Skr.
1997/98:67
Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Stockholm den 26 februari 1998
Göran Persson
Leif Blomberg
(Inrikesdepartementet)
I skrivelsen presenterar regeringen sin syn på centrala frågor som rör det
miljömål som gäller för konsumentpolitiken. Målet är att sådana kon-
sumtions- och produktionsmönster utvecklas som minskar påfrestningar-
na på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling. En hand-
lingsplan för arbetet med att uppfylla målet läggs fram. Ett viktigt skäl
till detta är att överslagsberäkningar från bl.a. Naturvårdsverket pekar på
att hushållen ger upphov till sammantaget nära hälften av de svenska
miljöskadliga utsläppen. Miljömålet, som fastlades år 1995, är en nyhet
inom konsumentpolitiken och det är därför angeläget att insatser görs så
att det även i praktiken far samma tyngd som övriga mål. Handlingspla-
nen utgör ett led i regeringens arbete för att uppnå en hållbar utveckling
och är inledningen av en process vars syfte är att uppmuntra och under-
lätta för hushållen att ta ett ökat ansvar för miljön och resurshushållning-
en. Handlingsplanen skall genomföras inom ramen för befintliga resurser
och ambitionsnivån far därför anpassas till de omprioriteringar som kan
göras.
Regeringen redovisar i skrivelsen sin avsikt att ge Konsumentverket ett
sektorsansvar för konsumentrelaterade miljöfrågor samt uppgiften att
formulera sektorsmål för att precisera miljömålet i konsumentpolitiken.
Vidare betonas att mer kunskap behövs om frågor som rör konsumenter-
na och miljön som grund för beslut om åtgärder och uppföljning. Efter-
som kunskap också är en förutsättning för ändrat beteende, utgör utökad
förmedling av kunskap och information till hushållen en central del av
handlingsplanen.
1 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 67
Vidare presenteras i skrivelsen olika åtgärder som regeringen anser va- Skr. 1997/98:67
ra viktiga när det gäller konsumtionen och produktionen av varor och
tjänster. Det gäller bl.a.
- utökade insatser med avseende på miljöaspekter i varuprovningsverk-
samheten,
- utvärdering av det nordiska miljömärkningssystemet,
- analys av förutsättningarna för ömsesidigt godkännande av miljömär-
ken på internationell nivå,
- utökad bevakning av miljöargument i marknadsföringen,
- förbättrad miljöinformation om produkter,
- strävan efter prisundersökningar även för ekologiskt producerade livs-
medel,
- beaktande av hushållsaspekter inom systemen för källsortering.
Regeringen berör vidare hushållens boende och resande och anser bl.a.
att konsumenternas val av transportmedel och bostad måste underlättas
genom bättre information om miljöaspekter. Regeringen betonar även att
det är av stor vikt att konsumentaspekter tillgodoses inom kollektivtrafi-
ken för att motverka en utveckling mot ett ensidigt beroende av bil.
I skrivelsen betonas den lokala verksamhetens betydelse och behovet
av att stöd till frivillig verksamhet som rör konsumentrelaterade miljö-
frågor prioriteras. Aktivt internationellt arbete, bl.a. inom Norden, EU,
OECD och FN, lyfts också fram. Avslutningsvis behandlar regeringen
hur uppföljningen av målet och redovisningen av arbetet bör genomföras.
Skr. 1997/98:67
1 Ärendet och dess beredning..............................................................4
2 Bakgrund och inriktning....................................................................4
3 Problembeskrivning - hushållens inverkan på miljön.......................8
4 Miljömålet inom konsumentpolitiken.............................................10
5 Sektorsans var för Konsumentverket...............................................13
6 Sektorsmål för miljön......................................................................15
7 Mer kunskap om konsumentrelaterade miljöfrågor........................16
8 Kunskapsförmedling och information.............................................20
9 Åtgärder som rör konsumtionen och produktionen av varor och
tjänster.............................................................................................25
10 Åtgärder som rör boendet................................................................35
11 Åtgärder som rör resandet...............................................................37
12 Stöd till lokal och frivillig verksamhet............................................39
13 Internationellt samarbete.................................................................41
14 Uppföljning och redovisning...........................................................42
15 Ekonomiska konsekvenser..............................................................43
Bilaga 1 Utredarens sammanfattning av betänkandet Konsumenterna
och miljön (SOU 1996:108)..................................................45
Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser..........................................51
Bilaga 3 Sammanfattning av Miljön i konsumentpolitiken
(Konsumentverket, rapport 1997:31)....................................52
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 februari 1998.... 54
Skr. 1997/98:67
I juni 1995 godkände riksdagen regeringens forslag i propositionen Aktiv
konsumentpolitik om mål och inriktning för konsumentpolitiken (prop.
1994/95:140, bet. 1994/95:LU32, rskr. 1994/95:438). Ett av de fyra må-
len är att sådana konsumtions- och produktionsmönster utvecklas som
minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar
utveckling.
En särskild utredare - Utredningen om konsumenterna och miljön - har
utrett frågan hur miljömålet inom konsumentpolitiken skall kunna uppnås
och lagt fram förslag till en handlingsplan. Utredaren överlämnade sitt
betänkande Konsumenterna och miljön (SOU 1996:108) i juni 1996. Ut-
redarens sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstans-
erna finns i bilaga 2. En sammanställning av remissyttrandena finns till-
gänglig i Inrikesdepartementet (In96/617/KO).
Regeringen har uppdragit åt Konsumentverket att vidareutveckla viss
av utredarens förslag (Förslag till utformning av ett sektorsansvar för
miljömålet i konsumentpolitiken, rapport 1997:19 samt Miljön i konsu-
mentpoliken, rapport 1997:31). En sammanfattning av Konsumentverkets
senaste rapport Miljön i konumentpolitiken finns i bilaga 3. Ett bered-
ningsarbete har även bedrivits i form av arbetsgrupper inom Regerings-
kansliet.
Propositionen Aktiv konsumentpolitik
Bakom miljömålet inom konsumentpolitiken låg strävan att starkare be-
tona sambandet mellan konsumtion och miljö. I propositionen hänvisades
bl.a. till att ohållbara konsumtions- och produktionsmönster enligt FN:s
handlingsprogram Agenda 21 utgör den viktigaste orsaken till miljöpå-
frestningar, särskilt i industriländerna.
Regeringen framhöll i propositionen att det är en viktig konsumentpo-
litisk uppgift att försöka uppnå sådana konsumtionsmönster som belastar
miljön så lite som möjligt. Vidare betonades vikten av att påverka även
produktionen i denna riktning. Betydelsen av att man från centralt håll
skapar förutsättningar för och stimulerar en utveckling av långsiktigt
hållbara konsumtions- och produktionsmönster underströks. Regeringen
framhöll att det är angeläget att konsumenterna blir medvetna om bety-
delsen av att handla - i dubbel bemärkelse — miljöanpassat trots att ett
sådant handlande kan komma att stå i strid med kortsiktiga intressen.
Regeringen påpekade också att en sådan inriktning ligger i linje med,
förutom Agenda 21, även EU:s konsumentpolitiska program och pro-
grammet för det nordiska samarbetet på konsumentområdet.
En handlingsplan för hur miljömålet i konsumentpolitiken skall kunna Skr. 1997/98:67
uppnås aviserades i propositionen Aktiv konsumentpolitik. Det främsta
syftet med handlingsplanen angavs vara att underlätta för konsumenterna
att bedöma de miljömässiga konsekvenserna av sitt levnadssätt och sin
konsumtion samt att göra det möjligt för konsumenterna att leva på ett
sätt som minskar belastningen på miljön. Utredningen om konsumenter-
na och miljön har haft som uppgift att ta fram en sådan handlingsplan.
Betänkandet Konsumenterna och miljön
I betänkandet presenteras tre strategier som enligt utredaren bör ligga till
grund för det fortsatta arbetet. Strategierna innebär att konsumentfrågor-
na skall få högre status, att konsumenternas engagemang skall underlättas
och tillvaratas samt att konsumenterna skall fa entydiga budskap i miljö-
frågor. Betänkandet innehåller dels generella förslag, dels exempel på
åtgärder enligt de tre strategierna.
Utredaren menar att miljömålet skall ha samma tyngd som övriga kon-
sumentpolitiska mål och att det skall utvecklas och göras mätbart. Enligt
utredaren bör miljömålet i konsumentpolitiken kopplas till miljöpoliti-
kens mål och ett kunskapsmål formuleras som bl.a. omfattar grundläg-
gande naturvetenskapliga insikter. I betänkandet föreslås vidare att rege-
ringen skall göra en årlig redovisning till riksdagen av hur arbetet med
miljömålet i konsumentpolitiken fortskrider. Dessutom föreslås att of-
fentliga utredningar och propositioner skall beakta förväntade effekter på
miljön.
Ansvarsfördelningen bör enligt utredaren renodlas så att Konsument-
verket far huvudansvaret för att konkretisera inriktningen för arbetet mot
miljömålet. I detta syfte föreslås att verket ges ett sektorsansvar för mil-
jömålet och att andra myndigheter skall samverka med Konsumentver-
ket i dessa frågor. Vidare föreslår utredaren att en delegation för konsu-
ment- och miljöfrågor inrättas för att befasta samarbetet mellan berörda
aktörer, ge ökad status åt frågorna och skapa utrymme för ett gränsöver-
skridande nytänkande. Som ett alternativ till en delegation föreslås att en
referensgrupp inom Inrikesdepartementet inrättas. I betänkandet föreslås
också ändringar i högskolelagen och i inriktningen av högskoleutbild-
ningen för att främja konsumentrelaterade miljöfrågor. Vidare presente-
ras förslag som rör det lokala arbetet och det statliga stödet till frivillig-
organisationers verksamhet. Utökad forskning och ett basprogram för
statistik föreslås för området.
Utredaren framhåller att hushållens konsumtion av varor, boende och
resande har stor inverkan på miljön. I betänkandet ges konkreta förslag
på åtgärder inom dessa områden. Förslagen som rör varuområdet avser
bl.a. standardiseringsarbete, miljömärkning, miljöargument i reklam och
prisbevakning av KRAV-märkta varor. När det gäller boendet föreslås
bl.a. att bostäder skall miljödeklareras, att hushållen skall debiteras efter
faktisk energiförbrukning och att miljöanpassning av bostäder skall ge
rabatt på fastighetsskatten. När det gäller resandet föreslås bl.a. att per-
sonbilar skall miljödeklareras och att konsumenterna skall fa användbar Skr. 1997/98:67
information om transporter utan bilägande.
För en mer heltäckande bild av betänkandets förslag hänvisas till utre-
darens sammanfattning i bilaga 1.
Remissbehandlingen av betänkandet Konsumenterna och miljön
Vid remissbehandlingen av betänkandet efterfrågades remissinstansernas
syn på utredarens forslag, särskilt i följande delar:
- att Konsumentverket ges ett sektorsansvar for miljömålet i konsument-
politiken,
- att en delegation for konsument- och miljöfrågor inrättas samt att en
redovisning görs med viss periodicitet till riksdagen om hur arbetet mot
miljömålet i konsumentpolitiken fortlöper,
- att en databas med konsument- och miljöinformation inrättas,
- att konsument- och miljöfrågorna skall beaktas och konsumenternas
inflytande stärkas i standardiseringsarbetet.
I det följande redogörs kortfattat for remissinstansernas syn på betänk-
andets förslag.
Ett allmänt intryck är att remissinstanserna anser att det är angeläget att
åtgärder vidtas för att underlätta för konsumenterna att bidra till en bättre
miljö. Flera instanser menar dock att betänkandets förslag inte är till-
räckligt konkreta och därför måste kompletteras. Avsaknaden av konse-
kvensanalyser, kostnadskalkyler och fmansieringsförslag kritiseras.
Betänkandets generella förslag stöds i stor utsträckning. En majoritet
av remissinstanserna är dock negativa till förslaget att inrätta en delega-
tion för konsument- och miljöfrågor, bl.a. med hänvisning till att de aktu-
ella uppgifterna i stället bör ankomma på Konsumentverket. Förslaget att
ge Konsumentverket ett sektorsansvar för miljömålet i konsumentpoliti-
ken får däremot ett positivt mottagande. Några remissinstanser menar
dock att detta kräver tilldelning av nya medel alternativt omprioriteringar
i Konsumentverkets verksamhet. Även förslaget om databaserad miljöin-
formation till konsumenterna får starkt stöd av remissinstanserna. Flera
remissinstanser anför bl.a. att ett flertal olika aktörer skulle ha nytta av en
sådan databas.
Remissinstanserna uttalar stöd för förslaget att hushållen skall debite-
ras efter faktisk energiförbrukning, några instanser dock med vissa in-
vändningar som bl.a. att frågan måste utredas ytterligare. Förslaget att
miljöanpassning av bostaden skall ge rabatt på fastighetsskatten får ett
blandat mottagande av remissinstanserna.
Samtliga remissinstanser ställer sig negativa till att enskilda utan bil
skall ha rätt att dra av kostnaden för hyrbil. Förslaget att enskilda som
innehar förmånsbil skall kunna tjäna på att köra sparsamt avvisas av de
flesta remissinstanser. Ett skäl som anförs är att frågan nyligen varit före-
mål för behandling.
Vidareutveckling av betänkandets förslag
Efter remissbehandlingen av betänkandet gav regeringen Konsumentver-
ket i uppdrag att vidareutveckla betänkandets forslag om sektorsansvar
och om databaserad information om konsumtion och miljö. Uppdraget
redovisades till regeringen i juni 1997 (Förslag till utformning av ett
sektorsansvar for miljömålet i konsumentpolitiken, rapport 1997:19). En
kompletterande redovisning med en preliminär bedömning av i vilken
utsträckning hushållen kan bidra till att uppfylla de nya nationella miljö-
mål som föreslagits av Naturvårdsverket presenterades av Konsument-
verket i december 1997 (Miljön i konsumentpolitiken, rapport 1997:31).
En sammanfattning av rapporten finns i bilaga 3.
De arbetsgrupper som inrättats inom Regeringskansliet for att bereda
betänkandet och vidareutveckla vissa av dess förslag har behandlat följ-
ande områden: kunskapsutveckling och kunskapsförmedling, varor och
tjänster, boende samt resande. Förslagen har behandlats med utgångs-
punkt bl.a i de synpunkter och förslag som lämnats av remissinstanserna.
En handlingsplan för miljömålet
I denna skrivelse presenterar regeringen sin syn på centrala frågor for
miljömålet inom konsumentpolitiken samt lägger fram en handlingsplan
for arbetet med detta mål. Handlingsplanen utgör ett led i regeringens
strävan mot en hållbar utveckling, dvs. en samhällsutveckling som till-
fredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers
möjligheter att tillgodose sina behov. Handlingsplanen är inledningen av
en process vars syfte är att uppmuntra och underlätta for hushållen att ta
ansvar for miljön på det sätt som beskrivs i propositionen Aktiv konsu-
mentpolitik och i den anda som kommer till uttryck i regeringens lång-
siktiga prioriteringar på miljöområdet, bl.a. i förslaget till miljöbalk
(prop. 1997/98:45).
I skrivelsen berörs inledningsvis omfattningen av hushållens miljöbe-
lastning samt beskrivs miljömålet i konsumentpolitiken. I anslutning till
detta behandlas målkonflikter som kan leda till att hushållen avhåller sig
från att välja de ur miljösynpunkt bästa handlingsalternativen. Därefter
redovisar regeringen handlingsplanen for arbetet mot miljömålet. Hand-
lingsplanen, som inbegriper ett flertal av förslagen i betänkandet Konsu-
menterna och miljön, består av följande delar:
• Sektorsansvar for Konsumentverket for konsumentrelaterade miljö-
frågor
• Formulering av sektorsmål for miljön
• Mer kunskap om konsumentrelaterade miljöfrågor
• Ökad förmedling av kunskap och information till hushållen
• Åtgärder som rör konsumtion och produktion av varor och tjänster,
boende samt resande:
- Ökade insatser avseende miljöaspekter i varuprovningsverksamheten
- Utvärdering av det nordiska miljömärkningssystemet
- Analys av förutsättningarna för ömsesidigt godkännande av miljö-
märken på internationell nivå
Skr. 1997/98:67
- Ökad bevakning av miljöargument i marknadsföringen
- Förbättrad miljöinformation om produkter
- Strävan efter prisundersökningar även för ekologiskt producerade
livsmedel
- Beaktande av hushållsaspekter inom systemen för källsortering
- Bättre information om miljöaspekter i boendet
- Bättre bevakning av konsumentaspekter inom kollektivtrafiken
- Bättre information om bilars miljöegenskaper
• Stöd till lokal och frivillig verksamhet
• Aktivt internationellt arbete inom Norden, EU, OECD och FN
• Uppföljning av mål och verksamhet
Området konsumenterna och miljön är till stora delar tvärsektoriellt
och spänner därmed över flera politikområden. Eftersom syftet är att
uppmuntra och underlätta för hushållen att ta ansvar för miljön har rege-
ringen valt att här ge en presentation av åtgärder som utgår från hushålls-
perspektivet, dvs. åtgärder som utgår från hushållens förutsättningar för
att arbeta för en bättre miljö. Viktiga förutsättningar är bl.a. hushållens
resurser i form av kunskap, tid och pengar. Frågeställningar som rör kon-
sumenterna och miljön behandlas även i regeringens miljöpolitiska pro-
position samt i den transportpolitiska propositionen. Vidare görs inom
Regeringskansliet för närvarande en översyn av hela energiskattesyste-
met med utgångspunkt i den modell som föreslås av Skatteväxlings-
kommittén (SOU 1997:11). Dessutom pågår en översyn av vägtrafikens
samlade beskattning. Ett delbetänkande Bilen, miljön och säkerheten
(SOU 1997:126) har överlämnats. Delbetänkandet remissbehandlas för
närvarande.
Skr. 1997/98:67
Försök har gjorts att uppskatta storleken av hushållens miljöbelastning.
