Regeringens proposition

1997/98:7

Vårdnad, boende och umgänge

Prop.

1997/98:7

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 30 oktober 1997

Lena Hjelm-Wallén

Laila Freivalds

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till ändringar i foräldrabalkens bestäm-
melser om vårdnad m.m. Förslagen syftar till att betona vikten av sam-
förståndslösningar och underlätta för föräldrar att i så stor utsträckning
som möjligt komma överens om hur frågor om vårdnad och umgänge
m.m. skall lösas. Ett annat syfte med förslagen är att bana väg för ökad
användning av gemensam vårdnad.

För att betona principen om barnets bästa föreslås en övergripande be-
stämmelse om att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid av-
görande av alla frågor om vårdnad, boende och umgänge. En motsva-
rande bestämmelse föreslås bli införd i det kapitel i föräldrabalken som
handlar om verkställighet av domstols avgöranden om vårdnad m.m.

Det föreslås att föräldrar som är överens skall kunna reglera frågor om
vårdnad, boende och umgänge genom avtal som godkänns av social-
nämnden. Ett avtal som har godkänts av socialnämnden skall gälla och
kunna verkställas som ett lagakraftvunnet domstolsavgörande.

Gemensam vårdnad skall kunna komma i fråga även om en av föräld-
rarna motsätter sig en sådan ordning. En förutsättning skall dock vara att
gemensam vårdnad är bäst för barnet. I anslutning härtill föreslås att
domstol skall kunna besluta om umgänge också i de fall där föräldrarna
har gemensam vårdnad om barnet och att domstol vid gemensam vård-
nad skall kunna avgöra vem av föräldrarna som barnet skall bo tillsam-
mans med.

I propositionen föreslås en uttrycklig regel om att barnet skall ha rätt
till umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med. Båda
föräldrarna far ett ansvar för att barnets behov av umgänge tillgodoses.

I Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 7

En särskild bestämmelse föreslås för de resekostnader som kan uppstå Prop. 1997/98:7
i samband med att barnet umgås med en förälder som bor på en annan
ort än barnet. Den förälder som barnet bor hos skall enligt förslaget ta
del i kostnaderna efter vad som är skäligt med hänsyn till föräldrarnas
ekonomiska förmåga och övriga omständigheter.

Vidare föreslås att rätten till s.k. umgängesavdrag vid betalning av
underhållsbidrag vidgas. De förbättrade avdragsmöjlighetema föreslås
gälla även vid återbetalningsskyldighet enligt lagen (1996:1030) om
underhållsstöd. Syftet med lagändringen är att uppmuntra vardagsum-
gänge.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 1998.

Innehållsförteckning

Prop. 1997/98:7

1      Förslag till riksdagsbeslut........................ 6

2     Lagtext .............................. 7

2.1    Förslag till lag om ändring i foräldrabalken....... 7

2.2   Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken..... 21

2.3   Förslag till lag om ändring i lagen (1950:382) om

svenskt medborgarskap..................... 23

2.4   Förslag till lag om upphävande av lagen (1973:650)

om medling mellan samlevande............... 24

2.5    Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen

(1980:620) ............................. 25

2.6   Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1030)

om underhållsstöd  ........................ 27

3     Ärendet och dess beredning ...................... 28

4    Gällande ordning ............................. 30

5    Allmänna utgångspunkter........................ 34

6     Terminologiska frågor .......................... 37

7     Samarbetssamtal .............................. 38

7.1   Åtgärder för att öka samarbetssamtalens tillgäng-
lighet och kvalitet  ........................ 38

7.2   Samarbetssamtalen lyfts fram i foräldrabalken..... 43

8     Barnets bästa ................................ 46

9    Gemensam vårdnad............................ 48

9.1   Gemensam vårdnad mot en förälders vilja........ 48

9.2   Gemensam vårdnad för ogifta föräldrar.......... 52

10   Utövande av vårdnaden ......................... 53

11    Barnets boende............................... 55

12   Umgänge och annan kontakt...................... 59

12.1  Barnets rätt till umgänge ................... 59

12.2  Beslut om umgänge vid gemensam vårdnad....... 62

12.3  Individuellt anpassat umgänge................ 63

12.4  Annan kontakt än umgänge.................. 64

12.5  Umgängesavdrag......................... 65

12.6  Resekostnader .......................... 68

12.7  Kontaktperson vid umgänge ................. 75

13   Upplysningar om barnet......................... 76  Prop. 1997/98:7

14    Tillstånd till utlandsvistelse ...................... 78

15   Avtal om vårdnad m.m.......................... 80

16   Utredning om vårdnad, boende eller umgänge.......... 89

17   Familjedomstolar m.m.......................... 92

18    Sekretess vid samarbetssamtal..................... 93

18.1  Gällande bestämmelser om sekretess............ 93

18.2  Vilken sekretess tillämpas vid samarbetssamtal? .... 94

18.3  Tystnadsplikt inom den enskilda familjerådgiv-
ningen ................................ 95

18.4  Vad bör gälla om sekretess vid samarbetssamtal? ... 96

19   Medling mellan samlevande ...................... 97

19.1  Lagen (1973:650) om medling mellan samlevande . . 97

19.2  Lagen bör upphävas....................... 98

20 Barnets bästa i mål om verkställighet ................. 99

21 Ikraftträdande .................................100

22 Kostnadseffekter m.m.............................101

23 Författningskommentar  ...........................103

23.1 Förslaget till lag om ändring i foräldrabalken ......103

23.2  Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken .... 129

23.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1950:382) om

svenskt medborgarskap.....................131

23.4  Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen

(1980:620) ............................. 131

23.5  Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1030) om

underhållsstöd ...........................133

Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Vårdnad,
boende och umgänge, SOU 1995:79 ............ 135

Bilaga 2 Betänkandets lagförslag ....................140

Bilaga 3 Sammanfattning av Pappagruppens slutrapport,

Ds 1995:2 .............................. 160

Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna till
betänkandet SOU 1995:79 och departements-
promemorian Ds 1995:2 .................... 162

Bilaga 5 Sammanfattning av här aktuella delar av
betänkandet Underhållsbidrag och bidragsförskott,

SOU 1995:26 ........................... 163                 4

Bilaga 6 Betänkandets lagförslag i här aktuella delar.......164

Bilaga 7 Förteckning över remissinstanserna till                      Prop. 1997/98:7

betänkandet SOU 1995:26 ................... 166

Bilaga 8 Förteckning över remissinstanserna beträffande
lagen (1973:650) om medling mellan
samlevande.............................167

Bilaga 9     6 kap. foräldrabalken i dess lydelse efter här

föreslagna lagändringar.....................168

Bilaga 10   Lagrådsremissens lagförslag .................176

Bilaga 11    Lagrådets yttrande ........................197

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den

30 oktober 1997 ................................... 201

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i foräldrabalken,

2. lag om ändring i äktenskapsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap,

4. lag om upphävande av lagen (1973:650) om medling mellan
samlevande,

5. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),

6. lag om ändring i lagen (1996:1030) om underhållsstöd.

Prop. 1997/98:7

2 Lagtext

Prop. 1997/98:7

2.1 Förslag till lag om ändring i foräldrabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om foräldrabalken'
dels att 6 kap. 6 a och 10 d §§ skall upphöra att gälla,
dels att 6 kap. 5-7, 10, 14, 15, 17 och 18-22 §§, 7 kap. 4 och 12 §§,
20 kap. 1 §, 21 kap. 1, 3 och 6 §§, rubrikerna till 6 kap. och 21 kap.
samt rubriken närmast före 21 kap. 1 § skall ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 6 kap. 16 § skall lyda "Förfarandet i
mål och ärenden om vårdnad m.m.",

dels att det i balken skall införas sju nya paragrafer, 6 kap. 2 a, 2 b,
14 a, 15 a, 15 b, 17 a och 17 b §§, samt närmast före 14 a § en ny
rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

6 kap.

Om vårdnad och umgänge        Om vårdnad, boende och um-

gänge

2a §

Barnets bästa skall komma i
främsta rummet vid avgörande
enligt detta kapitel av alla
frågor som rör vårdnad, boende
och umgänge.

Vid bedömningen av vad som
är bäst för barnet skall det
fästas avseende särskilt vid bar-
nets behov av en nära och god
kontakt med båda föräldrarna.
Risken för att barnet utsätts för
övergrepp, olovligen förs bort
eller hålls kvar eller annars far
illa skall beaktas.

2b §

Vid avgörande enligt detta
kapitel av frågor som rör
vårdnad, boende och umgänge
skall hänsyn tas till barnets vilja
med beaktande av barnets ålder
och mognad.

1 Balken omtryckt 1995:974.

Står barnet under vårdnad av
båda föräldrarna och vill någon
av dem att vårdnaden inte läng-
re skall vara gemensam, skall
rätten efter vad som är bäst för
barnet anförtro vårdnaden åt en
av föräldrarna eller, om den
förälder som har begärt upp-
lösning av den gemensamma
vårdnaden inte motsätter sig
fortsatt gemensam vårdnad, låta
den gemensamma vårdnaden
bestå.

Står barnet under vårdnad av
båda föräldrarna eller en av dem
och vill någon av dem få änd-
ring i vårdnaden, skall rätten
efter vad som är bäst för barnet
förordna att vårdnaden skall
vara gemensam eller anförtro
vårdnaden åt en av föräldrarna.

Rätten får inte besluta om
gemensam vårdnad, om båda
föräldrarna motsätter sig det.

Prop. 1997/98:7

Frågor om ändring i vårdnaden enligt första stycket prövas på talan
av en av föräldrarna eller båda. I mål om äktenskapsskillnad får rätten
utan yrkande anförtro vårdnaden om barnet åt en av föräldrarna, om
gemensam vårdnad är uppenbart oförenlig med barnets bästa.

Står barnet under vårdnad av
båda föräldrarna eller en av
dem, får de avtala att vård-
naden skall vara gemensam eller
att en av dem skall ha vård-
naden om barnet. Avtalet skall
gälla, om det är skriftligt och
socialnämnden godkänner det
enligt andra stycket.

Har föräldrarna avtalat om
gemensam vårdnad, skall social-
nämnden godkänna avtalet, om
det inte är uppenbart oförenligt
med barnets bästa. Innebär
avtalet att en av föräldrarna
skall ha ensam vårdnad, skall
nämnden godkänna avtalet, om
det som har överenskommits är
till barnets bästa.

Står barnet under vårdnad av
endast en av föräldrarna och
vill någon av dem få ändring i
vårdnaden, skall rätten efter vad
som är bäst för barnet anförtro
vårdnaden åt den andra för-
äldern, om denne vill att vård-
naden skall flyttas över till
honom eller henne, eller, om en
av föräldrarna begär gemensam

vårdnad och den andra inte
motsätter sig det, förordna att
föräldrarna i fortsättningen skall
utöva vårdnaden gemensami.

Frågor om ändring i vårdna-
den enligt första stycket prövas
på talan av en av föräldrarna
eller båda.

Prop. 1997/98:7

7 §

Om en förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör sig
skyldig till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsorgen
om barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller
utveckling, skall rätten besluta om ändring i vårdnaden.

Står barnet under båda föräldrarnas vårdnad och gäller vad som sägs
i första stycket en av dem, skall rätten anförtro vårdnaden åt den andra
föräldern ensam. Brister också den föräldern i omsorgen om barnet på
det sätt som sägs i första stycket, skall rätten flytta över vårdnaden till
en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

Står barnet under endast en förälders vårdnad, skall rätten i fall som

avses i första stycket flytta över vårdnaden till den andra föräldern
eller, om det är lämpligare, till en eller två särskilt förordnade vård-
nadshavare.

Frågor om ändring i vårdna-
den enligt denna paragraf prövas
på talan av socialnämnden eller,
utan särskilt yrkande, i mål om
äktenskapsskillnad mellan för-
äldrarna eller i andra mål som
avses i 5 eller 6 §.

Frågor om ändring i vårdna-
den enligt denna paragraf prövas
på talan av socialnämnden eller,
utan särskilt yrkande, i mål om
äktenskapsskillnad mellan för-
äldrarna eller i andra mål enligt
5 §■

10 §

Står barnet under vårdnad av
en eller två särskilt förordnade
vårdnadshavare och vill någon
av barnets föräldrar eller båda
få vårdnaden överflyttad till sig,
skall rätten besluta efter vad
som är bäst för barnet. Rätten

Står barnet under vårdnad av
en eller två särskilt förordnade
vårdnadshavare och vill någon
av barnets föräldrar eller båda
få vårdnaden överflyttad till sig,
skall rätten besluta efter vad
som är bäst för barnet. Rätten

får dock inte flytta över vårdna-
den till föräldrarna gemensamt,
om någon av dem motsätter sig
gemensam vårdnad.

Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på
talan av båda föräldrarna eller en av dem eller på talan av socialnämn-

får inte flytta över vårdnaden till
föräldrarna gemensamt, om
båda föräldrarna motsätter sig
det.

den.

14 §

Om rätten för barn och

Om rätten för barn och

vårdnadshavare att få stöd och
hjälp hos socialnämnden finns
bestämmelser i socialtjänstlagen
(1980:620). Socialnämnden för-
medlar kontakter med medlare
och andra rådgivande samhälls-
organ.

vårdnadshavare att få stöd och Prop. 1997/98:7
hjälp hos socialnämnden finns
bestämmelser i socialtjänstlagen

(1980:620). Socialnämnden för-

medlar kontakter med andra råd-
givande samhällsorgan.

Barnets boende

14 a §

Står barnet under vårdnad av
båda föräldrarna, får rätten på
talan av en av dem eller båda
besluta vem av föräldrarna
barnet skall bo tillsammans
med. Avgörande skall vara vad
som är bäst för barnet.

Föräldrarna får avtala om
barnets boende. Avtalet skall
gälla, om det är skriftligt och
socialnämnden godkänner det.
Avtalet skall godkännas, om det
som har överenskommits är till
barnets bästa.

15 §2

Barnets vårdnadshavare har
ett ansvar för att barnets behov
av umgänge med en förälder
som inte är vårdnadshavare
eller med någon annan som står
barnet särskilt nära så långt
möjligt tillgodoses. Vårdnadsha-
varen skall, om inte särskilda
skäl talar mot det, lämna såda-
na upplysningar rörande barnet
som kan främja umgänget.

Barnet skall ha rätt till um-
gänge med en förälder som det
inte bor tillsammans med.

Barnets föräldrar har ett
gemensamt ansvar för att barn-
ets behov av umgänge med en
förälder som barnet inte bor till-
sammans med så långt möjligt
tillgodoses. Särskilt förordnade
vårdnadshavare har ett mot-
svarande ansvar.

Barnets vårdnadshavare har
ett ansvar för att barnets behov
av umgänge med någon annan
som står det särskilt nära så
långt möjligt tillgodoses.

Om barnet står under vårdnad
av båda föräldrarna och skall
umgås med en förälder som det

10

Senaste lydelse 1995:1242.

inte bor tillsammans med, skall Prop. 1997/98:7
den andra föräldern lämna
sådana upplysningar om barnet
som kan främja umgänget, om
inte särskilda skäl talar mot det.

Om barnet skall umgås med en
förälder som inte är vårdnads-
havare eller med någon annan
som står barnet särskilt nära,
skall upplysningar enligt första
meningen lämnas av vårdnads-
havaren.

Motsätter sig barnets vård-
nadshavare det umgänge som
begärs av en förälder som inte
är vårdnadshavare, beslutar
rätten på talan av denna för-
älder i frågan om umgänge efter
vad som är bäst för barnet.

Motsätter sig barnets vård-
nadshavare det umgänge som
begärs av någon annan än en
förälder, beslutar rätten på ta-
lan av socialnämnden i frågan
om umgänge efter vad som är
bäst för barnet.

Vid bedömningen av frågor
om umgänge skall rätten ta hän-
syn till barnets vilja med beak-
tande av barnets ålder och mog-
nad. Rätten skall vidare beakta
risken för att barnet i samband
med utövande av umgänge ut-
sätts för övergrepp, olovligen
bortförs eller kvarhålls eller
annars far illa.

15 a §

Rätten skall besluta om um-
gänge efter vad som är bäst för
barnet. Talan om umgänge får
föras av en förälder som vill
umgås med sitt barn. Om um-
gänge begärs av någon annan,
får talan föras av social-
nämnden.

Står barnet under vårdnad av
båda föräldrarna eller en av
dem, får de avtala om barnets

11

umgänge med en förälder som Prop, 1997/98:7
barnet inte bor tillsammans
med. Avtalet skall gälla, om det
är skriftligt och socialnämnden
godkänner det. Avtalet skall god-
kännas, om det som har överens-
kommits är till barnets bästa.

15 b §

Om barnet bor tillsammans
med endast en förälder, skall
den föräldern ta del i kostna-
derna för de resor som föranleds
av barnets behov av umgänge
med den andra föräldern. Det
skall ske efter vad som är skäligt
med hänsyn till föräldrarnas eko-
nomiska förmåga och övriga
omständigheter.

En dom eller ett avtal om
kostnaderna för resor kan
jämkas av rätten för tiden efter
det att talan har väckts, om
ändring i förhållandena föran-
leder det.

17 §

Frågor om vårdnad eller um-
gänge tas upp av rätten i den ort
där barnet har sitt hemvist.
Sådana frågor kan tas upp även
i samband med äktenskapsmål.
Om det inte finns någon behörig
domstol, tas frågorna upp av
Stockholms tingsrätt.

Frågor om vårdnad som avses
i 4-8 och 10 §§ samt 10 b §
andra stycket samt frågor om
umgänge som avses i 15 §
handläggs i den ordning som är
föreskriven för tvistemål. Står
barnet under vårdnad av båda
föräldrarna eller en av dem och
är föräldrarna överens i saken,
får de väcka talan genom ge-
mensam ansökan.

Frågor om vårdnad, boende
eller umgänge tas upp av rätten
i den ort där barnet har sitt
hemvist. Sådana frågor kan tas
upp även i samband med äkten-
skapsmål. Om det inte finns
någon behörig domstol, tas frå-
gorna upp av Stockholms tings-
rätt.

Frågor om vårdnad som avses
i 4, 5, 7, 8 och 10 §§ samt
10 b § andra stycket samt frågor
om boende och umgänge hand-
läggs i den ordning som är före-
skriven för tvistemål. Frågan
om fördelning av resekostnader
enligt 15 b § skall anses som en
del av frågan om umgänge. Står
barnet under vårdnad av båda
föräldrarna eller en av dem och
är föräldrarna överens i saken,

12

Prop. 1997/98:7

Övriga frågor
domstolsärenden.

I mål om vårdnad kan under-
hållsbidrag för barnet yrkas utan
stämning.

Dom i mål om vårdnad eller
umgänge får meddelas utan
huvudförhandling, om parterna
är överens i saken.

får de väcka talan genom ge-
mensam ansökan.

om vårdnad handläggs i den ordning som gäller för

I mål om vårdnad och boende
kan underhållsbidrag för barnet
yrkas utan stämning.

Dom i mål om vårdnad,
boende eller umgänge får med-
delas utan huvudförhandling,
om parterna är överens i saken.

17a §

Föräldrar kan enligt 12 a §
socialtjänstlagen (1980:620) få
hjälp att träffa avtal om
vårdnad, boende och umgänge.

Socialnämnden i den kommun
där barnet är folkbokfört prövar
om ett avtal mellan föräldrarna
enligt 6 §, 14 a § andra stycket
eller 15 a § andra stycket skall
godkännas.

Vid sin prövning av för-
äldrarnas avtal skall social-
nämnden se till att frågor om
vårdnad, boende och umgänge
blir tillbörligt utredda. Utan
hinder av sekretess enligt 7 kap.
4 § första stycket sekretesslagen
(1980:100) är en annan social-
nämnd som har tillgång till
upplysningar som kan vara av
betydelse för frågans bedömning
skyldig att lämna sådana upp-
lysningar på begäran av den
socialnämnd som skall pröva
avtalet.

Socialnämndens beslut enligt
andra stycket får inte över-
klagas.

17b §

Har en socialnämnd godkänt
ett avtal om vårdnad, skall ett
meddelande om avtalets innehåll
sändas samma dag till

13

1. skattemyndigheten i det län Prop. 1997/98:7
där barnet är eller senast har

varit folkbokfört,

2. om avtalet gäller ett barn
som har fyllt 15 år: Centrala
studiestödsnämnden,

3. den allmänna försäkrings-
kassa där vårdnadshavaren är
inskriven eller skulle ha varit
inskriven om vårdnadshavaren
hade uppfyllt åldersvillkoret /
1 kap. 4 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring. Innebär avta-
let att föräldrarna skall ha
gemensam vårdnad om barnet,
skall meddelandet sändas till
den försäkringskassa där modern
är eller skulle ha varit inskriven.

18 §

I mål om vårdnad eller um-
gänge får rätten uppdra åt soci-
alnämnden eller något annat
organ att i barnets intresse
anordna samtal i syfte att nå
enighet mellan föräldrarna
(samarbetssamtal).

Om rätten lämnar uppdrag
enligt första stycket, kan den
förklara att målet skall vila
under en viss tid. Detsamma
gäller om samarbetssamtal redan
har inletts och fortsatta samtal
kan antas vara till nytta. Om det
finns särskilda skäl, kan rätten
förlänga den utsatta tiden.

Föräldrar kan enligt 12 a §
socialtjänstlagen (1980:620)
genom samarbetssamtal få hjälp
att nå enighet i frågor om vård-
nad, boende och umgänge.

I mål om vårdnad, boende
eller umgänge far rätten uppdra
åt socialnämnden eller något
annat organ att i barnets intresse
anordna samarbetssamtal i syfte
att nå enighet mellan föräldrar-
na.

Om rätten lämnar uppdrag
enligt andra stycket, kan den
förklara att målet skall vila
under en viss tid. Detsamma
gäller om samarbetssamtal redan
har inletts och fortsatta samtal
kan antas vara till nytta. Om det
finns särskilda skäl, kan rätten
förlänga den utsatta tiden.

19 §3

Rätten skall se till att frågor
om vårdnad och umgänge blir
tillbörligt utredda.

Rätten skall se till att frågor
om vårdnad, boende och um-
gänge blir tillbörligt utredda.

3 Senaste lydelse 1995:1242.

14

Innan rätten avgör ett mål
eller ärende om vårdnad eller

umgänge skall socialnämnden
ges tillfälle att lämna upplys-
ningar. Har nämnden tillgång till
upplysningar som kan vara av
betydelse för frågans bedömning
är nämnden skyldig att lämna
rätten sådana upplysningar. Om
det behövs ytterligare utredning
far rätten uppdra åt socialnämn-
den eller något annat organ att
utse någon att verkställa sådan.
Rätten far fastställa riktlinjer för
utredningen och bestämma en
viss tid inom vilken utredningen
skall vara slutförd. Om det
behövs, far rätten förlänga denna
tid. Rätten skall se till att
utredningen bedrivs skyndsamt.

Innan rätten avgör ett mål
eller ärende om vårdnad, boende

Prop. 1997/98:7

eller umgänge skall socialnämn-
den ges tillfälle att lämna upp-
lysningar. Har nämnden tillgång
till upplysningar som kan vara
av betydelse för frågans bedöm-
ning är nämnden skyldig att
lämna rätten sådana upplysning-
ar.

Om det behövs utredning ut-
över vad som sägs i andra
stycket, far rätten uppdra åt
socialnämnden eller något annat
organ att utse någon att verk-
ställa den. Rätten far fastställa
riktlinjer för utredningen och be-
stämma en viss tid inom vilken
utredningen skall vara slutförd.
Om det behövs, far rätten för-
länga denna tid. Rätten skall se
till att utredningen bedrivs
skyndsamt.

Den som verkställer utredning skall, om det inte är olämpligt, söka
klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten.

Barnet far höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är

uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras.

20 §

I mål eller ärenden om vård-
nad eller umgänge får rätten, för
tiden till dess att frågan har
avgjorts genom en dom eller ett
beslut som har vunnit laga kraft,
besluta om vårdnad eller um-
gänge. Står barnet under vård-
nad av båda föräldrarna får
rätten i stället besluta vem bar-
net skall bo tillsammans med.
Rätten skall besluta efter vad
som är bäst för barnet.

Beslut enligt första stycket får
meddelas utan huvudförhand-
ling. Innan beslutet meddelas
skall motparten få tillfälle att
yttra sig i frågan. Rätten kan
inhämta upplysningar från soci-
alnämnden i frågan. Har rätten
meddelat ett beslut, skall den

I mål eller ärenden om vård-
nad, boende eller umgänge får
rätten besluta om vårdnad, boen-
de eller umgänge för tiden till
dess att frågan har avgjorts
genom en dom eller ett beslut
som har vunnit laga kraft eller
föräldrarna har träffat ett avtal
om frågan och avtalet har god-
känts av socialnämnden. Rätten
skall besluta efter vad som är
bäst för barnet.

Beslut enligt första stycket får
meddelas utan huvudförhand-
ling. Innan beslutet meddelas
skall motparten få tillfälle att
yttra sig i frågan. Rätten kan
inhämta upplysningar från soci-
alnämnden i frågan. Har rätten
meddelat ett beslut som ännu

15

ompröva det när målet eller
ärendet avgörs.

gäller när målet eller ärendet Prop. 1997/98:7
skall avgöras, skall rätten om-

pröva beslutet.

Ett beslut enligt denna paragraf far verkställas på samma sätt som en

dom som har vunnit laga kraft. Beslutet far dock när som helst ändras

av rätten.

I mål eller ärenden om vård-
nad eller umgänge kan rätten, i
samband med att den meddelar
dom eller beslut i saken och om

§

I mål eller ärenden om vård-
nad, boende eller umgänge kan
rätten, i samband med att den
meddelar dom eller beslut i

det finns särskilda skäl, på
yrkande av en part förelägga
motparten vid vite att lämna
ifrån sig barnet. Har vite före-
lagts i samband med beslut som
avses i 20 § första stycket, kan
rätten förordna att föreläggandet
skall gälla omedelbart.

Beslut om föreläggande enligt
första stycket far överklagas en-
dast i samband med överklagan-
de av domen eller beslutet om

saken och om det finns särskilda
skäl, på yrkande av en part
förelägga motparten vid vite att
lämna ifrån sig barnet. Har vite
förelagts i samband med beslut
som avses i 20 § första stycket,
kan rätten förordna att före-
läggandet skall gälla omedelbart.

Beslut om föreläggande enligt
första stycket far överklagas en-
dast i samband med överklagan-
de av domen eller beslutet om

vårdnad eller umgänge.               vårdnad, boende eller umgänge.

Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan
av den part som har begärt föreläggandet.

22 §

I mål eller ärenden om vård-

I mål eller ärenden om vård-

nad eller umgänge gäller i fråga
om rättegångskostnader andra
och tredje styckena i stället för
18 kap. 1-7 §§ rättegångsbalken.

nad, boende eller umgänge gäl-
ler i fråga om rättegångskost-
nader andra och tredje styckena
i stället för 18 kap. 1-7 §§ rätte-
gångsbalken.

Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. En part kan dock
förpliktas att helt eller delvis ersätta motparten dennes rättegångskostnad,
om han eller hon har förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3
eller 6 § rättegångsbalken eller om det annars finns särskilda skäl.

Skall en part enligt andra stycket helt eller delvis ersätta motpartens
rättegångskostnad och har partens ställföreträdare, ombud eller biträde
förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbal-
ken och därigenom vållat kostnaden helt eller delvis, kan han eller hon
förpliktas att tillsammans med parten ersätta kostnaden. Rätten kan
besluta om detta även om någon part inte yrkar det.

Denna paragraf tillämpas också när målet eller ärendet handläggs i
högre rätt.

16

Har förälder som enligt 2 §
skall betala underhållsbidrag haft
barnet hos sig under en sam-
manhängande tid av minst fem
hela dygn, far föräldern vid full-
görande av sin bidragsskyldighet
tillgodoräkna sig ett avdrag för
varje helt dygn av barnets vistel-
se med 1/40 av det underhålls-
bidrag som räknat för kalender-
månad gäller under tiden för vis-
telsen. Sådant avdrag far dock
inte göras på underhållsbidrag
som belöper på senare tid än sex
månader från utgången av den
kalendermånad då vistelsen upp-
hörde. Det sammanlagda av-
dragsbelopp som tillgodoräknas
föräldern vid ett tillfälle skall,
om det slutar på örestal, avrun-
das till närmast lägre krontal.

Föreligger särskilda skäl kan
rätten förordna om andra villkor
för avdragsrätten än som anges i
första stycket. Mot parts bestri-
dande far sådant förordnande
dock inte meddelas för tiden
innan talan har väckts.

Rätt till avdrag föreligger ej i
fall då underhållsbidraget har
fastställts med beaktande av att
den bidragsskyldiga föräldern i
väsentlig mån fullgör sin under-
hållsskyldighet genom att ha
barnet hos sig

Talan om underhåll till barn
upptas av rätten i den ort där
svaranden har sitt hemvist.
Sådan fråga kan väckas även i
samband med mål om faststäl-
lande av faderskapet till barn,
äktenskapsmål eller mål om

kap.

4 §

Har en förälder som enligt 2 §
skall betala underhållsbidrag haft
barnet hos sig under en sam-
manhängande tid av minst fem
hela dygn eller under en kalen-
dermånad haft barnet hos sig i
minst sex hela dygn, får för-
äldern vid fullgörande av sin
bidragsskyldighet tillgodoräkna
sig ett avdrag för varje helt dygn
av barnets vistelse med 1/40 av
det underhållsbidrag som räknat
för kalendermånad gäller under
tiden för vistelsen. Något sådant
avdrag far dock inte göras på
underhållsbidrag som belöper på
senare tid än sex månader från
utgången av den kalendermånad
då vistelsen upphörde. Det sam-
manlagda avdragsbelopp som
tillgodoräknas föräldern vid ett
tillfälle skall, om det slutar på
örestal, avrundas till närmast
lägre krontal.

Om det finns särskilda skäl
kan rätten förordna om andra
villkor för avdragsrätten än som
anges i första stycket. Mot en
parts bestridande far ett sådant
förordnande dock inte meddelas
för tiden innan talan har väckts.

Den bidragsskyldiga föräldern
har inte rätt till avdrag när
underhållsbidraget har fastställts
med beaktande av att han eller
hon i väsentlig mån fullgör sin
underhållsskyldighet genom att
ha bamet hos sig.

§

Talan om underhåll till barn
tas upp av rätten i den ort där
svaranden har sitt hemvist. En
sådan fråga kan väckas även i
samband med mål om faststäl-
lande av faderskapet till barn,
äktenskapsmål, mål om vårdna-

Prop. 1997/98:7

17

vårdnaden om barn.

den om barn eller mål om barns Prop. 1997/98:7
boende.

Finns ej behörig domstol
enligt första stycket, upptas
målet av Stockholms tingsrätt.

Finns det inte någon behörig
domstol enligt första stycket, tas
målet upp av Stockholms tings-
rätt.

20 kap.

§4

I mål om faderskap, vårdnad,
umgänge och underhåll tillämpas
14 kap. 17 och 18 §§ äkten-
skapsbalken.

Vid handläggning som sker enligt

I mål om faderskap, vårdnad,
boende, umgänge och underhåll
tillämpas 14 kap. 17 och 18 §§
äktenskapsbalken.

lagen (1996:242) om domstols-

ärenden består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda
skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, far tingsrätten dock bestå av
en lagfaren domare och tre nämndemän.

21 kap.
Om verkställighet av domar
eller beslut om vårdnad eller
umgänge m.m.

Verkställighet av domar eller
beslut

1 §

Verkställighet av vad allmän
domstol har bestämt i dom eller
beslut om vårdnad, umgänge
eller överlämnande av barn söks
hos länsrätten. Har domen eller
beslutet inte vunnit laga kraft
och är det inte särskilt medgivet
att verkställighet ändå far ske,
far länsrätten inte vidta åtgärder
enligt 2-4 §§.

Om verkställighet av domar,
beslut eller avtal om vårdnad,
boende eller umgänge m.m.

Verkställighet av domar, beslut
eller avtal

Vid verkställighet skall barnets
bästa komma i främsta rummet.

Verkställighet av vad allmän
domstol har bestämt i dom eller
beslut om vårdnad, boende, um-
gänge eller överlämnande av
barn söks hos länsrätten. Har
domen eller beslutet inte vunnit
laga kraft och är det inte särskilt
medgivet att verkställighet ändå
far ske, far länsrätten inte vidta
åtgärder enligt 2-4 §§.

Verkställighet av avtal enligt
6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket
och 15 a § andra stycket söks
hos länsrätten. Vad som i detta
kapitel föreskrivs om verkställig-
het av dom eller beslut som
vunnit laga kraft gäller även ett

Senaste lydelse 1996:244.

18

sådant avtal.

Prop. 1997/98:7

3 §

Förordnar länsrätten om verkställighet, far den förelägga vite eller
besluta att barnet skall hämtas genom polismyndighetens försorg.
Hämtning får dock beslutas endast i de fall och under de förutsättningar
som anges i andra och tredje styckena.

Är det fråga om dom eller
beslut om vårdnad eller över-
lämnande av barn, far länsrätten
besluta om hämtning av barnet,
om verkställighet annars inte
kan ske eller om hämtning är
nödvändig för att undvika att
barnet lider allvarlig skada.

Är det fråga om dom eller be-
slut om umgänge mellan barnet
och en förälder som inte är

vårdnadshavare, får länsrätten
besluta om hämtning av barnet,
om verkställighet annars inte
kan ske och barnet har ett

Är det fråga om en dom eller
ett beslut om vårdnad, boende
eller överlämnande av barn, far
länsrätten besluta om hämtning
av barnet, om verkställighet an-
nars inte kan ske eller om hämt-
ning är nödvändig för att undvi-
ka att barnet lider allvarlig skada.

Är det fråga om en dom eller
ett beslut om umgänge mellan
barnet och en förälder som

barnet inte bor tillsammans med,
får länsrätten besluta om hämt-
ning av barnet, om verkställighet
annars inte kan ske och barnet

särskilt starkt behov av umgänge
med föräldern.

har ett särskilt starkt behov av
umgänge med föräldern.

Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan
av den part som har begärt verkställigheten.

Länsrätten kan vägra verkstäl-
lighet, om det är uppenbart att
förhållandena har ändrats sedan
den allmänna domstolens dom
eller beslut meddelades och det
av hänsyn till barnets bästa är
påkallat att frågan om vårdnad
eller umgänge prövas på nytt.
Sådan fråga tas upp av allmän
domstol på ansökan av den som
har varit part i målet hos läns-
rätten eller på ansökan av
socialnämnden.

Länsrätten får även i annat
fall vägra verkställighet, om det
finns risk som inte är ringa för
att barnets kroppsliga eller
själsliga hälsa skadas.

Länsrätten kan vägra verkstäl-
lighet, om det är uppenbart att
förhållandena har ändrats sedan
den allmänna domstolens dom
eller beslut meddelades eller
socialnämnden godkände för-
äldrarnas avtal, och det av hän-
syn till barnets bästa är påkallat
att frågan om vårdnad, boende
eller umgänge prövas på nytt.
En sådan fråga tas upp av
allmän domstol på ansökan av
den som har varit part i målet
hos länsrätten eller på ansökan
av socialnämnden.

Länsrätten får även i andra
fall vägra verkställighet, om det
finns en risk som inte är ringa
för att barnets kroppsliga eller
själsliga hälsa skadas.

19

Prop. 1997/98:7

Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.

20

2.2 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken

Prop. 1997/98:7

Härigenom föreskrivs att 14 kap. 5 och 7 §§ äktenskapsbalken skall
ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

14 kap.

I mål om äktenskapsskillnad
får domstolen pröva frågor om
underhållsbidrag, vårdnad om
och umgänge med barn, rätt att
bo kvar i makarnas gemensam-
ma bostad till dess att bodelning
sker och förbud att besöka
varandra. Yrkanden i sådana
frågor framställs i den ansökan
genom vilken talan om äkten-
skapsskillnad väcks. Har sådan
talan redan väckts, får yrkande-
na framställas muntligen inför
domstolen eller skriftligen utan
särskild stämning.

I målet får även prövas frågan
rättare.

§

I mål om äktenskapsskillnad
får domstolen pröva frågor om
underhållsbidrag, vårdnad om
barn, barns boende, umgänge
med barn, rätt att bo kvar i
makarnas gemensamma bostad
till dess att bodelning sker och
förbud att besöka varandra.
Yrkanden i sådana frågor fram-
ställs i den ansökan genom
vilken talan om äktenskapsskill-
nad väcks. Har sådan talan
redan väckts, får yrkandena
framställas muntligen inför
domstolen eller skriftligen utan
särskild stämning.

om förordnande av bodelningsför-

7 §'

I mål om äktenskapsskillnad får domstolen, för tiden till dess att
frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande
av någon av makarna

1. bestämma vem av makarna som skall ha rätt att bo kvar i makarnas
gemensamma bostad, dock längst för tiden till dess att bodelning har
skett,

2. förordna om skyldighet för den ena maken att utge bidrag till den
andra makens underhåll.

I sådant mål får domstolen också, för tiden till dess att skillnadsfrågan
har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av
någon av makarna förbjuda makarna att besöka varandra.

Ett beslut enligt första stycket får verkställas på samma sätt som en
dom som har vunnit laga kraft. Ett beslut enligt andra stycket gäller på
samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslut enligt första
eller andra stycket får dock när som helst ändras av domstolen.

Överträder någon ett förbud enligt andra stycket, tillämpas 24 § lagen

21

Senaste lydelse 1989:1076.

(1988:688) om besöksförbud.

I mål om äktenskapsskillnad
får domstolen dessutom, med
tillämpning av bestämmelserna i
foräldrabalken, förordna om vad
som skall gälla i fråga om
vårdnad, umgänge och bidrag
till barns underhåll för tiden till
dess att sådan fråga har avgjorts
genom dom som har vunnit laga
kraft.

I mål om äktenskapsskillnad
får domstolen dessutom, med
tillämpning av bestämmelserna i
foräldrabalken, förordna om vad
som skall gälla i fråga om
vårdnad, boende, umgänge och
bidrag till barns underhåll för
tiden till dess att en sådan fråga
har avgjorts genom en dom som
har vunnit laga kraft eller
föräldrarna har träffat ett avtal
om frågan och, i de fall det
krävs för att avtalet skall gälla,
avtalet har godkänts av social-
nämnden.

Prop. 1997/98:7

Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.

22

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1950:382) om Prop. 1997/98:7
svenskt medborgarskap

Härigenom förskrivs att 2 a § lagen (1950:382) om svenskt medbor-

garskap skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2a §

Har barn ej förvärvat svenskt
medborgarskap enligt 1 eller 2 §
men är barnets fader sedan tiden
för barnets födelse svensk med-
borgare och har han genom slut-
ligt avgörande av svensk dom-
stol fått vårdnaden om barnet
ensam eller gemensamt med
barnets moder eller fått vård-
naden gemensamt med barnets
moder genom registrering hos
skattemyndighet, förvärvar bar-
net svenskt medborgarskap ge-
nom att fadern eller, vid gemen-
sam vårdnad, föräldrarna hos
den myndighet som anges i 11 §
första stycket skriftligen anmäler
sin önskan om detta innan bar-
net fyllt aderton år. Har barnet
fyllt femton år, fordras barnets
samtycke.

Har barn ej förvärvat svenskt
medborgarskap enligt 1 eller 2 §
men är barnets fader sedan tiden
för barnets födelse svensk med-
borgare och har han genom slut-
ligt avgörande av svensk dom-
stol eller genom ett avtal som
godkänts av socialnämnden fått
vårdnaden om barnet ensam
eller gemensamt med barnets
moder eller fått vårdnaden ge-
mensamt med barnets moder
genom registrering hos skatte-
myndighet, förvärvar barnet
svenskt medborgarskap genom
att fadern eller, vid gemensam
vårdnad, föräldrarna hos den
myndighet som anges i 11 §
första stycket skriftligen anmäler
sin önskan om detta innan bar-
net fyllt aderton år. Har barnet
fyllt femton år, fordras barnets
samtycke.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.

Senaste lydelse 1994:143.

23

2.4 Förslag till lag om upphävande av lagen (1973:650) om Prop. 1997/98:7
medling mellan samlevande

Härigenom föreskrivs att lagen (1973:650) om medling mellan
samlevande skall upphöra att gälla vid utgången av mars 1998. Den
upphävda lagen tillämpas fortfarande i fråga om medling som har inletts
före utgången av mars 1998.

24

2.5 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620) Prop. 1997/98:7

Härigenom föreskrivs att 12,  12 a och 48 §§ socialtjänstlagen

(1980:620)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

12 §2

Socialnämnden skall

verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda
förhållanden,

i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighets-
utveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och
ungdom,

med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom
som har visat tecken till en ogynnsam utveckling,

i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som
riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver
och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran
utanför det egna hemmet, samt

i sin omsorg om barn och
ungdom tillgodose det särskilda
behov av stöd och hjälp som
kan finnas sedan ett mål eller
ärende om vårdnad, umgänge
eller adoption har avgjorts.

12

Kommunen skall sörja för att
föräldrar kan erbjudas samtal
under sakkunnig ledning i syfte
att nå enighet i frågor rörande
vårdnad och umgänge (sam-
arbetssamtal).

i sin omsorg om barn och
ungdom tillgodose det särskilda
behov av stöd och hjälp som
kan finnas sedan ett mål eller
ärende om vårdnad, boende,
umgänge eller adoption har av-
gjorts.

a §3

Kommunen skall sörja för

1. att föräldrar kan erbjudas
samtal under sakkunnig ledning
i syfte att nå enighet i frågor
rörande vårdnad, boende och
umgänge (samarbetssamtal) samt

2. att föräldrar får hjälp att
träffa avtal enligt 6 kap. 6 §,

14 a § andra stycket eller

15 a § andra stycket föräldra-
balken.

Kommunen skall sörja för att familjerådgivning genom kommunens
försorg eller annars genom lämplig rådgivare kan erbjudas dem som

1 Lagen omtryckt 1988:871

2 Senaste lydelse 1997:313.

3 Senaste lydelse 1996:140.

25

begär det.

Med familjerådgivning avses i denna lag en verksamhet som bedrivs
av det allmänna eller yrkesmässigt av enskild och som består i samtal
med syfte att bearbeta samlevnadskonflikter i parförhållanden och
familjer.

Prop. 1997/98:7

48 §4

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller
foräldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum

1 kap. 4 § foräldrabalken,

2 kap. 1, 4-6, 8 och 9 §§ foräldrabalken, dock inte befogenhet enligt
9 § att besluta att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad
utredning,

3 kap. 5, 6 och 8 §§ foräldrabalken,

6 kap. 6 §, 14 a § andra
stycket och 15 a § andra stycket
foräldrabalken,

6 kap. 19 § foräldrabalken
beträffande beslut att utse
utredare i mål och ärenden om
vårdnad eller umgänge,

6 kap. 19 § foräldrabalken
beträffande beslut att utse ut-
redare i mål och ärenden om
vårdnad, boende eller umgänge,

7 kap. 7 § foräldrabalken beträffande godkännande av avtal om att
underhållsbidrag skall betalas för längre perioder än tre månader,

11 kap. 16 § andra stycket foräldrabalken.

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte heller omfatta
befogenhet att meddela beslut i frågor som avses i 27 § denna lag eller
att fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt 5 § lagen (1947:529)
om allmänna barnbidrag eller 17 § lagen (1996:1030) om underhålls-
stöd.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.

4 Senaste lydelse 1996:1034.

26

2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1030) om Prop. 1997/98:7
underhållsstöd

Härigenom föreskrivs att 23 § lagen om underhållsstöd (1996:1030)
skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

23 §

Belopp som skall återbetalas till staten enligt 21 eller 22 § skall
erläggas till försäkringskassan förskottsvis för kalendermånad. Under-
håll som har betalats till barnet innan den bidragsskyldige delgavs
beslutet om återbetalningsskyldighet får dock, i den mån det svarar mot
underhållsstödet, avräknas från vad som skall erläggas till försäkrings-

kassan.

Om den bidragsskyldige har
haft barnet hos sig under en
sammanhängande tid av minst
fem hela dygn, får han eller hon
vid fullgörande av sin åter-
betalningsskyldighet tillgodoräk-
nas ett avdrag som försäkrings-
kassan bestämmer enligt vad
som föreskrivs om underhålls-
bidrag i 7 kap. 4 § första
stycket foräldrabalken. Avdrag
medges endast om anmälan om
vistelsen görs till försäkrings-
kassan inom tre månader från
utgången av den kalendermånad
då barnets vistelse hos den
bidragsskyldige upphörde.

Om den bidragsskyldige har
haft barnet hos sig under en
sammanhängande tid av minst
fem hela dygn eller under en
kalendermånad haft barnet hos
sig i minst sex hela dygn, får
han eller hon vid fullgörande av
sin återbetalningsskyldighet till-
godoräknas ett avdrag som för-
säkringskassan bestämmer enligt
vad som föreskrivs om under-
hållsbidrag i 7 kap. 4 § första
stycket foräldrabalken. Avdrag
medges endast om anmälan om
vistelsen görs till försäkrings-
kassan inom tre månader från
utgången av den kalendermånad
då barnets vistelse hos den
bidragsskyldige upphörde.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.

27

3 Ärendet och dess beredning

Den 1 mars 1991 trädde nya bestämmelser om vårdnad och umgänge i
kraft (prop. 1990/91:8, bet. 1990/91 :LU13, rskr. 1990/91:53, SFS
1990:1526 och 1527). De nya bestämmelserna syftade särskilt till att
bana väg för en utveckling mot att föräldrarna själva i så stor ut-
sträckning som möjligt skulle kunna komma överens i vårdnads- och
umgängesfrågor.

Ett viktigt inslag i reformen var en satsning på s.k. samarbetssamtal,
dvs. samtal där föräldrarna under sakkunnig ledning försöker nå enighet
i frågor rörande vårdnad och umgänge. Enligt de nya reglerna skall
kommunerna sörja för att samarbetssamtal kan erbjudas alla föräldrar.
Vidare får domstolen i mål om vårdnad och umgänge uppdra åt social-
nämnden eller något annat organ att anordna samarbetssamtal.

Det är i dag endast domstol som kan avgöra vårdnads- och umgänges-
frågor. Utgångspunkten för domstolens prövning är vad som kan antas
vara bäst för barnet. Om föräldrarna är överens i en vårdnads- eller
umgängesffåga, beslutar domstolen i allmänhet i enlighet med föräld-
rarnas överenskommelse.

Domstolsutredningen behandlade i sitt betänkande Domstolarna inför
2000-talet, Arbetsuppgifter och förfaranderegler (SOU 1991:106) den
s.k. finländska modellen för att handlägga frågor om vårdnad och
umgänge. Enligt finländsk rätt kan föräldrarna i stor utsträckning lösa
vårdnads- och umgängesfrågor genom avtal, som fastställs av social-
nämnden. Ett avtal som har fastställts av socialnämnden är gällande och
kan verkställas såsom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande. Domstols-
utredningen uttalade att det fanns mycket som talade för att en lösning
baserad på den finländska förebilden skulle vara en framkomlig väg
också i Sverige. Enligt Domstolsutredningen måste ett ställningstagande
emellertid föregås av ytterligare utredning.

Under remissbehandlingen av Domstolsutredningens betänkande ut-
talade remissinstanserna stort intresse för den finländska modellen och
några av dem förordade att den skulle utredas vidare.

Även i andra sammanhang har framförts förslag till ändrad hand-
läggningsordning för frågor om vårdnad och umgänge.

I Nordiska rådet lades den 25 november 1992 fram ett medlems-
förslag om uppgörelser utanför domstolarna om barnens framtid vid
föräldrarnas skilsmässa (A 1026/j). Enligt förslagsställarna borde man
försöka få föräldrar att utanför domstolar träffa avtal och uppgörelser
om barnens framtid som tryggar barnens rätt till två föräldrar och
barnens och föräldrarnas livskvalitet. För att uppnå detta ansåg förslags-
ställarna att man borde inleda en försöksverksamhet med ”familjerätter”
i Norden. Dessa familjerätter skulle kunna bestå av personer med
juridisk, social och barnpsykologisk kompetens. Föräldrar som tänker
separera skulle vara skyldiga att före separationen vända sig till denna
instans, vars uppgift skulle vara att se till att det kommer till stånd en
uppgörelse om de gemensamma barnens framtid och även om föräld-
rarnas ekonomiska förhållanden.

Liknande tankar har framförts också i riksdagen (se bl.a. bet.

Prop. 1997/98:7

28

1992/93: LU22 och prot. 1992/93:114 s. 116 f.).                           Prop. 1997/98:7

Hösten 1993 tillkallades en särskild utredare för att utvärdera 1991
års reform av föräldrabalkens regler (dir. 1993:120). Utvärderingen
skulle särskilt inriktas på frågan hur satsningen på samarbetssamtal
inverkat på handläggningen av vårdnads- och umgängestvister. Vidare
skulle utredningen överväga om handläggningsreglerna borde ändras.
Utredningen (dåvarande lagmannen Karin Bishop jämte experter och
sekreterare) antog namnet Vårdnadstvistutredningen.

I augusti 1995 överlämnade Vårdnadstvistutredningen sitt betänkande
Vårdnad, boende och umgänge (SOU 1995:79). Utredningens samman-
fattning av betänkandet finns i bilaga 1. Dess lagförslag finns i
bilaga 2.

Frågor om vårdnad och umgänge har även behandlats av Arbets-
gruppen om papporna, barnen och arbetslivet (Pappagruppen). I
december 1994 överlämnade Pappagruppen sin slutrapport (Ds 1995:2).
En sammanfattning av rapporten finns i bilaga 3. De förslag angående
vårdnad och umgänge som Pappagruppen redovisar i sin slutrapport
behandlas i detta ärende.

Såväl Vårdnadstvistutredningens betänkande som nu aktuella delar av
Pappagruppens slutrapport har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna finns i bilaga 4. En remissammanställning finns till-
gänglig i lagstiftningsärendet (dnr Ju95/3298).

Sommaren 1993 tillkallades efter regeringens bemyndigande en
särskild utredare för att se över reglerna om fastställande av underhålls-
bidrag m.m. (dir. 1993:82). Utredningen (numera hovrättspresidenten
Anna-Karin Lundin jämte sakkunniga, experter och sekreterare) antog
namnet Underhållsbidrags- och bidragsförskottsutredningen -93 (UBU -
93). Den överlämnade i mars 1995 sitt betänkande Underhållsbidrag
och bidragsförskott (SOU 1995:26). Regeringen tar i detta ärende upp
utredningens förslag om kostnader för umgänge och umgängesresor. En
sammanfattning av betänkandet i nu aktuella delar finns i bilaga 5 och
utredningens lagförslag i de delarna i bilaga 6. Betänkandet har remiss-
behandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 7. En
remissammanställning finns tillgänglig i Socialdepartementet (dnr
S95/1686/F).

Under lagstiftningsärendets beredning i Justitiedepartementet har det
kommit in skrivelser från organisationer och enskilda med synpunkter
och önskemål som anknyter till de frågor som nu kommer att be-
handlas. Bl.a. har getts in en framställning om att lagen (1973:650) om
medling mellan samlevande skall upphävas. Framställningen har remiss-
behandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 8.
Remissvaren finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (dnr Ju95/3298).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 4 september 1997 att inhämta Lagrådets
yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 10.

Lagrådets yttrande finns i bilaga 11.

29

Lagrådet har lämnat ett antal synpunkter på utformningen av lag- Prop. 1997/98:7
förslagen. Synpunkterna är främst av redaktionell art men avser även i
vissa fall sakfrågorna. Regeringen har i stor utsträckning följt Lagrådets
förslag men på några punkter avstått från detta. Regeringen återkommer
i avsnitten 8, 12.6 och 15 samt i författningskommentaren till Lagrådets
synpunkter.

I förhållande till lagrådsremissens förslag har dessutom gjorts några
ändringar som syftar till att förtydliga bestämmelserna. Vidare har vissa
språkliga och redaktionella ändringar gjorts.

4 Gällande ordning

De grundläggande bestämmelserna om vårdnad och umgänge finns i
6 kap. foräldrabalken.

Barns grundläggande rättigheter

Barn har enligt foräldrabalken vissa grundläggande rättigheter. De har
rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas
med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för
kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling (6 kap. 1 §).

I rätten till omvårdnad ingår inte endast rätten för barnet att få sina
materiella behov tillfredsställda. Minst lika viktigt är det som kan
hänföras till barnets psykiska och sociala behov. I barnets rätt till
trygghet ligger bl.a. att få leva under stabila förhållanden och att ha
någon att lita på. Till en god vård och fostran hör att barnet får känna
att det behövs och att det får pröva sin förmåga och utveckla sina
inneboende resurser för att efter hand frigöra sig från sitt beroende av
föräldrarna. I en god fostran ligger också att barnet får lära sig att sätta
gränser för sitt handlande och att ta ansvar.

Barnets rätt att behandlas med aktning för sin person och egenart
innebär att hänsyn och respekt skall visas barnet i fråga om de
individuella egenskaper och de särdrag som barnet har. Barnet har med
stigande ålder rätt till ett allt starkare integritetsskydd.

Uppräkningen av barnets grundläggande rättigheter kan få betydelse
vid tvister om vårdnaden om eller umgänge med ett barn på så sätt att
domstolen bör välja den lösning som kan antas bäst främja att de
angivna rättigheterna blir tillgodosedda (se prop. 1981/82:168 s. 22).

Vårdnad om barn

Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets per-
sonliga förhållanden och skall se till att barnet får omvårdnad, trygghet
och en god fostran. Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet
får den tillsyn som behövs och skall bevaka att barnet får tillfreds-
ställande försörjning och utbildning. För att hindra att barnet orsakar

30

skada för någon annan skall vårdnadshavaren se till att barnet står under Prop. 1997/98:7
uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas (6 kap. 2 § andra
stycket).

Vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som
rör barnets personliga angelägenheter (6 kap. 11 §).

Om barnet står under vårdnad av två vårdnadshavare, skall de utöva
sina skyldigheter och rättigheter gentemot barnet tillsammans. Är en
vårdnadshavare förhindrad att delta i ett beslut rörande vårdnaden,
bestämmer den andra vårdnadshavaren ensam, om inte beslutet utan
nackdel kan skjutas upp. Han eller hon får emellertid inte ensam fatta
beslut av ingripande betydelse för barnets framtid, om inte barnets bästa
uppenbarligen kräver det (6 kap. 13 §).

Vårdnaden om ett barn består till dess barnet fyller arton år eller
gifter sig innan dess (6 kap. 2 § första stycket). Många av de be-
fogenheter som tillkommer vårdnadshavaren är dock till sin natur
sådana att de upphör att gälla innan barnet har fyllt 18 år. Med stigande
ålder skall allt större hänsyn tas till barnets synpunkter och önskemål
(6 kap. 11 §).

Vårdnadshavare

Ett barn står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om dessa
är gifta med varandra. Är föräldrarna inte gifta med varandra, blir
modern ensam vårdnadshavare. Ingår föräldrarna senare äktenskap med
varandra, får de därigenom automatiskt gemensam vårdnad om barnet
(6 kap. 3 § första stycket).

Står barnet under vårdnad av endast en av föräldrarna, kan föräld-
rarna gemensamt ansöka hos domstol om att få gemensam vårdnad.
Domstolen förordnar då i enlighet med deras begäran, om inte gemen-
sam vårdnad är uppenbart oförenlig med barnets bästa. Föräldrarna kan
få gemensam vårdnad också genom en registrering hos skattemyndig-
heten efter gemensam anmälan, antingen till socialnämnden i samband
med att nämnden skall godkänna en faderskapsbekräftelse, eller till
skattemyndigheten under förutsättning att förordnande om vårdnaden
inte har meddelats tidigare och att föräldrarna och barnet är svenska
medborgare (6 kap. 4 §).

Döms det till äktenskapsskillnad mellan föräldrarna, står barnet även
därefter under båda föräldrarnas vårdnad, om inte den gemensamma
vårdnaden upplöses (6 kap. 3 § andra stycket).

Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna och vill någon av dem
att vårdnaden inte längre skall vara gemensam, skall domstolen efter
vad som är bäst för barnet anförtro vårdnaden åt en av föräldrarna. Om
den förälder som har begärt att den gemensamma vårdnaden skall
upplösas inte motsätter sig fortsatt gemensam vårdnad, skall domstolen
låta den gemensamma vårdnaden bestå, om detta är bäst för barnet
(6 kap. 5 § första stycket).

I mål om äktenskapsskillnad får domstolen utan yrkande upplösa den
gemensamma vårdnaden, om sådan vårdnad är uppenbart oförenlig med

barnets bästa (6 kap. 5 § andra stycket).                                  Prop.

Är endast en av föräldrarna vårdnadshavare för barnet och vill någon
av föräldrarna att vårdnaden skall ändras, skall domstolen efter vad som
är bäst för barnet anförtro vårdnaden åt den andra föräldern, om den
föräldern vill att vårdnaden flyttas över till honom eller henne, eller,
om en av föräldrarna begär gemensam vårdnad och den andra föräldern
inte motsätter sig det, förordna att föräldrarna i fortsättningen skall
utöva vårdnaden gemensamt (6 kap. 6 §).

Om en förälder vid utövandet av vårdnaden brister i omsorgen om
barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller
utveckling, skall domstolen frånta den försumliga föräldern vårdnaden
(6 kap. 7 §). Detta kan bli fallet när barnet har tagits om hand med stöd
av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Har ett barn stadigvarande vårdats och fostrats i ett annat enskilt hem
än föräldrahemmet - ett s.k. familjehem - och är det uppenbart bäst för
barnet att det rådande förhållandet får bestå och att vårdnaden flyttas
över till den eller dem som har tagit emot barnet eller till någon av
dem, skall domstolen utse denne eller dessa att såsom särskilt för-
ordnade vårdnadshavare utöva vårdnaden om barnet (6 kap. 8 §).

Särskilda regler om förordnande av vårdnadshavare finns också i
händelse av den ena eller båda föräldrarnas död. Om båda föräldrarna
har vårdnaden om barnet och en av dem dör, blir den efterlevande
automatiskt ensam vårdnadshavare. Om barnet står under vårdnad av
endast en av föräldrarna och denna förälder dör, skall domstolen på
ansökan av den andra föräldern eller på anmälan av socialnämnden
anförtro vårdnaden åt den andra föräldern eller, om det är lämpligare,
åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare (6 kap. 9 §).

När en domstol avgör frågor om vårdnad skall domstolens ställnings-
tagande ske mot bakgrund av vad som är bäst för barnet. Föräldra-
balkens bestämmelser om vårdnad bygger på uppfattningen att barnet
har behov av nära och goda relationer till bägge föräldrarna.
Bestämmelserna innebär också att ingen av föräldrarna på grund av sitt
kön är mer lämpad som vårdnadshavare än den andra. Behovet av
kontakt kan självfallet variera under åren (se NJA 1989 s. 335).

Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall domstolen fästa
avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med
båda föräldrarna (6 kap. 6 a §). I de fall då vårdnaden om ett barn skall
anförtros åt en av föräldrarna, är utgångspunkten i foräldrabalken och i
Högsta domstolens praxis att den av föräldrarna skall anförtros vård-
naden som kan antas bäst främja ett nära och gott umgänge mellan
barnet och den andra föräldern, se prop. 1990/91:8 s. 61 samt t.ex.
NJA 1986 s. 338, NJA 1989 s. 335 och NJA 1992 s. 666. De nu
nämnda rättsfallen behandlar också en annan omständighet som är av
betydelse vid domstolens ställningstagande till frågan om vem av
föräldrarna som skall tillerkännas vårdnaden, nämligen vilken inverkan
ett byte av hemmiljö skulle få för barnet. Ytterligare ett rättsfall som
berör betydelsen av att barnet flyttas från den miljö som det har vistats
i under lång tid är NJA 1992 s. 93.

Vid bedömningen av frågor om vårdnad skall domstolen ta hänsyn till

1997/98:7

32

barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad (6 kap. Prop. 1997/98:7
10 d §).

Umgänge

Frågor om umgänge behandlas i 6 kap. 15 §. Barnets vårdnadshavare
har ett ansvar för att barnets behov av umgänge med en förälder som
inte är vårdnadshavare eller med någon annan som står barnet särskilt
nära så långt som möjligt tillgodoses. Vårdnadshavaren är, om inte sär-
skilda skäl talar däremot, skyldig att lämna sådana upplysningar rörande
barnet som kan främja umgänget. Motsätter sig barnets vårdnadshavare
det umgänge som begärs av en förälder som inte är vårdnadshavare,
beslutar domstolen i umgängesfrågan efter vad som är bäst för barnet.

Motsätter sig vårdnadshavaren det umgänge som begärs av någon
annan än en förälder, t.ex. en farförälder eller en morförälder, beslutar
domstolen på talan av socialnämnden efter vad som är bäst för barnet.

Vid sin bedömning av frågor om umgänge skall domstolen ta hänsyn
till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad.
Domstolen skall vidare beakta risken för att barnet i samband med
umgänget utsätts för övergrepp, olovligen bortförs eller kvarhålls eller
annars far illa.

Umgängeskostnader och kostnader för umgängesresor

De grundläggande bestämmelserna om underhållsbidrag finns i 7 kap.
foräldrabalken.

En förälder som inte varaktigt bor tillsammans med sitt barn är som
regel skyldig att betala underhållsbidrag till barnet (7 kap. 2 §). När
barnet vistas hos den bidragsskyldiga föräldern har den föräldern vissa
kostnader för barnet utöver det underhållsbidrag som föräldern kan vara
skyldig att betala. Samtidigt har den förälder som barnet bor till-
sammans med minskade kostnader för barnet.

En bidragsskyldig förälder som har haft barnet hos sig under en
sammanhängande tid av minst fem hela dygn får göra ett visst avdrag
på det underhållsbidrag som han eller hon skall betala. För varje helt
dygn av barnets vistelse är avdraget 1/40 av det månatliga underhålls-
bidraget. Om det föreligger särskilda skäl får domstol förordna om
andra villkor för avdragsrätten (7 kap. 4 §).

