattar vidlyftigare arbete, eller
är avsevärt intrång på allmän eller
enskild rätt att befara därav, far
förordnande meddelas endast om
riket är i krig.
’ Senaste lydelse 1983:653.
10 Senaste lydelse 1983:653.
" Senaste lydelse 1983:653.
39
När synnerliga skäl föreligger,
får vattendomstolen i mål enligt
denna lag medge sökanden att utan
hinder av bestämmelsen i 4 kap.
1 § andra stycket vattenlagen
(1983:291) påbörja arbete, som
där avses.
Vattendomstolens beslut enligt
denna paragraf gäller omedelbart,
men det kan ändras när förhållan-
dena föranleder det.
När synnerliga skäl föreligger,
får miljödomstolen i mål enligt
denna lag medge sökanden att utan
hinder av bestämmelsen i 11 kap.
10 § miljöbalken påbötja arbete,
som där avses.
Miljödomstolens beslut enligt
denna paragraf gäller omedelbart,
men det kan ändras när förhållan-
dena föranleder det.
Prop. 1997/98:90
Är riket i krig och är med hän-
syn till kraftförsörjningen ound-
gängligen erforderligt att åtgärd,
som avses i 2 §, vidtas utan dröjs-
mål, får regeringen eller den myn-
dighet som regeringen bestämmer
förordna att åtgärden får, ändå att
den är av beskaffenhet att vatten-
domstolens medgivande därtill
skall inhämtas, vidtas utan föregå-
ende prövning av vattendomstolen.
Vidtar någon åtgärd med stöd av
vad nu sagts, skall han ofördröj li-
gen efter dess verkställande göra
ansökan hos vattendomstolen om
godkännande av åtgärden.
I fråga om ansökan, som i första
stycket sägs, och påföljd för un-
derlåtenhet att göra sådan ansökan
gäller vad i vattenlagen
(1983:291) stadgas för fall som
avses i 4 kap. 4 § samma lag.
19
Säkerhet, som avses i 13 kap. 49
och 50 §§ vattenlagen (1983:291),
skall i mål, varom är fråga i denna
lag, gälla all ersättning, som icke
skall erläggas innan meddelat till-
stånd tages i anspråk, ävensom
kostnader för åtgärd, som vatten-
domstolen kan ha föreskrivit med
stöd av 4 § andra stycket.
Är riket i krig och är med hän-
syn till kraftförsörjningen ound-
gängligen erforderligt att åtgärd,
som avses i 2 §, vidtas utan dröjs-
mål, får regeringen eller den myn-
dighet som regeringen bestämmer
förordna att åtgärden får, ändå att
den är av beskaffenhet att miljö-
domstolens medgivande därtill
skall inhämtas, vidtas utan föregå-
ende prövning av miljödomstolen.
Vidtar någon åtgärd med stöd av
vad nu sagts, skall han ofördröjli-
gen efter dess verkställande göra
ansökan hos miljödomstolen om
godkännande av åtgärden.
I fråga om ansökan, som i första
stycket sägs, och påföljd för un-
derlåtenhet att göra sådan ansökan
gäller vad i miljöbalken stadgas
för fall som avses i 11 kap. 16 §
samma lag.
>13
Säkerhet, som avses i 22 kap. 27
och 28 §§ miljöbalken, skall i mål,
varom är fråga i denna lag, gälla
all ersättning, som icke skall er-
läggas innan meddelat tillstånd
tages i anspråk, ävensom kostna-
der för åtgärd, som miljödomstolen
kan ha föreskrivit med stöd av 4 §
andra stycket.
12 Senaste lydelse 1983:653.
” Senaste lydelse 1983:653.
40
Prop. 1997/98:90
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
41
2.9
Prop. 1997/98:90
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1966:314) om kontinental-
sockeln
dels att 3, 4, 10, 10 a, 11 och 12 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas sju nya bestämmelser, 2 a, 3 a, 3 b, 4 a,
4 b, 4 c och 5 a §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2a§
Vid utforskning av kontinental-
sockeln och vid utvinning av na-
turtillgångar från den skall be-
stämmelserna i 2 kap. miljöbalken
gälla även när verksamheten
bedrivs utanför territorialgränsen.
3 §’
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer äger meddela
tillstånd för annan än staten att genom geofysiska mätningar, borrning
eller på annat sätt utforska kontinentalsockeln och att utvinna naturtill-
gångar från denna.
Tillstånd skall avse bestämt område och viss tid.
Regeringen äger föreskriva att visst slag av verksamhet som avses i
första stycket far äga rum utan tillstånd.
I ärenden om tillstånd att utvin-
na naturtillgångar från kontinen-
talsockeln skall lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser
m.m. tillämpas.
3a§
Vid prövning av tillstånd att ut-
forska kontinentalsockeln eller att
utvinna naturtillgångar från den
tillämpas 2 kap., 5 kap. 3 § och
16 kap. 5 § miljöbalken.
Vid prövning av tillstånd att ut-
vinna naturtillgångar från konti-
nentalsockeln tillämpas dessutom
3 och 4 kap. miljöbalken.
En miljökonsekvensbeskrivning
skall ingå i en ansökan om till-
stånd att genom borrning eller
Senaste lydelse 1991:49.
42
4
Vid tillstånd skall fogas de vill-
kor som är påkallade från allmän
synpunkt, såsom villkor om företa-
gets ledning, sättet för arbetenas
utförande, anläggningar på konti-
nentalsockeln för arbetena, karta
över arbetena, provtagning, rap-
portering rörande verksamheten,
användning av produkterna och
åtgärder till bevarande av fyndig-
het eller borrhål, samt de villkor
som behövs till skydd for miljön
eller till skydd för sjöfarten, fisket
eller annat allmänt eller enskilt
intresse.
När tillstånd meddelas, kan be-
stämmas i vilken omfattning un-
dersökning eller utvinning skall
ske för att den rätt som grundas på
tillståndet skall äga bestånd.
sprängning utforska kontinental-
sockeln eller att utvinna naturtill-
gångar från den. I fråga om förfa-
randet, kraven på miljökon-
sekvensbeskrivningar samt planer
och planeringsunderlag gäller
6 kap. miljöbalken.
3b§
Vid prövning av tillstånd till så-
dan täkt på kontinentalsockeln
som avses i 12 kap. 1 § första
stycket miljöbalken skall behovet
av materialet som kan utvinnas
vägas mot de skador på djur- och
växtlivet och på miljön i övrigt
som täkten kan befaras orsaka.
Tillstånd får inte lämnas till en
täkt som kan befaras försämra
livsbetingelserna for någon djur-
eller växtart som är hotad, sällsynt
eller i övrigt hänsynskrävande.
•2
Ett tillstånd skall förenas med
de villkor som behövs for att skyd-
da allmänna intressen och enskild
rätt, såsom att skydda människors
hälsa och miljön mot skador och
olägenheter, främja en långsiktigt
god hushållning med mark och
vatten och andra resurser samt
trygga säkerheten.
Prop. 1997/98:90
Villkoren kan bland annat avse
åtgärder för att förebygga luft-
eller vattenföroreningar, skydda
djur- och växtlivet, bevara fyndig-
heter eller borrhål eller skydda
sjöfarten eller fisket. De kan avse
sättet att leda företaget, utföra
arbetet, utforma anläggningar på
2 Senaste lydelse 1992:1145.
43
|
kontinentalsockeln for arbetena Prop. 1997/98:90 | |
|
Tillstånd kan även förbindas |
4a§ Ett tillstånd får förenas med yt- Med stöd av denna paragraf får 4b§ När ett tillstånd meddelas, kan Tillstånd kan även förbindas |
annat sätt.
Prop. 1997/98:90
10
Inom anläggning och säkerhets-
zon utanför territorialgränsen
Ett tillstånd får för sin giltighet
göras beroende av att den som
avser att bedriva verksamheten
ställer säkerhet för kostnaderna
för att ta bort anläggningar och
för andra åtgärder för återställ-
ning. Staten, kommuner, landsting
och kommunalförbund behöver
inte ställa säkerhet.
Om det kan antas att den ställda
säkerheten inte är tillräcklig, får
beslut fattas om ytterligare säker-
het.
I fråga om beskaffenheten av
säkerheten gäller 2 kap. 25 §
utsökningsbalken. Säkerheten skall
prövas av tillståndsmyndigheten
och förvaras av länsstyrelsen i det
län där verksamheten bedrivs eller
som närmaste del av Sveriges
sjöterritorium ligger i.
5a§
Om ett tillstånd upphör att gälla
är den som har innehaft tillståndet
skyldig att ta bort anläggningar
och vidta andra åtgärder för åter-
ställning, om inte detta är obe-
hövligt från allmän eller enskild
synpunkt.
Om skyldigheten att vidta såda-
na åtgärder inte har bestämts
genom villkor i tillståndet, skall
frågan prövas av tillståndsmyn-
digheten i samband med att till-
ståndet upphör.
Om den som har haft tillståndet
inte iakttar sina skyldigheter, får
tillsynsmyndigheten vid vite före-
lägga honom att fullgöra dem.
§3
Inom anläggning och säkerhets-
zon utanför territorialgränsen
5 Senaste lydelse 1992:1145.
45
tillämpas svensk lag med undantag
av bestämmelserna i miljöskydds-
lagen (1969:387), om inte annat
följer av 10 a §, samt i mineralla-
gen (1991:45), vattenlagen
(1983:291) och lagstiftningen
angående jakt och fiske. Därvid
anses anläggningen och zonen
belägna inom närmaste del av
Sveriges sjöterritorium.
10 a §4
Gäller ett tillstånd enligt denna
lag verksamhet som skall bedrivas
utanför territorialgränsen, får
regeringen, om det finns särskilda
skäl, som villkor for tillståndet
ange att prövning enligt miljö-
skyddslagen (1969:387) skall ske
hos den myndighet som regeringen
bestämmer. Vad som nu har före-
skrivits gäller endast om tillstånd
enligt miljöskyddslagen behövs
for en motsvarande verksamhet
innanför territorialgränsen.
Miljöskyddslagen skall tillämpas
på en verksamhet som omfattas av
villkor enligt första stycket. Rege-
ringen skall ange vilken myndig-
het som skall utöva tillsyn enligt
miljöskyddslagen över verksam-
heten.
tillämpas svensk lag med undantag
av bestämmelserna i minerallagen
(1991:45) och lagstiftningen angå-
ende jakt och fiske. Därvid anses
anläggningen och zonen belägna
inom närmaste del av Sveriges
sjöterritorium.
Prop. 1997/98:90
Om annat inte framgår av
10 a §, skall tillståndsprövning
enligt miljöbalken dock inte ske för
utforskning och utvinning inom
anläggning och säkerhetszon
utanför territorialgränsen, om
verksamheten har tillståndsprövats
av regeringen enligt denna lag.
Gäller ett tillstånd enligt denna
lag en verksamhet som skall be-
drivas utanför territorialgränsen,
får regeringen, om det finns sär-
skilda skäl, som villkor för till-
ståndet ange att tillståndsprövning
enligt 9 kap. miljöbalken skall ske
hos den myndighet som regeringen
bestämmer. Detta gäller dock
endast om tillstånd enligt 9 kap.
miljöbalken behövs for en motsva-
rande verksamhet innanför territo-
rialgränsen.
Miljöbalken skall tillämpas på
en verksamhet som omfattas av
villkor enligt första stycket. Rege-
ringen skall ange vilken myndig-
het som skall utöva tillsyn enligt
miljöbalken över verksamheten.
11 §
Den som utan lov utforskar kontinentalsockeln eller utvinner natur-
tillgångar från denna eller vidtager åtgärd för sådan utforskning eller
utvinning dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.
Till samma straff dömes den Till samma straff döms den som
som
1) bryter mot föreskrift som 1) bryter mot ett villkor som har
4 Senaste lydelse 1992:1145.
46
meddelats med stöd av 4 § första meddelats med stöd av 4 eller Prop. 1997/98:90
stycket, 4 a §,
2) underlåter att efterkomma vad tillsynsmyndighet fordrar eller före-
skriver med stöd av 8 § andra eller tredje stycket eller
3) vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som är förbunden med till-
stånd eller som är föreskriven i eller som ålagts enligt 8 § andra stycket
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift.
Den som överträder förbudet i 6 § att segla in i säkerhetszon eller före-
skrift som utfärdats för tryggande av sådan zon dömes till böter.
12 §
Har innehavare av tillstånd un-
derlåtit att ställa sig till efterrättel-
se föreskrift som meddelats med
stöd av 4 § första stycket eller vad
som åligger honom enligt 9 § eller
att efterkomma anfordran eller
föreskrift som tillsynsmyndighet
meddelat med stöd av 8 § andra
eller tredje stycket, äger till-
synsmyndigheten ålägga honom
vid vite att fullgöra sina skyldig-
heter.
Har en innehavare av ett till-
stånd underlåtit att följa villkor
som har meddelats med stöd av 4
eller 4 a § eller vad han är skyldig
att göra enligt 9 § eller att följa en
anfordran eller föreskrift som en
tillsynsmyndighet har meddelat
med stöd av 8 § andra eller tredje
stycket, får tillsynsmyndigheten
ålägga honom vid vite att fullgöra
sina skyldigheter.
Medför underlåtenheten uppenbar fara för allmänt intresse, äger till-
synsmyndigheten förbjuda arbetets fortsatta bedrivande och låta genom
polismyndighetens försorg vidtaga rättelse på tillståndshavarens bekost-
nad.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,
om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna
om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.
3. Bestämmelsen i 5 a § skall tillämpas även när tillståndet har med-
delats före denna lags ikraftträdande.
4. Den nya lydelsen av 10 a § skall inte tillämpas i fråga om tillstånd
enligt denna lag som har meddelats i enlighet med ett före ikraftträdandet
av denna lag beviljat tillstånd. Har tillstånd meddelats i enlighet med ett
efter den 31 december 1992 beviljat tillstånd skall i stället äldre lydelse
av 10 a § tillämpas.
47
Härigenom föreskrivs att 30 § lagen (1970:244) om allmänna vatten-
och avloppsanläggningar' skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:90
Nuvarande lydelse
30
Försummar fastighetsägare att
betala avgift som avses i denna lag
eller att i annat hänseende iakttaga
vad som åligger honom och är
försummelsen väsentlig får hu-
vudmannen stänga av vattentillför-
seln till fastigheten, om han ej
genom anmaning har kunnat
åstadkomma rättelse och avstäng-
ning kan ske utan att sanitär olä-
genhet uppkommer. Kostnad för
avstängningsåtgärd far påföras
fastighetsägaren.
Föreslagen lydelse
§
Försummar fastighetsägare att
betala avgift som avses i denna lag
eller att i annat hänseende iakttaga
vad som åligger honom och är
försummelsen väsentlig far hu-
vudmannen stänga av vattentillför-
seln till fastigheten, om han ej
genom anmaning har kunnat
åstadkomma rättelse och avstäng-
ning kan ske utan att olägenhet för
människors hälsa uppkommer.
Kostnad för avstängningsåtgärd
får påföras fastighetsägaren.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Lagen omtryckt 1976:842.
48
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 2 §, 4 kap. 10 a §, 7 kap. 2 och 9 §§,
9 kap. 1 och 7 §§ samt 14 kap. 1 § fastighetsbildningslagen (1970:988)'
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:90
2§2
Inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmel-
ser far fastighetsbildning inte ske i strid mot planen eller bestämmelser-
na. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock
mindre avvikelser göras.
Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för
marks bebyggande eller användning än som avses i första stycket, skall
fastighetsbildning ske så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas.
Får på grund av särskilt medgivande byggnad uppföras eller annan där-
med jämförlig åtgärd företagas i strid mot sådan bestämmelse, utgör vad
nu har sagts ej hinder mot fastighetsbildning som behövs för att medgi-
vandet skall kunna utnyttas.
Om det finns särskilda skäl, far
undantag medges från bestämmel-
ser som avses i andra stycket.
Frågor om undantag prövas på
begäran av lantmäterimyndigheten
av länsstyrelsen eller efter dess
förordnande av kommunal myn-
dighet. Att därvid regeringens
tillåtelse behövs i vissa fall följer
av 19 c § naturvårdslagen
(1964:822).
En kommunal myndighets beslut i fråga som avses i tredje stycket far
överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut i fråga som avses i tredje stycket far överklagas
genom besvär hos regeringen.
Om det finns särskilda skäl, far
undantag medges från bestämmel-
ser som avses i andra stycket.
Frågor om undantag prövas på
begäran av lantmäterimyndigheten
av länsstyrelsen eller efter dess
förordnande av kommunal myn-
dighet. Att därvid regeringens
tillåtelse behövs i vissa fall följer
av 7 kap. 29 § miljöbalken.
10
Om ansökan har gjorts om fas-
tighetsbildning för bebyggelse
eller annat ändamål som kräver
§3
Om ansökan har gjorts om fas-
tighetsbildning för bebyggelse
eller annat ändamål som kräver
1 Lagen omtryckt 1992:1212.
2 Senaste lydelse 1997:339.
3 Senaste lydelse 1995:1394.
49
medgivande enligt naturvårdsla-
gen (1964:822), får lantmäte-
rimyndigheten efter samtycke av
sökanden begära sådant medgi-
vande.
medgivande enligt 7 kap. miljö-
balken, far lantmäterimyndigheten
efter samtycke av sökanden begära
sådant medgivande.
Prop. 1997/98:90
2§
Servitut som avser skogsfång eller rätt att dra ledning enligt led-
ningsrättslagen (1973:1144) får inte bildas genom fastighetsreglering.
Servitut som kan upplåtas ftZZ
förmån for ett vattenföretag enligt
8 kap. 1 § vattenlagen (1983:291)
får bildas genom fastighetsregle-
ring endast om tillstånd till företa-
get har meddelats enligt vattenla-
gen eller om det är uppenbart att
varken allmänna eller enskilda
intressen skadas genom företagets
inverkan på vattenförhållandena.
Andra servitut som kan upplåtas
enligt vattenlagen får inte bildas
genom fastighetsreglering.
Servitut som avser vattenverk-
samhet och kan upplåtas med stöd
av 28 kap. 10 § miljöbalken får
bildas genom fastighetsreglering
endast om tillstånd till verksam-
heten har meddelats enligt vatten-
lagen (1983:291) eller miljöbalken
eller om det är uppenbart att var-
ken allmänna eller enskilda intres-
sen skadas genom verksamhetens
inverkan på vattenförhållandena.
Andra servitut till förmån för
vattenverksamhet som kan upplå-
tas enligt miljöbalken får inte
bildas genom fastighetsreglering.
Servitut, som kan upplåtas efter prövning vid särskild förrättning i and-
ra fall än som anges i första och andra styckena, får bildas genom fastig-
hetsreglering endast om åtgärden sker i samband med en annan fastig-
hetsbildningsåtgärd och är av betydelse för denna.
9§
Servitut, som har tillkommit till
förmån för ett vattenföretag med
stöd av 8 kap. 1 § vattenlagen
(1983:291) eller motsvarande
äldre bestämmelser, får ändras
eller upphävas endast om åtgärden
inte medför olägenhet av någon
betydelse för företaget. Andra
servitut som har tillkommit med
stöd av vattenlagen eller motsva-
rande äldre lagstiftning får inte
ändras eller upphävas genom
fasti ghetsre glering.
Servitut, som har tillkommit enligt lagstiftningen om ägofred eller en-
skilda vägar eller enligt anläggningslagen (1973:1149) eller motsvarande
äldre lagstiftning, får ändras eller upphävas genom fastighetsreglering
Servitut, som avser vattenverk-
samhet och har tillkommit med
stöd av 28 kap. 10 § miljöbalken
eller motsvarande äldre bestäm-
melser, far ändras eller upphävas
endast om åtgärden inte medför
olägenhet av någon betydelse for
verksamheten. Andra servitut som
har tillkommit med stöd av miljö-
balkens regler om vattenverksam-
het eller motsvarande äldre lag-
stiftning får inte ändras eller upp-
hävas genom fastighetsreglering.
50
endast om åtgärden sker i samband med en annan fastighetsbildningsåt- Prop. 1997/98:90
gärd och är av betydelse för denna.
9 kap.
1 §4
Anläggningsarbete eller liknande åtgärd skall efter beslut av lant-
mäterimyndigheten verkställas under förrättningen som ett för sakägarna
gemensamt arbete enligt denna lag, om det främjar fastighetsregleringens
syfte och arbetet ej lämpligen bör ombesörjas av enskild sakägare.
Beslut enligt första stycket far
inte avse företag som skulle vä-
sentligt ändra arten och omfatt-
ningen av regleringen eller andra
vattenföretag än sådana markav-
vattningsföretag, för vilka till-
st åndsplikt föreligger enbart på
grund av 4 kap. 2 § andra stycket
vattenlagen (1983:291).
Kan till följd av andra stycket
företag icke utföras som gemen-
samt arbete enligt denna lag eller
är sådant utförande icke lämpligt,
får lantmäterimyndigheten förord-
na om prövning enligt vattenlagen
eller anläggningslagen.
Ett beslut enligt första stycket
far inte avse företag som skulle
väsentligt ändra arten och omfatt-
ningen av regleringen. Beslutet får
inte heller avse vattenverksamhet,
utom
1. sådan dränering av jord-
bruksmark som enligt 11 kap. 13 §
andra stycket miljöbalken inte
kräver tillstånd, och
2. annan markawattning, vars
inverkan på vattenförhållandena
uppenbarligen inte skadar vare sig
allmänna eller enskilda intressen.
Kan till följd av andra stycket
vattenverksamhet eller annat
företag icke utföras som gemen-
samt arbete enligt denna lag eller
är sådant utförande icke lämpligt,
får lantmäterimyndigheten förord-
na om prövning enligt miljöbalken
och lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksam-
het eller enligt anläggningslagen.
7§5
Har anläggning utförts som gemensamt arbete enligt denna lag, får
lantmäterimyndigheten vid samma förrättning pröva fråga om fördelning
av kostnader för driften av anläggningen. Fördelningen sker i enlighet
med bestämmelserna i anläggningslagen.
Finnes fråga som avses i första
stycket böra prövas särskilt enligt
vattenlagen eller anläggningsla-
gen, skall lantmäterimyndigheten
förordna om sådan prövning.
Finnes fråga som avses i första
stycket böra prövas särskilt enligt
miljöbalken och lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vatten-
verksamhet eller enligt anlägg-
ningslagen, skall lantmäterimyn-
4 Senaste lydelse 1995:1394.
5 Senaste lydelse 1995:1394.
51
Anläggning som utförts som
gemensamt arbete enligt denna lag
anses inrättad enligt anlägg-
ningslagen. Vad som nu sagts
gäller ej dike, om fråga om fordel-
ning av kostnader för driften prö-
vats enligt vattenlagen.
digheten förordna om sådan pröv-
ning.
Anläggning som utförts som
gemensamt arbete enligt denna lag
anses inrättad enligt anlägg-
ningslagen. Vad som nu sagts
gäller ej dike, om fråga om fördel-
ning av kostnader för driften prö-
vats enligt lagen (0000) med sär-
skilda bestämmelser om vatten-
verksamhet.
Prop. 1997/98:90
Om det vid fastighetsbildning
uppkommer frågor om fastig-
hetsindelningens beskaffenhet
eller om beståndet eller omfånget
av ledningsrätt eller av servitut,
skall frågan prövas vid fastighets-
bestämning, om det behövs för
fastighetsbildningen. I fråga om
servitut som har tillkommit med
stöd av vattenlagen (1983:291)
eller motsvarande äldre lagstift-
ning far en sådan bestämning
endast avse servitut enligt 8 kap.
1 § vattenlagen eller motsvarande
äldre bestämmelser.
På ansökan av sakägare far även
i annat fall fastighetsbestämning
ske för prövning av fråga om
fastighetsindelningens beskaffen-
het eller om beståndet eller om-
fånget av ledningsrätt eller av
servitut, som tillkommit vid avvitt-
ring eller enligt lagstiftningen om
fastighetsbildning eller enskilda
vägar eller enligt anläggningslagen
eller 8 kap. 1 § vattenlagen eller
motsvarande äldre bestämmelser,
såvida icke frågans avgörande
uppenbarligen är utan betydelse
för sökanden. Samma rätt att på-
kalla fastighetsbestämning till-
kommer kommunen såvitt gäller
område med detaljplan eller områ-
desbestämmelser eller område
Om det vid fastighetsbildning
uppkommer frågor om fastig-
hetsindelningens beskaffenhet
eller om beståndet eller omfånget
av ledningsrätt eller av servitut,
skall frågan prövas vid fastighets-
bestämning, om det behövs för
fastighetsbildningen. I fråga om
servitut för vattenverksamhet som
har tillkommit med stöd av miljö-
balken eller motsvarande äldre
lagstiftning får en sådan bestäm-
ning endast avse servitut enligt
28 kap. 10 § miljöbalken eller
motsvarande äldre bestämmelser.
På ansökan av sakägare får även
i annat fall fastighetsbestämning
ske för prövning av fråga om
fastighetsindelningens beskaffen-
het eller om beståndet eller om-
fånget av ledningsrätt eller av
servitut, som tillkommit vid avvitt-
ring eller enligt lagstiftningen om
fastighetsbildning eller enskilda
vägar eller enligt anläggningslagen
eller 28 kap. 10 § miljöbalken eller
motsvarande äldre bestämmelser,
såvida icke frågans avgörande
uppenbarligen är utan betydelse
för sökanden. Samma rätt att på-
kalla fastighetsbestämning till-
kommer kommunen såvitt gäller
område med detaljplan eller områ-
desbestämmelser eller område
52
beträffande vilket fråga väckts om beträffande vilket fråga väckts om Prop. 1997/98:90
upprättande av sådan plan eller upprättande av sådan plan eller
sådana bestämmelser. sådana bestämmelser.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2.1 fråga om förrättningar som har påbörjats före ikraftträdandet gäller
9 kap. 1 § andra stycket i sin äldre lydelse.
53
Härigenom föreskrivs i fråga om väglagen (1971:948)'
dels att 38 § skall upphöra att gälla,
dels att 3 a, 15-18, 26, 28, 32, 35, 63 och 74 §§ skall ha följande lydel-
se,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 14 a, 14 b, 14 c
och 54 §§ av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:90
3
Vid prövning av ärenden enligt
denna lag skall lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser
m.m. tillämpas.
§
Vid prövning av ärenden enligt
denna lag skall 2-4 kap., 5 kap.
3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken
tillämpas. Upprättande av arbets-
plan enligt denna lag skall därvid
jämställas med meddelande av
tillstånd enligt miljöbalken.
14a§
Den som planerar att bygga en
väg skall genomfora en förstudie. I
förstudien skall förutsättningarna
för den fortsatta planeringen
klarläggas. Förstudien skall även
ange om en vägutredning enligt
14 b § behövs innan en arbetsplan
upprättas.
Vid utarbetandet av förstudien
skall den som avser att bygga en
väg samråda enligt 6 kap. 4 §
första stycket miljöbalken med
berörda länsstyrelser, kommuner
och ideella föreningar som enligt
sina stadgar har till ändamål att ta
till vara naturskydds- eller miljö-
skyddsintressen samt med den
allmänhet som kan antas bli sär-
skilt berörd.
Efter samrådet skall den läns-
styrelse, inom vars område väg-
byggnadsproj ektet huvudsakligen
skall utföras, enligt 6 kap. 4 §
tredje stycket miljöbalken besluta
om projektet kan antas medföra en
betydande miljöpåverkan. Beslutet
Lagen omtryckt 1987:459.
54
skall fattas efter samråd med Prop. 1997/98:90
övriga berörda länsstyrelser.
Bestämmelser om planer och
planeringsunderlag finns i 6 kap.
11—12 §§ miljöbalken.
14b§
En vägutredning skall genomfö-
ras när det i förstudien har klar-
lagts att alternativa vägsträck-
ningar behöver studeras. Vägut-
redningen skall utgöra underlag
for val av vägsträckning och tra-
fikteknisk standard. Alternativa
vägsträckningar skall jämföras
såväl sinsemellan som med alter-
nativet att behålla befintlig väg.
En förbättring av befintlig väg
skall också studeras, om inte sär-
skilda skäl föranleder annat.
En vägutredning skall innehålla
en miljökonsekvensbeskrivning
och de uppgifter i övrigt som
behövs för att kunna utvärdera
och välja alternativ. Miljökon-
sekvensbeskrivningen skall god-
kännas av berörda länsstyrelser
innan den tas in i vägutredningen.
När det gäller förfarandet för
att upprätta miljökonsekvensbe-
skrivningen och kraven på denna
samt planer och planeringsun-
derlag skall 6 kap. 3 §, 5—7 §§, 8 §
första stycket och 10-12 §§ miljö-
balken tillämpas.
14 c §
Vägverket skall med eget yttran-
de överlämna frågan om byggande
av väg till regeringen för prövning
enligt 17 kap. 1 § miljöbalken.
Detsamma gäller om regeringen
enligt 17 kap. 3 § miljöbalken har
förbehållit sig prövningen av
vägens tillåtlighet. Regeringens
prövning skall ske på grundval av
en upprättad vägutredning enligt
14b§.
55
15 §2
För byggande av väg skall upprättas en arbetsplan.
Prop. 1997/98:90
I arbetsplanen skall anges den
mark som behöver tas i anspråk
för väganordningar och för ge-
nomförandet av vägbyggnadsfö-
retaget. Planen skall även inne-
hålla en miljökonsekvensbeskriv-
ning och de uppgifter som i övrigt
behövs för att genomföra företa-
get.
En miljökonsekvensbeskrivning
skall innehålla en redovisning av
de väntade miljöeffekterna samt
förslag till erforderliga skyddsåt-
gärder eller andra försiktighets-
mått som behövs för att förebygga
störningar eller andra olägenheter
från trafiken.
I arbetsplanen skall anges den
mark som behöver tas i anspråk
för väganordningar och för att
genomföra vägbyggnadsprojektet.
Planen skall innehålla en miljö-
konsekvensbeskrivning och de
uppgifter som i övrigt behövs för
att genomföra projektet. Miljö-
konsekvensbeskrivningen skall
godkännas av berörda länsstyrel-
ser innan den tas in i arbetspla-
nen.
När det gäller kraven på miljö-
konsekvensbeskrivningen samt
planer och planeringsunderlag
skall 6 kap. 3 §, 7 § och 10—12 §§
miljöbalken tillämpas.
16 §3
Vid utarbetande av en arbetsplan
skall samråd i fråga om vägens
sträckning och vägförslagets ut-
formning i övrigt ske med berörda
fastighetsägare och myndigheter
samt andra som kan ha ett väsent-
ligt intresse i saken. Samråd skall
alltid ske med de naturvårdsmyn-
digheter som berörs.
Vid utarbetande av en arbetsplan
skall samråd i fråga om vägens
sträckning och vägförslagets ut-
formning i övrigt ske med berörda
fastighetsägare och myndigheter
samt andra som kan ha ett väsent-
ligt intresse i saken. Samråd skall
alltid ske med de miljövårdsmyn-
digheter som berörs. I de fall
länsstyrelsen under förstudien har
beslutat att vägprojektet kan antas
medföra en betydande miljöpåver-
kan, skall ett utökat samråd med
miljökonsekvensbedömning ske
enligt 6 kap. 5-6 §§ miljöbalken,
om inte ett sådant samråd har
skett enligt 14 b §.
Förfarandet enligt första stycket far efter omständigheterna förenklas i
fråga om en arbetsplan för väg, som är förutsatt i en detaljplan eller i
områdesbestämmelser.
Avser arbetsplan endast om- Avser arbetsplan endast om-
byggnad av väg, får förfarandet byggnad av väg, far förfarandet
2 Senaste lydelse 1987:745.
3 Senaste lydelse 1992:1652.
56
enligt första stycket efter om-
ständigheterna förenklas med
iakttagande av att ägare till en
fastighet, av vilken mark skall tas i
anspråk, alltid skall beredas till-
fälle att yttra sig. Detta skall även
tillämpas på en arbetsplan som
innefattar endast ändring av planen
for ett vägbyggnadsföretag som
ännu ej är färdigställt.
enligt första stycket efter om-
ständigheterna förenklas med
iakttagande av att ägare till en
fastighet, av vilken mark skall tas i
anspråk, alltid skall beredas till-
fälle att yttra sig. Detta skall även
tillämpas på en arbetsplan som
innefattar endast ändring av planen
för ett vägbyggnadsprojekt som
ännu inte är färdigställt.
Prop. 1997/98:90
17 §4
En arbetsplan skall ställas ut for En arbetsplan skall ställas ut for
granskning. granskning. Därvid gäller vad som
i 6 kap. 8 § första stycket miljöbal-
ken sägs om att miljökonsekvens-
beskrivning skall kungöras och
hållas tillgänglig för allmänheten.
En arbetsplan for väg, som är förutsatt i en detaljplan eller i områdes-
bestämmelser, behöver inte ställas ut.
Inte heller behöver en arbetsplan
som avser endast ombyggnad av
väg ställas ut, om inte mark behö-
ver tas i anspråk med vägrätt eller
rätt som avses i 35 § eller om ett
sådant ianspråktagande skriftligen
medgivits av berörda fastighets-
ägare och innehavare av nyttjande-
rätt eller servitutsrätt. Under sam-
ma förutsättningar kan utställelse
underlåtas i fråga om en arbetsplan
som innefattar endast ändring av
planen for ett vägbyggnadsföretag
som ännu ej är färdigställt.
Om en väg som avses i andra
eller tredje stycket är en motorväg
eller motortrafikled eller annan
väg som kan antas medföra en
betydande miljöpåverkan skall
väghållningsmyndigheten införa
kungörelse om miljökonsekvensbe-
skrivningen i Post- och Inrikes
Tidningar och i den eller de
ortstidningar som väghållnings-
myndigheten bestämmer. I kungö-
relsen skall anges var beskriv-
ningen hålls tillgänglig och att
Inte heller behöver en arbetsplan
som avser endast ombyggnad av
väg ställas ut, om inte mark behö-
ver tas i anspråk med vägrätt eller
rätt som avses i 35 § eller om ett
sådant ianspråktagande skriftligen
medgivits av berörda fastighets-
ägare och innehavare av nyttjande-
rätt eller servitutsrätt. Under sam-
ma förutsättningar kan utställelse
underlåtas i fråga om en arbetsplan
som innefattar endast ändring av
planen for ett vägbyggnadsprojekt
som ännu inte är färdigställt.
Om en väg som avses i andra
eller tredje stycket av länsstyrelsen
har antagits medföra en betydande
miljöpåverkan, skall arbetsplanen
ändå ställas ut enligt första styck-
et.
4 Senaste lydelse 1992:1652.
57
skriftliga anmärkningar mot mil-
jökonsekvensbeskrivningen skall
lämnas till väghållningsmyndig-
heten inom en viss angiven tid,
minst fyra veckor efter det att
kungörelsen var införd i Post- och
Inrikes Tidningar.
Prop. 1997/98:90
18 §
Arbetsplan fastställs av vägver-
ket efter samråd med länsstyrelsen.
Om vägverket och länsstyrelsen
har olika uppfattning, hänskjuts
frågan om fastställelse av planen
till regeringens prövning.
Arbetsplan fastställs av Vägver-
ket efter samråd med länsstyrelsen.
Om Vägverket och länsstyrelsen
har olika uppfattning, hänskjuts
frågan om fastställelse av planen
till regeringens prövning. Inne-
hållet i miljökonsekvensbeskriv-
ningen samt resultatet av samråd
och yttranden skall beaktas då
arbetsplanen fastställs.
I sådana fall då utställelse har underlåtits med stöd av 17 § tredje
stycket behöver fastställelse inte ske.
Ett beslut om fastställelse av en arbetsplan är förfallet, om inte inom
fem år från utgången av det år, under vilket beslutet vann laga kraft,
vägens sträckning har blivit i sin helhet tydligt utmärkt på marken och
det i arbetsplanen angivna vägbyggnadsarbetet har påbörjats. Om syn-
nerliga skäl föreligger, kan regeringen eller, efter regeringens bemyndi-
gande, vägverket forlänga tiden, vaije gång med högst tre år.
Ett beslut om fastställelse av en
arbetsplan eller en förlängning av
giltighetstiden skall kungöras. Har
samråd enligt 6 kap. 6 § miljöbal-
ken hållits med ansvarig myndig-
het i annat land skall denna infor-
meras.
26 §
Väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom
underhåll, reparation och andra åtgärder.
Genom renhållning skall väg-
området hållas i ett sådant skick att
skäliga sanitära hänsyn och trev-
nadshänsyn blir tillgodosedda.
Detsamma gäller i fråga om mark
till en bredd av 25 meter intill
parkeringsplats eller rastplats som
är väganordning, i den mån all-
mänheten har tillträde till marken.
Inom områden med detaljplan
gäller detta stycke endast vägom-
Genom renhållning skall väg-
området hållas i ett sådant skick att
olägenheter för människors hälsa
förebyggs eller avhjälps och så att
skäliga trevnadshänsyn blir tillgo-
dosedda. Detsamma gäller i fråga
om mark till en bredd av 25 meter
intill parkeringsplats eller rastplats
som är väganordning, i den mån
allmänheten har tillträde till mar-
ken. Inom områden med detaljplan
58
råden för motorväg eller motortra- gäller detta stycke endast områden Prop. 1997/98:90
|
fikled. |
för motorväg eller motortrafikled. |
De åtgärder som behövs för sådana ändamål som anges i första och
andra styckena räknas till drift av väg. Till drift av väg räknas också ser-
viceåtgärder och förbättringsåtgärder. Om särskilda skäl föreligger, kan
vägverket besluta om inskränkning i skyldigheten att vidta åtgärder för
drift av väg. Vägverket meddelar därvid de föreskrifter som behövs.
28 §
Behöver för en väganordning,
vars utförande ingår i drift av väg,
tas i anspråk mark utöver den som
redan hör till vägen, skall upprät-
tas en arbetsplan, vari anges den
mark som behöver tas i anspråk.
Bestämmelserna i 13, 14 och
16-20 §§ skall därvid tillämpas.
Såvitt angår tillämpningen av 16 §
tredje stycket, 17 § tredje stycket
och 18 § andra stycket skall ar-
betsplanen anses som en sådan
plan som avser endast ombyggnad
av väg.
32 §
Vägrätt upphör när vägen dra-
gés in. Väghållaren far föra bort
vad som anbringats inom vägom-
rådet för vägändamål, om ej läns-
styrelsen bestämmer annat med
hänsyn till att fråga uppkommit
om markens användning som
enskild väg.
Vad som ej förts bort inom ett år
efter det att vägen dragits in till-
faller fastighetens ägare. Länssty-
relsen kan förlänga tiden, om
särskilda skäl föreligger.
Behöver för en väganordning,
vars utförande ingår i drift av väg,
tas i anspråk mark utöver den som
redan hör till vägen, skall upprät-
tas en arbetsplan, vari anges den
mark som behöver tas i anspråk.
Bestämmelserna i 13-20 §§ skall
därvid tillämpas. Såvitt angår
tillämpningen av 16 § tredje styck-
et, 17 § tredje stycket och 18 §
andra stycket skall arbetsplanen
anses som en sådan plan som avser
endast ombyggnad av väg.
Vägrätt upphör när vägen dras
in. Väghållaren är skyldig att i den
omfattning det behövs ställa i
ordning vägområdet och vidta
åtgärder för att förebygga att
områdets skick vållar störningar
och olägenheter i framtiden. Väg-
hållaren far föra bort vad som har
anbringats inom vägområdet för
vägändamål, om inte länsstyrelsen
bestämmer annat med hänsyn till
att fråga har uppkommit om mar-
kens användning som enskild väg.
Vad som inte har förts bort in-
om ett år efter det att vägen dragits
in tillfaller fastighetens ägare.
Länsstyrelsen kan förlänga tiden,
om särskilda skäl föreligger.
59
35 §
Prop. 1997/98:90
Har i fastställd arbetsplan for
vägbyggnadsföretag mark i när-
heten av det i arbetsplanen upp-
tagna vägområdet avsatts for upp-
lag eller liknande ändamål i sam-
band med byggandet av vägen,
skall till väghållaren upplåtas
nyttjanderätt till marken för den
tid som angivits i planen.
Har i fastställd arbetsplan för
vägbyggnadsprojekt mark i när-
heten av det i arbetsplanen upp-
tagna vägområdet avsatts för upp-
lag eller liknande ändamål i sam-
band med byggandet av vägen,
skall till väghållaren upplåtas
nyttjanderätt till marken för den
tid som angivits i planen.
38 §
Behöver väghållare till drift av
väg taga sten, grus, sand eller jord
på mark som tillhör annan än
staten och kan detta ske utan
avsevärd olägenhet, kan länssty-
relsen på framställning av väg-
hållningsmyndigheten föreskriva
att rätt till sådan täkt skall upplå-
tas. Länsstyrelsen meddelar därvid
de föreskrifter som behövs för
rättens utövande.
54 §
Föreskrifter som meddelas med
stöd av 43-48 §§ får avse även
åtgärder för att begränsa eller
motverka skada eller olägenhet på
människors hälsa eller omgivning-
en eller andra åtgärder till skydd
för miljön. Om sådana föreskrifter
inte är tillräckliga, kan tillstånd
vägras.
63 §
Väghållaren skall ersätta skador till följd av att han har förvärvat rätt
1. att inrätta särskild vinterväg,
2. att nyttja mark i närheten av vägområde för upplag eller liknande
ändamål i samband med byggande av väg,
3. att anordna tillfällig väg,
4. att intill vägområde sätta upp snöskärm,
5. till täkt för drift av väg.
Väghållaren skall också ersätta skador till följd av åtgärder som avses i
34 §, 45 § fjärde stycket eller 53 § eller till följd av ett föreläggande som
har meddelats med stöd av 52 §. För skador som har uppstått till följd av
åtgärder som avses i 53 § utgår ersättning endast om skadorna är avse-
värda.
60
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte om det har av- Prop. 1997/98:90
talats eller uppenbarligen förutsatts att ersättning inte skall lämnas.
74 §5
Länsstyrelsens beslut enligt 37,
38, 45-47 §, 48 § andra stycket,
52, 53 § eller 64 § andra stycket
far överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol. Prövningstillstånd
krävs vid överklagande till kam-
marrätten.
Andra beslut av länsstyrelsen
enligt denna lag än som avses i
första stycket får överklagas hos
regeringen.
Länsstyrelsens beslut enligt 37,
45-47 §, 48 § andra stycket, 52,
53 § eller 64 § andra stycket får
överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol. Prövningstillstånd
krävs vid överklagande till kam-
marrätten.
Länsstyrelsens beslut enligt
14 a § tredje stycket, 14 b § andra
stycket eller 15 § andra stycket får
inte överklagas.
Andra beslut av länsstyrelsen
enligt denna lag än som avses i
första och andra styckena far
överklagas hos regeringen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Har före denna lags ikraftträdande täkt upplåtits med stöd av 38 §
skall 63 § första stycket 5 fortfarande gälla.
3. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,
om det i ärendet ingår en miljökonsekvensbeskrivning som vid denna
lags ikraftträdande har överlämnats till länsstyrelsen för godkännande
enligt 24 § vägkungörelsen (1971:954). Bestämmelserna om miljökvali-
tetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.
5 Senaste lydelse 1995:1695.
61
Härigenom föreskrivs att lagen (1971:850) med anledning av gräns-
älvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Fin-
land skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:90
Nuvarande lydelse
Kapitlen 1-9 i gränsälvsöver-
enskommelsen den 16 september
1971 mellan Sverige och Finland
skall gälla som svensk lag. Be-
stämmelserna har den lydelse som
härvid fogad bilaga utvisar.
Föreslagen lydelse
Kapitlen 1-9 i gränsälvsöver-
enskommelsen den 16 september
1971 mellan Sverige och Finland
skall gälla som svensk lag. Be-
stämmelserna har den lydelse som
härvid fogad bilaga utvisar. Vad
som sägs om vattenöverdomstolen
i 8 kap. art. 15 skall dock avse
Miljööver domstolen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
62
Härigenom föreskrivs att 8 § ledningsrättslagen (1973:1144) skall ha
följande lydelse.
Prop. 1997/98:90
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 §’
Inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmel-
ser får en ledningsrätt inte upplåtas i strid mot planen eller bestämmel-
serna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får
dock mindre avvikelser göras.
Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för
marks bebyggande eller användning än som avses i första stycket, skall
ledningsrätt upplåtas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas.
Om det finns särskilda skäl, far
på begäran av lantmäterimyndig-
heten medges undantag från be-
stämmelser som avses i andra
Om det finns särskilda skäl, far
på begäran av lantmäterimyndig-
heten medges undantag från be-
stämmelser som avses i andra
stycket. Frågor om undantag prö-
vas av länsstyrelsen eller efter dess
förordnande av kommunal myn-
dighet. Att därvid regeringens
tillåtelse behövs i vissa fall följer
av 7 kap. 29 § miljöbalken.
stycket. Frågor om undantag prö-
vas av länsstyrelsen eller efter dess
förordnande av kommunal myn-
dighet. Att därvid regeringens
tillåtelse behövs i vissa fall följer
av 19 c § naturvårdslagen
(1964:822).
En kommunal myndighets beslut i fråga som avses i tredje stycket får
överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut i fråga som avses i tredje stycket får överklagas
genom besvär hos regeringen.
Denna träder i kraft den 1 januari 1999.
Senaste lydelse 1997:340.
63
Härigenom föreskrivs att 9 § anläggningslagen (1973:1149)' skall ha
följande lydelse.
Prop. 1997/98:90
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9§2
Inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmel-
ser far en gemensamhetsanläggning inte inrättas i strid mot planen eller
bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte mot-
verkas, far dock mindre avvikelser göras.
Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för
marks bebyggande eller användning än som avses i första stycket, skall
anläggning inrättas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas.
Om det finns särskilda skäl, far
på begäran av lantmäterimyndig-
heten medges undantag från be-
stämmelser som avses i andra
Om det finns särskilda skäl, far
på begäran av lantmäterimyndig-
heten medges undantag från be-
stämmelser som avses i andra
stycket. Frågor om undantag prö-
vas av länsstyrelsen eller efter dess
förordnande av kommunal myn-
dighet. Att därvid regeringens
tillåtelse behövs i vissa fall följer
av 19 c § naturvårdslagen
stycket. Frågor om undantag prö-
vas av länsstyrelsen eller efter dess
förordnande av kommunal myn-
dighet. Att därvid regeringens
tillåtelse behövs i vissa fall följer
av 7 kap. 29 § miljöbalken.
(1964:822).
En kommunal myndighets beslut i fråga som avses i tredje stycket för
överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut i fråga som avses i tredje stycket för överklagas
genom besvär hos regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
' Lagen omtryckt 1992:1148.
2 Senaste lydelse 1997:341.
64
Härigenom föreskrivs att 1, 3, 20, 21 och 23 §§ lagen (1973:1150) om
förvaltning av samfalligheter1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Vid tillämpningen av denna lag skall som samfållighet anses
1. samfallighet enligt fastighetsbildningslagen (1970:988),
2. annan mark som gemensamt tillhör ägarna av de mantalssatta fastig-
heterna i en socken,
3. servitut eller annan särskild rättighet som hör till flera fastigheter
gemensamt,
4. samfållighet enligt anläggningslagen (1973:1149),
5. samfallighet enligt vattenla- 5. samfallighet enligt lagen
gen (1983:291), (0000) med särskilda bestämmel-
ser om vattenverksamhet,
6. samfallighet enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan.
Med delägarfastighet förstås i lagen fastighet som har del i samfallig-
het och med delägare ägaren av delägarfastighet. I fråga om samfallighet
enligt första stycket 5 förstås dock med delägarfastighet fastighet som på
annat sätt än genom delaktighet omfattas av samfalligheten och med
delägare den som deltar i samfalligheten. Beträffande sådan samfallighet
skall vidare vad som sägs i lagen om delägarfastighets andelstal i stället
gälla delägares andelstal.
Prop. 1997/98:90
3§
Lagens bestämmelser om fastighet äger motsvarande tillämpning på
sådan tomträtt, gruva, byggnad, annan anläggning eller naturreservat som
har del i samfallighet enligt 1 § första stycket 3, 4 eller 5.
Den som innehar fastighet på grund av testamentariskt förordnande
utan att äganderätten tillkommer någon anses vid lagens tillämpning som
fastighetens ägare. Som ägare av naturreservat anses den som förvaltar
reservatet.
Innehavare av tomträtt i fastighet som har del i samfallighet enligt 1 §
första stycket 1 eller 2 skall vid tillämpningen av denna lag anses som
delägare i fastighetsägarens ställe.
I fråga om samfalligheter enligt
1 § första stycket 5 skall lagens
bestämmelser om fastighetsdom-
stol i stället gälla vattendomstol.
När talan skall föras hos vatten-
domstol, gäller vattenlagens
(1983:291) bestämmelser om
stämningsmål.
I fråga om samfalligheter enligt
1 § första stycket 5 skall lagens
bestämmelser om fastighetsdom-
stol i stället gälla miljödomstol.
När talan skall föras hos miljö-
domstol, gäller bestämmelserna
om stämningsmål i lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om
' Lagen omtryckt 1987:128.
65
3 Riksdagen 1997/98. 1 samt. Nr 90
vattenverksamhet.
Prop. 1997/98:90
20 §2
Samfallighetsförening bildas vid sammanträde med delägarna genom
att de antager stadgar och utser styrelse.
Sammanträde enligt första stycket skall, om någon delägare begär det,
hållas av lantmäterimyndigheten eller den som myndigheten förordnat
därtill. Dock skall i samband med förrättning enligt fastighetsbildnings-
lagen (1970:988), anläggningslagen (1973:1149) eller lagen (1987:11)
om exploateringssamverkan lantmäterimyndigheten eller, om särskild
förrättningsman förordnats enligt 4 § anläggningslagen, denne hålla
sammanträde enligt första stycket beträffande samfällighet som beröres
av förrättningen, om delägare i samfalligheten begär det eller om det är
av väsentlig betydelse från allmän
bildas.
/ fråga om samfälligheter enligt
1 § första stycket 5 skall vad som i
andra stycket sägs om förrättning
och förrättningsman gälla forrätt-
ning och förrättningsman enligt
vattenlagen (1983:291). Om det är
av väsentlig betydelse från allmän
synpunkt att en samfällighetsföre-
ning bildas för förvaltningen av en
bevattnings- eller vattenregle-
ringssamfällighet, far lantmäte-
rimyndigheten hålla sammanträde
enligt första stycket även om
delägare i samfälligheten inte har
begärt det.
21 §
I fråga om sammanträde för bil-
dande av samfallighetsförening
äger 7 § andra stycket, 8-11 §§,
12 § första stycket första punkten
och 14 § motsvarande tillämpning.
Hålles sammanträdet i samband
med förrättning enligt fastighets-
bildningslagen (1970:988), an-
läggningslagen (1973:1149), vat-
tenlagen (1983:291) eller lagen
(1987:11) om exploateringssam-
verkan, äger dock i fråga om del-
givning av kallelse till sammanträ-
det vad som gäller om delgivning
av kallelse till sammanträde vid
synpunkt att samfällighetsförening
Om det är av väsentlig betydelse
från allmän synpunkt att en sam-
fallighetsförening bildas för för-
valtningen av en samfällighet
enligt 1 § första stycket 5, far
lantmäterimyndigheten hålla sam-
manträde enligt första stycket även
om delägare i samfälligheten inte
har begärt det.
I fråga om sammanträde för bil-
dande av samfällighetsförening
äger 7 § andra stycket, 8-11 §§,
12 § första stycket första punkten
och 14 § motsvarande tillämpning.
Hålles sammanträdet i samband
med förrättning enligt fastighets-
bildningslagen (1970:988), an-
läggningslagen (1973:1149) eller
lagen (1987:11) om exploaterings-
samverkan, äger dock i fråga om
delgivning av kallelse till sam-
manträdet vad som gäller om
delgivning av kallelse till sam-
manträde vid förrättningen mot-
2 Senaste lydelse 1995:1406.
66
förrättningen motsvarande till- svarande tillämpning,
lämpning.
Prop. 1997/98:90
23 §
I fråga om klander av beslut vid sammanträdet äger 15 § motsvarande
tillämpning.
Har fastighetsbildnings-, an-
läggnings- eller exploateringsbe-
slut eller tillståndsdom eller till-
ståndsbeslut enligt vattenlagen
(1983:291) meddelats, far sam-
manträde för bildande av samfäl-
lighetsförening hållas innan do-
men eller beslutet om samfallig-
hetens bildande vunnit laga kraft.
Som delägare anses därvid ägaren
av fastighet och annan som enligt
domen eller beslutet skall ha del i
samfälligheten. Beslut som fattas
vid sammanträdet gäller endast
under förutsättning att fastighets-
bildnings-, anläggnings-, exploate-
rings- eller tillståndsbeslutet eller
tillståndsdomen vinner laga kraft
eller, i fråga om anläggningsbe-
slut, att förordnande meddelas
enligt 27 a § anläggningslagen
(1973:1149) eller 13 kap. 50 §
första stycket vattenlagen.
Har fastighetsbildnings-, an-
läggnings- eller exploateringsbe-
slut eller tillståndsdom eller till-
ståndsbeslut enligt miljöbalken
meddelats, far sammanträde för
bildande av samfällighetsförening
hållas innan domen eller beslutet
om samfällighetens bildande vun-
nit laga kraft. Som delägare anses
därvid ägaren av fastighet och
annan som enligt domen eller
beslutet skall ha del i samfallig-
heten. Beslut som fattas vid sam-
manträdet gäller endast under
förutsättning att fastighetsbild-
nings-, anläggnings-, exploate-
rings- eller tillståndsbeslutet eller
tillståndsdomen vinner laga kraft
eller, i fråga om anläggningsbe-
slut, att förordnande meddelas
enligt 27 a § anläggningslagen
(1973:1149) eller 22 kap. 28 §
första stycket miljöbalken.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Samfallighet enligt vattenlagen (1983:291) skall vid tillämpningen
av denna lag anses som samfällighet enligt lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet.
3. Tillståndsdom eller tillståndsbeslut enligt vattenlagen (1983:291)
skall vid tillämpningen av den nya lydelsen av 23 § anses som tillstånds-
dom eller tillståndsbeslut enligt miljöbalken.
67
Härigenom föreskrivs att 18, 20 och 21 §§ lagen (1973:1151) om infö-
rande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om för-
valtning av samfalligheter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 §’
I fråga om sådan samfällighet enligt lagen (1966:700) om vissa ge-
mensamhetsanläggningar som icke kan förvärva rättigheter och ikläda sig
skyldigheter äger vad som i lagen (1973:1150) om förvaltning av sam-
falligheter föreskrives om samfallighet enligt anläggningslagen
(1973:1149) motsvarande tillämpning.
Prop. 1997/98:90
I fråga om sådana företag enligt
3, 7 eller 8 kap. vattenlagen
(1918:523) som inte kan förvärva
rättigheter och ikläda sig skyldig-
heter samt motsvarande företag
enligt äldre bestämmelser gäller
vad som i lagen (1973:1150) om
förvaltning av samfalligheter
föreskrivs om samfalligheter enligt
vattenlagen (1983:291).
20
När en samfallighetsförening
som bildats enligt 19 § har regist-
rerats, skall den anses ha övertagit
samfällighetens samtliga tillgångar
och förpliktelser. De anläggningar,
som förvaltas av samfalligheten,
skall vid tillämpningen av lagen
(1973:1150) om förvaltning av
samfalligheter jämställas med
gemensamhetsanläggningar enligt
anläggningslagen (1973:1149)
eller, såvitt avser företag enligt
vattenlagen (1918:523) eller mot-
svarande äldre bestämmelser, med
gemensamma anläggningar i sam-
falligheter enligt vattenlagen
(1983:291).
I fråga om sådana företag enligt
3, 7 eller 8 kap. vattenlagen
(1918:523) som inte kan förvärva
rättigheter och ikläda sig skyldig-
heter samt motsvarande företag
enligt äldre bestämmelser gäller
vad som i lagen (1973:1150) om
förvaltning av samfalligheter
föreskrivs om samfalligheter enligt
lagen (0000) med särskilda be-
stämmelser om vattenverksamhet.
§2
När en samfallighetsförening
som bildats enligt 19 § har regist-
rerats, skall den anses ha övertagit
samfällighetens samtliga tillgångar
och förpliktelser. De anläggningar
som förvaltas av samfalligheten
skall vid tillämpningen av lagen
(1973:1150) om förvaltning av
samfalligheter jämställas med
gemensamhetsanläggningar enligt
anläggningslagen (1973:1149)
eller, såvitt avser företag enligt
vattenlagen (1918:523) eller mot-
svarande äldre bestämmelser, med
gemensamma anläggningar i sam-
fälligheter enligt lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vatten-
Senaste lydelse 1983:661.
Senaste lydelse 1983:661.
68
verksamhet.
Prop. 1997/98:90
21
I samband med beslut, som av-
ses i 22 § andra stycket lagen
(1983:292) om införande av vat-
tenlagen (1983:291) och som rör
en samfallighet som kan förvärva
rättigheter och ikläda sig skyldig-
heter, skall förordnas att samfäl-
ligheten skall upplösas och att en
samfallighetsförening skall bildas
för att förvalta den nya samfällig-
heten.
När en samfällighetsförening som
registrerats, skall bestämmelserna i
§3
I samband med beslut, som av-
ses i 11 § andra stycket lagen
(0000) om införande av lagen
(0000) med särskilda bestämmel-
ser om vattenverksamhet och som
rör en samfällighet som kan för-
värva rättigheter och ikläda sig
skyldigheter, skall förordnas att
samfalligheten skall upplösas och
att en samfallighetsförening skall
bildas för att förvalta den nya
samfälligheten.
har bildats enligt första stycket har
0 § tillämpas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
3 Senaste lydelse 1983:661.
69
Prop. 1997/98:90
Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (1976:839) om Statens va-nämnd
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
20 §
Nämndens beslut överklagas hos
Svea hovrätt. Målet prövas av
hovrätten i dess sammansättning
som vattenöverdomstol.
Föreslagen lydelse
Nämndens beslut överklagas hos
Svea hovrätt. Målet prövas av
hovrätten i dess sammansättning
som miljööver domstol.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett mål som vid ikraftträdandet inte har avgjorts av hovrätten i dess
sammansättning som vattenöverdomstol skall därefter handläggas av
hovrätten i dess sammansättning som miljööverdomstol.
Senaste lydelse 1994:1044.
70
Härigenom föreskrivs att 3, 12, 25, 27, 29, 33 och 34 §§ lagen
(1976:997) om vattenförbund skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:90
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3§
Den som enligt vattenlagen
(1983:291) eller miljöskyddslagen
(1969:387) eller äldre lag har
medgivits rätt att inverka på vat-
tenbeskaffenheten eller i övrigt på
vattenförhållandena inom verk-
samhetsområdet skall vara med-
Den som enligt miljöbalken eller
äldre lag har medgivits rätt att
inverka på vattenbeskaffenheten
eller i övrigt på vattenförhållande-
na inom verksamhetsområdet skall
vara medlem i förbundet.
lem i förbundet.
Den som inverkar på vattenförhållandena inom verksamhetsområdet
utan att det föreligger fall som avses i första stycket skall vara medlem i
förbundet, om hans medlemskap är av särskild betydelse för förbundets
verksamhet.
Har någon som enligt första eller andra stycket skall vara medlem i
förbundet av särskilt skäl motsatt sig medlemskap, far han stå utanför
förbundet, om dess verksamhet ej avsevärt försvåras därigenom.
Kommun samt sammanslutning av fiskerättsägare far ingå som med-
lem i vattenförbund, även om skyldighet icke föreligger enligt första eller
andra stycket.
12 §2
I fråga om förrättning enligt
denna lag skall bestämmelserna i
12 kap. vattenlagen (1983:291)
gälla i tillämpliga delar, i den mån
ej annat följer av vad nedan sägs.
I fråga om förrättning enligt
denna lag skall bestämmelserna i
12 kap. vattenlagen (1983:291)
fortfarande gälla i tillämpliga
delar, i den mån ej annat följer av
vad nedan sägs. Vad som sägs i
12 kap. vattenlagen om vatten-
domstol skall gälla miljödomstol.
25 §3
I fråga om talan mot beslut eller
åtgärd vid förrättning enligt denna
lag gäller i tillämpliga delar be-
stämmelserna i 13 kap. vattenlagen
(1983:291) om förrättningsmål.
I fråga om talan mot beslut eller
åtgärd vid förrättning enligt denna
lag gäller fortfarande i tillämpliga
delar bestämmelserna i 13 kap.
vattenlagen (1983:291) om för-
rättningsmål. Vad som sägs i
' Senaste lydelse 1983:663.
2 Senaste lydelse 1983:663.
3 Senaste lydelse 1983:663.
71
13 kap. vattenlagen om vatten- Prop. 1997/98:90
domstol respektive Vattenöver-
domstolen skall gälla miljödom-
stol respektive Miljööverdomsto-
len. Vad som sägs om nämndemän
respektive vattenrättsråd skall
gälla sakkunniga ledamöter re-
spektive miljöråd.
Kungörelse som avses i 13 kap. 58 § vattenlagen (1983:291) skall
jämte avskrift av besvärshandlingama tillställas statens naturvårdsverk
och länsstyrelsen.
27
Angår besvär fråga som avses i
26 §, skall vattendomstolen med
eget yttrande hänskjuta frågan till
regeringens avgörande.
Angår besvär fråga som avses i
26 §, skall miljödomstolen med
eget yttrande hänskjuta frågan till
regeringens avgörande.
29
Sammanträde som avses i 28 §
hålles av förrättningsmannen. I
övrigt gäller i tillämpliga delar
bestämmelserna om bildande av
samfallighetsförening i lagen
(1973:1150) om förvaltning av
samfalligheter. Därvid skall vad
som foreskrives om fastighets-
domstol i stället gälla vatten-
domstol och vad som foreskrives
om förrättning enligt anlägg-
ningslagen (1973:1149) i stället
gälla förrättning enligt denna lag.
33 §
I fråga om vattenförbund gäller i
övrigt i tillämpliga delar 31 §
första stycket, 32-38, 40-43,
45-47 §§, 48 § första, andra och
tredje styckena, 49-51 §§, 52 §
första stycket, 53 och 54 §§ samt
67 § andra och tredje styckena
lagen (1973:1150) om förvaltning
av samfalligheter. Dock skall vad
som foreskrives om fastighets-
domstol i stället gälla vattendom-
stol. Talerätt som avses i 53 §
nämnda lag tillkommer ej inneha-
vare av särskild rätt i fastighet.
Sammanträde som avses i 28 §
hålles av forrättningsmannen. I
övrigt gäller i tillämpliga delar
bestämmelserna om bildande av
samfallighetsförening i lagen
(1973:1150) om förvaltning av
samfalligheter. Därvid skall vad
som foreskrives om fastighets-
domstol i stället gälla miljödomstol
och vad som foreskrives om för-
rättning enligt anläggningslagen
(1973:1149) i stället gälla förrätt-
ning enligt denna lag.
I fråga om vattenförbund gäller i
övrigt i tillämpliga delar 31 §
första stycket, 32-38, 40—43,
45-47 §§, 48 § första, andra och
tredje styckena, 49-51 §§, 52 §
första stycket, 53 och 54 §§ samt
67 § andra och tredje styckena
lagen (1973:1150) om förvaltning
av samfalligheter. Dock skall vad
som foreskrives om fastighets-
domstol i stället gälla miljödom-
stol. Talerätt som avses i 53 §
nämnda lag tillkommer ej inneha-
vare av särskild rätt i fastighet.
72
Prop. 1997/98:90
34 §4
När enligt 29 eller 33 § talan
skall föras hos vattendomstol,
gäller i tillämpliga delar bestäm-
melserna i 13 kap. vattenlagen
(1983:291) om stämningsmål.
När enligt 29 eller 33 § talan
skall föras hos miljödomstol, gäller
i tillämpliga delar bestämmelserna
om stämningsmål i lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Senaste lydelse 1983:663.
73
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1977:439) om kommunal energi-
planering skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:90
Nuvarande lydelse
3
I varje kommun skall det finnas
en aktuell plan för tillförsel, distri-
bution och användning av energi i
kommunen. Till planen skall höra
en miljökonsekvensbeskrivning
som möjliggör en samlad bedöm-
ning av den inverkan den i planen
upptagna verksamheten har på
miljön, hälsan och hushållningen
med naturresurser.
Föreslagen lydelse
§'
I vaije kommun skall det finnas
en aktuell plan för tillförsel, distri-
bution och användning av energi i
kommunen. I en sådan plan skall
jinnas en analys av vilken inverkan
den i planen upptagna verksam-
heten har på miljön, hälsan och
hushållningen med mark och
vatten och andra resurser.
Planen beslutas av kommunfullmäktige.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Senaste lydelse 1991:653.
74
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:160) om vissa rörled-
ningar
dels att 4, 6 och 7 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 6 a och 23 §§ av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4§’
Koncession får meddelas endast om det från allmän synpunkt är lämp-
ligt att ledningen ffamdrages och begagnas och sökanden finnes lämplig
att utöva verksamhet som avses med koncessionen.
Koncession far inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmel-
ser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock
mindre avvikelser göras.
Vid koncessionsprövning skall
lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m. tillämpas.
Vid koncessionsprövning skall
2—4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap.
5 § miljöbalken tillämpas.
En miljökonsekvensbeskrivning
skall ingå i en ansökan om konces-
sion. När det gäller förfarandet,
kraven på miljökonsekvensbe-
skrivningen samt planer och pla-
neringsunderlag gäller 6 kap.
miljöbalken. Vad som där före-
skrivs om tillståndsmyndighet skall
gälla regeringen eller den myn-
dighet som regeringen bestämmer.
Koncession skall förenas med
de villkor som behövs för att
skydda allmänna intressen eller
enskild rätt.
En koncession skall förenas med
de villkor som behövs för att
skydda allmänna intressen och
enskild rätt, såsom att trygga
säkerheten, skydda människors
hälsa och miljön mot skador och
olägenheter och främja en lång-
siktigt god hushållning med mark
och vatten och andra resurser.
Som villkor för koncession får föreskrivas att staten skall ha rätt att
deltaga i verksamheten eller att koncessionshavaren skall utge särskild
avgift till staten eller iakttaga annat liknande villkor.
Vidare får som villkor för koncession föreskrivas att ledningen skall
vara färdigställd inom viss tid. Regeringen kan förlänga föreskriven tid,
Senaste lydelse 1987:143.
75
Prop. 1997/98:90
om särskilda skäl föreligger. Ansökan härom skall göras före utgången Prop. 1997/98:90
av den föreskrivna tiden.
En koncession får för sin gil-
tighet göras beroende av att sä-
kerhet ställs för att den som inne-
har koncessionen skall fullgöra
skyldigheten enligt 16 § att ta bort
ledningen och vidta andra åtgär-
der för återställning. Staten, kom-
muner, landsting och kommunal-
förbund behöver inte ställa säker-
het.
Om det kan antas att den ställda
säkerheten inte är tillräcklig, får
regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer besluta
om ytterligare säkerhet.
I fråga om beskaffenheten av
säkerheten gäller 2 kap. 25 §
utsökningsbalken. Säkerheten skall
prövas av regeringen eller den
myndighet som regeringen be-
stämmer och förvaras av länssty-
relsen i det län där verksamheten
bedrivs.
Uppkommer genom verksamhet
för vilken koncession har medde-
lats enligt denna lag betydande
olägenhet som icke förutsågs när
koncessionen meddelades, far
regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer före-
skriva villkor som är ägnat att
förebygga eller minska olägenhe-
ten för framtiden.
Uppkommer genom verksamhet
för vilken koncession har medde-
lats enligt denna lag en olägenhet
av någon betydelse som inte förut-
sågs när koncessionen meddelades
eller medverkar verksamheten med
någon betydelse till att en mil-
jökvalitetsnorm enligt 5 kap. mil-
jöbalken överträds, far regeringen
eller den myndighet som regering-
en bestämmer föreskriva ytterliga-
re eller ändrade villkor för att
förebygga eller minska olägenhe-
ten för framtiden.
Villkor enligt första stycket får
inte vara så ingripande att verk-
samheten inte längre kan bedrivas
eller att den avsevärt försvåras.
2 Senaste lydelse 1982:486.
76
Prop. 1997/98:90
23 §
Förbud får inte meddelas med
stöd av miljöbalken mot en rörled-
nings framdragande eller be-
gagnande, om regeringen har
tillåtit rörledningen i en konces-
sion enligt denna lag.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende om prövning av koncession skall handläggas och bedö-
mas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags
ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken
skall dock tillämpas omedelbart.
77
Härigenom föreskrivs att 4, 14, 17, 19 och 32 §§ skogsvårdslagen
(1979:429)' skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:90
Denna lag skall inte tillämpas i
den mån den strider mot före-
skrifter som har meddelats med
stöd av naturvårdslagen
(1964:822) eller annan lag.
Bestämmelser i denna lag eller
med stöd av lagen meddelade
föreskrifter skall inte tillämpas i
den mån vad där sägs strider mot
7 kap. 11 § andra stycket miljöbal-
ken eller mot föreskrifter som har
meddelats med stöd av 7 eller
8 kap. samma balk eller med stöd
av annan lag.
14 §2
Skogsmarkens ägare är skyldig att enligt föreskrifter som meddelas av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer underrätta
skogsvårdsstyrelsen om
1. avverkning och uttag av skogsbränsle som skall äga rum på hans
mark,
2. sådan dikning i samband med
avverkning som inte kräver till-
stånd enligt naturvårdslagen
(1964:822),
3. vad han avser att göra för a
turmiljövårdens intressen i samband
2. sådan dikning i samband med
avverkning som inte kräver till-
stånd enligt 11 kap. miljöbalken,
och
tt tillgodose naturvårdens och kul-
med avverkning på hans mark.
17 §
Tillstånd till avverkning i svår-
föryngrad skog eller skyddsskog
får inte ges, om avverkningen
medverkar till att en miljökvali-
tetsnorm överträds. Avverkningen
får dock tillåtas, om det vidtas
sådana åtgärder att olägenheterna
från annan verksamhet upphör
eller minskar så att möjligheterna
att uppjylla miljökvalitetsnormen
ökar i inte obetydlig utsträckning.
1 Lagen omtryckt 1993:553.
2 Senaste lydelse 1997:1241.
78
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far för Prop. 1997/98:90
visst eller vissa områden föreskriva att tillstånd till avverkning av svår-
föryngrad skog inte får ges
1. i fråga om skog på mark som inte i genomsnitt kan producera minst
en kubikmeter virke om året per hektar, om det inte finns särskilda skäl,
2. för byggande av skogsbilväg om nyttan av vägen för skogsbruket
inte motsvarar kostnaden för den eller om vägen inte kan passas in i en
vägnätsplan.
I fråga om rätt till ersättning för
skada till följd av ett beslut enligt
18 § första eller andra stycket
gäller bestämmelserna i 25 §, 26 §
första stycket första meningen,
27 § första meningen, 27 a §, 31 §
andra stycket, 32 §, 33 § första
stycket, 34 §, 35 § första stycket
första meningen och andra stycket
samt 36 § naturvårdslagen
(1964:822).
19 §
I fråga om rätt till ersättning för
skada till följd av ett beslut enligt
18 § första eller andra stycket
gäller bestämmelserna i 25 kap.
6 § och 31 kap. 2 §, 4 § första
stycket, 6 §, 7 § första stycket
första meningen, 8 § första me-
ningen, 9, 12 och 13 §§, 15 §
första stycket första meningen och
andra stycket, 31 § tredje stycket
samt 32 och 33 miljöbalken.
Vad som i dessa bestämmelser
sägs om miljödomstol skall i stäl-
let gälla fastighetsdomstol.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer far
föreskriva att det i ärenden enligt
denna lag skall finnas miljökon-
sekvensbeskrivningar som gör det
möjligt att bedöma vilken inverkan
nya metoder för skogens skötsel
och nya skogsodlingsmaterial har
på miljön. Föreskrifterna far inne-
bära att en sådan beskrivning skall
upprättas av den som avser att
använda en ny metod eller ett nytt
skogsodlingsmaterial.
32 §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer far
föreskriva att det i ärenden enligt
denna lag skall göras en analys av
vilken inverkan nya metoder för
skogens skötsel och nya skogsod-
lingsmaterial har på miljön. Före-
skrifterna far innebära att en sådan
analys skall göras av den som
avser att använda en ny metod
eller ett nytt skogsodlingsmaterial.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ärenden som har inletts före denna lags ikraftträdande skall hand-
läggas och bedömas enligt äldre bestämmelser. Bestämmelserna i 17 §
första stycket i dess nya lydelse skall dock tillämpas omedelbart.
3.1 fråga om rätt till ersättning på grund av ett beslut som har medde-
lats före denna lags ikraftträdande gäller äldre bestämmelser i 19 §.
79
2.23
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § och 4 kap. 7 § fastighetstaxe-
ringsiagen (1979:1152) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4§*
Mark skall indelas i de ägoslag som anges i det följande. Mark som är
vattentäckt skall indelas endast om den är täktmark. Indelningen far inte
påverkas av förekomsten av byggnad som skall rivas (saneringsbyggnad)
eller av byggnad eller byggnader vars sammanlagda basvärde inte skulle
uppgå till 50 000 kronor.
Tomtmark
Mark som upptas av småhus, hyreshus, industribyggnad, special-
byggnad eller övrig byggnad samt trädgård, parkeringsplats, upp-
lagsplats, kommunikationsutrymme m.m., som ligger i anslutning till
sådan byggnad.
Mark till fastighet, som är bebyggd med småhus, hyreshus, industri-
byggnad, specialbyggnad eller övrig byggnad, skall i sin helhet utgöra
tomtmark, om fastigheten ligger i ett ägoskifte och har en total areal som
inte överstiger två hektar. Detta skall dock ej gälla om fastighetens mark
till någon del skall taxeras tillsammans med annan egendom enligt reg-
lerna i 4 kap.
Vad nu har sagts om tomtmark skall också gälla mark till obebyggd
fastighet, som har bildats för byggnadsändamål under de senaste två åren.
Har fastigheten bildats längre tillbaka i tiden skall marken utgöra tomt-
mark endast om det är uppenbart att den far bebyggas. I övriga fall skall
obebyggd mark anses som tomtmark endast om marken enligt detaljplan
utgör kvartersmark för enskilt bebyggande och det inte är uppenbart att
bebyggelsen inte skall genomföras. Detsamma gäller om det finns giltigt
bygglov eller tillstånd enligt ett förhandsbesked enligt plan- och byggla-
gen (1987:10), avseende sådan byggnad som anges i andra stycket.
Täktmark
Mark för vilken gäller täkt-
tillstånd enligt 18 § natur-
vårdslagen (1964:822) eller vat-
tenlagen (1983:291). Med täkttill-
stånd skall jämställas pågående
täkt. Byggnad på täktområde för
täktens utnyttjande hindrar inte att
marken indelas som täktmark.
Täktmark
Mark för vilken täkttillstånd en-
ligt 18 § naturvårdslagen
(1964:822), vattenlagen
(1983:291) eller miljöbalken gäl-
ler. Med täkttillstånd skall jäm-
ställas pågående täkt. Byggnad på
täktområde för täktens utnyttjande
hindrar inte att marken indelas
Senaste lydelse 1997:451.
80
som täktmark.
Åkermark
Mark som används eller lämpligen kan användas till växtodling eller
bete och som är lämplig att plöjas.
Betesmark
Mark som används eller lämpligen kan användas till bete och som inte
är lämplig att plöjas.
Skogsmark
Mark som är lämplig för virkesproduktion och som inte i väsentlig ut-
sträckning används för annat ändamål. Mark där det bör finnas skog till
skydd mot sand- eller jordflykt eller mot att fjällgränsen flyttas ned.
Mark som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad skall dock inte anses
som skogsmark, om den på grund av särskilda förhållanden inte bör tas i
anspråk för virkesproduktion.
Mark skall anses lämplig för virkesproduktion, om den enligt veder-
tagna bedömningsgrunder kan producera i genomsnitt minst en kubik-
meter virke om året per hektar.
Skogsimpediment
Mark som inte är lämplig för virkesproduktion utan produktionshöjan-
de åtgärder men som bär skog eller har förutsättningar att bära skog.
Övrig mark
Mark som inte skall utgöra något av de tidigare nämnda ägoslagen.
Prop. 1997/98:90
7
Består täktmark av skilda mark-
områden skall varje sådant område
utgöra en taxeringsenhet. Omfattas
områden av samma täktplan enligt
naturvårdslagen (1964:822) skall
de dock utgöra en taxeringsenhet.
§2
Består täktmark av skilda mark-
områden skall varje sådant område
utgöra en taxeringsenhet. Omfattas
områden av samma täktplan enligt
miljöbalken eller motsvarande
äldre bestämmelser skall de dock
utgöra en taxeringsenhet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999 och tillämpas första gången
vid fastighetstaxering år 1999.
2 Senaste lydelse 1994:1909.
81
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1980:307) om skyldighet för ut-
ländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader skall ha föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §’
Säkerhet behöver inte ställas i
1. mål som handläggs enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbets-
tvister,
2. mål vid fastighetsdomstol som inte avser en arrendetvist,
3. ansökningsmål enligt 13 kap. 3. mål vid miljödomstol enligt
13 § vattenlagen (1983:291), 20 kap. 2 § första stycket 2 miljö-
balken som är ansökningsmål eller
20 kap. 2 § första stycket 5 miljö-
balken som avser ersättning vid
ingripande av det allmänna,
4. växelmål och checkmål,
5. mål som har tagits upp efter offentlig stämning, och
6. mål vid förvaltningsdomstol eller marknadsdomstolen.
Säkerhet behöver inte heller ställas i annat fall om talan väcks genom
genstämning.
Prop. 1997/98:90
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Mål som har inletts före denna lags ikraftträdande skall handläggas
och bedömas enligt äldre bestämmelser.
Senaste lydelse 1990:1134.
82
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 4 § lagen (1980:424) om åtgärder
mot förorening från fartyg1 skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:90
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1. den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot en före-
skrift som har meddelats med stöd
av 3 kap. 7 §, om inte gärningen är
belagd med straff i brottsbalken
eller miljöbalken,
4§
Till böter eller fängelse i högst sex månader döms
1. den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot en före-
skrift som har meddelats med stöd
av 3 kap. 7 §, om inte gärningen är
belagd med straff i brottsbalken,
miljöskyddslagen (1969:387) eller
lagen (1971:1154) om förbud mot
dumpning av avfall i vatten,
2. en befälhavare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en
föreskrift som har meddelats med stöd av 4 kap. 2 §,
3. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en föreskrift
som har meddelats med stöd av 4 kap. 3 §, 5 kap. 1 § eller 7 kap. 3 §,
4. den som uppsåtligen bryter mot 5 kap. 2 § första stycket,
5. fartygets redare eller ägare, om han uppsåtligen eller av oaktsamhet
bryter mot 6 kap. 9 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Lagen omtryckt 1983:463.
83
Härigenom föreskrivs att 31 § lagen (1981:1354) om allmänna värme-
system skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:90
31 §
Försummar någon fastighets-
ägare att betala avgift som avses i
denna lag eller att i annat hänseen-
de iaktta vad som åligger honom
och är försummelsen väsentlig, far
huvudmannen stänga av energitill-
förseln till fastigheten, om han inte
genom anmaning har kunnat
åstadkomma rättelse och avstäng-
ning kan ske utan att sanitär olä-
genhet uppkommer. Kostnad för
stängningsåtgärd får påföras fas-
tighetsägaren.
Försummar någon fastighets-
ägare att betala avgift som avses i
denna lag eller att i annat hänseen-
de iaktta vad som åligger honom
och är försummelsen väsentlig, får
huvudmannen stänga av energitill-
förseln till fastigheten, om han inte
genom anmaning har kunnat
åstadkomma rättelse och avstäng-
ning kan ske utan att olägenhet för
människors hälsa uppkommer.
Kostnad för stängningsåtgärd får
påföras fastighetsägaren.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
84
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1982:188) om preskription av
skattefordringar m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:90
1 §
Denna lag gäller i fråga om pre-
skription av skatt och andra ford-
ringar som det allmänna har rätt
till och som drivs in enligt be-
stämmelserna i lagen (1993:891)
om indrivning av statliga ford-
ringar m.m. Den tillämpas dock
inte på fordringar enligt vattenla-
gen (1918:523), vattenlagen
(1983:291), rättshjälpslagen
(1996:1619), studiestödslagen
(1973:349), bötesverkställighets-
lagen (1979:189) eller fordringar
för vilka särskilda bestämmelser
om preskription gäller.
Denna lag gäller i fråga om pre-
skription av skatt och andra ford-
ringar som det allmänna har rätt
till och som drivs in enligt be-
stämmelserna i lagen (1993:891)
om indrivning av statliga ford-
ringar m.m. Den tillämpas dock
inte på fordringar enligt vattenla-
gen (1918:523), vattenlagen
(1983:291), 25 kap. 8 § miljö-
balken, 6 kap. lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet, rättshj älpslagen
(1996:1619), studiestödslagen
(1973:349), bötesverkställighets-
lagen (1979:189) eller fordringar
för vilka särskilda bestämmelser
om preskription gäller.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Senaste lydelse 1997:491.
85
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1983:293) om inrättande, ut-
vidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn
dels att 1 a och 3 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 1 b och 1 c §§, av
följande lydelse.
Prop. 1997/98:90
Nuvarande lydelse
1
Vid prövning av ärenden enligt
denna lag skall lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser
m.m. tillämpas.
Föreslagen lydelse
§*
Vid prövning av ärenden enligt
denna lag skall 2-4 kap., 5 kap.
3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken
tillämpas.
lb§
En miljökonsekvensbeskrivning
skall ingå i ett ärende enligt denna
lag.
Innan miljökonsekvensbeskriv-
ningen upprättas skall den som
avser att inleda ett ärende enligt
denna lag samråda enligt 6 kap.
4 § första stycket miljöbalken med
Sjöfartsverket, berörda länsstyrel-
ser och enskilda.
När det gäller förfarandet för
att upprätta miljökonsekvensbe-
skrivningen och kraven på denna
samt planer och planeringsun-
derlag skall 6 kap. 3 §, 4 § tredje
stycket, 5-8 §§ och 10-12 §§
miljöbalken tillämpas. Vad som
där föreskrivs om länsstyrelse
skall gälla den länsstyrelse inom
vars område verksamheten huvud-
sakligen skall bedrivas.
Miljökonsekvensbeskrivningen
skall godkännas av berörda läns-
styrelser innan beslut fattas om att
inrätta, utvidga eller avlysa all-
män farled eller allmän hamn.
Beslut i fråga om godkännande av
miljökonsekvensbeskrivningen får
Senaste lydelse 1991:652.
86
Om det är påkallat med hänsyn
till det ändamål som en allmän
farled skall tillgodose, säkerheten i
farleden eller i övrigt med hänsyn
till allmän eller enskild rätt, far
särskilda föreskrifter meddelas om
hur den allmänna farleden skall
ordnas och begagnas.
inte överklagas.
I samband med prövningen av
ett ärende enligt denna lag skall
miljökonsekvensbeskrivningen och
resultatet av samråd och yttranden
beaktas.
lc§
Sjöfartsverket skall med eget
yttrande överlämna frågan om
inrättande av en allmän farled till
regeringen för prövning enligt
17 kap. 1 § miljöbalken. Detsam-
ma gäller om regeringen enligt
17 kap. 3 § miljöbalken har för-
behållit sig prövningen av tillåt-
ligheten av en allmän farled eller
allmän hamn.
§
Om det är påkallat med hänsyn
till det ändamål som en allmän
farled skall tillgodose, skyddet för
hälsan eller miljön eller hushåll-
ningen med mark och vatten och
andra resurser, säkerheten i farle-
den eller i övrigt med hänsyn till
allmänna intressen eller enskild
rätt, far regeringen eller den myn-
dighet regeringen bestämmer
meddela särskilda ftjreskrifter om
hur den allmänna farleden skall
ordnas och begagnas.
Prop. 1997/98:90
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,
om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna
om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.
87
Härigenom föreskrivs att 5 b § lagen (1984:3) om kärnteknisk verk-
samhet1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:90
5
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att det i ärenden om
tillstånd enligt denna lag skall
upprättas en miljökonsekvens-
beskrivning som möjliggör en
samlad bedömning av en planerad
anläggnings, verksamhets eller
åtgärds inverkan på miljön och
hälsan.
§
Vid prövning av ärenden enligt
denna lag skall 2 kap., 5 kap. 3 §
och 16 kap. 5 § miljöbalken till-
lämpas.
En miljökonsekvensbeskrivning
skall ingå i en ansökan om till-
stånd att uppföra, inneha eller
driva en kärnteknisk anläggning.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att det i andra ärenden
om tillstånd enligt denna lag skall
upprättas en miljökonsekvensbe-
skrivning.
När det gäller förfarandet för
att upprätta miljökonsekvensbe-
skrivningen och kraven på denna
samt planer och planeringsun-
derlag gäller 6 kap. miljöbalken.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende om tillstånd skall handläggas och bedömas enligt äldre
bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande.
Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock till-
lämpas omedelbart.
Lagen omtryckt 1992:1536.
88
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1984:410) om skatt på bekämp-
ningsmedel1 skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:90
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
Skatt (bekämpningsmedelsskatt) skall erläggas till staten enligt denna
lag vid omsättning eller ianspråktagande inom landet av bekämpnings-
medel.
Med bekämpningsmedel avses i
denna lag ämnen eller beredningar
som är avsedda att användas till
Med bekämpningsmedel avses i
denna lag ämnen eller beredningar
som är avsedda att användas till
skydd mot egendomsskada, sani-
tär olägenhet eller annan jämför-
bar olägenhet, förorsakad av
växter, djur, bakterier eller virus.
Som bekämpningsmedel enligt
lagen skall dock inte anses
skydd mot egendomsskada eller
olägenhet för människors hälsa,
förorsakad av växter, djur, bakte-
rier eller virus. Som bekämp-
ningsmedel enligt lagen skall dock
inte anses
1. vara, avsedd att användas vid beredning av livsmedel, läkemedel
eller annan jämförbar vara,
2. färger, fernissor, tjäror och andra varor som huvudsakligen begagnas
för ett annat ändamål än som avses i första meningen, om inte varorna
genom en särskild benämning eller på något annat sätt anges vara avsed-
da som bekämpningsmedel,
3. träskyddsmedel.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Lagen omtryckt 1995:617.
89
Härigenom föreskrivs att 4, 6, 7,12-14, 34 och 39 §§ lagen (1985:620)
om vissa torvfyndigheter skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:90
Nuvarande lydelse
Undersökningskoncession kan
förenas med rätt för innehavaren
att senare få bearbetningskonces-
sion för fyndigheten eller företräde
framför andra till sådan konces-
sion.
Föreslagen lydelse
§
Undersökningskoncession får
förenas med rätt för innehavaren
att fa företräde framför andra till
bearbetningskoncession för fyn-
digheten.
I fråga om verksamhet som av-
ses i denna lag skall även iakttas
tillämpliga föreskrifter i plan- och
bygglagen (1987:10), miljö-
skyddslagen (1969:387) och andra
författningar.
I fråga om verksamhet som av-
ses i denna lag skall även iakttas
tillämpliga föreskrifter i miljöbal-
ken, plan- och bygglagen
(1987:10) och andra författningar.
7§2
Koncession far meddelas endast om det från allmän synpunkt är lämp-
ligt att verksamheten kommer till stånd och sökanden från sådan syn-
punkt är lämplig att bedriva verksamheten.
Koncession far inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmel-
ser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, far dock
mindre avvikelser göras.
Vid koncessionsprövning skall
lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m. tillämpas.
Vid koncessionsprövning skall
bestämmelserna i 2—4 kap. och
5 kap. 3 § miljöbalken tillämpas.
Vid prövning av bearbet-
ningskoncession skall därutöver
tillämpas bestämmelserna i 6 kap.,
12 kap. 2 § och 16 kap. 5 §, 12 § 1
och 13 § miljöbalken, bestämmel-
serna i 1-3 kap. och 7 kap. 21-27
och 29 §§ lagen (0000) med sär-
skilda bestämmelser om vatten-
verksamhet samt föreskrifter som
har meddelats med stöd av dessa
bestämmelser.
' Senaste lydelse 1987:164.
2 Senaste lydelse 1987:164.
90
Bearbetningskoncession får meddelas endast om det görs sannolikt att Prop. 1997/98:90
fyndigheten kan tillgodogöras ekonomiskt.
12 §3
Koncession skall förenas med
de villkor som behövs för att mot-
verka eller begränsa menlig inver-
kan på naturmiljön samt för att
beakta andra allmänna intressen
och enskild rätt.
En koncession skall förenas med
de villkor som behövs för att skyd-
da allmänna intressen och enskild
rätt, såsom att skydda människors
hälsa och miljön mot skador och
olägenheter och främja en lång-
siktigt god hushållning med mark
och vatten och andra resurser.
Meddelas bearbetningskoncession för någon annan än fastighetsägaren
i fråga om en fyndighet från vilken denne utvinner torv för sitt husbehov,
skall koncessionen, om inte särskilda skäl föranleder annat, förenas med
villkor som gör det möjligt för fastighetsägaren att på skäliga villkor få
torv för sitt husbehov även i fortsättningen.
13 §
Koncessionshavaren skall, om
inte särskilda skäl föranleder
annat, åläggas att ställa säkerhet
för att villkor till skydd för natur-
miljön, andra allmänna intressen
eller enskild rätt skall uppfyllas.
Visar sig säkerheten otillräcklig,
får länsstyrelsen bestämma att
ytterligare säkerhet skall ställas.
En koncession får för sin giltig-
het göras beroende av att säkerhet
ställs för att koncessionshavaren
skall fullgöra skyldigheten enligt
34 § att ta bort anläggningar och
vidta andra åtgärder for återställ-
ning. Vid ingrepp i naturen av
större omfattning skall säkerhet
ställas, om det inte är uppenbart
att det saknas anledning till detta.
Staten, kommuner, landsting och
kommunalförbund behöver inte
ställa säkerhet.
Om det kan antas att den ställda
säkerheten inte är tillräcklig, får
länsstyrelsen bestämma att ytterli-
gare säkerhet skall ställas.
/ fråga om beskaffenheten av
säkerheten gäller 2 kap. 25 §
utsökningsbalken. Säkerheten skall
prövas av länsstyrelsen och förva-
ras av denna.
14
Uppkommer genom verksamhet
för vilken koncession meddelats
betydande olägenhet som inte
förutsågs när koncessionen med-
Länsstyrelsen får förena konces-
sionen med ytterligare eller änd-
rade villkor, om det genom verk-
samheten har uppkommit en olä-
3 Senaste lydelse 1993:689.
91
delades, får länsstyrelsen bestäm-
ma de villkor för den fortsatta
verksamheten som behövs för att
förebygga eller minska olägenhe-
ten.
genhet av någon betydelse som
inte förutsågs när koncessionen
meddelades eller om verksamheten
med någon betydelse medverkar
till att en miljökvalitetsnorm enligt
5 kap. miljöbalken överträds.
Villkor enligt första stycket får
inte vara så ingripande att verk-
samheten inte längre kan bedrivas
eller att den avsevärt försvåras.
Prop. 1997/98:90
34 §
När en koncession upphör skall koncessionshavaren ta bort anlägg-
ningar och vidta andra åtgärder för återställning, om detta är motiverat
från allmän eller enskild synpunkt.
I den mån skyldighet att vidta sådana åtgärder inte har bestämts genom
villkor i koncessionen, skall frågan prövas av länsstyrelsen i samband
med att koncessionen upphör.
Bestämmelsen i första stycket
innebär inte någon inskränkning i
koncessionshavarens skyldigheter
enligt 2 kap. 8 § eller 10 kap.
miljöbalken.
39 §4
Iakttar en koncessionshavare
inte villkor som förenats med
koncessionen eller efterkommer
han inte vad som begärs med stöd
av 35 § eller 36 § andra stycket,
far länsstyrelsen vid vite förelägga
honom att fullgöra sina skyldig-
heter.
Iakttar en koncessionshavare
inte villkor som har förenats med
koncessionen eller uppfyller inte
koncessionshavaren skyldigheten
enligt 34 § att vidta åtgärder för
återställning eller vad som begärs
med stöd av 35 § eller 36 § andra
stycket, far länsstyrelsen vid vite
förelägga honom att fullgöra sina
skyldigheter.
Under samma förutsättning far kronofogdemyndigheten på ansökan av
länsstyrelsen eller, i fall som nämns i 35 §, myndighet som avses där
meddela särskild handräckning för att åstadkomma rättelse på bekostnad
av koncessionshavaren. I fråga om sådan handräckning finns bestämmel-
ser i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
4 Senaste lydelse 1991:870.
92
2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,
om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna
om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.
3. En säkerhet som har ställts enligt 13 § i äldre lydelse skall bestå.
Prop. 1997/98:90
93
Prop. 1997/98:90
Härigenom föreskrivs att 28 a §
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
28
I 10 § lagen (1984:3) om kärn-
teknisk verksamhet finns bestäm-
melser om skyldighet för inneha-
vare av kärnteknisk anläggning att
vidta de åtgärder som behövs för
att upprätthålla säkerheten vid
anläggningen. Av hälsoskyddsla-
gen (1982:1080) framgår att varje
kommun svarar för hälsoskydd
inom kommunen som påkallas av
utsläpp av radioaktiva ämnen, om
inte annat följer av denna lag.
räddningstjänstlagen (1986:1102)'
Föreslagen lydelse
§
I 10 § lagen (1984:3) om kärn-
teknisk verksamhet finns bestäm-
melser om skyldighet för inneha-
vare av kärnteknisk anläggning att
vidta de åtgärder som behövs för
att upprätthålla säkerheten vid
anläggningen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Lagen omtryckt 1992:948.
94
Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen (1987:10)* att
1 kap. 3 §, 2 kap. 1 och 2 §§, 4 kap. 1, 5 och 9 §§, 5 kap. 7, 16, 18 och
22 §§, 8 kap. 6 §, 12 kap. 1 och 5 §§, 14 kap. 8 § samt 17 kap. 23 § skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:90
Varje kommun skall ha en aktuell översiktsplan, som omfattar hela
kommunen. Översiktsplanen skall ge vägledning för beslut om använd-
ningen av mark- och vattenområden samt om hur den byggda miljön
skall utvecklas och bevaras. Översiktsplanen är inte bindande för myn-
digheter och enskilda.
Regleringen av markens användning och av bebyggelsen inom kom-
munen sker genom detaljplaner. En detaljplan far omfatta endast en
begränsad del av kommunen.
För begränsade områden av
kommunen som inte omfattas av
För begränsade områden av
kommunen som inte omfattas av
detaljplan far områdesbestämmel-
ser antas, om det behövs för att
syftet med översiktsplanen skall
uppnås eller för att säkerställa att
riksintressen enligt lagen
(1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. tillgodoses.
Fastighetsplaner far antas för att
planer.
detaljplan far områdesbestämmel-
ser antas, om det behövs för att
syftet med översiktsplanen skall
uppnås eller för att säkerställa att
riksintressen enligt 3 eller 4 kap.
miljöbalken tillgodoses.
underlätta genomförandet av detalj-
För samordning av flera kommuners planläggning far regionplaner
antas.
Mark- och vattenområden skall
användas för det eller de ändamål
för vilka områdena är mest lämpa-
de med hänsyn till beskaffenhet
och läge samt föreliggande behov.
§3
Mark- och vattenområden skall
användas för det eller de ändamål
för vilka områdena är mest lämpa-
de med hänsyn till beskaffenhet
och läge samt föreliggande behov.
Företräde skall ges sådan an-
vändning som medför en från
1 Lagen omtryckt 1992:1769.
2 Senaste lydelse 1995:1197.
3 Senaste lydelse 1995:1197.
95
Vid planläggning och i ärenden
om bygglov och förhandsbesked
skall lagen (1987:12) om hushåll-
ning med naturresurser m.m.
tillämpas.
allmän synpunkt god hushållning.
Vid planläggning och i ärenden
om bygglov och förhandsbesked
skall bestämmelserna i 3 och
4 kap. miljöbalken tillämpas.
Enligt 5 kap. 3 § miljöbalken skall
miljökvalitetsnormer iakttas vid
planering och planläggning.
Prop. 1997/98:90
Planläggning skall, med beak-
tande av natur- och kulturvärden,
främja en ändamålsenlig struktur
av bebyggelse, grönområden,
kommunikationsleder och andra
anläggningar. Även en från social
synpunkt god livsmiljö, goda
miljöförhållanden i övrigt samt en
långsiktigt god hushållning med
mark och vatten och med energi
och råvaror skall främjas. Hänsyn
skall tas till förhållandena i an-
Planläggning skall, med beak-
tande av natur- och kulturvärden,
främja en ändamålsenlig struktur
av bebyggelse, grönområden,
kommunikationsleder och andra
anläggningar. Även en från social
synpunkt god livsmiljö, goda
miljöförhållanden i övrigt samt en
långsiktigt god hushållning med
mark och vatten och med energi
och råvaror skall främjas. Hänsyn
skall tas till förhållandena i an-
gränsande kommuner.
gränsande kommuner. Planlägg-
ning får inte medverka till att en
miljökvalitetsnorm enligt 5 kap.
miljöbalken överträds.
Vad som anges i första stycket skall beaktas även i andra ärenden en-
ligt denna lag.
I översiktsplanen skall redovisas
de allmänna intressen enligt
2 kap. och de miljö- och riskfakto-
rer som bör beaktas vid beslut om
I översiktsplanen skall redovisas
de allmänna intressen enligt 2 kap.
och de miljö- och riskfaktorer som
bör beaktas vid beslut om använd-
användningen av mark- och vat-
tenområden. Vid redovisningen av
de allmänna intressena skall rik-
sintressen enligt lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser
ningen av mark- och vattenområ-
den. Vid redovisningen skall
riksintressen enligt 3 eller 4 kap.
miljöbalken anges särskilt.
m.m. anges särskilt.
Av planen skall framgå
1. grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark- och
vattenområden,
4 Senaste lydelse 1995:1197.
5 Senaste lydelse 1995:1197.
96
2. kommunens syn på hur den byggda miljön skall utvecklas och beva-
Prop. 1997/98:90
ras,
3. hur kommunen avser att till-
godose de redovisade riksintresse-
na enligt lagen om hushållning
med naturresurser m.m.
Översiktsplanens innebörd och konsekvenser skall kunna utläsas utan
svårighet.
3. hur kommunen avser att till-
godose de redovisade riksintresse-
na och iaktta gällande miljökvali-
tetsnormer.
5§6
Under samrådet skall länsstyrelsen särskilt ta till vara och samordna
statens intressen och därvid
1. tillhandahålla underlag för kommunens bedömningar och ge råd i
fråga om sådana allmänna intressen enligt 2 kap. och sådana miljö- och
riskfaktorer som bör beaktas vid beslut om användningen av mark- och
vattenområden,
2. verka för att riksintressen en- 2. verka för att riksintressen en-
ligt lagen (1987:12) om hushåll-
ning med naturresurser m.m.
tillgodoses och för att sådana
frågor om användningen av mark-
och vattenområden som angår två
eller flera kommuner samordnas
på ett lämpligt sätt.
ligt 3 och 4 kap. miljöbalken till-
godoses och miljökvalitetsnormer
enligt 5 kap. miljöbalken iakttas,
och
3. verka för att sådana frågor om
användningen av mark- och vat-
tenområden som angår två eller
flera kommuner samordnas på ett
lämpligt sätt.
9§
Länsstyrelsen skall under utställningstiden avge ett granskningsyttran-
de över planförslaget.
Av yttrandet skall framgå om
1. förslaget inte tillgodoser riks-
intressen enligt lagen (1987:12)
om hushållning med naturresur-
ser m.m.,
2. sådana frågor rörande an-
vändningen av mark- och vatten-
områden som angår två eller flera
kommuner inte samordnas på ett
lämpligt sätt,
3. bebyggelsen blir olämplig
med hänsyn till de boendes och
övrigas hälsa eller till behovet av
skydd mot olyckshändelser.
Av yttrandet skall framgå om
1. förslaget inte tillgodoser riks-
intressen enligt 3 eller 4 kap.
miljöbalken,
2. förslaget kan medverka till att
en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap.
miljöbalken överträds,
3. sådana frågor rörande an-
vändningen av mark- och vatten-
områden som angår två eller flera
kommuner inte samordnas på ett
6 Senaste lydelse 1995:1197.
97
4 Riksdagen 1997/98. 1 samt. Nr 90
lämpligt sätt, och
4. bebyggelsen blir olämplig
med hänsyn till de boendes och
övrigas hälsa eller till behovet av
skydd mot olyckshändelser.
Prop. 1997/98:90
7§7
Utöver vad som enligt 3 § skall redovisas i detaljplanen får i planen
meddelas bestämmelser om
1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 § första stycket, 6 §
första stycket 2 och 3, andra stycket samt tredje stycket 2, 8 § första och
tredje styckena samt 9 § första och andra styckena,
2. den största omfattning i vilken byggande över och under markytan
far ske och, om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostadsförsörj-
ningen eller miljön, även den minsta omfattning i vilken byggandet skall
ske,
3. byggnaders användning, varvid för bostadsbyggnader kan bestäm-
mas andelen lägenheter av olika slag och storlek,
4. placering, utformning och utförande av byggnader, andra an-
läggningar och tomter, varvid far meddelas varsamhetsbestämmelser för
att precisera kraven i 3 kap. 10 §, skyddsbestämmelser för byggnader
som avses i 3 kap. 12 § och för tomter som är särskilt värdefulla från
historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, riv-
ningsförbud för byggnader som avses i 3 kap. 12 § samt sådana bestäm-
melser i fråga om andra ändringar av byggnader än tillbyggnader som far
utfärdas med stöd av föreskrifter enligt 21 § lagen (1994:847) om teknis-
ka egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.,
5. vegetation samt markytans utformning och höj dläge,
6. användning och utformning av allmänna platser för vilka kom-
munen inte skall vara huvudman, varvid far meddelas skydds-
bestämmelser för sådana platser som är särskilt värdefulla från historisk,
kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt,
7. stängsel samt utfart eller annan utgång mot allmänna platser,
8. placering och utformning av parkeringsplatser, förbud att använda
viss mark eller byggnader för parkering samt skyldighet att anordna
utrymme för parkering, lastning och lossning enligt 3 kap. 15 § första
stycket 6,
9. tillfällig användning av mark eller byggnader, som inte genast behö-
ver tas i anspråk för det ändamål som anges i planen,
10. markreservat för allmänna ledningar, energianläggningar samt tra-
fik- och väganordningar,
11. skyddsanordningar för att
motverka störningar från omgiv-
ningen och, om det finns särskilda
11. skyddsanordningar för att
motverka störningar från omgiv-
ningen och, om det finns särskilda
7 Senaste lydelse 1996:1315.
98
skäl, högsta tillåtna värden för
störningar genom luftförorening,
buller, skakning, ljus eller annat
liknande som omfattas av 9 kap.
miljöbalken,
Prop. 1997/98:90
skäl, högsta tillåtna värden för
störningar genom luftförorening,
buller, skakning, ljus eller annat
sådant som prövas enligt miljö-
skyddslagen (1969:387),
12. principerna för fastighetsindelningen och för inrättande av gemen-
samhetsanläggningar,
13. skydd för sådana allmänna platser för vilka kommunen är huvud-
man och som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljö-
mässig eller konstnärlig synpunkt.
I detaljplanen får även meddelas bestämmelser om exploate-
ringssamverkan enligt 6 kap. 2 §. Om en detaljplan antas efter det att ett
exploateringsbeslut enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan
har vunnit laga kraft, skall det anges i planen om den skall genomföras
enligt nämnda lag. Skall mark tas i anspråk från någon fastighet vars
ägare inte deltar i samverkan, skall planen innehålla uppgift därom.
Planen får inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn
till syftet med den. Bestämmelser som närmare reglerar möjligheterna
att bedriva handel
vikt.
får meddelas endast om det finns skäl av betydande
16 §8
områden som
detaljplan kan
För begränsade områden som
inte omfattas av detaljplan kan
områdesbestämmelser antas för att
säkerställa att syftet med över-
siktsplanen uppnås eller att ett
riksintresse enligt 3 eller 4 kap.
miljöbalken tillgodoses. Med
områdesbestämmelser får regleras
För begränsade
inte omfattas av
områdesbestämmelser antas för att
säkerställa att syftet med över-
siktsplanen uppnås eller att ett
riksintresse enligt lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser
m.m. tillgodoses. Med områdesbe-
stämmelser får regleras
1. i vad mån åtgärder kräver lov enligt 8 kap. 5 § andra stycket, 6 §
första stycket 1 och 3 samt andra och tredje styckena, 7 §, 8 § andra och
tredje styckena samt 9 § tredje stycket,
2. grunddragen för användningen av mark- och vattenområden för be-
byggelse eller för fritidsanläggningar, kommunikationsleder och andra
jämförliga ändamål,
3. största tillåtna byggnads- eller bruksarean för fritidshus och storle-
ken på tomter till sådana hus,
4. placering, utformning och utförande av byggnader, andra anlägg-
ningar och tomter, varvid får meddelas varsamhetsbestämmelser för att
precisera kraven i 3 kap. 10 §, skyddsbestämmelser för byggnader som
avses i 3 kap. 12 § och för tomter som är särskilt värdefulla från histo-
risk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, rivningsför-
bud för byggnader som avses i 3 kap. 12 § samt sådana bestämmelser i
fråga om andra ändringar av byggnader än tillbyggnader som får utfärdas
8 Senaste lydelse 1995:1197.
99
med stöd av föreskrifter enligt 21 § lagen (1994:847) om tekniska egen-
skapskrav på byggnadsverk, m.m.,
5. användning och utformning av allmänna platser, varvid far meddelas
skyddsbestämmelser för sådana platser som är särskilt värdefulla från
historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt,
6. vegetation samt markytans utformning och höjdläge inom sådana
områden som avses i 8 kap. 9 § tredje stycket,
7. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen,
8. exploateringssamverkan enligt 6 kap. 2 §.
Prop. 1997/98:90
18 §9
Detaljplanen skall grundas på ett program som anger utgångspunkter
och mål för planen, om det inte är onödigt.
En miljökonsekvensbeskrivning
enligt 5 kap. lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser
m.m. skall upprättas, om detaljpla-
nen medger en användning av
mark eller av byggnader eller
andra anläggningar som innebär
betydande påverkan på miljön,
hälsan eller hushållningen med
naturresurser.
En miljökonsekvensbeskrivning
skall upprättas, om detaljplanen
medger en användning av mark
eller av byggnader eller andra
anläggningar som innebär en
betydande påverkan på miljön,
hälsan eller hushållningen med
mark och vatten och andra resur-
ser. Miljökonsekvensbeskrivningen
skall möjliggöra en samlad be-
dömning av en planerad anlägg-
nings, verksamhets eller åtgärds
inverkan på miljön, hälsan och
hushållningen med mark och
vatten och andra resurser.
Under samrådet åligger det läns-
styrelsen särskilt att
1. ge råd om tillämpningen av 2
och 3 kap. och verka för att rik-
sintressen enligt lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser
m.m. tillgodoses,
2. verka för att sådana frågor om
användningen av mark- och vat-
tenområden som angår två eller
flera kommuner samordnas på ett
lämpligt sätt,
3. ta till vara statens intressen.
22 §
Under samrådet skall länsstyrel-
sen särskilt ta till vara och sam-
ordna statens intressen och därvid
1. ge råd om tillämpningen av 2
och 3 kap.,
2. verka för att riksintressen en-
ligt 3 och 4 kap. miljöbalken till-
godoses och miljökvalitetsnormer
enligt 5 kap. miljöbalken iakttas,
och
3. verka för att sådana frågor om
användningen av mark- och vat-
tenområden som angår två eller
flera kommuner samordnas på ett
9 Senaste lydelse 1995:1197.
100
lämpligt sätt.
Prop. 1997/98:90
6§
Kommunen far för ett område som utgör en värdefull miljö bestämma
att bygglov krävs för att
1. inom områden som inte omfattas av detaljplan utföra sådana åtgär-
der som avses i 3 § första stycket 1,
2. inom områden med detaljplan farga om en- eller tvåbostadshus och
komplementbyggnader,
3. underhålla sådan bebyggelse med särskilt bevarandevärde som avses
i 3 kap. 12 §.
Kommunen far, i områden som utgör en värdefull miljö eller i områ-
den för vilka områdesbestämmelser utfärdats, bestämma att bygglov
krävs för att utföra sådana åtgärder som avses i 4 § andra stycket 1 och 2.
Kommunen far vidare, om det finns särskilda skäl, bestämma att
bygglov krävs för att
1. inom områden som inte omfattas av detaljplan uppföra, bygga till
eller på annat sätt ändra ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller
därmed jämförlig näring,
2. anordna eller väsentligt ändra
anläggningar för sådana grund-
vattentäkter som avses i 4 kap.
1 a § 1 vattenlagen (1983:291).
Bestämmelser enligt första-tredje styckena skall meddelas genom de-
taljplan eller områdesbestämmelser.
I fråga om byggnader och andra anläggningar som avses i 10 § far be-
stämmelser enligt första och andra styckena samt tredje stycket 2 inte
meddelas.
2. anordna eller väsentligt ändra
anläggningar för sådana grund-
vattentäkter som avses i 11 kap.
11 § 1 miljöbalken.
1 §
Länsstyrelsen skall pröva kommunens beslut att anta, ändra eller upp-
häva en detaljplan eller områdesbestämmelser, om det kan befaras att
beslutet innebär att
1. ett riksintresse enligt lagen
(1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. inte tillgodo-
ses,
2. regleringen av sådana frågor
om användningen av mark- och
vattenområden som angår flera
kommuner inte har samordnats på
ett lämpligt sätt eller
3. en bebyggelse blir olämplig
1. ett riksintresse enligt 3 eller
4 kap. miljöbalken inte tillgodoses,
2. regleringen av sådana frågor
om användningen av mark- och
vattenområden som angår flera
kommuner inte har samordnats på
ett lämpligt sätt,
3. en miljökvalitetsnorm enligt
101
med hänsyn till de boendes och 5 kap. miljöbalken inte iakttas, Prop. 1997/98:90
övrigas hälsa eller till behovet av eller
skydd mot olyckshändelser.
4. en bebyggelse annars blir
olämplig med hänsyn till de boen-
des och övrigas hälsa eller till
behovet av skydd mot olyckshän-
delser.
Regeringen far pröva ett beslut
att anta, ändra eller upphäva en
regionplan. Beslut om prövning
skall fattas inom tre månader från
den dag då beslutet kom in till
regeringen. Regeringens prövning
far avse endast frågan huruvida
planen tillgodoser riksintressen
enligt lagen (1987:12) om hus-
hållning med naturresurser m.m.
Regeringen får upphäva beslutet i
§
Regeringen far pröva ett beslut
att anta, ändra eller upphäva en
regionplan. Beslut om prövning
skall fattas inom tre månader från
den dag då beslutet kom in till
regeringen. Regeringens prövning
far avse endast frågan huruvida
planen tillgodoser riksintressen
enligt 3 och 4 kap. miljöbalken.
dess helhet eller i en viss del.
8 §10
Ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har rätt till ersätt-
ning av kommunen, om skada uppkommer till följd av att
1. bygglov vägras till att ersätta en riven eller genom olyckshändelse
förstörd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och ansökan om
bygglov har gjorts inom fem år från det att byggnaden revs eller förstör-
des,
2. rivningsförbud meddelas i detaljplan eller områdesbestämmelser el-
ler rivningslov vägras med stöd av 8 kap. 16 § 2 eller 3,
3. skyddsbestämmelser meddelas i en detaljplan enligt 5 kap. 7 § första
stycket 4 eller 6 eller i områdesbestämmelser enligt 5 kap. 16 § 4 eller 5,
4. bestämmelser om vegetation samt markytans utformning och höjd-
läge inom sådana områden som avses i 8 kap. 9 § tredje stycket meddelas
i områdesbestämmelser,
5. marklov vägras med stöd av 8 kap. 18 § första stycket 2 eller 3.
Rätt till ersättning föreligger i fall som avses i första stycket 1, om
byggnaden förstörts genom olyckshändelse. I övriga fall som avses i
första stycket 1 och i fall som avses i första stycket 2 föreligger rätt till
ersättning, om skadan är betydande i förhållande till värdet av berörd del
av fastigheten. I fall som avses i första stycket 3-5 föreligger rätt till
ersättning, om skadan medför att pågående markanvändning avsevärt
försvåras inom berörd del av fastigheten.
10 Senaste lydelse 1995:1197.
102
Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men uppkom-
mer vid användningen av fastigheten, är kommunen skyldig att lösa
Prop. 1997/98:90
fastigheten, om ägaren begär det.
Vid tillämpningen av andra och
tredje styckena skall även beaktas
andra beslut som avses i första
stycket samt beslut enligt 3 kap.
2 § lagen (1988:950) om kultur-
minnen m.m., 5, 8, 9, 11 och 19 §§
naturvårdslagen (1964:822),
förbud enligt 20 § andra stycket
och 21 § andra stycket samma lag
och beslut enligt 18 § skogsvårds-
lagen (1979:429) och 19 kap. 2 §
vattenlagen (1983:291), under
förutsättning att besluten medde-
lats inom tio år före det senaste
beslutet. Dessutom skall beaktas
sådan inverkan av hänsynstagan-
den enligt 30 § skogsvårdslagen
som i särskilda fall har inträtt inom
samma tid. Har talan eller rätt till
ersättning eller inlösen med anled-
ning av nyss angivna beslut förlo-
rats på grund av bestämmelserna i
15 kap. 4 § eller motsvarande
bestämmelser i lagen om kultur-
minnen m.m., naturvårdslagen
eller vattenlagen, utgör detta för-
hållande inte något hinder mot att
beslutet beaktas.
Har kommunen efter före-
läggande enligt 12 kap. 6 § beslu-
tat om rivningsförbud eller
skyddsbestämmelser som avses i
första stycket 2 eller 3 för att
tillgodose ett riksintresse enligt
lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m., är staten
skyldig att ersätta kommunen dess
kostnader för ersättning eller inlö-
sen. I fall som avses i första styck-
et 4 och 5 är ägaren till den an-
läggning för vilken skydds- eller
säkerhetsområdet har beslutats
skyldig att ersätta kommunen dess
kostnader för ersättning eller inlö-
sen.
Vid tillämpningen av andra och
tredje styckena skall även beaktas
andra beslut som avses i första
stycket samt beslut enligt 3 kap.
2 § lagen (1988:950) om kultur-
minnen m.m., 7 kap. 3, 5, 6, 9, 22
eller 24 § miljöbalken, förbud
enligt 7 kap. 11 § andra stycket
samt föreläggande eller förbud
enligt 12 kap. 6 § får de stycket
samma balk och beslut enligt 18 §
skogsvårdslagen (1979:429), un-
der förutsättning att besluten med-
delats inom tio år före det senaste
beslutet. Dessutom skall beaktas
sådan inverkan av hänsynstagan-
den enligt 30 § skogsvårdslagen
som i särskilda fall har inträtt inom
samma tid. Har talan eller rätt till
ersättning eller inlösen med anled-
ning av nyss angivna beslut förlo-
rats på grund av bestämmelserna i
15 kap. 4 § eller motsvarande
bestämmelser i miljöbalken eller
lagen om kulturminnen m.m.,
utgör detta förhållande inte något
hinder mot att beslutet beaktas.
Har kommunen efter före-
läggande enligt 12 kap. 6 § beslu-
tat om rivningsförbud eller
skyddsbestämmelser som avses i
första stycket 2 eller 3 för att
tillgodose ett riksintresse enligt 3
eller 4 kap. miljöbalken, är staten
skyldig att ersätta kommunen dess
kostnader för ersättning eller inlö-
sen. I fall som avses i första styck-
et 4 och 5 är ägaren till den an-
läggning för vilken skydds- eller
säkerhetsområdet har beslutats
skyldig att ersätta kommunen dess
kostnader för ersättning eller inlö-
sen.
103
Prop. 1997/98:90
23 §
För överträdelse som har begåtts före ikraftträdandet skall bestämmel-
serna i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byg-
gande m.m. tillämpas vid målens prövning i sak. Bestämmelserna i
10 kap. skall dock tillämpas, om de leder till lindrigare påföljd.
Underlåter någon att utföra arbete eller vidta annan åtgärd som åligger
honom enligt beslut som har meddelats med stöd av byggnadsstadgan
(1959:612), skall bestämmelserna i
ning i sak.
Har någon åsidosatt ett villkor
eller en föreskrift som har med-
delats med stöd av 136 a § bygg-
nadslagen (1947:385), skall be-
stämmelserna i 4 kap. 6 § lagen
(1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. tillämpas.
10 kap. tillämpas vid målens pröv-
Har någon åsidosatt ett villkor
eller en föreskrift som har med-
delats med stöd av 136 a § bygg-
nadslagen (1947:385), skall be-
stämmelserna i 29 kap. miljöbal-
ken tillämpas.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Beträffande ärenden som har avgjorts av kommunen före ikraftträ-
dandet, skall äldre bestämmelser tillämpas.
3. Utöver beslut och förbud enligt de bestämmelser som räknas upp i
14 kap. 8 § fjärde stycket skall under de förutsättningar som anges där
beaktas även beslut och förbud enligt bestämmelser som har ersatts av de
uppräknade bestämmelserna.
104
Härigenom föreskrivs att 46 § jaktlagen (1987:259) skall ha följande
lydelse.
Prop. 1997/98:90
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
46 §'
Den som obehörigen tar befattning med vilt som han vet eller har skä-
lig anledning anta har dödats eller åtkommits genom jaktbrott, döms för
jakthäleri till böter eller fängelse i högst sex månader.
Om brottet är att anse som grovt, döms till fängelse i högst två år. Vid
bedömandet av om brottet är grovt skall särskilt beaktas sådana omstän-
digheter som anges i 44 § andra stycket 1 och 2.
Till ansvar enligt denna para-
graf döms inte om gärningen
är belagd med straff i lagen med straff i miljöbalken.
(1994:1818) om åtgärder beträf-
fande djur och växter som tillhör
skyddade arter.
Till ansvar enligt denna paragraf
döms inte om gärningen är belagd
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Senaste lydelse 1994:1819.
105
Härigenom föreskrivs att 22 a, 27, 30 och 42 §§ strålskyddslagen
(1988:220) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:90
22 a §
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att det i ärenden om
tillstånd enligt denna lag skall
upprättas en miljökonsekvens-
beskrivning som möjliggör en
samlad bedömning av en planerad
anläggnings, verksamhets eller
åtgärds inverkan på miljön och
hälsan.
Vid prövning av ärenden enligt
denna lag eller vid meddelande av
villkor med stöd av 27 § skall
5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljö-
balken tillämpas.
Regeringen eller den myndig-
het som regeringen bestämmer får
föreskriva att det i ärenden om
tillstånd enligt denna lag skall
upprättas en miljökonsekvens-
beskrivning enligt 6 kap. miljöbal-
ken som möjliggör en samlad
bedömning av en planerad an-
läggnings, verksamhets eller åt-
gärds inverkan på människors
hälsa, miljön och hushållningen
med mark och vatten samt andra
resurser.
27 §2
Om ett tillstånd har meddelats enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet eller under tillståndets giltighetstid, far regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer meddela de ytterligare villkor som
behövs med hänsyn till strålskyddet. Om tillståndet avser en kärnteknisk
anläggning, skall dock villkor som i avsevärd mån kan påverka utform-
ningen av anläggningen eller driften vid denna alltid underställas rege-
ringens prövning.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att det i fråga om vill-
kor som enligt första stycket un-
derställs regeringens prövning
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer far
föreskriva att det i ärende om
villkor som enligt första stycket
underställs regeringens prövning
1 Senaste lydelse 1992:1546.
2 Senaste lydelse 1992:1546.
106
skall upprättas en miljökon- skall upprättas en miljökon- Prop. 1997/98:90
sekvensbeskrivning enligt 22 a §. sekvensbeskrivning enligt 6 kap.
miljöbalken.
30 §3
Ejier åtagande av en kommun
får regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer över-
låta åt den eller de kommunala
nämnder som fullgör uppgifter
inom miljö- och hälsoskyddsområ-
det att i ett visst avseende utöva
tillsynen. Om en sådan överlåtelse
sker, skall vad som sägs i lagen
om tillsynsmyndighet gälla även
en sådan nämnd.
Efter åtagande av en kommun
får regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer över-
låta åt den eller de kommunala
nämnder som fullgör uppgifter
inom miljö- och hälsoskyddsområ-
det att i ett visst avseende utöva
tillsynen.
Det som sägs i första stycket
gäller inte verksamhet som utövas
av Försvarsmakten, Försvarets
materielverk, Fortifikationsverket
eller Försvarets radioanstalt. I
fråga om sådan verksamhet får
regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer efter
åtagande av generalläkaren över-
låta åt denne att i ett visst avseen-
de utöva tillsynen.
Om överlåtelse av tillsynen sker
enligt denna paragraf skall vad
som sägs i lagen om tillsynsmyn-
dighet gälla även en sådan nämnd
som avses i första stycket eller
generalläkaren.
42 §4
Beslut i särskilda fall enligt
denna lag far överklagas hos all-
män förvaltningsdomstol. Beslut i
frågor som avses i 27 § överklagas
dock hos regeringen.
Beslut i särskilda fall enligt
denna lag far överklagas hos all-
män förvaltningsdomstol. Beslut i
frågor som avses i 27 § eller 30 §
andra stycket överklagas dock hos
regeringen.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Föreskrifter om överklagande av en myndighets beslut enligt denna lag
med stöd av ett bemyndigande enligt lagen meddelas av regeringen.
Beslut som meddelats enligt denna lag skall gälla omedelbart om inte
annat bestäms.
3 Senaste lydelse 1991:1706.
4 Senaste lydelse 1995:69.
107
Prop. 1997/98:90
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende om tillstånd skall handläggas och bedömas enligt äldre
bestämmelser, om ärendet har inletts fore denna lags ikraftträdande.
Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock till-
lämpas omedelbart.
108
Härigenom föreskrivs att 1, 4 och 7 §§ lagen (1988:868) om brandfar-
liga och explosiva varor skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:90
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
Denna lag gäller hantering och import av brandfarliga och explosiva
varor.
Lagens syfte är att hindra att så- Lagens syfte är att hindra att så-
dana varor orsakar brand eller
explosion som inte är avsedd samt
att förebygga och begränsa skador
på liv, hälsa eller egendom genom
brand eller explosion vid hantering
av sådana varor.
dana varor orsakar brand eller
explosion som inte är avsedd samt
att förebygga och begränsa skador
på liv, hälsa, miljö eller egendom
genom brand eller explosion vid
hantering av sådana varor.
4§*
Lagen gäller inte sådan transport av brandfarliga eller explosiva varor
som omfattas av lagen (1982:821) om transport av farligt gods.
I lagen (1985:426) om kemiska
produkter finns bestämmelser
avsedda att förebygga andra ska-
dor än sådana som kan uppkomma
genom brand eller explosion vid
hantering av brandfarliga eller
explosiva varor. Bestämmelser om
skyldighet för arbetsgivare och
arbetstagare att vidta skyddsåtgär-
der mot skador som kan upp-
komma genom brand eller explo-
sion vid hantering av brandfarliga
eller explosiva varor finns i ar-
betsmiljölagen (1977:1160). I
räddningstjänslagen (1986:1102)
finns bestämmelser om skyldighet
för ägare eller innehavare av
byggnad eller andra anläggningar
att vidta olycks- och skadeföre-
byggande åtgärder vid brand.
I fråga om sprängning och användning av pyrotekniska varor finns be-
stämmelser i 2 kap. 20 § och 3 kap. 6 och 7 §§ ordningslagen
(1993:1617).
I miljöbalken finns bestämmel-
ser avsedda att förebygga andra
skador än sådana som kan upp-
komma genom brand eller explo-
sion vid hantering av brandfarliga
eller explosiva varor. Bestämmel-
ser om skyldighet för arbetsgivare
och arbetstagare att vidta
skyddsåtgärder mot skador som
kan uppkomma genom brand eller
explosion vid hantering av brand-
farliga eller explosiva varor finns i
arbetsmiljölagen (1977:1160). I
räddningstjänstlagen (1986:1102)
finns bestämmelser om skyldighet
för ägare eller innehavare av
byggnad eller andra anläggningar
att vidta olycks- och skadeföre-
byggande åtgärder vid brand.
Senaste lydelse 1993:1626.
109
Den som hanterar brandfarliga
eller explosiva varor skall vidta de
åtgärder och de försiktighetsmått
som behövs för att förhindra brand
eller explosion som inte är avsedd
och för att förebygga och begränsa
skador på liv, hälsa eller egendom
genom brand eller explosion.
Den som hanterar brandfarliga
eller explosiva varor skall vidta de
åtgärder och de försiktighetsmått
som behövs för att förhindra brand
eller explosion som inte är avsedd
och för att förebygga och begränsa
skador på liv, hälsa, miljö eller
egendom genom brand eller explo-
sion.
Prop. 1997/98:90
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far med-
dela särskilda föreskrifter om sådana åtgärder och försiktighetsmått.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
110
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 11 § lagen (1988:950) om kulturmin-
nen m.m. skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:90
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
H §'
Om det behövs en särskild ut-
redning för att ta reda på om en
fast fomlämning berörs av ett
planerat arbetsföretag som innebär
att ett större markområde tas i
anspråk, skall kostnaden för utred-
ningen betalas av företagaren. Som
sådan exploatering räknas t.ex. an-
läggande av allmän väg, större
enskild väg, järnväg, flygfält,
anläggning för energiförsörjning,
större vattenföretag och mer om-
fattande byggande för bostads-,
industri- eller handelsändamål.
Om det behövs en särskild ut-
redning för att ta reda på om en
fast fomlämning berörs av ett
planerat arbetsföretag som innebär
att ett större markområde tas i
anspråk, skall kostnaden för utred-
ningen betalas av företagaren. Som
sådan exploatering räknas t.ex. an-
läggande av allmän väg, större
enskild väg, järnväg, flygfält,
anläggning för energiförsörjning,
större vattenverksamhet och mer
omfattande byggande för bostads-,
industri- eller handelsändamål.
Beslut om särskild utredning fattas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen
skall i beslutet ange vem som skall utföra utredningen. Därvid gäller inte
lagen (1992:1528) om offentlig upphandling. Länsstyrelsen skall beakta
att utredningen skall vara av vetenskapligt god kvalitet och genomföras
till en kostnad som inte är högre än vad som är motiverat med hänsyn till
omständigheterna.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Senaste lydelse 1997:302.
111
Härigenom föreskrivs att 8 § prisregleringslagen (1989:978) skall ha
följande lydelse.
Prop. 1997/98:90
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8§
Om det av någon annan orsak än krig eller krigsfara finns risk för en
allvarlig prisstegring inom landet på en eller flera viktiga varor eller
tjänster, far regeringen föreskriva att en eller flera av
1. bestämmelserna i 13, 14, 19, 22-26, 28 och 29 §§ skall tillämpas på
varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet,
2. bestämmelserna i 13, 14 och 19 §§ skall tillämpas på avgifter som
tas ut i annan verksamhet hos staten än näringsverksamhet,
3. bestämmelserna i 13, 14 och
19 §§ skall tillämpas på avgifter
som tas ut i annan verksamhet hos
kommunerna än näringsverksam-
het enligt föreskrifter i
- lagen (1970:244) om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar,
-renhållningslagen (1979:596),
- lagen (1981:1354) om allmän-
na värmesystem,
- räddningstjänstlagen
(1986:1102),
- plan- och bygglagen
(1987:10).
3. bestämmelserna i 13, 14 och
19 §§ skall tillämpas på avgifter
som tas ut i annan verksamhet hos
kommunerna än näringsverksam-
het enligt föreskrifter i
- lagen (1970:244) om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar,
- 27 kap. 4—7 §§ miljöbalken,
- lagen (1981:1354) om allmänna
värmesystem,
- räddningstjänstlagen
(1986:1102),
- plan- och bygglagen (1987:10).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
112
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1990:663) om ersättningsfonder
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:90
2§
Avdrag för avsättning till ersättningsfond får göras om skattepliktig
ersättning erhållits för inventarier, byggnader, markanläggningar, mark
eller för djurlager i jordbruk och renskötsel som har skadats genom brand
eller annan olyckshändelse.
Sådant avdrag får också göras om skattepliktig ersättning erhållits för
inventarier, byggnader och markanläggningar eller för mark i samband
med att
1. en fastighet har tagits i anspråk genom expropriation eller liknande
förfarande eller annars har avyttrats under sådana förhållanden att
tvångsavyttring måste anses vara för handen och det inte skäligen kan
antas att avyttringen skulle ha ägt rum även om tvång inte förelegat,
2. en fastighet har avyttrats som ett led i åtgärder för jordbrukets eller
skogsbrukets yttre rationalisering, eller
3. en fastighet har avyttrats till staten därför att fastigheten på grund av
flygbuller inte kan bebos utan påtaglig olägenhet.
Vidare får sådant avdrag göras
om den skattskyldige fått en-
gångsersättning för inventarier,
byggnader och markanläggningar
eller får mark i samband med
Vidare får sådant avdrag göras
om den skattskyldige fått en-
gångsersättning för inventarier,
byggnader och markanläggningar
eller får mark i samband med
inskränkning i förfoganderätten till
sin fastighet enligt naturvårdsla-
gen (1964:822) eller för motsva-
rande inskränkningar enligt andra
inskränkning i förfoganderätten till
sin fastighet enligt miljöbalken
eller för motsvarande inskränk-
ningar enligt andra författningar.
författningar.
Avdrag för avsättning till ersättningsfond får inte göras i fråga om
byggnader, markanläggningar och mark som utgör omsättningstillgångar
i näringsverksamhet.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. En inskränkning i förfoganderätten till en fastighet enligt natur-
vårdslagen (1964:822) skall vid tillämpningen av den nya lydelsen av 2 §
anses som en inskränkning i förfoganderätten till en fastighet enligt
miljöbalken.
113
Härigenom föreskrivs i fråga om minerallagen (1991:45)
dels att 1 kap. 8 § skall upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 7 §, 3 kap. 6 §, 4 kap. 2 och 10 §§, 6 kap. 4 §, 8 kap. 1, 2
och 3 §§ samt 13 kap. 4 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:90
7 §*
Bestämmelser som berör verk-
Bestämmelser som berör verk-
samhet som avses i denna lag finns
i plan- och bygglagen (1987:10),
miljöskyddslagen (1969:387), na-
turvårdslagen (1964:822), lagen
(1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. och lagen
(1988:950) om kulturminnen m.m.
samhet som avses i denna lag finns
i miljöbalken, plan- och bygglagen
(1987:10) och lagen (1988:950)
om kulturminnen m.m.
Bestämmelser om rätt att förvärva och inneha eller på annat sätt ta be-
fattning med kärnämne eller mineral med halt av sådant ämne finns även
i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet. Bestämmelser om rätt i
övrigt att bedriva verksamhet med strålning finns i strålskyddslagen
(1988:220).
8§
Har regeringen enligt 4 kap. la-
gen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m. prövat
frågan om tillstånd till en viss
anläggning eller åtgärd, är beslu-
tet bindande vid prövning enligt
denna lag.
3k
Undersökningsarbete far inte
äga rum inom nationalpark eller
område som statlig myndighet hos
regeringen har begärt skall avsät-
tas till nationalpark eller i strid
med föreskrifter som har medde-
lats beträffande naturreservat med
stöd av naturvårdslagen
1 Senaste lydelse 1991:1891.
2 Senaste lydelse 1993:690.
2
Undersökningsarbete far inte
äga rum inom nationalpark eller
område som en statlig myndighet
hos regeringen har begärt skall
avsättas till nationalpark eller i
strid med föreskrifter som har
meddelats för natur- eller kultur-
reservat med stöd av 7 kap. miljö-
114
(1964:822). balken.
Undersökningsarbete far inte heller, utan medgivande av länsstyrelsen,
äga rum inom
1. befastningsområde och sådant område utanför detta som regeringen
bestämmer,
2. kyrkogård och annan begravningsplats,
3. område som avses i 3 kap. 3. område som avses i 4 kap. 5 §
5 § lagen (1987:12) om hushåll- miljöbalken.
ning med naturresurser m.m.
Prop. 1997/98:90
2§3
Koncession skall meddelas, om
1. en fyndighet som sannolikt kan tillgodogöras ekonomiskt har blivit
påträffad och
2. fyndighetens belägenhet och art inte gör det olämpligt att sökanden
far den begärda koncessionen.
Koncession för bearbetning av olja eller gasformiga kolväten far be-
viljas endast den som visar att han är lämplig att bedriva sådan bearbet-
ning.
I ärenden om beviljande av kon-
cession skall lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser
m.m. tillämpas.
Om ett ärende om beviljande av
koncession avser ett företag vars
tillåtlighet skall prövas enligt flera
av de lagar som anges i 1 kap. 2 §
lagen om hushållning med natur-
resurser m.m., skall 2 och 3 kap.
samma lag tillämpas endast vid
den prövning som sker i konces-
sionsärendet.
I ärenden om beviljande av kon-
cession skall 3 och 4 kap. miljö-
balken tillämpas.
Om ett ärende om beviljande av
koncession avser en verksamhet
som senare skall prövas även
enligt miljöbalken eller andra
lagar, skall 3 och 4 kap. miljöbal-
ken tillämpas endast vid den pröv-
ning som sker i koncessionsären-
det.
I ärenden om beviljande av kon-
cession skall en miljökonsekvens-
beskrivning enligt 5 kap. lagen om
hushållning med naturresurser
m.m. fogas till ansökan. Denna
beskrivning skall även ligga till
grund för tillämpningen av 2 och
3 kap. samma lag enligt tredje och
fjärde styckena.
Koncession far inte strida mot detaljplan eller områdesbestämmelser.
Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock
mindre avvikelser göras.
I ärenden om beviljande av kon-
cession skall en miljökonsek-
vensbeskrivning fogas till ansö-
kan. När det gäller förfarandet,
krctven på miljökonsekvensbe-
skrivningar samt planer och pla-
neringsunderlag skall 6 kap. 3 §,
7 § och 9-12 §§ miljöbalken till-
lämpas.
3 Senaste lydelse 1993:690.
115
10
Pågår inte regelbunden bear-
betning eller sådan verksamhet
som anges i 9 § första stycket, far
koncessionstiden på ansökan av
koncessionshavaren förlängas med
högst tio år, om det är motiverat
med hänsyn till det allmännas
intresse av att mineraltillgångarna
utnyttjas på ett ändamålsenligt
sätt. Vid prövningen skall lagen
(1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. tillämpas.
§
Pågår inte regelbunden bear-
betning eller sådan verksamhet
som anges i 9 § första stycket, får
koncessionstiden på ansökan av
koncessionshavaren förlängas med
högst tio år, om det är motiverat
med hänsyn till det allmännas
intresse av att mineraltillgångarna
utnyttjas på ett ändamålsenligt
sätt. Vid prövningen skall 3 och
4 kap. miljöbalken tillämpas.
Prop. 1997/98:90
4§
Om verksamhet enligt en koncession ger upphov till betydande olägen-
heter som inte förutsågs när koncessionen meddelades, far pröv-
ningsmyndigheten bestämma de villkor för den fortsatta verksamheten
som behövs för att förebygga eller minska olägenheterna. Detsamma
gäller arbete enligt undersökningstillstånd för olja, gasformiga kolväten
och diamant.
I övrigt får villkor i undersökningstillstånd eller koncession ändras en-
dast i enlighet med tillstånds- eller koncessionshavarens begäran eller
medgivande.
Vid prövningen skall lagen Vid prövningen skall 3 och
(1987:12) om hushållning med 4 kap. miljöbalken tillämpas,
naturresurser m.m. tillämpas.
1 §
Ärenden om beviljande av undersökningstillstånd eller bearbetnings-
koncession prövas av bergmästaren i det distrikt där tillstånds- eller kon-
cessionsområdet eller huvuddelen därav ligger, om inte annat följer av
2§-
Bergmästaren far avgöra ärenden om beviljande av undersöknings-
tillstånd utan att någon annan än sökanden haft tillfälle att yttra sig.
I ärenden om beviljande av be-
arbetningskoncession skall berg-
mästaren, såvitt gäller tillämp-
ningen av lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser
m.m., samråda med länsstyrelsen i
det eller de län där konces-
sionsområdet ligger. Länsstyrelsen
får därvid besluta om särskild
utredning enligt 2 kap. 11 § lagen
I ärenden om beviljande av be-
arbetningskoncession skall berg-
mästaren, såvitt gäller tillämp-
ningen av 3, 4 och 6 kap. miljöbal-
ken, samråda med länsstyrelsen i
det eller de län där konces-
sionsområdet ligger. Länsstyrelsen
får därvid besluta om särskild
utredning enligt 2 kap. 11 § lagen
(1988:950) om kulturminnen
116
(1988:950) om kulturminnen m.m. m.m.
Prop. 1997/98:90
Ärenden om beviljande av bearbetningskoncession skall hänskjutas till
regeringens provning, om
1. bergmästaren bedömer frågan om koncession vara särskilt betydel-
sefull ur allmän synpunkt eller
2. bergmästaren vid tillämp-
ningen av lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser
m.m. finner skäl att frångå vad
länsstyrelsen har föreslagit.
2. bergmästaren vid tillämp-
ningen av 3 eller 4 kap. miljöbal-
ken finner skäl att frångå vad
länsstyrelsen har föreslagit.
3§
Ärenden i övrigt om undersökningstillstånd eller bearbetnings-
koncession prövas av bergmästaren
koncessionen har meddelats.
I ärenden om förlängning av be-
arbetningskoncession enligt 4 kap.
10 § skall bergmästaren, såvitt
gäller tillämpningen av lagen
(1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m., samråda med
länsstyrelsen i det eller de län där
koncessionsområdet ligger.
Ärenden om förlängning av be-
arbetningskoncession enligt 4 kap.
10 § skall hänskjutas till regering-
ens prövning om bergmästaren vid
tillämpningen av lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser
m.m. finner skäl att frångå vad
länsstyrelsen har föreslagit. Hän-
skjutande skall också ske av ären-
den om återkallelse av undersök-
ningstillstånd eller bearbetnings-
koncession av synnerliga skäl
enligt 6 kap. 3 § samt av övriga
ärenden enligt denna paragraf som
bergmästaren bedömer vara sär-
skilt betydelsefulla från allmän
synpunkt.
i det distrikt där tillståndet eller
I ärenden om förlängning av be-
arbetningskoncession enligt 4 kap.
10 § skall bergmästaren, såvitt
gäller tillämpningen av 3 och
4 kap. miljöbalken, samråda med
länsstyrelsen i det eller de län där
koncessionsområdet ligger.
Ärenden om förlängning av be-
arbetningskoncession enligt 4 kap.
10 § skall hänskjutas till regering-
ens prövning om bergmästaren vid
tillämpningen av 3 eller 4 kap.
miljöbalken finner skäl att frångå
vad länsstyrelsen har föreslagit.
Hänskjutande skall också ske av
ärenden om återkallelse av under-
sökningstillstånd eller bearbet-
ningskoncession av synnerliga
skäl enligt 6 kap. 3 § denna lag
samt av övriga ärenden enligt
denna paragraf som bergmästaren
bedömer vara särskilt betydelse-
fulla från allmän synpunkt.
4§
I den mån det är motiverat från I den mån det är motiverat från
allmän eller enskild synpunkt skall allmän eller enskild synpunkt skall
117
koncessionshavaren utföra efterar-
bete och ta bort andra anläggning-
ar än som anges i 3 §.
koncessionshavaren utföra efterar-
bete och ta bort andra anläggning-
ar än som anges i 3 §. Denna
bestämmelse innebär inte någon
inskränkning i koncessionshava-
rens skyldigheter enligt 2 kap. 8 §
eller 10 kap. miljöbalken.
Prop. 1997/98:90
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,
om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande.
3. Bestämmelsen i 1 kap. 8 § skall fortfarande tillämpas när regeringen
har fattat beslut om tillstånd före denna lags ikraftträdande.
4. Förbudet i 3 kap. 6 § första stycket mot undersökningsarbete i strid
med föreskrifter för naturreservat skall inte gälla i områden som den
31 december 1998 betecknas som naturvårdsområde. Förbudet skall dock
gälla om en föreskrift som hindrar undersökningsarbete införs efter
nämnda tidpunkt.
118
Härigenom föreskrivs att 41 kap. 16 § och 42 kap. 13 § kyrkolagen
(1992:300) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:90
16 §'
Egendomsnämnden skall företräda församlingskyrkas fastigheter i
ärenden om upplåtelse av följande rättigheter:
1. nyttjanderätt till mark för församlingsändamål, kommunalt behov,
bostadsbebyggelse, industri eller något annat liknande ändamål,
2. tomträtt,
3. rätt till annan naturtillgång,
4. servitut.