Överslagsberäkningar från Naturvårdsverket (Biff och Bil?, rapport
4542, 1996) pekar på att hushållen ger upphov till sammantaget nära
hälften av de svenska miljöskadliga utsläppen, eller ca 40 procent av
växthusgaserna, 30 procent av utsläppen av försurande kväveoxider, 60
procent av utsläppen av de flyktiga organiska föreningar som bildar
marknära ozon, 40 procent av kvävet och 50 procent av den fosfor som
övergöder sjöar och hav, mellan 25 och 45 procent av utsläppen av ozon-
nedbrytande ämnen, 40-50 procent av metallutsläppen samt en betydande
andel av utsläppen av organiska miljögifter. Det rör sig om utsläpp från
hushållens transporter, elanvändning, uppvärmning av bostäder, avlopp
(där dock en del av utsläppen av både kväve, fosfor och metaller härrör
från industrier som är anslutna till avloppsreningsverken) samt utsläpp
som användning av varor förorsakar. I Naturvårdsverkets rapport föreslås
också åtgärder som den enskilde kan vidta för att minska utsläppen. De
viktigaste områdena är fordon, bostäder, livsmedel och andra varor samt
avfall. Aktuella åtgärder enligt rapporten är att minska förbrukningen av
hushållsel och varmvatten, förändra resvanor, använda bränslesnåla bilar, Skr. 1997/98:67
minska proteinintag och ersätta delar av animaliskt protein med vegeta-
bilier, välja miljömärkta varor, källsortera och eventuellt byta uppvärm-
ningssystem i bostaden.
I Danmark har beräkningar gjorts i syfte att kartlägga en typfamiljs re-
sursförbrukning och utsläpp kopplat till olika aktiviteter. Mer än en tred-
jedel av utsläpp och resursförbrukning kunde enligt det sätt man beräknat
hänföras till livsmedelsförbrukningen (Forbrugerstyrelsen, Miljöbelast-
ningen ved familiens aktiviteter, 1996:1, Köpenhamn).
Hushållen svarar för cirka en tredjedel av Sveriges totala energiför-
brukning i form av direkt förbrukning exklusive transporter.
Nämnda siffror ger en bild av omfattningen av hushållens totala inver-
kan på miljön. Konsumentverket pekar i sin rapport Miljön i konsument-
politiken på miljöproblem som har en tydlig koppling till den enskilde
konsumentens beteende samt på relevanta produktgrupper i samman-
hanget.
För att kunna identifiera de områden där hushållen enklast kan påverka
sin miljöbelastning skiljer Konsumentverket i rapporten på konsumenter-
nas direkta och indirekta miljöpåverkan. Enligt verkets rapport sker di-
rekt påverkan när "utsläppen kommer från användning eller kvittblivning
av produkter där konsumenten
a) kan välja typ av vara eller helt avstå,
b) har avgörande inflytande över hur produkten används samt
c) har avgörande inflytande över hur produkten kvittblivs."
Påverkan skall sålunda ske direkt från en produkt som konsumenten
använder. Enligt Konsumentverkets rapport räknas t.ex. miljöpåverkan
av elproduktion som indirekt när en hushållsapparat drivs med köpt el.
Verket menar att det är svårt att stimulera ett miljömedvetet konsument-
beteende när konsumenterna inte känner att de har ett direkt inflytande
över de negativa miljöeffekterna. Detta gäller särskilt när miljöeffekterna
ligger flera led bakåt i t.ex. en producentkedja.
Enligt Konsumentverkets bedömning av graden av hushållens miljöpå-
verkan anses denna kunna betecknas som stor om den är direkt och utgör
mer än en tredjedel av den totala miljöpåverkan som sker i Sverige. De
problemområden för vilka hushållens beteende har störst betydelse är
enligt rapporten klimatpåverkande utsläpp, försurande och gödande luft-
föroreningar (kväveoxider), fotokemiska oxidanter (marknära ozon),
övergödande vattenföroreningar, miljöpåverkande tungmetaller och orga-
niska miljögifter samt hälsofarliga ämnen i den yttre miljön. Områdena
biologisk mångfald, genmodifierade organismer och avfall bör enligt
Konsumentverket ägnas särskild uppmärksamhet trots att den direkta
påverkan från konsumenterna utgör mindre än en tredjedel, eftersom
konsumenterna indirekt kan ha ett betydande inflytande över utveckling-
en.
De produktgrupper som Konsumentverket bedömer som mest betyd-
elsefulla när det gäller konsumenternas direkta miljöpåverkan är följan-
de, angivna utan särskild rangordning: privata fordon, transporttjänster,
drivmedel, fritidsbåtar, skotrar, arbetsredskap, villapannor, olja,
biobränsle, system för VA-lösningar för enskilda byggnader, livsmedel,
batterier, fogmassor, lim, färger, lacker, bil- och båtvårdsmedel, biocider, Skr. 1997/98:67
tvätt- och rengöringsmedel, hemelektronik, hushållsapparater, vitvaror,
papper, textilier, läder, plast, möbler och inredning. Potentialen för miljö-
förbättringar varierar stort mellan produktgrupperna och situationen är
högst skiftande när det gäller kunskapsunderlag, förekomsten av märk-
ning eller andra åtgärder samt genomslaget av dessa.
Konsumentverket har i sin rapport gjort en preliminär bedömning av i
vilken utsträckning hushållen kan bidra till att uppfylla de nya nationella
miljömål som föreslagits av Naturvårdsverket (se avsnitt 4 och 6). Mer
kunskap om omfattningen av hushållens miljöbelastning och deras möj-
ligheter att ändra beteende behövs och bör utvecklas för att insatserna
från statens sida skall kunna koncenteras på de områden där de gör störst
nytta. Se även avsnitt 7 om kunskapsutveckling och avsnitt 14 om upp-
följning.
Miljömålet inom konsumentpolitiken
För att påfrestningarna på miljön skall kunna minska i ett långsiktigt per-
spektiv fordras bl.a. hållbara konsumtions- och produktionsmönster.
Detta är bakgrunden till att regeringen som ett av de fyra konsumentpoli-
tiska målen valt att ställa upp målet att sådana konsumtions- och produk-
tionsmönster utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar
till en långsiktigt hållbar utveckling. De övriga målen är att hushållen
skall ha goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och andra resurser
effektivt, att konsumenterna skall ha en stark ställning på marknaden och
att konsumenternas hälsa och säkerhet skyddas. De fyra konsumentpoli-
tiska målen är likställda. Miljömålet är en nyhet inom konsumentpoliti-
ken och det är därför angeläget att det nu görs insatser så att detta mål
även i praktiken far samma tyngd och genomslag som de övriga målen.
En hållbar utveckling innebär att vi som lever i dag klarar våra behov
utan att äventyra förutsättningarna för framtida generationer. Ekonomisk
utveckling, en rik kultur och social välfärd måste gå hand i hand med
skydd av miljön och hushållning med naturresurserna. Målen för ett
ekologiskt hållbart samhälle är skyddet av miljön och människors hälsa,
en hållbar försörjning och en effektiv användning av jordens resurser. I
regeringens skrivelse Ekologisk hållbarhet (skr. 1997/98:13) framhåller
regeringen att användningen av energi och andra naturresurser skall bli
mycket effektivare än i dag. I detta sammanhang anger regeringen att
faktor 1 O-tänkandet kan fungera som kompass och stimulera till nytän-
kande och att arbetet med att formulera tydliga mål för en effektivare
resursanvändning måste intensifieras. I regeringens proposition om mil-
jöpolitiken, som regeringen avser lägga senare i vår, kommer regeringen
att återkomma till frågan om behovet av effektivisering av resursanvänd-
ningen. De s.k. nationella miljömålen definierar den kvalitet eller det
10
tillstånd i miljön som behöver nås för att en ekologiskt hållbar utveckling Skr. 1997/98:67
skall kunna förverkligas. På regeringens uppdrag har Statens naturvårds-
verk föreslagit nya nationella miljömål i en rapport som överlämnades i
september 1997 (Ren luft och gröna skogar, rapport 4765). Naturvårds-
verkets rapport har varit föremål för remissbehandling och nya nationella
miljökvalitetsmål kommer att föreslås av regeringen i den kommande
miljöpolitiska propositionen. För att de nationella miljökvalitetsmålen
skall kunna uppfyllas bör sektorsmål formuleras för de olika sektorerna i
samhället (se avsnitt 6).
Med begreppet konsumtionsmönster i det konsumentpolitiska miljö-
målet avses enskilda konsumenters konsumtionsmönster. Åtgärder som
rör näringslivets och den offentliga sektorns konsumtion har behandlats
av regeringen i bl.a. propositionen Miljöredovisning och miljöinforma-
tion i näringslivet (prop. 1996/97:167, bet. 1997/98:JoU8, rskr.
1997/98:56) samt berörs i regeringens kommande miljöproposition. Stora
beställargruppers efterfrågan på miljöanpassade varor kan vara till nytta
för hushållen genom att den kan leda till större utbud och därmed pris-
press på dessa varor.
Målet hållbara konsumtionsmönster har tillkommit eftersom det ford-
ras att hushållen övergår från att utföra enstaka symbolhandlingar på
miljöområdet till att ändra sina levnadsvanor för att de på så sätt skall
kunna bidra till en ekologiskt hållbar utveckling. Konsumenterna kan vid
inköp av varor och tjänster ställa krav på och välja alternativ som är bätt-
re ur miljösynpunkt än andra i övrigt likvärdiga produkter, men också
avstå från viss typ av konsumtion. Hushållen kan även ta hänsyn till
miljön vid användningen av varor, hanteringen av avfall samt vid den
egna produktionen av vissa förnödenheter som utgör ett alternativ till köp
av en viss vara eller tjänst.
En effekt av konsumenternas efterfrågan på miljöanpassade alternativ
är att producenterna påverkas att tillverka miljöanpassade varor och
tjänster i större utsträckning. Hållbara produktionsmönster kan således
uppnås genom påverkan från konsumenterna och deras företrädare. Det
stora genomslaget av miljömärkta produkter beror till stor del på konsu-
menternas inflytande. Företagens produktionsmönster kan även påverkas
av konsumentpolitiska åtgärder såsom varuprovningsverksamhet och
branschöverenskommelser (se avsnitt 9). Genom en större efterfrågan
från konsumenterna på miljöanpassade produkter kan även priserna på
dessa på sikt bli lägre.
Att enskilda konsumenter stimuleras till mer miljöanpassade konsum-
tionsmönster i sin vardag kan dessutom få som positiv följdeffekt att
konsumenterna agerar på ett ekologiskt hållbart sätt när de uppträder i
andra roller i samhället. Det kan gälla i rollen som aktieägare, företagsle-
dare eller anställd. En bred förankring och ett brett stöd från enskilda
underlättar således genomförandet av en politik vars mål är en hållbar
utveckling.
11
Vissa målkonflikter
Skr. 1997/98:67
Förekomsten av målkonflikter kan leda till svårigheter för enskilda hus-
håll och konsumenter att agera på ett miljöanpassat sätt. Konflikter mel-
lan olika mål kan uppstå för enskilda i olika valsituationer. Även målkon-
flikter i samhället kan försvåra ett miljöanpassat handlande av enskilda.
Målkonflikterna kan leda till minskad motivation att handla miljömed-
vetet.
För enskilda kan målkonflikter uppstå mellan å ena sidan miljöhänsyn
och å andra sidan främst ekonomi och tidsanvändning. En konsument
som vill handla ekologiskt producerade livsmedel måste för närvarande
oftast vara beredd att betala ett högre pris för dessa. Som ett annat exem-
pel kan nämnas att det är mer tidskrävande att sortera och återlämna av-
fall än att lägga allt i samma soptunna.
Mellan miljöhänsyn och den fria rörligheten för varor och tjänster på
EU:s inre marknad kan en målkonflikt i samhället uppstå som berör kon-
sumenterna. Sveriges åtagande att följa det gemensamma regelverket gör
att vårt handlingsutrymme på nationell nivå ibland är begränsat. Inom
konsumentpolitiken utgör miljömålet ett av fyra, inbördes jämställda,
konsumentpolitiska mål. De övriga målen rör konsumenternas resurshus-
hållning, konsumenternas hälsa och säkerhet och en starkare ställning för
konsumenterna på marknaden. De fyra målen fungerar ofta ömsesidigt
stödjande. Exempelvis har en av konsumentpolitikens främsta uppgifter
alltid varit att hjälpa hushållen att effektivt utnyttja sina resurser, vilket
torde ligga väl i linje även med miljömålet. Det kan dock i vissa situatio-
ner förekomma att miljömålet står i strid med hushållningsmålet eller
något av de övriga målen. En konflikt mellan miljömålet och säkerhets-
målet uppstår när materialet i sängkläder och möbler samt i hemelektro-
nisk utrustning på grund av brandrisk måste flamskyddsbehandlas med
medel som i dag bedöms som miljöfarliga.
Om en målkonflikt uppstår bör en lösning eftersträvas som på ett god-
tagbart sätt tillgodoser båda målen. Om en sådan lösning inte står att fin-
na blir en prioritering aktuell. Prioriteringar underlättas med hjälp av
bättre kunskapsunderlag (se avsnitt 7). Dock finns det inte alltid entydiga
svar på hur miljöproblem uppkommer och kan bemästras. Under alla
omständigheter är det viktigt att målkonflikter identifieras och uppmärk-
sammas, även om de inte alltid går att undvika. I 1997 års ekonomiska
vårproposition (prop. 1996/97:150) framhöll regeringen att propositioner
och utredningar av betydelse skall åtföljas av en ekologisk hållbarhetsbe-
skrivning. Ett liknande förslag presenterades också i betänkandet Kon-
sumenterna och miljön. Ett sådant tillvägagångssätt torde bidra till att
antalet målkonflikter kan minska också på för hushållen viktiga områden.
Andra åtgärder som kan bidra till att motverka förekomsten av målkon-
flikter behandlas senare (se bl.a. avsnitt 5). Miljömålet inom konsument-
politiken bidrar till att målkonflikter uppmärksammas genom att detta
mål i beslutssituationer beaktas parallellt med övriga konsumentpolitiska
mål.
12
Skr. 1997/98:67
Sammanfattning
Regeringen avser att ge Konsumentverket ett sektorsansvar for kon-
sumentrelaterade miljöfrågor. Det innebär att verket kommer att vara
samlande, stödjande och pådrivande i sådana frågor.
Samhällssektorernas miljöansvar
Principen om samhällssektorernas ansvar gavs en framträdande roll i
regeringens proposition Miljöpolitiken inför 1990-talet (prop.
1987/88:85, bet. 1987/88:JoU23, rskr. 1987/88:373). Av propositionen
framgår att varje samhällssektor har ansvar för att förhindra att nya mil-
jöskador uppstår och för att lösa de problem som föreligger.
Detta synsätt har också fått genomslag i det internationella miljöarbe-
tet. Bland annat utgör integreringen av miljöhänsyn i olika sektorer en av
grundtankarna i Agenda 21. Även i OECD och i det nordiska samarbetet
har sektorernas miljöansvar i dag en mer framträdande roll än tidigare.
Integrationsprincipen fördes in i EG-fördraget i och med att enhetsakten
trädde i kraft år 1987. Integrering av miljöhänsyn och samhällssektorer-
nas ansvar för miljön utgör en central del av EU:s femte åtgärdsprogram
för miljön. Genom Amsterdamfördraget i juni 1997 har principen flyttats
till EG-fördragets första del, vilket innebär att den utgör en av gemen-
skapens grundläggande principer.
Sektorsansvar för myndigheter
Vissa myndigheter har ett s.k. formellt sektorsansvar för miljön. Detta
ansvar går utöver det grundläggande miljöansvaret för den egna verk-
samheten enligt verksförordningen (1995:1322). Sektorsansvaret innebär
ett ansvar gentemot regeringen att sträva efter en utveckling inom ett
visst samhällsområde som ligger i linje med nationellt fastlagda mål och
riktlinjer genom att verka samordnande, stödjande och pådrivande i för-
hållande till övriga aktörer av betydelse för utvecklingen inom sektorn.
Sektorsansvar ges sådana myndigheter där en miljöanpassning är av sär-
skild vikt för en hållbar utveckling. Bland de myndigheter som redan har
ett formellt sektorsansvar återfinns främst de s.k. trafikverken och myn-
digheter med uppgifter inom de areella näringarna. I sektorsansvaret in-
går även att följa, analysera och rapportera hur sektorns miljöpåverkan
och miljöarbete utvecklas och förse regeringen med underlag och förslag
till mål, riktlinjer, styrmedel m.m. för miljöarbetet inom sektorn. Natur-
vårdsverket har en roll som samordnare i arbetet. Överenskommelser har
träffats mellan Naturvårdsverket och myndigheter med sektorsansvar
som bl.a. behandlar utgångspunkter och inriktning av det sektorsinriktade
miljöarbetet samt ansvars- och arbetsfördelning mellan myndigheterna. I
13
betänkandet Förvalta med miljöansvar (SOU 1997:145) föreslås sektors- Skr. 1997/98:67
ansvar för ekologiskt hållbar utveckling för vissa myndigheter. Sektors-
ansvar för olika myndigheter kommer att behandlas i den kommande
miljöpropositionen.
Sektorsansvar för Konsumentverket
Konsumentverket är den centrala myndigheten inom den konsumentpoli-
tiska sektorn. Konsumentverket har, liksom alla statliga myndigheter, ett
grundläggande miljöansvar för den egna verksamheten. I myndighetsin-
struktionen för Konsumentverket anges dessutom att ett av fyra mål för
verksamheten skall vara att medverka till att sådana produktions- och
konsumtionsmönster utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön
och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling. Vidare tillhör Konsu-
mentverket en av de tjugofem pilotmyndigheter som ingår i projektet
"Miljöledningssystem i statlig förvaltning". Att införa miljöledningssys-
tem innebär i korthet att integrera miljöhänsyn i verksamheten. Utform-
ningen av miljöledningssystemet skall redovisas till regeringen i sam-
band med årsredovisningen för år 1997.
Frågor som rör hushållen och miljön är i stor utsträckning av horison-
tell karaktär och ett flertal olika aktörer är, eller skulle kunna vara, verk-
samma inom området. Ett löpande och nära samarbete mellan berörda
myndigheter och i förhållande till övriga berörda aktörer är därför av stor
betydelse. Ett sådant samarbete torde också leda till att intresse- och mål-
konflikter undviks i högre grad och till att ett samlat budskap kan ges till
konsumenter och näringsliv i frågor som rör konsumenterna och miljön.
Samarbete är naturligtvis också av betydelse ur ett samhällsekonomiskt
perspektiv.
För att underlätta en sådan samordning och för att arbetet mot miljö-
målet i konsumentpolitiken skall kunna genomföras på ett effektivt sätt
kommer regeringen att genom en ändring i myndighetsinstruktionen ge
Konsumentverket ett sektorsansvar för konsumentfrågor som rör ekolo-
giskt hållbar utveckling. Verksamheten är av den karaktären att en miljö-
anpassning kan anses vara särskilt viktig för en hållbar utveckling, inte
minst när det gäller stödet till lokal verksamhet. Ett sektorsansvar för
Konsumentverket för konsumentrelaterade miljöfrågor innebär i enlighet
med vad som tidigare sagts att verket bör vara samlande, stödjande och
pådrivande i sådana frågor.