Det föreligger inte någon rätt till avdrag, om det redan då under-
hållsbidraget fastställdes togs hänsyn till att den bidragsskyldiga för-
äldern i väsentlig mån fullgjorde sin underhållsskyldighet genom att ha
barnet hos sig (7 kap. 4 § tredje stycket).

Om den förälder som barnet skall umgås med är bosatt på en annan
ort än barnet, kan särskilda kostnader uppkomma. Det kan t.ex. vara
fråga om resekostnader för barnet eller någon av föräldrarna.

Foräldrabalken innehåller inte någon bestämmelse som reglerar för-
äldrarnas inbördes ansvar för sådana kostnader. I rättspraxis har rese-
kostnader i samband med umgänge beaktats när underhållsbidraget

33

2 Riksdagen 1997/98. 1 samt. Nr 7

bestämts. Högsta domstolen har vidare i rättsfallet NJA 1990 s. 219 Prop. 1997/98:7
uttalat att föreskrifter som en domstol meddelar rörande umgänget i
undantagsfall kan innefatta angivande av på vilken plats umgänget skall
påbörjas och avslutas samt hur resekostnader och andra utgifter i
samband med utövandet av umgänget skall fördelas mellan vård-
nadshavaren och den andra föräldern.

Resekostnader har i praxis ansetts kunna berättiga till bistånd enligt
6 § socialtjänstlagen (se RÅ 84 2:6, RÅ 1987 ref. 109 och RÅ 1994
ref. 81).

Handläggning m.m.

När det krävs domstolsprövning av frågor om vårdnad och umgänge
anhängiggörs sådana frågor antingen genom att en förälder väcker talan
mot den andra föräldern eller, om föräldrarna är överens, genom att de
ger in en gemensam ansökan till domstolen (6 kap. 17 § andra stycket).

Mål om vårdnad och umgänge är indispositiva. Det innebär bl.a. att
domstolen skall se till att frågorna blir tillbörligt utredda och att
domstolen i varje enskilt fall skall göra en prövning av vad som är bäst
för barnet.

I mål om vårdnad eller umgänge får domstolen uppdra åt social-
nämnden eller något annat organ att i barnets intresse anordna samtal i
syfte att nå enighet mellan föräldrarna (samarbetssamtal).

Innan domstolen avgör ett mål om vårdnad eller umgänge skall social-
nämnden ges tillfälle att lämna upplysningar. Om det behövs ytterligare
utredning får domstolen uppdra åt socialnämnden eller något annat
organ att utse någon att verkställa sådan utredning. Den som gör ut-
redningen skall, om det inte är olämpligt, söka klarlägga barnets in-
ställning och redovisa den för domstolen. Barnet får höras inför dom-
stolen, om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet
inte kan ta skada av att höras (6 kap. 19 §). Bestämmelsen tillämpas
synnerligen restriktivt av domstolarna. Barnets vilja får i allmänhet
komma fram genom vårdnads- eller umgängesutredningen.

I ett mål om vårdnad eller umgänge får domstolen besluta
interimistiskt, dvs. för tiden till dess att frågan har avgjorts genom en
dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft. Står barnet under
vårdnad av båda föräldrarna, får domstolen interimistiskt besluta vem
barnet skall bo tillsammans med (6 kap. 20 §).

Särskilda regler om verkställighet av domstols dom eller beslut
rörande vårdnad eller umgänge finns i 21 kap. foräldrabalken.

5 Allmänna utgångspunkter

Det råder numera allmän enighet om att barnets bästa skall stå i cen-
trum vid lagstiftning som nära berör barn. Det gäller både de familje-
rättsliga och de socialrättsliga regelsystemen. Samma grundsyn kommer
till uttryck i FN:s konvention om barnets rättigheter från år 1989 (barn-

34

konventionen). Där sägs i artikel 3 att barnets bästa skall komma i Prop. 1997/98:7
främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn.

Frågor om vårdnad och umgänge skall avgöras efter vad som är bäst
för barnet. Bedömningen av vad som i ett enskilt fall är bäst för ett
barn kan inte göras schablonmässigt utan måste bli beroende av omstän-
digheterna i det särskilda fallet. För att barnets bästa skall kunna till-
godoses måste regelsystemet ge de rättstillämpande myndigheterna det
utrymme som behövs för att de skall kunna beakta de individuella för-
hållandena och välja den lösning som bäst svarar mot behovet i det
enskilda fallet.

Av avgörande betydelse för att barn skall få växa upp under trygga
och goda förhållanden är att föräldrar och andra fostrare handlar i en
anda av omtanke om barnet och låter barnets rättmätiga behov gå före
det egna intresset. Föräldrarna står under olika perioder i barnets ut-
veckling barnet olika nära och fyller olika behov. De måste respektera
att barnet känner lojalitet och samhörighet med dem båda även om de är
i konflikt med varandra. Barnet skall inte behöva välja sida och ta an-
svar i föräldrarnas konflikter i samband med separation eller skilsmässa,
men det skall inte heller lämnas okunnigt om föräldrarnas beslut.
Barnets egen uppfattning och egna önskemål skall tillmätas betydelse i
förhållande till dess ålder och mognad. Detta har tydligt markerats
genom de ändringar i föräldrabalkens bestämmelser om vårdnad och
umgänge som trädde i kraft den 1 januari 1996 (prop. 1994/95:224, bet.
1995/96:LU2, rskr. 1995/96:35).

Det är också viktigt att hålla i minnet att vårdnaden om barn inte har
med rättvisa mellan föräldrarna att göra och att beslut i vårdnadsfrågan
inte är belöning eller bestraffning för hur föräldrarna har betett sig mot
varandra.

Av betydelse är vidare att de bidragssystem som finns är så
konstruerade att de inte hindrar eller försvårar för föräldrarna att träffa
den överenskommelse som är bäst för barnet. Här kan nämnas att det
stöd till barn till särlevande föräldrar (underhållsstöd) som utgår sedan
den 1 februari 1997 till skillnad från det tidigare bidragsförskottet även
omfattar barn som bor växelvis hos föräldrarna (prop. 1995/96:208,
bet. 1996/97:SfU3, rskr. 1996/97:21).

Ett barn har behov av nära och goda relationer till båda sina föräldrar
även om föräldrarna bor isär. Föräldrabalkens regler bygger på den
uppfattningen. Det råder stor enighet om att gemensam vårdnad i de
flesta fall är att föredra framför ensam vårdnad. Gemensam vårdnad är
ett viktigt inslag i den utveckling som har skett mot en starkare betoning
av barnets intressen och möjligheterna till gemensam vårdnad har
successivt utvidgats. Det finns goda skäl att nu fortsätta på den inslagna
vägen och överväga om möjligheterna till gemensam vårdnad bör
utvidgas ytterligare. Målet bör vara att föräldrarna har gemensam
vårdnad i samtliga fall där detta är bäst för barnet.

Det är angeläget att regelsystemet i övrigt utformas så att det inte
hindrar eller försvårar för särlevande föräldrar att ha gemensam vård-
nad om sitt barn. En central fråga i det sammanhanget är möjligheterna                 35

till tvistlösning i frågor som inryms i vårdnaden, t.ex. beträffande

barnets boende och umgänge med barnet.                             Prop. 1997/98:7

Frågan om automatisk gemensam vårdnad för ogifta föräldrar har
diskuterats i flera sammanhang och under lång tid. Såväl Vårdnadstvist-
utredningen som regeringens Pappagrupp tar upp frågan. Regeringen
avser inte att nu lägga fram något förslag om automatisk gemensam
vårdnad för ogifta föräldrar. Även när det gäller ogifta föräldrar är ett
gemensamt rättsligt ansvar för barnet emellertid en naturlig utgångs-
punkt. Enligt regeringens mening finns det därför goda skäl att närmare
undersöka om det är möjligt att göra automatisk gemensam vårdnad till
huvudprincip även för dessa föräldrar och hur en sådan reglering i så
fall kan utformas. Frågan bereds vidare i Justitiedepartementet (se av-
snitt 9.2).

Oavsett vårdnadsform är det normalt så att barnet bor hos en av
föräldrarna, om de lever isär. Barnet har då ett behov av att umgås med
den förälder som det inte bor tillsammans med. Barnet behöver ett
regelbundet, konfliktfritt och individuellt anpassat umgänge med den
föräldern. Många gånger är det värdefullt för barnet att få träffa
föräldern ofta och i vardagssituationer. Regelsystemet bör därför vara
så konstruerat att det inte försvårar ett vardagsumgänge.

Det är viktigt att betona att båda föräldrarna har ett ansvar för att
barnets behov av umgänge tillgodoses. Det är i dag inte ovanligt att den
förälder som barnet skall umgås med bor på en annan ort än barnet.
Umgänget kan i sådana fall vara förenat med särskilda kostnader, t.ex.
resekostnader. Kostnaderna kan vara så höga att de hindrar barnet från
att umgås med den särlevande föräldern i önskvärd omfattning. Även
när det gäller resekostnader m.m. bör föräldrarnas gemensamma ansvar
för sitt barn slå igenom.

Det är självklart att barnets möjligheter till en nära och god kontakt
med båda föräldrarna underlättas om föräldrarna kan samarbeta i frågor
som rör barnet. Det ligger också i sakens natur att förutsättningarna för
ett sådant samarbete är bättre, om föräldrarna själva kan komma
överens i frågor som rör barnet än om avgörandet måste överlämnas till
domstol. En tvist kan dessutom lätt bli mer konfliktfylld när föräldrarna
uppträder i domstol än den annars skulle vara.

Den reform av reglerna om vårdnad m.m. som genomfördes år 1991
syftade särskilt till att bana väg för en utveckling mot att föräldrarna
själva i så stor utsträckning som möjligt skulle kunna komma överens i
frågor som rör barnet. Ett viktigt inslag i reformen var en satsning på
samarbetssamtal. Reformen har verkat i önskad riktning. Den utvär-
dering som Vårdnadstvistutredningen gjort visar att samarbetssamtal är
ett bra instrument för att lösa konflikter. Om föräldrarna på ett tidigt
stadium får tillfälle att resonera om sina problem under sakkunnig led-
ning, är utsikterna goda att en överenskommelse kan nås.

Det är mot den angivna bakgrunden naturligt att nu gå vidare med
inriktningen att frågor om vårdnad m.m. i största möjliga utsträckning
skall hanteras utanför domstolarna. Härigenom skapas bättre förut-
sättningar för samförståndslösningar. Samtidigt kan en sådan inriktning
medföra en avlastning för domstolarna.                                                36

6 Terminologiska frågor

Regeringens bedömning: Termerna vårdnad, umgänge och sam-
arbetssamtal bör behållas.

Vårdnadstvistutredningens bedömning: Överensstämmer med
regeringens (se betänkandet s. 69 f.).

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom två instämmer i
utredningens bedömning eller lämnar den utan invändning.

Skälen för regeringens bedömning

Vårdnad

Vårdnadstvistutredningen diskuterar om termen vårdnad bör ersättas
med ordet föräldraansvar. En tanke med detta skulle vara att föräld-
rarnas ansvar för sitt barn skulle komma till tydligare uttryck i lagen
och att man skulle komma ifrån den sammanblandning mellan den
juridiska vårdnaden och den faktiska vården om barnet som ibland
förekommer.

Som utredningen framhåller har även termen föräldraansvar nackde-
lar. En sådan nackdel är att även en förälder som aldrig haft eller som
fråntagits den rättsliga vårdnaden om sitt barn har ett ansvar för barnet
både i rättslig och i moralisk mening. Den som blir fråntagen sitt
föräldraansvar skulle sannolikt i än högre grad uppleva sig definitivt
skild från sitt barn än i dag när saken avser ”vårdnad”. Ett byte av term
skulle därför i många fall motverka syftet att betona föräldrarnas ansvar
för sina barn.

Ett annat skäl mot att byta ut termen vårdnad mot ordet föräldra-
ansvar är att den juridiska innebörden av ordet föräldraansvar skulle bli
snävare än den betydelse ordet har i allmänt språkbruk. I de fall det
juridiska ansvaret för barnets person anförtros åt någon annan än en för-
älder är termen föräldraansvar dessutom motsägelsefull.

I engelskan används visserligen ett berepp som närmast kan översättas
med föräldraansvar, nämligen ”parental responsibility”. Detta begrepp
har emellertid ett mera vidsträckt innehåll än det svenska begreppet
vårdnad, som på engelska närmast motsvaras av ”custody”.

Den missuppfattning som ibland förekommer när det gäller betydelsen
av begreppet vårdnad går till stor del att komma till rätta med genom
information.

Samtliga remissinstanser utom en godtar bedömningen att termen
vårdnad bör behållas. Regeringen har samma uppfattning.

Umgänge

När det gäller termen umgänge har kritiken främst riktats mot att
uttrycket umgängesrätt ofta används och uppfattas så att det rör sig om

Prop. 1997/98:7

37

en rätt för en förälder att umgås med barnet. En remissinstans anför att Prop. 1997/98:7
ordet ”umgänge” för tankarna till sexualbrott mot barn och föreslår att
ordet ersätts med termen ”vistelse”. Även ordet ”samvaro” har
föreslagits.

Uttrycket ”sexuellt umgänge” förekommer visserligen inom straff-
rätten. Regeringen har emellertid svårt att se att uttrycket ”umgänge”
skulle kunna misstolkas på det sätt som hävdats. Tillräckliga skäl att av
den anledningen införa en ny term finns därför inte. Vad gäller kritiken
i övrigt har under senare år tydligt betonats att det är fråga om barnets
rätt till umgänge. Detta betonas ytterligare genom de förslag som läggs
fram här (se avsnitt 12.1). Härtill kommer att ett inarbetat uttryck inte
bör överges i lagen utan starka skäl. Mot den angivna bakgrunden
instämmer regeringen i utredningens bedömning att termen ”umgänge”
bör behållas.

Samarbetssamtal

Såvitt gäller samarbetssamtal har kritiken huvudsakligen tagit sikte på
att det talas om samarbete mellan föräldrar som kanske aldrig tidigare
samarbetat om barnet. Från kritikerna har även framförts att många
människor tror att samarbetssamtal är någon form av familjerådgivning,
varför samtalen borde kallas föräldrasamtal så att det därigenom
markeras att det är föräldrarollen som skall diskuteras. En remissinstans
tar upp just detta problem och föreslår att termen samarbetssamtal
ersätta med ordet vårdnadssamtal.

Regeringen delar utredningens uppfattning att samarbetssamtal är en
bra term. Den ger klart uttryck för avsikten med samtalen och tydliggör
att föräldrarna har en skyldighet att i barnets intresse försöka komma
fram till en överenskommelse.

7 Samarbetssamtal

7.1 Åtgärder för att öka samarbetssamtalens tillgänglighet
och kvalitet

Regeringens bedömning: Åtgärder bör vidtas för att öka
samarbetssamtalens tillgänglighet och kvalitet. Ansvaret för att
information om möjligheterna till samarbetssamtal når ut till
berörda föräldrar bör vila på Socialstyrelsen. Det bör också vara
Socialstyrelsens uppgift att utveckla metoder för samarbetssamtal
och överväga hur barn skall informeras och få möjlighet att
komma till tals vid samtalen. Några lagändringar för att utveckla
samarbetssamtalens tillgänglighet och kvalitet behöver inte göras.

Vårdnadstvistutredningens bedömning: Överensstämmer med rege-
ringens (se betänkandet s. 56 f.).

38

Pappagruppens förslag: Föräldrar i kris bör erbjudas rådgivning och Prop. 1997/98:7
familjesamtal med både manlig och kvinnlig familjerådgivare närvaran-
de (se promemorian s. 12 och s. 113).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser instämmer i Vårdnads-
tvistutredningens bedömning eller lämnar den utan invändning. Ett fler-
tal remissinstanser betonar vikten av att barnets åsikter kommer fram
och beaktas i samarbetssamtalen. Till dem hör Barnombudsmannen
(BO), Länsstyrelsen i Malmöhus län, Rädda Barnens riksförbund och
Riksförbundet Barnens Rätt i Samhället. Riksorganisationen för kvinno-
jourer i Sverige anser att samarbetssamtal inte skall användas i de fall
där våld eller övergrepp förekommit. Ensamstående Mammors Rättig-
heter I Samhället och Bortrövade Barns Förening framför liknande syn-
punkter. Rädda Barnens riksförbund och UmgängesrättsFöräldrarnas
Riksförening (UFR) framhåller fördelarna med en ordning med två
samtalsledare, en man och en kvinna. Rädda Barnens riksförbund anför
att föräldrarnas uppfattning i frågan om antalet samtalsledare bör
beaktas. Förbundet anser att en huvudregel beträffande antalet samtals-
ledare bör ges för s.k. remissärenden och de fall där föräldrarna inte
kan enas. Tjänstemän vid familjerättssektionerna i Stockholms söder-
kommuner framhåller att det finns stora möjligheter för familjerätts-
sektionerna att medverka till att även föräldrar med utländsk bakgrund
kan enas i frågor som rör barnet.

Bakgrund: Med samarbetssamtal avses samtal under sakkunnig
ledning i syfte att föräldrarna skall nå enighet i frågor om vårdnad och
umgänge. Samarbetssamtal som en metod att lösa vårdnads- och
umgängestvister introducerades i början av 1970-talet. Sedan den
1 mars 1991 är kommunerna skyldiga att erbjuda föräldrar möjlighet till
samarbetssamtal (12 a § socialtjänstlagen). I mål om vårdnad och um-
gänge får domstolen uppdra åt socialnämnden eller något annat organ
att i barnets intresse anordna sådana samtal i syfte att nå enighet mellan
föräldrarna (6 kap. 18 § foräldrabalken).

Skälen för regeringens bedömning: Vårdnadstvistutredningen har
undersökt hur bestämmelserna om samarbetssamtal tillämpas i prak-
tiken. En sammanfattande redovisning av resultaten finns i betänkandet
(s. 59 f.).

Utvärderingen visar att antalet samarbetssamtal har mer än fördubb-
lats mellan år 1986 och år 1993. Samtalen har lett till att föräldrarna i
allt större omfattning kommer överens i frågor om vårdnad och
umgänge. Särskilt samarbetssamtal före ett domstolsförfarande ger bra
resultat med liten resursåtgång.

Information om samtalen

Av Vårdnadstvistutredningens redovisning framgår att samarbetssam-
talen är ojämnt fördelade över landet. Små och medelstora kommuner
har flest samarbetssamtal i förhållande till antalet invånare. En för-
klaring till detta kan vara att närheten till service underlättar infor-
mationsspridning. Som utredningen anför är det viktigt att information

39

om möjligheterna till samarbetssamtal finns tillgänglig och sprids bland
berörda föräldrar. Det bör ankomma på Socialstyrelsen att utarbeta
informationsmaterial om den service kommunerna ger genom sam-
arbetssamtalen. Särskilt bör uppmärksammas att många invandrare har
behov av information på sitt eget modersmål.

Samarbetssamtal efter initiativ av domstol

Även i de fall där samarbetssamtal genomförs efter förordnande av
domstol (s.k. remissärenden) leder samtalen enligt den undersökning
som Vårdnadstvistutredningen genomfört ofta till att föräldrarna enas.
Här finns emellertid särskilda problem att beakta. Enligt utredningen är
remissärendena i dag svårare än tidigare. Det förekommer oftare
anklagelser om sexuella övergrepp, misshandel m.m., och i många
ärenden har en av föräldrarna eller båda utländsk bakgrund. Dessa
förhållanden talar enligt utredningen för att domstolarna iakttar en viss
återhållsamhet med att förordna om samarbetssamtal. Om inga särskilda
skäl framkommer bör domstolen, enligt Vårdnadstvistutredningen, i
allmänhet inte förordna om samtal i dessa situationer.

En domstols möjlighet att förordna om samarbetssamtal förutsätter
inte, och bör enligt regeringens mening inte heller i framtiden förut-
sätta, samtycke från föräldrarnas sida. Utgångspunkten bör alltjämt vara
att ett förordnande om samarbetssamtal meddelas så snart det kan antas
tjäna något syfte (se prop. 1990/91:8 s. 30).

I vissa situationer kan det dock vara olämpligt att förordna om
samarbetssamtal. Så kan vara fallet om en av föräldrarna misshandlat
eller gjort sig skyldig till andra övergrepp mot den andra föräldern. De
risker som samarbetssamtalen i det enskilda fallet kan innebära tas upp
i bl.a. Kvinnovåldskommissionens betänkande Kvinnofrid (SOU
1995:60). Kommissionen pekar på att en misshandlad kvinna löper stor
risk att utsättas för ytterligare våld, om hon tillsammans med mannen
deltar i familjerådgivning. Vidare framhåller kommissionen att familje-
rådgivning kan leda till att våldet från mannens sida trappas upp. Sam-
arbetssamtalen liknar familjerådgivningen, och som kommissionen på-
pekar har det i olika sammanhang manats till stor försiktighet även i
fråga om samarbetssamtal när det finns misstankar om misshandel.

Det har inte framkommit något som tyder på att domstolarna i dag
skulle negligera de risker som i vissa fall kan vara förenade med
samtalen. Mot bakgrund av den uppmärksamhet som problemet fått kan
det i alla händelser förväntas att domstolarna fortsättningsvis tar all
hänsyn till möjliga risker med samtalen. Härtill kommer att det även i
vissa fall där övergrepp förekommit kan vara bra om föräldrarna kan
mötas och under sakkunnig ledning ges tillfälle att diskutera igenom
barnets situation. Regeringen anser därför att det inte bör införas någon
inskränkning i domstolarnas befogenheter att förordna om samarbets-
samtal. Ytterst måste det bli beroende av omständigheterna i det en-
skilda fallet om domstolen skall ta initiativ till samarbetssamtal eller
inte. Det är emellertid viktigt att domstolarna och socialtjänsten är med-

Prop. 1997/98:7

40

vetna om och observanta på att det kan finnas våld med i bilden.

Samarbetssamtal när det förekommit misshandel eller andra övergrepp
ställer givetvis stora krav såväl på föräldrarna som på samtalsledarna.
Som anfördes när möjligheten för domstol att ta initiativ till samarbets-
samtal infördes är det mycket viktigt att den som leder samtalen är ly-
hörd för båda föräldrarnas erfarenheter och synpunkter och kan det
vara lämpligt att samtala enskilt med en av föräldrarna eller båda (se
prop. 1990/91:8 s. 30 f.). Självklart måste samtalen arrangeras så att en
förälder som utsatts för våld eller andra övergrepp kan känna sig trygg
i samband med samtalen. Det är vidare viktigt att en förälder som har
ett godtagbart skäl till att inte vilja delta i samarbetssamtal - t.ex. en
förälder som har anledning att känna fruktan för sin säkerhet - inte
känner sig tvingad att delta av rädsla för att han eller hon skall anses
sätta det egna intresset före barnets (se prop. 1990/91:8 s. 30 f.).

Regeringen kan inte se några skäl att inskränka domstolarnas befogen-
heter att förordna om samarbetssamtal när en förälder eller båda har
utländsk bakgrund. Däremot är det viktigt att samtalsledarna har den
särskilda kompetens som krävs i dessa fall och att metoder för sam-
arbetssamtal med dessa föräldrar utvecklas.

Vårdnads- och umgängesutredningar

Den ökade användningen av samarbetssamtal har medfört att antalet
vårdnads- och umgängesutredningar har minskat totalt sett. Enligt
Vårdnadstvistutredningen har emellertid antalet vårdnads- och um-
gängesutredningar under år 1994 och år 1995 ökat i flera kommuner,
främst i större kommuner med en stor andel invandrare. Det finns
anledning att noga följa denna utveckling. Om trenden blir bestående
bör anledningen analyseras och eventuella åtgärder övervägas.

En tidsgräns för samtalen

Vårdnadstvistutredningen berör inte frågan om en gräns för hur länge
samarbetssamtal efter förordnande av domstol skall kunna pågå. Frågan
tas emellertid upp av ett par remissinstanser.

Som utredningen framhåller är det viktigt att samarbetssamtal inte
tillåts fortsätta, om hoppet att föräldrarna skall nå fram till en
överenskommelse är litet. Enligt regeringens mening är det dock inte
lämpligt att i lagen ange en bestämd tidsgräns för hur länge
samarbetssamtal skall bedrivas. Intresset av att samtalen och därmed
målets fortsatta handläggning inte skall dra ut på tiden alltför länge
tillgodoses genom att domstolen vid en vilandeförklaring av målet skall
bestämma en tidpunkt då målet skall tas upp på nytt. Härigenom ges
domstolen möjlighet att ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda
fallet. Som anfördes när bestämmelsen om samarbetssamtal infördes i
foräldrabalken torde det i allmänhet inte finnas anledning att förklara
målet vilande för längre tid än tre till fyra månader (se prop. 1990/91:8
s. 65). Vid behov kan tiden förlängas. Så bör givetvis bara ske i de fall

1997/98:7

41

då fortsatta samtal kan antas vara till nytta.                                 Prop.

I detta sammanhang kan nämnas att samarbetssamtalen år 1993 i 80
procent av fallen slutfördes inom fyra månader.

Samtalsledare

Det är angeläget att den kompetens som finns hos den personal som
arbetar med samarbetssamtal vidmakthålls så att samtalen även
fortsättningsvis kan bedrivas med gott resultat. För att upprätthålla och
utveckla kompetens behövs, som utredningen framhåller, inte bara
utbildning utan även möjlighet att praktisera samarbetssamtal med en
viss regelbundenhet. Det kan vara svårt för små kommuner som kanske
har ett eller ett par samarbetssamtal under ett år att upprätthålla en
tillräcklig kompetens. En möjlighet är i sådana fall att flera kommuner
samarbetar i frågan.

Flera remissinstanser tar upp frågan om antalet samtalsledare och om
kvinnliga resp, manliga samtalsledarna.

I flertalet fall leds samarbetssamtalen i dag av två kvinnliga
samtalsledare. Det är givetvis viktigt att tillgängliga resurser används på
ett effektivt sätt och där de gör störst nytta. Som Vårdnadstvist-
utredningen anför kan det därför finns anledning att undersöka om det i
större utsträckning går att arbeta med en samtalsledare, t.ex. i de fall
där föräldrarna är motiverade och själva tar kontakt med kommunen.
Två samtalsledare kunde då användas i de mer komplicerade ärendena.
Frågan om antalet samtalsledare måste emellertid ytterst bli beroende av
förhållandena i det enskilda fallet.

En angelägen uppgift för kommunerna är att söka få in fler manliga
samtalsledare i samarbetssamtalen.

Det finns inte något behov av lagstiftning med anledning av vad som
anförts om samtalsledare.

Väntetider

Det är viktigt att samarbetssamtalen inleds så snart som möjligt efter det
att samtalet har aktualiserats. Väntetiden för samtal är enligt den gjorda
utvärderingen högst tre veckor i åtta av tio kommuner. Det är ett bra
resultat. Det är dock en betydelsefull uppgift för kommunerna att se till
att samtal kan inledas så snart det över huvud taget är möjligt.

Barnets rätt att komma till tals

Flera remissinstanser framhåller vikten av att barnets åsikter kommer
fram och beaktas i samarbetssamtalen. BO anser att socialnämnderna
som huvudregel skall vara skyldiga att klarlägga barnets inställning.
Länsstyrelsen i Malmöhus län föreslår att det i socialtjänstlagen tas in
en uttrycklig bestämmelse om att hänsyn vid samarbetssamtalen skall tas
till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad.

1997/98:7

42

Enligt artikel 12 i FN:s konvention om barnets rättigheter (barn- Prop. 1997/98:7
konventionen) skall barn ha rätt att uttrycka sin mening i alla frågor
som rör det och skall barnets åsikter tillmätas betydelse i förhållande till
barnets ålder och mognad.

I förarbetena till bestämmelserna om samarbetssamtal uttalades att
samtalen i första hand är att uppfatta som ett instrument för föräldrarna
att gemensamt och i samråd besluta om vårdnad och umgänge. Det
behov som barnet kan ha av att tala med någon utomstående får enligt
förarbetena primärt tillgodoses på något annat sätt (se prop. 1990/91:8
s. 27 f.).

Samarbetssamtal syftar till att föräldrarna skall bli överens i frågor
om vårdnad m.m. Det kan mot den bakgrunden vara mindre lämpligt att
den som anordnar samarbetssamtal också skall ha en uttrycklig skyldig-
het att utreda barnets inställning. En annan sak är att samarbetssamtal
naturligtvis ändå till stor del handlar om hur frågor om vårdnad och
umgänge bäst skall anordnas i framtiden. Barnet måste därför, om det
inte är olämpligt, på något stadium komma med i samtalen. Som regel
bör detta ske när föräldrarna börjat samarbeta och kan föra konkreta
diskussioner i tvistefrågorna. Av Vårdnadstvistutredningens utvärdering
framgår att barn i endast begränsad omfattning får möjlighet att komma
till tals vid samarbetssamtalen. Detta förhållande är inte tillfreds-
ställande. Metoder för hur barnet skall informeras och få möjlighet att
komma till tals bör utvecklas.

Uppföljning m.m.

För att samarbetssamtalens effekt på längre sikt skall kunna mätas är
det, som utredningen framhåller, av vikt att kommunerna dokumenterar
i vart fall resultatet av samarbetssamtalen. Metoder och rutiner för detta
arbete behöver utvecklas.

Socialstyrelsen har en viktig uppgift när det gäller information,
metodutveckling, utbildning av personal m.m. Det ter sig naturligt att
Socialstyrelsen tar ledningen i det arbete som behöver komma till stånd
för att ytterligare utveckla samarbetssamtalen som ett instrument för att
uppnå resultat som främjar barnets bästa vid tvister om vårdnad och
umgänge.

7.2 Samarbetssamtalen lyfts fram i foräldrabalken

Regeringens förslag: I foräldrabalken införs en bestämmelse
som erinrar om att föräldrar har möjlighet att genom samarbets-
samtal få hjälp att nå enighet i frågor om vårdnad m.m. (6 kap.
18 § första stycket). Därutöver genomförs ingen lagändring för att
öka antalet samarbetssamtal. Samtalen görs således inte
obligatoriska.

43

VårdnadstvLstutredningens förslag: Överensstämmer med rege- Prop. 1997/98:7
ringens (se betänkandet s. 66 f.)

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker Vårdnads-
tvistutredningens förslag eller lämnar det utan invändning. Domstols-
verket ifrågasätter om det är nödvändigt att tynga foräldrabalken med en
bestämmelse som har till enda uppgift att hänvisa till en bestämmelse i
en annan lag. BO anser att samtalen skall vara obligatoriska och ett par
remissinstanser - Riksrevisionsverket och Sveriges domareförbund -
anser att det finns anledning att närmare överväga ett obligatorium.
Kammarrätten i Göteborg anser att det av lagen bör framgå att sam-
arbetssamtal är det normala som en första åtgärd för att nå enighet i
frågor om vårdnad m.m. UFR anser att en förälders skyldighet att delta
i samarbetssamtal skall kunna förenas med vite.

Skälen för regeringens förslag: Den utvärdering av samarbets-
samtalen som Vårdnadstvistutredningen har gjort talar för att sådana
samtal bör komma till stånd så snart som möjligt när föräldrar inte kan
komma överens i frågor om vårdnad eller umgänge. Ju tidigare sam-
talen kommer till stånd, desto större är i regel möjligheterna att föräld-
rarna når fram till en överenskommelse. Regelsystemet bör därför vara
så utformat att det uppmuntrar föräldrar att försöka lösa frågor om
barnen genom samarbetssamtal, innan en process inleds i domstol.

Som utredningen föreslår bör det i foräldrabalken införas en
bestämmelse som erinrar om den möjlighet föräldrar har enligt social-
tjänstlagen att genom samarbetssamtal söka nå enighet i frågor om
vårdnad m.m. Bestämmelsen bör placeras i den avdelning i 6 kap. som
handlar om förfarandet i mål och ärenden om vårdnad m.m. Härigenom
betonas samarbetssamtalen på ett ändamålsenligt sätt och markeras att
samarbetssamtalen bör vara den första åtgärd som vidtas när föräldrarna
inte kan komma överens.

Det kan i detta sammanhang erinras om att 6 kap. 14 § foräldrabalken
innehåller en erinran om det stöd och den hjälp som socialnämnden kan
ge barn och vårdnadshavare och om den hjälp som genom nämndens
förmedling kan erhållas från andra samhällsorgan. Bestämmelsen
omfattar enligt förarbetena även samarbetssamtal (se prop. 1981/82:168
s. 48 och 79). Den är emellertid mera allmänt hållen än den nu före-
slagna bestämmelsen och omfattar t.ex. den enskildes rätt till bistånd för
sin försörjning och sin livsföring i övrigt (6 § socialtjänstlagen) och
utseende av kontaktperson (10 § tredje stycket socialtjänstlagen). Den
bestämmelsen återfinns i den avdelning i 6 kap. foräldrabalken som har
rubriken ”Vårdnadens utövande” och gör inte den nu föreslagna be-
stämmelsen om samarbetssamtal överflödig.

En fråga som diskuteras av Vårdnadstvistutredningen och av några
remissinstanser är om samtalen - liksom i Norge - bör göras
obligatoriska i den meningen att en talan om vårdnad m.m. inte får
väckas innan samarbetssamtal har ägt rum. Som utredningen anför
fungerar den nuvarande ordningen, som bygger på frivillighet, väl. Det
är inte självklart att ett obligatorium skulle leda till någon ökning av
antalet överenskommelser. Tvärtom kan ett tvångsmoment ibland                44

försvåra möjligheterna att hålla konstruktiva och resultatinriktade

samtal. Därtill kommer, som Sveriges Psykologförbund påpekar i sitt Prop. 1997/98:7
remissvar, att samtalen sannolikt har liten effekt om motivationen att
delta saknas. Regeringen anser därför i likhet med utredningen att något
obligatorium inte bör införas. Utvärderingen av den nu föreslagna
reformen och erfarenheterna från Norge kan dock ge underlag för en
annan bedömning senare. Regeringen kommer i så fall att ta upp frågan
på nytt.

Vårdnadstvistutredningen tar även upp frågan om samarbetssamtal bör
vara en förutsättning för att föräldern skall erhålla allmän rättshjälp
men avvisar en sådan ordning. Under beredningen av utredningens
förslag har riksdagen fattat beslut om en ny rättshjälpslag som träder i
kraft den 1 december 1997 (prop. 1996/97:9, bet. 1996/97:JuU3, rskr.
1996/97:55, SFS 1996:1619). De nya reglerna innebär inte att
förutsättningarna för den bedömning som utredningen gjort har ändrats.
Samtliga remissinstanser instämmer i utredningens bedömning eller
lämnar den utan invändning. Regeringen gör samma bedömning som ut-
redningen.

Som en väg att ytterligare öka användningen av samarbetssamtal har
det föreslagits att domstolen skall få en skyldighet att under vissa
förutsättningar förordna om sådana samtal. Det har emellertid inte
framkommit något som visar att den nuvarande bestämmelsen om
domstols förordnande utgjort ett hinder mot önskvärda samtal.
Problemet gäller i stället, som vi tidigare varit inne på, frekvensen av
samarbetssamtal före domstolsprocessen.

Sveriges Advokatsamfund anser att samarbetssamtalen även bör
omfatta frågan om vem av föräldrarna som skall ha rätt att bo kvar i
den gemensamma bostaden.

Samarbetssamtalen syftar till att föräldrarna skall komma överens i
frågor som gäller barnet. Det behov föräldrarna kan ha att tala om sina
ekonomiska mellanhavanden får därför primärt tillgodoses på något
annat sätt. Kvarboendeffågan kan ibland vara en huvudsakligen
ekonomisk fråga och det bör därför inte föreskrivas någon skyldighet att
ta upp den i samarbetssamtalen. Den har emellertid ofta också ett nära
samband med frågan om hur vårdnaden om barnet och barnets boende
bäst skall anordnas. Det torde därför många gånger vara naturligt att
man under samarbetssamtalen också kommer in på frågan om
kvarboende. Självfallet finns det inget som hindrar detta. Huruvida
frågan skall tas upp torde bero på dess koppling i det enskilda fallet till
de frågor rörande vårdnad, umgänge och barnets boende som är
tvistiga.

45

8 Barnets bästa

Prop. 1997/98:7

Regeringens förslag: Det införs en uttrycklig bestämmelse om att
barnets bästa skall komma i främsta rummet vid avgörande av alla
frågor som rör vårdnad om barn, barns boende och umgänge.
Nuvarande bestämmelser om vad som skall beaktas vid be-
dömningen av frågor om vårdnad m.m. samordnas. (6 kap.
2 a och 2 b §§ foräldrabalken)

Vårdnadstvistutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak
med regeringens (se betänkandet s. 74 f.).

Remissinstanserna: Ett klart övervägande antal remissinstanser
tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det utan invändning.

Skälen för regeringens förslag: Principen om barnets bästa är väl
förankrad i svensk rätt. Den är även central i FN:s konvention om
barnets rättigheter från år 1989 (barnkonventionen). Där sägs i artikel 3
att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid alla åtgärder som
rör barn.

Att domstolen skall besluta efter vad som är bäst för barnet anges i
flera bestämmelser i 6 kap. foräldrabalken om vårdnad och umgänge.
Någon övergripande regel om barnets bästa finns däremot inte.
Vårdnadstvistutredningen anser att principen om barnets bästa bör
betonas ytterligare genom att det redan i inledningen till 6 kap. för-
äldrabalken föreskrivs att barnets bästa skall vara avgörande för alla
rättens ställningstaganden enligt 6 kap. Regeringen har i huvudsak
samma uppfattning. I enlighet med vad bl.a. Kammarrätten i Göteborg
uttalar bör bestämmelsen emellertid ges en mer generell utformning och
inte endast avse domstols avgöranden. Bestämmelsen bör omfatta även
socialnämndens prövning av avtal om vårdnad m.m. (se avsnitt 15
angående sådana avtal och socialnämndens godkännande av dem).

Även i övrigt föredrar regeringen en delvis annorlunda teknik än den
som utredningen föreslagit. Enligt utredningens förslag skulle den
grundläggande bestämmelsen om barnets bästa fungera som en
integrerad del av de mer detaljerade bestämmelserna. Till följd därav
föreslår utredningen att bedömningsgrunden ”efter vad som är bäst för
barnet” slopas i de enskilda bestämmelser där uttrycket förekommer.
De bestämmelser som innehåller delvis andra bedömningsgrunder - se
exempelvis 7, 8, 9 och 10 a §§ - skulle däremot inte ändras. En sådan
teknik skapar enligt regeringens mening onödiga svårigheter vid
tillämpningen. En fråga som uppkommer är hur den grundläggande
bestämmelsen skall påverka tillämpningen av de bestämmelser i kapitlet
som innehåller andra bedömningsgrunder. Den grundläggande bestäm-
melsen skall ju gälla vid sidan av de särskilda bestämmelserna. Regel-
systemet blir också mer svåröverskådligt när rekvisitet ”vad som är bäst
för barnet” skall tillämpas, om rekvisitet står på en annan plats i lagen
än i den särskilda bestämmelsen. Bättre synes vara att behålla alla de
särskilda bestämmelserna vid sidan av en inledande allmänt hållen regel
- en portalparagraf - om barnets bästa. Bestämmelsen kommer då att

46

utgöra en grundval för lagens mer konkreta regler och markera att Prop. 1997/98:7
barnets bästa alltid skall finnas med som en bas för bedömningen.

Vad gäller bestämmelsens närmare utformning och innebörd hänvisas
till författningskommentaren.

Lagrådet har påpekat att den valda lagstiftningstekniken kan kräva att
följdändringar görs även i bestämmelser som inte är aktuella i detta
lagstiftningsärende (7 § tredje stycket, 9 § andra stycket och 10 a §
fjärde stycket). Regeringen instämmer i att de angivna bestämmelserna
bör ses över. De bör dock inte ändras utan en beredning i vanlig
ordning och därför inte i detta skede av lagstiftningsprocessen. Frågan
kan lämpligen tas upp i samband med den språkliga och redaktionella
översyn av 6 kap. foräldrabalken som Justitiedepartementet har för
avsikt att göra.

I nuvarande 6 kap. 6 a § foräldrabalken slås fast att frågan om barnets
behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna skall ges en
särskilt framträdande plats vid domstolens prövning av vad som är bäst
för barnet. Den bestämmelsen kompletteras och förtydligas av bestäm-
melsen i 6 kap. 15 § fjärde stycket foräldrabalken som anger att
domstolen vid bedömningen av frågor om umgänge skall beakta risken
för att barnet i samband med umgänge utsätts för övergrepp, olovligen
bortförs eller kvarhålls eller annars far illa. Som utredningen föreslår
bör dessa bestämmelser inarbetas i den föreslagna paragrafen.

Vad beträffar de sedan den 1 januari 1996 gällande bestämmelserna
att domstolen vid bedömningen av frågor om vårdnad och umgänge
skall ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och
mognad (6 kap. 10 d § och 15 § fjärde stycket foräldrabalken) är frågan
om de - såsom föreslagits i lagrådsremissen - bör inarbetas i den
föreslagna nya paragrafen eller om de, såsom Lagrådet har förslagit,
bör ges en fristående placering.

Som Lagrådet påpekat kan barnets vilja ibland böra ges en betydelse
som är fristående från bedömningen av vad som är bäst för barnet. I
enlighet med Lagrådets förslag bör bestämmelsen därför tas in i en egen
paragraf närmast efter den inledande bestämmelsen om barnets bästa.

De sålunda föreslagna allmänna bestämmelserna bör gälla vid all
bedömning av frågor om vårdnad, boende (se avsnitt 11) och umgänge.

En fråga som tas upp av ett flertal remissinstanser, bl.a. Barn-
ombudsmannen, Riksförbundet Barnens Rätt i Samhället och Umgänges-
rättsFöräldrarnas Riksförening är vad som avses med barnets bästa.
Denna fråga har, som närmare anges i betänkandet, utvecklats i olika
sammanhang. I foräldrabalken framhålls, som framgått, vissa omstän-
digheter som skall beaktas vid bedömningen. Också den uppräkning av
barnets grundläggande rättigheter som görs i 6 kap. 1 § foräldrabalken
kan vara till hjälp när det gäller att bestämma vad som är barnets bästa.
Att i lagtexten mera utförligt och precist ange vad som skall anses vara
bäst för barnet låter sig knappast göra utan risk för att nödvändig
flexibilitet i enskilda fall går förlorad. I författningskommentaren går
dock regeringen något närmare in på frågan om begreppets innebörd.

Några remissinstanser, bl.a. Riksorganisationen för kvinnojourer i                  47

Sverige, tar upp frågan om hur misstankar om övergrepp mot barnet,

t.ex. misshandel eller sexuella förgripelser, och risken för att barnet Prop. 1997/98:7
annars far illa skall beaktas. Ett par remissinstanser hävdar att brott ofta
måste bevisas för att ett barn skall få skydd mot en förälder som
utsätter barnet för övergrepp.

I förarbetena till de lagändringar som vidtogs år 1991 (prop.
1990/91:8, bet. 1990/91 :LU13, rskr. 1990/91:53) och år 1993 (prop.
1992/93:139, bet. 1992/93:LU22, rskr. 1992/93:259) betonades vikten
av att umgängesbeslut inte fattas efter schabloner utan grundas på
omständigheterna i det enskilda fallet. Den omständigheten att föräldra-
balken utgår från att det är viktigt för ett barn att ha kontakt med båda
sina föräldrar även om dessa bor isär innebär givetvis inte att det alltid
är bäst för barnet att ett umgänge med den förälder som barnet inte bor
tillsammans med kommer till stånd. Det är barnets bästa och inte
förälderns intresse som skall vara avgörande. Detta synsätt ligger också
till grund för den nuvarande bestämmelsen i 6 kap. 15 § fjärde stycket
andra meningen foräldrabalken, som infördes i syfte att klarlägga vikten
av en individualiserad bedömning. Bestämmelsen talar om att risken för
att barnet far illa skall beaktas. Det behöver alltså inte - vilket också
framhölls när bestämmelsen infördes - vara ställt utom allt tvivel att
förhållanden kommer att inträffa som kan leda till att barnet far illa för
att förhållandet skall få inverka på beslutet. Det räcker med att det
föreligger konkreta omständigheter som talar för att det finns en risk för
att barnet kommer att fara illa (prop. 1992/93:139 s. 28 f. och 37).

Mot bakgrund av det anförda finns inte något behov av någon
lagändring.

En remissinstans tar upp frågan om en bestämd åldersgräns för när
barnets vilja skall beaktas. Denna fråga har nyligen diskuterats i
förarbetena till bestämmelserna om barns rätt att komma till tals (prop.
1994/95:224, bet. 1995/96:LU2, rskr. 1995/96:35). Som då anfördes är
det inte lämpligt att i lagen ange en viss åldersgräns.

9 Gemensam vårdnad

9.1 Gemensam vårdnad mot en förälders vilja

Regeringens förslag: Domstolen skall kunna vägra att upplösa
den gemensamma vårdnaden eller förordna om sådan vårdnad mot
en förälders vilja. En förutsättning för ett sådant förordnande är
att gemensam vårdnad är bäst för barnet. (6 kap. 5 § föräldra-
balken)

Vårdnadstvistutredningens förslag: Överensstämmer med regering-
ens. Enligt utredningens förslag skall dock domstolens skyldighet att i
dom på äktenskapsskillnad erinra om att vårdnaden alltjämt är gemen-
sam upphöra att gälla (se betänkandet s. 80 f.).

Pappagruppens förslag: Det bör endast finnas gemensam vårdnad

48

som juridiskt vårdnadsbegrepp (se promemorian s. 12 och 113 f.).       Prop. 1997/98:7

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker Vårdnadstvist-
utredningens förslag om ökade möjligheter till gemensam vårdnad eller
lämnar det utan invändning. Förslaget avstyrks av bl.a. Sundsvalls
tingsrätt, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Riks-
organisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS), Bortrövade Barns
Förening och Länsstyrelsen i Västemorrlands län. Rädda Barnens riks-
förbund ställer sig tveksamt till förslaget. De remissinstanser som yttrat
sig över Pappagruppens förslag avstyrker det. Vårdnadstvistutred-
ningens förslag angående erinran om den gemensamma vårdnaden till-
styrks eller lämnas utan invändning av flertalet remissinstanser.

Skälen för regeringens förslag: Barn har behov av nära och goda
relationer till båda sina föräldrar även om föräldrarna bor isär.
Föräldrabalkens regler om vårdnad och umgänge bygger på den upp-
fattningen. För barnets skull är det viktigt att båda föräldrarna är del-
aktiga i barnets förhållanden och tar ansvar för barnet. Denna
grundprincip kommer också till uttryck i FN:s konvention om barnets
rättigheter från år 1989 (barnkonventionen). Där sägs i artikel 18 bl.a.
att konventionsstaterna skall göra sitt bästa för att säkerställa
erkännandet av principen att båda föräldrarna har ett gemensamt ansvar
för barnets uppfostran och utveckling.

Gemensam vårdnad är ett viktigt inslag i den utveckling som har skett
mot en starkare betoning på barnets intresse, och möjligheterna till
gemensam vårdnad har utvidgats successivt. Syftet med bestämmelserna
om gemensam vårdnad är framför allt att främja goda förhållanden
mellan barnet och båda föräldrarna. Ett gemensamt rättsligt ansvar kan
många gånger bidra till detta.

Det har emellertid även framförts invändningar mot användningen av
gemensam vårdnad. Det gäller i de fall där föräldrarna inte bor
tillsammans. Det har bl.a. sagts att gemensam vårdnad ger fäderna
makt, rättigheter och möjligheter utan att samtidigt ålägga dem ett
ansvar för den dagliga omsorgen om barnet. I det alldeles övervägande
antalet fall bor barnen hos mödrarna, som därmed också har ansvaret
för den dagliga omsorgen.

På det hela taget torde det emellertid råda en stor enighet om att
gemensam vårdnad i de flesta fall är att föredra framför ensam vårdnad.
I likhet med många remissinstanser anser regeringen därför att det nu
finns anledning att gå vidare på den inslagna vägen och ytterligare öka
möjligheterna till gemensam vårdnad. Det är emellertid viktigt att kom-
ma ihåg att man inte kan förlita sig blint på en viss modell. För de
flesta barn är det viktigaste att ha en bra kontakt med både sin mor och
sin far och att slippa konflikter mellan föräldrarna.

Det kan inte komma i fråga att helt utmönstra möjligheterna till ensam
vårdnad. Det finns fall där en förälder är olämplig som vårdnadshavare.
Så kan vara fallet om föräldern har gjort sig skyldig till våld mot barnet
eller den andra föräldern. Det kan också vara så att konflikten mellan
föräldrarna är så svår och djup att det är omöjligt för dem att samarbeta
i frågor som rör barnet. Ofta är det då bäst för barnet att en av för-                  49

äldrarna är ensam vårdnadshavare.

Målet bör vara att föräldrar har gemensam vårdnad i samtliga fall då Prop. 1997/98:7
den vårdnadsformen är bäst för barnet.

Som reglerna i dag är utformade kommer den gemensamma vårdna-
den alltid att upplösas om någon av föräldrarna begär det och motsätter
sig fortsatt gemensam vårdnad. Och ensam vårdnad kan aldrig ändras
till gemensam vårdnad på talan av en förälder, om den andra motsätter
sig det.

Vårdnadstvistutredningen föreslår att bestämmelserna i 6 kap. 5 och
6 §§ foräldrabalken ersätts av en ny bestämmelse som anger att det är
domstolen som beslutar om vårdnaden. Bestämmelsen skall utformas så
att domstolen kan besluta om gemensam vårdnad även om en av
föräldrarna motsätter sig en sådan ordning. En förutsättning för ett
sådant förordnande mot en förälders vilja är enligt förslaget att
gemensam vårdnad är bäst för barnet.

Flertalet remissinstanser är positiva till förslaget. Många är emellertid
tveksamma eller negativa.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet tar i sitt remiss-
svar upp risken för att den föreslagna regleringen kommer att leda till
att modern, om föräldrarna är ogifta vid barnets födelse, inte vågar
medverka till att faderskapet blir fastställt. Några remissinstanser, bl.a.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län, pekar på risken för att föräldrar
med gemensam vårdnad inte förmår samarbeta i frågor som rör barnet.
Andra, bl.a. ROKS, tar upp situationen för misshandlade kvinnor och
deras barn. ROKS anför att en öppning för gemensam vårdnad mot en
förälders vilja innebär ett stort hot mot misshandlade kvinnor och att
föräldrar som kämpar för att skydda sina barn ställs inför en än mer
hopplös situation än i dag. Riksförbundet Mot Sexuella Övergrepp på
barn befarar att den reglering som föreslagits kommer att utnyttjas av
pedoftler och kvinnomisshandlare till att ytterligare öka deras makt över
offren.

Barnets intresse av att få vetskap om sina föräldrar är naturligtvis av
mycket stor betydelse. Regeringen delar emellertid inte farhågorna för
att mödrar i ökad omfattning skulle vägra att medverka till att
faderskapet blir fastställt. De allra flesta mödrar är eller blir genom
socialnämndens försorg väl medvetna om vikten av att barnet har
kunskap om sitt ursprung och kontakt med sin far. Man bör alltså kunna
räkna med att modern av hänsyn till barnet normalt inte förtiger fader-
skapet. En ökad möjlighet till gemensam vårdnad kan emellertid komma
att ställa högre krav på socialnämnderna i faderskapsärenden.

Som tidigare påpekats är det inte alltid till barnets bästa med
gemensam vårdnad. De farhågor som framförts måste tas på allvar och
en lagändring får inte medföra att det mer eller mindre schablonmässigt
beslutas om gemensam vårdnad även mot den ena förälderns önskemål.
Om den som motsätter sig gemensam vårdnad anför vägande skäl för
sin ståndpunkt, är det ofta lämpligast att inte gå emot den personens
vilja. Har motståndet sin grund i sådana förhållanden som misshandel
eller trakasserier eller andra former av övergrepp från den andra
förälderns sida, kan det vara bäst för barnet att den ena föräldern får                  50

ensam vårdnad. Det skall betonas att avgörandet alltid skall ske utifrån

vad som är bäst för barnet.

Som Vårdnadstvistutredningen framhåller är det emellertid inte
självklart att en upplösning av den gemensamma vårdnaden är bäst för
barnet bara för att en förälder begär att få ensam vårdnad. Inte heller är
det givet att gemensam vårdnad är en dålig lösning för barnet bara för
att en förälder motsätter sig den vårdnadsformen. Dessa förhållanden
talar för att bestämmelserna om gemensam vårdnad ändras och görs
mera flexibla. Att en sådan ordning ställer stora krav på den som fattar
beslutet är givet, men det bör inte hindra reformen.

Den av utredningen föreslagna regleringen markerar att det är det
enskilda barnets bästa som skall tillgodoses när föräldrarna tvistar om
vårdnaden. Vidare markeras den betydelse som från allmän synpunkt
tillmäts ett gemensamt föräldraansvar. Förslaget ligger helt i linje med
vad regeringen uttalat om behovet av flexibilitet i regelsystemet.
Regeringen ställer sig därför bakom förslaget.

Motsätter sig båda föräldrarna gemensam vårdnad, saknas som
utredningen anför förutsättningar för denna vårdnadsform. Härmed är
inte sagt att gemensam vårdnad alltid skulle vara utesluten för att ingen
av föräldrarna från början är intresserad av en sådan ordning. Genom
samarbetssamtal torde föräldrarna ofta kunna närma sig varandra och
förstå att gemensam vårdnad kan vara värd att pröva i barnets intresse.

Bestämmelserna bör utformas något annorlunda än utredningen
föreslagit. Till detta återkommer vi i författningskommentaren. Som
redan betonats måste möjligheten att döma till gemensam vårdnad mot
en förälders vilja användas med stor försiktighet och lyhördhet. Många
gånger kommer avgörandet i vårdnadsfrågan att bli detsamma som med
i dag gällande regler, men domstolen får en något större handlingsfrihet
än för närvarande för att barnets bästa skall kunna tillgodoses.

I författningskommentaren behandlas den praktiska tillämpningen
närmare.

Gemensam vårdnad bygger i dag på utgångspunkten att föräldrarna
skall kunna enas i frågor som rör barnet. De föreslagna ändringarna gör
det nödvändigt att modifiera den utgångspunkten något. I avsnitten 11
och 12.2 föreslår regeringen sålunda att domstolen skall kunna besluta
om vem barnet skall bo tillsammans med och om umgänge även när
föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet. Beslutar domstolen om
gemensam vårdnad mot en förälders vilja, kan ett beslut om boende
eller umgänge bli aktuellt. Mot en sådan ordning kan riktas in-
vändningen att föräldrarna kommer att tvista om boende och umgänge i
stället för om vårdnaden. En sådan risk kan naturligtvis inte uteslutas.
Många gånger torde det emellertid vara lättare för en förälder att
acceptera att barnet bor hos den andra föräldern än att vårdnaden ges åt
den andra föräldern ensam.

Även i övriga frågor som rör barnet skall föräldrar som har
gemensam vårdnad normalt besluta gemensamt. Vårdnadstvistutred-
ningen diskuterar möjligheten att ge domstol möjlighet att besluta om en
uppdelning av vårdnadshavamas uppgifter mellan föräldrarna. Utred-
ningen avvisar dock en sådan lösning, bl.a. eftersom den inte skulle stå
i samklang med önskemålet att föräldrar så långt som möjligt skall

Prop. 1997/98:7

51

komma överens i frågor om barnet. Det alldeles övervägande antalet
remissinstanser instämmer i den bedömningen. Regeringen är av samma
mening.

En remissinstans anser att den nya regleringen beträffande gemensam
vårdnad skall omfatta inte endast föräldrar som tvistar om vårdnaden
utan även särskilt förordnade vårdnadshavare (6 kap. 10 b § föräldra-
balken).

Som tidigare anförts är syftet med den gemensamma vårdnaden fram-
för allt att främja goda förhållanden mellan barnet och båda föräldrarna.
Den gemensamma vårdnaden markerar också den betydelse som från
allmän synpunkt bör tillmätas ett gemensamt föräldraansvar. Det är mot
den bakgrunden mindre motiverat att utvidga möjligheterna till gemen-
sam vårdnad i de fall vårdnaden anförtrotts åt två särskilt förordnade
vårdnadshavare. Den möjlighet som i dag finns för en domstol att låta
den gemensamma vårdnaden bestå trots att en eller båda föräldrarna
helst vill ha ensam vårdnad gäller endast barnets föräldrar. Även i
övrigt gäller delvis olika regler för föräldrar och särskilda vårdnads-
havare. Så är t.ex. en särskild vårdnadshavare inte underhållsskyldig
gentemot barnet. Enligt regeringens mening finns det inte tillräckliga
skäl att utvidga den föreslagna regleringen till att omfatta också särskilt
förordnade vårdnadshavare.

Erinran om att vårdnaden alltjämt är gemensam

I de fall barnet även efter en dom på äktenskapsskillnad skall stå under
båda föräldrarnas vårdnad, skall domstolen i domen erinra om att
vårdnaden alltjämt är gemensam (6 kap. 3 § andra stycket föräldra-
balken).

Sedan bestämmelsen infördes år 1983 har utvecklingen gått mot att
den gemensamma vårdnaden i allt större omfattning består efter
föräldrarnas skilsmässa. Detta talar enligt Vårdnadstvistutredningen för
att det inte längre finns skäl för att domstolen skall erinra om att den
gemensamma vårdnaden består. Regeringen instämmer inte i den be-
dömningen. Visserligen är risken förmodligen mycket liten att
föräldrarna efter skilsmässan inte har klart för sig att de har gemensam
vårdnad. Men risken kan ytterligare minskas genom domstolens erinran.
Regeringen delar inte Vårdnadstvistutredningens oro över att detta
skulle kunna ge sken av att gemensam vårdnad är ett undantag och inte
en huvudregel.

Med tanke på den betydelse som vårdnadsfrågan har anser regeringen
att övervägande skäl talar för att domstolen alltjämt skall vara skyldig
att i domen erinra om att den gemensamma vårdnaden består.

9.2 Gemensam vårdnad för ogifta föräldrar

Regeringens bedömning: Frågan om automatisk gemensam vård-
nad för ogifta föräldrar bör övervägas ytterligare.

Prop. 1997/98:7

Vårdnadstvistutredningens bedömning: Någon regel om automatisk
gemensam vårdnad bör inte införas (se betänkandet s. 76 f.).

Pappagruppens förslag: Enskild vårdnad bör avskaffas så att
gemensam vårdnad gäller från det att faderskapet fastställts.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser instämmer i Vårdnads-
tvistutredningens bedömning eller lämnar den utan invändning. Flera
remissinstanser anser dock - i likhet med Pappagruppen - att en
bestämmelse om automatisk gemensam vårdnad bör införas för ogifta
föräldrar. Till dem hör Eksjö tingsrätt, Svenska kommunförbundet och
Föreningen Söndagsbarn i Stockholm. Kammarrätten i Göteborg och
Socialstyrelsen anser att det finns anledning att närmare undersöka
möjligheterna att införa en sådan bestämmelse. Ett par remissinstanser,
bl.a. Barnombudsmannen, förordar att en bestämmelse om automatisk
gemensam vårdnad införs för ogifta sammanboende föräldrar.

Skälen för regeringens bedömning: Även när det gäller ogifta
föräldrar är ett gemensamt rättsligt ansvar för barnet den naturliga
utgångspunkten.

Med en ordning där alla föräldrar automatiskt har gemensam vårdnad
om sina barn skulle barnets behov av båda föräldrarna och föräldrarnas
gemensamma ansvar för sitt barn markeras tydligare än i dag. Att ogifta
föräldrars gemensamma ansvar för sitt barn betonas är av vikt mot
bakgrund av att den allmänna bilden av barns familjesituation i Sverige
har förändrats avsevärt. De flesta föräldrar (54 procent) är i dag ogifta
vid barnets födelse och separationsfrekvensen är ungefär tre gånger
högre bland ogifta sammanboende föräldrar än bland gifta föräldrar.

Det finns mot den bakgrunden goda skäl att överväga om det är
möjligt att göra automatisk gemensam vårdnad till huvudprincip även
för ogifta föräldrar och hur en sådan reglering i så fall skulle kunna
utformas. Som framgår av Vårdnadstvistutredningens betänkande kräver
detta emellertid en noggrann analys. Frågan kommer att beredas vidare
i Justitiedepartementet.

10 Utövande av vårdnaden

Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon uttrycklig
bestämmelse om att den vårdnadshavare som barnet bor till-
sammans med får besluta ensam i frågor som gäller den dagliga
omsorgen om barnet.

Någon lagändring behövs inte för att klargöra att vårdnadshavar-
na vid gemensam vårdnad skall besluta gemensamt.

Vårdnadstvistutredningens förslag: Bor barnet tillsammans med
endast en av vårdnadshavarna får denne ensam besluta i frågor som
gäller den dagliga omsorgen om barnet. En förtydligande bestämmelse
om detta införs i 6 kap. foräldrabalken (se betänkandet s. 85 f.).

Pappagruppen: Den gemensamma vårdnaden bör ytterligare stärkas

Prop. 1997/98:7

53

så att beslut som allvarligt inverkar på barnets nära och vardagliga Prop. 1997/98:7
kontakt med båda föräldrarna måste tas i uttryckligt samförstånd av
båda föräldrarna (se promemorian s. 12 och 114).

Remissinstanserna: Ett klart övervägande antal remissinstanser
tillstyrker Vårdnadstvistutredningens förslag eller lämnar det utan in-
vändning. Några remissinstanser tar upp frågan vad som är att hänföra
till den dagliga omsorgen. Till dem hör Socialstyrelsen och Kristian-
stads kommun. Socialstyrelsen delar inte Vårdnadstvistutredningens
uppfattning om vad som är att hänföra till den dagliga omsorgen.
Sundsvalls tingsrätt anser att beslutanderätten för den förälder som
barnet bor hos bör vidgas, om domstolarna ges möjlighet att förordna
om gemensam vårdnad mot en förälders vilja. Föreningen
Ensamstående Mammors Rättigheter I Samhället framför liknande syn-
punkter. De remissinstanser som yttrat sig över Pappagruppens förslag
avstyrker det.