Detsamma gäller ärenden som
rör ledningsrätt eller vägrätt samt,
om regeringen inte föreskriver att
en annan myndighet skall företrä-
da den kyrkliga jorden, ärenden
som rör byggnadsminnen, natur-
vårdsområden, naturreservat,
naturminnen eller bestämmelser
till skydd för djurlivet.
Detsamma gäller ärenden som
rör ledningsrätt eller vägrätt samt,
om regeringen inte föreskriver att
en annan myndighet skall företrä-
da den kyrkliga jorden, ärenden
som rör byggnadsminnen, natur-
reservat, kulturreservat, naturmin-
nen eller bestämmelser till skydd
för djurlivet.
13 §2
Ur kyrkofonden far lån lämnas för
1. åtgärder som syftar till att rationalisera driften av präst-
lönefastigheter,
2. förvärv av jordbruksfastighet som prästlönefastighet, om förvärvet
syftar till en rationalisering av det kyrkliga jordinnehavet i stiftet, och
3. kostnader till följd av fastig-
hetsbildningsförrättning eller före-
tag enligt anläggningslagen
(1973:1149) eller vattenlagen
(1983:291) som en prästlönefas-
tighet skall belastas med.
3. kostnader till följd av fastig-
hetsbildningsförrättning eller
företag enligt anläggningslagen
(1973:1149) eller vattenverksam-
het enligt 11 kap. miljöbalken som
en prästlönefastighet skall belastas
med.
Närmare föreskrifter om lån ur kyrkofonden får meddelas av regering-
en.
Senaste lydelse 1993:1323.
Senaste lydelse 1997:644.
119
Prop. 1997/98:90
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Kostnader till följd av företag enligt vattenlagen (1983:291) skall
vid tillämpningen av den nya lydelsen av 42 kap. 13 § anses som kostna-
der till följd av vattenverksamhet enligt 11 kap. miljöbalken.
120
2.42
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1140) om Sveriges eko-
nomiska zon
Prop. 1997/98:90
dels att 2, 3, 5, 6 och 16 §§ skall r
dels att det i lagen skall införas
8 a §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Den som fördas i den ekonomis-
ka zonen eller som bedriver forsk-
ning eller annan verksamhet i
zonen skall vidta sådana åtgärder
som är nödvändiga för att undvika
skada på den marina miljön.
Regeringen eller den myndighet
dela föreskrifter för att skydda och 1
a följande lydelse,
tre nya bestämmelser, 5 a, 5 b och
Föreslagen lydelse
§
Den som bedriver sådan verk-
samhet som anges i 5 § skall iaktta
bestämmelserna i 2 kap. miljöbal-
ken. Även andra som fördas i den
ekonomiska zonen eller som be-
driver verksamhet där skall vidta
sådana åtgärder som är nödvändi-
ga för att undvika skador på den
marina miljön.
un regeringen bestämmer får med-
/ara den marina miljön.
Ytterligare bestämmelser till
skydd mot vissa föroreningar i den
marina miljön finns i lagen
(1980:424) om åtgärder mot vat-
tenförorening från fartyg och i
lagen (1971:1154) om förbud mot
dumpning av avfall i vatten.
Ytterligare bestämmelser till
skydd mot vissa föroreningar i den
marina miljön finns i lagen
(1980:424) om åtgärder mot för-
orening från fartyg och i 75 kap.
31-33 §§ miljöbalken.
5§
Med avseende på andra naturtillgångar i den ekonomiska zonen än
som avses i 4 § krävs tillstånd av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer för
1. utforskning, utvinning och annat utnyttjande av sådana naturtill-
gångar,
2. uppförande och användning av konstgjorda öar,
3. uppförande och användning i
och andra inrättningar.
I ett tillståndsbeslut skall anges
den verksamhet som tillståndet
avser och de villkor som skall
gälla för verksamheten. Ett till-
stånd för begränsas till viss tid.
kommersiellt syfte av anläggningar
I ett tillståndsbeslut skall anges
den verksamhet som tillståndet
avser. Ett tillstånd får begränsas
till viss tid.
Ett tillstånd skall förenas med
de villkor som behövs för att skyd-
121
da allmänna intressen och enskild
rätt, såsom att skydda människors
hälsa och miljön mot skador och
olägenheter, främja en långsiktigt
god hushållning med mark och
vatten och andra resurser samt
trygga säkerheten.
5a§
Ett tillstånd får förenas med yt-
terligare eller ändrade villkor, om
det genom verksamheten har upp-
kommit en olägenhet av någon
betydelse som inte förutsågs när
tillståndet meddelades eller om
verksamheten med någon betydel-
se medverkar till att en miljökva-
litetsnorm enligt 5 kap. miljöbal-
ken överträds.
Med stöd av denna paragraf får
inte meddelas så ingripande vill-
kor att verksamheten inte längre
kan bdrivas eller att den avsevärt
försvåras.
5b§
Ett tillstånd får for sin giltighet
göras beroende av att den som
avser att bedriva verksamheten
ställer säkerhet för kostnaderna
för att ta bort anläggningar och
andra inrättningar samt för andra
åtgärder för återställning. Staten,
kommuner, landsting och kommu-
nalförbund behöver inte ställa
säkerhet.
Om det kan antas att den ställda
säkerheten inte är tillräcklig, får
tillståndsmyndigheten besluta om
ytterligare säkerhet.
I fråga om beskaffenheten av
säkerheten gäller 2 kap. 25 §
utsökningsbalken. Säkerheten skall
prövas av tillståndsmyndigheten
och förvaras av länsstyrelsen i det
län som närmaste del av Sveriges
sjöterritorium ligger i.
Prop. 1997/98:90
122
Vid prövning av tillstånd som
avses i 5 § skall lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser
m.m. tillämpas.
Vid prövning av tillstånd skall
bestämmelserna i 2-4 kap., 5 kap.
3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken
tillämpas.
En miljökonsekvensbeskrivning
skall ingå i en ansökan om till-
stånd. I fråga om förfarandet,
kraven på miljökonsekvensbe-
skrivningar samt planer och pla-
neringsunderlag gäller 6 kap.
miljöbalken.
Prop. 1997/98:90
8a§
Om ett tillstånd upphör att gälla
är den som har innehaft tillståndet
skyldig att ta bort anläggningar
och andra inrättningar samt vidta
andra åtgärder för återställning,
om inte detta är obehövligt från
allmän eller enskild synpunkt.
Om skyldigheten att vidta såda-
na åtgärder inte har bestämts
genom villkor i tillståndet, skall
frågan prövas av tillståndsmyn-
digheten i samband med att till-
ståndet upphör.
Om den som har haft tillståndet
inte iakttar sina skyldigheter, får
tillsynsmyndigheten vid vite före-
lägga honom att fullgöra dessa.
16 §
Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet
1. underlåter att iaktta en föreskrift som har meddelats med stöd av 2
eller 7 §,
2. bedriver verksamhet i strid
mot 5 eller 9 § eller åsidosätter ett
villkor som har meddelats med
2. bedriver verksamhet i strid
mot 5 eller 9 § eller åsidosätter ett
villkor som har meddelats med
stöd av 5 eller 9 §, stöd av 5, 5 a eller 9 §,
3. fortsätter att bedriva en verksamhet efter det att tillsyns-
myndigheten förbjudit verksamheten med stöd av 14 §.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,
om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna
om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.
123
3. Bestämmelsen i 8 a § skall tillämpas även när tillståndet har med- Prop. 1997/98:90
delats före denna lags ikraftträdande.
124
2.43
Härigenom föreskrivs att 3, 20 och 37 §§ fiskelagen (1993:787) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Denna lag skall inte tillämpas i
den mån den strider mot före-
skrifter om Torne älvs fiskeområ-
de eller föreskrifter som meddelats
med stöd av naturvårdslagen
(1964:822).
Om samemas rätt till fiske i vis:
§
Denna lag skall inte tillämpas i
den mån den strider mot före-
skrifter om Torne älvs fiskeområ-
de eller föreskrifter som har med-
delats med stöd av 7 eller 8 kap.
miljöbalken.
. delar av landet och om fiskevårds-
områden gäller särskilda bestämmelser.
20 §>
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om vilken hänsyn som vid fiske skall tas till naturvårdens
intressen. Föreskrifterna far dock inte vara så ingripande att fisket avse-
värt forsvåras.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att det i ärenden enligt
denna lag skall finnas miljökon-
sekvensbeskrivningar som gör det
möjligt att bedöma vilken inverkan
fiskemetoder och utsättande av
fiskarter har på miljön. Före-
skrifterna far innebära att en sådan
beskrivning skall upprättas av den
som avser att använda metoder
eller sätta ut fiskarter.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att det i ärenden enligt
denna lag skall finnas en analys av
vilken inverkan fiskemetoder och
utsättande av fiskarter har på
miljön. Föreskrifterna far innebära
att en sådan analys skall göras av
den som avser att använda metoder
eller sätta ut fiskarter.
37 §
Den som med uppsåt eller av oaktsamhet
1. utan lov fiskar i vatten där annan har enskild fiskerätt,
2. utan någon myndighets till-
stånd enligt denna lag fiskar där
sådant tillstånd behövs,
3. sätter ut eller placerar ett fis-
keredskap eller en anordning i
strid med vad som gäller om
fiskådra, eller
4. bryter mot fiskeförbud som
meddelats för visst område i an-
2. utan någon myndighets till-
stånd enligt denna lag fiskar där
sådant tillstånd behövs, eller
3. sätter ut eller placerar ett fis-
keredskap eller en anordning i
strid med vad som gäller om
fiskådra
Senaste lydelse 1994:327.
125
ledning av företag enligt vatten-
lagen (1983:291) eller motsvaran-
de äldre lag
döms till böter eller fängelse i
högst sex månader, om inte annat
följer av 41 §.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Prop. 1997/98:90
döms till böter eller fängelse i
högst sex månader, om inte annat
följer av 41 §.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Föreskrifter som har meddelats med stöd av naturvårdslagen
(1964:822) skall vid tillämpningen av den nya lydelsen av 3 § anses som
föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 eller 8 kap. miljöbalken.
126
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 6 § lagen (1994:1776) om skatt på
energi skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:90
Kraven för miljöklass 2 och 3
för bränslen som beskattas enligt
1 § första stycket 1 anges i bilagan
till lagen (1985:426) om kemiska
produkter.
Kraven för miljöklass 2 och 3
för bränslen som beskattas enligt
1 § första stycket 1 anges i bilagan
till miljöbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
127
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 1 § lagen (1998:9) om ändring i årsre-
dovisningslagen (1995:1554) skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:90
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
Förvaltningsberättelsen skall innehålla en rättvisande översikt över ut-
vecklingen av bolagets verksamhet, ställning och resultat.
Upplysningar skall även lämnas om
1. sådana förhållanden som inte skall redovisas i balansräkningen, re-
sultaträkningen eller notema, men som är viktiga för bedömningen av
bolagets ställning och resultat,
2. sådana händelser av väsentlig betydelse för bolaget som har inträffat
under räkenskapsåret eller efter dess slut,
3. bolagets förväntade framtida utveckling,
4. bolagets verksamhet inom forskning och utveckling, och
5. bolagets filialer i utlandet.
Utöver sådan information om Utöver sådan information om
verksamhetens miljöpåverkan som
skall lämnas enligt första och
andra styckena skall bolag som
bedriver verksamhet som är till-
stånds- eller anmälningspliktig
enligt miljöskyddslagen
(1969:387) lämna upplysningar i
övrigt om verksamhetens påverkan
på den yttre miljön.
Andra stycket 3 och 5 gäller inte
stycket.
verksamhetens miljöpåverkan som
skall lämnas enligt första och
andra styckena skall bolag som
bedriver verksamhet som är till-
stånds- eller anmälningspliktig
enligt 9 kap. 6 § miljöbalken läm-
na upplysningar i övrigt om verk-
samhetens påverkan på den yttre
miljön.
bolag som avses i 3 kap. 6 § andra
128
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:1649) om byggande av
järnväg
dels att 2 kap. 4 § skall upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 3 §, 2 kap. 1, 2, 3, 7 och 8 §§ samt 5 kap. 2 § skall ha
följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 1 kap. 8 § samt
2 kap. 1 a, 1 b och 1 c §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:90
Vid planläggning av järnväg och
vid prövning av ärenden om byg-
gande av järnväg skall lagen
(1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. tillämpas. Vid
planläggning, byggande och un-
derhåll av järnväg skall hänsyn
tas till både enskilda och allmänna
intressen.
§
Vid planläggning av järnväg och
vid prövning av ärenden om byg-
gande av järnväg skall 2-4 kap.,
5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljö-
balken tillämpas. Fastställande av
järnvägsplan enligt denna lag
skall därvid jämställas med med-
delande av tillstånd enligt miljö-
balken.
Vid planläggning, byggande och
underhåll av järnväg skall hänsyn
tas till både enskilda och allmänna
intressen.
8§
När den verksamhet som har
bedrivits på järnväg upphör är
verksamhetsutövaren skyldig att ta
bort anläggningar och vidta andra
åtgärder för återställning av be-
rörda områden i den omfattning
det behövs för att förebygga stör-
ningar eller olägenheter i framti-
den.
Den som avser att bygga en
järnväg skall upprätta en järn-
vägsplan. En järnvägsplan behö-
ver dock inte upprättas för anläg-
1 §
Den som planerar att bygga en
järnväg skall genomföra en för-
studie. I förstudien skall förutsätt-
ningarna för den fortsatta plane-
129
5 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 90
gande av industrispår och
hamnspår uteslutande på egen
fastighet. En järnvägsplan får
upprättas för avstängning av
plankorsning, även när denna
åtgärd inte är att betrakta som
byggande av järnväg.
I de delar som planen medför att
mark eller särskild rätt till mark
kan komma att tas i anspråk enligt
4 kap. 1 § skall planen utformas så
att de fördelar som kan vinnas
med den överväger de olägenheter
som planen orsakar enskilda.
ringen klarläggas. Förstudien Prop. 1997/98:90
skall även ange om en järnvägsut-
redning enligt 1 a § behövs innan
en järnvägsplan upprättas.
Vid utarbetandet av förstudien
skall den som avser att bygga en
järnväg samråda enligt 6 kap. 4 §
första stycket miljöbalken med
berörda länsstyrelser, kommuner
och ideella föreningar som enligt
sina stadgar har till ändamål att ta
till vara naturskydds- eller miljö-
skyddsintressen samt med den
allmänhet som kan antas bli sär-
skilt berörd.
Efter samrådet skall den läns-
styrelse, inom vars område järn-
vägsprojektet huvudsakligen skall
utföras, enligt 6 kap. 4 § tredje
stycket miljöbalken besluta om
projektet kan antas medföra en
betydande miljöpåverkan. Beslutet
skall fattas efter samråd med
övriga berörda länsstyrelser.
Bestämmelserna om planer och
planeringsunderlag finns i 6 kap.
11—12 §§ miljöbalken.
1 a§
En järnvägsutredning skall ge-
nomföras när det i förstudien har
klarlagts att alternativa sträck-
ningar behöver studeras. I järn-
vägsutredningen skall redovisas
olika utbyggnadsalternativ, som
skall jämföras såväl sinsemellan
som med alternativet att inte ge-
nomföra den aktuella järnvägsut-
byggnaden.
En järnvägsutredning skall in-
nehålla en miljökonsekvensbe-
skrivning och de uppgifter i övrigt
som behövs för att kunna utvärde-
ra och välja alternativ. Miljökon-
sekvensbeskrivningen skall god-
kännas av berörda länsstyrelser
130
innan den tas in i järnvägsutred- Prop. 1997/98:90
ningen.
När det gäller förfarandet för
att upprätta miljökonsekvensbe-
skrivningen och kraven på denna
samt planer och planeringsun-
derlag skall 6 kap. 3 §, 5—7 §§, 8 §
första stycket och 10-12 §§ miljö-
balken tillämpas.
lb§
Banverket skall med eget yttran-
de överlämna frågan om byggande
av järnväg till regeringen för
prövning enligt 17 kap. 1 § miljö-
balken. Detsamma gäller om rege-
ringen enligt 17 kap. 3 § miljöbal-
ken har förbehållit sig prövningen
av järnvägens tillåtlighet. Rege-
ringens prövning skall ske på
grundval av en upprättad järn-
vägsutredning enligt 1 a §.
lc§
Den som avser att bygga en
järnväg skall upprätta en järn-
vägsplan. En järnvägsplan behö-
ver dock inte upprättas för anläg-
gande av industrispår eller
hamnspår uteslutande på egen
fastighet. En järnvägsplan får
upprättas för avstängning av
plankorsning, även när denna
åtgärd inte är att betrakta som
byggande av järnväg.
I de delar som planen medför att
mark eller särskild rätt till mark
kan komma att tas i anspråk enligt
4 kap. 1 § skall planen utformas så
att de fördelar som kan vinnas
med den överväger de olägenheter
som planen orsakar enskilda.
I jämvägsplanen skall den mark
och de särskilda rättigheter anges
som behöver tas i anspråk for
järnvägen och för byggandet av
järnvägen. Om mark behöver tas i
I jämvägsplanen skall den mark
och de särskilda rättigheter anges
som behöver tas i anspråk för
järnvägen och för byggandet av
järnvägen. Om mark behöver tas i
131
anspråk med tillfällig nyttjande-
rätt, skall det av planen framgå
vilken mark som avses och under
vilken tid den skall nyttjas. Planen
skall innehålla en miljökon-
sekvensbeskrivning enligt 5 kap.
lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m.
anspråk med tillfällig nyttjande-
rätt, skall det av planen framgå
vilken mark som avses och under
vilken tid den skall nyttjas. Planen
skall innehålla en miljökon-
sekvensbeskrivning. I de fall läns-
styrelsen under förstudien har
beslutat att järnvägsproj ektet kan
antas medföra en betydande mil-
jöpåverkan, skall miljökon-
sekvensbeskrivningen föregås av
ett utökat samråd enligt 6 kap. 5-
6 §§ miljöbalken, om inte sådant
samråd har skett enligt 1 a §.
Miljökonsekvensbeskrivningen
skall godkännas av berörda läns-
styrelser innan den tas in i järn-
vägsplanen.
När det gäller kraven på mil-
jökonsekvensbeskrivningen samt
planer och planeringsunderlag
skall 6 kap. 3 §, 7 § och 10-12 §§
miljöbalken tillämpas.
De skyddsåtgärder och försiktighetsmått som behövs för att förebygga
störningar och andra olägenheter från trafiken eller anläggningen skall
anges särskilt i planen. Till planen skall en genomförandebeskrivning
fogas. I beskrivningen skall de organisatoriska, tekniska, ekonomiska och
fastighetsrättsliga åtgärder som behövs för ett samordnat och ändamåls-
enligt genomförande av planen redovisas.
Prop. 1997/98:90
3§
Till jämvägsplanen skall en fastighetsförteckning fogas. I fastighets-
förteckningen skall, i den mån de berörs av planen, redovisas
1. fastigheter och ägare till dessa,
2. mark- och vattenområden som är samfällda för flera fastigheter samt
ägare till dessa fastigheter,
3. innehavare av annan särskild rätt än bostadsrätt och hyresrätt,
4. gemensamhetsanläggningar
enligt anläggningslagen
(1973:1149) och samfälligheter
enligt vattenlagen (1983:291)
samt ägarna till de fastigheter som
deltar i anläggningarna och sam-
fällighetema,
4. gemensamhetsanläggningar
enligt anläggningslagen
(1973:1149) och samfälligheter
enligt lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksam-
het samt ägarna till de fastigheter
som deltar i anläggningarna och
samfällighetema,
5. vägsamfälligheter och vägföreningar.
Om en samfällighetsförening enligt lagen (1973:1150) om förvaltning
av samfälligheter förvaltar samfällighet, särskild rätt eller gemensam-
hetsanläggning, skall föreningen anges i stället för ägare eller innehavare.
132
Prop. 1997/98:90
4§
Miljökonsekvensbeskrivningen
skall godkännas av berörda läns-
styrelser innan den tas in i järn-
vägsplanen.
7§
Banverket skall ställa ut en järn- Banverket skall ställa ut en jäm-
vägsplan för granskning. vägsplan för granskning. Därvid
gäller vad som i 6 kap. 8 § första
stycket miljöbalken sägs om att
miljökonsekvensbeskrivning skall
kungöras och hållas tillgänglig för
allmänheten.
En järnvägsplan som enbart avser ombyggnad av järnväg behöver dock
ställas ut endast
1. om ombyggnaden bedöms komma att medföra betydande påverkan
på miljön, hälsan eller hushållningen med naturresurser, eller
2. om någon annans mark behöver tas i anspråk eller särskild rättighet
behöver upphävas eller begränsas och ett sådant ianspråktagande eller
upphävande eller en sådan begränsning inte skriftligen medgivits av
berörda fastighetsägare och innehavare av särskild rätt.
Vad som sägs i andra stycket gäller också i fråga om en järnvägsplan
som endast innefattar ändring av planen för ett järnvägsbygge som ännu
inte är färdigställt.
8§
En järnvägsplan fastställs av Banverket efter samråd med berörda läns-
styrelser. Om Banverket och en länsstyrelse har olika uppfattningar, skall
Banverket hänskjuta frågan om att fastställa planen till regeringens pröv-
ning. Om det i annat fall finns särskilda skäl, far Banverket hänskjuta
frågan till regeringens prövning.
Om planen innebär att mark eller särskild rätt kan tas i anspråk enligt
4 kap. 1 §, skall Banverket särskilt pröva om de fördelar som kan vinnas
med planen överväger de olägenheter som denna orsakar enskilda. Av
beslutet att fastställa planen skall framgå om planen ger rätt till sådant
ianspråktagande.
Innehållet i miljökonsekvens-
beskrivningen samt resultatet av
samråd och yttranden skall beak-
tas då jämvägsplanen fastställs.
Ett beslut om fastställelse av en
järnvägsplan skall kungöras. Har
samråd enligt 6 kap. 6 § miljöbal-
ken hållits med ansvarig myndig-
het i annat land skall denna infor-
meras.
133
Prop. 1997/98:90
Länsstyrelsens beslut far över-
klagas hos allmän förvaltnings-
domstol. Länsstyrelsens godkän-
nande enligt 2 kap. 4 § far dock
inte överklagas.
Länsstyrelsens beslut far över-
klagas hos allmän förvaltnings-
domstol. Länsstyrelsens beslut
enligt 2 kap. 1 § tredje stycket,
1 a § andra stycket eller 2 § första
stycket far dock inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Skyldigheten att vidta återställningsåtgärder enligt 1 kap. 8 § gäller
även då järnvägen har tillkommit före denna lags ikraftträdande.
3. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,
om det i ärendet ingår en miljökonsekvensbeskrivning som vid denna
lags ikraftträdande har överlämnats till länsstyrelsen för godkännande
enligt 2 kap. 4 §. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken
skall dock tillämpas omedelbart.
134
Prop. 1997/98:90
Härigenom föreskrivs att 1 och 4
naturgrus skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
1
Skatt (naturgrusskatt) skall be-
talas till staten enligt denna lag för
brutet naturgrus om utvinningen
av naturgruset
1. kräver tillstånd enligt 18 §
naturvårdslagen (1964:822),
2. sker med stöd av tillstånd som
lämnats enligt vattenlagen
(1983:291) och utvinningen sker
för annat ändamål än markinne-
havarens husbehov, eller
3. sker med stöd av rätt till täkt
på annans mark enligt 38 § vägla-
gen (1971:948).
4
Skattskyldig är den som
1. exploaterar en täkt som krä-
ver tillstånd enligt 18 § natur-
vårdslagen (1964:822),
2. för annat ändamål än
markinnehavarens husbehov ex-
ploaterar en täkt med tillstånd
enligt vattenlagen (1983:291),
eller
3. enligt 38 § väglagen
(1971:948) har fått rätt till täkt på
annans mark.
Har föreskrifter om skyldighet
att lämna uppgift om vem som är
exploatör av täkten meddelats med
stöd av 18 a § andra stycket na-
turvårdslagen, är tillståndshavaren
tillsammans med exploatören
skattskyldig för tiden till dess
sådan uppgift har lämnats.
§§ lagen (1995:1667) om skatt pa
Föreslagen lydelse
§
Skatt (naturgrusskatt) skall be-
talas till staten enligt denna lag för
brutet naturgrus om utvinningen
av naturgruset sker för annat
ändamål än markinnehavarens
husbehov och
1. sker med stöd av tillstånd som
har lämnats enligt 11 kap. miljö-
balken eller vattenlagen
(1983:291), eller
2. kräver tillstånd enligt 12 kap.
miljöbalken.
§
Skattskyldig är den som explo-
aterar en naturgrustäkt.
Har föreskrifter om skyldighet
att lämna uppgift om vem som är
exploatör av täkten meddelats med
stöd av 12 kap. 5 § andra stycket
miljöbalken, är tillståndshavaren
tillsammans med exploatören
skattskyldig för tiden till dess
sådan uppgift har lämnats.
135
Prop. 1997/98:90
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Föreskrifter som har meddelats med stöd av 18 a § andra stycket
naturvårdslagen (1964:822) skall vid tillämpningen av den nya lydelsen
av 4 § andra stycket anses som föreskrifter som har meddelats med stöd
av 12 kap. 5 § andra stycket miljöbalken.
136
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 6 § vapenlagen (1996:67) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:90
Bestämmelser om ammunition
som räknas till explosiva varor
eller som innehåller gift finns även
i lagen (1988:868) om brandfarliga
och explosiva varor och i lagen
(1985:426) om kemiska produkter.
Bestämmelser om ammunition
som räknas till explosiva varor
finns även i lagen (1988:868) om
brandfarliga och explosiva varor.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Prop. 1997/98:90
Härigenom föreskrivs att 19 och 20 §§ elberedskapslagen (1997:288)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
19 §
Mål enligt vattenlagen
(1983:291) om tillstånd till an-
läggning som omfattas av be-
stämmelserna i denna lag eller till
väsentlig ombyggnad, ändring
eller utvidgning av en sådan an-
läggning far inte avgöras innan
prövning har skett enligt denna
lag.
Mål enligt 11 kap. miljöbalken
om tillstånd till anläggning som
omfattas av bestämmelserna i
denna lag eller till väsentlig om-
byggnad, ändring eller utvidgning
av en sådan anläggning far inte
avgöras innan prövning har skett
enligt denna lag.
Första stycket tillämpas också beträffande ärende om nätkoncession
enligt ellagen (1997:857) om anläggningen omfattas av bestämmelser
enligt denna lag.
Den ökning i byggnadskostna-
der som föranleds av åtgärder
enligt denna lag skall inte räknas
med vid den prövning som avses i
3 kap. 4 § vattenlagen (1983:291).
20 §
Den ökning i byggnadskostna-
der som föranleds av åtgärder
enligt denna lag skall inte räknas
med vid den prövning som avses i
11 kap. 6 § första stycket miljöbal-
ken.
Vid meddelande av tillstånd som anges i 19 § första stycket skall de
beslut om vattenanläggningars utförande som meddelats med stöd av
denna lag beaktas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Senaste lydelse 1997:858.
138
Härigenom föreskrivs i fråga om ellagen (1997:857)
dels att 2 kap. 8 och 11 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 kap. 8 a och
11 a §§, av följande lydelse.
Prop. 1997/98:90
8§
En nätkoncession för linje far inte strida mot en detaljplan eller områ-
desbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte mot-
verkas, får dock mindre avvikelser göras.
Vid prövning av frågor om med-
delande av nätkoncession för linje
skall lagen (1987:12) om hushåll-
ning med naturresurser m.m.
tillämpas.
8a§
Vid prövning av frågor om med-
delande av nätkoncession för linje
skall bestämmelserna i 2-4 kap.,
5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljö-
balken tillämpas.
En miljökonsekvensbeskrivning
skall ingå i en ansökan om nät-
koncession för linje. När det gäller
förfarandet, kraven på miljökon-
sekvensbeskrivningen samt planer
och planeringsunderlag gäller
6 kap. miljöbalken.
En nätkoncession skall förenas
med de villkor som behövs för att
skydda allmänna intressen och
enskild rätt samt med de villkor
för anläggningens utförande och
nyttjande som behövs av säker-
hetsskäl eller som av annat skäl
behövs från allmän synpunkt.
En nätkoncession skall förenas
med de villkor som behövs för att
skydda allmänna intressen och
enskild rätt samt med de villkor
för anläggningens utförande och
nyttjande som behövs av säker-
hetsskäl eller for att i övrigt skyd-
da människors hälsa och miljön
mot skador och olägenheter och
främja en långsiktigt god hushåll-
ning med mark och vatten och
andra resurser eller som av annat
skäl behövs från allmän synpunkt.
139
11 a§
En nätkoncession får för sin gil-
tighet göras beroende av att den
som innehar koncessionen ställer
säkerhet för kostnaderna att ta
bort ledningen med tillhörande
anläggningar och att vidta andra
åtgärder för återställning. Staten,
kommuner, landsting och kommu-
nalförbund behöver inte ställa
säkerhet.
Om det kan antas att den ställda
säkerheten inte längre är tillräck-
lig, får regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, nät-
myndigheten besluta om ytterliga-
re säkerhet.
I fråga om beskaffenheten av
säkerheten gäller 2 kap. 25 §
utsökningsbalken. Säkerheten skall
prövas av den myndighet som
prövar frågan om nätkoncession
och förvaras av länsstyrelsen.
Prop. 1997/98:90
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende om prövning av nätkoncession skall handläggas och be-
dömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags
ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken
skall dock tillämpas omedelbart.
140
Härigenom föreskrivs att det i lagen (1994:1596) om frivillig miljö-
styrning och miljörevision skall inforas en ny paragraf, 4 §, av följande
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4§
Regeringen får meddela före-
skrifter om försöksverksamhet som
avses i förordningens artikel 14.
Vad som sägs i 2 och 3 §§ gäller
även sådan verksamhet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
141
Regeringen föreslår i detta ärende ändringar till följd av miljöbalken.
Miljöbalken har tidigare föreslagits i en proposition den 4 december 1997
(prop. 1997/98:45). För det ärendets beredning hänvisas till propositio-
nen.
Miljöbalksutredningen överlämnade den 17 juli 1997 delbetänkandet
Följdlagstiftning till miljöbalken (SOU 1997:32). Betänkandet har re-
missbehandlats. En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1.
Betänkandets lagförslag, en förteckning över remissinstanserna och en
sammanställning av remissyttrandena finns tillgängligt i Miljödeparte-
mentet (M97/2584/1).
I detta lagstiftningsärende ingår även en komplettering av lagen
(1994:1596) om frivillig miljöstyrning och miljörevision efter förslag
från Miljöstymingsrådet. Den delen av ärendet har beretts med berörda
intressenter.
Lagförslagen har granskats av Lagrådet utom såvitt avser lagen om fri-
villig miljöstyrning och miljörevision. En lagrådsgranskning beträffande
denna lag skulle sakna betydelse på grund av förslagets enkla beskaffen-
het.
Lagrådsremissens lagförslag bifogas som bilaga 2.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 22 januari 1998 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som framgår av bilaga 2. Lagrådet har den 20 februari
1998 av gett yttrande, bilaga 3. I samband med att regeringen närmare
redogör för förslagen kommer Lagrådets synpunkter att behandlas. Re-
dan nu kan dock sägas att regeringen godtar Lagrådets förslag i allt vä-
sentligt.
Prop. 1997/98:90
142
Prop. 1997/98:90
Regeringen beslutade den 4 december 1997 om proposition om en miljö-
balk (prop. 1997/98:45). I detta avsnitt görs en sammanfattning av för-
slaget. Tonvikten läggs vid sådant som är nytt jämfört med gällande rätt
och som har betydelse för följ dlagstiftningen.
I miljöbalken (MB) har bestämmelserna från 15 lagar smälts samman.
Lagarna är
- naturvårdslagen (1964:822),
- miljöskyddslagen (1969:387),
- lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten,
- lagen (1976:1054) om svavelhaltigt bränsle,
- lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark,
- renhållningslagen (1979:596),
- hälsoskyddslagen (1982:1080),
- vattenlagen (1983:291),
- lagen (1983:428) om spridning av bekämpningsmedel över skogs-
mark,
- lagen (1985:426) om kemiska produkter,
- miljöskadelagen (1986:225),
- lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.,
- lagen (1991:639) om förhandsgranskning av biologiska bekämp-
ningsmedel,
- lagen (1993:900) om genetiskt modifierade organismer, och
- lagen (1994:1818) om åtgärder beträffande djur och växter som till-
hör skyddade arter.
Miljöbalkens mål
Målet med miljöbalken är att främja en hållbar utveckling som innebär
att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och
god miljö. En sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett
skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är
förenad med ett ansvar för att förvalta naturen väl.
Miljöbalken skall tillämpas så att
- människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter
oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan,
- värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,
- den biologiska mångfalden bevaras,
- mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en långsiktigt
god hushållning tryggas, och
- återanvändning och återvinning liksom annan hushållning med mate-
rial, råvaror och energi främjas så att ett kretslopp uppnås.
143
Miljöbalkens tillämpningsområde
Prop. 1997/98:90
Miljöbalkens tillämpningsområde anges inte särskilt utan framgår av
balkens regler i sig. Balken skall tillämpas vid all verksamhet och alla
åtgärder som har betydelse för miljöbalkens mål. Den skall tillämpas
parallellt med annan lagstiftning som reglerar verksamheten.
Allmänna hänsynsregler
I miljöbalken finns allmänna hänsynsregler som skall iakttas av var och
en. Reglerna innebär att förebyggande åtgärder och andra försiktighets-
mått skall vidtas så snart det kan befaras att skada eller olägenhet för
människors hälsa eller miljön kan uppkomma.
Enligt hänsynsreglema skall den som utövar en verksamhet eller vidtar
en åtgärd som inte är av försumbar betydelse för människors hälsa eller
miljön skaffa sig den kunskap som behövs och vidta de försiktighetsmått
som behövs och därvid
- tillämpa bästa möjliga teknik, om det är fråga om yrkesmässig verk-
samhet,
- välja en lämplig plats,
- hushålla med råvaror och energi,
- utnyttja möjligheterna till återanvändning och återvinning, samt
- inte använda eller sälja kemiska produkter eller biotekniska organis-
mer som kan ersättas av mindre riskabla.
Vid tillämpningen av hänsynsreglema skall en skälighetsavvägning
göras. Kraven far inte vara orimliga. En sådan avvägning far emellertid
aldrig leda till att en miljökvalitetsnorm åsidosätts. Myndigheterna bör
sträva efter att formulera kraven på åtgärder så att verksamhetsutövaren
kan genomföra dessa, utan att åtgärderna blir orimligt betungande för
honom.
Alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åt-
gärd som har medfört skada eller olägenhet för miljön ansvarar för att
den avhjälps till dess skadan eller olägenheten har upphört.
En verksamhet eller åtgärd som kan föranleda skada eller olägenhet av
väsentlig betydelse trots att de försiktighetsmått vidtas som kan krävas,
far bedrivas eller vidtas endast om det finns särskilda skäl för att ändå
tillåta verksamheten. Medför den risk för att ett stort antal människor far
sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller en avsevärd försäm-
ring av miljön far den inte bedrivas eller vidtas. Regeringen kan dock
meddela dispens från stoppregeln i mycket speciella undantagsfall.
Hushållning med mark och vatten
Hushållningsbestämmelsema i naturresurslagen har arbetats in i miljö-
balken. Härigenom får miljön en tydligare ställning i planeringen, efter-
som utgångspunkten för lagstiftningen är att hushållningen med och
144
användningen av mark och vatten skall ske med ett långsiktigt perspektiv Prop. 1997/98:90
och baseras på en ekologisk grundsyn.
Miljökvalitetsnormer
För att skydda människors hälsa eller miljön far regeringen föreskriva
om miljökvalitetsnormer. Regeringen kan överlåta till en myndighet att
meddela normer som skall gälla till följd av EU-medlemskapet.
Miljökvalitetsnormer är föreskrifter om lägsta godtagbara miljökvalitet
i fråga om mark, vatten, luft eller miljön i övrigt för vissa geografiska
områden eller för hela landet. Miljökvalitetsnormer far avse bl.a. före-
komst i miljön av kemiska produkter eller bioindikatorer i vatten eller
högsta nivå för buller.
Om miljökvalitetsnormer har meddelats skall myndigheter och kom-
muner säkerställa att normerna uppfylls när de prövar tillåtlighet, till-
stånd, godkännanden, dispenser och anmälningsärenden, utövar tillsyn
och meddelar föreskrifter. Kommuner och myndigheter skall iaktta nor-
merna även när de planerar och planlägger.
Tillstånd får inte beviljas för verksamheter som medverkar till att en
miljökvalitetsnorm överträds. Befintliga tillstånd och villkor far omprö-
vas om en verksamhet med någon betydelse medverkar till att en mil-
jökvalitetsnorm överträds.
Åt gärdsprogram skall upprättas av regeringen eller andra myndigheter
eller kommuner om det behövs för att en miljökvalitetsnorm skall upp-
fyllas, eller om krav på det följer av EU-medlemskapet. Ett åtgärdspro-
gram får omfatta all verksamhet som kan påverka de föroreningsnivåer
som människor kan utsättas för utan fara för olägenheter av betydelse.
Miljökonsekvensbeskrivningar
Kraven på miljökonsekvensbeskrivningar utökas och skärps i miljöbal-
ken och anpassas ytterligare till EG-regler och andra internationella
regler. Genom miljöbalkens krav på miljökonsekvensbeskrivningar far
myndigheter och verksamhetsutövare bättre underlag för beslut som
påverkar människors hälsa, miljön och hushållningen med naturresurser.
En ansökan om tillstånd eller tillåtlighet enligt miljöbalken skall enligt
huvudregeln innehålla en miljökonsekvensbeskrivning. Regeringen far
föreskriva att miljökonsekvensbeskrivningar skall krävas även i ansök-
ningar om dispens enligt miljöbalken eller i andra fall där det behövs för
att kunna bedöma miljöpåverkan.
Innan en ansökan görs och miljökonsekvensbeskrivningen upprättas
skall ett tidigt samråd hållas med särskilt berörda och länsstyrelsen. För
verksamheter som kan antas ha betydande miljöpåverkan, vilket länssty-
relsen skall avgöra, skall ett utökat samråd genomföras med fler myndig-
heter och en bredare allmänhet.
En miljökonsekvensbeskrivning skall identifiera, beskriva och möjlig-
göra en samlad bedömning av en verksamhets effekter på människor,
145
djur, växter, mark, vatten, luft, klimat, landskap, kulturmiljö och hushåll-
ningen med mark och vatten samt samspelet mellan dessa delar. För
verksamheter som kan antas ha en betydande miljöpåverkan anges i
miljöbalken vad en miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla. I detta
ingår en beskrivning av verksamheten med uppgifter om lokalisering,
utformning och omfattning samt de åtgärder som planeras för att skadliga
verkningar skall undvikas, minskas eller avhjälpas. Även alternativ loka-
lisering, om sådan är möjlig, och alternativ utformning samt konsekven-
ser av att verksamheten inte kommer till stånd skall redovisas.
Allmänheten skall ges möjlighet att yttra sig över miljökonsekvensbe-
skrivningen och ansökan innan beslut fattas. Tillståndsmyndigheten skall
ta ställning till om miljökonsekvensbeskrivningen uppfyller kraven.
Skydd av områden och arter
Bestämmelser om olika former av områdesskydd sammanförs i miljöbal-
ken. Exempel på sådana områden är naturreservat, biotopskyddsområden
och strandskyddsområden. Dessa bestämmelser skall tillsammans med
bestämmelserna om artskydd värna bl.a. den biologiska mångfalden.
Särskilda bestämmelser om vissa verksamheter
I miljöbalken finns särskilda bestämmelser om bl.a. miljöfarlig verk-
samhet och hälsoskydd, vattenverksamhet, täkter, jordbruk, genteknik,
kemiska produkter och biotekniska organismer samt avfall och produ-
centansvar.
Prövning av mål och ärenden
Regionala miljödomstolar inrättas och ersätter Koncessionsnämnden för
miljöskydd och vattendomstolarna. Även en miljööverdomstol inrättas.
Högsta domstolen är slutinstans i vissa mål. Övriga prövningsmyndig-
heter är regeringen, länsstyrelserna och andra förvaltningsmyndigheter
samt kommunerna.
Regeringen skall göra en tillåtlighetsprövning av nya verksamheter
som har stor påverkan på miljön eller hushållningen med naturresurser.
Prövningen görs som ett led i den ordinarie tillståndsprövningen. De
verksamheter som skall prövas av regeringen skall i huvudsak vara de-
samma som i dag, men utökas med större trafikanläggningar. Regeringen
kan dessutom förbehålla sig prövningen av andra verksamheter.
Miljöorganisationer ges rätt att överklaga domar och beslut om till-
stånd, godkännanden och dispens enligt miljöbalken.
Prop. 1997/98:90
146
Tillsyn
Prop. 1997/98:90
En tydlig ansvarsfördelning skall gälla för tillsynen på lokal, regional och
central nivå. Tillsynsmyndigheternas ansvar understryks. En till-
synsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs för
att miljöbalkens regler skall följas.
- Av miljöbalkens tillämpningsområde följer att balken gäller för
verksamheter även om dessa samtidigt är reglerade i andra lagar.
Miljöbalken och de andra lagarna gäller således parallellt. Något sär-
skilt stadgande om detta behövs inte.
- Huvudregeln skall vara att miljöbalkens materiella krav skall vara
miniminivå.
- I några fall är en fråga om skydd för miljön olika reglerad i miljö-
balken och i en annan lag. Reglerna kan i sådana fall vara oförenliga.
Om regleringen i miljöbalken skall gälla, skall bestämmelsen i den
andra lagen antingen upphävas eller kompletteras med att ytterligare
krav ställs i miljöbalken. Om i stället regleringen i den särskilda lagen
bör gälla, skall en bestämmelse införas om att ytterligare krav i frågan
inte far ställas enligt miljöbalken.
- Vid prövning av tillstånd och liknande godkännanden som krävs
enligt vad som föreskrivs i andra lagar skall miljöbalken tillämpas en-
dast när detta anges särskilt i lagarna. Utgångspunkten skall vara att
de centrala reglerna i miljöbalken skall tillämpas vid prövning enligt
andra lagar, när någon separat tillståndsprövning inte skall ske enligt
miljöbalken.
Utredningens bedömning: Utredningen uttalade som huvudregel att
miljöbalken (MB) gäller parallellt med andra lagar. Detta skulle gälla
utan uttryckligt stadgande i olika lagar. Utredningen ville dock införa en
erinran om miljöbalken i de viktigaste lagarna. Utredningen diskuterade
sedan undantag från huvudregeln. Övervägandena utgick från förslaget
till 1 kap. 3 § första stycket i lagrådsremissen om miljöbalk. Enligt denna
skulle, om det i någon lag finns bestämmelser som i särskilda avseenden
reglerar en fråga som omfattas av miljöbalken, i stället gälla vad som
sägs i den lagen. Bestämmelsen var konstruerad på ett sådant sätt att de
undantag som följde av andra lagar inte skulle behöva preciseras i lag-
texten. Utredningen gjorde sedan i motivtexten uttalanden om hur en
bestämmelse skall vara beskaffad för att utgöra undantag från en be-
stämmelse i miljöbalken.
Beträffande myndighetsutövning enligt en lag, exempelvis till-
ståndsprövning, uttalade utredningen att miljöbalkens regler bara kunde
ligga till grund för denna om det föreskrevs särskilt. Utredningen fann
det som en generellt sett mindre lämplig lösning att föreskriva att hela
147
miljöbalken skall tillämpas vid myndighetsutövning enligt andra lagar. I
ett antal fall föreslog dock utredningen att vissa regler i miljöbalken skall
tillämpas vid myndighetsutövning enligt andra lagar. Detta gällde fram-
for allt miljöbalkens bestämmelser om hushållning, miljökvalitetsnormer
och miljökonsekvensbeskrivningar. Det gällde däremot mer sällan miljö-
balkens allmänna hänsynsregler.
Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser kritiserar utred-
ningens förslag till reglering av förhållandet mellan miljöbalken och
andra lagar samt de motivuttalanden som utredningen gjorde i samband
med detta. Remissinstanserna menar att förhållandet mellan miljöbalken
och de andra lagarna är oklart när undantagen inte anges uttryckligen och
att det finns risk för att miljöbalken kommer i andra hand. Flera remiss-
instanser förordar i stället lösningen att respektive lag uttryckligen anger
när miljöbalken gäller eller inte gäller för den verksamhet som omfattas
av lagen i fråga.
Flera remissinstanser säger sig ha svårt att förstå varför det skall behö-
va anges särskilt i en lag att miljöbalken skall tillämpas vid till-
ståndsprövning och annan myndighetsutövning enligt lagen. Andra har
förståelse för detta men anför, som framgår av nästa avsnitt, att miljöbal-
ken bör tillämpas oftare än vad utredningen har föreslagit. Framför allt
bör enligt flera remissinstanser de allmänna hänsynsreglema i 2 kap. MB
tillämpas vid myndighetsutövning enligt andra lagar.
Skälen for regeringens bedömning och förslag: Det finns utöver
miljöbalken ett stort antal lagar med mer eller mindre miljöanknytning.
Bland dessa kan nämnas
- luftfartslagen (1957:297),
- lagen (1966:314) om kontinentalsockeln,
- väglagen (1971:948),
- lagen (1978:160) om vissa rörledningar,
- skogsvårdslagen (1979:429),
- lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg,
- lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän
farled och allmän hamn,
- lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,
- lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter,
- plan- och bygglagen (1987:10),
- strålskyddslagen (1988:220),
- minerallagen (1991:45),
- lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon,
- lagen (1995:1649) om byggande av järnväg, och
-ellagen (1997:857).
Reglerna i miljöbalken skall enligt huvudregeln gälla för miljöpåver-
kande verksamheter även om dessa omfattas av annan lagstiftning. Mil-
jöbalken och de andra lagarna gäller alltså parallellt i den bemärkelsen att
regler om vad som skall iakttas vid utövandet av verksamheten kan fin-
nas i både miljöbalken och andra lagar. Exempelvis skall den som bedri-
ver gruvdrift följa reglerna i såväl miljöbalken som minerallagen
(1991:45). Detta är inte någon nyhet. Redan i dag måste en verksamhets-
utövare iaktta reglerna i olika lagstiftningar.
Prop. 1997/98:90
148
Det förhållandet att lagarna gäller parallellt kan i några enstaka fall le-
da till att bestämmelser i miljöbalken kan komma i konflikt med miljö-
regler i de nyss nämnda lagarna. En bedömning måste då göras i det
enskilda fallet med utgångspunkt i allmänna lagvalsprinciper. Enligt
regeringens mening är det likväl lämpligt att i händelse av normkonflik-
ter införa regler som tar bort olägenheterna av att två bestämmelser gäller
parallellt. Vid ett sådant arbete bör följande utgångspunkter gälla.
Om det direkt kan konstateras att regeln i den andra lagen inte bör
gälla skall regeln ändras eller upphävas. Detta är fallet när bestämmelsen
enbart berör frågor som regleras i miljöbalken och bestämmelsen inte
ställer krav utöver miljöbalken.
I de fall regeln omfattar annat än sådant som regleras i miljöbalken bör
den stå kvar. I detta fall bör bestämmelsen ändras så att materiella krav i
nivå med miljöbalkens regler ställs. Exempel på en sådan bestämmelse
finns i 13 kap. 4 § minerallagen (1991:45), där det stadgas att konces-
sionshavaren skall utföra efterarbete när koncessionen upphör, i den mån
det är motiverat från allmän eller enskild synpunkt.
Om en regel omfattar miljökrav utöver vad som anges i miljöbalken
skall den naturligtvis stå kvar. Detta kan vara fallet i strålskyddslagstift-
ningen. Om å andra sidan regleringen i den andra lagen bör gälla i stället
för motsvarande bestämmelse i miljöbalken, skall en bestämmelse infö-
ras som begränsar möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken. Det
senare blir fallet bl.a. i fråga om luftfartslagens (1957:297) regler om
miljövärdighetskrav på luftfartyg och väglagens (1971:948) regler om
renhållning inom vägområden.
Vid valet mellan metoderna är huvudprincipen att miljöbalkens materi-
ella krav skall vara miniminivå. Det innebär att alla verksamheter som
riskerar att medföra likartad negativ påverkan på hälsa, miljö och hus-
hållning med naturresurser omfattas av de grundläggande materiella
kraven i miljöbalken. Regeringen delar utredningens uppfattning att
skillnad inte bör göras mellan verksamheter som enbart regleras i balken
och verksamheter som även regleras i andra lagar. Detta kommer att
innebära att miljöbalkens materiella krav blir miniminivå. I den mån
andra krav trots allt bör ställas skall detta vara sakligt motiverat, exem-
pelvis på grund av verksamhetens art, miljöhänsynens betydelse i för-
hållande till andra skyddsvärda intressen som berörs eller att Sverige
genom internationella åtaganden är förpliktat att ställa vissa krav.
En bestämmelse om att ytterligare krav inte skall fa ställas enligt mil-
jöbalken kan inte vara absolut. Vissa bestämmelser i miljöbalken är av en
sådan art att de skall iakttas, oavsett vad som stadgas i den andra lagen.
Detta gäller t.ex. föreskrifter för skyddade områden, meddelade med stöd
av 7 kap. MB. Vidare skall miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. MB iakttas
vid all verksamhet som riskerar att påverka normen.
I de olika lagarna finns fa bestämmelser där tillämpningen riskerar att
bli en annan än enligt miljöbalken. Detta beror på att miljöfrågor normalt
inte regleras i lagar utanför miljöbalken. När normkonflikter riskerar att
uppkomma är det normalt i begränsade frågor. Som exempel har redan
nämnts luftfartslagen (1957:297). Denna lag innehåller regler om när
luftfartyg skall anses vara miljövärdiga. Ytterligare miljövärdighetskrav
149
Prop. 1997/98:90
på luftfartyg skall inte kunna ställas med stöd av bestämmelsen i 2 kap.
3 § MB om försiktighetsmått och bästa möjliga teknik eller med stöd av
någon annan bestämmelse i miljöbalken. Vidare stadgas i lagen att luft-
fartyg inte får framföras med överljudsfart. Undantag kan dock medges
från förbudet. Inte heller i denna fråga skall någon annan bedömning
kunna göras med stöd av miljöbalken i fråga om ett luftfartygs framfö-
rande eller utrustning. Däremot skall miljöbalken gälla fullt ut i fråga om
kraven på en flygplats när det gäller buller och andra olägenheter från
flygverksamheten.
Miljöbalken gäller på andra lagars område, oavsett om detta anges eller
inte anges i olika lagar. Utredningen föreslog trots detta att de lagar som
har störst miljöanknytning skulle innehålla en erinran om miljöbalken.
Regeringen delar flera remissinstansers bedömning att en sådan erinran
kan skapa förvirring, eftersom tvekan kan uppstå vad som gäller i lagar
som inte innehåller en motsvarande erinran. Dessutom kan utredningens
förslag uppfattas som att miljöbalkens samtliga krav alltid skall gälla,
oavsett regleringen i den särskilda lagen. Det bör enligt regeringens
uppfattning normalt inte bli fråga om att i lagarna införa regler som talar
om att miljöbalken gäller på dessa lagars område. I bl.a. minerallagen
(1991:45) finns dock redan i dag en erinran om att bestämmelser som
berör verksamheten finns i t.ex. plan- och bygglagen (1987:10) och lagen
(1988:950) om kulturminnen m.m. För fullständighetens skull bör då
även miljöbalken nämnas.
Såvitt gäller skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete samt i sådana
hänseenden i övrigt som huvudsakligen avser arbetsmiljön tillämpas
enligt 1 kap. 3 § andra stycket MB bestämmelserna i arbetsmiljölagen
(1977:1160). Innebörden är att det på det område där miljöbalkens be-
stämmelser berör arbetsmiljön, dvs. framför allt i kemikaliefrågor, skall
arbetsmiljölagens bestämmelser gälla i stället för miljöbalkens vad gäller
frågan om reglering av användningen av farliga ämnen på arbetsplatserna
och även i övrigt avseende frågor som huvudsakligen avser arbetsmiljön.
Det är dock viktigt att betona att samverkan mellan yttre och inre miljö-
arbete bör eftersträvas i alla led där frågor sammanfaller, för att förebyg-
ga konflikter och i stället skapa långsiktigt hållbara lösningar (prop.
1997/98:45, del 2, s. 10 f).
Det förhållandet att miljöbalken gäller för en verksamhet innebär inte
automatiskt att en myndighet skall tillämpa balken när den prövar om
verksamheten skall beviljas tillstånd, koncession, lov eller liknande god-
kännande enligt en annan lag. Omfånget av prövningen enligt en lag
bestäms, i den mån något annat inte har angetts, uteslutande av reglerna i
den aktuella lagen. I den särskilda lagen kan dock föreskrivas att även
annan lagstiftning skall tillämpas vid prövningen. I avsnitt 5 och i av-
snitten för de olika lagarna gör regeringen en bedömning av i vilken
utsträckning miljöbalkens regler skall tillämpas vid prövning enligt andra
lagar.
Lagrådet anser att tillämpningen av en del av de aktuella författningar-
na kan ge upphov till vissa svårigheter och problem. Lagrådet anför att
den som i en ”ämneslag” t.ex. vill söka svaret på vad som gäller eller
krävs för viss åtgärd eller situation måste vara rätt väl insatt i både miljö-
150
Prop. 1997/98:90
balkens regelsystem och principerna bakom lagstiftningen i detta ärende.
Vad särskilt gäller de lagtekniska lösningarna så förekommer det enligt
Lagrådet åtskilliga exempel på att det i en lag hänvisas till ett eller flera
lagrum i miljöbalken. I sådana fall ligger det enligt Lagrådet nära till-
hands att tro, att relationen mellan den aktuella lagen och balken därmed
blivit uttömmande reglerad.
Regeringen vill i anledning av Lagrådets yttrande i denna del påpeka
att de bestämmelser som föreslås i olika lagar om att miljöbalken skall
tillämpas avser vilka bestämmelser som skall tillämpas av myndigheten
vid en prövning enligt en ”ämneslag”. Redan i dag finns bestämmelser i
olika lagar om att lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser
m.m. skall tillämpas vid prövningen. Bestämmelserna i olika lagar om att
miljöbalken skall tillämpas anger däremot inte vilka bestämmelser som
gäller för den miljöpåverkande verksamhet som omfattas av lagen. Inte
heller detta skiljer sig från förhållandet mellan olika lagar i dag. Redan i
dag gäller nämligen att den som bedriver en verksamhet som regleras i en
lag, t.ex. minerallagen (1991:45), måste iaktta bestämmelserna i andra
lagar, exempelvis miljöskyddslagen (1969:387), vattenlagen (1983:291)
och lagen (1985:426) om kemiska produkter. Det förekommer visserli-
gen ibland att det i en lag erinras om att bestämmelser för verksamheten
finns i även andra lagar, men sådana erinringar finns långt ifrån alltid och
de påverkar dessutom inte vad som ändå skulle ha gällt. Regeringen kan
dock medge att en ökad ambitionsnivå i frågor om miljöhänsyn också
innebär att verksamhetsutövaren måste vara väl insatt i lagstiftningen för
att få svar på vad som krävs för olika åtgärder. Omfattande utbild-
ningsinsatser kommer därför att ske inför miljöbalkens ikraftträdande.
Regeringen övergår härefter till frågan om tillståndsdomars och till-
ståndsbesluts rättskraft. Frågan är av stor betydelse för förhållandet mel-
lan miljöbalken och andra lagar. Enligt 24 kap. 1 § MB gäller i ett antal
särskilt uppräknade fall en dom eller ett beslut om tillstånd mot alla.
Rättskraften innebär bl.a. att en tillsynsmyndighet normalt inte kan ställa
ytterligare krav i de frågor som har prövats i tillståndet (26 kap. 9 § MB).
Rättskraften gäller bara ingripanden enligt balken. Även om ett till-
stånd t.ex. innehåller villkor avseende hantering av kemiska produkter
(22 kap. 25 § första stycket 7 MB) får således ingripande ske enligt lagen
(1988:868) om brandfarliga och explosiva varor mot en hantering som
visserligen sker i enlighet med det tillstånd som har lämnats enligt balken
men som likväl åsidosätter föreskrifterna i nämnda lag. Naturligtvis
hindrar inte heller rättskraften att ingripande sker enligt räddningstjänst-
lagen (1986:1102).
Inte heller har ett beslut om tillstånd eller liknande godkännande enligt
en lag som ligger utanför miljöbalken rättskraft inom balken. Bestäm-
melserna i balken kan alltså tillämpas trots att en sak redan har prövats
enligt en annan lag. Det är inte fråga om att i den senare prövningen
enligt balken återkalla eller ändra det beslut som har fattats med stöd av
en annan lag, utan att fatta ett särskilt beslut enligt miljöbalken. När en
verksamhet är tillståndspliktig enligt både balken och en annan lag är det
till och med förutsatt att två prövningar skall ske. Det finns i sådana
Prop. 1997/98:90
151
situationer inte några förvaltningsrättsliga principer som säger att den
prövning som sker först binder den senare prövningen.
Som exempel på det sistnämnda kan nämnas att en bearbetningskon-
cession för en gruva enligt minerallagen (1991:45) inte hindrar att ytter-
ligare miljökrav ställs vid en senare tillståndsprövning enligt miljöbal-
ken. Vidare kan en tillsynsmyndighet med stöd av 26 kap. 9 § MB med-
dela förelägganden och förbud, trots att en verksamhet redan har godta-
gits i en prövning enligt en annan lag.
Prop. 1997/98:90
Regeringens förslag: Vissa bestämmelser i miljöbalken skall tilläm-
pas vid tillståndsprövning och liknande prövning enligt andra lagar.
Detta gäller främst miljöbalkens regler om hushållning, miljökvali-
tetsnormer och miljökonsekvensbeskrivningar.
I de fall där någon särskild tillståndsprövning inte kommer att ske
enligt miljöbalken skall även de allmänna hänsynsreglema i miljöbal-
ken tillämpas vid prövning enligt andra lagar. Hänsynsreglema skall
tillämpas bl.a. vid prövning enligt väglagen, banlagen och ellagen.
När en särskild tillståndsprövning skall ske enligt miljöbalken skall
hänsynsreglema i stället tillämpas vid den prövningen.
Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens för-
slag. Utredningen ansåg det dock generellt sett mindre lämpligt att till-
lämpa miljöbalkens allmänna hänsynsregler vid tillståndsprövning och
liknande prövning enligt andra lagar.
Remissinstanserna: En vanlig uppfattning bland remissinstanserna är
att de allmänna hänsynsreglema i 2 kap. MB skall tillämpas vid prövning
enligt åtminstone vissa andra lagar. Bland annat Naturvårdsverket, Lunds
universitet, Länsrätten i Östergötlands län, Länsstyrelsen i Skaraborgs
län och Länsstyrelsen i Jämtlands län har denna uppfattning. Svenska
Fjärrvärmeföreningen anser att företag som har erhållit tillstånd och
driver sin verksamhet i enlighet med villkoren inte skall drabbas av en
stoppregel. Det är vidare enligt föreningen viktigt att åtgärder som åläggs
verksamhetsutövare att utföra kopplas till en skälighetsbedömning, där
skadans art och de åtgärder som krävs vägs mot varandra.
SACO och Agrifack anser att kopplingar till miljökvalitetsnormer bör
införas i samtliga lagar som återfinns i utredningens betänkande. Kon-
kurrensverket framhåller vikten av att miljökvalitetsnormema inte till-
lämpas på ett sådant sätt att de omotiverat skyddar befintlig verksamhet
på bekostnad av ny verksamhet. Riksdagens ombudsmän, JO, anför att
frågan om ersättning vid ändrade villkor när en miljökvalitetsnorm över-
träds bör bli föremål för ingående överväganden i det fortsatta lagstift-
ningsarbetet.
152
Det är enligt Svea hovrätt välbetänkt att bestämmelserna i 6 kap. MB
om miljökonsekvensbeskrivningar och annat beslutsunderlag tillämpas i
alla sammanhang där krav ställs på en miljökonsekvensbeskrivning.
Genomförandet i följ dlagstiftningen har dock enligt hovrätten gjorts mera
komplicerat än nödvändigt. I de fall materialet hos prövningsmyndighe-
ten skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning borde det enligt hov-
rätten räcka med att i den aktuella lagen ange att en sådan skall upprättas
enligt bestämmelserna i miljöbalken. Miljökonsekvensbeskrivningar bör
enligt Stockholms kommun ges ännu högre status och krav på sådana bör
ställas som regel på varje projekt och detaljplaneförslag eller ansökan om
tillstånd, oavsett den förväntade graden av miljöpåverkan. Konkur-
rensverket anser att endast sådana verksamheter som har en betydande
påverkan på miljön bör underkastas ett obligatoriskt krav på miljökon-
sekvensbeskrivning. Svenska Fjärrvärmeföreningen föreslår att kraven
på samråd under arbetet med miljökonsekvensutredningar anpassas till
typ av tillstånd och verksamhetens omfattning. En oklarhet är enligt
Uppsala universitet hur bedömningen av altemativutredningen i en mil-
jökonsekvensbeskrivning skall göras, då syftet med en lag skiljer sig mot
syftet med miljöbalken. I de fall begreppet analys skall användas i stället
för miljökonsekvensbeskrivning, måste termen enligt Västerås kommun
definieras lika klart som begreppet miljökonsekvensbeskrivning.
Lunds universitet, Naturskyddsföreningen, SACO och Agrifack anser
att talerätten för miljöorganisationer bör utvidgas till att gälla även i sek-
torslagar. Naturskyddsföreningen tillägger att om systemet med talerätt
skall fungera måste ideella miljöorganisationer beredas ekonomiskt stöd
vid överklagande. Riksskatteverket understryker att verket inte anser det
lämpligt att ge miljöorganisationer rätt att överklaga beslut inom verkets
ansvarsområde. - Riksåklagaren anför att en avstämning bör göras mel-
lan straffbestämmelserna i olika lagar och ger som exempel att straffbe-
stämmelser om fiske finns i både miljöbalken och fiskelagen. En enhetlig
lagteknisk lösning måste enligt Riksåklagaren eftersträvas för att kravet
på förutsägbarhet skall kunna tillgodoses. - Länsrätten i Östergötlands
län befarar att tillsynen inte kommer att bli effektiv. Kronofogdemyndig-
heten i Stockholm framhåller vikten av att det görs en grundlig genom-
gång av samtliga lagars bestämmelser om verkställighet, eftersom dessa
bestämmelser i dag ofta är olika utformade och otydliga. - Sveriges
advokatsamfund anmärker att det inte har lämnats några motiv för att
olika lagar skall ha regler om efterbehandlingsåtgärder som avviker från
motsvarande regler i miljöbalken. Samfundet noterar samtidigt att särbe-
stämmelserna inte innehåller en enhetlig intresseavvägning och att reg-
lerna om vem som är efterbehandlingsansvarig avviker från balken. -
Lunds universitet anser att förslagen brister i konsekvens, eftersom or-
dalagen skiljer sig åt i olika lagar och ibland avviker också från miljöbal-
kens motsvarande bestämmelse, utan att något skäl angetts för olikheten.
Prop. 1997/98:90
153
Regler för verksamheten
Som framgår av föregående avsnitt gäller miljöbalken för alla verksam-
heter eller åtgärder som kan orsaka skada eller olägenhet för människors
hälsa eller miljön eller som kan äventyra en långsiktigt god hushållning
med mark, vatten eller den fysiska miljön i övrigt. Detta innebär att verk-
samhetsutövare och andra skall iaktta bestämmelserna i miljöbalken.
Några speciella anpassningsåtgärder behövs inte enbart av det skälet att
verksamheten är reglerad i även annan lag. I avsnitten för respektive lag
återkommer regeringen till i vilken utsträckning miljöbalken inte bör
tillämpas på den specialreglerade verksamheten. Som kommer att framgå
blir detta fallet endast i några enstaka situationer. Några allmänna ut-
gångspunkter för bedömningen har getts i föregående avsnitt.
För lagen (1966:314) om kontinentalsockeln och lagen (1992:1140)
om Sveriges ekonomiska zon är förhållandena speciella. Dessa lagar
gäller på vissa områden utanför svenskt territorium, nämligen på den
svenska delen av kontinentalsockeln och inom Sveriges ekonomiska zon.
Tillämpningsområdet för miljöbalken är däremot i huvudsak begränsat
till svenskt territorium. Det kan trots detta finnas skäl att, med de be-
gränsningar som följer av folkrättens grundprinciper, tillämpa balken på
verksamhet som bedrivs på kontinentalsockeln och i den ekonomiska
zonen. Detta behöver då föreskrivas särskilt. Regeringen återkommer till
dessa frågor i avsnitt 15 och 16.
Regler vid prövning
Som framgår av föregående avsnitt skall miljöbalken endast tillämpas vid
tillståndsprövning och liknande prövning enligt andra lagar när det före-
skrivs särskilt. Frågan är i vilken utsträckning detta bör ske.
Ett av huvudsyftena med miljöbalken är att förenkla regelsystemet.
Där tidigare flera parallella tillståndsprövningar har skett kommer i
många fall endast att ske en prövning. En sådan sammanslagning kan i
första hand ske av prövningar som tidigare har reglerats i lagar som har
inarbetats i miljöbalken. Prövningen enligt de lagar som kvarstår utanför
balken måste däremot finnas kvar, eftersom dessa prövningar i huvudsak
avser andra frågor än sådana som regleras i miljöbalken.
Utredningen var av uppfattningen att miljöbalken normalt inte borde
tillämpas vid prövningar enligt andra lagar. Denna ståndpunkt kritiseras
av många remissinstanser. Regeringen finner remisskritiken i en del fall
berättigad. Framför allt skall enligt regeringens uppfattning de allmänna
hänsynsreglema i 2 kap. MB tillämpas vid prövning av verksamhet som
inte kommer att tillståndsprövas även enligt miljöbalken. Hänsynsregler-
na skall enligt regeringen tillämpas i bl.a. väglagen (1971:948), lagen
(1978:160) om vissa rörledningar, lagen (1995:1649) om byggande av
järnväg och ellagen (1997:857). När de allmänna hänsynsreglema inte
Prop. 1997/98:90
154
skall tillämpas vid prövningen enligt en annan lag kommer reglerna i
stället att tillämpas vid en parallell tillståndsprövning enligt miljöbalken.
Liksom tidigare skall hushållningsbestämmelsema i 3 och 4 kap. MB
(f.d. 2 och 3 kap. naturresurslagen) tillämpas vid prövningar enligt andra
lagar. Av 1 kap. 2 § MB framgår att kapitlen skall tillämpas enligt vad
som är föreskrivet i luftfartslagen (1957:297), lagen (1966:314) om
kontinentalsockeln, väglagen (1971:948), lagen (1978:160) om vissa
rörledningar, lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning
av allmän farled och allmän hamn, lagen (1985:620) om vissa torvfyn-
digheter, plan- och bygglagen (1987:10), minerallagen (1991:45), lagen
(1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon, lagen (1995:1649) om byg-
gande av järnväg och ellagen (1997:857). Detta motsvarar de lagar som i
dag är kopplade till 2 och 3 kap. naturresurslagen.
Även miljöbalkens bestämmelser om miljökvalitetsnormer skall beak-
tas vid tillämpningen av andra lagar. En forutsättning i systemet med
miljökvalitetsnormer är nämligen att normerna far genomslag inom alla
sektorer. Normerna utgår från förhållanden i den yttre miljön. Exempel-
vis reagerar en sjös vattenkvalitet på kvävetillförsel oavsett om denna hör
samman med avloppsutsläpp, läckage från jord- eller skogsbruk, nedfall
från trafik eller andra yttre faktorer. Om en verksamhet inte behöver
iaktta miljökvalitetsnormema, utan far fritt öka sina utsläpp, drabbar
detta andra, som måste göra motsvarande minskningar. Grundregeln
måste därför vara att miljökvalitetsnormer gäller för alla.
Det blir därför aktuellt att tillämpa 5 kap. 3 § MB vid prövningen en-
ligt andra lagar. Enligt bestämmelsen skall myndigheter och kommuner
säkerställa att miljökvalitetsnormer uppfylls när de prövar tillåtlighet,
tillstånd, godkännanden, dispenser och anmälningsärenden, utövar tillsyn
samt meddelar föreskrifter. Vid planering och planläggning skall kom-
muner och myndigheter enligt samma stadgande iaktta miljökvali-
tetsnormema. Vidare skall normalt 16 kap. 5 § MB tillämpas. Enligt
denna far tillstånd, godkännande eller dispenser inte meddelas för ny
verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Slut-
ligen kan det bli aktuellt att med förebild i 24 kap. 5 § MB införa regler
om att nya eller ändrade villkor far meddelas om verksamheten med
någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.
Regeringen har i sitt förslag till miljöbalk (prop. 1997/98:45, del 1, s.
279 f) uttalat att bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar i
miljöbalken i så stor utsträckning som möjligt bör fa tillämpning även på
miljökonsekvensbeskrivningar i lagar utanför balken. Detta bör gälla
såväl regler om förfarandet vid upprättandet av miljökonsekvensbeskriv-
ningen som innehållet i en sådan beskrivning. Det gäller särskilt för
verksamheter som omfattas av EG-direktivet 85/337/EEG om bedömning
av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (ändrat
genom direktiv 97/11/EG).
Från fall till fall får avgöras om balkens samtliga bestämmelser om
miljökonsekvensbeskrivningar eller bara vissa av dem skall tillämpas. I
skogsvårdslagen (1979:429 - avsnitt 17), fiskelagen (1993:787 - avsnitt
21) och lagen (1977:439) om kommunal energiplanering (avsnitt 22)
finner dock regeringen att begreppet miljökonsekvensbeskrivning skall
155
Prop. 1997/98:90
tas bort från lagtexten, eftersom det är en annan slags beskrivning som
skall upprättas än en sådan som benämns miljökonsekvensbeskrivning i
miljöbalken. I dessa fall handlar det inte om tillståndspliktiga projekt.
Det uttryck som bör användas i stället är att en analys skall göras av
inverkan på miljön och, i förekommande fall, hälsan och hushållningen
med mark och vatten och andra resurser. Det förhållandet att ordet miljö-
konsekvensbeskrivning tas bort i dessa fall innebär naturligtvis inte att
kraven på utredningarna sänks i förhållande till dagens krav.
I dag finns i förordningen (1991:738) om miljökonsekvensbeskriv-
ningar regler om att sådana beskrivningar skall upprättas i ärenden enligt
olika särskilt uppräknade lagar. Reglerna stödjer sig på bemyndigandet i
5 kap. 2 § lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m..
Regeringen anser att regelverket blir tydligare om regler om krav på
miljökonsekvensbeskrivning i stället tas in i respektive lag.
Frågan om talerätt för miljöorganisationer behandlas i avsnittet om la-
gen (1985:620) om vissa torvfyndigheter (avsnitt 14).
Prop. 1997/98:90
Regeringens bedömning: Plan- och bygglagen och miljöbalken gäl-
ler parallellt. Inga begränsningar införs i möjligheten att ingripa med
stöd av miljöbalken.
Utredningens bedömning: Utredningen gjorde vissa överväganden
om förhållandet mellan miljöbalkens och plan- och bygglagens hänsyns-
regler. Utredningen ansåg i detta sammanhang att det inte finns några
bestämmelser om hänsynstagande i plan- och bygglagen som vid en lex
specialis-bedömning tar över miljöbalkens hänsynsregler. Hur bedöm-
ningen slutligen utfaller skulle dock fa avgöras i rättstillämpningen. -
Utredningen ansåg vidare att miljöbalkens hänsynsregler inte skulle
göras direkt tillämpliga vid myndighetsutövning enligt plan- och byggla-
gen.
Remissinstanserna: Lunds universitet, Svenska Kommunförbundet
och Karlstads kommun delar utredningens uppfattning att lokalise-
ringsprövning i detaljplan eller enligt andra instrument i plan- och bygg-
lagen inte skall utesluta tillämpningen av lokaliseringsregeln och övriga
hänsynsregler i miljöbalken. Enligt Lunds universitet och Kommunför-
bundet bör dock detta framgå av lagtexten. Även Boverket anser att dub-
belprövning är nödvändig. Sveriges fastighetsägareförbund anmärker att
prövningsförfarandet blir långt när miljöbalken gäller parallellt med plan-
och bygglagen.
Naturvårdsverket anser att miljöbalkens mål skall skrivas in i plan- och
bygglagen. Verket menar vidare, liksom Lunds universitet och Länssty-
relsen i Skaraborgs län att de allmänna hänsynsreglema i 2 kap. MB
skall gälla vid tillämpningen av plan- och bygglagen. Svenska Kommun-
156
förbundet och Karlstads kommun delar däremot utredningens uppfattning
att miljöbalkens hänsynsregler inte bör göras direkt tillämpliga vid myn-
dighetsutövning enligt plan- och bygglagen. Som skäl för detta anför de
att hänsynsreglema i miljöbalken är avpassade för en viss konkret verk-
samhet, medan detaljplan och områdesbestämmelser ofta ger utrymme
för olika verksamheter.
Boverket finner det angeläget att göra en analys av hur hanteringen i
plan- och bygglagen av miljöbalkens olika skyddsinstitut långsiktigt kan
inverka på förutsättningarna för den fysiska planeringen. Verket befarar
att planprocessen försvåras och att det på sikt förtar intresset för plane-
ringen som strategiskt instrument. Verket uppfattar att förslagen är ett
första steg till en förändring av plansystemet som samlat innebär ett
systemskifte för fysisk planering genom att försvaga kommunens mandat
och planmonopol.
Skälen för regeringens bedömning: Plan- och bygglagen (1987:10)
innehåller bestämmelser om planläggning av mark och vatten och om
byggande. Bestämmelserna syftar enligt 1 kap. 1 § till att med beaktande
av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med
jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt
hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande
generationer.
Både i miljöbalken och plan- och bygglagen finns bestämmelser om
miljöhänsyn som skall tas vid lokalisering av bebyggelse, anläggningar
och verksamheter. Bestämmelserna är delvis av likartad karaktär, men
kan också sägas komplettera varandra. I 2 kap. plan- och bygglagen
anges sådana allmänna intressen som skall beaktas vid planläggning och
lokalisering av bebyggelse. Dessa bestämmelser kan jämföras med loka-
liseringsregeln i 2 kap. 4 § MB, som anger vilka krav som skall ställas
vid val av plats för en bestämd verksamhet. I 3 kap. plan- och bygglagen
ställs krav på byggnaders utformning m.m. Även här har miljöbalken
regler. Exempelvis kan krav ställas enligt den grundläggande hänsynsre-
geln i 2 kap. 3 § MB på utformandet av fabriksbyggnader. Sedan änd-
ringar i plan- och bygglagen trätt i kraft den 1 januari 1996 har kraven på
miljöhänsyn i lagens bestämmelser om lokalisering och utformning i 2
och 3 kap. stärkts.
I plan- och bygglagen förekommer beslut om planer och beslut om
bygglov och andra lov. Planbeslut anger främst arten av markanvänd-
ningen. En lagakraftvunnen detaljplan enligt plan- och bygglagen ger en
rätt att bygga i enlighet med planen. I allmänhet krävs sedan ett bygglov
som mera i detalj reglerar hur byggrätten får utnyttjas. I beslut om bygg-
lov prövas dock i huvudsak andra frågor än vid en prövning enligt balken
om exempelvis tillstånd till miljöfarlig verksamhet eller dispens för
byggande inom strandskyddsområde. Det är därför naturligt att krav skall
kunna ställas också med stöd av balken.
Beslut enligt plan- och bygglagen begränsar alltså i allmänhet inte den
prövning som skall göras enligt miljöbalken. Även om exempelvis ett
område i en detaljplan avsatts för industriändamål kan tillstånd till miljö-
farlig verksamhet inom området vägras med stöd av lokaliseringsbe-
stämmelsen och andra bestämmelser i balken. Inte heller kan det förhål-
Prop. 1997/98:90
157
landet att bygglov har lämnats för en fabriksbyggnad hindra att krav
ställs på fabriken med stöd av balken.
Även om plan- och bygglagen och miljöbalken skall gälla fullt ut vid
sidan av varandra så har den prövning som har gjorts i ett planbeslut
enligt plan- och bygglagen i vissa avseenden inverkan på senare prövning
enligt balken. Enligt 16 kap. 4 § MB gäller nämligen att tillstånd eller
dispens normalt inte far meddelas i strid med detaljplan eller områdesbe-
stämmelser. En verksamhet far alltså inte med stöd av ett tillstånd enligt
miljöbalken lokaliseras till en plats som inte stämmer med planen. Indi-
rekt far därför den lokaliseringsbedömning som har skett i planen bety-
delse vid prövningen enligt balken. Bestämmelsen i 16 kap. 4 § MB
innebär däremot inte att tillstånd eller dispens måste lämnas till en verk-
samhet som har förutsatts i en detaljplan eller områdesbestämmelser.
Förhållandet kan beskrivas så att planenligheten är en nödvändig men
inte tillräcklig förutsättning för att fa bedriva en verksamhet.
Detaljplaner och områdesbestämmelser kan vidare inverka på möjlig-
heten att skydda ett område enligt 7 kap. MB. Enligt 7 kap. 8 § MB far
ett beslut om bildande eller ändring av naturreservat normalt inte med-
delas i strid med detaljplan eller områdesbestämmelser. Motsvarande
gäller för vissa andra skyddsformer enligt 7 kap. MB.
Miljöbalken innehåller däremot inte några bestämmelser om bundenhet
vid översiktsplaner motsvarande dem som finns om detaljplaner och
områdesbestämmelser i 7 kap. 8 § och 16 kap. 4 § MB. Detta beror på att
översiktsplaner inte är bindande. Av bestämmelserna i 6 kap. MB om
miljökonsekvensbeskrivningar och annat beslutsunderlag samt bestäm-
melser i den förordning som för närvarande reglerar tillämpningen av
naturresurslagen följer emellertid att översiktsplaner skall ha betydelse
vid tillämpning av bestämmelserna om hushållning med mark- och vatten
enligt andra lagar. Beslutsmyndigheten skall i sitt beslut ange om den
prövade anläggningen eller åtgärden stämmer överens med den kommu-
nala översiktsplanen.
Till den del miljöbalken skall gälla vid prövning av ärenden enligt en
lag utanför balken måste detta anges särskilt i den lagen (se avsnitt 4.2).
Det krävs därför särskilda bestämmelser i plan- och bygglagen i den
utsträckning som regler i balken direkt skall tillämpas vid planläggning
och vid prövning av lov. Enligt regeringens uppfattning skall inte miljö-
balkens hänsynsregler göras generellt tillämpliga vid prövning av ären-
den enligt plan- och bygglagen. Detta för att, vilket bl.a. Kommunförbun-
det påpekar, reglerna i miljöbalken är avpassade för en viss konkret
verksamhet medan planer ofta ger utrymme för olika verksamheter.
Vidare har plan- och bygglagen redan ett väl utvecklat system med hän-
synstagande till miljö- och hälsoaspekter som är avpassat för de bedöm-
ningar och de avvägningar mellan motstående intressen som skall göras i
ett plan- eller lovärende. De ändringar som trädde i kraft den 1 januari
1996 tillgodoser flertalet av de krav som omfattas av hänsynsreglema i
miljöbalken. Bland annat infördes då bestämmelser om att beslut enligt
plan- och bygglagen skall främja en lämplig bebyggelsestruktur, goda
miljöförhållanden samt en hushållning med energi och råvaror. Det för-
tjänar emellertid att påpekas att plan- och bygglagens bestämmelser om
158
Prop. 1997/98:90
allmänna intressen är allmänt hållna för att tolkningen av dem skall kun-
na påverkas av förändringar i samhället (jfr prop. 1985/86:1 s. 469). En
modem miljöbalk kommer därför att påverka tolkningen av och avväg-
ningen mellan de olika intressena. Den ökade vikten av miljöfrågorna
och miljöbalkens hänsynsregler kommer därför att fa genomslag även vid
tillämpningen av plan- och bygglagen.
Regeringen återkommer i nästa avsnitt till frågan i vilken omfattning
andra regler i miljöbalken skall tillämpas vid prövning av ärenden enligt
plan- och bygglagen.
Grunder för anpassningen
Den planering som regleras i plan- och bygglagen har mycket stor bety-
delse för vår miljö. Samhällsbyggandet har en central roll i arbetet för att
uppnå ett uthålligt samhälle. En fysisk planering som bedrivs med inrikt-
ning mot miljöanpassning och resurshushållning kan medverka till en
hållbar samhällsutveckling. En bristfällig planering kan däremot låsa
markanvändningen till lösningar som är dåliga för miljön. Det är därför
viktigt att de krav som ställs i miljöbalken i relevanta delar far genomslag
i planeringen enligt plan- och bygglagen. Den fysiska planeringen måste
nämligen ses som ett led i en samlad politik för en hållbar utveckling (jfr
prop. 1994/95:230 s. 30 ff).
En av förutsättningarna för att uppnå miljöbalkens mål om en hållbar
utveckling är att den biologiska mångfalden bevaras. Detta kommer att
medföra särskilda krav på den fysiska planeringen. Djur- och växtlivet i
tätorternas grönområden och i den tätortsnära naturen utgör viktiga vär-
den. Samtidigt har bl.a. exploateringen av grönområden medfört att den
biologiska mångfalden i tätorterna har minskat sedan 1960-talet. För att
denna utveckling skall kunna vändas krävs att kommunerna i stor ut-
sträckning tar naturvårdshänsyn i sin planering. Genom de nyss nämnda
ändringarna i plan- och bygglagen infördes bestämmelser om att bebyg-
gelseområden skall utformas med hänsyn till behovet av parker och
grönområden samt nya möjligheter att skydda särskilt värdefulla tomter
och allmänna platser.
Det finns en stark koppling mellan hushållningsbestämmelsema i 2 och
3 kap. lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.
(naturresurslagen) och plan- och bygglagen. Det förhållandet att be-
stämmelserna i naturresurslagen har arbetats in i miljöbalken ställer inte
krav på några omfattande ändringar i plan- och bygglagen, eftersom
hushållningsbestämmelsema har arbetats in utan några grundläggande
ändringar.
Som kommer att framgå av det följande kräver införandet av miljöbal-
ken inte heller i övrigt någon genomgripande omarbetning av plan- och
bygglagen. Nödvändiga ändringar kan ske inom ramen för befintligt
regelverk. Det är främst miljöbalkens bestämmelser om miljökvali-
tetsnormer som föranleder nya bestämmelser i plan- och bygglagen.
Prop. 1997/98:90
159
Systemet med miljökvalitetsnormer har visserligen så gott som tillräckli-
ga genomförandemöjligheter i miljöbalken, men vissa kompletteringar i
regelverket bör dock ske i plan- och bygglagen.
Prop. 1997/98:90
Regeringens förslag: Ett beslut enligt plan- och bygglagen skall inte
fa meddelas, om beslutet medverkar till att en miljökvalitetsnorm
överträds.
Av översiktsplanen skall framgå hur kommunen avser att iaktta
milj ökvalitetsnormema.
Utredningens förslag: Utredningen föreslog att det i detaljplaner skall
fa meddelas bestämmelser om åtgärder som främjar uppfyllandet av en
miljökvalitetsnorm eller genomförandet av en åtgärdsprogram. (I utred-
ningens förslag benämndes åtgärdsprogram dock åtgärdsplan). Vidare
föreslog utredningen särskilda lagbestämmelser om att beslut inte skall fa
meddelas som medverkar till att åtgärdsprogram motverkas och att det i
bestämmelser i detaljplan om högsta tillåtna värden för störningar inte
skall fa anges högre värden än som följer av gällande miljökvalitetsnor-
mer. I övrigt överensstämmer utredningens förslag i stort med regering-
ens förslag.
Remissinstanserna: Det är enligt Länsstyrelsen i Skaraborgs län bra
att miljökvalitetsnormer lagregleras i plan- och bygglagen. Flera kom-
muner, bland dem Halmstads kommun och Storumans kommun, anför
dock att förslaget inskränker det kommunala planmonopolet. Boverket
anser att miljöbalksinstituten inte bör införas som begrepp i plan- och
bygglagen. Det är enligt verket tillräckligt att i motivtexten klargöra att
miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram preciserar det allmänna be-
greppet miljö- och riskfaktorer. Boverket anser att miljökvalitetsnormer
och åtgärdsprogram inte kan hanteras på ett sätt som motsvarar riksin-
tressen. Detta grundar verket på att miljöbalksinstituten redan är givna
och att de alltså inte som riksintressen kan förändras i en dialog mellan
stat och kommun. Boverket vill i stället se instituten som preciseringar
och uttolkningar av sådana miljö- och riskfaktorer som redan skall redo-
visas. Dessa preciseringar bör enligt verket inte införas i lagtexten, efter-
som plan- och bygglagen inte är skriven på den detalj eringsnivån.
Svea hovrätt har ingen erinran mot att det i plan- och bygglagen införs
en bestämmelse om att beslut enligt lagen inte far medföra att miljökva-
litetsnormer överträds eller åtgärdsprogram motverkas. Enligt hovrätten
bör dock bestämmelsen införas i 2 kap. och inte i 1 kap. Länsstyrelsen i
Stockholms län tillstyrker förslaget att miljökvalitetsnormer och åt-
gärdsprogram skall beaktas vid planläggning och beslut enligt plan- och
bygglagen. Lunds universitet anser att utredningens förslag att beslut inte
far meddelas som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds
sällan kommer att kunna användas. I stället bör enligt universitetet för-
160
bjudas beslut som, om de utnyttjas av markanvändaren, kan väntas med-
föra överträdelse av en miljökvalitetsnorm. Man skall alltså ta sikte på
risken för en framtida överträdelse. Boverket bedömer det som svårt att i
planeringen se hur ett plangenomförande kan strida mot en viss normni-
vå. Verket grundar detta på att det dels är många osäkra faktorer innan
planbeslutet leder till förändringar i verkligheten, dels planerna hanterar
övergripande frågor som är svåra att precisera i konkreta följder, dels de
reglerar själva markanvändningen och bara i liten mån kan styra vilken
verksamhet som kan följa där. Boverket föreslår i stället att planbesluten
så långt möjligt skall ange hur de förhåller sig till normen och eventuellt
också åtgärdsprogram samt att besluten skall försöka främja normen och
åtgärdsprogram. Om förslagen genomförs behövs enligt Boverket
lagjusteringar för att det skall bli möjligt att ändra detaljplaner under
pågående genomförandetid, så att inte gällande byggrätter tas i anspråk
och strider mot normen. Piteå kommun anför att kommuner i större om-
fattning bör ha möjlighet att avgöra i vilken omfattning miljökvali-
tetsnormer skall beaktas i den fysiska planeringen. Karlstads kommun
anser det olyckligt om av länsstyrelsen fastställda åtgärdsprogram för-
hindrar andra likvärdiga eller bättre lösningar till lägre kostnader. Kom-
munen avstyrker därför förslaget om åtgärdsprogram. Hur miljökvali-
tetsnormer skall uppfyllas bör enligt kommunen kunna lösas direkt i
samband med planprocessen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
anser beträffande detaljplanelagd mark att förslaget att bygglov inte far
strida mot miljökvalitetsnormer eller åtgärdsprogram strider mot den
grundläggande principen att lov inte får vägras för åtgärder som överens-
stämmer med gällande detaljplan. Länsstyrelsen påpekar att miljökvali-
tetsnormema och åtgärdsprogram på detta sätt far en starkare ställning än
t.ex. påtagliga och överhängande säkerhetsskäl. En liknande situation
uppkommer enligt länsstyrelsen när ett positivt förhandsbesked har läm-
nats för en åtgärd som kräver bygglov. Länsstyrelsen i Stockholms län
anser att miljökvalitetsnormer skall beaktas även vid prövning av riv-
ningslov, eftersom rivning skall genomföras på ett sådant sätt att det
möjliggör omhändertagande av farligt avfall. Svenska Kommunförbundet
anser att det bör klarläggas att kommunen inte skall vara ersättningsskyl-
dig gentemot fastighetsägare som har en byggrätt enligt detaljplan, i de
fall bygglov kan komma att vägras till följd av miljökvalitetsnormer.
Även Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar att ersättningsbestämmel-
ser saknas. Kammarrätten i Stockholm förutsätter att prövningen av om
bygglov strider mot miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram görs av
regeringen och inte av kammarrätt.
Svenska Kommunförbundet vill inte motsätta sig att av regeringen fast-
ställda miljökvalitetsnormer liksom andra allmänna intressen redovisas i
översiktsplanen. Däremot passar enligt Kommunförbundet åtgärdspro-
gram inte in på samma sätt. Kommunförbundet påpekar att det snarast är
så att planer enligt plan- och bygglagen kan vara en del av det åt-
gärdsprogram som skall upprättas för att uppnå normen. Det är enligt
Sveriges fastighetsägareförbund viktigt att fullständig information om
miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram finns i kommunens planer och
områdesbestämmelser. En brist enligt förbundet är dock att betänkandet
161
Prop. 1997/98:90
6 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 90
inte tillräckligt utförligt behandlar i vilka fall miljökvalitetsnormer med-
för att en planändring blir aktuell eller hur ändringen skall gå till. Bover-
ket finner det varken lämpligt eller meningsfullt med obligatoriska krav
på redovisning av miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram i översikts-
planen. Verket föreslår i stället att miljökvalitetsnormer flyter in som ett
planeringsunderlag till plan- och bygglagen, som precisering av de miljö-
och riskfaktorer som det redan i dag finns krav på. Storumans kommun
och Umeå kommun anför att åtgärdsprogram fastställda av länsstyrelsen
inte hör hemma i kommunens översiktsplan.
Boverket tillstyrker förslaget att detaljplaner skall fa innehålla be-
stämmelser om särskilda åtgärder som leder till att miljökvalitetsnormer
och åtgärdsprogram kan uppfyllas. Svea hovrätt avstyrker förslaget.
Hovrätten påpekar, liksom Länsstyrelsen i Stockholms län och Sveriges
fastighetsägareförbund, att det inte av förslaget framgår vilka åtgärder
som åsyftas.
Förslaget att kommuner med stöd av plan- och bygglagen skall tillåtas
ställa hårdare krav i fråga om gränsvärden än vad en miljökvalitetsnorm
kräver är enligt Grossistförbundet Svensk Handel oacceptabelt ur konkur-
renssynpunkt. Boverket anser att det i lagtexten bör klargöras om be-
stämmelser kan meddelas även om störningar från planområdet. Sveriges
fastighetsägareförbund pekar på en viktig skillnad mellan miljökvali-
tetsnormer och gränsvärden enligt plan- och bygglagen, nämligen möj-
ligheten att överklaga. Förbundet anser att en fastighetsägare måste kun-
na överklaga beslut som drabbar honom.
Naturvårdsverket vill införa en bestämmelse om att regionplaner skall
ange hur miljökvalitetsnormer bör tillgodoses. Stockholms läns landsting
föreslår att miljökvalitetsnormer skall ingå i regionplaner.
Skälen för regeringens förslag: Miljöbalken innehåller i 5 kap. be-
stämmelser om miljökvalitetsnormer. Detta är en principiell nyhet i
svensk rätt.
Miljökvalitetsnormer är föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft
eller naturen i övrigt för vissa geografiska områden eller för hela landet.
Normerna far avse bl.a. förekomst av kemiska produkter eller högsta nivå
för buller, skakning, ljus, strålning eller annan sådan störning. De kan
också ange högsta eller lägsta förekomst i yt- och grundvatten av orga-
nismer som kan tjäna till ledning för en bedömning av tillståndet i mil-
jön.
Miljökvalitetsnormer måste omfatta samtliga verksamheter som bidrar
till att normen överträds (jfr avsnitt 5). Detta gäller oavsett om verksam-
heten är tillståndspliktig eller inte. Om verksamheten är tillståndspliktig,
har det inte någon betydelse om tillståndsprövningen sker enligt bestäm-
melserna i balken eller någon arman lag. Miljökvalitetsnormema riktar
sig även till kommuner och myndigheter som enligt 5 kap. 3 § MB skall
iaktta dessa när de planerar och planlägger.
Om det behövs för att en miljökvalitetsnorm skall uppfyllas, skall en-
ligt 5 kap. 5 § MB ett åtgärdsprogram upprättas. Regeringen fattar beslut
om upprättande av åtgärdsprogram men kan besluta att i stället en eller
flera myndigheter eller kommuner skall upprätta sådana program. Även
kommunalförbund kan ges rätt att upprätta åtgärdsprogram. Ett åt-
162
Prop. 1997/98:90
gärdsprogram får enligt 5 kap. 6 § MB omfatta all verksamhet som kan
påverka förorenings- eller störningsnivåerna. I åtgärdsprogrammet skall
anges de åtgärder som skall vidtas för att normen skall vara uppfylld vid
en viss tidpunkt, vilka myndigheter och kommuner som skall se till att
angivna åtgärder vidtas och när de skall vara genomförda. Åtgärdspro-
gram skall omprövas vid behov.
Med tanke på samhällsplaneringens betydelse för miljön bör kommu-
nernas planering syfta till att på sikt förbättra miljön inom områden där
det finns brister. Detta ansvar åvilar kommunerna oavsett om miljökva-
litetsnormer har överträtts eller inte. Översiktsplaner, detaljplaner och
områdesbestämmelser har stor betydelse i arbetet med att säkerställa att
miljökvalitetsnormema inte överträds.
Genom kommunala rättsverkande planer regleras användningen av oli-
ka mark- och vattenområden för olika ändamål. Planbeslutet garanterar
dock inte att denna användning verkligen kommer till stånd. Planerna kan
ange en markanvändning som främjar eller motverkar att en norm upp-
fylls. En plan kan dock inte ensam säkerställa att en miljökvalitetsnorm
klaras, men den kan å andra sidan vara ett av flera medel att förhindra att
normerna överträds.
Den fysiska planeringen kan alltså i vissa fall innebära att miljökvali-
tetsnormemas uppfyllande försvåras. Detta skulle kunna bli fallet t.ex.
när en plan medger en industrianläggning eller en väg som orsakar såda-
na störningar som omfattas av normen.
Enligt regeringens mening bör det av bestämmelserna i plan- och
bygglagen tydligt framgå att varken planer eller andra beslut får strida
mot miljökvalitetsnormer. En generell bestämmelse bör därför införas
om att beslut inte får medverka till att miljökvalitetsnormer överträds.
Enligt Svea hovrätt bör denna bestämmelse införas i 2 kap. plan- och
bygglagen. Regeringen delar hovrättens bedömning att regleringen hör
hemma i andra kapitlet. Enligt regeringens mening stämmer det dock
bättre med kapitlets uppbyggnad att inpassa regleringen i de befintliga
paragraferna i kapitlet, i stället för att införa en ny paragraf.
Genom den föreslagna regleringen far bestämmelserna direkt inverkan
på beslut i fråga om detaljplaner och bygglov utanför områden med
detaljplan. Således får en detaljplan inte antas om dess genomförande
skulle medverka till att en miljökvalitetsnorm överträds. Detsamma
gäller för bygglov och förhandsbesked utanför områden med detaljplan. I
de fall en lagakraftvunnen, men inte genomförd, detaljplan skulle kunna
medverka till att en miljökvalitetsnorm överträds, kan det bli aktuellt att
upphäva eller ändra planen. Om frågan skulle aktualiseras under planens
genomförandetid, dvs. den tid under vilken de rättigheter som uppkom-
mit genom planen har ett starkt skydd, torde bestämmelserna i 5 kap.
11 § första stycket plan- och bygglagen vara tillämpliga. Det innebär att
det är möjligt att upphäva planen mot de berörda fastighetsägarnas be-
stridande på grund av nya förhållanden av stor allmän vikt vilka inte
kunnat förutses vid planläggningen. I sådana fall har rättighetshavama
rätt till ersättning av kommunen för den skada de lider. Har genomföran-
detiden löpt ut kan planen upphävas utan att rättigheter som uppkommit
genom planen beaktas.
Prop. 1997/98:90
163
Utredningen föreslog dessutom att beslut enligt plan- och bygglagen
inte heller far medföra att åtgärdsprogram motverkas. Syftet med ett
åtgärdsprogram är att en miljökvalitetsnorm skall uppfyllas. Regeringen
delar den bedömning som framförs från flera remissinstanser nämligen
att det är tillräckligt att införa bestämmelser om att normerna skall iakttas
vid planläggning och beslut enligt plan- och bygglagen samt att beslut
inte får medverka till att miljökvalitetsnormer överträds.
Det är enligt regeringens mening naturligt att de miljökvalitetsnormer
som gäller i en kommun redovisas i eller i vart fall ingår i underlaget för
kommunens översiktsplan. Översiktsplaneringen blir härigenom ett vik-
tigt instrument för att synliggöra vilka mark- och vattenområden som
omfattas av normerna. Detta gäller även när miljökvalitetsnormen om-
fattar ett större geografiskt område än kommunen, vilket oftast kommer
att bli fallet,. Översiktsplaneringens betydelse i fråga om miljökvali-
tetsnormer bör tydliggöras genom bestämmelser om att det av översikts-
planen skall framgå hur kommunen avser att iaktta normerna.
En detaljplan borde enligt utredningen kunna medverka till att mil-
jökvalitetsnormer och åtgärdsprogram kan uppfyllas. Detta skulle ske
genom att detaljplanen far innehålla bestämmelser om särskilda åtgärder
för att uppnå detta syfte. Utredningen har inte gett exempel på vilka slags
bestämmelser som kan bli aktuella. Bestämmelserna i 5 kap. 7 § plan-
och bygglagen ger redan nu möjligheter att i detaljplanen införa t.ex.
bestämmelser om placering och utformning av bebyggelse och anlägg-
ningar eller bestämmelser om skyddsanordningar för att motverka stör-
ningar från omgivningen. Liksom flera remissinstanser finner regeringen
det svårt att mot den bakgrunden se vad utredningens förslag kan tillföra.
Regeringen avstår därför från att följa utredningens förslag i frågan om
innehållet i en detaljplan för att uppfylla miljökvalitetsnormer och åt-
gärdsprogram.
Plan- och bygglagen innehåller i 5 kap. 7 § första stycket 11 en be-
stämmelse om att en kommun, om det finns särskilda skäl, i en detaljplan
för planområdet far meddela bestämmelser om högsta tillåtna värden för
störningar från omgivningen genom luftförorening, buller, skakning, ljus
eller annat sådant som prövas enligt miljöskyddslagen (1969:387).
Det finns enligt regeringens mening inte någon påtaglig risk för att det
skall uppkomma konflikter mellan miljökvalitetsnormer enligt balken
och stömingsgränser enligt plan- och bygglagen. Som redan har påpekats
bör en bestämmelse införas om att beslut enligt plan- och bygglagen inte
far medverka till att miljökvalitetsnormer överträds. Utredningen före-
slog därutöver en särskild bestämmelse om att de nyss nämnda stör-
ningsgränsema inte skulle fa vara högre än motsvarande värde i en mil-
jökvalitetsnorm. Regeringen ser dock inget behov av detta förtydligande
och avstår därför från att föreslå nämnda bestämmelse.
Däremot bör, i enlighet med vad utredningen har föreslagit, plan- och
bygglagens bestämmelse förtydligas i ett avseende. Enligt paragrafens
nuvarande lydelse far bestämmelser om högsta värden för störningar
meddelas om vissa uppräknade störningar som "prövas enligt" miljö-
skyddslagen. Uttryckssättet kan ge intryck av att regeln bara gäller verk-
samhet som har tillståndsprövats enligt miljöskyddslagen. Det är enligt
164
Prop. 1997/98:90
regeringen lämpligt att i stället skriva att störningarna skall "omfattas av"
9 kap. MB (jfr Didön m.fl., Plan- och bygglagen, s. 5:54 f).
I avsnitt 6.2.5 om statens roll vid planläggning ges ytterligare forslag
på lagändringar till följd av att miljökvalitetsnormer införs.
Regeringens förslag: I plan- och bygglagen förs in en regel om att en
miljökonsekvensbeskrivning skall möjliggöra en samlad bedömning
av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på
miljön, hälsan och hushållningen med mark och vatten och andra re-
surser.
Prop. 1997/98:90
Utredningens förslag: Utredningen föreslog att miljöbalkens be-
stämmelser om miljökonsekvensbeskrivningars syfte och innehåll skall
tillämpas vid miljökonsekvensbeskrivningar enligt plan- och bygglagen.
Vidare föreslog utredningen att en miljökonsekvensbeskrivning skall
upprättas även när områdesbestämmelser medger en användning av
mark, byggnader eller andra anläggningar som innebär en betydande
miljöpåverkan.
Remissinstanserna: Sveriges fastighetsägareförbund anser att det är
rimligt att ställa krav på miljökonsekvensbeskrivningar vid betydande
miljöpåverkan. Förbundet anser dock att man i varje enskilt fall måste
väga nyttan och behovet av beskrivningen mot kostnaderna att upprätta
den. Beträffande innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning anser för-
bundet att kvalitet är viktigare än kvantitet. Länsstyrelsen i Stockholms
län tillstyrker de utvidgade reglerna om miljökonsekvensbeskrivningar
för detaljplaner och områdesbestämmelser. Förslaget bör dock enligt
länsstyrelsen utvecklas ytterligare. Länsstyrelsen är bl.a. tveksam till att
byta ut nu gällande skrivning "betydande påverkan på miljön, hälsan och
hushållningen med naturresurser" till "betydande miljöpåverkan". Vidare
bör enligt länsstyrelsen en bestämmelse införas med krav på redovisning
huruvida en detaljplan eller områdesbestämmelser kan antas innebära
betydande miljöpåverkan eller inte. Boverket anser att den typ av kon-
sekvensbeskrivning som skall upprättas i ett planärende är av annan typ
än den som skall upprättas enligt miljöbalken. Enligt Boverkets uppfatt-
ning är nuvarande regler i plan- och bygglagen i stort sett lämpliga. Bo-
verket tillstyrker dock att det skall vara tillräckligt för att en miljökon-
sekvensbeskrivning skall upprättas att en detaljplan "kan antas" innebära
en betydande miljöpåverkan. För det fall hänvisningen till miljöbalkens
bestämmelse om beskrivningens innehåll kvarstår måste enligt Boverket
denna göras mer flexibel. Svenska Kommunförbundet anser att nuvarande
regler om miljökonsekvensbeskrivningar bör gälla även i fortsättningen.
Ett program bör enligt Naturvårdsverket alltid ligga till grund för en
detaljplan. Verket påpekar att förfaranderegler saknas för program och
miljökonsekvensbeskrivningar. Verket föreslår att även 6 kap. 4-6 §§
MB skall tillämpas. Vidare bör enligt verket innehållskravet (6 kap. 7 §
165
MB) utvidgas till att också innefatta redovisning av strategiskt viktiga
miljökonsekvenser. Naturvårdsverket anför vidare att vissa projekt som
omfattas av EG:s s.k. MKB-direktiv inte täcks in av plan- och byggla-
gens förutsättning för miljökonsekvensbeskrivning vid detaljplan att
markanvändningen innebär en betydande miljöpåverkan.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län tillstyrker förslaget om miljökon-
sekvensbeskrivningar för områdesbestämmelser. Boverket avstyrker detta
förslag och anför att det här är ännu svårare än vid detaljplan att konkre-
tisera vad en beskrivning skall innehålla och se vad den tillför. Verket
tillägger att detaljplaneläggning eller annan myndighetsutövning torde
krävas i den mån betydande miljöpåverkan kan förväntas. Naturvårds-
verket anser att en form bör anges i plan- och bygglagen för process med
miljökonsekvensbeskrivningar i arbetet med översiktsplaner. Boverket
delar utredningens uppfattning att krav på miljökonsekvensbeskrivning
inte skall ställas vid bygglov. Naturvårdsverket vill införa en bestämmel-
se om miljökonsekvensbeskrivningar vid bygglov. Verket anser detta
nödvändigt för att uppfylla EG:s MKB-direktiv. Karlstads kommun
föreslår att miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas inför prövning av
bygglov i områden med äldre detaljplan som saknar miljökonsekvensbe-
skrivning.
Skälen för regeringens förslag: I 6 kap. MB finns bestämmelser om
miljökonsekvensbeskrivningar. Kraven på dessa är skärpta jämfört med
gällande rätt. De största ändringarna är att förfarandet vid framtagandet
av miljökonsekvensbeskrivningar har byggts ut och att lagtexten anger
vad en miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla.
Även plan- och bygglagen innehåller regler om miljökonsekvensbe-
skrivningar. I 5 kap. 18 § stadgas att en miljökonsekvensbeskrivning
enligt 5 kap. naturresurslagen skall upprättas, om en detaljplan medger en
användning av mark eller av byggnader eller andra anläggningar som
innebär betydande påverkan på miljön, hälsan eller hushållningen med
naturresurser. Kraven på miljökonsekvensbeskrivningar vid planläggning
enligt plan- och bygglagen ökades genom de ändringar som trädde i kraft
den 1 januari 1996.
Utredningen föreslog att bestämmelsen i 6 kap. 7 § MB om miljökon-
sekvensbeskrivningars innehåll skall tillämpas vid sådana beskrivningar
enligt plan- och bygglagen. Regeringen delar flera remissinstansers upp-
fattning att det inte är lämpligt att införa en generell hänvisning till dessa
bestämmelser. I regeringens förslag till miljöbalk (prop. 1997/98:45, del
1, s. 280) framhålls att miljöbalkens bestämmelser i första hand är inrik-
tade på verksamheter och projekt där den planerade verksamheten är
känd till art och omfattning när miljökonsekvensbeskrivningen skall
upprättas. Vid detaljplaner är det normalt inte känt i detalj vilka verk-
samheter som kan komma att lokaliseras till planområdet. Det är därför
inte lämpligt att i plan- och bygglagen införa miljöbalkens bestämmelser
om miljökonsekvensbeskrivningar. Däremot bör i plan- och bygglagens
bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar införas en regel som
motsvarar nuvarande 5 kap. 3 § naturresurslagen, nämligen att miljökon-
sekvensbeskrivningen skall möjliggöra en samlad bedömning av en
planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön,
166
Prop. 1997/98:90
hälsan och hushållningen med mark och vatten och andra resurser. Däri-
genom görs tydligt att miljökonsekvensbeskrivningar for planer så långt
möjligt skall fylla samma funktion som en miljökonsekvensbeskrivning
enligt miljöbalken. Kraven på innehåll måste emellertid anpassas till
planens syfte och detaljeringsgrad. En annan sak är att den praxis som
kommer att utvecklas for innehållet i miljökonsekvensbeskrivningar
enligt miljöbalken även kommer att påverka miljökonsekvensbeskriv-
ningar enligt plan- och bygglagen. Ett ytterligare incitament for noggran-
na miljökonsekvensbeskrivningar i planärenden är att dessa sedan kan
komma att användas som grund för miljökonsekvensbeskrivningar enligt
balken vid efterföljande tillståndsprövningar. Regeringen kommer att
följa hur miljökonsekvensbeskrivningar enligt plan- och bygglagen ut-
vecklas för att vid behov ta initiativ till ytterligare anpassning till balkens
regler. Det är också ett naturligt led i uppföljningen av miljöbalksrefor-
men. I detta sammanhang bör framhållas att flera av plan- och byggla-
gens bestämmelser tillgodoser de krav på innehåll och öppenhet som
avses med miljöbalkens utvidgade regler om miljökonsekvensbeskriv-
ningar.
Utredningen föreslog att miljökonsekvensbeskrivningar i vissa fall
skall upprättas även vid beslut om områdesbestämmelser. Eftersom rege-
ringen är av den uppfattningen att miljöbalkens regler om miljökon-
sekvensbeskrivningar inte skall tillämpas i beslut enligt plan- och bygg-
lagen finns det heller inga skäl att överväga regler om miljökonsekvens-
beskrivningar vid områdesbestämmelser. Det far däremot förutsättas att
kommunerna, utan formella krav i lagstiftningen, kommer att utveckla
metoder för konsekvensbeskrivningar i fråga om områdesbestämmelser. I
sammanhanget bör även nämnas de krav på konsekvensbeskrivningar i
översiktsplaneringen som infördes genom 1996 års ändringar i plan- och
bygglagen. Eftersom områdesbestämmelser skall säkerställa syftet med
översiktsplanen bör konsekvensbeskrivningen även kunna utgöra under-
lag för områdesbestämmelserna.
Regeringens bedömning: Kommunens möjlighet att införa bygg-
lovsplikt för enskilda brunnar bör behållas.
Prop. 1997/98:90
Utredningens förslag: Utredningen föreslog att kommuners möjlighet
att införa bygglovsplikt för enskilda brunnar skulle avskaffas.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans uttalar sig i frågan.
Skälen för regeringens bedömning: En kommun kan enligt 8 kap.
6 § plan- och bygglagen införa bygglovsplikt för vissa grundvattentäkter
som är undantagna vattenlagens tillståndsplikt, nämligen grundvatten-
täkter för en en- eller tvåfamiljsfastighets eller jordbruksfastighets hus-
behovsförbrukning eller värmeförsörjning. Inte heller enligt miljöbalkens
bestämmelser om vattenföretag kräver sådana vattentäkter tillstånd
(11 kap. 11 § MB). Däremot finns en bestämmelse bland reglerna om
167
miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd som ger kommuner möjlighet att
föreskriva tillstånds- eller anmälningsplikt för att inrätta och använda en
ny anläggning för grundvattentäkt i områden där det råder eller kan befa-
ras uppkomma knapphet på sött grundvatten (9 kap. 10 § MB).
Bestämmelsen i 9 kap. 10 § MB bygger på ett förslag som hade läm-
nats av Grundvattenutredningen (SOU 1994:97). Grundvattenutredning-
en ville samtidigt behålla möjligheten i plan- och bygglagen att införa
bygglov (SOU 1995:45 s. 158 f). Utredningen motiverade detta med att
plan- och bygglagens bestämmelse underlättar en planmässig hantering
av grundvattenfrågoma inom nya områden som planläggs. Därmed skulle
på ett tidigt stadium kunna anges vilka förutsättningar som gäller för
vattenförsörjningen inom ett planerat område.
Miljöbalksutredningen ville, till skillnad från Grundvattenutredningen,
avskaffa möjligheten att införa bygglov. Regeringen delar dock den
uppfattning som framförs av Grundvattenutredningen att det finns ett
behov av att ha kvar bestämmelsen.
Regeringens bedömning: Några särskilda bestämmelser behöver inte
införas i plan- och bygglagen om särskilda skydds- och bevarandeom-
råden.
Prop. 1997/98:90
Utredningens förslag: Särskilda skydds- och bevarandeområden
skulle enligt utredningen vid planläggning ges samma ställning som
riksintressen enligt naturresurslagen. Detta innebar bl.a. att kommunerna
i översiktsplanerna skulle redovisa hur de avser att tillgodose skyddet av
de områden som förklarats som särskilda skydds- eller bevarandeområ-
den. Vidare skulle möjligheterna utökas att meddela områdesbestämmel-
ser. Av länsstyrelsens granskningsyttrande över en översiktsplan skulle
framgå om förslaget inte tillgodoser skyddet av områden som har förkla-
rats som särskilda skydds- eller bevarandeområden. Slutligen skulle
länsstyrelsen pröva beslut om detaljplan eller områdesbestämmelser, om
det kan befaras att beslutet innebär att skyddet av ett område som förkla-
rats som ett särskilt skydds- eller bevarandeområde inte tillgodoses.
Remissinstanserna: Boverket anser att särskilda skydds- och beva-
randeområden inte kan hanteras på ett sätt som motsvarar riksintressen.
Detta grundar verket på att miljöbalksinstituten redan är givna och att de
alltså inte som riksintressen kan förändras i en dialog mellan stat och
kommun. Boverket vill i stället se instituten som preciseringar och ut-
tolkningar av sådana miljö- och riskfaktorer som redan skall redovisas.
Dessa preciseringar bör enligt verket inte införas i lagtexten, eftersom
plan- och bygglagen inte är skriven på den detaljeringsnivån. Svea hov-
rätt ifrågasätter behovet av den föreslagna regleringen. Hovrätten påpe-
kar att områdena ofta utpekas som riksintresse för naturvården och anför
att de bestämmelser som reglerar användningen av sådana områden
effektivt förhindrar markanvändning som kan menligt påverka de
168
skyddsvärda intressena. Svenska Kommunförbundet anser att om särskil-
da skydds- och bevarandeområden skall behandlas som riksintressen så
bör de också beslutas som riksintressen. Länsstyrelsen i Stockholms län
anser att det måste förtydligas på vilket sätt särskilda skydds- och beva-
randeområden har företräde framför riksintressen och hur en avvägning
mellan dem skall gå till.
Skälen för regeringens bedömning: Av 7 kap. 28 § MB följer att re-
geringen far förklara ett naturområde som särskilt skyddsområde om
området enligt rådets direktiv 79/409/EEG om bevarande av vilda fåglar
(fageldirektivet) är särskilt betydelsefullt för skyddet av sådana fåglar.
Vidare anges att ett område som av Europeiska gemenskapernas kom-
mission har utpekats som ett område av intresse för gemenskapen av
regeringen skall förklaras som ett särskilt bevarandeområde enligt rådets
direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och
växter (art- och habitatdirektivet).
Som framgår av redogörelsen av utredningens förslag ville utredningen
i samband med planläggning enligt plan- och bygglagen ge särskilda
skydds- och bevarandeområden i princip samma ställning som riksintres-
sen enligt naturresurslagen. Syftet var att ge ökad tyngd åt dessa områ-
den. De remissinstanser som har uttalat sig i frågan är kritiska.
Enligt regeringens uppfattning är de områden som förklaras som sär-
skilda skydds- eller bevarandeområden vanligtvis så värdefulla att de
också skall utpekas som riksintresseområden av det slag som anges i
3 kap. 6 § MB (jfr prop. 85/86:3 s. 164 f). Denna uppfattning stämmer
överens med Svea hovrätts och Kommunförbundets åsikt. Det finns där-
för inte något behov av att skapa ett nytt system där områdena jämställs
med riksintressen. Det grundläggande skyddet av områdena ges dock inte
genom att dessa pekas ut som riksintresse utan genom reglerna i miljö-
balkens kapitel om områdesskydd. Det är främst genom sådant skydd
som olämplig markanvändning skall förhindras. Om detta skydd finns
ger inte en plan enligt plan- och bygglagen någon ovillkorlig rätt att
utföra åtgärder i området. Regeringen bedömer därför att det inte finns
något behov av den föreslagna lagändringen.
Regeringens förslag: När översiktsplaner, detaljplaner och områdes-
bestämmelser upprättas skall länsstyrelsen vid samråd med kommu-
nen verka för att miljökvalitetsnormer inte överträds.
Av länsstyrelsens granskningsyttrande över en översiktsplan skall
framgå om förslaget inte stämmer överens med miljökvalitetsnormer.
Länsstyrelsen skall pröva beslut om detaljplan eller områdesbe-
stämmelser, om det kan befaras att beslutet innebär att en miljökvali-
tetsnorm överträds.
Prop. 1997/98:90
Utredningens förslag: Som framgår av avsnittet om särskilda skydds-
och bevarandeområden hade utredningen flera förslag som avsåg att
169
länsstyrelsen skulle bevaka skyddet av dessa. Vidare föreslog utredning-
en att länsstyrelsen på olika sätt skulle verka för att ett åtgärdsprogram
inte motverkas. I övrigt överensstämmer utredningens förslag i stort med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Boverket ifrågasätter om det behövs en separat
kontroll i plan- och bygglagen av att kommunen tar den hänsyn som
vissa institut i just miljöbalken kräver. Motsvarande kontroll finns enligt
verket inte i förhållande till sektorsmyndighetema. Flera av de förhållan-
den som utredningen vill reglera innefattas enligt verket i de nuvarande
möjligheterna att ingripa avseende riksintresse, mellankommunala intres-
sen samt hälsa och säkerhet. Verket föreslår att ingripanden med anled-
ning av miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram hanteras med stöd av
reglerna i miljöbalken. Grossistförbundet Svensk Handel är positiv till
förslaget att länsstyrelserna skall ge kommunerna råd om tillämpning av
miljöbalken vid utarbetandet av detaljplaner m.m. och informera om
miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram. Svea hovrätt anser det vara
befogat med statlig kontroll av efterlevnaden av miljökvalitetsnormer.
Hovrätten är däremot tveksam till om åtgärdsprogram skall omfattas av
bestämmelserna. Om det kan befaras att ett planbeslut motverkar ett
åtgärdsprogram, torde det enligt hovrätten kunna hävdas att det kan
befaras att beslutet innebär att miljökvalitetsnormen överträds. Till hov-
rättens tveksamhet bidrar också att åtgärdsprogrammen har en något
oklar konstitutionell status. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
tillstyrker förslaget att länsstyrelsen skall bevaka att miljökvalitetsnormer
inte överträds eller åtgärdsprogram motverkas. Länsstyrelsen anser dock
att rekvisiten "medverka till att en norm överträds" och "(ett åtgärdspro-
gram) motverkas" är oklara.
Naturvårdsverket föreslår att staten skall kunna överpröva bl.a. detalj-
planer för att säkra att en åtgärdsplan enligt 5 kap. 8 § MB följs. Stock-
holms läns landsting föreslår att regeringens möjlighet att pröva en regi-
onplan utgår.
Skälen för regeringens förslag: Genom plan- och bygglagen har
kommunernas ställning stärkts. Tidigare gällde i stor utsträckning att
kommunala planer skulle fastställas av länsstyrelsen eller i vissa fall
regeringen. Med plan- och bygglagen slogs den kommunala bestämman-
derätten fast i fråga om planläggningen. Det är enligt lagen således en
kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten
(1 kap. 2 §).
En grundtanke i plan- och bygglagen är att den statliga efterhands-
granskningen i största möjliga utsträckning skall ersättas av en medver-
kan redan i planeringsskedet. Ett viktigt inslag vid utarbetandet av en
plan är att staten, normalt företrädd av länsstyrelsen, vid samråd skall ta
tillvara statens intressen.
I viss utsträckning har dock staten fortfarande en möjlighet att tvångs-
vis kontrollera kommunala planer. I plan- och bygglagen ges regler om
detta i 12 kap. Länsstyrelsen skall enligt nuvarande lydelse av 12 kap. 1 §
pröva kommuners beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller
områdesbestämmelser, om det kan befaras att beslutet innebär att ett
riksintresse enligt naturresurslagen inte tillgodoses, att regleringen av
170
Prop. 1997/98:90
sådana frågor om mark och vatten som angår flera kommuner inte har
samordnats på ett lämpligt sätt eller att en bebyggelse blir olämplig med
hänsyn till de boendes hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshän-
delser.
Någon motsvarande statlig kontrollmöjlighet finns inte beträffande
översiktsplaner. Skälet till detta är att översiktsplaner inte är bindande.
Länsstyrelsen har dock enligt 4 kap. 9 § plan- och bygglagen skyldighet
att framföra en avvikande mening i ett granskningsyttrande.
De kommunala planerna har stor inverkan på miljön. Det är därför an-
geläget att miljöbalkens intentioner får genomslag även i den kommunala
planläggningen. Erfarenheterna från plan- och bygglagens tillämpning
visar att de flesta frågor där det finns motsättningar mellan statliga och
kommunala intressen kan lösas under samrådsskedet. Det är alltså lämp-
ligt att det åligger länsstyrelsen att verka för att riksintressen tillgodoses
och att även i övrigt statens intressen tas tillvara när en detaljplan, områ-
desbestämmelser eller översiktsplan tas fram.
De statliga intressen i miljöbalken som kan leda till ingripande rör
miljökvalitetsnormer och riksintressen. Enligt regeringens mening bör
bestämmelserna om länsstyrelsens uppgift under samrådet kompletteras
med att länsstyrelsen skall verka för att miljökvalitetsnormer inte över-
träds. Av samma skäl som anförs i tidigare avsnitt finns det däremot inte
något behov av att införa särskilda lagbestämmelser om att länsstyrelsen
skall verka för att åtgärdsplaner inte motverkas och att skyddet av de
särskilda skydds- och bevarandeområdena tillgodoses.
Länsstyrelsen skall också i ett granskningsyttrande över en översikts-
plan uttala sig om planens förenlighet med miljökvalitetsnormer.
Regeringen anser alltså att de flesta meningsmotsättningar mellan stat
och kommun bör kunna lösas i samförstånd. Reglerna om statlig kontroll
i 12 kap. plan- och bygglagen skall dock användas för att säkerställa att
miljökvalitetsnormer iakttas i planläggningen. Miljökvalitetsnormer är av
central betydelse för miljö- och hälsoskyddet. Det är egentligen endast i
sådana normer som en gräns kan sättas för vad människors hälsa och
miljön får utsättas för. Regeringen är övertygad om att kommunerna
kommer att vara väl medvetna om behovet att iaktta fastställda kvali-
tetsnormer och angelägna att följa dem. Eftersom det är ett övergripande
nationellt intresse att miljökvalitetsnormema iakttas bör dock enligt
regeringens mening regler om en statlig överprövning införas. På detta
sätt skapas en garanti för att kommuner iakttar miljökvalitetsnormer när
de planerar och planlägger.
En statlig överprövningsmöjlighet är särskilt befogad just vad gäller
miljökvalitetsnormer. Sådana normer kommer ofta att behöva beaktas i
flera angränsande kommuner. Den föreslagna ordningen är dessutom
logisk i förhållande till vad som redan gäller. Med dagens bestämmelse
kan en kommunal plan överprövas av länsstyrelsen bl.a. om en bebyggel-
se blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa. Kvali-
tetsnormer syftar bl.a. till att förebygga störningar som överskrider vad
människors hälsa tål och det är på hälsoskyddsområdet som normerna
åtminstone till en början kan väntas få störst betydelse. Regeringen före-
Prop. 1997/98:90
171
slår att en möjlighet infors till statlig överprövning när det kan befaras att Prop. 1997/98:90
en miljökvalitetsnorm överträds.
Regeringens förslag: Väglagen och miljöbalken gäller parallellt. Yt-
terligare krav skall dock inte fa ställas med stöd av miljöbalken i fråga
om sådan renhållning av vägområden som regleras enligt väglagen. I
övrigt infors inga begränsningar i möjligheten att ingripa med stöd av
miljöbalken.
Vid prövning av ärenden enligt väglagen skall ett antal bestämmel-
ser i miljöbalken tillämpas.
Utredningens förslag: Utredningen lämnade inget förslag om att yt-
terligare krav i fråga om renhållning av vägområden inte skall fa ställas
med stöd av miljöbalken. Utredningen gjorde bedömningen att miljöbal-
ken inte skall kunna tillämpas i fråga om lokalisering av vägar.
Remissinstanserna: Vägverket menar att en väg, som har prövats ge-
nom fastställelse av en arbetsplan, därefter skall vara "färdigprövad".
Frågor om exempelvis utformning av bullerskydd skall enligt Vägverket
därefter inte kunna tas upp till en separat prövning enligt miljöbalken. I
övrigt uttalar sig ingen remissinstans om förhållandet mellan väglagen
och miljöbalken, utöver vad som framgår av avsnitt 7.2.
Skälen för regeringens förslag: I väglagen (1971:948) regleras byg-
gande och drift av allmänna vägar, s.k. väghållning. Byggande och drift
av vägar har genom bl.a. luft- och markföroreningar samt buller en sådan
miljöpåverkan att miljöbalken (MB) är tillämplig.
Miljöbalken skall enligt huvudregeln tillämpas parallellt med annan
lag som reglerar sådan verksamhet och sådana anläggningar som omfat-
tas av balkens tillämpningsområde. Miljöbalken och väglagen gäller
alltså parallellt. Detta innebär att den som bygger eller på annat sätt
bedriver väghållning är skyldig att iaktta miljöbalken, exempelvis de
allmänna hänsynsreglema i 2 kap. Som framgår av avsnitt 4.2 kan det
dock bli aktuellt att begränsa möjligheten att ingripa med stöd av miljö-
balken när väglagen har bestämmelser som inte är förenliga med be-
stämmelser i balken. En bedömning måste således göras i detta lagstift-
ningsärende om väglagen har några sådana bestämmelser.
I 4 § andra stycket stadgas att väghållaren skall ta tillbörlig hänsyn till
- förutom enskilda intressen - allmänna intressen, såsom trafiksäkerhet,
miljöskydd, naturvård och kulturmiljövård. Bestämmelsen är enligt rege-
ringens uppfattning så allmänt hållen att den inte kan anses stå i strid
med miljöbalkens allmänna hänsynsregler eller någon annan bestämmel-
se i miljöbalken. Bestämmelsen kan inte heller tas bort, eftersom den
172
omfattar även andra intressen än sådana som faller inom miljöbalkens
tillämpningsområde.
Vidare skall enligt 13 § väglagen vid byggande av väg tillses att vägen
får sådant läge och utförande att ändamålet med vägen vinns med minsta
intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. Bestämmelsen har likheter
med den allmänna regeln om försiktighetsmått i 2 kap. 3 § MB och loka-
liseringsregeln i 2 kap. 4 § MB. Även andra bestämmelser i miljöbalken
är av intresse, t.ex. den s.k. produktvalsprincipen i 2 kap. 6 § MB. Det
kan inte uteslutas att en bedömning enligt bestämmelserna i miljöbalken i
enskilda situationer får ett från miljösynpunkt annat resultat än en be-
dömning enligt 13 § väglagen. Förhållandet mellan lagverkens bestäm-
melser kan i sådana fall uppfattas som oklart.
Regeringen vill framhålla som angeläget att de krav som ställs på lo-
kalisering och annat hänsynstagande i miljöbalken också gäller vid byg-
gande av vägar. Såsom Lagrådet har påpekat, i anledning av remissför-
slagets tillägg i 13 § väglagen, kommer detta att framgå med tillräcklig
grad av tydlighet genom de tillägg som föreslås i 3 a § väglagen och som
innebär bl.a. att de allmänna hänsynsreglema i 2 kap. MB skall tillämpas
vid prövningen av ärenden enligt väglagen. Följaktligen skall, i de avse-
enden som nu är i fråga, inga begränsningar göras av möjligheten att
ingripa med stöd av miljöbalken.
Även för drift av väg finns hänsynsregler i väglagen. Väg skall enligt
26 § första stycket hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick.
Bestämmelsen kan knappast komma i konflikt med miljöbalken, efter-
som balkens regler inte syftar till att skydda samfärdseln. Bestämmelsen
hindrar inte att krav på en vägs drift ställs enligt miljöbalken. Exempelvis
kan med stöd av miljöbalken ingripande ske mot en väg, i vilken ingår en
vägbank med ett miljöfarligt fyllnadsmaterial som läcker i ett vattenom-
råde.
Renhållning av vägområden är dock särskilt reglerat i väglagen. Enligt
26 § andra stycket skall nämligen vägområdet genom renhållning hållas i
ett sådant skick att skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn blir till-
godosedda. Detsamma gäller i fråga om mark till en bredd av 25 meter
intill parkeringsplats eller rastplats som är väganordning, i den mån
allmänheten har tillträde till marken. Inom område med detaljplan gäller
det sagda dock endast vägområde för motorväg eller motortrafikled.
Även miljöbalken är tillämplig på renhållning. Det är dock enligt rege-
ringens uppfattning lämpligt att ytterligare krav inte skall få ställas med
stöd av miljöbalken i de frågor som regleras i 26 § väglagen. Beträffande
renhållning inom områden där 26 § andra stycket inte gäller skall där-
emot miljöbalken tillämpas. Detta innebär i princip ingen ändring jämfört
med i dag, eftersom redan nu särskilda bestämmelser gäller för renhåll-
ning när regler saknas i väglagstiftningen (prop. 1971:123 s. 172). Rege-
ringen återkommer till 26 § i nästa avsnitt.
I dag gäller att en väg, vars anläggande har prövats i särskild ordning,
inte genom den s.k. stoppregeln i 6 § miljöskyddslagen (1969:387) kan
hindras att användas för avsett ändamål. Som en följd av detta har ansetts
att en domstol inte heller med stöd av lokaliseringsregeln i 4 § miljö-
skyddslagen kan förbjuda att en väg anläggs i den sträckning som anges i
173
Prop. 1997/98:90
en arbetsplan fastställd enligt väglagen (NJA 1993 s. 645). Regeringen
föreslår i propositionen om miljöbalk (prop. 1997/98:45, del 1, s. 238) att
miljöbalkens stoppregel skall kunna tillämpas även sedan en prövning
har skett av väg enligt väglagstiftningen. Ingen begränsning bör således
införas av möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken, utöver vad
som nyss har sagts om renhållning.
Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för
marks bebyggande eller användning, skall enligt 14 § andra stycket väg
byggas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas. Med natur-
vårdsföreskrifter avses främst föreskrifter meddelade med stöd av be-
stämmelserna i 7 och 8 kap. MB. Det är lämpligt att väglagens bestäm-
melse finns kvar.
En myndighetsutövning enligt en lag regleras normalt bara i just den
aktuella lagen. I den mån miljöbalkens regler skall läggas till rättslig
grund för myndighetsutövning enligt en annan lag måste det föreskrivas
särskilt. Av nästa avsnitt framgår att ett antal bestämmelser i miljöbalken
skall tillämpas vid prövning enligt väglagen.
Prop. 1997/98:90
Regeringens förslag: Miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall till-
lämpas vid prövning av ärenden enligt väglagen.
Vägar som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds skall
inte fa byggas.
Begreppen förstudie och vägutredning förs in i väglagen. Samtidigt
förs i väglagen in regler om miljökonsekvensbeskrivningar vilka reg-
ler i huvudsak ansluter till de bestämmelser som gäller enligt miljö-
balken.
När vägrätt upphör och vägen dras in, skall väghållaren vara skyl-
dig att vidta återställningsåtgärder.
Reglerna om täkt i väglagen upphävs.
I samband med tillstånd till åtgärder inom eller intill ett vägområde
skall villkor kunna meddelas till skydd för miljön. Om sådana villkor
inte är tillräckliga skall tillstånd kunna vägras.
Utredningens förslag: Utredningen hade inget förslag om att miljö-
balkens allmänna hänsynsregler skall tillämpas vid prövningen enligt
väglagen eller att tillstånd skall kunna vägras för åtgärder vid vägområ-
den, när villkor till skydd för miljön inte är tillräckliga. I övrigt överens-
stämmer utredningens förslag i stort med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Vägverket tillstyrker i allt väsentligt föreslagna
ändringar i väglagen. Vägverket ser det som självklart att miljöbalkens
regler och hänsynstaganden skall beaktas vid prövning av vägar enligt
väglagen. Naturvårdsverket, Lunds universitet och Länsstyrelsen i Ska-
raborgs län anser det lämpligt att i väglagen föra in en regel om att de
allmänna hänsynsreglema i miljöbalken skall tillämpas. Universitetet
tillägger dock att det kan vara naturligt att en speciell lokaliseringsregel
174
gäller, när myndigheten skall bestämma platsen för en väg. Länsstyrelsen
i Stockholms län anser att lokaliseringsregeln och utföranderegeln i 13 §
måste tas bort för att säkerställa miljöbalken som speciallag för miljön.
Det bör enligt länsstyrelsen även förtydligas i kommentaren till 4 § att
miljöbalkens regler har företräde. Länsstyrelsen anser vidare att det även
för planläggning och avveckling av väg bör specificeras att tillbörlig
hänsyn skall tas enligt 4 §.
Vägverket anser att kopplingen av förstudie enligt väglagen till be-
stämmelsen i 6 kap. 4 § MB om tidigt samråd är naturlig. Den innebär
enligt Vägverket dock vissa problem, med hänsyn till att förstudien
främst är en inventeringsfas. Vägverket anser vidare att länsstyrelsens
godkännande av vägutredningens miljökonsekvensbeskrivning bör ske
innan vägutredningen ställs ut. Vägverket godtar att det blir krav på att
även arbetsplaner för drift av väg (förbättringsarbeten) fortsättningsvis
måste ha en miljökonsekvensbeskrivning. Naturvårdsverket anser att i
förstudien skall utredas miljökonsekvenser av strategisk art. Det är enligt
Naturvårdsverket önskvärt att frågorna om miljökonsekvensbeskrivning-
ar vid vägutredning ses över. Enligt Naturvårdsverkets mening skall
utökat samråd ske vid upprättandet av arbetsplanen även när sådant sam-
råd har skett vid genomförandet av en vägutredning. Vidare föreslår
Naturvårdsverket att den länsstyrelse som skall avgöra om vägbyggnads-
projektet har betydande miljöpåverkan skall samråda med andra berörda
länsstyrelser. Slutligen anser Naturvårdsverket att förslaget bör ses över
mot bakgrund av EG-direktivet om miljökonsekvensbeskrivning. Riks-
antikvarieämbetet tillstyrker förslaget att införa begreppen förstudie och
vägutredning samt att miljöbalkens regler om miljökonsekvensbeskriv-
ningar görs tillämpliga. Lagförslaget bör enligt ämbetet kompletteras
med att kraven på miljökonsekvensbeskrivningar i rimlig omfattning bör
gälla även för en förstudie och vid en så kallad enkel arbetsplan för
mindre ombyggnadsåtgärder. Ämbetet föreslår vidare att bestämmelsen
om tidigt samråd vid förstudie kompletteras med att samråd bör ske med
intresseföreningar som har som ändamål att tillvarata naturskydds-, mil-
jöskydds- eller kulturmiljövårdens intressen. Boverket anser att det inte
bör vara möjligt att gå vidare med en vägutredning utan att förstudien är
förankrad i en översiktsplan. Lunds universitet föreslår att det bör framgå
av lagtexten att man som miljökonsekvensbeskrivning vid arbetsplan inte
kan nöja sig med den beskrivning som har upprättats vid vägutredningen.
Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker en lagreglering av planerings-
stegen förstudie och vägutredning. Länsstyrelsen anser att berörda läns-
styrelser och kommuner formellt skall beredas tillfälle att yttra sig över
vägutredningen. Vidare bör enligt länsstyrelsen en vägutredning alltid
ställas ut för granskning, motsvarande vad som sker vid arbetsplan. En
vägutredning kan enligt länsstyrelsen behöva göras inte bara i de fall
alternativa terrängkorridorer behöver studeras, utan även om jämförande
studier behöver göras mellan alternativa utformningar eller utföranden.
Länsstyrelsen anser slutligen att länsstyrelsens godkännande av miljö-
konsekvensbeskrivningen skall göras före det att miljökonsekvensbe-
skrivningen hålls tillgänglig för allmänheten. Det är enligt Länsstyrelsen
i Jönköpings län bra att förfarandet med miljökonsekvensbeskrivning
175
Prop. 1997/98:90
regleras i lagen. Länsstyrelsen i Skåne län finner det positivt att det ar-
betssätt som använts i planeringsprocessen vid byggande av väg under
senare år blir lagreglerat. Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker de
förslag som berör beskrivningen av arbetet med vägar och införandet av
begrepp som förstudie och vägutredning. Västerås kommun är av upp-
fattningen att alternativa korridorer alltid bör studeras, varför vägutred-
ningar alltid skall genomföras. Enligt Lantbrukarnas Riksförbund (LRF)
bör bestämmelsen om samråd vid förstudien förtydligas på så sätt att det
framgår att samråd även skall äga rum med de markägare som kan kom-
ma att beröras av vägprojektet. Ett likartat förtydligande bör enligt LRF
göras i lagförslaget om vägutredning. LRF tillstyrker att reglerna om täkt
i väglagen upphävs.
Grossistförbundet Svensk Handel finner det djupt otillfredsställande att
utredningen inte i motiven närmare har presenterat vilken typ av villkor
som kan bli aktuella och innehållet i dessa, när Vägverket och länsstyrel-
serna far möjlighet att besluta om villkor inte bara av hänsyn till vägen
och trafiksäkerheten utan även till miljön. - Sveriges advokatsamfund
anser att utredningens förslag till samordning med miljöbalkens bestäm-
melser om obligatorisk regeringsprövning är felaktigt utformat. Samfun-
det anför att regeringens prövning skall ske som ett led i den ordinarie
prövningen och att därför uttrycket "ansökan om tillåtlighet" inte kan
användas om den ansökan som skall ges in till Vägverket. Länsstyrelsens
yttrande bör enligt Länsstyrelsen i Stockholms län åtfölja ärendet när det
lämnas till regeringen för tillåtlighetsprövning. - Den nya formuleringen
beträffande återställningsarbeten bör enligt Riksantikvarieämbetet
kompletteras med att hänsyn skall tas även till vägens kulturhistoriska
värde. Koncessionsnämnden för miljöskydd påpekar att det av förslaget
inte kan utläsas vem som prövar omfattningen av återställningsskyldig-
heten. Enligt LRF bör klargöras att, för det fall vägen övergår till att bli
enskild, återställningsansvaret inte automatiskt övergår till de enskilda
väghållama. Den tidigare väghållaren bör enligt LRF ha kvar ett ansvar
när ett framtida iordningställande av vägområdet aktualiseras. - Lunds
universitet anser att frågan om utvidgning av miljöbalksprincipen om
reduktion av ersättning under nivån "avsevärt försvåras" bör övervägas
även i väglagen.
Tillämpningen av miljöbalken vid prövningen enligt väglagen
Utredningen lämnade inte något förslag om att de allmänna hänsynsreg-
lema skall tillämpas vid prövningen enligt väglagen. Flera remissinstan-
ser har kritiserat detta. Regeringen vill för sin del understryka att det är
viktigt att tillräckliga och med miljöbalken förenliga miljöhänsyn tas vid
prövningen enligt väglagen. Även praktiska skäl talar för att miljöbalkens
hänsynsregler skall tillämpas vid prövningen enligt väglagen. Detta
hänger samman med att större vägar skall tillåtlighetsprövas enligt miljö-
balken. Vid regeringens tillåtlighetsprövning skall naturligtvis hänsyns-
reglema tillämpas. Enligt 17 kap. 1 § 18 MB skall regeringen tillåtlig-
176
Prop. 1997/98:90
hetspröva nya motorvägar och motortrafikleder samt andra nya vägar
med minst fyra körfalt och en sträckning av minst tio kilometer. Rege-
ringen har dessutom möjlighet att med stöd av 17 kap. 3 § MB förbehålla
sig prövningen av även andra vägar. Innan tillåtlighetsprövning sker skall
dock, som framgår nedan, Vägverket bereda ärendet enligt bestämmel-
serna i väglagen och i samband med detta se till att bl.a. frågan om hän-
synsreglema är uppfyllda blir tillräckligt belyst. Efter ett eventuellt tillåt-
lighetsbeslut skall ärendet handläggas vidare av Vägverket och före-
skrifter kan då meddelas till skydd för t.ex. miljön. Det är nödvändigt att
Vägverket i denna inledande och avslutande handläggning av vägärendet
tillämpar miljöbalkens allmänna hänsynsregler.
Enligt nuvarande lydelse av 3 a § skall lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m. (naturresurslagen) tillämpas vid prövning av
ärenden enligt väglagen. Bestämmelserna i naturresurslagen har arbetats
in i miljöbalken. Hänvisning skall i fortsättningen göras till hushåll-
ningsbestämmelser i 3 och 4 kap. miljöbalken.
Enligt 5 kap. 3 § MB skall myndigheter säkerställa att miljökvali-
tetsnormer uppfylls när de prövar tillåtlighet, tillstånd och godkännanden.
Vid planering och planläggning skall myndigheter enligt samma stad-
gande iaktta miljökvalitetsnormema. Miljökvalitetsnormer skall natur-
ligtvis iakttas även vid tillämpningen av väglagen. Regeringen anser
dessutom att 16 kap. 5 § MB, som innebär att tillstånd inte får meddelas
för ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm över-
träds, skall ha motsvarande tillämpning vid arbetsplan enligt väglagen.
Eftersom arbetsplan inte alltid skall fastställas är det enligt regeringens
mening lämpligt att förbudet i 16 kap. 5 § MB knyts redan till upprättan-
det av arbetsplanen.
Av 6 kap. 1 § MB följer att en miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i
en ansökan om tillstånd eller tillåtlighet enligt miljöbalken eller före-
skrifter som har meddelats med stöd av balken. I vägärenden är det i
huvudsak väglagens prövningsregler som gäller utom ifråga om sådant
byggande som utgör vatten verksamhet enligt miljöbalken. Regeringen
bedömer därför att föreskrifter om miljökonsekvensbeskrivningar, i
enlighet med vad som gäller för närvarande, måste finnas i väglagen. Det
återstår sedan att bestämma hur formaliserad och omfattande miljökon-
sekvensbeskrivningen bör vara samt hur förfarandet i samband med
upprättandet bör vara utformat. Som framgår av avsnitt 5 bör bestämmel-
serna om miljökonsekvensbeskrivningar i miljöbalken i så stor utsträck-
ning som möjligt fa tillämpning även på sådana beskrivningar enligt
lagar utanför balken.