Med utgångspunkt i målen för verksamheten, där miljömålet ingår som
en del, arbetar Konsumentverket redan i dag med miljöfrågor. Verket är
ansvarig myndighet för den europeiska energimärkningen, genomför va-
ruprovningar, deltar i arbetet med den nordiska miljömärkningen, utfär-
dar föreskrifter beträffande EU:s miljömärkningssystem samt gör utbild-
nings- och informationsinsatser m.m.
Konsumentverket har i sin redovisning av uppdraget om hur ett sektor-
sansvar för verket skulle kunna utformas redogjort dels för vad ett sådant
ansvar skulle kunna innebära, dels för relationen mellan verket och ett
flertal andra myndigheter. Konsumentverket har funnit att det i relation
14
till andra myndigheter inte finns något hinder för att ge verket ett sektors- Skr. 1997/98:67
ansvar för konsumentrelaterade miljöfrågor. Detta bekräftas av remissva-
ren med anledning av betänkandet Konsumenterna och miljön. Särskilt
berörda myndigheter är, förutom Naturvårdsverket, Statens energimyn-
dighet, Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Boverket, Väg-
verket, Kemikalieinspektionen, Statens jordbruksverk, Statens livsme-
delsverk, Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete (SIDA) och
Statens skolverk. Enighet råder mellan Konsumentverket och Natur-
vårdsverket om hur det miljörelaterade arbetet inom konsumentsektom
bör utformas. Exempel på andra aktörer verksamma inom området är
miljö- och konsumentorganisationer, kommunala konsumentvägledare
och energirådgivare.
Konsumentverket skulle inom ramen för sektorsansvaret från ett hus-
hållsperspektiv eller utifrån hushållens förutsättningar kunna beakta
miljöaspekter vid kunskapsutvecklingen inom verket, ansvara för kun-
skapsförmedling avseende miljöfrågor till hushållen och övriga berörda
aktörer samt verka för att konsumentaspekter beaktas i andra myndighe-
ters information till hushållen i frågor som rör en hållbar utveckling. Vi-
dare skulle verket kunna verka för att producenter i ökad utsträckning
inkluderar såväl funktions- och kvalitetskrav som miljökrav i produktut-
vecklingen samt stödja frivilliga organisationer som bedriver konsument-
inriktat miljöarbete.
Sammanfattning
Regeringen kommer att ge Konsumentverket i uppdrag att, i samråd
med Naturvårdsverket och övriga berörda myndigheter, formulera
sektorsmål som preciserar miljömålet i konsumentpolitiken. För att
statens insatser skall kunna koncentreras på de områden där de gör
bäst nytta bör sektorsmålen formuleras utifrån en analys av vilka
miljöproblem som hushållen bäst kan bidra till att avhjälpa. Sektors-
målen bör inordnas under de nationella miljökvalitetsmål som beslu-
tas av riksdagen. Konsumentverket har gjort en preliminär bedömning
av i vilken utsträckning hushållen kan bidra till att uppfylla de olika
nationella miljömål som föreslagits av Statens naturvårdsverk.
Nationella miljömål definierar den kvalitet eller det tillstånd i miljön
som behöver nås för att samhället skall vara ekologiskt hållbart. Syftet
med de nationella miljömålen är att de skall vara styrande för miljöarbe-
tet i Sverige. Dessa mål bör därför utgöra en utgångspunkt för mer preci-
serade mål och åtgärder inom olika samhällssektorer. Naturvårdsverket
har fatt i uppgift att samordna arbetet med att formulera mål för de olika
samhällssektorerna. Detta uppdrag kommer att fortsätta under år 1998.
15
De nationella miljömålen och sektorsmålen skall följas upp och revideras
i takt med förändringar i omvärlden och i och med att ny kunskap ut-
vecklas (se avsnitt 14).
Regeringen kommer att ge Konsumentverket i uppdrag att efter det att
riksdagen fastslagit nya nationella miljökvalitetsmål i samråd med Na-
turvårdsverket och övriga berörda myndigheter formulera sektorsmål för
hushållen i form av delmål till miljömålet i konsumentpolitiken, som är
ett av effektmålen i konsumentpolitiken. För att statens insatser skall
kunna koncentreras på de områden där de gör bäst nytta skall målen for-
muleras utifrån en analys av vilka miljöproblem som hushållen bäst kan
bidra till att avhjälpa (se avsnitt 3). I Konsumentverkets rapport Miljön i
konsumentpolitiken har verket gjort en preliminär bedömning av i vilken
utsträckning hushållen kan bidra till att uppfylla de olika nationella mil-
jömål som föreslagits av Naturvårdsverket. I regeringens miljöpolitiska
proposition kommer aktuella aktörer, när det gäller att uppfylla de natio-
nella miljökvalitetsmålen, att pekas ut.
Sektorsmålen bör formuleras med sikte på att hushållen skall uppmunt-
ras och ges reell möjlighet att beakta miljöaspekter vid valet av varor och
tjänster, ställa miljökrav på de varor de införskaffar och på de tjänster de
tar i anspråk, ta ett ökat miljöansvar i samband med användningen av
varor genom att använda och underhålla dem på rätt sätt samt genom att
förbättra sin källsortering i takt med att förutsättningar för detta ges. På-
verkan på företagens produktionsmönster kan, vid sidan av enskilda kon-
sumenters efterfrågan, ske direkt genom konsumentpolitiska insatser så-
som varuprovningsverksamhet (se avsnitt 9). Detta bör också beaktas vid
utarbetandet av sektorsmålen. Ett miljöanpassat beteende hos konsu-
menterna är beroende av att de besitter kunskap om sambandet mellan
det egna agerandet och inverkan på miljön. Det bör därför övervägas om
ett mätbart kunskapsmål bör inkluderas (se även avsnitt 8).
Skr. 1997/98:67
Sammanfattning
Ett bättre underlag inför beslut om åtgärder och uppföljning behövs
när det gäller konsumentfrågor som rör ekologisk hållbarhet. Kunska-
pen bör öka bl.a. avseende:
- sambandet mellan hushållens agerande och påverkan på miljön, bl.a.
på vilket sätt de mest påtagliga minskningarna i hushållens miljöbe-
lastning kan åstadkommas,
- faktiska förutsättningar för hushållen att agera miljömedvetet,
- målkonflikter ur ett hushållsperspektiv,
- hushållens prioriteringar.
16
Regeringen anser att det projekt som bedrivs av Konsumentverket och
Naturvårdsverket i syfte att minska hushållens miljöpåverkan bör fort-
sätta.
Regeringen anser att Forskningsrådsnämnden (FRN) inom ramen för
den konsumentforskning nämnden stödjer skall lägga tonvikt vid frå-
gor som rör konsumenterna och miljön. Konsumentverkets insatser
för att initiera och stödja forskning bör innebära ett förstärkt konsu-
mentperspektiv
Kunskap som rör konsumenterna och miljön
Stöd från samhällets sida som syftar till att förbättra förutsättningarna
och skapa incitament för hushållen att anpassa sina aktiviteter till en
hållbar utveckling förutsätter väl underbyggd och samlad kunskap. Kon-
sumentverket behöver sådan kunskap i egenskap av sektorsansvarig
myndighet. Verket bör fungera som kunskapskälla i förhållande till en-
skilda konsumenter, vidareinformatörer samt övriga aktörer inom områ-
det. Konsumentverket bör i denna egenskap också förse regeringen med
erforderligt underlag för att regeringen skall kunna bedöma effekterna av
vidtagna åtgärder och avgöra om utvecklingen leder till att målen på om-
rådet uppnås (se avsnitt 14).
För att insatserna skall kunna koncentreras till de för en hållbar ut-
veckling mest relevanta områdena behövs kunskap om sambandet mellan
hushållens agerande och inverkan på miljön, dvs. vilka miljöproblem
hushållens agerande ger upphov till. Både de beteendemönster och de
produktgrupper som orsakar de största miljöproblemen måste identifieras
för att rätt prioriteringar skall kunna göras. Konsumentverket pekar i sin
rapport på miljöproblem som beror på den enskilde konsumentens bete-
ende och på relevanta produktgrupper. Regeringen anser att det är viktigt
att det vid kartläggningen och bedömningen av hushållens miljöbelast-
ning skapas så klara och enhetliga definitioner som möjligt (se avsnitt 3).
Produkters livslängd och deras miljöpåverkan bör studeras samlat.
Kretsloppsdelegationen och Konsumentverket har tillsammans initierat
en studie om betydelsen av konsumentvarors livslängd för miljön
(Hållbara varor, Kretsloppsdelegationen, rapport nr 1997:18). I studien
konstateras bl.a. att det inte alltid är positivt för miljön att en vara har en
lång livslängd. Det behöver belysas vad som är bäst ur miljösynpunkt: att
tillverka en produkt som kan repareras, uppgraderas, återanvändas eller
återvinnas ur den gamla produkten eller att tillverka en ny produkt. Vida-
re bör det analyseras vilken betydelse olika avtalstyper, t.ex. köp eller
leasing, har för miljön. Det brukar i dessa sammanhang talas om att det
skulle vara önskvärt med en övergång från köp av produkter till köp av
"funktioner".
Kunskap behövs även om hushållens faktiska förutsättningar att agera
miljömedvetet. Det kan gälla såväl personliga förutsättningar som kun-
skap, tid eller pengar. Vidare kan det gälla samhällsbetingade faktorer
såsom infrastruktur och samhällsplanering. Det kan även avse kunskap
Skr. 1997/98:67
17
2 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 67
om i vilken mån mer miljövänliga alternativ över huvud taget finns att Skr. 1997/98:67
tillgå. Som tidigare nämnts kan målkonflikter förhindra att konsumenter-
na agerar miljöanpassat (se avsnitt 4). Det är angeläget att veta vari såda-
na målkonflikter består och hur de kan motverkas.
Därutöver är det viktigt att ha kännedom om vilka faktorer som ligger
till grund för hushållens prioriteringar och handlingsmönster och vad
som kännetecknar olika konsumentgrupper. Hushållens agerande bygger
förutom på förutsättningar i form av kunskap, tid och pengar, även på
känslor och värderingar. Emellertid har konsumenterna inte alltid tillgång
till perfekt information på vilken de kan grunda sina beslut. Det är viktigt
att veta vilken typ av information konsumenterna efterfrågar och vilka
omständigheter som avgör i vilken utsträckning de kan tillgodogöra sig
informationen. Andra betydelsefulla frågeställningar är i vilken mån det
finns en koppling mellan avsikt och faktisk handling samt beredvillighe-
ten hos enskilda konsumenter att agera miljöanpassat, även om det inte
innebär en direkt personlig vinning i form av t.ex. pengar. Även konsu-
menternas förväntningar på produkterna med avseende på kvalitet och
funktion är en relevant fråga. Konsumentverkets undersökningar från
åren 1993, 1994 och 1995 visar att kvinnor genomgående har ett större
engagemang än män när det gäller miljöfrågor. En undersökning som
nyligen genomförts av Konsumentverket visar dock att intresset hos män
för miljöfrågor nu är i princip lika stort (Allmänhetens agerande och at-
tityder i miljöfrågor, rapport 1998:7).
Konsumentverket och Naturvårdsverket har tillsammans inlett ett pro-
jekt i syfte att stimulera hushållen att agera så att deras miljöpåverkan
minskas. De områden som hittills bedömts som viktigast att arbeta med
är livsmedel, boende och transporter. Regeringen anser att detta arbete
bör fortsätta.
I det följande redogörs for möjligheter att erhålla kunskap genom sta-
tistik och forskning. Ett första led i kunskapsutvecklingen bör vara att
kartlägga befintligt material, bl.a i form av forskningsresultat. I avsnitt 9
behandlas metodutveckling för varuprovningar. Behovet av kunskap be-
rörs vidare i avsnitt 14 om uppföljning.
Statistik
I såväl regeringens skrivelse Ekologisk hållbarhet (skr. 1997/98:13) som
i betänkandet Konsumenterna och miljön framhålls statistik som ett be-
tydelsefullt medel för att erhålla kunskap om hushållens miljöpåverkan
och de miljöeffekter hushållen ger upphov till. Statistiskt underlag är ofta
en förutsättning för att kunna mäta utvecklingen över tiden (se avsnitt
14). Det är viktigt att den statistik som beställs bl.a. är könsuppdelad,
eftersom informationsinsatser och andra åtgärder då vid behov kan göras
mer målinriktade.
Regeringen har uppdragit åt Statistiska centralbyrån (SCB) att utarbeta
ett förslag till statistisk metod för att belysa hushållens miljöpåverkan.
Uppdraget, som redovisades i december 1997, har utförts i samråd med
18
Konsumentverket och övriga berörda aktörer. Redovisningen visar att ett
stort antal frågor kan besvaras med hjälp av statistik.
Statistiken om hushållens miljöpåverkan kan infogas i ett makro-
respektive mikroperspektiv. Makroperspektivet, eller miljöperspektivet,
ger en bild av hushållens totala bidrag till miljöbelastningen. Det är den
totala privata energikonsumtionen, bränslekonsumtionen, livsmedelskon-
sumtionen etc. som beskrivs. Mikroperspektivet, eller hushållsperspekti-
vet, ger däremot en mer detaljerad bild av hushållens agerande och prio-
riteringar när det gäller relationen mellan tid och pengar och andra fakto-
rer av betydelse för miljöpåverkan. Genom sådana undersökningar kan
kunskap erhållas om vad som närmare kännetecknar olika grupper av
hushåll.
I SCB:s redovisning presenteras befintlig statistik som kan belysa hus-
hållens miljöpåverkan och förslag till vidareutveckling av denna. Försla-
gen gäller bl.a. miljöräkenskapema, energistatistiken, resvaneundersök-
ningen, avfallsstatistiken, kemikaliestatistiken och livsmedelsstatistiken.
Vidare presenteras en statistisk metod för hur undersökningarna om hus-
hållens utgifter och tidsanvändning kan användas för att belysa miljöpå-
verkan.
Skr. 1997/98:67
Forskning
Frågeställningar om konsumenterna och miljön kan avse komplexa sam-
band och forskningen inom området kan således röra vitt skilda områden
såsom naturvetenskap, beteendevetenskap, ekonomi och teknik. Enligt
Nordiska Ministerrådets program för konsumentforskning skall bl.a. om-
rådet miljö och konsumtion främjas. Ett antal forskningsprojekt och stu-
dier av mer eller mindre omfattande karaktär har redan genomförts i Sve-
rige och de övriga nordiska länderna. Forskningen har bl.a. behandlat
hushållens förutsättningar att sortera sopor, beroendet av privat bil hos
olika typer av hushåll och vad som styr hushållens köp av miljöanpassa-
de dagligvaror.
Med tanke på att forskning kräver tid och pengar är det angeläget att
samordning sker så långt det är möjligt mellan olika samhällssektorer.
Forskningsrådsnämnden (FRN) har fått i uppdrag att utveckla och
konkretisera det svenska programmet för forskning till stöd för en hållbar
utveckling. Uppdraget skall redovisas den 1 november 1998. FRN har
vidare i regleringsbrevet för år 1998 fatt i uppdrag att utarbeta ett sam-
ordnat program för initiering av och stöd till konsumentforskning. Sär-
skild uppmärksamhet skall bl.a. ägnas området miljö och konsumtion.
Regeringen anser att FRN inom ramen för den konsumentforskning som
FRN stödjer även fortsättningsvis bör lägga stor tonvikt vid frågor som
rör konsumenterna och miljön. Det nämnda uppdraget om hållbar ut-
veckling utgör en viktig utgångspunkt i arbetet. Konsumentverkets insat-
ser för att initiera och stödja forskning bör också innebära ett förstärkt
miljöperspektiv. För att uppnå påtagliga effekter med de medel som står
till buds torde en relativt koncentrerad insats vara nödvändig.
19
Skr. 1997/98:67
Sammanfattning
Regeringen ser positivt på att Konsumentverket tar tillvara informa-
tionsteknologins möjligheter att förenkla för hushållen och andra mål-
grupper att fa information om miljö- och resurshushållningsfrågor.
Detta möjliggör en bättre samverkan med berörda myndigheter och
andra, inte minst lokala, aktörer.
Ett positivt exempel på sådan samverkan, när det gäller IT-baserad
miljöinformation, skulle t.ex. kunna vara mellan Konsumentverket, de
lokala investeringsprogrammen och kommunerna.
Frågor som rör konsumenterna och miljön bör uppmärksammas vid
översynen av läroplaner och kursplaner.
Vikten av konsumenternas kunskap
Ett miljöanpassat beteende hos konsumenterna är beroende av att dessa
har insikt om att det finns ett samband mellan det egna agerandet och
inverkan på miljön. Förståelse för människans beroende av ekosystemet
och behovet av kretsloppsanpassning och resurshushållning kan också
vara avgörande för hushållens engagemang. Av studien Konsumenterna
och miljön, som Konsumentverket genomförde åren 1993, 1994 och
1995, framkommer att informationsbrist anförs som förklaring till varför
hushållen inte i högre grad omprövar sitt handlande i riktning mot en
långsiktigt hållbar konsumtion. Kunskap är dock ingen garanti för ett
ändrat beteende, däremot en förutsättning. Hur stort behov konsumenter-
na har av kunskap för att de skall ändra sitt beteende varierar naturligtvis
från individ till individ.
Av detta följer att kunskapsförmedling är av central betydelse för att
främja en hållbar konsumtion. Kunskapsförmedling har också den för-
delen jämfört med andra medel för påverkan att det är relativt lätt att an-
passa informationen till nya omständigheter, t.ex. då ny kunskap har
vunnits. Enstaka informationsinsatser, i form av exempelvis informa-
tionskampanjer, leder dock sällan till en varaktig förändring av beteendet
hos mottagaren. Verklig kunskap och motivation uppnås snarare genom
mer djupgående och kontinuerlig kunskapsförmedling. Pedagogiska
grepp såsom att använda uttrycket rättvist miljöutrymme är viktigt när
det gäller att illustrera den enskildes betydelse för miljön såväl i ett lokalt
som globalt perspektiv.
Den enskilde konsumenten kan ofta uppfatta sig som maktlös. Därför
är det angeläget att inom ramen för den kunskapsförmedlande verksam-
heten understryka att konsumenterna tillsammans utgör en betydelsefull
kraft när det gäller att motverka miljöproblemen. Dessutom är det viktigt
20
att konsumenterna förstår att miljömedvetenhet kan sprida sig i flera led Skr. 1997/98:67
genom att omgivningen påverkas.