Bakgrund: Att ha vårdnaden om ett barn betyder att ha det rättsliga
ansvaret för barnets person. Barnets vårdnadshavare har rätt och skyl-
dighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter.
Vårdnadshavaren skall därvid i takt med barnets stigande ålder och
utveckling ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål
(6 kap. 11 § foräldrabalken).

Har barnet två vårdnadshavare skall dessa utöva sina rättigheter och
skyldigheter gentemot barnet tillsammans (6 kap. 13 § foräldrabalken).
Det krävs alltså normalt gemensamma beslut i frågor som rör vård-
naden. Bestämmanderätten utövas av den ene vårdnadshavaren ensam
när den andre till följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak är
förhindrad att ta del i beslut rörande vårdnaden och beslutet inte kan
skjutas upp utan olägenhet. Beslut som är av ingripande betydelse för
barnets framtid får dock inte fattas av den ene vårdnadshavaren ensam,
om inte barnets bästa uppenbarligen kräver det.

Bestämmelserna i 6 kap. 13 § foräldrabalken skall inte tolkas så att
båda föräldrarna, om ingen är direkt förhindrad, skulle behöva delta i
alla de vardagliga avgöranden som måste träffas när det gäller
vårdnaden om barnet. Det ligger i sakens natur att bestämmanderätten
utövas av än den ene och än den andre föräldern, beroende på vilken av
dem som för tillfället är till hands eller på hur föräldrarna har
organiserat utövandet av vårdnaden.

Om föräldrarna inte sammanbor måste med nödvändighet den förälder
som har barnet hos sig träffa de flesta vardagliga besluten. Det kan
gälla frågor om barnets mat och kläder, sovtider m.m. Man kan utgå
från att föräldrarna i dessa fall vanligtvis är överens om hur vårdnaden
i stort skall utövas och vem som skall fatta de nödvändiga besluten.

Skälen för regeringens bedömning: Vid gemensam vårdnad är
huvudregeln att föräldrarna skall utöva sina rättigheter och skyldigheter
tillsammans. Pappagruppens förslag föranleder därför inte något
regeringens förslag.

För att gemensam vårdnad skall fungera i de fall vårdnadshavarna inte

bor tillsammans är det nödvändigt att den vårdnadshavare som barnet                 54

bor tillsammans med kan besluta ensam i frågor som gäller den dagliga

omsorgen om barnet. Som redan påpekats utövas bestämmanderätten i Prop. 1997/98:7
sådana frågor av än den ene och än den andre föräldern även om det
inte framgår av någon direkt lagregel. Syftet med den bestämmelse som
Vårdnadstvistutredningen föreslår är också att förtydliga och klargöra
gällande rätt. För att en sådan regel skall införas bör krävas att det
finns ett reellt behov av en uttrycklig lagreglering och att regleringen
kan göras så klar och tydlig att den löser de gränsdragningsproblem
som kan finnas.

Om föräldrarna inte sammanbor måste den som har barnet hos sig till
stor del ensam fatta de vardagliga besluten i fråga om vårdnaden. Det
har inte framkommit att dessa fall i praktiken skulle vålla några sådana
konflikter mellan föräldrarna att det funnits behov av en lagregel.
Genom de nu föreslagna reglerna ändras inte förhållandena i sådan mån
att någon uttrycklig lagreglering av dessa vardagssituationer framstår
som nödvändig.

Som några remissinstanser påpekar är det inte helt lätt att i alla lägen
avgöra vad som är att hänföra till den dagliga omsorgen. Detta gäller
t.ex. frågor som rör hur barnet skall tillbringa sin fritid och sina ferier,
vilket belyses av Socialstyrelsens remisssvar. Socialstyrelsen anser att
beslut huruvida barnet skall tillåtas utöva en farofylld fritidsaktivitet
eller delta i en längre ferievistelse inte är att hänföra till den dagliga
omsorgen. För dessa fall lämnar den av utredningen föreslagna lag-
regeln emellertid inte någon ledning.

Mot bakgrund av vad som nu har anförts bör Vårdnadstvistutred-
ningens förslag inte genomföras. Inte heller bör det komma i fråga att i
lagen försöka precisera vad som hör till den dagliga omsorgen. En
sådan bestämmelse torde lika ofta komma att skapa eller förstärka
tvister som lösa dem.

Det kommande arbetet angående gemensam vårdnad för ogifta
föräldrar (se avsnitt 9.2) kan ge anledning för regeringen att på nytt ta
upp de frågor som nu har behandlats. 1 det sammanhanget kan det också
finnas anledning att överväga om beslutanderätten för den förälder som
barnet bor hos bör vidgas.

11 Barnets boende

Regeringens förslag: Har båda föräldrarna vårdnaden om barnet
skall domstolen kunna besluta om barnets boende. (6 kap. 14 a §
foräldrabalken)

Vad domstolen bestämt om barnets boende skall kunna verk-
ställas enligt bestämmelserna i 21 kap. foräldrabalken.

Samarbetssamtal skall kunna avse även frågor om barnets
boende. (6 kap. 18 § foräldrabalken och 12 a § socialtjänstlagen)

Vårdnadstvistutredningens förslag: Överensstämmer med reger-
ingens (se betänkandet s. 88 f. och 128).

55

Remissinstanserna: En stor majoritet av remissinstanserna tillstyrker Prop. 1997/98:7
utredningens förslag eller lämnar det utan invändning.

Skälen för regeringens förslag: Vid de intervjuer Vårdnads-
tvistutredningen genomfört, vid utredningens hearing och i andra
sammanhang har stor samstämmighet rått om att det borde vara möjligt
för föräldrar att få frågan om barnets boende prövad av domstol inom
ramen för den gemensamma vårdnaden.

En sådan ordning skulle bereda vägen för en ökad användning av
gemensam vårdnad. Den av regeringen föreslagna utvidgningen av möj-
ligheterna för domstol att vägra att upplösa resp, förordna om
gemensam vårdnad (se avsnitt 9.1) skapar dessutom i praktiken ett
behov av en möjlighet till tvistlösning för vissa frågor som inryms i
vårdnaden. En grundläggande sådan fråga som kan leda till konflikter
mellan föräldrarna är var barnet skall bo.

Ett klart övervägande antal av remissinstanserna biträder Vårdnads-
tvistutredningens förslag i denna del. Också regeringen delar utred-
ningens uppfattning att domstolen bör kunna besluta om vem barnet
skall bo tillsammans med i de fall föräldrarna har gemensam vårdnad
om barnet. Domstolens dom bör kunna innebära att barnet skall bo hos
en av föräldrarna eller att barnet skall bo växelvis hos var och en av
dem.

Avgörande för domstolens bedömning bör vara barnets bästa. För att
kunna göra en bedömning av vad som är till barnets bästa måste
domstolen i regel införskaffa utredning i någon form. Vad som är
nödvändigt i fråga om utredning får avgöras från fall till fall. Givetvis
behöver utredningen så gott som alltid vara mer omsorgsfull om
föräldrarna är oense i boendefrågan än om de är ense. I domstolens
officialprövningsplikt bör visserligen ligga att domstolen även vid
enighet skall fatta sitt beslut efter vad som är bäst för barnet. När
föräldrarna är överens har domstolen dock normalt inte anledning att
ifrågasätta överenskommelsen.

Som Vårdnadstvistutredningen föreslår bör ett domstolsavgörande om
vem barnet skall bo tillsammans med kunna verkställas enligt de be-
stämmelser som finns i 21 kap. foräldrabalken om verkställighet av
domar och beslut. Som anfördes när möjligheten till interimistiska be-
slut om boende infördes ligger det dock något motsägelsefullt i att
tvångsvis genomföra ett beslut om boende under det att den gemen-
samma vårdnaden består. Om föräldrarna inte rättar sig efter dom-
stolens avgörande, kan detta vara ett tecken på att en prövning av
boende- eller vårdnadsfrågan behövs. Begärd verkställighet kan då i
vissa fall vägras enligt 21 kap. 6 § foräldrabalken.

Länsrätten i Malmöhus län anser att begreppet boende är oklart. Detta
kan som länsrätten ser det i vissa fall medföra svårigheter vid verk-
ställighet av en dom eller ett avtal om boende. Som exempel nämner
länsrätten att ett barn som enligt en dom skall bo tillsammans med sin
far tillfälligt vistas hos sin mor när fadern ansöker om verkställighet
avseende boendet. Även tjänstemän vid familjerättssektionerna i
Stockholms söderkommuner tar i sitt remissvar upp frågan vad som                 56

ligger i begreppet boende och om därmed syftas på folkbokföringen,

nattvilan eller den aktuella vistelsen.

Med boende bör i detta sammanhang avses barnets faktiska bosätt-
ning. Rent allmänt kan barnet anses bosatt där det normalt bor. Att
barnet är tillfälligt borta med anledning av t.ex. ferier ändrar således
inte boendet.

Som länsrätten påpekar kan i vissa fall fråga uppkomma om var
gränsen går mellan tillfällig vistelse och boende. Det kan visserligen
inte uteslutas att gränsdragningen i en del fall kan komma att vålla
svårigheter i tillämpningen. Problemen är emellertid inte så stora att det
finns anledning att lagreglera frågan.

En fråga som Vårdnadstvistutredningen tar upp är om den nu
föreslagna ordningen kommer att medföra att föräldrarna i fortsätt-
ningen kommer att tvista om barnets boende i stället för om vårdnaden.
En sådan risk kan naturligtvis inte uteslutas. Som tidigare anförts torde
det emellertid många gånger vara lättare för en förälder att acceptera att
barnet bor hos den andra föräldern än att den föräldern får ensam
vårdnad.

Samarbetssamtal bör, som Vårdnadstvistutredningen föreslår, kunna
avse även frågan om barnets boende.

Barnets folkbokföring

En fråga som diskuteras i några remissvar är hur domstolens beslut om
barnets boende skall påverka barnets folkbokföring. Riksskatteverket
önskar ett klargörande av att det inte finns något formellt samband
mellan domstols förordnande om barnets boende och barnets rätta
folkbokföringsort. Riksförbundet för Familjers Rättigheter anser att ett
barn bör kunna folkbokföras hos båda föräldrarna. Föreningen Mull-
vadarna Malmö/Lund anser att folkbokföring hos båda föräldrarna bör
utredas. Tjänstemän vid familjerättssektionerna i Stockholms söder-
kommuner pekar på att barnets folkbokföring ofta är avgörande för
rätten att uppbära sociala förmåner och på de problem som kan
uppkomma om folkbokföringsmyndigheterna inte godtar domstolens
beslut eller föräldrarnas avtal om barnets boende.

Folkbokföringslagen (1991:481) innehåller inte några särskilda be-
stämmelser som tar sikte på bedömningen av barns bosättning.
Folkbokföringsreglerna innebär i korthet följande. En person skall
folkbokföras på den fastighet och i den församling där han eller hon är
att anse som bosatt (6 § folkbokföringslagen). En person anses vara
bosatt på den fastighet där han eller hon regelmässigt tillbringar sin
dygnsvila eller, när byte av bostad har skett, kan antas komma att
regelmässigt tillbringa sin dygnsvila. Den som därigenom kan anses
vara bosatt på fler än en fastighet anses vara bosatt på den fastighet där
han eller hon sammanlever med sin familj eller med hänsyn till övriga
omständigheter får anses ha sitt egentliga hemvist. En person skall
anses regelmässigt tillbringa sin dygnsvila på en fastighet där han eller
hon under sin normala livsföring tillbringar dygnsvilan minst en gång i
veckan eller i samma omfattning men med en annan förläggning i tiden

Prop. 1997/98:7

57

(7 § folkbokföringslagen).                                              Prop. 1997/98:7

Folkbokföringsbestämmelsema utgår från att bosättningen skall be-
dömas på grundval av faktiska omständigheter. Exempelvis folkbokförs
ett barn hos den förälder som barnet faktiskt bor tillsammans med, även
om den andra föräldern är ensam vårdnadshavare. Ett beslut om boende
(eller ett av socialnämnden godkänt avtal, se avsnitt 15) får därför inte
någon avgörande betydelse vid beslut om barnets folkbokföring.
Däremot är domstolens avgörande naturligtvis en omständighet som
vägs in i bedömningen (jfr RÅ 1997 ref. 8 om betydelsen av vårdnads-
havamas uppfattning eller önskemål).

Frågan om barns folkbokföring har varit föremål för en viss debatt
och en del kritiska röster har höjts. Med något undantag riktar sig
kritiken inte mot folkbokföringsbestämmelsema som sådana. Det som
har väckt debatt är i stället främst den praktiska tillämpningen. Kritik
har sålunda riktats mot att skattemyndigheterna i vissa fall ansett att
barnet alltjämt skall vara folkbokfört på den fastighet där familjen
bodde innan föräldrarna separerade, trots att barnet till övervägande del
vistas hos den förälder som flyttat därifrån. En remissinstans,
Tjänstemän vid familjerättssektionerna i Stockholms söderkommuner,
tar upp just den frågan i sitt remissvar. I remissvaret pekar tjänste-
männen på att det inträffat att föräldrarnas överenskommelse om var
barnet skall bo i sådana fall inte godtagits av skattemyndigheten.

Skattemyndigheten kan alltså efter utredning av de faktiska för-
hållandena bedöma att ett barn är bosatt på en annan plats än där det
enligt domstolens beslut eller föräldrarnas avtal skall bo. Detta kan av
föräldrarna uppfattas som inkonsekvent. Avgörandet i folkbokförings-
frågan kan även medföra att de förutsättningar som utgjort grunden för
föräldrarnas överenskommelse ändras.

Folkbokföringen har betydelse i olika avseenden, bl.a. för frågan vem
av föräldrarna som vid gemensam vårdnad om barnet skall få uppbära
det särskilda bostadsbidraget för hemmavarande barn, för frågan om
barnet har rätt till underhållsstöd och i vissa kommuner även för frågan
om och var barnet skall få daghemsplats.

Någon avgörande betydelse kan dock inte tillmätas en dom eller ett
avtal om barnets boende när bosättningsfrågan skall bedömas i andra
sammanhang. En sådan ordning är nödvändig bl.a. för att förhindra
missbruk av olika stödsystem. Föräldrarna skulle annars efter en separa-
tion kunna göra en ekonomisk vinst genom att avtala exempelvis att
barnet skall bo hos den förälder som har den högsta inkomsten och upp-
bära underhållsstöd i förhållande till den andra föräldern. Om barnet i
verkligheten bor hos den andra föräldern, blir återbetalningsskyldig-
heten då mindre än den rätteligen skall vara. En annan sak är att det
givetvis är viktigt att reglerna inte är så konstruerade eller tillämpas så
att de hindrar eller försvårar att barnets boende ordnas på det sätt som
är bäst för barnet.

Regeringen kan inte finna att det i ärendet har påvisats något
tillräckligt stort behov av författningsändringar i fråga om barnets
folkbokföring. Rättstillämpningen synes också ha utvecklats mot att                  58

större vikt läggs vid hos vilken förälder barnet till övervägande delen

vistas hos. Med hänsyn till frågans vikt finns det emellertid anledning Prop. 1997/98:7
för regeringen att noga följa utvecklingen på området.

Andra frågor som tilldragit sig uppmärksamhet gäller rätten att an-
mäla flyttning och rätten att överklaga ett beslut om barnets folkbok-
föring.

Det ankommer på ett barns vårdnadshavare att anmäla flyttning till
skattemyndigheten (30 § folkbokföringslagen och 6 kap. 11 § föräldra-
balken). Har föräldrarna gemensam vårdnad, skall de i princip göra
flyttningsanmälan gemensamt (6 kap. 13 § foräldrabalken). Vidare kan
ett beslut om barnets folkbokföring överklagas endast av vårdnads-
havarna gemensamt (se RÅ 1996 ref. 74). Riksskatteverket påpekar att
detta förhållande kan medföra olägenheter, om domstol beslutar om
gemensam vårdnad mot en förälders vilja. En förälder kan då hamna i
det läget att han eller hon varken kan överklaga ett beslut om barnets
folkbokföring eller få till stånd en ändring av vårdnaden.

Att vårdnadshavarna vid gemensam vårdnad utövar sina rättigheter
och skyldigheter gemensamt kan givetvis innebära många slags problem
i de fall då vårdnadshavarna är oeniga. Frågor som rör folkbokföringen
är härvidlag inte unika, låt vara att konsekvenserna kan bli särskilt
besvärande.

Möjligheten att ge en av två vårdnadshavare rätt att överklaga ett
beslut som rör barnets folkbokföring har nyligen övervägts av
regeringen (se prop. 1997/98:9). Då gjorde regeringen den bedöm-
ningen att det inte bör införas någon bestämmelse som ger en av
vårdnadshavarna rätt att överklaga skattemyndighetens beslut om bar-
nets folkbokföring.

I detta sammanhang kan emellertid anmärkas att skattemyndigheten
självmant kan ta upp folkbokföringsfrågan när det finns skäl för det
(34 § folkbokföringslagen). Kan vårdnadshavarna inte komma överens i
frågan får vardera föräldern förse skattemyndigheten med den in-
formation som från hans eller hennes synpunkt kan vara relevant för
frågans prövning.

12 Umgänge och annan kontakt

12.1 Barnets rätt till umgänge

Regeringens förslag: Barnets rätt till umgänge med en förälder
som det inte bor tillsammans med lyfts fram i lagen. Vidare
betonas föräldrarnas gemensamma ansvar för att barnets behov av
umgänge så långt möjligt tillgodoses. Härigenom understryks
också att en förälder som barnet inte bor tillsammans med har en
skyldighet att umgås med barnet. (6 kap. 15 § foräldrabalken)

Vårdnadstvistutredningens förslag: Överensstämmer i sak med
regeringens (se betänkandet s. 90 f.).

59

Remissinstanserna: Ett klart övervägande antal av remissinstanserna Prop. 1997/98:7
tillstyrker förslagen eller lämnar dem utan invändning. Barnombuds-
mannen och Bortrövade Barns Förening framhåller att umgänge inte får
bli en skyldighet för barnet.

Skälen för regeringens förslag: Umgänget är i första hand till för
barnet. Det är således främst barnets intresse och behov av umgänge
som skall tillgodoses. En förälder har inte någon absolut rätt till
umgänge med sitt barn (se bl.a. SOU 1979:63 s. 81 f. och prop.
1981/82:168 s. 43 f.). Detta är i linje med den grundläggande principen
om barnets bästa.

I skilda sammanhang har det anförts att föräldrabalkens regler om
umgänge med barn bör formuleras så att det tydligare framgår att
umgänget är en rätt för barnet. Vårdnadstvistutredningen föreslår ett
sådant tillägg i lagen. Det alldeles övervägande antalet av remiss-
instanserna tillstyrker utredningens förslag. Också regeringen anser att
de nuvarande bestämmelserna om umgänge bör ändras så att barnets rätt
till umgänge markeras tydligare än i dag.

Som Vårdnadstvistutredningen föreslår bör det också betonas i lagen
att barnets föräldrar har ett gemensamt ansvar för att barnets behov av
umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med tillgodoses.
Härigenom understryks att en förälder som barnet inte bor tillsammans
med har en skyldighet och ett ansvar att umgås med barnet.

Utövandet av umgänge med barn vållar ibland praktiska problem. I
vissa fall kan barnet vilja träffa den förälder som barnet inte bor hos,
medan denne själv inte är intresserad av att umgås med barnet (s.k.
umgänges vägran). I den allmänna debatten har rests krav på att
förälderns ansvar för att umgås med sitt barn skall sanktioneras. Frågan
om sanktioner, t.ex. föreläggande av vite, i de fall där föräldern
undandrar sig umgänge eller inte umgås med barnet i den utsträckning
som är planerat tas också upp av flera remissinstanser. Det gäller bl.a.
juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Riksorganisa-
tionen för kvinnojourer i Sverige, Bortrövade Barns Förening och En-
samstående Mammors Rättigheter I Samhället.

Det förekommer också att den förälder som barnet bor tillsammans
med genom olika åtgärder försvårar eller omöjliggör för barnet att få
träffa den andra föräldern (s.k. umgängessabotage). Riksförbundet för
Familjers Rättigheter (RFFR) anför i sitt remissvar att man bör se
strängare på umgängessabotage. Enligt föreningen bör det övervägas om
samhället vid upprepat trots skall betala ut bidragsförskott. Även
UmgängesrättsFöräldrarnas Riksförening tar upp frågan om umgänges-
sabotage.

Umgänge är till för barnet; det är viktigt för barnet att ha nära och
goda relationer med båda sina föräldrar. Det finns en risk att ett
umgänge som måste tvingas fram med sanktioner verkar i fel riktning
vad gäller relationerna. Även av andra orsaker framstår det som mindre
lämpligt att införa sanktioner för att tvinga en förälder att umgås med
sitt barn. En förälders ovilja eller vägran att umgås med sitt barn kan
ha sin grund i en rad olika omständigheter som kan innebära att ett                  60

framtvingat umgänge inte skulle vara till gagn för barnet. Regeringen

instämmer därför i Vårdnadstvistutredningens bedömning att en Prop. 1997/98:7
förälders skyldighet att umgås med sitt barn inte bör sanktioneras. Med
de föreslagna lagändringarna understryks emellertid betydelsen av att
den förälder som barnet inte bor hos också medverkar till att umgänge
kommer till stånd. Även om ingen sanktion införs kan en uttrycklig
regel om förälderns ansvar inverka positivt. Den kan också utgöra ett
stöd för en förälder som vill umgås med sitt barn men som möter
motstånd från den andra föräldern liksom för en förälder som arbetar
för att få till stånd ett umgänge mellan sitt barn och den andra
föräldern.

När det så gäller umgängessabotage finns det skäl att inta en sträng
hållning. 1 foräldrabalken slås också uttryckligen fast att barnets behov
av en nära och god kontakt med båda föräldrarna skall ges en särskilt
framträdande plats vid bedömningen av frågor om vårdnad och - med
det förslag som läggs fram här - boende (se 2 a § i förslaget). Om en
förälder utan godtagbara skäl för sitt handlande motarbetar ett umgänge
mellan barnet och den andra föräldern, kan detta vara ett tecken på att
vårdnaden eller boendet kan behöva ändras. Att därutöver införa
sanktioner mot umgängessabotage är inte påkallat. Att exempelvis dra in
underhållsstödet till barnet vid umgängessabotage bör inte komma i
fråga. En sådan sanktion skulle ytterst drabba barnets försörjning.

UmgängesrättsFöräldramas Riksförening tar i sitt remissvar upp frå-
gan om barnets umgänge med andra närstående, t.ex. far- och mor-
föräldrar. Föreningen anser att det är oacceptabelt att enbart social-
nämnden har rätt att i dessa fall föra talan i domstol. Frågan om talerätt
för närstående tas upp även av RFFR. Pensionärernas Riksorganisation
betonar i en skrivelse till Justitiedepartementet vikten av att mor- och
farföräldrar får träffa sina barnbarn.

Barn har behov av umgänge inte bara med föräldrar utan även med
andra personer som står dem särskilt nära. I foräldrabalken slås
uttryckligen fast att vårdnadshavaren har ett ansvar för att barnets behov
av umgänge med närstående så långt möjligt tillgodoses. Far- och
morföräldrar hör till dem som ett barn normalt måste få träffa. I den
mån ett bristande umgänge beror på att vårdnadshavaren inte tar sitt
ansvar är det en viktig uppgift för socialtjänsten att försöka få vårdnads-
havaren att se till barnets behov.

När bestämmelsen om umgänge mellan barnet och andra personer än
barnets föräldrar infördes ansågs det mindre lämpligt att var och en som
anser sig stå barnet särskilt nära skulle kunna föra talan vid domstol om
umgänge. Rätten att föra talan anförtroddes därför åt socialnämnderna,
som ansågs kunna bedöma i vilka fall det var motiverat utifrån barnets
bästa att inleda en umgängesprocess.

Enligt regeringens mening har de skäl som åberopades för den
nuvarande regleringen alltjämt bärighet. En utvidgning av kretsen
taleberättigade ligger inte i linje med strävandena att i så stor ut-
sträckning som möjligt undvika domstolsprocesser om umgänge.
Regeringen är därför inte beredd att nu föreslå någon ändring. Med
hänsyn till frågans vikt och till de svårigheter som kan finnas vid                    (,]

tillämpningen finns det emellertid anledning för regeringen att följa

utvecklingen.

Prop. 1997/98:7

12.2 Beslut om umgänge vid gemensam vårdnad

Regeringens förslag: Beslut om umgänge skall kunna meddelas
även i de fall då föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet.
(6 kap. 15 a § första stycket foräldrabalken)

Vårdnadstvistutredningens förslag: Överensstämmer med regering-
ens (se betänkandet s. 90 f.).

Pappagruppens förslag: Överensstämmer med regeringens (se pro-
memorian s. 12 och 114).

Remissinstanserna: Det stora flertalet av remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan invändning.

Skälen för regeringens förslag: Såväl föräldrar som domare,
advokater och handläggare av samarbetssamtal har till utredningen
framfört önskemål om att det skall bli möjligt att inom ramen för
gemensam vårdnad reglera barnets umgänge med den förälder som
barnet inte bor tillsammans med. Sådana önskemål har framförts även
i andra sammanhang.

Lagutskottet behandlade hösten 1990 ett motionsyrkande om att
foräldrabalken skulle kompletteras med en bestämmelse om umgänges-
beslut även i samband med beslut om gemensam vårdnad. Utskottet
ansåg då att det fanns skäl att under en tid avvakta erfarenheterna från
tillämpningen av den då nya bestämmelsen om vidgade möjligheter till
gemensam vårdnad (bet. 1990/91:LU13 s. 23 f.).

Som Vårdnadstvistutredningen anför finns det flera skäl som talar för
att umgänget mellan barnet och en förälder som inte bor tillsammans
med det skall kunna regleras även i de fall då föräldrarna har gemensam
vårdnad.

För närvarande kan alltså den förälder som inte bor tillsammans med
barnet inte få ett domstolsavgörande beträffande umgänge, om föräld-
rarna har gemensam vårdnad om barnet. Vill föräldern få umgänget
reglerat, måste han eller hon begära att få ensam vårdnad och i andra
hand, för den händelse vårdnaden tillerkänns den andra föräldern, yrka
umgänge med barnet. Genom detta förfarande kan föräldern visserligen
få till stånd ett av domstol reglerat och verkställbart umgänge, men
föräldern riskerar samtidigt att gå miste om sin del i vårdnaden.

För de flesta föräldrar är det svårt att acceptera att förlora vårdnaden
om barnet. En förälder har många gånger lättare att acceptera att den
andra föräldern får hand om den dagliga omsorgen om barnet, om den
gemensamma vårdnaden kan bestå. En ordning som den nu diskuterade
skulle därför kunna bredda vägen för en ökad användning av gemensam
vårdnad.

För att införa en sådan ordning talar också det här framlagda förslaget
att gemensam vårdnad skall kunna komma i fråga även i de fall då en
förälder motsätter sig denna vårdnadsform (se avsnitt 9.1). Man kan i

62

sådana fall inte bortse från risken att det kan bli svårt för föräldrarna att Prop. 1997/98:7
komma överens om umgänget.

Såväl Vårdnadstvistutredningen som Pappagruppen föreslår att det
skall bli möjligt för domstolen att besluta om umgänge även i de fall då
föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet. En mycket stor majoritet
av remissinstanserna ställer sig bakom förslagen. Regeringen är av
samma mening. En sådan ordning bör därför införas.

12.3 Individuellt anpassat umgänge

Regeringens bedömning: Inga lagstiftningsåtgärder behöver
vidtas för att betona vikten av att beslut om umgänge präglas av
flexibilitet.

Vårdnadstvistutredningens bedömning: Överensstämmer med reg-
eringens (se betänkandet s. 90 f.).

Remissinstanserna: Vårdnadstvistutredningens bedömning får starkt
stöd.

Skälen för regeringens bedömning: En fråga som Vårdnadstvist-
utredningen fått åtskilliga synpunkter på och som återkommande be-
handlats i lagförarbeten är flexibiliteten i besluten om umgänge.

Vårdnadstvistutredningen lämnar i betänkandet en utförlig redogörelse
för de uttalanden som gjorts i olika lagstiftningsärenden om betydelsen
av att umgängesfrågan bedöms med utgångspunkt i omständigheterna i
det enskilda fallet och vikten av att umgänget blir individuellt anpassat
och flexibelt (se betänkandet s. 95). Också Högsta domstolen har tagit
avstånd från schablonmässigt bestämda umgängestider och framhållit be-
tydelsen av att prövningen företas under beaktande av omständigheterna
i det särskilda fallet (NJA 1988 s. 559).

Det framgår med styrka av forarbetsuttalanden i en rad lagstiftnings-
ärenden och av Högsta domstolens nämnda avgörande att domstolen
skall beakta de särskilda omständigheter som föreligger i varje enskilt
fall och besluta om umgänge efter vad som är bäst för just det barn som
är i fråga. Detta understryks dessutom av det tillägg om hänsynstagande
till barnets vilja med beaktande av dess ålder och mognad som införts
genom lagstiftning år 1995. Vidare bör det förslag beträffande avtal om
vårdnad m.m. som läggs fram här kunna bidra till en mer flexibel
reglering av umgänget (se avsnitt 15).

Mot den bakgrunden delar regeringen Vårdnadstvistutredningens upp-
fattning att det inte finns skäl att nu vidta några åtgärder för att
ytterligare betona vikten av att regleringen av umgänget präglas av
flexibilitet och de övriga hänsynstaganden som berörts ovan.

63

12.4 Annan kontakt än umgänge

Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon regel om att
domstol i särskilda fall skall kunna besluta om annan kontakt än
umgänge mellan barnet och en förälder som barnet inte bor
tillsammans med.

Vårdnadstvistutredningens förslag: I särskilda fall skall domstolen
kunna besluta om annan kontakt än umgänge (se betänkandet s. 90 f.).

Remissinstanserna: De allra flesta remissinstanserna tillstyrker
utredningens förslag eller lämnar det utan invändning. Några remiss-
instanser, Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt och Socialstyrelsen, av-
styrker förslaget. Riksdagens ombudsmän anför att det inte är uteslutet
att en dom där en förälder ålagts att hålla viss kontakt med sitt barn
skulle kunna verkställas enligt reglerna i utsökningsbalken.

Skälen för regeringens bedömning: Det är tveksamt om ett beslut
om umgänge i Sverige kan omfatta annan kontakt än direkt umgänge,
t.ex. kontakt genom brev eller telefonsamtal. En majoritet av remiss-
instanserna ställer sig bakom Vårdnadstvistutredningens förslag om en
uttrycklig bestämmelse av innebörd att en domstol skall få besluta om
även annan kontakt än umgänge. Några remissinstanser uttalar
emellertid tveksamhet och anför bl.a. att annan kontakt än umgänge inte
lämpar sig för den detaljreglering som förslaget innebär. Vidare anförs
att förslaget inte överensstämmer med de allmänna strävandena att
underlätta för föräldrar att nå samförståndslösningar.

I Danmark gäller sedan den 1 januari 1996 att statsamtet (en
administrativ myndighet) i särskilda fall kan besluta om annan kontakt
än fysiskt umgänge (t.ex. kontakt genom brev eller telefon) mellan
barnet och den förälder som barnet inte bor tillsammans med (se
betänkandet s. 194 för en närmare redogörelse för de danska reglerna).
I Finland gäller sedan år 1984 att domstol kan besluta om arman kontakt
än direkt umgänge (se betänkandet s. 202 f.).

En regel av det slag som Vårdnadstvistutredningen föreslår skulle
kunna tillämpas exempelvis när en direkt kontakt mellan barnet och den
särlevande föräldern kan vara skadlig. Den skulle också kunna tillämpas
när barnet bor långt ifrån den ena föräldern eller när det av andra skäl
är svårt att få till stånd ett regelbundet umgänge. Detta skulle kunna
vara värdefullt för barnet. Samtidigt har den kritik som framförts mot
förslaget skäl för sig. Man kan inte heller bortse från risken för att
alltför detaljerade föreskrifter kan minska samarbetsviljan hos för-
äldrarna. Något underlag för att bedöma hur regleringen slagit ut i våra
nordiska grannländer finns inte; de danska reglerna har varit i kraft
förhållandevis kort tid och någon redogörelse för erfarenheterna av den
finländska regleringen lämnas inte i Vårdnadstvistutredningens betänk-
ande. Regeringen är mot den bakgrunden inte beredd att i detta lag-
stiftningsärende föreslå en lagbestämmelse om annan kontakt än um-
gänge. Ingenting hindrar naturligtvis att föräldrarna kommer överens
om annan kontakt än umgänge och att frågan om sådan kontakt tas upp

Prop. 1997/98:7

64

i de samarbetssamtal som skall erbjudas föräldrarna.

12.5 Umgängesavdrag

Regeringens förslag: En bidragsskyldig förälder som haft barnet
hos sig under en sammanhängande tid av minst fem hela dygn
eller under en kalendermånad haft barnet hos sig i minst sex hela
dygn skall få göra ett avdrag från det underhållsbidrag som han
eller hon skall betala. (7 kap. 4 § foräldrabalken)

Motsvarande regler skall gälla för rätten till umgängesavdrag vid
återbetalning enligt lagen (1996:1030) om underhållsstöd.

Underhållsbidrags- och bidragsförskottsutredningen -93:s (UBU
-93) förslag: En bidragsskyldig förälder som haft barnet hos sig under
minst sex hela dygn under en kalendermånad skall få göra ett avdrag
från det underhållsbidrag som han eller hon skall betala (se betänkandet
s. 343 f.).

Pappagruppens förslag: I reglerna för underhållsbidrag bör större
skillnader göras mellan dem som aldrig har sitt barn hos sig och dem
som tar en betydande del av ansvaret. I stället bör ”utgångsnivåerna”
för underhållsbidrag höjas (se promemorian s. 12 och 114).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker UBU -93:s
förslag eller lämnar det utan invändning. Socialstyrelsen och Riksför-
säkringsverket (RFV) avstyrker förslaget. Ett par remissinstanser, RFV
och Försäkringsanställdas förbund, påpekar att rätten till umgänges-
avdrag kan vålla konflikter och minska föräldrarnas samarbetsvilja.
RFV anför vidare att umgängesavdragen är dyra att administrera och att
förslaget kommer att innebära en påtaglig ökning av den redan nu om-
fattande administrationen. Försäkringsanställdas förbund framför liknan-
de synpunkter. Riksskatteverket påpekar att umgängesavdrag kan göras
gällande även vid verkställighet och att den föreslagna ordningen
sannolikt komma att innebära fler yrkanden om umgängesavdrag. Ett
par remissinstanser, bl.a. RFV, är tveksamma till om förslaget verkli-
gen kommer att stimulera till ett vardagsumgänge. Några remiss-
instanser tar upp dygnsberäkningen. Karlskrona kommun och Um-
gängesrättsFöräldrarnas Riksförening anser att även ankomstdag och av-
resedag skall berättiga till umgängesavdrag och Stockholms stad anser
att beräkningen bör spegla det verkliga umgängets omfattning och
därför anknyta till dagar i stället för till dygn. Riksförbundet Barnens
Rätt i Samhället (BRIS) förordar en övergång från kalenderdygnsberäk-
ning till 24-timmarsberäkning. BRIS anser vidare att det skall vara
möjligt att räkna ihop umgängestid under flera kalendermånader. De
remissinstanser som yttrat sig över Pappagruppens förslag avstyrker det.

Bakgrund: När barnet vistas hos en bidragsskyldig förälder har den
föräldern vissa kostnader för barnet utöver det underhållsbidrag som
han eller hon skall betala. Samtidigt har den andra föräldern minskade
kostnader för barnet. Har den bidragsskyldiga föräldern haft barnet hos

Prop. 1997/98:7

65

3 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 7

sig under en sammanhängande tid av minst fem hela dygn, får föräldern Prop. 1997/98:7
när han eller hon fullgör sin bidragsskyldighet tillgodoräkna sig ett
avdrag. Avdraget uppgår till 1/40 av det månatliga underhållsbidraget
för varje helt dygn av barnets vistelse (7 kap. 4 § första stycket för-
äldrabalken). Om det föreligger särskilda skäl kan domstol förordna om
andra villkor för avdragsrätten (7 kap. 4 § andra stycket föräldra-
balken).

Den bidragsskyldiga föräldern kan göra gällande rätten till umgänges-
avdrag även när han eller hon fullgör sin återbetalningsskyldighet enligt
lagen (1996:1030) om underhållsstöd. Umgängesavdraget bestäms då
enligt vad som föreskrivs i 7 kap. 4 § första stycket foräldrabalken.

Skälen för regeringens förslag: Rätten till umgängesavdrag utnyttjas
i dag i ganska liten utsträckning och kan i vissa fall orsaka konflikter
mellan föräldrarna. En första fråga är därför om umgängesavdragen bör
vara kvar eller inte. Med hänsyn till vikten av att barnet har nära och
goda kontakter även med den förälder som barnet inte bor tillsammans
med framstår ett borttagande av rätten till kompensation som ett steg i
fel riktning. Ser man på situationen för den förälder som barnet bor hos
är det inte heller rättvist eller rimligt att underhållsbidrag utgår med
samma belopp när barnet vistas hos den bidragsskyldige i viss
omfattning. Regeringen anser därför, i likhet med UBU -93, att rätten
till umgängesavdrag bör vara kvar.

Umgängesmönstren har förändrats sedan rätten till umgängesavdrag
infördes för drygt 15 år sedan. Många barn vistas i dag i stor om-
fattning hos den förälder som barnet inte bor hos. Det är emellertid inte
alltid så att vistelsen omfattar fem hela dygn i följd. I vissa fall är inte
heller så långa vistelseperioder den bästa lösningen för barnet.

UBU -93 föreslår att en bidragsskyldig förälder skall få tillgodoräkna
sig umgängesavdrag även om umgänget inte varat under en samman-
hängande period. De flesta remissinstanser är positiva till förslaget.
Regeringen anser att ett mer flexibelt system går bättre ihop med den
grundläggande principen om barnets bästa. Förslaget ligger också väl i
linje med vad regeringen i inledningen uttalat om vikten av att barnet
får träffa föräldern ofta och i vardagssituationer. Regeringen ställer sig
därför bakom grundprincipen i UBU -93:s förslag.

Frågan är då vilka villkor som skall ställas för avdragsrätten i fram-
tiden. UBU -93 bedömer det som rimligt att man knyter rätten till att
barnet har vistats hos den bidragsskyldige under ett visst antal dygn
under en bestämd tidsperiod. Vårdnadstvistutredningen anser att det
finns anledning att överväga en ordning som innebär att umgänges-
avdrag får göras för varje helt dygn som umgänge ägt rum (se
betänkandet s. 111 f.). Pappagruppen berör inte villkoren för avdrags-
rätten.

Det är väl känt att rätten till umgängesavdrag kan vålla konflikter och
minska samarbetsviljan mellan föräldrarna. Regeringen delar därför
UBU -93 :s uppfattning att avdragssystemet i framtiden i första hand bör
ta sikte på de fall där den bidragsskyldige har störst behov av avdrag,
nämligen när barnet visats hos honom eller henne i stor omfattning.                  66

Som en remissinstans påpekar får kravet på vistelsens omfattning sam-

tidigt inte ställas så högt att det blir fråga om ett s.k. växelvis boende, Prop. 1997/98:7
dvs. att barnet är varaktigt bosatt hos var och en av föräldrarna. I den
situationen är normalt ingen av föräldrarna skyldig att betala underhålls-
bidrag till barnet och något umgängesavdrag kan således inte göras.

Det kan ibland vara svårt att dra gränsen mellan växelvis boende och
umgänge. Bor barnet i stort sett lika mycket hos var och en av
föräldrarna torde det normalt vara fråga om ett växelvis boende. Inte
endast tiden för barnets vistelse hos resp, förälder utan även andra
omständigheter, t.ex. hur barnets försörjning fördelats mellan föräld-
rarna och var barnet förvarar sina tillhörigheter, är emellertid av bety-
delse vid bedömningen (prop. 1978/79:12 s. 92, 157 f. och 197, bet.
1983/84:LU18 s. 13, prop. 1995/96:208 s. 86, RH 1993:64 och FÖD
1988:23, jfr dock bet. 1996/97:SfU3 s.12.)

Regeringen bedömer det liksom UBU -93 som rimligt att avdrag får
göras när barnets vistelse uppgår till minst sex hela dygn under en
kalendermånad. Det är då normalt inte fråga om ett växelvis boende,
även om så ibland kan vara fallet. Samtidigt är behovet av kompen-
sation stort vid ett så omfattande umgänge.

Som bl.a. Socialstyrelsen, RFV och Uddevalla kommun anför skulle
emellertid UBU -93:s förslag leda till försämringar för vissa bidrags-
skyldiga, nämligen för dem som har sitt barn hos sig under fem dygn i
en följd men inte under sex dygn under en kalendermånad och för dem
som visserligen har sitt barn hos sig under en sammanhängande period
om sex hela dygn men där umgängesperioden sträcker sig över ett
månadsskifte. I enlighet med vad Uddevalla kommun föreslår anser
regeringen därför att den nuvarande rätten till avdrag vid umgänge
under minst fem sammanhängade dygn bör gälla parallellt med den mer
flexibla ordning som UBU -93 föreslår.

Några remissinstanser tar upp frågan om dygnsberäkning. I dag räk-
nas avdrag endast för fullbordade kalenderdygn (dvs. kl. 00.00-24.00).
Det dygn barnet överlämnas från den ena föräldern till den andra ger
alltså inte någon rätt till umgängesavdrag. Detta kan visserligen framstå
som orättvist i enskilda fall. Kalenderdygnsberäkningen har emellertid
den fördelen att det sällan får betydelse vid vilken tidpunkt på dygnet
som barnet skall anses ha överlämnats från den ena föräldern till den
andra. Att frångå kalenderdygnsberäkningen skulle kunna ge upphov till
konflikter mellan föräldrarna angående vistelsens längd. Det skulle
också innebära att systemet över huvud taget blev alltför detaljreglerat.
Regeringen anser därför att kalenderdygnsberäkningen bör vara kvar.

Bestämmelser om umgängesavdrag finns inte endast i foräldrabalken
utan, som nämnts ovan, även i lagen om underhållsstöd. Bestämmel-
serna i den lagen bör ändras i enlighet med vad som föreslås be-
träffande foräldrabalken. Den föreslagna regleringen kommer annars
inte att gälla för det stora antal bidragsskyldiga som är återbetalnings-
skyldiga mot staten för underhållsstöd.

67

12.6 Resekostnader

Regeringens förslag: Den förälder som barnet bor hos skall ta del
i de resekostnader som kan uppkomma i samband med att barnet
umgås med den andra föräldern. Bidragsskyldigheten skall
bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till föräldrarnas
ekonomiska förmåga och övriga omständigheter. (6 kap. 15 b §
första stycket foräldrabalken)

UBU -93:s förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens
(se betänkandet s. 321 f.).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan invändning. Svea hovrätt och Föreningen jurister vid
Sveriges allmänna advokatbyråer avstyrker förslaget och Malmö tingsrätt
ställer sig tveksam. Domstolsverket motsätter sig att nya mål tillförs
domstolarna. Länsrätten i Uppsala län påpekar att den föreslagna
bestämmelsen om resekostnader kommer att leda till fler processer i så-
väl tingsrätt som länsrätt. Några remissinstanser, bl.a. Domstolsverket
och Svea hovrätt, anför att regleringen kan ge upphov till tvister av så-
väl praktisk som ekonomisk natur och försvåra lösningar av umgänges-
frågan. Riksskatteverket anför att ett domstolsförordnande där det
fastställs hur barnets föräldrar skall ta del i resekostnaderna inte torde
kunna verkställas; det krävs en särskild fullgörelsedom. Verket anför
vidare att föräldrarnas överskott kan komma att tas i anspråk vid
löneexekution och att kostnaderna för barns resor inte beaktas vid
beräkning av förbehållsbelopp vid löneutmätning. Domstolsverket på-
pekar att jämkning måste kunna ske vid ändrade förhållanden. Malmö
tingsrätt och BRIS anser att fördelningen av resekostnader skall kunna
prövas av domstol även i de fall då föräldrarna är ense om umgänget i
övrigt.

Skälen för regeringens förslag

Problemet

Om den förälder som barnet skall umgås med är bosatt på en annan ort
än barnet, är det normalt förenat med särskilda kostnader att utöva
umgänget. Det kan vara fråga om resekostnader för barnet eller för
någon av föräldrarna, ibland för flera personer vid varje umgänges-
tillfälle. Är barnet litet kan det vara nödvändigt att någon av föräldrarna
eller någon annan vuxen följer med barnet under resan. Om den förälder
som barnet skall umgås med reser till den ort där barnet bor, kan det bli
fråga om kostnader för både resa och övernattning. Någon rätt för den
förälder som har utgifter för resa och andra kostnader att fa ersättning
från den andra föräldern finns inte. Den rätt till avdrag på underhålls-
bidrag som föreskrivs i 7 kap. 4 § foräldrabalken är så begränsad att
avdraget på sin höjd ger den bidragsskyldige kompensation för extra

Prop. 1997/98:7

68

utgifter för mat till barnet och andra kostnader for barnet under Prop. 1997/98:7
umgänget.

Foräldrabalken innehåller inte någon bestämmelse som reglerar för-
äldrarnas ansvar för de resekostnader som nu nämnts. I rättspraxis har
resekostnader beaktats i samband med fastställande av underhållsbidrag
(NJA 1992 s. 93). I mål om umgänge har Högsta domstolen uttalat att
föreskrifter som domstolen meddelar rörande umgänget i undantagsfall
kan innefatta t.ex. hur resekostnader och andra utgifter i samband med
umgänget skall fördelas (NJA 1990 s. 219).

Som tidigare har betonats är det av stor betydelse att barnet har nära
och goda relationer till båda sina föräldrar, även om föräldrarna inte
lever tillsammans. Geografiska avstånd och därmed förenade resekost-
nader kan medföra att barnet inte far möjlighet att umgås i den
utsträckning som är önskvärd med den förälder som barnet inte bor hos.
Det rådande rättsläget har länge ansetts otillfredsställande och
lagstiftning har övervägts i olika sammanhang (se t.ex. bet. 1995/96:LU2
och 1996/97:SfU3).

Utgångspunkter

Umgänget mellan barnet och den förälder som bor på en annan ort kan
underlättas ekonomiskt på huvudsakligen två sätt. Ett sätt är att införa
någon form av stöd från det allmänna för umgängesresor. Ett annat sätt
är att se till att föräldrarnas gemensamma ekonomiska resurser utnyttjas
mer effektivt än i dag.

Oavsett hur ett stöd från det allmänna utformas medför det stora
kostnader. Den finansiella situationen i landet medger inte en sådan
reform. 1 de fall då en förälder helt saknar ekonomiska resurser kan
dock bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen (1980:620) bli aktuellt.

Någon landsomfattande undersökning av hur vanligt det är att
föräldrar som inte bor tillsammans delar på de resekostnader som
uppkommer i samband med umgänge finns inte. En undersökning som
UBU -93 omnämner tyder dock på att föräldrarna oftast inte delar på
resekostnaderna (se betänkandet s. 325 och 333). Allmänt sett torde
därför en förbättring kunna komma till stånd, om båda föräldrarnas
ekonomiska förmåga kan utnyttjas.

Att foräldrabalken inte innehåller några bestämmelser som reglerar
föräldrarnas inbördes ansvar för resekostnader i samband med umgänge
innebär att det, om saken ställs på sin spets, är den förälder som vill att
umgänge skall komma till stånd som måste bekosta resorna. Eftersom
umgänget i första hand sker i barnet intresse är det svårt att principiellt
motivera en sådan ordning. Regler om att föräldrarna i större ut-
sträckning skall dela på resekostnaderna skulle ytterligare betona att för-
äldrarna har ett gemensamt ansvar för sina barn. Det kan visserligen
hävdas att sådana regler kan leda till att en förälder avstår från att flytta
till en annan ort. Detta är emellertid inte ett tillräckligt vägande argu-
ment mot en reglering. Att föräldrarna bor nära varandra är i sig i regel
bra för barnet.

69

Som några remissinstanser påpekar är det viktigt att undvika en onödig
detaljreglering. Den totala bristen på reglering av resekostnadsfrågan
medför emellertid att det bland föräldrar råder oklarhet om vad som
gäller. Klarläggande regler skulle sannolikt många gånger kunna
underlätta för föräldrarna att komma överens om umgänget och undan-
röja en anledning till konflikt.

Med hänsyn till det anförda delar regeringen UBU -93 :s uppfattning
att foräldrabalken bör reglera fördelningen av resekostnader m.m. mellan
föräldrarna. Därmed är inte sagt att varje kostnad, oavsett storlek, skall
fördelas.

En särskild fråga är om en bestämmelse om resekostnader bör införas
även för det fallet att barnet bor växelvis hos föräldrarna.

Det har inte framkommit att dessa fall i praktiken vållar sådana
problem att det finns behov av en lagregel. I många fall av växelvis
boende torde föräldrarna bo så nära varandra att några resekostnader inte
uppkommer. I andra fall kan föräldrarna som regel förväntas komma
överens om resekostnadernas fördelning. Någon lagreglering framstår
mot denna bakgrund inte som nödvändig.

Prop. 1997/98:7

En särskild regel

UBU -93 diskuterar möjligheten att beakta resekostnaderna i samband
med att ett underhållsbidrag till barnet bestäms. Som utredningen fram-
håller är en sådan ordning förenad med vissa nackdelar. Den innebär
t.ex. inte någon lättnad för en förälder som saknar förmåga att bidra till
sitt barns försörjning. En sådan lösning ligger inte heller i linje med den
reform av samhällsstödet till barn till särlevande föräldrar som nyligen
genomförts och som inneburit att underhållsbidrag inte behöver fast-
ställas i lika många fall som tidigare (prop. 1995/96:208, bet.
1996/97:SfU3, rskr. 1996/97:21).

Som UBU -93 föreslår bör det därför införas en särskild regel i
foräldrabalken om hur resekostnader skall fördelas mellan föräldrarna.

Fördelningsmetod

Frågan är då efter vilken metod resekostnaderna skall fördelas. I huvud-
sak två metoder är tänkbara. Den ena, ”kvotdelningsmetoden”, föreslås
av UBU -93. Den innebär att kostnaderna fördelas efter resp, förälders
förmåga med tillämpning av i huvudsak samma principer som när under-
hållsbidrag bestäms. Den andra tänkbara metoden, ”hälftendelnings-
metoden”, innebär att kostnaderna delas på mitten. Den metoden föreslås
av Föreningen Söndagsbarn i Stockholm. Även andra har varit inne på
en sådan enklare metod.

Valet mellan de båda metoderna är i stor utsträckning ett val mellan å
ena sidan största möjliga rättvisa och å andra sidan enkelhet.

Hälftendelningsmetoden är enkel att förstå och att tillämpa men tar

inte hänsyn till de ekonomiska förhållandena och innebär därför inte ett                  70

optimalt utnyttjande av föräldrarnas samlade ekonomiska förmåga. En

tung invändning mot hälftendelningsmetoden är att den avgjort Prop. 1997/98:7
missgynnar den av föräldrarna som är ekonomiskt sämst ställd. Det kan
framstå som stötande om en förälder som lever under små omstän-
digheter och som har barnet boende hos sig skall bidra med hälften av
resekostnaderna för barnets umgänge med en ekonomiskt betydligt bättre
ställd förälder.

Kvotdelningsmetoden tar uppenbarligen bättre hänsyn till föräldrarnas
ekonomiska förhållanden i det enskilda fallet. På så sätt utnyttjas deras
ekonomiska förmåga på bästa möjliga sätt. En kvotdelningsmetod stäm-
mer också bättre överens med grundprincipen i foräldrabalken att
föräldrar har ett gemensamt ansvar för sina barn.

En invändning mot kvotdelningsmetoden är att den kan vara svår att
tillämpa för föräldrarna om de själva vill bestämma om resekostnaderna.
Beräkningarna blir med nödvändighet ganska komplicerade. Detta beror
emellertid mindre på själva fördelningsmetoden i sig än på den
detaljerade beräkningen av resp, förälders ekonomiska förmåga som blir
följden om samma principer tillämpas på resekostnaderna som på under-
hållsbidragen. En möjlighet är därför att beträffande resekostnaderna
använda en modifierad förmågeberäkning som i större utsträckning
bygger på schabloner. För underhållsbidragens del föreslår UBU -93 en
sådan ändring. Förslaget bereds för närvarande i Regeringskansliet. Om
en kvotdelningsmetod väljs för fördelningen av resekostnader, bör
beräkningen av den ekonomiska förmågan så långt som möjligt bygga på
samma principer som gäller för underhållsbidrag. Mot bakgrund av det
arbete som pågår finns det inte tillräckliga skäl att här överväga en
schabloniserad metod.

De svårigheter som kan föreligga att fördela resekostnaderna måste
vidare ses mot bakgrund av de övriga förslag som regeringen nu lägger
fram. Enligt vad regeringen föreslår skall kommunerna sörja för att
föräldrar far hjälp med att träffa avtal om umgänge, varvid frågan om
fördelningen av resekostnader ofta ingår som en del (se avsnitt 15).
Föräldrarna kan naturligtvis också fa hjälp med att lösa frågor om
resekostnadernas fördelning av en advokat eller någon annan juridisk
rådgivare. Föräldrarnas avtal gäller till dess att ett nytt avtal träffas eller
frågan avgörs av domstol. Frågan om resekostnadernas fördelning är
alltså inte något som föräldrarna behöver diskutera vid varje enskilt
umgängestillfalle.

Ingen metod är idealisk. Vid en samlad bedömning anser regeringen
dock att övervägande skäl talar för kvotdelningsmetoden.

Regeringen föredrar emellertid en delvis annorlunda teknik än den
UBU -93 föreslår. Enligt utredningens förslag skall var och en av för-
äldrarna efter sin förmåga i skälig omfattning ta del i resekostnaderna.
En sådan teknik kan enligt regeringen skapa oklarhet särskilt i de fall
där föräldrarna inte ens tillsammans har förmåga att svara för rese-
kostnaderna. Bättre synes då vara att utgå från att en av föräldrarna
svarar för resekostnaderna och ålägga den andra föräldern en skyldighet
att ta del i dem. Gjorda undersökningar tyder på att det som regel är den
förälder som barnet inte bor hos som i dag svarar för resekostnaderna,                   7

om föräldrarna inte kan komma överens. Det framstår även i övrigt som

en naturlig ordning att lägga det primära betalningsansvaret på den Prop. 1997/98:7
föräldern. Det bör därför föreskrivas att den andra föräldern på visst sätt
skall ta del i resekostnaderna.

Närmare om den valda metoden

Utgångspunkten vid fördelningen av resekostnaderna bör alltså vara
föräldrarnas ekonomiska förmåga. Som sagts tidigare bör den förälder
som barnet skall umgås med ha det primära ansvaret för kostnaderna.
Den andra föräldern skall ta del av dem i den mån hans eller hennes
ekonomiska förmåga så tillåter. Saknar den förälder som barnet bor hos
förmåga att stå för någon del av resekostnaderna, skall den föräldern inte
heller vara skyldig att göra det. Detta ligger i linje med vad som i dag
gäller beträffande föräldrars skyldighet att betala underhållsbidrag.

I ett enkelt fall kan följande metod användas vid fördelningen av rese-
kostnaderna. Varje förälders nettoinkomst efter skatt beräknas. Härifrån
dras förbehållsbelopp för förälderns egen försörjning samt för underhåll
åt barn och eventuell make eller sambo. Det belopp som återstår
representerar resp, förälders överskott. Resekostnaderna fördelas därefter
proportionellt mellan föräldrarna efter överskottsbeloppens storlek. Den
förälder som bor tillsammans med barnet svarar för den del av kostna-
derna som faller på honom eller henne. Bidraget far dock inte inkräkta
på det belopp som förbehållits denna förälder.

En särskild fråga är om den beräkningsmetod som här skisserats bör
preciseras närmare i lagen. Med hänsyn till att i huvudsak de angivna
principerna redan i dag tillämpas vid beräkning av underhållsbidrag, och
att ledning alltså kan hämtas från det området, anser regeringen att detta
inte är nödvändigt. Man kan inte heller utan vidare lita till att mate-
matiska beräkningar och detaljerade föreskrifter i alla fall ger ett rätt-
visande resultat. Omständigheterna i de enskilda fallen är så varierande
att ett ganska stort utrymme måste lämnas åt mera skönsmässiga
överväganden vid förmågebedömningen.

En annan fråga är om andra omständigheter än de rent ekonomiska
bör beaktas vid fördelningen av resekostnaderna.

En omständighet som i och för sig skulle kunna beaktas är an-
ledningen till att barnet och den särlevande föräldern bor på olika orter.
Enligt regeringens mening bör detta dock normalt inte vägas in vid
bedömningen. Risken är annars att resor i vissa fall inte skulle komma
till stånd i den omfattning som skulle vara ekonomiskt möjlig, om man
kunde utnyttja den ekonomiska förmågan hos båda föräldrarna. Detta
skulle stämma dåligt överens med den grundläggande principen att
umgänge tar sikte på barnets behov av kontakt med båda sina föräldrar
och att det är barnets intresse som står i centrum. Ett sådant hänsyns-
tagande skulle dessutom kunna ge upphov till konflikter mellan föräld-
rarna.

Det kan emellertid finnas situationer då det skulle framstå som mindre
lämpligt att inte alls ta hänsyn till anledningen till att föräldern och
barnet bor långt ifrån varandra. En sådan situation kan vara att en av

72

föräldrarna utan godtagbara skäl flyttar långt bort.                        Prop. 1997/98:7

Även i andra fall kan omständigheterna vara sådana att det framstår
som skäligt att fördela resekostnaderna på ett annat sätt än enligt den
föreslagna huvudprincipen. Regeringen anser därför att det bör finnas
utrymme för att ta hänsyn även till annat än föräldrarnas ekonomiska
förhållanden, även om det innebär att barnets intresse av att träffa en
förälder i vissa fall far underordnas andra intressen.

Vilka kostnader skall beaktas?

Som tidigare sagts bör beräkningsnormema inte preciseras i lagtexten.
Detaljfrågorna bör sålunda kunna överlämnas åt partema och rätts-
tillämpningen. Regeringen ser dock anledning att beröra några av de
frågor som uppkommer.

För att kostnaderna skall fördelas mellan föräldrarna bör kostnaderna
vara av någon betydenhet. Inte endast kostnader för resor inom landet
utan även kostnader för resor utom landet bör självfallet fördelas. Endast
nödvändiga kostnader bör i regel beaktas. Som regel far man utgå från
att billigaste färdsätt med allmänna kommunikationer används.

Regeringen återkommer något till dessa frågor i författningskom-
mentaren.

Domstolsprövning

Liksom när det gäller andra frågor som rör bamet är det önskvärt att
föräldrarna i så stor utsträckning som möjligt kommer överens om de
ekonomiska frågor som är förenade med umgänget. Om de inte kan
komma överens, har de enligt rättspraxis möjlighet att i undantagsfall fa
dessa frågor prövade av domstol i mål om umgänge (se NJA 1990
s. 219).

Som några remissinstanser påpekar skulle en ökad möjlighet att få
frågan om resekostnader reglerad av domstol leda till fler processer. Det
finns emellertid skäl som talar för att domstolarna oftare än som sker i
dag bör besluta om resekostnadernas fördelning. Med den föreslagna
bestämmelsen om fördelning av resekostnaderna är det helt naturligt att
domstolen kan fatta beslut i frågan. Sålunda finns inte anledning att
domstol fortsättningsvis skall kunna pröva denna fråga bara i undantags-
fall. Ett sådant beslut behöver för övrigt inte ha någon negativ inverkan
på föräldrarnas förmåga att samarbeta. I vissa fall måste frågan prövas
av domstol just därför att föräldrarna inte kan samarbeta och detta går ut
över barnets intresse av umgänge. I andra fall kan domstolens avgörande
ha en positiv inverkan genom att det innebär en lösning som båda
föräldrarna kan acceptera. Avgörandet kan också tjäna till utgångspunkt
för en överenskommelse mellan föräldrarna om de faktiska förhållandena
skulle ändras.

Lagrådsremissens förslag innebar i denna del att det av bl.a. pedago-
giska skäl skulle införas en uttrycklig bestämmelse om att domstolen får                  73

besluta om resekostnaderna. Lagrådet har föreslagit att bestämmelsen

utgår såsom obehövlig. Regeringen har inget att invända mot Lagrådets Prop. 1997/98:7
bedömning.

Enligt utredningens förslag skulle frågan om resekostnadernas för-
delning kunna prövas av domstol endast i samband med att domstolen
prövade umgängesfrågan i övrigt.

Fördelningen av resekostnaderna bör behandlas som en del av
umgängesfrågan. Även föräldrar som är ense om umgängets omfattning
m.m. kan vara oense om resekostnadernas fördelning. Regeringen har
svårt att se något bärande skäl till att de inte skulle kunna fa
umgängesfrågan prövad endast i den del frågan är tvistig. Med hänsyn
till det anförda bör frågan om resekostnadernas fördelning kunna prövas
av domstol även om umgänget i övrigt inte är föremål för domstolens
prövning. Någon särskild regel om detta behövs inte. Däremot bör
uttryckligen av lagen framgå att fördelningen av resekostnader skall
anses som en del av umgängesfrågan.

Lagrådet har föreslagit att det införs en uttrycklig regel om att
ersättning för resekostnader kan yrkas utan stämning i ett mål om
umgänge (jfr 17 § fjärde stycket foräldrabalken). Regeringen instämmer
i att frågan om resekostnader bör kunna prövas i ett mål om umgänge
även om talan därom inte väckts genom stämning. Mot bakgrund av att
regeringen föreslår att det i foräldrabalken införs en uttrycklig be-
stämmelse om att resekostnaderna skall anses utgöra en del av
umgängesfrågan anser regeringen att någon uttrycklig lagbestämmelse av
det slag som Lagrådet har föreslagit inte är nödvändig.