I detta sammanhang erinras att regeringen i propositionen om miljö-
balk (prop. 1997/98:45, del 1, s. 275 f) har berört den kritik som framför-
des i Riksrevisionsverkets rapport Miljökonsekvensbeskrivningar MKB i
praktiken, RRV 1996:29. Regeringen har i likhet med utredningen tagit
fasta på sagda kritik i de förslag till förändringar i väglagen som nu läggs
fram.
Vad först gäller innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning görs i
6 kap. 7 § MB skillnad på om verksamheten kan antas ha betydande
miljöpåverkan eller inte. Som utredningen har framhållit saknas skäl att
177
Prop. 1997/98:90
ha andra regler på väglagens område än de som gäller enligt miljöbalken. Prop. 1997/98:90
Regeringen anser därför att bestämmelsen i balkens nyssnämnda stad-
gande skall tillämpas även i fråga om miljökonsekvensbeskrivningar
enligt väglagen.
Vad sedan avser förfarandet finns i miljöbalken regler om tidigt sam-
råd, beslut om betydande miljöpåverkan, utökat samråd med miljökon-
sekvensbedömning, kungörande, allmänhetens tillfälle att yttra sig, god-
kännande, beaktande av miljökonsekvensbeskrivningen vid prövning
samt kostnader. Som tidigare nämnts bör ordningen enligt väglagen i så
stor utsträckning som möjligt likna den som gäller enligt miljöbalken.
Förhållandena är dock speciella inom trafikområdet, eftersom trafikver-
ken, däribland Vägverket, kan ha flera uppgifter och roller, såsom be-
slutsmyndighet, exploatör och granskningsmyndighet.
För att bästa resultat för miljön skall uppnås anser regeringen att förfa-
randet med miljökonsekvensbeskrivning måste starta i ett tidigt skede
och samordnas med övrig planering. Ett problem är dock att de tidiga
planeringsstadierna förstudie och vägutredning i dag inte är lagreglerade.
Regeringen noterar att Vägverket, under Miljöbalksutredningens arbete,
har påtalat behovet av en översyn av väglagen så att de stadier i vägpla-
neringen som ligger före arbetsplaneskedet blir lagreglerade. Enligt
Vägverket skulle miljöarbetet underlättas om proceduren med miljökon-
sekvensbeskrivning kunde samordnas på ett mer ändamålsenligt sätt med
övrig vägplanering. I syfte att på ett tydligare och mer ändamålsenligt
sätt klargöra förfarandet med miljökonsekvensbeskrivningar samt för att
tillgodose Vägverkets synpunkter föreslår regeringen liksom utredningen
att de inarbetade begreppen förstudie och vägutredning införs i väglagen.
Regeringen föreslår följaktligen med utgångspunkt i miljöbalkens regler
att förfarandet med miljökonsekvensbeskrivning enligt väglagen skall
vara utformat på följande sätt.
Planeringsprocessen vid byggande av väg skall inledas med en förstu-
die, där förutsättningarna för den fortsatta planeringen skall klarläggas.
Så sker även i dag utan att förfarandet är lagreglerat. Under detta skede
bör ett sådant tidigt samråd som avses i 6 kap. 4 § första stycket MB äga
rum. Samråd skall ske med berörda länsstyrelser, kommuner och miljö-
organisationer samt med den allmänhet som kan antas bli särskilt berörd,
exempelvis markägare och närboende.
Efter samrådet skall den länsstyrelse i det län där vägbyggnadsprojek-
tet huvudsakligen avses att fullföljas fatta beslut i frågan om projektet
kan antas ha betydande miljöpåverkan. Som Naturvårdsverket föreslår
skall detta ske efter samråd med övriga berörda länsstyrelser. I överens-
stämmelse med 6 kap. 4 § tredje stycket MB skall beslutet inte kunna
överklagas. Förstudien skall klarlägga i vad mån en vägutredning behövs
innan en arbetsplan upprättas.
Om förstudien anger att alternativa terrängkorridorer behöver studeras
skall en vägutredning upprättas. En sådan utredningen utgör sedan un-
derlag för val av vägkorridor och trafikteknisk standard. Alternativa
terrängkorridorer skall jämföras sinsemellan och med alternativet att
behålla befintlig väg. En förbättring av befintlig väg skall också studeras,
om inte särskilda skäl föranleder annat.
178
Vad åter gäller miljökonsekvensbeskrivningen är tanken att arbetet
med denna skall fortsätta under vägutredningsskedet. Finner länsstyrel-
sen under förstudien att vägbyggnadsproj ektet kan antas ha betydande
miljöpåverkan, skall det under vägutredningen ske ett utökat samråd med
miljökonsekvensbedömning enligt 6 kap. 5-6 §§ MB.
Enligt 6 kap. 8 § första stycket MB skall en miljökonsekvensbeskriv-
ning kungöras när verksamheten kan antas medföra en betydande mil-
jöpåverkan. Detsamma bör gälla på väglagens område. Miljökon-
sekvensbeskrivningen skall därefter hållas tillgänglig för allmänheten,
som far tillfälle att yttra sig. Detta sker genom att miljökonsekvensbe-
skrivningen ställs ut tillsammans med övriga delar av vägutredningen.
Genom detta ges en möjlighet att påverka myndigheter att ta större hän-
syn till den enskildes intressen. Innan miljökonsekvensbeskrivningen
ställs ut skall den godkännas av samtliga berörda länsstyrelser i enlighet
med vad som gäller i dag enligt 24 § andra stycket vägkungörelsen
(1971:954). På detta sätt säkras att den miljökonsekvensbeskrivning som
allmänheten far del av har en godtagbar kvalitet. Det bör påpekas att
godkännandet innebär att länsstyrelsen anser att miljökonsekvensbe-
skrivningen utgör ett tillräckligt underlag för en samlad bedömning av
den planerade verksamhetens inverkan på exempelvis miljö, hälsa och
hushållning med naturresurser. Godkännandet innebär således uteslutan-
de att kvaliteten godkänns och ställning tas alltså inte till om miljökon-
sekvenserna kan godtas eller om projektet bör genomföras (jfr prop.
1995/96:2 s. 51). Länsstyrelsens beslut om godkännande av miljökon-
sekvensbeskrivningen skall liksom enligt 6 kap. 9 § första stycket MB
inte kunna överklagas.
Om det under förstudien har konstaterats att vägutredning inte behövs,
skall vad som har nämnts om förfarandet vid vägutredning i stället gälla
under arbetsplaneskedet. Kungörandet av miljökonsekvensbeskrivningen
liksom att den hålls tillgänglig för allmänheten kan dock ske i samband
med att arbetsplanen ställs ut för granskning enligt 17 § väglagen.
En miljökonsekvensbeskrivning bör upprättas under arbetsplaneskedet
även i de fall där vägutredning tidigare har genomförts. Det blir då fråga
om en fördjupad miljökonsekvensbeskrivning. Detta beror på att detalje-
ringsgraden är mycket högre i en arbetsplan. Det är naturligt att miljö-
konsekvensbeskrivningen, liksom arbetsplanen i övrigt, upprättas i sam-
råd med bl.a. miljövårdsmyndigheter. Däremot behöver inte ett sådant
utökat samråd som regleras i 6 kap. 5-6 §§ MB ske, när detta har skett
redan vid upprättandet av miljökonsekvensbeskrivningen vid vägutred-
ningen. Det bör krävas att berörda länsstyrelser godkänner miljökon-
sekvensbeskrivningen innan den tas in i arbetsplanen. Även för arbets-
planer gäller att godkännandet skall ske innan utställning sker.
Då en arbetsplan skall fastställas bör i enlighet med vad som följer av
6 kap. 9 § andra stycket MB en lagstadgad skyldighet finnas att beakta
innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och
yttranden. Vidare bör det i överensstämmelse med vad som föreskrivs i
6 kap. 8 § andra stycket MB införas en bestämmelse i väglagen om att ett
beslut om fastställelse av arbetsplan skall kungöras. I fråga om kostna-
Prop. 1997/98:90
179
derna bör precis som enligt 6 kap. 10 § MB den som är skyldig att upp-
rätta miljökonsekvensbeskrivningen svara för dessa.
Övriga frågor
Hälsoskyddslagen (1982:1080) har arbetats in i miljöbalken. Begreppet
sanitär olägenhet har i samband med detta ändrats till olägenhet för män-
niskors hälsa (9 kap. 3 § MB). Som en följd av detta bör uttrycket sanitä-
ra hänsyn i väglagens bestämmelse om renhållning (26 §) ändras.
Av 38 § väglagen följer att om väghållaren till drift av väg behöver ta
sten, grus, sand eller jord på mark som tillhör annan än staten och detta
kan ske utan avsevärd olägenhet, så kan länsstyrelsen på framställning av
väghållaren föreskriva att rätt till sådan täkt skall upplåtas. Enligt 63 §
skall väghållaren ersätta skador till följd av att han har förvärvat rätt till
täkt för drift av väg.
Reglerna om täkt i 12 kap. MB är tillämpliga även på den typ av täkt
som avses i väglagen. Väglagens täktbestämmelser tillämpas praktiskt
taget aldrig. Med nutidens stora belagda vägar, som inte fordrar grusning,
och med tanke på att vid vinterväglag saltning, åtminstone i landets södra
och mellersta delar, är vanligare än sandning, är de speciella reglerna om
täkter för vägar knappast ändamålsenliga. Regeringen finner därför att
bestämmelserna i väglagen bör kunna upphävas. Följden blir att väghål-
laren far förvärva erforderliga massor på marknaden, där miljöbalkens
regler är tillämpliga på leverantörernas täktverksamhet. Det betyder även
att väghållaren förlorar sin möjlighet till "tvångsrätt" enligt väglagen,
dvs. att kunna gå in på annans mark och mot markägarens vilja öppna
täkt. Motsvarande tvångsregler saknas i miljöbalken.
Väglagen innehåller bestämmelser om skyltar och liknande anordning-
ar inom och i närheten av vägområden. Bestämmelser om skyltar finns
även i den lag med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och
skyltning som har förslagits riksdagen samtidigt med miljöbalken. I 10 §
i den nya lagen finns dock en undantagsbestämmelse som leder till att
regeln i 43 § väglagen om skyltar inom vägområde inte påverkas av den
nya lagstiftningen.
Vad gäller skyltar utanför vägområde men inom ett avstånd av 50 me-
ter därifrån sker enligt nuvarande ordning en dubbelprövning av länssty-
relsen, enligt naturvårdslagen (1964:822) och väglagen. Det kan anmär-
kas att Vägverket i sitt remissvar med anledning av Miljöskyddskom-
mitténs förslag till följ dlagstiftning (SOU 1994:96) ansåg att dubbel-
prövningen inte utgjorde något praktiskt problem, eftersom länsstyrelsen
är beslutsmyndighet i båda fallen och relativt enkelt kan samordna till-
ståndsansökningama. Regeringen finner inte skäl att nu frångå utred-
ningsförslaget som innebär att prövningen behålls enligt nuvarande ord-
ning och att länsstyrelsen kvarstår som tillståndsmyndighet enligt både
väglagen och lagen med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och
skyltning.
Vägverket har enligt utredningen påtalat att det finns ett behov av att
kunna meddela föreskrifter, inte bara av hänsyn till vägen och trafiksä-
180
Prop. 1997/98:90
kerheten utan även till miljön i samband med att tillstånd till åtgärder
inom och intill ett vägområde beslutas enligt 43^18 §§. De åtgärder som
får vidtas efter tillstånd är sådana att de kan ha en miljöpåverkan. Rege-
ringen finner, liksom utredningen, att väghållningsmyndigheten respekti-
ve länsstyrelsen bör ges den föreslagna möjligheten. Detta innebär t.ex.
att föreskrifter kan meddelas om bullerskydd, när tillstånd meddelas
enligt 47 § att uppföra en byggnad i närheten av en väg. Det kan dock
tänkas att sådana föreskrifter inte är tillräckliga. Regeringen anser därför
att det bör införas en möjlighet att vägra tillstånd, när de föreskrifter som
kan meddelas inte är tillräckliga. Som bestämmelserna nu är utformade
kan tillstånd normalt vägras endast av trafiksäkerhetsskäl eller annars
med hänsyn till vägen.
Som redan har nämnts skall enligt 17 kap. 1 § 18 MB regeringen tillåt-
lighetspröva motorvägar och motortrafikleder samt andra vägar med
minst fyra körfålt och en sträckning av minst tio kilometer. Regeringens
prövning bör, som utredningen har framhållit, ske i ett tidigt skede i
planeringsprocessen innan lokaliseringen har blivit alltför låst och stora
kostnader har lagts ned i projekteringen. Då ges även möjlighet för rege-
ringen att samlat bedöma flera lokaliseringsaltemativ. Det är enligt rege-
ringen lämpligt att regeringsprövningen sker i samband med vägutred-
ningen då den lämpligaste vägsträckningen skall läggas fast. Till grund
för regeringens prövning ligger den av Vägverket upprättade vägutred-
ningen. Vägverket skall överlämna alla relevanta handlingar i ärendet till
regeringen, däribland inhämtade yttranden. Regeringens tillåtlighetsbe-
slut kommer att omfatta tillåtligheten av anläggningen inom en viss
vägkorridor utan att den närmare sträckningen av trafikanläggningen har
preciserats. Genom regeringens beslut blir frågan om tillåtligheten i det
aktuella fallet avgjord. Arbetsplanen skall således endast avse vägsträck-
ning inom det område som regeringsbeslutet avser. Det bör ligga på
Vägverket att se till att vägar som är obligatoriskt prövningspliktiga
överlämnas till regeringens prövning.
I olika lagar som i dag är knutna till naturresurslagen finns bestämmel-
ser om återställningsåtgärder. Det är i vissa fall viktigt att anläggningar
tas bort och spåren av verksamheten även i övrigt utplånas när verksam-
heten på en väg har upphört. Tidpunkten kan lämpligen knytas till när
vägen dras in och vägrätten därmed upphör. Eftersom verksamhet som
faller under väglagen inte kräver tillstånd kan frågan om återställningsåt-
gärder inte regleras vid tillståndsprövningen eller särskilt i samband med
att tillståndet upphör. I stället får skyldigheten följa direkt av väglagen.
Mot bakgrund av att staten eller kommuner är väghållare finns enligt
regeringens mening ingen anledning att införa bestämmelser om skyldig-
het att ställa säkerhet för kostnader för återställningsåtgärder.
Enligt 6 § lagen om införande av miljöbalken skall ärenden som har
inletts före miljöbalkens ikraftträdande handläggas och bedömas enligt
äldre bestämmelser. Reglerna om miljökvalitetsnormer skall dock tilläm-
pas omedelbart. Regeringen anser att denna ordning även bör gälla enligt
väglagen. Regeringen finner det dock lämpligt att äldre bestämmelser får
gälla i de fall då en miljökonsekvensbeskrivning har lämnats in till läns-
styrelsen för godkännande enligt 24 § vägkungörelsen före ändringarnas
181
Prop. 1997/98:90
ikraftträdande. Såsom Lagrådet har förordat tas vidare bland övergångs-
bestämmelserna in en föreskrift av innebörd att bestämmelsen i 63 §
första stycket 5 väglagen fortfarande skall gälla i fråga om skador på
grund av täkt som upplåtits med stöd av 38 § samma lag före den nya
lagens ikraftträdande.
Prop. 1997/98:90
Regeringens förslag: Banlagen och miljöbalken gäller parallellt. Inga
begränsningar infors av möjligheten att ingripa med stöd av miljöbal-
ken.
Vid prövning av ärenden skall ett antal bestämmelser i miljöbalken
tillämpas.
Utredningens förslag: Utredningens förslag överensstämmer i stort
med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Utöver vad som framgår av avsnitt 8.2 har ingen
remissinstans uttalat sig om banlagens förhållande till miljöbalken.
Skälen för regeringens förslag: Före den 1 februari 1996 saknades i
lag fastställda krav på jämvägsbyggande. I syfte att råda bot på dessa
brister utarbetades med väglagen som förebild lagen (1995:1649) om
byggande av järnväg (banlagen). I motiven till lagen anges att förfarandet
vid byggande av järnväg haft klara brister vad gällde anknytningen till
bl.a. miljölagstiftning (prop. 1995/96:2 s. 17 och 31).
Banlagen är tillämplig på byggande av järnväg. Med järnväg avses i
lagen spåranläggning för järnvägstrafik. Till spåranläggning hör inte bara
spår utan också bl.a. andra fasta anordningar som behövs för spårens
bestånd, drift eller brukande. Med byggande av järnväg avses anläggande
av en ny järnväg, omläggning av spår i en ny sträckning, utläggning av
ytterligare spår och ombyggnad av järnväg på annat sätt. Banlagen inne-
håller däremot inga regler om drift av järnväg. I jämvägssäkerhetslagen
(1990:1157) finns visserligen utförliga regler om bl.a. drift av spåran-
läggning men dessa regler omfattar snarare säkerhetsfrågor än miljöfrå-
gor. När det gäller miljöfrågor vid drift av järnväg gäller i stället miljö-
balken.
Frågor som regleras i banlagen, dvs. byggande av järnväg, omfattas
således också av miljöbalken, eftersom verksamheten påverkar miljön.
Banlagen och miljöbalken gäller alltså parallellt. Detta innebär att den
som bygger järnväg är skyldig att iaktta miljöbalken, särskilt de allmänna
hänsynsreglema i 2 kap. samt hushållningsbestämmelsema i 3 och 4 kap.
Som framgår av avsnitt 4.2 kan det dock bli aktuellt att begränsa möjlig-
heten att ingripa med stöd av miljöbalken, om det i banlagen finns be-
stämmelser som står i strid med bestämmelser i miljöbalken. En bedöm-
182
ning måste således göras i detta lagstiftningsärende om banlagen inne-
håller några sådana bestämmelser.
Enligt 1 kap. 3 § banlagen skall vid planläggning, byggande och un-
derhåll av järnväg hänsyn tas till både enskilda och allmänna intressen.
Till de allmänna intressena räknas exempelvis hushållning med naturre-
surser, miljöskydd, hälsoskydd, kulturmiljövård och naturvård (a. prop. s.
49). Bestämmelsen är enligt regeringens uppfattning så allmänt hållen att
den inte kan anses stå i strid med bestämmelserna i miljöbalken.
Vidare skall enligt 1 kap. 4 § banlagen tillses att järnvägen far sådant
läge och utförande att ändamålet med järnvägen vinns med minsta in-
trång och olägenhet utan oskälig kostnad. Bestämmelsen har likheter med
den allmänna hänsynsregeln i 2 kap. 3 § MB och lokaliseringsregeln i
2 kap. 4 § MB. Även andra bestämmelser i miljöbalken är av intresse,
t.ex. den s.k. produktvalsprincipen i 2 kap. 6 § MB. Det kan inte uteslutas
att en bedömning enligt bestämmelserna i miljöbalken i en enskild situa-
tion kan fa ett från miljösynpunkt annat resultat än en bedömning enligt
1 kap. 4 § banlagen. Förhållandet mellan lagverkens bestämmelser kan i
ett sådant fall uppfattas som oklart.
Regeringen vill framhålla som angeläget att de krav som ställs på lo-
kalisering och annat hänsynstagande i miljöbalken också gäller vid byg-
gande av järnvägar. Såsom Lagrådet har påpekat, i anledning av remiss-
förslagets tillägg i 1 kap. 4 § banlagen, kommer detta att framgå med
tillräcklig grad av tydlighet genom de tillägg som föreslås i 1 kap. 3 §
banlagen och som innebär bl.a. att de allmänna hänsynsreglema i 2 kap.
MB skall tillämpas vid prövningen av ärenden enligt banlagen. Följaktli-
gen anser regeringen att inga begränsningar skall göras av möjligheten att
ingripa med stöd av miljöbalken.
Gäller skyddsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för an-
vändning av bebyggelse, mark eller vatten, far järnväg enligt 1 kap. 5 §
banlagen inte byggas så att syftet med bestämmelserna motverkas. De
bestämmelser som åsyftas är bl.a. föreskrifter meddelade med stöd av
bestämmelserna i 7 och 8 kap. MB. Det är lämpligt att banlagens be-
stämmelse finns kvar.
En myndighetsutövning enligt en lag regleras normalt bara i just den
aktuella lagen. I den mån miljöbalkens regler skall läggas till rättslig
grund för myndighetsutövning enligt en annan lag måste det föreskrivas
särskilt. Av nästa avsnitt framgår att ett antal bestämmelser i miljöbalken
skall tillämpas vid prövning enligt banlagen.
Prop. 1997/98:90
183
Prop. 1997/98:90
Regeringens förslag: Miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall till-
lämpas vid prövning av ärenden enligt banlagen.
Järnvägar far inte byggas som medverkar till att en miljökvali-
tetsnorm överträds.
Begreppen förstudie och järnvägsutredning förs in i banlagen.
Samtidigt förs i banlagen in regler om miljökonsekvensbeskrivningar
vilka regler i huvudsak ansluter till de bestämmelser som gäller enligt
miljöbalken.
När den verksamhet som har bedrivits på järnväg upphör, skall
verksamhetsutövaren vara skyldig att vidta återställningsåtgärder.
Utredningens förslag: Utredningen hade inget förslag att miljöbal-
kens allmänna hänsynsregler skall tillämpas vid prövning av ärenden
enligt banlagen eller att förstudier skall regleras i lagen. I övrigt överens-
stämmer utredningens förslag i stort med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Naturvårdsverket, Lunds universitet och Länssty-
relsen i Skaraborgs län föreslår att de allmänna hänsynsreglema i miljö-
balken skall tillämpas vid planläggning av järnväg och vid prövning av
ärenden om byggande av järnväg. Länsstyrelsen i Stockholms län anser
att lokaliseringsregeln och utföranderegeln i 1 kap. 4 § måste tas bort för
att säkerställa miljöbalken som speciallag för miljön. Det bör enligt
Länsstyrelsen även förtydligas i kommentaren till 1 kap. 3 § att miljöbal-
kens regler har företräde. Länsstyrelsen anser vidare att det även för
avveckling av järnväg bör specificeras att tillbörlig hänsyn skall tas enligt
1 kap. 3 §.
Banverket föreslår att den som planerar att bygga en järnväg alltid skall
genomföra en förstudie, där förutsättningarna för den fortsatta planering-
en klarläggs. Förstudien skall enligt Banverkets förslag även ange om en
järnvägsutredning behövs innan en järnvägsplan upprättas. Vid utarbe-
tandet av förstudien skall enligt Banverket den som avser att bygga en
järnväg ha ett sådant tidigt samråd som utredningen har förslagit. Efter
samrådet skall enligt Banverket länsstyrelsen i enlighet med utredningens
förslag fatta beslut om projektet kan antas ha betydande miljöpåverkan.
En järnvägsutredning skall enligt Banverket utföras när det i förstudien
har klarlagts att alternativa terrängkorridorer behöver studeras. Banverket
föreslår att miljöbalkens regler om förfarandet med miljökonsekvensbe-
skrivningen inte görs tillämpliga vid järnvägsutredning. Förfarandet skall
enligt Banverket i stället regleras inom ramen för den normala plane-
ringsprocessen. Om länsstyrelsen beslutar att jämvägsproj ektet kan antas
medföra betydande miljöpåverkan skall dock enligt Banverkets förslag
utökat samråd ske med miljökonsekvensbedömning. Banverket föreslår
att järnvägsutredning skall ställas ut för granskning och att då miljöbal-
kens bestämmelser om kungörande och tillfälle att yttra sig skall tilläm-
pas. Vidare föreslår Banverket en regel om att beslut med anledning av
jämvägsutredningen skall fattas först när miljökonsekvensbeskrivningen
184
har godkänts av länsstyrelsen. Enligt Naturvårdsverket bör även förstudi-
en regleras. Naturvårdsverket anser det angeläget att i jämvägsplaneske-
det ha ett utökat samråd, även om detta redan har skett vid upprättandet
av en järnvägsutredning. Länsstyrelsen bör dock enligt Naturvårdsverket
fa besluta om att ett sådant förfarande inte är nödvändigt i vissa fall.
Naturvårdsverket anser att det bör införas ett krav på att den länsstyrelse
som avgör om ett jämvägsprojekt har betydande miljöpåverkan skall
samråda med andra berörda länsstyrelser. Riksantikvarieämbetet tillstyr-
ker förslaget att införa begreppet järnvägsutredning och att miljöbalkens
regler för beaktande av miljökonsekvensbeskrivningar i beslut görs till-
lämpliga. Ämbetet finner att begreppet förstudie på samma sätt som i
väglagen bör införas i banlagen och att en miljökonsekvensbeskrivning i
rimlig omfattning bör krävas i alla skeden av planeringen. Tidigt samråd
bör enligt ämbetet ske med intresseföreningar som har som ändamål att
tillvarata naturskydds-, miljöskydds- eller kulturmiljövårdens intressen,
t.ex. representanter för hembygdsrörelsen. Även Länsstyrelsen i Stock-
holms län anser att förstudie bör regleras i banlagen. Länsstyrelsen anser
att berörda länsstyrelser och kommuner formellt skall beredas tillfälle att
yttra sig över jämvägsutredningen. Vidare bör enligt länsstyrelsen en
järnvägsutredning alltid ställas ut för granskning. Länsstyrelsen i Jönkö-
pings län anser att processen från förstudie till arbetsplan bör vara den-
samma som gäller enligt väglagen. Förfarandet m.m. beträffande miljö-
konsekvensbeskrivningar bör enligt länsstyrelsen beskrivas i lagen.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att i banlagen bör införas bestäm-
melser om förstudie. I en förstudie är det enligt länsstyrelsen viktigt att
fånga upp de problem som uppstår vid stängning av plankorsningar. I en
till förstudien knuten miljökonsekvensbeskrivning kan enligt länsstyrel-
sen dessa problem beskrivas mera heltäckande. Länsstyrelsen i Norrbot-
tens län tillstyrker förslaget om införande av begreppet jämvägsutred-
ning. Lunds universitet föreslår att det på något sätt bör framgå av lag-
texten att man som miljökonsekvensbeskrivning vid järnvägsplan inte
kan nöja sig med den som har upprättats vid jämvägsutredningen.
Sveriges advokatsamfund anser att utredningens förslag till samord-
ning med miljöbalkens bestämmelser om obligatorisk regeringsprövning
är felaktigt utformat. Samfundet anför att regeringens prövning skall ske
som ett led i den ordinarie prövningen och att därför uttrycket "ansökan
om tillåtlighet" inte kan användas om den ansökan som skall ges in till
Banverket. Länsstyrelsens yttrande bör enligt Länsstyrelsen i Stockholms
län åtfölja ärendet när det lämnas till regeringen för tillåtlighetsprövning.
- Vid återställningsarbeten bör enligt Riksantikvarieämbetet hänsyn tas
till anläggningens kulturhistoriska värde. Koncessionsnämnden för miljö-
skydd och Västerås kommun påpekar att det av förslaget inte kan utläsas
vem som prövar omfattningen av återställningskyldigheten. Lunds uni-
versitet anser att i banlagen bör införas bestämmelser om ställande av
säkerhet för återställningskostnader. - Koncessionsnämnden för miljö-
skydd anser att miljöbalkens regler skall kunna tillämpas i fråga om
tillfälligt ianspråktagande av mark.
Prop. 1997/98:90
185
Prop. 1997/98:90
Tillämpningen av miljöbalken vid prövningen enligt banlagen
Utredningen lämnade inte något förslag om att de allmänna hänsynsreg-
lema skall tillämpas vid prövningen enligt banlagen. Flera remissinstan-
ser har kritiserat detta. Regeringen gör i denna fråga följande bedömning.
Någon tillståndsprövning enligt miljöbalken kommer normalt inte att ske
av järnvägar. Det är därför viktigt att tillräckliga miljöhänsyn tas i pröv-
ningen enligt banlagen. Även praktiska skäl talar för att miljöbalkens
hänsynsregler skall tillämpas vid förfarandet enligt banlagen. Detta
hänger samman med att större järnvägar skall tillåtlighetsprövas av rege-
ringen. Vid regeringens tillåtlighetsprövning skall naturligtvis hänsyns-
reglema tillämpas. Enligt 17 kap. 1 § 19 MB skall regeringen tillåtlig-
hetspröva nya järnvägar avsedda för fj ärrtrafik och anläggande av nytt
spår på en sträcka av minst fem kilometer för befintliga järnvägar för
fjärrtrafik. Regeringen har dessutom möjlighet att med stöd av 17 kap.
3 § MB förbehålla sig prövningen av även andra järnvägar. Innan tillåt-
lighetsprövning sker skall dock, som framgår nedan, Banverket bereda
ärendet och i samband med detta se till att bl.a. frågan om hänsynsregler-
na är uppfyllda blir tillräckligt belyst. Efter ett eventuellt tillåtlighetsbe-
slut skall ärendet handläggas vidare av Banverket och föreskrifter kan då
meddelas till skydd för t.ex. miljön. Det är nödvändigt att Banverket i
denna inledande och avslutande handläggning av järnvägsärendet tilläm-
par miljöbalkens allmänna hänsynsregler.
Lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.
(naturresurslagen) skall enligt nuvarande lydelse av 1 kap. 3 § banlagen
tillämpas vid planläggning av järnväg och vid prövning av ärenden om
byggande av järnväg. Hushållningsbestämmelsema i 2 och 3 kap. natur-
resurslagen har arbetats in i 3 och 4 kap. MB. Hänvisning skall därför i
stället ske till dessa kapitel i miljöbalken.
Enligt 5 kap. 3 § MB skall myndigheter säkerställa att miljökvali-
tetsnormer uppfylls när de prövar tillåtlighet, tillstånd och godkännanden.
Vid planering och planläggning skall myndigheterna enligt samma stad-
gande iaktta miljökvalitetsnormer. Detta skall gälla också vid tillämp-
ningen av banlagen. Regeringen anser dessutom att 16 kap. 5 § MB, som
innebär att tillstånd inte far meddelas för ny verksamhet som medverkar
till att en miljökvalitetsnorm överträds, bör ha motsvarande tillämpning
vid fastställande av järnvägsplan enligt banlagen.
Av 6 kap. 1 § MB följer att en miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i
en ansökan om tillstånd eller tillåtlighet enligt miljöbalken eller före-
skrifter som har meddelats med stöd av balken. Verksamhet enligt banla-
gen kommer inte att vara tillståndspliktig enligt miljöbalken, bortsett från
de delar av verksamheten som utgör vattenverksamhet. Föreskrifter om
miljökonsekvensbeskrivningar bör därför, i enlighet med vad som gäller
för närvarande, finnas i banlagen. Det återstår sedan att bestämma hur
formaliserad och omfattande miljökonsekvensbeskrivningen bör vara
samt hur förfarandet i samband med upprättandet bör vara utformat. Som
framgår av avsnitt 5 bör miljöbalkens bestämmelser om miljökon-
186
sekvensbeskrivningar i så stor utsträckning som möjligt få tillämpning
även på beskrivningar som föreskrivs i lagar utanför balken.
Vad först gäller innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning görs i
6 kap. 7 § MB skillnad på om verksamheten kan antas ha betydande
miljöpåverkan eller inte. Som utredningen har framhållit saknas skäl att
ha andra regler på banlagens område än de som gäller enligt miljöbalken.
Regeringen anser därför att balkens nyssnämnda stadgande skall tilläm-
pas även i fråga om miljökonsekvensbeskrivningar enligt banlagen.
Vad sedan avser förfarandet finns i miljöbalken regler om tidigt sam-
råd, beslut om betydande miljöpåverkan, utökat samråd med miljökon-
sekvensbedömning, kungörande, allmänhetens tillfälle att yttra sig, god-
kännande, beaktande av miljökonsekvensbeskrivningen vid prövning
samt kostnader. Som tidigare nämndes bör ordningen enligt banlagen i så
stor utsträckning som möjligt likna den som gäller enligt miljöbalken.
Förhållandena är dock speciella inom trafikområdet, eftersom trafikver-
ken, däribland Banverket, kan ha flera uppgifter och roller, såsom
beslutsmyndighet, exploatör och granskningsmyndighet.
För att bästa resultat för miljön skall uppnås måste enligt regeringen
förfarandet med miljökonsekvensbeskrivning starta i ett tidigt skede och
samordnas med övrig planering. Ett problem är dock att de tidiga plane-
ringsstadierna förstudie och järnvägsutredning i dag inte är lagreglerade.
Utredningen föreslog därför att begreppet järnvägsutredning skall föras
in i banlagen, i syfte att på ett tydligare och mer ändamålsenligt sätt
klargöra förfarandet med miljökonsekvensbeskrivningen. Däremot av-
stod utredningen från att lägga fram något förslag rörande förstudier,
eftersom Banverket inte hade blivit klart med utarbetandet av formerna
för dessa. Banverket har nu slutfört arbetet med utformningen av plane-
ringsprocessen. Regeringen har därför tillräckligt underlag för att föra in
begreppet förstudie i banlagen.
Till detta hör att ett antal remissinstanser är kritiska till att utredningen
inte i banlagen har lämnat något förslag om lagreglering av förstudier.
Samtliga remissinstanser som yttrar sig över förslaget att lagreglera
förstudier i väglagen är positiva till att detta sker.
Regeringen föreslår att begreppen förstudie och järnvägsutredning förs
in i banlagen. Förfarandet skall enligt regeringens uppfattning vara ut-
format på följande sätt.
Planeringsprocessen vid byggande av järnväg inleds med en idéstudie.
Denna utförs i huvudsak internt inom Banverket och har som syfte att
skissera alternativa lösningar. Det har inte framkommit något behov av
lagreglering av detta förfarande.
Därefter inleds en förstudie, där förutsättningarna för den fortsatta pla-
neringen skall klarläggas. Syftet med förstudien är att utarbeta underlag
för val av alternativa principlösningar. Begreppet förstudie kan vid jäm-
vägsplanering ha ett helt annat innehåll än motsvarigheten vid byggande
av väg. Exempelvis kan en förstudie på järnvägsområdet avse företeelser
som inte har någon fysisk omfattning, t.ex. förändringar av signalsyste-
met. Den form av förstudie som är intressant i detta sammanhang liknar
dock förstudien enligt väglagen, eftersom den avser studier av lämpliga
nya sträckningar av en järnväg. Begreppet förstudie bör enligt regering-
187
Prop. 1997/98:90
ens uppfattning arbetas in i banlagen. Det är förstudier vid byggande av Prop. 1997/98:90
järnväg som blir reglerat i banlagen. Med byggande av järnväg avses
enligt 1 kap. 2 § att anlägga en ny järnväg samt att lägga om spår i en ny
sträckning, lägga ut ytterligare spår och på annat sätt bygga om en järn-
väg.
Under förstudien skall ett sådant tidigt samråd som avses i 6 kap. 4 §
första stycket MB äga rum. Samråd skall ske med berörda länsstyrelser,
kommuner och miljöorganisationer samt med den allmänhet som kan
antas bli särskilt berörd, exempelvis markägare och närboende.
I förstudien skall klargöras om en järnvägsutredning behövs innan
järnvägsplan upprättas. Samrådet om förstudien med bl.a. länsstyrelsen
kommer därmed att avse även frågan om behovet av järnvägsutredning.
Efter samrådet skall länsstyrelsen i det län där jämvägsprojektet huvud-
sakligen skall utföras fatta beslut i frågan om projektet kan antas ha
betydande miljöpåverkan. Som Naturvårdsverket föreslår skall detta ske
efter samråd med övriga berörda länsstyrelser. I överensstämmelse med
6 kap. 4 § tredje stycket MB skall beslutet inte kunna överklagas.
Utredningen föreslog att den som planerar att bygga en järnväg alltid
skall upprätta en järnvägsutredning. Banverkets fortsatta arbete med
planeringsformema har dock lett fram till uppfattningen att det i vissa
fall, t.ex. när förstudien resulterar i att befintlig bana skall förbättras,
kanske inte är nödvändigt att upprätta en järnvägsutredning. Regeringens
förslag innebär att en sådan lösning blir möjlig. Förslaget anger minimi-
kraven för när järnvägsutredning skall upprättas. I förstudien tas som
redan nämnts ställning till behovet av järnvägsutredning.
Jämvägsutredningen skall redovisa samhällsekonomiska bedömningar
och övriga konsekvensbeskrivningar som ger underlag för beslut om
frågan skall drivas vidare, val av principlösning och banteknisk standard.
I en järnvägsutredning redovisas olika utbyggnadsalternativ och dessa
jämförs sinsemellan och med alternativet att inte genomföra den aktuella
jämvägsutbyggnaden. Arbetet med miljökonsekvensbeskrivningen skall
fortsätta under jämvägsutredningen.
Har länsstyrelsen beslutat att jämvägsprojektet kan antas ha betydande
miljöpåverkan, skall det under jämvägsutredningen ske ett utökat samråd
med miljökonsekvensbedömning enligt 6 kap. 5-6 §§ MB. Detta samråd
kan lämpligen samordnas med det samråd som sker avseende övriga
delar av jämvägsutredningen. Det finns alltså normalt inte något behov
av ett parallellt samrådsförfarande avseende miljökonsekvensbeskriv-
ningen. Det är dock bara samrådet avseende miljökonsekvensbeskriv-
ningen som lagregleras.
Miljökonsekvensbeskrivningen skall kungöras och därefter ställas ut
tillsammans med övriga jämvägsutredningen. Härigenom ges en möjlig-
het att påverka myndigheter att ta större hänsyn till den enskildes intres-
sen. Bestämmelsen i 6 kap. 8 § första stycket MB skall tillämpas vid
detta förfarande. Innan miljökonsekvensbeskrivningen ställs ut skall den
godkännas av samtliga berörda länsstyrelser i enlighet med vad som
gäller i dag enligt 2 kap. 4 § banlagen. På detta sätt säkras att den miljö-
konsekvensbeskrivning som allmänheten får del av har en godtagbar
kvalitet. Det bör påpekas att godkännandet innebär att länsstyrelsen anser
188
att miljökonsekvensbeskrivningen utgör ett tillräckligt underlag for en
samlad bedömning av den planerade verksamhetens inverkan på exem-
pelvis miljö, hälsa och hushållning med naturresurser. Godkännandet
innebär således uteslutande att kvaliteten godkänns och ställning tas
alltså inte till om miljökonsekvenserna kan godtas eller om projektet bör
genomföras (jfr prop. 1995/96:2 s. 51). I likhet med vad som gäller i dag
enligt 5 kap. 2 § banlagen skall länsstyrelsens beslut om godkännande av
miljökonsekvensbeskrivningen inte kunna överklagas.
En miljökonsekvensbeskrivning bör upprättas även under jämvägspla-
neskedet. Det blir då fråga om en fördjupad miljökonsekvensbeskrivning.
Detta beror på att detaljeringsgraden är mycket högre i en järnvägsplan.
Det finns inte alltid något behov av förnyade samrådsförfaranden avse-
ende miljökonsekvensbeskrivningen. Någon särskild bestämmelse bör
därför inte införas om sådant samråd. I den mån förnyat samråd bör
genomföras kan detta ske med stöd av befintlig bestämmelse i 2 kap. 5 §
om samråd i fråga om järnvägens sträckning och förslaget i övrigt. Där-
emot kan krävas att berörda länsstyrelser godkänner miljökonsekvensbe-
skrivningen innan den tas in i jämvägsplanen. Även för jämvägsplaner
gäller att godkännandet skall ske före utställandet.
Liksom enligt 6 kap. 9 § andra stycket MB bör då en järnvägsplan
skall fastställas finnas en lagstadgad skyldighet att beakta innehållet i
miljökonsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden.
Vidare bör det, i enlighet med vad som föreskrivs i 6 kap. 8 § andra
stycket MB, även införas en bestämmelse om att ett beslut om fastställel-
se av järnvägsplan skall kungöras. På samma vis som enligt 6 kap. 10 §
MB skall den som är skyldig att upprätta miljökonsekvensbeskrivningen
svara för kostnaderna som uppkommer för den.
Övriga frågor
Som redan har nämnts skall regeringen enligt 17 kap. 1 § 19 MB tillåt-
lighetspröva järnvägar avsedda för fjärrtrafik och anläggande av nytt spår
på en sträcka av minst fem kilometer för befintliga järnvägar för fjärrtra-
fik. Regeringens prövning bör, som utredningen har framhållit, ske i ett
tidigt skede i planeringsprocessen innan lokaliseringen har blivit alltför
låst och stora kostnader lagts ner i projekteringen. Då ges även möjlighet
för regeringen att samlat bedöma flera lokaliseringsaltemativ om sådana
är aktuella. Regeringen delar utredningens uppfattning att det är ända-
målsenligt om regeringsprövningen sker i samband med jämvägsutred-
ningen då den lämpligaste sträckningen skall läggas fast. Till grund för
regeringens prövning ligger den av Banverket upprättade jämvägsutred-
ningen. Banverket skall överlämna alla relevanta handlingar i ärendet till
regeringen, däribland inhämtade yttranden. Regeringens tillåtlighetsbe-
slut kommer att omfatta tillåtligheten av anläggningen inom ett visst
område utan att den närmare sträckningen har preciserats. Genom rege-
ringens beslut blir frågan om tillåtligheten i det aktuella fallet avgjord.
Jämvägsplanen skall således endast avse sträckning inom det område
som regeringsbeslutet avser. Det bör ligga på Banverket att se till att
189
Prop. 1997/98:90
järnvägar som är obligatoriskt prövningspliktiga överlämnas till rege-
ringens prövning.
I olika lagar som i dag är knutna till naturresurslagen finns bestämmel-
ser om återställningsåtgärder. Det är i vissa fall viktigt att anläggningar
tas bort och spåren av verksamheten även i övrigt utplånas när verksam-
heten på en järnväg har upphört. Eftersom verksamhet som faller under
banlagen inte kräver tillstånd, kan frågan om återställningsåtgärder inte
regleras av myndighet vid tillståndsprövningen eller särskilt i samband
med att tillståndet upphör. I stället far skyldigheten följa direkt av banla-
gen.
Enligt 6 § lagen om införande av miljöbalken skall ärenden som har
inletts före miljöbalkens ikraftträdande handläggas och bedömas enligt
äldre bestämmelser. Enligt samma paragraf skall dock reglerna om mil-
jökvalitetsnormer tillämpas omedelbart. Regeringen anser att denna
ordning bör gälla även enligt banlagen. Enligt regeringens mening kan
det vara lämpligt att äldre bestämmelser far gälla i de fall då en miljö-
konsekvensbeskrivning har lämnats in till länsstyrelsen för godkännande
enligt 2 kap. 4 § banlagen före ändringarnas ikraftträdande.
Skyldigheten att vidta återställningsåtgärder enligt den nya bestämmel-
sen i 1 kap. 8 § skall gälla även då järnvägen har tillkommit enligt äldre
bestämmelser. Regeringen godtar Lagrådets ståndpunkt att denna ord-
ning bör framgå av en uttrycklig övergångsbestämmelse. I förhållande till
remissförslaget innehåller således övergångsreglerna en kompletterande
regel i detta hänseende.
Prop. 1997/98:90
Regeringens förslag: Luftfartslagen och miljöbalken gäller parallellt.
Krav skall dock inte få ställas med stöd av miljöbalken i fråga om
luftfartygs miljövärdighet eller framförande av luftfartyg i överljuds-
fart. I övrigt införs inga begränsningar i möjligheten att ingripa med
stöd av miljöbalken.
Vid tillståndsprövning skall ett antal bestämmelser i miljöbalken
tillämpas.
Utredningens förslag: Utredningen lämnade inte något förslag om att
krav i fråga om luftfartygs miljövärdighet eller framförande av luftfartyg
i överljudsfart inte skall få ställas med stöd av miljöbalken.
Remissinstanserna: Utöver vad som framgår av nästa avsnitt uttalar
sig ingen remissinstans om förhållandet mellan luftfartslagen och miljö-
balken.
Skälen för regeringens förslag: Luftfartslagen (1957:297) innehåller
bestämmelser om bl.a. luftfartyg och flygplatser. Luftfartyg och verk-
190
samheten vid flygplatser har genom bl.a. luft- och markföroreningar samt
buller en sådan miljöpåverkan att miljöbalken är tillämplig.
Miljöbalken skall enligt huvudregeln tillämpas parallellt med annan
lag som reglerar sådan verksamhet och sådana anläggningar som omfat-
tas av balkens tillämpningsområde. Miljöbalken och luftfartslagen gäller
alltså parallellt. Detta innebär att den som bedriver verksamhet enligt
luftfartslagen är skyldig att iaktta miljöbalken, exempelvis de allmänna
hänsynsreglema i 2 kap. Som framgår av avsnitt 4.2 kan det dock bli
aktuellt att begränsa möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken när
luftfartslagen har bestämmelser som kan tänkas bli tillämpade på ett sätt
som inte är förenligt med bestämmelser i balken. En bedömning måste
göras om luftfartslagen har sådana bestämmelser.
Enligt 3 kap. 1 § gäller att luftfartyg skall vara miljövärdiga när de an-
vänds vid luftfart. Ett luftfartyg anses enligt paragrafen miljövärdigt, om
det är konstruerat, byggt, utrustat och hållet i stånd på ett sådant sätt att
det inte orsakar skada genom buller eller luftförorening eller genom
annan liknande störning. Även bestämmelsen i 2 kap. 3 § MB om försik-
tighetsmått och bästa möjliga teknik kan användas i fråga om miljövär-
dighetskrav på luftfartyg. I en enskild situation kan tänkas att bestämmel-
serna far olika tillämpning. Ytterligare miljövärdighetskrav på luftfartyg
skall enligt regeringens uppfattning därför inte kunna ställas med stöd av
miljöbalken.
Vidare stadgas i 1 kap. 2 a § att luftfartyg inte far framföras med över-
ljudsfart. Om det finns synnerliga skäl kan dock undantag medges från
förbudet. I samband med detta far anges på vilka villkor luftfarten far äga
rum. Någon annan bedömning skall enligt regeringens uppfattning inte
kunna göras med stöd av miljöbalken.
Vad gäller bestämmelserna i 6 kap. om flygplatser och markorganisa-
tionen i övrigt finns det däremot inte några bestämmelser som enligt
regeringens uppfattning kan anses stå i strid med bestämmelser i miljö-
balken. Detta innebär att miljöbalken med bl.a. de allmänna hänsynsreg-
lema gäller för den som skall anlägga och driva en flygplats. Det saknas
därför skäl att införa bestämmelser om att ytterligare krav inte skall
kunna ställas med stöd av miljöbalken.
Flygplatser för allmänt bruk (allmänna flygplatser) får enligt 6 kap. 4 §
inte inrättas eller drivas utan tillstånd. Detsamma gäller om en allmän
flygplats byggs om eller driften ändras, såvida inte ombyggnaden eller
driftsändringen är av ringa betydelse. Tillstånd kan krävas även enligt
miljöbalken. För närvarande gäller enligt miljöskyddsförordningen
(1989:364) att flygplatser med instrumentbana över 1 200 meter är till-
ståndspliktiga medan övriga flygplatser är anmälningspliktiga. Dessutom
gäller enligt 17 kap. 1 § 21 MB att nya flygplatser med en banlängd av
minst 2 100 meter skall tillåtlighetsprövas av regeringen.
Det förhållandet att miljöbalken gäller vid anläggandet och driften av
flygplatser innebär inte automatiskt att balken skall tillämpas vid till-
ståndsprövning av flygplats enligt luftfartslagen (jfr avsnitt 4.2). Vid
tillståndsprövningen enligt luftfartslagen skall tillses att reglerna i just
den lagen är uppfyllda. I dag finns dessutom ett uttryckligt stadgande i
6 kap. 5 § att lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.
191
Prop. 1997/98:90
(naturresurslagen) skall tillämpas. Av nästa avsnitt framgår dock att vissa
bestämmelser i miljöbalken skall tillämpas även vid tillståndsprövning
enligt luftfartslagen.
Prop. 1997/98:90
Regeringens förslag: Tillstånd skall inte få ges till en ny flygplats
som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.
Regler om miljökonsekvensbeskrivningar infors vilka i huvudsak
ansluter till de bestämmelser som gäller enligt miljöbalken.
Utredningens förslag: Utredningen föreslog särskilda bestämmelser i
luftfartslagen om att i ett tillstånd större vikt än i dag skall läggas vid
miljön, att ett tillstånd skall kunna förenas med nya eller ändrade villkor,
att tillståndet skall kunna göras beroende av att verksamhetsutövaren
ställer säkerhet för kostnaderna för återställning samt om att tillståndsha-
varen, när verksamheten upphör, skall vara skyldig att vidta återställ-
ningsåtgärder. I övrigt överensstämmer utredningens förslag i stort med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker utred-
ningens förslag. - Det bör enligt Länsstyrelsen i Skaraborgs län övervä-
gas om inte de allmänna hänsynsreglema i 2 kap. MB skall gälla vid
tillämpningen av luftfartslagen. Riksantikvarieämbetet anser att lokalise-
ringsprincipen i 2 kap. 4 § MB bör gälla vid prövningen enligt luftfart-
slagen. Naturvårdsverket anser däremot att det saknas anledning att
införa en regel om att 2 kap. MB skall tillämpas vid prövningen enligt
luftfartslagen. Det bör enligt Naturvårdsverket klargöras genom ett mo-
tivuttalande att en prövning enligt luftfartslagen inte innebär en lokalise-
ringsprövning.
Luftfartsverket har inget att erinra mot den förslagna skärpningen av
kraven på miljökonsekvensbeskrivningars utformning och på förfarandet
vid upprättandet av sådana. Luftfartsverket föreslår dock att inledande
samråd alltid skall ske med verket när flygplatsen inte samtidigt är pröv-
ningspliktig enligt miljöbalken. Västerås kommun anför att samråd måste
ske med berörda kommuner vid förfarandet med miljökonsekvensbe-
skrivning. Riksantikvarieämbetet anser att samråd bör ske med intresse-
föreningar som har till ändamål att tillvarata naturskydds-, miljöskydds-
eller kulturmiljövårdens intressen. Svea hovrätt påpekar att det inte fram-
går av utredningens förslag vilken verkan länsstyrelsens godkännande av
en miljökonsekvensbeskrivning har när det uppkommer frågor om kom-
plettering av beskrivningen. Riksantikvarieämbetet tillstyrker att miljö-
balkens regler för beaktande av miljökonsekvensbeskrivningar i beslut
görs tillämpliga. Ämbetet anser att lagtexten bör kompletteras med krav
på att en ansökan skall innehålla en lokaliseringsutredning med miljö-
konsekvensbeskrivning.
Luftfartsverket har ingen erinran mot att nuvarande stadgande om vill-
kor i tillstånd ändras så att det markeras att behovet av skydd för hälsan,
192
miljön och hushållningen med naturresurser särskilt skall beaktas. Verket
påpekar dock att säkerhetsbegreppet är av grundläggande betydelse,
varför säkerhetsaspekterna bör nämnas forst. Även Lunds universitet är
av denna uppfattning. Koncessionsnämnden för miljöskydd befarar att
luftfartslagens bestämmelse om villkor i tillstånd är en sådan bestämmel-
se som enligt 1 kap. 3 § i lagrådsremissens forslag till miljöbalk medför
att miljöbalken inte skall tillämpas. - Lunds universitet erinrar om att
förutsättningarna för att meddela nya eller ändrade villkor inte är de-
samma som i miljöbalken. Universitetet påpekar också att grunderna för
återkallande av tillstånd anges på annat sätt än i miljöbalken. - Riksantik-
varieämbetet tillstyrker att tillståndshavaren skall vara skyldig att vidta
återställningsåtgärder då en luftfartsverksamhet upphör att gälla. Ämbetet
anser att hänsyn skall tas till anläggningens kulturhistoriska värde vid
återställningsarbeten. Luftfartsverket motsätter sig att återställningsåtgär-
der kan krävas när ett tillstånd har meddelats före lagändringarna. Natur-
vårdsverket anser att ställande av säkerhet för återställningsåtgärder bör
vara obligatoriskt.
Tillämpningen av miljöbalken vid tillståndsprövningen enligt luftfartsla-
gen
Som framgår i föregående avsnitt finns tillståndsplikt för flygplatser
enligt såväl luftfartslagen som miljöbalken. Dessutom kan enligt miljö-
balken tillåtlighetsprövning ske av regeringen. Miljöbalksutredningen
påpekade att prövningsförfarandena enligt de olika lagarna borde sam-
ordnas så att en tydligare ordning skapas i förhållande till vad som gäller
i dag. Utredningen hänvisade dock till att en särskild utredning har till-
satts för att se över luftfartslagstiftningen (dir. 1996:32). Miljöbalksut-
redningen gick därför inte djupare in på den samordningsproblematik
som föreligger. Det gör inte heller regeringen i detta ärende.
Vid remissbehandlingen har framkommit delade meningar i frågan om
de allmänna hänsynsreglema i 2 kap. MB skall tillämpas vid till-
ståndsprövning enligt luftfartslagen. Som framgår av föregående avsnitt
skall flygplatser tillståndsprövas eller anmälas även enligt miljöbalken.
Vid denna prövning tillämpas naturligtvis 2 kap. MB. Mot bakgrund av
detta delar regeringen därför Naturvårdsverkets uppfattning att det sak-
nas anledning att införa en regel om att 2 kap. MB skall tillämpas.
Det förhållandet att hela 2 kap. MB skall tillämpas vid miljöbalkspröv-
ningen innebär att miljömyndigheten är fri att göra bedömningen att en
flygplats som visserligen har fatt tillstånd enligt luftfartslagen likväl inte
skall tillåtas enligt miljöbalken, t.ex. därför att den är olämpligt lokalise-
rad.
Enligt 6 kap. 5 § i luftfartslagens nuvarande lydelse skall naturre-
surslagen tillämpas vid tillståndsprövning av flygplats enligt luftfartsla-
gen. Reglerna om hushållning med naturresurser har arbetats in i 3 och
4 kap. MB. Bestämmelsen måste därför ändras så att den hänvisar till
miljöbalken.
Prop. 1997/98:90
7 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 90
Miljöbalken innehåller i 5 kap. bestämmelser om miljökvalitetsnormer.
Miljökvalitetsnormer är föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft
eller miljön i övrigt för vissa geografiska områden eller för hela landet.
Normerna skall ange t.ex. förekomst av kemiska produkter i mark, vat-
ten, luft eller miljön i övrigt eller högsta nivå för buller.
Verksamheten vid en flygplats kan påverka miljökvalitetsnormer för
t.ex. luftföroreningar och buller. Miljöbalken innehåller den bestämmel-
sen att myndigheter skall säkerställa att miljökvalitetsnormer uppfylls när
de prövar tillåtlighet, tillstånd och godkännanden (5 kap. 3 § MB). Reg-
lerna skall tillämpas vid tillståndsbeslut även enligt luftfartslagen. En
erinran bör införas om detta. Vidare skall 16 kap. 5 § MB tillämpas.
Enligt denna bestämmelse far tillstånd inte meddelas för en ny verksam-
het som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Som framgår
nedan skall villkoren i tillstånd kunna omprövas om verksamheten med
någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.
Av 6 kap. 1 § MB följer att en miljökonsekvensbeskrivning skall bifo-
gas en ansökan om tillstånd eller tillåtlighet enligt miljöbalken eller
föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. Denna regel blir
tillämplig för de flygplatser som kommer att tillstånds- eller tillåtlig-
hetsprövas enligt miljöbalken. För närvarande stadgas dessutom i 6 §
förordningen (1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar en skyldig-
het att bifoga en miljökonsekvensbeskrivning till ansökan om tillstånd till
allmän flygplats enligt 6 kap. 4 § luftfartslagen.
En miljökonsekvensbeskrivning skall finnas även fortsättningsvis vid
tillståndsprövning enligt luftfartslagen. Detta gäller även om flygplatsen
är så stor att den samtidigt kräver tillstånd enligt miljöbalken. Frågan är
hur formaliserad och omfattande miljökonsekvensbeskrivningen enligt
luftfartslagen bör vara samt hur förfarandet i samband med upprättandet
bör vara utformat. Regeringen har i avsnitt 5 anfört att bestämmelserna
om miljökonsekvensbeskrivningar i miljöbalken i så stor utsträckning
som möjligt bör fa tillämpning även på miljökonsekvensbeskrivningar i
lagar utanför balken.
Vad först gäller innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning gör miljö-
balken skillnad på om verksamheten kan antas ha betydande miljöpåver-
kan eller inte (6 kap. 7 § MB). Det saknas enligt regeringens mening skäl
att ha andra regler inom luftfartslagens område än som gäller enligt mil-
jöbalken. Bestämmelsen i 6 kap. 7 § MB skall därför tillämpas även på
miljökonsekvensbeskrivningar enligt luftfartslagen. Av paragrafen följer
bl.a. att beskrivningen skall innehålla en redovisning av alternativa plat-
ser med en motivering varför ett visst alternativ har valts.
Vad avser förfarandet finns regler i miljöbalken om tidigt samråd, be-
slut om betydande miljöpåverkan, utökat samråd med miljökonsekvens-
bedömning, kungörande, allmänhetens tillfälle att yttra sig, godkännande,
beaktande av miljökonsekvensbeskrivningen vid prövning och kostnader.
Som tidigare nämndes bör ordningen enligt luftfartslagen i så stor ut-
sträckning som möjligt likna den som gäller enligt miljöbalken. Förhål-
landena är dock speciella inom trafikområdet, eftersom trafikverken,
däribland Luftfartsverket, kan ha flera uppgifter och roller, såsom
beslutsmyndighet, exploatör och granskningsmyndighet.
Prop. 1997/98:90
194
Det är viktigt att förfarandet med miljökonsekvensbeskrivning startar i
ett tidigt skede av planeringsprocessen.
I fall då flygplats skall tillståndsprövas även enligt miljöbalken och be-
stämmelserna i 6 kap. MB därför blir tillämpliga finns inte skäl att ha
samma utförliga regler i luftfartslagen angående förfarandet med miljö-
konsekvensbeskrivning som då miljöbalken inte föreskriver tillstånds-
plikt. Vad som anges nedan om förfarandet gäller där tillståndsplikt inte
samtidigt föreligger enligt miljöbalken.
Innan en miljökonsekvensbeskrivning upprättas skall enligt utredning-
ens förslag samråd ske med berörda länsstyrelser och enskilda samt, i
förekommande fall, Luftfartsverket. Utredningen tänkte sig att något
samråd med Luftfartsverket inte skulle ske när verket själv står som
sökande. Luftfartsverket föreslår i sitt remissyttrande att uttrycket i före-
kommande fall tas bort, eftersom verket bara anlägger flygplatser som är
av den storleken att de är prövningspliktiga också enligt miljöbalken. Vid
nu aktuella samråd kommer således inte Luftfartsverket att stå som sö-
kande. Regeringen delar bedömningen att uttrycket i förekommande fall
kan utgå.
Efter samrådet skall den länsstyrelse inom vars område verksamheten
huvudsakligen skall bedrivas besluta i fråga om verksamheten kan antas
ha betydande miljöpåverkan. För det fall att verksamheten kan antas ha
betydande miljöpåverkan skall sådant utökat samråd ske som föreskrivs i
6 kap. 5-6 §§ MB.
Västerås kommun anför att samråd måste ske med berörda kommuner.
Regeringen konstaterar att det enligt 6 kap. 5 § MB är obligatoriskt med
samråd med berörda kommuner när verksamheten har betydande mil-
jöpåverkan. Det bör observeras att även andra kommuner än den där
flygplatsen ligger kan vara berörda av verksamheten, genom att flygplan
vid start och landning passerar kommunen.
Riksantikvarieämbetet anför att samråd bör ske med intresseföreningar
som har till ändamål att tillvarata naturskydds-, miljöskydds- eller kul-
turmiljövårdens intressen. Regeringen vill erinra om att samråd med
berörda sådana organisationer skall ske enligt 6 kap. 5 § MB, när verk-
samheten har betydande miljöpåverkan.
När verksamheten kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, fö-
reskrivs i 6 kap. 8 § första stycket MB att miljökonsekvensbeskrivningen
skall kungöras. Även på luftfartslagens område bör denna ordning gälla.
Miljökonsekvensbeskrivningen skall därefter hållas tillgänglig för all-
mänheten, som far tillfälle att yttra sig. Genom detta ges en möjlighet att
påverka myndigheter att ta större hänsyn till den enskildes intressen.
När detta har skett och eventuell komplettering av miljökonsekvensbe-
skrivningen har gjorts skall den godkännas av samtliga berörda länssty-
relser. Godkännandet innebär att länsstyrelsen anser att beskrivningen
utgör ett tillräckligt underlag för en samlad bedömning av den planerade
verksamhetens inverkan på exempelvis miljö, hälsa och hushållning med
naturresurser. Godkännandet innebär således endast att kvaliteten god-
känns och är inget ställningstagande till om miljökonsekvenserna kan
godtas eller om projektet bör genomföras (jfr prop. 1995/96:2 s. 51).
Länsstyrelsens beslut om godkännande av miljökonsekvensbeskrivning-
195
Prop. 1997/98:90
en skall inte kunna överklagas (jfr 6 kap. 9 § första stycket MB). Svea
hovrätt påpekar att det inte framgår av utredningens förslag vilken ver-
kan länsstyrelsens godkännande har när det uppkommer frågor om kom-
plettering av miljökonsekvensbeskrivningen. Regeringen vill i anledning
av detta framhålla att beslutsmyndighetema enligt allmänna förvaltnings-
rättsliga principer har ett ansvar för att ärendena blir tillfredsställande
utredda. Därmed har de också en befogenhet att förordna om de komp-
letteringar av beslutsunderlaget som de bedömer erforderliga (jfr Lagrå-
dets yttrande i prop. 1990/91:90 s. 567).
I enlighet med vad som föreskrivs i 6 kap. 8 § andra stycket MB bör
det även införas en bestämmelse om att ett beslut om tillstånd skall kun-
göras i de fall miljökonsekvensbeskrivningen tidigare har kungjorts.
I samband med prövningen av tillstånd bör det också finnas en
lagstadgad skyldighet att beakta innehållet i miljökonsekvensbeskriv-
ningen och resultatet av samråd och yttranden (jfr 6 kap. 9 § andra styck-
et MB).
Den som är skyldig att upprätta miljökonsekvensbeskrivningen skall
stå för kostnaderna för beskrivningen. Så är fallet även enligt miljöbalken
(6 kap. 10 § MB).
Beträffande flygplatser som samtidigt kräver tillstånd enligt miljöbal-
ken bör, förutom bestämmelsen om miljökonsekvensbeskrivningens syfte
och kravet på innehållet i denna, 6 kap. 9-10 §§ MB äga motsvarande
tillämpning, dvs. reglerna om att tillståndsmyndigheten skall pröva om
beskrivningen uppfyller uppställda krav och beakta innehållet i beskriv-
ningen vid prövningen samt om att den som är skyldig att upprätta be-
skrivningen skall stå för kostnaderna.
Övriga frågor
Utredningen föreslog särskilda bestämmelser i luftfartslagen om att i ett
tillstånd större vikt än i dag skall läggas vid miljön, att ett tillstånd skall
kunna förenas med nya eller ändrade villkor, att tillståndet skall kunna
göras beroende av att verksamhetsutövaren ställer säkerhet för kostna-
derna för återställning samt om att tillståndshavaren, när verksamheten
upphör, skall vara skyldig att vidta återställningsåtgärder. Regeringen ser
dock inte något behov av sådana bestämmelser. Som redan har påpekats
kommer flygplatser normalt att tillståndsprövas även enligt miljöbalken.
Utredningens förslag innebär en onödig dubbelprövning som dessutom
medför risk för oförenliga villkor.
En nyhet i miljöbalken är att regeringen skall tillåtlighetspröva flyg-
platser med en banlängd av minst 2 100 meter (17 kap. 1 § 21 MB).
Prövningen bör ske i ett tidigt skede i planeringsprocessen innan lokali-
seringen blivit alltför låst och stora kostnader lagts ned i projekteringen.
Då ges även möjlighet för regeringen att samlat bedöma flera lokalise-
ringsaltemativ om sådana är aktuella. De stora flygplatserna kommer att
vara tillståndspliktiga även enligt miljöbalken. Regeringsprövningen
skall ske som ett led i den ordinarie tillståndsprövningen enligt miljöbal-
Prop. 1997/98:90
196
ken. Ansökan skall som vanligt ges in till den myndighet som har att
pröva en sådan ansökan enligt miljöbalkens regler.
Enligt 6 § lagen om införande av miljöbalken skall ärenden som har
inletts fore miljöbalkens ikraftträdande handläggas och bedömas enligt
äldre bestämmelser. Reglerna om miljökvalitetsnormer skall dock tilläm-
pas omedelbart. Denna ordning bör gälla även vid ärenden enligt luft-
fartslagen. Det avgörande blir alltså om ansökan har gjorts den dag änd-
ringarna träder i kraft. En sådan bestämmelse far betydelse särskilt vad
gäller miljökonsekvensbeskrivningar. Den som avser att ge in en ansökan
under tiden närmast efter balkens ikraftträdande far ha en sådan framför-
hållning att denne ser till att balkens krav är uppfyllda när ansökan görs. I
övrigt ser regeringen inte något behov av övergångsbestämmelser.
Prop. 1997/98:90
Regeringens förslag: Miljöbalken och farledslagen gäller parallellt.
Inga begränsningar införs av möjligheten att ingripa med stöd av
miljöbalken.
Vid prövning av ärenden skall ett antal bestämmelser i miljöbalken
tillämpas.
Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens för-
slag.
Remissinstanserna: Utöver vad som framgår av nästa avsnitt uttalar
sig ingen remissinstans om förhållandet mellan miljöbalken och farled-
slagen.
Skälen för regeringens förslag: Enligt lagen (1983:293) om inrättan-
de, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn
(farledslagen) skall frågor om sådana åtgärder prövas i administrativ
ordning. Prövningen handhas enligt huvudregeln av regeringen. Delega-
tion har dock skett till Sjöfartsverket.
Den rättsliga betydelsen av att en farled eller hamn förklaras som all-
män är att verksamhetsutövaren enligt 2 kap. 4 § lagen med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet far rådighet att bedriva vattenverk-
samhet. Vidare kan verksamhetsutövaren enligt 28 kap. 10 § miljöbalken
(MB) sedan farleden eller hamnen har förklarats som allmän ges rätt att
utföra anläggningar och åtgärder på armans mark. Ett beslut att inrätta
eller utvidga en allmän farled eller allmän hamn innebär däremot inte
automatiskt någon rätt att vidta åtgärder som behövs i form av t.ex.
sprängning, muddring eller anläggande av kajer. Tillstånd för sådana
åtgärder behövs enligt miljöbalkens regler om vattenverksamhet. Dess-
utom kan förväntas att Miljöbalksutredningen i sitt slutbetänkande med
197
förslag till förordningar på miljöbalkens område berör frågan om vissa
hamnar skall behöva tillstånd enligt miljöbalkens regler om miljöfarlig
verksamhet.
Det vanliga är att farleden först har funnits, därefter har hamnen byggts
och slutligen har leden gjorts till allmän farled. Farleder har ofta Sjö-
fartsverket som innehavare men nyttjas i princip av alla.
Miljöbalken skall tillämpas parallellt med annan lag som reglerar så-
dan verksamhet och sådana anläggningar som omfattas av balkens
tillämpningsområde. Miljöbalken och farledslagen gäller alltså parallellt.
Detta innebär att den som inrättar eller vidtar andra åtgärder med allmän-
na farleder och allmänna hamnar är skyldig att iaktta miljöbalken, exem-
pelvis de allmänna hänsynsreglema i 2 kap. Som framgår av avsnitt 4.2
kan det dock bli aktuellt att begränsa möjligheten att ingripa med stöd av
miljöbalken, om farledslagen har bestämmelser som inte är förenliga med
bestämmelser i balken. Några sådana bestämmelser finns emellertid inte.
Miljöbalkens tillsynsregler kan därför användas for att se till att den som
utövar verksamhet på allmän farled och allmän hamn följer de allmänna
hänsynsreglema i 2 kap. MB. Detsamma gäller de särskilda hänsynsreg-
lema for vattenverksamhet och vattenanläggningar i 11 kap. 6-8 och
17 §§ MB, i den utsträckning dessa är tillämpliga.
Av nästa avsnitt framgår att vissa regler i miljöbalken skall tillämpas
vid prövning enligt farledslagen.
Prop. 1997/98:90
198
Prop. 1997/98:90
10.2
Regeringens förslag: Miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall till-
lämpas vid prövningen enligt farledslagen.
Allmänna farleder far inte inrättas som medverkar till att en mil-
jökvalitetsnorm överträds.
Regler om miljökonsekvensbeskrivningar infors som i huvudsak
ansluter till de bestämmelser som gäller enligt miljöbalken.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer far av miljö-
skäl meddela föreskrifter om hur en allmän farled skall ordnas och
begagnas.
Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens för-
slag. Utredningen lämnade dock inget förslag om att miljöbalkens all-
männa hänsynsregler skall tillämpas vid prövningen enligt farledslagen.
Remissinstanserna: Naturvårdsverket, Lunds universitet och Länssty-
relsen i Skaraborgs län föreslår att de allmänna hänsynsreglema i 2 kap.
MB skall tillämpas vid prövning av ärenden enligt farledslagen. Sjöfarts-
verket är kritiskt mot ett uttalande av utredningen att miljöbalkens be-
stämmelser till skydd för områden samt djur- och växtarter skall beaktas
vid prövning enligt farledslagen utan att någon hänvisning görs i lagen.
Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker
förslaget att föra in regler om miljökonsekvensbeskrivningar i lagtexten.
Riksantikvarieämbetet föreslår att lagtexten kompletteras med att samråd
bör ske med intresseföreningar som har till ändamål att tillvarata natur-
skydds-, miljöskydds- och kulturmiljövårdens intressen. Det bör enligt
Naturvårdsverket klargöras efter vilka principer ansvaret skall fördelas
mellan länsstyrelserna vid bedömningen av om en miljökonsekvensbe-
skrivning kan godkännas i fråga om ett projekt som rör flera län. Svea
hovrätt påpekar att det inte framgår av utredningens förslag vilken ver-
kan länsstyrelsens godkännande av en miljökonsekvensbeskrivning har
när det uppkommer frågor om komplettering av beskrivningen. Riksan-
tikvarieämbetet anser att det vid en avlysning av ett område som allmän
farled eller hamn även skall tas hänsyn till anläggningens kulturhistoriska
värde. Sveriges advokatsamfund anser att utredningens förslag till sam-
ordning med miljöbalkens bestämmelser om obligatorisk regeringspröv-
ning är felaktigt utformat. Samfundet anför att regeringens prövning skall
ske som ett led i den ordinarie prövningen och att därför uttrycket
"ansökan om tillåtlighet" inte kan användas om den ansökan som skall
ges in till Sjöfartsverket. Länsstyrelsen i Stockholms län anför att länssty-
relsens yttrande bör åtfölja ärendet när ärendet lämnas till regeringen för
tillåtlighetsprövning.
199
Prop. 1997/98:90
Tillämpningen av miljöbalken vid prövning enligt farledslagen
Utredningen lämnade inte något förslag om att de allmänna hänsynsreg-
lema i 2 kap. MB skall tillämpas vid prövningen enligt farledslagen.
Bland annat Naturvårdsverket har gjort gällande att balkens hänsynsreg-
ler borde gälla vid denna prövning. Regeringen delar Naturvårdsverkets
uppfattning. Hänsynsreglema skall naturligtvis tillämpas när regeringen
med stöd av 17 kap. MB gör en tillåtlighetsprövning av en allmän farled.
Innan detta sker skall dock, som framgår nedan, Sjöfartsverket bereda
ärendet och i samband med detta se till att bl.a. frågan om hänsynsregler-
na är uppfyllda blir tillräckligt belyst. Efter ett eventuellt tillåtlighetsbe-
slut skall ärendet handläggas vidare av Sjöfartsverket och föreskrifter kan
då meddelas till skydd för hälsan, miljön och hushållningen med naturre-
surser. Enligt regeringens uppfattning bör Sjöfartsverket i denna inledan-
de och avslutande handläggning av farledslagsärendet tillämpa miljöbal-
kens allmänna hänsynsregler. Ett ytterligare skäl för att tillämpa dessa
bestämmelser är att någon tillståndsprövning enligt miljöbalkens regler
om miljöfarlig verksamhet inte kommer att ske av farleder. Regeringen
finner således att de allmänna hänsynsreglema i 2 kap. MB skall tilläm-
pas i ärenden enligt farledslagen.
Vid prövning av ärenden enligt farledslagen skall i dag lagen
(1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen)
tillämpas. Denna lag har arbetats in i miljöbalken. Farledslagen skall
efter detta vara knuten till hushållningsbestämmelsema i 3 och 4 kap.
MB. Nuvarande hänvisning till naturresurslagen måste därför ändras.
Miljöbalken innehåller bestämmelser om miljökvalitetsnormer. Detta
är föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller naturen i övrigt för
vissa geografiska områden. Normerna skall ange t.ex. högsta eller lägsta
förekomst av kemiska produkter eller högsta nivå för buller.
Det åligger enligt 5 kap. 3 § MB myndigheter att säkerställa att mil-
jökvalitetsnormer uppfylls när de prövar tillåtlighet, tillstånd och god-
kännanden. Enligt samma stadgande skall myndigheter vid planering och
planläggning iaktta miljökvalitetsnormema. Detta bör gälla även vid
tillämpningen av farledslagen. Dessutom bör 16 kap. 5 § MB, att tillstånd
inte far meddelas för ny verksamhet som medverkar till att en miljökva-
litetsnorm överträds, ha motsvarande tillämpning vid beslut enligt farled-
slagen. På grund av den bestämmelsen kan det alltså finnas hinder mot
att tillåta allmänna farleder eller hamnar.
Av 6 kap. 1 § MB följer att en miljökonsekvensbeskrivning skall bifo-
gas en ansökan om tillstånd eller tillåtlighet enligt miljöbalken eller
föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. Av detta följer dock
inte att en miljökonsekvensbeskrivning skall finnas i ärenden enligt
farledslagen. För närvarande stadgas i 8 § förordningen (1991:738) om
miljökonsekvensbeskrivningar att en sådan beskrivning skall bifogas
ansökan om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled eller
allmän hamn.
200
Kravet på miljökonsekvensbeskrivning skall i fortsättningen följa av
farledslagen. Frågan är hur formaliserad och omfattande beskrivningen
bör vara och hur förfarandet i samband med upprättandet bör vara utfor-
mat. Regeringen har i avsnitt 5 anfört att bestämmelserna om miljökon-
sekvensbeskrivningar i miljöbalken i så stor utsträckning som möjligt bör
få tillämpning även på sådana beskrivningar i lagar utanför balken.
Vad först gäller innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning gör miljö-
balken skillnad på om verksamheten kan antas ha betydande miljöpåver-
kan eller inte (6 kap. 7 § MB). Det saknas enligt regeringens mening skäl
att ha andra regler inom farledslagens område än de som gäller enligt
miljöbalken. Bestämmelsen i 6 kap. 7 § MB skall därför tillämpas även
på miljökonsekvensbeskrivningar enligt farledslagen.
Vad avser förfarandet finns regler i miljöbalken om tidigt samråd, be-
slut om betydande miljöpåverkan, utökat samråd med miljökonsekvens-
bedömning, kungörande, allmänhetens tillfälle att yttra sig, godkännande,
beaktande av miljökonsekvensbeskrivningen vid prövning och kostnader.
Som tidigare nämndes bör ordningen enligt farledslagen i så stor ut-
sträckning som möjligt likna den som gäller enligt miljöbalken. Förhål-
landena är dock speciella inom trafikområdet, eftersom trafikverken,
däribland Sjöfartsverket, kan ha flera uppgifter och roller, såsom be-
slutsmyndighet, exploatör och granskningsmyndighet.
Det är enligt regeringens uppfattning viktigt att förfarandet med miljö-
konsekvensbeskrivning startar i ett tidigt skede av planeringsprocessen.
Med utgångspunkt från miljöbalkens regler anser regeringen att förfaran-
det skall vara utformat på följande sätt.
Innan en miljökonsekvensbeskrivning upprättas skall samråd ske med
berörda länsstyrelser och enskilda, såsom närboende. I de fall där Sjö-
fartsverket inte är sökande skall samråd även ske med verket. Efter sam-
rådet skall den länsstyrelse inom vars område verksamheten huvudsakli-
gen skall bedrivas besluta i frågan om verksamheten kan antas ha bety-
dande miljöpåverkan. För det fall att verksamheten kan antas ha betydan-
de miljöpåverkan skall sådant utökat samråd ske som föreskrivs i 6 kap.
5-6 §§ MB.
Enligt Riksantikvarieämbetet bör samråd ske med intresseföreningar
som har till ändamål att tillvarata naturskydds-, miljöskydds- eller kul-
turmiljövårdens intressen. Regeringen vill erinra om att samråd med
berörda sådana organisationer skall ske enligt 6 kap. 5 § MB, när verk-
samheten har betydande miljöpåverkan.
När verksamheten kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, fö-
reskrivs i 6 kap. 8 § första stycket MB att miljökonsekvensbeskrivningen
skall kungöras. Detta bör gälla även på farledslagens område. Miljökon-
sekvensbeskrivningen skall därefter hållas tillgänglig för allmänheten,
som får tillfälle att yttra sig. På detta sätt ges en möjlighet att påverka
myndigheter att ta större hänsyn till den enskildes intressen.
När detta har skett och eventuell komplettering av miljökonsekvensbe-
skrivningen har gjorts, skall den godkännas av samtliga berörda länssty-
relser. Godkännandet innebär att länsstyrelserna anser att beskrivningen
utgör ett tillräckligt underlag för en samlad bedömning av den planerade
verksamhetens inverkan på exempelvis miljö, hälsa och hushållning med
201
Prop. 1997/98:90
naturresurser. Godkännandet innebär således endast att kvaliteten god-
känns och är inget ställningstagande till om miljökonsekvenserna kan
godtas eller om projektet bör genomföras (jfr prop. 1995/96:2 s. 51).
Länsstyrelsernas beslut om godkännande av miljökonsekvensbeskriv-
ningen skall inte kunna överklagas (jfr 6 kap. 9 § första stycket MB).
Svea hovrätt påpekar att det inte framgår av utredningens förslag vilken
verkan länsstyrelsernas godkännande har när det uppkommer frågor om
komplettering av miljökonsekvensbeskrivningen. Regeringen vill i an-
ledning av detta påpeka att beslutsmyndighetema enligt allmänna för-
valtningsrättsliga principer har ett ansvar för att ärendena blir tillfreds-
ställande utredda. Därmed har de också en befogenhet att förordna om de
kompletteringar av beslutsunderlaget som de bedömer erforderliga (jfr
Lagrådets yttrande i prop. 1990/91 s. 567).
I enlighet med vad som föreskrivs i 6 kap. 8 § andra stycket MB skall
ett beslut om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och
allmän hamn kungöras i de fall miljökonsekvensbeskrivningen tidigare
har kungjorts.
I samband med prövningen av ärenden enligt farledslagen bör det ock-
så finnas en lagstadgad skyldighet att beakta innehållet i miljökon-
sekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden (jfr 6 kap.
9 § andra stycket MB). \ \
Den som är skyldig att upprätta miljökonsekvensbeskrivningen skall
stå för kostnaderna för beskrivningen. Så är fallet även enligt miljöbalken
(6 kap. 10 §MB).
Övriga frågor
Om det är påkallat med hänsyn till det ändamål som en allmän farled
skall tillgodose, säkerheten i farleden eller i övrigt med hänsyn till allmän
eller enskild rätt, far enligt nuvarande lydelse av 3 § särskilda föreskrifter
meddelas om hur den allmänna farleden skall ordnas och begagnas. Det
har ansetts att sådana föreskrifter inte far avse miljöhänsyn (prop.
1990/91:90 s. 182). Regeringen har uppfattningen att paragrafen bör
ändras så att det tydligt framgår att föreskrifter far meddelas även för
hälsan, miljön och hushållningen med mark och vatten och andra resur-
ser.
En nyhet med miljöbalken är att regeringen skall tillåtlighetspröva nya
allmänna farleder (17 kap. 1 § 20 MB). Prövningen bör enligt regering-
ens uppfattning ske som ett led i den ordinarie prövningen enligt farled-
slagen (jfr prop. 1997/98:45, del 1, s. 441 ff).
Enligt 6 § lagen om införande av miljöbalken skall ärenden som har
inletts före miljöbalkens ikraftträdande handläggas och bedömas enligt
äldre bestämmelser. Reglerna om miljökvalitetsnormer skall dock tilläm-
pas omedelbart. Denna ordning bör gälla även vid ärenden om inrättande,
utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn. Det avgö-
rande blir alltså om ansökan har gjorts den dag ändringarna träder i kraft.
En sådan bestämmelse far betydelse särskilt vad gäller miljökonsekvens-
beskrivningar. Den som avser att ge in en ansökan under tiden närmast
202
Prop. 1997/98:90
efter balkens ikraftträdande far ha en sådan planering att han ser till att Prop. 1997/98:90
balkens krav är uppfyllda när ansökan görs.
Regeringens förslag: Ellagen och miljöbalken gäller parallellt. Inga
begränsningar infors i möjligheten att ingripa med stöd av miljöbal-
ken.
Vid prövning av nätkoncession skall ett antal bestämmelser i miljö-
balken tillämpas.
Utredningens förslag: Utredningen lämnade inte förslag om ändringar
i ellagen, men däremot i lagen (1902:71 s.l), innefattande vissa bestäm-
melser om elektriska anläggningar, i fortsättningen benämnd 1902 års
lag. Utredningens förslag beträffande 1902 års lag överensstämmer i
stora delar med regeringens förslag beträffande ellagen.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inga synpunkter på för-
hållandet mellan miljöbalken och ellagen utöver vad som redovisas i
nästa avsnitt.
Skälen för regeringens förslag: Ellagen (1997:857) trädde i kraft den
1 januari 1998. Samtidigt upphörde 1902 års lag att gälla.
I ellagen behandlas bl.a. elektriska anläggningar. Framför allt kraftled-
ningar är av intresse när förhållandet till miljöbalken diskuteras. An-
läggandet av en kraftledning har en sådan miljöpåverkan att miljöbalken
(MB) är tillämplig. Framdragandet av kraftledningar kan medföra stora
ingrepp i natur- och kulturmiljö och innebär ofta att värdefull mark tas i
anspråk.
Miljöbalken skall tillämpas parallellt med annan lag som reglerar så-
dan verksamhet och sådana anläggningar som omfattas av balkens
tillämpningsområde. Ellagen och miljöbalken gäller alltså parallellt.
Detta innebär att den som bedriver verksamhet enligt ellagen är skyldig
att iaktta miljöbalken, exempelvis de allmänna hänsynsreglema i 2 kap.
Som framgår av avsnitt 4.2 kan det dock bli aktuellt att begränsa möjlig-
heten att ingripa med stöd av miljöbalken, när bestämmelser i en annan
lag står i konflikt med bestämmelser i miljöbalken. En bedömning måste
således göras i detta lagstiftningsärende om ellagen har sådana bestäm-
melser.
Enligt 9 kap. 1 § skall elektriska anläggningar, elektriska anordningar
avsedda att anslutas till sådana anläggningar, elektrisk materiel och elek-
triska installationer vara så beskaffade och placeras och brukas på sådant
sätt att betryggande säkerhet ges mot bl.a. person- eller sakskada. Be-
stämmelsen avser endast skadlig inverkan av el (jfr prop. 1996/97:136
s. 76). Den reglerar alltså inte den inverkan på omgivningen som an-
läggandet av en kraftledning innebär. Bestämmelsen avser därmed andra
frågor än miljöbalken och kan därför inte komma i konflikt med miljö-
203
balkens bestämmelser. Inte heller i övrigt finns det enligt regeringens
mening bestämmelser i ellagen som föranleder att möjligheten att ingripa
med stöd av miljöbalken skall begränsas.
En elektrisk starkströmsledning får enligt 2 kap. 1 § ellagen inte byg-
gas eller användas utan tillstånd (koncession) av regeringen eller nät-
myndigheten. Till byggandet av en ledning räknas även schaktning,
skogsavverkning eller liknande åtgärder för att bereda plats för ledning-
en.
Det förhållandet att miljöbalken gäller vid utförandet av starkströms-
ledningar innebär inte automatiskt att miljöbalken skall tillämpas vid
koncessionsprövning enligt ellagen av sådana anläggningar (jfr avsnitt
4.2). Vid koncessionsprövning enligt ellagen skall tillses att reglerna i
just den lagen är uppfyllda. Enligt nuvarande lydelse av 2 kap. 8 § ella-
gen skall dessutom reglerna i lagen (1987:12) om hushållning med natur-
resurser m.m. (naturresurslagen) tillämpas vid prövning av frågor om
meddelande av nätkoncession for linje.
Starkströmsledningar kommer inte att tillståndsprövas enligt miljöbal-
ken. Anmälan om samråd skall dock ske enligt 12 kap. 6 § MB om fram-
dragandet kan komma att väsentligt ändra naturmiljön. Bestämmelsen
blir enligt regeringens uppfattning alltid tillämplig när en ledning dras
fram i helt ny sträckning. I övrigt far avgöras från fall till fall om fram-
dragandet kan komma att väsentligt ändra naturmiljön.
Eftersom någon tillståndsprövning inte sker enligt miljöbalken är det
viktigt att nödvändiga miljökrav ställs vid koncessionsprövningen enligt
ellagen. Detta åstadkoms genom att vissa regler i miljöbalken görs till-
lämpliga vid prövningen. Regeringen behandlar i nästa avsnitt vilka
bestämmelser i balken som skall tillämpas.
Prop. 1997/98:90
Regeringens förslag: I ärenden om nätkoncession for linje skall mil-
jöbalkens allmänna hänsynsregler samt bestämmelser om hushållning,
miljökvalitetsnormer och miljökonsekvensbeskrivningar tillämpas.
Nätkoncession for linje skall inte få ges till en ny anläggning som
medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.
Lagen förtydligas så att det tydligt framgår att nätkoncession skall
kunna förenas med villkor för att skydda bl.a. miljön.
En nätkoncession skall för sin giltighet kunna göras beroende av att
koncessionshavaren ställer säkerhet för kostnaderna för återställning.
Utredningens förslag: Utredningen lämnade inte förslag på ändringar
i ellagen, men däremot i 1902 års lag. Till skillnad från regeringen före-
slog utredningen att miljöbalkens bestämmelser om hushållning, mil-
jökvalitetsnormer och miljökonsekvensbeskrivningar skall tillämpas även
vid prövning av koncession för område. Utredningen föreslog däremot
inte att miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall tillämpas i ärenden om
nätkoncession för linje. Vidare föreslog utredningen att regeringen skall
204
kunna föreskriva nya eller ändrade villkor för en nätkoncession, om en
oförutsedd betydande olägenhet har uppkommit eller om verksamheten
medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. I övrigt överensstäm-
mer utredningens förslag i stort med de ändringar som regeringen före-
slår i ellagen.
Remissinstanserna: Naturvårdsverket, Lunds universitet och Länssty-
relsen i Skaraborgs län föreslår att de allmänna hänsynsreglema i 2 kap.
miljöbalken skall tillämpas vid koncessionsprövning enligt ellagen.
Svenska Kraftverksföreningen ser det som anmärkningsvärt att långt-
gående rättsverkningar knyts till miljökvalitetsnormer vilkas innebörd
inte är kända vid det tillfälle då lagändringarna skall antas. Sveriges
Elleverantörer motsätter sig att bestämmelser om miljökvalitetsnormer
införs i ellagen. Enligt Elleverantörernas mening kan inte verksamheten
enligt ellagen påverka en miljökvalitetsnorm. Även Svenska Kraftnät
anser att frågan bör övervägas närmare.
Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) anför att en miljökon-
sekvensbeskrivning avseende områdeskoncession inte har någon av-
görande betydelse för beslutet, men innebär en stor belastning på sökan-
den. Att miljökonsekvenser beaktas säkerställs enligt NUTEK på ett
tillfredsställande sätt genom andra regler. Svenska Kraftverksföreningen
anför att omfattningen av informationen, samrådet och miljökonsekvens-
beskrivningen måste bli rimlig utifrån vad ansökan avser. Föreningen ser
det som viktigt att en onödigt komplicerad process för förnyelse av kon-
cessioner inte framtvingas. I enlighet med vad Ellagstiftningsutredningen
föreslog (SOU 1995:108) bör enligt föreningen inte en miljökonsekvens-
beskrivning upprättas vid förnyelse av nätkoncession för linje med i
huvudsak oförändrad sträckning. Sveriges Elleverantörer anser att läns-
styrelsens beslut om en verksamhet kan antas medföra betydande miljö-
påverkan skall kunna överklagas. Elleverantörerna ifrågasätter till-
ståndsmyndighetens befogenheter att kunna kräva att sökanden presente-
rar alternativ som åskådliggör jämförbara sätt att nå samma syfte. Elleve-
rantörerna anser att en miljökonsekvensbeskrivning trots betydande
miljöpåverkan inte alltid bör behöva innehålla allt som framgår av miljö-
balken. Länsstyrelsen i Jönköpings län anför att processen från förstudie
till arbetsplan bör vara densamma som i väglagen. Förfarandet med
miljökonsekvensbeskrivningar bör enligt länsstyrelsen beskrivas i lagen.
NUTEK tillstyrker förslaget att i villkor för nätkoncession större vikt
än i dag skall läggas vid miljön. Sveriges Elleverantörer anser att det inte
finns behov av en möjlighet att förena en nätkoncession med nya eller
ändrade villkor, eftersom enligt den nya ellagen nya eller ändrade villkor
kan ställas vid förlängning av koncessionen. Under pågående kon-
cessionstid bör verksamhetsutövaren enligt Elleverantörerna fö bedriva
verksamheten ostört. I vart fall måste bestämmelsen enligt Elleverantö-
rerna begränsas till att omfatta endast betydande olägenhet rörande frågor
om miljöintrång. Även Svenska Kraftnät motsätter sig att en möjlighet
införs att under löpande koncessionstid förändra gällande koncessions-
villkor. Lunds universitet påpekar att förutsättningarna för att meddela
nya eller ändrade villkor inte är desamma som i miljöbalken.
Prop. 1997/98:90
205
Begreppet återställning bör enligt Naturvårdsverket ersättas med be-
greppet efterbehandling. Ställande av säkerhet för efterbehandlingsåtgär-
der bör enligt verket vara obligatoriskt. Svenska Kraftverksföreningen
anser däremot att säkerhet endast bör behöva ställas i undantagsfall.
Föreningen anser att nätföretagets och, i förekommande fall, dess före-
tagsgrupps ekonomiska ställning bör beaktas. Sveriges Elleverantörer
avstyrker förslaget att säkerhet skall kunna krävas för återställning och
pekar på att den nya ellagen har en regel om att åtgärder för återställning
kan vidtas på koncessionshavarens bekostnad. Svenska Kraftnät ser inget
behov av bestämmelsen om ställande av säkerhet för återställningsåtgär-
der och anför att koncessionshavarens möjlighet att vidta sådana åtgärder
far anses ingå i den lämplighetsprövning som sker vid prövningen av
kon-cessionsansökan. Svenska Kraftnät påpekar vidare att det torde
innebära vissa svårigheter att pröva säkerheter som utställs för åtgärder
som i många fall kanske blir aktuella först efter ett halvsekel.
Sveriges Elleverantörer och Svenska Kraftnät anser att det äventyrar
rättssäkerheten att tillämpa miljökvalitetsnormer omedelbart på ärenden
som har inletts före miljöbalkens ikraftträdande. Elleverantörerna menar
vidare att reglerna om ytterligare och ändrade villkor samt ställande av
säkerhet för återställning inte skall gälla nätkoncessioner som har med-
delats före ändringarnas ikraftträdande.
Tillämpning av miljöbalken vid prövning av koncession
Utredningen lämnade inte något förslag om att de allmänna hänsynsreg-
lema i 2 kap. MB skall tillämpas vid prövningen enligt 1902 års lag.
Regeringen finner däremot - i likhet med flera remissinstanser - att över-
vägande skäl talar för att hänsynsreglema skall tillämpas vid prövningen
enligt ellagen. Avgörande vid denna bedömning är att någon till-
ståndsprövning enligt miljöbalken inte kommer att ske av starkströms-
ledningar. Den enda prövningen som sker är koncessionsprövningen
enligt ellagen. Det är därför viktigt att miljöhänsynen integreras i denna
prövning. Av samma skäl som nedan anförs beträffande hushållningsbe-
stämmelsema är det tillräckligt att miljöbalkens hänsynsregler tillämpas
vid nätkoncession för linje.
Enligt 1902 års lag skulle naturresurslagen tillämpas vid prövning av
frågor om meddelande av nätkoncession. Detta gällde såväl vid nätkon-
cession för linje som vid nätkoncession för område. Miljöbalksutred-
ningen ville behålla denna ordning i 1902 års lag. Utredningen föreslog
dock att bestämmelsen skulle ändras till att hänvisa till 3 och 4 kap. MB.
I ellagen har tillämpningen av naturresurslagen begränsats till prövning
av ansökan om nätkoncession för linje. Ändringen har motiverats med att
nätkoncession för område innebär en rätt för koncessionshavaren att
anlägga ett ledningsnät inom ett visst område och att vid prövningen inte
avgörs var och hur ledningar skall dras fram. Bestämmelserna i natur-
resurslagen kan därför i praktiken inte tillämpas vid prövning av ansökan
om nätkoncession för område (prop. 1996/97:136 s. 44 f). Regeringen
206
Prop. 1997/98:90
gör inte någon annan bedömning när miljöbalken infors. Miljöbalkens
hushållningsbestämmelser skall alltså tillämpas bara vid prövning av
ansökan om nätkoncession för linje.
I miljöbalken finns bestämmelser om miljökvalitetsnormer. Detta är
föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller miljön i övrigt för
vissa geografiska områden eller för hela landet. Normerna skall ange de
föroreningsnivåer eller störningsnivåer som människor kan utsättas för
utan fara för olägenheter av betydelse eller som miljön kan belastas med
utan fara för påtagliga olägenheter.
Miljökvalitetsnormer måste omfatta alla verksamheter som medverkar
till att normerna överträds (jfr avsnitt 5). Tillkomsten av en starkströms-
ledning kan i speciella fall tänkas påverka en miljökvalitetsnorm, t.ex.
om högsta eller lägsta förekomst i yt- eller grundvatten av organismer
som kan tjäna till ledning för bedömningen av tillståndet i miljön. Mil-
jökvalitetsnormer skall därför iakttas vid koncessionsprövning enligt
ellagen. Av samma skäl som för hushållningsbestämmelsema är det
tillräckligt att detta sker vid prövning av nätkoncession för linje. Lagtek-
niskt uppnås detta genom att ellagen hänvisar till 5 kap. 3 § MB, där det
anges att myndigheter skall säkerställa att miljökvalitetsnormer uppfylls
när de prövar tillstånd. Dessutom bör bestämmelsen i 16 kap. 5 § MB, att
tillstånd inte far meddelas för ny verksamhet som medverkar till att en
miljökvalitetsnorm överträds, ha motsvarande tillämpning vid beslut om
nätkoncession för linje.
I propositionen om ellag gör regeringen av samma skäl bedömningen
att någon miljökonsekvensbeskrivning inte behöver upprättas i ärenden
som gäller nätkoncession för område (prop. 1996/97:136 s. 45). Rege-
ringen gör inte någon annan bedömning nu och instämmer i vad NUTEK
anför om att beskrivningen inte far någon avgörande betydelse för be-
slutet om nätkoncession för område. En miljökonsekvensbeskrivning
behöver efter ellagens ikraftträdande finnas endast vid prövning av nät-
koncession för linje.
För närvarande ställs i 4 § förordningen (1991:738) om miljökon-
sekvensbeskrivningar krav på sådana beskrivningar i ärenden om konces-
sion enligt ellagen. Regelverket blir enligt regeringens uppfattning tydli-
gare om kravet framgår av ellagen.
Regeringen har redan tidigare uttalat att bestämmelserna om miljökon-
sekvensbeskrivningar i miljöbalken i så stor utsträckning som möjligt bör
få tillämpning även på miljökonsekvensbeskrivningar i lagar utanför
balken (prop. 1997/98:45, del 1, s. 279 f). Detta gäller även miljökon-
sekvensbeskrivningar i ärenden enligt ellagen.
Vad först gäller innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning gör miljö-
balken skillnad på om verksamheten kan antas ha betydande miljöpåver-
kan eller inte (6 kap. 7 § MB). Det saknas enligt regeringens mening skäl
att ha andra regler på ellagens område. Bestämmelsen i 6 kap. 7 § MB
skall därför tillämpas även på miljökonsekvensbeskrivningar enligt ella-
gen.
Vad avser förfarandet finns bestämmelser i miljöbalken om tidigt sam-
råd, beslut om betydande miljöpåverkan, utökat samråd med miljökon-
sekvensbedömning, kungörande, allmänhetens tillfälle att yttra sig, god-
207
Prop. 1997/98:90
kännande, beaktande av miljökonsekvensbeskrivningen vid prövning och
kostnader. Inte heller beträffande förfarandet finns det anledning att ha
andra regler än som följer av miljöbalkens bestämmelser.
Övriga frågor
En nätkoncession skall enligt 2 kap. 11 § ellagen förenas med de villkor
som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt samt med
de villkor för anläggningens utförande och nyttjande som behövs av
säkerhetsskäl eller som av annat skäl behövs från allmän synpunkt. Vill-
kor till skydd för miljön nämns inte uttryckligen men är ändå möjliga att
meddela.
Regeringen har i föregående avsnitt konstaterat att det inte kommer att
ske någon tillståndsprövning enligt miljöbalken av elektriska stark-
strömsledningar. Det är vid detta förhållande viktigt att nödvändiga mil-
jökrav ställs på verksamheten vid koncessionsprövningen enligt ellagen.
Av denna anledning bör paragrafen ändras så att det tydligt framgår att
koncession skall förenas med de villkor som behövs till skydd för miljön.
Detta uttrycks lämpligen med att sådana villkor skall meddelas som
behövs för att skydda människors hälsa och miljön mot skador och olä-
genheter och främja en långsiktigt god hushållning med mark och vatten
och andra resurser.
Ellagen saknar bestämmelser om att nätkoncession kan förenas med
nya eller ändrade villkor. Utredningen föreslog att en sådan bestämmelse
skulle införas och angav som förutsättningar att det genom verksamheten
uppkommit en olägenhet av någon betydelse som inte förutsågs när nät-
koncessionen meddelades eller att verksamheten med någon betydelse
medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Enligt regeringens
uppfattning är det dock tveksamt om några oförutsedda olägenheter kan
uppkomma av en enskild befintlig kraftledning. I den mån nya olägen-
heter kommer att framkomma av kraftledningar kommer detta snarare att
gälla hela kraftledningsnätet och inte en enstaka kraftledning. Samma
bedömning gäller påverkan på en miljökvalitetsnorm. Regeringen lämnar
därför inte något förslag om möjlighet att införa nya eller ändrade villkor.
I 2 kap. 19-21 §§ ellagen finns bestämmelser om återställningsåtgär-
der. Reglerna ligger helt i linje med miljöbalken. Det finns därför ingen
anledning att föreslå ändringar i dessa. För att öka förutsättningarna för
att återställningsåtgärder vidtas, bör möjlighet finnas för prövningsmyn-
digheten att ålägga koncessionshavaren att ställa säkerhet för sådana
åtgärder. Om en ställd säkerhet inte längre är tillräcklig skall ytterligare
säkerhet kunna krävas.
I 6 § lagen om införande av miljöbalken stadgas att ärenden som har
inletts före miljöbalkens ikraftträdande skall handläggas och bedömas
enligt äldre bestämmelser. Reglerna om miljökvalitetsnormer skall dock
tillämpas omedelbart. Denna ordning bör gälla även i ärenden enligt
ellagen. Det avgörande blir om ansökan har gjorts den dag ändringarna
träder i kraft. En sådan bestämmelse får betydelse särskilt vad gäller
miljökonsekvensbeskrivningar. Den som avser att ge in en ansökan under
208
Prop. 1997/98:90
tiden närmast efter lagändringarnas ikraftträdande måste ha en sådan Prop. 1997/98:90
framförhållning att balkens krav är uppfyllda när ansökan görs. I övrigt
kan inte regeringen se något behov av övergångsbestämmelser.
Regeringens förslag: Rörledningslagen och miljöbalken gäller pa-
rallellt. Med stöd av miljöbalken skall dock inte framdragande eller
användande av rörledningar som regeringen har tillåtit enligt rörled-
ningslagen kunna förbjudas. I övrigt införs inga begränsningar i möj-
ligheten att ingripa med stöd av miljöbalken.
Vid koncessionsprövning skall ett antal bestämmelser i miljöbalken
tillämpas.
Utredningens förslag: Utredningen lämnade inget förslag om att
verksamhet som regeringen har tillåtit inte skall kunna förbjudas med
stöd av miljöbalken. I stället framgick av lagrådsremissens förslag till
miljöbalk att miljöbalkens stoppregel inte skall gälla.
Remissinstanserna: Utöver vad som redovisas i nästa avsnitt be-
handlar inget remissyttrande rörledningslagens förhållande till miljöbal-
ken.
Skälen för regeringens förslag: I lagen (1978:160) om vissa rörled-
ningar (rörledningslagen) finns regler om koncession för att dra fram
eller använda rörledningar för transport av fjärrvärme eller av råolja,
naturgas eller produkt av råolja eller naturgas eller av annan vätska eller
gas som är ägnad att användas som bränsle. Koncession behövs dock inte
för ledningar med en längd av högst 20 kilometer, ledningar för distribu-
tion till hushåll eller ledningar inom hamn eller industriområde. Rörled-
ningslagen omfattar bara stora projekt, varför antalet koncessionsärenden
har varit litet och i huvudsak begränsat till 1980-talet och början av 1990-
talet när den svenska naturgasutbyggnaden på Västkusten och i Skåne
ägde rum.
Anläggningsarbeten för framdragande av rörledningar påverkar natur-
miljön i vart fall under en tid. Själva begagnandet av rörledningarna
innefattar en risk för utsläpp av den vätska eller gas som transporteras.
Bland annat mot denna bakgrund utgör den verksamhet som regleras i
rörledningslagen en verksamhet som delvis faller inom miljöbalkens
tillämpningsområde.
Miljöbalken skall enligt huvudregeln tillämpas parallellt med annan
lag som reglerar sådan verksamhet och sådana anläggningar som omfat-
tas av balkens tillämpningsområde. Miljöbalken och rörledningslagen
gäller alltså parallellt i vissa avseenden. Detta innebär att den som drar
fram eller använder rörledningar är skyldig att iaktta miljöbalken, exem-
pelvis de allmänna hänsynsreglema i 2 kap. Som framgår av avsnitt 4.2
209
kan det dock bli aktuellt att begränsa möjligheten att ingripa med stöd av Prop. 1997/98:90
miljöbalken, när det i en lag finns bestämmelser som inte är förenliga
med bestämmelser i balken. En bedömning måste således göras i detta
lagstiftningsärende om rörledningslagen innehåller sådana bestämmelser.
Om en koncession upphör att gälla är enligt 16 § rörledningslagen den
som senast innehaft koncessionen skyldig att ta bort ledningen och vidta
andra åtgärder för återställning. Bestämmelsen har vissa likheter med
2 kap. 8 § MB. Enligt denna skall alla som bedriver eller har bedrivit en
verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har medfört skada eller olägenhet
för miljön ansvara för att skadan eller olägenheten avhjälps. Det kan
dock inte bli fråga om att i rörledningslagen göra undantag från bestäm-
melsen i miljöbalken, eftersom denna avser delvis andra situationer än
rörledningslagens återställningsparagraf. Exempelvis omfattar miljöbal-
kens, men inte rörledningslagens, bestämmelse den situationen att ett
läckage på en rörledning under löpande koncessionstid orsakar en för-
orening. Av samma skäl är det inte heller aktuellt att undanta bestämmel-
serna i 10 kap. MB om förorenade områden.
Inte heller i övrigt finns det bestämmelser som kan anses stå i konflikt
med bestämmelser i miljöbalken. Detta hänger samman med att lagen i
övrigt i huvudsak behandlar koncession. Några allmänna regler om hur
verksamheten skall bedrivas finns inte.
Den s.k. stoppregeln i 2 kap. 9 § MB måste dock behandlas särskilt.
Av denna framgår att en verksamhet eller åtgärd, som kan befaras föran-
leda skada eller olägenhet av väsentlig betydelse även om sådana
skyddsåtgärder och försiktighetsmått vidtagits som krävs enligt balken,
far bedrivas eller vidtas endast om det finns särskilda skäl. Verksamheten
eller åtgärden skall dock inte få bedrivas eller vidtas, om den medför risk
för att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden väsentligt
försämrade eller miljön försämras avsevärt. Enligt den lydelse som para-
grafen hade i lagrådsremissen skulle detta inte gälla om regeringen tillåtit
verksamheten enligt rörledningslagen. Denna bestämmelse har tagits bort
i propositionen om miljöbalk därför att frågan i stället skall behandlas i
följ dlagstiftningen.
Enligt regeringens uppfattning bör en bestämmelse införas om att en
rörlednings framdragande eller användning inte kan förbjudas med stöd
av miljöbalken, om rörledningen har tillåtits i en koncession enligt rör-
ledningslagen. Med denna lagtekniska konstruktion saknas det skäl att
begränsa undantaget till situationer där det är stoppregeln som hindrar att
verksamheten bedrivs.
Av nästa avsnitt framgår att ett antal bestämmelser i miljöbalken skall
tillämpas vid koncessionsprövning enligt rörledningslagen.
210
Prop. 1997/98:90
Regeringens förslag: Miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall till-
lämpas vid koncessionsprövning.
Koncession skall inte fa ges för en ny verksamhet som medverkar
till att en miljökvalitetsnorm överträds.
Miljöbalkens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar skall
tillämpas vid koncessionsprövning.
Lagen förtydligas så att det tydligt framgår att koncessionen skall
förenas med villkor för att skydda bl.a. miljön.
En koncession skall kunna förenas med nya eller ändrade villkor,
om den verksamhet för vilken koncession har meddelats medverkar
till att en miljökvalitetsnorm överträds.
En koncession skall kunna göras beroende av att koncessionshava-
ren ställer säkerhet för kostnaderna för återställning.
Utredningens förslag: Utredningen föreslog inte att miljöbalkens all-
männa hänsynsregler skall tillämpas vid koncessionsprövningen. I övrigt
överensstämmer utredningens förslag i stort med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Svenska Gasföreningen har inte något att erinra
mot förslagen. De allmänna hänsynsreglema i 2 kap. miljöbalken bör
enligt Naturvårdsverket och Länsstyrelsen i Skaraborgs län tillämpas vid
koncessionsprövning enligt rörledningslagen. Länsstyrelsen i Jönköpings
län anför att processen från förstudie till arbetsplan bör vara densamma
som i väglagen. Förfarandet med miljökonsekvensbeskrivningar bör
enligt länsstyrelsen beskrivas i lagen. Lunds universitet anmärker att
förutsättningarna för att meddela nya eller ändrade villkor i en konces-
sion enligt rörledningslagen inte stämmer överens med motsvarande
förutsättningar enligt miljöbalken. Begreppet återställning bör enligt
Naturvårdsverket ersättas med begreppet efterbehandling. Ställande av
säkerhet för efterbehandling bör enligt verket vara obligatoriskt.
Tillämpning av miljöbalken vid koncessionsprövning enligt rörled-
ningslagen
Den verksamhet som regleras i rörledningslagen omfattas även av miljö-
balkens tillämpningsområde. Verksamhetsutövaren är därför skyldig att
iaktta de allmänna hänsynsreglema i 2 kap. MB. Av detta följer inte
automatiskt att reglerna skall tillämpas av regeringen när den prövar om
koncession skall ges. Vid en koncessionsprövning enligt en lag skall
nämligen normalt bara avgöras om förutsättningarna i den aktuella lagen
är uppfyllda (jfr avsnitt 4.2).
Rörledningar kommer normalt inte att tillståndsprövas enligt miljöbal-
ken. Någon prövning av verksamhetens tillåtlighet och utförande kom-
mer alltså inte att ske med utgångspunkt i miljöbalkens hänsynsregler.
211
Trots detta åligger det verksamhetsutövaren att följa hänsynsreglema.
Enligt regeringens uppfattning är detta en olämplig ordning. Regeringen
föreslår därför, i enlighet med vad Naturvårdsverket och Länsstyrelsen i
Skaraborgs län anför, att de allmänna hänsynsreglema i 2 kap. MB skall
tillämpas vid regeringens koncessionsprövning. Förutsättningarna i detta
kapitel måste alltså vara uppfyllda för att koncession skall meddelas och
regeringen kan sätta villkor som utgår från dessa regler.
Miljöbalken innehåller i 5 kap. bestämmelser om miljökvalitetsnormer.
Miljökvalitetsnormer är föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft
eller naturen i övrigt för vissa geografiska områden eller för hela landet.
Normerna skall ange t.ex. förekomst av kemiska produkter i mark, vat-
ten, luft eller naturen i övrigt.
Miljöbalken innehåller den bestämmelsen att myndigheter skall säker-
ställa att miljökvalitetsnormer uppfylls när de prövar tillåtlighet, tillstånd
och godkännanden (5 kap. 3 § MB). Det kan vara tveksamt om verksam-
het enligt rörledningslagen kan påverka en miljökvalitetsnorm. Om
läckage uppstår kan detta naturligtvis bli fallet, men läckage är normalt
inte något man förutser vid koncessionsprövningen. Om det i ett enskilt
fall trots allt kan förutses att verksamheten medverkar till att en norm
överträds är det inte lämpligt att samhället genom att ge koncession
sanktionerar verksamheten. Miljökvalitetsnormer skall därför iakttas vid
koncessionsprövning även enligt rörledningslagen. Dessutom bör be-
stämmelsen i 16 kap. 5 § MB, att tillstånd inte far meddelas för ny verk-
samhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds, ha mot-
svarande tillämpning vid beslut om koncession.
Av 6 kap. 1 § MB följer att en miljökonsekvensbeskrivning skall bifo-
gas en ansökan om tillstånd eller tillåtlighet enligt miljöbalken eller
föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. För närvarande stad-
gar 5 § förordningen (1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar en
skyldighet att bifoga en miljökonsekvensbeskrivning till ansökan om
koncession enligt rörledningslagen.
En miljökonsekvensbeskrivning skall finnas även fortsättningsvis vid
koncessionsprövningen. Bestämmelserna om miljökonsekvensbeskriv-
ningar i miljöbalken bör i så stor utsträckning som möjligt fa tillämpning
även på sådana beskrivningar i lagar utanför balken.
Vad först gäller innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning gör miljö-
balken skillnad på om verksamheten kan antas ha betydande miljöpåver-
kan eller inte (6 kap. 7 § MB). Det saknas enligt regeringens mening skäl
att ha andra regler på rörledningslagens område än vad som gäller enligt
miljöbalken. Bestämmelsen i 6 kap. 7 § MB skall därför tillämpas även
på miljökonsekvensbeskrivningar enligt rörledningslagen.
Vad avser förfarandet finns regler i miljöbalken om tidigt samråd, be-
slut om betydande miljöpåverkan, utökat samråd med miljökonsekvens-
bedömning, kungörande, allmänhetens tillfälle att yttra sig, godkännande,
beaktande av miljökonsekvensbeskrivningar vid prövning och kostnader.
Inte heller beträffande förfarandet finns det anledning att ha andra regler
vid upprättande av miljökonsekvensbeskrivningar än som följer av mil-
jöbalkens bestämmelser.
Prop. 1997/98:90
212
Prop. 1997/98:90
Övriga frågor
När koncession meddelas far enligt 6 § rörledningslagen de villkor före-
skrivas som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt. I
lagtexten anges vissa av de villkor som kan komma ifråga, exempelvis
villkor om statligt deltagande. Enligt regeringens mening bör paragrafen
ändras så att det tydligt framgår att koncessionen skall förenas med de
villkor som behövs till skydd för bl.a. miljön. Detta är särskilt motiverat
med tanke på att miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall tillämpas vid
koncessionsprövningen och att någon tillståndsprövning enligt miljöbal-
ken normalt inte kommer att ske.
Rörledningslagen innehåller en bestämmelse i 7 § om att villkor kan
föreskrivas då en oförutsedd betydande olägenhet har uppkommit. Det är
enligt regeringens mening ändamålsenligt att regeln behålls. Den bör
dock utökas med en möjlighet att ingripa med nya eller ändrade villkor
när verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvali-
tetsnorm enligt 5 kap. 1 § MB överträds. Den bör även i övrigt ändras så
att förutsättningarna för omprövning överensstämmer med 24 kap. 5 §
MB.
116 och 17 §§ rörledningslagen finns bestämmelser om återställnings-
åtgärder. Naturvårdsverket föreslår att uttrycket återställning ersätts av
uttrycket efterbehandling, med motiveringen att återställning är åtgärder i
avsikt att återskapa den situation som tidigare har rått på en viss plats.
Naturvårdsverket påpekar att detta inte alltid är möjligt. Genom att an-
vända uttrycket efterbehandling skulle man enligt verket täcka in även
sanering. Regeringen vill i denna fråga hänvisa till föregående avsnitt,
där det har konstaterats att miljöbalkens bestämmelser om avhjälpande
av skada och efterbehandling gäller parallellt med rörledningslagens
bestämmelser om återställning. Regeringen ser därför inte något behov
av lagändring.
För att öka förutsättningarna för att återställningsåtgärder kommer till
stånd, bör möjlighet finnas för regeringen att ålägga koncessionshavaren
skyldighet att ställa säkerhet för sådana åtgärder.
Enligt 6 § lagen om införande av miljöbalken skall ärenden som har
inletts före miljöbalkens ikraftträdande handläggas och bedömas enligt
äldre bestämmelser. Reglerna om miljökvalitetsnormer skall dock tilläm-
pas omedelbart. Denna ordning bör gälla även vid ärenden enligt rörled-
ningslagen. Det avgörande blir alltså om ansökan har gjorts den dag
ändringarna träder i kraft. En sådan bestämmelse far betydelse särskilt
vad gäller miljökonsekvensbeskrivningar. Den som avser att ge in en
ansökan under tiden närmast efter balkens ikraftträdande får ha en sådan
planering av verksamheten att han ser till att balkens krav är uppfyllda
när ansökan görs. I övrigt kan inte regeringen se något behov av över-
gångsbestämmelser. Följaktligen skall en koncession som har meddelats
före ändringarnas ikraftträdande kunna förses med ytterligare eller änd-
rade villkor.
213
Prop. 1997/98:90
13.1
Regeringens forslag: Minerallagen och miljöbalken gäller parallellt.
Miljöbalkens hushållningsbestämmelser skall dock inte tillämpas i så-
dana prövningar enligt miljöbalken eller andra lagar som sker efter
prövningen av bearbetningskoncession. I övrigt infors inga begräns-
ningar i möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken.
Vid koncessionsprövning skall ett antal bestämmelser i miljöbalken
tillämpas.
Bergmästaren skall i ärenden om bearbetningskoncession samråda
med länsstyrelsen såvitt avser tillämpningen av miljöbalken. Om
bergmästaren och länsstyrelsen har olika uppfattning om tillämpning-
en av hushållningsbestämmelsema, skall ärendet hänskjutas till rege-
ringen.
Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens för-
slag. Utredningen hade dock inget förslag om att minerallagens bestäm-
melse om efterarbete inte innebär någon inskränkning i vad som gäller
enligt motsvarande bestämmelser i miljöbalken.
Remissinstanserna: Koncessionsnämnden för miljöskydd föreslår att
den bestämmelsen tas bort som innebär att hushållningsbestämmelsema i
miljöbalken tillämpas endast vid den prövning som sker enligt mineralla-
gen. Lunds universitet anser att regleringen kan godtas, om konces-
sionsprövningen sker med beaktande av miljöaspekter av alla slag.
Skälen för regeringens förslag: I minerallagen (1991:45) regleras
undersökning och bearbetning av ett antal särskilt uppräknade mineralis-
ka ämnen. Med undersökning avses arbete i syfte att påvisa en fyndighet
av ett mineral och att utröna fyndighetens sannolika ekonomiska värde
och dess beskaffenhet i övrigt, i den mån sådant arbete innebär intrång i
markägarens eller annan rättsinnehavares rätt (1 kap. 3 § minerallagen). I
de flesta fall består undersökningsarbetet i att genom mätningar klarlägga
ett områdes geologiska förhållanden. Undersökning bedrivs vanligtvis på
ett sådant sätt att miljöbalken inte blir tillämplig. Om undersökningarna
är så ingripande att miljön riskerar att påverkas blir dock balken tillämp-
lig. Detta kan bli fallet bl.a. när en väg måste byggas fram till ett under-
sökningsområde. I ett fatal fall påträffas vid undersökningsarbeten fyn-
digheter i en sådan omfattning att provbrytning inleds. Provbrytning har
en sådan miljöpåverkan att miljöbalken är tillämplig.
Med bearbetning avses enligt 1 kap. 3 § utvinning och tillgodogörande
av ett mineral. Till bearbetning hänförs, förutom själva brytningen, allt
det förfarande som avser uppfordring, sovring och malmens vidare be-
handling på mekanisk väg vid gruvan i avsikt att göra den mer lämpad
för förädling. Dit torde också räknas anrikningsverk som uppförts i direkt
anslutning till en gruva och huvudsakligen avser att anrika endast denna
gruvas produkter (Delin, Minerallagen med kontinentalsockellagen,
214
1996, s. 116). Bearbetning har en sådan miljöpåverkan att miljöbalken är
tillämplig.
Miljöbalken skall tillämpas parallellt med annan lag som reglerar så-
dan verksamhet och sådana anläggningar som omfattas av balkens
tillämpningsområde. Miljöbalken och minerallagen gäller alltså parallellt.
Redan i dag finns dock i 4 kap. 2 § ijärde stycket minerallagen en be-
stämmelse som gör uttryckligt undantag från bestämmelser i lagen
(1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen).
Enligt bestämmelsen skall hushållningsbestämmelsema i 2 och 3 kap.
naturresurslagen inte tillämpas vid andra prövningar än prövningen av
bearbetningskoncession, när det är fråga om ett foretag vars tillåtlighet
skall prövas enligt även andra lagar knutna till naturresurslagen. Bak-
grunden till bestämmelsen beskrivs i utredningens betänkande (SOU
1997:23, s. 348 ff).
Det är i dag främst prövningar enligt miljöskyddslagen (1969:387),
naturvårdslagen (1964:822), vattenlagen (1983:291) och plan- och
bygglagen (1987:10) som kan bli aktuella sedan bearbetningskoncession
har meddelats. De tre första lagarna kommer att ersättas av miljöbalken.
Det måste övervägas om det är lämpligt att behålla den ordning som nu
gäller då miljöbalken infors. Vid denna bedömning måste hänsyn tas till
förutsättningarna för mineralhantering.
Gruv- och mineralindustrin i Sverige är en samhällsekonomiskt viktig
basnäring. Denna skulle allvarligt hotas om bestämmelsen i 4 kap. 2 §
fjärde stycket om inskränkning av tillämpningen av hushållningsbe-
stämmelsema togs bort. Det är nämligen tveksamt om prospektering
överhuvudtaget kommer att ske om den som far bearbetningskoncession
riskerar att inte kunna utnyttja koncessionen därför att det vid den (ofta
flera år senare) följande miljöprövningen beslutas att marken bör använ-
das för något annat ändamål. Farhågorna grundas på att prospektering är
mycket kostnadskrävande, bedrivs under lång tid och sällan leder till att
fyndigheter upptäcks i en sådan omfattning att de kan utvinnas. Att un-
dersöka en fyndighet fram till dess att den är klar att bearbeta kostar i
regel tiotals miljoner kronor. Resultaten av verksamheten ligger långt
fram i tiden, ofta upp mot tio år. Endast omkring en procent av projekte-
ringsinsatsema leder till bearbetning.
Bestämmelsen i 4 kap. 2 § fjärde stycket bör bara finnas kvar om det
kan ske en förutsättningslös prövning i koncessionsärendet. Länsstyrel-
sen har en viktig roll att se till att marken far den användning som den är
mest lämpad för. Redan i dag har länsstyrelsen i uppgift att bevaka att
frågan om bästa markanvändning blir allsidigt belyst i ärendet om bear-
betningskoncession. Bergmästaren skall enligt 8 kap. 1 § tredje stycket
minerallagen samråda med länsstyrelsen såvitt gäller tillämpningen av
naturresurslagen. Regeringen föreslår att samrådet utökas till att avse
samtliga tillämpliga bestämmelser i miljöbalken. Om bergmästaren och
länsstyrelsen har olika uppfattning, skall ärendet liksom i dag hänskjutas
till regeringen.
Enligt regeringens uppfattning talar mineralhanteringens särdrag, till-
sammans med det faktum att tillräckliga möjligheter får anses finnas att
se till att en förutsättningslös prövning sker, för att bestämmelsen bör
215
Prop. 1997/98:90
finnas kvar. Den behöver dock anpassas språkligt sedan 2 och 3 kap.
naturresurslagen har arbetats in i balken.
Som nämnts gäller minerallagen och miljöbalken parallellt. Detta in-
nebär att den som bedriver undersökning eller bearbetning enligt mine-
rallagen är skyldig att iaktta miljöbalken, exempelvis de allmänna hän-
synsreglema i 2 kap. Som framgår av avsnitt 4.2 kan det dock bli aktuellt
att begränsa möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken, om mine-
rallagen har bestämmelser som inte är förenliga med bestämmelser i
balken. En bedömning måste således göras i detta lagstiftningsärende om
minerallagen har sådana bestämmelser.
I den mån det är motiverat från allmän eller enskild synpunkt skall
koncessionshavaren enligt 13 kap. 4 § utföra efterarbete. Bestämmelsen
har vissa likheter med 2 kap. 8 § MB. Enligt denna skall alla som bedri-
ver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har med-
fört skada eller olägenhet for miljön ansvara för att skadan eller olägen-
heten avhjälps. Det kan enligt regeringens uppfattning inte bli fråga om
att ta bort möjligheten att ingripa med stöd av bestämmelsen i miljöbal-
ken, eftersom denna, till skillnad från bestämmelsen i minerallagen,
omfattar den situationen att skada eller olägenhet uppkommer under
löpande koncessionstid. Av samma skäl är det inte heller aktuellt att ta
bort möjligheten att ingripa med stöd av bestämmelserna i 10 kap. MB
om förorenade områden.
Det förhållandet att 13 kap. 4 § minerallagen, 2 kap. 8 § MB och
10 kap. MB gäller samtidigt kan dock ge upphov till tvekan om vilka
regler som skall tillämpas när en skada föreligger sedan bearbetnings-
koncessionen har upphört. Gruvor kan ge upphov till svåra förorenings-
skador, exempelvis genom läckage av miljöfarliga ämnen från varphögar
och sanddammar. Enligt regeringens uppfattning bör lägre krav inte
ställas vid sådan verksamhet än vad som gäller för annan verksamhet.
Minerallagen bör därför kompletteras med en bestämmelse om att lagens
bestämmelse om efterarbete inte innebär någon inskränkning i vad som
gäller enligt motsvarande bestämmelser i miljöbalken. Detta stämmer
överens med vad som far anses gälla i dag (jfr Delin, Minerallagen med
kontinentalsockellagen, 1996, s. 209).
I övrigt innehåller knappast minerallagen några bestämmelser som inte
är förenliga med bestämmelser i miljöbalken. Detta har samband med att
lagen i första hand syftar till att reglera förhållandet mellan prospektör
och gruvinnehavare å ena sidan och markägare och innehavare av sär-
skild rätt till marken å andra sidan. Det finns dock några bestämmelser
utöver de redan nämnda som syftar till att även skydda miljön. Ett exem-
pel på en sådan bestämmelse finns i 3 kap. 3 § tredje stycket, där det sägs
att undersökningsarbete skall utföras så att minsta skada och intrång
vållas. Bestämmelsen är så allmänt hållen att den inte kan anses stå i
konflikt med bestämmelsen om försiktighetsmått i 2 kap. 3 § MB eller
någon annan hänsynsregel i miljöbalken. Minerallagens bestämmelse kan
dock inte strykas, eftersom den avser även annat än skada eller olägen-
heter för människors hälsa eller miljön.
Prop. 1997/98:90
216
I sammanhanget kan nämnas att minerallagen inte har någon motsva-
rande hänsynsregel för bearbetning, vilket är det skede i mineralhante-
ringen som har störst miljöpåverkan.
Regeringen finner att något undantag från miljöbalkens bestämmelser
inte skall göras i minerallagen, bortsett från vad som har sagts ovan om
hushållningsbestämmelsema. Detta stämmer väl med de överväganden
som vid minerallagens tillkomst gjordes angående denna lags förhållande
till miljölagstiftningen. Minerallagen är inte i första hand en miljölag.
När prövningen sker enligt minerallagen återstår normalt mycket arbete
innan man i detalj kan ange hur verksamheten skall bedrivas. Det är
därför svårt och ofta inte lämpligt att i en koncession meddela exempel-
vis villkor till skydd för miljön. Av denna anledning bör därför väsentli-
ga villkor, bl.a. till skydd för den yttre miljön, bestämmas med stöd av
miljöbalken.
En rätt enligt minerallagen kan beskrivas som en nödvändig men inte
tillräcklig förutsättning för att bedriva den verksamhet som omfattas av
lagen. För bearbetning och i undantagsfall också för undersökningsarbete
kommer förutsättningarna alltså att preciseras genom en miljöprövning.
Vid en sådan miljöprövning skall miljöbalken tillämpas.
Detta hindrar inte att vissa bestämmelser i miljöbalken tillämpas redan
vid koncessionsprövningen enligt minerallagen. Regeringen kommer i
nästa avsnitt att behandla vilka bestämmelser som skall tillämpas.
Regeringens förslag: Flertalet av miljöbalkens bestämmelser om
miljökonsekvensbeskrivningar skall tillämpas i ärenden om beviljande
av bearbetningskoncession.
Prop. 1997/98:90
Utredningens förslag: Utredningen föreslog att bearbetningskonces-
sion inte skall få ges till en ny verksamhet som medverkar till att en
miljökvalitetsnorm överträds och att bergmästaren skall kunna bestämma
nya villkor, om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en
miljökvalitetsnorm överträds. Dessutom föreslog utredningen att ett med-
givande till undersökning i de obrutna fjällområdena skulle fa förenas
med villkor till skydd för natur- och kulturvärden. I övrigt överensstäm-
mer utredningens förslag i stort med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Lunds universitet anser att de allmänna hänsyns-
reglema i 2 kap. MB skall gälla vid tillämpningen av minerallagen. Även
Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att detta bör övervägas. Natur-
vårdsverket är däremot tveksamt till att låta 2 kap. MB gälla vid tillämp-
ningen av lagen. Verket nöjer sig med att föreslå att 2 kap. 8 § MB om
skyldighet att avhjälpa olägenhet skall tillämpas vid prövningen enligt
minerallagen.
Miljökvalitetsnormer bör enligt Sveriges geologiska undersökning
(SGU) inte få ligga till grund för en alltför omfattande rätt att under
217
tillståndstiden meddela föreskrifter som begränsar möjligheterna att
utnyttja ett gällande tillstånd.
SGU och Södra Bergmästarämbetet anför att en miljökonsekvensbe-
skrivning i ett minerallagsärende bör hållas på en övergripande nivå.
Naturvårdsverket anser att miljökonsekvensbeskrivningen fullt ut bör
ligga till grund för ett beslut i koncessionsärendet hos bergmästaren.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför, mot bakgrund av att länsstyrelsen
enligt 28 § mineralförordningen (1992:285) skall göra en bedömning av
miljökonsekvensbeskrivningen, att bestämmelsen i 6 kap. 4 § miljöbal-
ken om att länsstyrelsen skall avgöra om verksamheten kan antas medfö-
ra en betydande miljöpåverkan skall gälla. Länsstyrelsen i Skåne län
finner att även bestämmelsen i 6 kap. 8 § miljöbalken om kungörande av
miljökonsekvensbeskrivningen och tillfälle att yttra sig bör tillämpas.
SGU och Södra Bergmästarämbetet anför att paragrafen om att rege-
ringens beslut enligt 4 kap. naturresurslagen är bindande vid prövning
enligt minerallagen bör behållas för tydlighets skull.
SGU och Södra Bergmästarämbetet ifrågasätter förbudet mot pros-
pektering i kulturreservat och i områden som tidigare har betecknats som
naturvårdsområden.
Det är enligt Lunds universitet önskvärt att minerallagens bestämmelse
om koncessionsvillkor på samma sätt som i kontinentalsockellagen
byggs ut med krav på villkor som skall tillvarata olika miljöhänsyn och
främja en hållbar hushållning med naturresurser. Enligt SGU.s uppfatt-
ning finns det behov av övergångsbestämmelser som begränsar rätten att
på grund av miljökvalitetsnormer införa nya eller ändrade villkor för
verksamheter som i dag bedrivs med stöd av tillstånd.
Enligt Kronofogdemyndigheten i Stockholm har minerallagen inte till-
räckligt tydliga bestämmelser i verkställighetsdelen.
Naturskyddsföreningen anser att miljöorganisationer bör ges rätt att
överklaga beslut enligt minerallagen.
Tillämpning av miljöbalken vid prövning av undersökningstillstånd och
bearbetningskoncession enligt minerallagen
Som framgår av föregående avsnitt måste den som bedriver verksamhet
enligt minerallagen iaktta de allmänna hänsynsreglema i 2 kap. MB. En
annan fråga är om dessa regler skall tillämpas vid prövningen av under-
sökningstillstånd och bearbetningskoncession. Utredningen lämnade
inget sådant förslag. Remissinstanserna är delade i frågan om en sådan
tillämpning bör ske eller inte.
Regeringen delar Naturvårdsverkets tvekan i det lämpliga i att tillämpa
2 kap. MB vid minerallagsprövningen. Prövningen av bearbetningskon-
cession sker på ett tidigt stadium då verksamhetens närmare utformning
inte är bestämd och miljöeffekterna ofta är oklara. När utformningen har
bestämts och miljöeffekterna närmare kan förutses skall verksamheten
tillståndsprövas enligt miljöbalken. Vid denna prövning tillämpas natur-
ligtvis de allmänna hänsynsreglema. Om hänsynsreglema skulle tilläm-
218
Prop. 1997/98:90
pas två gånger finns risk for att motstridiga bedömningar görs. Regering-
en finner med hänsyn till detta att det inte är lämpligt att föreskriva att
2 kap. MB skall tillämpas vid prövningen enligt minerallagen.
Miljökvalitetsnormer är föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft
eller miljön i övrigt för vissa geografiska områden eller för hela landet.
Normerna skall ange de föroreningsnivåer eller störningsnivåer som
människor kan utsättas för utan fara för olägenheter av betydelse eller
som miljön kan belastas med utan fara för påtagliga olägenheter. Nor-
merna skall ange t.ex. förekomst i mark, yt- och grundvatten, luft eller
miljön i övrigt av kemiska produkter. Gruvdrift kan tänkas påverka en
miljökvalitetsnorm, bl.a. genom urlakning av metaller som skadar grund-
vattnet.
Miljöbalken innehåller den bestämmelsen att myndigheter skall säker-
ställa att miljökvalitetsnormer uppfylls när de prövar tillåtlighet, tillstånd
och godkännanden (5 kap. 3 § MB). Vidare finns i 16 kap. 5 § MB en
bestämmelse om att tillstånd inte far meddelas för en ny verksamhet som
medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds. Bestämmelserna om
miljökvalitetsnormer måste gälla all verksamhet som bidrar till att nor-
merna överträds, jfr avsnitt 5.
När prövning sker av bearbetningskoncession är verksamhetens närma-
re utformning inte bestämd och miljöeffekterna oklara. Det material som
finns vid prövningstillfallet tillåter inte en detaljprövning. Det finns
därför inte skäl att införa bestämmelser om att miljökvalitetsnormer skall
iakttas vid koncessionsprövningen. Däremot skall normerna naturligtvis
tillämpas vid den senare tillståndsprövningen enligt miljöbalken.
Det är inte heller lämpligt att införa regler om att bearbetningskonces-
sion skall kunna förenas med nya eller ändrade villkor om en miljökva-
litetsnorm överträds. Denna möjlighet skall i stället finnas vid ompröv-
ning av tillstånd enligt miljöbalken.
Av 6 kap. 1 § MB följer att en miljökonsekvensbeskrivning skall bifo-
gas en ansökan om tillstånd eller tillåtlighet enligt miljöbalken eller
föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. Regeln blir tillämplig
för anläggningar för provbrytning och utvinning av mineralfyndigheter,
vilka i dag kräver tillstånd enligt miljöskyddslagen och naturvårdslagen
och i framtiden kommer att göra det enligt balken.
En miljökonsekvensbeskrivning skall enligt 4 kap. 2 § femte stycket
minerallagen finnas även i ärenden om beviljande av koncession. Frågan
är hur formaliserad och omfattande miljökonsekvensbeskrivningen enligt
minerallagen bör vara samt hur förfarandet i samband med upprättandet
bör vara utformat. Regeringen har tidigare uttalat att bestämmelserna om
miljökonsekvensbeskrivningar i miljöbalken i så stor utsträckning som
möjligt bör fa tillämpning även på sådana beskrivningar i lagar utanför
balken, jfr avsnitt 5.
Vad först gäller syftet med en miljökonsekvensbeskrivning anges detta
i 6 kap. 3 § MB. Detta skall gälla också en miljökonsekvensbeskrivning i
samband med prövning enligt minerallagen.
Vidare skall en miljökonsekvensbeskrivning enligt minerallagen inne-
hålla samtliga uppgifter av betydelse för en miljöprövning. Alltså skall
reglerna i 6 kap. 7 § MB om vad en miljökonsekvensbeskrivning skall
219
Prop. 1997/98:90
innehålla tillämpas. De krav som ställs upp är obligatoriska för verksam-
heter som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Anläggningar
för bearbetning av mineralfyndigheter kan ofta antas ha en sådan effekt.
För verksamheter som inte kan antas ha en betydande miljöpåverkan
skall kraven vara uppfyllda i den utsträckning det behövs med hänsyn till
verksamhetens art och omfattning för att möjliggöra syftet med miljö-
konsekvensbeskrivningen.
Vid bedömningen av om kraven i 6 kap. 7 § MB är uppfyllda måste
hänsyn tas till att verksamhetsutövaren vid tidpunkten för mineral-
lagsprövningen sällan kan avgöra i detalj hur verksamheten skall se ut. I
många fall kommer en avsevärd tid att förflyta mellan prövningen enligt
minerallagen och den mer detaljerade prövningen enligt miljöbalken.
Alternativa platser skall enligt 6 kap. 7 § MB redovisas, om sådana är
möjliga. En gruva eller annan anläggning för bearbetning av ett mineral
måste naturligtvis ligga där mineralet finns. Anläggningens närmare
utformning liksom dess placering kan dock behandlas i miljökon-
sekvensbeskrivningen.
Bergmästarens roll vid miljökonsekvensbeskrivningen är viktig.
Bergmästaren kan via kontakter med länsstyrelser och kommuner ge
företagen vägledning om vad en miljökonsekvensbeskrivning i ett kon-
cessionsärende bör innehålla.
Vad avser förfarandet finns bestämmelser i miljöbalken om tidigt sam-
råd, beslut om betydande miljöpåverkan, utökat samråd med miljökon-
sekvensbedömning, kungörande, allmänhetens tillfälle att yttra sig, god-
kännande, beaktande av miljökonsekvensbeskrivningen vid prövning och
kostnader. Eftersom anläggningar för provbrytning och bearbetning av
mineralfyndigheter skall tillståndsprövas även enligt balken finns det inte
skäl att ha samma utförliga regler i minerallagen angående förfarandet.
Det är tillräckligt att reglerna i 6 kap. 9-10 §§ MB tillämpas, dvs. be-
stämmelserna om att tillståndsmyndigheten skall pröva om miljökon-
sekvensbeskrivningen uppfyller uppställda krav och beakta innehållet i
beskrivningen vid prövningen samt om att den som är skyldig att upp-
rätta miljökonsekvensbeskrivningen skall stå för kostnaderna. Slutligen
bör 6 kap. 11 och 12 §§ MB om planer och planeringsunderlag tillämpas.
I lagrådsremissen föreslogs ett tillägg i 8 kap. 2 § minerallagen, inne-
bärande att ärenden om beviljande av bearbetningskoncession skall
hänskjutas till regeringens prövning, om bergmästaren vid tillämpningen
av miljöbalkens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar finner
skäl att frångå vad länsstyrelsen har föreslagit. Lagrådet förordar att
tillägget utgår och anför att det inte synes föreligga något behov av till-
lägget. Regeringen är inte av någon annan uppfattning och följer Lagrå-
dets förslag.
Övriga frågor
Undersökningsarbete får enligt nuvarande lydelse av 3 kap. 6 § mineral-
lagen inte äga rum i strid med föreskrifter som har meddelats för natur-
reservat. Enligt regeringens uppfattning bör undersökningsarbete inte
220
Prop. 1997/98:90
heller får ske i strid med föreskrifter för den nya skyddsformen kultur-
reservat. Detta innebär i praktiken inte någon skillnad mot i dag, efter-
som det skydd som skall uppnås med kulturreservat redan nu kan uppnås
genom skyddsinstitutet naturreservat (jfr prop. 1997/98:45, del 1,
s. 323 ff). Det bör däremot observeras att miljöbalkens beteckning natur-
reservat omfattar även områden som tidigare har kallats naturvårdsområ-
de (prop. 1997/98:45, del 1, s. 310 f). I de flesta fall kommer föreskrif-
terna för sådana områden knappast att hindra att prospektering sker. Det
är dock lämpligt att en övergångsbestämmelse införs om att undersök-
ningsarbete även i fortsättningen får ske i områden som vid lagändring-
arnas ikraftträdande betecknades som naturvårdsområde.
Miljöbalksutredningen föreslog att länsstyrelsens medgivande enligt
3 kap. 6 § minerallagen att utföra undersökningsarbete inom de fjällom-
råden som räknas upp i 4 kap. 5 § MB skall få förenas med de villkor
som är nödvändiga för att förhindra att skada uppkommer för områdets
natur- och kulturvärden. Förslaget anslöt till ett tidigare förslag av Gruv-
kommittén (SOU 1996:152 s. 115 och 141). Enligt Gruvkommitténs
förslag skulle dock endast villkor kunna ställas för att förhindra en på-
taglig sådan skada. Regeringen har efter beredning av Gruvkommitténs
förslag beslutat proposition där Gruvkommitténs förslag upprepas (prop.
1997/98:47). Regeringen gör inte någon annan bedömning i detta ärende.
En bearbetningskoncession skall enligt 4 kap. 5 § förenas med de vill-
kor som behövs för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt eller
som behövs för att naturtillgångarna skall utforskas och tillvaratas på ett
ändamålsenligt sätt. Lunds universitet föreslår att bestämmelsen byggs ut
med krav på villkor som skall tillvarata olika miljöhänsyn och främja en
hållbar hushållning med naturresurser. Sådana villkor kan redan nu stäl-
las med stöd av paragrafen, eftersom de innefattas i uttrycket allmänna
intressen. Som redan har påpekats sker prövningen enligt minerallagen
på ett tidigt stadium när verksamhetens exakta utformning och dess mil-
jöeffekter är oklara. En tillståndsprövning skall senare ske enligt miljö-
balken. Det finns därför enligt regeringens mening inget behov av att i
paragrafen särskilt nämna villkor för miljön och hushållningen med
naturresurser. Om detta betonades i paragrafen skulle risken öka för att
motstridiga villkor meddelades vid de olika prövningarna.
Enligt 6 § lagen om införande av miljöbalken skall ärenden som har
inletts före balkens ikraftträdande handläggas och bedömas enligt äldre
lag. Denna ordning bör gälla även i ärenden enligt minerallagen. Det
avgörande blir alltså om ansökan har gjorts den dag som ändringarna
träder i kraft. En sådan bestämmelse får betydelse särskilt vad gäller
miljökonsekvensbeskrivningar. Den som avser att ge in en ansökan under
tiden närmast efter balkens ikraftträdande far ha en sådan planering av
verksamheten att han ser till att balkens krav är uppfyllda när ansökan
görs.
Prop. 1997/98:90
221
14
14.1
Regeringens förslag: Torvlagen och miljöbalken gäller parallellt.
Inga begränsningar införs i möjligheten att ingripa med stöd av miljö-
balken.