Det finns många vanföreställningar, ibland rena myter, när det gäller
vad som kan betraktas som riktigt beteende från miljösynpunkt. Sådana
icke faktabaserade uppfattningar kan motverka konsumenternas vilja att
agera miljöanpassat. Konsumenter som handlar miljöanpassat får sällan
någon information om resultatet av sitt agerande. Effekterna av konsu-
menternas handlande bör redovisas genom någon form av återkoppling. I
annat fall finns det risk för minskad motivation även på de områden där
konsumenternas medverkan redan i dag är stor, exempelvis när det gäller
källsortering (se avsnitt 9). Vetskap om att också andra gör insatser för
miljön utgör likaledes ett viktigt incitament för att agera miljöanpassat.
Svårigheten att kommunicera ett miljöbudskap så att mottagaren tar det
till sig och känner sig motiverad att ändra sitt beteende bör inte under-
skattas. För att kunna kommunicera ett budskap är det viktigt att ha kun-
skap om konsumenternas prioriteringar och beteendemönster. Informa-
tionen når fram bättre om målgruppen först har identifierats på ett klart
sätt. Insatser bör även göras för att nå de grupper i samhället som har
mindre goda kunskaper i svenska språket eller som är ovana att söka in-
formation i skrift. Tydlig och opartisk information som förklarar helheten
och sammanhangen efterfrågas av många hushåll. Det är också viktigt att
konsumenterna får information om t.ex. pris, kvalitet, säkerhet, energi
och miljö på ett samlat sätt.
Hushållsrelaterad miljöinformation
Frågeställningarna som rör konsumenterna och miljön spänner över ett
brett fält. Behovet av att samla kunskap om dessa, ofta mycket komplexa
frågor är därför stort. För att aktuella målgrupper skall kunna tillgodogö-
ra sig informationen är det viktigt att den är lättförståelig och utformas på
ett lättillgängligt sätt. Befintlig miljöinformation utgår sällan från hus-
hållsperspektivet utan snarare från miljöproblemet eller miljöhotet. För-
utom hushållen själva har olika vidareinformatörer såsom frivilliga orga-
nisationer, konsumentvägledare, Agenda 21-samordnare och energiråd-
givare behov av en samlad information om hushållsrelaterade miljöfrå-
gor. I dag ställer konsumenter frågor till bl.a. vidareinformatörer vid
kommuner och organisationer som de inte utan svårighet kan besvara.
Andra grupper som också ofta har nytta av denna typ av information är
företag, särskilt små- och medelstora företag, elever och lärare, samt stu-
dieförbund, fackförbund, näringslivsorganisationer, bibliotekspersonal
och journalister.
Genom beslut med anledning av regeringens ekonomiska vårproposi-
tion (1996/97:150) har kommunerna möjlighet att söka bidrag för att ge-
nomföra lokala investeringsprogram. Ett sådant program består av insat-
ser som lokala aktörer, både offentliga och privata, skall genomföra. Det
lokala Agenda-21 arbetet kan tas tillvara genom satsningen. I detta sam-
manhang är hushållsrelaterade miljöfrågor av central betydelse. Investe-
ringsprogrammen kan, genom bl.a. fortbildningsinsatser, stimulera en-
21
skilda hushåll att i sitt agerande sträva efter en ekologiskt hållbar utveck- Skr. 1997/98:67
ling. Vidare kan de lokala investeringsprogrammen leda till att nya lös-
ningar hittas på för hushållen viktiga områden. Både som stöd för folk-
bildningsinsatser på lokal nivå och som grund för investeringar i ny tek-
nik m.m. behövs objektiv information.
Informationsteknologin ger möjligheter att enklare och mer kostnads-
effektivt förmedla information om hur produkter och aktiviteter påverkar
miljön och resursanvändningen. Visserligen är Internet en informations-
kanal som alla ännu inte har tillgång till. Information via Internet har
dock den fördelen att den kan användas av lokala och andra vidareinfor-
matörer, som i sin tur kan informera hushåll, företag m.fl. Det är viktigt
att denna typ av information kontinuerligt uppdateras. Inaktuell informa-
tion kan förutom att förfela sitt syfte även riskera att leda till att trovär-
digheten går förlorad.
Konsumentverket har positiva erfarenheter av att ge centralt stöd, sär-
skilt i förhållande till konsumentvägledama i kommunerna, men också
till andra kommunala aktörer, skolor, organisationer och företag. Kon-
sumentverket har vidare erfarenhet av att förmedla information som utgår
från hushållsperspektivet och kan dessutom relatera miljöinformationen
till annan väsentlig konsumentinformation.
Genom användande av informationsteknologi underlättas samordning
av myndigheters och andra lokala och centrala aktörers information.
Hushållsrelaterad miljöinformation är av intresse för många. Samverkan
kan ske genom länkar eller genom att en aktör står för förmedlingen av
andras information. Exempel på intressant information på nätet är Svens-
ka miljönätet, som är en databas med svensk miljöinformation. Aktuella
myndigheter för samverkan med Konsumentverket kan bl.a. vara Natur-
vårdsverket, Statens energimyndighet, NUTEK, Vägverket, Boverket,
Statens jordbruksverk, Kemikalieinspektionen, Statens livsmedelsverk,
SIDA och Statens skolverk.
Konsumentverket har på uppdrag av regeringen utvecklat förslaget i
betänkandet Konsumenterna och miljön om databaserad miljöinforma-
tion till hushållen. Konsumentverket framför i redovisningen av uppdra-
get att en sådan databas skulle kunna innehålla information om t.ex.
miljöfaktorer samt pris och kvalitet för produkter inom olika varuområ-
den.
En annan fördel med IT-baserad information är att spridning av "goda
exempel", såsom lyckade försök med bilpooler, slutna kretslopp av nä-
ringsämnen samt olika system och lösningar för källsortering, underlät-
tas.
Mot denna bakgrund ser regeringen positivt på att Konsumentverket
tillvaratar informationsteknologins möjligheter i samverkan med andra
aktörer. Ett positivt exempel på sådan samverkan mellan central och lo-
kal nivå skulle t.ex. kunna vara ett samarbete inom ramen för kommu-
nernas lokala investeringsprogram.
Regeringen har gett Konsumentverket i uppdrag att i samarbete med
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län (Länsstyrelsen i Västra Göta-
lands län fr.o.m. den 1 januari 1998) genomföra en förstudie om interak-
tiv information om miljöpåverkan, dvs. ett miljörådgivningsprogram i
22
vilket konsumenterna kan simulera olika inköp och beteenden för att Skr. 1997/98:67
kunna se hur inverkan på miljön varierar. Uppdraget skall redovisas se-
nast den 1 april 1998. Ett sådant interaktivt program är särskilt lämpligt
for skolelever som kan använda det för att simulera olika situationer med
avseende på bl.a. boende, energianvändning, transporter och matvanor.
En utveckling mot miljöinformation med IT som verktyg kan leda till
att kvinnodominerade yrkesgrupper kan fa Ökade kunskaper om naturve-
tenskapliga och tekniska frågor. Om denna typ av information med hjälp
av IT används mer i skolan innebär det att både pojkar och flickor kom-
mer i kontakt med hushållsrelaterade miljöfrågor. Satsningen kan dess-
utom gynna konsumenter i glesbygd som antingen direkt eller via lokala
vidareinformatörer lättare kan få information.
Miljökompetens inom handeln
Ökad konsumentrådgivning och information via miljökunniga butiksan-
ställda inom olika branscher är ett ändamålsenligt sätt att öka konsu-
menternas kunskap i miljöfrågor. En sådan åtgärd innebär att konsumen-
terna lätt kan få svar på hushållsrelaterade miljöfrågor. Det är särskilt i
den direkta kontakten med personalen som konsumenterna ställer frågor.
Konsumenter tillgodogör sig oftast information bäst i köpögonblickets
valsituation. Att en butik har miljökunnig personal är stimulerande och
motiverande för både konsumenterna och de anställda.
Genom stöd i form av bl.a. olika arbetsmarknadspolitiska insatser, ex-
empelvis utbildningsstöd och vikariat via länsarbetsnämnderna, möjlig-
görs utbildningsprogram för handelsanställda inom miljöområdet. Aktu-
ella branscher är bl.a. dagligvaruhandeln och elektronikbranschen. In-
formation med hjälp av IT kan utgöra ett värdefullt stöd för en sådan ut-
bildningsverksamhet. Utbildning i hushållsrelaterade miljöfrågor kan ske
centralt i t.ex. Konsumentverkets och Naturvårdsverkets regi.
Handelsanställdas förbund har initierat ett kompetensutvecklingspro-
gram för handelsanställda inom fyra olika branscher.
Utbildning inom skola och den högre utbildningen
Den inlärningsprocess som sker inom skolan och den högre utbildningen
är ett av de viktigaste medlen för att enskilda på sikt skall kunna tillägna
sig djupgående kunskap om sin inverkan på miljön och medverka till en
hållbar utveckling.
För att en ändring i beteendet hos hushållen i riktning mot hållbar kon-
sumtion skall kunna åstadkommas är således skolans undervisning av
stor vikt. Unga människor utgör ju delvis dagens, men framför allt mor-
gondagens konsumenter. Grundskolan och fritidsverksamheten gör redan
betydande insatser inom detta område. Tydliga mål och kriterier i läro-
planer och kursplaner är viktiga som grund för miljöundervisningen. Vid
översynen av läroplaner och kursplaner bör denna fråga uppmärksam-
mas. Miljöaspekten uppmärksammas i den kontinuerliga översyn som
genomförs av Statens skolverk av programmål för gymnasieskolans ut-
23
bildningar och av kursplaner för utbildningar i gymnasieskolan, vilka Skr. 1997/98:67
också gäller för kommunal gymnasial vuxenutbildning. Regeringen har
uppdragit åt Skolverket att i samråd med Naturvårdsverket ta fram krite-
rier som underlag för att förskolor och skolor inom samtliga skolformer
skall kunna utnämnas till miljöskolor.
Lärarnas kunskap och kompetens även när det gäller hushållsrelaterade
miljöfrågor har naturligtsvis stor betydelse. Som regeringen har framhål-
lit i skrivelsen Ekologisk hållbarhet (skr. 1997/98:13) är det angeläget att
insatserna för att erbjuda lärare möjligheter till fortbildning i konsument-
och miljöfrågor stärks. Skolverket disponerar medel för anordnande av
fortbildning av lärare. Fortbildning i miljöfrågor och naturvetenskap är
därvid ett prioriterat område. I detta sammanhang kan nämnas att en
parlamentariskt sammansatt kommitté tillsatts med uppgift att lämna för-
slag till förnyelse av lärarutbildningen (dir. 1997:54). Uppdraget skall
redovisas senast den 2 juni 1998. Konsumentverket anordnar kurser samt
producerar studiematerial bl.a. inom området konsumtion och miljö för
lärare i grundskola och gymnasium. Undersökningar visar att förtroendet
för verkets material är stort (TEMO, 1996 och 1997). Regeringen anser
att Konsumentverkets insatser på detta område är viktiga och att de möj-
ligheter som interaktiva läromedel erbjuder bör tillvaratas.
Universitetens och högskolornas verksamhet är naturligtvis också av
stor betydelse för kunskapsförmedling rörande konsumentrelaterade
miljöfrågor. En rad högskolor och universitet har fått i uppdrag att införa
miljöledningssystem, vilket iijnebär att integrera miljöhänsyn i såväl den
egna administrativa verksamheten som i beslut om t.ex. innehåll i utbild-
ningen. En hög kunskapsnivå om hushållens miljöpåverkan är av bety-
delse för fler yrkeskategorier än lärare, exempelvis journalister, infor-
matörer, ingenjörer, ekonomer och beteendevetare. Dessa grupper är be-
tydelsefulla av den anledningen att deras yrkesroll innebär att de antingen
vidareförmedlar kunskap till konsumenterna eller påverkar varors och
tjänsters utformning och grad av miljöanpassning.
Inom ramen för Nordiska Rådet och Nordiska Ministerrådet har sam-
arbete mellan de nordiska länderna pågått under lång tid i frågor som rör
konsumentundervisningen i skolan. I det aktuella handlingsprogrammet
för det nordiska konsumentsamarbetet 1994-1998 prioriteras bl.a. miljö-
frågor i konsumentundervisningen. Det nordiska arbetet utgör en platt-
form för att påverka det arbete som inletts inom EU i syfte att utveckla en
handlingsplan för konsumentundervisning och konsumentutbildning.
24
Skr. 1997/98:67
Sammanfattning
En miljöanpassning av produkter kan inom ramen för konsumentpoli-
tiken uppnås genom direkta insatser i form av exempelvis varuprov-
ningsverksamhet och deltagande i standardiseringsarbete samt genom
insatser som rör konsumenternas efterfrågan. Konsumenternas efter-
frågan styrs i hög grad av den information de får och det förtroende de
har för olika produkter.
Regeringen kommer att ge Konsumentverket i uppdrag att
- göra en kvalitativ studie om konsumenters behov av miljöinforma-
tion om produkter.
Regeringen avser att när mål och inriktning för Konsumentverkets
verksamhet bestäms betona
- varuprovningsverksamhet som rör miljöaspekter,
- bevakningen av miljöargument i marknadsföringen,
- att Konsumentverket skall samarbeta med Naturvårdsverket när det
gäller systemen för källsortering för att viktiga hushål Isaspekter skall
lyftas fram i dessa sammanhang,
- att Konsumentverket bör sträva efter att inkludera ekologiskt odlade
livsmedel i sina prismätningar.
Sverige skall inom ramen för det nordiska samarbetet verka för
- en allsidig utvärdering av det nordiska miljömärkningssystemet
Svanen, och
- en analys av förutsättningarna för ömsesidigt godkännande av mil-
jömärken på internationell nivå.
Standardiseringsarbetet
Standardiseringsarbetet erbjuder en möjlighet till ökad miljöanpassning
av industrins produkter. Att produkter miljöanpassas är nödvändigt för
att hushållen skall ha en möjlighet att minska sin miljöbelastning. Vikten
av miljöhänsyn i standardiseringsarbetet betonas också av ANEC (the
European Association for the Co-ordination of Consumer Representation
in Standardization), som inrättat en särskild miljöarbetsgrupp. Gruppen
arbetar bl.a. med miljöaspekter i olika produktstandarder, miljömärkning
och miljöledningssystem. En av regeringen tillsatt särskild utredare har
lämnat förslag till hur miljöhänsyn skall integreras i det svenska stan-
25
dardiseringsarbetet (Utredningen om miljöhänsyn i det svenska standar- Skr. 1997/98:67
diseringsarbetet, SOU 1997:173). Det föreslås bl.a. att svenska repre-
sentanter i europeiska och internationella organ far i uppdrag att verka
för att miljöhänsyn beaktas i internationella avtal, EG-lagstiftning m.m.
Vidare föreslås att SIS-Standardiseringen i Sverige och standardiserings-
organen bildar ett särskilt kompetenscentrum för miljöarbetet samt att
miljösamordnare utses i varje standardiseringsorgan. Utredningen före-
slår att särskilda statliga medel anvisas för utbildningsinsatser, dels av
dessa miljösamordnare och övriga nyckelpersoner, dels av de ca 3000
svenska experter som deltar i standardiseringsarbetet. Betänkandet re-
missbehandlas för närvarande.
Ett mer direkt konsumentintresse utöver att produkter miljöanpassas är
varors funktion och kvalitet. En produkts funktion och kvalitet kan
emellertid också ha betydelse för dess inverkan på miljön. Det krävs att
en produkt fungerar för sitt ändamål och håller hög kvalitet för att kon-
sumenterna skall efterfråga produkten och för att den inte skall behöva
kasseras i förtid.
Miljö- och konsumentaspekter gör sig även gällande i standardise-
ringsarbetet om miljöinformation som bedrivs inom ramen för den inter-
nationella standardiseringsorgansationen (ISO). Dessa frågor behandlas
längre fram under avsnitten om miljömärkning och övrig miljöinforma-
tion.
För att sådana konsumentintressen som också är av betydelse ur mil-
jösynpunkt skall tillvaratas, är konsumentrepresentation i standardise-
ringsarbetet viktigt. Riksrevisionsverket (RRV) har i en rapport
(1997:15) överlämnad i mars 1997 utrett hur effektivt statsanslaget till
standardiseringen används samt bedömt ändamålsenligheten hos hittills
tillämpad bidragsmodell. RRV föreslår bl.a. en ny finansieringsmodell,
vilken innebär att huvuddelen av det statliga stödet lämnas genom att de
myndigheter som medverkar i standardiseringsarbetet bidrar till att täcka
standardiseringskostnader på samma villkor som övriga intressenter. Ut-
redningens förslag bereds för närvarande inom Regeringskansliet.
Varuprovning
För att få kunskap om funktions-, miljö- och energiaspekter hos olika
produkter är objektiva provningar och värderingar, s.k. varuprovningar,
av stor betydelse.
Genom information om resultaten från provningsverksamheten kan
användningen av miljöanpassade produkter och produkter med låg ener-
giförbrukning stimuleras i hushållen, vilket i sin tur bör leda till en ökad
tillverkning av sådana produkter. Producentpåverkan kan även ske direkt
genom att tillverkaren vill undvika att tillhandahålla produkter med dåli-
ga provningsresultat. Provningsverksamhet ger dessutom en möjlighet
till dialog med tillverkarna vilket i sig kan leda till en förbättring av pro-
dukterna.
Konsumentverket har under lång tid genomfört varuprovningar. Prov-
ningarna ligger bl.a. till grund för information om vilka produkter som är
26
tids- och arbetsbesparande, vilka modeller som lämpar sig bäst och är Skr. 1997/98:67
lönsamma för olika typer av hushåll, i vilka fall utbyte är kostnadseffek-
tivt, hur apparaterna skall användas och underhållas på bästa sätt och hur
de ska tas om hand vid skrotning. Apparaternas säkerhet, miljöpåverkan,
hanterbarhet och eventuella hälsopåverkan vägs in i samtliga led. De
miljöaspekter som vanligtvis studeras är energiförbrukning, vattenför-
brukning, ljudnivå, förbrukning av kemikalier, batteriförbrukning, märk-
ning av plastdetaljer, mängd förpackningsmaterial och innehåll av tung-
metaller.
Hushållens arbetsmetoder i hemmet studeras också kontinuerligt av
Konsumentverket. Det är en förutsättning för att kunna påvisa vilka möj-
ligheter hushållen har att klara vardagsarbetet på ett miljöanpassat sätt.