En remissinstans tar upp frågan om jämkning vid ändrade förhållanden
av vad som bestämts om resekostnadernas fördelning. Hänsynen till
barnets bästa och intresset av att belastningen på föräldrarnas ekonomi
blir rättvis och från social synpunkt rimlig kräver enligt regeringens
mening att bidragsskyldigheten kan anpassas till ändrade förhållanden.
Till skillnad från vad som gäller om underhåll (se 7 kap. 10 § första
stycket foräldrabalken) bör det vara tillräckligt att bidragsskyldigheten
för resekostnader kan jämkas för framtiden. Nedsättning av skyldigheten
för förfluten tid torde som regel avse förhållandevis små belopp. Vad
gäller höjning för förfluten tid överensstämmer regleringen med vad som
gäller om underhåll. Den föreslagna jämkningsmöjligheten bör omfatta
såväl domar som avtal.

Den förälder som barnet skall umgås med har i regel ett intresse av att
veta i förväg hur stort belopp den andra föräldern skall bidra med. Om
domstolen skall pröva saken kommer avgörandet i sådana fall att fa
formen av en fastställelse av betalningsansvaret för resekostnaderna (jfr
13 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken). Därvid behöver inte alltid ett
bestämt belopp anges. Avgörandet kan t.ex. innebära att resekostnaderna
skall fördelas efter kvotdelar. Beslutet torde t.ex. kunna utformas enligt
följande. ”NN skall stå för hälften av faktiska kostnader för barnets resa
med tåg i andra klass mellan A-stad och B-stad i samband med barnets
umgänge med AA, dock för högst tre resor per månad och med högst
400 kr per månad.” Den förälder som barnet inte bor tillsammans med
måste, om betalning inte sker på frivillig väg, utverka en exekutionstitel                   74

i efterhand.

Frågor om resekostnader är i huvudsak dispositiva. Det innebär att
resekostnaderna omfattas av lagen (1990:746) om betalningsföreläggande
och handräckning.

Många gånger torde valet av den plats där umgänget skall påbörjas
resp, avslutas ha ekonomiska konsekvenser. Detta kan innebära att valet
av plats indirekt reglerar hur resekostnaderna skall fördelas. Man kan
också tänka sig en reglering som går ut på att den förälder som barnet
bor tillsammans med skall bekosta vissa resor för bamen. Hur före-
skrifterna skall utformas måste avgöras efter vad som är lämpligt i varje
enskilt fall och utifrån det yrkande som framställts.

Riksskatteverket tar i sitt remissvar upp frågan om förbehåll för
resekostnader vid utmätning av lön. Den frågan har inte behandlats av
UBU -93. Underlag för att bedöma om det föreligger ett reellt behov av
en ändring i de utsökningsrättsliga reglerna och effekterna av en even-
tuell sådan ändring saknas. Regeringen tar därför inte upp frågan nu. Det
kan emellertid finnas anledning att återkomma till den i samband med
en utvärdering av de nu föreslagna reglerna.

12.7 Kontaktperson vid umgänge

Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon möjlighet
för domstol att ålägga en kommun att utse en kontaktperson vid
umgänge.

Vårdnadstvistutredningens bedömning: Överensstämmer med reger-
ingens (se betänkandet s. 121 f.) utom så till vida att utredningen
föreslår att frågan om socialnämndernas skyldighet att utse kontakt-
person bör bli föremål för förnyad utredning.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser instämmer i ut-
redningens bedömning eller lämnar den utan invändning. Ett par remiss-
instanser, bl.a. Socialstyrelsen, framhåller att det är angeläget att frågan
om socialnämndernas skyldighet att utse kontaktperson får en snar
lösning. Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer pekar
på den bristfälliga regleringen av bl.a. kontaktpersoners skyldigheter
och anser att det behövs en grundläggande översyn och en reglering av
frågan om kontaktpersoner. Sveriges domareförbund anser att en
skyldighet för socialnämnderna att utse en kontaktperson vid umgänge
bör införas, men motsätter sig inte ytterligare utredning. Länsstyrelsen
i Malmöhus län anser att domstolarna bör ha en lagstadgad skyldighet
att inhämta yttrande från socialnämnden om dels lämpligheten i att
umgänge sker i närvaro av en tredje person, dels möjligheterna att utse
en sådan lämplig person. Länsstyrelsen anser vidare att domstol inte
skall kunna förordna om umgänge med kontaktperson i strid mot
socialnämndens uppfattning.

Skälen för regeringens bedömning: När en domstol beslutar om
umgänge kan domstolen föreskriva att umgänget skall ske i närvaro av
t.ex. en av socialnämnden utsedd person. Allmän domstol kan emeller-

Prop. 1997/98:7

75

tid inte ålägga en kommun att utse en kontaktperson att närvara vid Prop. 1997/98:7
umgänget (se NJA 1987 s. 15). Om umgänge inte kan komma till stånd
i enlighet med domstolens förordnande beroende på att nämnden inte
utser någon kontaktperson, kan detta få till följd att umgängesfrågan
måste omprövas med utgångspunkt i den ändrade förutsättningen att
nämndens medverkan inte kan påräknas.

En första fråga är vilka kontakter som bör förekomma mellan
domstolen och socialnämnden innan ett beslut om umgänge kombineras
med ett förordnande om kontaktperson. Mot bakgrund av att såväl
Högsta domstolen (se NJA 1987 s. 15) som Riksdagens ombudsmän (se
beslut den 30 augusti 1994, dnr 43-1994) framhållit vikten av att ett
förordnande föregås av en kontakt med socialnämnden, ter sig inte
några ytterligare åtgärder påkallade i detta sammanhang.

En annan fråga är om det finns tillräckliga skäl att utreda om
socialnämnderna bör åläggas en skyldighet att utse en kontaktperson vid
umgänge.

Härvid måste beaktas att det redan i dag i socialnämndens över-
gripande ansvar enligt 3 och 12 §§ socialtjänstlagen ligger en skyldighet
att medverka till att ett barns behov av umgänge med sin förälder blir
tillgodosett. Om en domstol har förordnat att umgänge skall utövas i
närvaro av en person som utses av socialnämnden, har nämnden vid
behandlingen av frågan om utseende av en sådan person att utgå från att
umgänge skall äga rum i den utsträckning och på det sätt som
domstolen beslutat och att detta är i överensstämmelse med barnets
bästa (se NJA 1987 s. 15).

Frågan behöver knappast utredas ytterligare. Det i praktiken största
problemet torde vara att det kan vara svårt för socialnämnden att finna
lämpliga personer som är beredda att åta sig uppdraget som kontakt-
person vid umgänge. Denna fråga kan knappast lösas lagstiftningsvägen.

13 Upplysningar om barnet

Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon ny
bestämmelse i foräldrabalken om rätten för en förälder som inte
bor tillsammans med sitt barn att få upplysningar om barnet. Inte
heller bör sekretessreglerna ändras.

Vårdnadstvistutredningens bedömning: Överensstämmer med reg-
eringens (se betänkandet s. 97 f.).

Remissinstanserna: Det klart övervägande antalet remissinstanser
instämmer i utredningens bedömning eller lämnar den utan invändning.
Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser att föräldrar
och andra vårdnadshavare bör ha en ömsesidig skyldighet att lämna
varandra de upplysningar som behövs för att främja barnets bästa och
barnets behov av en konfliktfri uppväxt. UmgängesrättsFöräldramas
Riksförening anser att barnets föräldrar bör vara likställda i sekre-

76

tessammanhang. Föreningen Söndagsbarn i Stockholm anser att en inte Prop. 1997/98:7
vårdnadshavande förälders rätt att få upplysningar om barnet bör vidgas.

Skälen for regeringens forslag: Det är viktigt att den förälder som
inte är vårdnadshavare ändå finns med i barnets vardag på ett naturligt
sätt. Den nuvarande bestämmelsen i foräldrabalken om vårdnadshavarens
skyldighet att lämna upplysningar till en förälder som inte är vårdnads-
havare (15 § första stycket andra meningen) kan ses som ett led i
strävandena att främja en sådan kontakt. Bestämmelsen har, enligt
Vårdnadstvistutredningens bedömning, i vart fall i viss omfattning haft
en psykologisk effekt och i en del fall främjat umgänget. Någon närmare
kunskap om i vilken omfattning bestämmelsen tillämpas har dock inte
gått att fa. Enligt utredningens bedömning tjänar bestämmelsen det syfte
som angavs när den infördes år 1991, nämligen att vara ett pedagogiskt
stöd i strävandena att främja ett fungerande umgänge.

Som framgår av vad Vårdnadstvistutredningen anför är det svårt att få
kännedom om hur bestämmelsen rent faktiskt tillämpas. Till svårig-
heterna bidrar att bestämmelsen lämnar ett betydande utrymme för
skönsmässiga bedömningar, att uppgiftsskyldigheten inte är direkt sank-
tionerad och att vårdnadshavarens beslut inte heller kan överprövas.
Enligt regeringens mening är det därför knappast meningsfullt att
försöka göra någon närmare utvärdering av bestämmelsen än den
utredningen har gjort.

En naturlig följd av regeringens förslag att domstol skall kunna besluta
om umgänge inom ramen för gemensam vårdnad är att bestämmelsen
om vårdnadshavares upplysningsskyldighet utvidgas till att omfatta även
barn som står under föräldrarnas gemensamma vårdnad. Upplysnings-
skyldigheten bör då åvila den förälder som barnet bor tillsammans med.

En remissinstans anser att föräldrar och andra vårdnadshavare bör ha
en ömsesidig skyldighet att lämna varandra de upplysningar som behövs
för att främja barnets bästa. En sådan reglering skulle innebära en
utvidgning av kretsen upplysningsskyldiga och av de upplysningar som
skall lämnas. Frågan har inte behandlats av Vårdnadstvistutredningen.
Underlag för att bedöma om det föreligger ett reellt behov av den före-
slagna utvidgningen saknas. Regeringen är därför inte beredd att i detta
sammanhang föreslå någon sådan ändring.

Vårdnadstvistutredningen diskuterar behovet av en bestämmelse som
gör det möjligt för den förälder som inte är vårdnadshavare att få till-
gång till information om barnet i samma utsträckning som vårdnads-
havaren, men stannar för att inte föreslå någon ytterligare reglering. I
riksdagen har återkommande behandlats och avslagits motionsyrkanden
om att ett barns båda föräldrar, oberoende av om de är vårdnadshavare
eller inte, skall vara jämställda i sekretessammanhang, dvs. ha samma
rätt till information om barnet från t.ex. sjukvårdsinrättningar. I be-
tänkandet lämnas en redogörelse för frågans behandling i riksdagen
(s. 99 f.).

De förslag som regeringen här lägger fram kommer att medföra att
fler barn än för närvarande kommer att stå under båda föräldrarnas
vårdnad. Som en följd av detta kommer de föräldrar att bli färre som                 77

inte har vårdnadshavarens möjlighet att få information beträffande sitt

barn. De fall i vilka vårdnaden om barnet i framtiden inte kommer att Prop. 1997/98:7
bli gemensam kan antas många gånger vara sådana där konflikten mellan
föräldrarna är så djupgående att en informationsmöjlighet skulle kunna
komma att missbrukas.

Med hänsyn till det anförda och till riksdagens upprepade ställnings-
taganden har regeringen stannat för att inte föreslå någon ytterligare
reglering av en inte vårdnadshavande förälders rätt till upplysningar om
barnet. Regeringen är således inte beredd att förorda någon utvidgning
av myndigheters och institutioners skyldighet att lämna uppgifter till en
förälder som inte har vårdnaden om sitt barn. Av betydelse är därvid att
det föreligger ett visst utrymme för uppgiftslämnande inom t.ex. skolan
och inom hälso- och sjukvården till denna förälder, även om vårdnads-
havarens samtycke saknas.

14 Tillstånd till utlandsvistelse

Regeringens bedömning: Det bör inte införas något förbud för en
ensam vårdnadshavare att ta med sig barnet utomlands utan
tillstånd av barnets andra förälder.

Vårdnadstvistutredningens förslag: Utredningen föreslår att en
ensam vårdnadshavare inte skall fa ta med sig barnet utomlands under
en längre sammanhängande tid än trettio dagar utan tillstånd av den
andra föräldern. Ett sådant tillstånd skall emellertid fordras endast om
det finns ett reglerat umgänge mellan barnet och den andra föräldern. I
de fall den förälder som inte är vårdnadshavare motsätter sig att vård-
nadshavaren tar med sig barnet utomlands skall domstol kunna lämna
tillstånd till utlandsvistelsen (se betänkandet s. 101 f.).

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna tillstyrker
förslaget eller lämnar det utan invändning. Många remissinstanser av-
styrker dock förslaget eller ställer sig tveksamma till det. Till dem hör
Svea hovrätt, Eksjö tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Socialstyrelsen,
Domstolsverket, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet,
Bortrövade Barns Förening och Föreningen jurister vid Sveriges
Allmänna advokatbyråer. Sveriges Advokatsamfund anser att bestäm-
melsen skall omfatta även fall där domstol förordnat om gemensam
vårdnad och beslutat om boende och umgänge. Några remissinstanser,
bl.a. UmgängesrättsFöräldramas Riksförening, anser att överträdelser av
den föreslagna bestämmelsen bör sanktioneras. Tjänstemän vid familje-
rättssektionema i Stockholms söderkommuner anser att bestämmelsen är
otydlig och att den bör omfatta utlandsvistelser som varar under en
längre sammanhängande tid än fem veckor.

Skälen för regeringens bedömning: Som tidigare anförts far en
förälder som ensam har vårdnad om barnet själv besluta i de frågor som
tar sikte på vårdnaden, bl.a. barnets boende och utlandsvistelser. Någon
bestämmelse som inskränker vårdnadshavarens bestämmanderätt i dessa

78

avseenden finns inte. Om vårdnadshavaren använder sin bestämmande- Prop. 1997/98:7
rätt utan tillbörlig hänsyn till exempelvis barnets behov av umgänge med
den andra föräldern, kan det dock ibland ge anledning till en prövning
av vem av föräldrarna som i fortsättningen skall ha vårdnaden om
barnet. Denna fråga kan ibland aktualiseras exempelvis när vårdnads-
havaren tillsammans med barnet flyttar lång bort från den andra
föräldern.

Mot bakgrund av barnets behov av ett nära och frekvent umgänge med
båda sina föräldrar har Vårdnadstvistutredningen övervägt möjligheten
att införa en bestämmelse som begränsar vårdnadshavarens rätt att flytta
inom Sverige. Som utredningen framhåller skulle en sådan bestämmelse
emellertid föra alltför långt. Tilläggas kan att inte något av de europe-
iska länder vars regelsystem utredningen tagit del av har någon sådan
bestämmelse.

En annan fråga gäller vårdnadshavarens möjligheter att ta med sig
barnet utomlands. Som Vårdnadstvistutredningen redovisar finns det i
flera länder mer eller mindre omfattande möjligheter att förbjuda en
förälder som ensam har vårdnaden att flytta eller resa med barnet
utomlands.

Mot bakgrund av barnets behov av kontakt med båda sina föräldrar
har regeringen förståelse för utredningens förslag. Det finns emellertid
inte något egentligt faktaunderlag för att bedöma om det föreligger ett
reellt behov av den föreslagna regleringen. Flera remissinstanser anser
också att det inte anförts tillräckliga skäl för utredningens förslag. Till
dem hör Svea hovrätt och Stockholms tingsrätt. De förslag som nu läggs
fram av regeringen torde dessutom komma att innebära att sådana
föräldrar som omfattas av Vårdnadstvistutredningens förslag, ensamma
vårdnadshavare, blir farre i framtiden än i dag. Som Socialstyrelsen
påpekar kan de fall där vårdnaden om barnet inte blir gemensam många
gånger antas vara sådana där konflikten mellan föräldrarna är så djup-
gående att en bestämmelse om tillståndskrav skulle kunna missbrukas
och användas i syfte att enbart ställa till bekymmer för den vård-
nadshavande föräldern. Risken är att den föreslagna ordningen i många
fall skulle medföra ytterligare konflikter mellan föräldrarna.

Det föreslagna tillståndskravet är vidare inte sanktionerat och torde
sällan hindra en vårdnadshavare som bestämt sig för att ta med sig
barnet utomlands att göra så. Som ett par remissinstanser påpekar kan
således den praktiska och handlingsdirigerande effekten av bestämmelsen
ifrågasättas.

Till det anförda kommer att de lagändringar som genomförts på senare
år har inriktats på att förhindra domstolsprocesser rörande barn. Även de
ändringsförslag som läggs fram i denna proposition har detta syfte. För
att nu genomföra en ändring som innebär att ytterligare en fråga kan bli
föremål för domstolsprövning bör det därför krävas mycket starka skäl.
Några sådana skäl har inte anförts.

Regeringen har med hänsyn till det anförda stannat för att inte nu
lägga fram något förslag om att inskränka möjligheterna för en ensam
vårdnadshavare att vara utomlands med barnet.

79

15 Avtal om vårdnad m.m.

Prop. 1997/98:7

Regeringens forslag: Föräldrar skall kunna bestämma om
vårdnad, boende och umgänge genom avtal. Avtalet skall gälla,
om det godkänns av socialnämnden. Det skall godkännas, om det
som har överenskommits är till barnets bästa eller - när avtalet går
ut på gemensam vårdnad - inte är uppenbart oförenligt med
barnets bästa. Vid bedömningen skall hänsyn tas till bl.a. barnets
vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. Ett godkänt
avtal skall kunna verkställas på samma sätt som ett domstols-
avgörande som har vunnit laga kraft. (6 kap. 6 §, 14 a § andra
stycket, 15 a § andra stycket, 17 a § och 21 kap. 1 § andra stycket
foräldrabalken)

Vårdnadstvistutredningens förslag: Överensstämmer i allt väsentligt
med regeringens (se betänkandet s. 105 f.).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen eller
lämnar dem utan invändning. Sveriges Advokatsamfund och Föreningen
jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer avstyrker förslagen.
Riksdagens ombudsmän (JO) avstyrker förslaget att ett avtal som
godkänts av socialnämnden skall kunna verkställas på samma sätt som
ett lagakraftvunnet domstolsavgörande. Ett flertal remissinstanser fram-
för synpunkter på olika enskildheter i förslagen.

Skälen för regeringens förslag: I Finland kan föräldrar i stor
omfattning lösa frågor om vårdnad, boende och umgänge genom avtal
som fastställs av socialnämnden. Sådana avtal skall ingås skriftligen. När
socialnämnden prövar om avtalet kan fastställas skall nämnden beakta
barnets bästa och barnets egna önskemål. Socialnämnden kan även
fastställa avtal om underhållsbidrag. Ett fastställt avtal är gällande och
kan verkställas som ett lagakraftvunnet domstolsbeslut. Denna möjlighet
att i Finland fastställa föräldrars avtal har i Sverige kommit att kallas
den finländska modellen. I betänkandet (s. 106 f. och s. 202 f.) lämnas
en ingående redogörelse för den finländska modellen.

Vid en separation kommer de flesta föräldrar fram till en lösning i
fråga om vårdnad och umgänge utan att alls tvista i domstol. Som
Vårdnadstvistutredningen anför finns det mycket som talar för att det går
att föra bort fler tvister från domstolarna, om man fortsätter på den väg
som man slagit in på genom att erbjuda föräldrarna samarbetssamtal.
Utredningens utvärdering av samarbetssamtalen visar att sådana samtal
har störst utsikter att leda till avtal, om samtalen kommer till stånd innan
ett domstolsförfarande har inletts. När parterna väl befinner sig i
domstolen kan tvisten lätt bli mera konfliktfylld än den annars skulle
vara. Detta gör det önskvärt med en ordning där frågor om vårdnad
m.m. i största möjliga utsträckning kan handläggas i mindre konflikt-
skapande former och utanför domstolarna.

Samtidigt kan en sådan ordning medföra en avlastning för dom-
stolarna.

Den möjlighet som finns i Finland för föräldrar som är överens att

80

genom avtal reglera frågor om vårdnad, boende och umgänge framstår i Prop. 1997/98:7
det sammanhanget som ett intressant alternativ till domstolsprocessen.
De erfarenheter som Vårdnadstvistutredningen redovisar av den finländ-
ska modellen är goda. Enligt utredningens uppfattning bör en liknande
möjlighet inforas i Sverige. De allra flesta remissinstanser är positiva till
utredningens forslag. Även regeringen anser att en möjlighet bör inforas
for föräldrar som är överens att genom avtal reglera vissa frågor som rör
barnet.

Vilket organ skall hjälpa föräldrarna att träffa avtal respektive pröva om
avtalet stämmer överens med vad som är bäst för barnet?

Det ligger nära till hands att lägga uppgiften att hjälpa föräldrarna att
träffa avtal om vårdnad, boende och umgänge på kommunerna. Social-
nämnderna har sedan länge haft vissa familjerättsliga uppgifter.
Kommunerna har även ansvaret för att föräldrar kan erbjudas
samarbetssamtal och för att det finns tillgång till familjerådgivning.
Regeringen delar mot den bakgrunden utredningens uppfattning att det
liksom i Finland bör ankomma på kommunerna - i praktiken social-
nämnderna - att sörja för att föräldrar far hjälp att träffa avtal.

I likhet med vad som gäller beträffande samarbetssamtal bör det
överlämnas till varje kommun att avgöra hur skyldigheten att hjälpa till
med avtal skall fullgöras. Det kan ske inom den egna verksamheten eller
genom att flera kommuner samarbetar i frågan eller på annat sätt.

Domstolen skall som regel förordna om vårdnad, boende och umgänge
i enlighet med föräldrarnas gemensamma önskemål. Frågorna är
emellertid indispositiva, vilket innebär bl.a. att domstolen, oavsett hur
föräldrarna agerar, är skyldig att se till att det finns tillräckligt underlag
for ett avgörande. Domstolen måste, innan den meddelar ett förord-
nande, pröva om föräldrarnas överenskommelse stämmer överens med
vad som är bäst for barnet. Även i de fall då domstolen inte är
inblandad måste något organ ha till uppgift att bevaka att föräldrarnas
överenskommelse stämmer med barnets bästa. Hos socialnämnderna
finns en vana vid de överväganden som kan vara aktuella vid prövningar
av detta slag. Socialnämnderna ansvarar för samarbetssamtal och kom-
mer normalt att vara det organ som fullgör den föreslagna skyldigheten
att hjälpa föräldrar att träffa avtal. Det är därför naturligt att social-
nämnderna också får uppgiften att godkänna ingångna överenskom-
melser. Uppgiften att pröva avtalet bör sålunda ankomma på social-
nämnderna.

I enlighet med vad Lagrådet föreslagit bör barnets folkbokföring vara
avgörande för vilken socialnämnd som skall pröva föräldrarnas avtal.

Ett rättsförhållande är ibland av internationell karaktär på så sätt att
det uppvisar anknytningar till ett eller flera andra länder. En fråga är om
socialnämnden skall vara behörig att pröva föräldrarnas avtal endast om
barnet är folkbokfört i en viss kommun här i landet, eller om nämnden
skall vara behörig att pröva avtalet även i andra fall då rättsförhållandet
uppvisar en stark anknytning till Sverige.

För att avtal om exempelvis vårdnad skall kunna prövas på ett Prop. 1997/98:7
tillfredsställande sätt av socialnämnden krävs att utredning kan inhämtas
om barnets förhållanden och om föräldrarnas lämplighet som vårdnads-
havare (jfr Högsta domstolens beslut den 12 mars 1997 i mål
Ö 1592/96). Detta talar för att socialnämndens behörighet begränsas till
de fall där barnet är folkbokfört i kommunen. För en sådan ordning talar
också den omständigheten att kommunernas ansvar enligt socialtjänst-
lagen (1980:620) endast gäller dem som vistas i kommunen (se 3 §
socialtjänstlagen). En ordning där socialnämndens behörighet begränsas
till de fall där barnet är folkbokfört i kommunen innebär inte att
föräldrar som är ense saknar möjlighet att fa överenskommelsen prövad
här i landet (se t.ex. NJA 1995 s. 770). De svenska domstolarnas doms-
rätt påverkas inte av vilken behörighet socialnämnderna ges.

Mot bakgrund av det anförda anser regeringen att övervägande skäl
talar för att socialnämndernas behörighet bör avse endast de fall där
barnet är folkbokfört i en viss kommun här i landet.

Vårdnadstvistutredningen föreslår att socialnämndens godkännande
skall lämnas på nämndens vägnar av den nämnden utsett att pröva
föräldrarnas avtal. Socialnämnden skulle alltså inte själv pröva avtalet.
Förslaget bygger på vad som i dag gäller beträffande vårdnads- och
umgängesutredningar. Nämnden utser någon som gör utredningen men
tar inte själv ställning till den. De två situationerna är emellertid inte helt
jämförbara. Som JO påpekar står det i bättre överensstämmelse med vad
som gäller i andra liknande fall att nämnden som sådan tar ställning till
avtalet (se exempelvis 1 kap. 4 § foräldrabalken angående godkännande
av faderskapsbekräftelser och 7 kap. 7 § foräldrabalken angående god-
kännande av avtal som innebär att underhållsbidrag skall betalas i form
av ett engångsbelopp). Nämnden bör dock ha möjlighet att delegera till
exempelvis en ledamot eller en anställd hos kommunen att besluta på
nämndens vägnar.

För det fall att överenskommelsen har föregåtts av samarbetssamtal
bör det enligt Vårdnadstvistutredningen i allmänhet vara den som hand-
lagt samarbetssamtalen som skall pröva om avtalet kan godkännas. Ett
flertal remissinstanser, bl.a. JO, Föreningen Sveriges Kommunala
Familjerådgivare och Riksförbundet Barnens Rätt i Samhället, ifråga-
sätter eller tar avstånd från denna tanke.

Enligt regeringens mening kan det inte uteslutas att det i vissa fall kan
vara lämpligt att samtalsledaren också hanterar frågan om godkännande.
Det bör därför inte i lagen uppställas något hinder mot en sådan ordning.
I enlighet med vad som gäller på andra områden bör det överlämnas till
socialnämnden att - inom ramen för de bestämmelser som gäller - pröva
om, och i så fall till vem, den vill delegera beslutanderätten.

Från advokathåll uttrycks farhågor för att partema kan komma att bli
felinformerade om gällande rätt och att de kan känna sig tvingade att
skriva under ett av socialnämnden föreslaget avtal. Sveriges Advokat-
samfund understryker vikten av att båda parter vid en separation har
tillgång till kvalificerad juridisk hjälp.

Det är givetvis en förutsättning för att den föreslagna ordningen skall                   82

genomföras att den bedöms kunna fungera på ett rättssäkert och bra sätt.

Förslaget ställer delvis nya krav på kommunerna och deras personal, inte Prop. 1997/98:7
minst när det gäller kunskap om rättsreglerna. Det är viktigt att den
personal som skall hjälpa till med avtal har den kunskap som behövs. I
den mån de nya arbetsuppgifterna leder till att kraven på förtrogenhet
med regelsystemet ökar, bör det dock kunna lösas genom relativt
begränsade utbildningsinsatser.

Vilka frågor skall kunna bli föremål for avtal mellan föräldrarna?

För att avtalsmöjligheten skall kunna utnyttjas i önskvärd utsträckning
och utgöra ett fullvärdigt alternativ till en talan vid domstol bör
föräldrarna kunna träffa avtal om såväl vårdnad som boende och
umgänge.

Frågor om vårdnad, boende och umgänge kommer, som några
remissinstanser påpekar, sällan upp isolerade utan som regel i samband
med en separation. Det är då vanligt att föräldrarna samtidigt har att lösa
även frågor om exempelvis underhållsbidrag, kvarsittande i hemmet och
bodelning. Samtliga dessa frågor är redan i dag sådana att partema kan
träffa avtal om dem, även om avtalen som regel inte kan läggas till
grund för verkställighet. Vad som bör diskuteras är mot den bakgrunden
i första hand om frågorna bör omfattas av den föreslagna skyldigheten
för kommunerna att sörja för att föräldrar får hjälp med att träffa avtal.
För detta talar i viss mån att frågorna kan behöva lösas i ett
sammanhang och att en överenskommelse i någon av frågorna kan vara
beroende av att även andra frågor blir lösta.

När det gäller underhållsbidrag till barn har det betydelse att ett nytt
samhällsstöd, underhållsstöd, sedan den 1 februari 1997 ersatt det tidi-
gare bidragsförskottet. Reglerna om underhållsstöd har medfört att det
normalt blir aktuellt att fastställa ett underhållsbidrag till barnet endast
om den bidragsskyldiga föräldern skall betala ett underhållsbidrag till
barnet som överstiger underhållsstödets belopp. Det torde innebära att
det sällan finns behov av att aktualisera frågor om underhållsbidrag i
samband med en separation. Med hänsyn härtill har socialnämndernas
skyldighet att hjälpa barn till ogifta föräldrar att få underhållsbidrag
fastställt tagits bort.

Det finns mot den skisserade bakgrunden inte skäl att låta frågor om
underhållsbidrag omfattas av den här föreslagna serviceskyldigheten.
Som framhålls i förarbetena till underhållsstödsreformen innebär inte
detta att bamet helt skulle vara betaget möjligheten att få hjälp med
frågor om underhåll. Bamet kan enligt rättshjälpslagens bestämmelser få
biträde av en jurist såväl vid en domstolsprocess som före en sådan
process. Dessutom åligger det socialnämnderna att inom ramen för
socialtjänsten i vissa fall lämna bamet och föräldern bistånd. Och
självfallet är det inget som hindrar att hjälpen att träffa avtal ibland ut-
sträcks till frågan om underhållsbidrag.

Kvarboendet i den gemensamma bostaden är ofta en fråga av stor vikt,
inte minst ekonomiskt. I äktenskapsbalken finns det inte någon bestäm-
melse som ålägger den av makarna som vid en skilsmässa får rätt att bo

kvar i den gemensamma bostaden till dess bodelning sker att betala Prop. 1997/98:7
ersättning för nyttjandet. Frågan har prövats av Högsta domstolen i två
refererade avgöranden, NJA 1968 s. 197 och NJA 1983 s. 255. Högsta
domstolen har i dessa fall uttalat att ersättning kan komma i fråga i vissa
fall.

Den skyldighet att hjälpa föräldrar att träffa avtal som läggs på
kommunerna tar sikte på sådana frågor som rör barnen. Frågan om
kvarboende har, som framgått, starka ekonomiska implikationer. Det är
mot den bakgrunden mindre lämpligt att låta skyldigheten omfatta också
kvarsittandefrågan. Eftersom denna fråga kan vara nära kopplad till
frågan om barnets boende, kan det dock ibland vara ändamålsenligt att
försöka lösa båda frågorna i ett sammanhang. Därvid bör uppmärk-
sammas att de ekonomiska verkningarna av en överenskommelse i
kvarsittandefrågan i vissa fall kan vara svåra att överblicka.

Kvarsittandefrågan bör därför inte omfattas av kommunernas skyldig-
het att hjälpa till med avtal.

Inte heller bör det ankomma på kommunerna att sörja för att föräldrar
far hjälp att träffa avtal i frågor om bodelning. Sådana avtal är ofta
ekonomiskt komplicerade och lämpar sig mindre väl för socialnämnder-
na att hantera. I det sammanhanget kan dock anmärkas att det i samband
med att den nya rättshjälpslagen träder i kraft den 1 december 1997
införs en ny form av bistånd - ersättningsgaranti - vid bodelning (prop.
1996/97:9, bet. 1996/97:JuU3, rskr. 1996/97:55). Biståndet innebär att
staten i vissa fall bidrar till kostnaderna för bodelningsförrättare.

En fråga som kan bli föremål för avtal är frågan om fördelning av
resekostnader (se avsnitt 12.6). Den bör, som tidigare anförts, anses
utgöra en del av frågan om umgänge. Ett umgängesavtal kan rentav vara
beroende av att även resekostnaderna blir reglerade. Det är naturligt att
socialnämnden hjälper partema att träffa avtal även i denna fråga.

Den skyldighet att sörja för att föräldrar far hjälp att träffa avtal som
läggs på kommunerna skall alltså inte omfatta alla frågor som kan
uppkomma i samband med en separation. Det kan hävdas att detta är en
svaghet. Som regeringen ser det är det emellertid en fördel att de frågor
som mera direkt berör bamet, och som skall avgöras med utgångspunkt
i barnets bästa, i möjligaste mån hålls isär från andra frågor. Men även
om kommunernas skyldighet endast avser vårdnad, boende och umgänge
bör hållbara helhetslösningar givetvis eftersträvas. Det kan betyda att
även annat än vårdnad, boende och umgänge ibland kan behöva tas med
i ett avtal som förhandlas fram inför socialnämnden. Och ofta kan
samråd behöva ske med andra inblandade, exempelvis försäkringskassan
och advokater.

Avtalets verkan och form, m.m.

En viktig fråga är om ett godkänt avtal skall kunna läggas till grund för
verkställighet. JO avstyrker Vårdnadstvistutredningens förslag i denna
del och framhåller att fastställande och tolkning av privaträttsliga avtal
är en för förvaltningsdomstolarna främmande uppgift. JO pekar även på

84

risken för att ingångna avtal kan komma att bli svåra att tillämpa och Prop. 1997/98:7
tolka och på de svårigheter som kan uppkomma om föräldrarnas över-
enskommelse innebär partiella ändringar i ett domstolsavgörande, varvid
förvaltningsdomstolen alltså skall samtidigt tillämpa två olika verkställig-
hetsurkunder. Även Länsrätten i Malmöhus län tar upp risken för
svårtolkade avtal.

För att en möjlighet för föräldrarna att träffa bindande avtal om
vårdnaden m.m. skall bli ett fullvärdigt alternativ till att väcka talan vid
domstol måste ett godkänt avtal enligt regeringens mening ha i huvudsak
samma effekt som ett avgörande av domstol. Ett godkänt avtal bör alltså
kunna verkställas som ett lagakraftvunnet domstolsavgörande. Regering-
en återkommer i det följande till risken för att ingångna avtal blir otyd-
liga.

Sveriges Advokatsamfund tar i sitt remissvar upp frågan om avtalets
rättskraft. Enligt samfundet bör avtalet inte fa hindra att en talan väcks
vid allmän domstol efter att avtalet slutits, om skäl talar för det.

Att en dom som vunnit laga kraft har meddelats angående exempelvis
vårdnaden om ett barn hindrar inte att vårdnadsfrågan prövas på nytt (se
t.ex. rättsfallet NJA 1993 s. 226). I likhet med detta bör ett godkänt av-
tal kunna ändras såväl genom ett nytt avtal som genom ett domstols-
avgörande.

Avtal om vårdnad, boende och umgänge bör ingås skriftligen. Den
skriftliga formen är nödvändig bl.a. för att kommunerna skall kunna ge
sitt godkännande och för att avtalen skall kunna ligga till grund för
verkställighet.

För att underlätta handläggningen och för att säkerställa att inga
väsentliga uppgifter utelämnas kan det vara av värde om det finns en
färdig avtalsblankett för föräldrars avtal. I bilaga 14 till betänkandet
återges den blankett som används i Finland.

Vilken prövning skall göras av föräldrarnas avtal?

Frågor om vårdnad, boende och umgänge kräver särskilda överväganden.
I de allra flesta fall torde den prövning som socialnämnden skall göra
vara enkel. Men fall kan förekomma som ger anledning till närmare
eftertanke. Det kan exempelvis inte uteslutas att det finns situationer där
föräldrarna mindre ser till barnets behov än till sina egna intressen. Att
en överenskommelse inte i tillräcklig grad tar hänsyn till barnets bästa
kan ha olika orsaker. Bakom föräldrarnas överenskommelse kan ligga
t.ex. ekonomiska överväganden eller ett ”rättvisetänkande” eller en
starkare förälders inflytande över en svagare förälder. Uppgiften att
pröva föräldrarnas avtal är alltså något annat och betydligt mer ansvars-
fullt än att endast registrera föräldrarnas överenskommelse.

Utgångspunkten vid prövningen av föräldrarnas avtal skall vara barnets
bästa (se avsnitt 8).

Några remissinstanser anser att bamet bör fa möjlighet att komma till
tals vid socialnämndens prövning av föräldrarnas avtal.

Frågan om domstolarnas skyldighet att i vårdnads- och umgängesmål

ta reda på barnets inställning när föräldrarna är ense berördes i för- Prop. 1997/98:7
arbetena till de nu gällande bestämmelserna om barns rätt att komma till
tals i mål och ärenden om vårdnad och umgänge. Det ansågs då som
regel inte vara nödvändigt att i dessa fall inhämta någon särskild ut-
redning om barnets inställning (se prop. 1994/95:224 s. 35). Det finns
inte anledning att här göra någon skillnad mellan domstolens prövning
och den prövning som socialnämnden har att göra. Det bör alltså inte
införas någon absolut skyldighet för socialnämnden att ta reda på barnets
inställning. Ibland är omständigheterna emellertid sådana att det finns
anledning för nämnden att göra det. Även vid socialnämndens prövning
av föräldrarnas avtal bör givetvis den grundprincipen gälla att hänsyn
skall tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad
(se förslaget till 6 kap. 2 b § foräldrabalken). Skulle det komma fram att
bamet motsätter sig den lösning som föräldrarna kommit överens om, är
det ett skäl att närmare undersöka om överenskommelsen verkligen är
till barnets bästa (se prop. 1994/95:224 s. 35).

Även i övrigt skall socialnämnden göra samma prövning av föräld-
rarnas överenskommelse som en domstol gör när föräldrarna är ense.
Står bamet under vårdnad av endast en förälder och vill föräldrarna
gemensamt utöva vårdnaden om bamet, skall nämnden alltså godkänna
avtalet om inte gemensam vårdnad är uppenbart oförenlig med barnets
bästa. Står bamet under båda föräldrarnas vårdnad och vill föräldrarna
att en av dem skall ha vårdnaden om bamet ensam, skall nämnden
godkänna avtalet om överenskommelsen är till barnets bästa. Det sist-
nämnda bör gälla även beträffande avtal om boende och umgänge.

Socialnämnden skall antingen godkänna avtalet eller vägra god-
kännande. Någon möjlighet för socialnämnden att ändra avtalets innehåll
bör inte finnas. Detta hänger samman med att tvister mellan föräldrar
skall avgöras av domstol. Däremot är det ofta lämpligt att socialnämn-
den, om den anser att det avtalade arrangemanget står i strid med
barnets bästa, föreslår föräldrarna att ändra avtalet så att det svarar mot
barnets bästa.

För att nämnden skall kunna ta ställning till avtalet krävs att det är
tydligt formulerat. Även om socialnämnden inte i sitt godkännandebeslut
kan ändra avtalets innehåll ens i förtydligande syfte, bör nämnden
givetvis verka för att oklara avtal görs tydliga och ofullständiga avtal
fullständiga; man riskerar annars att avtalet inte kan läggas till grund för
verkställighet. Särskilt vad gäller vårdnaden om bamet är det viktigt att
avtalet är klart till sin innebörd. Det måste med säkerhet gå att utläsa
vem som är barnets vårdnadshavare vid varje givet tillfälle. Är det inte
möjligt att uppnå sådan klarhet, återstår för nämnden att vägra att
godkänna avtalet.

JO tar i sitt remissvar upp frågan om socialnämndernas möjligheter att
vid sin bedömning av ett avtal inhämta upplysningar från en annan
avdelning inom kommunen eller från en annan kommun och framhåller
att sekretessfrågorna bör uppmärksammas.

När frågor om vårdnad, boende och umgänge avgörs av domstol skall
domstolen se till att frågorna blir tillbörligt utredda och skall social-                    86

nämnden ges tillfälle att lämna upplysningar. Nämnden är därvid skyldig

att lämna de upplysningar av betydelse som nämnden har. Om det Prop. 1997/98:7
behövs ytterligare utredning, kan domstolen uppdra åt socialnämnden
eller något annat organ att verkställa en sådan. Är föräldrarna överens
torde domstolens utredning i regel inskränka sig till att socialnämnden
bereds tillfälle att lämna upplysningar inom en viss kortare tid.

I stort sett bör motsvarande möjligheter och skyldigheter att inhämta
upplysningar gälla för socialnämnderna vid deras prövning av avtal.
Den socialnämnd som skall pröva avtalet kan behöva inhämta upp-
lysningar från socialnämnden i en annan kommun. Det kan bli aktuellt
exempelvis om bamet nyligen har flyttat till kommunen eller om en av
föräldrarna är bosatt i en annan kommun. Sekretess enligt 7 kap. 4 §
första stycket sekretesslagen (1980:100), s.k. socialtjänstsekretess, bördå
inte hindra att uppgifter av betydelse lämnas till den socialnämnd som
skall pröva avtalet (se 14 kap. 1 § första stycket sekretesslagen).
Däremot bör uppgifter som lämnats under familjerådgivningssekretess
(7 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen) inte omfattas av den nämnda
uppgiftsskyldigheten.

Slutligen bör på nytt påpekas att det föreslagna systemet inte innebär
att socialnämnderna skall avgöra frågor om vårdnad, boende och
umgänge i fall då föräldrarna inte kan enas. Förslaget syftar till att
främja samförståndslösningar. Om det till slut ändå kvarstår en tvist, är
det domstolens uppgift att slita tvisten.

Ändring av avtal

Ett godkänt avtal bör kunna ändras såväl genom ett nytt avtal som
godkänts av socialnämnden som genom ett avgörande av domstol, och
ett domstolsavgörande bör kunna ändras inte bara genom ett nytt
avgörande av domstol utan även genom ett skriftligt avtal mellan
föräldrarna som godkänns av socialnämnden. Detta bidrar till ett smidigt
förfarande och underlättar anpassning av boende och umgänge efter den
aktuella situationen. Det överensstämmer också med den ordning som
gäller i Finland. Några särskilda regler om detta behövs inte.

Den föreslagna ordningen med avtal möjliggör också att ett avtals
giltighet begränsas i tiden och att föräldrarna kommer tillbaka till
socialnämnden för att träffa ett nytt avtal efter avtalstidens utgång. Ett
sådant förfarande kan framstå som lämpligt t.ex. för att pröva hur en
överenskommelse fungerar eller för att beakta barnets växlande behov av
umgänge och kontakt med båda föräldrarna. Umgänge lämpar sig
uppenbarligen bättre för tidsbegränsade avtal än vårdnad och boende.
Som Riksförsäkringsverket påpekar får ett avtal givetvis inte innebära att
bamet under någon tid ställs utan vårdnadshavare. Ett nytt avtal eller ett
domstolsavgörande torde inte heller kunna ges retroaktiv verkan (se NJA
1972 s. 350).

Domstolsprövning när föräldrarna är ense?

8
I Finland avgör föräldrarna själva på vilket sätt de vill få frågor om

vårdnad m.m. reglerade. Detta innebär att även föräldrar som är överens Prop. 1997/98:7
har möjlighet att vända sig till domstol. Möjligheten att träffa avtal
används dock i det stora flertalet fall.

Vårdnadstvistutredningen föreslår inte någon begränsning i möjlig-
heterna för föräldrar som är ense att genom gemensam ansökan väcka
talan i domstol. Socialstyrelsen anser att en sådan möjlighet innebär en
onödig belastning på domstolarna. Eksjö tingsrätt och Domstolsverket
anser att möjligheten till domstolsprövning i dessa fall bör kvarstå endast
när den gemensamma ansökan avser även äktenskapsskillnad.

Domstols medverkan bör tas i anspråk i princip endast i de fall där en
verklig tvist föreligger. Det går emellertid inte att bortse från att föräld-
rar som är ense i vissa fall av olika anledningar kan föredra att vända
sig till domstol i stället för till socialnämnden. Det kan inte heller
uteslutas att domstols dom i internationella sammanhang i vissa fall kan
väga tyngre än ett av socialnämnden godkänt avtal. Även enkelheten i
systemet talar för att möjligheten till domstolsprövning behålls för
föräldrar som är överens. Särskilt i fall då talan väckts innan föräldrarna
enats vore det olyckligt om det inte gick att fa överenskommelsen
fastställd av domstolen. Erfarenheterna från Finland talar för att de flesta
föräldrar ändå kommer att vända sig till socialnämnden för att fa sina
avtal godkända.

Övervägande skäl talar därför enligt regeringens mening för att den
föreslagna avtalsmöjligheten inte bör innebära någon inskränkning i
möjligheten att fa ett domstolsutslag beträffande vårdnad, boende och
umgänge.

Den lagtekniska utformningen, m.m.

Socialstyrelsen påpekar i sitt remissyttrande att lagtexten i utrednings-
förslaget är så utformad att alla typer av ändringar i vårdnad och
umgänge kan avtalas, således även överflyttning av vårdnaden till en
särskild vårdnadshavare och umgänge med någon annan än en förälder.
Att sådana frågor skall omfattas av den föreslagna avtalsmöjligheten är
givetvis inte meningen.

En motsvarande skyldighet att lämna uppgifter till försäkringskassa,
skattemyndighet och Centrala studiestödsnämnden som i dag gäller för
tingsrätt när ett vårdnadsavgörande vinner laga kraft bör gälla för
socialnämnderna när nämnderna godkänner ett avtal om vårdnad (för-
ordningen [1949:661] om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i
mål och ärenden enligt foräldrabalken, m.m.). En bestämmelse härom
bör tas in i lag (jfr 8 kap. 5 § regeringsformen).

En förutsättning för att reformen skall fa genomslag och komma till
användning i så många fall som möjligt är att berörda föräldrar informe-
ras om den. Det bör ankomma på Socialstyrelsen att vidta de informa-
tionsinsatser som behövs.

88

16 Utredning om vårdnad, boende eller umgänge Prop. 1997/98:7

Regeringens bedömning: Den nuvarande ordningen när det gäller
vårdnadsutredarens skyldigheter bör inte ändras.

Vårdnadstvistutredningens förslag: Utredningen föreslår att den
som verkställer en vårdnads-, boende- eller umgängesutredning skall
lämna ett förslag till beslut. Om det framstår som ett lämpligare
alternativ, skall utredaren dock i stället redovisa vilka konsekvenser
olika beslutsaltemativ får för barnet (se betänkandet s. 117).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan invändning. Några remissinstanser tillstyrker förslaget
att en konsekvensbeskrivning skall lämnas i utredningen men avstyrker
eller ställer sig tveksamma till förslaget i övrigt. Till dem hör Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Rädda Barnens riksför-
bund, Föreningen Söndagsbarn i Stockholm och Föreningen Barns Rätt
Till 2 Föräldrar i Skövde. Riksdagens ombudsmän anser att det bör
vara tillräckligt att i lagen ange att utredningen bör innefatta ett ställ-
ningstagande i sakfrågan. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att den
som verkställer utredningen alltid skall lämna ett förslag till beslut.
Tjänstemännen vid familjerättssektionerna i Stockholms söderkommuner
anser att utredaren i första hand bör ge en konsekvensbeskrivning och,
om det inte är lämpligt, ett förslag till beslut. UmgängesrättsFöräldrar-
nas Riksförening avstyrker förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 6 kap. 19 § foräldrabalken
skall domstolen innan den avgör ett mål eller ett ärende om vårdnad
eller umgänge ge socialnämnden tillfälle att lämna upplysningar. Behövs
ytterligare utredning, får domstolen uppdra åt socialnämnden eller något
annat organ att utse någon att verkställa en sådan utredning. Domstolen
får därvid fastställa riktlinjer för utredningen och bestämma en viss tid
inom vilken utredningen skall vara slutförd. Vidare skall domstolen se
till att utredningen bedrivs skyndsamt.

Den socialtjänsteman som av socialnämnden utses att verkställa utred-
ningen skall själv svara för den och sända rapporten direkt till dom-
stolen. Denna ordning gäller sedan den 1 mars 1991 (prop. 1990/91:8,
bet. 1990/91 :LU13), då socialnämnden frikopplades från arbetet med
vårdnads- och umgängesutredningar. Utredningen skall i normalfallet
inte mynna ut i ett förslag till domstolen utan endast innefatta en
redovisning av insamlade och sammanställda fakta och upplysningar om
bamet och dess föräldrar. Den utredande tjänstemannen skall i varje
enskilt fall själv avgöra om det insamlade faktamaterialet skall
kompletteras med en slutsats från hans eller hennes sida. Vägledande
bör vara vad som är barnets bästa.

1991 års reform har mottagits i stort sett positivt av domare,
advokater och socialtjänstemän. I den utvärdering som Vårdnadstvist-
utredningen har gjort har det inte kommit fram några påtagliga brister
med den nuvarande ordningen. Liksom i den diskussion som ledde till

89

1991 års reform har dock från personer med erfarenhet av hand- Prop. 1997/98:7
läggningen av vårdnadstvister framförts att vårdnadsutredningen alltid
borde innehålla något ställningstagande från den som genomfört utred-
ningen.

Som anfördes i samband med 1991 års reform finns det både för- och
nackdelar med en ordning som innebär att utredaren skall ta ställning i
sakfrågan. En preferens för den ena föräldern kan av den andra
föräldern uppfattas som en nedvärdering, vilket kan öka de motsätt-
ningar som kan finnas mellan föräldrarna. Samtidigt kan det finnas fall
där det är av stort värde att den som är väl insatt i ärendet och kanske
hyser en bestämd uppfattning ger uttryck för den.

De för- och nackdelar som är förknippade med olika alternativ
analyserades noga i samband med 1991 års reform. Tillräckliga skäl för
regeringen att nu frångå sin tidigare ståndpunkt har inte anförts. Även i
framtiden bör utredaren alltså själv få bedöma om han eller hon vill
komplettera det insamlade faktamaterialet med en egen slutsats.

Utgångspunkten vid domstolens bedömning av frågor om vårdnad
m.m. är barnets bästa. Det torde mot den bakgrunden i många fall vara
naturligt att den som gör utredningen resonerar om vad olika besluts-
alternativ kan innebära för barnet. Det har inte framkommit något som
tyder på att utredarna i dag inte skulle utreda och för domstolen
redovisa vilka konsekvenser olika lösningar kan få för barnet. Mot
bakgrund av den diskussion som förts i bl.a. förarbetena till de
ändringar i socialtjänstlagen (1980:620) som träder i kraft den 1 januari
1998 kan i alla händelser förväntas att utredarna framdeles vid behov
lämnar en konsekvensbeskrivning (jfr prop. 1996/97:124 s. 98 f.). Mot
den bakgrunden anser regeringen att det inte finns skäl att nu införa
någon lagbestämmelse om en skyldighet att redovisa konsekvens-
beskrivningar.

Riktlinjer för utredningens bedrivande

I samband med 1991 års reform infördes en möjlighet för domstolen att
lämna riktlinjer för hur en vårdnads- eller umgängesutredning skall be-
drivas. Tanken när bestämmelsen infördes var inte att domstolarna
regelmässigt skulle fastställa riktlinjer för utredningen utan att de skulle
ha en sådan möjlighet i de fall det ter sig påkallat. Även om möjlig-
heten utnyttjas endast undantagsvis anses den värdefull och
Vårdnadstvistutredningen anser att den bör finnas kvar. Regeringen
instämmer i den bedömningen.

Oavsett om domstolen drar upp riktlinjer för utredningen eller inte har
domstolen ett ansvar för att utredningen bedrivs skyndsamt. Som regel
bör domstolen sätta ut en viss tid inom vilken utredningen skall vara
färdig (se prop. 1990/91:8 s. 46 och 66 f., bet. 1990/91:LU13 s. 36
och JO:s ämbetsberättelse 1995/96 s. 79 f.). Ett par remissinstanser
föreslår att en fast tidsgräns skall läggas fast i lagen. Den frågan var
aktuell i 1991 års lagstiftningsärende. Som lagutskottet då anmärkte är
en fast tidsgräns olämplig, eftersom möjligheterna att åstadkomma en

tillfredsställande utredning varierar från fall till fall. Tidsfristens längd Prop. 1997/98:7
får bedömas med utgångspunkt från omständigheterna i det enskilda
fallet. Tidigare har uttalats att en handläggningstid på tre till fyra
månader ofta torde kunna vara ett riktmärke på vad som kan anses
rimligt (prop. 1990/91:8 s. 66 f.). Detta uttalande synes ge uttryck för
en god avvägning.

I vilken omfattning bör det förordnas om vårdnadsutredning?

Domstolarna beslutar inte alltid om utredning när det föreligger en tvist
om vårdnad eller umgänge. Emellertid är de mål som kommer till
domstolen i dag ofta sådana att det fordras någon form av utredning för
att domstolen skall kunna ta ställning.

Som Vårdnadstvistutredningen påpekar är det väsentligt att domstolen
förordnar om utredning endast i de fall där det är nödvändigt. Bara om
det behövs ytterligare utredning utöver de upplysningar som social-
nämnden skall ges tillfälle att lämna får domstolen sålunda förordna om
sådan utredning. Detta framgår av 6 kap. 19 § andra stycket tredje
meningen foräldrabalken. För att tydligare markera att det inte skall
förordnas om utredning slentrianmässigt bör bestämmelsen, som utred-
ningen föreslår, utformas något annorlunda.

Innehållet i utredningarna

En fråga som Vårdnadstvistutredningen tar upp är att vårdnadsutred-
ningarna ofta innehåller för mycket av partsberättelser och för lite
information om barnet.

Det är viktigt att utredningsförfarandet i tvister om vårdnad m.m.
bedrivs effektivt och problemorienterat. Hur noggrant de uppgifter som
föräldrarna lämnar till utredaren skall redovisas och hur mycket
information om barnet som skall tas med i redovisningen måste dock
avgöras från fall till fall. Frågan lämpar sig inte för lagstiftning.

Vad gäller upplysningar om barnet kan det i detta sammanhang
finnas anledning att erinra om att det sedan den 1 januari 1996 finns
uttryckliga bestämmelser om att en domstol vid bedömningen av frågor
om vårdnad m.m. skall ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av
barnets ålder och mognad. Vidare gäller numera att den som verkställer
utredning i sådana mål och ärenden skall, om det inte är olämpligt, söka
klarlägga barnets inställning och redovisa den för domstolen. Genom
ändringarna markeras att barnet skall ha en framträdande plats i
utredningarna.

91

17 Familjedomstolar m.m.

Prop. 1997/98:7

Regeringens bedömning: Några särskilda familjedomstolar bör
inte inrättas.

Ett system med familjenämnder eller liknande bör övervägas på
nytt först efter att de reformer som regeringen föreslår i detta lag-
stiftningsärende har utvärderats.

Vårdnadstvistutredningens förslag: Förutsättningarna för ett system
med familjenämnder eller särskilda familjedomstolar och konsekvenserna
därav bör undersökas (se betänkandet s. 125 £).

Pappagruppens förslag: Särskilda familjerättsenheter bör etableras
där domstolens ledamöter väljs och utbildas efter erfarenheter av
modernt och delat föräldraskap (se promemorian s. 12 och 113).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker Vårdnadstvist-
utredningens förslag eller har ingen invändning mot det. Svea hovrätt,
Sundsvalls tingsrätt och Sveriges domareförbund ställer sig negativa till
ett inrättande av familjedomstolar eller liknande och Svea hovrätt mot-
sätter sig en fortsatt utredning av frågan. Riksrevisionsverket anser att
Pappagruppens förslag om speciella familjerättsenheter i domstolarna
inte är övertygande och anför att de frågor som dessa enheter är tänkta
att handlägga i stället bör kunna hanteras genom ett ökat och fördjupat
samarbete mellan kommunernas socialförvaltningar och de allmänna
domstolarna.

Skälen för regeringens bedömning: I olika sammanhang har förslag
framförts om att mål om vårdnad och umgänge skall handläggas i
särskilda familjedomstolar eller familjenämnder med speciell samman-
sättning och kompetens för de aktuella frågorna.

De förslag som regeringen nu lägger fram innebär en betoning av
samförståndslösningar när det gäller frågor om vårdnad, boende och
umgänge. Om det till slut ändå kvarstår en tvist är enligt regeringens
uppfattning domstol det organ som är mest lämpat att lösa tvisten.

Ett system med specialdomstolar för familjemål passar dåligt in i den
svenska domstolsorganisationen och den svenska rättstraditionen. Under
senare år har riksdagen vid flera tillfallen haft att behandla frågan om
specialdomstolar (se t.ex. bet. 1990/91:LU 13 s. 45 f. och 1992/93 :LU22
s. 28 f). Riksdagens ställningstaganden innebär att antalet special-
domstolar bör minska. Man anser det viktigt att slå vakt om de allmänna
domstolarnas breda sakliga kompetens och domarnas överblick över hela
det juridiska fältet. Några omständigheter har inte framkommit som för-
anleder regeringen att göra en annan bedömning beträffande special-
domstolar.

En annan sak är att domstolarna givetvis måste ha tillgång till ett
fullgott beslutsunderlag och till den särskilda sakkunskap som kan
behövas i familjemål. I mål om vårdnad m.m. har domstolen en skyldig-
het att se till att frågorna blir tillbörligt utredda. Innan målet avgörs skall
socialnämnderna ges tillfälle att lämna upplysningar. Har nämnden

92

tillgång till upplysningar som kan vara av betydelse för frågans bedöm- Prop. 1997/98:7
ning är nämnden skyldig att lämna domstolen sådana upplysningar.

Behövs det ytterligare utredning, far domstolen uppdra åt nämnden eller
något annat lämpligt organ att utse någon att verkställa sådan utredning.
Förutom att låta genomföra vårdnads- och umgängesutredningar kan
domstolen ta in exempelvis ett bampsykiatriskt utlåtande.

Det är självfallet också viktigt att domare som handlägger mål om
vårdnad, boende och umgänge har erforderlig kompetens och erfarenhet.
Regeringen vill här peka på att Domstolsverket varje år anordnar
seminarier om vårdnadsmål som vänder sig till domare vid allmän
domstol och vid allmän förvaltningsdomstol samt till advokater med
erfarenhet av vårdnadsmål. Syftet med seminarierna är bl.a. att ge
deltagarna tillfälle att utifrån sina erfarenheter diskutera vårdnadsfrågor.

Regeringen förutsätter att liknande seminarier och annan utbildning av
domare som handlägger familjemål också fortsättningsvis kommer till
stånd.

En särskild fråga är om domstolen skall ha expertledamöter i familje-
mål. Möjligheten till sådan expertmedverkan i domstolarna har tidigare
avvisats av riksdagen (se t.ex. bet. 1989/90:JuU32 s. 4 f. och
1990/91:LU 13 s. 45 f.). Det har inte framkommit några omständigheter
som föranleder regeringen att för närvarande inta en annan ståndpunkt.

En annan fråga som tas upp av UmgängesrättsFöräldramas Riks-
förening och som även diskuterats i riksdagen (se bet. 1992/93 :LU22 s.
25 f. och prot. 1992/93:114 s. 116 f.) gäller s.k. familjenämnder eller
bamråd. Härmed avses en instans bestående av personer med bl.a.
juridisk, social, bampsykologisk och ekonomisk kompetens dit föräldrar
som tänker separera kan vända sig för att fa information och hjälp att
komma fram till en överenskommelse. Om föräldrarna inte kan enas
skulle saken fa avgöras av domstolen efter att familjenämnden har avgett
ett yttrande.

Ett system där föräldrar hos ett enda organ kan fa hjälp med samtliga
de frågor som kan uppkomma i samband med en separation är i sig
tilltalande. Den ordning som regeringen nu föreslår, med bl.a. en
skyldighet för kommunerna att sörja för att föräldrar erbjuds samarbets-
samtal och hjälp att träffa avtal, har en sådan inriktning. Innan man tar
ställning till om andra åtgärder behöver vidtas bör den nu föreslagna
reformen ges tid att verka och utvärderas.

18 Sekretess vid samarbetssamtal

18.1 Gällande bestämmelser om sekretess

Bestämmelser om sekretess inom socialtjänstens område finns i 7 kap.

4 § sekretesslagen (1980:100). Sekretess gäller inom socialtjänsten för
uppgifter om enskildas personliga förhållanden, om det inte står klart att
uppgifterna kan röjas utan att den enskilde eller någon honom eller
henne närstående lider men (socialtjänstsekretess). Med socialtjänst                  93

förstås bl.a. verksamhet som enligt lag handhas av socialnämnden.

Socialtjänstsekretess gäller vid exempelvis vårdnads- och umgänges- Prop. 1997/98:7
utredningar. Inom den kommunala familjerådgivningen gäller sekretess
för uppgifter som en enskild har lämnat i förtroende eller som har
inhämtats i samband med rådgivningen (familjerådgivningssekretess).
Sekretessen är i dessa fall absolut. Uppgifterna är alltså hemliga oavsett
om det skulle vara till men eller inte för den enskilde om de kom ut.

Bestämmelserna innebär i praktiken för familjerådgivarens del att han
eller hon inte kan delta i vårdnads- eller umgängesutredning i samma
ärende, såvida inte den enskilde efterger sekretessen (14 kap. 4 §
sekretesslagen).

Uppgifter för vilka sekretess gäller får inte röjas för en enskild i
andra fall än som anges i sekretesslagen eller i en lag eller förordning
till vilken sekretesslagen hänvisar (1 kap. 2 § sekretesslagen). Gäller
sekretess för en uppgift som förekommer hos en viss myndighet, får
uppgiften inte röjas för en annan myndighet i andra fall än som anges i
sekretesslagen eller i en lag eller förordning till vilken sekretesslagen
hänvisar. Detta gäller även i förhållandet mellan olika verksamhets-
grenar inom samma myndighet, när de är att betrakta som självständiga
i förhållande till varandra (1 kap. 3 § sekretesslagen). Gäller sekretess,
får uppgiften inte heller i övrigt utnyttjas utanför den verksamhet i
vilken sekretess gäller för uppgiften (1 kap. 4 § sekretesslagen).

Sekretess hindrar inte att uppgifter lämnas till en annan myndighet,
om uppgiftsskyldigheten följer av lag eller förordning (14 kap. 1 §
sekretesslagen). För socialtjänstens del finns en bestämmelse om sådan
uppgiftsskyldighet i 71 § socialtjänstlagen.