Vid koncessionsprövning skall ett antal bestämmelser i miljöbalken
tillämpas.
Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens för-
slag.
Remissinstanserna: Utöver vad som redovisas i nästa avsnitt uttalar
sig ingen remissinstans om förhållandet mellan torvlagen och miljöbal-
ken.
Skälen för regeringens förslag: I lagen (1985:620) om vissa torvfyn-
digheter (torvlagen) regleras utvinning av torv som skall användas som
bränsle (energitorv). Lagen avser däremot inte torv som skördas för annat
ändamål, exempelvis odling (odlingstorv eller torvmull). I lagen görs
skillnad mellan undersökning och bearbetning av torv.
Undersökning innebär inte alltid någon nämnbar miljöpåverkan. Om
undersökningsarbetet riskerar att negativt påverka miljön är miljöbalken
tillämplig. Detta kan vara fallet t.ex. då en väg byggs fram till undersök-
ningsområdet eller då torv utvinns i samband med undersökningen.
Bearbetning av torv sker normalt i flera led som vart och ett har en så-
dan miljöpåverkan att balken är tillämplig. Innan torv en kan utvinnas
måste mossen beredas. Detta innebär att all vegetation på mossens yta tas
bort och att mossen dikas ut. Den största påverkan på naturen sker genom
dessa förberedande åtgärder. Även den därefter följande torvbrytningen
påverkar emellertid miljön, bl.a. genom buller och damm. Då täktverk-
samheten avslutats måste torvmossen efterbehandlats. Efterbehandlingen
syftar till att antingen skapa en våt eller torr miljö på den utbrutna mos-
sen.
Miljöbalken (MB) skall tillämpas parallellt med annan lag som reglerar
sådan verksamhet och sådana anläggningar som omfattas av balkens
tillämpningsområde. Miljöbalken och torvlagen gäller alltså parallellt.
Detta innebär att den som bedriver undersökning och bearbetning enligt
torvlagen är skyldig att iaktta miljöbalken, exempelvis de allmänna hän-
synsreglema i 2 kap. Som framgår av avsnitt 4.2 kan det dock bli aktuellt
att begränsa möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken, om torvla-
gen har bestämmelser som inte är förenliga med bestämmelser i balken.
En bedömning måste således göras i detta lagstiftningsärende om det
finns några sådana bestämmelser.
När en koncession har upphört skall enligt 34 § torvlagen koncessions-
havaren ta bort anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning,
om detta är motiverat från allmän eller enskild synpunkt. Bestämmelsen
har vissa likheter med 2 kap. 8 § MB. Enligt denna skall alla som bedri-
ver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har med-
222
fört skada eller olägenhet för miljön ansvara för att skadan eller olägen-
heten avhjälps. Det kan enligt regeringens uppfattning inte bli fråga om
att ta bort möjligheten att ingripa med stöd av bestämmelsen i miljöbal-
ken, eftersom denna, till skillnad från bestämmelsen i torvlagen, omfattar
den situationen att skada eller olägenhet uppkommer under löpande kon-
cessionstid. Av samma skäl är det inte heller aktuellt att ta bort möjlig-
heten att ingripa med stöd av bestämmelserna i 10 kap. MB om förorena-
de områden.
Det förhållandet att 34 § torvlagen, 2 kap. 8 § MB och 10 kap. MB
gäller samtidigt kan dock ge upphov till tvekan om vilka regler som skall
tillämpas när en skada föreligger sedan bearbetningskoncessionen har
upphört. Enligt regeringens uppfattning bör lägre krav inte ställas vid
brytning av energitorv än vad som gäller för annan verksamhet. Torvla-
gen bör därför kompletteras med en bestämmelse om att lagens bestäm-
melse om efterarbete inte innebär någon inskränkning i vad som gäller
enligt motsvarande bestämmelser i miljöbalken.
I övrigt är det tveksamt om torvlagen har några bestämmelser som inte
är förenliga med bestämmelser i miljöbalken. Detta har samband med att
lagen i första hand syftar till att reglera förhållandet mellan å ena sidan
den som undersöker och bearbetar en torvfyndighet och å andra sidan
markägare och innehavare av särskild rätt till marken. Bara i mindre
omfattning finns i lagen bestämmelser som även har ett annat syfte. En
sådan bestämmelse finns i 20 § tredje stycket. Enligt denna skall åtgärder
i undersökningsarbete utföras så att minsta skada och intrång vållas. En
liknande bestämmelse finns för förberedande undersökning i 18 § andra
stycket. Bestämmelserna är så allmänt hållen att de inte kan anses stå i
konflikt med bestämmelsen om försiktighetsmått i 2 kap. 3 § MB eller
någon annan allmän hänsynsregel i 2 kap. MB. Torvlagens bestämmelser
kan dock inte utgå, eftersom de avser även annat än skada eller olägen-
heter för människors hälsa eller miljön.
I sammanhanget kan nämnas att torvlagen inte har någon motsvarande
hänsynsregel för bearbetning, vilket är det skede i torvhanteringen som
har störst miljöpåverkan.
Regeringen finner alltså att någon begränsning inte skall införas i möj-
ligheten att ingripa med stöd av miljöbalken.
Det förhållandet att miljöbalken gäller för en verksamhet innebär inte
automatiskt att balken skall tillämpas vid prövning enligt en lag. Vid en
koncessionsprövning i dag enligt torvlagen skall tillses att reglerna i just
den lagen är uppfyllda. Enligt nuvarande lydelse av 7 § skall dessutom
naturresurslagen tillämpas. Trots att verksamhetsutövaren enligt 6 § skall
iaktta tillämpliga föreskrifter i bl.a. miljöskyddslagen kan inte länsstyrel-
sen lägga denna lag till grund för prövningen.
Täkter av energitorv skall normalt inte tillståndsprövas enligt miljöbal-
ken. Enligt 11 kap. 13 § MB behövs nämligen inte tillstånd till markav-
vattning i samband med torvtäkt, om koncession har lämnats enligt torv-
lagen. Inte heller behövs enligt 12 kap. 1 § MB tillstånd till täkt av torv
för vilken bearbetningskoncession har lämnats.
Enligt gällande rätt skall däremot prövning ske enligt miljöskyddsla-
gen (1969:387). Enligt bilagan till miljöskyddsförordningen (1989:364)
223
Prop. 1997/98:90
skall tillstånd sökas för torvtäkt med en produktion överstigande 25 000
kubikmeter per år (29.01). För annan täkt för vilken krävs tillstånd enligt
1 § torvlagen skall anmälan göras till den kommunala nämnden (29.02).
Prövningen enligt miljöskyddslagen rör främst störningar på omgivning-
en i form av t.ex. damm och buller.
Regeringen har i propositionen om miljöbalk (prop. 1997/98:45, del 1,
s. 380) anfört att det i miljöbalken inte längre finns något behov av den
dubbelprövning av täkt som i dag sker enligt naturvårdslagen (1964:822)
och miljöskyddslagen (1969:387). Täktens samtliga effekter på omgiv-
ningen skall i stället prövas vid ett tillfälle. Eftersom det redan av miljö-
balken (12 kap. 1 §) framgår att tillstånd krävs för täkt måste därför
bilagan till den nuvarande miljöskyddsförordningen ändras så att den inte
längre omfattar täkter. Bestämmelsen i 12 kap. 1 § tredje stycket MB att
tillstånd inte krävs för täkt av torv för vilken bearbetningskoncession har
lämnats enligt torvlagen kommer därefter att innebära att någon till-
ståndsprövning med stöd av miljöbalken överhuvudtaget inte kommer att
ske för sådana täkter.
Före torvlagens tillkomst prövades verksamheten enligt både natur-
vårdslagen och dåvarande minerallag. Dubbelprövningen avskaffades för
att systemet skulle bli enklare och smidigare (prop. 1984/85:120 s. 328).
Att nu dessutom avskaffa den prövning som i dag sker enligt miljö-
skyddslagen är ett ytterligare steg i denna riktning.
Avskaffandet av tillståndsplikten enligt miljöbalken får inte innebära
att det tas mindre miljöhänsyn. Det är viktigt att nödvändig miljöhänsyn i
fortsättningen tas vid koncessionsprövningen enligt torvlagen. Detta
åstadkoms genom att relevanta bestämmelser i miljöbalken görs tillämp-
liga vid koncessionsprövningen. Denna lösning är särskilt lämplig med
tanke på att länsstyrelsen, som kommer att ha erfarenhet av att tillämpa
miljöbalken, är prövningsmyndighet enligt torvlagen.
När dubbelprövningen i naturvårdslagen och minerallagen av utvin-
ning av energitorv avskaffades anfördes att den hänsyn som tidigare
skulle tas enligt naturvårdslagen fortsättningsvis skulle tas enligt den nya
torvlagen (prop. 1984/85:120 s. 328 f). När miljöbalken införs stärks
miljökraven på täkter. Detta kommer att gälla även täkter som konces-
sionsprövas enligt torvlagen.
I nästa avsnitt kommer att behandlas vilka bestämmelser i miljöbalken
som skall tillämpas vid koncessionsprövning enligt torvlagen.
Prop. 1997/98:90
224
Prop. 1997/98:90
Regeringens förslag: Vid koncessionsprövning skall miljöbalkens
allmänna hänsynsregler och bestämmelser om hushållning och mil-
jökvalitetsnormer tillämpas.
Vid prövning av bearbetningskoncession skall ytterligare bestäm-
melser i miljöbalken och i lagen med särskilda bestämmelser om vat-
tenverksamhet tillämpas, bl.a. om miljökonsekvensbeskrivningar,
miljöorganisationers talerätt och markavvattningssakkunniga.
Undersökningskoncession skall inte längre kunna förenas med rätt
för innehavaren att senare få bearbetningskoncession.
Länsstyrelsen skall kunna bestämma nya villkor om en verksamhet
medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.
Möjligheten avskaffas att kräva säkerhet för att villkor i koncessio-
nen skall uppfyllas. I stället införs en regel om att en koncession skall
kunna göras beroende av att verksamhetsutövaren ställer säkerhet för
kostnaderna för återställning.
Om en verksamhetsutövare inte uppfyller sin skyldighet att vidta
återställningsåtgärder, skall länsstyrelsen få meddela vitesföreläggan-
de och kronofogdemyndigheten särskild handräckning.
Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens för-
slag.
Remissinstanserna: Lunds universitet anser att lagtexten bör erinra
om att miljöbalkens hänsynsregler gäller för verksamheten. Samtidigt bör
enligt universitetet bestämmelsen om att "andra författningar" skall iakt-
tas tas bort, eftersom den är förvirrande. Naturvårdsverket anser att
torvlagen bör kompletteras med ett krav på att beakta förbud mot mark-
avvattning enligt 11 kap. 14 § miljöbalken. Även Lunds universitet är
inne på denna tanke. Det finns enligt Närings- och teknikutvecklingsver-
ket (NUTEK) skäl att redan vid beslut om undersökningskoncession
avgöra om prövning skall ske enligt lagen med särskilda bestämmelser
om vattenverksamhet.
Torvlagens bestämmelse om villkor i koncession bör enligt Natur-
vårdsverket och Lunds universitet utformas på samma sätt som i flera
andra lagar. Detta innebär enligt Naturvårdsverket att koncessionen skall
kunna förenas med de villkor som behövs för att begränsa eller motverka
olägenheter för människors hälsa eller skada på omgivningen, främja en
hållbar hushållning med naturresurser samt skydda andra allmänna in-
tressen och enskild rätt. Vidare bör enligt verket införas en möjlighet att
ompröva koncessionsvillkor. Lunds universitet påpekar att förutsättning-
arna för att meddela nya villkor inte är utformade på samma sätt som i
andra lagar. Statens geologiska undersökning (SGU) anser inte att sak-
ägarbegreppet genom motivuttalanden till miljöbalken skall ändras.
NUTEK och Naturvårdsverket anser att ordet efterbehandling bör använ-
das i stället för återställning. Enligt Naturvårdsverket bör ställande av
säkerhet för efterbehandling vara obligatoriskt. Länsstyrelsen i Jönkö-
225
8 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 90
pings län påpekar att det är oklart vad som skall hända med säkerheter Prop. 1997/98:90
som har ställts för att villkor skall uppfyllas.
Tillämpning av miljöbalken och lagen med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet vid koncessionsprövning enligt torvlagen
I det förra avsnittet konstaterade regeringen att ett antal bestämmelser i
miljöbalken skall tillämpas vid koncessionsprövning enligt torvlagen.
Denna slutsats grundades främst på att någon särskild tillståndsprövning
enligt balken normalt inte kommer att ske. Regeringen övergår härefter
till frågan vilka bestämmelser i miljöbalken som bör göras tillämpliga.
Skillnad bör göras mellan prövningen av undersökning och prövningen
av bearbetning. Som framgår av föregående avsnitt sker den största mil-
jöpåverkan vid bearbetning. Det finns därför anledning att tillämpa fler
regler i miljöbalken vid prövningen av bearbetningskoncession.
För att säkerställa att tillräckliga miljöhänsyn tas måste de allmänna
hänsynsreglema i 2 kap. MB bli tillämpliga vid koncessionsprövningen.
Eftersom reglerna gäller för verksamhetsutövaren redan vid undersök-
ning, förutsatt att undersökningen riskerar att påverka miljön, är det
lämpligt att reglerna tillämpas även vid prövningen av undersöknings-
koncession.
Hushållningsbestämmelsema i 2 och 3 kap. naturresurslagen har arbe-
tats in i 3 och 4 kap. MB. Liksom tidigare skall dessa tillämpas vid pröv-
ning av såväl undersöknings- som bearbetningskoncession. Hänvisningen
till naturresurslagen måste därför ersättas med en hänvisning till balken.
Även den allmänna regeln i 5 kap. 3 § MB att prövningsmyndigheter
skall säkerställa att miljökvalitetsnormer uppfylls bör enligt regeringens
uppfattning tillämpas vid all koncessionsprövning.
Vad gäller prövningen av bearbetningskoncession bör enligt regering-
ens uppfattning ytterligare bestämmelser i balken tillämpas. Detta gäller
bl.a. bestämmelserna i 6 kap. MB om miljökonsekvensbeskrivningar,
planer och annat beslutsunderlag.
112 kap. 2 § MB finns en bestämmelse att vid prövning av ansökan om
tillstånd till täkt behovet av materialet skall vägas mot skador på djur-
och växtliv samt miljön i övrigt som täkten kan befaras orsaka. Tillstånd
far enligt bestämmelsen inte lämnas till en täkt som kan befaras försämra
livsbetingelserna för någon djur- eller växtart som är hotad, sällsynt eller
1 övrigt hänsynskrävande.
Som framgår av föregående avsnitt har torvtäkter typiskt sett stor på-
verkan på miljön. Eftersom täkten normalt sker i områden där den biolo-
giska mångfalden är stor är denna påverkan väl så stor som påverkan av
täkter som tillståndsprövas enligt miljöbalken. Bestämmelsen i 12 kap.
2 § MB bör därför tillämpas även vid prövning av bearbetningskonces-
sion enligt torvlagen.
Torvtäkter kan orsaka föroreningar och störningar som omfattas av
miljökvalitetsnormer. Exempelvis kan en norm för kväve påverkas av en
i täkten ingående markawattning. Bestämmelsen i 16 kap. 5 § MB om att
226
tillstånd inte far meddelas för en ny verksamhet som medverkar till att en
miljökvalitetsnorm överträds bör därför tillämpas i ärenden enligt torvla-
gen om bearbetningskoncession.
Vidare bör miljöbalkens enhetliga processuella sakägarbegrepp tilläm-
pas i ärenden om bearbetningskoncession enligt torvlagen. Detta är nöd-
vändigt för att rätten att överklaga miljöbeslut angående torvtäkter inte
skall inskränkas när tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagen avskaf-
fas. I dag har nämligen miljöskyddslagen ett bredare sakägarbegrepp än
torvlagen.
Det har inte varit möjligt att i miljöbalkens lagtext precisera vem som
är sakägare. I stället används i 16 kap. 12 § MB uttrycket "den som do-
men eller beslutet angår, om avgörandet har gått honom eller henne
emot". I sak samma uttryck finns redan i 22 § förvaltningslagen
(1986:223). Det kan tyckas onödigt att i torvlagen införa en hänvisning
till 16 kap. 12 § MB, när denna paragraf har samma innebörd som mot-
svarande paragraf i förvaltningslagen. Om inte hänvisningen finns skall
ju den likalydande bestämmelsen i förvaltningslagen tillämpas. Syftet
med att trots detta hänvisa till miljöbalken är att visa att balkens sakägar-
begrepp skall gälla. Motivuttalanden om balkens sakägarbegrepp (prop.
1997/98:45, del 1, s. 482 ff) samt rättspraxis beträffande detta bör således
vara vägledande.
Regeringen anser vidare att miljöorganisationer bör fa överklaga beslut
om bearbetningskoncession. Detta är motiverat mot bakgrund av att en
sådan rätt skulle ha förelegat vid en miljöprövning enligt miljöskyddsla-
gen (1969:387), om denna prövning inte hade avskaffats.
Ett viktigt inslag i torvtäkt är markawattning. I lagen med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet finns bestämmelser för markavvatt-
ning som inte i första hand avser påverkan på miljön. Det är nödvändigt
att vid prövningen av ärenden om bearbetningskoncession tillämpa 1 kap.
(inledande bestämmelser), 2 kap. (rådighet över vatten m.m.), 3 kap.
(markavvattningssamfälligheter) samt 7 kap. 21-27 och 29 §§
(markavvattningssakkunniga).
Regeringen anser däremot inte att 7 kap. 19 § lagen med särskilda be-
stämmelser om vattenverksamhet skall tillämpas vid koncessionspröv-
ningen. Enligt denna skall länsstyrelsen i tre situationer överlämna ären-
den till miljödomstolen. De angivna situationerna är att det framställs
yrkande om (1) att även någon annan än sökanden skall delta i markav-
vattningen, (2) särskild tvångsrätt enligt 28 kap. 10 § MB och (3) ersätt-
ning enligt 31 kap. 16 § MB eller inlösen enligt 31 kap. 17 § MB.
Vad gäller den första situationen har regeringen visserligen ansett det
vara mindre lämpligt att länsstyrelsen prövar frågor om flera personers
deltagande i markawattning i de fall det råder oenighet mellan dessa (jfr
prop. 1997/98:45, del 1, s. 476). När sådana frågor uppkommer skall
ärendet därför lämnas över till miljödomstol. Det kan tyckas saknas skäl
att se annorlunda på saken när markavvattningen innebär att en torvmos-
se skall dräneras inför framtida brytning av energitorv. Trots detta anser
regeringen att något överlämnande inte bör ske i dessa situationer. Ett
överlämnande skulle innebära att miljödomstolen fick överta hela kon-
cessionsprövningen enligt torvlagen och alltså frågor i en lagstiftning
227
Prop. 1997/98:90
som den annars aldrig tillämpar. Detta skulle ske i endast enstaka fall, Prop. 1997/98:90
varför domstolen inte skulle få någon bredare erfarenhet av lagen.
Vad gäller den andra och tredje situationen har torvlagen egna be-
stämmelser om tvångsrätt och ersättning som alltjämt bör gälla. Frågor
om ersättning skall enligt dessa bestämmelser prövas av fastighetsdom-
stol.
Regeringen stannar därför för lösningen att ge länsstyrelsen större be-
fogenheter vid prövningen av markawattning i ärenden enligt torvlagen
än i andra markavvattningsärenden.
Länsstyrelsens handläggning underlättas om den får möjlighet att till-
kalla markavvattningssakkunniga. En sådan möjlighet bör därför införas.
Övriga frågor
Enligt 4 § torvlagen får undersökningskoncession förenas med rätt för
innehavaren att senare få bearbetningskoncession för fyndigheten eller
företräde framför annan till sådan koncession. Paragrafen bör ses över,
eftersom den innebär att den miljöprövning som skall ske vid prövningen
av bearbetningskoncession inte får leda till att koncession vägras i de
fallen där undersökningskoncessionen har förenats med rätt till bearbet-
ningskoncession. Enligt regeringens mening bör paragrafen ändras så att
den medger endast rätt att förena undersökningskoncession med rätt för
innehavaren att få företräde framför annan till bearbetningskoncession. I
praktiken är det för övrigt just en sådan rätt som beviljas (jfr prop.
1984/85:120 s. 327).
Som Naturvårdsverket anför bör en möjlighet införas att ompröva be-
fintliga villkor. Förutsättningarna för att ompröva villkor och meddela
nya villkor bör enligt regeringens mening utformas efter mönster i miljö-
balken. Detta innebär bl.a. att länsstyrelsen kan bestämma nya villkor om
verksamheten medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.
Enligt 13 § torvlagen skall koncessionshavaren, om inte särskilda skäl
föranleder annat, åläggas att ställa säkerhet för att villkor till skydd för
naturmiljön, andra allmänna intressen eller enskild rätt skall uppfyllas.
Om säkerheten visar sig otillräcklig får länsstyrelsen bestämma att ytter-
ligare säkerhet skall ställas.
Villkoren i en koncession kan förmodas vara av en sådan art att det
ofta är svårt att åsätta dem ett ekonomiskt värde. När en koncessionsha-
vare inte fullgör sina skyldigheter enligt föreskrivna villkor kan konces-
sionen återkallas med stöd av 17 §. En sådan påföljd torde vara ett effek-
tivare påtryckningsmedel än en risk att inte få tillbaka en ställd säkerhet.
Skyldigheten att ställa säkerhet för villkor kan därför utgå.
Av större vikt skulle vara att kunna ålägga koncessionshavaren att
ställa säkerhet för fullgörande av återställningsåtgärder. Ett sådant krav
finns i 4 kap. 6 § minerallagen (1991:45) men saknas i torvlagen. Även i
16 kap. 3 § MB ges en möjlighet att förena tillstånd med krav på säkerhet
för kostnaderna för återställningsåtgärder.
Regeringen föreslår därför att torvlagens bestämmelser om återställ-
ningsåtgärder sedan verksamheten har upphört kompletteras med att
228
koncessionen skall kunna göras beroende av att verksamhetsutövaren
ställer säkerhet för kostnaderna för återställning. Det är naturligtvis sär-
skilt angeläget att återställningsåtgärder sker vid större ingrepp i naturen.
I sådana fall bör huvudregeln vara att säkerhet skall ställas.
Det är enligt Länsstyrelsen i Jönköpings län oklart vad som skall ske
med säkerheter som har ställts enligt äldre bestämmelser. Enligt rege-
ringens uppfattning skall sådana säkerheter bestå. En länsstyrelse har
dock inte möjlighet att med stöd av den äldre lydelsen av 13 § kräva
ytterligare säkerhet.
Om verksamhetsutövaren inte iakttar sin skyldighet att vidta återställ-
ningsåtgärder, bör länsstyrelsen fa meddela vitesföreläggande. Vidare
bör kronofogdemyndigheten kunna meddela särskild handräckning.
Enligt 6 § lagen om införande av miljöbalken skall ärenden som har
inletts före balkens ikraftträdande handläggas och bedömas enligt äldre
bestämmelser. Reglerna om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas
omedelbart. Denna ordning bör gälla även i ärenden enligt torvlagen. Det
avgörande blir alltså om ansökan har gjorts den dag som ändringarna
träder i kraft. En sådan bestämmelse far betydelse bl.a. vad gäller miljö-
konsekvensbeskrivningar. Den som avser att ge in en ansökan under
tiden närmast efter balkens ikraftträdande får ha en sådan ffamförhåll-
ning att denne ser till att balkens krav är uppfyllda när ansökan görs.
Som framgår ovan behövs en särskild övergångsbestämmelse om sä-
kerheter som har ställts enligt äldre bestämmelser. I övrigt kan inte rege-
ringen se något behov av övergångsbestämmelser. Följaktligen bör mil-
jökvalitetsnormer kunna ligga till grund för nya eller ändrade villkor i
koncessioner som har meddelats före lagändringarnas ikraftträdande.
Prop. 1997/98:90
Regeringens förslag: Kontinentalsockellagen och miljöbalken gäller
parallellt på svenskt territorium. Inga begränsningar införs i möjlig-
• heten att ingripa med stöd av miljöbalken, när balken är tillämplig.
Miljöbalken skall gälla även utanför den svenska territorialgränsen
inom anläggningar och säkerhetszoner. Tillståndsprövning enligt
miljöbalken skall dock inte behöva ske när tillståndsprövning har skett
enligt kontinentalsockellagen, om inte regeringen har bestämt annat.
Miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall gälla även när utforsk-
ning och utvinning sker utanför den svenska territorialgränsen på and-
ra platser än inom anläggningar och säkerhetszoner.
Vid tillståndsprövning skall ett antal bestämmelser i miljöbalken
tillämpas.
Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens för-
slag. Enligt utredningens förslag skulle dock utforskning och utvinning
229
inom anläggningar och säkerhetszoner utanför territorialgränsen till-
ståndsprövas enligt miljöbalken även i de fall där tillståndsprövning har
skett enligt kontinentalsockellagen.
Remissinstanserna: Kustbevakningen tillstyrker förslagen. Sveriges
geologiska undersökning (SGU) anför att 9 och 11 kap. miljöbalken bör
undantas från tillämpning inom anläggningar och säkerhetszoner utanför
territorialgränsen. Lunds universitet anför att i vart fall försiktighetsprin-
cipen i 2 kap. 3 § MB bör gälla vid utläggande av undervattenskablar och
rörledningar utanför territorialgränsen.
Skälen för regeringens förslag: Miljöbalken (MB) är enligt grund-
läggande rättsliga principer tillämplig på svenskt territorium (prop.
1997/98:45, del 2, s. 11). I enstaka fall kan tillämpningsområdet sträcka
sig utanför svenskt territorium. Detta kan följa av balkens egna regler
eller av annan lag, exempelvis lagen (1966:314) om kontinentalsockeln.
Kontinentalsockellagen är tillämplig på dels den del av kontinental-
sockeln som ligger inom allmänt vattenområde, dvs. på svenskt territori-
um, dels den del av sockeln utanför Sveriges territorialgräns som rege-
ringen bestämmer i enlighet med den år 1958 i Geneve antagna konven-
tionen om kontinentalsockeln.
Inom allmänt vattenområde gäller miljöbalken och kontinentalsockel-
lagen parallellt. Detta innebär att den som på en sådan plats bedriver
verksamhet enligt kontinentalsockellagen är skyldig att iaktta miljöbal-
ken, exempelvis de allmänna hänsynsreglema i 2 kap. Som framgår av
avsnitt 4.2 kan det dock bli aktuellt att begränsa möjligheten att ingripa
med stöd av miljöbalken, om kontinentalsockellagen har bestämmelser
som inte är förenliga med bestämmelser i balken. Enligt regeringens
bedömning finns det emellertid inga sådana bestämmelser i kontinental-
sockellagen.
På den del av kontinentalsockeln som ligger utanför svenskt territori-
um gäller däremot enligt huvudregeln bara kontinentalsockellagen. Vid
bedömningen i vilken utsträckning reglerna i miljöbalken ändå skall gälla
utanför svenskt territorium måste internationell rätt beaktas. Utan stöd i
denna kan inte Sverige utsträcka sin jurisdiktion utanför svenskt territori-
um.
Som nämnts antogs 1958 i Geneve konventionen om kontinentalsock-
eln. Motsvarande regler återfinns numera också i 1982 års havsrättskon-
vention. Havsrättskonventionen trädde i kraft den 16 november 1994 och
ratificerades av Sverige den 25 juli 1996.1 fortsättningen hänvisas endast
till artiklar i havsrättskonventionen. Dessa har dock vanligen motsvarig-
heter i konventionen om kontinentalsockeln.
Även 1974 års konvention om skydd av Östersjöns marina miljö och
den ännu ej ikraftträdda konventionen från 1992 i samma ämne har be-
stämmelser som handlar om utvinning av kontinentalsockelns naturtill-
gångar. Konventionerna ger inte staterna någon generell jurisdiktion
utanför territorialhavet. Staterna skall däremot enligt artikel 4 i respektive
konvention genomföra bestämmelserna inom sitt territorialhav och, såvitt
avser 1992 års konvention, sina inre vatten.
En kuststat utövar enligt artikel 77 i havsrättskonventionen suveräna
rättigheter över kontinentalsockeln i syfte att utforska den och utvinna
230
Prop. 1997/98:90
dess naturtillgångar. Av detta följer att staten kan sätta upp regler för hur
utforskning och utvinning skall gå till. Kontinentalsockellagen innehåller
dock inte någon hänsynsregel för utforskning och utvinning. En sådan
finns däremot i 6 § kontinentalsockelförordningen (1966:315).
Enligt regeringens mening bör de allmänna hänsynsreglema i 2 kap.
MB gälla även när utforskning och utvinning sker utanför den svenska
territorialgränsen. I kontinentalsockellagen bör därför föreskrivas att
balkens allmänna hänsynsregler skall gälla även vid denna verksamhet.
En sådan regel har stöd i artikel 77 i havsrättskonventionen.
Av nästa avsnitt framgår att de allmänna hänsynsreglema skall tilläm-
pas vid tillståndsprövning enligt kontinentalsockellagen av utforskning
och utvinning.
En kuststat har enligt havsrättskonventionen rätt att uppföra, under-
hålla och driva de anläggningar som fordras för utforskning av konti-
nentalsockeln och utvinning av dess tillgångar. Kuststaten far upprätta
säkerhetszoner kring anläggningarna. Anläggningarna är enligt konven-
tionen underkastade kuststatens jurisdiktion. Det sägs däremot inte ut-
tryckligen att zonerna är underkastade strandstatemas jurisdiktion men
däremot att erforderliga åtgärder far vidtas i zonerna för anläggningarnas
skydd. Avsikten torde i första hand vara att den stat som i kraft av kon-
ventionen gett tillstånd till anläggningen och verksamheten skall ha makt
att upprätthålla ordning och säkerhet på anläggningen. Den bedömningen
gjordes emellertid vid kontinentalsockellagens tillkomst att regeln (som
även finns i konventionen om kontinentalsockeln) också inbegriper befo-
genhet för strandstaten att tillämpa annan nationell lagstiftning på an-
läggningen (prop. 1966:114 s. 54). Av intresse i sammanhanget är dess-
utom att det enligt artikel 194 i havsrättskonventionen åligger staterna att
inom säkerhetszonen vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att
det inte uppkommer skada.
Enligt nuvarande lydelse av 10 och 10 a §§ kontinentalsockellagen
skall svensk lag tillämpas inom anläggningar och säkerhetszoner utanför
territorialgränsen. Undantag gäller dock för bestämmelserna i miljö-
skyddslagen (1969:387), minerallagen (1991:45), vattenlagen (1983:291)
samt jakt- och fiskelagstiftningen. Motivet till att undanta vattenlagen
och miljöskyddslagen var att de allmänna intressen som kan beröras i
tillräcklig mån kunde tillgodoses vid tillståndsgivningen enligt konti-
nentalsockellagen (jfr prop. 1966:114 s. 55). Regeringen far trots undan-
tagen bestämma som villkor för ett tillstånd att prövning enligt miljö-
skyddslagen skall ske. Därefter gäller miljöskyddslagen för verksamhe-
ten.
Sedan miljöskyddslagen och vattenlagen har arbetats in i miljöbalken
måste 10 och 10 a §§ kontinentalsockellagen ses över. Det är enligt rege-
ringens mening inte lämpligt att generellt föreskriva att miljöbalken inte
skall tillämpas inom anläggningar och säkerhetszoner utanför territorial-
gränsen. Ett sådant undantag skulle vara vidare än i dag, eftersom balken
innehåller regler även på andra områden än de som nu omfattas av miljö-
skyddslagen och vattenlagen. Det ligger i stället nära till hands att, som
SGU har varit inne på, endast undanta balkens kapitel om miljöfarlig
verksamhet (9 kap.) och vattenverksamhet (11 kap.).
Prop. 1997/98:90
231
Regeringen ifrågasätter dock om det finns några skäl för att undanta
delar av balken. Om man vill vara säker på att allmänna intressen beaktas
bör hela miljöbalken gälla. Av intresse är att något motsvarande undan-
tag inte görs i den senare tillkomna lagen (1992:1140) om Sveriges eko-
nomiska zon, vilken har en liknande bestämmelse (se avsnitt 16). Vid
ekozonslagens införande uttalades att erfarenheterna skulle fa visa om
undantag trots allt borde införas även i denna lag (prop. 1992/93:54 s.
55). Något sådant behov har inte visat sig.
Genom att hela balken görs tillämplig kan Sverige mer kraftfullt upp-
fylla kravet i artikel 194 i havsrättskonventionen att inom säkerhetszonen
vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att inte föroreningar
uppkommer.
Ett av huvudsyftena med miljöbalken är att förenkla regelsystemet. En
sådan förenkling kan bl.a. innebära att flera separata tillståndsprövningar
för en verksamhet ersätts av en tillståndsprövning. Att generellt föreskri-
va att miljöbalken skall gälla inom anläggningar och säkerhetszoner
utanför territorialgränsen skulle dock innebära att en eller två nya till-
ståndsprövningar införs. Det är därför lämpligt att föreskriva att någon
tillståndsprövning enligt miljöbalken inte skall ske när regeringen har
tillståndsprövat verksamheten enligt kontinentalsockellagen. Nödvändiga
villkor för att säkerställa att t.ex. föroreningar inte uppkommer kommer
att intas i regeringens beslut.
I vissa fall kan det ändå vara lämpligt att miljöfarlig verksamhet till-
ståndsprövas enligt 9 kap. MB. En möjlighet att bestämma om detta finns
redan i dag i 10 a § kontinentalsockellagen. Denna möjlighet bör finnas
kvar.
I 10 § kontinentalsockellagen undantas också minerallagen och jakt-
och fiskelagstiftningen. Det ligger inte inom ramen för detta lagstift-
ningsärende att överväga om även dessa lagar bör undantas. Regeringen
stannar därför för att föreslå att miljöbalken skall gälla inom anläggning-
ar och säkerhetszoner utanför den svenska territorialgränsen.
Som framgår av nästa avsnitt skall ett antal bestämmelser i miljöbalken
tillämpas vid tillståndsprövning enligt kontinentalsockellagen.
Prop. 1997/98:90
232
Prop. 1997/98:90
Regeringens förslag: Vid tillståndsprövning av utforskning och ut-
vinning skall miljöbalkens allmänna hänsynsregler tillämpas.
Vid tillståndsprövning av utforskning och utvinning skall hänsyn
tas till miljökvalitetsnormer.
När miljökonsekvensbeskrivningar upprättas skall miljöbalkens
regler tillämpas.
Vid prövning av en ansökan om täkt skall behovet av materialet vä-
gas mot de skador som kan uppkomma. Tillstånd skall inte få lämnas,
om det kan befaras att livsbetingelserna försämras för någon djur- el-
ler växtart som är hotad, sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande.
I ett tillstånds villkor skall större vikt än i dag läggas vid miljön.
Ett tillstånd skall kunna förenas med nya eller ändrade villkor.
Ett tillstånd skall kunna göras beroende av att verksamhetsutövaren
ställer säkerhet för kostnaderna för återställning.
Om ett tillstånd upphör, skall tillståndshavaren vara skyldig att
vidta återställningsåtgärder.
Utredningens förslag: Utredningen hade inte något förslag om att
miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall tillämpas vid tillståndspröv-
ning enligt kontinentalsockellagen. Enligt utredningens lagförslag skulle
miljökvalitetsnormer beaktas endast vid tillståndsprövning av utvinning
och alltså inte av utforskning. I övrigt överensstämmer utredningens
förslag i stort med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Kustbevakningen tillstyrker förslagen. Det är en-
ligt Lunds universitet lämpligt att i motiven till den nya avvägningsregeln
för täkter i 3 b § erinra om att också avvägningsregeln i den föreslagna
2 kap. 8 § MB spelar in. Universitetet påpekar vidare att förutsättningar-
na för att meddela nya villkor under koncessionstiden inte är desamma
som i miljöbalken. Begreppet återställning bör enligt Naturvårdsverket
ersättas med begreppet efterbehandling. Ställande av säkerhet för efter-
behandling bör enligt verket vara obligatoriskt. Lunds universitet påpekar
att bestämmelser om återställningsåtgärder i olika lagar har olika utform-
ning. Enligt Kronofogdemyndigheten i Stockholm har kontinentalsockel-
lagen inte tillräckligt tydliga bestämmelser i verkställighetsdelen.
233
Prop. 1997/98:90
Tillämpning av miljöbalken vid tillståndsprövning enligt kontinental-
sockellagen
Regeringen har i föregående avsnitt slagit fast att de allmänna hänsyns-
reglema i 2 kap. MB skall gälla även när utforskning eller utvinning sker
på den del av kontinentalsockeln som ligger utanför den svenska territo-
rialgränsen. Det är trots detta inte givet att dessa bestämmelser skall
tillämpas vid tillståndsprövning enligt kontinentalsockellagen till sådan
verksamhet. Vid en tillståndsprövning enligt en lag skall nämligen enligt
huvudregeln endast avgöras om de förutsättningar är uppfyllda som
direkt framgår av lagen i fråga (jfr avsnitt 4.2).
På svenskt territorium kan tillstånd till åtgärder på kontinentalsockeln
krävas enligt miljöbalken. Vid denna prövning skall naturligtvis 2 kap.
MB tillämpas. Utanför territorialgränsen krävs däremot inte tillstånd
enligt balken i andra fall än som har bestämts enligt 10 a § kontinental-
sockellagen.
Eftersom någon tillståndsprövning enligt balken normalt inte sker för
verksamhet utanför territorialgränsen bör enligt regeringens mening
föreskrivas att 2 kap. MB skall tillämpas vid tillståndsprövning enligt
kontinentalsockellagen. Härigenom säkerställs att balkens hänsynsregler
följs. Behovet att tillämpa 2 kap. MB kan tyckas vara störst vid verksam-
het som bedrivs utanför territorialgränsen, eftersom där normalt inte sker
någon miljöbalksprövning. Inte heller täkt på svenskt territorium skall
dock tillståndsprövas enligt balken, om åtgärden kräver tillstånd enligt
kontinentalsockellagen (12 kap. 1 § tredje stycket MB).
I dag görs i kontinentalsockellagen inte någon skillnad på prövning av
verksamhet som sker utanför respektive inom svenskt territorium. Enligt
regeringens uppfattning skulle regelsystemet onödigt kompliceras om en
sådan skillnad nu infördes. Det skulle dessutom medföra att täkter på den
del av kontinentalsockeln som ligger på svenskt territorium inte kom att
prövas enligt 2 kap. MB. Bestämmelserna i 2 kap. MB skall därför till-
lämpas vid all tillståndsprövning enligt kontinentalsockellagen av ut-
forskning och utvinning.
I 5 kap. MB finns bestämmelser om miljökvalitetsnormer. Detta är fö-
reskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller miljön i övrigt för vissa
geografiska områden eller för hela landet. Normerna skall ange t.ex.
förekomst i vatten och luft av kemiska produkter.
Miljökvalitetsnormer måste gälla all verksamhet som kan bidra till att
normerna överträds. Detta gäller även utforskning och utvinning på kon-
tinentalsockeln och detta oavsett om verksamheten bedrivs inom miljö-
balkens geografiska tillämpningsområde eller inte. Vid tillståndspröv-
ningen skall därför miljökvalitetsnormer beaktas. Tillstånd skall inte fa
ges för en verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm
överträds.
Miljöbalkens regler om miljökonsekvensbeskrivningar skall kunna an-
vändas även vid sådana beskrivningar enligt andra lagar (jfr avsnitt 5).
Detta bör gälla även i de fall där enligt 7 § förordningen (1991:738) om
234
miljökonsekvensbeskrivningar sådana beskrivningar skall upprättas i
ärenden enligt kontinentalsockellagen, dvs. i ärenden om tillstånd att
genom borrning eller sprängning utforska kontinentalsockeln eller att
utvinna naturtillgångar från denna. Bestämmelsen i forordningen om
miljökonsekvensbeskrivningar bör enligt regeringens mening föras över
till kontinentalsockellagen.
Täkt på kontinentalsockeln, exempelvis i form av sandsugning, är en
verksamhet som omfattas av kontinentalsockellagen. Sandsugning är den
enda form av utvinning som i dagsläget bedrivs på den svenska delen av
kontinentalsockeln.
Särskilda bestämmelser om täkter finns i 12 kap. MB. Åtgärder som
kräver tillstånd enligt kontinentalsockellagen behöver dock enligt 12 kap.
1 § tredje stycket MB inte tillstånd enligt balken.
Vid prövning av en ansökan om tillstånd enligt miljöbalken till täkt
skall enligt 12 kap. 2 § behovet av materialet vägas mot de skador på
djur- och växtlivet och på miljön i övrigt som täkten kan befaras orsaka.
Tillstånd far enligt bestämmelsen aldrig lämnas till en täkt som kan befa-
ras försämra livsbetingelserna för någon djur- eller växtart som är hotad,
sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande. Enligt regeringens mening bör
motsvarande förutsättningar gälla vid tillståndsprövningen av täkt enligt
kontinentalsockellagen.
Övriga frågor
Enligt 4 § kontinentalsockellagen skall vid tillståndet fogas de villkor
som är påkallade från allmän synpunkt. Ett antal exempel räknas upp i
lagtexten, bl.a. villkor som behövs till skydd för miljön. De ändringar
som regeringen föreslår i kontinentalsockellagen syftar till att större
hänsyn skall tas till miljön. Det är då naturligt att detta markeras genom
att villkor till skydd för miljön far en mer framträdande plats i bestäm-
melsen. Paragrafen föreslås därför fa ett ändrat innehåll.
Kontinentalsockellagen saknar bestämmelser om att tillstånd kan för-
enas med nya eller ändrade villkor. Det är enligt regeringens mening
lämpligt att en sådan bestämmelse införs. Hänsyn till tillståndshavaren
gör att detta inte bör fa ske utan vidare. Som förutsättning bör gälla att
det genom verksamheten har uppkommit en olägenhet av någon betydel-
se som inte förutsågs när tillståndet meddelades eller att verksamheten
med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.
Detta är samma förutsättningar för att meddela nya eller ändrade villkor
som enligt 24 kap. 5 § första stycket 2 och 5 MB.
I olika lagar knutna till hushållningsbestämmelsema i 3 och 4 kap. MB
finns bestämmelser om återställningsåtgärder. Så är fallet exempelvis i
minerallagen. Det är väl så viktigt att anläggningar tas bort och att spåren
av verksamheten även i övrigt utplånas när verksamheten har berört
kontinentalsockeln. Detta far särskild betydelse eftersom tillstånd enligt
lagen skall tidsbegränsas. Av artikel 60 och 80 i havsrättskonventionen
följer dessutom en skyldighet att ta bort anläggningar och konstruktioner
Prop. 1997/98:90
235
som är övergivna eller inte längre används. Även kontinentalsockellagen Prop. 1997/98:90
bör därför innehålla en bestämmelse om återställningsåtgärder.
Frågan om återställningsåtgärder kan regleras antingen i form av vill-
kor i tillståndet eller särskilt i samband med att tillståndet upphör.
Efter förebild i miljöbalken bör i kontinentalsockellagen samtidigt in-
föras en bestämmelse om att verksamhetsutövaren i tillståndet kan åläg-
gas att ställa säkerhet för kostnaderna for återställningsåtgärder.
Ändringarna i kontinentalsockellagen bör enligt regeringens mening
träda i kraft samtidigt med miljöbalken. Liksom i 6 § lagen om införande
av miljöbalken bör stadgas att äldre rätt skall tillämpas i ärenden som har
inletts före lagändringarna. Vidare bör, som Lagrådet anför, en över-
gångsbestämmelse införas om att bestämmelsen om skyldighet att vidta
återställningsåtgärder skall tillämpas även när tillstånd har meddelats
före lagändringarna. En tidigare övergångsbestämmelse till 10 a § bör
dessutom upprepas, fast i något modifierad form. I övrigt finner rege-
ringen inte något behov av övergångsbestämmelser. Följaktligen bör
tillstånd som har meddelats före ändringarnas ikraftträdande kunna förses
med nya villkor enligt de nya bestämmelserna.
Regeringens förslag: Miljöbalken skall gälla på konstgjorda öar, an-
läggningar och andra inrättningar i den ekonomiska zonen.
Miljöbalkens allmänna hänsynsregler skall gälla på även andra plat-
ser i den ekonomiska zonen vid utforskning, utvinning och annat ut-
nyttjande av naturtillgångar, uppförande och användning av konst-
gjorda öar samt uppförande och användning i kommersiellt syfte av
anläggningar och andra inrättningar.
Vid tillståndsprövning skall ett antal bestämmelser i miljöbalken
tillämpas.
Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens för-
slag.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans uttalar sig om förhållandet
mellan lagen om Sveriges ekonomiska zon och miljöbalken, utöver vad
som redovisas i nästa avsnitt.
Skälen för regeringens förslag: Miljöbalken (MB) skall enligt huvud-
regeln tillämpas parallellt med annan lag som reglerar sådan verksamhet
och sådana anläggningar som omfattas av balkens tillämpningsområde. I
geografiskt hänseende är dock tillämpningsområdet för miljöbalken i
huvudsak begränsat till svenskt territorium. Undantag från detta gäller
enligt reglerna om dumpning. Enligt 15 kap. 31 § MB far avfall inte
236
dumpas inom bl.a. Sveriges ekonomiska zon. Tillämpningsområdet kan i
enstaka fall sträcka sig utanför den svenska territorialgränsen även enligt
bestämmelser i annan lagstiftning. Ett exempel på att balkens geografiska
tillämpningsområde utvidgas av annan lag är 15 § lagen (1992:1140) om
Sveriges ekonomiska zon. Där anges att svensk lag tillämpas på en
konstgjord ö, anläggning eller annan inrättning på samma sätt som om
inrättningen var belägen inom riket. Denna bestämmelse bör finnas kvar.
Lagen om Sveriges ekonomiska zon gäller bara i Sveriges ekonomiska
zon, vilken i sin helhet ligger utanför svenskt territorium. Endast i sär-
skilt angivna fall gäller alltså lagen parallellt med miljöbalken.
I och med att miljöbalken enligt 15 § lagen om Sveriges ekonomiska
zon gäller på konstgjorda öar, anläggningar eller andra inrättningar som
har kommit till med stöd av denna lag kommer bl.a. hänsynsreglema i
2 kap. MB att bli tillämpliga vid användandet av sådana inrättningar.
Bestämmelsen i 15 § ger däremot inte stöd för att tillämpa miljöbalken
vid uppförandet av inrättningen. Svensk lag gäller nämligen enligt be-
stämmelsen först när inrättningen har kommit till. Miljöbalken är inte
heller tillämplig vid sådan utforskning, utvinning och annat utnyttjande
av naturtillgångar som med stöd av lagen om Sveriges ekonomiska zon
sker på andra platser än konstgjorda öar, anläggningar eller andra inrätt-
ningar.
Det bör enligt regeringens mening övervägas att göra bestämmelser i
miljöbalken tillämpliga i den ekonomiska zonen i fler fall än som följer
av 15 §. Vid bedömningen i vilken utsträckning detta är möjligt måste
internationell rätt beaktas.
Lagen om Sveriges ekonomiska zon grundar sig på 1982 års havs-
rättskonvention, som innehåller regler om ekonomiska zoner i del V.
Havsrättskonventionen trädde i kraft den 16 november 1994 och ratifice-
rades av Sverige den 25 juli 1996.
Artikel 56 i havsrättskonventionen ger ramen för kuststatens rättigheter
i den ekonomiska zonen. I denna zon har kuststaten suveräna rättigheter
till utforskning och utvinning av naturtillgångarna på havsbottnen och
därunder samt i överliggande vatten. Även i fråga om andra verksamhe-
ter som rör ekonomisk exploatering och utforskning av zonen, t.ex. när
det gäller framställning av energi från vatten, strömmar och vindar, har
kuststaten denna suveräna rätt. Kuststatens rättigheter kombineras med
en skyldighet att bevara och förvalta naturtillgångarna. Kuststatens juris-
diktion omfattar vid sidan av dessa ensamrättigheter också uppförandet
och användningen av konstgjorda öar, anläggningar och andra inrättning-
ar, bedrivande av marinvetenskaplig forskning samt skyddet av den
marina miljön och andra rättigheter och skyldigheter inom ramen för vad
som anges i konventionen. Kuststaten skall vid utövandet av sina rättig-
heter enligt konventionen ta vederbörlig hänsyn till andra staters intres-
sen.
Enligt artikel 60 i havsrättskonventionen har kuststaten exklusiv rätt att
reglera uppförandet, driften och användningen av konstgjorda öar, an-
läggningar och andra inrättningar. Svensk lag far därför ange förutsätt-
ningarna för att inrättningarna skall få uppföras. På samma sätt får
Prop. 1997/98:90
237
svensk lag ställa krav på utforskning, utvinning och annat utnyttjande av
de naturtillgångar som lagen är tillämplig på.
Enligt 5 § lagen om Sveriges ekonomiska zon krävs tillstånd för ut-
forskning, utvinning och annat utnyttjande av naturtillgångar, uppförande
och användning av konstgjorda öar samt uppförande och användning i
kommersiellt syfte av anläggningar och andra inrättningar. I ett till-
ståndsbeslut skall anges den verksamhet som tillståndet avser och de
villkor som skall gälla för verksamheten.
Den enda hänsynsregel som i dag gäller för utforskning, utvinning och
annat utnyttjande av naturtillgångar som sker på andra platser än konst-
gjorda öar, anläggningar eller andra inrättningar finns i 2 § lagen om
Sveriges ekonomiska zon. Inte heller för uppförandet av konstgjorda öar,
anläggningar och andra inrättningar gäller någon annan hänsynsregel.
Enligt paragrafen skall den som färdas i den ekonomiska zonen eller som
bedriver forskning eller annan verksamhet i zonen vidta sådana åtgärder
som är nödvändiga för att undvika skada på den marina miljön. Regeln i
2 § är värdefull, eftersom den skyddar den marina miljön. Verksamheten
kan dock orsaka även annan skada, exempelvis luftföroreningar. Det är
därför lämpligt att ytterligare hänsynsregler görs tillämpliga.
Detta far dock inte ske om det strider mot havsrättskonventionen. Ovan
har konstaterats att svensk lag far ange förutsättningarna för att inrätt-
ningar skall fa uppföras och att svensk lag far ställa krav på utforskning,
utvinning och annat utnyttjande av naturtillgångar. Dessutom är av in-
tresse att i 10 § lagen om Sveriges ekonomiska zon anges att lagen samt
de föreskrifter och villkor som har meddelats med stöd av lagen inte skall
innefatta någon inskränkning av de enligt folkrätten gällande rättigheter-
na till fri sjöfart i den ekonomiska zonen och till överflygning av zonen
och inte heller av några andra rättigheter som följer av allmänt erkända
folkrättsliga grundsatser.
Mot denna bakgrund kan de allmänna hänsynsreglema i 2 kap. MB gö-
ras tillämpliga på verksamheten. Regeln i 2 § lagen om Sveriges ekono-
miska zon behöver finnas kvar som komplement till balkens hänsyns-
regler.
Av nästa avsnitt framgår att de allmänna hänsynsreglema och vissa
andra bestämmelser i miljöbalken skall tillämpas vid tillståndsprövning
enligt lagen om Sveriges ekonomiska zon.
Prop. 1997/98:90
238
Prop. 1997/98:90
16.2
Regeringens förslag: Vid tillståndsprövning skall miljöbalkens all-
männa hänsynsregler tillämpas.
Vid tillståndsprövningen skall hänsyn tas till miljökvalitetsnormer.
En ansökan om tillstånd skall innehålla en miljökonsekvensbeskriv-
ning. När miljökonsekvensbeskrivningen upprättas skall miljöbalkens
regler tillämpas.
Ett tillstånd skall kunna förenas med nya eller ändrade villkor.
Ett tillstånd skall kunna göras beroende av att verksamhetsutövaren
ställer säkerhet för kostnaderna för återställning.
Om ett tillstånd upphör, skall tillståndshavaren vara skyldig att
vidta återställningsåtgärder.
Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens för-
slag. Utredningen föreslog dock inte någon lagregel om att miljöbalkens
allmänna hänsynsregler skall tillämpas vid tillståndsprövning enligt lagen
om Sveriges ekonomiska zon.
Remissinstanserna: Kustbevakningen tillstyrker ändringarna. Sveriges
advokatsamfund tillstyrker att en miljökonsekvensbeskrivning skall
finnas vid tillståndsprövning enligt lagen om Sveriges ekonomiska zon
men anser att detta endast skall gälla den prövning som avser frågan om
en utvinningsbar naturtillgång skall få utnyttjas. Lunds universitet erinrar
om att förutsättningarna för att meddela nya villkor under koncessionsti-
den inte är desamma som i miljöbalken. Enligt Kronofogdemyndigheten i
Stockholm har lagen om Sveriges ekonomiska zon inte tillräckligt tydliga
bestämmelser i verkställighetsdelen. Riksdagens ombudsmän JO påpekar
att det redan i 2 § fjärde stycket lagen (1985:206) om viten finns en be-
stämmelse om att vitesföreläggande skall delges.
Tillämpning av miljöbalken vid tillståndsprövning enligt lagen om Sveri-
ges ekonomiska zon
Regeringen har i föregående avsnitt fastslagit att de allmänna hänsyns-
reglema i 2 kap. MB skall gälla vid utforskning, utvinning och annat
utnyttjande av naturtillgångar, uppförande och användning av konstgjor-
da öar samt uppförande och användning i kommersiellt syfte av anlägg-
ningar och andra inrättningar, även om detta sker utanför områden där
miljöbalken gäller. Det är trots detta inte givet att dessa bestämmelser
skall tillämpas vid tillståndsprövning till sådan verksamhet enligt lagen
om Sveriges ekonomiska zon. Vid en prövning enligt en lag skall nämli-
gen enligt huvudregeln endast avgöras om de förutsättningar är uppfyllda
som direkt framgår av lagen i fråga (jfr avsnitt 4.2).
239
Någon tillståndsprövning enligt balken kommer inte att ske för nu ak-
tuell verksamhet. Enligt regeringens mening bör därför föreskrivas att
2 kap. MB skall tillämpas vid tillståndsprövningen enligt lagen om Sve-
riges ekonomiska zon. Härigenom säkerställs att hänsynskraven i 2 kap.
MB uppfylls.
I 5 kap. MB finns bestämmelser om miljökvalitetsnormer. Detta är fö-
reskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller miljön i övrigt för vissa
geografiska områden eller för hela landet. Normerna skall ange t.ex.
förekomst i vatten eller luft av kemiska produkter.
Miljökvalitetsnormer måste gälla all verksamhet som bidrar till att
normerna överträds. Eftersom Sverige inom ramen för havsrättskonven-
tionen har möjlighet att ställa krav på tillstånd för viss verksamhet i den
ekonomiska zonen och bestämma på vilka villkor tillstånd skall fa ges
kan Sverige föreskriva att svenska miljökvalitetsnormer skall iakttas vid
tillståndsgivningen. Det har ingen betydelse att de områden där mil-
jökvaliteten skall uppnås ligger på svenskt territorium och att den verk-
samhet som regleras i lagen om Sveriges ekonomiska zon bedrivs utanför
svenskt territorium. Regeringen föreslår därför att miljökvalitetsnormer
skall beaktas vid tillståndsgivningen och att tillstånd inte skall fa ges till
ny verksamhet som medverkar till att normerna överträds.
Det finns i dag inte något krav på miljökonsekvensbeskrivning i till-
ståndsärenden enligt lagen om Sveriges ekonomiska zon. Ett sådant krav
bör införas. Bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar i miljö-
balken bör i så stor utsträckning som möjligt få tillämpning även på
sådana beskrivningar i lagar utanför balken. Detta bör vara fallet även i
tillståndsärenden enligt lagen om Sveriges ekonomiska zon.
Övriga frågor
Enligt 5 § lagen om Sveriges ekonomiska zon får tillstånd förenas med
villkor. Det anges inte vad villkoren får avse. Den utvidgade prövning
som blir fallet när miljöbalkens allmänna hänsynsregler tillämpas bör
återspeglas i villkoren. Lagen bör därför förtydligas på denna punkt.
Tillstånd enligt lagen om Sveriges ekonomiska zon kan återkallas en-
ligt 8 §. Det finns däremot inte någon bestämmelse om att tillståndet kan
förenas med nya villkor eller att meddelade villkor kan ändras. Enligt
regeringens mening bör en sådan bestämmelse införas. Hänsyn till till-
ståndshavaren gör att detta inte bör få ske utan vidare. Som förutsättning
bör gälla att det genom verksamheten har uppkommit en olägenhet av
någon betydelse som inte förutsågs när tillståndet meddelades eller att
verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvali-
tetsnorm överträds. Detta är samma förutsättningar för att meddela nya
eller ändrade villkor som enligt 24 kap. 5 § första stycket 2 och 5 MB.
I flera lagar som liksom lagen om Sveriges ekonomiska zon är knutna
till hushållningsbestämmelsema i 3 och 4 kap. MB finns bestämmelser
om återställningsåtgärder. Så är exempelvis fallet i minerallagen. Det är
väl så viktigt att anläggningar tas bort och att spåren av verksamheten
även i övrigt utplånas när verksamheten har bedrivits i Sveriges ekono-
240
Prop. 1997/98:90
miska zon. En sådan skyldighet följer också av havsrättskonventionen.
Enligt artikel 60 skall alla anläggningar och konstruktioner som är över-
givna eller inte längre används avlägsnas. Även lagen om Sveriges eko-
nomiska zon bör därför innehålla en bestämmelse om återställningsåtgär-
der. Frågan om återställningsåtgärder skall kunna regleras antingen i
form av villkor i tillståndet eller särskilt i samband med att tillståndet
upphör.
Om den som har haft tillståndet inte iakttar vad som har ålagts honom i
form av återställningsåtgärder skall tillståndsmyndigheten vid vite kunna
förelägga honom att fullgöra sina skyldigheter. Enligt utredningens för-
slag till paragraf skulle vitesföreläggandet delges. Som påpekas av Riks-
dagens ombudsmän, JO framgår det redan av lagen (1985:206) om viten
att viten skall delges. Någon särskild bestämmelse om detta behövs där-
för inte i lagen om Sveriges ekonomiska zon.
Efter förebild i miljöbalken bör i lagen om Sveriges ekonomiska zon
samtidigt införas en bestämmelse om att verksamhetsutövaren i tillstån-
det kan åläggas att ställa säkerhet för kostnaderna för återställningsåtgär-
der.
Ändringarna i lagen om Sveriges ekonomiska zon bör enligt regering-
ens mening träda i kraft samtidigt med miljöbalken. Liksom enligt 6 §
lagen om införande av miljöbalken bör äldre rätt tillämpas i ärenden som
har inletts före lagändringarna. Vidare bör, som Lagrådet anför, en över-
gångsbestämmelse införas om att bestämmelsen om skyldighet att vidta
återställningsåtgärder skall tillämpas, även när tillstånd har meddelats
före lagändringarna. I övrigt finner inte regeringen något behov av över-
gångsbestämmelser. De nya bestämmelserna blir med andra ord omedel-
bart tillämpliga även på tillstånd som har meddelats före ändringarnas
ikraftträdande.
Regeringens förslag: Skogsvårdslagen och miljöbalken gäller pa-
rallellt. Skogsvårdslagen skall dock inte tillämpas i den mån den stri-
der mot miljöbalkens bestämmelser om hänsyn inom biotopskydds-
områden eller föreskrifter meddelade enligt miljöbalken om områdes-
skydd eller skydd för djur- och växtarter.
Vid tillståndsprövning och i frågor om ersättning skall ett antal be-
stämmelser i miljöbalken tillämpas.
Prop. 1997/98:90
Utredningens förslag: Utredningen gjorde i stort sett samma bedöm-
ning som regeringen såvitt gäller förhållandet mellan bestämmelserna i
miljöbalken (MB) och bestämmelser intagna i skogsvårdslagen. Den
lämnade inget förslag på lagregel om när andra krav skall respektive inte
skall fa ställas med stöd av miljöbalken.
241
Utredningen gjorde bedömningen att miljöbalkens bestämmelser alltid
skall gå före bestämmelser i författningar på lägre nivå än lag. Detta
innebar att andra krav alltid skall kunna ställas med stöd miljöbalken i
frågor där bestämmelser finns i skogsvårdsförordningen eller i Skogssty-
relsens föreskrifter.
Utredningen föreslog en generell bestämmelse om att skogsvårdslagen
inte skall tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter som har med-
delats med stöd av annan lag. Någon begränsning gjordes alltså inte av
vilka föreskrifter meddelade med stöd av miljöbalken som skall gå före
skogsvårdslagen.
Remissinstanserna: Skogsägarnas Riksförbund menar att utredning-
ens slutsats att miljöbalken skall tillämpas på skogsbruket ändrar skogs-
politiken i grunden. Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien anser att
uppmärksamheten mot areell bärkraftig produktion har skjutits i bak-
grunden. - Många remissinstanser är kritiska till utredningens uttalande
att miljöbalken alltid går före bestämmelser på lägre nivå än lag. - Lunds
universitet vill att lagen slår fast att de allmänna krav på verksamhets-
utövama som ställs i miljöbalkens hänsynsregler är tillämpliga. Univer-
sitetet motiverar detta med att lagens målsättningar i stor utsträckning
skall tillgodoses genom verksamhetsutövarens egna insatser och att
kontrollen över skogens skötsel delvis är begränsad. Det far dock enligt
universitetet godtas att lagens krav på anläggning av ny skog på skogs-
mark och krav på föryngringsåtgärder tar över miljöbalksreglema. Lant-
brukarnas Riksförbund föreslår däremot att det i skogsvårdslagen införs
en bestämmelse om att flera av miljöbalkens hänsynsregler inte skall
tillämpas på verksamhet enligt skogsvårdslagen. Även Skogsstyrelsen
anför att miljöbalkens hänsynsregler bara delvis är tillämpliga på skogs-
bruk och att för ändamålet särskilt anpassade hänsynsregler redan finns i
form av föreskrifter till skogsvårdslagen. Skogsindustrierna bedömer att
det finns en uppenbar risk att nuvarande balans mellan produktions- och
miljömål rubbas om miljöbalkens hänsynsregler gäller inom skogsbruket.
Skogsägarnas Riksförbund anser att miljöbalkens hänsynsregler är dåligt
anpassade till skogsbrukets förhållanden och påpekar dessutom att hän-
synsreglema i balken inte är förenade med ersättningsrätt, vilket enligt
förbundet strider mot grundlagen. Landsorganisationen i Sverige föreslår
att skogsvårdslagen gör undantag för miljöbalkens bestämmelser om
allmän försiktighet, lokalisering och hushållning med naturresurser samt
den s.k. stoppregeln.
Skälen för regeringens förslag: I skogsvårdslagen finns bestämmel-
ser om olika skogsbruksåtgärder. Två huvudgrupper av åtgärder är an-
läggning av skog och avverkning. Dessa kan i sin tur delas upp i en
mängd åtgärder, t.ex. markberedning, sådd, plantering, röjning, gallring
och föryngringsavverkning. Lagen innehåller vidare regler om andra
skötselåtgärder såsom bekämpning av insektshärjning.
Gemensamt för alla dessa skogsbruksåtgärder är att de påverkar mil-
jön. Mest uppmärksammad är påverkan på den biologiska mångfalden
men även andra negativa effekter kan uppkomma, såsom läckage av
kväve till vattendrag. Åtgärdernas miljöpåverkan gör att miljöbalken är
tillämplig.
Prop. 1997/98:90
242
Miljöbalken skall enligt huvudregeln tillämpas parallellt med annan
lag som reglerar verksamhet som omfattas av balkens tillämpningsområ-
de. Miljöbalken och skogsvårdslagen gäller alltså parallellt.
I dag sker en inskränkning i skogsvårdslagens räckvidd i förhållande
till annan lagstiftning. Lagen skall enligt 4 § inte tillämpas i den mån den
strider mot föreskrifter som har meddelats med stöd av naturvårdslagen
(1964:822) eller annan lag. Beträffande föreskrifter som har utfärdats
med stöd av naturvårdslagen ansågs vid lagens tillkomst gränsdragningen
framför allt vara aktuell när det gäller skötselföreskrifter för naturreservat
(prop. 1978/79:110 s. 62). Sedan skyddsformen biotopskydd har till-
kommit kan även föreskrifter för detta inskränka skogsvårdslagens till-
lämpning.
Bestämmelsen i 4 § skogsvårdslagen måste arbetas om till följd av
miljöbalkens införande. Utredningen föreslog den lydelsen att
skogsvårdslagen inte skall tillämpas i den mån den strider mot föreskrif-
ter meddelade med stöd av annan lag. Detta skulle innefatta även före-
skrifter meddelade med stöd av miljöbalken. Enligt regeringens uppfatt-
ning blir detta en alltför oklar inskränkning i skogsvårdslagens tillämp-
ningsområde. Utredningens förslag kan till och med innebära att före-
skrifter meddelade med stöd av miljöbalken far en starkare ställning än
de bestämmelser som finns intagna i själva balken. En sådan ordning är
inte förenlig med svensk lagstiftningstradition.
Några föreskrifter meddelade med stöd av balken måste dock ha före-
träde framför skogsvårdslagen. Detta gäller till att börja med föreskrifter
för områdesskydd meddelade med stöd av 7 kap. MB. Härigenom säker-
ställs bl.a. att föreskrifter för naturreservat alltid blir gällande. Vidare
skall föreskrifter meddelade med stöd av 8 kap. MB om skydd av djur-
och växtarter alltid iakttas.
Vidare bör enligt regeringens uppfattning en bestämmelse införas i
skogsvårdslagen om att lagen inte skall tillämpas i den mån den strider
mot 7 kap. 11 § andra stycket MB. Enligt nämnda stadgande skall inom
biotopskyddsområden inte bedrivas verksamhet eller vidtas åtgärder som
kan skada naturmiljön. Bestämmelsen tar sikte på bl.a. åtgärder inom
skogsbruket och är av en sådan art att den inte kan omfattas av begräns-
ningen av möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken.
Regeringen övergår härefter till frågan om tillämpningen av enskilda
bestämmelser i skogsvårdsförfattningama kan leda till andra resultat än
tillämpningen av bestämmelser i miljöbalken. Om detta är fallet förelig-
ger en konflikt mellan bestämmelserna som måste lösas.
I 5 § skogsvårdslagen finns krav på att ny skog skall anläggas på
skogsmark. Ny skog skall enligt paragrafen anläggas om markens vir-
kesproducerande förmåga efter avverkning eller på grund av skada på
skogen inte tas till vara på ett godtagbart sätt, om marken ligger outnytt-
jad eller om skogens tillstånd är uppenbart otillfredsställande. I speciella
situationer är det tänkbart att en bedömning enligt den allmänna hänsyns-
regeln i 2 kap. 3 § MB skulle leda till att ny skog inte skall anläggas eller
anläggas bara i begränsad omfattning. Samma sak gäller föryngringsåt-
gärder, exempelvis markberedning, sådd och plantering. Sådana åtgärder
skall enligt 6 § vidtas vid anläggning av ny skog, om det behövs för att
243
Prop. 1997/98:90
trygga återväxten av en skog av tillfredsställande täthet och beskaffenhet
i övrigt.
I övrigt innehåller skogsvårdslagen knappast några bestämmelser av
den arten att de kan hamna i konflikt med bestämmelser i miljöbalken.
Detta hänger samman med att de flesta materiella reglerna finns i
skogsvårdsförordningen (1993:1096) och Skogsstyrelsens föreskrifter.
Dessa bestämmelser är meddelade med stöd av bemyndiganden i
skogsvårdslagen.
Exempelvis stadgas i 30 § första stycket skogsvårdslagen att regering-
en eller den myndighet som regeringen bestämmer far meddela före-
skrifter om den hänsyn som skall tas till naturvårdens och kulturmiljö-
vårdens intressen vid skötseln av skog, såsom i fråga om hyggens storlek
och utläggning, beståndsanläggning, kvarlämnande av träd och trädsam-
lingar, gödsling, dikning och skogsbilvägars sträckning. För att tillgodose
dessa intressen får enligt paragrafens andra stycke regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om förbud
mot avverkning och andra skogsbruksåtgärder på skogliga impediment.
Av paragrafens tredje stycke framgår att bemyndigandet i det första
stycket inte medför befogenhet att meddela föreskrifter som är så ingri-
pande att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Av 30 §
skogsvårdsförordningen framgår att föreskrifter enligt 30 § skogsvårds-
lagen meddelas av Skogsstyrelsen.
Skogsstyrelsen har meddelat detaljerade föreskrifter med stöd av
nämnda bemyndiganden. I dessa behandlas allmänna frågor, förbud mot
avverkning och andra åtgärder på skogliga impediment, trädslagsbland-
ning, hänsynskrävande biotoper och värdefulla kulturmiljöer i skogen,
hänsyn till växt- och djurarter, kvarlämnande av skyddszoner, kvarläm-
nande av träd, trädsamlingar och döda träd, hyggens storlek och form,
undvikande och begränsande av skador på mark och i vatten samt byg-
gande av skogsbilvägar.
Miljöbalkens målparagraf, allmänna hänsynsregler och miljökvali-
tetsnormer utfärdade med stöd av miljöbalken är tillämpliga på skogs-
mark och skogsbruk, dvs. inom skogsvårdslagens tillämpningsområde.
Därav följer att föreskrifter som meddelas med stöd av skogsvårdslagen
skall vara förenliga med de allmänna hänsynsreglema i 2 kap. MB och
att de skall främja uppfyllandet av miljöbalkens mål, sådant som detta
kommer till uttryck i 1 kap. 1 § MB. Föreskrifterna far inte heller mot-
verka att miljökvalitetsnormer som har utfärdats enligt 5 kap. MB upp-
fylls. I den mån en fråga far anses vara olämpligt reglerad i skogsvårds-
förordningen eller Skogsstyrelsens föreskrifter skall reglerna naturligtvis
ändras. Föreskrifterna skall givetvis medverka till att miljömålet för
skogsbruket uppnås. Vid utfärdandet av nya eller ändrade föreskrifter
skall dessutom beaktas hur frågan behandlas i miljöbalken.
När två bestämmelser som är tillämpliga på samma fråga leder till oli-
ka resultat och bestämmelserna alltså är oförenliga, måste en bedömning
göras av vilken bestämmelse som skall tillämpas. Av allmänna lagvals-
principer följer i förevarande fall att de detaljerade föreskrifterna om
miljöhänsyn i skogsvårdsförfattningama skall tillämpas. Lagrådet har
föreslagit att det lagval som skall göras regleras direkt i lagtexten. Rege-
244
Prop. 1997/98:90
ringen gör dock den bedömningen att någon uttrycklig lagreglering inte
behövs, eftersom den valda metodiken med tillräcklig tydlighet knyter an
till allmänt erkända lagvalsprinciper.
En tillsynsmyndighet far således inte med stöd av miljöbalkens all-
männa hänsynsregler meddela förelägganden om bredden på skyddszo-
ner med träd och buskar som lämnas kvar mot vattendrag, eftersom be-
stämmelser om sådana skyddszoner finns i Skogsstyrelsens föreskrifter.
Däremot kan med stöd av miljöbalken krav ställas på t.ex. kemikalie-
hantering, eftersom sådan hantering inte regleras i skogsvårdsförfattning-
ama. En lagvalsprövning leder nämligen till bedömningen att om en
fråga om miljöhänsyn är oreglerad i skogsvårdsförfattningama kan mil-
jöbalkens hänsynsregler läggas till grund för ingripanden.
Miljöbalkens hänsynsregel om försiktighetsmått (2 kap. 3 §) blir så-
ledes tillämplig i de frågor som inte är särskilt reglerade i skogsvårdsför-
fattningama. Detsamma gäller i princip lokaliseringsregeln (2 kap. 4 §). I
fråga om denna regel finns det dock naturliga begränsningar i samband
med skogsbruk. Möjligheten till alternativ lokalisering är naturligtvis av
betydelse vid bedömningen av om en plats kan godtas (prop. 1997/98:45,
del 1, s. 219). Andra hänsynsregler i miljöbalken kommer att gälla så gott
som utan inskränkning, eftersom inga eller endast fa föreskrifter på om-
rådet finns i skogsvårdsförfattningama. Detta gäller t.ex. kravet på kun-
skap (2 kap. 2 §) och produktvalsprincipen (2 kap. 6 §). I likhet med vad
som skall gälla för 12 kap. 6 § MB kommer skogsvårdsstyrelsen att vara
tillsynsmyndighet inom det område som regleras i skogsvårdsförfattning-
ama, även om ingripandet stöder sig på de allmänna hänsynsreglema i
2 kap. MB.
Någon begränsning av möjligheten att ställa krav bör inte gälla i fråga
om föreläggande och förbud i samband med anmälan om samråd enligt
12 kap. 6 § MB. Detta överensstämmer med vad som gäller i dag (jfr
Skogsstyrelsens cirkulär om samråd enligt 20 § naturvårdslagen, C nr 13,
LA 21.01). Av intresse i sammanhanget är att rätt till ersättning förelig-
ger om ett sådant föreläggande eller förbud enligt 31 kap. 4 § MB medför
att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt
försvåras.
Av nästa avsnitt framgår att ett antal bestämmelser i miljöbalken skall
tillämpas vid tillståndsprövning och i frågor om ersättning enligt
skogsvårdslagen.
Prop. 1997/98:90
Regeringens förslag: Tillstånd skall inte fa ges till en avverkning
som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.
Begreppet miljökonsekvensbeskrivning i skogsvårdslagen ersätts
med begreppet analys av inverkan på miljön.
Ersättning skall inte betalas för intrång upp till den s.k. kvalifika-
tionsgränsen.
245
Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens för-
slag.
Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker före-
slagna ändringar i skogsvårdslagen. Naturvårdsverket anser att de all-
männa hänsynsreglema i 2 kap. MB bör gälla vid prövning enligt
skogsvårdslagen. Länsstyrelsen i Skaraborgs län och Umeå kommun är
inne på samma tanke. Lunds universitet instämmer i utredningens upp-
fattning att inte ersättningsreglerna i miljöbalken skall kunna kringgås
genom att balkens stoppregeln åberopas i stället för att ett områdesskydd
enligt 7 kap. MB tillskapas. Universitetet anser dock att detta bör framgå
av lagtexten.
Skogsstyrelsen avstyrker förslaget om hänsynstagande till miljökvali-
tetsnormer vid tillståndsprövning. Skogsstyrelsen anför att det är osan-
nolikt att en enskild avverkning skulle kunna bedömas medföra miljöef-
fekter som har betydelse för en miljökvalitetsnorm. Om sådana regler
ändå införs är det enligt Skogsstyrelsen sannolikt att den som vägras
tillstånd har rätt till ersättning. Inte heller Skogsindustrierna eller Skogs-
ägarnas Riksförbund anser att reglerna om miljökvalitetsnormer skall
tillämpas inom skogsbruket. När det är fråga om avverkning av natur-
skog som inte är ersättningsbar tycker Västerås kommun att det är tvek-
samt att tillstånd skall kunna meddelas när åtgärder vidtas vid annan
verksamhet samtidigt som en miljökvalitetsnorm har överträtts. Länssty-
relsen i Stockholms län anser att hänsyn skall tas till miljökvalitetsnor-
mer även vid anmälningspliktig avverkning. Det bör därför enligt läns-
styrelsen övervägas att införa en bestämmelse om att skogsvårdsstyrelsen
skall meddela förelägganden och förbud för en viss typ av avverkning
eller vidtagande av särskilda försiktighetsmått mot en anmäld avverkning
i de fall då en miljökvalitetsnorm riskerar att överträdas.
Skogsstyrelsen, Skogsindustrierna och Skogsägarnas Riksförbund till-
styrker att begreppet miljökonsekvensbeskrivning byts ut mot begreppet
analys av inverkan på miljön. Skogsägarnas Riksförbund anser att skog-
liga arbetsföretag aldrig bör kunna omfattas av miljökonsekvensbeskriv-
ningar. Riksantikvarieämbetet efterlyser en precisering av skillnaden
mellan begreppen miljökonsekvensbeskrivning och analys. Länsstyrelsen
i Jönköpings län anser att miljöbalkens bestämmelser om miljökon-
sekvensbeskrivningar i största möjliga utsträckning bör tillämpas även
vid sådana beskrivningar enligt skogsvårdslagen. Begreppet miljökon-
sekvensbeskrivning bör enligt länsstyrelsen behållas. Västerås kommun
föreslår att konsekvensanalysen innehåller ett samråd med kommunen
och länsstyrelsen med hänsyn till att båda myndigheterna har ansvar för
naturresurshushållningen och den biologiska mångfalden.
Skogsstyrelsen och Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker att ersätt-
ning inte betalas för intrång upp till den s.k. kvalifikationsgränsen. Läns-
styrelsen i Jönköpings län anför däremot att ersättning även i fortsätt-
ningen bör betalas upp till denna gräns. Det finns enligt länsstyrelsens
uppfattning risk för att såväl ersättningströskeln som hänsynskraven
kommer att tillämpas olika vid tillämpningen av miljöbalken respektive
skogsvårdslagen. Även Lantbrukarnas Riksförbund, Skogsindustrierna
Prop. 1997/98:90
246
och Skogsägarnas Riksförbund avstyrker förslaget att ersättning inte
skall betalas för intrång upp till kvalifikationsgränsen.
Lunds universitet ifrågasätter om inte en hänvisning till miljöbalkens
mål skulle ha sitt värde. Skogsindustrierna säger sig inte kunna acceptera
att tillsyn över åtgärder inom skogsbruket utövas av andra myndigheter
än skogsvårdsorganisationen. Skogsägarnas Riksförbund är inne på
samma tanke. Enligt Kronofogdemyndigheten i Stockholm har
skogsvårdslagen inte tillräckligt tydliga bestämmelser i verkställighets-
delen. Naturskyddsföreningen anser att miljöorganisationer bör ges rätt
att överklaga beslut enligt skogsvårdslagen. Frågan om skogsvårdslagens
anpassning till miljöbalken och annan markanvändningslagstiftning bör
enligt Länsstyrelsen i Skaraborgs län bli föremål för ytterligare utred-
ning.
Miljökvalitetsnormer
Miljöbalken innehåller i 5 kap. bestämmelser om miljökvalitetsnormer.
Detta är föreskrifter om kvaliteten på mark, vatten, luft eller miljön i
övrigt inom ett visst geografiskt område eller hela landet. Normerna
anger de förorenings- eller störningsnivåer som inte far överskridas eller
underskridas efter en viss tidpunkt, exempelvis förekomst i mark eller
vatten av kemiska produkter. De kan också ange högsta eller lägsta före-
komst i yt- eller grundvatten av organismer som kan tjäna till ledning för
bedömningen av tillståndet i miljön.
Myndigheter och kommuner, däribland de skogsvårdande myndighe-
terna, skall enligt 5 kap. 3 § MB säkerställa att miljökvalitetsnormema
uppfylls när de prövar tillåtlighet, tillstånd, godkännanden, dispenser och
anmälningsärenden, utövar tillsyn och meddelar föreskrifter.
Miljökvalitetsnormer omfattar all verksamhet och alla åtgärder som
påverkar uppfyllandet av normen. Det saknar betydelse om verksamheten
kräver tillstånd eller inte. Även åtgärder inom skogsbruket, vilka med
några fa undantag får ske utan tillstånd, omfattas alltså av normerna. Ett
exempel är att gödsling av skogsmark kan medföra att en miljökvali-
tetsnorm om bl.a. kväve kan överskridas. Andra exempel är att föryng-
ringsavverkning i ogynsamma lägen och användning av kemikalier i
skogsbruk kan medföra att normen överträds.
Reglerna i 5 kap. kompletteras av bestämmelser om att tillstånd inte far
meddelas för nya verksamheter som medverkar till att en miljökvali-
tetsnorm överträds (16 kap. 5 § MB). De kompletteras också av bestäm-
melser om att tillstånd eller villkoren för ett tillstånd far omprövas, om
verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvali-
tetsnorm överträds (24 kap. 5 § första stycket 2 MB). Bestämmelserna
som anknyter till tillstånd avser endast fall där tillstånd meddelas enligt
miljöbalken. Om man vill att samma bedömning skall göras vid till-
ståndsprövning enligt andra lagar måste särskilda bestämmelser införas
om detta.
Prop. 1997/98:90
247
Skogsavverkning är inte en åtgärd som kommer att kräva tillstånd en-
ligt miljöbalken. Avverkning är normalt inte tillståndspliktig enligt
skogsvårdslagen och endast i vissa fall anmälningspliktig enligt 14 §.
Tillstånd enligt skogsvårdslagen fordras dock för avverkning av svårför-
yngrad skog och skyddsskog (16 §) och för att påbörja en föryngringsav-
verkning i ädellövskog (27 §).
Risken för att en avverkning skall påverka en miljökvalitetsnorm be-
höver inte vara större vid de avverkningar som är tillstånds- eller anmäl-
ningspliktiga än vid andra avverkningar. Det kan därför tyckas vara
omotiverat att införa regler om hänsyn till miljökvalitetsnormer vid just
tillståndsprövningen. Skogsbruket inom svårföryngrade områden där
tillstånd krävs skall dock bedrivas med mycket stor återhållsamhet (jfr
prop. 1990/91:3, s. 15). Tillstånd till avverkning i fjällnära skog far inte
meddelas om avverkningen är oförenlig med intressen som är av väsent-
lig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården. Om tillstånd vägras
måste ersättning betalas av staten om förbudet innebär avsevärt intrång i
pågående markanvändning. Det är inte lämpligt att samhället genom att
ge tillstånd sanktionerar en verksamhet som medverkar till att en mil-
jökvalitetsnorm överträds. Regeringen finner därför att det med förebild i
16 kap. 5 § MB bör införas en bestämmelse om att tillstånd inte får med-
delas för avverkning som medverkar till att en miljökvalitetsnorm över-
träds.
Det är enligt Skogsstyrelsen osannolikt att en enskild avverkning skulle
kunna bedömas medföra miljöeffekter som har betydelse för en mil-
jökvalitetsnorm. Regeringen vill till detta anföra följande. Det kan inte
uteslutas att en enskild åtgärd medverkar till att normen överträds. En
enskild avverkning kan vara just det som leder till att en miljökvali-
tetsnorm, t.ex. för kvävehalt eller organism i intilliggande vatten, kom-
mer att överträdas. En sådan avverkning är otillåten och skogsvårdssty-
relsen kan därmed inte tillåta den. I annat fall föreligger det inget hinder.
Liksom enligt miljöbalkens bestämmelse skall tillstånd kunna ges om
det vidtas sådana åtgärder att olägenheterna från annan verksamhet upp-
hör eller minskar så att möjligheten att uppfylla miljökvalitetsnormen
ökar i inte obetydlig utsträckning. En förutsättning för att tillstånd skall
meddelas i en sådan situation är naturligtvis att övriga förutsättningar för
tillstånd är uppfyllda.
Vad så gäller ädellövskogen innebär regleringen i skogsvårdslagen
följande. En föryngringsavverkning far inte påbörjas förrän skogsvårds-
styrelsen har lämnat tillstånd till avverkningen. Syftet med till-
ståndsprövningen är att myndigheten skall kunna granska formen för
föryngringsavverkning. Tillstånd skall alltid lämnas till avverkningar
som är tillåtna enligt skogsvårdslagens övriga bestämmelser. Regleringen
syftar nämligen enbart till att bibehålla arealen ädellövskog oförändrad.
Mot denna bakgrund är det knappast nödvändigt att såsom utredningen
har föreslagit knyta miljöbalkens bestämmelser om miljökvalitetsnormer
till skogsvårdslagens bestämmelser om ädellövskog.
Det är bara vid tillståndsprövning av avverkning i svårföryngrad skog
och skyddsskog som det finns behov av att införa särskilda bestämmelser
om miljökvalitetsnormer i skogsvårdslagen. Bestämmelserna i 5 kap. MB
248
Prop. 1997/98:90
om miljökvalitetsnormer gäller nämligen utan uttryckligt stadgande i
skogsvårdslagen. Av 5 kap. 4 § MB framgår att verksamhet skall bedri-
vas så att miljökvalitetsnormer inte överträds. Enligt 5 kap. 3 § skall
myndigheter och kommuner säkerställa att miljökvalitetsnormer uppfylls
bl.a. när de utövar tillsyn och meddelar föreskrifter.
Miljökonsekvensbeskrivningar
Miljöbalken innehåller i 6 kap. bestämmelser om miljökonsekvensbe-
skrivningar. Sådana skall enligt huvudregeln ingå i ansökningar om
tillstånd enligt balken. Regeringen får föreskriva att miljökonsekvensbe-
skrivningar skall finnas i även andra fall.
Förfarandet vid upprättandet av miljökonsekvensbeskrivningar finns
utförligt reglerat i balken. Beskrivningen skall föregås av ett tidigt sam-
råd med länsstyrelsen och särskilt berörda enskilda. Länsstyrelsen skall
efter samrådet besluta om verksamheten eller åtgärden kan antas medföra
en betydande miljöpåverkan. Om så anses vara fallet skall ett förfarande
med miljökonsekvensbedömning genomföras. Vid ett sådant förfarande
sker ett utökat samråd. Därefter upprättas miljökonsekvensbeskrivning-
en. Innehållet i denna är särskilt reglerat. Kungörelse skall normalt ske av
att miljökonsekvensbeskrivningen har upprättats. Tillståndsmyndigheten
skall slutligen godkänna beskrivningen och beakta innehållet vid till-
ståndsprövningen.
Skogsvårdslagen ställer inte samma krav på miljökonsekvensbeskriv-
ningar, vare sig beträffande vilka fall där sådana skall upprättas, förfa-
randet vid upprättandet eller vad beskrivningarna skall innehålla.
Enligt skogsvårdsförfattningama gäller att Skogsstyrelsen far föreskri-
va att det i ärenden enligt lagen skall finnas en miljökonsekvensbeskriv-
ning som gör det möjligt att bedöma vilken inverkan nya metoder för
skogens skötsel och nya skogsodlingsmaterial har på miljön, om verk-
samheten avses pågå i nämnvärd omfattning eller skall utföras i miljöer
som är särskilt känsliga. Det finns däremot inte någon möjlighet att ställa
krav på miljökonsekvensbeskrivningar i andra situationer, exempelvis
generellt vid avverkningar eller särskilt vid avverkning av ljällnära sko-
gar. Skogsstyrelsen beslutar i varje enskilt ärende vad miljökonsekvens-
beskrivningen skall innehålla och hur den skall bekostas. Skogsstyrelsen
skall inhämta yttrande över en miljökonsekvensbeskrivning från Natur-
vårdsverket och berörd länsstyrelse.
Vid bedömningen av om krav på miljökonsekvensbeskrivningar skall
ställas i ytterligare fall i skogsvårdslagen måste kravet på miljökon-
sekvensbeskrivning vid samråd enligt miljöbalken beaktas. Enligt 12 kap.
6 § MB skall verksamheter och åtgärder som inte omfattas av tillstånds-
eller anmälningsplikt enligt balken och som kan komma att väsentligt
ändra naturmiljön anmälas för samråd. Föreskrifter far enligt paragrafen
meddelas om att anmälan för samråd alltid skall göras i fråga om särskil-
da slag av verksamheter som kan medföra skada på naturmiljön. I den
utsträckning det behövs skall i dag enligt 25 § naturvårdsförordningen
(1976:484) en anmälan för samråd vara åtföljd av en miljökonsekvensbe-
249
Prop. 1997/98:90
skrivning. Enligt regeringen bör detta gälla även sedan balken har trätt i
kraft.
Av betydelse för bedömningen av frågan om krav på miljökon-
sekvensbeskrivningar skall ställas i ytterligare fall är vidare reglerna om
s.k. hänsynsredovisningar enligt skogsvårdslagen. Skogsmarkens ägare
är enligt 14 § skogsvårdslagen skyldig att underrätta skogsvårdsstyrelsen
om vad han avser att göra för att tillgodose naturvårdens och kulturmil-
jövårdens intressen i samband med att anmälningspliktig avverkning
skall ske på hans mark. Liknande bestämmelser finns i 16 och 27 §§.
Årligen görs 40 000 - 50 000 hänsynsredovisningar. Mörkertalet är
enligt Skogsstyrelsens uppfattning mycket lågt.
Skogsstyrelsen har fastställt blanketter för hänsynsredovisningen. På
dessa skall redovisas vilka
1. skogliga impediment som finns och vilken hänsyn som skall tas till
dessa,
2. hänsynskrävande biotoper och värdefulla kulturmiljöer som finns
och vilken hänsyn som skall tas till dessa,
3. växt- och häckningsplatser för hotade, sällsynta eller hänsynskrä-
vande växt- och djurarter och vilka tjäderspelplatser som finns samt
vilken hänsyn som skall tas till dessa,
4. skyddszonskrävande områden som avverkningsområdet gränsar
mot, vilka skyddszoner som skall lämnas och vilka åtgärder som skall
utföras i skyddszonema,
5. träd, trädsamlingar och döda träd som skall lämnas kvar,
6. skador på mark och i vatten som skall förhindras eller begränsas,
samt
7. övriga hänsyn som skall tas i samband med avverkningen.
Av betydelse för bedömningen av frågan om krav på miljökon-
sekvensbeskrivningar skall ställas i ytterligare fall är slutligen att
skogsvårdsstyrelsen innan tillstånd ges till avverkning i de områden av
den gällnära skogen där naturvärdena inte är fullständigt kända men
antas vara höga kan genomföra en särskild inventering för att klarlägga
naturvärdena (19 § skogsvårdsförordningen).
Som nyss framgått kan redan i dag miljökonsekvensbeskrivningar krä-
vas för skogsbruksåtgärder som väsentligt kan ändra naturmiljön. Vidare
gäller att behovet av miljökonsekvensbeskrivningar i stor utsträckning
tillgodoses av hänsynsredovisningama och - åtminstone vad gäller gäll-
nära skog - skogsvårdsstyrelsemas egna inventeringar. Regeringen utgår
från att den praxis som utvecklas för innehållet i och formerna för miljö-
konsekvensbeskrivningar enligt miljöbalken kommer att påverka miljö-
konsekvensbeskrivningar enligt skogsvårdslagen. Regeringen skall som
ett naturligt led i uppföljningen av miljöbalksreformen följa hur miljö-
konsekvensbeskrivningar enligt skogsvårdslagen utvecklas och vid behov
ta initiativ till en anpassning till balkens regler. En första möjlighet att
återkomma till frågan är i regeringens redovisning till riksdagen av den
nyligen genomförda utvärderingen av skogspolitiken.
Termen miljökonsekvensbeskrivning bör i möjligaste mån endast an-
vändas på den beskrivning med tillhörande förfarande som upprättas
enligt balkens regler eller enligt bestämmelser som liknar balkens regler.
250
Prop. 1997/98:90
Regeringen föreslår därför en redaktionell ändring i 32 § skogsvårdsla-
gen innebärande att uttrycket miljökonsekvensbeskrivning tas bort. Det
är tillräckligt att det av paragrafen framgår att en analys skall göras av
vilken inverkan metoderna och materialet har på miljön. Någon saklig
ändring är inte avsedd. Liksom tidigare skall alltså gälla bl.a. att även
inverkan på hushållningen med naturresurser skall redovisas.
Ersättning
Skogsvårdslagen innehåller i 19 § en bestämmelse om ersättning till den
som inte får tillstånd till avverkning av fjällnära skog eller som åläggs i
ett sådant tillstånd att ta hänsyn till naturvårdens eller kulturmiljövårdens
intressen. Hänvisning sker till ersättningsbestämmelserna i naturvårds-
lagen. Detta innebär att ersättning skall betalas i den utsträckning som det
inskränkande beslutet innebär att pågående markanvändning inom berörd
del av fastigheten avsevärt försvåras.
I miljöbalken har reglerna ändrats så att från ersättningen skall dras av
ett belopp motsvarande den s.k. kvalifikationsgränsen, dvs. ett belopp
som motsvarar ersättning upp till nivån "avsevärt försvåras". Förslaget
har förutom av Miljöbalksutredningen förts fram av en interdepartemen-
tal arbetsgrupp med uppgift att utreda vissa frågor rörande intrångsersätt-
ning (Ds 1991:87), av Skogspolitiska kommittén (SOU 1992:76) och av
Miljöskyddskommittén (SOU 1993:27). Avräkningen har fått stöd i olika
remissbehandlingar och i propositionen om en ny skogspolitik (prop.
1992/93:226 s. 44). Jordbruksutskottet delade regeringens uppfattning i
den nämnda propositionen och framhöll att de lagtekniska förändringarna
fick behandlas i ett senare sammanhang (1992/93:JoU15 s. 27 f).
Eftersom det har införts en regel om avräkning i miljöbalken bör enligt
regeringens mening en motsvarande avräkning ske när ersättning skall
betalas enligt skogsvårdslagen.
Övriga frågor
I 7 § skogsvårdslagen finns ett bemyndigande för regeringen eller myn-
dighet som regeringen bestämmer att bl.a. meddela föreskrifter som
förbjuder eller ställer upp villkor för användning av visst slag av
skogsodlingsmaterial vid anläggning av skog. Bestämmelsen har likheter
med 8 kap. 3 § MB, som innehåller ett bemyndigande att meddela förbud
mot eller särskilda villkor för att sätta ut exemplar av bl.a. växtarter i
naturmiljön. Utredningen föreslog att skogsvårdslagens bestämmelse
skulle kompletteras med en bestämmelse om att föreskrifter enligt 8 kap.
3 § MB skall iakttas vid verksamhet enligt skogsvårdslagen. Enligt rege-
ringens uppfattning är en sådan bestämmelse onödig, eftersom det, som
framgår av avsnitt 17.1, särskilt skall anges i skogsvårdslagen att lagen
inte skall tillämpas när den strider mot föreskrifter meddelade med stöd
av 8 kap. MB. I detta fall kommer dock sådana konflikter att bli ovanliga,
eftersom det med stöd av miljöbalken inte får meddelas föreskrifter som
251
Prop. 1997/98:90
avser användningen av skogsodlingsmaterial vid anläggning av skog (jfr
8 kap. 3 § andra stycket MB).
Enligt 6 § lagen om införande av miljöbalken skall ärenden som har
inletts före balkens ikraftträdande handläggas och bedömas enligt äldre
bestämmelser. Reglerna om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas
omedelbart. Denna ordning bör enligt regeringens mening normalt gälla
även i ärenden enligt de lagar som ligger utanför balken. Ärenden enligt
skogsvårdslagen avgörs normalt efter kort tid. Under ett övergångsskede
kommer dock ärenden som har inletts före lagändringarnas ikraftträdande
att handläggas efter denna tidpunkt. En övergångsbestämmelse bör därför
införas även i skogsvårdslagen.
Enligt 38 § lagen om införande av miljöbalken skall äldre bestämmel-
ser gälla i fråga om rätt till ersättning på grund av beslut som har med-
delats före balkens ikraftträdande. Detta innebär att avdrag på ersättning
med ett belopp som motsvarar kvalifikationsgränsen inte skall ske när
beslutet har meddelats före balkens ikraftträdande. En motsvarande över-
gångsbestämmelse bör knytas till ändringen i 19 § skogsvårdslagen.
Prop. 1997/98:90
Regeringens förslag: Miljöbalken och jordabalken skall gälla paral-
lellt. Inga begränsningar införs i möjligheten att ingripa med stöd av
miljöbalken.
Utredningens förslag: Utredningen berörde inte frågan.
Remissinstanserna: Remissinstanserna berör inte frågan.
Skälen för regeringens förslag: I jordabalken (JB) finns bestämmel-
ser om rättsförhållanden rörande fast egendom (1-18 kap.) och om in-
skrivningsväsendet (19-24 kap.). Bestämmelserna berör knappast samma
frågor som miljöbalken och några avgränsningsproblem kan därför inte
uppkomma mellan balkama. Av intresse är dock 3 kap. JB, som behand-
lar rättsförhållanden mellan grannar.
Enligt 3 kap. 1 § JB skall var och en vid nyttjandet av sin eller annans
fasta egendom ta skälig hänsyn till omgivningen. I lagrådsremissen an-
fördes att bestämmelsen delvis berör samma frågor som den centrala
hänsynsregel som finns intagen i 2 kap. 3 § MB. Enligt denna skall alla
som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd
utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar och vidta de försiktig-
hetsmått i övrigt som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att
verksamheten eller åtgärder medför skada eller olägenhet för människors
hälsa eller miljön.
I lagrådsremissen föreslogs att ett tillägg skulle göras i 3 kap. 1 § JB, i
avsikt att klargöra att bestämmelsen inte innebär någon inskränkning av
de krav som kan ställas enligt miljöbalken. Lagrådet konstaterar att
252
förevarande kapitel i jordabalken gäller rättsförhållanden mellan grannar
och att miljöbalken knappast innehåller någon föreskrift av rent granne-
lagsrättslig karaktär. Med hänsyn till detta och då det hitintills inte an-
setts föreligga något behov av en hänvisning till lagstiftning angående
miljön ifrågasätter Lagrådet om det föreslagna tillägget är tillräckligt
motiverat av vare sig praktiska eller systematiska skäl. Regeringen låter
därför förslaget utgå.
Prop. 1997/98:90
Regeringens förslag: Jordabalkens och andra författningars bestäm-
melser om nyttjanderätt skall tillämpas på den rätt som uppkommer
för staten eller en kommun när fastighetsägaren i ett naturvårdsavtal
avstår från att bruka sin fastighet i särskilt angivna hänseenden.
Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens för-
slag. Utredningen föreslog dessutom att miljöorganisationer skall be-
handlas på samma sätt som staten och kommuner.
Remissinstanserna: Skogsstyrelsen tillstyrker förslaget i princip, men
anser att ändringen bör begränsas till sådana avtal som sluts mellan en
fastighetsägare och staten. Det finns enligt Skogsstyrelsen risk för att
oklarheter uppstår om avtalens innebörd och status om närmare 300
kommuner och ett okänt antal ideella föreningar ges möjlighet att utfor-
ma avtal. Lantbrukarnas Riksförbund och Skogsägarnas Riksförbund
tillstyrker förslaget rörande naturvårdsavtal, dock med den reservationen
att det bör ankomma på fastighetsägaren att bestämma om inskrivning av
ett naturvårdsavtal skall få ske. Skogsindustrierna tillstyrker förslaget.
Lunds universitet ser det som angeläget att naturvårdsavtal far ett bättre
sakrättsligt skydd på det sätt som utredningen anger. Universitetet påpe-
kar att förslaget visserligen innebär den systematiska nyheten att man
inför en ny typ av sakrättsligt skyddad rättighet som går ut på rådighet
över en fastighet utan att liksom servitutet vara knuten till en annan,
härskande fastighet. Såvitt universitetet kan bedöma behöver detta dock
inte ställa till några större komplikationer. Önskan om en konsekvent
systematik bör enligt universitetet fa stå tillbaka för så starka praktiska
skäl som talar för förslaget. Universitetet diskuterar vidare om inte den
sakrättsligt skyddade rättigheten också skall omfatta fall där fastighets-
ägaren åtar sig att vidta positiva åtgärder, t.ex. att röja hagmark. Univer-
sitetet finner det trots allt befogat att godta den begränsning av det sak-
rättsliga skyddet som utredningen föreslår i denna fråga. Lantmäteriver-
ket avstyrker förslaget. Verket anför att bestämmelser om naturvårdsavtal
inte hör hemma i civilrättslig lagstiftning, eftersom förslaget avser att
skydda allmänna ideella intressen och inte enskilda ekonomiska intres-
sen. Verket påpekar att avtal som syftar till att styra markanvändningen
är okända inom civilrätten, om man bortser från negativa servitut. Om
inte gällande naturvårdslagstiftning ger utrymme för naturvårdsavtal, bör
enligt verket lagändring ske i förvaltningsrättslig lagstiftning. Verket
253
tillägger att naturvårdsavtal, med den utformning lagförslaget har, skulle
få dåligt skydd vid fastighetsreglering. Försvarsmakten anser att tillräck-
liga skyddsbestämmelser finns i 7 kap. miljöbalken. Som förslaget nu är
utformat ger det enligt Försvarsmakten upphov till stora tolkningssvårig-
heter, särskilt vid mer komplicerade avtalssituationer.
Bakgrund
Inom skogsbrukssektom används s.k. naturvårdsavtal som komplement
till naturreservat, biotopskydd, generell hänsyn och andra åtgärder for att
uppnå skogspolitikens miljömål. Detta sker huvudsakligen i sådana fall
där en anpassad skötsel gynnar naturvärdena. Avtalen sluts mellan mark-
ägare och framför allt staten och har till syfte att bevara och utveckla ett
områdes naturvärden. Några lagregler finns inte som särskilt avser natur-
vårdsavtal.
Ett naturvårdsavtal innebär att en fastighetsägare åtar sig att mot er-
sättning från motparten helt eller delvis avstå från sin rätt att bruka ett
område av sin mark. Eftersom avtalen hittills främst har kommit till
användning i skogen är det i de allra flesta fallen avverkning och annat
tillvaratagande av virke som markägaren förklarar sig helt eller delvis
avstå från. I vissa fall far markägarens motpart genom avtalet en rätt att
vidta närmare preciserade åtgärder i avsikt att bibehålla eller höja natur-
värdena. Det kan t.ex. vara fråga om att på konstlad väg skapa högstub-
bar, dvs. kapa träd några meter upp på stammen, eller utföra särskilt
anpassad röjning eller gallring. Avkastning som kan uppkomma tillfaller
alltid markägaren.
De första naturvårdsavtalen med staten som part ingicks under våren
1994. Till och med den 31 december 1996 hade 190 sådana avtal upprät-
tats. Av dessa avsåg enligt Skogsstyrelsens statistik
45 lövbränneliknande successionsmarker (6,7 ha - 5 800 kr),
33 naturskogsartad barrskog (4,5 ha - 7 200 kr),
35 naturskogsartad lövskog (6,6 ha - 7 600 kr),
30 ädellövskog (8,7 ha - 5 400 kr),
12 kulturmarker, hagar och skogsbeten (7,3 ha - 5 200 kr),
17 kantzoner, korridorer, bäckar och raviner (3,8 ha -8 500 kr),
8 anlagda brandfält (6,2 ha - 4 200 kr), samt
10 boplatser, spelplatser och växtplatser (2,1 ha - 13 000 kr).
Siffrorna inom parentes avser genomsnittlig areal och genomsnittlig
ersättning per hektar (ha). Ett avtal for Njakafjäll i Västerbottens län som
omfattar 322 ha har inte räknats med. Avtalet skiljer sig från de andra
avtalen, eftersom det dels avser ett mycket stort område, dels innebär ett
endast femårigt avverkningsstopp vilket har påverkat ersättningen. Av-
talet är därför inte relevant.
Statistiken antyder att det finns goda möjligheter att erhålla hög natur-
vårdsnytta for de medel som satsas. Naturvårdsavtal (avtalet for Nja-
kafjäll ej inräknat) omfattar i genomsnitt 6,1 ha och ersättningen uppgår i
snitt till 6 400 kr per ha.
Prop. 1997/98:90
254
Erfarenheterna från hittillsvarande tillämpning är goda. Naturvårdsav-
talen avseende skog har befunnits ge den största nyttan, vad avser beva-
randet av den biologiska mångfalden, om avtalen kan tecknas för långa
tidsperioder, gärna upp mot 50 år. Inom virkesproduktionen fattas ofta
beslut som medför effekter i skogen i ett hundraårigt perspektiv. Det är
därför rimligt om naturvårdsavtalen kan gälla under långa tidsperioder.
Härigenom kan de bidra till ett långsiktigt perspektiv även på miljösidan.
Det är även av vikt med hänsyn till instrumentets trovärdighet att enga-
gemang, tid och pengar inte läggs ner på alltför kortsiktiga förhållanden.
Här är emellertid att märka att fastigheter vanligen överlåts med korta-
re mellanrum än de långa tidsperioder som avtalen bör omfatta. Ett na-
turvårdsavtal blir inte automatiskt gällande mot en ny ägare av fastighe-
ten. Inte ens om denne vid köpet hade vetskap om avtalet blir detta gäl-
lande.
Framfor allt frågan om avtalens bestånd vid fastighetsöverlåtelse har
uppmärksammats. Även avtalens företrädesrätt gentemot nyttj anderätter
och servitut är av intresse att reglera liksom frågan hur avtalen skall stå
sig mot fastighetsägarens borgenärer. Vad händer t.ex. om fastighetsäga-
ren upplåter rätt åt någon att avverka skog på fastigheten eller om fastig-
heten är intecknad och försäljs exekutivt? En annan fråga som behöver
regleras är vad som händer om det område som avtalet avser berörs av
fasti ghetsbildningsåtgärder.
Olika lösningar har diskuterats på frågan hur skyddets bestånd skall
säkerställas. Någon helt tillfredsställande lösning har inte hittats. Denna
osäkerhet har lett till att naturvårdsavtal inte har slutits i önskvärd om-
fattning. Det finns ett stort intresse av att frågan blir löst.
Sakrättsligt skydd
Det är angeläget att arbetet med naturvårdsavtal fortgår. Det bör därför
övervägas hur det skydd som avtalet syftar till skall kunna bestå när
fastigheten övergår till en ny ägare och hur den rätt som avtalet ger även i
övrigt skall uppnå sakrättsligt skydd.
Först kan konstateras att det inte är möjligt att utforma avtalet på ett
sådant sätt att framtida fastighetsägare, vilka ju inte är avtalsparter, blir
bundna. Förpliktande tredjemansavtal godtas nämligen inte i svensk rätt.
Det är inte heller möjligt att genom villkor i avtalet ge avtalsrättighetema
företräde framför andra rättigheter.
Man kan dock fråga sig om inte problemet med att avtalet inte består
vid överlåtelse kan lösas genom att avtalet konstrueras på ett sådant sätt
att markägaren far incitament att endast överlåta fastigheten till en person
som är beredd att antingen träda in i avtalet eller sluta ett eget avtal. Detta
skulle kunna åstadkommas genom att bestämmelser tas in i avtalet om att
ersättningen helt eller delvis skall återbetalas om avtalet på grund av
omständigheter på markägarens sida inte består hela avtalstiden. Ett
alternativ skulle kunna vara att markägaren blir skyldig att utge vite vid
en sådan händelse. Om avtalet trots detta upphör i förtid skulle markäga-
rens motpart på detta sätt få en viss kompensation. Detta skulle visserli-
255
Prop. 1997/98:90
gen inte skydda naturvärdena på platsen men kunna ge medel till skydd
av andra platser.
Lösningar av nu behandlat slag har diskuterats tidigare. Man har
emellertid funnit att fa markägare är beredda att ingå avtal med sådana
bestämmelser. Dessutom blir inte andra sakrättliga problem lösta, t.ex.
frågorna om företrädesrätt gentemot nyttj anderätter och servitut eller hur
avtalen skall stå sig mot fastighetsägarens borgenärer. Regeringen finner
därför att andra vägar måste sökas för att säkra avtalens bestånd.
En bättre lösning är enligt regeringens mening att ge naturvårdsavtalen
sakrättsligt skydd, dvs. att skydda rättigheterna enligt avtalet mot tredje
man.
Det finns olika sätt att åstadkomma sakrättsligt skydd. När det gäller
lös egendom är huvudregeln att besittning ger ett sådant skydd. Förhål-
landena är dock annorlunda vid fast egendom, där det kan vara svårt att
konstatera att någon har besittning. Det vanligaste sättet inom fastighets-
rätten att uppnå sakrättsligt skydd är genom ett förfarande med inskriv-
ning i ett offentligt register, inskrivningsregistret.
Genom att ta del av inskrivningsregistret skall en spekulant på en fas-
tighet kunna få en bild av vilka rättigheter av olika slag som belastar
fastigheten. Köparen kan normalt inte ursäkta sig med att han saknade
vetskap om förhållanden som finns införda i inskrivningsregistret.
Sakrättsligt skydd för naturvårdsavtal skulle alltså kunna åstadkommas
genom regler om inskrivning. Ett enkelt men ganska drastiskt alternativt
sätt att lösa frågan om giltighet efter fastighetsöverlåtelse skulle kunna
vara att lagstifta om att naturvårdsavtal automatiskt skall gälla mot även
nya ägare av de fastigheter som avtalen avser; jfr bestämmelsen om rätt
till elektrisk kraft i 7 kap. 11 § andra stycket JB. En sådan lösning skulle
möjligen kunna accepteras om köparen på andra sätt än genom att förlita
sig till säljarens uppgifter hade möjlighet att bilda sig en uppfattning om
vilka skyldigheter som belastar fastigheten. Det är dock i de allra flesta
fall inte möjligt att vid en besiktning av fastigheten konstatera förhållan-
den som visar eller ens antyder att det finns ett naturvårdsavtal. Det är
vidare för mycket begärt att köparen kontaktar olika myndigheter för att
höra efter om dessa har slutit några avtal avseende fastigheten. Det är
dessutom möjligt att naturvårdsavtal har slutits utan någon myndighets
medverkan. Inte heller i övrigt skulle köparen ha en rimlig chans att
konstatera eventuella naturvårdsavtal. Lösningen kan därför inte accepte-
ras.
Innan regler föreslås om hur naturvårdsavtal skall uppnå sakrättsligt
skydd måste naturligtvis bedömas om redan befintliga regler går att
använda på naturvårdsavtal. Reglerna i jordabalken om nyttjanderätt och
servitut är av särskilt intresse.
Allmänna bestämmelser om nyttjanderätt finns i 7 kap. JB. Någon de-
finition ges inte av begreppet nyttjanderätt men däremot nämns som
exempel i 7 kap. 1 § arrende, hyra och tomträtt. Särskilda bestämmelser
om dessa former av nyttjanderätter finns i 8-13 kap. JB. Av 7 kap. 3 § JB
framgår att av fastighetsägaren åt annan upplåten rätt att avverka skog på
fastigheten eller att tillgodogöra sig andra alster av fastigheten eller den-
Prop. 1997/98:90
256
nas naturtillgångar eller att jaga eller fiska på fastigheten är att anse som
nyttjanderätt.
Ett naturvårdsavtal innehåller vanligen olika rättigheter och förpliktel-
ser. Ofta ingår moment som kan vara att anse som nyttjanderätt, framför
allt att markägarens motpart har rätt att på marken utföra naturvårdande
åtgärder. Det har vid klassificeringen som nyttjanderätt antagligen inte
någon betydelse att det typiska naturvårdsavtalet inte ger markägarens
motpart rätt att tillgodogöra sig eventuell avkastning. Utredningen anför
att man sålunda skulle kunna tillämpa reglerna om arrende, närmare
bestämt lägenhetsarrende, på den del av avtalet som ger rätt att bruka
marken. Regeringen vill dock, liksom Lantmäteriverket, peka på att
arrende förutsätter ett besittningstagande av marken. Bestämmelserna om
arrende blir därför inte tillämpliga.
Den viktigaste rätten i ett naturvårdsavtal är sällan att fa utföra åtgärder
på marken. Väsentligast är i stället fastighetsägarens förpliktelse att avstå
från att bruka marken. De avtal som hittills har slutits innehåller normalt
bestämmelser om att fastighetsägaren avstår från att avverka skog eller
på annat sätt ta vara på dess virke. Ett sådant negativt element kan aldrig
rubriceras som en nyttjanderätt (se Westerlind, Kommentar till Jordabal-
ken 7 kap., 1984, s. 63). Exempelvis kan inte den begränsning i fastig-
hetsägarens rätt att förfoga över fastighetens skogstillgång som avsågs i
lagen (1930:202) om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad
fastighet anses utgöra nyttjanderätt (a.a. s. 17 och SOU 1960:25 s. 279).
Det kan dock noteras att ett nyttj anderättsavtal typiskt sett innehåller
en underförstådd skyldighet för upplåtaren att avstå från att förfoga över
det som upplåtelsen avser. Skillnaden är därför trots allt kanske inte så
stor.
Frågan om sakrättsligt skydd blir inte löst genom reglerna om inskriv-
ning av nyttjanderätt, eftersom det inte i första hand är beträffande
"nyttj anderättsdelen" i naturvårdsavtalet som behov finns att skapa detta
skydd. De aktiva åtgärderna i nyttj anderättsdelen utförs ofta i avtalstidens
begynnelse. Ibland har till och med dessa åtgärder redan vidtagits när
naturvårdsavtalet sluts. Det är inte alla naturvårdsavtal som innehåller
någon nyttj anderättsdel.
Det har förekommit att naturvårdsavtal har skrivits in. Härmed är dock
inte frågan om sakrättsligt skydd löst, eftersom inskrivningen rimligen
endast kan ge sakrättsligt skydd åt den nyttjanderätt som följer av avtalet.
Fastighetsägarens underlåtenhetsförpliktelse, t.ex. att inte avverka eller
i övrigt tillgodogöra sig virket, liknar snarare ett servitutsvillkor. Negati-
va servitut godtas nämligen i svensk rätt. Ett naturvårdsavtal är trots detta
inte något servitut. Ett servitut reglerar nämligen ett förhållande mellan
två fastigheter - den tjänande och den härskande. Den rätt som markäga-
rens motpart har i ett naturvårdsavtal är inte knuten till något fastig-
hetsinnehav.
Bestämmelser om att inskrivning får ske finns i även andra lagar än
jordabalken. I åtminstone två lagar finns bestämmelser om att avtal får
antecknas i inskrivningsregistret. Lagarna är lagen (1987:232) om sam-
bors gemensamma hem och lagen (1989:31) om förvaltning av vissa
Prop. 1997/98:90
257
9 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 90
samägda jordbruksfastigheter. Dessa bestämmelser kan naturligtvis inte
användas för att skriva in naturvårdsavtal.
Några befintliga bestämmelser finns sammanfattningsvis inte som ger
den rätt som följer av underlåtenheten i ett naturvårdsavtal sakrättsligt
skydd. Regeringen föreslår därför att sådana bestämmelser införs.
Valet står mellan att tillskapa ett nytt system för sakrättsligt skydd för
just naturvårdsavtal eller att använda sig av befintliga regler genom att
jämställa den rätt som följer av naturvårdsavtalet med någon rätt som
redan har ett sådant skydd. Om det senare är möjligt är detta enligt rege-
ringens mening att föredra, eftersom man härigenom kan fa ett färdigt
system där en stor del av de frågor som kan dyka upp redan är lösta.
Som nyss har konstaterats är markägarens negativa förpliktelse i ett
naturvårdsavtal inte en nyttjanderätt för markägarens motpart. Detta
hindrar dock inte att den rätt som avtalet ger jämställs med nyttjanderätt
vid tillämpningen av jordabalken och eventuellt också annan lagstiftning.
För att avgöra om detta är lämpligt måste befintliga bestämmelser om
nyttjanderätt studeras för att bedöma om de kan tillämpas på naturvårds-
avtal.
Det finns ett mycket stort antal bestämmelser som berör nyttjanderätt.
Det är inte möjligt att här redovisa alla bestämmelser. Framställningen
koncentreras därför till centrala bestämmelser. Det är naturligt att börja
med jordabalken.
Ett nyttj anderättsavtal är enligt 7 kap. 5 § JB inte bindande längre än
50 år. Bestämmelsen far stor betydelse för naturvårdsavtal. Naturvårds-
avtal har nämligen befunnits ge den största nyttan om de avser lång tid.
En avtalstid på 50 år är dock så lång att den kan accepteras. De avtal som
hittills har ingåtts har för övrigt såvitt regeringen har erfarit inte översti-
git 50 år.
Sker upplåtelsen inom detaljplan är avtalet enligt 7 kap. 5 § JB bindan-
de i högst 25 år. Bestämmelsen saknar antagligen betydelse vid den typ
av naturvårdsavtal som ingås i dag, eftersom sådana avtal knappast
kommer att omfatta detaljplanelagda områden. Det kan dock inte uteslu-
tas att framtida naturvårdsavtal avseende annat än skogsbiotoper i ensta-
ka fall kan bli upprättade inom områden som omfattas av detaljplan.
Såvitt kan bedömas i dag kommer dock detta att bli fallet så pass sällan
att det saknas anledning att överväga undantag från 25-årsgränsen.
Enligt 7 kap. 5 § JB gäller vidare att upplåtelse av nyttjanderätt för nå-
gons livstid gäller utan begränsning till viss tid. Bestämmelsen torde bara
ta sikte på nyttjanderättshavarens livstid. Bestämmelsen saknar därför
betydelse i detta sammanhang.
En nyttjanderätt som har upplåtits genom en skriftlig handling far en-
ligt 7 kap. 10 § JB skrivas in. Härigenom blir frågan om ett naturvårds-
avtal far skrivas in löst.
Om en fastighet som besväras av nyttjanderätt överlåts, åligger det en-
ligt 7 kap. 11 § JB överlåtaren att göra förbehåll om upplåtelsen, om inte
rättigheten är inskriven. Ett sådant förbehåll medför enligt paragrafen att
upplåtelsen gäller mot den nye fastighetsägaren. Regeringen har tidigare
pekat på att en fastighetsägare kan förväntas vara negativ till att ingå
avtal med villkor som inskränker hans möjlighet att överlåta fastigheten
258
Prop. 1997/98:90
till vem som helst. Även en lagreglerad skyldighet att göra förbehåll
skulle möjligen kunna tänkas inskränka möjligheterna att överlåta fastig-
heten och därmed viljan att ingå avtal. Bestämmelsen gäller dock bara
när inskrivning inte har skett. Eftersom det kan förväntas att de flesta
naturvårdsavtal kommer att skrivas in skapar bestämmelsen knappast
några bekymmer.
Har beträffande en skriftlig upplåtelse, som skall gälla mot ny ägare av
fastigheten, träffats överenskommelse om förlängning av upplåtelsetiden
eller om ändring eller tillägg i upplåtelseavtalet och är detta anmärkt på
fastighetsägarens exemplar av upplåtelsehandlingen, gäller enligt 7 kap.
12 § JB överenskommelsen mot den nye ägaren. Detta är enligt regering-
ens mening en utmärkt ordning för naturvårdsavtalens del.
I annat fall än som avses i 7 kap. 11-13 §§ JB gäller upplåtelsen enligt
7 kap. 14 § JB mot den till vilken fastigheten överlåtits endast om upplå-
telsen enligt 17 kap. äger företräde framför överlåtelsen på grund av
inskrivning eller den nye ägaren vid överlåtelsen ägde eller bort äga
kännedom om upplåtelsen. Det vanliga torde som sagt bli att naturvårds-
avtalen skrivs in. Bestämmelsen far därför stor betydelse. Regeringen
återkommer strax till bestämmelserna i 17 kap. JB.
Enligt 7 kap. 15 § JB är ett förbehåll som strider mot bestämmelserna i
7 kap. 11-14 §§ om rättighetens bestånd mot ny ägare av fastigheten utan
verkan. Det är lämpligt att bestämmelsen gäller även naturvårdsavtal.
Efter en exekutiv försäljning av en fastighet gäller enligt 7 kap. 16 §
JB en upplåtelse av nyttjanderätt mot den nye ägaren endast om försälj-
ningen har skett under förbehåll om rättighetens bestånd enligt 12 kap.
utsökningsbalken (UB) eller rättigheten enligt samma kapitel är skyddad
utan förbehåll. I denna framställning kan endast några av bestämmelserna
i 12 kap. UB beröras. Av intresse är till att börja med 12 kap. 33 § UB,
där det anges att en nyttjanderätt är skyddad utan särskilt förbehåll, om
rättigheten har bättre rätt än exekutionsfordringen. I paragrafen stadgas
vidare att en nyttjanderätt skall förbehållas, om det saknas anledning anta
att rättigheten belastar fastigheten till beaktansvärd skada för innehavare
av fordran med bättre rätt. Vidare är 12 kap. 39 § UB av intresse. Enligt
denna skall när sakägarförteckningen upptar en rättighet som inte är
skyddad enligt 12 kap. 33 § utan särskilt förbehåll och inte heller har
förbehållits enligt nämnda paragraf, fastigheten först ropas ut utan förbe-
håll om rättighetens bestånd och därefter med ett sådant förbehåll. Om
det vid det senare utropet uppnås ett bud som täcker fordringar med
bättre rätt än rättigheten eller som, utan att täcka dem, är lika högt eller
högre än budet vid det föregående utropet, har budet vid det senare utro-
pet företräde. Slutligen är av intresse regeln om underhandsförsäljning i
12 kap. 58 § UB. Enligt denna skall en rättighet som grundas på en
skriftlig handling förbehållas vid försäljningen.
I 7 kap. 17 § första stycket JB stadgas att om en fastighet överlåts och
en upplåtelse av nyttjanderätt skall gälla mot den nye ägaren, är denne
berättigad att uppbära vederlag för rättigheten i den mån vederlaget för-
faller till betalning efter det att han tillträtt fastigheten. Vederlaget för
naturvårdsavtal betalas nästan alltid som ett engångsbelopp vid avtalets
Prop. 1997/98:90
259
ingående. Bestämmelsen kommer i dessa fall att sakna betydelse for
naturvårdsavtalens del.
Den nye ägaren har enligt 7 kap. 17 § andra stycket JB att uppfylla ti-
digare ägares åligganden i den mån de skall fullgöras efter det att han har
tillträtt fastigheten. Härmed kommer att avses även markägarens negativa
förpliktelser i ett naturvårdsavtal, exempelvis att inte avverka skog. Till
denna bestämmelse hör en regel om skadestånd i 7 kap. 20 § JB. Överlå-
taren är enligt sistnämnda bestämmelse skyldig att ersätta rättighetshava-
ren dennes skada, om den nye ägaren bryter mot 7 kap. 17 § andra styck-
et JB. En svårbedömd fråga för naturvårdsavtalens del blir vilken skada
som fastighetsägarens motpart kan anses lida när den nye ägaren bryter
mot underlåtenhetsförpliktelsen.
I 7 kap. 22-24 §§ JB finns bestämmelser om den inbördes ställningen
mellan rättigheter som inte är inskrivna. Som har påpekats kan det för-
väntas att naturvårdsavtalen skrivs in. Bestämmelserna får därför inte
någon större betydelse.
Om en fastighet frångår innehavaren efter klander, följer det av 6 kap.
8 § och 7 kap. 25 § JB att en upplåtelse av nyttjanderätt som har skett
efter det att fastigheten kom ur rätte ägarens hand är utan verkan. Detta
bör gälla även naturvårdsavtal.
Om en fastighet som besväras av nyttjanderätt delas, gäller rättigheten
enligt 7 kap. 27 § JB i var och en av de nya fastigheterna. Om rättighe-
tens utövning är begränsad till ett visst område, upphör rättigheten dock
att besvära fastigheter som inte omfattar någon del av området. Det sena-
re kommer ofta att bli fallet vid naturvårdsavtal. En liknande bestämmel-
se för fastighetsreglering finns i 7 kap. 29 § JB. Det är lämpligt att be-
stämmelserna gäller även naturvårdsavtal. Om ett naturvårdsavtal avser
en hel fastighet och mark överförs till denna fastighet följer, som Lant-
mäteriverket påpekar, av 7 kap. 29 § JB att naturvårdsavtalet "flyter ut"
att gälla även i det överförda området. Det vanliga är dock att naturvårds-
avtalet är lokaliserat till en viss del av en fastighet, varför avtalet inte
berörs av ett marktillskott.
Av intresse i 7 kap. 29 § JB är också att nyttjanderätt upphör i mark
som genom fastighetsreglering frångår den fastighet i vilken rättigheten
upplåtits, såvida inte annat förordnas av lantmäterimyndigheten. Detta
kan lämpligen gälla även naturvårdsavtal.
Av 17 kap. 1 § JB framgår att om fast egendom har överlåtits eller
nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft har upplåtits till flera
var för sig, har det förvärv för vilket inskrivning söks först företräde.
Bestämmelsen far stor betydelse för naturvårdsavtal, eftersom dessa kan
förväntas bli inskrivna.
En upplåtelse av nyttjanderätt har dock enligt 17 kap. 3 § JB inte på
grund av inskrivningen företräde framför tidigare överlåtelse eller upp-
låtelse, om rättighetshavaren vid upplåtelsen kände till eller borde ha
känt till denna. Detta bör gälla även naturvårdsavtal. Det innebär att ett
naturvårdsavtal om att t.ex. skog inte skall avverkas inte kan göras gäl-
lande om markägarens motpart kände till eller borde ha känt till att mark-
ägaren har upplåtit rätt att avverka samma skog åt annan.
Prop. 1997/98:90
260
I 18 kap. JB finns bestämmelser om bl.a. godtrosförvärv på grund av
inskrivning. Bestämmelserna reglerar förhållanden som sällan kan befa-
ras beröra naturvårdsavtal. Regeringen kan dock inte se några hinder mot
att de gäller även för naturvårdsavtal.
Bestämmelser om inskrivning av nyttjanderätt finns i 23 kap. JB. Av
23 kap. 1 § framgår att bägge parter far söka inskrivning. Den handling
på vilken rättigheten grundas skall ges in. Detta bör gälla även för natur-
vårdsavtal.
Regeringen kan vid genomgången av jordabalkens bestämmelser om
nyttjanderätt inte finna några hinder mot att tillämpa dessa på den rätt
som följer av ett naturvårdsavtal. Regeringen finner det därför lämpligt
att tillämpa reglerna.
Frågan är nu om det bara är jordabalkens regler om nyttjanderätt som
skall tillämpas eller om det är även bestämmelser i andra författningar.
Av genomgången ovan kan konstateras att vissa bestämmelser om nytt-
janderätt måste tillämpas tillsammans med jordabalkens regler. Detta
gäller ett antal bestämmelser om nyttjanderätt i 12 kap. UB, till vilka
hänvisas i 7 kap. 16 § JB. Detsamma gäller vissa bestämmelser i fastig-
hetsbildningslagen (1970:988). I 7 kap. 29 § JB hänvisas sålunda till
denna lags bestämmelser om rätt för fastighetsbildningsmyndigheten att
bestämma ett nytt område för utövning av nyttjanderätt. Sådana bestäm-
melser finns i 5 kap. 33 § fastighetsbildningslagen.
Lantmäteriverket anför beträffande 5 kap. 33 § fastighetsbildningsla-
gen att ett naturvårdsavtal normalt är knutet till ett alldeles speciellt
område på en fastighet, varför rättigheten rimligen inte kan flyttas till ett
annat område. Regeringen delar denna uppfattning. Det är därför normalt
inte lämpligt att bestämma ett nytt område för naturvårdsavtalet.
Om nyttjanderätt berörs av fastighetsreglering, är enligt 5 kap. 34 §
fastighetsbildningslagen rättighetshavaren sakägare vid förrättningen, om
regleringen har betydelse för honom. Detta bör gälla även naturvårdavtal.
En följd av detta blir att rättsinnehavaren måste agera för att fa ersättning
enligt 5 kap. 12 § eller utverka förordnande enligt 5 kap. 33 eller 33 a §
fastighetsbildningslagen.
Beträffande ersättning enligt 5 kap. 12 § anför dock Lantmäteriverket
att ersättningen i princip endast kan avse framtida inkomstbortfall eller
kostnadsökning. Detta innebär att staten eller kommunen har ganska små
möjligheter att fa ersättning. Vid prövningen av om fastighetsreglering
skall ske måste lantmäterimyndigheten ta särskild hänsyn till den olägen-
het som det kan innebära om ett avtal av detta slag inte kan av vidmakt-
hållas (jfr 5 kap. 4 § FBL). Myndigheten kan också med stöd av 5 kap.
33 a § FBL förordna om att rättigheten skall bestå.
I 3 kap. 2 § andra stycket fastighetsbildningslagen stadgas att om na-
turvårdsföreskriffer eller andra särskilda bestämmelser för marks an-
vändning gäller, skall fastighetsbildning ske så, att syftet med bestäm-
melserna inte motverkas. Lantmäteriverket anför att det inte finns något
utrymme att vid fastighetsbildning ta hänsyn till sådant som skulle vara
föremål för ett naturvårdsavtal. Regeringen är av samma uppfattning.
Detsamma bör gälla de motsvarande bestämmelserna i 9 § andra stycket
Prop. 1997/98:90
261
anläggningslagen (1973:1149) och 8 § andra stycket ledningsrättslagen
(1973:1144).
Även expropriationslagen (1972:719) bör behandlas. I 1 kap. 3 § i
denna lag stadgas att nyttjanderätter normalt skall upphöra när en fastig-
het exproprieras med äganderätt. Rättigheten kan dock lämnas orubbad
på grund av förordnande i expropriationstillståndet eller överenskommel-
se som fastställs av domstolen. Nyttjanderätter som tillkommer staten
upphör dock inte. Regeringen kan inte se någon anledning till att den rätt
som följer av ett naturvårdsavtal inte skall jämställas med nyttjanderätt
vid tillämpningen av denna paragraf. Regeringen gör samma bedömning
vid inlösen enligt anläggningslagen (1973:1149) och ledningsrättslagen
(1973:1144), där hänvisning sker till 1 kap. 3 § expropriationslagen.
I detta sammanhang bör nämnas en annan bestämmelse i expropria-
tionslagen. Enligt 1 kap. 1 § far en fastighet som tillhör annan än staten
tas i anspråk genom expropriation med bl.a. nyttjanderätt. Det kommer
trots detta inte bli möjligt att tillskapa den negativa förpliktelsen i ett
naturvårdsavtal genom expropriation. Detta beror på att det enligt rege-
ringens förslag är den rätt som uppkommer när ett naturvårdsavtal har
slutits som skall jämställas med nyttjanderätt. Ett naturvårdsavtal kan
inte tillskapas genom expropriation.
Regeringen har även studerat ett stort antal bestämmelser i andra för-
fattningar som berör nyttjanderätt. Av utrymmesskäl redovisas inte dessa
bestämmelser här. Regeringens slutsats är att den lämpligaste ordningen
är att den rätt som följer av ett naturvårdsavtal jämställs med nyttjande-
rätt vid tillämpningen av även andra författningar än jordabalken. Efter-
som bestämmelser som berör nyttjanderätt finns i ett stort antal författ-
ningar men de centrala bestämmelserna är införda i 7 kap. JB är det
lämpligt att ett sådant stadgande förs in i endast jordabalken.
Lantmäteriverket avstyrker förslaget, i huvudsak på den grunden att
naturvårdsavtal avser att åstadkomma skydd för allmänna, ideella intres-
sen, vilka snarare borde tillgodoses genom förvaltningsrättslig lagstift-
ning. Enligt verket är lagstiftning inom förmögenhetsrättens ram dåligt
lämpad att reglera förhållanden av det aktuella slaget.
Det kan enligt regeringen naturligtvis medges att naturvårdsavtal visar
upp drag som saknar motsvarighet vid ordinära nyttjanderättsavtal och att
det därför från systematisk synpunkt kan te sig tveksamt om de bör regle-
ras i 7 kap. JB. Med tanke på den ökade vikt som miljöhänsyn tillmäts i
dagens samhälle tycks detta dock inte vara en mera allvarlig principiell
invändning än att förslaget kan genomföras. Det kan i detta sammanhang
framhållas att man beträffande vanliga nyttjanderättsavtal inte kräver att
nyttjandet skall tillgodose några enskilda ekonomiska intressen.
Precis som Lunds universitet anser regeringen att de praktiska svårig-
heter som den föreslagna lagändringen kan medföra är begränsade.
Komplikationer synes uppkomma framför allt när det område som avtalet
berör frångår fastigheten genom fastighetsreglering. Som Lantmäteriver-
ket är inne på finns det dock möjlighet att i sådana fall meddela natur-
vårdsföreskrifter som nära ansluter till avtalets bestämmelser och därige-
nom skydda området. Med tanke på samarbetet med markägaren framstår
det i alla händelser som värdefullt att i första hand lita till frivilliga över-
262
Prop. 1997/98:90
enskommelser när det gäller att tillvarata sådana naturvårdsintressen som
kommer i fråga. Enligt regeringens mening kommer lagstiftningen att
innebära så stora fördelar från miljösynpunkt att de klart överväger de
systematiska och andra invändningar som framställts mot förslaget.
Det återstår att bedöma hur en bestämmelse skall se ut där den rätt som
följer av ett naturvårdsavtal jämställs med nyttjanderätt. En avgränsning
måste ske av den rätt som jämställs med nyttjanderätt. Avgränsningen får
inte vara så detaljerad att den binder framtida naturvårdsavtal till ett visst
utseende. Avsikten med lagstiftningen är nämligen inte att reglera hur
avtalen skall se ut, utan att ge dessa sakrättsligt skydd. Avgränsningen får
dock inte vara så allmänt hållen att den täcker in även andra avtalsformer
än sådana som det finns behov av att ge sakrättsligt skydd. Det får inte
tillskapas en väg att föra in tveksamma avtalskonstruktioner i det sak-
rättsliga systemet.
För att undvika att tveksamma avtalskonstruktioner förs in i det sak-
rättsliga systemet föreslår regeringen att bestämmelsen skall avse endast
avtal där staten eller en kommun är motpart till markägaren. Utredningen
föreslog att regleringen skulle avse även avtal där en miljöorganisation är
markägarens motpart. Med hänsyn till att naturvårdsavtalen är avsedda
att vara medel i genomförandet av skogspolitiken finner regeringen dock
att endast avtal med stat eller kommun som part skall ges sakrättsligt
skydd. Miljöorganisationer och andra som önskar ingå naturvårdsavtal
kan initiera sådana avtal hos kommunen eller någon statlig myndighet.
Hittills har naturvårdsavtal använts för att skydda skogliga biotoper,
främst från avverkning. I framtiden är det tänkbart att naturvårdsavtal
kommer att slutas för att skydda även annat än skog, exempelvis ängs-
och hagmark. Detta bör beaktas vid reglernas utformning.
Det förekommer knappast att fastighetsägare i naturvårdsavtal åläggs
positiva förpliktelser. I den mån detta sker bör inte nya fastighetsägare
bli bundna (jfr den begränsning som har gjorts i 14 kap. 2 § andra stycket
JB av möjligheten att låta servitut fa innehålla positiva åligganden för
den tjänande fastighetens ägare).
Den ofta förekommande rätten för markägarens motpart att utföra åt-
gärder i området är redan en nyttjanderätt och är alltså sakrättsligt skyd-
dad. Enligt regeringens förslag i lagrådsremissen skulle inte denna rätt
omfattas av den nya bestämmelsen. Den negativa förpliktelsen skulle
enligt förslaget beskrivas med uttrycket att "fastighetsägarens rätt att
nyttja ett visst område inskränks".
Lagrådet ifrågasätter om denna lösning är helt ändamålsenlig. Den kan
enligt Lagrådet leda till att det i enskilda fall behöver utredas huruvida
olika moment i avtalet utgör en ”äkta” eller definierad nyttjanderätt.
Lagrådet föreslår i stället att uttrycket vad fastighetsägaren ”förbundit sig
att tillåta eller tåla” skall användas.
Regeringen följer Lagrådets förslag. Regeringen vill samtidigt under-
stryka att det valda uttrycket är avsett att omfatta bl.a. fastighetsägarens
negativa förpliktelse. Således innefattas både en rätt för stat och kommun
att utföra åtgärder och fastighetsägarens förpliktelse att underlåta att t.ex.
avverka eller på annat sätt ta tillvara virke. I uttrycket innefattas vidare
att fastighetsägaren åtar sig att sköta sin mark på endast ett visst angivet
263
Prop. 1997/98:90
sätt, t.ex. genom att avstå från arbetsföretag eller skötselmetoder som
annars skulle ha kommit i fråga.
En underförstådd förutsättning som inte behöver anges i lagtexten är
att avtalen måste vara förenliga med de krav som ställs i skogsvårdslagen
(1979:429) och annan lag. Om ett avtal sluts i strid med lag (ett s.k.
pactum turpe) är detta ogiltigt redan enligt allmänna avtalsrättsliga prin-
ciper.
Till bestämmelsen bör knytas en övergångsbestämmelse avseende na-
turvårdsavtal som har ingåtts före den nya bestämmelsens ikraftträdande.
Det är enligt regeringens uppfattning inte lämpligt att låta den nya be-
stämmelsen avse även dessa avtal. I många fall har visserligen avtal-
sparterna velat ge avtalet sakrättsligt skydd men detta har inte alltid varit
fallet. Ett alternativ som regeringen har övervägt är att ange att den nya
bestämmelsen skall tillämpas på avtal slutna före ikraftträdandet i fall där
det klart framgår av avtalet att parterna har velat att rättsförhållandena
skall sakrättsligt skyddas. Ett problem är dock att det ofta framgår att
parterna har avsett att avtalet skall bestå efter en fastighetsöverlåtelse
men att någon avsikt beträffande andra sakrättsliga verkningar inte fram-
går. I ett sådant fall kan knappast alla sakrättsliga verkningar gälla. En
möjlighet är att ange att just verkan mot ny ägare av fastigheten skall
gälla. Det är dock tveksamt om det är lämpligt att på detta sätt bryta ut en
sakrättslig verkan. Regeringen har därför stannat för att regeln endast
skall gälla avtal slutna efter lagändringens ikraftträdande. För att uppnå
sakrättsligt skydd har parterna i de äldre avtalen naturligtvis möjlighet att
sluta nya avtal.
Prop. 1997/98:90
Regeringens förslag: Kämtekniklagen gäller parallellt med miljöbal-
ken. Inga undantag skall gälla i möjligheten att ingripa med stöd av
miljöbalken.
Vid tillståndsprövning enligt kämtekniklagen skall ett antal be-
stämmelser i miljöbalken tillämpas.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
såvitt gäller förhållandet mellan kämtekniklagen och miljöbalken (MB).
Remissinstanserna: Statens kärnkraftinspektion (SKI) ifrågasätter,
med anledning av förslaget att miljöbalken skall gälla bl.a. för kärntek-
nisk verksamhet, om balken överhuvudtaget behandlar risker för och
följder av stora olyckor såsom t.ex. dammolyckor, oljebränder, oljeut-
släpp, klorgasutsläpp eller atomolyckor. Vidare ifrågasätter SKI, med
hänvisning till slutförvaringen av kärnavfall och använt kärnbränsle, om
miljöbalken är tillämplig på miljöpåverkan som inträffar, eller som kan
antas inträffa, i framtiden. SKI betonar att kämtekniklagen samt SKI:s
264
föreskrifter och villkor syftar till att förhindra att miljöpåverkan överhu-
vudtaget inträffar. Enligt SKI syftar den nyssnämnda regleringen i vart
fall till att minimera eventuella miljöeffekter för den händelse något trots
allt kan inträffa.
SKI kritiserar miljöbalkens prövningsbestämmelser och menar att det
inte klart framgår vad miljödomstolen skall pröva i förhållande till det
som skall prövas av regeringen vid tillåtlighetsprövningen. SKI pekar
särskilt på utredningens uttalande om att prövningsförfarandet skall ske i
olika steg och av olika instanser och gör gällande att detta går emot de
riktlinjer som regeringen tidigare har utfärdat i fråga om prövningsförfa-
rande för nya kärntekniska anläggningar. SKI hänvisar till regeringens
beslut den 18 maj 1995 där det angetts att prövningen enligt kämteknik-
lagen och övriga berörda lagar skall ske samordnat. Enligt SKI bör även
prövningsförfarandet enligt miljöbalken följa regeringsbeslutets riktlinjer
på så sätt att det görs en samlad prövning enligt miljöbalken och kämtek-
niklagen.
Koncessionsnämnden för miljöskydd gör gällande att utredningens för-
slag innebär att det utöver vad som anges i kämtekniklagen inte kommer
att kunna ställas krav med stöd av miljöbalken vad gäller kärnteknisk
verksamhet.
Lunds universitetet anser att inget hindrar att miljöbalkens hänsyns-
regler tillämpas vid sidan av kämtekniklagens mera preciserade bestäm-
melser samt påpekar att det vid intresseavvägningen ändå kan tas särskild
hänsyn till de speciella förhållandena vid kärnteknisk verksamhet. Uni-
versitetet erinrar vidare om att vissa hänsynsregler i miljöbalken saknar
direkta motsvarigheter i kämtekniklagen.
Skälen för regeringens förslag: Kämtekniklagen gäller för kärntek-
nisk verksamhet. Med sådan verksamhet avses bl.a. uppförande, innehav
eller drift av kärnteknisk anläggning och i princip all befattning med
kärnämnen och kärnavfall. I kämtekniklagen anges att kärnteknisk an-
läggning är t.ex. kämkraftsreaktorer och anläggningar för lagring eller
slutförvaring av kärnämne och kärnavfall.
Kämtekniklagen anses vara en säkerhetslag. Lagens huvudsyfte är att
upprätthålla säkerheten i kärnteknisk verksamhet samt att uppfylla Sveri-
ges internationella åtaganden om bl.a. icke-spridning av kärnvapen.
Säkerhetskravet innefattar såväl teknisk säkerhet, dvs. ett krav att före-
bygga att farlig strålning kommer ut i omgivningen, som skydd mot
intrång av obehöriga i ett kärnkraftverk och mot terroristhandlingar m.m.