Enligt de energipolitiska riktlinjer som riksdagen fattade beslut om i
juni 1997 (prop. 1996/97:84, bet.l996/97:NU12, rskr. 1996/97:272) har
medel avsatts för provning, märkning och certifiering av el- och annan
energikrävande utrustning. Konsumentverket är ansvarig myndighet för
denna verksamhet. Avsikten är att konsumenterna genom förbättrad till-
gång till objektiv produktinformation skall kunna jämföra marknadsut-
budet och prioritera mindre energikrävande produkter.
Konsumentverkets varuprovningar genomförs enligt internationella
standarder, enligt egna användaranpassade provningsmetoder eller enligt
de metoder som finns angivna för nordiska eller europeiska miljömärk-
ningskriterier. Den egna metodutvecklingen är av stor betydelse för att
påverka såväl standardiserings- som kriteriearbetet. För att konsumentfö-
reträdare skall få gehör för sina synpunkter är det nödvändigt att de har
tekniska kunskaper i nivå med dem som näringslivsföreträdare besitter.
För att provningsverksamheten skall kunna omfatta miljöaspekter i
större utsträckning än i dag behöver nya provningsmetoder utvecklas.
Det gäller bl.a. tillämpliga delar av livscykelanalyser, dvs. analyser med
ett vaggan till graven-perspektiv. En sådan verksamhet i Konsumentver-
kets regi förutsätter medverkan från berörda myndigheter. Det vore
önskvärt att stimulera lösningar som möjliggör att olika varor lätt går att
återvinna, reparera, tekniskt uppgradera eller bygga om på ett sätt som
uppfyller både kraven på god funktion och resurssnålhet. Det är angelä-
get att provningar genomförs av sådana nya produkter som uppges vara
särskilt skonsamma för miljön, dels för att få underlag för information till
konsumenterna, dels för att kontrollera att funktionen är tillfredsställan-
de. Konsumentverket bör inom ramen för sin provningsverksamhet prio-
ritera provning av miljöaspekter.
Egenåtgärder inom näringslivet
Ett viktigt komplement till lagstiftning för att nå resultat inom bl.a. kon-
sumentområdet är att näringslivet, ibland efter påpekanden av en myn-
dighet eller organisation, vidtar frivilliga åtgärder, s.k. självreglering.
Samarbete mellan staten, näringslivet och frivilliga organisationer är ett
effektivt och flexibelt sätt att uppnå ett mål genom att de samlade kun-
skaperna hos de inblandade parterna tillvaratas i ett tidigt skede. Konsu-
27
mentverket verkar därför ofta för att branschöverenskommelser träffas Skr. 1997/98:67
när detta framstår som en framkomlig och lämplig väg för att främja en
ur miljösynpunkt bättre produktion av varor och tjänster samt miljöan-
passad användarinformation.
Miljömärkning
Miljömärkningen utgör ett av de viktigaste medlen för att förmedla in-
formation till konsumenterna om olika produkters miljöegenskaper.
Miljömärkningen möjliggör för konsumenterna att välja miljöanpassade
produkter och bidrar därigenom till en produktion av miljömässigt bra
alternativ. Exempel på s.k. positiv miljömärkning är det nordiska miljö-
märkningssystemet Svanen, EU:s system för miljömärkning EU-
Blomman, Naturskyddsföreningens Bra Miljöval-märkning och före-
ningen KRAV:s märkning av ekologiska produkter. Positiv miljömärk-
ning innebär att de produkter som är minst miljöbelastande inom en pro-
duktgrupp lyfts fram med hjälp av ett miljömärke. För att tilldelas ett
miljömärke skall producenterna visa att den aktuella produkten uppfyller
kriterier som fastställts av en tredje part. Det är ett system som är både
lättillgängligt och lättförståeligt för konsumenterna.
Det nordiska miljömärkningsystemet Svanen infördes år 1989 efter be-
slut av de nordiska konsumentministrama. EU:s system för miljömärk-
ning baseras på en förordning om miljömärkning (EEG/880/92). Miljö-
märkningsverksamheten rörande Svanen och EU-Blomman bedrivs se-
dan januari 1998 inom ett icke-vinstdrivande bolag som för närvarande
ägs gemensamt av staten och SIS (Standardiseringen i Sverige).
Utvecklingen av kriterier i EU:s miljömärkningssystem har gått lång-
sammare än förväntat. Totalt har kriterier för tolv produktgrupper fast-
ställts. Det finns i dag 22 tillverkare som tillsammans har 182 märkta
produkter. I mars 1997 presenterade Europeiska kommissionen ett för-
slag till ny miljömärkningsförordning vilket syftar till att effektivisera
arbetet med miljömärkning inom EU. Enligt förslaget skall ett graderat
system införas, vilket innebär att en produkt skall kunna märkas med en,
två eller tre blommor beroende på vilken av de fastställda kravnivåerna
produkten uppfyller. Vidare finns ett förslag om att nationella miljö-
märkningssystem, under vissa förutsättningar, skall dra tillbaka kriterier
för produktgrupper för vilka EU:s miljömärkningssystem fastställt krite-
rier. En från kommissionen fristående organisation, European Eco-label
Organisation (EEO), skall inrättas för att handha bl.a. kriterieutveckling
inom den europeiska miljömärkningen. EEO skall de första fyra åren
finansieras av kommissionen och genom en viss procent av de licensin-
täkter som de behöriga organen inkasserar. Kommissionens förslag
kommer att behandlas av rådet tidigast under detta år.
Sverige anser att förslaget är otydligt och svårtolkat på flera punkter
och ifrågasätter ur konsument- och producentperspektiv bl.a. lämplighe-
ten av att införa ett graderat system. Sverige deltar aktivt i arbetet genom
att tillsammans med de övriga nordiska länderna dela med sig av erfa-
renheter från den nordiska miljömärkningen.
28
Det nordiska miljömärkningsystemet har utvecklat kriterier för 46 pro- Skr. 1997/98:67
duktgrupper och det finns mer än ett par tusen märkta produkter på den
nordiska marknaden. En utvärdering av systemet utfördes år 1994/95 för
Nordiska Ministerrådets räkning av tre forskare vid Lunds universitet,
Avdelningen för industriell miljöekonomi. Utvärderingen visade att den
nordiska miljömärkningen åtnjöt hög trovärdighet både hos konsumenter
och producenter. Vidare har SIS Miljömärkning gjort en utvärdering av
Svanen ("5 år i miljöns tjänst", 1995). Enligt undersökningen torde mil-
jömärkningen ha bidragit till minskad miljöbelastning vid bl.a. pappers-
tillverkning. Denna undersökning visade också att 96 procent av svenska
folket kände till Svanen. Konsumentverkets undersökning från år 1996
av konsumenternas kännedom om de olika miljömärken som i dag finns
på marknaden har dessutom visat att 92 procent av konsumenterna i Sve-
rige förknippar det nordiska miljömärket Svanen med mindre miljöbe-
lastning. Motsvarande uppfattning företräddes beträffande Naturskydds-
föreningens Bra Miljöval-märke av 81 procent av konsumenterna och
beträffande KRAV-märket av 61 procent. En undersökning som nyligen
genomförts av Konsumentverket visar på ett fortsatt starkt intresse för
miljömärkningen från konsumenternas sida. (Allmänhetens agerande och
attityder i miljöfrågor, rapport 1998:7).
Det nordiska miljömärkningssystemet infördes för nio år sedan och är i
ständig utveckling. Dess framgång är beroende av att det uppfattas som
trovärdigt av såväl konsumenterna, miljörörelsen som producenterna.
Tidpunkten kan nu vara lämplig för att på nordisk nivå utföra en ny, mer
allsidig utvärdering av systemet. En utvärdering av det nordiska miljö-
märkningssystemet vore vidare av värde i diskussionerna om EU-
Blommans framtid samt inför diskussioner inom WTO (World Trade
Organization), där frågan om handelshindrande effekter av miljömärk-
ningssystemen aktualiseras.
På nordisk nivå diskuteras för närvarande en sådan utvärdering av
Svanen-systemet. Frågan behandlas bl.a inom ramen för en tvärsektoriell
grupp mellan konsument- och miljösektom som bildats för att behandla
frågor av gemensamt intresse. En utvärdering kan leda till en bättre över-
blick av utfört arbete och därmed belysa miljömärkningens betydelse
som medel för att uppnå hållbar utveckling. Sverige verkar för att en ut-
värdering skall omfatta det nordiska miljömärkningssystemets miljöef-
fekter och genomslag på marknaden. En sådan utvärdering skulle bl.a.
kunna visa huruvida de produktgrupper för vilka det utvecklats kriterier
är relevanta ur miljösynpunkt. Denna fråga kräver dock noggranna över-
väganden, bl.a. beträffande val av undersökningsmetod. I detta samman-
hang kommer Sverige även att verka för att en jämförelse görs mellan
vissa kravnivåer i de båda miljömärkningssystemen, som beaktar aspek-
ter avseende både miljö, kvalitet och funktion. Vidare bör bl.a. konsu-
menternas kännedom om och attityder till Svanen undersökas.
Den övergripande svenska målsättningen för engagemanget i handels-
och miljöfrågorna är att göra handels- och miljöpolitiken ömsesidigt
stödjande. En annan målsättning är att Sveriges handelsrelationer skall
bidra till en hållbar utveckling. Arbetet med handel och miljö syftar ock-
så särskilt till att främja en hållbar utveckling i utvecklingsländerna.
29
WTO:s kommitté for handel och miljö (CTE), där Sverige deltar, me- Skr. 1997/98:67
nar att ett väl konstruerat miljömärkningssystem kan vara ett effektivt
miljöstymingsinstrument, men framhåller också att kritik av sådana sys-
tem har framförts från flera av WTO:s medlemmar. Detta gäller framför
allt utvecklingsländerna, som är oroliga för att ökad protektionism skapas
därigenom. Inom CTE och det arbete som rör det s.k. TBT-avtalet
(WTO:s Agreement on Technical Barriers to Trade) pågår diskussioner
om bl.a. miljömärkning och huruvida miljömärkningssystemen skulle
omfattas av TBT-reglema.
I Sverige finns endast frivilliga miljömärkningssystem, som har ut-
vecklats utifrån konsumenternas ökade efterfrågan på miljövänliga pro-
dukter. Även om miljömärkta varor bara omfattar en mycket liten del av
det totala utbudet, så anser regeringen att miljömärkningen är en viktig
del i konsumentpolitiken och ett bra sätt att styra om konsumtion och
produktion i miljöanpassad riktning. U-länders oro är förståelig. En ökad
öppenhet - dvs. en ökad och mer lättillgänglig information om vilka mil-
jömärkningssystem som finns, och hur de är konstruerade och fungerar -
kan bidra till att miljömärkningen inte upplevs som ett dolt handelstek-
niskt hinder. Genom att hjälpa utvecklingsländerna med ökad informa-
tion och kunskap på detta område får de också en större möjlighet att
utveckla egna miljömärkningssystem, och därmed möjlighet till ett ökat
marknadstillträde, eftersom de på så sätt kan möta efterfrågan hos de
konsumenter i den industrialiserade världen som vill se att det finns fler
miljöanpassade varor att tillgå på marknaden.
Inom den internationella standardiseringsorganisationen (ISO) utarbe-
tas inom projektet miljöledning (ISO 14000-serien) standarder för olika
former av "miljömärkning". I detta arbete deltar förutom industrins re-
presentanter bl.a. Konsumentverket, SIS Miljömärkning AB och Natur-
skyddsföreningen. Arbetet omfattar standarder för tre typer av miljöin-
formation:
- typ I positiv miljömärkning certifierad av tredje part,
- typ II s.k. "egendeklaration", dvs. företagens användning av miljöar-
gument och egna symboler i marknadsföringen, samt
- typ III kvantitativa miljövarudeklarationer.
För att undvika att svårbegripliga eller vilseledande miljömärken lan-
seras bör Sverige inom ISO verka för att konsumentaspekter tillvaratas
vid utformningen av standarder som rör miljömärkning.
Inom OECD förbereds för närvarande en konferens om miljömärkning.
Detta utgör ett bra tillfälle för Sverige att påverka övriga länder i angiven
riktning.
Miljöargument i marknadsföringen
Miljöargument används ofta i marknadsföringen av produkter. Exempel
på varuområden där miljöargument i reklamen är vanligt förekommande
är livsmedel, kemisk-tekniska produkter, möbler, byggmateriel, bilar
m.m. Miljöargumenten i reklam har stor betydelse för vilka produkter
miljömedvetna konsumenterna väljer. Konsumentverkets undersökningar
30
visar att närmare hälften av konsumenterna i Sverige faster stor vikt vid
tillverkarnas egna miljöargument. Därför är det viktigt att miljöpåståen-
dena i marknadsföringen är rättvisande och inte vilseledande.
Konsumentverket/KO har till uppgift att utöva tillsyn över använd-
ningen av bl.a. miljöargument i reklamen. Med stöd av bestämmelsen om
vilseledande reklam i marknadsföringslagen (1995:450) kan vilseledande
framställningar som avser bl.a. produktens användning och inverkan på
miljön förbjudas. Under senare tid har t.ex. marknadsföring stoppats som
avsett användning av miljöargument i marknadsföring av livsmedel som
odlats konventionellt men marknadsförts som ekologisk.
Den ökade användningen av miljöargument i marknadsföringen och
dess betydelse för hushållens möjligheter att ta hänsyn till miljön motive-
rar en intensifierad bevakning från Konsumentverkets sida på detta om-
råde. Ur konkurrenssynpunkt är det - inte minst när det gäller kraven på
saklighet och verifierbarhet i miljöargumenteringen - vidare av stor be-
tydelse att spelreglerna på marknaden är så tydliga och enhetliga som
möjligt.
Övrig miljöinformation om produkter
Utöver miljömärkning och miljöargument i marknadsföringen har även
andra former av miljöinformation till konsumenter fatt ökad aktualitet.
År 1995 infördes en obligatorisk energimärkning av hushållsapparater,
baserad på ett EG-direktiv (EEG/92/75). Vidare har information om vilka
försäkringsbolag och banker som på olika sätt integrerar miljöaspekter i
affärsverksamheten och tillhandahåller miljöprofilerade produkter blivit
föremål för ett ökat intresse hos konsumenterna.
Information om att ett företag eller en myndighet tillämpar s.k. miljö-
ledningssystem, t.ex. EMAS och ISO 14 001, kan nå konsumenterna
även om informationen inte riktar sig till denna målgrupp. Vidare kan
s.k. miljövarudeklarationer, dvs. en redogörelse över miljörelaterade
egenskaper, komma att nå enskilda konsumenter. Inom det internatio-
nella standardiseringsarbetet pågår, som nämnts, ett arbete med standar-
der som rör miljöinformation. Dessa standarder omfattar en form av
miljövarudeklaration, s.k. typ III-märkning enligt ISO-terminologin. Av-
sikten är att typ III-märkningen skall anknyta till standardiserade livscy-
kelanalyser som är under utarbetande. En arbetsgrupp inom ISO, i vilken
Sverige har ordförandeskapet, har till uppgift att utforma ett förslag till
standardisering av typ III-märkningen. Eftersom det är angeläget att kon-
sumentintressena tillvaratas deltar Konsumentverket i arbetet. I detta
sammanhang kan nämnas att den svenska regeringen nyligen har beslutat
att AB Svenska Miljöstymingsrådet skall förvalta ett system för certifie-
rade miljövarudeklarationer. Målgruppen är inte enskilda konsumenter
utan tillverkare och professionella uppköpare inom industri och förvalt-
ning.
Regeringen anser att det är tveksamt om en sådan redogörelse över
miljörelaterade egenskaper hos produkter lämpar sig som konsumentin-
formation. Denna typ av information ställer höga krav på konsumenterna
Skr. 1997/98:67
31
både vad gäller kunskapsnivå och tid för att värdera informationen. Äm- Skr. 1997/98:67
betsmannakommittén för konsumentfrågor under Nordiska Ministerrådet
uppdrog år 1996 åt en arbetsgrupp att genomföra en utredning om miljö-
varudeklarationer ur ett konsumentperspektiv. Arbetsgruppen gav upp-
draget till Internationella institutet för industriell miljöekonomi vid
Lunds universitet, som presenterade en rapport i november 1996. I rap-
porten framhålls bl.a. att mer kunskap behövs om konsumenternas för-
måga att tillgodogöra sig miljöinformation.
Inför det fortsatta nordiska samarbetet och det internationella standar-
diseringsarbetet behövs mer kunskap om vilken miljöinformation kon-
sumenterna efterfrågar och vilken typ av information de kan tillgodogöra
sig. Regeringen har därför uppdragit åt Konsumentverket att göra en
metodstudie om miljöinformation till enskilda konsumenter. Metodstudi-
en, som redovisades i december 1997, avses ligga till grund för en kvali-
tativ undersökning i dessa frågor. Metodstudien redovisar de frågor som
rör miljöinformation riktad till konsumenter som är väsentliga att få be-
svarade för att kunna utforma miljöinformationen på bästa sätt. Till de
frågor som bör bli föremål för en kvalitativ undersökning hör bl.a. hur
konsumenten tolkar miljöinformation, i vilken grad olika former av mil-
jöinformation styr konsumenternas val mellan olika produkter och i vilka
sammanhang och i vilken grad miljövarudeklarationer och miljömärk-
ning upplevs som relevanta av konsumenten. Regeringen kommer att ge
Konsumentverket i uppdrag att genomföra en sådan kvalitativ undersök-
ning. Omfattningen av uppdraget kommer att vara beroende av vad som
kan uppnås inom ramen för det nordiska samarbetet.
Det är dock viktigt att se konsumentinformation i ett större perspektiv.
När det gäller dagligvaruområdet har nyligen en särskild utredare tillkal-
lats som skall granska frågan om konsumentinformation och märkning i
sin helhet (dir. 1997:151). Området är angeläget, eftersom man i dag kan
se att konkurrensen om konsumenternas intresse hårdnar på dagligva-
ruområdet, att producenternas egen information hotar att tränga ut obli-
gatorisk och ibland livsviktig information och att floran av symbolmärk-
ningssystem växer. Sammantaget finns det risk att konsumenten vilse-
leds, eller att konsumenten inte längre tar till sig de budskap som finns i
de olika typerna av märkning. Denna situation är oroande från en konsu-
mentpolitisk utgångspunkt.
Utredaren skall bl.a. analysera
- vilka problem som finns i samband med märkning av dagligvaror till
konsumenter,
- hur märkning skall utformas för att ge konsumenterna bästa möjliga
information,
- hur konsumenterna själva kan ges möjlighet till insyn och inflytande i
processerna kring olika typer av märkning,
- i vilka fall märkning av dagligvaror bör ersättas med information på
annat sätt.