Familjerådgivare enligt socialtjänstlagen och deras biträden får inte
höras som vittnen om något som har anförtrotts dem i deras
yrkesutövning eller som de har fått veta i samband därmed, annat än
om det är medgivet i lag eller om den till vars förmån tystnadsplikten
gäller samtycker till det (36 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken).

Fr.o.m. den 1 januari 1998 gäller dock en skyldighet för dessa
befattningshavare att vittna i mål om vissa brott som begåtts mot en
underårig (t.ex. i mål om misshandel och sexualbrott). Vidare gäller
från årsskiftet 1997/98 en skyldighet för dem som har uppgifts-
skyldighet enligt 71 § socialtjänstlagen att vid rättegång i vissa typer av
mål lämna motsvarande uppgifter till domstolen (prop. 1996/97:124,
bet. 1996/97:SoU 18, rskr 1996/97:264, SFS 1997:314).

18.2 Vilken sekretess tillämpas vid samarbetssamtal?

Kommunerna är skyldiga att sörja för att föräldrar kan erbjudas samtal
under sakkunnig ledning i syfte att nå enighet i frågor rörande vårdnad
och umgänge (samarbetssamtal; 12 a § första stycket socialtjänstlagen).
När bestämmelsen infördes underströk lagutskottet vikten av att
kommunerna så långt som möjligt erbjuder de föräldrar som så önskar
samarbetssamtal under familjerådgivningssekretess (se bet.
1990/91:LU 13 s. 15). En enkätundersökning gjord av Socialstyrelsen år
1987 gav emellertid vid handen att av 217 kommuner endast 54

tillämpade familjerådgivningssekretess vid samarbetssamtal. I 179 Prop. 1997/98:7
kommuner tillämpades socialtjänstsekretess. Ett mindre antal kommuner
tillämpade båda formerna av sekretess. En undersökning gjord av
Socialstyrelsen år 1993 visar att endast drygt 15 procent av
kommunerna anser att de kan erbjuda samarbetssamtal under familje-
rådgivningssekretess. Det innebär att samtalen inte kan få karaktär av
familjerådgivning; om så blir fallet gäller naturligtvis familjeråd-
givningssekretess. I redovisningen av enkäten anges att svårigheten att
erbjuda samarbetssamtal under familjerådgivningssekretess beror på att
verksamheten då måste vara organiserad på ett sådant sätt att den skiljer
sig från övrig verksamhet inom familjerättssektionen. Samtalsledarna
måste exempelvis vara bortkopplade från eventuella vårdnads- eller
umgängesutredningar.

18.3 Tystnadsplikt inom den enskilda familjerådgivningen

Efter det att Vårdnadstvistutredningen avslutade sitt arbete har det i
socialtjänstlagen införts en definition av begreppet familjerådgivning
(prop. 1995/96:117, bet. 1995/96:SoU12, rskr. 1995/96:170). Med
familjerådgivning avses en verksamhet som bedrivs av det allmänna
eller yrkesmässigt av enskild och som består i samtal med syfte att
bearbeta samlevnadskonflikter i parförhållanden eller familjer (12 a §
tredje stycket socialtjänstlagen). I samband med ändringen i social-
tjänstlagen ändrades även bestämmelsen om frågeförbud i 36 kap. 5 §
rättegångsbalken på så sätt att undantaget i stället för att omfatta
kuratorer vid familjerådgivningsbyråer som drivs av kommuner, lands-
ting, församlingar eller kyrkliga samfälligheter nu omfattar ”familjeråd-
givare” enligt socialtjänstlagen. Frågeförbudet kom härigenom att om-
fatta även enskilda familjerådgivare.

Av den nämnda propositionen framgår bl.a. att begreppet familje-
rådgivning inte skall uppfattas så snävt att det endast inbegriper fall då
rådgivningen inriktas på ett fortsatt samliv utan att begreppet också skall
täcka sådan rådgivning som syftar till att dämpa konflikterna efter en
separation, så att föräldrarna får möjlighet att fungera tillsammans i
föräldrarollen. Vidare anförs att vissa samarbetssamtal därmed kommer
att falla in under begreppet familjerådgivning.

Lagrådet anförde i sitt yttrande att det vore önskvärt med en tydligare
belysning av förhållandet mellan samarbetssamtal och familjerådgiv-
ning. Lagrådet ansåg sig emellertid kunna godta det i remissen fram-
lagda förslaget eftersom hithörande frågor inom kort skulle aktualiseras
på nytt i anledning av Vårdnadstvistutredningens betänkande. Rege-
ringen uttalade i anledning härav i propositionen att en sådan belysning
skulle göras vid beredningen av Vårdnadstvistutredningens betänkande.

95

18.4 Vad bör gälla om sekretess vid samarbetssamtal?

Regeringens bedömning: Vad som gäller om sekretess vid
samarbetssamtal bör gälla även fortsättningsvis. Det behövs inte
någon lagändring för att frågeförbudet i rättegångsbalken skall
gälla även för dem som inom socialtjänsten leder samarbetssamtal
under familjerådgivningssekretess.

Vårdnadstvistutredningens förslag: Utredningen föreslår att
rättegångsbalkens bestämmelser ändras så att vittnesförbudet kommer att
omfatta även dem som inom socialtjänsten leder samarbetssamtal under
familjerådgivningssekretess (se betänkandet s. 131 f.).

Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan invändning. Några remissinstanser anser att sam-
arbetssamtal bör föras under familjerådgivningssekretess. Till dem hör
Riksdagens ombudsmän (JO), Juridiska fakultetsnämnden vid Stock-
holms universitet och Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advo-
katbyråer. Några remissinstanser, bl.a. Gällivare kommun och
Föreningen Kommunala Familjerådgivare (KFR), framhåller att det är
en fördel om föräldrarna kan välja sekretessform. Ett par remiss-
instanser anser att familjerådgivningssekretess inte passar eller utgör ett
hinder i arbetet med samarbetssamtal. Kammarrätten i Göteborg anser
att det av sekretesslagen bör framgå vilken sekretess som gäller vid
samarbetssamtal.

Skälen för regeringens förslag: Familjerådgivningen har till syfte att
bearbeta samlevnadskonflikter i parförhållanden och familjer (se 12 a §
tredje stycket socialtjänstlagen). Inriktningen är då i regel - om än inte
alltid, se avsnitt 18.3 - att samlevnaden skall fortsätta. Under familje-
rådgivningen kan komma att avhandlas frågor som är mycket känsliga
för parterna. Ett framgångsrikt samtal förutsätter då i regel att parterna
kan lita på att uppgifterna inte förs vidare.

Samarbetssamtal är inriktade på barnet, inte på vuxenrelationerna, och
syftar i första hand till att skapa enighet i frågor om vårdnad och
umgänge (se 6 kap. 18 § första stycket foräldrabalken och 12 a § första
stycket socialtjänstlagen). Samarbetssamtalet fungerar närmast som ett
led i en utredning eller innefattar en medling mellan parterna i praktiska
frågor. Då föreligger inte samma behov av långtgående sekretess.

I vissa fall utgör familjerådgivningen ett första steg på vägen för att
föräldrarna skall kunna samtala om hur de skall ordna det för barnet
efter separationen. Ett samtal som börjar som ett samarbetssamtal kan
också övergå till att bli familjerådgivning enligt den i lagen använda
definitionen och med den strängare sekretess som gäller för familje-
rådgivning.

JO föreslår att definitionen av familjerådgivning skall utvidgas till att
omfatta även samarbetssamtal. Enligt regeringens mening är detta inte
lämpligt. Det nyss anförda visar att samtal med parter som står i
begrepp att separera kan vara av så olika karaktär att det knappast är

Prop. 1997/98:7

96

ändamålsenligt med enhetliga regler för alla samtal.                     Prop. 1997/98:7

Inom socialtjänsten har man lång erfarenhet av samarbetssamtal.

Samtalen bedrivs framgångsrikt och tillgängligheten är hög. Även det
talar emot att man omorganiserar verksamheten med samarbetssamtal.

Till detta kommer att det skulle medföra resursproblem för många
kommuner att låta alla samarbetssamtal ske inom ramen för familje-
rådgivningsverksamheten. Inom familjerådgivningen är sekretessen, som
nämnts, absolut. Det blir därför i praktiken inte möjligt att låta samtals-
ledaren göra en efterföljande vårdnads-, boende- eller umgänges-
utredning.

Regeringen anser mot bakgrund av det anförda att sekretessen även
fortsättningsvis bör bero på samtalets karaktär (jfr JO:s uttalande i
beslut den 15 december 1994, se betänkandet s. 135 f.). Har samtalet
karaktär av familjerådgivning bör den strängare familjerådgivnings-
sekretessen gälla, medan i andra fall det är tillräckligt med s.k. social-
tjänstsekretess. Självfallet är det viktigt att det före samtalen klargörs
vilken inriktning samtalen skall ha och vad som är syftet med dem. Det
är också av vikt att föräldrarna informeras om att samtalens karaktär är
avgörande för vilken sekretess som gäller.

Som framgått kan ett samtal som äger rum inom socialtjänsten falla in
under definitionen av familjerådgivning och alltså komma att föras med
familjerådgivningssekretess. Utredningen föreslår mot den bakgrunden
att frågeförbudet i 36 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken utsträcks
till att gälla även samtalsledare inom socialtjänsten som lett samarbets-
samtal under familjerådgivningssekretess.

Efter det att Vårdnadstvistutredningen avslutade sitt arbete har
bestämmelsen om frågeförbud ändrats på så sätt att undantaget i stället
för att omfatta kuratorer vid familjerådgivningsbyråer som drivs av
kommuner, landsting, församlingar eller kyrkliga samfälligheter nu
omfattar ”familjerådgivare enligt socialtjänstlagen”. Regeringen anser
att det efter den genomförda ändringen framgår tillräckligt tydligt att
frågeförbud gäller för alla uppgifter som lämnats under familjeråd-
givningssekretess. I den mån ett samarbetssamtal med hänsyn till sin
karaktär är att anse som familjerådgivning måste sålunda den som leder
samtalet vara att anse som familjerådgivare i rättegångsbalkens mening.
Någon lagändring är med hänsyn till det anförda numera inte påkallad.

Visserligen kan det i praktiken vara svårt att avgöra vilka uppgifter
under ett samtal som är belagda med en strängare sekretess och föremål
för frågeförbud vid vittnesmål. Denna svårighet kan man dock knappast
undgå.

19 Medling mellan samlevande

19.1 Lagen (1973:650) om medling mellan samlevande

I samband med att hemskillnadsinstitutet avskaffades och de nuvarande

bestämmelserna om rätt till äktenskapsskillnad infördes år 1973 blev                  97

medling frivillig. Bestämmelserna om medling flyttades till en särskild

4 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 7

lag, lagen om medling mellan samlevande.                              Prop. 1997/98:7

Medling enligt den angivna lagen har till ändamål att utjämna mot-
sättningar mellan en man och en kvinna som sammanlever eller har
sammanlevt. Medlaren skall på lämpligt sätt ta reda på anledningen till
motsättningarna och, i de fall där en brytning är aktuell, rådgöra med
parterna om möjligheten att fortsätta samlevnaden.

Det skall finnas minst två medlare för varje kommun. Medlare utses
av länsstyrelsen efter hörande av kommunen.

Medlaren är skyldig att försöka medla på begäran av mannen eller
kvinnan, om någon av dem är bosatt i den kommun för vilken medlaren
har förordnats.

Medlaren får inte yppa vad han eller hon har erfarit under medlingen.

Ersättning till medlaren betalas av kommunen.

19.2 Lagen bör upphävas

Regeringens förslag: Lagen om medling mellan samlevande
upphävs.

Framställningen: I en framställning till Justitiedepartementet har två
medlare i Jönköpings kommun anhållit att lagen om medling mellan
samlevande skall upphävas. Enligt anmälarna synes de kommunala
medlarna inte längre fylla någon funktion.

Remissinstanserna: Remissinstanserna anser att lagen kan upphävas
eller har ingen invändning mot att så sker. Föreningen Sveriges
Kommunala Familjerådgivare och Föreningen Söndagsbarn i Stockholm
framhåller att det är viktigt att familjerådgivningen tillförsäkras
resurser. Föreningen Söndagsbarn anser vidare att någon form av
obligatorisk medling mellan samlevande som skall separera och som har
gemensamma barn under 16 år bör införas.

Skälen för regeringens förslag: Sedan lagen om medling mellan
samlevande infördes för mer än 20 år sedan har andra stödsystem vuxit
fram. Här kan särskilt nämnas att kommunerna sedan den 1 januari
1995 är skyldiga att sörja för att familjerådgivning kan erbjudas dem
som begär det. Familjerådgivningen är i huvudsak inriktad på att
sammanlevande par skall få hjälp med sin relation. Syftet är att bistå
dem så att de kan hantera sina konflikter, problem och krissituationer.
De flesta vill ha hjälp så att de kan fortsätta att leva tillsammans. För
andra par är separationen redan ett faktum. Om paret har barn kan
familjerådgivningen då bidra till att dämpa konflikterna så att
föräldrarna får möjlighet att tillsammans fungera i föräldrarollen efter
separationen.

Med familjerådgivningens utbyggnad synes medlingsinstitutet ha
förlorat sin betydelse. Av remissvaren framgår att medling under senare
år har använts i mycket begränsad utsträckning. Ingen av de tillfrågade
remissinstanserna ser något hinder mot att lagen upphävs. Länsstyrelsen
i Västernorrlands län framhåller visserligen att det är kostnadsfritt för

98

den enskilde att anlita en medlare och uttrycker oro över att allt fler Prop. 1997/98:7
kommuner i framtiden kan komma att ta ut avgifter för familjeråd-
givnings verksamheten. Detta är dock inget vägande skäl för att behålla
de särskilda medlarna. I samband med att kommunerna gavs ansvaret
för familjerådgivningen uttalades att eventuella avgifter självfallet inte
får vara av sådan storlek att de avhåller enskilda från att vända sig till
familjerådgivningen (se prop. 1993/94:4 s. 6).

De kommunala medlarna synes alltså inte längre fylla någon funktion.
Regeringen anser därför att lagen om medling mellan samlevande bör
upphävas.

Frågan om obligatoriska samarbetssamtal har behandlats i avsnitt 7.2.

20 Barnets bästa i mål om verkställighet

Regeringens förslag: Det införs en uttrycklig bestämmelse om att
barnets bästa skall komma i främsta rummet vid verkställighet.

Regeringens bedömning: Det behövs inte någon lagändring för
att tillförsäkra barn en rätt att komma till tals i verkställighets-
målen.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Barnombudsmannen
(BO) föreslår i sin rapport till regeringen år 1996 (Tänk om..., Rapport
från barnens myndighet) att bestämmelser motsvarande dels artikel 3 i
barnkonventionen med principen om barnets bästa, dels artikel 12 i
konventionen med principen om barnets rätt att föra fram sina åsikter
och få dem beaktade i förhållande till ålder och mognad skall tas in i 21
kap. foräldrabalken. Kapitlet handlar om verkställighet av domar eller
beslut om vårdnad eller umgänge m.m.

Föräldrabalkens bestämmelser bygger på principen om barnets bästa.
Detta gäller även bestämmelserna om verkställighet. Principen om
barnets bästa betonas nu ytterligare genom den övergripande bestäm-
melse som regeringen föreslår skall föras in i inledningen till 6 kap.
foräldrabalken (se avsnitt 8). I bestämmelsen slås fast att barnets bästa
skall komma i främsta rummet vid avgörande av alla frågor som rör
vårdnad, boende och umgänge. En motsvarande bestämmelse bör tas in
i 21 kap. foräldrabalken.

Frågan om det behövs några lagändringar för att tillförsäkra barnet en
rätt att komma till tals i verkställighetsmål har nyligen övervägts och
avvisats (se prop. 1994/95:224, bet. 1995/96:LU2, rskr. 1995/96:35,
SFS 1995:1242). I propositionen anfördes följande.

Målen har som regel föregåtts av en process i allmän domstol och kan
därför sägas vara en fortsättning på den processen. Om barnet får
komma till tals innan vårdnads- eller umgängesfrågan avgörs---,

bör någon föreskrift om utredning av barnets vilja även i verk-

99

ställighetsmålen inte vara nödvändig. Som Kammarrätten i Jönköping Prop. 1997/98:7
påpekar kan det dock ibland förflyta lång tid mellan avgörandena i de
olika domstolarna, varför barnets inställning kan ha ändrats.

Domstolen i verkställighetsmålet bör vara särskilt uppmärksam på den
möjligheten.

Några nya omständigheter har inte framkommit som föranleder
regeringen att nu göra en annan bedömning beträffande behovet av
lagändringar.

21 Ikraftträdande

Regeringens forslag: De föreslagna lagändringarna skall träda i
kraft den 1 april 1998. Den upphävda lagen om medling mellan
samlevande skall dock tillämpas i fråga om medling som påbörjats
före utgången av mars 1998. Några särskilda övergångsbestäm-
melser skall inte meddelas i övrigt. De nya bestämmelserna skall
alltså tillämpas fullt ut fr.o.m. ikraftträdandet.

Vårdnadstvistutredningens förslag: Inte heller utredningen föreslår
några övergångsbestämmelser (se betänkandet s. 128).

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom Riksdagens
ombudsmän (JO) tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning.

Skälen för regeringens förslag: De föreslagna lagändringarna bör
träda i kraft så snart som möjligt. Med beaktande av den tid som
kommer att förflyta innan riksdagen kan fatta beslut i lagstiftnings-
ärendet är en lämplig ikraftträdandetidpunkt den 1 april 1998.

Vårdnadstvistutredningen anser det inte påkallat med några särskilda
övergångsbestämmelser. Det innebär att de nya bestämmelserna skall
tillämpas från ikraftträdandet. JO påpekar att följden av detta kan bli att
tingsrätt och hovrätt kommer att tillämpa olika regler i ett och samma
mål, om tingsrätten beslutar före och hovrätten efter ikraftträdandet. JO
anser därför att uttryckliga övergångsbestämmelser bör meddelas.

Det är angeläget att de nya bestämmelserna far genomslag så snart
som möjligt. En föreskrift om att de nya reglerna skall tillämpas endast
i mål som inleds efter ikraftträdandet kan gå ut över vad som är bäst för
bamet. I exempelvis ett fall där vårdnaden om ett barn anförtrotts åt en
av föräldrarna trots att gemensam vårdnad skulle vara bäst för bamet, är
det svårt att se något bärande skäl till att de nya reglerna om vårdnad
inte skulle kunna tillämpas i högre rätt. Regeringen instämmer därför i
Vårdnadstvistutredningens bedömning att de föreslagna lagändringarna
inte bör förses med övergångsbestämmelser utan - i den mån process-
rättsliga bestämmelser inte lägger hinder i vägen - tillämpas fullt ut även
i pågående mål och ärenden.

Medling mellan samlevande som inletts före utgången av mars 1998

100

bör slutföras. Den upphävda lagen bör därför fortsätta att gälla i fråga Prop. 1997/98:7
om medling som påbörjats före denna tidpunkt.

22 Kostnadseffekter m.m.

De föreslagna ändringarna i foräldrabalken och socialtjänstlagen syftar
till att lyfta fram samarbetssamtalen och till att öka möjligheterna för
föräldrarna att själva så långt som möjligt komma överens i frågor som
nära berör bamet. Härigenom kommer domstolarna att i viss mån
avlastas mål om vårdnad och umgänge. Vidare torde reformen medföra
att det blir färre tvister än i dag om ändring i fråga om vad som
bestämts om vårdnad m.m. Åtminstone på sikt torde belastningen på
samhällets institutioner komma att blir mindre.

Genom reformen far domstolarna möjlighet att avgöra frågor om
barnets boende och frågor om umgänge med bamet i större omfattning
än i dag och utvidgas möjligheterna att döma till gemensam vårdnad och
att meddela föreskrifter om hur resekostnader vid umgänge skall fördelas
mellan föräldrarna.

Sammantaget innebär de föreslagna lagändringarna för domstols-
väsendets del vissa besparingar.

För enskilda parter kan de nya reglerna medföra lägre processkost-
nader. I den mån processandet bedrivs med stöd av rättshjälp kan även
statens kostnader komma att minska. Förändringarna torde dock endast
bli marginella.

För kommunerna far framför allt förslaget om hjälp till föräldrar att
träffa avtal om vårdnad, boende och umgänge samt förslaget om
godkännande av sådana avtal betydelse. Syftet med förslagen är bl.a. att
föräldrar som inte själva kan enas i frågor om barnen skall, innan de
vidtar rättsliga åtgärder, vända sig till socialnämnden för att få hjälp att
komma överens. De personellt och ekonomiskt resurskrävande vårdnads-
och umgängesutredningama kommer då att bli färre till antalet och
resurser frigörs som i stället kan användas till att hjälpa föräldrar att
komma överens. Till detta kan läggas att många avtal om vårdnad,
boende och umgänge kommer att träffas i anslutning till samarbets-
samtal. Kommunens resurser kommer då inte att belastas utöver den tid
som åtgår för samtalet och för att pröva om avtalet kan godkännas.

Trots det anförda kan det antas att kostnaderna i kommunerna kommer
att öka något, i varje fall inledningsvis. Vissa utbildningsinsatser
kommer att bli nödvändiga och kommunerna får ta över en del av de
frågor om vårdnad m.m. som i dag handläggs av domstolarna. Vidare
kommer sannolikt en del föräldrar som i och för sig inte är i tvist men
som ändå vill få frågor om bamet reglerade, t.ex. beträffande umgänge
inom ramen för en gemensam vårdnad, att vilja träffa avtal om detta och
få avtalet godkänt. Till detta kommer att samarbetssamtal sannolikt
kommer att användas i större utsträckning än i dag. Om kostnads-
ökningen blir bestående beror bl.a. på hur många föräldrar ytterligare
som kommer att använda samarbetssamtal och hur många föräldrar som

101

kommer att använda sig av möjligheten att träffa avtal som godkänns av Prop. 1997/98:7
socialnämnden. Det beror vidare på hur kommunerna organiserar verk-
samheten med samarbetssamtal. De kommunala kostnadsökningarna
torde i varje fall uppvägas av de besparingar för staten som nämnts
tidigare. Även kommunerna kan uppnå besparingar i andra hänseenden,
om samarbetssamtalen bedrivs framgångsrikt. Riksrevisionsverket gör
bedömningen att förslagen bör kunna ge en generell vinst för samhället.

Regeringen och Svenska Kommunförbundet har träffat en överens-
kommelse om regleringen av de ekonomiska effekterna för kommunerna
i anledning av de förslag som läggs fram i denna proposition. Överens-
kommelsen innebär att generellt statsbidrag utgår med 12 miljoner kr per
år för det första året och med 7,5 miljoner kr per år för följande år.

För Socialstyrelsens del innebär förslagen vissa initialkostnader. Det
gäller förutom informationsinsatser den metodutveckling av samarbets-
samtalen som tagits upp i avsnitt 7 och allmänna råd m.m. som kan
behöva utarbetas i anledning av reformen. Detta är dock insatser som
bedöms kunna hanteras inom ramen för befintliga resurser.

Det förslag som läggs fram om umgängesavdrag bedöms inte leda till
några nämnvärda kostnader för berörda myndigheter (de allmänna
försäkringskassorna och kronofogdemyndigheterna).

En separation är en smärtsam upplevelse för alla inblandade, inte
minst för barnen. Forskning visar emellertid att barn klarar av
föräldrarnas separation bra i ett långt perspektiv om föräldrarna kan
samarbeta och finnas kvar som föräldrar. Däremot kan barn som lever i
en konflikt på olika sätt påverkas negativt. En vinst med förslagen är att
barn i allt större utsträckning kommer att slippa det lidande som en
process vid domstol mellan föräldrarna i allmänhet innebär. Barn som
slipper konflikter är i det stora hela också mindre resurskrävande för
familjen och för samhället.

Informationsinsatser

Det är angeläget att information lämnas om de nya bestämmelserna om
vårdnad, boende och umgänge. Det är också viktigt att föräldrar
informeras om möjligheten att genom samarbetssamtal fa hjälp att nå
enighet i frågor om vårdnad, boende och umgänge.

En central roll när det gäller spridning av information spelar
socialnämnder, familjerådgivningsbyråer, advokater och domstolar. Även
andra kanaler kan emellertid vara till nytta när det gäller informa-
tionsspridning. Här avses exempelvis de frivilliga organisationerna och
personal inom barnomsorg och skolväsende.

Ansvaret för att informationen når ut till enskilda och berörda
myndigheter vilar i första hand på Socialstyrelsen. Ett visst ansvar ligger
också på Domstolsverket och domstolarna. Informationsinsatserna bör
ske inom befintliga budgetramar. Även kommunerna har ett ansvar för
att information når ut till enskilda.

102

Uppföljning                                                           Prop. 1997/98:7

Som tidigare framhållits syftar de förslag som regeringen lägger fram i
denna proposition bl.a. till att betona vikten av samförståndslösningar,
till att bana väg för en ökad användning av gemensam vårdnad och till
att ytterligare framhäva principen om barnets bästa.

Frågor om vårdnad m.m. skall avgöras efter vad som är bäst för
bamet. Det är viktigt att lagändringarna inte far till följd att en förälders
motstånd mot gemensam vårdnad inte tas på allvar eller att det mer eller
mindre rutinmässigt beslutas om gemensam vårdnad. Den föreslagna
ordningen ställer stora krav på dem som fattar beslut i frågor som rör
barn.

Regeringen har för avsikt att utvärdera reformen när den varit i kraft
en tid. Med hänsyn till de särskilda svårigheter som finns i de fall där
det förekommit övergrepp eller misstanke om övergrepp kan det finnas
anledning att särskilt uppmärksamma hur reglerna tillämpas av dom-
stolar och socialnämnder i de fallen.

23 Författningskommentar

23.1 Förslaget till lag om ändring i foräldrabalken

6 kap. Om vårdnad, boende och umgänge

2 a §

Barnets bästa skall komma i främsta rummet vid avgörande enligt
detta kapitel av alla frågor som rör vårdnad, boende och umgänge.

Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall det fästas
avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med
båda föräldrarna. Risken för att barnet utsätts för övergrepp, olovligen
förs bort eller hålls kvar eller annars far illa skall beaktas.

(Jfr 6 kap. 2 a § i Vårdnadstvistutredningens förslag.)

Paragrafen är ny. Den har behandlats i avsnitt 8.

I första stycket finns en ny övergripande bestämmelse. I bestämmelsen
slås fast att barnets bästa skall komma i främsta rummet när frågor om
vårdnad, boende och umgänge avgörs. Det innebär inte någon förändring
i gällande rätt, men den nya bestämmelsen markerar tydligare än som
sker i dag att barnets bästa alltid skall finnas med som en utgångspunkt
för bedömningen och att de mer preciserade bestämmelserna i kapitlet
tar sitt avstamp i denna allmänna regel. Genom den nya bestämmelsen
knyts också regleringen av frågor om vårdnad, boende och umgänge
tydligt till FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen).
Artikel 3 i konventionen föreskriver i svensk officiell översättning att
barnets bästa skall komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör
barn (se prop. 1989/90:107, bilaga 1).

Barnets bästa skall således komma i främsta rummet vid alla                103

avgöranden av frågor om vårdnad, boende och umgänge. Det gäller Prop. 1997/98:7
alltså såväl för domar och beslut av domstol som för beslut av social-
nämnden att godkänna eller inte godkänna avtal som föräldrarna träffat.
Som nämnts ansluter bestämmelsen till hur barnkonventionens artikel 3
är formulerad. Principen om barnets bästa i artikel 3 i barnkonventionen
skall appliceras på alla områden. Den är i konventionen ett av flera
relevanta intressen att ta hänsyn till (se bl.a. prop. 1989/90:107 s. 31 f.
och SOU 1996:115 s. 35 f.; jfr prop. 1996/97:25 s. 362 f. och prop.
1996/97:124 s. 259 f.). Den bestämmelse som här föreslås skall inte för
den skull tolkas så att andra intressen kan gå före barnets. När det gäller
vårdnad, boende och umgänge finns det inte några andra intressen som
kan ta över.

I lagen anges inte vad som närmare bestämt skall anses vara barnets
bästa. Det låter sig inte göra att en gång för alla precisera innebörden av
ett sådant begrepp. Som många gånger framhållits måste barnets bästa
avgöras i varje enskilt fall utifrån en bedömning av de individuella för-
hållandena. I andra stycket och i 2 b § pekas visserligen på några om-
ständigheter som skall beaktas, men det rör sig självfallet inte om någon
uttömmande uppräkning. Vid bedömningen måste hänsyn tas till allt som
rör barnets fysiska och psykiska välbefinnande och utveckling. Så långt
det är möjligt skall därvid såväl kortsiktiga som långsiktiga effekter för
bamet beaktas. Det säger sig självt att det ofta är nära nog omöjligt att
objektivt slå fast vad som är bäst för bamet. I sådana fall blir det till sist
domstolens resp, socialnämndens uppfattning, antaganden och bedöm-
ningar som blir avgörande.

De särskilda bestämmelser i kapitlet som talar om barnets bästa - se 5,
6, 10, 14 a och 15 a §§ - liksom de bestämmelser som innehåller delvis
andra bedömningsgrunder - se exempelvis 7, 8, 9 och 10 a §§ - har
behållits oförändrade vid sidan av den inledande allmänna regeln.
Avsikten med den nya allmänna bestämmelsen har som sagt inte varit att
förändra rättsläget. Bestämmelsen innebär dock att rättsläget för vissa
situationer har preciserats.

Till andra stycket har förts bestämmelsen i 6 a § som anger att
domstolen vid bedömningen av vad som är bäst för bamet skall fästa
avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med
båda föräldrarna (se prop. 1990/91:8 s. 60-62). Den bestämmelsen har
hittills gällt bara för frågor om vårdnad. Den kommer i fortsättningen att
gälla även vid avgöranden om boende och umgänge. Vidare har till
andra stycket förts bestämmelsen i 15 § fjärde stycket. Det innebär att
domstolen och socialnämnden skall beakta risken för att bamet utsätts
för övergrepp, olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa (se
prop. 1992/93:139 s. 37 f.). Den bestämmelsen har hittills gällt bara för
frågor om umgänge. Den kommer i fortsättningen att gälla även vid
avgöranden av vårdnad och boende.

De omständigheter som anges i andra stycket skall beaktas vid
tillämpning av första stycket i paragrafen. Men de skall också beaktas
vid bedömningen av vad som är bäst för bamet enligt de särskilda
bestämmelserna i kapitlet, t.ex. 5 § första stycket, 6 § andra stycket,                   104

10 § första stycket, 14 a § första och andra styckena samt 15 a § första

och andra styckena. Det är främst som komplettering till dessa Prop. 1997/98:7
bestämmelser som anvisningarna i andra stycket torde fa praktisk
betydelse.

Att vissa omständigheter nämns särskilt är i första hand ett uttryck för
att dessa omständigheter aldrig får glömmas bort vid bedömningen. Men
det är också ett uttryck för vad lagstiftaren särskilt velat fösta uppmärk-
samheten på. Däremot behöver inte de angivna omständigheterna nöd-
vändigtvis betyda mer än andra viktiga förhållanden i ett enskilt fall. Att
två tidigare bestämmelser nu förs samman till en är inte avsett att inne-
bära någon annan ändring i sak än att tillämpningsområdena delvis har
ändrats.

2b§

Vid avgörande enligt detta kapitel av frågor som rör vårdnad, boende
och umgänge skall hänsyn tas till barnets vilja med beaktande av
barnets ålder och mognad.

(Jfr 6 kap. 2 a § i Vårdnadstvistutredningens förslag.)

Paragrafen är ny. Den har behandlats i avsnitt 8.

Till paragrafen har förts bestämmelserna i 10 d § och 15 § fjärde
stycket om att domstolen vid bedömningen av frågor om vårdnad resp,
umgänge skall ta hänsyn till barnets vilja med beaktande av barnets
ålder och mognad (se prop. 1994/95:224 s. 53 f.). Den regeln gäller i
fortsättningen också för frågan om barnets boende.

Bestämmelsen har i enlighet med ett påpekande från Lagrådet getts en
fristående placering och inte inarbetats i 2 a §. Härigenom markeras att
barnets vilja inte endast är en omständighet att beakta vid bedömningen
av barnets bästa utan ibland bör beaktas fristående från den bedöm-
ningen (jfr prop. 1981/82:168 s. 66, prop. 1994/95:224 s. 32 f. och SOU
1997:116 s. 133 f.). Frågor om vårdnad, boende och umgänge skall
alltid avgöras efter vad som är bäst för bamet. Men man kan tänka sig
situationer där det är mycket svårt att avgöra vad som är bäst för bamet
och där barnets vilja bör såsom fristående omständighet bli avgörande
för domstolens ställningstagande.

Står bamet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och vill
någon av dem ja ändring i vårdnaden, skall rätten efter vad som är bäst
för bamet förordna att vårdnaden skall vara gemensam eller anförtro
vårdnaden åt en av föräldrarna.

Rätten får inte besluta om gemensam vårdnad, om båda föräldrarna
motsätter sig det.

Frågor om ändring i vårdnaden enligt första stycket prövas på talan av
en av föräldrarna eller båda. I mål om äktenskapsskillnad får rätten utan
yrkande anförtro vårdnaden om bamet åt en av föräldrarna, om gemen-
sam vårdnad är uppenbart oförenlig med barnets bästa.

105

(Jfr 6 kap. 5 § i Vårdnadstvistutredningens förslag.)

Paragrafen innehåller bestämmelser om domstolens prövning när en
ändring av vårdnaden aktualiseras.

Bestämmelserna i första och andra styckena ersätter de nuvarande
bestämmelserna i 5 och 6 §§. Övervägandena finns i avsnitt 9.1.

I bestämmelserna regleras endast det fallet att någon av föräldrarna
eller båda i framtiden skall ha vårdnaden om bamet. Om överflyttning
av vårdnaden till en eller flera särskilt förordnade vårdnadshavare finns
bestämmelser i 7-9 §§.

Bestämmelserna innebär att domstolarna far större handlingsfrihet än
för närvarande vid avgörande av frågor om vårdnad. Utgångspunkten är
att domstolen skall besluta efter vad som är bäst för bamet. Det innebär
bl.a. att domstolen, till skillnad från vad som gäller i dag, kan vägra att
upplösa den gemensamma vårdnaden eller förordna om sådan vårdnad
även om en av föräldrarna motsätter sig en sådan ordning. Det framgår
av första stycket och motsatsvis av andra stycket. Härigenom blir det
bl.a. möjligt för en far som vid barnets födelse inte är gift med barnets
mor att fa gemensam vårdnad om bamet även om modem motsätter sig
detta.

Står bamet under vårdnad av båda föräldrarna och vill någon av dem
att vårdnaden inte längre skall vara gemensam, står det domstolen fritt
att, efter vad som är bäst för bamet, upplösa den gemensamma
vårdnaden och anförtro vårdnaden om bamet åt en av föräldrarna eller
att ogilla det framställda yrkandet och låta den gemensamma vårdnaden
bestå. Den sistnämnda möjligheten står dock som framgått inte öppen,
om båda föräldrarna motsätter sig gemensam vårdnad.

Motsvarande gäller om båda föräldrarna var för sig begär att fa ensam
vårdnad om bamet. Om ingen av dem eller endast en av dem motsätter
sig fortsatt gemensam vårdnad, kan alltså domstolen låta den gemen-
samma vårdnaden bestå, om det är bäst för bamet. Om däremot båda
föräldrarna motsätter sig fortsatt gemensam vårdnad, är domstolen
skyldig att upplösa den gemensamma vårdnaden och anförtro vårdnaden
åt en av föräldrarna.

Står bamet under vårdnad av endast en förälder och begär den förälder
som inte är vårdnadshavare gemensam vårdnad, kan domstolen förordna
om gemensam vårdnad även om den andra föräldern motsätter sig detta.
Den förälder som är ensam vårdnadshavare kan också på eget initiativ fa
till stånd gemensam vårdnad. Även här är det barnets bästa som är
avgörande.

Bestämmelsen möjliggör i och för sig för domstolen att förordna en
förälder som vårdnadshavare mot hans eller hennes vilja. Om en förälder
uttryckligen förklarar att han eller hon inte vill ha del i vårdnaden om
bamet, far det dock som regel antas att en sådan lösning inte är förenlig
med barnets bästa.

Som angetts skall domstolens ställningstagande grundas på vad som är
bäst för bamet. Detta far prövas mot bakgrund av förhållandena i det
enskilda fallet. I 2 a § andra stycket och 2 b § framhålls vissa om-
ständigheter som skall beaktas vid bedömningen av vad som är till bar-

Prop. 1997/98:7

106

nets bästa. Frågor som rör barnets bästa har behandlats även i avsnitt 8 Prop. 1997/98:7
och i författningskommentaren till 2 a §.

Att det nu öppnas möjlighet för domstolarna att besluta om gemensam
vårdnad mot den ena förälderns vilja far självfallet inte leda till att den
förälderns motstånd mot gemensam vårdnad negligeras. Detta motstånd
kan bero på en vällovlig önskan att skydda bamet. Om det finns risk för
att bamet far illa vid gemensam vårdnad, skall domstolen givetvis beakta
det.

Det finns i detta sammanhang anledning att erinra om vad som
anfördes i samband med de ändringar som genomfördes i 6 kap. för-
äldrabalken år 1991 beträffande vilken betydelse som bör tilläggas det
förhållandet att en förälder motsätter sig gemensam vårdnad (prop.
1990/91:8 s. 34). Där anfördes följande.

Med utgångspunkt i att gemensam vårdnad typiskt sett kan
gagna ett barns intresse ligger det typiskt sett också ofta
närmast till hands för en förälder som vill sätta barnets bästa
i centrum att sträva efter gemensam vårdnad. En förälders
motstånd mot gemensam vårdnad kan därför vara ett tecken
på att intresset och ambitionen hos den föräldern att söka
upprätthålla en nära och god kontakt mellan bamet och den
andra föräldern är mindre. Men motståndet kan naturligtvis
också bottna i andra orsaker. Det kan bero på en strävan hos
föräldern att skydda bamet mot att fara illa. Det kan ha sin
grund i sådana förhållanden som hustrumisshandel eller
ständiga trakasserier från en makes sida, förhållanden som
kan göra det svårt eller omöjligt med en vårdnadsform som
förutsätter enighet i frågor som rör bamet. I det enskilda
fallet måste bedömningen därför vara mycket lyhörd och
noggrant inriktas på de omständigheter och behov som
föreligger i just det fallet.

Detta uttalande äger alltjämt giltighet; en förälders motstånd mot
gemensam vårdnad måste bedömas utifrån förutsättningarna i det
enskilda fallet.

Att den ena föräldern utsatt bamet eller den andra föräldern för
övergrepp kan göra gemensam vårdnad olämplig. Barnets möjligheter till
en trygg uppväxtmiljö påverkas uppenbarligen av förhållandet mellan
föräldrarna. Av betydelse kan också vara hur den förälder som bamet
bor hos upplever sitt och barnets förhållande till den andra föräldern (se
bl.a. NJA 1995 s. 727 och SOU 1995:60 s. 363 f.). En förälder som
misshandlats eller utsatts för andra övergrepp av den andra föräldern
och som lever i ett tillstånd av oro eller till och med skräck för den
andra föräldern kan vid gemensam vårdnad vara dåligt mstad att
tillgodose sitt barns behov av trygghet och omsorg. Det gäller även om
samarbetet mellan föräldrarna ytligt sett synes fungera. Därmed är inte
sagt att övergrepp inom familjen alltid bör utesluta gemensam vårdnad.
Det måste som alltid bli beroende av en prövning i det enskilda fallet.

Frågan om i vilka fall gemensam vårdnad inte är förenlig med barnets
bästa har berörts även i avsnitt 9.1.

107

Om det alltså i vissa fall är olämpligt med gemensam vårdnad mot den Prop. 1997/98:7
ena förälderns vilja, kan det i andra fall vara bäst för bamet att den
föräldern inte får sin vilja igenom. Så kan exempelvis vara fallet när
modem har ensam vårdnad och fadern önskar gemensam vårdnad samt
modem motsätter sig detta utan något godtagbart skäl. Ofta kommer det
i dessa fall inte i fråga att föra över vårdnaden till fadern ensam, varför
gemensam vårdnad är enda sättet för fadern att fa del i vårdnaden. Ett
sådant arrangemang kan då vara till barnets bästa, trots modems
motstånd. Det är bl.a. för sådana situationer som lagändringen är avsedd.

I enlighet med ett påpekande från Lagrådet har en talerättsbestämmelse
tagits in i tredje stycket. Tredje stycket motsvarar efter justeringen
nuvarande 5 § andra stycket och 6 § andra stycket.

Bestämmelser om att mål om vårdnad handläggs enligt reglerna i
rättegångsbalken om tvistemål och om gemensam ansökan finns i 17 §.

Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, far de
avtala att vårdnaden skall vara gemensam eller att en av dem skall ha
vårdnaden om barnet. Avtalet skall gälla, om det är skriftligt och social-
nämnden godkänner det enligt andra stycket.

Har föräldrarna avtalat om gemensam vårdnad, skall socialnämnden
godkänna avtalet, om det inte är uppenbart oförenligt med barnets
bästa. Innebär avtalet att en av föräldrarna skall ha ensam vårdnad,
skall nämnden godkänna avtalet, om det som har överenskommits är till
barnets bästa.

(Jfr 6 kap. 17 b § i Vårdnadstvistutredningens förslag.)

I 6 § finns i dag bestämmelser om överflyttning av vårdnad.
Bestämmelser om detta återfinns i förslaget i 5 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande rätt. Den innehåller be-
stämmelser om föräldrars avtal om vårdnad. Övervägandena finns i
avsnitt 15. Procedurfrågor som rör föräldraavtal och socialnämndens
godkännande behandlas i 17 a §.

Enligt första stycket kan föräldrar som är överens träffa avtal om
vårdnad. För att ett sådant avtal skall gälla krävs att det är skriftligt och
att det godkänns av socialnämnden. Att avtalet gäller innebär att det far
samma verkan som en dom avseende vårdnaden. Det betyder bl.a. att
avtalet kan verkställas (se 21 kap. 1 § andra stycket).

Möjligheten att med bindande verkan träffa avtal om vårdnaden är ny.
Parterna kan på motsvarande sätt träffa avtal om barnets boende (14 a §
andra stycket) och om umgänge mellan bamet och den förälder som det
inte bor tillsammans med (15 a § andra stycket). Genom att det införs en
möjlighet att träffa avtal betonas ytterligare att samförståndslösningar i
dessa frågor bör eftersträvas.

Avtalsmöjligheten kan användas även när föräldrarna önskar ändra en
tidigare dom eller ett tidigare avtal.

Föräldrarna skall vara ense om ändringen. Men det betyder inte att de
måste vara helt nöjda med avtalet eller att avtalet skall motsvara det som

108

båda eftersträvat. Tvärtom kan ett avtal många gånger vara resultatet av Prop. 1997/98:7
långvariga diskussioner där parterna kompromissat eller där någon valt
att ge efter i insikt om att det är bäst for bamet.

Men det måste naturligtvis vara fråga om ett ”avtal” i egentlig mening.
Föreligger det någon ogiltighetsgrund (se särskilt 28-32 §§ avtalslagen,
som anses vara analogt tillämpliga inom familjerätten), är avtalet inte
giltigt. I praktiken torde det dock sällan bli aktuellt att pröva ett avtals
giltighet i denna mening. Hävdar den ena parten att avtalet inte skall
gälla, kan han eller hon ta upp vårdnadsfrågan på nytt. Någon
avtalsbundenhet i egentlig mening uppkommer sålunda inte.

En förutsättning for att föräldrarna skall kunna avtala om vårdnaden är
att åtminstone en av dem har vårdnaden om bamet. Föräldrarna kan
alltså inte avtala om vårdnaden sig emellan när vårdnaden är anförtrodd
åt en eller flera särskilt förordnade vårdnadshavare (se 7 § andra och
tredje styckena, 8 § och 9 §). Inte heller kan de, när en av dem eller
båda har vårdnaden om bamet, träffa avtal med bindande verkan om ett
sådant särskilt vårdnadsarrangemang.

Bestämmelsen tar i första hand sikte på de fall då ändring skall ske i
fråga om vårdnaden. Emellertid är det inte ovanligt att föräldrarna efter
diskussioner kommer fram till att det är bäst att låta gällande vårdnads-
förhållanden bestå. Det är naturligtvis inget som hindrar att partema då
träffar ett avtal för att befästa vad de kommit överens om, dvs. det som
redan gäller. Ett sådant avtal far dock ingen rättslig verkan och det finns
därför ingen anledning att kräva socialnämndens godkännande.

Det finns inte något hinder mot att avtalet begränsas i tiden. Inte heller
finns det något hinder mot att föräldrarna kommer överens om att avtalet
skall gälla till dess att en slutlig överenskommelse har nåtts eller frågan
avgjorts av domstol; ett sådant ”interimistiskt” avtal kan också ersätta ett
interimistiskt domstolsbeslut. Vad gäller vårdnaden om bamet torde - av
hänsyn till bamet - tidsbegränsade avtal i övrigt endast undantagsvis
kunna godtas.

Kravet på skriftlighet avses innefatta att partema skall skriva under
avtalet.

Vid socialnämndens prövning av föräldrarnas avtal gäller bestämmel-
serna i andra stycket. Står bamet under vårdnad av endast en av
föräldrarna och vill föräldrarna gemensamt utöva vårdnaden om bamet,
skall socialnämnden godkänna deras avtal om inte gemensam vårdnad är
uppenbart oförenlig med barnets bästa. Detta överensstämmer med vad
som gäller när tingsrätten skall förordna om vårdnaden i motsvarande
fall (se 4 § första stycket och prop. 1981/82:168 s. 63 f.).

Står bamet under båda föräldrarnas vårdnad och avtalar föräldrarna att
en av dem skall ha vårdnaden om bamet ensam, skall nämnden god-
känna avtalet om överenskommelsen är till barnets bästa. Den prövning
socialnämnden skall göra av avtalet motsvarar även här den prövning
som domstolarna skall göra i de fall föräldrarna är ense (se 5 § första
stycket och prop. 1990/91:8 s. 59).

Vid nämndens bedömning gäller bestämmelserna i 2 a § andra stycket
och 2 b §.

Det torde sällan finnas anledning för socialnämnden att ta reda på

109

barnets inställning när föräldrarna är överens. Skulle det undantagsvis Prop. 1997/98:7
komma fram att bamet motsätter sig den lösning som föräldrarna har
enats om, är det ett skäl för nämnden att närmare undersöka om
överenskommelsen verkligen är förenlig med barnets bästa (se prop.

1994/95:224 s. 35).

Socialnämnden skall antingen godkänna avtalet eller vägra god-
kännande. Nämnden får inte ändra avtalets innehåll. Om en överenskom-
melse inte överensstämmer med barnets bästa, är det dock lämpligt att
nämnden föreslår föräldrarna att ändra avtalet.

Endast undantagsvis torde det behöva förekomma att ett avtal under-
känns. Särskilt gäller detta om avtalet har förhandlats fram vid sam-
arbetssamtal och samtalsledaren står bakom avtalet. Däremot finns det
naturligtvis anledning att underkänna ”avtalet”, om det står klart att en
av parterna har utsatts för påtryckningar och skrivit under mot sin vilja
(jfr vad som sagts ovan om ogiltighet).

Ibland kan det finnas skäl för socialnämnden att, som villkor för att ett
avtal mellan föräldrarna skall godkännas, i barnets intresse kräva att
även boendefrågan eller umgängesfrågan regleras i avtalet.

För att nämnden skall kunna ta ställning till föräldrarnas avtal krävs
att det är klart och tydligt utformat. Nämnden bör verka för att otydliga
eller ofullständiga avtal ändras. Risken är annars att avtalet inte kan
läggas till grund för verkställighet. Det får inte råda någon tvekan om
vem som är barnets vårdnadshavare vid varje givet tillfälle. Är det inte
möjligt att utläsa vem som är vårdnadshavare skall socialnämnden inte
godkänna avtalet.

Om nämnden inte godkänner avtalet, är vårdnadsförhållandena oför-
ändrade. Det innebär att parterna får fortsätta sina samtal i syfte att
komma fram till en lösning eller att domstolen får lösa tvisten.

Ett avtal gäller från och med den tidpunkt då det godkänns. Det följer
av att ett godkännande inte kan överklagas.

Ett gällande avtal hindrar inte att vårdnadsfrågan prövas av domstol
om någon av föräldrarna vill ha en ändring, eller att föräldrarna träffar
en ny överenskommelse som godkänns av socialnämnden. Detta ligger i
linje med vad som gäller om möjligheterna till en ny domstolsprövning
efter det att en vårdnadsdom vunnit laga kraft (se t.ex. NJA 1993
s. 226).

Föräldrarna avgör själva på vilket sätt de vill få frågor om vårdnad
m.m. reglerade. Även om föräldrarna är ense har de alltså möjlighet att
väcka talan i domstol i stället för att vända sig till socialnämnden för att
få sitt avtal godkänt.

Uppgiften att godkänna avtalet för socialnämndens räkning får
delegeras (se 48 § socialtjänstlagen). Frågan har diskuterats närmare i
övervägandena (avsnitt 15). Också vissa andra frågor som gäller avtalet
och socialnämndens godkännande har behandlats där.

Om en förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör sig               HO

skyldig till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsorgen

om bamet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller Prop. 1997/98:7
utveckling, skall rätten besluta om ändring i vårdnaden.

Står bamet under båda föräldrarnas vårdnad och gäller vad som sägs i
första stycket en av dem, skall rätten anförtro vårdnaden åt den andra
föräldern ensam. Brister också den föräldern i omsorgen om bamet på
det sätt som sägs i första stycket, skall rätten flytta över vårdnaden till
en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

Står bamet under endast en förälders vårdnad, skall rätten i fall som
avses i första stycket flytta över vårdnaden till den andra föräldern eller,
om det är lämpligare, till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

Frågor om ändring i vårdnaden enligt denna paragraf prövas på talan
av socialnämnden eller, utan särskilt yrkande, i mål om äktenskaps-
skillnad mellan föräldrarna eller i andra mål enligt 5 §.

I fjärde stycket fanns tidigare en hänvisning till även 6 §. Som en följd
av att domstols prövning av frågor om vårdnad numera regleras i 5 §,
medan 6 § gäller avtal mellan föräldrarna, har hänvisningen till 6 §
tagits bort.

10 §

Står bamet under vårdnad av en eller två särskilt förordnade vårdnads-
havare och vill någon av barnets föräldrar eller båda fa vårdnaden
överflyttad till sig, skall rätten besluta efter vad som är bäst för bamet.
Rätten far inte flytta över vårdnaden till föräldrarna gemensamt, om
båda föräldrarna motsätter sig det.

Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på
talan av båda föräldrarna eller en av dem eller på talan av socialnämn-
den.

(Jfr 6 kap. 10 § i Vårdnadstvistutredningens förslag.)

I första stycket andra meningen föreskrivs enligt gällande rätt att
domstolen inte får flytta över vårdnaden till föräldrarna gemensamt, om
någon av dem motsätter sig en sådan ordning. Denna begränsning har
tagits bort i förslaget och samordnats med förslaget i 5 § andra stycket.
Domstolen kan alltså flytta över vårdnaden till föräldrarna gemensamt,
även om en förälder motsätter sig gemensam vårdnad. Självfallet
förutsätter detta att det är bäst för bamet, se första meningen. Utrymmet
för domstolen att besluta om gemensam vårdnad mot en förälders vilja
när bamet enligt 7 § stått under vårdnad av en eller två särskilt
förordnade vårdnadshavare torde i själva verket vara mycket begränsat.
I övrigt kan hänvisas till vad som anförts i författningskommentaren till
5 §■

Motsätter sig båda föräldrarna gemensam vårdnad saknas förutsätt-
ningar för den vårdnadsformen. I andra meningen sägs uttryckligen att
rätten inte far förordna om gemensam vårdnad i sådana fall.

14 §

Om rätten för barn och vårdnadshavare att fa stöd och hjälp hos
socialnämnden finns bestämmelser i socialtjänstlagen (1980:620).

111

Socialnämnden förmedlar kontakter med andra rådgivande samhälls- Prop. 1997/98:7
organ.

I andra meningen nämndes tidigare medlare som ett rådgivande
samhällsorgan. Ändringen är en följd av att lagen (1973:650) om
medling mellan samlevande föreslås upphävd. Övervägandena avseende
denna ändring finns i avsnitt 19.

14 a §

Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna, får rätten på talan av
en av dem eller båda besluta vem av föräldrarna barnet skall bo
tillsammans med. Avgörande skall vara vad som är bäst för barnet.

Föräldrarna får avtala om barnets boende. Avtalet skall gälla, om det
är skriftligt och socialnämnden godkänner det. Avtalet skall godkännas,
om det som har överenskommits är till barnets bästa.

(Jfr 6 kap. 14 a § i Vårdnadstvistutredningens förslag.)

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om barnets boende, är ny.

Genom bestämmelsen i första stycket blir det möjligt för domstolen att
- i de fall då bamet står under vårdnad av båda föräldrarna - besluta
vem bamet skall bo tillsammans med (överväganden se avsnitt 11). I
enlighet med ett påpekande från Lagrådet har bestämmelsen förtydligats
så att det uttryckligen framgår att domstolens beslut endast kan avse
vem av föräldrarna som bamet skall bo tillsammans med, inte att bamet
skall bo tillsammans med någon annan än en förälder. Eftersom
uttrycket ”vem av föräldrarna” far anses innefatta en möjlighet för dom-
stolen att besluta att bamet skall bo hos var och en av föräldrarna
(växelvis boende) har regeringen gett bestämmelsen en något annorlunda
lydelse än den som Lagrådet föreslagit.

Det krävs inte att föräldrarna skall bo isär för att domstol skall fa
besluta om barnets boende. Ingenting hindrar alltså ett förordnande om
boendet i fall då föräldrarna avser att flytta isär men fortfarande bor
ihop vid tidpunkten för förordnandet. Däremot kan det knappast vara
förenligt med barnets bästa att förordna om boende, om någon
separation inte är aktuell.

Ett beslut om barnets boende kan bli aktuellt när föräldrar som har
gemensam vårdnad om bamet inte kan enas om var bamet skall bo, eller
när föräldrarna vill fa sin överenskommelse om boende fastställd av
domstolen. Även i de fall domstolen mot en förälders vilja finner att
bamet skall stå under föräldrarnas gemensamma vårdnad kan det bli
aktuellt att besluta om barnets boende.

Det kan finnas anledning för domstolen att ta upp frågan om barnets
boende med partema även om något yrkande om boendet inte har
framställts.

Som redan nämnts finns det ingenting som hindrar att domstolen
beslutar att bamet skall bo växelvis hos föräldrarna, om detta är bäst för
bamet. Avgörandet far då inte lämna öppet hur det växelvisa boendet

112

skall utformas. Riktpunkten skall vara att föreskrifterna skall vara så Prop. 1997/98:7
noggranna att domen kan verkställas.

Avgörande för domstolens bedömning av boendefrågan skall vara vad
som är bäst för bamet. Vid den bedömningen gäller bestämmelserna i
2 a § andra stycket och 2 b §. Rätten skall alltså fasta avseende särskilt
vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna, och
risken för att bamet utsätts för övergrepp m.m. skall beaktas. Vidare
gäller att hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av dess ålder
och mognad.

Även andra omständigheter skall självfallet beaktas vid bedömningen
av vad som är bäst för bamet när det gäller dess boende. Här kan
hänvisas till vad som anförts vid 2 a §. Sålunda bör hänsyn tas till allt
som rör barnets fysiska och psykiska välbefinnande och utveckling.

Är föräldrarna ense om hur boendefrågan skall lösas, torde den lösning
de valt i allmänhet kunna antas vara bäst för bamet. Angående barnets
rätt att komma till tals när föräldrarna är ense, se prop. 1994/95:224 s.
35. Vad som sägs där gäller även när föräldrarnas överenskommelse
avser barnets boende.

Med boende avses barnets faktiska bosättning. Boendebegreppet och
hur detta begrepp förhåller sig till bl.a. folkbokföringslagens bestäm-
melser har berörts i avsnitt 11.

Enligt andra stycket kan föräldrar som är överens träffa avtal om
barnets boende. Av sammanhanget framgår att avtal om boende skall
komma i fråga endast i de situationer som anges i första stycket;
föräldrarna skall alltså ha gemensam vårdnad.

För att föräldrarnas avtal skall gälla krävs att det är skriftligt och att
det godkänns av socialnämnden. Socialnämnden skall godkänna föräld-
rarnas avtal, om överenskommelsen är till barnets bästa. Den prövning
socialnämnden skall göra av avtalet motsvarar alltså den prövning som
domstolen skall göra enligt första stycket.

Skulle socialnämnden inte godkänna föräldrarnas avtal, är boendet
oreglerat tills föräldrarna har träffat ett annat avtal som har godkänts
eller tills domstolen har avgjort tvisten. Avser det underkända avtalet
ändring av vad som tidigare gällt om barnets boende, fortsätter den
gamla ordningen att gälla tills vidare.

Inget hindrar naturligtvis att boendet lämnas oreglerat i ett avtal
mellan parterna om vårdnaden. Som anförts vid 6 § kan det dock ibland
finnas skäl för socialnämnden att, som villkor för att ett vårdnadsavtal
mellan föräldrarna skall godkännas, i barnets intresse kräva att boende-
frågan regleras.

När det i övrigt gäller frågor om avtalet och socialnämndens god-
kännande hänvisas till vad som har anförts vid 6 §. Att märka är därvid
att ett avtal om barnets boende kan träffas enligt lagens bestämmelser
även när det inte är fråga om en ändring i de bestående faktiska
förhållandena.

Vissa regler för proceduren kring avtalet finns i 17 a §.

113

15 §

Barnet skall ha rätt till umgänge med en förälder som det inte bor till-
sammans med.

Barnets föräldrar har ett gemensamt ansvar för att barnets behov av
umgänge med en förälder som barnet inte bor tillsammans med så långt
möjligt tillgodoses. Särskilt förordnade vårdnadshavare har ett mot-
svarande ansvar.

Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av
umgänge med någon annan som står det särskilt nära så långt möjligt
tillgodoses.

Om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna och skall umgås
med en förälder som det inte bor tillsammans med, skall den andra
föräldern lämna sådana upplysningar om barnet som kan främja
umgänget, om inte särskilda skäl talar mot det. Om barnet skall umgås
med en förälder som inte är vårdnadshavare eller med någon annan som
står barnet särskilt nära, skall upplysningar enligt första meningen
lämnas av vårdnadshavaren.

(Jfr 6 kap. 15 § i Vårdnadstvistutredningens förslag.)

De nuvarande andra och tredje styckena, som innehåller bestämmelser
om domstolsprövning av frågor om umgänge, har omarbetats och flyttats
till 15 a §. Bestämmelserna i det nuvarande fjärde stycket om att
domstolen vid bedömningen av frågor om umgänge skall ta hänsyn till
barnets vilja samt beakta risken för att bamet i samband med utövande
av umgänge far illa har inarbetats i 2 a § andra stycket (överväganden se
avsnitt 8).

Paragrafen innehåller liksom i dag bestämmelser om barnets rätt till
umgänge (första-tredje styckena) och om upplysningsplikt i samband
med umgänge (fjärde stycket).

Första-tredje styckena, som innehåller bestämmelser om barns
umgänge med en förälder och andra som står bamet särskilt nära, har ut-
formats något annorlunda än i dag. Huvudprinciperna är dock desamma.
Övervägandena finns i avsnitt 12.1.

I första stycket anges uttryckligen att bamet skall ha rätt till umgänge
med en förälder som det inte bor tillsammans med. Härigenom markeras
att umgänget i första hand är till för bamet samt att det är barnets
intressen och behov som skall vara avgörande (se även 2 a §). Någon
plikt för bamet att umgås med föräldern finns inte, inte heller någon
absolut rätt för föräldern att umgås med bamet. Bestämmelsen har
karaktär av portalstadgande. Innehållet i den rätt till umgänge som
bamet skall ha bestäms med hänsyn till barnets bästa (se 15 a §).

Utgångspunkterna för reglerna om umgänge är att det är viktigt att
bamet har kontakt med båda föräldrarna även om dessa inte bor
tillsammans. Det innebär dock inte att det alltid är bäst för bamet att
umgås med den förälder som det inte bor tillsammans med. Ibland kan
det vara bäst för bamet om något umgänge inte alls äger rum eller om
umgänge kommer till stånd först när bamet har nått en mogen ålder. Så
kan vara fallet om föräldern har gjort sig skyldig till övergrepp mot
bamet eller den andra föräldern. I sådana fall kan umgänget vara direkt
skadligt för bamet. Därmed är dock inte sagt att umgänge bör uteslutas

Prop. 1997/98:7

114

1 alla fall där det förekommit övergrepp. Det måste som alltid bli Prop. 1997/98:7
beroende av en individuell prövning med utgångspunkt från vad som är
bäst för bamet.

En nyhet i andra stycket är föräldrarnas gemensamma ansvar för att
barnets behov av umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans
med tillgodoses. Även den förälder som bamet inte bor tillsammans med
har alltså ett uttryckligt ansvar för att barnets behov av umgänge med
honom eller henne blir tillgodosett. Föräldrarnas ansvar enligt andra
stycket är inte sanktionerat. Om en förälder utan godtagbar anledning
flyttar långt bort, kan det emellertid beaktas vid fördelningen av rese-
kostnaderna mellan föräldrarna (se 15 b § första stycket). I speciella fall
kan även frågor om vem som bör ha vårdnaden om bamet eller vem
som bamet skall bo hos påverkas. Det framgår av att man vid bedöm-
ningen av barnets bästa skall fästa avseende särskilt vid barnets behov av
en nära och god kontakt med båda föräldrarna (se 2 a § andra stycket).
Frågan om sanktioner har berörts i avsnitt 12.1.