(fysiskt skydd). Lagen kompletteras med bestämmelser i förordningen
(1984:14) om kärnteknisk verksamhet (kämteknikförordningen).
Kämtekniklagen reglerar alltså, som också SKI har betonat, verksam-
heter där stränga säkerhetskrav måste uppfyllas för att minimera risken
för miljöstörningar. Såsom regeringen tidigare har framhållit skall reg-
lerna i miljöbalken tillämpas även om en verksamhet eller åtgärd som
omfattas av balkens tillämpningsområde också omfattas av annan lag-
stiftning, exempelvis kämtekniklagen. Följaktligen gäller kämteknikla-
gen och miljöbalken parallellt. Det som gör kämtekniklagen speciell i
sammanhanget är, som SKI vidare framhållit, den osedvanliga räckvid-
den av skador på människors hälsa och miljön som kan bli följden av en
Prop. 1997/98:90
265
allvarlig olycka i en kärnteknisk anläggning. Genom att miljöbalken Prop. 1997/98:90
avses gälla även för verksamhet enligt kämtekniklagen blir verksamhets-
utövare inom kämtekniklagens tillämpningsområde, som huvudregel,
skyldiga att beakta och tillämpa t.ex. de hänsynsregler som 2 kap. MB
innehåller.
Som framgår av avsnitt 4.2 kan det emellertid bli aktuellt att begränsa
möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken, om förhållandet mellan
bestämmelser i kämtekniklagen och bestämmelser i balken är oklart. Det
måste göras en bedömning om kämtekniklagen innehåller bestämmelser
som på detta sätt kan uppfattas som oförenliga med balkens bestämmel-
ser.
I 3 och 4 §§ kämtekniklagen meddelas vissa grundläggande bestäm-
melser för kärnteknisk verksamhet. Enligt förarbetena tillvaratar lagen i
första hand de allmänna krav på säkerhet i verksamheten som uppställs
från samhällets sida. Vidare sägs i motiven till lagstiftningen att tyngd-
punkten ligger på strålskydd samt fullgörande av Sveriges internationella
åtaganden (prop. 1983/84:60 s. 80). Beträffande de skyddsbestämmelser
som det ligger närmast till hands att förknippa med kämenergiområdet,
dvs. bestämmelser som rör strålskyddet, innehåller kämtekniklagen dock
ingen särskild reglering. I detta hänseende hänvisar lagen istället i 3 §
tredje stycket till strålskyddslagen (1988:220). Det huvudsakliga syftet
med den sistnämnda lagen, som behandlas närmare i avsnitt 20, är att
skydda människor, djur och miljö från skadliga verkningar av såväl
joniserande som icke-joniserande strålning. Kämtekniklagen tillämpas
således parallellt också med strålskyddslagen.
Miljöbalken innehåller i jämförelse med kämtekniklagen regler avse-
ende yttre faktorer som kan påverka människors hälsa eller miljön nega-
tivt eller som kan äventyra en långsiktigt god hushållning med mark,
vatten och den fysiska miljön i övrigt. I miljöbalken ges alltså generella
bestämmelser om miljöhänsyn. Bestämmelserna skall iakttas av alla.
Genom att kämtekniklagens bestämmelser så tydligt inriktas på säker-
heten i kärnteknisk verksamhet bedömer regeringen, i likhet med vad
som anförts i remissyttrandet från Lunds universitet, att de normalt bör
kunna tillämpas vid sidan om miljöbalkens bestämmelser utan att det
behöver ge upphov till någon oklarhet om vilken bestämmelse som gäller
framför den andra i olika situationer. Det betyder att ytterligare krav på
hänsyn till miljön skall kunna ställas enligt miljöbalken på den som
bedriver kärnteknisk verksamhet, exempelvis i fråga om buller, vatten-
verksamhet, resurshushållning m.m. På samma sätt som i dag skall alltså
bestämmelser med generell räckvidd i annan skyddslagstiftning, som
t.ex. miljöbalken, gälla också för kärnteknisk verksamhet (jfr prop.
1983/84:60 s. 81). Emellertid måste i detta sammanhang beaktas att
kämtekniklagens koppling till strålskyddslagen är alldeles speciell enligt
vad som har redovisats ovan.
För kärnteknisk verksamhet krävs enligt 5 § kämtekniklagen tillstånd
av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. När det
gäller den framtida tillståndsprövningen på kämteknikområdet bör föl-
jande beaktas. Enligt 5 a § kämtekniklagen gäller sedan år 1986 ett för-
bud mot nya kämkraftsreaktorer. Vidare har riksdagen under våren 1997
26f
godtagit regeringens förslag till riktlinjer för energipolitiken innefattande
en successiv avveckling av kärnkraften (prop. 1996/97:84,
1996/97:NU12, rskr. 1996/97:272). Dessutom har riksdagen i december
1997 godtagit regeringens förslag till en lag om avveckling av kärnkraf-
ten (prop. 1996/97:176, 1996/97:NU05, rskr. 1996/97:132). Följaktligen
är det inte längre aktuellt att uppföra nya kämkraftsreaktorer. Inom det
kärntekniska området blir det därför i framtiden närmast fråga om att
uppföra anläggningar för hantering och förvaring av kärnavfall samt
anläggningar för hantering av slutförvaring av använt kärnbränsle. Själv-
fallet kvarstår också behov av en reglering av kärnteknisk verksamhet när
det gäller driften vid kärntekniska anläggningar.
Av nästa avsnitt framgår att ett antal bestämmelser i miljöbalken skall
tillämpas vid tillståndsprövning enligt kämtekniklagen.
Regeringens förslag: I ärenden enligt kämtekniklagen skall miljöbal-
kens allmänna hänsynsregler tillämpas. Vidare skall i sådana ärenden
hänsyn tas till miljökvalitetsnormer enligt miljöbalken.
Regler om miljökonsekvensbeskrivningar skall införas. Dessa reg-
ler skall ansluta till de bestämmelser som gäller enligt miljöbalken.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
men saknar förslag till regel om att miljöbalkens allmänna hänsynsregler
skall tillämpas i ärenden enligt kämtekniklagen.
Remissinstanserna: Statens kärnkraftinspektion (SKI) anser att mil-
jökvalitetsnormer enligt miljöbalken inte passar in på sådana risker för
radiologisk påverkan m.m. som skall prövas enligt kämtekniklagen.
SKI efterlyser större klarhet i frågan om vilka miljökrav som skall
gälla för kärnteknisk verksamhet och tydliga regler om vilka myndighe-
ter som skall svara för att dessa miljökrav uppfylls vid tillståndsgivning
och tillsyn. Enligt SKI är det nödvändigt att de hänsyn som skall tas vid
olika typer av myndighetsutövning skrivs in i kämtekniklagen.
SKI menar att miljöbalkens bestämmelser om prövningen inte ger klar
vägledning samt stryker under att prövningsförfarandet enligt balken
måste göras tydligt varvid också SKI:s roll som expertmyndighet måste
definieras. SKI framför farhågor om att villkor enligt miljöbalken kan
komma att kollidera med villkor meddelade med stöd av kämtekniklagen
respektive strålskyddslagen.
SKI tillstyrker förslaget om att en miljökonsekvensbeskrivning skall
ingå i en ansökan.
Lunds universitetet förslår att det i kämtekniklagen införs en tydlig
hänvisning till de bestämmelser i miljöbalken som bör tillämpas.
Svenska Kraftverksföreningen framhåller, med hänvisning till miljö-
balkens regler om miljökonsekvensbeskrivningar, att omfattningen av
informationen, samrådet och miljökonsekvensbeskrivningen måste vara
rimlig utifrån vad ansökan avser. Enligt föreningen kan tillståndsfrågorna
Prop. 1997/98:90
267
enligt kämtekniklagen röra sig inom ett brett spektrum av områden, från
enkla frågor av teknisk natur till stora komplicerade frågor. Föreningen
föreslår därför att miljöbalkens regler om miljökonsekvensbeskrivningar
skall gälla i dessa sammanhang "i den mån miljöpåverkan inte kan antas
bli av mindre betydelse".
Miljöbalkens tillämpning vid prövning av ärenden enligt kämtekniklagen
Utredningen lämnade inte något förslag om att de allmänna hänsynsreg-
lema i 2 kap. MB skall tillämpas vid prövning av ärenden enligt kämtek-
niklagen. Såsom har anförts i föregående avsnitt blir verksamhetsutövare
inom kämtekniklagens tillämpningsområde, som huvudregel, skyldiga att
beakta och tillämpa hänsynsreglema i miljöbalken. Även om prövningen
enligt kämtekniklagen primärt inriktas på frågor om säkerheten i den
kärntekniska verksamheten och vid den kärntekniska anläggningen skall
dessutom de särskilda miljökraven bedömas och fastställas enligt miljö-
balkens regler. Regeringen återkommer till detta i nästa delavsnitt.
Miljöbalken innehåller i 5 kap. bestämmelser om miljökvalitetsnormer.
Miljökvalitetsnormer är föreskrifter om lägsta godtagbara miljökvalitet i
fråga om mark, vatten, luft eller miljön i övrigt för vissa geografiska
områden eller för hela landet. Normerna anger de förorenings- och stör-
ningsnivåer som inte far överskridas eller underskridas efter en viss
tidpunkt. Enligt 5 kap. 2 § MB kan en norm exempelvis ange högsta nivå
för buller, skakningar, ljus, strålning eller annan sådan störning. Miljö-
balken innehåller vidare i 5 kap. 3 § en bestämmelse om att myndigheter
och kommuner skall säkerställa att miljökvalitetsnormer som har med-
delats uppfylls när de prövar tillåtlighet, tillstånd, godkännanden, dispen-
ser och anmälningsärenden, utövar tillsyn och meddelar föreskrifter. I
samma paragraf anges dessutom att kommuner och myndigheter skall
iaktta miljökvalitetsnormer vid planering och planläggning.
Med anledning av SKI.s påpekande om miljökvalitetsnormer skall sä-
gas att normer enligt miljöbalken knappast kommer att bestämmas med
avseende på sådana risker för radiologisk påverkan m.m. som skall prö-
vas enligt kämtekniklagen. Det är en följd av att kämtekniklagen bl.a. ger
möjlighet att ställa mycket höga krav på säkerheten i den ibland extremt
farliga verksamhet som lagen reglerar. Regeringen ser dock för sin del
inte att detta i sig skulle utgöra skäl för att undanta kärnteknisk verksam-
het från miljöbalkens miljökvalitetsnormer. Givetvis bör det fordras att
också den som bedriver sådan verksamhet skall underkasta sig normer
som kan utfärdas med stöd av miljöbalken t.ex. gällande sådant slag av
störning som angavs nyss.
För att miljökvalitetsnormer enligt miljöbalken skall bli ett effektivt
instrument måste alltså hänsyn till dem också tas vid tillämpningen av
kämtekniklagen. Dessutom bör bestämmelsen i 16 kap. 5 § MB, som
innebär att tillstånd inte far meddelas för ny verksamhet som medverkar
till att en miljökvalitetsnorm överträds, iakttas vid tillämpningen av
kämtekniklagen. I detta avseende fordras det att kämtekniklagen komp-
Prop. 1997/98:90
268
letteras med en regel som innebär att det vid tillämpningen av lagen skall Prop. 1997/98:90
tas hänsyn till miljökvalitetsnormer enligt vad som föreskrivs i 5 kap. 3 §
och 16 kap. 5 § MB.
Enligt bilagan till miljöskyddsförordningen (1989:364) krävs i dag till-
stånd av Koncessionsnämnden till miljöfarlig verksamhet i form av kärn-
kraftverk eller annan kärnteknisk anläggning. Regeringen förutsätter att
tillståndsplikt i dessa fall även kommer att finnas enligt miljöbalken.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far enligt
5 b § kämtekniklagen föreskriva att det i ärenden om tillstånd enligt
kämtekniklagen skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning som
möjliggör en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksam-
hets eller åtgärds inverkan på miljön och hälsan. Bestämmelsen infördes
bl.a. mot bakgrund av att allmänheten och de närboende skulle beredas
insyn i beslutsprocessen och fa möjlighet att framföra sina synpunkter.
Ytterligare steg i den riktningen har föreslagits i promemorian Ökat
inflytande för allmänheten vid prövning av tillstånd enligt kämteknikla-
gen (Ds 1996:22). Sistnämnda förslag har efter remissbehandling beak-
tats av Miljöbalksutredningen vars förslag ligger till grund för regering-
ens överväganden nu.
Av 6 kap. 1 § MB följer att en miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i
en ansökan om tillstånd eller tillåtlighet enligt miljöbalken eller före-
skrifter som har meddelats med stöd av balken. När ansökan om sådant
tillstånd ges in till en miljödomstol kommer således ansökan att innehålla
en miljökonsekvensbeskrivning upprättad enligt miljöbalkens regler.
Enligt regeringens mening hindrar inte detta förhållande att det ställs upp
ett krav på miljökonsekvensbeskrivning också vid tillståndsprövningen
enligt kämtekniklagen. Regeringen föreslår att detta krav görs både obli-
gatoriskt och generellt vad gäller uppförande, innehav eller drift av
kärntekniska anläggningar. Vad beträffar övrig kärnteknisk verksamhet,
dvs. olika former av hantering av kärnämne och kärnavfall, ser regering-
en, i likhet med Miljöbalksutredningen, inget behov av ändringar i nuva-
rande ordning. Kämtekniklagen bör alltså innehålla ett bemyndigande för
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva
att det i ärenden om tillstånd enligt kämtekniklagen skall upprättas en
miljökonsekvensbeskrivning.
Den miljökonsekvensbeskrivning som sålunda upprättas kommer på ett
mer utförligt sätt än de beskrivningar som upprättas enligt andra be-
stämmelser att behandla kärnsäkerhets- och strålskyddsaspekter. Frågan
är då hur formaliserad och omfattande miljökonsekvensbeskrivningen
bör vara samt hur förfarandet i samband med upprättandet bör vara ut-
format. Såsom Miljöbalksutredningen har förordat bör miljöbalkens
bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivning fa tillämpning i så stor
utsträckning som möjligt i lagar utanför balken.
Vad först gäller innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning görs enligt
6 kap. 7 § miljöbalken skillnad på om verksamheten kan antas ha bety-
dande miljöpåverkan eller inte. Det saknas enligt regeringens mening
skäl att ha andra regler på kämtekniklagens område än de som gäller
enligt miljöbalken. Regeringen föreslår därför att bestämmelsen i 6 kap.
269
7 § MB skall tillämpas även på miljökonsekvensbeskrivning enligt käm-
tekniklagen.
Vad härefter gäller förfarandet finns regler i miljöbalken om tidigt
samråd, beslut om betydande miljöpåverkan, utökat samråd med miljö-
konsekvensbedömning, kungörande, allmänhetens tillfälle att yttra sig,
godkännande, beaktande av miljökonsekvensbeskrivning vid prövning
och kostnader. Regeringen finner att det inte heller beträffande förfaran-
det finns anledning att ha andra regler vid upprättande av miljökon-
sekvensbeskrivning enligt kämtekniklagen än som följer av miljöbalkens
bestämmelser.
Som en följd av de föreslagna bestämmelserna rörande miljökon-
sekvensbeskrivning kommer allmänheten och de närboende att beredas
större insyn i beslutsprocessen och fa möjlighet att framföra sina syn-
punkter i ökad utsträckning.
Övriga frågor
Kärntekniska anläggningar kommer även i framtiden att underkastas
prövning enligt ett flertal lagar. Genom att en del av dessa lagar ersätts av
miljöbalken uppnås en bättre samordning av prövningen. Således gäller
t.ex. i dag bestämmelser om en särskild tillåtlighetsprövning enligt 4 kap.
naturresurslagen för anläggningar som enligt kämtekniklagen skall prö-
vas av regeringen. Motsvarande ordning avses gälla enligt 17 kap. 1 §
MB. Kärntekniska anläggningar kan idag vidare vara underkastade till-
ståndsplikt enligt miljöskyddslagen (1969:387) och i vissa fall vattenla-
gen (1983:291). Bestämmelser som då aktualiseras motsvaras i miljöbal-
ken av de särskilda reglerna för miljöfarlig verksamhet i 9 kap. MB
respektive vattenverksamhet i 11 kap. MB. Beträffande dessa verksam-
heter gäller också balkens övergripande hänsynsregler samt allmänna och
särskilda hushållningsbestämmelser i 2—4 kap. MB. Nyss redovisades att
en tillämpning av miljöbalkens regler om miljökvalitetsnormer och mil-
jökonsekvensbeskrivningar också aktualiseras i ärenden som gäller
kärnteknisk verksamhet. Verksamhet och anläggningar som regleras
genom kämtekniklagen föranleder således även i framtiden övervägan-
den och eventuell prövning enligt miljöbalken. Som tidigare anförts
kommer också villkor som skall gälla från strålskyddssynpunkt att be-
stämmas enligt strålskyddslagen. Slutligen erinras om att det i plan- och
bygglagen ges regler som är styrande för lokaliseringen av anläggningen.
I anledning av vad SKI har anfört om oklarheter beträffande prövning-
en av kärntekniska anläggningar m.m. hänvisar regeringen inledningsvis
till vad som har anförts i propositionen med förslag till miljöbalken
(prop. 1997/98:45, del 1 s. 328). Av vad som anförs där framgår att tan-
ken är att alla utsläpp och störningar från kärntekniska anläggningar i
framtiden skall prövas av den regionala miljödomstolen, dvs. även ut-
släppet av radioaktiva ämnen och frågor om joniserande strålning. Är
ärendet av det slaget att regeringen skall pröva tillåtligheten enligt
17 kap. MB, dvs. motsvarigheten till nuvarande 4 kap. naturresurslagen,
skall miljödomstolen efter beredning av ärendet överlämna det till rege-
Prop. 1997/98:90
270
ringen för prövning. Det kan förutsättas att miljödomstolens handlägg-
ning enligt miljöbalken sker parallellt med en beredning hos SKI av
tillståndsärendet enligt kämtekniklagen. Tillåtlighetsprövning enligt
miljöbalken och tillståndsprövning bör därvid samordnas så att såväl
miljödomstol som berörd kommun har tillgång till expertmyndighetemas
granskningsrapporter i kämtekniklagsärendet vid sin behandling av
tillåtlighetsprövningen enligt miljöbalken. Även regeringens slutliga
beredning och beslut enligt de båda lagarna bör ske samordnat, såvida
inte regeringen delegerat beslutanderätten i kämtekniklagsärendet till
myndighet. Efter att tillåtlighetsprövningen enligt miljöbalken har slut-
förts hos regeringen lämnas ärendet åter till miljödomstolen om det krävs
tillstånd enligt miljöbalken och då prövas alla utsläpp och störningar från
anläggningen. Den regionala miljödomstolen är då prövningsmyndighet i
första instans.
Förhållandet mellan miljöbalken och strålskyddslagen hindrar inte att
tillsynsuppgifien såvitt gäller iakttagandet av strålskyddsvillkoren kvar-
står på SSI. Den utvidgade definitionen av miljöfarlig verksamhet i
9 kap. 1 § MB behöver därför enligt regeringens förmenande inte leda till
några samordningsproblem. Regeringen ser inte heller någon grund för
SKI:s farhågor om att villkor enligt miljöbalken kan komma att kolliderar
med villkor meddelade med stöd av kämtekniklagen respektive strål-
skyddslagen. Regeringen anser tvärtom att den samlade prövningen av
stömingskällor som medges genom miljöbalken skapar förutsättningar
för en bättre helhetsbild av riskerna för miljön och ger samtidigt bety-
dande fördelar när det gäller strålskyddskontrollen. SKI:s roll som ex-
pertmyndighet på kämteknikområdet skall naturligtvis bibehållas oavsett
miljöbalksreformen och det är självfallet SKI som i framtiden utövar
tillsynen enligt kämtekniklagen.
Regeringen har i 6 § lagen om införande av miljöbalken föreslagit att
ärenden som inletts före miljöbalkens ikraftträdande skall handläggas och
bedömas enligt äldre bestämmelser, med undantag för reglerna om mil-
jökvalitetsnormer som skall tillämpas omedelbart. Regeringen finner att
denna ordning också bör gälla för ärenden enligt kämtekniklagen. Det
avgörande blir alltså om ansökan har gjorts den dag ändringarna träder i
kraft. En sådan bestämmelse får betydelse särskilt med avseende på
miljökonsekvensbeskrivningar. Regeringen anser i likhet med Miljö-
balksutredningen att den som avser att ge in en ansökan under tiden
närmast efter balkens ikraftträdande bör ha en sådan framförhållning att
balkens krav kan anses uppfyllda när ansökan görs.
Prop. 1997/98:90
271
Regeringens förslag: Strålskyddslagen och miljöbalken gäller pa-
rallellt. Inga begränsningar skall införas när det gäller möjligheten att
ingripa med stöd av miljöbalken.
Vid tillståndsprövning enligt strålskyddslagen skall ett antal be-
stämmelser i miljöbalken tillämpas.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
såvitt gäller förhållandet mellan strålskyddslagen och miljöbalken (MB).
Remissinstanserna: Statens strålskyddsinstitut (SSI) ifrågasätter ut-
redningens bedömning att strålskyddslagen är utformad så att ytterligare
krav på verksamheten ur strålskyddssynpunkt inte kan ställas med stöd
av miljöbalkens mer allmänt hållna hänsynsregler. Enligt SSI innehåller
strålskyddslagen t. ex. inte några regler som motsvarar 2 kap. 3 § MB om
bästa möjliga teknik eller 2 kap. 5 § MB om resurshushållning, vilket bör
innebära att dessa regler även gäller för verksamhet som i övrigt regleras
av strålskyddslagen.
SSI anser att det finns betydande oklarheter vad gäller räckvidden av
stadgandet i 9 kap. 1 § 3 MB. SSI framhåller att stadgandet, som inne-
håller en definition av vad som är miljöfarlig verksamhet, inte innehåller
någon begränsning till den yttre miljön och att det far till följd att miljö-
balken måste anses vara tillämplig på strålning utan begränsningar. En-
ligt SSI är det helt nödvändigt att det klarläggs om stadgandet omfattar
alla situationer där strålskyddsfrågor uppkommer, alltså inte bara yttre
skydd utan även arbetar- och patientskydd.
SSI konstaterar att dess roll som tillsynsmyndighet i strålskyddssam-
manhang påverkas av att miljödomstolama också ska bedöma frågor om
strålning. Enligt SSI tar utredningen inte ställning till hur strålskydds-
och villkorsfrågor ska samordnas mellan en miljödomstol och SSI eller
hur myndigheten ska biträda domstolen. SSI efterlyser en diskussion om
och definition av myndigheternas roller och framhåller att dessa viktiga
frågor måste klarläggas.
SSI påpekar att utredningens förslag om miljökvalitetsnormer kommer
att leda till att SSI som tillsynsmyndighet inte har ett direkt ansvar för att
föreskriva om sådana normer för strålning. Enligt SSI ger utredningen
inte tillräckligt underlag för att bedöma vilka konsekvenser förslaget
skulle fa för SSI:s föreskriftsarbete.
SSI anmärker vidare att det också leder till osäkerhet att giltigheten av
miljökvalitetsnormer är begränsad till "tillståndsprövningen". I anslut-
ning till detta pekar SSI på att det enligt 23 § strålskyddslagen inte be-
hövs någon tillståndsprövning för verksamhet enligt kämtekniklagen om
inte annat föreskrivs och att det per definition inte är fråga om någon
tillståndsprövning när SSI lämnar villkor med stöd av 27 § strålskyddsla-
gen i samband med en prövning enligt kämtekniklagen.
Prop. 1997/98:90
272
Lunds universitet finner inget hinder mot att miljöbalkens hänsynsreg- Prop. 1997/98:90
ler tillämpas vid sidan av strålskyddslagens mera preciserade bestämmel-
ser samt påpekar att det vid intresseavvägningen ändå kan tas särskild
hänsyn till de speciella förhållanden som regleras genom strålskyddsla-
gen. Universitetet erinrar vidare om att vissa av balkens hänsynsbestäm-
melser saknar direkta motsvarigheter i strålskyddslagen.
Skälen för regeringens förslag: Strålskyddslagen har som syfte att
skydda människor, djur och miljö mot skadlig verkan av strålning. Lagen
gäller såväl joniserande som icke-joniserande strålning. Till den förra
kategorin hör exempelvis gamma-, röntgen- och partikelstrålning och till
den senare optisk strålning, radiofrekvent strålning, lågfrekventa elek-
triska och magnetiska falt samt ultraljud. Lagen omfattar även strålning
från naturliga strålkällor.
Strålskyddslagen är alltså en skyddslag som allmänt reglerar vad som
kallas verksamhet med strålning. Uttrycket "verksamhet med strålning"
omfattar enligt 5 § strålskyddslagen dels all slags hantering av radioakti-
va ämnen, dels användning av eller därmed jämförlig befattning med
tekniska anordningar som kan alstra såväl joniserande som icke-
joniserande strålning. Exempel på tekniska anordningar är röntgenappa-
rater, solarier, TV-apparater, elektronmikroskop och mikrovågsugnar.
Strålskyddslagen far i många hänseenden sitt konkreta innehåll genom
föreskrifter som enligt bemyndigande i lagen meddelas av regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer. Denna myndighet är
Statens strålskyddsinstitut (SSI). Lagen ger möjlighet att anpassa till-
stånds- och tillsynsförfarandet till strålkällornas farlighet och behovet av
särskild kompetens hos brukaren. Tillämpningsföreskrifter till lagen
finns i strålskyddsförordningen (1988:293).
I 3 § strålskyddslagen ges en möjlighet att bestämma en nedre gräns
för lagens tillämpningsområde. Paragrafen innehåller ett bemyndigande
för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att före-
skriva undantag från lagen eller vissa bestämmelser i den, om det kan ske
utan att syftet med lagen åsidosätts. Från strålskyddssynpunkt ofarliga
mängder av radioaktivitet samt tekniska anordningar som endast avger
svag joniserande strålning kan alltså helt undantas från lagens tillämp-
ningsområde. Denna s.k. friklassning innebär att sådant material i fort-
sättningen kan hanteras utan hinder av strålskyddslagens bestämmelser.
Av det sagda framgår att strålskyddslagen med tillhörande strålskydds-
förordning innehåller detalj föreskrifter om vitt skilda typer av förekom-
mande verksamheter med strålning och att det inom tillämpningsområdet
för dessa författningar faller många former av verksamheter som i all-
mänhet inte kan störa den yttre miljön. Såsom regeringen har konstaterat
redan i propositionen med förslag till miljöbalken är strålskyddslagen
således i stora delar inriktad på andra skyddsområden än miljöbalken,
framför allt arbetar- och patientskydd. Likaledes har SS! i sitt remissytt-
rande anfört att strålskyddslagen i sin tillämpning domineras av en regle-
ring som tar sikte på andra företeelser än skydd av den yttre miljön.
Lagens syfte är dock att skapa ett så fullständigt strålskydd som möjligt i
samhället. Det är då ofrånkomligt att strålskyddslagen och miljöbalken
innehåller bestämmelser som i vissa avseenden sammanfaller.
Miljöbalken skall enligt huvudregeln tillämpas parallellt med annan
lag som reglerar verksamhet som omfattas av balkens tillämpningsområ-
de. Miljöbalken och strålskyddslagen gäller alltså parallellt. Detta inne-
bär att den som bedriver verksamhet med strålning är skyldig att följa
bestämmelserna i miljöbalken, i den mån dessa är tillämpliga. Som fram-
går av avsnitt 4.2 kan det emellertid bli aktuellt att begränsa möjligheten
att ingripa med stöd av miljöbalken, om förhållandet mellan bestämmel-
ser i strålskyddslagen och bestämmelser i balken är oklart. Det måste
göras en bedömning om strålskyddslagen innehåller bestämmelser som
på detta sätt kan uppfattas som oförenliga med balkens bestämmelser.
Mot bakgrund av att strålskyddslagen syftar till att skydda människor,
djur och miljö mot all slags strålning innehåller lagen ett antal bestäm-
melser som kan sägas vara av hänsynskaraktär. Således finns i 6-14 §§
bestämmelser som reglerar allmänna skyldigheter för den som bedriver
verksamhet med strålning. Av lagens förarbeten framgår att dessa all-
männa skyldigheter i allt väsentligt utformats efter mönster av motsva-
rande bestämmelser inom arbetsmiljöområdet (prop. 1987/88:88 s. 69 ff).
Strålskyddslagens tillämpningsområde är visserligen inte begränsat till
strålskydd för den inre miljön, men i lagen läggs otvivelaktigt tonvikten
på en reglering av dessa frågor. Som nyss nämndes och som också SSI
har framhållit är strålskyddsregleringen i den praktiska tillämpningen
inriktad närmast på andra företeelser än skydd av den yttre miljön. I
jämförelse härmed innehåller miljöbalken regler avseende yttre faktorer
som kan påverka människors hälsa eller miljön negativt eller som kan
äventyra en långsiktigt god hushållning med mark, vatten och den fysiska
miljön i övrigt. Regeringen finner därför att strålskyddslagens regler om
allmänna skyldigheter för den som bedriver verksamhet med strålning
normalt bör kunna tillämpas vid sidan om miljöbalkens regler utan att det
behöver ge upphov till någon oklarhet om vilken bestämmelse som gäller
framför den andra i olika situationer.
Naturligtvis kan det inte helt uteslutas att miljöbalkens bestämmelser i
ett visst fall kommer i konflikt med någon bestämmelse i strålskyddsla-
gen eller att förhållandet mellan lagverkens bestämmelser kan uppfattas
som oklart. Enligt regeringen finns det dock inga skäl att överdriva olä-
genheterna av detta. Strålskyddslagen innehåller praktiskt taget i alla
delar inom sitt tillämpningsområde en specialreglering för strålskyddet.
För den händelse det skulle uppstå tvekan om det i miljöbalkens eller
strålskyddslagens bestämmelse ställs från miljösynpunkt längre gående
krav såvitt gäller strålskyddet bör det enligt regeringens mening i
rättstillämpningen vara fullt möjligt att med stöd av allmänna rättsgrund-
satser för lösning av lagkonflikter bestämma vilken bestämmelse som
skall gälla framför den andra. Vidare är det enligt regeringens bedömning
liten risk för dubbelprövning eftersom tillståndsplikten enligt strål-
skyddslagen är specialreglerad och huvudsakligen delegerad till SSI.
Dessutom kan det förväntas att berörda myndigheter liksom i dag samrå-
der i de fall där det kan råda tvekan. Följaktligen anser regeringen att SSI
även efter miljöbalkens ikraftträdande har en klart definierad roll som
tillstånds-, tillsyns- och expertmyndighet på strålskyddets området.
Prop. 1997/98:90
274
I anlutning till detta vill regeringen också kommentera SSI:s synpunk-
ter beträffande miljöbalkens definition av miljöfarlig verksamhet i 9 kap.
1 §. Enligt SSI är det oklart om definitionen sträckts ut så den omfattar
alla situationer där strålskyddsfrågor uppkommer, alltså inte bara yttre
skydd utan även arbetar- och patientskydd. Regeringen vill inledningsvis
erinra om att 9 kap. MB innehåller särskilda regler om miljöfarlig verk-
samhet. Med sådan verksamhet avses sammanfattningsvis all användning
av mark, byggnader eller anläggningar, dvs. fast egendom eller fasta
anläggningar, som innebär utsläpp till mark, luft eller vatten eller annan
olägenhet för människors hälsa eller miljön. I förhållande till vad som
hittills har gällt enligt 1 § miljöskyddslagen (1969:387) har innebörden
av miljöfarlig verksamhet i miljöbalken utvidgats på ett sätt som är av
intresse för strålskyddet. Enligt 9 kap. 1 § MB avses med miljöfarlig
verksamhet bl.a. användning av mark, byggnader eller anläggningar på
ett sätt som kan medföra olägenhet för omgivningen genom buller, skak-
ningar, ljus, joniserande eller icke-joniserande strålning eller annat lik-
nande. Till skillnad mot miljöskyddslagen innehåller miljöbalkens defi-
nition av miljöfarlig verksamhet således inget undantag för joniserande
strålning. Det betyder att en verksamhet som medför risk för utsläpp av
radioaktiva ämnen kan underkastas tillståndsprövning enligt miljöbalken.
I författningskommentaren till 9 kap. 1 § MB anges att begreppet omgiv-
ningen skall tolkas så att detta inte omfattar den störande anläggningen.
Vidare påpekas att personer som är verksamma inom själva stör-
ningskällan skyddas framför allt genom arbetsmiljölagen och strål-
skyddslagen. Med anledning av vad som sålunda har uttalats i motiven
och med hänsyn till vad som tidigare har sagts om allmänna rättsgrund-
satser för lösning av lagkonflikter kan det knappast råda någon tvekan
om att bestämmelserna om miljöfarlig verksamhet i miljöbalken inte är
tillämpliga på arbetar- och patientskydd.
Regeringen erinrar här om att det enligt strålskyddslagen krävs till-
stånd för olika former av befattning med radioaktivt ämne och teknisk
anordning som kan eller är avsedd att sända ut joniserande strålning.
Tillståndsplikten omfattar enligt 20 § strålskyddslagen även att från
landet utföra radioaktivt avfall. Frågor om strålskyddstillstånd prövas av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Som nyss
nämnts har regeringen i strålskyddsförordningen bemyndigat SSI att
pröva tillståndsfrågor.
I 23 § strålskyddslagen anges att tillstånd inte behövs enligt den lagen
för verksamhet som tillståndsprövas enligt kämtekniklagen. Såsom har
anförts i föregående avsnitt har strålskyddslagen med tillhörande förord-
ning och myndighetsföreskrifter ett nära samband med den reglering som
gäller kärnteknisk verksamhet. Strålskyddslagen tillämpas parallellt med
kämtekniklagen och i ärenden enligt den sistnämnda lagen sätts strål-
skyddsvillkor med stöd av strålskyddslagen. Strålskyddslagen bygger på
att lagens bestämmelser fylls ut med myndighetsföreskrifter. SSI har
meddelat sådana föreskrifter om bl.a. hantering av radioaktivt avfall från
kärntekniska anläggningar. Det finns anledning att återkomma till pröv-
ningen av ärenden enligt kämtekniklagen i nästa avsnitt eftersom frågor
Prop. 1997/98:90
275
om strålskydd och miljöbalkens betydelse med avseende på kärnteknisk
verksamhet tilldrar sig ett särskilt intresse.
Av nästa avsnitt framgår vidare att ett antal bestämmelser i miljöbal-
ken skall tillämpas vid tillståndsprövning.
Prop. 1997/98:90
Regeringens förslag: Vid prövning av ärende enligt strålskyddslagen
eller vid meddelande av villkor med stöd av 27 § samma lag skall
miljöbalkens regler om miljökvalitetsnormer tillämpas.
Regler om miljökonsekvensbeskrivningar skall inforas. Dessa reg-
ler skall ansluta till de bestämmelser som gäller enligt miljöbalken.
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Generalläkaren vid Försvarsmakten föreslår att SSI
skall kunna överlåta viss tillsyn till generalläkaren i likhet med den
överlåtelse av tillsyn som SSI för närvarande kan meddela kommunerna.
Försvarsmakten biträder generalläkarens förslag.
Miljöbalkens tillämpning vid prövning av ärenden enligt strålskyddsla-
gen
Enligt vad som har anförts i föregående avsnitt gäller miljöbalken vid
sidan om strålskyddslagen. Det innebär i princip att den som bedriver
verksamhet med strålning skall iaktta bl.a. de allmänna hänsynsreglema i
2 kap. MB.
Miljöbalken innehåller i 5 kap. bestämmelser om miljökvalitetsnormer.
Miljökvalitetsnormer är föreskrifter om lägsta godtagbara miljökvalitet i
fråga om mark, vatten, luft eller miljön i övrigt för vissa geografiska
områden eller för hela landet. Normerna anger de förorenings- och stör-
ningsnivåer som inte far överskridas eller underskridas efter en viss
tidpunkt. Enligt 5 kap. 2 § MB kan en norm exempelvis ange högsta nivå
för buller, skakningar, ljus, strålning eller annan sådan störning. Miljö-
balken innehåller vidare i 5 kap. 3 § en bestämmelse om att myndigheter
och kommuner skall säkerställa att miljökvalitetsnormer som har med-
delats uppfylls när de prövar tillåtlighet, tillstånd, godkännanden, dispen-
ser och anmälningsärenden, utövar tillsyn och meddelar föreskrifter. I
samma paragraf anges dessutom att kommuner och myndigheter skall
iaktta miljökvalitetsnormer vid planering och planläggning.
För att miljökvalitetsnormer enligt miljöbalken skall bli ett effektivt
instrument måste hänsyn till dem också tas vid tillämpningen av strål-
skyddslagen. Dessutom bör bestämmelsen i 16 kap. 5 § MB, som innebär
att tillstånd inte far meddelas för ny verksamhet som medverkar till att en
miljökvalitetsnorm överträds, iakttas vid tillämpningen av strålskyddsla-
gen. I detta avseende fordras det att strålskyddslagen kompletteras med
27f
en regel som innebär att det vid tillämpningen av lagen skall tas hänsyn
till miljökvalitetsnormer enligt vad som föreskrivs i 5 kap. 3 § och
16 kap. 5 § MB.
Enligt 22 a § strålskyddslagen får regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer föreskriva att det i ärenden om tillstånd enligt den
lagen skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning som möjliggör en
samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds
inverkan på miljön och hälsan. I likhet med Miljöbalksutredningen ser
regeringen inte behov av några ändringar i nuvarande ordning. Skälen för
detta är att en miljökonsekvensbeskrivning inte alltid behövs, eftersom
den absoluta merparten av all tillståndsprövning enligt strålskyddslagen
avser verksamheter som inte påverkar den yttre miljön, som t.ex. rönt-
gendiagnostik av olika slag, analysröntgen av svetsskarvar, användning
av sollampor, rökdetektorer etc. Frågan blir i stället hur formaliserad och
omfattande miljökonsekvensbeskrivningen bör vara, när regeringen eller
annan myndighet föreskrivit att en miljökonsekvensbeskrivning skall
finnas i tillståndsärendet. Vidare uppkommer frågan hur förfarandet i
samband med upprättandet bör vara utformat.
Vad först gäller innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning görs i
6 kap. 7 § MB skillnad på om verksamheten kan antas ha betydande
miljöpåverkan eller inte. Det saknas enligt regeringens mening skäl att ha
andra regler på strålskyddslagens område än som gäller enligt miljöbal-
ken. Den nyssnämnda bestämmelsen i miljöbalken skall därför tillämpas
även på miljökonsekvensbeskrivning enligt strålskyddslagen.
Vad avser förfarandet finns regler i miljöbalken om tidigt samråd, be-
slut om betydande miljöpåverkan, utökat samråd med miljökonsekvens-
bedömning, kungörande, allmänhetens tillfälle att yttra sig, godkännande,
beaktande av miljökonsekvensbeskrivning vid prövning och kostnader.
Regeringen finner inte heller beträffande förfarandet anledning att ha
andra regler vid upprättande av miljökonsekvensbeskrivning enligt strål-
skyddslagen än som följer av miljöbalkens bestämmelser. Som en följd
av de föreslagna reglerna rörande miljökonsekvensbeskrivning kommer
allmänheten att beredas större insyn i beslutsprocessen och få möjlighet
att framföra sina synpunkter i ökad utsträckning.
Övriga frågor
I föregående avsnitt berördes 9 kap. MB som innehåller regler om miljö-
farlig verksamhet. Till skillnad mot miljöskyddslagen innehåller miljö-
balkens definition av miljöfarlig verksamhet således inget undantag för
joniserande strålning. Här skall endast påpekas att enligt 32 kap. 2 § MB
gäller alltjämt att regler om skadestånd för vissa miljöskador inte skall
vara tillämpliga i fråga om joniserande strålning.
I anslutning till detta behandlar regeringen också Försvarsmaktens och
generalläkarens förslag om att SSI skall kunna överlåta viss tillsyn till
generalläkaren i likhet med den överlåtelse av tillsyn som SSI för närva-
rande kan meddela för kommuner. Som bakgrund till förslaget erinras
om 16 § strålskyddsförordningen. Enligt denna författningsbestämmelse
Prop. 1997/98:90
277
kan SSI efter åtagande av en kommun överlåta åt den eller de kommu- Prop. 1997/98:90
nala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet
att i ett visst avseende utöva tillsynen över efterlevnaden av strålskydds-
lagen. Såsom remissinstanserna har framhållit innebär miljöbalken att
generalläkaren får ett utökat tillsynsansvar. Generalläkaren avses enligt
miljöbalken bl. a. utöva tillsyn över miljöfarlig verksamhet (se prop.
1997/98:45, del 1, s. 503f). Eftersom miljöfarlig verksamhet enligt mil-
jöbalken skall innefatta bl.a. generering av joniserande och icke-
joniserande strålning och då det på så sätt kommer att råda ett närmare
samband mellan miljöbalken och strålskyddslagen såvitt gäller till-
synsutövning finns det enligt regeringens mening fog för remissinstan-
sernas förslag. Generalläkaren har tillgång till personal med kompetens
motsvarande den som finns vid kommunernas miljö- och hälsoskydds-
förvaltningar. SSI skall alltså kunna medges att till generalläkaren över-
låta tillsyn i ett visst avseende vid verksamhet som utövas av Försvars-
makten, Försvarets materielverk, Fortifikationsverket och Försvarets
radioanstalt. Såsom remissinstanserna funnit fordras för ett sådant be-
myndigande ett tillägg och viss redaktionell omarbetning av 30 § strål-
skyddslagen. I linje med vad som avses gälla på miljöbalkens område bör
generalläkarens tillsynsbeslut enligt strålskyddslagen överklagas hos
regeringen, jfr 18 kap. 1 § MB.
För kärntekniska anläggningar krävs idag tillstånd enligt miljöskydds-
lagen. Sådana anläggningar är upptagna på miljöskyddsförordningens A-
lista och prövas av Koncessionsnämnden för miljöskydd. Eftersom mil-
jöskyddslagen innehåller ett undantag för joniserande strålning omfattar
nämndens prövning inte utsläppet av radioaktiva ämnen och joniserande
strålning utan endast övriga utsläpp och störningar, såsom kylvattenut-
släpp och buller. Villkor för den joniserande strålningen fastställs i till-
ståndet enligt kämtekniklagen med stöd av strålskyddslagen. Med den
utformning som miljöbalken fått skall alltså i fortsättningen alla utsläpp
och störningar från kärntekniska anläggningar prövas av den regionala
miljödomstolen, dvs. även utsläppet av radioaktiva ämnen och frågor om
joniserande strålning. Med hänsyn till vad som tidigare har anförts om
förhållandet mellan miljöbalken och strålskyddslagen kvarstår dock
tillsynsuppgiften såvitt gäller iakttagandet av strålskyddsvillkoren på
SSI. Den utvidgade definitionen av miljöfarlig verksamhet behöver där-
för enligt regeringens förmenande inte leda till några samordnings-
problem av det slag som SSI har pekat på. Tvärtom anser regeringen att
den samlade prövningen av stömingskällor ger en bättre helhetsbild av
riskerna för miljön och skapar samtidigt betydande fördelar när det gäller
strålskyddskontrollen.
I avsnitt 19.2, som gäller kämtekniklagens anpassning till miljöbalken,
redogörs närmare för hur prövningsförfarandet för kärntekniska anlägg-
ningar kommer att vara utformat sedan miljöbalken har trätt i kraft.
Enligt 6 § lagen om införande av miljöbalken skall ärenden som inletts
före miljöbalkens ikraftträdande handläggas och bedömas enligt äldre
bestämmelser, med undantag för reglerna om miljökvalitetsnormer som
skall tillämpas omedelbart. Regeringen finner att denna ordning också
bör gälla för ärenden enligt strålskyddslagen. Det avgörande blir alltså
om ansökan har gjorts den dag ändringarna träder i kraft. En sådan be-
stämmelse far betydelse särskilt med avseende på miljökonsekvensbe-
skrivningar. Regeringen anser i likhet med Miljöbalksutredningen att den
som avser att ge in en ansökan under tiden närmast efter balkens ikraft-
trädande bör ha en sådan framförhållning att balkens krav kan anses
uppfyllda när ansökan görs.
Regeringens förslag: Begreppet miljökonsekvensbeskrivning i fis-
kelagen ersätts med begreppet analys av inverkan på miljön.
Fiskelagens bestämmelsen om straff for brott mot fiskeförbud i an-
ledning av vattenföretag upphävs.
Prop. 1997/98:90
Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens för-
slag.
Remissinstanserna: Kustbevakningen tillstyrker förslagen. Fiskeri-
verket och Sveriges Fiskares Riksförbund (SFR) har inget att erinra mot
att begreppet miljökonsekvensbeskrivning ersätts av begreppet analys.
Det viktiga är enligt SFR att det är Fiskeriverket som är den beslutande
myndigheten. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tillstyrker försla-
get att ersätta begreppet miljökonsekvensbeskrivning med analys. Läns-
styrelsen föreslår att Fiskeriverket ges i uppdrag att definiera begreppet
analys och utarbeta tillämpningsföreskrifter. Länsstyrelsen i Jönköpings
län anser däremot att miljöbalkens bestämmelser om miljökonsekvensbe-
skrivningar i största möjliga utsträckning bör tillämpas även vid sådana
beskrivningar enligt fiskelagen. Begreppet miljökonsekvensbeskrivning
bör enligt länsstyrelsen behållas. - Fiskeriverket har inget att erinra mot
upphävandet av straffbestämmelsen. - Fiskeriverket föreslår att hänvis-
ningen till miljöbalken i 3 § fiskelagen stryks. - Enligt Kronofogdemyn-
digheten i Stockholm har fiskelagen inte tillräckligt tydliga bestämmelser
i verkställighetsdelen.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande lydelse av 3 § fis-
kelagen (1993:787) skall lagen inte tillämpas i den mån den strider mot
bl.a. föreskrifter som har meddelats med stöd av naturvårdslagen
(1964:822). Utredningen föreslog att hänvisningen till naturvårdslagen
skulle ändras till miljöbalken. Fiskeriverket har ifrågasatt om hänvis-
ningen till miljöbalken är nödvändig, eftersom bestämmelserna i miljö-
balken i övrigt gäller utan att hänvisning görs i enskilda lagar. Enligt
regeringens mening är dock hänvisningen nödvändig, eftersom den inte
avser bestämmelser som är intagna i miljöbalken utan bestämmelser som
har meddelats med stöd av bemyndiganden i balken, exempelvis före-
skrifter för naturreservat. Utan ett uttryckligt stadgande är det inte själv-
klart att sådana lägre föreskrifter går före fiskelagens bestämmelser.
279
Regeringen finner dock att utredningens förslag i denna del innebär en
ökning av antalet fall där fiskelagen far vika för författningar under mil-
jöbalken. Följderna av denna ökning är svåra att bedöma. För att uppnå
överensstämmelse med gällande rätt bör utredningens förslag begränsas
till föreskrifter meddelade med stöd av 7 eller 8 kap. miljöbalken.
I enlighet med vad Lagrådet förordar skall en övergångsbestämmelse
införas om att föreskrifter som har meddelats med stöd av naturvårdsla-
gen skall anses som föreskrifter som har meddelats med stöd av miljö-
balken.
I dag finns i 8 kap. 4 § vattenlagen (1983:291) en regel om att förbud
mot fiske inom ett visst område far meddelas i samband med beslut om
anordningar för att främja fisket eller för att förebygga skador på fisket.
Bestämmelsen är inte straffsanktionerad i vattenlagen (jfr 21 kap. 1 §
fjärde stycket vattenlagen). I stället följer av 37 § fiskelagen att den som
bryter mot ett sådant fiskeförbud eller förbud som har meddelats enligt
äldre lag, kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.
Regeln i 8 kap. 4 § vattenlagen har överförts till 28 kap. 13 § miljöbal-
ken. I miljöbalken har dessutom införts en anslutande straffbestämmelse
i 29 kap. 9 § 10. I anledning av detta kan regeln i 37 § fiskelagen upp-
hävas. En följd blir att 45 och 47 §§ fiskelagen, som behandlar förver-
kande och beslag, inte längre blir tillämpliga vid förevarande brottslighet.
I stället skall miljöbalkens bestämmelse om förverkande i 29 kap. 12 §
användas.
I 20 § andra stycket fiskelagen finns ett bemyndigande för regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva att det i
ärenden enligt fiskelagen skall finnas miljökonsekvensbeskrivningar som
gör det möjligt att bedöma vilken inverkan fiskemetoder och utsättande
av fiskarter har på miljön. Föreskrifterna far innebära att en sådan be-
skrivning skall upprättas av den som avser att använda metoder eller sätta
ut fiskarter.
Miljöbalken innehåller i 6 kap. bestämmelser om miljökonsekvensbe-
skrivningar. Sådana skall enligt huvudregeln ingå i ansökningar om
tillstånd enligt balken. Regeringen far föreskriva att miljökonsekvensbe-
skrivningar skall finnas i även andra fall, t.ex. i anmälningsärenden.
Förfarandet med miljökonsekvensbeskrivningar finns utförligt reglerat
i balken. Beskrivningen skall föregås av ett tidigt samråd med länsstyrel-
sen och särskilt berörda enskilda. Länsstyrelsen skall efter samrådet
besluta om verksamheten kan antas ha betydande miljöpåverkan. Om så
anses vara fallet skall ett förfarande med miljökonsekvensbedömning
genomföras. Vid ett sådant förfarande sker utökat samråd. Därefter upp-
rättas miljökonsekvensbeskrivningen. Innehållet i denna är särskilt regle-
rat. Kungörelse skall ske av att miljökonsekvensbeskrivningen har upp-
rättats. Den myndighet som skall pröva en ansökan skall slutligen god-
känna beskrivningen och beakta innehållet vid prövningen.
Fiskelagen ställer inte samma krav på miljökonsekvensbeskrivningar,
vare sig beträffande antalet fall där en sådan skall upprättas, förfarandet
vid upprättandet eller beskrivningens innehåll. Enligt 20 § fiskelagen kan
krav på miljökonsekvensbeskrivning ställas enbart när det gäller att
bedöma vilken inverkan fiskemetoder och utsättande av fiskarter har på
Prop. 1997/98:90
2i
miljön. Någon möjlighet att ställa krav på miljökonsekvensbeskrivning i
andra situationer finns inte.
Det saknas enligt regeringens mening skäl att tillämpa bestämmelserna
i 6 kap. MB på miljökonsekvensbeskrivningar enligt fiskelagen. Det
finns inte heller skäl att utöka kravet på upprättande till andra fall. Enligt
regeringens uppfattning skall termen miljökonsekvensbeskrivning om
möjligt användas endast när beskrivningen upprättas enligt miljöbalkens
regler. Det uttryck som i stället bör användas i fiskelagen är analys av
inverkan på miljön.
Regeringens förslag: Begreppet miljökonsekvensbeskrivning i lagen
om kommunal energiplanering ersätts med begreppet analys av inver-
kan på hälsan och miljön och hushållningen med mark och vatten och
andra resurser.
Prop. 1997/98:90
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK)
tillstyrker förslaget. Naturvårdsverket anser inte att begreppet analys
skall användas. Verket förordar i stället begreppet miljöbedömning eller
strategisk miljöbedömning. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att
miljöbalkens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar i största
möjliga utsträckning bör tillämpas även vid sådana beskrivningar enligt
lagen om kommunal energiplanering. Begreppet miljökonsekvensbe-
skrivning bör enligt länsstyrelsen behållas. Samma åsikt har Västerås
kommun.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 3 § lagen om kommunal ener-
giplanering skall varje kommun ha en aktuell plan för tillförsel, distribu-
tion och användning av energi i kommunen. Till planen skall höra en
miljökonsekvensbeskrivning som möjliggör en samlad bedömning av
den inverkan den i planen upptagna verksamheten har på miljön, hälsan
och hushållningen med naturresurser.
Miljöbalken innehåller i 6 kap. bestämmelser om miljökonsekvensbe-
skrivningar. Sådana skall enligt huvudregeln ingå i ansökningar om
tillstånd enligt balken. Regeringen far föreskriva att miljökonsekvensbe-
skrivningar skall finnas i även andra fall, t.ex. i anmälningsärenden.
Förfarandet med miljökonsekvensbeskrivningar finns utförligt reglerat
i balken. Beskrivningen skall föregås av ett tidigt samråd med länsstyrel-
sen och särskilt berörda enskilda. Länsstyrelsen skall efter samrådet
besluta om verksamheten kan antas ha betydande miljöpåverkan. Om så
anses vara fallet skall ett förfarande med miljökonsekvensbedömning
genomföras. Vid ett sådant förfarande sker utökat samråd. Därefter upp-
rättas miljökonsekvensbeskrivningen. Innehållet i denna är särskilt regle-
rat. Kungörelse skall ske av att beskrivningen har upprättats. Den myn-
281
dighet som skall pröva en ansökan skall slutligen godkänna miljökon-
sekvensbeskrivningen och beakta innehållet vid prövningen.
Lagen om kommunal energiplanering ställer inte samma krav på mil-
jökonsekvensbeskrivning, vare sig beträffande antalet fall där en sådan
skall upprättas, förfarandet vid upprättandet eller beskrivningens inne-
håll.
Det saknas enligt regeringens mening skäl att tillämpa bestämmelserna
i 6 kap. MB på miljökonsekvensbeskrivningar enligt lagen om kommunal
energiplanering. För att begreppsförvirring inte skall uppstå skall ut-
trycket miljökonsekvensbeskrivning om möjligt användas endast när
beskrivningen upprättas enligt miljöbalkens regler. Det uttryck som i
stället skall användas i lagen om kommunal energiplanering är analys av
vilken inverkan verksamheten har på miljön, hälsan och hushållningen
med mark och vatten och andra resurser.
Naturvårdsverket påpekar att många kommuner under de senaste åren
har utarbetat mycket bra energiplaner i vilka instrumentet miljökon-
sekvensbeskrivning har varit en viktig faktor t.ex. när det gäller att välja
alternativ. Det finns enligt verket en risk att de som arbetar med dessa
frågor ser mindre allvarligt på begreppet analys än på begreppet miljö-
konsekvensbeskrivning. Det bör enligt verket markeras att analysen skall
göras i samma anda som när man gör en miljökonsekvensbeskrivning
enligt miljöbalken. Regeringen delar inte dessa farhågor. Av lagtexten
framgår tydligt att det är en analys av vilken inverkan den i planen upp-
tagna verksamheten har på miljön, hälsan och hushållningen med mark
och vatten och andra resurser som skall göras. För säkerhets skull vill
dock regeringen påpeka att ändringen av begrepp inte skall medföra
sänkta krav.
Prop. 1997/98:90
Regeringens förslag: Lagens syfte utvidgas till att omfatta även före-
byggande och begränsande av skador på miljön.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Kustbevakningen tillstyrker ändringarna. Spräng-
ämnesinspektionen avstyrker förslaget och anför att frågan om miljöska-
dor till följd av brand och explosion i stället bör behandlas i miljöbalken.
Lunds universitet föreslår att hänsynsreglema i miljöbalken skall beaktas
vid tillämpningen av lagen. Enligt Kronofogdemyndigheten i Stockholm
har lagen inte tillräckligt tydliga bestämmelser i verkställighetsdelen.
Skälen för regeringens förslag: Lagen (1988:868) om brandfarliga
och explosiva varor innehåller bestämmelser om hantering och import av
sådana varor. Syftet med lagen är enligt 1 § att hindra att varorna orsakar
brand eller explosion samt att förebygga och begränsa skador på liv,
hälsa eller egendom genom brand eller explosion vid hantering av varor-
28
na. Förebyggande och begränsande av skador på miljön räknas däremot
inte upp bland lagens syften. Visserligen räknas skador på egendom upp
men detta är inte alltid liktydigt med skador på miljön.
I 14 kap. miljöbalken (MB) finns särskilda bestämmelser om kemiska
produkter. Bestämmelserna har sin förebild i lagen (1985:426) om ke-
miska produkter. I den utsträckning kemiska produkter är brandfarliga
eller explosiva kan de omfattas också av lagen om brandfarliga och ex-
plosiva varor.
I dag sägs uttryckligen i 3 kap. 3 § andra stycket lagen om kemiska
produkter att den lagen inte är tillämplig för att förebygga miljöskador på
grund av brand eller explosion i fråga om kemiska produkter som om-
fattas av lagen om brandfarliga och explosiva varor. Vidare erinras i 4 §
andra stycket lagen om brandfarliga och explosiva varor om att i lagen
om kemiska produkter finns bestämmelser som är avsedda att förebygga
andra skador än sådana som kan uppkomma genom brand eller explosion
vid hantering av brandfarliga eller explosiva varor. Inte heller miljöbal-
ken bör enligt regeringens uppfattning vara tillämplig för att förebygga
miljöskador på grund av brand eller explosion i fråga om kemiska pro-
dukter som omfattas av lagen om brandfarliga och explosiva varor.
Med hänsyn till hur syftet beskrivs för lagen om brandfarliga och ex-
plosiva varor kan det, trots att miljöbalken inte är tillämplig på de nu
diskuterade fallen, råda tvekan om lagen om brandfarliga och explosiva
varor skall tillämpas. Enligt regeringens uppfattning bör den oklarhet
som finns i uppdelningen mellan lagarna undanröjas. Den bästa lösning-
en är enligt regeringen att syftet med lagen om brandfarliga och explosi-
va varor ändras till att också uttryckligen omfatta förebyggande och
begränsande av skador på miljön.
Det är bara miljöskador genom brand eller explosion som kommer att
omfattas av lagen. I sådana fall skall ytterligare krav inte kunna ställas
med stöd av miljöbalken. Miljöbalken är däremot tillämplig när det gäller
att undvika t.ex. skador på vattentäkter till följd av utflöde av brandfarli-
ga vätskor.
Enligt 7 § lagen om brandfarliga och explosiva varor skall den som
hanterar sådana varor vidta de åtgärder och de försiktighetsmått som
behövs för att bl.a. förebygga och begränsa skador på liv, hälsa eller
egendom genom brand eller explosion. I enlighet med det sagda bör
regeln utvidgas till att även omfatta skador på miljön.
Genom tillägget i lagen kommer bl.a. kraven på kompetens och utred-
ning av risker att omfatta även varornas miljöfarlighet utifrån de aspekter
som lagens syfte pekar ut. Andra konsekvenser blir att tillståndsmyndig-
hetemas prövning kommer att omfatta även miljöriskerna i denna del och
att tillsynsmyndigheterna skall bevaka miljöaspekter utifrån samma
utgångspunkter.
I övrigt måste en hänvisning till lagen om kemiska produkter ändras,
till följd av att den lagen har arbetats in i miljöbalken.
Prop. 1997/98:90
283
Prop. 1997/98:90
Regeringens förslag: Husbehovstäkter skall inte heller i fortsättning-
en omfattas av skatteplikt enligt lagen om skatt på naturgrus.
Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens för-
slag.
Remissinstanserna: Riksskatteverket tillstyrker förslaget. Verket har
dock anfört att det direkt av lagtexten bör framgå enligt vilka äldre be-
stämmelser tillstånd skall ha lämnats för att skatteplikt skall föreligga.
Även Lantbrukarnas riksförbund (LRF) och Skogsindustrierna tillstyrker
förslaget. LRF tillägger att en lagregel om beskattningsrätt grundad på en
tillståndsplikt, vilket länsstyrelsen efter ganska fritt skön har att bestäm-
ma omfattningen av, torde fa anses vara så oprecis att den inte skulle
uppfylla grundlagskravet på klar skattelagstiftning.
Skälen för regeringens förslag: Enligt lagen om skatt på naturgrus
skall naturgrusskatt betalas till staten för brutet naturgrus bl.a. om utvin-
ningen kräver tillstånd enligt 18 § naturvårdslagen (1964:822). Tillstånd
krävs enligt naturvårdslagen endast för täkt för annat ändamål än mar-
kinnehavarens husbehov.
I prop. 1995/96:87 s. 29 f gjordes den bedömningen att husbehovstäk-
ter för närvarande inte skulle omfattas av naturgrusskatten. De skäl som
anfördes var främst att flertalet husbehovstäkter är av så ringa omfattning
att en generell beskattning inte ansågs motiverad och att beskatt-
ningsmyndighetens hantering av husbehovstäkter skulle bli mycket kost-
sam i förhållande till skatteintäkterna. I propositionen uttalade dock
regeringen att den ville avvakta vad arbetet med en miljöbalk kan leda
fram till beträffande tillståndsplikt för husbehovstäkter innan slutlig
ställning tas till beskattning av sådana täkter.
Naturvårdslagen har ersatts av miljöbalken. Inte heller i balken finns
någon generell tillståndsplikt för husbehovstäkter. I 12 kap. 1 § andra
stycket MB föreskrivs dock att regeringen eller den myndighet regering-
en bestämmer far föreskriva tillståndsplikt för husbehovstäkter om åtgär-
derna kan antas motverka hushållningen av de aktuella naturresurserna
eller medföra en icke obetydlig skada på miljön.
Enligt regeringens bedömning kvarstår de skäl mot att införa skatte-
plikt som finns redovisade i prop. 1995/96:87. Några vägande skäl för att
införa skatteplikt har inte tillkommit. Tillräckliga skäl saknas därför att
föreslå skatteplikt för husbehovstäkter.
Regeringens förslag: Vid beräkning av inkomst skall avdrag inte fa
göras för milj ösanktionsavgift.
2f
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Riksskatteverket och Landsorganisationen i Sve-
rige har tillstyrkt förslaget.
Skälen for regeringens förslag: I 20 § kommunalskattelagen
(1928:370) finns bestämmelser om avdrag för omkostnader för intäkter-
nas förvärvande och bibehållande. I paragrafen räknas upp kostnader för
vilka avdrag inte far göras, såsom vissa sanktionsavgifter.
Miljöskyddsavgift enligt miljöskyddslagen (1969:387) räknas inte upp
bland de kostnader för vilka avdrag inte får göras. Miljöskyddsavgifitens
främsta syfte är att eliminera uppkommen ekonomisk fördel av överträ-
delse av vissa miljöregler. För påförande av miljösanktionsavgift enligt
miljöbalken krävs däremot inte att överträdelsen har lett till ekonomisk
fördel. Syftet med avgiften är i stället att öka den allmänna noggrannhe-
ten vid bedrivande av näringsverksamhet.
Med den konstruktion som miljösanktionsavgiften har framstår denna
som ett komplement till straff. I konsekvens med detta och i överens-
stämmelse med vad som gäller om andra sanktionsavgifter bör kostna-
derna för miljösanktionsavgift inte fa dras av vid taxeringen. Detta kräver
en uttrycklig bestämmelse i 20 § kommunalskattelagen.
Avdrag far inte heller göras för vattenföroreningsavgift enligt lagen
(1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg. Även denna punkt
måste ändras, eftersom ordet "vattenförorening" i lagens rubrik har er-
satts med "förorening".
Prop. 1997/98:90
Regeringens förslag: Utländska kärande skall ställa säkerhet för rät-
tegångskostnader i miljöskademål.
Utredningens förslag: Utredningen föreslog att utländska kärande inte
skall behöva ställa säkerhet för rättegångskostnader i miljöskademål.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans yttrar sig om förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Om en utländsk medborgare som inte
har hemvist i Sverige eller en utländsk juridisk person vill väcka talan vid
svensk domstol mot en svensk medborgare, mot någon som har hemvist i
Sverige eller mot en svensk juridisk person, skall på svarandens yrkande
käranden ställa säkerhet för de rättegångskostnader som han kan bli
skyldig att betala. Bestämmelser om detta finns i lagen (1980:307) om
skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostna-
der. Den som är medborgare eller har hemvist i ett land inom EU eller i
ett annat land inom EES och juridiska personer bildade enligt ett sådant
lands lagstiftning skall vid tillämpningen av lagen likställas med svenska
medborgare och svenska juridiska personer.
285
Säkerhet behöver enligt 2 § första stycket 2 inte ställas i mål vid fas-
tighetsdomstol som inte avser arrendetvister. Av detta följer att säkerhet i
dag inte behöver ställas i sådana mål enligt miljöskadelagen (1986:225)
som handläggs vid fastighetsdomstol, dvs. främst talan om ersättning för
skada på fastighet eller på byggnad eller annan anläggning på annans
mark (se 12 § miljöskadelagen). För sådana miljöskademål som hand-
läggs vid tingsrätt görs däremot inte något undantag från kravet på säker-
het.
Enligt 20 kap. 2 § första stycket 6 miljöbalken skall samtliga miljöska-
demål handläggas vid miljödomstol. Det saknas enligt regeringens upp-
fattning anledning att i frågan om säkerhet skall ställas göra skillnad
mellan de mål som tidigare handlades vid fastighetsdomstol och de som
handlades vid tingsrätt.
Genom 1980 års lag har lagstiftaren intagit ställningen att det finns
skäl att som huvudregel ha bestämmelser om skyldighet för utländska
kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader. I prop. 1996/97:159
om ändring i 1980 års lag uttalas att det kan sättas i fråga att helt upphäva
lagen, men att underlag saknas för ett sådant beslut. De undantag som
finns i 2 § har sin grund i att det finns särskilda regler om kostnaderna
(prop. 1979/80:78 s. 12) eller andra speciella skäl. För miljöskademålens
del har dock inte redovisats några skäl som motiverar undantag från
huvudregeln i 1980 års lag. Regeringen kan inte heller nu finna några
sådana skäl och föreslår därför att något undantag från skyldigheten att
ställa säkerhet inte skall göras för miljöskademål.
Enligt lagen om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för
rättegångskostnader behöver säkerhet inte heller ställas i ansökningsmål
enligt 13 kap. 13 § vattenlagen (1983:291). Hänvisningen till vattenlagen
måste ändras till följd av att lagen arbetas in i miljöbalken. I enlighet med
vad Lagrådet anför skall en övergångsbestämmelse knytas till ändringen.
Prop. 1997/98:90
Regeringens förslag: Vattenlagens bestämmelser om förrättning och
förrättningsmål skall fortfarande tillämpas vid förrättning och talan
mot beslut eller åtgärd vid förrättning enligt lagen om vattenförbund.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Svea hovrätt ifrågasätter det lämpliga i att be-
stämmelserna i 12 kap. vattenlagen fortfarande skall tillämpas. Hovrätten
pekar på att problem ofta uppkommer när vissa bestämmelser i en i stort
sett inaktuell författning skall tillämpas inom ramen för ett nytt regel-
system. Även Sjöfartsverket och Grossistförbundet Svensk Handel ifrå-
gasätter det lämpliga i denna lagstiftningsteknik.
Regeringens förslag: Enligt lagen (1976:997) om vattenförbund kan
bildas en sammanslutning (vattenförbund) med uppgift att genom rens-
ning, reglering eller andra vattenvårdande åtgärder främja ett från allmän
28
eller enskild synpunkt ändamålsenligt utnyttjande av vattnet i ett vatten-
drag, en sjö eller något annat vattenområde. Frågor om bildande av vat-
tenförbund prövas vid förrättning (1 §). Förrättningsman forordnas av
länsstyrelsen (11 §).
I fråga om förrättning skall bestämmelserna i 12 kap. vattenlagen
(1983:291) tillämpas, om inte annat följer av lagen om vattenförbund
(12 §). I fråga om talan mot beslut eller åtgärd vid förrättning gäller
bestämmelserna i 13 kap. vattenlagen om förrättningsmål (25 §).
Vattenlagen har arbetas in i miljöbalken. Vattenlagens bestämmelser
om förrättning och förrättningsmål har inte någon motsvarighet i de nya
reglerna, utan har i stället ersatts av en möjlighet för miljödomstolen att
utse en markavvattningssakkunnig (prop. 1997/98:45, del 1, s. 475 ff).
Införandet av miljöbalken föranleder inte någon ändring av systemet
med förrättning enligt lagen om vattenförbund. Ett lagtekniskt problem är
dock att lagen hänvisar till vattenlagens bestämmelser om förrättning och
förrättningsmål. Dessa hänvisningar måste antingen ersättas av ett stort
antal nya bestämmelser i lagen om vattenförbund eller stå kvar trots att
vattenlagen upphävs. Den senare lösningen är enligt regeringens mening
att föredra.
Prop. 1997/98:90
Regeringens förslag: Vissa bestämmelser i vattenlagen skall fortfa-
rande tillämpas vid talan mot flottningsförening och ersättning för
flottningsskada enligt lagen om flottning i allmän flottled.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har haft några synpunkter på
de föreslagna ändringarna.
Skälen för regeringens förslag: Enligt lagen om flottning i allmän
flottled skall i två fall bestämmelser i vattenlagen (1983:291) tillämpas.
Om någon som har utfört eller avser att utföra ett vattenföretag där det
finns en allmän flottled menar att särskilda anläggningar eller åtgärder till
skydd mot skada eller intrång till följd av flottningen bör bekostas av de
flottande, får han enligt 7 § andra stycket väcka talan mot flottningsföre-
ningen hos vattendomstolen. I fråga om en sådan talan gäller enligt
nämnda paragraf bestämmelserna i vattenlagen om stämningsmål. Be-
stämmelserna om betalning av ersättning och länsstyrelsens befattning
med nedsatta ersättningsmedel i 16 kap. vattenlagen skall enligt 13 §
andra stycket tillämpas också i fråga om ersättning för flottningsskada
som på förhand har bestämts att utgå på en gång.
Det förekommer i Sverige inte längre någon flottning av betydelse. I
miljöbalken har därför inte införts några särskilda bestämmelser som
gäller flottning. Enligt 16 § lagen om införande av miljöbalken skall i
287
stället tidigare bestämmelser om flottning i vattenlagen fortfarande till- Prop. 1997/98:90
lämpas.
Samma bedömning bör enligt regeringen göras i fråga om de bestäm-
melser i lagen om flottning i allmän flottled som hänvisar till vattenlagen.
Vattenlagens bestämmelser bör alltså fortfarande tillämpas.
Regeringens förslag: I miljöbalken skall erinras om bestämmelser i
andra lagar som innebär att ytterligare krav inte far ställas enligt mil-
jöbalken.
Utredningens förslag: Utredningen hade inget förslag om ändringar i
miljöbalken. Utredningen gjorde däremot i motivtexten uttalanden om
bestämmelser som den ansåg utgöra undantag från bestämmelser i miljö-
balken.
Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser anser att forhållan-
det mellan miljöbalken och andra lagar är oklart när undantag från miljö-
balken inte anges uttryckligen i lagtext.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen gör på några ställen i fö-
religgande lagrådsremiss bedömningen att möjligheten att ingripa med
stöd av miljöbalken (MB) skall begränsas i frågor som är särskilt regle-
rade i lagar utanför miljöbalken. Motiveringen är att tillräckliga mil-
jökrav ställs i respektive lagstiftning. I avsnitt 7.1 finner regeringen
således att ytterligare krav inte skall få ställas med stöd av miljöbalken i
fråga om renhållning av vägområden. Krav skall enligt avsnitt 9.1 inte
heller fa ställas med stöd av miljöbalken i fråga om luftfartygs miljövär-
dighet eller framförande av luftfartyg i överljudsfart. Vidare gäller enligt
avsnitt 12.1 att framdragande eller begagnande av rörledningar som
regeringen har tillåtit enligt lagen (1978:160) om vissa rörledningar inte
skall kunna förbjudas med stöd av miljöbalken.
I nämnda fall föreslår regeringen bestämmelser som begränsar möjlig-
heten att ingripa med stöd av miljöbalken. Sådana bestämmelser föreslås
alltså i väglagen (1971:948), luftfartslagen (1957:297) och lagen
(1978:160) om vissa rörledningar. För att underlätta tillämpningen bör en
erinran om dessa bestämmelser införas i miljöbalken. Erinran införs
lämpligen i 1 kap. MB, där balkens tillämpningsområde behandlas.
Prop. 1997/98:90
Regeringens förslag: Mindre ändringar görs i
- lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i
riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929,
- lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,
- lagen (1962:627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid
krig m.m.,
- lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
- fastighetsbildningslagen (1970:988),
- lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskommelsen den
16 september 1971 mellan Sverige och Finland,
- ledningsrättslagen (1973:1144),
- anläggningslagen (1973:1149),
- lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter,
- lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och
lagen (1973:1150) om förvaltning av samfalligheter,
- lagen (1976:839) om Statens va-nämnd,
- fastighetstaxeringslagen (1979:1152),
- lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg,
- lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem,
- lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar,
- lagen (1984:410) om skatt på bekämpningsmedel,
- räddningstjänstlagen (1986:1102),
-jaktlagen (1987:259),
- lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,
- prisregleringslagen (1989:978),
- lagen (1990:663) om ersättningsfonder,
- kyrkolagen (1992:300),
- lagen (1994:1776) om skatt på energi,
- lagen (1998:9) om ändring i årsredovisningslagen (1995:1554),
- vapenlagen (1996:67),
- elberedskapslagen (1997:288), och
- lagen (1994:1596) om frivillig miljöstyrning och miljörevision.
Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens för-
slag.
Remissinstanserna: Statens jordbruksverk, Lunds universitet och
Riksskatteverket anför att hänvisningar i lagförslagen till ”motsvarande
äldre bestämmelser” måste preciseras. - Jordbruksverket anser vidare att
termen företag i lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående till-
lämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den
11 maj 1929 skall ersättas av termen verksamhet. - Lunds universitet
påpekar att utredningens förslag till bestämmelse om gemensamma ar-
beten i fastighetsbildningslagen (1970:988) är felaktigt utformad. - Riks-
antikvarieämbetet tillstyrker att reglerna i miljöbalken och lagen
(1988:950) om kulturminnen m.m. knyts till varandra. Länsstyrelsen i
289
10 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 90
Stockholms län anser dock att frågan om kopplingen mellan kulturmin-
neslagen och hushållningsbestämmelsema i 3 och 4 kap. miljöbalken bör
utredas närmare. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har liknande synpunk-
ter. - Riksantikvarieämbetet föreslår en ändring i kyrkolagen (1992:300)
som innebär att egendomsnämnden skall företräda församlingskyrkas
fastigheter i ärenden som rör kulturreservat.
Utöver bestämmelserna i miljöbalken och lagen med särskilda bestäm-
melser om vattenverksamhet gäller särskilda bestämmelser för prövning
av vattenverksamhet som har verkningar i Norge. Dessa bestämmelser
finns i lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen
här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929.
I lagen måste ett stort antal ändringar göras till följd av att vattenlagen
(1983:291) har arbetats in i miljöbalken. Bland annat finns bestämmelser
om förfarandet i vattendomstol, som måste ändras till att avse miljödom-
stol eller, vid vissa markavvattningar, länsstyrelse. Av 7 kap. 19 § lagen
med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet framgår när en mark-
avvattning skall prövas av miljödomstolen respektive länsstyrelsen.
Enligt Lagrådets mening bör det under det fortsatta lagstiftningsarbetet
övervägas om inte samtliga fall av markawattning som aktualiserar en
tillämpning av konventionen bör prövas av miljödomstol. Det förefaller
enligt Lagrådet sannolikt att prövning av länsstyrelse av markawatt-
ningsföretag i konventionsfall blir mycket sällsynt förekommande. Prak-
tiska skäl talar därför enligt Lagrådet för att eventuellt förekommande
markavvattningar alltid prövas av miljödomstol.
Regeringen delar Lagrådets uppfattning att prövning av länsstyrelse i
konventionsfall sannolikt blir mycket sällsynt förekommande. Regering-
en finner därför inte tillräckliga skäl föreligga för att nu föreslå de av
Lagrådet förordade ändringarna, som i praktiken skulle bli tämligen
omfattande. Om mot förmodan problem skulle uppkomma i framtiden till
följd av att länsstyrelsen skall pröva viss vattenverksamhet som har
verkningar i Norge, är dock regeringen beredd att återkomma i frågan.
Förfarandereglema för förrättningsmän skall tas bort, eftersom dessa
saknar motsvarighet i miljöbalken eller lagen med särskilda bestämmel-
ser om vattenverksamhet. Vidare skall ändringar göras till följd av att
begreppet vattenföretag ändrar namn till vattenverksamhet.
I 24-31 §§ lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt finns bestämmelser
om beräkning av realisationsvinst. För avyttring av fastighet finns sär-
skilda beräkningsregler i 25 §. Enligt 25 § 2 mom. andra stycket anses
avyttring av fastighet föreligga när fastighetsägaren har fatt engångser-
Prop. 1997/98:90
290
sättning på grund av allframtidsupplåtelse. Härmed avses enligt paragra-
fen bl.a. ersättning på grund av en inskränkning i förfoganderätten till
fastigheten som har skett enligt naturvårdslagen (1964:822). Så stor del
av fastigheten skall anses avyttrad som ersättningsbeloppet utgör av
fastighetens hela värde.
Naturvårdslagen har arbetats in i miljöbalken. Hänvisningen till natur-
vårdslagen måste därför ändras. En övergångsbestämmelse skall samti-
digt införas i allt väsentligt enligt Lagrådets förslag.
I lagen (1962:627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid
krig m.m. finns särskilda regler om tillstånd till vattenföretag som skall
tillämpas vid krig eller krigsfara. Ett stort antal ändringar måste göras i
lagen till följd av att vattenlagen (1983:291) arbetas in i miljöbalken.
Bland annat måste reglerna om vattendomstol ändras till att avse miljö-
domstol. Bestämmelsen i 12 § skall utformas i enlighet med Lagrådets
förslag.
Enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
(va-lagen) har en sådan anläggning till ändamål att bereda bostadshus
eller annan bebyggelse vattenförsörjning och avlopp. Anläggningen drivs
normalt av en kommun.
En allmän va-anläggning skall enligt 12 § utföras och drivas så att den
uppfyller de krav som från miljö- och hälsoskyddssynpunkt skall tillgo-
doses. Utredningen ansåg denna bestämmelse vara så allmänt hållen att
den inte kunde anses stå i strid med bestämmelserna i miljöbalken. Även
regeringen är av denna uppfattning. Detsamma gäller stadgandet i 21 §
att en allmän va-anläggning skall brukas så att det inte uppstår svårighe-
ter för huvudmannen att uppfylla kraven från miljö- och hälsoskyddssyn-
punkt. Miljöbalken gäller alltså fullt ut vid anläggande och drift av en
allmän va-anläggning.
När en allmän va-anläggning eller en utvidgning av en sådan planeras
skall enligt 12 a §, om anläggningen kan antas medföra en betydande
miljöpåverkan, huvudmannen upprätta en miljökonsekvensbeskrivning
som möjliggör en samlad bedömning av den inverkan anläggningen har
på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser. Utredningen
föreslog att flertalet av miljöbalkens bestämmelser om miljökonsekvens-
beskrivningar skall tillämpas på sådana beskrivningar.
Plan- och byggutredningen har i sitt slutbetänkande (SOU 1996:168)
Översyn av PBL och va-lagen föreslagit att va-lagen skall ersättas av en
lag om vattenförsörjning och avlopp. Förslaget behandlas nu i regerings-
kansliet. Frågan om miljökonsekvensbeskrivningar övervägs särskilt.
Prop. 1997/98:90
291
Regeringen lägger i detta lagstiftningsärende därför inte något förslag om
ändringar i va-lagens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar.
Om en fastighetsägare försummar att exempelvis betala avgift enligt
va-lagen far huvudmannen under vissa förutsättningar stänga av vatten-
tillförseln till fastigheten. En av dessa förutsättningar är enligt lagens
nuvarande lydelse att sanitär olägenhet inte uppkommer.
Begreppet sanitär olägenhet är hämtat från hälsoskyddslagen
(1982:1080). I samband med att denna lag har arbetats in i miljöbalken
har uttrycket ersatts av uttrycket olägenhet för människors hälsa. Härmed
avses enligt 9 kap. 3 § miljöbalken störning som enligt medicinsk eller
hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa
eller helt tillfällig. Det är lämpligt att det nya uttrycket används även i va-
lagen. Förarbetsuttalanden om detta uttryck blir vägledande (se prop.
1997/98:45, del 1, s. 350 ff och del 2, s. 109).
1 9 kap. fastighetsbildningslagen (1970:988) finns bestämmelser om
gemensamma arbeten i samband med fastighetsreglering. Med stöd av
9 kap. 1 § kan anläggningsarbeten och liknande åtgärder verkställas
under förrättningen som ett för sakägarna gemensamt arbete. Enligt
paragrafens nuvarande lydelse gäller dock detta inte andra vattenföretag
än sådana markavvattningar, för vilka tillståndsplikt föreligger enbart på
grund av 4 kap. 2 § andra stycket vattenlagen (1983:291).
Enligt miljöbalken gäller delvis andra förutsättningar för att markav-
vattning skall kräva tillstånd än enligt vattenlagen. Bestämmelsen i 4 kap.
2 § andra stycket vattenlagen saknar motsvarighet i miljöbalken. Regle-
ringen av vilken vattenverksamhet som far utföras som ett gemensamt
arbete måste därför ändras. Liksom i dag bör gälla att endast mindre
markavvattningar bör kunna utföras som gemensamt arbete. Detta bör
därför även i fortsättningen komma i fråga endast för markavvattningar
där det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas
genom verksamhetens påverkan på vattenförhållandena. Precis som
enligt gällande rätt bör dock beträffande s.k. detalj dränering genom
täckdikning gemensamma arbeten kunna komma till stånd om det inte är
sannolikt att allmänna eller enskilda intressen skadas genom verksamhe-
ten. I övrigt skall enligt regeringens mening inga kvalifikationskrav
ställas på markavvattningar för att de skall kunna ske som gemensamma
arbeten.
En övergångsbestämmelse skall knytas till ändringen i 9 kap. 1 §, i en-
lighet med vad Lagrådet förordar.
I övrigt måste ett antal hänvisningar i fastighetsbildningslagen till vat-
tenlagen och naturvårdslagen (1964:822) ändras till att avse miljöbalken
och lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Samtidigt
måste ändringar ske till följd av att begreppet vattenföretag i miljöbalken
ändras till vattenverksamhet Bestämmelserna i 7 kap. 2 och 9 §§ samt
9 kap. 1 och 7 §§ skall härvid utformas enligt Lagrådets förslag.
Prop. 1997/98:90
29i
Gränsälvsöverenskommelsen mellan Sverige och Finland gäller bland
annat miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet som utförs i gräns-
älvarna med tillflöden. Enligt lagen (1971:850) med anledning av
gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och
Finland gäller överenskommelsen som svensk lag.
I överenskommelsens 8 kap. art. 15 stadgas att talan kan föras hos
vattenöverdomstolen i vederbörande stat mot Gränsälvskommissionens
beslut i vissa ersättningsfrågor. Eftersom Vattenöverdomstolen i miljö-
balken ersätts av Miljööverdomstolen måste i den svenska lagen läggas
in att vad som i överenskommelsen sägs om Vattenöverdomstolen skall
avse Miljööverdomstolen.
Enligt ledningsrättslagen (1973:1144) kan den som vill utnyttja andras
fastigheter för att dra fram vissa ledningar fa ledningsrätt. Om natur-
vårdsföreskrifter gäller för marks bebyggande eller användning, skall
enligt 8 § ledningsrätt upplåtas så, att syftet med bestämmelserna inte
motverkas. Lantmäterimyndigheten far begära undantag från sådana
bestämmelser. Frågor om undantag prövas av länsstyrelsen eller kom-
mun. Lagen erinrar om att regeringens tillåtelse kan behövas enligt 19 c §
naturvårdslagen (1964:822) när ett område har förklarats som särskilt
skyddsområde eller särskilt bevarandeområde.
Bestämmelsen i 19 c § naturvårdslagen finns i något modifierad form
intagen i 7 kap. 29 § miljöbalken. Hänvisningen i ledningsrättslagen skall
därför ändras.
Enligt anläggningslagen (1973:1149) kan inrättas gemensamhetsanlägg-
ningar. Med detta avses anläggningar som är gemensamma för flera
fastigheter och som tillgodoser ändamål av stadigvarande betydelse för
dem.
Om naturvårdsföreskrifter gäller för marks bebyggande eller använd-
ning, skall enligt 9 § anläggningen inrättas så, att syftet med bestämmel-
serna inte motverkas. Lantmäterimyndigheten far begära undantag från
sådana bestämmelser. Frågor om undantag prövas av länsstyrelsen eller
kommun. Lagen erinrar om att regeringens tillåtelse kan behövas enligt
19 c § naturvårdslagen (1964:822) när ett område har förklarats som
särskilt skyddsområde eller särskilt bevarandeområde.
Bestämmelsen i 19 c § naturvårdslagen finns i något modifierad form
intagen i 7 kap. 29 § miljöbalken. Hänvisningen i anläggningslagen skall
därför ändras.
Prop. 1997/98:90
293
Lagen (1973:1150) om förvaltning av samfalligheter är enligt 1 § till-
lämplig på bl.a. samfalligheter enligt vattenlagen (1983:291). Vattenla-
gens bestämmelser om samfalligheter har förts över till lagen med sär-
skilda bestämmelser om vattenverksamhet. Hänvisningen till vattenlagen
måste därför ändras. I enlighet med vad Lagrådet förordar skall en över-
gångsbestämmelse införas om att samfalligheter enligt vattenlagen skall
anses som samfälligheter enligt lagen med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet.
I 20 § finns bestämmelser om bildande av samfallighetsförening. En-
ligt huvudregeln sker detta vid sammanträde med delägarna. Sammanträ-
de skall dock hållas av lantmäterimyndigheten eller, i vissa fall där det
finns en särskild förrättningsman, av denne, om någon delägare i samfäl-
ligheten begär det. Om det är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt
att en samfällighetsförening bildas, far lantmäterimyndigheten eller för-
rättningsmannen hålla sammanträde även om någon delägare inte har
begärt det.
I fråga om samfälligheter enligt vattenlagen gäller i dag olika regler i
lagen om förvaltning av samfalligheter beroende på om det är markav-
vattningssamfälligheter eller om det är bevattnings- eller vattenregle-
ringssamfalligheter. Markavvattningssamfalligheter bildas vid prövning
av en förrättningsman. Det är denne, och inte lantmäterimyndigheten,
som håller de sammanträden som regleras i 20 § lagen om förvaltning av
samfalligheter. Bevattnings- och vattenregleringssamfalligheter bildas
däremot vid en prövning i vattendomstol. I dessa fall hålls sammanträde
enligt 20 § av lantmäterimyndigheten.
Systemet med förrättningsmän vid markavvattning har ingen motsva-
righet i miljöbalken eller lagen med särskilda bestämmelser om vatten-
verksamhet. När flera skall delta i en markavvattning sker prövningen
vid miljödomstol. Domstolen bildar samfalligheten efter att ha hämtat in
ett yttrande från en markavvattningssakkunnig.
Enligt regeringens uppfattning är det lämpligt att lantmäterimyndighe-
tens befogenheter enligt 20 § lagen om förvaltning av samfälligheter
gäller även vid markavvattningssamfalligheter. Lagen måste ändras i
anledning av detta.
Följdändringar måste även ske i några andra bestämmelser när vatten-
lagen arbetas in i miljöbalken och lagen med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet. En övergångsbestämmelse om tillståndsdomar och
tillståndsbeslut enligt vattenlagen bör införas, i enlighet med vad Lagrå-
det förordrar.
Lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen (1973:1149) och
lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter innehåller över-
gångsbestämmelser till nämnda lagar. I lagen måste några hänvisningar
till vattenlagen (1983:291) och vattenlagens promulgationslag ändras till
lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet och den lagens
promulgationslag.
Enligt lagen (1976:839) om statens va-nämnd prövar denna nämnd mål
enligt lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
och mål enligt lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem. Nämndens
beslut överklagas enligt 20 § hos Svea hovrätt. Målet prövas av hovrätten
i dess sammansättning som vattenöverdomstol.
Vattenöverdomstolens nuvarande uppgifter enligt vattenlagen
(1983:291) utförs efter miljöbalkens ikraftträdande av Miljööverdom-
stolen. Det är lämpligt att Miljööverdomstolen även övertar Vattenöver-
domstolens uppgifter enligt lagen om statens va-nämnd. Nämndens be-
slut skall alltså i fortsättningen överklagas till Miljööverdomstolen.
I 2 kap. 4 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152) delas mark upp i olika
ägoslag. Med täktmark avses enligt nuvarande lydelse mark för vilken
gäller täkttillstånd enligt 18 § naturvårdslagen (1964:822) eller vatten-
lagen (1983:291). Även mark för vilken gäller täkttillstånd enligt miljö-
balken skall utgöra täktmark. Ett tillägg måste därför göras. Lagrådet
anser att en övergångsbestämmelse skall införas om att täkttillstånd
enligt naturvårdslagen eller vattenlagen skall anses som täkttillstånd
enligt miljöbalken. Regeringen följer Lagrådets förslag, dock med den
lagtekniska lösningen att hänvisningarna till naturvårdslagen och vatten-
lagen finns kvar i paragrafen. Någon övergångsbestämmelse behövs då
inte.
Bestämmelser om taxeringsenheter finns i 4 kap. fastighetstaxeringsla-
gen. Om täktmark består av skilda markområden skall enligt 4 kap. 7 §
varje sådant område utgöra en taxeringsenhet. Omfattas områdena av
samma täktplan enligt naturvårdslagen skall de dock utgöra en taxerings-
enhet. Detsamma skall naturligtvis gälla när områdena omfattas av sam-
ma täktplan enligt miljöbalken.
I lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg finns bestäm-
melser om förbud mot förorening från fartyg, mottagning av skadliga
ämnen från fartyg, fartygs konstruktion samt tillsyn och andra åtgärder
för att förebygga eller begränsa förorening från fartyg.
Prop. 1997/98:90
295
Lagens straffbestämmelser skall enligt ett uttryckligt stadgande inte
tillämpas på gärningar som är belagda med straff i bl.a. miljöskyddslagen
(1969:387) eller lagen (1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i
vatten. Hänvisningen måste ändras till följd av att dessa lagar har arbetats
in i miljöbalken.
Ett allmänt värmesystem är en fjärrvärmeanläggning eller ett naturgasnät
som har allmänförklarats enligt lagen (1981:1354) om allmänna värme-
system. Om en fastighetsägare försummar att betala avgift enligt lagen
far huvudmannen för värmesystemet stänga av energitillförseln till fas-
tigheten. Som förutsättning gäller dock att sanitär olägenhet inte upp-
kommer till följd av avstängningen.
Uttrycket sanitär olägenhet är hämtat från hälsoskyddslagen
(1982:1080). I samband med att denna lag har arbetats in i miljöbalken
har uttrycket ersatts av uttrycket olägenhet för människors hälsa. Härmed
avses enligt 9 kap. 3 § miljöbalken störning som enligt medicinsk eller
hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa
eller helt tillfällig. Det är lämpligt att det nya uttrycket används även i
lagen om allmänna värmesystem. Förarbetsuttalanden om detta uttryck
blir vägledande (se prop. 1997/98:45, del 1, s. 350 ff och del 2, s. 109).
Lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m. gäller i fråga
om preskription av skatt och andra fordringar som det allmänna har rätt
till och som drivs in enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga
fordringar m.m. Lagen skall enligt 1 § inte tillämpas på bl.a. fordringar
enligt vattenlagen (1983:291 - VL).
Vattenlagen har arbetats in i miljöbalken (MB). Trots detta bör 1983
års vattenlag fortfarande nämnas i 1 § lagen om preskription av skatte-
fordringar m.m. Vattenlagen skall nämligen enligt 6 § lagen om införan-
de av miljöbalken fortfarande tillämpas i mål och ärenden som har inletts
före balkens ikraftträdande. Eftersom vattenmål ofta blir gamla kommer
1983 års vattenlag fortsätta att tillämpas lång tid. Jämföras kan att den
upphävda vattenlagen (1918:523) fortfarande nämns i 1 § lagen om pre-
skription av skattefordringar. Denna tillämpas fortfarande i vattenmål
som har inletts före 1984. Lagen om preskription av skattefordringar
m.m. måste dessutom hänvisa till miljöbalken när vattenlagen har arbe-
tats in i miljöbalken.
I vattenlagen finns bestämmelser om skyldighet att ersätta det allmän-
nas kostnader. Viktigast är 20 kap. 6 §, som avser domstolskostnader i
ansökningsmål. Bestämmelsen blir ersatt av 25 kap. 8 § MB. Det bör
observeras att den nya bestämmelsen avser även ansökningsmål om
miljöfarlig verksamhet. I dag finns inte någon motsvarande bestämmelse
Prop. 1997/98:90
296
för miljöfarlig verksamhet. Statens rätt till ersättning utvidgas alltså.
Enligt regeringens mening bör fordringar enligt 25 kap. 8 § MB inte
omfattas av lagen om preskription av skattefordringar m.m.
Vidare finns i vattenlagen bestämmelser om förrättningskostnader i
20 kap. 8 §. Dessa saknar dock motsvarighet i miljöbalken.
I vattenlagen finns också bestämmelser om kostnader för tillsyn, un-
dersökningar och besiktning i 20 kap. 11 §. Bestämmelserna blir ersatta
av föreskrifter meddelade med stöd av 27 kap. 1-2 §§ MB. Dessa före-
skrifter skall tillämpas i betydligt fler fall än 20 kap. 11 § VL. Eftersom
de fordringar som tidigare uppkom enligt 20 kap. 11 § VL bara utgör en
mindre del av de fordringar som uppkommer enligt föreskrifter meddela-
de med stöd av 27 kap. 1-2 §§ och de övriga fordringarna i dag inte
undantas i 1 § lagen om preskription av skattefordringar m.m., föreslår
regeringen att lagen skall omfatta alla fordringar enligt 27 kap. 1-2 §§
MB.
Slutligen finns de viktiga bestämmelserna om bygde- och fiskeavgifter
i 10 kap VL. Dessa bestämmelser förs oförändrade över till 6 kap. lagen
med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Lagen om preskrip-
tion av skattefordringar m.m. bör enligt regeringens uppfattning inte
heller i fortsättningen omfatta dessa fordringar.
Bekämpningsmedelsskatt skall enligt lagen (1984:410) om skatt på be-
kämpningsmedel betalas till staten vid omsättning eller ianspråktagande
inom landet av bekämpningsmedel. Enligt lagens nuvarande lydelse
avses med bekämpningsmedel ämnen eller beredningar som är avsedda
att användas till skydd mot egendomsskada, sanitär olägenhet eller annan
jämförbar olägenhet, förorsakad av växter, djur, bakterier eller virus.
I 14 kap. 5 § miljöbalken definieras kemiskt bekämpningsmedel som
en kemisk produkt som är avsedd för att förebygga eller motverka att
djur, växter eller mikroorganismer, däribland virus, förorsakar skada eller
olägenhet för människors hälsa eller skada på egendom. Miljöbalksut-
redningen föreslog att denna definition skulle användas även i lagen om
skatt på bekämpningsmedel. Utredningen lämnade ingen motivering till
detta.
Regeringen konstaterar att ett användande av miljöbalkens definition
av kemiskt bekämpningsmedel i lagen om skatt på bekämpningsmedel
skulle innebära att skattskyldighet inträder för bekämpningsmedel avsed-
da mot även andra mikroorganismer än i dag, t.ex. fungicider. Utredning-
en avsåg inte denna ändring. Vid detta förhållande bör enligt regeringens
uppfattning inte någon ändring göras. Miljöbalkens definition av kemiska
bekämpningsmedel bör alltså inte införas i lagen om skatt på bekämp-
ningsmedel.
I den definitionen som förekommer i lagen om skatt på bekämpnings-
medel används uttrycket sanitär olägenhet. Uttrycket är hämtat från häl-
soskyddslagen (1982:1080). När hälsoskyddslagen arbetas in i miljöbal-
ken ersätts detta uttryck av olägenhet för människors hälsa. Härmed
Prop. 1997/98:90
297
avses enligt 9 kap. 3 § miljöbalken störning som enligt medicinsk eller
hygienisk bedömning kan påverka hälsan menligt och som inte är ringa
eller helt tillfällig. Förarbetsuttalanden om detta uttryck blir vägledande
(se prop. 1997/98:45, del 1, s. 350 ff och del 2, s. 109).
Räddningstjänstlagen (1986:1102) innehåller föreskrifter om hur sam-
hällets räddningstjänst skall organiseras och bedrivas. I lagen finns också
bestämmelser om olycks- och skadeförebyggande åtgärder, om sanering
efter utsläpp av radioaktiva ämnen samt om rättigheter och skyldigheter
för enskilda.
I nuvarande lydelse av 28 a § erinras om att det av hälsoskyddslagen
(1982:1080) framgår att vaije kommun svarar för hälsoskydd inom
kommunen som påkallas av utsläpp av radioaktiva ämnen, om annat inte
följer av räddningstjänstlagen. Hälsoskyddslagen har arbetats in i miljö-
balken. Hänvisningen kan därför inte stå kvar.
I miljöbalken är regleringen annorlunda utformad. Av 26 kap. 3 § andra
stycket miljöbalken framgår att vaije kommun svarar för tillsyn över
miljö- och hälsoskyddet inom kommunen. Detta gäller även sådan tillsyn
som behövs till följd av utsläpp av radioaktiva ämnen. Kommunen har
dock inte tillsyn över sådan miljöfarlig verksamhet som kräver tillstånd.
I lagrådsremissen föreslogs att bestämmelsen skulle hänvisa till vad
som enligt miljöbalken gäller om kommunal tillsyn. Lagrådet anför att
vad som krävs av kommunen vid utsläpp av radioaktiva ämnen inte i
första hand torde vara tillsyn utan aktiv medverkan i hälsoskydds- och
saneringsarbetet. Lagrådet förordar därför att den föreslagna ändringen
övervägs ytterligare. Regeringen delar Lagrådets tvekan inför föreslagen
hänvisning och föreslår att någon hänvisning till miljöbalken överhu-
vudtaget inte skall göras.
I jaktlagen (1987:259) finns bestämmelser om viltvård, rätt till jakt och
jakts bedrivande. Med vilt avses i lagen vilda däggdjur och fåglar.
Ett antal uppräknade gärningar skall enligt 43 § bestraffas som jakt-
brott. Den som obehörigen tar befattning med vilt som han vet eller har
skälig anledning anta har dödats eller åtkommits genom jaktbrott skall
enligt 46 § dömas för jakthäleri. Till ansvar för jakthäleri skall dock
enligt paragrafen inte dömas om gärningen är belagd med straff i lagen
(1994:1818) om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skydda-
de arter.
Lagen om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör skyddade
arter har arbetats in i miljöbalken. Hänvisning skall därför i stället ske till
balken.
Prop. 1997/98:90
29
I lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. (kulturminneslagen) finns
bestämmelser om bl.a. fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga kul-
turminnen. Oavsett vad en prövning enligt miljöbalken har lett till krävs
en särskild prövning enligt kulturminneslagen. Vägras tillstånd enligt
kulturminneslagen kan alltså inte tillstånd som har meddelats med stöd
av miljöbalken utnyttjas.
Fornminnen delas upp i fasta fomlämningar och fornfynd. Om det be-
hövs en särskild utredning för att ta reda på om en fast fomlämning be-
rörs av ett planerat arbetsföretag som innebär att ett större markområde
tas i anspråk, skall enligt 2 kap. 11 § kulturminneslagen kostnaden för
utredningen betalas av företagaren. Som sådan exploatering räknas enligt
paragrafen bl.a. större vattenföretag.
Termen vattenföretag är hämtad från vattenlagen (1983:291). Denna
lag har arbetats in i miljöbalken (MB). I balken har uttrycket vattenföre-
tag ersatts av uttrycket vattenverksamhet (11 kap. 2 § MB). Definitioner-
na är dock lika, med ett undantag. Den form av markavvattning som
tidigare beskrivits som "att sänka eller tappa ur en sjö" anges i stället som
"att sänka eller tappa ur ett vattenområde". Detta innebär att begreppet
vattenverksamhet är något vidare än vattenföretag.
Termen vattenverksamhet bör användas även i kulturminneslagen.
Med detta uttryck skall avses detsamma som i miljöbalken. Bestämmel-
sen i 2 kap. 11 § kulturmiljölagen blir alltså tillämplig i något fler fall än
tidigare.
Om det av någon annan orsak än krig eller krigsfara finns risk för en
allvarlig prisstegring inom landet på viktiga varor eller tjänster, far rege-
ringen med stöd av 8 § prisregleringslagen (1989:978) föreskriva att
vissa bestämmelser i lagen skall tillämpas på avgifter som tas ut i annan
verksamhet hos kommunerna än näringsverksamhet enligt föreskrifter i
bl.a. renhållningslagen (1979:596). Renhållningslagen har arbetats in i
miljöbalken. Hänvisningen måste därför ändras.
Vid beräkning av inkomst av näringsverksamhet enligt kommunalskat-
telagen (1928:370) och lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt far
under vissa förutsättningar avdrag göras för belopp som har avsatts till en
ersättningsfond. Regler om detta finns i lagen (1990:663) om ersättnings-
fonder. Avdrag far bl.a. göras om den skattskyldige har fått engångser-
sättning för inventarier, byggnader och markanläggningar eller far mark i
samband med en inskränkning i förfoganderätten till sin fastighet enligt
naturvårdslagen (1964:822).
Prop. 1997/98:90
299
De bestämmelser i naturvårdslagen som åsyftas har arbetats in i miljö-
balken. Hänvisning skall därför i stället göras till miljöbalken. I enlighet
med vad Lagrådet förordar skall en övergångsbestämmelse införas om
att inskränkningar enligt naturvårdslagen skall anses som inskränkningar
enligt miljöbalken.
141 kap. kyrkolagen (1992:300) finns bestämmelser om förvaltningen av
kyrklig jord. Enligt 41 kap. 16 § skall egendomsnämnden företräda för-
samlingskyrkas fastigheter i ett antal olika ärenden. Bland dessa nämns
ärenden som rör naturvårdsområden och naturreservat.
Skyddsformema naturreservat och naturvårdsområde har i miljöbalken
arbetats samman och modifierats till en skyddsform som benämns natur-
reservat. Någon särskild skyddsform benämnd naturvårdsområde före-
kommer alltså inte i miljöbalken. Bestämmelsen i 41 kap. 16 § kyrkola-
gen måste därför ändras. Dessutom bör, som Riksantikvarieämbetet
påpekar i sitt remissyttrande, även ärenden som rör den nya skyddsfor-
men kulturreservat omfattas.
En hänvisning till vattenlagen (1983:291) i 42 kap. 13 § kyrkolagen
måste dessutom ändras, till följd av att denna lag har arbetats in i miljö-
balken. Till denna ändring skall knytas en övergångsbestämmelse, i
enlighet med vad Lagrådet anför.
Enligt lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk,
m.m. (byggnadsverkslagen) skall byggnadsverk som uppförs eller ändras
uppfylla väsentliga tekniska egenskapskrav i fråga om bl.a. skydd med
hänsyn till hygien, hälsa och miljön, skydd mot buller och hushållning
med vatten och avfall. I lagen ställs även krav på byggprodukter. Sådana
skall vara lämpliga för avsedd användning för att fa ingå i byggnadsverk.
En byggprodukt är lämplig, om den har sådana egenskaper att det bygg-
nadsverk i vilket den skall ingå kan uppfylla kraven på bl.a. skydd med
hänsyn till hygien, hälsa och miljö och skydd mot buller. Regeringen
eller den myndighet som regeringens bestämmer far meddela närmare
föreskrifter om krav på byggnadsverk och byggprodukter.
Flera remissinstanser anser att förhållandet mellan byggnadsverkslagen
och miljöbalken måste behandlas närmare. Sådana överväganden görs i
propositionen om miljöbalk (prop. 1997/98:45, del 1, s. 355 ff). Rege-
ringen ser inget behov av ändringar i byggnadsverkslagen.
Prop. 1997/98:90
300
Prop. 1997/98:90
Enligt lagen (1994:1776) om skatt på energi skall skatt betalas till staten
för bränslen och elektrisk kraft. I 2 kap. behandlas energiskatt och koldi-
oxidskatt på bränslen. En indelning sker av oljeprodukter i miljöklasser.
Enligt en hänvisning i 2 kap. 6 § anges för vissa bränslen kraven för
miljöklass 2 och 3 i bilagan till lagen (1985:426) om kemiska produkter.
Sedan lagen om kemiska produkter har arbetats in i miljöbalken utgör
nämnda bilaga i stället en bilaga till miljöbalken. Elänvisningen i lagen
om skatt på energi måste därför ändras.
Enligt en ändring i 6 kap. 1 § årsredovisningslagen (1995:1554) skall
verksamheter som är tillstånds- eller anmälningspliktiga enligt miljö-
skyddslagen (1969:387) lämna upplysningar om verksamhetens inverkan
på den yttre miljön. Ändringen träder i kraft den 1 januari 1999.
Miljöskyddslagen har arbetats in i miljöbalken. Hänvisningen måste
därför ändras. Liksom enligt paragrafens nuvarande lydelse bör skyldig-
heten att lämna upplysningar om verksamhetens inverkan på den yttre
miljön vara beroende av om verksamheten är tillstånds- eller anmäl-
ningspliktig. Miljöbalkens införande innebär vissa förändringar vad
gäller regeringens möjligheter att meddela föreskrifter om tillstånds- eller
anmälningsplikt. Det kan leda till att antalet bolag som måste lämna
upplysningar av det aktuella slaget ökar något. Enligt regeringens mening
är det naturligt att kraven på särskilda miljöupplysningar i bolagens
årsredovisningar förändras i samma utsträckning som kraven på tillstånd
eller anmälan för bolagens verksamhet skärps.
Vapenlagen (1996:67) innehåller bestämmelser om skjutvapen och am-
munition samt vissa föremål som i lagen jämställs med skjutvapen. I
1 kap. 6 § finns en erinran om att bestämmelser om ammunition som
innehåller gift även finns i lagen (1995:426) om kemiska produkter.
Lagen om kemiska produkter har arbetats in i miljöbalken. Hänvisningen
kan därför inte finnas kvar oförändrad.
I miljöbalken finns många bestämmelser som är tillämpliga vid befatt-
ning med ammunition, bl.a. de allmänna hänsynsreglema i 2 kap. och de
särskilda bestämmelserna om kemiska produkter i 14 kap. Bestämmel-
serna är tillämpliga även på annan ammunition än sådan som innehåller
gift. Det skulle därför vara missvisande att ersätta hänvisningen till lagen
om kemiska produkter med en hänvisning till miljöbalken. Till detta
kommer att det på den ordinarie marknaden inte torde förekomma am-
munition med direkt giftverkan. Enligt regeringens uppfattning bör hän-
visningen tas bort.
301
Prop. 1997/98:90
Elberedskapslagen (1997:288) trädde i kraft den 1 juli 1997. Genom
lagen upphävdes lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa
kraftanläggningar m.m.
Elberedskapslagen innehåller bestämmelser om beredskap vid produk-
tion och överföring av el samt vid handel med el. I lagen finns några
bestämmelser som avser tillståndsprövning av vattenföretag enligt vat-
tenlagen (1983:291). Bland annat gäller att mål om tillstånd till vissa
anläggningar inte får avgöras innan prövning har skett enligt elbered-
skapslagen. Bestämmelserna måste ändras till att avse mål om tillstånd
till vattenverksamhet enligt miljöbalken.
EG:s förordning om miljöstyrning och miljörevision (rådets förordning
[EEG] nr 1836/93 av den 29 juni 1993 om frivilligt deltagande för in-
dustriföretag i gemenskapens miljöstyrnings- och miljörevisionsordning)
syftar till att främja en frivillig förbättring av industrins miljöarbete.
Systemet som regleras i förordningen, EU:s miljöstyrnings- och miljöre-
visionsordning, förkortas EMAS (Eco Management and Audit Scheme).
Syftet med systemet skall uppnås genom att företagen utarbetar och
förverkligar en miljöpolicy, ett miljöprogram och ett miljöstymingssys-
tem för sina anläggningar samt tar fram en miljöredovisning. En extern
ackrediterad miljökontrollant skall kontrollera verksamheten och god-
känna att kraven i förordningen är uppfyllda. Den godkända miljöredo-
visningen skall skickas till ett särskilt utsett organ för registrering. Ef-
fekterna av åtgärderna skall utvärderas regelbundet och allmänheten skall
informeras om miljöarbetet vid företagens anläggningar.
Medlemsstaterna skall enligt förordningen inrätta ett system för att
ackreditera oberoende miljökontrollanter och för att utöva tillsyn över
deras verksamhet (artikel 6). Ett behörigt organ för registrering av an-
läggningar skall också finnas (artikel 18). I Sverige är det Styrelsen för
ackreditering och teknisk kontroll (SWEDAC) som fungerar som ackre-
diteringsorgan och Aktiebolaget Svenska Miljöstymingsrådet som utgör
behörigt registreringsorgan.
Medlemsstaterna far införa avgiftssystem för att täcka kostnaderna för
att handlägga registrering av anläggningar, ackreditering av miljökon-
trollanter m.m. (artikel 11).
Förordningen omfattar i första hand industrisektorn. Medlemsstaterna
far dock försöksvis tillämpa bestämmelser som motsvarar miljöstyr-
nings- och revisionsordningen inom sektorer utanför industrin, t.ex. inom
handel och distribution och inom den offentliga sektorn (artikel 14).
302
Prop. 1997/98:90
30.28.2 Försöksverksamhet med tillämpning av EG:s förordning
om miljöstyrning och miljörevision på andra sektorer än
industrin
Regeringens förslag: En försöksverksamhet med EMAS-registrering av
sektorer utanför industrin enligt EG:s förordning om miljöstyrning och
miljörevision bör startas i Sverige. Regeringen skall bemyndigas att
meddela föreskrifter om försöksverksamheten. Bestämmelserna i lagen
(1994:1596) om frivillig miljöstyrning och miljörevision skall gälla även
för försöksverksamheten.
Bakgrund till regeringens förslag: För närvarande är förordningen
öppen för industriell verksamhet samt produktion av elektricitet, gas,
ånga och hetvatten samt återvinning, behandling, destruktion eller bort-
skaffande av fast eller flytande avfall. En översyn pågår dock inom EU
för att utvidga EMAS-systemet så att även sektorer utanför tillverk-
ningsindustrin m.m. skall kunna registrera sig. EU-kommissionen arbetar
tillsammans med medlemsländer för att ta fram underlag för översynen.
Detta arbete beräknas vara klart sommaren 1998. Därefter sker eventuellt
en revidering av förordningen. Denna väntas dock inte bli klar förrän
tidigast år 2000. Med anledning av den planerade revideringen av för-
ordningen har ett antal försöksverksamheter bedrivits i en rad andra
sektorer i Sverige och i andra länder med mycket gott resultat. I Sverige
har det under 1997 bedrivits försök inom flera sektorer, nämligen jord-
bruk, skogsbruk, transportsektorn, bygg- och anläggningssektorn, tjänste-
företag, fastighetsskötsel, kommuner samt offentlig förvalt-
ning/landsting. Försöksverksamheterna har dock inte kunnat innefatta
registrering.
Remissinstanserna: SWEDAC och Företagarnas riksorganisation
har ingen erinran mot förslaget till försöksvis EMAS-registrering utanför
industrisektorn m.m.
Skälen för regeringens förslag: Intresset är stort bland de olika sek-
torer som medverkat i försöksverksamheten att kunna registrera sig i
EMAS-systemet. En revision av förordningen väntas inte bli klar förrän
tidigast 2000. Sverige bör därför redan nu på nationell nivå genomföra en
försöksverksamhet med att utvidga möjligheten till EMAS-registrering
till fler sektorer. I Tyskland, Storbritannien, Österrike och Danmark har
sådan försöksverksamhet redan startat.
Förordningen (EEG) nr 1836/93 av den 29 juni 1993 om frivilligt
deltagande för industriföretag i gemenskapens miljöstyrnings- och miljö-
revisionsordning blev gällande rätt i Sverige genom det svenska medlem-
skapet i EU. Förordningen riktar sig till EU:s medlemsstater. För att
förordningen skulle kunna tillämpas i Sverige infördes till förordningen
kompletterande bestämmelser genom lagen (1994:1596) om frivillig
miljöstyrning och miljörevision. Av lagen framgår att det ankommer på
regeringen att utse behöriga organ för ackreditering och tillsyn av miljö-
kontrollanter samt för registrering av godkända anläggningar i enlighet
303
med artikel 6 och 18 (2 §). Vidare ankommer det på regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om sådana
avgifter som avses i artikel 11 (3 §).
I forordningens artikel 14 sägs att medlemsstaterna försöksvis får till-
lämpa bestämmelser som motsvarar miljöstyrnings- och miljörevisions-
ordningen inom sektorer utanför industrin, t.ex. inom handel och distri-
bution och inom den offentliga sektorn. Försöksverksamheten med
EMAS-registrering i Sverige avses motsvara den ordinarie verksamhe-
ten. Inledningsvis kommer förmodligen främst verksamheter inom sekto-
rerna skogsbruk, fastighetsskötsel, kommuner och landsting att bli aktu-
ella för registrering, men även andra sektorer inom den tidigare försöks-
verksamheten har visat intresse för registrering. Svensk lagstiftning bör
anpassas så att försöksverksamheten med registrering kan starta. De
kostnader som kan komma att uppstå för ackreditering bör, liksom i det
ordinarie systemet, täckas av avgifter.
Det bör ankomma på regeringen att meddela föreskrifter om sådan
försöksverksamhet som avses i artikel 14. Vad som sägs i 2 och 3 §§ i
lagen om frivillig miljöstyrning och miljörevision bör även gälla den
försöksvisa tillämpningen av förordningen på sektorer utanför tillverk-
ningsindustrin m.m.
Regeringens bedömning: Kostnadsökningarna genom följdlagstift-
ningen kommer att bli marginella.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens bedöm-
ning.
Remissinstanserna: Riksantikvarieämbetet bedömer att de ökade kra-
ven på godkännande av miljökonsekvensbeskrivningar inför beslut enligt
trafiklagama kommer att ställa ökade krav och medföra en ökad arbets-
belastning på länsstyrelserna och därmed särskilda krav på insatser från
länsstyrelsernas kulturmiljöenheter. Detsamma gäller enligt Riksantikva-
rieämbetet för de ökade samrådskraven vid miljökonsekvensbeskrivning-
ar och arbetet med att avgöra om en åtgärd medför betydande miljöpå-
verkan eller inte. Riksantikvarieämbetet finner det därför angeläget att
länsstyrelserna far ta del av besparingar inom andra sektorer inom den
offentliga sektorn och att länsstyrelserna tillförs ekonomiska och perso-
nella resurser. Grossistförbundet Svensk Handel delar inte utredningens
uppfattning att de ekonomiska konsekvenserna av förslagen torde bli
marginella. Med beaktande av de utökade krav som ställs på befintliga
och framtida verksamheter kommer enligt förbundet kostnaderna för
näringslivet inte att begränsa sig till att vara marginella. Umeå kommun
och Storumans kommun förutsätter att om staten överlämnar uppgifter till
kommunerna måste de kostnader som då uppstår finansieras av staten.
Prop. 1997/98:90
304
Skälen för regeringens bedömning: Ändringarna i följdlagstiftningen Prop. 1997/98:90
sker som ett led i miljöbalksreformen. Det är svårt att särskilja de eko-
nomiska konsekvenserna av följdlagstiftningen från de ekonomiska
konsekvenserna av miljöbalken. Många kostnader för miljöbalken inne-
fattar kostnader för följdlagstiftningen, exempelvis avseende utbildning
och information.
Miljöbalken och de ändringar som föreslås i följdlagstiftningen innebär
att miljölagstiftningen skärps. En skärpt miljölagstiftning kan på kort sikt
innebära ökade kostnader, såväl för det allmänna som för enskilda. Detta
gäller t.ex. förslagen att miljöbalkens bestämmelser om miljökon-
sekvensbeskrivningar skall tillämpas även i ärenden enligt andra lagar.
Detsamma gäller förslagen att återställningsåtgärder skall vidtas när
verksamheten har upphört och att säkerhet skall ställas för denna skyl-
dighet. Även om de ekonomiska konsekvenserna av förslagen är svåra att
beräkna är regeringens uppfattning att ökningen av kostnaderna kommer
att bli marginell.
Det kan även nämnas att vissa av förslagen minskar det allmännas ut-
gifter respektive ökar inkomsterna. Detta gäller t.ex. förslagen att ersätt-
ningsrätten enligt skogsvårdslagen (1979:429) skall begränsas upp till
den s.k. kvalifikationsgränsen och att avdrag inte skall fa göras enligt
kommunalskattelagen (1928:370) för miljösanktionsavgifter. Till detta
kommer att avsikten med skärpningarna framför allt är att åstadkomma
en bättre miljö, vilket sparar kostnader i framtiden.
Några förslag far som konsekvens att vissa myndigheters uppgifter
flyttas till andra myndigheter. Detta är fallet t.ex. med ändringarna i
lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor. Sådana överflytt-
ningar kommer, sett på något längre sikt, varken att medföra kostnadsök-
ningar eller besparingar för det allmänna.
3 f Varje kommun — myndigheter och enskilda.
Regleringen av — av kommunen.
För begränsade områden av kommunen som inte omfattas av detalj-
plan far områdesbestämmelser antas, om det behövs för att syftet med
översiktsplanen skall uppnås eller för att säkerställa att riksintressen
enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken tillgodoses.
Fastighetsplaner får — av detaljplaner.
För samordning — regionplaner antas.
I paragrafens tredje stycke anges förutsättningarna för att anta områdes-
bestämmelser. Beträffande riksintressen hänvisas i nuvarande lydelse till
naturresurslagen. Denna hänvisning har ändrats till 3 eller 4 kap. MB.
305
1 § Mark- och vattenområden skall användas för det eller de ändamål för
vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge
samt föreliggande behov. Företräde skall ges sådan användning som
medför en från allmän synpunkt god hushållning.
Vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked skall
bestämmelserna i 3 och 4 kap. miljöbalken tillämpas. Enligt 5 kap. 3 §
miljöbalken skall miljökvalitetsnormer iakttas vid planering och plan-
läggning.
Enligt nuvarande lydelse av paragrafens första stycke skall mark- och
vattenområden användas för det eller de ändamål som områdena är mest
lämpade för med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande
behov. Efter mönster i 3 kap. 1 § MB har lagts till att företräde skall ges
en sådan användning som medför en från allmän synpunkt god hushåll-
ning. Tillägget har skett för att den grundläggande hushållningsbestäm-
melsen i miljöbalken och i plan- och bygglagen skall få samma lydelse.
I det andra stycket har en hänvisning till 2 och 3 kap. naturresurslagen
ändrats till 3 och 4 kap. MB. Vidare har tagits in en erinran om innehållet
1 5 kap. 3 § miljöbalken.
2 £ Planläggning skall, med beaktande av natur- och kulturvärden,
främja en ändamålsenlig struktur av bebyggelse, grönområden, kommu-
nikationsleder och andra anläggningar. Även en från social synpunkt
god livsmiljö, goda miljöförhållanden i övrigt samt en långsiktigt god
hushållning med mark och vatten och med energi och råvaror skall
främjas. Hänsyn skall tas till förhållandena i angränsande kommuner.
Planläggning får inte medverka till att en miljökvalitetsnorm enligt
5 kap. miljöbalken överträds.
Vad som anges------enligt denna lag.
Paragrafen har i första stycket kompletterats med en ny mening varvid i
paragrafen införts en bestämmelse som motsvarar 16 kap. 5 § MB.
Kompletteringen har utförts med beaktande av Lagrådets synpunkter. Av
paragrafens andra stycke framgår att inte heller beslut om bygglov eller
andra lov far medverka till att en miljökvalitetsnorm överträds.
1 § I översiktsplanen skall redovisas de allmänna intressen enligt 2 kap.
och de miljö- och riskfaktorer som bör beaktas vid beslut om använd-
ningen av mark- och vattenområden. Vid redovisningen skall riksintres-
sen enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken anges särskilt.
Av planen skall framgå
1. grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark- och
vattenområden,
3(
2. kommunens syn på hur den byggda miljön skall utvecklas och beva-
ras, och
3. hur kommunen avser att tillgodose de redovisade riksintressena och
iaktta gällande miljökvalitetsnormer.
Översiktsplanens innebörd — utan svårighet.
I paragrafen anges kraven på översiktsplanens innehåll. I det första
stycket har beträffande riksintressen en hänvisning till naturresurslagen
ändrats till 3 eller 4 kap. MB. Motsvarande hänvisning i det andra stycket
har av redaktionella skäl tagits bort. Det är dock självklart att även där
avses riksintressen enligt 3 och 4 kap. MB.
I det andra stycket har lagts till att kommunen i översiktsplanen skall
redovisa hur den avser att tillgodose gällande miljökvalitetsnormer.
Tillägget har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Kommunen
skall alltså redovisa sin ambition att tillgodose normerna. På vilket sätt
normerna skall uppfyllas kommer att framgå tydligare av åtgärdspro-
gram, när sådana har upprättats.
5 § Under samrådet skall länsstyrelsen särskilt ta till vara och samordna
statens intressen och därvid
1. tillhandahålla underlag för kommunens bedömningar och ge råd i
fråga om sådana allmänna intressen enligt 2 kap. och sådana miljö- och
riskfaktorer som bör beaktas vid beslut om användningen av mark- och
vattenområden,
2. verka för att riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken tillgodoses
och miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. miljöbalken iakttas, och
3. verka för att sådana frågor om användningen av mark- och vatten-
områden som angår två eller flera kommuner samordnas på ett lämpligt
sätt.
I paragrafen regleras länsstyrelsens uppgifter vid samråd om en över-
siktsplan. I den andra punkten har beträffande riksintressen hänvisningen
till naturresurslagen ändrats till 3 och 4 kap. MB. Vidare har i den andra
punkten lagts till att det åligger länsstyrelsen att verka för att miljökvali-
tetsnormer iakttas. Motiveringen till detta finns i avsnitt 6.2.5.
Liksom tidigare skall länsstyrelsen verka för att frågor om använd-
ningen av mark- och vattenområden som angår två eller flera kommuner
samordnas. Denna regel har flyttats till den tredje punkten.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
9 § Länsstyrelsen skall — avge ett granskningsyttrande över planförsla-
get.
Av yttrandet skall framgå om
1. förslaget inte tillgodoser riksintressen enligt 3 eller 4 kap. miljöbal-
ken,
2. förslaget kan medverka till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap.
miljöbalken överträds,
Prop. 1997/98:90
307
3. sådana frågor rörande användningen av mark- och vattenområden
som angår två eller flera kommuner inte samordnas på ett lämpligt sätt,
och
4. bebyggelsen blir olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas
hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser.
I paragrafen behandlas länsstyrelsens granskningsyttrande över en över-
siktsplan. I den första punkten har en hänvisning beträffande riksintres-
sen till naturresurslagen ändrats till 3 eller 4 kap. MB.
Den andra punkten är ny. Enligt denna skall länsstyrelsens gransk-
ningsyttrande omfatta frågan om planförslaget kan medverka till att en
miljökvalitetsnorm överträds. Detta motiveras i avsnitt 6.2.5.
Paragrafens nuvarande andra och tredje punkt utgör efter ändringarna
den tredje och fjärde punkten.
7 £ Utöver vad som enligt 3 § skall redovisas i detaljplanen får i planen
meddelas bestämmelser om
11. skyddsanordningar för att motverka störningar från omgivningen
och, om det finns särskilda skäl, högsta tillåtna värden för störningar
genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat liknande som
omfattas av 9 kap. miljöbalken,
I detaljplan — uppgift därom.
Planen far — betydande vikt.
I paragrafen räknas upp olika bestämmelser som far meddelas i en detalj-
plan. Den nuvarande hänvisningen i första stycket punkt 11 till miljö-
skyddslagen har ersatts med en hänvisning till miljöbalkens kapitel om
miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Genom användningen av ut-
trycket "omfattas av" och inte, som i dag, "prövas enligt" förtydligas att
regeln inte bara har rättsverkningar vid tillståndsprövning av miljöfarlig
verksamhet utan även gäller för verksamhet som inte har prövats enligt
9 kap. MB (jfr Didön m.fl., Plan- och bygglagen, s. 5:54 f).
16 § För begränsade områden som inte omfattas av detaljplan kan om-
rådesbestämmelser antas för att säkerställa att syftet med översiktspla-
nen uppnås eller att ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken
tillgodoses. Med områdesbestämmelser får regleras
1. —
I paragrafen anges när områdesbestämmelser får meddelas. Beträffande
riksintressen har en hänvisning till naturresurslagen ändrats till 3 eller
4 kap. MB.
Prop. 1997/98:90
18 § Detaljplanen skall — är onödigt.
308
En miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas, om detaljplanen med-
ger en användning av mark eller av byggnader eller andra anläggningar
som innebär en betydande påverkan på miljön, hälsan eller hushållning-
en med mark och vatten och andra resurser. Miljökonsekvensbeskriv-
ningen skall möjliggöra en samlad bedömning av en planerad anlägg-
nings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön, hälsan och hushåll-
ningen med mark och vatten och andra resurser.
Paragrafen innehåller bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar
vid upprättandet av detaljplan. I sin nuvarande lydelse hänvisar paragra-
fen till naturresurslagens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivning-
ar. Paragrafen har ändrats till följd av att naturresurslagen upphävs. En
motsvarighet till regeln i 5 kap. 3 § naturresurslagen att miljökon-
sekvensbeskrivningen skall möjliggöra en samlad bedömning av en
planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön,
hälsan och hushållningen med naturresurser har samtidigt förts över till
plan- och bygglagen. I överensstämmelse med miljöbalkens språkbruk
har uttrycket naturresurser ersatts av uttrycket mark och vatten och andra
resurser.
Enligt Lagrådets förslag skulle miljökonsekvensbeskrivningen möjlig-
göra en samlad bedömning av detaljplanens inverkan. Regeringen anser
att bestämmelsen bör spegla att det inte är planen i sig som skall bedö-
mas utan effekterna av den verksamhet m.m. som planen möjliggör.
Regeringen har därför frångått Lagrådets förslag i denna del.
22 § Under samrådet skall länsstyrelsen särskilt ta till vara och sam-
ordna statens intressen och därvid
1. ge råd om tillämpningen av 2 och 3 kap.,
2. verka för att riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken tillgodoses
och miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. miljöbalken iakttas, och
3. verka för att sådana frågor om användningen av mark- och vatten-
områden som angår två eller flera kommuner samordnas på ett lämpligt
sätt.
I paragrafen ges regler om länsstyrelsens åligganden under samråd. I
enlighet med utredningens förslag har paragrafen ändrats och disponerats
om med förebild i 4 kap. 5 § så att länsstyrelsens roll att ta till vara och
samordna statens intressen framgår i inledningen.
Enligt den första punkten i paragrafens nuvarande lydelse skall läns-
styrelsen bl.a. verka för att riksintressen enligt naturresurslagen tillgodo-
ses. Detta åliggande har flyttats till den andra punkten. Hänvisningen till
naturresurslagen har samtidigt ändrats till 3 och 4 kap. MB. I den andra
punkten har dessutom lagts till att länsstyrelsen skall verka för att mil-
jökvalitetsnormer inte överträds. Ändringen motiveras i avsnitt 6.2.5.
Den tidigare andra punkten utgör efter ändringarna den tredje punkten.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Prop. 1997/98:90
309
Prop. 1997/98:90
6 § Kommunen får — 3 kap. 12 §.
Kommunen får — 4 § andra stycket 1 och 2.
Kommunen får vidare, om det finns särskilda skäl, bestämma att
bygglov krävs för att
2. anordna eller väsentligt ändra anläggningar för sådana grundvat-
tentäkter som avses i 11 kap. 11 § 1 miljöbalken.
Bestämmelser enligt — eller områdesbestämmelser.
Ifråga om — inte meddelas.
I paragrafen behandlas bl.a. möjligheten att infora bygglovsplikt för
enskilda brunnar. En hänvisning till vattenlagen (1983:291) i paragrafens
tredje stycke har ändrats till motsvarande bestämmelse i miljöbalken.
1 § Länsstyrelsen skall pröva kommunens beslut att anta, ändra eller
upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser, om det kan befaras
att beslutet innebär att
1. ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken inte tillgodoses,
2. regleringen av sådana frågor om användningen av mark- och vat-
tenområden som angår flera kommuner inte har samordnats på ett
lämpligt sätt,
3. en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken inte iakttas, eller
4. en bebyggelse annars blir olämplig med hänsyn till de boendes och
övrigas hälsa eller till behovet av skydd mot olyckshändelser.
I paragrafen behandlas statens möjligheter att pröva kommunens beslut
att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser. I
den första punkten har beträffande riksintressen hänvisningen till natur-
resurslagen ändrats till 3 eller 4 kap. MB.
Vidare har punkt 3 lagts till och slutligt utformats i enlighet med Lag-
rådets förslag. Denna punkt innebär att länsstyrelsen skall överpröva en
plan, om det kan befaras att den beslutade planläggningen skulle leda till
att en miljökvalitetsnorm inte iakttas. Ändringarna motiveras i avsnitt
6.2.5. Införandet av en ny punkt innebär att den tidigare tredje punkten
numera är punkt 4.
Av 12 kap. 4 § framgår att paragrafen kan göras tillämplig även på be-
slut om bygglov och förhandsbesked.
5 £ Regeringen får pröva ett beslut att anta, ändra eller upphäva en
regionplan. Beslut om prövning skall fattas inom tre månader från den
dag då beslutet kom in till regeringen. Regeringens prövning får avse
endast frågan huruvida planen tillgodoser riksintressen enligt 3 och
4 kap. miljöbalken.
Regeringen får — viss del.
310
I paragrafen behandlas regeringens möjlighet att anta, ändra eller upphä-
va en regionplan. Den nuvarande hänvisningen i första stycket till natur-
resurslagen har ersatts med en hänvisning till miljöbalkens hushållnings-
kapitel.
8 § Agare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har rätt till
ersättning av kommunen, om skada uppkommer till följd av att
1. —
Rätt till — av fastigheten.
Medför beslut — begär det.
Vid tillämpningen av andra och tredje styckena skall även beaktas
andra beslut som avses i första stycket samt beslut enligt 3 kap. 2 § lagen
(1988:950) om kulturminnen m.m., 7 kap. 3, 5, 6, 9, 22 eller 24 § miljö-
balken, förbud enligt 7 kap. 11 § andra stycket samt föreläggande eller
förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket samma balk och beslut enligt 18 §
skogsvårdslagen (1979:429), under förutsättning att besluten meddelats
inom tio år före det senaste beslutet. Dessutom skall beaktas sådan in-
verkan av hänsynstaganden enligt 30 § skogsvårdslagen som i särskilda
fall har inträtt inom samma tid. Har talan eller rätt till ersättning eller
inlösen med anledning av nyss angivna beslut förlorats på grund av
bestämmelserna i 15 kap. 4 § eller motsvarande bestämmelser i miljö-
balken eller lagen om kulturminnen m.m., utgör detta forhållande inte
något hinder mot att beslutet beaktas.
Har kommunen efter föreläggande enligt 12 kap. 6 § beslutat om riv-
ningsförbud eller skyddsbestämmelser som avses i första stycket 2 eller 3
för att tillgodose ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken, är
staten skyldig att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller
inlösen. I fall som avses i första stycket 4 och 5 är ägaren till den an-
läggning för vilken skydds- eller säkerhetsområdet har beslutats skyldig
att ersätta kommunen dess kostnader för ersättning eller inlösen.
I paragrafen finns regler om kommuners ersättningsskyldighet mot fas-
tighetsägare och innehavare av särskild rätt till fastighet. I nuvarande
lydelse hänvisas i fjärde och femte stycket till bl.a. dels beslut enligt
naturvårdslagen (1964:822) och vattenlagen (1983:291), dels riksintres-
sen enligt naturresurslagen. Dessa hänvisningar har ersatts med hänvis-
ningar till miljöbalken varvid också Lagrådets påpekande har beaktats.
23 § För överträdelser — lindrigare påföljd.
Underlåter någon — i sak.
Har någon åsidosatt ett villkor eller en föreskrift som har meddelats
med stöd av 136 a § byggnadslagen (1947:385), skall bestämmelserna i
29 kap. miljöbalken tillämpas.
Prop. 1997/98:90
311
Om någon har åsidosatt ett villkor eller en föreskrift som har meddelats
med stöd av 136 a § byggnadslagen (1947:385) skall enligt nuvarande
lydelse av paragrafens tredje stycke straffbestämmelsen i 4 kap. 6 §
naturresurslagen tillämpas. Efter ändringen hänvisar paragrafen till
straffbestämmelserna i miljöbalken. Av 5 § andra stycket lagen
(1964:163) om införande av brottsbalken följer dock att straffbestämmel-
serna i naturresurslagen fortfarande skall tillämpas på gärningar som har
begåtts före balkens ikraftträdande.
Prop. 1997/98:90
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Beträjfande ärenden som har avgjorts av kommunen före ikraftträ-
dandet, skall äldre bestämmelser tillämpas.
3. Utöver beslut och förbud enligt de bestämmelser som räknas upp i
14 kap. 8 § fjärde stycket skall under de förutsättningar som anges där
beaktas även beslut och förbud enligt bestämmelser som har ersatts av
de uppräknade bestämmelserna.
Enligt punkt 2 i övergångsbestämmelserna skall äldre rätt tillämpas i
ärenden som har avgjorts av kommunen vid ikraftträdandet. Denna ord-
ning har varit den vanliga vid senare års ändringar i plan- och bygglagen.
Om kommunen inte har avgjort t.ex. ett planärende eller ett ärende om
bygglov vid lagens ikraftträdande skall kommunen alltså övergå till att
tillämpa de nya bestämmelserna i det pågående ärendet.
Av punkt 3 framgår att även beslut och förbud enligt de bestämmelser i
naturvårdslagen (1964:822) och vattenlagen (1983:291) som har ersatts
av de uppräknade bestämmelserna i miljöbalken skall beaktas vid till-
lämpningen av 14 kap. 8 § andra och tredje styckena.
3 a § Vid prövning av ärenden enligt denna lag skall 2-4 kap., 5 kap. 3 §
och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas. Upprättande av arbetsplan enligt
denna lag skall därvid jämställas med meddelande av tillstånd enligt
miljöbalken.
Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall lagen (1987:12) om hushåll-
ning med naturresurser m.m. (naturresurslagen) tillämpas vid prövning
av ärenden enligt väglagen. Bestämmelsen har ändrats till följd av att
naturresurslagen har arbetats in i miljöbalken. Dessutom har lagts till att
de allmänna hänsynsreglema i 2 kap. MB, bestämmelsen i 5 kap. 3 § MB
om att myndigheter skall säkerställa att miljökvalitetsnormer uppfylls
och bestämmelsen i 16 kap. 5 § att tillstånd inte far meddelas som med-
verkar till att en miljökvalitetsnorm överträds skall tillämpas. Av para-
grafens andra mening framgår att när det i miljöbalken talas om medde-
lande av tillstånd skall upprättande av arbetsplan enligt väglagen jäm-
31
ställas jämställas med sådant tillstånd. Denna mening har formulerats i
enlighet med Lagrådets förslag. Motiveringen till att tillämpa miljöbal-
kens bestämmelser finns i avsnitt 7.2.
Det bör observeras att verksamhetsutövaren i vissa situationer skall
iaktta även andra bestämmelser i miljöbalken än de som räknas upp i
paragrafen. I paragrafen talas endast om vilka bestämmelser i miljöbal-
ken som skall tillämpas vid prövningen enligt väglagen. Som exempel på
vägprojekt för vilka särskilda bestämmelser gäller kan nämnas vägbankar
1 vattenområden. Att anlägga en sådan vägbank är en vattenverksamhet
och särskilda förutsättningar gäller enligt 11 kap. 6-8 §§ MB. Vid till-
ståndsprövningen av vattenverksamheten enligt miljöbalken prövas om
dessa förutsättningar är uppfyllda.
Såsom anförs i avsnitt 7.1 godtas Lagrådets påpekande att det genom
utformningen av förevarande paragraf inte behöver särskilt anges i 13 §
att det i miljöbalken finns föreskrifter om ytterligare hänsynstagande.
Utgångspunkten skall således vara att bl.a. de allmänna hänsynsreglema i
2 kap. MB gäller för verksamhet inom väglagens tillämpningsområde.
Av 14 a-c och 15-17 §§ följer att även bestämmelser i miljöbalken om
miljökonsekvensbeskrivningar skall tillämpas i ärenden enligt väglagen.
14 a § Den som planerar att bygga en väg skall genomföra en förstudie. 1
förstudien skall förutsättningarna för den fortsatta planeringen klarläg-
gas. Förstudien skall även ange om en vägutredning enligt 14 b § behövs
innan en arbetsplan upprättas.
Vid utarbetandet av förstudien skall den som avser att bygga en väg
samråda enligt 6 kap. 4 § första stycket miljöbalken med berörda läns-
styrelser, kommuner och ideella föreningar som enligt sina stadgar har
till ändamål att ta till vara naturskydds- eller miljöskyddsintressen samt
med den allmänhet som kan antas bli särskilt berörd.
Efter samrådet skall den länsstyrelse, inom vars område vägbygg-
nadsproj ektet huvudsakligen skall utföras, enligt 6 kap. 4 § tredje stycket
miljöbalken besluta om projektet kan antas medföra en betydande mil-
jöpåverkan. Beslutet skall fattas efter samråd med övriga berörda läns-
styrelser. Bestämmelser om planer och planeringsunderlag finns i 6 kap.
11—12 §§ miljöbalken.
Paragrafen är ny. Innehållet i paragrafen har kommenterats i avsnitt 7.2.
Där anförs bl.a. att planeringsprocessen vid byggande av väg skall inle-
das med en förstudie. Genom förstudien skall förutsättningarna för den
fortsatta planeringen klarläggas. Förstudier är redan utan lagreglering ett
väl inarbetat begrepp vid planering och byggande av väg. Ett skäl till att
lagreglera detta planeringsskede är att skapa ändamålsenliga förutsätt-
ningar för att tillämpa miljöbalkens bestämmelser om miljökonsekvens-
beskrivningar, vilket också utvecklas närmare i avsnitt 7.2.
Under detta skede av vägplaneringen bör ett sådant tidigt samråd som
avses i 6 kap. 4 § första stycket MB äga mm. Detta anges uttryckligen i
andra stycket i förevarande paragraf. I samma stycke anges vidare, efter
mönster i miljöbalkens nyssnämnda paragraf, att samråd skall ske med
berörda länsstyrelser, kommuner och miljöorganisationer samt med den
Prop. 1997/98:90
313
allmänhet som kan antas bli särskilt berörd, exempelvis markägare och
närboende. Eftersom forstudien främst är en inventeringsfas kan det
ibland vara svårt att redan då identifiera den krets som kan antas bli
berörd av den planerade vägen, speciellt om det är fråga om en lång
vägsträckning med flera alternativa terrängkorridorer. Samrådsförfaran-
det far anpassas till dessa omständigheter och kan då tänkas ske genom
utställningar, annonser, informationsmöten eller utskick av informa-
tionsmaterial. Vid samrådet skall information lämnas om vägprojektets
utformning, i den utsträckning det är möjligt i detta skede.
Efter samrådet skall länsstyrelse i det län där vägbyggnadsprojektet
huvudsakligen avses att fullföljas fatta beslut enligt 6 kap. 4 § tredje
stycket MB i frågan om projektet kan antas ha betydande miljöpåverkan.
I överensstämmelse med vad som gäller enligt miljöbalkens nyssnämnda
lagrum skall beslutet inte kunna överklagas. Det som nu har sagts fram-
går uttryckligen av tredje stycket i förevarande paragraf.
Såsom Lagrådet har anfört skall ett förfarande med utökat samråd och
miljökonsekvensbedömning enligt 6 kap. 5 och 6 §§ MB äga rum för den
händelse berörd länsstyrelse fastslagit att ett vägbyggnadsprojekt kan
antas medföra en betydande miljöpåverkan. Beträffande Lagrådets påpe-
kande att detta inte framgår av lagtexten finns det anledning att erinra om
att förstudien syftar till att klarlägga i vad mån en vägutredning behövs
innan en arbetsplan upprättas. Det blir alltså inte aktuellt att i det plane-
ringsskede som avser förstudien företa ett utökat samråd med miljökon-
sekvensbedömning. Mest sannolikt är att vägplaneringsförfarandet i det
fall som Lagrådet tar upp övergår i det skede som regleras i 14 b §, näm-
ligen skedet då en vägutredning skall genomföras. I sistnämnda paragraf
anges i tredje stycket att bl.a. 6 kap. 5 och 6 §§ MB skall tillämpas.
Skulle situationen vara sådan att förstudien visat att en vägutredning inte
behöver genomföras övergår planeringen i ett arbetsplaneskede. För detta
fall framgår av ett tillägg till 16 § att miljöbalkens nyssnämnda bestäm-
melser om utökat samråd och miljökonsekvensbedömning skall tilläm-
pas. Som en följd av det sagda har det inte funnits anledning att i föreva-
rande lagrum - som reglerar förstudiefasen - ta in en hänvisning till de
bestämmelser som Lagrådet nämner. Paragrafen har i övrigt utformats i
enlighet med Lagrådets förslag.