Frågor rörande information till konsumenter som avser särskilt miljö-
farliga ämnen i varor kommer att behandlas i regeringens miljöpolitiska
proposition.
32
Prisundersökningar
Produktionen och försäljningen av ekologiskt producerade livsmedel har
ökat markant de senaste åren och varorna finns i dag i större utsträckning
tillgängliga for konsumenterna. Ekologiskt producerade livsmedel är
dock ofta dyrare än konventionellt producerade och förädlade livsmedel.
Det är angeläget att bl.a. konkurrensen ökar inom denna del av livsme-
delshandeln. Detta är inte minst en fördelningspolitiskt viktig fråga, ef-
tersom hushåll med låga inkomster också skall kunna handla miljöanpas-
sat.
I samband med matkostnadsundersökningar gör Konsumentverket
ibland mätningar av priserna på KRAV-märkta livsmedel, men några mer
regelbundna och omfattande mätningar görs inte av dessa varor. Konsu-
menterna bör ges bättre möjligheter att jämföra priserna på ekologiskt
producerade livsmedel med konventionellt producerade livsmedel, dvs.
att fa veta vad det kostar att byta ut en eller flera varor mot ekologiska
alternativ i olika butiker.
I betänkandet Konsumenterna och miljön föreslås att Konsumentpris-
index (KPI) skall bevaka KRAV-märkta varors pris genom att Konsu-
mentverket i samråd med Statens jordbruksverk verkar för en prisbevak-
ning i handeln av ekologiskt producerade livsmedel. Regeringen menar
att det är svårt att tillgodose konsumenternas behov av prisinformation av
KRAV-märkt mat med hjälp av KPI, eftersom detta främst är ett instru-
ment för mätning av prisutveckling, totalt eller fördelat på t.ex. va-
rugrupper, butikstyper eller regioner. Vidare är det relativt fa av de va-
rugrupper som redovisas i KPI som innehåller ett urval av KRAV-varor.
Det kan därför vara svårt att jämföra med vanliga KPI som är mycket
omfattande.
I betänkandet Bättre information om konsumentpriser (SOU 1997:19)
föreslås att Konsumentverket far ett samlat ansvar för prisinformation till
konsumenterna på livsmedelsområdet. Det finns i betänkandet också för-
slag på hur prisinformation kan samlas in och förmedlas till konsumen-
terna. Detta betänkande bereds för närvarande inom Regeringskansliet.
Konsumentverket bör inom ramen för sina prismätningar sträva efter
att successivt inkludera fler ekologiskt producerade livsmedel.
Hushållens del i kretsloppsarbetet
En annan fråga som rör konsumtionen och produktionen av varor är bort-
skaffandet av varor efter det att de förbrukats. Hushållen har en central
roll i kretsloppsarbetet genom den möjlighet till källsortering som till-
handahålls av producenter och kommuner. Det bör dock framhållas att
det i första hand är producenterna som har kunskap om och kan påverka
varornas konstruktion, något som har stor betydelse för möjligheterna till
effektiv återvinning. Producenterna bör därför ta ett ökat ansvar för att
minska miljöbelastningen av de produkter som de släpper ut på markna-
den, från utvinning av råvaror och tillverkning till omhändertagande av
kasserade produkter.
Skr. 1997/98:67
3 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 67
Under år 1994 infördes ett författningsreglerat producentansvar for va- Skr. 1997/98:67
rugruppema returpapper (SFS 1994:1205), förpackningar (SFS
1997:185) och däck (SFS 1994:1236). Vidare har regeringen beslutat om
en förordning (1997:788) om producentansvar för bilar, vilken trädde i
kraft den 1 januari 1998. Regeringen har även redovisat riktlinjer för ett
producentansvar för elektriska och elektroniska produkter samt för hante-
ringen av uttjänta elektriska och elektroniska produkter (prop.
1996/97:172 bet. 1996/97:JoU7, rskr. 1997/98:55). Syftet med ett för-
fattningsreglerat producentansvar är att skapa en drivkraft för producen-
terna att utveckla produkter som inte är så miljöbelastande och att samti-
digt åstadkomma en miljöriktig hantering. En viktig produktgrupp som
inte omfattas av något producentansvar, men för vilken andra styrande
regler införts, är batterier. Som en följd av Batteriutredningens förslag
(SOU 1996:8) har förordningen (1997:645) om batterier ändrats till att
omfatta omhändertagande av samtliga batterier. Denna ändring gjordes
bl.a. för att öka mängden återlämnade miljöskadliga batterier och för att
underlätta för konsumenterna. Förordningen trädde i kraft den 1 januari
1998.
Kretsloppsdelegationen föreslår i en rapport som överlämnats till rege-
ringen en idé om ett generellt producentansvar som skulle omfatta alla
varor (Producentansvar för varor - förslag och idé, rapport 1997:19).
Kretsloppsdelegationen menar bl.a. att varorna skall avgiftas och göras
material- och energisnåla, långlivade och uppgraderbara samt återan-
vändnings- och återvinningsbara. I rapporten föreslås även en informa-
tionsplikt för producenterna. Rapporten remissbehandlas för närvarande.
Producentansvaret för förpackningar och returpapper har inneburit sto-
ra förändringar för hushållen i form av utsortering och avlämning vid
insamlingsstationer som producenterna tillhandahåller. Informationen om
systemet har varierat i olika delar av landet. Ansvaret för informationen
om hantering av uttjänta förpackningar och returpapper samt övrigt avfall
delas av producenterna och kommunerna. Regeringen anser att det är
viktigt att hushållen far enkel och samlad information om den lokala av-
fallshanteringen oavsett vem som ansvarar för denna. Regeringen anser
vidare att informationen till hushållen måste förbättras för att hushållens
engagemang i kretsloppsfrågor inte skall avta. Därför har regeringen in-
lett diskussioner med berörda parter om hur informationen kan förbättras.
Under dessa diskussioner har Svenska Kommunförbundet tagit på sig
ansvaret att tillsammans med Förpackningsinsamlingen och Renhåll-
ningsverksföreningen utarbeta en lokalt anpassad informationsstrategi till
hushållen. Regeringen avser att noga följa detta arbete.
Ett annat problem som uppmärksammats är nedskräpningen vid in-
samlingsstationerna, vilket är ett symptom på låga tömningsfrekvenser,
bristande samordning och brist på information till hushållen. Det är an-
geläget att problemen med nedskräpningen kan lösas eftersom det annars
finns risk för att förtroendet för insamlingen äventyras.
Naturvårdsverket har gjort uppföljningar av producentansvaret
(Producentansvar - det första steget, rapport 4518, På väg mot producen-
tansvar, rapport 4519 och Har producenterna nått målen, rapport 4748).
Konsumentverket har i sin rapport Källsortering i fyra kommuner
34
(rapport 1997:16) undersökt vad producentansvaret har betytt för konsu- Skr. 1997/98:67
mentema. Denna undersökning berör de nu nämnda problemen samt vi-
sar bl.a. att hushållens biltransporter ökat i antal till följd av insamlings-
stationernas placering. Andra problem som Konsumentverket har upp-
märksammat rör förpackningarnas utformning och utrustningen i bosta-
den, något som har stor betydelse för möjligheten till en effektiv källsor-
tering. Lyckade försök med olika lösningar för källsortering kan också
uppmärksammas i kommunernas lokala investeringsprogram.
Bl.a. mot denna bakgrund har regeringen i regleringsbrevet för 1998
gett Naturvårdsverket i uppdrag att undersöka effekterna av transporter,
produktutveckling, resursutnyttjande och utsläpp till följd av producen-
tansvarets införande. Uppdraget, som i tillämpliga delar skall utföras ef-
ter samråd med Konsumentverket, skall redovisas till regeringen senast
den 30 november 1998.
Sammanfattning
Kunskapsförmedling till hushållen om hur de kan minska miljöbelast-
ningen av sitt boende är en angelägen uppgift.
Boverket har regeringens uppdrag att utveckla ett system för kvali-
tetsdeklarationer av bostäder innefattande bl.a. olika miljöaspekter.
Statens energimyndighet behandlar frågan om individuell mätning och
debitering efter faktisk energiförbrukning.
Provningsverksamhet och kunskapsförmedling
Den viktigaste delen av boendets miljöpåverkan kan hänföras till energi-
användningen. Boendet kan dock förorsaka miljöpåverkan även på andra
sätt. Kunskapsförmedling till hushållen om hur de kan minska miljöbe-
lastningen av sitt boende är därför betydelsefull.
En energideklaration av såväl begagnade som nya småhus, bostadsrät-
ter och hyreslägenheter skulle möjliggöra för den enskilde konsumenten
att fa en bild av energiåtgången för uppvärmning i olika boendealternativ,
något som är angeläget även ur hushållsekonomisk synpunkt. EU:s SA-
VE-direktiv (EEG/93/76) syftar till att reducera utsläppen av koldioxid
genom förbättrad energieffektivisering. Ett av direktivets programområ-
den rör energideklaration för byggnader. Statens energimyndighet har det
övergripande ansvaret att föreslå hur Sverige kan uppfylla SAVE-
direktivet och att förse regeringen med relevant underlag. Vidare har Bo-
verket fått i uppdrag av regeringen att utveckla ett system för kvalitets-
deklaration av bostäder. Boverket undersöker i samband med detta förut-
sättningarna för ett införande av egenskaps- och inomhusmiljödeklara-
35
tioner. Dessa deklarationer skall, enligt vad regeringen erfarit, kunna om- Skr. 1997/98:67
fatta energi-, hälso- och miljöaspekter. Miljödeklarationer av bostäder
bör kunna vara ett viktigt instrument för att göra det möjligt for den en-
skilde konsumenten att få en bild av såväl energiåtgången för uppvärm-
ning som övriga miljörelaterade egenskaper för olika boendealternativ.
Boverkets redovisning bör avvaktas innan slutlig ställning tas till dessa
frågor. Redovisningen skall lämnas i mars 1998.
Arbetet med provningar av olika uppvärmningssystem och energief-
fektiva lösningar för bostäder behöver vidareutvecklas i syfte att utgöra
underlag för information till konsumenterna om vägar till ett mer re-
surssnålt boende. Information till hushållen behövs även bl.a. när det
gäller innehållet i avloppsvattnet och vedeldning. Regeringen har redan
vidtagit en del åtgärder i denna riktning. I propositionen En uthållig
energiförsörjning (prop. 1996/97:84, bet. 1996/97:NU 12, rskr.
1996/97:272) anvisades medel bl.a. för provning, testning och märkning
av energikrävande produkter och system samt för viss kunskapsförmed-
ling. Stöd anvisades även till lokala energirådgivare i kommunerna (se
även avsnitt 9 om varuprovning).
Debitering efter faktisk förbrukning
Individuell mätning och debitering efter faktisk energiförbrukning kan
för många hushåll utgöra ett incitament för minskad energiförbrukning.
I stort sett samtliga småhus har redan i dag individuell mätning och
debitering av energianvändningen avseende hushållsel, uppvärming och
tappvarmvatten. För småhus med elvärme sker oftast ingen separering av
hushållsel och el för uppvärmning, men metoder finns för att bedöma
fördelningen.
Ett flertal ansatser har gjorts på statens initiativ när det gäller individu-
ell mätning och debitering av energiförbrukning i flerfamiljshus. Bl.a. har
räntesubventioner för att installera mätare för tappvarmvatten införts.
Erfarenheterna har dock varit mindre goda både avseende mätteknikens
tillförlitlighet och informationsvärdet för användaren, vilket bl.a. beror
på värmetransporter i byggnaden. System för individuell mätning av
energiförbrukningen i flerfamiljshus innebär vidare stora kostnader för
fastighetsägaren och därmed ökade kostnader för de boende. Det är också
tveksamt om de tekniska lösningar som i dag finns är kostnadseffektiva.
Vidare är det inte klarlagt om ett införande av individuell mätning inne-
bär ett ändrat beteende från hushållens sida. Storleken på besparingarna
för olika kategorier av boende måste först utredas. Vid nybyggnationer
kommer frågan dock i ett annat läge, förutsatt att hänsyn tas till mätning
redan i projekteringsstadiet. Vid ombyggnad av befintliga byggnader
ökar också förutsättningarna för genomförande av individuell mätning.
Det finns inget som hindrar att fastighetsägare installerar mätutrust-
ning, t.ex. i samband med ombyggnad. Installationer har gjorts i ett tret-
tiotal fastigheter. Arbete pågår med förändringar av lagstiftning i syfte att
underlätta och förbilliga installationen av individuell mätning på frivillig
väg. Inom ramen för uppdraget att lämna förslag till hur Sverige kan upp-
36
fylla SAVE-direktivet kommer Statens energimyndighet att behandla Skr. 1997/98:67
frågan om individuell mätning och debitering av energiförbrukning.
Sammanfattning
Det krävs åtgärder för att göra biltrafiken förenlig med ett ekologiskt
hållbart samhälle och för att motverka en utveckling mot ett ensidigt
beroende av bilinnehav.
Konsumentverket bör samverka med berörda myndigheter samt bran-
schrepresentanter och konsumentföreträdare som arbetar för att åstad-
komma en utveckling i konsumenternas intresse på kollektivtrafikom-
rådet.
Regeringen har gett Konsumentverket och Vägverket i uppdrag att i
samarbete med Naturvårdsverket ge ut en samlad konsumentinforma-
tion om bilar.
Kollektivtrafiken
Det krävs åtgärder för att göra biltrafiken förenlig med ett hållbart sam-
hälle och för att motverka ett ensidigt beroende av bil. En väl fungerande
kollektivtrafik möjliggör minskat bilberoende. Det utbud och den service
som kollektivtrafiken erbjuder måste därför bli mer kundanpassad.
Konsumentverket bör samverka med de berörda myndigheterna samt
branschrepresentanter och konsumentföreträdare som arbetar för att
åstadkomma en utveckling i konsumenternas intresse på kollektivtrafik-
området. Resenärernas erfarenheter kan i vissa frågor också tas till vara
mer direkt inom olika organ som inrättas för detta ändamål, s.k. trafikant-
råd.
Regeringen redogör mer utförligt för åtgärder för att förbättra kollek-
tivtrafiken i den kommande transportpolitiska propositionen.
Bilars miljöegenskaper
Resultat från en undersökning av Konsumentverket om bilars bränsleför-
brukning, utförd på 1995 års bilmodeller, visar att bränsleförbrukningen
ligger kvar på samma nivå som år 1987. Detta beror enligt Konsument-
verket på att biltillverkarna fortsätter att prioritera bl.a. ökad effekt och
vikt framför minskad bränsleförbrukning och därmed lägre koldioxidut-
släpp.
Konsumenternas möjlighet att genom sitt val påverka bilparkens sam-
mansättning från miljö- och trafiksäkerhetssynpunkt är en betydelsefull
37
kraft som bör tillvaratas. En förutsättning är att konsumenterna far lättill- Skr. 1997/98:67
gänglig, saklig och heltäckande information. För konsumenterna är för-
utom miljöfaktorer även faktorer såsom säkerhet, ekonomi och kvalitet
betydelsefulla. Genom en samlad konsumentinformation om bilar un-
derlättas konsumenternas ställningstaganden. Det är även viktigt att hus-
hållen uppmärksammas på att körsätt och användning har betydelse ur
miljösynpunkt. Eftersom material och kemiska substanser i bilar kan vara
miljö- och även hälsofarliga är information om dessa aspekter också av
betydelse för konsumenterna.
Enligt Konsumentverkets riktlinjer måste bränsleförbrukning, miljö-
klass och koldioxidutsläpp framgå av marknadsföringen av nya person-
bilar. Konsumentverket har även utfärdat riktlinjer som innebär att en
näringsidkare som säljer begagnade personbilar är skyldig att varudekla-
rera dessa. Det vore önskvärt om dessa riktlinjer också kunde omfatta
begagnade bilars miljöegenskaper.
Hösten 1996 uppdrog regeringen åt Konsumentverket och Vägverket
att i samarbete med Naturvårdsverket årligen ge ut en samlad, lättill-
gänglig konsumentinformation om bilar som skall omfatta ett system för
märkning. Systemet skall bedöma trafiksäkerhet, utsläpp av miljöskadli-
ga ämnen, bränsleförbrukning och övrig information av intresse för kon-
sumenterna. Informationen skall utformas så att den underlättar konsu-
menternas val av bilar med goda trafiksäkerhets- och miljöegenskaper
samt beaktar det hushållsekonomiska perspektivet. I november 1997
överlämnades en lägesrapport till regeringen. Av rapporten och enligt
vad regeringen i övrigt har erfarit kommer bilköparen i det kortare pers-
pektivet att få tillgång till en informationsprodukt som bl.a. redovisar nya
bilars koldioxidutsläpp, bränsleförbrukning, miljöklass, pris, garantier
och vissa fordonsdata. Krocksäkerhetsuppgifter och vissa ytterligare
miljöparametrar kan komma att finnas med i kommande utgåvor. Arbetet
med att utveckla ett märkningssystem fortsätter, men för närvarande sak-
nas tillförlitliga uppgifter för flera relevanta komponenter. För köpare av
begagnade bilar kommer en skrift att ges ut med anmärkningar från kon-
trollbesiktningen för olika bilmodeller av olika årgång, vari bl.a. ingår
information om ägandekostnad, reparation, service, rost, krocksäkerhet
och säkerhetsutrustning.
Utöver nämnda uppdrag beslutade regeringen i december 1997 att
uppdra åt Vägverket och Konsumentverket, att i samarbete med Natur-
vårdsverket, årligen ta fram och förmedla ett samlat och lättillgängligt
underlag för en opartisk och saklig konsumentupplysning i frågor som
rör vägtransportsystemets trafiksäkerhet och miljöpåverkan med beak-
tande av det hushållsekonomiska perspektivet. Syftet skall vara att un-
derlätta för konsumenterna och trafikanterna att välja de mest trafiksäkra
och miljövänliga produkterna och tjänsterna.