Bestämmelserna gäller oberoende av om föräldrarna har gemensam
vårdnad om bamet eller inte.

Barnets rätt till umgänge med en förälder gäller även om vårdnaden
om bamet har anförtrotts åt en eller två särskilt förordnade vårdnads-
havare. I likhet med vad som gäller i dag har även särskilt förordnade
vårdnadshavare ett ansvar för att barnets behov av umgänge med
föräldrarna så långt möjligt tillgodoses. Det framgår fortsättningsvis av
andra meningen i andra stycket. I dessa fall far dock bestämmelsen i

2 a § om att risken för att bamet far illa skall beaktas särskild aktualitet
(jfr 14 § lagen [1990:52] med särskilda bestämmelser om vård av unga).

Även i dessa fall har barnets föräldrar ett ansvar för att barnets behov
av umgänge så långt möjligt tillgodoses.

I tredje stycket regleras ansvaret för att barnets behov av umgänge
med andra personer som står bamet särskilt nära, t.ex. far- eller
morföräldrar, tillgodoses. Bestämmelsen är oförändrad i sak. Den fanns
tidigare i första stycket.

Fjärde stycket innehåller bestämmelser som reglerar skyldigheten att
lämna sådana upplysningar som kan främja umgänget (jfr första stycket
andra meningen i gällande lag).

I första meningen regleras det fallet att bamet står under båda föräld-
rarnas vårdnad och bamet skall umgås med en förälder som det inte bor
tillsammans med. I sådana fall har den förälder som bamet bor hos en
skyldighet att lämna upplysningar. Bestämmelsen är ny och har till-
kommit mot bakgrund av att domstolarna i framtiden skall kunna
meddela beslut om umgänge även när föräldrarna har gemensam vård-
nad om bamet (se 15a §).

I övriga fall skall upplysningar enligt andra meningen lämnas av
barnets vårdnadshavare. Bestämmelsen motsvarar den nuvarande andra
meningen i första stycket och omfattar dels det fallet att bamet skall
umgås med en förälder som inte är vårdnadshavare, dels det fallet att
bamet skall umgås med någon annan som står bamet särskilt nära,
exempelvis en mor- eller farförälder.

115

15 a §                                                                Prop.

Rätten skall besluta om umgänge efter vad som är bäst for barnet.
Talan om umgänge far foras av en förälder som vill umgås med sitt
barn. Om umgänge begärs av någon annan, får talan foras av social-
nämnden.

Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, får de
avtala om barnets umgänge med en förälder som barnet inte bor
tillsammans med. Avtalet skall gälla, om det är skriftligt och social-
nämnden godkänner det. Avtalet skall godkännas, om det som har
överenskommits är till barnets bästa.

(Jfr 6 kap. 15 a § i Vårdnadstvistutredningens förslag.)

Paragrafen innehåller bestämmelser om umgänge. Första stycket mot-
svarar nuvarande 15 § andra och tredje styckena med vissa redaktionella
ändringar samt de sakliga justeringar som föranleds av att förordnande
om umgänge kan ges även vid gemensam vårdnad. Andra stycket är
nytt.

I första stycket första meningen anges att frågor om umgänge skall
avgöras efter vad som är bäst för bamet. Motsvarande bestämmelse finns
i dag i 15 § andra och tredje styckena (jfr prop. 1981/82:168 s. 74 f.).
Kravet att barnets vårdnadshavare skall motsätta sig umgänget har tagits
bort såsom onödigt (jfr för övrigt 17 § femte stycket i gällande lydelse).

Den nuvarande bestämmelserna i 15 § fjärde stycket om att rätten vid
bedömningen av frågor om umgänge skall ta hänsyn till barnets vilja har
flyttats till 2 b §. Bestämmelsen i samma stycke om att rätten skall
beakta risken för att bamet i samband med utövande av umgänge far illa
har inarbetats i 2 a §.

En nyhet är alltså att umgänge kan fastställas även om barnets föräld-
rar har gemensam vårdnad (överväganden se avsnitt 12.2). Normalt bör
man kunna utgå ifrån att föräldrar med gemensam vårdnad kan komma
överens om umgänget och att det därför inte behövs något domstols-
förordnande. Det har dock visat sig att det även vid gemensam vårdnad
ibland finns ett behov av att låta domstolen besluta om umgänget.
Genom att det nu öppnas en möjlighet att besluta om gemensam vårdnad
mot den ena förälderns vilja, tillkommer ytterligare en del fall där ett
sådant behov kan uppkomma.

Bestämmelserna omfattar, liksom motsvarande bestämmelse i dag,
även den situationen att vårdnaden har anförtrotts åt en eller två särskilt
förordnade vårdnadshavare.

Bestämmelsen i andra meningen innebär givetvis inte att varje förälder
som vill umgås med sitt barn skall kunna fa umgängesfrågan reglerad av
domstol. Regeln är avsedd för fall där en förälder som inte bor till-
sammans med bamet vill fa umgänget reglerat (jfr 15 § första stycket).

Liksom i dag far domstolen förordna om villkor för umgänget, jfr vad
som sägs i anslutning till 15 b § andra stycket nedan.

Enligt andra stycket kan föräldrarna träffa avtal om umgänge. Detta är
i och för sig inte någon nyhet. Redan i dag är det vanligt att föräldrarna
träffar umgängesavtal. Nyheten är att avtalet blir gällande och verkställ-
bart utan att umgängesordningen fastställs av domstol.

1997/98:7

116

En förutsättning för att föräldrarna skall kunna avtala om umgänget är Prop. 1997/98:7
att åtminstone en av dem har vårdnaden om bamet. Föräldrarna kan
alltså inte avtala om umgänget när vårdnaden är anförtrodd åt en eller
två särskilt förordnade vårdnadshavare. Inte heller kan föräldrarna träffa
avtal med bindande verkan om barnets umgänge med andra närstående
än en förälder.

För att föräldrarnas avtal skall gälla krävs dock att det är skriftligt och
att det godkänns av socialnämnden. Nämnden skall godkänna avtalet om
det är till barnets bästa. Vid den bedömningen gäller bestämmelserna i
2 a § andra stycket och 2 b §. Den prövning nämnden skall göra av
avtalet motsvarar den prövning som domstolen skall göra i de fall
föräldrarna är ense.

Umgängesavtal kan innehålla villkor av olika slag för umgänget,
exempelvis om att umgänget endast far utövas i närvaro av en person
utsedd av socialnämnden. Vidare kan ett umgängesavtal förutsätta en
överenskommelse om fördelningen av resekostnaderna. Kravet på god-
kännande är inte avsett att gälla eventuella ekonomiska uppgörelser. En
överenskommelse om resekostnaderna behöver alltså inte godkännas för
att gälla. Nämndens godkännande medför inte heller att en sådan
överenskommelse blir verkställbar enligt reglerna i utsökningsbalken.
Föräldrarnas överenskommelse om resekostnaderna torde ofta - uttryck-
ligen eller underförstått - vara villkorad av att umgängesavtalet god-
känns av socialnämnden.

För andra slags villkor i ett umgängesavtal far kravet på godkännande
anses gälla. Sålunda blir avtalet inte gällande förrän det har godkänts
även i dessa delar av socialnämnden.

I övrigt hänvisas i tillämpliga delar till vad som har anförts i författ-
ningskommentaren till 6 § angående avtal om vårdnad och 14 a § andra
stycket angående avtal om boende.

15 b §

Om barnet bor tillsammans med endast en förälder, skall den
föräldern ta del i kostnaderna för de resor som föranleds av barnets
behov av umgänge med den andra föräldern. Det skall ske efter vad som
är skäligt med hänsyn till föräldrarnas ekonomiska förmåga och övriga
omständigheter.

En dom eller ett avtal om kostnaderna för resor kan jämkas av rätten
för tiden efter det att talan har väckts, om ändring i förhållandena
föranleder det.

(Jfr 6 kap. 6 a § och 15 § andra stycket i UBU -93:s förslag.)

Paragrafen är ny. Den innehåller bestämmelser om resekostnader
(överväganden se avsnitt 12.6).

I första stycket slås fast att en förälder som bor tillsammans med
bamet skall ta del i de resekostnader som föranleds av barnets behov av
umgänge med den andra föräldern. Det innebär samtidigt att det primära
ansvaret för kostnaderna läggs på den förälder som inte bor tillsammans
med bamet.

Den förälder som bor tillsammans med bamet skall ta del i kostna- Prop. 1997/98:7
derna efter vad som är skäligt med hänsyn till föräldrarnas ekonomiska
förmåga och övriga omständigheter. Avsikten är att i normalfallet
samma principer skall tillämpas vid prövningen som när underhålls-
bidrag till barn bestäms. En förälder som saknar förmåga att bidra till
resekostnaderna är inte heller skyldig att göra det.

Även andra omständigheter än de ekonomiska förhållandena kan
emellertid beaktas vid skälighetsbedömningen. En sådan omständighet
kan vara att en förälder utan någon godtagbar anledning flyttar långt
bort. En förälders intresse av att själv fa avgöra hur han eller hon vill
inrätta sitt liv far sålunda här, liksom när det gäller plikten att försöija
bamet, tåla vissa inskränkningar. Givetvis är det dock ett godtagbart skäl
att flytta exempelvis om en arbetslös förälder har fått arbete på annan
ort.

Den skälighetsbedömning som skall göras bör vidare innebära att
endast kostnader av någon betydenhet beaktas. I allmänhet bör den
förälder som bamet bor hos vara skyldig att ta del i resekostnaderna bara
när avståndet mellan bostadsorterna är relativt stort; en riktpunkt kan
vara att avståndet överstiger tio mil (se SOU 1995:26 s. 522). I enskilda
fall kan det emellertid finnas anledning att göra en annan bedömning.
Det bör t.ex. tas hänsyn till eventuella möjligheter att använda månads-
kort eller liknande färdbevis även för längre resor. Hänsyn måste också
tas till antalet umgängesresor. Även om kostnaden för varje enskild resa
är låg kan antalet resor göra att kostnaderna totalt sett blir betydande.

Skälighetsbedömningen bör i regel innebära att endast nödvändiga
kostnader beaktas. Normalt sett bör den som reser förväntas använda det
billigaste fardsättet med allmänna kommunikationer. Det finns emellertid
situationer då bil kan vara det bästa alternativet. Av betydelse för valet
av kommunikationsmedel är givetvis också restiden och den tid som
bamet har på sig att umgås med föräldern. Kostnader för hotellvistelse
torde böra beaktas endast om inga andra boendealternativ står till buds.

Inte endast resor inom landet utan även resor utom landet omfattas av
bestämmelsen.

För att det skall finnas en skyldighet att bidra till resekostnaderna skall
bamet enligt bestämmelsen bo tillsammans med endast den ena av
föräldrarna. I vissa fall kan fråga uppkomma om bamet bor tillsammans
med endast den ena föräldern, eller om det är fråga om s.k. växelvis
boende. Bor bamet i stort sett lika mycket hos var och en av föräldrarna,
torde det normalt vara fråga om växelvis boende. Men inte bara tiden
för barnets vistelse hos resp, förälder utan även andra omständigheter är
av betydelse, t.ex. var bamet förvarar sina tillhörigheter. Frågan har
berörts i avsitt 12.5 där hänvisningar finns till motivuttalanden och rätts-
fall.

I lagrådsremissens lagförslag fanns en uttrycklig bestämmelse om att
rätten far besluta om kostnaderna för umgängesresor enligt första
stycket. Den bestämmelsen har på inrådan av Lagrådet utgått såsom
obehövlig.

Domstolen torde normalt kunna meddela villkor för umgänget                118

oberoende av yrkande. Ett domstolsbeslut om resekostnaderna torde

dock förutsätta ett yrkande av part (jfr 17 kap. 3 § rättegångsbalken).
Frågan om utformningen av beslut om fördelningen av resekostnader har
behandlats i avsnitt 12.6.

Frågan om föreskrifter om resekostnader prövas normalt i samband
med att domstolen behandlar frågan om något umgänge skall äga rum
och omfattningen av ett eventuellt umgänge. Ingenting hindrar emellertid
att resekostnaderna prövas av domstol även om umgänget i övrigt inte är
föremål för domstolens prövning. Detta kan bli aktuellt om föräldrarna
är ense om umgängets omfattning och önskar ett domstolsavgörande
endast beträffande resekostnaderna.

I andra stycket finns en regel om jämkning. Bestämmelsen innebär att
en dom eller ett avtal om resekostnadernas fördelning kan jämkas av
rätten, om ändrade förhållanden föranleder det. Ett skäl för jämkning
kan vara att någon av föräldrarna har fatt underhållsansvar mot ytter-
ligare ett barn.

Oavsett anledningen kan parterna alltid själva komma överens om att
ändra vad som har bestämts i en dom eller ett avtal.

Domstolen far inte höja eller sätta ned bidrag som hänför sig till tiden
före talans väckande.

I bestämmelsen uppställs inte något krav på att en ändring i för-
hållandena skall vara väsentlig för att en dom eller ett avtal om
resekostnader skall kunna jämkas. Självfallet bör dock inte varje ändring
kunna åberopas till grund för jämkning. En förutsättning bör vara att
bidraget med hänsyn till de ändrade förhållandena inte framstår som
välavvägt och att förändringen inte är tillfällig. Förändringen bör alltså
vara något så när betydelsefull (jfr 7 kap. 10 § foräldrabalken och prop.
1978/79:12 s. 116 och 398).

Bestämmelsen i andra stycket skall inte uppfattas så att andra villkor
för umgänget än fördelningen av resekostnaderna inte skulle kunna
omprövas. Det ligger i sakens natur att sådana föreskrifter såsom en del
av umgängesfrågan kan prövas på nytt. Beslut om umgänge vinner inte
rättskraft i vanlig bemärkelse.

Av 17 § andra stycket framgår att frågan om fördelning av rese-
kostnader skall anses som en del av frågan om umgänge.

Prop. 1997/98:7

17 §

Frågor om vårdnad, boende eller umgänge tas upp av rätten i den ort
där bamet har sitt hemvist. Sådana frågor kan tas upp även i samband
med äktenskapsmål. Om det inte finns någon behörig domstol, tas
frågorna upp av Stockholms tingsrätt.

Frågor om vårdnad som avses i 4, 5, 7, 8 och 10 §§ samt 10 b § andra
stycket samt frågor om boende och umgänge handläggs i den ordning
som är föreskriven för tvistemål. Frågan om fördelning av resekostnader
enligt 15 b § skall anses som en del av frågan om umgänge. Står bamet
under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och är föräldrarna
överens i saken, far de väcka talan genom gemensam ansökan.

Övriga frågor om vårdnad handläggs i den ordning som gäller för
domstolsärenden.

I mål om vårdnad och boende kan underhållsbidrag för bamet yrkas                119

utan stämning.

Dom i mål om vårdnad, boende eller umgänge får meddelas utan Prop. 1997/98:7
huvudförhandling, om parterna är överens i saken.

Paragrafen innehåller processuella bestämmelser. Följdändringar har
gjorts med hänsyn till att domstolarna i framtiden skall kunna besluta
om barnets boende (se 14 a §).

I ett tillägg till andra stycket slås fast att frågan om resekostnadernas
fördelning skall anses utgöra en del av umgängesfrågan. Detta innebär
bl.a. att de regler om forum, huvudförhandling, väckande av talan,
interimistiska beslut och rättegångskostnader som gäller för umgänges-
frågoma i övrigt även gäller för denna fråga. Frågan om fördelning av
resekostnaderna är emellertid, till skillnad från umgängesfrågan i övrigt,
i huvudsak dispositiv. I fråga om verkställighet gäller reglerna i utsök-
ningsbalken.

Som en följd av att 6 § har fått ett annat innehåll än tidigare har
hänvisningen till den paragrafen i andra stycket tagits bort.

17 a §

Föräldrar kan enligt 12 a § socialtjänstlagen (1980:620) få hjälp att
träffa avtal om vårdnad, boende och umgänge.

Socialnämnden i den kommun där barnet är folkbokfört prövar om ett
avtal mellan föräldrarna enligt 6 §, 14 a § andra stycket eller 15 a §
andra stycket skall godkännas.

Vid sin prövning av föräldrarnas avtal skall socialnämnden se till att
frågor om vårdnad, boende och umgänge blir tillbörligt utredda. Utan
hinder av sekretess enligt 7 kap. 4 § första stycket sekretesslagen
(1980:100) är en annan socialnämnd som har tillgång till upplysningar
som kan vara av betydelse för frågans bedömning skyldig att lämna
sådana upplysningar på begäran av den socialnämnd som skall pröva
avtalet.

Socialnämndens beslut enligt andra stycket får inte överklagas.

(Jfr 6 kap. 17 b § i Vårdnadstvistutredningens förslag.)

Paragrafen är ny. Den innehåller bestämmelser om förfarandet vid
föräldrars avtal om vårdnad, boende och umgänge och vid social-
nämndens prövning av sådana avtal.

Kommunen skall sörja för att föräldrar får hjälp med att träffa avtal
om vårdnad, boende och umgänge på samma sätt som gäller för
samarbetssamtal. Bestämmelser om detta finns i 12 a § socialtjänstlagen
(1980:620). Första stycket innehåller en erinran om denna rätt för
föräldrarna. Bestämmelsen har tagits in i första stycket i enlighet med
Lagrådets förslag.

Enligt andra stycket är barnets folkbokföring avgörande för vilken
socialnämnd som är behörig att godkänna avtalet. Bestämmelsen har
utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Ett rättsförhållande är ibland av internationell karaktär på så sätt att
det uppvisar anknytningar till ett eller flera andra länder. Det kan
exempelvis vara så att en förälder eller bamet är utländsk medborgare

120

eller att någon av föräldrarna eller bamet har hemvist utomlands. Prop. 1997/98:7
Bestämmelsen i andra stycket tar sikte på socialnämndernas interna
behörighet, men eftersom den innebär ett krav på folkbokföring i en
svensk kommun får den också avgörande betydelse för den interna-
tionella behörigheten. Det är sålunda ett nödvändigt kriterium att bamet
är folkbokfört i en svensk kommun för att svensk behörighet att pröva
föräldrarnas avtal skall föreligga.

Frågan om när sådan behörighet föreligger far i övrigt bedömas enligt
allmänna internationellt processrättsliga principer på familjerättens
område (se Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 4 uppl.
s. 197 f.). Folkbokföring i Sverige är inte ett tillräckligt kriterium för
svensk behörighet enligt en internationellt processrättslig bedömning.

I tredje stycket anges att socialnämnden har en utredningsskyldighet.
Liksom rätten skall socialnämnden se till att frågor om vårdnad, boende
och umgänge blir tillbörligt utredda (jfr prop. 1981/82:168 s. 77). Det
anges inte närmare vad detta innebär. Avsikten är dock att social-
nämnden skall ha ett i huvudsak lika gott underlag för sin bedömning av
godkännandefrågan som rätten har när den prövar en gemensam ansökan
(se 19 § andra stycket). Om en annan socialnämnd har upplysningar att
lämna, skall den sålunda ges tillfälle till det innan godkännandefrågan
avgörs. Av andra meningen i andra stycket framgår att den andra
socialnämnden är skyldig att - utan hinder av sekretess enligt 7 kap. 4 §
första stycket sekretesslagen (1980:100) - lämna upplysningar på be-
gäran. Detta innebär att s.k. socialtjänstsekretess inte hindrar att upp-
gifter lämnas till den socialnämnd som har att pröva avtalet (se 14 kap.
1 § sekretesslagen). Däremot bryts inte s.k. familjerådgivningssekretess
igenom av upplysningsskyldigheten (7 kap. 4 § andra stycket sekretess-
lagen).

Av det sagda framgår att det, om någon av föräldrarna är bosatt i en
annan kommun, kan vara lämpligt att socialnämnden tar kontakt med
socialnämnden i den kommunen. Om bamet nyligen har flyttat till
kommunen, blir det aktuellt att ta kontakt med socialnämnden i barnets
tidigare hemvistkommun.

I de fall då avtalet skall gälla bara för tiden till dess att frågan avgörs
slutligt behöver inte samma krav ställas på socialnämndens utredning. I
regel lär då frågorna kunna anses tillbörligt utredda genom den informa-
tion som socialnämnden kunnat inhämta i samband med att föräldrarna
fått hjälp med sitt avtal (jfr 20 § andra stycket tredje meningen angående
rättens utredningsskyldighet i motsvarande fall).

Utredningsskyldigheten innebär att socialnämnden ibland bör ta reda
på barnets inställning. Frågan om barnets rätt att komma till tals har
behandlats i avsnitt 15 och i författningskommentaren till 6 §.

Enligt fjärde stycket är det inte möjligt att överklaga socialnämndens
beslut att godkänna eller vägra att godkänna ett avtal. Vägrar nämnden
att godkänna ett avtal som föräldrarna har träffat, återstår för föräldrarna
att väcka talan i domstol. Är föräldrarna ense kan det ske genom en
gemensam ansökan (se 4 och 17 §§).

121

17 b §

Har en socialnämnd godkänt ett avtal om vårdnad, skall ett
meddelande om avtalets innehåll sändas samma dag till

1. skattemyndigheten i det län där barnet är eller senast har varit folk-
bokfört,

2. om avtalet gäller ett barn som har fyllt 15 år: Centrala studiestöds-
nämnden,

3. den allmänna försäkringskassa där vårdnadshavaren är inskriven
eller skulle ha varit inskriven om vårdnadshavaren hade uppfyllt ålders-
villkoret i 1 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring. Innebär
avtalet att föräldrarna skall ha gemensam vårdnad om barnet, skall
meddelandet sändas till den försäkringskassa där modern är eller skulle
ha varit inskriven.

Paragrafen är ny. I förhållande till förslaget i lagrådsremissen har den
justerats med anledning av att behörighetsregeln i 17 a § andra stycket
ändrats. Paragrafen innehåller bestämmelser om socialnämndernas upp-
giffsskyldighet. Bestämmelserna omfattar godkända avtal om vårdnad
och motsvarar föreskrifterna i förordningen (1949:661) om skyldighet
för domstol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt foräldrabalken,
m.m.

18 §

Föräldrar kan enligt 12 a § socialtjänstlagen (1980:620) genom
samarbetssamtal få hjälp att nå enighet i frågor om vårdnad, boende
och umgänge.

I mål om vårdnad, boende eller umgänge far rätten uppdra åt social-
nämnden eller något annat organ att i barnets intresse anordna
samarbetssamtal i syfte att nå enighet mellan föräldrarna.

Om rätten lämnar uppdrag enligt andra stycket, kan den förklara att
målet skall vila under en viss tid. Detsamma gäller om samarbetssamtal
redan har inletts och fortsatta samtal kan antas vara till nytta. Om det
finns särskilda skäl, kan rätten förlänga den utsatta tiden.

Första stycket är nytt. Det innehåller en erinran om att föräldrar enligt
12 a § socialtjänstlagen har möjlighet att fa hjälp att nå enighet i frågor
om vårdnad, boende och umgänge (överväganden se avsnitt 7.2). Genom
bestämmelsen markeras att föräldrarna bör försöka lösa sin konflikt i
samförstånd innan de vänder sig till domstol med sin tvist. Ingenting
hindrar emellertid att föräldrarna inleder eller fortsätter samtalen efter
det att tvisten börjat handläggas vid domstol. Domstolens möjligheter att
initiera samarbetssamtal regleras i andra stycket.

Andra stycket motsvarar det nuvarande första stycket med det tillägget
att bestämmelsen även omfattar mål om boende. Ändringen är en följd
av att domstolen vid gemensam vårdnad skall kunna besluta om barnets
boende. I övrigt har en redaktionell ändring gjorts.

Tredje stycket motsvarar det nuvarande andra stycket.

19 §

Rätten skall se till att frågor om vårdnad, boende och umgänge blir

Prop. 1997/98:7

122

tillbörligt utredda.

Innan rätten avgör ett mål eller ärende om vårdnad, boende eller um-
gänge skall socialnämnden ges tillfälle att lämna upplysningar. Har
nämnden tillgång till upplysningar som kan vara av betydelse för frågans
bedömning är nämnden skyldig att lämna rätten sådana upplysningar.

Om det behövs utredning utöver vad som sägs i andra stycket, får
rätten uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att utse någon att
verkställa den. Rätten far fastställa riktlinjer för utredningen och be-
stämma en viss tid inom vilken utredningen skall vara slutförd. Om det
behövs, far rätten förlänga denna tid. Rätten skall se till att utredningen
bedrivs skyndsamt.

Den som verkställer utredning skall, om det inte är olämpligt, söka
klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten.

Bamet far höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är
uppenbart att bamet inte kan ta skada av att höras.

Paragrafen reglerar domstolens utredningsskyldighet i frågor om vårdnad
m.m. Endast mindre ändringar har gjorts jämfört med gällande rätt.

Genom ett tillägg till första stycket har domstolarnas utrednings-
skyldighet utsträckts till att gälla även frågor om boende. Ändringen är
en följd av att domstolen i de fall föräldrarna har gemensam vårdnad
skall kunna besluta om barnets boende (se 14 a §).

Andra och tredje styckena motsvarar i sak de bestämmelser som i dag
finns i andra stycket. Genom uppdelningen i två stycken och genom att
det nya tredje stycket inleds med orden ”Om det behövs utredning
utöver vad som sägs i andra stycket ..." är avsett att markera att
vårdnads-, boende- och umgängesutredningar inte skall beslutas
slentrianmässigt. Sådana utredningar bör göras bara om det verkligen
fordras ytterligare uppgifter och endast när det är nödvändigt för att
tvisten skall kunna avgöras. Frågan har diskuterats ytterligare i över-
vägandena, vartill hänvisas (se avsnitt 16).

Bestämmelserna i fjärde och femte styckena är oförändrade.

20 §

I mål eller ärenden om vårdnad, boende eller umgänge får rätten
besluta om vårdnad, boende eller umgänge för tiden till dess att frågan
har avgjorts genom en dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft
eller föräldrarna har träffat ett avtal om frågan och avtalet har godkänts
av socialnämnden. Rätten skall besluta efter vad som är bäst för bamet.

Beslut enligt första stycket får meddelas utan huvudförhandling. Innan
beslutet meddelas skall motparten få tillfälle att yttra sig i frågan. Rätten
kan inhämta upplysningar från socialnämnden i frågan. Har rätten med-
delat ett beslut som ännu gäller när målet eller ärendet skall avgöras,
skall rätten ompröva beslutet.

Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en
dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras
av rätten.

(Jfr 6 kap. 20 § i Vårdnadstvistutredningens förslag.)

Paragrafen reglerar s.k. interimistiska beslut. Den har kompletterats med

Prop. 1997/98:7

123

hänsyn dels till att det blir möjligt att reglera frågan om barnets boende Prop. 1997/98:7
vid gemensam vårdnad (se 14 a §), dels till att föräldrarna föreslås
kunna träffa avtal om vårdnad, boende och umgänge (se 6 §, 14 a §
andra stycket och 15 a § andra stycket). Övervägandena avseende dessa
båda ändringar finns i avsnitt 11 resp, avsnitt 15.

I första stycket har gjorts två tillägg till första meningen. Det första
tillägget innebär att rätten kan besluta interimistiskt även i fråga om
boende. Det andra tillägget är en följd av att det föreslås bli möjligt för
föräldrarna att bestämma om vårdnad, boende och umgänge genom avtal
som godkänns av socialnämnden. Föräldrarna far även avtala om dessa
frågor interimistiskt, dvs. för tiden fram till det slutliga avgörandet. Och
de får genom avtal ändra vad domstolen har bestämt. Allt detta gäller
under förutsättning att deras överenskommelse godkänns av social-
nämnden. Rätten måste alltså numera vid utformningen av interimistiska
beslut om vårdnad m.m. beakta avtalsmöjligheten. Detta framgår av
första meningen i dess nya lydelse.

Som framgått måste interimistiska beslut utformas mot bakgrund av att
det blir möjligt att träffa avtal såväl slutligt som för tiden fram till ett
slutligt avgörande. Vidare bör interimistiska beslut - på samma sätt som
regelmässigt torde ske i dag - utformas mot bakgrund av rättens
möjlighet att när som helst ändra beslutet (se tredje stycket sista
meningen).

Avtalsmöjligheten står inte öppen för alla frågor om vårdnad m.m.
Föräldrarna får självfallet inte avtala med bindande verkan sig emellan i
fråga om särskilt förordnade vårdnadshavare (se 7-10 c §§). Inte heller
får de träffa bindande avtal om barnets umgänge med andra som står
bamet särskilt nära (se 15 § tredje stycket). Interimistiska beslut i sådana
frågor kan följaktligen inte ändras genom avtal.

Med undantag för de nyss nämnda besluten synes interimistiska beslut
framdeles kunna formuleras enligt följande mönster: ”Till dess att frågan
har avgjorts genom en dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft,
eller föräldrarna har träffat ett avtal om frågan som har godkänts av
socialnämnden, eller rätten har förordnat annorlunda, skall följande
gälla.”

I första stycket andra meningen finns i gällande rätt en bestämmelse
om att rätten i mål och ärenden om vårdnad och umgänge - i fall då
bamet står under vårdnad av båda föräldrarna - kan begränsa det
interimistiska beslutet till att avse frågan vem bamet skall bo
tillsammans med. I och med att domstol i fortsättningen kan reglera
frågan om barnets boende slutligt (se 14 a §) har den bestämmelsen
utgått såsom obehövlig. Någon ändring i sak är inte avsedd. Även
framdeles kan alltså ett interimistiskt beslut i ett vårdnadsmål - om
föräldrarna har gemensam vårdnad - begränsas till att avse frågan vilken
av föräldrarna som bamet skall bo hos.

I tredje meningen i första stycket sägs att rätten skall besluta efter vad
som är bäst för bamet. Bestämmelsen är oförändrad. Vid bedömning av
vad som är bäst för bamet gäller 2 a § andra stycket. Angående frågan
vad som i olika sammanhang är bäst för bamet, se även författnings-                 124

kommentaren till 5 §.

I andra stycket har gjorts en ändring i sista meningen. Ändringen är en Prop.
följd av att interimistiska beslut ibland upphör att gälla genom avtal
mellan föräldrarna. I sådana fall skall rätten självfallet inte ompröva det
interimistiska beslutet när målet avgörs.

Tredje stycket är oförändrat. I andra meningen klargörs sålunda att ett
interimistiskt beslut när som helst far ändras av rätten. Det finns skäl att
påpeka att sådana beslut i fortsättningen också kan ändras när som helst
genom avtal av föräldrarna som godkänns av socialnämnden. Som
tidigare framgått kan sådana avtal göras interimistiska, dvs. utformas så
att de gäller för tiden till dess att frågan avgörs slutligt. Detta sägs inte
uttryckligen i lagen men är avsett att framgå av att avtalsmöjligheten
inte är begränsad till avtal som skall gälla slutligt (se 6 §, 14 a § andra
stycket och 15 a § andra stycket samt författningskommentaren till dessa
lagrum).

21 §

I mål eller ärenden om vårdnad, boende eller umgänge kan rätten, i
samband med att den meddelar dom eller beslut i saken och om det
finns särskilda skäl, på yrkande av en part förelägga motparten vid vite
att lämna ifrån sig bamet. Har vite förelagts i samband med beslut som
avses i 20 § första stycket, kan rätten förordna att föreläggandet skall
gälla omedelbart.

Beslut om föreläggande enligt första stycket får överklagas endast i
samband med överklagande av domen eller beslutet om vårdnad, boende
eller umgänge.

Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan
av den part som har begärt föreläggandet.

Paragrafen innehåller bestämmelser om vitesförelägganden i domar eller
beslut om vårdnad, boende eller umgänge.

Genom ett tillägg till första stycket har det införts en möjlighet för
domstolen att förelägga en part att vid vite lämna ifrån sig bamet även i
domar eller beslut om boende. Ändringen är en följd av att domstol när
föräldrarna har gemensam vårdnad skall kunna besluta om vem bamet
skall bo tillsammans med.

En följdändring har gjorts i andra stycket.

22 §

I mål eller ärenden om vårdnad, boende eller umgänge gäller i fråga
om rättegångskostnader andra och tredje styckena i stället för 18 kap.
1-7 §§ rättegångsbalken.

Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. En part kan dock
förpliktas att helt eller delvis ersätta motparten dennes rättegångskostnad,
om han eller hon har förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3
eller 6 § rättegångsbalken eller om det annars finns särskilda skäl.

Skall en part enligt andra stycket helt eller delvis ersätta motpartens
rättegångskostnad och har partens ställföreträdare, ombud eller biträde
förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbal-
ken och därigenom vållat kostnaden helt eller delvis, kan han eller hon
förpliktas att tillsammans med parten ersätta kostnaden. Rätten kan

1997/98:7

125

besluta om detta även om någon part inte yrkar det.                     Prop. 1997/98:7

Denna paragraf tillämpas också när målet eller ärendet handläggs i
högre rätt.

Paragrafen innehåller bestämmelser om fördelningen av rättegångs-
kostnader i mål eller ärenden om vårdnad eller umgänge. Dessa
rättegångskostnadsregler har gjorts tillämpliga även på mål om barnets
boende.

7 kap. Om underhållsskyldighet

Har en förälder som enligt 2 § skall betala underhållsbidrag haft bamet
hos sig under en sammanhängande tid av minst fem hela dygn eller
under en kalendermånad haft barnet hos sig i minst sex hela dygn, far
föräldern vid fullgörande av sin bidragsskyldighet tillgodoräkna sig ett
avdrag för varje helt dygn av barnets vistelse med 1/40 av det
underhållsbidrag som räknat för kalendermånad gäller under tiden för
vistelsen. Något sådant avdrag far dock inte göras på underhållsbidrag
som belöper på senare tid än sex månader från utgången av den
kalendermånad då vistelsen upphörde. Det sammanlagda avdragsbelopp
som tillgodoräknas föräldern vid ett tillfälle skall, om det slutar på
örestal, avrundas till närmast lägre krontal.

Om det finns särskilda skäl kan rätten förordna om andra villkor för
avdragsrätten än som anges i första stycket. Mot en parts bestridande far
ett sådant förordnande dock inte meddelas för tiden innan talan har
väckts.

Den bidragsskyldiga föräldern har inte rätt till avdrag när
underhållsbidraget har fastställts med beaktande av att han eller hon i
väsentlig mån fullgör sin underhållsskyldighet genom att ha bamet hos
sig.

(Jfr 7 kap. 4 § i UBU -93:s förslag.)

Paragrafen innehåller bestämmelser om en bidragsskyldig förälders rätt
till avdrag på underhållsbidraget vid umgänge med bamet.

Den enda sakliga nyheten finns i första stycket. I fortsättningen kan
även umgänge som inte har varat under en sammanhängande tid av
minst fem hela dygn berättiga till umgängesavdrag. För att avdrag skall
fa göras enligt första stycket krävs då att det har förekommit umgänge
under minst sex hela dygn under en kalendermånad (överväganden se
avsnitt 12.5). Är denna förutsättning uppfylld görs ett avdrag
motsvarande 1/40 av det månatliga underhållsbidraget för varje helt
dygn av barnets vistelse. I likhet med vad som gäller i dag avses med ett
dygn tiden mellan kl. 0 och kl. 24 (se prop. 1978/79:12 s. 161).

En motsvarande ändring har gjorts i 23 § andra stycket lagen
(1996:1030) om underhållsstöd.

I övrigt har språkliga justeringar gjorts i paragrafen.

126

12 §                                                                  Prop.

Talan om underhåll till barn tas upp av rätten i den ort där svaranden
har sitt hemvist. En sådan fråga kan väckas även i samband med mål om
fastställande av faderskapet till barn, äktenskapsmål, mål om vårdnaden
om barn eller mål om barns boende.

Finns det inte någon behörig domstol enligt första stycket, tas målet
upp av Stockholms tingsrätt.

I paragrafen finns regler om talan i underhållsmål. Genom ett tillägg till
första stycket blir det möjligt att väcka talan om underhåll till barn även
i mål om boende.

20 kap. Vissa gemensamma bestämmelser om rättegången

1 §

I mål om faderskap, vårdnad, boende, umgänge och underhåll tilläm-
pas 14 kap. 17 och 18 §§ äktenskapsbalken.

Vid handläggning som sker enligt lagen (1996:242) om domstols-
ärenden består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda
skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av
en lagfaren domare och tre nämndemän.

Paragrafen innehåller bestämmelser om rättegången i mål och ärenden
enligt foräldrabalken. De lagrum i äktenskapsbalken vartill hänvisas
innehåller bestämmelser om domstols sammansättning samt överläggning
och omröstning. Genom ett tillägg till första stycket har dessa
bestämmelser gjorts tillämpliga även på mål om boende.

21 kap. Om verkställighet av domar, beslut eller avtal om vårdnad,
boende eller umgänge m.m.

1 §

Vid verkställighet skall barnets bästa komma i främsta rummet.

Verkställighet av vad allmän domstol har bestämt i dom eller beslut
om vårdnad, boende, umgänge eller överlämnande av bam söks hos
länsrätten. Har domen eller beslutet inte vunnit laga kraft och är det inte
särskilt medgivet att verkställighet ändå får ske, får länsrätten inte vidta
åtgärder enligt 2-4 §§.

Verkställighet av avtal enligt 6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket och
15 a § andra stycket söks hos länsrätten. Vad som i detta kapitel
föreskrivs om verkställighet av dom eller beslut som vunnit laga kraft
gäller även ett sådant avtal.

Paragrafen innehåller bestämmelser om verkställighet.

I första stycket finns en ny övergripande bestämmelse. I bestämmelsen
slås fast att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid
verkställighet. Det gäller såväl vid prövningen av om verkställighet skall
vägras eller inte som vid själva verkställighetsförfarandet. Det innebär
inte någon ändring i gällande rätt, men den nya bestämmelsen markerar

1997/98:7

127

tydligare än som sker i dag att barnets bästa alltid skall finnas med som Prop. 1997/98:7
en utgångspunkt för bedömningen. De mer preciserade bestämmelserna
i kapitlet tar sitt avstamp i denna allmänna regel. Bestämmelsen har
tagits in som ett första stycke i förevarande paragraf efter förslag från
Lagrådet.

En motsvarande bestämmelse om barnets bästa har tagits in i

6 kap. 2 a §.

Övervägandena finns i avsnitt 20.

Genom ett tillägg till andra stycket kommer även domstols dom eller
beslut om boende att omfattas av bestämmelserna.

Enligt ett nytt tredje stycke skall föräldrars avtal om vårdnad, boende
och umgänge verkställas på samma sätt som ett lagakraftvunnet
avgörande av allmän domstol. Övervägandena finns i avsnitt 15.
Bestämmelserna om avtal finns i 6 kap. 6, 14 a och 15 a §§. I 6 kap.
17 a § finns förfaranderegler. Regleringen innebär att avtalet blir
verkställbart så snart det ”gäller” enligt vad som föreskrivs i 6 kap. 6 §,
14 a § andra stycket och 15 a § andra stycket. Det betyder att avtalet
måste vara skriftligt och därtill godkänt av socialnämnden. Däremot
krävs inte i och för sig för att avtalet skall gälla och vara verkställbart
att förfarandereglema i 6 kap. 17 a § tredje stycket har iakttagits.

Avtal om vårdnad, boende eller umgänge kan tänkas förutsätta
överenskommelser i frågor för vilka de särskilda verkställighetsreglema
inte gäller. Så är fallet med föreskrifter om betalningsförpliktelser. Det
kan gälla t.ex. skyldigheten för en förälder att betala en del av rese-
kostnaderna i samband med barnets umgänge med den andra föräldern.

Förordnar länsrätten om verkställighet, far den förelägga vite eller
besluta att bamet skall hämtas genom polismyndighetens försorg.
Hämtning far dock beslutas endast i de fall och under de förutsättningar
som anges i andra och tredje styckena.

Är det fråga om en dom eller ett beslut om vårdnad, boende eller
överlämnande av barn, far länsrätten besluta om hämtning av bamet, om
verkställighet annars inte kan ske eller om hämtning är nödvändig för att
undvika att bamet lider allvarlig skada.

Är det fråga om en dom eller ett beslut om umgänge mellan bamet
och en förälder som barnet inte bor tillsammans med, far länsrätten
besluta om hämtning av bamet, om verkställighet annars inte kan ske
och bamet har ett särskilt starkt behov av umgänge med föräldern.

Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan
av den part som har begärt verkställigheten.

Paragrafen behandlar länsrättens möjlighet att i ett beslut om verkstäl-
lighet förelägga vite eller besluta om polishämtning av bamet. I andra
stycket anges de närmare förutsättningarna för beslut om hämtning för
verkställighet av en dom eller ett beslut om bl.a. vårdnad. Genom ett
tillägg till detta stycke har bestämmelsen gjorts tillämplig även på
verkställighet av domstols dom eller beslut om boende. Tredje stycket
anger förutsättningarna för hämtning av bamet för verkställighet av en

128

dom eller ett beslut om umgänge. Fortsättningsvis kan umgänges- Prop. 1997/98:7
förordnanden meddelas även vid gemensam vårdnad. Bestämmelsen har
ändrats i överensstämmelse härmed.

På grund av tillägget i 1 § tredje stycket gäller bestämmelserna även
för verkställighet av föräldrarnas avtal om vårdnad, boende eller
umgänge.

Länsrätten kan vägra verkställighet, om det är uppenbart att för-
hållandena har ändrats sedan den allmänna domstolens dom eller beslut
meddelades eller socialnämnden godkände föräldrarnas avtal, och det av
hänsyn till barnets bästa är påkallat att frågan om vårdnad, boende eller
umgänge prövas på nytt. En sådan fråga tas upp av allmän domstol på
ansökan av den som har varit part i målet hos länsrätten eller på ansökan
av socialnämnden.

Länsrätten far även i andra fall vägra verkställighet, om det finns en
risk som inte är ringa for att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa
skadas.

I paragrafen behandlas länsrättens möjligheter att vägra verkställighet.

I första stycket har gjorts ett tillägg så att även frågor om boende täcks
av bestämmelserna.

Ikraftträdande

Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 april 1998. Några
särskilda övergångsbestämmelser finns inte. Det innebär att de nya
bestämmelserna, i den mån processuella regler inte utgör hinder här-
emot, tillämpas även i mål som har inletts före ikraftträdandet (se avsnitt
21). Regleringen innebär vidare att en förälder inte kan kräva att den
andra föräldern tar del i resekostnader som har uppkommit före
ikraftträdandet, om inte skyldighet härtill har förelegat redan tidigare
t.ex. på grund av en överenskommelse mellan föräldrarna. Inte heller
kan en bidragsskyldig förälder kräva umgängesavdrag enligt de nya
bestämmelserna, om umgänget har ägt rum före ikraftträdandet.

23.2 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken

14 kap. Äktenskapsmål och mål om underhåll

I mål om äktenskapsskillnad far domstolen pröva frågor om under-
hållsbidrag, vårdnad om barn, barns boende, umgänge med barn, rätt att
bo kvar i makarnas gemensamma bostad till dess att bodelning sker och
förbud att besöka varandra. Yrkanden i sådana frågor framställs i den                 129

5 Riksdagen 1997/98. 1 samt. Nr 7

ansökan genom vilken talan om äktenskapsskillnad väcks. Har sådan Prop. 1997/98:7
talan redan väckts, får yrkandena framställas muntligen inför domstolen
eller skriftligen utan särskild stämning.

I målet får även prövas frågan om förordnande av bodelningsför-
rättare.

Domstolen far i äktenskapsmål pröva frågor om bl.a. vårdnad om och
umgänge med barn. Som en följd av att domstolen i fortsättningen skall
kunna besluta om vem bamet skall bo tillsammans med har första
stycket ändrats så att domstolen i äktenskapsmål kan pröva även denna
fråga.

I mål om äktenskapsskillnad får domstolen, för tiden till dess att
frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av
någon av makarna

1. bestämma vem av makarna som skall ha rätt att bo kvar i makamas
gemensamma bostad, dock längst för tiden till dess att bodelning har
skett,

2. förordna om skyldighet för den ena maken att utge bidrag till den
andra makens underhåll.

I sådant mål får domstolen också, för tiden till dess att skillnadsfrågan
har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon
av makarna förbjuda makarna att besöka varandra.

Ett beslut enligt första stycket får verkställas på samma sätt som en
dom som har vunnit laga kraft. Ett beslut enligt andra stycket gäller på
samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslut enligt första
eller andra stycket får dock när som helst ändras av domstolen.

Överträder någon ett förbud enligt andra stycket, tillämpas 24 § lagen
(1988:688) om besöksförbud.

I mål om äktenskapsskillnad får domstolen dessutom, med tillämpning
av bestämmelserna i foräldrabalken, förordna om vad som skall gälla i
fråga om vårdnad, boende, umgänge och bidrag till barns underhåll för
tiden till dess att en sådan fråga har avgjorts genom en dom som har
vunnit laga kraft eller föräldrarna har träffat ett avtal om frågan och, i
de fall det krävs för att avtalet skall gälla, avtalet har godkänts av
socialnämnden.

Enligt paragrafen kan domstolen i äktenskapsmål meddela interimistiska
beslut beträffande de frågor som anges i 5 §. Genom ett tillägg till
femte stycket far domstolen i äktenskapsmål meddela interimistiska
beslut även om boende. Och genom ytterligare ett tillägg sist i stycket
har bestämmelserna anpassats till den möjlighet som föreslås införd för
föräldrarna att träffa avtal om vårdnad om barn, barns boende och
umgänge med barn. För kommentarer i övrigt avseende denna ändring
hänvisas till författningskommentaren till 6 kap. 20 § foräldrabalken.
Bestämmelsen i sista stycket omfattar även avtal om underhållsbidrag.
För sådana avtal krävs normalt inte godkännande för att de skall gälla.

Se dock 7 kap. 7 § andra stycket foräldrabalken.

130

Ikraftträdande

Prop. 1997/98:7

Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 april 1998. Några
särskilda övergångsbestämmelser finns inte. Det innebär att de nya
bestämmelserna tillämpas även i mål som har inletts före ikraftträdandet
(se avsnitt 21).

23.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1950:382) om
svenskt medborgarskap

2a§

Har barn ej förvärvat svenskt medborgarskap enligt 1 eller 2 § men är
barnets fader sedan tiden för barnets födelse svensk medborgare och har
han genom slutligt avgörande av svensk domstol eller genom ett avtal
som godkänts av socialnämnden fatt vårdnaden om bamet ensam eller
gemensamt med barnets moder eller fatt vårdnaden gemensamt med
barnets moder genom registrering hos skattemyndighet, förvärvar bamet
svenskt medborgarskap genom att fadern eller, vid gemensam vårdnad,
föräldrarna hos den myndighet som anges i 11 § första stycket
skriftligen anmäler sin önskan om detta innan bamet fyllt aderton år.
Har bamet fyllt femton år, fordras barnets samtycke.

Genom ändringar i 6 kap. foräldrabalken har föräldrar fatt möjlighet att
genom avtal som godkänns av socialnämnden bestämma vem eller vilka
av dem som skall ha vårdnaden om bamet. Ett utländskt bam vars far
sedan tiden för barnets födelse är svensk medborgare kan genom
tillägget till 2 a § erhålla svenskt medborgarskap, om fadern genom ett
skriftligt avtal som godkänts av socialnämnden ensam fatt vårdnaden om
bamet eller fatt vårdnaden om bamet gemensamt med modem (se 6 kap.
6 § foräldrabalken).

Ikraftträdande

Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.

23.4 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

12 §

Socialnämnden skall

verka för att bam och ungdom växer upp under trygga och goda
förhållanden,

i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighets-
utveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos bam och
ungdom,

med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos bam och ungdom
som har visat tecken till en ogynnsam utveckling,

131

i nära samarbete med hemmen sörja for att bam och ungdom som Prop. 1997/98:7
riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver
och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran
utanför det egna hemmet, samt

i sin omsorg om bam och ungdom tillgodose det särskilda behov av
stöd och hjälp som kan finnas sedan ett mål eller ärende om vårdnad,
boende, umgänge eller adoption har avgjorts.

Paragrafen innehåller bestämmelser om socialnämndens omsorg om bam
och ungdom. Genom ett tillägg till sista ledet kommer socialnämndens
skyldighet att ge stöd och hjälp att gälla även sedan ett mål eller ärende
om boende har avgjorts.

12 a §

Kommunen skall sörja för

1. att föräldrar kan erbjudas samtal under sakkunnig ledning i syfte att
nå enighet i frågor rörande vårdnad, boende och umgänge (sam-
arbetssamtal) samt

2. att föräldrar får hjälp att träffa avtal enligt 6 kap. 6 §, 14 a §
andra stycket eller 15 a § andra stycket foräldrabalken.

Kommunen skall sörja för att familjerådgivning genom kommunens
försorg eller annars genom lämplig rådgivare kan erbjudas den som
begär det.

Med familjerådgivning avses i denna lag en verksamhet som bedrivs
av det allmänna eller yrkesmässigt av enskild och som består i samtal
med syfte att bearbeta samlevnadskonflikter i parförhållanden och
familjer.

Genom ett tillägg till paragrafens första stycke utsträcks kommunens
skyldighet att sörja för att föräldrar kan erbjudas samarbetssamtal till att
avse även frågor om boende. En annan och viktigare nyhet är att
kommunerna åläggs att sörja för att föräldrar får hjälp att träffa avtal om
vårdnad, boende och umgänge. I 6 kap. foräldrabalken finns nya
bestämmelser om föräldrars möjligheter att avtala om vårdnad m.m. Om
föräldrarna begär att få hjälp att träffa ett sådant avtal, är kommunen
alltså enligt förevarande bestämmelse skyldig att sörja för att de får
sådan hjälp. Kommunernas skyldighet att sörja för att föräldrar får hjälp
att träffa avtal i frågor om umgänge omfattar även frågan om
fördelningen av de resekostnader som kan uppkomma i samband med
umgänget (se 6 kap. 17 § foräldrabalken).

Bestämmelsen ställer inte upp något krav på att kommunen skall hålla
verksamheten med avtal inom sin egen organisation. Den skyldighet som
läggs på kommunen är att, inom eller utom sin organisation, sörja för att
föräldrar som vill få hjälp med avtal kan erbjudas sådan hjälp.

48 §

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller för-
äldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum

1 kap. 4 § foräldrabalken,

2 kap. 1, 4-6, 8 och 9 §§ foräldrabalken, dock inte befogenhet enligt

132

9 § att besluta att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad
utredning,

3 kap. 5, 6 och 8 §§ foräldrabalken,

6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket och 15 a § andra stycket föräldra-
balken,

6 kap. 19 § foräldrabalken beträffande beslut att utse utredare i mål
och ärenden om vårdnad, boende eller umgänge,

7 kap. 7 § foräldrabalken beträffande godkännande av avtal om att
underhållsbidrag skall betalas för längre perioder än tre månader,

11 kap. 16 § andra stycket foräldrabalken.

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar far inte heller omfatta
befogenhet att meddela beslut i frågor som avses i 27 § denna lag eller
att fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt 5 § lagen (1947:529)
om allmänna barnbidrag eller 17 § lagen (1996:1030) om underhållsstöd.

Paragrafen innehåller bestämmelser om i vilka fall socialnämnden far
delegera uppgifter som anges i foräldrabalken. En ny punkt i första
stycket innebär att socialnämnden far delegera uppgiften att besluta om
godkännande av föräldrarnas avtal om vårdnad, boende och umgänge.
Bakgrunden är att föräldrar nu skall kunna reglera frågor om vårdnad,
boende och umgänge i avtal. För att ett sådant avtal skall vara gällande
krävs att det har godkänts av socialnämnden.

Vidare har delegationsmöjlighetema beträffande utredningar enligt
6 kap. 19 § foräldrabalken utsträckts till att gälla även utredningar om
barnets boende. Ändringen är en följd av att domstol i framtiden vid
gemensam vårdnad skall kunna besluta om vem av föräldrarna bamet
skall bo hos.

Prop. 1997/98:7

Ikraftträdande

Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.

De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 april 1998. Några
särskilda övergångsbestämmelser finns inte. De nya bestämmelserna
skall alltså tillämpas från ikraftträdandet.

23.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1030) om
underhållsstöd

23 §

Belopp som skall återbetalas till staten enligt 21 eller 22 § skall
erläggas till försäkringskassan förskottsvis för kalendermånad. Underhåll
som har betalats till bamet innan den bidragsskyldige delgavs beslutet
om återbetalningsskyldighet får dock, i den mån det svarar mot under-
hållsstödet, avräknas från vad som skall erläggas till försäkringskassan.

Om den bidragsskyldige har haft bamet hos sig under en samman-
hängande tid av minst fem hela dygn eller under en kalendermånad haft
barnet hos sig i minst sex hela dygn, far han eller hon vid fullgörande
av sin återbetalningsskyldighet tillgodoräknas ett avdrag som försäkrings-
kassan bestämmer enligt vad som föreskrivs om underhållsbidrag i 7

kap. 4 § första stycket foräldrabalken. Avdrag medges endast om an- Prop. 1997/98:7
mälan om vistelsen görs till försäkringskassan inom tre månader från ut-
gången av den kalendermånad då barnets vistelse hos den bidrags-
skyldige upphörde.

Andra stycket innehåller bestämmelser om s.k. umgängesavdrag. Rätten
till avdrag har utvidgats. En motsvarande ändring har gjorts i bestäm-
melserna om umgängesavdrag i 7 kap. 4 § foräldrabalken. Här hänvisas
till författningskommentaren till den ändringen (avsnitt 23.1).

Ikraftträdande

Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.

De nya bestämmelserna träder i kraft den 1 april 1998. Några särskilda
övergångsbestämmelser finns inte. Det innebär att de nya bestämmels-
erna om umgängesavdrag inte är tillämpliga i de fall då umgänget har
ägt rum före ikraftträdandet.

134

Sammanfattning av betänkandet Vårdnad, boende och Prop. 1997/98:7
umgänge, SOU 1995:79                                   Bilaga 1

Vårdnadstvistutredningen redovisar i detta betänkande en utvärdering av
samarbetssamtal mellan tvistande föräldrar. Vidare behandlar ut-
redningen frågor om handläggningen av vårdnadstvister samt om
gemensam vårdnad, barnets boende och barnets umgänge med en för-
älder som barnet inte bor tillsammans med.

Samarbetssamtal

Samarbetssamtal är strukturerade samtal med föräldrar som i samband
med eller efter separation är oeniga om hur de skall lösa frågor kring
vårdnad och umgänge. Syftet med samtalen är att hjälpa föräldrarna att
träffa en överenskommelse om barnets förhållanden. Kommunerna har
till uppgift att sörja för att föräldrar kan erbjudas samarbetssamtal under
sakkunnig ledning. Föräldrarna kan vända sig självmant till kommunens
socialtjänst för att få hjälp. Samarbetssamtal kan också inledas efter
beslut av domstol.

Utredningen har undersökt hur samarbetssamtalen fungerar. Ut-
värderingen visar att samarbetssamtal är ett bra instrument för att lösa
vårdnadskonflikter. Det är en förebyggande åtgärd som utnyttjas i ökad
utsträckning. Ungefär 25 procent av alla föräldrar som separerade år
1993 hade kontakt med socialtjänsten i samband med separation eller
skilsmässa. Samtalen har lett till att föräldrar i allt större omfattning
kommer överens i frågor om vårdnad och umgänge. Särskilt samarbets-
samtal före ett domstolsförfarande har gett ett bra resultat med liten
resursåtgång. Ungefär 80 procent av dessa samtal ledde år 1993 till att
föräldrarna kom överens. Föräldrar som i andra sammanhang inte tar
kontakt med socialtjänsten gör det när de behöver råd och stöd i sam-
band med en separation eller skilsmässa. Samarbetssamtalen har med-
fört att antalet vårdnads- och umgängesutredningar har minskat.

För att öka användningen av samarbetssamtal rekommenderar ut-
redningen att Socialstyrelsen får i uppdrag att sprida information om
den service som kommunerna kan ge. Kommunerna bör arbeta med att
stärka kompetensen hos den personal som arbetar med samarbetssamtal.
Vidare bör man undersöka om det går att i större utsträckning arbeta
med en samtalsledare.

Utvärderingen innehåller även en samhällsekonomisk analys. Denna
visar att samarbetssamtal är samhällsekonomiskt lönsamma. Härtill
kommer kvalitativa effekter, som påverkan på barns och föräldrars
hälsa och livskvalitet i övrigt.

För att lyfta fram samarbetssamtalen och markera att föräldrar skall
försöka lösa sina tvister om barnen genom samförståndslösningar innan
rättsliga åtgärder vidtas, föreslår utredningen att det i 6 kap. föräldra-
balken införs en bestämmelse som erinrar om denna möjlighet. Denna
bestämmelse bör också ses som en uppmaning till advokater och övriga

135

juridiska biträden att inte utan vägande skäl väcka talan vid domstol
innan försök har gjorts att förmå föräldrarna att nå en samförstånds-
lösning.

Utredningen har övervägt om samarbetssamtal, liksom i Norge, bör
vara obligatoriska, men avvisar en sådan ordning. Utredningen anser
inte heller att samarbetssamtal bör vara en förutsättning för allmän rätts-
hjälp.

Terminologiska frågor

Utredningen har övervägt om termerna i 6 kap. foräldrabalken bör
ändras, framför allt om vårdnad borde ersättas med föräldraansvar. Ut-
redningen har stannat för att behålla de sedan länge inarbetade termerna
vårdnad, umgänge och samarbetssamtal.

Barnets bästa

I frågor om vårdnad och umgänge enligt 6 kap. foräldrabalken skall
domstolen besluta efter vad som är bäst för barnet. Detta anges i flera
bestämmelser men någon övergripande regel finns inte. För att
ytterligare betona denna princip föreslår utredningen en ny inledande
bestämmelse i 6 kap. foräldrabalken som anger att barnets bästa skall
vara avgörande vid domstolens tillämpning av bestämmelserna i
kapitlet. Till denna bestämmelse förs bestämmelserna i dels 6 kap. 6 a §
foräldrabalken som anger att domstolen i en vårdnadstvist skall fästa av-
seende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda
föräldrarna, dels 6 kap. 15 § fjärde stycket foräldrabalken om att dom-
stolen vid beslut om umgänge skall beakta risken för att barnet i sam-
band med utövande av umgänge utsätts för övergrepp, olovligen bort-
förs eller kvarhålls eller annars far illa. Slutligen förs dit även de
genom propositionen Barns rätt att komma till tals (prop. 1994/95:224)
föreslagna bestämmelserna som anger att domstolen skall ta hänsyn till
barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad.

Gemensam vårdnad

Utredningen har övervägt om gemensam vårdnad bör inträda auto-
matiskt vid barnets födelse för föräldrar som inte är gifta med varandra,
men har stannat för att den nuvarande ordningen bör behållas. Detta
innebär att om modem är ogift vid barnets födelse blir hon ensam
vårdnadshavare för bamet.

Utredningen föreslår att de nuvarande bestämmelserna i 6 kap. för-
äldrabalken, som anger vilka beslutsalternativ domstolen har när en för-
älder eller båda vill få ändring i vårdnaden, ersätts av en ny be-
stämmelse. Enligt denna skall domstolen i varje enskilt fall besluta efter
vad som är bäst för barnet. Detta innebär att domstolen kan, mot en
förälders önskemål, vägra att upplösa gemensam vårdnad eller förordna

Prop. 1997/98:7

Bilaga 1

136

om sådan vårdnad. Detta medför bl.a. att fadern kan få del i vårdnaden
även om modern motsätter sig detta i de fall modern är ensam vård-
nadshavare på grund av att föräldrarna var ogifta vid barnets födelse.
En ändring som den föreslagna innebär en ytterligare betoning av den
gemensamma vårdnaden och ger dessutom större flexibilitet åt regel-
systemet.

Vårdnadens utövande

En förtydligande bestämmelse om vårdnadens utövande införs i för-
äldrabalken. Där anges, i överensstämmelse med gällande rätt, att den
vårdnadshavare som barnet bor tillsammans med ensam får besluta i
frågor som gäller den dagliga omsorgen om barnet.

Barnets boende

För att bredda vägen för en ökad användning av gemensam vårdnad och
för att ytterligare markera den gemensamma vårdnaden som en huvud-
regel föreslår utredningen att domstolen skall kunna besluta om vem av
föräldrarna barnet skall bo tillsammans med. Ett sådant beslut förut-
sätter att föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet, att föräldrarna
inte bor tillsammans samt att föräldrarna inte kan enas om var barnet
skall bo eller av någon annan anledning vill få ett beslut om boende.

Umgänge och annan kontakt

Utredningen föreslår att barnets rätt till umgänge och annan kontakt
med en förälder som det inte bor tillsammans med lyfts fram och be-
tonas i 6 kap. foräldrabalken. I samband därmed betonas föräldrarnas
ömsesidiga skyldighet att tillse att barnets behov av umgänge och
kontakt med en förälder som barnet inte bor tillsammans med till-
godoses. Härigenom understryks också att en förälder som barnet inte
bor tillsammans med har en skyldighet att umgås med och på annat sätt
hålla kontakt med barnet. Enligt utredningen skall domstolen i särskilda
fall kunna besluta om annan kontakt än umgänge mellan bamet och en
förälder som det inte bor tillsammans med t.ex. när en direkt kontakt
mellan barnet och en förälder kan vara skadlig för barnet eller när det
föreligger hinder för umgänge på grund av risk för bortförande av
barnet. Beslut om umgänge skall kunna meddelas även i de fall för-
äldrar har gemensam vårdnad om barnet.

Upplysningar om barnet

Med hänvisning till att de föreslagna bestämmelserna om gemensam
vårdnad, boende och umgänge kan väntas medföra att ännu fler bam
kommer att ha båda föräldrarna som vårdnadshavare, avstår utredningen
från att föreslå någon ytterligare reglering av umgängesförälderns rätt

Prop. 1997/98:7

Bilaga 1

137

till upplysningar om bamet.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 1

Tillstånd till utlandsvistelse

Utredningen föreslår att en vårdnadshavare inte får ta med sig barnet
utomlands för längre sammanhängande tid än trettio dagar utan tillstånd
av en förälder som inte är vårdnadshavare. Ett sådant tillstånd skall
dock fordras endast om det finns ett reglerat umgänge mellan barnet
och föräldern. Motsätter sig den förälder som inte är vårdnadshavare att
vårdnadshavaren tar med sig barnet utomlands kan domstol lämna till-
stånd till utlandsvistelsen.