Begreppet vägbyggnadsföretag i väglagen har bytts ut mot det av Väg-
verket förordade begreppet vägbyggnadsprojekt. Detta har sin orsak i att
termen "företag" ibland av allmänheten har missförståtts och uppfattats
som "entreprenör".
14 b § En vägutredning skall genomföras när det i förstudien har klar-
lagts att alternativa vägsträckningar behöver studeras. Vägutredningen
skall utgöra underlag för val av vägsträckning och trafikteknisk stan-
dard. Alternativa vägsträckningar skall jämföras såväl sinsemellan som
med alternativet att behålla befintlig väg. En förbättring av befintlig väg
skall också studeras, om inte särskilda skäl föranleder annat.
En vägutredning skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning och
de uppgifter i övrigt som behövs för att kunna utvärdera och välja alter-
Prop. 1997/98:90
314
nativ. Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda läns-
styrelser innan den tas in i vägutredningen.
När det gäller förfarandet för att upprätta miljökonsekvensbeskriv-
ningen och kraven på denna samt planer och planeringsunderlag skall
6 kap. 3 §, 5—7 §§, 8 § första stycket och 10-12 §§ miljöbalken tillämpas.
Paragrafen är ny och har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Genom denna paragraf förs begreppet vägutredning in i väglagen. Detta
har kommenterats i avsnitt 7.2.
Paragrafens innebär att väglagens regler om miljökonsekvensbeskriv-
ningar kommer att ansluta till de regler som gäller enligt miljöbalken.
Därmed skärps kraven på sådana beskrivningars utformning liksom
förfarandet för utarbetandet av dessa. Den närmare motiveringen till
miljöbalkens bestämmelser är tillämplig även på reglerna i väglagen (se
prop. 1997/98:45, del 1, s. 272 ff och del 2, s. 54 ff).
Enligt paragrafens första stycke skall alternativet att förbättra befintlig
väg studeras, om inte särskilda skäl föranleder annat. Ett sådant skäl kan
vara att alternativet leder till orimliga konsekvenser, vilket exempelvis
blir fallet om en ny motorväg anläggs i befintlig vägsträckning genom ett
samhälle och därigenom framtvingar rivning av omfattande bebyggelse.
Det är väsentligt att samtliga alternativ jämförs med varandra på ett
likartat och rättvisande sätt.
14 c § Vägverket skall med eget yttrande överlämna frågan om byggande
av väg till regeringen för prövning enligt 17 kap. 1 § miljöbalken. Det-
samma gäller om regeringen enligt 17 kap. 3 § miljöbalken har förbe-
hållit sig prövningen av vägens tillåtlighet. Regeringens prövning skall
ske på grundval av en upprättad vägutredning enligt 14 b §.
Paragrafen är ny. I den samordnas regeringens tillåtlighetsprövning enligt
miljöbalken med ordinarie prövning enligt väglagen.
Enligt 17 kap. 1 § 18 MB skall regeringen pröva tillåtligheten av nya
motorvägar och motortrafikleder samt andra vägar med minst fyra körfalt
och en sträckning av minst tio kilometer. Regeringen kan dessutom,
under de förutsättningar som anges i 17 kap. 3 § MB, förbehålla sig
prövningen av tillåtligheten av även andra vägar. Det ställs i sistnämnda
bestämmelse inte något krav på att det är en ny väg, utan det kan även
vara fråga om en breddning av befintlig väg.
Vägverket skall på vanligt sätt handlägga ärendet och sörja för erfor-
derlig utredning. När förstudie och vägutredning har gjorts skall verket
med eget yttrande överlämna frågan om tillåtlighet till regeringen för
avgörande. Om regeringen tillåter vägprojektet skall Vägverket därefter
upprätta en arbetsplan.
15 § För byggande — en arbetsplan.
I arbetsplanen skall anges den mark som behöver tas i anspråk för
väganordningar och för att genomföra vägbyggnadsprojektet. Planen
skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning och de uppgifter som i
Prop. 1997/98:90
315
övrigt behövs för att genomföra projektet. Miljökonsekvensbeskrivningen
skall godkännas av berörda länsstyrelser innan den tas in i arbetsplanen.
Vad gäller kraven på miljökonsekvensbeskrivningen samt planer och
planeringsunderlag skall 6 kap. 3 §, 7 § och 10-12 §§ miljöbalken till-
lämpas.
I paragrafen finns bestämmelser om innehållet i en arbetsplan. I det andra
stycket har begreppet vägbyggnadsföretag ändrats till vägbyggnadspro-
jekt, i enlighet med vad som anges i motiveringen till 14 a §.
Även när en miljökonsekvensbeskrivning upprättats i samband med
vägutredning enligt 14 b § skall en miljökonsekvensbeskrivning finnas i
arbetsplanen. Det blir då fråga om en fördjupad beskrivning. Detta beror
på att planeringen har kommit mycket längre och att arbetsplanen resulte-
rar i beslut om att ett visst vägaltemativ väljs. Även den miljökon-
sekvensbeskrivning som upprättas i arbetsplaneskedet skall godkännas av
länsstyrelsen i enlighet med vad som enligt 14 b § gäller vid vägutred-
ning.
Enligt det tredje stycket skall olika bestämmelser om miljökon-
sekvensbeskrivningar i miljöbalken tillämpas. Dessa presenteras i avsnitt
7.2. Det bör observeras att 6 kap. 7 § MB, som reglerar innehållet i en
miljökonsekvensbeskrivning, uppställer krav på bl.a. redovisning av
alternativa platser, om sådana är möjliga, i fall där en verksamhet kan
antas medföra en betydande miljöpåverkan.
16 § Vid utarbetande av en arbetsplan skall samråd i fråga om vägens
sträckning och vägförslagets utformning i övrigt ske med berörda fastig-
hetsägare och myndigheter samt andra som kan ha ett väsentligt intresse
i saken. Samråd skall alltid ske med de miljövårdsmyndigheter som be-
rörs. I de fall länsstyrelsen under förstudien har beslutat att vägprojektet
kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, skall ett utökat samråd
med miljökonsekvensbedömning ske enligt 6 kap. 5—6 §§ miljöbalken, om
inte ett sådant samråd har skett enligt 14 b §.
Förfarandet enligt — i områdesbestämmelser.
Avser arbetsplan endast ombyggnad av väg, får förfarandet enligt
första stycket efter omständigheterna förenklas med iakttagande av att
ägare till en fastighet, av vilken mark skall tas i anspråk, alltid skall
beredas tillfälle att yttra sig. Detta skall även tillämpas på en arbetsplan
som innefattar endast ändring av planen för ett vägbyggnadsprojekt som
ännu inte är färdigställt.
Paragrafen, som justerats i enlighet med Lagrådets påpekande, innehåller
regler om samrådsförfarandet under arbetsplaneskedet. I första stycket
har ordet naturvårdsmyndigheter bytts ut mot miljövårdsmyndigheter.
Vidare framgår att bestämmelser i miljöbalken om utökat samråd skall
tillämpas, om länsstyrelsen under förstudien har beslutat att vägprojektet
kan antas ha betydande miljöpåverkan. Bestämmelserna kommenteras i
avsnitt 7.2.
Prop. 1997/98:90
I tredje stycket har begreppet vägbyggnadsföretag ersatts med väg-
byggnadsprojekt, i enlighet med vad som framgår av kommentaren till
14a§.
17 § En arbetsplan skall ställas ut för granskning. Därvid gäller vad som
i 6 kap. 8 § första stycket miljöbalken sägs om att miljökonsekvensbe-
skrivning skall kungöras och hållas tillgänglig för allmänheten.
En arbetsplan — ställas ut.
Inte heller behöver en arbetsplan som avser endast ombyggnad av väg
ställas ut, om inte mark behöver tas i anspråk med vägrätt eller rätt som
avses i 35 § eller om ett sådant ianspråktagande skriftligen medgivits av
berörda fastighetsägare och innehavare av nyttjanderätt eller servituts-
rätt. Under samma förutsättningar kan utställelse underlåtas i fråga om
en arbetsplan som innefattar endast ändring av planen för ett vägbygg-
nadsprojekt som ännu inte är färdigställt.
Om en väg som avses i andra eller tredje stycket av länsstyrelsen har
antagits medföra en betydande miljöpåverkan, skall arbetsplanen ändå
ställas ut enligt första stycket.
I paragrafen, som reglerar förfarandet för utställelse, föreslås vissa änd-
ringar utformade i enlighet med Lagrådets förslag. Enligt paragrafens
första stycke skall i arbetsplaneskedet kungöras att en miljökonsekvens-
beskrivning upprättats. Av kungörelsen skall framgå att allmänheten ges
möjlighet att yttra sig över miljökonsekvensbeskrivningen i samband
med att arbetsplanen ställs ut, allt i enlighet med 6 kap. 8 § första stycket
MB.
I tredje stycket har begreppet vägbyggnadsföretag ersatts med väg-
byggnadsproj ekt.
I paragrafens andra och tredje stycke stadgas att arbetsplan i vissa fall
inte behöver ställas ut. I det fjärde stycket har dock införts en regel om
att utställelse av arbetsplan med miljökonsekvensbeskrivning ändå skall
ske, om länsstyrelsen har beslutat att vägbyggnadsproj ektet kan antas
medföra en betydande miljöpåverkan.
18 § Arbetsplan fastställs av Vägverket efter samråd med länsstyrelsen.
Om Vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattning, hänskjuts frågan
om fastställelse av planen till regeringens prövning. Innehållet i miljö-
konsekvensbeskrivningen samt resultatet av samråd och yttranden skall
beaktas då arbetsplanen fastställs.
I sådana — inte ske.
Ett beslut — tre år.
Ett beslut om fastställelse av en arbetsplan eller en förlängning av gil-
tighetstiden skall kungöras. Har samråd enligt 6 kap. 6 § miljöbalken
hållits med ansvarig myndighet i annat land skall denna informeras.
Paragrafen innehåller regler om förfarandet för fastställelse av arbetspla-
ner. I det första stycket har införts en regel om att innehållet i miljökon-
sekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden skall beak-
tas när en arbetsplan fastställs. I 6 kap. 9 § andra stycket MB finns mot-
Prop. 1997/98:90
317
svarande bestämmelse vid prövning enligt miljöbalken. Vid fastställelsen
skall resultatet av samråd och yttranden under hela planerings- och pro-
jekteringsprocessen beaktas.
Ett beslut om fastställelse av arbetsplan skall kungöras. En sådan be-
stämmelse har inforts i ett nytt fjärde stycke. I samma stycke, som utfor-
mats i enlighet med Lagrådets förslag, anges vidare att om samråd hållits
enligt 6 kap. 6 § MB med en ansvarig myndighet i annat land skall denna
informeras.
26 § Väg skall — andra åtgärder.
Genom renhållning skall vägområdet hållas i ett sådant skick att olä-
genheter för människors hälsa förebyggs eller avhjälps och så att skäliga
trevnadshänsyn blir tillgodosedda. Detsamma gäller i fråga om mark till
en bredd av 25 meter intill parkeringsplats eller rastplats som är väg-
anordning, i den mån allmänheten har tillträde till marken. Inom områ-
den med detaljplan gäller detta stycke endast områden för motorväg eller
motortrafikled. Ytterligare krav i fråga om renhållning inom områden
där detta stycke gäller får inte ställas med stöd av miljöbalken.
De åtgärder — som behövs.
Paragrafen innehåller i det andra stycket regler om renhållning av väg-
områden och intilliggande områden. I detta stycke har gjorts ett tillägg av
vilket framgår att tillsynsmyndigheter inte med stöd av miljöbalken far
ställa ytterligare krav i fråga om renhållning inom vägområden och andra
områden som omfattas av paragrafen. Tillägget kommenteras i avsnitt
7.1.
Vidare har den ändringen gjorts att begreppet sanitära hänsyn i andra
stycket har ändrats till olägenheter för människors hälsa. Ordalydelsen
ansluter härmed till 9 kap. MB. Förarbetsuttalanden om detta uttryck blir
vägledande (se prop. 1997/98:45, del 1, s. 350 f och del 2, s. 109).
28 § Behöver för en väganordning, vars utförande ingår i drift av väg,
tas i anspråk mark utöver den som redan hör till vägen, skall upprättas
en arbetsplan, vari anges den mark som behöver tas i anspråk. Bestäm-
melserna i 13-20 §§ skall därvid tillämpas. Såvitt angår tillämpningen
av 16 § tredje stycket, 17 § tredje stycket och 18 § andra stycket skall
arbetsplanen anses som en sådan plan som avser endast ombyggnad av
väg.
I paragrafen ställs krav på arbetsplan när mark behöver tas i anspråk för
en väganordning, utöver vad som redan hör till vägen. Hänvisningen i
paragrafen till andra lagrum har utvidgats till att avse även 15 §. Detta
innebär att en miljökonsekvensbeskrivning skall upprättas även i fall som
avses i förevarande paragraf. En sådan beskrivning torde alltid vara av
värde i vägärenden. Beträffande innehållet i en miljökonsekvensbeskriv-
ning kommer genom hänvisningen i 15 § bestämmelserna i 6 kap. 7 §
MB att bli gällande. Av sistnämnda paragraf framgår att i situationer där
en betydande miljöpåverkan inte befaras, skall kravet på beskrivningens
Prop. 1997/98:90
innehåll gälla i den utsträckning det behövs med hänsyn till verksamhe- Prop. 1997/98:90
tens eller åtgärdens art och omfattning.
32 § Vägrätt upphör när vägen dras in. Väghållaren är skyldig att i den
omfattning det behövs ställa i ordning vägområdet och vidta åtgärder for
att förebygga att områdets skick vållar störningar och olägenheter i
framtiden. Väghållaren får föra bort vad som har anbringats inom väg-
området för vägändamål, om inte länsstyrelsen bestämmer annat med
hänsyn till att fråga har uppkommit om markens användning som enskild
väg.
Vad som inte har förts bort inom ett år efter det att vägen dragits in
tillfaller fastighetens ägare. Länsstyrelsen kan förlänga tiden, om sär-
skilda skäl föreligger.
I paragrafen finns regler om upphörande av vägrätt. I första stycket har
som andra mening tagits in en bestämmelse om skyldighet för väghålla-
ren att i den omfattning det behövs ställa i ordning vägområdet så att det
inte kan uppkomma störningar och olägenheter sedan vägen har dragits
in. På senare tid har det visat sig att, när vägbanor skall schaktas bort,
fyllningen kan bestå av förorenade massor. Kostnaderna för sanering kan
bli mycket stora. Ibland kan det tänkas att miljöriskerna blir mindre om
vägbanan far ligga kvar än om massorna skall flyttas. Detta måste beak-
tas vid utformningen av återställningsåtgärdema.
Vid bestämmandet av omfattningen av återställningsskyldigheten skall
hänsyn tas till vägens kulturhistoriska värde. Vissa anläggningar och
miljöer kan vara skyddade enligt lagen (1988:950) om kulturminnen
m.m. Det kan också inträffa att den enskilde markägaren vill att vägen
skall vara kvar.
I övrigt har endast språkliga ändringar gjorts i paragrafen.
35 § Har i fastställd arbetsplan for vägbyggnadsprojekt mark i närheten
av det i arbetsplanen upptagna vägområdet avsatts för upplag eller
liknande ändamål i samband med byggandet av vägen, skall till väghål-
laren upplåtas nyttjanderätt till marken för den tid som angivits i planen.
I paragrafen regleras tillfälligt upplåtande av nyttjanderätt till mark för
upplag eller liknande ändamål. Begreppet vägbyggnadsföretag har ersatts
med vägbyggnadsprojekt.
(38 §) Paragrafen föreslås bli upphävd.
I paragrafen föreskrivs nu att om väghållaren till drift av väg behöver ta
sten, grus, sand eller jord på mark som tillhör annan än staten och detta
kan ske utan avsevärd olägenhet, så kan länsstyrelsen på framställning av
väghållaren föreskriva att rätt till sådan täkt skall upplåtas. Bestämmelsen
har upphävts. Motiven för detta framgår av avsnitt 7.2.
54 § Föreskrifter som meddelas med stöd av 43—48 §§ får avse även
åtgärder för att begränsa eller motverka skada eller olägenhet på män-
319
niskors hälsa eller omgivningen eller andra åtgärder till skydd för mil- Prop. 1997/98:90
jön. Om sådana föreskrifter inte är tillräckliga, kan tillstånd vägras.
Paragrafen är ny. Enligt denna kan föreskrifter i samband med tillstånd
till anläggningar och åtgärder inom och i närheten av vägområden med-
delas till skydd för miljön. Tillägget motiveras i avsnitt 7.2.
63 § Väghållaren skall ersätta skador till följd av att han har förvärvat
rätt
4. att intill vägområde sätta upp snöskärm.
Väghållaren skall — är avsevärda.
Bestämmelserna i — skall lämnas.
Paragrafen innehåller bestämmelser om väghållarens ersättningsskyldig-
het. Punkt 5 om ersättning för rätt till täkt för drift av väg har upphävts.
Detta är en följd av att täktbestämmelsen i 38 § har upphävts.
74 § Länsstyrelsens beslut enligt 37, 45-47 §, 48 § andra stycket, 52,
53 § eller 64 § andra stycket får överklagas hos allmän förvaltningsdom-
stol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Länsstyrelsens beslut enligt 14 a § tredje stycket. 14 b § andra stycket
eller 15 § andra stycket får inte överklagas.
Andra beslut av länsstyrelsen enligt denna lag än som avses i första
och andra styckena får överklagas hos regeringen.
I paragrafen ges bestämmelser om överklagande av länsstyrelsens beslut.
I det första stycket har hänvisningen till den upphävda täktbestämmelsen
i 38 § tagits bort.
I andra stycket, som är nytt, föreskrivs att länsstyrelsens beslut om
godkännande av miljökonsekvensbeskrivningen inte far överklagas.
Detta ansluter till nuvarande ordning enligt lagen (1995:1649) om byg-
gande av järnväg. Dessutom har lagts till att inte heller länsstyrelsens
beslut enligt 14 a § i frågan om en verksamhet har betydande miljöpåver-
kan far överklagas. Det sistnämnda överensstämmer med vad som gäller
enligt 6 kap. 4 § tredje stycket MB.
Det tredje stycket motsvarar i sak nuvarande andra stycke.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Har före denna lags ikraftträdande täkt upplåtits med stöd av 38 §
skall 63 § första stycket 5 fortfarande gälla.
3. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,
om det i ärendet ingår en miljökonsekvensbeskrivning som vid denna
lags ikraftträdande har överlämnats till länsstyrelsen för godkännande
enligt 24 § vägkungörelsen (1971:954). Bestämmelserna om miljökvali- Prop. 1997/98:90
tetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.
Övergångsbestämmelserna, utformade i enlighet med Lagrådets förslag,
kommenteras i avsnitt 7.2.
3 § Vid planläggning av järnväg och vid prövning av ärenden om byg-
gande av järnväg skall 2-4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken
tillämpas. Fastställande av järnvägsplan enligt denna lag skall därvid
jämställas med meddelande av tillstånd enligt miljöbalken.
Vid planläggning, byggande och underhåll av järnväg skall hänsyn tas
till både enskilda och allmänna intressen.
Enligt första meningen i paragrafens nuvarande lydelse skall lagen
(1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen)
tillämpas vid planläggning av järnväg och vid prövning av ärenden om
byggande av järnväg. Hänvisningen till naturresurslagen har ändrats till
följd av att denna lag har arbetats in i miljöbalken. Dessutom skall enligt
paragrafen de allmänna hänsynsreglema i 2 kap. MB tillämpas liksom
bestämmelserna om att myndigheter skall säkerställa att miljökvali-
tetsnormer uppfylls och att ny verksamhet som medverkar till att en
miljökvalitetsnorm överträds inte far tillåtas. Av andra meningen i para-
grafens första stycke framgår att när det i miljöbalken talas om medde-
lande av tillstånd skall fastställande av järnvägsplan enligt ifrågavarande
lag jämställas med sådant tillstånd. Tilläggen kommenteras i avsnitt 8.2.
Det andra stycket, som berörs i avsnitt 8.1, motsvarar andra meningen i
paragrafens nuvarande lydelse.
I detta sammanhang erinras om att Lagrådet med hänvisning till vad
som sägs i förevarande paragraf ifrågasatt nödvändigheten av ett tillägg i
1 kap. 4 § enligt remissförslaget. Sistnämnda paragraf innehöll i remissen
en ny andra mening med en erinran om att det i miljöbalken finns före-
skrifter om ytterligare hänsynstaganden. Såsom anförs i avsnitt 8.1 god-
tas Lagrådets påpekande att det genom utformningen av förevarande
paragraf inte behövs någon sådan erinran i 1 kap. 4 §. Utgångspunkten
skall således vara att bl.a. de allmänna hänsynsreglema i 2 kap. MB alltid
gäller för verksamhet inom banlagens tillämpningsområde.
8 § När den verksamhet som har bedrivits på järnväg upphör är verk-
samhetsutövaren skyldig att ta bort anläggningar och vidta andra åtgär-
der för återställning av berörda områden i den omfattning det behövs för
att förebygga störningar eller olägenheter i framtiden.
Bestämmelsen är ny och har formulerats i enlighet med Lagrådets för-
slag. I bestämmelsen ges regler om skyldighet att sedan verksamheten
321
11 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 90
har upphört vidta åtgärder for att de naturliga förhållanden som rubbats
skall återställas. De närmare motiven framgår av avsnitt 8.2. Det kan
anmärkas att miljöriskerna kan tänkas bli mindre om spåranläggningen
får ligga kvar än om förorenade massor flyttas. Det bör även framhållas
att vissa anläggningar och miljöer kan vara skyddade enligt lagen
(1988:950) om kulturminnen m.m.
1 § Den som planerar att bygga en järnväg skall genomföra en förstudie.
I förstudien skall förutsättningarna för den fortsatta planeringen klar-
läggas. Förstudien skall även ange om en järnvägsutredning enligt 1 a §
behövs innan en järnvägsplan upprättas.
Vid utarbetandet av förstudien skall den som avser att bygga en järn-
väg samråda enligt 6 kap. 4 § första stycket miljöbalken med berörda
länsstyrelser, kommuner och ideella föreningar som enligt sina stadgar
har till ändamål att ta till vara naturskydds- eller miljöskyddsintressen
samt med den allmänhet som kan antas bli särskilt berörd.
Efter samrådet skall den länsstyrelse, inom vars område jämvägspro-
jektet huvudsakligen skall utföras, enligt 6 kap. 4 § tredje stycket miljö-
balken besluta om projektet kan antas medföra en betydande miljöpåver-
kan. Beslutet skall fattas efter samråd med övriga berörda länsstyrelser.
Bestämmelser om planer och planeringsunderlag finns i 6 kap. 11—12 §§
miljöbalken.
Paragrafen är ny och har utformats efter samma mönster som den samti-
digt föreslagna 14 a § väglagen. Vid paragrafens utformning har också
Lagrådets synpunkter beaktats. Genom denna paragraf förs begreppet
förstudie in i banlagen. Innehållet i paragrafen har kommenterats i avsnitt
8.2. Den tidigare bestämmelsen i 2 kap. 1 § banlagen benämns i fortsätt-
ningen 2 kap. 1 c §.
Förstudien är främst en inventeringsfas. Det kan ibland vara svårt att i
ett tidigt skede identifiera den allmänhet som kan antas bli berörd av en
järnväg, speciellt om det är fråga om en lång bansträckning med flera
alternativa terrängkorridorer. Samrådsförfarandet far anpassas till dessa
omständigheter och kan då tänkas ske genom utställningar, annonser,
informationsmöten eller utskick av informationsmaterial.
1 a § En järnvägsutredning skall genomföras när det i förstudien har
klarlagts att alternativa sträckningar behöver studeras. I jämvägsutred-
ningen skall redovisas olika utbyggnadsalternativ, som skall jämföras
såväl sinsemellan som med alternativet att inte genomföra den aktuella
järnvägsutbyggnaden.
En järnvägsutredning skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning
och de uppgifter i övrigt som behövs för att kunna utvärdera och välja
alternativ. Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda
länsstyrelser innan den tas in i jämvägsutredningen.
Prop. 1997/98:90
32:
När det gäller förfarandet för att upprätta miljökonsekvensbeskriv-
ningen och kraven på denna samt planer och planeringsunderlag skall
6 kap. 3 §, 5—7 §§, 8 § första stycket och 10— 12 §§ miljöbalken tillämpas.
Paragrafen, som utformats i enlighet med Lagrådets förslag, är ny. I den
förs begreppet järnvägsutredning in i banlagen. Detta har kommenteras i
avsnitt 8.2.
Genom bestämmelsen kommer banlagens regler om miljökonsekvens-
beskrivningar att ansluta till de regler som gäller enligt miljöbalken. Det
innebär att kraven på såväl beskrivningens utformning som förfarandet
för dess utarbetande har skärpts. Den närmare motiveringen till miljöbal-
kens bestämmelser skall tillämpas även på reglerna i banlagen (se prop.
1997/98:45, del 1, s. 272 ff och del 2, s. 54 ff).
1 b § Banverket skall med eget yttrande överlämna frågan om byggande
av järnväg till regeringen för prövning enligt 17 kap. 1 § miljöbalken.
Detsamma gäller om regeringen enligt 17 kap. 3 § miljöbalken har för-
behållit sig prövningen av järnvägens tillåtlighet. Regeringens prövning
skall ske på grundval av en upprättad järnvägsutredning enligt 1 a §.
Paragrafen är ny. I den samordnas regeringens tillåtlighetsprövning enligt
miljöbalken med ordinarie prövning enligt banlagen.
Enligt 17 kap. 1 § 19 MB skall regeringen pröva tillåtligheten av nya
järnvägar avsedda för Q ärrtrafik och anläggande av nytt spår på en
sträcka av minst fem kilometer för befintliga järnvägar för fjärrtrafik.
Regeringen kan dessutom, under de förutsättningar som anges i 17 kap.
3 § MB, förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av även andra järnvä-
gar.
Banverket skall på vanligt sätt handlägga ärendet och sörja för erfor-
derlig utredning. När järnvägsutredning har gjorts skall verket med eget
yttrande överlämna frågan om tillåtlighet till regeringen för avgörande.
Om regeringen tillåter jämvägsprojektet skall Banverket därefter upprätta
en järnvägsplan.
1 c § Den som — av järnväg.
I de — orsakar enskilda.
Paragrafen motsvarar den tidigare bestämmelsen om järnvägsplan i
2 kap. 1 § banlagen.
2 § I jämvägsplanen skall den mark och de särskilda rättigheter anges
som behöver tas i anspråk för järnvägen och för byggandet av järnvägen.
Om mark behöver tas i anspråk med tillfällig nyttjanderätt, skall det av
planen framgå vilken mark som avses och under vilken tid den skall
nyttjas. Planen skall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning. I de fall
länsstyrelsen under förstudien har beslutat att jämvägsprojektet kan
antas medföra en betydande miljöpåverkan, skall miljökonsekvensbe-
skrivningen föregås av ett utökat samråd enligt 6 kap. 5-6 §§ miljöbal-
ken, om inte sådant samråd har skett enligt 1 a §. Miljökonsekvensbe-
Prop. 1997/98:90
323
skrivningen skall godkännas av berörda länsstyrelser innan den tas in i
jämvägsplanen.
Vad gäller kraven på miljökonsekvensbeskrivningen samt planer och
planeringsunderlag skall 6 kap. 3 §, 7 § och 10-12 §§ miljöbalken till-
lämpas.
De skyddsåtgärder — planen redovisas.
I första stycket finns bestämmelser om innehållet i en järnvägsplan. Även
om en miljökonsekvensbeskrivning har upprättats enligt 1 a § i samband
med jämvägsutredningen skall en miljökonsekvensbeskrivning finnas i
jämvägsplanen. Det blir då fråga om en fördjupad miljökonsekvensbe-
skrivning. Detta beror på att planeringen har kommit mycket längre och
att jämvägsplanen resulterar i beslut om att ett visst jämvägsaltemativ
väljs. I detta planeringsskede behöver som regel inte företas ett utökat
samråd med miljökonsekvensbedömning enligt 6 kap. 5-6 §§ miljöbal-
ken. Ett sådant förfarande torde oftast har genomförts i samband med
jämvägsutredningen enligt 1 a §. Om det undantagsvis inte genomförts
en järnvägsutredning trots att länsstyrelsen under förstudien enligt 1 §
har beslutat att jämvägsprojektet kan antas medföra en betydande mil-
jöpåverkan, skall det i stället i jämvägsplaneskedet ske ett utökat samråd
enligt 6 kap. 5-6 §§ miljöbalken innan miljökonsekvensbeskrivningen
fogas till planen. Även den miljökonsekvensbeskrivning som upprättas i
jämvägsplaneskedet skall godkännas av länsstyrelsen i enlighet med vad
som gäller vid järnvägsutredning enligt 2 kap. 1 a §.
3 § Till jämvägsplanen skall en fastighetsförteckning fogas. I fastighets-
förteckningen skall, i den mån de berörs av planen, redovisas
4. gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen (1973:1149)
och samfälligheter enligt lagen (0000) med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet samt ägarna till de fastigheter som deltar i anlägg-
ningarna och samfälligheterna.
Om en — eller innehavare.
I paragrafen finns bestämmelser om fastighetsförteckning som skall
fogas till en järnvägsplan. I det första stycket har hänvisningen i ljärde
punkten till vattenlagen (1983:291) ersatts av en hänvisning till lagen
med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.
(4 §) Paragrafen föreslås bli upphävd.
I paragrafen föreskrivs nu att en miljökonsekvensbeskrivning skall god-
kännas av berörda länsstyrelser innan den tas in i jämvägsplanen. Mot-
svarande regel finns nu i 2 kap. 2 §.
Prop. 1997/98:90
7 £ Banverket skall ställa ut en järnvägsplan för granskning. Därvid
gäller vad som i 6 kap. 8 § första stycket miljöbalken sägs om att miljö-
32
konsekvensbeskrivning skall kungöras och hållas tillgänglig för allmän-
heten.
En järnvägsplan — särskild rätt.
Vad som — är färdigställt.
Paragrafen reglerar förfarandet för utställelse av järnvägsplan. I första
stycket införs en ny mening, utformad i enlighet med Lagrådets förslag.
Av denna mening framgår att en miljökonsekvensbeskrivning i jämvägs-
planeskedet skall kungöras i samband med att jämvägsplanen ställs ut.
Dessutom skall beskrivningen hållas tillgänglig för allmänheten, allt
enligt 6 kap. 8 § första stycket MB.
8 § En järnvägsplan — regeringens prövning.
Om planen — sådant ianspråktagande.
Innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen samt resultatet av samråd
och yttranden skall beaktas då jämvägsplanen fastställs.
Ett beslut om fastställelse av en järnvägsplan skall kungöras. Har
samråd enligt 6 kap. 6 § miljöbalken hållits med ansvarig myndighet i
annat land skall denna informeras.
1 paragrafen behandlas fastställelse av järnvägsplan. Som ett nytt tredje
stycke har införts en regel om att innehållet i miljökonsekvensbeskriv-
ningen och resultatet av samråd och yttranden skall beaktas när jämvägs-
planen fastställs. Av jämvägsplanen bör framgå hur detta har skett. I
6 kap. 9 § andra stycket MB finns motsvarande bestämmelse vid pröv-
ning av tillstånd.
Ett beslut om fastställelse av järnvägsplan skall kungöras. En bestäm-
melse om detta har införts i det ljärde stycket. Dessutom skall den ansva-
riga myndigheten i det land med vilket samråd har hållits informeras.
Fjärde stycket har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
2 § Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Länsstyrelsens beslut enligt 2 kap. 1 § tredje stycket, 1 a § andra stycket
eller 2 § första stycket får dock inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs — till kammarrätten.
I paragrafen regleras överklagande av länsstyrelsens beslut. Nuvarande
lydelse av paragrafens första stycke anger att länsstyrelsens godkännande
enligt 2 kap. 4 § av miljökonsekvensbeskrivningen inte får överklagas.
Denna hänvisning har ändrats till följd av att motsvarande godkännande
nu regleras i 2 kap. 1 a § och 2 §. Dessutom har lagts till att inte heller
länsstyrelsens beslut enligt 2 kap. 1 § i frågan om en verksamhet har
betydande miljöpåverkan får överklagas. Det sistnämnda överensstäm-
mer med vad som gäller enligt 6 kap. 4 § tredje stycket MB.
Prop. 1997/98:90
325
Prop. 1997/98:90
1. Denna lag träder i krafi den 1 januari 1999.
2. Skyldigheten att vidta återställningsåtgärder enligt 1 kap. 8 § gäller
även då järnvägen har tillkommit före denna lags ikraftträdande.
3. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,
om det i ärendet ingår en miljökonsekvensbeskrivning som vid denna
lags ikraftträdande har överlämnats till länsstyrelsen för godkännande
enligt 2 kap. 4 §. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken
skall dock tillämpas omedelbart.
Övergångsbestämmelserna, utformade i enlighet med Lagrådets förslag,
kommenteras i avsnitt 8.2.
2 a § Luftfartyg — överljudsfart.
Om — äga rum.
Ytterligare krav i fråga om framförande av luftfartyg i överljudsfart får
inte ställas med stöd av miljöbalken.
I paragrafen finns bestämmelser om framförande av luftfartyg med över-
ljudsfart. Enligt paragrafens första stycket far luftfartyg inte inom
svenskt område framföras med överljudsfart. En möjlighet att göra av-
steg från förbudet finns dock i andra stycket. Om det finns synnerliga
skäl, far nämligen regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
medge undantag från förbudet. I samband därmed far anges på vilka
villkor luftfarten far äga rum.
Paragrafen kompletteras nu med ett nytt tredje stycke. Av detta stycke
framgår att det inte skall vara möjligt för myndigheter som utövar tillsyn
enligt miljöbalken att med stöd av balkens regler ställa ytterligare krav i
fråga om framförande av luftfartyg i överljudsfart. Tillägget kommente-
ras i avsnitt 9.1.
1 § Luftfartyg — vid luftfart.
Ett luftfartyg — är uppfyllda.
Ett luftfartyg anses miljövärdigt, om det är konstruerat, byggt, utrustat
och hållet i stånd på ett sådant sätt att det inte orsakar skada genom
buller eller luftförorening eller genom annan liknande störning. Ytterli-
gare krav i fråga om luftfartygs miljövärdighet får inte ställas med stöd
av miljöbalken.
I paragrafen finns bestämmelser om bl.a. luftfartygs miljövärdighet.
Tredje stycket har kompletterats med en ny sista mening. Av denna me-
326
ning, som har utformats i enlighet med Lagrådets förslag, framgår att Prop. 1997/98:90
ytterligare miljövärdighetskrav på luftfartyg inte skall kunna ställas med
stöd av miljöbalken. Tillägget berörs även i avsnitt 9.1.
5 § Tillstånd får — driva flygplatsen.
Avser prövningen — i regionen.
Vid tillståndsprövning skall 3 och 4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 §
miljöbalken tillämpas.
Tillstånd får — avvikelser göras.
Enligt nuvarande lydelse av paragrafens tredje stycke skall lagen
(1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen)
tillämpas vid tillståndsprövning av flygplats. Hushållningsbestämmelser-
na i 2 och 3 kap. naturresurslagen har arbetats in i miljöbalken. Hänvis-
ningen har därför ändrats.
Paragrafen hänvisar i sin nya lydelse även till 5 kap. 3 § MB, enligt
vilken myndigheter skall säkerställa att miljökvalitetsnormer uppfylls,
samt 16 kap. 5 § MB, där det stadgas att ny verksamhet som medverkar
till att en miljökvalitetsnorm överträds inte far tillåtas.
Det bör observeras att den som utövar verksamhet som primärt regle-
ras i luftfartslagen skall iaktta även andra bestämmelser i miljöbalken än
de som räknas upp i paragrafen. I paragrafen talas endast om vilka be-
stämmelser i miljöbalken som skall tillämpas vid tillståndsprövning
enligt luftfartslagen. Exempelvis blir de allmänna hänsynsreglema i
2 kap. MB tillämpliga på verksamheten. Enligt vad som utvecklas närma-
re i avsnitt 9.2 saknas dock skäl att tillämpa dessa bestämmelser vid
tillståndsprövningen enligt luftfartslagen.
5 a § En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om till-
stånd.
Innan miljökonsekvensbeskrivningen upprättas skall den som avser att
ansöka om tillstånd samråda enligt 6 kap. 4 § första stycket miljöbalken
med Luftfartsverket, berörda länsstyrelser och enskilda.
När det gäller förfarandet för att upprätta miljökonsekvensbeskriv-
ningen och kraven på denna samt planer och planeringsunderlag skall
6 kap. 3 §, 4 § tredje stycket, 5-8 §§ och 10-12 §§ miljöbalken tillämpas.
Innan ansökan om tillstånd prövas skall miljökonsekvensbeskrivningen
godkännas av länsstyrelsen. Beslutet får inte överklagas.
Innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen samt resultatet av samråd
och yttranden skall beaktas vid tillståndsprövningen.
När det förutom enligt detta kapitel krävs tillstånd till flygplatsen en-
ligt miljöbalken gäller inte andra-femte styckena. Då skall i stället 6 kap.
3 §, 7 § och 9-12 §§ miljöbalken tillämpas.
Paragrafen är ny. Genom den har i luftfartslagen införts regler om miljö-
konsekvensbeskrivningar. Krav på sådana beskrivningar ställs i dag i
förordningen (1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar.
327
Någon skillnad görs inte på det fall där Luftfartsverket själv initierar
ärendet och där ansökan kommer från annan, t.ex. en kommun.
Paragrafen ansluter till de regler som gäller enligt miljöbalken. Det in-
nebär att kraven på såväl miljökonsekvensbeskrivningens utformning
som förfarandet har skärpts. Motiven till miljöbalkens bestämmelser är
av intresse även for reglerna i luftfartslagen (se prop. 1997/98:45, del 1,
s. 272 ff och del 2, s. 54 ff).
Bestämmelsen i ljärde stycket ansluter till vad som gäller i dag enligt
vägkungörelsen (1971:954) och lagen (1995:1649) om byggande av
järnväg. Det är enligt regeringens mening en god ordning att en annan
myndighet än den som själv är exploatör får godkänna miljökonsekvens-
beskrivningen.
I femte stycket har inforts en regel om att innehållet i miljökon-
sekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden skall beak-
tas i samband med prövning av tillståndsärenden. I 6 kap. 9 § andra
stycket MB finns motsvarande bestämmelse vid prövning av tillstånd
enligt miljöbalken.
Som regeringen anför i avsnitt 9.2 kan det inte ställas samma krav be-
träffande förfarandet vid upprättande av miljökonsekvensbeskrivning när
tillståndsplikt föreligger enligt både luftfartslagen och miljöbalken som
när detta inte är fallet. I det sista stycket finns därför en särskild reglering
av situationer då tillståndsplikt är föreskriven enligt båda lagarna.
8 § Regeringen får föreskriva att det krävs tillstånd for att inrätta och
driva även andra anläggningar för luftfarten än allmänna flygplatser.
Frågor om tillstånd och om villkoren för detta prövas av regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer. Vid prövningen gäller be-
stämmelserna i 5 § första, tredje och fjärde styckena samt 5 a §.
Genom paragrafen ges en möjlighet att införa tillståndsplikt för även
andra anläggningar än allmänna flygplatser. Sista meningen är ny och har
utformats med beaktande av Lagrådets påpekande. Av denna mening
framgår att de miljöbestämmelser som skall tillämpas vid tillståndspröv-
ning av allmänna flygplatser också skall tillämpas vid prövningen av
andra anläggningar. Regeringen har i 60 och 62 §§ luftfartsförordningen
(1986:171) föreskrivit sådan prövningsplikt för enskilda flygplatser och
vissa militära flygplatser.
Prop. 1997/98:90
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende om tillstånd skall handläggas och bedömas enligt äldre
bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande.
Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock till-
lämpas omedelbart.
Punkt 2 i övergångsbestämmelserna har kommenterats i avsnitt 9.2.
32
1 a § Vid prövning av ärenden enligt denna lag skall 2-4 kap., 5 kap. 3 §
och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas.
Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall lagen (1987:12) om hushåll-
ning med naturresurser m.m. (naturresurslagen) tillämpas vid prövning-
en. Denna lags hushållningsbestämmelser återfinns numera i 3 och 4 kap.
miljöbalken. Hänvisningen har därför ändrats.
I paragrafen har lagts till att de allmänna hänsynsreglema i 2 kap. MB
skall tillämpas vid prövningen enligt farledslagen. Motivet till detta ges i
avsnitt 10.2.
Paragrafen hänvisar i sin nya lydelse även till 5 kap. 3 § MB, enligt
vilken myndigheter skall säkerställa att miljökvalitetsnormer uppfylls,
samt 16 kap. 5 § MB, där det stadgas att ny verksamhet som medverkar
till att en miljökvalitetsnorm överträds inte far tillåtas.
Det bör observeras att verksamhetsutövaren skall iaktta även andra be-
stämmelser i miljöbalken än de som räknas upp i paragrafen. I paragrafen
talas endast om vilka bestämmelser i miljöbalken som skall tillämpas vid
prövningen av ärende enligt farledslagen.
1 b § En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i ett ärende enligt denna
lag.
Innan miljökonsekvensbeskrivningen upprättas skall den som avser att
inleda ett ärende enligt denna lag samråda enligt 6 kap. 4 § första styck-
et miljöbalken med Sjöfartsverket, berörda länsstyrelser och enskilda.
När det gäller förfarandet för att upprätta miljökonsekvensbeskriv-
ningen och kraven på denna samt planer och planeringsunderlag skall
6 kap. 3 §, 4 § tredje stycket, 5-8 §§ och 10-12 §§ miljöbalken tillämpas.
Vad som där föreskrivs om länsstyrelse skall gälla den länsstyrelse inom
vars område verksamheten huvudsakligen skall bedrivas.
Miljökonsekvensbeskrivningen skall godkännas av berörda länsstyrel-
ser innan beslut fattas om att inrätta, utvidga eller avlysa allmän farled
eller allmän hamn. Beslut i fråga om godkännande av miljökonsekvens-
beskrivningen får inte överklagas.
I samband med prövningen av ett ärende enligt denna lag skall miljö-
konsekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden beak-
tas.
Paragrafen är ny. Genom den har i farledslagen inforts regler om miljö-
konsekvensbeskrivningar. Krav på sådana beskrivningar ställs i dag i
förordningen (1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar.
Någon skillnad görs inte på det fall där Sjöfartsverket själv initierar
ärendet och där ansökan kommer från annan, t.ex. en kommun.
Paragrafen ansluter till de regler som gäller enligt miljöbalken. Det in-
nebär att kraven på såväl miljökonsekvensbeskrivningens utformning
som förfarandet har skärpts. Motiven till miljöbalkens bestämmelser är
Prop. 1997/98:90
329
av intresse även för reglerna i farledslagen (se prop. 1997/98:45, del 1, s.
272 ff och del 2, s. 54 ff).
Bestämmelsen i fjärde stycket ansluter till vad som gäller i dag enligt
vägkungörelsen (1971:954) och lagen (1995:1649) om byggande av
järnväg. Det är enligt regeringens mening lämpligt att en annan myndig-
het än den som själv är exploatör far godkänna miljökonsekvensbeskriv-
ningen. Samtliga berörda länsstyrelser skall godkänna miljökonsekvens-
beskrivningen. En länsstyrelse skall anses berörd om någon del av farle-
den går genom länet. Det vanliga blir naturligtvis att endast en länsstyrel-
se är berörd. När beskrivningen skall prövas av flera länsstyrelser är det
naturligt att varje länsstyrelse begränsar sin prövning till miljökon-
sekvenser i det egna länet.
I det sista stycket har införts en regel om att innehållet i miljökon-
sekvensbeskrivningen och resultatet av samråd och yttranden skall beak-
tas i samband med prövning av ärenden enligt farledslagen. I 6 kap. 9 §
andra stycket MB finns motsvarande bestämmelse vid prövning av till-
stånd.
1 c § Sjöfartsverket skall med eget yttrande överlämna frågan om inrät-
tande av en allmän farled till regeringen för prövning enligt 17 kap. 1 §
miljöbalken. Detsamma gäller om regeringen enligt 17 kap. 3 § miljöbal-
ken har förbehållit sig prövningen av tillåtligheten av en allmän farled
eller allmän hamn.
Paragrafen är ny. I denna samordnas regeringens tillåtlighetsprövning
enligt miljöbalken med ordinarie prövning enligt farledslagen.
Enligt 17 kap. 1 § 20 MB skall regeringen pröva tillåtligheten av nya
allmänna farleder. Regeringen kan dessutom under de förutsättningar
som anges i 17 kap. 3 § MB förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av
även andra åtgärder. Med stöd av sistnämnda stadgande kan utvidgningar
av befintliga allmänna farleder samt nyanläggningar och utvidgningar av
allmänna hamnar komma under regeringens prövning.
Sjöfartsverket skall på vanligt sätt handlägga ärendet och sörja för er-
forderlig utredning. Därefter skall verket med eget yttrande överlämna
frågan om tillåtlighet till regeringen för avgörande. Sjöfartsverket skall
överlämna hela akten till regeringen. Inhämtade yttranden följer alltså
med, i enlighet med vad Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår.
Om regeringen tillåter åtgärderna skall Sjöfartsverket därefter avsluta
ärendet enligt farledslagen. Det kan då bli aktuellt att meddela föreskrif-
ter enligt 3 §.
3 £ Om det är påkallat med hänsyn till det ändamål som en allmän farled
skall tillgodose, skyddet för hälsan eller miljön eller hushållningen med
mark och vatten och andra resurser, säkerheten i farleden eller i övrigt
med hänsyn till allmänna intressen eller enskild rätt, får regeringen eller
den myndighet regeringen bestämmer meddela särskilda föreskrifter om
hur den allmänna farleden skall ordnas och begagnas.
Prop. 1997/98:90
330
I paragrafen behandlas föreskrifter för farleder. Paragrafen har ändrats så
att det framgår tydligt att föreskrifter far meddelas även till skydd för
hälsan, miljön och hushållningen med mark och vatten och andra resur-
ser.
Prop. 1997/98:90
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,
om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna
om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.
Punkt 2 i övergångsbestämmelserna har kommenterats i avsnitt 10.2.
8 § En nätkoncession — avvikelser göras.
1 paragrafens nuvarande lydelse stadgas i det andra stycket att lagen
(1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. skall tillämpas vid
prövning av frågor om meddelande av nätkoncession för linje. En mot-
svarande bestämmelse har införts i 8 a §.
8 a § Vid prövning av frågor om meddelande av nätkoncession för linje
skall bestämmelserna i 2-4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken
tillämpas.
En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om nätkonces-
sion för linje. När det gäller förfarandet, kraven på miljökonsekvensbe-
skrivningen samt planer och planeringsunderlag gäller 6 kap. miljöbal-
ken.
Paragrafen är ny. I den finns alla bestämmelser i vilka föreskrivs att
miljöbalken skall tillämpas vid prövning av nätkoncession för linje.
Enligt paragrafens första stycke skall vid koncessionsprövningen till-
lämpas miljöbalkens allmänna hänsynsregler samt bestämmelserna om
att myndigheter skall säkerställa att miljökvalitetsnormer uppfylls och att
ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds
inte far tillåtas. Införandet av bestämmelsen motiveras i avsnitt 11.2.
Som regeringen anför i avsnitt 11.2 är det tveksamt om några oförut-
sedda olägenheter kan uppkomma av en enskild befintlig kraftledning. I
den mån sådana olägenheter uppkommer kommer detta snarare att gälla
hela kraftledningsnätet. Det blir då inte aktuellt att tillämpa stoppregeln i
2 kap. MB på en enskild kraftledning.
331
Enligt nuvarande lydelse av 2 kap. 8 § andra stycket ellagen skall lagen
(1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen)
tillämpas vid prövning av frågor om meddelande av nätkoncession för
linje: Bestämmelserna i 2 och 3 kap. naturresurslagen om hushållning
med mark- och vattenområden har arbetats in i 3 och 4 kap. MB. Hänvis-
ning skall därför i fortsättningen ske till dessa bestämmelser. Ellagens
bestämmelse har samtidigt överförts till 2 kap. 8 a §.
Som framgår av paragrafens andra stycke skall en miljökonsekvensbe-
skrivning finnas i ansökan om nätkoncession för linje. Miljöbalkens
bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar skall tillämpas. De
närmare motiven framgår av avsnitt 11.2. Även bestämmelserna i 6 kap.
11-12 §§ MB om planer och planeringsunderlag skall tillämpas. Detta
innebär bl.a. att den myndighet som prövar frågan om nätkoncession för
linje skall se till att aktuella planer enligt plan- och bygglagen (1987:10)
finns tillgängliga. Härigenom underlättas den bedömning som enligt
2 kap. 8 § skall ske av frågan om koncessionen strider mot detaljplan
eller områdesbestämmelser.
11 § En nätkoncession skall förenas med de villkor som behövs för att
skydda allmänna intressen och enskild rätt samt med de villkor för an-
läggningens utförande och nyttjande som behövs av säkerhetsskäl eller
för att i övrigt skydda människors hälsa och miljön mot skador och olä-
genheter och främja en långsiktigt god hushållning med mark och vatten
och andra resurser eller som av annat skäl behövs från allmän synpunkt.
1 paragrafen behandlas villkor i nätkoncession. I nuvarande lydelse
nämns inte särskilt villkor för att skydda människors hälsa eller miljön
eller främja hushållningen med resurser. Motiven till att införa detta
tillägg finns i avsnitt 11.2.
11 a § En nätkoncession far för sin giltighet göras beroende av att den
som innehar koncessionen ställer säkerhet för kostnaderna att ta bort
ledningen med tillhörande anläggningar och att vidta andra åtgärder för
återställning. Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behö-
ver inte ställa säkerhet.
Om det kan antas att den ställda säkerheten inte längre är tillräcklig,
får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, nätmyndigheten
besluta om ytterligare säkerhet.
Ifråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 § utsöknings-
balken. Säkerheten skall prövas av den myndighet som prövar frågan om
nätkoncession och förvaras av länsstyrelsen.
Paragrafen är ny och behandlar säkerhet för återställningsåtgärder. I
2 kap. 19 § finns bestämmelser om skyldighet att vidta sådana åtgärder.
Nätmyndigheten skall fastställa koncessionshavarens skyldighet att vidta
återställningsåtgärder när nätkoncessionen upphör. Ett beslut om säker-
het för återställningsåtgärder skall dock fattas redan när koncessionen
meddelas.
Prop. 1997/98:90
332
Bestämmelsen om säkerhet är fakultativ, dvs. den myndighet som prö-
var koncessionsansökan avgör själv om säkerhet skall ställas. Vid denna
bedömning är av intresse att det finns även andra sätt att se till att åter-
ställningsåtgärder vidtas. Med stöd av 2 kap. 19 § tredje stycket kan
nätmyndigheten förelägga den som senast haft nätkoncession vid vite att
fullgöra skyldigheterna. Myndigheten får alternativt besluta att åtgärder-
na skall vidtas på koncessionshavarens bekostnad.
Bestämmelsen i 2 kap. 19 § tredje stycket far anses vara tillräcklig vid
mindre ingrepp i naturen. Vid större ingrepp bör däremot huvudregeln
vara att säkerhet skall ställas.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende om prövning av nätkoncession skall handläggas och bedö-
mas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags
ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken
skall dock tillämpas omedelbart.
Punkt 2 i övergångsbestämmelserna har kommenterats i avsnitt 11.2.
4 § Koncession får — med koncessionen.
Koncession får — avvikelser göras.
Vid koncessionsprövning skall 2-4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 §
miljöbalken tillämpas.
En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om koncession.
När det gäller förfarandet, kraven på miljökonsekvensbeskrivningen samt
planer och planeringsunderlag gäller 6 kap. miljöbalken. Vad som där
föreskrivs om tillståndsmyndighet skall gälla regeringen eller den myn-
dighet som regeringen bestämmer.
Enligt nuvarande lydelse av paragrafens tredje stycke skall lagen
(1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen)
tillämpas vid koncessionsprövningen. Hushållningsbestämmelsema i
naturresurslagen har arbetats in i 3 och 4 kap. MB. Hänvisning skall
därför i stället ske till dessa kapitel i miljöbalken. Dessutom hänvisar
paragrafen i dess nya lydelse till de allmänna hänsynsreglema i 2 kap.
MB, bestämmelsen i 5 kap. 3 § MB om att myndigheter skall säkerställa
att miljökvalitetsnormer uppfylls och bestämmelsen i 16 kap. 5 § MB att
ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds
inte far tillåtas. Detta kommenteras ytterligare i avsnitt 12.2.
I paragrafen talas endast om vilka bestämmelser i miljöbalken som
skall tillämpas vid koncessionsprövningen. Av miljöbalken kan följa att
verksamhetsutövaren måste iaktta ytterligare bestämmelser. Exempelvis
Prop. 1997/98:90
333
blir bestämmelserna i 11 kap. MB om vattenverksamhet tillämpliga om Prop. 1997/98:90
en rörledning anläggs i ett vattenområde. Dessa bestämmelser saknar
dock betydelse vid koncessionsprövningen enligt rörledningslagen.
När det talas om att vissa bestämmelser i miljöbalken skall tillämpas
vid koncessionsprövningen skall detta inte uppfattas som att bestämmel-
serna blir tillämpliga endast när koncession meddelas första gången.
Även när nya villkor med stöd av 7 § meddelas under löpande konces-
sionstid blir bestämmelserna tillämpliga. Vidare kan en tillsynsmyndig-
het ingripa med stöd av 19 § för att se till att ett villkor i koncessionen
som stöder sig på miljöbalkens bestämmelser följs.
Som framgår av ijärde stycket skall, liksom tidigare, en miljökon-
sekvensbeskrivning finnas i ansökan om koncession enligt rörlednings-
lagen. En hänvisning sker till miljöbalkens bestämmelser. Eftersom
regeringen är tillståndsmyndighet men Närings- och teknikutvecklings-
verket (NUTEK) handlägger ansökan, har i paragrafen lagts in ett be-
myndigande för regeringen att bestämma att balkens regler om till-
ståndsmyndighet skall gälla den myndighet som regeringen bestämmer.
Bemyndigandet bör utnyttjas så att NUTEK ges rätt att handlägga förfa-
randet med miljökonsekvensbeskrivningen fram till dess den är färdig-
ställd och kan bifogas ansökan om koncession.
6 § En koncession skall förenas med de villkor som behövs för att skydda
allmänna intressen och enskild rätt, såsom att trygga säkerheten, skydda
människors hälsa och miljön mot skador och olägenheter och främja en
långsiktigt god hushållning med mark och vatten och andra resurser.
Som villkor — liknande villkor.
Vidare får — föreskrivna tiden.
Enligt nuvarande lydelse av paragrafens första stycke skall en koncession
förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen
eller enskild rätt. I bestämmelsen har preciserats vad villkoren kan avse.
Större vikt än i dag läggs vid miljön.
Rörledningslagen syftar till en avvägning också gentemot andra all-
männa intressen än miljöintressen liksom gentemot enskilda intressen,
t.ex. ägares och nyttjanderättshavares intressen i förhållande till företaga-
ren. Villkor bör därför, såsom enligt nuvarande lydelse, kunna meddelas
till skydd också för andra allmänna intressen än miljöintressen liksom till
skydd för enskild rätt. Bland allmänna intressen finns anledning att sär-
skilt nämna säkerheten, dvs. vad som krävs för att förebygga exempelvis
brand och explosion.
6 a § En koncession får för sin giltighet göras beroende av att säkerhet
ställs för att den som innehar koncessionen skall fullgöra skyldigheten
enligt 16 § att ta bort ledningen och vidta andra åtgärder för återställ-
ning. Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte
ställa säkerhet.
Om det kan antas att den ställda säkerheten inte är tillräcklig, får re-
geringen eller den myndighet som regeringen bestämmer besluta om
ytterligare säkerhet.
334
Ifråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 § utsöknings- Prop. 1997/98:90
balken. Säkerheten skall prövas av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer och förvaras av länsstyrelsen i det län där verk-
samheten bedrivs.
Paragrafen är ny. I den regleras skyldighet att ställa säkerhet för åter-
ställningsåtgärder.
Skyldighet att ställa säkerhet för återställningsåtgärder bör vara huvud-
regel vid ingrepp i naturen av beaktansvärd omfattning. Säkerheten kan
exempelvis bestå i att medel sätts in på ett spärrat bankkonto eller att en
bankgaranti ställs. I enlighet med vad som föreskrivs i 16 kap. 3 § MB
bör stat och kommun vara befriade från att ställa säkerhet.
7 f Uppkommer genom verksamhet för vilken koncession har meddelats
enligt denna lag en olägenhet av någon betydelse som inte förutsågs när
koncessionen meddelades eller medverkar verksamheten med någon
betydelse till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken över-
träds, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
föreskriva ytterligare eller ändrade villkor för att förebygga eller minska
olägenheten för framtiden.
Villkor enligt första stycket får inte vara så ingripande att verksamhe-
ten inte längre kan bedrivas eller att den avsevärt försvåras.
I paragrafen behandlas möjligheten att bestämma ytterligare eller ändrade
villkor för en koncession. Paragrafen har ändrats så att den överens-
stämmer med 24 kap. 5 § MB. Detta innebär bl.a. att omprövning far ske
om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvali-
tetsnorm överträds.
Det är den verksamhet som koncessionen avser som skall medverka
till att en miljökvalitetsnorm överträds, för att nya eller ändrade villkor
skall meddelas. Effekter av leveransmottagarens användning av vätskan
eller gasen saknar alltså betydelse vid prövningen.
23 § Förbud får inte meddelas med stöd av miljöbalken mot en rörled-
nings framdragande eller begagnande, om regeringen har tillåtit rörled-
ningen i en koncession enligt denna lag.
Av paragrafen, som är ny, framgår att en rörledning inte kan förbjudas
med stöd av miljöbalken, om den har tillåtits enligt denna lag. Den har en
viss motsvarighet i 6 § miljöskyddslagen (1969:387), där det sägs att den
s.k. stoppregeln i nämnda paragraf inte skall gälla när regeringen har
meddelat koncession enligt rörledningslagen. En kort motivering till att
införa paragrafen finns i avsnitt 12.1.
335
Prop. 1997/98:90
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende om prövning av koncession skall handläggas och bedömas
enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraft-
trädande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall
dock tillämpas omedelbart.
Punkt 2 i övergångsbestämmelserna har kommenterats i avsnitt 12.2.
7 / Bestämmelser som berör verksamhet som avses i denna lag finns i
miljöbalken, plan- och bygglagen (1987:10) och lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m.
Bestämmelser om — strålskyddslagen (1988:220).
I paragrafens första stycke erinras i dag om att bestämmelser som berör
mineralhantering finns i bl.a. miljöskyddslagen (1969:387), naturvårds-
lagen (1964:822) och lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser
m.m. (naturresurslagen). Dessa hänvisningar har ersatts av en hänvisning
till miljöbalken. I avsnitt 13.1 behandlas förhållandet mellan mineralla-
gen och miljöbalken. Det bör observeras att miljöbalken gäller vid under-
sökning som påverkar miljön och vid bearbetning.
(8 §) Paragrafen föreslås bli upphävd.
Enligt bestämmelsens nuvarande lydelse skall regeringens tillståndsbe-
slut enligt 4 kap. naturresurslagen vara bindande vid prövning enligt
minerallagen. En liknande bestämmelse har funnits i 2 § andra stycket
miljöskyddslagen men saknar motsvarighet i balken, eftersom den anses
överflödig. I konsekvens med detta har motsvarande bestämmelse i mine-
rallagen tagits bort. En övergångsbestämmelse har knutits till ändringen,
i enlighet med vad Lagrådet föreslår.
6 § Undersökningsarbete får inte äga rum inom nationalpark eller om-
råde som en statlig myndighet hos regeringen har begärt skall avsättas
till nationalpark eller i strid med föreskrifter som har meddelats for
natur- eller kulturreservat med stöd av 7 kap. miljöbalken.
Undersökningsarbete får inte heller, utan medgivande av länsstyrel-
sen, äga rum inom
3. område som avses i 4 kap. 5 § miljöbalken.
336
1 paragrafen finns bestämmelser om förbud mot undersökningsarbete i
vissa områden. Hänvisningen i paragrafens första stycke till naturvårds-
lagen har ändrats till att avse 7 kap. MB. Ett tillägg har dessutom gjorts
att undersökningsarbete inte får äga rum i strid med föreskrifter för den
nya skyddsformen kulturreservat. Det bör vidare observeras att miljöbal-
kens beteckning naturreservat omfattar även områden som tidigare har
kallats naturvårdsområde. Av punkt 4 i övergångsbestämmelserna fram-
går att förbudet mot undersökningsarbete i strid med föreskrifter för
naturreservat inte skall gälla i områden som vid lagändringarnas ikraft-
trädande betecknades som naturvårdsområde.
I paragrafens andra stycke punkt 3 har en hänvisning till 3 kap. 5 §
naturresurslagen ändrats till 4 kap. 5 § MB. Bestämmelsen avser de s.k.
obrutna fjällområdena.
Det bör erinras om att paragrafen inte innefattar en uttömmande be-
skrivning av områden där hinder mot undersökning kan föreligga. Den
verksamhet som regleras i lagen måste alltid bedrivas med iakttagande av
all övrig lagstiftning (Delin, Minerallagen med kontinentalsockellagen,
1996, s. 78).
2 f Koncession skall — begärda koncessionen.
Koncession för — sådan bearbetning.
I ärenden om beviljande av koncession skall 3 och 4 kap. miljöbalken
tillämpas.
Om ett ärende om beviljande av koncession avser en verksamhet som
senare skall prövas även enligt miljöbalken eller andra lagar, skall 3 och
4 kap. miljöbalken tillämpas endast vid den prövning som sker i konces-
sionsärendet.
I ärenden om beviljande av koncession skall en miljökonsekvensbe-
skrivning fogas till ansökan. När det gäller förfarandet, kraven på miljö-
konsekvensbeskrivningar samt planer och planeringsunderlag skall
6 kap. 3 §, 7 § och 9-12 §§ miljöbalken tillämpas.
Koncession får inte — avvikelser göras.
Enligt paragrafens nuvarande tredje stycke skall naturresurslagen tilläm-
pas i ärenden om beviljande av koncession. En ändring har gjorts i an-
ledning av att 2 och 3 kap. naturresurslagen har arbetats in i miljöbalken.
I 4 kap. 2 § fjärde stycket i nu gällande lydelse föreskrivs att om ett
ärende om beviljande av bearbetningskoncession avser ett företag vars
tillåtlighet skall prövas enligt flera av de lagar som är knutna till natur-
resurslagen, så skall 2 och 3 kap. naturresurslagen tillämpas endast vid
den prövning som sker i koncessionsärendet. I avsnitt 13.1 motiveras
varför bestämmelsen bör finnas kvar.
Bestämmelsen hindrar bara att hushållningsbestämmelsema i 3 och
4 kap. MB tillämpas vid prövningar enligt andra lagar. Om verksamheten
skall prövas på nytt enligt 4 kap. 10 § minerallagen skall däremot balkens
hushållningsbestämmelser tillämpas på nytt.
Prop. 1997/98:90
337
Bestämmelsen hindrar vidare bara att hushållningsbestämmelsema till-
lämpas vid prövningar enligt andra lagar som sker efter konces-
sionsprövningen. Det normala är att koncessionsprövningen sker först.
Om undantagsvis en annan prövning sker före koncessionsprövningen
skall hushållningsbestämmelsema tillämpas såväl vid den prövningen
som vid koncessionsprövningen.
Enligt nuvarande lydelse av paragrafens femte stycke skall i ärenden
om beviljande av koncession en miljökonsekvensbeskrivning enligt
5 kap. naturresurslagen fogas till ansökan. Beskrivningen skall enligt
paragrafen även ligga till grand för tillämpningen av 2 och 3 kap. natur-
resurslagen. Bestämmelsen har ändrats till att hänvisa till vissa bestäm-
melser i miljöbalken. Motiveringen till detta ges i avsnitt 13.2.
Det bör observeras att verksamhetsutövaren skall iaktta även andra be-
stämmelser i miljöbalken än de som räknas upp i paragrafen. I paragrafen
talas endast om vilka bestämmelser i miljöbalken som skall tillämpas vid
koncessionsprövningen. Exempelvis blir de allmänna hänsynsreglema i
2 kap. MB tillämpliga på verksamheten. Dessa regler, liksom bestämmel-
serna om miljökvalitetsnormer, skall naturligtvis tillämpas vid en till-
ståndsprövning enligt miljöbalken. Bestämmelserna saknar dock betydel-
se vid koncessionsprövningen enligt minerallagen.
10 § Pågår inte regelbunden bearbetning eller sådan verksamhet som
anges i 9 § första stycket, får koncessionstiden på ansökan av konces-
sionshavaren förlängas med högst tio år, om det är motiverat med hän-
syn till det allmännas intresse av att mineraltillgångarna utnyttjas på ett
ändamålsenligt sätt. Vid prövningen skall 3 och 4 kap. miljöbalken till-
lämpas.
Enligt lagens nuvarande lydelse skall naturresurslagen tillämpas i ärende
om förlängning av bearbetningskoncession. Hänvisningen har ändrats till
följd av att 3 och 4 kap. naturresurslagen har arbetats in i miljöbalken.
4 § Om verksamhet — diamant.
I övrigt — eller medgivande.
Vid prövningen skall 3 och 4 kap. miljöbalken tillämpas.
I paragrafen anges förutsättningarna för att bestämma nya eller ändrade
villkor för en koncession. Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall
naturresurslagen tillämpas vid denna prövning. Bestämmelserna i natur-
resurslagen har arbetats in i miljöbalken. En ändring har gjorts i anled-
ning av detta.
Prop. 1997/98:90
1 § Ärenden om — av 2 §.
Bergmästaren får — yttra sig.
338
I ärenden om beviljande av bearbetningskoncession skall bergmästa-
ren, såvitt gäller tillämpningen av 3, 4 och 6 kap. miljöbalken, samråda
med länsstyrelsen i det eller de län där koncessionsområdet ligger. Läns-
styrelsen får därvid besluta om särskild utredning enligt 2 kap. 11 §
lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.
Enligt nuvarande lydelse av paragrafens tredje stycke skall bergmästaren
samråda med länsstyrelsen såvitt avser tillämpningen av naturresursla-
gen. Samråd skall enligt den nya lydelsen ske såvitt gäller tillämpningen
av miljöbalken.
Det är viktigt att länsstyrelsen vid samrådet bevakar att det aktuella
mark- eller vattenområdet används för det eller de ändamål för vilket det
är mest lämpat enligt hushållningsbestämmelsema i 3 och 4 kap. MB.
Detta gäller särskilt med tanke på att dessa kapitel inte skall tillämpas vid
efterkommande prövningar. Vid en senare miljöprövning enligt balken
kan alltså inte mineralutvinning nekas med motiveringen att marken bör
användas för något annat ändamål.
Samrådet med länsstyrelsen skall vidare avse miljökonsekvensbeskriv-
ningar.
2 § Ärenden om beviljande av bearbetningskoncession skall hänskjutas
till regeringens prövning, om
2. bergmästaren vid tillämpningen av 3 eller 4 kap. miljöbalken finner
skäl att frångå vad länsstyrelsen har föreslagit.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. I paragrafen
behandlas hänskjutande till regeringen av ärenden om beviljande av
bearbetningskoncession. Den andra punkten har ändrats från att hänvisa
till naturresurslagen till att hänvisa till miljöbalken. Hänskjutande skall
ske när bergmästaren och länsstyrelsen har olika uppfattning i frågan om
mineralutvinning utgör den bästa markanvändningen enligt 3 och 4 kap.
MB. Det blir då regeringen som far avgöra om bearbetning skall tillåtas.
3 § Ärenden i övrigt — har meddelats.
I ärenden om förlängning av bearbetningskoncession enligt 4 kap. 10 §
skall bergmästaren, såvitt gäller tillämpningen av 3 och 4 kap. miljöbal-
ken, samråda med länsstyrelsen i det eller de län där koncessionsområ-
det ligger.
Ärenden om förlängning av bearbetningskoncession enligt 4 kap. 10 §
skall hänskjutas till regeringens prövning om bergmästaren vid tillämp-
ningen av 3 eller 4 kap. miljöbalken finner skäl att frångå vad länsstyrel-
sen har föreslagit. Hänskjutande skall också ske av ärenden om återkal-
lelse av undersökningstillstånd eller bearbetningskoncession av synner-
liga skäl enligt 6 kap. 3 § denna lag samt av övriga ärenden enligt denna
paragraf som bergmästaren bedömer vara särskilt betydelsefulla från
allmän synpunkt.
Prop. 1997/98:90
339
I paragrafen finns bestämmelser om handläggningen av ärenden om
förlängning av bearbetningskoncession i vissa fall. Hänvisningar i de
andra och tredje styckena till naturresurslagen har ersatts av hänvisningar
till miljöbalken.
4 § I den mån det är motiverat från allmän eller enskild synpunkt skall
koncessionshavaren utföra efterarbete och ta bort andra anläggningar
än som anges i 3 §. Denna bestämmelse innebär inte någon inskränkning
i koncessionshavarens skyldigheter enligt 2 kap. 8 § eller 10 kap. miljö-
balken.
Paragrafen behandlar koncessionshavarens skyldighet att utföra efter-
arbete. Ett tillägg har gjorts att bestämmelsen inte innebär någon in-
skränkning i koncessionshavarens liknande skyldigheter enligt 2 kap. 8 §
eller 10 kap. MB. Bestämmelsen kommenteras i avsnitt 13.1.
Prop. 1997/98:90
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,
om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande.
3. Bestämmelsen i 1 kap. 8 § skall fortfarande tillämpas när regeringen
har fattat beslut om tillståndföre denna lags ikraftträdande.
4. Förbudet i 3 kap. 6 § första stycket mot undersökningsarbete i strid
med föreskrifter för naturreservat skall inte gälla i områden som den 31
december 1998 betecknas som naturvårdsområde. Förbudet skall dock
gälla om en föreskrift som hindrar undersökningsarbete införs efter
nämnda tidpunkt.
Punkt 2 och 4 i övergångsbestämmelserna kommenteras kortfattat i av-
snitt 13.2.
4 § Undersökningskoncession får förenas med rätt för innehavaren att få
företräde framfor andra till bearbetningskoncession för fyndigheten.
Enligt paragrafen i dess nuvarande lydelse kan undersökningskoncession
förenas med rätt for innehavaren att senare fa bearbetningskoncession.
Denna möjlighet har tagits bort för att inte den miljöprövning som skall
ske i samband med bearbetningskoncession skall föregripas.
340
6 § I fråga om verksamhet som avses i denna lag skall även iakttas till-
lämpliga föreskrifter i miljöbalken, plan- och bygglagen (1987:10) och
andra författningar.
Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall i fråga om verksamhet enligt
torvlagen även iakttas tillämpliga föreskrifter i plan- och bygglagen
(1987:10), miljöskyddslagen (1969:387) och andra författningar. Hän-
visningen till miljöskyddslagen har ändrats till en hänvisning till miljö-
balken.
Exempel på andra författningar som kan gälla är lagen (1988:950) om
kulturminnen m.m. samt föreskrifter meddelade enligt den lagen om bl.a.
fornminnen.
7 f Koncession far — bedriva verksamheten.
Koncession får — avvikelser göras.
Vid koncessionsprövning skall bestämmelserna i 2-4 kap. och 5 kap.
3 § miljöbalken tillämpas.
Vid prövning av bearbetningskoncession skall därutöver tillämpas be-
stämmelserna i 6 kap., 12 kap. 2 § och 16 kap. 5 §, 12 § 1 och 13 § mil-
jöbalken, bestämmelserna i 1—3 kap. och 7 kap. 21-27 och 29 §§ lagen
(0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet samt föreskrif-
ter som har meddelats med stöd av dessa bestämmelser.
Bearbetningskoncession får — tillgodogöras ekonomiskt.
1 paragrafens nuvarande tredje stycke anges att lagen (1987:12) om hus-
hållning med naturresurser m.m. (naturresurslagen) skall tillämpas vid
koncessionsprövningen, dvs. vid både prövning av undersökningskon-
cession och bearbetningskoncession. Det är framför allt bestämmelserna i
2 och 3 kap. naturresurslagen som har varit av intresse. Dessa har arbe-
tats in i 3 och 4 kap. MB. Förutom dessa bestämmelser skall vid konces-
sionsprövningen tillämpas balkens allmänna hänsynsregler i 2 kap. och
bestämmelsen i 5 kap. 3 § om hur miljökvalitetsnormer skall beaktas. En
kort motivering till detta ges i avsnitt 14.2.
Enligt 2 kap. 4 § MB skall för verksamheter väljas en plats som är
lämplig med hänsyn till miljöbalkens mål, de grundläggande bestämmel-
serna för hushållning med mark- och vattenområden och de särskilda
bestämmelserna för hushållning med mark och vatten för vissa områden i
landet. Platsen skall väljas så att ändamålet kan uppnås med minsta in-
trång och olägenhet för människors hälsa och miljön. Tillämpningen av
miljöbalkens lokaliseringsregel leder till att torvtäkt i första hand bör
kunna komma i fråga på mark som saknar speciella skyddsvärden. Na-
turvårdsverkets våtmarksinventering får betydelse vid denna bedömning.
Enligt 2 kap. 3 § MB gäller att alla som bedriver eller avser att bedriva
en verksamhet skall utföra de skyddsåtgärder, iaktta de begränsningar
och vidta de försiktighetsmått i övrigt som behövs för att förebygga,
hindra eller motverka att verksamheten eller åtgärden medför skada eller
olägenhet för människors hälsa eller miljön. Vid yrkesmässig verksamhet
skall bästa möjliga teknik användas. Försiktighetsmåtten skall vidtas så
Prop. 1997/98:90
341
snart det finns skäl att anta att verksamheten kan medföra skada eller
olägenhet för människors hälsa eller miljön.
Försiktighetsmått vid torvbruk kommer i första hand att avse sedi-
mentationsfrågor, åtgärder mot försurning och utlakning av metaller,
hydrologiska hänsynstaganden, hänsyn till hotade och sällsynta arter,
särskilda faunahänsyn vid dikesgrävning samt hänsyn till allmänheten
(jfr Naturvårdsverkets rapport 4596 Torvbruk-Miljö).
Enligt det fjärde stycket skall vid prövningen av bearbetningskonces-
sion tillämpas miljöbalkens bestämmelser om
- miljökonsekvensbeskrivningar och annat beslutsunderlag (6 kap.)
- vägning av behovet av materialet mot befarade skador på djur- och
växtliv och miljön i övrigt samt hinder mot tillstånd till täkter som kan
befaras försämra livsbetingelserna för en djur- eller växtart som är hotad,
sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande (12 kap. 2 §),
- att tillstånd inte far meddelas för nya verksamheter som medverkar till
att en miljökvalitetsnorm överträds (16 kap. 5 §),
- sakägares rätt att överklaga (16 kap. 12 § 1), och
- miljöorganisationers rätt att överklaga (16 kap. 13 §).
Dessutom skall i lagen med särskilda bestämmelser om vattenverk-
samhet tillämpas
- de inledande bestämmelserna (1 kap.),
- bestämmelserna om rådighet över vatten m.m. (2 kap.),
- bestämmelserna om markavvattningssamfalligheter (3 kap.), och
- bestämmelserna om markavvattningssakkunnig (7 kap. 21-27 §§ och
29§).
Även föreskrifter meddelade med stöd av nämnda bestämmelser i bal-
ken och lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall
tillämpas.
Paragrafens tidigare fjärde stycke utgör efter ändringarna det femte
stycket.
Ändringarna i paragrafen kommenteras ytterligare i avsnitt 14.2.
12 § En koncession skall förenas med de villkor som behövs för att skyd-
da allmänna intressen och enskild rätt, såsom att skydda människors
hälsa och miljön mot skador och olägenheter och främja en långsiktigt
god hushållning med mark och vatten och andra resurser.
Meddelas bearbetningskoncession — i fortsättningen.
Enligt nuvarande lydelse av paragrafens första stycke skall koncession
kunna förenas med de villkor som behövs för att motverka eller begränsa
menlig inverkan på naturmiljön samt för att beakta andra allmänna in-
tressen och enskild rätt. Paragrafen har ändrats i huvudsak i enlighet med
vad Naturvårdsverket föreslår. Ändringarna innebär att det görs tydligare
att villkoren skall kunna avse inverkan på människors hälsa och miljön
samt hushållningen med mark och vatten och andra resurser.
Prop. 1997/98:90
13 § En koncession får för sin giltighet göras beroende av att säkerhet
ställs för att koncessionshavaren skall fullgöra skyldigheten enligt 34 §
att ta bort anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning. Vid
342
ingrepp i naturen av större omfattning skall säkerhet ställas, om det inte
är uppenbart att det saknas anledning till detta. Staten, kommuner,
landsting och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.
Om det kan antas att den ställda säkerheten inte är tillräcklig, får
länsstyrelsen bestämma att ytterligare säkerhet skall ställas.
I fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 § utsöknings-
balken. Säkerheten skall prövas av länsstyrelsen och förvaras av denna.
Enligt nuvarande lydelse av paragrafen skall koncessionshavaren, om
inte särskilda skäl föranleder annat, åläggas att ställa säkerhet för att
villkor till skydd för naturmiljön, andra allmänna intressen eller enskild
rätt skall uppfyllas. Som framgår av avsnitt 14.2 har bestämmelsen av-
skaffats och ersatts av en möjlighet att ställa krav på säkerhet för fullgö-
rande av återställningsåtgärder. Vid ingrepp i naturen av större omfatt-
ning skall säkerhet ställas, om det inte är uppenbart att anledning saknas
till detta. Om säkerheten visar sig otillräcklig får länsstyrelsen bestämma
att ytterligare säkerhet skall ställas.
Som framgår av punkt 3 i övergångsbestämmelserna skall säkerheter
ställda enligt äldre lydelse av paragrafen bestå.
14 § Länsstyrelsen får förena koncessionen med ytterligare eller ändrade
villkor, om det genom verksamheten har uppkommit en olägenhet av
någon betydelse som inte förutsågs när koncessionen meddelades eller
om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvali-
tetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken överträds.
Villkor enligt första stycket får inte vara så ingripande att verksamhe-
ten inte längre kan bedrivas eller att den avsevärt försvåras.
Enligt nu gällande lydelse av paragrafen får länsstyrelsen bestämma de
villkor för den fortsatta verksamheten som behövs för att förebygga eller
minska olägenheten, om det genom den verksamhet för vilken konces-
sion har meddelats uppkommer betydande olägenhet som inte förutsågs
när koncessionen meddelades. Paragrafen har arbetats om efter förebild i
24 kap. 5 § MB. Detta innebär att villkor även får ändras, att det för nya
eller ändrade villkor är tillräckligt att det genom verksamheten har upp-
kommit en olägenhet av någon betydelse som inte förutsågs när konces-
sionen meddelades samt att villkor far bestämmas även när verksamheten
med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.
34 § När en — enskild synpunkt.
I den mån — koncessionen upphör.
Bestämmelsen i första stycket innebär inte någon inskränkning i kon-
cessionshavarens skyldigheter enligt 2 kap. 8 § eller 10 kap. miljöbalken.
I paragrafen behandlas koncessionshavarens skyldighet att vidta åter-
ställningsåtgärder. En nytt tredje stycke har införts av innebörd att be-
stämmelsen inte innebär någon inskränkning i koncessionshavarens
liknande skyldigheter enligt 2 kap. 8 § eller 10 kap. MB. Bestämmelsen
kommenteras i avsnitt 14.1.
Prop. 1997/98:90
343
39 § Iakttar en koncessionshavare inte villkor som har förenats med
koncessionen eller uppfyller inte koncessionshavaren skyldigheten enligt
34 § att vidta åtgärder för återställning eller vad som begärs med stöd av
35 § eller 36 § andra stycket, får länsstyrelsen vid vite förelägga honom
att fullgöra sina skyldigheter.
Under samma förutsättning — handräckning.
Paragrafen innehåller bestämmelser om rättelse. Den har ändrats så att
koncessionshavarens skyldighet enligt 34 § att vidta återställningsåtgär-
der kommer att omfattas både av bestämmelserna i första stycket om rätt
för länsstyrelsen att förelägga vite och bestämmelserna i andra stycket
om särskild handräckning av kronofogdemyndigheten för att åstadkom-
ma rättelse på bekostnad av koncessionshavaren.
Prop. 1997/98:90
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,
om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna
om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.
3. En säkerhet som har ställts enligt 13 § i äldre lydelse skall bestå.
Punkt 2 och 3 i övergångsbestämmelserna kommenteras i avsnitt 14.2.
2 a § Vid utforskning av kontinentalsockeln och vid utvinning av natur-
tillgångar från den skall bestämmelserna i 2 kap. miljöbalken gälla även
när verksamheten bedrivs utanför territorialgränsen.
Miljöbalken gäller för den verksamhet som omfattas av kontinental-
sockellagen, dvs. bl.a. utforskning och utvinning. Utanför svenskt territo-
rium gäller dock miljöbalken bara när det föreskrivs särskilt i balken eller
kontinentalsockellagen. I paragrafen, som är ny, fastslås att miljöbalkens
hänsynsregler skall gälla även för sådan utforskning av kontinentalsock-
eln och utvinning av naturtillgångar från denna som sker utanför territo-
rialgränsen. I avsnitt 15.1 förklaras varför paragrafen har införts.
Av 3 a § framgår att hänsynsreglema skall tillämpas även vid till-
ståndsprövning enligt kontinentalsockellagen av utforskning och utvin-
ning.
3 § Regeringen eller — från denna.
Tillstånd skall — viss tid.
Regeringen äger — utan tillstånd.
344
Enligt det fjärde stycket i paragrafens nuvarande lydelse skall lagen
(1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. tillämpas i ärenden
om tillstånd att utvinna naturtillgångar från kontinentalsockeln. Denna
regel har en motsvarighet i den nya 3 a §.
3 a § Vid prövning av tillstånd att utforska kontinentalsockeln eller att
utvinna naturtillgångar från den tillämpas 2 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap.
5 § miljöbalken.
Vid prövning av tillstånd att utvinna naturtillgångar från kontinental-
sockeln tillämpas dessutom 3 och 4 kap. miljöbalken.
En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd att
genom borrning eller sprängning utforska kontinentalsockeln eller att
utvinna naturtillgångar från den. I fråga om förfarandet, kraven på
miljökonsekvensbeskrivningar samt planer och planeringsunderlag gäl-
ler 6 kap. miljöbalken.
Paragrafen är ny. Av 2 a § framgår att de allmänna hänsynsreglema i
2 kap. MB skall gälla vid utforskning av kontinentalsockeln och utvin-
ning av naturtillgångar på denna även när verksamheten bedrivs utanför
Sveriges territorialgräns. Av detta följer inte automatiskt att reglerna
skall tillämpas vid tillståndsprövning (jfr avsnitt 4.2). Det har därför
föreskrivits särskilt i förevarande paragraf att en sådan tillämpning skall
ske. Detta kommenteras ytterligare i avsnitt 15.2.
Vidare skall enligt paragrafens första stycke bestämmelsen i miljöbal-
ken om hur miljökvalitetsnormer skall beaktas i 5 kap. 3 § och stadgan-
det om att tillstånd inte får meddelas för nya verksamheter som medver-
kar till att en sådan norm överträds i 16 kap. 5 § tillämpas.
Paragrafens andra stycke motsvarar delvis 3 § fjärde stycket kontinen-
talsockellagen, där det sägs att naturresurslagen skall tillämpas i ärenden
om tillstånd att utvinna naturtillgångar från kontinentalsockeln. Natur-
resurslagens grundläggande och särskilda hushållningsbestämmelser har
arbetats in i 3 och 4 kap. MB och skall tillämpas även i fortsättningen vid
prövning av tillstånd till sådan verksamhet.
Paragrafens tredje stycke motsvarar delvis 7 § förordningen
(1991:738) om miljökonsekvensbeskrivningar. Det väsentliga tillägget
har gjorts att det är en miljökonsekvensbeskrivning enligt balkens be-
stämmelser som skall upprättas. Ett för svensk del aktuellt exempel på
utvinning av naturtillgångar från kontinentalsockeln är täkt av sand. När
tillstånd söks till sandsugning skall alltså miljöbalkens bestämmelser om
milj ökonsekvensbeskrivningar gälla.
3 b § Vid prövning av tillstånd till sådan täkt på kontinentalsockeln som
avses i 12 kap. 1 § första stycket miljöbalken skall behovet av materialet
som kan utvinnas vägas mot de skador på djur- och växtlivet och på
miljön i övrigt som täkten kan befaras orsaka. Tillstånd får inte lämnas
till en täkt som kan befaras försämra livsbetingelserna för någon djur-
eller växtart som är hotad, sällsynt eller i övrigt hänsynskrävande.
Prop. 1997/98:90
345
Paragrafen är ny. Den har dock en motsvarighet i 12 kap. 2 § första
stycket MB. Vid prövning av en ansökan om tillstånd till täkt skall enligt
paragrafen en intresseavvägning göras. Stor tyngd skall läggas vid att
bevara den biologiska mångfalden.
Tillstånd far enligt paragrafen inte lämnas om täkten kan befaras för-
sämra livsbetingelserna för en djur- eller växtart som är hotad, sällsynt
eller i övrigt hänsynskrävande. Terminologin är hämtad från listor som
förs av Naturvårdsverket. Dessa listor grundar sig på den artdatabank
som upprättas av Sveriges Lantbruksuniversitet.
En täkt som annars skulle ha varit otillåten enligt paragrafen skall till-
låtas om verksamhetsutövaren vidtar sådana försiktighetsmått att det inte
finns risk för nu aktuella skador. I ett sådant fall bör villkor meddelas
enligt 4 § om att försiktighetsmåtten skall vidtas.
4 § Ett tillstånd skall förenas med de villkor som behövs för att skydda
allmänna intressen och enskild rätt, såsom att skydda människors hälsa
och miljön mot skador och olägenheter, främja en långsiktigt god hus-
hållning med mark och vatten och andra resurser samt trygga säkerhe-
ten.
Villkoren kan bland annat avse åtgärder för att förebygga luft- eller
vattenföroreningar, skydda djur- och växtlivet, bevara fyndigheter eller
borrhål eller skydda sjöfarten eller fisket. De kan avse sättet att leda
företaget, utföra arbetet, utforma anläggningar på kontinentalsockeln för
arbetena eller använda produkterna. Villkoren kan också avse krav på
kartor över arbetena, provtagningar och rapportering av verksamheten.
Paragrafen motsvarar delvis 4 § första stycket kontinentalsockellagen. I
denna behandlas villkor för tillstånd. Större vikt än i dag läggs vid villkor
till skydd för miljön.
4 a § Ett tillstånd får förenas med ytterligare eller ändrade villkor, om
det genom verksamheten har uppkommit en olägenhet av någon betydelse
som inte förutsågs när tillståndet meddelades eller om verksamheten med
någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap.
miljöbalken överträds.
Med stöd av denna paragraf får inte meddelas så ingripande villkor
att verksamheten inte längre kan bedrivas eller att den avsevärt försvå-
ras.
Paragrafen är ny. Enligt denna far tillståndsmyndigheten ändra de villkor
som har meddelats. Den far också förena tillståndet med ytterligare vill-
kor. Förutsättningarna för detta är att det har uppkommit någon oförut-
sedd olägenhet av någon betydelse eller att verksamheten med någon
betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.
Prop. 1997/98:90
4 b § När ett tillstånd meddelas, kan det bestämmas vilken omfattning en
undersökning eller utvinning skall få ha för att den rätt som grundas på
tillståndet skall fortsätta att gälla.
346
Tillstånd kan även förbindas med villkor om att staten skall delta i
verksamheten eller om att avgifter skall betalas till staten för tillståndet
eller med något annat liknande villkor. Avgifterna skall vara beräknade
antingen i förhållande till mängden eller värdet av de utvunna produk-
terna eller av andelar av dessa.
Paragrafen motsvarar 4 § andra och tredje stycket i lagens nuvarande
lydelse. Några språkliga ändringar har dock gjorts.
4 c § Ett tillstånd far för sin giltighet göras beroende av att den som
avser att bedriva verksamheten ställer säkerhet för kostnaderna för att ta
bort anläggningar och för andra åtgärder för återställning. Staten,
kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet.
Om det kan antas att den ställda säkerheten inte är tillräcklig, får be-
slut fattas om ytterligare säkerhet.
I fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 § utsöknings-
balken. Säkerheten skall prövas av tillståndsmyndigheten och förvaras av
länsstyrelsen i det län där verksamheten bedrivs eller som närmaste del
av Sveriges sjöterritorium ligger i.
Paragrafen är ny och behandlar säkerhet för kostnaderna att vidta åter-
ställningsåtgärder. Det är i fråga om ingrepp på kontinentalsockeln i
samma mån som när det gäller ingrepp i naturen eller miljön i övrigt
motiverat att säkerhet ställs för uppfyllandet av skyldigheten att vidta
återställningsåtgärder. Detta gäller särskilt som tillståndet enligt 3 §
andra stycket skall tidsbegränsas. Det ankommer på tillståndsmyndighe-
ten att avgöra om säkerhet skall ställas eller inte. I fråga om ingrepp på
kontinentalsockeln av beaktansvärd omfattning bör säkerhet ställas, om
inte särskilda skäl talar mot detta.
5 a § Om ett tillstånd upphör att gälla är den som har innehaft tillståndet
skyldig att ta bort anläggningar och vidta andra åtgärder för återställ-
ning, om inte detta är obehövligt från allmän eller enskild synpunkt.
Om skyldigheten att vidta sådana åtgärder inte har bestämts genom
villkor i tillståndet, skall frågan prövas av tillståndsmyndigheten i sam-
band med att tillståndet upphör.
Om den som har haft tillståndet inte iakttar sina skyldigheter, får till-
synsmyndigheten vid vite förelägga honom att fullgöra dem.
Paragrafen är ny och behandlar skyldighet att vidta återställningsåtgär-
der. Den har utformats med beaktande av vad Lagrådet anför. En kort
motivering till att införa paragrafen ges i avsnitt 15.2.
10 § Inom anläggning och säkerhetszon utanför territorialgränsen till-
lämpas svensk lag med undantag av bestämmelserna i minerallagen
(1991:45) och lagstiftningen angående jakt och fiske. Därvid anses an-
läggningen och zonen belägna inom närmaste del av Sveriges sjöterrito-
rium.
Prop. 1997/98:90
347
Om annat inte framgår av 10 a §, skall tillståndsprövning enligt miljö-
balken dock inte ske för utforskning och utvinning inom anläggning och
säkerhetszon utanför territorialgränsen, om verksamheten har till-
ståndsprövats av regeringen enligt denna lag.
I paragrafen anges när svensk lag tillämpas inom anläggningar och sä-
kerhetszoner utanför territorialgränsen. I nuvarande lydelse av 10 § un-
dantas bl.a. miljöskyddslagen (1969:387) och vattenlagen (1983:291).
Något motsvarande undantag för miljöbalken har inte införts när dessa
lagar har arbetats in i balken. Skälen till detta finns i avsnitt 15.1.
Någon tillståndsprövning enligt miljöbalken skall dock normalt inte
ske när verksamheten har prövats av regeringen enligt kontinentalsock-
ellagen. Även detta motiveras i avsnitt 15.1.
10 a § Gäller ett tillstånd enligt denna lag en verksamhet som skall be-
drivas utanför territorialgränsen, får regeringen, om det finns särskilda
skäl, som villkor för tillståndet ange att tillståndsprövning enligt 9 kap.
miljöbalken skall ske hos den myndighet som regeringen bestämmer.
Detta gäller dock endast om tillstånd enligt 9 kap. miljöbalken behövs för
en motsvarande verksamhet innanför territorialgränsen.
Miljöbalken skall tillämpas på en verksamhet som omfattas av villkor
enligt första stycket. Regeringen skall ange vilken myndighet som skall
utöva tillsyn enligt miljöbalken över verksamheten.
I paragrafens nuvarande lydelse ges en möjlighet att som villkor för
tillstånd ange att prövning enligt miljöskyddslagen (1969:387) skall ske.
Ändringar har gjorts till följd av att miljöskyddslagen har arbetats in i
miljöbalken.
Enligt den nya lydelsen av 10 § skall miljöbalken i vissa fall tillämpas
även utanför territorialgränsen, nämligen inom anläggningar och säker-
hetszoner som har tillkommit med stöd av kontinentalsockellagen. Till-
ståndsprövning enligt miljöbalken skall dock inte ske om verksamheten
har prövats av regeringen enligt kontinentalsockellagen. Med stöd av
förevarande paragraf kan dock regeringen föreskriva att tillståndspröv-
ning skall ske enligt 9 kap. MB.
Paragrafen är till skillnad från 10 § dessutom tillämplig när verksamhet
bedrivs utanför anläggningarna och säkerhetszonema. Även i sådana fall
kan regeringen bestämma att tillståndsprövning skall ske enligt 9 kap.
MB.
11 § Den som — böter eller fängelse i högst sex månader.
Till samma straff döms den som
1. bryter mot ett villkor som har meddelats med stöd av 4 eller 4 a §,
Den som — till böter.
Paragrafen innehåller straffbestämmelser. Som en följd av att 4 § har
ändrats har hänvisningen till denna paragraf i den första punkten i para-
grafens andra stycke ändrats. Ordet föreskrift har samtidigt bytts ut mot
Prop. 1997/98:90
34$
villkor. Det har dessutom lagts till en hänvisning till 4 a §. Härigenom Prop. 1997/98:90
kan även brott mot nya och ändrade villkor medföra straff.
12 § Har en innehavare av ett tillstånd underlåtit att följa villkor som har
meddelats med stöd av 4 eller 4 a § eller vad han är skyldig att göra
enligt 9 § eller att följa en anfordran eller föreskrift som en tillsynsmyn-
dighet har meddelat med stöd av 8 § andra eller tredje stycket, får till-
synsmyndigheten ålägga honom vid vite att fullgöra sina skyldigheter.
Medför underlåtenheten — tillståndshavarens bekostnad.
I paragrafen finns bestämmelser om rättelse. Som en följd av att 4 § har
ändrats har i det första stycket en ändring gjorts i hänvisningen till denna
paragraf. Ordet föreskrift har samtidigt ändrats till villkor. Dessutom har
lagts till att även brott mot villkor meddelade enligt 4 a § kan medföra
krav på rättelse. Slutligen har paragrafen redigerats språkligt.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,
om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna
om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.
3. Bestämmelsen i 5 a § skall tillämpas även när tillståndet har medde-
lats före denna lags ikraftträdande.
4. Den nya lydelsen av 10 a § skall inte tillämpas i fråga om tillstånd
enligt denna lag som har meddelats i enlighet med ett före ikraftträdan-
det av denna lag beviljat tillstånd. Har tillstånd meddelats i enlighet med
ett efter den 31 december 1992 beviljat tillstånd skall i stället äldre lydel-
se av 10 a § tillämpas.
Av punkt 2 följer att både äldre processuell och materiell rätt skall till-
lämpas i de ärenden som pågår när lagändringarna träder i kraft. Detta
innebär bl.a. att de nya bestämmelserna om miljökonsekvensbeskriv-
ningar inte skall tillämpas. Undantag görs för bestämmelserna om mil-
jökvalitetsnormer, vilka alltså skall tillämpas omedelbart.
Punkt 3 har utformats med beaktande av vad Lagrådet anför.
Punkt 4 motsvarar den övergångsbestämmelse som infördes i samband
med att 10 a § trädde i kraft den 1 januari 1993. Den innebär att om ett
tillstånd har beviljats enligt 3 § kontinentalsockellagen före den 1 januari
1999 kan inte ett senare beviljat tillstånd, som bygger på det gamla till-
ståndet, innehålla villkor som grundas på bestämmelsen i 10 a §. Har det
första tillståndet beviljats under den tid som äldre lydelse av 10 a § har
gällt skall dock den äldre lydelsen kunna tillämpas.
349
2 f Den som bedriver sådan verksamhet som anges i 5 § skall iaktta
bestämmelserna i 2 kap. miljöbalken. Även andra som färdas i den eko-
nomiska zonen eller som bedriver verksamhet där skall vidta sådana
åtgärder som är nödvändiga för att undvika skador på den marina mil-
jön.
Regeringen eller — marina miljön.
I nuvarande lydelse av paragrafens första stycke finns en aktsamhetsregel
med innebörd att den som färdas i den ekonomiska zonen eller som be-
driver forskning eller annan verksamhet i zonen skall vidta sådana åtgär-
der som är nödvändiga för att undvika skada på den marina miljön.
Till det första stycket har förts en regel om att miljöbalkens allmänna
hänsynsregler skall gälla vid sådan verksamhet som räknas upp i 5 §.
Bakgrunden till detta finns i avsnitt 16.1. I 5 § räknas upp verksamhet
som kräver tillstånd, dvs. utforskning, utvinning och annat utnyttjande av
de naturtillgångar som lagen avser, uppförande av konstgjorda öar samt
uppförande och användning i kommersiellt syfte av anläggningar och
andra inrättningar.
Paragrafen i dess nuvarande lydelse avser även verksamhet som inte
omfattas av 5 §. Som framgår av avsnitt 16.1 är det angeläget att nuva-
rande regel finns kvar, eftersom den kompletterar den nya regeln.
Av 6 § framgår att 2 kap. MB skall tillämpas vid tillståndsprövningen.
3 § Ytterligare bestämmelser till skydd mot vissa föroreningar i den
marina miljön finns i lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från
fartyg och i 15 kap. 31-33 §§ miljöbalken.
Paragrafen erinrar i nuvarande lydelse om att ytterligare bestämmelser
till skydd mot vissa föroreningar i den marina miljön finns i lagen
(1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg och i lagen
(1971:1154) om förbud mot dumpning av avfall i vatten. Dumpningsla-
gen har arbetats in i miljöbalken. Hänvisningen till denna lag har därför
ändrats.
Lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg har från och med
den 1 juli 1996 fått en ny rubrik, där ordet vattenförorening har ersatts
med förorening. Hänvisningen i lagen om Sveriges ekonomiska zon har
därför ändrats.
5 Med avseende på — andra inrättningar.
I ett tillståndsbeslut skall anges den verksamhet som tillståndet avser.
Ett tillstånd får begränsas till viss tid.
Ett tillstånd skall förenas med de villkor som behövs för att skydda
allmänna intressen och enskild rätt, såsom att skydda människors hälsa
och miljön mot skador och olägenheter, främja en långsiktigt god hus-
hållning med mark och vatten och andra resurser samt trygga säkerhe-
ten.
Prop. 1997/98:90
350
Enligt nuvarande lydelse av paragrafens andra stycke skall i tillståndsbe-
slutet anges bl.a. de villkor som skall gälla för verksamheten. Det preci-
seras däremot inte vilka villkor som får meddelas.
Frågan om villkor för tillstånd blir i stället behandlad i ett nytt tredje
stycke. Stor vikt skall läggas vid miljöintressen. Villkoren bör dock
bygga på en avvägning också med beaktande av andra allmänna intressen
än miljöintressen. Även enskilda intressen skall beaktas. Bland andra
allmänna intressen finns det anledning att särskilt nämna säkerheten, t.ex.
för sjöfarten.
5 a § Ett tillstånd får förenas med ytterligare eller ändrade villkor, om
det genom verksamheten har uppkommit en olägenhet av någon betydelse
som inte förutsågs när tillståndet meddelades eller om verksamheten med
någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap.
miljöbalken överträds.
Med stöd av denna paragraf får inte meddelas så ingripande villkor att
verksamheten inte längre kan bedrivas eller att den avsevärt försvåras.
Paragrafen är ny. Enligt den får tillståndsmyndigheten ändra de villkor
som har meddelats i tillståndet. Den får också förena tillståndet med
ytterligare villkor. Förutsättningarna för detta är att det har uppkommit
någon oförutsedd olägenhet av någon betydelse eller att verksamheten
med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds.
5 b § Ett tillstånd får för sin giltighet göras beroende av att den som
avser att bedriva verksamheten ställer säkerhet för kostnaderna för att ta
bort anläggningar och andra inrättningar samt för andra åtgärder för
återställning. Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behö-
ver inte ställa säkerhet.
Om det kan antas att den ställda säkerheten inte är tillräcklig, får till-
ståndsmyndigheten besluta om ytterligare säkerhet.
I fråga om beskaffenheten av säkerheten gäller 2 kap. 25 § utsöknings-
balken. Säkerheten skall prövas av tillståndsmyndigheten och förvaras av
länsstyrelsen i det län som närmaste del av Sveriges sjöterritorium ligger
i.
Paragrafen är ny. Den fick i lagråderemissen beteckningen 7 a §. I enlig-
het med Lagrådets förslag har paragrafen flyttats.
I paragrafen regleras säkerhet för kostnaderna för återställning. Det är i
fråga om ingrepp i den ekonomiska zonen i samma mån som när det
gäller ingrepp i naturen eller miljön i övrigt motiverat att säkerhet ställs
för uppfyllandet av skyldigheten att vidta återställningsåtgärder. Detta
gäller särskilt när tillståndet tidsbegränsas enligt 5 § andra stycket. Det
ankommer på tillståndsmyndigheten att avgöra om säkerhet skall ställas
eller inte. I fråga om ingrepp i den ekonomiska zonen av beaktansvärd
omfattning bör säkerhet ställas, om inte särskilda skäl talar mot detta.
6 § Vid prövning av tillstånd skall bestämmelserna i 2-4 kap., 5 kap. 3 §
och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas.
Prop. 1997/98:90
351
En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd. I
fråga om förfarandet, kraven på miljökonsekvensbeskrivningar samt
planer och planeringsunderlag gäller 6 kap. miljöbalken.
Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall lagen (1987:12) om hushåll-
ning med naturresurser m.m. (naturresurslagen) tillämpas vid prövning
av tillstånd enligt lagen om Sveriges ekonomiska zon. Denna lags
grundläggande och särskilda hushållningsbestämmelser har arbetats in i 3
och 4 kap. MB och skall tillämpas även i fortsättningen i tillståndsären-
den enligt lagen om Sveriges ekonomiska zon. Vidare skall enligt para-
grafen tillämpas de allmänna hänsynsreglema i 2 kap. MB. En motive-
ring till detta finns i avsnitt 16.2. Slutligen skall tillämpas bestämmelser-
na i 5 kap. 3 § MB om hur miljökvalitetsnormer skall beaktas och 16 kap.
5 § MB om att tillstånd inte far meddelas för nya verksamheter som leder
till att en sådan norm överträds.
En miljökonsekvensbeskrivning enligt miljöbalken skall enligt para-
grafens andra stycke fogas till tillståndsansökan.
8 a § Om ett tillstånd upphör att gälla är den som har innehaft tillståndet
skyldig att ta bort anläggningar och andra inrättningar samt vidta andra
åtgärder för återställning, om inte detta är obehövligt från allmän eller
enskild synpunkt.
Om skyldigheten att vidta sådana åtgärder inte har bestämts genom
villkor i tillståndet, skall frågan prövas av tillståndsmyndigheten i sam-
band med att tillståndet upphör.
Om den som har haft tillståndet inte iakttar sina skyldigheter, får till-
synsmyndigheten vid vite förelägga honom att fullgöra dessa.
Paragrafen är ny. Den har utformats i enlighet med Lagrådets forslag.
I paragrafen finns bestämmelser om skyldighet att vidta återställnings-
åtgärder. En kort motivering till att infora paragrafen ges i avsnitt 16.2.
16 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet
1. underlåter att iaktta en föreskrift som har meddelats med stöd av 2
eller 7 §,
2. bedriver verksamhet i strid mot 5 eller 9 § eller åsidosätter ett vill-
kor som har meddelats med stöd av 5, 5 a eller 9 §,
3. fortsätter att bedriva en verksamhet efter det att tillsynsmyndigheten
förbjudit verksamheten med stöd av 14 §.
Paragrafen innehåller straffbestämmelser. I paragrafens andra punkt har
lagts till att även brott mot nya eller ändrade villkor meddelade med stöd
av 5 a § kan medföra straff.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Prop. 1997/98:90
35:
2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser, Prop. 1997/98:90
om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna
om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.
3. Bestämmelsen i 8 a § skall tillämpas även när tillståndet har medde-
lats fore denna lags ikraftträdande.
Enligt bestämmelsen i punkt 2 skall både äldre processuell och materiell
rätt tillämpas i de ärenden som pågår när lagändringarna träder i kraft.
Detta innebär bl.a. att de nya bestämmelserna om miljökonsekvensbe-
skrivningar inte skall tillämpas. Undantag görs för bestämmelserna om
miljökvalitetsnormer, vilka alltså skall tillämpas omedelbart.
Punkt 3 har utformats med beaktande av vad Lagrådet anför.
4 § Bestämmelser i denna lag eller med stöd av lagen meddelade före-
skrifter skall inte tillämpas i den mån vad där sägs strider mot 7 kap.
11 § andra stycket miljöbalken eller mot föreskrifter som har meddelats
med stöd av 7 eller 8 kap. samma balk eller med stöd av annan lag.
Paragrafen har delvis utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall skogsvårdslagen inte till-
lämpas i den mån den strider mot föreskrifter som har meddelats med
stöd av naturvårdslagen (1964:822) eller annan lag.
Av paragrafens nya lydelse framgår att skogsvårdslagen, skogsvårds-
förordningen (1993:1096) och Skogsstyrelsens föreskrifter inte skall
tillämpas i strid mot 7 kap. 11 § andra stycket MB. Enligt nämnda stad-
gande far inom biotopskyddsområden inte bedrivas verksamhet eller
vidtas åtgärder som kan skada naturmiljön. Regeringen har dock möjlig-
het att i vissa fall meddela föreskrifter om att dispens kan medges för
sådan verksamhet eller sådana åtgärder. Om en sådan dispens meddelas
för en åtgärd inom skogsbruket far naturligtvis åtgärden utföras.
Inte heller skall skogsvårdslagen eller med stöd av den meddelade fö-
reskrifter tillämpas när de strider mot föreskrifter som har meddelats med
stöd av 7 eller 8 kap. miljöbalken eller annan lag. Föreskrifter som har
meddelats med stöd av 7 eller 8 kap. MB skall alltså alltid iakttas. Detta
gäller i första hand föreskrifter för naturreservat (7 kap. 5 §) men även
föreskrifter för miljöskyddsområden (7 kap. 20 §) och föreskrifter om
förbud mot att skada djur- eller växtarter (8 kap. 1-2 §§) kan fa betydel-
se. Som en följd av att nämnda föreskrifter gäller, kan tillsynsmyndighe-
ter och myndigheter till vilka anmälan om samråd har skett meddela
förelägganden och förbud för att åstadkomma att reglerna följs.
Åtgärder inom skogsbruket far inte heller strida mot lagen (1988:950)
om kulturminnen m.m. eller föreskrifter som har meddelats enligt den
lagen. I 2 kap. kulturminneslagen finns bestämmelser om fornminnen.
Det är enligt 2 kap. 6 § förbjudet att ändra eller skada en fast fomläm-
ning. Med stöd av 2 kap. 9 § far länsstyrelsen meddela föreskrifter till
skydd för en fast fomlämning. Även föreskrifter för byggnadsminnesför-
12 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 90
klaring enligt 3 kap. kulturminneslagen kan ibland komma att omfatta
skogsmark. Detta kan vara fallet t.ex. när en kanal eller ett industriminne
i glesbygd är förklarat som byggnadsminne.
Med stöd av övergångsbestämmelserna till miljöbalken och kulturmin-
neslagen skall föreskrifter meddelade med stöd av bl.a. naturvårdslagen
(1964:822), lagen (1942:350) om fornminnen och lagen (1960:690) om
byggnadsminnen gälla. Även sådana föreskrifter skall alltså iakttas i
skogsbruket.
Förhållandet mellan skogsvårdslagen och miljöbalken utvecklas ytter-
ligare i avsnitt 17.1.
14 § Skogsmarkens ägare är skyldig att enligt föreskrifter som meddelas
av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer underrätta
skogsvårdsstyrelsen om
1. avverkning och uttag av skogsbränsle som skall äga rum på hans
mark,
2. sådan dikning i samband med avverkning som inte kräver tillstånd
enligt 11 kap. miljöbalken, och
3. vad han avser att göra för att tillgodose naturvårdens och kulturmiljö-
vårdens intressen i samband med avverkning på hans mark.
Enligt nuvarande lydelse av paragrafens andra punkt skall sådan dikning
i samband med avverkning som inte kräver tillstånd enligt naturvårdsla-
gen (1964:822) anmälas till skogsvårdsstyrelsen. Hänvisningen till na-
turvårdslagen har ändrats till miljöbalken.
Med den andra punkten avses s.k. skyddsdikning. Härmed avses dik-
ning som utförs efter skogsavverkning i avsikt att hindra att grundvattnet
stiger över den nivå som förelåg före avverkningen.
För markavvattning krävs alltid tillstånd enligt miljöbalken. Skydds-
dikning faller dock inte under definitionen av markavvattning, eftersom
åtgärden inte vidtas i syfte att varaktigt öka markens lämplighet för något
visst ändamål. Regeringen kan dock med stöd av 11 kap. 13 § MB före-
skriva att tillstånd krävs för andra åtgärder än markavvattning som utförs
för att avvattna mark, i de fall åtgärden kan förväntas fa en bestående
negativ effekt på djur- och växtlivet. Om sådan tillståndsplikt införs
bortfaller anmälningsplikten.
17 § Tillstånd till avverkning i svårföryngrad skog eller skyddsskog får
inte ges, om avverkningen medverkar till att en miljökvalitetsnorm över-
träds. Avverkningen får dock tillåtas, om det vidtas sådana åtgärder att
olägenheterna från annan verksamhet upphör eller minskar så att möj-
ligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormen ökar i inte obetydlig ut-
sträckning.
Regeringen eller den myndighet — en vägnätsplan.
I nuvarande lydelse av paragrafen ges ett bemyndigande att föreskriva att
tillstånd inte far ges inom ett visst eller vissa områden för avverkning av
svårföryngrad skog. Ett nytt första stycke har tillförts paragrafen. Enligt
detta får tillstånd normalt inte ges till avverkning i svårföryngrad skog
Prop. 1997/98:90
35'
eller skyddsskog, om avverkningen medverkar till att en miljökvali-
tetsnorm överträds. Tillägget kommenteras i avsnitt 17.2. Det nuvarande
första stycket utgör härefter det andra stycket.
19 § I fråga om rätt till ersättning för skada till följd av ett beslut enligt
18 § första eller andra stycket gäller bestämmelserna i 25 kap. 6 § och
31 kap. 2 §, 4 § första stycket, 6 §, 7 § första stycket första meningen, 8 §
första meningen, 9, 12 och 13 §§, 15 § första stycket första meningen och
andra stycket, 31 § tredje stycket samt 32 och 33 §§ miljöbalken. Vad
som i dessa bestämmelser sägs om miljödomstol skall i stället gälla
fastighetsdomstol.
Paragrafen ger rätt till ersättning när avverkning av fjällnära skog hindras
eller försvåras genom beslut enligt 18 § skogsvårdslagen. Ett antal hän-
visningar till naturvårdslagen (1964:822) har ändrats till motsvarande
bestämmelser i miljöbalken.
Hänvisning sker dessutom till den nya regeln i 31 kap. 6 § MB, som
innebär att ersättningen skall minskas med ett belopp som motsvarar vad
fastighetsägaren är skyldig att tåla utan ersättning. Enligt gällande rätt
betalas ersättning för hela den skada som fastighetsägaren lider när den
s.k. kvalifikationsgränsen är överskriden, dvs. när pågående markan-
vändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras. När däremot
en inskränkning inte är så ingripande att den pågående markanvändning-
en avsevärt försvåras utgår inte någon ersättning. Enligt 31 kap. 6 § MB
skall avdrag göras för ett belopp som motsvarar ersättning för skada upp
till kvalifikationsgränsen. Skälen för detta redovisas i propositionen om
miljöbalk (prop. 1997/98:45, del 1, s. 546 ff).
Av paragrafen framgår att det även i fortsättningen är fastighetsdom-
stolen som prövar om ersättning skall utgå enligt skogsvårdslagen.
32 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
föreskriva att det i ärenden enligt denna lag skall göras en analys av
vilken inverkan nya metoder för skogens skötsel och nya skogsodlings-
material har på miljön. Föreskrifterna får innebära att en sådan analys
skall göras av den som avser att använda en ny metod eller ett nytt
skogsodlingsmaterial.
I paragrafen ges bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar. Denna
term har ersatts med uttrycket analys. Motiven för detta framgår av av-
snitt 5 och 17.2.
Prop. 1997/98:90
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ärenden som har inletts före denna lags ikraftträdande skall handläg-
gas och bedömas enligt äldre bestämmelser. Bestämmelserna i 17 §
första stycket i dess nya lydelse skall dock tillämpas omedelbart.
355
3. Ifråga om rätt till ersättning på grund av ett beslut som har meddelats Prop. 1997/98:90
före denna lags ikraftträdande gäller äldre bestämmelser i 19 §.
Punkt 2 och 3 i övergångsbestämmelserna har utformats enligt Lagrådets
förslag. Dessa punkter kommenteras i avsnitt 17.2.
6 § Har fastighet blivit skild från angränsande vattenområde genom att
stranden förskjutits, har fastighetens ägare rätt att nyttja området mellan
fastigheten och vattnet under förutsättning att området är av ringa om-
fattning och att dess ägare icke lider skada eller olägenhet av betydelse.
Fastighetens ägare har därvid samma rätt som enligt 2 kap. 7 f lagen
(0000) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet tillkommer
strandägare.
I paragrafen finns en bestämmelse om rätt att nyttja område mellan en
fastighet och vatten, när en tidigare strandfastighet har förlorat kontakten
med vattnet. En hänvisning till 2 kap. 6 § vattenlagen (1983:291) har
ändrats till 2 kap. 7 § lagen med särskilda bestämmelser om vattenverk-
samhet.
3 § Den som ämnar utföra eller låta utföra grävning eller liknande ar-
bete på sin mark skall vidta varje skyddsåtgärd som kan anses nödvändig
för att förebygga skada på angränsande mark. Bestämmelser om ersätt-
ning för skador till följd av grävning eller liknande arbete finns i 32 kap.
miljöbalken.
Medför skyddsåtgärd uppenbarligen högre kostnad än den skada som
åtgärden avser att förebygga, får åtgärden underlåtas. Skadan skall dock
ersättas enligt bestämmelserna i 32 kap. miljöbalken. Om det begärs,
skall säkerhet enligt vad som sägs i 2 kap. utsökningsbalken ställas hos
länsstyrelsen för ersättningen innan arbetet börjar.
År byggnad — av tomträttshavaren.
I paragrafen ställs krav på skyddsåtgärder för att förebygga skada på
angränsande mark vid grävning eller liknande arbete. I paragrafen har ett
par hänvisningar till miljöskadelagen ändrats till 32 kap. miljöbalken.
3 § Av fastighetsägaren — nyttja fastigheten.
Vad fastighetsägaren enligt en skriftlig överenskommelse med staten
eller en kommun angående naturvården inom ett visst område
35<
(naturvårdsavtal) förbundit sig att tillåta eller tåla skall vid tillämpning-
en av denna balk och andra författningar i sin helhet anses som en nytt-
janderätt.
Paragrafens andra stycke är nytt. Bestämmelsen har utformats enligt
Lagrådets forslag. I bestämmelsen ges s.k. naturvårdsavtal sakrättsligt
skydd.
I bestämmelsen talas om att regler om nyttjanderätt i såväl jordabalken
som annan lagstiftning skall tillämpas vid naturvårdsavtal. I avsnitt 18.2
sker en genomgång av de viktigare reglerna om nyttjanderätt. I flera fall
kommenteras hur dessa regler skall tillämpas när ett naturvårdsavtal
föreligger.
De parter som kan sluta ett sakrättsligt skyddat naturvårdsavtal är, för-
utom markägaren, stat och kommun.
Det är viktigt att naturvårdsavtalet klart anger det område som avtalet
avser. Den geografiska avgränsningen får betydelse bl.a. vid en eventuell
fastighetsreglering. Om en fastighet besväras av en nyttjanderätt får
nämligen enligt 7 kap. 29 § JB rättigheten därefter utövas på område,
som genom regleringen överförs till fastigheten. Detta skall dock inte
gälla, om rättighetens utövning är begränsad till en viss del av fastighe-
ten.
Det är vidare viktigt att ersättningsfrågorna regleras noga i avtalet. En
sådan avtalsreglering får särskild betydelse om ett naturvårdsavtal senare
skulle upphöra till följd av fastighetsreglering. De lagbestämmelser som
finns om hur de ekonomiska förhållandena skall regleras mellan olika
sakägare vid en sådan förrättning torde nämligen inte alltid tillförsäkra
staten eller kommunen ersättning för alla nedlagda kostnader (jfr främst
5 kap. 12 § fastighetsbildningslagen och 7 kap. 30 § andra stycket jorda-
balken).
33 § Har jordägaren utgivit ersättning för markavvattning enligt miljö-
balken eller lagen (0000) med särskilda bestämmelser om vattenverk-
samhet eller för byggande av enskild väg enligt anläggningslagen
(1973:1149), får jordägaren uppsäga avtalet, om arrendatom icke med-
ger skälig höjning av arrendeavgiften. Uppsägning skall ske inom ett år
från det företaget fullbordades.
Paragrafen innehåller en regel om rätt att säga upp avtal om jordbruksar-
rende. En hänvisning till vattenlagen (1983:291) har ändrats till miljöbal-
ken och lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.
Prop. 1997/98:90
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
357
2. Vad som stadgas om naturvårdsavtal i 7 kap. 3 § andra stycket skall Prop. 1997/98:90
inte gälla i fråga om avtal som har ingåtts före denna lags ikraftträdan-
de.
Punkt 2 i övergångsbestämmelserna kommenteras i avsnitt 18.2.
5 b § Vid prövning av ärenden enligt denna lag skall 2 kap., 5 kap. 3 §
och 16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas.
En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om tillstånd att
uppföra, inneha eller driva en kärnteknisk anläggning. Regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att det i andra
ärenden om tillstånd enligt denna lag skall upprättas en miljökon-
sekvensbeskrivning.
När det gäller förfarandet för att upprätta miljökonsekvensbeskriv-
ningen och kraven på denna samt planer och planeringsunderlag gäller
6 kap. miljöbalken.
Enligt paragrafens hittillsvarande lydelse far regeringen eller den myn-
dighet som regeringen bestämmer föreskriva att det i ärenden om till-
stånd enligt kämtekniklagen skall upprättas en miljökonsekvensbeskriv-
ning som möjliggör en samlad bedömning av en planerad anläggnings,
verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön och hälsan. Paragrafen
kompletteras nu i första stycket med en bestämmelse om att miljöbalkens
allmänna hänsynsregler och regler om miljökvalitetsnormer skall tilläm-
pas vid prövning av ärenden enligt kämtekniklagen. Genom att verksam-
het och anläggningar som omfattas av kämtekniklagen ofta är att betrakta
som miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. MB, och ibland också vatten-
verksamhet enligt 11 kap. MB, blir det dessutom enligt 1 kap. 2 § MB
aktuellt att tillämpa balkens allmänna och särskilda hushållningsbestäm-
melser i 3 och 4 kap.
I andra stycket har införts ett krav på att miljökonsekvensbeskrivning
skall finnas i ärenden om tillstånd att uppföra, inneha eller driva kärntek-
nisk anläggning. Regeringen eller den myndighet som regeringen be-
stämmer far i andra ärenden om tillstånd enligt kämtekniklagen föreskri-
va att det skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning. Förutom vad
gäller sådana ärenden där ett obligatoriskt krav på miljökonsekvensbe-
skrivning nu blir gällande, motsvarar bemyndigandet i styckets andra
mening nuvarande 5 b § kämtekniklagen.
Paragrafens tredje stycke innehåller en generell hänvisning till 6 kap.
MB som innehåller bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivning.
Frågor som gäller miljökonsekvensbeskrivningens syfte och innehåll
samt formerna för utarbetandet av en sådan beskrivning berörs i avsnitt
19.2. Dessutom ger reglerna i miljöbalken ytterligare ledning beträffande
dessa frågor. De närmare motiven till miljöbalkens bestämmelser redovi-
sas i prop. 1997/98:45, del 1, s. 272 ff och del 2, s. 54 ff.
358
Prop. 1997/98:90
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende om tillstånd skall handläggas och bedömas enligt äldre
bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande.
Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock till-
lämpas omedelbart.
Övergångsbestämmelserna kommenteras i avsnitt 19.2.
22 a § Vid prövning av ärenden enligt denna lag eller vid meddelande av
villkor med stöd av 27 § skall 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken
tillämpas.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-
skriva att det i ärenden om tillstånd enligt denna lag skall upprättas en
miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap. miljöbalken som möjliggör en
samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åt-
gärds inverkan på människors hälsa, miljön och hushållningen med mark
och vatten samt andra resurser.
Enligt paragrafens nuvarande lydelse har regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer bemyndigats att ställa krav på att en miljö-
konsekvensbeskrivning skall inges i ett ärende enligt strålskyddslagen
om det bedöms erforderligt. Som en följd av införandet av miljöbalken
har paragrafen kompletterats och arbetats om.
Den som bedriver verksamhet med strålning skall iaktta bestämmel-
serna i miljöbalken. Miljöbalken och strålskyddslagen gäller enligt hu-
vudregeln parallellt. Det betyder t.ex. att miljöbalkens regler om val av
bästa möjliga teknik, val av plats för verksamheten samt skyldighet att
iaktta bl.a. resurshushållningsprincipen också skall gälla för den som
bedriver verksamhet med strålning.
För att miljökvalitetsnormer enligt miljöbalken skall bli ett effektivt
instrument i miljöarbetet måste hänsyn till normerna också tas vid till-
lämpningen av strålskyddslagen. Dessutom bör bestämmelsen i 16 kap.
5 § MB, som innebär att tillstånd inte far meddelas för ny verksamhet
som medverkar till att en miljökvalitetsnorm överträds, iakttas vid till-
lämpningen av strålskyddslagen. I detta avseende har därför denna para-
graf i strålskyddslagen kompletteras med en regel i första stycket som
anger att vid prövning av ärenden enligt strålskyddslagen skall bestäm-
melserna om miljökvalitetsnormer i 5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § MB till-
lämpas. Det bör observeras att detta också gäller de fall då regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer (SSI) meddelar strål-
skyddsvillkor med stöd av 27 § strålskyddslagen i samband med en
prövning enligt kämtekniklagen.
359
I andra stycket, där miljökonsekvensbeskrivningar behandlas, har in-
förts en hänvisning till 6 kap. miljöbalken. Frågor som gäller miljökon-
sekvensbeskrivningens syfte och innehåll samt formerna för utarbetandet
av en sådan beskrivning berörs i avsnitt 20.2. Dessutom ger reglerna i
miljöbalken ytterligare ledning beträffande dessa frågor. De närmare
motiven till miljöbalkens bestämmelser redovisas i prop. 1997/98:45,
del 1, s. 272 ff och del 2, s. 54 ff.
27 Om ett — regeringens prövning.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far före-
skriva att det i ärende om villkor som enligt första stycket underställs
regeringens prövning skall upprättas en miljökonsekvensbeskrivning
enligt 6 kap. miljöbalken.
I paragrafen finns regler om strålskyddslagens samordning med kämtek-
niklagen och upprättande av miljökonsekvensbeskrivning när strål-
skyddsvillkor skall meddelas i anslutning till prövning enligt sistnämnda
lag.
Som en följd av miljöbalkens införande har i paragrafens andra stycke
införts en hänvisning till 6 kap. MB. Frågor om miljökonsekvensbeskriv-
ningar behandlas i avsnitt 20.2. Dessutom ger reglerna i miljöbalken
ytterligare ledning beträffande dessa frågor. De närmare motiven till
miljöbalkens bestämmelser redovisas i prop. 1997/98:45, del 1, s. 272 ff
och del 2, s. 54 ff.
30 § Efter åtagande av en kommun får regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer överlåta åt den eller de kommunala nämnder
som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet att i ett visst
avseende utöva tillsynen.
Det som sägs i första stycket gäller inte verksamhet som utövas av
Försvarsmakten, Försvarets materielverk, Fortifikationsverket eller
Försvarets radioanstalt. I fråga om sådan verksamhet får regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer efter åtagande av gene-
ralläkaren överlåta åt denne att i ett visst avseende utöva tillsynen.
Om överlåtelse av tillsynen sker enligt denna paragraf, skall vad som
sägs i lagen om tillsynsmyndighet gälla även en sådan nämnd som avses
i första stycket eller generalläkaren.
Enligt paragrafens hittillsvarande lydelse har ett bemyndigande att över-
låta tillsynsansvaret endast avsett överlåtelse till kommuner. Genom
tillägg och redaktionell omarbetning av paragrafen blir det i framtiden
också möjligt att överlåta tillsynsansvaret till generalläkaren. Ändringen
kommenteras närmare i avsnitt 20.2.
42 § Beslut i särskilda fall enligt denna lag får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Beslut i frågor som avses i 27 § eller 30 § andra
stycket överklagas dock hos regeringen.
Prövningstillstånd krävs — till kammarrätten.
Föreskrifter om — av regeringen.
Prop. 1997/98:90
36(
Beslut som meddelats — annat bestäms.
Prop. 1997/98:90
I paragrafen finns regler om överklagande av beslut enligt strålskyddsla-
gen. Genom att det i 30 § har tillskapats en möjlighet att överlåta tillsyn
enligt strålskyddslagen till generalläkaren har första stycket i förevarande
paragraf kompletterats. I linje med vad som gäller på miljöbalkens områ-
de enligt 18 kap. 1 § MB skall generalläkarens tillsynsbeslut enligt strål-
skyddslagen överklagas hos regeringen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende om tillstånd skall handläggas och bedömas enligt äldre
bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande.
Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i miljöbalken skall dock till-
lämpas omedelbart.
Övergångsbestämmelserna har kommenterats i avsnitt 20.2.
3 § Denna lag skall inte tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter
om Torne älvs fiskeområde eller föreskrifter som har meddelats med stöd
av 7 eller 8 kap. miljöbalken.
Om samernas — särskilda bestämmelser.
I paragrafens första stycke stadgades tidigare att fiskelagen inte skall
tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter om Torne älvs fiskeom-
råde eller föreskrifter som meddelats med stöd av naturvårdslagen
(1964:822). Som framgår av av avsnitt 21 har hänvisningen till före-
skrifter meddelade med stöd av naturvårdslagen ändrats till en hänvis-
ning till föreskrifter meddelade med stöd av 7 eller 8 kap. miljöbalken.
En övergångsbestämmelse har knutits till ändringen.
20 § Regeringen eller — avsevärt försvåras.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före-
skriva att det i ärenden enligt denna lag skall finnas en analys av vilken
inverkan fiskemetoder och utsättande av fiskarter har på miljön. Före-
skrifterna får innebära att en sådan analys skall göras av den som avser
att använda metoder eller sätta ut fiskarter.
I paragrafens andra stycke har begreppet miljökonsekvensbeskrivning
ersatts med begreppet analys. Motiven för detta framgår av avsnitt 5 och
21.
361
37 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet
1. utan lov fiskar i vatten där annan har enskild fiskerätt,
2. utan någon myndighets tillstånd enligt denna lag fiskar där sådant
tillstånd behövs, eller
3. sätter ut eller placerar ett fiskeredskap eller en anordning i strid
med vad som gäller om fiskådra
döms till böter eller fängelse i högst sex månader, om inte annat följer
av 41 §.
I ringa — till ansvar.
I paragrafens första stycke har den fjärde punkten, i vilken straffbelädes
brott mot fiskeförbud som har meddelats för visst område i anledning av
företag enligt vattenlagen (1983:291) eller motsvarande äldre lag upp-
hävts. De närmare motiven för detta framgår av avsnitt 21.
Prop. 1997/98:90
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Föreskrifter som har meddelats med stöd av naturvårdslagen
(1964:822) skall vid tillämpningen av den nya lydelsen av 3 § anses som
föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 eller 8 kap. miljöbalken.
Punkt 2 i övergångsbestämmelserna har utformats i enlighet med vad
Lagrådet förordar.
1 § Skatt (naturgrusskatt) skall betalas till staten enligt denna lag för
brutet naturgrus om utvinningen av naturgruset sker för annat ändamål
än markinnehavarens husbehov och
1. sker med stöd av tillstånd som har lämnats enligt 11 kap. miljöbal-
ken eller vattenlagen (1983:291), eller
2. kräver tillstånd enligt 12 kap. miljöbalken.
I paragrafen anges i vilka situationer naturgrusskatt skall betalas. Vissa
ändringar har gjorts till följd av att tillståndsplikten för grustäkter numera
regleras i 11 och 12 kap. MB. Förutsättningarna för skatteplikt är de-
samma som tidigare.
Ill kap. MB finns bestämmelser om tillståndsplikt för vattenverksam-
het. Med vattenverksamhet avses i miljöbalken bl.a. grävning i vattenom-
råden. I 12 kap. MB finns bestämmelser om bl.a. täkter. För täkt för
annat ändamål än markinnehavarens husbehov krävs enligt huvudregeln
alltid tillstånd. Undantag gäller dock för åtgärder som kräver tillstånd
enligt 11 kap. MB, åtgärder som kräver tillstånd enligt lagen (1966:314)
om kontinentalsockeln samt täkt av torv som bearbetningskoncession har
lämnats för enligt lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter.
362
En förutsättning för att skatt skall betalas är att utvinningen sker för
annat ändamål än markinnehavarens husbehov. Avgörande vid denna
bedömning är om materialet används inom fastigheten för dess eget
behov och inte avyttras (RÅ 1993 ref. 4).
En tredje punkt i paragrafen har strukits. Enligt denna skulle natur-
grusskatt betalas även vid täkt på annans mark enligt 38 § väglagen
(1971:948). Väglagens täktbestämmelse har emellertid tagits bort, se
avsnitt 7.2. Om det vid lagändringarnas ikraftträdande pågår någon sådan
täkt kommer skattskyldigheten för utvinningen omedelbart att upphöra.
4 § Skattskyldig är den som exploaterar en naturgrustäkt.
Har föreskrifter om skyldighet att lämna uppgift om vem som är explo-
atör av täkten meddelats med stöd av 12 kap. 5 § andra stycket miljöbal-
ken, är tillståndshavaren tillsammans med exploatören skattskyldig för
tiden till dess sådan uppgift har lämnats.
I paragrafen anges vem som är skattskyldig. Av det första stycket fram-
går att den som exploaterar täkten är skattskyldig. Bestämmelsen har
utformats enligt Lagrådets förslag.
I paragrafens andra stycke har en hänvisning till 18 a § andra stycket
naturvårdslagen (1964:822) ändrats till att avse motsvarande bestämmel-
se i miljöbalken. Av punkt 2 i övergångsbestämmelserna framgår att
föreskrifter meddelade med stöd av naturvårdslagen skall anses meddela-
de med stöd av balken. Bestämmelsen i dess nya lydelse skall därför
gälla även när föreskrifter om uppgiftsskyldighet har lämnats med stöd
av naturvårdslagen.
Prop. 1997/98:90
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Föreskrifter som har meddelats med stöd av 18 a § andra stycket
naturvårdslagen (1964:822) skall vid tillämpningen av den nya lydelsen
av 4 § andra stycket anses som föreskrifter som har meddelats med stöd
av 12 kap. 5 § andra stycket miljöbalken.
Punkt 2 i övergångsbestämmelserna har utformats i enlighet med vad
Lagrådet förordar.
7 § I fråga om renhållning inom vissa vägområden och angränsande
områden gäller 26 § väglagen (1971:948).
363
I fråga om framförande av luftfartyg i överljudsfart och luftfartygs
miljövärdighet gäller 1 kap. 2 a § och 3 kap. 1 § luftfartslagen
(1957:297).
I fråga om framdragande och begagnande av rörledning gäller i vissa
fall 23 § lagen (1978:160) om vissa rörledningar.
Paragrafen är ny. I den erinras om bestämmelser i andra lagar som be-
gränsar möjligheten att ingripa med stöd av miljöbalken.
I det första stycket hänvisas till 26 § väglagen (1971:948). Enligt
nämnda paragraf skall vägområden för allmänna vägar hållas i ett sådant
skick att olägenheter för människors hälsa förebyggs eller avhjälps och
så att skäliga trevnadshänsyn blir tillgodosedda. Detsamma skall gälla i
fråga om mark till en bredd av 25 meter intill parkeringsplats eller rast-
plats som är väganordning, i den mån allmänheten har tillträde till mar-
ken. Inom områden med detaljplan skall det sagda dock gälla endast
områden för motorväg eller motortrafikled. Enligt paragrafen far ytterli-
gare krav i fråga om renhållning inom nämnda områden inte ställas med
stöd av miljöbalken.
I det andra stycket hänvisas till 1 kap. 2 a § luftfartslagen (1957:297).
Enligt bestämmelsen får luftfartyg inte inom svenskt territorium framfö-
ras med överljudsfart. Om det finns synnerliga skäl far dock regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer medge undantag från
förbudet. I samband med detta far anges på vilka villkor luftfarten far äga
rum. Ytterligare krav i fråga om framförande av luftfartyg i överljudsfart
far enligt paragrafen inte ställas med stöd av miljöbalken.
Vidare hänvisas i det andra stycket till 3 kap. 1 § luftfartslagen. Enligt
bestämmelsen skall luftfartyg vara miljövärdiga när de används vid luft-
fart. Ett luftfartyg anses miljövärdigt, om det är konstruerat, byggt, ut-
rustat och hållet i stånd på ett sådant sätt att det inte orsakar skada genom
buller eller luftförorening eller genom annan liknande störning. Ytterliga-
re krav i fråga om luftfartygs miljövärdighet far enligt paragrafen inte
ställas med stöd av miljöbalken.
I det tredje stycket hänvisas till 23 § lagen (1978:160) om vissa rörled-
ningar. Enligt bestämmelsen far förbud inte meddelas med stöd av miljö-
balken mot en rörlednings framdragande eller begagnande, om regering-
en har tillåtit rörledningen i en koncession enligt rörledningslagen.
Prop. 1997/98:90
4 § Regeringen får meddela föreskrifter om försöksverksamhet som avses
i förordningens artikel 14. Vad som sägs i 2 och 3 §§ gäller även sådan
verksamhet.
Paragrafen innebär att regeringen kan meddela föreskrifter om sådan
försöksverksamhet som avses i artikel 14 i EG:s förordning om miljö-
364
styrning och miljörevision. Till följd av ändringarna kommer 2-3 §§ i Prop. 1997/98:90
lagen om frivillig miljöstyrning och miljörevision att gälla även sådan
verksamhet. Motiven till att införa denna paragraf finns i avsnitt 30.28.
365
Den 4 juli 1996 överlämnade vi till regeringen vårt huvudbetänkande
(SOU 1996:103) Miljöbalken - en skärpt och samordnad miljölagstift-
ning för en hållbar utveckling. Förslaget har remissbehandlats och däref-
ter bearbetats i Regeringskansliet. Regeringen beslutade den 3 april 1997
om lagrådsremiss rörande en miljöbalk. Vi har under slutskedet av vårt
arbete med följ dlagstiftning anpassat förslagen till lagrådsremissen.
Enligt lagrådsremissen skall bestämmelserna i 15 lagar arbetas sam-
man i en miljöbalk. Därutöver finns ett stort antal lagar med miljöan-
knytning. Alla dessa lagar kunde inte arbetas in i miljöbalken om denna
skulle fa ett rimligt omfång. Många av de utanförliggande lagarna har
huvudsakligen andra syften än miljöhänsyn och måste på olika sätt an-
passas till balken. I detta betänkande föreslår vi sådana följdändringar
och utvecklar i samband därmed bl.a. förhållandet mellan miljöbalken
och andra lagar.
Av betänkandet framgår bl.a. att miljöbalken gäller även för verksam-
heter som omfattas av lagar som inte har arbetats in i balken. Det finns
därför sällan något behov av genomgripande ändringar för att åstadkom-
ma att miljöhänsyn tas i behövlig omfattning. Lagarna måste dock ändras
på en del punkter för att bli tillräckligt anpassade till balken. Bland våra
förslag kan nämnas att tillstånd och liknande godkännanden inte skall fa
ges för ny verksamhet som medverkar till att en miljökvalitetsnorm
överträds. Vid överträdelse av en norm skall vidare ett redan meddelat
tillstånd kunna omprövas och villkor ändras. Dessutom skall miljöbal-
kens regler om miljökonsekvensbeskrivningar normalt tillämpas när
sådana beskrivningar upprättas enligt andra lagar.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 1
366
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 6 §, 3 kap. 1 och 3 §§, 7 kap. 3 § och
9 kap. 33 § jordabalken' skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Har fastighet blivit skild från
angränsande vattenområde genom
att stranden förskjutits, har fastig-
hetens ägare rätt att nyttja området
mellan fastigheten och vattnet
under förutsättning att området är
av ringa omfattning och att dess
ägare icke lider skada eller olä-
genhet av betydelse. Fastighetens
ägare har därvid samma rätt som
enligt 2 kap. 6 § vattenlagen
(1983:291) tillkommer strandäga-
re.
Föreslagen lydelse
§2
Har fastighet blivit skild från
angränsande vattenområde genom
att stranden förskjutits, har fastig-
hetens ägare rätt att nyttja området
mellan fastigheten och vattnet
under förutsättning att området är
av ringa omfattning och att dess
ägare icke lider skada eller olä-
genhet av betydelse. Fastighetens
ägare har därvid samma rätt som
enligt 2 kap. 7 £ lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vatten-
verksamhet tillkommer strandäga-
re.
Var och en skall vid nyttjande
av sin eller annans fasta egendom
taga skälig hänsyn till omgivning-
en.
Den som ämnar utföra eller låta
utföra grävning eller liknande
arbete på sin mark skall vidta vaije
skyddsåtgärd som kan anses nöd-
vändig för att förebygga skada på
1 §
Var och en skall vid nyttjande
av sin eller annans fasta egendom
ta skälig hänsyn till omgivningen.
Särskilda bestämmelser om vad
som skall iakttas vid nyttjandet
finns i miljöbalken.
3§3
Den som ämnar utföra eller låta
utföra grävning eller liknande
arbete på sin mark skall vidta varje
skyddsåtgärd som kan anses nöd-
vändig för att förebygga skada på
1 Balken omtryckt 1971:1209.
2 Senaste lydelse 1983:657.
3 Senaste lydelse 1992:1209.
367
angränsande mark. Bestämmelser
om ersättning för skador till följd
av grävning eller liknande arbete
finns i 32 kap. miljöbalken.
Medför skyddsåtgärd uppen-
barligen högre kostnad än den
skada som åtgärden avser att före-
bygga, far åtgärden underlåtas.
Skadan skall dock ersättas enligt
bestämmelserna i 32 kap. miljö-
balken. Om det begärs, skall sä-
kerhet enligt vad som sägs i 2 kap.
utsökningsbalken ställas hos läns-
styrelsen för ersättningen innan
arbetet börjar.
angränsande mark. Bestämmelser
om ersättning för skador till följd
av grävning eller liknande arbete
finns i miljöskadelagen
(1986:225).
Medför skyddsåtgärd uppen-
barligen högre kostnad än den
skada som åtgärden avser att före-
bygga, far åtgärden underlåtas.
Skadan skall dock ersättas enligt
bestämmelserna i miljöskadelagen.
Om det begärs, skall säkerhet
enligt vad som sägs i 2 kap. utsök-
ningsbalken ställas hos länsstyrel-
sen för ersättningen innan arbetet
börjar.
Är byggnad eller annan anläggning som hör till angränsande mark, till
följd av vårdslöshet vid uppförandet eller brist i underhållet, av sådan
beskaffenhet att särskild skyddsåtgärd är nödvändig för att förebygga
skada med anledning av arbete som inte sträcks nedanför vanligt källar-
djup, skall åtgärden bekostas av den angränsande markens ägare. Om
anläggningen hör till en tomträtt, skall åtgärden i stället bekostas av
tomträttshavaren.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
3§
Av fastighetsägaren åt annan upplåten rätt att avverka skog på fastig-
heten eller att tillgodogöra sig andra alster av fastigheten eller dennas
naturtillgångar eller att jaga eller fiska på fastigheten är att anse som
nyttjanderätt, även om med rättigheten icke är förenad rätt att i övrigt
nyttja fastigheten.