När det gäller bränslens miljöklasser har ett informationsmaterial utar-
betats av Konsumentverket, Naturvårdsverket, Motormännens Riksför-
bund, Svenska Petroleuminstitutet och Bilindustriföreningen. En infor-
mationsfolder sprids via bilhandeln, bensinstationer och konsumentväg-
ledare. Vidare har regeringen gett Naturvårdsverket i uppdrag att i sam-
verkan med främst Konsumentverket fortsätta överläggningarna med
38
branschen om frivilliga åtaganden avseende introduktion av bättre ben- Skr. 1997/98:67
sinkvalitet och information till konsumenterna. Naturvårdsverket bör
även i samarbete med bl.a. Konsumentverket förmedla information om
de alternativa drivmedlen och deras möjligheter att på såväl kort som
lång sikt ersätta dieselolja och bensin. Utvecklingen av bilar som drivs
med alternativa drivmedel aktualiserar frågan hur den framtida deklara-
tionen av en bils bränsleförbrukning skall beräknas och anges för att en
bilköpare skall kunna jämföra miljöpåverkan mellan olika drivmedel.
Inom ramen för samarbetet inom EU arbetar Sverige för att stärka kon-
sumenternas påverkan på utformningen av motorfordonen och för ett
gemensamt europeiskt system för märkning av motorfordons miljö- och
trafiksäkerhetsprestanda. Inom EU pågår för närvarande överläggningar
med bilindustrin om att få till stånd en minskning av bilarnas bränsleför-
brukning. Målet är 5 liter/100 km år 2005. Konsumentinformation utgör
en del av detta arbete. Konsumentverket deltar i en arbetsgrupp som be-
handlar dessa frågor.
Sammanfattning
Lokalt finns ett stort engagemang för frågor som rör konsumtion och
miljö. Detta är positivt eftersom stödet till enskilda hushåll torde få
störst effekt om det finns tillgängligt så nära den enskilde individen
som möjligt. För att stödja och stimulera lokalt arbete är det viktigt
med centralt stöd i form av fortbildning, faktaunderlag och rådgiv-
ning. De kommunala konsumentvägledama kan spela en viktig roll
bl.a. genom att de kan erbjuda samlad konsumentinformation. Samar-
bete mellan lokala aktörer såsom konsumentvägledare och energiråd-
givare är positivt av samma skäl.
Regeringen avser att vid angivande av mål och inriktning för fördel-
ning av medel till frivilliga organisationers verksamhet ange att hus-
hållsrelaterade miljöfrågor under en period bör ges hög prioritet.
Stöd till lokala aktörer
På lokal nivå är många aktörer aktiva i arbetet med frågor som rör kon-
sumtion och miljö, vilket är positivt eftersom stödet till enskilda hushåll
torde få störst effekt om det finns tillgängligt så nära den enskilde indivi-
den som möjligt. Konsumtions- och livsstilsfrågor utgör en central del av
det lokala Agenda 21-arbetet. Den kommunala konsumentverksamheten
och ideella organisationer har i stor utsträckning bidragit till ett ökat en-
gagemang för miljöfrågor på lokal nivå. Även miljö- och hälsoskydds-
kontor, landstingen och kommunala energirådgivare driver miljöfrågor ur
39
ett konsumentperspektiv. Ofta drivs projekt i samarbete mellan dessa Skr. 1997/98:67
aktörer, vilket är värdefullt då det innebär att en bred och samlad infor-
mation om konsumtion och miljö kan erbjudas. På så sätt kan ett helhet-
sperspektiv på hushållens problem presenteras. I många kommuner finns
s.k. medborgarkontor som bör kunna spela en viktig roll i detta arbete.
En arbetsgrupp för medborgarkontor inom Inrikesdepartementet kommer
att beakta detta särskilt. Det finns i dag ett hundratal medborgarkontor i
ca 50 kommuner. Antalet väntas öka kraftigt de närmaste åren. Ett tju-
gotal kommuner avser att ha aktiviteter vid medborgarkontor som knyter
an till Agenda 21-arbetet.
Regeringen har tagit initiativ till ett antal åtgärder för att stärka det lo-
kala arbetet med miljöfrågor. En möjlighet för kommunerna att fa statligt
stöd till s.k. lokala investeringsprogram som ökar den ekologiska håll-
barheten i samhället har införts genom beslut med anledning av 1997 års
ekonomiska vårproposition (prop. 1996/97:150). Ett sådant program ut-
görs av en sammanställning av insatser som lokala aktörer, privata som
offentliga, åtar sig att genomföra. Det lokala Agenda 21-arbetet och där-
med hushållsrelaterade miljöfrågor kan tas tillvara i arbetet med investe-
ringsprogrammen. Genom beslut som fattas med anledning av proposi-
tionen En uthållig energiförsörjning (prop. 1996/97:84, bet.
1996/97:NU12, rskr. 1996/97:272) har kommunerna vidare möjlighet att
erhålla bidrag för lokal energirådgivning. Regeringen menar att det bl.a.
för enskilda hushåll kan vara svårt att tillgodogöra sig tillgängligt infor-
mationsmaterial på grund av energifrågornas komplexitet. Det finns där-
för behov av att få informationen anpassad till den egna situationen ge-
nom lokalt förankrad rådgivning.
För att understödja och stimulera lokalt arbete med inriktning på hus-
hållsrelaterade miljöfrågor är det viktigt med centralt stöd. Konsument-
verket erbjuder denna typ av stöd i form av grundutbildning och fortbild-
ning av kommunala vägledare, faktaunderlag och rådgivning. Informa-
tionsteknologin kan härvid utgöra ett viktigt hjälpmedel. Regeringen be-
slutade i mars 1995 att tillkalla en nationell Agenda 21-kommitté för att
medverka i arbetet med att utveckla, fördjupa och förankra Agenda 21
och för att medverka i utarbetandet av Sveriges rapport till FN:s extra
generalförsamling om hållbar utveckling år 1997. Kommittén presentera-
de under hösten 1997 sitt slutbetänkande (SOU 1997:105) med förslag
till åtgärder för det fortsatta arbetet med Agenda 21. För det fortsatta
samordningsarbetet på central nivå har regeringen tillkallat en särskild
utredare. Utredaren skall bl.a. sprida erfarenheter och goda exempel.
Frågor som rör konsumtion och miljö bör utgöra en viktig del av detta
arbete.
Stöd till frivilliga organisationer
Frivilliga organisationers arbete är av stor betydelse när det gäller att
engagera människor att ta hänsyn till miljön och att skapa opinion.
Konsumentverket har sedan början av 1990-talet fördelat stöd till fri-
villiga organisationer som genomför projekt med konsumentpolitisk in-
40
riktning. Detta stöd omfattar inte bara ekonomiska bidrag utan innebär Skr. 1997/98:67
också faktaförmedling genom kurser och konferenser samt skriftligt ma-
terial. I vissa fall omfattar stödet också hjälp med att nå ut med informa-
tionsmaterial som produceras inom projekten. Allt fler föreningar och
organisationer söker medel för att lokalt arbeta med miljö- och livsstils-
frågor. Under budgetåret 1995/96 var drygt 20 procent av de projekt som
beviljades bidrag inriktade på miljöfrågor. Generellt sett har stödet till
projekten gett bra resultat i förhållande till de förhållandevis små belop-
pen.
För att stimulera mer aktivitet och engagemang kring frågor som rör
konsumtion och miljö avser regeringen att vid angivande av mål och in-
riktning för fördelning av medel till frivilliga organisationers verksamhet
ange att hushållsrelaterade miljöfrågor under en period bör ges hög prio-
ritet.
Sammanfattning
Sverige bör fortsättningsvis delta aktivt i det internationella arbete
som rör konsumenterna och miljön inom Norden, EU, OECD och FN.
Det nordiska samarbetet utgör en bra plattform som ger goda möjlig-
heter att påverka behandlingen av dessa frågor inom övriga interna-
tionella fora.
Många av miljöproblemen är globala och kan endast lösas fullt ut ge-
nom ett gemensamt internationellt agerande. Det finns också ambitiösa
internationella program på miljöområdet.
Arbetet med hållbara konsumtions- och produktionsmönster utgör en
central del av det internationella och regionala arbetet för hållbar utveck-
ling.
När det gäller det nordiska samarbetet har projekt som rör konsumtion
och miljö bedrivits inom ramen för Ämbetsmannakommittén för konsu-
mentfrågor under Nordiska Ministerrådet. Det nuvarande nordiska hand-
lingsprogrammet för konsumentområdet skall revideras under det svens-
ka ordförandeskapet år 1998. Sverige kommer att verka för att den fram-
tida handlingsplanen skall innehålla en mer konkret målsättning för hus-
hållsrelaterade miljöfrågor. Ämbetsmannakommittén för konsumentfrå-
gor och Ämbetsmannakommittén för miljöfrågor har initierat ett tvär-
sektoriellt arbete för att samordna frågor som är gemensamma för båda
sektorerna (se avsnitt 9). De två profilfrågor som kommer att prägla sam-
arbetet under Sveriges ordförandeskap år 1998 är sysselsättning och
ekologisk hållbarhet. Arbetet skall bedrivas inom ramen för de olika
sektorerna, vilket kommer att ge ytterligare tyngd åt miljöfrågorna inom
konsumentpolitiken.
41
4 Riksdagen 1997/98. 1 saml. Nr 67
Europeiska kommissionen har inrättat ett europeiskt rådgivande forum Skr. 1997/98:67
för miljöfrågor och hållbar utveckling. Detta forum består av företrädare
för industrin och näringslivet, lokala och regionala myndigheters yrkes-
sammanslutningar, fackföreningar samt miljövårds- och konsumentorga-
nisationer. Vidare pågår inom kommissionens generaldirektorat för kon-
sumentfrågor, GD XXIV, ett arbete med hållbar konsumtion. Sverige är
berett att bistå aktivt i detta arbete.
Inom OECD bedrivs sedan år 1993 arbete för en utveckling mot håll-
bara konsumtions- och produktionsmönster. Bland annat har rekommen-
dationer utarbetats för möjliga åtgärder för medlemsstaterna att öka kon-
sumenternas miljömedvetenhet i syfte att uppnå hållbara konsum-
tionsmönster. Dessutom har en sammanställning gjorts av miljömärk-
ningssystem i olika länder och miljömärkningens effekter på handel och
miljö.
Inom ramen för FN:s extra möte för utveckling av Agenda 21
(UNGASS 19) deltog Sverige genom EU. Sverige var särskilt aktiv bl.a.
när det gällde EU:s ståndpunkter i fråga om hållbara produktions- och
konsumtionsmönster. Hållbara produktions- och konsumtionsmönster
blev tillsammans med fattigdomsbekämpning en av två övergripande
målsättningar vad gäller det fortsatta internationella arbetet med Agenda
21.1 mötets slutdokument för det fortsatta genomförandet av Agenda 21
slås bl.a. fast att ett medel för att förändra ohållbara produktions- och
konsumtionsmönster är att verka för ett ökat medvetande hos konsu-
menterna om frågor som rör sambandet mellan konsumtion och miljö.
Vidare pågår inom FN för närvarande arbete med att integrera hållbara
konsumtions- och produktionsmönster i de konsumentpolitiska riktlinjer
som antagits inom FN.
Frågor som rör WTO (World Trade Organization) och det internatio-
nella standardiseringsarbetet behandlas under avsnitt 9.
Sammanfattning
Regeringen kommer att ge Konsumentverket i uppdrag att, i samar-
bete med Naturvårdsverket och övriga berörda myndigheter, följa upp
miljömålet inom konsumentpolitiken och de sektorsmål som skall ut-
arbetas.
Regeringen avser att senast år 2001 återkomma till riksdagen med en
lägesrapport om hur arbetet med miljömålet i konsumentpolitiken
fortskrider och senast år 2002 redovisa effekterna av detta arbete.
42
Införandet av nationella miljömål och sektorsmål innebär att en mer Skr. 1997/98:67
ingående uppföljning av de olika sektorernas miljöpåverkan kommer att
göras framöver.
Att följa upp de sektorsmål som Konsumentverket skall utarbeta utgör
en naturlig del av ett sektorsansvar. Konsumentverket skall till regering-
en årligen redovisa vilka åtgärder som vidtagits och vid lämpliga tid-
punkter redovisa effekterna av dessa. När det gäller hushållens miljöpå-
verkan genom energianvändning (utom transporter) har Statens ener-
gimyndighet dock det övergripande ansvaret för uppföljningen genom att
myndigheten har ett övergripande ansvar för det energipolitiska pro-
grammet. Förutom en kontinuerlig uppföljning av sektorsmålen är det
nödvändigt att analysera och utvärdera hur sektorsmålen bidrar till att
uppfylla de nationella miljömålen och om dessa mål kan uppnås på annat
sätt. En sådan genomgripande utvärdering kan göras först när sektors-
målen har verkat under några år och erfarenheter vunnits.
För att kunna följa upp mål och vidtagna åtgärder krävs både kunskap
om hushållssektoms miljöpåverkan till följd av konsumtion och om hus-
hållens levnadsvanor i övrigt. Konsumentverket skall i samarbete med
Naturvårdsverket utveckla den kunskap som krävs. Av traditionella mil-
jödata som anger utsläpp och övriga miljöproblem kan inte bakomlig-
gande aktivititer i samhället utläsas. Dessa uppgifter behöver således
kompletteras med mätningar av parametrar som ligger närmare den som
orsakar problemen. Sambandet mellan miljöfrågorna och andra politi-
kområden, såsom konsumentpolitiken, medför således att miljöstatistiken
bör integreras med annan statistik (se avsnitt 7).
Så kallade indikatorer för ekologisk hållbar utveckling kan användas
som hjälpmedel för att följa upp mål och vidtagna åtgärder. Ett antal så-
dana indikatorer har tagits fram av Miljövårdsberedningen i betänkandet
Gröna nyckeltal (SOU:1998:15). Arbetet med indikatorer fortsätter i
syfte att tillämpas i budgetpropositionen för år 1999. Indikatorer kan bl.a.
visa i vilken mån hushållen ändrar levnadsvanor och konsumtion för ett
hållbart samhälle. En sådan indikator kan t.ex. utgöras av andelen invå-
nare som promenerar, cyklar eller nyttjar kollektivtrafik till arbetet.
Regeringen kommer att redogöra närmare för strukturen för uppfölj-
ningen av mål i den miljöpolitiska propositionen.
Regeringen avser att senast år 2001 återkomma till riksdagen med en
lägesrapport om hur arbetet med miljömålet i konsumentpolitiken fort-
skrider och senast år 2002 visa på mer konkreta effekter av arbetet.
Handlingsplanen är som tidigare nämnts inledningen av en långsiktig
process för att uppmuntra och underlätta för hushållen att ta ansvar för
miljön. Handlingsplanen skall genomföras inom ramen för befintliga
resurser och ambitionsnivån får därför anpassas till de omprioriteringar
som kan göras. Kostnaderna och möjligheterna att omprioritera hänger
43
nära samman med omfattningen av insatserna, dvs. de kan genomföras i Skr. 1997/98:67
mer eller mindre stor skala beroende på tillgängliga resurser.
Handlingsplanen berör huvudsakligen Konsumentverkets verksamhet.
Regeringen anser att en viss omprioritering av Konsumentverkets verk-
samhet successivt måste genomföras. Miljömålet är en nyhet inom kon-
sumentpolitiken och det är därför viktigt att det även i praktiken far
samma tyngd och genomslag som övriga mål.
Miljöfrågorna bör genomsyra hela Konsumentverkets verksamhet, vil-
ket underlättas av att de fyra konsumentpolitiska målen i stor utsträck-
ning är ömsesidigt stödjande. Detta innebär att verket i många fall an-
vänder ett och samma verksamhetsområde för att uppfylla flera mål. Ex-
empelvis kan verket inom ramen för marknadsbevakningen under av-
gränsade perioder fokusera på vissa prioriterade områden genom tema-
tiska insatser. Detta kan innebära att Konsumentver-
ket/Konsumentombudsmannen under en tid kan prioritera bevakning av
miljöargument i marknadsföringen.
Regeringen har i sitt beslut om regleringsbrev till Konsumentverket
uppdragit åt verket att senast den 15 januari 1999 lämna underlag för en
fördjupad prövning. Först när detta underlag föreligger kan med säkerhet
avgöras hur mycket av Konsumentverkets resurser som kan omfördelas.
För att ge snabbare genomslag av vissa av åtgärderna kommer rege-
ringen att avsätta vissa medel som finns tillgängliga. Eventuella ytterliga-
re medel far därefter behandlas i sedvanlig ordning.
44
Mitt uppdrag är att utforma en handlingsplan för det nya miljömålet i
konsumentpolitiken. Miljömålet är formulerat: "att sådana konsumtions-
ort produktionsmönster utvecklas som minskar påfrestningarna på mil-
jön och som bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling". Detta är ett
mycket långtgående mål. I princip skulle det kunna gälla som ett övergri-
pande mål för hela miljöpolitiken.
Konsumenten är den centrala aktören och i min handlingsplan har jag ett
hushållsnära perspektiv. I hushållet produceras t.ex. mat och avfall pa-
rallellt med konsumtionen av lagad mat, värme och el. På marknaden kan
konsumenten välja att köpa miljöanpassade produkter. Som medborgare
kan konsumenten agera opinionsbildande, organisera sig och uttrycka sin
vilja i allmänna val. Min handlingsplan syftar till att stärka både konsu-
ment- och medborgarrollen.
Det nya miljömålet ger en ny dimension åt konsumentfrågorna. Fler ska
engageras att anta en livsstil som medger en hållbar utveckling. Därför
måste den konsumentpolitiska verksamheten inriktas på alla grupper i
samhället och mycket stora förändringar behövs. Det är ofrånkomligt att
vår konsumtion och våra livsmönster också ska ses i ett globalt perspek-
tiv, eftersom vi förbrukar ändliga resurser och eftersom miljöpåverkan
går över nationsgränserna.
Det är en vanlig föreställning att konsumenterna behöver mer informa-
tion för att kunna leva miljöanpassat. Men för att åstadkomma sådana
genomgripande förändringar av livsmönstren måste information kombi-
neras med andra styrmedel.
Jag har därför utformat tre strategier som tillsammans kan lägga grunden
för det fortsatta arbetet för miljömålet. Strategierna innebär att konsu-
mentfrågorna ska få högre status, att konsumenternas engagemang ska
underlättas och tas tillvara samt att konsumenterna ska få entydiga bud-
skap i miljöfrågor.
Mina generalla förslag handlar dels om hur processen i arbetet ska starta
och utvecklas vidare, dels om hur ansvaret för arbetet ska fördelas mellan
aktörerna. Redan nu är det många offentliga aktörer inom konsumentom-
rådet och med miljömålet tillkommer ytterligare fler.
Vidare lämnar jag förslag på konkreta åtgärder inom några områden.
Med dessa exempel vill jag visa på tillämpningen av de tre strategierna.