Socialnämndens godkännande av avtal om vårdnad m.m.

Utredningens utvärdering av samarbetssamtalen visar att sådana samtal
har störst utsikter att leda till överenskommelse mellan föräldrarna om
samtalen kommer till stånd innan ett domstolsförfarande inletts. Detta
förhållande gör det önskvärt med en ordning som kan leda till att frågor
om vårdnad m.m. i största möjliga utsträckning kan handläggas i
mindre konfliktskapande former. Utredningen föreslår därför att det in-
förs en möjlighet för föräldrar som är överens att genom avtal reglera
vårdnad, boende och umgänge. Det bör ankomma på kommunerna att
sörja för att föräldrar får hjälp med att träffa sådana avtal och dessutom
att godkänna ingångna avtal. Avtal bör godkännas av en tjänsteman som
socialnämnden utsett. Ofta kan det vara samma person som varit sam-
talsledare vid ett samarbetssamtal som lett fram till en överenskommelse
mellan föräldrarna. Vid prövningen av om föräldrarnas avtal kan god-
kännas skall barnets bästa och dess önskemål beaktas. Ett fastställt avtal
skall gälla på samma sätt som ett laga kraft vunnet domstolsavgörande.
Kan föräldrarna inte komma överens och blir det nödvändigt att slita en
tvist mellan dem är det utredningens uppfattning att allmän domstol är
det samhällsorgan som bäst lämpar sig för att avgöra tvistefrågorna.

Utredning om vårdnad, boende eller umgänge

När domstolen beslutat om en vårdnadsutredning är det den social-
tjänsteman som socialnämnden utser att utföra utredningen som själv
svarar för den. Någon skyldighet att komplettera utredningen med en
slutsats finns inte. Eftersom det i allmänhet är utredaren som får störst
kunskap om föräldrarna och barnet i de avseenden som är av avgörande
betydelse föreslår Vårdnadstvistutredningen att den som verkställer en
utredning om vårdnad m.m. skall lämna ett förslag till beslut. Om det
framstår som lämpligare kan utredaren i stället redovisa vilka konse-
kvenser olika beslutsaltemativ får för bamet.

138

Sekretess vid samarbetssamtal

Samarbetssamtal inom socialtjänsten kan enligt sekretesslagen äga rum
under s.k. familjerådgivningssekretess. För att de tjänstemän inom
socialtjänsten som leder samarbetssamtal inte vid vittnesförhör inför
domstol skall tvingas avslöja vad som förekommit vid ett samarbets-
samtal föreslår utredningen en ny regel i rättegångsbalken. Denna inne-
bär att den som inom socialtjänsten leder ett samarbetssamtal inte får
höras som vittne om vad som anförtrotts honom eller henne under sam-
talet.

Övriga frågor

Utredningen anser att frågan om att införa en uttrycklig bestämmelse i
socialtjänstlagen om socialnämndens skyldighet att utse en kontakt-
person vid umgänge och en motsvarande bestämmelse i foräldrabalken
bör bli föremål för utredning.

Utredningen anser också att det finns anledning att närmare undersöka
förutsättningarna för ett system med familjenämnder eller särskilda
familjedomstolar och konsekvenserna därav. De i detta betänkande före-
slagna ändringarna skulle kunna bli ett steg på vägen till - om inte
precis familjedomstolar - någon form för samordnad behandling av de
frågor som kan uppkomma vid skilsmässa eller separation.

Konsekvenser av utredningens förslag

Enligt utredningens uppfattning kommer de framlagda förslagen att leda
till reella besparingar, framför allt för staten genom minskade kostnader
för domstolsförfarande och rättshjälp. Den stora vinsten - nämligen att
barn i större utsträckning kommer att besparas det lidande som en ut-
dragen domstolsprocess medför - går inte att mäta i pengar.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 1

139

Betänkandets lagförslag

1. Förslag till

Lag om ändring i foräldrabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om foräldrabalken1

dels att 6 kap. 6, 6 a och 10 d §§ skall upphöra att gälla,

dels att 6 kap. 3, 5, 7, 10, 10 b, 13, 15 och 17 - 22 §§, 7 kap. 12 §,
20 kap. 1 §, 21 kap. 1 och 3 §§, rubriken till 6 kap., rubriken närmast
före 6 kap. 16 § samt rubriken närmast före 21 kap. 1 § skall ha
följande lydelse,

dels att det i 6 kap. skall införas sex nya paragrafer 2 a, 14 a, 15 a,
15 b, 17 a och 17 b §§, närmast före 14 a § en ny rubrik samt närmast
före 15 b § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

6 kap.

Om vårdnad och umgänge          Om vårdnad, boende och um-

gänge

2a §

Vid dom eller beslut enligt
detta kapitel skall vad som är
bäst för barnet vara avgörande
för rättens ställningstaganden.
Rätten skall fästa avseende
särskilt vid barnets behov av en
nära och god kontakt med båda
föräldrarna. Vid beslut om
umgänge skall rätten beakta
risken för att barnet i samband
med utövande av umgänge
utsätts för övergrepp, olovligen
bortförs eller kvarhålls eller
annars far illa.

Rätten skall vidare ta hänsyn
till barnets vilja med beaktande
av barnets ålder och mognad.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 2

1 Balken omtryckt 1995:974.

140

3 §2

Barnet står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om
dessa är gifta med varandra, och i annat fall av modern ensam. Ingår
föräldrarna senare äktenskap med varandra, står bamet från den
tidpunkten under vårdnad av dem båda, om inte rätten dessförinnan har

Prop. 1997/98:7

Bilaga 2

anförtrott vårdnaden åt en eller två
Om det döms till äktenskaps-
skillnad mellan föräldrarna står
bamet även därefter under båda
föräldrarnas vårdnad, om inte
den gemensamma vårdnaden
upplöses enligt 5, 7 eller 8 §.
Skall barnet även efter domen
på äktenskapsskillnad stå under
båda föräldrarnas vårdnad,
skall rätten i domen erinra om
att vårdnaden alltjämt är ge-
mensam.

Står barnet under vårdnad av
båda föräldrarna och vill någon
av dem att vårdnaden inte läng-
re skall vara gemensam, skall
rätten efter vad som är bäst för
barnet anförtro vårdnaden åt en
av föräldrarna eller, om den
förälder som har begärt upp-
lösning av den gemensamma
vårdnaden inte motsätter sig
fortsatt gemensam vårdnad, låta
den gemensamma vårdnaden
bestå.

Frågor om ändring i vårdna-
den enligt första stycket prövas
på talan av en av föräldrarna
eller båda. I mål om äkten-
skapsskillnad får rätten utan
yrkande anförtro vårdnaden om

särskilt förordnade vårdnadshavare.

Om det döms till äktenskaps-
skillnad mellan föräldrarna står
barnet även därefter under båda
föräldrarnas vårdnad, om inte
den gemensamma vårdnaden
upplöses enligt 5, 7 eller 8 §.

§3

Står barnet under vårdnad av
båda föräldrarna (gemensam
vårdnad) eller endast en av dem
(ensam vårdnad) och vill någon
av föräldrarna att vårdnaden
skall ändras skall rätten besluta
om vårdnaden. Frågor om
ändring i vårdnaden enligt detta
stycke prövas på talan av en av
föräldrarna eller båda.

År gemensam vårdnad bäst för
barnet, skall rätten, om
föräldrarna har gemensam vård-
nad, låta denna bestå eller i
annat fall förordna om gemen-
sam vårdnad, även om en av
föräldrarna motsätter sig en
sådan ordning.

I mål om äktenskapsskillnad
får rätten utan yrkande anförtro
vårdnaden om barnet åt en av
föräldrarna, om gemensam
vårdnad är uppenbart oförenlig
med barnets bästa.

2 Senaste lydelse 1994:1433.

Senaste lydelse 1990:1526.

141

bamet åt en av föräldrarna, om
gemensam vårdnad är uppenbart
oförenlig med barnets bästa.

Står barnet under vårdnad av
endast en av föräldrarna och
vill någon av dem få ändring i
vårdnaden, skall rätten efter vad
som är bäst för barnet anförtro
vårdnaden åt den andra för-
äldern, om denne vill att vård-
naden skall flyttas över till
honom eller henne, eller, om en
av föräldrarna begär gemensam
vårdnad och den andra inte
motsätter sig det, förordna att
föräldrarna i fortsättningen skall
utöva vårdnaden gemensamt.

Frågor om ändring i vårdna-
den enligt första stycket prövas
på talan av en av föräldrarna
eller båda.

Att socialnämnden kan god-
känna avtal om vårdnad fram-
går av 17 b §.

§4

Prop. 1997/98:7

Bilaga 2

Vid bedömningen av vad som
är bäst för barnet skall rätten
fästa avseende särskilt vid bar-
nets behov av en nära och god
kontakt med båda föräldrarna.

7 §6

Om en förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör sig
skyldig till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsorgen
om bamet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller
utveckling, skall rätten besluta om ändring i vårdnaden.

Står barnet under båda föräldrarnas vårdnad och gäller vad som sägs
i första stycket en av dem, skall rätten anförtro vårdnaden åt den andra
föräldern ensam. Brister också den föräldern i omsorgen om barnet på
det sätt som sägs i första stycket, skall rätten flytta över vårdnaden till
en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

Står barnet under endast en förälders vårdnad, skall rätten i fall som
avses i första stycket flytta över vårdnaden till den andra föräldern

4Senaste lydelse 1990:1526.

5Senaste lydelse 1990:1526.

6Senaste lydelse 1994:1433.

142

eller, om det är lämpligare, till en eller tva särskilt förordnade vård-

nadshavare.

Frågor om ändring i vårdna-
den enligt denna paragraf prövas
på talan av socialnämnden eller,
utan särskilt yrkande, i mål om
äktenskapsskillnad mellan för-
äldrarna eller i andra mål som
avses i 5 eller 6 §.

Frågor om ändring i vårdna-
den enligt denna paragraf prövas
på talan av socialnämnden eller,
utan särskilt yrkande, i mål om
äktenskapsskillnad mellan för-
äldrarna eller i andra mål som
avses i 5 §.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 2

10 §7

Står barnet under vårdnad av
en eller två särskilt förordnade
vårdnadshavare och vill någon
av barnets föräldrar eller båda

få vårdnaden överflyttad till sig,
skall rätten besluta efter vad
som är bäst för barnet. Rätten
får dock inte flytta över vårdna-
den till föräldrarna gemensamt,
om någon av dem motsätter sig

Står barnet under vårdnad av
en eller två särskilt förordnade
vårdnadshavare och vill någon
av barnets föräldrar eller båda

få vårdnaden överflyttad till sig
skall rätten besluta om vårdna
den.

gemensam vårdnad.

Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på
talan av båda föräldrarna eller en av dem eller på talan av socialnämn-

den.

10 b §8

En särskilt förordnad vårdnadshavare har rätt att på begäran bli
entledigad från uppdraget.

Om barnet har två särskilt
förordnade vårdnadshavare och
någon av dem vill att vårdnaden
inte längre skall vara gemen-
sam, skall rätten på talan av en
av dem eller båda anförtro
vårdnaden åt en av dem efter
vad som är bäst för barnet.
Rätten kan också i mål om
äktenskapsskillnad mellan vård-
nadshavarna utan yrkande för-
ordna om vårdnaden enligt vad
som nu har sagts, om gemensam
vårdnad är uppenbart oförenlig
med barnets bästa.

Om barnet har två särskilt
förordnade vårdnadshavare och
någon av dem vill att vårdnaden
inte längre skall vara gemen-
sam, skall rätten på talan av en
av dem eller båda anförtro
vårdnaden åt en av dem. Rätten
kan också i mål om äktenskaps-
skillnad mellan vårdnadshavarna
utan yrkande förordna om vård-
naden enligt vad som nu har
sagts, om gemensam vårdnad är
uppenbart oförenlig med barnets
bästa.

7 Senaste lydelse 1994:1433.

143

Senaste lydelse 1994:1433.

10 d §9

Vid bedömningen av frågor
om vårdnad skall rätten ta
hänsyn till barnets vilja med
beaktande av barnets ålder och
mognad.

13 §

Står barnet under vårdnad av
två vårdnadshavare, skall vad
som sägs i 11 eller 12 § gälla
dem tillsammans.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 2

Är en av vårdnadshavarna till
följd av frånvaro, sjukdom eller
annan orsak förhindrad att ta del
i sådana beslut rörande vårdna-
den som inte utan olägenhet kan
uppskjutas, bestämmer den
andre ensam. Denne får dock
inte ensam fatta beslut av in-
gripande betydelse för barnets
framtid, om inte barnets bästa
uppenbarligen kräver det.

Står barnet under vårdnad av
två vårdnadshavare, skall vad
som sägs i 11 eller 12 § gälla
dem tillsammans. Den vård-
nadshavare som barnet bor
tillsammans med får dock ensam
besluta i frågor som gäller den
dagliga omsorgen om barnet.

Är en av vårdnadshavarna till
följd av frånvaro, sjukdom eller
annan orsak förhindrad att ta del
i sådana beslut rörande vårdna-
den som gäller annat än den
dagliga omsorgen och inte utan
olägenhet kan uppskjutas, be-
stämmer den andre ensam.
Denne får dock inte ensam fatta
beslut av ingripande betydelse
för barnets framtid, om inte
barnets bästa uppenbarligen
kräver det.

Barnets boende

14 a §

Står barnet under vårdnad av
båda föräldrarna och bor för-
äldrarna inte tillsammans skall
rätten, på talan av en av dem
eller båda, besluta vem barnet
skall bo tillsammans med.

9 Lydelse enligt proposition 1994/95:224.

to

Senaste lydelse 1983:47.

144

Barnets vårdnadshavare har
ett ansvar för att barnets behov
av umgänge med en förälder
som inte är vårdnadshavare
eller med någon annan som står
barnet särskilt nära så långt
möjligt tillgodoses. Vårdnadsha-
varen skall, om inte särskilda
skäl talar mot det, lämna sådana
upplysningar rörande barnet
som kan främja umgänget.

Att socialnämnden kan god-
känna avtal om boende framgår
av 17 b §.

§’*

Barnet har rätt till umgänge
och annan kontakt med en
förälder som det inte bor till-
sammans med eller med någon
annan som står barnet särskilt
nära. Barnets föräldrar och
vårdnadshavare har ett ömsesi-
digt ansvar för att barnets behov
av umgänge och annan kontakt
så långt möjligt tillgodoses.

Om särskilda skäl inte talar
mot det skall den som barnet
bor tillsammans med lämna så-
dana upplysningar rörande bar-
net som kan främja umgänget.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 2

Motsätter sig barnets vård-
nadshavare det umgänge som
begärs av en förälder som inte
är vårdnadshavare, beslutar
rätten på talan av denna för-
älder i frågan om umgänge efter
vad som är bäst för barnet.

Motsätter sig barnets vård-
nadshavare det umgänge som
begärs av någon annan än en
förälder, beslutar rätten på
talan av socialnämnden i frågan
om umgänge efter vad som är
bäst för barnet.

Vid bedömningen av frågor
om umgänge skall rätten ta
hänsyn till barnets vilja med
beaktande av barnets ålder och
mognad. Rätten skall vidare
beakta risken för att barnet i
samband med utövande av
umgänge utsätts för övergrepp,
olovligen bortförs eller kvarhålls
eller annars far illa.

145

Lydelse enligt proposition 1994/95:224.

15 a §

Motsätter sig den som barnet
bor tillsammans med det um-
gänge som begärs av en förälder
som barnet inte bor tillsammans
med, beslutar rätten på talan av
denna förälder i frågan om
umgänge.

Motsätter sig den som barnet
bor tillsammans med det um-
gänge som begärs av någon
annan än en förälder, beslutar
rätten på talan av socialnämn-
den i frågan om umgänge.

Om särskilda skäl föreligger,
kan rätten besluta om annan
kontakt än umgänge mellan
barnet och en förälder som
barnet inte bor tillsammans
med, såsom telefonkontakt,
brevväxling och liknande.

Att socialnämnden kan god-
känna avtal om umgänge fram-
går av 17 b §.

Tillstånd till utlandsvistelse

15 b §

En vårdnadshavare får inte ta
med sig barnet utomlands för
längre sammanhängande tid än
trettio dagar utan tillstånd av en
förälder som inte är vårdnads-
havare. Tillstånd fordras dock
endast om det finns ett genom
dom eller avtal reglerat um-
gänge mellan barnet och den
förälder som inte är vårdnads-
havare. Motsätter sig denna för-
älder att vårdnadshavaren tar
med sig barnet utomlands kan
rätten på talan av vårdnadsha-
varen lämna tillstånd till ut-
landsvistelsen.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 2

146

Förfarandet i mål och ärenden
om vårdnad eller umgänge

Förfarandet i mål och ärenden
om vårdnad m.m.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 2

17 §12

Frågor om vårdnad eller um-
gänge tas upp av rätten i den ort
där barnet har sitt hemvist.
Sådana frågor kan tas upp även
i samband med äktenskapsmål.
Om det inte finns någon behörig
domstol, tas frågorna upp av
Stockholms tingsrätt.

Frågor om vårdnad som avses
i 4-8 och 10 §§ samt 10 b §
andra stycket samt frågor om
umgänge som avses i 15 §
handläggs i den ordning som är
föreskriven för tvistemål. Står
barnet under vårdnad av båda

Frågor om vårdnad, boende,
umgänge eller tillstånd till
utlandsvistelse tas upp av rätten
i den ort där bamet har sitt
hemvist. Sådana frågor kan tas
upp även i samband med äkten-
skapsmål. Om det inte finns
någon behörig domstol, tas
frågorna upp av Stockholms
tingsrätt.

Frågor om vårdnad som avses
i 4, 5, 7, 8 och 10 §§ samt
10 b § andra stycket, samt
frågor om boende, umgänge och
tillstånd till utlandsvistelse hand-
läggs i den ordning som är
föreskriven för tvistemål.

föräldrarna eller en av dem och

är föräldrarna överens i saken,

får de väcka talan genom ge-
mensam ansökan.

Övriga frågor om vårdnad handläggs i den ordning som gäller för
domstolsärenden.

I mål om vårdnad kan under-
hållsbidrag för barnet yrkas utan
stämning.

Dom i mål om vårdnad eller
umgänge får meddelas utan
huvudförhandling, om parterna
är överens i saken.

I mål om vårdnad och boende
kan underhållsbidrag för barnet
yrkas utan stämning.

Dom i mål om vårdnad,
boende, umgänge eller tillstånd
till utlandsvistelse får meddelas
utan huvudförhandling, om
parterna är överens i saken.

17 a §

Står barnet under vårdnad av
båda föräldrarna eller en av
dem och är föräldrarna överens
i saken, får de väcka talan om
vårdnad, boende och umgänge
genom gemensam ansökan.

17 b §

Ett skriftligt avtal om vårdnad,

12

Senaste lydelse 1994:1433.

147

I mål om vårdnad eller um-
gänge får rätten uppdra åt soci-
alnämnden eller något annat
organ att i barnets intresse
anordna samtal i syfte att nå
enighet mellan föräldrarna
(samarbetssamtal).

Om rätten lämnar uppdrag
enligt första stycket, kan den
förklara att målet skall vila
under en viss tid. Detsamma
gäller om samarbetssamtal redan
har inletts och fortsatta samtal
kan antas vara till nytta. Om det
finns särskilda skäl, kan rätten
förlänga den utsatta tiden.

Rätten skall se till att frågor
om vårdnad och umgänge blir
tillbörligt utredda.

Innan rätten avgör ett mål
eller ärende om vårdnad eller
umgänge skall socialnämnden

boende och umgänge kan efter
godkännande av socialnämnden
i den ort där barnet har sitt
hemvist verkställas som ett laga
kraft vunnet domstolsavgörande.

När socialnämnden prövar om
avtalet kan godkännas skall den
beakta de omständigheter som
anges i 2 a §.

Socialnämndens godkännande
lämnas av den nämnden utsett
att pröva föräldrarnas avtal.

§13

Föräldrar har enligt 12 a §
socialtjänstlagen möjlighet att
genom samarbetssamtal få hjälp
att nå enighet i frågor om vård-
nad, boende och umgänge.

I mål om vårdnad, boende
eller umgänge får rätten uppdra
åt socialnämnden eller något
annat organ att i barnets intresse
anordna samarbetssamtal i syfte
att nå enighet mellan föräldrar-
na.

Om rätten lämnar uppdrag
enligt andra stycket, kan den
förklara att målet skall vila
under en viss tid. Detsamma
gäller om samarbetssamtal redan
har inletts och fortsatta samtal
kan antas vara till nytta. Om det
finns särskilda skäl, kan rätten
förlänga den utsatta tiden.

§'4

Rätten skall se till att frågor
om vårdnad, boende, umgänge
och tillstånd till utlandsvistelse
blir tillbörligt utredda.

Innan rätten avgör ett mål
eller ärende om vårdnad, boen-
de eller umgänge skall social-

Prop. 1997/98:7

Bilaga 2

13 Senaste lydelse 1990:1526.

14

148

Lydelse enligt proposition 1994/95:224.

ges tillfälle att lämna upplys-
ningar. Har nämnden tillgång
till upplysningar som kan vara
av betydelse för frågans be-
dömning är nämnden skyldig att
lämna rätten sådana upplysning-
ar. Om det behövs ytterligare
utredning får rätten uppdra åt
socialnämnden eller något annat
organ att utse någon att verk-
ställa sådan. Rätten får fastställa
riktlinjer för utredningen och
bestämma en viss tid inom
vilken utredningen skall vara
slutförd. Om det behövs, får
rätten förlänga denna tid. Rätten
skall se till att utredningen
bedrivs skyndsamt.

Den som verkställer utredning
skall, om det inte är olämpligt,
söka klarlägga barnets inställ-
ning och redovisa den för rät-
ten.

nämnden ges tillfälle att lämna
upplysningar. Har nämnden
tillgång till upplysningar som
kan vara av betydelse för frå-
gans bedömning är nämnden
skyldig att lämna rätten sådana
upplysningar.

Om det behövs utredning
utöver vad som sägs i andra
stycket får rätten uppdra åt
socialnämnden eller något annat
organ att utse någon att verk-
ställa sådan. Rätten får fastställa
riktlinjer för utredningen och
bestämma en viss tid inom
vilken utredningen skall vara
slutförd. Om det behövs, får
rätten förlänga denna tid. Rätten
skall se till att utredningen
bedrivs skyndsamt.

Den som verkställer utredning
skall, om det inte är olämpligt,
söka klarlägga barnets inställ-
ning och redovisa den för rät-
ten. Vidare skall utredaren
lämna förslag till beslut, eller,
om det framstår som lämpligare,
redovisa vilka konsekvenser
olika beslutsalternativ kan få för
barnet.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 2

Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är
uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras.

20 §

I mål eller ärenden om vård-
nad eller umgänge får rätten,
för tiden till dess att frågan har
avgjorts genom en dom eller ett
beslut som har vunnit laga kraft,
besluta om vårdnad eller um-
gänge. Står barnet under vård-
nad av båda föräldrarna får
rätten i stället besluta vem
bamet skall bo tillsammans
med. Rätten skall besluta efter
vad som är bäst för barnet.

I mål eller ärenden om vård-
nad, boende eller umgänge får
rätten, för tiden till dess att
frågan har avgjorts genom en
dom eller ett beslut som har
vunnit laga kraft, besluta om
vårdnad, boende eller umgänge.

Står bamet under vårdnad av
båda föräldrarna får rätten i mål
om vårdnad i stället besluta vem
barnet skall bo tillsammans
med.

15

Senaste lydelse 1990:1526.

149

Beslut enligt första stycket får meddelas utan huvudförhandling. Innan
beslutet meddelas skall motparten få tillfälle att yttra sig i frågan.
Rätten kan inhämta upplysningar från socialnämnden i frågan. Har
rätten meddelat ett beslut, skall den ompröva det när målet eller ärendet
avgörs.

Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en
dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras
av rätten.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 2

21 §

I mål eller ärenden om vård-
nad eller umgänge kan rätten, i
samband med att den meddelar
dom eller beslut i saken och om
det finns särskilda skäl, på
yrkande av en part förelägga
motparten vid vite att lämna
ifrån sig barnet. Har vite före-
lagts i samband med beslut som
avses i 20 § första stycket, kan
rätten förordna att föreläggandet
skall gälla omedelbart.

I mål eller ärenden om vård-
nad, boende eller umgänge kan
rätten, i samband med att den
meddelar dom eller beslut i
saken och om det finns särskilda
skäl, på yrkande av en part
förelägga motparten vid vite att
lämna ifrån sig bamet. Har vite
förelagts i samband med beslut
som avses i 20 § första stycket,
kan rätten förordna att före-
läggandet skall gälla omedel-
bart.

Beslut om föreläggande enligt
första stycket får överklagas en-
dast i samband med överklagan-
de av domen eller beslutet om

Beslut om föreläggande enligt
första stycket får överklagas en-
dast i samband med överklagan-
de av domen eller beslutet om

vårdnad eller umgänge.               vårdnad, boende eller umgänge.

Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan
av den part som har begärt föreläggandet.

22 §17

I mål eller ärenden om vård-

I mål eller ärenden om vård-

nad eller umgänge gäller i fråga
om rättegångskostnader andra
och tredje styckena i stället för
18 kap. 1-7 §§ rättegångsbal-
ken.

nad, boende, umgänge eller
tillstånd till utlandsvistelse gäller
i fråga om rättegångskostnader
andra och tredje styckena i
stället för 18 kap. 1-7 §§ rätte-
gångsbalken.

Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. En part kan dock
förpliktas att helt eller delvis ersätta motparten dennes rättegångskost-
nad, om han eller hon har förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap.
3 eller 6 § rättegångsbalken eller om det annars finns särskilda skäl.

Skall en part enligt andra stycket helt eller delvis ersätta motpartens

16 Senaste lydelse 1994:1433.

17

Senaste lydelse 1983:484.

150

rättegångskostnad och har partens ställföreträdare, ombud eller biträde
förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbal-
ken och därigenom vållat kostnaden helt eller delvis, kan han eller hon
förpliktas att tillsammans med parten ersätta kostnaden. Rätten kan
besluta om detta även om någon part inte yrkar det.

Denna paragraf tillämpas också när målet eller ärendet handläggs i
högre rätt.

7 kap.

12 §18

Prop. 1997/98:7

Bilaga 2

Talan om underhåll till barn
upptas av rätten i den ort där
svaranden har sitt hemvist.
Sådan fråga kan väckas även i
samband med mål om faststäl-
lande av faderskapet till barn,
äktenskapsmål, mål om vårdna-
den om barn eller mål om vem
barnet skall bo tillsammans
med.

första stycket, upptas målet av

Talan om underhåll till barn
upptas av rätten i den ort där
svaranden har sitt hemvist.
Sådan fråga kan väckas även i
samband med mål om faststäl-
lande av faderskapet till barn,
äktenskapsmål eller mål om
vårdnaden om barn.

Finns ej behörig domstol enligt
Stockholms tingsrätt.

20 kap.
1 §”

I mål om faderskap, vårdnad,
umgänge och underhåll tilläm-
pas 14 kap. 17 och 18 §§ äkten-
skapsbalken.

21 kap.
Verkställighet av domar eller
beslut

Verkställighet av vad allmän
domstol har bestämt i dom eller
beslut om vårdnad, umgänge
eller överlämnande av barn söks
hos länsrätten. Har domen eller
beslutet inte vunnit laga kraft
och är det inte särskilt medgivet

I mål om faderskap, vårdnad,
boende, umgänge, tillstånd till
utlandsvistelse och underhåll
tillämpas 14 kap. 17 och 18 §§
äktenskapsbalken.

Verkställighet av domar, beslut
eller avtal

1 §20

Verkställighet av vad allmän
domstol har bestämt i dom eller
beslut om vårdnad, boende, um-
gänge eller överlämnande av
barn söks hos länsrätten. Har
domen eller beslutet inte vunnit
laga kraft och är det inte särskilt

18 Senaste lydelse 1978:853.

19 Senaste lydelse 1988:1251.

151

Senaste lydelse 1983:485.

att verkställighet ändå får ske,
får länsrätten inte vidta åtgärder
enligt 2-4 §§.

medgivet att verkställighet ändå
får ske, får länsrätten inte vidta
åtgärder enligt 2-4 §§.

Verkställighet av avtal enligt 6
kap. 17 b § söks hos länsrätten.
Vad som i detta kapitel
föreskrivs om verkställighet av
dom eller beslut, som vunnit
laga kraft, gäller även sådant
avtal.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 2

3 §21

Förordnar länsrätten om verkställighet, får den förelägga vite eller
besluta att barnet skall hämtas genom polismyndighetens försorg.
Hämtning får dock beslutas endast i de fall och under de förutsättningar
som anges i andra och tredje styckena.

Är det fråga om dom eller
beslut om vårdnad eller över-
lämnande av barn, får länsrätten
besluta om hämtning av barnet,
om verkställighet annars inte
kan ske eller om hämtning är
nödvändig för att undvika att
barnet lider allvarlig skada.

Är det fråga om dom eller
beslut om umgänge mellan
barnet och en förälder som inte
är vårdnadshavare, får läns-
rätten besluta om hämtning av
barnet, om verkställighet annars
inte kan ske och barnet har ett
särskilt starkt behov av um-
gänge med föräldern.

Är det fråga om dom eller
beslut om vårdnad, boende eller
överlämnande av barn, får läns-
rätten besluta om hämtning av
bamet, om verkställighet annars
inte kan ske eller om hämtning
är nödvändig för att undvika att
barnet lider allvarlig skada.

Är det fråga om dom eller
beslut om umgänge mellan
barnet och en förälder som
barnet inte bor tillsammans
med, får länsrätten besluta om
hämtning av barnet, om verk-
ställighet annars inte kan ske
och barnet har ett särskilt starkt
behov av umgänge med föräl-
dern.

Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan
av den part som har begärt verkställigheten.

Länsrätten kan vägra verkstäl-
lighet, om det är uppenbart att
förhållandena har ändrats sedan
den allmänna domstolens dom
eller beslut meddelades och det
av hänsyn till barnets bästa är

6 §22

Länsrätten kan vägra verkstäl-
lighet, om det är uppenbart att
förhållandena har ändrats sedan
den allmänna domstolens dom
eller beslut meddelades och det
av hänsyn till barnets bästa är

21 Senaste lydelse 1983:485.

22

Senaste lydelse 1983:485.

152

påkallat att frågan om vårdnad
eller umgänge prövas på nytt.
Sådan fråga tas upp av allmän
domstol på ansökan av den som
har varit part i målet hos läns-
rätten eller på ansökan av
socialnämnden.

påkallat att frågan om vårdnad, Prop. 1997/98:7
boende eller umgänge prövas på Bilaga 2
nytt. Sådan fråga tas upp av
allmän domstol på ansökan av
den som har varit part i målet
hos länsrätten eller på ansökan
av socialnämnden.

Länsrätten får även i annat fall vägra verkställighet, om det finns risk
som inte är ringa för att barnets kroppsliga eller själsliga hälsa skadas.

153

2. Förslag till

Lag om ändring i äktenskapsbalken

Prop. 1997/98:7

Bilaga 2

Härigenom föreskrivs att 14 kap. 5 och 7 §§ äktenskapsbalken skall ha
följande lydelse.

14 kap.

5 §

I mål om äktenskapsskillnad
får domstolen pröva frågor om
underhållsbidrag, vårdnad om
och umgänge med barn, rätt att
bo kvar i makarnas gemensam-
ma bostad till dess att bodelning
sker och förbud att besöka
varandra. Yrkanden i sådana
frågor framställs i den ansökan
genom vilken talan om äkten-
skapsskillnad väcks. Har sådan
talan redan väckts, får yrkande-
na framställas muntligen inför
domstolen eller skriftligen utan
särskild stämning.

I målet får även prövas frågan om förordnande av bodelningsför-
rättare.

I mål om äktenskapsskillnad
får domstolen pröva frågor om
underhållsbidrag, vårdnad om
barn, vem barnet skall bo till-
sammans med, umgänge med
barn, tillstånd till utlandsvistel-
se, rätt att bo kvar i makarnas
gemensamma bostad till dess att
bodelning sker och förbud att
besöka varandra. Yrkanden i
sådana frågor framställs i den
ansökan genom vilken talan om
äktenskapsskillnad söks. Har
sådan talan redan väckts, får
yrkandena framställas muntligen
inför domstolen eller skriftligen
utan särskild stämning.

I mål om äktenskapsskillnad får domstolen, för tiden till dess att
frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande
av någon av makarna

1. bestämma vem av makarna som skall ha rätt att bo kvar i makarnas
gemensamma bostad, dock längst för tiden till dess att bodelning har
skett,

2. förordna om skyldighet för den ena maken att utge bidrag till den
andra makens underhåll.

I sådant mål får domstolen också, för tiden till dess att skillnadsfrågan
har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av
någon av makarna förbjuda makarna att besöka varandra.

Ett beslut enligt första stycket får verkställas på samma sätt som en
dom som har vunnit laga kraft. Ett beslut enligt andra stycket gäller på
samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslut enligt första
eller andra stycket får dock när som helst ändras av domstolen.

Överträder någon ett förbud enligt andra stycket, tillämpas 24 § lagen
(1988:688) om besöksförbud.

Senaste lydelse 1989:1076.

154

I mål om äktenskapsskillnad
får domstolen dessutom, med
tillämpning av bestämmelserna i
foräldrabalken, förordna om vad
som skall gälla i fråga om
vårdnad, umgänge och bidrag
till barns underhåll för tiden till
dess att sådan fråga har avgjorts
genom dom som har vunnit laga
kraft.

I mål om äktenskapsskillnad
får domstolen dessutom, med
tillämpning av bestämmelserna i
foräldrabalken, förordna om vad
som skall gälla i fråga om
vårdnad, boende, umgänge och
bidrag till barns underhåll för
tiden till dess att sådan fråga har
avgjorts genom dom som har
vunnit laga kraft.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 2

155

3. Förslag till

Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Härigenom föreskrivs att 12 a och 48 §§ socialtjänstlagen1
(1980:620) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Kommunen skall sörja för att
föräldrar kan erbjudas samtal
under sakkunnig ledning i syfte
att nå enighet i frågor rörande
vårdnad och umgänge (sam-
arbetssamtal).

Kommunen skall även sörja för
dem som begär det.

> §2

Kommunen skall sörja för att
föräldrar kan erbjudas samtal
under sakkunnig ledning i syfte
att nå enighet i frågor rörande
vårdnad, boende och umgänge
(samarbetssamtal) samt att
föräldrar får hjälp att träffa
avtal enligt 6 kap. 17 b § för-
äldrabalken.

att familjerådgivning kan erbjudas

Prop. 1997/98:7

Bilaga 2

48 §3

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller
foräldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum

1 kap. 4 § foräldrabalken,

2 kap. 1, 4 - 6, 8 och 9 §§ foräldrabalken, dock inte befogenhet
enligt 9 § att besluta att inte påbörja utredning eller att lägga ned en
påbörjad utredning,

3 kap. 5, 6 och 8 §§ foräldrabalken,

6 kap. 17 b § foräldrabalken,

6 kap. 19 § foräldrabalken beträffande beslut att utse utredare i mål
och ärenden om vårdnad eller umgänge,

7 kap. 7, 11 och 14 §§ foräldrabalken, dock inte befogenhet enligt
7 § att godkänna avtal som innefattar åtagande att utge engångsbelopp,

11 kap. 16 § andra stycket foräldrabalken.

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte heller omfatta
befogenhet att meddela beslut i frågor som avses i 27 § denna lag eller
att fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt 5 § lagen (1947:529)
om allmänna barnbidrag eller 9 § lagen (1964:143) om bidragsförskott.

1 Lagen omtryckt 1988:871.

2 Senaste lydelse 1994:10.

3 Senaste lydelse 1994:1571.

156

4. Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429)

Härigenom föreskrivs att 16 § rättshjälpslagen (1972:429)’ skall ha
följande lydelse.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 2

16 §2

Allmän rättshjälp får, om ej
annat följer av 17 §, beviljas av
advokat eller av biträdande
jurist på advokatbyrå, om den
rättsliga angelägenheten avser
äktenskapsskillnad
underhållsbidrag till make
eller barn

faderskap till barn
vårdnad

umgänge.

Advokat eller biträdande jurist
på advokatbyrå får ej bevilja
allmän rättshjälp för verkställig-
het av avgörande om underhålls-
bidrag, vårdnad eller umgänge.
Ej heller får advokat eller biträ-
dande jurist bevilja allmän rätts-
hjälp

1.  om den rättssökande är
dödsbo,

2. om den rättssökande är bo-
satt utom riket,

3. om den rättsliga angelägen-
heten skall prövas eller på annat
sätt behandla utom riket.

Allmän rättshjälp får, om ej
annat följer av 17 §, beviljas av
advokat eller av biträdande
jurist på advokatbyrå, om den
rättsliga angelägenheten avser
äktenskapsskillnad
underhållsbidrag till make
eller barn

faderskap till barn
vårdnad

boende
umgänge.

Advokat eller biträdande jurist
på advokatbyrå får ej bevilja
allmän rättshjälp för verkställig-
het av avgörande om underhålls-
bidrag, vårdnad, boende eller
umgänge. Ej heller får advokat
eller biträdande jurist bevilja
allmän rättshjälp

1.  om den rättssökande är
dödsbo,

2. om den rättssökande är bo-
satt utom riket,

3. om den rättsliga angelägen-
heten skall prövas eller på annat
sätt behandlas utom riket.

1 Lagen omtryckt 1993:9.

Senaste lydelse 1987:806.

157

5. Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 36 kap. 5 § rättegångsbalken skall ha följan-
de lydelse.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 2

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

36 kap.

5 §‘

Den som till följd av 2 kap. 1 eller 2 § eller 3 kap. 1 § sekretesslagen
(1980:100) eller någon bestämmelse, till vilken hänvisas i något av
dessa lagrum, inte får lämna en uppgift får inte höras som vittne om
denna utan tillstånd från den myndighet i vars verksamhet uppgiften har
inhämtats.

Advokater, läkare, tandläkare,
barnmorskor, sjuksköterskor,
psykologer, psykoterapeuter,
kuratorer vid familjerådgiv-
ningsbyråer, som drivs av kom-
muner, landsting, församlingar
eller kyrkliga samfälligheter,
och deras biträden får höras
som vitmen om något som i
denna deras yrkesutövning
anförtrotts dem eller som de i
samband därmed erfarit, endast
om det är medgivet i lag eller
den, till vars förmån tystnads-
plikten gäller, samtycker till
det. Den som till följd av 9 kap.
4 § sekretesslagen inte får läm-
na uppgifter som avses där får
höras som vittnen om dem
endast om det är medgivet i lag
eller den till vars förmån sekre-
tessen gäller samtycker till det.

Advokater, läkare, tandläkare,
barnmorskor, sjuksköterskor,
psykologer, psykoterapeuter,
kuratorer vid familjerådgiv-
ningsbyråer, som drivs av kom-
muner, landsting, församlingar
eller kyrkliga samfälligheter,
och deras biträden får höras
som vittnen om något som i
denna deras yrkesutövning
anförtrotts dem eller som de i
samband därmed erfarit, endast
om det är medgivet i lag eller
den, till vars förmån tystnads-
plikten gäller, samtycker till
det. Detsamma gäller den som
inom socialtjänsten leder sam-
arbetssamtal under sekretess
enligt 7 kap. 4 § andra stycket
sekretesslagen (1980:100). Den
som till följd av 9 kap. 4 §
sekretesslagen inte får lämna
uppgifter som avses där får
höras som vittnen om dem

endast om det är medgivet i lag
eller den till vars förmån sekre-
tessen gäller samtycker till det.

Rättegångsombud, biträden eller försvarare får höras som vittnen om
vad som anförtrotts dem för uppdragets fullgörande endast om parten
medger det.

Senaste lydelse 1992:340.

158

Utan hinder av vad som sägs i andra eller tredje stycket är andra än
försvarare skyldiga att vittna i mål angående brott, för vilket inte är
föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.

Om tystnadsplikt för den som i Svenska kyrkans ordning har vigts till
det kyrkliga ämbetet som präst finns föreskrifter i 36 kap. kyrkolagen
(1992:300). Den som inom något annat trossamfund än Svenska kyrkan
är präst eller den som i sådant samfund intar motsvarande ställning får
inte höras som vittne om något som han eller hon har erfarit under bikt
eller själavårdande samtal.

Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen
eller 2 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen får höras som vittne om
förhållanden som tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs
i nämnda paragrafer.

Om någon enligt vad som sägs i denna paragraf inte får höras som
vittne om ett visst förhållande, får vittnesförhör inte heller äga rum med
den som under tystnadsplikt biträtt med tolkning eller översättning.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 2

159

Sammanfattning av Pappagruppens slutrapport, Ds 1995:2

Arbetsgruppens utgångspunkt har varit att ett bam behöver båda sina
föräldrar, behöver också den närvarande pappan. Barnets och pappans
relation måste få det stöd och den uppmuntran som är möjlig från sam-
hällets sida.

Syftet med denna slutrapport är att genom en rad djupintervjuer och
resonemang fördjupa kunskapen och argumenten för denna strävan.

I rapporten formuleras visionen av den närvarande pappan. Vi ser den
som en grund för fortsatt opinionsbildning.

Det främsta hindret för den närvarande pappan är de attityder som
finns i arbetslivet. Även det nuvarande könsrollsmönstret spelar stor
roll. Attityderna kan förändras genom uppmuntran, information och
genom att lyfta fram positiva exempel.

Män måste uppmuntras att våga ta tid med barnen när de är små. I
rapporten formuleras ett antal förslag med denna inriktning.

Chefer pä alla nivåer måste våga vara förebilder. Vi har inte mött
någon som med trovärdighet har kunnat hävda att en månads ledighet är
omöjlig under de första åren av ett barns levnad.

En pappagaranti bör övervägas som ett stöd för de pappor som vill
vara med sina bam men där attityderna står i vägen. Den införda
pappamånaden i föräldraförsäkringen är ett första viktigt steg.

Arbetsgivare inom kommuner och landsting måste gå före. Ett förslag
är att anställda män som tar ut tre månaders föräldraledighet eller mera
uppmuntras med extra semesterdagar.

Det bör anses som meriterande för såväl kvinnor som män att ha varit
föräldralediga.

Staten måste i egenskap av arbetsgivare driva på utvecklingen mot fler
kvinnliga chefer. Det program som initierats bör ha målet att inom en
femårsperiod nå jämnare fördelning av kvinnor och män på statliga
chefsbefattningar.

Fler män bör uppmuntras att arbeta inom barnomsorgen.

I rapporten formuleras också ett antal råd till chefer inom den privata
och offentliga sektorn - råd som bygger på att även enskilda företag bör
ha intresse av att stimulera pappor att ta föräldraledighet.

Rapporten uppehåller sig, delvis utanför våra direktiv, vid hur barnets
rätt till båda föräldrarna ska kunna iakttas vid skilsmässa. Vi utgår från
insikten att många pappor blir frånvarande pappor just i samband med
skilsmässor.

Vår slutsats är:

Föräldrar i kris bör erbjudas rådgivning och familjesamtal med både
manlig och kvinnlig familjerådgivare närvarande. Särskilda familjerätts-
enheter bör etableras där domstolens ledamöter väljs och utbildas efter
erfarenhet av modernt och delat föräldraskap.

Väntetiderna för vårdnadstvister måste kortas drastiskt så att inte
interimsbeslut med begränsad rättssäkerhet blir avgörande.

Det bör endast finnas gemensam vårdnad som juridiskt vårdnads-
begrepp.

Enskild vårdnad bör avskaffas så att gemensam vårdnad gäller från

Prop. 1997/98:7

Bilaga 3

160

det att faderskap fastställts. Den gemensamma vårdnaden bör ytterligare
stärkas så att beslut, som allvarligt inverkar på barnets nära och var-
dagliga kontakt med båda sina föräldrar måste tas i uttryckligt sam-
förstånd av båda föräldrarna. LJmgängesrätt skall kunna fastställas av
domstol inom ramen för gemensam vårdnad och med särskilt beaktande
av respektive förälders förmåga och beredskap att samarbeta och under-
lätta för barnets kontakt med båda sina föräldrar.

Den gemensamma vårdnaden bör i större utsträckning bejakas i
administrativa beslut. Barn bör räknas inför bostadsbidrag och bostads-
behov hos båda föräldrarna. 1 reglerna för underhållsbidrag bör större
skillnad göras mellan dem som aldrig har sina barn hos sig och dem
som tar en betydande del av ansvaret. I stället bör utgångsnivåerna för
underhållsbidrag höjas.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 3

161

6 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 7

Förteckning över remissinstanserna till betänkandet SOU Prop. 1997/98:7
1995:79 och departementspromemorian Ds 1995:2            Bilaga 4

Efter remiss har yttrande över betänkandet och promemorian avgetts av
Riksdagens ombudsmän (JO), Svea hovrätt, Kammarrätten i Göteborg,
Sundsvalls tingsrätt, Eksjö tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Länsrätten i
Malmöhus län, Riksförsäkringsverket (avsnitt 4.11 i betänkandet),
Socialstyrelsen, Domstolsverket, Riksrevisionsverket, Juridiska fakul-
tetsnämnden vid Stockholms universitet, Barnombudsmannen, Länssty-
relsen i Malmöhus län, Svenska kommunförbundet, Kristianstads
kommun, Gällivare kommun, Försäkringskasseförbundet (avsnitt 4.11 i
betänkandet), Sveriges domareförbund, Sveriges Advokatsamfund, För-
eningen Sveriges Kommunala Familjerådgivare (KFR), Riksförbundet
Barnens Rätt i Samhället (BRIS), Föreningen jurister vid Sveriges all-
männa advokatbyråer, Rädda Barnens riksförbund, UmgängesrättsFör-
äldramas Riksförening (UFR), Sveriges Psykologförbund, Fredrika-
Bremer-Förbundet, Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige
(ROKS), Föreningen Söndagsbarn, Stockholm och Bortrövade Barns
Förening.

Borås kommun och Sveriges Mansjourers Riksorganisation har beretts
tillfälle att avge yttrande men avstått från att yttra sig.

Yttranden över betänkandet har också kommit in från Ilse Wetter,
Gösta Emtestam, Riksförbundet för Familjers Rättigheter (RFFR),
tjänstemännen vid familjerättssektionerna i Stockholms söderkommuner,
Gudrun Nordborg, Jeanette Sterner, Länsstyrelsen i Västernorrlands
län, Föreningen Mullvadarna Malmö/Lund, Föreningen Barns Rätt Till
2 Föräldrar, Skövde, Riksskatteverket (RSV), Ensamstående Mammors
Rättigheter I Samhället (EMRIS), Ulla Norrhäll, Riksförbundet Mot
Sexuella Övergrepp på barn och Gunnar Smårs.

162

Sammanfattning av här aktuella delar av betänkandet
Underhållsbidrag och bidragsförskott, SOU 1995:26

Resekostnader i samband med umgänge

Utredningen föreslår en regel om att föräldrarna skall dela på de rese-
kostnader som uppstår i samband med att barnet träffar en förälder som
bor på en annan ort än barnet. Kostnaderna skall i princip delas mellan
föräldrarna efter deras ekonomiska förmåga. Avsikten är att för-
äldrarnas samlade ekonomiska förmåga skall utnyttjas bättre än i dag.

Något förslag om stöd från det allmänna till resekostnader läggs inte
fram.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 5

Umgängesavdrag

En bidragsansvarig förälder som har haft sitt barn hos sig kan ha rätt att
göra ett avdrag på underhållsbidraget. Utredningen föreslår att reglerna
om detta s.k. umgängesavdrag ändras så att det inte längre skall krävas
att barnet har vistats hos den bidragsansvarige i fem hela dygn i en
följd. I stället skall varje dygns vistelse räcka för ett umgängesavdrag
under förutsättning att barnet har vistats hos den bidragsansvarige i
minst sex hela dygn under en kalendermånad. Tanken är att avdraget
skall komma dem till godo som bäst behöver dem och att de skall vara
utformade så att de uppmuntrar till ett vardagsumgänge i stället för till
umgänge endast under längre sammanhängande perioder.

163

Betänkandets lagförslag i här aktuella delar

Förslag till

Lag om ändring i Foräldrabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om foräldrabalken1

Prop. 1997/98:7

Bilaga 6

dels att---,

dels att 6 kap. 6 a, 15 och---samt 7 kap.---4,---§§ skall

ha följande lydelse,

dels---lydelse.

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

6 kap.

6a §

Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall rätten fästa
avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med
båda föräldrarna.

Var och en av föräldrarna
skall efter sin förmåga i skälig
omfattning ta del i kostnaderna
för de resor som föranleds av
barnets behov av kontakt med en
förälder som bor på annan ort
än barnet.

15 §2

Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av
umgänge med en förälder som inte är vårdnadshavare eller med någon
annan som står barnet särskilt nära så långt möjligt tillgodoses.
Vårdnadshavaren skall, om inte särskilda skäl talar mot det, lämna
sådana upplysningar rörande barnet som kan främja umgänget.

Motsätter sig barnets vård-
nadshavare det umgänge som
begärs av en förälder som inte
är vårdnadshavare, beslutar rätt-
en på talan av denna förälder i
frågan om umgänge efter vad
som är bäst för barnet.

Motsätter sig barnets vård-
nadshavare det umgänge som
begärs av en förälder som inte
är vårdnadshavare, beslutar rätt-
en på talan av denna förälder i
frågan om umgänge efter vad
som är bäst för barnet. Rätten
får därvid, jämte andra villkor
för umgänget, besluta hur
barnets föräldrar skall ta del i

1 Balken omtryckt 1990:1526.

Senaste lydelse 1993:213.

164

kostnader för resor i samband
med barnets umgänge med en
förälder som bor på annan ort
än barnet,

Motsätter sig barnets vårdnadshavare det umgänge som begärs av
någon annan än en förälder, beslutar rätten på talan av socialnämnden i
frågan om umgänge efter vad som är bäst för barnet.

Vid beslut enligt andra och tredje styckena skall rätten beakta risken
för att barnet i samband med utövande av umgänge utsätts för
övergrepp, olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars far illa.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 6

7 kap.

Har förälder som enligt 2 §
skall betala underhållsbidrag
haft barnet hos sig under en
sammanhängande tid av minst
fem hela dygn, får föräldern vid
fullgörande av sin bidragsskyl-
dighet tillgodoräkna sig ett av-
drag för varje helt dygn av bar-
nets vistelse med 1/40 av det

underhållsbidrag som räknat för
kalendermånad gäller under tid-
en för vistelsen. Sådant avdrag
får dock inte göras på under-
hållsbidrag som belöper på se-
nare tid än sex månader från ut-
gången av den kalendermånad
då vistelsen upphörde. Det sam-
manlagda avdragsbelopp som
tillgodoräknas föräldern vid ett
tillfälle skall, om det slutar på
örestal, avrundas till närmast
lägre krontal.

Har en förälder som enligt 2 §
skall betala underhållsbidrag
under en kalendermånad haft
barnet hos sig i minst sex hela
dygn, får föräldern vid full-
görande av sin bidragsskyldighet
tillgodoräkna sig ett avdrag för
varje helt dygn av barnets
vistelse med 1/40 av det under-

hållsbidrag som räknat för ka-
lendermånad gäller under tiden
för vistelsen. Sådant avdrag får
dock inte göras på underhålls-
bidrag som belöper på senare tid
än sex månader från utgången
av den kalendermånad då vistel-
sen ägde rum. Det sammanlagda
avdragsbelopp som tillgodoräk-
nas föräldern vid ett tillfälle
skall, om det slutar på örestal,
avrundas till närmast lägre
krontal.

Föreligger särskilda skäl kan rätten förordna om andra villkor för
avdragsrätten än som anges i första stycket. Mot parts bestridande får
sådant förordnande dock inte meddelas för tiden innan talan har väckts.

Rätt till avdrag föreligger ej i fall då underhållsbidraget har fastställts
med beaktande av att den bidragsskyldiga föräldern i väsentlig mån
fullgör sin underhållsskyldighet genom att ha barnet hos sig.

165

7 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 7

Förteckning över remissinstanserna till betänkandet SOU Prop. 1997/98:7

1995:26                                                        Bilaga 7

Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av Domstolsverket,
Svea hovrätt, Kammarrätten i Göteborg, Länsrätten i Uppsala län,
Länsrätten i Västemorrlands län, Malmö tingsrätt, Jönköpings tingsrätt,
Socialstyrelsen, Riksförsäkringsverket, Riksskatteverket, Centrala
studiestödsnämnden, Konsumentverket, Svenska kommunförbundet,
Stockholms kommun, Umeå kommun, Jönköpings kommun, Uddevalla
kommun, Karlskrona kommun, Försäkringskasseförbundet, Landsor-
ganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation
(TCO), Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Föreningen
jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer, Sveriges domareförbund,
Sveriges Advokatsamfund, Fredrika-Bremer-Förbundet, Moderats
Kvinnoförbundet, Centerkvinnorna, Folkpartiet Liberalernas Kvinno-
förbund, Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund, Husmoders-
förbundet Hem och Samhälle, Ensamstående adoptivföräldrars förening,
Riksförbundet Barnens Rätt i Samhället (BRIS), UmgängesrättsFör-
äldrarnas Riksförening (UFR), Föreningen Söndagsbarn i Stockholm,
Föreningen Barns Rätt Till 2 Föräldrar i Skövde och Aktionsgruppen
behåll bidragsförskottet.

Sveriges Mansjourers Riksorganisation har gett in ett yttrande från
Mansföreningen i Linköping.

Försäkringskasseförbundet har bifogat yttranden från försäkrings-
kassorna.

Askersunds kommun, Svenska Kvinnors Vänsterförbund, Sveriges
Akademikers Centralorganisation (SACO), Föreningen Vardagsföräldrar
och Föreningen Söndagsföräldrar har beretts tillfälle att avge yttrande
men avstått från att yttra sig.

Yttrande över betänkandet har också inkommit från Försäkrings-
anställdas Förbund, Kerstin Andersson och Mansföreningen i Linköp-
ing.

166

Förteckning över remissinstanserna beträffande lagen Prop. 1997/98:7

(1973:650) om medling mellan samlevande                  Bilaga 8

Efter remiss har yttrande över en framställning om att lagen om
medling mellan samlevande skall upphävas avgetts av Socialstyrelsen,
Svenska kommunförbundet, Länsstyrelsen i Göteborgs- och Bohus län,
Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Stockholms kommun, Malmö
kommun, Jönköpings kommun, Umeå kommun, Föreningen Sveriges
Kommunala Familjerådgivare (KFR) och Föreningen Söndagsbarn,
Stockholm.

167

6 kap. foräldrabalken i dess lydelse efter här föreslagna
lagändringar

6 kap. Om vårdnad, boende och umgänge

Inledande bestämmelser

1 § Bam har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn
skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte
utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

2 § Barn står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, om
inte rätten har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade
vårdnadshavare. Vårdnaden om ett barn består till dess att bamet fyller
arton år eller dessförinnan ingår äktenskap.

Den som har vårdnaden om ett bam har ett ansvar för barnets
personliga förhållanden och skall se till att barnets behov enligt 1 § blir
tillgodosedda. Barnets vårdnadshavare svarar även för att bamet får den
tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga
omständigheter samt skall bevaka att barnet får tillfredsställande
försörjning och utbildning. I syfte att hindra att bamet orsakar skada för
någon annan skall vårdnadshavaren vidare svara för att barnet står
under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.

Om ansvaret i frågor som gäller barnets ekonomiska förhållanden
finns bestämmelser i 9-15 kap.

2 a § Barnets bästa skall komma i främsta rummet vid avgörande enligt
detta kapitel av alla frågor som rör vårdnad, boende och umgänge.

Vid bedömningen av vad som är bäst för bamet skall det fästas av-
seende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda
föräldrarna. Risken för att barnet utsätts för övergrepp, olovligen förs
bort eller hålls kvar eller annars far illa skall beaktas.

2 b § Vid avgörande enligt detta kapitel av frågor som rör vårdnad,
boende och umgänge skall hänsyn tas till barnets vilja med beaktande av
barnets ålder och mognad.

Vårdnadshavare

3 § Barnet står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om
dessa är gifta med varandra, och i annat fall av modern ensam. Ingår
föräldrarna senare äktenskap med varandra, står bamet från den tid-
punkten under vårdnad av dem båda, om inte rätten dessförinnan har
anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

Om det döms till äktenskapsskillnad mellan föräldrarna står bamet
även därefter under båda föräldrarnas vårdnad, om inte den gemen-
samma vårdnaden upplöses enligt 5, 7 eller 8 §. Skall barnet även efter
domen på äktenskapsskillnad stå under båda föräldrarnas vårdnad, skall

Prop. 1997/98:7

Bilaga 9

168

rätten i domen erinra om att vårdnaden alltjämt är gemensam.

4 § Står bamet under vårdnad av endast en av föräldrarna och vill
föräldrarna gemensamt utöva vårdnaden, skall rätten på talan av dem
båda förordna i enlighet med deras begäran, om inte gemensam vårdnad
är uppenbart oförenlig med barnets bästa.

Föräldrarna kan få gemensam vårdnad också genom registrering hos
skattemyndigheten efter anmälan av dem båda

1. till socialnämnden i samband med att nämnden skall godkänna en
faderskapsbekräftelse, eller

2. till skattemyndigheten under förutsättning att förordnande om
vårdnaden inte har meddelats tidigare och att föräldrarna och barnet är
svenska medborgare.

5 § Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och
vill någon av dem få ändring i vårdnaden, skall rätten efter vad som är
bäst för barnet förordna att vårdnaden skall vara gemensam eller
anförtro vårdnaden åt en av föräldrarna.

Rätten får inte besluta om gemensam vårdnad, om båda föräldrarna
motsätter sig det.

Frågor om ändring i vårdnaden enligt första stycket prövas på talan
av en av föräldrarna eller båda. I mål om äktenskapsskillnad får rätten
utan yrkande anförtro vårdnaden om bamet åt en av föräldrarna, om
gemensam vårdnad är uppenbart oförenlig med barnets bästa.

6 § Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, får
de avtala att vårdnaden skall vara gemensam eller att en av dem skall
ha vårdnaden om barnet. Avtalet skall gälla, om det är skriftligt och
socialnämnden godkänner det enligt andra stycket.

Har föräldrarna avtalat om gemensam vårdnad, skall socialnämnden
godkänna avtalet, om det inte är uppenbart oförenligt med barnets
bästa. Innebär avtalet att en av föräldrarna skall ha ensam vårdnad,
skall nämnden godkänna avtalet, om det som har överenskommits är till
barnets bästa.

6 a § Upphävd

7 § Om en förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör sig
skyldig till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsorgen
om bamet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller
utveckling, skall rätten besluta om ändring i vårdnaden.

Står barnet under båda föräldrarnas vårdnad och gäller vad som sägs
i första stycket en av dem, skall rätten anförtro vårdnaden åt den andra
föräldern ensam. Brister också den föräldern i omsorgen om barnet på
det sätt som sägs i första stycket, skall rätten flytta över vårdnaden till
en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

Står barnet under endast en förälders vårdnad, skall rätten i fall som
avses i första stycket flytta över vårdnaden till den andra föräldern
eller, om det är lämpligare, till en eller två särskilt förordnade vård-

Prop. 1997/98:7

Bilaga 9

169

nadshavare.

Frågor om ändring i vårdnaden enligt denna paragraf prövas på talan
av socialnämnden eller, utan särskilt yrkande, i mål om äktenskaps-
skillnad mellan föräldrarna eller i andra mål enligt 5 §.

8 § Har ett barn stadigvarande vårdats och fostrats i ett annat enskilt
hem än föräldrahemmet och är det uppenbart bäst för barnet att det
rådande förhållandet får bestå och att vårdnaden flyttas över till den
eller dem som har tagit emot barnet eller någon av dem, skall rätten
utse denne eller dessa att såsom särskilt förordnade vårdnadshavare
utöva vårdnaden om bamet.

Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på
talan av socialnämnden.

9 § Om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna och en av dem
dör, skall den andra föräldern ensam ha vårdnaden. Om båda
föräldrarna dör, skall rätten på anmälan av socialnämnden eller när
förhållandet annars blir känt anförtro vårdnaden åt en eller två särskilt
förordnade vårdnadshavare.

Om barnet står under vårdnad av endast en av föräldrarna och den
föräldern dör, skall rätten på ansökan av den andra föräldern eller på
anmälan av socialnämnden anförtro vårdnaden åt den andra föräldern
eller, om det är lämpligare, åt en eller två särskilt förordnade vårdnads-
havare.

10 § Står barnet under vårdnad av en eller två särskilt förordnade
vårdnadshavare och vill någon av barnets föräldrar eller båda få
vårdnaden överflyttad till sig, skall rätten besluta efter vad som är bäst
för barnet. Rätten får inte flytta över vårdnaden till föräldrarna gemen-
samt, om båda föräldrarna motsätter sig det.

Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på
talan av båda föräldrarna eller en av dem eller på talan av socialnämn-
den.

10 a § Om vårdnadshavare skall förordnas särskilt, utses någon som är
lämpad att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god fostran. Den som
är underårig får inte förordnas till vårdnadshavare.

Två personer kan utses att gemensamt utöva vårdnaden, om de är
gifta med varandra eller bor tillsammans under äktenskapsliknande
förhållanden.

För syskon skall samma person utses till vårdnadshavare, om inte
särskilda skäl talar mot det.

Om vårdnadshavare skall förordnas efter föräldrarnas död och
föräldrarna eller en av dem har gett till känna vem de önskar till
vårdnadshavare, skall denna person förordnas, om det inte är olämpligt.