Vad som i denna balk och andra
författningar sägs om nyttjanderätt
skall tillämpas även när ett avtal
har slutits mellan å ena sidan en
fastighetsägare och å andra sidan
staten eller en kommun och avtalet
innebär att fastighetsägarens rätt
att nyttja ett visst område inskränks
i avsikt att bevara eller utveckla
naturvärden (naturvårdsavtal).
368
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
33 §4
Har jordägaren utgivit ersättning
för markavvattning enligt vatten-
lagen (1983:291) eller för byg-
gande av enskild väg enligt an-
lägg-ningslagen (1973:1149), far
jordägaren uppsäga avtalet, om
arrendatom icke medger skälig
höjning av arrendeavgiften. Upp-
sägning skall ske inom ett år från
det företaget fullbordades.
Har jordägaren utgivit ersättning
för markavvattning enligt miljö-
balken eller lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vatten-
verksamhet eller för byggande av
enskild väg enligt anläggningsla-
gen (1973:1149), far jordägaren
uppsäga avtalet, om arrendatom
icke medger skälig höjning av
arrendeavgiften. Uppsägning skall
ske inom ett år från det företaget
fullbordades.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
4 Senaste lydelse 1997:617.
369
Härigenom föreskrivs att det i miljöbalken skall införas en ny paragraf,
1 kap. 7 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7£
/fråga om renhållning inom vis-
sa vägområden och angränsande
områden gäller 26 § väglagen
(1971:948).
1 fråga om framförande av luft-
fartyg i överljudsfart och luftfar-
tygs miljövärdighet gäller 1 kap.
2 a § och 3 kap. 1 § luftfartslagen
(1957:297).
I fråga om framdragande och
begagnande av rörledning gäller
23 § lagen (1978:160) om vissa
rörledningar.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
370
Härigenom föreskrivs att 7 och 13 §§ lagen (1919:426) om flottning i
allmän flottled skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
7§'
Om någon i strid mot lag eller givna föreskrifter utför anläggning eller
annan anordning i en allmän flottled skall han själv stå för den skada
som flottningen orsakar på anordningen. Utför någon anläggning eller
anordning i en allmän flottled utan att begära och invänta skyddsbe-
stämmelser enligt andra stycket, skall han själv stå för den skada som
flottningen orsakar under tiden.
Menar någon som utfört eller
avser att utföra vattenföretag där
en allmän flottled finns, att sär-
skilda anläggningar eller åtgärder
till skydd mot skada eller intrång
till följd av flottningen bör bekos-
tas av de flottande, far han väcka
talan mot flottningsföreningen hos
vattendomstolen rörande bestäm-
mel-ser om erforderliga skyddsan-
ordningar. I fråga om en sådan
talan gäller bestämmelserna i
vattenlagen (1983:291) om stäm-
ningsmål.
Menar någon som utövat eller
avser att utöva vattenverksamhet
där en allmän flottled finns, att
särskilda anläggningar eller åtgär-
der till skydd mot skada eller
intrång till följd av flottningen bör
bekostas av de flottande, far han
väcka talan mot flottningsföre-
ningen hos miljödomstolen röran-
de bestämmelser om erforderliga
skyddsanordningar. I fråga om en
sådan talan gäller fortfarande
bestämmelserna i vattenlagen
(1983:291) om stämningsmål.
13 §2
Finnes flottningsskada bliva så stadigvarande, att värdet därå kan ge-
nom uppskattning på förhand utrönas, skall, om ersättningstagaren på-
står det, ersättningen på förhand bestämmas att utgå vare sig i årlig
avgift un der hela den tid flottning kommer att fortgå eller ock på en
gång, allt efter ty skäligt prövas. Ej må, ändå att parterna må vara ense
om visst belopp, ersättningen bestämmas till högre belopp än som kan
anses skäligt.
Bestämmelserna om betalning
av ersättning samt länsstyrelsens
befattning med nedsatta ersätt-
ningsmedel i 16 kap. vattenlagen
(1983:291) skall tillämpas också i
fråga om ersättning för flottnings-
skada som på förhand har bestämts
att utgå på en gång. I beslutet om
Bestämmelserna om betalning
av ersättning samt länsstyrelsens
befattning med nedsatta ersätt-
ningsmedel i 16 kap. vattenlagen
(1983:291) skall fortfarande till-
lämpas i fråga om ersättning för
flottningsskada som på förhand
har bestämts att utgå på en gång. I
1 Senaste lydelse 1983:649.
2 Senaste lydelse 1983:649.
371
ersättning skall skiljemännen ange beslutet om ersättning skall skil-
om nedsättning av ersättningsbe- jemännen ange om nedsättning av
loppet skall ske. ersättningsbeloppet skall ske.
Ett beslut varigenom ersättning bestäms på förhand gäller, sedan det
har vunnit laga kraft, även mot framtida ägare och innehavare av fastig-
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
heter som berörs av beslutet.
Har genom beslut enligt denna
lag eller enligt 9 kap. 3 § andra
stycket vattenlagen (1983:291)
eller motsvarande äldre bestäm-
melser ersättning för skada eller
intrång fastställts att utgå med
årliga belopp, utgör den omstän-
digheten att beslutet härom har
vunnit laga kraft inte hinder för
vattendomstolen att i samband
med beslut om nya eller ändrade
anordningar eller föreskrifter för
flottleden, eller senare efter talan i
den ordning som enligt vattenla-
gen gäller för stämningsmål, med-
dela sådana ändrade bestämmelser
om ersättningen och sättet för
betalning som föranleds av de
ändrade förhållandena.
Har genom beslut enligt denna
lag eller enligt 9 kap. 3 § andra
stycket vattenlagen (1983:291)
eller motsvarande äldre bestäm-
melser ersättning för skada eller
intrång fastställts att utgå med
årliga belopp, utgör den omstän-
digheten att beslutet härom har
vunnit laga kraft inte hinder för
miljödomstolen att i samband med
beslut om nya eller ändrade anord-
ningar eller föreskrifter för flottle-
den, eller senare efter talan i den
ordning som enligt vattenlagen
gäller för stämningsmål, meddela
sådana ändrade bestämmelser om
ersättningen och sättet för betal-
ning som föranleds av de ändrade
förhållandena.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
372
Härigenom föreskrivs att 20 § kommunalskattelagen (1928:370) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 §'
Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla
omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och
bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde
(bruttointäkt) som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret.
Avdrag far inte göras för:
den skattskyldiges levnads-
kostnader och därtill hänförliga
utgifter, såsom vad skattskyldig
utgett som gåva eller som perio-
diskt understöd eller därmed jäm-
förlig periodisk utbetalning till
person i sitt hushåll;
kostnader i samband med plock-
ning av vilt växande bär och
svampar eller kottar till den del
kostnaderna inte överstiger de
intäkter som är skattefria enligt
19 §;
värdet av arbete, som i den
skattskyldiges förvärvsverksamhet
ut- förts av den skattskyldige själv
eller andre maken eller av den
skattskyldiges barn som ej fyllt 16
år;
ränta på den skattskyldiges eget
kapital som har nedlagts i hans
förvärvsverksamhet;
svenska allmänna skatter;
kapitalavbetalning på skuld;
ränta enligt 8 kap. 1 § stu-
diestödslagen (1973:349), 52, 52 a
och 55 §§ lagen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt, 5 kap.
12 § lagen (1984:151) om punkt-
skatter och prisregleringsavgifter,
31 § tullagen (1994:1550), 60 §
fordonsskattelagen (1988:327),
Avdrag får inte göras för:
den skattskyldiges levnads-
kostnader och därtill hänförliga
utgifter, såsom vad skattskyldig
utgett som gåva eller som perio-
diskt understöd eller därmed jäm-
förlig periodisk utbetalning till
person i sitt hushåll;
kostnader i samband med plock-
ning av vilt växande bär och
svampar eller kottar till den del
kostnaderna inte överstiger de
intäkter som är skattefria enligt
19 §;
värdet av arbete, som i den
skattskyldiges förvärvsverksamhet
ut- förts av den skattskyldige själv
eller andre maken eller av den
skattskyldiges barn som ej fyllt 16
år;
ränta på den skattskyldiges eget
kapital som har nedlagts i hans
förvärvsverksamhet;
svenska allmänna skatter;
kapitalavbetalning på skuld;
ränta enligt 8 kap. 1 § stu-
diestödslagen (1973:349), 52, 52 a
och 55 §§ lagen (1941:416) om
arvsskatt och gåvoskatt, 5 kap.
12 § lagen (1984:151) om punkt-
skatter och prisregleringsavgifter,
31 § tullagen (1994:1550), 60 §
fordonsskattelagen (1988:327),
Senaste lydelse 1997:851.
36 § lagen (1996:1030) om under-
hållsstöd och 19 kap. 2 och 4-9 §§
skattebetalningslagen (1997:483)
samt dröjsmålsavgift beräknad
enligt lagen (1997:484) om dröjs-
målsavgift;
avgift enligt lagen (1972:435)
om överlastavgift;
avgift enligt 10 kap. plan- och
bygglagen (1987:10);
avgift enligt 10 kap. 7 § utlän-
ningslagen (1989:529);
avgift enligt 8 kap. 5 § arbets-
miljölagen (1977:1160);
avgift enligt 26 § arbetstidslagen
(1982:673);
avgift enligt 21 § insiderlagen
(1990:1342);
avgift enligt 22 § tredje stycket
lagen (1993:737) om bostadsbi-
drag;
skadestånd, som grundas på la-
gen (1976:580) om medbestäm-
mande i arbetslivet eller annan lag
som gäller forhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare, när
skadeståndet avser annat än eko-
nomisk skada;
företagsbot enligt 36 kap.
brottsbalken;
straffavgift enligt 8 kap. 7 §
tredje stycket rättegångsbalken;
skatteavdrag för vilket arbetsgi-
vare är betalningsskyldig enligt
skattebetalningslagen (1997:483);
avgift enligt lagen (1976:206)
om felparkeringsavgift;
kontrollavgift enligt lagen
(1984:318) om kontrollavgift vid
olovlig parkering;
överförbrukningsavgift enligt
ransoneringslagen (1978:268);
vattenföroreningsavgift enligt
lagen (1980:424) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg;
avgift enligt 3 § lagen (1975:85)
med bemyndigande att meddela
36 § lagen (1996:1030) om under- Prop. 1997/98:90
hållsstöd och 19 kap. 2 och 4-9 §§ Bilaga 2
skattebetalningslagen (1997:483)
samt dröjsmålsavgift beräknad
enligt lagen (1997:484) om dröjs-
målsavgift;
avgift enligt lagen (1972:435)
om överlastavgift;
avgift enligt 10 kap. plan- och
bygglagen (1987:10);
avgift enligt 10 kap. 7 § utlän-
ningslagen (1989:529);
avgift enligt 8 kap. 5 § arbets-
miljölagen (1977:1160);
avgift enligt 26 § arbetstidslagen
(1982:673);
avgift enligt 21 § insiderlagen
(1990:1342);
avgift enligt 22 § tredje stycket
lagen (1993:737) om bostadsbi-
drag;
skadestånd, som grundas på la-
gen (1976:580) om medbestäm-
mande i arbetslivet eller annan lag
som gäller förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetstagare, när
skadeståndet avser annat än eko-
nomisk skada;
företagsbot enligt 36 kap.
brottsbalken;
straffavgift enligt 8 kap. 7 §
tredje stycket rättegångsbalken;
skatteavdrag för vilket arbetsgi-
vare är betalningsskyldig enligt
skattebetalningslagen (1997:483);
avgift enligt lagen (1976:206)
om felparkeringsavgift;
kontrollavgift enligt lagen
(1984:318) om kontrollavgift vid
olovlig parkering;
överförbrukningsavgift enligt
ransoneringslagen (1978:268);
miljösanktionsavgift enligt
30 kap. miljöbalken;
vattenföroreningsavgift enligt
lagen (1980:424) om åtgärder mot
förorening från fartyg;
avgift enligt 3 § lagen (1975:85)
med bemyndigande att meddela
374
föreskrifter om in- eller utförsel av
varor;
lagringsavgift enligt lagen
(1984:1049) om beredskapslagring
av olja och kol eller lagen
(1985:635) om försörjningsbered-
skap på naturgasområdet;
avgift enligt 18 § lagen (1902:71
s. 1), innefattande vissa bestäm-
melser om elektriska anläggning-
ar;
avgift enligt 10 kap. 5 § lagen
(1994:1776) om skatt på energi;
ingående skatt enligt mer-
värdesskattelagen (1994:200) för
vilken det finns rätt till avdrag
enligt 8 kap. eller rätt till återbe-
talning enligt 10 kap. nämnda lag;
avgift enligt 11 kap. 16 § och
13 kap. 6 a § aktiebolagslagen
(1975:1385).
föreskrifter om in- eller utförsel av
varor;
lagringsavgift enligt lagen
(1984:1049) om beredskapslagring
av olja och kol eller lagen
(1985:635) om försörjningsbered-
skap på naturgasområdet;
avgift enligt 18 § lagen (1902:71
s. 1), innefattande vissa bestäm-
melser om elektriska anläggning-
ar;
avgift enligt 10 kap. 5 § lagen
(1994:1776) om skatt på energi;
ingående skatt enligt mer-
värdesskattelagen (1994:200) for
vilken det finns rätt till avdrag
enligt 8 kap. eller rätt till återbe-
talning enligt 10 kap. nämnda lag;
avgift enligt 11 kap. 16 § och
13 kap. 6 a § aktiebolagslagen
(1975:1385).
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
375
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1929:405) med
vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket
av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11
maj 1929;
Härigenom föreskrivs att lagen (1929:405) med vissa föreskrifter an-
gående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventio-
nen av den 11 maj 19291 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Ansökan i mål, som jämlikt
konventionen anhängiggöres vid
vattendomstol, skall ingivas i ett
exemplar utöver det antal, som för
varje särskilt fall eljest finnes
föreskrivet.
Skall enligt art. 14 av konven-
tionen ansökan vara åtföljd av
förklaring, som avses där, och är
sådan förklaring ej bilagd ansök-
ningen, skall den avvisas. Görs
ansökan om förordnande av för-
rättningsman till förrättning enligt
12 kap. vattenlagen (1983:291),
får i fall, som nu nämnts, förord-
nande ej meddelas med mindre
sådan förklaring föreligger. Vad
som nu sagts skall dock icke äga
tillämpning i fråga om ansökan av
norska staten.
1 §
Ansökan i mål eller ärende, som
jämlikt konventionen anhängig-
göres vid miljödomstol eller läns-
styrelse, skall ingivas i ett exem-
plar utöver det antal, som för varje
särskilt fall eljest finnes föreskri-
vet.
Skall enligt art. 14 av konven-
tionen ansökan vara åtföljd av
förklaring, som avses där, och är
sådan förklaring ej bilagd ansök-
ningen, skall den avvisas. Vad
som nu sagts skall dock icke äga
tillämpning i fråga om ansökan av
norska staten.
Vad i vattenlagen (1983:291)
stadgas om ansökans innehåll skall
äga tillämpning jämväl i fråga om
företagets verkningar i Norge;
dock erfordras ej uppgift å där
belägna fastigheter, som beröras
av företaget, eller å ägare eller
nyttjanderättshavare till sådan
fastighet eller å de ersättningsbe-
lopp, som böra utgå till ägare eller
annan för skada å egendom i Nor-
ge-
2§
Vad i miljöbalken och lagen
(0000) med särskilda bestämmel-
ser om vattenverksamhet stadgas
om ansökans innehåll skall äga
tillämpning jämväl i fråga om
verksamhetens verkningar i Nor-
ge; dock erfordras ej uppgift å där
belägna fastigheter, som beröras
av verksamheten, eller å ägare
eller nyttjanderättshavare till sådan
fastighet eller å de ersättningsbe-
lopp, som böra utgå till ägare eller
Lagen omtryckt 1983:1010.
376
I kungörelse, som utfärdas om
ansökningen, skall i vad angår
företagets verkningar i Norge
allenast intagas uppgift å det vat-
tenområde, som där kan komma
att röna inverkan av företaget.
Vattendomstolen skall, så snart
kungörelse utfärdats om ansök-
ningen, översända ett exemplar av
ansökningshandlingarna jämte
kungörelsen till utrikesdeparte-
mentet för att tillställas vederbö-
rande norska myndighet. Sedan
den förberedande skriftväxlingen
avslutats, far fortsatt behandling
av målet icke äga rum, innan det
från utrikesdepartementet kommit
un- derrättelse som avses i 4 eller
5§-
Skall frågan behandlas vid för-
rättning enligt 12 kap. vattenlagen
(1983:291), skall förrättnings-
mannen, så snart sammanträde
med sakägarna utsatts, till utri-
kesdepartementet översända av-
skrift av ansökningshandlingarna
jämte uppgift om tid och plats för
sammanträdet. Innan underrättel-
se, som nyss nämnts, kommit för-
rättningsmannen till handa får det
ej meddelas slutligt utlåtande
angående företaget.
Finner vattendomstolen eller
förrättningsmannen med hänsyn
till omfattningen och beskaffen-
heten av den utredning, som ytter-
ligare behövs, att frågan bör be-
handlas av kommission, far fram-
ställning om detta sändas till utri-
kesdepartementet, varefter rege-
ringen meddelar beslut i anledning
av framställningen.
arman för skada å egendom i
Norge.
I kungörelse, som utfärdas om
ansökningen, skall i vad angår
verksamhetens verkningar i Norge
allenast intagas uppgift å det vat-
tenområde, som där kan komma
att röna inverkan av verksamheten.
3§
Miljödomstolen eller läns-
styrelsen skall, så snart kungörelse
utfärdats om ansökningen, över-
sända ett exemplar av ansök-
ningshandlingarna jämte kungörel-
sen till Utrikesdepartementet för
att tillställas vederbörande norska
myndighet. Sedan den förberedan-
de skriftväxlingen avslutats, får
fortsatt behandling av målet eller
ärendet icke äga rum, innan det
från Utrikesdepartementet kommit
underrättelse som avses i 4 eller
5§-
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Finner miljödomstolen eller
länsstyrelsen med hänsyn till
omfattningen och beskaffenheten
av den utredning, som ytterligare
behövs, att frågan bör behandlas
av kommission, får framställning
om detta sändas till Utrikesdepar-
tementet, varefter regeringen med-
delar beslut i anledning av fram-
ställningen.
377
Har till utrikesdepartementet
inkommit meddelande, att sam-
tycke å norsk sida ej erfordras eller
att samtycke givits utan att därför
uppställts villkor, skall underrät-
telse därom meddelas vattendom-
stolen eller förrättningsmannen.
Har samtycke vägrats, skall be-
sked därom meddelas vatten-
domstolen eller förrättnings-
mannen; och varde ansökningen
av vattendomstolen eller förrätt-
ningsmannen avslagen.
4 § Prop. 1997/98:90
Har till Utrikesdepartementet Bilaga 2
inkommit meddelande, att sam-
tycke å norsk sida ej erfordras eller
att samtycke givits utan att därför
uppställts villkor, skall underrät-
telse därom meddelas miljödom-
stolen eller länsstyrelsen.
Har samtycke vägrats, skall be-
sked därom meddelas miljö-
domstolen eller länsstyrelsen; och
varde ansökningen av miljödom-
stolen eller länsstyrelsen avsla-
gen.
Om det för samtycke, som givits
på norsk sida, uppställts särskilda
villkor, ankommer det på rege-
ringen att besluta huruvida rege-
ringen vill förbehålla sig pröv-
ningen av fråga, som avses i andra
punkten av art. 20 i konventionen.
Sedan den prövning som kan
föranledas av detta ägt rum, skall
underrättelse om regeringens
beslut samt de från norsk sida
meddelade villkoren tillställas
vattendomstolen eller förrätt-
ningsmannen för den vidare pröv-
ning, som med iakttagande av
nämnda beslut och villkor erford-
ras för målets avgörande.
Får regeringen enligt första
stycket förbehålla sig prövningen
av en viss fråga och är företaget av
sådan beskaffenhet att på grund av
en bestämmelse i vattenlagen
(1983:291) en fråga angående
företaget kunnat prövas av rege-
ringen, skall den prövning, som
sålunda i särskilda hänseenden kan
ankomma på regeringen, företas i
ett sammanhang.
5§
Om det för samtycke, som givits
på norsk sida, uppställts särskilda
villkor, ankommer det på rege-
ringen att besluta huruvida rege-
ringen vill förbehålla sig pröv-
ningen av fråga, som avses i andra
punkten av art. 20 i konventionen.
Sedan den prövning som kan
föranledas av detta ägt rum, skall
underrättelse om regeringens
beslut samt de från norsk sida
meddelade villkoren tillställas
miljödomstolen eller länsstyrelsen
för den vidare prövning, som med
iakttagande av nämnda beslut och
villkor erfordras för målets eller
ärendets avgörande.
Får regeringen enligt första
stycket förbehålla sig prövningen
av en viss fråga och är verksam-
heten av sådan beskaffenhet att på
grund av en bestämmelse i miljö-
balken en fråga angående verk-
samheten kunnat prövas av rege-
ringen, skall den prövning, som
sålunda i särskilda hänseenden kan
ankomma på regeringen, företas i
ett sammanhang.
Stadgandet i art. 7 av konven-
tionen om meddelande av tillstånd
Stadgandet i art. 7 av konven-
tionen om meddelande av tillstånd
för bestämd tid skall icke äga
för bestämd tid skall icke äga
378
tillämpning i vad angår strömfall
eller fast egendom eller intresse
här i riket, för vars räkning företa-
get skall verkställas.
Meddelas tillstånd för bestämd
tid, skall i fråga om strömfall eller
fast egendom eller intresse, som
berörs därav, bestämmelserna i
15 kap. 3 § vattenlagen
(1983:291) om omprövning icke
gälla. Tiden för tillståndet far icke
sättas längre än till 60 år från det
kalenderår, under vilket företaget
enligt därom meddelad bestäm-
melse skall ha fullbordats.
tillämpning i vad angår strömfall Prop. 1997/98:90
eller fast egendom eller intresse Bilaga 2
här i riket, för vars räkning verk-
samheten skall verkställas.
Meddelas tillstånd för bestämd
tid, skall i fråga om strömfall eller
fast egendom eller intresse, som
berörs därav, bestämmelserna i
24 kap. 5 § miljöbalken om om-
prövning icke gälla. Tiden för
tillståndet far icke sättas längre än
till 60 år från det kalenderår, under
vilket verksamheten enligt därom
meddelad bestämmelse skall ha
fullbordats.
Om kungörelse eller annat med-
delande, som enligt vattenlagen
(1983:291) skall införas i ortstid-
ning, rör sakägare i Norge, skall
ett exemplar av kungörelsen eller
meddelandet översändas till utri-
kesdepartementet för att jämlikt
art. 15 i konventionen tillställas
vederbörande norska myndighet.
Vattenlagens bestämmelser om
underrättelse samt om delgivning
av kungörelse eller annat med-
delande skall gälla även vad angår
sakägare i Norge.
7§
Om kungörelse eller annat med-
delande, som enligt miljöbalken
skall införas i ortstidning, rör
sakägare i Norge, skall ett exem-
plar av kungörelsen eller med-
delandet översändas till Utrikes-
departementet för att jämlikt art.
15 i konventionen tillställas veder-
börande norska myndighet.
Miljöbalkens och lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhets bestämmelser
om underrättelse samt om delgiv-
ning av kungörelse eller annat
meddelande skall gälla även vad
angår sakägare i Norge.
8§
Förklaring, som avses i art. 14 av konventionen, meddelas av regering-
en.
Den, som vill erhålla sådan för-
klaring, har att till vattendomstolen
ingiva ansökan därom. I ansök-
ningen skola så fullständigt som
möjligt uppgivas företagets be-
skaffenhet, omfattning och verk-
ningar med angivande av det vat-
tenområde, som av företaget kan
komma att beröras. Vattendom-
stolen översänder med eget yttran-
de ansökningen till utrikesdepar-
tementet.
Den, som vill erhålla sådan för-
klaring, har att till miljödomstolen
eller länsstyrelsen ingiva ansökan
därom. I ansökningen skola så
fullständigt som möjligt uppgivas
verksamhetens beskaffenhet, om-
fattning och verkningar med an-
givande av det vattenområde, som
av verksamheten kan komma att
beröras. Miljödomstolen eller
länsstyrelsen översänder med eget
yttrande ansökningen till Utrikes-
379
Då ansökan angående ett före-
tag, vilken ingivits till myndig-
het i Norge, inkommit till Utrikes-
departementet, skall den jämte
tillhörande bilagor sändas till
vattendomstolen. Vad som nu
sagts skall även gälla i fråga om
upplysningar som avses i tredje
punkten av art. 15 i konventionen.
Sedan de i första stycket avsed-
da handlingarna inkommit till
vattendomstolen skall domstolen
genast utfärda kungörelse om
ansökan. Kungörelsen skall inne-
hålla dels uppgift om företagets
beskaffenhet och omfattning samt
de verkningar, som därav kan
väntas uppkomma inom svenskt
område, dels underrättelse om vad
sakägare, som vill hos norsk myn-
dighet framställa erinran i anled-
ning av företaget, har att iaktta
samt om att erinringar i anledning
av ansökan skall inom en viss, i
kungörelsen utsatt tid insändas till
vattendomstolen. Kungörelsen
skall innehålla tillkännagivande att
ett exemplar av ansökningshand-
lingarna finns tillgängligt på vat-
tendomstolens kansli eller på
annan lämplig plats som vatten-
domstolen bestämmer. Genom
vattendomstolens försorg skall
kungörelsen så snart det kan ske
införas i ortstidning. Ett exemplar
av kungörelsen skall dessutom
sändas till Utrikesdepartementet,
Kammarkollegiet, Fiskeriverket,
länsstyrelsen och andra statliga
myndigheter vilkas verksamhet
kan beröras av ansökan samt till
berörda kommuner.
departementet.
9§2
Då ansökan angående en verk-
samhet, vilken ingivits till myn-
dighet i Norge, inkommit till Utri-
kesdepartementet, skall den jämte
tillhörande bilagor sändas till
miljödomstolen eller länsstyrelsen.
Vad som nu sagts skall även gälla
i fråga om upplysningar som avses
i tredje punkten av art. 15 i kon-
ventionen.
Sedan de i första stycket avsed-
da handlingarna inkommit till
miljödomstolen eller länsstyrelsen
skall denna genast utfärda kungö-
relse om ansökan. Kungörelsen
skall innehålla dels uppgift om
verksamhetens beskaffenhet och
omfattning samt de verkningar,
som därav kan väntas uppkomma
inom svenskt område, dels under-
rättelse om vad sakägare, som vill
hos norsk myndighet framställa
erinran i anledning av verksamhe-
ten, har att iaktta samt om att
erinringar i anledning av ansökan
skall inom en viss, i kungörelsen
utsatt tid insändas till miljödom-
stolen eller länsstyrelsen. Kungö-
relsen skall innehålla tillkännagi-
vande att ett exemplar av ansök-
ningshandlingarna finns tillgäng-
ligt på miljödomstolens eller läns-
styrelsens kansli eller på annan
lämplig plats som miljödomstolen
eller länsstyrelsen bestämmer.
Genom miljödomstolens eller
länsstyrelsens försorg skall kungö-
relsen så snart det kan ske införas i
ortstidning. Ett exemplar av kun-
görelsen skall dessutom sändas till
Utrikesdepartementet, Kammar-
kollegiet, Fiskeriverket, länsstyrel-
sen och andra statliga myndigheter
vilkas verksamhet kan beröras av
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
2 Senaste lydelse 1993:1417.
38(
ansökan samt till berörda kommu-
ner.
Om det sedan kungörelse utfärdats från myndighet i Norge kommer
underrättelse om frågans fortsatta behandling där, skall också ett sådant
meddelande kungöras på sätt som nu har angetts.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Är företaget av beskaffenhet, att
någon menlig inverkan därav här i
riket uppenbarligen icke är att
motse, erfordras ej kungörelse,
som ovan nämnts.
Är verksamheten av beskaffen-
het, att någon menlig inverkan
därav här i riket uppenbarligen
icke är att motse, erfordras ej
kungörelse, som ovan nämnts.
10
Kan företaget antagas bliva till
men för allmänna intressen såsom
samfärdsel eller flottning eller
fiske av någon betydenhet eller för
vattenreglerings- eller torrlägg-
ningsföretag, som redan verkställts
eller med sannolikhet kan motses,
åligger vattendomstolen att in-
hämta yttrande från myndighet,
som i sådant hänseende har att
bevaka det allmännas rätt, även-
som från styrelse eller syssloman
för företag, som av frågan beröres.
Yttrande skall avgivas inom den
tid för erinringars framställande,
som bestämts i kungörelsen.
Sedan den enligt 9 § utsatta ti-
den för erinringars insändande
utgått, skall vattendomstolen till
regeringen avge yttrande huruvida
enligt art. 12 av konventionen
samtycke till företaget på svensk
sida kan anses erforderligt samt
huruvida till följd av omfattningen
och beskaffenheten av den utred-
ning, som ytterligare behövs,
frågan angående företaget bör
behandlas av kommission. Om det
med hänsyn till utredningens
fullständighet kan ske, bör vatten-
domstolen också meddela huruvida
enligt domstolen samtycke bör
lämnas och för sådant fall avge
förslag till de villkor, som därför
Kan verksamheten antagas bliva
till men för allmänna intressen
såsom samfärdsel eller flottning
eller fiske av någon betydenhet
eller för vattenreglering eller
torrläggning, som redan verk-
ställts eller med sannolikhet kan
motses, åligger miljödomstolen
eller länsstyrelsen att inhämta
yttrande från myndighet, som i
sådant hänseende har att bevaka
det allmännas rätt, ävensom från
styrelse eller syssloman för verk-
samhet, som av frågan beröres.
Yttrande skall avgivas inom den
tid för erinringars framställande,
som bestämts i kungörelsen.
11 §
Sedan den enligt 9 § utsatta ti-
den för erinringars insändande
utgått, skall miljödomstolen eller
länsstyrelsen till regeringen avge
yttrande huruvida enligt art. 12 av
konventionen samtycke till verk-
samheten på svensk sida kan
anses erforderligt samt huruvida
till följd av omfattningen och
beskaffenheten av den utredning,
som ytterligare behövs, frågan
angående verksamheten bör be-
handlas av kommission. Om det
med hänsyn till utredningens
fullständighet kan ske, bör miljö-
domstolen eller länsstyrelsen
också meddela huruvida enligt
denna samtycke bör lämnas och
381
bör uppställas. Yttrandet skall
åtföljas av samtliga till ärendet
hörande handlingar. Avskrift av
regeringens beslut i ärendet skall
tillställas vattendomstolen.
för sådant fall avge förslag till de Prop. 1997/98:90
villkor, som därför bör uppställas. Bilaga 2
Yttrandet skall åtföljas av samtliga
till ärendet hörande handlingar.
Avskrift av regeringens beslut i
ärendet skall tillställas miljödom-
stolen eller länsstyrelsen.
Yttrande som avses i 8 eller 11 §
avges av vattendomstolens ordfö-
rande. Om frågans beskaffenhet
påkallar det, skall han samråda
med den tekniske ledamoten och
nämndemännen. Erfordras särskild
undersökning, far ordföranden
uppdra åt den tekniske ledamoten
att med eller utan biträde av
nämndeman verkställa sådan.
Kostnaden för undersökningen o<
och dylikt betalas av statsmedel.
12 §
När miljödomstolen skall yttra
sig enligt 8 eller 11 § avges ytt-
randet av domstolens ordförande.
Om frågans beskaffenhet påkallar
det, skall han samråda med mil-
jörådet och de sakkunniga leda-
möterna. Erfordras särskild un-
dersökning, far ordföranden
uppdra åt miljörådet att med eller
utan biträde av sakkunnig leda-
mot verkställa sådan.
:h utgifter i anledning av kungörelser
13 §
I fråga om företag, som skall
verkställas för svenska statens
räkning, äger regeringen förordna,
att frågan om samtycke till företa-
get skall behandlas i annan ord-
ning än här ovan i 9-12 §§ är
föreskriven. Stadgandet i 9 § skall
dock jämväl för sådant fall gälla i
vad därmed avses att bereda sa-
kägare kännedom om ansökningen
och dess behandling samt om vad
de hava att iakttaga, därest de vilja
hos norsk myndighet framställa
erinran i anledning av företaget.
14 §
Förklaring som avses i art. 22 av
konventionen, meddelas av vat-
tendomstol. Ansökan om sådan
förklaring inges till vattendomsto-
len i tre exemplar. Görs ansökan
efter utgången av den i art. 22
stadgade tiden, skall den avvisas
av vatten-domstolen.
I fråga om verksamhet, som
skall verkställas för svenska sta-
tens räkning, äger regeringen
förordna, att frågan om samtycke
till verksamheten skall behandlas i
annan ordning än här ovan i 9-12
§§ är föreskriven. Stadgandet i 9 §
skall dock jämväl för sådant fall
gälla i vad därmed avses att bereda
sakägare kännedom om ansök-
ningen och dess behandling samt
om vad de hava att iakttaga, därest
de vilja hos norsk myndighet
framställa erinran i anledning av
verksamheten.
Förklaring som avses i art. 22 av
konventionen, meddelas av miljö-
domstol eller länsstyrelse. Ansö-
kan om sådan förklaring inges till
miljödomstolen eller länsstyrelsen
i tre exemplar. Görs ansökan efter
utgången av den i art. 22 stadgade
tiden, skall den avvisas av miljö-
382
I samband med förklaring, som
nämnts i första stycket, skall också
prövning äga rum av fråga som
avses i art. 3 mom. 2 eller art. 6
och är av beskaffenhet att besked
däri skolat enligt vattenlagen
(1983:291) tas upp i medgivande
till företaget.
Har ansökningshandlingarna ej
ingivits i föreskrivet antal exemp-
lar eller finner vattendomstolen
flera exemplar vara erforderliga
eller innehåller icke handlingarna
behövliga upplysningar för be-
handlingen av en fråga, som avses
i denna paragraf, far vattendom-
stolen förelägga sökanden att inom
viss tid fullständiga vad som så-
lunda brister vid äventyr, om det
försummas, att ansökningen kan
förklaras förfallen.
15
Angående behandlingen av frå-
ga, som avses i 14 §, skall i till-
lämpliga delar gälla vad som är
föreskrivet beträffande ansök-
ningsmål i vattenlagen
(1983:291).
16
Då förklaring som avses i 14 §
har meddelats och vunnit laga
kraft, skall inskrivning ske i vat-
tenboken av de förhållanden som
är av vikt för kännedom om de
rättigheter och skyldigheter här i
riket, vilka för framtiden är för-
enade med företaget.
17
Ansökan eller ärende, som avses
i 8, 9 eller 14 §, tas upp av den
vattendomstol, inom vilkens om-
råde den inverkan på vattenför-
hållan-dena, som det är fråga om,
uppkommer.
domstolen eller länsstyrelsen.
I samband med förklaring, som
nämnts i första stycket, skall också
prövning äga rum av fråga som
avses i art. 3 mom. 2 eller art. 6
och är av beskaffenhet att besked
däri skolat enligt miljöbalken tas
upp i medgivande till verksamhe-
ten.
Har ansökningshandlingarna ej
ingivits i föreskrivit antal exem-
plar eller finner miljödomstolen
eller länsstyrelsen flera exemplar
vara erforderliga eller innehåller
icke handlingarna behövliga upp-
lysningar för behandlingen av en
fråga, som avses i denna paragraf,
far miljödomstolen eller länssty-
relsen förelägga sökanden att inom
viss tid fullständiga vad som så-
lunda brister vid äventyr, om det
försummas, att ansökningen kan
förklaras förfallen.
§
Angående behandlingen av frå-
ga, som avses i 14 §, skall i till-
lämpliga delar gälla vad som är
föreskrivit beträffande ansök-
ningsmål i miljöbalken.
§
Då förklaring som avses i 14 §
har meddelats och vunnit laga
kraft, skall inskrivning ske i vat-
tenboken av de förhållanden som
är av vikt för kännedom om de
rättigheter och skyldigheter här i
riket, vilka för framtiden är för-
enade med verksamheten.
§
Ansökan eller ärende, som avses
i 8, 9 eller 14 §, tas upp av den
miljödomstol eller länsstyrelse,
inom vilkens område den inverkan
på vattenförhållandena, som det är
fråga om, uppkommer.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
383
18 §
Vad som i vattenlagen
(1983:291) stadgas om skyldighet
att ta del i kostnaden för ett före-
tag eller att utge bidrag till detta
skall även tillämpas på företag,
som enligt konventionen verkställs
till förmån för strömfall eller fast
egendom eller intresse här i riket.
Hänsyn skall dock tas endast till
nytta, som här uppkommer genom
företaget.
Skall till följd av överenskom-
melse, som avses i art. 10 av kon-
ventionen, skyldighet att ta del i ett
företag åvila även fast egendom
eller intresse i Norge, skall vid
tillämpningen av denna paragraf
såsom kostnad för företaget anses
endast den del därav, som
enligt nämnda överenskommelse
faller på egendom eller intresse
här i riket.
19 §
Fråga om godkännande av över-
enskommelse, som avses i art. 10
av konventionen, prövas beträf-
fande företag, varom ansökan
göres här i riket, i samband med
tillstånd till företaget samt eljest i
den ordning, som i 14 och 15 §§ är
för där avsett fall föreskriven.
20 §
Är med vattenföretag enligt
vattenlagen (1983:291) förenad
skyldighet för tillståndshavaren att
erlägga bygdeavgift, skall vad som
sålunda stadgats lända till efter-
rättelse även i fråga om företag,
vartill tillstånd meddelas enligt
konventionen. Sådan skyldighet
far dock icke åläggas till förmån
för intressen utom riket. Vid be-
stämmande av antalet avgiftsen-
heter och inplacering i avgiftsklass
Vad som stadgas om skyldighet
att ta del i kostnaden för en verk-
samhet eller att utge bidrag till
denna skall även tillämpas på
verksamhet, som enligt konventio-
nen verkställs till förmån för
strömfall eller fast egendom eller
intresse här i riket. Hänsyn skall
dock tas endast till nytta, som här
uppkommer genom verksamheten.
Skall till följd av överenskom-
melse, som avses i art. 10 av kon-
ventionen, skyldighet att ta del i en
verksamhet åvila även fast egen-
dom eller intresse i Norge, skall
vid tillämpningen av denna para-
graf såsom kostnad för verksam-
heten anses endast den del därav,
som enligt nämnda överenskom-
melse faller på egendom eller
intresse här i riket.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Fråga om godkännande av över-
enskommelse, som avses i art. 10
av konventionen, prövas beträf-
fande verksamhet, varom ansökan
göres här i riket, i samband med
tillstånd till verksamheten samt
eljest i den ordning, som i 14 och
15 §§ är för där avsett fall före-
skriven.
Är med vattenverksamhet för-
enad skyldighet för tillståndshava-
ren att erlägga bygdeavgift enligt
lagen (0000) med särskilda be-
stämmelser om vattenverksamhet,
skall vad som sålunda stadgats
lända till efterrättelse även i fråga
om verksamhet, vartill tillstånd
meddelas enligt konventionen.
Sådan skyldighet far dock icke
åläggas till förmån för intressen
utom riket. Vid bestämmande av
38
skall hänsyn endast tas till verk- antalet avgiftsenheter och inplace- Prop. 1997/98:90
ningama här i riket. ring i avgiftsklass skall hänsyn Bilaga 2
endast tas till verkningarna här i
riket.
Avgift som avses i första stycket far, om det är skäligt med hänsyn till
avgiftsskyldighet som ålagts enligt art. 8 av konventionen eller andra
omständigheter, sättas lägre än vad som eljest är stadgat eller också helt
efterges.
21
Vad i 12 § är stadgat om yttran-
de, som där sägs, skall äga till-
lämpning jämväl i fråga om med-
delande av upplysning, varom
enligt art. 16 av konventionen
framställning inkommer till vat-
tendomstolen.
Vill myndighet här i riket in-
hämta upplysning, som avses i
nämnda artikel, skall framställning-
en därom insändas till utrikesde-
partementet for att tillställas veder-
börande norska myndighet.
22
Fråga om ställande av säkerhet,
som avses i art. 11 av konventio-
nen, prövas beträffande företag,
for vilket ansökan görs här i riket,
i samband med tillstånd till företa-
get samt eljest vid meddelande av
samtycke till företaget eller i den
ordning, som i 14 och 15 §§ är
föreskriven för där avsett fall.
Angående sådan säkerhet tillämpas
vad som är föreskrivet i 22 kap. 3
§ vattenlagen (1983:291).
Vad i 12 § är stadgat om yttran-
de, som där sägs, skall äga till-
lämpning jämväl i fråga om med-
delande av upplysning, varom
enligt art. 16 av konventionen
framställning inkommer till miljö-
domstolen eller länsstyrelsen.
Vill myndighet här i riket in-
hämta upplysning, som avses i
nämnda artikel, skall framställning-
en därom insändas till Utrikesde-
partementet for att tillställas veder-
börande norska myndighet.
§
Fråga om ställande av säkerhet,
som avses i art. 11 av konventio-
nen, prövas beträffande verksam-
het, för vilket ansökan görs här i
riket, i samband med tillstånd till
verksamheten samt eljest vid med-
delande av samtycke till verksam-
heten eller i den ordning, som i 14
och 15 §§ är föreskriven for där
avsett fall. Angående sådan säker-
het tillämpas vad som är föreskri-
vet i 9 kap. 3 § lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet.
23 §
Föreläggande, varom stadgas i
art. 29 av konventionen, meddelas
av länsstyrelsen i det län, där
företaget verkställes eller den
flottled, varom fråga är, framgår
eller, om företaget verkställes i
Norge, inverkan å vattenförhållan-
dena till följd av företaget upp-
Föreläggande, varom stadgas i
art. 29 av konventionen, meddelas
av länsstyrelsen i det län, där
verksamheten verkställes eller den
flottled, varom fråga är, framgår
eller, om verksamheten verkställes
i Norge, inverkan å vattenförhål-
landena till följd av verksamheten
385
13 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 90
kommer. uppkommer.
Då ombud enligt nämnda artikel utsetts, skall underrättelse därom
jämte uppgift å ombudets namn och adress inforas i en eller flera av
ortens tidningar samt i allmänna tidningarna. Sker ändring i förhållande,
som tidigare kungjorts, skall den på samma sätt offentliggöras. Uppgif-
ter, som nu nämnts, skola tillika upptagas i särskild, hos länsstyrelsen
tillgänglig forteckning.
Kostnad for kungörelse, som avses i denna paragraf, må uttagas i den
ordning, som angående lösen for expedition är föreskriven.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Mål som före denna lags ikraftträdande har inletts hos en förrätt-
ningsman skall slutföras av denne. Målet skall handläggas och bedömas
enligt äldre bestämmelser.
3. Mål som före denna lags ikraftträdande har inletts hos en vatten-
domstol skall därefter handläggas av den miljödomstol som är behörig
enligt 20 kap. 8 § miljöbalken.
386
2.6
Härigenom föreskrivs att 25 § 2 mom. lagen (1947:576) om statlig in-
komstskatt skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
25 § 2 mom.1
Med avyttring av fastighet likställs överföring av mark eller andel i
samfallighet genom fastighetsreglering enligt 5 kap. och uppdelning i
lotter genom klyvning enligt 11 kap. fastighetsbildningslagen
(1970:988), om överföringen eller uppdelningen sker mot ersättning helt
eller delvis i pengar, samt avstående av mark genom inlösen enligt 8 kap.
samma lag. Har den ersättning i pengar som en skattskyldig erhållit på
grund av en överföring enligt 5 kap. eller en uppdelning enligt 11 kap.
nämnda lag inte överstigit 5 000 kronor, är dock inte någon del av vins-
ten skattepliktig. Om ersättningen i pengar överstiger 5 000 kronor, skall
som skattepliktig inkomst tas upp så stor del av hela realisationsvinsten
som ersättningen i pengar, minskad med 5 000 kronor, utgör av det totala
vederlaget för överföringen eller uppdelningen, minskat med 5 000 kro-
nor, dock att den skattepliktiga inkomsten inte skall tas upp till högre
belopp än som motsvarar den del av
5 000 kronor.
Avyttring av fastighet anses vi-
dare föreligga när ägare av fastig-
het fatt engångsersättning på grund
av allframtidsupplåtelse. Härmed
avses ersättning på grund av sådan
inskränkning i förfoganderätt till
fastigheten som skett enligt natur-
vårdslagen (1964:822) eller på
grund av motsvarande inskränk-
ningar enligt andra författningar
eller på grund av upplåtelse av
nyttjanderätt eller servitutsrätt till
fastigheten för obegränsad tid.
Engångsersättningen är i dessa fall
att betrakta som köpeskilling,
varvid så stor del av fastigheten
anses avyttrad som ersättningsbe-
loppet utgör av fastighetens hela
värde vid tiden för beslutet om
fastighetens hela värde vid tiden
för beslutet om inskränkningen i
förfoganderätten eller för upplåtel-
sen av nyttj anderätten eller servi-
ersättningen i pengar som överstiger
Avyttring av fastighet anses vi-
dare föreligga när ägare av fastig-
het fatt engångsersättning på grund
av allframtidsupplåtelse. Härmed
avses ersättning på grund av sådan
inskränkning i förfoganderätt till
fastigheten som skett enligt miljö-
balken eller på grund av motsva-
rande inskränkningar enligt andra
författningar eller på grund av
upplåtelse av nyttjanderätt eller
servitutsrätt till fastigheten för
obegränsad tid. Engångsersätt-
ningen är i dessa fall att betrakta
som köpeskilling, varvid så stor
del av fastigheten anses avyttrad
som ersättningsbeloppet utgör av
fastighetens hela värde vid tiden
för beslutet om fastighetens hela
värde vid tiden för beslutet om
inskränkningen i förfoganderätten
eller för upplåtelsen av nyttjande-
rätten eller servitutsrätten.
Senaste lydelse 1990:651.
387
tutsrätten.
Har den skattskyldige i samband med allframtidsupplåtelse fatt ersätt-
ning på grund av upplåtelse av avverkningsrätt skall ersättningen, om den
skattskyldige yrkar det, anses som engångsersättning på grund av all-
fram-tidsupplåtelsen. Har den skattskyldige i nu avsett fall fatt ersättning
för avyttrade skogsprodukter, far 60 procent av ersättningen behandlas
som engångsersättning på grund av allframtidsupplåtelse. Vad som sägs i
detta stycke gäller dock endast om skatteplikt för ersättningen för av-
verknings-rätten eller skogsprodukterna inträtt under samma beskatt-
ningsår som er-sättningen på grund av allframtidsupplåtelsen.
Från det sammanlagda beloppet av den eller de engångsersättningar
som den skattskyldige under ett beskattningsår har fatt på grund av all-
framtidsupplåtelse är han berättigad till avdrag med 5 000 kronor, om
han inte visar att han haft avdragsgilla omkostnader till samma eller
högre belopp. Avdraget far dock inte överstiga det sammanlagda ersätt-
ningsbeloppet för upplåtelserna.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999 och tillämpas på avyttringar
som har skett den 1 januari 1999 och senare.
38:
Härigenom föreskrivs i fråga om luftfartslagen (1957:297)'
dels att 1 kap. 2 a §, 3 kap. 1 § och 6 kap. 5 och 8 §§ skall ha följande
lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 6 kap. 5 a §, av följande
lydelse.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2a§
Luftfartyg far inte inom svenskt område framföras med överljudsfart.
Om det finns synnerliga skäl, far regeringen eller den myndighet rege-
ringen bestämmer medge undantag från förbudet. I samband därmed får
anges på vilka villkor luftfarten far äga rum.
Ytterligare krav i fråga om
framförande av luftfartyg i över-
ljudsfart får inte ställas med stöd
av miljöbalken.
1 §
Luftfartyg skall vara luftvärdiga och miljövärdiga när de används vid
luftfart.
Ett luftfartyg anses luftvärdigt, om det är konstruerat, byggt, utrustat
och hållet i stånd på ett sådant sätt
säkerhetens krav är uppfyllda.
Ett luftfartyg anses miljövärdigt,
om det är konstruerat, byggt,
utrustat och hållet i stånd på ett
sådant sätt att det inte orsakar
skada genom buller eller luftför-
orening eller genom annan liknan-
de störning.
samt har sådana flygegenskaper att
Ett luftfartyg anses miljövärdigt,
om det är konstruerat, byggt,
utrustat och hållet i stånd på ett
sådant sätt att det inte orsakar
skada genom buller eller luftför-
orening eller genom annan liknan-
de störning. Ytterligare krav i
fråga om luftfartygs miljövärdig-
het får inte ställas med stöd av
26 kap. 9 § miljöbalken.
Lagen omtryckt 1986:166.
389
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
5§2
Tillstånd far beviljas bara om hinder inte möter av hänsyn till det all-
männa. Vid prövningen skall hänsyn, förutom till annat, tas till mark-
förhållandena, till störningar som kan uppkomma för omgivningen och
till totalförsvaret. Vidare skall hänsyn tas till sökandens tekniska och
ekono-miska förutsättningar att driva flygplatsen.
Avser prövningen inrättandet av en flygplats som skall kunna användas
under instrumentväderförhållanden (trafikflygplats), utbyggnad av en
flyg-plats till trafikflygplats eller ombyggnad av en trafikflygplats, skall
pröv-ningen omfatta även investeringens lönsamhet och dess inverkan på
andra flygplatser i regionen.
Vid tillståndsprövning skall la-
gen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. tillämpas.
Tillstånd far inte meddelas i
Vid tillståndsprövningen skall 3
och 4 kap., 5 kap. 3 § och 16 kap.
5 § miljöbalken tillämpas.
Tillstånd får inte meddelas i
strid mot en detaljplan eller områ-
desbestämmelser. Om syftet med
planen eller bestämmelserna inte
motverkas, far dock mindre avvi-
kelser göras.
strid mot en detaljplan eller områ-
desbestämmelser. Om syftet med
planen eller bestämmelserna inte
motverkas, far dock mindre avvi-
kelser göras.
5 a§
En miljökonsekvensbeskrivning
skall ingå i en ansökan om till-
stånd.
Innan miljökonsekvensbeskriv-
ningen upprättas skall den som
avser att inge ansökan ha samråd
enligt 6 kap. 4 § första stycket
miljöbalken med Luftfartsverket,
berörda länsstyrelser och enskil-
da.
Vad gäller förfarandet i övrigt,
kraven på miljökonsekvensbe-
skrivningar samt planer och pla-
neringsunderlag skall 6 kap. 3 §,
4 § tredje stycket, 5-8 §§ och
10—12 §§ miljöbalken tillämpas.
Innan ansökan om tillstånd prö-
vas skall miljökonsekvensbeskriv-
ningen godkännas av länsstyrel-
sen. Beslutet får inte överklagas.
Innehållet i miljökonsekvensbe-
skrivningen och resultatet av
1 Senaste lydelse 1988:1572.
390
samråd och yttranden skall beak-
tas vid tillståndsprövningen.
När det förutom enligt detta ka-
pitel krävs tillstånd till flygplatsen
enligt miljöbalken gäller inte
andra-femte styckena. Då skall i
stället 6 kap. 3 §, 7 § och 9-12 §§
miljöbalken tillämpas.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Regeringen far föreskriva att det
krävs tillstånd för att inrätta och
driva även andra anläggningar för
luftfarten än allmänna flygplatser.
Frågor om tillstånd och om villko-
ren för detta prövas av regeringen
eller den myndighet regeringen
bestämmer.
§
Regeringen får föreskriva att det
krävs tillstånd för att inrätta och
driva även andra anläggningar för
luftfarten än allmänna flygplatser.
Frågor om tillstånd och om villko-
ren för detta prövas av regeringen
eller den myndighet regeringen
bestämmer. Därvid gäller be-
stämmelserna i 5 och 5 a §§.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende om tillstånd skall handläggas och bedömas enligt äldre
bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande.
Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedel-
bart.
391
Härigenom föreskrivs att 1-7, 9-12 och 15-19 §§ lagen (1962:627) om
vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m.m. ska ha följande
lydelse.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Är Sverige i krig, skall bestäm-
melserna i denna lag om medde-
lande av tillstånd till vissa företag
i vatten tillämpas.
Är Sverige i krigsfara eller rå-
der det sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av
Är Sverige i krig, skall bestäm-
melserna i denna lag om medde-
lande av tillstånd till viss vatten-
verksamhet tillämpas.
Är Sverige i krigsfara eller rå-
der det sådana utomordentliga
förhållanden som är föranledda av
att det är krig utanför Sveriges
gränser eller av att Sverige har
varit i krig eller krigsfara, far
regeringen föreskriva att bestäm-
melserna i denna lag om medde-
lande av tillstånd till viss vatten-
verksamhet skall tillämpas.
att det är krig utanför Sveriges
gränser eller av att Sverige har
varit i krig eller krigsfara, far
regeringen föreskriva att bestäm-
melserna i denna lag om medde-
lande av tillstånd till vissa företag
i vatten skall tillämpas.
Föreskrift enligt andra stycket skall underställas riksdagens prövning
inom en månad från det den utfärdades. Sker inte underställning eller
godkänner riksdagen inte föreskriften inom två månader från det under-
ställningen skedde, upphör föreskriften att gälla.
För bättre utnyttjande av vatten-
kraft far, efter ansökan hos vatten-
domstolen enligt 13 kap. vattenla-
gen (1983:291), tillstånd enligt
denna lag lämnas till tillfällig
vattenreglering eller annat vatten-
företag, som avses i 1 kap. 3 §
första stycket 1 vattenlagen, eller
också ändrade bestämmelser med-
delas om innehållande eller tapp-
ning av vatten, om åtgärden prövas
ur allmän synpunkt medföra för-
delar, som överväger kostnaderna
samt skadorna och olägenheterna
av den.
För bättre utnyttjande av vatten-
kraft far, efter ansökan hos miljö-
domstolen enligt miljöbalken,
tillstånd enligt denna lag lämnas
till tillfällig vattenreglering eller
annan vattenverksamhet, som
avses i 11 kap. 2 § 1 miljöbalken,
eller också ändrade bestämmelser
meddelas om innehållande eller
tappning av vatten, om åtgärden
prövas ur allmän synpunkt medfö-
ra fördelar, som överväger kostna-
derna samt skadorna och olägen-
heterna av den.
1 Senaste lydelse 1994:1633.
2 Senaste lydelse 1983:653
392
3
Bestämmelserna i vattenlagen
(1983:291) skall tillämpas på
foretag enligt denna lag, om inte
annat föranleds av bestämmelserna
i det följande.
Tillstånd till företag enligt den-
na lag skall meddelas för viss tid,
högst tre år.
Sedan tiden för tillståndet eller,
om nytt tillstånd meddelats, tiden
därför gått till ända, skall sökan-
den vidtaga de åtgärder, som er-
fordras för att återställa förhållan-
dena i lämpligt skick. Vattendom-
stolen har att i samband med till-
ståndet meddela erforderliga be-
stämmelser härom.
5
Bestämmelsen i 3 kap. 4 § vat-
tenlagen (1983:291) skall inte äga
tillämpning i fråga om företag
enligt denna lag.
6
Bestämmelserna i 7 kap. vat-
tenlagen (1983:291) om vatten-
reglering med tvångsdelaktighet
gäller inte regleringar, som avses i
denna lag. Är det uppenbart, att en
reglering är till nytta för annan
som tillgodogör vattenkraft, är
denne dock skyldig att i den mån
så kan anses skäligt bidra till kost-
naden för regleringen. I fråga om
talan om sådant bidrag tillämpas
vattenlagens bestämmelser om
stämningsmål.
§3
Bestämmelserna i miljöbalken
och lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverksam-
het skall tillämpas på vattenverk-
samhet enligt denna lag, om inte
annat föranleds av bestämmelserna
i det följande.
§
Tillstånd till vattenverksamhet
enligt denna lag skall meddelas för
viss tid, högst tre år.
Sedan tiden för tillståndet el-
ler, om nytt tillstånd meddelats,
tiden därför gått till ända, skall
sökanden vidtaga de åtgärder,
som erfordras för att återställa
förhållandena i lämpligt skick.
Miljödomstolen har att i samband
med tillståndet meddela erforder-
liga bestämmelser härom.
§4
Bestämmelsen i 11 kap. 6 §
första stycket miljöbalken skall
inte äga tillämpning i fråga om
vattenverksamhet enligt denna lag.
§5
Bestämmelserna i 5 kap. lagen
(0000) med särskilda bestämmel-
ser om vattenverksamhet om vat-
tenreglering med tvångsdelaktig-
het gäller inte regleringar, som
avses i denna lag. Är det uppen-
bart, att en reglering är till nytta
för annan som tillgodogör vatten-
kraft, är denne dock skyldig att i
den mån så kan anses skäligt bidra
till kostnaden för regleringen. I
fråga om talan om sådant bidrag
tillämpas bestämmelserna om
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
3 Senaste lydelse 1983:653.
4 Senaste lydelse 1983:653.
5 Senaste lydelse 1983:653.
393
I fråga om förvaltningen av ett
vattenregleringsföretag med flera
deltagare gäller vad som i lagen
(1973:1150) om förvaltning av
samfalligheter är stadgat om sam-
falligheter enligt vattenlagen.
1 stället för bestämmelserna i
11 kap. 1 och 2 §§ vattenlagen
(1983:291) gäller vid tillämpning
av denna lag i fråga om vattenfö-
retag som där avses bestämmel-
serna i 11 kap. 3 § vattenlagen.
Bestämmelserna i 11 kap.
7—11 §§ och 13 kap. 19 § andra
stycket vattenlagen skall inte gälla
i fråga om företag enligt denna
lag.
9
Vid meddelande av tillstånd till
företag enligt denna lag far vatten-
domstolen, om det behövs för att
undvika dröjsmål med företaget,
skjuta upp frågan om de före-
skrifter, som erfordras angående
ersättning, avgifter eller annat.
Därvid tillämpas 13 kap. 49 §
andra - femte styckena vattenlagen
(1983:291).
1(
Ersättning, som bestämmes i
penningar, må fastställas att utgå
för år eller del av år, så länge
företaget äger bestånd. Har till-
stånd till företaget tagits i anspråk,
skall sådan ersättning utgå för hela
den tid därefter, för vilken tillstån-
det meddelats, om ej vattendom-
stämningsmål i lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vatten-
verksamhet.
I fråga om förvaltningen av ett
vattenregleringsföretag med flera
deltagare gäller vad som i lagen
(1973:1150) om förvaltning av
samfälligheter är stadgat om sam-
falligheter enligt lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vatten-
verksamhet.
§6
I stället för bestämmelserna i
17 kap. 1 § miljöbalken gäller vid
tillämpning av denna lag i fråga
om vattenverksamhet som där
avses bestämmelserna i 17 kap.
3 § miljöbalken.
Bestämmelserna i 6 kap. 4-5 §§
miljöbalken skall inte gälla i fråga
om vattenverksamhet enligt denna
lag.
Vid meddelande av tillstånd till
vattenverksamhet enligt denna lag
får miljödomstolen, om det behövs
för att undvika dröjsmål med
verksamheten, skjuta upp frågan
om de föreskrifter, som erfordras
angående ersättning, avgifter eller
annat. Därvid tillämpas 22 kap.
27 § andra - femte stycket miljö-
balken.
§
Ersättning, som bestämmes i
penningar, må fastställas att utgå
för år eller del av år, så länge
verksamheten pågår. Har tillstånd
till företaget tagits i anspråk, skall
sådan ersättning utgå för hela den
tid därefter, för vilken tillståndet
meddelats, om ej miljödomstolen
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
6 Senaste lydelse 1983:653.
7 Senaste lydelse 1983:653.
394
stolen förordnar annorlunda.
När skäl äro därtill, må vatten-
domstolen höja eller sänka ersätt-
ning, som fastställts att utgå för år
eller del av år, eller meddela nya
eller ändrade bestämmelser om
vidtagande av åtgärder, som kunna
erfordras för tillgodoseende av
allmän eller enskild rätt.
11
Vattendomstols beslut, vari-
genom meddelats bestämmelser
om skyldighet att förebygga eller
avhjälpa skada eller olägenhet till
följd av företag enligt denna lag
eller att utgiva ersättning därför,
skall, såframt tillståndet till före-
taget tagits i anspråk, gå i verk-
ställighet som om det vunnit laga
kraft, där ej annorlunda förordnas.
Belopp, som i enlighet med
vattendomstolens beslut nedsatts
hos länsstyrelsen eller guldits i
annan ordning, må ej återkrävas.
12
Anspråk på ersättning för skada,
förlust eller intrång som inte förut-
setts av vattendomstolen skall, för
att få tas upp till prövning, anmä-
las till vattendomstolen inom fem
år eller den längre tid, högst tolv
år, som vattendomstolen kan ha
föreskrivit, räknat från det tiden
för tillståndet eller, om nytt till-
stånd meddelats, tiden därför gått
till ända. Efterföljes företag enligt
denna lag av företag, vartill till-
stånd meddelas enligt vattenlagen
(1983:291), far anspråk med an-
ledning av det förra företaget
framställas inom den tid, som
gäller för det senare företaget
enligt 15 kap. 17 § tredje stycket
vattenlagen. Anmälan om ersätt-
förordnar annorlunda.
När skäl äro därtill, må miljö-
domstolen höja eller sänka ersätt-
ning, som fastställts att utgå för år
eller del av år, eller meddela nya
eller ändrade bestämmelser om
vidtagande av åtgärder, som kunna
erfordras för tillgodoseende av
allmän eller enskild rätt.
§
Miljödomstols beslut, varigenom
meddelats bestämmelser om skyl-
dighet att förebygga eller avhjälpa
skada eller olägenhet till följd av
vattenverksamhet enligt denna lag
eller att utgiva ersättning därför,
skall, såframt tillståndet till verk-
samheten tagits i anspråk, gå i
verkställighet som om det vunnit
laga kraft, där ej annorlunda för-
ordnas.
Belopp, som i enlighet med
miljödomstolens beslut nedsatts
hos länsstyrelsen eller guldits i
annan ordning, må ej återkrävas.
§8
Anspråk på ersättning för skada,
förlust eller intrång som inte förut-
setts av miljödomstolen skall, för
att fa tas upp till prövning, anmä-
las till miljödomstolen inom fem år
eller den längre tid, högst tolv år,
som miljödomstolen kan ha före-
skrivit, räknat från det tiden för
tillståndet eller, om nytt tillstånd
meddelats, tiden därför gått till
ända. Efterföljes vattenverksamhet
enligt denna lag av vattenverk-
samhet, vartill tillstånd meddelas
enligt miljöbalken, far anspråk
med anledning av den förra verk-
samheten framställas inom den tid,
som gäller för den senare verk-
samheten enligt 24 kap. 13 § tredje
stycket miljöbalken. Anmälan om
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Senaste lydelse 1983:653
395
ningsanspråk skall vara skriftlig
och den skall ges in till vattendom-
stolen i två exemplar. Vattendom-
stolen skall i domen erinra om vad
skadelidande har att iaktta.
15
Bestämmelserna i 4 kap. 5 §
andra och tredje styckena vatten-
lagen (1983:291) hindrar inte att
ansökan om tillstånd till åtgärder
enligt denna lag tas upp till pröv-
ning.
ersättningsanspråk skall vara
skriftlig och den skall ges in till
miljödomstolen i två exemplar.
Miljödomstolen skall i domen
erinra om vad skadelidande har att
iaktta.
§9
Bestämmelserna i 17 § andra
och tredje stycket lagen (0000) om
införande av miljöbalken hindrar
inte att ansökan om tillstånd till
åtgärder enligt denna lag tas upp
till prövning.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
16
I mål enligt denna lag skall ett
exemplar av ansökningshandling-
arna jämte kungörelsen av vatten-
domstolen tillställas länsstyrelsen i
det län, inom vilket företaget
huvudsakligen skall verkställas.
Vid tillämpning i mål, varom nu
är fråga, av bestämmelserna i
13 kap. 29 och 37 §§ vattenlagen
(1983:291) far i brådskande fall
de i dessa lagrum angivna frister-
na begränsas. Parterna skall dock
beredas skäligt rådrum.
17
I mål enligt denna lag får på be-
gäran av sökanden vattendom-
stolen utan huvudförhandling i
brådskande fall medge att åtgärder
för vattenföretaget vidtas, innan
frågan om sådana åtgärder slutli-
gen avgörs. Är fråga om åtgärd,
som omfattar vidlyftigare arbete,
eller är avsevärt intrång på allmän
eller enskild rätt att befara därav,
får förordnande meddelas endast
om riket är i krig.
io
I mål enligt denna lag skall ett
exemplar av ansökningshandling-
arna jämte kungörelsen av miljö-
domstolen tillställas länsstyrelsen i
det län, inom vilket vattenverk-
samheten huvudsakligen skall
verkställas.
Vid tillämpning i mål, varom nu
är fråga, av bestämmelsen i
22 kap. 17 § miljöbalken får i
brådskande fall den i detta lagrum
angivna fristen begränsas. Parterna
skall dock beredas skäligt rådrum.
41
I mål enligt denna lag far på be-
gäran av sökanden miljödomsto-
len utan huvudförhandling i bråds-
kande fall medge att åtgärder för
vattenföretaget vidtas, innan frå-
gan om sådana åtgärder slutligen
avgörs. Är fråga om åtgärd, som
omfattar vidlyftigare arbete, eller
är avsevärt intrång på allmän eller
enskild rätt att befara därav, får
förordnande meddelas endast om
riket är i krig.
9 Senaste lydelse 1983:653.
10 Senaste lydelse 1983:653.
11 Senaste lydelse 1983:653.
396
När synnerliga skäl föreligger,
far vattendomstolen i mål enligt
denna lag medge sökanden att utan
hinder av bestämmelsen i 4 kap.
1 § andra stycket vattenlagen
(1983:291) påbörja arbete, som
där avses.
Vattendomstolens beslut enligt
denna paragraf gäller omedelbart,
men det kan ändras när förhållan-
dena föranleder det.
18
Är riket i krig och är med hän-
syn till kraftförsörjningen ound-
gängligen erforderligt att åtgärd,
som avses i 2 §, vidtas utan dröjs-
mål, far regeringen eller den myn-
dighet som regeringen bestämmer
förordna att åtgärden far, ändå att
den är av beskaffenhet att vatten-
domstolens medgivande därtill
skall inhämtas, vidtas utan föregå-
ende prövning av vattendomstolen.
Vidtar någon åtgärd med stöd av
vad nu sagts, skall han ofördröjli-
gen efter dess verkställande göra
ansökan hos vattendomstolen om
godkännande av åtgärden.
I fråga om ansökan, som i första
stycket sägs, och påföljd för un-
derlåtenhet att göra sådan ansökan
gäller vad i vattenlagen
(1983:291) stadgas för fall som
avses i 4 kap. 4 § samma lag.
19
Säkerhet, som avses i 13 kap. 49
och 50 §§ vattenlagen (1983:291),
skall i mål, varom är fråga i denna
lag, gälla all ersättning, som icke
skall erläggas innan meddelat till-
stånd tages i anspråk, ävensom
kostnader för åtgärd, som vatten-
domstolen kan ha föreskrivit med
stöd av 4 § andra stycket.
När synnerliga skäl föreligger,
far miljödomstolen i mål enligt
denna lag medge sökanden att utan
hinder av bestämmelsen i 11 kap.
10 § miljöbalken påbörja arbete,
som där avses.
Miljödomstolens beslut enligt
denna paragraf gäller omedelbart,
men det kan ändras när förhållan-
dena föranleder det.
12
Är riket i krig och är med hän-
syn till kraftförsörjningen ound-
gängligen erforderligt att åtgärd,
som avses i 2 §, vidtas utan dröjs-
mål, far regeringen eller den myn-
dighet som regeringen bestämmer
förordna att åtgärden far, ändå att
den är av beskaffenhet att miljö-
domstolens medgivande därtill
skall inhämtas, vidtas utan föregå-
ende prövning av miljödomstolen.
Vidtar någon åtgärd med stöd av
vad nu sagts, skall han ofördröj li-
gen efter dess verkställande göra
ansökan hos miljödomstolen om
godkännande av åtgärden.
I fråga om ansökan, som i första
stycket sägs, och påföljd för un-
derlåtenhet att göra sådan ansökan
gäller vad i miljöbalken stadgas
för fall som avses i 11 kap. 16 §
samma lag.
i13
Säkerhet, som avses i 22 kap. 27
och 28 §§ miljöbalken, skall i mål,
varom är fråga i denna lag, gälla
all ersättning, som icke skall er-
läggas innan meddelat tillstånd
tages i an-språk, ävensom kostna-
der för åtgärd, som miljödomstolen
kan ha föreskrivit med stöd av 4 §
andra stycket.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
12 Senaste lydelse 1983:653.
13 Senaste lydelse 1983:653.
397
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
398
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1966:314) om kontinental-
sockeln
dels att 3, 4, 10, 10 a, 11 och 12 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas sju nya bestämmelser, 1 a, 3 a, 3 b, 4 a,
4 b, 4 c och 5 a §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
la§
Vid utforskning av kontinental-
sockeln och vid utvinning av na-
turtillgångar från den skall be-
stämmelserna i 2 kap. miljöbalken
gälla även när verksamheten
bedrivs utanför territorialgränsen.
3 §’
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer äger meddela
tillstånd för annan än staten att genom geofysiska mätningar, borrning
eller på annat sätt utforska kontinentalsockeln och att utvinna naturtill-
gångar från denna.
Tillstånd skall avse bestämt område och viss tid.
Regeringen äger föreskriva att visst slag av verksamhet som avses i
första stycket far äga rum utan tillstånd.
I ärenden om tillstånd att utvin-
na naturtillgångar från kontinen-
talsockeln skall lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser
m.m. tillämpas.
3a§
Vid prövning av tillstånd att ut-
forska kontinentalsockeln eller att
utvinna naturtillgångar från den
tillämpas 2 kap., 5 kap. 3 § och
16 kap. 5 § miljöbalken.
Vid prövning av tillstånd att ut-
vinna naturtillgångar från konti-
nentalsockeln tillämpas dessutom
3 och 4 kap. miljöbalken.
En miljökonsekvensbeskrivning
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Senaste lydelse 1991:49.
399
4
Vid tillstånd skall fogas de vill-
kor som är påkallade från allmän
synpunkt, såsom villkor om företa-
gets ledning, sättet för arbetenas
utförande, anläggningar på konti-
nentalsockeln för arbetena, karta
över arbetena, provtagning, rap-
portering rörande verksamheten,
användning av produkterna och
åtgärder till bevarande av fyndig-
het eller borrhål, samt de villkor
som behövs till skydd för miljön
eller till skydd för sjöfarten, fisket
eller annat allmänt eller enskilt
intresse.
När tillstånd meddelas, kan be-
stämmas i vilken omfattning un-
dersökning eller utvinning skall
ske för att den rätt som grundas på
tillståndet skall äga bestånd.
skall ingå i en ansökan om till-
stånd att genom borrning eller
sprängning utforska kontinental-
sockeln eller att utvinna naturtill-
gångar från den. I fråga om förfa-
randet, kraven på miljökon-
sekvensbeskrivningar samt planer
och planeringsunderlag gäller
6 kap. miljöbalken.
3b§
Vid prövning av tillstånd till täkt
på kontinentalsockeln skall beho-
vet av materialet som kan utvinnas
vägas mot de skador på djur- och
växtlivet och på miljön i övrigt
som täkten kan befaras orsaka.
Tillstånd får inte lämnas till en
täkt som kan befaras försämra
livsbetingelserna för någon djur-
eller växtart som är hotad, sällsynt
eller i övrigt hänsynskrävande.
§2
Ett tillstånd skall förenas med
de villkor som behövs för att skyd-
da människors hälsa och miljön
mot skador och olägenheter,
främja en långsiktigt god hushåll-
ning med mark och vatten och
andra resurser, trygga säkerheten
samt skydda andra allmänna
intressen och enskild rätt.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Villkoren kan bland annat avse
åtgärder för att förebygga luft-
eller vattenföroreningar, skydda
djur- och växtlivet, bevara fyndig-
heter eller borrhål eller skydda
sjöfarten eller fisket. De kan avse
sättet att leda företaget, utföra
arbetet, utforma anläggningar på
2 Senaste lydelse 1992:1145.
40(
|
kontinentalsockeln för arbetena Prop. 1997/98:90 | |
|
Tillstånd kan även förbindas |
4 a § Ett tillstånd får förenas med yt- Med stöd av denna paragraf får 4b§ När ett tillstånd meddelas, kan Tillstånd kan även förbindas |
401
annat sätt.
4c §
Ett tillstånd får för sin giltighet
göras beroende av att den som
avser att bedriva verksamheten
hos den myndighet som regeringen
bestämmer ställer säkerhet för
kostnaderna för att ta bort an-
läggningar och för andra åtgärder
för återställning. Staten, kommu-
ner, landsting och kommunalför-
bund behöver inte ställa säkerhet.
Om det kan antas att den ställda
säkerheten inte är tillräcklig, får
beslut fattas om ytterligare säker-
het.
I fråga om säkerhetens art gäl-
ler 2 kap. 25 § utsökningsbalken.
Säkerheten skall prövas av till-
ståndsmyndigheten och förvaras
av länsstyrelsen i det län där
verksamheten bedrivs eller som
närmaste del av Sveriges sjöterri-
torium ligger i.
5a§
Om ett tillstånd upphör att gälla
är den som senast har innehaft
tillståndet skyldig att ta bort an-
läggningar och vidta andra åtgär-
der för återställning, om inte detta
är obehövligt från allmän eller
enskild synpunkt.
Om skyldigheten att vidta såda-
na åtgärder inte har bestämts
genom villkor i tillståndet, skall
frågan prövas av regeringen eller
tillståndsmyndigheten i samband
med att tillståndet upphör.
Om den som har haft tillståndet
inte iakttar sina skyldigheter, får
tillsynsmyndigheten vid vite före-
lägga honom att fullgöra dem.
10 §3
Inom anläggning och säkerhets- Inom anläggning och säkerhets-
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
3 Senaste lydelse 1992:1145.
402
zon utanför territorialgränsen
tillämpas svensk lag med undantag
av bestämmelserna i miljöskydds-
lagen (1969:387), om inte annat
följer av 10 a §, samt i mineralla-
gen (1991:45), vattenlagen
(1983:291) och lagstiftningen
angående jakt och fiske. Därvid
anses anläggningen och zonen
belägna inom närmaste del av
Sveriges sjöterritorium.
10 a §4
Gäller ett tillstånd enligt denna
lag verksamhet som skall bedrivas
utanför territorialgränsen, får
regeringen, om det finns särskilda
skäl, som villkor för tillståndet
ange att prövning enligt miljö-
skyddslagen (1969:387) skall ske
hos den myndighet som regeringen
bestämmer. Vad som nu har före-
skrivits gäller endast om tillstånd
enligt miljöskyddslagen behövs
för en motsvarande verksamhet
innanför territorialgränsen.
Miljöskyddslagen skall tillämpas
på en verksamhet som omfattas av
villkor enligt första stycket. Rege-
ringen skall ange vilken myndig-
het som skall utöva tillsyn enligt
miljöskyddslagen över verksam-
heten.
zon utanför territorialgränsen Prop. 1997/98:90
tillämpas svensk lag med undantag Bilaga 2
av bestämmelserna i minerallagen
(1991:45) och lagstiftningen angå-
ende jakt och fiske. Därvid anses
anläggningen och zonen belägna
inom närmaste del av Sveriges
sjöterritorium.
Tillståndsprövning enligt miljö-
balken skall dock inte ske inom
anläggning och säkerhetszon
utanför territorialgränsen för
utforskning och utvinning som har
tillståndsprövats av regeringen
enligt denna lag, om inte annat
framgår av 10 a §.
Gäller ett tillstånd enligt denna
lag en verksamhet som skall be-
drivas utanför territorialgränsen,
far regeringen, om det finns sär-
skilda skäl, som villkor för till-
ståndet ange att tillståndsprövning
enligt 9 kap. miljöbalken skall ske
hos den myndighet som regeringen
bestämmer. Detta gäller dock
endast om tillstånd enligt 9 kap.
miljöbalken behövs för en motsva-
rande verksamhet innanför territo-
rialgränsen.
Miljöbalken skall tillämpas på
en verksamhet som omfattas av
villkor enligt första stycket. Rege-
ringen skall ange vilken myndig-
het som skall utöva tillsyn enligt
miljöbalken över verksamheten.
11 §
Den som utan lov utforskar kontinentalsockeln eller utvinner natur-
tillgångar från denna eller vidtager åtgärd för sådan utforskning eller
utvinning dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.
Till samma straff dömes den Till samma straff döms den som
som 1. bryter mot ett villkor som har
Senaste lydelse 1992:1145.
403
1. bryter mot föreskrift som
meddelats med stöd av 4 § första
stycket,
2. underlåter att efterkomma vad
tillsynsmyndigheten fordrar eller
föreskriver med stöd av 8 § andra
eller tredje stycket, eller
3. vid fullgörande av uppgifts-
skyldighet som är förbunden med
tillstånd eller som är föreskriven i
eller som ålagts enligt 8 § andra
stycket uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet lämnar oriktig uppgift.
Den som överträder förbudet i 6 §
skrift som utfärdats för tryggande av
12 §
Har innehavare av tillstånd un-
derlåtit att ställa sig till efterrät-
telse föreskrift som meddelats med
stöd av 4 § första stycket eller vad
som åligger honom enligt 9 § eller
att efterkomma anfordran eller
föreskrift som tillsynsmyndighet
meddelat med stöd av 8 § andra
eller tredje stycket, äger till-
synsmyndigheten ålägga honom
vid vite att fullgöra sina skyldig-
heter.
meddelats med stöd av 4 eller
4 a §,
2. underlåter att efterkomma vad
tillsynsmyndigheten fordrar eller
föreskriver med stöd av 8 § andra
eller tredje stycket, eller
3. vid fullgörande av uppgifts-
skyldighet som är förbunden med
tillstånd eller som är föreskriven i
eller som ålagts enligt 8 § andra
stycket uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet lämnar oriktig uppgift.
att segla in i säkerhetszon eller före-
sådan zon dömes till böter.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Har en innehavare av ett till-
stånd låtit bli att följa villkor som
har meddelats med stöd av 4 eller
4 a § eller vad han är skyldig att
göra enligt 9 § eller att följa en
anfordran eller föreskrift som en
tillsynsmyndighet har meddelat
med stöd av 8 § andra eller tredje
stycket, får tillsynsmyndigheten
ålägga honom vid vite att fullgöra
sina skyldigheter.
Medför underlåtenheten uppenbar fara för allmänt intresse, äger till-
synsmyndigheten förbjuda arbetets fortsatta bedrivande och låta genom
polismyndighetens försorg vidtaga rättelse på tillståndshavarens bekost-
nad.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,
om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna
om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedelbart.
3. Den nya lydelsen av 10 a § skall inte tillämpas i fråga om tillstånd
enligt denna lag som har meddelats i enlighet med ett före ikraftträdandet
av denna lag beviljat tillstånd. Har tillstånd meddelats i enlighet med ett
efter den 31 december 1992 beviljat tillstånd skall i stället äldre lydelse
av 10 a § tillämpas.
404
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 30 § lagen (1970:244) om allmänna vatten-
och avloppsanläggningar1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
30 §
Försummar fastighetsägare att
betala avgift som avses i denna lag
eller att i annat hänseende iakttaga
vad som åligger honom och är
försummelsen väsentlig får hu-
vudmannen stänga av vattentillför-
seln till fastigheten, om han ej
genom anmaning har kunnat
åstadkomma rättelse och avstäng-
ning kan ske utan att sanitär olä-
genhet uppkommer. Kostnad för
avstängningsåtgärd far påföras
fastighetsägaren.
Försummar fastighetsägare att
betala avgift som avses i denna lag
eller att i annat hänseende iakttaga
vad som åligger honom och är
försummelsen väsentlig far hu-
vudmannen stänga av vattentillför-
seln till fastigheten, om han ej
genom anmaning har kunnat
åstadkomma rättelse och avstäng-
ning kan ske utan att olägenhet för
människors hälsa uppkommer.
Kostnad för avstängningsåtgärd
får påföras fastighetsägaren.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Lagen omtryckt 1976:842.
405
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 2 §, 4 kap. 10 a §, 7 kap. 2 och 9 §§,
9 kap. 1 och 7 §§ samt 14 kap. 1 § fastighetsbildningslagen (1970:988)’
skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2§2
Inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmel-
ser får fastighetsbildning inte ske i strid mot planen eller bestämmelser-
na. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, far dock
mindre avvikelser göras.
Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för
marks bebyggande eller användning än som avses i första stycket, skall
fastighetsbildning ske så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas.
Får på grund av särskilt medgivande byggnad uppföras eller annan där-
med jämförlig åtgärd företagas i strid mot sådan bestämmelse, utgör vad
nu har sagts ej hinder mot fastighetsbildning som behövs för att medgi-
vandet skall kunna utnyttas.
Om det finns särskilda skäl, far
undantag medges från bestämmel-
ser som avses i andra stycket.
Frågor om undantag prövas på
begäran av lantmäterimyndigheten
av länsstyrelsen eller efter dess
förordnande av kommunal myn-
dighet. Att därvid regeringens
tillåtelse behövs i vissa fall följer
av 19 c § naturvårdslagen
(1964:822).
En kommunal myndighets beslut i fråga som avses i tredje stycket far
överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut i fråga som avses i tredje stycket far överklagas
genom besvär hos regeringen.
Om det finns särskilda skäl, far
undantag medges från bestämmel-
ser som avses i andra stycket.
Frågor om undantag prövas på
begäran av lantmäterimyndigheten
av länsstyrelsen eller efter dess
förordnande av kommunal myn-
dighet. Att därvid regeringens
tillåtelse behövs i vissa fall följer
av 7 kap. 29 § miljöbalken.
10 a §3
Om ansökan har gjorts om fas-
tighetsbildning för bebyggelse
eller annat ändamål som kräver
Om ansökan har gjorts om fas-
tighetsbildning för bebyggelse
eller annat ändamål som kräver
1 Lagen omtryckt 1992:1212.
2 Senaste lydelse 1997:339.
3 Senaste lydelse 1995:1394.
406
medgivande enligt naturvårdsla-
gen (1964:822), far lantmäte-
rimyndig-heten efter samtycke av
sökanden begära sådant medgi-
vande.
medgivande enligt 7 kap. miljö-
balken, far lantmäterimyndigheten
efter samtycke av sökanden begära
sådant medgivande.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
2§
Servitut som avser skogsfång eller rätt att dra ledning enligt led-
ningsrättslagen (1973:1144) får inte bildas genom fastighetsreglering.
Servitut som kan upplåtas till
formån för ett vattenföretag enligt
8 kap. 1 § vattenlagen (1983:291)
far bildas genom fastighetsregle-
ring endast om tillstånd till företa-
get har meddelats enligt vattenla-
gen eller om det är uppenbart att
varken allmänna eller enskilda
intressen skadas genom företagets
inverkan på vattenförhållandena.
Andra servitut som kan upplåtas
enligt vattenlagen far inte bildas
genom fastighetsreglering.
Servitut som kan upplåtas till
förmån för vattenverksamhet
enligt 28 kap. 10 § miljöbalken far
bildas genom fastighetsreglering
endast om tillstånd till verksam-
heten har meddelats enligt miljö-
balken eller om det är uppenbart
att varken allmänna eller enskilda
intressen skadas genom verksam-
hetens inverkan på vattenförhål-
landena. Andra servitut till förmån
för vattenverksamhet som kan
upplåtas enligt miljöbalken eller
lagen (OOOO) med särskilda be-
stämmelser om vattenverksamhet
far inte bildas genom fastighets-
reglering.
Servitut, som kan upplåtas efter prövning vid särskild förrättning i and-
ra fall än som anges i första och andra styckena, far bildas genom fastig-
hetsreglering endast om åtgärden sker i samband med en annan fastig-
hetsbildningsåtgärd och är av betydelse för denna.
Servitut, som har tillkommit till
förmån för ett vattenföretag med
stöd av 8 kap. 1 § vattenlagen
(1983:291) eller motsvarande
äldre bestämmelser, får ändras
eller upphävas endast om åtgärden
inte medför olägenhet av någon
betydelse för företaget. Andra
servitut som har tillkommit med
stöd av vattenlagen eller motsva-
rande äldre lagstiftning far inte
ändras eller upphävas genom
fastighetsreglering.
Servitut, som har tillkommit till
förmån för en vattenverksamhet
med stöd av 28 kap. 10 § miljöbal-
ken eller motsvarande äldre be-
stämmelser, far ändras eller upp-
hävas endast om åtgärden inte
medför olägenhet av någon bety-
delse för verksamheten. Andra
servitut som har tillkommit med
stöd av miljöbalkens regler om
vattenverksamhet, lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet eller motsva-
rande äldre lagstiftning får inte
ändras eller upphävas genom
407
fastighetsreglering.
Servitut, som har tillkommit enligt lagstiftningen om ägofred eller en-
skilda vägar eller enligt anläggningslagen (1973:1149) eller motsvarande
äldre lagstiftning, far ändras eller upphävas genom fastighetsreglering
endast om åtgärden sker i samband med en annan fastighetsbildningsåt-
gärd och är av betydelse for denna.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
1 §4
Anläggningsarbete eller liknande åtgärd skall efter beslut av lant-
mäterimyndigheten verkställas under forrättningen som ett for sakägarna
gemensamt arbete enligt denna lag, om det främjar fastighetsregleringens
syfte och arbetet ej lämpligen bör ombesörjas av enskild sakägare.
Beslut enligt första stycket far
inte avse företag som skulle vä-
sentligt ändra arten och omfatt-
ningen av regleringen eller andra
vattenföretag än sådana markav-
vattningsföretag, för vilka till-
ståndsplikt föreligger enbart på
grund av 4 kap. 2 § andra stycket
vattenlagen (1983:291).
Kan till följd av andra stycket
företag icke utföras som gemen-
samt arbete enligt denna lag eller
är sådant utförande icke lämpligt,
far lantmäterimyndigheten förord-
na om prövning enligt vattenlagen
eller anläggningslagen.
Ett beslut enligt första stycket
far inte avse företag som skulle
väsentligt ändra arten och omfatt-
ningen av regleringen. Beslutet får
inte heller avse vattenverksamhet,
utom
1. sådan dränering av jord-
bruksmark som enligt 11 kap. 13 §
andra stycket miljöbalken inte
kräver tillstånd, och
2. annan markavvattning, vars
inverkan på vattenförhållandena
uppenbarligen inte skadar vare sig
allmänna eller enskilda intressen.
Kan till följd av andra stycket
vattenverksamhet icke utföras som
gemensamt arbete enligt denna lag
eller är sådant utförande icke
lämpligt, far lantmäterimyndighe-
ten förordna om prövning enligt
miljöbalken och lagen (0000) med
särskilda bestämmelser om vatten-
verksamhet eller enligt anlägg-
ningslagen.
7§5
Har anläggning utförts som gemensamt arbete enligt denna lag, far
lantmäterimyndigheten vid samma förrättning pröva fråga om fördelning
av kostnader för driften av anläggningen. Fördelningen sker i enlighet
med bestämmelserna i anläggningslagen.
Finnes fråga som avses i första Finnes fråga som avses i första
stycket böra prövas särskilt enligt stycket böra prövas särskilt enligt
4 Senaste lydelse 1995:1394.
5 Senaste lydelse 1995:1394.
401
vattenlagen eller anläggningsla-
gen, skall lantmäterimyndigheten
förordna om sådan prövning.
Anläggning som utförts som
gemensamt arbete enligt denna lag
anses inrättad enligt anlägg-
ningslagen. Vad som nu sagts
gäller ej dike, om fråga om fordel-
ning av kostnader för driften prö-
vats enligt vattenlagen.
lagen (0000) med särskilda be-
stämmelser om vattenverksamhet
eller anläggningslagen, skall lant-
mäterimyndigheten förordna om
sådan prövning.
Anläggning som utförts som
gemensamt arbete enligt denna lag
anses inrättad enligt anlägg-
ningslagen. Vad som nu sagts
gäller ej dike, om fråga om fördel-
ning av kostnader för driften prö-
vats enligt lagen (0000) med sär-
skilda bestämmelser om vatten-
verksamhet.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
F astighetsbestämning
Om det vid fastighetsbildning
uppkommer frågor om fastig-
hetsindelningens beskaffenhet
eller om beståndet eller omfånget
av ledningsrätt eller av servitut,
skall frågan prövas vid fastighets-
bestämning, om det behövs för
fastighetsbildningen. I fråga om
servitut som har tillkommit med
stöd av vattenlagen (1983:291)
eller motsvarande äldre lagstift-
ning far en sådan bestämning
endast avse servitut enligt 8 kap.
1 § vattenlagen eller motsvarande
äldre bestämmelser.
På ansökan av sakägare far även
i annat fall fastighetsbestämning
ske för prövning av fråga om
fastighetsindelningens beskaffen-
het eller om beståndet eller om-
fånget av ledningsrätt eller av
servitut, som tillkommit vid avvitt-
ring eller enligt lagstiftningen om
fastighetsbildning eller enskilda
vägar eller enligt anläggningslagen
eller 8 kap. 1 § vattenlagen eller
Om det vid fastighetsbildning
uppkommer frågor om fastig-
hetsindelningens beskaffenhet
eller om beståndet eller omfånget
av ledningsrätt eller av servitut,
skall frågan prövas vid fastighets-
bestämning, om det behövs för
fastighetsbildningen. I fråga om
servitut till förmån för vatten-
verksamhet som har tillkommit
med stöd av miljöbalken eller
lagen (0000) med särskilda be-
stämmelser om vattenverksamhet
eller motsvarande äldre lagstift-
ning far en sådan bestämning
endast avse servitut enligt 28 kap.
10 § miljöbalken eller motsvaran-
de äldre bestämmelser.
På ansökan av sakägare får även
i annat fall fastighetsbestämning
ske för prövning av fråga om
fastighetsindelningens beskaffen-
het eller om beståndet eller om-
fånget av ledningsrätt eller av
servitut, som tillkommit vid avvitt-
ring eller enligt lagstiftningen om
fastighetsbildning eller enskilda
vägar eller enligt anläggningslagen
eller 28 kap. 10 § miljöbalken eller
409
motsvarande äldre bestämmelser,
såvida icke frågans avgörande
uppenbarligen är utan betydelse
för sökanden. Samma rätt att på-
kalla fastighetsbestämning till-
kommer kommunen såvitt gäller
område med detaljplan eller områ-
desbestämmelser eller område
beträffande vilket fråga väckts om
upprättande av sådan plan eller
sådana bestämmelser.
motsvarande äldre bestämmelser, Prop. 1997/98:90
såvida icke frågans avgörande Bilaga 2
uppenbarligen är utan betydelse
för sökanden. Samma rätt att på-
kalla fastighetsbestämning till-
kommer kommunen såvitt gäller
område med detaljplan eller områ-
desbestämmelser eller område
beträffande vilket fråga väckts om
upprättande av sådan plan eller
sådana bestämmelser.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
410
Härigenom föreskrivs i fråga om väglagen (1971:948)‘
dels att 38 § skall upphöra att gälla,
dels att 3 a, 13, 15-18, 26, 28, 32, 35, 63 och 74 §§ skall ha följande
lydelse,
dels att det i lagen skall inforas fyra nya paragrafer, 14a, 14 b, 14c
och 54 §§ av följande lydelse.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
3
Vid prövning av ärenden enligt
denna lag skall lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser
m.m. tillämpas.
Vid byggande av väg skall till-
ses, att vägen far sådant läge och
utförande att ändamålet med vägen
vinnes med minsta intrång och
olägenhet utan oskälig kostnad.
Föreslagen lydelse
§
Vid prövning av ärenden enligt
denna lag skall 2-4 kap., 5 kap.
3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken
tillämpas. Vid tillämpningen skall
upprättande av arbetsplan enligt
denna lag jämställas med med-
delande av tillstånd enligt miljö-
balken.
13 §
Vid byggande av väg skall till-
ses, att vägen far sådant läge och
utförande att ändamålet med vägen
vinns med minsta intrång och
olägenhet utan oskälig kostnad. I
miljöbalken finns föreskrifter om
ytterligare hänsynstaganden.
14a§
Den som planerar att bygga en
väg skall genomföra en forstudie. I
förstudien skall förutsättningarna
för den fortsatta planeringen
klarläggas. Förstudien skall även
ange om en vägutredning behövs
innan en arbetsplan upprättas.
Vid utarbetande av förstudien
skall den som avser att bygga en
väg ha samråd enligt 6 kap. 4 §
första stycket miljöbalken med
berörda länsstyrelser, kommuner
och ideella föreningar som enligt
Lagen omtryckt 1987:459.
411
sina stadgar har till ändamål att
tillvarata naturskydds- eller miljö-
skyddsintressen samt med den
allmänhet som kan antas bli sär-
skilt berörd.
Efter samrådet enligt andra
stycket skall den länsstyrelse inom
vars område vägbyggnadsprojek-
tet huvudsakligen är beläget be-
sluta om projektet kan antas ha
betydande miljöpåverkan. Beslutet
skall fattas efter samråd med
övriga berörda länsstyrelser. När
det gäller planer och planerings-
underlag skall 6 kap. 11—12 §§
miljöbalken tillämpas.
14b§
En vägutredning skall genomfö-
ras när det i förstudien har klar-
lagts att alternativa terrängkorri-
dorer behöver studeras. Vägutred-
ningen skall utgöra underlag för
val av vägkorridor och trafiktek-
nisk standard. Alternativa ter-
rängkorridorer skall jämföras
såväl sinsemellan som med alter-
nativet att behålla befintlig väg.
En förbättring av befintlig väg
skall också studeras, om inte sär-
skilda skäl föranleder annat.
En vägutredning skall innehålla
en miljökonsekvensbeskrivning
och de uppgifter i övrigt som
behövs for att kunna utvärdera
och välja alternativ. Miljökon-
sekvensbeskrivningen skall god-
kännas av berörda länsstyrelser
innan den tas in i vägutredningen.
När det gäller förfarandet,
kraven på miljökonsekvensbe-
skrivningen samt planer och pla-
neringsunderlag skall 6 kap. 3 §,
5—7 §§, 8 § första stycket och
10—12 §§ miljöbalken tillämpas.
14 c §
Vägverket skall med eget yttran-
de överlämna frågan om byggande
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
41
av väg till regeringen för prövning
enligt 17 kap. 1 § miljöbalken.
Detsamma gäller om regeringen
enligt 17 kap. 3 § miljöbalken har
förbehållit sig prövningen av
vägens tillåtlighet. Regeringens
prövning skall ske på grundval av
en upprättad vägutredning enligt
14b§.
15 §2
För byggande av väg skall upprättas en arbetsplan.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
I arbetsplanen skall anges den
mark som behöver tas i anspråk
för väganordningar och för ge-
nomförandet av vägbyggnadsfö-
retaget. Planen skall även inne-
hålla en miljökonsekvensbeskriv-
ning och de uppgifter som i övrigt
behövs för att genomföra företa-
get.
En miljökonsekvensbeskrivning
skall innehålla en redovisning av
de väntade miljöeffekterna samt
förslag till erforderliga skyddsåt-
gärder eller andra försiktighets-
mått som behövs för att förebygga
störningar eller andra olägenheter
från trafiken.
16
Vid utarbetande av en arbetsplan
skall samråd i fråga om vägens
sträckning och vägförslagets ut-
formning i övrigt ske med berörda
fastighetsägare och myndigheter
samt andra som kan ha ett väsent-
ligt intresse i saken. Samråd skall
alltid ske med de naturvårdsmyn-
digheter som berörs.
I arbetsplanen skall anges den
mark som behöver tas i anspråk
för väganordningar och för att
genomföra vägbyggnadsprojektet.
Planen skall innehålla en miljö-
konsekvensbeskrivning och de
uppgifter som i övrigt behövs för
att genomföra projektet. Miljö-
konsekvensbeskrivningen skall
godkännas av berörda länsstyrel-
ser innan den tas in i arbetspla-
nen.
När det gäller kraven på miljö-
konsekvensbeskrivningen samt
pla- ner och planeringsunderlag
skall 6 kap. 3 §, 7 § och 10—12 §§
miljöbalken tillämpas.
§3
Vid utarbetande av en arbetsplan
skall samråd i fråga om vägens
sträckning och vägförslagets ut-
formning i övrigt ske med berörda
fastighetsägare och myndigheter
samt andra som kan ha ett väsent-
ligt intresse i saken. Samråd skall
alltid ske med de miljövårdsmyn-
digheter som berörs. I de fall
länsstyrelsen under förstudien har
beslutat att vägprojektet kan antas
ha betydande miljöpåverkan, skall
2 Senaste lydelse 1987:745.
3 Senaste lydelse 1992:1652.
413
ett utökat samråd med miljökon- Prop. 1997/98:90
sekvensbedömning ske enligt Bilaga 2
6 kap. 5-6 §§ miljöbalken, om inte
ett sådant samråd har skett enligt
14b§.
Förfarandet enligt första stycket far efter omständigheterna förenklas i
fråga om en arbetsplan för väg, som är förutsatt i en detaljplan eller i
områdesbestämmelser.
Avser arbetsplan endast om-
byggnad av väg, far förfarandet
enligt första stycket efter om-
ständigheterna förenklas med
iakttagande av att ägare till en
fastighet, av vilken mark skall tas i
anspråk, alltid skall beredas till-
fälle att yttra sig. Detta skall även
tillämpas på en arbetsplan som
innefattar endast ändring av planen
för ett vägbyggnadsföretag som
ännu ej är färdigställt.
Avser arbetsplan endast om-
byggnad av väg, far förfarandet
enligt första stycket efter om-
ständigheterna förenklas med
iakttagande av att ägare till en
fastighet, av vilken mark skall tas i
anspråk, alltid skall beredas till-
fälle att yttra sig. Detta skall även
tillämpas på en arbetsplan som
innefattar endast ändring av planen
för ett vägbyggnadsprojekt som
ännu inte är färdigställt.
17 §4
En arbetsplan skall ställas ut för En arbetsplan skall ställas ut för
granskning. granskning. Därvid skall 6 kap.
8 § första stycket miljöbalken
tillämpas.
En arbetsplan för väg, som är förutsatt i en detaljplan eller i områdes-
bestämmelser, behöver inte ställas ut.
Inte heller behöver en arbetsplan
som avser endast ombyggnad av
väg ställas ut, om inte mark behö-
ver tas i anspråk med vägrätt eller
rätt som avses i 35 § eller om ett
sådant ianspråktagande skriftligen
medgivits av berörda fastighets-
ägare och innehavare av nyttjande-
rätt eller servitutsrätt. Under sam-
ma förutsättningar kan utställelse
underlåtas i fråga om en arbetsplan
som innefattar endast ändring av
planen för ett vägbyggnadsföretag
som ännu ej är färdigställt.
Om en väg som avses i andra
eller tredje stycket är en motorväg
eller motortrafikled eller annan
väg som kan antas medföra en
betydande miljöpåverkan skall
Inte heller behöver en arbetsplan
som avser endast ombyggnad av
väg ställas ut, om inte mark behö-
ver tas i anspråk med vägrätt eller
rätt som avses i 35 § eller om ett
sådant ianspråktagande skriftligen
medgivits av berörda fastighets-
ägare och innehavare av nyttjande-
rätt eller servitutsrätt. Under sam-
ma förutsättningar kan utställelse
underlåtas i fråga om en arbetsplan
som innefattar endast ändring av
planen för ett vägbyggnadsprojekt
som ännu inte är färdigställt.
Om en väg som avses i andra
eller tredje stycket av länsstyrelsen
har antagits ha betydande mil-
jöpåverkan, skall arbetsplanen
ändå ställas ut enligt första styck-
4 Senaste lydelse 1992:1652.
4b
väghållningsmyndigheten införa et.
kungörelse om miljökonsekvensbe-
skrivningen i Post- och Inrikes
Tidningar och i den eller de
ortstidningar som väghållnings-
myndigheten bestämmer. I kungö-
relsen skall anges var beskriv-
ningen hålls tillgänglig och att
skriftliga anmärkningar mot
miljökonsekvensbeskrivningen
skall lämnas till väghållningsmyn-
digheten inom en viss angiven tid,
minst fyra veckor efter det att
kungörelsen var införd i Post- och
Inrikes Tidningar.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
18 §
Arbetsplan fastställs av vägver-
ket efter samråd med länsstyrelsen.
Om vägverket och länsstyrelsen
har olika uppfattning, hänskjuts
frågan om fastställelse av planen
till regeringens prövning.
Arbetsplan fastställs av Vägver-
ket efter samråd med länsstyrelsen.
Om Vägverket och länsstyrelsen
har olika uppfattning, hänskjuts
frågan om fastställelse av planen
till regeringens prövning. Inne-
hållet i miljökonsekvensbeskriv-
ningen samt resultatet av samråd
och yttranden skall beaktas då
arbetsplanen fastställs.
I sådana fall då utställelse har underlåtits med stöd av 17 § tredje
stycket behöver fastställelse inte ske.
Ett beslut om fastställelse av en arbetsplan är förfallet, om inte inom
fem år från utgången av det år, under vilket beslutet vann laga kraft,
vägens sträckning har blivit i sin helhet tydligt utmärkt på marken och
det i arbetsplanen angivna vägbyggnadsarbetet har påbörjats. Om syn-
nerliga skäl föreligger, kan regeringen eller, efter regeringens bemyndi-
gande, vägverket förlänga tiden, varje gång med högst tre år.
Ett beslut om fastställelse av en
arbetsplan eller om förlängning av
giltighetstiden skall kungöras och
den ansvariga myndigheten i det
land med vilket samråd hållits
enligt 6 kap. 6 § miljöbalken in-
formeras.
26 §
Väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom
underhåll, reparation och andra åtgärder.
Genom renhållning skall vä-
gområdet hållas i ett sådant skick
att skäliga sanitära hänsyn och
Genom renhållning skall vä-
gområdet hållas i ett sådant skick
att olägenheter för människors
415
trevnadshänsyn blir tillgodosedda.
Detsamma gäller i fråga om mark
till en bredd av 25 meter intill
parkeringsplats eller rastplats som
är väganordning, i den mån all-
mänheten har tillträde till marken.
Inom områden med detaljplan
gäller detta stycke endast vägom-
råden för motorväg eller motortra-
fikled.
De åtgärder som behövs för sådana ändamål som anges i första och
andra styckena räknas till drift av väg. Till drift av väg räknas också ser-
viceåtgärder och förbättringsåtgärder. Om särskilda skäl föreligger, kan
vägverket besluta om inskränkning i skyldigheten att vidta åtgärder för
drift av väg. Vägverket meddelar därvid de föreskrifter som behövs.
28 §
Behöver för en väganordning,
vars utförande ingår i drift av väg,
tas i anspråk mark utöver den som
redan hör till vägen, skall upprät-
tas en arbetsplan, vari anges den
mark som behöver tas i anspråk.
Be-stämmelsema i 13, 14 och
16-20 §§ skall därvid tillämpas.
Såvitt angår tillämpningen av 16 §
tredje stycket. 17 § tredje stycket
och 18 § andra stycket skall ar-
betsplanen anses som en sådan
plan som avser endast ombyggnad
av väg.
hälsa förebyggs eller avhjälps och
så att skäliga trevnadshänsyn blir
tillgodosedda. Detsamma gäller i
fråga om mark till en bredd av 25
meter intill parkeringsplats eller
rastplats som är väganordning, i
den mån allmänheten har tillträde
till marken. Inom områden med
detaljplan gäller detta stycke en-
dast områden för motorväg eller
motortrafikled. Ytterligare krav i
fråga om renhållning inom områ-
den där detta stycke gäller får inte
ställas med stöd av miljöbalken.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Behöver för en väganordning,
vars utförande ingår i drift av väg,
tas i anspråk mark utöver den som
redan hör till vägen, skall upprät-
tas en arbetsplan, vari anges den
mark som behöver tas i anspråk.
Be-stämmelsema i 13-20 §§ skall
därvid tillämpas. Såvitt angår
tillämpningen av 16 § tredje styck-
et, 17 § tredje stycket och 18 §
andra stycket skall arbetsplanen
anses som en sådan plan som avser
endast ombyggnad av väg.
32 §
Vägrätt upphör när vägen dra-
gés in. Väghållaren far föra bort
vad som anbringats inom vägom-
rådet för vägändamål, om ej läns-
styrelsen bestämmer annat med
hänsyn till att fråga uppkommit
om markens användning som
enskild väg.
Vägrätt upphör när vägen dras
in. Väghållaren är skyldig att i den
omfattning det behövs ställa i
ordning vägområdet och vidta
åtgärder för att förebygga att
områdets skick vållar störningar
och olägenheter i framtiden. Väg-
hållaren far föra bort vad som har
anbringats inom vägområdet för
vägändamål, om inte länsstyrelsen
bestämmer annat med hänsyn till
att fråga har uppkommit om mar-
416
Vad som ej förts bort inom ett år
efter det att vägen dragits in till-
faller fastighetens ägare. Länssty-
relsen kan förlänga tiden, om
särskilda skäl föreligger.
kens användning som enskild väg. Prop. 1997/98:90
Vad som inte har förts bort in- Bilaga 2
om ett år efter det att vägen dragits
in tillfaller fastighetens ägare.
Länsstyrelsen kan förlänga tiden,
om särskilda skäl föreligger.
35 §
Har i fastställd arbetsplan för
vägbyggnadsföretag mark i när-
heten av det i arbetsplanen upp-
tagna vägområdet avsatts för upp-
lag eller liknande ändamål i sam-
band med byggandet av vägen,
skall till väghållaren upplåtas
nyttjanderätt till marken för den
tid som angivits i planen.
Har i fastställd arbetsplan för
vägbyggnadsprojekt mark i när-
heten av det i arbetsplanen upp-
tagna vägområdet avsatts för upp-
lag eller liknande ändamål i sam-
band med byggandet av vägen,
skall till väghållaren upplåtas
nyttjanderätt till marken för den
tid som angivits i planen.
38 §
Behöver väghållare för drift av
väg taga sten, grus, sand eller jord
på mark som tillhör annan än
staten och kan detta ske utan
avsevärd olägenhet, kan länssty-
relsen på framställning av väg-
håll-ningsmyndigheten föreskriva
att rätt till sådan täkt skall upplå-
tas. Länsstyrelsen meddelar därvid
de föreskrifter som behövs för
rättens utövande.
54 §
Föreskrifter som meddelas med
stöd av 43-48 §§ får avse även
åtgärder för att begränsa eller
motverka skada eller olägenhet på
människors hälsa eller omgivning-
en eller andra åtgärder till skydd
för miljön. Om sådana föreskrifter
inte är tillräckliga, kan tillstånd
vägras.
63 §
Väghållaren skall ersätta skador
till följd av att han har förvärvat
rätt
1. att inrätta särskild vinterväg,
2. att nyttja mark i närheten av
Väghållare skall ersätta skador
till följd av att han har förvärvat
rätt
1. att inrätta särskild vinterväg,
2. att nyttja mark i närheten av
417
14 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 90
vägområde för upplag eller lik-
nande ändamål i samband med
byggande av väg,
3. att anordna tillfällig väg,
4. att intill vägområde sätta upp
snöskärm,
vägområde för upplag eller lik-
nande ändamål i samband med
byggande av väg,
3. att anordna tillfällig väg,
4. att intill vägområde sätta upp
snöskärm.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
5. till täkt för drift av väg.
Väghållaren skall också ersätta skador till följd av åtgärder som avses i
34 §, 45 § fjärde stycket eller 53 § eller till följd av ett föreläggande som
har meddelats med stöd av 52 §. För skador som har uppstått till följd av
åtgärder som avses i 53 § utgår ersättning endast om skadorna är avse-
värda.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte om det har av-
talats eller uppenbarligen förutsatts att ersättning inte skall lämnas.
74 §5
Länsstyrelsens beslut enligt 37,
38, 45-47 §, 48 § andra stycket,
52, 53 § eller 64 § andra stycket
far överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol. Prövningstillstånd
krävs vid överklagande till kam-
marrätten.
Andra beslut av länsstyrelsen
enligt denna lag än som avses i
första stycket far överklagas hos
regeringen.
Länsstyrelsens beslut enligt 37,
45-47 §, 48 § andra stycket, 52,
53 § eller 64 § andra stycket får
överklagas hos allmän förvalt-
ningsdomstol. Prövningstillstånd
krävs vid överklagande till kam-
marrätten.
Länsstyrelsens beslut enligt
14 a § tredje stycket, 14 b § andra
stycket eller 15 § andra stycket får
inte överklagas.
Andra beslut av länsstyrelsen
enligt denna lag än som avses i
första och andra styckena får
överklagas hos regeringen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,
om det i ärendet ingår en miljökonsekvensbeskrivning som vid denna
lags ikraftträdande har överlämnats till länsstyrelsen för godkännande
enligt 24 § vägkungörelsen (1971:954). Bestämmelserna om miljökvali-
tetsnormer skall dock tillämpas omedelbart.
s Senaste lydelse 1995:1695.
418
Härigenom föreskrivs att lagen (1971:850) med anledning av gräns-
älvsöverenskommelsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Fin-
land skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Kapitlen 1-9 i gränsälvsöver-
enskommelsen den 16 september
1971 mellan Sverige och Finland
skall gälla som svensk lag. Be-
stämmelsema har den lydelse som
härvid fogad bilaga utvisar.
Föreslagen lydelse
Kapitlen 1-9 i gränsälvsöver-
enskommelsen den 16 september
1971 mellan Sverige och Finland
skall gälla som svensk lag. Be-
stämmelsema har den lydelse som
härvid fogad bilaga utvisar. Vad
som sägs om vattenöverdomstolen
i 8 kap. art. 15 skall dock avse
Miljööverdomstolen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
419
Härigenom föreskrivs att 8 § ledningsrättslagen skall ha följande lydel-
se.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 §'
Inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmel-
ser far en ledningsrätt inte upplåtas i strid mot planen eller bestämmel-
serna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, far
dock mindre avvikelser göras.
Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för
marks bebyggande eller användning än som avses i första stycket, skall
ledningsrätt upplåtas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas.
Om det finns skäl, far på begä-
ran av lantmäterimyndigheten
medges undantag från bestämmel-
ser som avses i andra stycket.
Frågor om undantag prövas av
länsstyrelsen eller efter dess för-
ordnande av kommunal myndig-
het. Att därvid regeringens tillåtel-
se behövs i vissa fall följer av
19 c § naturvårdslagen
(1964:822).
En kommunal myndighets beslut i fråga som avses i tredje stycket far
överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut i fråga som avses i tredje stycket far överklagas
genom besvär hos regeringen.
Om det finns skäl, far på begä-
ran av lantmäterimyndigheten
medges undantag från bestämmel-
ser som avses i andra stycket.
Frågor om undantag prövas av
länsstyrelsen eller efter dess för-
ordnande av kommunal myndig-
het. Att därvid regeringens tillåtel-
se behövs i vissa fall följer av
7 kap. 29 § miljöbalken.
Denna träder i kraft den 1 januari 1999.
Senaste lydelse 1997:340.
42C
Härigenom föreskrivs att 9 § anläggningslagen (1973:1149)* skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
9§2
Inom område med detaljplan, fastighetsplan eller områdesbestämmel-
ser lar en gemensamhetsanläggning inte inrättas i strid mot planen eller
bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte mot-
verkas, far dock mindre avvikelser göras.
Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för
marks bebyggande eller användning än som avses i första stycket, skall
anläggning inrättas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas.
Om det finns särskilda skäl, far
på begäran av lantmäterimyndig-
heten medges undantag från be-
stämmelser som avses i andra
stycket. Frågor om undantag prö-
vas av länsstyrelsen eller efter dess
förordnande av kommunal myn-
dighet. Att därvid regeringens
tillåtelse behövs i vissa fall följer
av 19 c § naturvårdslagen
(1964:822).
Om det finns särskilda skäl, far
på begäran av lantmäterimyndig-
heten medges undantag från be-
stämmelser som avses i andra
stycket. Frågor om undantag prö-
vas av länsstyrelsen eller efter dess
förordnande av kommunal myn-
dighet. Att därvid regeringens
tillåtelse behövs i vissa fall följer
av 7 kap. 29 § miljöbalken.
En kommunal myndighets beslut i fråga som avses i tredje stycket far
överklagas genom besvär hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens beslut i fråga som avses i tredje stycket far överklagas
genom besvär hos regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Lagen omtryckt 1992:1148.
Senaste lydelse 1997:341.
421
Härigenom föreskrivs att 1, 3, 20, 21 och 23 §§ lagen (1973:1150) om
förvaltning av samfalligheter1 skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Vid tillämpningen av denna lag
skall som samfallighet anses
1. samfällighet enligt fastig-
hetsbildningslagen (1970:988),
2. annan mark som gemensamt
tillhör ägarna av de mantalssatta
fastigheterna i en socken,
3. servitut eller annan särskild
rättighet som hör till flera fastig-
heter gemensamt,
4. samfallighet enligt anlägg-
ningslagen (1973:1149),
5. samfällighet enligt vattenla-
gen (1983:291),
6. samfällighet enligt lagen
(1987:11) om exploaterings-
samverkan.
Vid tillämpningen av denna lag
skall som samfällighet anses
1. samfällighet enligt fastig-
hetsbildningslagen (1970:988),
2. annan mark som gemensamt
tillhör ägarna av de mantalssatta
fastigheterna i en socken,
3. servitut eller annan särskild
rättighet som hör till flera fastig-
heter gemensamt,
4. samfallighet enligt anlägg-
ningslagen (1973:1149),
5. samfällighet enligt lagen
(0000) med särskilda bestämmel-
ser om vattenverksamhet,
6. samfallighet enligt lagen
(1987:11) om exploaterings-
samverkan.
Med delägarfastighet förstås i lagen fastighet som har del i samfällig-
het och med delägare ägaren av delägarfastighet. I fråga om samfallighet
enligt första stycket 5 förstås dock med delägarfastighet fastighet som på
annat sätt än genom delaktighet omfattas av samfälligheten och med
delägare den som deltar i samfalligheten. Beträffande sådan samfällighet
skall vidare vad som sägs i lagen om delägarfastighets andelstal i stället
gälla delägares andelstal.
3§
Lagens bestämmelser om fastighet äger motsvarande tillämpning på
sådan tomträtt, gruva, byggnad, annan anläggning eller naturreservat som
har del i samfallighet enligt 1 § första stycket 3, 4 eller 5.
Den som innehar fastighet på grund av testamentariskt förordnande
utan att äganderätten tillkommer någon anses vid lagens tillämpning som
fastighetens ägare. Som ägare av naturreservat anses den som förvaltar
reservatet.
Innehavare av tomträtt i fastighet som har del i samfallighet enligt 1 §
första stycket 1 eller 2 skall vid tillämpningen av denna lag anses som
delägare i fastighetsägarens ställe.
I fråga om samfälligheter enligt I fråga om samfälligheter enligt
Lagen omtryckt 1987:128.
422
1 § första stycket 5 skall lagens
bestämmelser om fastighetsdom-
stol i stället gälla vattendomstol.
När talan skall föras hos vatten-
domstol, gäller vattenlagens
(1983:291) bestämmelser om
stämningsmål.
1 § första stycket 5 skall lagens Prop. 1997/98:90
bestämmelser om fastighetsdom- Bilaga 2
stol i stället gälla miljödomstol.
När talan skall föras hos miljö-
domstol, gäller bestämmelserna
om stämningsmål i lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet.
20 §2
Samfallighetsförening bildas vid sammanträde med delägarna genom
att de antager stadgar och utser styrelse.
Sammanträde enligt första stycket skall, om någon delägare begär det,
hållas av lantmäterimyndigheten eller den som myndigheten förordnat
därtill. Dock skall i samband med förrättning enligt fastighetsbildning-
slagen (1970:988), anläggningslagen (1973:1149) eller lagen (1987:11)
om exploateringssamverkan lantmäterimyndigheten eller, om särskild
förrättningsman förordnats enligt 4 § anläggningslagen, denne hålla
sammanträde enligt första stycket beträffande samfällighet som berörs av
förrättningen, om delägare i samfälligheten begär det eller om det är av
väsentlig betydelse från allmän synpunkt att samfallighetsförening bil-
das.
I fråga om samfälligheter enligt
1 § första stycket 5 skall vad som i
andra stycket sägs om förrättning
och förrättningsman gälla förrätt-
ning och förrättningsman enligt
vattenlagen (1983:291). Om det är
av väsentlig betydelse från allmän
synpunkt att en samfallighetsföre-
ning bildas för förvaltningen av en
bevattnings- eller vattenregle-
ringssamfällighet, far lantmäte-
rimyndigheten hålla sammanträde
enligt första stycket även om
delägare i samfälligheten inte har
begärt det.
21 §
I fråga om sammanträde för bil-
dande av samfallighetsförening
äger 7 § andra stycket, 8-11 §§,
12 § första stycket första punkten
och 14 § motsvarande tillämpning.
Hålles sammanträdet i samband
med förrättning enligt fastighets-
bildningslagen (1970:988), an-
Om det är av väsentlig betydelse
från allmän synpunkt att en sam-
fällighetsförening bildas för för-
valtningen av en samfällighet
enligt 1 § första stycket 5, far
lantmäterimyndigheten hålla
sammanträde enligt första stycket
även om delägare i samfalligheten
inte har begärt det.
I fråga om sammanträde för bil-
dande av samfallighetsförening
äger 7 § andra stycket, 8-11 §§,
12 § första stycket första punkten
och 14 § motsvarande tillämpning.
Hålles sammanträdet i samband
med förrättning enligt fastighets-
bildningslagen (1970:988), an-
2 Senaste lydelse 1995:1406.
423
läggningslagen (1973:1149), vat-
tenlagen (1983:291) eller lagen
(1987:11) om exploateringssam-
verkan, äger dock i fråga om del-
givning av kallelse till sammanträ-
det vad som gäller om delgivning
av kallelse till sammanträde vid
förrättningen motsvarande till-
lämpning.
lägg-ningslagen (1973:1149) eller
lagen (1987:11) om exploaterings-
samverkan, äger dock i fråga om
delgivning av kallelse till sam-
manträdet vad som gäller om
delgivning av kallelse till sam-
manträde vid förrättningen mot-
svarande tillämpning.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
23 §
I fråga om klander av beslut vid sammanträdet äger 15 § motsvarande
tillämpning.
Har fastighetsbildnings-, an-
läggnings- eller exploateringsbe-
slut eller tillståndsdom eller till-
ståndsbeslut enligt vattenlagen
(1983:291) meddelats, far sam-
manträde för bildande av samfal-
lighetsförening hållas innan do-
men eller beslutet om samfallig-
hetens bildande vunnit laga kraft.
Som delägare anses därvid ägaren
av fastighet och annan som enligt
domen eller beslutet skall ha del i
samfalligheten. Beslut som fattas
vid sammanträdet gäller endast
under förutsättning att fastighets-
bildnings-, anläggnings-, exploate-
rings- eller tillståndsbeslutet eller
tillståndsdomen vinner laga kraft
eller, i fråga om anläggningsbe-
slut, att förordnande meddelas
enligt 27 a § anläggningslagen
(1973:1149) eller 13 kap. 50 §
första stycket vattenlagen.
Har fastighetsbildnings-, an-
läggnings- eller exploateringsbe-
slut eller tillståndsdom eller till-
ståndsbeslut enligt miljöbalken
meddelats, får sammanträde för
bildande av samfallighetsförening
hållas innan domen eller beslutet
om samfällighetens bildande vun-
nit laga kraft. Som delägare anses
därvid ägaren av fastighet och
annan som enligt domen eller
beslutet skall ha del i samfällig-
heten. Beslut som fattas vid sam-
manträdet gäller endast under
förutsättning att fastighetsbild-
nings-, anläggnings-, exploate-
rings- eller tillståndsbeslutet eller
tillståndsdomen vinner laga kraft
eller, i fråga om anläggningsbe-
slut, att förordnande meddelas
enligt 27 a § anläggningslagen
(1973:1149) eller 22 kap. 28 §
första stycket miljöbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
424
Härigenom föreskrivs att 18, 20 och 21 §§ lagen (1973:1151) om infö-
rande av anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om för-
valtning av samfalligheter skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
18 §'
I fråga om sådan samfällighet enligt lagen (1966:700) om vissa ge-
mensamhetsanläggningar som icke kan förvärva rättigheter och ikläda sig
skyldigheter äger vad som i lagen (1973:1150) om förvaltning av sam-
fälligheter foreskrives om samfallighet enligt anläggningslagen
(1973:1149) motsvarande tillämpning.
I fråga om sådana företag enligt
3, 7 eller 8 kap. vattenlagen
(1918:523) som inte kan förvärva
rättigheter och ikläda sig skyldig-
heter samt motsvarande företag
enligt äldre bestämmelser gäller
vad som i lagen (1973:1150) om
förvaltning av samfalligheter
föreskrivs om samfalligheter enligt
vattenlagen (1983:291).
I fråga om sådana företag enligt
3, 7 eller 8 kap. vattenlagen
(1918:523) som inte kan förvärva
rättigheter och ikläda sig skyldig-
heter samt motsvarande företag
enligt äldre bestämmelser gäller
vad som i lagen (1973:1150) om
förvaltning av samfälligheter
föreskrivs om samfälligheter enligt
lagen (0000) med särskilda be-
stämmelser om vattenverksamhet.
20 §2
När en samfallighetsförening
som bildats enligt 19 § har regist-
rerats, skall den anses ha övertagit
samfällighetens samtliga tillgångar
och förpliktelser. De anläggningar,
som förvaltas av samfälligheten,
skall vid tillämpningen av lagen
(1973:1150) om förvaltning av
samfalligheter jämställas med
gemensamhetsanläggningar enligt
anläggningslagen (1973:1149)
eller, såvitt avser företag enligt
vattenlagen (1918:523) eller mot-
svarande äldre bestämmelser, med
gemensamma anläggningar i sam-
falligheter enligt vattenlagen
(1983:291).
När en samfallighetsförening
som bildats enligt 19 § har regist-
rerats, skall den anses ha övertagit
samfällighetens samtliga tillgångar
och förpliktelser. De anläggningar
som förvaltas av samfälligheten
skall vid tillämpningen av lagen
(1973:1150) om förvaltning av
samfälligheter jämställas med
gemensamhetsanläggningar enligt
anläggningslagen (1973:1149)
eller, såvitt avser företag enligt
vattenlagen (1918:523) eller
motsvarande äldre bestämmelser,
med gemensamma anläggningar i
samfalligheter enligt lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om
1 Senaste lydelse 1983:661.
2 Senaste lydelse 1983:661.
425
21
I samband med beslut, som av-
ses i 22 § andra stycket lagen
(1983:292) om införande av vat-
tenlagen (1983:291) och som rör
en samfällighet som kan förvärva
rättigheter och ikläda sig skyldig-
heter, skall förordnas att samfal-
ligheten skall upplösas och att en
samfällighetsförening skall bildas
för att förvalta den nya samfällig-
heten.
När en samfallighetsförening som
registrerats, skall bestämmelserna i
vattenverksamhet.
§3
I samband med beslut, som av-
ses i 11 § andra stycket lagen
(0000) om införande av lagen
(0000) med särskilda bestämmel-
ser om vattenverksamhet och som
rör en samfallighet som kan för-
värva rättigheter och ikläda sig
skyldigheter, skall förordnas att
samfälligheten skall upplösas och
att en samfällighetsförening skall
bildas för att förvalta den nya
samfalligheten.
har bildats enligt första stycket har
0 § tillämpas.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
3 Senaste lydelse 1983:661.
426
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (1976:839) om Statens va-nämnd
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
20 §
Nämndens beslut överklagas hos
Svea hovrätt. Målet prövas av
hovrätten i dess sammansättning
som vattenöverdomstol.
Föreslagen lydelse
Nämndens beslut överklagas hos
Svea hovrätt. Målet prövas av
hovrätten i dess sammansättning
som miljööver domstol.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett mål som vid ikraftträdandet inte har avgjorts av hovrätten i dess
sammansättning som vattenöverdomstol skall därefter handläggas av
hovrätten i dess sammansättning som miljööverdomstol.
Senaste lydelse 1994:1044.
427
Härigenom föreskrivs att 3, 12, 25, 27, 29, 33 och 34 §§ lagen
(1976:997) om vattenförbund skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3§
Den som enligt vattenlagen
(1983:291) eller miljöskyddslagen
(1969:387) eller äldre lag har
medgivits rätt att inverka på vat-
tenbeskaffenheten eller i övrigt på
vattenförhållandena inom verk-
samhetsområdet skall vara med-
lem i förbundet.
Den som enligt miljöbalken eller
äldre lag har medgivits rätt att
inverka på vattenbeskaffenheten
eller i övrigt på vattenförhållande-
na inom verksamhetsområdet skall
vara medlem i förbundet.
Den som inverkar på vattenförhållandena inom verksamhetsområdet
utan att det föreligger fall som avses i första stycket skall vara medlem i
förbundet, om hans medlemskap är av särskild betydelse för förbundets
verksamhet.
Har någon som enligt första eller andra stycket skall vara medlem i
förbundet av särskilt skäl motsatt sig medlemskap, får han stå utanför
förbundet, om dess verksamhet ej avsevärt försvåras därigenom.
Kommun samt sammanslutning av fiskerättsägare far ingå som med-
lem i vattenförbund, även om skyldighet icke föreligger enligt första eller
andra stycket.
12 §2
I fråga om förrättning enligt
denna lag skall bestämmelserna i
12 kap. vattenlagen (1983:291)
gälla i tillämpliga delar, i den mån
ej annat följer av vad nedan sägs.
I fråga om förrättning enligt
denna lag skall bestämmelserna i
12 kap. vattenlagen (1983:291)
fortfarande gälla i tillämpliga
delar, i den mån ej annat följer av
vad nedan sägs. Vad som sägs i
12 kap. vattenlagen om vatten-
domstol skall gälla miljödomstol.
25 §3
I fråga om talan mot beslut eller
åtgärd vid förrättning enligt denna
lag gäller i tillämpliga delar be-
stämmelsema i 13 kap. vattenlagen
(1983:291) om förrättningsmål.
I fråga om talan mot beslut eller
åtgärd vid förrättning enligt denna
lag gäller fortfarande i tillämpliga
delar bestämmelserna i 13 kap.
vattenlagen (1983:291) om för-
rättningsmål. Vad som sägs i 13
1 Senaste lydelse 1983:663.
2 Senaste lydelse 1983:663.
3 Senaste lydelse 1983:663.
428
kap. vattenlagen om vattendomstol Prop. 1997/98:90
respektive Vattenöverdomstolen Bilaga 2
skall gälla miljödomstol respektive
Miljööverdomstolen. Vad som sägs
om nämndemän respektive vatten-
rättsråd skall gälla sakkunniga
ledamöter respektive miljöråd.
Kungörelse som avses i 13 kap. 58 § vattenlagen (1983:291) skall
jämte avskrift av besvärshandlingama tillställas statens naturvårdsverk
och länsstyrelsen.
27
Angår besvär fråga som avses i
26 §, skall vattendomstolen med
eget yttrande hänskjuta frågan till
regeringens avgörande.
29
Sammanträde som avses i 28 §
hålles av förrättningsmannen. I
övrigt gäller i tillämpliga delar
bestämmelserna om bildande av
samfallighetsförening i lagen
(1973:1150) om förvaltning av
samfälligheter. Därvid skall vad
som foreskrives om fastighets-
domstol i stället gälla vatten-
domstol och vad som foreskrives
om förrättning enligt anlägg-
ningslagen (1973:1149) i stället
gälla förrättning enligt denna lag.
33 §
I fråga om vattenförbund gäller i
övrigt i tillämpliga delar 31 §
första stycket, 32-38, 40—43,
45-47 §§, 48 § första, andra och
tredje styckena, 49-51 §§, 52 §
första stycket, 53 och 54 §§ samt
67 § andra och tredje styckena
lagen (1973:1150) om förvaltning
av samfälligheter. Dock skall vad
som foreskrives om fastighets-
domstol i stället gälla vattendom-
stol. Talerätt som avses i 53 §
nämnda lag tillkommer ej inneha-
vare av särskild rätt i fastighet.
§
Angår besvär fråga som avses i
26 §, skall miljödomstolen med
eget yttrande hänskjuta frågan till
regeringens avgörande.
§
Sammanträde som avses i 28 §
hålles av förrättningsmannen. I
övrigt gäller i tillämpliga delar
bestämmelserna om bildande av
samfallighetsförening i lagen
(1973:1150) om förvaltning av
samfälligheter. Därvid skall vad
som foreskrives om fastighets-
domstol i stället gälla miljödomstol
och vad som foreskrives om för-
rättning enligt anläggningslagen
(1973:1149) i stället gälla förrätt-
ning enligt denna lag.
I fråga om vattenförbund gäller i
övrigt i tillämpliga delar 31 §
första stycket, 32-38, 40-43,
45-47 §§, 48 § första, andra och
tredje styckena, 49-51 §§, 52 §
första stycket, 53 och 54 §§ samt
67 § andra och tredje styckena
lagen (1973:1150) om förvaltning
av samfalligheter. Dock skall vad
som foreskrives om fastighets-
domstol i stället gälla miljödom-
stol. Talerätt som avses i 53 §
nämnda lag tillkommer ej inneha-
vare av särskild rätt i fastighet.
429
34 §4
När enligt 29 eller 33 § talan
skall föras hos vattendomstol,
gäller i tillämpliga delar bestäm-
melserna i 13 kap. vattenlagen
(1983:291) om stämningsmål.
När enligt 29 eller 33 § talan
skall föras hos miljödomstol, gäller
i tillämpliga delar bestämmelserna
om stämningsmål i lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
4 Senaste lydelse 1983:663.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
430
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1977:439) om kommunal energi-
planering skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
I varje kommun skall det finnas
en aktuell plan för tillförsel, distri-
bution och användning av energi i
kommunen. Till planen skall höra
en miljökonsekvensbeskrivning
som möjliggör en samlad bedöm-
ning av den inverkan den i planen
upptagna verksamheten har på
miljön, hälsan och hushållningen
med naturresurser.
I varje kommun skall det finnas
en aktuell plan för tillförsel, distri-
bution och användning av energi i
kommunen. I en sådan plan skall
finnas en analys av vilken inverkan
den i planen upptagna verksam-
heten har på miljön, hälsan och
hushållningen med mark och
vatten och andra resurser.
Planen beslutas av kommunfullmäktige.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Senaste lydelse 1991:653.
431
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:160) om vissa rörled-
ningar
dels att 4, 6 och 7 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 6 a och 23 §§ av
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
4§‘
Koncession far meddelas endast om det från allmän synpunkt är lämp-
ligt att ledningen framdrages och begagnas och sökanden finnes lämplig
att utöva verksamhet som avses med koncessionen.
Koncession får inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmel-
ser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, far dock
mindre avvikelser göras.
Vid koncessionsprövning skall
lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m. tillämpas.
Vid koncessionsprövningen
skall 2-4 kap., 5 kap. 3 § och
16 kap. 5 § miljöbalken tillämpas.
En miljökonsekvensbeskrivning
skall ingå i en ansökan om konces-
sion. När det gäller förfarandet,
kraven på miljökonsekvensbe-
skrivningar samt planer och pla-
neringsunderlag gäller 6 kap.
miljöbalken. Vad som där före-
skrivs om tillståndsmyndighet skall
gälla regeringen eller den myn-
dighet som regeringen bestämmer.
Koncession skall förenas med
de villkor som behövs för att
skydda allmänna intressen eller
enskild rätt.
En koncession skall förenas med
de villkor som behövs för att
skydda allmänna intressen och
enskild rätt, såsom att trygga
säkerheten, skydda människors
hälsa och miljön mot skador och
olägenheter och främja en lång-
siktigt god hushållning med mark
och vatten och andra resurser.
Som villkor för koncession far föreskrivas att staten skall ha rätt att
deltaga i verksamheten eller att koncessionshavaren skall utge särskild
avgift till staten eller iakttaga annat liknande villkor.
Senaste lydelse 1987:143.
432
Vidare far som villkor för koncession föreskrivas att ledningen skall
vara färdigställd inom viss tid. Regeringen kan förlänga föreskriven tid,
om särskilda skäl föreligger. Ansökan härom skall göras före utgången
av den föreskrivna tiden.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
En koncession får för sin gil-
tighet göras beroende av att sä-
kerhet ställs för att den som inne-
har koncessionen skall fullgöra
skyldigheten enligt 16 § att ta bort
ledningen och vidta andra åtgär-
der för återställning. Staten, kom-
muner, landsting och kommunal-
förbund behöver inte ställa säker-
het.
Om det kan antas att den ställda
säkerheten inte är tillräcklig, får
regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer besluta
om ytterligare säkerhet.
I fråga om säkerhetens art gäl-
ler 2 kap. 25 § utsökningsbalken.
Säkerheten skall prövas av rege-
ringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer och förva-
ras av länsstyrelsen i det län där
verksamheten bedrivs.
Uppkommer genom verksamhet
för vilken koncession har medde-
lats enligt denna lag betydande
olägenhet som icke förutsågs när
koncessionen meddelades, far
regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer före-
skriva villkor som är ägnat att
förebygga eller minska olägenhe-
ten för framtiden.
Uppkommer genom verksamhet
för vilken koncession har medde-
lats enligt denna lag en olägenhet
av någon betydelse som inte förut-
sågs när koncessionen meddelades
eller medverkar verksamheten med
någon betydelse till att en mil-
jökvalitetsnorm enligt 5 kap. mil-
jöbalken överträds, far regeringen
eller den myndighet som regering-
en bestämmer föreskriva ytterliga-
re eller ändrade villkor för att
förebygga eller minska olägenhe-
ten för framtiden.
Villkor enligt första stycket får
inte vara så ingripande att verk-
samheten inte längre kan bedrivas
2 Senaste lydelse 1982:486.
433
eller att den avsevärt försvåras.
23 §
Förbud får inte meddelas med
stöd av miljöbalken mot en rörled-
nings framdragande eller be-
gagnande, om regeringen har
tillåtit rörledningen i en konces-
sion enligt denna lag.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende om prövning av koncession skall handläggas och bedö-
mas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags
ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer skall dock
tillämpas omedelbart.
434
Härigenom föreskrivs i fråga om skogsvårdslagen (1979:429)’ att 4,
14, 17, 19 och 32 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Denna lag skall inte tillämpas i
den mån den strider mot före-
skrifter som har meddelats med
stöd av naturvårdslagen
(1964:822) eller annan lag.
14
Skogsmarkens ägare är skyldig
att enligt föreskrifter som med-
delas av regeringen eller den myn-
dighet som regeringen bestämmer
underrätta Skogsvårdsstyrelsen om
1. avverkning och uttag av
skogsbränsle som skall äga rum på
hans mark,
2. sådan dikning i samband med
avverkning som inte kräver till-
stånd enligt naturvårdslagen
(1964:822),
3. vad han avser att göra för att
tillgodose naturvårdens och kul-
turmiljövårdens intressen i sam-
band med avverkning på hans
mark.
Denna lag skall inte tillämpas i
den mån den strider mot 7 kap.
11 § andra stycket miljöbalken
eller mot föreskrifter som har
meddelats med stöd av 7 eller
8 kap. miljöbalken eller med stöd
av annan lag.
§2
Skogsmarkens ägare är skyldig
att enligt föreskrifter som medde-
las av regeringen eller den myn-
dighet som regeringen bestämmer
underrätta skogsvårdsstyrelsen om
1. avverkning och uttag av
skogsbränsle som skall äga rum på
hans mark,
2. sådan dikning i samband med
avverkning som inte kräver till-
stånd enligt 11 kap. miljöbalken,
och
3. vad han avser att göra för att
tillgodose naturvårdens och kul-
turmiljövårdens intressen i sam-
band med avverkning på hans
mark.
§ ,
Tillstånd till avverkning i svår-
föryngrad skog eller skyddsskog
får inte ges, om avverkningen
medverkar till att en miljökvali-
tetsnorm överträds. Avverkningen
får dock tillåtas, om verksamhets-
utövaren vidtar sådana åtgärder
att olägenheterna från annan
verksamhet upphör eller minskar
Lagen omtryckt 1993:553.
Senaste lydelse 1997:1241.
435
så att möjligheterna att uppfylla
miljökvalitetsnormen ökar i inte
obetydlig utsträckning.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får för
visst eller vissa områden föreskriva att tillstånd till avverkning av svår-
föryngrad skog inte får ges
1. i fråga om skog på mark som inte i genomsnitt kan producera minst
en kubikmeter virke om året per hektar, om det inte finns särskilda skäl,
2. för byggande av skogsbilväg om nyttan av vägen för skogsbruket
inte motsvarar kostnaden för den eller om vägen inte kan passas in i en
vägnätsplan.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
I fråga om rätt till ersättning för
skada till följd av ett beslut enligt
18 § första eller andra stycket
gäller bestämmelserna i 25 §, 26 §
första stycket första meningen,
27 § första meningen, 27 a §, 31 §
andra stycket, 32 §, 33 § första
stycket, 34 §, 35 § första stycket
första meningen och andra stycket
samt 36 § naturvårdslagen
(1964:822).
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att det i ärenden enligt
denna lag skall finnas miljökon-
sekvensbeskrivningar som gör det
möjligt att bedöma vilken inverkan
nya metoder för skogens skötsel
och nya skogsodlingsmaterial har
på miljön. Föreskrifterna får inne-
bära att en sådan beskrivning skall
upprättas av den som avser att
använda en ny metod eller ett nytt
skogsodlingsmaterial.
§
I fråga om rätt till ersättning för
skada till följd av ett beslut enligt
18 § första eller andra stycket
gäller bestämmelserna i 25 kap.
6 § och 31 kap. 2 §, 4 § första
stycket, 6 §, 7 § första stycket
första meningen, 8 § första me-
ningen, 9, 12 och 13 §§, 15 §
första stycket första meningen och
andra stycket, 31 § tredje stycket
samt 32 och 33 §§ miljöbalken.
Vad som i dessa bestämmelser
sägs om miljödomstol skall i stäl-
let gälla fastighetsdomstol.
§
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att det i ärenden enligt
denna lag skall göras en analys av
vilken inverkan nya metoder för
skogens skötsel och nya skogsod-
lingsmaterial har på miljön. Före-
skrifterna får innebära att en sådan
analys skall göras av den som
avser att använda en ny metod
eller ett nytt skogsodlingsmaterial.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ärenden som har inletts före denna lags ikraftträdande skall hand-
läggas och bedömas enligt äldre bestämmelser. Bestämmelsen om mil-
436
jökvalitetsnormer i 17 § i dess nya lydelse skall dock tillämpas omedel-
bart.
3. I stället for de bestämmelser som räknas upp i 19 § skall äldre be-
stämmelser gälla i fråga om rätt till ersättning på grund av ett beslut som
har meddelats före denna lags ikraftträdande.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
437
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § och 4 kap. 7 § fastighetstaxe-
ringslagen (1979:1152) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4§*
Mark skall indelas i de ägoslag som anges i det följande. Mark som är
vattentäckt skall indelas endast om den är täktmark. Indelningen far inte
påverkas av förekomsten av byggnad som skall rivas (saneringsbyggnad)
eller av byggnad eller byggnader vars sammanlagda basvärde inte skulle
uppgå till 50 000 kronor.
Tomtmark
Mark som upptas av småhus, hyreshus, industribyggnad, special-
byggnad eller övrig byggnad samt trädgård, parkeringsplats, upp-
lagsplats, kommunikationsutrymme m.m., som ligger i anslutning till
sådan byggnad.
Mark till fastighet, som är bebyggd med småhus, hyreshus, industri-
byggnad, specialbyggnad eller övrig byggnad, skall i sin helhet utgöra
tomtmark, om fastigheten ligger i ett ägoskifte och har en total areal som
inte överstiger två hektar. Detta skall dock ej gälla om fastighetens mark
till någon del skall taxeras tillsammans med annan egendom enligt reg-
lerna i 4 kap.
Vad nu har sagts om tomtmark skall också gälla mark till obebyggd
fastighet, som har bildats för byggnadsändamål under de senaste två åren.
Har fastigheten bildats längre tillbaka i tiden skall marken utgöra tomt-
mark endast om det är uppenbart att den far bebyggas. I övriga fall skall
obebyggd mark anses som tomtmark endast om marken enligt detaljplan
utgör kvartersmark för enskilt bebyggande och det inte är uppenbart att
bebyggelsen inte skall genomföras. Detsamma gäller om det finns giltigt
bygglov eller tillstånd enligt ett förhandsbesked enligt plan- och byggla-
gen (1987:10), avseende sådan byggnad som anges i andra stycket.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Täktmark
Mark för vilken gäller täkt-
tillstånd enligt 18 § natur-
vårdslagen (1964:822) eller vat-
tenlagen (1983:291). Med täkttill-
stånd skall jämställas pågående
täkt. Byggnad på täktområde för
täktens utnyttjande hindrar inte att
marken indelas som täktmark.