Skr. 1997/98:67
Bilaga 1
45
Processen i arbetet mot miljömålet
De viktigaste delarna i processen är enligt min mening att utveckla mil-
jömålet, göra det mätbart och sedan redovisa hur vi närmar oss målet.
För att närmare precisera miljömålet föreslår jag att det ska kompletteras
med ett kunskapsmål. Kunskap och insikter om miljöproblemen är en av
förutsättningarna för konsumenternas engagemang Kunskapsmål kan
omfatta grundläggande naturvetenskapliga insikter men det är lika viktigt
att de globala sambanden mellan konsumtion och miljöpåverkan kan
klarläggas.
Miljömålet kan emellertid preciseras på flera sätt. Jag föreslår att det
även ska kopplas till miljöpolitikens mål. Om konsumenternas andel av
utsläppen av ämnen som påverkar miljön uppskattas, kan mätbara mål
anges för hur mycket utsläppen från konsumentsektom ska minska. Så-
dana mål kan direkt följas upp och redovisas.
En konsumentpolitisk redovisning bör fortlöpande göras till riksdagen.
När det gäller miljömålet föreslår jag att en årlig avstämning ska visa
kunskapsläget, förändringarna av konsumentsektoms utsläpp samt hur
den kombinerade strategin har kunnat följas. Dessutom föreslår jag av-
stämningen ska visa hur förslag i offentliga utredningar och propositioner
beaktar effekterna på hushållens miljöpåverkan. Genom den senare delen
av redovisningen avser jag att framtida politiska beslut ska kunna ge
konsumenterna samstämmiga budskap i miljöfrågor.
Ansvarsfördelning i arbetet mot miljömålet
Arbetsfördelningen mellan de olika aktörerna bör renodlas så att Konsu-
mentverket far huvudansvaret för att konkretisera inriktningen för arbetet
mot miljömålet. Om miljömålet ska realiseras krävs att en bred miljö-
kompetens kan byggas upp inom verket. Detta kräver i sin tur antingen
att verksamheten omprioriteras eller får utökade resurser.
Den kommunala konsumentverksamheten behöver ökade resurser likaså.
Konsumentverket kan dock söka andra samarbetspartners som, utöver de
kommunala konsumentvägledama, skulle kunna fungera som en länk till
konsumenterna.
Övriga myndigheter ska ha ett uttalat ansvar att samverka med Konsu-
mentverket i konsument- och miljöfrågor. Men jag ser att samarbetet
mellan de olika aktörerna i konsumentverksamheten måste systematise-
ras och befästas ytterligare.
En delegation för konsument- och miljöfrågor kan förutom att befasta
samarbetet även ge ökad status åt frågorna samt, inte minst viktigt, skapa
utrymme för det gränsöverskridande nytänkande som miljömålet i kon-
Skr. 1997/98:67
Bilaga 1
46
sumentpolitiken kräver. Delegationen kan vara ett värdefullt stöd för
Konsumentverket då deras verksamhet vidgas till att också omfatta mil-
jömålet. Den kan vidare ha en pådrivande roll i framtagandet av underlag
till regeringens årliga skrivelse till riksdagen.
Generella förslag
I sammanfattning är mina generella förslag för arbetet mot miljömålet
alltså:
att miljömålet ska ha samma tyngd som övriga konsumentpolitiska mål
att miljömålets precisering ska ses över och uppdateras fortlöpande
att miljömålet ska konkretiseras med ett kunskapsmål
att miljöpolitikens mål ska relateras till konsumentsektom
att förslagen i offentliga utredningar och propositioner ska beakta för-
väntade effekter på hushållens miljöpåverkan
att regeringen årligen ska redovisa till riksdagen hur miljömålet utveck-
las
att regeringen ska inrätta en delegation för miljö och konsumentfrågor
att Konsumentverket ska ges ett sektorsansvar för miljömålet i konsu-
mentpolitiken
att andra myndigheter ska samverka med Konsumentverket i frågor som
rör konsumenterna och miljön
att Naturvårdsverket ska bedöma hur konsumentsektom så som andra
sektorer av samhället bör bidra till de nationella målen om minskade ut-
släpp
att flera aktörer ska bidra till att kunskapsmålet nås. Konsumentverket
ska ha huvudansvaret för utbildning och information riktad till konsu-
menter i frågor om konsumtion och miljö. Utbildnings- och förlagsverk-
samhet ska vara myndighetsuppgifter för Konsumentverket. Högskolela-
gens portalparagraf ska kompletteras med att utbildningen ska förmedla
kunskaper om miljön. Högskoleverket ska inrikta befintliga utvecklings-
anslag på integrerade miljöinslag i utbildningar inom information, jour-
nalistik och media.
Skr. 1997/98:67
Bilaga 1
att Nationalkommittén för Agenda 21 ska verka för att det lokala miljö-
arbetet sammanlänkar Agenda 21 med konsumentverksamheten.
47
att statligt stöd till frivilliga organisationers konsumentarbete ska förde- Skr. 1997/98:67
las med beaktande av miljömålet. Bilaga 1
Exempel på åtgärder enligt handlingsplanens strategier
Vår konsumtion av varor, vårt boende och våra resor är tre områden som
har stor betydelse för påverkan på miljön. Det är inom dessa områden
som stora förändringar skulle kunna uppnås. De åtgärder jag föreslår in-
om dessa områden är inte de enda möjliga utan de är endast exempel. Jag
vill med exemplen visa att förändringar blir möjliga om strategierna i
min handlingsplan far samverka.
Följande är mina konkreta förslag inom varuområdet:
Konsument- och miljöfrågor ska beaktas i standardiseringsarbetet ge-
nom
att generella analyser av konsekvenserna för konsumenter och miljö ge-
nomförs i svenska förslag till standarder som utarbetas med statlig finan-
siering.
att Sverige verkar för att generella analyser av konsekvenserna för kon-
sumenter och miljö genomförs i europeiskt och internationellt arbete med
produktstandardisering.
Konsumenternas inflytande i standardiseringsarbetet ska stärkas genom
att ansvaret för Konsumentrådet vid SIS vidgas till att inkludera miljö-
frågor. Samtidigt kompletteras rådets kompetens så att den också inklu-
derar miljöfrågor.
att Sverige verkar för att Europeiska kommissionen förbättrar möjlighe-
terna för frivilligorganisationer att delta i det europeiska standardise-
ringsarbetet.
Allmänna medel till standardisering och miljömärkning ska fördelas med
beaktande av miljömålet genom
att en andel av statsbidraget till näringslivsrelaterad standardisering av-
sätts för miljöaspekter i standardiseringen.
att användningen redovisas av medel specialdestinerade till mandaterad
standardisering som anknyter till konsumentfrågor och yttre miljö.
att KRAV:s information om ekologiska livsmedel blir berättigad till
statligt stöd i samma utsträckning som SIS:s information om nordisk
miljömärkning.
48
att en del av statsbidraget till nordisk miljömärkning avsätts for utveck- Skr. 1997/98:67
ling av kriterier for miljömärkning. Bilaga 1
Marknadsföring ska inte använda vilseledande miljöargument genom
att Konsumentverket prövar sådana fall mot marknadsföringslagen.
Konsument- och miljöfrågorna ska synas i TV genom
att Konsumentverket verkar för att TV-reklam inte uppmuntrar till bete-
enden som är skadliga för miljön och prövar sådana reklaminslag mot
marknadsföringslagen.
att Konsumentverket verkar för att praxis för det informerande TV-
programmet "Anslagstavlan" utvecklas så att också information om miljö
och livsstil kan sändas.
Konsumenterna ska enkelt kunna frånsäga sig direktadresserad reklam
genom
att reglerna för SPAR-registrets användning utvecklas så att enskildas
önskemål om att slippa reklam kan vidarebefordras till andra register-
hållare.
Konsumentprisindex ska bevaka KRA V-märkta varors pris genom
att Konsumentverket i samråd med Jordbruksverket verkar för en pris-
bevakning i handeln av ekologiskt odlade varor.
När det gäller boendet är mina förslag:
Bostäder ska miljödeklareras genom
att Boverket i samråd med Konsumentverket och Naturvårdsverket ver-
kar för att konsumenterna får tillgång till miljödeklarationer av bostäder.
Slutna kretslopp av näringsämnen från hushållen ska underlättas genom
att Naturvårdsverket i samråd med Boverket utvärderar försök med
kretsloppstoaletter och underlättar lokala, kretsloppsanpassade avlopps-
lösningar.
Konsekvenser av den avreglerade elmarknaden ska undersökas genom
att Konsumentverket i samverkan med NUTEK undersöker konsekven-
serna för konsumenterna och miljön av en avreglerad elmarknad.
att Konsumentverket uppmuntrar energiföretagens rutiner som tar till
vara konsumenternas engagemang för att spara elenergi.
49
Hushållen ska debiteras efter faktisk energiförbrukning genom
att enskild förbrukning av värme och varmvatten mäts.
Miljöanpassning av bostaden ska ge rabatt på fastighetsskatten genom
att Boverket i samråd med Konsumentverket och Naturvårdsverket tar
fram ett system for differentiering av fastighetsskatten för miljöanpassa-
de bostäder. Detta system samordnas med systemet för miljödeklaration
av bostäder.
Inom resandet, slutligen är mina förslag:
Personbilar ska miljödeklareras genom
att Vägverket i samråd med Konsumentverket och Naturvårdsverket ver-
kar för att konsumenterna far tillgång till miljödeklarationer för person-
bilar.
Konsumenterna ska få användbar information om transporter utan bilä-
gande genom
att Konsumentverket underlättar för konsumenterna att fa tillgång till
användbar information om transporter utan bilägande samt samlar in och
sprider kunskap och erfarenheter om resenärernas villkor i kollektivtrafi-
ken mellan bl.a. kommuner.
Enskilda utan bil ska kunna dra av kostnaden för hyrbil genom
att enskilda skattskyldiga personer som inte äger bil far rätt att dra av
kostnader för bruk av hyrbil mot kommunalskatten.
Enskilda som innehar förmånsbil ska kunna tjäna på att köra sparsamt
genom
att Vägverket i samråd med Konsumentverket och Naturvårdsverket tar
fram ett system för differentiering av beskattningen av förmånsbilar som
utgår från bilens miljöegenskaper. Detta system samordnas med systemet
för miljödeklaration av bilar.
att värdet av förmånsbil beskattas utgående från dels förmånsbilens
miljöegenskaper, dels företagets bokförda kostnader för bilen, företagets
kapitalkostnader för bilens inköp samt bilens värdeminskning baserad på
inköpspris och körsträcka.
Skr. 1997/98:67
Bilaga 1
att innehavaren av en förmånsbil själv betalar bensinförbrukningen. Kör-
ning av förmånsbil i tjänsten ersätts sedan på liknande sätt som använ-
dandet av privat bil i tjänst.
50
Remissyttranden med anledning av betänkandet Konsumenterna och miljön
(SOU 1996:108) har avgetts av:
Länsrätten i Stockholms län, Datainspektionen, Vägverket, Statens institut
för kommunikationsanalys (SIKA), Statskontoret, Riksrevisionsverket
(RRV), Riksskatteverket (RSV),Statens skolverk, Högskoleverket, Lunds
universitet, Högskolan i Kalmar, Umeå universitet, Sveriges lantbruks-
universitet, Statens livsmedelsverk, Konsumentberedningen, Närings- och
teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, Elsäkerhetsverket,
Kommerskollegium, Boverket, Konsumentverket, Statens naturvårdsverk,
Kemikalienspektionen, Stockholms kommun, Uppsala kommun, Nybro
kommun, Härryda kommun, Göteborgs kommun, Örebro kommun,
Skellefteå kommun, Bilindustriföreningen, Chalmers Tekniska Högskola
AB, Folkbildningsrådet, Grossistförbundet Svensk Handel, Hyresgästernas
Riksförbund, Kemisk Tekniska Leverantörsförbundet, Kooperativa för-
bundet (KF), Konsumenter i Samverkan - UNDERVERKET, Konsument-
vägledamas förening, KRAV - Kontrollföreningen för ekologisk odling,
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Landsorganisationen i Sverige (LO),
Landstingsförbundet, Motormännens Riksförbund, Naturskyddsföreningen,
SIS-Standardiseringen i Sverige, Stiftelsen Håll Sverige Rent, SWEDAC,
Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska Lokaltrafikföreningen,
Svenska Kommunförbundet, Svenska Vatten- och Avloppsverksföreningen,
Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO), Sveriges Akademikers
Centralorganisation (SACO), Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges
Industriförbund, Sveriges Konsumentråd, Sveriges Köpmannaförbund,
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) och Villaägarnas Riksförbund.
Yttrande har vidare inkommit från:
Göteborgs universitet, Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, Hushåll-
ningssällskapens Förbund, ICA-handlama samt Svenska Elektriska Kom-
missionen.
Skr. 1997/98:67
Bilaga 2
51
Vi har inte funnit att det i relation till andra berörda myndigheter skulle
föreligga några hinder för att Konsumentverket ges ett sektorsansvar för
miljöfrågor. För att på ett effektivt sätt kunna hantera frågor som rör
miljöpåverkan från konsumentsektom krävs dock tydliga former för
samverkan och en definierad ansvarsfördel-ning mellan Konsumentver-
ket och andra myndigheter. Vi har konstaterat att det finns ett stort behov
av samordning av det miljörelaterade arbete som sker inom flera tange-
rande sektorer. En sådan uppgift bör enligt vår mening åvila Naturvårds-
verket.
Utifrån en beskrivning av Konsumentverkets nuvarande insatser på
miljöområdet visar vi i vilka delar vi skulle behöva förstärka arbetet och
hur samverkan med övriga myndigheter, kommuner samt konsument-
och miljöorganisationer kan vidareutvecklas. Med dessa resonemang till
grund har vi också föreslagit en precisering av vad Konsumentverkets
sektorsansvar för miljömålet i konsumentpolitiken bör omfatta. Vi har
dessutom i samarbete med Naturvårdsverket utarbetat ett förslag till
överenskommelse om ett fördjupat samarbete mellan de båda myndighe-
terna.
Vi menar att Konsumentverket i den föreslagna rollen som sek-
torsmyndighet särskilt ska utveckla former för att beakta miljöaspekter i
myndighetsutövningen och i kunskapsuppbyggnaden genom varuprov-
ningar samt forsknings- och utvecklingsprojekt. Ansvaret bör även inne-
bära att verket utarbetar underlag som visar på vilket sätt de mest påtag-
liga minskningarna i hushållens miljöbelastning kan åstadkommas. Detta
arbete, liksom utvecklingen av metoder för att följa hur hushållens mil-
jöpåverkan förändras över tiden, behöver ske i samverkan med andra
berörda aktörer. Vi pekar också på vikten av att tillräckliga ekonomiska
medel avsätts för att på ett effektivt och långsiktigt sätt kunna stödja och
utveckla frivilliga organisationers arbete med konsument- och miljöfrå-
gor, bland annat inom områdena kollektivtrafik och livsmedel.
Konsumentverkets ansvar för miljömålet i konsumentpolitiken bör vi-
dare innefatta ett ansvar för kunskapsförmedling till hushållen i frågor
som rör konsumtionens effekter på miljön. Detta inkluderar utbildning
samt fakta- och informationsservice till konsumentvägledare och andra
vidareförmedlare på lokal nivå. I detta ansvar bör ingå att bygga upp en
samlad databas för förmedling av information om produkters miljöpå-
verkan och vilken betydelse olika beteenden och levnadsvanor har i mil-
jöhänseende. Konsumentverkets uppgift bör vara att säkerställa att denna
information är relevant, hålls aktuell och utformas på ett lättillgängligt
sätt. För att ett sådant informationssystem ska få tillräcklig omfattning är
det av stor betydelse att Konsumentverket samverkar med andra myndig-
heter, kommuner, organisationer och producenter och att en fortlöpande
dialog förs med såväl vidareinformatörer som enskilda konsumenter.
I rapporten har vi översiktligt redovisat hur Konsumentverket kan bi-
dra i arbetet med att uppnå de av Naturvårdsverket nyligen föreslagna
Skr. 1997/98:67
Bilaga 3
52
nationella miljömålen. Ytterligare preciseringar av Konsumentverkets
roll i sammanhanget, inklusive mål och metoder för uppföljning, bör an-
stå till dess de nya miljömålen fastställts av riksdag och regering. Ge-
nomgången av miljömålen har, liksom arbetet med rege-ringsuppdraget i
dess helhet, skett i samverkan med Naturvårdsverket.
Konsumentverket har i förhållande till andra myndigheter med ett
sektorsansvar mycket begränsade resurser. Vår avsikt är att under de
närmaste åren genom omfördelning fördubbla andelen av våra egna re-
surser för arbete inom ramen för det övergripande miljömålet. Vi kan
idag inte se någon möjlighet att inom nuvarande ekonomiska ramar om-
disponera ytterligare medel till arbetet med det övergripande miljömålet.
Enligt vår bedömning medför de förslag vi lämnat i denna rapport ett
behov av ytterligare anslagsmedel på i storleksordningen 20 miljoner per
år, varav ca en tredjedel avser uppbyggnad av en databaserad information
om konsumtion och miljö.
De förslag vi presenterar i rapporten visar på vägar att förverkliga kon-
sumentpoli-tikens övergripande miljömål "att medverka till en utveckling
av sådana konsumtions- och produktionsmönster som minskar påfrest-
ningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling". En-
ligt Agenda 21 är ohållbara konsumtions-mönster en av de viktigaste
källorna till miljöpåfrestningar främst i i-ländema. Att främja konsu-
mentmedvetandet och därmed konsumtionsmönster som minskar mil-
jöpåfrestningama är därför också några av målen i Agenda 21. Vi menar
att detta bara kan åstadkommas om man beaktar konsumenternas möjlig-
heter utifrån de sociala och ekonomiska förutsättningar som olika hushåll
har. Vår ambition har varit att ge en allsidig och konstruktiv bild av hur
Konsumentverket kan bidra till att detta synsätt levandegörs i det svenska
miljöarbetet, inte bara genom att identifiera konsumenternas ansvar utan
genom att också visa på hur konsumenternas möjligheter att påverka sina
egna och producenternas miljöbelastning kan stärkas.
Skr. 1997/98:67
Bilaga 3
53
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 februari 1998
Skr. 1997/98:67
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Peterson, Blomberg, Andersson, Winberg, Ulvskog, Sundström,
Lindh, Klingvall, Östros
Föredragande: statsrådet Blomberg
Regeringen beslutar skrivelse 1997/98:67 Konsumenterna och miljön -
en handlingsplan för hållbar utveckling.
54
Eländers Gotab 55924, Stockholm 1998