10 b § En särskilt förordnad vårdnadshavare har rätt att på begäran bli
entledigad från uppdraget.

Om barnet har två särskilt förordnade vårdnadshavare och någon av

Prop. 1997/98:7

Bilaga 9

170

dem vill att vårdnaden inte längre skall vara gemensam, skall rätten på
talan av en av dem eller båda anförtro vårdnaden åt en av dem efter vad
som är bäst för barnet. Rätten kan också i mål om äktenskapsskillnad
mellan vårdnadshavarna utan yrkande förordna om vårdnaden enligt vad
som nu har sagts, om gemensam vårdnad är uppenbart oförenlig med
barnets bästa.

10 c § En särskilt förordnad vårdnadshavare skall entledigas, om han
eller hon vid utövandet av vårdnaden gör sig skyldig till missbruk eller
försummelse eller av någon annan orsak inte längre är lämplig som
vårdnadshavare.

Om barnet har två särskilt förordnade vårdnadshavare och den ena
entledigas eller dör, skall den andra ensam ha vårdnaden. Om båda
vårdnadshavarna entledigas eller dör, skall rätten utse en eller två andra
personer att vara särskilt förordnade vårdnadshavare.

Frågor om ändring i vårdnaden enligt denna paragraf prövas efter an-
sökan av socialnämnden.

10 d § Upphävd

Vårdnadens utövande

11 § Vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor
som rör barnets personliga angelägenheter. Vårdnadshavaren skall
därvid i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större
hänsyn till barnets synpunkter och önskemål.

12 § Barnet ingår självt avtal om anställning eller annat arbete, men
endast om vårdnadshavaren samtycker till avtalet. Barnet får självt säga
upp avtalet och, om barnet har fyllt sexton år, utan nytt samtycke avtala
om annat arbete av liknande art.

Bamet eller vårdnadshavaren får säga upp avtalet med omedelbar
verkan, om det behövs med hänsyn till barnets hälsa, utveckling eller
skolgång. Har vårdnadshavaren sagt upp avtalet av detta skäl, får barnet
inte därefter träffa nytt avtal utan vårdnadshavarens samtycke.

Om verkan av att barnet ensamt har träffat avtal om arbete utan att ha
rätt till det finns bestämmelser i 9 kap. 6 och 7 §§.

13 § Står barnet under vårdnad av två vårdnadshavare, skall vad som
sägs i 11 eller 12 § gälla dem tillsammans.

Är en av vårdnadshavarna till följd av frånvaro, sjukdom eller annan
orsak förhindrad att ta del i sådana beslut rörande vårdnaden som inte
utan olägenhet kan uppskjutas, bestämmer den andre ensam. Denne får
dock inte ensam fatta beslut av ingripande betydelse för barnets framtid,
om inte barnets bästa uppenbarligen kräver det.

14 § Om rätten för barn och vårdnadshavare att få stöd och hjälp hos
socialnämnden finns bestämmelser i socialtjänstlagen (1980:620). Social-

Prop. 1997/98:7

Bilaga 9

171

nämnden förmedlar kontakter med andra rådgivande samhällsorgan.

Barnets boende

14 a § Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna, får rätten på
talan av en av dem eller båda besluta vem av föräldrarna barnet skall bo
tillsammans med. Avgörande skall vara vad som är bäst för barnet.

Föräldrarna får avtala om barnets boende. Avtalet skall gälla, om det
är skriftligt och socialnämnden godkänner det. Avtalet skall godkännas,
om det som har överenskommits är till barnets bästa.

Umgänge

15 § Barnet skall ha rätt till umgänge med en förälder som det inte bor
tillsammans med.

Barnets föräldrar har ett gemensamt ansvar för att barnets behov av
umgänge med en förälder som barnet inte bor tillsammans med så långt
möjligt tillgodoses. Särskilt förordnade vårdnadshavare har ett mot-
svarande ansvar.

Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av
umgänge med någon annan som står det särskilt nära så långt möjligt
tillgodoses.

Om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna och skall umgås
med en förälder som det inte bor tillsammans med, skall den andra
föräldern lämna sådana upplysningar om barnet som kan främja
umgänget, om inte särskilda skäl talar mot det. Om barnet skall umgås
med en förälder som inte är vårdnadshavare eller med någon annan som
står barnet särskilt nära, skall upplysningar enligt första meningen
lämnas av vårdnadshavaren.

15 a § Rätten skall besluta om umgänge efter vad som är bäst för
bamet. Talan om umgänge får föras av en förälder som vill umgås med
sitt barn. Om umgänge begärs av någon annan, får talan föras av
socialnämnden.

Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, får de
avtala om barnets umgänge med en förälder som barnet inte bor
tillsammans med. Avtalet skall gälla, om det är skriftligt och social-
nämnden godkänner det. Avtalet skall godkännas, om det som har
överenskommits är till barnets bästa.

15 b § Om bamet bor tillsammans med endast en förälder, skall den
föräldern ta del i kostnaderna för de resor som föranleds av barnets
behov av umgänge med den andra föräldern. Det skall ske efter vad
som är skäligt med hänsyn till föräldrarnas ekonomiska förmåga och
övriga omständigheter.

En dom eller ett avtal om kostnaderna för resor kan jämkas av rätten
för tiden efter det att talan har väckts, om ändring i förhållandena

Prop. 1997/98:7

Bilaga 9

172

föranleder det.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 9

Förfarandet i mål och ärenden om vårdnad m.m.

16 § Anmälan enligt 4 § andra stycket om gemensam vårdnad för
föräldrar som inte är gifta med varandra prövas av skattemyndigheten i
det län där barnet är folkbokfört. Anmälan skall göras skriftligen av
båda föräldrarna.

Anmälan enligt 4 § andra stycket 2 görs hos valfri skattemyndighet
eller allmän försäkringskassa.

Beslut av skattemyndigheten överklagas hos länsrätten.

17 § Frågor om vårdnad, boende eller umgänge tas upp av rätten i den
ort där barnet har sitt hemvist. Sådana frågor kan tas upp även i sam-
band med äktenskapsmål. Om det inte finns någon behörig domstol, tas
frågorna upp av Stockholms tingsrätt.

Frågor om vårdnad som avses i 4, 5, 7, 8 och 10 §§ samt 10 b §
andra stycket samt frågor om boende och umgänge handläggs i den ord-
ning som är föreskriven för tvistemål. Frågan om fördelning av rese-
kostnader enligt 15 b § skall anses som en del av frågan om umgänge.
Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och är
föräldrarna överens i saken, får de väcka talan genom gemensam
ansökan.

Övriga frågor om vårdnad handläggs i den ordning som gäller för
domstolsärenden.

I mål om vårdnad och boende kan underhållsbidrag för barnet yrkas
utan stämning.

Dom i mål om vårdnad, boende eller umgänge får meddelas utan
huvudförhandling, om parterna är överens i saken.

17 a § Föräldrar kan enligt 12 a § socialtjänstlagen (1980:620) få hjälp
att träffa avtal om vårdnad, boende och umgänge.

Socialnämnden i den kommun där barnet är folkbokfört prövar om
ett avtal mellan föräldrarna enligt 6 §, 14 a § andra stycket eller 15 a §
andra stycket skall godkännas.

Vid sin prövning av föräldrarnas avtal skall socialnämnden se till att
frågor om vårdnad, boende och umgänge blir tillbörligt utredda. Utan
hinder av sekretess enligt 7 kap. 4 § första stycket sekretesslagen
(1980:100) är en annan socialnämnd som har tillgång till upplysningar
som kan vara av betydelse för frågans bedömning skyldig att lämna
sådana upplysningar på begäran av den socialnämnd som skall pröva
avtalet.

Socialnämndens beslut enligt andra stycket får inte överklagas.

17 b § Har en socialnämnd godkänt ett avtal om vårdnad, skall ett
meddelande om avtalets innehåll sändas samma dag till

1. skattemyndigheten i det län där barnet är eller senast har varit
folkbokfört,

173

8 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 7

2. om avtalet gäller ett bam som har fyllt 15 år: Centrala studie-
stödsnämnden,

3. den allmänna försäkringskassa där vårdnadshavaren är inskriven
eller skulle ha varit inskriven om vårdnadshavaren hade uppfyllt
åldersvillkoret i 1 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Innebär avtalet att föräldrarna skall ha gemensam vårdnad om barnet,
skall meddelandet sändas till den försäkringskassa där modern är eller
skulle ha varit inskriven.

18 § Föräldrar kan enligt 12 a § socialtjänstlagen (1980:620) genom
samarbetssamtal få hjälp att nå enighet i frågor om vårdnad, boende och
umgänge.

I mål om vårdnad, boende eller umgänge får rätten uppdra åt social-
nämnden eller något annat organ att i barnets intresse anordna sam-
arbetssamtal i syfte att nå enighet mellan föräldrarna.

Om rätten lämnar uppdrag enligt andra stycket, kan den förklara att
målet skall vila under en viss tid. Detsamma gäller om samarbetssamtal
redan har inletts och fortsatta samtal kan antas vara till nytta. Om det
finns särskilda skäl, kan rätten förlänga den utsatta tiden.

19 § Rätten skall se till att frågor om vårdnad, boende och umgänge
blir tillbörligt utredda.

Innan rätten avgör ett mål eller ärende om vårdnad, boende eller um-
gänge skall socialnämnden ges tillfälle att lämna upplysningar. Har
nämnden tillgång till upplysningar som kan vara av betydelse för frå-
gans bedömning är nämnden skyldig att lämna rätten sådana upplysning-
ar.

Om det behövs utredning utöver vad som sägs i andra stycket, får
rätten uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att utse någon
att verkställa den. Rätten får fastställa riktlinjer för utredningen och
bestämma en viss tid inom vilken utredningen skall vara slutförd. Om
det behövs, får rätten förlänga denna tid. Rätten skall se till att ut-
redningen bedrivs skyndsamt.

Den som verkställer utredning skall, om det inte är olämpligt, söka
klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten.

Barnet får höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är
uppenbart att barnet inte kan ta skada av att höras.

20 § I mål eller ärenden om vårdnad, boende eller umgänge får rätten
besluta om vårdnad, boende eller umgänge för tiden till dess att frågan
har avgjorts genom en dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft
eller föräldrarna har träffat ett avtal om frågan och avtalet har godkänts
av socialnämnden. Rätten skall besluta efter vad som är bäst för barnet.

Beslut enligt första stycket får meddelas utan huvudförhandling. Innan
beslutet meddelas skall motparten få tillfälle att yttra sig i frågan.
Rätten kan inhämta upplysningar från socialnämnden i frågan. Har
rätten meddelat ett beslut som ännu gäller när målet eller ärendet skall
avgöras, skall rätten ompröva beslutet.

Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en

Prop. 1997/98:7

Bilaga 9

174

dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras
av rätten.

21 § I mål eller ärenden om vårdnad, boende eller umgänge kan rätten,
i samband med att den meddelar dom eller beslut i saken och om det
finns särskilda skäl, på yrkande av en part förelägga motparten vid vite
att lämna ifrån sig barnet. Har vite förelagts i samband med beslut som
avses i 20 § första stycket, kan rätten förordna att föreläggandet skall
gälla omedelbart.

Beslut om föreläggande enligt första stycket får överklagas endast i
samband med överklagande av domen eller beslutet om vårdnad, boende
eller umgänge.

Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan
av den part som har begärt föreläggandet.

22 § I mål eller ärenden om vårdnad, boende eller umgänge gäller i
fråga om rättegångskostnader andra och tredje styckena i stället för
18 kap. 1-7 §§ rättegångsbalken.

Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. En part kan dock
förpliktas att helt eller delvis ersätta motparten dennes rättegångskost-
nad, om han eller hon har förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap.
3 eller 6 § rättegångsbalken eller om det annars finns särskilda skäl.

Skall en part enligt andra stycket helt eller delvis ersätta motpartens
rättegångskostnad och har partens ställföreträdare, ombud eller biträde
förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbal-
ken och därigenom vållat kostnaden helt eller delvis, kan han eller hon
förpliktas att tillsammans med parten ersätta kostnaden. Rätten kan
besluta om detta även om någon part inte yrkar det.

Denna paragraf tillämpas också när målet eller ärendet handläggs i
högre rätt.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 9

175

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till lag om ändring i foräldrabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om foräldrabalken1

dels att 6 kap. 6 a och 10 d §§ skall upphöra att gälla,

dels att 6 kap. 5-7, 10, 14, 15, 17 och 18-22 §§, 7 kap. 4 och 12 §§,

20 kap. 1 §, 21 kap. 1, 3, 5 och 6 §§, rubrikerna till 6 kap. och

21 kap. samt rubriken närmast före 21 kap. 1 § skall ha följande
lydelse,

dels att rubriken närmast före 6 kap. 16 § skall lyda "Förfarandet i
mål och ärenden om vårdnad m.m.",

dels att det i balken skall införas sex nya paragrafer, 6 kap. 2 a, 14 a,
15 a, 15 b, 17 a och 17 b §§, samt närmast före 14 a § en ny rubrik av
följande lydelse.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 10

Nuvarande lydelse

Om vårdnad och umgänge

Föreslagen lydelse

6 kap.

Om vårdnad, boende och
umgänge

5

Står barnet under vårdnad av
båda föräldrarna och vill någon
av dem att vårdnaden inte läng-

Balken omtryckt 1995:974.

2a §

Barnets bästa skall komma i
främsta rummet vid avgörande
enligt detta kapitel av alla
frågor som rör vårdnad, boende
och umgänge.

Vid bedömningen av vad som
är bäst för barnet skall det
fästas avseende särskilt vid bar-
nets behov av en nära och god
kontakt med båda föräldrarna.
Risken för att barnet utsätts för
övergrepp, olovligen förs bort
eller hålls kvar eller annars far
illa skall beaktas. Hänsyn skall
tas till barnets vilja med
beaktande av barnets ålder och
mognad.

§

Står barnet under vårdnad av
en av föräldrarna eller båda och
vill någon av dem få ändring i

176

re skall vara gemensam, skall
rätten efter vad som är bäst för
barnet anförtro vårdnaden åt en
av föräldrarna eller, om den
förälder som har begärt upp-
lösning av den gemensamma
vårdnaden inte motsätter sig
fortsatt gemensam vårdnad, låta
den gemensamma vårdnaden
bestå.

Frågor om ändring i vårdna-
den enligt första stycket prövas
på talan av en av föräldrarna
eller båda. I mål om äkten-
skapsskillnad får rätten utan
yrkande anförtro vårdnaden om
barnet åt en av föräldrarna, om
gemensam vårdnad är uppenbart
oförenlig med barnets bästa.

vårdnaden, skall rätten efter vad
som är bäst för barnet förordna
att vårdnaden skall vara gemen-
sam eller anförtro vårdnaden åt
en av föräldrarna.

Rätten får inte besluta om
gemensam vårdnad, om båda
föräldrarna motsätter sig det.

I mål om äktenskapsskillnad
får rätten utan yrkande anförtro
vårdnaden om barnet åt en av
föräldrarna, om gemensam vård-
nad är uppenbart oförenlig med
barnets bästa.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 10

Står barnet under vårdnad av
en av föräldrarna eller båda, får
de avtala att vårdnaden skall
vara gemensam eller att en av
dem skall ha vårdnaden om
barnet. Avtalet skall gälla, om
det är skriftligt och social-
nämnden godkänner det enligt
andra stycket.

Har föräldrarna avtalat om
gemensam vårdnad, skall social-
nämnden godkänna avtalet, om
det inte är uppenbart oförenligt
med barnets bästa. Innebär
avtalet att en av föräldrarna
skall ha ensam vårdnad, skall
nämnden godkänna avtalet, om
det som har överenskommits är
till barnets bästa.

Står barnet under vårdnad av
endast en av föräldrarna och
vill någon av dem få ändring i
vårdnaden, skall rätten efter vad
som är bäst för barnet anförtro
vårdnaden åt den andra för-
äldern, om denne vill att vård-
naden skall flyttas över till
honom eller henne, eller, om en

177

av föräldrarna begär gemensam
vårdnad och den andra inte
motsätter sig det, förordna att
föräldrarna i fortsättningen skall
utöva vårdnaden gemensamt.

Frågor om ändring i vårdna-
den enligt första stycket prövas
på talan av en av föräldrarna
eller båda.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 10

7 §

Om en förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör sig
skyldig till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsorgen
om bamet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller
utveckling, skall rätten besluta om ändring i vårdnaden.

Står barnet under båda föräldrarnas vårdnad och gäller vad som sägs
i första stycket en av dem, skall rätten anförtro vårdnaden åt den andra
föräldern ensam. Brister också den föräldern i omsorgen om barnet på
det sätt som sägs i första stycket, skall rätten flytta över vårdnaden till
en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

Står barnet under endast en förälders vårdnad, skall rätten i fall som

avses i första stycket flytta över vårdnaden till den andra föräldern
eller, om det är lämpligare, till en eller två särskilt förordnade vård-
nadshavare.

Frågor om ändring i vårdna-
den enligt denna paragraf prövas
på talan av socialnämnden eller,
utan särskilt yrkande, i mål om
äktenskapsskillnad mellan för-
äldrarna eller i andra mål som
avses i 5 eller 6 §.

Frågor om ändring i vårdna-
den enligt denna paragraf prövas
på talan av socialnämnden eller,
utan särskilt yrkande, i mål om
äktenskapsskillnad mellan för-
äldrarna eller i andra mål enligt
5§.

10 §

Står barnet under vårdnad av
en eller två särskilt förordnade
vårdnadshavare och vill någon
av barnets föräldrar eller båda
få vårdnaden överflyttad till sig,
skall rätten besluta efter vad
som är bäst för barnet. Rätten

Står barnet under vårdnad av
en eller två särskilt förordnade
vårdnadshavare och vill någon
av barnets föräldrar eller båda
få vårdnaden överflyttad till sig,
skall rätten besluta efter vad
som är bäst för barnet. Rätten

får dock inte flytta över vårdna-
den till föräldrarna gemensamt,
om någon av dem motsätter sig
gemensam vårdnad.

får inte flytta över vårdnaden till
föräldrarna gemensamt, om
båda föräldrarna motsätter sig
det.

Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt första stycket prövas på

talan av båda föräldrarna eller en av dem eller på talan av socialnämn-

den.

178

Om rätten för barn och
vårdnadshavare att få stöd och

14 §                                Prop. 1997/98:7

Om rätten för barn och Bilaga 10
vårdnadshavare att få stöd och

hjälp hos socialnämnden finns
bestämmelser i socialtjänstlagen
(1980:620). Socialnämnden för-
medlar kontakter med medlare

hjälp hos socialnämnden finns
bestämmelser i socialtjänstlagen
(1980:620). Socialnämnden för-
medlar kontakter med andra råd-

och andra rådgivande samhälls-

givande samhällsorgan.

organ.

Barnets boende

14 a §

Står barnet under vårdnad av
båda föräldrarna får rätten på
talan av en av dem eller båda
besluta vem barnet skall bo till-
sammans med. Avgörande skall
vara vad som är bäst för barnet.

Föräldrarna får avtala om
barnets boende. Avtalet skall
gälla, om det är skriftligt och
socialnämnden godkänner det.
Avtalet skall godkännas, om det
som har överenskommits är till
barnets bästa.

15 §2

Barnets vårdnadshavare har
ett ansvar för att barnets behov
av umgänge med en förälder
som inte är vårdnadshavare
eller med någon annan som står
barnet särskilt nära så långt
möjligt tillgodoses. Vårdnadsha-
varen skall, om inte särskilda
skäl talar mot det, lämna såda-
na upplysningar rörande barnet
som kan främja umgänget.

Barnet skall ha rätt till um-
gänge med en förälder som det
inte bor tillsammans med.

Barnets föräldrar har ett
gemensamt ansvar för att barn-
ets behov av umgänge med en
förälder som barnet inte bor till-
sammans med så långt möjligt
tillgodoses. Särskilt förordnade
vårdnadshavare har ett mot-
svarande ansvar.

Barnets vårdnadshavare har
ett ansvar för att barnets behov
av umgänge med någon annan
som står det särskilt nära så
långt möjligt tillgodoses.

Om barnet står under vårdnad
av båda föräldrarna och skall

179

Senaste lydelse 1995:1242.

umgås med en förälder som det Prop. 1997/98:7
inte bor tillsammans med, skall Bilaga 10
den andra föräldern lämna
sådana upplysningar om barnet
som kan främja umgänget, om
inte särskilda skäl talar mot det.

Om barnet skall umgås med en
förälder som inte är vårdnads-
havare eller med någon annan
som står barnet särskilt nära,
skall upplysningar enligt första
meningen lämnas av vårdnads-
havaren.

Motsätter sig barnets vård-
nadshavare det umgänge som
begärs av en förälder som inte
är vårdnadshavare, beslutar
rätten på talan av denna för-
älder i frågan om umgänge efter
vad som är bäst för barnet.

Motsätter sig barnets vård-
nadshavare det umgänge som
begärs av någon annan än en
förälder, beslutar rätten på ta-
lan av socialnämnden i frågan
om umgänge efter vad som är
bäst för barnet.

Vid bedömningen av frågor
om umgänge skall rätten ta hän-
syn till barnets vilja med beak-
tande av barnets ålder och mog-
nad. Rätten skall vidare beakta
risken för att barnet i samband
med utövande av umgänge ut-
sätts för övergrepp, olovligen
bortförs eller kvarhålls eller
annars far illa.

15 a §

Rätten skall besluta om um-
gänge efter vad som är bäst för
barnet. Talan om umgänge får
föras av en förälder som vill
umgås med sitt barn. Om um-
gänge begärs av någon annan,
får talan föras av social-
nämnden.

Står barnet under vårdnad av
en av föräldrarna eller båda, får

180

de avtala om barnets umgänge Prop. 1997/98:7
med en förälder som barnet inte Bilaga 10
bor tillsammans med. Avtalet
skall gälla, om det är skriftligt
och socialnämnden godkänner
det. Avtalet skall godkännas, om
det som har överenskommits är
till barnets bästa.

15 b §

Om barnet bor tillsammans
med endast en förälder, skall
den föräldern ta del i kostna-
derna för de resor som föranleds
av barnets behov av umgänge
med den andra föräldern. Det
skall ske efter vad som är skäligt
med hänsyn till föräldrarnas eko-
nomiska förmåga och övriga
omständigheter.

Rätten får besluta om kostnad-
erna för resor enligt första
stycket.

En dom eller ett avtal om
kostnaderna för resor kan
jämkas av rätten för tiden efter
det att talan har väckts, om
ändring i förhållandena föran-
leder det.

17 §

Frågor om vårdnad eller um-
gänge tas upp av rätten i den ort
där barnet har sitt hemvist.
Sådana frågor kan tas upp även
i samband med äktenskapsmål.
Om det inte finns någon behörig
domstol, tas frågorna upp av
Stockholms tingsrätt.

Frågor om vårdnad som avses
i 4-8 och 10 §§ samt 10 b §
andra stycket samt frågor om
umgänge som avses i 15 §
handläggs i den ordning som är
föreskriven för tvistemål. Står
bamet under vårdnad av båda
föräldrarna eller en av dem och
är föräldrarna överens i saken,

Frågor om vårdnad, boende
eller umgänge tas upp av rätten
i den ort där barnet har sitt
hemvist. Sådana frågor kan tas
upp även i samband med äkten-
skapsmål. Om det inte finns
någon behörig domstol, tas frå-
gorna upp av Stockholms tings-
rätt.

Frågor om vårdnad som avses
i 4, 5, 7, 8 och 10 §§ samt
10 b § andra stycket samt frågor
om boende och umgänge hand-
läggs i den ordning som är före-
skriven för tvistemål. Står
barnet under vårdnad av båda
föräldrarna eller en av dem och
är föräldrarna överens i saken,

181

får de väcka talan genom ge- får de väcka talan genom ge-
mensam ansökan.                   mensam ansökan.

Övriga frågor om vårdnad handläggs i den ordning som gäller för

Prop. 1997/98:7

Bilaga 10

domstolsärenden.

I mål om vårdnad kan under-
hållsbidrag för barnet yrkas utan
stämning.

Dom i mål om vårdnad eller
umgänge får meddelas utan
huvudförhandling, om parterna
är överens i saken.

I mål om vårdnad och boende
kan underhållsbidrag för barnet
yrkas utan stämning.

Dom i mål om vårdnad,
boende eller umgänge får med-
delas utan huvudförhandling,
om parterna är överens i saken.

17 a §

Socialnämnden i den kommun
där barnet har sitt hemvist
prövar om ett avtal mellan
föräldrarna enligt 6 §, 14 a §
andra stycket eller 15 a § andra
stycket skall godkännas.

Vid sin prövning av för-
äldrarnas avtal skall social-
nämnden se till att frågor om
vårdnad, boende och umgänge
blir tillbörligt utredda. Utan
hinder av sekretess enligt 7 kap.
4 § första stycket sekretesslagen
(1980:100) är en annan social-
nämnd som har tillgång till
upplysningar som kan vara av
betydelse för frågans bedömning
skyldig att lämna sådana upp-
lysningar på begäran av den
socialnämnd som skall pröva
avtalet.

Socialnämndens beslut enligt
första stycket får inte över-
klagas.

Föräldrar kan enligt 12 a §
socialtjänstlagen (1980:620) få
hjälp att träffa avtal om
vårdnad, boende och umgänge.

17 b §

Har en socialnämnd godkänt
ett avtal om vårdnad, skall ett
meddelande om avtalets innehåll
sändas samma dag till

1. skattemyndigheten i det län
där barnet är eller senast har

182

varit folkbokfört,

2. om barnet är folkbokfört i
en annan kommun: socialnämn-
den i den kommunen,

3. om avtalet gäller ett barn
som har fyllt 15 år: Centrala
studiestödsnämnden,

4. den allmänna försäkrings-
kassa där vårdnadshavaren är
inskriven eller skulle ha varit
inskriven om vårdnadshavaren
hade uppfyllt åldersvillkoret /
1 kap. 4 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring. Innebär
avtalet att föräldrarna skall ha
gemensam vårdnad om barnet,
skall meddelandet sändas till
den försäkringskassa där modern
är eller skulle ha varit inskriven.

18 8

Prop. 1997/98:7

Bilaga 10

I mål om vårdnad eller um-
gänge far rätten uppdra åt soci-
alnämnden eller något annat
organ att i barnets intresse
anordna samtal i syfte att nå
enighet mellan föräldrarna
(samarbetssamtal).

Om rätten lämnar uppdrag
enligt första stycket, kan den
förklara att målet skall vila
under en viss tid. Detsamma
gäller om samarbetssamtal redan
har inletts och fortsatta samtal
kan antas vara till nytta. Om det
finns särskilda skäl, kan rätten
förlänga den utsatta tiden.

Föräldrar kan enligt 12 a §
socialtjänstlagen (1980:620)
genom samarbetssamtal få hjälp
att nå enighet i frågor om vård-
nad, boende och umgänge.

I mål om vårdnad, boende
eller umgänge far rätten uppdra
åt socialnämnden eller något
annat organ att i barnets intresse
anordna samarbetssamtal i syfte
att nå enighet mellan föräldrar-
na.

Om rätten lämnar uppdrag
enligt andra stycket, kan den
förklara att målet skall vila
under en viss tid. Detsamma
gäller om samarbetssamtal redan
har inletts och fortsatta samtal
kan antas vara till nytta. Om det
finns särskilda skäl, kan rätten
förlänga den utsatta tiden.

183

19 §3

Rätten skall se till att frågor
om vårdnad och umgänge blir
tillbörligt utredda.

Innan rätten avgör ett mål
eller ärende om vårdnad eller
umgänge skall socialnämnden
ges tillfälle att lämna upplys-
ningar. Har nämnden tillgång till
upplysningar som kan vara av
betydelse för frågans bedömning
är nämnden skyldig att lämna
rätten sådana upplysningar. Om
det behövs ytterligare utredning
far rätten uppdra åt socialnämn-
den eller något annat organ att
utse någon att verkställa sådan.
Rätten far fastställa riktlinjer för
utredningen och bestämma en
viss tid inom vilken utredningen
skall vara slutförd. Om det
behövs, far rätten förlänga denna
tid. Rätten skall se till att
utredningen bedrivs skyndsamt.

Rätten skall se till att frågor
om vårdnad, boende och um-
gänge blir tillbörligt utredda.

Innan rätten avgör ett mål
eller ärende om vårdnad, boende
eller umgänge skall social-
nämnden ges tillfälle att lämna
upplysningar. Har nämnden till-
gång till upplysningar som kan
vara av betydelse för frågans be-
dömning är nämnden skyldig att
lämna rätten sådana upplysning-
ar.

Om det behövs utredning ut-
över vad som sägs i andra
stycket, far rätten uppdra åt
socialnämnden eller något annat
organ att utse någon att verk-
ställa den. Rätten far fastställa
riktlinjer för utredningen och be-
stämma en viss tid inom vilken
utredningen skall vara slutförd.
Om det behövs, far rätten för-
länga denna tid. Rätten skall se
till att utredningen bedrivs
skyndsamt.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 10

Den som verkställer utredning skall, om det inte är olämpligt, söka
klarlägga barnets inställning och redovisa den för rätten.

Bamet far höras inför rätten, om särskilda skäl talar för det och det är

uppenbart att bamet inte kan ta skada av att höras.

20 §

I mål eller ärenden om vård-
nad eller umgänge far rätten, för
tiden till dess att frågan har
avgjorts genom en dom eller ett
beslut som har vunnit laga kraft,
besluta om vårdnad eller um-
gänge. Står barnet under vård-
nad av båda föräldrarna får
rätten i stället besluta vem
barnet skall bo tillsammans med.
Rätten skall besluta efter vad
som är bäst för bamet.

Beslut enligt första stycket far

I mål eller ärenden om vård-
nad, boende eller umgänge får
rätten besluta om vårdnad,
boende eller umgänge för tiden
till dess att frågan har avgjorts
genom en dom eller ett beslut
som har vunnit laga kraft eller
föräldrarna har träffat ett avtal
om frågan och avtalet har god-
känts av socialnämnden. Rätten
skall besluta efter vad som är
bäst för bamet.

Beslut enligt första stycket får

Senaste lydelse 1995:1242.

184

meddelas utan huvudförhand-
ling. Innan beslutet meddelas
skall motparten få tillfälle att
yttra sig i frågan. Rätten kan
inhämta upplysningar från soci-
alnämnden i frågan. Har rätten
meddelat ett beslut, skall den
ompröva det när målet eller
ärendet avgörs.

meddelas utan huvudförhand-
ling. Innan beslutet meddelas
skall motparten få tillfälle att
yttra sig i frågan. Rätten kan
inhämta upplysningar från soci-
alnämnden i frågan. Har rätten
meddelat ett beslut som ännu

Prop. 1997/98:7

Bilaga 10

gäller när målet eller ärendet
skall avgöras, skall rätten om-
pröva beslutet.

Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en
dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras
av rätten.

21 §

I mål eller ärenden om vård-
nad eller umgänge kan rätten, i
samband med att den meddelar
dom eller beslut i saken och om

det finns särskilda skäl, på
yrkande av en part förelägga
motparten vid vite att lämna
ifrån sig bamet. Har vite före-
lagts i samband med beslut som
avses i 20 § första stycket, kan
rätten förordna att föreläggandet
skall gälla omedelbart.

Beslut om föreläggande enligt
första stycket får överklagas en-
dast i samband med överklagan-
de av domen eller beslutet om

I mål eller ärenden om vård-
nad, boende eller umgänge kan
rätten, i samband med att den
meddelar dom eller beslut i

saken och om det finns särskilda
skäl, på yrkande av en part
förelägga motparten vid vite att
lämna ifrån sig bamet. Har vite
förelagts i samband med beslut
som avses i 20 § första stycket,
kan rätten förordna att före-
läggandet skall gälla omedelbart.

Beslut om föreläggande enligt
första stycket tår överklagas en-
dast i samband med överklagan-
de av domen eller beslutet om

vårdnad eller umgänge.               vårdnad, boende eller umgänge.

Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan
av den part som har begärt föreläggandet.

I mål eller ärenden om vård-
nad eller umgänge gäller i fråga
om rättegångskostnader andra
och tredje styckena i stället för
18 kap. 1-7 §§ rättegångsbalken.

§

I mål eller ärenden om vård-
nad, boende eller umgänge gäl-
ler i fråga om rättegångskost-
nader andra och tredje styckena
i stället för 18 kap. 1-7 §§ rätte-
gångsbalken.

Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. En part kan dock
förpliktas att helt eller delvis ersätta motparten dennes rättegångskostnad,
om han eller hon har förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3
eller 6 § rättegångsbalken eller om det annars finns särskilda skäl.

Skall en part enligt andra stycket helt eller delvis ersätta motpartens
rättegångskostnad och har partens ställföreträdare, ombud eller biträde
förfarit på ett sådant sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbal-

185

ken och därigenom vållat kostnaden helt eller delvis, kan han eller hon
förpliktas att tillsammans med parten ersätta kostnaden. Rätten kan
besluta om detta även om någon part inte yrkar det.

Denna paragraf tillämpas också när målet eller ärendet handläggs i
högre rätt.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 10

7 kap.

4 §

Har förälder som enligt 2 §
skall betala underhållsbidrag haft
bamet hos sig under en
sammanhängande tid av minst
fem hela dygn, far föräldern vid
fullgörande av sin bidragsskyl-
dighet tillgodoräkna sig ett av-
drag för varje helt dygn av
barnets vistelse med 1/40 av det
underhållsbidrag som räknat för
kalendermånad gäller under
tiden för vistelsen. Sådant av-
drag far dock inte göras på
underhållsbidrag som belöper på
senare tid än sex månader från
utgången av den kalendermånad
då vistelsen upphörde. Det sam-
manlagda avdragsbelopp som
tillgodoräknas föräldern vid ett
tillfälle skall, om det slutar på
örestal, avrundas till närmast
lägre krontal.

Föreligger särskilda skäl kan
rätten förordna om andra villkor
för avdragsrätten än som anges i
första stycket. Mot parts
bestridande far sådant förord-
nande dock inte meddelas för
tiden innan talan har väckts.

Rätt till avdrag föreligger ej i
fall då underhållsbidraget har
fastställts med beaktande av att
den bidragsskyldiga föräldern i
väsentlig mån fullgör sin under-
hållsskyldighet genom att ha
bamet hos sig

Har en förälder som enligt 2 §
skall betala underhållsbidrag haft
bamet hos sig under en
sammanhängande tid av minst
fem hela dygn eller under en
kalendermånad haft barnet hos
sig i minst sex hela dygn, far
föräldern vid fullgörande av sin
bidragsskyldighet tillgodoräkna
sig ett avdrag för varje helt dygn
av barnets vistelse med 1/40 av
det underhållsbidrag som räknat
för kalendermånad gäller under
tiden för vistelsen. Något sådant
avdrag far dock inte göras på
underhållsbidrag som belöper på
senare tid än sex månader från
utgången av den kalendermånad
då vistelsen upphörde. Det sam-
manlagda avdragsbelopp som
tillgodoräknas föräldern vid ett
tillfälle skall, om det slutar på
örestal, avrundas till närmast
lägre krontal.

Om det finns särskilda skäl
kan rätten förordna om andra
villkor för avdragsrätten än som
anges i första stycket. Mot en
parts bestridande far ett sådant
förordnande dock inte meddelas
för tiden innan talan har väckts.

Den bidragsskyldiga föräldern
har inte rätt till avdrag när
underhållsbidraget har fastställts
med beaktande av att han eller
hon i väsentlig mån fullgör sin
underhållsskyldighet genom att
ha bamet hos sig.

186

12 §

Talan om underhåll till bam
upptas av rätten i den ort där
svaranden har sitt hemvist.
Sådan fråga kan väckas även i
samband med mål om faststäl-
lande av faderskapet till bam,
äktenskapsmål eller mål om
vårdnaden om bam.

Finns ej behörig domstol
enligt första stycket, upptas
målet av Stockholms tingsrätt.

Talan om underhåll till bam
tas upp av rätten i den ort där
svaranden har sitt hemvist. En
sådan fråga kan väckas även i
samband med mål om faststäl-
lande av faderskapet till bam,
äktenskapsmål, mål om vårdna-
den om bam eller mål om barns
boende.

Finns det inte någon behörig
domstol enligt första stycket, tas
målet upp av Stockholms tings-
rätt.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 10

20 kap.

I mål om faderskap, vårdnad,
umgänge och underhåll tillämpas
14 kap. 17 och 18 §§ äkten-
skapsbalken.

Vid handläggning som sker enligt

I mål om faderskap, vårdnad,
boende, umgänge och underhåll
tillämpas 14 kap. 17 och 18 §§
äktenskapsbalken.

lagen (1996:242) om domstols-

ärenden består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda
skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, far tingsrätten dock bestå av
en lagfaren domare och tre nämndemän.

21 kap.

Om verkställighet av domar
eller beslut om vårdnad eller
umgänge m.m.

Verkställighet av domar eller
beslut

Verkställighet av vad allmän
domstol har bestämt i dom eller
beslut om vårdnad, umgänge
eller överlämnande av bam söks
hos länsrätten. Har domen eller
beslutet inte vunnit laga kraft
och är det inte särskilt medgivet
att verkställighet ändå får ske,
far länsrätten inte vidta åtgärder
enligt 2-4 §§.

Om verkställighet av domar,
beslut eller avtal om vårdnad,
boende eller umgänge m.m.

Verkställighet av domar, beslut
eller avtal

§

Verkställighet av vad allmän
domstol har bestämt i dom eller
beslut om vårdnad, boende, um-
gänge eller överlämnande av
bam söks hos länsrätten. Har
domen eller beslutet inte vunnit
laga kraft och är det inte särskilt
medgivet att verkställighet ändå
far ske, far länsrätten inte vidta
åtgärder enligt 2—4 §§.

187

Senaste lydelse 1996:244.

Verkställighet av avtal enligt
6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket
och 15 a § andra stycket söks
hos länsrätten. Vad som i detta
kapitel föreskrivs om verkställig-
het av dom eller beslut som
vunnit laga kraft gäller även ett
sådant avtal.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 10

3 §

Förordnar länsrätten om verkställighet, far den förelägga vite eller
besluta att bamet skall hämtas genom polismyndighetens försorg.
Hämtning far dock beslutas endast i de fall och under de förutsättningar
som anges i andra och tredje styckena.

Är det fråga om dom eller
beslut om vårdnad eller över-
lämnande av bam, får länsrätten
besluta om hämtning av bamet,
om verkställighet annars inte
kan ske eller om hämtning är
nödvändig för att undvika att
bamet lider allvarlig skada.

Är det fråga om dom eller be-
slut om umgänge mellan bamet
och en förälder som inte är

vårdnadshavare, far länsrätten
besluta om hämtning av bamet,
om verkställighet annars inte
kan ske och bamet har ett

särskilt starkt behov av umgänge
med föräldern.

Är det fråga om en dom eller
ett beslut om vårdnad, boende
eller överlämnande av bam, far
länsrätten besluta om hämtning
av bamet, om verkställighet
annars inte kan ske eller om
hämtning är nödvändig för att
undvika att bamet lider allvarlig
skada.

Är det fråga om en dom eller
ett beslut om umgänge mellan
bamet och en förälder som

barnet inte bor tillsammans med,
far länsrätten besluta om hämt-
ning av bamet, om verkställighet
annars inte kan ske och bamet

har ett särskilt starkt behov av
umgänge med föräldern.

Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av länsrätten på ansökan
av den part som har begärt verkställigheten.

5 §

Vid verkställighet skall barnets
bästa komma i främsta rummet.

Har bamet fyllt tolv år, far verkställighet inte ske mot dess vilja utom
då länsrätten finner det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa.
Detsamma gäller, om bamet ännu inte har fyllt tolv år men har nått en
sådan mognad att dess vilja bör beaktas på motsvarande sätt.

Länsrätten kan vägra verkstäl-
lighet, om det är uppenbart att
förhållandena har ändrats sedan
den allmänna domstolens dom
eller beslut meddelades och det

Länsrätten kan vägra verkstäl-
lighet, om det är uppenbart att
förhållandena har ändrats sedan
den allmänna domstolens dom
eller beslut meddelades och det

188

av hänsyn till barnets bästa är
påkallat att frågan om vårdnad
eller umgänge prövas på nytt.
Sådan fråga tas upp av allmän
domstol på ansökan av den som
har varit part i målet hos läns-
rätten eller på ansökan av
socialnämnden.

Länsrätten far även i annat
fall vägra verkställighet, om det
finns risk som inte är ringa för
att barnets kroppsliga eller
själsliga hälsa skadas.

av hänsyn till barnets bästa är
påkallat att frågan om vårdnad,
boende eller umgänge prövas på
nytt. En sådan fråga tas upp av
allmän domstol på ansökan av
den som har varit part i målet
hos länsrätten eller på ansökan
av socialnämnden.

Länsrätten far även i andra
fall vägra verkställighet, om det
finns en risk som inte är ringa
för att barnets kroppsliga eller
själsliga hälsa skadas.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 10

Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.

189

2 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken

Härigenom föreskrivs att 14 kap. 5 och 7 §§ äktenskapsbalken skall
ha följande lydelse.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 10

Nuvarande lydelse                    Föreslagen lydelse

14 kap.

5 §

I mål om äktenskapsskillnad
får domstolen pröva frågor om
underhållsbidrag, vårdnad om
och umgänge med barn, rätt att
bo kvar i makarnas gemensam-
ma bostad till dess att bodelning
sker och förbud att besöka
varandra. Yrkanden i sådana
frågor framställs i den ansökan
genom vilken talan om äkten-
skapsskillnad väcks. Har sådan
talan redan väckts, får yrkande-
na framställas muntligen inför
domstolen eller skriftligen utan
särskild stämning.

I målet får även prövas frågan
rättare.

I mål om äktenskapsskillnad
får domstolen pröva frågor om
underhållsbidrag, vårdnad om
barn, barns boende, umgänge
med barn, rätt att bo kvar i
makarnas gemensamma bostad
till dess att bodelning sker och
förbud att besöka varandra.
Yrkanden i sådana frågor fram-
ställs i den ansökan genom
vilken talan om äktenskapsskill-
nad väcks. Har sådan talan
redan väckts, får yrkandena
framställas muntligen inför
domstolen eller skriftligen utan
särskild stämning.

om förordnande av bodelningsför-

7 §‘

I mål om äktenskapsskillnad får domstolen, för tiden till dess att
frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande
av någon av makarna

1. bestämma vem av makarna som skall ha rätt att bo kvar i makarnas
gemensamma bostad, dock längst för tiden till dess att bodelning har
skett,

2. förordna om skyldighet för den ena maken att utge bidrag till den
andra makens underhåll.

I sådant mål får domstolen också, för tiden till dess att skillnadsfrågan
har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av
någon av makarna förbjuda makarna att besöka varandra.

Ett beslut enligt första stycket får verkställas på samma sätt som en
dom som har vunnit laga kraft. Ett beslut enligt andra stycket gäller på
samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslut enligt första
eller andra stycket får dock när som helst ändras av domstolen.

Överträder någon ett förbud enligt andra stycket, tillämpas 24 § lagen
(1988:688) om besöksförbud.

Senaste lydelse 1989:1076.

190

I mål om äktenskapsskillnad
får domstolen dessutom, med
tillämpning av bestämmelserna i
foräldrabalken, förordna om vad
som skall gälla i fråga om
vårdnad, umgänge och bidrag
till barns underhåll för tiden till
dess att sådan fråga har avgjorts
genom dom som har vunnit laga
kraft.

I mål om äktenskapsskillnad
får domstolen dessutom, med
tillämpning av bestämmelserna i
foräldrabalken, förordna om vad
som skall gälla i fråga om
vårdnad, boende, umgänge och
bidrag till barns underhåll för
tiden till dess att en sådan fråga
har avgjorts genom en dom som
har vunnit laga kraft eller
föräldrarna har träffat ett avtal
om frågan och avtalet har
godkänts av socialnämnden.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 10

Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.

191

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt
medborgarskap

Härigenom förskrivs att 2 a § lagen (1950:382) om svenskt
medborgarskap skall ha följande lydelse.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 10

Nuvarande lydelse

2a §

Har barn ej förvärvat svenskt
medborgarskap enligt 1 eller 2 §
men är barnets fader sedan tiden
för barnets födelse svensk
medborgare och har han genom
slutligt avgörande av svensk
domstol fått vårdnaden om
barnet ensam eller gemensamt
med barnets moder eller fått
vårdnaden gemensamt med
barnets moder genom registre-
ring hos skattemyndighet, för-
värvar barnet svenskt med-
borgarskap genom att fadern
eller, vid gemensam vårdnad,
föräldrarna hos den myndighet
som anges i 11 § första stycket
skriftligen anmäler sin önskan
om detta innan barnet fyllt
aderton år. Har bamet fyllt
femton år, fordras barnets sam-
tycke.

Föreslagen lydelse

Har barn ej förvärvat svenskt
medborgarskap enligt 1 eller 2 §
men är barnets fader sedan tiden
för barnets födelse svensk
medborgare och har han genom
slutligt avgörande av svensk
domstol eller genom ett avtal
som godkänts av socialnämnden
fått vårdnaden om barnet ensam
eller gemensamt med barnets
moder eller fått vårdnaden
gemensamt med barnets moder
genom registrering hos skatte-
myndighet, förvärvar bamet
svenskt medborgarskap genom
att fadem eller, vid gemensam
vårdnad, föräldrarna hos den
myndighet som anges i 11 §
första stycket skriftligen anmäler
sin önskan om detta innan
barnet fyllt aderton år. Har
barnet fyllt femton år, fordras
barnets samtycke.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.

Senaste lydelse 1994:143.

192

4 Förslag till lag om upphävande av lagen (1973:650) om Prop. 1997/98:7
medling mellan samlevande                                  Bilaga 10

Härigenom föreskrivs att lagen (1973:650) om medling mellan
samlevande skall upphöra att gälla vid utgången av mars 1998. Den
upphävda lagen tillämpas fortfarande i fråga om medling som har inletts
före utgången av mars 1998.

193

5 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Härigenom föreskrivs att 12, 12 a och 48 §§ socialtjänstlagen
(1980:620)' skall ha följande lydelse.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 10

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

12 §2

Socialnämnden skall

verka för att bam och ungdom växer upp under trygga och goda
förhållanden,

i nära samarbete med hemmet främja en allsidig personlighets-
utveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och
ungdom,

med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom
som har visat tecken till en ogynnsam utveckling,

i nära samarbete med hemmet sörja för att barn och ungdom som
riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och det stöd som de
behöver och, om hänsyn till den unges bästa motiverar det, vård och
fostran utanför det egna hemmet, samt

i sin omsorg om barn och
ungdom tillgodose det särskilda
behov av stöd och hjälp som
kan finnas sedan ett mål eller
ärende om vårdnad, umgänge
eller adoption har avgjorts.

i sin omsorg om barn och
ungdom tillgodose det särskilda
behov av stöd och hjälp som
kan finnas sedan ett mål eller
ärende om vårdnad, boende,
umgänge eller adoption har av-
gjorts.

12

Kommunen skall sörja för att
föräldrar kan erbjudas samtal
under sakkunnig ledning i syfte
att nå enighet i frågor rörande
vårdnad och umgänge (sam-
arbetssamtal).

§3

Kommunen skall sörja för att
föräldrar kan erbjudas samtal
under sakkunnig ledning i syfte
att nå enighet i frågor rörande
vårdnad, boende och umgänge
(samarbetssamtal) samt att för-
äldrar får hjälp att träffa avtal
enligt 6 kap. 6 §, 14 a § andra
stycket eller 15 a § andra
stycket foräldrabalken.

Kommunen skall sörja för att familjerådgivning genom kommunens
försorg eller annars genom lämplig rådgivare kan erbjudas dem som
begär det.

1 Lagen omtryckt 1988:871

2 Senaste lydelse 1997:313.

3 Senaste lydelse 1996:140.

194

Med familjerådgivning avses i denna lag en verksamhet som bedrivs
av det allmänna eller yrkesmässigt av enskild och som består i samtal
med syfte att bearbeta samlevnadskonflikter i parförhållanden och
familjer.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 10

48 §4

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller
foräldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum

1 kap. 4 § foräldrabalken,

2 kap. 1, 4-6, 8 och 9 §§ foräldrabalken, dock inte befogenhet enligt
9 § att besluta att inte påbörja utredning eller att lägga ned en påbörjad
utredning,

3 kap. 5, 6 och 8 §§ foräldrabalken,

6 kap. 6 §, 14 a § andra
stycket och 15 a § andra stycket
foräldrabalken,

6 kap. 19 § foräldrabalken
beträffande beslut att utse ut-
redare i mål och ärenden om
vårdnad, boende eller umgänge,

6 kap. 19 § foräldrabalken
beträffande beslut att utse
utredare i mål och ärenden om
vårdnad eller umgänge,

7 kap. 7 § foräldrabalken beträffande godkännande av avtal om att
underhållsbidrag skall betalas för längre perioder än tre månader,

11 kap. 16 § andra stycket foräldrabalken.

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte heller omfatta
befogenhet att meddela beslut i frågor som avses i 27 § denna lag eller
att fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt 5 § lagen (1947:529)
om allmänna barnbidrag eller 17 § lagen (1996:1030) om underhålls-
stöd.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.

195

Senaste lydelse 1996:1034.

6 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1030) om
underhållsstöd

Härigenom föreskrivs att 23 § lagen om underhållsstöd (1996:1030)
skall ha följande lydelse.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 10

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

23 §

Belopp som skall återbetalas till staten enligt 21 eller 22 § skall
erläggas till försäkringskassan förskottsvis för kalendermånad.
Underhåll som har betalats till barnet innan den bidragsskyldige delgavs

beslutet om återbetalningsskyldighet
underhållsstödet, avräknas från vad
kassan.

Om den bidragsskyldige har
haft barnet hos sig under en
sammanhängande tid av minst
fem hela dygn, får han eller hon
vid fullgörande av sin åter-
betalningsskyldighet tillgodoräk-
nas ett avdrag som försäk-
ringskassan bestämmer enligt
vad som föreskrivs om under-
hållsbidrag i 7 kap. 4 § första
stycket foräldrabalken. Avdrag
medges endast om anmälan om
vistelsen görs till försäkrings-
kassan inom tre månader från
utgången av den kalendermånad
då barnets vistelse hos den
bidragsskyldige upphörde.

får dock, i den mån det svarar mot
som skall erläggas till försäkrings-

Om den bidragsskyldige har
haft bamet hos sig under en
sammanhängande tid av minst
fem hela dygn eller under en
kalendermånad haft barnet hos
sig i minst sex hela dygn, får
han eller hon vid fullgörande av
sin återbetalningsskyldighet till-
godoräknas ett avdrag som för-
säkringskassan bestämmer enligt
vad som föreskrivs om under-
hållsbidrag i 7 kap. 4 § första
stycket foräldrabalken. Avdrag
medges endast om anmälan om
vistelsen görs till försäkrings-
kassan inom tre månader från
utgången av den kalendermånad
då barnets vistelse hos den
bidragsskyldige upphörde.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1998.

196

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-09-18

Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet
Gertrud Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.

Enligt en lagrådsremiss den 4 september 1997 (Justitiedepartementet)
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1.  lag om ändring i foräldrabalken,

2.  lag om ändring i äktenskapsbalken,

3.  lag om ändring i lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap,

4. lag om upphävande av lagen (1973:650) om medling mellan
samlevande,

5.  lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),

6.  lag om ändring i lagen (1996:1030) om underhållsstöd.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Anita
Wickström.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i foräldrabalken

6 kap.

De föreslagna ändringarna utvigar möjligheterna att använda institutet
gemensam vårdnad ytterligare något, genom att rätten kan förordna att
föräldrarna skall ha vårdnaden gemensamt, även om en av föräldrarna
motsätter sig det, och genom att särskilda föreskrifter kan meddelas om
var bamet skall bo i händelse av gemensam vårdnad. Vidare
understryks ytterligare att i frågor om vårdnad m.m. barnets bästa har
avgörande betydelse, genom att bestämmelser därom lyfts fram i en
portalparagraf. Inget av dessa förslag torde i praktiken medföra några
större förskjutningar i rättstillämpningen. Av större saklig betydelse
torde de förslag vara som innebär att föräldrar, om de är ense, skall
kunna med socialnämndens godkännande träffa avtal om vårdnad,
boende och umgänge. Detta, i förening med den hjälp socialnämnden
skall ge föräldrarna för att de skall komma överens, kan tänkas
motverka tvister, som ytterst går ut över bamet, och kanske också
minska rättsväsendets kostnader för mål av denna art. Dessutom löser
det remitterade lagförslaget ett länge diskuterat problem om ersättning
för resekostnader, vilket kan minska motsättningar mellan föräldrarna.

Föräldrabalkens vårdnadskapitel blev redan när den fick ny lydelse år
1983 omfattande, med praktiskt taget en bestämmelse för varje ny
situation, och med många variationer av bestämmelser om likartade
frågor, såsom om hänsynen till barnets bästa och om talerätt. En viss
bättre samordning har kommit till stånd genom förslaget, såtillvida att

Prop. 1997/98:7

Bilaga 11

197

bestämmelserna i 5 och nuvarande 6 § slås samman. Samordningen
torde emellertid kunna drivas betydligt längre. Under föredragningen av
lagrådsremissen har ställts i utsikt att en översyn av kapitlet kommer att
äga rum i systematiskt och språkligt hänseende. En sådan översyn måste
hälsas med tillfredsställelse. Det kan dock inte ankomma på Lagrådet
att i förevarande lagstiftningsärende lägga några synpunkter på den
framtida utformningen av kapitlet.

Däremot måste begäras att när ändringar nu föreslås i kapitlet dessa
genomförs konsekvent genom hela kapitlet så att inte detta blir än mer
komplext än det redan är. Ett exempel på bristande samordning i 6 kap.
är som nämnts mångfalden av olika talebestämmelser. I 5 § innebär
dock förslaget att en talerättsbestämmelse tas bort därför att det av
paragrafen i övrigt framgår att det är någon av föräldrarna som vill få
en ändring till stånd; detta anses inkludera att också båda föräldrarna
kan föra talan. Resonemanget är i sig invändningsfritt men leder till att
paragrafen blir tämligen ensam om att sakna talerättsbestämmelse bland
de paragrafer som kan komma i fråga (se t.ex. 14 a § där motsvarande
talerättsbestämmelse nu föreslås). Lagrådet vill ifrågasätta om det inte
vore bättre att i avvaktan på en samlad genomgång av bl.a.
talerättsbestämmelserna i kapitlet behålla dem som redan finns.

Viktigare är de samordningsproblem som uppkommer genom införandet
av den nya portalparagrafen om hänsynen till barnets bästa. Denna
bestämmelse föreslås införd samtidigt som bl.a. redan gällande fö-
reskrifter om att hänsyn skall tas till barnets bästa behålls i en rad en-
skilda stadganden. En sådan lagstiftningsteknik kan kräva att följd-
ändringar görs även i bestämmelser som inte är aktuella i förevarande
lagstiftningsärende. Således anges i 7 § tredje stycket, att vårdnaden i
visst fall skall överflyttas till särskilt förordnade vårdnadshavare, om det
är "lämpligare". En liknande regel finns i 9 § andra stycket. Uttrycket
"lämpligare" infördes vid 1983 års reform i syfte att något försvaga det
då gällande rekvisitet "uppenbart med hänsyn till barnets bästa" (jfr
t.ex. prop. 1981/82:168 s. 71). I 10 a §, som infördes 1994, stadgas i
sista stycket att viss person skall förordnas till vårdnadshavare, om det
inte är "olämpligt". I nu angivna fall kan fråga uppstå, om rekvisiten
"lämpligare" och "olämpligt" innehåller en i något avseende annorlunda
bedömningsgrund än ett hänsynstagande till vad som är förenligt eller
oförenligt med barnets bästa.

2a §

I 2 a § andra stycket anges vissa omständigheter som är avsedda att
beaktas vid bedömningen av vad som är bäst för bamet. Till dem hör
också barnets vilja med beaktande av barnets ålder och mognad. I FN:s
barnkonvention behandlas dessa båda frågor, om barnets bästa och om
barnets egen vilja, i skilda bestämmelser. Enligt art. 3 skall barnets
bästa komma i främsta rummet vid alla frågor som rör barn. Enligt art.
12 skall barn ha rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som berör det
och barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets

Prop. 1997/98:7

Bilaga 11

198

ålder och mognad. Konventionen får dock ses som en helhet; vid
bedömningen av barnets bästa skall alltså hänsyn tas bl.a. till barnets
rätt att komma till tals. Nu gällande bestämmelser i foräldrabalken om
barnets vilja (6 kap. 10 d § och 15 § fjärde stycket) synes behandla
principen om hänsynen till barnets bästa som fristående. Särskilt tydligt
är detta i fråga om 10 d §, som infördes i syfte att den grundläggande
principen om barnens rätt att komma till tals i frågor som rör deras
person skall framgå direkt av lagtexten. I rättsfallet NJA 1995 s.398 har
HD vid valet av vårdnadshavare för en 13-årig flicka tagit hänsyn till
barnets bestämda vilja. HD uttalade därvid att även om faderns
lämplighet som vårdnadshavare kunde ifrågasättas av olika skäl, var
förhållandena inte sådana att en lösning i enlighet med flickans bes-
tämda vilja kunde antas medföra bestående fara för hennes hälsa eller
utveckling på sätt som sägs i 6 kap. 7 § FB. Det är alltså här fråga om
en princip, som särskilt i fråga om äldre barn ger uttryck för respekt
för barnets person och egenart (jfr 6 kap. 1 §), låt vara att den är
underordnad hänsynen till barnets bästa på så sätt att starka
kontraindikationer kan tvinga domstolen att gå emot barnets vilja även
om det nått en viss grad av mognad. Lagrådet förordar därför att
bestämmelsen ges en fristående placering. Eftersom det synes svårt att
på ett motsägelsefritt sätt ordna in den i 2 a §, föreslår Lagrådet att den
tas in närmast efter denna paragraf i en ny 2 b § med följande lydelse:

"Vid avgörande enligt detta kapitel av frågor som rör vårdnad, boende
och umgänge skall hänsyn också tas till barnets vilja med beaktande av
barnets ålder och mognad."

14 a §

Enligt första stycket får, om barnet står under vårdnad av båda
föräldrarna, rätten på talan av en av dem eller båda besluta vem bamet
skall bo tillsammans med. Av motiveringen framgår att avsikten med
bestämmelsen är att domstolen skall kunna förordna att bamet skall bo
hos en av föräldrarna eller växelvis hos båda. Domstolarna gör sig
emellertid alltmer oberoende av förarbetsuttalanden och det kan inte
uteslutas att någon förälder kommer att föra talan om att barnet skall bo
hos exempelvis farmor och kanske rentav får bifall till sin talan. Den
avsedda begränsningen bör därför framgå direkt av lagtexten som
förslagsvis kan få följande lydelse:

"Står barnet under vårdnad av båda föräldrarna får rätten på talan av en
av dem eller båda besluta vem av föräldrarna bamet skall bo
tillsammans med eller att bamet skall bo växelvis hos båda."

15 b §

I paragrafen, som handlar om resekostnader i samband med umgänge,
sägs i andra stycket att rätten får besluta om kostnad för resor enligt
första stycket. Det rör sig här om ett betalningsanspråk, en fråga som
det är självklart att rätten kan pröva. Stycket bör utgå. Däremot kan
övervägas att i 17 §, analogt med bestämmelsen i fjärde stycket, införa
en bestämmelse om att i mål om umgänge ersättning för resekostnader

Prop. 1997/98:7

Bilaga 11

199

enligt 15 b § kan yrkas utan stämning.

17 a §

I bestämmelsen föreslås bl.a. att socialnämnden i den kommun där
bamet har sitt hemvist skall pröva om ett avtal mellan föräldrarna om
vårdnad, boende eller umgänge skall godkännas. Det kan i förevarande
fall finnas skäl för att - i överensstämmelse med forumreglerna i 6 kap.
17 § - knyta socialnämndens prövning till hemvistkommunen.
Emellertid har enligt 2 kap. 2 § foräldrabalken socialnämnden i den
kommun där barnet är folkbokfört fått i uppgift att utreda frågan om
faderskapet till ett barn. Lagrådet ifrågasätter om inte socialnämnden i
den kommun där bamet är folkbokfört också bör anförtros de uppgifter
som avses i 6 kap. 17 a §. Detta skulle kunna vara till fördel bl.a. i de
fall då det kan bli aktuellt att reglera förhållanden mellan föräldrar där
en av dem är tillsammans med barnet s.k. kvarskriven i en kommun.
Några avgörande tillämpningssvårigheter med att knyta socialnämndens
nu aktuella prövning till barnets folkbokföringskommun torde inte
uppkomma. Det kan i sammanhanget erinras om att kommunen enligt
3 § socialtjänstlagen (1980:620) har det yttersta ansvaret för att de som
vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver.

För att uppnå en bättre samordning av de olika paragraferna torde hän-
visningen i sista stycket till socialtjänstlagen böra på motsvarande sätt
som skett i 18 § föras in i ett nytt första stycke i paragrafen.

21 kap. 5 §

Den nya bestämmelsen om att barnets bästa skall komma i främsta
rummet vid verkställighet kan enligt Lagrådets mening skjutas fram
ytterligare genom att den placeras t.ex. som ett första stycke i 21 kap.
1 §, eftersom den är avsedd att stå i fokus såväl vid prövningen av om
verkställighet skall vägras eller inte som vid själva verkställig-
hetsförfarandet.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Prop. 1997/98:7

Bilaga 11

200

Justitiedepartementet                                   Prop. 1997/98:7

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 30 oktober 1997

Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden

Peterson, Freivalds, Tham, Schori, Blomberg, Andersson, Winberg,

Uusmann, Sundström, Johansson, Klingvall, Åhnberg, Östros, Messing

Föredragande: statsrådet Freivalds

Regeringen beslutar proposition 1997/98:7 Vårdnad, boende och
umgänge.

201

gota b 55035, Stockholm 1997