Täktmark
Mark för vilken gäller täkt-
tillstånd enligt miljöbalken. Med
täkttillstånd skall jämställas pågå-
ende täkt. Byggnad på täktområde
för täktens utnyttjande hindrar inte
att marken indelas som täktmark.
Senaste lydelse 1997:451.
438
Åkermark
Mark som används eller lämpligen kan användas till växtodling eller
bete och som är lämplig att plöjas.
Betesmark
Mark som används eller lämpligen kan användas till bete och som inte
är lämplig att plöjas.
Skogsmark
Mark som är lämplig för virkesproduktion och som inte i väsentlig ut-
sträckning används för annat ändamål. Mark där det bör finnas skog till
skydd mot sand- eller jordflykt eller mot att fjällgränsen flyttas ned.
Mark som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad skall dock inte anses
som skogsmark, om den på grund av särskilda förhållanden inte bör tas i
anspråk för virkesproduktion.
Mark skall anses lämplig för virkesproduktion, om den enligt veder-
tagna bedömningsgrunder kan producera i genomsnitt minst en kubik-
meter virke om året per hektar.
Skogsimpediment
Mark som inte är lämplig för virkesproduktion utan produktionshöjan-
de åtgärder men som bär skog eller har förutsättningar att bära skog.
Övrig mark
Mark som inte skall utgöra något av de tidigare nämnda ägoslagen.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
7
Består täktmark av skilda mark-
områden skall varje sådant område
utgöra en taxeringsenhet. Omfattas
områden av samma täktplan enligt
naturvårdslagen (1964:822) skall
de dock utgöra en taxeringsenhet.
§2
Består täktmark av skilda mark-
områden skall varje sådant område
utgöra en taxeringsenhet. Omfattas
områden av samma täktplan enligt
miljöbalken eller motsvarande
äldre bestämmelser skall de dock
utgöra en taxeringsenhet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999 och tillämpas första gången
vid fastighetstaxering år 1999.
2 Senaste lydelse 1994:1909.
439
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1980:307) om skyldighet för ut-
ländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader skall ha föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
2§
Säkerhet behöver inte ställas i
1. mål som handläggs enligt la-
gen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister,
2. mål vid fastighetsdomstol
som inte avser en arrendetvist,
3. ansökningsmål enligt 13 kap.
13 § vattenlagen (1983:291),
4. växelmål och checkmål,
5. mål som har tagits upp efter
offentlig stämning, och
6. mål vid förvaltningsdomstol
eller marknadsdomstolen.
Säkerhet behöver inte ställas i
1. mål som handläggs enligt la-
gen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister,
2. mål vid fastighetsdomstol
som inte avser en arrendetvist,
3. mål vid miljödomstol enligt
20 kap. 2 § första stycket 2 miljö-
balken som är ansökningsmål och
20 kap. 2 § första stycket 5 miljö-
balken som avser ersättning vid
ingripande av det allmänna,
4. växelmål och checkmål,
5. mål som har tagits upp efter
offentlig stämning, och
6. mål vid förvaltningsdomstol
eller marknadsdomstolen.
Säkerhet behöver inte heller ställas i annat fall om talan väcks genom
genstämning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Senaste lydelse 1990:1134.
440
Härigenom föreskrivs att 10 kap. 4 § lagen (1980:424) om åtgärder
mot förorening från fartyg1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
10 kap. Ansvar m.m.
4§
Till böter eller fängelse i högst
sex månader döms
1. den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot en före-
skrift som har meddelats med stöd
av 3 kap. 7 §, om inte gärningen är
belagd med straff i brottsbalken,
miljöskyddslagen (1969:387) eller
lagen (1971:1154) om förbud mot
dumpning av avfall i vatten,
2. en befälhavare som upp-
såtligen eller av oaktsamhet bryter
mot en föreskrift som har medde-
lats med stöd av 4 kap. 2 §,
3. den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot en före-
skrift som har meddelats med stöd
av 4 kap. 3 §, 5 kap. 1 § eller 7
kap. 3 §,
4. den som uppsåtligen bryter
mot 5 kap. 2 § första stycket,
5. fartygets redare eller ägare,
om han uppsåtligen eller av oakt-
samhet bryter mot 6 kap. 9 §.
Till böter eller fängelse i högst
sex månader döms
1. den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot en före-
skrift som har meddelats med stöd
av 3 kap. 7 §, om inte gärningen är
belagd med straff i brottsbalken
eller miljöbalken,
2. en befälhavare som upp-
såtligen eller av oaktsamhet bryter
mot en föreskrift som har medde-
lats med stöd av 4 kap. 2 §,
3. den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mot en före-
skrift som har meddelats med stöd
av 4 kap. 3 §, 5 kap. 1 § eller 7
kap. 3 §,
4. den som uppsåtligen bryter
mot 5 kap. 2 § första stycket,
5. fartygets redare eller ägare,
om han uppsåtligen eller av oakt-
samhet bryter mot 6 kap. 9 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Lagen omtryckt 1983:463.
441
Härigenom föreskrivs att 31 § lagen (1981:1354) om allmänna värme-
system skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
31
Försummar någon fastighets-
ägare att betala avgift som avses i
denna lag eller att i annat hänseen-
de iaktta vad som åligger honom
och är försummelsen väsentlig, får
huvudmannen stänga av energitill-
förseln till fastigheten, om han inte
genom anmaning har kunnat
åstadkomma rättelse och avstäng-
ning kan ske utan att sanitär olä-
genhet uppkommer. Kostnad för
stängningsåtgärd far påföras fas-
tighetsägaren.
Föreslagen lydelse
§
Försummar någon fastighets-
ägare att betala avgift som avses i
denna lag eller att i annat hänseen-
de iaktta vad som åligger honom
och är försummelsen väsentlig, får
huvudmannen stänga av energitill-
förseln till fastigheten, om han inte
genom anmaning har kunnat
åstadkomma rättelse och avstäng-
ning kan ske utan att olägenhet för
människors hälsa uppkommer.
Kostnad för stängningsåtgärd far
påföras fastighetsägaren.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
442
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1982:188) om preskription av
skattefordringar m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Denna lag gäller i fråga om pre-
skription av skatt och andra ford-
ringar som det allmänna har rätt
till och som drivs in enligt be-
stämmelsema i lagen (1993:891)
om indrivning av statliga ford-
ringar m.m. Den tillämpas dock
inte på fordringar enligt vat-
tenlagen (1918:523), vattenla-
gen (1983:291), rättshjälpslagen
(1996:1619), studiestödslagen
(1973:349), bötesverkställighets-
lagen (1979:189) eller fordringar
för vilka särskilda bestämmelser
om preskription gäller.
Denna lag gäller i fråga om pre-
skription av skatt och andra ford-
ringar som det allmänna har rätt
till och som drivs in enligt be-
stämmelsema i lagen (1993:891)
om indrivning av statliga
fordringar m.m. Den tillämpas
dock inte på fordringar enligt
vatten- lagen (1918:523), vat-
tenlagen (1983:291), 25 kap. 8 §
miljö-balken, 6 kap. lagen (0000)
med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet, rättshjälpslagen
(1996:1619), studiestödslagen
(1973:349), bötesverkställighets-
lagen (1979:189) eller fordringar
för vilka särskilda bestämmelser
om preskription gäller.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Senaste lydelse 1997:491.
443
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1983:293) om inrättande, ut-
vidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn
dels att 1 a och 3 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 1 b och 1 c §§, av
följande lydelse.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
1
Vid prövning av ärenden enligt
denna lag skall lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser
m.m. tillämpas.
Föreslagen lydelse
§'
Vid prövning av ärenden enligt
denna lag skall 2-4 kap., 5 kap.
3 § och 16 kap. 5 § miljöbalken
tillämpas.
En miljökonsekvensbeskrivning
skall ingå i ett ärende enligt denna
lag.
Innan miljökonsekvensbeskriv-
ningen upprättas skall den som
avser att inleda ett ärende enligt
denna lag samråda enligt 6 kap.
4 § första stycket miljöbalken med
Sjöfartsverket, berörda länsstyrel-
ser och enskilda.
När det gäller förfarandet i öv-
rigt, kraven på miljökonsekvensbe-
skrivningar samt planer och pla-
neringsunderlag skall 6 kap. 3 §,
4 § andra stycket, 5-8 §§ och
10-12 §§ miljöbalken tillämpas.
Vad som där föreskrivs om läns-
styrelse skall gälla den länsstyrel-
se inom vars område verksamhe-
ten huvudsakligen skall bedrivas.
Miljökonsekvensbeskrivningen
skall godkännas av berörda läns-
styrelser innan beslut fattas om att
inrätta, utvidga eller avlysa all-
män farled eller allmän hamn.
Beslutet att godkänna miljökon-
Senaste lydelse 1991:652.
444
sekvensbeskrivningen får inte Prop. 1997/98:90
överklagas. Bilaga 2
I samband med prövningen av
ett ärende enligt denna lag skall
miljökonsekvensbeskrivningen och
resultatet av samråd och yttranden
beaktas.
lc§
Sjöfartsverket skall med eget
yttrande överlämna frågan om
inrättande av en allmän farled till
regeringen för prövning enligt
17 kap. 1 § miljöbalken. Detsam-
ma gäller om regeringen enligt
17 kap. 3 § miljöbalken har för-
behållit sig prövningen av tillåt-
ligheten av en allmän farled eller
allmän hamn.
Om det är påkallat med hänsyn
till det ändamål som en allmän
farled skall tillgodose, säkerheten i
farleden eller i övrigt med hänsyn
till allmän eller enskild rätt, far
särskilda föreskrifter meddelas om
hur den allmänna farleden skall
ordnas och begagnas.
Om det är påkallat med hänsyn
till det ändamål som en allmän
farled skall tillgodose, skyddet för
hälsan eller miljön eller hushåll-
ningen med mark och vatten och
andra resurser, säkerheten i farle-
den eller i övrigt med hänsyn till
allmänna intressen eller enskild
rätt, far regeringen eller den myn-
dighet regeringen bestämmer
meddela särskilda föreskrifter om
hur den allmänna farleden skall
ordnas och begagnas.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,
om ärendet har inletts fore denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna
om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedelbart.
445
2.29
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Härigenom föreskrivs att 5 b § (1984:3) om kärnteknisk verksamhet1
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
5
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att det i ärenden om
tillstånd enligt denna lag skall
upprättas en miljökonsekvens-
beskrivning som möjliggör en
samlad bedömning av en planerad
anläggnings, verksamhets eller
åtgärds inverkan på miljön och
hälsan.
Föreslagen lydelse
Vid prövning av ärenden enligt
denna lag skall 2 kap., 5 kap. 3 §
och 16 kap. 5 § miljöbalken till-
lämpas.
En miljökonsekvensbeskrivning
skall ingå i en ansökan om till-
stånd att uppföra, inneha eller
driva en kärnteknisk anläggning.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att det i andra ärenden
om tillstånd enligt denna lag skall
upprättas en miljökonsekvensbe-
skrivning.
När det gäller förfarandet, kra-
ven på miljökonsekvensbeskriv-
ningar samt planer och plane-
ringsunderlag gäller 6 kap. miljö-
balken.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende om tillstånd skall handläggas och bedömas enligt äldre
bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande.
Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedel-
bart.
Lagen omtryckt 1992:1536.
446
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1984:410) om skatt på bekämp-
ningsmedel1 skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Skatt (bekämpningsmedelsskatt) skall erläggas till staten enligt denna
lag vid omsättning eller ianspråktagande inom landet av bekämpnings-
medel.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Med bekämpningsmedel avses i
denna lag ämnen eller beredningar
som är avsedda att användas till
skydd mot egendomsskada, sani-
tär olägenhet eller annan jämför-
bar olägenhet, förorsakad av
växter, djur, bakterier eller virus.
Som be-kämpningsmedel enligt
lagen skall dock inte anses
1. vara, avsedd att användas vid
beredning av livsmedel, läkemedel
eller annan jämförbar vara,
2. färger, fernissor, tjäror och
andra varor som huvudsakligen
begagnas för ett annat ändamål än
som avses i första meningen, om
inte varorna genom en särskild
benämning eller på något annat
sätt anges vara avsedda som be-
kämpningsmedel,
3. träskyddsmedel.
Med bekämpningsmedel avses i
denna lag ämnen eller beredningar
som är avsedda att användas till
skydd mot egendomsskada eller
olägenhet för människors hälsa,
förorsakad av växter, djur, bakte-
rier eller virus. Som bekämp-
ningsmedel enligt lagen skall dock
inte anses
1. vara, avsedd att användas vid
beredning av livsmedel, läkemedel
eller annan jämförbar vara,
2. färger, fernissor, tjäror och
andra varor som huvudsakligen
begagnas för ett annat ändamål än
som avses i första meningen, om
inte varorna genom en särskild
benämning eller på något annat
sätt anges vara avsedda som be-
kämpningsmedel,
3. träskyddsmedel.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Lagen omtryckt 1995:617.
447
Härigenom föreskrivs att 4, 6-7, 12-14, 34 och 39 §§ lagen (1985:620)
om vissa torvfyndigheter skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Undersökningskoncession kan
förenas med rätt för innehavaren
att senare få bearbetningskonces-
sion för fyndigheten eller företräde
framför andra till sådan konces-
sion.
Föreslagen lydelse
Undersökningskoncession får
förenas med rätt för innehavaren
att få företräde framför andra till
bearbetningskoncession för fyn-
digheten.
6§
I fråga om verksamhet som av-
ses i denna lag skall även iakttas
tillämpliga föreskrifter i plan- och
bygglagen (1987:10), miljö-
skyddslagen (1969:387) och andra
författningar.
I fråga om verksamhet som av-
ses i denna lag skall även iakttas
tillämpliga föreskrifter i miljöbal-
ken, plan- och bygglagen
(1987:10) och andra författningar.
7§2
Koncession far meddelas endast om det från allmän synpunkt är lämp-
ligt att verksamheten kommer till stånd och sökanden från sådan syn-
punkt är lämplig att bedriva verksamheten.
Koncession far inte strida mot en detaljplan eller områdesbestämmel-
ser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, far dock
mindre avvikelser göras.
Vid koncessionsprövning skall
lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m. tillämpas.
Vid koncessionsprövning skall
bestämmelserna i 2-4 kap. och
5 kap. 3 § miljöbalken tillämpas.
Vid prövning av bearbet-
ningskoncession skall därutöver
tillämpas bestämmelserna i 6 kap.,
12 kap. 2 § och 16 kap 5 §, 12 § 1
och 13 § miljöbalken, bestämmel-
serna i 1-3 kap. och 7 kap. 21—27
och 29 §§ lagen (0000) med sär-
skilda bestämmelser om vatten-
verksamhet samt föreskrifter som
har meddelats med stöd av dessa
bestämmelser.
' Senaste lydelse 1987:164.
2 Senaste lydelse 1987:164.
448
Bearbetningskoncession får meddelas endast om det görs sannolikt att
fyndigheten kan tillgodogöras ekonomiskt.
12 §3
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Koncession skall förenas med
de villkor som behövs för att mot-
verka eller begränsa menlig inver-
kan på naturmiljön samt för att
beakta andra allmänna intressen
och enskild rätt.
En koncession skall förenas med
de villkor som behövs för att skyd-
da allmänna intressen och enskild
rätt, såsom att skydda människors
hälsa och miljön mot skador och
olägenheter och främja en lång-
siktigt god hushållning med mark
och vatten och andra resurser.
Meddelas bearbetningskoncession för någon annan än fastighetsägaren
i fråga om en fyndighet från vilken denne utvinner torv för sitt husbehov,
skall koncessionen, om inte särskilda skäl föranleder annat, förenas med
villkor som gör det möjligt för fastighetsägaren att på skäliga villkor få
torv för sitt husbehov även i fortsättningen.
Koncessionshavaren skall, om
inte särskilda skäl föranleder
annat, åläggas att ställa säkerhet
för att villkor till skydd för natur-
miljön, andra allmänna intressen
eller enskild rätt skall uppfyllas.
Visar sig säkerheten otillräcklig,
får länsstyrelsen bestämma att
ytterligare säkerhet skall ställas.
14
Uppkommer genom verksamhet
för vilken koncession meddelats
betydande olägenhet som inte
förutsågs när koncessionen med-
delades, får länsstyrelsen bestäm-
ma de villkor för den fortsatta
3 Senaste lydelse 1993:689.
En koncession får för sin giltig-
het göras beroende av att säkerhet
ställs för att koncessionshavaren
skall fullgöra skyldigheten enligt
34 § att ta bort anläggningar och
vidta andra åtgärder för återställ-
ning. Vid ingrepp i naturen av
större omfattning skall säkerhet
ställas, om det inte är uppenbart
att det saknas anledning till detta.
Staten, kommuner, landsting och
kommunalförbund behöver inte
ställa säkerhet.
Om det kan antas att den ställda
säkerheten inte är tillräcklig, får
länsstyrelsen bestämma att ytterli-
gare säkerhet skall ställas.
I fråga om säkerhetens art gäl-
ler 2 kap. 25 § utsökningsbalken.
Säkerheten skall prövas av läns-
styrelsen och förvaras av denna.
Länsstyrelsen får förena konces-
sionen med ytterligare eller änd-
rade villkor, om det genom verk-
samheten har uppkommit en olä-
genhet av någon betydelse som
inte förutsågs när koncessionen
449
15 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 90
verksamheten som behövs för att meddelades eller om verksamheten Prop. 1997/98:90
förebygga eller minska olägenhe- med någon betydelse medverkar Bilaga 2
ten. till att en miljökvalitetsnorm enligt
5 kap. miljöbalken överträds.
34 §
När en koncession upphör skall koncessionshavaren ta bort anlägg-
ningar och vidta andra åtgärder för återställning, om detta är motiverat
från allmän eller enskild synpunkt.
I den mån skyldighet att vidta sådana åtgärder inte har bestämts genom
villkor i koncessionen, skall frågan prövas av länsstyrelsen i samband
med att koncessionen upphör.
Denna bestämmelse innebär inte
någon inskränkning i koncessions-
havarens skyldigheter enligt 2 kap.
8 § eller 10 kap. miljöbalken.
39 §4
Iakttar en koncessionshavare
inte villkor som förenats med
koncessionen eller efterkommer
han inte vad som begärs med stöd
av 35 § eller 36 § andra stycket,
far länsstyrelsen vid vite förelägga
honom att fullgöra sina skyldig-
heter.
Iakttar en koncessionshavare
inte villkor som har förenats med
koncessionen eller uppfyller inte
koncessionshavaren skyldigheten
en- ligt 34 § att vidta åtgärder för
återställning eller vad som begärs
med stöd av 35 § eller 36 § andra
stycket, far länsstyrelsen vid vite
förelägga honom att fullgöra sina
skyldigheter.
Under samma förutsättning far kronofogdemyndigheten på ansökan av
länsstyrelsen eller, i fall som nämns i 35 §, myndighet som avses där
meddela särskild handräckning för att åstadkomma rättelse på bekostnad
av koncessionshavaren. I fråga om sådan handräckning finns bestämmel-
ser i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,
om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna
om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedelbart.
4 Senaste lydelse 1991:870.
450
Härigenom föreskrivs att 28 a § räddningstjänstlagen (1986:1102)'
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
28 a
I 10 § lagen (1984:3) om kärn-
teknisk verksamhet finns bestäm-
melser om skyldighet för inneha-
vare av kärnteknisk anläggning att
vidta de åtgärder som behövs för
att upprätthålla säkerheten vid
anläggningen. A v hälsoskyddsla-
gen (1982:1080) framgår att varje
kommun svarar for hälsoskydd
inom kommunen som påkallas av
utsläpp av radioaktiva ämnen, om
inte annat följer av denna lag.
§
I 10 § lagen (1984:3) om kärn-
teknisk verksamhet finns bestäm-
melser om skyldighet för inneha-
vare av kärnteknisk anläggning att
vidta de åtgärder som behövs för
att upprätthålla säkerheten vid
anläggningen. Av 26 kap. 3 §
andra stycket miljöbalken följer att
varje kommun svarar för tillsyn
över miljö- och hälsoskyddet inom
kommunen som behövs till följd av
utsläpp av radioaktiva ämnen, med
undantag för sådan miljöfarlig
verksamhet som kräver tillstånd.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Lagen omtryckt 1992:948.
451
Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen (1987:10)' att
1 kap. 3 §, 2 kap. 1 och 2 §§, 4 kap. 1, 5 och 9 §§, 5 kap. 7, 16, 18 och
22 §§, 8 kap. 6 §, 12 kap. 1 och 5 §§, 14 kap. 8 § samt 17 kap. 23 § skall
ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3§2
Varje kommun skall ha en aktuell översiktsplan, som omfattar hela
kommunen. Översiktsplanen skall ge vägledning for beslut om använd-
ningen av mark- och vattenområden samt om hur den byggda miljön
skall utvecklas och bevaras. Översiktsplanen är inte bindande för myn-
digheter och enskilda.
Regleringen av markens användning och av bebyggelsen inom kom-
munen sker genom detaljplaner. En detaljplan far omfatta endast en
begränsad del av kommunen.
För begränsade områden av
kommunen som inte omfattas av
För begränsade områden av
kommunen som inte omfattas av
detaljplan far områdesbestämmel-
ser antas, om det behövs for att
syftet med översiktsplanen skall
uppnås eller for att säkerställa att
riksintressen enligt lagen
(1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. tillgodoses.
Fastighetsplaner far antas for att
planer.
detaljplan får områdesbestämmel-
ser antas, om det behövs for att
syftet med översiktsplanen skall
uppnås eller for att säkerställa att
riksintressen enligt 3 eller 4 kap.
miljöbalken tillgodoses.
underlätta genomförandet av detalj-
För samordning av flera kommuners planläggning far regionplaner
antas.
Mark- och vattenområden skall
användas för det eller de ändamål
för vilka områdena är mest lämpa-
de med hänsyn till beskaffenhet
och läge samt föreliggande behov.
1§3
Mark- och vattenområden skall
användas for det eller de ändamål
for vilka områdena är mest lämpa-
de med hänsyn till beskaffenhet
och läge samt föreliggande behov.
Företräde skall ges sådan an-
' Lagen omtryckt 1992:1769.
2 Senaste lydelse 1995:1197.
3 Senaste lydelse 1995:1197.
452
Vid planläggning och i ärenden
om bygglov och förhandsbesked
skall lagen (1987:12) om hushåll-
ning med naturresurser m.m.
tillämpas.
vändning som medför en från
allmän synpunkt god hushållning.
Vid planläggning och i ärenden
om bygglov och förhandsbesked
skall bestämmelserna i 3 och
4 kap. miljöbalken tillämpas.
Enligt 5 kap. 3 § miljöbalken skall
miljökvalitetsnormer iakttas vid
planering och planläggning.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
2§4
Planläggning skall, med beaktande av natur- och kulturvärden, främja
en ändamålsenlig struktur av bebyggelse, grönområden, kommunika-
tionsleder och andra anläggningar. Även en från social synpunkt god
livsmiljö, goda miljöförhållanden i övrigt samt en långsiktigt god hus-
hållning med mark och vatten och med energi och råvaror skall främjas.
Hänsyn skall tas till förhållandena i angränsande kommuner.
Vad som anges i första stycket Vad som sägs i första stycket
skall beaktas även i andra ärenden skall beaktas även i andra ärenden
enligt denna lag. enligt denna lag. Beslut för inte
medverka till att en miljökvali-
tetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken
överträds.
I översiktsplanen skall redovisas
de allmänna intressen enligt 2
kap. och de miljö- och riskfaktorer
som bör beaktas vid beslut om
användningen av mark- och vat-
tenområden. Vid redovisningen av
de allmänna intressena skall rik-
sintressen enligt lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser
m.m. anges särskilt.
Av planen skall framgå
1. grunddragen i fråga om den
avsedda användningen av mark-
och vattenområden,
2. kommunens syn på hur den
byggda miljön skall utvecklas och
bevaras,
3. hur kommunen avser att till-
godose de redovisade riksintresse-
§5
I översiktsplanen skall redovisas
de allmänna intressen enligt 2 kap.
och de miljö- och riskfaktorer som
bör beaktas vid beslut om använd-
ningen av mark- och vattenområ-
den. Vid redovisningen skall
riksintressen enligt 3 eller 4 kap.
miljöbalken anges särskilt.
Av planen skall framgå
1. grunddragen i fråga om den
avsedda användningen av mark-
och vattenområden,
2. kommunens syn på hur den
byggda miljön skall utvecklas och
bevaras, och
3. hur kommunen avser att till-
godose de redovisade riksintresse-
4 Senaste lydelse 1995:1197.
5 Senaste lydelse 1995:1197.
453
na enligt lagen om hushållning na och iaktta miljökvalitetsnor- Prop. 1997/98:90
med naturresurser m.m. merna. Bilaga 2
Översiktsplanens innebörd och konsekvenser skall kunna utläsas utan
svårighet.
Under samrådet skall läns-
styrelsen särskilt ta till vara och
samordna statens intressen och
därvid
1. tillhandahålla underlag för
kommunens bedömningar och ge
råd i fråga om sådana allmänna
intressen enligt 2 kap. och sådana
miljö- och riskfaktorer som bör
beaktas vid beslut om använd-
ningen av mark- och vatten-
områden,
2. verka för att riksintressen en-
ligt lagen (1987:12) om hushåll-
ning med naturresurser m.m.
tillgodoses och för att sådana
frågor om användningen av mark-
och vattenområden som angår två
eller flera kommuner samordnas
på ett lämpligt sätt.
9§
Länsstyrelsen skall under utställningstiden avge ett granskningsyttran-
de över planförslaget.
Av yttrandet skall framgå om
1. förslaget inte tillgodoser riks-
intressen enligt lagen (1987:12)
om hushållning med naturresur-
ser m.m.,
2. sådana frågor rörande an-
vändningen av mark- och vatten-
områden som angår två eller flera
kommuner inte samordnas på ett
lämpligt sätt,
3. bebyggelsen blir olämplig
med hänsyn till de boendes och
Under samrådet skall läns-
styrelsen särskilt ta till vara och
samordna statens intressen och
därvid
1. tillhandahålla underlag för
kommunens bedömningar och ge
råd i fråga om sådana allmänna
intressen enligt 2 kap. och sådana
miljö- och riskfaktorer som bör
beaktas vid beslut om använd-
ningen av mark- och vatten-
områden,
2. verka för att riksintressen en-
ligt 3 och 4 kap. miljöbalken till-
godoses och miljökvalitetsnormer
enligt 5 kap. miljöbalken iakttas,
och
3. verka för att sådana frågor om
användningen av mark- och vat-
tenområden som angår två eller
flera kommuner samordnas på ett
lämpligt sätt.
An yttrandet skall framgå om
1. förslaget inte tillgodoser riks-
intressen enligt 3 eller 4 kap.
miljöbalken,
2. förslaget kan medverka till att
en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap.
miljöbalken överträds,
3. sådana frågor rörande an-
vändningen av mark- och vatten-
Senaste lydelse 1995:1197.
454
övrigas hälsa eller till behovet av områden som angår två eller flera
skydd mot olyckshändelser. kommuner inte samordnas på ett
lämpligt sätt, och
4. bebyggelsen blir olämplig
med hänsyn till de boendes och
övrigas hälsa eller till behovet av
skydd mot olyckshändelser.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Utöver vad som enligt 3 § skall
redovisas i detaljplanen far i pla-
nen meddelas bestämmelser om
1. i vad mån åtgärder kräver lov
enligt 8 kap. 5 § första stycket, 6 §
första stycket 2 och 3, andra
stycket samt tredje stycket 2, 8 §
första och tredje styckena samt 9 §
första och andra styckena,
2. den största omfattning i vil-
ken byggande över och under
markytan far ske och, om det finns
särskilda skäl med hänsyn till
bostadsförsörjningen eller miljön,
även den minsta omfattning i
vilken byggandet skall ske,
3. byggnaders användning, var-
vid för bostadsbyggnader kan
bestämmas andelen lägenheter av
olika slag och storlek,
4. placering, utformning och ut-
förande av byggnader, andra an-
läggningar och tomter, varvid får
meddelas varsamhetsbestämmelser
för att precisera kraven i 3 kap.
10 §, skyddsbestämmelser för
byggnader som avses i 3 kap. 12 §
och för tomter som är särskilt
värdefulla från historisk, kultur-
historisk, miljömässig eller konst-
närlig synpunkt, rivningsförbud
för byggnader som avses i 3 kap.
12 § samt sådana bestämmelser i
fråga om andra ändringar av bygg-
nader än tillbyggnader som får
Utöver vad som enligt 3 § skall
redovisas i detaljplanen får i pla-
nen meddelas bestämmelser om
1. i vad mån åtgärder kräver lov
enligt 8 kap. 5 § första stycket, 6 §
första stycket 2 och 3, andra
stycket samt tredje stycket 2, 8 §
första och tredje styckena samt 9 §
första och andra styckena,
2. den största omfattning i vil-
ken byggande över och under
markytan får ske och, om det finns
särskilda skäl med hänsyn till
bostadsförsörjningen eller miljön,
även den minsta omfattning i
vilken byggandet skall ske,
3. byggnaders användning, var-
vid för bostadsbyggnader kan
bestämmas andelen lägenheter av
olika slag och storlek,
4. placering, utformning och ut-
förande av byggnader, andra an-
läggningar och tomter, varvid får
meddelas varsamhetsbestämmelser
för att precisera kraven i 3 kap.
10 §, skyddsbestämmelser för
byggnader som avses i 3 kap. 12 §
och för tomter som är särskilt
värdefulla från historisk, kultur-
historisk, miljömässig eller konst-
närlig synpunkt, rivningsförbud
för byggnader som avses i 3 kap.
12 § samt sådana bestämmelser i
fråga om andra ändringar av bygg-
nader än tillbyggnader som får
7 Senaste lydelse 1996:1315.
455
utfärdas med stöd av föreskrifter
enligt 21 § lagen (1994:847) om
tekniska egenskapskrav på bygg-
nadsverk, m.m.,
5. vegetation samt markytans
utformning och höjdläge,
6. användning och utformning
av allmänna platser för vilka kom-
munen inte skall vara huvudman,
varvid far meddelas skydds-
bestämmelser för sådana platser
som är särskilt värdefulla från
historisk, kulturhistorisk, miljö-
mässig eller konstnärlig synpunkt,
7. stängsel samt utfart eller an-
nan utgång mot allmänna platser,
8. placering och utformning av
parkeringsplatser, förbud att an-
vända viss mark eller byggnader
för parkering samt skyldighet att
anordna utrymme för parkering,
lastning och lossning enligt 3 kap.
15 § första stycket 6,
9. tillfällig användning av mark
eller byggnader, som inte genast
behöver tas i anspråk för det än-
damål som anges i planen,
10. markreservat för allmänna
ledningar, energianläggningar
samt trafik- och väganordningar,
11. skyddsanordningar för att
motverka störningar från omgiv-
ningen och, om det finns särskilda
skäl, högsta tillåtna värden för
störningar genom luftförorening,
buller, skakning, ljus eller annat
sådant som prövas enligt miljö-
skyddslagen (1969:387),
12. principerna för fastighets-
indelningen och för inrättande av
gemensamhetsanläggningar,
13. skydd för sådana allmänna
platser för vilka kommunen är
huvudman och som är särskilt
värdefulla från historisk, kultur-
historisk, miljömässig eller konst-
närlig synpunkt.
I detaljplanen far även meddelas bestämmelser om exploate-
ringssamverkan enligt 6 kap. 2 §. Om en detaljplan antas efter det att ett
utfärdas med stöd av föreskrifter
enligt 21 § lagen (1994:847) om
tekniska egenskapskrav på bygg-
nadsverk, m.m.,
5. vegetation samt markytans
utformning och höjdläge,
6. användning och utformning
av allmänna platser för vilka kom-
munen inte skall vara huvudman,
varvid far meddelas skydds-
bestämmelser för sådana platser
som är särskilt värdefulla från
historisk, kulturhistorisk, miljö-
mässig eller konstnärlig synpunkt,
7. stängsel samt utfart eller an-
nan utgång mot allmänna platser,
8. placering och utformning av
parkeringsplatser, förbud att an-
vända viss mark eller byggnader
för parkering samt skyldighet att
anordna utrymme för parkering,
lastning och lossning enligt 3 kap.
15 § första stycket 6,
9. tillfällig användning av mark
eller byggnader, som inte genast
behöver tas i anspråk för det än-
damål som anges i planen,
10. markreservat för allmänna
ledningar, energianläggningar
samt trafik- och väganordningar,
11. skyddsanordningar för att
motverka störningar från omgiv-
ningen och, om det finns särskilda
skäl, högsta tillåtna värden för
störningar genom luftförorening,
buller, skakning, ljus eller liknan-
de som omfattas av 9 kap. miljö-
balken,
12. principerna för fastighets-
indelningen och för inrättande av
gemensamhetsanläggningar,
13. skydd för sådana allmänna
platser för vilka kommunen är
huvudman och som är särskilt
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
värdefulla från historisk, kultur-
historisk, miljömässig eller konst-
närlig synpunkt.
456
exploateringsbeslut enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan
har vunnit laga kraft, skall det anges i planen om den skall genomföras
enligt nämnda lag. Skall mark tas i anspråk från någon fastighet vars
ägare inte deltar i samverkan, skall planen innehålla uppgift därom.
Planen far inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn
till syftet med den. Bestämmelser som närmare reglerar möjligheterna
att bedriva handel får meddelas endast om det finns skäl av betydande
vikt.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
16 §
För begränsade områden som
inte omfattas av detaljplan kan
områdesbestämmelser antas för att
säkerställa att syftet med över-
siktsplanen uppnås eller att ett
riksintresse enligt lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser
m.m. tillgodoses. Med områdesbe-
stämmelser får regleras
1. i vad mån åtgärder kräver lov
enligt 8 kap. 5 § andra stycket, 6 §
första stycket 1 och 3 samt andra
och tredje styckena, 7 §, 8 § andra
och tredje styckena samt 9 § tredje
stycket,
2. grunddragen for användning-
en av mark- och vattenområden för
bebyggelse eller for fritidsanlägg-
ningar, kommunikationsleder och
andra jämförliga ändamål,
3. största tillåtna byggnads- eller
bruksarean for fritidshus och stor-
leken på tomter till sådana hus,
4. placering, utformning och ut-
förande av byggnader, andra an-
läggningar och tomter, varvid får
meddelas varsamhetsbestämmelser
för att precisera kraven i 3 kap.
10 §, skyddsbestämmelser för
byggnader som avses i 3 kap. 12 §
och for tomter som är särskilt
värdefulla från historisk, kultur-
historisk, miljömässig eller konst-
närlig synpunkt, rivningsförbud
for byggnader som avses i 3 kap.
12 § samt sådana bestämmelser i
fråga om andra ändringar av bygg-
För begränsade områden som
inte omfattas av detaljplan kan
områdesbestämmelser antas for att
säkerställa att syftet med över-
siktsplanen uppnås eller att ett
riksintresse enligt 3 eller 4 kap.
miljöbalken tillgodoses. Med
områdesbestämmelser får regleras
1. i vad mån åtgärder kräver lov
enligt 8 kap. 5 § andra stycket, 6 §
första stycket 1 och 3 samt andra
och tredje styckena, 7 §, 8 § andra
och tredje styckena samt 9 § tredje
stycket,
2. grunddragen for användning-
en av mark- och vattenområden for
bebyggelse eller för fritidsanlägg-
ningar, kommunikationsleder och
andra jämförliga ändamål,
3. största tillåtna byggnads- eller
bruksarean för fritidshus och stor-
leken på tomter till sådana hus,
4. placering, utformning och ut-
förande av byggnader, andra an-
läggningar och tomter, varvid får
meddelas varsamhetsbestämmelser
för att precisera kraven i 3 kap.
10 §, skyddsbestämmelser för
byggnader som avses i 3 kap. 12 §
och för tomter som är särskilt
värdefulla från historisk, kultur-
historisk, miljömässig eller konst-
närlig synpunkt, rivningsförbud
för byggnader som avses i 3 kap.
12 § samt sådana bestämmelser i
fråga om andra ändringar av bygg-
8 Senaste lydelse 1995:1197.
457
nader än tillbyggnader som far
utfärdas med stöd av föreskrifter
enligt 21 § lagen (1994:847) om
tekniska egenskapskrav på bygg-
nadsverk, m.m.,
5. användning och utformning
av allmänna platser, varvid får
meddelas skyddsbestämmelser för
sådana platser som är särskilt
värdefulla från historisk, kultur-
historisk, miljömässig eller konst-
närlig synpunkt,
6. vegetation samt markytans
utformning och höjdläge inom
sådana områden som avses i 8 kap.
9 § tredje stycket,
7. skyddsanordningar för att
motverka störningar från omgiv-
ningen,
8. exploateringssamverkan en-
ligt 6 kap. 2 §.
nader än tillbyggnader som får Prop. 1997/98:90
utfärdas med stöd av föreskrifter Bilaga 2
enligt 21 § lagen (1994:847) om
tekniska egenskapskrav på bygg-
nadsverk, m.m.,
5. användning och utformning
av allmänna platser, varvid får
meddelas skyddsbestämmelser för
sådana platser som är särskilt
värdefulla från historisk, kultur-
historisk, miljömässig eller konst-
närlig synpunkt,
6. vegetation samt markytans
utformning och höjdläge inom
sådana områden som avses i 8 kap.
9 § tredje stycket,
7. skyddsanordningar för att
motverka störningar från omgiv-
ningen,
8. exploateringssamverkan en-
ligt 6 kap. 2 §.
18 §9
Detaljplanen skall grundas på ett program som anger utgångspunkter
och mål för planen, om det inte är onödigt.
En miljökonsekvensbeskrivning
enligt 5 kap. lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser
m.m. skall upprättas, om detaljpla-
nen medger en användning av
mark eller av byggnader eller
andra anläggningar som innebär
betydande påverkan på miljön,
hälsan eller hushållningen med
naturresurser.
En miljökonsekvensbeskrivning
skall upprättas, om detaljplanen
medger en användning av mark
eller av byggnader eller andra
anläggningar som innebär en
betydande påverkan på miljön,
hälsan eller hushållningen med
mark och vatten och andra resur-
ser. Miljökonsekvensbeskrivningen
skall möjliggöra en samlad be-
dömning av en planerad anlägg-
nings, verksamhets eller åtgärds
inverkan på miljön, hälsan och
hushållningen med mark och
vatten och andra resurser.
22 §
Under samrådet åligger det läns-
styrelsen särskilt att
1. ge råd om tillämpningen av 2
Under samrådet åligger det läns-
styrelsen särskilt att ta till vara
och samordna statens intressen
och därvid
1. ge råd om tillämpningen av 2
9 Senaste lydelse 1995:1197.
458
och 3 kap. och verka för att rik-
sintressen enligt lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser
m.m. tillgodoses,
2. verka för att sådana frågor
om användningen av mark- och
vattenområden som angår två eller
flera kommuner samordnas på ett
lämpligt sätt,
3. ta till vara statens intressen.
och 3 kap.,
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
2. verka för att riksintressen en-
ligt 3 och 4 kap. miljöbalken till-
godoses och miljökvalitetsnormer
enligt 5 kap. miljöbalken inte
överträds, och
3. verka för att sådana frågor
om användningen av mark- och
vattenområden som angår två eller
flera kommuner samordnas på ett
lämpligt sätt.
6§
Kommunen får för ett område som utgör en värdefull miljö bestämma
att bygglov krävs för att
1. inom områden som inte omfattas av detaljplan utföra sådana åtgär-
der som avses i 3 § första stycket 1,
2. inom områden med detaljplan färga om en- eller tvåbostadshus och
komplementbyggnader,
3. underhålla sådan bebyggelse med särskilt bevarandevärde som avses
i 3 kap. 12 §.
Kommunen får, i områden som utgör en värdefull miljö eller i områ-
den för vilka områdesbestämmelser utfärdats, bestämma att bygglov
krävs för att utföra sådana åtgärder som avses i 4 § andra stycket 1 och 2.
Kommunen får vidare, om det
finns särskilda skäl, bestämma att
bygglov krävs för att
1. inom områden som inte om-
fattas av detaljplan uppföra, bygga
till eller på annat sätt ändra eko-
nomibyggnader för jordbruk,
skogsbruk eller därmed jämförlig
näring,
2. anordna eller väsentligt ändra
anläggningar för sådana grund-
vattentäkter som avses i 4 kap.
1 a § 1 vattenlagen (1983:291).
Bestämmelser enligt första-tredje styckena skall meddelas genom de-
taljplan eller områdesbestämmelser.
I fråga om byggnader och andra anläggningar som avses i 10 § får be-
stämmelser enligt första och andra styckena samt tredje stycket 2 inte
meddelas.
Kommunen far vidare, om det
finns särskilda skäl, bestämma att
bygglov krävs för att
1. inom områden som inte om-
fattas av detaljplan uppföra, bygga
till eller på annat sätt ändra eko-
nomibyggnader för jordbruk,
skogsbruk eller därmed jämförlig
näring,
2. anordna eller väsentligt ändra
anläggningar för sådana grund-
vattentäkter som avses i 11 kap.
11 § 1 miljöbalken.
459
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Länsstyrelsen skall pröva kom-
munens beslut att anta, ändra eller
upphäva en detaljplan eller områ-
desbestämmelser, om det kan
befaras att beslutet innebär att
1. ett riksintresse enligt lagen
(1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. inte tillgodoses
2. regleringen av sådana frågor
om användningen av mark- och
vattenområden som angår flera
kommuner inte har samordnats på
ett lämpligt sätt eller
3. en bebyggelse blir olämplig
med hänsyn till de boendes och
övrigas hälsa eller till behovet av
skydd mot olyckshändelser.
Länsstyrelsen skall pröva kom-
munens beslut att anta, ändra eller
upphäva en detaljplan eller områ-
desbestämmelser, om det kan
befaras att beslutet innebär att
1. ett riksintresse enligt 3 eller
4 kap. miljöbalken inte tillgodoses,
2. regleringen av sådana frågor
om användningen av mark- och
vattenområden som angår flera
kommuner inte har samordnats på
ett lämpligt sätt,
3. en miljökvalitetsnorm enligt
5 kap. miljöbalken överträds, eller
4. en bebyggelse annars blir
olämplig med hänsyn till de boen-
des och övrigas hälsa eller till
behovet av skydd mot olyckshän-
delser.
Regeringen får pröva ett beslut
att anta, ändra eller upphäva en
regionplan. Beslut om prövning
skall fattas inom tre månader från
den dag då beslutet kom in till
regeringen. Regeringens prövning
får avse endast frågan huruvida
planen tillgodoser riksintressen
enligt lagen (1987:12) om hus-
Regeringen får pröva ett beslut
att anta, ändra eller upphäva en
regionplan. Beslut om prövning
skall fattas inom tre månader från
den dag då beslutet kom in till
regeringen. Regeringens prövning
får avse endast frågan huruvida
planen tillgodoser riksintressen
enligt 3 och 4 kap. miljöbalken.
hållning med naturresurser m.m.
Regeringen får upphäva beslutet i dess helhet eller i en viss del.
8§'°
Ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter har rätt till ersätt-
ning av kommunen, om skada uppkommer till följd av att
10 Senaste lydelse 1995:1197.
460
1. bygglov vägras till att ersätta en riven eller genom olyckshändelse
förstörd byggnad med en i huvudsak likadan byggnad och ansökan om
bygglov har gjorts inom fem år från det att byggnaden revs eller förstör-
des,
2. rivningsförbud meddelas i detaljplan eller områdesbestämmelser el-
ler rivningslov vägras med stöd av 8 kap. 16 § 2 eller 3,
3. skyddsbestämmelser meddelas i en detaljplan enligt 5 kap. 7 § första
stycket 4 eller 6 eller i områdesbestämmelser enligt 5 kap. 16 § 4 eller 5,
4. bestämmelser om vegetation samt markytans utformning och höjd-
läge inom sådana områden som avses i 8 kap. 9 § tredje stycket meddelas
i områdesbestämmelser,
5. marklov vägras med stöd av 8 kap. 18 § första stycket 2 eller 3.
Rätt till ersättning föreligger i fall som avses i första stycket 1, om
byggnaden förstörts genom olyckshändelse. I övriga fall som avses i
första stycket 1 och i fall som avses i första stycket 2 föreligger rätt till
ersättning, om skadan är betydande i förhållande till värdet av berörd del
av fastigheten. I fall som avses i första stycket 3-5 föreligger rätt till
ersättning, om skadan medför att pågående markanvändning avsevärt
försvåras inom berörd del av fastigheten.
Medför beslut som avses i första stycket att synnerligt men uppkom-
mer vid användningen av fastigheten, är kommunen skyldig att lösa
fastigheten, om ägaren begär det.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Vid tillämpningen av andra och
tredje styckena skall även beaktas
andra beslut som avses i första
stycket samt beslut enligt 3 kap.
2 § lagen (1988:950) om kultur-
minnen m.m., 5, 8, 9, 11 och 19 §§
naturvårdslagen (1964:822),
förbud enligt 20 § andra stycket
och 21 § andra stycket samma lag
och beslut enligt 18 § skogsvårds-
lagen (1979:429) och 19 kap. 2 §
vattenlagen (1983:291), under
förutsättning att besluten medde-
lats inom tio år före det senaste
beslutet. Dessutom skall beaktas
sådan inverkan av hänsynstagan-
den en- ligt 30 § skogsvårdslagen
som i särskilda fall har inträtt inom
samma tid. Har talan eller rätt till
ersättning eller inlösen med anled-
ning av nyss angivna beslut förlo-
rats på grund av bestämmelserna i
15 kap. 4 § eller motsvarande
bestämmelser i lagen om kultur-
minnen m.m., naturvårdslagen
eller vattenlagen, utgör detta för-
hållande inte något hinder mot att
Vid tillämpningen av andra och
tredje styckena skall även beaktas
andra beslut som avses i första
stycket samt beslut enligt 3 kap.
2 § lagen (1988:950) om kultur-
minnen m.m., 7 kap. 3, 5, 6, 9, 22
eller 24 § miljöbalken, förbud
enligt 7 kap. 11 § andra stycket
samma lag och beslut enligt 18 §
skogsvårdslagen (1979:429), un-
der förutsättning att besluten med-
delats inom tio år före det senaste
beslutet. Dessutom skall beaktas
sådan inverkan av hänsynstagan-
den enligt 30 § skogsvårdslagen
som i särskilda fall har inträtt inom
samma tid. Har talan eller rätt till
ersättning eller inlösen med anled-
ning av nyss angivna beslut förlo-
rats på grund av bestämmelserna i
15 kap. 4 § eller motsvarande
bestämmelser i miljöbalken eller
lagen om kulturminnen m.m.,
utgör detta förhållande inte något
hinder mot att beslutet beaktas.
461
beslutet beaktas.
Har kommunen efter före-
läggande enligt 12 kap. 6 § beslu-
tat om rivningsförbud eller
skyddsbestämmelser som avses i
första stycket 2 eller 3 for att
tillgodose ett riksintresse enligt
lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m., är staten
skyldig att ersätta kommunen dess
kostnader för ersättning eller inlö-
sen. I fall som avses i första styck-
et 4 och 5 är ägaren till den an-
läggning for vilken skydds- eller
säkerhetsområdet har beslutats
skyldig att ersätta kommunen dess
kostnader for ersättning eller inlö-
sen.
Har kommunen efter före-
läggande enligt 12 kap. 6 § beslu-
tat om rivningsförbud eller
skyddsbestämmelser som avses i
första stycket 2 eller 3 för att
tillgodose ett riksintresse enligt 3
eller 4 kap. miljöbalken, är staten
skyldig att ersätta kommunen dess
kostnader for ersättning eller inlö-
sen. I fall som avses i första styck-
et 4 och 5 är ägaren till den an-
läggning för vilken skydds- eller
säkerhetsområdet har beslutats
skyldig att ersätta kommunen dess
kostnader for ersättning eller inlö-
sen.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
23 §
För överträdelse som har begåtts före ikraftträdandet skall bestämmel-
serna i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byg-
gande m.m. tillämpas vid målens prövning i sak. Bestämmelserna i
10 kap. skall dock tillämpas, om de leder till lindrigare påföljd.
Underlåter någon att utföra arbete eller vidta annan åtgärd som åligger
honom enligt beslut som har meddelats med stöd av byggnadsstadgan
(1959:612), skall bestämmelserna i
ning i sak.
Har någon åsidosatt ett villkor
eller en föreskrift som har med-
delats med stöd av 136 a § bygg-
nadslagen (1947:385), skall be-
stämmelsema i 4 kap. 6 § lagen
(1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. tillämpas.
10 kap. tillämpas vid målens pröv-
Har någon åsidosatt ett villkor
eller en föreskrift som har med-
delats med stöd av 136 a § bygg-
nadslagen (1947:385), skall be-
stämmelsema i 29 kap. miljöbal-
ken tillämpas.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Beträffande ärenden som har avgjorts av kommunen före ikraftträ-
dandet, skall äldre bestämmelser tillämpas.
3. Utöver beslut och förbud enligt de bestämmelser som räknas upp i
14 kap. 8 § fjärde stycket skall under de förutsättningar som anges där
462
beaktas även beslut och förbud enligt bestämmelser som har ersatts av de Prop. 1997/98:90
uppräknade bestämmelserna. Bilaga 2
463
Härigenom föreskrivs att 46 § jaktlagen (1987:259) skall ha följande
lydelse.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
46 §'
Den som obehörigen tar befattning med vilt som han vet eller har skä-
lig anledning anta har dödats eller åtkommits genom jaktbrott, döms för
jakthäleri till böter eller fängelse i högst sex månader.
Om brottet är att anse som grovt, döms till fängelse i högst två år. Vid
bedömandet av om brottet är grovt skall särskilt beaktas sådana omstän-
digheter som anges i 44 § andra stycket 1 och 2.
Till ansvar enligt denna para-
graf döms inte om gärningen
är belagd med straff i lagen
(1994:1818) om åtgärder beträf-
fande djur och växter som tillhör
skyddade arter.
Till ansvar enligt denna paragraf
döms inte om gärningen är belagd
med straff i miljöbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Senaste lydelse 1994:1819.
464
Härigenom föreskrivs att 22 a, 27 och 30 §§ strålskyddslagen
(1988:220) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
22
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att det i ärenden om
tillstånd enligt denna lag skall
upprättas en miljökonsekvens-
beskrivning som möjliggör en
samlad bedömning av en planerad
anläggnings, verksamhets eller
åtgärds inverkan på miljön och
hälsan.
Vid prövning av ärenden enligt
denna lag eller vid meddelande av
villkor med stöd av 27 § skall
5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljö-
balken tillämpas.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Regeringen eller den myndig-
het som regeringen bestämmer får
föreskriva att det i ärenden om
tillstånd enligt denna lag skall
upprättas en miljökonsekvens-
beskrivning enligt 6 kap. miljöbal-
ken som möjliggör en samlad
bedömning av en planerad an-
läggnings, verksamhets eller åt-
gärds inverkan på människors
hälsa och miljön.
27 §2
Om ett tillstånd har meddelats enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet eller under tillståndets giltighetstid, får regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer meddela de ytterligare villkor som
behövs med hänsyn till strålskyddet. Om tillståndet avser en kärnteknisk
anläggning, skall dock villkor som i avsevärd mån kan påverka utform-
ningen av anläggningen eller driften vid denna alltid underställas rege-
ringens prövning.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer far
föreskriva att det i fråga om villkor
som enligt första stycket under-
ställs regeringens prövning skall
upprättas en miljökonsekvensbe-
skrivning enligt 22 a §.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer far
föreskriva att det i fråga om villkor
som enligt första stycket under-
ställs regeringens prövning skall
upprättas en miljökonsekvensbe-
skrivning enligt 6 kap. miljöbal-
1 Senaste lydelse 1992:1546.
2 Senaste lydelse 1992:1546.
465
ken.
30 §3
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Efter åtagande av en kommun
får regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer över-
låta åt den eller de kommunala
nämnder som fullgör uppgifter
inom miljö- och hälsoskyddsområ-
det att i ett visst avseende utöva
tillsynen. Om en sådan överlåtelse
sker, skall vad som sägs i lagen
om tillsynsmyndighet gälla även
en sådan nämnd.
Efter åtagande av en kommun
får regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer över-
låta åt den eller de kommunala
nämnder som fullgör uppgifter
inom miljö- och hälsoskyddsområ-
det att i ett visst avseende utöva
tillsynen.
Det som sägs i första stycket
gäller inte vid verksamhet som
utövas av Försvarsmakten, För-
svarets materielverk, Fortifika-
tionsverket eller Försvarets radio-
anstalt. I fråga om sådan verk-
samhet får regeringen eller den
myndighet som regeringen be-
stämmer efter åtagande överlåta
åt generalläkaren att i ett visst
avseende utöva tillsynen över
efterlevnaden av denna lag.
Om överlåtelse av tillsynen sker
enligt denna paragraf, skall vad
som sägs i lagen om tillsynsmyn-
dighet gälla även en sådan nämnd
som avses i första stycket eller
generalläkaren.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende om tillstånd skall handläggas och bedömas enligt äldre
bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande.
Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedel-
bart.
3 Senaste lydelse 1991:1706.
466
Härigenom föreskrivs att 1, 4 och 7 §§ lagen (1988:868) om brandfar-
liga och explosiva varor skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
1 §
Denna lag gäller hantering och import av brandfarliga och explosiva
varor.
Lagens syfte är att hindra att så-
dana varor orsakar brand eller
explosion som inte är avsedd samt
att förebygga och begränsa skador
på liv, hälsa eller egendom genom
brand eller explosion vid hantering
av sådana varor.
Lagens syfte är att hindra att så-
dana varor orsakar brand eller
explosion som inte är avsedd samt
att förebygga och begränsa skador
på liv, hälsa, miljö eller egendom
genom brand eller explosion vid
hantering av sådana varor.
4§’
Lagen gäller inte sådan transport av brandfarliga eller explosiva varor
som omfattas av lagen (1982:821) om transport av farligt gods.
I lagen (1985:426) om kemiska
produkter finns bestämmelser
avsedda att förebygga andra ska-
dor än sådana som kan uppkomma
genom brand eller explosion vid
hantering av brandfarliga eller
explosiva varor. Bestämmelser om
skyldighet för arbetsgivare och
arbetstagare att vidta skyddsåtgär-
der mot skador som kan upp-
komma genom brand eller explo-
sion vid hantering av brandfarliga
eller explosiva varor finns i ar-
betsmiljölagen (1977:1160). I
räddningstjänslagen (1986:1102)
finns bestämmelser om skyldighet
för ägare eller innehavare av
byggnad eller andra anläggningar
att vidta olycks- och skadeföre-
byggande åtgärder vid brand.
I fråga om sprängning och användning av pyrotekniska varor finns be-
stämmelser i 2 kap. 20 § och 3 kap. 6 och 7 §§ ordningslagen
(1993:1617).
I miljöbalken finns bestämmel-
ser avsedda att förebygga andra
skador än sådana som kan upp-
komma genom brand eller explo-
sion vid hantering av brandfarliga
eller explosiva varor. Bestämmel-
ser om skyldighet för arbetsgivare
och arbetstagare att vidta
skyddsåtgärder mot skador som
kan uppkomma genom brand eller
explosion vid hantering av brand-
farliga eller explosiva varor finns i
arbetsmiljölagen (1977:1160). I
räddningstjänstlagen (1986:1102)
finns bestämmelser om skyldighet
för ägare eller innehavare av
byggnad eller andra anläggningar
att vidta olycks- och skadeföre-
byggande åtgärder vid brand.
Senaste lydelse 1993:1626.
467
Den som hanterar brandfarliga
eller explosiva varor skall vidta de
åtgärder och de försiktighetsmått
som behövs för att förhindra brand
eller explosion som inte är avsedd
och för att förebygga och begränsa
skador på liv, hälsa eller egendom
genom brand eller explosion.
Den som hanterar brandfarliga
eller explosiva varor skall vidta de
åtgärder och de försiktighetsmått
som behövs för att förhindra brand
eller explosion som inte är avsedd
och för att förebygga och begränsa
skador på liv, hälsa, miljö eller
egendom genom brand eller explo-
sion.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer far med-
dela särskilda föreskrifter om sådana åtgärder och försiktighetsmått.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
468
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 11 § lagen (1988:950) om kulturmin-
nen m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
H §
Om det behövs en särskild ut-
redning för att ta reda på om en
fast fomlämning berörs av ett
planerat arbetsföretag som innebär
att ett större markområde tas i
anspråk, skall kostnaden för utred-
ningen betalas av företagaren. Som
sådan exploatering räknas t.ex. an-
läggande av allmän väg, större
enskild väg, järnväg, flygfält,
anläggning för energiförsörjning,
större vattenföretag och mer om-
fattande byggande för bostads-,
industri- eller handelsändamål.
Om det behövs en särskild ut-
redning för att ta reda på om en
fast fomlämning berörs av ett
planerat arbetsföretag som innebär
att ett större markområde tas i
anspråk, skall kostnaden för utred-
ningen betalas av företagaren. Som
sådan exploatering räknas t.ex. an-
läggande av allmän väg, större
enskild väg, järnväg, flygfält,
anläggning för energiförsörjning,
större vattenverksamhet och mer
omfattande byggande för bostads-,
industri- eller handelsändamål.
Beslut om särskild utredning fattas av länsstyrelsen. Länsstyrelsen
skall i beslutet ange vem som skall utföra utredningen. Därvid gäller inte
lagen (1992:1528) om offentlig upphandling. Länsstyrelsen skall beakta
att utredningen skall vara av vetenskapligt god kvalitet och genomföras
till en kostnad som inte är högre än vad som är motiverat med hänsyn till
omständigheterna.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Senaste lydelse 1997:302.
469
Härigenom föreskrivs att 8 § prisregleringslagen (1989:978) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Om det av någon annan orsak än
krig eller krigsfara finns risk för
en allvarlig prisstegring inom
landet på en eller flera viktiga
varor eller tjänster, far regeringen
föreskriva att en eller flera av
1. bestämmelserna i 13, 14, 19,
22-26, 28 och 29 §§ skall tilläm-
pas på varor och tjänster som
tillhandahålls i näringsverksamhet,
2. bestämmelserna i 13, 14 och
19 §§ skall tillämpas på avgifter
som tas ut i annan verksamhet hos
staten än näringsverksamhet,
3. bestämmelserna i 13, 14 och
19 §§ skall tillämpas på avgifter
som tas ut i annan verksamhet hos
kommunerna än näringsverksam-
het enligt föreskrifter i
- lagen (1970:244) om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar,
-renhållningslagen (1979:596),
- lagen (1981:1354) om allmänna
värmesystem,
- räddningstjänstlagen
(1986:1102),
- plan- och bygglagen (1987:10).
Om det av någon annan orsak än
krig eller krigsfara finns risk för
en allvarlig prisstegring inom
landet på en eller flera viktiga
varor eller tjänster, far regeringen
föreskriva att en eller flera av
1. bestämmelserna i 13, 14, 19,
22-26, 28 och 29 §§ skall tilläm-
pas på varor och tjänster som
tillhandahålls i näringsverksamhet,
2. bestämmelserna i 13, 14 och
19 §§ skall tillämpas på avgifter
som tas ut i annan verksamhet hos
staten än näringsverksamhet,
3. bestämmelserna i 13, 14 och
19 §§ skall tillämpas på avgifter
som tas ut i annan verksamhet hos
kommunerna än näringsverksam-
het enligt föreskrifter i
- lagen (1970:244) om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar,
- 27 kap. 4-7 §§ miljöbalken,
- lagen (1981:1354) om allmänna
värmesystem,
- räddningstjänstlagen
(1986:1102),
- plan- och bygglagen (1987:10).
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
470
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1990:663) om ersättningsfonder
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
2§
Avdrag för avsättning till ersättningsfond får göras om skattepliktig
ersättning erhållits för inventarier, byggnader, markanläggningar, mark
eller för djurlager i jordbruk och renskötsel som har skadats genom brand
eller annan olyckshändelse.
Sådant avdrag får också göras om skattepliktig ersättning erhållits för
inventarier, byggnader och markanläggningar eller för mark i samband
med att
1. en fastighet har tagits i anspråk genom expropriation eller liknande
förfarande eller annars har avyttrats under sådana förhållanden att
tvångs-avyttring måste anses vara för handen och det inte skäligen kan
antas att avyttringen skulle ha ägt rum även om tvång inte förelegat,
2. en fastighet har avyttrats som ett led i åtgärder för jordbrukets eller
skogsbrukets yttre rationalisering, eller
3. en fastighet har avyttrats till staten därför att fastigheten på grund av
flygbuller inte kan bebos utan påtaglig olägenhet.
Vidare far sådant avdrag göras
om den skattskyldige fatt en-
gångsersättning för inventarier,
byggnader och markanläggningar
eller far mark i samband med
inskränkning i förfoganderätten till
sin fastighet enligt naturvårdsla-
gen (1964:822) eller för motsva-
rande inskränkningar enligt andra
författningar.
Avdrag för avsättning till ersättningsfond far inte göras i fråga om
byggnader, markanläggningar och mark som utgör omsättningstillgångar
i näringsverksamhet.
Vidare far sådant avdrag göras
om den skattskyldige fått en-
gångsersättning för inventarier,
byggnader och markanläggningar
eller får mark i samband med
inskränkning i förfoganderätten till
sin fastighet enligt miljöbalken
eller för motsvarande inskränk-
ningar enligt andra författningar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
471
Härigenom föreskrivs i fråga om minerallagen (1991:45)
dels att 1 kap. 8 § skall upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 7 §, 3 kap. 6 §, 4 kap. 2 och 10 §§, 6 kap. 4 §, 8 kap. 1, 2
och 3 §§ samt 13 kap. 4 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
7 §*
Bestämmelser som berör verk-
Bestämmelser som berör verk-
samhet som avses i denna lag finns
i plan- och bygglagen (1987:10),
miljöskyddslagen (1969:387), na-
turvårdslagen (1964:822), lagen
(1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. och lagen
(1988:950) om kulturminnen m.m.
samhet som avses i denna lag finns
i miljöbalken, plan- och bygglagen
(1987:10) och lagen (1988:950)
om kulturminnen m.m.
Bestämmelser om rätt att förvärva och inneha eller på annat sätt ta be-
fattning med kärnämne eller mineral med halt av sådant ämne finns även
i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet. Bestämmelser om rätt i
övrigt att bedriva verksamhet med strålning finns i strålskyddslagen
(1988:220).
8§
Har regeringen enligt 4 kap. la-
gen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m. prövat
frågan om tillstånd till en viss
anläggning eller åtgärd, är beslu-
tet bindande vid prövning enligt
denna lag.
6
Undersökningsarbete får inte
äga rum inom nationalpark eller
område som statlig myndighet hos
regeringen har begärt skall avsät-
tas till nationalpark eller i strid
med föreskrifter som har medde-
•2
Undersökningsarbete far inte
äga rum inom nationalpark eller
område som en statlig myndighet
hos regeringen har begärt skall
avsättas till nationalpark eller i
strid med föreskrifter som har
1 Senaste lydelse 1991:1891.
2 Senaste lydelse 1993:690.
472
lats beträffande naturreservat med
stöd av naturvårdslagen
(1964:822).
Undersökningsarbete far inte
heller, utan medgivande av läns-
styrelsen, äga rum inom
1. befåstningsområde och sådant
område utanför detta som rege-
ringen bestämmer,
2. kyrkogård och annan be-
gravningsplats,
3. område som avses i 3 kap.
5 § lagen (1987:12) om hushåll-
ning med naturresurser m.m.
meddelats för natur- eller kultur-
reservat med stöd av 7 kap. miljö-
balken.
Undersökningsarbete får inte
heller, utan medgivande av läns-
styrelsen, äga rum inom
1. befåstningsområde och sådant
område utanför detta som rege-
ringen bestämmer,
2. kyrkogård och annan be-
gravningsplats,
3. område som avses i 4 kap. 5 §
miljöbalken.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
2§3
Koncession skall meddelas, om
1. en fyndighet som sannolikt kan tillgodogöras ekonomiskt har blivit
påträffad och
2. fyndighetens belägenhet och art inte gör det olämpligt att sökanden
får den begärda koncessionen.
Koncession för bearbetning av olja eller gasformiga kolväten får be-
viljas endast den som visar att han är lämplig att bedriva sådan bearbet-
ning.
I ärenden om beviljande av kon-
cession skall lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser
m.m. tillämpas.
Om ett ärende om beviljande av
koncession avser ett företag vars
tillåtlighet skall prövas enligt flera
av de lagar som anges i 1 kap. 2 §
lagen om hushållning med natur-
resurser m.m., skall 2 och 3 kap.
samma lag tillämpas endast vid
den prövning som sker i konces-
sionsärendet.
I ärenden om beviljande av kon-
cession skall en miljökonsekvens-
beskrivning enligt 5 kap. lagen om
hushållning med naturresurser
m.m. fogas till ansökan. Denna
beskrivning skall även ligga till
grund för tillämpningen av 2 och
3 kap. samma lag enligt tredje och
I ärenden om beviljande av kon-
cession skall 3 och 4 kap. miljö-
balken tillämpas.
Om ett ärende om beviljande av
koncession avser en verksamhet
som senare skall prövas även
enligt miljöbalken eller andra
lagar, skall 3 och 4 kap. miljöbal-
ken tillämpas endast vid den pröv-
ning som sker i koncessionsären-
det.
I ärenden om beviljande av kon-
cession skall en miljökonsek-
vensbeskrivning fogas till ansö-
kan. När det gäller förfarandet,
kraven på miljökonsekvensbe-
skrivningar samt planer och pla-
neringsunderlag skall 6 kap. 3 §,
7 § och 9-12 §§ miljöbalken till-
3 Senaste lydelse 1993:690.
473
fjärde styckena. lämpas.
Koncession far inte strida mot detaljplan eller områdesbestämmelser.
Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, far dock
mindre avvikelser göras.
10 §
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Pågår inte regelbunden bear-
betning eller sådan verksamhet
som anges i 9 § första stycket, far
koncessionstiden på ansökan av
koncessionshavaren förlängas med
högst tio år, om det är motiverat
med hänsyn till det allmännas
intresse av att mineraltillgångarna
utnyttjas på ett ändamålsenligt
sätt. Vid prövningen skall lagen
(1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. tillämpas.
Pågår inte regelbunden bear-
betning eller sådan verksamhet
som anges i 9 § första stycket, får
koncessionstiden på ansökan av
koncessionshavaren förlängas med
högst tio år, om det är motiverat
med hänsyn till det allmännas
intresse av att mineraltillgångarna
utnyttjas på ett ändamålsenligt
sätt. Vid prövning skall 3 och
4 kap. miljöbalken tillämpas.
4§
Om verksamhet enligt en koncession ger upphov till betydande olägen-
heter som inte förutsågs när koncessionen meddelades, far pröv-
ningsmyndigheten bestämma de villkor för den fortsatta verksamheten
som behövs för att förebygga eller minska olägenheterna. Detsamma
gäller arbete enligt undersökningstillstånd för olja, gasformiga kolväten
och diamant.
I övrigt far villkor i undersökningstillstånd eller koncession ändras en-
dast i enlighet med tillstånds- eller koncessionshavarens begäran eller
medgivande.
Vid prövningen skall lagen Vid prövning skall 3 och 4 kap.
(1987:12) om hushållning med miljöbalken tillämpas,
naturresurser m.m. tillämpas.
1 §
Ärenden om beviljande av undersökningstillstånd eller bearbetnings-
koncession prövas av bergmästaren i det distrikt där tillstånds- eller kon-
cessionsområdet eller huvuddelen därav ligger, om inte annat följer av
2§.
Bergmästaren får avgöra ärenden om beviljande av undersöknings-
tillstånd utan att någon annan än sökanden haft tillfälle att yttra sig.
I ärenden om beviljande av be-
arbetningskoncession skall berg-
mästaren, såvitt gäller tillämp-
ningen av lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser
I ärenden om beviljande av be-
arbetningskoncession skall berg-
mästaren, såvitt gäller tillämp-
ningen av 3, 4 och 6 kap. miljöbal-
ken, samråda med länsstyrelsen i
47
m.m., samråda med länsstyrelsen i
det eller de län där konces-
sionsområdet ligger. Länsstyrelsen
far därvid besluta om särskild
utredning enligt 2 kap. 11 § lagen
(1988:950) om kulturminnen m.m.
det eller de län där konces- Prop. 1997/98:90
sionsområdet ligger. Länsstyrelsen Bilaga 2
far därvid besluta om särskild
utredning enligt 2 kap. 11 § lagen
(1988:950) om kulturminnen
m.m.
Ärenden om beviljande av bear-
betningskoncession skall hänskju-
tas till regeringens prövning, om
1. bergmästaren bedömer frågan
om koncession vara särskilt bety-
delsefull ur allmän synpunkt eller
2. bergmästaren vid tillämp-
ningen av lagen (1987:12) om
hushållning med naturresurser
m.m. finner skäl att frångå vad
länsstyrelsen har föreslagit.
Ärenden om beviljande av bear-
betningskoncession skall hänskju-
tas till regeringens prövning, om
1. bergmästaren bedömer frågan
om koncession vara särskilt bety-
delsefull ur allmän synpunkt eller
2. bergmästaren vid tillämp-
ningen av 3, 4 eller 6 kap. miljö-
balken finner skäl att frångå vad
länsstyrelsen har föreslagit.
3§
Ärenden i övrigt om undersökningstillstånd eller bearbetnings-
koncession prövas av bergmästaren
koncessionen har meddelats.
I ärenden om förlängning av be-
arbetningskoncession enligt 4 kap.
10 § skall bergmästaren, såvitt
gäller tillämpningen av lagen
(1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m., samråda med
länsstyrelsen i det eller de län där
koncessionsområdet ligger.
Ärenden om förlängning av be-
arbetningskoncession enligt 4 kap.
10 § skall hänskjutas till regering-
ens prövning om bergmästaren vid
tillämpningen av lagen (1987:12)
om hushållning med naturresurser
m.m. finner skäl att frångå vad
länsstyrelsen har föreslagit. Hän-
skjutande skall också ske av ären-
den om återkallelse av undersök-
ningstillstånd eller bearbetnings-
koncession av synnerliga skäl
enligt 6 kap. 3 § samt av övriga
ärenden enligt denna paragraf som
bergmästaren bedömer vara sär-
skilt betydelsefulla från allmän
synpunkt.
i det distrikt där tillståndet eller
I ärenden om förlängning av be-
arbetningskoncession enligt 4 kap.
10 § skall bergmästaren, såvitt
gäller tillämpningen av 3 och
4 kap. miljöbalken, samråda med
länsstyrelsen i det eller de län där
koncessionsområdet ligger.
Ärenden om förlängning av be-
arbetningskoncession enligt 4 kap.
10 § skall hänskjutas till regering-
ens prövning om bergmästaren vid
tillämpningen av 3 eller 4 kap.
miljöbalken finner skäl att frångå
vad länsstyrelsen har föreslagit.
Hänskjutande skall också ske av
ärenden om återkallelse av under-
sökningstillstånd eller bearbet-
ningskoncession av synnerliga
skäl enligt 6 kap. 3 § samt av
övriga ärenden enligt denna para-
graf som bergmästaren bedömer
vara särskilt betydelsefulla från
allmän synpunkt.
475
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
I den mån det är motiverat från
allmän eller enskild synpunkt skall
koncessionshavaren utföra efterar-
bete och ta bort andra anläggning-
ar än som anges i 3 §.
I den mån det är motiverat från
allmän eller enskild synpunkt skall
koncessionshavaren utföra efterar-
bete och ta bort andra anläggning-
ar än som anges i 3 §. Denna
bestämmelse innebär inte någon
inskränkning i koncessionshava-
rens skyldigheter enligt 2 kap. 8 §
eller 10 kap. miljöbalken.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,
om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande.
3. Förbudet i 3 kap. 6 § första stycket mot undersökningsarbete i strid
med föreskrifter för naturreservat skall inte gälla i områden som den
31 december 1998 betecknas som naturvårdsområde. Förbudet skall dock
gälla om en föreskrift som hindrar undersökningsarbete införs efter
nämnda tidpunkt.
4?
Härigenom föreskrivs att 41 kap. 16 § och 42 kap. 13 § kyrkolagen
(1992:300) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
16 §'
Egendomsnämnden skall företräda församlingskyrkas fastigheter i
ärenden om upplåtelse av följande rättigheter:
1. nyttjanderätt till mark för församlingsändamål, kommunalt behov,
bostadsbebyggelse, industri eller något annat liknande ändamål,
2. tomträtt,
3. rätt till annan naturtillgång,
4. servitut.
Detsamma gäller ärenden som
rör ledningsrätt eller vägrätt samt,
om regeringen inte föreskriver att
en annan myndighet skall företrä-
da den kyrkliga jorden, ärenden
som rör byggnadsminnen, natur-
vårdsområden, naturreservat,
naturminnen eller bestämmelser
till skydd för djurlivet.
Detsamma gäller ärenden som
rör ledningsrätt eller vägrätt samt,
om regeringen inte föreskriver att
en annan myndighet skall företrä-
da den kyrkliga jorden, ärenden
som rör byggnadsminnen, natur-
reservat, kulturreservat, naturmin-
nen eller bestämmelser till skydd
för djurlivet.
13 §2
Ur kyrkofonden far lån lämnas
för
1. åtgärder som syftar till att ra-
tionalisera driften av präst-
lönefastigheter,
2. förvärv av jordbruksfastighet
som prästlönefastighet, om förvär-
vet syftar till en rationalisering av
det kyrkliga jordinnehavet i stiftet,
och
3. kostnader till följd av fastig-
hetsbildningsförrättning eller
företag enligt anläggningslagen
(1973:1149) eller vattenlagen
(1983:291) som en prästlönefas-
tig-het skall belastas med.
Ur kyrkofonden far lån lämnas
för
1. åtgärder som syftar till att ra-
tionalisera driften av präst-
lönefastigheter,
2. förvärv av jordbruksfastighet
som prästlönefastighet, om förvär-
vet syftar till en rationalisering av
det kyrkliga jordinnehavet i stiftet,
och
3. kostnader till följd av fastig-
hetsbildningsförrättning eller
företag enligt anläggningslagen
(1973:1149) eller vattenverksam-
het enligt 11 kap. miljöbalken som
en prästlönefastighet skall belastas
Senaste lydelse 1993:1323.
Senaste lydelse 1997:644.
477
|
med. |
Prop. 1997/98:90 |
|
Närmare föreskrifter om lån ur kyrkofonden får meddelas av regering- |
Bilaga 2 |
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1140) om Sveriges eko-
nomiska zon
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
dels att 2, 3, 5, 6 och 16 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya bestämmelser, 5 a, 7 a och
8 a §§, av följande lydelse.
Föreslagen lydelse
2§
Den som bedriver sådan verk-
samhet som anges i 5 § skall iaktta
bestämmelserna i 2 kap. miljöbal-
ken. Åven andra som fardas i den
ekonomiska zonen eller som be-
driver annan verksamhet än som
anges i 5 § skall vidta sådana
åtgärder som är nödvändiga för att
undvika skador på den marina
miljön.
Nuvarande lydelse
Den som fardas i den ekonomis-
ka zonen eller som bedriver forsk-
ning eller annan verksamhet i
zonen skall vidta sådana åtgärder
som är nödvändiga för att undvika
skada på den marina miljön.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med-
dela föreskrifter för att skydda och bevara den marina miljön.
Ytterligare bestämmelser till
skydd mot vissa föroreningar i den
marina miljön finns i lagen
(1980:424) om åtgärder mot vat-
tenförorening från fartyg och i
lagen (1971:1154) om förbud mot
dumpning av avfall i vatten.
Ytterligare bestämmelser till
skydd mot vissa föroreningar i den
marina miljön finns i lagen
(1980:424) om åtgärder mot /or-
orening från fartyg och i 15 kap.
31—33 §§ miljöbalken.
5§
Med avseende på andra naturtillgångar i den ekonomiska zonen än
som avses i 4 § krävs tillstånd av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer för
1. utforskning, utvinning och annat utnyttjande av sådana naturtill-
gångar,
2. uppförande och användning av konstgjorda öar,
3. uppförande och användning i kommersiellt syfte av anläggningar
och andra inrättningar.
I ett tillståndsbeslut skall anges
den verksamhet som tillståndet
I ett tillståndsbeslut skall anges
den verksamhet som tillståndet
avser och de villkor som skall
gälla för verksamheten. Ett till-
avser. Ett tillstånd far begränsas
till viss tid.
479
|
stånd får begränsas till viss tid. |
Prop. 1997/98:90 |
|
Ett tillstånd skall förenas med Bilaga 2 5a§ Ett tillstånd får förenas med yt- Med stöd av denna paragraf får |
6§
|
Vid prövning av tillstånd som |
Vid prövning av tillstånd skall En miljökonsekvensbeskrivning 7a§ Ett tillstånd får för sin giltighet |
kommuner, landsting och kommu- Prop. 1997/98:90
nalförbund behöver inte ställa Bilaga 2
säkerhet.
Om det kan antas att den ställda
säkerheten inte är tillräcklig, får
tillståndsmyndigheten besluta om
ytterligare säkerhet.
I fråga om säkerhetens art gäl-
ler 2 kap. 25 § utsökningsbalken.
Säkerheten skall prövas av till-
ståndsmyndigheten och förvaras
av länsstyrelsen i det län som
närmaste del av Sveriges sjöterri-
torium ligger i.
8a§
Om ett tillstånd upphör att gälla
är den som senast har innehaft
tillståndet skyldig att ta bort an-
läggningar och andra inrättningar
samt vidta andra åtgärder för
återställning, om inte detta är
obehövligt från allmän eller en-
skild synpunkt.
Om skyldigheten att vidta såda-
na åtgärder inte har bestämts
genom villkor i tillståndet, skall
frågan prövas av regeringen eller
tillståndsmyndigheten i samband
med att tillståndet upphör.
Om den som har haft tillståndet
inte iakttar sina skyldigheter, får
tillsynsmyndigheten vid vite före-
lägga honom att fullgöra dessa.
Till böter döms den som med
uppsåt eller av oaktsamhet
1. underlåter att iaktta en före-
skrift som har meddelats med stöd
av 2 eller 7 §,
2. bedriver verksamhet i strid
mot 5 eller 9 § eller åsidosätter ett
villkor som har meddelats med
stöd av 5 eller 9 §,
3. fortsätter att bedriva en verk-
samhet efter det att tillsyns-
myndigheten förbjudit verksam-
heten med stöd av 14 §.
16 §
Till böter döms den som med
uppsåt eller av oaktsamhet
1. underlåter att iaktta en före-
skrift som har meddelats med stöd
av 2 eller 7 §,
2. bedriver verksamhet i strid
mot 5 eller 9 § eller åsidosätter ett
villkor som har meddelats med
stöd av 5,5 a eller 9 §,
3. fortsätter att bedriva en verk-
samhet efter det att tillsyns-
myndigheten förbjudit verksam-
heten med stöd av 14 §.
481
16 Riksdagen 1997/98. 1 samt. Nr 90
___________________________________________ Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,
om ärendet har inletts före denna lags ikraftträdande. Bestämmelserna
om miljökvalitetsnormer skall dock tillämpas omedelbart.
Härigenom föreskrivs att 3, 20 och 37 §§ fiskelagen (1993:787) skall
ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Denna lag skall inte tillämpas i
den mån den strider mot före-
skrifter om Torne älvs fiskeområ-
de eller föreskrifter som meddelats
med stöd av naturvårdslagen
(1964:822).
Om samemas rätt till fiske i vis:
§
Denna lag skall inte tillämpas i
den mån den strider mot före-
skrifter om Torne älvs fiskeområ-
de eller föreskrifter som har med-
delats med stöd av 7 eller 8 kap.
miljöbalken.
delar av landet och om fiskevårds-
områden gäller särskilda bestämmelser.
20 §
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om vilken hänsyn som vid fiske skall tas till naturvårdens
intressen. Föreskrifterna far dock inte vara så ingripande att fisket avse-
värt försvåras.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer far
föreskriva att det i ärenden enligt
denna lag skall finnas miljökon-
sekvensbeskrivningar som gör det
möjligt att bedöma vilken inverkan
fiskemetoder och utsättande av
fiskarter har på miljön. Före-
skrifterna får innebära att en sådan
beskrivning skall upprättas av den
som avser att använda metoder
eller sätta ut fiskarter.
Regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer får
föreskriva att det i ärenden enligt
denna lag skall finnas en analys av
vilken inverkan fiskemetoder och
utsättande av fiskarter har på
miljön. Föreskrifterna får innebära
att en sådan analys skall upprättas
av den som avser att använda
metoder eller sätta ut fiskarter.
Den som med uppsåt eller av
oaktsamhet
1. utan lov fiskar i vatten där
annan har enskild fiskerätt,
2. utan någon myndighets till-
stånd enligt denna lag fiskar där
sådant tillstånd behövs,
3. sätter ut eller placerar ett fis-
keredskap eller en anordning i
strid med vad som gäller om
fiskådra, eller
37 §
Den som med uppsåt eller av
oaktsamhet
1. utan lov fiskar i vatten där
annan har enskild fiskerätt,
2. utan någon myndighets till-
stånd enligt denna lag fiskar där
sådant tillstånd behövs, eller
3. sätter ut eller placerar ett fis-
keredskap eller en anordning i
strid med vad som gäller om
fiskådra
Senaste lydelse 1994:327.
483
4. bryter mot fiskeförbud som
meddelats för visst område i an-
ledning av företag enligt vatten-
lagen (1983:291) eller motsvaran-
de äldre lag
döms till böter eller fängelse i
högst sex månader, om inte annat
följer av 41 §.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
döms till böter eller fängelse i
högst sex månader, om inte annat
följer av 41 §.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Härigenom föreskrivs att 2 kap. 6 § lagen (1994:1776) om skatt på
energi skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Kraven för miljöklass 2 och 3
för bränslen som beskattas enligt
1 § första stycket 1 anges i bilagan
till lagen (1985:426) om kemiska
produkter.
Kraven för miljöklass 2 och 3
för bränslen som beskattas enligt
1 § första stycket 1 anges i bilagan
till miljöbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
485
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 1 § lagen (1998:000) om ändring i års-
redovisningslagen (1995:1554) skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Förvaltningsberättelsen skall innehålla en rättvisande översikt över ut-
vecklingen av bolagets verksamhet, ställning och resultat.
Upplysningar skall även lämnas om
1. sådana förhållanden som inte skall redovisas i balansräkningen, re-
sultaträkningen eller notema, men som är viktiga for bedömningen av
bolagets ställning och resultat,
2. sådana händelser av väsentlig betydelse för bolaget som har inträffat
under räkenskapsåret eller efter dess slut,
3. bolagets förväntade framtida utveckling,
4. bolagets verksamhet inom forskning och utveckling, och
5. bolagets filialer i utlandet.
Utöver sådan information om
verksamhetens miljöpåverkan som
skall lämnas enligt första och
andra styckena skall bolag som
bedriver verksamhet som är till-
stånds- eller anmälningspliktig
enligt miljöskyddslagen
(1969:387) lämna upplysningar i
övrigt om verksamhetens påverkan
på den yttre miljön.
Andra stycket 3 och 5 gäller inte
stycket.
Utöver sådan information om
verksamhetens miljöpåverkan som
skall lämnas enligt första och
andra styckena skall bolag som
bedriver verksamhet som är till-
stånds- eller anmälningspliktig
enligt 9 kap. 6 § miljöbalken läm-
na upplysningar i övrigt om verk-
samhetens påverkan på den yttre
miljön.
bolag som avses i 3 kap. 6 § andra
486
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:1649) om byggande av
järnväg
dels att 2 kap. 4 § skall upphöra att gälla,
dels att 1 kap. 3 och 4 §§, 2 kap. 1, 2, 3, 7 och 8 §§ samt 5 kap. 2 §
skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 1 kap. 8 § samt
2 kap. 1 a, 1 b och 1 c §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Vid planläggning av järnväg och
vid prövning av ärenden om byg-
gande av järnväg skall lagen
(1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m. tillämpas. Vid
planläggning, byggande och un-
derhåll av järnväg skall hänsyn
tas till både enskilda och allmänna
intressen.
Vid planläggning och byggande
av järnväg skall tillses, att järnvä-
gen far ett sådant läge och utfö-
rande att ändamålet med järnvägen
vinns med minsta intrång och
olägenhet utan oskälig kostnad.
§
Vid planläggning av järnväg och
vid prövning av ärenden om byg-
gande av järnväg skall 2-4 kap.,
5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljö-
balken tillämpas. Vid tillämpning-
en skall fastställande av järnvägs-
plan enligt denna lag jämställas
med meddelande av tillstånd enligt
miljöbalken.
Vid planläggning, byggande och
underhåll av järnväg skall hänsyn
tas till både enskilda och allmänna
intressen.
§
Vid planläggning och byggande
av järnväg skall tillses, att järnvä-
gen far ett sådant läge och utfö-
rande att ändamålet med järnvägen
vinns med minsta intrång och
olägenhet utan oskälig kostnad. I
miljöbalken finns föreskrifter om
ytterligare hänsynstaganden.
8§
När den verksamhet som har
bedrivits på järnväg upphör är
verksamhetsutövaren skyldig att ta
bort anläggningar och vidta andra
åtgärder för återställning i den
487
utsträckning det behövs för att
förebygga störningar eller olä-
genheter i framtiden.
2 kap. Järnvägsplan m.m.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Den som avser att bygga en
järnväg skall upprätta en järn-
vägsplan. En järnvägsplan behö-
ver dock inte upprättas för anläg-
gande av industrispår och
hamnspår uteslutande på egen
fastighet. En järnvägsplan får
upprättas för avstängning av
plankorsning, även när denna
åtgärd inte är att betrakta som
byggande av järnväg.
I de delar som planen medför att
mark eller särskild rätt till mark
kan komma att tas i anspråk enligt
4 kap. 1 § skall planen utformas så
att de fördelar som kan vinnas
med den överväger de olägenheter
som planen orsakar enskilda.
Den som planerar att bygga en
järnväg skall genomföra en för-
studie. I förstudien skall förutsätt-
ningarna för den fortsatta plane-
ringen klarläggas. Förstudien
skall även ange om en järnvägsut-
redning behövs innan järnvägs-
plan upprättas.
Vid utarbetandet av förstudien
skall den som avser att bygga en
järnväg ha samråd enligt 6 kap.
4 § första stycket miljöbalken med
berörda länsstyrelser, kommuner
och ideella föreningar som enligt
sina stadgar har till ändamål att ta
till vara naturskydds- eller miljö-
skyddsintressen samt med den
allmänhet som kan antas bli sär-
skilt berörd.
Efter samrådet skall den läns-
styrelse inom vars område järn-
vägsprojektet huvudsakligen skall
utföras besluta om projektet kan
antas ha betydande miljöpåverkan.
Beslutet skall fattas efter samråd
med övriga berörda länsstyrelser.
När det gäller planer och plane-
ringsunderlag skall 6 kap.
11-12 §§ miljöbalken tillämpas.
1 a§
En järnvägsutredning skall upp-
rättas när det i förstudien har
klarlagts att alternativa terräng-
korridorer behöver studeras. I
jämvägsutredningen skall redovi-
sas olika utbyggnadsalternativ,
som skall jämföras såväl sinse-
mellan som med alternativet att
488
inte genomföra den aktuella järn-
vägsutbyggnaden.
En järnvägsutredning skall in-
nehålla en miljökonsekvensbe-
skrivning och de uppgifter i övrigt
som behövs för att kunna utvärde-
ra och välja alternativ. Miljökon-
sekvensbeskrivningen skall god-
kännas av berörda länsstyrelser
innan den tas in i jämvägsutred-
ningen.
När det gäller förfarandet, kra-
ven på miljökonsekvensbeskriv-
ningar samt planer och plane-
ringsunderlag skall 6 kap. 3 §,
5—7 §§, 8 § första stycket och
10-12 §§ miljöbalken tillämpas.
lb§
Banverket skall med eget yttran-
de överlämna frågan om byggande
av järnväg till regeringen för
prövning enligt 17 kap. 1 § miljö-
balken. Detsamma gäller om rege-
ringen enligt 17 kap. 3 § miljöbal-
ken har förbehållit sig prövningen
av järnvägens tillåtlighet. Rege-
ringens prövning skall ske på
grundval av en upprättad järn-
vägsutredning enligt 2 kap. 1 a §.
lc§
Den som avser att bygga en
järnväg skall upprätta en järn-
vägsplan. En järnvägsplan behö-
ver dock inte upprättas för anläg-
gande av industrispår och
hamnspår uteslutande på egen
fastighet. En järnvägsplan får
upprättas för avstängning av
plankorsning, även när denna
åtgärd inte är att betrakta som
byggande av järnväg.
I de delar som planen medför att
mark eller särskild rätt till mark
kan komma att tas i anspråk enligt
4 kap. 1 § skall planen utformas så
att de fördelar som kan vinnas
med den överväger de olägenheter
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
489
som planen orsakar enskilda.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
I jämvägsplanen skall den mark
och de särskilda rättigheter anges
som behöver tas i anspråk för
järnvägen och för byggandet av
järnvägen. Om mark behöver tas i
anspråk med tillfällig nyttjande-
rätt, skall det av planen framgå
vilken mark som avses och under
vilken tid den skall nyttjas. Planen
skall innehålla en miljökon-
sekvensbeskrivning enligt 5 kap.
lagen (1987:12) om hushållning
med naturresurser m.m.
I jämvägsplanen skall den mark
och de särskilda rättigheter anges
som behöver tas i anspråk för
järnvägen och för byggandet av
järnvägen. Om mark behöver tas i
anspråk med tillfällig nyttjande-
rätt, skall det av planen framgå
vilken mark som avses och under
vilken tid den skall nyttjas. Planen
skall innehålla en miljökon-
sekvensbeskrivning. Miljökon-
sekvensbeskrivningen skall god-
kännas av berörda länsstyrelser
innan den tas in i jämvägsplanen.
När det gäller kraven på mil-
jökonsekvensbeskrivningen samt
planer och planeringsunderlag
skall 6 kap. 3 §, 7 § och 10-12 §§
miljöbalken tillämpas.
De skyddsåtgärder och försiktighetsmått som behövs för att förebygga
störningar och andra olägenheter från trafiken eller anläggningen skall
anges särskilt i planen. Till planen skall en genomförandebeskrivning
fogas. I beskrivningen skall de organisatoriska, tekniska, ekonomiska och
fastighetsrättsliga åtgärder som behövs för ett samordnat och ändamåls-
enligt genomförande av planen redovisas.
3§
Till jämvägsplanen skall en fas-
tighetsförteckning fogas. I fastig-
hetsförteckningen skall, i den mån
de berörs av planen, redovisas
1. fastigheter och ägare till des-
sa,
2. mark- och vattenområden
som är samfällda för flera fastig-
heter samt ägare till dessa fastig-
heter,
3. innehavare av annan särskild
rätt än bostadsrätt och hyresrätt,
4. gemensamhetsanläggningar
enligt anläggningslagen
(1973:1149) och samfalligheter
enligt vattenlagen (1983:291)
samt ägarna till de fastigheter som
deltar i anläggningarna och sam-
fallig-hetema,
Till jämvägsplanen skall en fas-
tighetsförteckning fogas. I fastig-
hetsförteckningen skall, i den mån
de berörs av planen, redovisas
1. fastigheter och ägare till des-
sa,
2. mark- och vattenområden
som är samfällda för flera fastig-
heter samt ägare till dessa fastig-
heter,
3. innehavare av annan särskild
rätt än bostadsrätt och hyresrätt,
4. gemensamhetsanläggningar
enligt anläggningslagen
(1973:1149) om samfalligheter
enligt lagen (0000) med särskilda
bestämmelser om vattenverk-
samhet samt ägarna till de fas-
tigheter som deltar i anlägg-
490
ningama och samfallighetema,
5. vägsamfalligheter och väg- 5. vägsamfalligheter och väg-
föreningar. föreningar.
Om en samfallighetsförening enligt lagen (1973:1150) om förvaltning
av samfalligheter förvaltar samfällighet, särskild rätt eller gemensam-
hetsanläggning, skall föreningen anges i stället för ägare eller innehavare.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
4§
Miljökonsekvensbeskrivningen
skall godkännas av berörda läns-
styrelser innan den tas in i järn-
vägsplanen.
7§
Banverket skall ställa ut en järn- Banverket skall ställa ut en jäm-
vägsplan för granskning. vägsplan för granskning. Därvid
skall 6 kap. 8 § första stycket
miljöbalken tillämpas.
En järnvägsplan som enbart avser ombyggnad av järnväg behöver dock
ställas ut endast
1. om ombyggnaden bedöms komma att medföra betydande påverkan
på miljön, hälsan eller hushållningen med naturresurser, eller
2. om någon annans mark behöver tas i anspråk eller särskild rättighet
behöver upphävas eller begränsas och ett sådant ianspråktagande eller
upphävande eller en sådan begränsning inte skriftligen medgivits av
berörda fastighetsägare och innehavare av särskild rätt.
Vad som sägs i andra stycket gäller också i fråga om en järnvägsplan
som endast innefattar ändring av planen för ett järnvägsbygge som ännu
inte är färdigställt.
8§
En järnvägsplan fastställs av Banverket efter samråd med berörda läns-
styrelser. Om Banverket och en länsstyrelse har olika uppfattningar, skall
Banverket hänskjuta frågan om att fastställa planen till regeringens pröv-
ning. Om det i annat fall finns särskilda skäl, far Banverket hänskjuta
frågan till regeringens prövning.
Om planen innebär att mark eller särskild rätt kan tas i anspråk enligt
4 kap. 1 §, skall Banverket särskilt pröva om de fördelar som kan vinnas
med planen överväger de olägenheter som denna orsakar enskilda. Av
beslutet att fastställa planen skall framgå om planen ger rätt till sådant
ianspråktagande.
Innehållet i miljökonsekvens-
beskrivningen och resultatet av
samråd och yttranden skall beak-
tas då jämvägsplanen fastställs.
Ett beslut om fastställelse av
järnvägsplan skall kungöras och
den ansvariga myndigheten i det
land med vilket samråd har hållits
491
enligt 6 kap. 6 § miljöbalken in-
formeras.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Länsstyrelsens beslut far över-
klagas hos allmän förvaltnings-
domstol. Länsstyrelsens godkän-
nande enligt 2 kap. 4 § far dock
inte överklagas.
Länsstyrelsens beslut far över-
klagas hos allmän förvaltnings-
domstol. Länsstyrelsens beslut
enligt 2 kap. 1 § tredje stycket,
1 a § andra stycket eller 2 § första
stycket far dock inte överklagas.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre bestämmelser,
om det i ärendet ingår en miljökonsekvensbeskrivning som vid denna
lags ikraftträdande har överlämnats till länsstyrelsen för godkännande
enligt 2 kap. 4 §. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer skall dock
tillämpas omedelbart.
49
2.47
Härigenom föreskrivs att 1 och 4 §§ lagen (1995:1667) om skatt på
naturgrus skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
Skatt (naturgrusskatt) skall be-
talas till staten enligt denna lag för
brutet naturgrus om utvinningen
av naturgruset
1. kräver tillstånd enligt 18 §
naturvårdslagen (1964:822),
2. sker med stöd av tillstånd som
lämnats enligt vattenlagen
(1983:291) och utvinningen sker
för annat ändamål än markinne-
havarens husbehov, eller
3. sker med stöd av rätt till täkt
på annans mark enligt 38 § vägla-
gen (1971:948).
Skatt (naturgrusskatt) skall be-
talas till staten enligt denna lag för
brutet naturgrus om utvinningen
av naturgruset sker för annat
ändamål än markinnehavarens
husbehov och
1. sker med stöd av tillstånd som
har lämnats enligt 11 kap. miljö-
balken eller vattenlagen
(1983:291), eller
2. kräver tillstånd enligt 12 kap.
miljöbalken.
Skattskyldig är den som
1. exploaterar en täkt som kräver
tillstånd enligt 18 § naturvårds-
lagen (1964:822),
2. för annat ändamål än
markinnehavarens husbehov ex-
ploaterar en täkt med tillstånd
enligt vattenlagen (1983:291),
eller
3. enligt 38 § väglagen
(1971:948) har fått rätt till täkt på
annans mark.
Har föreskrifter om skyldighet
att lämna uppgift om vem som är
exploatör av täkten meddelats med
stöd av 18 a § andra stycket na-
turvårdslagen, är tillståndshavaren
tillsammans med exploatören
Skattskyldig är den som för an-
nat ändamål än markinnehavarens
husbehov
1. exploaterar en täkt med till-
stånd enligt 11 kap. miljöbalken
eller vattenlagen (1983:291), eller
2. exploaterar en täkt som kräver
tillstånd enligt 12 kap. miljöbal-
ken.
Har föreskrifter om skyldighet
att lämna uppgift om vem som är
exploatör av täkten meddelats med
stöd av 12 kap. 5 § andra stycket
miljöbalken, är tillståndshavaren
tillsammans med exploatören
493
skattskyldig for tiden till dess skattskyldig för tiden till dess Prop. 1997/98:90
sådan uppgift har lämnats. sådan uppgift har lämnats. Bilaga 2
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
49
2.48
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 6 § vapenlagen (1996:67) skall ha
följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Bestämmelser om ammunition
som räknas till explosiva varor
eller som innehåller gift finns även
i lagen (1988:868) om brandfarliga
och explosiva varor och i lagen
(1985:426) om kemiska produkter.
§
Bestämmelser om ammunition
som räknas till explosiva varor
finns även i lagen (1988:868) om
brandfarliga och explosiva varor.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
495
Härigenom föreskrivs att 19 och 20 §§ elberedskapslagen (1997:288)
skall ha följande lydelse.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
19 §
Mål enligt vattenlagen
(1983:291) om tillstånd till an-
läggning som omfattas av be-
stämmelsema i denna lag eller till
väsentlig ombyggnad, ändring
eller utvidgning av en sådan an-
läggning far inte avgöras innan
prövning har skett enligt denna
Mål enligt 11 kap. miljöbalken
om tillstånd till anläggning som
omfattas av bestämmelserna i
denna lag eller till väsentlig om-
byggnad, ändring eller utvidgning
av en sådan anläggning far inte
avgöras innan prövning har skett
enligt denna lag.
lag.
Första stycket tillämpas också beträffande ärende om nätkoncession
enligt ellagen (1997:857) om anläggningen omfattas av bestämmelser
enligt denna lag.
20 §
Den ökning i byggnadskostna-
der som föranleds av åtgärder
enligt denna lag skall inte räknas
med vid den prövning som avses i
3 kap. 4 § vattenlagen (1983:291).
Den ökning i byggnadskostna-
der som föranleds av åtgärder
enligt denna lag skall inte räknas
med vid den prövning som avses i
11 kap. 6 § första stycket miljöbal-
ken.
Vid meddelande av tillstånd som anges i 19 § första stycket skall de
beslut om vattenanläggningars utförande som meddelats med stöd av
denna lag beaktas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
Senaste lydelse 1997:858.
4'
Härigenom föreskrivs i fråga om ellagen (1997:857)
dels att 2 kap. 8 och 11 §§ skall ha följande lydelse,
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, 2 kap. 8 a och
11 a §§, av följande lydelse.
8§
En nätkoncession för linje far inte strida mot en detaljplan eller områ-
desbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte mot-
verkas, får dock mindre avvikelser göras.
Vid prövning av frågor om med-
delande av nätkoncession för linje
skall lagen (1987:12) om hushåll-
ning med naturresurser m.m.
tillämpas.
1
En nätkoncession skall förenas
med de villkor som behövs för att
skydda allmänna intressen och
enskild rätt samt med de villkor
för anläggningens utförande och
nyttjande som behövs av säker-
hetsskäl eller som av annat skäl
behövs från allmän synpunkt.
Vid prövning av frågor om med-
delande av nätkoncession för linje
skall bestämmelserna i 2—4 kap.,
5 kap. 3 § och 16 kap. 5 § miljö-
balken tillämpas.
En miljökonsekvensbeskrivning
skall ingå i en ansökan om nät-
koncession för linje. När det gäller
förfarandet, kraven på miljökon-
sekvensbeskrivningar samt planer
och planeringsunderlag gäller
6 kap. miljöbalken.
§
En nätkoncession skall förenas
med de villkor som behövs för att
skydda allmänna intressen och
enskild rätt samt med de villkor
för anläggningens utförande och
nyttjande som behövs av säker-
hetsskäl eller för att i övrigt skyd-
da män-niskors hälsa och miljön
mot skador och olägenheter och
främja en långsiktigt god hushåll-
ning med mark och vatten och
andra resurser eller som av annat
skäl behövs från allmän synpunkt.
497
17 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 90
11 a§
En nätkoncession får för sin gil-
tighet göras beroende av att den
som innehar koncessionen ställer
säkerhet för kostnaderna att ta
bort ledningen med tillhörande
anläggningar och att vidta andra
åtgärder för återställning. Staten,
kommuner, landsting och kommu-
nalförbund behöver inte ställa
säkerhet.
Om det kan antas att den ställda
säkerheten inte längre är tillräck-
lig, får regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, nät-
myndigheten besluta om ytterliga-
re säkerhet.
I fråga om säkerhetens art gäl-
ler 2 kap. 25 § utsökningsbalken.
Säkerheten skall prövas av den
myndighet som prövar frågan om
nätkoncession och förvaras av
länsstyrelsen.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 2
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende om prövning av nätkoncession skall handläggas och be-
dömas enligt äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags
ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer skall dock
tillämpas omedelbart.
49
Prop. 1997/98:90
Bilaga 3
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1998-02-20
Närvarande: f.d. justitierådet Per Jermsten, regeringsrådet
Sigvard Holstad, justitierådet Ingegerd Westlander.
Enligt en lagrådsremiss den 22 januari 1998 (Miljödepartementet) har
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i
1. miljöbalken,
2. jordabalken,
3. lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled,
4. kommunalskattelagen (1928:370),
5. lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här
i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929,
6. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt,
7. luftfartslagen (1957:297),
8. lagen (1962:627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft
vid krig m.m.,
9. lagen (1966:314) om kontinentalsockeln,
10. lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
11. fastighetsbildningslagen (1970:988),
12. väglagen (1971:948),
13. lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskommel-
sen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland,
14. ledningsrättslagen (1973:1144),
15. anläggningslagen (1973:1149),
16.lagen (1973:1150) om förvaltning av samfalligheter,
17. lagen (1973:1151) om införande av anläggningslagen
(1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av samfalligheter,
18. lagen (1976:839) om Statens va-nämnd,
19. lagen (1976:997) om vattenförbund,
20. lagen (1977:439) om kommunal energiplanering,
21. lagen (1978:160) om vissa rörledningar,
22. skogsvårdslagen (1979:429),
23. fastighetstaxeringslagen (1979:1152),
24. lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa sä-
kerhet för rättegångskostnader,
25. lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg,
26. lagen (1981:1354) om allmänna värmesystem,
27. lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m.,
28. lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av all-
män farled och allmän hamn,
29. lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,
30. lagen (1984:410) om skatt på bekämpningsmedel,
31. lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter,
32. räddningstjänstlagen (1986:1102),
499
33. plan- och bygglagen (1987:10),
34. jaktlagen (1987:259),
35. strålskyddslagen (1988:220),
36. lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor,
37. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,
38. prisregleringslagen (1989:978).
39. lagen (1990:663) om ersättningsfonder,
40. minerallagen (1991:45),
41. kyrkolagen (1992:300),
42. lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon,
43. fiskelagen (1993:787),
44. lagen (1994:1776) om skatt på energi,
45. lagen (1998:000) om ändring i årsredovisningslagen (1995:1554),
46. lagen (1995:1649) om byggande av järnväg,
47. lagen (1995:1667) om skatt på naturgrus,
48. vapenlagen (1996:67),
49. elberedskapslagen (1997:288), och
50. ellagen (1997:857).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorerna
Henrik Löv och Lars Holmgård.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Prop. 1997/98:90
Bilaga 3
Allmänna synpunkter
En grundläggande tanke bakom de i remissen framlagda förslagen, som
avser lagar med större eller mindre miljöanknytning, är att miljöbalken
och sådana lagar skall gälla parallellt. Några särskilda stadganden därom
har inte ansetts nödvändiga. Under lagstiftningsärendet har intresset i
stället främst inriktats på att kartlägga i vilken mån föreskrifterna i de
aktuella lagarna kan tänkas komma i konflikt med miljöbalkens bestäm-
melser. Med utgångspunkt från överväganden i de enskilda fallen har
ställning sedan tagits till om en viss bestämmelse i den aktuella lagen bör
upphävas, ändras eller, undantagsvis, förses med ett tillägg som begrän-
sar möjligheterna att ingripa med stöd av miljöbalken. För eventuella
konfliktfall som inte uttryckligen reglerats på angivet sätt har förutsatts
att allmänna lagvalsprinciper skall tillämpas.
Enligt Lagrådets mening kommer nu angivna förhållanden sannolikt
att medföra vissa problem vid den praktiska, parallella tillämpningen av
miljöbalken och andra lagar. Den som i en "ämneslag" t.ex. vill söka
svaret på vad som gäller eller krävs för viss åtgärd eller situation måste
således vara rätt väl insatt i både miljöbalkens regelsystem och principer-
na bakom lagstiftningen i detta ärende.
Vad särskilt gäller de lagtekniska lösningar som använts så förekom-
mer det åtskilliga exempel på att det i en lag, eller i enskilda paragrafer i
andra lagar, hänvisas till ett eller flera lagrum i miljöbalken. I sådana fall
50«
ligger det nära tillhands att tro, att relationen mellan den aktuella lagen
och balken därmed blivit uttömmande reglerad. Så är emellertid i regel
inte fallet. Särskilt svårgenomskådat är förhållandet då inte ens uppräk-
ningen i en enskild paragraf av tillämpliga bestämmelser i miljöbalken är
fullständig. Som ett exempel härpå kan hänvisas till 14 a § i förslag till
lag om ändring i väglagen (1971:948). I andra stycket i paragrafen hänvi-
sas till 6 kap. 4 § första stycket miljöbalken, och i fjärde stycket till 11
och 12 §§ samma kap. För den händelse berörd länsstyrelse enligt första
meningen i ijärde stycket fastslagit att ett vägbyggnadsprojekt kan antas
medföra en betydande miljöpåverkan förutsätts emellertid att även andra
bestämmelser i 6 kap. miljöbalken skall tillämpas, nämligen reglerna i 5
och 6 §§ om utökat samråd. Detta framgår inte av lagtexten.
Bland andra omständigheter som medför att en del av berörda lagar
efter nu föreslagna ändringar blir mer komplicerade att tillämpa kan
nämnas att den nuvarande vattenlagen till en del fatt sin plats utanför
miljöbalken, nämligen i förslaget till lag med särskilda bestämmelser om
vattenverksamhet, samt att ett betydande antal författningar om skilda
ansvarsbestämmelser förs samman till den förhållandevis omfattande
regleringen i 29 kap. miljöbalken. Det förstnämnda förhållandet har
föranlett att "vattendomstolen" på åtskilliga ställen föreslås ersatt med
"miljödomstolen eller länsstyrelsen” utan att det i den aktuella författ-
ningen klargörs när det blir fråga om den ena eller den andra av dessa
myndigheter.
En mer generell observation vid granskningen av de föreslagna lagänd-
ringarna är vidare, att det inte sällan förutsätts att i förslagen till lag om
införande av miljöbalken och lag om införande av lagen med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet (prop. 1997/98:45) intagna över-
gångsbestämmelser skall beaktas även vid tillämpningen av nu aktuella
lagändringar i andra författningar. Enligt Lagrådets mening bör en sådan
ordning inte godtas. Lagrådet förordar därför att det i övergångsbestäm-
melserna till respektive lag klargörs vad som avses gälla beträffande
tidigare meddelade tillstånd, villkor m.m., inledda mål och ärenden,
tidigare bildade samfalligheter etc. Vad nu sagts gäller förslagen till lagar
om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988), lag (1973:1150) om
förvaltning av samfälligheter, fastighetstaxeringslagen (1979:1152), lag
(1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för
rättegångskostnader, lag (1990:663) om ersättningsfonder, minerallagen
(1991:45), kyrkolagen (1992:300), fiskelagen (1993:787) samt lag
(1995:1667) om skatt på naturgrus.
I anslutning till sin granskning av de enskilda förslagen till lagändring-
ar kommer Lagrådet i det följande att framföra ytterligare några invänd-
ningar som kan sägas vara av mer allmän karaktär.
Sammanfattningsvis har Lagrådet kommit till den slutsatsen att till-
lämpningen av en del av de aktuella författningarna efter de föreslagna
ändringarna kan ge upphov till vissa svårigheter och problem. I någon
mån kan olägenheterna undanröjas om Lagrådets i ärendet framförda
synpunkter och förslag godtas. I sammanhanget måste emellertid fram-
hållas att det med hänsyn till de berörda lagstiftningsarbetenas komplexa
natur samt uppställda tidsramar inte framstått som ett realistiskt alternativ
Prop. 1997/98:90
Bilaga 3
501
18 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 90
for Lagrådet att överväga några mer grundläggande eller omfattande
ändringsförslag.
Förslag till lag om ändring i jordabalken
3 kap. 1 §
I paragrafen föreskrivs nu att var och en vid nyttjande av sin eller annans
fasta egendom skall ta skälig hänsyn till omgivningen. Remissens forslag
går ut på att paragrafen skall kompletteras med en mening som anger att
det finns särskilda bestämmelser i miljöbalken om vad som skall iakttas
vid nyttjandet.
Lagrådet konstaterar att förevarande kapitel i jordabalken gäller rätts-
förhållanden mellan grannar samt att miljöbalken knappast innehåller
någon föreskrift av rent grannelagsrättslig karaktär. Med hänsyn härtill
och då det hitintills inte ansetts föreligga något behov av en hänvisning
till lagstiftning angående miljön ifrågasätter Lagrådet om det föreslagna
tillägget är tillräckligt motiverat av vare sig praktiska eller systematiska
skäl.
7 kap. 3 §
I paragrafen föreslås ett nytt andra stycke som avser att klargöra, att den
del av ett naturvårdsavtal - dvs. ett avtal mellan en fastighetsägare och
staten eller en kommun som ingåtts i avsikt att bevara eller utveckla
naturvärden inom ett visst område - som innebär att fastighetsägarens rätt
att nyttja området inskränks, skall betraktas som en nyttjanderätt.
Av motiven till förslaget framgår att avsikten är att därmed göra det
möjligt att alla tänkbara moment i ett naturvårdsavtal kan bli sakrättsligt
skyddade genom inskrivning. Det har i sammanhanget förutsatts att
sådana moment i avtalet som redan enligt gällande bestämmelser skall
anses som nyttjanderätt inte skall omfattas av andra stycket.
Lagrådet ifrågasätter om den sålunda föreslagna lösningen är helt än-
damålsenlig. Den kan till en början leda till att det i enskilda fall behöver
utredas huruvida olika moment i avtalet utgör en "äkta" eller definierad
nyttjanderätt. I fall där ett avtal inte innehåller någon negativ förpliktelse
för fastighetsägaren torde det vidare inte bli möjligt att vid inskrivningen
ange att det är fråga om ett naturvårdsavtal, vilket måhända kan vara
önskvärt.
Mot bakgrund av vad som anförts förordar Lagrådet att det föreslagna
nya andra stycket i paragrafen ges följande lydelse:
"Vad fastighetsägaren enligt en skriftlig överenskommelse med staten
eller en kommun angående naturvärden inom ett visst område
(naturvårdsavtal) förbundit sig att tillåta eller tåla skall vid tillämp-
ningen av denna balk och andra författningar i sin helhet anses som en
nyttjanderätt".
Prop. 1997/98:90
Bilaga 3
5C
Förslaget till lag om ändring i lagen (1929:405) med vissa föreskrifter
angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonven-
tionen av den 11 maj 1929
I lagen föreslås ett stort antal ändringar till följd av att vattenlagen
(1983:291) har arbetats in i miljöbalken. Bland annat föreslås att be-
stämmelser som gäller förfarandet i vattendomstol ändras till att avse
förfarandet i miljödomstol eller länsstyrelse. Såvitt gäller länsstyrelse är
förslaget föranlett av att det enligt 20 kap. 2 § 2 miljöbalken är avsett att
länsstyrelsen i regel skall pröva mål om verksamheter som avser mark-
avvattning.
Enligt Lagrådets mening bör det under det fortsatta lagstiftningsarbetet
övervägas om inte samtliga fall av markavvattning som aktualiserar en
tillämpning av konventionen bör prövas av miljödomstol. Visserligen är
huvudregeln enligt miljöbalken att verksamheter som avser markavvatt-
ning skall prövas av länsstyrelsen. Enligt 7 kap. 19 § lagen (1998:000)
med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet skall emellertid läns-
styrelsen i vissa fall överlämna ärenden enligt miljöbalken om tillstånd
till markavvattning till miljödomstolen. Av samma paragraf följer vidare
att länsstyrelsen får överlämna ärenden enligt miljöbalken om andra
fastigheter än sökandens kan komma att beröras. Mot bakgrund av dessa
bestämmelser förefaller det sannolikt att prövning i länsstyrelse av mark-
avvattningsföretag i konventionsfall skulle bli mycket sällsynt förekom-
mande. Praktiska skäl talar därför för att eventuellt förekommande mar-
kavvattningsföretag alltid prövas av miljödomstol. En sådan ordning
innebär också en förenklad författningsreglering.
Den nu föreslagna lösningen berör 1, 3-5, 8-11, 14, 17 och 21 §§.
Den förutsätter också en ändring i 20 kap. 2 § miljöbalken.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 3
Förslag till lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelsen
I förslaget sägs att lagen skall träda i kraft den 1 januari 1999 och tilläm-
pas på avyttringar som har skett den 1 januari 1999 och senare.
Lagrådet föreslår att bestämmelsen far följande lydelse:
"Denna lag träder iokraft den 1 januari 1999. Äldre bestämmelser skall
dock tillämpas i fråga om avyftringar som har skett före ikraftträdan-
503
Förslag till lag om ändring i luftfartslagen (1957:297)
3 kap. 1 §
I 3 kap. 1 § första stycket sägs bl a att luftfartyg skall vara miljövärdiga
när de används i luftfart. I paragrafens tredje stycke anges hur ett luft-
fartyg skall vara beskaffat for att anses miljövärdigt.
I lagrådsremissen uttalas att även bestämmelsen i 2 kap. 3 § miljöbal-
ken om försiktighetsmått och bästa teknik kan användas i fråga om mil-
jövärdighetskrav på luftfartyg och att i en enskild situation bestämmel-
serna i luftfartslagen och i miljöbalken kan tänkas fa olika tillämpning.
Därför skall enligt regeringens uppfattning ytterligare miljövärdighets-
krav på luftfartyg inte kunna ställas med stöd av miljöbalken. Denna
uppfattning har kommit till uttryck i en ny andra mening i paragrafens
tredje stycke där det sägs att ytterligare krav i fråga om luftfartygs miljö-
värdighet inte får ställas med stöd av 26 kap. 9 § miljöbalken.
Lagrådet finner inte att hänvisningen till 26 kap. 9 § är motiverad och
föreslår att meningen får lydelsen "Ytterligare krav i fråga om luftfartygs
miljövärdighet får inte ställas med stöd av miljöbalken."
6 kap. 8 §
Genom paragrafen ges en möjlighet att införa tillståndsplikt för även
andra anläggningar än allmänna flygplatser.
I förslaget har en ny sista mening fogats till paragrafen. Av denna sägs
i författningskommentaren framgå att de miljöbestämmelser som skall
tilllämpas vid tillståndsprövning av allmänna flygplatser, 6 kap. 5 § och
5 a §, skall tillämpas också vid prövningen av andra anläggningar. Lag-
rådet anser att hänvisningen till 5 § bör inskränkas till paragrafens första,
tredje och ijärde stycken, eftersom vad som sägs i paragrafens andra
stycke inte innehåller någon miljöbestämmelse.
Förslag till lag om ändring i lagen (1962:627) om vissa åtgärder for
utnyttjande av vattenkraft vid krig m.m.
12 §
I första stycket föreslås att en hänvisning till 15 kap. 17 § tredje stycket
vattenlagen skall ersättas med en hänvisning till 24 kap. 13 § tredje
stycket miljöbalken.
Enligt Lagrådets mening bör hänvisningen alternativt även omfatta
fjärde stycket i angivna paragraf i miljöbalken.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln
5a§
I denna paragraf, som är ny, föreslås en regel om skyldighet för till-
ståndshavare att vidta återställningsåtgärder om ett tillstånd upphör. I
första stycket föreskrivs sålunda för sådana fall att den som senast har
innehaft tillståndet är skyldig att ta bort anläggningar och vidta andra
Prop. 1997/98:90
Bilaga 3
5'
åtgärder för återställning, om inte detta är obehövligt från allmän eller
enskild synpunkt. Om skyldigheten att vidta sådana åtgärder inte har
bestämts genom villkor i tillståndet, skall frågan enligt andra stycket
prövas av regeringen eller tillståndsmyndigheten i samband med att
tillståndet upphör. För det fallet att den som har haft tillståndet inte iakt-
tar sina skyldigheter föreskrivs i tredje stycket att tillsynsmyndigheten får
förelägga honom vid vite att fullgöra dem.
Angående paragrafens sakliga innehåll vill Lagrådet endast påpeka att
bestämmelsen i första stycket anger "den som senast har innehaft till-
ståndet" som ansvarig för att vidta vissa åtgärder medan föreskriften i
tredje stycket möjliggör vitesföreläggande mot "den som har haft till-
ståndet". Någon anledning till denna skillnad framgår inte av motiven.
Lagrådet förordar därför att avfattningen av bestämmelserna i berört
hänseende övervägs på nytt.
Övergångsbestämmelserna
Lagen föreslås träda i kraft samtidigt med miljöbalken, dvs. den 1 januari
1999. Vidare föreslås vissa övergångsbestämmelser, dock ingen som
avser bestämmelserna i 5 a §. Däremot uttalas i remissprotokollet angå-
ende tillstånd som har meddelats före ikraftträdandet att återställningsåt-
gärder bör kunna krävas sedan ett sådant tillstånd upphört.
Lagrådet vill med anledning av detta uttalande ifrågasätta om inte den
avsedda ordningen i vaije fall förutsätter en uttrycklig övergångsbe-
stämmelse av den angivna innebörden (jfr RÅ 1996 ref. 57).
Förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)
7 kap. 2 och 9 §§
Lagrådet vill här endast anmärka, att det i dessa paragrafer, både i gäl-
lande och föreslagen lydelse, förekommer olika uttryck angående servitut
"till förmån för" ett vattenföretag respektive vattenverksamhet. Den
citerade formuleringen kan tänkas ge upphov till den missuppfattningen
att det är vattenverksamheten som sådan som utgör den "härskande"
parten i stället för en fastighet till vilken verksamheten är knuten. Mot
bakgrund härav förordar Lagrådet att "till förmån för" i görligaste mån
undviks. Första meningen i 2 § andra stycket kan t.ex. inledas på följande
sätt: "Servitut som avser vattenverksamhet och kan upplåtas med stöd av
28 kap. 10 § ...
9 kap. 1 §
Det nuvarande tredje stycket i paragrafen gäller alla åtgärder (företag)
som avses i första stycket i den mån de inte undantas genom vad som
stadgas i andra stycket.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 3
505
Mot bakgrund härav bör i tredje stycket orden "eller annat foretag"
sättas in efter ordet "vattenverksamhet" där det förekommer första gång-
en i stycket.
9 kap. 7 §
Med tanke bl. a. på fall då även annan än sökanden skall delta i en mar-
kavvattning (jfr. 7 kap 19 § första stycket 1 förslag till lag med särskilda
bestämmelser om vattenverksamhet, prop. 1997/98:45) förordar Lagrå-
det, att det i andra stycket införs en hänvisning även till miljöbalken.
14 kap. 1 §
Lagrådet hänvisar här till vad som anförts angående 7 kap. 2 och 9 §§.
Förslag till lag om ändring i väglagen (1971:948)
3a§
Andra meningen i paragrafen bör enligt Lagrådet få lydelsen
"Upprättande av arbetsplan enligt denna lag skall därvid jämställas med
meddelande av tillstånd enligt miljöbalken".
13 §
Väglagen och miljöbalken skall enligt uttalanden i lagrådsremissen gälla
parallellt. 13 § väglagen skall dock enligt förslaget alltjämt innehålla
bestämmelse om att det vid byggande av väg skall tillses att vägen skall
fa sådant läge och utförande att ändamålet med vägen vinns med minsta
intrång och utan oskälig kostnad. Enligt vad som uttalas i remissen kan
bestämmelsen inte undvaras, eftersom den skyddar även annat än sådant
som skyddas av miljöbalkens hänsynsregler, dock att det av väglagen bör
framgå att de krav som ställs i miljöbalken alltid gäller. I en föreslagen
ny andra mening i paragrafen sägs därför att det i miljöbalken finns före-
skrifter om ytterligare hänsynstaganden.
Lagrådet ifrågasätter nödvändigheten av denna andra mening, som bara
är en allmän hänvisning till miljöbalken och därmed framstår som en
dubblyr i förhållande till vad som sägs i 3 a §.
14 a §
I det föreslagna första stycket anges att förstudien även skall ange om en
vägutredning behövs. Lagrådet anser att bestämmelsen bör preciseras och
fa lydelsen "Förstudien skall även ange om en vägutredning enligt 14 b §
första stycket behövs innan en arbetsplan upprättas."
I det föreslagna tredje stycket sägs att den länsstyrelse inom vars om-
råde vägbyggnadsprojektet huvudsakligen är beläget skall besluta om
projektet kan antas ha betydande miljöpåverkan. Uttrycket "kan antas ha"
bör efter mönster av 6 kap. 4 § tredje stycket miljöbalken bytas ut mot
uttrycket "kan antas medföra". Vidare bör eventuellt en hänvisning göras
till sistnämnda bestämmelse.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 3
506
Vad gäller den föreslagna bestämmelsen i den sista meningen i tredje
stycket anmärker Lagrådet att direktiv om hur länsstyrelsen och annan
berörd myndighet skall förfara redan finns i 6 kap. 11-12 §§ miljöbalken
och därför inte behövs här. Det framstår dessutom som oklart till vem
bestämmelsen riktar sig. Eventuellt skulle den kunna formuleras om och
ges lydelsen "Bestämmelser om planer och planeringsunderlag finns i
6 kap. 11-12 §§ miljöbalken."
14 b §
I första stycket första meningen bör ordet "terrängkorridorer" med fördel
kunna bytas ut mot t. ex. ordet "vägsträckningar".
I tredje stycket talas bl a. om förfarandet och om kraven på miljökon-
sekvensbeskrivningen. Med uttrycket förfarandet avses förfarandet för att
upprätta miljökonsekvensbeskrivningen. Lagrådet anser att detta skulle
framgå klarare om lagrummet omformulerades enligt följande. "När det
gäller förfarandet för att upprätta miljökonsekvensbeskrivningen och
kraven på denna samt planer .... tillämpas."
16 §
I första stycket talas om "att vägprojektet kan antas ha betydande mil-
jöpåverkan". I konsekvens med vad Lagrådet har uttalat i anslutning till
14 a § tredje stycket föreslås att uttrycket "kan antas ha" byts ut mot
uttrycket "kan antas medföra".
17 §
I första stycket föreskrivs att en arbetsplan skall ställas ut för granskning.
I en föreslagen ny andra mening sägs att 6 kap. 8 § första stycket miljö-
balken därvid skall tillämpas. Vad som avses är att en miljökonsekvens-
beskrivning i arbetsplaneskedet skall kungöras i samband med att arbets-
planen ställs ut och att den skall hållas tillgänglig för allmänheten, allt i
enlighet med 6 kap. 8 § första stycket miljöbalken.
Lagrådet föreslår att den nya andra meningen far lydelsen "Därvid
gäller vad som i 6 kap. 8 § första stycket miljöbalken sägs om att miljö-
konsekvensbeskrivning skall kungöras och hållas tillgänglig för allmän-
heten."
I fjärde stycket bör i konsekvens med vad som anförts i anslutning till
14 a § och 16 § uttrycket "har antagits ha" bytas ut mot uttrycket "har
antagits medföra".
18 §
Lagrådet föreslår att det fjärde stycket delas upp i två meningar enligt
följande. "Ett beslut om fastställelse av en arbetsplan eller en förlängning
av giltighetstiden skall kungöras. Har samråd enligt 6 kap. 6 § miljöbal-
ken hållits med ansvarig myndighet i annat land skall denna informeras."
Lagrådet vill i sammanhanget anmärka att det av förslaget inte framgår
hur kungörandet skall ske.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 3
507
Övergångsbestämmelserna
I punkt 2 bör, vad gäller bestämmelserna om miljökvalitetsnormer, en
hänvisning göras till 5 kap. miljöbalken.
38 § innehåller bestämmelser som möjliggör för länsstyrelse att i vissa
fall föreskriva att rätt till täkt av sten, grus, sand och jord skall upplåtas åt
väghållare. Enligt 63 § första stycket 5 skall väghållaren ersätta bl.a.
skador till följd av att han har förvärvat rätt till täkt för drift av väg. I
remissen föreslås att 38 § och den därmed sammanhängande ersättnings-
bestämmelsen i 63 § upphävs.
Enligt Lagrådets mening behövs ingen övergångsbestämmelse med
anledning av att 38 § upphävs. Däremot förordar Lagrådet att bland
övergångsbestämmelserna tas in en föreskrift av innebörd att bestämmel-
sen i 63 § första stycket 5 fortfarande skall gälla i fråga om skador på
grund av täkt som upplåtits med stöd av 38 § före den nya lagens ikraft-
trädande.
Förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)
4§
Av författningskommentaren framgår att det i paragrafen bara anges när
skogsvårdslagen inte skall tillämpas. Det framhålls vidare att det är rim-
ligt att samma inskränkningar gäller för föreskrifter som meddelats med
stöd av skogsvårdslagen.
1 den allmänna motiveringen framhålls bl.a. att det både i skogsvårds-
förordningen (1993:1096) och i de föreskrifter som Skogsstyrelsen med-
delat med stöd av ett bemyndigande i 30 § nämnda förordning, finns en
rad materiella regler angående den hänsyn som skall tas till naturvårdens
och kulturmiljövårdens intressen vid skötseln av skog. Med hänvisning
till allmänna lagvalsprinciper sägs vidare att när inte särskilda undantag
gjorts, den ordningen bör gälla, att detaljerade föreskrifter om miljöhän-
syn som ingår i skogsvårdsförfattningar skall tillämpas. Miljöbalkens
hänsynsregler förutsätts därmed bli tillämpliga bara beträffande frågor
som inte är särskilt reglerade i skogsvårdsförfattningama.
Nämnda avsikter bakom förslaget framgår inte till alla delar av lag-
texten, vilket måste betecknas som en påtaglig brist.
Ett tänkbart sätt att bättre klargöra vad som avses är att ge paragrafen
följande lydelse:
"Bestämmelser i denna lag eller med stöd därav meddelade föreskrifter
skall inte tillämpas i den mån vad där sägs strider mot 7 kap. 11 § and-
ra stycket miljöbalken eller mot föreskrifter som har meddelats med
stöd av 7 eller 8 kap. samma balk eller med stöd av annan lag. Har frå-
gor om hänsynen i övrigt till naturvården eller kulturmiljövården regle-
rats i denna lag eller med stöd därav meddelade föreskrifter skall
2 kap. miljöbalken inte tillämpas."
Prop. 1997/98:90
Bilaga 3
508
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna
Lagrådet förordar att 2. andra meningen ges följande lydelse:
"Bestämmelserna i 17 § första stycket i dess nya lydelse skall dock till-
lämpas omedelbart."
3 . kan lämpligen sammanfattas på följande sätt "I fråga om rätt till er-
sättning på grund av ett beslut som har meddelats före denna lags ikraft-
trädande gäller äldre bestämmelser i 19 §."
Förslag till lag om ändring i lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning
och avhysning av allmän farled och allmän hamn
1 b §
I tredje stycket i denna paragraf hänvisas bl.a. till 6 kap. 4 § andra stycket
miljöbalken. Vad som avses är uppenbarligen tredje stycket i nämnda
lagrum.
1 c§
I författningskommentaren sägs att för det fall att regeringen tillåter
åtgärder skall Sjöfartsverket därefter avsluta ärendet enligt förevarande
lag samt bl.a. överväga om det skall meddelas några föreskrifter enligt
3§.
Den sålunda tänkta ordningen framstår i och för sig som naturlig men
kan inte utläsas av lagtexten.
Förslag till lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102)
Enligt 2 § hälsoskyddslagen (1982:1080) svarar varje kommun för hälso-
skyddet inom kommunen. Hälsoskyddslagen har arbetats in i miljöbal-
ken.
26 kap. miljöbalken innehåller föreskrifter om tillsyn. Enligt 1 § skall
tillsynen syfta till att säkerställa att balken samt föreskrifter, domar i
ansökningsmål och beslut som har meddelats med stöd av balken efter-
levs. Enligt 3 § första stycket utövas tillsynen av olika myndigheter, bl. a.
kommunala myndigheter. Enligt 3 § andra stycket utövar vaije kommun
tillsyn inom kommunen över miljö- och hälsoskyddet genom den eller de
nämnder som fullmäktige bestämmer.
Räddningstjänstlagen innehåller föreskrifter om hur samhällets rädd-
ningstjänst skall organiseras och bedrivas. Enligt 2 a § avses i lagen med
sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen sådana åtgärder som staten
skall vidta för att göra det möjligt att åter använda mark, vatten, anlägg-
ningar och annan egendom som förorenats genom utsläpp av radioaktiva
ämnen.
Enligt 28 § räddningstjänstlagen skall vid utsläpp av radioaktiva äm-
nen från en kärnteknisk anläggning länsstyrelsen svara för rädd-
Prop. 1997/98:90
Bilaga 3
509
ningstjänsten då särskilda åtgärder behövs för att skydda allmänheten.
Länsstyrelsen skall också svara för saneringen efter sådana utsläpp.
Enligt 29 § är kommunerna skyldiga att delta i planeringen av rädd-
ningstjänsten vid utsläpp av radioaktiva ämnen från kärntekniska anlägg-
ningar i landet.
I 28 a § räddningstjänstlagen upplyses att det av hälsoskyddslagen
framgår att vaije kommun svarar för hälsoskydd inom kommunen som
påkallas av utsläpp av radioaktiva ämnen, om inte annat följer av rädd-
ningstjänstlagen.
Förslaget till ändrad lydelse av den andra meningen i 28 a § rädd-
ningstjänstlagen är något svårförståeligt genom att det där sägs att det av
26 kap. 3 § andra stycket miljöbalken följer att varje kommun svarar för
(den) "tillsyn" över miljö- och hälsoskyddet inom kommunen som be-
hövs till följd av utsläpp av radioaktiva ämnen. Vad som krävs av kom-
munen vid utsläpp av radioaktiva ämnen torde inte i första hand vara
tillsyn utan aktiv medverkan i hälsoskydds- och saneringsarbetet.
Lagrådet förordar att den föreslagna ändringen övervägs ytterligare.
Förslag till lagom ändring i plan- och bygglagen (1987:10)
2 kap. 2 §
Lagrådet föreslår att den föreslagna nya andra meningen i andra stycket
flyttas upp som en sista mening i första stycket och att ordet Beslut där-
vid byts ut mot ordet Planläggning.
4 kap. 1 §
Lagrådet föreslår att i andra stycket 3. ordet "miljökvalitetsnormema"
byts ut mot orden "gällande miljökvalitetsnormer".
5 kap. 18 §
Lagrådet föreslår att i andra stycket orden "en planerad anläggnings,
verksamhets eller åtgärds" byts ut mot ordet "detaljplanens".
5 kap. 22 §
I första stycket bör orden "åligger det länsstyrelsen särskilt att" ersättas
med orden "skall länsstyrelsen särskilt".
Enligt 2. skall länsstyrelsen verka för bl.a. att miljökvalitetsnormer en-
ligt 5 kap. miljöbalken "inte överträds". Lagrådet föreslår att de citerade
orden i konsekvens med förslaget till 4 kap. 5 § 2. ersätts med ordet
"iakttas".
12 kap. 1 §
I 3. talas om att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken
"överträds". Lagrådet föreslår i konsekvens med vad som har föreslagits
när det gäller 5 kap. 22 § att ordet ersätts med "inte iakttas".
Prop. 1997/98:90
Bilaga 3
510
14 kap. 8 §
Tredje stycket bör även omfatta föreläggande eller förbud enligt 12 kap.
6 § fjärde stycket miljöbalken.
Förslaget till lag om ändring i minerallagen (1991:45)
8 kap. 2 §
I paragrafen regleras frågan när ett ärende om beviljande av bearbet-
ningskoncession skall hänskjutas till regeringen. En ändring föreslås i
paragrafens sista punkt där det f.n. hänvisas till naturresurslagen. Enligt
den föreslagna lydelsen sker hänvisningen i stället till 3, 4 eller 6 kap.
miljöbalken.
Lagrådet förordar att hänvisningen till 6 kap. far utgå. Något behov av
en sådan hänvisning synes inte föreligga.
Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska
zon
Enligt Lagrådets mening kan det ifrågasättas om den inbördes ordningen
mellan de bestämmelser som enligt förslaget avses ingå i lagen blir den
mest lämpliga.
Lagrådet ifrågasätter således om inte de föreslagna föreskrifterna i
7 a § om skyldighet att ställa säkerhet för vissa kostnader har sådant
samband med vad som sägs om villkor i 5 § tredje stycket och den före-
slagna 5 a § att de med fördel kan få sin plats i en paragraf betecknad 5 b.
Därigenom klargörs också att ifrågavarande moment i bedömningen
ingår som ett led i den prövning av tillstånd varom föreskrifter ges i 6 §.
Beträffande den föreslagna avfattningen av sistnämnda paragraf vill
Lagrådet endast påpeka, att den inte lika tydligt som gällande lydelse
klargör att vad där sägs inte gäller tillstånd enligt 9 §. Med hänsyn till att
berörda paragrafer återfinns under skilda rubriker i lagen torde emellertid
risken för missförstånd i denna del att vara försumbar.
8a§
Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldighet att vidta vissa åter-
ställningsåtgärder sedan ett tillstånd upphört att gälla. Enligt lagtexten
åvilar skyldigheten den "som senast" har innehaft tillståndet.
Med anledning härav konstaterar Lagrådet att det i förevarande lag inte
finns några bestämmelser om möjlighet att överlåta tillstånd. Jfr 5 §
andra stycket lagen (1966:314) om kontinentalsockeln. Vid sådant för-
hållande synes orden "som senast har" kunna utgå ur lagtexten.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 3
Övergångsbestämmelserna
Lagrådet hänvisar i denna del till vad som anförts i anslutning till lagen
om ändring i lagen om kontinentalsockeln.
511
Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1649) om byggande av järnväg
1 kap. 4 §
Med hänvisning till vad som anförts vid 13 § förslaget till lag om ändring
i väglagen (1971:948) ifrågasätter Lagrådet nödvändigheten av den före-
slagna andra meningen i rubricerade paragraf.
1 kap. 8 §
Lagrådet föreslår att uttrycket "återställning i den utsträckning" precise-
ras genom att det ersätts med uttrycket "återställning av berörda områden
1 den omfattning"
2 kap. 1 §
1 konsekvens med vad Lagrådet förut förordat, t. ex. i anslutning till
14 a § väglagen, föreslås att uttrycket i tredje stycket "kan antas ha" efter
mönster av 6 kap. 4 § tredje stycket miljöbalken ersätts med uttrycket
"kan antas medföra".
En hänvisning bör göras till 6 kap. 4 § tredje stycket miljöbalken. Lag-
rummet bör med hänsyn härtill få lydelsen "Efter samråd skall den läns-
styrelse, inom vars område jämvägsprojektet huvudsakligen skall utföras,
enligt 6 kap 4 § tredje stycket miljöbalken besluta om projektet kan antas
medföra betydande miljöpåverkan. Beslutet skall ... miljöbalken tilläm-
pas."
2 kap. 1 a §
1 konsekvens med vad Lagrådet uttalat i anslutning till förslaget till
14 b § väglagen (1971:948) föreslås att ordet "terrängkorridorer" ersätts
med ordet "sträckningar". Vad gäller utformningen av sista stycket hän-
visas till vad som sagts i anslutning till nämnda paragraf.
2 kap. 7 §
Med hävisning till vad Lagrådet har anfört vid 17 § förslaget till lag om
ändring i väglagen (1971:948) anser Lagrådet att den föreslagna nya
andra meningen i första stycket bör få lydelsen "Därvid gäller vad som i
6 kap 8 § första stycket miljöbalken sägs om att miljökonsekvensbe-
skrivning skall kungöras och hållas tillgänglig för allmänheten."
2 kap. 8 §
Lagrådet föreslår, såsom vid 18 § fjärde stycket förslaget till lag om
ändring i väglagen (1971:948), att det föreslagna fjärde stycket delas upp
i två meningar enligt följande. "Ett beslut om fastställelse av jämvägs-
plan skall kungöras. Har samråd enligt 6 kap. 6 § miljöbalken hållits med
ansvarig myndighet i annat land skall denna informeras." Lagrådet vill
också i detta sammanhang anmärka att det inte framgår hur kungörandet
skall ske.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 3
512
Övergångsbestämmelserna
I sista meningen i 2. bör en hänvisning göras till 5 kap. miljöbalken så att
punkten far följande lydelse. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i
5 kap. miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.
I en ny 1 kap. 8 § föreslås en skyldighet för utövare av verksamhet som
bedrivits på järnväg att vidta vissa återställningsåtgärder för att förebyg-
ga störningar och olägenheter i framtiden. Enligt paragrafen är verksam-
hetsutövaren när verksamheten upphör skyldig att vidta de angivna åt-
gärderna. Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1999. Den innehåller
övergångsbestämmelser, dock ingen som rör bestämmelsen i 1 kap. 8 §.
I den allmänna motiveringen uttalas emellertid att skyldigheten att vidta
återställningsåtgärder bör gälla även då järnvägen tillkommit enligt äldre
bestämmelser.
Lagrådet hänvisar här till vad Lagrådet anfört i anslutning till över-
gångsbestämmelserna till lagen om ändring i lagen (1966:314) om konti-
nentalsockeln.
Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1667) om skatt på
naturgrus
4§
I paragrafens första stycke enligt gällande lydelse anges i tre punkter vem
som är skattskyldig enligt lagen. I remissen föreslås ändringar som är
föranledda bl.a. av miljöbalkens tillkomst.
Enligt Lagrådets mening vinner den föreslagna bestämmelsen i över-
skådlighet om den ges följande lydelse.
"Skattskyldig är den som exploaterar en naturgrustäkt."
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Prop. 1997/98:90
Bilaga 3
513
Prop. 1997/98:90
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1998
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori,
Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Johansson, von
Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros
Föredragande: Laila Freivalds
Regeringen beslutar proposition Följ dlagstiftning till miljöbalken m.m.
51-
Prop. 1997/98:90
|
Författningsrubrik |
Bestämmelser som |
Celexnummer för |
|
Luftfartslag (1957:297) |
1 kap. 2 a §, 6 kap. 8 § |
385L0337och 397L0011 |
|
Lag (1962:627) om vissa |
1 § | |
|
m.m. | ||
|
Lag (1966:314) om |
3§ |
385L0337 och |
|
kontinentalsockeln |
397L0011 | |
|
Väglag (1971:948) |
385L0337 och 397L0011 | |
|
Skogsvårdslag |
14, 17 och 32 §§ | |
|
Lag (1983:293) om |
3§ |
385L0337 och |
|
inrättande, utvidgning |
397L0011 | |
|
Lag (1984:3) om |
5 b § |
385L0337 och |
|
kärnteknisk verksamhet |
397L0011 | |
|
Lag (1985:620) om vissa |
385L0337 och | |
|
torvfyndigheter |
397L0011 | |
|
Strålskyddslag (1988:220) |
22 a, 27 och 30 §§ | |
|
Lag (1988:868) om |
7§ | |
|
Prisregleringslag (1989:978) |
8§ | |
|
Minerallag (1991:45) |
385L0337 och |
397L0011
515
|
Kyrkolag (1992:300) |
41 kap. 16 § och 42 kap.13 § | |
|
Lag (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon |
2§ |
385L0337 och 397L0011 |
|
Fiskelag (1993:787) |
20 § | |
|
Lag (1994:1596) om |
4§ |
393R1836 |
|
Lag (1995:1649) om |
385L0337 och 397L0011 | |
|
Ellag (1997:857) |
385L0337 och 397L0011 | |
Prop. 1997/98:90
Eländers Gotab 55942, Stockholm 1998